Kristidspolitik och kristidshushållning i Sverige under och efter andra världskriget : översikt

''of* National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 5 2 : 5 0 HANDELSDEPARTEMENTET

KRISTIDSPOLITIK OCH KRISTIDSHUSHÅLLNING I SVERIGE UNDER OCH EFTER ANDRA VÄRLDSKRIGET

översikt på offentligt uppdrag under medverkan av fackmän utarbetad

KARL

ÅMARK

DEL II

STOCKHOLM 1 9 5 2

av

Statens offentliga utredningar 1952 Kronologisk

1. 1949 å r s u p p b ö r d s s a k k u n n i g a . 2. B e t ä n k a n d e m e d förslag till vissa ä n d r i n g a r i u p p b ö r d s f ö r f a r a n det. Haeggström. 457 s. FL 2. F ö r s l a g till l a g o m b a n k r ö r e l s e m. m . G u m m e s son. 212 s. F i . 3. L ö n e p l a n eller k o l l e k t i v a v t a l . K i h l s t r ö m . 99 s.C. 4. N o r d i s k passfrihet. B e t ä n k a n d e n r 1. B e c k m a n . 38 s. U. 5. D e t y n g s t a f å n g v å r d s k l i e n t e l e t . A v T. Eriksson. K i h l s t r ö m . 19 s. J u . 6. B e t ä n k a n d e m e d förslag till a l l m ä n t r e s e r e g l e m e n t e m. m . Haeggström. 173 s. C. 7. A l l m ä n f o l k o m r ö s t n i n g . 1950 å r s f o l k o m r ö s t n i n g s och v a l s ä t t s u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e . 2. K i h l s t r ö m . 96 s. J u . 8. F o l k o m r ö s t n i n g s i n s t i t u t e t i Schweiz. A v E. H a stad. Bilaga 1 till 1950 å r s f o l k o m r ö s t n i n g s - och v a l s ä t t s u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e . 2. K i h l s t r ö m . 216 s. J u . 9. F o l k o m r ö s t n i n g s i n s t i t u t e t i F ö r e n t a s t a t e r n a . A v E. G. Ohlin. Bilaga 2 till 1950 å r s f o l k o m r ö s t n i n g s - och v a l s ä t t s u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e . 2. K i h l s t r ö m . 159 s. J u . 10. S j ö m ä n n e n s s j u k f ö r s ä k r i n g . A p p e l b e r g , Uppsala. 152 s. H. 11. Y t t r a n d e n m. m. ö v e r 1950 å r s l å n g t i d s u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e . E k o n o m i s k t l å n g t i d s p r o g r a m 1951— 1955. B e c k m a n . 66 s. F i . 12. 1944 å r s n y k t e r h e t s k o m m i t t é . 3. U n d e r v i s n i n g , folkupplysning och forskning på alkoholfrågans o m r å d e . Victor P e t t e r s o n . 95 s. Fi. 13. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e vissa fiskerättsliga f ö r h å l landen inom l a p p m a r k e r n a samt tillgodogörandet av fisket i k r o n o v a t t n e n d ä r s t ä d e s o c h i J ä m t l a n d s l ä n m . m . M a r c u s . 246 s., 1 k a r t a . J o . 14. F ö r s l a g till k o m m u n a l l a g m. m . K o m m u n a l l a g s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 3. K i h l s t r ö m . 447 s. I. 15. B a r r s k o g s t i l l g å n g a r n a o c h s k o g s i n d u s t r i e n s r å v a r u f ö r s ö r j n i n g . B e c k m a n . 135 s. H. 16—17. T u l l - och v a l u t a l ä t t n a d e r i r e s a n d e t r a f i k e n m e l l a n de n o r d i s k a l ä n d e r n a . B e t ä n k a n d e n n r 2 och 3. G e r n a n d t . 31 r e s p . 15 s. U. 18. F o l k o m r ö s t n i n g s i n s t i t u t e t u t a n f ö r Schweiz och F ö r e n t a s t a t e r n a . Bilaga 3 till 1950 å r s folkomr ö s t n i n g s - o c h v a l s ä t t s u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e . 2. K i h l s t r ö m . 88 s. J u . 19. S e m e s t e r åt h u s m ö d r a r , l a n t b r u k a r e m . fl. G e r n a n d t . 53 s. S. 20. B u s s l i n j e u t r e d n i n g e n . 1. B e t ä n k a n d e m e d förslag till b e r ä k n a n d e a v t i l l ä g g s v ä r d e (goodwill) för b u s s f ö r e t a g m . m. K a t a l o g och T i d s k r i f t s t r y c k . 163 s. K. 21. R ä j o n g p l a n för f å n g v å r d e n . G e r n a n d t . 67 s. J u . 22. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e h ä l s o - o c h s j u k v å r d e n vid k r i g och a n d r a u t o m o r d e n t l i g a f ö r h å l l a n d e n . G u m m e s s o n . 219 s. I. 23. B o k u t r e d n i n g e n . K i h l s t r ö m . 310 s. E. 24. B e t ä n k a n d e m e d förslag till a l l m ä n f ö r f o g a n d e lag o c h a l l m ä n r a n s o n e r i n g s l a g . K a t a l o g o c h T i d s k r i f t s t r y c k . 276 s. H.

förteckning

25. Z o n e x p r o p r i a t i o n s u t r e d n i n g e n . B e t ä n k a n d e m e d förslag till vissa ä n d r i n g a r i b y g g n a d s l a g s t i f t n i n g e n . S y d s v e n s k a D a g b l a d e t , M a l m ö . 186 s. J u . 26. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g till ä n d r a d e b e s t ä m m e l ser r ö r a n d e v ä g f ö r e n i n g a r m . m . A p p e l b e r g , U p p s a l a . 135 s. K. 27. B e t ä n k a n d e m e d förslag till f ö r b ä t t r a d e k o m m u nikationer i Härjedalen och nordvästra Hälsingland. B e c k m a n . 542 s. K. 28. L a g b e r e d n i n g e n s förslag till n y l a g s t i f t n i n g o m t o m t r ä t t m. m . K a t a l o g o c h T i d s k r i f t s t r y c k . 115 s. J u . 29. Vidgat t i l l t r ä d e till h ö g r e s t u d i e r . A v F . S c h m i d t . G e r n a n d t . 237 s. E. 30. R e k r y t e r i n g o c h u t b i l d n i n g a v p o l i s p e r s o n a l . G u m m e s s o n . 310 s. I . 31. S u p p l e m e n t n r 8 till S v e r i g e s f a m i l j e n a m n 1920. S t a t e n s R e p r o d u k t i o n s a n s t a l t . 80 s. F i . 32. F ö r s l a g om s a m f ö r v a l t n i n g a v s t a d s h y p o t e k s o c h b o s t a d s k r e d i t o r g a n i s a t i o n e r n a . B e c k m a n . 131 s. F i . 33. D e n första l ä r a r h ö g s k o l a n . Haeggström. VIII, 296 s. E. 34. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e a r b e t s m a r k n a d s s t a t i s t i k e n . K i h l s t r ö m . 143 s. S. 35. B y g g n a d s s t y r e l s e n s a r b e t s u p p g i f t e r o c h o r g a n i sation. Victor P e t t e r s o n . 85 s. K. 36. Stöd åt ä n k o r och vissa a n d r a e n s a m s t å e n d e k v i n n o r m. m. Haeggström. 189 s. S. 37. B e h o v s p r ö v n i n g p å b o s t a d s m a r k n a d e n . H y r e s r e g l e r i n g s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 1. I d u n . 251 s. Ju. 38. H e m h j ä l p . B o s t a d s k o l l e k t i v a k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 1. Victor P e t t e r s o n . 103 s., 20 pl. S. 39. S o c i a l f ö r s ä k r i n g s u t r e d n i n g e n . S j u k f ö r s ä k r i n g o c h y r k e s s k a d e f ö r s ä k r i n g . G e r n a n d t . 332 s. S. 40. Militärpsykologi och p e r s o n a l t j ä n s t . A r b e t s u p p gifter o c h c e n t r a l o r g a n i s a t i o n . Kihlström. 269 s. F ö . 41. D e n jordbruksekonomiska undersökningen. G u m m e s s o n . 100 s. J o . 42. Y r k e s v ä g l e d n i n g e n o c h s k o l a n . G e r n a n d t . 79 s. E. 43. N o r d i s k t p a t e n t s a m a r b e t e . G e r n a n d t . 112 s.. H. 44. P r i n c i p b e t ä n k a n d e a n g å e n d e d r i f t b i d r a g till p r i m ä r k o m m u n e r . K i h l s t r ö m . 180 s. S. 45. B e s t ä m m e l s e r o c h p r a x i s r ö r a n d e s t a t e n s Ibudget. K i h l s t r ö m . 224 s. F i . 46. B e t ä n k a n d e angående psykopatvård m. m. Haeggström. 286 s. I. 47. K o m m u n a l f o l k o m r ö s t n i n g . 1950 å r s folkomiröstn i n g s - o c h v a l s ä t t s u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e ; . 3. K i h l s t r ö m . 47 s. J u . 48. F ö r s l a g till l a n d s t i n g s l a g m. m. K o m m u n a l l l a g s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 4. K i h l s t r ö m . 117 ;s. I . 49. K r i s t i d s p o l i t i k o c h k r i s t i d s h u s h å l l n i n g i S v e r i g e u n d e r och efter a n d r a v ä r l d s k r i g e t . A v K. A m a r k . Del 1. I d u n . 679 s. H. 50. K r i s t i d s p o l i t i k o c h k r i s t i d s h u s h å l l n i n g i S v e r i g e u n d e r och efter a n d r a v ä r l d s k r i g e t . Av K. Å m a r k . Del 2. I d u n . 574 s. H.

Anm. Om särskild t r y c k o r t ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna m e d fetstil utgöra b e g y n n e l s e bokstäverna till d e t departement, u n d e r vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. J(o. = j ordbruksdepartementet.

STATENS 0 F F P : N T L I G A U T R E D N I N G A R 1952:50 HANDELSDEPARTEMENTET

KRISTIDSPOLITIK OCH KRISTIDSHUSHÅLLNING I SVERIGE UNDER OCH EFTER ANDRA VÄRLDSKRIGET

Översikt på offentligt uppdrag under medverkan av fackmän utarbetad av

KARL

ÅMARK

DEL II

S T O C K H O L M 1952 I D U N S TRYCKERIAKTIEBOLAG, ESSELTE AB 216588

683 Innehållsöversikt Del II Sid.

Bränslehushållningen Inledande översikt Bränsleförsörjningen före kriget BränslesituaLionen under krigsåren och tiden närmast därefter De statliga organen för bränslehushållningen och dess reglering Kolbränslen Import Inhemsk produktion Handelsreglering under krigsåren Prisreglering under krigsåren Handels- och prisregleringarna under efterkrigsåren samt deras avveckling Ved Vedproduktion

G91 691 691 693 699 700 700 704 705 711 714 717 717

Åtgärder under bränsleåret 1939/40 sid. 717. — Statsgaranti för avverkad ved sid. 720. —• Långivning för förskottering av avverkningskostnad sid. 722. — Avverkningsskyldighet sid. 723. — Främjande av frivilliga produktionsinsatser sid. 727. — Transportfrågor sid. 729. — Arbetskraftsfrågor sid. 731.

Uppköps verksamhet Handelsreglering Prisreglering Avverknings- och förrådsstatistik Statsanslag till vedförsörjningens tryggande Träkol och gengas ved ., Produktion, handel och förbrukning Produktionsreglering Transportreglering Handelsreglering Prisreglering Marknadsförhållandena beträffande gcngasbränsle åren 1944 — 1946. Regleringarnas avveckling Bränntorv Produktionsfrämjande åtgärder under de två första krigsåren Produktionen åren 1 9 4 2 - 1 9 4 8 Prisreglering Handels- och transportreglering Forskningsverksamhet Förbrukningsreglering för fasta bränslen Allmän översikt Bränsleåret 1939/40 sid. 777. — Bränsleåret 1940/41 sid. 779. — Bränsleåren 1941/42—1944/45 sid. 782. — Bränsleåren 1945/46—1948/49 sid. 780.

732 736 742 749 751 752 752 756 757 758 760

Begränsning av varmvattenförbrukningen Gas (stadsgas)

788 791

762 765 765 769 772 773 776 777 777

684 Sid.

Flytande bränslen Import Handel, distribution och lagring av mineraloljebränslen Skifferolja Sulfitsprit Trätjärbränslen Planläggning av försörjningen med flytande bränslen Handels- och förbrukningsreglering Prisreglering Gengas Gengasdriftens utveckling Tekniska erfarenheter Gengasbränslen Gengasdriftens ekonomi Gengasdriftens risker Sammanfattning

797 ^97 802 806 810 815 823 824 837 841 841 848 852 855 857 860

Smörjmedelshushållningen 861 Utgångsläget. Importförhållanden 861 Ledande organ för smörjmedelsförsörjningen. Förberedande regleringsåtgärder 863 Tillvaratagande och rening av spillolja 864 Inhemsk ersättningsproduktion 865 Handels- och förbrukningsreglering 866 Prisreglering 871 Särskilda försörjningsfrågor 873 Transformatoroljesituationen sid. 873. — Järnvägarnas vagnsoljeförsörjning sid. 875. — Försök med skiffersmörjolja sid. 875. — Tjärsmörjoljor sid. 876. Avslutningsord

883 Krafthushållningen Kraftförsörjningsläget före kriget Utbyggnad av kraftanläggningar och ledningar under krigsåren och därefter Vattenkraftutbyggnader sid. 886. — Ledningsnätet sid. 889. Kraftproduktion och belastningsutveckling Organisationen för kraftförsörjningen under krig och kristid Tillfälliga vattenregleringar Centrala driftledningens och riksdriftbyråns verksamhet Reglering av kraftförbrukningen

885 885 886

Statlig lagerhållning Förberedelser. Reservförrådsnämndens tillkomst Allmänna grunder för verksamheten Inköp och lagring av importvaror Hemtransport av varor under kriget Upphandling av inhemska varor samt bearbetnings- och förädlingsverksamhet i samband med lagringen Reservförrådsnämndens cisternförvaltning Varuförsäljning Den statliga lagringsverksamhetens ekonomi Slutomdöme om verksamheten

892 894 897 898 901 909 911 914 916 917 918 9l9

921 921

685 Sid.

Utrikeshandeln Åtgärder i samband med krigsutbrottet Handelskommissionen, dess organisation och arbetsuppgifter. Importföreningarna E x p o r t - och importförbudslagstiftningen och dess tillämpning under krigsåren och tiden närmast därefter Exportförbuden sid. 926. — Importförbuden sid. 930. Handels- och betalningsöverenskommelser med främmande länder under krigsåren Internationell varukontroll N å g r a huvuddrag av den handelspolitiska utvecklingen under åren närmast efter kriget Handelskommissionens licensgivande och kontrollerande verksamhet Krigshandelslagen och dess tillämpning Lejdtrafiken Utrikeshandelns reglering under efterkrigsperiodens senare skede Statistisk översikt av utrikeshandeln under åren 1939 — 1948

923 923 923 926

933 944 945 950 955 957 958 965

Sjöfarten 976 Lagstiftnings- och andra beredskapsåtgärder 976 Organ för sjöfartsregleringen 977 Sjöfartsläget närmast efter krigsutbrottet 979 Sjöfartens reglering under perioden september 1939 —mars 1940 982 Västspärren och dess betydelse för Sveriges sjöfart 987 Fartygstrafiken för svensk räkning utanför västspärren 989 Kusttrafiken och trafiken innanför västspärren 998 Drivmedelsförsörjningen 1002 Sjöfarts- och neutralitetsskydd 1004 Krigsriskersättning till sjömän 1007 Sjöfartsregleringarnas avveckling 1009 Statistisk översikt av den svenska handelsflottans och sjöfartens utveckling under krigsåren och tiden närmast därefter 1013 Motorfordonstrafiken 1018 Allmän översikt av försörjningsläget och regleringsåtgärderna under krigstiden och åren närmast därefter , ,. , 1019 Tiden från krigsutbrottet till den 1 december 1940 sid. 1019. — Tiden från den 1 december 1940 till den 25 november 1945 (»gengastiden») sid. 1023. — Tiden från den 25 november 1945 till den 20 mars 1947 sid. 1031. — Tiden från den 20 mars 1947 till den 12 november 1949 sid. 1034. Statistisk översikt av motorfordonsbeståndet m. m Trafikregleringsorganisationen Omnibustrafiken Räjongbestämmelserna

1039 1040 IO43 1046

Krigsförsäkringen IO51 Förberedande åtgärder IO51 Krigsförsäkringsnämndens organisation och omfattningen av dess verksamhet 1052 Principer och former för försäkringsverksamheten 1054 Försäkringsvillkor IO57 Återförsäkring 1058

Sid.

Prisrättsförfarande 1059 Verksamhetens resultat 1059 i m ) Erfarenheter Det nya krigsutbrottsavtalet och dess handhavande 1061 Bilagor: 1. Sammandrag av statens krigsförsäkringsnämnds rörelscgrenar tiden september 1 9 3 9 - j u n i 1950 1062 2. 1939 års krigsutbrottsavtal 1064 3. 1946 års krigsutbrottsavtal 10 fi 7 10 Prispolitiken ^° Inledande översikt 10/0 D e n a l l m ä n n a p r i s p o l i t i k e n och dess u t v e c k l i n g u n d e r p e r i o d e n 1939-1950: Tiden från augusti 1939 till mitten av april 1940 1072 Tiden från mitten av april 1940 till november 1942 1077 Tiden från det allmänna prisstoppets införande hösten 1942 till utgången 1082 av juni 1947

Prispolitikens allmänna utformning sid. 1082. — Priskontrollnämndcns verksamhet sid. 1089.

Tiden från mitten av 1947 till början av 1951 Specialredogörelscr: Särskilda typer av reglerade priser Clearinganordningar och clearingkassor Subventionering av importvaror m. m Prisreglering beträffande särskilda varuslag och tjänster

1092 H°2 1168 111° 1119

Textilvaror sid. 1119. — Trävaror sid. 1122. — Verkstadsarbeten sid. 1126. — Restaurang-, hotell- och pensionatsrörelse sid. 1128. — Transportväsen sid. 1131.

Arbetsmarknadsregleringen lloo Arbetsmarknadsläget H35 Organisationen för arbetsmarknadens reglering 1138 Planläggning. Registrering av arbetskraft. Särskilda utredningar 1139 Åtgärder för tillgodoseende av vissa näringsgrenars arbetskraftsbehov 1140 Särskilda åtgärder för ersättande och utnyttjande av värnpliktig personal under mobilisering och förstärkt försvarsberedskap 1145 Diverse arbetsmarknadsfrågor 1148 Arbetslöshetshjälp l^3 1156 Värnpliktshjälp Beredskapsplanering m. m 1157 Byggnadsväsendet och bostadspolitiken H59 Byggnadsverksamheten och bostadsförsörjningen 1159 Läget före kriget och under de två första krigsåren 1159 1941 års riksdagsbeslut H^l 1942 års riksdagsbeslut 1164 Stödpolitiken under de följande åren t. o. m. år 1948 116/ Statistiska uppgifter H^1 Regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten 1173 Arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet 1174 Byggnadsreglering genom tillståndstvång 1176 Byggnadstillståndsregleringens tillämpning till utgången av år 1946. . . 1184 Byggnadstillståndsregleringens tillämpning fr. o. m. år 1947 1186 Statistiska uppgifter I190

uu; Sid.

Hyresregleringen Socialstyrelsens bränsleklausuler Hyresregleringslagstiftningen Hyresregleringens tillämpning och statens hyresråds verksamhet Sjukvården och läkemedelsförsörjningen Organisationen av sjukvårdsberedskapen m. m Försörjningsfrågor Läkemedel sid. 1212. — Sjukvårdsmateriel sid. 1215. Förhållandena år 1945 och senare

H91 1191 1194 1200 1208 1208 12H 1217

Litteraturförteckning

1221 Sakregister

1247 Diagram och kartogram

Import av kolbränslen 1930 - 1 9 4 9 Import av kolbränslen 1939 - 1 9 4 9 (kvartalsvis) Skogsavverkningen 1938 —1949 Import av flytande bränslen 1 9 3 0 - 1 9 4 9 Vattenkrafttillgång under normalår 1 9 3 9 - 1 9 5 0 Svenska stamledningssystemet år 1950 (karta) Belastning å kraftnätet exkl. ångpannekraft och export 1912 — 1950 Vattenkraft- och ångkraftproduktion 1929 — 1950 Import och export 1939 — 1949 (indextal) Svenska handelsflottan 1939 - 1 9 4 8 Sveriges utrikes sjöfart 1939 — 1948 Motorfordonsbeståndet 1 9 3 9 - 1 9 5 0 Gengasdriftens omfattning 1939 —1950 Drivmedelsförbrukningen vid motorfordonstrafiken 1947 — 1949 Prisutvecklingen 1939 — 1950 (indextal)

701 702 749 799 887 890 893 895 966 1015 1016 1021 1024 1040 1071

Använda förkortningar För de centrala kristidsmyndigheterna användas följande förkortningar: AMK = Statens arbetsmarknadskommission. AMS = Kungl. arbetsmarknadsstyrelsen. BK = Statens bränslekommission. CDL = Centrala driftledningen. H K = Statens handelskommission. H I K = Statens handels- och industrikommis.sion. IK = Statens industrikommission. K F N = Statens krigsförsäkringsnämnd. LK == Statens livsmedelskommission. P K N = Statens priskontrollnämnd. R F N = Statens reservförrådsnämnd. TK = Statens trafikkommission. St. o. F. betecknar »Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen».

DEL

II

Bränslehushållningen. Inledande översikt. Bränsleförsörjningen före kriget. Sveriges bränslebehov täcktes före kriget endast till mindre del av inhemska tillgångar. Särskilt gällde detta i fråga om flytande bränslen, där den inhemska produktionen i huvudsak blott representerades av en kvantitet motor sprit 0111 ca 20 000 ton per år, motsvarande endast omkring 1,5 % av förbrukningen. I fråga om fasta bränslen förbrukades under de sista förkrigsåren genomsnittligt ca 6,5 milj. ton stenkol och 2,68 milj. ton koks. Av stenkolen var ca 450 000 ton av inhemskt ursprung, resten importvara. I siffran för koksförbrukningen ingår en kvantitet av omkring 560 000 ton koks framställd vid inhemska gas- och koksverk, men då råvaran var utländsk och inneslutes i anförda importsiffra för stenkol, bör man vid en summarisk beräkning av bränslebehoven bortse därifrån (liksom ock från den i samband med kokstillverkningen erhållna gasen) och allenast medtaga kvantiteten importerad koks, 2,12 milj. ton. I övrigt förbrukades av fasta bränslen ca 26 milj. ra8t brännved 1 (varav 2 milj. m s ribb- och bakved och 7 milj. m 8 vedavfall), 2 milj. m 8 träkol och 30 000 ton torv, allt av inhemskt ursprung, motsvarande resp. 3,62, 0,34 och 0,015 milj. ton stenkol. Av hela förbrukningen av fasta bränslen, ca 12,5 milj. stenkolston, skulle enligt anförda siffror omkring 8,2 milj. ton eller knappt 2/8 ha utgjorts av importvara och 4,3 milj. ton eller drygt x/s a v r e n t inhemsk vara. Om man vid beräkningen bortser från husbehovsförbrukningen av å vederbörande fastigheter producerad ved, skulle totalförbrukningen av fasta bränslen utgjort omkring 10,8 milj. stenkolston, varav ca 75 % importerats. Till jämförelse kan nämnas, att vid början av första världskriget motsvarande kvantitet torde ha varit omkring 8 milj. ton, varav 65 % importvaror. Sveriges beroende av utlandet i fråga om sin förbrukning av fasta bränslen ökades alltså ej obetydligt under tiden mellan de båda världskrigen. Orsaken härtill var den svenska industriens expansion samt det allmännare bruket av centralvärmeanläggningar. Vad de flytande bränslena angår tillväxte konsumtionen från tiden före 1 m 3 t betecknar kubikmeter löst eller travat mått, m3f kubikmeter fast mått. (se K. K. 16 / 3 1945, nr 57).

692 första världskriget till åren närmast före det andra kriget i mycket betydande grad, nämligen — om man utgår från importen resp. år — från ca 155 000 ton 1913 till 1394 000 ton 1939, motsvarande en stegring från 234 000 till 2 163 000 stenkolston. Då så gott som hela denna konsumtionsökning faller på gruppen importbränslen, blir resultatet av en beräkning av landets totala bränsleförbrukning vid de båda tidpunkterna, att denna från början av det förra till början av det senare kriget stegrats med ca 70 % samt att den inhemska produktionen utgjorde i förra fallet omkring 34 % och i senare fallet omkring 30 % av totalförbrukningen. Emellertid bör h ä r hållas i minnet, att genom vattenkraftens utbyggnad en eljest väsentligt starkare totalökning av bränslebehovet förhindrats, vilket medfört att landet med avseende på hela sin energibalans icke k a n sägas ha under mellankrigsåren kommit i ett ur självförsörjningssynpunkt försämrat läge. Rörande bränslesituationen närmast före det andra världskrigets utbrott må här några ytterligare data meddelas. Förbrukningen av s t e n k o l o c h k o k s fördelade sig år 1938 enligt tillgängliga uppgifter på olika ändamål ungefär sålunda: Stenkol 1 000 ton Industri 3 374 Gas- och koksverk 802 Elektricitetsverk 279 Järnvägar 685 Sjöfart 560 Hushåll, handelsträdgårdar m. m. 650 Summa

6 350

Koks 1 000 ton 586 97 1 20 — 2 000 2 704

Den obetydliga produktionen av t o r v — ca 30 000 ton — förbrukades till ungefär 2 / 3 inom industrien och till 1 / 8 som hushållsbränsle i intill mossarna belägna samhällen. V e d b r ä n s l e t s fördelning på olika användningsområden kan antagas ha varit i stort sett följande: 3,0 milj. m 3 t 6,0 » » 10,0 » » 3,G » »

Industribränsle Saluförd hushållsved Ej saluförd hushållsved Ved, använd för kolning Summa

22,6 milj. m s t

Då i dessa siffror måste anses ingå ca 2 milj. m 3 t ribb- och bakved, kan den totala årsförbrukningen av kastved, långved och stubbved beräknas ha uppgått till i r u n t tal 20 å 21 milj. m 3 t. Nämnda siffra svarar väl mot förefintliga uppgifter om produktionen, vilka ange en total produktionskvantitet av ca 21 milj. m 3 t. Härutöver förbrukades uppskattningsvis inom industrien — särskilt trävaru-, cellulosa- och pappersindustrierna — annat träbränsle än som ingår i ovan anförda sammanställning (träavfall, sågspån m. m.) till ca 7 milj. m 3 t.

693 Förkrigstidens behov av t r ä k o l var så gott som helt knutet till järnindustrien, vilken år 1938 förbrukade 21,6 milj. hl av denna vara. Träkolsproduktionen stannade samma år vid ca 20 milj. hl ( = ca 0,3 milj. ton). Den härför erforderliga veden uppgick ungefär till ovan angivna kvantitet, 3,6 milj. m 3 t. Härtill kom en import av träkol, huvudsakligen från Finland, om ca 0,5 milj. hl. Vad f l y t a n d e b r ä n s l e n beträffar var behovet före kriget huvudsakligen begränsat till vad som erfordrades såsom drivmedel till förbränningsmotorer av skilda slag, såsom belysningsmedel samt såsom lösningsmedel inom vissa industrier. Under senare delen av 1930-talet hade visserligen oljeeldningen börjat vinna terräng inom landet, men den hade ännu vid krigsutbrottet ej nått någon större omfattning. Under år 1938 infördes till riket ca 1 462 000 m 3 flytande bränslen ( = 1 262 000 ton), varav ca 92 000 m 3 råolja (crude oil) för bearbetning i landets då enda inhemska raffinaderi i Nynäshamn. Med hänsyn till att under förkrigsåren för den tyngre biltrafiken till avsevärd del såsom drivmedel begagnades lättbentyl, en blandning bestående av 25 % inom landet framvunnen alkohol och 75 % bensin, torde man kunna beräkna det dåvarande årsbehovet av flytande bränslen till ca 1,5 milj. m 3 . Av importen av raffinerade oljor utgjordes största delen av bensin, nämligen ca 740 000 m 3 , medan fotogenimporten stannade vid ca 110 000 m 3 , omfattande såväl lysfotogen som motorfotogen. Sagda år importerades ca 225 000 m 3 eldningsoljor, vilket svarade mot det dåvarande behovet för såväl industriändamål som fastighetsuppvärmning. Ga 295 000 m 3 slutligen utgjordes av motorbrännolja (gasoil och dieseloil). Distributionen av de olika bränsleslagen kände under förkrigsåren icke några särskilda svårigheter. De importerade bränslena dirigerades direkt till lämpliga lossningshamnar runt kusterna, varifrån distributionen skedde med båt, järnväg eller lastbil ut till förbrukningsorterna. Normalbehovet av ved täcktes i regel genom avverkning i skogar inom vederbörande konsumtionsorts omedelbara grannskapsområde. En sammanställning av ungefärliga årsförbrukningen av samtliga bränsleslag vid tiden närmast före andra världskriget ingår i tablån nedan å sid. 698. Bränslesituationen under krigsåren och tiden närmast därefter. Vid krigsutbrottet i september 1939 var lagerhållningen beträffande fasta fossila bränslen avsevärt starkare än tidigare normalt plägat vara fallet vid denna tid på året. Dock var den icke av sådan storlek som önskvärt varit med hänsyn till de ovissa utsikterna för den fortsatta försörjningen. I statliga reservlager funnos i landet ca 500 000 ton stenkol och 250 000 ton koks. Lagertillgången hos enskilda företag var vid krisens inträde förhållandevis god i fråga om stenkol, avsevärt sämre däremot i fråga om koks.

694 Av flytande bränslen funnos förråd upplagda i stort sett till den omfattning som förefintliga cisternutrymmen medgåvo, vilket emellertid icke innebar mer än vad som motsvarade behovet för ett par månaders normalförbrukning. Under krigets första månader kunde importen av såväl kolbränslen som mineraloljor fortgå tämligen obehindrat, men den hämmades i början av år 1940 starkt genom ishinder. Sedan isen släppt sitt grepp, började importen åter i någon mån komma i gång, men genom den i april upprättade västspärren inträdde en ny, synnerligen allvarlig situation. Stenkols- och koksimporten upphörde icke men den begränsades inom den ram, som angavs genom handelsavtalen med Tyskland. Nominellt avsågo de successiva svensk-tyska avtalen en sammanlagd årlig import av 5,T, senare 5 milj. ton mot normalt 8 a 9 milj. ton. Den faktiska importen kom dock aldrig att uppnå dessa kvantiteter och på hösten 1944 upphörde importen alldeles. I juli 1945 kunde den i ringa omfattning återupptagas från andra länder än Tyskland (huvudsakligen Polen och USA), men tillväxten var långsam till följd av den allmänna kolknapphet som rådde i världen. Först under år 1948 närmade sig importen av stenkol och koks åter förkrigsnivån. Vad de flytande bränslena angår kan nämnas, att från september 1939 t. o. m. april 1940 importerades ca 800 000 ton brännoljor, varav staten svarade för ca 15 % och de reguljära oljeimportörerna för ca 85 %. Efter västspärrens tillkomst avstängdes till en början importen från väster helt, medan mindre kvantiteter kunde inkomma från Östeuropa, främst Rumänien. Fr. o. m. år 1941 var även sistnämnda marknad stängd. Den s. k. lejdtrafiken möjliggjorde från sagda tid en viss tillförsel västerifrån, men denna var avtalsenligt helt reserverad för försvarets behov. För den civila försörjningen öppnades tillförseln först efter krigets upphörande, på hösten 1945. Genom utrikeshandelns antydda utveckling ställdes bränslepolitiken inför stora och svåra problem. Främst gällde det att bevaka och utnyttja alla tänkbara importmöjligheter och tillse att förhandenvarande importbränslen på bästa sätt tillvaratogos. Då emellertid tillgångarna å dylika bränslen måste vid en avspärrningssituation under alla förhållanden beräknas bli otillräckliga, var det givet att ansträngningarna tidigt inriktades på att inom landet med utnyttjande av dess egna naturtillgångar framskaffa ersättningsvaror, vilka kunde utdryga eller träda i stället för de felande importvarorna. Härvid var det skogen och dess produkter som fingo bestå det allra mesta av vad som krävdes för ersättning av såväl fasta som flytande importbränslen. I förra hänseendet var uppgiften väsentligen av organisatorisk natur, medan lösningarna i senare fallet voro i hög grad tekniskt betonade och merendels förbundna med svåra och krävande forskningsarbeten. Angeläget var vidare att genomföra en sådan hushållning med samtliga

695 bränslen, att de kommo till bästa möjliga användning, och så att de nödvändiga bränslebehoven täcktes på sätt som bäst svarade mot landets samfällda intressen, vilket allt krävde en förhållandevis sträng kontroll över tillgångar, handel, förbrukning och priser. En annan betydelsefull uppgift var att främja sådana anordningar med avseende på eldningssystem, bränsleekonomi och värmeisolering m. m., att slöseri vid bränsleförbrukningen så långt möjligt förhindrades. över huvud arbetade bränslemyndigheterna från början efter den hypotesen, att kriget kunde bli långvarigt och att de största svårigheterna kunde komina att uppträda i krigets slutskede och under tiden närmast efter ett vapenstillestånd i Europa. Denna arbetshypotes — vilken visade sig riklig — ledde bl. a. till att man under de år, då kolimporten kunde fortgå, av de inkommande kollasterna reserverade rätt stora mängder, som icke ställdes till förfogande för omedelbar förbrukning utan lagrades för senare behov. När därför kolimporten från Tyskland definitivt upphörde på hösten 1944, funnos inom landet större lager av stenkol och koks än någonsin tidigare, sammanlagt nära 5 milj. ton, vilka lager kommo väl till pass under de två följande magra åren. För de flytande bränslenas vidkommande arbetades konsekvent på uppbyggandet av vissa krigsreserver till säkerhet för den händelse landets läge skulle i politiskt hänseende ytterligare försämras eller landet rent av bli indraget som deltagare i kriget. På kolområdet erbjöd sig en produktionsuppgift, om ock av jämförelsevis blygsam storleksordning, nämligen att i möjlig mån söka uppdriva brytningen vid de skånska stenkolsfälten. Mest blev det dock i fråga om stenkol och koks handels- och förbrukningsregierande åtgärder som trädde i förgrunden. Ur landets rika torvtillgångar, vilka alltsedan det första världskriget föga tagits i anspråk för bränsleändamål, lyckades det att improvisera en produktion av bränntorv, som från en synnerligen anspråkslös utgångspunkt nådde upp till årskvantiteter om 1 milj. ton och däröver. Att denna produktion till största delen hade en ren tillfällighetskaraktär visade sig därigenom att den, när krisen var över, hastigt sjönk, om än icke till sin förra obetj-dliga nivå. Framför allt var det emellertid veden man hade att lita till, när det gällde att ersätta bristen i kolförsörjningen. Väldiga vedavverkningar sattes i gång, till stor del med åsidosättande av den vanliga gagnvirkesavverkningen. Någon total ökning av virkesuttagen ur skogarna var det härvid egentligen icke tal om utan det gällde i stället en radikal omfördelning av virkesanvändningen. Tydligt framgår detta vid en jämförelse mellan avverkningen t. ex. år 1937, vilken beräknas ha uppgått till 53,6 milj. m3f, och avverkningarna under krigsåren, vilka i genomsnitt per år stannade vfd omkring 48 milj. m3f. Fördelningen på virkessortiment var i de två fallen följande:

696 1937 år s av- Krisavverkning verkning Timmer, sågvirke, sliprar, stolpar 34 % 24 % Massaved och props 42 % 20 % Husbehovsvirke 15 % 16 % Brännved 9 % 40 % Summa 100 %

100 %

Som medel att genomföra denna omställning av virkesproduktonen måste produktionsplikt för ved tillgripas, varjämte extraordinära åtgärder påkallades för anskaffning av den arbetskraft, som den arbetsdryga vedproduktionen krävde. Transporterna vållade också stora bekymmer, enär landets huvudsakliga skogstillgångar ju voro belägna i trakter lamt avlägsna från de bygder, där bränslet behövdes. Under krisen måste järnvägarna i ständigt ökad omfattning utnyttjas för vedtransporter. Likaså måste bilkörsel av ved i mycket betydande skala anordnas. Vedtraisporterna fingo under de senare krisåren en sådan omfattning, att de iogo i anspråk ungefär en tredjedel av hela lastbilsparken och en femtecel av järnvägarnas bestånd av godsvagnar. I fråga om vedförsörjningen intog m a s s a v e d e n en särställning såsom den yttersta reserv, som man i trängande fall måste anlita. Att industrien ogärna såg sin råvara, massaveden, användas såsom bränsle är mycket begripligt. Det förtjänar emellertid framhållas, att massaved avverkades i så stor omfattning som faktiskt blev fallet huvudsakligen därfir att den fick inräknas i produktionsplikten för skogsägarna. Genom att .illåta att vedavverkningsplikten fick fullgöras delvis i form av massaved ville man underlätta skogsprodukternas användning som råvara för indus.riella ändamål, i den mån de icke skulle bli erforderliga som bränsle. I 1 Örjan av år 1940 redovisades massafabrikernas lager av massaved till 17,4 milj. m 3 t för att vid årsskiftet 1942/43 sjunka till 12,3. I januari 1945 hade lagren stigit till 20,2 milj. m 3 t. Den årliga förbrukningen av massaved för industriändamål var före kriget ungefär 17 milj. m 3 t men gick under kriget av naturliga skäl ned högst avsevärt. Sålunda var den år 1943 endast ca 8,6 milj. m 3 t. Trävirke måste emellertid tagas i anspråk ej blott som ersättning för stenkol och koks utan ock för att tjäna som råvara vid framställning av bränsle — träkol eller ved — f ö r g e n g a s d r i f t e n , vilken allt mera fullständigt trädde i stället för motorfordonsdrift med flytande bränsle. Omedelbart före kriget var den årliga träkolsproduktionen något över 2 milj. m 3 träkol för järnindustriens behov. Under krisen drevs produktionen av träkol upp till något över 5 milj. m 3 om året, varav för gengasändamål ca 3 milj. m 3 . Härtill kom framställningen av ved för de vedgasdrivna motorfordonen. Allt som allt medförde gengasdriften (för bilar, bussar och traktorer) en ökning av vedförbrukningen, vilken, när den var som störst, uppgick till 7 å 8 milj. m 3 t.

697 Bensinbränslets ersättning med gengas som drivmedel var det betydelsefullaste som skedde för att möta krisen på de f l y t a n d e b r ä n s l e n a s område. På ett gebit, där det för motordrift visade sig praktiskt ogörligt att ersätta dittills använda flytande drivmedel med gengas, nämligen i fråga om fiskebåtsmotorer, fann man i trätjära och därav framställda produkter fullt användbara ersättningsmedel. För fisket var tjäran räddningen under avspärrningen. Ett annat ersättningsmedel för bensin och andra för motordrift brukade mineraloljor var motorspriten, vars användning för dylika ändamål icke var en nyhet men under krisen fick avsevärt ökad betydelse. Tillverkningen av motorsprit är ju intimt knuten till sulfitcellulosaindustrien. I samband med driftsinskränkningar, som måste vidtagas inom denna industri till följd av avsättningssvårigheter, framkallade av krigsförhållandena, gick den normala spritproduktionen ned. Man hade dock här en latent produktionsförmåga, vilken tidvis trots den inskränkta massaexporten kunde tillvaratagas. Med utnyttjande delvis av tidigare utbildade, delvis av under kriget fullkomnade metoder åstadkoms jämväl en produktion av skifferolja ur de betydande inhemska skiffertillgångarna. Denna produktion nådde under de sista krigsåren kvantiteter, vilka, om än icke särdeles stora i förhållande till totalbehovet av flytande bränslen, dock inneburo en värdefull förstärkning särskilt av marinens oljeförråd. Kristidshushållningens a v v e c k l i n g på bränsleområdet tog i vissa avseenden sin början kort efter krigets avslutning. Tack vare den under senare delen av år 1945 återupptagna importen av bensin och andra flytande bränslen kunde gengasdriften för motorfordon och traktorer redan då börja inskränkas för att under de följande två åren så gott som helt upphöra och ersättas av oljedrift. Handelsregleringen avskaffades för de flytande bränslenas vidkommande i huvudsak redan i november 1945. Importen av flytande bränslen inriktades, när den i större utsträckning åter kom i gång, i betydligt starkare grad än före kriget på eldningsolja, vilket möjliggjorde en vid ifrågavarande tid med förvånande snabbhet skeende omläggning av eldningsförhållandena såväl inom industrien som vid rumsuppvärmning genom kolbränslets ersättande med oljebränsle. Utvecklingen i denna riktning främjades genom de hinder och svårigheter som mötte importen av koks (och delvis även stenkol) länge efter det att oljeimporten åter kunde äga rum fritt ö*ch i praktiskt taget obegränsad omfattning. Importstoppet för kolbränslen under bränsleåret 1944/45 uttömde till stor del de härutinnan upplagda reservlagren. Importen kom från hösten 1945 blott dröjande i gång och nådde först efter ett par år åter normal storlek. 2—216588 II

698 Detta gjorde, att krishushållningen — med fortfarande väsentligt stöd av ersättningsveden — måste i fråga om de fasta bränslena bibehållas längre än beträffande de flytande bränslena. En följd av knappheten på kol var, att gasransonering fanns böra under åren 1945—46 genomföras i flertalet större städer, vilket icke hade erfordrats under krigstiden. Ännu under vintern och våren 1947/48 upprätthölls en brännvedsproduktion, som i någon m å n översteg den normala och som togs i anspråk under bränsleåret 1948/49. Först med bränsleåret 1949/50 kunde vedförbrukningen anses ha nedgått till fredsdimension. Fr. o. m. maj 1949 slopades handelsregleringen på vedområdet helt, medan den i fråga om stenkol bibehölls till utgången av juni s. å. och vad angår koks och antracit kvarstod även därefter. Ungefärliga bränsleförbrukningen åren 1937J38, 1943/44 och 1949. Måttenhet

Inhemska

1949 1943/44 1937/38 StenkolsekvivaMotsv. Motsv. Motsv. KvanKvanlent Kvani 1 000 ton titet i 1 000 ton titet i 1000 ton titet stenkol stenkol stenkol ton

bränslen 1 000 ton 1 000 m 3 t 1 000 m 3 1 000 ton 1 000 » 1 000 » 1 000 »

Stenkol Brännved Träkol Torv Skifferolja Motorsprit Tjära

450 800 17 26 000 2 000 17 30 500 1 500 20 900 1 500

560 43 000 5 000 1 160 45 40 30

%

450 6 900 850 580 68 36 45

320 24 000 1380 200 30 40

260 3 500 235 100 45 36 4 176

8 929

4 353

Summa

Importerade

360 3 620 340 15

—

30,1

—

69,3

—

26,2

6 200 2 130 502 107 473

6 200 2 230 800 160 710

2 500 1200 30 7 85

2 500 1260 48 10 127

4 360 2 370 780 250 2 220

4 360 2 470 1 250 375 3 330

bränslen

1 000 ton Stenkol Koks o. briketter . . . . 1 000 » 1 000 » 1 000 » 1 000 » Mörka oljor

1 000 1 050 1 600 1500 1 500

0/

/o Summa summarum

— —

69,9 14 453

11 785

3 945

10 100

Summa

— —

30,7 12 874

— —

73,8 15 961

Anmärkningar. Av de i tabellen upptagna kvantiteterna brännved antages vid alla tre tillfällena ca 2 milj. m 3 t ha utgjorts av ribb- och bakved med bränslevärde motsvarande 240 000 ton stenkol samt för 1937/38 7 och för 1943/44 och 1949 5 milj. m 3 av inom industrien använt träavfall (sågspån m. m.) med bränslevärde motsvarande resp. 490 000 och 350 000 ton stenkol. — I talet för koksförbrukningen 1949 ingår — förutom 2 285 000 ton koks — 85 000 ton brunkols- och antracitbriketter, motsvarande ca 70 000 ton stenkol. — För år 1949 torde till de i tabellen angivna inhemska bränslena rätteligen böra läggas en viss kvantitet vid cellulosafabrikerna för bränsleändamål använda sulfat- och sulfitlutar, motsvarande uppskattningsvis ca 400 000 ton stenkol. I de uppgivna kvantiteterna brännved ingår ej kolved. Beträffande källmaterialet till tabellen se bl. a. »Bränsle och kraft. Orientering rörande Sveriges energiförsörjning» av K.-G, Ljungdahl. SOU 1951:32 sid. 7.

699 Å sid. 698 meddelas en tablå, som summariskt söker åskådliggöra h u r bränsleförbrukningen under och efter krigsåren förskjutit sig. Uppgifterna avse dels läget vid tiden närmast före kriget (väsentligen åren 1937—38), dels läget under ett år då bränslekrisen tedde sig som svårast — i huvudsak åsyftas förhållandena under bränsleåret 1943/44 — dels slutligen läget år 1949. Siffrorna för de särskilda bränsleslagen — vilka delvis äro mycket approximativa och i vissa fall kalkylerade — ha för att möjliggöra en samlad överblick omräknats till ekvivalenta ton stenkol. Enligt vad som framgår av tablån skulle före kriget bränslebehoven till ca 30 % ha täckts genom bränslen av inhemskt och till ca 70 % genom bränslen av utländskt ursprung. Härvid ha som utländska räknats även sådana bränsleslag som framställts inom landet av importerad råvara (såsom koks, tillverkad av importerade stenkol, samt bensin och andra raffinerade brännoljor, framställda av importerad råolja). Under det i tablån åsyftade krigsåret var proportionen mellan inhemska och utländska bränslen helt omkastad — 69,3 % för de förra och 30,7 % för de senare — beroende på de stora mängder träbränsle som nu trätt i stället för uteblivna importerade kolbränslen och mineraloljor. De inhemska flytande bränslena, h u r viktiga de än voro på sina speciella användningsområden, spelade som synes kvantitativt en förhållandevis ganska underordnad roll i den totala bränslebalansen. Under efterkrigsperioden fram t. o. m. det för jämförelsen valda året 1949 slog utvecklingen ånyo om. Vändningen var t. o. m. så skarp, att importbränslena kommo att intaga ett ännu större rum i förbrukningen än före kriget. Användningen av inhemska bränslen sjönk ett stycke under den föregående fredsvolymen, medan åtgången av importbränslen i mer än motsvarande grad tillväxte. Särskilt gällde detta mineraloljorna och främst eldningsoljan, som i betydande utsträckning undanträngde kolbränslena i förbrukningen. Totala bränsleåtgången nedgick under krigsåren med ca 11 % men steg därefter kraftigt, så att den år 1949 med omkring 10 % överträffade förkrigsläget. De statliga organen för bränslehushållningen och dess reglering. Den statliga organisationen för bränslehushållningen under kristiden har behandlats ovan i kapitlet om kristidsadministrationen, till vilken framställning hänvisas (se sid. 77). För sammanhangets skull må dock här med några ord huvudmomenten i den organisatoriska utvecklingen beröras. Strax efter krigsutbrottet i september 1939 tillsattes vissa provisoriska organ för att handha regleringsuppgifter beträffande olika huvudslag av bränslen, nämligen statens kolnämnd, statens vednämnd, bensin- och oljenämnden samt statens gengasnämnd. Under vednämnden sorterade de s. k. vedkontoren, vilka tjänade som vednämndens lokala organ i länen. När statens industrikommission

700 (IK) inrättades — den trädde i verksamhet den 1/11 1939 — inordnades dessa nämnder, med bibehållen rätt stor självständighet, som ett slags verkställighetsorgan under IK, vilken övertog uppgiften som en samordnande och planerande central myndighet för hushållningen beträffande samtliga bränslen. Fr. o. m. den 1/7 1940 upprättades ett fristående centralorgan för bränsleförsörjningen, statens bränslekommission (BK). De fyra nämnderna upplöstes och deras uppgifter övertogos av BK tillika med de uppgifter på såväl bränsle- som krafthushållningens område, som dittills tillkommit IK. Hos IK kvarstannade däremot den befattning med smörjmedlen, som handhafts av bensin- och oljenämnden. Den lokala vedorganisationen anknöts samtidigt till kristidsstyrelserna, vid vilka inrättades särskilda bränslekontor. Även kristidsnämnderna fingo småningom viktiga funktioner på bränsleområdet. BK:s arbetsuppgifter började under år 1946 att minskas och en avveckling av kommissionen inleddes. Senare inträffade emellertid, alt kommissionens verksamhet på vissa områden åter svällde ut, och det visade sii^ nödvändigt att tills vidare bibehålla densamma. BK tillhör de kristidsorgan, som ännu när detta skrives kommit att fortbestå om än i starkt beskuren omfattning. Kolbränslen. Import. Under treårsperioden 1936—38 uppgick Sveriges import av kolbränslen i årligt genomsnitt till ca 8,i milj. ton, varav 6 milj. ton stenkol och 2,1 milj. ton koks; importen av kolbriketter var obetydlig. De införda stenkolskvantiteterna härrörde till ca 90 % från Storbritannien och Polen, återstoden kom huvudsakligen från Tyskland. Enligt gällande avtal med Storbritannien var Sverige skyldigt att därifrån tillgodose 47 % av sitt stenkolsbehov. Koksimporten var fördelad på flera leverantörländer, varav de viktigaste voro Tyskland, Nederländerna och Belgien. Någon större ansvällning av importen år 1939 som följd av lagringsköp, sådana som då ägde r u m på många andra varuområden, skedde icke. Grunden härtill låg huvudsakligen i de stora svårigheter som från produktionsländernas sida mötte att under dåvarande rustningskonjunktur erhålla önskade leveranser. I synnerhet gällde detta beträffande koks. De i Sverige vid krigsutbrottet förefintliga lagren av stenkol uppgingo till ca 2,7 milj. ton, motsvarande ungefär 40 % av årsbehovet. I fråga om koks var lagerställningen väsentligt sämre. Lagren utgjorde här ca 570 000 ton, vilket motsvarade behovet under den stundande vintersäsongen för blott 2 å 3 månader. Under hösten 1939 kunde, bortsett från första krigsmånaden, en icke

701 Import av kolbränslen 1930-1949 Tusental ton 9000

8000 ALLA SLA(

1\

fi \

i1

/\

• 5000

X

„-- '

/

// / • >

/ \ / \

I 1 1 1

t

\\

/ i / t

\ 1

i

/

t

/

/ .

i

\

/ /

\

STENICOL\ 3000

,f

> ..•'

•

#/

«,

\ r

/ / \ / \\ \ // \\ \ ' \ \ \ \ \\ \\ 1

\

,.*' •*%

1 1\

\ \ \ \

,

• •• ..-* •*k( )KS OCI H K( )LBRIFCETTE 0\ ..•*" m

/ /

/

1 1 1 1 1 1 I1

I/

IIfl

i l IIII »\ II

. •

1 II Jl

/ /

\ \ \ \ \ \

...•

/ ' •'

'. H /' .' % wå *

obetydlig import äga rum. Att tillförseln från Polen helt avbröts är självfallet. Däremot kunde importen från Storbritannien till en början fortgå någorlunda obehindrat, sedan ett ordnat licenssystem kommit till stånd, ehuru till avsevärt höjda priser på grund av de stegrade frakt- och försäkringskostnaderna. Koksimporten från Tyskland kunde ock upprätthållas. Mot slutet av året började emellertid importen av såväl stenkol som koks märkbart avtaga, huvudsakligen som följd av ökade transportsvårigheter både till sjöss och till lands. Första månaderna 1940 kännetecknades av en

» • *.

•• , •*• **%

<c.

-

't.

J.

% ••

^p"

>

w

# % **% ^^ *(

o.

c a» -~»

—1

o £

o ^ z LU F oo,,^*"

ft••

> o

•• ••.%fc • y

i.

_ uj

\• xU "tJ

o o.

-

: o^

£

i o0

*

^• >*^ •• % »• ** %%L * * * * J U ' »»T" ^.•*

_

v

**•. •.., .-•*"

*;• >

-

703 osedvanligt stark kyla, som gjorde att importen genom ishinder nästan helt avstannade. När sjöfarten åter kunde komma fullt i gång — i april 1940 — hade situationen fullständigt förändrats genom tillkomsten av Skagerackspärren. F r å n denna tidpunkt blev Sverige, så länge spärren bestod, helt hänvisat till Tyskland för sin försörjning med kolbränslen. I det i slutet av december med Sverige avslutna handelsavtalet förband sig Tyskland att under år 1940 medge export hit av 3 milj. ton stenkol och 1,5 milj. ton koks. Dessa kontingenter höjdes genom ett tilläggsavtal i juni 1940 till 4 milj. ton stenkol och 1,7 milj. ton koks. Vid årets slut återstod olevererat ca 600 000 ton stenkol och 300 000 ton koks. I det avtal, som slöts angående handelsutbytet för 1941, medgåvos samma exportkontingenter som för 1940, d. v. s. 4 milj. ton stenkol och 1,7 milj. ton koks, varjämte även de nyssnämnda restkvantiteterna skulle få utföras. Enahanda överenskommelse träffades senare för 1942, medan däremot i de två följande årens avtal kontingenterna nedsattes beträffande stenkol och koks tillsammans till 5 milj. ton för 1943 och 4 milj. ton för 1944. Leveranserna enligt dessa avtal motsvarade icke för något år till fullo de utfästa avtalskvantiteterna, såsom framgår av nedan intagna tablå över den faktiska importen, men de kvantiteter som erhöllos voro givetvis av oskattbart värde för vår försörjning. Till stor del sammanhängde eftersläpningen och de partiella bortfallen i leveranserna med transportsvårigheter inom Tyskland, vilka förhindrade ett framförande av kontrakterade varor till skeppningshamnarna. För att i någon mån befordra dessa transporter överfördes på våren 1940 efter överenskommelse med de tyska statsbanorna 500 godsvagnar från Sverige till Tyskland, där de under detta och följande år togos i bruk för leveranser till Sverige. Trots att importen av kolbränslen under själva krigsåren 1940—44 genomsnittligt begränsades till föga mer än hälften av den tidigare normala importen, kunde, tack vare bränsleförsörjningsmyndigheternas försiktiga hushållning, varvid kolbränslen i största skala ersattes med inhemska bränslen, en ganska betydande lageruppbyggnad äga rum. Med hjälp härav blev det möjligt att utan verkligt katastrofala följder klara den situation, som uppkom när den tyska exporten från september 1944 helt inställdes. Svårast drabbade bristerna i tillförseln hela tiden koksförsörjningen, enär möjligheterna att nyttja ersättningsbränslen här voro mera begränsade än vad fallet var beträffande stenkol. Under tiden från september 1944 till fram på sommaren 1945 låg importen av kolbränslen helt nere. Först på hösten 1945 kunde efter avtal med Polen importen återupptagas fastän i mycket inskränkt omfattning. Svårigheterna voro härvid betydande, främst beroende på det polska transportväsendets och de polska hamnarnas dåliga tillstånd. I någon mån kunde Sverige här bringa lättnad, därigenom att järnvägsvagnar till ett antal av 1 300 överfördes till Polen och togos i bruk för transporter från de polska

704 gruvorna. Från Förenta staterna lyckades det även att inom ramen för vissa medgivna månadskvoter erhålla någon tillförsel. Först med år 1946 sattes Sverige i tillfälle att genom en rikligare import åter i mera tillfredsställande omfattning tillgodose sitt kolbehov. Av de ca 3,5 milj. ton stenkol och koks, som då inkommo till landet, härrörde nära 60 % från Polen och 30 % från Förenta staterna. Införseln från sistnämnda land var av särskilt värde, emedan den till avsevärd del bestod dels av gasrika kol, vara stor brist rådde, dels av koks. År 1947, då importen steg till sammanlagt ca 5,7 milj. ton, voro fortfarande Polen och Förenta staterna de största leverantörerna. I den amerikanska exporten ingick nu även en betydande kvantitet antracit. Från ryska zonen i Tyskland erhöllos tämligen stora partier brunkolsbriketter. År 1948, då importen nådde nästan normal omfattning, hade Storbritannien åter i någon mån kommit i marknaden. Största koksleverantören var nu liksom tidigare Tyskland (Ruhrområdet) jämlikt den fördelning som skedde genom den europeiska kolorganisationen (ECO). Import av kolbränslen 1936—1948. 1000 ton. Stenkol År

Antracit 1936/38 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948

102,2 116.2 80,2 88,1 67,5 86,2 46,6 525,8 34,1

Gas- och kokskol

Ångkol m. ni.

Summa

921,0 1 044,6 585,4 789,9 627,4 838,6 419,2 71,7 693,3 928,4 819,1

4 975,3 5 181,7 3 330,8 2 282,0 2 009,7 2 636,2 1 882,6 200,5 1 750,1 2 706,2 4 547,8

5 998,5 6 342,5 3 996,4 3 160,0 2 704,6 3 561,0 2 348,4 272,2 2 443,4 4 160,4 5 401,0

Koks

Stenkols- o. brunkolsbriketter

Totalsumma

2 116,2 2 339,1 1 725,0 1 643,2 1 185,6 1 242,3 1213,7 89,4 1011,3 903,8 1 615,9

18,3 37,8 34,1 84,2 92,2 98,4 44,5 0,7 59,2 646,1 214,9

8 133,0 8 719,4 5 755,5 4 887,4 3 982,4 4 901,7 3 606,6 362,3 3 513,9 5 710,6 7 231,8

Inhemsk produktion. Stenkolsproduktionen vid de skånska kolfälten gav under förkrigsåren ett utbyte av ca 450 000 ton per år. De skånska kolen äro på grund av sin stora askhalt att betrakta som jämförelsevis lågvärdiga. Värmevärdet för de bättre slagen varierar mellan 4 500 och 5 000 kcal/kg mot ca 6 700 för fullgoda kol. De ha till huvudsaklig del förbrukats dels av producenten själv, Höganäs-Billesholms AB, för egna industrier och kraftverk, dels av järnvägar och industrier inom en begränsad räjong från brytningsplatsen. En viss produktionsökning kom under krigstiden till stånd genom upptagande av nya schakt. De därstädes brutna kolen voro emellertid av väsentligt lägre kvalitet än den för den tidigare produktionen genomsnittliga. Driften vid dessa nya schakt nedlades efter krigets slut. Vid sidan av Höganäsbolagets produktion upptogs under kriget i mindre omfattning kolbrytning på spridda ställen i Billesholmstrakten av enskilda

705 jordägare och spekulanter. Den nådde vissa tider en omfattning av ca 3 000 ton per månad. Kvaliteten var emellertid även beträffande dessa kol ganska låg, ungefär jämförlig med kvaliteten vid bolagets tillskottsproduktion (värmevärde ca 3 000 kcal/kg). Den svenska stenkolsbrytningen uppgick åren 1936—38 i genomsnitt samt åren 1939—48 till följande kvantiteter: 1936/38 1939 1940 1941 1942 1943

449 000 ton 443 000 » 498 100 » 556 700 »> 582 300 » . . . 557 500 »

, ,

1944 1945 1946 1947 1948

. . .

570 200 ton 615 300 » 488 200 » 415 800 » 374 500 »

Denna inhemska stenkolsproduktion täckte en ganska ringa del av landets bränsleförsörjning men var dock värdefull så till vida som produktionen ägde rum inom trakter med knapp vedtillgång och därför sämre möjligheter att erhålla ersättningsbränsle. Den inom landet, huvudsakligen vid gasverken men även vid ett självständigt koksverk (Oxelösund), på grundval av importerat stenkol bedrivna koksproduktionen hade under åren 1936—48 följande omfattning: 1936/38 1939 1940 1941 1942 1943

563 000 ton . . . 591 200 » . . . 561 900 » . . . 436 800 » ... 615 400 » . . . 624 000 »

1944 1945 1946 1947 1948

598 800 ton 433 100 » 413 700 » 641 400 » 696 200 »

Kokstillverkningen kunde, som härav framgår, väl upprätthållas under krisen ända t. o. m. år 1944. Den brist på gasrika och koksande kol, som yppades under de därpå följande två åren efter stoppandet av importen från Tyskland, föranledde en tillfällig nedgång i koksproduktionen. Därefter återtog denna och t. o. m. överträffade sin tidigare normala volym. Handelsreglering under krigsåren. Den 15/9 1939, samtidigt med tillsättningen av statens kolnämnd, utfärdade Kungl. Maj:t bestämmelser om importreglering beträffande kolbränslen. Förbud stadgades sålunda mot att utan tillstånd av statens kolnämnd till riket införa stenkol, koks och kolbriketter. Avsikten med importförbudet var att bringa handeln med ifrågavarande varor under statens kontroll i syfte att ge staten ett effektivt inflytande över varornas fördelning ävensom möjlighet att behärska prissättningen å kolmarknaden. 1 Från regeringens sida uttalades redan från början, att kolimporten tills vidare borde i huvudsak liksom förut ankomma på enskilda företagare och även distributionen i allt väsentligt följa samma banor som förut. Emellertid krävdes för import- och prisregleringens genomförande en viss 1

Under benämningen kol sammanfattas i fortsättningen stenkol, koks och kolbriketter

706 organisation av kolhandeln. Av grundläggande betydelse var här bildandet den 19/9 1939 av en sammanslutning, S v e n s k a kolimportörers f ö r e n i n g 1 9 3 9 u. p. a., i vilken som medlemmar ingingo praktiskt taget samtliga kolimportörer med undantag för dem som importerade blott för egen förbrukning. Intagandet i fortsättningen av nya medlemmar i föreningen var beroende av kolnämndens samtycke och tillämpades mycket restriktivt. Enligt för kolnämnden lämnade föreskrifter skulle licens för kolimport lämnas endast den som ingått i föreningen och i förhållande till denna iklätt sig förpliktelse att följa av föreningen meddelade föreskrifter med avseende på de införda kolpartiernas försäljning, jämte sådana företag som importerade blott för egen förbrukning. Mellan staten, representerad av kolnämnden, och den nybildade föreningen avslöts redan den 20/9 1939 ett avtal, sedermera benämnt k o 1 h a nd e l n s s t a t s a v t a l , som reglerade föreningens skyldigheter och rättigheter. Föreningen förband sig genom avtalet för egen och medlemmarnas del att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter med avseende på försäljningen av kol, som kunde bli fastställda av staten och som bl. a. kunde innefatta bestämmelser om det försäljningspris, medlem finge betinga sig. Det skulle åligga medlem, som önskade importera kol, att till kolnämnden lämna uppgifter rörande inköpet och befraktningsavtalet jämte andra omständigheter, som av kolnämnden kunde prövas erforderliga för bedömande av licensfrågan. Påföljder för medlem, som icke uppfyllde sina skyldigheter, voro, att kolnämnden kunde utesluta honom ur föreningen eller ålägga honom skadestånd. Staten å sin sida förband sig i avtalet att ersätta medlem den förlust som kunde tillskyndas honom vid försäljning av kol på de av staten föreskrivna villkoren. Vid förlustberäkning skulle medlemmen gottskrivas kostnad för försålt parti (samtliga självkostnader) samt därutöver handelsvinst, allt enligt kolnämndens prövning. Garantien omfattade jämväl den förlust, som genom ett inträdande prisfall vid fredsslut eller eljest kunde tillskyndas medlem i avseende på lager eller mot licens inköpta ännu icke till riket anlända partier av kol, som förefunnes vid avtalets upphävande. Försäljning, som medförde sådan förlust, finge dock icke ske förrän kolnämnden satts i tillfälle att, om den så önskade, övertaga partiet i fråga, varvid behövliga lagerutrymmen hos medlemmen finge av kolnämnden disponeras för en tid av minst tre månader. Den vinst utöver ovan omtalade handelsvinst, som medlem kunde komma att göra vid försäljning efter den 17/9 1939, antingen denna vinst uppstått vid försäljning av efter nämnda dag importerad vara eller på äldre lager, var föreningsmedlem skyldig att i gengäld för statens utfästelse i avtalet avstå till staten. Vinst på äldre lager skulle beräknas på basis av de inköpspriser som gällde den 15/8 1939, där icke självkostnadspriset bevisligen var högre. Slutligen stadgades i avtalet, att medlemmarna i föreningen skulle lämna vissa månatliga uppgifter avseende de i avtalet berörda förhållandena samt

707 att handelsböcker skulle ställas till kolnämndens förfogande. — Avtalet skulle gälla intill dess Kungl. Maj :t förklarade, att det skulle avvecklas. Genom detta avtal hade ett smidigt instrument skapats för statens grepp över kolimporten och kolhandeln. Det gav staten all bestämmanderätt och tillförsäkrade kolhandeln ersättning för dess medverkan, samtidigt som det undanröjde de farliga riskerna för handeln och därigenom verkade befordrande på importintresset. Angående senare ändringar av avtalet samt formerna för importkontrollen lämnas nedan närmare uppgifter. Kolnämndens befogenheter på detta som på andra områden övertogos fr. o. m. den 1/7 1940 av BK. Statens inflytande över koltillgångarna och kolhandeln befästes genom en serie av s t a t s b e s 1 a g, vilkas egentliga syfte var att möjliggöra en disponering av tillgångarna på ur folkförsörjnings- och försvarssynpunkt ändamålsenligaste sätt. Den 1/2 1940 lades beslag på inhemsk gasverkskoks, omfattande vad som då fanns i lager hos kommunala och enskilda gasverk samt vad som därefter producerades vid gasverken. Den 12/4 1940 följde beslag å stenkol, koks och kolbriketter, som efter denna tidpunkt infördes till landet. I sistnämnda fall inbegrepos alltså icke lager som funnos från tiden före beslagsdagen. Så var däremot fallet vid det beslag, som genomfördes från den 1/4 1941 och som omfattade samtliga lager, såväl äldre som yngre, av stenkol (ej koks och briketter), såvitt de befunno sig hos industri-, järnvägs- eller sjöfartsföretag och vederbörandes innehav uppgick till minst 100 ton. Beslaget förbands i detta fall med skyldighet att varje månad göra ansökan hos BK angående rätt att använda beslagtagen vara. Slutligen lades fr. o. m. den 7/8 1941 beslag även å inom riket brutna stenkol, nämligen å alla lager härav hos producent samt all stenkol som därefter bröts. Genom i m p o r t r e g l e r i n g e n ägde myndigheterna ett i och för sig tillräckligt vapen för att kunna inordna importhandeln med kolbränslen under det allmänna systemet för bränslehushållningen. Importlicenserna voro försedda med en klausul, enligt vilken det ålåg licensinnehavaren att med avseende på överlåtelse eller användning av de införda varumängderna ställa sig till efterrättelse de bestämmelser rörande reglering av införsel, priser och handel med kol, som gällde eller framdeles bleve fastställda. Den ransonering på kol- och koksområdet, som i viss mån redan på hösten 1939 börjat tillämpas för att sedan allt strängare utformas, förutsatte emellertid för sin tillämpning en häremot svarande reglering även av de nedom eller vid sidan av importhandeln stående handelsleden. Denna reglering fick sin utformning genom en kungörelse den 19/8 1940 angående r e g l e r i n g a v h a n d e l n m e d s t e n k o l o c h k o k s m. m. Yrkesmässig försäljning eller annan yrkesmässig överlåtelse till återförsäljare av kolbränsle fick enligt kungörelsen ske endast i den ordning och under de villkor som BK bestämde. Yrkesmässig överlåtelse i andra fall fick ske

708 endast mot inköpslicens, vari föreskrevs under vilka villkor bränslet fick förvärvas eller nyttjas. BK:s i ämnet meddelade tillämpningsföreskrifter inneburo, att försäljning av stenkol, koks och kolbriketter fick ske endast mot licens, som i regel utfärdades av BK för större industriföretag och järnvägar ävensom för allmänna verk och inrättningar m. ni., av trafikkommissionen för sjöfarten samt i övrigt av de lokala krisorganen (kristidsstyrelsernas bränslekontor eller kristidsnämnderna). Partihandlarna ägde att till BK eller dess ombud lämna regelbundna uppgifter angående sin rörelse, medan återförsäljare hade att till vederbörande importör eller tillverkare rapportera gjorda försäljningar. För att förstå, hur handels- och prisregleringarna på kolområdet verkade, är det nödvändigt att något känna till hur k o l h a n d e l n faktiskt välordnad under kristiden. Den organisation av denna handel, som då utgestaltade sig, skilde sig väl ej i högre grad från den som existerat dessförinnan. Emellertid avgränsades och preciserades i viss mån genom BK:s åtgöranden de olika handelsleden och deras uppgifter, vilket fick betydelse för handels- och prisregleringarnas utformning. I en redogörelse, som upprättats inom BK i november 1944, lämnas följande beskrivning på kolhandelns dåvarande organisation. Själva importen ombcsörjes av grosshandlare, som ha direkta affärsförbindelser med de utländska exportörerna. Grosshandlarna köpa hela fartygslaster i fast räkning — äro sålunda icke agenter — och sälja till storindustri och lagerhandelsföretag i hela fartygslaster eller hela lastrum enligt konossemcntsvikt eller dellaster efter i Sverige utlossad vikt. Vissa grosshandelsföretag, som sakna direkta förbindelser med kolexportörer i utlandet, uppträda såsom importörer i andra hand genom att från grosshandlare med direktimport i fast räkning köpa hela fartygslaster eller hela lastrum och sälja lasten uppdelad efter i Sverige utlossad vikt till storförbrukare eller lagerhandlare. All denna handel kallas g r o s s h a n d e l . (Det anmärkes, att efter spärren i väster fanns blott en storförbrukare, som själv importerade kol direkt från exportören för egen förbrukning, nämligen Svenska Sockerfabriks AB.) Lagerhandlarna köpa kol av grosshandlarna i hela fartygslaster eller hela lastrum eller i dellaster samt lagra och i förekommande fall krossa och sortera samt distribuera varan till förbrukare. I denna l a g e r h a n d e l skiljer man mellan partihandel och detaljhandel. Partihandeln avser leverans — i regel från lossande fartyg men ibland även över lager, stundom pråmlager — av vara i importskick till medelstora förbrukare, som även före kriget brukat köpa kol säsongmässigt i större partier, dock icke hela lastrum. Detaljhandeln avser leverans av vara i krossat och sorterat skick, oftast sackad, i mindre partier till förbrukare som sakna egentliga lagringsutrymmen och därför äro hänvisade till successiva leveranser i mån av förbrukning. Till lagerhandelns detaljhandel räknas även leveranser av bunkerkol för sjöfarten, även om sådana leveranser avse okrossad och osorterad vara. Såsom mellanled i lagerhandelns detaljhandel inkopplas ofta återförsäljare. Detta är regel med avseende på leveranser på orter, där lagerhandelsföretag icke förekomma. Somliga kolhandelsföretag äro både grosshandlare och lagerhandlare i samma juridiska person. Vissa andra äro koncerner med ett grosshandelsföretag såsom moderbolag och ett eller flera lagerhandelsföretag såsom dotterbolag. Andra äro endast grosshandlare eller endast

709 lagerhandlare. Gasverken intaga ställning både som köpare av stenkol i grosshandeln och som säljare av koks i lagerhandeln. Ungefär 20 grosshandelsföretag funnos, som efter västspärrens tillkomst bedrevo direkt import. Vidare funnos ca 145 lagerhandlare och bortåt 5 000 återförsäljare. Endast grosshandels- och lagerhandelsföretag voro medlemmar av kolimportörföreningen. Beträffande denna förening genomfördes under sommaren 1941 en fastare organisation med lokalföreningar och distriktsföreningar. Alla frågor som berörde handeln med stenkol och koks behandlades under nära samarbete mellan BK och kolimportörföreningen. Med gasverken och deras organisation, Svenska gasverksföreningen, samverkade BK i frågor rörande koksproduktionen och handeln med gasverkskoks. Hela den svenska importen av kol kom, som förut nämnts, alltsedan april 1940 från Tyskland, varvid importens r a m reglerades genom handelsavtalen mellan de båda ländernas regeringar. Dessa avtal, som gällde ett kalenderår i sänder, innehöllo med avseende på kol bestämmelser om den mängd kol, uppdelad i olika kvaliteter och sortiment, som man från tysk sida förklarat sig beredd att låta exportera till Sverige och som man från svensk sida var beredd att importera. Avtalen innehöllo vidare bestämmelser om lob-priser och andra allmänna leveransvillkor. Däremot förekommo i avtalen inga bestämmelser angående fördelningen av de avtalade kolmängderna mellan olika svenska kolimportörer. Vid avtalsförhandlingarna hade man nämligen utgått från förutsättningen, att det närmast ankomme på den säljande parten, d. v. s. i detta fall de två tyska kolsyndikaten, att bestämma till vilka svenska importörer försäljningarna skulle ske. Denna principiella inställning hindrade icke, att man från svensk sida hade tillfälle att framföra svenska vederbörandes önskemål beträffande fördelningen, men i den mån dessa icke överensstämde med syndikatens intressen, vunno de endast i undantagsfall beaktande. I verkligheten var, kan man säga, kolimporten under avtalsåren genom exportörernas åtgärder kvoterad på ett begränsat antal svenska importörer. Det system för lagerhandelns ordnande, som •— närmast i prisregleringssyfte — genomfördes i och med kolhandelns statsavtal den 20/9 1939 och vars kärnpunkt var att staten iklädde sig förlustgaranti vid denna handel, nödvändiggjorde fastställande av de handelsmarginaler, som lagerhandlarna hade att tillgodoräkna sig för sin medverkan. Alla transaktioner mellan kollagerhandeln och staten, som föranleddes av ifrågavarande arrangemang, fördes över en för ändamålet inrättad kassa, den s. k. s u b v e n t i o n s k a s s a n . På denna ankom bl. a. även att ersätta lagerhandeln för de särskilda utgifter, som voro förknippade med lagring av stenkol och koks utöver vad som krävdes för löpande bränsleår (reservlagring). Med anledning av vissa tvistefrågor, som uppkommo vid statsavtalets tillämpning, och för att klarlägga innebörden i avtalet genom utförligare

710 bestämmelser i anslutning till den praxis som utvecklat sig träffades i augusti 1943 mellan BK och importörföreningen en överenskommelse om statsavtalets tolkning och tillämpning. Huvudsakligen gällde det härvid en precisering av lagerhandelns marginaler. (Se St. o. F . V sid. 102 ff.) E n punkt, som i fråga om importhandeln visade sig kräva särskilda anordningar, var fastställandet av ersättningen för de hinder som till följd av krigsförhållandena vållades genom fartygens oskäligt långa liggetider i hamnarna. I befraktningsavtalen finnas bestämmelser om den ersättning för liggetid utöver viss angiven lastnings- och lossningstid, som betraktaren h a r att betala till redaren, s. k. d e m u r r a g e e r s ä t t n i n g. I oroliga tider kan detta osäkerhetsmoment få sådana dimensioner, att det icke är rimligt att befraktaren-kolimportören skall bära de ekonomiska konsekvenserna. Kolnämnden inrättade därför på ett tidigt stadium en demurragekassa, vars verksamhet emellertid avvecklades, när skeppningarna från England upphörde. Med avseende på de tyska skeppningarna ingick demurrageförsäkring enligt de första handelsavtalen i de tyska avlastarnas åtaganden. Sedermera åtog sig BK själv demurragerisken och upptog härför en avgift per ton importerat kol av kr. 1: 50. Sistnämnda arrangemang möjliggjorde för kommissionen att vid risk för isspärr förmå fartygen att — i stället för att med stöd av certepartiets bestämmelser häva befraktningsavtalet och segla hem i barlast eller endast delvis lastade — ligga kvar på demurrage i lastningshamnarna med fara att bli infrusna under månader. Härigenom vanns den fördelen, att kolimporten kunde under de svåra vintrar som inträffade under de första krigsåren upprätthållas in i det sista före isspärren och komma igång omedelbart efter isspärrens hävande. En annan följd av krigsförhållandena var, att kolimportörerna i samband med kolimport och befraktningar i inånga fall kommo att utsättas för ekonomiska risker, som icke voro försäkringsbara i vanlig ordning eller för vilka man icke på sedvanligt sätt tagit assurans. I maj 1940 tog man inom kolnämnden upp frågan om ersättning åt kolhandlare i bl. a. sådana fall, då en kolhandlare nödgats till underpris sälja kol, som för hans räkning inlastats i fartyg men som på grund av krigsförhållanden icke kunnat transporteras till Sverige. Frågan löstes, sedan BK övertagit kolnämndens funktioner, på det sättet, att kommissionen träffade avtal med kolimportörföreningen om inrättande inom kommissionen av en särskild k r i g s r i s k k a s s a för reglering av skador av hithörande slag. Kassan erhöll medel för sin verksamhet genom upptagande av en avgift av 30 öre per importerat ton kol. Efter krigets avslutande inträdde för importhandeln på kolområdet en ny situation. Import började ånyo komma till stånd från ett flertal länder. Det nya läget karakteriserades av en inom den svenska branschorganisationen genomförd kvotering på praktiskt taget alla importörer, grundad på

711 förhållandena under de sista förkrigsåren. Utestängda från kolimport voro emellertid de företag, som voro upptagna på de allierades svarta lista. De polska kolleveranserna grundade sig på två avtal mellan det polska kolsyndikatet och reservförrådsnämnden med rätt för nämnden — vilken denna också begagnade sig av — att överlåta sin inköpsrätt enligt avtalen till svenska kolimportörer, mot vilka från polsk sida inga grundade invändningar gjordes. Kolimporten från USA grundade sig icke på något formligt avtal utan skedde efter inköp på den amerikanska marknaden genom svenska kolimportörer inom en av de amerikanska exportövervakande myndigheterna månad för månad angiven ram för kolexporten till Sverige, varvid svartlistningen strängt upprätthölls även med avseende på andra ledet av kolhandeln, lagerhandeln. Kolimporten från Holland grundade sig på handelsavtal mellan regeringarna, under det att de kommersiella avtalen träffades mellan exportörer i Holland och importörer i Sverige med gamla holländska förbindelser. Importmängderna från Holland avräknades emellertid vid kvoteringen inom importörföreningen av polska och amerikanska kolvaror. Kvoteringssystemet avvecklades senare efter hand i samband med det allmänna system för importregleringen, som bragtes i tillämpning efter genomförandet av det allomfattande importförbudet den 14/3 1947. Beträffande avvecklingen i övrigt av kolhandelsregleringen se sid. 714 ff. Prisreglering under krigsåren. Det prispolitiska syftet med den på kolhandelns statsavtal byggda handelsregleringen var att skydda hemmamarknaden mot inflytandet från de vid krigets början mycket starka importprisstegringarna på kolbränslen. Detta syfte sökte man nå genom en direkt subventionering av priset för åtminstone de stenkols- och koksförbrukare som köpte i mindre partier genom lagerhandeln. De för denna handel bestämda utförsäljnings- eller standardpriserna, sedermera benämnda redovisningspriser, understego nämligen under den första tiden avsevärt de av de faktiska importkostnaderna betingade inköpspriserna. Tillämpningen av dylika subventionspriser medförde en kostnad för staten under budgetåret 1939/40 av ca 20 milj. kr., vilket belopp av riksdagen för ändamålet anvisats. Genom senare höjningar av försäljningspriserna minskades successivt spännvidden mellan dessa och inköpspriserna. Från början av april 1940 kommo subventionspriserna t. o. m. att ligga över de verkliga kostnaderna, varigenom uppstod en återströmning av medel till den för subventionsförfarandets tillämpning upprättade subventionskassan. Senare pris justeringar åsyftade att bringa marknadsnivån i närmare överensstämmelse med det faktiska kostnadsläget. Ifrågavarande prisregleringssystem förlorade härigenom i princip sin karaktär av subvention och subventionskassan kom i stället att

712 fungera som en utjämningskassa, över vilken alla lagerhandelns transaktioner med avseende på importerat fossilt bränsle redovisades. Prissättningen i l a g e r h a n d e l n normerades i första hand för alla importhamnar. För orter inne i landet lades i närmaste importhamn gällande pris (det s. k. riktpriset) till grund för prisbestämningen och nämnda pris ökades därefter med kostnaderna för transport och distribution till konsumtionsorten. De förutnämnda subventionspriserna tillämpades under den första tiden i främsta rummet vid försäljningen i mindre av kolnämnden fastställda kvantiteter för husuppvärmningsändamål m. m. Vid försäljningar i större skala och särskilt vid försäljningar till industrier fastställdes däremot priset i allmänhet i närmare anslutning till gällande dagspriser. Sedermera utjämnades alltmer dessa skiljaktigheter. Kontrollen över de fastställda prisernas tillämpning erhölls genom lagerhandlarnas rapporter och bokslutsuppgifter. Avräkningen i förhällande till subventionskassan skedde genom ett omständligt månatligt redovisningsförfarande. Vad beträffar grosshandeln, d. v. s. enligt den vedertagna terminologien den egentliga i m p o r t h a n d e l n, inskränkte sig myndigheterna till en början till att övervaka inköpspriser och sjöfrakter. För de kolimportörer, som förmedlade denna import, bestämde kolnämnden ett visst högsta vinsttillägg. Den erforderliga kontrollen vanns här genom importlicenserna. På grund av den stora skillnad mellan kostnaderna för brittiska och tyska kol — huvudsakligen härrörande från olikheten i frakthänseende — som framträdde i slutet av år 1939 och som ytterligare förstorades under de tre första månaderna av 1940, uppkom tanken att genom ett clearingförfarande utjämna kolpriserna. Tanken förlorade i aktualitet genom tillkomsten av västspärren den 9/4 1940. Omständigheterna gjorde emellertid. att clearingtanken snart därefter ändock förverkligades. Bakgrunden härtill var följande. Även om Tyskland dåmera var vår ende kolleverantör, förelåg en ganska avsevärd variation i cif-kostnaderna för tyska kol. Dessa levererades nämligen frän juli 1940 enligt två särskilda handelsavtal, slutna resp. i december 1939 och juni 1940, av vilka det senare stipulerade väsentligt högre fob-priser än det förra. Därtill kom, att fraktkostnaderna för svenska fartyg, som — i motsats till vad som ursprungligen varit tänkt — i allt större utsträckning kommo att anlitas för kolimporten från Tyskland, voro avsevärt högre än de tyska kolfrakterna. Nämnda omständigheter gjorde, att en clearinganordning vid kolimporten fanns böra inrättas, vilken fastställdes genom kungörelse den 28/6 1940 (nr 650). Clearingförfarandet innebar, att varje inkommande kollast clearades genom en för ändamålet inom BK inrättad k o l c l e a r i n g k a s s a och åsattes ett på förhand beräknat utjämnat avräkningspris, som gällde såsom grosshandelspris och som innefattade även den importören tillkommande handelsvinsten, grosshandelsmarginalen (21/2 senare 21/-! % av verkliga cif-kostnaden, dock högst 1 kr. per ton). Systemet verkade så som om kolclearingkassan

713 inköpte varje inkommande last för den verkliga cif-kostnaden, inkl. grosshandelsmarginalen, och omedelbart sålde tillbaka lasten till importören enligt det fastställda avräkningspriset. Enligt de i nyssnämnda kungörelse lämnade direktiven för prissättningen borde avräkningspriserna i möjligaste mån fastställas så, att vad som beräknades skola utbetalas från clearingkassan motsvarade vad som beräknades komma att inflyta till densamma. På grund av det försiktiga beräkningssätt, som tillämpades inom BK vid priskalkyleringen med rymligt tilltagna importkostnader, inträffade, att inom kolclearingkassan snart nog samlades betydande belopp. Kassans behållning utgjorde exempelvis på hösten 1944, inberäknat det s. k. demurragekontot, ca 110 milj. kr. Enligt bestämmelser gällande från den 1/7 1941 hänfördes kolhandelns kunder i prishänseende till någondera av prisgrupperna 1, 2 eller 3. Till prisgrupp 1 räknades lagerhandlare och av BK särskilt förtecknade storförbrukare, huvudsakligen sådana som före kolregleringen normalt plägat inköpa importbränsle i hela laster eller lastrum cif mot konossement. För dessa kunder gällde de för importhandeln bestämda avräkningspriserna. Till prisgrupp 2 (lagerhandelns partihandel) räknades vissa av BK förtecknade förbrukare, som före kolregleringen normalt brukat inköpa importbränsle direkt från lossande fartyg. Prisgrupp 3 slutligen avsåg lagerhandelns detaljhandel inkl. försäljning till återförsäljare. Grosshandeln omfattade försäljningar till köpare i prisgrupp 1 eller till annan importör, lagerhandeln omfattade försäljningar till köpare i prisgrupperna 2 och 3. För undantag från denna huvudregel erfordrades medgivande av BK från fall till fall. Efter nämnda schema avfattades därefter BK:s tid efter a n n a n utfärdade priscirkulär. Avräkningspriserna för importhandeln blevo i princip normerande för lagerhandelns redovisningspriser. Avräkningspriser fastställde BK första gången för tiden 15/7—30/9 1940 och därefter i allmänhet kvartalsvis. En ganska avsevärd höjning skedde därvid fr. o. m. den 1/10 1940. Avräkningspriset angavs nu fördelat på två element, dels ett grundpris, avvägt efter den importerade varans beskaffenhet, dels ett ortstillägg, som varierade för olika hamnar beroende på deras läge m. m. Den väsentliga orsaken till prishöj ningen förklarades ligga i den ökade användningen av svenskt tonnage. Tidigare hade man beräknat kunna utföra skeppningen till 2 / 3 med tyskt och till 1 / 3 med svenskt tonnage. Nu måste icke mindre än omkring 90 % av hela kvantiteten skeppas med svenska fartyg med deras väsentligt högre frakttariffer. Genom den ändrade proportionen stego också försäkringskostnaderna. Efter vissa under det följande året inträffade ytterligare smärre höjningar bibehöllos priserna på de olika prisplanen i stort sett oförändrade fram till mitten av november 1945. F r å n denna tidpunkt skedde en allmän omjnstering av prissättningen på den svenska marknaden, beroende på den om3—216588 11

714 läggning av kolimporten som ägt rum genom att tillförseln från Tyskland upphört och i någon mån begynt ersättas av import från andra länder (Polen och USA). De polska och ännu mer de amerikanska kolens cifpriser lågo väsentligt över motsvarande priser vid den tidigare tyska exporten. Detta medförde en stark höjning av avräkningspriserna fr. o. m. den 16/11 1945. Sålunda ökades avräkningspriset för stora ångkol från 50 till 65 och för koks från 70 till 120 kr. per ton. En motsvarande höjning genomfördes även beträffande priserna för lagerhandelns partihandel men däremot icke för detaljhandeln. Fr. o. m. den 1/7 1947 sänktes priserna dock åter i någon mån över hela linjen. Handels- och prisregleringarna under efterkrigsåren samt deras avveckling. På våren 1946 aktualiserades frågan om en avveckling av kolhandelns statsavtal och det därpå grundade handels- och prisregleringssystemet samt dess ersättande med anordningar av administrativ natur. BK behandlade på anmodan detta spörsmål i ett principutlåtande den 28/6 1946. BK yttrade som sin åsikt, att kolhandelns statsavtal dåmera knappast kunde anses nödvändigt för att statsmakterna skulle kunna utöva erforderligt inflytande över kolimporten och kolhandeln. Det ur försörjnings- och regleringssynpunkter värdefulla med statsavtalet vore dels prisfallsgarantien, dels det redovisningssystem som byggts upp i samband med avtalet och som möjliggjorde en frikoppling mellan importpriserna och de i lagerhandeln tillämpade priserna. Samma fördelar borde kunna uppnås genom ensidiga bestämmelser från statens sida, som utfärdades utan att förfarandena behövde vara grundade på ömsesidigt avtal. Av väsentlig betydelse för bränsleförsörjningen vore, att importörerna icke — på grund av rädsla för upprepning av de ekonomiska olyckor, som drabbade den svenska kolhandeln efter första världskrigets slut — underläte att importera allt kol, som kunde ställas till vårt lands förfogande. I detta hänseende hade prisfallsgarantien en viktig uppgift att fylla. Angeläget vore även, att lagerhandeln oberoende av kommersiella synpunkter toge emot och lade i lager så stora mängder stenkol och koks som möjligt. Detta kunde ej förväntas ske utan särskild ersättning. Om staten lämnade prisfallsgaranti och som förut, om än i mera begränsad omfattning, reservlagringsersättning för överlagring, borde man dock kunna uppnå tillfredsställande resultat. Den fördel, som staten kunde vinna genom avveckling av kolhandelns statsavtal, syntes närmast ligga däri, att man icke utan vidare bleve bunden vid regler för handelsmarginalernas uppbyggnad, när man såge framåt mot en ökad koltillförsel och gärna skulle vilja låta konkurrensmomenten åter börja göra sig gällande i handeln. PKN, som jämväl yttrade sig i frågan, framhöll följande: Fördelarna med avtalet ur statlig synpunkt hade varit dels att myndigheterna fått ett mycket starkt inflytande på prisbildningen beträffande stenkol och koks och dels att importen av dessa varor i hög grad stimulerats. Mot detta stode, att staten enligt avtalet i stor utsträckning övertagit de ekonomiska risker, som vore förbundna med kolimporten, samt att handelsmarginalerna låsts på ett ur priskontrollsynpunkt icke önskvärt sätt. Om avtalet hävdes, måste emellertid den priskontroll, som dittills utövats med stöd av detsamma, ersättas med något annat

715 prissystem, lämpligast så att BK i samråd med nämnden fastställde beslags- eller normalpriser å varorna i fråga. Fördelen med ett sådant system vore, att vid eventuell ökning av importen en stimulans för kolhandeln till sänkning av priserna till förbrukarna på bekostnad av handelsmarginalerna kunde uppstå, vilket vid gällande system icke vore fallet. Tills vidare företogos inga ändringar i bestående förhållanden. Efter förnyad utredning inom BK fattade emellertid Kungl. Maj :t beslut i frågan den 6/6 1947. Därvid bestämdes, i enlighet med vad BK föreslagit, att kolhandelns statsavtal liksom även överenskommelsen rörande tolkningen av detsamma skulle upphöra att gälla med utgången av juni 1947. Subventionskassan, vilken dåmera uppvisade en avsevärd brist, skulle vid samma tidpunkt uppgå i kolclearingkassan. F r å n sistnämnda kassa borde kommissionen bestrida kostnader, som uppkomme vid den avräkning vilken vid avtalets upphörande skulle äga r u m mellan kommissionen och importörföreningens medlemmar. Kungl. Maj :t bemyndigade vidare BK att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommissionen föreslagit, meddela förlustgaranti för kolhandeln, inberäknat ersättning för reservlagringskostnader, samt för täckande av utgifter i anledning av sålunda meddelad garanti anlita kolclearingkassan, i den mån medel funnes tillgängliga. Åt kommissionen uppdrogs jämväl att i övrigt under det nya läget handha regleringen av import och försäljning av stenkol, koks och kolbriketter. Som följd av Kungl. Maj :ts beslut utfärdade BK ett cirkulär, vari meddelades en sammanfattning av de bestämmelser, som i fortsättningen skulle gälla angående regleringen av kolhandeln. Det egentligen nya däri var de föreskrifter som gåvos angående det clearingsystem, som alltjämt fastän i något ändrade former skulle tillämpas inom lagerhandeln. I den mån varuparti tillförts lagerhandeln utan förbehåll av annan innebörd, gällde en förlustgaranti, som nu — i motsats till vad tidigare varit fallet — icke omfattade lagerhandelns marginaler. Så länge clearingförfarandet tillämpades, låg häri en faktisk förlustgaranti. I övrigt kvarstod tills vidare den bestående handelsregleringen. Import fick alltså fortfarande ske endast efter licens, och vid försäljningen på hemmamarknaden skulle alltjämt tillämpas ett ransoneringsförfarande. Clearingsystemet i grosshandeln bibehölls med i princip samma utformning som förut. I samband med beslutet den 6/6 1947 om statsavtalets upphörande bestämde Kungl. Maj :t, att dittillsvarande system för prisbestämningen i lagerhandeln med kolbränsle skulle ersättas med normalpriser i enlighet med vad PKN föreslagit, samt bemyndigade BK att fastställa sådana. Till en början gavs härvid de dittills tillämpade redovisningspriserna giltighet som normalpriser under juli 1947. För tiden därefter fastställde BK sedermera, efter förnyad utredning och nytt kungl. bemyndigande, normalprislistor för stenkol, koks och kolbriketter att gälla tills vidare. Listorna avsågo pri-

716 serna i s. k. A-hamnar (Göteborg, Halmstad, Hälsingborg, Limhamn, Malmö, Norrköping, Oxelösund och Stockholm) och meddelade priser dels för partihandeln och dels för lagerhandelns detaljhandel samt därjämte ortstillägg för andra orter än de nämnda. De nya priserna voro genomgående rätt mycket högre än de förutvarande. Prishöjningarna torde genomsnittligt ha rört sig omkring 7 %. Med avseende på importhandeln fastställdes som förut avräkningspriser som grund för clearingförfarandet. I tvenne under våren 1949 till Kungl. Maj :t avlåtna skrivelser framlade BK sin åsikt, att marknadsläget vid den tiden utvecklats därhän, att förutsättningar förelåge för avskaffande av handelsregleringen beträffande stenkol (ångkol och gaskol) samt kolbriketter. I fråga om koks anmälde kommissionen, att handelsregleringen jämväl där borde kunna slopas, dock under förutsättning att åtgärder vidtoges för en tryggad lagerhållning på området. Ansträngningar borde därför göras för att i största möjliga omfattning förstärka kokslagren. Kungl. Maj:t följde BK:s rekommendationer och förordnade den 20/5 1949, att de båda för kolhandelsregleringen grundläggande kungörelserna den 28/6 1940 angående reglering av importpriserna å stenkol och koks m. m. samt den 19/8 1940 angående reglering av handeln med dessa varor skulle upphävas med utgången av maj 1949 i vad de avsågo stenkol (med undantag av antracit) samt stenkolsbriketter. Därjämte bemyndigades riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att upplägga ett reservlager av koks om högst 400 000 ton utöver tidigare upplagda 100 000 ton för gjuterioch hyttändamål. Beslutet innebar, att stenkol (utom antracit) samt stenkolsbriketter fingo fr. o. m. den 1/6 1949 köpas och säljas fritt över hela landet. Även normalpriserna å dessa varor avskaffades. Däremot kvarstod importförbudet och således även importlicensförfarandet för alla hithörande varuslag. I och för prisclearingen, som nu begränsades till koks och antracit, fastställde BK allt fortfarande avräkningspriser, vilka dock icke gällde för sådana till riket ankommande laster som levererades till större direktförbrukare. Genom ett senare kungl. beslut den 22/6 1949 upphävdes även fr. o. m. påföljande månad beslagskungörelserna på kolområdet utom vad angick koks och antracit. Såsom ett led i den allmänna prisstabiliseringspolitik, som i förening med lönestopp introducerades under år 1948, beslöt detta års riksdag, att under hudgetåret 1948/49 skulle för s u b v e n t i o n e r i n g a v h u s h å l l e n s b r ä n s l e k o s t n a d e r få användas ett belopp av intill 30 milj. kr. av de medel, som funnos tillgängliga i kolclearingkassan. I anledning härav bestämdes, att de fr. o. m. den 1/7 1948 fastställda normalpriserna, såvitt de avsåge leveranser mot hushållslicenser i lagerhandelns detaljhandel,

717 skulle innefatta subvention till följande belopp per hl, nämligen för koks 50 öre, för stenkol 45 öre, för antracit 3 : 45 kr., för antracitbriketter 1: 40 kr. och för brunkolsbriketter 65 öre. Det långt viktigaste av de subventionerade varuslagen var koks, på vilken vara över hälften av subventionsbeloppet beräknades falla. Denna subventionering tillämpades fram till utgången av juni 1949 och upphörde därefter. Emellertid återupptogs subventioneringen fr. o. m. den 1/12 1949, sedan beslut härom fattats vid detta års höstriksdag samt medel för ändamålet anvisats. Subventionerna fortforo att utgå till utgången av november 1950 men begränsades under denna period till koks och antracit och belöpte sig för koks till kr. 1: 70 och för antracit till kr. 2: 45 per hl.

Ved. Vedproduktion. Åtgärder under bränsleåret

1939 JM.

Sedan statens vednämnd konstituerats och upprättat lokala organ (vedkontor) för en över hela riket utsträckt verksamhet, blev dess första uppgift att skaffa sig en överblick över läget på vedområdet med hänsyn till tillgångar och behov samt prisförhållanden. En första orientering erhölls genom de rapporter, som vedkontoren i september 1939 på nämndens anmodan avgåvo. Säkrare uppgifter angående förefintliga lager erhöll nämnden genom den inventering härom som verkställdes per den 10 oktober på grundval av uppgifter, inhämtade med stöd av en i ämnet utfärdad kungörelse den 9/9 1939. Samtidigt förhörde sig nämnden om den beräknade upphuggningen av ved under löpande bränsleår, d. v. s. för tiden fram till den 1/7 1940, samt om den för samma tid förväntade förbrukningen. (Bränsleåren räknas från 1 juli t. o. m. 30 juni.) Besultaten av dessa inventeringar syntes tillfredsställande, så till vida som vedbehoven för bränsleåret med all säkerhet kunde väntas bli täckta, förutsatt att kol och koks funnes att tillgå i beräknad omfattning, så att något utbyte av sistnämnda bränslen mot vedbränsle icke behövde ifrågakomma i nämnvärd omfattning. Däremot tedde sig utsikterna för nästa bränslesäsong, d. v. s. bränsleåret 1940/41, synnerligen ovissa. Allt hängde här på importmöjligheterna för fossila bränslen. Skulle tillgångarna härav komma att tryta, måste m a n vara beredd på att ersätta det felande med inhemskt bränsle och veden var, med hänsyn till landets skogsrikedom, det bränsleslag som erbjöd sig såsom det ojämförligt viktigaste. Rikets trygghet krävde därför, att en reserv, ett s. k. b e r e d s k a p s 1 a g e r, av ved utöver landets normala förbrukning anskaffades för eventuell konsumtion under följande säsong. Den för detta beredskapslager erforderliga veden måste huggas under bränsleåret 1939/40, så att den hunne bli torr och lämplig för användning.

718 I första hand syftade man till att trygga bränslebehovet för hushålls- och bostadsuppvärmning. Man räknade härvid med, att som ersättning för felande kokstillgång komme att krävas en vedmängd av lägst 4,5 milj. m 3 t, motsvarande omkring 75 % av den som hushållsbränsle normalt omsatta vedkvantiteten. En senare, i januari 1940, gjord uppskattning, varvid hänsyn även togs till industriens och kommunikationsföretagens behov av ersättningsbränsle, gav vid handen, att beredskapslagrets storlek lämpligen borde bestämmas till dubbla den angivna kvantiteten, alltså 9 milj. m 3 t. Detta betydde ett tillskott i avverkningen på över 50 % av den beräknade ordinarie vedproduktionen, vilken skattades till ca 17,5 milj. m 3 t, varav 7,5 milj. för avsalu. (Resten, ca 10 milj. m 8 t avsåg den egna vedkonsumtionen på skogägande fastigheter.) En sådan ökning av avverkningarna för vedändamål kunde icke anses i och för sig på något sätt betänklig ur skoglig synpunkt. Tvärtom kunde den stegrade vedhuggningen, om avverkningarna utfördes på rätt sätt, i stället väntas bli till fromma för skogens rationella skötsel. Då man utgick ifrån, att den behövliga produktionsökningen såvitt möjligt borde åstadkommas på frivillighetens väg utan tvång, gällde det emellertid att utfinna medel för att göra skogsägarna intresserade för uppgiften. Prisbildningen på ved var ännu under hösten 1939 och våren 1940 fri. E n stigande tendens gjorde sig här som på andra varuområden tidigt märkbar. Från vednämndens sida accepterades en viss mindre prishöjning som rimlig, och direktiv i sådan riktning utgingo till vedkontoren att tjäna som rättesnöre vid deras prisövervakande verksamhet. Det i rådande läge betydelsefullaste syntes emellertid vara att bereda vedproducenterna säkerhet för avsättning till skäliga priser för den produktion utöver föreliggande aktuella behov, som de igångsatte. Denna säkerhet vanns genom inrättande av ett system med s t a t s g a r a n t e r a d e m i n i m i p r i s för till avsalu huggen ved. Bestämmelser härom meddelades i kungörelse den 8/12 1939 (nr 843). Förslag i ämnet hade av vednämnden framlagts för Kungl. Maj:t redan i slutet av september, och beslut hade med bifall till proposition härom (nr 56) fattats av urtima riksdagen. Samma kungörelse innehöll bestämmelser även rörande en annan till befrämjande av en ökad vedavverkning syftande anordning, varom förslag ursprungligen väckts av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Det avsåg beredandet av l å n e m ö j l i g h e t e r t i l l f ö r s k o t t e r i n g av k o s t n a d e r n a f ö r v e d h u g g n i n g a r , som företogos enligt härom uppgjorda leveranskontrakt. Vednämndens arbete utgick, som förut nämnts, till en början från att de behövliga vedkvantiteterna så vitt möjligt komme att framskaffas genom frivilliga åtaganden från skogsägarnas sida. För organiserandet av denna frivilliga vedawerkning gick man till väga på följande sätt. Den beräknade vedanskaffningen fördelades på fyra olika skogsägaregrupper — kronan, andra allmänna institutioner och samfälligheter, bolag samt övriga enskilda

719 efter deras uppskattade normala andel i vedproduktionen. Häröver upprättades en preliminär anskaffningsplan för vinterns vedavverkningar. Den frivilliga anslutningen till denna plan sökte man vinna genom hänvändelse till de särskilda skogsägaregruppernas representanter. Bindande åtaganden kunde härvid ernås för kronoskogarnas och de övriga större allmänna skogarnas ävensom i viss utsträckning för skogsbolagens vidkommande. Den del av anskaffningen som föll på andra enskilda skogar — uppskattningsvis omkring 63 % — förväntades komma att i stor utsträckning omhändertagas av skogsägareföreningarna. I syfte att möjliggöra för vednämnden att vinna fortlöpande kännedom om vedavverkningen stadgades skyldighet för alla vederbörande att under återstående delen av bränsleåret månatligen lämna uppgift om avverkade myckenheter och innehavda förråd av ved, dock ej sådan avsedd allenast för husbehov. Emellertid började hos de ansvariga myndigheterna tvivel uppstå om möjligheterna att helt på frivillighetens väg genomföra det uppställda avverkningsprogrammet. Svårigheter yppade sig särskilt att uppbringa erforderlig arbetskraft. En ogynnsam inverkan hade också den starka prisstegringen på timmer och massaved, varigenom vedavverkningarna kunde befaras bli satta i efterhand. Behov syntes därför föreligga av särskilda påtryckningsmedel för att önskat resultat skulle kunna ernås. Övervägandena i denna fråga ledde till framläggande av en proposition till 1940 ärs riksdag ined förslag till lag om s k y l d i g h e t a t t a v v e r k a v e d t i 11 a v s a l u . Förslaget antogs av riksdagen och lagen i fråga utfärdades den 12/4 1940 (nr 199). Dess giltighet begränsades till utgången av juni 1941. I lagen stadgades skyldighet för ägare av annan skogsmark än under domänstyrelsens förvaltning stående liksom ock för avverkningsrättsinnehavare att, på sätt i lagen närmare angavs och i den omfattning som vederbörande myndighet bestämde, å skogsmarken avverka ved till avsalu vid äventyr att bli ådömd tvångsavverkning. Med antagandet av denna lag, vilken omedelbart bragtes i tillämpning, hade man i princip frångått det från början proklamerade frivillighetssystemet på vedavverkningens område. Man sökte dock vid tillämpningen upprätthålla grundsatsen att i det längsta undvika tvångsåtgärder. Hos de verkställande myndigheterna inskärptes sålunda, att det ålåg dem att på allt sätt främja avverkningsskyldighetens frivilliga fullgörande, sä att tvångsavverkning icke behövde tillgripas annat än då det visade sig oundgängligt. Genom de ovan i korthet omnämnda besluten hade de för bränsleförsörjningen ansvariga myndigheterna fått i sin hand de huvudsakliga hjälpmedel, som de sedermera betjänade sig av för genomförande av de successivt uppställda avverkningsprogrammen. Systemet av hithörande föranstaltningar undergick i fortsättningen åtskilliga modifikationer. Härför liksom för de omständigheter och villkor, varmed de olika åtgärderna i tillämpningen förknippades, redogöres närmare i efterföljande avsnitt.

720 Statsgaranti

för avverkad

ved.

Innebörden av denna såsom en viktig hävstång för utökad vedproduktion tjänande anordning var, att staten i viss omfattning garanterade avsättningen för de vedmängder, som under det löpande bränsleåret framställdes, i avsikt att skydda producenterna för förluster å sådana vedpartier, som icke kunde finna avsättning till skäliga priser. Beträffande grunderna för garantisystemet innehöll kungörelsen nr 843/ 1939 följande huvudsakliga bestämmelser. Under av Kungl. Maj :t fastställda tidsperioder och i den omfattning som statens vednämnd enligt av Kungl. Maj :t givna föreskrifter bestämde kunde skogsägare genom vederbörande vedkontor erhålla garanti, att ved som h a n för avsalu producerat eller framdeles producerade och som icke funne köpare, dock lägst partier om 50 m 3 t, skulle av staten inlösas till fastställt pris ( g a r a n t i p r i s ) . Garanti fick även beviljas ät skogsägareförening, ansluten till Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, för ved som enligt kontrakt skulle till föreningen levereras av föreningsmedlem eller a n n a n skogsägare. Den som önskade erhålla garanti hade att till vederbörande vedkontor skriftligen anmäla ifrägakommande vedpartis storlek, uppläggningsplats, tid för ev. framdeles skeende avverkning m. m., varefter han, därest veden ansåges behövlig för säkerställande av vedtillgången inom landet samt den uppgivna uppläggningsplatsen befunnes vara ur transportsynpunkt lämplig, av vedkontoret erhöll skriftligt garantibesked. Skogsägare, som åt sig utverkat statsgaranti med avseende å planerad avverkning, skulle anses ha i förhållande till staten förbundit sig att under den i garantianmälningen angivna tiden för avsalu avverka den myckenhet ved, för vilken garanti utverkats. Statsgarantien upphörde att gälla i och med att veden försåldes till annan än skogsägareförening, som var ansluten till riksförbundet. I utfärdade tillämpningsbestämmelser föreskrev Kungl. Maj :t, att garanti av angivet slag fick meddelas under tiden 27/12 1939—31/3 1940 beträffande ved som senast sistnämnda dag antingen förelag avverkad (dock ej ved avverkad tidigare än den 1/7 1939) eller anmälts för avverkning före den 1/7 1940 och för uppläggning ä angiven uppläggningsplats före den 1/3 1941. Tiden för meddelande av statsgaranti utsträcktes senare t. o. m. den 15/5 och slutligen t. o. m. den 30/6 1940. Sammanlagt fick garanti under nämnda tid inom hela riket meddelas för en vedkvantitet av 12 milj. m 3 t. Fördelningen pä de olika vedkontorsområdena ankom på vednämnden. Garantipriset, som sattes något under gällande marknadspris, fastställdes för pannved 1 till 5: 50 kr., för prima barrved och alved till 6 kr. och för prima 1 Kastvedbränslen för avsalu indelades i tre klasser: prima ved, pannved och utskottsved. Prima ved avsågs huvudsakligen för hushållsändamål. Pannved avsågs bl. a. skola ersätta importbränsle för eldning i värmelednings- och högtryckspannor och motsvarade en i vissa hänseenden förbättrad typ av det vedertagna sortimentet sekunda ved. Utskottsved avsågs för diverse bränsleändamål. Sådan ved kunde bl. a. jämte pannved användas i högtryckspannor och specialpannor för vedeldning.

721 björkved och bokved till 7:50 kr., allt per m 3 t. Med pannved jämställdes sekunda björk- och bokved. Uppfyllandet av meddelad garanti fick påkallas under tiden 1/1—1/3 1941; garantien förföll, därest tillämpning därav ej påkallats senast å sist angivna dag. Redan i början av februari höjdes den maximikvantitet ved, för vilken prisgaranti fick meddelas, till 16 milj. m 3 t. Samtidigt höjdes garantipriserna i viss m å n med variationsmöjlighet för olika landsdelar. Det bestämdes vidare, att garantipris skulle kunna gälla även för s. k. längved, varvid inlösningen skulle ske till pris, som motsvarade det å orten gällande garantipriset för kastved, minskat med arbetskostnaden för längvedens upparbetning till kastved. Meningen därmed var att möjliggöra, att viss del av den avverkade vedkvantiteten upphögges i större längder än 1 m för att sålunda vid behov k u n n a kolas eller — utan att ha betingat alltför höga frainställningskostnader — användas som industribränsle eller ev. upparbetas till massaved. Liknande tillämpningsföreskrifter angående statsgaranti som de nu anförda meddelades under de följande åren för de vedkvantiteter som avsågos skola frambringas enligt de för varje år uppgjorda produktionsplanerna, varvid de för anmälning samt avverkning, uppläggning och inlösning av ved bestämda terminerna fastställdes efter förhållandena under varje särskilt bränsleår. Vad förut stadgats angående statens vednämnd gällde härvid fr. o. m. juli 1940 BK, liksom vedkontorens uppgifter överflyttades på kristidsstyrelserna och de till dem a n k n u t n a bränslekontoren. Angående de utfästa garantipriserna se nedan sid. 748. För 1940/41 års avverkning angavs uttryckligen, att garantien skulle avse ved såväl för bränsleändamål som för träkolsframställning; fr. o. m. bränsleåret 1941/42 inbegreps under garantien även massaved. Beträffande massaveden angavs för de senare åren den kvotdel, med vilken sådan högst fick ingå i garantikvantiteten. Bestämmelser om statsgarantien inflöto väsentligen oförändrade i k u n görelsen i ämnet den 22/5 1942 (nr 343). En viktig principiell förändring skedde däremot i och med kungörelsen den 30/6 1943 (nr 502). Här stadgades, att statsgaranti skulle utan ansökan tillkomma varje vedproducent för ved som h a n producerade för avsalu enligt honom delgivet avverkningsåläggande enligt lagen om avverkningsskyldighet, och några särskilda garantibesked skulle ej vidare utfärdas. Garantien skulle emellertid endast omfatta ved av sådant slag som Kungl. Maj :t för varje period bestämde. Vidare skulle den endast avse ved som blivit i vederbörlig ordning deklarerad såsom avverkad för avsalu under den ifrågavarande perioden, medan förut gällt att garantien även kunde omfatta ved som skogsägare anmälde sig ha för avsikt att framdeles före viss tidpunkt avverka. Förutsättningen för garantiens giltighet var, att vedproducenten före den bestämda tidpunkten upplade ved, som skulle inlösas, vid normal leveransplats. Träf-

722 fades avtal om överlåtelse av stalsgaranterad ved, upphörde garantien att gälla. Det sista bränsleåret, för vilket bestämmelser av statsgaranti gällde, var aret 1947/48, vilket förlängts till utgången av september 1948. Under de sista åren sammanflöt statsgarantien för producerad ved i viss mån med den garanti som lämnats de auktoriserade veduppköparna (se sid. 733). Det uppköpssystem, som anordnats genom ifrågavarande auktorisationsförfarande, gjorde, att frågan om inlösning av de förbindelser staten genom garantierna ådragit sig aldrig blev aktuell. Den vedkvantitet, som under de olika bränsleåren var underkastad statsgaranti, uppgick för bränsleåret 1939/40 till 16 milj. m 3 t, för bränsleäret 1940/41 till 30 samt för vart och ett av bränsleåren 1941/42 och 1942/43 till 40 milj. m 3 t. För de därefter följande åren sammanföll enligt då gällande bestämmelser garantikvantiteten med den för avverkningsskyldigheten bestämda kvantiteten. Långivning

för förskottering

av

avverkningskostnad.

Syftet med här ifrågavarande kreditgivning var att göra det möjligt för skogsägareföreningarna att fylla sin tilltänkta uppgift som organisatörer och förmedlare av vedavverkningen inom den stora producentgrupp, som utgjordes av smärre och medelstora skogsägare. Bestämmelser i ämnet meddelades i förutnämnda kungörelse den 8/12 1939 (nr 843). Här stadgades, att statens vednämnd ägde bevilja till Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ansluten skogsägareförening lån för förskottering av avverkningskostnad för ved, som enligt kontrakt skulle levereras till föreningen av dess medlemmar eller andra skogsägare. Ansökan om lån skulle inges till vederbörande vedkontor jämte avskrift av och förteckning över de leveranskontrakt, som avsåges i ansökningen, varefter kontoret hade att med eget yttrande insända handlingarna till vednämnden. Län fick beviljas intill 60 % av leveranskontraktens sammanlagda belopp. Ett villkor var, att den kontrakterade veden omfattades av statsgaranti. Lånen, som löpte med 4 % ränta, skulle återbetalas i den mån försäljning skedde av vedparti, för vilket förskott lämnats. Av erhållet lån ägde förening utlämna förskott till skogsägare, som med föreningen tecknat leveranskontrakt och som var i behov av sådant förskott för alt kunna fullgöra kontraktet. Förskottet fick i allmänhet icke uppgå till större belopp än som motsvarade 60 % av det enligt kontraktet överenskomna priset för veden. I intet fall fick förskottet överskrida del för veden gällande garantibeloppet. För ifrågavarande lånerörelse —- jämte vissa andra med vedförsörjningen sammanhängande kostnader — anvisade 1939 års urtima riksdag ett anslag av 15 milj. kr. Kungl. Maj:t medgav senare, att lån även kunde beviljas för förskottering

723 av avverkningskostnad för sådan ved, som innehavare av avverkningsrätt hade att enligt kontrakt leverera till skogsägareförening. En annan vidgning av lånemöjligheterna skedde fr. o. m. år 1941, då det medgavs att lån fick beviljas för till skogsägareförening levererad ved upp till 90 % av det för veden gällande garantibeloppet i stället för som förut 60 % av köpeskillingen. Samtidigt tillerkändes skogsägareföreningarna av statsmedel viss ersättning för deras besvär med läneförmedlingen. Enligt en kungörelse den 22/5 1942 (nr 343), som ytterligare i viss mån utvidgade lånemöjligheterna (se sid. 733), gjordes de ifrågavarande lånen räntefria. Angående de anslag som successivt anvisades för hithörande låneverksamhet samt angående de under de senare krisåren i viss mån ändrade villkoren för anslagens disposition, därigenom att desamma fingo användas jämväl till förlagskapital för inköp av ved, se nedan sid. 751. A

vverkningsskyldighet.

Enligt l a g e n o m s k y l d i g h e t a t t a v v e r k a v e d t i l l a v s a l u m. m. den 12/4 1940 (nr 199) ålåg det, som förut nämnts, helt generellt ägare av skogsmark — med undantag av sådan som stod under domänstyrelsens förvaltning — ävensom innehavare av avverkningsrätt att, i den mån och i den omfattning föreskrifter av vederbörande myndighet därom utfärdades, verkställa avverkning av ved utöver det egna behovet. Det tillkom vedkontoren, var i sin ort, att meddela åläggande om sådan avverkning enligt anvisningar av statens vednämnd och efter samråd med skogsvårdsstyrelsen i orten, resp. domänstyrelsen eller stiftsnämnden, där skogsmarken stod under sådan myndighets uppsikt. Vid underlåtenhet att inom bestämd tid verkställa fastställd avverkning ägde vedkontoret besluta om avverkning för kronans räkning, varvid utsyning skulle ske av vederbörande skogsvårdsstyrelse, resp. av domänstyrelsen eller stiftsnämnden, såvitt det icke funnes vara tillräckligt att myndigheten anvisade den trakt, därå avverkningen skulle äga rum. Vedkontoret ägde i sådant fall verkställa avverkningen genom kontorets egen eller, efter överenskommelse med domänstyrelsen, genom domänverkets försorg eller ock i a n n a n lämplig ordning. Ersättning för ved, som avverkats för kronans räkning, skulle utgå med belopp som motsvarade skillnaden mellan å ena sidan för orten gällande garantipris och ä andra sidan den beräknade kostnaden för vedens avverkning och uppläggning å lämplig leveransplats. Kostnaden skulle bestämmas av vedkontoret efter av vednämnden meddelade direktiv. Klagan över vedkontorets beslut i ersättningsfrågor kunde göras hos vednämnden. Det har redan förut framhållits, att de meddelade lagbestämmelserna om avverkningsplikt byggde på förutsättningen att man i första hand skulle lita till frivillig medverkan från skogsägarnas sida och att tvångsåtgärder icke skulle tillgripas i annat fall och i vidare mån än som kunde visa sig oundgängligt. För att egga skogsägarna till att såvitt möjligt själva företaga

724 den dem ålagda avverkningen hade grunderna för ersättningsrätten i lagen bestämts pä sådant sätt, att avverkningen i egen regi satte dem i ett avgjort gynnsammare läge än om tvångsavverkning komme till stånd. I de av vednämnden utfärdade tillämpningsföreskrifterna till lagen uppdelades avverkningsskyldigheten å olika skogsägaregrupper, varvid följdes den fyrdelning, som redan förut brukats, nämligen I. kronoskogar, II. övriga allmänna skogar, III. bolagsskogar och IV. övriga enskilda skogar. Sedan den pä varje län och varje skogsägaregrupp inom länet fallande andelen av avverkningen fastställts av vednämnden, skulle vedkontoren efter samråd med vederbörande skogsvårdsstyrelse resp. stiftsnämnd bestämma den myckenhet ved inom grupperna II, III och IV, som ägare eller avverkningsrättsinnehavare skulle avverka till avsalu. Fördelningen pä olika fastigheter skulle företagas med utgångspunkt från den kvantitet ved, som genomsnittligt borde uttagas per hektar skogsmark, för att den för skogsägaregruppen fastställda andelen skulle bli fylld. Erforderliga jämkningar kunde vidtagas med hänsyn till de olika skogarnas beskaffenhet och andra pä frågan inverkande omständigheter. Då vedavverkningarna skulle ske såsom skogsvårdande huggningar, borde uttaget göras kraftigare beträffande skogar, där dylika huggningar vore särskilt påkallade. F r å n avverkningsskyldighet skulle undantagas fastigheter, där ur synpunkten av en god hushållning skogen icke kunde anses medge annan avverkning än till husbehov. Hänsyn skulle även tagas till behovet av ved för träkolsframställning inom de län eller områden, där kolningen var eller borde vara lokaliserad. Skogsägare eller avverkningsrättsinnehavare, som erhållit besked om avverkningsskyldighet, hade att själv anskaffa erforderlig arbetskraft. Om sådan ej funnes att tillgå i orten, borde den avverkningsskyldige skyndsamt anmäla behovet hos närmaste kontor eller ombud för den offentliga arbetsförmedlingen. Därest arbetskraft oaktat sådan anmälan icke kunde erhållas -— varom vederbörande huvudkontor för arbetsförmedlingen hade att utfärda intyg — skulle skogsägaren eller avverkningsrättsinnehavaren omedelbart lämna vedkontoret uppgift om kvarstående behov av arbetskraft för vidtagande av erforderliga åtgärder. Om avverkningsskyldig underlåtit att verkställa avverkning i fastställd omfattning, skulle det åligga vedkontoret att pröva, huruvida omständigheterna voro sädana, att vid underlåtenheten finge tills vidare bero eller om avverkning för kronans räkning borde verkställas. Besked angående avverkningsplikt skulle av vedkontoren tillställas vederbörande senast den 5/5 1940. Under den tid intill slutet av bränsleåret 1939/40 då avverkningsplikt varit rådande tillgreps i intet fall tvångsavverkning. Hela den för året bestämda vedkvantiteten kunde åstadkommas på frivillig väg. Det latenta tvang, som lagens tillvaro gömde och som beständigt låg bakom dess tilllämpning, utgjorde emellertid självklart ett verksamt medel för uppnående

725 av önskade produktionsresultat, och den ifrågavarande lagen resp. dess efterföljare förblev under hela den följande kristiden det bästa stödet för myndigheternas ansträngningar på området. Lagens giltighet hade från början begränsats till utgången av juni 1941. Den förlängdes enligt beslut av 1941 års riksdag för ytterligare ett år men ersattes därefter av en n y l a g o m a v v e r k n i n g s s k y 1 d i g h e t av den 30/6 1942 (nr 493), vilken innehöll vissa ändrade föreskrifter. Den nya lagen var liksom den förra tidsbegränsad, men dess giltighet förlängdes genom årligen utfärdade nya författningar och upphörde först med utgången av september 1949. I den nya lagens text togs givetvis hänsyn till att statens vednämnds uppgifter dåmera (sedan den 1/7 1940) övertagits av BK och att vedkontoren ersatts av de till kristidsstyrelserna anknutna bränslekontoren. E n viktig reell förändring innebar den nya lagen därutinnan att den kunde bringas i tillämpning ej blott såsom den tidigare lagen beträffande ved (brännved och kolved) utan även beträffande virke av annat slag. (Dock hade redan förut medgivits, att avverkningsskyldigheten fick i viss utsträckning fullgöras genom avverkning av massaved, som emellertid skulle reserveras för bränsleändamål.) Ändringen motiverades därmed, att vedavverkningen, i den mån den tilltagit i omfattning, visat sig medföra ogynnsamma återverkningar på avverkningen av andra sortiment och att därmed följt ett allt starkare behov att behandla hela avverkningsproblemet i ett sammanhang. Med hänsyn härtill hade det synts önskvärt såväl att staten finge möjlighet att bestämma de minimikvantiteter av olika virkesslag, som borde avverkas, som att tvångsavverkning kunde komma till stånd i de fall där så funnes behövligt. I syfte att i görligaste mån kunna rationalisera transporterna stadgades vidare i den nya lagen, att kristidsstyrelse skulle äga att, då så funnes erforderligt, bestämma å vilken del av en egendom avverkning skulle företagas samt den plats å eller i närheten av egendomen, där veden skulle uppläggas. Därest virke upplades i strid mot sålunda meddelad bestämmelse, kunde länsstyrelse på anmälan av BK vid vite förelägga den försumlige att upplägga virket ä den bestämda upplagsplatsen. Bland övriga nytillkomna bestämmelser märkes, att beslutanderätten i fråga om tvångsavverkning överflyttades från kristidsstyrelserna till BK. Härmed avsågs särskilt att vinna garantier för en likformig och ändamålsenlig tillämpning av lagen. BK:s beslut i sådant ärende kunde överklagas hos Kungl. Maj :t. I samband med lagens utfärdande förordnade Kungl. Maj :t, att densamma skulle äga tillämpning även beträffande massaved (pappersved), oberoende av för vilket ändamål den var avsedd att användas. BK:s i anledning av lagens utfärdade tillämpningsbestämmelser innefattade bl. a. närmare föreskrifter angående avverkad veds uppläggningsplats och angående åtgärder mot skogsägare som försummade att fullgöra ålagd avverkningsskyldighet. Skogsägare skulle i första hand vara skyldig

726 att upplägga veden å normal leveransplats, varmed förstods uppläggningsplats vid med bil farbar väg eller vid järnväg eller lastningsplats vid strand, där utlastning kunde ske. Kommissionen fäste uppmärksamheten på nödvändigheten av att vedproducenter, som levererade ved vid enskild väg, i samarbete med vederbörande väghållare i tid ombesörjde nödiga förbättringar och löpande underhåll av vägen. Därest det med hänsyn till transportförhållandena icke kunde anses tillfyllest, att veden upplades på normal leveransplats, ägde kristidsstyrelse föreskriva, att skogsägare skulle upplägga veden på annan plats å eller i närheten av egendomen. Dä föreläggande meddelats om uppläggning längre frän avverkningsstället än den normala leveransplatsen, skulle skogsägaren vara berättigad till särskild ersättning för den förlängda transporten genom tillägg till fastställt garanti- eller normalpris. Bestämmelserna angående åtgärder mot försumliga skogsägare innefattade föreskrifter om de undersökningar och den rapportering, som i sädana fall skulle företagas från kristidsnämnders och kristidsstyrelsers sida, varvid biträde även kunde påkallas från skogsvårdsstyrelserna. Ålägganden om avverkning meddelades med stöd av gällande lag — efter utgången av juni 1940 — för vart och ett av bränsleåren 1940/41—1947/48 i varierande omfattning enligt Kungl. Maj:ts särskilda beslut. Merendels fördelades produktionspliktens fullgörande på perioder, två eller tre under resp. avverkningsår. För 1940/41 beräknades avverkningsbehovet till ca 40 milj. m 3 t (utöver husbehovsved). Ålägganden beträffande avverkning av denna vedkvantitet meddelades för tre särskilda perioder med uppdelning på samtliga län samt därinom på de skilda skogsägaregrupperna. Det medgavs, att den ålagda avverkningskvantiteten fick till viss angiven procent utgöras av massaved. Däri fick även inräknas kolningsved samt ved av tallstubbar; med det sistnämnda åsyftades att öka tillgången på råvara för framställning av tjära, terpentin och hartser. Avverkningsplikten för 1941/42 bestämdes till samma myckenhet som för föregående avverkningsår, nämligen 40 milj. m 3 t, och villkoren voro även i stort sett desamma. Massaved fick inräknas med vissa för de olika länen bestämda maximiprocenter, i medeltal intill 23 % av den ålagda kvantiteten. En väsentlig höjning av den skogsägarna ålagda avverkningen skedde för 1942/43, nämligen till 55 milj. in 3 t, varav 40 milj. för bränn- och kolved (innefattande jämväl massaved för bränsleändamål) samt resten massaved för industriens rävarubehov. Denna uppdelning grundade sig på de i den nya lagen om avverkningsskyldighet givna föreskrifterna. För skogsägare i de norra länen gällde, att en viss del av avverkningskvantiteten skulle bestå av s. k. flottningsbrännved, detta med hänsyn därtill att man för lättande av transportsvårigheterna önskade i vidgad omfattning tillgodogöra sig de norrländska flottledernas stora transportkapacitet. Totalavverkningen för 1943/44 bestämdes ursprungligen till samma k van-

727 titet som för föregående bränsleår. Avverkningsskyldigheten, som från början gällt hela riket, upphävdes emellertid frän början av år 1944 för de fyra nordligaste länen samt beträffande massaved även för övriga län. Härigenom nedsattes pliktkvantiteten till 32 milj. m 3 t. Den resterande mängden av bränn- och kolved samt massaved avsågs skola erhållas genom uppköp enligt därom slutna avtal. Orsaken till nämnda omläggning var önskan att beträffande vedavverkningen förbereda övergången till mera normala förhållanden och i någon mån även att förekomma en med hänsyn till den dåvarande goda lagerställningen hotande överproduktion. Den redovisade saluavverkningen minskades från 52,6 milj. m 8 t under 1942/43 till endast 41,7 milj. m 3 t under 1943/44. Då systemet med fria leverans- och uppköpsavtal, i den mån det tilllämpats under 1943/44, syntes ha slagit väl ut, fortsatte man på denna väg under förra hälften av bränsleåret 1944/45. Avverkningsålägganden utfärdades för denna tid ej beträffande någon del av riket. Resultatet blev emellertid ej det väntade. Vid årsskiftet började farhågor för bränslebrist yppa sig, vilka förstärktes genom de hotande importutsikterna för fossilt bränsle. Läget uppfordrade BK till energiska åtgärder för stimulerande av vedavverkningarna (se härom nedan), men dä dessa syntes otillräckliga, återgick man från början av februari 1945 till avverkningstvånget, som ånyo sattes i kraft beträffande samtliga län utom de tre nordligaste för såväl brännoch kolved som massaved. Tiden för avverkningsskyldighetens fullgörande utsträcktes senare till utgången av september 1945, då också det till 35 milj. m 3 t bestämda produktionsprogrammet befanns fullgjort, dock med den skillnaden i förhållande till produktionsplanen, att av massaved blott producerats 10,4 milj. m 3 t i stället för beräknade 16 milj. Avverkningsskyldigheten behölls även under bränsleäret 1945/46, för vilket uppställts ett program om 44 milj. m 3 t, varav 29 milj. för bränn- och kolved och 15 milj. för massaved och props. Under bränsleåret 1946/47, då man räknade med en avverkningskvantitet för nästa års bränslebehov (förutom husbehovsved) av blott 20 milj. m 3 t, tillämpades avverkningsskyldighet för de 18 södra länen, dock ej beträffande massaved, medan åter under 1947/48 skyldigheten på nytt utsträcktes till hela riket. Den gällde fram till utgången av september 1948. Efter denna tidpunkt bragtes lagen om avverkningsskyldighet ej vidare i tillämpning. Vedbehoven hade nu så nedgått, att de i stort sett begränsades till den tidigare normalförbrukningen. Under de senare åren av lagens giltighetstid förekom ej så sällan, att tvångsavverkning måste ådömas tredskande skogsägare. I åtskilliga dylika fall inträffade emellertid, att skogsägaren, sedan tvängsförfarandet inletts, förklarade sig villig att själv ombesörja avverkningen. Främjande

av frivilliga

produktionsinsatser.

Vid sidan av och utöver den under produktionsplikt bedrivna vedavverk-

728 ningen förekom under alla krisåren en viss, icke obetydlig vedproduktion, även bortsett från den vanliga, normala husbehovsproduktionen. Sålunda överskredos i många fall de kvantiteter, som angåvos i de meddelade produktionsäläggandena. Frivilliga insatser gjordes självfallet i stor skala under de perioder och i de landsdelar, för vilka avverkningsskyldigheten suspenderats. Väsentligen bedrevos avverkningarna därvid pä grundval av slutna leveransavtal med anlitande av den särskilt tillskapade uppköpsorganisationen (se härom sid. 732 ff.). Frän BK:s sida visades ständigt stort intresse för att stimulera till självverksamhet för täckande av vedbehoven, dels bland de kommunala organen (kristidsnämnderna) för vederbörande kommuners räkning, dels bland större konsumenter, såsom industri- och kommunikationsföretag, allmänna inrättningar m. fl. Särskilt intensiva blevo dessa ansträngningar under de senaste krigsåren och tiden närmast därefter, då bränslesituationen tedde sig som mest kritisk. Kommissionen animerade sålunda de nyssnämnda kategorierna av konsumenter att själva genom egna avverkningar och med användande i möjligaste mån av egen arbetskraft, särskilt genom förvärv av avverkningsrätter, bidraga till fyllande av sitt bränslebehov. För kristidsnämnderna framhölls vikten av att de i all möjlig utsträckning anskaffade ved för säkerställande av bränslebehovet i orterna framför allt för hushållsändamål, dels i förekommande fall genom forcerad avverkning å kommunens skogar, dels — efter samråd med och tillstånd av kristidsstyrelsen — genom förvärv av lämpligt belägna avverkningsrätter. Framställningar om upplåtelse av avverkningsrätter gjordes till domänstyrelsen liksom också till Sveriges skogsägareförbund, stiftsnämnderna samt styrelserna för häradsallmänningarna. Kommissionen fäste också uppmärksamheten på vikten av att tillvarataga de många vanligen förbisedda tillgångarna till sekunda bränsle, t. ex. genom brytande av stubbar, tillgodogörande av vedavfall, utrivande av kolbottnar, rivande av utrangerade byggnader, uppsamlande av kottar etc. I utsända meddelanden förordade kommissionen vidare översyn av värmebalansen i fabriksanläggningar samt av uppvärmnings- och ventilationsanordningarna i bostads- och fabriksfastigheter, varigenom ofta betydande bränslebesparing förmodades k u n n a uppnås. Ett produktionsstimulerande inflytande utövade givetvis de tid efter annan vidtagna höjningarna av de fastställda producentpriserna på ved (se härom sid. 742 ff.). Då man emellertid av allmänt prispolitiska hänsyn härvid måste framgå med försiktighet, tillgreps under våren 1945 en annan åtgärd, som i grunden hade en ur producentsynpunkt liknande effekt, nämligen utfästandet av p r e m i e r t i l l v e d p r o d u c e n t e r för till avsalu avverkad och framförd ved. Genom beslut den 2/2 1945 bemyndigade Kungl. Maj :t BK att till skogsägare och innehavare av avverkningsrätter utbetala premier för under löpande bränsleär avverkad ved, som före viss dag framkörts till normal leveransplats eller levererats till konsument. Enligt de av

729 BK meddelade närmare bestämmelserna kunde premie erhållas för framkör ningar före den 1/1 1946 av sådan kastved och långved som fick inräknas i produktionsplikten, däremot ej massaved. Såsom villkor för erhållande av framkörningspremie skulle gälla, att veden avverkats och deklarerats som avverkad under tiden 1/7 1944—30/6 1945, att produktionsplikten för avverkare, som var underkastad sådan, helt fullgjorts senast den 30/6 1945, att veden framkörts till normal leveransplats eller levererats till konsument före den 1/1 1946 samt att veden uppfyllde av skogsstyrelsen föreskrivna kvalitetsfordringar. Terminerna för avverkningens och framkörningens verkställande framskötos senare till resp. den 1/10 1945 och den 1/3 1946. I samband härmed höjdes de från början till maximum 75 öre per m 3 t bestämda premiebeloppen, så att de uppgingo till 1 kr. per m 8 t för kastved och 75 öre per m s t för långved. Systemet med framkörningspremier fortfor enligt särskilda Kungl. Maj :ts beslut att tillämpas även under de följande två bränsleåren. Namnet ändrades år 1947 till produktionspremier och beloppen höjdes till 2: 50 kr. per m 3 t för kastved och 1: 75 kr. per m 3 t för långved. För ved som avverkats efter utgången av september 1947 utbetalades ej premie. I stället höjdes normalpriserna å ved med motsvarande belopp. Transportfrågor. Den väldiga vedproduktionen ställde naturligtvis utomordentliga krav på landets trafikmöjligheter såväl för framskaffandet av veden ur skogarna som för dess bortforsling och distribution till konsumtionsorterna. De stora långväga transporterna ombesörjdes givetvis till största delen av j ä r n v ä g a r n a , vilkas transportkapacitet för ändamålet hårt utnyttjades. En föreställning härom ge nedan anförda siffror, som utvisa omfattningen av under åren 1939—46 vid statens järnvägar transporterade vedmängder. Är

1939 1940 1941 1942

1 000lal ton 17 242 2 244 2 192

milj. tonkm 1,4 51,9 734,3 654,3

, 1943 1944 1945 1946

1 000tal ton 2 432 3 132 3 471 3 067

milj. tonkm 829,2 1122,3 932,9 1 144,3

Det allmänna omdöme torde kunna fällas, att det var en utomordentlig prestation som från såväl statens som de enskilda järnvägarnas sida utfördes för att fylla de fordringar, som under krisåren ställdes på dem genom bränsletransporternas kraftiga ansvällning. Ett sätt att utjämna belastningen, som BK alltmer begagnade sig av, var att på lämpliga platser utmed järnvägslinjerna anordna s. k. buffertlager av ved, vilka successivt och planmässigt bortfördes, i den mån vagntillgången det medgav. För vedtransporterna till Stockholm anordnades i stor utsträckning flott4—216588 II

730 ningssläp, som bogserades ned från Norrland. Även eljest ordnades vedtransporter i stor omfattning sjöledes. För de lokala vedtransporterna var det l a s t b i l a r n a som fingo utföra det väsentliga trafikarbetet. För att underlätta biltransporter av ved föreskrevs genom en förordning den 7/2 1941, att motorfordonsförordningens föreskrifter om yrkesmässig automobiltrafik icke skulle äga tilllämpning å transporter av ved uteslutande för bränsleändamäl. Samma medgivande lämnades genom successivt utfärdade förordningar beträffande de i 1940 ärs biltrafiksförordning meddelade motsvarande bestämmelserna. Frän TK:s sida vädjades till lastbilägarna i landet att ställa tillgängliga lastbilar till förfogande för vedkörning. De bilägare, som voro villiga att utföra vedtransporter, uppmanades att sätta sig i förbindelse med skogsägareförening, bränslekontor eller ordercentral för lastbilstrafik. Ett gott arbete för underlättande av samarbetet mellan de olika parterna i transportverksamheten utfördes, åtminstone under de första åren, av de i vissa län inrättade vedtransportkommittéerna. Åtskilligt gjordes för att kunna i vidgad utsträckning för vedtransporter utnyttja tillgängliga lastbilar, vilket tedde sig så mycket mera angeläget som lastbilsparken under krisens fortgång alltmer decimerades. Sålunda propagerades för användning av till lastbilar kopplade släpvagnar, försedda med personbilsringar, samt släpslädar ävensom för traktortransporter med anlitande av jordbrukstraktorer. Energiskt arbetades på att — av gummi- och smörjoljebesparingsskäl — i möjligaste mån ersätta biltransporterna med h ä s t f o r d o n s t r a n s p o r t e r . Till kristidsstyrelsers och veduppköpares efterrättelse föreskrev BK att, därest tillräckligt antal hästar funnes, biltransport av ved icke finge förekomma på kortare vägsträcka än 5 km från konsumtionsort eller utlastningsplats. Om möjligt borde veden framforslas från upplagsplats vid bilväg och fram till konsumtionsort eller utlastningsplats i samband med utdrivningen ur skogen. För biltransporter av ved och annat virke tillämpades under de första krisåren taxor, som tillkommit efter överenskommelse mellan vederbörande trafik- och producentorganisationer ävensom domänverket. Dä emellertid talrika trafikföretag och bilägare funnos, vilka stodo utanför överenskommelserna och ej voro bundna därav, härskade på området rätt stor förvirring med tendens till uppskruvning av transportkostnaderna. För att rada bot därpå fastställde PKN fr. o. m. den 1/4 1942 normalpriser för biltransporter av ved ävensom träkol och sägtimmer. (Se härom sid. 1131.) Beträffande hästtransporterna av ved fastställde BK taxor, vilka kristidsstyrelserna anmodades följa, i den mån körningsersättning ej var fastställd genom kollektivavtal. Tillämpningen borde kristidsstyrelserna kontrollera genom periodiska undersökningar hos veduppköparna. Viktigt var givetvis att tillse, att möjligheter funnos att framtvinga, att

731 förefintliga lastbilar, där så krävdes, verkligen ställdes till förfogande för vedtransporter. Maktmedel för sådant syfte bereddes genom en den 19/6 1942 utfärdad förordning om skyldighet att med lastautomobil utföra vissa transporter av ved m. m. Enligt denna förordning var ägare eller innehavare av gengasdriven lastbil om minst 2 000 kg maximilast pliktig att i den omfattning vederbörande kristidsstyrelse enligt TK:s anvisningar bestämde mot gällande normalpris med bilen utföra transporter av ved (inkl. massaved) och träkol. Transportplikt fick ej utan TK:s medgivande åläggas annan än innehavare av tillstånd till yrkesmässig beställningstrafik för godsbefordran. Kristidsstyrelse skulle i hithörande ärenden samråda med därav berörda organisationer inom styrelsens verksamhetsområde. Underlåtenhet att fullgöra ålagd transportskyldighet ägde kristidsstyrelsen anmäla hos vederbörande länsstyrelse, vilken hade att avgöra om sådan tredska kunde anses föreligga, att för bilens innehavare utfärdat inköpskort eller tillståndsbevis för inköp eller förbrukning av smörjmedel (vilket i realiteten var förutsättning för bilens hållande i drift) borde återkallas eller ändras. TK inskärpte i sina tillämpningsbestämmelser, att tvångsrekvisition av lastbilar icke borde förekomma i fall då transporter av ifrågavarande gods därförutan kunde utföras inom behörig tid och i tillfredsställande omfattning. Framställning kunde i förekommande fall göras hos länsstyrelse eller TK om anvisning av yrkesmässiga bilar inom länet eller överflyttning från annat län, ev. även om åläggande för lastbil i icke yrkesmässig trafik. Förordningen i fråga torde icke i någon större utsträckning ha bragts i tillämpning. Med de anbefallda ökade veduttagen ur skogarna framstod det ur skoglig synpunkt som önskvärt, att dessa måtte kunna förläggas även till andra trakter än de mera välbelägna, dit de i första hand koncentrerats. För detta ändamål krävdes en utsträckning av skogsvägnätet i hastigare takt än dittills skett. Med beaktande av dessa synpunkter anslog riksdagen på Kungl. Maj :ts framställning rätt avsevärda medel till främjande av s k o g s v ä g b y g g n a d e r dels i form av statsbidrag, dels i form av lån från den s. k. skogsväglånefonden, vilken för ändamålet förstärktes. För möjliggörande av intensivare vedkörningstrafik å allmänna och enskilda allmänneligen befarna vägar bemyndigade BK kristidsstyrelserna att träffa avtal med vederbörande vägstyrelse eller enskilda väghållare om verkställande av behövliga vägförbättringsarbeten, särskilt sädana som möjliggjorde förhöjt hjultryck å lastfordon och därmed bättre utnyttjande av lastförmågan. A rbetskrafts

frågor.

Anskaffandet av arbetskraft i tillräcklig omfattning för de växande vedavverkningarna krävde helt naturligt särskilda ansträngningar, närmast av de avverkningsskyldiga men i sista hand av AMK, som bar ansvaret för

732 att arbetskraftsbehoven tillbörligen fylldes. Dessa behov ökades år för år allt eftersom avverkningarna växte i omfattning. Som exempel på storleken av den arbetsstyrka som krävdes må nämnas, att BK för avverkningssäsongen 1942/43 räknade med ett behövligt antal huggare för samtliga virkesoch vedsortiment — exkl. arbetskraften för huggning av husbehovsved — av i genomsnitt ca 109 000 man, representerande 31 milj. dagsverken. Under februari och mars beräknades komma att krävas ej mindre än ca 175 000 man. Av hela den erforderliga arbetskraften antogs ca 15 % komma att sysselsättas med avverkning av timmer och specialsortiment, 27 % med avverkning av massaved och 58 % med avverkning av bränn- och kolved för avsalu. Det nytillkomna behovet av skogsarbetare hänförde sig givetvis till sistnämnda kategori. Största delen av den nyengagerade arbetskraften måste anskaffas genom överflyttning av personer från andra arbetsområden, därav ej minst från byggnadsverksamheten, vilken vid rådande depression i denna bransch krävde mindre personal än normalt. Arbetskraft från statliga och statskommunala beredskapsarbeten överfördes även såvitt möjligt till skogsarbete; senare sysselsattes även åtskilliga utlänningar. Kännedom om arbetskraftsbehoven förskaffade sig AMK genom inventeringar, vilka från senare hälften av 1941 med stöd av en kungörelse den 19/7 s. å. kunde organiseras så att redovisning lämnades månad för månad. Därvid angavs dels totala antalet med skogsarbete sysselsatta personer, dels den del därav som kunde betecknas som ovan arbetskraft, dels ock det vid varje tidpunkt uppgivna ytterligare arbetskraftsbehovet. Den omständigheten, att en jämförelsevis stor del av arbetsstyrkan saknade yrkesutbildning, vållade särskilda svårigheter. AMK föranleddes härav anordna utbildningskurser, s. k. huggarkurser för i första hand yngre arbetslösa arbetare, som önskade deltaga i skogsarbete. Angående dessa kurser ävensom angående de anordningar i övrigt som tillgrepos för att fylla behoven av arbetskraft för vedproduktionen — bildandet av s. k. riksarbetslag, åläggande av tjänsteplikt för 1943 års klass av värnpliktiga, meddelandet av arbetspreinier för huggning och framkörning av ved, anordnande av s. k. fritidshuggning m. m. — hänvisas till framställningen å sid. 1142 ff. Uppköpsverksamhet. I december 1940 erhöll BK Kungl. Maj :ts tillstånd att uppköpa ved intill en kvantitet av 500 000 m 3 t, avsedd att genom kommissionens försorg tillföras vissa orter, där till följd av transportsvårigheter brist på ved för tillfället rådde. Ytterligare statliga uppköp, nu i väsentligt större omfattning, ägde i marknadsreglerande syfte rum under följande år. BK uppträdde därvid mestadels ej själv som uppköpare utan leveransavtal träffades dels med Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, dels med ombud för åtskilliga

733 industriföretag. I de nordligaste provinserna organiserade BK dock själv uppköpen genom av densamma anställda vedanskaffningschefer. Uppköpen, vilka gällde såväl kastved som massaved och flottningsbrännved, rörde sig om så stora kvantiteter som 5 å 6 milj. m 3 t. Medel till veduppköpen hade beviljats av riksdagen för budgetåret 1940/41. För 1941/42 och även för vissa senare budgetär anvisades ytterligare betydande medel till förlagskapital för inköp av ved (se sid. 751). En genomgripande nyorganisation för uppköp och omhändertagande av de väldiga, successivt framkommande vedmängderna genomfördes hösten 1941 i anslutning till den reglering av vedhandeln som tidigare under året, stödd på särskilda författningar, kommit till stånd och som sedermera kulminerat genom det allmänna vedbeslaget den 19/10 1941 (se nedan sid. 737 ff.). Organisationen innebar, att i varje kristidsstyrelseområde skulle finnas vissa av BK a u k t o r i s e r a d e uppköpare dels av b r ä n n v e d , d e l s a v i n d u s t r i v e d . Som brännveduppköpare för hushållsbränsle auktoriserades i främsta rummet Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och skogsägareföreningarna men även ett antal utanförstående företag och personer. De sistnämnda organiserade sig sedermera i en särskild sammanslutning, Privata auktoriserade brännveduppköpares förening. Till industriveduppköpare utsagos framför allt industriföretag, som själva voro förbrukare av industrived, men även andra. Såväl brännved- som industriveduppköparna ägde rätt att antaga ombud. Producenterna skulle som regel vara skyldiga att sälja sin ved till de auktoriserade uppköparna eller ock direkt till BK eller dess organ (kristidsstyrelserna med deras bränslekontor). Uppköpen skulle i princip läggas så, att BK och bränslekontoren stode som uppköpare av ved från domänverkets skogar, övriga allmänna skogar, bolagsskogar samt vissa större enskilda skogar, under det att veden från övriga enskilda skogar skulle uppköpas genom de auktoriserade veduppköparna. Kungl. Maj :t bemyndigade BK att till riksförbundet ävensom till övriga auktoriserade brännveduppköpare från vederbörligt anslag utlämna 1 å n t i l l f ö r l a g s k a p i t a l f ö r u p p k ö p a v v e d mot bankgaranti för viss del därav. Sådant förlagskapital skulle disponeras räntefritt under sex månader och därefter löpa med 4 % ränta. Ränteskyldigheten borttogs i maj 1942. I samband därmed medgavs rätt för varje auktoriserad veduppköpare (sålunda ej endast skogsägareförening, ansluten till riksförbundet), som av statsmedel erhållit förlagskapital för inköp av ved, att efter tillstånd av vederbörande kristidsstyrelse av förlagskapitalet förskottera avverkningskostnad för sådan ved som skulle levereras till honom av vedproducent men som ännu icke avverkats och inmätts. För de auktoriserade veduppköparnas verksamhet gällde vissa i samband med auktorisationen meddelade särskilda bestämmelser, olika för olika slags ved. För vanlig brännved gällde, att uppköparen var skyldig

734 inom visst verksamhetsområde till normalpriser eller av BK eljest fastställda priser från enskilda skogar inköpa ved till de kvantiteter som kommissionen bestämde. Uppköparen skulle vidare ombesörja inmätning, transport, buffertlagring och avsändning av inköpt ved till av vederbörande kristidsstyrelse anvisade köpare samt, om BK så påfordrade, ombesörja transport och inlastning på järnvägsvagn av ved som direkt inköpts av kristidsstyrelsens bränslekontor. Vid försäljning ägde uppköparen betinga sig köpeskilling, motsvarande inköpspriset med tillägg av erlagda transport- och lagringskostnader ävensom anskaffningsersättning och i förekommande fall transportersättning. Uppköparen tillförsäkrades garanti för prisfall, om sådana förhållanden inträffade som omöjliggjorde försäljning av den av honom anskaffade veden till nyss angivna pris. Till detta pris förband sig kommissionen därjämte att inlösa sådan ved som uppköparen innehade, då auktorisationen upphörde att gälla. Utfärdad auktorisation gällde tills vidare med rätt för uppköparen till en månads uppsägning men med skyldighet för honom att även därefter försälja anskaffad ved. Kristidsstyrelserna anmodades av BK att verka för att såvitt möjligt all den av skogsägaregrupp IV (d. v. s. enskilda skogsägare, andra än bolag) avverkade veden, som icke skulle reserveras för producenternas eget behov eller eljest för lokal försörjning, bleve i god tid överlåten på de auktoriserade brännveduppköparna eller på annat sätt ställd till BK:s förfogande. Särskilda åtgärder för detta ändamål föreskrevos för de viktigare överskottsområdena. Sedan brännveduppköparna därstädes meddelat vederbörande kristidsnämnd vilka vedkvantiteter de inköpt eller kontrakterat frän varje fastighet inom nämndomrädet, skulle kristidsnämnden utreda vilken lägsta kvantitet ved som envar vedproducent ytterligare borde kunna försälja samt meddela uppgift härom till kristidsstyrelsen, som i sin ordning ägde anmoda brännveduppköparna att ofördröjligen teckna köpekontrakt för motsvarande kvantiteter med ifrågavarande vedproducenter. Kristidsstyrelsen borde verka för att frivilliga överenskommelser inginges mellan brännveduppköparna om avgränsning av inköpsområdena, så att uppköparna ej inbördes konkurrerade om veden. Vägrade producent att överlåta viss vedkvantitet till brännveduppköpare, skulle denne anmäla saken till kristidsnämnden, som vid fortsatt vägran från producenten ägde anmäla ärendet till kristidsstyrelsen. Å denna finge det sedan ankomma att avgöra, huruvida tredskande producent borde anmodas att för osåld ved teckna leveranskontrakt med BK. Vägran att efterkomma sådan anmodan medförde tvångsavstående enligt förfogandelagen. Vissa ändringar vidtogos sedermera i de frän början gällande auktorisationsvillkoren i för veduppköparna förmånlig riktning i syfte att bereda dem större säkerhet mot förluster under en kommande avvecklingstid. Uppköparna tillerkändes sålunda viss ersättning för eventuellt ökade affärsrisker, och villkoren för deras och BK:s ömsesidiga ansvar i samband

735 med avvecklingen preciserades. Uppköpsverksamheten minskades starkt under åren 1947—48 i samband med att vedbehoven småningom nedbragtes till de förut normala. För inköp och inlösen av vedpartier, som återstodo efter auktorisationernas utlöpande, bemyndigades BK under bränsleåret 1949/50 utbetala ca 4 milj. kr. Vad m a s s a v e d e n angår betraktades förråden härav under de första krigsåren delvis som regleringslager, som i viss utsträckning kunde utnyttjas för bränsleändamål och dessutom tjäna som en yttersta reserv i händelse av fullständig avspärrning. Till en del kommo massavedlagren ock till användning som utfyllnad vid förbrukningen av ersättningsved. Enligt de avtal, som BK tid efter annan slöt med större industriföretag angående uppköp av sådan massaved som avverkats på grund av ålagd produktionsplikt, åtogo sig dessa i regel att avstå viss del av de inköpta kvantiteterna för bränsleändamål. Domänverkets försäljningar av massaved förbundos på BK:s önskan ej sällan med villkor om utfästelse från köparens sida att till BK till gällande normalpriser sälja en motsvarande kvantitet brännved. Genom utnyttjande av detta arrangemang kunde bl. a. vedförsörjningen i Stockholm i avsevärd mån befordras. Den havsflottning av flottningsbrännved och flottningsmassaved som skedde från Norrland till Stockholm — vissa år uppgående till 600 000 m 3 t — möjliggjordes därigenom att en del bolag tillräckligt tidigt under flottningssäsongen avstodo dylik ved från sina lager mot rätt att senare i gengäld erhålla ny massaved från domänverket. Efter hand trädde beträffande massaveden industriella produktionssynpunkter mera i förgrunden. Det gällde därvid för BK att tillse, att möjligheter bereddes till uppläggande av betryggande förråd för det efter krigets upphörande väntade uppsvinget inom massaindustrien särskilt för export. De lokala kristidsmyndigheterna animerades av BK redan på ett tidigt stadium av krisen att sörja för en viss f ö r r å d s h å l l n i n g av ved genom avtal med skogsägareföreningar eller andra eller genom vedproduktion i egen regi genom utnyttjande av inköpta avverkningsrätter. I fråga om de handelsreglerade orterna (se sid. 738) ingick BK avtal med vederbörande kristidsnämnder, varigenom kommissionen åtog sig att svara för vedtillförseln dit till vissa bestämda priser. Dessa avtal förnyades år för år och voro av stor betydelse ej blott i försörjnings- utan även i prishänseende. Kommissionen medverkade till uppbyggande inom de större tätorterna av centrallager av ved, vilka till sin storlek borde motsvara den lagring, som tidigare, då handeln var fri, skett genom vedhandlarna, och dessutom innehålla en viss beredskapslagring. Kristidsstyrelserna (bränslekontoren) tjänade som BK:s organ i samband med uppköps-, lagrings- och distributionsverksamheten och som mellanhänder vid fullgörandet av BK:s åtaganden med hänsyn till vedförsörjningen å särskilda orter. I av BK utfärdat cirkulär angående kristidsstyrel-

736 sernas uppgifter framhölls i här ifrågavarande hänseende, att den ved som av dem omhändertogs skulle i första hand avsättas för de större, mera svårförsörjda orternas behov, särskilt för de handelsreglerade orterna, eller disponeras som allmänt reservlager. Den av brännveduppköparna upphandlade veden skulle främst disponeras för att enligt kristidsstyrelsens anvisningar inom ramen för lämnade försörjningsbestämmelser täcka föreliggande behov inom kristidsstyrelseområdet. Vore tillgången större än vad som erfordrades för nämnda ändamål, skulle överskottskvantiteten tillföras områden med underskott på ved enligt BK:s bestämmande. Handelsreglering. Den knapphet pä fossila bränslen, som framträdde redan i början av år 1940, framkallade en allmän strävan bland större bränslekonsumenter att förse sig med ved, i viss mån även träkol, som en ersättningsreserv. Det inrapporterades, att industriföretag och större fastighetsägare företogo omfattande lagringsköp, vilka hotade att omöjliggöra en lämplig och rättvis fördelning av förhandenvarande tillgångar. För att sätta en damm mot dessa ovälkomna åtgärder genomfördes från början av februari en reglering av ved- och träkolskonsumtionen bland ifrågavarande grupper av förbrukare, vilken i vedfattigare trakter och särskilt inom folkrikare samhällen knöt rätten att i ersättningssyfte använda nämnda bränslen till av IK eller resp. vedkontor meddelade tillstånd. I syfte att befordra en planmässig fördelning av den nya ved som under våren 1940 kom i marknaden utfärdades den 26/4 1940 en kungörelse, som förbjöd uppköp av ved från storförbrukarnas sida utan därtill erhållet tillstånd. Dylikt tillstånd skulle beträffande industriförbrukare in. fl. meddelas av IK och beträffande hushållsförbrukare (för centraluppvärmning m. m.) av vedkontoren (fr. o. m. juli 1940 av BK och kristidsstyrelserna). Mera preciserade bestämmelser i ämnet meddelades i en kungörelse den 20/9 1940 i samband med allmänna föreskrifter rörande bränsleförbrukningen (se nedan sid. 781). Härvid förnyades förbudet att utan licens inköpa ved eller träkol som ersättningsbränsle. Vissa generella undantag från licenstvånget meddelades emellertid först av IK och senare av BK. Sålunda erfordrades inköpslicens ej i sådana fall, då den årliga bränsleförbrukningen hos resp. förbrukare uppgick till högst 300 m 3 , i de fyra nordligaste länen (frän september 1940) högst 1 200 m 3 . Vidare medgavs rätt för industri, tillhörande skogägande bolag, som åtagit sig att upplägga viss industribränsleberedskap, att av annat bolag inköpa ved. För centraluppvärmning av eller central varmvattenberedning i byggnad inom Stockholm, Göteborg, de större skänestäderna m. fl. folkrikare orter fick ved som ersättningsbränsle utan licens ej vare sig köpas eller användas. Inom hela riket gällde detsamma beträffande träkol. Inköpslicens skulle för industri eller järnväg utfärdas av BK eller bränslekontor, för fastighetsuppvärm-

737 ning i allmänhet av kristidsnämnd. S. k. normalved, d. v. s. ved för ändamål som även i vanliga fall brukat tillgodoses genom ved, fick däremot fritt inköpas såväl för industri- som för hushållsförbrukning. Närmast i prisreglerande syfte föreskrevs genom kungörelse den 2/7 1940, att rätten till yrkesmässig handel med ved, där fråga ej var om uppköp från producent utan om återförsäljning, skulle tillkomma endast medlem av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund samt den som förband sig att iakttaga de villkor angående rätt till dylik handel, som för medlem av förbundet uppställts i ett vid kungörelsen fogat avtal. Vedavverkningens starkt vidgade omfattning och vedens allt större betydelse för bränsleförsörjningen föranledde Kungl. Maj :t att i början av april 1941 uppdraga ät BK att inkomma med förslag till sådana åtgärder rörande handeln med och distributionen av ved, som med hänsyn till det nya läget pä bränslemarknaden kunde anses påkallade. BK:s utredning i ämnet avgavs den 2/5 1941. Kommissionen framhöll i sin skrivelse, att den kraftiga ökningen av vedförsäljningen komme att få verkningar i flera olika avseenden. Bl. a. komme vedtransporterna att bliva av sådant omfång, att tillgängliga trafikmedel måste utnyttjas till det yttersta. Allt borde därför göras som vore av nöden för att veden skulle kunna disponeras på ändamålsenligaste sätt och snabbast möjligt nå sina bestämmelseorter. Fullständig brännvedsransonering fordrade en synnerligen omfattande administrativ apparat; den skulle ock verka betungande för både konsumenter och producenter och borde därför undvikas. I begränsad omfattning vore dock vedransonering att anbefalla, nämligen i sådana större orter, där behoven av ersättningsved icke kunde tillgodoses utan särskilda anstalter för vedanskaffning från mera avlägset belägna områden. Kommissionen förordade därför ransonering av ersättningsved — i förening med viss organisation av vedhandeln — beträffade vissa av de större städerna. I fråga om industriförbrukningen -— som för nästkommande säsong kunde väntas omfatta ungefär hälften av vedkonsumtionen — hade man i inköpsförbudet för ved ett medel att reglera dispositionen av veden redan på ett tidigt stadium. Beträffande inköpen för hushållsförbrukning syntes det enklaste och bästa regleringssättet vara att införa transportförbud för ved. För underskottsområdena bleve huvudsyftet med en transportreglering att bereda myndigheterna möjlighet tillse, att vedtillgången inom resp. områden förbehölles dessas egen försörjning. Särskild betydelse finge transportförbudet för sådana större städer, där en strängare reglering av vedhandeln måste genomföras till förhindrande av en illegitim överföring av för normalförbrukning avsedd ved till ersättningsbränsle. För överskottsområdena finge transportregleringen en annan uppgift. Uppköpen borde där inom lämpligt avgränsade distrikt centraliseras. I samband med licensgivningen borde vedköparna där hänvisas till vissa organ eller företag, åt vilka BK uppdroge att handha uppköpen, vare sig det gällde industriförbrukningen inom området eller utförsel av ved därifrån. Nämnda organ och företag borde med stöd av transportförbudet tillerkännas ensamrätt till utförsel av brännved från dessa områden. I anslutning till BK:s i berörda skrivelse utvecklade synpunkter utfärdades den 16/5 1941 en serie författningar (nr 263—265, 267), genom vilka det nya regleringssystemet för vedhandeln fastställdes.

738 Grundläggande för detta system var landets uppdelning i tre o r t s g r u p p e r , A, B och C, för vilka handelsregleringen utformades på olika sätt. Ortsgrupp A omfattade huvuddelen av Skåne utom de större städerna samt vissa vedfattiga områden vid västkusten, ortsgrupp B Stockholm och Göteborg med omnejd samt de större skånestäderna, ortsgrupp C övriga delar av landet. Beträffande vedanskaffningen för hushållsförbrukning fastslogs skillnaden mellan å ena sidan e r s ä t t n i n g s v e d , varmed förstods ved som var avsedd att användas i stället för stenkol, koks eller olja, och å andra sidan n o r m a 1 v e d, som innefattade ved för spisar, kakelugnar, tvättgrytor m. m. samt ved för s. k. vedpannor. Inom ortsgrupp A fick ersättningsved icke inköpas; normalved fick däremot fritt inköpas men förbrukningen borde tills vidare begränsas till 80 % av den normala. De till ortsgrupp B hörande orterna sammanfattades under namnet h a n d e l s r e g l e r a d e o r t e r . Här lades fr. o. m. den 27/5 1941 all ved, som därstädes innehades av vedhandlare, samt ved som efter nämnda tidpunkt infördes till dessa orter, under beslag. Vedtillförseln till de handelsreglerade orterna skulle handhas av ett för varje ort utsett centralt organ. Detta organ, vilket skulle bestå antingen enbart av kristidsnämnden eller ock av nämnden i samverkan med organisation eller företag som nämnden efter överenskommelse anlitade härför, exempelvis sammanslutning av kol- och kokshandlare, hade att anskaffa den vedkvantitet, som erfordrades för tryggande av ortens vedbehov, samt att ordna en effektiv distribution av veden. Ersättningsved fick inom ortsgrupp B inköpas endast hos s. k. A-handlare (i regel kolhandlare), med vilka kristidsnämnden träffat avtal. Normalved åter fick inköpas endast hos s. k. B-handlare (i regel förutvarande vedhandlare), vilka antagits för sådan försäljning. Inom ortsgrupp C fick såväl ersättningsved som normalved fritt inköpas. Med giltighet för hela riket stadgades förbud att utan licens inköpa ved för centraluppvärmning av staten eller landsting tillhörig byggnad, där årliga bränsleförbrukningen, omräknad till ved, översteg 300 m 3 . Den enligt BK:s ovannämnda förslag genomförda t r a n s p o r t r e g l e r i n g e n , vilken avsåg att förhindra ur transportsynpunkt olämpliga dispositioner av ved, innebar, att transport av ved med fartyg, järnväg eller motorfordon icke fick utan särskilt tillstånd ske från ett län till ett annat och ej heller, oavsett transportmedlet, till de handelsreglerade orterna. Transportregleringens genomförande ålåg BK, men bränslekontoren hade att lämna licens för landsvägstransport över länsgränserna, då fråga var om konsument, vars naturliga försörjningsområde låg inom ett annat län. I fråga om industri- och kommunikationsföretag gällde inköpsförbud enligt de nya bestämmelserna i motsats till de tidigare även för s. k. normalved. Förbudet avsåg hela riket — alltså även de fyra nordligaste länen — med undantag för sådana företag, där hela den årliga bränsleförbrukningen, omräknad till ved, icke översteg 300 m 3 . Något särskilt använd-

739 ningsförbud förekom icke. Inköpsförbudet omfattade även ved, som inköptes för drift av fartyg. Ansökning om inköp skulle insändas till vederbörande bränslekontor men i fråga om större företag avgöras av BK. I sistnämnda fall skulle i licensen anges, förutom den totala licenskvantiteten, även inom vilka områden och i vissa fall också hos vilken säljare veden fick inköpas. De nu beskrivna anordningarna betecknade ett stort steg h ä n emot en förbättrad kontroll över vedmarknaden men inneburo dock vissa svagheter. BK fann, att den minskning i efterfrågan på ved från längre bort belägna orter, som transportförbudet medfört, verkat återhållande på utbuden, och svårigheter hade därigenom flerstädes uppstått för större vedförbrukare att tillgodose sitt behov. Kommissionen själv, som dock uppträtt som köpare över hela landet, hade icke kunnat anskaffa tillräckliga vedkvantiteter för att för någon längre tid tillfredsställa förbrukare, vilka i sådant syfte hänvänt sig till densamma. Så som läget på vedmarknaden utvecklat sig var det enligt kommissionens mening nödvändigt, att den, i den mån ved funnes tillgänglig, kunde anvisa eller själv ha i sin hand så stora vedpartier, att den förmådde täcka föreliggande brister i hushållsförsörjningen och i förekommande fall även industriens löpande vedbehov. Kommissionen borde därför beredas möjlighet att få kännedom om odisponerade vedpartier — vilket kunde ske endast om en fortlöpande lagerredovisning infördes för producenter och mellanhänder — samt att, om ägaren icke önskade sälja veden, tvångsköpa densamma. För att nå angivna mål utfärdade Kungl. Maj :t på BK:s hemställan förordnande om allmänt b e s l a g p å v e d fr. o. m. den 19/10 1941. Beslaget omfattade alla inom riket befintliga förråd av ved — även massaved, men däremot ej gengasved och träavfall — ävensom ved som efter beslagstillfället avverkades eller infördes till riket. Deklaration skulle beträffande innehavda förråd avges dels av vedproducent (dock ej för husbehov), dels av vedhandlare, dels av annan, som innehade lager, uppgående till minst 100 m 3 . Samtliga vedproducenter, som efter beslagstillfället avverkade ved, skulle sedermera månadsvis avgiva redovisning över vedinnehav, avverkning för avsalu m. m. Det var i samband med vedbeslaget och den därigenom beredda möjligheten att för allmänna försörjningsändamål taga i anspråk alla förefintliga vedtillgångar som den förut omnämnda organisationen med a u k t o r i s e r a d e b r ä n n v e d - o c h i n d u s t r i v e d u p p k ö p a r e kom till stånd. I väsentlig mån var det dessa auktoriserade uppköpare som det ålåg att upphandla och omhändertaga de vedpartier, vilka till följd av avverkningsskyldigheten frambragtes. Det var också de som, då denna skyldighet hävts, fingo enligt avtal med BK till uppgift att, så länge auktorisationerna varade, kontraktera om uppköp i erforderlig omfattning av ved som på den fria marknaden erbjöds. Den upphandlade veden hade uppköparna att efter

740 vederbörande kristidsstyrelses anvisningar sälja antingen direkt till industrier och andra större förbrukare eller till vedhandlarna. De senare hade att ombesörja distributionen av ved till de smärre förbrukarna. Emellertid ingick det i systemet, att d i r e k t ö v e r l å t e l s e a v v e d f r å n p r o d u c e n t t i l l k o n s u m e n t alltjämt i viss utsträckning fick äga rum. Detta kunde ske dels beträffande ved för hushållsförbrukning, dels beträffande ved för kolning eller framställning av gengasbränsle, i den utsträckning som erfordrades för tillgodoseende av köparens nödvändiga behov. Med hänsyn till omfattningen av denna direkthandel fördelades de till resp. kristidsområden utanför de handelsreglerade orterna hörande kristidsnämndsdistrikten på t r e z o n e r . Zon 1 omfattade områden, där handel med ved av nyss nämnt slag fick fritt äga rum. Dit hänfördes hela den egentliga landsbygden, där vedhandel sedan gammalt bedrivits direkt mellan skogsägarna och av dem kända förbrukare. Dessutom fördes till zon 1 sådana tätortsområden, där förbrukningen av ved för hushållsändamål ansågs kunna i sin helhet täckas genom direkt tillförsel frän producenter inom samma kristidsnämndsomräde eller, efter vederbörligt tillstånd, från producenter i angränsande områden. Till zon 2 hänfördes huvuddelen av övriga större samhällen ävensom medelstora och mindre samhällen, där direkthandel av nämnt slag i allmänhet icke var medgiven. Tätorter av sådan storlek och med sådant läge, att överlåtelserna av ved borde strängare regleras, hänfördes till zon 3. I princip gällde här, att vedtillförseln uteslutande skulle ske genom kristidsstyrelsen och de auktoriserade brännveduppköparna. Inom orten producerad ved skulle i regel övertagas av kristidsstyrelsen eller kristidsnämnden för att i första hand disponeras som regleringslager för ortens hushållsförbrukning samt för småindustrier m. m. Genom en särskild författning — kungörelsen den 30/1 1942 (nr 32) angående viss r e g l e r i n g a v h a n d e l n m e d v i r k e — bereddes möjlighet att jämväl kontrollera inköpen av trävirke för industriändamål, så att ej vedförsörjningen hindrades. Även i ett annat avseende befanns erforderligt att komplettera det vittförgrenade regleringssystemet på vedhandelsområdet, nämligen i fråga om möjligheterna till förvärv av a v v e r k n i n g s r ä t t e r . Då det visat sig, att dylika förvärv ej sällan skedde på sådant sätt, att de verkade störande såväl på de vidtagna dispositionerna för bränsleförsörjningen och vedtransporterna som på prisbildningen å virkesområdet, såg sig BK föranlåten hemställa om att bli utrustad med befogenhet att här vid behov ingripa reglerande. Genom en den 18/7 1942 utfärdad kungörelse stadgades följaktligen förbud att utan tillstånd av BK eller å dess vägnar förvärva skogsavverkningsrätt, såvitt fråga ej var om avverkning för tillgodoseende av eget husbehov. Av BK undantogs i meddelade tillämpningsföreskrifter bl. a. förvärv av avverkningsrätt som skedde uteslutande i avsikt att tillgodose behovet av råvara för eget träförädlingsverk, i viss utsträckning även för-

741 värv av personer eller företag, som på detta sätt tidigare huvudsakligen tillgodosett träindustriella anläggningars behov av råvara, i och för försäljning till auktoriserad brännved- eller industriveduppköpare. De auktoriserade veduppköparna erhöllo även generellt tillstånd att förvärva avverkningsrätt under villkor att uppköparen förfogade över ved som utvunnits ur avverkningsrätten i enlighet med föreskrifter som eljest gällde för sådana uppköpares verksamhet. Senare vidtogos i fråga om de medgivna undantagen vissa inskränkningar bl. a. i så måtto, att det allmänna tillståndet för träförädlingsverk att förvärva skogsavverkningsrätt borttogs och ersattes med rätt att erhålla generellt förvärvstillstånd gällande för visst område. Sedan systemet för vedhandelns ordnande sålunda på olika sätt utbyggts, kunde det göras gällande, att myndigheterna verkligen erhållit möjlighet till en effektiv kontroll över vedmarknaden. (Angående prisregleringen se nästföljande avsnitt.) Med undantag för den ved som åtgick för hushållsändamål på den egentliga landsbygden och i mindre tätorter samt för framställning av träkol och gengasved uppköptes all den inom landet för avsalu producerade veden av BK eller av utav kommissionen auktoriserade uppköpare. På grund av att kommissionen genom beslaget disponerade över den uppköpta veden kunde detaljerade försörjnings- och transportplaner upprätthällas, varigenom åstadkoms en ändamålsenlig behovstäckning, rationella transportförhållanden samt en noggrann kvantitets- och priskontroll i fråga om vedinköp. Det sålunda uppbyggda systemet hade även skapat förutsättningar för ett snabbt genomförande av längre gående regleringsåtgärder, såsom allmän vedransonering, för den händelse en försämring av försörjningsläget skulle påkalla sådana. I en kungörelse den 17/12 1943 (nr 906) angående reglering av handeln med ved och träkol m. m. sammanfattades de i flera tidigare författningar meddelade handelsreglerande bestämmelserna. I samband härmed hävdes vedbeslaget inom de fyra nordligaste länen, vilket icke längre ansågs behövligt, då avverkningsskyldigheten därstädes var avsedd att upphöra. Fr. o. m. den 1/7 1944 hävdes jämväl beslaget för massaved och props. Detta hade bl. a. sin grund däri, att systemet med auktoriserade industriveduppköpare för uppköp av nämnda varor funnits böra ersättas med ett nytt system, innebärande att försäljning eller annan överlåtelse endast fick ske till person eller företag, som innehade av BK utfärdat tillståndsbevis att inköpa massaved och props och förbundit sig att ställa sig till efterrättelse de i tillståndsbeviset angivna villkoren beträffande priser m. m. I tillståndsbevisen upptogs, liksom vid tidigare uppköpsavtal, förbehåll om skyldighet för innehavaren att på BK:s anmodan avstå intill 25 % av all inköpt och inmätt massaved för bränsleändamål. Denna ordning fungerade till en början gynnsamt ur bränsleförsörjningssynpunkt men visade sig senare medföra vissa praktiska olägenheter. För uppnående av tillfredsställande

742 villkor vid sina mellanhavanden med massaindustriföretagen — vilka givetvis voro de som till största delen förvärvat tillståndsbevis för inköp av massaved — fann BK behov av ökade maktmedel och utverkade att massaved ånyo fr. o. m. den 1/5 1945 lades under beslag, vilket i stort sett hade önskad effekt. Vissa smärre lättnader i regleringsbestämmelserna för vedhandeln genomfördes under de följande åren, så bl. a. beträffande villkoren för förvärv av avverkningsrätter samt beträffande transportregleringen. Först mot slutet av år 1948 blev emellertid frågan om regleringens avskaffande aktuell. BK framlade förslag härom i en framställning den 21/10 1948, vilken jämväl innehöll plan för vissa övergångsanordningar. Kungl. Maj :t fattade den 10/12 1948 beslut i överensstämmelse med BK:s förslag. Helt upphörde vedhandelsregleringen att gälla först med utgången av april 1949. Prisreglering. Någon egentlig reglering av salupriserna på vedområdet kom icke till stånd under bränsleåret 1939/40. Statens vednämnd angav emellertid på hösten 1939 till ledning för vedkontoren vissa riktpriser, vilka voro sammanfattade i en tablå med särskilda uppgifter för dels tätorter, dels övriga orter inom de särskilda vedkontorsområdena. Priserna, vilka avsågo pannved, prima barrved och prima björkved, voro, som nämnden framhöll i sina direktiv, att betrakta som skäliga marknads- eller dagspriser vid inköp av ved i parti. De voro avsedda att gälla som medelpris, och jämkningar, föranledda av resp. konsumtionsorters avstånd från tillförselområde m. m., borde bestämmas av vedkontoren. Under våren 1940 förmärktes som en följd av den ökade efterfrågan på ved en starkt stigande pristendens. Detta föranledde Kungl. Maj :t att, med tillämpning fr. o. m. den 1/7 1940, fastställa n o r m a l p r i s jämlikt prisregleringslagen å olika vedsortiment vid försäljning från producent. Det var första gången som normalprissättning kom till användning. Under alla de följande åren ända till dess handelsregleringen på vedområdet upphörde var vedförsäljningen i producentledet underkastad normalpris. Kungl. Maj :t behöll hela tiden normalprisbestämningen i sin hand, under det att denna för andra varuslag enligt meddelade direktiv som regel överläts på PKN eller någon av försörjningskommissionerna. De ursprungliga, med giltighet från den 1/7 1940 fastställda normalpriserna avsägo närmast pris å pannved och varierade för olika landsdelar från kr. 6: 50 till kr. 10: 50 per m 3 t. För övriga vedsortiment angåvos vissa pristillägg, exempelvis för länen i mellersta och södra Sverige 1: 00 kr. för prima barrved samt kr. 1: 50 för sekunda och kr. 3 : 50 för prima björkved. Priserna gällde vid frivillig försäljning av producent eller för dennes räkning samt avsägo leverans vid den närmast avverkningsstället belägna uppläggningsplatsen vid med bil farbar väg eller vid järnväg eller lastnings-

743 plats vid strand. Levererades veden ä plats, belägen pä längre avstånd från avverkningsstället, skulle normalpriset vara det i tabellen angivna priset med tillägg av kostnaden för vedens transport från den normala leveransplatsen till den plats där leveransen skedde. Beträffande å t e r f ö r s ä l j a r e h a n d e l n befanns till en början olämpligt att tillämpa normalprissättning. Emellertid fastställde vednämnden för sådan handel i anslutning till producentnormalpriserna särskilda pristabeller, vilkas efterlevnad garanterades genom avtal med Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och en därpå byggd kungörelse den 2/7 1940. Nämnda avtal, liksom i anslutning därtill avgivna förbindelser av utanför förbundet stående återförsäljare, innehöll åtagande att vid uppköp av ved från producent tillämpa föreskrivna normalpriser, att vid försäljning ej överskrida priserna i fastställda prislistor samt att följa av vednämnden (BK) eller vederbörande vedkontor (bränslekontor) meddelade anvisningar angående ort eller trakt, där uppköp eller försäljning av ved borde ske, ävensom av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter i avseende på handeln. Producentnormalpriserna stegrades senare tid efter annan, trots att myndigheterna med allvar strävade att hålla prisstegringstendensen tillbaka. Sålunda trädde redan i april 1941 vissa höjningar i kraft, vilka särskilt gällde de mera utpräglade underskottsområdena. Inom flera län skedde uppflyttning i högre prisklass av kommuner eller grupper av kommuner, beträffande vilka en bättre avvägning av normalpriset i förhållande till priset i angränsande områden ansetts önskvärd. Inför avverkningssäsongen 1941/42 genomfördes en del mera generellt syftande prishöjningar, för Syd- och Mellansverige i genomsnitt 50 öre, för de fyra nordligaste länen upp till. 1 kr. per m 3 i fråga om det för prissättningen grundläggande sortimentet pannved. Beträffande prima barrved höjdes priset mer än beträffande pannved. Prisskillnaden mellan dessa sortiment, som förut varit 1 kr. per m 3 i de södra länen och 50 öre i de norra, höjdes nu till 2 a 2: 50 kr. för södra och mellersta Sverige och till 1: 00 å 1: 50 kr. för de nordliga länen. Denna extra höjning av priset på prima barrved motiverades därmed, att den i rådande läge ofrånkomliga ökningen av produktionspliklen nödgade skogsägarna att i viss omfattning avverka gagnvirkesduglig skog, vilken under normala förhållanden skulle ha upphuggits till massaved. Då det för landets bränsleförsörjning vore bättre och billigare att gagnvirket i sådana fall direkt upphögges till brännved (prima barrved) än att det först upparbetades och försåldes som industriråvara, syntes priset på prima barrved böra så avvägas i förhällande till massavedpriset, att en rätt proportion i produktionen av de båda sortimenten upprätthölles. Liksom förut bestämdes, att det föreskrivna normalpriset skulle gälla vid normal leveransplats samt att vid leverans på längre avstånd tillägg till normalpriset skulle ske med kostnaden för

744 den extra transporten. För att stimulera skogsägarna att såvitt möjligt i omedelbart sammanhang med utdrivningen ur skogen köra fram veden med häst till järnvägsstation eller lastningsplats vid strand och därigenom spara bilkörslor föreskrevs därjämte, att för kastved och långved som levererades vid dylik plats inom de områden av riket som BK bestämde skulle tillägg till normalpriset utgå med kr. 1:50 per m 3 , oavsett om säljarens kostnad för transporten uppginge till nämnda belopp. Normalprissättningen för 1942/43 innebar, att normalpriset för pannved i södra och mellersta Sverige generellt (med vissa undantag) höjdes till lägst 9 kr. per m 3 . För norra Värmland och Dalarna samt de norrländska länen, där priset å pannved förut varit mellan 7:00 och 8:50 kr., höjdes detta med 50 öre å 1 kr. per m 3 . Prisdifferensen mellan pannved och andra kastvedsortiment bibehölls i stort sett oförändrad. För att ytterligare främja framkörningen med häst medgavs ett extra pristillägg för sålunda framkörd ved med 50 öre per m 3 för vägsträcka om högst 5 k m samt däröver vid längre transporter stigande till i Dalarna och Norrland 2: 75 och i övriga län 2: 50 kr. per m 3 . Av ett visst stimulansvärde var otvivelaktigt den prisgaranti som lämnades för sådana fall, där avverkning bedrevs under särskilt ogynnsamma förhållanden. För de sju nordligaste länen tillämpade BK ett sådant förfarande, att skogsägarna i särskilda fall efter prövning av kommissionen kunde erhålla tillägg till normalpriset, där detta syntes påkallat för uppnående av en mot ett skäligt rotvärde svarande nettoersättning för den avverkade veden. Vad m a s s a v e d e n angår träffade BK under de första åren avtal med vederbörande industriföretag i södra och mellersta Sverige om vissa inköpspriser. Under hösten 1941 inrycktes för nämnda landsdelar även massaveden under normalprisregleringen. Däremot åsattes denna vara ej normalpris i norra och vissa delar av västra Sverige, beroende, som det uppgavs, pä svårigheten att därstädes generellt sä avväga priset, att det, samtidigt som det gav skälig ersättning, ej uppmuntrade till leverans vid bilväg i stället för vid flottled och därigenom motverkade de av gummibristen förestavade strävandena att inskränka biltransporterna. För dessa landsdelar gällde därför alltjämt överenskommelsepriser, vilka fastställdes av BK. Detsamma var fallet beträffande priserna på flottningsbrännved. Med hänsyn till att virkesmarknaden under säsongen 1943/44 blivit fastare reglerad genom införande av normalpriser å sågtimmer fann BK lämpligt, att priserna på massaved och flottningsbrännved liksom även pä props från hösten 1944 i hela landet fingo karaktären av normalpriser, och bestämmelser härom utfärdades med giltighet fr. o. m. den 1 oktober. För props fastställde BK normalpriser i anslutning till priserna för massaved inom de områden, där props enligt av kommissionen lämnat tillstånd fick uppköpas. Med avseende å massavedpriserna indelades riket i fem pris-

745 områden, vilkas gränser bestämdes efter floddistrikten. I fråga om flottningsbrännveden gjordes ingen indelning i prisområden, men priserna varierades även här efter floddistrikt. Prissättningen för återförsäljarna inom vedhandeln reglerades, som förut nämnts, till en början genom det mellan vednämnden (senare BK) och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund slutna avtalet (det s. k. vedavtalet) jämte därpå grundade förbindelser. Betydelse fingo senare även de för de auktoriserade veduppköparna utfärdade auktorisationshandlingarna. Även här visade det sig emellertid önskvärt att skapa den fastare grundval för prisregleringen, som normalpriserna erbjödo, och sådana blevo även av BK enligt erhållet bemyndigande fastställda fr. o. m. den 1/7 1942. Denna normalprissättning omfattade dels den försäljning som förut reglerats genom vedavtalet och den i anslutning därtill utfärdade kungörelsen den 20/6 1941, dels försäljningen av normalved i de handelsreglerade orterna, dels de auktoriserade uppköparnas vedförsäljning. Avvecklingen av normalprisregleringen på vedområdet skedde i etapper. Fr. o. m. den 1/7 1946 upphävdes normalpriserna på massaved, props och flottningsbrännved, vilket närmast motiverades genom svårigheter att uppdraga en gräns mellan massaved m. m. och sågtimmer, för vilket sortiment normalprisregleringen upphört i april 1946. Normalpriserna å brännved — vilka fr. o. m. den 1/1 1948 undergingo en kraftig höjning — upphävdes från årsskiftet 1948/49 beträffande ved som avverkats efter den 30/9 1948, medan de för ved som avverkats tidigare slopades först vid utgången av april 1949. Samtidigt upphävdes även konsumentnormalpriserna för de orter där sådana ännu funnos kvar. Redan i slutet av år 1940 vidtogos vissa åtgärder för utjämning av priserna i folkrikare orter å ved som på olika vägar — bl. a. genom BK:s direkta åtgöranden — tillfördes dessa. Större betydelse fick detta prisutjämningssystem i samma män som vedtillförseln till de viktigare konsumtionsorterna efter den allmänna vedregleringens genomförande vidgades i omfattning och samtidigt komplicerades. För att förekomma att de ojämnheter i prishänseende som uppstodo genom olikheter i tillförselvägar och transportavstånd etc. fingo inverkan på utförselpriserna vid försäljningen till konsumenterna bestämde BK, att för samtliga orter inom zon 3 ävensom för andra tätorter, i den mån kristidsstyrelserna funne förhållandena giva anledning därtill, skulle tillämpas ett c l e a r i n g f ö r f a r a n d e , som möjliggjorde en enhetlig prisberäkning. Härvid skulle tillgå så, att kommissionen efter förslag av kristidsstyrelsen fastställde återförsäljarpriserna för leveranser av ved i tätorten för hushållsförbrukning och smärre industrier samt till vedhandlares upplag. Den ved, som tillfördes orten genom brännveduppköparna, skulle debiteras förbrukarna till det fastställda återförsäljarpriset och avräknas i uppköparnas redovisningar gent 5—216588

II

746 emot kommissionen; i de fall, där uppköparens verkliga kostnader överstege återförsäljarpriset, skulle skillnaden gottskrivas honom, medan vid motsatt förhållande skillnaden gottskrevs kommissionen. I fråga om sådan ved, som disponerades av kristidsstyrelse och anvisades en tätort, skulle ett liknande avräkningsförfarande anordnas genom vederbörande kristidsnämnds försorg. Dylik ved skulle debiteras kristidsnämnden till normalpriser jämte transportkostnader samt fastställd distributions- och speditionsersättning; kristidsnämnden skulle i sin ordning debitera mottagaren till fastställda återförsäljarepriser. Redovisning gent emot kommissionen i fråga om sådan ved ordnades för kristidsnämnderna på samma sätt som för brännveduppköparna. Vad de handelsreglerade orterna beträffar ingick BK i början av år 1942 avtal med vederbörande kristidsnämnder, varigenom kommissionen åtog sig att svara för tillförseln av ved till orterna till bestämda priser (basispriser) fritt barnvagn eller sjökaj. Kommissionens åtaganden inneburo, att för ved, vars inköpspris översteg basispriset, skillnaden skulle utbetalas till nämnden, medan för ved, vars inköpspris understeg basispriset, skillnaden skulle inbetalas till kommissionen. Även här anordnades sålunda ett clearingsystem, grundat på månatliga redovisningar till BK från kristidsnämnderna. Samma clearingförfarande bragtes senare i tillämpning vid leverans till samtliga tätorter inom zon 3 samt i fråga om ved som från överskottsområdena tillfördes underskottsområdena. I slutet av juni 1943 förordnade Kungl. Maj :t, att inom BK skulle inrättas en särskild v e d c 1 e a r i n g k a s s a. Till denna skulle överföras vad som vid utgången av budgetåret 1942/43 återstod av de medel som inbetalts till kommissionen på grund av clearingförfarandena vid leverans av ved till handelsreglerade orter, till tätorter i zon 3 samt från överskottsområden. Därefter skulle samtliga från sagda clearingförfaranden härrörande inbetalningar till resp. utbetalningar från kommissionen ske genom vedclearingkassan. I samband med clearingen gällande basispriser, debiteringspriser och återförsäljarpriser skulle för varje ort eller område så bestämmas, att de i stort sett motsvarade de beräknade genomsnittliga självkostnaderna för den i clearingförfarandet för orten eller området ingående veden. En prisclearinganordning av mera omfattande natur bragtes under kristidens senare år till stånd vid sidan av det ovan beskrivna clearingsystem, som tillämpades vid leveranser av ved till tätorter och handelsreglerade orter. Den nya a l l m ä n n a b r ä n s l e c l e a r i n g e n , varom beslut fattades av 1944 års riksdag, fick sin utformning genom kungl. brev till BK den 22/6 1944. Syftet därmed var att åstadkomma en prisutj amning mellan å ena sidan ved och torv och å andra sidan stenkol och koks, av vilka den förra gruppen av bränslen betingade ett i förhållande till sitt bränslevärde betydligt högre pris än den senare gruppen.

747 Plan till en sådan bränsleclearing hade utarbetats av BK. Densamma motiverades i den för riksdagen framlagda propositionen i ämnet på i huvudsak följande sätt. Genom den ifrågasatta anordningen skulle BK:s reglerande verksamhet avsevärt underlättas. En nedskärning av de högsta vedpriserna skulle skänka kommissionen en helt annan möjlighet än tidigare att dirigera veden på lämpligaste sätt, vilket inför utsikten till skärpta transportsvårigheter måste anses vara synnerligen betydelsefullt. Särskilt då det gällde vedförbrukare inom industrien, skulle kommissionen icke i samma grad som förut behöva taga hänsyn till vedprisernas inverkan på bränslekostnaderna. Detta komme att medföra fördelar även i det läge som kunde länkas uppkomma, om vedförbrukarna i förväntan på ett förestående fredsslut och inför utsikterna till fallande bränslepriser skulle vara ovilliga att taga på sig kostnaderna för uppläggande av de vedlager, som BK ansåge erforderliga. Den föreslagna sänkningen av vedpriserna skulle i viss män bidraga till att övervinna en dylik ovillighet samt över huvud taget underlätta en kommande avveckling av regleringarna på bränsleområdet. Ehuru skälen för en prisbegränsning för ved icke syntes vara 1 samma grad tillämpliga i fråga om torv, enär detta bränsle kvantitativt spelade en betydligt mindre roll och dess användningsområde var begränsat till vissa delar av landet, förordades att även här en högsta prisgräns infördes för att icke försvåra torvens avsättning i konkurrens med ved. Av BK hade föreslagits, att medel till clearingens genomförande skulle erhållas genom clearingavgifter på stenkol och koks. Kungl. Maj:t hyste ur allmän prispolitisk synpunkt betänkligheter häremot och förordade i stället, att de erforderliga medlen skulle tagas ur vedclearingkassan, vilken i sin ordning kunde erhålla gottgörelse ur kolclearingkassan, i vilken förefanns en avsevärd behållning. Clearingen borde endast beröra sådan ved och torv som transporterades järnvägs- och sjöledes. Priserna för på annat sätt transporterade partier understego nämligen som regel de ifrågasatta clearingpriserna. Enligt nämnda kungl. brev samt BK:s i ämnet utfärdade tillämpningsbestämmelser skulle clearingen beträffande saluförd ved omfatta dels kastved och långved för bränsleändamål, dels ock massaved, avsedd att användas som bränsle. Vid järnvägsleveranser och vissa speciella fall av lartygsleveranser skulle gälla fastställda debiteringspriser å avsändningsorten. Dessa debiteringspriser skulle ligga till grund för clearingen. Till debiteringspriserna skulle läggas järnvägs- eller sjöfrakter, vilka emellertid begränsades genom fastställande av vissa prisgränser för veden å mottagningsorten. Var mottagningsorten tätort, zon 3, eller handelsreglerad ort, skulle clearingen dock ske till tätorternas avräkningspriser resp. till ortens basispriser. Debiteringspriserna och prisgränserna å mottagningsorten voro beträffande viktigare sortiment följande (kr. per m 3 t ) :

748 Debiteringspris på avsändningsstation Prisgräns på vid leverans per mottagningsorten järnväg Kastved: Prima björkved Prima barrved Pannved Massaved, 2 m: Prima helbarkad sulfit- och sulfatved

16: 50 14: 50 12: 50

19:75 17: — 15: —

21:50

24: 50

Vid leverans per fartyg skulle debiteringspriser tillämpas endast i vissa fall, nämligen i fråga om ved från kusthamnar i övre Norrland samt Kalmar län. Beträffande clearingen vid leverans av torv tillämpades inga debiteringspriser utan clearingen anknöts endast till viss fraktgräns (se sid. 773). Som i propositionen angavs skulle de förluster, som genom clearingen åsamkades vedclearingkassan, gottgöras denna från kolclearingkassan. Kostnaderna för clearingen uppgingo för budgetåret 1944/45 till omkring 8 milj. kr., stego för 1945/46 till ca 10 milj. kr. men minskades därefter i samband med nedgången i vedförbrukningen. Med avvecklandet av prisregleringen på vedområdet bortföllo givetvis alla anordningar som dittills tillämpats i prisutjämnande syfte. De i samband med statsgarantien för avverkad ved fastställda g a r a n t i p r i s e r n a voro enligt de ursprungligen härför anförda motiven avsedda att täcka produktionskostnaderna samt därutöver lämna någon, men ingalunda full ersättning för rotvärdena. Med tillämpning av en sådan norm ansågs det möjligt och lämpligt att, oavsett differensen i vedpriserna inom skilda landsdelar, bestämma enhetliga garantipriser för hela landet. Så skedde ock vid det första prisbeslutet, men principen övergavs senare och en marginal bestämdes, varinom vednämnden (BK) fick rätt att fixera priserna för särskilda landsdelar. De för de olika avverkningsåren fastställda garantipriserna för vissa huvudslag av ved voro följande (kr. per m 3 t) : Massaved

Kast ved Avverkningsår

1939/40. 1940/41 1941/42 1942/43—1946/41;

Pannved

Prima barrved

Prima björkved

5:50 5: 50—7: — 5: 70—7: — 6: ": —

6: — 6: 7:50 6: 7: 50 6: 50—7: 50 7:50

7:50 7: 50—9: — 7: 50—9: — 8: 9: — 9: —

Prima snlfitved

7: 50—9: 7: 50—9: Pil: 1 13: —

Prima sulfatved

6: _

_ 7 : 50 6: — — 7 : 5 0 *9: 75— 11: —

10: — 8:50 1947/48, 2 m lång ved. De angivna priserna gälla blott avverkningsåren 4942/43—1944/45.

749 Avverknings- och förrådsstatistik. Med hjälp av periodiskt skeende rapportering från skogsägare samt andra avverkare och vedinnehavare höll sig BK kontinuerligt underrättad om avverkningarnas fortgång och lagerställningen under resp. år. Föreskrifter angående uppgiftsskyldigheten meddelades först i vissa för särskilda tidsperioder utfärdade författningar men sedan med permanent giltighet i samband med vedbeslaget i oktober 1941. De uppgiftsskyldiga hade att månatligen avge redovisning till vederbörande kristidsnämnd, vilken i sammandragen form befordrade uppgifterna till kristidsstyrelsen, där de sammanställdes för kristidsstyrelseområdet och därifrån de före den 20 i varje månad översändes till BK. Den under de senare krisåren tillämpade rapporteringen var mycket detaljerad och innehöll uppgifter angående dels den myckenhet ved som avverkats månad för månad, dels den myckenhet därav som framkörts från skogen, dels ock den myckenhet som inmätts av eller levererats till köpare. Den som sålt skog på rot hade även att lämna uppgift om de rotförsäljningar han gjort av skog som var avsedd att avverkas. Bapporteringsskyldigheten upphörde med avverkningsåret 1947/48. Skogsavverkningen 1938-1949 Milj. m3f 60 I

750 Landsomfattande i n v e n t e r i n g a r av förefintliga förråd av ved och annat virke företogos varje år, första gången i augusti 1940, sedermera beträffande ställningen den 1 juli (år 1946 dock den 1 m a j ) . Den sista inventeringen ägde rum per den 1/7 1947. Inventeringarnas huvudresultat anges i efterföljande tablå. Siffrorna avse 1 000-tal m 3 t.

Kastved Långved för bränsleändamål Långved för kolning . . . Bakar, ribb-, split-, greno. stubbved Summa m. m

1/7 1941

1/7 1942

1/7 1943

1/7 1944

1/7 1945

1/5 1946 1/7 1947

23 380

23 150

22 490

22 550

18 030

17 360

7 340

2 900 3 150

3 540 3 150

5 S90 3 730

5 750 2 590

3 970 1 780

5 130 970

3 290 520

1 130

1 720

1 590

1 250

1 250

1 370

30 240

30 970

33 830

32 480

25 030

24 710

12 520

19 300

17 530

19 840

26 600

25 000

22 060

21 500|

bränn- o. kolved

Massaved. o. props

En översikt meddelas nedan angående v e d a v v e r k n i n g e n s s t o r l e k under avverkningsåren 1939/40—1947/48 enligt BK:s statistik. För år 1940/41 är under bränn- och kolningsved medräknad en viss tämligen obetydlig mängd massaved. Under de följande åren steg massavedkvantiteten avsevärt; en mindre del därav förbrukades som bränsle, större delen dock för industriändamål. Jämte den faktiska avverkningen anges i tablån slutsiffrorna för de enligt de uppgjorda planerna år för år uppställda, av Kungl. Maj :t godkända avverkningsprogrammen. Med dessa sammanföllo t. o. m. 1942/43 i stort sett summorna för den fastställda avverkningsskyldigheten. Under de senare åren understeg däremot avverkningsskyldigheten avsevärt det uppställda produktionsprogrammet, framför allt av den anledningen att vissa län undantagits från sådan skyldighet (jfr sid. 727). A v v e r k n i n g 1 000 m 3 t Avverkningsår

1939/40. 1940/41. 1941/42. 1942/43. 1943/44, 1944/45, 1945/46. 1946/47, 1947/48

Bränn- o. kolningsved m. m.

Massaved och props

Summa

16 240 35 220 35 270 37 570 29 090 24 630 31 800 21 890 7 450

1 300 9 410 15 060 12 610 10 400 14 220 15 060 10 010

16 240 36 520 44 080 52 630 41 700 35 030 46 020 36 950 17 460

Avverkningsprogram 1 000 mH 1

16 000 30 000 40 000 55 000 55 000 50 000 44 000 20 000 15 000

1 Programmet blev i flera fall under avverkningsårets lopp reducerat. För åren 1946/47 och 1947/48 ingår ej massaved och props.

Avverkningsstatistiken innehåller uppdelning av vedavverkningen på de olika länen och skogsägaregrupperna. Som exempel på hur denna uppdelning i stort tedde sig må här anföras siffror för avverkningsåret 1942/43, då vedproduktionen var som störst. Geografiskt skiljes här på Södra Sverige,

751 omfattande de 17 sydliga länen, och Norra Sverige, omfattande de 7 nordliga länen. Skogsägaregrupp I avser kronoskogar, grupp II övriga allmänna skogar, grupp III bolagsskogar och grupp IV övriga enskilda skogar. Siffrorna avse 1 000-tal m 3 t. Grupp I

Grupp III

Grupp 11

Avverkning

%

Avverkning

Södra Sverige . . . . Norra Sverige . . . .

1 830 4 320

3 9

1 530 1 180

Hela landet

6 150

2 710

Grupp IV

Samtliga skogsägare

Avverkning

%

Avverkning

0/

Avverkning

0/ /O

3 2

3 080 11 140

6 21

14 840 14 710

28 28

21 280 31 350

40 60

14 220

29 550

32 630

0/

Statsanslag till vedförsörjningens tryggande. I det föregående har nämnts, att betydande investeringsanslag beviljades dels för meddelande av lån till förskottering av avverkningskostnader, dels ock för uppköp av ved och tillhandahållande av förlagskapital för dylik uppköpsverksamhet. För de tre första budgetåren anvisades medel å särskilda anslag för dessa bada ändamål, sammanlagt resp. 50 och 67 milj. kr. För de följande budgetåren sammanslogos de två anslagen till ett, benämnt anslag till reglering av vedproduktionen, varunder anvisades för 1942/43 28 och för 1945/46 70 milj. kr. Tillhopa beviljade alltså riksdagen för hithörande ändamål på kapitalbudgeten reservationsanslag om 215 milj. kr. Härav togs dock under perioden i anspråk allenast ca 145 milj. kr., vilken summa, då det här gällde krediter för relativt kortfristig affärsrörelse, tämligen snart återbetalades till riksgäldskontoret, övervägande delen av ifrågavarande kapitalbelopp lämnades som lån till Sveriges skogsägareföreningars riksförbund; vissa mindre belopp lämnades till övriga auktoriserade veduppköpare eller användes som förlag i lagringssyfte. För övrigt anvisade riksdagen årligen rätt avsevärda belopp på driftbudgeten för täckande av omkostnader i samband med inköp eller inlösen av ved ävensom för kostnader vid tillhandahållande av ved från centrallager i tätorter samt prisförluster på långved etc. Sammanlagt förbrukades på detta sätt ca 22,5 milj. kr. Anslag anvisades därjämte till växlande belopp (i allmänhet 2 å 300 000 kr., vissa år mera) till ersättning åt skogsvårdsstyrelserna för biträde vid skogsavverkning samt till understöd för kulturåtgärder efter avverkning i skogsbestånd av otillfredsställande typ. För täckande av utgifter, som föranleddes genom meddelande av framkörnings- och produktionspremier åt skogsavverkare samt genom den allmänna prisclearingen för ved och torv, utnyttjades vedclearingkassan, vilken i sin ordning för uppkommande förluster gottgjordes från kolclearingkassan. Sistnämnda kassa belastades för hithörande ändamål med utgifter om tillsammans ej mindre än omkring 90 milj. kr.

752 Träkol och g e n g a s v e d . Produktion, handel och förbrukning. Användningen av träkol var före kriget så gott som helt begränsad till järnhanteringen. Genomsnittligt förbrukades där under förkrigsåren ca 1,9 milj. m 3 färdigt träkol per år, varav 1,7 milj. m 3 för framställning av tackjärn. Efter krigsutbrottet framträdde frågan om träkolsförsörjningen mycket snart som ett särdeles allvarligt problem. Järnbruken anmälde, att deras behov under 1940 måste beräknas överstiga 2 milj. m 3 . Samtidigt gjorde sig ett nytt behov gällande, nämligen förbrukningen av t r ä k o 1 f ö r g e n g a s d r i v n a m o t o r f o r d o n , vilken förutsågs snart skola få stor omfattning. För statens vednämnd beredde träkolsfrågan därför redan under hösten 1939 stora bekymmer. Det beräknades, att till en början minst omkring 10 000 bilar skulle komma att omställas för gengasdrift, något som vid denna tidpunkt var praktiskt taget detsamma som drift med generatorgas ur träkol. De vedgasdrivna bilarna kommo först senare i nämnvärd omfattning i marknaden. 10 000 träkolsdrivna bilar skulle med de beräkningsgrunder man då använde för bränsleåtgången — 500 hl bilkol i genomsnitt per fordon och år — innebära en ökning i årskonsumtionen av träkol med ca 600 000 m 3 råkol. Detta var ju en högst avsevärd kvantitet, som det måste ställa sig vanskligt att i hast framskaffa, synnerligast som man redan hunnit in i kolningssäsongen. Omställningen till gengasdrift pågick i rask takt under de sista månaderna av 1939 men mattades av under början av 1940 som följd av att bensintilldelningen kunde i oväntat stor omfattning upprätthållas. Efter avspärrningen i april kom den emellertid ånyo i gång med nästan lavinartad fart. Vid årsskiftet 1940/41 hade man nått upp till ett antal av ca 32 000 gengasdrivna motorfordon, varav 67 % kolgasdrivna, och vid årsskiftet 1941/42 till ca 72 800, varav 61 % kolgasdrivna. 1 Därmed hade man närmat sig det omfång för gengasdriften, där utvecklingen sedan stannade. En ytterligare ökning motverkades framför allt av bristen på gummi. Från slutet av 1945, sedan flytande bränsle åter börjat i större utsträckning komma i marknaden, minskades gengasbilarna i antal för att under de två följande åren nästan försvinna. Åtgången av bilkol steg som följd av berörda utveckling hastigt och nådde under bränsleåret 1942/43 en kvantitet av ca 2,4 milj. m 3 , motsvarande ca 2,8 milj. m 3 råkol. Ökningen var ej proportionell mot ökningen i antalet gengasfordon, eftersom den vedgasdrivna bilparken tillväxte hastigare än den kolgasdrivna. Under det jämviktsläge som rådde åren 1942—44, då av samtliga bortåt 73 000 bilar 60 å 65 % drevos med träkol och 35 å 40 % 1

Jfr noten sid. 828.

753 med ved, höll sig träkolsförbrukningen för bildrift per år tämligen konstant vid förutnämnda siffra av omkring 2,8 milj. m 3 . Bränsleåtgången för gengasdrivna bilar ställde sig i stort sett så, att ett vedgasdrivet fordon krävde ungefär samma volym bränsle per tillryggalagd vägsträcka som ett kolgasdrivet, medan för framställning av en volymenhet gott bilkol åtgick ungefär dubbla kvantiteten torr ved. Den angivna proportionen mellan antalet kolgasdrivna och antalet vedgasdrivna fordon kan emellertid ej utan vidare läggas till grund för en beräkning angående totala virkesåtgången för biltrafiken, eftersom det merendels var de större och tyngre fordonen, bussar och lastbilar, som drevos med vedgas, personbilarna däremot i betydligt mindre omfattning. I runda tal må här anföras förbrukningssiffrorna för ett år, då gengasdriften stod på sin höjdpunkt, bränsleåret 1942/43. Åtgången var då ca 2,4 milj. m 3 färdig bilved och ca 2,4 milj. m 3 färdigt bilkol. Till framställning av bilveden åtgick ca 2,1 milj. m 3 t ved, huvudsakligen björkved, medan till framställning av bilkol åtgick ca 5,6 milj. m 3 t ved, varav omkring 4 milj. m 3 t björkved. För järnindustriens behov förbrukades ca 1,9 milj. m 3 färdigt träkol ( = ca 2,1 milj. m 3 råkol), vartill åtgick ca 4 milj. m 3 t ved, huvudsakligen barrved. (Sistnämnda kvantiteter höllo sig tämligen oförändrade under hela kristiden.) Sammanlagda vedförbrukningen utgjorde alltså ca 11,7 milj. m 3 t. I sin avverkningsplan för 1941/42 hade BK upptagit ett vedbehov för träkols- och bilvedsframställning av 10 milj. m 3 t men höjde detsamma för 1942/43 till 12 milj. m 3 t eller omkring 30 % av sammanlagda vedförbrukningen för bränsleändamål. Vid denna höjd kvarstod förbrukningen ända tills den från slutet av år 1945 började nedgå. Träkolsförbrukningen återfördes härefter till ungefär samma nivå som före kriget, då järnindustrien var den enda förbrukaren. Träkolsframställningen var före kriget till ca 80 % baserad på k o 1 n i n g i m i l a, vilken hantering företrädesvis bedrevs i Bergslagen och Dalarna samt vissa delar av Gävleborgs och Jämtlands län. Vedtillgången i dessa | i förhållande till de stora bostads- och industricentra mera välbelägna delarna av landet måste emellertid under krisen i största utsträckning tagas i anspråk som brännved, vilket försvårade en utökning av kolningen i dessa trakter. En omständighet som ytterligare hämmade en önskvärd snabb utvidgning av milkolningen var, att tillgången på kolningskunnig arbetskraft under mellankrigsåren betydligt avtagit. För att möjliggöra milkolning i ökad skala befanns därför nödvändigt att igångsätta en omfattande skolningsverksamhet. För ändamålet anordnades med statsbidrag kurser i milkolning, och detta företrädesvis i de nordligaste provinserna, för att därigenom sprida kolningsverksamheten dit. Dylika kurser fortforo att hållas även under de följande åren under skogsvårdsstyrelsernas ledning och kontroll. För att möta det hastigt växande behovet av träkol särskilt för gengas-

754 driften började myndigheterna vidare redan under hösten 1939 animera till uppförande av mindre k o l u g n a r . Tillkomsten av dylika smärre, enkla och lättskötta ugnar (s. k. milugnar) ansåg man i den uppkomna situationen vara den bästa utvägen att få träkolstillverkningen i större omfattning spridd även över områden, där denna näringsgren tidigare varit okänd. På sådant sätt huvudsakligen av lövved framställt träkol befanns även vara av lämplig kvalitet för gengasdriften. För ändamålet anslog Kungl. Maj:t på förslag av vednämnden medel, varav under vissa förutsättningar bidrag till dylika anläggningar kunde beviljas. Konsulterande verksamhet upptogs beträffande uppförande av och kolning i ugnar. Samtidigt gynnades också anläggningar av större och tekniskt bättre kolugnar av retorttyp med möjlighet att tillvarataga biprodukter. Före krigsutbrottet funnos inom landet 11 större och 8 mindre retortanläggningar samt kanske ett tiotal smärre anläggningar av milugnstyp. Vid årsskiftet 1939/40 hade antalet milugnsanläggningar vuxit till ca 200 med sammanlagt 325 ugnar. Under första halvåret 1940 inträdde en stagnation i utvecklingen. Endast ett 20-tal nya milugnsanläggningar färdigställdes under denna tid och sammanlagda antalet milugnar växte till 390 st. Med den stegrade efterfrågan på bilkol under senare delen av 1940 blev det emellertid ny fart på ugnsbyggandet. Under perioden 1/7 1940—1/4 1941 uppfördes sålunda 20 mindre retortugnsanläggningar och icke mindre än 2 330 milugnsanläggningar. Vidare utökades ugnsantalet vid befintliga anläggningar sä, att sammanlagda antalet milugnar steg till ca 5 200. Återstoden av aret 1941 och året 1942 uppvisade ingen jämförbar nytillkomst av milugnar. Däremot byggdes under denna tid åtskilliga retortugnar. Hösten 1943 redovisades förekomsten inom landet av 13 större retortugnsanläggningar, 77 mindre sådana för kolning av ved jämte 225 stubbugnsanläggningar (huvudsakligen för tjärframställning) samt ca 2 500 milugnsanläggningar, de sistnämnda omfattande i runt tal 5 000 ugnar (tegelugnar, cementugnar eller plåtugnar). Utbytet per år rörde sig vid denna tid beträffande retortugnarna omkring 800 000 m 3 träkol och beträffande milugnarna omkring 2,2 milj. m 3 . Produktionen av milkol kalkylerades för säsongen 1943/44 till 2 milj. m 3 . Ännu under krigets sista år förbrukades för gengasdrift ej alldeles obetydliga kvantiteter milkol. I själva verket var dock de större kolugnarnas sammanlagda kapacitet då så stor, att de skulle k u n n a t helt tillgodose bilkolsbehovet. För järnverken lämpa sig träkol av barrved bäst, medan gengasdriften befanns mest betjänt med träkol framställt av lövved, med eller utan inblandning av barrved. Här uppstod alltså en naturlig fördelning, som minskade konkurrensen om råvaran. Att behovet av träkol för gengasdriften kunde under krisen så pass väl fyllas, att icke vid något tillfälle verklig brist rådde, måste väsentligen tillskrivas den så hastigt skapade och omfattande ugnskolningen. Utan densamma hade problemet varit olösligt. Vad gengasveden beträffar uppstodo

755 för framställande härav jämväl efterhand en mängd smärre anläggningar, företrädesvis i södra och mellersta Sverige. En förutsättning för den snabba utvecklingen torde få anses ha varit, att handeln och prisbildningen beträffande gengasbränsle lämnades relativt fritt spelrum utan några mera tyngande band som hämmade företagsamheten. I november 1939 bildades genom samverkan av vednämnden och gengasnämnden en organisation, benämnd Bilkol, förening u. p. a. Den skulle ha till uppgift att förmedla inköp och försäljning av träkol för gengasdrift samt alt verka för en sund utveckling pä bilkolmarknaden. Föreningen utarbetade i samarbete med vednämnden bl. a. normer för kvalitetsfordringar beträffande bilkol samt kontraktformulär för handel därmed. Trots de vidtagna åtgärderna förblev emellertid under gengasdriftens första år tillgången på bilbränsle ojämn samt priserna fluktuerande och delvis oskäligt höga. Förädlingen av räkol till bilkol var ävenledes otillfredsställande ordnad, likaså transporterna och distributionen. På hemställan av IK uppdrog Kungl. Maj :t därför i april 1940 ät vednämnden att med förefintliga organisationer inom branschen träffa avtal om inköp, bearbetning, lagring och återförsälj ning av bilkol samt ställde ett belopp av 1/2 milj. kr. till nämndens förfogande att i form av räntefria förlagslån utlämnas till organisationer, med vilka nämnden ingått avtal. Kort därefter framlade Kungl. Maj :t, med stöd av en anbefalld utredning i ämnet, proposition till riksdagen om bildande av ett statligt bolag med den dubbla uppgiften att dels åstadkomma en planmässig stortillverkning av gengasaggregat, dels förmedla eller självt verkställa inköp av för gengasdrift lämpligt bränsle. Bolaget skulle ock, i första hand genom lämpliga ortsorgan, stimulera tillverkningen av motorbränsle samt tillse att bränsletillgångarna bleve jämnt fördelade över landet. Propositionen bifölls av riksdagen och i enlighet härmed bildades i juni 1940 S v e n s k a G e n g a s A B med av staten tillskjutet kapital. Som förlagskapital för bränsleanskaffning ställdes till bolagets förfogande en kredit på 15 milj. kr. Bolagets verksamhet på bränsleområdet var så tillvida framgångsrik, att det kunde verksamt bidraga till att frambringa de bränslekvantiteter, som erfordrades för den växande förbrukningen av såväl bilkol som bilved. Under tiden okt. 1940—sept. 1941 anskaffade bolaget sålunda i samarbete med skogsägareföreningar, enskilda skogsproducenter och kolköpsorganisationer omkring hälften av det behövliga bilkolet och 40 ä 50 % av bilveden, sammanlagt ca 900 000 resp. 540 000 m 3 . Bolaget medverkade vidare vid grundandet eller igångsättandet av kolugnsföretag. Distributionen av det genom gengasbolaget anskaffade bränslet överläts på dels ett flertal av de inom oljebranschen verksamma import- och distributionsföretagen, dels förutvarande andelsägare i den nyssnämnda föreningen Bilkol, vars verksamhet övertogs av bolaget. Genom dessa anordningar blev det möjligt att

756 tillhandahålla fasta bilbränslen vid omkring 750 distributionsställen ä sammanlagt över 400 orter. Enligt kungörelse den 21/2 1941 ålåg det alla träkolsproducenter, vare sig tillverkningen skedde i mila, kolugn, tjärdal eller annorledes, att månadsvis till BK redovisa produktionens omfattning. Med stöd h ä r a v var det för kommissionen möjligt att kontinuerligt följa utvecklingen. Därjämte anordnades allmänna lagerinventeringar vid varje årsskifte fr. o. m. 1941/42. Produktionsreglering. Ett problem, som rätt snart uppstod till följd av den starkt växande produktionen av gengasbränsle, var att förhindra, att denna produktion menligt inkräktade på den allmänna vedbränsleförsörjningen. För att bereda bränslemyndigheterna möjlighet att här åstadkomma en rationell uppdelning av virkestillgångarna samt att på geografiskt lämpligt sätt fördela träkolstillverkningen med minsta intrång på brännvedproduktionens domäner utfärdade Kungl. Maj :t den 22/11 1940 en kungörelse, varigenom stadgades förbud mot att utan tillstånd av BK eller å dess vägnar för framställning av träkol använda ved, som fyllde minst fordringarna för pannved och som var upparbetad i längder om 1 m eller därunder. Några månader därefter utfärdades ännu en kungörelse, som utvidgade förbudet till att gälla all ved med undantag av avfallsved (grenved, stubbved, ribbved etc.) och inom Skåne även virkesanvändning för framställning av gengasved. Användningsförbudet kompletterades därjämte med förbud att för angivna ändamål inköpa ved. I februari 1942 utsträcktes lagstiftningen till att även beträffande gengasved omfatta hela landet. Användnings- eller inköpslicens skulle som regel meddelas av kristidsstyrelse, men av BK då saken gällde mer än ett kristidsstyrelseområde. Från förbudets tillämpning undantogos av BK de vedrikare delarna av Norrland, Dalarna och Värmland. Inom vissa områden, där milkolning normalt brukat förekomma, undantogs därjämte i fråga om milkolning dels barrved i längder om 2,5 m och däröver, dels lövved i samma längder, vilken vid upparbetning till kastved icke skulle giva prima ved. Skogsägare och annan vedproducent medgavs ock rätt att för eget bruk framställa träkol eller gengasved av utav honom producerad ved. I särskilda anvisningar för kristidsstyrelserna framhöll BK, att licensgivningen borde i allmänhet handhas så, att samtidigt som all möjlig hänsyn toges till brännvedförsörjningen minsta möjliga avbräck vållades kolningen. På platser, där tillstånd till kolning kunde medges endast i begränsad omfattning, skulle vid licensgivningen sådan anläggning äga företräde, där biprodukter i nämnvärd omfattning tillvaratoges. En väl konstruerad och rationellt driven anläggning borde erhålla licens framför en mindre väl byggd och driven anläggning. Under den fortsatta tillämpningen av denna lagstiftning angav BK sär-

757 skilda virkeskvantiteter för varje kristidsområde, vilka skulle fördelas på olika företag efter vissa grunder. Licenstiden för ugnsanläggningar med tjärutvinning fick utsträckas till sex månader, medan licens för övriga anläggningar borde lämnas för kortare tid. Beträffande anläggningar för tillverkning av gengasved borde lämpligt belägna sådana med modern maskinutrustning och torkanordningar i första hand tillgodoses med råvara. De tilltagande svårigheterna att uppbringa ved för tillgodoseende av bränslebehovet för hushälls- och industriändamål föranledde under åren 1943—44 v i S sa skärpningar i produktionsregleringen. Endast de inre delarna av Norr- och Västerbottens län undantogos nu helt från licensskyldigheten. Direktiv meddelades ock angående de trädslag som företrädesvis borde anvisas som råvara. Medverkande härvid var önskan att förminska det ! starka tärande på björkvedsbeståndet, som inom vissa provinser uppstått genom att detta trädslag föredragits vid bilvedtillverkningen. BK föreskrev, att inom områden där knapphet pä lövved förelåg borde vid utfärdande av tillstånd att inköpa och använda virke för tillverkning av bilved tillverkaren anvisas såväl lövved som barrved, sistnämnda slag dock högst intill 25 %, vilket befunnits vara gränsen för erhållande av ett fullgott bilvedsbränsle. Tillverkning av bilved av ren björkved medgavs dock i viss utsträckning i de norra provinserna. Transportreglering. Produktionen av träkol fördelade sig geografiskt så, att milkolningen alltjämt väsentligen var knuten till sina gamla huvudområden i Bergslagen och kringliggande provinser, dock med en tydlig och av myndigheterna gynnad tendens till utbredning kring järnvägslinjerna norrut. Ugnskolningen, vilken huvudsakligen avsåg att frambringa bränsle för bildrift, var däremot spridd över hela riket fastän givetvis främst koncentrerad till skogstrakterna. Belägenheten av viktigare förbrukningscentra var delvis en helt annan. De i vissa trakter framvunna produktionsöverskottens överförande till underskottsområdena medförde besvärliga transportproblem, som krävde sin lösning. En undersökning som BK i slutet av år 1941 företog visade, att träkolstransporterna ofta skedde på ett ur trafikhushållningssynpunkt mindre lämpligt sätt med kors- och returtransporter och ett i mänga fall onödigt ianspråktagande av järnvägarnas vagnsutrymme. Kommissionen fann en kontroll över träkolstransporterna önskvärd såväl ur kommunikationssynpunkt som för underlättande av en planenlig fördelning av träkolen efter användningsområden. Efter BK:s på anförda skäl gjorda hemställan utfärdade Kungl. Maj :t den 19/12 1941 en kungörelse, varigenom transporter av träkol med järnväg från årsskiftet 1941/42 ställdes under licenstvång, såvitt det gällde trans-

758 porter från ett till annat av fyra områden, vari landet för ifrågavarande ändamål indelats, nämligen 1) Västerbottens och Norrbottens län, 2) Västernorrlands och Jämtlands län, 3) Svealand jämte Gävleborgs län samt 4) Götaland. Transportlicenser skulle utfärdas av BK. Då det visade sig, att även inom de fyra huvudområdena transporter förekommo, vilka icke stodo i överensstämmelse med god transportekonomi, utvidgades licenstvånget från den 1/7 1943 till att avse jämväl järnvägstransport från ett län till ett annat samt från och till Stockholms stad. Härigenom förstärktes möjligheterna för BK att dirigera träkolstransporterna på ändamålsenligaste sätt. Dessutom inbegreps nu även gengasved under regleringen. Detta motiverades med att transportfriheten här visat sig direkt motverka det med regleringen av vedtransporterna avsedda syftet. Sålunda hade ved, som med stöd av det allmänna vedtransportförbudet dirigerats till visst underskottsområde, genom att där upparbetas till gengasved kunnat obehindrat bortföras från detta område. Det utvidgade transportförbudet för träkol beräknades skola medföra fördelar även ur prisregleringssynpunkt. Genom överenskommelse med vederbörande organisationer hade PKN fastställt högsta priser ä bilkol att gälla vid försäljning frän tillverkare till grossist och därmed jämställd köpare, varvid förutsatts att kontrollen över prisbestämmelsernas efterlevnad skulle ske i samband med handläggningen av transportansökningarna. Värdet av denna kontroll var sålunda beroende av transportförbudets omfattning och ökades avsevärt vid en utvidgning av detsamma. Sä länge till följd av den förenade efterfrågan på träkol frän järnindustriens och motortrafikens sida en viss knapphet rådde härpå och ävenledes ett visst konkurrensförhällande bestod mellan gengasved och brännved, utgjorde transportförbudet för bränslemyndigheterna ett värdefullt instrument, då det gällde att på lämpligt sätt fördela befintliga tillgångar efter de lokalt växlande behoven, samtidigt som det möjliggjorde en god transportekonomi. Under det förändrade läge, som uppstod efter kriget genom den friare tillgången på flytande bränsle, befanns transportregleringen obehövlig och den upphävdes fr. o. m. den 10/12 1945. Handelsreglering. Den stora efterfrågan på träkol, som gengasdriften fört med sig, och den därmed följande skärpta konkurrensen på träkolsmarknaden gjorde, att missförhållanden uppstodo inom handeln med denna vara, vilka krävde en reglering. Handeln med järnbrukskol var sedan förkrigstiden ordnad sä, att uppköp av råkol bedrevs huvudsakligen av tre företag, nämligen Bergslagsbrukens kolförening u. p. a., Skogens Kol AB och AB Träkol, vilka i sin tur voro sammanslutna i Svenska järnbrukens träkolsförening u. p. a. Nämnda tre inköpsföretag, vilka sinsemellan överenskommit om viss marknads-

759 uppdelning, anskaffade tillsammans ungefär 80 % av det träkol, som måste tillföras järnbruken utöver dessas egen tillverkning. Vissa järnbruk voro emellertid icke organiserade i nämnda inköpsföretag utan verkställde sin upphandling genom egna agenter eller fristående kommissionärer och voro då icke bundna av någon marknadsuppdelning. En del av dessa bruk voro dock anslutna till Svenska järnbrukens träkolsförening såsom fristående medlemmar med förpliktelse att tillämpa av föreningen fastställda normer för provisioner, förskott, mätningsförfarande m. m. Helt oorganiserad var, i motsats till handeln med järnbrukskol, uppköpsverksamheten beträffande råkol för gengasdriften. Här konkurrerade med varandra en mängd företag, större och mindre, med olikheter i ekonomisk stabilitet och arbetssätt. Hit hörde sålunda Svenska Gengas AB, några oljebolag, kolhandlare, företag inom bilbranschen samt nybildade firmor av mera krisbetonad typ. Sina uppköp av råkol bedrevo dessa företag över hela landet med anlitande av en mängd ombud och med tillämpande av sinsemellan olika praxis. Denna marknad hade därigenom kommit att förete många osunda drag. För att bringa reda på råkolsmarknaden upptog BK under våren 1942 förhandlingar med intresserade parter, vilka resulterade i en framställning från kommissionen till Kungl. Maj :t angående nödiga författningsbestämmelser i ämnet som grund för en handelsreglering. Kommissionen angav som syfte med regleringen att dels åstadkomma en reducering av antalet uppköpare av råkol, dels få till stånd ett enhetligt uppträdande från uppköparnas sida i fråga om provisioner, förskott och andra villkor vid kontraktering och leveranser från producenterna, dels ock begränsa den konkurrens särskilt om milkolen, som rådde mellan å ena sidan järnbruken och å andra sidan uppköparna för gengasdriften och som i avsevärd mån störde den fördelning av sortimenten, vilken befunnits önskvärd, nämligen att milkol av barr- och biandved i huvudsak tillfördes järnhanteringen, medan ugnskol samt milkol av lövved förbehöllos gengasdriften. BK meddelade, att på dess initiativ förberedelser vidtagits för bildande av en sammanslutning, benämnd R å k o l c e n t r a l e n , förening u. p. a., vilken skulle ha till uppgift att för medlemmarnas räkning uppköpa råkol efter enhetliga principer och enligt de normer som tillämpades av järnbrukens inköpsförening. De flesta enskilda företagen på området hade redan anslutit sig till den planerade föreningen eller uttalat sig för anslutning. Svenska Gengas AB hade ansett sig böra stå utanför men hade förklarat sig berett till samarbete i avseende på principerna för uppköpsverksamheten. För att möjliggöra handelsorganisationens genomförande samt en ändamålsenlig fördelning av skilda sortiment av råkol utfärdade Kungl. Maj :t den 18/7 1942 kungörelse angående begränsning av rätten att yrkesmässigt köpa och sälja råkol. Enligt kungörelsen förbehölls rätten att yrkesmässigt

760 köpa eller sälja råkol person eller företag, som av BK erhållit särskilt tillstånd (auktorisation) härtill. Utan hinder av auktorisationstvånget fick råkol dock försäljas av tillverkare eller för hans räkning. Sedan den förutnämnda för handeln med gengaskol avsedda inköpsorganisationen, Räkolcentralen, konstituerats samt därjämte en ny inköpsorganisation bildats, benämnd Järnbrukskol, förening u. p. a., vilken var avsedd att tillsammans eller jämsides med järnbrukens redan befintliga kolköpsföretag ombesörja inköp av träkol till järnbruk och därmed jämförbara industrier, meddelade BK auktorisation för följande företag att själva eller genom ombud köpa och försälja råkol, nämligen Bergslagsbrukens kolförening, Järnbrukskol, förening u. p. a., Skogens Kol AB, AB Träkol, Svenska Gengas AB samt Räkolcentralen, förening u. p. a. F r å n inköpsförbudet undantog kommissionen dels inköp från de auktoriserade företagen, dels inköp från producent av person eller företag för egen förbrukning i kvantiteter om högst 20 m 3 . Åtskilliga företag funnos, vilka tillverkade färdigt bilkol enbart från egna kolugnsanläggningar utan att uppköpa råkol i marknaden. Bland dessa företagare hade redan tidigare en sammanslutning, benämnd Bilbränsleproducenternas riksförbund, kommit till stånd. Vid sidan av denna ideella sammanslutning bildades nu en ekonomisk sådan under namnet Bilbränsleproducenternas riksförbunds försäljningscentral, förening u. p. a. Detalj försälj ning av färdigt bilkol bedrevs av ett stort antal företagare av skiftande slag, däribland oljebolagen med deras utbildade system av försäljningsställen, bilägarnas inköpsföreningar, garageinnehavare o. s. v. Flera av dessa företag ombesörjde egen bilbränsletillverkning (krossning, sortering, paketering e t c ) . I den m å n de härför verkställde direkta uppköp av råkol, inordnades de nu i någon av de förutnämnda sammanslutningarna. Regleringsåtgärder i syfte att åstadkomma en särskild organisation av detaljhandeln med bilkol ansägos icke påkallade. I kungörelsen den 17/12 1943 (nr 906) angående reglering av handeln med ved och träkol m. m., vari sammanförts de förut i flera författningar ingående stadgandena på området, bibehöllos de tidigare bestämmelserna såväl angående förbud i vissa fall att inköpa eller använda ved som an- | gående begränsningen av rätten att köpa och sälja råkol. Sistnämnda före- | skrifter erhöllo vid denna kodifiering giltighet även beträffande gengasved. Prisreglering. Några prisreglerande ingripanden på träkolsmarknaden företogos ej under de två första bränsleåren. Frågan härom blev emellertid aktuell inför i kolningssäsongen 1941/42. Överläggningar, som då höllos, gåvo vid handen, att skäl talade för att då med prispolitiska medel söka påverka marknaden för järnbrukskol så, att å ena sidan tillräckliga kvantiteter framskaffades för järnindustriens behov och ä andra sidan risken för konkurrerande över-

761 priser från uppköparna av kol för gengasdrift motverkades. Med här angivna motivering infördes fr. o. m. den 1/7 1941 n o r m a l p r i s e r å sådana slag av träkol som lämpligen borde reserveras för järnhanteringen, nämligen i inila framställt kol av skogsved eller ribbved. Som princip vid kalkyleringen gällde, att priset på träkol borde stå i lämplig relation till priset på brännved, dock så att kolningen bleve för skogägaren något mera lönande än tillverkningen av brännved. Träkol som särskilt lämpade sig för gengasdrift — ugnskol och lövvedskol — lämnades utanför prisregleringen. Priset fanns vidare böra sättas högre för Nordsverige än för de sydligare delarna av landet i syfte att gynna milkolningens förskjutning norrut. Då de först satta normalpriserna befunnos för låga för att verka tillräckligt stimulerande på produktionen, vidtogs fr. o. m. den 1/9 1941 en allmän höjning därav, samtidigt som alla slag av »biandkol» (sålunda oavsett lövvedshalten) av förenklingsskäl indrogos under regleringen och tillika en efter kolningsplatsen differentierad prisskala infördes. Efter dessa justeringar gällde för råkol, tillverkade i mila av barr- eller biandved, ett pris av 20 kr. per m 3 vid leverans å ort invid eller norr om järnvägslinjerna Särna—Vansbro—Mora—Orsa—Kilafors—Söderhamn samt kr. 18:50 per m 3 vid leverans å annan ort. För kol från mila, belägen på avstånd som översteg 15 men ej 40 km från leveransorten, gällde ett pristillägg av 1 kr. och vid avstånd över 40 k m ett tillägg av kr. 1: 50 per m 3 . För kol tillverkat av ribbved var priset genomgående 1: 50 kr. lägre. På hemställan av BK, som i frågan konfererat med PKN, Svenska järnbrukens träkolsförening, skogsägareföreningarna samt representanter för skogsbolagen och skogsarbetarna, höjdes för säsongen 1942/43 de anförda priserna ytterligare med 3 kr. per m 3 , alltså till resp. kr. 23 och 2 1 : 50 för träkol av barr- eller biandved samt resp. kr. 2 1 : 50 och 20 för ribbkol. Därjämte höjdes avståndstillägget för milkol på längre avstånd från leveransplatsen än 40 k m från kr. 1: 50 till 2 kr. per m 3 . Undantagna från normalprisreglcringen voro fortfarande rena lövvedskol, ugnskol samt färdigt bilkol. För sistnämnda sortiment åstadkoms emellertid en prisbegränsning i samband med den på råkolsmarknaden i juli 1942 genomförda handelsregleringen. I de auktorisationer för handeln med råkol, som därvid lämnades vissa sammanslutningar, intogs nämligen en klausul, som innehöll förbud mot att överskrida en prisnotering, upprättad av branschens intressenter och godkänd av BK och PKN. Inför uppköpskampanjen 1943/44 voro vederbörande organisationer överens med BK om att några förändringar i de från föregående sommar gällande normalpriserna och prisnoteringarna icke voro nödvändiga. Under senare hälften av år 1943 inträffade emellertid ett omslag på träkolsmarknaden, då för första gången under krisen råkol utbjöds i större kvantiteter än järnindustrien och gengasdriften kunde absorbera. Omslaget i läget 6—216588

II

762 medförde på sina håll och under vissa tider starkt överdrivna prisfall. Sedermera under vintern och våren 1944 inträdde en viss stabilisering, och den tidvis krisartade situationen utjämnades i betydande mån. Vid de undersökningar av läget, som gjordes inom BK och IK, konstaterades först, att gengasdriftens uppköp av råkol från mila under bränsleåret 1944/45 kunde beräknas komma att starkt reduceras. Däremot framträdde ett icke obetydligt ökat behov av träkol inom järnhanteringen. Efter konferenser mellan berörda parter framlade BK i april 1944 förslag innehållande riktlinjer för en ny prisreglering på träkolsområdet. Förslaget ledde till fastställande fr. o. m. den 1/5 1944 av i åtskilliga avseenden ändrade och delvis höjda normalpriser. Förutom i mila framställt råkol av barrved, biandved eller ribbved inbegreps nu även råkol av björkved och blandad lövved under normalprisregleringen, likaså alla slag av ugnskol. Den prisskillnad, som dittills gällt mellan norra och Södra Sverige, borttogs, så att normalpriserna blevo enhetliga för hela landet. De nya normalpriserna voro: för råkol av björkved 28 kr., för råkol av blandad lövved, innehållande högst en tredjedel aspved, 25 kr., för råkol av barrved och övrig biandved 2 1 : 50 kr. samt för råkol av ribbved 20 kr., allt per m 3 vagnkuberat mått. Liksom förut föllo stubbugnskol och färdigt bilkol utanför normalprisregleringen. I fråga om bilkol gällde alltsedan början av år 1944 vissa av PKN fastställda riktpriser. Detsamma blev något senare fallet beträffande gengasved. Dessa riktpriser upphävdes dock redan fr. o. m. den 15/11 1945. De ovan angivna normalpriserna förblevo oförändrade ända till våren 1947, då de som följd av de prisstegringar, som ägt rum på trävaruområdet i allmänhet, undergingo vissa höjningar, vilka ytterligare påökades i juni 1948. Sedan april 1945 gällde normalpriser jämväl å stubbugnskol, vilket föranletts av den prisstegringstendens som framträtt för detta sortiment i samband med att tillstånd lämnats att inköpa dylikt kol för användning såsom industri- och hushållsbränsle.

Marknadsförhållandena beträffande gengasbränsle åren 1944—1946. Regleringarnas avveckling. Under större delen av år 1944 var tillgången på bilkol ganska god. I viss m å n rådde en överskottssituation på marknaden, tydligen beroende på att producenter och grossister i avvaktan på krigets snara avslutande och gengasdriftens därmed förväntade nedläggning började sälja ut sina lager, samtidigt som förbrukarna visade sig mindre villiga att köpa kol på längre sikt. Den av det rådande läget framkallade nedpressningen av prisnivån medförde en viss inskränkning av produktionen, till följd varav mot slutet av år 1944 en omsvängning på marknaden inträdde och en viss knapphet ånyo började göra sig gällande. Farhågor yppades därför, att försörjningen

763 kunde bli otillräcklig under den tid som återstod, innan behovet av gengasbränsle bortfölle. I detta läge funno de ansvariga myndigheterna, att det allmänna borde träda emellan på så sätt att det statliga bolaget Svenska Gengas AB toges i vidgad mån i anspråk som uppköpsorgan och lagerhållare. Detta bolags verksamhet hade, sedan dess uppgifter med avseende på anskaffning av gengasaggregat m. m. avvecklats, helt inriktats på bränsleområdet, där det emellertid icke pä senare tid spelat någon ledande roll. Mellan BK och bolaget träffades en överenskommelse om bolagets fortsatta befattning med försörjningen av gengasbränsle och särskilt för upprätthållande av en önskvärd lagerhållning. BK inkom i början av år 1945 till Kungl. Maj :t med en plan angående bilkolförsörj ningens ordnande under övergångstiden samt angående gengasbolagets roll i sådant hänseende. Med utgångspunkt härifrån framlade Kungl. Maj:t i proposition till 1945 års riksdag förslag till åtgärder, vilka av denna godkändes. Den sålunda av riksdagen accepterade planen gick ut på att gengasbolaget skulle fortsätta sin verksamhet på i huvudsak samma sätt som tidigare och därvid söka åstadkomma den för tillfället erforderliga produktionsökningen samt dessutom, så snart tillgången på gengasved så medgåve, upplägga ett tillfredsställande beredskapslager. Ändamålet med detta beredskapslager skulle icke vara att övertaga de enskilda företagarnas normala lagringsrisker, utan dessa förutsattes alltjämt komma att i eget intresse håll lager av den storlek som betingades av deras affärsrörelse. Gengasbolagets av situationen betingade uppgifter angåvos sålunda: Bolaget borde tills vidare inköpa och försälja färdigt bilkol i enlighet med förut tillämpade grunder samt i anslutning härtill under år 1945 verkställa de köp av bilkol, som BK funne anledning att i produktionsbefrämjande syfte uppdraga åt detsamma. Bolaget borde vidare avtala om leverans under 1945 och under första kvartalet 1946 av råkol under iakttagande av de föreskrifter, som BK funne nödigt meddela, samt i lämplig omfattning krossa och försälja sålunda levererat kol. Bolaget borde slutligen i enlighet med BK:s anvisningar lagra intill 1,5 milj. hl träkol. Försäljning av pä sådant sätt lagrat kol finge endast ske i enlighet med BK:s direktiv. Verksamheten skulle finansieras av de förlagsmedel, som vid bolagets bildande ställts till dess förfogande. I den mån uppkommande förluster icke täcktes av överskott å bolagets övriga verksamhet, borde de i efterskott ersättas detsamma, vilket även skulle gälla lagringsförluster på grund av prisfall. Samtidigt som sålunda åtgärder vidtogos för att genom det statliga organet åstadkomma produktionsökning och vidgad lagerhållning på bilkolsområdet, fann BK angeläget att söka underlätta och stimulera de enskilda bilkol- och bilvedproducenternas verksamhet. Kristidsstyrelserna erhöllo som följd härav anvisning, att vedtilldelningen för tillverkning av bilbränsle skulle utökas.

764 Under loppet av år 1945 förändrades läget väsentligt genom att möjligheter yppades till bättre tillförsel av flytande bränslen, i samband varmed omställningen av det gengasdrivna bilbeståndet till bensindrift kunde taga sin början. Det mest angelägna syntes nu vara, att produktionen av fasta bilbränslen snarast minskades, så att uppkomsten av ett besvärande överskott förhindrades. Redan i september 1945 gav BK anvisningar till kristidsstyrelserna att väsentligt nedskära tilldelningen av virke för framställning av bilkol och bilved. Härigenom vanns även den fördelen, att ved som eljest skulle använts för sådan produktion frigjordes för den allmänna bränsleförsörjningen. I november 1945 meddelade ytterligare direktiv gingo ut på att tillstånd att inköpa eller använda ved för framställning av träkol för järnindustrien skulle lämnas enligt tidigare meddelade bestämmelser, medan däremot ansökningar beträffande framställning av träkol för gengasdrift skulle som regel avslås och framställningar beträffande tillverkning av gengasved lämnas i starkt begränsad omfattning. E n snabb avveckling dels av de för militära ändamål anskaffade betydande lagren av gengasbränsle, dels av de hos gengasbolaget befintliga beredskapslagren syntes jämväl påkallad och igångsattes även med all kraft. Genom beslut den 2/11 1945 föreskrev Kungl. Maj:t, att från de militära lagren skulle utöver tidigare försålda kvantiteter avyttras 1 milj. hl bilkol och 1 milj. hl bilved. Delvis borde dessa försäljningar kunna ske till enskilda förbrukare direkt av arméförvaltningen. I övrigt skulle avvecklingen av de militära lagren väsentligen ske genom förmedling av gengasbolaget, eventuellt även genom annat företag. Vissa kvantiteter bilkol skulle dock enligt föreskrift av överbefälhavaren kvarhållas i militära beredskapslager. För att trygga den fortsatta civila försörjningen ansåg BK tillräckligt, att det lager av bilkol, som gengasbolaget innehade och som delvis upplagts såsom civilt beredskapslager, avvecklades på sådant sätt, att en till kvantiteten från tid till annan fastställd reserv tills vidare kvarhölles i förråd. Utvecklingen gick emellertid så hastigt, att Kungl. Maj :t redan den 12/1 1946 förklarade ett särskilt beredskapslager hos gengasbolaget icke längre vara erforderligt. Avvecklingen av gengasbolagets verksamhet fortgick härefter planenligt, och vid utgången av första halvåret 1946 var den praktiskt taget slutförd. Vid årets utgång skedde en fullständig likvidation och bolaget upplöstes. Vid denna tidpunkt hade gengasdriften så starkt inskränkts, att endast ca 6 800 gengasdrivna fordon voro i bruk, och försörjningen med gengasbränsle erbjöd icke längre något problem. Som förut nämnts slopades transportregleringen för träkol och gengasved den 10/12 1945. Produktionsregleringen avskaffades däremot först med utgången av april 1949 tillika med regleringen av handeln med råkol samt bestämmelserna om normalpriser å råkol och stubbugnskol.

765 Bränntorv. Produktionsfrämjande åtgärder under de två första krigsåren. Sverige är rikt på torvmossar. För bränntorvtäkt lämpliga mossar finnas i så gott som alla delar av landet. På grund av ogynnsamma kommunikations- och avsättningsförhällanden ha emellertid torvmossarna i Norrland icke kommit att spela någon större roll för framställningen av bränntorv. Denna håller som regel i färdigt skick mellan 25 och 30 viktsprocent vatten, vilket, jämte torvbränslets skrymmande beskaffenhet, gör att längre transporter bli oekonomiska. Bränntorvtillverkningen har därför lokaliserats till södra och mellersta Sverige, där bekvämare avsättningsmöjligheter funnits. Huvudcentra för torvtillverkningen ha varit Skåne och Småland samt Västergötland. Under vanliga förhållanden har torven spelat en mycket underordnad roll för bränsleförsörjningen i vårt land. Första världskriget medförde, att bränntorvproduktionen åtminstone ett år drevs upp till närmare 500 000 ton. Den sjönk emellertid snabbt tillbaka och uppgick under 1930-talet till endast omkring 30 000 ton per år. Då det efter det senaste krigets utbrott till följd av den inträdande begränsningen i importen av fossilt bränsle gällde att anskaffa ersättning i inhemska bränslen, var det naturligt att man åter vände sina blickar mot torven och med olika medel sökte befrämja en ökad produktion därav. På hösten 1939 bildades efter verkställd sakkunnigutredning ett statligt bolag, A B S v e n s k T o r v f ö r ä d l i n g , med ändamål att idka verksamhet för utvinning och förädling av torv jämte annan därmed förenlig verksamhet. Närmast skulle det åligga bolaget att utföra försök med en ny metod för framställning av bränntorv, den s. k. f r ä s m e t o d e n, samt tillverkning i samband därmed av torvbriketter. Verksamheten skulle i första hand bedrivas i anslutning till den av staten ägda Store mosse i Kristianstads län. Under våren 1940 uppdrogs åt bolaget att därjämte företaga torvtäkt å vissa andra statsägda mossar i södra Sverige. Svårigheten att erhålla erforderliga maskiner samt ogynnsamma väderleksförhållanden gjorde, att arbetena med avseende på fräsmetodens utbildning kommo sent i gång och blott kunde bedrivas i liten skala. Genom bolagets åtgöranden samt genom ökning av tillverkningen vid vissa enskilda företag nåddes emellertid under sommaren 1940 en torvproduktion av närmare 100 000 ton, en kvantitet som motsvarade ungefär 50 000 ton stenkol. Närmast för att underlätta återupptagandet av tillverkningen vid redan nedlagda torvföretag utfärdade Kungl. Maj :t en kungörelse den 11/10 1940 om viss ändring av gällande bestämmelser om torvlån från den av kommerskollegium förvaltade industrilånefonden. Ändringarna gingo ut på att möjliggöra utlämnande av lån icke blott såsom förut för nyanläggningar och utvidgningar utan även för beredande av driftkapital. Lånen för drift-

766 kostnader skulle kunna beviljas till i regel högst så stort belopp som motsvarade dylika kostnader under ett år. Återbetalningstiden bestämdes till högst tre år. Det var emellertid uppenbart, att kraftigare åtgärder måste vidtagas, om en torvproduktion av större mått skulle åstadkommas. Därvid fann BK under förhandenvarande läge givet, att man främst måste lita till de tidigare kända och brukade tillverkningsmetoderna, s t i c k t o r v- och m as k i n t o r v m e t o d e r n a . Om sticktorvtillverkningen (d. v. s. tillverkning med handredskap) visste man, att den kunde igångsättas utan större förberedelsearbeten eller kapitalutlägg, men också att den driven i större skala skulle bli alltför arbetskrävande samt ge ett kvalitativt ojämnt bränsle. Maskintorvtillverkningen åter fordrade tidsödande förberedelsearbeten på mossarna och stora kapitalinsatser i maskinutrustningen, men den framställda produkten var sticktorven överlägsen och här erbjödo sig ock möjligheter till massproduktion. Erfarenheten hade emellertid visat, att maskintorvtillverkningen icke under fri konkurrens kunde hävda sig i förhållande till importerade bränslen. En industri, byggd på maskintorvmetoden, riskerade därför att bli en krisindustri, som måste avvecklas, så snart normala förhållanden åter inträtt. Sloge man in på den vägen, måste man å ena sidan tillse, att prissättningen pä den färdiga produkten bleve sådan, att företagen kunde räkna med att hinna slutamortera sina anläggningar redan under den tid bränslekrisen varade. Å andra sidan finge priset icke bli så högt, att det skapade avsättningssvårigheter. Den ytterligare stimulans, som maskintorvtillverkarna kunde behöva, måste därför ges på annat sätt än genom höjda priser. För 1941 års torvtillverkning begränsades programmet till att söka åstadkomma en så stor mängd maskintorv, som var möjlig med tillgänglig maskinutrustning på redan förberedda mossar, samt att därjämte på allt sätt uppmuntra till en ökad småtillverkning enligt sticktorvmetoden. För en senare utveckling i större skala måste m a n inrikta sig på att genom förberedelsearbeten på mossar och maskinanskaffningar skapa de nödiga förutsättningarna för en mera betydande produktionsstegring jämväl av fabrikstillverkningen. BK vände sig tidigt på våren 1941 till kristidsstyrelser och kristidsnämnder samt industri- och järnvägsföretag i södra och mellersta Sverige med en vädjan att skyndsamt igångsätta torvtillverkning eller genom lämpliga stödåtgärder stimulera till sådan. Där tillgäng på maskiner och för maskintillverkning förberedda mossar saknades, borde torvberedningen under den närmaste sommaren bedrivas enligt sticktorvmetoden, som rätt tilllämpad gåve ett för många ändamål fullt användbart bränsle. Kommissionen anordnade även instruktionskurser för utbildande av t o r v i n s t r u kt ö r e r samt anställde sådana inom de olika länen för att stå allmänheten till tjänst vid undersökning av torvmossars lämplighet för sticktorvtill-

767 verkning och för meddelande av råd och anvisningar rörande sådan tillverkning. Jämte instruktion och propaganda innefattade programmet för 1941 års torvkampanj framför allt åtgärder till tryggande av avsättningen. Här tillgreps samma medel som då det gällde att stimulera till ökad vedproduktion, nämligen meddelandet av s t a t s g a r a n t i å t t i l l v e r k a r e . Sedan riksdagen på Kungl. Maj :ts framställning härom fattat beslut, utfärdades kungörelse i ämnet den 13/6 1941. Enligt de med stöd härav meddelade bestämmelserna, vilka i huvudsak anslöto sig till föreskrifterna angående statsgaranti för ved, kunde torvtillverkare, som under tiden 14—30/9 1941 tillverkat eller ämnade tillverka bränntorv för avsalu, erhålla garanti för att torven, därest den fyllde vissa kvalitetsvillkor samt anmäldes för uppläggning å angiven uppläggningsplats före den 1/10 1941, inlöstes av staten. Garantipriserna voro lika för maskintorv och sticktor? men växlade med torvens fuktighets- och askhalt från 26 till 30 kr. per ton. Garantien skulle meddelas av vederbörande kristidsstyrelse efter därom till styrelsen gjord anmälan. Sammanlagt fick garanti lämnas ä 300 000 ton bränntorv. Ytterligare åtgärder, som kunde förväntas bliva av betydelse för torvproduktionen redan under sommaren 1941, voro att vissa lättnader medgåvos i gällande bestämmelse för torvlån från industrilånefonden samt att ökning skedde i antalet av kommerskollegium godkända torvtekniker. BK beräknade pä våren 1941, att den privata torvindustrien då hade en produktionskapacitet av omkring 150 000 ton maskintorv, den statliga en ungefär lika stor kapacitet beträffande fräs- och maskintorv tillsammans. Den högsta produktion av fabriksmässigt framställd torv, som under aret syntes kunna uppnås, var alltså ca 300 000 ton, varutöver — beroende på arbetskraftstillgången — kunde förväntas en produktion av handtillverkad torv (sticktorv) om högst något hundratusental ton. Därest tillräckliga åtgärder i tid vidtoges, borde det emellertid enligt kommissionens åsikt vara möjligt att under nästkommande år åstadkomma en tillverkning av fabrikstorv om åtminstone 1 milj. ton. Härvid borde eftersträvas en ökning av såväl den statliga som den enskilda fabrikstorvtillverkningen. Då drivkraftfrågan för fräsmetodens del på grund av rådande försörjningsläge var svårlöst, syntes försiktigheten bjuda, att man vid planläggningen av 1942 års torvproduktion utginge från att den avsedda produktionsökningen skulle komma till stånd väsentligen genom maskintorvtillverkning. För att underlätta och stimulera igångsättandet av en sådan tillverkning i antydd skala under år 1942 planlade BK en hel serie av stödåtgärder. Förslag härom framlades för 1941 års riksdag och godkändes av denna. De viktigaste av dessa åtgärder voro: 1) statsbidrag utan återbetalningsskyldighet till iordningställande av torvmossar i enskild ägo; 2) statliga lån på goda villkor till anskaffning av maskintorvverk; 3) avtal mellan staten

768 och enskilda företagare, som ämnade anskaffa maskintorvverk, varigenom företagaren tillförsäkrades avsättning för sin produktion till visst pris under en tid framåt; samt 4) allmän statsgaranti för bränntorv. Den sistnämnda punkten innebar, att det garantisystem som anordnats för 1941 års produktion gavs förlängd giltighet för kommande år. Statsbidragen till förberedande arbeten å torvmoss a r i e n s k i l d ä g o skulle enligt därom utfärdad kungörelse den 28/6 1941 lämnas utan återbetalningsskyldighet till högst 80 % av de beräknade kostnaderna för ifrågavarande arbeten. Som villkor för statsbidrag skulle gälla bl. a., att bidragssökanden var ägare till torvmossen eller förvärvat rätt att under minst fem år taga torv å densamma samt att h a n ägde nödiga kvalifikationer för att på avsett vis nyttiggöra bidraget. Förutsättningar för bidrag voro vidare, att det ur bränsleförsörjningssynpunkt funnes angeläget att torvtillverkning på mossen komme till stånd, att mossen vore ägnad för bränntorvtillverkning med torvmaskin samt att den läge nära järnvägsstation eller med bil färbar väg. För bidragsverksamheten anvisades ett anslag av 1,5 milj. kr. Till industrilånefonden anvisades ett anslag av 9 milj. kr. att enligt Kungl. Maj :ts bestämmande användas för utlämnande av t o r v 1 å n särskilt t i l l a n s k a f f n i n g a v t o r v m a s k i n e r. Kungl. Maj :t bemyndigades att vid beviljande av torvlån under åren 1941 och 1942 i särskilda fall medge undantag från gällande lånebestämmelser. Lån kunde sålunda beviljas med intill 80 % av anläggningskostnaderna. För hithörande torvlån avsågs en mycket kort amorteringstid, i allmänhet tre år, komma att fordras. Detta sammanhängde med att verksamheten med utvidgning av torvtillverkningen var av utpräglad krisnatur, varför en snabb amortering krävdes av det härför investerade kapitalet. I enlighet med riksdagsbeslutet bemyndigade Kungl. Maj :t BK att träffa avtal med enskilda företagare angående avsättning f ö r t o r v p r o d u k t i o n av sådant innehåll, att de risker som voro förenade med en utvidgning av torvtillverkningen delvis överflyttades på staten. Dessa avtal, vilka slötos till rätt stort antal, inneburo från företagarens sida förpliktelse att anskaffa ett eller flera maskintorvverk, att under avtalstiden fullt utnyttja torvmaskinerna, i möjligaste mån genom dubbelskiftkörning, att tillverka viss i avtalet föreskriven minimikvantitet maskintorv samt att leverera den tillverkade torven antingen till kommissionen eller till av kommissionen anvisad köpare. Kommissionen å sin sida garanterade, att all enligt avtalet tillverkad fullgod maskintorv betalades efter i avtalet angivet pris, samt åtog sig att, där så krävdes, antingen själv inköpa eller ock anskaffa köpare till den sålunda tillverkade varan. 1941 års riksdagsbeslut innefattade även anslag om 2,5 milj. kr. till anskaffning av maskinutrustning för torvtäkt å statliga mossar genom AB Svensk Torvförädling. Senare under aret anvisades ett anslag om 2 milj. kr. såsom rörelsekapital för bolagets torvtillverkning.

769 Genom 1941 års riksdagsbeslut och med stöd därav vidtagna anstalter ävensom med hjälp av andra till buds stående medel blev det möjligt att driva fram en torvproduktion, som under de svåraste åren ungefär motsvarade det uppställda målet. Att det här väsentligen var fråga om en krisföreteelse visade sig emellertid därigenom att torvproduktionen, när tillförseln av importbränslen började bli rikligare och de statliga stödåtgärderna bortföllo, åter hastigt nedgick till en ringa del av vad den varit under de år då den stod på sin toppunkt. Att här i detalj skildra utvecklingens gång år för år sjmes icke behövligt. I stället skall i korthet anges hur de olika grupperna av statsåtgärder successivt utformades och vilken effekt som därigenom nåddes.

Produktionen åren 1942—1948. Torvtillverkningen under 1941 uppgick i verkligheten till omkring 400 000 ton, därav ca 250 000 ton maskintorv, 65 000 ton frästorv och 75 ä 100 000 ton sticktorv. På hösten 1941 verkställdes en allmän undersökning angående förhandenvarande produktionsmöjligheter samt inhämtades uppgift rörande alla de torvmossar, där förut bedrivits torvtillverkning eller där sådan vid tidigare undersökningar befunnits lämpligen kunna upptagas. Uppgifterna voro avsedda att läggas till grund för en allmän planmässig inventering av mossarna i och för eventuell exploatering. Någon dylik allmän inventering kom dock icke till stånd. Kurser anordnades under hösten 1941 för utbildande av arbetsledare vid bränntorvföretag, s. k. t o r v f ö r m ä n. Härigenom ville man bidraga till att avhjälpa den brist på fackkunnigt arbetsbefäl, som under den gångna säsongen i viss mån förhindrat en utvidgning av maskintorvtillverkningen. Liknande kurser höllos även under de följande åren. Därjämte fortsattes utbildningen av torvinstruktörer för den mindre tillverkningen. En omfattande propaganda för sticktorvtillverkning igångsattes med anlitande av bl. a. press, film och radio. Med avseende på de av riksdagen beslutade bidragen till förberedande arbeten å torvmossar i enskild ägo utarbetade BK närmare föreskrifter. Ansökningar om sådant bidrag började under hösten 1941 inflyta och biföllos efter förutgången granskning till ganska stort antal, varefter arbetena å mossarna kunde påbörjas. För slutförande av erforderliga förundersökningar anställde kommissionen ett antal assistenter. Därjämte utökades antalet av kommerskollegium godkända torvtekniker, varigenom begärda mossundersökningar snabbt kunde verkställas och vederbörliga arbetsplaner upprättas. Nytt anslag för ifrågavarande ändamål beviljades av 1942 års riksdag. Sammanlagt utlämnades under åren 1941—43 bidrag till för-

770 beredande arbeten å torvmossar till ca 430 företag med ett belopp av tillhopa något över 2 milj. kr. Lån för anskaffning av torvmaskiner lämnades även i åtskilliga fall alltifrån hösten 1941. Likaså upprättades avtal med företagare, som ämnade anskaffa maskintorvverk, angående avsättningsgaranti enligt riksdagens härom fattade beslut. Bemyndigandet för BK att ingå dylika avtal begränsades till att omfatta maskintorvverk med en sammanlagd produktionsförmåga av 500 000 ton torv per år. Leveranspriset å torv, som framställts medelst de i enlighet med avtalen anskaffade maskintorvverken, kunde medges få överstiga gällande normalpriser å bränntorv med 5 kr. per ton. De direkta framställningskostnaderna för sådan torv beräknades nämligen komma att i åtskilliga fall ställa sig högre än för torv, som framställts vid äldre anläggningar, på grund av den korta amorteringstid som ansetts böra föreskrivas beträffande de för maskinanskaffning beviljade torvlånen. Intill utgången av budgetåret 1942/43 beviljades torvlån från industrilånefonden till ett belopp av sammanlagt 7,4 milj. kr. Årligen ända t. o. m. 1948 utfärdade Kungl. Maj :t bestämmelser angående statsgaranti för tillverkad bränntorv. Tillstånd lämnades härvid för bränslemyndigheterna att meddela garanti för torv av godkänd kvalitet till en sammanlagd myckenhet av 500 000 ton under vart och ett av åren 1942—46, 350 000 ton år 1947 och 300 000 ton år 1948. Den av BK garanterade torvmängden översteg dock aldrig 300 000 ton. Den till statlig inlösning anmälda torvens kvalitet skulle utrönas genom kontrollvägning, provtagning och analys av uttaget generalprov. Garantipriserna kvarstodo under hela tiden oförändrade vid 26 a 30 kr. per ton, med gradering efter torvens vatten- och askhalt. Någon inlösen av garantianmäld torv kom icke i fråga förrän år 1949, då av 1948 års — det sista garantiårets — produktion nära 15 000 ton måste av staten inlösas. Det försämrade bränsleläget under år 1945 föranledde, att särskilda ansträngningar då funnos böra göras för att stimulera till en ökad torvproduktion. Då den utfästa avsättningsgarantien ej ansågs tillräcklig som sporre för genomförande av det uppställda produktionsprogrammet — 1 milj. ton — tillgreps nu metoden med p r e m i e r i n g av den produktion som översteg en viss fixerad grundkvantitet. Genom beslut den 23/3 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t BK att med anlitande av vedclearingkassan till torvföretagen utbetala en premie av 5 kr. per ton maskintorv, vilken utöver en för vederbörande företagare bestämd grundkvantitet — i allmänhet beräknad efter medeltalet av de båda föregående årens produktion — under år 1945 tillverkades och försåldes till torvhandlare eller förbrukare. Den utökning av torvtäkten, som förbereddes för sommaren 1942, fordrade givetvis en väsentligt större arbetsstyrka inom torvindustrien än normalt. Man räknade med att arbetskraftsbehovet vid den antagna produktionen av ca 1 milj. ton maskin- och frästorv skulle under envar av måna-

771 derna maj—juni uppgå till 17 ä 18 000 personer samt under augusti och september till resp. 8 800 och 4 300 personer. Visserligen antogs det skola bli möjligt att vid torvupptagningen i vidsträckt mån kunna utnyttja bygdens folk, varigenom endast en del av arbetskraften skulle behöva tillföras från andra orter. Farhågor yppades dock, att tillströmningen av folk till torvindustrien skulle komma att menligt inverka på tillförseln av arbetskraft till jordbruket. För att det skulle bli möjligt att med avseende på rekryteringen av folk till torvindustrien utöva en lämpligt reglerande inverkan utfärdades med stöd av tjänstepliktslagen genom kungörelse den 29/5 1942 förordnande ; om a r b e t s f ö r m e d l i n g s t v å n g v i d t o r v h a n t e r i n g e n med giltighet till årets slut. Härigenom bestämdes, att arbetstagare icke fick anställas i torvindustriföretag annat än enligt anvisning av offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller eljest efter dess medgivande. Vid prövning av fråga om anställning av arbetskraft skulle hänsyn tagas till jordbrukets och dess binäringars samt trädgårdsskötselns behov av yrkesvan arbetskraft. Det blev i tillämpningen mången gång ett svårt avvägningsproblem att avgöra i vad mån tillgänglig arbetskraft skulle hänvisas till jordbruk eller torvhantering. Härigenom försvårades givetvis den för torvfabrikernas fulla utnyttjande behövliga rekryteringen. Föreskrifterna om arbetsförmedlingstvång förlängdes att gälla även under är 1943. Under detta är erhöll torvhanteringen ett visst tillskott av arbetskraft genom värnpliktiga (sammanlagt ca 1 500 m a n ) , som enligt kungörelsen den 13/11 1942 fullgjorde ålagd tjänsteplikt vid torvmossarna. Såväl detta som andra år anordnades även arbetsläger för ungdom, vilken sysselsattes med enklare torvarbeten, såsom vändning och kupering. Torvproduktionens storlek har av BK för åren 1940—48 i runda tal angivits till följande kvantiteter ( t o n ) : Ar

1940 1941 1942 1943 1944

Total produktion 100 000 400 000 830 000 1 1G0 000 920 000

Därav maskintorv

250 000 G70 000 1 040 000 810 000

År

frästorv

65 000 60 000 100 000 105 000

1945 1946 1947 1948

Total produktion 1 240 000 925 000 530 000 500 000

Därav maskintorv 1 140 000 810 000

frästorv 90 000 105 000

Den i tabellen ospecificerade produktionen avser sticktorv, varav större delen förbrukades av producenterna för eget behov. Av frästorven användes det mesta för tillverkning av torvbriketter, resten vid vissa industriföretag. Maskintorven, vilken utgjorde huvuddelen av produktionen, fördelade sig på flera användningsområden. Av 1943 års tillverkning t. ex. gick ungefär 650 000 till storindustri, 100 000 ton till statliga och kommunala inrättningar, 140 000 ton till järnvägar och 150 000 ton till småindustri och hushållsförbrukning. Omkring 150 000 ton av 1945 års produktion och

772 30 000 ton av 1946 års produktion användes för tillverkning av torvkol, som nyttjades till gasframställning vid gasverken i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. Prisreglering. Priserna å bränntorv hade under våren 1941 visat sig mycket växlande. PKN fann med hänsyn till de snart sagt kaotiska förhållanden, som här tidvis rått, nödvändigt, att prissättningen å torvbränsle bundes genom n o rm a 1 p r i s vid leverans från producent, till vilket normalpris konsumentpriserna kunde fast anknytas. På nämndens hemställan utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse härom den 13/6 1941; normalpriset bestämdes för maskintorv till 45 kr. och för sticktorv till 35 kr. per ton fritt banvagn eller bil tillverkningsorten. Vid nyssnämnda bestämning av normalpriserna å bränntorv hade någon föreskrift ej meddelats angående de egenskaper som torven skulle besitta för att betinga fastställt normalpris, ej heller hade någon gradering skett i k v a l i t e t s k l a s s e r . Bestämmelser och anvisningar i nämnda hänseenden meddelades på BK:s hemställan genom kungörelse den 27/2 1942, varvid även normalpriset för prima maskintorv höjdes med 5 kr. per ton. Bränntorv med en askhalt av högst 8 % torrsubstans skulle anses som prima, om vattenhalten utgjorde högst 35 %, som sekunda, om vattenhalten översteg 35 men ej 45 %, och som utskottstorv, om vattenhalten översteg 45 men ej 50 %. Översteg askhalten 8 % av torrsubstansen, skulle varan anses som utskottstorv, där ej BK med hänsyn till torvens kvalitet i övrigt medgåve, att den finge anses som prima eller sekunda. Normalpriserna fastställdes för de tre kvaliteterna prima, sekunda och utskott beträffande maskintorv till resp. 50, 40 och 30 och beträffande sticktorv till resp. 35, 25 och 15 kr. per ton. Vissa erfarenheter, som gjordes under torvsäsongen 1942 vid tillämpningen av den fastställda »trappstegsprisskalan», framkallade från producenthåll önskemål, att priserna måtte noggrannare anpassas efter torvens vattenhalt. För att tillmötesgå dessa önskemål gav Kungl. Maj:t i kungörelse den 9/4 1943 BK rätt att i samråd med PKN i fråga om maskintorv föreskriva prisberäkning enligt en glidande skala, där större hänsyn toges till vattenhalten. BK bestämde, att en sådan prisberäkning skulle tillämpas vid försäljning av kvantiteter om 100 ton eller däröver, medan trappstegsskalan skulle tillämpas i övriga fall. (Beträffande prisskalornas utformning se St. o. F. IV sid. 379.) För 1944 års säsong sänktes priserna överlag med 5 kr. per ton. Anledningen härtill var den kritik, som från jordbrukshåll framställts mot de fastställda producentpriserna, emedan de tillåtit torvindustrien att betala arbetslöner av sådan höjd, att rekryteringen av arbetskraft till jordbruket i torvdistrikten försvårats.

773 Torven inbegreps i det system med p r i s c l e a r i n g för fasta bränslen, som bragtes i tillämpning från den 1/7 1944 (se sid. 746). Clearingen, vilken omfattade all saluförd, järnvägsledes transporterad bränntorv — med undantag för utav statens och enskilda järnvägar förbrukad torv — innebar, att fraktkostnaden reducerades intill en viss övre gräns. Ersättning skulle utgå ur vedclearingkassan med det belopp, varmed summan av kostnaden för transport till avsändningsstationen enligt gällande normalprisbestämmelser och kostnaden för transport med järnväg översteg 4 kr. per ton. Handels- och transportreglering. Bränntorv fick från krisens början tills vidare säljas fritt och låg utanför de allmänna försörjningsplaner, som upprättades för övriga fasta bränslen. Anledningen härtill var i främsta rummet, att de förhållandevis små kvantiteter bränntorv, som framvunnos, icke ansågos k u n n a på effektivt sätt införas i dylika planer utan funnos hellre böra utnyttjas såsom tillskottsbränsle vid sidan av de i planerna ingående bränslena. Efter hand som större kvantiteter bränntorv framkommo visade det sig emellertid medföra vissa olägenheter, att en ordnad reglering av handeln med detta bränsle saknades. BK fann på våren 1942 en sådan reglering önskvärd. Den borde enligt kommissionens mening även kombineras med en reglering av transportförhållandena jämte andra anordningar, som möjliggjorde kontroll över priserna vid återförsälj ningen och över efterlevnaden av de utfärdade kvalitetsbestämmelserna för torv, så att förbrukarna tillförsäkrades ett bränsle, vars värde svarade mot det erlagda priset. På BK:s förslag utfärdades följaktligen den 17/4 1942 tre kungörelser angående dels reglering av handeln ined bränntorv m. m., dels förbud att sälja viss torv och dels förbud i vissa fall att transportera torv med järnväg. H a n d e l s r e g l e r i n g e n omfattade alla slag av bränntorv, även briketter, men däremot ej av torv beredda produkter (torvkoks m. m . ) . För sticktorven, som ansågs fortfarande böra få nyttjas såsom ett tillskottsbränsle utanför försörjningsplanen huvudsakligen för förbrukning inom produktionsorterna, fick regleringen jämförelsevis ringa omfattning. Försäljningen av sticktorv från producent till förbrukare lämnades sålunda fri, utom så till vida att vid försäljning av parti över 10 ton krävdes, att kontrakt upprättades enligt av BK godkänt formulär. Däremot fick försäljning av sticktorv till torvhandlare ske endast efter erhållan inköpslicens för handlaren. Regleringen av handeln med maskintorv åsyftade, att denna torv företrädesvis skulle komma industrier, statliga och kommunala inrättningar, kommunikationsföretag och andra större bränsleförbrukare till godo. I viss utsträckning fick maskintorv säljas utan licens inom det kristidsnämndsområde, där torven framvunnits, samt efter kristidsstyrelses tillstånd även inom angränsande kristidsnämndsområde. I övrigt fick producent av maskintorv försälja denna blott till innehavare av inköpslicens

774 och mot kontrakt enligt godkänt formulär. Inköpslicenser fingo utställas av BK eller av kristidsstyrelse antingen för större förbrukare, som kunde inköpa torven direkt från producent, eller för torvhandlare. Licens för återförsäljning genom torvhandlare avsågs skola i mån av tillgång p å torv meddelas företrädesvis för återförsäljning i produktionsortens närhet. Torvhandlare medgavs rätt att inom sitt område fritt sälja den licenserade maskintorven; beträffande kvantiteter om 10 ton eller däröver skulle dock kontrakt upprättas mellan honom och förbrukarna. Som normalpris vid återförsäljning av maskintorv skulle tillämpas producentpriset, ökat med transport- och lossningskostnader samt visst bestämt tillägg för omkostnader och handelsvinst. För frästorv och torvbriketter förutsattes försäljningen skola tills vidare regleras av BK från fall till fall. Samtliga producenter av maskintorv, frästorv och torvbriketter förpliktades att varje månad fr. o. m. maj avge rapport om sin tillverkning och försäljning. Sticktorvproducent behövde endast avge årsrapport, sedan produktionen för året var avslutad. Torvproducent eller torvhandlare, som funne sig på grund av handelsregleringen förhindrad att avsätta torven, kunde hembjuda den till BK. Om kommissionen icke inom 30 dagar inköpt torven eller anvisat köpare, ägde innehavaren försälja densamma utan iakttagande av andra föreskrifter än de gällande normalprisbestämmelserna. Regleringen omfattade även föreskrifter angående viss k v a l i t e t s k o n t r o l l . Det skulle åligga torvproducent och torvhandlare att vid leverans av bränntorv underrätta köparen om torvens kvalitet. Köpare, som funne skäl till antagande att levererad torv vore att hänföra till lägre kvalitetsklass än säljaren uppgivit, kunde hos kristidsstyrelsen begära, att styrelsen för honom utsåge sakkunnig och opartisk person för provtagning av den levererade varan. För utförande av dylik provtagning och vattenhaltsbestämning lät BK utbilda samt legitimerade ett antal provtagare, för vilka bestämdes särskilda verksamhetsdistrikt. Antalet provtagare var till en början 30 men ökades senare till omkring 150. Kungörelsen angående förbud att sälja viss torv stadgade, att torv med högre vattenhalt än 50 % av vikten och med högre askhalt än 15 % av torrsubstansen samt lägre vikt än 300 kg per m 3 beträffande maskintorv och 200 kg per m 3 beträffande sticktorv vid en vattenhalt av 25 % icke fick försäljas annat än efter särskilt av BK meddelat tillstånd och på villkor, som bestämdes från fall till fall. Lägsta tillåtna vikten sänktes senare beträffande maskintorv till 280 kg och beträffande sticktorv till 180 kg per m 3 . Det genom särskild kungörelse meddelade transportförbudet innebar förbud att transportera torv för bränsleändamål med järnväg, om det sammanlagda trafikavståndet från avsändnings- till mottagningsstatio-

775 nen uppgick till 100 km eller däröver. Tillstånd till längre transport kunde medges av BK i de fall då torven ej på annat sätt kunde vinna avsättning. Syftet med förbudet var att förhindra, att torv transporterades på ur transporthushållningssynpunkt olämpligt sätt. Torvens a v s ä t t n i n g utgjorde icke något problem under de första krigsåren, då endast relativt små kvantiteter torv funnos tillgängliga på marknaden och torven var ett bränsle, som konsumenterna fritt kunde inköpa vid sidan av de i licenserna upptagna bränslena, stenkol, koks och ved. Även år 1942, då torven för första gången upptagits i försörjningsplanen, var det jämförelsevis lätt för tillverkarna att sälja sin vara. Vissa avsättningssvårigheter uppstodo däremot under år 1943 som följd av den ökade produktionen och den förbättrade tillgången på andra bränslen. I viss m å n hämmande på avsättningen verkade ock torvens relativt höga pris samt en sedan gammalt förefintlig misstro mot detta bränsle. Läget komplicerades av att torvtillverkarna icke hade tillräckliga lagringsutrymmen och dessutom i åtskilliga fall hade att kämpa med likviditetssvårigheter. För att underlätta ställningen vidtog BK vissa åtgärder. I april 1943 meddelade kommissionen sålunda en del industri- och järnvägsföretag i södra och mellersta Sverige, att de för det kommande bränsleåret måste r ä k n a med att använda viss kvantitet torv och att annat bränsle ej kunde ställas till förfogande i ersättning härför. Kommissionen anmodade i samband härmed företagen att, eventuellt genom kommissionens förmedling, sätta sig i förbindelse med torvproducenter för att träffa preliminära avtal om inköp av torv, vilka avtal sedan kunde läggas till grund för licensgivningen. Redan tidigare hade kommissionen givit styrelserna för ett antal anläggningar, tillhöriga staten eller landstingen, besked om att dessa anläggningar skulle tilldelas torv i stället för ved. Härjämte upprättades av BK noggranna transportplaner för att möjliggöra för det inom kommissionen verksamma torvhandelskontoret att övervaka fördelningen av torvproduktionen på olika konsumtionsområden och konsumentgrupper. Liknande åtgärder för att befordra torvens avsättning vidtogos även under de följande åren. Inom de s. k. torvlänen (omfattande större delen av Götaland) skulle enligt BK:s bestämmande den genom kristidsstyrelserna förmedlade bränsletilldelningen till småindustrier m. fl. till vissa angivna procenttal utgå i form av torv. För Skåne gällde därjämte, att i de större städerna en del av ersättningsbränslet till hushållsförbrukarna skulle levereras i torv, medan i övrigt i denna provins viss del av hushållsförbrukningen måste uttagas i form av torvbriketter i stället för i fossilt bränsle. I och med att mera normala förhållanden började återkomma inom bränslehushållningen minskades torvens betydelse som bränsle både för industri och kommunikationsverk och. för hushållsförbrukningen. Som följd därav upphävdes med utgången av mars 1949 de författningar och övriga

776 bestämmelser, som reglerat produktionen och avsättningen m. m. på torvområdet. Forskningsverksamhet. Till AB Svensk Torvförädlings uppgifter hörde ej blott att idka bränntorvproduktion ä statsägda mossar utan även, och framför allt, att bedriva forsknings- och försöksverksamhet för utfinnande av förbättrade metoder till torvens nyttiggörande som bränsle. Sistnämnda verksamhet pågick inom bolaget vid sidan av produktionen under hela krisperioden men fick under denna tid icke någon omedelbar betydelse för försörjningen. På BK:s hemställan tillkallade chefen för handelsdepartementet i september 1946 sakkunniga för att verkställa utredning om formerna för en praktiskt inriktad forsknings- och försöksverksamhet pä torvområdet (1946 års torvutredning). De sakkunnigas i november 1946 avgivna betänkande utmynnade bl. a. i förslag om inrättande av ett särskilt torvforskningsinstitut, som skulle drivas i statlig regi och bekostas av statsmedel samt ledas av ett torvtekniskt råd, bestående av sex av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter. Det egentliga forskningsarbetet borde förläggas till någon redan befintlig forskningsinstitution, exempelvis Ingeniörsvetenskapsakademiens försöksstation i Stockholm; för försöksdrift borde utnyttjas AB Svensk Torvförädlings anläggningar i Sösdala i Skåne. Nämnda bolag borde träda i likvidation, så snart förutsättningar för en ekonomiskt lönande drift av företaget ej längre förelåge. I avgivet yttrande över utredningens betänkande avstyrkte styrelsen för AB Svensk Torvförädling förslaget om ett statligt torvforskningsinstitut och föreslog att forskning på området i stället måtte anförtros bolaget, för vilket redan vid dess tillkomst som en huvuduppgift angivits att bedriva forskning på torvområdet. Andra instanser, som efter remiss yttrade sig i frågan, underströko betydelsen av fortsatt sådan forskningsverksamhet men uttalade olika meningar angående organisationsformen. Frågan förelades 1947 års riksdag, som anslog medel dels till bolagets fortsatta forskningsarbeten och dels till ytterligare planläggning av framtida dylik forskning. Vid 1949 års riksdag förekom frågan på nytt. I en då framlagd proposition i ämnet framhöll handelsministern, att ifrågavarande forsknings- och försöksverksamhet vore en angelägen uppgift. Det förordades, att verksamheten förlades till torvförädlingsbolaget, som finge anses tekniskt väl rustat härför. Det betonades emellertid, att, även om statens stöd till torvforskning i fortsättningen huvudsakligen lämnades i form av forskningsanslag till bolaget, det dock finge anses självklart, att bidrag av statsmedel till sådan forskning även skulle kunna lämnas i annan ordning, exempelvis av statens tekniska .forskningsråd från anslaget till tekniskt-vetenskaplig forskning m. m. För bolagets fortsatta arbeten på området anslogs medel i enlighet med härför uppgjord plan.

777 Förbrukningsreglering för fasta bränslen. Allmän översikt. Bränsleäiet

1939/40.

Dä lagren av koks vid krigsutbrottet voro jämförelsevis små, var det naturligt att just på koksområdet åtgärder på ett mycket tidigt stadium måste vidtagas för att i möjligaste mån nedbringa förbrukningen och förhindra hamstringsköp. Omedelbart efter krisens inträde beslöto Stockholms gasverk och kolimportörerna i Stockholm att genomföra en begränsning av leveranserna till resp. kunder, varvid under september månad som regel endast utlämnades 10 % av den kvantitet som vederbörande kund bekommit under föregående bränslesäsong. Detta privata restriktionssystem kontrollerades för importörernas vidkommande av Stockholms koksimportörers förening. Genom rikskommisionens för ekonomisk försvarsberedskap försorg anmodades medlemmarna av stenkolsimportörernas riksorganisation att tillämpa samma system vid distributionen å andra platser i landet. Även de till föreningen icke anslutna företagen uppmanades att vidtaga motsvarande åtgärder. Sedan statens kolnämnd tillsatts (den 15/9 1939), bidrog den på olika sätt att förse sådana orter med koks, där brist förelåg eller kunde förväntas. Den tog också initiativ till en skärpning och effektivisering av den dittills tillämpade på frivillighetens grund vilande koksransoneringen. I en kommuniké till allmänheten vid årsskiftet meddelade nämnden, att en väsentlig inskränkning i bränsleförbrukningen var ofrånkomlig. För januari 1940 bestämde nämnden en tilldelning av koks för centraluppvärmning av 10 % av årsförbrukningen. Nämnden anmodade vidare leverantörerna av bränsle för centraluppvärmningsändamål att uppmana förbrukarna till en sådan reducering av värmehållningen, att rumstemperaturen icke överstege 18° samt att serveringen av varmvatten inskränktes till två dagar i veckan. Den starka kylan gjorde det emellertid svårt att vidhålla nämnda starka begränsning av kokstilldelningen, varför denna för januari ökades med 2 % av årsförbrukningen. Om full värmestandard tillåtits, skulle förbrukningen på basis av januari månads temperatur ha uppgått till över 20 % av normala årsbehovet. För februari medgavs en tilldelning av 11 % av årsförbrukningen mot normalt ca 15 %. För att tvinga över förbrukare i sådana distrikt, där m a n hade anledning antaga att ved skulle kunna erhållas, till vedeldning reducerades för dessa distrikt kokstilldelningen till endast 5 % av årsbehovet. För mars blev den allmänna tilldelningen 9 %. Dessa ransoneringsåtgärder var kolnämnden i stånd att genomdriva med stöd av avtalet med Svenska kolimportörers förening 1939. Då tillförseln på grund av isförhållandena fr. o. m. februari månad praktiskt taget upphörde, var man tills vidare helt hänvisad till i landet befintliga lagertillgångar. Lagerhandlarnas egna förråd voro små och den 7—216588 I I

778 nödtorftiga försörjningen kunde därför upprätthållas endast genom ianspråktagande av de av reservförrådsnämnden upplagda reservlagren i vissa större städer. Systemet med inskränkning av varmvattenberedningen i centrala anläggningar härför fick ett legalt stöd genom en den 25/2 1940 utfärdad kungörelse, varigenom fr. o. m. den 3 mars förbjöds användning tills vidare av sådan anläggning utom för särskilt angivna ändamål eller efter särskilt erhållet medgivande (se vidare härom sid. 788). Andra åtgärder vidtogos även i bränslebesparingssyfte. Sålunda förordnades om stängning av skolorna från den 4 mars till påsklovets början. Ansträngningar gjordes ock för att nedbringa bränsleförbrukningen i offentliga samlings- och nöjeslokaler genom stängning av en del lokaler och mera ändamålsenligt utnyttjande av andra. I april började importen efter den långvariga isblockaden åter komma i gång men var nu helt begränsad till den tillförsel, som skedde från Tyskland på grundval av handelsavtal med detta land. Inom IK utarbetades en plan för landets bränsleförsörjning, baserad på den avtalsenliga importen. Alla inkommande laster fördelades i enlighet med planen samt med stöd av det från den 12/4 1940 gällande beslaget å importkol, och kolimportörerna anmodades att icke vidtaga några försäljningar utan att först ha inhämtat kolnämndens direktiv. Vad koksen beträffar upphörde all distribution till förbrukare för centraluppvärmningsändamål den 15 maj. Därefter inkommande partier lades i lager i avvaktan på uppgörandet av en ransoneringsplan för bränslesäsongen 1940/41. Inskränkningarna i kokstilldelningen medförde helt naturligt behov av ersättningsbränsle och därvid i främsta rummet ved, i viss mån även träkol. Då det snart visade sig, att dessa bränslen av anförda skäl blevo föremål för exceptionell efterfrågan och att omfattande lagringsköp skedde, varigenom tillgången i marknaden på i synnerhet torr ved började på oroväckande sätt minskas, utfärdades den 19/1 1940 en kungörelse angående reglering under viss tid av användningen av vedbränsle och träkol. Kungörelsen avsåg förhållandena under tiden 5/2—15/5 1940 samt gick ut på att förhindra en okontrollerad övergång i större konsumtionscentra från ej blott koks- utan även stenkols- och oljeeldning till eldning med ved eller träkol. Sistnämnda tvenne bränsleslag skulle ej utan särskilt tillstånd få användas vare sig för drift av industri- eller därmed jämförlig anläggning eller järnväg eller för centraluppvärmning av eller central varmvattenberedning inom byggnad, belägen i stad, köping eller municipalsamhälle (undantagandes bostadshus med mindre än tio r u m ) , allt för så vitt vid ifrågavarande anläggningar etc. under senare halvåret 1939 huvudsakligen använts stenkol, koks eller olja. Berörda tillstånd skulle beträffande industrier och järnvägar kunna medges av IK eller, efter dess bemyndigande, av vederbörligt vedkontor. För centraluppvärmning var användning av

779 vedbränsle eller träkol generellt medgiven, därest det framställts av å orten växande skog av den som ägde eller nyttjade byggnaden i fråga. Helt undantogos från kungörelsens tillämpning de fyra nordligaste länen, samt, enligt IK:s beslut, de skogrikare trakterna av de söder därom belägna landsdelarna. Förenämnda kungörelse gavs sedermera förlängd giltighet efter den 15/5 1940, varjämte den 26/4 1940 en ny kungörelse utfärdades, vilken i syfte att befordra en planmässig fördelning av den nya ved, som under våren 1940 kommit i marknaden, reglerade rätten att inköpa ersättningsved, därigenom att denna gjordes beroende av IK:s eller vederbörligt vedkontors tillstånd (jfr sid. 736). Bränsleåret 1940/41. Inom IK hade under våren 1940 pågått ett omfattande planläggningsarbete beträffande försörjningen med fasta bränslen för bränsleåret 1940/41. Detta arbete fullföljdes från den 1 juli av BK och fullbordades av denna under sommarens lopp. Den detaljerade planen för hushållens bränsleförsörjning framlades i juli och planen för tilldelning av bränsle till industrien i augusti. Planen för h u s h å l l s b r ä n s l e f ö r s ö r j n i n g e n (varunder inbegreps även förbrukning i kontors- och affärsfastigheter, skolor och samlingslokaler m. m.) byggde på ett allmänt nedbringande av bränsleförbrukningen till 80 % av tidigare förbrukning. Med hänsyn till transportförhållandena för importbränslen och vedlagrens fördelning indelades landet i tre ortsgrupper. Inom dessa grupper skulle för det eldningsbehov, som förut tillgodosetts med koks, stenkol eller olja, få användas koks eller stenkol resp. ved till i genomsnitt nedanstående procent av den tidigare årsförbrukningen. (Olja komme ingenstädes att tillhandahållas för uppvärmning av byggnad.) Ortsgrupp I (Stor-Stockholm, Stor-Göteborg jämte städer och orter utmed västkusten, Skåne, Södra .__ „ . . „ . . „. , . _..„. -, . ' ' 180% koks eller stenkol Öland, Tr Kiruna, Gällivare, Malmberget) ). lingen ved :V å

Ortsgrupp II (Borås, Eskilstuna, Karlskrona, Karlstad, Norrköping, Uppsala, Västerås, ö r e - ,tn M , . „ , , , r l r 140 % koks eller stenkol br0)

J40 % ved

~ . . ., , , .. 120 % koks eller stenkol TTT ,.. 60 % ved. Ortsgrupp III (övriga delar av landet) ) För grupp I stadgades förbud mot användning utan BK:s tillstånd av ersättningsved för fastigheter oavsett storleken. Vedkvantiteter, som redan lagrats av förbrukarna, fingo användas men motsvarande avdrag skulle göras vid tilldelning av stenkol eller koks. Anskaffning av ved för spis-

780 eller kakelugnseldning inom samtliga ortsgrupper borde snarast möjligt ordnas av handlare och förbrukare. Även ersättningsved inom grupperna II och III borde snarast anskaffas. För oljeeldning avsedda värmepannor borde i god tid omändras för eldning med fast bränsle. Enligt planen skulle en betydande del av årsbehovet av ved redan under sommaren forslas till konsumtionsorterna med utnyttjande av alla möjligheter till sjö- och järnvägstransport. Härvid förutsattes medverkan i erforderlig omfattning av de lokala myndigheterna. För järnvägstransport av ved å statens järnvägar samt å enskilda järnvägar i samtrafik medgavs viss fraktnedsättning. Liknande fraktnedsättning kom i viss utsträckning i tillämpning även å övriga enskilda järnvägar. Försörjningsplanen för i n d u s t r i e n grundades dels på kännedomen om den verkliga förbrukningen under år 1939, dels på uppskattning av den sannolika sysselsättningsgraden för olika slag av industrier under bränsleåret 1940/41, dels slutligen på möjligheterna för olika industrier att använda ersättningsved. Då beräkningarna angående sysselsättningsgraden givetvis voro mycket osäkra, förutsågs att jämkningar i den planerade tilldelningen med all sannolikhet måste komma att ske. Medeltalet för den tillåtna förbrukningen av stenkol, koks och ersättningsved bestämdes till ca 80 % av 1939 års förbrukning av importbränslen. Omkring 15 % härav beräknades skola utgöras av ersättningsved. Den uppskattade förbrukningen varierade för olika industrigrenar inom vida gränser mellan 40 och 100 % av normalförbrukningen. För j ä r n v ä g a r n a beräknade BK ett bränslebehov under 1940/41 av 109 % jämfört med 1939, varav 14 % ansågs kunna täckas med ersättningsved. För s j ö f a r t e n upptogos motsvarande behov till resp. 69 och 9 %. Ransoneringen stöddes av den ordning för kol- och vedhandeln, som genomförts genom förut utfärdade författningar och som ytterligare utformades genom kungörelsen den 19/8 1940 angående reglering av handeln med stenkol och koks m. m. och kungörelsen den 20/9 1940 angående reglering i vissa fall av handeln med och användningen av vedbränsle och träkol. Sistnämnda författning ersatte de tidigare kungörelserna den 19/1 och den 26/4 1940 och hade i huvudsak samma innehåll som dessa. För innebörden av här nämnda författningar har redogjorts ovan å sid. 707 och 736. Här mä blott erinras, att k o l h a n d e l s k u n g ö r e l s e n och därtill hörande tilllämpningsföreskrifter innehöllo generellt stadgande om licenstvång vid all försäljning av kolbränslen samt att licenserna skulle utfärdas vid försäljning till större industrier och järnvägar samt allmänna inrättningar m. m. av BK, vid försäljning för sjöfartsändamål av TK samt i övrigt av kristidsstyrelsernas bränslekontor eller kristidsnämnderna. För hushållen skulle licenserna avse stenkols- eller kokstilldelningen för hela bränsleåret. BK hade att bestämma hur stor procent av denna tilldelning som fick levereras av kolhandeln under olika perioder av bränsleåret. Licenserna utställ-

781 des med ledning av deklarationer angående bränsleförbrukningen under tidigare år samt angående fastigheternas beskaffenhet m. m., vilka förbrukarna enligt kungörelse den 14/6 1940 ålagts att avgiva senast den 10 juli. Enligt v e d h a n d e l s k u n g ö r e l s e n gällde jämväl licenstvång för inköp av såväl vedbränsle som träkol men ej generellt på samma sätt som i fråga om stenkol och koks. Beträffande industri- och järnvägsföretags inköp av ved och träkol som ersättningsbränsle kvarstodo de undantag från licenstvånget som omnämnas å sid. 736 i huvudsak oförändrade, dock med en viss lättnad så tillvida att inköpslicens i de fyra nordligaste länen fordrades blott där ärliga bränsleförbrukningen översteg 1 200 m 3 t. (Sedermera, från mars 1941, medgavs obegränsad rätt till vedköp för industrier i nämnda län.) Tillika avskaffades nu användningsförbudet för industrived. För centraluppvärmning av eller central varmvattenberedning i byggnad belägen inom ortsgrupp I fick ersättningsved utan licens ej vare sig köpas eller användas. Motsvarande gällde beträffande träkol för hela riket. Inköpslicens för industri eller järnväg utfärdades av BK eller bränslekontor, inköps- eller användningslicens för fastighetsuppvärmning i allmänhet av kristidsnämnd. Normalved, d. v. s. ved för ändamål som även i vanliga fall brukat tillgodoses genom ved, fick fritt inköpas såväl då det gällde industri- som då det gällde hushållsförbrukning. Genom att stenkols- och koksimporten under bränsleåret 1940/41 icke fortgick i beräknad omfattning utan med betydande eftersläpning blev det nödvändigt att i tillämpningen jämka på den uppgjorda försörjningsplanen. Förbrukningen måste sålunda i större omfattning än som förutsetts omläggas från eldning med fossila bränslen till vedeldning. För denna ökade vedförbrukning hade man främst att tillgå de förefintliga lagren av mas saved. Ganska avsevärda partier dylik ved togos under eldningssäsongen 1940/41 i anspråk för tillgodoseende av framför allt de större städernas behov. Härvid liksom ock för anskaffning av annan torr ved tjänstgjorde BK i stor utsträckning som förmedlare, i det att kommissionen med industriföretag och andra producenter träffade avtal om inköp, som sedermera transporterades på vederbörande kristidsnämnder. Även under vintern 1941, huvudsakligen under februari och mars månader, fann BK påkallat att föreskriva åtgärder för begränsning av bränsleförbrukningen i offentliga lokaler av skilda slag. Inom ortsgrupperna I och II skulle enligt meddelade bestämmelser bränsletilldelningen för sådana kyrkor, kapell, möteslokaler, museer, teatrar och biografer samt gymnastikoch idrottshallar, som icke inrymde bostadslägenhet, nedsättas till hälften. För inom nämnda ortsgrupper belägna fastigheter, som inrymde — förutom bostads-, butiks- eller kontorslokaler — även lokaler av nyssnämnt slag, skulle efter prövning i varje särskilt fall motsvarande begränsning i bränsletilldelningen ske. Därest den avsedda bränslebesparingen kunde åstadkommas därigenom att vissa lokaler i en ort helt avstängdes, kunde

782 övriga lokaler i orten, som tjänade samma ändamål, erhålla oförändrad tilldelning. Beträffande skolorna påyrkade BK stängning endast av sådana skolor inom ortsgrupp I, som uppvärmdes medelst koks- eller stenkolseldning; Hallands län inbegreps dock i sin helhet under stängningsbeslutet. Med nämnda begränsning torde skolorna i allmänhet ha hållits stängda under tiden 17/2—1/3 1941. Angående varmvattenförbrukningen se sid. 788 ff. I fråga om industribränsleförsörjningen fastställde BK den 14/2 1941 vissa grunder för leverans av stenkol över lagerhandeln, vilka avsågo att medföra en jämnare fördelning av leveranserna under resp. leveransterminer. På grund av den bristande stenkolstillgången begränsades sedermera fr. o. m. april lagerhandlarnas leveranser av stenkol mot industrilicens till hälften av förut medgivna kvantiteter, dock med undantag för vissa livsmedelsindustrier. I samband med beslaget å inom riket befintliga stenkolsförråd den 1/4 1941 stadgades skyldighet för innehavare av beslagtaget lager att för varje månad göra ansökan hos BK angående rätt att använda sådant lager. Bränsleåren

1941/42—1944/45.

Systemet för förbrukningsregleringen beträffande fasta bränslen hade genom försörjningsplanen för 1940/41 med däri senare vidtagna j ä m k ningar nått en viss genomarbetning och fullständighet, och i huvuddragen förblev det bestående under de närmast följande bränsleåren. För vart och ett av dessa utarbetade BK en försörj ningsplan, som i främsta rummet tog sikte på hushållsförbrukningen (detta ord taget i vidsträckt bemärkelse). I fråga om regleringen av industriens och transportväsendets bränsleförbrukning uppställdes även årligen vissa riktlinjer, men dessa ägde icke samma stelhet som planerna på hushållsområdet; en större rörlighet bibehölls här, som gav möjlighet att i högre grad lämpa åtgärderna efter det växlande försörjningsläget. H u s h å l l s b r ä n s l e p l a n e n för 1941/42 genomförde en ny uppdelning av landet i ortsgrupper, vilka nu betecknades med bokstäverna A, B och C och till sin omfattning i åtskilliga avseenden skilde sig från de förutvarande. Totala bränsletilldelningen fastställdes till i genomsnitt 80 % av tidigare normalförbrukning. Tilldelningen av fossilt bränsle bestämdes för de särskilda ortsgrupperna till följande procent av den efter enhetligt mått beräknade normalförbrukningen: Ortsgrupp A (delar av Kristanstads län, Malmöhus län utom de större städerna samt vissa kommuner i kustlandet av Bohuslän) 80 % Ortsgrupp B (Stockholm med vissa kringliggande orter, Göteborg med omnejd samt de större skånestäderna) 40 % Ortsgrupp C (övriga delar av landet) 20 %

783 Inom gruppen A skulle ersättningsved som regel icke komma till användning. Gruppen B innefattade de med hänsyn till vedförsörjningen såsom »handelsreglerade» betecknade orterna, där all ved från den 27/5 1941 lagts under beslag. Kvantiteten ersättningsved skulle här uppgå till 40 % och i gruppen C till 60 % av den till ved omräknade normala bränsleförbrukningen. Angående den reglering av vedhandeln, som anslöt sig till den nya ortsgruppindelningen, se ovan sid. 738. Som där omnämnes fick ersättningsved (d. v. s. ved avsedd att användas i stället för stenkol, koks eller olja) inom grupp A icke inköpas, medan inköp inom grupp B (de handelsreglerade orterna) fick ske endast mot licens och inom grupp C fritt, om än under skiftande villkor inom olika zoner. Normalved (d. v. s. ved för kakelugnar, spisar, tvättgrytor m. m. samt ved för s. k. vedpannor) fick överallt fritt inköpas. Träkol fick däremot för användning som hushållsbränsle ingenstädes köpas utan licens. Licenserna för hushållsförbrukare voro av två slag, A-licenser och Blicenser, varav de förra avsågo under hela året fortlöpande bränslebehov, de senare det säsongmässigt uppträdande behovet för bostads- och lokaluppvärmning. Efter samma grund fördelades förbrukarna ävenledes i två kategorier, A och B. I avsende på tilldelningen av fossila bränslen till i n d u s t r i e n fastställde BK till ledning för kristidsstyrelserna vid deras licensgivning en tilldelningsplan för de smärre industriföretagen (vilka betecknades som förbrukaregrupp C), graderad efter industriernas angelägenhetsgrad, medan kommissionen beträffande licensgivningen till större industri- samt kommunikationsföretag (förbrukaregrupp D) förbehöll sig själv friare möjlighet att reglera tilldelningen efter omständigheterna. För leverans av de enligt försörjningsplanerna gruppmässigt bestämda tilldelningarna av fossila bränslen utfärdade BK successivt föreskrifter, varvid merendels åtskillnad gjordes mellan större och mindre förbrukare samt förbrukare tillhörande de ovan specificerade kategorierna (med A-, resp. B-licenser). I stort sett kunde försörjningsplanerna för 1941/42 utan större avvikelser genomföras, trots de särskilda påfrestningar som föranleddes av den exceptionellt svåra vinterkylan och därmed följande ökade bränslebehov. E n extra tilldelning måste av nämnda skäl ges bl. a. åt handelsträdgårdarna. I planen för h u s h å l l e n s bränsleförbrukning under 1 9 4 2 / 4 3 nedsattes licenskvantiteterna för rumsuppvärmning med 5 % i förhållande till föregående års förbrukning. För de nya licenser, som nu skulle utställas, genomfördes — för att underlätta ändringar i dispositionerna med hänsyn till olika bränsleslag — ett system med poängvärdering för de särskilda bränslena. I poängsystemet motsvarade 1 hl koks 2 poäng,

784 1 m 3 pannved 6, 1 m 3 prima barrved 6,5, 1 m 3 prima björkved 7,5, 1 ton prima maskintorv 17 poäng o. s. v. En ny ortsgruppering genomfördes, vilken i huvudsak gick ut på en starkare koncentration av det fossila bränslet till sådana orter som ur transportsynpunkt voro svårast att förse med ersättningsbränslen. Ortsgrupperna blevo fyra i stället för tre. För att undvika förväxlingar betecknades grupperna nu liksom i den första ortsgruppindelningen med romerska siffror i stället för med bokstäver. Ortsgrupp I motsvarade i huvudsak den förra gruppen A, ortsgrupp II omfattade städerna Stockholm och Göteborg samt Solna, Sundbyberg och Lidingö, ortsgrupp III de övriga områden, som betecknats som handelsreglerade jämte vissa till Stockholm och Göteborg angränsande områden, vilkas bränsleförsörjning måste nära sammankopplas med nämnda städers; ortsgrupp IV omfattade återstoden av riket. Ortsgrupp I avsågs skola använda endast fossilt bränsle, ortsgrupp II i medeltal 65 %, ortsgrupp III i medeltal 50 % och ortsgrupp IV i medeltal 20 % fossilt bränsle, resten ved. Med hänsyn till de små förbrukarnas större svårigheter att ersätta stenkol och koks med ved medgavs emellertid dessa inom samtliga grupper en viss företrädesrätt vid fördelningen, så att de i mån av tillgång skulle kunna tillgodose sitt behov eller större delen därav med fossilt bränsle. Denna anordning ansågs jämväl skola medföra en viss lättnad i den lokala veddistributionen, speciellt i de större städerna. I avsikt att säkerställa en möjligast rättvis disposition av förefintliga vedtillgångar på de enskilda förbrukarna inom mera svårförsörjda orter — bortsett från de handelsreglerade — i de fall där särskild inköpslicens ej fordrades (d. v. s. i fråga om hushållsförbrukare, mindre industriföretag m. fl.) föreskrev BK, att vedhandlare, brännveduppköpare och vedproducenter inom dylika orter tills vidare ej fingo sälja ved till sådan förbrukare annat än mot av kristidsnämnd utfärdat inköpsbevis. Motsvarande bestämmelser utfärdades även i fråga om inköp inom handelsreglerade orter av s. k. normalved, dock ej för kvantiteter understigande 2 m 3 , senare sänkt till 1 m 3 . Den milda väderleken minskade bränslebehoven under vintern och våren 1943. BK ansåg sig därför kunna räkna med att konsumenterna rimligtvis I borde k u n n a t spara minst 10 % av bränsletilldelningen för året. Vid uppgörandet av f ö r s ö r j n i n g s p l a n e n f ö r 1 9 4 3/4 4 utgick kommissionen från detta antagande, varför för ortsgrupperna I—III 10 % avdrogs j från de å 1942/43 års alltjämt giltiga licenser angivna bränslemängderna. Dessa kommo därför att motsvara 90 % av föregående års redan i förhållande till normalförbrukningen nedskruvade licenskvantiteter (d. v. s. i 72 % av förbrukningen före kriget). Vad angår ortsgrupp IV hade förb r u k a r n a där uppmanats att reservera hela den fr. o. m. den 15 mars j 1943 frigivna kvantiteten fossilt bränsle för förbrukning under 1943/44, ' enär det finge anses osäkert, om eller i vilken utsträckning det kunde

785 bli möjligt att för detta bränsleår medge någon tilldelning av sådant bränsle inom denna ortsgrupp. För första gängen inordnades nu även torv i försörjningsplanen för hushållsbränslet och särskilda bestämmelser meddelades angående användningen därav som ersättningsbränsle. Systemet för industribränsleförbrukningen förblev i stort sett oförändrat, bortsett från att åtskilliga jämkningar vidtogos i förbrukningstalen för de särskilda industrierna med hänsyn till ändringar som skett i den industriella verksamheten. Inom vissa kristidsomräden i södra och mellersta Sverige skulle torv reguljärt inga som ersättningsbränsle i stället för ved enligt angiven procentberäkning (från 23 till 50 %). Det osäkra importläget samt önskan att om möjligt åstadkomma en reserv av fossilt bränsle till förbrukningsäret 1944/45 föranledde BK att på senhösten 1943 nedsätta tilldelningen av fossila bränslen till 70 % av de för dylikt bränsle enligt planen bestämda kvantiteterna inom ortsgrupperna I—III och till endast 50 % i grupp IV. För återstående behov lämnades ved och annat ersättningsbränsle. En avsevärd begränsning genomfördes ock för tilldelningarna till industrien. Även under vintermånaderna 1944 rådde en förhållandevis blid väderlek, som gjorde att bränsleförbrukningen för hela bränsleåret kom att understiga den beräknade. Med hänsyn till härigenom uppnådda besparingar fann BK lämpligt att jämväl i f ö r s ö r j n i n g s p l a n e n f ö r 19 4 4 / 4 5 räkna med en allmän begränsning av tilldelningarna till 90 % av 1942/43 års licenskvantiteter. Den andel härav som beräknades komma att utgå i fossilt bränsle nedsattes ytterligare med viss variation för olika delar av resp. ortsgrupper. Beträffande förbrukare inom ortsgrupp IV angavs, att de — med undantag för städer med gasverk — icke komme att erhålla något fossilt bränsle. Även i fråga om tilldelningarna till industrien voro föreskrifterna i detta hänseende mera restriktiva än förut. Stenkols- och koksimportens upphörande på hösten 1944 påverkade till en början ej i högre grad bränslehushållningen tack vare de förhållandevis stora lager av fossilt bränsle, som dessförinnan hunnit uppläggas. Stenkolsoch kokstilldelningen, som under bränsleåret 1942/43 hållits vid ca 3,2 milj. ton, hade senare måst sänkas men upptogs ännu i planen för 1944/45 till omkring 2,6 milj. ton. Även vedlagren, vilka i huvudsak härrörde från avverkningarna under 1943/44, voro beträffande såväl kastved som massaved att anse som betryggande, vad angick försörjningen under det löpande bränsleäret. Emellertid påkallade den på grund av importstoppet förväntade framtida bristen redan under hösten 1944 åtgärder, som inneburo ytterligare långt gående inskränkningar, och i ännu högre grad blev detta fallet efter årsskiftet (se härom efterföljande avsnitt). För fastighetsuppvärmningen gavs ett om än icke alltför betydande till-

786 skott genom det i juli 1944 meddelade tillståndet att för sådant ändamål använda stubbugnskol, vara ett visst överskott förelåg. Bränsleåren

1945/46—1948/49.

Med avseende på bränslehushållningen fr. o. m. den 1/7 1944 hade, med tanke på kommande importhinder i samband med krigets avslutning, i god tid inom BK utarbetats en s. k. nödplan, vilken utgick från antagandet av en situation, där vissa behov icke kunde täckas vare sig med inhemskt eller importerat bränsle. Denna radikalt nedskurna försörj ningsplan blev aldrig helt bragt i tillämpning, men frän årsskiftet 1944/45 fann sig BK föranlåten att till rättesnöre antaga en modifierad plan, benämnd försörjningsplan B, vilken utgjorde ett mellanting mellan den ursprungliga försörjningsplanen för 1944/45 och den ursprungliga nödplanen, vilken senare omarbetades och fick namnet »nödplan B». Beträffande industrien, som under förhandenvarande förhållanden främst fick sitta emellan, förklarade BK sig ämna i princip reservera inom landet befintliga lager av kolbränslen för sådana konsumenter som av tekniska skäl vore absolut beroende av sådant bränsle för driftens upprätthållande. Tilldelningen till andra industriförbrukare måste därför starkt nedskäras, vilket innebure att största delen av dessa icke komme att erhålla något fossilt bränsle. För utebliven sådan tilldelning komme som ersättning ved att licenseras efter ansökan hos den bränslemyndighet som utfärdat licens å fossilt bränsle. För hushållningen under första halvåret 1945 gjordes, som framgår av vad som anföres å sid. 727—728, verkliga kraftansträngningar till uppdrivande av vedproduktionen, vilken dittills visat en betänklig eftersläpning. Resultaten härav voro, som allmänt erkändes, ganska aktningsbjudande och förbättrade också utsikterna för nästa förbruknincsår. Efter långvarigt planeringsarbete meddelade BK i juni 1945 föreskrifter angående bränsleförbrukningen under det ur olika synpunkter synnerligen kritiska b r ä n s l e å r e t 1 9 4 5 / 4 6. Då kommissionen icke vågade räkna med någon mera betydande bränsleimport under detta år, hade det blivit nödvändigt att hårdhänt minska bränsletilldelningen till samtliga förbrukningsgrupper. Tilldelningen av hushållsbränsle bestämdes till högst 70 % av den totala å licenserna och inköpsbevisen angivna poängsumman. Med hänsyn till att den förflutna vintern varit förhållandevis mild räknade kommissionen med att liksom föregående bränsleår åtminstone 10 % överskott fanns kvar hos förbrukarna, ett möjligen väl optimistiskt antagande. Den för 1945/46 disponibla kvantiteten upptogs sålunda till 80 % av licenskvantiteten mot 90 % de två senaste bränslesäsongerna. Denna nedskärning från ca 72 till 64 % av normalförbrukningen, d. v. s. med ca 9 %, måste givetvis komma att medföra en sänkning av värmestandarden, i synnerhet om vintern bleve kall. Förbrukarna uppmanades därför att redan

787 från eldningssäsongens början iakttaga den allra strängaste sparsamhet med bränslet. Tilldelningen av fossilt bränsle för industrierna samt för järnvägarna och sjöfarten reducerades så långt görligt, varvid på industriområdet försörjnings- och sysselsättningssynpunkter blevo avgörande liksom ock de tekniska möjligheterna att över huvud använda ersättningsbränsle. En viss lättnad ernåddes längre fram på året därigenom att eldningsolja, som då börjat importeras, kunde i någon mån utnyttjas som ersättning för kolbränsle såväl för fastighetsuppvärmning som för industribehov. Av någon betydelse var därjämte, att förefintliga förråd av gengasbränsle, som ej längre behövdes för sitt ursprungliga ändamål, kunde tagas i anspråk för uppvärmningsändamål. Den för bränsleåret 1945/46 uppställda försörjningsplanen kunde utan större ändringar genomföras. Vissa ökade tilldelningar kunde t. o. m. medges under våren 1946. För å r e t 1 9 4 6 / 4 7 ansåg sig BK som följd av den tilltagande importen av kolbränslen kunna räkna med en höjning av totala bränsletilldelningen för hushållsändamål till i regel 90 % av licensernas och inköpsbevisens poängsumma. På en del punkter sattes brunkolsbriketter in i försörjningen, främst såsom ersättning för koks till hushållsförbrukare inom ortsgrupp I. I Skåne måste liksom tidigare en viss del av tilldelningen uttagas i form av torvbriketter. Vad industrien angår ställdes i utsikt, att vederbörande förbrukares hela bränslebehov skulle kunna på ett eller annat sätt täckas. Såsom en förutsättning härför angavs dock, att största sparsamhet iakttoges och att alla som så kunde drygade ut tilldelningen med licensfritt virke, såsom ribboch bakved, rivningsvirke, stubbar o. dyl. För flertalet industrier förutsågs, att behovet skulle till en del, i allmänhet minst 20 %, kunna tillgodoses med fossilt bränsle. Olja för eldningsändamål komme att tillhandahållas i mån av tillgång. Plan för hushållsförbrukarnas bränsleförsörjning under bränsleå r e t 1 9 4 7 / 4 8 framlades av BK på vanligt sätt, dock utan sådana detaljerade bestämmelser, som under de föregående bränsleåren plägat meddelas. I betraktande av att bränslesituationen under våren 1947 undergått en viss försämring och då utsikterna beträffande såväl importen som den inhemska bränsleproduktionen tedde sig ganska ovissa ansåg sig BK blott kunna ställa i utsikt en tilldelning av högst 80 % av licensernas poängsumma. De kvantiteter av i första hand koks, amerikansk antracit och brunkolsbriketter, som man i händelse av en tillfredsställande import kunde räkna med, måste alltjämt förbehållas orter, som med hänsyn till transportoch distributionsförhållanden voro särskilt svåra att försörja med inhemska bränslen. För de större skånska städerna räknades med torvtilldelning i samma utsträckning som förut. Industriförbrukarna förbereddes på en ny skärpning i tilldelningen av fossilt bränsle. BK meddelade dem därjämte,

788 att någon vedtilldelning sannolikt icke kunde påräknas, och uppmanade alla industrier att på olika vägar sörja för det egna bränslebehovet genom att exempelvis köpa avverkningsrätter samt träffa avtal om leverans av licensfritt träbränsle. På brunkolsbriketter visade sig bliva rätt god tillgång och inom vissa delar av riket kunde sådana ställas till förfogande i stället för ved. Vad eldningsoljan angår befanns däremot nödvändigt att med hänsyn till inträdd importminskning underkasta förbrukningen en tämligen sträng reglering (se sid. 834). Till industriförbrukarna kunde under 1947/48 i allmänhet levereras stenkol och antracit i full utsträckning enligt utställda licenser, medan beträffande koks en ganska restriktiv hushållning alltjämt måste bibehållas. Under b r ä n s l e å r e t 1 9 4 8 / 4 9 kommo brunkolsbriketterna att spela en mindre roll än året förut. Kokstilldelningen ökades, ehuru ej i en omfattning som fullt svarade mot behoven. Veden fick som ersättningsbränsle för hushållen allt mindre betydelse. Till industrien kunde nu lämnas tilldelning av stenkol intill 100 %, tilldelning av koks åter fortfarande blott till ca 40 % av normalförbrukningen. Handelsregleringen upphörde i fråga om ved vid årsskiftet 1948/49 och i fråga om stenkol med utgången av juni 1949. Efter sistnämnda tidpunkt kvarstod handels- och förbrukningsreglering blott beträffande koks och antracit. Den tillämpades emellertid dåmera efter ganska liberala principer. Begränsning av varmvattenförbrukningen. Förut har nämnts, att genom kungörelse den 25/2 1940 stadgades förbud från den 3/3 s. å. att i vidare mån än som i kungörelsen angavs använda central anläggning för beredning av varmvatten. Förbudet avsåg användning av dylik anläggning inom byggnad, avsedd för bostads-, butiks- eller kontorsändamål, dock med åtskilliga viktiga undantag. Av förbudet drabbades bl. a. ej byggnader som huvudsakligen användes t. ex. till sjukhus, bad- eller tvättinrättning, restaurang eller industriell verksamhet. I övrigt kunde undantag i särskilda fall medges av kristidsnämnden i orten enligt av IK meddelade anvisningar. Det sålunda stadgade förbudet förnyades genom en kungörelse den 13/9 1940, vari förordnades att — med nyssnämnda undantag — varmvatten från central beredningsanläggning fick tillhandahållas endast i den utsträckning och under de villkor, som av BK eller å dess vägnar bestämdes. Med stöd härav förordnade kommissionen, att varmvatten från nämnda tidp u n k t tills vidare fick tillhandahållas två dagar i varje vecka eller, därest tillfredsställande varmvattenförsörjning därigenom icke uppnåddes, fyra dagar varannan vecka. Undantagsföreskrifter meddelades för sjukhus, restauranger m. fl. byggnader, och även i vissa andra fall fick varmvatten användas i större omfattning än här angivits.

789 Dessa bestämmelser ersattes från årsskiftet 1940/41 av nya föreskrifter, som i stort sett begränsade rätten att utan särskilt tillstånd från central anläggning erhålla varmvatten till dels sådana fall, där anläggningen betjänade blott ett hushåll, dels fall där varmvattenanläggningen ej kunde avstängas annat än i samband med värmeanläggningen eller där vattnet värmdes med elektrisk energi eller gas, dock beträffande gasuppvärmning endast i fall där sådan förekommit före den 1/1 1941. Varmvattenförbudet lättades under två dagar före påskhelgen. Dessutom medgavs fr. o. m. den 26/5, att varmvatten fick tillhandahållas inom fastighet, där såsom bränsle vid varmvattenberedningen uteslutande användes från fastigheten härrörande sopor och avfall. Det av allmänna bränslebesparingsskäl förestavade principellt gällande förbudet mot centralvarmvattenberedning kvarstod under hela kristiden ända till hösten 1949, fastän i tillämpningen undantag medgåvos i växlande omfattning. Under bränsleåren 1941/42 och 1942/43 voro undantagen mycket begränsade. Tillgång till varmvatten medgavs då blott under några dagar i sänder, särskilt kring de större helgerna, sammanlagt resp. 16 och 8 dagar. Tillståndet att tillhandahålla varmvatten inom fastighet, där såsom bränsle för varmvattenberedningen uteslutande användes från fastigheten härrörande sopor och avfall gällde blott under vissa begränsade perioder. På hösten 1943 inträdde en ny situation. BK fann sig då föranlåten att fr. o. m. den 1 oktober tills vidare helt frigiva varmvattenförbrukningen. Bränslesituationen var då fortfarande så allvarlig, att varmvattnets frigivande icke skulle ha ifrågasatts, därest icke andra synpunkter måst beaktas. Kommissionens beslut får därför ses som ett försök att avväga hushållsförbrukningen av olika slags bränslen efter den förhandenvarande tillgången på dessa. Gasförbrukningen i hushållen hade under de gångna krisåren avsevärt stegrats, delvis som följd av att varmvatten icke kunnat tillhandahållas annat än under begränsade perioder. Nu hade importen av gasverkskol så starkt nedgått, att en minskning av gasförbrukningen framstod som ofrånkomlig. Att nå en sådan minskning genom införande av gasransonering syntes om möjligt böra undvikas. Samtidigt fanns relativt god tillgång på ved och torv. BK inskärpte, att den fortsatta friheten att tillhandahälla varmvatten var beroende av allmänhetens medverkan till en rationell gashushållning. Bl. a. rekommenderades, att varmvattnet utnyttjades icke blott vid tvätt och diskning utan även i matlagningen. Då försöket med fri varmvattentillgång syntes ha slagit väl ut, medgav BK att denna fick fortfara oavbrutet till utgången av april 1944. Det visade sig vid en företagen undersökning, att det fria varmvattnet medfört en icke obetydlig gasbesparing. Sålunda hade gasverket i Stockholm den tid då varmvattenförbud varit rådande förbrukat ca 4 000 ton kol mera i månaden än under den tid då så ej varit fallet. Å andra sidan hade den fria varmvattentillgången i Stockholm visat sig medföra en ökad vedförbrukning om

790 ca 60 000 m 3 i månaden, motsvarande 60 fullastade järnvägsvagnar om dagen. Vid övervägande av hur under bränsleåret 1944/45 skulle förfaras ställdes BK på nytt inför alternativet av ett ökat tärande på de knappa gaskollagren eller en ökad vedförbrukning i storstäderna. Kommissionen ansåg fortfarande viktigare att spara på gasverkskol än att söka undgå den belastning av den hårt ansträngda transportapparaten, som ökade vedtransporter medförde. Varmvattnet frigavs alltså ånyo den 1 oktober 1944 och förblev fritt ända till utgången av februari 1945. Därefter trädde förbudet åter i kraft med undantag tills vidare endast för en fyradagarsperiod i slutet av mars. Motiveringen för varmvattenfriheten bortföll med den kort därefter igångsatta gasransoneringen. Den bättre tillgången på eldningsolja i slutet av 1945 gav anledning till att varmvatten från mitten av november d. å. fick tillhandahållas inom fastigheter, där vid varmvattenberedningen eldningsolja användes som bränsle. För andra fastigheter medgavs varmvattenberedning under tiden 17/12 1945—7/1 1946. Under åren 1946, 1947 och första halvåret 1948 rådde växlande förhållanden med delvis olika frihetsperioder vid oljeeldning och vid användning av fast bränsle, varvid inverkade den skärpta förbrukningsregleringen i fråga om eldningsolja. Allmän varmvattenfrihet rådde under tiden 1/10 1946—15/2 1947 samt under viss del av mars och vid eldning med fast bränsle under april 1948. I november 1947 medgav BK, att varmvatten fick tillhandahållas i hyresfastighet, där minst 75 % av köken till lägenheterna saknade annan kokmöjlighet än elspis. Denna lättnad, vilken ingick som ett led i systemet för begränsning av förbrukningen av elektrisk kraft, indrogs dock beträffande oljeeldade fastigheter fr. o. m. den 1 februari och beträffande andra fastigheter fr. o. m. den 1 maj 1948. En viss bränslemängd ställdes till förfogande för varmvattenberedning under uppvärmningssäsongen 1948/49. På grundval av de utställda inköpshandlingarna för ändamålet kunde fastställas, att nämnda kvantitet räckte till 75 dagars varmvatten. Det bestämdes efter överläggning med representanter dels för husmödrarna, dels för fastighetsägare, fastighetsskötare och hyresgästorganisationer, att varmvattenförbrukningen skulle fördelas på fyradagarsperioder ungefär varannan vecka. Under år 1949 lättades restriktionerna i olika etapper. De kvarstående inskränkningarna upphävdes helt i september 1949. Enligt en inom BK verkställd beräkning kunde den bränslebesparing, som skett på grund av varmvattenförbuden under de sammanlagt 39 månader, varunder dylikt förbud tillämpats alltsedan år 1940, anses motsvara en bränslekvantitet av ca 800 000 ton koks. Därvid måste emellertid beaktas, att gasförbrukningen till följd av ökad användning av gas för varmvattenberedning under de tider då förbuden bestått utan samtidig gasransonering varit avsevärt större än normalt, vilket medfört ökad åtgång av stenkol.

791 Gas (stadsgas). Upprätthållandet av gasverkens produktion var ett problem som under de första krigsåren icke beredde särskilt stora bekymmer — nämligen så länge en åtminstone någorlunda tillfredsställande import av för gasalstring användbara stenkol kunde fortgå — men som fick en så mycket allvarligare innebörd, då tillförseln av sådana kol under krisens senare år sinade och till slut nästan helt upphörde. Förbrukningen av stenkol för gasverksdrift redovisas i statistiken till genomsnittligt ca 645 000 ton per år under de tre sista fredsåren. Gasproduktionen vid gasverken anges för samma period till en kvantitet av ca 230 milj. m 3 per år. Vid koksverket i Oxelösund förbrukades samtidigt årligen ca 140 000 ton stenkol. Den därstädes framställda gasen användes emellertid helt vid producentföretagets egna industrianläggningar. I det följande tages icke någon hänsyn till produktionsförhållandena vid nämnda koksverk. Importen av tyska gaskol, såväl westfaliska som oberschlesiska, fortfor under åren 1940—44 i ej obetydlig omfattning (se tabellen å sid. 704), men I den genomsnittliga kvaliteten hos de förbrukade kolen försämrades, beroende på att gasverken delvis måste anvisas stenkol med dålig eller alls ingen koksningsförmåga, vilka endast genom blandning i vissa proportioner med bättre koksande kolsorter kunde bli tjänliga för gasframställning. Ersättningsämnen av inhemskt ursprung kunde i viss utsträckning nyttjas som tillskottsråvaror. Ej obetydliga kvantiteter ved togos sålunda efter hand i anspråk, varmed emellertid följde den nackdelen, att något utbyte av koks icke erhölls. Även trätjära, speciellt töretjära, jämte torv samt — under de två sista krigsåren — speciellt för gasverken framställt torvkol kommo till användning. Dessa ersättningsvaror voro givetvis av värde, men de kunde icke täcka någon mera avsevärd del av råvarubehovet och deras användning medförde under alla omständigheter ett försvårande av och en försämring av driften. Samtidigt som råvarubasen för gasproduktionen successivt försvagades, visade gaskonsumtionen en stark tendens till stegring. Som förklaring härtill anfördes dels det sämre utbytet vid gasalstringen, dels den ökade användning som gasen fick för vattenuppvärmningsändamål till följd av förbudet mot att från central beredningsanläggning tillhandahålla varmvatten, dels ock i någon mån ett extra uppvärmningsbehov under de exceptionellt kalla vintrarna. G a s f ö r b r u k n i n g e n s storlek anges i industristatistiken för tiden fram t. o. m. år 1948 sålunda:

792 År milj. m 3 1936/38 i genomsnitt. . 229,3 1939 242,9 1940 233.9 1941 241,8 1942 260,5

År 1943 1944. . , 1945 1946 1947 1948

milj. m 3 265,3 256,4 227,1 235,8 254,3 270,5

Som synes hölls förbrukningen ända fram t. o. m. 1944 uppe på en förhållandevis hög och i stort sett stigande nivå. Under de därpå följande två åren framträder en markerad nedgång, vilken var ett resultat av den ransonering av gasförbrukningen, som då tillämpades och för vilken nedan närmare redogöres. Sedan ransoneringen upphört, steg förbrukningen åter snabbt. Å t g å n g e n a v s t e n k o l f ö r g a s p r o d u k t i o n var under åren 1939—48 följande: År 1939 1940 1941 1942 1943

ton 661000 657 800 673 000 711 000 716 000

År 1944 1945 1946 1947 1948

ton 722 100 525 500 504 400 641 700 675 000

Under bränsleåret 1945/46 torde, jämte ved m. m., ha för gasverksdrift utöver stenkol tagits i anspråk ca 80 000 ton torvkol och omkring 10 000 ton tjära och tjäroljor, motsvarande ungefär 20 000 ton stenkol. Redan på ett tidigt stadium av krisen vidtogos vissa åtgärder i syfte att nedbringa stenkolsförbrukningen vid gasverken. Sålunda anbefalldes dessa av BK i slutet av mars 1941 att företaga en s ä n k n i n g a v g a s t r y c k e t , varigenom en kolbesparing av intill 10 % — olika i olika städer — beräknades kunna åstadkommas. I juni 1941 ålades gasverken vidare att sänka värmevärdet hos gasen till ca 4 000 kcal/m 3 genom ångning i avgasrummet eller genom tillsättning av i särskild apparatur framställd okarburerad vattengas. Denna åtgärd beräknades kunna nedbringa kolförbrukningen med ca 12 %. Åläggandet upphävdes dock redan den 5/11 1941 för att erhålla bättre utfall av och kvalitet å biprodukterna vid stenkolens avgasning. De under krisen synnerligen värdefulla biprodukter, som kunde erhållas, utgjordes av stenkolstjära, bensol, toluol, ammoniak, naftalin, fenol, kresol och pyridin m. m. Som en beredskapsåtgärd för den händelse att restriktioner i fråga om gasförbrukningen — liksom i fråga om förbrukningen av elektrisk kraft — skulle visa sig erforderliga utfärdades, efter beslut vid höstriksdagen 1941, en lag den 12/12 1941 (nr 925) om r e g l e r i n g a v förbrukningen a v e l e k t r i s k k r a f t o c h g a s , med stöd varav Kungl. Maj :t, eller efter dess bemyndigande BK, kunde meddela föreskrift om fördelningen och användningen i övrigt av gas alstrad vid gasverk, därest tillgängen därå ej försloge för tillgodoseende av behovet. Förbrukare som uttog större

793 I myckenhet gas än han enligt meddelad föreskrift ägde erhålla skulle, där I Kungl. Maj:t så förordnade, vara skyldig att erlägga en överuttagningsavgift för den gasmängd som översteg den medgivna kvantiteten. Lagen gällde till utgången av juni 1943, men dess giltighet förlängdes sedan årligen intill | utgången av juni 1949. Något behov av att tillämpa ifrågavarande lag på gasområdet uppstod ej förrän pä hösten 1944, då saken blev aktuell till följd av det för gasförsörjningens upprätthällande hotande läge, som inträtt genom stenkolsimportens upphörande. De föreskrifter i gasbesparande syfte, som då med stöd av lagen meddelades, kompletterade en åtgärd som redan tidigare vidtagits, nämligen medgivandet fr. o. m. den 1/10 1944 av rätt att utan inskränkning tillhandahålla varmvatten från central varmvattenberedningsanläggning. En kungörelse utfärdades härefter den 20/10 1944, varigenom förordnades att gas endast i den omfattning och på de villkor som av BK eller å dess vägnar bestämdes fick användas i anordning, särskilt inrättad för beredning av varmvatten eller för tandning av värmepannor. BK förbjöd i anledning härav fr. o. m. den 1/11 1944 generellt användning av i kungörelsen avsedd gasapparat, såvitt icke kristidsnämnd efter ansökan i samråd med vederbörande gasverk meddelat tillstånd härtill för viss begränsad tid. Undantag från förbudet gällde för yrkesutövning som krävde varmvattenlillgång i större omfattning (bl. a. hotell- och pensionatrörelse), för sjukvårdsinrättning, för militärt etablissemang etc. samt i allmänhet beträffande varmvattenberedare av mindre storlek, tvättpanna m. m. Det ålåg vederbörande gasverk att vidtaga åtgärder till förhindrande av överträdelser. Genom en ytterligare kungörelse den 23/2 1945 föreskrevs, att gas endast i av BK bestämd omfattning och på av BK bestämda villkor fick användas för apparat, som efter viss dag nyanslöts till gasverks ledningsnät. Dagen bestämdes av BK till den 15/3 1945. Utan hinder av förbudet fingo enligt BK:s föreskrifter användas apparater med en maximal gasförbrukning av högst 1,5 m 8 per timme ävensom gaskök, gasspis, gasstekugn eller värmeskåp, som installerades i bostadskök, samt tvättapparater i tvättstuga för ett eller flera hushåll i bostadshus. Redan tidigt under år 1944 hade BK igångsatt en upplysningsverksamhet för att åstadkomma frivillig inskränkning i hushällens gasförbrukning. I huvudsak fick denna kampanj formen av en gemensamt med gasverken bedriven omfattande annonsering. Därjämte uppmanade kommissionen gasverken att direkt hänvända sig till de större industriförbrukarna jämte större restauranger och inrättningar med anmaning till dessa att i möjligaste mån nedbringa sin gaskonsumtion. E h u r u genom dessa besparingsåtgärder en begränsning i gasförbrukningen var att motse och även i viss mån kunde konstateras, ansågs klokt att igångsätta förberedelser för en verklig förbrukningsransonering. Bemyndigande härtill gavs BK genom en kungörelse den 8/12 1944. Förbere8—S16588 II

794 delsearbetet igångsattes av kommissionen under samverkan med Svenska gasverksföreningens tekniska nämnd och förelåg avslutat efter tre månader. Då vid denna tid syntes uppenbart, att den frivilliga gasbesparingen — vilken avsevärt hämmats genom återinförandet fr. o. m. den 1/3 1945 av varmvattenförbudet — icke var i stånd att nedbringa gasförbrukningen i en utsträckning som motsvarade tillgången å för gasframställning lämpliga bränslen, förordnade Kungl. Maj :t genom kungörelse den 6/4 1945, att a l l m ä n g a s r a n s o n e r i n g enligt den av BK uppgjorda planen skulle träda i tillämpning den 16/4 i samtliga städer med gasverk (sammanlagt 37) med undantag av 13 särskilt angivna. Fr. o. m. den 23/5 1945 undantogos ytterligare 14, varför gasransonering från sistnämnda tidpunkt kom att tillämpas i 10 städer, nämligen (ordnade efter förbrukningens storlek) Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Karlskrona, Landskrona, Kristianstad, Trelleborg, Ystad och Eslöv. Gasförbrukningen i Örebro förutsattes skola täckas genom gastillförsel från Kvarntorps skifferoljeverk. I övriga undantagna städer hade gasverken förklarat sig villiga att genom egna åtgärder anskaffa den ved som erfordrades för att jämte gasverkens stenkolstilldelning fylla behovet för gasproduktionen. Fr. o. m. den 5/4 1946 undantogs från gasransoneringen jämväl Karlskrona. F r å n denna tidpunkt upprätthölls ransoneringen alltså blott i 9 städer, däribland de 3 största. För de orter, där gasransonering tillämpades, upphävdes samtidigt med ransoneringens införande det i oktober 1944 meddelade förbudet mot användning utan tillstånd av vissa slag av gaseldade vattenvärmare m. m. Fr. o. m. den 17/12 1945 upphävdes förbudet även i flertalet övriga gasverksorter. Planen för gasransoneringen, sådan den framlades i ett cirkulär från BK den 8/12 1944, innebar i huvudsak följande. Gasförbrukarna indelades i ransoneringshänseende i två grupper. Till förbrukaregrupp I räknades hushållsabonnenter med gasspis, gaskök, gasugn, värmeskåp, strykjärnsvarmare, braständare eller varmvattenberedare, kopplad till abonnentens mätare, till förbrukaregrupp II övriga abonnenter. Gaseldade tvättmaskiner och tvättpannor i för två eller flera hushåll gemensam tvättstuga undantogos helt. Det skulle åligga gasabonnenterna att till vederbörande gasverk senast den 7/2 1945 avlämna uppgifter angående anslutna apparater, hushållsstorlek samt utrustningen av den av abonnenten vid uppgiftens avlämnande bebodda lägenheten och den lägenhet han bebodde år 1942 med avseende på varmvatten och ved- eller kolspis. Med ledning av de inkomna uppgifterna samt egna anteckningar ägde gasverken att för envar av gasransoneringen berörd, till verket ansluten abonnent enligt i cirkuläret angivna grunder fastställa de ransoneringskvantiteter, på vilka ransoneringen ' skulle grundas. Dessa ransoneringskvantiteter, som skulle anges i m 3 gas per dygn, avsågo, vad angick förbrukaregrupp I, dels »tidigare kvantitet»

795 TA), i princip lika med abonnentens genomsnittliga dygnsförbrukning år 1942, dels »jämförelsekvantitet» (B), vilken beräknades efter föreliggande objektiva förhållanden enligt vissa angivna koefficienter. I fråga om abonnent, hänförlig till förbrukaregrupp II, skulle ransoneringskvantiteten (den s. k. C-kvantiteten) helt grundas på den för honom beräknade »tidigare kvantiteten», d. v. s. genomsnittliga dygnsförbrukningen under 1942, dock jämkad med hänsyn till senare inträffade omständigheter, såsom nyanslutning eller minskat innehav av gasförbrukande apparater m. m. Det ålåg gasverk att senast den 1/4 1945 underrätta envar abonnent om de för honom fastställda A- och B-kvantiteterna resp. den fastställda C-kvantiteten. Dessförinnan skulle gasverken, efter sammanräknande av de fastställda ransoneringskvantiteterna, insända sammandrag häröver till BK. I kungörelsen den 6/4 1945 bestämdes, att första ransoneringsperioden skulle sträcka sig till omkring den 1/10 1945. Alla gasmätare, tillhörande abonnenter som innefattades i ransoneringen, skulle avläsas under tiden 16—21 april 1945, i vissa städer genom gasverkets egen personal, i andra städer genom fastighetsförvaltarna eller genom deklaration av abonnenterna själva. De procenttal av de olika grundkvantiteterna, som bestämdes skola gälla under första ransoneringsperioden, åsyftade att nedbringa hushållens genomsnittliga gasförbrukning med 30 %. För förbrukaregrupp I utgjorde tilldelningen 50 % av den tidigare förbrukningen (A-kvantiteten) plus lägst 10 och högst 2 0 % av jämförelsekvantiteten (B-kvantiteten), beroende på om abonnenten även hade tillgång till ved- eller kolspis och om varmvattenanläggning fanns eller ej. För förbrukaregrupp II utgjorde tilldelningen 70 % av ransoneringskvantiteten beträffande hit hänförda hushållsförbrukare (d. v. s. sådana som förutom i kök vanligen förekommande gasförbrukande apparater även innehade t. ex. gaseldat kylskåp, gaskamin eller gaseldad tvättstuga), samt 80 % beträffande övriga förbrukare, exempelvis yrkesutövare, butiker och industrier. För vissa grupper av förbrukare medgavs dock högre förbrukning, nämligen 90 % beträffande livsmedelsindustrier, livsmedelsbutiker, näringsställen, tvätt- och badinrättningar m. m. Överuttagningsavgiften skulle utgöra för den del av konstaterad överuttagning, som icke översteg 10 % av den medgivna förbrukningen, 1 kr. per m 3 samt för större överuttagning 3 kr. per m 3 . Om gasförbrukningen med mer än 30 % översteg den tillåtna, skulle abonnenten dessutom avstängas från gastillförsel under viss tid, där ej kristidsnämnden fann särskilda skäl föranleda undantag från sådan påföljd. Vid senare företagen jämkning av de meddelade bestämmelserna fastställdes vissa minimikvantiteter gas för hushåll av olika storlek. E n ä r försörjningsläget för gasverken på hösten 1945 fortfarande var osäkert, beslöts att gasransoneringen skulle fortfara enligt samma bestämmelser som förut. Enligt meddelade föreskrifter skulle första ransonerings-

796 perioden för varje abonnents räkning avslutas med den mätaravläsning, som komme att äga r u m mellan den 15/9 och den 15/12 1945. Då ransoneringen skulle tills vidare vara oförändrad, ansågs lämpligt att förlänga den första perioden med 4 månader, så att den komme att omfatta en tidrymd av mellan 9 och 12 månader. Härigenom blev det möjligt att i viss mån undvika de ojämnheter i ransoneringen, som härrörde av säsongvariationerna i gasransoneringen för en del konsumentgrupper, och därmed minska risken för vederbörande att bli debiterade överuttagningsavgift. Försörjningsläget i fråga om gasverkskol var ännu på nyåret 1946 så ansträngt, att gasransoneringen fanns böra tills vidare fortbestå. För andra ransoneringsperioden, vilken började på vintern efter den 15/1 1946 (vid något olika tidpunkt i olika städer, beroende på tiden för gasinätaravläsningen) och som avsågs skola sträcka sig fram till tiden för den avläsning, vilken påbörjades den 1/7 1946, skulle den medgivna dygnsförbrukningen vara lika stor som den vid slutet av första perioden medgivna. Abonnenter, som vid första periodens slut icke förbrukat den för denna period bestämda maximala gasmängden, ägde tillgodogöra sig den ej uttagna kvantiteten under andra perioden. I städerna Stockholm, Göteborg och Malmö, där torvkol användes som avgasningsmaterial i blandning med stenkol, medgavs en viss extra gastilldelning, överuttagningsavgift uttogs för sådan under första perioden skedd överuttagning, som översteg 20 % av den tillåtna förbrukningen. Återstoden överfördes till andra perioden och kunde då i händelse av skedd gasbesparing i motsvarande grad minskas. Andra gasransoneringsperioden förlängdes liksom den första, till en början med ett kvartal och därefter med ännu ett, d. v. s. praktiskt taget till ett stycke in på året 1947. Emellertid lättades situationen på hösten 1946 så pass, att BK ansåg sig böra hemställa om ransoneringens hävande redan före periodens utgång. Kungl. Maj :t fattade också beslut härom den 13/12 1946, med tillämpning fr. o. m. den 17/12. Eftersom ransoneringen upphävdes utan samtidig mätaravläsning, blev det omöjligt att konstatera i vad mån överförbrukning under andra ransoneringsperioden ägt rum, och någon debitering av överuttagningsavgifter för denna period kunde därför ej ske. Av de för första perioden debiterade avgifter, vilka vid ransoneringens upphörande kvarstodo obetalda, efterskänktes större delen efter härom gjorda ansökningar. Ransoneringens effekt för nedbringande av gasförbrukningen kan i någon mån avläsas ur siffrorna i tabellen å sid. 792. Medan förbrukningen under åren närmast före ransoneringens införande uppgick till ca 260 milj. m 3 per år, utgjorde densamma under de två ransoneringsåren 1945 och 1946 ca 230 milj. m 3 per år eller ungefär samma kvantitet som före kriget. Besparingen i gasförbrukningen till följd av ransoneringen synes sålunda ej kunna uppskattas till stort mera än omkring 10 %.

797 Flytande bränslen. Import. Sveriges import av mineraloljor, avsedda för bränsle- eller belysningsändamål, ävensom rå mineralolja (nativ olja, crude oil) för framställning av i huvudsak bensiner, fotogener och brännoljor befann sig under årtiondena före andra världskriget i snabb tillväxt. Framför allt gällde detta bensin för motorfordonsdrift men även tyngre oljor för drift av motorer samt eldningsoljor. Importen under perioderna 1931/35 och 1936/38 redovisas i handelsstatistiken sålunda i genomsnitt per år:

Bensin Fotogen m. m Motor- och pannbrännolja Råolja Summa

1931/35 ton 341 400 90 300 237 900 54 300

1936/3S ton 488 500 105 600 436 400 80 600

723 900

1111100 För förädling av den importerade råoljan fanns ett destinations- och raffineringsverk i Nynäshamn, tillhörigt firman A. Johnson & Co. Förbrukningen av mineraloljor för särskilda ändamål har för år 1938, det sista fredsåret, beräknats sålunda: Bensin: Bilbensin Flygbensin Fotogen: Motorfotogen Lysfotogen Mörka oljor: Motorbrännolja Pannbrännolja (eldningsolja) Bunkeroljor: Motorbrännolja Pannbrännolja

ton 553 000 6 800

ton 559 800

39 700 67 200

106 900

202 100 126 900 46 400 153 200 Summa

528 600 1 195 300

Importen härrörde från en hel rad länder, men de vida största kvantiteterna tillfördes från den amerikanska kontinenten och Västindien. Lagren inom landet voro vid krigsutbrottet tämligen små. De kunde i fråga om bensin beräknas räcka för två månader, i fråga om fotogen för fyra månader men i fråga om motor- och pannbrännolja för högst två månader. Det var dessutom nödvändigt att räkna med att en avsevärd del av lagren måste kunna reserveras för militära behov. Importen avbröts temporärt vid krigsutbrottet men kom efter några veckor åter i gång och fortgick sedan i forcerat tempo hela hösten 1939 och de första månaderna av 1940. Inom bensin- och oljenämnden, vilken tillsatts den 2/9 1939, upprättades en import- och befraktningsavdelning, som fick i uppdrag att planlägga och kontrollera importen av flytande bränslen. Inom denna avdelning uppgjor-

798 des importprogram, upptagande vecka för vecka de olika tankfartygens ankomsttider och lossningshamnar m. m. Vid importens planläggning och fördelning biträddes nämnden av B r ä n n o 1 j e c e n t r a 1 e n, en sammanslutning som — enligt av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap uppgjord organisationsplan — bildats kort efter krigsutbrottet och vari som medlemmar ingingo representanter för de förnämsta importbolagen med en statlig representant som ordförande. Genom Brännoljecentralen ordnades samarbete ej blott mellan bensin- och oljenämnden och oljebolagen utan även mellan bolagen inbördes. I sistnämnda hänseende gick samarbetet bl. a. ut på ett gemensamt utnyttjande av befintliga lagringsanläggningar. Under senare delen av november 1939 rubbades importprogrammet genom den tyska mineringen utanför Falsterbo (se sid. 980) så till vida, att oceangående fartyg icke längre utan avsevärd risk kunde införas i Östersjön. Följden blev en svår anhopning på västkusten av ankommande tankfartyg, vilka endast till en del, på grund av bristande lagringsutrymmen, kunde urlasta där. Emellertid lyckades bensin- och oljenämnden småningom anskaffa smärre tankfartyg, vilka utnyttjades för överförande av oljelaster från väst- till ostkusten, varjämte reguljära oljetåg insattes för transporter inåt landet från Göteborg. Till befrämjande härav och till underlättande av den lokala distributionen vidtogos ock åtgärder för att genom montering av cisterner på öppna godsvagnar komplettera det otilläckliga beståndet av cisternvagnar. För att möjliggöra en snabbare hemtransport av i Amerika inköpta oljelaster tillgreps utvägen att med stöd av allmänna förfogandelagen förordna om upplåtande till kronan av för utländsk räkning tidsbefraktade tankfartyg, tillhöriga svenska rederier. Genom förfogandet kunde dessa fartyg lösgöras från tidsbefraktningskontrakten och insättas i resor till Sverige, varjämte även möjliggjordes en reglering av fraktsatserna för utförda resor. Sådant tvångsförfogande över tankfartyg skedde under hösten och vintern 1939/40 i sammanlagt ca 25 fall. Vissa oljecisterner blevo även föremål för förfogande enligt nyssnämnda lag. Efter Skagerackspärrens tillkomst den 9 april 1940 var Sverige praktiskt taget avskuret från all oljeimport västerifrån. Den tillförsel, som därefter kunde äga rum, måste tills vidare ske söder- eller österifrån. Genom avtal med Tyskland möjliggjordes att över detta land anordna import av mineraloljor från Rumänien. Avtalet rörde sig om en kvantitet av 5 000 ton i månaden. Transporten skulle ske med svenska tankvagnar, som för ändamålet ställdes till förfogande. Import av rumänsk olja kom också till stånd och fortsattes i viss utsträckning även under de närmast följande åren. Kvantiteten uppgick år 1940 till 6 300 ton samt åren 1941 och 1942 till resp. 26 100 och 13 500 ton. Därefter nedgick denna import till en obetydlighet. Av större omfattning var den import av smörjoljor från Rumänien, som

799 Import av flytande bränslen 1930-1949

1 /

\

\

- Bensin

* « » « M M . • mm.

•Motor- o. pc nnb *änn<)lja Dlja

\x

/'

>

/

1 / i 1

j j

1 1 II 1 / 1

i i

>L

1/

\ |

/•—f

• •

— M

."

.

.*»' **'

1932 1931

1934 1933

1936 1935

/ /

\\ \

"^ • U ^ ...^ r-- L —

— 1930

M

^ ^ *

19 37

N

1940 1939

••''' •»....,

^ -mm—a.

1942 1941

S*

'''

1944 1943

1946 1945

1948 1947

800 under de senare krigsåren ägde rum. F r å n Sovjetunionen erhölls efter avtal med därvarande myndigheter under år 1941 en kvantitet av huvudsakligen fotogen och motorbrännolja om sammanlagt ca 10 000 ton. Importen av mineraloljor västerifrån kunde fr. o. m. år 1941 i viss mån återupptagas tack vare överenskommelserna med Tyskland och västmakterna om den s. k. lejdtrafiken. De ursprungliga överenskommelserna härom innefattade rätt till import av petroleumprodukter till en kvantitet av 15 000 ton per kvartal. De införda varorna skulle helt reserveras för försvarets behov. Denna regel upprätthölls även i fortsättningen. I princip medgavs från amerikanskt håll i slutet av 1942 en ökning av importkontingenten till 30 000 ton per kvartal. Överenskommelsen för 1944 innebar hittransport med 8 tankfartyg för helt år. Mineraloljeimporten genom lejdtrafiken redovisas i HK:s statistik sålunda:

1941 1942

;^ n ( t a l filrt y* 4 5

Importkvantitet ion 55 900 68 500

119900 Ar

Ar

. . . .*?** 9 2

Importkvantitet ton 127 200 26 600

398 100

fartyg

1944 1945 Summa

Lejdimporten bestod till ca 30 % av bensin och till ca 70 % av mörka oljor. Importen av fotogen var obetydlig. Bensinen omhändertogs av armén och flyget, de mörka oljorna av marinen. Närmast för handhavande av oljeimporten från Rumänien bildades i juli 1940 på initiativ av BK såsom ett för oljebolagen gemensamt importorgan ett företag, benämnt Förenade Svenska Oljeimportörers AB (F. S. O- A.). Importen västerifrån genom lejdtrafiken verkställdes av reservförrådsnämnden och marinen. Sedan kriget i Europa avslutats i maj 1945 och västspärren som följd därav hävts, kunde det förväntas, att importen av flytande bränslen åter skulle komma i gång i vidgad omfattning. Det var dock att förutse, atl denna import under den första tiden måste bli jämförelsevis begränsad, främst av det skälet att tonnage i tillräcklig omfattning icke komme att stå till förfogande. För att säkerställa att den ifrågavarande importen finge den lämpligaste sammansättningen och komme de mest angelägna behoven till godo syntes det önskvärt att densamma underkastades statlig kontroll. Av detta skäl utfärdade Kungl. Maj :t den 25/5 1945 kungörelse angående i m p o r t r e g 1 e r i n g för mineraloljor. Regleringen, vilken trädde i tilllämpning den 1/6 1945, innebar, att införseln av såväl rå mineralolja som bensin och andra raffinerade brännoljor icke fick ske utan tillstånd av BK. Fortfarande liksom förut under kriget behärskades den internationello omsättningen av mineraloljor av de allierade makternas kontrollorgan. I juli 1945 träffades vid förhandlingar med dessa organ en preliminär överenskommelse om lösgivande för import till Sverige under en 12-månadersperiod, räknat från den 1 juli, av 300 000 ton mineraloljor, varav 40 000

801 ton smörjoljor. Tills vidare fick, i avbidan på överenskommelsens godkännande av vederbörande amerikanska och brittiska myndigheter, import äga rum i förskott på blivande importkvoter. Hela importkvantiteten skulle enligt överenskommelsen användas för civil förbrukning. Den import, som sålunda började komma i gång, verkställdes till större delen genom oljebolagens förutnämnda gemensamma importföretag, F. S. O. A. Härvid tillgick i huvudsak så, att BK gav direktiv beträffande kvaliteter och kvantiteter inom ramen för tid efter annan fastställda kvoter, varefter F. S. O. A. från de olika oljebolagen inhämtade offerter och efter prövning av anbuden inköpte laster för oljebolagens gemensamma räkning och ombesörjde befraktningen. De importerade varorna inlagrades för bolagen samfällt i förefintliga lediga cisternutrymmen. Tämligen snart inträffade emellertid omständigheter, som helt förändrade situationen. Exporten från produktionsländerna frigavs redan i slutet av november 1945 och tanktonnaget befriades från den internationella sjöfartspoolens kontroll. Ungefär samtidigt upphävdes konsumtionsregleringen i Sverige i viktiga delar och avvecklingen av statslagren samt dessas överförande i bolagens ägo påbörjades (se nedan sid. 805, 833). Under sådana förhållanden syntes ej längre föreligga skäl för bibehållande av anordningen med samfällda inköp. Under våren 1946 avvecklades därför F. S. O. A:s verksamhet som gemensamt import- och fördelningsorgan för oljebolagen och dessa återvunno sin ställning som självständiga importörer. Importregleringen genom BK kvarstod, men tillämpades nu så, att bolagen i regel erhöllo de importlicenser de begärde, eftersom det numera ankom på dem att svara för att marknadens behov tillgodosågos. Någon kvotering förekom därför icke. Importen av mineraloljor, som fr. o. m. år 1946 kom väl i gång, inriktades givetvis i första rummet på att öka tillgången på bensin för att möta drivmedelsbehovet för motorfordonsparken, som nu snabbt omställdes frän gengas- till oljedrift. I ännu högre grad stegrades emellertid importen av eldningsolja, och denna utveckling gynnades frän BK:s sida, enär det med hänsyn till den fortfarande knappheten på fasta bränslen ansågs önskvärt att i största möjliga omfattning genom oljeeldning kunna ersätta förbrukningen av kolbränslen och ved såväl inom industrien som i fråga om fastighetsuppvärmningen. Denna tendens gjorde sig särskilt gällande under åren 1946 och 1947. Därefter befanns lämpligt att slå in på en motsatt väg med tillbakahållande i stället av expansionen i fråga om oljeeldningen. Orsaken härtill var, att mineraloljorna nu drabbades av den av valutaskäl införda allmänna importbegränsningen. En anmärkningsvärd ökning i förhållande till förkrigsläget företedde fr. o. m. år 1946 importen av råolja. Det sammanhängde med den relativt kraftiga tillväxten av den inhemska raffineringsindustrien, där vid sidan av den tidigare ende producenten, A. Johnson & Co., som numera drev raffi-

802 neringsverksamhet på två ställen (Nynäshamn och Malmö), tillkommit ett nytt företag, Koppartrans AB med raffineringsverk i Göteborg, vilket dock sattes i drift först under år 1949. Importen av mineraloljor för bränsle- och belysningsändamål redovisas för åren 1936—49 i nedanstående tablå (ton). Ar

1936/38 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949

Bensin1

488 500 574 000 246 800 45 000 42 700 30 200 32 600 35 600 441 000 643 500 534 000 503 200

Fotogen ni. m.

105 600 136 800 54 300 28 000

— — — 14 900 119 700 131 200 175 900 169 000

.Motor- o. pannbrännolja

436 400 628 300 194 300 50 400 46 000 87 500 81 500 107 400 729 800 1 763 400 1 866 800 1 755 300

1 Råolja

Summa

80 600 64 800 6 600

— — — — 14 300 459 800 476 600 575 000 466 500

1 111 100 i 403 ooo 502 000 123 '.00 88 700 117 700

114100 172 200 l 750 300 3 014 700 3 151 700 2 894 000

1 Importen av bensin an ges i handelsstat stiken i rymd. Omräkning till vikt har här skett enligt relät onen 1 m 3 =728 4 kg.

Handel, distribution och lagring av mineraloljebränslen. Handeln med och omsättningen av mineraloljebränslen fortgick efter krigets utbrott till en början i ungefär samma banor som under normala förhållanden. Oljebolagen importerade som förut från sina vanliga inköpskällor och ombesörjde distribution och detalj försälj ning genom det nät av försäljningsställen, som stod till deras förfogande. En viss samverkan ägde rum bolagen emellan genom den förut omnämnda Brännoljecentralen, till vars uppgifter bl. a. hörde att biträda bensin- och oljenänmden (sedermera BK) vid försörjningens planenliga ordnande, att föranstalta om lagring av flytande bränslen, tillhöriga statliga myndigheter, förflyttning av statliga förråd, förmedling av leveranser till krigsmakten etc. samt att rapportera om lagringsmöjligheter, inneliggande lager och lediga cisternulrymmen m. m. I och med den begränsning av tillförseln utifrån, som skedde under våren 1940 först genom isblockaden och senare genom västspärrens tillkomst, upphörde till största delen den enskilda importen. Den import, som sedermera upptogs genom lejdtrafiken, handhades av RFN och de militära förvaltningsmyndigheterna. Av statliga myndigheter och företag omhändertogs även större delen av de kvantiteter ersättningsbränslen av skilda slag, som i stigande omfattning framkommo. Oljebolagens självständiga affärsrörelse beskars på detta sätt alltmer och deras verksamhet begränsades väsentligen till att för det allmännas räkning vårda de upplagda förråden, att ombesörja transporter och leveranser samt att sköta försälj-

803 ningen enligt BK:s anvisningar. Bolagen togos även i anspråk för distribution och försäljning av gengasbränsle. Lagren av importerade flytande bränslen voro vid krigsutbrottet, som förut nämnts, icke särskilt stora. Detta sammanhängde främst med den begränsade kapaciteten hos förefintliga cistern- och distributionsanläggningar, vilka — frånsett de militära anläggningarna — voro avpassade efter importörernas löpande affärsrörelse. Genom en förordning den 10/6 1938 (nr 367) hade av beredskapsskäl stadgats skyldighet för importörerna att hålla ett ständigt lager av flytande bränslen, motsvarande för varje huvudslag därav viss av Kungl. Maj :t föreskriven andel av vederbörande importörs omsättning under näst föregående år. Fr. o. m. den 1/7 1939 var lagringsskyldigheten bestämd till 20 % av omsättningen — det högsta som man ansåg sig kunna kräva med hänsyn till då förefintliga lagringsmöjligheter. Under hösten 1939 och fram ungefär till mitten av januari 1940 ökades genom forcerad import — under viss statlig påtryckning lagerhållningen förhållandevis kraftigt. Den översteg i själva verket den faktiska lagringskapaciteten och möjliggjordes blott därigenom att en del tankbåtar fingo kvarligga på demurrage i hamnarna. Detta ställde sig givetvis mycket dyrbart och kunde därför ej beräknas pågå längre tid. Genom importstoppet löstes svårigheterna av sig själva genom den lagerminskning som oundvikligen inträdde till följd av den fortgående förbrukningen. Vid aprilkrisens utbrott utgjorde beståndet av oljebolagens lager ca 20 % av årsomsättningen för tunga oljor och närmare 30 % för bensin och fotogen. Medräknas RFN:s lager, uppgick totala lagerbeståndet till ca 35 % av föregående års förbrukning. Det var alltså på en lagerhållning av nämnda storlek — vilken trots de ogynnsamma import- och lagringsförhållandena nått ganska långt utöver vad lagringstvånget fordrade — som den civila försörjningen måste baseras, sedan avspärrningen kommit till stånd. Självklart är, att under därefter rådande förhållanden någon viss lagerhållningsskyldighet för importörerna ej vidare kunde göras gällande. Vad försvarets behov beträffar måste även dessa till en början i stor omfattning täckas från de allmänna förråden, då den militära lagerhållningen vid krigsutbrottet långt ifrån nådde den storlek som i gällande krigsförvaltningsplaner ansetts ur säkerhetssynpunkt oeftergivlig. Redan tidigt började vid fördelningsplanernas uppgörande att avdelas vissa kvantiteter flytande bränslen till bildande av krigsreserver för militära behov. Dessa kunde sedermera successivt ökas framför allt därigenom att importen västerifrån jämlikt träffade överenskommelser helt reserverades för militära ändamål, varjämte sä till väsentlig del blev fallet även med den inhemska produktionen av skiffer- och spritbränslen. Till nämnda resultat bidrog även den noggranna reglering av den övriga förbrukningen, som efter hand organiserats, liksom ock gengasdriftens kraftiga frammarsch.

804 Med stöd av beslut, som fattas vid 1939 års lagtima riksdag, träffades nämnda år mellan staten och Svenska lantmännens riksförbund avtal angående upplagring genom förbundets försorg vid vissa lagercentraler och hos enskilda jordbrukare av förråd av fotogen eller motorbrännolja för traktordrift m. m., mot garanti att de upplagda lagren komme att undantagas från eventuellt framdeles ifrågakommande beslag eller annat statligt förfogande. Till följd av mellankommande hinder blevo de planerade anordningarna endast i mindre omfattning förverkligade. Större betydelse fick det beslut vid 1940 års riksdag, varigenom statsmedel anvisades för byggande av dels ett 20-tal lagercentraler för jordbrukets drivmedelsbehov, vardera om ca 1 000 m 3 , och dels ett större antal småcisterner för åstadkommande av konsumentlager hos jordbrukarna själva. De större anläggningarna skulle vara statens egendom och genom RFN:s försorg uthyras till enskilda eller sammanslutningar, medan lagerhållningen skulle handhas antingen av lantmannaorganisationer eller av importörerna eller ock av RFN; i verkligheten blev det sistnämnda fallet. Kraftiga anstalter vidtogos i övrigt för åstadkommande i större skala av väsentligt ökade lagringsutrymmen för flytande bränslen såväl för civila som för militära behov. Anslag härför anvisades av 1939—42 års riksdagar till sammanlagt belopp av över 30 milj. kr. Även vid senare riksdagar anslogos medel för hithörande ändamål. En del av de på sådant sätt tillkomna cisternanläggningarna voro bombsäkra, d. v. s. insprängda i bergsrum. De övriga voro antingen ovanjordanläggningar eller mer eller mindre helt i jord nedschaktade anläggningar. Vid 1943 års slut hade man nått därhän, att cisternanläggningar funnos inrättade med en maximal lagringskapacitet av ca 1 240 000 m 3 flytande bränsle, därav vid s. k. oceananläggningar ca 1 100 000 m 3 . Av hela cisternutrymmet var ungefär 600 000 m 3 avsett för bensin, 120 000 m 3 för fotogen och 520 000 för mörka oljor. De statliga lagringscisternerna innefattade närmare 30 % av totalutrymmet, de privatägda något över 70 %. Då man näppeligen torde kunna räkna med mer än i genomsnitt ca 65 % fyllningsgrad som praktiskt möjlig, skulle angivna totala cisternutrymme kunna anses ha möjliggjort en lagerhållning av genomsnittligt ungefär 800 000 m \ Cisterner rymmande omkring 210 000 m 3 voro att anse som bombsäkra. I regel skulle, enligt de vid anslagens beviljande meddelade villkoren, kostnaderna för erforderliga sprängningsarbeten till åstadkommande av bombsäkra lagringsrum helt åvila statsverket. Cisternbyggnaderna avsägos ävenledes skola i stor utsträckning uppföras och bekostas av staten. Bock förutsattes även, att arbetena skulle kunna utföras genom vederbörande enskilda företags försorg, varvid statslån kunde erhållas mot skälig ränta. Bägge sätten kommo till användning, det förra som regel när staten var ägare till marken. De statliga arbetena utfördes av väg- och vattenbygg-

805 nadsstyrelsen, som till en början även handhade förvaltningen av de uppförda cisternbyggnaderna. De av staten i egen regi uppförda anläggningarna avsågos skola kunna mot hyra upplåtas åt enskilda företag. Ursprungligen tänkte man sig att detta skulle bli regeln, då statlig lagring antogs endast skola äga rum i mindre omfattning som ett komplement till de enskilda företagens lagring. Beträffande för militärt bruk direkt avsedda anläggningar — närmast sådana som planerats för marinens behov — förutsattes dock, att dessa skulle kunna uthyras till eller övertagas av vederbörande militära myndigheter. Någon uthyrning av statliga lagerrum till enskilda kom till en början icke till stånd, beroende på att oljebolagens lager, när anläggningarna stodo färdiga, voro nästan uttömda, varför bolagen icke hade behov av större cisternutrymmen än de själva disponerade. Vid tidpunkten i fråga hade däremot olika statliga myndigheter — närmast RFN men även militära förvaltningsmyndigheter — avsevärda lager, för vilka utrymmen måste anskaffas. För RFN:s lager togos därför statens anläggningar i stor utsträckning i anspråk. I vissa fall omhändertogs vården av sådana lager av oljebolagen — det gällde helt naturligt lagren i anläggningar som uppförts å bolagens mark — i andra fall ombesörjde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom särskild personal vården för RFN:s räkning eller ock sköttes förvaltningen direkt av RFN. Senare blevo en del av de statliga anläggningarna förhyrda av bolagen, men i den mån de togos i anspråk för lagring för statens räkning skedde från bolagens sida återuthyrning till statlig myndighet. Avvecklingen fr. o. m. år 1946 av den icke militära statliga lagringen medförde, att bolagen successivt övertogo statens oljeanläggningar till nyttjande för egen räkning utom till den del som de alltjämt voro behövliga för den militära förrådshållningen. (Rörande RFN:s cisternförvaltning se sid. 918.) Sedan handeln ined flytande bränslen i slutet av år 1945 i väsentliga hänseenden frigivits, kunde 1938 års förordning om lagringsskyldighet åter bringas i tillämpning. Fr. o. m. den 1/1 1947 blev lagringsprocenten, så som den genom en tidigare kungörelse bestämts, 25 % för bensin och fotogen, varemot den för motor- och pannbrännolja nedsattes till 15 %. Kungl. Maj :t medgav i december 1947, att BK fick meddela dispens från hithörande föreskrifter, i den mån den aktuella försörjningssituationen befunnes i särskilda fall påkalla lättnader därutinnan. I februari 1943 träffade BK i samråd med RFN överenskommelse med de sex i Brännoljecentralen företrädda bolagen, varigenom dessa förbundo sig att samverka med BK och andra statliga organ i en ny organisation, benämnd D r i v m e d e l s c e n t r a l e n , med uppgift att i händelse av krig eller krigsfara medverka vid distribution och undanförsel av motor-

806 bränslen och smörjmedel samt att i enlighet med BK:s anvisningar planlägga denna verksamhet. Drivmedelscentralen, för vilken Kungl. Maj:t fastställde instruktion den 16/4 1943, ingångsatte omedelbart erforderliga planläggningsarbeten, vilka avslutades på hösten 1944. Därefter kvarstod Drivmedelscentralen såsom rent beredskapsorgan. Sedan riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap övertagit BK:s uppgifter av beredskapskaraktär, träffades ny överenskommelse med Drivmedelscentralen och ny instruktion för densamma fastställdes den 9/4 1948. För planläggning i övrigt av beredskapsåtgärder i fråga om flytande bränslen och ersättningsmedel därför tillsattes år 1944 inom folkhushållningsdepartementet en kommitté (1944 års drivmedelsutredning), vilken i november 1945 avgav betänkande och förslag i ämnet. Beredskapsplaneringen har sedermera på detta som på andra områden fullföljts av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Skifferolja. Frågan om att för framvinning av flytande bränsle utnyttja Sveriges betydande oljeförande skiffertillgångar blev aktuell redan under första världskriget. Vissa utredningar i ämnet verkställdes då och ett företag bildades med avsikt att igångsätta en svensk skifferoljeindustri. Det påbörjade uppförandet av en fabriksanläggning för ändamålet avbröts emellertid, sedan oljeimporten efter kriget återupptagits. Praktisk betydelse fingo försl de arbeten på området som sedermera utfördes av ingenjören S. V. Bergh och som ledde till åstadkommandet av en försöksanläggning vid KinneKleva å Kinnekulle. Denna anläggning förvärvades år 1932 av staten och ställdes under marinförvaltningens tillsyn i syfte att främja arbetet för säkerställande av flottans oljebehov. Vid 1939 års höstriksdag anslogos medel för Kinne-Kleva-verkets utbyggande i industriell skala med en beräknad årsproduktion av ca 10 000 ton olja. Arbetet för verkets uppförande sattes omedelbart i gång och driften där kunde under sommaren 1941 påbörjas. Produktionen fortgick under de närmast följande åren och nådde i allmänhet en kvantitet av ca 7 000 ton råolja per år. Vid sidan av arbetena vid Kinnekulle pågingo genom en av Ingeniörsvetenskapsakademien tillsatt kommitté undersökningar angående tillgodogörandet av oljeskiffertillgångar i Närke och Östergötland. Av i ämnet avgiven rapport framgick, att betydande och på sina ställen relativt lätt tillgängliga skifferlager funnos därstädes med en oljehalt uppgående — å:minstone i förstnämnda landskap -— å sina ställen ända till 7 % mot omkring 4 % vid Kinnekulle. I skrivelse till Kungl. Maj :t i april 1940 framhöll akademien önskvärdheten av fortsatta undersökningsarbeten i syfte att få underlag för en detaljplan beträffande upprättandet av ett större skifferoljeverk i Närke. Något senare anförde akademien, att — ehuru det varit

807 önskvärt om man, innan ett större skifferoljeverk anlades, kunnat få tid att i detalj utreda hithörande tekniska och ekonomiska problem — beslut i rådande läge syntes böra omedelbart fattas om uppförande av åtminstone en destillationsenhet i full skala, samtidigt som geologiska undersökningar och övriga forskningsarbeten forcerades, så att deras resultat kunde tillgodogöras vid anläggningens iordningställande. I anledning av Ingeniörsvetenskapsakademiens framställningar tillkallade chefen för handelsdepartementet enligt kungl. bemyndigande den 24/5 1940 sakkunniga för undersöknings- och försöksverksamhet på oljeskifferområdet, innefattande jämväl frågor som sammanhängde med den tilltänkta försöksanläggningens utbyggande till ett skifferoljeverk i full skala. Då det med hänsyn till det försämrade försörjningsläget måste anses brådskande att nå praktiska resultat av betydelse för hushållningen på brännoljeomrädet, hemställde BK i oktober 1940 — efter samråd med de sakkunniga — att åtgärder måtte, utan att avvakta slutförandet av deras utredning, omedelbart vidtagas för en fortsatt uppbyggnad av en skifferoljeindustri. Denna industri borde givas en fristående organisation, i vilken vid lämplig lidpunkt borde inordnas jämväl marinförvaltningens anläggningar vid Kinnekulle, vilka kunde betraktas som en första etapp av verksamheten. Byggnadsplanen borde inriktas på att åstadkomma den kvantitet råolja, som erfordrades för fyllande av landets årliga minimibehov av flytande bränslen. Den föreslagna skifferoljeindustrien borde enligt BK:s mening helt omhändertagas av staten och bedrivas av ett statligt bolag, till vars förfogande ställdes kapital i den omfattning som erfordrades för den första anläggningens bekostande och drivande samt förberedandet av ytterligare anläggningar ävensom för forskningsarbeten särskilt i fråga om biprodukternas tillgodogörande. Frågan förelades av Kungl. Maj :t 1940 års urtima riksdag i en proposition, vari förordades att åtgärder omedelbart vidtoges i av BK angiven riktning. Med bifall till propositionen beslöt riksdagen alt till teckning av aktier i det tilltänkta statliga bolaget anvisa ett anslag av 15 milj. kr. På nyåret 1941 konstituerades det nya bolaget under namnet S v e n s k a S k i f f e r o l j e A B med säte i Örebro. Bolagets ändamål angavs vara att bedriva rörelse avseende utvinning av oljor ur svenska skiffertillgångar samt annan därmed förenad verksamhet av teknisk, industriell eller kommersiell art. Det bestämdes, att bolagets första anläggning skulle uppföras i två delar med ungefär lika kapacitet, den ena enligt den Berghska metoden, som tillämpades vid Kinnekulle, den andra enligt en metod som utarbetats av AB Industrimetoder närmast efter mönster av i Estland använt system. Bolaget trädde omedelbart i verksamhet och vidtog förberedelser för uppförande av ett skifferoljeverk vid K v a r n t o r p i Närke. Efter förnyad framställning av BK inhämtade Kungl. Maj :t redan på våren 1941 riksdagens samtycke till Kvarntorpsanläggningens ytterligare

808 utbyggnad. Aktiekapitalet höjdes därvid till 26 milj. kr. Den nu besluitade utbyggnaden skulle ske så, att anläggningen komme att omfatta fyra ngnsenheter, vardera med en kapacitet för avverkning av ca 500 ton skiffer per dygn, nämligen två enheter enligt Berghs system, en enhet enligt AB Industrimetoders och en enhet enligt en metod, benämnd Rockesholmsmetoden, utgörande en under första världskriget utprovad variant av sedan gammalt i Skottland tillämpat system. Den angivna kombinationen av metoder motiverades därmed, att samtliga ansetts fullt brukbara, medan ingen med visshet ännu kunde sägas vara de andra ur alla synpunkter överlägsen, samt att kombinationen medförde vissa tekniska fördelar. Den beredde därjämte möjlighet att under likartade driftförhållanden jämföra och bedöm» de olika metoderna. Anordningar vidtogos sedermera under året för prövning av ä n n u en metod för skiff erolj ef ramställning, efter sin upphovsman benämnd Ljungströmsmetoden. Metoden, vilken syftade till att väsentligt reducera såväl anläggnings- som driftkostnaderna, gick i princip ut på att genom uppvärmning medelst elektrisk energi direkt i skifferberget från detta avdriva oljeångor och gas, varefter dessa på liknande sätt som vid de förut kända tillverkningsmetoderna kyldes i en kondensationsanläggning ovan mark. Svenska Skifferolje AB:s anläggningar vid Kvarntorp togos i drift i april 1942, och de uppnådda resultaten visade sig väl motsvara förväntningarna. De vid produktionen erhållna tyngre fraktionerna omhändertogos av marinen och kommo till användning som eldningsolja i örlogsfartygen. De lätta fraktionerna upplagrades däremot tills vidare i avvaktan på slutförande av experiment angående deras användbarhet för framställning av olika raffinerade produkter. Fr. o. m. den 1/7 1943 sammanslogos organisatoriskt de båda skifferoljeverken i Kinne-Kleva och Kvarntorp därigenom att skifferoljebolaget övertog förstnämnda anläggning och införlivade den med sin verksamhet. Genom beslut av samma års riksdag bereddes möjlighet för ytterligare utbyggnad av båda verken, så att en sammanlagd produktionskapacitet nåddes av ca 80 000 ton per år, vilket innebar mer än en fördubbling av den förutvarande. En mindre del av tillverkningen kom nu till användning vid fisket för utdrygning av den för dess behov avsedda motortjäran. Förberedelser vidtogos för byggande vid Kvarntorp av ett raffineringsverk, där de vid oljeframställningen erhållna lättare derivaten kunde undergå förädling. I avvaktan på färdigställandet av denna anläggning upptogs under år 1943 raffinering av de förut hos bolaget upplagrade förråden av lättare oljor vid A. Johnson & Co:s raffineringsverk i Nynäshamn. Den härvid erhållna skifferbensinen togs i anspråk för framställning av ett för bildrift användbart blandningsbränsle, benämnt motyl 25, vilket bestod av 75 % skifferbensin och 25 % motorsprit. Därjämte framställdes vissa kvantiteter skifferfotogen, vilka emellertid, för att bliva bättre användbara, tillsattes med

809 .")() % mineralfotogen. De raffinerade produkterna inköptes enligt Kungl. Maj:ts beslut av RFN och försåldes enligt BK:s anvisningar. På sommaren 1944 togs skifferbolagets egen raffineringsanläggning i bruk. Av produktionen bestod från denna tid ungefär 35 % av bensin, 10 % av fotogen och 55 % av mörka oljor. De sistnämnda disponerades som förut helt för marinens räkning. Driften vid Kinne-Kleva nedlades under 1946. T o t a l p r o d u k t i o n e n a v r å s k i f f e r o 1 j a uppgick för tiden fram t. o. m. tillverkningsårct 1947/48 till följande kvantiteter: 1941/42 1942/43 1943/44 1944/45 1945/46 1946/47 1947/48

1 500 m 3 29 600 » 46 400 » 90 100 » 84 300 » 66 800 . 51 000 »

Att produktionen nedgick under år 1946/47 stod i samband med den rikligare tillgången fr. o. m. detta år på importerade flytande bränslen. En ytterligare nedgång inträffade under följande år på grund av de från hösten 1947 genomförda restriktionerna för elkraftens användning, vilka tvingade skifferbolaget att tills vidare inställa oljeutvinningen ur det mycket kraftslukande s. k. Ljungströmsfältet. I stället utbyggdes anläggningarna för Berghsmetodens tillämpning, varigenom den uppkomna produktionsminskningen beräknades kunna framdeles elimineras. Försäljningen av färdiga skifferoljebränslen redovisas för aren 1942/43— 1947/48 sålunda ( m 3 ) : Bensin oraff.

1942/43 1943/41 1944/45 1945/40 1946/47.. . 1947/48

5 200 4 300 100

Bensin o. fotogen raff.

200 I 200

35 ooo 16 100 25 100 10 000

Motorbrännolja raff.

700 100

Eldningsolja

23 200 33 200 50 500 49 100 45 000 28 800

Beträffande prissättningen på skifferbolagets produkter fastställdes är 1944 vissa principer, vilka inneburo att bolagets oljepris, så länge försvaret var den väsentliga avnämaren, skulle lämna full täckning för de direkta driftkostnaderna samt kostnaderna för anläggningarnas underhåll och vidmakthållande. Priset skulle därjämte medge utgifter för teknisk forskning och utveckling inom bolagets verksamhetsområde men däremot icke avskrivningar och räntor ä anläggningskapitalet. Skifferoljebolagets ekonomi och finansieringen av dess verksamhet är icke anledning att här närmare ingå på. Det må blott nämnas, att bolaget ursprungligen bildats med ett aktiekapital av 15 milj. kr., vilket redan år 9—226555 I I

810 1942 ökades till 26 milj. kr. samt efter övertagandet av marinens skifferverk vid Kinne-Kleva till 29,2 milj. kr. Större delen av detta aktiekapital avskrevs senare jämte betydande låneanslag, som successivt anvisats. För förnyad aktieteckning anslogos sedermera ytterligare medel, och avsevärda belopp ställdes för varje år såsom investerings- eller driftbudgetsanslag till bolagets förfogande. Aktiekapitalet utgjorde år 1950 23 milj. kr. Sammanlagt hade t. o. m. budgetåret 1950/51 medel anvisats för bolagets verksamhet till ett belopp av över 110 milj. kr. De senare årens anslag avsågo, förutom täckning av direkta driftförluster, att möjliggöra fortsatt utbyggnad av anläggningarna och rationalisering av driften samt anordningar för tillvaratagande av biprodukter. År 1948 tillkallade handelsministern sakkunniga för att utreda frågan om skifferoljebolagets framtida verksamhet. I sitt utlåtande föreslog utredningen enhälligt, att utbyggnaden av bolagets anläggningar vid Kvarntorp skulle fullföljas. Utredningen hade icke funnit den omständigheten att verket i sitt förefintliga skick ginge med förlust och att företaget redan kostat det allmänna betydande belopp böra föranleda verksamhetens uppgivande. Vägen till förbättring av driftresultatet borde gå genom dels rationalisering av såväl produktionsapparat som drift och dels ytterligare utveckling av tillverkningen av biprodukter samt ökning av företagets hela omslutning. I proposition till 1949 års riksdag anslöt sig handelsministern till utredningsmännens uttalade mening, att skifferoljeverket borde bibehållas och ytterligare utbyggas efter av utredningen föreslagna linjer. Statsutskottet yttrade i detta sammanhang, att vid bedömningen av bolagets framtida verksamhet största vikt måste läggas vid dennas betydelse ur beredskapssynpunkt, främst i händelse Sverige skulle avspärras utan att indragas i krig. Inhemsk oljeproduktion kunde ej ersättas av enbart lagring av oljor, enär lagren, om de ej kunde förnyas genom import, undan för undan komme att minskas under avspärrningstiden. Betydelsefullt vore även, all vid oljebolaget bedrivits en högst avsevärd forskningsverksamhet. EU nedläggande av driften skulle givetvis komma att synnerligen menligt inverka på forskningen på de områden, där skifferprodukter kunde nyttiggöras inom landet. Riksdagens beslut gick också ut på, att hithörande verksamhet, främst av beredskapsskäl, borde alltjämt upprätthållas och utvecklas. Sulfitsprit. Redan före det andra världskriget förekom i viss utsträckning användning av sprit som bilbränsle i form av en spritblandning, benämnd lättbentyl, innehållande 25 % alkohol och 75 % bensin. Den härvid förbrukade spriten härrörde från produktionen vid de sulfitspritfabriker, vilka inrättats vid åtskilliga sulfitcellulosafabriker för utnyttjande av därstädes fallande avfallslutar.

811 Att i görligaste mån utöka denna spritproduktion för att därigenom vinna ersättning för importerat bilbränsle framstod redan från krigets början som ett viktigt önskemål. Vid krigsutbrottet voro 20 sulfitspritfabriker i verksamhet. Produktionen vid dessa beräknades kunna vid full drift inom sulfitcellulosafabrikerna uppdrivas till 67 milj. normalliter (ca 35 milj. liter 95 % sprit). Under åren närmast före kriget hade produktionen dock stannat vid ca 55 milj. normalliter, d. v. s. ej fullt 30 milj. liter 95 % sprit. När år 1934 en allmän reglering på spritmarknaden genomfördes, utgick man från att svårighet skulle uppstå för sulfitspritfabrikerna att avsätta sin normala produktion. Därför försågs sprittillverkningen med en spärr mot expansion, som låg i att Kungl. Maj :ts medgivande skulle erfordras för produktion av större kvantitet än 40 milj. normalliter, varjämte avsättningen av viss del av tillverkningen ansågs böra säkerställas genom särskilda tvångsföreskrifter. För att trygga sulfitspritfabrikernas avsättningsmöjligheter infördes i avtal mellan staten och AB Vin- & Spritcentralen bestämmelse om att spritcentralen årligen ägde uppköpa en kvantitet av högst 40 milj. normalliter sulfitsprit, en kvantitet som dock sedermera successivt ökades. Skyldighet stadgades vidare för importörer och tillverkare av bensin att inköpa dylik sprit i en omfattning, som av Kungl. Maj:t kvartalsvis fastställdes till en viss procentuell andel av importen resp. tillverkningen av bensin. Till förbrukarna distribuerades denna sprit såsom beståndsdel i förutnämnda blandningsbränsle, lättbentyl. Direktiven rörande spritmarknadens reglering innehöllo bestämmelser jämväl angående grunderna för prissättningen å den sprit, som inköptes av spritcentralen. Det visade sig vid företagen undersökning, att någon ökad spritproduktion vid redan förefintliga fabriker icke var att påräkna, såvida icke de gällande prissättningsgrunderna för sprit från dessa fabriker ändrades. För anläggande av nya fabriker eller utvidgning av äldre fabriker syntes erforderligt, att från statens sida lämnades vissa garantier rörande avsättningen av den tillverkade spriten samt därjämte även att lånemöjligheter på fördelaktiga villkor bereddes företagen. I proposition till 1939 års urtima riksdag (nr 45) hemställde Kungl. Maj:t dels att AB Vin- & Spritcentralen måtte medgivas rätt att träffa avtal angående uppförande av nya sulfitspritfabriker och leverans av motorsprit från dessa samt angående inköp av sådan sprit från äldre företag, allt i huvudsaklig överensstämmelse med vissa i propositionen angivna grunder, dels att Kungl. Maj :t måtte bemyndigas utfärda erforderliga bestämmelser för sakens behöriga ordnande och med spritcentralen träffa överenskommelse om behövliga ändringar i och tillägg till tidigare avtal. Propositionen bifölls av riksdagen, som därjämte anvisade 5 milj. kr. för långivning till uppförande av nya sulfitspritfabriker eller utvidgning av äldre dylika. För samma ändamål anvisade riksdagen senare ytterligare 13 milj. kr.

812 Jämlikt av Kungl. Maj:t i enlighet med riksdagens beslut fastställda grunder träffade AB Vin- & Spritcentralen dels leveransavtal med AB Svensk Sprit såsom ombud för de äldre sulfitspritfabrikerna, dels ock en serie avtal med olika cellulosaindustriföretag om anläggande av nya eller utvidgning av äldre spritfabriker och leveranser från dessa. Genom avtalen förbundo sig fabrikerna att till spritcentralen leverera all av dem tillverkad sprit, som icke användes i deras egen rörelse, medan bolaget åtog sig att under avtalstiden inköpa ifrågavarande sprit till priser, beräknade efter i avtalen angivna grunder. Priset innefattade förutom viss vinst täckning för samtliga produktionskostnader, däribland amortering av anläggningskostnaderna med en sjundedel om året för redan befintliga fabriker och en tiondel om året för de nya. Avtalet med AB Svensk Sprit löpte med ett års ömsesidig uppsägning, dock längst till den 1/4 1947. Avtalen angående de nya spritfabrikerna gällde i tio år utan uppsägning. En väsentlig utvidgning av produktionskapaciteten för sulfitsprit kom genom dessa åtgärder till stånd. Lån för nyanläggning eller utvidgning av fabriker lämnades till 16 företag, avseende anläggningar vid 18 sulfitfabriker. Totala lånesumman var 10,8 milj. kr. Flertalet av de ifrågavarande anläggningarna voro färdigställda redan under åren 1941 och 1942. Totala kapaciteten för tillverkning av sulfitsprit vid full normal drift beräknades år 1941 skola efter den verkställda utbyggnaden uppgå till ca 150 milj. normalliter ( = närmare 80 milj. liter 95 % sprit), enligt en senare beräkning till närmare 200 milj. normalliter (d. v. s. omkring 100 milj. liter 95 % sprit). På grund av de försvårade exportmöjligheterna för pappersmassa, vilka föranledde en väsentlig minskning i massaproduktionen, kunde kapaciteten vid spritfabrikerna emellertid ingalunda helt utnyttjas. Exportsvårigheterna drabbade framför allt tillverkningen av starkmassa för papperstillverkning, i betydligt mindre grad tillverkningen av blekt massa, särskilt silkecellulosa, vilken därför i förhållandevis stor omfattning kunde upprätthållas. Detta var så till vida fördelaktigt som spritutbytet vid tillverkning av silkecellulosa var större än vid tillverkning av papperscellulosa, nämligen i förra fallet 130 ä 135 liter per ton massa vid de bäst utrustade fabrikerna mot vanligen blott 80 å 90 liter i senare fallet. Emellertid bedrevos intensiva undersökningar för att fullkomna vissa redan tidigare utformade metoder att utan hänsyn till massautbytet uppdriva spritproduktionen. En sådan metod var att vid sulfitprocessen driva nedkokningen längre än vanligt, varvid spritutbytet kunde avsevärt ökas. Den härvid erhållna massan blev kvalitativt mindervärdig men kunde få användning som kreatursfoder (fodercellulosa). Ett spritutbyte av ca 160 liter per ton massa kunde i detta fall erhållas. Det visade sig möjligt att driva nedkokningen av veden ännu längre, så att man vid tillverkningen praktiskt taget helt siktade på spritutvinningen med åsidosättande av massatillverkningen. Den spritutvinning, som kunde uppnås på detta sätt, visade

813 sig kunna nå upp ända till 180 liter per ton massa. Då spritpriset här måste komma att ställa sig oproportionerligt högt, befanns sistnämnda metod dock icke praktiskt användbar. Andra metoder gingo ut på direkt utvinning av sprit genom försockring av trä, antingen genom att behandla finfördelad ved med utspädd svavelsyra under tryck och hög temperatur (den s. k. defibratormetoden) eller genom att mala veden tillsammans med koncentrerad svavelsyra. För praktisk prövning av träförsockringsförfarandets möjligheter träffade BK på hösten 1940 avtal med Korsnäs AB om uppförande med visst statligt stöd av en fabrik för sprittillverkning enligt defibratormetoden, avsedd för en årstillverkning av omkring 3 milj. liter. Anläggningen blev färdig följande år och leveranserna därifrån togo sin början. Det visade sig emellertid snart, att den ifrågavarande metoden icke kunde i praktiken utnyttjas på ett ur teknisk och ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt, varför tillverkningen snart nedlades. En helt annan praktisk betydelse erhöll metoden med långt driven nedkokning av massaveden och tillverkning i samband därmed av fodercellulosa. Avtal slöts av BK på hösten 1940 med AB Svensk Sprit om tillämpning av detta förfaringssätt i syfte att dels utöka sprittillverkningen, dels bereda ökad tillgång på fodermedel, vara stor knapphet kunde befaras till följd av hindren för import av kraftfoder. Angående de under åren 1940—43 mellan nämnda bolag samt Foderintressentföreningen och Svenska Spannmåls AB träffade avtalen om leverans av fodercellulosa se sid. 300. Sammanlagt levererades under åren 1941—43 icke mindre än omkring 830 000 ton fodercellulosa. En viss del därav utgjordes emellertid av sulfatcellulosa, vid vars tillverkning något spritutbyte icke erhölls. I samma m å n som fodertillgången förbättrades upphörde inköpen av fodercellulosa och som följd därav nedlades tillverkningen under år 1943. För att kompensera tillverkarna för den ökade kostnaden vid sprittillverkningen enligt nu berörda metod tillerkändes dessa en särskild ersättning, s. k. lutavgift, varierande från 60 till 90 öre per liter av den på sådant sätt framställda spriten. Tack vare möjligheten att i relativt stor omfattning upprätthålla dels exporten av silkecellulosa, dels leveranserna av fodercellulosa kunde sulfitsprittillverkningen under krigsåren nå en storlek, som gjorde att den förmådde lämna ett icke föraktligt tillskott till bränsleförsörjningen, låt vara till dryga kostnader. P r o d u k t i o n e n a v s u l f i t s p r i t redovisas i statistiken sålunda: Tillverkningsår (1/10-30/9) 1936/37—1938/39 i genomsnitt 1939/40 1940/41 1941/42 1942/43

m1 50 % vara 55 700 64 900 90 700 145 500 114 200

_.„ . . . Trllverkmngsår 1943/44 1944/45 1945/46 1946/47 1947/48

m3 5Q %

^

76 000 99 000 146 700 152 000 146 100

814 P å grund av att tillverkningen av potatissprit under vissa år var starkt inskränkt måste under dessa år ej obetydliga kvantiteter sulfitsprit tagas i anspråk för förtäringsändamål. Den vida övervägande delen av sulfitspritproduktionen kom dock till användning som motorsprit, vars reningsgrad i allmänhet är 99,5 %. Försäljningen av skattefri sprit, d. v. s. den väsentliga delen av all försåld svensk sprit av annat slag än förtäringssprit, samt den andel motorspriten utgjort härav redovisas av spritcentralen för kalenderår sålunda i m 3 50 % vara: År 1939 1940 1941 1942 1943

Total försäljning Därav motorsprit 71 600 63 900 97 900 131 300 66 100

42 500 35 400 73 200 96 700 36 200

År 1944 1945 1946 1947 1948

Total försäljning Därav motorsprit 36 600 65 100 177 000 129 200 75 600

4 800 25 700 137 300 56 400 31 500

De låga siffrorna för försäljningen av motorsprit under åren 1943—45 sammanhänga med att betydande kvantiteter sulfitsprit av ovan angivna skäl då kommo till användning som förtäringssprit. Regeln var, att som motorbränsle skulle enligt uppgjorda fördelningsplaner levereras vad som av varje års tillgång av skattefri sprit återstod, sedan för andra ändamål först avdelats erforderliga kvantiteter. Angående försäljningen och dispositionen av den framställda sulfitspriten meddelade Kungl. Maj:t tid efter annan särskilda föreskrifter. Oljebolagens tvångsköp av sprit upphörde den 1/7 1940. I stället anbefalldes spritcentralen att till bolagen leverera motorsprit i den omfattning som erfordrades för att dessa skulle bli i stånd att fullgöra sina åtaganden enligt med BK träffat avtal rörande försäljning av bentyl. I övrigt skulle den framställda motorspriten övertagas av RFN att användas dels för militära, dels för civila ändamål i enlighet med av BK meddelade anvisningar. Fr. o. m. den 1/7 1942 insattes sprithaltiga bränslen jämlikt fastställd fördelningsplan i betydligt vidgad omfattning i den allmänna förbrukningen. Det bestämdes, att tilldelning av oblandad bensin — liksom även lättbentyl — för användning som drivmedel icke vidare skulle äga rum utan i stället spritstarka blandningsbränslen, benämnda m o t y 1, komma till användning. Av dessa skulle tillhandahållas tre olika slag, nämligen motyl 50, motyl 85 och motyl 98, av vilka de två första bestodo av resp. 50 och 85 7o motorsprit och resten bensin. Motyl 98 sammansattes till 98 % av 95 % sprit och till 2 % av bokträtjära. (Beträffande de olika motylbränslenas användning och plats i fördelningsplanerna se sid. 831.) År 1944 infördes ett nytt blandningsbränsle, motyl 25, innehållande 25 % sprit och 75 % svensk skifferbensin, vilken vara vid denna tid börjat i större omfattning framställas. Eftersom spriten var ett förhållandevis dyrt bränsle, genomfördes i och

815 med införandet av motylbränslena ett prisutjämningsförfärande, varigenom ernåddes ett efter bränslevärdet avpassat, enhetligt pris för alla flytande bränslen. (Se härom sid. 838.) Spritcentralen bemyndigades att även i fortsättningen sälja motoralkohol och annan sprit till oljebolagen i sådan utsträckning, att bolagen kunde fullgöra de beräknade leveranserna av blandningsbränslen. Sprit kom nu också i vidgad skala till användning för hushålls- och tekniska ändamål, beroende på att spriten fick ersätta fotogen samt åtskilliga lösningsmedel som icke längre kunde erhållas. Sedan bensinimporten från slutet av 1945 börjat komma i gång, förlorade spriten mer och mer sin betydelse som drivmedel. Särskilt blev detta fallet, sedan handeln med flytande bränsle fr. o. m. den 25/11 1945 i väsentliga delar frigivits. Med hänsyn till intresset att, trots de ändrade förhållandena, kunna upprätthålla sulfitspritfabrikernas produktion, vars avsättning ännu till viss del var statsgaranterad, återinfördes från början av år 1946 den sedan juli 1940 suspenderade skyldigheten för importörer och tillverkare av bensin att för inblandningsändamål inköpa motorsprit. Inköpsskyldigheten bestämdes per kvartal till 15 7c av importens resp. tillverkningens storlek under år 1946. Anledningen till den höga procentsatsen för tvångsinköpen av motorsprit var önskan att snarast möjligt minska de inom landet vid krigets slut befintliga betydande lagren av nämnda vara. Då bensinimporten under år 1946 blev förhållandevis mycket stor och spritinköpen följaktligen ganska avsevärda, förbrukades på detta sätt de upplagda spritlagren tämligen snabbt. För första kvartalet 1947 nedsattes inköpskvoten till 4 7c Därefter upphörde inköpstvånget helt. Sulfitspriten fick, som av det sagda framgår, icke ringa betydelse för försörjningen med flytande bränslen under avspärrningsåren. Den blev emellertid ett mycket dyrt bränsle, eftersom anläggningskostnaderna för den utvidgade produktionen måste avskrivas på kort tid. Den år 1946 tillsatta spritutredningen sökte i sitt år 1948 avgivna betänkande värdesätta sulfitspriten såsom beredskapsbränsle och fann — liksom riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap — att man genom ökad lagring av bensin kunde pä vida billigare sätt ordna den beredskap, för vilken en inblandning av sprit i bensin under normala tider skulle kunna utgöra underlag. Utredningen ansåg sig därför icke kunna förorda statliga stödåtgärder för att uppehålla sulfitsprittillverkning under normala tider. Trätjärbränslen. Möjligheterna att vid sidan av förbrukningen för bestrykning och impregnering m. m. använda trätj ära för motorändamål eller såsom utgångsmaterial för smörjoljeframställning uppmärksammades redan under första världskriget. Den stegrade efterfrågan på trätjära medförde då en högkonjunktur för trätjärtillverkningen, under vilken ett stort antal anlägg-

816 ningar för tjärutvinning uppfördes eller planerades. Sedan importen äter öppnats efter fredsslutet, nedlades emellertid driften vid flertalet av de nyuppförda kolugnarna. Under mellankrigsåren låg verksamheten på hithörande område icke helt nere. Forskningar och försök pågingo, varvid vissa resultat av värde nåddes. Först efter krigsutbrottet 1939 och särskilt sedan importen av mineraloljor till större delen avskurits aktualiserades dock på allvar frågan om trätjärans användbarhet som ersättningsmedel för flytande bränslen eller smörjmedel. Undersökningsarbetena härutinnan forcerades därför, varvid vetenskap och praktisk försöksverksamhet gingo hand i hand. Vad arbetena på smörjoljeområdet angår hänvisas till kapitlet om smörjmedelshushållningen. I detta sammanhang skall i huvudsak blott beröras vad som under kristiden uträttades för utrönande av tjärans och olika tjärprodukters lämplighet som motorbränsle och den roll de i sådant hänseende kommo alt spela. I synnerhet inriktades ansträngningarna pä att utfinna och framställa ett för f i s k e t användbart motorbränsle, och det var också på detta område — såsom ersättning företrädesvis för motorbrännolja och motorfotogen — som tjärbränslet kom till största användning. För jordbruket fick tjäran, närmast till följd av de här brukade motorernas beskaffenhet, icke någon egentlig betydelse. På traktorområdet valdes i stället tidigt att söka ersätta oljedriften med gengasdrift, vilket också i avsevärd utsträckning lyckades (se sid. 196). Försök som gjordes att införa gengasdrift i fiskefartygen visade sig erbjuda stora svårigheter och möttes dessutom av ett kompakt motstånd från fiskarenas sida. Antalet motoriserade fiskebåtar beräknades före kriget ha uppgått till ca 8 200, i allmänhet utrustade med tändkulemotor. Drivmedelsförbrukningen skattades vid en approximativ beräkning till ca 2 000 m 3 bensin, 3 000 m:; motorfotogen och 37 000 m 3 motorbrännolja. Dessa siffror torde ligga något i överkant. BK räknade vid sin planläggning med en årlig förbrukning vid det yrkesmässiga fisket — som under krigsåren visserligen måste i ej ringa mån inskränkas — av ca 27 000 m 3 flytande bränsle. De anförda siffrorna giva en antydan om storleken av det försörjningsproblem det här gällde att bemästra. De huvudslag av trätjära, som man hade att räkna med, voro k o 1 u g n st j ä r a , s t u b b u g n s t j ä r a och d a l b r ä n d t j ä r a . Kolugnstjära, framställd av furuved, kan, om den fyller vissa kvalitetskrav, direkt användas såsom motorbränsle för tändkulemotorer. Stubbugnstjära kan både bilda utgångsmaterial vid smörjmedelsframställning och användas såsom motorbränsle. Den dalbrända tjäran slutligen kan i likhet med stubbugnstjäran användas såsom råvara vid smörjmedelstillverkning men är i allmänhet ej användbar som motorbränsle. Tillverkning i större skala kan av tekniska

817 och e k o n o m i s k a s k ä l i f r å g a k o m m a blott b e t r ä f f a n d e k o l u g n s - o c h s t u b b ugnstjära. N å g r a t e k n i s k a d a t a m å h ä r a n f ö r a s , v i l k a t o r d e i viss m å n b e l y s a de p r o b l e m , s o m u p p s t ä l l d e sig vid f ö r s ö k s v e r k s a m h e t e n p å t j ä r b r ä n s l e o m rådet, och de resultat som därvid nåddes.1 De under normala förhållanden använda mineraloljornas lämplighet för användning såsom motorbränslen låter sig mycket väl bestämmas genom vissa standardiserade provningsmetoder. Beträffande tjärorna har det däremot visat sig, att de gängse analysvärdena äro mer eller mindre oanvändbara. Man h a r dessutom funnit, att de stränga fordringar som under fredstid uppehållits på vissa egenskaper hos ett motorbränsle kunna mildras avsevärt, utan att motorns drift äventyras, även om därvid många olägenheter uppstå, som dock måste tolereras i nödtider. Av de undersökningar som under krigsåren företogos framgick, att specifika vikten var föga utslagsgivande som klassificeringsfaktor. Att viskositeten icke fick vara för hög var självklart, men då den alltid kan minskas genom tillsats av ett lämpligt ämne, kunde en tjäras primärviskositet anses vara av mindre betydelse. Vattenhalten syntes även spela en mindre roll liksom askhalten, så länge den icke var så stor att den medförde slitage i motorcylindrarna. Däremot måste kokstalet anses i viss mån avgörande för bedömandet av huruvida en tjära var användbar som motorbränsle. Av detta skäl hade man anledning förmoda, att töretjärorna borde vara utmärkta motorbränslen, sedan viskositeten genom tillsättning av exempelvis sprit minskats till ett acceptabelt värde. Fortsatta undersökningar visade, att en gruppering av tjärorna kunde ske efter halten av vissa avskiljbara ämnen. Några analysmetoder, som gjorde det möjligt att med full säkerhet avgöra huruvida en tjära eller en blandning med dylik skulle bli användbar i en motor, kunde dock icke fixeras, utan det befanns alltjämt nödvändigt att i praktisk drift prova ut olika tjäror eller tjärderivat. Det framgick av försöken, att den ur motorbränslesynpunkt lämpligaste tjäran var den som framställts ur ren barrved. En mindre tillsats av lövved kunde tolereras under vissa förhållanden, men den rena lövvedstjäran måste anses oanvändbar för ändamålet. Den tjära som framställdes ur barrvedsstubbar måste i huvudsak reserveras för framställning av tjärsmörjoljor, varför den rena stubbtjäran icke kom till användning för motorändamål. Man fann vidare, att kolningsmetodcn eller rättare ugnskonstruktionen spelade en mycket stor roll, då det gällde att få fram ett användbart motorbränsle. Efter omfattande försök kunde det fastslås vilka ugnstyper som voro för ändamålet mest lämpade och vilka alltså vid framställning av motortjära borde företrädesvis komma i fråga. Den praktiska driften visade, att tändkulemotorn hade en undre gräns för möjligheten att använda tjära som bränsle och att denna låg vid ca 25—30 hk per cylinder. Erfarenheten gav även vid handen, att de beckavlagringar som uppstodo i cylindern och på kolven vid användning av tjära kunde vara av mycket besvärande art. Det blev därför nödvändigt att söka finna ett lösningsmedel, som eliminerade svårigheterna med beckavsättningarna. Man fann efter en del försök, att s. k. kokillolja, en förfraktion från destillationen av den vid sulfatcellulosaprocessen framvunna talloljan, gav ett tillfredsställande resultat. Tillgången därav 1 Efterföljande uppgifter ha hämtats från en avhandling av direktör H. Kähr, »Användning av tjäror och tjärderivat såsom motorbränsle», I VA 1950, nr 3.

818 var förhållandevis god och kokillolja togs därför som regel i anspråk såsom lösningsmedel, vanligen till en kvantitet av 4 7c. Det framgår av det sagda, att endast tjära från vissa ugnstyper, arbetande med lämpligt vedslag, kunde användas direkt såsom motorbränsle. De på detta sätt producerade kvantiteterna voro emellertid otillräckliga för att täcka behovet. Det befanns därför påkallat att söka förstärka tillgången på så sätt, att tjäror som icke kunde användas som motorbränsle i sitt ursprungliga skick genom uppblandning med vissa andra ämnen gjordes tjänliga härför. De tjäror resp. tillsatsämnen, som kunde användas och togos i bruk för sådana blandningar, voro: 1. råmetanol, erhållen genom destination av träsyran från kolugnarna; 2. blandvedstjära, erhållen genom avvattning av rå blandvedstjära; 3. rå barrvedstjära med sådana egenskaper, att den icke kunde användas oblandad som motorbränsle (ex. från m i l u g n a r ) ; 4. terpentinreningsrest, erhållen vid destination av rå stubbterpentin; 5. stubbtjärolja, erhållen vid destination av rå stubbtjära; 6. toppad »lättolja S», erhållen genom toppning av »lättolja S», som i sin tur erhållits genom destination och krackning av avsyrad, avvattnad stubbtjära, ur vilken terpentin avdrivits; samt 7. 95 7c sprit. Råmetanolen användes huvudsakligen för att förbättra den vanliga tjäran, under det att de övriga ämnena ingingo som komponenter i en bränsleblandning, som benämndes »m o t o r t j ä r a X». Receptet varierades något, men en ganska typisk blandning för framställning av motortjära X var följande: Blandvedstjära Terpentinreningsrest Stubbtjärolja Stubbtjärdestillat, toppad »lättolja S» Sprit, 95 %

37 % 5% 4% 44 % 10 %

Motortjära X visade sig vara ett gott motorbränsle för tändkulemotorer. Icke minst fördelaktigt var, att värmevärdet var högre än hos den vanliga motortjäran. Konsekvensen härav var, att förbrukarna helst ville ha så stor tilldelning av motortjära X som möjligt. Att starta motorerna på tjära visade sig i allmänhet svårt. Tilldelningen av motortjära förbands därför med tilldelning av en mindre mängd motorbrännolja som startbränsle. Genom privat initiativ igångsattes i viss utsträckning framställning av förgasarmotorbränslen på i huvudsak terpentinbas. Den brist på terpentin för industriens behov, som förefanns, medförde emellertid, att BK snart måste ingripa reglerande på denna produktion. En legitimering av en mindre tillverkning av terpentinbränsle visade sig verka stimulerande på produktionen av tjära och träkol, varför en viss, noga kontrollerad framställning tilläts. Det terpentinbränsle, som grundades på vid barrvedskolning erhållna lättare derivat, kallades »t r ä d e s t i 11 a t». Det kompletterades med ett bränsle framställt ur s. k. stubbtjärdestillat, avdrivet ur stubbtjäran vid framställning av stubbtjärsmörjoljor. För att i marknaden skilja de båda terpentinbränslcna gavs åt det senare benämningen »b i 1 d e s t i 11 a t». Även om de producerade kvantiteterna av terpentinbränslen endast voro förhållandevis små, utgjorde de dock ett ganska gott tillskott till försörjningen. P r o d u k t i o n e n av u g n s t j ä r a r e d o v i s a s för å r 1939 till ca 6 700 ton. E t t tiotal k o l u g n s a n l ä g g n i n g a r f u n n o s och e t t t j u g o t a l s t u b b u g n s a n l ä g g n i n g a r . Även o m d e r a s s a m m a n l a g d a k a p a c i t e t v a r n å g o t s t ö r r e ä n s o m m o t s v a r a d e

819 1939 års produktion, var den dock synnerligen otillräcklig, när det gällde att frambringa de kvantiteter tjära och andra trädestillationsprodukter, som krävdes för uppnående av resultat av verklig betydelse för försörjningen. På sommaren 1940 vidtog BK vissa åtgärder närmast för att säkerställa, att den tjära som då tillverkades inom landet och icke behövdes för avtalad export 1 kom de angelägnaste ändamålen till godo och därvid främst fisket, där just då ett starkt behov av drivmedel förelåg. Den första åtgärden i detta syfte avsåg att ge den inhemska tjärtillverkningen en fastare organisation. På BK:s initiativ bildades i augusti 1940 en sammanslutning, Föreningen svenska trädestillatörer u. p. a., till vilken anslöto sig sju större företag, som bedrevo tillverkning av trätjära. (Utanför föreningen stannade — förutom domänstyrelsen — blott ett större enskilt företag i branschen.) Föreningen förband sig att till vissa bestämda priser försälja sina produkter till av BK anvisade köpare. I samband med denna överenskommelse träffade BK även avtal dels med Skogens Kol AB, som åtog sig att uppköpa tjärprodukterna och uppblanda dem till lämplig sammansättning, dels med två partihandelsorganisationer, vilka åtogo sig att omhänderha tjärans distribution till fisket. Den ena av dessa organisationer utgjordes av ett av västkustfiskarenas egen intresseorganisation bildat företag, Svensk andelsfisk, förening u. p. a., den andra, Förenade Svenska Oljeimportörers AB, företrädde landets oljebolag, vilka tidigare distribuerat det för fisket erforderliga motorbränslet. Det visade sig emellertid snart, att de på frivillighetens väg vidtagna åtgärderna icke voro tillräckliga för att hindra att tjära av växlande kvalitet utbjöds till (iverpris. För att möjliggöra en verksam kontroll över beskaffenheten av de tjäror, som utbjödos i handeln, och även för att kunna påverka prisbildningen lades på BK:s hemställan från den 16/3 1941 alla förråd av trätjära under beslag, varjämte handeln ined tjära reglerades (se härom nedan). De nämnda åtgärderna avsågo att bringa reda i och kontroll över tjärmarknaden. Av än större betydelse var emellertid att snabbt åstadkomma en tillräcklig ökning av produktionen. Uppgiften komplicerades av att det samtidigt måste tillses, att råvaruanskaffningen för tjärtillverkningen icke inkräktade på bränsleförsörjningen i övrigt. Det gällde härvid ej minst att ställa teknisk sakkunskap om tjärproduktionens förutsättningar i olika avseenden till nytillkommande tjärtillverkares förfogande. För detta ändamål inrättades inom BK hösten 1940 en särskild avdelning ined uppgift att utarbeta lämpliga ugnskonstruktioner, att stå allmänheten till tjänst med råd och upplysningar i tjärfrågor samt att driva propaganda för nyproduktion av tjära. Erforderliga konstruklionsritningar till retortugnar och andra ugnar tillhandahöllos intresserade 1

Åtagande om en viss export av tjära ingick i handelsavtalen med Tyskland.

820 företagare, varjämte redogörelser angående tjärutvinningen och därmed förknippade förhållanden lämnades i radio eller på annat sätt. En nödvändig betingelse för en effektiv produktionsökning var naturligtvis också, att de ekonomiska villkoren för tjärtillverkningen gjordes tillräckligt gynnsamma samt att riskerna för upptagande av nyproduktion i möjligaste mån eliminerades. För detta ändamål utverkade BK rätt för sig att — enligt Kungl. Maj :ts beslut den 4/4 1941 — till nytillkomna tjärtillverkare meddela avsättningsgaranti för tillverkning av kolugns- eller stubbugnstjära under ett år till en kvantitet av högst 5 000 ton. Bemyndigandet utvidgades senare till att avse produkter, som utvunnos intill 1943 års utgång. En annan utväg att stimulera till nyproduktion av tjära prövades, nämligen att medge företagare rätt att för egen del förfoga över viss del av tillverkningen. Det befanns att åtskilliga smärre företagare voro villiga att på sådana villkor upptaga tjärtillverkning. Trots det i viss mån betänkliga i att på detta sätt tillförsäkra producenten av en vara som låg under beslag större förmåner än övriga konsumenter ansåg sig BK i de fall, där ett godkännbart drivmedelsbehov förelåg, böra bifalla framställningar av hithörande art på så sätt, att producenten fick rätt att för egen förbrukning förfoga över viss del, i regel högst 50 7c av de tillverkade tjärprodukterna. Det visade sig, att nyssnämnda möjlighet för nytillkommande tjärtillverkare att erhålla avsättningsgaranti för varan blev i ganska ringa omfattning utnyttjad. I intet fall begärdes garanti för tillverkning av motortjära. Att denna väg icke anlitades berodde troligen till större delen på de fördelaktigare garantivillkor som erbjödo sig för tjärproducenter enligt ett avtal, som den 17/7 1941 träffades mellan BK och ett på dess initiativ bildat företag, Skogsägarnas 01 je AB. I detta företag, vilket tillkommit i syfte att över huvud främja tillverkning och forskning angående framställning av flytande bränslen och smörjoljor ur skogsprodukter, hade såsom stiftare inträtt ett antal för landets skogs- och träförädlingsindustrier representativa företag, som förfogade över råvaror, teknisk personal och erfarenhet om industriell tillverkning. Här kunde sålunda förväntas finnas resurser för åstadkommande av produktionsresultat av större mått. Enligt nämnda avtal, det s. k. huvudavtalet, vilket godkändes av Kungl. Maj:l den 19/7 1941, ägde bolaget ingå kontrakt med tjärtillverkare, varigenom dessa — indirekt genom bolaget -—- erhöllo statlig garanti för avsättning av sin produktion till priser som möjliggjorde full amortering av uppförda anläggningar under avtalstiden eller ock, därest kommissionen avbröte tillverkningen före avtalstidens utgång, ersättning för den del av den beräknade anläggningskostnaden, som icke blivit amorterad genom verkställda tjärleveranser. Kommissionen förband sig genom huvudavtalet att under tre år inköpa en årlig produktion av minst 10 000 och högst 15 000 ton kolugns- och stubbugnstjära, varav dock minst hälften stubbugnstjära, till

821 priser som godkänts av PKN. Bolaget förband sig i sin tur att senast den 1/5 1942 ha uppfört eller låtit uppföra anläggningar för tjärframställning med en beräknad produktionskapacitet av minst 10 000 ton trätjära, råterpentin och tjärolja per år, att anskaffa för driften erforderligt råmaterial samt att under avtalstiden vid anläggningarna tillverka eller låta tillverka största möjliga kvantitet av de nämnda produkterna. Följande år avslöts mellan BK och bolaget ett tilläggsavtal, avseende en årsproduktion av 10 000 lon kolugns- och stubbugnstjära, kvantiteten sedermera höjd till 16 000 lon per år. Vid sidan av dessa avtal träffade BK produktionsavtal även med vissa enskilda tillverkare av stubbugnsprodukter, delvis med villkor om rätt för företagaren att använda viss del av produktionen för eget bruk såsom drivmedel. Genom de nu nämnda avtalen åstadkoms under de närmaste tre åren en betydande tjärproduktion. Då denna emellertid till största delen kom att avse stubbtjära och stubbtjärprodukter, avsedda för framställning av smörjoljor, ävensom stubbterpentin, fick den mindre betydelse för utökning av tillgången på motortjära. Ojämförligt viktigare i sistnämnda hänseende voro de uppgörelser som skedde med ett för omhändertagande av domänverkets industriella verksamhet bildat företag, AB Statens Skogsindustrier. Med detta bolag slöt BK i december 1941 och februari 1942 två produktionsavtal, de s. k. A- och B-avtalen. Enligt A-avtalet förband sig bolaget att under åren 1942 och 1943 vid fyra färdiga anläggningar och högst tre planerade sådana leverera per år sammanlagt minst 10 000 ton råtjära och tjärolja för motordrift, till vilka leveranser kommissionen åtog sig att anskaffa köpare. B-avtalet avsåg leverans på enahanda villkor av 16 000 ton tjärprodukter under två år. Då A-avtalet med år 1943 utlöpte, träffades för är 1944 ytterligare ett avtal, avseende leverans av 2 000 ton motortjära och därefter ännu ett, gällande från den 16/9 1944 tills vidare med tre månaders ömsesidig uppsägning, om leverans av 600 ton motortjära per månad. Härutöver slöt BK i november 1942 avtal även med ett annat företag, Hellefors Bruks AB, varigenom detta bolag under två år från den 1/5 1943 garanterades avsättning för bl. a. 800 ton motortjära. Slutligen må nämnas, att BK ungefär samtidigt avtalade med Svenska Gengas AB om uppförande av ett tjugutal ugnsenheter av bolagets konstruktion jämte leverans under avsättningsgaranti intill den 1/7 1945 av tillhopa högst 15 000 ton trätjära, som lämpade sig för bearbetning till motorbränsle. Ehuru produktionen av motortjära med stöd av här n ä m n d a överenskommelser snart kom rätt väl i gång, visade den sig ändock under åren 1942 och 1943 otillräcklig för att fylla behovet av fiskebåtsbränsle. För att snabbt öka tillgången härå lät BK, efter verkställda omfattande försök, föranstalta om framställning av blandningsbränslen med användande huvudsakligen av blandvedstjäror (d. v. s. tjäror av blandad barr- och lövved),

822 som icke direkt kunde användas såsom motorbränsle, samt stubbtjärdestillat jämte vissa andra tillsatser. Det gällde här den i det föregående omnämnda produkten »motortjära X», vilken visat sig vara väl användbar för vissa fiskebåtsmotorer. Tillverkningen av motortjära X skedde vid A. Johnson & Co:s oljeraffinaderi i Nynäshamn inom ramen för den allmänna överenskommelse, som IK och BK den 6/6 1942 ingått med detta företag om raffinering av oljeprodukter m. m. Angående framställning av en liknande produkt tecknade BK kontrakt med AB Svenska Shell. Fr. o. m. den 1/4 1944 kunde BK ställa till förfogande vissa kvantiteter trädestillat eller s. k. bildestillat för användning som drivmedel för bilar och motorcyklar (se ovan sid. 818). Sådant trädestillat hade redan tidigare i viss utsträckning använts såsom bilbränsle. Genom den ökade framställningen av stubbtjärprodukter hade nu möjlighet yppats att erhålla trädestillat i sådan myckenhet, att det kunde insättas som reguljärt led i ransoneringssystemet för flytande drivmedel. Traktordestillat kallades en produkt, som åstadkoms genom raffinering av vid tjärsmörjoljetillverkningen erhållet stubbtjärdestillat. Detta bränsle framställdes med syfte att kunna användas för traktordrift vid jordbruket och det togs också i viss utsträckning under år 1945 i bruk härför. För eldningsändamål förbrukades ej obetydliga kvantiteter s. k. B-tjära och lövvedstjära, d. v. s. tjärsorter som i stort sett visat sig otjänliga som motorbränsle. Stubbterpentin, som vid vissa verk erhölls i samband med stubbtjärtillverkningen, inköptes av färg- och fernissindustrien för förädling till ren terpentin. Det må till sist nämnas, att Svenska gasverksföreningen år 1945 igångsatte försök med gasframställning ur tjära, huvudsakligen stubbtjära och blandvedstjära. Knappheten på gaskol medförde, att tjära under detta och följande år vid flera gasverk togs i anspråk som råvara för gasproduktion. Särskilt var detta fallet vid Stockholms gasverk. T i l l v e r k n i n g e n a v t r ä t j ä r a redovisas för åren 1941—47 i industristatistiken sålunda, i ton r ä k n a t : Prima trätjära och tjäroljor Ar

1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947

av barrved (A-tjära)

av stubbved

av lövved

5 827 9 646 15 995 17 084 17 840 8 318 8 235

662 3 593 15 499 24 589 13 575 577 595

2 111 2 133 2 536 2 496 2 821 2 708 2 711

Summa

ej spec.

Sekunda trätjära (s. k. B-tjära)

2 823 3 716 4 539 3 672 2 537 408 156

2 400 3 632 4 036 7 189 6 665 3 671 4 062

13 823 22 720 42 605 55 030 43 438 15 682 15 759

Siffrorna visa, att tjärproduktionen stod på sin höjdpunkt år 1944 och att den därefter, sedan konjunkturen var förbi, hastigt avtog. Uppgifterna torde väsentligen avse blott de större ugnsanläggningarnas produktion men

823 däremot ej produktionen vid de många småanläggningarna, vilken ej var obetydlig. U p p k ö p s v e r k s a m h e t e n beträffande tillverkad motortjära hade av BK från början, som omtalas å sid. 819, ordnats genom avtal med Skogens Kol AB samt distributionen till förbrukarna genom avtal med tvenne större partihandelsorganisationer. I samband med att staten åtog sig avsättningsgaranti för producerad såväl kolugns- som stubbugnstjära uppdrog Kungl. Maj :t åt BFN att inköpa de kvantiteter tjära och tjärprodukter, vilka på grund av garantiavtalen kunde behöva inlösas av kronan. Denna BFN:s uppköps- och därmed sammanhängande försäljningsverksamhet på tjärområdet fick efter hand en mycket stor omfattning. Särskilt uppdrag erhöll nämnden att med företag, som idkade destination av töretjära, träffa avtal om inköp av utav dessa företag framställd tjärsmörjolja samt att enligt IK:s anvisningar sälja sådan olja. Uppdraget innefattade jämväl befogenhet för nämnden att själv anordna förädling av trätjärprodukter, som av densamma inköpts. Ytterligare erhöll BFN i februari 1943 Kungl. Maj :ts uppdrag att inköpa de tjärprodukter m. m., som erfordrades för framställning av blandningsbränslen samt att föranstalta om sådan tillverkning. Såsom tidigare omtalats, skedde denna procedur till större delen vid oljeraffinaderiet i Nynäshamn. På liknande sätt förfors även beträffande framställningen av de olika slagen av tjärdestillat. Tillverkningen av tjära för användning som motorbränsle eller för framställning av t j är smörj oljor upphörde under senare hälften av 1945 som följd av den då förbättrade tillgången på mineraloljor. Dock tilldelades tjärbränslen alltjämt de tidigare konsumenterna med anlitande av befintliga lager ehuru i avtagande omfattning, allt eftersom mineraloljor och motyl i stället kunde insättas i förbrukningen. De produktionsavtal angående framställning av dels motortjära, dels stubbtjära och stubbterpentin in. m., som BK träffat med resp. AB Statens Skogsindustrier och Skogsägarnas Olje AB, utlöpte under året och blevo då icke förnyade. BFN:s inköps- och förädlingsverksamhet upphörde jämväl. De lager av stubbtjära och blandvedstjära, som BFN ännu vid höstens inträde 1945 innehade, voro ganska avsevärda, sammanlagt ca 12 000 ton. Dessa lager måste nu med ganska stora förluster realiseras, vilket skedde på olika vägar. Gasverken övertogo en kvantitet av ca 3 500 ton för framställning av gas. Vissa partier stubbtjära och tjärsmörjolja försåldes för bränsleändamäl till industrien eller för fastighetsuppvärmning. Större delen av stubbtjärlagret omhändertogs emellertid av exportörer för försäljning i utlandet. Planläggning av försörjningen med flytande bränslen. Försörjningsläget och förbrukningen beträffande flytande bränslen följdes inom BK kontinuerligt med ledning av härom fortlöpande mottagna

824 rapporter. Periodiskt sammanställdes — liksom på andra varuområden — hushållningsplaner, vilkas uppgörande h ä r var av särskilt intrikat natur, enär försörjningsförhållandena voro starkt växlande och det bl. a. som en huvuduppgift gällde att väga mot varandra behoven för militära och för olika huvudslag av civila ändamål samt att bestämma avsättningen till den s. k. krigsreserven. Anledning synes ej föreligga att här närmare inga på dessa planläggningsarbeten. Som exempel må emellertid anföras några huvuddata från den plan som uppgjordes för kalenderåret 1943 och vilken av Kungl. Maj:t godkändes den 5 februari s. å. Den med utgångspunkt från föreliggande lagersituation samt beräknad import och produktion av inhemska ersättningsbränslen uppställda allmänna förbrukningsplanen upptar nedanstående huvudsiffror. Försvarsmakten Flygbensin ms Motorbensin, bentyl, motyl » Motorbrännolja

»

Skifferbrännolja

» Summa

Fiske

36 000 12 650

Lantbruk Kustfart

övriga konsumentkategorier 3 600 11 460 1 000 1 350 1 288 100

6 000 / 450 1 420 \ 1 500 1 500 8 000 53 000 5 000 16 000

14 500 2 500

2 500 85 300

30 450

17 000

2 885

110 070

18 798

Summa

39 600 47 110 \

7 605 10 788 53 100 5 000 16 000 179 203

Handels- och förbrukningsreglering. Den förhållandevis svaga lagerställningen beträffande de flytande bränslena gjorde det nödvändigt att omedelbart efter krigsutbrottet vidtaga åtgärder dels för att begränsa förbrukningen därav — framför allt för mindre nödvändiga biltrafikändamål — dels ock för att försvåra åtkomsten av dessa bränslen och därigenom motverka befarad hamstring. Bedan den 1/9 1939 utfärdade Kungl. Maj :t en kungörelse (nr 588) om inskränkning i rätten att framföra vissa fordon ävensom i försäljningen av bensin och lättbentyl för drivande av samma fordon. Innebörden av denna kungörelse var i stort sett, att personbilar, andra än i yrkesmässig trafik, motorcyklar av alla slag samt motorbåtar och luftfartyg icke fingo framföras utan att oundgängligt behov av fordonet prövades föreligga. Särskilda tillståndsbevis för den enligt kungörelsen tillåtna trafiken skulle utfärdas av polismyndigheten i orten. I dessa bevis skulle även bestämmas h u r mycket bensin vederbörande fick inköpa per vecka. Till kontroll härav hade bensinförsäljarna att göra anteckning på bevisets baksida. Meddelandet av närmare tillämpningsföreskrifter ankom på rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. F r å n regleringen var, som framgår av det

825 sagda, den yrkesmässiga persontrafiken undantagen. För omnibussar och annan linjetrafik för personbefordran anbefalldes dock länsstyrelserna genom samma dag utfärdat kungl. brev att inskränka turlistorna, i den mån så kunde ske utan allvarlig olägenhet. Den 2/9 1939 tillsattes bensin- och oljenämnden, vars ursprungliga uppgift angavs vara att i samarbete med rikskommissionen granska och praktiskt utforma inom kommissionen utarbetade planer för landets försörjning med flytande bränsle, att följa företeelserna på berörda område samt att hos Kungl. Maj:t eller vederbörande myndigheter föreslå de åtgärder, som kunde befinnas påkallade. På nämndens förslag tillkommo genom kungörelse den 6/9 (nr 627) bestämmelser om inskränkning jämväl i rätten att framföra lastautomobil eller traktor ävensom i försäljningen av flytande bränsle för framdrivande av sådant fordon. Denna kungörelse, som vilade på samma huvudprinciper som personbilskungörelsen, omfattade även försäljning av motorbrännolja och fotogen. Prövningsinstans blev också här till en början polismyndigheten i orten, men uppgiften överflyttades redan den 13/9 på länsstyrelserna. Fr. o. m. den 29/9 fingo dessa övertaga prövningen också beträffande de fordon, som avsågos i kungörelsen den 1/9. Enligt båda de nämnda författningarna ålåg det rikskommissionen att meddela närmare föreskrifter rörande ransoneringen. Efter bensin- och oljenämndens tillkomst skedde dock i realiteten utarbetandet av dylika föreskrifter inom nämnden, och enligt sin instruktion den 6/10 1939 övertog nämnden helt de uppgifter i hithörande stycke, som förut åvilat rikskommissionen. Den genom förstberörda tvenne författningar tillkomna regleringen av handeln med och förbrukningen av flytande bränsle var avsedd endast som ett provisorium i avvaktan pä genomförandet av ett mera effektivt och grundligare utarbetat regleringssystem. Inom bensin- och oljenämnden utarbetades skyndsamt förslag till en fullständig kortransonering av flytande bränsle, grundad på kupongsystemet. Beträffande bensin infördes en sådan ransonering genom kungörelse den 6/10 (nr 699), vilken trädde i kraft den 22/10 1939. Samtidigt reglerades genom en annan kungörelse (nr 700) • dock icke under formen av kortransonering — försäljningen av motorbrännolja och fotogen för drivande av vissa fordon. Innebörden av kungörelsen nr 699 var i huvudsak följande. F ö r s ä l j n i n g a v b e n s i n — vad här sägs om bensin gällde även lättbentyl — skulle alltid ske mot avlämnande av härför avsedd kupong. Två slag av kuponger förekommo, nämligen dels sådana som utdelades fogade vid talong ( i n k ö p s k o r t ) och dels sådana som utdelades bundna i särskilt häfte ( i n k ö p s h ä f t e ) . I bägge fallen verkställdes tilldelningen av länsstyrelsen i det län, där förbrukaren var bosatt. Inköpskort tilldelades medlem av konungahuset, främmande makts härvarande beskickning och statliga myndigheter i den omfattning som vederbörande prövade för sig erforder10—216588 II

826 lig. övriga förbrukare fingo inköpskort motsvarande behovet för en ransoneringsperiod eller fyra veckor. Alla privata fordon, som tidigare måst söka tillstånd, erhöllo emellertid inköpskort motsvarande endast det oundgängliga behovet. Detta innebar, att tilldelningen för dessa fordon kraftigt beskars och att i inånga fall tills vidare ingen tilldelning alls förekom å inköpskort. För lastbilar sattes den normala tilldelningskvantiteten till 50 liter per vecka beträffande bilar med maximilast under 3 ton och 75 liter per vecka beträffande större bilar. Undantag härifrån medgavs dock och åtminstone för den yrkesmässiga lastbilstrafiken torde tilldelningen i allmänhet ha kommit att ligga väsentligt högre. Inköpshäften utdelades till innehavare av personbil, omnibus, lastbil eller motorcykel för möjliggörande av extra tilldelning, oberoende av om vederbörande förut hade inköpskort. Bätt till inköp å häfte medgavs emellertid endast under vissa tidsperioder, som Kungl. Maj :t med hänsyn till tillgången på bensin inom landet särskilt fastställde. Slutligen infördes även en viss kontroll över förbrukare, som hade eget lager av bensin. Därest detta lager skulle användas för drivande av fordon, erfordrades särskilt tillståndsbevis härför. Försäljare av bensin var skyldig att med kuponger redovisa den kvantitet som utlämnats till kunder. Då försäljningen avsett tillfälliga brådskande sjuktransporter eller eljest skett för sjukvårdsändamål, fick redovisning från försäljaren dock ske genom vanligt kvitto. Dessutom fick bensin i små kvantiteter för nödvändiga hushållsändamål säljas utan någon kontroll. Syftet med kungörelsen nr 700 om reglering av användningen och försäljningen av m o t o r b r ä n n o l j a och f o t o g e n var i huvudsak att förhindra en ökad förbrukning av dessa bränslen till fordon, för vilka bensin ransonerats. Tekniskt var kungörelsen utformad på ungefär samma sätt som kungörelsen i samma ämne den 6/9. Till ledning vid tillämpningen av de nu berörda ransoneringskungörelserna utfärdade bensin- och oljenämnden ett flertal cirkulärskrivelser och anvisningar. De vidtagna förbrukningsrestriktionerna verkade så pass kraftigt dämpande på förbrukningen, att en högst betydande upplagring särskilt av bensin kunde ske. Betydelsen därav visade sig i att Kungl. Maj :t från slutet av oktober ansåg sig kunna medge en viss extra tilldelning av bensin på inköpshäftena. Inköpen på dessa voro nämligen icke endast avsedda för »oundgängliga behov». Tack vare den förhållandevis goda lagerställningen vid 1940 års början kunde tilldelning av bensin även i fortsättningen till en tid ske utan tyngande restriktioner. Beträffande motorbåtar utfärdades bestämmelser om bensintilldelning, avsedda att träda i kraft den 5/5 1940. Innan så hann ske, hade emellertid situationen helt förändrats genom händelserna den 9/4, varigenom Sverige till följd av minspärren i väster tills vidare avstängdes från praktiskt taget all import av flytande bränslen västerifrån. Detta gjorde, att förbrukningen

827 härav måste väsentligt inskränkas i förhållande även till den reducerade förbrukning som dittills kunnat upprätthållas. En första följd av den inträffade förändringen var, att den beslutade tilldelningen av bensin för motorbåtar inhiberades. Även i övrigt nedskärs bensintilldelningen redan i april och från den 19/5 ytterligare. Det bestämdes, att densamma fr. o. m. den ransoneringsperiod som då började skulle i huvudsak grundas på av länsstyrelserna redan tidigare på anmodan av bensin- och oljenämnden utarbetade beredskapsplaner. I fråga om hushållningen med fotogen, motorbrännolja och eldningsolja genomfördes ävenledes från mitten av maj 1940 en nyreglering, utformad liksom bensinregleringen såsom kortransonering, varigenom förbrukningen i väsentlig mån och på ett mera systematiskt sätt än förut begränsades. Bensin- och oljenämnden ersattes i båda fallen fr. o. m. den 1/7 1940 såsom regleringsmyndighet av BK. Här nedan skall i ordningsföljd redogöras dels för den fortsatta utvecklingen med avseende på bensinransoneringen, dels för ransoneringen av andra mineraliska brännoljor, dels ock för handels- och förbrukningsregleringen beträffande sprit- och tjärbränslen, allt fram till hösten 1945, då genom sjöfartens öppnande västerut en ny period på detta område tog sin början. De strängare grunder för bensinransoneringen, som genom anvisningar från bensin- och oljenämnden från senare delen av maj 1940 bragtes i tilllämpning, inneburo i stort sett följande. För det stora flertalet personbilar avsågs tilldelning icke kunna komma i fråga. Även för sådana kategorier av förbrukare, som förut kunnat påräkna jämförelsevis riklig tilldelning, såsom läkare, veterinärer m. fl., måste tilldelningen i många fall begränsas eller helt indragas. Beträffande den yrkesmässiga persontrafiken förutsattes, att fjärrkörning och körningar till tävlingar m. m. icke vidare skulle få äga rum. För de större städerna avsäg man vidare att genom ändrade trafikplaner, begränsad passning o. s. v. nedbringa bensinförbrukningen för taxibilar till ca 40 % av den förutvarande. I fråga om lastbilstrafiken togo de nya föreskrifterna särskilt sikte på en rationalisering av transporterna genom samarbete inom olika slags organisationer, genom anordnande av samköming och returfrakter m. m. Tilldelning för långväga lastbilstrafik fick beviljas endast i rena undantagsfall. För industriella transportbehov skulle tilldelningen principiellt grundas på vederbörande företags betydelse för försvarsberedskapen och folkförsörjningen i rådande läge. Jordbrukstraktorer avsågos skola få erforderlig tilldelning. I fråga om motorbåtar skulle till en början det yrkesmässiga fiskets behov tillgodoses. Vidare finge tilldelning lämnas för yrkesmässig motorbåtstrafik på viss sträcka, där ett oundgängligt behov av sådan trafik förelåge. Industrier och hantverk, som använde bensin för annat ändamål än fordonsdrift, skulle erhålla en efter det oundgängliga behovet avpassad tilldelning.

828 Den enligt nu angivna direktiv genomförda skärpningen av villkoren för bensintilldelningen medförde, att förbrukningen å inköpskort redan under de första av de ransoneringsperioder, varunder de tillämpades, väsentligt nedbragtes. De kvantiteter bensin och lättbentyl, som länsstyrelserna periodvis erhöllo till fördelning inom resp. län, minskades successivt. Samtidigt lämnades för tilldelningen allt strängare föreskrifter för användningen. Förbrukningsbehovens angelägenhet för folkförsörjning, försvarsberedskap och allmänna kommunikationer skulle vara utslagsgivande. För de flesta av de kategorier, som alltjämt erhöllo tilldelning, inskränktes densamma också undan för undan. Det klargjordes redan i ett tidigt skede, att — såvida icke försörjningsläget beträffande flytande bränslen radikalt förbättrades — övergång till öengasdrift måste ske före årsskiftet 1940/41 i sådan omfattning, att de ur samhällssynpunkt mest angelägna transporterna kunde fullgöras. I september 1940 föreskrevs, att länsstyrelse efter utredning om möjligheten för tilldelningssökande att övergå till gengasdrift finge, om så befunnes lämpligt och skäligt, sätta åtgärder för sådan övergång som villkor för fortsatt bensintilldelning. Även de civila statliga myndigheterna — för vilka BK i samråd med TK fastställde de drivmedelskvantiteter som dessa finge förbruka för varje period — erhöllo anmaning att förbereda övergång till gengasdrift. Den allt snävare bensintilldelningen hade till följd, att antalet gengasdrivna motorfordon under senare delen av 1940 tillväxte mycket raskt. Vid årsskiftet 1940/41 beräknades omkring 36 800 motorfordon vara i drift, varav 2 300 bussar, 22 000 lastbilar och 12 500 personbilar. Den gengasdrivna delen av denna bilpark uppskattades till ca 32 000 fordon, varav 2 300 bussar, 20 000 lastbilar och 9 700 personbilar. De oljedrivna bilarnas antal var alltså vid nämnda tidpunkt ganska ringa. 1 Bedan i anvisningarna för den ransoneringsperiod, som omfattade december månad 1940, fann BK möjligt föreskriva, att den allmänna tilldelningen av bensin komme att upphöra och att bensin fr. o. m. denna period komme att tilldelas endast vissa särskilt kvalificerade kategorier av förbrukare, såsom brand-, ambulans- och polisväsendet, läkare och veterinärer, sjuktransportbilar, bärgningsbilar, jordbrukstraktorer och fiskebåtar samt vissa industriella och liknande ändamål ävensom vägväsendet. En viktig tilldelningspost utgjorde också garagebensin till gengasdrivna fordon. Tillståndsbevis att använda eget lager av bensin fick alltjämt givas, när samhällsnyttiga ändamål därigenom gagnades. F r å n den 1/12 1940 erhöll BK rätt att bestämma ransoneringsperiodernas längd. Dittills hade dessa omfattat fyra kalenderveckor. Nu bestämdes 1 På grund av eftersläpning vid anmälningen till registrering kvarstod vid årsskiftet 1940/41 ett betydligt större antal motorfordon i automobilregistren än det i texten nämnda, medan antalet registrerade gengasdrivna motorfordon var lägre. Jfr tabellen å sid. 1039.

829 varje period skola omfatta en månad. Under senare delen av 1941 ökades periodernas längd till två månader. Tilldelningen av garagebensin fick ökad betydelse i samma mån som antalet gengasdrivna motorfordon tillväxte. För att tilldelningen av garagebensin så nära som möjligt skulle kunna anpassas till behovet i de enskilda fallen fordrades kännedom om garageförhållanden o. dyl. BK infordrade därför i början av 1941 upplysningar i ämnet och lämnade anvisningar, som kunde minska eller avlägsna behovet av ifrågavarande tilldelning. Härigenom uppnåddes betydande bensinbesparing. Tilldelningen av bensin för industriella ändamål skedde i samråd med IK. I vad avsåg småindustri och hantverk utarbetades till länsstyrelsernas ledning anvisningar om ersättningsmedel för de typfall, där kommissionerna icke ansägo sig kunna tillgodose bränslebehoven med bensin. Fr. o. m. den 1/2 1941 utlämnades i allmänhet icke längre ren bensin för motordrift utan endast lättbentyl. Senare ersattes även denna med spritstarkare bränsle, motyl (se nedan). Ben bensin kom huvudsakligen blott till användning dels för vissa industriella ändamål — särskilt för gummioch fettextraktionsindustrierna — dels som lösningsmedel och dels inom sjukvården. I fråga om fotogen, motorbrännolja och eldningsolja förelåg vid tidpunkten för den tyska invasionen i Danmark och Norge ett i detalj utarbetat förslag till ransoneringsbestämmelser, vilket omedelbart ingavs till Kungl. Maj :t. I avvaktan på utfärdandet av nödiga föreskrifter och anvisningar för en sådan reglering lades — till förekommande av lagringsköp — alla hithörande oljor under beslag från den 16/4 1940. Beslaget gällde hos handlande och tillverkare befintliga förråd om — utom beträffande lysfotogen — minst 200 liter samt varor som efter nämnda dag tillverkades i eller infördes till riket. Kungörelse angående reglering av handeln med och förbrukningen av de mineraloljor det här gällde utfärdades den 10/5 1940 (nr 305) och ersatte kungörelsen nr 700/1939. Den trädde i kraft den 14/5; samtidigt hävdes beslaget. Begleringen innefattade följande huvudbestämmelser. Försäljning av fotogen (lys- och motorfotogen), motorbrännolja och pannbrännolja (eldningsolja) för förbrukningsändamål fick i regel endast äga r u m mot avlämnande av inköpskuponger, vilka utdelades fogade vid talong i form av i n k ö p s k o r t . Användningen av ifrågavarande mineraloljor för fordonsdrift reglerades dels genom dessa inköpskort, dels genom t i l l s t å n d s b e v i s , som lämnades innehavare av oljeförråd, vilka till följd av sådant innehav icke kunde tilldelas inköpskort. Under fordon inbegrepos även motorcyklar, järnvägsfordon, fartyg och båtar. F r å n reglerna om inköpskort eller tillståndsbevis såsom förutsättning för rätt att använda mineralolja för fordonsdrift undantogos bl. a. jordbrukstraktorer. Det skulle ankomma på IK att i samråd med överbefälhavaren samt livsmedels- och

830 transportkommissionerna jämte statens sjöfartsnämnd uppgöra en allmän plan för fördelningen av oljetillgångarna på olika förbrukningsändamål. Tilldelningen av inköpskort och tillståndsbevis skulle jämväl i princip verkställas av IK, för vissa ändamål dock av annan myndighet, nämligen av transportkommissionen beträffande järnvägsfordon och registreringspliktiga fartyg i inrikes fart, av länsstyrelse beträffande andra fartyg och båtar i inrikes fart, automobiler, omnibussar, motorcyklar och motorredskap, andra än för jordbruksbehov, samt av kristidsnämnd beträffande motorredskap och stationära motorer för jordbruksbehov, ävensom — i de flesta fall — i fråga om tilldelning av lysfotogen. Inköpskort skulle gälla för inköp under vissa av IK bestämda ransoneringsperioder. Dessa fastställdes till två månader utom beträffande en del av den tilldelning, som ägde rum genom länsstyrelserna, i vilket avseende perioderna löpte parallellt med bensinransoneringsperioderna. Senare under år 1941 bestämdes periodernas längd genomgående till två månader. Industri- och transportkommissionernas samt sjöfartsnämndens uppgifter övertogos självfallet av BK och TK efter dessas upprättande. överinseendet över ransoneringssystemet åvilade IK med biträde av bensin- och oljenämnden (senare BK). Varje försäljare var skyldig att genom vederbörligt oljeföretag till nämnden (BK) med inköpskuponger redovisa den kvantitet mineralolja, som utlämnats till kunder. Undantag härifrån funnos dock, av vilka de praktiskt mest betydelsefulla utgjorde försäljning till militära myndigheter, försäljning för utförsel ur riket i de fall där sjöfartsnämnden (TK) meddelat licens för dylik utförsel, samt försäljning för tillfälliga brådskande transporter av sjuka eller skadade m. m. BK utfärdade i fortsättningen periodvis anvisningar för särskilda förbrukarekategorier, såsom vägväsendet, jordbruket och fisket, samt för viss hushållsförbrukning. Därutöver hade kommissionen att fortlöpande taga ställning till huruvida och i vilken utsträckning tilldelning kunde medges för vissa industriella och liknande ändamål, för sjöfarten m. m. I fråga om lysfotogen blev tilldelningen för hushållsförbrukning småningom kraftigt nedskuren och gavs i allmänhet blott i ömmande fall. Smärre kvantiteter tilldelades för användning inom fisket och trafikväsendet, för belysning vid milkolning samt för särskilda behov inom industri och hantverk. Icke oväsentliga kvantiteter motorfotogen och motorbrännolja reserverades till en början för j o r d b r u k e t . Tilldelningen verkställdes här av BK i samråd med LK. Sedan BK ställt för ändamålet bestämda kvaniiteter till förfogande, utfärdade LK föreskrifter för kristidsstyrelser och kristidsnämnder angående tilldelningsgrunderna. LK fördelade drivmedlen på kristidsstyrelserna och dessa hade i sin tur att fördela dem på kristidsr.ämnderna. Vissa reserver behöllos dock i utjämnande syfte såväl hos LK som hos kristidsstyrelserna. Tilldelningarna av flytande bränsle för jordbrukets

831 traktorer minskades småningom kraftigt i samma mån som m a n här övergick till gengasdrift (se härom sid. 196). F i s k e t blev under de första ransoneringsperioderna förhållandevis rikligt tillgodosett med motorfotogen, varemot tilldelningen av motorbrännolja måste utgå med avsevärt lägre kvantiteter än som motsvarade normalförbrukningen. Även beträffande fisket måste totaltilldelningen av mineraloljebränslen snart minskas. Ersättning vanns emellertid här genom trätjära och därav beredda tjäroljor, vilka i stor och växande omfattning kommo till användning. Industriens stationära oljemotorer kunde i allmänhet utan större svårigheter överföras till elektrisk drift eller till drift med icke ransonerat bränsle, över huvud inskränktes tilldelningen av fotogen och motorbrännolja — utom till jordbruk och fiske — till det yttersta. Vissa små mängder gingo dock alltjämt till sjöfart och vägväsen samt till industri och hantverk. Utdelning av eldningsolja skedde i mycket ringa omfattning, huvudsakligen för industriella ändamål. I fråga om trätjäran må erinras, att Kungl. Maj :t, som förut nämnts, förordnade om beslag å denna vara tillika med vissa andra genom torrdestillation av trä framställda ämnen från den 16/3 1941. Syftet därmed var närmast att möjliggöra ett för vederbörande försörjningsmyndigheter önskvärt inflytande över produktionen på detta varuområde. Beslaget var emellertid förbundet med reglering av handeln med och förbrukningen av ifrågavarande varor. Beslagtagen vara fick ej försäljas till annan förbrukare än den som för inköpet erhållit i n k ö p s k o r t med därtill hörande kuponger eller inköpslicens. (Utan hinder härav fingo dock hithörande varor försäljas för bestryknings- eller impregneringsändamål i mindre kvantiteter.) Partihandel med tjära m. m. fick bedrivas endast av den som av BK erhållit auktorisation att driva handel med hithörande varor och som förbundit sig att ställa sig till efterrättelse av kommissionen utfärdade bestämmelser. Inköpskort skulle tills vidare endast komma till användning för fiskares inköp av trätjära eller trätjärolja för motordrift inom västkustfisket. Ansökan om tilldelning av inköpskort skulle av fiskaren göras hos länsstyrelsen. Inköpslicenserna utfärdades av BK. Beträffande motortjärans användning som drivmedel för fisket hänvisas i övrigt till framställningen å sid. 378. De ansträngningar, som redan vid krigets början och även sedermera gjorts för åstadkommande av en ökad sprittillverkning för bränsleändamål, började under år 1942 bära frukt i en rikligare tillgång på motorsprit, som då kom väl till pass såsom ersättning i starkt ökad omfattning för de allt knappare importbränslena. Spriten togs härvid i bruk för framställning av spritstarka blandningsbränslen, de s. k. motglbränslena (motyl 50 och motyl 85, se sid. 814). Det bestämdes, att från den 1/7 1942 motorfotogen för drift av förgasarmotorer skulle ersättas med motyl 85, lättben-

832 tyl med motyl 50 som startbränsle och med motyl 85 som driftbrämsle. Enär användningen av motyl 85 förutsatte vissa ändringar på motor»erna, medgav BK, att motyl 50 fick användas som driftbränsle under juli och augusti 1942, till dess ombyggnad av den ifrågavarande motorn h u n n i t ske. I tämligen stor omfattning kom särskilt motyl 85 till användning för jordbruk och fiske samt motyl 50 som garagebränsle för gengasdrivna bilar. Vidare skedde tilldelning av såväl motyl 50 som motyl 85 till brand-, ambulans- och postväsendet samt till flera statliga myndigheter. Industrien erhöll ock motyl i viss utsträckning för tillgodoseende av nödvändiga behov. På grund av ökad tillgång på motortjära kunde denna produkt senare ersätta motyl 98, som dessförinnan i rätt stor utsträckning använts som driftbränsle inom kustfarten. Under år 1944 började ett nytt motylbränsle framställas, nämligen motyl 25. Denna produkt, vilken bestod av 75 % skifferbensin och 25 % motorsprit, hade visat sig användbar för såväl start som drift och bestämdes skola fr. o. m. den 1/5 1944 ersätta de spritstarkare motorbränslena motyl 50 och motyl 85 och jämväl lättbentyl, som ända till denna tidpunkt i viss omfattning tilldelats för startändamål. Orsaken till denna omläggning var, att skifferbensin nu i väsentligt ökad omfattning blivit tillgänglig genom den utveckling som ägt rum inom skifferoljeindustrien, medan tillgången på motorsprit minskats. Enär värmevärdet för motyl 25 var avsevärt högre än för motyl 50 och motyl 85, kunde tilldelningen av motylbränsle i motsvarande grad nedskäras. Förutom den besparing som nämnda utbyte medförde beträffande spritlagren vanns även den fördelen, att mineralbensinen kunde förbehållas för sådana industriella ändamål, där skifferbensin icke kunde komma i fråga. F r å n början av 1944 utlämnades vid distributionen av motorfotogen en blandning, bestående av lika delar mineralfotogen och svensk skifferfotogen. Därigenom blev det möjligt att dryga ut befintliga lager av mineralfotogen. Viss tillsättning härav till skifferfotogen var emellertid alltjämt nödvändig, enär denna visat sig icke lämpligen kunna användas i oblandat skick i förekommande motortyper utan omändring av motorerna. I detta sammanhang bör ock nämnas, att tjärdestillat (bildestillat) under åren 1944 och 1945 kunde i viss omfattning efter sträng behovsprövning tillhandahållas som drivmedel för bilar och motorcyklar. Den 13/11 1942 utfärdades en kungörelse (nr 873), vilken — utan att medföra några mera betydelsefulla nyheter — sammanfattade bestämmelserna i de tidigare, ännu gällande kungörelserna angående reglering av försäljningen och förbrukningen av brännbara vätskor. De äldre regleringskungörelserna rörande bensin och lättbentyl samt brännolja och fotogen upphävdes och likaså en i det föregående ej omnämnd kungörelse den 17/5 1940 angående förbud mot att utan särskilt tillstånd använda vissa brännbara vätskor, vilka icke voro att betrakta som flytande bränslen i

833 egentlig mening (exempelvis bensol, metanol, renad terpentin och eter) såsom drivmedel för förbränningsmotorer. I den nya författningen hade även inarbetats de bestämmelser i kungörelsen den 7/3 1941 (nr 134) angående beslag å samt reglering av förbrukningen av tjära m. m., som rörde handels- och förbrukningsregleringen. Sistnämnda kungörelse kvarstod därefter endast som en beslagsförfattning. Avsikten med den nya kungörelsen var att så långt möjligt bibehålla de principer, som dittills varit gällande, samt att göra desamma tillämpliga även på de blandningsbränslen, vilka framkommit efter de tidigare författningarnas tillkomst. Det fastslogs, att BK, i den mån Kungl. Maj :t icke annorlunda bestämt, skulle ha överinseendet över landets förråd av flytande bränslen. Det uppdrogs därjämte åt BK att i samråd med överbefälhavaren, IK, LK och TK bestämma om fördelningen av nämnda förråd mellan olika förbrukningsändamål. Av betydelse var, att BK fick befogenhet att efter samråd med vederbörande kristids- och andra myndigheter meddela undantag och ytterligare föreskrifter beträffande de i kungörelsen meddelade bestämmelserna. Härigenom avsågs det skola bli möjligt att smidigt anpassa ransoneringarna efter bränsletillgången, vilket kunde förväntas komina att i sinom tid underlätta återgången till normala förhållanden. Sedan oljeimporten i augusti 1945 börjat i större omfattning komma i gång, kunde behoven av flytande bränsle tillgodoses i vidsträcktare mån än som förutsetts i den för året fastställda förbrukningsplanen. En ny sådan plan utarbetades därför och fastställdes för fjärde kvartalet 1945, vilken i flera avseenden räknade med ökade tilldelningar. Sådana medgåvos ock från början av oktober. Då trots den ökade tillförseln en viss knapphet på flytande bränslen antogs fortfarande till en tid komma att råda, bibehölls handelsregleringen tills vidare, men väsentliga lättnader genomfördes i gällande restriktioner. Man inriktade sig därvid särskilt på att förbättra tilldelningen till sådana kategorier, vilkas förbrukning avsåg ur allmänna synpunkter särskilt angelägna behov och där genom denna tilldelning största möjliga besparingav fasta bränslen kunde uppnäs. Under höstens lopp förbättrades försörjningsläget snabbare än man förut tänkt sig. BK fann sig därför föranläten att den 9/11 1945 hos Kungl. Maj :t hemställa om fullständigt u p p h ä v a n d e a v h a n d e l s - o c h f ö r b r u k n i n g s r e g 1 e r i n g e n för de flesta slag av flytande bränslen. Bedan dessförinnan hade genom BK:s beslut handeln med ett flertal tjäror och tjärprodukter frigivits, och frän den 10/11 blev så fallet även med de övriga. I enlighet med BK:s förslag utfärdade Kungl. Maj :t den 15/11 1945 kungörelse, (nr 704), varigenom bestämmelserna i kungörelsen den 13/11

834 1942 (nr 873) angående reglering av försäljningen och förbrukningen av brännbara vätskor upphävdes fr. o. m. den 25/11 beträffande alla däri avsedda slag av flytande bränslen utom eldningsolja och lysfotogen. Samtidigt upphävdes även de kvarstående bestämmelserna i beslagskungörelsen beträffande trätjära och trätjärprodukter. Därmed hade — utom i fråga om eldningsolja och lysfotogen — fria förhållanden i stort sett återinförts beträffande handeln med och förbrukningen av flytande bränslen. I fråga om l y s f o t o g e n ansågs tillförseln ännu otillräcklig för återställande av full behovstäckning. Tilldelning gavs emellertid nu av fotogen för belysningsändamål till samtliga oelektrifierade hushåll efter en norm av i genomsnitt 30 liter per hushåll under en tvåmånadersperiod. Begleringen upphävdes den 13/5 1946. Vad e l d n i n g s o l j a n angår förbättrades för denna liksom för andra mineraloljor tillgången avsevärt under sommaren och hösten 1945. Tilldelningen av eldningsolja, som länge varit nästan helt stoppad, återupptogs i begränsad omfattning beträffande hushållsförbrukare inom vissa delar av riket, där svårigheterna att tillgodose förbrukningen med fasta bränslen voro särskilt stora, nämligen Stockholms stad och län, Göteborg med omnejd samt Malmöhus län. Tilldelningen förbehölls därvid sådana fastigheter, där olja före bränslekrisen använts för uppvärmningen, samt begränsades till den nivå som i övrigt fastställts för bränsleförbrukningen. Då tillgången sedermera befanns möjliggöra vidsträcktare förbrukning av eldningsolja, vidgade BK användningsområdet ytterligare i syfte att härigenom vinna besparing på fasta bränslen. Fr. o. m. den 15/11 1945 fick eldningsolja i hela landet utan kvantitetsbegränsning inköpas för hushållsförbrukning. Inköpsrätten förbands med ett enkelt ansökningsförfarande samt med det villkoret, att förbrukaren åtog sig att vid övergång till oljeeldning ställa sitt innehav av fasta licenserade bränslen till myndigheternas förfogande. Generellt tillstånd lämnades därjämte att tillhandahålla varmvatten från central varmvattenberedningsanläggning i fastighet, där eldningsolja användes som bränsle. Samtidigt medgavs även rätt för industrikonsumenter att förbruka eldningsolja i en utsträckning som motsvarade vederbörande förbrukares behov av dylikt bränsle. Bestämmelsen gällde hela riket och såväl tidigare konsumenter av eldningsolja som nytillkommande sådana. Efterfrågan på eldningsolja för uppvärmningsändamål visade en fortgående stegring, vilket föranledde BK att i slutet av mars 1946 genomföra fastare bestämmelser angående tilldelningen. Dittills av kristidsstyrelserna utfärdade leveranstillstånd skulle äga giltighet endast t. o. m. den 30/4 1946. De skulle från denna tidpunkt ersättas av inköpslicenser, utfärdade av BK med ledning av utav kristidsstyrelserna utförda behovsberäkningar. Ett liknande system genomfördes även beträffande småindustrier och dylika

835 förbrukare. För större industriförbrukare hade systemet med inköpslicenser redan tidigare bragts i tillämpning. Tillgången på eldningsolja var i fortsättningen av år 1946 förhållandevis så god, att BK från början av oktober tills vidare medgav full frihet att leverera sådan olja till innehavare av licens för hushållsförbrukning. Undantagna från medgivandet voro anläggningar, tillhörande staten, landstingen och vissa städer. I samband härmed antydde emellertid BK, att det måhända kunde bli nödvändigt att återinföra ransoneringen, därest tillförseln av eldningsolja i avsevärd grad minskades. En sådan situation inträdde i februari 1947 på grund av då rådande svåra isförhållanden. Den då vidtagna begränsningen av licenskvantiteterna jämte fullständigt förbud mot varmvattenberedning i oljeeldade fastigheter upphävdes den 1/5 1947, sedan importen åter i större utsträckning kommit i gång. Motsvarande inskränkning skedde även i fråga om leveranser av eldningsolja till industrien och upphävdes även här den 1/5 1947. Den allmänna åtstramning av importen, som med stigande skärpa genomfördes från senare delen av år 1947, drabbade även konsumtionen av eldningsolja. Licenssystemet bibehölls för såväl hushålls- som industriförbrukningen och möjligheterna för förbrukare, som förut icke använt olja, att övergå till oljeeldning avskuros tills vidare helt. Industriförbrukarna rekommenderades att övergå från eldningsolja 1 (den mest lättflytande sorten), vara tillgången var särskilt begränsad, till de tyngre kvaliteterna 2 och 3, där tillgången var något bättre, eller ock att inrätta sig för återgång till fast bränsle. För bränsleåret 1948/49 bestämde BK, att de kvantiteter av eldningsolja 1 och 2, som fingo importeras, i första hand skulle avses för villafastigheter och hyreshus med endast en värmepanna, vilka redan innehade oljelicenser, samt småindustrier ävensom för industriugnar, där utebliven oljeeldning kunde komma att medföra avsevärd produktionsminskning. Först i andra hand skulle tilldelning av dylik olja till större fastigheter komina i fråga. Även beträffande eldningsolja 3 visade sig en minskning av tilldelningen till fastigheter ofrånkomlig. För industrien medgavs möjlighet att av sistnämnda kvalitet täcka upp till 80 % av behoven. Fr. o. m. den 26/4 1949 frigavs försäljningen och förbrukningen av eldningsolja 3 helt. Detsamma skedde i fråga om eldningsolja 1 och 2 först fr. o. m. den 18/2 1950. Intill 1950 års slut gällde vissa överenskommelser, som BK slutit med oljebolagen, varigenom dessa förbundit sig att fortsättningsvis verkställa leveranser till licensinnehavarna av i licenserna angivna kvantiteter. Nödvändigheten att av valutaskäl hålla nere importen av b e n s i n , som till huvudsaklig del måste betalas i hårdvaluta, föranledde från hösten 1947 flera åtgärder, som syftade till att på indirekt väg begränsa förbrukningen

836 av denna vara (se härom sid. 1035). Då dessa åtgärder ej visade sig nog verksamma, tillgrepos under det följande året strängare medel. Förslag, som vid 1948 års riksdag framlagts angående skärpt beskattning av bensin och brännoljor, gav anledning till beslag å bensinbränslen från den 18/2 1948 i avsikt att medan behandlingen av skatteförslaget pågick förhindra eller åtminstone försvåra lagringsköp. Beslaget var sålunda avsett som en av nyssnämnda skäl betingad tillfällig åtgärd, men medan detsamma fortbestod gavs också tid att förbereda ett förnyat ransoneringssystem för bensinförsäljningen, därest ett sådant skulle visa sig erforderligt. Den av riksdagen beslutade skattehöjningen — vilken hade ej blott ett fiskaliskt utan även ett konsumtionsbegränsande syfte — trädde i kraft den 1/4 1948. Bedan dessförinnan — den 19/3 1948 — hade Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse angående ransonering av bensinbränsle. Denna bragtes i tillämpning fr. o. m. den 29/4. Beslaget kvarstod även därefter som stöd för ransoneringen. Kungörelsen innehöll i första hand bestämmelser angående handels- och förbrukningsreglering för bensinbränsle men gav därjämte BK befogenhet att besluta, att bestämmelserna därom skulle helt eller delvis gälla jämväl annat flytande bränsle. Enligt ransoneringskungörelsen fick överlåtelse av bensinbränsle mot vederlag principiellt ske endast mot kupong till inköpskort eller mot inköpslicens. Tilldelningen av dessa inköpsberättigande handlingar skulle — med vissa angivna undantag — handhas av TK, såvitt angick järnvägsfordon, fartyg eller luftfartyg ävensom av staten innehavda motorfordon, motorredskap och motorbåtar, av länsstyrelse, i enlighet med TK:s föreskrifter, såvitt angick fiskefartyg samt andra än statliga fordon, redskap och båtar, av kristidsstyrelser vad angick motorredskap och stationär motordrift, samt av BK eller, efter dess bemyndigande, kristidsstyrelse och kristidsnämnd, såvitt angick övriga förbrukningsändamål. Försäljning av bensinbränsle till återförsäljare fick enligt av BK utfärdade tillämpningsföreskrifter tills vidare fritt äga rum. Däremot uppställdes för försäljning till förbrukare allmänt fordran på innehav av inköpskort eller inköpslicens. (Se härom i övrigt sid. 1037.) Beträffande de bestämmelser som meddelades angående försäljning och förbrukning av eldningsolja ha vissa uppgifter lämnats i det föregående. Andra slag av flytande bränsle än bensinbränsle och eldningsolja fingo tills vidare fritt försäljas såväl till återförsäljare som till förbrukare, för motorfordonsdrift dock endast till förbrukare som innehade körtillstånd fö: sådant bränsle. Det skulle emellertid åligga återförsäljare att vid all försäljning av motorbrännolja och fotogen å lagerkort eller i särskild liegare anteckna köparens namn och adress samt den försålda kvantiteten. Sådana anteckningar skulle på anmodan uppvisas för BK:s eller kristidsstyrelses ombud. Motorbrännolja och fotogen fingo icke utan BK:s tillstånd begagnas för uppvärmning samt för ångalstring inom industrien. Andra brännbara

837 vätskor än flytande bränsle (se sid. 832) fingo utan BK:s tillstånd icke användas som drivmedel för förbränningsmotorer, såvida det ej gällde fordon etc. tillhörande försvarsväsendet eller tillfällig brådskande befordran av läkare, barnmorska m. m. Genom senare föreskrifter av BK begränsades användningen av fotogen för uppvärmning och varmvattenberedning till de fotogenaggregat, som voro i bruk eller beställts före den 9/5 1948. Bensinransoneringen upphävdes fr. o. m. den 12/11 1949. Samtidigt upphävdes även kungörelsen angående beslag å bensinbränsle. Emellertid ansågs fortfarande behövligt att bibehålla gällande föreskrifter i fråga om begränsning av handeln och förbrukningen med andra flytande bränslen. Då genom upphävandet av bensinransoneringskungörelsen den rättsliga grunden härför bortföll, utfärdades i dess ställe den 11/11 1949 en ny kungörelse (nr 568), vilken meddelade i sådant avseende nödiga bestämmelser. Med stöd härav föreskrev BK, att av kommissionen tidigare utfärdade, ännu gällande föreskrifter rörande regleringen av försäljningen och förbrukningen av eldningsolja skulle fortfarande äga tillämpning, att motorbrännolja alltjämt fick försäljas endast för motordrift samt att utan kommissionens tillstånd motorbrännolja icke fick användas för uppvärmningsändamål och fotogen icke för centraluppvärmning. Först fr. o. m. den 18/2 1950 upphävde BK, med stöd av Kungl. Maj :ts den 17/2 lämnade medgivande, de kvarstående bestämmelser, vilka i ena eller andra avseendet begränsade rätten till fri försäljning och förbrukning av flytande bränslen. Kungörelsen nr 568/1949 upphörde att gälla med utgången av juni 1950. Prisreglering. Omedelbart efter krigsutbrottet inträdde för flytande bränslen liksom för flertalet andra importvaror en prisstegring, som dock till en början var rätt måttlig. Höjda importkostnader och — beträffande bensin — höjd beskattning bragte emellertid fr. o. m. är 1940 priserna upp på en relativt hög nivå. Importpriserna ställde sig vid vissa tidpunkter i s. k. noll-zon (Stockholm, Göteborg och Malmö) sålunda i öre per liter:

Före 25/9 1939 1/10 1939 1/1 1940 1/1 1941 1/1 1942

Bensin

Lysfotogen

27,0 30,0 38,0 72,0 75,0

14,5 17,5 20,5 27,0 50,0

Motorfotogen 11,0 14,0 17,1 27,0 50,0

Motorbrännol j a 10,0 13,0 16,0 20,5 50,0

Bedan under år 1940 genomfördes vissa clearingförfaranden, vilka åsyftade att utjämna försäljningspriserna för tidigare importerade varor och för varor som senare importerats under olika prisbetingelser. Vad brännoljorna angår vidtogos under år 1941 prishöjningar, som föranleddes av strävan att nå ungefärlig paritet mellan driftkostnaderna vid användning av flytande bränsle och gengas.

838 I syfte att i fortsättningen bibehålla ett jämnt, likformigt utförsäljningspris, närmast å bensin, oavsett den varierande anskaffningskostnaden föreskrev Kungl. Maj:t den 30/1 1942, att inom BK skulle inrättas en särskild c l e a r i n g k a s s a f ö r f l y t a n d e b r ä n s l e n , till vilken skulle inbetalas eller från vilken skulle utbetalas belopp, motsvarande skillnaden mellan importörernas inköpskostnader och ett fastställt basispris. Till kassan överfördes även vissa belopp, vilka utgjorde vinster, uppkomna i samband med prisstegringarna, å bolagens äldre oljelager och vilka bolagen jämlikt tidigare åtaganden inbetalt till BK. I början begränsades kassans verksamhetsområde till bensin, men det utvidgades i maj 1942 till att omfatta även andra flytande bränslen (fotogen, motorbrännolja, motorsprit och motortjära m. m.). BK bemyndigades att med oljebolagen sluta avtal, vilka innefattade förpliktelse för dessa att till kassan inbetala vissa för prisutjämning erforderliga belopp. Avgifterna och basispriserna skulle bestämmas så, att kassans in- och utbetalningar för varje huvudslag av flytande bränsle ungefär balanserade. Införandet av de spritstarka motylbränslena påkallade en allmän omreglering av prissättningen å flytande bränslen. Det ansågs nämligen olämpligt, att motylbränslena med deras i jämförelse med importbränslena låga värmevärde åsattes så högt pris som skulle erfordrats för. att täcka produktionskostnaderna. Det bestämdes, att en prisutjämning skulle ske mellan de olika bränslegrupperna, så att dessa priser komme att i huvudsak överensstämma med deras mineraloljevärden. BK bemyndigades att beträffande inbetalningar till resp. utbetalningar från clearingkassan träffa förnyade avtal med oljebolagen m. fl. Prisutjämningen, vilken genomfördes fr. o. m. den 1/7 1942, medförde förhöjda priser dels å importbrär.slen, dels å motortjära. De ökade intäkterna vid försäljningen av dessa bränslen skulle användas till nedsättning av priserna å spritbränslen, sä att eit enhetligt pris per värmeenhet nåddes, motsvarande 120 öre per liter för alla slag av mineraloljor. Priserna å motylbränslen fastställdes till 75 öre per liter motyl 85 och 86 öre per liter motyl 50. Motyl 98 lämnades tills vidare utanför, enär detta bränsle huvudsakligen användes för drift av kustfartens segelskutor och icke ansågs på samma sätt som övriga motylbränslen direkt påverka den allmänna prisnivån. Priset å motortjära bestämdes till 65 öre per kg mot förut 50 öre. Oljebolagen fingo verkställa inbetalningar av clearingavgifter å mineraloljorna samt erhöllo utbetalning från clearingkassan för sin försäljning av motylbränslen. Avräkning verkställdes varje månad. Priserna hade beräknats så, att clearingkassan skulle gå med varken vinst eller förlust. I slutet av 1942 träffade BK avtal med Svenska Skifferolje AB och tnder våren 1943 tilläggsavtal med de övriga oljebolagen, varigenom ytterligare vissa slag av flytande bränsle inordnades i clearingsystemet, nämliger. dels

839 skifferolja, dels varjehanda blandningsbränslen innehållande sprit, tjära eller skifferolja (däribland även motyl 98). Clearingsystemet medförde, som framgår av det sagda, en höjning av försäljningspriserna å importbränslen och motortjära men en nedsättning av priserna ä spritbränslen under vad som motsvarade dessas framställningskostnader. Clearingkassan kom snart att visa ett överskott, huvudsakligen beroende pä att spritbränslena av olika skäl icke förbrukades i sä stor omfattning som beräknats. Det genomsnittliga tillverkningspriset för motor sprit låg under år 1942 och förra hälften av 1943 mycket högt, väsentligen av det skälet att en mycket betydande del av produktionen erhölls i samband med tillverkning av fodercellulosa, varvid den framställda spriten ställde sig mer än dubbelt så dyr som den vanliga spriten. Då sedermera tillverkningen av fodercellulosa och därmed även av fodersprit upphörde, sjönk det genomsnittliga tillverkningspriset för motorsprit avsevärt (från tidigare 84 öre till 60 öre per liter från den 1/7 1943). Detta förhållande gjorde, att BK ansåg sig från sistnämnda tidpunkt kunna sänka detaljpriserna å samtliga flytande bränslen med ca 15 %. Priset blev sålunda för mineraloljor 102 öre per liter, för motyl 50 76 öre för motyl 85 66 öre per liter samt för motortjära 55 öre per kg. Å sistnämnda bränsleslag nedsattes priset den 1/7 1944 till 45 öre och den 15/7 1945 till 30 öre per kg. Till befrämjande av fisket vidtogs för fiskarena vid väst- och sydkusten frän den 6/8 1945 med tillämpning av ett restitutionsförfärande en särskild prisreduktion, nämligen för motortjära till 25 öre per kg samt för motyl 50 och motorfotogen till 50 öre per liter. Övergången under sista kvartalet 1945 till en friare hushållning beträffande flytande bränslen, i samband med att mineraloljor av olika slag då börjat kunna importeras i större omfatning och till lägre priser, förbands med särskilda åtgärder till förhindrande av alltför stora förluster å de i statlig ägo befintliga till högre priser inköpta lagren. I samband med framläggandet av förbrukningsplanen för fjärde kvartalet 1945 påyrkade BK, att de oljor som komme att importeras icke genast borde förbrukas utan att de gamla lagren av ersättningsbränslen och sädana lager av importbränsle, som funnits i landet mycket läng tid, i första hand borde konsumeras. Härför erfordrades ett utbyte mellan gamla och nya varor, vilket borde ske pä sådant sätt, att BFN och militärförvaltningarna till distributörerna utlämnade erforderliga kvantiteter drivmedel ur de statliga lagren mot av distributörerna utfärdade lagerbevis pä motsvarande kvantiteter i den blivande importen. De gamla lagren i synnerhet av ersättningsbränslen hade i allmänhet betingat avsevärt högre priser än de som kunde väntas bli gällande för de nya importvarorna. För att undvika att staten åsamkades oskäliga förluster pä dessa äldre lager borde de importerade varornas lägre priser utnyttjas för att skriva ned värdena pä de statliga lagren. I detta

t

840 syfte föreslog kommissionen utförsäljningspriser liggande mellan lagervärdena och de beräknade importvärdena. Denna nedskrivning borde ske med anlitande av clearingkassan för flytande bränslen, varvid distributörerna till clearingkassan inbetalade skillnaden mellan utförsäljningspriset och importvarornas cifpris, ökat med den fastställda försäljningsmarginalen, medan från clearingkassan till BFN resp. vederbörande militära förvaltning efter hand, i mån av tillgång på medel, utbetalades skillnaden mellan lagervärdet för de ur de statliga lagren utlämnade varorna och nyssnämnda cifpris. Genom beslut den 23/8 1945 fastställde Kungl. Maj :t den av BK framlagda planen att lända till huvudsaklig efterrättelse under sista kvartalet 1945. Kungl. Maj :t uppdrog vidare åt BFN samt armé-, marin- och flygförvaltningarna att, efter samråd med BK och överbefälhavaren, till av BK godkänd distributör utlämna flytande bränsle ur de statliga lagren i utbyte mot av distributören avgiven förbindelse att av sin blivande import till myndigheten avstå flytande bränsle, till kvalitet och myckenhet svarande mot vad som till honom utlämnats. Vad prissättningen beträffar uppdrog Kungl. Maj :t åt BK jämte PKN att fr. o. m. den 1/10 1945 fastställa vissa sänkta priser å särskilda bränsleslag. Härvid skedde framför allt i fråga om motylpriset en avvägning med hänsyn dels till inköpsvärdena för statens lager av bensin och sprit samt till de höga kostnaderna för den inhemska skifferoljeproduktionen, dels till återanskaffningspriserna för importerade flytande bränslen. Ytterligare prissänkningar vidtogos senare under höstens lopp. Genom riksdagens beslut om skattelättnader för bensin och motorbrännolja bereddes slutligen vägen för en allmän vittgående prisreduktion, som genomfördes från årsskiftet 1945/46. Härvid bestämdes, efter överenskommelse med oljebolagen, följande högstpriser (tillika stoppriser) att tillämpas vid försäljning till konsument i noll-zon: öre per 1 öre per 1 43 för eldningsolja 1 . . . 11,0 18 » » 2. . . 10,2 16 » » 3. . . 9,6 15

för bensin/bentyl i lysfotogen » motorfotogen » motorbrännolja

Dessa priser voro baserade på under november och december 1945 gällande importpriser samt på handelsmarginalerna för resp. oljekvaliteter före kriget, justerade med hänsyn till under krisåren inträdda kostnadsökningar, vilka beräknats till sammanlagt 23 å 30 %. Med utgången av år 1945 upphörde alla clearingförfaranden beträffande flytande bränslen liksom ock utbytesförfarandet i fråga om sådana bränslen ur de statliga lagren. Clearingkassan avvecklades successivt under året 1946. Dess återstående tillgångar fördelades mellan arméförvaltningen och BFN i förhållande till storleken av dessa myndigheters fordringar på kassan.

Gengas. Gengasdriftens utveckling. Det nutida samhället är i så hög grad motoriserat, att ett plötsligt sinande av motoriseringens energikällor skulle komma samhällsmaskineriet att praktiskt taget avstanna. Det var i själva verket en dylik katastrof som vid krigsutbrottet i september 1939 hotade att i stor utsträckning inträffa genom risken för utebliven tillförsel av flytande bränsle. Närmast gällde det härmed drivna motorer av storleksordningen ca 10—200 hk, och även vissa av sådant bränsle beroende industriella anläggningar. Inom dessa kategorier falla praktiskt taget alla personbilar, motorcyklar, lastbilar, omnibussar, rälsbussar, traktorer, motorredskap, smärre motordrivna fiske* båtar och transportfartyg, många transportabla och stationära motorer samt ett stort antal av industriens härd- och värmeugnar. De möjligheter till det flytande bränslets ersättande, vilka stodo till buds, voro i huvudsak träkol, ved och torv för generatorgasdrift (gengasdrift), sprit och skifferolja samt i mindre grad olika trätjärprodukter, karbid och gas. Sprittillverkningen var långt ifrån tillräcklig för att kunna i större utsträckning ersätta bensinen och kunde icke heller utökas i önskvärd srad. Skifferoljefrägan befann sig ännu långt ifrån storproduktionsstadiet och vägen över karbiden och trätjärprodukterna var icke heller framkomlig för stordrift. Ännu mindre kunde man räkna med lysgas- och metangasdrift eller med elektrisk fordonsdrift, vilken sistnämnda av tekniska orsaker har en viss begränsning. Gengasdrift syntes sålunda vara den enda framkomliga vägen för att snabbt och i stor skala ersätta bensinen, fotogenen och råoljan, så mycket mer som det till all lycka var ganska väl tillrättalagt för gengasens utnyttjande som drivmedel just vid tiden för krigsutbrottet. Gengasdriftens historia i Sverige började åren 1924—25, då den första svenska gengasbilen — med importerat kolgasverk — tillverkades och levererades till armén. Försöken att väcka intresse för gengasdriften misslyckades dock av flera orsaker: tekniska brister hos gengassystemet, saknaden av organiserad tillverkning och distribution av gengaskol, bekvämlighetsskäl m. m. I början av 1930-talet gav emellertid intensiv propaganda, främst ur skogsekonomisk synpunkt, i förening med skapandet av en statlig lånefond och sänkning av skatten för gengasbilar, en stöt framåt för gengasdriften. Ett par hundratal gengasbilar kommo då i drift för att emellertid — av ovan nämnda orsaker — nästan lika hastigt till största delen försvinna igen. Det bör även erinras om det i förhållande till träkolspriset ovanligt laga bensinpriset i Sverige, något som nödvändiggjorde ytterligare stödåtgärder för att en mera allmän användning av gengasfordon skulle komma till stånd, utan att ett verkligt nödläge förelåg. 11 — 216588.

II.

842 Under åren närmast före andra världskrigets utbrott var det huvudsakligen försvaret, som i någon utsträckning använde gengasbilar. Dessutom bedrevos studier och försök på gengasområdet genom en år 1937 tillsatt statlig kommitté, vilken just före krigsutbrottet avgav sitt slutbetänkande med jämförelsevis gynnsamma och positiva resultat. Vid samma tidpunkt funnos även svenska kolgasverk utexperimenterade och i fabrikation, om ock i mindre skala. I den vid krigsutbrottet föreliggande tvångssituationen gällde det därför närmast att skyndsammast organisera tillverkning av gengasverk i stor skala och att vidtaga övriga i samband därmed stående administrationsåtgärder. Omedelbart efter krigsutbrottet tillsattes en s t a t e n s gengasn ä m n d — senare ombildad till b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n s g e n g a s b y r å — med uppgift att företaga prov till fullkomnande av gengasdriften ur teknisk synpunkt samt att genom råd och anvisningar verka för att endast tekniskt fullgoda gengasverk tillverkades och att installationen av dessa sköttes på ett tillfredsställande sätt. Åt statens maskin- och redskapsprovningsanstalter uppdrogs att i samråd med gengasnämnden utreda frågan om jordbrukstraktorernas anpassning till gengasdrift. Dessa snabbt genomförda statliga åtgärder voro synnerligen välbetänkta i betraktande av vilket svårt problem som förelåg och vilka stora summor det här gällde att hastigt investera på ett nästan oplöjt område. Dittills hade gengasen i övervägande grad varit en besvikelse även i händerna på sakkunskapen, och då nu fabrikanter och bilägare plötsligt kastade sig över gengasproblemet, tornade svårigheterna upp sig. Talrika konstruktioner och typer skapades fram och tillverkning igångsattes på en mängd ställen, varvid förklarligt nog många omogna konstruktioner sågo dagens ljus. Svårigheter uppstodo också att i hast få fram lämpliga råmaterialier och tillbehör. Tidigare års arbete på gengasområdet i Sverige var inställt sä gott som uteslutande på kolgasdrift, under det att vedgasdriften alltjämt befann sig på experimentstadiet. Det större intresset för kolgasdrift förklaras dels av landets sedan gammalt stora träkolningsindustri för järnverken, dels därav att gengasproblemet vid kolgasdrift var lättare att lösa. Av dessa skäl koncentrerades arbetet hösten 1939 i främsta rummet pä kolgasaggregat Samtidigt upptogs emellertid ett intensivt experimentarbete med vedg.isdrift icke minst med hänsyn till befarad svårighet att få fram de stora mängder träkol, vilka utöver järnindustriens stora förbrukning kunde beiäknas komma att krävas vid den förutsedda starka ansvällningen av gengasdriften. Härtill kom önskemålet att ekonomisera med virket, då ungefär den dubbla kvantiteten härav åtgår vid kolgasdrift i jämförelse m e i vedgasdrift och dä en stor del av träkolet måste antagas komma att framställas utan eller med ofullständigt tillvaratagande av biprodukterna.

843 Efterfrågan på gengasverk blev omedelbart livlig, om ock många ställde sig skeptiska och avvaktande. Obestridligen hade också gengasverken — icke minst en del nya, icke fullt genomarbetade och utprovade typer — vid denna tidpunkt en del tekniska brister. Montering och service blevo därjämte på grund av brist på fackkunnig personal i många fall mindre tillfredsställande. Det rådde också brist på med gengasdrift förtrogna förare. Därtill kom, att distribution av fullgoda bilkol till rimligt pris ännu icke var på ändamålsenligt sätt ordnad. Slutligen började de med gengasdrift förknippade brand- och förgiftningsriskerna att göra sig kännbara. Det är under dessa förhållanden förklarligt, att gengasdriften i början för många blev en källa till missräkningar och ekonomiska förluster. Dessa kommo särskilt till uttryck inom den yrkesmässiga lastbilstrafiken, där man i början såg sina förhoppningar på gengasen svikas med därav följande allvarliga ekonomiska konsekvenser. Flera åtgärder för att avhjälpa bristerna vidtogos omedelbart. Redan i september 1939 igångsatte gengasnämnden i samarbete med armén, en bilfirma och vederbörande arbetarorganisationer utbildningskurser för förare och montörer. Denna kursverksamhet svällde under år 1940 ut högst betydligt och omfattade under de första gengasåren bortåt 15 000 förare och montörer. Många utbildades också på privat initiativ. Ett viktigt led i gengasnämndens, senare gengasbyråns arbete för gengasdriftens förbättring utgjordes av de tryckta anvisningar, vilka i allt fullständigare upplagor utgåvos. I mån av tillgång till fackkunnig personal utövade också gengasbyrån en livlig konsultationsverksamhet med strävan att trots alla svårigheter under den första perioden göra det bästa möjliga av gengasdriften. Hösten 1939 införde gengasnämnden t y p p r o v n i n g av gengasverk, kombinerad med utfärdande av bevis om godkännande, för vilket ändamål ett provrum inrättades. Typprovningen var icke obligatorisk, men innebar för tillverkaren ett avsevärt stöd i hans försäljning, samtidigt som den för köparen av ett gengasverk av provad typ i så måtto innebar en garanti för fullgod tillverkning och funktion, att h a n hade bevis för, att typen i fråga varit föremål för gengasnämndens noggranna utprovning. Typprovningen fick under årens lopp stor omfattning och med utgången av år 1945 uppgick antalet godkännanden till över 500 typer, fördelade på ca 150 olika firmor, fabrikanter eller konstruktörer. Ungefär halva antalet godkännanden gällde kolgasdrift och resten vedgasdrift. Successivt infördes typprovning även av olika med gengasdriften sammanhängande apparater, såsom motorvärmare, flamskydd, eldsläckare m. m., delvis i samarbete med andra myndigheter och försäkringsanstalterna. A n s k a f f n i n g och d i s t r i b u t i o n av för gengasdrift l ä m p l i g t t r ä k o l i tillräcklig omfattning och till rimligt pris utgjorde

814 en av de viktigaste förutsättningarna för en allmännare övergång till gengasdrift, varför kraftiga åtgärder i sådant hänseende vidtogos (se ovan sid. 752 ff.). En sak, som redan på ett tidigt stadium var föremål för gengasnämndens uppmärksamhet, var frågan om huruvida marknaden för gengasverk skulle lämnas fri eller om den skulle göras till föremål för statlig reglering i någon form och därmed en viss standardisering och koncentration genomföras. Det senare alternativet skulle syfta till att i möjligaste mån säkerställa, att endast fullgoda typer av gengasverk kommo i användning och därmed skydda köparen. Å andra sidan skulle alternativet med fri utveckling kunna sporra den enskilda uppfinnarverksamheten och det enskilda initiativet, verka prisreglerande och påskynda och främja utvecklingen på området. Hösten 1939 ifrågasattes införande av lagbestämmelser med förbud mot montering av gengasverk på motorfordon utan tillstånd. Saken fick emellertid förfalla, och marknaden lämnades fri med därav följande fördelar och nackdelar. Endast för erhållande av lån ur gengaslånefonden uppställdes som villkor, att gengasverket i fråga vore av godkänd typ. Dessutom infördes för att minska riskerna för brand och förgiftning vissa restriktionsbestämmelser beträffande montering och användning av gengasverk. Det stod var och en fritt att tillverka och sälja gengasverk liksom att använda sådana, sedan besiktningsman för motorfordon avsynat och godkänt montaget. Nackdelarna av den fria marknaden visade sig i form av en över hövan stor mängd av olika typer, tyvärr i flera fall mindre väl genomarbetade, varigenom många köpare gjorde kännbara förluster ej blott i form av mindre användbara gengasverk utan också i form av förstörda motorer. Antalet olika, icke typprovade gengasverk, s. k. hemslöjdsaggregat, var i själva verket mycket stort. Onekligen skulle mycket ha sparats, om utvecklingen från första början varit inriktad på ett begränsat antal typer av gengasverk med långt driven standardisering. En närliggande fråga om eventuellt juridiskt bindande karaktär av vissa av gengasnämndens, senare gengasbyråns anvisningar jämte säkerhetsföreskrifter var flera gånger på tal. Statsmakterna ville emellertid icke slå in på denna väg, varför dessa anvisningar och säkerhetsföreskrifter kunde av domstol åberopas endast i den mån underlåtandet att följa dem finge anses ha inneburit försumlighet eller vårdslöshet, straffbar enligt allmän lag, exempelvis orsakande av brand, förgiftning eller annan skada. Vissa författningar utfärdades dock med syfte att förebygga sådana skador. De viktigaste av dessa författningar avsågo arbetarskydd vid handhavande av gengasverk, författningar mot vilka det trots all propaganda och upplysning bröts i beklagligt stor utsträckning. (Se härom vidare sid. 859.) Vid årsskiftet 1939/1940 beräknades a n t a l e t gengasdrivna f o r d o n ha utgjort ca 1500, i huvudsak stora och medelstora lastbilar

845 samt ungefär ett hundratal bussar och ett fåtal personbilar och traktorer. Kort därefter inträdde emellertid en stagnation i gengasutvecklingen i samband med de då ökade möjligheterna att erhålla tilldelning av flytande bränsle, icke minst för den tyngre lastbilstrafiken. Under dessa omständigheter och under intryck av de ovan relaterade svårigheterna för gengasdriften togos många gengasbilar ur trafik och ett stort antal gengasverk avmonterades. Många framsynta innehavare av gengasdrivna bilar insågo emellertid, att den ökade tillgången på flytande bränsle sannolikt var av övergående art och fortsatte därför med gengasdrift. Enligt tillverkarnas uppgifter hade intill den 1/4 1940 tillverkats över 3 000 gengasverk, under det att vid nämnda tidpunkt antalet gengasbilar i trafik knappast torde ha uppgått till 1 000. Till stimulerande av gengasintresset föreslog gengasnämnden flera åtgärder, bl. a. lindring av villkoren för lån ur gengaslånefonden, borttagande av fordonsskatten för gengasbilar m. m. Krigslägets förändring i april 1940 med därav följande stryp ning av tilldelningen av flytande bränsle bragte nytt liv i gengasintresset. De avställda gengasbilarna sattes åter successivt i trafik, avmonterade gengasverk påmonterades, nytillverkning och nymontering fingo åter fart. I början av mars 1941 nåddes 40-tusentalet gengasbilar, i början av maj 1941 50-tusentalet och i början av juli 1941 60-tusentalet. Ökningen började sedan hastigt avtaga, dock icke på grund av mättnad av marknaden. Orsaken var i stället de med hänsyn till försörjningsläget (beträffande först smörjolja och senare gummiringar) införda restriktionerna i rätten att insätta bil i trafik. Toppsiffran för året, ca 71 500 gengasbilar, nåddes i mitten av december 1941, varefter antalet började obetydligt sjunka. Hösten 1943 nåddes den högsta siffran för gengasbilparken med ca 74 000 civila gengasbilar. (I förut anförda siffror äro även militära bilar inräknade; de utgjorde vid mitten av 1942 5 a 6 000.) Å sid. 1039 meddelas en översikt av antalet registrerade gengasdrivna motorfordon den 31/12 1940 och därefter årsvis för hela perioden 1941—50. Det framgår härav, att nedgången i antalet gengasfordon på allvar satte in under år 1945, vilket var naturligt, eftersom tillgången på flytande bränsle dä började bliva rikligare. Vid utgången av sistnämnda är var antalet nere i 57 900, vid utgången av 1946 i 6 800; vid slutet av 1947 funnos blott ca 2 500 och vid slutet av 1949 mindre än 500 registrerade gengasdrivna motorfordon. Antalet gengasdrivna motorcyklar, som år 1943 närmat sig 1 200, minskades samtidigt, så att antalet den 31/12 1945 var 827 och den 31/12 1949 endast 127. Till jämförelse med ovan anförda siffror må nämnas, att vid mitten av år 1943, då gengasdriften stod på sin höjdpunkt, av ett totalt antal registrerade bilar och bussar om 80 985 st., varav 74 094 gengasdrivna, funnos 349 st. drivna med acetylengas, 251 med lysgas, 236 med metangas, 4 985 med

846 flytande bränsle och 1 070 med elkraft. Acetylengasdriften, som under krigets första skede tog ett visst uppsving och nådde toppsiffran 770 bilar den 1/11 1941, gick sedan dess stadigt tillbaka. Av naturliga skäl dominerade lastbilarna från början starkt i gengasbilparken. Varutransporterna måste i det inträffade läget sättas i främsta rummet, vartill kom att gengasproblemet i början lättast löstes på lastbilarna. Ännu vid början av oktober 1940 voro sålunda 68 % av de inregistrerade gengasbilarna lastbilar, 9,5 % bussar och 22,5 % personbilar. Under år 1941 skedde en märkbar förskjutning till personbilarnas förmån; vid årsskiftet 1941/1942 var sålunda ställningen förändrad till 54 % lastbilar, 5 7o omnibussar och 41 % personbilar. Jämför man gengasbilarnas antal med inregistreringssiffrorna per den 31/12 1939, voro 63 7o av det då registrerade antalet lastbilar, 72 % av omnibussarna och 17 % av personbilarna inrättade för gengasdrift vid årsskiftet 1941/1942. De allra flesta av de återstående bensin- och råoljedrivna civila bilarna voro då tagna ur trafik ocb garagerade (resp. nedskrotade). Under den första tiden var en tendens från kolgasdrift till ökad veclgasdrift starkt framträdande, men den förutspådda proportionen 50/50 nåddes aldrig, och senare vände tendensen i motsatt riktning under inverkan av de kolgasdrivna personbilarnas stora numerär. Den 1/10 1940 var procenttalet för vedgasdrift 22 % (därav lastbilar 24 %>, bussar 24 % och personbilar 1 3 % ) . Den 1/4 1942 voro motsvarande siffror 41,5% (54%, 64,5% resp. 23,5%) och den 1/4 1945 hade siffrorna förskjutits till 34,7% (54,9, 77,0 resp. 11,1%). En viss stabilisering nåddes, sedan man allmänt kommit till den uppfattningen, att kolgasdrift bäst lämpade sig för mera diskontinuerlig körning, för personbilar och för mindre lastbilar (skåpvagnar o. d.) i distributionstrafik, där bränsleekonomin är en mindre betydelsefull faktor, under det att vedgasdrift var mera lämplig för genomgående hård belastning, där bränsleekonomin är av dominerande betydelse. J o r d b r u k s t r a k t o r e r n a s överförande till gengasdrift fick ökad betydelse för folkförsörjningen, i samma mån som tillgången på motorfotogen o. d. bränsle blev allt knappare. En successiv avstängning av traktorerna från tilldelning av flytande bränsle blev nödvändig. Början gjordes med de traktorer, vilka lättast kunde apteras för gengasdrift. Hösten 1941 voro över 7 000 jordbrukstraktorer avstängda från tilldelning av flytande bränsle. Praktiskt taget hela övergången till gengasdrift för traktorerna byggdes på vedgasdrift, för vilken bränslet i många fall kunde med jämförelsevis enkla medel framställas av jordbrukarna själva från egen skog. Tack vare statssubvention kunde aggregaten tillhandahållas jordbrukarna till ett pris av 1 000—1 200 kr. exkl. montering. I början av år 1942 torde ca 5 000 jordbrukstraktorer ha varit överförda till vedgasdrift. Vid slutet av 1944 hade antalet växt till ca 15 000 av ett traktorbestånd uppskattat till ca 27 500 st. (Jfr sid. 196—197.)

817 Mindre lastfartyg och fiskebåtar ombyggdes också, om än i liten utsträckning, till gengasdrift, av naturliga skäl dock endast i sådana fall, där påfyllning av bränsleförrådet kunde göras med icke alltför stora tidsmellanrum. Även stationär drift med gengas kom i viss mån till stånd, t. ex. vid stenkrossar, kvarnar och transportabla sågverksanläggningar i skogsdistrikten. Bränslet utgjordes i sistnämnda fall av avfallsvirke från arbetsplatsen. Industriens härd- och smidesugnar liksom värmeugnar för diverse andra ändamål överfördes likaså i viss utsträckning och med gott resultat till vedeldning, delvis med praktiskt taget oförändrade bilaggregat, delvis med specialaggregat. Den mycket snabba takten i utvecklingen på gengasområdet under de två första krigsåren avlöstes av en lugnare period, utmärkt mera av en viss konsolidering, standardisering och inre utveckling. Den mycket brokiga floran av olika typer gengasverk undergick den för nykonstruktioner normala utvecklingen av »naturligt urval». Jämte större delen av de s. k. hemslöjdsaggregaten föllo många godkända typer successivt bort, varigenom en välbehövlig gallring även bland de godkända typerna uppnåddes. Den 1/7 1943 voro 73 % av kolgasverken och 81 % av vedgasverken av godkänd typ. I ett antal av över 1 000 funnos av kolgasverk endast 7 typer och av vedgasverk 2 typer i drift. Av de godkända kolgasverken tillhörde sammanlagt 59 % två typer, Svedlund och Kalle. Av de godkända vedgasverken tillhörde 74 % typ Imbert eller liknande. Ännu den 1/10 1943 voro 35 % av personbilarna försedda med gengasverk av icke godkänd typ; för bussarna var procentsatsen endast 8 och för lastbilarna 16. Det ligger mycket närmare till hands att experimentera med ett »hemslöjdsaggregat» på den egna personbilen än på en lastbil eller en trafikbuss. Vedgasdriften stimulerade i betydligt högre grad personbilägare till användande av hemmagjorda aggregat än kolgasdriften. Icke mindre än 47 % av de vedgasdrivna personbilarna hade hösten 1943 gengasverk av icke godkänd typ. Det k a p i t a l , som under krigsåren investerats i Sverige i gengasverk, kol- och vedframställningsanläggningar, ventilationsanordningar m. m., uppskattas till i runt tal minst 400 milj. kr., motsvarande minst 4 500 kr. per i slutet av gengasperioden i drift varande gengasbil och gengastraktor. Med tanke på de stora kostnader en förnyad allmän övergång till gengasdrift skulle komma att dra med sig, vore det av stor vikt att då med ledning av gjorda erfarenheter utvälja ett fåtal typer av gengasverk för standardiserad storfabrikation, varigenom tillverknings-, drift- och underhållskostnader kunde nedbringas till ett minimum och det i varje särskilt fall tekniskt sett riktiga bränslet bleve använt. För att befordra gengasdriftens utveckling bildades i juni 1940 efter beslut av årets riksdag ett statligt bolag, S v e n s k a G e n g a s A B . Bolagets uppgift var dels att stimulera tillverkningen av gengasaggregat och be-

848 driva viss experimentverksamhet, dels att främja och stödja produktiionen av gengasbränsle och ordna distributionen därav. (Jfr sid. 755.) För bräinsleanskaffningen övertog bolaget den under hösten 1939 bildade föreniingen Bilkols rörelse avseende framställning och försäljning av gengasbrämsle i stor skala. F . ö. gick bolagets verksamhet särskilt ut på att organiseira en omfattande tillverkning av vedgasaggregat; speciell uppmärksamhet ägmades åt aggregat för jordbrukstraktorer, för stationär drift samt för b å t a r . På det tekniska området märkes framför allt det av gengasbolaget utarbetade s. k. »pulsatorsystemet», vilket avsåg gengasdrift av tvåtakt-tändkulernotorer. Då dessa vunnit en synnerligen stor utbredning inom för hushållniingen viktiga områden, t. ex. fartygsmotorer, motorredskap, stationär eller halvmobil drift för elektriska generatorer, sågverk, lantbruk, gruskrossar e t c , var möjligheten att kunna driva dessa motorer även med gengas av mycket stor betydelse. Efter kriget koncentrerades bolagets verksamhet huvudsakligen på b ränslefrågor (se sid. 763). Det fick härvid särskilt i uppdrag att hålla ett visst beredskapslager av gengaskol. Bolagets verksamhet upphörde med utgåingen av år 1946. Tekniska erfarenheter. Effektområdet för de för ved- och träkolsgas lämpliga förbränningsmotorerna ligger med få undantag mellan ca 10 och 200 hk. De utgöras i praktiken huvudsakligen av mobila motorer för transportväsen, lantbruk och fiske samt halvmobila, d. v. s. relativt lätt förflyttbara motorer. I stort sett kunna alla förbränningsmotorer omändras för drift med gengas, varvid ombyggnadskostnaderna variera. Driftsäkerheten för motorerna blir i stort sett tillfredsställande. För motorändringen har det i allmänhet mycket liten betydelse, om gengasverket är avsett att drivas med ved, träkol eller torv. Med hänsyn till de tekniska driftegenskaperna synas dock kolgasverk, i synnerhet för småkol, lämpa sig bättre för små, snabbgående motorer ä n vedgasverk, huvudsakligen på grund av mindre vikt och dimensioner. Bränslekostnaden blir dock högre med kol. Motorer med mera konstanta driftförhållanden och med förhållandevis stor cylindervolym, lågt varvtal, stora ventilareor etc. (större volymetrisk verkningsgrad) ha i allmänhet bättre förutsättningar för gengasdrift än små snabbgående motorer med intermittenta driftförhållanden. Stationära motorer, större lastbilsmotorer, särskilt i långfärdstrafik o. d., ha sålunda bättre gengasbetingelser än personbilsmotorer och lastbilsmotorer i intermittent trafik (stadstrafik). Den vid gengasdrift, jämfört med förhållandet vid drift med flytande bränsle, uppkommande effektminskningen betingas i första hand av gengasens förhållandevis lägre effektiva värmevärde och övriga för motorns termiska verkningsgrad betydelsefulla egenskaper vid förbränningen i motorn. Värmevärdet av gengasen beror på dess kemiska beskaffenhet och

849 uppgår vid normala driftförhållanden till ca 1 350 kcal/Nm 3 . Ur motorteknisk synpunkt räknar inan med gasluftblandningens effektiva värmevärde, vilket jämte den volymetriska verkningsgraden är avgörande för gengaseffekten hos en motor av given konstruktion. Med ovan nämnda värmevärde får gengasen ett blandningsvärmevärde av genomsnittligt 640 kcal/Nm 3 , vilket endast är ca 70 7c av bensinluftblandningens. Härigenom uppkommer en effektförlust av ca 30 %, vilken förlustsiffra dock i praktiken av andra orsaker blir ännu större. För dieselmotorer däremot blir med hänsyn till dessa motorers arbetssätt effektminskningen av mindre storleksgrad. För att vid oförändrad storlek av motorn kunna återvinna större eller mindre del av motorns termiska förluster kan antingen motorns kompressionsförhållande ökas eller den volymetriska verkningsgraden ökas genom användning av kompressor. I regel väljer man kompressionsökning, varigenom motorns termiska verkningsgrad ökas; dock icke vid dieselmotorer, där kompressionsförhållandet i stället måste minskas. Den sammanlagda effektförlusten vid gengasdrift uppgår i praktiken till 45 å 50 7c jämfört med bensindrift och ca 20 % jämfört med drift med diesel- eller förkammarmotorer. Den minskade effekten medför för bilar minskning av medelhastigheten samt en ganska betydande minskning av accelerationsförmågan. Vid båtar blir fartminskningen mindre betydande; en minskning av båtmotorns maximaleffekt med 30 % minskar maximifarten med endast ca 10 %. Flertalet snabbgående bilar ha emellertid i regel överdimensionerade motorer, varför effektminskningen vid sådana gengasdrivna bilar i själva verket endast betyder en oväsentlig nedsättning av medelhastigheten och ökat växlingsbesvär, vilket senare dock kan reduceras genom en ändring av bakaxelutväxlingen. För tyngre lastbilar och traktorer är emellertid toppeffektens minskning mer oläglig. Av kolgasgeneratorer användes under den första tiden dels Svedlundsgeneratorn, vilken är relativt okänslig för tjärhalt i kolet, samt dels Gragasgeneratorn, vilken i detta avseende är mindre förmånlig. Den senare framkomna Källegeneratorn, vilken för en motor med 2—4 1 cylindervolym väger blott 50 kg, är synnerligen driftsäker och lättskött, och dess bränsleekonomi är mycket god. Vid intermittent drift är den snabba starten med Källegeneratorn av stor betydelse. Vid vedgasdrift bör fuktigheten hos veden i regel icke överstiga 25 %. E n vedgasgenerator kan dock konstrueras med sådan bortkondensering av vedens fuktighet, att ved med en fuktighetshalt upp emot 50 %, d. v. s. helt otorkad ved, kan användas. Fuktigheten i veden är emellertid under alla förhållanden en död last, som försämrar den alstrade gasens värmevärde och generatorns värmeekonomi; ju torrare veden är, desto bättre blir gasen. Om veden i en vedgasgenerator innehåller t. ex. 20 % fuktighet, motsvarande ordinär, lufttorkad bilved, bildas i generatorn av 1 kg ved ca 0,3—0,4 kg vatten, som icke sönderdelat i form av vattenånga medföljer vedgasen, varvid vattenångan kondenseras och de i gengasen befintliga små sotpartiklarna utfällas till tj är liknande smutsavlagringar.

850 Även med torv, torvkol resp. torvkoks (briketter) ha försök utförts under användande av dels kolgas-, dels vedgasgeneratorer. De i flertalet fall mindre goda resultaten torde främst kunna tillskrivas den använda torvens alltför stora askhalt. För gengasdrift bör torvens askhalt helst icke överstiga 2 % och dess fuktighetshalt icke 25 %. För användning av gengas i förbränningsmotorer måste gasen i första hand undergå en långt gående rening samt nedkylas till ett för motorns cylinderfyllning lämpligt värde. I bilar och båtar medför tillkomsten av ett förhållandevis tungt och skrymmande gengasverk med generator, renare, kylare, rörledningar m. m. olägenheter i olika avseenden. Gengasverken måste därför anpassas så, att minsta möjliga olägenheter uppkomma, samtidigt som största möjliga effekt och driftsäkerhet vinnes. Härtill kommer behovet av lätt tillgänglighet för service och reparationer. Mycket viktigt är, att gengasverkets kapacitet anpassas för motorns gasbehov, så att största volymetriska verkningsgrad vid tillfredsställande gaskvalitet uppkommer. Generatorns automatiska anpassningsförmåga för varierande belastningar är av största vikt för flertalet mobila motorer, som endast korta perioder gå med konstanta driftförhållanden. Vid inbyggnad av gengasverk på automobilerna trädde utrymmes- och viktproblemet i förgrunden. Ju mindre bilarna voro, desto större relativ betydelse fick vikt- och utrymmesfrågan, varför det för småbilar i regel blev fråga om kolgasdrift, då anordningarna för ett kolgasverk äro väsentligt lättare och mindre skrymmande än vedgasverket. Sådana gengasverk, som drivas med småkol och kolstybb, medföra på grund av sin ringa vikt och små dimensioner betydande fördelar vid inbyggnad på småbilar och motorcyklar, varjämte bränslets ringa kornstorlek ger en stor reaktionsyta och därmed snabbare reaktionsförmåga än vid vedgasgeneratorer och kolgasverk för stora kol. Inmonteringen av gengasverket på en bil betyder ansenliga ingrepp i bilen. Man försökte därför i gengastidens början i stor utsträckning förenkla problemet genom att montera det kompletta gengasverket på släpvagn, varigenom minsta möjliga ändringsåtgärder på bilen behövde vidtagas. En del släpvagnar gjordes självbärande, medan andra konstruerades som påhängsvagnar, varigenom en del av vikten kom att vila på bilens bakre ramkonstruktion. Släpvagnar för gengasverk ha såväl för- som nackdelar. Fördelar: 1) de upptaga intet utrymme på bilen; 2) de förändra icke bilens viktfördelning eller öka belastningen; 3) bilen kan lättare återställas till drift med flytande bränsle; 4) de innebära minskad brandrisk och förgiftningsrisk (släpvagnen kan ställas utanför garaget); 5) standardiserade gengasverk kunna användas för olika biltyper; 6) lättare service för gengasverket. Nackdelar: 1) större längd på fordonet (parkerings- och garageringsutrymmet) ; 2) minskad maximalhastighet för bilen; 3) större svårighet att vända och backa; 4) ökad bränsleförbrukning. För personbilar vann släp-

851 vagnsystemet icke någon större utbredning. För i synnerhet större omnibusföretag ansågs däremot gengasverkets montering pä släpvagn innebära sä stora fördelar, bl. a. för service och för bussarnas kontinuerliga utnyttjande, att detta system i stor utsträckning bibehölls. Återgången till drift med flytande bränsle blev härigenom en betydligt enklare sak, än om bussarna blivit ombyggda för gengas. Genom att flera större biltillverkare upptogo tillverkning av gengasverk för sina stora serier av personbilar genomfördes en nyttig rationalisering och standardisering på området med hänsyn tagen till lätt inmontering. I regel monterades gengasverket baktill på personbilarna, varvid man ofta försökte placera det så, att koffertutrymmet på bilen icke avsevärt inskränktes. Stundom gjordes gengasverket fällbart bakåt för att icke inkräkta på koffertutrymmet. Beservhjul och bränsleförråd bereddes ofta plats på bilens tak. Emellertid förekommer ett stort antal ur nyttosynpunkt högkvalificerade motorfordon, bussar, lastbilar, motorredskap samt fartyg, där driftförhällanden, utrymme m. m. äro av sä växlande karaktär, att någon standardiserad gengasutrustning icke kan förekomma. Monteringsarbetet måste här bli komplicerat och omfattande och fordringarna pä bilverkstädernas, reparationsverkstädernas och varvens kompetens och resurser stora. Vid lastbilarnas utrustning med gengasverk spelade de estetiska synpunkterna i regel mindre roll, varför befintliga standardgengasverk i regel utan större förändringar eller anpassningar i yttre hänseende kunde inmonteras. Här kom även gengasverkets egen vikt att spela mindre roll; denna varierade mellan 250 och 300 kg. Generatorn anbringades härvid omedelbart bakom förarhyttens bakgavel. På traktorer placerades gengasverket i regel mellan fram- och bakhjulen. Vid en jämförelse mellan kolgasens och vedgasens lämplighet för motordrift måste skillnaden i deras inflytande på motorslitning och oljeförbrukning beaktas. Härvid utgöres den bestämmande faktorn av renhetsgraden hos gasen — och i visst samband därmed även hos sekundärluften. Den från en kolgasgenerator kommande gasen kan betraktas som relativt fri från vatten och frätande beståndsdelar men innehåller i allmänhet en avsevärd mängd ask- och kolpartiklar, vilka, om de tillåtas medfölja in i motorn, framkalla en rent mekanisk slitning samt förtjockning av smörjoljan. Reningsproblemet är följaktligen vid kolgasdrift av rent mekanisk art och k a n lösas med hjälp av seriekopplade cyklon- och dukrenare. Vedgasen åter innehåller vid gasuttaget utom en avsevärd mängd aska och sot relativt mycket vattenånga samt eventuellt destillationsprodukter från pyrolysen i bränslebehållaren. Dessa föroreningar i gas- eller ångform framtvinga ett mera komplicerat reningsförfarande än vid kolgas. — Med de förbättringar i fråga om rening, som gengasverken undergått, torde riskerna för ökad förslitning av motorn vid gengasdrift vara ganska små under förut-

852 sättning att icke sämre smörjolja än vanligt användes. Med lämplig dimensionering av gasreningsorgan och gasgeneratorer kan numera vedgasdrift anses vara lika ofarlig för motorerna som kolgasdrift. Vid krigets början, då kolgastekniken hade ett stort försprång i fråga om genomarbetade konstruktioner, ansågs det däremot allmänt, att vedgasdrift var farlig för motorerna, i många fall med rätta. Beträffande smörjoljefrågan har erfarenheten visat, att de försämrade smörjoljor, som läget framtvungit, och de betydligt ökade körperioderna mellan oljebyten såväl som det ökade varvtalet hos motorerna genom effektminskningen vid gengasdrift icke på långt när medfört de befarade skadorna på motorerna, ö k a t antal oljebyten och noggrant tillvaratagande av oljan för rening bör utom den fortgående kontrollen av oljerenaren samt förbättrade reningsanordningar vara effektiva medel att skydda motorn mot snabbförslitning och minska oljeförbrukningen. Särskilt motorer med intermittenta driftförhållanden behöva i dessa avseenden noggrann tillsyn, då risken för kondensvattenbildning här är stor. Vid gengasdrift förtjockas vevhusoljan ofta betydligt, varför tunnare olja än normalt bör användas. Beträffande smörjoljeförbrukningen synes denna vid gengasdrift vara något större än vid flytande bränsle- (bensin) och något större vid vedgas- än vid kolgasdrift; däremot mindre än vid dieseldrift. I fråga om service och underhåll vid kolgas- resp. vedgasdrift ha motstridiga åsikter framförts. Det har sagts, att vedgasdrift skulle draga med sig större servicekostnader än kolgasdrift. Det torde emellertid vara berättigat att säga, att vid sakkunnig skötsel kolgas- och vedgasdrift visat sig vara ur servicesynpunkt praktiskt taget jämbördiga, åtminstone i det stora flertalet fall. Särskilt för vårt land är frågan om gengasdrift vintertid aktuell. Körning av med flytande bränsle drivna motorer under låga temperaturer medför alltid vissa risker och skötselbesvär — kylvattnets frysning, vattenkondensering med korrosion och försmutsning av motorn, nödvändigheten av att använda tunnare smörjolja och tätare oljebyten samt ökad tillsyn av batteriet. Samtliga dessa förhållanden råda även vid gengasdrift, men här tillkommer dessutom ökad vattenkondensering och risk för vattnets frysning. Trots bilkolets förhållandevis ringa vattenhalt bli dessa olägenheter ofta större vid kolgasdrift än vid vedgasdrift genom dukfiltrets stora känslighet för fuktighet. Riskerna orsakas främst av starterna, som måste ske i fria luften, stillestånd och tomgångskörning under driften. Särskilda tekniska anordningar ha visat sig behövliga för att undgå eller minska hithörande olägenheter. Gengasbränslen. De för gengasdrift brukbara bränslena i vårt land utgöras av produkter från skog och torvmossar: ved, träkol och torv. Särskilt beträffande skogs-

853 produkterna måste största möjliga sparsamhet med råvaran iakttagas, då de normalt ha andra viktiga uppgifter för folkhushållet än att utnyttjas som bränsle. Härvid är att märka, att vid användning av ved för motordrift åtgår blott hälften till en tredjedel så mycket vedmaterial som när man går omvägen över kolet. Denna stora skillnad i vedåtgång måste särskilt under en kristid betraktas som utslagsgivande, enär alla åtgärder då måste vidtagas för sparande av bränsle, transportmedel och arbetskraft. Goda förutsättningar torde föreligga att genom fortsatt tekniskt utvecklingsarbete övervinna de olägenheter, som ännu vidlåda gengasdrift med ved. För framtiden torde man kunna räkna med att vedavfallets utnyttjande för gengas kommer att ske huvudsakligen genom direkt utnyttjande av veden, om ock kolgasdrift av rent drifttekniska skäl i vissa speciella fall kan anses vara försvarlig. En allmän övergång till enbart vedgasdrift skulle innebära en väsentlig rationalisering av hela gengasproblemet och möjliggöra betydande standardisering av såväl gengasverken som gengasbränslena. Den i vårt land i väldiga kvantiteter förekommande torven är olyckligtvis nästan genomgående av det slag, som på grund av mycket hög fuktighetsoch askhalt fordrar dyrbar och tidsödande förädling för att kunna utnyttjas i nuvarande konstruktioner av gengasverk, vari den skiljer sig från t. ex. i Danmark och på enstaka ställen i södra Sverige förekommande s. k. högmossetorv. För framställning av gengasbränsle blir det därför så gott som uteslutande landets vedtillgångar som måste tillgripas, om gengasdrift i stor skala en gång blir aktuell på nytt. Även om man i stort sett önskar undvika att använda prima virke och kastved till gengasbränsle, kunna transportförhållanden och andra orsaker ibland göra det nödvändigt och ekonomiskt att tillgripa även sådan råvara för framställning av gengasbränsle. Såsom regel bör dock gallringsvirke, grenved, toppar och stubbved i första hand komma till användning. Angående den verkliga förbrukningen under krigsåren av bilkol och bilved samt virkesåtgången härför se sid. 752—753. Som gengasbränsle förekommer v e d e n huvudsakligen i tre grundformer, bilkubb, rundkavling och bilhack, varje grundform i grov- och klensortering. Vid bearbetning av råmaterial till bilved erhåller man ca 11 hl sådan per m 8 t råvara. Tillverkningen av gengasved sker dels i mindre skala, husbehovstillverkning, och dels i större skala med specialmaskiner och vid centrala upplagsplatser. Med hänsyn till de stora kostnaderna för transporterna till central lagringsplats samt för den fuktfria lagringen under längre tidsperioder blir husbehovstillverkning trots ökat manuellt arbete ofta fördelaktig i ekonomiskt hänseende. Tillverkning av rundkavling och bilhack är mera ekonomisk än tillverkning av bilkubb, varjämte rundkavling dessutom inne-

854 håller större fastmassaprocent än övriga bilvedsorter och medför mindre risk för valvbildning i generatorn. Vid framställning av bilved i större skala tillämpas maskinell klyvning av veden. För tillverkning av bilhack begagnas huggmaskin. Som råmaterial användes klen rundved eller någorlunda rak granved, alltså i regel normalt avfall vid skogsbruket vid gallring och avverkning. För framställning av bilkubb användes kombinerad såg- och klyvningsmaskin. Råmaterialet är här kastved. Antalet bilvedshuggerier i landet uppgick den 1/1 1945 till minst 4 000. Färsk, på vintern avverkad ved har en fuktighetshalt av ca 30—35 % och på sommaren 40—55 %. Under gynnsam väderlek får under vår och sommar lufttorkad kastved en fuktighetshalt av 15—25 %. Om veden sönderdelas färsk, sker den efterföljande torkningen betydligt snabbare. Värmevärdet för ved med 20 % fuktighetshalt är ca 3 600 kcal/kg och ungefär lika stort för löv- som för barrved. Lövved väger i regel ca 33 kg/hl och barrved ca 25 kg/hl; tallved är något tyngre än granved. Vid tillverkning av b i 1 k o 1 erhålles av 1 m 3 t kastved som slutprodukt ca 4,5 hl bilkol, d. v. s. mindre än hälften av den bilved, som kan erhållas av samma råvarumängd (11 h l ) . Vid krossningen av råkolet till bilkol uppstår en förlust av 20—30 % småkol och stybb, varav i synnerhet småkolen är värdefull för gengasdriften, där den användes för vissa typer av kolgasverk, t. ex. Källegeneratorer. Träkol av lövved är tätare och tyngre samt mera mekaniskt motståndskraftig än kol av barrved, vilken senare även ger större stybbprocent. Vid 10—12 % fuktighetshalt är värmevärdet för bilkol ca 6 000 kcal/kg. Björkkol väger i regel 18—20 kg/hl och barrkol (skogskol) 15—17 kg/hl. Ofullständigt kolad ved (bränder) i kolgasgeneratorerna orsaka driftstörningar med risk för att motorn eller renaren c tjärar ihop», varför endast väl kolat träkol bör användas. Den med milkol ofta följande sanden, jorden o. d. kan också medföra olägenheter. Av vid träkolets krossning fallande kolstybb kunna även briketter framställas med tjära som bindemedel. Tillverkningen blir dock relativt dyrbar, men i regel blir bränslet gott, med högt värmevärde, låg askhalt och stor vikt per volymenhet. Med hänsyn till bränsletillgångens grundläggande betydelse för gengasdriftens framgång vidtogos under kriget åtskilliga statliga åtgärder till främjande av tillverkningen och distributionen av gengasbränslen. Ledningen därav handhades till en början av statens vednämnd, sedermera av BK. Se härom närmare sid. 752 ff. Ett viktigt led i myndigheternas åtgärder under gengastiden till bränslefrågans främjande utgjorde de av gengasbyrän utfärdade n o r m e r n a f ö r g e n g a s b r ä n s l e n med kvalitetsbestämmelser för olika slag och sorteringar av bilved och bilkol. Genom dessa normer bereddes bilismen skydd mot erhållande av mindervärdig vara och ökad möjlighet att inköpa

855 den för gengasverket i fråga lämpligaste sorteringen och kvaliteten. Särskild vikt lades vid att såväl biiveden som bilkolet icke fick innehålla större fuktighetshalt än viss procentsats, för s. k. »torr» bilved 25 %, för >extra torr» bilved 17 % samt för »prima» bilkol 10 %, alla dessa siffror med 2 enheters tolerans. En jämförelse mellan de båda huvudslagen av gengasbränslen ur driftsynpunkt visar, att bilkol och bilved kunna anses jämställda beträffande aktionsradie per hl bränsle, värmevärde, motoreffekt, driftsäkerhet och skötselbehov samt försmutsning av oljan. Kolet kan anses vara bättre beträffande volymvikt och gasrening och veden i avseende på okänslighet vid hantering och lagring liksom beträffande eldfarlighet och känslighet för föroreningar i bränslet. Ur allmän bränslehushållningssynpunkt sett må beträffande frågan om kol eller ved som gengasbränsle framhållas följande. Å ena sidan ekonomiserar vedgasdrift — som visats i det föregående — bättre med våra skogstillgångar. Under gengasepokens senare del förbrukades i Sverige ungefär lika mycket bilkol som bilved, ca 25 milj. hl per år av vardera slaget. Men medan kolgasdriften alltså förbrukade ca 50 % av gengasbränslet, tog den i anspråk ca 70 % av den för framställandet av hela gengasbränslemängden behövliga veden. Om hela vår gengasdrift under kristiden hade varit baserad på vedgas, skulle den för bränsleframställningen behövliga vedmängden ha minskats med mer än 40 %. Därmed hade följt en motsvarande minskning av arbetstimmar för fällning och huggning och av transportarbete, varjämte allt arbete med kolning av gengasbränsle bortfallit. Ä andra sidan bör framhållas, att en rationellt driven kolning med tillvaratagande och utnyttjande av alla biprodukter lämnar så stora kvantiteter av för landets försörjning värdefulla biprodukter, att en genom kolgasdrift avsevärt ökad vedförbrukning synes vara väl försvarbar och nyttig för landet. Det vid en kolproduktion av angiven art utfallande träkolet är emellertid i regel något sprött och med mindre dimensioner, varför det huvudsakligen lämpar sig för vissa generatorkonstruktioner. Härigenom synes en viss avgränsning av bilkols och bilveds användningsområden uppkomma. Gengasdriftens ekonomi. En medelstor l a s t b i l (2—4 ton) har visat sig vid praktisk körning förbruka ca 0,33 hl bilkol resp. 0,32 hl bilved per mil, inkl. påeldning och avsvalning, uppehåll för lastning och lossning, väntning, måltidsraster m. m. För stora b u s s a r (för ca 50 passagerare) i förstadstrafik, vilka vid bensindrift förbruka ca 5 1/mil och vid dieseldrift ca 3,25 1/mil, har inan funnit förbrukningen av bilkol vara ca 0,5 hl/mil och av bilved ca 0,45 hl/mil. Vid normal landsvägskörning kan man i regel räkna med att en liten

856 p e r s o n b i l kan köras 7,5—8,5 mil/hl bilkol eller bilved. Med smäkolaggregat k a n man komma upp till 10 mil/hl och ännu mer. För en medelstor personbil kan man i praktiken räkna med 5,5—6,0 mil/hl, i drosktrafik i stad däremot med endast 4 mil/hl. Man finner alltså här en förbrukning per mil varierande från 0,1 upp till 0,25 hl. Gengasdriftens ekonomi, jämförd med bensindrift, blir självklart, såvitt angår bränslekostnaden, beroende av prisförhållandet mellan de olika bränsleslagen. Möjligheterna för gengasdriften att under särskilda förhållanden konkurrera med bensindriften förutsätter naturligen, att kostnaden för förbrukat gengasbränsle icke överstiger ett rimligt värde för ekvivalenta kvantiteter bensin. Utgår man från ett pris på bilkol av kr. 5: 25 per hl och ett pris på bilved av kr. 3: 25 per hl, vilket ungefär torde motsvara genomsnittliga förhållandet i detaljhandeln under kriget, kan man på basis av vunna erfarenheter räkna med nedanstående sammanlagda kostnader vid gengasdrift i jämförelse med bensindrift vid vissa antagna normala körsträckor per år. Hänsyn har härvid tagits till att man vid gengasdrift har att räkna med en höjning av flertalet av de övriga poster — andra än direkta bränslekostnader — som ingå i en bils driftkalkyl, något som särskilt gäller för service och reparationer med därav följande minskning av bilens utnyttjningstid. Däremot har ej beaktats, att den minskade motoreffekten i regel även drar med sig en sänkt medelhastighet och därmed försämrade prestationer av bilen. Kostnaderna vid kolgasdrift

Kostnaderna vid vedgasdrift

motsvara nedanstående bensinpris i öre/1 För mindre personbil i privat trafik (1 000 mil per år) För medelstor personbil i privat trafik (1 500 mil per år) För medelstor personbil i yrkesmässig trafik (4 000 mil per år) . För medelstor lastbil i privat trafik (3 000 mil per år) För medelstor lastbil i yrkesmässig trafik (5 000 mil per år) För medelstor buss i yrkesmässig trafik (5 000 mil per år)

96 87 70 02 58 57

77 69 49 43 40 39

De nämnda siffrorna avse endast själva fordonen; vid yrkesmässig trafik ha kostnaderna för chaufför, konduktör, administration etc. icke inberäknats. Till jämförelse må nämnas, att det detaljpris, som vid den allmänna prisclearingen för flytande bränslen genomfördes från den 1/7 1942. utgjorde 120 öre per liter för alla slag av mineraloljor, ett pris som från den 1/7 1943 nedsattes till 102 öre. F r å n den 1/1 1946 bestämdes priset för bensin i 0-zon till 43 öre per liter. Som allmän regel kan sägas, att gengasdrift och i första hand vedgasdrift

857 har betydligt större utsikt att göra sig gällande på större långdistansfordon, fjärrlastbilar och landsvägsbussar med stor årlig körsträcka än på mindre fordon, personbilar och distributionsbilar med kortare årlig körsträcka. Gengasdriftens risker. Gengasdriften drar med sig vissa riskmoment, t. o. m. av allvarlig art. Dessa äro: förgiftningsrisk, brandrisk och trafikrisk. Av dessa är, såvida ej effektiva motåtgärder vidtagas, förgiftningsrisken obestridligen den allvarligaste; man har därvid att räkna ej blott med den akuta förgiftningsfaran, som är lättare att bemästra, utan också med den förrädiska smygande kroniska förgiftningen, vilken vid gengasdrift i stor skala kan bli mycket farlig för folkhälsan. Även brandrisken kan betraktas som ganska allvarlig. Visserligen gäller det här närmast ekonomiska frågor — dock av ganska betydande storleksgrad — men under avspärrning måste hänsyn tagas även till att det från beredskaps- och försörjningssynpunkt kan vara mycket farligt, om vårt biibestånd och våra lager av förnödenheter decimeras genom brandolyckor, som borde ha förebyggts. Den av gengasdrift orsakade trafikrisken är mindre beaktad men icke desto mindre allvarlig nog; kraftiga ansträngningar för att reducera densamma äro därför väl motiverade. I och med att gengasen började mera allmänt användas som drivmedel, ökades frekvensen av de akuta f ö r g i f t n i n g s f a l l e n i hög grad, en omständighet som verkade alarmerande och föranledde krav på stränga mot- och skyddsåtgärder. Ett ej ringa antal dödsfall i akut gengasförgiftning accentuerade än mer situationens allvar. I själva verket blev gengassjukan på kort tid vår vanligaste yrkessjukdom. Gengasnämnden, senare gengasbyrån, ägnade under kriget mycket arbete åt frågan om bekämpandet av den med gengasdriften sammanhängande ökningen av förgiftningsolyckorna genom koloxid. Härvid upptogs samarbete med olika medicinska och sociala institutioner m. m. Sålunda bildades år 1940 den »m e d i c i n s k - t e k n i s k a n ä m n d e n f ö r g e n g a s f r å g o r». Under våren 1941 öppnades i Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm en gengasklinik med 10 vårdplatser och även en poliklinisk avdelning. Liknande kliniker öppnades senare även i andra städer. Fr. o. m. den 1/1 1942 förlades forskningsverksamheten rörande gengasförgiftningsfaran under överinseende av styrelsen för statens institut för folkhälsan, varvid medicinsk-tekniska nämnden ändrade sitt namn till g e n g a s r å d e t . Detta inordnades år 1944 under medicinalstyrelsen. Statistiken över b r a n d o l y c k o r i samband med gengasdrift visar, att riskerna för bilbrand äro avsevärt större vid gengasdrift än vid drift med flytande bränsle. Under gengasdriftens tidigare skede var risken t. o. m. flerfaldigt större. I synnerhet uppstod ett mycket stort antal garagebränder. 12—276555. I I .

858 Vidtagna åtgärder i form av föreskrifter och anvisningar från myndigheter i samarbete med försäkringsanstalterna samt propaganda jämte ökad uppmärksamhet från bilisternas sida förbättrade emellertid successivt situationen. Under de fem första gengasåren inrapporterades till gengasbyrån 2 865 gengasbilbränder. Det sammanlagda skadebeloppet torde utan överdrift kunna i runda tal uppskattas till: för bilar 4,5 milj. kr., för billaster 750 000 kr. och för garage och annan fast egendom 10 milj. kr., tillhopa i runt tal 15 milj. kr. Det höga medelvärdet för bränderna, ca 5 250 kr., förklaras dels av det stora antalet totalbränder, dels av de många garagebränderna. Särskilt första kvartalet är 1942 utmärktes av ett anmärkningsvärt stort antal bränder, ca 350 st., varav 120 garagebränder, motsvarande nära 4 bränder per dag. Personbilarna visade genomgående sämre siffror än lastbilarna och voro bl. a. utsatta för betydligt fler bränder på grund av fel i den elektriska utrustningen. För båda kategorierna visade den senaste delen av gengasperioden en glädjande förbättring. Den under kriget avsevärt minskade biltrafiken medförde naturligt nog en minskning av antalet b i l o l y c k o r liksom av antalet vid sädana skadade och dödade personer. Det hade också legat nära till hands att antaga, att minskningen av antalet bilolyckor skulle vara procentuellt större än trafikens minskning. Gengasårens statistik gav emellertid tyvärr en annan bild av de faktiska förhållandena. Antalet hos försäkringsanstalterna försäkrade, i bruk varande bilar var under krigsåren mindre än 30 % av 1939 års antal. Visserligen utgjordes de i drift varande fordonen av ur risksynpunkt farligare sådana — övervägande lastbilar med intensiv utnyttjning — men man hade dock väntat, att bilolyckornas antal och dessas följder i varje fall icke skulle ha överstigit nämnda procentsats. Statistiken visade emellertid, att under krigsåren antalet trafikförsäkringsskador uppgingo till i medeltal 32 %, antalet i medeltal per år skadade personer till 37 % och antalet per år dödade personer till i medeltal 42 % av 1939 å r s siffror. Förhållandet torde i viss grad kunna tillskrivas det ändrade körsätt, som blivit en följd av gengasdriften. Den sänkta motoreffekten medför ökade växlingar och den sämre accelerationen ger lägre genomsnittshastighet, frestande till att hålla en jämn, för svårare situationer alltför hög hastighet i kurvor, vägkorsningar e t c , liksom att »taga sats» före uppförsbackar, vartill kommer förlängda omkörningssträckor. En allvarlig trafikrisk härrör dessutom från förgiftning genom i förarrummet inkommen koloxid. Man har härvid att räkna med såväl akut som kronisk förgiftning med resultat att förarens förmåga av uppmärksamhet och reaktionssnabbhet kan ofördelaktigt påverkas till men för trafiksäkerheten. Redan före krigsutbrottet och kort efter detta utfärdades b e s t ä ni ni e 1-

859 s e r f ö r g e n g a s d r i f t syftande till dennas förbättrande ur teknisk synpunkt och samtidigt till förebyggande av med driften följande olägenheter och risker. Med ökad erfarenhet av i främsta rummet brand- och förgiftningsriskerna skärptes i olika hänseende de meddelade bestämmelserna och anvisningarna. Flera kungl. kungörelser utfärdades i sagda syfte. Såväl gengasbyrån som riksförsäkringsanstalten och sprängämnesinspektionen utfärdade ett flertal olika anvisningar berörande gengasdriften. Frågan om skydd mot förgiftning vid uppställning inomhus av gengasfordon ledde till utfärdande av riksförsäkringsanstaltens anvisningar med hänsyn till lagen om arbetarskydd. Dessa anvisningar, vilka i stort sett tekniskt motsvarade syftet att begränsa förgiftningsrisken vid gengasdrift i garage, verkstäder m. m., ledo dock av den allvarliga bristen att de saknade straffbestämmelser vid brott mot föreskrifterna. Den 26/9 1941 utfärdades därför en kungörelse i ämnet (nr 776), dock begränsad till lokaler, vara lagen om arbetarskydd ägde tillämpning. Följande är ansågs tiden vara mogen för en ny kungörelse (den 5/6 1942, nr 361), i princip avseende alla garage och andra lokaler (verkstäder, lasthallar e t c ) , där gengasdrivna fordon eller redskap infördes, och sålunda även, ehuru i begränsad utsträckning, privatgaragen. Särskild vikt lades på anordnandet av godkända ventilationsanordningar i lokaler, vari gengasdrivna fordon eller redskap regelmässigt infördes och förvarades och där arbete ägde rum under sådana förhållanden, att lagen om arbetarskydd ägde tillämpning. Brott mot kungörelsens bestämmelser straffbelades. De viktigaste gengasdriften reglerande anvisningarna av teknisk karaktär voro de av bränslekommissionens gengasbyrå i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten (yrkesinspektionen) och kommerskollegium samt efter hörande av försäkringsanstalterna utfärdade cirkulär, vilka avsågo att utgöra ledning för tillverkning, montering och skötsel av gengasverk. Anvisningarna behandlade bestämmelserna för typprovning av gengasverk samt för tillverkning, montering m. m. av sådana, särskilt siktande till erhållande av största driftsäkerhet, skyddande av motorn mot slitage samt skydd mot förgiftnings- och brandfara. I anslutning till anvisningarna utfärdades »säkerhetsföreskrifter för gengasdrift» för uppsättande i gengasfordon och gengaslokaler. Även frågan om en sådan behandling av förbränningsresterna vid gengasdrift, att eldfara pä grund av desamma skulle i möjligaste mån förebyggas, liksom om främjande av ordning och snygghet vid gengasbilars bränslepäfyllning och slaggning m. m. var föremål för bestämmelser. Utefter landsvägarna anordnades sålunda på vissa avstånd slaggningsplatser med behållare för uppsamling av gengasaska och tomsäckar. Inom större samhällen ordnades också särskilda platser för slaggning och sotning av gengasfordon.

860 Då framförande och skötsel av gengasdrivet fordon eller redskap, särskilt i eller i närheten av byggnad och upplag, kunde innebära allvarlig risk för antändning, fastställde försäkringsanstalterna redan på ett tidigt stadium ett flertal olika och detaljerade försäkringsvillkor för handhavande, uppställande och förvaring av gengasdrivna fordon och redskap. Beträffande fartygsinstallationer utfärdade kommerskollegium kungörelser och anvisningar, enligt vilka sådana installationer underställdes kollegii godkännande. För stationära gengasinstallationer utfärdades anvisningar och råd av riksförsäkringsanstalten. Sammanfattning. Såsom en sammanfattning av krigsårens erfarenheter kan uttalas, att gengasdrift — med reservation beträffande ekonomien — obestridligen får anses kunna genom lämpliga konstruktioner och genom god organisation med förhållandevis tillfredsställande resultat användas för drift av praktiskt taget alla slag av förbränningsmotorer inom vissa storleksgränser och därmed för praktiskt taget alla fordonstyper inklusive flertalet traktorer. Den har dessutom visat sig väl användbar pä båtar och för stationär drift. Såväl teoretiska som praktiska erfarenheter på gengasområdet ha emellertid tydligt klargjort, att gengas är ett typiskt nödfallsbränsle för motordrift, framför allt därför att motorerna äro konstruerade för drift med flytande bränsle. Konstruktion av speciella motorer för gengas torde sannolikt aldrig bli aktuell. Däremot torde gengas möjligen ha större framtid för uppvärmningsuppgifter. Under alla förhållanden synes det sannolikt, att gengas som motorbränsle måste anses som en värdefull reservtillgång för ett oljefattigt land i händelse av importens avspärrning genom krig el. dyl. Möjligheter att ytterligare förbättra gengasens tjänstbarhet föreligga. Gengas kan emellertid aldrig konkurrera med flytande bränsle i fråga om effekt, smidighet, renlighet, driftekonomi och driftsäkerhet och är därför under normala tider ej aktuell i vårt land annat än ur beredskapssynpunkt. Erfarenheten har också visat, att bränsleförsörjningen för gengasdrift även i stor skala icke behöver bereda några större bekymmer, i varje fall icke om man i största praktiskt möjliga utsträckning håller sig till den mera bränslebesparande vedgasdriften. Avfalls- och gallringsvirke finns det i regel gott om vid rationell skogsskötsel.

Smörjmedelshushållningen. Utgångsläget. Importförhållanden. I fråga om smörjmedel var Sverige under mellankrigstiden helt beroende av tillförsel från utlandet. Siffrorna för importen av hithörande varor ge därför — då någon nämnvärd export ej förekom — genomsnittligt en tämligen exakt kunskap om förbrukningens storlek. Inom landet bedrevs visserligen en icke obetydlig tillverkning av smörjoljor och speciella slag av smörjmedel, men denna tillverkning bestod helt och hållet av blandning och bearbetning av importerade basoljor. Importen av smörjmedel av skilda slag och närstående ämnen uppgick i medeltal för de tre åren närmast före kriget, 1936—38, till följande kvantiteter (avrundade till j ä m n a 100-tal t o n ) : ton Mineralsmörjoljor: ljusa » mörka Blandningar av fet olja och mineralolja m. m Paraffin Vaselin Maskin- och vagnssmörja Summa

47 000 8 600 2 800 5 300 50o 1 900 66100

I runt tal kan den egentliga smörjmedelsförbrukningen under den sista förkrigstiden sägas ha utgjort ca 60 000 ton per år. Den alldeles övervägande delen av importen skedde frän Förenta staterna. Emellertid erhöllos även från Tyskland och Danmark normalt rätt stora kvantiteter, medan införseln frän övriga länder var obetydlig. Följande siffror visa hur ovan angivna genomsnittskvantitet fördelade sig pä ursprungsländer. Import från Förenta staterna Västeuropeiska länder Tyskland Östeuropa Nordiska länder Övriga länder

ton 40 300 3 300 11 500 4 100 6 000 900 Summa

66 100

Under de första åtta månaderna av år 1939 pågick en forcerad import, beroende på konsumenternas naturliga önskan att förse sig med största

862 möjliga lager. Även efter krigsutbrottet kunde importen fortgå tämligen obehindrat, ända till dess den s. k. Skagerackspärren i april 1940 satte stopp för fortsatt införsel västerifrån. Det mötte dock vissa svårigheter för oljeimportörerna att från sina leverantörer erhålla så stora kvantiteter smörjmedel som de önskade, beroende dels på ökad upplagring hos de krigförande och även i det viktigaste producentlandet, USA, dels pä den av västmakterna anordnade kontrabandskontrollen. En uppskattning av landets smörjmedelsförräd i februari 1940 gav följande ungefärliga resultat: Smörjoljehandelns lager Reservförrådsnämndens lager Förbrukarnas lager Summa

ton 20 000 17 000 15 000 52 000

Dä årsförbrukningen, som nyss nämnts, kunde beräknas till omkring 60 000 ton, motsvarade lagerhållningen vid angivna tidpunkt enligt den gjorda uppskattningen ej mer än ungefär 10 månaders normalbehov. Försörjningsläget i fråga om smörjmedel tedde sig därför vid tiden för handelsavspärrningens inträde ganska otillfredsställande i betraktande av att importhandeln dittills så ensidigt varit inriktad på tillförsel västerifrån. Det framstod under sådana förhållanden som särdeles angeläget att söka få till stånd import i vidgad omfattning från länder, beträffande vilka handels- och transportförbindelserna med vårt land ännu i viss mån stodo öppna. Under en kort period åren 1940—41 förekom en om ock mycket begränsad smörjmedelsimport frän USA över Petsamo. Ett handelsavtal med Sovjetunionen ställde även i utsikt en smörjmedelsimport frän detta land under år 1941 om 16 000 ton, men denna stannade helt på papperet. Ojämförligt viktigare voro de resultat, som nåddes genom förhandlingar med Tyskland, avseende import såväl därifrån som från av Tyskland behärskade central- och östeuropeiska länder. Bedan i början av 1941 kom en mindre import av välbehövlig spindelolja och vagnsolja i gång från Slovakien i utbyte mot export av flytande harts, tallolja m. fl. svenska produkter. Under hela nämnda år uppgick smörjmedelsimporten från Centraloch Östeuropa till ca 6 700 ton, mest spindel-, vagns-, maskin- och liknande enklare smörjmedelsslag för industri- och järnvägsändamål. Denna import tillväxte under de närmast följande åren och fortgick i från Berlin kontrollerad omfattning ända till krigets slutskede. De största partierna härrörde från Rumänien, Slovakien, Ungern och Tyskland. Härigenom förbättrades balansen i smörjmedelsförsörjningen, till en början främst i fråga om industrismörjmedel. Senare kom import även av enkla motorsmörjoljor till stånd. Genom lejdbåtstrafiken kunde fr. o. m. år 1941 vissa kvantiteter smörjoljor tillföras jämväl från Amerika. Dessa måste enligt uppgörelse med vederbörande makter helt reserveras för försvarets räkning.

8G3 Importens omfattning framgår av nedanstående tablå, som även utvisar från vilka länder importen skedde. Importen av smörjmedel 1939—1947. Ton År

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947

Smörj oljor: ljusa, mörka, även transformatoroljor

Blandningsoljor

71 000 33 000 7 600 16 500 28 800 22 400 19 700 69 600 69 900

4 200 1 600 200 400 500 100 200 5 400 4 100

Paraffin, vaselin, maskin- o. vagnssmörja

Summa

11 100 5 300 2 000 2 000 2 700 1 400 3 400 9 300 10 600

86 300 39 900 9 800 18 900 32 000 23 900 23 300 84 300 84 600

Därav från USA

Tyskland

63 400 35 900 3 000 3 300 9 800 7 700 22 500 77 200 73 300

10 200 300 2 300 3 200 3 200 2 400

Östeuropa

Övriga länder

12 700 1 000 2 700 4 400 100 12 200 200 19 000 13 200 600 600 200 700 6 400 1 200 10 100

Den för år 1940 redovisade importen ägde i det väsentliga rum under årets första månader. År 1941 stod importen på sin lägsta punkt. De följande krigsåren höll den sig vid en storlek som ungefär motsvarade l/3 av förkrigsimporten. Efter krigsslutet steg den kraftigt. Liksom tidigare dominerade nu åter USA som leverantör. De därifrån införda kvantiteterna tjänade ej längre som förut enbart militära utan främst civila ändamål. Ledande organ för smörjmedelsförsörjningen. Förberedande regleringsåtgärder. Handhavandet av beredskaps- och försörjningsfrågor beträffande smörjmedel uppdrogs strax efter krigsutbrottet åt den då inrättade bensin- och oljenämnden. Dennas verksamhet på hithörande område inskränkte sig emellertid i början till vissa organisatoriska uppgifter och till förberedande kontakt med smörjoljebranschens organ. Man var ense om att distributionen av smörjoljor borde, så länge försörjningsläget det medgåve, möjligast obehindrat besörjas av förutvarande distributörer. Åt Svenska smörjoljeimportörers förening uppdrog nämnden att organisera den sammanslutning, vilken enligt rikskommissionens för ekonomisk försvarsberedskap planläggning skulle på smörjmedelsområdet — liksom Brännoljecentralen beträffande flytande bränslen — upprättas vid krig eller kris. Ifrågavarande sammanslutning, S m ö r j o l j e c e n t r a l e n , trädde i verksamhet den 12/9 1939. Dess uppgift blev att mottaga bensin- och oljenämndens direktiv och föreskrifter och förmedla dem till oljefirmorna, att kontrollera dessas verksamhet och tjänstgöra såsom firmornas organ och intresserepresentation vid bestämmandet av priser och försäljningsvillkor ävensom att genom rapporter månadsvis hålla nämnden underrättad om storleken av de i centralen representerade företagens egna eller under deras kontroll

864 stående förråd av smörjmedel samt angående skedd eller beräknad import m. m. I februari 1940 ombildades nämnda organ till en ekonomisk förening, benämnd S m ö r j o l j e c e n t r a l e n , importförening u. p . a. Enligt dess stadgar ägde bensin- och oljenämnden (sedermera IK) tillsätta tre ledamöter i föreningens styrelse. Sedan industrikommissionen (IK) bildats och från början av november 1939 trätt i verksamhet, övertog denna försörjningsansvaret i fråga om smörjmedel, tills vidare dock med bensin- och oljenämnden som verkställighetsorgan. IK:s kemiska avdelning intresserade sig tidigt för vissa mera tekniska problem på smörjmedelsområdet och sammankallade vid flera tillfällen under denna första tid sakkunniga för att diskutera åtgärder syftande till smörjmedelsbesparing, bl. a. tillvaratagande och rening av spillolja. IK samarbetade ock med Svenska teknologföreningen och stödde dess kampanj för oljebesparing. F r å n början av juli 1940, då bensin- och oljenämnden upphörde, inrättades inom IK en särskild smörjoljebyrå, vilken övertog den personal som dittills inom nämnden handlagt smörjmedelsärenden. Smörjoljebyrån sorterade ursprungligen under IK:s kemiska avdelning men utbröts därifrån vid 1943 års ingång och organiserades som en fristående byrå inom kommissionen. Den mest angelägna uppgiften för de ledande organen på smörjmedelsområdet blev, sedan tillförselmöjligheterna i april 1940 så väsentligt beskurits, att bringa handeln med smörjmedel under kontroll för att undvika en fullständig uttömning av handelslagren. På IK:s hemställan förordnade Kungl. Maj:t därför om beslag fr. o. m. den 24/4 1940, kombinerat med sedvanlig deklarationsskyldighet, beträffande i allmänna handeln befintliga lager av smörjmedel, paraffin och vaselin samt större lager av spillolja. I samtidigt utfärdat meddelande lämnade bensin- och oljenämnden erforderliga anvisningar med anledning av beslaget samt regler för försäljning av smörjmedel att gälla till utgången av maj 1940. (Se St. o. F. I sid. 314.) Dessa provisoriska försäljningsregler förlängdes sedermera att gälla under juni månad. I samband därmed överfördes licensgivningen för smörjmedel från bensin- och oljenämnden till IK. Då resultatet av beslagsinventeringen ej visade sig till fyllest för en allsidig bedömning av försörjningsläget, påbjöds ny mera omfattande inventering av landets alla icke militära förråd av smörjmedel den 30/6 1940. IK meddelade härjämte nya föreskrifter för smörjmedelshandeln att gälla efter sagda tidpunkt. Tillvaratagande och rening av spillolja. Ett intimt samarbete upprättades mellan IK:s smörjoljebyrå och en teknisk kommitté inom Smörjoljecentralen. En av de första arbetsuppgifterna

865 var att organisera uppsamlingen av spillolja. De smörjmedelsföretag, som genom sin organisation voro lämpade härför, åtogo sig att uppsamla den spillolja, som föll vid bensinstationer, bilverkstäder, garage etc. För att förenkla uppsamlingen och förbilliga transporterna ordnades med oljebolagens bistånd vissa uppsamlingsdepåer runt om i landet. Med reservförrådsnämnden (RFN) träffades en uppgörelse, enligt vilken nämnden förband sig att för rening mottaga den av oljeföretagen uppsamlade spilloljan. Som ersättning för kostnader, frakter etc. betalade nämnden till att börja med ett pris av 20 öre per kg netto, inklusive fat, fob uppsamlingsplatsen. Nämnden lät regenerera sålunda uppköpt spillolja i större partier huvudsakligen vid oljeraffinaderiet i Nynäshamn. Under den tid, för vilken rapporter föreligga, juni 1941—juni 1945, mottog nämnden 2 292 ton spillolja. Utbytet vid reningen torde i regel ha legat över 80 %. Den regenererade motoroljan köptes av oljebolagen och ingick i vissa fastställda procentsatser vid tillverkningen av motoroljor och andra smörjmedel. Genom dessa åtgärder för uppsamling och regenerering av spillolja kunde man under hela kristiden undvika okontrollerad handel med renade oljor, vilken alltid utgör en fara. Rening av spilloljor företogs dessutom i stor utsträckning av förbrukarna själva. Inom industrien infördes reningsanordningar för såväl industri- som motoroljor. Någon uppgift över de mycket stora kvantiteter smörjmedel som på detta sätt regenererades finnes av naturliga skäl ej. Anläggningar för yrkesmässig rening, huvudsakligen av motorsmörjoljor, uppstodo jämväl i ganska stort antal och utnyttjades av större och mindre konsumenter, som föredrogo att själva rena sin spillolja men ej hade egna anordningar härför. Dessa yrkesmässiga reningsverk stodo under viss kontroll. Under ovan angivna period av fyra år återvanns vid dessa anläggningar 3 972 ton renad olja. Inhemsk ersättningsproduktion. Redan år 1940 började man i fackkretsar diskutera möjligheten av en inhemsk ersättningsproduktion för smörjmedel, härtill stimulerad av den tillverkning av kristidssmörjolja som under första världskriget förekom, baserad på dalbränd trätjära. Ingeniörsvetenskapsakademien och Forskningens beredskapsorganisation upptogo frågan på sina program och inledde ett samarbete med IK. Resultatet härav blev, att inom IVA i november 1940 bildades ett smörjoljeutskott med ledamöter representerande sakkunskapen på området och med representanter från IK. En provdestillation av dalbränd trätjära företogs omedelbart vid AB Johan Ohlssons Tekniska Fabrik, och produkterna av den därvid använda destillationsmetoden visade sig vid laboratorieundersökning avgjort överlägsna de kvaliteter man framställt under första världskriget. Förnyade provdestilationer, nu med tjära från törestubbar, företogos hos såväl Johan Ohlsson som Liljeholmens stea-

866 rinfabrik och gåvo samma gynnsamma resultat. Smörjoljeutbytet blev emellertid mycket varierande (25—30 7c), troligen beroende på olikheter i tjärorna. Den normala produktionen av töretjära i landet är så obetydlig, att särskilda åtgärder måste vidtagas för att få till stånd en stubbrytning och kolning av erforderlig omfattning. I skrivelse den 2/4 1941 anhöll IK, att BK matte föranstalta om produktion av töretjära i stor skala. Som en följd härav avslöts mellan BK och ett nystartat bolag, Skogsägarnas Olje AB, den 17/7 1941 ett kontrakt om en ärlig produktion av lägst 10 000 och högst 15 000 ton töretjära. (Jfr sid. 820.) Stubbrytning och byggande av tjärugnar kom igång omedelbart, men det dröjde ändock till långt in på 1942, innan produktionen av töretjära tog fart. Kungl. Maj :t ställde i oktober 1941 på IK:s begäran 500 000 kr. till RFN:s förfogande för provdestillation av 600 ton töretjära hos Johan Ohlssons tekniska fabrik, Liljeholmens stearinfabrik och A. Johnson & Co:s raffinaderi i Nynäshamn. Sistnämnda företag, som färdigbyggts just före kriget, kom under kristiden till användning för ersättningsproduktion i flera sammanhang. Trots att alla dessa åtgärder för att få till stånd en ersättningsproduktion för smörjolja ur trätjära vidtogos med stor skyndsamhet, dröjde det ända till år 1943, innan tjärsmörjoljan blev en faktor att r ä k n a med i försörjningen. (Se härom vidare sid. 876 ff.) Handels- och förbrukningsreglering. Inventeringen den 30/6 1940 visade ett deklarerat förråd av ca 61 000 ton smörjmedel, vartill kom RFN:s lager av 17 000 ton eller tillsammans ca 78 000 ton. Som synes hade man vid den tidigare beräkningen av smörjmedelslagren åtskilligt underskattat lagrens storlek. Med tanke på den minskning av konsumtionen, som ransoneringen måste åstadkomma, bedömdes situationen till att börja med ej så pessimistiskt. Det skulle sedermera visa sig möjligt att nedbringa den deklarerade smörjmedelskonsumtionen till ca 25 000 ton per år, och m a n hade sålunda i verkligheten ett förråd för ungefär tre års behov. Svårigheten beträffande smörjmedelsförsörjningen ligger emellertid däri, att här så många olika varuslag finnas, vilka ofta icke kunna ersätta varandra. Det framgick även av inventeringen, att landets lager särskilt av transformatorolja och vagnsolja voro otillfredsställande. Härtill kom, att även lagren av s. k. spindelolja, varur transformatorolja kan framställas, voro mycket knappa. Dessa redan nu framskymtande svårigheter med transformator- och vagnsolj eförsörj ningen skulle sedan visa sig bli bestående under hela kristiden. Även om de deklarerade kgren av motorsmörjoljor voro mindre än genomsnittet, bedömdes detta vid denna tidpunkt icke allvarligt, enär den civila motortrafiken av andra skäl blivit kraftigt inskränkt.

867 Sådant var utgångsläget för den reglering av handeln med smörjmedel, som genomfördes på hösten 1940 och som avlöste de tidigare mera förberedande regleringsanordningarna. Grundläggande var här kungörelsen i ämnet den 13/9 1940 (nr 841). Samtidigt med dennas utfärdande upphävdes beslaget å smörjmedel (utom beträffande spillolja). Det generellt sett rätt goda försörjningsläget ansågs ej påfordra disposition över lagren hos förbrukarna. I huvudsak voro de nya bestämmelserna rörande smörjmedelshandeln utformade efter samma grunder som det förut tillämpade försäljningssystemet, vilket ansågs ägnat att med minsta tvång effektivt förhindra lagringsköp, men systemet utbyggdes genom möjligheter till en strängare prövning av behovet i varje särskilt fall. Huvudregeln vid ransoneringen, såsom denna utformades genom IK:s meddelande i ämnet, var att smörjmedel icke fick yrkesmässigt försäljas till annan förbrukare än den som för inköpet erhållit särskilt tillståndsbevis (inköpslicens). Sökanden hade att uppgiva sitt lager av såväl ny som begagnad olja samt sin fjolårsförbrukning, vilka uppgifter lades till grund vid behovsprövningen. Ansökan om smörjoljetilldelning skulle insändas till oljeleverantören, som hade att med eget yttrande vidarebefordra den till den bestämmande myndigheten. Som skäl för en sådan individuell behovsprövning angavs, att förbrukningen ofta ej kunde i avsevärd grad reduceras och att det därför ej kunde vara lämpligt att ge en tilldelning, avsedd att räcka för viss period. Ransoneringen måste i stället syfta till att åstadkomma en allmän sparsamhet med varan samt en rättvis fördelning av lagren och en avstängning i erforderlig mån av förbrukning för mindre nödvändiga ändamål. Licensgivningen för järnvägsfordon och fartyg (utom fiskebåtar) överläts på TK och licensgivningen för jordbruk och fiske på kristidsnämnderna. För alla övriga ändamål skulle licensgivningen skötas av IK. Licenserna skulle i allmänhet gälla för perioder om en månad från utfärdandet. Fri försäljning mot kvitto stadgades för försvar sväsendet och i viss utsträckning för sjukvårdsändamål (speciellt beträffande paraffin och vaselin) samt för hantverk och nödvändiga hushållsbehov. Fri försäljning mot kvitto fick även äga r u m vid direkt påfyllning av högst 1 liter olja för motorfordon och vissa motorredskap. Mot avlämnande av begagnad motorolja kunde ävenledes erforderlig kvantitet smörjolja för s. k. oljebyte erhållas. Tilldelningen för fisket och jordbruket ordnades så, att för fordon, redskap och stationära motorer, drivna med flytande bränsle, ej fick utlämnas smörjmedel för längre period än den för vilken bränsle tilldelats och högst till 5 % av den tilldelade bränslemängden. För gengasdrivna traktorer skulle smörjmedelstillverkningen bestämmas efter traktorns typ och beräknade antalet körtimmar. Vid organiserandet av licensgivningen sökte man i möjligaste mån inom IK:s smörjoljebyrå minska skrivarbetet bl. a. genom att giva inventerings-

868 formuläret formen av ett kartotekskort. Vederbörande uppgiftslämnare fick härigenom själv färdigställa det blivande kartotekskortet i fråga om namn, adress och specificerat varuinnehav. Kortets baksida hade plats för erforderliga anteckningar om licensgivning. Det nämndes nyss, att beslaget — som i övrigt upphävdes — kvarstod beträffande s p i l l o l j a . Det utvidgades t. o. m. i detta fall till att gälla förråd ända ned till 25 liter, medan det förut begränsats till förråd om minst 200 liter. Beslaget syftade till att förhindra, att spillolja förslösades, samt att möjliggöra dess uppsamling och nyttiggörande. Rätten att förvärva beslagtagen spillolja förbehölls den som av IK erhållit tillstånd därtill. Särskilt tillstånd av kommissionen krävdes även för regenerering av sålunda förvärvad spillolja. Denna bestämmelse tillkom för att spilloljan skulle kunna användas för framställning av de ur försörjningssynpunkt viktigaste smörjmedlen. Regelbundna i n v e n t e r i n g a r av smörj medelslagren företogos i fortsättningen av IK dels för att skaffa erforderligt underlag för bedömande av försörjningsläget, dels för att erhålla nödig kontroll över ransoneringsåtgärdernas efterlevnad. I allmänhet skedde fr. o. m. år 1941 inventering varje vår och höst; den sista ägde rum vid årsskiftet 1945/46. Vid den inventering, som företogs per den 28/2 1941, visade sig de deklarerade smörj medelsförråden ha sedan slutet av juni 1940 nedgått från ea 78 000 till 51 000 ton, varav 9 800 ton utgjordes av hos RFN befintliga lager. Emellertid var denna nedgång delvis beroende på att mellan inventeringarna vissa avsättningar mast göras i RFN:s lager för täckande av en av överbefälhavaren anbefalld särskild krigsreserv. Det militära försörjningsläget förbättrades i övrigt efter hand genom den förut berörda oljeimporten från Amerika. Genom en kungörelse den 2/5 1941 (nr 226) angående reglering av försäljningen och förbrukningen av smörjmedel vidtogos sådana ändringar i smörjmedelsransoneringen, att denna kunde utnyttjas såsom hjälpmedel för att åstadkomma en sådan b e g r ä n s n i n g a v m o t o r f o r d o n s t r a f i k e n , som ansågs påkallad av besparingsskäl, ej blott med hänsyn till smörjmedelsåtgången utan ock — och kanske i högre grad — med hänsyn till åtgången av bränslen och gummiringar. Den nämnda kungörelsen kompletterades genom tillämpningsbestämmelser av såväl IK som TK samt genom nytt beslag å smörjmedel, vilket liksom regleringsbestämmelserna i övrigt trädde i kraft den 1/6 1941. B e s l a g e t begränsades till förråd hos den yrkesmässiga handeln samt smörjmedel som efter den 31/5 infördes till eller tillverkades inom riket. Genom detsamma avsåg IK bl. a. att åstadkomma en successiv minskning av det mycket stora antalet återförsäljare av smörjmedel (ca 11 000), varigenom kontrollen av handelsregleringen skulle underlättas och risken för smyghandel minskas. Det alltjämt bestående beslaget å spillolja komplet-

869 terades på sådant sätt, att förbud infördes dels mot rening av beslagtagen spillolja i avsikt att yrkesmässigt överlåta sådan renad olja, dels ock mot rening av beslagtagen spillolja hos andra företagare än sådana som av IK erhållit särskilt bemyndigande att yrkesmässigt rena sådan spillolja. Det förstnämnda förbudet avsåg att förhindra, att återförsäljare efter rening försålde renad olja som ny olja. I IK:s försörj ningsplan ingick, att den spillolja som framkom hos oljehandlare skulle uppsamlas för att i större kvantiteter omarbetas till andra smörjmedel än motorsmörjmedel, varigenom en viss önskvärd utjämning av smörjmedelsförråden mellan å ena sidan motorsmörjmedel och å andra sidan smörjmedel för industri, järnvägar och sjöfart skulle på bästa sätt åstadkommas. Införandet av auktorisation från kommissionen för rätt att bedriva yrkesmässig rening av spillolja avsåg att möjliggöra kontroll över den yrkesmässiga oljereningen i syfte att förhindra att olämplig smörjolja komme till användning för motortrafiken och för andra ändamål. De fr. o. m. juni 1941 gällande nya reglerna för s m ö r j m e d e 1 s f ö rs ä l j n i n g e n inneburo, att sådan försäljning fick ske — då det gällde flytande smörjmedel för motorfordon, motorredskap och motorbåtar — endast mot i n k ö p s k o r t . I övrigt bibehölls systemet med inköpslicenser. Den förut bestående rätten att försälja smörjmedel genom påfyllning i fordons maskineri eller smörj ställen borttogs alltså. Dock medgavs undantag från denna regel för vissa brådskande eller angelägna transporter samt vid oljebyte, då försäljning av flytande smörjmedel fick ske utan kupong för en ny kvantitet olja motsvarande 3 / 4 av den avtappade oljan, under förutsättning att den avtappade oljan lämnades till säljaren och att denne icke förfogade däröver annat än enligt av IK meddelade bestämmelser. Försäljning av smörjmedel mot s. k. militärkvitto var ej heller längre tillåten. Därjämte borttogs den rätt återförsäljare tidigare haft att förnya sitt lager genom att inköpa smörjmedel å de inköpslicenser han mottagit av sina kunder. Tilldelningen av inköpskort skulle ske för viss av IK fastställd ransoneringsperiod. Rätten att med egen motor-framföra motorfordon, inklusive motorredskap och motorbåtar, anknöts i princip därtill att fordonets innehavare erhållit inköpskort eller särskilt t i l l s t ä n d s b e v i s för användning av eget smörjmedelsförråd för fordonet. De ifrågavarande korten och bevisen fingo alltså samtidigt karaktären av körlicenser. Tilldelningen av inköpskort och utfärdandet av tillståndsbevis skulle verkställas av IK i fråga om försvarsväsendets fordon, av TK i fråga om andra staten tillhöriga eller av staten innehavda motorfordon, av länsstyrelse i fråga om övriga — d. v. s. det stora flertalet — motorfordon ävensom andra motorbåtar än fiskebåtar samt av kristidsnämnd i fråga om jordbrukstraktorer och fiskebåtar. Beträffande inköpslicenserna skedde tills vidare ingen ändring. Tilldelningen av inköpskort och inköpslicenser skulle,

870 meddelades det, ske under beaktande av att de ur samhälleliga synpunkter mest angelägna behoven bleve i första hand tillgodosedda. Rörande den med smörjmedelsransoneringen i dess nya form förbundna t r a f i k r e g l e r i n g e n se sid. 1025. En viss jämkning i systemet vidtogs i februari 1942, då bestyret med tilldelning av inköpskort och inköpslicenser överflyttades i fråga om jordbruket från kristidsnämnderna till kristidsstyrelserna och i fråga om fisket från kristidsnämnderna till länsstyrelserna. Den reglering av förbrukningen av smörjmedel, som genomfördes fr. o. m. juni 1941, avsåg — med undantag för användning av flytande smörjmedel för framförande av motorfordon, motorredskap och motorbåtar — icke sådana f ö r r å d , s o m i n n e h a d e s a v f ö r b r u k a r e . Anledningen härtill var, att en reglering som omfattade sistnämnda förråd för smörjningsändamål ansetts skola medföra alltför stora svårigheter. Berörda svårigheter minskades emellertid, i samma m å n som antalet förbrukare, vilka hade egna förråd av smörjmedel, nedgick. En utsträckning av regleringen till att omfatta även dessa förråd syntes för övrigt påkallad, då fråga uppkom att ersätta mineralsmörjmedel med inom landet tillverkade tjärsmörjoljor. Enligt IK:s åsikt borde nämligen sådana tjärsmörjoljor komma till användning för de ändamål, vartill desamma kunde befinnas lämpliga, samt tillgängliga förråd av mineralsmörjoljor reserveras för sådana ändamål, vilka icke lämpligen kunde tillgodoses genom användande av tjärsmörjolja. Sådant utbyte ansågs böra komma till stånd även i de fall då förbrukning skedde av egna lager av smörjmedel. För att möjliggöra en dylik utvidgning av smörjmedelsregleringen förordnade Kungl. Maj :t på IK:s förslag om beslag fr. o. m. den 1/4 1942 jämväl å sådana förråd av smörjmedel om minst 15 kg, vilka innehades av förbrukare. Generellt förbrukningstillstånd medgavs av IK beträffande bl. a. förråd av tjärsmörjolja samt innehav i övrigt av smörj medelsförråd understigande 200 kg. Ett led i den allt noggrannare förbrukningskontrollen var även att fr. o. m. den 17/11 1941 stadgades f ö r b u d m o t a t t u t a n tills t å n d a v I K t i l l r i k e t i n f ö r a s m ö r j m e d e l . Förbudet omfattade samtliga de varuslag som tidigare lagts under beslag. Syftet med importregleringen var att förskaffa IK inflytande över den visserligen ganska ringa import, som fortfarande ägde rum, så att den inriktades på de slag av smörjmedel, som voro mest angelägna. Därjämte beredde förbudet möjlighet att övervaka prisbildningen å importerade smörjimdel. En fördelning av de inkommande varorna avsågs skola ske under nedverkan av RFN samt Smörjoljecentralen, importförening u. p. a., vari samtliga de reguljära smörjmedelsimportörerna voro representerade. Efter krigstillståndets upphörande förbättrades försörjningsläget i frågi om smörjmedel tämligen raskt, sedan import från USA åter börjat komma i sång.

871 Redan frän början av oktober 1945 fann IK tiden vara inne att i viss mån lätta pä handelsrestriktionerna, särskilt vad angick återförsäljares inköp av smörjmedel. Den tidigare rätten att erhålla smörjolja mot avlämnande av spillolja vid oljebyte upphörde, men i stället medgavs rätt till fri försäljning och förbrukning av spillolja. Helt avskaffades smörjoljeransoneringen fr. o. m. den 25/11 1945 i och med upphävandet av kungörelsen den 2/5 1941 angående reglering av försäljningen och förbrukningen av smörjmedel. Samtidigt upphävdes även smörjoljebeslaget och importregleringen. Härmed hade i alla avseenden den fria handeln med och den fria förbrukningen av smörjmedel återställts. Prisreglering. Den småningom alltmer stabiliserade importen söderifrån erbjöd, ehuru ytterst välkommen, vissa praktiskt ekonomiska problem. Priserna pä de importerade smörjoljorna, vilka frän början varit mycket höga och växlande, tenderade, särskilt sedan under är 1942 Rumänien kommit med i spelet, att stiga än ytterligare. Det erbjöd naturligtvis stora svårigheter för handeln att vid sidan om billiga förkrigsoljor av god kvalitet sälja mångdubbelt dyrare kristidsbetonade kvaliteter från Central- och Östeuropa. Med hänsyn härtill och de ökade priser på smörjmedel, vilka kunde väntas såsom en följd av de höga tillverkningskostnaderna för olja framställd ur töretjära, ansågs det nödvändigt att söka reglera prissättningen. En ytterligare orsak härtill var, att handeln, som tillämpade återanskaffningsvärdet som grund för sin prissättning, skulle, därest en reglering icke infördes, fä en successivt ökad vinst å inneliggande äldre lager. I samråd med PKN framlade IK i mars 1942 förslag till prisreglering för smörjmedel, innebärande att dessa skulle åsättas normalpriser samt att prisregleringen kombinerades med åtgärder för prisutjämning. Normalpriserna borde enligt förslaget ligga i ungefärlig nivå med de gällande genomsnittliga försäljningspriserna, vilka i stort sett grundade sig på återanskaffningsvärdet, där detta var möjligt att fastställa. De för prisutjämning erforderliga medlen föreslogos skola anskaffas genom bildande av en clearingfond. Denna skulle finansieras dels genom clearingavgifter, som skulle uttagas vid försäljning av smörjmedel, dels genom att vederbörande importör för smörjmedel, som av honom kunde införas till lägre pris än visst basispris, blev betalningsskyldig gentemot fonden med belopp motsvarande skillnaden mellan importpriset och basispriset. Clearingavgiften skulle tilläggas de fastställda normalpriserna och följaktligen medföra en höjning av dessa, motsvarande clearingavgiftens storlek, vilken fortsättningsvis med hänsyn till marknadsförhållandena skulle bli föremål för omprövning och eventuell justering. Genom beslut den 17/4 1942 uppdrog Kungl. Maj:t åt PKN att i samråd med IK i enlighet med det uppgjorda förslaget fastställa n o r m a l p r i s e r

872 å smörjmedel, som avsågos i kungörelsen den 2/5 1941 ävensom å smörjmedel framställda av trätjära, samt förordnade tillika, att en särskild c l e a r i n g k a s s a skulle inrättas inom IK för reglering av marknadspriserna på smörjmedel. IK bemyndigades föreskriva, att vid försäljning av smörjmedel från grossist ävensom vid import direkt av förbrukare viss avgift skulle utgå per kilogram försålda resp. importerade smörjmedel att tillföras clearingkassan. Med stöd av nämnda bemyndiganden fastställde PKN normalpris, gällande frän den 1/5 1942, på olika slag av smörjmedel. IK å sin sida bestämde, att clearingavgift skulle tills vidare utgå med 45 öre per kg vid all försäljning från grossist av smörjmedel, såväl mineralsmörjmedel som t j är smörj oljor och smörjmedel innehållande eller framställda av flytande harts, tallolja eller hartsbeck. I oktober 1942 utökades listan över avgiftsbelagda smörjmedel att omfatta även sådana smörjmedel, vilka tillverkats av skifferråolja. Samtidigt bemyndigades IK att ur kassan utbetala ersättning för sådan omvandling av smörjmedel, som kommissionen fann böra ske. Fr. o. m. den 1/10 1942 och tills vidare höjdes clearingavgiften från 45 öre till 75 öre per kg. Denna höjning berodde dels på att vissa importerade smörjmedel stigit avsevärt i pris, dels på att priset på stubbugnstjära, avsedd för framställning av vissa tjärsmörjoljor, med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande höjts från ingången av augusti 1942. På grund av den minskade importen av smörjmedel blev det nödvändigt att i början av år 1944 i större utsträckning än dittills raffinera tjärsmörjoljor för mera kvalificerade ändamål. En dylik raffinering var så kostsam, att clearingkassans medel med då gällande clearingavgift av 75 öre per kg icke förslogo för bestridande av kostnaderna. Fördenskull höjdes clearingavgiften fr. o. in. den 1/5 1944 till 1 kr. per kg. Ytterligare ökning av användningen av raffinerade tjärsmörjoljor med hög tillverkningskostnad och forcering av importen av mineralsmörjoljor till stegrade priser ställde än större krav på clearingkassan. Med anledning därav höjdes clearingavgiften den 7/2 1945 till kr. 1: 50 per kg utom för de oljor, vilka användes för fiskebåtarnas behov, s. k. fiskebåtsoljor, för vilka en clearingavgift av 1 kr. per kg fortfarande skulle gälla. Det sistnämnda ordnades så, att fiskarena genom vederbörande länsstyrelses försorg fingo 50 öre per kg i restitution. De i slutet av år 1945 gällande normalpriserna på smörjmedel (bortsett från fiskebåtsoljorna) inkluderade, som framgår av det sagda, dels cletringavgift om kr. 1:50 per kg, dels prisutjämningsavgift vid försäljning av vissa importerade smörjmedel. Denna prisutjämningsavgift, vilken motsvarade skillnaden mellan avräkningspriserna och de mestadels lägre cifpriserna, uppgick till mellan 30 och 70 öre per kg för olika kvaliteter. Sedan import av smörjoljor västerifrån åter börjat komma i gång, upp-

873 drog Kungl. Maj:t åt PKN att i samråd med IK framlägga plan för prissättning å smörjmedel i fortsättningen. Nämndens i anledning härav framlagda förslag innebar, att clearingförfarandet i fråga om smörjmedel skulle upphöra, vilket komme att medföra slopande av nyssnämnda clearingoch importutjämningsavgifter. Priserna på samtliga smörjmedel kunde då i första hand sänkas med avgifternas belopp, d. v. s. med 1: 80 a 2: 20 kr. per kg. Samtidigt borde enligt förslaget även handelsmarginalerna sänkas avsevärt i och med att handeln återginge till normala förhållanden, varigenom möjliggjordes en prissänkning varierande mellan 2 och 2 : 6 0 kr. per kg för olika oljor. Nämnden meddelade, att den slutit preliminär överenskommelse med de större smörjoljebolagen angående högstpriser, avsedda att tillämpas från årsskiftet, därest clearingförfarandet då avskaffades, överenskommelsen avsåg ett antal av de mest sålda kvaliteterna, och meningen var att, om så befunnes erforderligt, komplettera densamma med ytterligare ett antal kvaliteter. Den 21/12 1945 fattade Kungl. Maj:t beslut om smörjoljeclearingens och den för ändamålet inrättade clearingkassans upphörande med utgången av nämnda år. Därmed trädde den nyssnämnda överenskommelsen automatiskt i kraft. De nya priserna inneburo en sänkning till i genomsnitt blott omkring 15 % av de förutvarande. Här nedan meddelas en sammanställning, som utvisar omfattningen av clearingkassans rörelse under den tid den ägde bestånd. Inbetalningar. Prisclearing vid import Prisclearing vid omvandling av tjärsmörjoljor Clearingavgifter vid import Clearingavgifter vid försäljning från grossist Summa

Kronor 1217 900 1116 200 3 082 300 66 198 900 71 615 300

Utbetalningar. Prisclearing vid import Clearingavgifter till R F N Restitution av clearingavgifter Restitution till fiskare Ersättning för transporter Ersättning vid transport av stubbugnstjära till Tyskland Omvandling och raffinering av tjärsmörjoljor Kostnader för tjärsmörjoljor och skifferråoljor överskott (inlevererat till statsverket)

21 860 500 5 207 500 136 500 429 100 1 121 300 108 300 1 405 200 41 078 100 Summa

71 346 500 268 800 71 615 300

I det följande skola några särskilda försörjningsproblem på smörjmedelsområdet av huvudsakligen teknisk innebörd beröras. Särskilda

försörjningsfrågor.

Transformatoroljesituationen. Försörjningsläget i fråga om transformatorolja, som redan från början varit bekymmersamt, blev med tiden allt mer prekärt. På grund av bränsle13—216588. 11.

874 bristen skedde en så snabb utökning av elektrifieringen, som den förhauidenvarande materialtillgången tillät. Behovet av nya transformatorer ochi därmed av transformatorolja steg i takt härmed. Handelslagren av transformatorolja hade från början varit mycket knappa, och huvuddelen av landets förråd låg hos konsumenterna, som med rätta hävdade, a t t de måste ligga med reserver i händelse av åsknedslag eller andra missiöden. Redan 1941 hade IK för att minska behovet av dylika katastrof reser ver infört ett system, enligt vilket vattenfallsstyrelsen och ett flertal kraftverk och industrier åtogo sig, mot det att de fingo hålla ett visst avpassat reservlager, att vid katastrof tillf alien ställa transformatorolja till förfogande för andra konsumenter. Enligt inventeringen den 31/3 1942 uppgingo landets lager av transformatorolja — inklusive vattenfallsstyrelsens — till 1 280 ton, varav hos handeln 88 ton och hos transformatortillverkarna 28 ton. Någon möjlighet att tillverka transformatorolja u r inhemska råvaror fanns e j . För att i någon mån minska transformatoroljebehovet påbjöds, att transformatorer under 100 k VA skulle göras luftkylda. Dessa luftkylda transformatorer visade sig emellertid aldrig tekniskt fullgoda. Många sammanträden med sakkunniga och intresserade parter höllos, och härvid beslöt man a t t inventera landets förråd av brännolja, eftersom det ansågs möjligt a t t av viss kvalitet brännolja genom destination och raffinering få fram en användbar transformatorolja. En provfabrikation, baserad på 1 600 ton RFN tillhörig brännolja, verkställdes; utbytet blev ca 35 % transformatorolja och 50 % destillat, användbart som brännolja; förlusten vid destination och raffinering blev ca 15 %. Inventeringen visade, att vissa marinen tillhöriga partier brännolja voro väl lämpade för transformatoroljeframställning. Genom byte kom vattenfallsstyrelsen i besittning av ett större parti olja ur marinens förråd, varigenom styrelsens transformatoroljebehov för lång tid säkerställdes. Ytterligare dylik brännolja ställdes genom BK:s medverkan till förfogande, så att ca 2 450 ton transformatorolja tillfördes försörjningen. I syfte att få största möjliga utbyte av transformatorolja vid destination ur brännolja sänktes fordringarna på flampunkten från 140°C till 125°C. Man övergick alltså till betydligt tunnare transformatoroljor än tidigare, i det att viskositeten hos den ur brännolja framställda transformatoroljan låg vid ca 18 ä 20 centistokes vid 20°C. Det visade sig, att dylik tunn transformatorolja ur kylningssynpunkt var den tjockare överlägsen, och som ett resultat av kristidserfarenheterna ha sedermera de svenska transformatoroljenormerna ändrats i fråga om viskositeten. Slamtalet enligt Ändersson-ASEA-metoden hos den kristidstillverkade transformatoroljan var i regel tillfredsställande och uppfyllde gällande normer. — Under kristiden experimenterades med olika tillsatser, s. k. inhiberingsmedel (maleinsyreanhydrid, hydrokinon m. fl.), avsedda att förbättra transformatoroljans oxidationsbeständighet, men dessa kommo ej till praktisk användning.

875 Under ett senare skede av avspärrningen nedlade vattenfallsstyrelsen och ASEA i samarbete med skifferoljeverket i Kvarntorp och AB Separator ett omfattande forskningsarbete på att ur s k i f f e r o 1 j a framställa transformatorolja. Den s. k. Ljungströmsoljan, som innehöll mera mättade föreningar än den vanliga skifferoljan, ansågs vara ett möjligt utgångsmaterial. Genom extraktionsraffinering eller hydrering av Ljungströmsolja ansåg man sig ha goda förutsättningar att få fram en acceptabel skiffertransformatorolja, men då några anläggningar härför ej funnos inom landet eller kunde byggas inom rimlig tid och för rimliga kostnader, stannade det hela på försöksstadiet. Se i övrigt beträffande regleringen av transformatoroljehushållningen sid. 533. Järnvägarnas

vagnsoljeförsörjning.

Även i fråga om s v a r t o l j a rådde stor knapphet under hela avspärrningsperioden. Svartolja användes i viss utsträckning vid den tyngre industrien men framförallt vid järnvägarna för smörj ning av axelboxarna på vagnarna. I mitten av år 1941 beräknades tillgängliga lager svartolja räcka endast fram till början av år 1942, och situationen ansågs därför alarmerande. Den vid denna tidpunkt begynnande importen av smörjoljor från Centraleuropa omfattade även svartolja, men man ansåg sig ej kunna basera försörjningen med denna viktiga vara på en så pass osäker import. Man skulle tycka, att tjärsmörjoljan borde vara användbar för en så grov smörj ning, men från järnvägarnas sida värjde man sig från början mot användandet av dylik ersättningsolja. Smörjningen av vagnslagren sker medelst vekar och smörjdynor, och m a n fruktade att dessa skulle igensättas av hartsen i tjärsmörjoljan. Försök med dylik olja gjordes under en längre tid vid ett par mindre järnvägar utan påtagliga olägenheter. För att undvika riskerna med tjärsmörjolja för smörj ning av järnvägsvagnar och lok igångsattes en inventering av lagren av eldningsoljor i syfte att få fram partier lämpliga för destination till vagnsolja. Tvenne partier eldningsolja om sammanlagt 13 400 ton befunnos användbara och reserverades för ändamålet. Statens järnvägar övertogo senare under kristiden viss del av dessa brännoljor, vilka destillerades vid raffinaderiet i Nynäshamn, varigenom en lättnad i försörjningen åstadkoms. Importen av svartolja, främst från Slovakien och Rumänien, pågick dessutom i viss omfattning ända fram till krigets slutskede, och järnvägarna behövde därför aldrig tillgripa några surrogat för sin smörj ning. Försök med

skiffersmörjolja.

Det låg givetvis nära till hands att tänka sig en framställning av smörjolja u r skifferråolja, sedan produktionen av dylik olja vid Kvarntorpsverket kommit igång på allvar. Man visste på förhand, att de svenska

876 skiffrarna voro mindre lämpade för smörjoljeframställning, och den provdestillation på smörjolja, som 1942 gjordes vid raffinaderiet i Nynäshamn, gav även belägg härför. Man framställde härvid ur skifferråolja en spindelolja (visk. 1,7°E) och en maskinolja (visk. 8,5°E). Oljorna provades laboratoriemässigt och i praktiken. Oxidationsbeständigheten var ytterst ringa och betydligt sämre än för tjärsmörjoljor, vilket uteslöt möjligheten av mera kvalificerad användning. De praktiska proven visade dock, att man kunde använda skiffersmörjoljan under kortare tid för enklare maskinsmörjning. Utbytet av destillationen blev även ganska dåligt (ca 24 % smörjolja, 15 % brännolja och ej mindre än ca 61 % beck och förluster). Försök gjordes att genom tillsatsmedel (s. k. inhibitorer) göra skiffersmörjoljan mera oxidationsbeständig, särskilt med tanke på att kunna använda den som motorsmörjolja. Möjligheten att ur skiffer framställa tjockare oljor var en faktor, som talade till skifferoljans favör. Tjärsmörjoljorna utgjordes nämligen av mycket tunna spindeloljeliknande oljor. Försöken med inhibitorer gåvo emellertid inga positiva resultat, och främst på grund av dessa skiffersmörjoljornas svagheter kom någon ytterligare fabrikation ej till stånd. Tjärsmörjoljor. Det viktigaste som under kristiden i tekniskt hänseende uträttades på smörjmedelsområdet sammanhängde med arbetet på att ur trätjära framställa användbara smörjoljor. Som förut nämnts, påbörjades tidigt omfattande försök härutinnan. Det rörde sig härvid om den vid provdestillationerna erhållna o r a f f i n e r a d e t j ä r s m ö r j oljan, kallad TO, en t u n n spindeloljeliknande produkt med utpräglad tjärlukt. Man var på basis av utförda laboratorieprov från början klar över att den oraffinerade tjäroljan i fråga om oxidationsbeständighet icke kunde mäta sig med mineralsmörjoljorna. Man visste även, att genom raffinering av det ursprungliga destillatet kunde erhållas en raffinerad tjärsmörjolja med betydligt bättre egenskaper, särskilt i fråga om oxidationsbeständighet, men provraffineringarna visade, att förlusterna blevo betydande, varför en raffinerad tjärsmörjolja skulle bli mycket dyr. Man avsåg därför till en början att begränsa användningen av tjärolja till sådana områden, där den oraffinerade produkten var användbar. I ett senare skede av krisen blev det dock nödvändigt att raffinera större delen av tjäroljeproduktionen för att k u n n a täcka även mera kvalificerade behov. Tjärsmörj oljan, TO, utsändes på prov till ett antal större industrier, och provningen leddes till stor del av oljebolagens ingenjörer. I främsta r u m m e t provades tjäroljan som ersättning för spindelolja samt ljus och mörk maskinolja för ringsmörjnings- och andra typer av glidlager. TO användes härvid dels enbart, dels uppblandad med tjockare mineralsmörjolja. Dessa prov gåvo i de flesta fall gott resultat, och det allmänna om-

877 dömet var, att tjäroljan i viss omfattning kunde ersätta mineralsmörjoljorna. Någon riktig uppfattning om oljeförbrukningens storlek eller om oljans livslängd kunde m a n av förklarliga skäl ej få av dessa kortvariga provningar, men m a n hade grundad anledning förmoda, att tjäroljan i dessa avseenden ej höll måttet. Det kunde emellertid anses fastslaget, att tjäroljan, TO, hade tillräcklig smörjningsförmåga och så pass god oxidationsbeständighet, att den för enklare användningsområden utgjorde en under omständigheterna acceptabel ersättning för mineraloljorna. Prov utförda hos flera tillverkare av tändkulemotorer visade, att en blandning av tjärsmörjolja, TO, och mineralolja var användbar för smörj ning av dylika motorer, även om förbrukningen blev större än beträffande enbart mineralolja. I början av år 1943 hade man kommit så långt, att ett program för tjärsmörjoljornas användning kunde uppgöras. IK:s smörjoljebyrå samarbetade härvid liksom senare under hela kristiden med en av branschföreningen tillsatt teknisk kommitté, som var till stor nytta, när det gällde tjäroljornas utförande i marknaden. I detta sammanhang bör även framhållas den stora lojalitet, som under hela kristiden visades från såväl Smörjoljecentralens lednings som dess medlemmars sida, när det gällde efterlevnaden av de nödtvungna försäljningsbestämmelserna. Man kunde sålunda basera tjäroljornas försäljning och användning på frivilliga överenskommelser med Smörjoljecentralen. I stort sett gingo dessa överenskommelser ut på att för vissa överenskomna ändamål enbart tjäroljor fingo försäljas, under det att för andra ändamål de saluförda smörjmedlen standardiserades att innehålla viss mängd tjärolja. Man enades om en viss nomenklatur. Alla smörjmedel innehållande tjärolja skulle i namnet ges en beteckning, som angav tjäroljehalten. Sålunda betecknade smörjolja 100 TO en oblandad, ej raffinerad tjärsmörjolja, maskinolja 50 TO en maskinolja innehållande 50 % oraffinerad tjärsmörjolja o. s. v. Man överenskom även om standard i fråga om de saluförda tjäroljeblandningarnas viskositet etc. Tillverkningen av de standardiserade tjäroljeblandningarna fick endast ske hos de två bulkimportörerna och övriga oljebolag, som hade godtagbara anläggningar för sådan blandning. Genom denna överenskommelse erhölls viss kontroll över bestämmelsernas efterlevnad. O b l a n d a d t j ä r s m ö r j o l j a kunde användas för lager- och annan smörj ning upp till lagertryck på 25 å 30 kg/cm 2 , som stans- och formolja etc. samt för impregneringsändamål. Dessutom salufördes en 50 % blandning av TO och mineralolja som vanlig maskinolja samt en på motsvarande sätt blandad svartolja avsedd för grövre smörjning. Senare överenskoms efter åtskilliga provframställningar, att allt vanligt s. k. konsistensfett skulle tillverkas på basis av TO, och likaså att dylik olja skulle begagnas för framställning av vattenlösliga oljor. En nackdel hos tjäroljorna hade framträtt redan vid de förberedande

878 provningarna, nämligen deras d å l i g a k ö l d b e s t ä n d i g h e t . Vid tjärdestillation bildas retén (»tjärtalg») ett fast kolväte som har form av fjälliknande kristaller och som hålles löst i oljan. Vid avkylning av tjärsmörj oljan kan reténet falla ut och ge oljan en tjock geléartad konsistens. Vid uppvärmning till ca 30°C går reténet åter i lösning. Olika destillatörers tjärsmörjolja var i fråga om reténhalten mycket varierande. En kraftig krackning av tjäran gav nämligen en hög reténhalt. Tjäroljan salufördes i regel i blandning med mineralolja för att höja viskositeten, och detta mildrade olägenheterna med reténutfällning, enär mineraloljan bidrog till att hålla reténet i lösning. Någon direkt ogynnsam inverkan på smörjningsförloppet hade reténet ej, så länge någon utfällning ej ägde rum. Det visade sig i början svårt för tjäroljeproducenterna att hålla en j ä m n produkt, och vid ett sammanträde i februari 1943 med producenterna och representanter för Smörjoljecentralen, Ingeniörsvetenskapsakademiens smörjoljeutskott (S.M.U.) samt de berörda kommissionerna diskuterades möjligheten av att fastställa n o r m e r f ö r t j ä r s m ö r j o l j o r n a . Producenterna framhöllo, att detta ej vore möjligt så länge utgångsmaterialet, tjäran, var av så skiftande sammansättning. Man enades emellertid om följande ganska blygsamma fordringar: Viskositet, Engler vid 50° C Syratal (mg KOH/ 9 ) Jodtal enl. Hubel Flampunkt, öppen degel Oljan skall vara vattenfri.

min. 2 max. 10 max. 40 min. 100° C

Smörjoljeutbytet vid destillationen var till att börja med ganska lågt men förbättrades snart. Detsamma kunde emellertid variera inom ganska vida gränser beroende bl. a. på tjärans sammansättning. Följande utbytessiffror ge en uppfattning om destillationsresultatet. Tjärsmörjolja, TO Lättolja Beck.. Förluster

40 % 24 % 20% 16 %

Utbytena äro beräknade på vattenfri tjära. Tjärans vattenhalt var i början ett svårt problem och den kunde för vissa partier vara betydande. Så småningom lyckades man åvägabringa en viss ordning i detta avseende, men en vattenhalt hos tjäran av ca 8 % ansågs normal. Det var därför nödvändigt för destillatörerna att a w a t t n a tjäran före destillationen. Tjärsmörj oljan blev av förklarliga skäl en dyrbar produkt. Vid ett pris på stubbugnstjäran av 72,7 öre (vattenhalt ca 8 %) och ett försäljningspris på lättoljan av 56,5 öre blev priset på TO ca kr. 1: 90 per kg. Härvid har becket ej upptagits till något värde, ehuru det sedermera kunde försäljas som asfaltersättning och till* gasverken som tillsatsmedel vid kokstillverkningen, dock till mycket lågt pris.

879 Den s a m m a n l a g d a produktionen av t j ä r s m ö r j o l j a hos de tre destillatörerna var.

År

1942 1943 1944 1945 Summa (medeltal)

o raffinerad

Tillverkad TO ton

Förbrukad awattnad stubbtjära ton

Utbyte %

999 4 980 11 338 6 158

2 631 12 329 27 400 14 172

38 40 41,5 43

23 475

56 532

41,5

Härav kom på Nynäs-raffinaderiets del ej mindre än 20 694 ton TO eller ca 88 7c På en total bearbetad mängd a w a t t n a d stubbugnstjära av 48 715 ton erhölls vid detta raffinaderi förutom ovannämnd mängd TO 11 258 ton lättolja och 10 115 ton beck. Raffinaderiets utbyte i genomsnitt för hela produktionen blev sålunda i procent av den avvattnade tjäran TO Lättolja Beck

42,5 % 23,1 % 20,8 %

Vid Nynäs-raffinaderiet användes den för bergolja avsedda destillationsapparaturen, i första hand en Dubbs Crackingstill, och destillationen var kontinuerlig. Tjäran utsattes vid destillationen för rätt hög temperatur, vilket befordrade reténbildningen. Metoden för tjärdestillation vid Johan Ohlssons tekniska fabrik (se Tekn. tidskrift 1945 nr 6) var diskontinuerlig och byggde på en upphettning före destillationen under ca 12 timmar till 300°G samt en destination vid vanligt tryck, varunder de bildade gaserna återleddes genom tjäran. Den härigenom sänkta destillationstemperaturen gav en tjärolja med låg reténhalt och av högre viskositet (ca 2,5° E vid 50°G). Vid Liljeholmens stearinfabrik destillerade man vid övertryck i rostfri apparatur efter att först ha krackat tjäran. Vid destillationen avskilde man retéiiet som en fraktion och fick härigenom ett reténfattigt TO-destillat. År 1944 tillkom ytterligare en destillatör, AB Varjag, som vid en nybyggd anläggning i Katrineholm detta år tillverkade 701 ton och år 1945 660 ton oraffinerad tjärsmörjolja, vilka kvantiteter ingå i de ovan anförda siffrorna. Anläggningen i Katrineholm tillkom för att pröva en ny av ingenjör Bremmer angiven destillationsmetod med genomledning av vätgas, vilken emellertid snart övergavs. Anläggningen visade sig dock väl lämpad för den vanliga destillationsmetoden. För att ge en antydan om de kvantiteter törestubbar, som åtgingo för denna produktion, k a n nämnas, att år 1944, då produktionen stod på sin höjdpunkt, kolades sammanlagt 917 162 retort-m 3 stubb vid de vid denna tidpunkt existerande ca 200 kolugnarna. Produktionen av töretjära var detta år ca 35 000 ton.

880 Då de tjäroljeblandade smörjmedlen på våren 1943 fördes ut i marknaden, utgav IK ett meddelande (nr 122, 14/4 1943) med råd och anvisningar för konsumenterna. Konsumtionen av tjäroljor steg till att börja med ganska långsamt, enär konsumenterna i det längsta sökte undvika användandet av vad som ansågs som surrogat. För all kvalificerad smörj ning, t. ex. för automobil- och andra liknande förbränningsmotorer, för kompressorer, för äng- och vattenturbiner samt för andra maskiner med cirkulationssystem, tilldelades fortfarande oblandad mineralolja. Man insåg snart, att om tjärsmörjoljorna skulle bli till verklig lättnad i försörjningen användningsområdet måste vidgas. Att använda den oraffinerade tjärsmörjoljan för mera kvalificerad smörj ning var uteslutet, och man tvangs därför in på en kostsam r a f f i n e r i n g . På hösten 1943 uppdrog RFN åt Nynäshamns-raffinaderiet att provframställa 700 ton raffinerad tjärsmörjolja (RTO) avsedd att användas för provningsändamål. Utbytena av denna provraffinering, som gjordes i etapper, förbättrades undan för undan och var mot slutet följande i procent av ingående T O : RTO Retén Lättdestillat

41,7 % 19,5 % 4,9%

Beck Förluster

10,0 % 23,9 %

Provningarna med den raffinerade tjärsmörj oljan infriade i stort sett förväntningarna och i det följande raffinerades större delen av den totalt framställda TO-kvantiteten. Sammanlagt framställdes 9 436 ton RTO under hela kriget. Utbytet av RTO förbättrades undan för undan, så att det under andra halvåret 1944 uppgick till 55,8 %. Utbytet av RTO på vattenfri tjära blev sålunda maximalt ca 24 %. Vid raffineringen erhölls en stor mängd retén, vilken liksom becket erbjöd stora avsättningssvårigheter. Mycket arbete nedlades i syfte att nyttiggöra reténfraktionen, men något praktiskt resultat uppnåddes knappast. Framställningskostnaden för den raffinerade tjärsmörj oljan blev mycket hög. Utgående från det ovannämnda priset på TO av kr. 1: 90 per kg torde kostnaden för RTO i allmänhet snarare ha över- än understigit kr. 4: 00 per kg. Nynäs-raffinaderiets RTO, som var en till färgen ljus, nästan luktlös olja, hade följande ungefärliga analysdata: Specifik vikt Stelningspunkt Flampunkt, P M

0,995—1,0 —10 157° C

Neutralisationstal Engler-viskositet vid 50° C

0,16 2,10 (11,8 c S t

Även Liljeholmens stearinfabrik och Johan Ohlssons tekniska fabrik framställde RTO genom raffinering av TO. Vid den förra fabriken erhöll m a n genom raffinering med alkali, svavelsyra och blekjordsfiltrering en synnerligen ljus och nästan neutral RTO, dock på bekostnad av utbytet. Johan Ohlssons tekniska fabrik fann vid jämförande prov, att mera genomgripande raffineringsmetoder icke medförde någon väsentlig förbättriig av

881 oljornas oxidationsbeständighet. Det förelåg i själva verket risk för överraffinering, resulterande i extrem oxidationskänslighet hos de erhållna raffinaten (i oblandat tillstånd). Destillatet underkastades därför enbart en luttvättning, vilket gav en visserligen något mörkare men dock oxidationsbeständig RTO i relativt högt utbyte (ca 30 % räknat på t j ä r a n ) . Provningarna med RTO hade visat, att densamma kunde ingå i såväl motoroljor som vattenlösliga borroljor och konsistensfett. På våren 1944 ingingo TO och RTO obligatoriskt i följande varuslag: Vagnsolja 50TO Maskinolja H50TO Maskinolja 44K och K K Specialolja RTO Light (dynamoolja) Specialolja RTO Medium (kompressorolja) Specialolja RTO Heavy (kuggväxelolja) Specialolja RTO 75 (motorolja för trädestillat) Bilolja 43 SAE 20 Bilolja 43 SAE 30 Bilolja 43 SAE 40 Motorolja F7 (fiskemotorolja) Borrolja 44 Konsistensfett 44 Vagnsfett 44

inblandning 50 % TO » 50 % TO »> 40 % TO » 50 % RTO » 40 % RTO i 30 % RTO » 75 % RTO i 48 % RTO i 30 % R T O » 25 % RTO » 40 % RTO » 50 % R T O i 50 % R T O » 100 % TO

Man räknade med att genom detta program kunna täcka ungefär 25 % av landets smörjoljebehov med tjärsmörjolja. De i dessa oljekvaliteter ingående mineraloljorna varierades i samråd med Smörjoljecentralens tekniska kommitté alltefter tillgången. I de bättre oljeslagen, såsom t. ex. biloljorna, ingick i regel förutom rumänska eller liknande oljor eller regenererade motoroljor viss del amerikansk basolja ur RFN:s lager. För vissa ändamål, t. ex. för sjöfart och järnvägsdrift samt för industriens känsligare maskiner, särskilt sådana med cirkulationssystem och för ändamål, där oljorna utsattes för höga temperaturer, tilldelades fortfarande oblandade mineraloljor. Flera förslag till metoder att förbättra tjärsmörjoljorna framkommo, speciellt i syfte att få fram tjockare och mera oxidationsbeständiga produkter, och flera sådana metoder undersöktes också i försöksmässig skala. Även om ett par av dessa metoder gåvo vissa förhoppningar, fingo de ingen praktisk betydelse. Detsamma gällde AB Varjags i fabriksskala utförda försök att destillera töretjära i vätgasatmosfär. Man fann här att likvärdiga resultat kunde uppnås med ett mera konventionellt arbetssätt. Det låg nära till hands att antaga, att en hydrering av tjäroljan skulle medföra en avsevärd förbättring av kvaliteten, men för byggandet av en hydreringsanläggning, som för övrigt skulle kosta flera milj. kronor, var man hänvisad till utländsk sakkunskap. Försök med hydrering av svensk tjärsmörjolja företogos vid en av I. G. Farbens anläggningar i Tyskland. I F i n l a n d hade m a n redan i början av kriget vid AB Centrallaboratorium igångsatt ett omfattande forskningsarbete för att få fram en metod

882 att tillverka smörjolja ur trätjära. Även h ä r måste först tjärproduktionen organiseras, och då man ej heller hade erforderlig destillationsutrustning, dröjde det ända till 1945, innan smörjoljefabrikationen kom i gång. Man inriktade sig i Finland från början på att genom katalys underlätta dekarboxyleringen av hartssyrorna, varjämte destillationstemperaturen nedbringades genom inledning av överhettad vattenånga. Denna relativt skonsamma behandling av tjäran gav en olja med viskositet ca 4° E vid 50° C och flampunkt ca 150° C ö. d. Oxidationsbeständigheten visade sig vid försök i Sverige vara betydligt sämre än hos gängse kvaliteter svensk RTO. Bland annat på grund av den låga reténhalten var emellertid ett närmare studium av processen motiverat, och en överenskommelse träffades mellan Centrallaboratoriet i Helsingfors och de svenska myndigheterna, enligt vilken man i Sverige mot vederlag fick tillfälle att ingående taga del av de resultat, som den finska forskningen givit. Metoden provades sedermera vid raffinaderiet i Nynäshamn i halvstor skala. Man fann, att katalysatortillsatsen i vissa avseenden underlättade processens genomförande, men att man med relativt lätt genomförda kontrollåtgärder kunde framställa olja av ungefär samma kvalitet och till samma utbyten utan dylik tillsats. Det vid destillationen erhållna becket blev genom katalysatortillsatsen avsevärt försämrat. Då resultatet av dessa undersökningar förelåg, var en praktisk tillämpning av den finska metoden i Sverige icke längre aktuell. P å ett mycket tidigt stadium konstaterades i Sverige, att kännedomen om tjärans och oljornas kemiska sammansättning och egenskaper var ytterst bristfällig. Man saknade t. o. m. underlag för en kvalitetsbedömning av enklaste slag. Det var därför angeläget att söka kontakt med den g r u n d f o r s k n i n g s v e r k s a m h e t , som på olika håll igångsatts, särski t de grundläggande arbeten över trätjärans kemi, som bedrevos av professor Nils Hellström. Detta resulterade i första hand i förslag till kvalitetsbestämmelser, som dock icke i önskvärd utsträckning kunde tillämpas, enär situationen ofrånkomligen krävde att all framställd trätjära togs till vara. Man måste nöja sig med att reglera tjärpriset med hänsyn till vattenhalten, en åtgärd som utan tvivel hade gynnsam effekt. Dock må framhållas, att smörjoljetillverkningens ekonomi med all säkerhet kunde blivit bättre, o n en mer rigorös klassning av tjäran kunnat genomföras. För övrigt fann man, att bearbetningen av snart sagt alla problen. rörande tjärsmörj oljans rationella framställning och utnyttjande starkt försvårades av bristen på forskningsmässigt underlag. Det gällde därför att, jämsides med den mera praktiskt inriktade forskningsverksamhet som bedrevs på olika håll, utnyttja föreliggande möjligheter till kvalificerad kemisk grundforskning. Vissa betydelsefulla riktlinjer för arbetet iade framkommit som resultat av Hellströms ovannämnda arbeten, och de. befanns angeläget att på alla sätt söka främja ett fullföljande av desst. På

883 ansökan av S. M. U. har därför Statens tekniska forskningsråd vid olika tillfällen ställt medel till förfogande för denna forskning, som på grund av uppgiftens omfattning och betydelse fortsatts även efter krigets slut. Resultaten ha successivt publicerats i fackpressen och torde här, bortsett från deras rent vetenskapliga betydelse, verksamt bidraga till ett mera gynnsamt utgångsläge, om det åter skulle bli aktuellt att planera en smörjoljetillverkning av tjära. Under första halvåret 1945 medförde det förändrade krigsläget, att man började planera avveckling av ersättningsproduktionen, och vid mitten av detta år var tjäroljeproduktionen praktiskt taget avslutad. Tjäroljeinblandningen fortsatte ännu någon tid men modifierades, och kvaliteterna förbättrades även därigenom att nyimporterade amerikanska mineraloljor ingingo i smörjmedlen. Den första importen av smörjolja från USA inkom nämligen redan i augusti 1945. Härmed var den egentliga försörjningskrisen på smörjmedelsområdet överstånden. Som förut nämnts upphävde regeringen redan i november 1945 kristidsregleringarna på smörjmedelsområdet. Avvecklingen av lagren av ersättningsprodukter erbjöd stora svårigheter. Det var naturligt, att konsumenterna skulle vara obenägna att köpa dyra ersättningsoljor, när importen av fullgoda mineralsmörjoljor åter kunde ske. Smörjoljecentralens medlemmar enades om att skänka sina lager av tjäroljeblandade smörjmedel till sin systerorganisation i Finland, där varubristen fortfarande var kännbar. Avslutningsord. I stort sett k a n nog sägas, att man genom de olika här ovan omförmälda åtgärderna lyckades rätt väl att under kristiden hålla samfärdsmedel och industriens maskiner gående, såvitt detta berodde på tillgång å smörjmedel. När det gällde s m ö r j n i n g s ä n d a m å l behövde aldrig någon gradering efter angelägenhetsgrad förekomma och ingen maskin behövde därför under kriget stå stilla på grund av smörjmedelsbrist. Restriktionerna för motortrafiken voro primärt motiverade av andra försörjningssvårigheter. Det är emellertid självklart, att smörjningsproblemen ofta nog vållade bekymmer. Oljebolagens serviceingenjörer gjorde härvid ett värdefullt arbete, men de mindre konsumenterna hade givetvis i allmänhet ej tillgång till dylik hjälp. E n prövning av angelägenhetsgraden måste däremot ske för sådana konsumenter, som använde mineraloljor i s i n f a b r i k a t i o n , t. ex. av dammbindningsmedel, kemiskt tekniska preparat etc. Samma var förhållandet i fråga om paraffin och liknande mineralvaxer, där knappheten gjorde det nödvändigt att avstänga vissa kategorier till förmån för försvarsoch livsmedelsändamål.

884 Ett försök att anlysera resultatet av kristidens regleringsåtgärder ger vid handen, att man på plussidan torde kunna uppföra: a) en minskning av smörjmedelsförbrukningen från normalt över 60 000 ton till ca 25 000 ton per år; b) en återvinning genom yrkesmässig oljerening av ca 6 300 ton under hela kriget, vartill komma de ännu större kvantiteter, som renades i egen regi — denna oljerening var givetvis en av anledningarna till nedgången i konsumtionen — ; samt c) en ersättningsproduktion främst av tjärsmörjoljor, som brutto gav ett bidrag till försörjningen av storleksordningen 12 000 ton. Frågar man sig, om dessa vinster stodo i rimlig proportion till de enorma ansträngningar, som de kostade, torde svaret i fråga om ransoneringsåtgärderna och oljereningen bli i stort sett jakande. I fråga om tjäroljeproduktionen hade man nog i förhandenvarande situation intet val. Något måste göras för att dryga ut de sinande smörjoljelagren, och töretjäran var nästan det enda utgångsmaterial, som stod till buds för en ersättningsproduktion. Produktionen var oerhört dyrbar och arbetskrävande och tyngde dessutom transportapparaten. Resultatet av fyra års ansträngningar betydde en utdrygning av smörjmedelslagren motsvarande ungefär ett halvt års konsumtion, och detta får nog anses som ett skäligen magert och dyrköpt resultat. Även om det bör medgivas att omdömet kanske blivit något gynnsammare, om kriget varat ytterligare några år, bör nog lärdomen bli den, att smörjmedelsberedskapen bör baseras ej på inhemsk ersättningsproduktion utan på upplagring. En fördubbling av de statliga reservlagren före kriget hade mer än uppvägt hela tillskottet från tjäroljeproduktionen och hade kostat ett par miljoner kronor i stället för tjäroljeproduktionens 40 å 50 miljoner.

Krafthiishålliii ngen. Kraftförsörjningsläget före kriget. Någon praktisk betydelse kan elektriciteten knappast sägas ha fått förrän på 1870-talet och då nästan uteslutande för belysningsändamål. Mot seklets slut började den emellertid utnyttjas även inom industrien för drift av framför allt pappersmaskiner, valsverk och elektriska ugnar. Under det nya seklets första år följde en period, som kännetecknades av ett starkt industriellt uppsving, ökade krav ställdes på landets energiförsörjning, och efterfrågan på elektrisk kraft steg framför allt inom industriområden och samhällen, där elektriciteten kunde konkurrera med övriga energiformer. Under de båda första decennierna på 1900-talet bildades ett flertal stora kraftföretag för produktion och distribution av elektrisk kraft, och då framträdde bl. a. staten som företagare på kraftområdet. År 1907 påbörjades således utbyggnaden av Trollhättefallen, och ungefär samtidigt började Sydsvenska Kraft AB m. fl. företag utbyggnader i södra Sverige. Distributionsområdena voro före denna tidpunkt relativt begränsade och högsta överföringsspänning, som dittills förekommit, var 30 kV. Vid utbyggnaden av Trollhättestationen, som hade att tillgodose kraftförsörjningen inom ett jämförelsevis stort område, valdes en så pass hög spänning som 50 kV. Utvecklingen gick därefter snabbt framåt, och vid utbyggnaden av Porjus och Älvkarleby ökades spänningen till 70 kV. Först framemot 1920 började en mera omfattande samköming ske inom vissa områden. Så var t. ex. fallet i Mälarlandskapen, där ett förgrenat ledningsnät växte fram mellan de statliga kraftstationerna i Älvkarleby och Västerås. Den fortsatta snabba ökningen av elkraftförbrukningen framtvingade ytterligare samkörningsåtgärder och år 1921 togs den första stamledningen i Sverige i bruk. överföringsspänningen var 130 kV och ledningen förband Västerås med Trollhättan, vilket möjliggjorde, att kraftöverskottet i Trollhättan kunde utnyttjas inom Älvkarlebys distributionsområde, där kraftbrist förekom vissa tider på året. Under de följande åren fram till mitten av 1930-talet utvecklades samarbetet inom kraftdistributionen alltmer inom södra och mellersta Sverige och därigenom bildades så småningom det s. k. Centralblocket. Sin verk-

886 ligt stora betydelse visade sig den omfattande samkörningen inom detta block ha under den svåra vattenbristperioden 1933/34, och sedan dess har frågan aldrig varit, om samköming skulle etableras utan h u r den skulle ske. Samtidigt med nämnda utveckling av kraftförsörjningen i landets sydligare delar pågick en liknande utveckling även i norr. Redan år 1929 hade byggts en stamledning från Porjus till Boden, som i början utfördes för 40 kV. Den ombyggdes snart och togs 1931 i drift med 130 kV. Kraftstationerna i Norrfors och Sillre förbundos med en 40 kV ledning över Stadsforsen år 1932. Inom Porjusområdet förelåg ett betydande kraft överskott, som skulle kunna utnyttjas längre söderut. Av den anledningen tillkom åren 1936—38 130 kV stamledningen från övre Norrland till Stadsforsen, och härigenom hade samtliga de statliga anläggningarna i mellersta och övre Norrland sammanknutits till ett block, Norrlandsblocket. Vid mitten av 1930-talet hade de väsentligaste vattenkrafttillgångarna i södra och mellersta Sverige utnyttjats, och utbyggnadsverksamheten fick därför i fortsättningen inriktas på de norrländska vattenfallen. I första hand kom då Indalsälven i fråga, en älv, som hade flera lätt utbyggbara fall och goda regleringssjöar, och denna älv är alltjämt den ur kraftförsörjningssynpunkt viktigaste i landet. Den första stamledningen från Norrland byggdes för 200 kV av Krångede AB och drogs från Krångede kraftstation, den största i Indalsälven, till Horndal i södra Dalarna med en avgreningsledning till Stockholm. Ledningen, som senare förlängdes från Horndal till Nässjö, togs i drift är 1936, och därmed var det första steget taget till den framtida storkraftöverföringen i Sverige. Den första statliga kraftstationen i Indalsälven var Stadsforsen, som togs i drift år 1938. Samtidigt voro även ledningssträckorna Stadsforsen—Ange och Horndal—Västerås av den första statliga 200 kV ledningen driftklara. Kraften från Stadsforsen överfördes på dessa ledningssträckor och transiterades på Krångedeledningen mellan Ange och Horndal. Därmed hade praktiskt taget hela landets ledningsnät från Porjus i norr till Malmö i söder sammankopplats till en enda enhet. Utbyggnad av kraftanläggningar och ledningar under krigsåren och därefter. Vattenkraftutbyggnader. Under åren närmast före det andra världskriget rådde en allt mera utpräglad högkonjunktur, vilket medförde starkt ökat behov av elektrisk energi. Utbyggnaden av vattenkrafttillgångarna skedde därför i allt snabbare takt. I diagrammet å sid. 887 visas hur den utbyggda vattenkraften tillväxt under tiden 1939—50. Diagrammet anger den energimängd, som kan produceras under ett år med normal vattentillgång, och varje steg på kurvan

887 Vattenkrafttillgång under normalår 1939—1950 Miljarder kWh/år

. -v

,

»

r1"

H pT

J

888 representerar tillkomsten av en ny vattenkraftstation. År 1939 uppgick den totala vattenkrafttillgången i riket till ca 8 700 MkWh. De första krigsåren medförde en tillfällig nedgång av elkraftförbrukningen, men kurvan över vattenkrafttillgången uppvisar en stadig ökning, då arbetet på de stationer, som nu togos i drift, igångsatts 4—5 år tidigare under fredsåren. De största vattenkrafttillskotten under 1939 och 1940 utgjordes av de två första aggregaten i den nya kraftstationen i Stadsforsen i Indalsälven om sammanlagt 90 000 k W . Detta var statens första stora kraftstation inom detta område. Under 1941 tillkommo ytterligare utbyggnader i Indalsälven, i det den nya kraftstationen i Kattstrupeforsen togs i drift. Vidare utvidgades och moderniserades de befintliga stationerna Hissmofors och Hammarforsen. Den nya Hojumstationen i Trollhättan fullbordades under 1942, men då denna station främst är avsedd att utnyttjas endast under högbelastningstid, lämnar den trots en maskineffekt av 90 000 k W endast ett mindre bidrag till den totala årsenergin. Denna station ger vid j ä m förelse med den äldre Trollhättestationen en god bild av utvecklingen på turbin- och generatorteknikens område 1914—42. Den nya stationen ger nämligen med två aggregat samma effekt som den äldre med sina 13 maskiner. Utbyggnaden av den norrländska vattenkraften fortsatte under de följande åren 1943 och 1944 i allt snabbare takt. Sålunda representera enbart de under året 1944 tillkomna maskinerna en produktionsförmåga av ca 1 700 MkWh per år, vilket innebär en ökning av den totala utbyggda vattenkraften med ca 14 %. I Gimån, ett biflöde till Ljungan, tillkom under 1943 de nya statsägda kraftstationerna Torpshammar och Leringsforsen på tillsammans 63 000 k W . I Indalsälven utökades Krångedestationen med två nya aggregat, vilket gav stationen en total effekt av 175 000 k W , och i Gammelänge togs en ny station om 65 000 k W i drift, även den tillhörande Krångedebolaget. Den statsägda kraftstationen om 95 000 k W vid Midskog i samma älv färdigställdes 1944 efter en rekordkort byggnadstid, och i Järpströmmen fullbordades samma år Stockholms elverks nya station med en effekt av 80 000 kW. Vid planeringen av vattenkraftutbyggnaderna under kriget utgick man från att krigsslutet skulle k o m m a att medföra en konjunkturförsämring med ty åtföljande minskning av elkraftbehovet. När freden nalkades, bromsades därför utbyggnadstakten; resultatet därav kan avläsas i stegkurvan å nyssberörda diagram. De två åren närmast efter krigsslutet, 1945 och 1946, medförde endast relativt blygsamma vattenkrafttillskott. Det största bidraget kom från statens nya kraftstation Nämforsen i Ångermanälven. Då det visade sig, att högkonjunkturen i själva verket blev bestående även efter kriget, gjorde m a n stora ansträngningar att trots bristen på materiel och arbetskraft forcera utbyggnaden av vattenkraft, och under 1947—48 var ökningen av vattenkraften betydligt större än under de föregående åren. Bland de större tillskotten k a n nämnas ytterligare utbyggnad

889 av Krångede, Gammelänge och Järpströmmen samt en ny kraftstation vid Forsmo i Ångermanälven, dit staten nu överflyttat sin byggnadsverksamhet, sedan Indalsälven blivit n ä r a nog helt utnyttjad. Många nya kraftstationer tillkommo även under åren 1949—50. I Faxälven togs den nya kraftstationen vid Hjälta i drift med en maskineffekt av 120 000 k W och i Indalsälven tillkom ett nytt kraftverk om 100 000 k W vid Hölleforsen. Vidare ha nya kraftstationer vid Ljusne Strömmar i nedre Ljusnan och vid Skedvi i Dalälven färdigställts. De omfattande s j ö r e g l e r i n g a r som företagits, speciellt i Norrland, ha varit av mycket stor betydelse för kraftförsörjningen, då det genom dessa varit möjligt att bättre anpassa kraftproduktionen efter belastningens säsongvariationer. Av de större regleringsföretag, som avslutats under den här behandlade tidsperioden, kunna nämnas Torrön, Storsjön, Juveln och Kallsjön inom Indalsälvens flodområde. Under de senaste åren har utbyggnaden av Ångermanälvens vattenkraft tagit fart, och år 1947 tillkom den första sjöregleringen i denna älv, Tåsjön. Senare ha även Flåsjön och Storsjougden reglerats. Betydelsefulla regleringar ha vidare skett i fråga om Suorvasjöarna inom Lule älvs flodområde, beträffande Faxälven, Frykensjöarna, Vättern samt Bolmen m. fl. sjöar i Småland. Ledningsnätet. Landets stamlinjesystem hade genom tillkomsten av den första ledningen mellan Norrland och Mellansverige år 1938 sammankopplats till en enda enhet. Vid denna tidpunkt voro vattenkrafttillgångarna i den södra delen av Sverige praktiska taget helt utnyttjade, och utbyggnads verksamheten har sedan i huvudsak varit förlagd till Norrland. Belastningen är emellertid till större delen lokaliserad till södra och mellersta Sverige. Behovet av kraftöverföring från Norrland söderut har följaktligen ökats i takt med utbyggnaden av vattenkraft i de norrländska älvarna. Redan för den första ledningen mellan Indalsälven och Mellansverige hade man övergått till en högre spänning än tidigare, nämligen 200 kV. Ledningen blev inom kort tid fullbelastad, och under 1940 fullbordades en ny 200 kV ledning från Stadsforsen till Västerås via Horndal. Denna ledning ägs helt av staten, medan den första 200 kV ledningen Krångede— Horndal—Stockholm tillhör Krångedebolaget. Å sid. 890 meddelas en schematisk karta över det svenska stamlinjenätet sådant det tedde sig år 1950. Utbyggnaden av vattenkraften forcerades under krigsåren, och 1942—44 tillkommo ytterligare två 200 kV ledningar från Norrland. Dessa byggdes i intimt samarbete mellan staten och de privata företagen, och resultatet blev, att staten fick en ledning Stadsforsen—Hallsberg och de privata en andra ledning Krångede—Horndal. Även i Mellansverige tillkommo 200 kV ledningar. Redan år 1939 byggdes en ledning Hallsberg—Nässjö och år 1945 fullbordades en förbindelse14—216588. I I .

890 Svenska stamledningssystemet år 1950 *

Ftuyus fiorsprönget

•V

J Järpströtnmcn katttfnjpef

m fl.

TorpshomrrKtn

)fl/cs/<o/-/<?6y ForsHiauudf. eAr

\ • /

iForshult

e*q \holm

K^ TroKlhätton

r>to//5

Go/e>£ f S

IOO

200 km

891 ledning mellan Västerås och Hallsberg. Trots att man för de direkta ledningarna Norrland—Mellansverige valt 200 kV spänning, byggdes under denna tid åtskilliga nya ledningar för 130 kV såväl i Norrland som i södra och mellersta Sverige. I syfte att underlätta samarbetet mellan de olika kraftföretagen vid den vidare utbyggnaden av storkraftsystemet framlade vattenfallsstyrelsen år 1945 ett förslag om bildandet av ett stamlinjebolag, som skulle svara för utbyggnad och drift av 200 kV ledningarna. Förslaget avslogs emellertid av Kungl. Maj :t under hänvisning till att samtliga nya ledningar för 200 kV spänning lämpligen borde ägas av staten. Vattenfallsstyrelsen fick i uppdrag att bygga och driva erforderliga nya ledningar för 200 kV eller högre spänning. Redan dessförinnan hade flera nya 200 kV ledningar planerats. Stockholms elverks ledning Horndal—Untra—Stockholm togs i drift 1947, och samma år fullbordades den statsägda ledningen Stadsforsen—Untra. År 1948 utsträcktes 200 kV nätet ända till sydligaste Sverige genom att Sydsvenska Kraft AB:s ledning Nässjö—Malmö kom i drift. överföringsbehovet från Norrland söderut ökades emellertid raskt, och i statens regi färdigställdes år 1949 en ny 200 kV ledning Midskog—Västerås. Vidare dubblerades ledningen Hallsberg—Nässjö, och 200 kV spänning framdrogs år 1950 till Trollhättan. Därmed funnos 6 st. 200 kV ledningar från Norrland till Mellansverige med förgreningar i södra delen av landet. Om man vid den fortsatta utbyggnaden av Norrlands vattenkraft skulle använda ledningar för 200 kV spänning för överföringen söderut, fordrades vid bibehållen belastningstillväxt en ny ledning vart eller vartannat år. Man fann det därför nödvändigt att för överföring av Norrlandskraften välja ledningar för högre spänning. Efter ingående undersökningar valde man för det framtida storkraftsystemet spänningen 380 kV, vilket beräknades ge varje ledning en överföringsförmåga motsvarande 2 a 3 ledningar för 200 kV. Den första 380 kV ledningen var avsedd att byggas från den blivande kraftstationen i Harsprånget till Hallsberg via Midskog och beräknades komma i reguljär drift med 380 kV spänning under år 1952 efter att under en övergångstid ha drivits med 200 kV spänning. Det sålunda uppställda programmet har ock genomförts. Ledningen är på kartan betecknad med en streckad linje. Till 380 kV ledningarnas goda belastningsförmåga bidrar icke minst att de utrustas med två ledare per fas, s. k. duplexledare. Detta medel att höja överföringsförmågan hade redan tidigare börjat tillämpas vid byggandet av vissa 200 kV ledningar. En annan metod att öka belastningsförmågan har provats på den statliga 200 kV ledningen Stadsforsen—Hallsberg. Man installerade år 1949 i denna ledning en seriekondensator, i sitt slag den första i världen, för att förbättra ledningens överföringsegenskaper.

892 Kraftproduktion och belastningsutveckling.

B e l a s t n i n g s u t v e c k l i n g e n i hela landet från 1912 fram till 1950 åskådliggöres av diagrammet å sid. 893. Kurvan visar tydligt konjunkturväxlingarna under 1900-talet. I början av 1920-talet medförde efterkrigskrisen en stor nedgång i efterfrågan på elektrisk kraft, och detsamma var fallet under den stora internationella ekonomiska krisen vid början av 1930talet. Nästa tillbakagång i belastningsutvecklingen inträffade vid det andra världskrigets utbrott till följd av den s. k. västspärren, som hindrade exporten. Belastningsnedgången under 1947 och 1948 sammanhängde helt med elransoneringen och berodde således på otillräcklig kraftproduktion. Som synes har belastningsökningen hittills fortgått i ett allt snabbare tempo. I diagrammet har inlagts en exponentialkurva med 6,5 % årlig ökning, och den sammanfaller ganska väl med den verkliga belastningsutvecklingen. Av intresse är att konstatera, att belastningen efter varje nedgång fortsatt att stiga i ännu snabbare takt. På så sätt har belastningen kort tid efter nedgången legat vid det värde, som man skulle ha väntat sig vid en normal utveckling utan belastningsnedgång. Största konsumenten av elektrisk kraft är industrien. Efter det första världskrigets slut förbrukade denna icke mindre än 90 % av all producerad och nyttiggjord elektrisk kraft. Belastningsgruppen järnvägar och spårvägar förbrukade endast 2 %, medan den s. k. detalj förbrukningen, d. v. s. åtgången av kraft till hushåll, jordbruk, hantverk, gatubelysning, allmänna behov m. m., uppgick till 8 %. Under de följande tre årtiondena har emellertid förhållandet mellan de tre belastningsgruppernas kraftkonsumtion förskjutits avsevärt, så att industrien för närvarande svarar för endast 65 7o av totala förbrukningen, medan detalj förbrukningen svarar för 25 % och järnvägarna och spårvägarna för 10 %. Den sista gruppens stora ökning beror helt naturligt på den omfattande järnvägselektrifieringen, framför allt under 1930-talet, och likaså på den ökade trafikintensiteten. Under 1940-talets senare hälft har andelen minskats något, vilket sammanhänger med avsaktning i elektrifieringen de senaste åren och avtagande godstransporter efter krigets slut. Detaljförbrukningens ökning får tillskrives dels den ökade och mera mångsidiga användning, som elektriciteten fät: i det| moderna samhället, dels den kraftiga nybyggnadsverksamheten på bostadsområdet. Av nämnda orsaker har den relativa ökningen inom grupperna järnvägar och spårvägar samt detalj förbrukning varit större än inom industrien, vars andel följaktligen gått ned. Enligt diagrammet å sid. 895 företer landets v a t t e n k r a f t p r c d u k t i o n efter krisen i början på 1930-talet en praktiskt taget oavbrutei stegring. Enda undantagen utgöra åren 1940 samt 1947 och 1948. Uncer det förstnämnda året medförde som förut nämnts västspärren en minskring av landets export och därmed en minskad efterfrågan på elektrisk krift. De båda senare åren voro utpräglade torrår, vilket förorsakade en betj'dande

893 Belastning å kraftnätet exkl. ångpannekraft och export 1912—1950 Miljarder kWh/år

6,5 % årlig ökninc

/ / / / / / II

fj II II

II 11 It

/1 t

//

// / / / /

s

s / J

/^^^

" ^

894 nedgång i vattenkraftproduktionen. Landets produktion av vattenkraft utgjorde sålunda under belastningsåret 1947/48 endast 85 %, vissa tider endast ca 70 % av den normala. Vattenföringen i flera älvar, framför allt i Mellansverige, var katastrofalt låg. Som exempel kan nämnas, att tillrinningen till Vänern under de tre kvartalen juli 1947—mars 1948 uppgick till endast 35 % av den normala. Året 1947/48 var för den svenska kraftförsörjningen det hittills svåraste och k a n under 1900-talet vad vattentillgången beträffar endast jämföras med det exceptionella torråret 1914/15. Ångkraftproduktionen i diagrammet, vilken omfattar såväl kondens- som mottryckskraft, visar under 1930-talet en tydlig ökning. Denna tendens torde delvis kunna förklaras av att vattenkrafttillgångarna i södra och mellersta Sverige började bli helt utnyttjade. I och med att kraftstationerna i Indalsälven började byggas ut och kraften överföras söderut på de nya stamledningarna för 200 kV nedgick ångkraftproduktionen. Genom de omfattande nybyggnaderna under kriget förelåg i landets vattenkraftstationer ett betydande överskott under första hälften av 1940talet, och under åren 1943—45, då vattentillgången var god, nedgick ångkraftproduktionen till knappt 3% av den totala produktionen mot ca 10 % under senare hälften av 1930-talet. Under elransoneringsåren 1947 och 1948 svarade ångkraften för 12 resp. 10 % av den totala produktionen och under belastningsåret 1947/48 för nära 14 %. Trots denna stora ångkraftproduktion måste ca 10 7o av landets belastning ransoneras bort under 1947/48. Kraftförsörjningssvårigheterna under 1947 och 1948 sammanhängde icke enbart med de exceptionella torrårsförhållandena utan även med den rådande underutbyggnad i vattenkraftstationerna, som uppstod efter kriget och som behandlats i det föregående. Underutbyggnaden får anses alltjämt bestå trots de stora krafttillskotten de tre senaste åren, men tack vare riklig nederbörd har vattenkrafttillgången dessa år varit ganska tillfredsställande. Den erforderliga ångkraftproduktionen har därför varit måttlig. Organisationen för kraftförsörjningen under krig och kristid. Den elektriska kraftförsörjningen i Sverige är grundad på såväl statlig som kommunal och enskilda företagsamhet. Organet för den statliga verksamheten på hithörande område är statens vattenfallsverk, vars anläggningar på senare tid svarat för 35 å 40 7o av den totala kraftproduktionen. Samarbete mellan de viktigare kraftföretagen har länge ägt rum genom anknytning av de olika ledningsnäten till varandra och småningom utvecklats därhän att praktiskt taget samtliga kraftanläggningar av betydenhet kommit att drivas kontinuerligt sammankopplade. Vid krigsutbrottet siedde omkring 97 % av landets hela kraftproduktion vid de till de allnänna kraftnäten anslutna stationerna. Sammankopplingen har möjliggjort en intim samköming mellan de olika kraftverken, varigenom dessa k i n n a t utnyttjas bättre än förut. Den har även utgjort en förutsättning för *tt en

895 Vattenkraft- och ångkraftproduktion 1929—1950 Mil årder kWh/år 16

10 \ 'at en crc ft

— 4

5 Te tal år l g k r a 't

o 1 93C

193!

1 94C)

1 94.

195()

896 central organisation kunnat skapas med syfte att säkerställa en rationell produktion och distribution av elektrisk kraft under krigs- och krisförhållanden, samtidigt som den bildat den nödvändiga grundvalen för denna organisations verksamhet under kriget och därefter. Med stöd av förarbeten, som utförts inom rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, vattenfallsstyrelsen och generalstaben, antogs vid en konferens den 27/11 1934 mellan representanter för nämnda myndigheter och för de största icke statliga kraftproducenterna i landet en allmän plan beträffande förberedelserna för den elektriska kraftförsörjningen vid krig. Genom kungl. brev den 8/2 1935 bemyndigades vattenfallsstyrelsen att i huvudsaklig överensstämmelse med de i planen angivna riktlinjerna och i samråd med de berörda myndigheterna och kraftföretagen fullfölja förberedelsearbetet. Enligt planen skulle landets kraftföretag sammanföras i lämpliga block. Inom vart och ett av dessa skulle förberedelsearbetet ledas av ett företag, vilket även var representerat i ett för ändamålet bildat samarbetsorgan, den centrala driftledningen (CDL). Generaldirektören och chefen för vattenfallsstyrelsen skulle vara självskriven ordförande i CDL; dessutom skulle i nämnda centralorgan ingå representanter för försvarsstaben och den centrala kristidsmyndighet, under vilken bränsle- och kraftfrågorna sorterade. Som utredande och verkställande organ skulle CDL betjäna sig av en av vattenfallsstyrelsen organiserad riksdriftbyrå, vilken vid sin sida skulle ha ett råd, riksdrifträdet, bestående av representanter för vattenfallsstyrelsen och de tre största icke statliga kraftföretagen. Från hösten 1938 påskyndades förberedelserna för organisationen och mot slutet av sommaren 1939 var arbetet, tack vare intresserad medverkan från kraftföretagens sida, så långt hunnet, att riksdriftbyrån den 1/9 1939 omedelbart kunde träda i funktion, när förstärkt försvarsberedskap anbefalldes. Konstituerande sammanträde med centrala driftledningen hölls i Stockholm den 7/9 1939. Kraftblockens antal var frän början 11, därav 4 statliga — Älvkarlebyblocket, Motalablocket, Trollhätteblocket och Nordblocket — och 7 icke statliga, nämligen följande (det inom varje block ledande företaget anges inom parentes): Elverksblocket (Stockholms elverk), Sydsvenska blocket (Sydsvenska Kraft AB), Uddeholmsblocket (Uddeholms AB), Gullspångsblocket (Örebro Elektriska AB), Krångedeblocket (Krångede AB), Bergslagsblocket (Stora Kopparbergs Bergslags AB) och Hammarforsblocket (Hammarforsens Kraft AB). Senare tillkom ett tolfte block, Gotlandsblocket, representerat av AB Gotlands Kraftverk. CDL-organisationen var helt byggd på frivillighetens grund genom överenskommelse mellan vissa statliga verk samt kommunala och enskilda företag. Det centrala statliga organet för kristidshushållningen p å kraftområdet var däremot enligt det ursprungliga krisförvaltningssysternet i n-

897 d u s t r i k o m m i s s i o n e n (IK), vilken enligt sin instruktion hade till åliggande att efter förordnande av Kungl. Maj:t omhänderha den centrala drifttekniska ledningen av den elektriska kraftproduktionen och distributionen samt det tekniska samarbetet mellan olika kraftföretag inom landet ävensom att handlägga de övriga uppgifter, som av Kungl. Maj :t till kommissionen överlämnades. När b r ä n s l e k o m m i s i o n e n (BK) fr. o. m. den 1/7 1940 upprättades, överflyttades hithörande uppgifter på denna. De ingripanden av tvångsmässig art på kraftförsörjningens område, framför allt med hänsyn till kraftförbrukningens reglering, som i fortsättningen kommo till stånd, besörjdes i enlighet med anförda instruktionsbestämmelse av BK direkt. CDL:s uppgift åter angavs instruktionsmässigt vara att enligt KB:s anvisningar underlätta en med hänsyn till militära krav samt krigshushållningens, folkförsörjningens och järnvägarnas behov reglerad elektrisk kraftdistribution inom landet. Den ägde vidare att tillhandahålla vederbörlig myndighet erforderligt tekniskt material och tekniska utredningar samt därjämte att vid behov i möjlig utsträckning förmedla reservmateriel och reparationsmanskap mellan olika kraftföretag. På riksdriftbyrån ankom det att ordna kraftutbytet mellan blocken i enlighet med CDL:s beslut. Byrån ägde däremot icke att utan särskilt bemyndigande ingripa i driftledningen inom blocken. De icke statliga representanterna i CDL jämte cheferna för de där företrädda kraftverksförvaltningarna erhöllo enligt organisationsplanen ställning som chefer för de biockdrifHedningar (BDL), som i analogi med CDL bildades inom de skilda blocken. Blockdriftledningarna hade samma funktion att fylla beträffande kraftförsörjningen inom resp. block som CDL hade för landet i dess helhet. I varje BDL ingingo representanter för de större dithörande kraftföretagen samt därjämte en militär representant och en representant för lokala folkförsörjningsorgan, vanligen kristidsstyrelserna. För behandling av driftärendena organiserades inom varje block ett blockdriftkontor under ledning av en blockdriftledare. För att ge ökad stadga åt blockchefernas ställning blevo dessa av BK senare auktoriserade såsom högsta statliga krismyndigheter i frågor som rörde vederbörande blocks försörjning med elektrisk kraft, vilket visade sig vara av stor betydelse bl. a. vid arbetet med förberedande av en kraftransonering. Tillfälliga vattenregleringar. Efter framställning av vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen utarbetades och förelades 1939 års urtima riksdag förslag till lag med bestämmelser angående tillfällig vattenreglering. Förslaget antogs av riksdagen och lagen i fråga utfärdades den 20/10 1939 (nr 732). Syftet härmed var att möjliggöra ett förenklat och snabbt förfarande vid behandlingen inför vattendomstolarna av ansökningar i vattenregleringsmål och där-

898 igenom främja ett bättre utnyttjande av landets krafttillgångar under kirigstid. Lagen gav befogenhet åt vattendomstolarna att lämna tillstånd till genomförande av ett regleringsföretag för högst tre år i sänder. Prövningen av uppkomna ersättningsfrågor kunde uppskjutas till senare tidpunkt, varjämte ersättningen kunde fastställas att utgå för år eller del av år, så länge regleringen varade. Vidare kunde vattenrättsdomaren lämna provisoriskt tillstånd att vidtaga erforderliga åtgärder, innan vattendomstolen sammanträtt. Tack vare denna lag kunde under krisåren åtskilliga regleringsåtgärder av såväl statens vattenfallsverk som andra kraftföretag vidtagas, vilka eljest skulle varit omöjliga att genomföra med tillräcklig snabbhet enligt vattenlagen. Dels vanns genom dessa regleringar ny vattenkraft, dels skapades ytterligare möjligheter att så reglera vattenkraftens användning, att produktion av värmekraft kunde i möjligaste mån inskränkas. Beträffande sjöregleringsföretag som med stöd av förenämnda lag genomfördes se ovan sid. 889. Centrala driftledningens och riksdriftbyråns verksamhet. Alltsedan sin tillkomst sammanträdde centrala driftledningen när viktigare ärenden förelågo, i regel när vattenkraftsituationen påkallade närmare överläggningar mellan kraftföretagens representanter. Även inom blocken förekommo sammanträden med blockdriftledningarna. I övrigt kunde det löpande arbetet skötas genom riksdriftbyrån i samförstånd med vederbörande företag. För att möjliggöra en kontinuerlig ö v e r v a k n i n g a v krafts i t u a t i o n e n s u t v e c k l i n g sammanställdes inom byrån veckorapporter över produktion och konsumtion av elektrisk kraft inom de olika blocken ävensom över vattenmagasinens samt kol- och oljeförrådens storlek. Varje vecka uppgjordes dessutom prognoser över dels kraftproduktionen och kraftdistributionen, dels vattentillgången vid viktigare vattenkraftstationer i landet. Genom dessa sammanställningar blev det möjligt att i tid erhålla kännedom om befintliga kraftöverskott och dirigera dessa till områden med underskott, överskottskraften tillvaratogs i första rummet för att minska behovet av ångkrafttillskott men även för lagring i vattenmagasinen. Man sökte ock att förbättra verkningsgraden vid kraftproduktionen, t. ex. genom att fördela densamma på mest ekonomiska sätt mellan olika verk. Vid vissa tillfällen upprättades inom riksdriftbyrån s. k. kraftbalanser, varmed avsågs att vinna en fördjupad kännedom om kraftförsörjningsläget i stort som grund för ett handlingsprogram under olika förutsättningar. I samband med beslaget på stenkol och koks den 1/4 1941 bestämde BK, att k o l f ö r p r o d u k t i o n a v e l e k t r i s k k r a f t endast fick an-

899 vändas efter tillstånd av CDL och detta såväl vid kraft- och elverk som vid industriföretag, vilka innehade egna ångkraftcentraler. Talrika ansökningar om dylikt tillstånd kommo under behandling av riksdriftbyrån. Kraft- och elverken erhöllo i regel förhandsmedgivande att vid driftstörningar producera kondenskraft i reservkraftverk. Dessutom träffades med de större ångkraftverken överenskommelse om erforderlig körning. Industriföretag med eget kondens- eller mottrycksmaskineri fingo i allmänhet tillstånd att utnyttja detta för att komplettera tillgänglig vattenkraft, varvid vederbörande dock uppmanades att undersöka möjligheterna att ersätta värmekraften med vattenkraft. En annan grupp av ärenden som sysselsatte CDL-organisationen vid sidan av det fortlöpande arbetet med övervakning av den aktuella kraftsituationen föranleddes av det förbud som BK i september 1941 utfärdat mot a n v ä n d n i n g av e l e k t r i s k k r a f t f ö r å n g g e n e r e r i ng i elektriska ångpannor. Motivet härtill var, att man vid kraftbrist i vissa delar av landet skulle kunna disponera över sådana kraftbelopp som eventuellt i andra landsdelar skulle använts för ånggenerering. Härigenom kunde behovet av värmekraftkomplettering till vattenkraften nedbringas och en viss bränslebesparing uppnås. Riksdriftbyrån fick rätt att lämna dispens från förbudet, vilket under olika perioder med olika god krafttillgång utnyttjades i utjämningssyfte. Vissa tider, särskilt under hösten 1940 samt under åren 1944—46, var det sålunda möjligt att tämligen frikostigt medge kraftanvändning för ångpannedrift, varigenom avsevärda kolmängder inbesparades. Hithörande ärenden handlades av riksdriftbyrån under medverkan av blockcheferna och i samarbete med BK:s kraftbyrå. De restriktioner i fråga om förbrukningen av motorbrännolja, som måste vidtagas på grund av importsvårigheterna, återverkade på den elektriska kraftförsörjningen därigenom att övergång från motordrift till elektrisk drift i många fall blev nödvändig inom industrien. För att ordna hithörande frågor utnyttjade IK i stor utsträckning CDL-organisationen. Vidare kan nämnas, att s. k. katastroflager av transformatorolja, avsedda att uppläggas hos CDL-företagen, anordnades i samarbete med IK och BK. Bland frågor som sysselsatte CDL mot slutet av kriget och under åren närmast därefter var även r e g l e r i n g a v l e v e r a n s t i d e r n a f ö r t r a n s f o r m a t o r e r . Under krigets första år hade på grund av materielbrist och ovissa framtidsutsikter en ganska stor återhållsamhet iakttagits i fråga om nyanläggningar och man hade i det längsta sökt begagna sig av befintlig materiel. När sedermera behovet av nyanskaffning blev mera trängande, medförde detta en abnorm anhopning av beställningar, som de inhemska tillverkarna ej förmådde tillgodose. Situationen försvårades ytterligare genom verkstadskonflikten, som gjorde att allt verkstadsarbete låg nere under februari—juni 1945. Tidigast gjorde sig leverans-, svårigheterna gällande beträffande transformatorer, särskilt stora sådana.

900 För att tillgodose de nödvändiga behoven och ge dem företrädesrätt framför mindre viktiga behov organiserades på initiativ av CDL en t r a n s f o r m a t o r b e r e d n i n g med uppgift att söka på frivillighetens väg fastställa en leveransplan för stora transformatorer vid de svenska verkstäderna. I denna beredning, som trädde i funktion i juni 1945, ingingo representanter för bl. a. CDL, Svenska elektricitetsverksföreningen, Svenska vattenkraftföreningen och Sveriges industriförbund. På samma sätt organiserades under hösten 1946 en g e n e r a t o r b e r e d n i n g med liknande sammansättning som transformatorberedningen och med uppgift att meddela ASEA rekommendationer om lämplig ordningsföljd mellan de större generatorer som önskades av svenska beställare, så att bolagets leveranskapacitet på detta område kunde på bästa sätt utnyttjas. En viktig sida av CDL:s verksamhet bestod i planläggning och genomförande av beredskaps- och skyddsanordningar för kraftanläggningar och ledningar med hänsyn till krigsförhållanden. Utredningar rörande b e r e d s k a p e n s ordnande hade verkställts redan före krigets början. Under ledning av vattenfallsstyrelsens försvarskontor, vars föreståndare, militärassistenten vid styrelsen, var föredragande inom CDL, organiserades sedermera reparationsberedskap vid samtliga de i CDL-organisationen ingående företagen. Vid stationer av betydelse upprättades särskilda reparationsavdelningar, som rekryterades från den egna personalen. För kraftledningarna organiserades reparationslag, avsedda att stationeras vid de platser som fastställts av riksdriftbyrån. I dessa lag utgjorde den egna, fackkunniga linjepersonalen stommen, medan genom Kungl. Maj :ts medgivande ett större antal vapenfria värnpliktiga avsågs skola fylla ut lagen. Särskilda utbildningskurser ordnades för dessa värnpliktiga. För avhjälpande av större skador på stationsanläggningarna tänkte man sig att de större arbetsavdelningar skulle användas, vilka uppsattes inom den centrala organisation för byggnads- och reparationsberedskapen, som enligt beslut vid 1944 års riksdag skulle finnas för handhavande vid krig eller eljest, då Kungl. Maj :t så förordnade, av dylika frågor beträffande all för försvar och folkförsörjning betydelsefull byggnadsverksamhet. I reparationsberedskapens ordnande ingick även anskaffning och uppläggning på lämpliga platser av reservmateriel och verktyg. Sådan anskaffning skedde inom statens vattenfallsverk och enligt anvisningar genom CDL även vid till CDL-organisationen hörande företag. För linjereparationsberedskapen utlades därvid materiel och verktyg i depåer längs ledningarna. Reservuppställning av transformatorer planerades för transformatorstationerna och genomfördes även tillfälligt i vissa lägen. Vad angår s k y d d e t a v k r a f t a n l ä g g n i n g a r n a m o t s k i deg ö r e l s e t i l l f ö l j d a v k r i g s h a n d l i n g a r må nämnas, att redan enligt den tidigaste luftskyddslagstiftningen ärenden rörande luftskyddet vid de statliga och övriga större kraftanläggningarna undantogos från

901 de allmänna luftskyddsmyndigheternas handläggning och överlämnades till vattenfallsstyrelsen, där de behandlades av styrelsens försvarskontor. Med tiden blevo allt flera icke statliga kraftanläggningar sålunda i luftskyddshänseende ställda under vattenfallsstyrelsens ledning. Detaljerade anvisningar utarbetades och en omfattande konsultations- och instruktionsverksamhet bedrevs. Den 12/6 1942 utfärdades en lag (nr 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar. Enligt denna lag förpliktades ägare av större kraftverk att vidtaga ur försvarssynpunkt önskvärda anordningar av beskaffenhet som närmare angavs i lagen. För kraftföretagens del innebar tillkomsten av 1944 års civilförsvarslag och civilförsvarskungörelse — vilka trädde i kraft den 1/12 s. å. och därvid ersatte den tidigare luftskyddslagstiftningen — inga större principiella förändringar. Även förstöring och undanförsel ingingo bland de åtgärder som reglerades av civilförsvarslagen. Såsom en del av skyddet för kraftanläggningarna ingick också ordnandet av besökskontroll. Denna skulle utövas dels genom övervakning av egen personal, dels i vissa fall genom militär försorg. För att underlätta och effektivisera kontrollen utfärdades enhetliga bestämmelser med stöd av en kungl. kungörelse, den s. k. legitimationskungörelsen den 15/7 1944 (nr 565). En ytterligare skyddsåtgärd var, att vid kraftanläggningarna under kriget organiserades särskilda hemvärnsförband, tillhörande det s. k. verkshemvärnet. Vid sammanträde i november 1944 ingingo de till CDL-organisationen hörande företagen en överenskommelse, att denna skulle bibehållas även i fredstid med uppgift att verka för en rationellt ordnad kraftproduktion och kraftdistribution i landet. Så har även blivit fallet, och riksdriftbyrån har efter krigets slut fortsatt att uppgöra den hela landet omfattande riksdriftplanen. Reglering av kraftförbrukningen. Med anledning av de mot slutet av år 1939 stegrade svårigheterna för bränsleimporten, vilka påkallade största möjliga begränsning av värmekraftproduktionen, föreslog CDL, att IK skulle skaffa sig bemyndigande att genomföra restriktioner beträffande bl. a. gatu-, skylt- och skyltfönsterbelysningen samt användningen av elektriska värmekaminer. Ungefär samtidigt igångsatte en av Svenska teknologföreningen tillsatt beredskapskommitté en propaganda för att att på frivillig väg åstadkomma dylika inskränkningar i kraftförbrukningen. Genom den härvid åstadkomna s. k. kilowattjakten inbespardes otvivelaktigt vissa kvantiteter kol under den tid, då värmekraftinmatning måste ske. Detta var särskilt värdefullt under vintermånaderna 1940, då samtidigt med svår vattenbrist besvärande ishin-

902 der för kolimporten förelågo. Under samma tid tillgrepos även avkopplingar av tillfälliga och sekunda kraftleveranser i syfte att minska bränsleförbrukningen. Senare under året blev vattenkrafttillgången normal och inga svårigheter mötte att väsentligen genom vattenkraft täcka kraftbehoven, som till följd av avtagande belastning minskades. Emellertid ansågs viktigt att frågan om reglering av kraftuttagningen utreddes för det fall att krafttillgångarna skulle visa sig otillräckliga. För ändamålet tillsattes ett arbetsutskott under ledning av personal från IK (senare BK). Arbetet slutfördes i huvudsak under hösten 1940. Med anlitande av CDL-organisationen och under medverkan av de olika kraftföretagen fastställdes en grundbeloppstilldelning för varje slutlig abonnent som förberedelse för en eventuell kraftransonering. Det avsågs att man med ledning av detta grundbelopp skulle, för den händelse en ransonering visade sig nödvändig, kunna periodvis bestämma den med hänsyn till rådande kraftsituation för varje abonnent tillgängliga kraften. Belastningen på kraftnätet steg påtagligt under år 1941, huvudsakligen till följd av ökad hushållsförbrukning och bostadsuppvärmning samt ökad användning av vattenkraft inom industrier för ersättning av andra energikällor. Då samtidigt ogynnsamma nederbördsförhållanden inträffade med nedsatt vattenkrafttillgång som följd, tilltog behovet av värmekraftkomplettering i betänklig grad och för första gången funnos vissa tvångsmässiga restriktioner för användning av elkraft böra tillgripas. Den första åtgärden utgjordes av det redan i det föregående omnämnda förbudet mot att utan tillstånd av BK eller å dess vägnar a n v ä n d a e l k r a f t f ö r a l s t r i n g a v å n g a . Förbudet, vilket grundade s:g på en efter framställning av BK utfärdad kungörelse den 22/8 1941 (nr 704), trädde i kraft den 8/9. Tillämpningen begränsades till en början till landets sydligare delar men utsträcktes efter hand till att omfatta hela landet. I många fall kunde förbudet dock mildras därigenom att BK — seaare, efter erhållet uppdrag, CDL — när så syntes befogat lämnade vederbörande företag licens för kompletterande bränsle. Nästa steg i syfte att begränsa kraftkonsumtionen bestod i utfärdandet av en kungörelse den 24/10 1941 (nr 820), varigenom förordnades att elektrisk kraft endast i den omfattning och under de villkor som beständes av BK eller å dess vägnar fick a n v ä n d a s f ö r v i s s a angivna ä n d a m å l , nämligen uppvärmning av byggnad, varmvattenberediing, belysning av skyltfönster och ljusreklam samt gatu- och vägbelysnine och annan belysning utomhus. BK bemyndigades även meddela föreskrit: om s ä n k n i n g a v s p ä n n i n g e n p å l e d n i n g a r o c h n ä t för dstribution av elektrisk kraft. Kungörelsen trädde i kraft den 1/11, men enligt av BK meddelade föreskrifter skulle densamma tills vidare äga tillimpning blott för det s. k. sydblocket (d. v. s. i huvudsak Skåne och Blelinge jämte delar av Halland, Småland och Östergötland) samt Gotland. F r . ). m.

903 den 1/12 utvidgades emellertid tillämpningsområdet till övriga Sverige med undantag av de fyra nordligaste länen samt delar av Gävleborgs län. Byggnadsuppvärmningsförbudet innebar förbud att utan tillstånd använda elkraft för uppvärmning av byggnad, vare sig med elektrisk varmvattenpanna o. d. eller med mindre värmekaminer av olika slag. Generellt undantag medgavs dock för sjukvårdsinrättningar samt för kyrkor och kapell, där annan uppvärmningsanordning saknades. Även i vissa andra fall kunde undantag meddelas efter ansökan hos kristidsnämnd eller hos BK. Från varmvattenförbudet fritogos varmvattenberedningsanordningar med en effekt understigande 100 kW. I fråga om större varmvattenberedningsanordningar fordrades däremot särskilt tillstånd av BK. Gatu- och vägbelysningen skulle, där sä icke redan skett, inskränkas så att energiförbrukningen därvid minskades till högst hälften av den normala förbrukningen. Beträffande skyltfönster-, skylt- och reklambelysning föreskrevs, att sparsamhet skulle iakttagas; på offentliga platser borde ej anordnas andra belysningsarrangemang än den sedvanliga julgransbelysningen. Efter årsskiftet skärptes emellertid bestämmelserna för sistnämnda slag av belysning. Grundregeln blev då, att skyltfönster-, skylt- och reklambelysningen med vissa undantag fick vara tänd endast mellan kl. 8 och kl. 19. Av BK föreskrevs därjämte, med giltighet för samma områden av riket som övriga bestämmelser, att spänningen på alla distributionsnät inom städer och övriga samhällen, distributionsföreningar och liknande företag skulle i mån av teknisk möjlighet sänkas med 5 % från det eljest normala värdet. Till följd av den förbättring i vattenkrafttillgången som uppstod efter vårflodens inträde blev det möjligt att i april 1942 upphäva det mesta av de under hösten 1941 införda kraftrestriktionerna. Kvar stod blott förbudet att utan tillstånd använda elektrisk kraft för ånggenerering. Jämsides med tillämpningen av det regleringssystem, för vilket ovan redogjorts, fortgingo förberedelserna för att vid ytterligare skärpning av kraftförsörjningsläget möjliggöra en a l l m ä n ransonering av kraftförbrukningen. Härmed sammankopplades även åtgärder för genomförande vid behov av gasransonering. Vid höstriksdagen 1941 antogs, med bifall till en av Kungl. Maj:t efter förslag av BK framlagd proposition, en lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas, vilken avsåg att bereda rättsligt underlag för ransoneringar på ifrågavarande områden under smidigare former än dem allmänna förfogandelagen erbjöd. Angående innehållet i denna lag, vilken utfärdades den 12/12 1941 (nr 925), se sid. 39. Den hade karaktären av en fullmaktslag, som kunde bringas i tillämpning genom förordnande av Kungl. Maj :t under samma förutsättningar som gällde bl. a. för förfogandelagen. Sådant förordnande skedde, med giltighet tills vidare, i omedelbart samband med lagens utfärdande. Lagen om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas, vilken var

904 tidsbegränsad men år för år gavs förlängd giltighet, upphörde att gälla med utgången av juni 1949. Den ersattes då av en för fem år gällande lag av i huvudsak samma innebörd men begränsad till det elektriska kraftområdet (lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft den 6/5 1949, nr 182). Den förut omnämnda av BK år 1940 uppgjorda planen för en eventuell kraftransonering hade grundats på frivillig medverkan av kraftproducenter och kraftdistributionsföretag. Den kunde nu ersättas med en ny plan av liknande innehåll, grundad på tvångsåläggande. Det skedde, sedan Kungl. Maj:t den 22/5 1942 med stöd av lagen den 12/12 1941 bemyndigat BK att vidtaga för en kraftransonering erforderliga åtgärder och genom en särskild kungörelse ålagt ägare och innehavare av kraftanläggningar och kraftdistributionsföretag ävensom förvaltare av fastighet att lämna för kraftransoneringens genomförande erforderligt biträde. De grundbelopp för energiförbrukningen, på vilken den eventuella ransoneringen skulle grundas, hänförde sig enligt den nya planen till förbrukningen under år 1941. Utsikterna för krafttillgången under vinterhalvåret 1942/43 voro vid höstens början ganska osäkra. Då därtill kom, att största sparsamhet måste iakttagas i fråga om förbrukningen av kolbränsle, fann sig BK föranlåten att fr. o. m. den 1/10 1942 vidtaga inskränkningar i rätten att för vissa ändamål använda elektrisk kraft av i stort sett samma omfattning som de vilka tillämpats föregående höst. Dock avstod man denna gång från nedsättning av spänningen på distributionsnäten, enär de tidigare föreskrifterna därom visat sig vara åtföljda av vissa olägenheter. Kommissionen nöjde sig emellertid icke med de sålunda vidtagna restriktionerna utan utverkade åt sig Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16/10 1942 att i viss utsträckning bringa i verkställighet den länge förberedda kraftransoneringen. Denna trädde i kraft den 28/10 1942 och omfattade hela landet med undantag av de nordligaste delarna men begränsades till kraftförbrukningen inom industri och därmed jämförlig verksamhet. Genom denna begränsning avsåg kommissionen att via ett relativt litet antal konsumenter nå en förhållandevis stor del av totalkonsumtionen. För de särskilda industrigrupperna fastställdes tilldelningskvoter, varierande med hänsyn till vederbörande industriers betydelse ur allmän försörjningssynpunkt mellan i allmänhet 20 och 35 % av de fastställda grundbeloppen. Kraftransoneringen blev denna gäng av kort varaktighet. På grund av inträffad osedvanligt riklig nederbörd vid månadsskiftet oktober/november, varigenom krafttillgången snabbt förbättrades, beslöt BK att ransoneringen redan den 3/11 skulle inställas. Övriga restriktioner (utom förbudet att använda kraft för änggenerering) lättades gradvis under de följande månaderna och upphävdes helt fr. o. m. den 1/3 1943. Under de följande åren ända fram till hösten 1947 bestodo inga andra inskränkningar i energiförbrukningen än ånggenereringsförbudet. Tillämpningen av detta förbud sköttes alltjämt av CDL, som hade befogenhet att,

905 då kraftsituationen så tillät, lämna tillstånd till inkoppling av elektriska ångpannor. Genom att ångkraftverken i slutet av år 1945 erhöllo möjlighet att använda olja förbättrades i viss mån förutsättningarna för landets kraftförsörjning. Då å andra sidan belastningen under de senaste åren vuxit snabbare än som beräknats, medan utbyggnaden av nya kraftanläggningar av flera skäl ej kunnat ske i önskvärd takt, syntes det icke uteslutet, att en kraftransonering vid sammanträffande ogynnsamma omständigheter kunde behöva tillgripas under en kommande högbelastningssäsong. Med hänsyn till att tillgängligt kraftransoneringsmaterial måste anses i väsentliga delar föråldrat, fann sig BK i mars 1946 böra begära löpande uppgifter om kraftkonsumtionen hos vissa större förbrukare. De meddelade föreskrifterna inneburo skyldighet för kraftleverantör att utan anmodan varje månad lämna uppgift om förbrukningen av elektrisk energi vid industrianläggning, vilken under hösthalvåret 1945 förbrukat mer än 25 000 k W h . I övrigt föreskrevs skyldighet för kraftleverantör att på anmodan av BK lämna uppgift om förbrukningen hos i varje särskilt fall angivna konsumenter. Rapporteringsskyldigheten utsträcktes i februari 1947 till att även omfatta produktionen av elektrisk energi vid vissa kraftstationer. Då vattenkrafttillgången fram på sommaren 1947 till följd av ogynnsamma nederbördsförhållanden var synnerligen dålig, började kraftförsörjningsläget vid denna tid te sig rätt bekymmersamt. Efter samräd med BK sökte CDL mobilisera landets bestånd av äldre nedlagda värmekraftstationer, så att största möjliga maskineffekt skulle kunna disponeras under de särskilt kritiska tidpunkterna. Vidare påskyndades och intensifierades allt revisionsarbete i kraftstationerna, för att maskinparken måtte befinna sig på toppen av prestationsförmåga. Behov av förnyade kraftrestriktioner och i sista hand kraftransonering syntes trots dessa åtgärder sannolikt skola göra sig gällande, när högbelastningstiden komme. På hemställan av BK hade Kungl. Maj :t den 13/6 1947 uppdragit åt kommissionen att förbereda en sådan reglering av den elektriska kraftförbrukningen som avsågs i lagen den 12/12 1941 (nr 925). De i anledning härav anbefallda förberedelserna överensstämde i stort sett med dem som förekommit är 1942. Enligt den av BK offentliggjorda nya ransoneringsplanen fördelades kraftkonsumenterna på tre grupper, nämligen A) större industri, B) kommunikationsväsen och C) övriga konsumenter. Principiellt skulle vid kraftransoneringen tilldelningen komma att baseras pä konsumenternas tidigare förbrukning, vilken multiplicerades med en av BK bestämd tilldelningskvot. Formligt bemyndigande att genomföra förbrukningsregleringen erhöll BK genom kungl. kungörelse den 29/8 1947 (nr 612). Kommissionen utfärdade till en början föreskrifter om inskränkning i rätten att för vissa ändamål använda elektrisk kraft, liknande dem som gällt hösten 1941 och hösten 1942. Bestämmelserna, vilka trädde i kraft den 15—216588. II.

906 2/9 1947, omfattade hela landet utom Gotland. Restriktionerna (innefattande förbud mot elektrisk rumsuppvärmning och varmvattenberedning, inskränkning av gatu-, skyltfönster- och reklambelysning etc.) skulle gälla endast under s. k. spärrtid, varmed enligt de ursprungliga föreskrifterna förstods tiden mellan kl. 7 och kl. 21 å vardagar*. Senare utsträcktes spärrtiden till att gälla dygnet runt, även under sön- och helgdagar, varjämte vissa förut medgivna undantag upphävdes. Den allmänna förbrukningsransoneringen tog sin början den 15/9 1947 och drabbade då industrier med en årsförbrukning av mer än 400 000 k W h . Senare indrogos successivt andra grupper i ransoneringssystemet. Man utgick ifrån att en brist komme att föreligga i kraftförsörjningen under vintersäsongen om ca 800 milj. k W h vid ett maximalt utnyttjande av tillgängliga ångkraftreserver. Denna brist gällde det att på lämpligaste sätt fördela genom inbesparad förbrukning bland olika grupper av konsumenter. Under senare delen av september och början av oktober försämrades emellertid vattenkrafttillgången ytterligare. Trots den genomförda belastningsminskningen hejdades därför icke den radande alltför hastiga urtappningen ur vattenmagasinen. En ytterligare olycka tillstötte därigenom att den största ångturbinen i Västerås ångkraftverk skadades, vilket medförde bortfall av en effekt på 50 000 kW. I mitten av oktober ansåg man sig böra höja den beräknade bristen i kraftproduktionen till 1 400 å 1 600 milj. kWh. Den för den större industrien införda kraftransoneringen innebar för första tilldelningsperioden, 15—30 september, att hithörande företag erhöllo en tilldelning om i genomsnitt 95 % av det för dem med ledning av förbrukningen under maj 1947 beräknade kraftbehovet. För andra perioden, omfattande oktober månad, planerades för flertalet industrier en lägre tilldelning. Beträffande industrier med en årsförbrukning av mellan 100 000 och 400 000 k W h började ransoneringen den 1 oktober. Beskärningarna voro här av växlande omfattning. För såväl större som mindre industriföretag (samtliga tillhörande konsumentgrupp A) lämnade BK meddelande om tilldelningens storlek direkt till varje anläggning. Hänsyn togs dels till den energibesparing, som i de särskilda fallen kunde väntas genom en viss driftinskränkning, dels och framför allt till de olika industrigrenarnas betydelse för försörjningen och för exporten. För konsumentgrupp B (kommunikationsväsendet) ansågos några egentliga inskränkningar i kraftförbrukningen icke böra vidtagas. För den mångskiftande massan av förbrukare tillhörande grupp C (smärre industriföretag, affärer, kontor, enskilda hushåll m. m.) bragtes däremot det med omsorg utarbetade ransoneringssystemet i tillämpning den 29/9. Ransoneringen begränsades under första tilldelningsperioden, 29,9—31/10, i huvudsak till städer och samhällen med mer än 3 000 invånare. Gotlands län lämnades liksom vid restriktionerna av kraftförbrukningen för särskilda ändamål utanför. Tilldelningens storlek angavs enligt särskilda tabeller i förhål-

907 lande till grundtilldelningen, vilken svarade mot förbrukningen under sista avläsningsperioden år 1946. Den medgivna förbrukningen utgjorde för hithörande industrier ca 90 % och för övriga konsumenter ca 80 % av grundtilldelningen. För november månad nedskärs förbrukningen beträffande den större industrien med ytterligare ca 25 milj. k W h genom minskning i tilldelningen för ett flertal industrigrupper. För den allmänna gruppen av förbrukare (grupp C) skärptes ransoneringen dels därigenom att densamma utsträcktes även till samhällen med mellan 200 och 3 000 invånare, dels därigenom att tilldelningen för småindustrien med undantag för de ur försörjningssynpunkt viktigaste företagen nedsattes från 90 till 80 % av förbrukningen föregående höst. Hushåll med enbart elektrisk matlagning fingo behålla sin tilldelning vid 80 7c, men i övrigt minskades tilldelningen för hushållen liksom för affärer, kontor, gatubelysning o. dyl. till 70 % för den del av grundtilldelningen som läg över 5 k W h per dygn. Elverken anbefalldes göra en översyn över de större grundtilldelningarna för att eliminera den inverkan som tidigare användning av elkaminer m. m. haft pä utgångsvärdena. F r å n början av december vidgades ransoneringen till att omfatta samtliga industrikonsumenter inom grupp C, som förbrukade eller beräknades komma att förbruka mer än 5 000 k W h per år. I övrigt bibehölls novembertilldelningen i huvudsak oförändrad under december. Detsamma blev fallet även under de närmast följande månaderna. Första avräkningsperioden för konsumentgrupp C avslutades med den mätaravläsning, som ägde rum under tiden 1/2—30/4 1948. Det ålåg kraftleverantörerna att med ledning av avläsningarna upprätta debiteringslängder och inkassera överuttagningsavgifter för perioden. Avgiften var genom kungörelsen nr 612/1947 bestämd till 75 öre för varje k W h som uttagits utöver fastställd tilldelning. I slutet av februari 1948 kunde BK meddela, att vattentillgången i sjöar och vattendrag blivit så pass förbättrad, att det var möjligt att mildra kraftransoneringen fr. o. m. den 1/3. Tilldelningarna höjdes för resp. kategorier inom grupp C från 90 till 95 och från 80 till 85 % av grundtilldelningen. För affärer, kontor e t c , där nedskärningen delvis var större, skedde ingen höjning, emedan denna grupp i huvudsak endast förbrukade belysningsenergi. Genom dagarnas ökade längd minskades automatiskt belysningsbehovet. Fr. o. m. den 1/4 1948 upphävdes ransoneringen för konsumentgrupp A (d. v. s. den större industrien), varjämte samtliga undergrupper under grupp C fingo tilldelningen höjd till 100 % av grundtilldelningen. Den 1/5 upphävdes ransoneringen helt, samtidigt som även förbudet mot användning av elkaminer etc. samt inskränkningarna i fråga om skylt- och reklambelysning m. m. bortföllo. Kungl. Maj :t erhöll av riksdagen begärt bemyndigande att i viss omfattning medge befrielse från skyldighet att

908 erlägga överuttagningsavgift för elektrisk kraft. Generell befrielse ansågs icke böra ifrågakomma; däremot beviljades eftergift i särskilda fall, där sådan efter prövning befunnits skälig. BK beräknade, att totala kraftförbrukningen under den tid av vintersäsongen 1947/48 som regleringen pågått nedpressats med ca 1 300 milj. k W h under den nivå som kunde antagas ha nåtts vid ohämmad förbrukning. I utsänt meddelande uttalade BK, att elransoneringen inom hushållen — den besvärligaste delen av ransoneringssystemet — lyckats över förväntan väl. Det alldeles övervägande antalet hushållskonsumenter hade visat påfallande lojalitet. Man hade i regel sparat mer än vad kommissionen krävt. Härigenom hade industrien fått ett värdefullt krafttillskott, som kunnat användas till högviktiga produktiva ändamål. Läget i fråga om vattenkrafttillgången var hösten 1948 icke direkt oroande men likväl så pass ansträngt, att ångkraftverken måste tagas i anspråk i full utsträckning för att täcka energibehovet. CDL fann sig föranlåten att skärpa tillämpningen av ånggenereringsförbudet och vidtog också åtgärder för en »mobilisering» av de smärre ångkrafttillgångarna i likhet med vad som skedde föregående år. Fr. o. m. den 1/9 1948 infördes av BK, med stöd av kungörelsen nr 612/1947, inskränkningar i fråga om användningen av elkraft för uppvärmning och varmvattenberedning samt ljusskylt- och reklambelysning m. m. av liknande art som de vilka tidigare tillämpats, om än i vissa avseenden mildrade. Samtidigt föreskrevs minskning av gatu- och vägbelysningen till högst 70 % av den normala. Då kraftförsörjningsläget senare under hösten förbättrades, upphävdes restriktionerna delvis i december 1948 och helt i slutet av februari 1949. Inför de väntade påfrestningarna under hösten 1949 utverkade BK för sig bemyndigande att vidtaga förberedelser för att, om så skulle visa sig nödvändigt, snabbt kunna genomföra en allmän kraftförbrukningsreglering. I och med inträdet av en period av riklig nederbörd i början av oktober skedde emellertid en vändning i situationen, som gjorde den planerade regleringen överflödig. Färdigställandet under den följande tiden av ett flertal nya kraftverk och utökningen av effekten vid en rad äldre anläggningar har medfört en sådan stegring av kraftverkens sammanlagda produktionsförmåga, att förnyade åtgärder i syfte att begränsa energiförbrukningen för kraftbalansens upprätthållande förefalla mindre sannolika under den närmaste framtiden. Att 1947/48 års allmänna och ganska hårda kraftförbrukningsreglering vållade såväl industrien som den stora konsumerande allmänheten rätt kännbara olägenheter är självfallet. Det generalprov, som man härigenom blev i tillfälle att anställa angående möjligheterna för genomförande av en dylik reglering på ett så svårbemästrat område, gav emellertid erfarenheter, vilka säkerligen kunna bliva av stort värde i en framdeles eventuellt inträffande liknande situation.

Statlig lagerhållning. Förberedelser. Reservförrådsnämndens tillkomst. Spörsmålet om uppläggande av ett statligt reservlager av importvaror diskuterades i olika sammanhang under åren 1936 och 1937, från början närmast ur penningpolitisk synpunkt. Frågan underställdes 1937 års riksdag i tvenne i maj 1937 avlåtna propositioner, nämligen nr 318 angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m. och nr 323 angående anslag till statlig lagerhållning m. m. I en i prop, nr 318 intagen, inom finansdepartementet upprättad promemoria rörande möjligheten att för statliga inköp från utlandet disponera viss del av riksbankens tillgodohavanden i guld och valutor framhölls bl. a., att den allmänna konjunktur förbättringen under de senaste åren i hög grad gynnat den svenska exporten. Avsättningen hade sålunda ökats och försäljningarna hade kunnat ske till väsentligt höjda priser. Därtill hade kommit avsevärt ökade fraktinkomster. Då importen icke visat en lika kraftig utveckling, hade resultatet blivit, att handeln med utlandet lämnat ett betydande överskott samt att riksbankens tillgodohavanden i guld och valutor som följd härav kommit att uppgå till stora belopp. Den situation, som sålunda uppkommit, vore förbunden med uppenbara risker av såväl statsfinansiell som allmänt ekonomisk natur. I ett läge, då möjligheter till lämplig investering av landets fordringsöverskott mot utlandet saknades, framstode det ur finansiell synpunkt som önskvärt att genom ökad införsel taga hem en del av vederlaget för exporten och fraktfarten. Skedde denna import på sådant sätt, att inhemsk köpkraft toges i anspråk för ändamålet, och begränsades den till att avse nyttigheter för täckande av framtida behov, finge åtgärder för främjande av sådan import anses som ett naturligt och väsentligt led i en av utvecklingen påkallad ekonomisk politik. I promemorian uttalades därjämte, att risken för en handelsavspärrning kunde motivera en statlig upplagring av från utlandet införda förnödenheter. I övrigt hänvisades rörande sistnämnda synpunkt till ett yttrande av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. I detta yttrande anfördes bl. a. följande: All sannolikhet talade för att om spänningen i världen skulle ytterligare tilltaga och framför allt om den skulle utlösas i krigiska förvecklingar, en mer eller mindre fullständig avspärrning i tillförselmöjligheterna beträffande många viktiga varor

vore att förvänta. Uppenbarligen komme man i länder, som disponerade dylika varor, att vilja reservera dem för egen eller bundsförvanters räkning; man komme säkerligen också att söka förhindra, att de tillfördes eventuella motståndare, eller man önskade använda makten över varor och transportmöjligheter som påtryckningsmedel. Betydande svårigheter måste under ett sådant läge uppstå för alla länder, såväl neutrala som krigförande, att fylla sina behov av sådana varor, som ej kunde frambringas inom egna gränser. Ett hävdande av den utrikespolitiska handlingsfriheten kunde för ett land som Sverige komma att kräva icke blott militära maktmedel utan även ett visst oberoende av tillförsel utifrån. På sådana områden, där landet saknade egna råvarutillgångar av lämplig beskaffenhet eller sådana funnes allenast i otillräcklig omfattning eller ock där anordnandet av ersättningsproduktion mötte alltför stora tekniska eller ekonomiska svårigheter eller skulle draga alltför lång tid, syntes de enda praktiskt verksamma förberedelserna för att uthärda en avspärrning vara, att reservförråd av erforderlig storlek i tid anskaffades och upplades, varvid givetvis hänsyn finge tagas till de olika varuslagens lagringsbeständighet eller möjligheterna för deras reguljära omsättning, i särskilda fall också till storleken av förhandenvarande lagringsutrymmen. Inom rikskommissionen hade verkställts undersökningar angående behoven j samt den normala ävensom den för det dåvarande påräkneliga lagerhållningens storlek i fråga om flertalet viktiga varor, som under rådande förhållanden måste helt eller till större delen hämtas från utlandet. Utredningarna i fråga om lagerbestånden hade givit vid handen, att i avseende på flertalet mera betydelsefulla varor de förefintliga lagren måste betraktas som ganska små. Med hänsyn till de osäkra politiska förhållandena i världen syntes det kommissionen vara ett mycket starkt allmänt intresse, att kraftiga och snara åtgärder vidtoges för att befrämja en ökad lagerhållning inom landet av sådana utländska varor — i främsta rummet råvaror och bränslen — vilka vore av framträdande vikt såväl för upprätthållande av vårt näringsliv och vår folkförsörjning som för försvarsmaterielens behöriga komplettering och utökning, och därvid i främsta rummet sådana varor som kunde förväntas bliva särskilt svåra att anskaffa under avspärrning. I betraktande av de ränteförluster och risker, som måste bliva förbundna med en förrådsanskaffning vilken i avsevärd mån överstege den vanliga lagerhållningen och vilken innebure uppläggandet av fortbestående reservlager, kunde det icke förutsättas att det enskilda intresset och den enskilda företagsamheten skulle förslå för att vidtaga de åtgärder som här måste bliva av nöden. Statens direkta medverkan i en eller annan form vore därför ofrånkomlig. Kommissionen betonade vidare, att de förråd som sålunda med statens medverkan kunde komma att anskaffas borde få karaktären av reservlager, vilka skulle stå till förfogande först då verkligt behov förelåge vid avspärrning eller liknande förhållanden. Av praktiska skäl syntes det nödvändigt, att anskaffningen inskränktes till ett relativt begränsat antal varor av mera ensartad karaktär. Kommissionen ansåg, att lagerhållningen för resp. varuslag borde uppbringas till minst hälften av ett års förbrukning under vanliga fredsförhållanden. I fråga om sådana förnödenheter, som kunde antagas under en avspärrning eller redan vid ett försvårande av handelsförbindelserna bliva särskilt vanskliga att anskaffa och som vore relativt lätta att lagra, syntes än större lager kunna ifrågasättas, i intet fall likväl överstigande ett års förbrukning. I a n s l u t n i n g till de a n f ö r d a s y n p u n k t e r n a h a d e r i k s k o m m i s s i o n e n u p p g j o r t förslag b e t r ä f f a n d e de v a r o r , s o m s y n t e s b ö r a i f r ä m s t a r u m m e t

911 komma i fråga för lagring. Inköpsvärdet för de här upptagna varukvantiteterna enligt då gällande cifpriser med tillägg av en rund summa för ej specificerade varor samt för lossningskostnader och transporter till upplagringsplatserna m. m. slutade på ett belopp av 220 milj. kr. För det närmaste året ansåg kommissionen upphandling för sammanlagt 70 milj. kr. tillräcklig. Kungl. Maj :t anslöt sig i princip till rikskommissionens förslag och framlade för 1937 års riksdag ovannämnda proposition i ämnet (nr 323). Föredragande departementschefen framhöll bl. a., att en statlig upphandling från utlandet skulle hava en uppgift att fylla ur penningpolitiska synpunkter men att en dylik import även kunde vara av betydelse för att trygga vår försörjning i händelse av avspärrning. En statlig upphandling av utländska produkter vid sidan av den normala importen till Sverige kunde även få en icke ringa handelspolitisk betydelse. I likhet med rikskommissionen ansåg departementschefen en upphandling för 70 milj. kr. fullt tillräcklig för det närmaste året. Ett betydande utrymme borde härvid lämnas bränsleprodukter samt råvaror för jordbruket såsom konstgödsel och kraftfoder. De sålunda upplagda förråden borde ej ingå i den normala lagerhållningen i landet. Detta uteslöte ej, att i vissa fall omsättning av lagren borde ske. Härvid måste uppenbarligen tillses, att den enskilda handeln stördes så litet som möjligt. Kungl. Maj :ts förslag bifölls av riksdagen, som medgav att upphandling och upplagring av varor intill ett sammanlagt belopp av 70 milj. kr. finge verkställas i huvudsaklig överensstämmelse med de angivna riktlinjerna. Riksdagen medgav vidare — i enlighet med förslag i prop, nr 318 •— att riksgäldskontoret finge förskottsvis, genom överlämnande av statsskuldbevis med form och förfallotid bestämda i samråd med riksbanken, ställa medel till förfogande för den myndighet, vilken finge i uppdrag att här tjänstgöra som verkställande organ, att av denna myndighet användas för förvärv från riksbanken av för verksamheten erforderliga belopp i guld och valutor intill ett värde efter dagskurs av högst 100 milj. kr. För handhavande av de med upphandlingen och upplagringen sammanhängande uppgifterna tillsatte Kungl. Maj :t den 25/6 1937 en nämnd, statens reservförrådsnämnd (RFN), för vilken instruktion utfärdades den 14/8 1937. Angående RFN:s allmänna uppgifter och organisation se sid. 81. Nämnden upphörde med utgången av juni 1948 och införlivades med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap som en affärsavdelning i denna nämnd. Allmänna grunder för verksamheten. Enligt instruktionen ålåg det RFN bl. a. att för arbetets bedrivande uppgöra planer, vilka skulle underställas Kungl. Maj:t för godkännande. Nämn-

912 den ägde träffa uppgörelse med allmänna eller enskilda verk och företag eller med enskilda personer angående uppköp, lagring och omsättning av varor, upplåtande och förhyrande av lagringsutrymmen samt därmed sammanhängande frågor. Den ägde vidare själv låta uppföra lagerlokaler, verkställa varuinköp samt vidtaga anstalter för varors behöriga lagring och omsättning. Efter förhandlingar med representanter för andra statliga myndigheter och för enskilda företag under sommaren 1937 framlade RFN den 28/8 1937 sin första plan för verksamheten, vilken godkändes av Kungl. Maj :t den 17/9 s. å. Nämnden meddelade, att den vid uppgörande av ifrågavarande plan undersökt de olika sätt som kunde komma i fråga vid anskaffande av reservlager, nämligen antingen att varorna uppköptes för statens räkning eller att nämnden med enskilda företag träffade avtal, enligt vilka företagen åtoge sig att — eventuellt mot ersättning — anskaffa och vidmakthålla vissa lager av varor. I samband härmed hade nämnden sökt intressera företagare att i görligaste mån öka sin egen lagerhållning, vilket även i rätt betydande utsträckning skett. Nämnden hade funnit det lämpligaste förfaringssättet vara, att förefintliga affärsföretag — statliga eller enskilda — ombesörjde varornas anskaffande och upplagring men att staten bleve ägare till varorna. Endast i undantagsfall borde ifrågakomma, att nämnden själv köpte och lagrade varor eller att enskilda bleve ägare till varorna. Det borde eftersträvas, att vid inköpen minsta möjliga störningar vållades i den reguljära handeln. Delade meningar yppades vid de förberedande undersökningarna om i vad mån handelspolitiska synpunkter skulle beaktas och huruvida inköp borde ske även från clearingländer, särskilt Tyskland. Nämnden intog den ståndpunkten att, därest reservlagringen skulle kunna genomföras på ett med hänsyn till tillgängliga belopp för inköpen så effektivt sätt som möjligt, inköp jämväl borde kunna göras från clearingländer. Vid fastställandet av planer för upphandlingen medgav Kungl. Maj :t ock, att en del varor finge till vissa kvantiteter inköpas mot betalning över den svensk-tyska resp. svensk-turkiska clearingen. Det fastslogs, att även andra synpunkter av handelspolitisk art borde beaktas vid inköpen. Enligt planerna för inköpen skulle lagringen i främsta rummet avse råvaror för industrien, kraftfoder och gödselmedel för jordbruket, fasta och flytande bränslen, smörjmedel, läkemedel och annan sjukvårdsmaieriel samt vissa för försvaret erforderliga varor. Ett spörsmål som inom RFN vid begynnelsen av dess verksamhet ingående dryftades var frågan om skyddet för statens ekonomiska intresse i de varor, som för nämndens räkning lagrades hos enskilda. Det framhölls, att statens äganderätt till varorna i de flesta fall kunde tillfredsställande tryggas genom att varorna hos lagerhallarna holies avskilda från deras egna lager. I fråga om varor som av omsättningsskäl eller av andra orsaker

913 måste samlagras med lagerhållarens egna varor läte sig dock detta av praktiska skäl icke göra. Förslag väcktes därför, att nämnden skulle i sådant fall skydda sig genom anskaffande av bankgaranti för lagringskontraktens fullgörande eller avkrävande av realsäkerheter för förpliktelsernas infriande. F r å n bankhåll förklarade man sig villig att, under förutsättning bl. a. att staten stode självrisk för skada för vilken lagerhållaren icke vore ansvarig, ställa sådan garanti mot ersättning av V2 % per år å det maximibelopp, för vilket den garanterande banken åtagit sig att gentemot nämnden svara. Nämnden ansåg skäl tala för anlitande av sådan bankgaranti och utverkade Kungl. Maj :t tillstånd härtill. Emellertid visade sig dylika bankgarantier sedermera obehövliga. I de fall då särskilda säkerheter ansågos erforderliga ordnades dessa på annat sätt, såsom genom borgen eller deposition av säkerhet. Nämnden led icke någon förlust på grund av att varor lagrats hos enskilda. I fråga om försäkring av RFN:s varulager tillämpade nämnden från börj a n den principen, att brandförsäkring under vissa förutsättningar tecknades genom vederbörande lagerhållare, då särskild risk ansågs kunna uppstå för förstörelse av vara genom brand. Den 30/6 1942 föreskrev emellertid Kungl. Maj:t, att RFN beträffande under dess förvaltning ställd statlig egendom icke borde teckna annan försäkring än krigs- och annan transportförsäkring för transporter till eller från utrikes ort samt att dylika försäkringar skulle tecknas hos statens krigsförsäkringsnämnd. Sedan denna upphört med sin verksamhet, tecknade nämnden enligt medgivande av Kungl. Maj :t fr. o. m. år 1947 hos enskild försäkringsanstalt försäkringar för transporter med fartyg från utrikes ort. Det nämndes ovan, att finansieringen av RFN:s affärsverksamhet från början ordnades på sådant sätt, att riksgäldskontoret bemyndigades att förskottsvis ställa medel till förfogande genom överlämnande av statsskuldbevis, som av nämnden finge användas för förvärv från riksbanken av erforderliga belopp i guld eller valutor intill ett värde av 100 milj. kr. Liknande bemyndiganden gåvos sedan av riksdagen år för år men begränsades varje gång till det närmast följande budgetåret. Det senaste bemyndigandet lämnades av 1945 års riksdag och utgick den 30/6 1946. Det belopp, till vilket upphandling och lagring av varor fick ske, fastställdes genom successiva beslut av 1937—40 års riksdagar till ett sammanlagt belopp av 420 milj. kr. På förslag av Kungl. Maj:t i prop, nr 36 medgav 1939 års urtima riksdag, att vid försäljning av varor ur statens reservförråd inflytande inkomster finge användas för återköp av varor för lagring. Dessutom anvisade riksdagen under krigsåren vissa medel för upphandling och lagring jämväl av inhemska varor. Jämlikt förslag i prop, nr 298 beslöt slutligen 1946 års riksdag, att finansieringen av inköps- och försäljningsverksamheten i dess helhet skulle läggas över på en rörlig kredit i riksgäldskontoret, vilken kredit finge för ändamålet disponeras intill ett belopp av 100 milj. kr.

914 Inköp och lagring av importvaror. Före krigsutbrottet och sedermera fram till avspärrningen i april 1940 skedde RFN:s inköp och lagring i det stora hela så, att nämnden med vissa större importörer och industriföretag träffade avtal om inköp, lagring, tillsyn och vård av varor för nämndens räkning utan att detta fick inverka på företagens lagerhållning för egna behov. Genom att lagerhållaren förband sig att verkställa inköpen underlättades i hög grad nämndens arbete och viss garanti erhölls för att inköpen skedde pä gynnsammast möjliga villkor. Vid inköpen av varorna var nämnden givetvis angelägen om att dessa skulle vara av fullgod kvalitet. Vederbörande lagerhällare skulle, i den mån så erfordrades, svara för kontinuerlig omsättning av lagren. Genom tillmötesgående från lagerhållarens sida kunde upplagring i en del fall ske utan erläggande av hyra. I övriga fall erlade nämnden hyresersättning, vilken i regel utgick med visst belopp per varuenhet och år. Då lagerhållaren måste uppföra nya magasin för lagringen, finansierade nämnden i regel de nya byggnaderna helt eller delvis, och i dylika fall erlades engångsersättning till lagerhållaren, vilken ersättning beräknades utgöra förskottshyra för viss tid, i regel tio år. Sammanlagda golvytan i dessa med bidrag från nämnden uppförda magasin utgjorde ca 55 000 m 2 . Vidare bidrog nämnden till finansiering av en siloanläggning för lagring av linfrö samt till cisternanläggningar för lagring av såväl flytande bränslen som andra varor. Ett fåtal varuslag, såsom vissa kemikalier och gödselmedel, inköpte och lagrade RFN före krigsutbrottet i egen regi. Sålunda inköptes kalksalpeter, som lagrades i ett av nämnden uppfört magasin. Ammoniumnitrat lagrades i flera av nämnden för ändamålet byggda lagerlokaler. Under år 1940 lät nämnden uppföra ett 30-tal magasin på i huvudsak från statens järnvägar förhyrda områden vid järnvägsstationer i Mellansverige. Dessa magasin voro uppförda och konstruerade för lagring av smörjoljor i fat. Magasinen blevo dock aldrig tagna i anspråk för detta ändamål, enär importen av smörjoljor blev betydligt mindre än beräknat. Vid den undanförsel av varor från nämndens olika lager, som blev nödvändig under kriget, kommo emellertid dessa magasin till användning, och nämnden kunde dessutom i stor utsträckning i dem lagra sädana varor, som icke krävde alltför kvalificerade lagerlokaler, såsom väl emballerade kemikalier, bomull, ull, hampa m. m. Efter avspärrningen i april 1940 skedde varuinköpen väsentligen i nämndens egen regi under nära kontakt med vederbörande försörj ningskommissioner. De sålunda inköpta varorna lagrades i mycket stor utsträckning av nämnden själv i egna eller förhyrda lagerlokaler. Vid denna verksamhet etablerades jämväl ett intimt samarbete med importföreningarna. (Ang. dessa se sid. 925.) Det av de allierade makterna genomförda varukontrollsystemet (se sid. 944) medförde, att Sverige för olika varuslag erhöll kvoter,

915 som fastställdes kvartalsvis. Det ansågs av försörjningsmyndigheterna lämpligt, att dessa kvoter delvis importerades genom RFN och tills vidare behöllos av staten som lagerreserv. Därvid förfor man antingen så, att nämnden stod som importör av hela den landet tilldelade kvantiteten av en vara och överlät en del av den importerade varumängden å importföreningens medlemmar, eller ock så, att importföreningen verkställde importen och överlät en del av kvantiteten å nämnden. Det förra var fallet exempelvis i fråga om ull, det senare i fråga om bomull. I båda fallen erhöll nämnden en värdefull hjälp av den sakkunskap som dessa branschorganisationer ägde. Vid kvoteringen av en del varor krävde de allierade, att en svensk statlig myndighet skulle stå såsom importör. Trots att det här merendels gällde varor för den löpande förbrukningen, ansågs det från svensk sida lämpligt, att nämnden även i dessa fall inträdde som importör. Nämnden uppträdde här såsom förmedlare och hade i allmänhet redan när varan inköptes försålt densamma till förbrukare inom landet. Så var exempelvis fallet vid importen av för gummiindustrien erforderliga råvaror. Stora inköp av detta slag skedde genom Svenska lastkommittén i New York. Även genom svenska beskickningar och konsulat verkställdes en del inköp. Vid val av lagerplatser lät nämnden före kriget de ekonomiska synpunkterna bliva avgörande och lagrade därför varorna på orter, som med hänsyn till varornas användning voro i transporthänseende lämpligt belägna. Under kriget blev det emellertid nödvändigt att i högre grad anlägga säkerhetssynpunkter, vilket föranledde delvis ganska omfattande flyttningar av varulagren. Kontrollen över nämndens lager utövades dels av på resp. lagringsorter bosatta personer, dels av nämndens resande kontrollant och dels genom inspektion av nämnden eller dess tjänstemän. De lokala kontrollanterna verkställde i regel inspektion hos lagerhallarna en gång i månaden och insände rapport till nämnden över de av dem undersökta lagrens storlek och beskaffenhet m. m. I syfte att säkerställa en under normala former så förlustfri avveckling som möjligt stipulerades vanligtvis i lagringsavtalen, att vederbörande lagerhållare vid lagringstidens slut skulle övertaga statslagret till de cifpriser, som då gällde, med tillägg av frakt och inläggningskostnader. Antalet av RFN lagrade varuslag uppgick till i runt tal 500, varav närmare 200 läkemedel eller råvaror till läkemedel. Varorna lagrades på inemot 1 000 platser. Av varor som lagrats må n ä m n a s : stenkol, koks, bensin, bentyl, fotogen, motoralkohol, motyl, motorbrännolja, eldningsolja, bensol, tjära och tjärprodukter, smörjoljor; chilesalpeter, kalisalt, kalksalpeter, råfosfat, oljekakor, margarinråvaror, linfrö, nikotin; tackjärn, ferrolegeringar och malmer härför, aluminium och råvaror härför,

916 antimon, bly, kadmium, koppar, kvicksilver, magnesium, nickel, platina, tenn, zink, bleckplåt; bomull, hampa, jute, lin, ull, sytråd, fisknät; bottenläder, balata, rågummi, buna; ammoniumnitrat, asbestvaror, blekjord, borax, brunsten, carbon-black, celluloid, diamanter för industriellt bruk, elektrodmassa, färger, garvämnesextrakter, glaubersalt, glimmer, glycerin, grafit, harts, klorkalcium, klorkalium, klorkalk, koksalt, kresol, paraffin, salpetersyra, shellack, slipmaterial, soda, svavelnatrium, toluol, kemikalier för krut och sprängämnen, material för torrbatterier och gasmasker; läkemedel och förbandsmaterial. Hemtransport av varor under kriget. Till en början kunde hemtagning av utav nämnden inköpta varor ske på normala vägar. Vissa tider var emellertid tillgången på linjetonnage ganska knapp. Nämnden blev därför nödsakad att för hemtagning av i Amerika inköpta varor i viss utsträckning själv befrakta fartyg. Under hösten 1939 och början av 1940 befraktade nämnden sålunda bl. a. ett antal tankfartyg för hemtagning av flytande bränslen. Varor till betydande värde hade icke hunnit hemtagas utan voro under transport, när avspärrningen i april 1940 inträffade. De fartyg som då voro på väg blevo antingen hejdade i England, där varorna upplossades, eller återvände de till avgångshamnarna och lossades där. De i England lossade varorna försåldes av krigsförsäkringsnämnden, som försäkrat varorna. Varupartier, som lossades i Förenta staterna, omhändertogos för nämndens räkning av Svenska lastkommittén och kunde i allmänhet sedermera hemtransporteras. I den s. k. Petsamo-trafiken, vilken pågick under senare delen av 1940 och vintern 1941, tog RFN viss del. På grund av den begränsade transportvolym, som denna väg tillät, fingo endast för landets försörjning synnerligen angelägna varor transporteras denna väg. En del viktiga metaller och textilråvaror kunde emellertid hemtagas på detta sätt. Även över Sovjetryssland kunde denna tid vissa varor i begränsad omfattning erhållas, bl. a. ull. I början av 1941 öppnades den s. k. l e j d t r a f i k e n över Göteborg, till vilken tillstånd utverkats från båda de krigförande parterna. (Se härom närmare sid. 991 ff.) RFN erhöll Kungl. Maj:ts uppdrag att omhänderhava befraktningen av de i denna trafik ingående fartygen. F r å n lejdtrafikens början till dess slut 1945 befraktades av nämnden 223 fartyg. Då endast ett begränsat antal lejdfartyg godkändes av de krigförande och då man strävade efter att hemtransportera så stora varukvantiteter som möjligt, sökte man från svensk sida att använda de största fartyg som stodo till buds. Man begagnade sig bl. a. av ett antal nybyggda stora tankfartyg för hemtransport av spannmål från Sydamerika. Lastningen och än mer lossningen blev visserligen tidsödande och dyrbar, men nödvändigheten av att få hem dessa varor ansågs motivera de höga kostnaderna.

917 Upphandling av inhemska varor samt bearbetnings- och förädlingsverksamhet i samband med lagringen. För att under kriget trygga en svensk ersättningsproduktion av viktiga varor eller möjliggöra utvidgad tillverkning av dylika varor avtalade försörjningskommissionerna enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande med svenska industriföretag om produktion av ett antal varuslag med garanti för avsättningen (se sid. 457). Kungl. Maj:t föreskrev vanligen, att RFN skulle fullgöra denna avsättningsgaranti. Härigenom kom nämnden att inköpa inom landet tillverkade varor till avsevärda belopp till priser som i regel lågo över importpriserna. De mest betydande av de varuslag, som till följd av nämnda garanti måste övertagas av nämnden, utgjordes av aluminium, bly, zink, koppar, nickel, tackjärn, bensol, motoralkohol, tjära och produkter därav, glycerin, fodertran, garvämnesextrakter, flytande harts, insulin, grova ledningsrör, ljungasalpeter, pappersskördegarn och cellull. En del av de av RFN inköpta råvarorna blevo föremål för b e a r b e t n i n g i nämndens regi. Sålunda lät nämnden tämligen omedelbart efter importen garva under åren 1938—40 inköpta ca 160 000 st. ( = 3 260 ton) tunga hudar till bottenläder i form av s. k. halvor. Denna omarbetning var nödvändig, då hudarna icke tålde någon längre tids lagring. Under tiden intill krigsutbrottet 1939 hade nämnden inköpt betydande kvantiteter malmer av krom, molybden och volfram, avsedda för framställning av ferrolegeringar. Bearbetningen av dessa malmer skedde successivt hos den inhemska legeringsindustrien och omarbetningen planlades så, att man erhöll den legerade varan i för tillfället önskvärd kvalitet. För att trygga försörjningen med smörjoljor och flytande bränsle igångsattes en omfattande produktion av trätjära för utvinning av vissa slags smörjoljor samt drivmedel, huvudsakligen traktor- och fiskebåtsbränsle (se sid. 815 ff., 865 och 876 ff.). Nämnden fick i uppdrag att i samråd med BK och IK inköpa dessa tjäror och att ombesörja omarbetningen. Som biprodukter erhöllos betydande kvantiteter beck och retén m. m. övriga varor av betydenhet, som genom nämndens försorg erhöllos genom omarbetning av råvaror i Sverige, voro koppar och nickel, aluminium, dynamitglycerin, förbandsmateriel och oljekaksblandningar. Slutligen må nämnas, att nämnden för tillgodoseende av landets behov av nikotinlösning till skydd mot skadeinsekter på växter ombesörjde extraktion av nikotin ur tobak. För att tillgodose landets försörjning med fisknät träffades under åren 1943—45 med nätfabriker i Danmark, Norge, Tyskland, Finland och Nederländerna överenskommelser om tillverkning i lön av fisknät. Nämnden tillhandahöll i samtliga dessa fall råvaran och betalade tillverkningen kontant. På grund av ett mellan Kungl. Maj:t och AB Cellull ingånget avtal om garanti för avsättningen av bolagets produktion blev nämnden nödsakad

918 att år 1944 övertaga vissa kvantiteter cellull. För att vinna avsättning härför och förbättra garnförsörjningen inom landet träffade nämnden avtal m e d ett danskt bomullsspinneri om löntillverkning av 1 450 ton cellullgarn. I samband härmed slöts överenskommelse med svenska textilfabrikanter om övertagande av garnet. På begäran av IK ingick nämnden år 1945 flera avtal med finska spinnerier och bomullsväverier om lönbearbetning av utav nämnden tillhandahållen bomull till bomullsgarn och bomullsvävnader. Samtidigt träffades överenskommelse med Svenska bomullsimportföreningen 1939 om att föreningens medlemmar skulle övertaga dessa varor. Nämnden medverkade även i mindre omfattning vid tillverkning av yllekamgarn i Finland, varvid råvaran emellertid tillhandahölls av de svenska köparna av garnet. För att under avspärrningstiden trygga tillgången inom landet på theobromin och coffein, vilka varor voro praktiskt taget omöjliga att anskaffa, avtalade nämnden vid olika tillfällen med en fabrik i Nederländerna om utvinning av nämnda varor ur kakaoskal. Kakaoskalen inköptes av n ä m n den från svenska kakaofabriker och sändes till fabriken för extraktion. Angående RFN:s befattning med inlösning, uppsamling och försäljning av b i l g u m m i (däck och slangar) hänvisas till framställningen å sid. 635 ff. För denna verksamhet, vilken erhöll en betydande omfattning, organiserades inom nämnden en särskild gummiavdelning, som under lång tid var nämndens största avdelning. Nämnden inlöste sammanlagt ca 350 000 st. däck i olika dimensioner och ungefär samma antal slangar. Försäljningen av det av nämnden inlösta bilgummit skedde efter av IK resp. TK utfärdade licenser. Åt nämnden uppdrogs även att från utlandet importera bilgummi. Sålunda inköptes från amerikanska överskottslager i Frankrike och Belgien ca 40 000 st. bildäck och ett antal slangar, såväl begagnade som obegagnade. Också direkt från Amerika importerades en del bilgummi. Allt eftersom den inhemska tillverkningen erhöll mera normala proportioner och importen ökades, upphörde inkallelserna av bildäck ävensom nämndens inköp utifrån. Arbetet med avveckling av nämndens kvarvarande lager av bilgummi påbörjades vid årsskiftet 1946/47 och slutfördes våren 1948. Reservförrådsnämndens

cisternförvaltning.

Lagringen av flytande drivmedel och andra oljor befrämjade RFN genom att dels uppföra egna cisternanläggningar, dels subventionera uppförandet av sådana hos vissa statliga och kommunala verk samt enskilda företag, i allmänhet industrier. Nämndens egna cisternanläggningar voro två om sammanlagt 10 000 m 3 , de subventionerade anläggningarna 287 om sammanlagt 36 600 m 3 . Nämndens bidrag till de subventionerade anläggningarna var i allmänhet 40 %

919 av den beräknade anläggningskostnaden. Vid bidragets lämnande tillförsäkrade sig nämnden rätt att disponera över anläggningarna under 10 år. När en anläggning icke längre behövdes för statlig lagring, fick ägaren redan före avtalstidens utgång disponera densamma, i regel mot erläggande av hyra till nämnden. Vid nämndens upphörande hade den fortfarande dispositionsrätt till 7 anläggningar om sammanlagt ca 20 000 m 3 cisternvolym. Nämnden disponerade dessutom ett stort antal dels av statens järnvägar, dels av oljebolagen förhyrda anläggningar om tillsammans 125 000 m 3 . Då nämndens verksamhet upphörde, återstodo 3 sådana om tillsammans 14 000 m° volym. Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 19/3 1943 handhade RFN vidare förvaltningen av vissa genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg för statens räkning uppförda oljalagringsanläggningar. Nämnden hade redan dessförinnan tagit en del av dessa anläggningar i bruk i den omfattning de blivit färdiga. Först den 1/5 1944 voro anläggningsarbetena så långt framskridna, att ett överförande på nämnden av anläggningarnas förvaltning kunde ske. Anläggningarna utgjordes av 8 bergrumsanläggningar med en lagringskapacitet av sammanlagt 24 600 m 3 och 45 ovanjordsanläggningar med en sammanlagd lagringskapacitet av 165 400 m 3 . I den mån den statliga lagerhållningen minskades uthyrdes anläggningarna till oljebolagen. RFN anser sig i sin verksamhetsberättelse böra framhålla två vid beredskapslagringen av flytande drivmedel gjorda erfarenheter. Tidigare hade ansetts, att bilbensin icke skulle kunna lagras längre tid än ett å två år. Erfarenheterna hade visat, att om fullgod bensin inlagrats i väl fyllda cisterner, som hela tiden fått stå fyllda, lagringstiden hade kunnat utsträckas till ca fem år utan att bensinens försämring fått någon praktisk betydelse. Den andra erfarenheten var, att blandningar av bensin och sprit, såsom bentyl, motyl e t c , icke borde lagras någon längre tid och överhuvud taget icke i cisterner nedgrävda i jord. Vid längre tids lagring absorberade spriten i blandningen det vatten, som samlats i cisternen antingen genom kondensering eller läckage. När vattenkvantiteten överskridit en viss gräns, separerade blandningen. Blandningarnas komponenter borde lagras var för sig och sprit endast i sådana anläggningar, vilkas täthet lätt kunde kontrolleras. Varuförsäljning. I de för RFN:s verksamhet vid starten meddelade direktiven angavs, att omsättning av lagren finge ske, i den mån så befunnes erforderligt, genom avyttring av gamla förråd och anskaffande av nya i dessas ställe. Några bestämmelser angående försäljning i övrigt av reservlagren meddelades emellertid icke. När efter krigsutbrottet fråga om försäljning från reservlagren i försörjningspolitiskt och prispolitiskt syfte aktualiserades, framlade Kungl. Maj :t i prop, nr 36 till 1939 års urtima riksdag riktlinjer härför.

920 Beträffande förutsättningarna för försäljning av upplagrade varor uttalades i propositionen, att någon allmän regel icke kunde uppställas. I flertalet fall syntes det dock vara riktigast att ej i alltför hög grad försöka sörja för en oviss framtid, för den händelse de omedelbara behoven gällde centrala områden av näringslivet eller statsförvaltningen. Som ett allmänt önskemål borde gälla, att lagren tills vidare såvitt möjligt vidmakthölles genom nyinköp. Vid försäljning av varor till såväl statliga myndigheter som enskilda borde tillämpas de priser, med vilka man hade att r ä k n a vid återköp av ifrågavarande produkter. I vissa fall kunde emellertid försäljning till enskilda till lägre pris, dock lägst självkostnaden, av prispolitiska skäl tänkas ifrågakomma. I den mån man vid försäljning tillämpade priser, som täckte kostnaden för nyförvärv av den försålda varumängden, syntes inga invändningar kunna riktas mot ett medgivande att använda inflytande köpeskillingar för inköp av varor för lagring. Lagringskvantiteten bibehölles därvid oförändrad, och den vid försäljningen realiserade kapitalvinsten tilläte nedskrivning av de nyinköpta varorna till det ursprungliga självkostnadsvärdet. Vid försäljning under dagspriset kunde ett ur finansiell synpunkt tillfredsställande resultat nås, om täckning på driftbudgeten omedelbart anvisades för det belopp, varmed köpeskillingen understege det beräknade dagsvärdet av det försålda varulagret. Riksdagen godkände Kungl. Maj :ts förslag och underströk härvid vikten av att reservlagren så förvaltades, att en i möjligaste mån affärsmässig avveckling av desamma icke äventyrades vid den tidpunkt, då sådan avveckling borde ske. Med stöd av riksdagens beslut bemyndigade Kungl. Maj :t sedermera under kriget, i regel för ett kvartal åt gången, RFN att från de statliga reservlagren efter framställning eller tillstyrkande av någon av försörjningskommissionerna försälja eller utlåna varor till en myckenhet av i regel högst 20 % av den vid vederbörande periods början lagrade kvantiteten av resp. varuslag. Därest större försäljning eller utlåning skulle ifrågakomma, förutsattes att Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt fall inhämtades. I försäljningsmedgivandena föreskrevs bl. a., att försäljningspriset skulle bereda täckning för varans återköp och att ersättning för lagringskostnader finge uttagas, därest omständigheterna så påkallade. Den 20/9 1940 fastställde Kungl. Maj :t vissa regler rörande prissättning av varor, vilka icke kunde återköpas. Dessa inneburo, att försäljning i sådant fall skulle ske till det pris som varan skulle betingat vid återanskaffning vid utgången av mars 1940. Avveke nämnda äteranskaffningspris mera avsevärt från det pris, varmed varan inräknades i gängse kostnadskalkyler för därav framställda produkter, skulle av PKN godkänt kalkylpris tillämpas. Som allmän regel skulle emellertid alltjämt gälla, att RFN:s självkostnadspris icke finge underskridas utan Kungl. Maj:ts medgivande. Efter kriget erhöll RFN i åtskilliga fall Kungl. Maj :ts uppdrag eller med-

921 givande att försälja varor till gällande marknadspris i Sverige, även om detta icke täckte nämndens självkostnad för varorna i fråga. Beträffande läkemedel och annan sjukvårdsmateriel ägde nämnden enligt Kungl. Maj:ts beslut den 21/6 1940 rätt att i samråd med medicinalstyrelsens materielnämnd för tillgodoseende av uppkommande behov utan begränsning försälja eller utlåna dylika varor. Efter kriget erhöll nämnden den 19/9 1945 generellt bemyndigande att efter framställning eller tillstyrkande av LK, IK eller BK ur statens reservförråd utan begränsning försälja även andra varor än läkemedel och sjukvårdsmateriel. Försäljningen av varor frän reservlagren skedde i regel direkt till allmänna institutioner och till producentföretag. I en del fall såldes dock varor, som distribuerades i småposter genom grosshandeln. I prisu t jämnande syfte inrättades under kristiden en rad s. k. clearingkassor, vilka administrerades av den ena eller andra av de centrala kristidsmyndigheterna (se sid. 1108 ff.). RFN omhänderhade skötseln av clearingkassorna för aluminium, acetylsalicylsyra, härdfibrig hampa samt raka rör av smidbart järn och stål. Den statliga lagringsverksamhetens ekonomi. Huvudinnehållet i den i RFN:s verksamhetsberättelse meddelade redogörelsen för nämndens inkomster och kostnader samt det ekonomiska resultatet av verksamheten har återgivits i St. o. F. IX, sid. 194—196, vartill fördenskull hänvisas. Det framgår av redogörelsen, att totalvärdet av utav RFN under åren 1937—48 inköpta utländska och inhemska varor uppgick till 1 266,6 milj. kr., medan värdet av försålda varor utgjorde 1 298,8 milj. kr. Härtill kommo s. k. förmedlingsköp, d. v. s. upphandlingar där RFN endast uppträdde som förmedlare, till ett värde av ca 225 milj. kr. Bokförda värdet av nämndens återstående lager den 30/6 1948, beräknat efter anskaffningsvärdet, var ca 130 milj. kr. Bruttovinsten på verksamheten angives till 197,6 milj. kr., varvid hänsyn även tagits till av Kungl. Maj:t anvisade medel för täckning av vissa förluster på inhemsk ersättningsproduktion. Efter avdrag av administrations- och driftkostnader uppgick nettovinsten till 183,1 milj. kr. Sedan härifrån dragits en summa av 25,4 milj. kr., som jämlikt beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen disponerats för täckning av förluster å nyssnämnda ersättningsproduktion, erhölls en återstående vinst av 157,7 milj. kr. Slutomdöme om verksamheten. I sin berättelse gör RFN härutinnan följande uttalande. »Det från början angivna syftet med RFN:s verksamhet gick i första hand ut på att genom ökad varuinförsel taga hem en del av våra tillgodohavanden i utlandet. Snart nog blev det emellertid alltmer angeläget att 16—216588. I I .

922 trygga landets försörjning vid avspärrning utifrån genom inköp och upplagring av viktiga varor. Det lyckades också nämnden att redan under de första åren av sin verksamhet till landet införskaffa och upplagra rätt så avsevärda kvantiteter dylika varor. Att detta kunde ske berodde till icke ringa del, dels på att nämnden från början fick en smidig organisation med stor handlingsfrihet och dels på att gott samarbete kunde etableras med industrien och handeln samt deras organisationer ävensom med näringslivets företrädare på det hela taget. Då RFN med utgången av juni månad 1948 upphör som självständigt organ och dess verksamhet därefter övertages av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, torde kunna uttalas, att det icke lärer råda tvivel om att den av RFN uppbyggda reservlagringen kom att få en utomordentlig betydelse för upprätthållandet under krisåren av landets näringsliv och folk försörj ning samt för den ekonomiska försvarsberedskapen i övrigt.»

Utrikeshandeln. Åtgärder i samband med krigsutbrottet. När den världspolitiska krisen skärptes på eftersommaren 1939, fann regeringen nödigt att vidtaga vissa beredskapsåtgärder i fråga om utrikeshandeln. Genom kungörelser, vilka utfärdades den 26/8 1939 — alltså redan några dagar före krigsutbrottet — meddelades export- och importförbud för ett antal varor. Befogenheten att medgiva undantag från exportförbuden (exportlicenser) uppdrogs i vad förbuden avsågo jordbruksprodukter samt fodermedel och vissa beredda livsmedel åt statens jordbruksnämnd. För handläggning av licensfrågor i övrigt beträffande såväl export- som importförbud tillsattes en särskild myndighet, statens handelslicensnämnd. Handelslicensnämnden, vilken från början avsetts som ett blott provisoriskt organ, ersattes fr. o. m. den 20/11 1939 av en fastare organiserad myndighet med större personella och administrativa resurser, statens handelskommission (HK). Denna övertog handelslicensnämndcns befogenheter jämte vissa andra, som angåvos i instruktionen den 10/11 1939. Den åt jordbruksnämnden uppdragna licensgivningen beträffande exporten av jordbruksprodukter m. m. överflyttades den 1/12 1939 till statens livsmedelskommission (LK) tillika med licensgivningen för de den 26/8 stadgade importförbuden, vilka uteslutande avsågo vissa livsmedel. I fråga om förnödenhetsartiklar för fartyg och till fartygs utrustning hänförligt gods skulle — i den mån dylika varor underkastats exportförbud — ursprungligen kommerskollegium vara exportlicensmyndighet. Dess uppgift i sådant hänseende övertogs av statens sjöfartsnämnd vid dennas bildande och sedermera av trafikkommissionen (TK). Som licensmyndighet vid importen togs senare även industrikommissionen (IK) i vissa fall i anspråk. Rörande eljest växlingarna i licensgivningsarbetets uppdelning på olika myndigheter se nedan. Handelskommissionen, dess organisation och arbetsuppgifter. Importföreningarna. Beträffande HK:s uppbyggnad och densamma instruktionsenligt tillkommande uppgifter hänvisas till framställningen å sid. 82. I detta sam-

924 manhang må blott tillfogas några detaljer angående verksamheten inom kommissionens olika avdelningar. Kommissionens i 1939 års instruktion först angivna uppgift »att verkställa erforderliga utredningar och avgiva förslag rörande sådana regleringsåtgärder beträffande varuutbytet med utlandet, som må föranledas av handelsöverenskommelser med främmande makter», besörjdes ursprungligen av sekretariatet. Ifrågavarande utredningsarbete var i början icke synnerligen omfattande men tillväxte i samma mån som de av kriget föranledda avtalsförhandlingarna intensifierades och den avtalsmässiga regleringen av varuutbytet blev alltmer detaljerad. Emellertid ställdes under krigsåren ej större krav på en mera självständig verksamhet från HK:s sida i fråga om det handelspolitiska arbetet. Vida mer betydelsefull blev uppgiften under den period som började med den skärpta importregleringen i mars 1947. Vid HK:s omorganisation i början av år 1948 samlades hithörande uppgifter till en särskild utredningsbyrå, vid den förnyade omorganisationen hösten 1948 benämnd utredningsavdelningen, med särskilda sektioner för handelspolitiska ärenden, för importplansärenden, för statistiskt arbete och för allmänna utredningar (rörande import och export, prisförhållanden, valutafrågor m. m.). Intill dess att de valutamässiga synpunkterna från nyssnämnda tidpunkt kommo att dominera arbetet inom HK, var dennas viktigaste uppgift att handha exportlicensgivningen, vartill hörde behandlingen av exportlicensansökningar, utfärdande och förlängning av exportlicenser samt meddelande av offerttillstånd. Importlicensgivningen var till en början av mindre omfattning men växte i betydelse ju flera varor som blevo underkastade importförbud. Till viss del administrerades emellertid importförbuden icke av HK utan av vederbörande försörjningskommission. Sålunda ägde LK att bevilja licenser för flertalet livsmedel och andra varuslag fallande inom denna kommissions verksamhetsområde, medan IK handhade licensgivningen för ett antal industrivaror. Vardera av dessa huvudgrupper av licensärenden behandlades inom HK å en särskild avdelning, varvid importlicensavdelningen även handhade samarbetet i valutafrågor med valutakontoret och clearingnämnden. I nära samverkan med dessa avdelningar arbetade en mindre avdelning för s. k. kompensationsärenden. Tillkomsten av lejdtrafiken i början av år 1941 föranledde upprättandet inom HK av en särskild transportavdelning, vilken bl. a. även fick i uppdrag att handlägga frågor beträffande transporter i samband med handelsförbindelserna med Spanien och Portugal. Behandlingen av de mycket omfattande gåvolicensärendena skedde å HK:s allmänna kontorsavdelning, som i övrigt handhade administrativa och kamerala uppgifter. Transportavdelningen indrogs 1945, sedan lejdtrafiken upphört. I övrigt bestod den ovan skisserade organisationen i huvudsak oförändrad fram till mitten av 1947, då den starka ansvällningen av HK:s verk-

925 samhet i anledning av den skärpta importregleringen nödvändiggjorde en omorganisation av kansliet med växande specialisering på byråer och sektioner etc. HK:s verksamhet för utrikeshandelns reglering krävde nödvändigtvis en nära samverkan med andra krisorgan och med näringslivet. Vid exportlicensgivningen måste sålunda för bedömandet av exportens önskvärdhet i särskilda fall ur försörjningssynpunkt fortgående samarbete upprätthållas med försörjningskommissionerna, LK, IK och BK. I prisspörsmål måste samråd likaledes regelmässigt ske med priskontrollnämnden (PKN). I stor utsträckning plägade HK höra näringsorganisationerna, vilkas hjälp i övrigt anlitades i sådana fall där fråga uppkom om fördelning mellan olika exportörer av begränsade exportkontingenter eller eljest en mera direkt kontakt med exportörerna ansågs önskvärd. Vid handhavandet av importlicensgivningen etablerade kommissionen samarbete med de s. k. i m p o r t f ö r e n i n g a r n a , vilka ofta fingo tjäna som förmedlare mellan kommissionen och de enskilda importörerna. Ändamålet med dessa import- (eller råvaru-) föreningar var att möjliggöra en organiserad samverkan mellan vederbörande krisorgan och företrädare för produktion och handel inom olika varuområden dels i importfrågor, dels i fråga om priskontroll m. m. Vissa importföreningar bildades på initiativ av resp. krismyndigheter redan under krigets första skede, flertalet dock först efter tillkomsten av den s. k. västspärren i april 1940. Särskilt värdefull visade sig föreningarnas medverkan vid organiserandet av lejdtrafiken samt sedermera då fråga blev om att för särskilda varuslag subventionera importen i prisreglerande syfte. Vid utgången av år 1941 hade under medverkan av LK, IK eller BK bildats sammanlagt ett femtiotal importföreningar, delvis genom ombildning av redan existerande branschsammanslutningar; de spände då över ett område som innefattade flertalet ur importsynpunkt betydelsefulla varuslag och till dem voro i regel anslutna de flesta av de handels- och industriföretag, som före kriget normalt handhaft införseln av ifrågakommande varor. I importföreningarnas stadgar angavs mestadels, att vederbörande förening skulle under övervakning och kontroll av viss kommission dels tillhandahålla statliga myndigheter upplysningar rörande varuanskaffningen och distributionen samt därmed sammanhängande förhållanden, dels mellan föreningens medlemmar och utomstående svenska köpmän fördela till landet införda, inom landet anskaffade eller av myndighet till fördelning anvisade varukvantiteter, dels i förekommande fall själv verkställa import och försäljning av varor, dels ock i övrigt handha sådana uppgifter med avseende å varuanskaffningen och distributionen, som kunde komma att anförtros föreningen. Medlemmar i importföreningarna voro dels förut existerande eller nybildade branschsammanslutningar, dels enskilda företag. Man var angelägen att tillse, att berättigade näringsintressen kunde opartiskt tillgodoses inom ramen för resp. föreningars verksamhet. Allmänt gällde, att föreningarna skulle stå öppna för samtliga företag inom vederbörande bransch antingen direkt eller genom en branschsammanslutning. I de

926 fall, då föreningar bildades på grundval av existerande sammanslutningar av mer eller mindre sluten karaktär, öppnades de vid ombildningen till halvofficiella organ även för utomstående. Som villkor för ett företags medlemskap förutsattes i allmänhet, att företaget före kriget normalt handhaft import eller bedrivit verksamhet inom branschen i fråga. I vederbörande förenings styrelse ägde den kommission, under vilken föreningen hörde, i regel rätt att tillsätta ordförande och vice ordförande. Föreningens stadgar godkändes av kommissionen, som ock betingade sig rätt att genom representanter närvara vid styrelse- och föreningssammanträden. I vissa fall reglerades förhållandet mellan kommission och förening genom särskilt avtal dem emellan. Samarbetet med HK och PKN upprätthölls bl. a. därigenom att dessa under förmedling av vederbörande försörjningskommission infordrade yttranden från föreningarna med avseende å licensgivningen och prissättningen. Det nämndes, att bland föreningarnas tilltänkta uppgifter även ingick att de i förekommande fall skulle själva övertaga importen av varor. Så blev dock endast på vissa särskilda varuområden fallet. En särställning intog härutinnan Svenska valsjärns- och rörimportörers förening i så måtto, att den under IK:s och PKN:s överinseende och kontroll tjänstgjorde som verkställare av de svensk-tyska handelsavtalens bestämmelser beträffande järnvaror genom att själv eller genom anslutna föreningar handha import, prisövervakning, statistik m. m. Här må även nämnas Foderintressentföreningen, vilken under de första krigsåren (fram till hösten 1941) enligt avtal med statens jordbruksnämnd, sedermera LK, ägde ensamrätt att importera fodermedel samt att inköpa och försälja under beslag liggande dylika varor. Vidare må erinras om det av statens kolnämnd med Svenska kolimportörers förening 1939 träffade avtal, enligt vilket föreningens medlemmar vid försäljning av stenkol, koks och kolbriketter hade att ställa sig till efterrättelse av staten meddelade föreskrifter, medan staten å sin sida förband sig att ersätta föreningsmedlemmarna härigenom åsamkade förluster. Med avseende på föreningarnas fördelningsuppgifter må framhållas, att de i allmänhet hade sig anförtrott att utarbeta förslag r ö r a n d e fördelning dels av importerade varor och dels av inom landet befintliga lager av beslagtagna varor. Betydelsefullt var det principiella fasthållandet vid att utomstående föreningar och företag härvid skulle erhålla samma rätt till inköp och kvoter som föreningens medlemmar, därest de ställde sig till efterrättelse av föreningen för tilldelning fastställda villkor. Förteckningar å de intill utgången av juni 1942 bildade importföreningarna meddelas i St. o. F. II, bil. 3 (sid. 490) och III, bil. 3 (sid. 501). Efter nämnda tidpunkt tillkommo blott enstaka nya föreningar. 1 Export- och importförbudslagstiftningen och dess tillämpning under krigsåren och tiden närmast därefter. Exportförbuden. Det n ä m n d e s i n l e d n i n g s v i s , a t t r e d a n d e n 26/8 1939, i s a m b a n d m e d a t t v ä r l d s k r i s e n i n t r ä d d e i ett a k u t skede, u t f ä r d a d e s bl. a. en r a d e x p o r t f ö r b u d ( k u n g ö r e l s e n r 5 7 0 ) . D e s s a voro i själva v e r k e t g a n s k a o m f a t t a n d e . De r ö r d e o m k r i n g 350 r u b r i k e r i d e n s t a t i s t i s k a v a r u f ö r t e c k n i n g e n . B l a n d 1 Se i övrigt E. Linder, Importföreningarnas organisation och verksamhet. Förvaltningsrättslig tidskrift 1942, sid. 129.

927 varor, vilka redan från krisens början belades med exportförbud, märkas levande djur, flertalet livsmedel, fodermedel, utsädesfrö, fettämnen och fettråvaror, åtskilliga mineraliska och kemiska ämnen och produkter, mineraloljor, smörjmedel, nöthudar, sulläder, grövre skodon, råkautschuk samt cykel- och bilgummi, spånadsämnen, sytråd, slipmedel, optiska glas, tackjärn och ferrolegeringar, snabbsvarvstål, förtent järnplåt, oarbetad koppar och andra oarbetade oädla metaller än järn, kolelektroder, motorcyklar samt medicinska, kirurgiska och optiska instrument. Under de följande dagarna utökades exportförbudslistan. Så tillkommo den 1/9 förbud mot utförsel av bl. a. stenkol och koks samt halvfabrikat av koppar och liknande metaller och den 3/9 förbud mot utförsel av ytterligare ett stort antal kemiska produkter, hudar, skinn och pälsverk, garn och tågvirke, vissa järn- och metall varor samt elektriska artiklar m. m. De meddelade exportförbuden hade uteslutande till syfte att trygga den inhemska varuförsörjningen och förhindra att landet genom planlös utförsel berövades för dess produktion och förbrukning viktiga förnödenheter. Genom en kungörelse den 8/9 1939 gick man ett steg längre. Förutom att nu förbud tillkommo för ännu ett antal ur försörjningssynpunkt betydelsefulla varor, såsom cement, färgämnen, ytterligare slag av hudar, skinn och pälsverk, kork, vissa vävnader och metallvaror, infördes i förbudslistan ett flertal varor, vilka voro att betrakta som typiska exportartiklar, såsom järnmalm, oarbetade, sågade och hyvlade trävaror, pappersmassa, tidningspapper, verktygsstål samt varmvalsat och kallvalsat järn. Avsikten med sistnämnda förbud var i första hand att möjliggöra en ur handelspolitisk synpunkt önskvärd kontroll över den svenska exporten. Nya förbud tillkommo successivt under de följande månaderna. Sålunda drabbades härav genom kungörelse den 8/12 1939 bl. a. de viktiga varugrupperna maskiner, apparater och elektrisk materiel samt transportmedel. En ytterligare betydande utökning av exportförbudslistan skedde genom kungörelse den 26/4 1940. Nu inbegrepos under förbudet bl. a. glas och glasvaror, åtskilliga slag av järnmanufaktur och gjutgods samt arbeten av celluloid och dylika ämnen. Slutligen tillades genom kungörelse den 31/1 1941 ännu en viktig varugrupp, nämligen papp och papper av alla slag som icke — liksom tidningspapper — tidigare varit exportförbjudna samt vissa pappersfabrikat. Exportförbuden hade nu erhållit den omfattning, att de omslöto varor, vilka ar 1938 representerade ca 95 % av utförselns hela värde. I själva verket var det numera blott relativt fä och delvis mindre betydelsefulla varugrupper som ännu voro fria. Fråga uppstod, om icke — då nu huvuddelen av tulltaxans varurubriker hänförts under exportförbudet — det mest rationella vore att låta förbudet principiellt omfatta samtliga varuslag men medge undantag därifrån genom en särskild frilista. Ett sådant allmänt exportförbud hade förordats av HK i skrivelse till Kungl. Maj :t redan den

928 6/12 1940. Kommissionen pekade härvid på sannolikheten av en alltmer ökad varuknapphet och därav följande behov av att tid efter annan ytterligare utvidga exportförbuden samt framhöll önskvärdheten av bättre kontroll över utförseln av vissa sammansatta varor. Vidare underströks det växande behovet att kontrollera utförseln av varor, som berördes av handelsavtalen. Vid förhandlingar med främmande makter borde det ur handelspolitisk synpunkt vara en fördel, att möjlighet funnes att genom licensgivning kontrollera exporten i dess helhet. Sedan IK och LK i avgivna yttranden givit förslaget sitt stöd, utfärdades den 21/3 1941 kungörelse angående allmänt exportförbud (nr 168) att tillämpas fr. o. m. den 1/4 1941. Vid kungörelsen var fogad en frilista, upptagande några få varor, nämligen fältspat, kvarts, råblock av granit, gnejs och andra hårda stenarter, framkallad film av svensk produktion samt tryckalster av olika slag. Dessa varor uteslötos senare ur frilistan, delvis av handelspolitiska skäl; för tryckalster medgavs dock snart ånyo full utförselfrihet. Exportförbuden voro som regel ej avsedda att vara absoluta, utan undantag kunde medges i form av exportlicens av härtill förordnad myndighet efter prövning ur försörj ningsmässig eller handelspolitisk synpunkt. För de flesta if rågakommande varuslag var från början statens handelslicensnämnd, senare HK, licensmyndighet. Att även andra krismyndigheter för vissa varuslag utrustades med befogenhet som exportlicensgivare har omnämnts å sid. 923. LK:s licensgivning inskränktes i huvudsak till levande djur, kött och fläsk, mjölk och grädde, smör och ost samt djurdelar och animaliskt avfall. Dess befogenhet som licensmyndighet vid export upphörde fr. o. m. den 1/4 1943. Som r i k t l i n j e r v i d l i c e n s g i v n i n g e n angavs, att vid prövningen av exportansökningar skulle beaktas dels att varor av betydelse för landets egen försörjning, beträffande vilka ovisshet kunde anses råda om möjligheterna till förnyelse av befintliga förråd, icke utfördes ur landet, dels ock att utförseln av ur handelspolitisk synpunkt betydelsefulla varor icke toge en omfattning som kunde äventyra landets neutrala inställning. Under tiden intill avspärrningen västerut i april 1940 tillämpades i allmänhet en relativt liberal exportlicensgivning. Principerna för bedömningen voro dock helt naturligt växlande för olika varugrupper. För grupperna fett och oljor av animaliskt eller vegetabiliskt ursprung, fodermedel, garvämnesextrakter, särskilt sådana av utländska råvaror, gödselmedel, hudar och skinn (särskilt grövre) ävensom arbeten därav samt kautschuk och kautschukarbeten medgåvos licenser i allmänhet endast i mycket inskränkt omfattning. I fråga om gruppen spånadsämnen samt arbeten därav blev utförseln kraftigt beskuren. Vad angår garn och vävnader beviljades dock, i den mån råvarutillgången så ansågs medgiva, licenser för fullgörande av leveranser till övriga nordiska länder, såvida leveranserna grundade sig på order som erhållits före krigsutbrottet.

929 Knappheten på bomullsgarn medförde, att licensgivningen härför måste göras särskilt restriktiv. Utförseln av j ä r n och stål, med undantag för handelsjärn och skrot, kunde i stort sett fortgå i normal omfattning, medan däremot utförseln av andra metaller, särskilt koppar samt hel- och halvfabrikat därav, starkt beskars. Västspärrens tillkomst medförde, att licensgivningen under den därpå följande tiden kom att på ett helt annat sätt än förut domineras av strävanden att säkerställa den inhemska försörjningen med för näringslivet och det svenska försvaret behövliga varor. Den omständigheten att tillförseln av ett antal för den svenska industrien livsviktiga råvaror och halvfabrikat nu helt avstängdes fick till omedelbar följd, att ett stort antal utelöpande exportlicenser, avseende varor beträffande vilka det framtida försörjningsläget syntes komma att försämras, återkallades för förnyad prövning. Så blev särskilt fallet i fråga om licenser för kemiska produkter, läkemedel, lädervaror, standardvaror av kautschuk, legeringsmetaller, j ä r n och stål samt andra oädla metaller ävensom arbeten därav. Ett antal sålunda indragna licenser blevo dock sedermera återupplivade. Den svenska krigsindustriens varubehov förorsakade en åtstramning även i fråga om licensgivningen för varor, som normalt äro att betrakta som naturliga svenska exportvaror, såsom metallbearbetningsmaskiner och åtskilliga andra slag av maskiner och maskingods. I viss utsträckning började å andra sidan, bl. a. just beträffande maskingruppen, meddelas generella licenser, gällande för viss tidsperiod. För träförädlingsindustriernas produkter — bearbetade trävaror, pappersmassa och papper — medförde det nya läget visserligen icke någon förändring i licensgivningspraxis. Avspärrningen, vilken drabbade de naturliga exportvägarna västerut och ytterligare intensifierades genom Belgiens och Nederländernas indragande i kriget, gjorde emellertid, att exporten av nämnda varor i stor utsträckning avstannade oberoende av licensgivningen. De enda mera betydande exportvägar, som härefter stodo öppna till de transoceana marknaderna, gingo över Tyskland, Italien och Jugoslavien. Särskilt maskinindustriens samt den s. k. Eskilstunaindustriens alster kunde utnyttja dessa vägar. Den svenska exportnäringens övriga stora stapelvaror, såsom trävaror, cellulosa, papper och malm, kunde av naturliga skäl icke begagna sig av dessa utfartsvägar, varför för dessa varor endast den tyska marknaden och i fråga om cellulosa den italienska stodo öppna. På Finland, de baltiska staterna samt Schweiz kunde vidare en viss svensk export försiggå, varjämte handeln med Norge och Danmark småningom åter kom i gång i viss utsträckning. Allt eftersom Sveriges handelsutbyte med utlandet kom att normeras genom handelsavtal med särskilda främmande länder och däri stipulerade import- och exportkvoter, blev självklart exportlicenseringens uppgift i

930 mån härav begränsad till kontroll över att gjorda åtaganden vunno efterföljd. Importförbuden. Samtidigt med de första exportförbuden meddelades även vissa importförbud (kungörelse 26/8 1939, nr 571). Dessa gällde kaffe, te, kakaobönor och kakaopulver samt vissa kryddor. Avsikten med dessa importförbud var knappast att försvåra eller minska tillförseln av ifrågavarande varor utan att möjliggöra en reglering av deras fördelning i fråga om såväl direkt förtullade varor som ifrån frihamnar och tullnederlag uttagna partier. Licensgivningen, som i början utövades av handelslicensnämnden, övertogs sedan av LK. Importförbud utfärdades den 15/9 1939 i regleringssyfte jämväl för stenkol, koks och kolbriketter. Licensmyndighet blev här statens kolnämnd. I detta sammanhang må nämnas, att under åren före kriget ett flertal jordbruksprodukter samt fodermedel och vissa beredda livsmedel såsom ett led i den tillämpade stödpolitiken på jordbruksområdet underkastats importreglering på sådant sätt, att rätten till import gjorts beroende av tillstånd av statlig myndighet. Dessa regleringsföreskrifter, vilka tid efter annan förlängts, fortforo att gälla även under kriget. De viktigaste av de varor det här gällde voro mjölk och mejeriprodukter, slaktdjur, kött och fläsk, ägg, vete och råg och därav beredda produkter (mjöl, gryn och bröd m. m.), havre, majs och vissa andra fodermedel, havregryn och havremjöl samt socker (statligt importmonopol). Licensmyndighet beträffande dessa varor var vid krigets början statens jordbruksnämnd; den efterträddes här liksom i övrigt av LK efter dennas inrättande. Vad socker beträffar var rätten till import uppdragen åt Svenska Sockerfabriks AB. Importen av spannmål och spannmålsprodukter centraliserades till Svenska Spannmåls AB, importen av fodermedel till Foderintressentföreningen, sedermera till spannmålsbolaget o. s. v. Av särskilda skäl gällde även importförbud å hästar och vallväxtfrö. Under hösten 1939 och de första månaderna av 1940 fortgick den svenska importen förhållandevis obehindrat. Det växande importöverskottet i handelsbalansen jämte vissa andra av det rådande kristillståndet föranledda förhållanden medförde emellertid, att den svenska valutareserven blev starkt ansträngd. Det kom därför att framstå som angeläget att i möjligaste mån reservera de svenska valutatillgångarna för införsel av för den inhemska försörjningen och framför allt för försvaret nödvändiga varor. Ett steg i sådan riktning innebar den kungörelse (nr 161), som den 21/3 1940 utfärdades angående importförbud å vissa varor. Förbuden, som trädde i kraft den 27/3, omfattade huvudsakligen sådana importvaror som i rådande läge måste betraktas som umbärliga, såsom vissa levande växter, blommor, rötter, frukter och bär, vissa kolonialvaror samt livsmedel och produkter av livsmedelsindustrien av mera lyxbetonad karaktär, fotografiutensilier, kosmetiska medel, handskar av skinn, pälsverk samt arbeten därav, vissa tryckalster, arbeten av spånadsämnen, huvudsakligen sådana

931 innehållande silke, arbeten av ädel metall, radiomottagningsapparater och delar därtill, grammofoner, väskor, bijouterivaror och leksaker m. m. Av de varuslag, som sålunda belades med importförbud, skedde år 1938 import till ett värde av omkring 128 milj. kr., vilket utgjorde omkring 6 7o av totalinförseln samma år. Redan vid importförbudens ikraftträdande meddelade HK i ett cirkulär, att beträffande ett antal uppräknade importförbjudna varuslag licenser kunde påräknas i viss utsträckning. Avsikten var att efter undersökning rörande det inhemska behovet av nämnda och eventuellt andra importförbjudna varor samt efter förhandlingar med vissa större leverantörländer fastställa närmare riktlinjer för importlicensgivningen. De i april och maj inträffade politiska händelserna, vilka medförde en totalavspärrning av införseln från ett stort antal länder, föranledde emellertid kommissionen att tills vidare icke fastställa dylika riktlinjer. I verkligheten kom licensgivningen att i stort sett inskränkas till varupartier, beträffande vilka köpeavtal ingåtts före importförbudens ikraftträdande. Genom denna licensgivning ville man förhindra, att en importör som i allmänhet icke kunde anses lagligen befriad från att fullgöra ingånget köpeavtal skulle på grund av importförbud för varan i fråga åsamkas ekonomisk förlust till följd av dylika äldre avtal. Därutöver lämnades licenser för mindre kvantiter — motsvarande en å två månaders normal import — av flertalet av de ovannämnda varor, för vilka licenser i viss utsträckning ställts i utsikt. Vid sidan av de sistberörda importförbuden, vilka hade en övervägande valutapolitisk motivering och där alltså det importbegränsande syftet var Jordbruksvaror och livsmedel. 1940 april Konstgödsel aug. Matärter 1941 jan. Sill, färsk, saltad eller kryddad Oljehaltiga frön och fr Likter Animaliska och vegetabiliska oljor och fetter mars Matbönor maj Vissa slag av saltad, kryddad eller torkad fisk 1942 febr. Honung mars Fisk alla slag 1943 jan. Tarmar febr. Russin mars Mandel m. m. Vitkål

Industrivaror och bränslen m. m. 1941 maj Brandslang juni Bly och zink juli Vissa slag av läder och skinn Bensol, toluol m. m. nov. Smörjoljor dec. Fisknät 1942 jan. Tvål och såpa samt fetthalt. t v ä t t - och rengöringsmedel mars Konsthartser m. m. aug. Celluloid m. m. Kolofonium 1943 mars Borsyra, borax Vissa prod, av lin och hampa april Grafltdeglar Silver (oarbetat och halvfabrikat) maj Elastiska band och snören juni Vissa cellullvävnader dec. Gummitråd 1944 juni Silkesstrumpor Nickel (oarbetat och halvfabrikat) okt. Salicylsyra m. m. nov. Gipssten och gips dec. Muffrör av gjutjärn 1945 maj Mineraloljor juli Aluminium m. m. Viss kinematografisk film

932 huvudsaken, lades nya varuslag under importförbud, i fråga om vilka åtgärderna förestavades av försörjningspolitiska skäl och ingingo som led i de tillämpade handels- och förbrukningsregleringarna. Sådana förbud, vilka i allmänhet icke åsyftade varornas utestängande utan endast att bringa importen under kontroll, tillkommo tid efter annan ända till krigets slut. Förteckningen å sid. 931, vilken summariskt upptar de viktigaste av här ifrågavarande varor, ger en översikt över utvecklingen på detta område. Licensmyndighet för här uppräknade varuslag var beträffande jordbruksvaror och livsmedel i allmänhet LK, beträffande industrivaror i vissa fall IK, eljest HK, beträffande mineraloljor BK. Efter krigets upphörande, då världsmarknaden åter började öppnas för svensk utrikeshandel, kommo importregleringsfrågorna att bedömas ur delvis nya synpunkter. Det ändrade världshandelsläget innebar emellertid icke att regleringsåtgärderna utan vidare undanröjdes. En tämligen omfattande övervakning av importen befanns fortfarande önskvärd av försörjningsmässiga skäl. Vid sidan härav gjorde sig alltjämt prispolitiska och valutapolitiska hänsyn gällande. En viktig faktor att räkna med var vidare de västallierade makternas alltjämt upprätthållna kontroll över den internationella fördelningen av ett flertal viktiga varor, vilka betraktades som knappa, s. k. reserved commodities (se sid. 944). Härvidlag hade Sverige efter förhandlingar tillförsäkrats vissa begränsade varumängder, s. k. baskvoter. En förutsättning för tillämpningen var att kontroll utövades över att importen av ifrågavarande varor icke översteg de medgivna kvantiteterna. De varor det här gällde innefattades delvis i redan bestående importförbud, men ett stort antal nya importförbud måste av nämnda skäl införas, såsom i fråga om vissa konstgödningsämnen och kemikalier, malmer, metaller samt vissa transportmedel, textilvaror, hudar och garvämnen. Sveriges medlemskap av den internationella sjöfartspoolen (se sid. 1009) fordrade jämväl en noggrann överblick över importen åtminstone av mera tonnagekrävande varor för fullföljande av utav poolen godkända planer för import till vårt land. Av sådan anledning befanns importförbud påkallat för bl. a. färsk frukt samt vissa tyngre kemikalier, såsom soda och glaubersalt. Å andra sidan syntes tiden vara inne att upphäva en rad tidigare importförbud. Av ovannämnda skäl — förutom av önskan att åt importförbudsbestämmelserna giva en mera enhetlig och konsekvent utformning — utfärdades den 31/7 1945 två kungörelser (nr 582 och 583) avseende reglering av införseln dels av industrivaror och handelsvaror i allmänhet, dels av vissa livsmedel m. m. Härigenom upphävdes flertalet av de tidigare under krigsåren utfärdade importförbuds- och importregleringsförfattningarna. Däremot kvarstodo orubbade de mestadels äldre importförfattningar som ägde samband med den s. k. jordbruksregleringen. Licensgivningen beträffande huvudparten av de nya importförbuden uppdrogs åt HK, vilken nu även

933 fick övertaga de flesta av de tidigare av IK administrerade förbuden. LK blev licensmyndighet beträffande de varor som tillhörde dess verksamhetsområde. BK bibehölls som licensmyndighet för flytande bränslen, IK för smörjoljor och gjutjärnsrör. Redan under hösten 1945 avfördes en del varor från förteckningen över reserved commodities. Som följd härav reviderades successivt de till importförbudskungörelserna fogade varulistorna, varvid antalet importreglerade varor rätt väsentligt nedbragtes, särskilt vad angick industriella råvaror och halvfabrikat. Från början av 1946 bortföll importregleringen för smörjoljor. Den sålunda påbörjade utmönstringen av importförbuden fortsattes under förra hälften av 1946. En betydande del av införseln hade sålunda frigivits, när mot slutet av år 1946 fråga på allvar upptogs om att på grund av den försämrade valutaställningen — framkallad av ett starkt växande importöverskott — som skyddsmedel mot fortsatta valutaförluster tillgripa en ny omfattande reglering av importen, övervägandena i frågan ledde till beslut om införande fr. o. m. den 15/3 1947 av allmänt importförbud för att möjliggöra den begränsning av importen i olika hänseenden, som situationen syntes kräva. Därvid inleddes en ny period i historien om den svenska utrikeshandelns reglering. Indirekt ledde den nya regleringen givetvis sitt ursprung från krigstidens händelser och förhållanden, men de omedelbara och påtagliga skäl som framtvingade densamma och som gåvo den en så vidsträckt omfattning och en så genomgripande innebörd lågo i efterkrigsförhållanden som utvecklats under inflytande av den då förda ekonomiska politiken. En kortfattad översikt av den nya importregleringen fram till början av år 1950 lämnas i ett efterföljande avsnitt. Handels- och betalningsöverenskommelser med främmande länder under krigsåren. När det gällde att uppdraga riktlinjer för den svenska handelspolitiken efter krigsutbrottet 1939, kunde de svenska statsmakterna hämta lärdom av erfarenheterna från förra världskriget. År 1914 hade man ännu ansett sig kunna hävda den ståndpunkten, att utrikeshandeln även i krigstid var en den enskilde inedborgarens angelägenhet, för vilken regeringen i princip icke var ansvarig. I enlighet med en sådan allmänt liberal uppfattning hade den svenska regeringen den gången först på ett mera framskridet stadium av kriget funnit sig av omständigheterna tvingad att genomföra en statlig reglering av utrikeshandeln; och först mot krigets slut efter en serie kriser i Sveriges förbindelser med västmakterna fann regeringen lämpligt att genom överenskommelser med dessa söka säkerställa tillförseln över haven med för landets försörjning nödvändiga varor. Efter den svängning i uppfattningen som sålunda skett redan under förra kriget och efter den övertygelse som i fortsättningen stadgat sig an-

934 gående innebörden av och målet för en neutral handelspolitik var det helt naturligt, att regeringen redan vid det nya krigets början målmedvetet utgick från ett statsmakterna åvilande ansvar för utrikeshandelns upprätthållande och nödvändigheten av regeringskontroll härutinnan. Så tillkommo i samband med krigsutbrottet de första svenska export- och importförbuden, vilka snart följdes av flera. Följdriktigt var ock, att regeringen skyndsamt upptog förhandlingar om ordnande av de handelspolitiska förhållandena såväl i London som i Berlin i syfte att skapa avtalsmässiga förutsättningar för upprätthållande av normal handel med båda de krigförande maktgrupperna i all den utsträckning som hänsynen till det egna folkhushållet tillät. Från tysk sida hävdades redan från början, att de neutrala staterna vore ej blott berättigade utan även förpliktade att söka sålunda vidmakthålla sina handelsförbindelser åt båda hållen, och det lyckades även att gentemot Storbritannien få samma grundsats erkänd. Förhandlingarna ledde i december 1939 pä båda hållen till positiva resultat, i det att dels ett svensk-brittiskt krigshandelsavtal ingicks, dels också en uppgörelse träffades med Tyskland angående den svensk-tyska handeln under år 1940. Därmed hade en grundprincip för den handelspolitik fastslagits, vilken den svenska regeringen i fortsättningen kom att följa, nämligen att ä ena sidan söka med Storbritannien och dess allierade få fastställd en allmän ram för Sveriges handel på kontinenten mot utfästelser om viss varutillförsel västerifrån jämte lättnader i den brittiska kontrabandskontrollen och å andra sidan vinna en reglering av det svensk-tyska och det svensk-kontinentala varuutbytet inom den sålunda uppdragna ramen på ett ur svensk synpunkt så tillfredsställande sätt som möjligt. Genom det protokoll och de deklarationer, som den 7/12 1939 växlades i London med brittiska regeringen (det s. k. svensk-brittiska krigshandelsavtalet), klarlade svenska regeringen den handelspolitik den ämnade föra gent emot den europeiska kontinenten. Svensk export skulle — med undantag för åtskilliga uppräknade varor — principiellt medges till samtliga krigförande länder i normal omfattning (vilket angavs motsvara utförselkvantiteterna under år 1938); beträffande vissa varor (huvudsakligen skogsindustriernas produkter) skulle t. o. m. större export kunna äga rum, där detta påkallades ur handelsbalanssynpunkt. Större frihet förbehöll sig Sverige i varuutbytet med de skandinaviska länderna och Finland. Beträffande omfattningen av den import som ur blockadsynpunkt kunde medges Sverige förband sig brittiska regeringen att icke resa otillbörliga hinder för den svenska importen från transoceana länder, i den mån denna fölle inom gränserna för normal svensk handel och vore erforderlig för normala svenska behov. Även här skulle handelsutbytet under år 1938 tjäna som norm. Uttryckligt förbehåll gjordes dock för brittiska regeringens rättigheter såsom krigförande makt, d. v. s. med hänsyn till fullföljandet av blockadpolitiken. (Se vidare härom sid. 979.) Som ett organ

935 för fortsatt kontakt på det handelspolitiska området mellan de två länderna tillsattes en blandad regeringskommission (Joint Standing Commission), vilken skulle sammanträda ömsevis i London och Stockholm. Ur brittisk synpunkt torde avtalet haft betydelse framför allt därigenom att det utgjorde förutsättning för upplåtande av visst svenskt tonnage till de allierade, överenskommelse härom slöts genom ett särskilt sjöfartsavtal (se sid. 986). Tack vare vissa under hösten 1939 med brittiska myndigheter träffade preliminära uppgörelser samt de i själva krigshandelsavtalet lämnade medgivandena bereddes Sverige möjligheter att under de sju första månaderna efter krigsutbrottet västerifrån införa avsevärda kvantiteter försörjningsviktiga varor, varigenom ett relativt gott utgångsläge vanns för den följande tidens reglerade hushållning. Den med Tyskland den 22/12 1939 — med vederbörlig hänsyn tagen till utfästelserna i det svensk-brittiska avtalet — ingångna överenskommelsen avsåg att i stora drag fixera handelsutbytet mellan de två länderna för ett år framåt. Den innebar väsentligen en av det nya läget motiverad utbyggnad av den genom tidigare avtal på clearingbasis upprättade ordningen för reglering av handels- och betalningsförhållandena med tillagda åtaganden i fråga om ömsesidiga varuleveranser under år 1940. Tyskland utfäste sig att medge leveranser framför allt av stenkol och koks till ganska betydande kvantiteter (resp. 3 och 1,5 milj. ton) samt vidare av valsverksprodukter (300 000 ton), kokstackjärn (75 000 ton) och vissa viktiga kemikalier, såsom kali, glaubersalt, koksalt, soda och flytande klor. Utfästelsen i fråga om kolbränsle förutsatte medverkan från svensk sida genom tillhandahållande i viss utsträckning av järnvägsvagnar. De svenska leveransåtagandena innefattade principiellt medgivande om utförseltillstånd intill kvantiteter motsvarande 1938 års svenska utförsel till Tyskland, Tjeckoslovakien och Polen. Förbehåll gjordes för en del varuslag, där en så omfattande utförsel ej var möjlig med hänsyn till Sveriges försörjningsläge — så framför allt på livsmedelsområdet — medan däremot i vissa fall utfästelser skedde om större varukvantiteter. Beträffande trävaror och pappersmassa skulle obehindrad utförsel kunna äga rum. Av särskild betydelse var ett i anslutning till avtalet träffat arrangemang för ömsesidig bindning av priserna å vissa viktigare varuslag, den s. k. prisvågen. Svenska järnmalmsleveranser ställdes i prishänseende mot tyska leveranser av stenkol och koks samt handelsjärn; man utgick därvid från ett bibehållande i huvudsak av fob-priserna på nivån före den 1/9 1939. Om det ena ledet i prisrelationen rubbades genom prishöjningar, skulle motsvarande modifikation ske i det andra ledets priser. Som permanent organ för behandling av handelsavtalsfrågor mellan Sverige och Tyskland tillsattes i vardera landet en regeringskommission, en anordning som visade sig vara av stor betydelse för underlättande av

936 fortsatta förhandlingar genom de värdefulla personliga kontakter som härmed skapades och vidmakthöllos. I stort sett kunde Sveriges utrikeshandel upprätthållas ganska väl under de första krigsmånaderna, och tack vare de vid årsskiftet 1939/40 träffade handelsavtalen med de krigförande huvudmakterna syntes, trots mångahanda av krigsläget vållade hinder, förutsättningar finnas för fortsatt handelsutbyte i nöjaktig omfattning med länder i skilda väderstreck. Emellertid förändrades läget radikalt genom händelserna den 9 april 1940. Vad den då upprättade minspärren mellan södra Norge och Jylland betydde för vår sjöfart beskrives närmare å sid. 987. Med avseende på utrikeshandeln innebar det nya läget, att tills vidare allt handelsutbyte upphörde med Storbritannien och väsentligen även med de transoceana länderna. Ockupationen av Danmark och Norge medförde till en början avbrott i handelsförbindelserna även med dessa länder och genom krigshändelserna i maj avskuros förbindelserna jämväl med Nederländerna och Belgien. Italiens inträde i kriget stängde ytterligare en utfallsport för svensk export. Sveriges utrikeshandel hade som följd av dessa slag i slag följande händelser avstängts från marknader, vilka år 1938 representerade över 70 % av utrikeshandelns totalvärde och vilka normalt dels turnerat oss med en mängd för landet livsviktiga förnödenheter, dels tjänat som huvudsakliga avsättningsområden för våra förnämsta exportvaror. Som huvudmål för den svenska handelspolitiken uppställde sig under sådana förhållanden å ena sidan att söka uppnå lättnader i västspärren, å andra sidan att vidga handelsutbytet över Östersjön. I förra hänseendet kröntes ansträngningarna i början ej av framgång men ledde slutligen till upprättande fr. o. m. år 1941 av den på medgivanden från båda de krigförande parternas sida vilande s. k. lejdtrafiken, vilken med vissa avbrott kunde hållas gående ända till krigets slut. (Se härom sid. 957 samt 991 ff.) I senare hänseendet nåddes snabbare resultat. Vägen gick här över ett fortsatt utbyggande av handelsförbindelserna ined Tyskland, vår traditionellt främste handelspartner. Som följd av de inträdda ändrade förhållandena upptogos skyndsamt nya förhandlingar mellan de svenska och tyska regeringskommissionerna. Dessa ledde till avslutande av tvenne tilläggsavtal till det ursprungliga handelsavtalet, daterade den 12/6 och den 10/7 1940. Därvid preciserades närmare Tysklands åtaganden beträffande utförsel av kol och koks. Kontingenterna härav utökades till 4 milj. ton för stenkol och 1.7 milj. ton för koks för hela året 1940, dock med förhöjning av priserna för tilläggskvantiteterna. Avtalen innehöllo ock bestämmelser angående tyska leveranser av kemikalier, läkemedel, cellull m. m. I fråga om den svenska utförseln bestämdes, att 1938 års utförselkvantiteter ej längre skulle vara principiellt normgivande utan i stället leveranser medges, som stodo i överensstämmelse med Sveriges försörjningsläge, varvid i vissa fall höjda kvantiteter

937 ifrågakommo. Tyskland åtog sig att från Sverige under återstoden av år 1940 införa vissa kvantiteter pappersmassa, papper och trävaror m. m. Andra svenska exportvaror som nämndes voro bl. a. träkolstackjärn, blyoch zinkmalm, kullager, stenkolstjära och flytande harts. Exporten av de nämnda malmerna gjordes beroende av återinförsel av vissa kvantiteter bly och zink. Handelsrelationerna mellan Sverige och Tyskland reglerades i fortsättningen genom nya avtal för ett kalenderår i sänder. I dessa avtal fastställdes liksom i de föregående i stora drag omfattningen av importen och exporten till och från de båda länderna. Därjämte innehöllo avtalen bestämmelser rörande prisberäkningen samt rörande betalningsförhållandena, inkluderande även frågor rörande amorteringar och räntebetalningar för äldre svenska finansiella fordringar. I handelsavtalet för 1941 tillerkändes Sverige i fråga om stenkol och koks samma importkontingenter som för 1940, nämligen 4 resp. 1.7 milj. ton. Sverige var dåmera för sin kolbränsleförsörjning helt hänvisat till tillförseln från Tyskland, och de kvantiteter som härigenom kommo landet till godo utgjorde den fasta grund, på vilken bränsleförsörjningsplanerna baserades. Kontingenter fastställdes för valsverksprodukter till 300 000 ton och för kokstackjärn till 60 000 ton förutom restkvantiteter från föregående år. Utfästelse lämnades vidare för bl. a. ca 400 000 ton kemikalier samt ganska betydande kvantiteter cellull jämte vissa mängder cellullgarn, sytråd och konstsilke. I fråga om den svenska exporten till Tyskland förklarades från svensk sida, att exportlicenser komme att lämnas i den utsträckning som hänsyn till den svenska folkförsörjningen medgåve. Beträffande bl. a. bly- och zinkmalm, träkolstackjärn, järn- och stålvaror och ferrolegeringar fastställdes särskilda kontingenter. Järnmalmsexporten beräknades komma att upprätthållas på ungefär normal nivå. Särskild tysk valutatilldelning bestämdes för införsel av vissa viktigare svenska stapelvaror (trävaror, pappersmassa och papper). Närmare överenskommelser träffades senare inom avtalsramen angående kvantiteter och prisvillkor för dessa leveranser. I prishänseende upprätthölls i 1941 års avtal principiellt den förut omnämnda s. k. prisvågen. De överenskommelser, som följde angående den svensk-tyska handeln för åren 1942 och 1943, åsyftade i stort sett ett bibehållande av varuutbytet vid ungefär samma omfång som under 1941. På grund av leveranssvårigheter, som uppkommo i Tyskland till följd av de ökade krigsansträngningarna, visade sig emellertid redan år 1941 och än mer under 1942 svårt att upprätthålla balans i den svensk-tyska clearingen. I anledning härav framställda tyska önskemål om kredit för svenska leveranser tillmötesgingos så till vida, att man från svensk sida utfäste sig att i viss utsträckning lämna statlig garanti för sådana kom17—216588. I I .

938 mersiella krediter som enskilda exportörer kunde vara villiga att medge. Denna kreditgaranti ordnades genom statens exportkreditnämnd. Totalt torde de på sådana villkor lämnade krediterna ha uppgått till omkring 120 milj. kr. Slutamortering härav skedde under 1944. Vid överläggningarna med Tyskland angående handelsutbytet för 1943 uttalades från svensk sida önskemål om att prisavtal såvitt möjligt skulle träffas även beträffande andra i det ömsesidiga varuutbytet ingående produkter än järnmalm, stenkol och koks samt handelsjärn. Det förutsattes därvid, att ett sådant kompletterande prisavtal icke skulle konstrueras som en prisvåg utan i stället få karaktären av på bred bas genomfört prisstopp. I den härom i februari 1943 slutna överenskommelsen, vilken jämte tidigare avtalade prisbindningar berörde den övervägande delen av det svensktyska varuutbytet, utgick man från grundsatsen om bibehållande under år 1943 av de priser, som å ömse sidor voro gällande den 31/10 1942. Överenskommelsen utgjorde från svensk sida ett led i den från nämnda tid mera målmedvetet bedrivna prisstabiliseringspolitiken. Som följd av Förenta staternas inträde i kriget och i samband därmed från allierad sida vidtagna åtgärder för utvidgad kontroll av de transoceana ländernas tillgångar å viktiga livsmedel och industriråvaror ni. m. visade det sig efter hand önskvärt att söka uppnå en utbyggnad av 1939 års s v e n s k - b r i t t i s k a krigshandelsavtal. Förhandlingar fördes härom under hösten 1942. Dessa rörde sig särskilt om det av de brittiska myndigheterna praktiserade kontingenteringssystemet för lejdtrafiken, vilket i sin tillämpning beredde växande svårigheter för tillförseln till Sverige av försörjningsviktiga varor. En provisorisk uppgörelse skedde av innebörd, att de svenska importönskemålen skulle prövas av de allierade med hänsyn tagen till dessas eget försörjningsläge och tillgången på resp. varor. Inom ramen för de tidigare som norm för lej dimporten från brittisk sida godkända s. k. navicertkvoterna skulle fastställas särskilda s. k. baskvoter (basic rations) för den svenska importen. I motsats mot vad som gällt för navicertkvoterna skulle vissa garantier givas för att baskvoterna verkligen kunde utnyttjas i praktiken. För att vinna ökad kännedom om den svenska utrikeshandelns struktur och inriktning anlände i början av år 1943 till Stockholm en delegation, bestående av representanter för de amerikanska och brittiska krigshandelsmyndigheterna, vilken noggrant informerade sig om Sveriges ekonomiska läge och försörjningsmöjligheter. Delegationens rapport tjänade som utgångspunkt för de fortsatta svensk-brittisk-amerikanska förhandlingar, som i maj 1943 upptogos i London i avsikt att vinna en mera bestämd reglering av de svävande frågorna. Med de allierade kraven i avseende på importfrågorna sammankopplades även krav på avveckling av den tyska transiteringen av krigsmateriel och permittenter genom Sverige, varigenom förhandlingarna fingo en starkt politisk betoning. Sedan sistnämnda fråga

939 bragts ur världen genom det svenska beslutet om upphävande av transiteringstrafiken i augusti 1943, utväxlades ömsesidiga deklarationer den 23/9 1943. I den svenska deklarationen preciserades de riktlinjer som svenska regeringen avsåg att under återstoden av 1943 samt under år 1944 följa i sin handelspolitik i förhållande till Tyskland och med Tyskland förbundna eller av detta land ockuperade länder. Härvid förutsågs såväl en allmän nedskärning av exporten till länder under tysk kontroll som en minskning av utförseln av vissa särskilt känsliga varuslag, däribland järnmalm och kullager. De brittiska och amerikanska deklarationerna innefattade utfästelser, som åsyftade att tillförsäkra Sverige import västerifrån av för dess försörjning viktiga varor. I övrigt bekräftades, att 1939 års svenskbrittiska krigshandelsavtal alltjämt var i kraft; därjämte överenskoms, att den blandade svensk-brittiska Joint Standing Commission skulle utvidgas till en svensk-brittisk-amerikansk sådan med avläggare i alla tre ländernas huvudstäder. överhuvud var emellertid den svenska lej dimporten föremål för rätt utpräglad misstro från amerikansk sida, då man där ansåg att varje tillskott till förbättring av Sveriges försörjningsläge kunde bidraga till stärkande av Tysklands krigspotential. Även den med lejdfartyg bedrivna exporten var för amerikanarna en nagel i ögat på den grund att den enligt tyska krav måste begränsas till länder som icke brutit med Tyskland, varigenom Förenta staternas möjligheter att öva påtryckning på dessa länder minskades. Denna amerikanska inställning nödgade Sverige bl. a. att vidtaga vissa restriktioner beträffande exporten till Argentina. Brittisk-amerikanska fordringar på upphörande av den svenska kullagerexporten till Tyskland, vilken dock av de allierade godtagits i 1943 års deklaration, ledde till en privat uppgörelse med AB Svenska Kullagerfabriken, varigenom en för båda parterna godtagbar lösning av detta spörsmål uppnåddes. Vid uppgörandet av avtalet med Tyskland för år 1944 var Sverige, som framgår av det sagda, genom 1943 års överenskommelse med västmakterna delvis bundet i sin handlingsfrihet. Det avtal, som efter långvariga förhandlingar åvägabragtes, innefattade en icke oväsentlig reduktion av de svenska leveranserna på områden som varit föremål för särskilt intresse från båda de krigförande parterna. De tyska leveransåtagandena beskuros jämväl på åtskilliga punkter. Viktigast var, att kvoten för stenkol och koks i jämförelse med närmast föregående år reducerades med ca 1 milj. ton (från 5 till 4 milj. ton). Avtalet för 1944 var det sista av här ifrågavarande slag som slöts mellan Sverige och Tyskland. Redan under hösten 1944 började handelsutbytet mellan de två länderna som följd av det då inträdda krigsläget att väsentligt inskränkas. Härtill medverkade ock krigsförsäkringsnämndens beslut i augusti att upphöra med krigsförsäkring av fartyg i trafik på tyska ham-

940 nar ävensom det något senare utfärdade förbudet för utländska fartyg att befara svenskt territorialvatten i Bottenhavet och Östersjön. Från början av år 1945 avstannade den svenska exporten till Tyskland helt och även importen därifrån minskades efter hand till en obetydlighet. Efter Tysklands kapitulation i maj 1945 förekom icke någon import därifrån. Vid årsskiftet 1944/45 upphörde den år 1943 träffade krigshandelsuppgörelsen angående bl. a. importen västerifrån att gälla. Efter förnyade förhandlingar blev överenskommelsen emellertid förlängd tills vidare. Den 6/3 1945 slöts därjämte med Storbritannien ett avtal, vilket närmast avsåg att reglera betalningsförhållandena mellan Sverige och sterlingområdet. Vid avtalet voro fogade varulistor, i vilka angåvos de kvantiteter av olika varuslag, vartill den svensk-brittiska handeln uppskattades komma att uppgå under en tolvmånadersperiod efter krigets slut i Europa. Såsom en komplettering av det svensk-ty r ska avtalssystemet träffades under sommaren och hösten 1940 arrangemang och överenskommelser för att möjliggöra återupptagandet av det ekonomiska samarbetet med de av Tyskland ockuperade skandinaviska grannländerna samt Nederländerna och Belgien. Med Norge avslöts ett varuutbytesavtal den 5/7 1940, följt-av en särskild betalningsöverenskommelse. Den sistnämnda hade formen av ett avtal mellan Sveriges riksbank och Norges bank, varigenom anordningar träffades om ömsesidiga betalningar på clearingbas. Varuutbytet bestämdes efter överläggningar inom de svensk-tyska regeringskommissionerna skola äga r u m i anslutning till uppgjorda varulistor intill vissa fastställda belopp. Nya clearingavtal träffades sedermera mellan de båda centralbankerna, vilka avtal jämväl innefattade överenskommelser om reglering av svenska finansiella fordringar i Norge. Varuutbytet reglerades tid efter annan inom ramen för fastställda värdebelopp av växlande storlek. De därvid fastställda kontingenterna avsågo för importen från Norge i första hand fisk — särskilt sill — samt kvävegödselmedel (kalksalpeter och kalkkväve), vidare vissa metaller, såsom aluminium, zink och molybden, samt svavel och svavelkis, elektrodmassa, rundvirke m. m. De svenska exportkontingenterna omfattade främst j ä r n och stål, maskiner och kullager, trävaror, läkemedel samt spannmål och andra livsmedel. Med Danmark ingicks i slutet av juli 1940 dels ett clearingavtal, dels ett varuutbytesavtal med tillhörande import- och exportlistor. Nya sådana avtal slötos efter hand, i allmänhet för ett halvår i sänder. De danska exportvarorna utgjordes väsentligen av jordbruksprodukter och livsmedel av olika slag, i någon mån även av maskiner samt farmaceutiska och kemiska preparat m. m., medan för exporten från Sverige ifrågakommo framför .allt trävaror, cellulosa, papper, järn och stål, maskiner och verktyg. Utöver dessa rent bilaterala avtal rörande den svensk-danska samhandeln träffades under åren 1942 och 1943 överenskommelser om utförsel från Sverige

941 till Danmark mot danska leveranser av livsmedel till Finland. Betalning för nämnda livsmedelsleveranser skulle äga r u m genom inbetalning på det svensk-danska clearingkontot i Stockholm (s. k. trekantsclearing). Orsaken till denna anordning var, att Finland icke kunde leverera sådana varor som man å dansk sida önskade erhålla i utbyte mot livsmedelen. Någon avtalsmässig reglering av det svensk-norska liksom av det svenskdanska varutbytet förekom icke under andra halvåret 1944. Samhandeln mellan Sverige å ena sidan samt Norge och Danmark å andra sidan fortsattes emellertid på kompensationsbasis, varvid de ömsesidiga leveranserna omfattade i stort sett samma varuslag som tidigare. Vad Nederländerna och Belgien beträffar vidtogos jämväl redan under 1940 anordningar för återupptagande av de genom den tyska ockupationen avbrutna handelsförbindelserna med dessa länder. Med Nederländerna avslöts efter förhandlingar mellan de svenska och tyska regeringskommissionerna i mitten av augusti ett provisoriskt avtal i syfte att möjliggöra en reglering via den svensk-tyska clearingen av ömsesidiga betalningsförpliktelser intill visst begränsat belopp. Mera definitivt ordnades handelsrelationerna genom en överenskommelse i september 1940 rörande betalnings- och varuutbytet. Med Belgien träffades samtidigt ett avtal, som i stort sett följde samma linjer som det svensk-nederländska. Särskilda varukontingenter fastställdes i bägge fallen för exporten och importen. Bland häri ingående importvaror till Sverige märkas blomsterlökar och blommor, vissa kemikalier, salt, glas, konstsilke, maskiner och elektroteknisk materiel. Av svenska exportvaror voro trävaror, cellulosa, papper och maskinindustriella produkter de viktigaste. Gent emot Finland förelåg efter vinterkriget så tillvida särskilda förhållanden som Sverige i samband med Moskvafreden 1940 åtagit sig att medverka till landets återuppbyggnad. Handeln reglerades under mellantiden mellan Moskvafreden och vapenstilleståndet i september 1944 genom kortfristiga varuutbytesöverenskommelser, vanligen avslutade för ett halvt år i sänder. För den svenska exporten fastställdes till värdet fixerade kontingenter för olika varuslag, medan man från finsk sida i allmänhet utfäste sig att upprätthålla exporten till Sverige i den omfattning försörjningsläget medgåve och endast beträffande ett fåtal varuslag åtog sig bestämda leveransförpliktelser. För att underlätta den svenska exporten till Finland, vilken icke motsvarades av en likvärdig import därifrån, kombinerades varuutbytesöverenskommelserna med en viss svensk kreditgivning. Denna inskränktes emellertid efter hand, och den sista kortfrfstiga överenskommelsen, som avsåg andra halvåret 1944, innehöll icke någon kreditutfästelse. De i avtalen bestämda svenska exportvarorna utgjordes framför allt av järn och stål, järnmanufaktur och metallfabrikat, maskinindustriella produkter och elektrisk materiel samt icke obetydliga mängder livsmedel.

942 Ett medel bland andra som försöktes för att bryta den handelspolitiska isolering, vari Sverige blivit försatt genom spärren i väster, var att bättre utnyttja handelsförbindelserna österut, d. v. s. i förhållande till Sovjetunionen. Det visade sig, att intresse härför kunde påräknas även från rysk sida. Efter förhandlingar i Moskva slöts också i september 1940 en överenskommelse rörande varuutbyte och betalningar de två länderna emellan med giltighet för fem år. Betalningarna i vardera riktningen skulle enligt överenskommelsen balanseras och verkställas genom clearing. Varuutbytet skulle äga rum inom ramen för kontingenter, vilka fastställdes för särskilda tolvmånadsperioder. För första perioden bestämdes kontingenter om sammanlagt 75 milj. kr. i vardera riktningen. Med inräknande jämväl av leveranser enligt ett samtidigt ingånget kreditavtal förutsattes emellertid Sveriges export under avtalets första giltighetsår komma att uppgå till över 100 milj. kr. Den svenska exporten avsågs skola omfatta diverse järnvägsmateriel, verktygsmaskiner, kvalitetsstål, kullager, elektriska maskiner och annan utrustning. I utbyte häremot skulle Sverige erhålla oljeprodukter, spannmål, foderkakor, salt, manganmalm, apatit, magnesit m. m. Handelsavtalet innehöll även bestämmelser om transitering av varor till och frän tredje land över vissa angivna gränsstationer. Genom utbrottet av det tysk-ryska kriget i juni 1941 avbrötos de direkta sjöfartsförbindelserna mellan Sverige och Sovjetunionen och därmed upphörde också handeln dem emellan. Dessförinnan hade emellertid det träffade avtalet visat sig utöva ett gynnsamt inflytande på de bägge ländernas handelsutbyte, vilket hastigt ökats. Förutsättningar förelågo även fölen ytterligare expansion, i det att beställningar från sovjetrysk sida placerades hos svenska industrier för avsevärda belopp. Under de nio månader som förflöto intill juni 1941 mottogo svenska industriföretag sålunda order från Sovjetunionen till ett sammanlagt belopp av ca 180 milj. kr., av vilka dock endast en mindre del hann fullgöras. Den 4/11 1941 avslöts i Kyjbysjev en överenskommelse angående regleringen av frågor beträffande handeln mellan Sverige och Sovjetunionen under de förändrade förhållandena. Det härvid upprättade s. k. Kyjbysjevprotokollet reglerade i vilken utsträckning i Sverige placerade ryska beställningar skulle fullgöras och varorna lagras i Sverige i avvaktan på transportförbindelsernas återställande, resp. i vilken utsträckning de skulle suspenderas eller annulleras. Samtidigt medgavs från svensk sida, att en viss del av de inom ramen för 1940 års varuutbytesöverenskommelse placerade' beställningarna i stället skulle få betalas med utnyttjande av den avtalade krediten. Sedan genom det finsk-ryska vapenstilleståndet i september 1944 direkta varutransporter mellan Sverige och Sovjetunionen ånyo möjliggjorts, skeppades under hösten samma år till Sovjetunionen till en början de jämlikt Kyjbysjev-protokollet i Sverige färdigställda och här lagrade industriprodukterna till ett sammanlagt värde av ca 40 milj. kr.

943 Någon reglering av sammansättningen av det fortsatta varuutbytet kom icke till stånd. Under åren 1945 och 1946 inköptes likväl från svensk sida en del varor från Sovjetunionen liksom från rysk sida placerades olika beställningar i Sverige, avseende huvudsakligen industriell utrustning. Ett land, med vilket det under de första krigsåren förelåg möjlighet att driva en rätt omfattande handel, var Italien. Som grund härför fanns ett redan år 1936 ingånget avtal. Ett nytt varuutbytesavtal med Italien avslöts i december 1940, avsett att gälla för 1941. Sammanlagda varuomsättningen mellan de två länderna beräknades härvid skola röra sig omkring 130 milj. kr., en rätt väsentlig värdehöjning i jämförelse med den förutvarande. Ökad svensk export beräknades genom detta avtal komma till stånd framför allt beträffande cellulosa (företrädesvis s'ilkemassa) samt vissa maskinprodukter m. m. På importsidan upptog avtalet bl. a. kontingenter för sydfrukter, ris, vissa textilråvaror samt hel- och halvfabrikat på textilområdet. Betalningarna skulle som förut regleras på clearingbas. En ständig svensk-italiensk kommission tillsattes med uppgift att vid behov vidtaga åtgärder för att reglera de ömsesidiga handelsrelationerna. Nya avtal träffades med Italien för åren 1942 och 1943, varvid ramen lör handelsutbytet vidgades och även bestämdes en viss ömsesidig bindning av priserna. I avtalet för 1942 förutsågs, att den italienska exporten till Sverige skulle till ca 40 7c bestå av frukt — i första hand apelsiner — jämte grönsaker m. m., till 40 7c av textilråvaror — särskilt cellull — och diverse textilprodukter samt till 20 % av kemiska produkter m. m. Handelsomsättningen med Italien avstannade helt från september 1943, sedan från tysk sida transportförbindelserna med detta land avstängts. Med Schweiz och Portugal utvecklades de svenska handelsförbindelserna starkt under kriget, ehuru med dem icke träffades några formliga handelsavtal. Betalningsförbindelserna med dessa båda länder kunde fullgöras i d i a valutor. Även med Spanien och Turkiet upprätthölls varuutbytet utan avtalsreglering. Prisförhållandena på de spanska och turkiska marknaderna voro sådana, att import därifrån till Sverige endast kunde ske i kompensation, varvid viss prisclearing ägde rum. I fråga om Frankrike lågo förhållandena efter landets ockupation i stort sett till på liknande vis. Beträffande den obesatta delen av landet ingingos ramavtal för kompensationsaffärer under statlig kontroll men i privat regi. De omsatta varumängderna nådde dock ingen större omfattning. Vissa avtalsregleringar åvägabragtes under krigsåren med Ungern, Rumänien och Bulgarien, men även här utgjorde, särskilt beträffande de två sistnämnda länderna, kompensationsaffärer i viss utsträckning förutsättning för import av deras produkter. Från Rumänien kunde emellertid med hjälp av schweizisk valuta en betydelsefull tillförsel äga rum av smörjmedel och andra mineraloljeprodukter samt foderkakor. Även med Slova-

944 kien slöts avtal, som likaledes var av värde framför allt på grund av därigenom möjliggjord import av mineraloljor. Internationell varukontroll. Den allmänna varuknappheten under kriget, framför allt från den lid då Förenta staterna inträdde som krigsdeltagare, föranledde de allierade makterna att upprätta organ för att kontrollera fördelningen länderna emellan av sådana varor, vilka kunde anses knappa eller otillräckliga i förhållande till de samlade behoven. Sålunda tillkommo på amerikanskl initiativ de s. k. Combined Boards, på vilka det ankom att utöva ifrågavarande kontroll över varufördelningen. Vid krigets suit funnos tre dylika internationella kontrollorgan eller nämnder med säte i Washington, nämligen Combined Food Board (CFB) för frågor rörande fördelningen av vissa livsmedel och produktionsvaror för jordbruket m. m., Combined Raw Materials Board (CRMB) för fördelningen av ett antal viktigare råvaror samt Combined Production and Resources Board (CPRB) för fördelningen av vissa färdigvaror och bränslen. Genom ifrågavarande organisation bestämdes de under de allierade makternas kontroll befintliga varumängdernas fördelning på olika länder ined ledning av framförda önskemål om import under bestämda tidsperioder och föreliggande upplysningar om de på skilda håll förefintliga behoven. I de nämnda huvudorganen voro endast Förenta staterna, Storbritannien och Canada representerade. Däremot voro även andra stater företrädda i vissa under dessa organ sorterande kommittéer för särskilda varuslag. De kontrollerade varorna uppfördes å en s. k. Reserved Commodity List. De däri upptagna varorna varierade delvis från tid till annan, beroende på ändringar i tillgångar och behov. På nu nämnda kontrollorganisation för allmän internationell varufördelning grundades det system med s. k. baskvoter, som från år 1943 blev normerande bl. a. för den svenska importen inom lejdtrafikens ram. I nära samband med denna organisation stod det system som de allierade makterna utbildat för gemensamma varuinköp, s. k. cooperative buying. Deras strävan gick ut på att i möjligaste m å n förmå även de neutrala länderna att verkställa sina inköp genom ifrågavarande gemensamma inköpsorgan. För Sveriges vidkommande blev saken aktuell särskilt under de förut omnämnda Londonförhandlingarna år 1943, då man enades om den närmare ordningen för tillämpande av här berörda system. Det uppställdes i viss utsträckning som villkor för rätten till inköp på de internationella marknaderna av reserved commodities, att dessa inköp skedde i samverkan med de allierade organen och enligt deras anvisningar. För att å svensk sida kontrollera och samordna inköpen i syfte att garantera en dylik samverkan överlätos ifrågakommande köp i stor utsträckning på de å sid. 925 omnämnda importföreningarna, eller ock ordnades så att

945 inköpen fingo verkställas av enskilda importörer eller av reservförrådsnämnden under medverkan av dessa föreningar. De till landet ankomna varorna fördelades mellan svenska avnämare enligt grunder, varom överenskommelse träffats mellan föreningarna och vederbörande kommission. Efter avslutandet av kriget i Europa blev förteckningen över kontrollerade varor föremål för allmän revision, varvid åtskilliga varuslag avfördes därifrån och undantogos från fördelningsorganens kontroll. Denna utveckling påskyndades efter Japan-krigets slut. Under hösten 1945 avfördes sålunda från listan flertalet industriella råvaror, likaså de flesta av de där upptagna hel- och halvfabrikaten. Vid slutet av år 1945 kvarstodo ännu på listan en rad livsmedelsvaror, på det industriella området däremot endast stenkol och koks, hudar, skinn och läder, tenn, harts, gummi samt bomullsgarn och bomullsvävnader. Med hänsyn till den härigenom inskränkta verksamheten upplöstes från ingången av år 1946 de organ, som handhade fördelningen av varuslag tillhörande den industriella gruppen (CRMB och CPRB), och kontrollen över de på listan över reserved commodities kvarstående varorna överlämnades åt en rad fristående kommittéer, vilka tidigare varit underställda Combined Boards och vilka voro organiserade på bredare internationell bas än huvudorganen. Fördelningsorganet för livsmedelsvarorna (CFB) bibehölls tills vidare. Under år 1946 ägde en fortsatt avveckling av den internationella fördelningskontrollen rum och de kvarstående organen upphörde, det ena efter det andra. Combined Food Board, som hade att övervaka världens alltjämt knappa tillgångar av livsmedel och livsmedelsråvaror, efterträddes vid utgången av juni 1946 av ett nytt organ med väsentligen samma befogenheter, International Emergency Food Council, vari deltogo ett trettiotal stater. Detta organ ingick år 1948 i den under Förenta nationerna sorterande organisationen för livsmedel och jordbruk (FAO), till vilken även Sverige följande år anslöt sig. Det successiva upphörandet av den internationella varufördelningskontrollen med det genom densamma upprätthållna kvoteringssystemet innebar ej utan vidare, att de frigivna varorna fingo fritt importeras från vederbörande produktionsland, då i olika länder ännu i vidsträckt omfattning gällde särskilda exportrestriktioner. Betydelsefullast var i sådant hänseende den för flera viktiga varuslag upprätthållna exportregleringen i Förenta staterna. Men även de sålunda kvarstående hindren för fri varuomsättning undanröjdes efter hand. Några huvuddrag av den handelspolitiska utvecklingen under åren närmast efter kriget. Efter krigets upphörande rådde i de krigshärjade europeiska länderna tämligen kaotiska förhållanden med ett merendels starkt derangerat näringsliv och allmän oreda i penningväsendet. Det var under ett sådant läge

946 naturligt, att en huvuduppgift för Sverige, som undgått krigsförstörelsen och vars produktionsapparat var i det stora hela intakt, måste bli att i mån av förmåga deltaga i återuppbyggnadsarbetet genom att härför ställa varor till förfogande i möjlig omfattning. Lika naturligt var, att detta i väsentlig mån måste ske på kreditbas, eftersom den allmänna varubristen i vederbörande länder förhindrade betalning i varor till motsvarande värde. Främst riktades de kreditunderstödda svenska leveranserna till de behövande länderna i vårt närmaste grannskap, nämligen de skandinaviska grannländerna och Finland, Nederländerna och Polen, senare även till vissa andra länder. De av svenska staten under de första efterkrigsåren meddelade krediterna för återuppbyggnads- och andra ändamål uppgingo sammanlagt till omkring 2 miljarder kr. Nu nämnda förhållanden satte sin prägel på den första perioden avSveriges utrikeshandel efter krigsslutet. Den sträckte sig över senare hälften av 1945 och början av 1946 och efterträddes av en period, omfattande ungefär ett år, då tillgodoseendet av Sveriges egna, under krigsåren i mångt och mycket tillbakasatta försörjningsintressen åter blev i främsta rummet bestämmande för dess utrikeshandelsförbindelser. Världshandeln hade nu till en viss grad börjat vakna till liv och återgå i gamla banor. I samma mån som varutillgången härigenom ökades, framträdde i Sverige en mäktig strävan att möta tidigare eftersatta behov och att komplettera de tömda varulagren. Denna strävan gynnades genom ett liberalt handha vande av ännu bestående importregleringar i kombination med en av prispolitiska skäl skärpt exportreglering för vissa viktigare stapelvaror. Den förra periodens starka exportöverskott kom på detta sätt att följas av ett ännu mera utpräglat importöverskott, vilket snart nog fick sådana dimensioner, att landets valutareserver, som tidigare varit ansenliga, hastigt smälte samman. Följden blev, att Sverige tvingades att helt lägga om sin handelspolitik och övergå till ett system av stark importbegränsning. Detta nya av valutahänsyn dikterade system introducerades från mitten av mars 1947, då alltså en tredje period i efterkrigstidens svenska handelspolik tog sin början. Bristen på s. k. hårdvaluta, d. v. s. valutor med full internationell utbytbarhet — vartill i främsta rummet räknades den amerikanska dollarn — blev en för Sverige liksom för åtskilliga andra länders vidkommande ett alltmer bestämmande element i de handelspolitiska relationerna och en huvudfaktor vid regleringen av landets yttre handelsförbindelser. Under de förvirrade förhållanden som rådde under de första efterkrigsåren var det icke möjligt annat än att sluta tämligen kortfristiga avtal för reglering av handels- och betalningsförhållandena med skilda länder. Sådana avtal kommo emellertid till stånd i stor mängd med ett växande antal stater, varvid i regel antingen vissa generellt angivna ramar eller ock detaljerade kvoter fixerades för det ömsesidiga varuutbytet. Till en början

947 hade dessa avtal, som en följd av varuknappheten, närmast innebörden av exportutfästelser och rörde väsentligen rätten för mottagarlandet till införsel av för detsamma viktiga förnödenheter. Men efter hand som varutillgången växte och produktionen inom resp. länder expanderade inträdde en intresseförskjutning. Det gällde nu i högre grad än förut att söka vinna marknad för det egna landets exportprodukter genom hos motparten utverkade importkvoter. Rådande brister i det internationella betalningssystemet gjorde, att avtalen genomgående måste hållas på strängt bilateral grund, vilket innebar att man sökte uppnå jämvikt i betalningsbalansen i förhållande till varje särskilt land, eventuellt med kompletterande medgivanden om visst ömsesidigt spelrum härutinnan, s. k. swing-funds. Ojämförligt viktigast för Sverige voro de uppgörelser som träffades med Storbritannien. Som förut nämnts slöts den 6/3 1945 mellan de två länderna ett betalningsavtal, som reglerade sättet för fullgörande av betalningar dem emellan. Pundkursen fastställdes till kr. 16: 90. Obegränsad valutatilldelning för import och export stipulerades i avseende pä Sveriges handel med hela det s. k. sterlingomrädet. S. k. indikativa varulistor uppgjordes för handelsutbytet under en första tolvmånadersperiod från den 1/5 1945. Handelsomsättningen, sådan den i fortsättningen gestaltade sig efter de uppdragna riktlinjerna, visade ett betydande överskott för den svenska exporten, vilket ledde till växande svenska pundtillgodohavanden. För en följande tolvmånadersperiod 1/5 1946—30/4 1947 maximerades detta pundöverskött till 16 milj. pund. En ny reglering avtalades i november 1946. Svensk export medgavs härvid till Storbritannien av åtskilliga varuslag, vilka före kriget reguljärt ingingo i Storbritanniens import men numera voro föremål för stränga importrestriktioner, då de å brittisk sida icke betraktades som nödvändiga för försörjningen. Härvid följdes samma system som tillämpats i tidigare brittiska avtal med vissa andra länder och som innebar medgivande om import ä sammanlagt upp till 20 % av medelvärdet av motsvarande leveranser till Storbritannien under vissa ar före kriget (den s. k. »token import scheme»). Genom ett tilläggsavtal den 14/7 1947 till 1945 års betalningsavtal enades man om obegränsad utbytbarhet för de nettobalanser, vilka komme att uppstå i pund (som då nyligen gjorts till en i väsentliga hänseenden fullt konvertibel valuta) resp. svenska kronor i samband med löpande betalningar mellan å ena sidan Sverige och å andra sidan sterlingomrädet samt alla de länder, vilka träffat överenskommelser av liknande natur med Storbritannien. Sveriges ackumulerade pundfonderingar per den 15/7 1947, beräknade till 25 milj. pund sterling, bundos t. o. m. den 31/12 1949. Sedan emellertid brittiska regeringen den 20/8 1947 sett sig nödsakad att häva pundvalutans konvertibilitet i dollar — varigenom också den svenska kronans karaktär av svagvaluta markerades — måste nya överläggningar äga rum mellan svenska och brittiska myndigheter med hänsyn till återverkningarna

948 av detta beslut på det nyss förut ingångna avtalet. Dessa överläggningar ledde till samförstånd om att betalningarna mellan Sverige och sterlingomrädet skulle fortsätta på grundval av det tidigare betalningsavtalet med de modifikationer som följde av att pundvalutan icke längre var en fritt konvertibel valuta samt i avvaktan på de mera ingående förhandlingar som senare skulle äga rum. Dessa ledde till ett nytt tilläggsavtal den 24/11 1947. vilket avsåg tiden t. o. m. den 31/12 1949. Här uppdrogos riktlinjer för Sveriges handelsförbindelser med sterlingomrädet av sådan innebörd att betalningarna mellan de båda områdena skulle komma att balansera. Ett viktigt önskemål från svensk sida var, att den tidigare brittiska kolexporten till Sverige måtte kunna återupptagas. I den överenskommelse angående handelsutbytet för år 1948, som träffades i december 1947 och vari värdet av Sveriges import från Storbritannien beräknades till ca 750 milj. kr., lämnades också utfästelse om brittisk export av ca 500 000 ton kol. Denna kvantitet ökades senare med ytterligare 450 000 ton stenkol jämte 30 000 ton koks, i samband varmed totalvärdet av den förutsedda brittiska exporten till Sverige höjdes till ca 900 milj. kr. Totalvärdet av svenska leveranser till Storbritannien under 1948 beräknades uppgå till 500 milj. kr. (beloppet senare höjt till 650 milj. k r . ) . Överenskommelse träffades om viss ömsesidig överdragningsrätt på det löpande betalningskontot. I det avtal, som sedermera träffades för handels- och betalningsförbindelserna under 1949, förnyades överenskommelsen om den ömsesidiga överdragningsrätten, men förut stipulerad begränsning av beloppet därav bortföll. Vissa lättnader genomfördes även med avseende på pundbetalningar mellan Sverige och länder utanför sterlinggruppen. För brittiska leveranser under året räknades med ett totalbelopp av ca 900 milj. kr., för svenska leveranser med ett belopp av ca 800 milj. kr. Det brittiska leveransprogrammet innefattade ca 1 milj. ton stenkol och 400 000 ton koks. Av väsentligt värde för Sverige voro de successiva avtal som träffades med Polen, varigenom ett snabbt återupptagande i betydande omfattning av den efter avbrottet i de tyska handelsförbindelserna helt inställda kolimporten möjliggjordes. Det första provisoriska avtalet slöts den 9/7 1945. Ett mera definitivt avtal ingicks den 20/8 s. å. och sedan tillkommo under de följande åren nya avtal, varigenom man från polsk sida åtog sig att, i den mån överenskommelser träffades på det kommersiella planet, medge export av först 3, senare 4 milj. ton stenkol och koks per år, varförutom utfästelser gjordes beträffande ett flertal andra viktiga varor. De svenska exportåtagandena gällde dels industrivaror, dels vissa jordbruksprodukter, särskilt hästar. Därtill kommo medgivanden att i Sverige under en följd av år placera omfattande kapitalvarubeställningar under för Polen gynnsamma kreditbetingelser. Ett nytt handels- och betalningsavtal avslöt Sverige den 7/10 1946 med

949 Sovjetunionen. Härtill knöts också ett kreditavtal av vittutseende innebörd. Handels- och betalningsavtalet innebar formellt en förlängning på fem år men på delvis nya villkor av 1940 års överenskommelse. De i samband därmed avtalade kontingenterna för tiden fram till 1947 års slut uppgingo till 100 milj. kr. i vardera riktningen. Enligt kreditavtalet skulle svenska regeringen lämna sovjetregeringen en kredit till ett belopp av 1 miljard kr. att utnyttjas under fem år, huvudsakligen för betalning av ryska beställningar av för återuppbyggnaden och utvecklandet av Sovjetunionens folkhushåll nödvändig utrustning. Krediten skulle återbetalas inom femton ar och löpa med 3 % ränta; då räntefrihet medgavs för tre år, reducerades emellertid den faktiska räntesatsen till 23/s 7c Kreditavtalet blev då det behandlades i svenska riksdagen utsatt för stark kritik, varvid det betecknades såsom med hänsyn till Sveriges resurser våldsamt överdimensionerat; det godkändes dock av riksdagen. Därest det kommit att helt utnyttjas, hade det otvivelaktigt fått för landet ganska betungande konsekvenser. Genom att ryska beställningar enligt avtalet endast i begränsad omfattning kommo till stånd, besannades likväl icke i högre grad de hysta farhågorna. Även varuutbytesavtalet, vilket sedermera blev föremål för årliga preciserade tillämpningsuppgörelser, utnyttjades endast till viss del. En besvärande omständighet vid detta avtal var, att differenser i betalningsbalansen skulle utjämnas genom inbetalningar i dollar. Redan under första året måste av detta skäl ca 25 milj. dollar från svensk sida överföras till Sovjetunionen. Det kan icke ifrågakomma att här ingå på en redogörelse för alla de handelsöverenskommelser som efter krigets upphörande i övrigt slötos med skilda länder. Dylika avtal, innehållande bestämmelser om reglering av varuutbytet och betalningsförhållandena av skiftande innebörd, ingingos redan för senare delen av år 1945 och därefter successivt för följande år med de nordiska grannländerna — däribland även Island — Nederländerna, Belgien-Luxemburg, Frankrike, Tjeckoslovakien, Italien, Spanien och Argentina. I förhållande till vissa andra länder tillkommo motsvarande handelsöverenskommelser först fr. o. m. år 1946 eller senare. Hit hörde Schweiz, Ungern, Turkiet, Jugoslavien, Bulgarien, Österrike, Grekland, Portugal, Japan m. fl. länder. Med Tyskland kunde efter katastrofen länge något varuutbyte av nämnvärd omfattning icke uppkomma. Den tyska industriproduktionen var starkt hämmad, särskilt av bristen på kol samt den ekonomiska spärren mellan de olika ockupationszonerna. Bristande möjligheter för tyska firmor att träda i kontakt med utlandet samt svårigheter för svenska affärsmän att besöka Tyskland lade även hinder i vägen för ett återknytande av handelsförbindelserna. I slutet av 1946 kommo emellertid överenskommelser till stånd med de brittiska och amerikanska ockupationsmyndigheterna rörande handeln med vederbörande ockupationszoner, dock utan

950 att därvid några utfästelser skedde om ömsesidiga varuleveranser. Liknande avtal ingingos senare även beträffande handeln med de franska och ryska zonerna. Först under år 1948 blev det emellertid möjligt att nå uppgörelser om varuutbytets sammansättning enligt uppgjorda varuförteckningar. Handelsomsättningen ökades härefter hastigt i omfattning; särskilt gällde detta handeln med den numera konsoliderade Västzonen, vilken i växande grad fick träda in för att ersätta vad som brast i den svenska varuförsörjningen till följd av de av valutasvårigheter framtvingade inskränkningarna i handeln med Förenta staterna. Handelskommissionens licensgivande och kontrollerande verksamhet. Licensgivningen för export och import utgjorde ständigt huvudföremålet för HK:s verksamhet. Det mest omfattande arbetet föll härvid under perioden fram till 1947 på e x p o r t l i c e n s e r i n g e n . Tillvägagångssättet vid exportlicensärendenas handläggning var under nämnda tid i stort sett följande. Exportören hade att inlämna ansökan om exportlicens å särskild av HK fastställd ansökningsblankett. Allt efter det varuslag som licensansökan avsåg behandlades den inom någon av de grupper, vari kommissionens licensavdelning var uppdelad. Sedan en licensansökan blivit föremål för preliminär granskning och i erforderlig grad kompletterad, remitterades den, där så prövades erforderligt, till vederbörande försörjningskommission för yttrande. Ofta hördes även resp. näringsorganisationer, vilkas hjälp ock anlitades, där fråga uppkom om fördelning olika exportörer emellan av begränsade exportkontingenter. Vid ärendets slutliga prövning och avgörande togs givetvis hänsyn såväl till inhemska försörjningssynpunkter som de handelspolitiska överenskommelser, som kunde påkalla beaktande. Vid sidan av individuella licenser förekommo även s. k. generella licenser, framför allt till företag inom verkstadsindustrien, gällande vederbörandes samlade export under i licensen angiven tid, högst tre månader. För kontroll av de generella licensernas utnyttjande hade licensinnehavarna att till kommissionen avge månatliga rapporter. .Licensbehandlingen omfattade även frågor om förlängning av giltighetstiden för exportlicenser samt s. k. ersättningslicenser i fall då förlängning icke ansågs kunna beviljas. Till exportlicensärendena räknades även ärenden rörande transitering av varor, för vilkas utförsel ur riket särskilt tillstånd erfordrades. Såsom transitering räknades endast verklig genomgångstrafik och ej annan vidareförsäljning av från utlandet inköpta varor. Med ledning av inom HK förda register över licenstilldelningen kunde kontrolleras i vilken utsträckning licenserna togos i anspråk. Uppgifterna härom erhöllos dels genom tullverket, som ålagts att till kommissionen insända licens, vilken utnyttjats eller företetts för tullanstalt sedan giltighetstiden utlöpt, dels från licensinnehavarna, vilka det ålåg att, oberoende av

951 huruvida licensen utnyttjats, omedelbart efter giltighetstidens utgång insända den till HK. Sedan allmänt exportförbud införts, förelåg möjlighet att på angivet sätt kontrollera hela den svenska exporten. Kontroll utövades av HK jämväl över utförseln av sådana varor, som voro avsedda att efter förädling utomlands återinföras till riket. Övervakandet av de olika handelsavtalens tillämpning blev för HK en alltmer maktpåliggande uppgift, i samma mån som avtalen ökades i antal och deras bestämmelser rörande varuutbytets utformning och omfattning blevo alltmera ingående och preciserade. Ett led härutinnan utgjorde den kontroll som anordnades av själva offertgivningen, dock begränsad till vissa viktigare varugrupper, såsom järn och stål och arbeten därav, maskiner, apparater och transportmedel samt pappersmassa och vissa slag av pappersfabrikat. Det ålades exportörer av dylika varor, vilka hade för avsikt att upptaga förhandlingar beträffande ny export eller export i onormal omfattning, att, innan de avgåve offert eller inledde förhandlingar, hos HK ansöka om prövning av offertgivning. Underlåtenhet att inhämta sådant offerttillstånd kunde medföra att exportlicens sedermera vägrades. Å HK:s kontorsavdelning behandlades ärenden rörande licens för gåvosändningar till utlandet, s. k. g å v o l i c e n s e r , vilka ju egentligen voro ett slag av exportlicenser. Dessa ärenden fingo under krigets senare ålen mycket stor omfattning. Exempelvis under november 1943 uppgick antalet beviljade gåvolicenser till ca 45 000. Ett förenklat system för gåvotrafiken infördes år 1945, innebärande att till mottagare i utlandet fick utan företeende av licens av en och samma person en gång per kalendermånad sändas högst vissa kvantiteter livsmedel och tvål samt begagnade kläder m. m. Möjligheterna att på detta sätt lämna hjälp till anhöriga och behövande i övrigt i utlandet begränsades starkt dels av inhemska försörjningsskäl, dels och framför allt av åtagna svenska förpliktelser i samband med lejdtrafiken. Vid den av HK — liksom på sitt område av LK — utövade i r a p o r tl i c e n s g i v n i n g e n tillämpades under den tid som här är i fråga, d. v. s. under tiden fram till våren 1947, vanligen en viss kvotering avimporten, så inrättad att importlicenser medgåvos i proportion till vederbörande importörers import av ifrågakommande varuslag under åren närmast före krigsutbrottet. För att möjliggöra ett sådant system voro importörerna skyldiga att första gången de sökte importlicens avlämna uppgifter om storleken av sin import av resp. varuslag under vart och ett av åren 1937—40 med angivande av kvantitet, värde och fördelning på ursprungsländer. Gällde det varor, för vilka Sverige i handelsavtal med annat land åtagit sig att meddela importlicenser inom ramen för vissa kontingenter, måste givetvis nyssnämnda kvotering avse uppdelning av varumängderna inom dessa kontingenter. I fall då importen från visst land icke var avtalsmässigt reglerad kunde licenskvoternas storlek bestämmas

952 friare med beaktande av såväl införselns önskvärdhet ur försörjnings- och arbetsmarknadssynpunkter som prispolitiska och allmänt handelspolitiska förhållanden. I viss utsträckning tillämpades av HK en rörlig kvotering — d. v. s. med en successivt i tiden framskjuten jämförelseperiod — i avsikt att därigenom säkra resp. varors användning för de mest angelägna behoven. Vid importlicensernas beviljande sökte man tillse, att såvitt möjligt verkliga beställningar förelågo, för att sålunda förhindra att meddelade licenser utnyttjades i spekulationssyfte. Ett intimt samarbete ägde i allmänhet vid importlicensgivningen rum mellan den licensgivande myndigheten och importföreningarna, vilka fingo tjäna som förmedlare mellan krisorganet och de enskilda importörerna. Giltighetstiden för en importlicens kunde av vederbörande kommission förlängas i fall dä det i licensen angivna varupartiet icke alls eller endast delvis införts inom angiven tid. Utnyttjade liksom efter deras utlöpande icke eller blott delvis utnyttjade licenser ägde licensinnehavaren översända till vederbörlig tullanstalt, resp. återsända till HK. Liksom beträffande exportlicenserna utövade kommissionen i avseende på importlicenserna en fortlöpande kontroll över fullgörandet av gent emot främmande länder avgivna utfästelser och gjorda åtaganden. Kontrollen utövades med ledning bl. a. av månatliga tullstatistiska uppgifter samt förda register över beviljade och utnyttjade licenser. Till importtillstånden var i allmänhet knuten en viss priskontroll, varvid samarbete ägde rum mellan licensmyndigheten och PKN (se härom nedan). Allt eftersom försörjningsläget såväl i Sverige som i de länder, med vilka någon handel av betydelse kunde bedrivas, skärptes, kom det direkta varuutbytet i form av privata k o m p e n s a t i o n s a f f ä r e r att få ökad omfattning och vikt. Detta gällde särskilt länder, med vilka handelsförbindelserna icke reglerats genom varuutbytesavtal. Men även vid sidan av gällande avtal förekommo kompensationsaffärer i viss utsträckning. Vid dessa affärer överläts åt köparen och säljaren att träffa avtal och för resp. myndigheter framlägga förslag om direkt utbyte av vissa varor. Som en central för befrämjande av dylika affärer bildades ett bolag, Sveriges Utrikeshandels Kompensations AB (SUKAB), i vilket ett flertal större företag ined export- eller importintressen ingingo som delägare. Affärer av detta slag bedrevos särskilt med Frankrike, Spanien och Balkanstaterna. De kontrollerades av HK ur såväl export- som importsynpunkt. För den ifrågasatta svenska exporten fordrades ju som regel exportlicens. Vid behandlingen av licensfrågan underkastades hithörande affärer en noggrann prövning, särskilt i den mån den svenska exportvaran endast med svårighet kunde avstås eller eljest var att betrakta som värdefullt bytesobjekt. För meddelade licenser uttogs under krigsåren en särskild l i c e n s a v g i f t . Denna bestämdes beträffande exportlicenser enligt en stigande

953 skala, ursprungligen inrättad så, att 2 kr. erlades för varuparti, som i värde ej översteg 100 kr., och därefter stigande belopp upp till 40 kr. för varuparti med värde högre än 10 000 kr. Skalan påbyggdes fr. o. m. den 1/4 1943 med växande avgiftsbelopp upp till 1000 kr. för varuparti med iiögre värde än 1 milj. kr. För generell licens ägde HK från nämnda tidpunkt, sedan den tid för vilken licensen gällde gått till ända, uppbära en licensavgift av 1 kr. för varje fulla 1 000 kr. av värdet av vad som med stöd av licensen under den däri angivna tiden exporterats, dock lägst 300 och högst 1 000 kr. Av sjöfartsnämnden (senare TK) uttogs en avgift av 3 kr. för varje av denna myndighet meddelad licens. Avgifterna för importlicenser voro i de fall där de utfärdades av HK bestämda till samma belopp som de för exportlicenserna före den 1/4 1943 gällande; i övriga fall uttogs ingen avgift. Licensavgifterna avskaffades beträffande importen den 1/8 1945 och beträffande exporten den 1/11 1945. Importlicensgivningen var i allmänhet förbunden med p r i s k o n t r o l l på sådant sätt, att till licenserna knötos villkor angående visst försäljningspris å resp. varor. Verksamheten utövades i samverkan med försörjningskommissionerna och PKN. Delvis gällde det här en övervakning av prisvillkor, varom överenskommelse träffats i vissa handelsavtal, framför allt ;ivtalen med Tyskland, i vilka upprätthållandet av den s. k. prisvågen spelade en stor roll. I samband med den prisstabiliseringspolitik, som grundlades under hösten 1942, fick den i anknytning till importregleringen utövade priskontrollen ökad betydelse. Enligt Kungl. Maj :ts uppdrag verkställde HK och PKN en undersökning angående behovet av ökade kontrollmöjligheter över importen ur prisregleringssynpunkt och avgåvo häröver ett utlåtande den 15/2 1943. Här rekommenderades utfärdandet av vissa nya importförbud, ämnade att täppa till förefintliga luckor i kontrollen, vilket ock delvis förverkligades. I övrigt innehöll den i utlåtandet lämnade redogörelsen värdefulla upplysningar angående till buds stående möjligheter för priskontroll i samband med importen. I utlåtandet meddelades bl. a. följande. Sammanlagt voro vid ifrågavarande tidpunkt varor, hänförliga till 489 nummer i statistisk varuförteckning underkastade importförbud, som hade sammanhang med rådande kristidsförhållanden. En avsevärd del av den import, som ej var underkastad importförbud, kontrollerades emellertid med hjälp av andra åtgärder. Genom den av valutakontoret i samråd med HK handhavda valutaregleringen förelåg sålunda möjlighet att med praktiskt taget samma verkan som vid importförbud kontrollera all import, som betalades i fria valutor. Härutöver utövades genom den kontroll över kompensationsaffärerna, som handhades av HK, en av förhållandena påkallad övervakning av importen av varor, som infördes mot kompensation av svensk export. Vidare förelåg genom det system av transporttillstånd, som kommissionen tillämpade i fråga om importen med lejdfartygen, möjlighet att i den utsträckning, som kunde anses önskvärd, kontrollera importen västerifrån. Nu nämnda anordningar medförde samma möjligheter som 18—216588. I I .

954 vid importförbud att till importen knyta erforderliga villkor, och sådana villkor uppställdes även i stor utsträckning. Fullständig kontroll saknades egentligen endast beträffande sådan import som betalades genom clearing, i den mån densamma ej var underkastad importförbud eller föremål för kompensationsaffärer. Dock funnos även här vissa kontrollmöjligheter. Sålunda kunde de införseldeklarationer, som importörerna hade att avge, i viss utsträckning användas för övervakning av clearingimporten. Clearingnänmdens övervakning av clearingbetalningarna kunde vidare, vad angick importen från Italien, i viss mån användas i syfte att förhindra, att likvid för varor som avtalsmässigt prisbundits transfererades över den svensk-italienska clearingen till högre belopp än som motsvarades av de avtalade priserna. Slutligen erinrades om att gällande prisstoppbestämmelser och andra prisregleringar medförde en viss kontroll över importen och importpriserna. Det visade sig merendels nödvändigt att bedöma varuutbytes- och b et a l n i n g s s p o r s m å l i ett sammanhang. Detta medförde ett intimt samarbete mellan å ena sidan HK och å den andra valutakontoret och clearingnämnden. För handläggning av hithörande frågor inrättades inom HK en särskild valutaavdelning. Arbetsuppgiften bestod främst i att utöva viss reglering av införseln av de viktigaste av de icke importförbjudna varuslagen i sådana fall där den svenska införseln skulle likvideras i fria valutor. De länder, beträffande vilka under sådana förhållanden valutatilldelning förekom, voro Schweiz, Ungern, Rumänien, Bulgarien och Finland samt i vissa fall Spanien och Turkiet. Från valutakontoret överlämnades till HK för yttrande flertalet av de till kontoret inkomna inköpsanmälningar om fri valuta, som avsågo betalning av införsel av icke importförbjudna varor från länder, i förhållande till vilka varuutbytet icke likviderades över clearing. Clearingnämnden åter infordrade HK:s yttrande över ansökningar om tillstånd att i vad angick import från clearingländerna betala varor i annan ordning än som stadgades i gällande clearingförfattningar. Vid prövning av hithörande ärenden beaktade HK den ifrågasatta importens önskvärdhet ur försörjningsoch prissynpunkt och samarbetade därvid, liksom vid behandlingen av export- och importlicensärenden, med försörjningskommissionerna och PKN. I detta sammanhang må några uppgifter meddelas angående de inom HK för befrämjande av handelsutbytet med vissa länder alltsedan år 1942 inrättade c l e a r i n g k a s s o r n a . För export av vissa varuslag till ifrågavarande länder betingade sig HK rätt att som villkor för beviljande av licenser ålägga exportörerna inbetalning av prisutjämningsbidrag, vilka medel skulle användas för att möjliggöra import från vederbörande land av varor, som där noterades alltför högt i förhållande till den svenska prisnivån. I de stadgar som upprättades för dessa kassor föreskrevs bl. a., att de medel som erhölles genom avgifter, uttagna vid export till ifrågavarande land, skulle tillföras ett särskilt prisutjämningskonto, varur HK ägde lämna bidrag till importör i den omfattning kommissionen fråa fall

955 till fall bestämde. Beträffande vara, som var underkastad prisclearing genom försörjningskommissions försorg, kunde utbetalning ske till inom denna kommission inrättad clearingkassa. Prisutjämningsbidragen utgjordes antingen av bundna eller av fria medel. Bundna medel voro knutna till import av visst bestämt varuslag, medan fria medel handhades av HK efter gottfinnande. Det var alltså icke nödvändigt, att utjämningsbidraget utbetalades speciellt för den import, som i en viss kompensationsaffär svarade mot den exportvara, å vilken bidraget uttagits. Däremot användes de medel, som inflöto för export till visst land, regelmässigt för befordrande av varuutbytet med samma land. Clearingkassor av hithörande slag upprättades för varuutbytet med Danmark, Frankrike, Spanien, Portugal, Slovakien, Rumänien, Turkiet och Bulgarien. Av dessa kom den för sistnämnda land inrättade kassan föga till användning. Kassan för Danmark avvecklades i början av år 1944. Beträffande de övriga kassorna, vilka i slutet av oktober 1945 utvisade ett sammanlagt överskott av omkring 6 milj. kr., var verksamheten i huvudsak avslutad vid utgången av år 1945. Krigshandelslagen och dess tillämpning. Efter mönstret av den under första världskriget gällande s. k. krigshandelslagen utfärdades den 30/12 1939 en lag (nr 951) angående vissa u t f ä s t e l s e r r ö r a n d e i n f ö r s e l och u t f ö r s e l av v a r o r m. m., vilken trädde i kraft den 5/1 1940. Lagens syfte var, liksom 1916 års krigshandelslags, tvåfaldigt, nämligen dels att lägga enskildas ekonomiska utfästelser gent emot främmande makt under svensk kontroll, dels att kriminalisera olika former av medverkan vid utländsk övervakning av det svenska näringslivet (handelsspionage). Beträffande innehållet i denna lag se sid. 42. Lagen, vilken ursprungligen gällde till utgången av mars 1941, förnyades årligen och upphörde att gälla först vid utgången av juni 1947. Samtidigt med lagens utfärdande föreskrev Kungl. Maj :t, att det skulle ankomma på HK att för särskilda fall meddela tillstånd till utfästelser rörande införsel och utförsel av varor samt lämna s. k. anvisningar, varigenom meddelandet av underrättelser, som eljest vore att beteckna som handelsspionage i lagens mening, gjordes tillåtligt enligt berörda lag. Statligt garanterade utfästelser av nyssnämnda innebörd förekommo i mycket stor utsträckning under första världskriget. Enär Sveriges handelspolitik under det andra världskriget redan från början kom att i väsentligt högre grad grundas på exportförbud och på ett noggrant och planmässigt handhavande av förekommande licensgivning, spelade systemet i fråga nu icke på långt när samma roll som förra gången men var likväl icke betydelselöst.

956 De utfästelser, för vilka påkallades HK:s godkännande, avgåvos merendels i syfte dels att erhålla exportlicens i utlandet, dels att underlätta passage genom kontrabandskontroll, och inneburo i allmänhet försäkran om inhemsk konsumtion av ifrågavarande vara eller åtagande att icke till visst land eller vissa länder reexportera densamma. I en del fall lämnades på grundval av utfästelsen statlig garantiförsäkran, varvid, förutom den säkerhet som den straff skyddade utfästelsen erbjöd, togs i betraktande den kontroll som staten utövade genom exportlicenseringen. Så växlande som förhållandena voro kunde några bestämda riktlinjer för krigshandelslagstiftningens tillämpning knappast uppställas. Här nedan lämnas några uppgifter angående den av HK i olika fall följda praxis. Genom den med Storbritannien i december 1939 träffade handelsöverenskommelsen bortföll behovet av utfästelser av här ifrågavarande art i förhållande till nämnda land. Brittiska myndigheter krävde sålunda icke sådana utfästelser vare sig det gällde erhållande av export- eller transitolicens från Storbritannien eller import av varor som passerat den brittiska kontrabandskontrollen. I de fall där framställning om utfästelse gjordes från annat land än Storbritannien men där anledning fanns att antaga, att hänsyn till brittiskt intresse förestavat dylik begäran, blev densamma i regel icke godkänd av HK. I förhållande till Frankrike förekommo i viss utsträckning konsumtionsutfästelser för erhållande av fransk exportlicens eller för att möjliggöra varornas passage genom fransk kontrabandskontroll. På grundval av dylik utfästelse avgavs till vederbörande franska myndighet statlig garantiförsäkran genom förmedling av utrikesdepartementet. I förhållande till Tyskland, med vilket land handelsförbindelserna liksom med Storbritannien reglerats genom krigshandelsöverenskommelser, tillämpades motsvarande system med konsumtionsutfästelse och garantiförklaring huvudsakligen blott för varupartier ombord å fartyg, vilka införts till tysk hamn för visitering. Därjämte uppställdes från tysk sida för medgivande av transitering genom Tyskland av svenskt exportgods till eller genom Spanien eller Portugal krav på garantiförbindelse beträffande varans slutliga destination. För hithörande fall lämnade Kungl. Maj:t enligt kungörelse den 28/2 1941 generellt tillstånd till utfästelser, avfattade i enlighet med kungörelsen bifogat formulär. Generellt tillstånd meddelades senare även beträffande utfästelser i fråga om varor som i lejdtrafik utfördes från Göteborg. För vissa varor, som från Schweiz infördes till Sverige, krävdes utfästelse om inhemsk konsumtion för erhållande av schweiziskt exporttillstånd. Även för dylika fall meddelade Kungl. Maj:t enligt kungörelse den 1/8 1940 generellt tillstånd till utfästelser, som avfattats i enlighet med fastställt formulär.

957 Lejdtrafiken. För tillkomsten och upprätthållandet av den på en serie överenskommelser med de krigförande huvudmakterna vilande s. k. Göteborgs- eller lejdtrafiken redogöres närmare å sid. 991 ff. Åt HK uppdrogs att vara det centrala organet för handläggning av de med lejdtrafiken sammanhängande ärendena. HK tillfördes härigenom en betydande arbetsuppgift och för ändamålet inrättades inom kommissionen, som förut nämnts, en särskild transportavdelning. Denna uppdelades på två underavdelningar, en för import- och en för exportärenden. Beträffande den ined lejdfartyg bedrivna i m p o r t e n från transoceana länder uppgjordes importplaner, vilka transportavdelningen hade att följa vid behandlingen av spörsmål rörande sammansättningen av importlaster. För såväl import som export erfordrades av HK utfärdat transporttillstånd. Det ålåg transportavdelningen att i samråd med försörjningsmyndigheterna granska och gradera inkommande ansökningar om dylikt tillstånd. För HK gällde särskilt att i fråga om importen tillse, om de begärda transportlillstånden kunde rymmas inom ramen för den fastställda importplanen och för resp. navicertkvoter. Utfärdade transporttillstånd meddelades utrikesdepartementet, som härom telegrafiskt underrättade svensk myndighet i exportlandet. Som regel antecknades ett flertal transporttillstånd å en s. k. skeppningslista, som expedierades till utrikesdepartementet en gång i veckan. Var ett ärende av brådskande natur, översändes det omgående i form av ett s. k. särskilt tillstånd. Då en lejdbåt skulle lastas för hemgående resa, upprättades inom HK en s. k. lastplan, grundad på från vederbörande svenska myndigheter i exportländerna meddelade uppgifter angående skeppningsklara partier. Lastplanerna överlämnades successivt till utrikesdepartementet för vidarebefordran till de svenska myndigheter, som skulle övervaka lastningen av lejdbåtarna. Ifrågavarande svenska myndigheter voro i Förenta staterna Svenska lastkommittén i New York jämte beskickningen i Washington, i övriga länder vederbörande svenska beskickning. För de med lejdbåtar införda varupartierna måste som regel finnas navicert, vars anskaffande åvilade avlastarna i exportlandet (se sid. 998). För export från Förenta staterna och vissa andra länder i Amerika erfordrades därjämte exportlicens, utfärdad av vederbörande lands myndigheter. Behandlingen av e x p o r t f r å g o r n a inom lejdtrafiken besvärades av väsentligt färre och mindre tyngande formaliteter än importfrågorna. Kontrollen bestod här framför allt i att tillse, att endast av de krigförande länderna tillåtna varuslag lastades ombord i utgående fartyg samt att en rättvis fördelning av godset skedde i förhållande till det ojämnt tillgängliga tonnaget. I den mån lastutrymmet var otillräckligt lämnades i regel före-

958 trade åt högvärdiga varor framför lågvärdiga och skrymmande. Vid lastfördelningen i fråga om pappersmassa och papper samt järn och stål — de viktigaste exportvarorna — förekom samråd med resp. cellulosa- och pappersbruksföreningarna samt Jernkontoret. Se i övrigt rörande hithörande förhållanden den i kapitlet om sjöfarten härom lämnade redogörelsen. Utrikeshandelns reglering under efterkrigsperiodens senare skede. I december 1946 väcktes diskussion om en eventuell skärpning av importregleringen i valutabesparande syfte. Fullmäktige i riksbanken funno kraftiga åtgärder till skyddande av landets valutatillgångar vara erforderliga och delgåvo regeringen under hand sina synpunkter härutinnan. Fullmäktige framhöllo, att valutautströmningen i väsentlig mån hade till förutsättning den bristande jämvikt, som i rådande läge förefunnes mellan den köpkraftiga efterfrågan och den löpande produktionen i landet. Så länge denna situation bestode, vore ett fortsatt utflöde av valutor sannolikt. Intill dess en vändning härutinnan inträdde, syntes det nödvändigt att begränsa importöverskottet, vilket kunde ske dels genom att importen skures ned, dels genom att exporten ökades, bl. a. genom inskränkning av den inhemska förbrukningen av exportvaror. I slutet av januari 1947 gjorde fullmäktige en formlig hemställan hos regeringen i sådant hänseende. Inom folkhushållningsdepartementet igångsattes med anledning härav ingående undersökningar rörande möjligheterna för och utformningen av en vidgad importkontroll, varjämte överläggningar ägde r u m med partiledarna i riksdagen. Sedan bankofullmäktige i skrivelse den 13/3 1947 anmält, att valutasituationen utvecklat sig därhän, att omedelbara åtgärder påkallades för att råda bot mot underskottet i betalningsbalansen, utfärdade Kungl. Maj:t följande dag kungörelse (nr 82) om allmänt importförbud, givetvis med licensmöjlighet under särskilda förutsättningar. Enligt kungörelsen, vilken trädde i kraft den 15/3 1947, skulle — där annat icke stadgades i särskilda författningar — HK, LK och BK var för sig handlägga frågor om tillämpning av importförbudet beträffande särskilda varuslag. Sålunda skulle LK vara licensmyndighet dels i fråga om varor tillhörande tulltaxans fyra första grupper (levande djur och animaliska ämnen, vegetabiliska ämnen, fett, oljor och vax av animaliskt eller vegetabiliskt ursprung samt produkter av livsmedelsindustri, drycker och fodermedel) med undantag för vissa varor med karaktär av industriråvaror, dels i fråga om vissa andra särskilt angivna varor (koksalt, gödniagsämnen, tvättmedel, ljus, dextrin m. m.). Beträffande kolbränslen och flytande bränslen blev BK, beträffande övriga varor, d. v. s. de till antalet långt övervägande, blev HK licensmyndighet. Från importförbudet undantogos varuslag, upptagna i en särskild frilista. Denna, vilken berörde sammanlagt 473 tulltaxerubriker och sålunda

959 var relativt omfattande, inneslöt särskilt åtskilliga råvaror, smörjmedel, trävaror, pappersmassa och papper, metaller, byggnadsmaterial samt maskiner, apparater och instrument. Jämlikt övergångsbestämmelserna till kungörelsen undantogos därjämte varor, vilka före den 20/3 1947 med bestämmelse till Sverige å utrikes ort inlastats i fartyg eller annat transportmedel, samt importvaror för vilka full betalning erlagts senast den 15/3 1947. Samma dag som kungörelsen utfärdades offentliggjorde såväl HK som LK vissa tillämpningsbestämmelser. HK föreskrev, att införselreglerad vara, för vilken kommissionen var licensmyndighet, fick utan företeende av importlicens införas, där värdet prövades icke överstiga 200 kr. för varje sändning. I LK:s cirkulär föreskrevs, att importreglerade varor, för vilka denna kommission var licensmyndighet, fingo utan importlicens införas, därest varornas sammanlagda värde i varje fall prövades icke överstiga 100 kr. och införseln icke skedde i handelssyfte. Av ransonerade varor fick dock i varje särskilt fall icke utan importlicens införas mer än 10 kg eller — där fråga var om varor, vilka medfördes av person, anställd på svenskt fartyg som ankom från utländsk hamn — mer än 20 kg. Beträffande kaffe, te och kakaopulver bestämdes maximum för licensfri import till sammanlagt 5 kg. Rörande principerna för licensgivningen tillkännagav HK, att kommissionen under en övergångstid komme att meddela importlicenser endast för sådana varuslag, som kunde betecknas såsom ur försörjningssynpunkt nödvändiga att importera, exempelvis särskilt viktiga kemikalier, textilier, maskiner etc. För övriga varuslag vore avsikten att efter slutförandet avvissa undersökningar fastställa huruvida och i vilken omfattning importlicenser kunde medgivas. Under den tid dessa undersökningar påginge kunde sålunda importlicenser för varor hänförliga till sistnämnda kategori som regel icke påräknas, oavsett från vilket land införseln skulle äga rum. De licenser, som tills vidare komme att utfärdas under övergångstiden, avsågos skola erhålla giltighet t. o. m. den 30/6 1947. p HK meddelade senare vissa övergångsbestämmelser. Sålunda föreskrevs i april, att importlicens icke erfordrades vid införsel senast den 30/6 1947 av vara som före den 15/3 fått fritt införas, såvida importören kunde visa sig dessförinnan ha erhållit försäkran om valuta för varans betalning. Det meddelades vidare, att licens komme att utställas för importförbjudna varor i de fall dä importören styrkte, att ett bona fide-kontrakt avseende leverans före den 1/10 1947 avslutats senast den 15/3 1947. Kontrakt, som slutits senast sistnämnda dag och avsåge periodiska leveranser för längre tid framåt, komme att prövas välvilligt i vad gällde leveranser före den 1/10 1947. Ansökningar om licenser för varor beställda senast den 15/3 för leverans efter den 30/9 1947 komme likaledes att prövas välvilligt, därest det visades att exportören den 15/3 1947 påbörjat tillverkningen i

960 enlighet med den svenska beställarens specifikation. Importlicenser, som utfärdats eller förlängts att gälla t. o. m. den 30/6 1947, skulle — dock med vissa viktiga undantag — äga giltighet t. o. m. den 30/9 1947. Nya licenser skulle i regel utfärdas att gälla till 1947 års utgång. Motsvarande bestämmelser som de av HK meddelade utfärdades av LK i fråga om varor som i importregleringshänseende föllo under dess bedömande. Under hänvisning till det mellan Sverige och F ö r e n t a staterna år 1935 slutna handelsavtalet framfördes av detta lands regering protest mot den svenska importregleringen, vilken förmenades i viss mån kränka Förenta staternas genom avtalet tillförsäkrade rättigheter med avseende på exporten till Sverige. (I avtalet stadgades bl. a. förbud för båda de fördragsslutande länderna att vid företagen inskränkning av importen behandla varor från det andra landet ogynnsammare än varor från vilket som helst annat land, ävensom förbud mot importinskränkningar av varje slag från ettdera landets sida med avseende å varor från det andra landet, som angåvos i särskilda till avtalet fogade varulistor.) Efter förhandlingar i Washington nåddes den 26/6 1947 samförstånd mellan de två regeringarna beträffande föreliggande spörsmål. Förenta staternas regering medgav en diskrimination mot amerikansk export inom av den svenska dollartillgången betingade gränser. Å svensk sida åtog man sig i gengäld att under tiden 1/1 1947—30/6 1948 (d. v. s. en period av 18 månader) medge import för varor, upptagna på lista I i 1935 års avtal och icke upptagna på frilistan till importförbudskungörelsen, i en omfattning motsvarande lägst 150 7o av importvolymen av motsvarande varor från USA under år 1946. Omfattningen av importlicenseringen i övrigt finge avgöras av svenska myndigheter efter fri prövning. Dock skulle tillses, att icke någon vara eller varugrupp, som tidigare importerats från USA, helt utestängdes från import till Sverige. Genom en senare överenskommelse den 11/2 1948 befriades Sverige praktiskt taget helt från återstående band på dess handelspolitiska handlingsfrihet. I en i samband med uppgörelsen från amerikansk sida utfärdad kommuniké konstaterades, att Sverige redan i stort sett uppfyllt sina åtaganden beträffande importen enligt 1947 års överenskommelse. Förenta staternas regering förklarade sig därför icke vilja åberopa reglerna i densamma under dess återstående giltighetstid, d. v. s. till den 1/7 1948. Sverige skulle alltså i fortsättningen äga rätt att reglera sin import från USA uteslutande efter dess angelägenhetsgrad. Den regim av vidsträckt importreglering, som införts från mitten av mars 1947, stramades ytterligare åt redan under senare delen av år 1947 och än mer under år 1948. Skärpningen tog sig uttryck dels i en snävare praxis vid licensgivningen, dels i upprepade inskränkningar i frilistan. Den första inskränkningen i sådant hänseende genomfördes den 27/7 1947, den

961 sista och definitiva den 9/2 1948, då på frilistan kvarlämnades blott några få rubriker, i huvudsak avseende tryckalster. Omedelbart efter det allmänna importförbudets genomförande tillsatte Kungl. Maj:t en nämnd, kallad i m p o r t b e r e d n i n g e n, under ordförandeskap av HK:s chef, med uppgift att verka för en enhetlig tillämpning av de bestämmelser som utfärdats eller komme att utfärdas rörande importförbudets handhavande. Av importberedningen utarbetat förslag till allmän importplan fastställdes av Kungl. Maj :t den 18/7 1947. Planen omfattade en period av 18 månader, sträckande sig från den 1/7 1947 till den 31/12 1948. Vid planens uppgörande hade hänsyn måst tagas till den betydande import, som redan under den gångna delen av året med stöd av de relativt liberala övergångsbestämmelserna ägt rum och som måste förutses komma att resultera i en totalimport för 1947, till värdet väsentligt överstigande 1946 års redan mycket höga importnivå. Fr. o. m. tredje kvartalet 1947 komme emellertid enligt planen att vid licensgivningen iakttagas mycket stark återhållsamhet. Den följande utvecklingen gav vid handen, att belastningen på landets valutareserv icke minskades i den omfattning man beräknat. En väsentlig anledning härtill var, att tidigare träffade importavtal enligt gällande övergängsbestämmelser fatt i så stor omfattning som fallet var fullföljas. Nyssnämnda uppgörelse beträffande importen frän Amerika, vilken i viss mån band händerna pä de svenska licensmyndigheterna, inverkade ock. En revidering i ytterligare inskränkande riktning av gällande importplan syntes erforderlig, ehuru man måste säga sig att en avgörande vändning i utvecklingen kunde ske först sedan det besvärande överskottet av beviljade men ännu ej utnyttjade licenser, den s. k. »licenspuckeln», övervunnits. Till vad här anförts må tilläggas, att vårt land genom upphävandet av pundets konvertibilitet i augusti 1947 (se sid. 947) förlorade den utjämningsfaktor som vårt tidigare regelmässigt förekommande exportöverskott och våra fraktinkomster i pund tidigare utgjort, varigenom uppstod ett tvång att åstadkomma en jämn balansering av vår handel med hårdvalutaländerna. Den 18/9 1947 tillsatte Kungl. Maj :t en ny nämnd, kallad e x p o r t - o c h i m p o r t b e r e d n i n g e n , vilken ersatte den tidigare importberedningen. Den nya nämnden, som fick till ordförande dåvarande handelsministern och i övrigt bestod av fem ledamöter, skulle ha till uppgift att utarbeta förslag till riktlinjer för den fortsatta såväl export- som importpolitiken. Kontakt skulle därvid uppehållas med krisorganen samt med organisationer och andra företrädare för export- och importintressena jämte arbetsmarknadens parter. Export- och importberedningen hade enligt sina direktiv att företaga en grundlig omprövning av importbehoven samt att på grundval därav upprätta en ny importplan med beaktande av valutaläget även inter-

962 nationellt sett, särskilt sådant detta tedde sig efter pundkrisen. I övrigt lades nu större vikt än förut vid att exporten på allt sätt befordrades och att i importplanen därför tillbörlig hänsyn toges till sådan varutillförsel, som redan på kort sikt kunde verka exportfrämjande. En av den akuta valutabristen samtidigt vidtagen drastisk åtgärd var, att Kungl. Maj:t genom beslut den 19/9 1947 bemyndigade valutakontoret att jämlikt 10 § valutaförordningen tvångsinlösa (rekvirera) utländska betalningsmedel och utländska fordringar. I anledning härav föreskrev HK, på hemställan av valutakontoret, att exportör skulle vid ansökan om exportlicens för export till hårdvalutaland eller eljest mot likvid i härdvaluta foga förbindelse att till riksbanken eller valutabank hembjuda den erhållna valutan mot ersättning enligt valutalagens bestämmelser. Export- och importberedningen tog till utgångspunkt för sin planläggning en beräkning av den import, som kunde medges under år 1948 mot betalning i konvertibla valutor. I en härom den 15/12 1947 utfärdad kommuniké från handelsdepartementet, dit regleringsärendena beträffande utrikeshandeln nu blivit överförda, framhölls att det låge i sakens natur, att en sådan beräkning måste tid efter annan justeras efter inträffande förändringar i läget. Det förutsattes, att införseln under året från det s. k. hårdvalutaområdet 1 skulle helt täckas av löpande inkomster i dollar och likvärdiga valutor. Beräkningen härutinnan gav till resultat, att sistnämnda import skulle kunna uppgå till högst 1 465 milj. kr., medan importen från samma marknader under 1946 uppgått till ca 1 900 milj. kr. och för 1947 beräknades till 2 800 milj. kr. Den i importplanen vidtagna nedskärningen hade i första hand drabbat de umbärliga varorna, samtidigt som m a n i görlig omfattning sökt andra inköpsmarknader för de viktigare varor, som icke rymts inom den tillgängliga hårdvalutaramen. Licensmyndigheterna hade fått i uppdrag att tills vidare under tre månader lägga de gjorda beräkningarna till grund för importlicensgivningen. I den summa av 1 465 milj. kr., vilken beredningen uppställt som ram för importen från hårdvalutaländer under 1948, ingick gruppen livsmedel med 285 milj., därav brödsäd 68 milj., fodermedel 104 milj. och kaffe 60 milj. kr. Importen av kolbränsle och mineraloljor beräknades till 445 milj. kr. Bland övriga varor märktes järn, stål och malmer m. m. till 73 milj., metaller 35 milj., textilvaror m. m. 62 milj., kemikalier 61 milj. och läkemedel m. m. 21 milj. kr. Vid sidan av beräkningen angående importen mot hårdvaluta hade beredningen även studerat möjligheterna till införsel från det s. k. svagvalutaområdet samt sterlingländerna. Därav betingade direktiv angåvos 1 Som import från hårdvalutaländer betraktades import i dollar, schweizerfrancs, argentinska pesos och portugisiska escudos samt all import från något av länderna i Nord-, Mellanoch Sydamerika, Filippinerna, Grekland, Iran, Island, Italien, J a p a n , Kina, Polen, Portugal, Portugisiska Ostafrika, Schweiz, Sovjetunionen, Tanger, Turkiet och Tyskland.

963 vara vägledande för de förhandlingar, som syftade till uppgörelser av bilateral natur med flertalet till denna grupp hörande länder. I kommunikén betonades slutligen vikten av åtgärder, som voro ägnade att tillföra landet mera valutor, på vilka knapphet rådde, nämligen ökning av exporten samt ökning av inkomsterna från sjöfarten och turismen. Nödvändiga resultat kunde, framhölls det, dock icke nås utan en betydande ökning av produktionen framför allt inom exportindustrierna och en kraftig begränsning av förbrukningen inom landet av särskilt sådana varor, som antingen kunde exporteras mot knappa valutor eller för vilka importvaror av samma valutakaraktär kunde erhållas i utbyte. Den av export- och importberedningen i december 1947 uppgjorda importplanen följdes i stort sett under de två första kvartalen av år 1948. Därefter befanns emellertid valutasituationen så prekär, att en ny skarp heskärning av hårdvalutaimporten måste vidtagas. Genom en ny plan, som kungjordes den 23/7 1948, nedskärs beloppet av den import, som komme alt medges från Förenta staterna, från 4 å 500 milj. kr. under förra halvåret till endast 180 milj. kr. under senare halvåret 1948. Den nya hårdvalutaplanen medtog icke såsom den förra importen från Schweiz och Uizonien, med vilka särskilda handelsavtal ingåtts, samt de sydamerikanska staterna, beträffande vilka särskilda arrangemang förutsågos skola bliva nödvändiga. Av den nämnda summan för USA-importen, 180 milj. kr., avsågs 90 milj. kr. skola hänföra sig till BK:s område; för IK:s del beräknades 60 milj. kr., medan 30 milj. kr. reserverades för andra ändamål. Vid licensprövningen, vilken, såvitt angick HK:s licensgivningsområde, i stor utsträckning skedde efter samråd med IK och PKN, följdes principiellt vissa riktlinjer för åstadkommande av en möjligast rättvis behandling av de enskilda importörerna. Härvid söktes i viss utsträckning samverkan med förefintliga branschorganisationer. Mest utvecklad blev dylik samverkan i fråga om t e x t i l i m p o r t e n . För att medverka vid fördelningen mellan olika importörer av den andel av textilimporten, som föll på textilhandeln, bildades hösten 1947 på HK:s initiativ ett särskilt organ, lextilkvoteringsrådet, vari ingingo representanter för ett flertal organisationer på området. Enligt av HK efter samråd med textilkvoteringsrådet fastställda riktlinjer skulle importlicens för textilvaror i princip tilldelas firma, som är 1946 reguljärt varit verksam som importör i egenskap avgrossist, detaljist eller hantverkare inom textilbranschen. Till grund för kvoteringen skulle läggas värdet av importörens totala införsel av textilvaror är 1946. I den mån handelsavtal slötos med olika länder med däri angivna kontingenter av textilvaror, fastställde HK till vilken procent av värdet av vederbörande importörs textilvaruimport år 1946 licens för import från resp. land komme att medges. Liknande riktlinjer för kvotering av importen uppställdes även beträf-

964 fande åtskilliga andra varuslag, varvid kvoteringen i fråga om typiska handelsvaror ankom på HK och i fråga om typiska industrivaror på IK. Jämförelseåren varierade för olika varuslag. Kvotering ansågs principiellt ej behövlig beträffande industrivaror, för vilka importmedgivanden lämnades för täckande av i varje särskilt fall redovisat behov. Hela importen för 1948, sådan den faktiskt kom att gestalta sig, uppgick till 4 945 milj. kr. och exporten till 3 979 milj. kr.; importöverskottet, 966 milj. kr., understeg importöverskottet för 1947 med över 1 miljard kr., vilket måste betraktas som ett resultat såväl av den skärpta importregleringen som av ansträngningarna att driva upp exporten. För år 1949 uppställdes en importplan, som höll sig inom en ram av 4 200 milj. kr., vilket innebar en nedskärning i förhållande till föregående år med över 700 milj. kr. Samtidigt med nedskärningen hade i planen en omfördelning skett för överflyttande i möjlig mån av import från hårdvalutamarknader till andra marknader. Hänsyn hade vid beräkningarna tagits till vissa krediter enligt den s. k. Marshall-planen för amerikansk hjälp till Europas återuppbyggnad. Därigenom hade utrymme kunnat beredas även ät sådan import som erfordrades för vissa långsiktiga investeringar, bl. a. för fullföljande av planerade utbyggnader inom järnindustrien och kraftförsörjningen. Vid sidan av den totala importplanen uppgjordes för 1949, liksom skett för 1948, särskilda planer för importen från dollarländerna. Så skedde jämväl för år 1950. Den i slutet av 1949 uppställda planen för den dollarbetalda importen under första halvåret 1950 slutade på ett belopp av omkring 360 milj. kr., vilket något översteg den faktiska importen under motsvarande tid föregående år. Vad beträffar importregleringen gent emot andra länder än dollarländer hade denna vid nu berörda tidpunkt kommit i ett ändrat läge genom överenskommelser som träffats inom Marshall- eller — som den ock kallades — Parisorganisationens 1 ram och som inneburo åtaganden om frilistning i vidsträckt omfattning av importen från flertalet länder tillhörande denna organisation. Att närmare ingå på en redogörelse för härmed sammanhängande förhållanden faller utanför ramen för föreliggande arbete, då en begriplig framställning därav skulle förutsätta att man ginge in på åtgärder och händelseförlopp, som torde få anses äga endast indirekt samband med den egentliga krigskrisen. Med avseende på e x p o r t r e g l e r i n g e n må nämnas, att handelsoch industrikommissionen (HIK) den 2/5 1950 inkom till Kungl. Maj:t med framställning, innefattande bl. a. förslag till bemyndigande för kom1 Angående Marshallorganisationen (Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete, OEEC) se Det europeiska internationella återuppbyggnadsarbetet efter det andra världskriget (Marshallplanen). Aktstycken utg. av K. Utrikesdep. 1951. Jfr även Index mars 1949. dec 1951.

965 missionen att i viss utsträckning medge utförsel utan licens. Med bifall härtill utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse den 9/6 1950 (nr 324) angående allmänt exportförbud, vilken fr. o. m. den 1/7 1950 ersatte exportförbudskungörelsen den 21/3 1941. Härigenom gavs HIK befogenhet att efter bemyndigande av Kungl. Maj:t för särskilda varuslag medge utförsel utan exportlicens; sådant medgivande kunde av kommissionen förbindas med villkor för licensfrihetens åtnjutande. Med stöd av kungörelsen meddelade HIK föreskrifter, varigenom kravet pä exportlicens under vissa villkor släpptes beträffande ett stort antal i en särskild s. k. villkorlig frilista upptagna varuslag, då utförsel skedde till vissa särskilt angivna länder. De länder, till vilka export utan licens sålunda kunde äga rum, voro främst de nord-, mellan- och sydamerikanska staterna, de europeiska länder som deltogo i Marshall-samarbetet samt det brittiska samväldets länder. Undantagna från den fria exporten voro varor av annat ursprung än svenskt samt ett hundratal varor eller varugrupper, som av särskilda skäl icke ansetts ännu kunna friges. Hit hörde en del varor, som berördes av jordbruksregleringen eller på vilka knapphet inom landet alltjämt rådde, samt vidare varor som subventionerades vid import eller som framställdes av utländska råvaror. Av handelspolitiska skäl frisläpptes icke heller exporten av järnmalm, trävaror, pappersmassa, tidningspapper och kullager. Den till den nya exportförbudskungörelsen fogade allmänna frilistan, vilken gällde export till alla länder och icke var bunden till uppfyllande av några särskilda villkor, var i huvudsak lika med den till den äldre kungörelsen hörande frilistan. Statistisk översikt av utrikeshandeln under åren 1939—1948. Förändringarna i utrikeshandelns omfattning, värdemässigt sett, fr. o. m. det första krigsåret, 1939, fram t. o. m. år 1948 belysas av tablån å sid. 966, vilken icke blott anger importens och exportens storlek i miljoner kronor utan även innehåller indextal härför, uträknade med aren 1936—38 som basperiod. Tabellen ger därjämte en föreställning även om den kvantitativa utvecklingen genom de däri upptagna indextalen för importens och exportens s. k. »volym» enligt de uträkningar härom som gjorts av konjunkturinstitutet och kommerskollegium med användande av metoden att uttrycka de i handelsstatistiken redovisade import- och exportmängderna i penningvärden med utnyttjande av är för år oförändrade å-priser. De enhetsvärden, som härvid kommit till användning, äro handelsstatistikens genomsnittspriser för året 1936. Genom att omräkna de sålunda framkomna värdesummorna till indextal har man erhållit talserier, som kunna åtminstone approximativt belysa utrikeshandelns kvantitativa förändringar, visserligen i form av värdesiffror, men befriade från störande prisförändringar. Basperioden för ifrågavarande indextal är densamma som den,

966 vilken använts vid uträkningen av indextalen för de verkliga import- och exportvärdena, nämligen åren 1936—38. Import

Export

Differens1

Ar Milj. kr. 1936/38 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1

1 946 2 499 2 004 1674 1 780 1814 1 677 1084 3 386 5 220 4 945

1784 1889 1 328 1345 1 319 1 172 853 1 758 2 547 3 240 3 979

Indextal för importvärden

exportvärden

100 128 103 86 92 93 86 56 174 268 254

100 106 74 75 74 66 48 99 143 182 223

+ 162 + 610 + 676 + 329 + 461 + 642 + 824 — 674 + 839 + 1 980 + 966

Importvolym

Exportvolym

100 123 74 50 49 46 45 32 99 132 116

100 102 58 55 44 36 24 46 62 69 73

+ betecknar importövers >kott, — exportöverskott.

De i tabellen meddelade indextalen för importens och exportens såväl värde som volym åskådliggöras i nedanstående diagram. Import och export 1939-1949 Värde och volym (Indextal)

1936/1938

967 Divideras värde- och volymindextalen med varandra, erhåller man tal, som ange medelvärdet år för år av de i den totala utrikeshandeln ingående import- resp. exportvarorna. På grund av beroendet av de årliga förskjutningarna av de i handelsomsättningen ingående varukvantiteterna ha sistnämnda uträkningar såsom belysande för prisutvecklingen givetvis endast ett begränsat värde, men de äga i föreliggande sammanhang intresse därigenom att de utgöra ett allmänt mått på de prisförändringar som ligga till grund för olikheterna i värde- och volymkurvornas sträckning. Med ifrågavarande import- och exportmedelvärden kunna lämpligen jämföras de av kommerskollegium beräknade särskilda prisindextalen för importoch exportvaror, vilka tillika med kollegii generalprisindex upptagas i nedan slående tablå, samtliga prisserier omräknade pä basis av genomsnittspriserna åren 1936—38. Kommerskollegii import- och exportpristal vila, i motsats till de genomsnittliga import- och exportvärdena enligt nyssnämnda beräkning, pä prisnoteringar för en oförändrad grupp varor med oförändrade vikter. De belysa sålunda ej direkt prisutvecklingen beträffande de är för år faktiskt in- eller utförda varorna. I många fall basera de sig f. ö. på noteringar, som eventuellt komma till uttryck först vid senare skeende leveranser. Medelvärden (indextal) för Är

1936/38 1939 1910 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948

Kommerskollegii partiprisindex

importvaror

exportvaror

Generalindex

Importvaruindex

Exportvaruindex

100 101 140 173 188 202 192 176 176 203 219

100 102 128 138 170 185 203 214 231 269 305

100 106 134 158 173 180 180 178 171 183 196

100 109 161 210 242 259 259 248 222 234 246

100 97 122 131 157 170 172 169 174 210 235

Betraktas kurvorna för utrikeshandeln, finner man, att både importen och exporten — såväl värdemässigt som än mer till volymen — hastigt sjönko efter 1939 men att uppgången efter krigets slut i bägge fallen var mycket starkt markerad. Bottenläget för importen nåddes år 1945, medan för exporten redan under nämnda år en vändning uppåt inträdde. En närmare uppdelning av 1945 års exportsiffror visar emellertid, att lägsta punkten i krigstidens export inträffade under första halvåret 1945 och att uppsvinget här tog sin början först under andra halvåret, d. v. s. efter krigets avslutning, men då också var mycket kraftigt och plötsligt framträdande. Den antydda olika takten i återhämtningen för importen och exporten medförde, att året 1945 såsom det enda under hela perioden

968 kunde uppvisa ett ganska betydande exportöverskott. Den allmänna importreglering, vilken genomfördes år 1947, vållade för år 1948 ett bakslag i den dittills fortgående importstegringen, vilket förmärktes även under det därpå följande året, medan däremot exporten utan avbrott fortfor att tillväxa. Tabellen å sid. 970—971 meddelar en översikt angående i m p o r t e n o c h e x p o r t e n a v s ä r s k i 1 d a h u v u d s 1 a g a v v a r o r. Man fäster sig beträffande importen bl. a. vid den tvära sänkning som inträffade i fråga om fasta och flytande bränslen åren 1944 och 1945 samt den som en reaktion häremot inträffade särskilt starka stegringen för just denna varugrupp under de följande åren. Beträffande exporten framgår klart vilken dominerande roll som trävarorna och än mer pappersmassan och papperet spelade, då det för den svenska exporthandeln efter kriget gällde att återvinna de förlorade positionerna. Det omedelbara uppsvinget i exporten av just dessa varor förklaras ej minst genom förekomsten här av en omfattande produktion pä lager, varigenom man i väntan på friare exportmöjligheter förberett en kommande exportoffensiv. Genom den starka exportökningen beträffande såväl de nämnda som en del andra varor blev Sverige, såsom förut framhållits, i tillfälle att under efterkrigsåren i avsevärd mån bidraga till återuppbyggnaden i det krigshärjade Europa. I nedanstående tablå belyses summariskt importens och exportens fördelning såväl i absoluta tal som procentuellt, dels under den egentliga Importens och exportens fördelning på vissa huvudgrupper av varor. Absoluta tal milj. kr.

Procenttal

1910/45 medeltal

1946/48 medeltal

1910/15 medeltal

1946/48 medeltal

1 173 81 411 261 156

832 48 256 206 136

2 246 101 694 574 351

46,9 3,3 16,5 10,4 6,2

49,8 2,9 15,3 12,3 8,1

49,7 2,2 15,4 12,7 7,8

Import R å v a r o r för j o r d b r u k och industri F e t t ä m n e n och f e t t r å v a r o r . . B r ä n s l e n och s m ö r j m e d e l . . M a s k i n e r och r e d s k a p .... N ä r i n g s - och n j u t n i n g s m e d e l Andra konsumtionsfärdiga varor

16,7

11,6

12,2

Summa

2 499

4 577

100,0

100,0

100,0

Malmer J ä r n och a n d a metaller . . . . J ä r n - och metallmanuf., m a skiner, r e d s k a p , t r a n s p o r t medel, krigsmateriel . . . . Trävaror P a p p e r s m a s s a och p a p p e r . . Övriga varor

244 201

150 168

213 191

12,9 10,6

11,6 13,0

6,5 5,9

462 215 497 270

317 174 346 141

856 364 1 288 343

24,5 11,4 26,3 14,3

24,4 13,4 26,7 10,9

26,3 11,2 39,6 10,5

3 255

100,0

100,0

100,3

Export

Summa

969 krigsperioden, dels under åren närmast därefter. Anmärkningsvärt är att finna, att trots de starka förändringarna i utrikeshandelns absoluta omfattning en ganska stor stabilitet bibehölls i det inbördes förhållandet mellan varugrupperna. Mest framträdande är malmens och järnets relativa tillbakaträdande i exporten under efterkrigsperioden till förmån för pappersmassan och papperet. Angående eljest importen och exporten av särskilda varuslag hänvisas till specialredogörelserna i de föregående kapitlen. I tabellerna å sid. 972—975 angående den svenska utrikeshandelns l ä n d e r f ö r d e l n i n g faller främst i ögonen den omkastning, vilken fr. o. m. år 1940 ägde rum i förhållandet mellan å ena sidan den europeiska kontinenten och å andra sidan övriga länder i deras egenskap av svenska handelspartner. Den förra gruppens andel i importen steg frän 55 % 1939 till nära 67 % 1940 och över 83 % 1941 och dess andel i exporten från nära 56 till 79 resp. 91 7c, medan motsvarande tillbakagång drabbade handeln med den andra gruppens länder. Orsaken var naturligtvis den på våren 1940 genomförda minspärren i Skagerack, vilken till en början förhindrade så gott som all sjötransport från och till länder utanför spärren och i huvudsak hänvisade vårt land till handeln med länder på Europas kontinent och därvid i främsta rummet Tyskland. Lejdtrafiken, som tog sin början år 1941 och möjliggjorde ett partiellt brytande av sjöblockaden västerut, gör sig i tabellerna märkbar särskilt genom höjda tal för varuutbytet med Mellan- och Sydamerika. Totalt sett blev lejdtrafiken likväl icke av den omfattning, att den i avgörande grad rubbade den redan år 1940 utbildade proportionen mellan handeln med länderna inom och handeln med länderna utom spärren. De relativt höga importsiffrorna för Balkanländerna under vissa av krigsåren bero främst på importen av mineralolja från Bumänien. Eljest dominerar inom denna ländergrupp Turkiet. Då västspärren efter krigets slut undanröjdes, medförde detta i första hand att handeln särskilt med Storbritannien och USA hastigt sköt i höjden, samtidigt som handeln med Tyskland, till följd av det kaos som under krigets slutskede och efter kapitulationen framträdde i detta land, nedgick till en obetydlighet. Starkt framträdande var även ökningen i handeln med det kontinentala Västeuropa och Schweiz. Den delvis betydande nya ändringen i den svenska utrikeshandelns länderfördelning år 1948 jämfört med 1947, i synnerhet beträffande importen, sammanhängde med den växande roll som den internationella valutasituationen med dess uppdelning på hårdvaluta- och mjukvalutaländer där kom att spela, varvid Sverige såsom ett land av den senare typen nödgades kraftigt beskära sin import från länder med hårdvaluta, bland vilka de viktigaste i detta sammanhang voro USA och Schweiz.

19—216588. I I .

970 Sveriges

utrikeshandel

åren

1939—1948,

15,8 257,6 80,7 59,8

40,6 197,6 48,5 43,0

11.0 186.7 15,4 36.8

413,9

329,7

261,7 148,4

267,6 91,2

Import Livsmedel

och

jordbruksförnödenheter

Spannmål A n d r a närings- och njutningsmedel F e t t ä m n e n och fettråvaror Konstgödselmedel Summa Bränslen

och

smörjmedel

Kolbränslen F l y t a n d e b r ä n s l e n och

smörjmedel Summa

Industriråvaror

9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27

och

252,4 52,8 305.2

410,1

industriprodukter

Malmer J ä r n och stål Andra metaller J ä r n - och m e t a l l m a n u f a k t u r .. Maskiner, redskap, instrument Transportmedel Mineraliska ä m n e n och fabrikat Trävaror P a p p e r s m a s s a och p a p p e r Spånadsämnen Textilfabrikat Beklädnadsvaror H u d a r , skinn, läder och skodon K a u t s c h u k och k a u t s c h u k v a r o r Andra kemiska produkter Krigsmateriel Summa Diverse Totalsumma

24,0 175,0 141,6 65,9 255,0 152,8 77,5 28,0 17,8 107,2 203,9 72,2 57,9 33,4 156,3 30,1

10,8 128,7 91,7 48,2 197,6 131,9 48,3 14,5 12,1 86,4 161,0 60,7 43,0 24,7 116,8 91,4

5. 3 97,5 34,0 41,4 186,3 68,4 51,1 12,9 11,5 84,8 189,1 61,2 37,2 11,3 106,2 67,8

1 598,6

1 267,8

1 064,0

76,1

48,2

55,0

2 498,7

2 004,5

1 674,1

4,6 114,5

3,3 56,3

16.4 31,7

119,1

59,6

48,1

244,2 170,5 29,9 63,8 246,7 83,6 20,1 215,2 496,9 21,1 32,0 18,4 26,5 68,3

190,8 171,4 17,5 44,8 179,2 48,2 11,7 187,5 285,3 9,9 14,9 8,9 21.1 47,4

185,9 214,8 15,9 48,6 215,S 26,2 14,5 211,4 276,2

1 737,2

1 238,6

1 270.7

32,3

29,3

26,4

1 888,6

1 327,5

Export Livsmedel

28 29 30

Spannmål A n d r a närings- och

31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44

Malmer J ä r n och stål Andra metaller J ä r n - och m e t a l l m a n u f a k t u r . . . Maskiner, redskap, instrument . Transportmedel M i n e r a l i s k a ä m n e n och f a b r i k a t Trävaror Pappersmassa och papper Textilvaror H u d a r , s k i n n , l ä d e r och s k o d o n . Tändstickor Andra kemiska produkter Krigsmateriel

Summa Induslriråvaror

och

industriprodukter

Summa

45 46 47 1

njutningsmedel

Diverse Totalsumma

I n n e f a t t a r b l . a. l e v a n d e d j u r , v ä x t e r , b l o m m o r , fotografiska

artiklar,

M 11,0 6,8 21,0 21,2

1 345.2

film, b ö c k e r .

971 fördelad på varugrupper. Milj. kronor. 1942

44,3 229,1 73,1 36,5

17,5 259,3 60,7 37,9

8,6 254,7 59,6 37,8

19,4 259,2 29,7 29,6

45,3 573,7 66,2 63,0

82,9 654,3 124,5 57,4

144,0 542,6 113,2 56,3

1 2 3 4

383,0

.3 75,4

360,7

337,9

748,2

919,1

856,1

193,6 62,2

234,3 75,6

179,0 59,0

25,6 40,2

210,8 206,9

385,5 341,9

511,2 423,0

6 7

255,8

•309,0

238,0

65,8

417,7

727,4

934,2

7,3 114,8 10,4 40,0 190,9 34,2 61,3 16,4 11,8 138,7 153,6 43,6 36,2 8,4 126,2 47,2

7,2 101,7 52,0 38.5 215,3 23,6 67,4 22,0 10,2 110,7 146,0 40,1 36,7 12,1 134,8 45,2

12,9 93,4 36,3 30,9 175,8 25,6 59,7 13,7 9,1 113,1 156,0 54,7 30,5 13,5 129,2 54,5

10,4 23,7 52,5 10,9 86,8 20,0 33,9 15,8 4,9 82,8 96,7 23,8 46,0 16,2 91,8 6,7

23,9 224,9 200,1 47,1 258,4 133,0 100,6 43,6 14,3 151,2 386,0 118,8 115,4 78,3 190,3 4,9

34,3 377,9 254,3 91,9 562,9 275,5 130,1 68,2 21,6 161,8 715,6 223,3 126,9 122,5 249,0 20,7

31,7 362,1 214,0 78,7 542,8 310,7 109,6 76,2 14,0 195,1 552,5 103,1 102,0 81,2 259,6 18,2

9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24

1 071,0

1 063,5

1 008,9

622,9

2 090,8

3 436,5

3 051,5

70,4

65,4

69,8

5 7,7

128,9

137,1

103,1

1 780,2

1814,2

T 677,4

1 084,3

3 385,6

5 220,1

4 944,9

4,5 4,6

4,2 1,5

23,7 5,8

46,3 52,2

5,3 69,8

10,1 63,4

9,5 81,9

28 29

9,1

5,7

29,5

98,5

75,1

73,5

91,4

182,2 174,2 7,8 52,1 237,3 40,2 11,3 170,9 364,6 3,5 10,0 1,5 20,6 14,1

219,4 172,6 5,1 51,4 227,3 19,7 10,4 108,2 296,0 4,7 7,8 0,6 20,3 5,6

103,6 117,8 2,8 37,4 153,9 15,1 6,8 79,0 242,3 16,6 10,2 3,2 18,5 0,5

28,3 105,1 5,3 62,5 187,5 160,4 12,5 289,0 609,1 49,1 23,2 14,3 32,4 5,9

133,0 138,3 17,1 129,4 396,2 137,0 28,1 290,9 933,0 68,4 26,5 27,9 60,6 13,1

205,6 163,9 27,6 140,2 452,4 183,0 27,5 348,5 1 362,6 37,1 14,6 28,2 59,3 36,6

301,4 190,8 34,9 148,8 587,1 284,9 33,1 451,4 1 568,1 29,2 20,2 31,2 69,3 60,5

31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44

1 290,3

1 149, 7

807,7

1 584,6

2 399,5

3 087,1

3 810,9

19,4

16,9

16,2

75,0

72,1

79,2

76,8

13.18,8

1 172,3

8.53,4

1 758,1

2 546,7 .

3 239,8

3 979,1

972 Sveriges import åren 1939—1948, 1939

...

189,2 619,8 55,7 39,9 311,3 45,8 39,3 13,5 30,9 26,9

156,5 769,1 5,6 37,2 108,7 59,5 103,0 7,5 34,3 56,4

Summa

1 372,3

1 337,8

327,9 414,3 29,8 193,6 160,8

115,4 275,7 18,4 155,5 101,7

Absoluta tal. Milj. kr. Europeiska

3 4 5 6 7 8 9 10

kontinenten.

Nordiska länder Tyskland Polen Donauländerna 1 Västeuropeiska kontinentalländer 2 Schweiz Italien Spanien och Portugal Balkanländerna Sovjetunionen och de baltiska länderna

11 Övriga länder. 12 13 14 15 16

Storbritannien och Irland Förenta staterna Övriga Nordamerika Mellan- och Sydamerika Afrika, Asien, Australien

1 126,4

666,7

Totalsumma

2 498,7

2 004,5

19 20 21 22 23 24 25 26 27 28

Nordiska länder Tyskland Polen Donauländerna 1 Västeuropeiska kontinentalländer 2 Schweiz Italien Spanien och Portugal Balkanländerna Sovjetunionen och de baltiska länderna . . .

29 Summa

7,6 24,8 2,2 1,6 12,5 1,8 1,6 0,5 1,2 1,1 54,9

7,8 38,4 0,3 1,9 5,4 3,0 5,1 0,4 1,7 2,8 66,8

13,1 16,6 1,2 7,8 6,4

5,8 13,8 0,9 7,6 5,1

Summa

17 18 Procenttal Europeiska

kontinenten.

Övriga länder. 30 31 32 33 34 35

Storbritannien och Irland Förenta staterna Övriga Nordamerika Mellan- och Sydamerika , Afrika, Asien, Australien Summa

45,1

33,2

100,0

100,0

36 1 Österrike är för åren 1939—44 sammanslaget med Tyskland. Donauländerna omfatta eljest, utom Österrike. Tjeckoslovakien (Böhmen-Mähren, Slovakien) och Ungern. 2 Med västeuropeiska kontinentalländer förstås Frankrike, Nederländerna, Belgien och Luxemburg. Totalsumma

973 på ursprungsländer. 1942

130,3 808,3

138.0 894,3

150,0 798,5

165,7 88,3 8,6 5,9

386,0 110,2 173,5 191,4 664,8 208,3 206.5 66,0 46,1 35,4

389,6 150,8 290,0 158,4 842,9 86,5 168,4 71,5 84,4 44,0

l 2 3 4 5 6 7 8 9 10

9,8

2,3

79,1 49,7 1,6

65,6 19,2 24,8

302,7 38,1 124,1 85,8 379,3 229,8 100,8 82,5 46,4 19,0

1 314,9

546,5

1 408,5

2 088,2

2 286,5

8,9

341,2 800,7 62,3 540,6 232,3

444,4 1 640,3 89,3 621,2 336,7

12 13 14 15 16

0,9

1,7

2,0

58,5 45,8 91,2 127,2 27,8 105,0

59,1 46,1 109,7 78,9 66,4 95,3

53,3 32,3 138,6

2,0

3,2

1 397,0

1 492,7

6,7

14,1 48,1

42,4 123,7

383,2

321,5

362,5

57,1 175,5 20,2 228,6 56,4 537,8

1 977,1

3 131,9

861,0 692,2 49,6 510,6 545,0 2 658,4

1 780,2

1 814,a

1677,4

1 084,3

3 385,6

5 220,1

4 944,9

8,9 1,1 3,7 2,5

7,4 2,1 3,3 3,7

7,9 3,1 5,9 3.2

11,2

12,7

17,1

0,2 6,0 1,8 2,3

6,8 3,0 2,4 1,4 0,6

4,0 3,9 1,3 0,9 0,7

1,7 3,4 1,4 1,7 0,9

19 20 21 22 23 24 25 26 27 28

73,3 4,2

6,1

262,5 36,5

227,4 25,8

44,5 12,4 252,0 44,7

7,3

7,6

8,9

15,3

45,4

49,3

47,6

0,1 3,3 2,6 5,1 7,1 1,6 5,9 0,1

0,1 3,3 2,5 6,0 4,3 3,7 5,3 0,2

0,1 3,2 1,9 8,3 0,6 4,7 3,0 0,1

8,1 0,8 0,5 4,0

78,5

82,3

78,4

50,4

41,6

40,0

46,3

0,4 4,1 0,2

0,8 2,7 0,3

0,5 2,7 0,7

5,2

10,1 23,6

16,2

31,4

17,4 14,0

1,9

1,8

1,7

14,7

12,5

15,0

21,1

16,0

11,9

2,1

1,4

2,7

5,2

6,9

6,5

30 31 32 33 34

11,4

21,5

17,7

21,6

49,6

58,4

60,0

10,3 11,0 53,7

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

35 36

974 Sveriges

export

åren

326,7 491,3

...

332,2 369,0 26,2 16,7 194,4 17,8 44,5 13,6 14,3 22,5

Summa

1 051,2

1 048,1

425,6 178,6 17,1 77,2 138,6

113,5 54,4 7,7 43,3 60,5

Absoluta tal. Milj. kr. Europeiska

8 9 10 11

kontinenten

Nordiska länder Tyskland Polen Donauländerna * Västeuropeiska kontinentalländer 2 Schweiz Italien Spanien och Portugal Balkanländerna Sovjetunionen och de baltiska länderna

0,1

23,8 76,4 31,6 67,1 5,4 8,3

17,4

Övriga länder

12 13 14 15 16 17 18

Storbritannien och Irland Förenta staterna Övriga Nordamerika Mellan- och Sydamerika Afrika, Asien, Australien Summa

837,1

279,4

Totalsumma

1888,3

1 327,5

17,6 19,5

24,6 37,0

1,4 0,9

...

0,9 2,4 0,7 0,8 1,2

0,0 1,8 5,8 2,4 5,1 0,4 0,6 1,3

Summa

55,7

79,0

22,5 9,5 0,9 4,1 7,3

8,5 4,1 0,6 3,3 4,5

Procenttal Europeiska

19 20 21 22 23 24 25 26 27 28

kontinenten

Nordiska länder Tyskland Polen Donauländerna x Västeuropeiska kontinentalländer 2 Schweiz Italien Spanien och Portugal Balkanländerna Sovjetunionen och de baltiska länderna

29 övriga 30 31 32 33 34

10,3

länder

Storbritannien och Irland. Förenta Staterna övriga Nordamerika Mellan- och Sydamerika . Afrika, Asien, Australien .

35 Summa

44,3

21,0

36 Totalsumma

100,0

100,0

1 2

Se motsvarande noter å sid. 000.

1939—2948,

975 fördelad på förbrukningsländer. 1942

266,1 529,5 0,6 49,8 54,4 93,4 115,7 31,1 25,6 1,0

193,7 537,9 1,7 56,8 44,1 106,8 45,0 59,0 45,1 3,4

140,5 345,4 0,8 25,6 16,5 87,5 70,2 11,5 40,4

624,5 0,1 9,5 3,5 201,8 53,3 2,0 50,7 42,1 2,9

422,2 18,8 82,3 69,6 502,2 103,2 69,2 84,2 51,4 14,5

454,7 20,9 98,9 113,6 595,1 106,6 93,5 73,6 57,4 41,0

613,7 • 150,6 148,2 130,1 693,7 100,2 89,2 86,8 69,4 61,0

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

1 167,2

1 093,5

738,4

990,4

1 417,6

1 655,3

2 142,9

28,8 25,4 0,1 93,2 4,1

4,2 0,7 0,0 71,7 2,2

11,3 2,1 0,1 100,4 1,1

280,8 233,0 26,7 186,6 40,6

401,1 184,5 43,3 313,2 187,0

519,2 349,2 36,0 417,8 262,3

701,8 292,3 39,4 346,1 456,6

12 13 14 15 16

-—

151,6

78,8

115,0

767,7

1 129,1

1 584,5

1 836,2

1 318,8

1172,3

853,4

1758,1

2 546 7

3 239,8

3 979,1

20,2 40,2 0,0 3,8 4,1 7,1 8,8 2,3 1,9 0,1

16,5 45,9 0,1 4,9 3,8 9,1 3,8 5,0 3,8 03

16,5 40,5 0,0 3,0 2,2 10,2 8,2 1,3 4,7

35,5 0,0 0,5 0,2 11,5 3,0 0,1 2,9 2,4 0,2

16,6 0,8 3,2 2,7 19,7 4,1 2,7 3,3 2,0 0,0

14,0 0,6 3,0 3,5 18,4 3,3 2,9 2 3 1,8 1,3

15,4 3,8 3,7 3,3 17,4 2,5 2,3 2,2 1,8 1,5

19 20 21 22 23 24 25 26 27 28

88,5

93,2

S6,6

56,3

55,7

51,1

53,9

2,2 1,9 0,0 7,1 0,3

0,4 0,1 0,0 6,1 0,2

1,3 0,2 0,0 11,8 0,1

16,0 13,3 1,5 10,6 2,3

15,8 7,2 1,7 12,3 7,3

16,0 10,8 1,1 12,9 8,1

17,6 7,3 1,0 8,7 11,5

30 31 32 33 34

•

—

11,5

6,8

13,4

43,7

44,3

48,9

46,1

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

Sjöfarten. Lagstiftnings- och andra beredskapsåtgärder. Tillika med en rad andra författningar av beredskapsnatur antogos av vårriksdagen 1939 även tvenne beredskapslagar rörande sjöfarten, varom förslag framlagts i prop, nr 285 och 286. De två lagarna, vilka nära anslöto sig till motsvarande under första världskriget gällande författningar, utfärdades den 22/6 1939 och utgjordes av en lag om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. (nr 299), samt en lag om förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m. (nr 300). De materiella bestämmelserna i dessa lagar skulle äga tillämpning, när vid krig eller krigsfara, vari riket befunne sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden Kungl. Maj :t därom förordnat (med riksdagens samtycke, i händelse denna var samlad). Den förstnämnda lagen avsåg dels att förhindra, att under angivna förhållanden det svenska fartygsbeståndet i större eller mindre omfattning överginge i utländsk ägo, dels att möjliggöra kontroll över upplåtelser till utlänning av nyttjanderätten till svenska fartyg. Angående innehållet i lagen se sid. 45. I lagen om förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg stadgades, att gods — utom i särskilt angivna fall — icke utan medgivande av Konungen eller den han därtill bemyndigat fick med svenskt fartyg om 200 bruttoregisterton eller däröver fraktas mellan utrikes orter eller mellan svensk och utrikes ort. I propositionen rörande sistnämnda lag hade hänvisats till att man genom motsvarande författningar under förra kriget velat nå företrädesvis följande mål, nämligen 1) reglering av sjötransporterna, så att i första rummet för folkförsörjningen erforderliga livsförnödenheter och andra nödvändighetsvaror kunde beredas skeppsrum för införande till landet, 2) reglering av fraktsatserna, i ändamål att förhindra oskälig fraktvinst i avseende å nämnda införsel, samt 3) genomförandet av träffade handels- och sjöfartsavtal. Ett ytterligare syfte vore att tillgodose ett genom krigsförhållanden framkallat behov av att regionalt i detalj reglera trafiken, d. v. s. dirigera densamma till och fördela den mellan särskilda hamnar. I motsats till vad fallet var i 1917 och 1918 års fraktfartslagar var i den nya lagen förbud även stadgat mot att utan medgivande företaga resor i

977 barlast samt att upplägga, avrusta eller avmönstra fartyg å utrikes ort för annat ändamål än nödvändig reparation. Erfarenheterna från första världskriget hade ansetts ge belägg för behövligheten av sistnämnda bestämmelser för att förekomma att fartyg undandroges resor med last, som ur folkförsörjningssynpunkt vore önskvärd, samt för att säkerställa tillgång å erforderligt skeppsrum. Strax efter krigsutbrottet (resp. den 1/9 och 6/9) utfärdade Kungl. Maj:t kungörelser om tillämpning tills vidare av de materiella bestämmelserna i iörenämnda två lagar. Den 6/9 1939 utfärdades även instruktion för det samtidigt tillsatta centralorganet för sjöfartskontrollen, statens sjöfartsnämnd, till vars uppgifter skulle höra att handlägga och avgöra licensfrågor —• d. v. s. frågor om tillstånd eller medgivande — varom förmäldes i samma två lagar. Nämnden påbörjade omedelbart sin verksamhet, och därmed inleddes den reglering av den svenska sjöfartsnäringens verksamhet med hänsyn till dispositionen över och utnyttjandet av fartygsbeståndet, som fortfor hela kristiden igenom och även en avsevärd tid därefter. Fraktfartslagen den 22/6 1939 (nr 300) upphävdes den 21/3 1940 och ersattes med en lag s. d. (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg. Denna skilde sig från den tidigare lagen huvudsakligen däri, att den omfattade såväl den inrikes som den utrikes sjöfarten samt att den inbegrep även smärre fartyg (jfr nedan sid. 999). Förordnande meddelades omedelbart om den nya lagens tillämpning. Se i övrigt redogörelsen för hithörande lagstiftning å sid. 45. För att möjliggöra sjöfartens ostörda bedrivande efter ett allmänt krigsutbrott hade förberedelser träffats, varigenom försäkringsskydd mot krigsrisk för sådan händelse automatiskt (dock efter särskild anmälan) bereddes. Detta hade skett genom det återförsäkringsavtal som den redan år 1938 inrättade statens krigsförsäkringnämnd å statens vägnar under sommaren 1939 ingått med sjöförsäkringsbolagen och genom det i anslutning härtill i förväg ordnade systemet med krigsutbrottsförsäkring (se sid. 1051). Tack vare dessa anordningar kunde sjöfarten efter krigets utbrott tämligen obehindrat fortgå och något liknande det tvära avstannande av sjötransporterna, som inträffade under augusti 1914, behövde ej ifrågakomma. Bland beredskapsåtgärder på sjöfartsområdet må även n ä m n a s den planläggning som ägt r u m hos de marina myndigheterna av en organisation för sjöfartsskydd samt för upplysning och kursanvisningar i anledning av uppkomna krigsrisker. Organ för sjöfartsregleringen. Angående statens sjöfartsnämnds organisation och befogenheter hänvisas till den härom å sid. 85 lämnade redogörelsen. Där omnämnes även, att av Svenges redareförening på anmodan av sjöfartsnämnden tillsattes en

978 kommitté, benämnd Sjöfartskommittén 1939, avsedd att såsom företrädare för rederinäringen i sjöfartsfrågor bistå vederbörande myndigheter. Kommittén tillsattes enligt beslut av redareföreningen den 20/9 1939. Den bestod av nio medlemmar. Som föremål för dess verksamhet angavs: att biträda det statliga kristidsorganet på sjöfartsområdet i dess fraktkontrollerande eller fraktreglerande åligganden, att vid förefallande behov snabbast möjligt anskaffa tonnage för transport till landet av för dess försörjning erforderliga varor samt att på lämpligaste sätt mellan rederierna fördela dylika transporter. Kommittén skulle vidare, när den därom anmodades, tjäna såsom rådgivande organ för de kristidsmyndigheter, som ägde taga befattning med sjöfartsangelägenheterna, och i övrigt lämna sin medverkan, där sådant kunde komma att påkallas. Sjöfartsnämnden utsåg sin ordförande att å nämndens vägnar deltaga i kommitténs överläggningar och följa dess arbete. Sjöfartskommittén kom i fortsättningen att spela en mycket betydelsefull roll såsom mellanhand mellan staten och näringslivet på sjöfartsområdet. Självklart etablerades ett nära samarbete mellan sjöfartsnämnden och statens krigsförsäkringsnämnd, vilka myndigheters verksamhetsområden delvis berörde varandra. Viss befattning med sjöfartsfrågorna fick också den s t a t e n s t r a n s p o r t k o m m i s s i o n , vilken tillsattes den 22/9 1939 men först från början av 1940 fick fastare organisation och instruktionsmässigt fastslagna befogenheter. Bland kommissionens uppgifter nämndes särskilt att handha frågor rörande samordning av olika transportmedel samt rörande utnyttjandet av hamnarna, lastnings- och lossningsfrågor etc. Att sjöfartsnämnden och transportkommissionen fr. o. m. den 15/8 1940 sammanslogos till en ny myndighet, statens trafikkommission (TK), vilken övertog de uppgifter som förut tillkommit de förstnämnda myndigheterna var för sig, har omnämnts å sid. 85. Det var givetvis rationellt, att alla såväl den utrikes som den inrikes trafiken berörande sjöfartsärenden sålunda samlades under gemensam ledning. De sektioner — en för utrikestrafiken och en för inrikestrafiken och hamnarna — som behandlade sjöfartsfrågor intogo inom TK en ganska självständig ställning. Arbetet leddes av en särskild kommissionsledamot (till en början vice ordföranden). Beslutanderätten i löpande licensärenden uppdrogs åt vederbörande sektionschefer. Då sjöfartsfrågorna ofta hade en politisk eller handelspolitisk aspekt, befanns det snart nog lämpligt att i n o m utrikesdepartementet skapa en särskild byrå för dessa ärenden. Den s. k. s j ö f a r t s b y r å n därstädes tillkom under hösten 1939 och fungerade till år 1948. Koncentrationen inom departementet av sjöfarts- och därmed sammanhängande ärenden fick betydelse både för utrikesledningens förbindelser med berörda hemmamarknadsmyndigheter och vid de ständiga förhandlingar med de krigförande, som krigshändelserna förde med sig.

979 Beträffande s j ö f a r t s d e t a 1 j e n i n o m m a r i n s t a b e n se sid. 1004. Sjöfartsläget närmast efter krigsutbrottet. Fastän den svenska sjöfarten — här avses i första hand trafiken mellan Sverige och utlandet — vid krigsutbrottet icke helt lamslogs, föranledde krigstillståndets inträdande till en början en i viss mån avvaktande hållning från rederiernas sida. Detta var dock en helt övergående företeelse. Fartygstrafiken kom, tack vare vidtagna beredskapsåtgärder, raskt åter i gång men nu på helt andra betingelser än förut och utefter i många hänseenden nya vägar. Härtill medverkade framför allt hänsynen till de krigförandes kontrabandsvillkor samt till direkta hinder i form av mineringar m. m. Redan den 3 september utfärdades av brittiska regeringen en omfattande kontrabandslista, upptagande dels absolut (ovillkorligt), dels villkorligt krigskontraband. Såsom absolut kontraband angåvos alla slag av egentlig krigsmateriel, bränsle, transport- och kommunikationsmedel, verktyg, instrument, papper e t c , råämnen och hjälpmedel för framställning av dylika varor, mynt, betalningsmedel och fordringsbevis m. m. Såsom villkorligt kontraband betraktades alla slags livsmedel, fodermedel och beklädnadsartiklar samt varor och materiel för framställning därav. Över huvud kan sägas, att kontrabandslistan hade en sådan omfattning, att få varor av någon betydelse föllo utanför densamma. Baser för utövande av kontrabandskontrollen upprättades i flera brittiska hamnar (Kirkwall, Weymouth, Ramsgate, Gibraltar, Haifa m. fl.) och neutrala fartyg, destinerade till fiendeland eller neutralt land, tillråddes att frivilligt angöra någon av dessa h a m n a r vid risk att eljest av brittiska krigsfartyg bliva införda dit för undersökning. Man förklarade sig från brittisk sida emellertid skola taga all den hänsyn till neutral handel och sjöfart, som vore förenlig med utövandet av Storbritanniens rättigheter såsom krigförande part. Kontrabandskontrollens uppgift vore att förhindra, att till Tyskland importerades varor, som skulle möjliggöra för detta land att förlänga kriget. Som ett led i den ekonomiska krigföringen utfärdades den 5 september från brittisk sida förbud mot alla affärstransaktioner med fienden. Listor uppgjordes å företag i hela världen, vilka vore att anse som fientliga (s. k. svarta listor). Dessa kompletterades sedan tid efter annan. Det underströks, att nämnda åtgärder icke innebure att Tyskland förklarats i blockad, och någon kontroll av den tyska exporten etablerades i krigets början icke. I Frankrike vidtogos i stort sett samma åtgärder som i Storbritannien. De brittiska och franska blockadmyndigheterna samarbetade från första början intimt med varandra. Den 14 september utfärdades från tysk sida ävenledes en kontrabandslista, vilken i huvudsak överensstämde med den brittiska. Tyska kontrollbaser upprättades i Kiel, Lubeck och Swinemiinde.

980 Omedelbart efter krigsutbrottet företog Tyskland minering av farvattnen söder om Falsterbo inemot tyska kusten; därjämte utlades minor i Stora och Lilla Balt. I Nordsjön förklarades sydöstra delen eller Helgolandsbukten minfarlig av såväl England som Tyskland. Från engelsk sida utlades dessutom ett större minfält utefter Englands ostkust, och den smalaste delen av Engelska kanalen angavs ävenledes som spärrad. Genom nu nämnda åtgärder tvangs den svenska sjöfarten att slå in på nya vägar. I Östersjön samt Kattegatt och Skagerack fingo fartygen framgå tätt intill de neutrala kusterna. Huvudstråket över Nordsjön, vilket under normala förhållanden gått genom södra delen av detta vatten och Engelska kanalen, förlades diagonalt från Norges sydspets. Den transoceana trafiken tog vägen norr om Orkneyöarna och väster om Irland. Den svenska neutralitetsvakten, som under denna första tid organiserades, utövade en livlig verksamhet för att genom eskorteringar freda handelsfartygen mot övergrepp och därmed bidraga att hävda våra rättigheter och uppfylla våra skyldigheter som neutral stat. (Se härom närmare sid. 1006.) Den ovannämnda tyska mineringen söder om Falsterbo hade skett under hänsynstagande till den från svensk sida sedan gammalt och senast i neutralitetskungörelsen den 27/5 1938 hävdade utsträckningen av Sveriges territorialvatten till 4 nautiska mil från landterritoriets gräns. Efter denna princip hade också omedelbart vid krigets början den svenska neutralitetsleden utefter rikets kuster utprickats. Denna led, vilken avsåg att tillåta passage av fartyg intill 7*/2 å 8 m djup, hade visserligen överallt där så lät sig göra framdragits inom 3-milsgränsen. I farvattnen kring Falsterbo var detta dock ej möjligt, då här en tröskel fanns som inom denna gräns ej medgav ett större djupgående än praktiskt taget omkring 41/2 m. Det var därför ett svårt slag mot Sveriges sjöfart till och från Östersjön, då Tyskland, trots svensk protest, den 25/11 1939 framförde sitt minfält ända intill 3-milsgränsen för svenskt yttre territorialvatten och omedelbart genom prejningar och uppbringningar demonstrerade sitt ignorerande av Sveriges hävdvunna anspråk i denna del. Följden blev, att fartyg med större djupgående, kommande antingen väster- eller österifrån, nödgades, för att undgå minfarligt område, i någon h a m n på väst- eller sydkusten helt eller delvis upplossa eller läktra sin last för vidare befordran över land eller med kustfartyg. Härigenom nödvändiggjorda omlastningar med därav föranledda förseningar och landväga transporter medförde svårlösta transportproblem samt starkt ökade transportomkostnader. En åtgärd som vidtogs för att lätta svårigheterna var, att transportkommissionen enligt bemyndigande anordnade en upplysningscentral för trafikanterna beträffande de olika Skånehamnarnas aktuella eller väntade belastning. Den sålunda organiserade upplysningsverksamheten bedrevs i nära kontakt med resp. järnvägsförvaltningar och grundade sig på fortlöpande rapporter från de särskilda hamnarna i anslutning till av kom-

981 missionen föranstaltad inventering av deras resurser för trafikens betjänande. I västkusthamnarna och särskilt Göteborg uppstodo genom importens och exportens koncentrering hit allvarliga godsstockningar, varigenom lastningen och lossningen av såväl fartyg som godsvagnar fördröjdes. För att bringa reda i ett hotande trafikkaos inrättades i början av december i Göteborg en järnvägarnas transportbyrå, vilken genom ett system med transportmedgivanden sökte i möjligaste mån reglera varutillförseln till hamnområdena. Godsanhopningen i västkusthamnarna sökte man i övrigt motverka genom en rationell uppdelning av den dit ingående trafiken. Efter samråd med transportkommissionen beslöt sjöfartsnämnden att i meddelade fraktlicenser för de västerifrån kommande fartygen intaga villkor av sådant innehåll, att fartygen inom rimliga gränser kunde tvingas att för lossning anlöpa den hamn på västkusten som transportkommissionen fann vara lämpligast. Den med stöd härav åstadkomna spridningen av fartygstrafiken torde ha medfört en ej obetydlig lättnad i trafiksituationen i ifrågavarande hamnar. För att öka lastnings- och lossningsmöjligheterna beviljade Kungl. Maj:t statsbidrag för utbyggnad av hamnarna i Uddevalla, Varberg, Halmstad, Hälsingborg och Landskrona. De olägenheter, som uppstått genom mineringarna vid Falsterbo, underströko önskvärdheten av att inom svenskt territorialvatten åstadkomma en farled med tillräckligt djup förbi Falsterbo rev upp till Flintrännan i Öresund. (Angående planer och åtgärder i denna riktning se St. o. F. I sid. 338 samt II sid. 158 och 378.) Som en provisorisk åtgärd verkställdes med statsmedel under förra hälften av 1940 en upprensning till ett djup av 5,4 m vid medelvatten av farleden runt Falsterbo rev samt i Kogrundsrännan norr därom. Ett mera vittutseende företag var grävandet av en kanal genom Falsterbonäset. Undersökningar härom igångsattes redan i slutet av år 1939 och beslut om företagets verkställande fattades av 1940 års riksdag. Samtidigt beviljades för ändamålet av detta och följande års riksdag anslag å 20 milj. kr. Från början räknades med att arbetet skulle kunna så skyndsamt bedrivas, att kanalen redan i oktober 1940 skulle kunna upplåtas för trafik. Hinder av olika slag fördröjde dock arbetet. Först i slutet av augusti 1941 kunde kanalen befaras av fartyg och den 1 januari 1942 öppnades densamma för allmän trafik. Kanalens längd är ca 17 km, vattendjupet 7,3 m under medelvattennivå, d. v. s. samma djup som i Flintrännan. Bredden är, utom vid mynningarna, 80 m. När kanalen färdigställdes, hade förhållandena inom sjöfarten ändrats på ett sätt som gjorde den mindre angelägen än från början tänkts. Dess nytta och ändamålsenlighet blev emellertid snart till fullo ådagalagd. Fr. o. m. november 1939 hårdnade sjöhandelskriget på märkbart sätt. F r å r tysk sida organiserades nu ett praktiskt taget oinskränkt min-, u-båts-

982 och luftkrig mot sjöfarten i farvattnen kring England, innefattande hela Nordsjön samt kringliggande delar av Atlanten och Biscayabukten. Minor utlades utan att bekantgöras och anfall insattes mot handelsfartyg utan föregående varning. F r å n brittisk sida svarades med deklarerandet fr. o. m. den 27 november av en fullständig blockad av Tysklands handel, innefattande även den tyska exporten över haven. Alla i Tyskland inlastade varor, som voro av tyskt ursprung eller utgjorde tysk egendom, blevo därigenom underkastade beslag, därest de anträffades i fartyg å öppna havet, oavsett fartygets nationalitet. Fartyg på utgående från Tyskland eller från neutrala länder, till vilka Tyskland hade tillträde, komme enligt deklarationen att underkastas samma kontrollåtgärder som den ingående trafiken. Fartygsägarna tillråddes att även under sådana resor frivilligt anlöpa någon av de brittiska eller franska kontrollhamnarna vid risk att tvångsvis bliva intagna dit för visitation. Affärsmän, som önskade försäkra sig om att av dem exporterade varor från europeiska länder icke fördröjdes eller kvarhölles, tillråddes att anskaffa ursprungs- och intressecertifikat (certificate of origin and interest) från en brittisk eller fransk konsulär myndighet i vederbörande europeiska land. Då detta väsentligen underlättade fartygets visitation i kontrollhamn, uppmanades fartygsägare att vägra mottaga laster, som icke åtföljdes av dylika certifikat. Genom den sålunda inträdda skärpningen av blockadkriget utsattes helt naturligt den neutrala sjöfarten för svåra påfrestningar. F r å n brittisk sida erbjödos neutrala fartyg på väg till Storbritannien eller därmed allierade länder att ansluta sig till brittiska konvoj er. Företräde komme därvid att ges åt fartyg som vore tidsbefraktade för nämnda länders räkning. Trots alla försiktighetsmått kunde det ej undgås, att svenska fartyg till ej ringa antal blevo offer för det hänsynslösa sjökriget genom minsprängning eller torpedering. Under september—november 1939 rapporterades 10 fartyg om sammanlagt 21 913 bruttoton såsom krigsförlista. Under december och följande månader tilltogo krigsförlisningarna i oroväckande grad, så att desamma för hela perioden september 1939—mars 1940 omfattade 42 fartyg om 80 655 bruttoton. Antalet i samband med dessa olyckor omkomna personer var 308. I farvattnen utanför den svenska territorialgränsen utsattes de svenska fartygen för ständiga prejningar, visitationer och uppbringningar från tysk sida. F r å n mitten av november anhölls eller uppbringades snart sagt varje härstädes påträffat fartyg. T. o. m. barlastade fartyg anhöllos och blevo lång tid kvarhållna i tyska visitationshamnar. Sjöfartens reglering under perioden september 1939—mars 1940. Lagen den 22/6 1939 om förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg (se ovan sid. 976) trädde jämlikt kungörelse den 6/9 1939 i tillämpning den 11/9 s. å. och därmed även den åt sjöfartsnämnden upp-

983 dragna l i c e n s g i v n i n g e n m e d a v s e e n d e p å d e n u t l ä n d s k a f a r t y g s t r a f i k e n . Syftet var, att nämnden skulle genom sin licensgivande verksamhet ordna så, att det svenska tonnaget i erforderlig omfattning utnyttjades för att tillgodose landets intressen med hänsyn till import och export. Samtidigt hade nämnden emellertid även att pröva skäligheten av den betingade frakten. Nämndens befogenhet i sådant hänseende var visserligen icke direkt utsagd i instruktionen men måste anses följa av dess allmänna befogenhet att förbinda licensgivningen med de villkor den fann skäliga. Den kontroll över fraktsättningen, som härigenom etablerades, utgjorde ett viktigt led i de statliga ansträngningarna att motverka en skadlig stegring av varuprisnivån i landet. Rörande lasternas fördelning ävensom rörande fraktsättningen inleddes ett intimt samarbete med redarnas sammanslutning, Sjöfartskommittén 1939, vilken hade sitt säte i Göteborg. Detta samarbete utvecklades så, att icke något fraktlicensärende avgjordes utan att kommittén först fått tillfälle att yttra sig. Tillvägagångssättet var följande. Sjöfartsnämnden tillhandahöll ansökningsblanketter som ifylldes i fyra exemplar, av vilka ett, själva ansökningen, insändes till nämnden, medan ett behölls av sökanden och övriga två exemplar översändes till Sjöfartskommittén. Denna vidarebefordrade ett av de mottagna exemplaren med påtecknat eget yttrande till nämnden och behöll det andra för sitt arkiv. I brådskande fall skedde överläggningarna med kommittén per telefon på grundval av de likalydande exemplar som stodo till förfogande. Där särskild skyndsamhet var av nöden, kunde ansökning göras per telegram direkt till nämnden. Vid plenarsammanträden med nämnden, vilka höllos minst en gång i veckan, ägde överläggning r u m angående riktlinjerna för licensgivningen. Med stöd av direktiv, som därvid lämnades, handlades förekommande ansökningsärenden av därtill utsedda jourhavande ledamöter. Då det med hänsyn till fartygens användning ej sällan visade sig, att en motsättning förelåg mellan det allmänna försörjningsintresset och de enskilda redarnas intresse av att undvika fraktfart genom de farliga krigszonerna, måste sjöfartsnämnden under hösten 1939 i viss utsträckning söka driva hem i främmande farvatten befintliga svenska fartyg för trafik på Sverige. Detta gällde naturligtvis främst trampfartyg. Beträffande linjerederiernas fartyg ansåg man skäligt, att de fingo i stor utsträckning upprätthålla sin gamla trafik. En väl inarbetad linjetrafik betraktades som en tillgång, som man icke ville rubba mer än nödvändigt. Under förkrigstiden hade en stor del av varuutbytet med utlandet ombesörjts av utländska fartyg. Något över hälften av det in- och utgående tonnaget var i allmänhet utländskt. Under de första månaderna av kriget stod fortfarande rätt mycket främmande, i synnerhet tyskt, tonnage till förfogande. Sedermera minskades detta utländska tonnage, samtidigt som den svenska handelsflottan genom krigsåtgärder reducerades. Det blev där-

981 för nödvändigt att i början av år 1940 ytterligare dirigera hem svenskt tonnage. Härtill medverkade även att fraktsatserna på det utländska tonnaget gingo starkt i höjden. Icke desto mindre fortfor det svenska tonnagets andel i fraktfarten på Sverige att nedgå. Orsaken var den på grund av krigsförhållandena försämrade transporteffektiviteten, beroende på sjövägarnas omläggning, förseningar genom eskorter och konvojer, uppehåll i kontrollhamnar, lastnings- och lossningssvårigheter i hamnarna etc. Trots alla hinder räknade sjöfartsnämnden i början av år 1940 ändock med att med det tillgängliga såväl svenska som utländska tonnaget Sveriges import och export skulle kunna nödtorftigt upprätthållas. Då inträffade emellertid ett ytterligare hinder för sjöfartens upprätthållande genom den isblockad, som blev en följd av den osedvanligt stränga vintern. F r a k t r e g i e r i n g e n blev — i den mån den berörde svenska fartygs transporter till och från Sverige — redan från början föremål för sjöfartsnämndens livliga intresse. Omkostnaderna för fraktfarten på utlandet stegrades omedelbart högst avsevärt genom krigsförsäkringspremier, krigsrisktillägg till sjöfolket, krigsskadeförsäkring, högre drivmedelskostnader m. m. samt genom längre restid. Det gällde att taga vederbörlig hänsyn till dessa ökade kostnader och samtidigt ge rederirörelsen en skälig vinst. Sjöfartsnämnden ansåg rimligt att vid uppgörande av sina kalkyler utgå ifrån att överskottet på seglationen borde vara 15 7o på fartygets förtidskaskovärde. Därmed skulle täckas avskrivningar, skatter och räntor på det nedlagda kapitalet. Ett omfattande arbete nedlades — med biträde av experter och på grundval av uppgifter från Sjöfartskommittén — på utarbetande av särskilda maximifraktsatser för viktigare slag av bulklaster. Den 25/10 1939 bestämde nämnden en maximitaxa för kol- och koksfrakter vid resor till Sverige från brittiska, nederländska eller belgiska hamnar. Detta var emellertid den enda taxa som vid denna tidpunkt fastställdes. I övrigt skedde prövning av fraktsättningen från fall till fall. En viss höjning av maximiiraktsatserna för stenkol och koks medgavs i januari 1940 och ytterligare i februari, men betydelsen därav var ringa, eftersom sjöfarten på grund av issvårigheterna då var starkt inskränkt. Beträffande den hemgående oceantrafiken ansåg sig sjöfartsnämnden till en början kunna i stort sett godtaga de procentuella förhöjningar på förkrigsfrakterna, som Sjöfartskommittén i samarbete med vederbörande linjerederier föreslagit. Av särskilda skäl maximerades dock genom cirkulär den 15/1 1940 fraktsatserna för ett antal inkommande varuslag i oceanfart. Det gällde frakter från Nord- och Sydamerika för bl. a. spannmål, sojabönor, oljekakor, tackjärn, skrot, fosfat, socker, svavel och asfalt sami risfrakter från Indien och F j ä r r a n Östern. För de utgående lasterna träffades överenskommelser mellan redare och betraktare på enligt sjöfartsnåmndens uppfattning tillfredsställande basis, varför nämnden icke ansåg sig

985 här behöva ingripa utan kunde nöja sig med att godkänna dessa överenskommelser. En uppgift vid sidan av fraktfartsregleringen var sjöfartsnämndens licensgivande verksamhet i fråga om u t f ö r s e l a v s k e p p s f ö r n ö d e n h e t e r o c h u t r u s t n i n g s g o d s f ö r f a r t y g . Nämnden meddelade här vissa allmänna bestämmelser om undantag från de stadgade exportförbuden. Dessa allmänna bestämmelser angåvo för ifrågakommande varuslag vissa högsta kvantiteter, vilka fingo fritt medtagas, i den mån vederbörande tullanstalt prövat desamma oundgängligen nödvändiga för förestående resa, eller, beträffande stenkol och oljor, för resa till närmaste utländska hamn. I frågor rörande f a r t y g s f ö r s ä l j n i n g t i l l u t l a n d e t och n y t t j a n d e r ä t t s u p p l å t e l s e r t i l l u t l ä n n i n g enligt lagen härom den 22/6 1939 (nr 299), vilka frågor det jämväl tillkom sjöfartsnämnden att handlägga, tillämpade nämnden en mycket restriktiv politik. Överlåtelse till utlandet medgavs endast i fråga om ett antal små, mestadels omoderna fiske- och fraktfartyg utan större betydelse för landet. I några fall beviljade nämnden dock ansökningar beträffande något större fartyg under förutsättning att annat och högvärdigare fartyg inköptes i det försålda fartygets ställe. Vidare ansåg nämnden —• med hänsyn till de svenska varvens intresse på längre sikt — skäligt, att tidigare fartygsbeställningar från utlandet fingo effektueras i mån som fartygen färdigbyggts. Intill slutet av mars 1940 meddelades för dylika fall utförseltillstånd, huvudsakligast till Norge, för ej mindre än 9 motor- eller motortankfartyg om sammanlagt ca 109 000 ton. För att i möjligaste m å n lätta de svårigheter, som uppstått för den svenska handeln genom d e n brittiska kontrabandskontrollen, träffades i mitten av oktober 1939 vissa anordningar. Främst gällde det därvid att påskynda och förkorta visitationsförfarandet i brittiska kontrollhamnar. I samband härmed knöts till beskickningen i London en representant för den svenska rederinäringen för att där — i första hand hos de brittiska handelskrigs- och sjöfartsministerierna (Ministry of Economic Warfare och Ministry of Shipping) — tills vidare tillvarataga fartygsägares, lastmottagares och övriga berörda parters intressen i hithörande frågor. Det förfaringssätt, varom man efter förhandlingar med de brittiska myndigheterna enats, innebar i korthet följande. Vederbörande fartygsbefälhavare borde av sitt rederi beordras att i sista lastningshamn (utländska exporthamn) på snabbaste sätt översända förteckning över lasten dels till sjöfartsombudet i London, dels till rederiet. Sjöfartsombudet hade att överlämna förteckningen till handelskrigsministeriet för att möjliggöra granskning av lasten redan före fartygets ankomst till kontrollhamn. Därest granskningen icke hunnit avslutas före fartygets ankomst eller om tillfreds20—21658S. I I .

986 ställande klarhet icke vunnits beträffande lastens resp. vissa lastpartiers användning, destination m. m., fanns dock utsikt för att de brittiska myndigheterna vore villiga att låta fartyget fortsätta mot en garantiförklaring av lastmottagaren angående lastens neutrala destination och användning etc. Garantiens upprättande, bekräftande och tillhandahållande åt de brittiska myndigheterna förutsatte en samverkan mellan Sjöfartskommittén, utrikesdepartementet och beskickningen i London. Denna rätt komplicerade anordning var avsedd som blott provisorisk och gällande intill dess hithörande frågor blivit avtalsenligt reglerade. Förhandlingar om avslutande av ett formligt s j ö f a r t s a v t a l med Storbritannien hade pågått alltsedan början av oktober månad. F r å n svensk sida gällde det främst att vinna garantier för ett möjligast friktionsfritt förfarande med avseende på kontrabandskontrollen, från brittisk sida förelågo önskemål om att kunna disponera svenskt tonnage för Storbritanniens och dess allierades räkning. Enighet nåddes till sist om ett avtal, upprättat mellan Sjöfartskommittén och engelska sjöfartsministeriet (Ministry of Shipping) och daterat den 7/12 1939. Till detta avtal, för vars genomförande svenska regeringen lämnade sin medverkan, anslöts en överenskommelse mellan den svenska krigsförsäkringsnämnden och motsvarande brittiska myndighet (War Risks Insurance Office) rörande återförsäkring av svenska fartyg. Avtalet bestämdes skola träda i kraft den 20/12, samtidigt med det svensk-brittiska handelsavtalet, varom underhandlingar pågått parallellt med sjöfartsförhandlingarna. Sjöfartsavtalet, vilket även hade avseende på sjöfartsförbindelserna med Frankrike, innehöll följande huvudbestämmelser. Fraktfarten mellan Sverige samt Storbritannien och Frankrike skulle, i erforderlig omfattning och såvitt lämpligt svenskt tonnage stode till förfogande, ske med svenska fartyg. Andra svenska fartyg än linjefartyg skulle efter avslutad resa till utländsk hamn erbjudas betraktare i Storbritannien på i avtalet angivna villkor, såvida full last till Sverige ej erhållits. Å svenska linjefartyg (enligt upprättad förteckning) skulle i största möjliga utsträckning, i allmänhet till minst 75 %, beredas fraktrum för transporter till Storbritannien och Frankrike, dock med hänsyn tagen till svenska importbehov och transporter till neutrala länder i tidigare vanlig omfattning. Fraktsatserna vid befraktning för brittisk eller fransk räkning skulle bestämmas efter samma grunder som för motsvarande transporter för svensk räkning och i varje fall hållas på en skälig nivå. Det svenska tonnaget skulle vid trafik på Storbritannien och Frankrike kunna återförsäkras hos den brittiska krigsförsäkringsmyndigheten på villkor varom stadgades i den särskilda överenskommelsen mellan denna och den svenska krigsförsäkringsnämnden. Med avseende på bunkring och intagande av skeppsförnödenheter tillförsäkrades svenska fartyg i alla brittiska hamnar samma förmåner som brittiska fartyg. Från avtalet uteslötos passagerarfartyg och vissa angivna slag av specialfartyg. Däremot skulle alla för svensk import ej behövliga tankfartyg, vilka ej redan vore chartrade för brittisk, fransk eller neutral räkning, erbjudas brittiska intressenter för befraktning per resa eller i tidsbefrakming. Krigsmateriel av alla slag undantogs från transport enligt avtalet. Vardera parten ägde rätt att, sedan tre månader förflutit, uppsäga avtalet till upphörande en månad därefter.

987 Helt fristående från sjöfartsavtalet var den överenskommelse som samtidigt slöts mellan Sjöfartskommittén och brittiska handelskrigsministeriet rörande tillämpning av den brittiska kontrabandskontrollen å utgående svenska fartyg. I denna överenskommelse angåvos villkor och former för från brittisk sida erkända ursprungsbevis för svenskt exportgods. Som följd av de träffade överenskommelserna upphörde den provisoriska ordning med garantiförklaringar mot reexport etc., som dittills genom utrikesdepartementets och Sjöfartskommitténs förmedling tillämpats för underlättande av importen till Sverige. Redan i slutet av år 1939 lämnades från brittisk sida meddelande, att i viss utsträckning vid export från Förenta staterna och några sydamerikanska stater till länder i Europa börjat tillämpas ett system, det s. k. navicertsystemet, varigenom den kontroll angående varudestinationen som eljest skulle företagits i brittisk kontrollhamn kunde ske redan före fartygens avgång. Detta system, för vars innebörd närmare redogöres nedan å sid. 998, vann småningom allt allmännare tillämpning och kom även i viss mån i bruk vid export till Sverige. Tyska regeringen utsände en förklaring, att ett accepterande av navicertsystemet måste från tysk sida tolkas som ett erkännande av de brittiska blockadåtgärderna och icke kunde anses stå i överensstämmelse med en stats neutralitet och suveränitet. Västspärren och dess betydelse för Sveriges sjöfart. Tysklands den 9 april 1940 inledda ockupationsföretag mot Danmark och Norge, försatte den svenska sjöfarten i ett helt nytt och avsevärt försämrat läge. Som följd av de tyska åtgärderna förklarade England hela sjöområdet från holländska kusten upp till Bergen i Norge, Skagerack, Kattegatt och inloppen till samt södra delen av Östersjön med undantag för de svenska territorialvattnen som minfarliga. Det lämnades en ränna på 20 sjömils bredd öppen för den neutrala sjöfarten från svenska kusten. Denna ränna avklipptes emellertid genom det minbälte som från tysk sida utlades tvärs över Skagerack från Skagen i Danmark till Lindesnes i Norge. Båda de krigförande makterna varnade därjämte för all slags sjöfart inom krigsoperationsområdet. Följden av dessa händelser blev, att så gott som all sjötrafik västerifrån till Sverige och västerut från svenska hamnar i ett slag upphörde. De fartyg, som befunno sig utanför Skagerackspärren, beordrades omedelbart, såvitt de befunne sig på hemväg, att avbryta sina resor, eljest att kvarbliva i hamnarna, och hemmavarande fartyg uppsköto sina tillämnade resor. Åtskilliga fartyg blevo genom blockadåtgärder från västmakternas sida stoppade och införda till engelska eller franska kontrollhamnar. Det svenska sjögående tonnaget delades på detta sätt i två ungefär lika stora grupper utan någon förbindelse med varandra. Av den utanför spärren varande gruppen, vilken omfattade ungefär 900 000 ton d. w., befann sig vid avspärrningens inträde ca 200 000 ton i Storbritannien, 100 000 ton

988 i holländska och spanska farvatten och i Medelhavet samt 600 000 ton i utomeuropeiska farvatten, huvudsakligen Amerika. Genom uppgörelser med västmakterna lyckades de svenska myndigheterna småningom genomdriva, att de ombord å de i hamnarna kvarliggande fartygen befintliga lasterna kunde lossas upp, så att fartygen åter kunde sättas i trafik. Formlig överenskommelse angående villkoren för disposition över lossat gods och dess försäljning eller upplagring tills vidare träffades dock ej förrän den 23/5 1940. För behandling av dithörande ärenden tillsattes en blandad svensk-brittiskfransk kommitté. Värderings- och ersättningsfrågor skulle från svensk sida handläggas av krigsförsäkringsnämnden. De varupartier, som lossades i Amerika, omhändertogos för nämndens räkning av den i New York inrättade Svenska lastkommittén och kunde i allmänhet sedermera hemtransporteras. (Se härom vidare sid. 1053.) Angående dispositionen över det lediga svenska tonnaget upptogos förhandlingar, vilka resulterade i ett avtal den 16/5 1940 mellan Sjöfartskommittén och det brittiska sjöfartsministeriet. Detta avtal fick formellt karaktären av ett t i l l ä g g t i l l d e t g ä l l a n d e s j ö f a r t s a v t a l e t . Tilläggsavtalet reglerade sysselsättningen av det ifrågavarande svenska tonnaget. Alla svenska tankfartyg, som ej voro bundna genom tidsbefraktningsavtal, och övriga för vilka gällande fraktavtal utlöpte under avtalets giltighetstid, skulle upplåtas till tidsbefraktning för brittisk eller fransk räkning. Såvitt möjligt skulle de därvid användas utanför de särskilt minfarliga områdena. Andra fartyg skulle erbjudas för tidsbefraktning intill 60 % av den utanför spärren befintliga tonnagemängden. Förteckning på ifrågakommande fartyg skulle tillhandahållas genom Sjöfartskommittén. Befraktningsavtalen skulle gälla för tre månader beträffande fartyg upp till 3 000 ton d. \v. och för sex månader beträffande större fartyg. Fraktbeloppens storlek reglerades noggrant. De enligt avtalet befraktade fartygen skulle krigsriskförsäkras genom krigsförsäkringsnämnden med rätt till återförsäkring genom den brittiska krigsförsäkringsmyndigheten. Krigsriskersättning tillerkändes ombordvarande sjöfolk enligt i Sverige gällande regler. Avtalet skulle upphöra, när på anmälan av Sjöfartskommittén krigsförhållandena medgåve återupptagande av fartygens användning för svensk räkning. De allierade ländernas betraktare skulle i sådant fall snarast möjligt befria de svenska fartygen från tidsbefraktningsförpliktelserna. På detta sätt blev det möjligt att på någorlunda tillfredsställande villkor sysselsätta det svenska tonnaget utanför spärren. Avtalet lämnade — frånsett tankfartygen — ännu en rest härav om 40 % fri, för vilken fraktuppgörelser tills vidare kunde ske fördelaktigare än enligt avtalet. Detta blev sedermera i flera omgångar förnyat under — ur redarnas synpunkt — i viss mån skärpta villkor. En del av det fria tonnaget kunde småningom sättas i trafik för svensk räkning på ryska hamnar eller enligt lejdtrafikuppgörelserna (se nedan). I de av sjöfartsnämnden och senare av trafikkommissionen meddelade tillståndsbevisen för ingående av tidsbefraktningsavtal intogos regelmässigt bestämmelser av innebörd att vederbörligt fartyg, så snart sjöfarten

989 på Sverige kunde återupptagas, med minsta möjliga tidsutdräkt skulle kunna liksom före spärrens tillkomst dirigeras i fraktfart för svensk räkning. Beträffande sysselsättningen av det i Östersjön instängda tonnaget se nedan sid. 999 ff. Fartygstrafiken för svensk räkning utanför västspärren. Det av minspärren i Skagerack vållade avbrottet i sjötrafiken västerut försatte vårt land i försörjningshänseende i ett bekymmersamt läge. Detta föranledde omedelbart försök att på andra vägar än de vanliga uppnå förbindelse med de transoceana marknaderna. Vissa resultat i sådant hänseende nåddes genom den trafik som man lyckades få till stånd över den finska hamnen Linhammar vid Petsamofjorden å ishavskusten, den s. k. Petsamoleden. Den sjöfart som kunde bedrivas på denna väg måste självfallet bli av ganska begränsad omfattning, beroende dels på den ifrågavarande hamnens ringa kapacitet, dels och framför allt på transportsvårigheterna på den enda tillfartsvägen över land, den 600 k m långa landsvägen till Rovaniemi. Genom en med Finland den 28/6 1940 träffad överenskommelse inrymdes åt svensk import och export en viss andelsrätt i den efter Skagerackspärrens tillkomst från finsk sida organiserade Petsamotrafiken. I gengäld deltog man från svensk sida i kostnaderna och åtgärderna för landsvägstrafikens organiserande och genomförande, även utöver vad som krävdes för transport av gods till eller från Sverige, varjämte man åtog sig vissa utvidgningsarbeten i hamnområdet. Kungl. Maj :t uppdrog åt handelskommissionen att handlägga ärenden i samband med denna transitotrafik och att i samarbete med transportkommissionen medverka till att härigenom yppade möjligheter för befordran av varuutbytet mellan Sverige och utlandet på bästa sätt tillvaratoges. Vid fördelningen av transportmöjligheterna på skilda varuslag skulle samråd äga r u m även med försörjningskommissionerna (IK, LK och BK). Transportkommissionens uppgifter i förevarande hänseende övertogos av trafikkommissionen (TK) efter dennas tillkomst. För ombesörjandet av transporterna mellan Petsamo och Haparanda i båda riktningarna bildades ett statligt bolag, AB Transitotrafik. Detta bolag träffade avtal med Lastbilcentralernas riksförening u. p. a., enligt vilket föreningen ställde ett visst antal lastbilar till förfogande för transporter å vägsträckan Petsamo —Rovaniemi. F r å n sistnämnda ort skedde för importgodset omlastning till järnväg för vidarebefordran till Haparanda, där ånyo omlastning från finska till svenska järnvägsvagnar måste ske. Motsvarande omlastningar ägde i omvänd ordning r u m vid export. Avgörandet beträffande de varuslag och varukvantiteter, som skulle ind i e r utföras över Petsamoleden, tillkom HK, medan transporttillstånd

990 meddelades av TK, varefter det ankom på utrikesdepartementet och vederbörande utrikesrepresentation att söka utverka de erforderliga medgivandena från de krigförandes sida. Befraktningsfrågor i samband med denna trafik besörjdes i England genom förmedling av svenska beskickningen i London. För skötseln av motsvarande angelägenheter i Amerika anlitades Svenska lastkommittén i New York. Under de senare höstmånaderna 1940 kunde över Petsamoleden i vardera riktningen framföras en godskvantitet av 200 å 250 ton per dag, men efter årsskiftet började trafiken avtaga till följd av växande hinder för dess upprätthållande. Den 17/5 1941 ankom det sista fartyget medförande last för svensk räkning till Petsamo. Exporten kunde om än i mycket ringa omfattning fortgå till omkring mitten av juni, då de brittiska myndigheterna förklarade sig icke kunna tillåta fortsatt trafik denna väg. Importen över Petsamo var, trots sin begränsade omfattning, av icke alldeles ringa betydelse för Sveriges försörjning under den tid då den direkta sjötrafiken västerut ännu var spärrad. För exportens vidkommande blev leden av mindre vikt. Sammanlagt torde över Petsamo för svensk räkning ha importerats omkring 56 000 ton varor med ett approximativt värde av 100 milj. kr. På grund av de höga transportkostnaderna, föranledda ej minst av de långa biltransporterna, kunde helt naturligt endast högvärdiga och, vad importen beträffar, särskilt nödvändiga varor ifrågakomma. Bland de kvantitativt mest betydande importvarorna märkas automobildelar, bensin och brännoljor, smörjoljor, kaffe, hudar, ull, bomull, traktorer, rågummi och torkad frukt. Övervägande delen härrörde från Förenta staterna. Exporten, vilken i huvudsak avsåg dels Nord-, dels Sydamerika, torde ha uppgått till ca 10 000 ton med ett värde av uppskattningsvis 30 milj. kr. Vissa möjligheter öppnades även under år 1940 för varutransport till Sverige över S o v j e t u n i o n e n med omlastning i Murmansk eller Vladivostok. Härom avslöts en svensk-rysk överenskommelse den 7/9 1940. De mycket höga transiteringskostnaderna gjorde emellertid, att endast särskilt begärliga varor kunde fraktas denna väg. Ull, hudar, metaller, textilier, torkad frukt m. m. importerades från Sydamerika, Japan, Kina och Iran. För den svenska exportindustrien yppade sig jämväl en möjlighet att med anlitande av nu berörda trafikvägar i viss omfattning upprätthålla förbindelserna med transoceana länder, till vilka någon export över av Tyskland kontrollerade utförselvägar icke kunde ske. Detta gällde främst vissa brittiska dominions och kolonier men i viss omfattning även Nordoch Sydamerika samt Japan. Det tysk-ryska krigets utbrott i juni 1941 omöjliggjorde fortsättande av transitotrafiken genom Sovjetunionen. Det må i detta sammanhang nämnas, att ett visst handelsutbyte med transoceana länder även kunde ske genom transitering dels över Genua

991 intill Italiens inträde i kriget, dels ock via Lissabon. Dessa vägar voro dock icke av större betydelse. Av väsentligt större vikt och omfattning än de nu nämnda förbindelserna blev den sjötrafik, som småningom kunde ånyo öppnas genom minspärrarna direkt på Göteborg, den s. k. Göteborgs- eller lejdtrafiken. Förutsättningen för ett sådant återupptagande av sjöfarten västerut var, att medgivande till passage av svenska fartyg kunde utverkas av de båda krigförande makter, Tyskland och Storbritannien, vilka kontrollerade färdvägarna. Förhandlingar för att uppnå dylika medgivanden upptogos redan under sommaren 1940. Det visade sig snart, att ett betydande motstånd mot ett återupptagande av transocean sjöfart på Sverige förefanns hos båda parterna. Såväl på tysk som på brittisk sida torde betänkligheterna ha varit huvudsakligen av politisk och sjömilitär art, varjämte man å ömse håll önskade undvika, att den proportion med avseende å tonnagefördelningen, som uppkommit genom klyvningen av den svenska handelsflottan i två ungefär lika stora delar, den ena innanför, den andra utanför Skagerackspärren, rubbades till motsidans fördel. De brittiska myndigheterna lämnade i slutet av november 1940 sitt principiella samtycke till återupptagande av en begränsad sjöfart på Göteborg. Sålunda medgavs hemtagandet av fyra fartyg i månaden från transoceana länder ävensom av visst antal tankfartyg för import av en begränsad kvantitet petroleumprodukter. En förutsättning för dessa brittiska medgivanden var, att ett motsvarande antal fartyg passerade över Nordsjön västerut. Vidare skulle fartygen följa av brittiska amiralitetet givna kursanvisningar; för den transoceana trafiken förlades dock routen utanför de farvatten kring de brittiska öarna, som från tysk sida förklarats utgöra sjömilitärt operationsområde. Något införande till brittisk visitationshamn för kontrabandskontroll skulle icke förekomma, men kursen lades genom ett sund mellan de av brittiska stridskrafter ockuperade Färöarna. Å andra sidan uppställdes från brittisk sida såsom villkor, att ej heller tysk kontrabandskontroll finge äga r u m . Motsvarande tyska medgivanden utverkades genom underhandsuppgörelse den 7/2 1941. Även denna byggde på principen om bibehållen tonnagefördelning innanför och utanför spärren och förutsatte sålunda, att ungefärligen likvärdiga in- och utgående fartyg avlöste varandra. Från tysk sida krävde m a n icke, att fartygen skulle följa någon föreskriven kurs med undantag för passagen av det tyska minfältet i Skagerack, vilken skulle äga r u m i den för sjöfarten öppnade segelrännan på norskt territorialvatten via Kristiansand. Medgivandena begränsades emellertid i princip till fart på neutrala länder. Den genom dessa medgivanden möjliggjorda transoceana sjöfarten på

992 Göteborg tog sin egentliga början i mars 1941, sedan ett mindre antal fartyg försöksvis hemtagits och utlöpt. (Se St. o. F. II sid. 151, 372). Trafiken drabbades emellertid redan följande månad av ett avbrott på grund av att det tyska operationsområdet kring de brittiska öarna den 26 m a r s utsträcktes till farvattnen intill Grönlands ostkust. Härigenom kommo Färöarna, där de svenska fartygen enligt uppgörelsen med Storbritannien skulle passera, att falla inom den egentliga krigszonen. De svårigheter, som sålunda uppstått, föranledde att trafiken genom spärren förblev bruten under de närmaste månaderna utom för ett mindre antal fartyg, för vilka undantagsmedgivanden kunde utverkas. En ny uppgörelse med Tyskland nåddes den 9/7 1941, baserad på tyskt medgivande till fortsatt passage via Färöarna. Härvid ställdes från tysk sida i utsikt åtgärder till förekommande av angrepp av tyska sjö- eller luftstridskrafter mot de i trafiken deltagande fartygen; sådana angrepp hade tidigare i flera fall riktats mot fartyg, som färdats i enlighet med från tysk sida lämnade anvisningar, samt lett till förluster av människoliv och fartyg. För övervinnande av tyska farhågor, att fartygens passage via Färöarna skulle från brittisk sida kunna utnyttjas till men för den tyska krigföringen, erbjöd man sig å svensk sida att genom av staten utsedda kontrollanter ombord å fartygen övervaka att så ej skedde. För utövande av denna kontroll, liksom över huvud taget för övervakandet av att de å ömse håll gjorda åtagandena rörande fartygens passage upprätthölles, kommo svenska sjöofficerare att medfölja varje in- och utgående fartyg. Kontrollofficersinstitutionen vann även brittiska vederbörandes gillande. Efter uppgörelsen med Tyskland den 9/7 1941 återupptogs den begränsade transoceana sjöfarten på Göteborg och fortgick sedan tills vidare med i regel fyra fartyg per månad i vardera riktningen förutom tankfartygen, av vilka i allmänhet ett per kvartal tilläts passera. Efter särskilda förhandlingar i London fastställdes vilka varuslag och varukvantiteter, som medelst lejdbåtarna fingo importeras, s. k. navicertkvoter, i allmänhet för ett eller flera kvartal i sänder. Däribland ingick en import av 15 000 ton petroleumprodukter per kvartal för försvarsmaktens behov. De ur försörjningssynpunkt viktigaste av de laster, som genom lejdbåtstrafiken tillfördes landet, utgjordes i övrigt dels av industriråvaror, såsom ull, bomull, hudar, hampa, åtskilliga kemikalier, samt maskingods, dels av fodermedel samt livsmedel, såsom ris, torkad frukt, vegetabiliska fettämnen och kaffe. Liksom de inkommande lasterna voro föremål för de brittiska blockadmyndigheternas kontroll, var exporten över Göteborg beroende av godkännande från tysk sida med avseende på varornas såväl art som destination. De huvudsakliga exportvarorna utgjordes av cellulosa, papper och papp samt maskingods. Huvuddelen av denna export gick till Syd- och Mellanamerika. Någon svensk export till Förenta staterna medgavs icke.

993 I den från brittisk sida fastställda begränsningen av antalet fartyg, som i vardera riktningen ägde passera genom den brittiska blockadspärren, uppnåddes i början av år 1942 en lättnad, i det att fr. o. m. mars månad fem fartyg per månad tillätos passera förutom tankfartygen, vilkas antal blev beroende av den kvantitet oljor, för vilka skeppningstillstånd kunde erhållas. Efter dessa normer fortgick trafiken tämligen ostörd under hela året 1942. I geografiskt hänseende undergick densamma emellertid en fortgående inskränkning i den mån allt flera stater inträdde i kriget. Tysk lejd kunde nämligen i regel icke erhållas för anlöpande av länder, som förklarat axelmakterna krig eller avbrutit de diplomatiska förbindelserna med dessa. Till följd därav försvunno möjligheterna att upprätthålla en regelbunden trafik med flertalet amerikanska stater i och med att dessa brutit med Tyskland. Sålunda reducerades trafiken på Förenta staterna, vilken till en början var av stor betydelse, efter detta lands inträde i kriget. Under år 1942 kunde sammanlagt blott fyra fartyg sändas till Förenta staterna för intagande av last för Sverige. Beträffande tankfartygen medgavs från tysk sida generellt anlöpande av hamnar vid Mexikanska bukten. De möjligheter till direkta förbindelser med Fjärran Östern, särskilt Japan, Kina och Bortre Indien, som Göteborgstrafiken till en början öppnade, blevo genom Japans inträde i kriget och den japanska framryckningen i det östasiatiska området avsevärt beskurna eller försvunno helt. I någon mån uppvägdes dock dessa inskränkningar genom de förbindelser som öppnades med Portugal och de portugisiska kolonierna i Östafrika. Eftersom den tyska blockaden till skillnad från den anglosaxiska principiellt icke omfattade fiendens export, blev det också möjligt att genom indirekta sjötransporter upprätthålla en viss import från Brittiska imperiet, särskilt från Storbritannien och Brittiska Indien, delvis genom att dirigeras över sydamerikansk hamn. Allt eftersom de mellanoch sydamerikanska länderna skredo till brytning med axelmakterna, bortföllo möjligheterna att skeppa varor till dem från Sverige. Fr. o. m. mars 1942 återstodo för den svenska transoceana exporten praktiskt taget endast Argentina och Chile. Någon större minskning av exportens volym förorsakades emellertid icke härav, enär det disponibla skeppsrummet i allmänhet kunde helt utnyttjas för exporten till dessa länder. Med Förenta staternas inträde i kriget i december 1941 skärptes successivt svårigheterna ej blott på grund av stegrad varuknapphet för de allierade själva utan även genom en restriktivare tillämpning av blockaden. Å amerikansk sida ansåg man sig icke bunden av de navicert-kvoter för tillförseln till Sverige, som fastställts av de brittiska blockadmyndigheterna. Handhavandet av blockaden såsom sådan skulle visserligen, enligt den uppfattning som gjorde sig gällande på amerikanskt håll, alltjämt vara centraliserad till London, ehuru amerikanska vederbörande skulle konsulteras i alla dithörande frågor. Men i realiteten kom avgörandet i frågor berörande

994 de allierade nationernas egna varubehov att träffas i Washington. F r å n början av april 1942 avvecklades det brittiska navicertsystemet beträffande exporten från Förenta staterna, vilken därefter helt och hållet — sålunda även i blockadhänseende — reglerades genom den amerikanska exportlicensgivningen. Detta ledde till att förhandlingar under år 1942 upptogos med Förenta staterna i hithörande frågor. Det blev därvid uppenbart, att från amerikansk sida intogs en i förhållande till de svenska försörjningsintressena väsentligt snävare hållning än i Storbritannien. En viss lösning nåddes dock på hösten 1942, då det överenskoms, att de svenska importönskemålen skulle prövas av de allierade med hänsyn till dessas eget försörjningsläge och tillgången på resp. varor. Inom denna r a m skulle fastställas s. k. baskvoter för den svenska importen, varjämte — i motsats till vad som gällde för navicert-kvoterna — vissa garantier skulle givas för att baskvoterna skulle kunna utnyttjas i praktiken. I princip accepterades från amerikansk sida en ökning av oljekontingenten från 15 000 till 30 000 ton per kvartal. Vid slutet av år 1942 komplicerades läget beträffande lejdöverenskommelserna därigenom att dessa ställdes i beroende av Sveriges handlingssätt med avseende å vissa i Göteborg alltsedan västspärrens tillkomst kvarliggande norska fartyg, vilkas avgång till England påyrkades från brittiskamerikansk sida, medan deras kvarhållande lika energiskt fordrades från tysk sida. Omöjligheten för Sverige att tillmötesgå så helt motsatta krav ledde — jämte andra omständigheter — till att lejdtrafiken avbröts i januari 1943. Den kunde återupptagas först i maj och fortgick därefter till utgången av oktober, då den till följd av åtgärder från tysk sida åter måste inställas. Dess återupptagande sammankopplades med pågående handelsavtalsförhandlingar med Tyskland. När dessa i januari 1944 förts i hamn, kunde en ny överenskommelse träffas med Tyskland angående lejdtrafiken, gällande till 1944 års slut. Härvid medgavs från tysk sida bl. a., att fartyg efter prövning i varje särskilt fall kunde erhålla tyskt lejdmedgivande även för intagande av last i sådana länder som avbrutit de diplomatiska förbindelserna med Tyskland samt att likaledes tyskt skeppningsmedgivande kunde utverkas för export till sådana länder, medan export till länder som förklarat Tyskland krig alltjämt var utesluten. Beträffande trafikens omfattning utverkades från bägge sidor medgivande att densamma finge utökas till sex fartyg per månad i vardera riktningen mot förut fem samt åtta tankfartyg för helt år. För behandling av ansökningar om skeppningsmedgivanden (s. k. Geleitscheine) ävensom övriga tekniska frågor i samband med lejdtrafiken inrättades i Stockholm ett tyskt s. k. Schiffartsstelle under tyska marinattachéns ledning. Lejdtrafiken pågick härefter planenligt under hela återstoden av år 1944. Något nytt avtal härom med Tyskland kom icke till stånd, men trafiken fortgick tills vidare under 1945, om än i minskad omfattning,

995 efter överenskommelser från fall till fall. Det tyska sammanbrottet i maj 1945 medförde att lejdtrafiken såsom sådan upphörde. Sedan minspärren öppnats, kunde den normala sjöfarten västerut småningom åter komma i gång. Åtgärder vidtogos för hemförande av sådana varor som tidigare inköpts och upplagts på skilda platser i avvaktan på hemtransport. Det har sagts, att den till grund för den hithörande trafiken liggande lejden reellt sett inneburit »ett löfte från de krigförandes sida att genom sin blockad släppa fram ett på förhand godkänt fartyg med godkänd last från godkänt avgångsland på godkänd kurs till godkänd destination samt att om möjligt skona fartyget från anfall under färden». Förutsättningen var, att för varje till Sverige ankommet fartyg skulle ett likvärdigt fartyg löpa ut. I praktiken ordnades så, att utbytena skedde mellan fartyg tillhörande samma rederi. Till följd av begränsningen i antalet in- och utgående fartyg strävade man att använda så stora fartyg som möjligt. För att i möjligaste mån begränsa frekvensen plägade vanligen anordnas samsegling av två eller tre fartyg genom det för militäroperationer särskilt utsatta området i Nordatlanten. För varuutbytet med lejdbåtarna krävdes, som förut nämnts, brittiska navicerts eller, senare, amerikanska exportmedgivanden för import från USA till Sverige samt tyska skeppningstillstånd för exporten västerut till särskilt angivet mottagareland. Dessutom fordrades svenska import- resp. exportlicenser jämte s. k. transporttillstånd, som berättigade till lastutrymme i fartygen. I fråga om utförseln sökte man i första hand främja export av högvärdigt gods och export från företag med sedan gammalt inarbetade marknader på de transoceana länderna. För importen utarbetades inom ramen för fastställda navicert- och/eller baskvoter genom HK:s försorg i samråd med försörjningskommissionerna importplaner för ett kvartal i sänder. I stort sett bestod importen, frånsett oljeimporten, till en tredjedel av varor för industriell användning och två tredjedelar av varor för livsmedelsförsörjningen i vidsträckt bemärkelse. Befraktningen av de fartyg, som sysselsattes i lejdtrafiken, ombesörjdes, enligt härom meddelat uppdrag, av reservförrådsnämnden. Totala fraktbeloppet för varje fartyg fastställdes av TK, men fördelningen på de olika varuposterna verkställdes av nämnden. Vederbörande rederier omhänderhade själva utdebiteringen av frakterna. Då kostnaderna för de olika fartygen varierade, sökte nämnden genom fraktclearing hålla fraktsatserna någorlunda j ä m n a för vissa tidsperioder. Ett organ för samordnande av de olika intressen som berördes av lejdtrafiken erhölls i den s. k. G ö t e b o r g s k o m m i t t é n , vilken utgjorde en helt formlöst fungerande arbetsgrupp med representanter för utrikesdepartementet, HK, TK, RFN, krigsförsäkringsnämnden och Sjöfartskommittén. Genom Göteborgskommittén, vilken i allmänhet sammanträdde

996 två gånger i månaden, upprättades seglingsprogram, innehållande uppgifter beträffande de hemgående och utgående fartygen, deras avgångslider, beräknade ankomsttider till olika hamnar m. m. Se i övrigt beträffande lejdtrafiken sid. 957. Här nedan meddelas en tablå, som belyser lejd trafikens omfattning under åren 1941—45. Uppgifterna grunda sig på inom HK upprättad statistik. Siffrorna för de importerade och exporterade varukvantiteterna avse de under resp. år in- eller utskeppade varorna till skillnad från dem som redovisas i den officiella handelsstatistiken, vilka avse de in- resp. utförtullade varorna. Värdesiffrorna grunda sig på krigsförsäkringsnämndens sammanställningar av lasternas försäkringsvärden. 1 1941 Antal inkommande fartyg därav tankfartyg med oljor Antal utgående fartyg Importerade varor

ton milj. kr Exporterade varor ton milj. kr. Importens fördelning på ursprungsländer Nord- och Mellanamerika ton Sydamerika i Övriga länder i Exportens fördelning på destinationsländer Argentina ton övriga länder Huvudsakliga importvaror: Livsmedel och livsmedelsråvaror . . . . ton Industriråvaror m. m Mineraloljor (för försvaret) Huvudsakliga exportvaror: Pappersmassa ton Papp och papper Trävaror Övriga varor

17 59 47 79 32 2 5 8 9 4 62 44 78 6 35 206 400 426 200 345 600 527 500 107 700 222,2 347,2 350,2 499,8 — 127 500 196 300 149 900 276 600 29 700 115,2 125,3 239,5 158,0 — 117 700 94 100 132 100 149 400 81 500 306 300 194 700 304 400 7 200 25 800 18 800 73 700

29 400 57 000 21 300

41 100 133 800 124 100 143 400 86 400 62 500 25 800 133 200

20 700 9 000

94 800 295 300 185 100 279 000 55 700 62 400 40 600 111 300 55 900 68 500 119 900 137 200

53 100 28 000 26 600

83 200 25 200

.— 19 100

76 200 84 100 20 300 15 700

46 000 101 900 80 600 133 000 9 500 21 600 13 800 20 100

6 000 19 300 2 200 2 200

Beträffande det utanför spärren varande tonnaget skedde under årens lopp med bifall av de krigförande makterna vissa utbyten av fartyg mot sådana som upplagts eller gingo i trafik innanför spärren. Totalt minskades emellertid tonnaget i ytterzonen, vilket från början uppgivits till omkring 900 000 ton d.w., efter hand ganska starkt genom krigsförlisningar eller på annat sätt. Redan vid slutet av år 1942 beräknades det sålunda ha nedgått till blott omkring 60 7o av den ursprungliga storleken. Till den del detta tonnage icke sysselsattes i lejdtrafiken eller var bundet enligt de med Storbritannien träffade sjöfartsavtalen togs det, mer eller mindre tvångsvis, i anspråk för transporter särskilt för amerikansk räkning. Bestämmanderätten över frakterna dominerades härvid helt av de brittiska och amerikanska myndigheterna enligt de av dessa genomförda 1

Se Kommersiella meddelanden 1944 nr 2 och 1945 nr 1.

997 fraktregleringarna, varigenom de för det fria tonnaget förut mycket höga frakterna avsevärt nedpressades. De av de allierade makterna reglerade frakterna lågo dock alltjämt högt över förkrigstidens nivå. Under år 1942 träffades uppgörelse om användning av ett antal inom östersjöområdet befintliga fartyg för utförande av transporter för Röda korsets räkning från Canada till Grekland av livsmedel och läkemedel m. m. Den canadensiska regeringen ställde per månad 15 000 ton spannmål jämte vissa andra varor såsom gåva till Greklands förfogande under förutsättning att svenska fartyg ombesörjde skeppningarna och att distributionen och kontrollen handhades av en blandad svensk-schweizisk kommission i Aten under Internationella Röda korset med en svensk som ordförande. Denna verksamhet fick en ganska stor omfattning och kom senare att gälla även andra resor för humanitära ändamål. År 1944 utnyttjades i allmänhet minst ett 20-tal fartyg på detta sätt. I viss utsträckning togos svenska fartyg jämväl i anspråk för utväxling av diplomater och krigsfångar mellan de krigförande länderna. Vid sin licensgivande verksamhet i fråga om svenska fartygs användning i utrikes trafik intog TK i allmänhet en restriktiv hållning, då det gällde att lämna tillstånd för redare att med utländska betraktare ingå l i d s b e f r a k t n i n g s a v t a l för längre tidsperioder. Kommissionen lämnade som regel icke tillstånd till ingående av dylika avtal för mer än sex månader. Anledningen härtill var, att man från det allmännas sida icke ansåg sig böra för längre tid binda tonnage, som måhända kunde behöva disponeras för import av för landets försörjning nödvändiga varor. Beträffande t a n k f a r t y g förelågo emellertid särskilda förhållanden. Trafiken med dylika — vilken under normala förhållanden var till stor del baserad på långfristiga kontrakt, ofta upp till 10 år — utvecklade sig därhän, att TK:s nämnda inställning icke syntes behöva så strängt upprätthållas. Från ca 270 000 ton d.w. år 1939 ökades den svenska tankflottan genom nybyggnader så att den år 1943 uppgick till över 400 000 ton och under de båda följande åren växte till närmare 500 000 ton. För tillgodoseende av Sveriges normala förkrigsbehov av petroleumprodukter kunde ett tanktonnage av ca 250 000 ton anses tillräckligt. På hemställan av Sveriges redareförening meddelade Kungl. Maj :t i mars 1943 TK generellt bemyndigande att — utan hinder av lagen om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. — lämna svenska rederier tillstånd att beträffande tanktonnage om sammanlagt omkring 100 000 ton d.w. ingå långfristiga tidsbefraktningsavtal med utlänning avseende sysselsättning efter krigets upphörande. I december 1945 utsträcktes detta bemyndigande till att omfatta en tonnagemängd av 120 000 ton och i juli 1946 till 150 000 ton. Del i det föregående flera gånger omnämnda brittiska navicertsystemet tarvar en något närmare förklaring, som här i ett sammanhang skall lam-

998 n a s i a n s l u t n i n g till r e d o g ö r e l s e n h ä r f ö r i St. o. F . II sid. 156, v i l k e n g r u n d a r sig p å en i u t r i k e s d e p a r t e m e n t e t v e r k s t ä l l d u p p t e c k n i n g . Navicertsystemet tillkom ursprungligen för att — såväl ur brittisk som ur den neutrale exportörens och importörens synpunkt — underlätta den brittiska kontrabandskontrollen. Systemet innebar i huvudsak, att den i brittiska kontrollhamnar verkställda direkta prövningen av skeppningar till neutrala h a m n a r i vissa fall ersattes med en förhandsprövning, innan varan avskeppades. Den handling, som utgjorde bevis om att ett varuparti blivit godkänt vid dylik kontroll, kallades navicert — förkortning av »Naval certificate» — och utfärdades av brittisk myndighet i avskeppningslandet. Navicertsystemet infördes — delvis på amerikanskt initiativ — redan under kriget 1914—18. Det började under andra världskriget tillämpas i begränsad utsträckning fr. o. m. december 1939 och blev senare efter hand utbyggt. En väsentlig utvidgning av systemet skedde den 1/8 1940, från vilken dag det tilllämpades generellt på all in- och utgående handel mellan neutrala länder, vilken kontrollerades av brittiska stridskrafter. Samtidigt förklarades från brittiskt håll, att alla laster eller fartyg, för vilka navicert icke utfärdats, komme att betraktas såsom misstänkta och vara underkastade beslag. Navicerts voro av två slag: varunavicert (»Cargo navicert») och fartygsnavicert (»Ship's navicert»). Cargo navicert hade avlastaren att söka hos närmaste brittiska myndighet — konsulat eller beskickning — i avskeppningslandet. Realprövningen skedde dock i handelskrigsministeriet i London. Denna prövning, liksom den direkta kontrabandskontrollen i kontrollhamn, avsåg främst en undersökning av riskerna för att ett varuparti i någon form kunde komma den andra krigförande parten till godo; hänsyn togs sålunda till destinationsland, varuslag, kvantitet, mottagare och avlastare, transportväg etc. Om denna prövning resulterade i att skeppningen av ett visst parti ur nämnda synpunkt ansågs ofarligt, bemyndigades vederbörande konsulat eller beskickning att utfärda varunavicert för partiet i fråga. Varunavicert utfärdades endast vid skeppning från transoceana länder i ostlig riktning. När ett fartyg var färdiglastat och varunavicert fanns för varje särskilt parti ombord, kunde ett särskilt »omslagsnavicert», s. k. Ship's navicert, utfärdas. Detta innebar, att fartyget under sin färd till destinationsorten i händelse av v.ppbringning icke behövde intagas till brittisk kontrollhamn för undersökning, såvida icke särskilda skäl därtill senare uppkommit. Ship's navicert utfärdades till en början blott för resor från transoceana länder till Europa. Fr. o. m. den 1/8 1940 utställdes sådana även för resor från Europa för fartyg, vilkas hela last var tLckt av brittiska ursprungs- och intressecertifikat, utfärdade av brittiska konsul.it i ursprungslandet och utvisande att lasten icke var av fientligt ursprung eller att fienden eljest icke ägde något intresse däri. Som f ö r u t o m n ä m n t s , fick n a v i c e r t s y s t e m e t u n d e r k r i g e t s s e n a r e å r m i n s k a d b e t y d e l s e för d e n s v e n s k a t r a n s o c e a n a s j ö f a r t e n . F r . o. m . april 1942 u p p h ö r d e s å l u n d a s y s t e m e t a t t gälla b e t r ä f f a n d e e x p o r t e n från F ö r e n t a s t a t e r n a . F ö r s å d a n e x p o r t e r f o r d r a d e s e n d a s t a m e r i k a n s k exportlicens. Kusttrafiken och trafiken innanför västspärren. S j ö f a r t s n ä m n d e n s — s e n a r e t r a f i k k o m m i s s i o n e n s — l i c e n s g i v n i n g för s v e n s k a f a r t y g s r e s o r i u t r i k e s fart k o m efter v ä s t s p ä r r e n s t i l l k o m s t , ini.an

999 lejdtrafiken i större omfattning organiserats — frånsett fraktfarten mellan utländska hamnar — helt naturligt att i huvudsak begränsas till Östersjötrafiken och trafiken i angränsande vatten innanför spärren (på de skandinaviska grannläderna och på tyska nordsjökusten genom Kielkanalen). Samtidigt utsträcktes emellertid fraktfartsregleringen till att även omfatta den i n r i k e s s j ö f a r t e n , d. v. s. — praktiskt taget — kustfarten. Möjlighet därtill hade beretts genom den lag om fraktfart med svenska fartyg, som utfärdats den 21/3 1940 och som ersatte den ursprungliga fraktfartslagen av den 22/6 1939. Den nya lagen, vilken trädde i kraft den 1/4 1940, ägde tillämpning å alla registreringspliktiga svenska fartyg och svenska bogserfartyg (dock ej passagerarfartyg under 350 registerton), medan förut alla fartyg om 200 registerton och därunder varit uteslutna från regleringen. Genom en samtidigt utfärdad kungörelse undantogos emellertid från licenstvånget vid resor mellan svensk och utländsk ort fraktfartyg om mindre än 100 ton och vid resor mellan svenska hamnar fraktfartyg om mindre än 350 ton. Licenstvångets utsträckning till inrikestrafiken hade ursprungligen motiverats bl. a. med önskan att förhindra, att fartyg som kunde befinnas ur försörjningssynpunkt erforderliga för hemförande av varor från utlandet sökte sig över till den lugnare kusttrafiken. Genom det ändrade läge som uppstått i och med västspärrens tillkomst upphörde detta motiv att ha någon betydelse. Det visade sig, att någon egentlig begränsning i rätten till kustfart knappt behövde genomföras; följden blev, att i allmänhet alla fartyg som kunde gå i sådan trafik fingo licens. I rätt stor utsträckning gåvos dessa licenser i generell form för kortare eller längre tidsperioder, när fråga var om reguljär kustlinjetransport eller skärgårdstrafik. Senare inträffade emellertid, att behov framträdde av en viss utvidgning av licenstvånget beträffande inrikesfarten till även smärre fartyg. Den fortgående ökningen av de landväga trafikmedlens belastning gjorde det önskvärt att med nämnda trafikmedel samordna transporterna till sjöss av bl. a. ved och tegel. Vidare ansågs behov föreligga av reglering av kalkstenstransporterna från Gotland till Norrlandshamnar. Som följd härav vidtogs genom kungörelse den 11/12 1942 den ändring i gällande ordning, att även lastångare i inrikes trafik om 100—350 ton samt bogserfartyg om 100 eff. hkr och däröver (det sistnämnda i såväl inrikes som utrikes trafik) inbegrepos under fraktfartsregleringen. Även den enligt sistnämnda kungörelse kvarstående storleksbegränsningen upphävdes i huvudsak genom en ny kungörelse den 30/9 1944. Därefter voro praktiskt taget alla registreringspliktiga lastfartyg principiellt underkastade licenstvång för varje resa. Det eljest i Östersjön instängda tonnaget, som ej kunde utnyttjas i kustfarten, befann sig till en början i en ogynnsam belägenhet, då det tills vidare blott i mindre omfattning kunde finna användning för transporter

1000 på Tyskland, de baltiska länderna och Rj^ssland. Först genom det i j uni 1940 avslutade handelsavtalet med Tyskland yppade sig möjlighet till ökad sysselsättning för ifrågavarande fartyg i samband med det utvidgade tyska varuutbytet. Givetvis medförde det genom spärren ändrade läget, vilket innebar att Östersjön var att betrakta som ett slutet område, att behovet ur tysk synpunkt av kontroll över den svenska sjöfarten inom detta område väsentligt minskades. Att helt avstå från kontrollåtgärder ansågs dock från tyskt håll icke kunna ifrågakomma. Men man var villig att träffa anstalter för att i möjligaste mån minska härmed förbundna olägenheter. Förhandlingar i detta syfte upptogos under sommaren och ledde till avslutande av en överenskommelse den 18/9 1940, varigenom introducerades ett system med tyska s. k. lejdebrev (Geleitscheine) för svensk sjöfart inom de av tyska sjöstridskrafter behärskade farvattnen. Enligt överenskommelsen skulle svenska eller i Sverige befraktade utländska (neutrala) fartyg i viss utsträckning kunna på begäran erhålla lejdebrev, varigenom säkerhet bereddes mot att bliva onödigtvis uppehållna av visitationer på öppna havet eller intagna för priskontroll till tysk hamn. Lejdebrev kunde erhållas för resor från svensk hamn, resp. från finsk eller rysk östersjöhamn, till från tysk sida för sjöfart öppnade icke tyska hamnar väster om Kielkanalen, resp. väster om Skagerackspärren, d. v. s. i huvudsak hamnar i Holland och Belgien samt på Norges och Danmarks västkuster. Området för lejdebrevssystemets tillämpning var alltså icke särskilt stort. För kustfart mellan svenska hamnar samt för all trafik inom Östersjön, på hamnar i Danmark och Norge öster om Skagerackspärren, ävensom på tyska östersjö- och nordsjöhamnar skulle lejdebrev icke utställas. Svenska fartyg borde emellertid i sådan trafik alltid medföra av TK för resan utfärdad licens, vilken vid visitation på anfordran skulle uppvisas och finge gälla som legitimation. Lejdebrev utställdes på redarens, fartygsbefälhavarens eller avlastarens framställning av närmaste lejdebrevskontor på grundval av vederbörliga manifest och konossement och av svensk tullmyndighet utfärdade intyg. I Sverige upprättades sådana kontor i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall med anslutning i Stockholm till tyska beskickningen och i övriga städer till därvarande tyska konsulat. Samtidigt med lejdebrevet meddelades även nödig kursanvisning. Med den ökade handeln mellan Sverige och Tyskland följde också ökade möjligheter till sysselsättning för det hemmavarande svenska tonnaget. Sveriges största exportvara till Tyskland var j ä r n m a l m ; inom importen betydde stenkol och koks ojämförligt mest. För ordnandet av skeppningsförhållandena inom den alltmer betydelsefulla östersjö- och nordsjöfarten, innefattande reglering av fartygstillgång, fraktsättning, lastning och lossning, liggetidsersättning m. m., träffades den 13/6 1940 avtal mellan Sjöfartskommittén och det tyska officiella organet Fachgruppe Reeder i Hamburg. I fortsättningen utvecklade sig på hithörande område ett nära samarbete mellan de två organen. Det nämnda sjöfartsavtalet åtföljdes senare av en rad ytterligare avtal, vari angåvos

1001 villkoren för transporterna ej blott av malm och kol utan även av andra viktigare varor, särskilt pappersmassa och papper samt trävaror. Beträffande kolskeppningarna gällde av TK fastställda maximifrakttaxor, vilka tid efter annan justerades med hänsyn till föreliggande förhållanden. Malmoch träfrakterna reglerades genom bestämmelser i avtalen. Fraktsättningen för pappersmassa och papper lämnades däremot fri. I avtalen gjordes från tysk sida även vissa utfästelser om tillhandahållande i begränsad omfattning av drivmedel åt svenska motorfartyg och motorseglare. Senare ingingos beträffande motorseglarna, speciellt i fråga om trävarufrakterna, vilka till stor del ombesörjdes genom dylika fartyg, särskilda avtal mellan Sveriges segelfartygsförening och det tyska organet Fachgruppe Kustenschiffer i Hamburg. Vad de av TK fixerade kol- och koksfrakterna angår må nämnas, att härtill under vintermånaderna resp. år fogades vissa s. k. istillägg. En åtgärd som närmast hade till syfte att utjämna fraktkostnaderna för olika slag av fartyg var, att BK fr. o. m. den 1/6 1941 övertog kostnaden för krigsförsäkring av fartyg, lastade med stenkol och koks. Till den del frakterna icke fixerats genom fastställda taxor eller allmänna avtal kontrollerade TK fraktsättningen från fall till fall i samband med licensgivningen. För fraktregleringen verkställde kommissionen fortgående noggranna beräkningar i syfte att hålla frakterna nere på en skälig nivå. Utgångspunkten var, att frakten skulle medge lämplig avkastning på fartygets försäkringsvärde före kriget med hänsyn tagen jämväl till krigsförsäkringsvärdet, vilket enligt av krigsförsäkringsnämnden dåmera tilllämpade grunder tilläts överskrida förkrigsvärdet med högst 75 %. Efter krigsutbrottet mellan Tyskland och Ryssland den 22/6 1941 utsattes sjöfarten i östersjöområdet för väsentligt ökade störningar. Praktiskt taget hela Östersjön söder om Åland förklarades såsom för sjöfarten farligt område. Särskilda minspärrar utlades i vattnen mellan Öland och tysk-litauiska kusten samt mellan Bornholm och svenska kusten. För att möjliggöra svensk fartygstrafik till Gotland och Gotska Sandön skapades emellertid till vardera av dessa öar en tio sjömil bred korridor. De vidgade mineringarna ävensom förekomsten i Östersjön av ryska u-båtar tvingade de svenska fartygen att i möjligaste mån hålla sig inom territorialgränsen, varigenom resorna förlängdes och kostnaderna ökades på grund av eskorttvång och extra lotsutgifter. Härav föranleddes, åtminstone tillfälligt, rätt avsevärda frakthöjningar. Efter åtskilliga fluktuationer torde frakterna småningom kunna anses ha stabiliserats på en nivå liggande något över 300 % av 1939 års nivå, malmfrakterna något mera liksom ock träfrakterna, kolfrakterna något mindre. I den inrikes farten voro frakterna i genomsnitt inemot dubbelt så höga som före kriget. Den av tyskarna dirigerade exporten av stenkol och koks skedde över ett flertal hamnar, från Danzig i öster till Rotterdam i väster, men koncentre21—216588. I I .

1002 rade sig vissa tider särskilt till sistnämnda hamn, vilket medförde stor efterfrågan på tonnage därstädes. För att möta detta behov måste TK understundom genom licensförfarande tvinga en del fartyg att lasta i Rotterdam. Redarnas obenägenhet för resor i dessa sydligare farvatten, vilka medförde särskilt stora risker för fartygen och deras besättningar, framtvingade dylika pliktresor. På frivillighetens väg kunde tillräckligt tonnage ej framskaffas. I fråga om godstransporter i inrikes fart med motorseglare eller motorpråmar gällde vissa mellan Sveriges segelfartygsförening och Betraktarnas intresseförening överenskomna minimitariffer. Dessa byggde på en år 1939 fastställd grundtariff, vartill gjordes vissa procentuella tillägg, delvis mycket höga. I samband med prisreglering å flytande bränslen bemyndigades PKN fastställa frakttaxor för motorseglare och motorpråmar att gälla såsom normalpriser. Dylika taxor fastställdes år 1943 dels för ved av olika slag, dels för andra varor och jämkades senare tid efter annan. PKN utgick vid sin normalprissättning från de gällande grundtarifferna men maximerade på olika sätt de härutöver medgivna procenttilläggen. (Jfr sid. 1133.) På grund av krigshändelsernas utveckling och de därmed följande ökade sjöfartsriskerna beslöt krigsförsäkringsnämnden i augusti 1944 att vägra krigskaskoförsäkring för resor till holländska och tyska nordsjöhamnar och tyska östersjöhamnar. Något senare — i slutet av september — förbjöds all trafik med främmande fartyg i svenskt territorialvatten vid Bottniska viken och Östersjön. Därmed upphörde successivt all sjöfart på Tyskland från svenska ostkusten. En viss sjöförbindelse med Tyskland kunde dock ännu upprätthållas över svenska hamnar vid västkusten och Vänern, men även denna trafik nedgick under de första månaderna av 1945 till ett minimum. Ej förrän efter den tyska kapitulationen, sedan svepning i större skala begynt ske av de utlagda minfälten, kom östersjö- och nordsjöfarten åter igång, samtidigt med att sjöfartsvägarna västerut åter öppnades. Drivmedelsförsörjningen. Tillgodoseendet av sjöfartens drivmedelsbehov vållade helt naturligt, som följd av den tilltagande bränslebristen inom landet, stora svårigheter. Dessa gjorde sig tidigast kännbara i fråga om f l y t a n d e bränslen. I samband med det från den 14/5 1940 genomförda ransoneringssystemet för fotogen samt motor- och pannbrännolja bestämdes, att frågor rörande tilldelning av dessa varor skulle beträffande fartyg i utrikes fart avgöras av sjöfartsnämnden i anknytning till nämndens verksamhet såsom licensmyndighet i fråga om utförsel av skeppsförnödenheter. Beträffande fartyg i inrikes fart skulle tilldelningen verkställas av transportkommissionen, dock med undantag för icke registreringspliktiga fartyg, vilkas tilldelning skulle bestämmas av länsstyrelserna. I fråga om principerna för ransoneringen i avseende på de i utrikestrafik

1003 gående fartygen bestämde sjöfartsnämnden, att någon tilldelning för komplettering av främmande fartygs förråd av brännolja över huvud icke komme att medges. Dylika fartyg, som befraktats för resa på Sverige, måste alltså vara försedda med tillräckliga förråd även för den fortsatta resan från Sverige. Beträffande svenska fartygs förseende med brännolja för utrikes resa medgav nämnden en tilldelning motsvarande i fråga om motorseglare 60 % och i fråga om motorfartyg 70 % av normal förbrukning under resan. I fråga om lysfotogen medgåvos blott kvantiteter, behövliga för fartygens lanternor. Tilldelningen till motorseglare nedsattes från den 19/6 1940 till 30 %. Transportkommissionen bestämde tilldelningen för motorfartyg och motorseglare generellt till 30 % av den normala förbrukningen. Motordrivna passagerarfartyg, vilkas trafik kunde utan nämnvärd olägenhet ombesörjas av järnväg eller ångbåt, erhöllo ingen tilldelning. För fart i kanaler kunde särskild tilldelning ifrågakomma. De angivna grunderna fasthöllos av trafikkommissionen, sedan denna i augusti övertagit sjöfartsnämndens och transportkommissionens uppgifter. Redan dessförinnan hade emellertid brännoljetilldelningen till motorfartyg börjat helt indragas och detta tonnage förblev sedan, i den mån det befann sig i hemfarvatten, med vissa undantag upplagt. Ur transportsynpunkt betydde detta dock ej så mycket, enär övrigt tonnage var tillräckligt för behövliga transporter. Vad motorseglarna angår minskades tilldelningen alltmer från de ursprungligen bestämda 30 procenten och upphörde helt i december 1940. Under våren 1941 och även sedermera gåvos åter smärre tilldelningar, men dessa skulle varit helt otillräckliga, såvida icke möjlighet vunnits att för de fartyg som gingo i trafik på Tyskland enligt avtal med detta land därifrån erhålla vissa kvantiteter motorolja. Sedermera bereddes motorseglarna tillfälle att i någon mån — i allmänhet till högst 50 % — fylla sina behov genom tilldelning av motyl eller tjärolja. Vad b u n k e r k o l angår blev frågan om försörjningen därmed brännande först i början av år 1941. BK uppställde som önskemål, att kolförbrukningen inom sjöfarten måtte nedbringas till hälften av vad den var under föregående seglationsperiod. Som ersättning borde rederierna hänvisas att använda ved i sådana fall, då detta av tekniska skäl läte sig göra. TK meddelade i anledning härav rederierna i april månad, att stora inskränkningar vid tilldelningen av bunkerkol vore ofrånkomliga. Då emellertid de olika företagen inom den inrikes sjöfarten arbetade under mycket olika betingelser, blev det nödvändigt att för dessa företag icke endast genomföra en mycket sträng behovsprövning vid tilldelningen utan även differentiera denna med hänsyn till vederbörande rederiers betydelse för den allmänna samfärdseln ävensom till deras möjligheter att anskaffa och begagna ersättningsbränsle. Någon generell regel för tilldelningen av stenkol kunde under sådana förhållanden icke uppställas, varför tilldel-

1004 ningen i de individuella fallen kom att variera mellan 30 och 70 % av normalförbrukningen. Genom trafikstoppet på Tyskland hösten 1944 upphörde kolimporten helt. Detta hade till följd, att en strängare ransonering av bunkerkol måste införas. Fartygen nödgades härigenom att i ökad utsträckning använda ved som bränsle, vilket, förutom rent tekniska svårigheter, medförde en betydlig ökning av driftkostnaderna. F r å n årsskiftet 1944/45 nedsattes tilldelningen av kol till ångdrivna fartyg till omkring 25 % av vad som lämnats under motsvarande månader 1943/44. Fartyg i inrikes fart hänvisades i allmänhet helt till vedeldning. För samtliga fartyg föreskrevs, att bränslebehovet i hamn ävenledes helt skulle fyllas med ved. Bristen på motorbrännolja föranledde strävanden att å härför lämpade fartyg och båtar installera anordningar för g e n g a s d r i f t . För att underlätta övergången till sådan drift bereddes möjligheter till erhållande av lån eller statsbidrag för ändamålet. Vid urtima riksdagen 1940 fattades beslut om inrättande av en statens lånefond för anskaffande av gasgeneratorer för vissa fartyg samt om överförande till denna fond av 1,5 milj. kr. från rederilånefonden. Avsikten var att möjliggöra övergång till gengasdrift för smärre fartyg i inrikes trafik. Samtidigt beslöts inrättande av en särskild lånefond för inköp av gasgeneratorer för fiskebåtar, varjämte anvisades anslag om 1 150 000 kr. för lämnande av bidrag till sådant ändamål utan återbetalningsskyldighet. Ansträngningarna för införande av gengasdrift å fartyg och båtar kröntes dock av ringa framgång. Endast i ett fåtal fall kom dylik installation till stånd. Sjöfarts- och neutralitetsskydd. Sjöfarts- och neutralitetsskyddet utefter Sveriges kuster var, enligt det system som i förväg planlagts, ordnat på följande sätt. Ansvaret åvilade dels marindistriktscheferna, vilka till sitt förfogande hade det s. k. kustsignalväsendet samt vissa lokalstyrkor av örlogs- och hjälpfartyg ävensom vissa flygstridskrafter, dels kustflottan, vilken jämsides med andra uppgifter hade att övervaka farvattnen inom vissa havsområden och kustavsnitt, dels slutligen flygvapnet, som hade att verkställa flygspaning och även i övrigt medverka vid neutralitetsskyddet. Ledningen och samordningen av verksamheten ankom på chefen för marinen i samverkan dels med utrikesdepartementet, kommerskollegium, lotsstyrelsen m. fl. myndigheter, dels med sjöfartens egna organisationer. Till hjälp vid detta arbete upprättades inom marinstabens sjöfartsdetalj bl. a. ett p o s i t i o n s r e g i s t e r över svenska handelsfartyg, vilket fördes kontinuerligt med ledning av rapporter från redarna rörande deras fartygs dagliga positioner, destination, last m. m. ävensom uppgifter från hamnar och lotsplatser angående fartygsrörelserna. Sammanställningar och uppgifter av skilda slag lämnades med stöd av det hos sjöfartsdetaljen

1005 samlade och bearbetade materialet till olika statliga och enskilda institutioner. Genom Tidningarnas telegrambyrå, Radiotjänst och kustradiostationerna utsändes sjöfartsvarningar o. s. v. Ifrågavarande upplysningsverksamhet omfattade meddelanden angående utlagda minfält, bestämmelser rörande trafikförhållandena i olika farvatten, förekomsten av drivminor m. m. samt anvisningar om lämpliga färdvägar. Bestämmelserna i kungörelsen den 26/9 1938 (nr 591) angående sjöfarten inom svenskt kustvatten under vissa utomordentliga förhållanden sattes till en del i kraft redan i oktober 1939, till en del, nämligen beträffande s. k. f ö r b j u d n a o m r å d e n (krigshamnar och därmed likställda delar av svenskt kustvatten), i april 1940. Chefen för marinen meddelade i anslutning härtill föreskrifter angående vissa bestämda farleder, som inom förbjudet område efter särskilt tillstånd fingo befaras. De förbjudna områdenas antal och omfattning utökades sedermera väsentligt. Under hela kriget fortgick en oavbruten verksamhet för a v s p a n i n g av kusterna medelst patrullerande fartyg och flygplan. För att underlätta den svenska neutralitetsvakten utlades i början av december 1939 inom svenskt territorialvatten s k y d d s m i n e r i n g a r i Södra Kvarken och i öregrunds skärgård. I samband därmed träffades anordningar för minlotsning genom minerade områden. Andra och delvis ganska omfattande skyddsmineringar företogos sedermera vid flera tillfällen, alltid i förening med möjligheter för minlotsning. Sålunda minerades i mars 1940 en längre kuststräcka längs skärgården i Bohuslän och norra Halland samt i maj s. å. ett större område i Stockholms yttre skärgård ävensom Kogrundsrännan i södra Öresund. Sistnämnda minering borttogs redan följande månad men ersattes av minskyddsanordningar i norra Öresund. Sommaren 1941 utlades minor jämväl å en kuststräcka ost om Ölands södra del. Ytterligare mineringar skedde våren 1942 i Höllviken, Falsterbokanalen och Kämpingebukten i anledning av att nämnda kanal öppnats för allmän trafik samt senare under året längs skärgården utanför Östergötland och norra Småland. Redan under sommaren 1944 ansågos skyddsmineringarna kunna i viss mån inskränkas. Sålunda borttogs i augusti d. å. mineringen vid södra Öland. Först på våren 1945, efter Tysklands kapitulation, kunde det dock bli fråga om hemtagning av de svenska mineringarna i större omfattning, samtidigt som arbete i samverkan med andra länder påbörjades för minsvepning av vissa områden inom internationellt vatten. Redan i juli 1945 voro praktiskt taget alla svenska mineringar som utlagts under kriget borttagna. Därigenom ökades navigeringssäkerheten längs våra kuster, i det att fartygen ej längre tvungos in i relativt trånga farleder, vilket mineringarna ställvis nödvändiggjort. M i n s v e p n i n g i svenska farvatten fortgick kontinuerligt genom flottans försorg och ett stort antal drivande minor av främmande ursprung,

1006 sammanlagt bortåt 4 000, jämte ett antal sprängbojar blevo på detta sätt borttagna till gagn för sjöfarten. F r å n mitten av år 1945 deltog Sverige i de svepningsarbeten som då från olika länders sida igångsattes för att så snart som möjligt befria haven från minfara. I oktober 1946 kunde minsvepningsarbetet runt Sveriges kuster betraktas som avslutat. Relativt säkra färdvägar hade då även i övrigt öppnats genom de flesta av de förutvarande krigsoperationsområdenas farvatten. Ö r l o g s e s k o r t lämnades till en början åt vissa handelsfartyg efter särskild framställning till chefen för marinen eller vederbörande marindistriktschef. I samma mån som prejningarna och därmed uppbringningsrisken vid de svenska kusterna ökades fick emellertid eskortverksamheten en mera regelmässig karaktär. Efter mitten av december 1939 ordnades densamma utefter hela kuststräckan från Stockholms skärgård till norska gränsen, med undantag av de avsnitt i vilka trafiken kunde gå inomskärs, genom en av chefen för marinen fastställd plan med för vissa sträckor daglig eskorttjänst, för andra sträckor varannandagstjänst. Eskortsystemet vållade sjöfarten självfallet dröjsmål och olägenheter av flera slag. Ur sjöfartsskyddets synpunkt visade det sig dock synnerligen effektivt och ändamålsenligt. Sedan eskorteringarna kommit i gång, upphörde praktiskt taget alla försök till neutralitetskränkningar eller uppbringningar beträffande fartyg som framgingo i eskorternas skydd. I samband med isblockaden under vintern 1940 övergick eskorteringsverksamheten mer och mer till isbrytarassistans och eskorterna av örlogsfartyg upphörde. För ändamålet togos praktiskt taget alla tillgängliga isbrytare, statliga såväl som kommunala och privatägda, i anspråk. Vissa av dem fördelades på de olika marindistrikten under det att flertalet dirigerades direkt av chefen för marinen. Sedan isförhållandena lättats, igångsattes eskorter åter, men då behovet härav snart syntes minskat, upphörde de praktiskt taget med utgången av juni 1940. Uppblossandet av kriget i Östersjön sommaren 1941 framtvang utvidgad patrulleringsverksamhet med örlogsfartyg och flygplan. Nytt behov av örlogseskorter visade sig ock. Regelbundna sådana igångsattes därför åter å såväl ost- som västkusten. Dessutom ordnades konvojering i egentlig mening (d. v. s. framförande av handelsfartyg under militär konvojchefs befäl utanför territorialvattnet) för trafiken mellan Gotland och svenska fastlandet. De reguljära eskorterna upphörde redan hösten 1941. Efter att ha i viss utsträckning återupptagits under sommaren 1942 förekom eskortering därefter endast i särskilda fall då så ansågs erforderligt. Helt upphörde denna verksamhet först i juni 1945. Av 1939 års urtima riksdag anvisades på Kungl. Maj :ts förslag anslag å 1 milj. kr. till främjande av handelsfartygs förseende med s k y d d s a n o r d n i n g a r m o t m i n s p r ä n g n i n g . Kungl. Maj:t ställde med-

1007 len till kommerskollegii förfogande att användas för utgivande av bidrag till ägare av handelsfartyg med högst hälften av kostnaderna för anskaffning och inmontering av dylika skyddsanordningar (paravaner). Samtidigt bemyndigade Kungl. Maj :t marinförvaltningen att för en kostnad av högst 750 000 kr. anskaffa 300 paravaner med bogser- och inhalningslinor till skydd för handelsfartyg. Det visade sig dock, att ifrågavarande anordningar endast i ringa omfattning kommo till användning. Handelssjöfartens män ställde sig i allmänhet ganska tvivlande till paravanernas effektivitet. Efter av Kungl. Maj:t anbefalld utredning utfärdade emellertid kommerskollegium den 29/3 1943 kungörelse, varigenom paravanutrustning gjordes obligatorisk för svenska handelsfartyg, som från svensk hamn avgingo i oceanfart. Till följd härav tog anskaffningen av paravaner större fart. Intill utgången av juni 1945 hade med statsbidrag sammanlagt 96 fartyg försetts med paravanutrustning. Därefter förlorade saken givetvis till större delen sin aktualitet. Särskilda åtgärder funnos påkallade till skydd mot magnetiska minor, vilka under kriget i allt större omfattning kommo i bruk. För ändamålet försågos många fartyg med särskilt s. k. magnetskydd i form av horisontella kabelslingor runt fartygen. Fartygen hade emellertid i de flesta fall permanent magnetism, som gjorde att magnetskydden ej blevo fullt effektiva. För att avhjälpa detta byggdes avmagnetiseringsstationer för behandling av fartygen häremot. I dessa stationer kunde sådana fartyg som saknade magnetskydd samtidigt motmagnetiseras. Motmagnetiseringen hade i stort sett samma verkan som magnetskydden, men behandlingen måste upprepas med 5 å 6 veckors mellanrum. Avmagnetiseringsstationer med tillhörande mätstationer för uppmätning av fartygens magnetiska egenskaper uppfördes åren 1943—45 å tre orter, nämligen i Stockholm, Göteborg och Karlshamn. Deras verksamhet ansågs böra upprätthållas så länge minrisker av större omfattning voro för handen, vilket beräknades bli fallet ännu under avsevärd tid efter krigets slut. Krigsriskersättning till sjömän. De starkt ökade risker, för vilka fartygen och deras besättningar utsattes vid färd genom havsområden, som till följd av krigsoperationerna gjorts farliga för sjöfarten, föranledde överenskommelser mellan organisationerna för redare och sjömän om särskild krigsriskersättning till befäl och besättning å fartyg som passerade dylika farvatten. Krigsriskersättningen bestämdes härvid såsom procentuellt tillägg på månadshyran med olika procenttal i olika zoner, vari farvattnen indelades efter sin farlighetsgrad. Överenskommelserna blevo föremål för täta ändringar med hänsyn till zonernas utsträckning och ersättningsbeloppens storlek allt eftersom förskjutningar inträdde i krigsläget. Första avtalet om krigsriskersättning ingicks den 6/9 1939 mellan å ena

1008 sidan Sveriges redareförening och å andra sidan de ombordanställdas organisationer, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjöfolksförbundet, Svenska stewartsföreningen samt Sveriges radiotelegrafistförening. Det bestämdes här, att den månatliga hyra, å vilken krigsriskersättningen skulle beräknas, i intet fall fick understiga 250 kr. för den som hade en hyra av 100 kr. eller däröver och 200 kr. för den som hade en månadshyra under 100 kr. Riskzonerna voro till antalet fyra. Högsta tillägget, 250 %, skulle utgå vid fart i Kattegatt samt Nordsjön och vissa delar av Nordatlanten. Tillägg av 125 % skulle utgå vid fart i Östersjön söder om Åland, Öresund och Skagerack, tillägg av 100 % vid fart i västra Medelhavet och i farvattnen utanför Spaniens och Portugals västra kuster samt tillägg av 65 % vid svensk kustfart inom 3-milsgränsen söder om Stockholm. Dessa tillägg skulle utgå för hela den tid fartyget befunne sig inom resp. områden, med undantag för tid då fartyget låge i neutral hamn. För samtliga fall gällde, att ersättning icke skulle utgå för längre tid än en månad för en och samma enkelresa. (Det sistnämnda ändrades senare till sex veckor per enkelresa.) Redan i januari 1940 höjdes 250 %-ersättningen till 300 %. På grund av det finsk-ryska vinterkriget bestämdes för fart i Finska viken ett tilllägg av 250 % och för fart i Bottniska viken ett tillägg av 65 %. För Atlanten mellan Europa och Nordamerika infördes tillägg av 75 %. På sommaren 1940 blev hela Medelhavet betecknat som riskzon; tillägget sattes här till 300 %. Ombordanställda på fartyg som tidsbefraktats enligt det svenskbrittiska sjöfartsavtalet tillerkändes ett tillägg av 350 % vid fart i zon med tidigare 300 % ersättning. Sistnämnda zon utsträcktes 1941 till en linje i Atlanten ungefär mitt emellan England och New Foundland. Tysk-ryska kriget från juni 1941 medförde höjd krigsriskersättning för sjöfarten inom Östersjön och Bottenhavet. Då krigshändelserna under 1942 utbredde sig snart sagt över hela jordklotet, blev följden att krigsriskzonerna fingo motsvarande allmän utsträckning över Atlanten, Stilla oceanen och Indiska oceanen med något skiftande procenttal för ersättningsbeloppen. För östersjöfarten stegrades ersättningarna till 200 och delvis ända till 225 %. Fr. o. m. 1944 började vissa sänkningar i krigsriskersättningarna att genomföras. Under de följande åren avvecklades systemet successivt och upphörde helt våren 1947 i samband med uppgörelser om nya löneavtal för de olika grupperna av ombordanställda. överenskommelser om krigsriskersättning förekommo under krigsåren även mellan Sveriges segelfartygsförening och Svenska sjöfolksförbundet enligt liknande system som det ovan beskrivna. De här förekommande zonerna hänförde sig i huvudsak till Östersjön, Finska viken, Kattegatt och Skagerack. Även mellan enskilda rederiföretag och sjömansorganisationerna slötos vissa avtal om krigsriskersättning.

1009 Enligt beslut av 1939 års urtima riksdag (prop, nr 69) utfärdades den 15/12 1939 en l a g (nr 856) o m u t b e t a l a n d e a v k r i g s r i s k e r s ä t t n i n g t i l l s j ö m ä n , vari vissa föreskrifter meddelades som möjliggjorde att i besparingssyfte under viss tid innehålla utbetalandet till befälhavare och besättning å svenskt fartyg av en del av det intjänta krigsrisktillägget å hyran. Det innehållna beloppet skulle enligt lagen, i den mån Konungen därom förordnade, av redaren inom en månad från utgången av den å vilken ersättningen belöpte insättas hos postsparbanken för den ersättningsberättigades räkning. I samtidigt utfärdad tillämpningskungörelse begränsades redares skyldighet att insätta krigsriskersättning till den del av den intjänta ersättningen som översköt 50 kr. i månaden. Av det insatta beloppet skulle hälften, utom för vissa fall, spärras under två år från insättningsdagen. Postsparbanken ägde endast där synnerliga skäl förelågo avsända insatta medel till ort utom riket. Lagen, vilken givits endast tidsbegränsad giltighet, förnyades år för år och upphörde att gälla vid utgången' av juni 1946. Vissa uppmjukningar skedde emellertid i tillämpningen. Sålunda borttogs redan år 1940 bestämmelsen om spärrande av halva insättningen under två år efter insättningsdagen, och år 1941 begränsades insättningstvånget till belopp som översteg 150 kr. per månad. År 1943 medgavs skattefrihet för hälften av intjänt krigsriskersättning i fråga om belopp understigande 10 000 kr. per år. Enligt särskild föreskrift av Kungl. Maj:t upphörde insättningarna hos postsparbanken fr. o. m. den 1/6 1945 och samtidigt bortföllo de inskränkningar som dittills gällt för sjömän att i utlandet förfoga över insatta medel. Utan tvivel var det under krigsåren tillämpade systemet med insättning hos postsparbanken av en del av den intjänta krigsriskersättningen av stort värde för sjömännen, vilka därigenom kommo att göra högst avsevärda besparingar. Den i postsparbanken efter avdrag av uttagningar kvarstående behållningen av krigsriskersättningsmedel ökades år från år och uppgick den 31/5 1945, då systemet upphörde, till 20,8 milj. kr. Antalet dithörande konton var nämnda dag 22 915. (Angående k r i g s f ö r s ä k r i n g e n för o m b o r d å fartyg t j ä n s t g ö r a n d e p e r s o n e r se ovan sid. 47 samt St. o. F. I sid. 157; II sid. 394; III sid. 407; IV sid. 435; VII sid. 334; VIII sid. 252.) Sj öfartsregleringarnas avveckling. De allierade makternas handelsflottor voro under kriget helt tagna i anspråk för den gemensamma krigföringen och för gemensamma försörjningsändamål. Redan den 5/8 1944 träffades mellan representanter för dessa makter (dock ej Sovjetunionen) en överenskommelse rörande principerna för fortsättandet av den samfällda kontrollen över handelssjöfarten även efter kriget. Överenskommelsen innebar skapandet av en s. k. s j 6f a r t s p o o l . De fördragsslutande regeringarna förklarade sig villiga att

1010 ställa tonnage till förfogande för militära och andra ändamål, som vore nödvändiga för eller en följd av krigets avslutande. De åtogo sig å a n d r a sidan att icke tillåta användning av något sitt lands fartyg i »icke nödvändig» sysselsättning, såvida icke det totala tonnaget inom poolen överskrede de sammanlagda behoven. Även i ett sådant läge finge fartygen endast användas i enlighet med ömsesidigt godtagbara normer, vilka icke fingo innebära diskriminering av någon stats sjöfartsintressen och vilka inrymde skäliga möjligheter för alla anslutna länders fartyg att deltaga i handelssjöfart. Det av avtalet berörda tonnaget skulle i sin helhet ställas till en särskild centralmyndighets förfogande. Neutrala stater, vilkas h a n delsflottor överstege vad som erfordrades för tillgodoseende av deras nödvändiga importbehov, skulle inbjudas att ansluta sig till överenskommelsen. Sådan inbjudan erhöll Sverige i september 1944. Inbjudningen accepterades den 21/3 1945, vilket senare av riksdagen godkändes. För sin anslutning anknöt Sverige två villkor, nämligen dels att tilldelningen av tonnage för landets försörjning skulle ske enligt samma grundsatser som följdes beträffande försörjningen av de allierade nationerna och anses som alla de fördragsslutande regeringarnas angelägenhet, samt dels att svenska fartyg icke skulle vara skyldiga att frakta krigsmateriel. Sjöfartspoolens centralmyndighet, vilken trädde i verksamhet omedelbart efter avslutandet av kriget i Europa, benämndes United Maritime Authority (UMA) och bestod av dels ett råd och dels en verkställande styrelse, fördelad på två sektioner, en i London och en i Washington. För Sveriges del bestämde Kungl. Maj :t, att Sjöfartskommittén 1939 skulle vara det organ som hade att svara för handhavandet av allt svenskt tonnage under den tid som Sverige var anslutet till sjöfartspoolen. Kommittén skulle därvid följa de anvisningar, som komme att lämnas av TK. Det skulle ankomma på HK att i samråd med försörjningskommissionerna med lämpliga mellanrum upprätta planer över de svenska transportbehoven. TK skulle vid meddelandet av tillstånd till fraktfart med svenska fartyg övervaka, att de sålunda angivna transportbehoven bleve tillgodosedda ävensom att det svenska tonnaget i övrigt endast komme till användning i enlighet med det internationella avtalet samt noten rörande Sveriges anslutning därtill. Underhandlingar rörande frakter och villkor för Sveriges deltagande i sjöfartspoolen togo sin början i London i slutet av maj 1945. Uppgörelse träffades därvid om användning för gemensamma ändamål av det större tonnaget — fartyg över 1 000 ton d.w. — under det att det mindre tonnaget tills vidare skulle fritt få disponeras inom sjöfartspoolens ram för de transportuppgifter som det normalt betjänade. Beträffande frakterna skedde ock vissa överenskommelser, varav särskilt de som rörde cellulosafrakterna voro av intresse för Sverige. Flertalet av de fartyg om tillhopa ca 200 000 ton som voro sysselsatta i humanitär trafik, särskilt i Greklandsfart, skulle fortsätta därmed. Vidare nåddes överenskommelse om en gradvis aweck-

1011 ling av avtalen om tidsbefraktning enligt de svensk-brittiska sjöfartsavtalen 1939—40. Detta innebar en välkommen möjlighet att taga hem fartyg, som ej varit i hemlandet sedan Skagerackspärrens tillkomst och vilka i allmänhet voro starkt i behov av översyn. Jämväl med hänsyn till personalen, som så länge vistats borta från hemlandet, var denna hemtagning av fartygen värdefull. Med UMA:s verkställande organ avtalades, att 70 å 80 hemmavarande svenska fartyg skulle löpa ut snarast möjligt. De flesta av dessa fartyg voro destinerade till brittiska och sydamerikanska hamnar och lågo till stor del redan färdiglastade för sådana resor. Härigenom kunde, bortsett från den första tidens väntan på sjöfartsvägarnas öppnande, den svenska exporten av framför allt trävaror, massa, papper och järnmalm sättas i gång i relativt stor omfattning. Det svenska tanktonnaget blev till en början i sin helhet underställt UMA. Då det visade sig, att den internationella tillgången på tanktonnage var relativt tillfredsställande, frigjordes emellertid de svenska tankfartygen i huvudsak från UMArs kontroll redan den 1/11 1945. Helt fria blevo tankfartygen från den 1/1 1946. Rederier, vilkas fartyg före kriget upprätthållit regelbunden trafik mellan utrikes orter, fingo efter hand tillåtelse att återupptaga sådan trafik. De fraktsatser, som efter hand fastställdes av UMA, lågo i allmänhet på en ganska hög nivå. Detta berodde främst på att dessa fraktsatser bestämts med särskild hänsyn till de amerikanska fartygen med deras relativt höga kostnader. Största betydelsen för Sveriges del ägde självfallet fraktsättningen för de stora stapelvarorna trävaror, trämassa och malm samt stenkol och koks. Efter Tysklands sammanbrott organiserades stenkols- och kokstransport till Sverige dels från Polen, dels från Förenta staterna. Importen från Polen fick till en början ske blott med mindre fartyg. Sedermera gavs dock tillstånd att härför även använda tonnage över 1 000 ton. Koltransporterna från Amerika ägde givetvis rum med större fartyg. Vid en konferens i London i början av februari 1946 bestämdes, att den internationella sjöfartspoolen skulle upphöra den 2/3 1946, d. v. s. sex månader efter Japan-krigets avslutande. Den hade under sin verksamhet disponerat ca 9 500 fartyg om sammanlagt 90 milj. ton d.w. För Sveriges del omfattade det av poolen berörda tonnaget 252 fartyg. UMA-kontrollens upphörande innebar, att de svenska rederierna icke längre voro underkastade en reglering utifrån. Detta betydde emellertid icke att de återvunno den fulla rörelsefriheten. Den svenska statliga kontrollen över s'jöfarten kvarstod tills vidare, ja fick ökad betydelse, då den icke längre var bunden av direktiv från UMA. TK fortfor alltså att licensvägen i samråd med Sjöfartskommittén vaka över att Sveriges transportbehov tillgodosågos och att i samverkan med PKN tillse att frakterna höllos

1012 på en skälig nivå. Någon ändring i detta avseende syntes icke möjlig, så länge tonnagesituationen i världen var sådan, att vårt lands behov icke kunde beräknas bli tillfredsställda genom den fria konkurrensen på fraktmarknaden. Framför allt var det transporterna av stenkol och koks dels från Polen, dels från Förenta staterna som krävde särskilda åtgärder för tonnageanskaffning och fraktsättning. Det allmänna fraktläget påverkades kraftigt av den internationella sjöfartsregleringens upphörande i mars 1946. Härvid sänktes de av TK kontrollerade importfrakterna med i genomsnitt 10 %. Genom den svenska kronans appreciering den 13/7 1946 skedde en ytterligare sänkning av importfrakterna med ca 14 7c, såvitt dessa voro bestämda i pund eller annan främmande valuta. Dock lågo frakterna alltjämt på en avsevärt högre nivå än före kriget. Under år 1948 fick den svenska kolimporten från Amerika minskad betydelse. I stället inträdde som följd av träffade handelsöverenskommelser möjlighet att frakta stenkol och koks från England, varvid inga tonnagesvårigheter förelågo. Vid denna tid kunde den allmänna tonnagebristen anses i stort sett övervunnen. Som följd därav kunde det knappast längre vara motiverat vare sig ur försörjnings- eller prissynpunkt att upprätthålla fraktlicenssystemet. Emellertid hade de sedan våren 1947 rådande valutasvårigheterna medfört, att fraktfartslicenseringen kommit att indirekt nyttjas som medel för kontroll av att intjänade fraktvalutor tillfördes landet. Sedan bristläget i fråga om tonnagetillgången upphört, utgjorde denna kontroll i själva verket det enda skälet till fraktfartsregleringens bibehållande. (Den individuella licenseringen av den inrikes sjöfarten hade redan tidigare upphört och ersatts av generella licenser.) I skrivelse den 21/11 1949 påvisade TK det oegentliga i att fraktfartslagen, såsom fallet nu var, tillämpades för att tillgodose andra syften än dem som den av lagstiftarna avsetts att tjäna. Valutakontrollen borde i stället stödjas på härför avsedda valutaförfattningar och helt handhavas av specialorganet för denna verksamhet, valutakontoret. Skötseln av de regleringsåtgärder i övrigt på sjöfartsområdet, som TK hade att ombesörja och som ej omedelbart kunde avvecklas, borde lämpligen även överflyttas på andra myndigheter. I anledning av TK:s framställning förordnade Kungl. Maj:t den 9/12 1949, att med utgången av år 1949 fraktfartslagen den 21/3 1940 (nr 176) skulle sättas ur kraft genom upphävande av tillämpningskungörelserna härtill. Själva lagen bibehölls såsom en beredskapsförfattning. Samtidigt bestämdes, att TK:s sjöfartssektion (vilken vid ingången av år 1947 bildats genom sammanslagning av sektionerna för utrikes sjöfart samt för inrikes sjöfart och hamnar) skulle vid årsskiftet 1949/50 indragas. Fraktvalutakontrollen skulle därvid helt övertagas av valutakontoret. Kontrollen över utländska intressen i svenska fartyg enligt lagen den 22/6 1939 (nr 299) om

1013 förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m., vilken ansågs böra t. v. bibehållas, överflyttades, i vad angick frågor om försäljning till utlänning av svenskt fartyg eller andel däri, på den genom sammanslagning av HK och IK bildade handels- och industrikommissionen och, i vad angick frågor om tillstånd till aktieteckning, aktieöverlåtelse eller bortfraktning i fall som avsågos i lagen, på valutakontoret. Statistisk översikt av den svenska handelsflottans och sjöfartens utveckling under krigsåren och tiden närmast därefter. Den svenska registrerade handelsflottans storlek vid krigets början samt vid slutet av vart och ett av de följande åren t. o. m. år 1949 belyses av nedanstående tablå. D

ä

r

a

v

Samtliga fartyg Tidpunkt

31/8 31/12 » » i » » » » »> » 1

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949

ångfartyg

motorfartyg

segelfartyg1

Antal

1 000 br. ton

Antal

1 000 br. ton

Antal

1 000 br. ton

Antal

1 000 br. ton

2 252 2 202 2120 2 089 2 076 2 092 2 076 2 073 2 132 2 175 2 195

1617 1519 1465 1397 1421 1557 1600 1 734 1 912 2 047 2 089

869 787 734 721 706 693 681 677 689 684 655

839 707 634 600 565 555 550 585 643 660 648

457 493 493 493 523 570 581 624 689 765 838

692 725 746 715 775 921 970 1072 1 192 1311 1368

926 922 893 875 847 829 814 772 754 726 702

86 87 85 82 81 81 80 77 77 76 73

Huvudsakli »en motorseglare.

Man finner, att såväl antalet fartyg som tonnagesumman under de första krigsåren minskades — väsentligen som följd av inträffade krigsförlisningar — men att fr. o. m. 1943 en omsvängning ägde rum, vilken ledde till en fortgående tonnageökning och senare även till en viss ökning av fartygsantalet. Tonnagetillväxten framgick som resultat dels av minskade krigsförluster, dels och framför allt av omfattande nybyggnader. I huvudsak ha nybyggnaderna avsett motortonnaget, varav följt att detta blivit inom den svenska handelsflottan alltmer dominerande. Motortonnaget växte från 1939 till slutet av 1949 med 98 %, ång- och segeltonnaget minskades däremot med resp. 23 och 15 %. Samtidigt steg genomsnittsstorleken beträffande motorfartygen från 1 514 till 1 632, beträffande ångfartygen från 965 till 989 och beträffande segelfartygen från 93 till 104 bruttoton. Tack vare den livliga byggnadsverksamheten, framför allt på motorfartygsområdet, kunde den svenska handelsflottan — trots krigsförlusterna — utgå

1014 ur kriget ej blott till sin totala storlek förstärkt utan ock till sin genomsnittliga kvalitet avsevärt förbättrad genom tillskottet av ett förhållandevis stort antal moderna fartyg med större lastningsförmåga och högre fart än de utrangerade och försvunna. K r i g s f ö r l i s n i n g a r n a till följd av minsprängning eller torpedering voro talrikast och mest förlustbringande under de första krigsåren t. o. m. 1942, men även åren 1943 och 1944 medförde svåra förluster; därefter inträffade blott några enstaka förlisningsfall, vilket ju är naturligt med hänsyn till krigshandlingarnas upphörande och minriskernas successiva undanröjande. Här nedan meddelas en sammanställning, som visar krigsförlisningarnas omfattning år för år vad angår egentliga handelsfartyg. Kri gsför 1 ist a A

r

handelsfartyg D ä r a v

Antal omkomna personer

Antal

Bruttoton

ångfartyg ton

motorfartyg ton

1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947

21 59 33 43 27 19 2 2 3

38 693 154 310 106 472 147 289 77 433 18 702 1535 189 5122

31 410 86 934 41 911 64 529 30 568 15 371 1 145

7 283 67 376 64 561 82 351 46 780 2 527

3 050

2 072

—

76 446 215 212 153 126 11 4 19

Summa

549 745

274 918

272 950

—

— —

segelfartyg ton

— —

409 85 804 390 189

Utom de i tabellen medtagna handelsfartygen förolyckades genom krigsåtgärder 32 fiskefartyg om sammanlagt 1 836 bruttoton. I samband härmed omkommo 89 personer. Totala antalet krigsförlista fartyg var alltså under åren 1939—47 241, representerande ett tonnage om 551 581 bruttoton eller över en tredjedel av handels- och fiskeflottans hela tonnage vid krigets början. De flesta förlusterna drabbade ångfartygen, men de förolyckade fartygens sammanlagda tontal fördelade sig ungefär jämnt på ång- och motortonnaget, medan segelflottans förluster — frånsett fiskefartygen — voro jämförelsevis små. Utom genom krigsförlisningarna drabbades handelsflottan av förluster genom beslag och konfiskering av åtskilliga fartyg genom tyska myndigheter. De sålunda förlorade fartygen voro 25 st. om sammanlagt 45 681 bruttoton. De i samband med krigsförlisningarna beträffande såväl handels- som fiskefartygen omkomna personernas antal utgjorde 1 351. Härtill bör läggas 10 örlogsmän, som omkommit under minsvepning för flottans räkning,

1015 Svenska handelsflottan 1939-1948 Tusental bruttoton 2400

^ ^ Segelfartyg 2200

M

2000 Ångfartyg ]

Motorfartyg Krigsförlista fartyg

(Kumulativa uppgifter)

1600 1400 1200 1000 800

600 400 200 0

/ 8 1939 3 1 / n 1 9 3 9

vidare 39 man som omkommit till följd av direkt krigsåtgärd, utan att fartyget gått förlorat, samt 7 man som omkommit vid försök till räddning av krigsförlista. Sammanlagda antalet förlorade människoliv blir alltså 1 407. Ovanstående diagram belyser tonnagets förändringar under perioden ävensom det genom krigsåtgärder förlorade tonnagets storlek, kumulerat år för år. Tabellen å sid. 1017 meddelar uppgifter rörande den u t r i k e s fart y g s t r a f i k e n i s v e n s k a h a m n a r . Siffrorna åskådliggöras grafiskt i diagrammet å sid. 1016. Starkt markerad är den — frånsett säsongvariationer — kontinuerligt fortsatta trafikminskningen under åren 1940 —45 och den därefter successivt inträdande återhämtningen. Ännu år 1948 hade dock 1939 års nivå icke uppnåtts. Det svenska tonnagets andel i trafiken nedgick påtagligt under åren 1939 —40. Detta sammanhängde i mycket med den starka tyska konkurrensen i fråga om östersjötrafiken. Enär Tysklands handelsflotta genom den brittiska blockaden till stor del innestängts i öster sjörummet, fanns nämligen där ett stort tyskt tonnageöverskott. Till en del berodde emellertid det svenska tonnagets relativt minskade betydelse uppenbarligen även på en

1016 Sveriges utrikes sjöfart 1939-1948 Tusental nettoton

(Halvårsvis)

13000 Till svenska hamnar från utlandet ankorrt--

manae 10 nnage Sairttliga fartyg,

,--

1 1 1 1II I11

11 11 11 II

•1 1/

\m

/ / / / / / / / // / /

V /^ \ / \

1 1940

II

v

XI'

/

V/ »V ,

•k

*f

w SJ sSv

*9

9 *

•

r*

V

\ , . "

V

*

^1

i

/

/

M

i

/

•

*•»

/ ,* /

•

«

\\

\

1000 1

i

ll\ v .'

11 II II

« •1 % • • •

\

/

5000 1

nska fartyg

i

>l / »1 / —11 / — »1/

'•-,,

V

förande och icke lastförande)

tförande fartyg

•

-

t

i 1947

) 1948

av de mångahanda sjöfartshindren vållad försämrad transporteffektivitet och dessutom bunkringssvårigheter och oljebrist. Skagerackspärrens tillkomst medförde ett allmänt försvårande av sjöförbindelserna mellan Sverige samt de väst- och sydeuropeiska och de transoceana länderna, vilket i sin ordning hade till följd, att större delen av det utestängda svenska tonnaget — med undantag för de fartyg som gingo i lejdtrafik — togs i anspråk på ruter som ej berörde svenska hamnar. I området innanför spärren ägde Sverige emellertid en flotta, som kunde i vidgad omfattning sysselsättas, i samma mån som handelsutbytet med Tyskland tilltog i livlighet. Den tvära nedgången i trafiksiffrorna åren 1944—45 sammanhänger med avbrottet i sjöförbindelserna med detta land under krigets slutskede. I den sedan dess ånyo tillväxande utrikes fartygstrafiken på Sverige behöll det svenska tonnaget en förhållandevis större övervikt än den under förkrigstiden vanligen rådande.

1017 Utrikes fartygstrafiken i Sveriges hamnar åren 1939—1949. Ankommande fartyg

Avgåend e fartyg

totalt

totalt

År Halvår

lastförande

lastförande

1 000 nettoton 1939: 1 2

1940: 1 2

1941: 1 2

1942: 1 2

1943: 1 2

1944 1 2

11484 13 377 5 123 7 326 4 540 7 052 3 812 5 749 4 685 4 918 3 519 2 538

9 512 9 923 4 168 4 318 3 416 4 659 2 988 3 938 3 526 3 408 3 087 1908

1945: 1

3 552 4 761 7 120 6 198 10 353 8 624 10 424 9 157 11 623

1963 3 964 5 829 5 604 8 556 7 628 8 366 7 571 8 847

1946: 1 2

1947: 1 2

1948: 1 2

1949: 1 2

22—216588. II.

11830 13 286 5 264 7 562 4 714 7 365 4 122 6 088 4 880 5 135 3 690 2 572 1239 4 397 5 236 7 517 6 431 10 500 8 820 10 805 9 249 11865

9 005 10127 4 099 6 725 4 308 6 671 3 676 5 317 4 210 4 357 2 689 2 169 894

3 433 3 459 5 505 4 189 7 050 5 625 8 159 6 734 9 403

Svenska fartyg i % av samtliga ankommande och avgående fartyg

40,7 31,1 27,0 35,5 43,4 46,8 45,8 43,0 42,6 48,4 52,5 41,4 56,2 57,6 64,1 55,5 51,4 49,2 55,4 52,7 51,9 50,0

Motorfordonstrafiken. Den svenska motorfordonstrafiken var vid det andra världskrigets utbrott nästan helt beroende av fortlöpande tillförsel från utlandet av driftsoch underhållsmedel. Vidare utgjorde importen av motorfordon och sammansättningsdelar till dylika en förutsättning för fordonsbeståndets förnyelse och tillväxt. Krigsutbrottet medförde ett allvarligt hot för förnödenhetsförsörjningen, vilket nödvändiggjorde sträng hushållning med landets förråd av trafikförnödenheter, åtgärder för omställning av motorfordonsbeståndet till användning av inhemska drifts- och underhållsmedel samt övergång till utnyttjande av andra trafikmedel, där så kunde ske. De hushållningsåtgärder, som vid en försörjningskris komma i fråga inom motorfordonstrafiken, äro huvudsakligen av två slag: dels begränsning av motorfordonens (förbrukningsenheternas) individuella förbrukning av trafikförnödenheter, dels begränsning av antalet förbrukningsenheter. Härtill ansluta sig rationaliseringsåtgärder med syfte att de i drift varande fordonen skola på bästa sätt utnyttjas. Dessa hushållningsåtgärder kommo under den tid som försörjningskrisen varade till användning var för sig eller i kombination. Med hänsyn till de för folkförsörjningen, försvarsberedskapen och den allmänna samfärdseln viktiga intressen, som motorfordonstrafiken i stor utsträckning tjänar, måste de angivna hushållningsåtgärderna främst syfta till att inom förbrukningsbegränsningens ram upprätthålla den i nämnda hänseenden kvalificerade nyttotrafiken, och särskilda trafikreglerande åtgärder, t. ex. vid drivmedelstilldelning uppställt villkor om fordonets användning för kvalificerat nyttoändamål, blevo under vissa perioder av krisen nödvändiga för att säkerställa de angivna intressena. I det följande lämnas först en sammanträngd, kronologiskt ordnad redogörelse för den reglering av motorfordonstrafiken, som genomfördes och tillämpades från krigsutbrottet och fram t. o. m. den 12/11 1949, då hithörande regleringsanordningar kunde anses praktiskt taget avvecklade. Denna redogörelse uppdelas på fyra tidsskeden. Efter en statistisk översikt av motorfordonsbeståndet under tiden 1939—50 behandlas härefter i särskilda avsnitt dels den för trafikregleringen skapade eller eljest ianspråktagna administrativa apparaten, dels tvenne moment i reglerings-

1019 systemet, vilka ansetts förtjäna en något mera detaljerad framställning, nämligen ordnandet av omnibustrafiken samt biltrafikens begränsning i vissa fall till särskilda körräjonger och vad därmed ägde samband. Allmän översikt av försörjningsläget och regleringsåtgärderna under krigstiden och åren närmast därefter.1 Tiden från krigsutbrottet

till den 1 december

1940.

Försörjningsläget med avseende å flytande motorbränslen var redan vid krigsutbrottet mindre gott. Lagren av bensin och lättbentyl kunde beräknas räcka högst några månader, om icke förbrukningsbegränsande åtgärder vidtoges, och måste till stor del reserveras för militärt bruk. Den 1/9 1939 utfärdades därför en kungörelse (nr 588) om inskränkning i rätten att framföra vissa fordon ävensom i försäljningen av bensin och lättbentyl för drivande av samma fordon, vilken kungörelse begränsade antalet förbrukningsenheter av bensindrivna motorcyklar och privata personbilar. Endast då oundgängligt behov av fordonet förelåg, fick detta hållas i drift. Därjämte inskränktes turlistorna för den personförande billinjetrafiken, i den mån det kunde ske utan allvarlig olägenhet. Kungörelsen kompletterades den 6/9 1939 med en författning (nr 627), som på enahanda sätt begränsade antalet lastbilar och trafiktraktorer i drift, även sådana som framdrevos med motorbrännolja eller motorfotogen. Övergång till användning av andra transportmedel främjades därigenom att inköpstillstånd för flytande bränslen ej lämnades för fjärrtrafik med lastbilar (s. k. långtradare) eller för transportbehov som kunde tillgodoses med järnväg, båt, hästfordon eller paketcykel. Att transportomläggningen medförde ökade transportkostnader eller tidsutdräkt kunde icke åberopas såsom giltigt skäl för erhållande av inköpstillstånd. Mera ingående behovsprövning kunde tills vidare under september 1939 ej medhinnas. Tilldelningarna av flytande bränslen skedde mer eller mindre schablonmässigt. Allvarligare störningar i trafikapparaten undvekos dock därigenom att tilldelningarna, särskilt för lastbilar och omnibussar, tillmättes relativt liberalt. Angelägnare enskild personbefordran säkerställdes genom att drosktrafiken lämnades helt utanför regleringen. Förbrukningsbegränsningen genomfördes i form av en f ö r s ä l j n i n g s r e g l e r i n g . Försäljning fick endast ske till i tillståndsbevis angiven myckenhet per vecka, och gjorda försäljningar skulle av drivmedelsförsäljaren antecknas på beviset. Ur kontrollsynpunkt var regleringen icke tillfredsställande, och att en verklig nedgång i försäljningen likväl kom till 1 E n detaljerad redogörelse för försörjningen med flytande bränslen och regleringen därav har lämnats ovan å sid. 797 ff. Emellertid har det ansetts lämpligt att för sammanhangets skull här meddela en sammanträngd översikt angående detta ämne. Jämväl i fortsättningen av detta kapitel förekomma av samma skäl vissa upprepningar av vad tidigare på skilda ställen anförts beträffande dels flytande bränslen, dels gengasdriften, dels ock beträffande smörjmedels- och gummivaruförsörjningen.

1020 stånd berodde till stor del på den goda ransoneringsmoral, som i krigets första skede rådde bland såväl försäljare som förbrukare. Att den angivna regleringsformen valdes hade sin grund däri, att erforderliga förberedelser för en omedelbar ransonering enligt inköpskortssystem ej före krigsutbrottet hunnit vidtagas. Redan den 6/10 1939 var man emellertid klar för en fullständig r a n s o n e r i n g , b a s e r a d p å k o r t s y s t e m , och kungörelser (nr 699 och 700) utfärdades därom nämnda dag; sedermera ersattes kungörelsen nr 700/1939 med kungörelse den 26/4 1940 (nr 305). Den nya regleringen omfattade bensin, lättbentyl, motorbrännolja och motorfotogen och innebar i början såväl en nedskärning av antalet förbrukningsenheter i fortlöpande drift som en begränsning av bensinförbrukningen för de motorfordon, som fingo hållas i drift. Emellertid kunde, utöver de oundgängliga trafikbehoven, jämväl övriga trafikbehov jämlikt kungörelsens bestämmelser tillgodoses med tillfälliga tilldelningar vid förbättrad drivmedelstillgång, och så skedde också under tiden 29/10 1939—4/5 1940. I stort sett rådde sålunda fram till sistnämnda datum endast en begränsning av förbrukningsenheternas individuella drivmedelsförbrukning, och tilldelningarna voro jämförelsevis liberalt tilltagna. Att ransoneringen t. v. ej behövde göras alltför genomgripande, hade sin grund i försörjningslägets utveckling. Den vid krigsutbrottet mindre gynnsamma lagerställningen för importerade drivmedel förbättrades under hösten 1939 och förvåren 1940 högst avsevärt genom forcerad import. Genom Skagerackspärren den 9/4 1940 avbröts emellertid praktiskt taget all import av drivmedel till landet. Detta nödvändiggjorde en kraftig skärpning av ransoneringen. En åtstramning av tilldelningarna hade i beredskapssyfte förberetts sedan mitten av januari 1940 och genomfördes i maj. Att densamma kunde företagas utan alltför allvarliga trafikrubbningar, berodde till största delen på att tilldelningsmyndigheterna fått tid på sig till en mera ingående omprövning av föreliggande trafikbehov samt på den anpassning efter bristhushållningen inom motorfordonstrafiken, som under de gångna krismånaderna hunnit ske och vars nödvändighet man inför det oroande utrikespolitiska läget allmänt insåg. Skärpningen innebar till en början en begränsning av den totala bensinförbrukningen till omkring 40 % av förbrukningen under senhösten 1939. Det stora flertalet personbilar blev härigenom utan tilldelning och måste avställas. Endast de ur samhällssynpunkt angelägna trafikbehoven kunde tillgodoses. Länsstyrelserna, vilka fungerade såsom tilldelningsmyndigheter, erhöllo för varje ransoneringsperiod (om fyra veckor) en viss kvot av bensin och lättbentyl till fördelning. Till följd av importspärrens verkningar måste dessa kvoter minskas från period till period, och allt strängare behovsprövning tillgreps. Förbrukningsbehovens angelägenhet för folkförsörjningen, försvarsberedskapen och den allmänna samfärdseln blev därvid utslags-

1021 Motorfordonsbeståndet 1939-1950 Tusental fordon 260

240 220 stbilar

200 180 160 140 120

100 —rf

80 s

^

\

\y

,,--'

20 0 31

/i2l939

givande. Slutligen måste den allmänna tilldelningen av bensin och lättbentyl helt upphöra fr. o. m. den 1/12 1940. Tilldelningen av motorbrännolja och motorfotogen för motorfordonstrafik upphörde praktiskt taget redan fr. o. m. den 13/7 1940. Kvotminskningen skedde planenligt i anslutning till pågående o ms t ä l l n i n g av m o t o r f o r d o n s b e s t å n d e t t i l l gengasdrift. Alltsedan krigsutbrottet och redan dessförinnan hade frågan om en dylik omställning varit aktuell. Den intill den 5/5 1940 jämförelsevis rikliga bensintilldelningen hade dock medfört att omställningen till gengasdrift gick långsamt, och den 1/5 1940 torde antalet gengasdrivna motorfordon ej ha överstigit 1 500. Den åtstramade bensinransoneringen ökade emellertid bilägarnas intresse för övergång till gengasdrift, och utvecklingen påskyndades genom ransoneringens successiva skärpning. Nödvändigheten att övergå till gengasdrift framhölls av länsstyrelserna för de bilägare, vilkas fordon användes för samhälleligt angeläget trafikarbete, och på hösten 1940 började länsstyrelserna att i vissa fall såsom villkor för bensintill-

1022 delning föreskriva övergång till gengasdrift inom viss tid. I stor utsträckning lämnade staten lån för inköp av gengasaggregat för motordrift. Denna forcering av utvecklingen gav till resultat, att den ur samhällssynpunkt viktigaste delen av bilparken under loppet av sju månader omställdes till gengasdrift, varigenom den allmänna bensintilldelningen kunde som nämnts upphöra fr. o. m. december 1940. Vid denna tidpunkt torde ha funnits i drift över 25 000 gengasdrivna bilar, varav minst 1 900 omnibussar och 16 000 lastbilar. Med denna jämförelsevis obetydliga —• om också snabbt tillväxande — bilpark kunde den kvalificerade nyttotrafiken vid den allmänna bensintilldelningens upphörande upprätthållas utan att transportkris inträdde. Antalssiffrorna äro av intresse bl. a. ur den synpunkten, att de torde ange den ungefärliga gräns, till vilken den civila bilparken vid synnerligen hårt ansträngda försörjningsförhållanden, exempelvis under krigstid, kan beskäras, under förutsättning dock att denna beskurna bilpark icke underkastas någon förbrukningsbegränsning. Lagerhållningen av s m ö r j o l j o r var vid krigsutbrottet relativt god. Lagren påfylldes ytterligare under tiden fram till importspärrens inträde. Denna föranledde, att smörjoljor och vissa andra smörjmedel lades under beslag fr. o. m. den 24/4 1940. I anslutning härtill utfärdades försäljningsföreskrifter av provisorisk natur, enligt vilka försäljning för motorfordonsdrift tills vidare endast fick ske i den mån smörjmedlen därvid påfylldes fordonets motor eller smörjkoppar. Efter inventering av landets smörjmedelsförråd, vilken utvisade att lagerställningen i fråga om motorsmörjoljor alltjämt var relativt god, ändrades försäljningsföreskrifterna så tillvida, att påfyllningen endast fick ske mot kvitto och ej till större kvantitet än 1 liter olja eller 1 kg fast smörjmedel. Byte av olja i motor fick ske, under förutsättning att spilloljan överlämnades till oljeförsäljaren. Den härigenom tillvaratagna spilloljan tillgodofördes efter omarbetning landets smörjmedelsförråd. Försäljningsföreskrifterna, som närmast avsågo att förhindra lagringsköp från förbrukarhåll, inneburo i och för sig ingen begränsning av antalet förbrukningsenheter och knappast heller någon begränsning av den individuella förbrukningen. Detta var ej erforderligt, då förbrukningsbesparing till en början uppnåddes såsom en biverkan av den skärpta bensinransoneringen. I och med den tilltagande gengasdriften försvann dock så småningom bensinransoneringens hämmande effekt på smörj medelsförbrukningen. Det av importspärren skärpta försörjningsläget framtvingade särskilda åtgärder för att r a t i o n a l i s e r a m o t o r f o r d o n s t r a f i k e n och säkerställa fordonstillgången för kvalificerad nyttotrafik. Såsom ett led i dessa strävanden bedrevs organisationsarbete för en centralisering av den yrkesmässiga beställningstrafiken med lastbil. Till en början gav dock detta arbete icke åsyftat resultat. Detta berodde närmast på att anslutning till lastbilscentralorganisation — som väl kunde föreskrivas såsom villkor

1023 för bensintilldelning till bensindrivna lastbilar — i fråga om gengasdrivna lastbilar endast kunde åstadkommas på frivillighetens väg. I cirkulärskrivelse den 29/9 1939 till trafiktillståndsmyndigheterna föreskrevs, att av konkurrenshänsyn föreskrivna begränsningar av maximilasten hos lastbilar i yrkesmässig trafik skulle upphävas, för att bensintilldelningarna till dessa lastbilar skulle kunna bättre utnyttjas. Skärpningen av bensinransoneringen i maj 1940 gjorde det än mer nödvändigt att av lämnad bensintilldelning utvinna mesta möjliga transportarbete, varför i förordning den 14/6 1940 (nr 508) stadgades, att maximilasten för lastbilar under vissa förutsättningar finge överskridas med 20 %. För att det reducerade lastbilsbeståndet skulle kunna i ökad utsträckning utnyttjas för allmän trafiktjänst (på vilken regelmässigt ställes större krav, så snart de privata lastbilarnas körmöjligheter bli begränsade), utfärdades vidare den 3/5 1940 en förordning (nr 321), varigenom på enklare sätt än eljest kunde beviljas tillfälliga tillstånd till godsbefordran i yrkesmässig trafik. Än så länge var dock frågan om bättre utnyttjande av lastbil genom yrkesmässiga transportåtaganden beroende av den enskilde bilägarens eget initiativ. Tiden från den 1 december 1940 till den 25 november

(»gengastiden»).

Fr. o. m. den 1/12 1940 lämnades bensintilldelning allenast för vissa ur utryckningssynpunkt kvalificerade fordonskategorier (t. ex. brand-, ambulans- och polisbilar), i fråga om vilka man med hänsyn till utryckningsändamålets angelägna och ofta brådskande natur ej kunde ta risken av den driftsosäkerhet, som visade sig vara förenad med gengassystemet. Dessutom gavs tilldelning av garagebensin för gengasdrivna fordon. Dessa tilldelningar kommo fortsättningsvis att utlämnas under hela den tid, som krigsårens bensinransonering varade. Genom lejdtrafiken möjliggjordes en viss tillförsel av flytande drivmedel västerifrån, men denna skedde enligt de härom träffade avtalen uteslutande för försvarets behov. För den civila trafiken var det av större betydelse, att den inhemska tillverkningen av motorsprit ökades. Fr. o. m. den 1/2 1941 tilldelades för civila trafikbehov endast lättbentyl. Denna ersattes från juli 1942 med än mer spritförstärkta bränslen (motyl 50 och 85). Användningen av motyl ävensom andra blandningsbränslen gjorde ny ransoneringsförfattning, som omfattade alla slag av brännbara vätskor, erforderlig, varför ny kungörelse härom utfärdades den 13/11 1942 (nr 873). Sedan nyupptagen svensk produktion av skifferbensin nått större omfattning, minskades spritinblandningen och de tidigare motylbränslena ersattes med motyl 25, bestående av 75 % skifferbensin och 25 % motorsprit. Någon lättnad i ransoneringen medförde de inhemska biandbränslena dock tills vidare icke. Den första generella ökningen av antalet förbrukningsenheter efter den allmänna bensintilldelningens upphörande medgavs först i april 1945,

1024 Gengasdriftens omfattning 1939-1950 Tusental motorfordon

360 340 320 Samtliga fordon

300 Oljedrivna m.fl. fordon

Gengasdrivna fordon 280 260 240 220 200 180 160 140 120 100 80

1B t 1 I

60 40

I

i 1

20 31

/i2l939

i 1945

^ 1946

då en mindre kvantitet motyl 85 ställdes till förfogande för tilldelning till lättare motorcyklar för resor till och från eller i arbetet. Jämsides med de kraftigt beskurna tilldelningarna av bensin, lättbentyl och motyl för vissa civila motorfordon skedde i mycket begränsad omfattning tilldelning av inhemska flytande ersättningsbränslen, från april 1944 främst trädestillat. Under första halvåret 1945 ökades antalet trädestillatdrivna personbilar med omkring 800 stycken. Inför det väntade krigsslutet medgavs på våren 1945, att privata bensin-

1025 lager under vissa förutsättningar fingo användas för bildrift. Som följd av den efter krigstillståndets upphörande växande importen av flytande drivmedel fann man sig slutligen kunna medge en successiv återgång till allmän bensindrift. F r å n början av oktober 1945 lämnades tilldelning av motylbränslen och motorbrännolja för motorfordon i allmän persontrafiktjänst, vissa lastbilar, motorcyklar och utryckningsfordon. Den 1/11 1945 utökades tilldelningsmöjligheterna för lastbilar och den 25/11 s. å. upphävdes helt för motorfordonstrafikens vidkommande ransoneringen av flytande bränslen. Efter den allmänna bensintilldelningens upphörande i december 1940 dominerades motorfordonstrafiken nästan helt av g e n g a s d r i f t e n . Det gengasdrivna bilbeståndet ökades i rask takt och torde den 1/5 1941 ha uppgått till omkring 52 000 fordon, fördelade på cirka 3 100 omnibussar, 31 200 lastbilar och 17 700 personbilar. Redan tidigt på våren 1941 uppstodo farhågor för att den starka tillväxten av det i drift varande fordonsbeståndet skulle överstiga tillgängliga försörjningsresurser av smörjmedel och bilgummi. Inför den stundande sommarsäsongen kunde man vänta, att särskilt antalet ur samhällssynpunkt icke nödvändiga personbilar skulle ökas. Försörjningsläget krävde därför, att förnödenhetsförbrukningen begränsades och hölls inom den rena nyttotrafikens ram. För detta ändamål utfärdades den 2/5 1941 en kungörelse (nr 226) angående r e g l e r i n g av f ö r s ä l j n i n g e n och f ö r b r u k n i n g e n av smörjmedel, som trädde i kraft den 1/6 s. å. Smörjmedlen underkastades nu ransonering genom kortsystem och motorfordon fick ej framföras för egen motor, om ej innehavaren erhållit inköpskort eller tillståndsbevis för användning av eget smörjmedelsförråd för fordonet. Såsom allmänna villkor för rätten att använda flytande smörjmedel för lastbilar och droskbilar stadgades samtidigt viss r ä j o n g b e g r ä n s n i n g (75 k m avstånd från fordonets hemort), som dock ej gällde bilar i linjetrafik. Räjongbegränsningen syftade till att dels åstadkomma en övergång till användning av reguljära transportmedel (järnväg, båt, bilar i linjetrafik) vid fjärrtrafik, dels säkerställa tillgången på transportmedel för lokalt trafikarbete. Tilldelningsberättigade med avseende på smörjmedel voro alla motorfordon, som antingen erhöllo tilldelning av flytande bränsle eller ock den 5/5 1941 voro inrättade för drift med annat än dylikt bränsle (huvudsakligen gengasdrivna fordon). Prövning av det trafikmässiga behovet av ifrågavarande gengasdrivna motorfordon ifrågakom sålunda icke. Jämställda med dessa skulle enligt en övergångsbestämmelse de motorfordon vara, för vilka gengasaggregat före den 5/5 1941 köpts men i fråga om vilka montering då ej ännu medhunnits. Sistnämnda bestämmelse, som i stor utsträckning utnyttjades genom antedaterade order sedlar på gengasaggregat, möjliggjorde att en avsevärd ökning av gengasbilbeståndet —

1026 mot de trafikreglerande myndigheternas avsikt — trots allt kom till stånd. De smörjoljeransoner, som tilldelades, uträknades efter prövning av körbehov och motorförbrukning. Grundtilldelning för 500 mils körning utlämnades dock utan körbehovsprövning. Möjligheterna att erhålla smörjoljetilldelning för n y i n s ä t t n i n g av motorfordon höllos redan från början av smörjoljeransoneringen snäva. Bortsett från den ökning som möjliggjordes av nyssnämnda övergångsbestämmelse, hade ransoneringen en tydligt hämmande inverkan på gengasbeståndets tillväxt. Fr. o. m. den 1/10 1941 medgavs nyinsättning av privata personbilar och motorcyklar vid kvalificerat behov av fordonet i yrke eller näringsfång eller för färd till och från arbetsplats. Lastbil eller omnibus fick i regel insättas som ersättningsfordon för i drift varande lastbil resp. omnibus, om denna avställdes. Nyinsättning av lastbil eller omnibus (ökning av bilparken) medgavs endast i kvalificerade behovsfall. Vid de avvägningsfrågor, som här aktualiserades, måste beaktas, att ett fastlåsande av fordonsbeståndet till att omfatta endast tidigare i drift varande fordon — i synnerhet om detta tillstånd bleve av längre varaktighet — skulle kommit att leda till ett ur rättvise- och konkurrenssynpunkt mindre tillfredsställande resultat, enär man då säkerligen ofta blivit nödsakad att avvisa nyinsättning av fordon för trafikändamål av högre angelägenhetsgrad. Det riktigaste kunde därför synas vara att man, därest fordonsbeståndet måste hållas nere på en begränsad antalsnivå, finge låta en behovsprövning av samma art som vid nyinsättning av fordon övergå också de i drift varande fordonen. Å andra sidan måste hänsyn tagas till att de ekonomiska konsekvenserna av körförbud i regel komme att hårdare drabba den som måste avställa redan anskaffat och på sin tid fritt insatt fordon än den som från början vägrades anskaffa och insätta fordon. Detta talade för att behovsprövningen för i drift varande fordon i allmänhet gjordes mildare än vid nyinsättning. Redan inför den ransoneringsperiod för smörjolja, som började den 1/11 1941, fann man sig emellertid nödsakad tillgripa en ganska grundlig p r ö v n i n g av d e t t r a f i k m ä s s i g a b e h o v e t a v i d r i f t var a n d e d r o s k b i l a r , l a s t b i l a r o c h o m n i b u s s a r . Man åstadkom genom behovsprövningen, att det gengasdrivna fordonsbeståndets tillväxt hejdades fr. o. m. december 1941. Antalet registrerade gengasdrivna bilar vid utgången av november 1941 utgjorde 72 784, varav 3 673 omnibussar, 39 357 lastbilar och 29 754 personbilar. Fortsättningsvis sjönko registreringssiffrorna för gengasdrivna omnibussar och lastbilar, medan de gengasdrivna personbilarna alltjämt växte i antal, ehuru ökningen till följd av den snäva nyinsättningsbegränsningen icke blev av större omfattning. Någon allmän prövning av det trafikmässiga behovet av de i drift varande privata personbilarna skedde ej. Då åtskilliga av dessa s. k. »5 majbilar» användes för mindre nyttobetonade trafikändamål, tedde sig den

1027 stränga behovsprövningen vid nyinsättning ofta orättvis för dem som ej kunde erhålla smörjoljetilldelning för nyinsättning av bil i angelägnare trafik. Att någon allmän behovsprövning ej övergick »5 maj-bilarna» berodde närmast på f ö r s ö r j n i n g s s i t u a t i o n e n på bilgummiområd e t. För att åstadkomma nödig hushållning med landets rågummiförråd hade bilgummifabrikerna på hösten 1940 frivilligt begränsat sin däckstillverkning. Som följd av i USA meddelat exportförbud å gummiringar och råvaror för sådana förordnades om beslag i viss begränsad omfattning å gummiringar fr. o. m. den 20/2 1941. Kort härefter stadgades, att bil- och motorcykelringar fingo försäljas till förbrukare endast mot inköpslicens, varvid förslitet gummi skulle lämnas i utbyte. Ställningen var vid denna tidpunkt sådan, att försörjningen med lastbilsgummi framför allt ingav bekymmer. Med hänsyn till de ovissa importutsikterna befanns nödvändigt att reservera landets förråd av gummivaror för tillverkning av lastbils(omnibus-)däck. För att därjämte så långt möjligt kunna försörja den samhällsviktiga personbilstrafiken med bilgummi anordnades i slutet av juli 1941 ett inlösningsförfarande beträffande personbilsringar i grövre dimensioner för användning huvudsakligen å större personbilar, såsom droskor och ambulanser. Beträffande övriga personbilar på klenare däck fingo ägarna själva sörja för hushållning med däcksutrustningen. Då sålunda dessa bilar ej utgjorde något allvarligare hot för gummiförsörjningen och endast erhöllo begränsad smörjoljetilldelning, saknades ur försörjningssynpunkt tills vidare anledning till allmän behovsprövning av personbilarna. Den inför ransoneringsperioden för smörjolja 1/11 1941—31/3 1942 verkställda behovsprövningen för droskbilar, lastbilar och omnibussar förnyades med avseende på ransoneringsperioden 1/4—30/9 1942 huvudsakligen endast i fråga om lastbilar i yrkesmässig trafik. Nyinsättningsprövningen för nyssnämnda slag av fordon skärptes emellertid ytterligare. Under tiden hade gummiförsörjningsläget försämrats i avgörande grad. För att ytterligare begränsa förbrukningen av lastbilsdäck skärptes räjongbegränsningen för lastbilar (se nedan sid. 1048). Ägare till vissa p r i v a t a lastbilar på grövre lastbilsdäck fingo besked, att de ej kunde påräkna smörjoljetilldelning efter utgången av september 1942, om de ej före den 15 s. m. ö v e r g å t t t i l l a n v ä n d n i n g a v k l e n a r e däcksd i m e n s i o n e r (d. v. s. i allmänhet personbilsdäck). Närmast ifrågakom här ombyggnad av bilen med s. k. P-boggi, dubbelmontage av personbilsdäck å bilens bakaxel eller övergång till användning av personbil med släpvagn. Med hänsyn till önskemålet att i möjligaste mån bibehålla bilens lastförmåga blev P-boggialternativet det huvudsakligen använda. I juni 1942 hade omställningsföreläggande meddelats beträffande omkring 5 500 privata lastbilar. De förelägganden, som meddelats ägare av privata last-

1028 bilar rörande omställning till bruk av personbilsdäck, efterkommos dock långt ifrån i åsyftad utsträckning. Åtskilliga bilägare, som av länsstyrelserna erhållit dylikt föreläggande, beviljades av IK i stället rätt att bruka sina fordon, så länge befintlig ringutrustning hölle. Då försörjningsläget beträffande grövre lastbilsgummi på hösten 1942 blev ytterligare beträngt, fingo jämväl ägare av vissa lastbilar i y r k e s m ä s s i g t r a f i k omställningsförelägganden till den 1/4 1943. Man räknade med att totalt omkring 10 000 lastbilar (privata och yrkesmässiga) skulle omställas samt att förbrukningen av de svårersättliga lastbilsringarna härigenom skulle minskas och de omställda lastbilarnas lastbilsringar komina den övriga lastbilparken till godo. De på avställda personbilar befintliga personbilsdäcken i grövre dimensioner ansågos förslå till försörjning av de omställda lastbilarna. Statslån för ombyggnad till användning av P-boggi kunde under vissa förutsättningar erhållas. På våren 1943 verkställd inventering av personbilsdäck gav emellertid vid handen, att tillgången på grövre personbilsringar var avsevärt mindre än tidigare beräknats. Omställningsprogrammet visade sig därför omöjligt att genomföra och måste i grund revideras. Vid utgången av första kvartalet voro ca 5 500 lastbilar omställda, varjämte omställning pågick för ytterligare omkring 2 500. Beträffande de fall, där åtgärder redan vidtagits för efterkommande av omställningsföreläggande, fick detta bestå; i övrigt avskrevos föreläggandena. Medan man förut på allt sätt sökt befrämja omställningen fordrades nu i stället särskilt tillstånd härför. Resultatet av däcksinventeringen nödgade i övrigt till en partiell behovsprövning rörande d e i d r i f t v a r a n d e p e r s o n b i l a r n a , i det att smörjolja för privata personbilar på grövre personbilsdäck fr. o. m. den 1/4 1943 medgavs endast om bilägaren kunde visa, att han för tjänst, yrke eller näringsfång var nödsakad att använda större personbil. Behovsprövningen medförde en avsevärd reduktion av antalet större personbilar i drift. Då omställningsprogrammet icke kunde fullföljas och försörjningsläget med avseende å lastbilsgummi utvisade, att för tiden fram till 1944 års utgång högst bortåt 20 000 lastbilar skulle kunna hållas med ersättningsdäck i lastbilsdimensioner, återstod endast utvägen att nedskära antalet fordon i drift på lastbilsdäck. Det bestämdes, att lastbilarna skulle fr. o. m. den 1/10 1943 indelas i tre grupper, nämligen grupp A: bilar huvudsakligen på personbilsdäck, grupp B: de för samhällsviktigt transportarbete mest angelägna bilarna på lastbilsdäck, till ett högsta antal av 20 000, samt grupp C: övriga bilar. För bilar i grupperna A och B utlämnades smörjoljetilldelning enligt förut gällande grunder, men för bilar i grupp C endast om IK funnit bilens däck vara så förslitna, att de ej borde bli föremål för statsinlösen. Den 1/4 1944 undergick antalet till grupp B hänförda bilar viss minskning.

1029 överförandet av godstransporter från räjongunderkastade lastbilar till personbilar med släpvagn, vilka icke voro underkastade sådan trafikbegränsning, hade på sina håll medfört besvärande konkurrenssituationer. Icke nödvändig fjärrkörning med personbilar förekom därjämte. I anledning härav stadgades i januari 1943 räjongbegränsning jämväl för personbilar. F r å n början av april 1944 skärptes räjongbestämmelserna för transport av vissa godsslag ytterligare, varjämte lokala rationaliseringsplaner genomfördes för vissa mera omfattande godstransporter. Det införda grupperingssystemet beträffande lastbilarna kom att i oförändrat skick tillämpas i över två år. Även trafikregleringen för personbilarna fortfor i tämligen oförändrad form. För omnibustrafiken infördes i december 1944 kvoteringssystem i fråga om däckstilldelningen på det sättet, att till varje omnibusföretags förfogande ställdes en viss efter antalet turlistkilometer uträknad årlig däckskvot, med vilken företaget hade att hushålla. Däcksersättningar för lastbilar, bl. a. trädäck, prövades men befunnos merendels otjänliga. Endast två ersättningstyper, Lundholmsskenan och Lundbergs stålbrynja, vunno nämnvärd användning. Importlättnaderna efter krigstillståndets upphörande medförde, att smörjmedelsransoneringen kunde fr. o. m. den 25/11 1945 upphävas. Den begynnande ökningen i importen av flytande bränslen och det samtidiga upphävandet av ransoneringen därav medförde vidare ett snabbt slut på gengasdriftens dominans. Antalet gengasdrivna bilar, som vid utgången av september 1945 utgjorde närmare 73 000, hade redan vid årsskiftet 1945/46 nedgått till under 58 000. Möjligheterna till underhåll och förnyelse av motorfordonsbeståndet voro under kriget beskurna. Den avställda delen av bilparken utgjorde emellertid en reserv, som delvis utnyttjades för reservdelsförsörjningen. Ett betydande tillskott till den civila bilparken skedde efter krigsslutet genom den försäljning av försvarets övertaliga motorfordon, som tog sin början på hösten 1945. Omkring 120 omnibussar, 15 000 lastbilar och 3 000 personbilar tillgodofördes härigenom den civila trafiken. Då detta tillskott till största delen kom till användning såsom ersättning för förslitna bilar, vilka tills vidare avställdes, följde likväl genom insättandet av de s. k. kronbilarna icke någon mera avsevärd ökning av den civila bilparken, så länge nyinsättningsbegränsningen varade. R a t i o n a l i s e r i n g s å t g ä r d e r för bästa möjliga utnyttjande av de i drift varande motorfordonen vidtogos under hela gengastiden, främst till följd av det ansträngda gummiförsörjningsläget. En kortfattad redogörelse må här lämnas för hithörande åtgärder. Den ovan nämnda tidsbegränsade förordningen den 3/5 1940 (nr 321) om t i l l f ä l l i g a t r a f i k t i l l s t å n d gavs förlängd giltighet och utsträcktes till att omfatta även tillstånd till personbefordran. Sedan bestämmelserna under ca ett halvt års tid varit ur kraft, återupplivades de i början av 1942 och gällde alltjämt vid bensin- och smörjoljeransoneringarnas upphörande. Tillfälliga trafik-

1030 tillstånd enligt hithörande författningar utfärdades i förhållandevis ringa utsträckning, vilket närmast berodde på att det ordinarie yrkesmässiga lastbilsbeståndet under gengastiden merendels räckte till för den allmänna trafiktjänstens behov. För att möjliggöra ett bättre utnyttjande av de lastbilar, som efter gruppindelningens införande från oktober 1943 kunde hållas i trafik, medgavs genom kungörelse den 24/9 1943 (nr 696), att till lastbil i yrkesmässig trafik fick a n v ä n d a s s l ä p f o r d o n utan särskilt trafiktillstånd eller godkännande för sådan användning. Den ovan omnämnda förordningen nr 508/1940 angående rätten att under vissa förutsättningar överskrida maximilasten för lastbilar avsåg likaledes att möjliggöra ett bättre utnyttjande av lastbilarnas lastförmåga, vilket vid den allmänna bensintilldelningens upphörande den 1/12 1940 framstod som synnerligen angeläget. Överskridande av maximilasten medför emellertid — liksom körning med hög hastighet — avsevärt ökad ringförslitning, och inför den tilltagande bristen på ersättningsdäck till lastbilar måste dispensförordningen i förtid upphävas, vilket skedde genom förordning den 2/5 1941 (nr 227). I stället skärptes tillsynen över a t t g ä l l a n d e m a x i m i l a s t - o c h h a s t i g h e t s b e s t ä m m e l s e r b l e v o n o g g r a n t e f t e r f ö l j d a . Genom en förordning den 9/1 1942 (nr 2) nedsattes den för omnibussar och lastbilar tillåtna högsta körhastigheten från 50 till 40 km/tim., varjämte förutom föraren ägaren till dylikt fordon underkastades straffansvar i händelse hastighets- eller lastbestämmelserna överträddes. För att ytterligare säkra efterlevnaden av dessa bestämmelser föreskrevs, att förarens körkort kunde återkallas vid uppenbart åsidosättande av bestämmelserna. Vissa undantag från maximilastbestämmelserna blevo dock i fortsättningen erforderliga. Sålunda stadgades i förordningen den 13/2 1942 (nr 41), att maximilasten fick efter särskilt tillstånd överskridas med högst 20 % vid transport av mjölk och mjölkprodukter. Detta undantag nödvändiggjordes av säsongvariationen i mjölktransporternas omfattning och av mjölkuppsamlingsbilarnas lokalisering. Vidare stadgades i kungörelse den 13/3 1942 (nr 113), att maximilasten fick överskridas enligt vissa i kungörelsen angivna grunder vid befordran avskogsprodukter. Sistnämnda medgivande gällde till utgången av år 1943. Nödvändigheten av sträng gummihushållning medförde hemställan till länsstyrelserna om utfärdande av förbud mot lastbilstrafik å vägar, som befunno sig i så dåligt skick att körning på desamma inverkade nedbrytande på ringutrustningen. Sanktion vid överträdelse av dylikt förbud utgjorde indragning av smörjoljetilldelningen, vilket i realiteten innebar att bilen måste avställas. F ö r b u d m o t k ö r n i n g p å d å l i g a v äg a r utfärdades så småningom i icke ringa utsträckning, särskilt i fråga om dåliga skogsvägar, och fingo bl. a. till följd, att tidigare underlåtna vägförbättringar mångenstädes kommo till stånd. Dessa förbud kvarstodo, vid behov, intill smörjmedelsransoneringens upphävande. För att minska antalet förbrukningsenheter i fråga om lastbilsdäck samt möjliggöra ett bättre utnyttjande av det privata lastbilsbeståndet utfärdades den 2/10 1942 kungörelse (nr 797) om l a s t b i l s b l o c k , varigenom ägare till privata lastbilar kunde — utan hinder av bestämmelserna om yrkesmässig biltrafik — i sambruk använda sina bilar med eller utan bilavställning. Sambruksmöjligheten utnyttjades emellertid endast i ringa utsträckning, ehuru i de fall där så (i regel på länsstyrelsens initiativ) skedde en betydande inskränkning i antalet använda lastbilar kunde genomföras. Då de sedan år 1940 pågående försöken till centralisering av den yrkesmässiga lastbilstrafiken ej syntes på frivillighetens väg leda till målet, utfärdades den

1031 20/11 1942 kungörelse (nr 908) om auktoriserade l a s t b i l s c e n t r a l e r , varigenom samtliga utövare av yrkesmässig beställningstrafik för godsbefordran med lastbil tvångsanslötos till lastbilscentral. Kungörelsen öppnade möjlighet att på ett rationellt sätt utnyttja den yrkesmässiga lastbilparken för det ur samhällssynpunkt mest angelägna transportarbetet, i det att medlem av lastbilscentral kunde åläggas att med eftersättande av egna transportåtaganden utföra av centralen anvisad körning. Turplaceringslistor rörande transporternas angelägenhetsgrad ur allmän synpunkt lades till grund för lastbilscentralernas transportanvisningar. För att säkerställa tillgången på lastbilar för v e d t r a n s p o r t e r föreskrevs, utöver de ovannämnda författningarna om tillfälliga trafiktillstånd, genom vissa år 1941 utfärdade förordningar, att gällande bestämmelser om yrkesmässig trafik t. v. ej skulle äga tillämpning å transporter av ved uteslutande för bränsleändamål, följande år utvidgat till att omfatta transporter av all slags ved samt träkol, torv och torvbriketter. Genom en särskild författning medgavs även i enahanda syfte rätt att under vissa förutsättningar bedriva trafik utan iakttagande av vissa av de i vägtrafikstadgan därom givna föreskrifterna. I förordning den 19/6 1942 (nr 427) stadgades —• såsom ett provisorium i avbidan på den yrkesmässiga lastbilstrafikens centralisering — skyldighet att med lastbil utföra vedtransporter. Transportplikt förelåg i första hand för yrkesmässiga trafikutövare. Såsom ett slags tillfälligt trafiktillstånd tillerkändes, första gången genom en förordning den 1/10 1943 (nr 718), för varje ransoneringsperiod för flytande smörjmedel den, som erhållit smörjoljetilldelning för att med bil (sedermera även med traktortåg) yrkesmässigt befordra skogsprodukter, rätt till yrkesmässig trafik härför jämlikt yrkesbiltrafikförordningen. — Liknande rätt medgavs, för att underlätta j o r d b r u k e t s t r a n s p o r t e r , jordbrukare, som erhållit smörjoljetilldelning för att yrkesmässigt med traktortåg utföra transporter åt andra jordbrukare. Tiden från den 25 november

1945 till den 20 mars 1947.

De lager av grövre personbilsdäck, som genom inlösen av dylika åstadkommits, voro på hösten 1945 i det närmaste uttömda. Tillverkning av grövre personbilsdäck hade därför måst upptagas vid de svenska fabrikerna fr. o. m. augusti 1945 men kom endast långsamt i gång. Försörjningen i fråga om lastbilar på personbilsdäck och större personbilar i kvalificerad nyttotrafik vållade därför bekymmer. Beträffande lastbilsdäck var försörjningsläget något ljusare tack vare en på hösten 1945 begynnande import av gummiråvaror, kompletterad med smärre leveranser färdiga däck, men den totala tillförseln av däck till marknaden var ej större än att krigstidens försörjningsrestriktioner med avseende å bilgummi tills vidare måste bibehållas. Då vissa av dessa restriktioner formellt grundats på smörjoljeransoneringen, måste de vid dennas upphävande separat regleras. Så skedde genom kungörelse den 15/11 1945 (nr 706) angående reglering av handeln med och användningen av bilgummi. I fråga om handelsregleringen ersatte denna kungörelse den tidigare kungörelsen i ämnet den 7/3 1941 (nr 135). Den nya kungörelsen stadgade att lastbilar, omnibussar och trafiktraktortåg ej finge framföras utan k ö r t i l l s t å n d . Stadgandet

1032 var avsett såsom ett medel till begränsning av antalet förbrukningsenheter i fråga om lastbilsgummi. Körtillstånd beviljades generellt för alla de fordon av ifrågavarande slag, som vid kungörelsens ikraftträdande voro i drift med smörjoljetilldelning. Vidare lämnades körtillstånd utan behovsprövning för insättande i drift av omnibus eller lastbil, som var försedd med ringutrustning, vare sig det gällde utökning av bilparken eller insättande av ersättningsfordon. — Räjongbegränsningen bibehölls för lastbilar (och, i praktiken, för omnibussar) men slopades för personbilar, med undantag dock av personbilar med tillkopplad släpvagn. Sistnämnda fordonskombination ansågs alltjämt jämställbar med lastbil och borde därför vara underkastad samma reglering som lastbilsdriften. Räjongbegränsning av övrig personbilstrafik befanns däremot onödig; besparingseffekten med avseende å trafikförnödenheter hade i fråga om denna begränsning redan länge ansetts diskutabel och regleringen hade på sistone endast upprätthållits av psykologiska skäl. Med lastbilar likställdes i räjonghänseende trafiktraktortåg. Antalet registrerade bilar uppgick vid slutet av september 1945 till 82 920, varav 3 923 omnibussar och 38 314 lastbilar. Körtillståndsregleringen fick en viss hämmande effekt på lastbilsbeståndets expansion men lade icke några hinder i vägen för ökning av antalet omnibussar, personbilar och motorcyklar. En successiv ökning av lastbilsantalet medgavs dock på de områden, som ur samhällssynpunkt kunde anses angelägnast, och anpassades noga efter tillgången på lastbilsdäck. Lastbilsbeståndet tillväxte sålunda, trots allt, förhållandevis snabbt: det uppgick redan den 30/6 1946 till 51 899 enheter och vid utgången av år 1946 till 59 400 enheter. De personbefordrande bilarnas antal utgjordes den 30/6 1946 av 4 344 omnibussar och 107 112 personbilar samt vid 1946 års utgång av 4 789 omnibussar och 138 489 personbilar. Om sålunda körtillståndsregleringen i fråga om lastbilstrafiken medförde en begränsning av antalet förbrukningsenheter, innebar den däremot ej någon begränsning av den individuella förbrukningen av lastbilsgummi, med undantag för den effekt härutinnan som den till körtillstånden knutna räjongbegränsningen gav. Däcksförbrukningen för de i drift varande motorfordonen begränsades närmast genom gummitilldelningen. H a n d e l s r e g l e r i n g e n b e t r ä f f a n d e b i l g u m m i utformades i kungörelsen nr 706/1945 på huvudsakligen samma sätt som tidigare. Den omfattade dock icke motorcykelgummi. Principerna för gummitilldelningen ändrades emellertid något. Fr. o. m. den 25/11 1945 indelades bilarna i tre klasser, A, B och C. A-klassen omfattade den förutvarande A-gruppen; B-klassen utgjordes av omnibussar, den förutvarande B-gruppens lastbilar, droskbilar samt sjukvårdsbilar och andra för utryckningsändamål använda personbilar. Alla övriga bilar hänfördes till G-klassen. Full däcksförsörjning lämnades till B-klassens bilar, medan A-klassen till

1033 en början endast kunde i begränsad utsträckning tillgodoses på grund av bristen på personbilsdäck. C-klassens bilar erhöllo i början ej alls ersättningsdäck. ökad import av färdiga däck och växande tillverkning vid de svenska gummifabrikerna möjliggjorde redan på förvåren 1946 en liberalare däckstilldelning. Full försörjning lämnades sålunda fr. o. m. den 22/2 1946 för alla bilar i A- och B-klasserna. Begränsad tilldelning medgavs vidare för i drift varande bilar i C-klassen. Tilldelning av däck för åter- eller nyinsättning av personbilar lämnades för ett för varje län månadsvis fastställt antal bilar, varvid i första hand bilägare vilka på sin tid fått ringutrustning till personbil inlöst av staten och vilka hade behov av personbil för utpräglad nyttotrafik blevo tillgodosedda. I december 1946 hade alla anmälda personbilar i dylik trafik blivit upprustade med däck och fram till den 20/3 1947 kunde därefter däckstilldelning lämnas bilägare, vilka inlevererat ringutrustning till staten, även i fall där nyttoändamålet ej var särskilt framträdande. Praktiskt taget blevo på detta sätt alla, som inlevererat ringutrustning och som anmälde sig önska insätta personbil i drift, tillgodosedda med däckstilldelning. Trots en tillfällig försämring av försörjningsläget i avseende å bilgummi på hösten 1946 kunde redan den 1/10 1946 handeln med begagnade bildäck frisläppas, och fr. o. m. den 20/1 1947 kunde jämväl ransoneringen av lastbilsdäck upphävas. Försörjningssvårigheter förelågo därefter endast i fråga om personbilsdäcken. Räjongbestämmelserna uppmjukades något fr. o. m. den 15/3 1946. Som ett steg i riktning mot upphävande av räjongbegränsningen undantogos från densamma fr. o. m. den 1/11 1946 lastbilar med över 5 tons lastförmåga. Undantaget för dessa bilar slog dock ej särskilt väl ut, enär det medförde en snedvridning av de bestående konkurrens- och kundförhållandena. Det förbättrade gummiförsörjningsläget möjliggjorde, att samtliga räjongbestämmelser kunde upphävas från början av år 1947. Under tiden efter bensin- och smörjoljeransoneringarnas upphörande kvarstodo — längre eller kortare tid — till följd av den fortfarande gummibristen vissa av de trafikregleringar, som tillkommit i gummihushållningens intresse eller för att säkerställa samhällsviktiga transportbehov. Såsom nyss nämnts, upphävdes den mest omfattande av dessa regleringar, räjongbegränsningen, från ingången av år 1947. Samtidigt utgick också giltighetstiden för förordningen nr 2/1942 om hastighetsbegränsning för omnibussar och lastbilar m. m., då dithörande bestämmelser inför det planerade frigivandet av handeln med lastbilsdäck i likhet med räjongbestämmelserna ej längre voro behövliga. — Angelägenheten av att säkerställa vedförsörjningens och jordbrukets transportmedelstillgång medförde utfärdandet av två förordningar den 23/11 1945 (nr 741 och 742), vilka medgåvo den som erhållit körtillstånd för vissa yrkesmässiga transporter av skogsprodukter eller för jordbrukares räkning rätt till yrkesmässig trafik härför. Förordningarna ersatte tidigare, på smörjoljeransoneringen uppbyggda författningar i ämnet. Fordonsbeståndets ökning under våren 1946 gjorde emellertid 23—216588. I I .

1034 ifrågavarande förordningar överflödiga, varför de fr. o. m. den 1/7 1946 upphävdes. Av hithörande författningar voro bl. a. följande i kraft ännu vid utgången av här behandlade period (den 20/3 1947): förordningen nr 3/1942 om tillfälliga trafiktillstånd, vilken bibehölls huvudsakligen av beredskapsskäl i händelse av tillfällig transportkris på bränsleområdet, förordningen nr 696/1943 om rätt att i yrkesmässig trafik använda släpfordon, vilken man t. v. ej ville slopa av hänsyn till de trafikutövare, som på trafikmyndigheternas uppmaning på sin tid anskaffat släpfordon, förordningen nr 41/1942 om dispens från maximilastbestämmelserna vid mjölktransporter, vilken författnings bestämmelser icke voro av direkt kriskaraktär, samt förordningen nr 901/1942 om dispens från vägtrafikstadgans bestämmelser vid traktortågdrift. Sistnämnda förordning, som från början utgjort ett ur väghållnings- och trafiksäkcrhetssynpunkt mindre önskvärt men av vedförsörjningsläget nödvändiggjort provisorium, hade småningom för åtskilliga traktorägare fått karaktären av en i det normala skogsbruket ingående körrättighet, som man ej mera ansåg sig kunna undvara. Vidare gällde alltjämt kungörelsen nr 797/1942 om lastbilsblock samt förordningen nr 908/1942 om lastbilscentraler. De genom kungörelsen om lastbilsblock öppnade möjligheterna till rationalisering av den privata lastbilstrafiken ansågos böra t. v. stå denna trafik till buds även under mindre krisbetonade förhållanden. Förordningen om lastbilscentraler bibehölls däremot endast tillfälligt under pågående omläggning av krigstrafikplanläggningen; den upphävdes vid 1947 års utgång. Lastbilscentralorganisationen kvarstod emellertid även därefter såsom en frivillig organisation och bibehöll i stort sett sin förutvarande omfattning. Tiden från den 20 mars 1947 till den 12 november

1949.

I samband med den av valutaskäl i mitten av mars 1947 genomförda allmänna importregleringen befunnos åtgärder till begränsande jämväl av den valutakrävande bensinimporten ofrånkomliga. Man valde därvid utvägen att söka begränsa antalet förbrukningsenheter men lämnade tills vidare den individuella förbrukningen fri. I avsikt att förhindra vidare ökning av personbilsbeståndet utfärdades den 19/3 1947 kungörelse (nr 87), varigenom p e r s o n b i l a r n a u n d e r k a s t a d e s k ö r t i l l s t å n d s t v å n g . Personbilsbeståndet uppgick vid denna tidpunkt till ca 140 000 enheter, vilka utan behovsprövning erhöllo körtillstånd. Insättande av personbil i stället för i drift varande bil fick efter behovsprövning ske för nyttoändamål, övergångsvis fick bilbyte utan behovsprövning dock ske, om bona-fideavtal om bytet träffats före importspärren den 15/3 1947. Erfarenheterna från verkningarna av den i maj 1941 stadgade övergångsbestämmelsen om nyinsättning av gengasbilar (se sid. 1025) kommo till användning vid utformandet av den nya övergångsbestämmelsen. Avtalsantedateringar kunde likväl ej helt förhindras. Utökning av bilparken medgavs endast i kvalificerade behovsfall. Gummitilldelning lämnades ej för personbilar i icke nyttobetonad trafik. Körtillståndsregleringen för personbilar lade en kraftig hämsko på personbilbeståndets expansion, såsom framgår av nedan å sid. 1040 intagna diagram över motorfordonsbeståndet och bensinförsäljningen under åren

1035 1947—49. Bensinförbrukningen kunde dock icke nedbringas till den nivå, som betingades av valutasituationen. Frågan om ytterligare begränsning av bensinförbrukningen blev därför alltmer aktuell. Olika möjligheter stodo härvid till buds. En kraftig ökning av bensinskatten skulle givetvis få minskad förbrukning till följd, men en dylik begränsningsmetod komme att alltför hårt drabba vissa delar av den nyttobetonade trafiken. En nedskärning av den individuella förbrukningen kunde vidare åstadkommas genom bensinransonering, vilken man dock i det längsta ville söka undvika. Slutligen kunde en begränsning av antalet förbrukningsenheter ske genom allmän behovsprövning av körtillstånden. Man ville dock, innan någon av dessa utvägar tillgreps, undersöka om en besparing ej kunde nås på annat sätt. Motororganisationerna erbjödo sig att organisera en kampanj för f r i v i l l i g b e n s i n h u s h å l l n i n g , och en sådan sparkampanj igångsattes också fr. o. m. december 1947. Vidare utfärdades genom kungörelse den 31/10 1947 (nr 804) f ö r b u d m o t k ö r n i n g m e d l a s t b i l a r , p r i v a t a p e r s o n b i l a r och m o t o r c y k l a r på sön- och helgd a g a r . Endast brådskande och ej uppskjutbara resor och transporter av samhällsviktig art, vilka ej kunde äga rum med annat transportmedel, fingo på sön- och helgdagar äga rum. En skärpning av förbudet trädde i kraft fr. o. m. den 20/12 1947, genom föreskrift om viss räjongbegränsning under sön- och helgdagar för i yrkesmässig beställningstrafik använda personbilar och omnibussar. Förbudet åstadkom en kraftig nedgång av bensinförsäljningen och visade sig alltså mycket effektivt (jfr diagrammet å sid. 1040). Samtidigt meddelades förbud mot motortävlingar samt nöjesoch tävlingsflygning. I beredskapssyfte, för den händelse sparkampanj en ej skulle ge åsyftat resultat, igångsattes enligt Kungl. Maj :ts beslut den 31/10 oktober 1947 planläggning av en allmän behovsprövning av körtillstånden för personbilar och lastbilar. En dylik prövning låg nära till hands även ur den synpunkten, att den fria körrätten för de personbilar, som den 19'3 1947 voro i drift, ej rätt väl kunde förlikas med den stränga nyinsättningsprövningen. Erfarenheterna från »5 maj-bilarnas» tid visade, att en dylik behovsprövning så småningom bleve ofrånkomlig, därest kravet på begränsning av bilparken alltjämt upprätthölles. Planläggningsarbetet anordnades på sådant sätt, att det vid behov skulle kunna användas såväl för en allmän behovsprövning som för bensinransonering. Sparkampanj ens mål var att nedbringa bensinförbrukningen med ca 25 % under den eljest för år 1947 beräknade nivån. Trots den besparingsverkan, som det s. k. söndagstrafikförbudet medförde, kunde det uppställda målet ej nås. Tvärtom steg bensinförbrukningen alltmer. En ofrivilligt bidragande orsak härtill blev 1947 års konsumtionsskatteutrednings i december 1947 framlagda förslag om tilläggsskatt å bensin m. m., vari uttalades att, därest tilläggsskatten ej skulle medföra nödig förbruknings-

1036 minskning, bensinransonering och eventuellt räjongbegränsning m e n ej allmän körtillståndsprövning borde tillgripas. Den offentlighet, som riksdagsbehandlingen av förslaget medförde, hade till följd en ohämmad bensinhamstring, och i slutet av februari 1948 stod det klart, att den önskade förbrukningsbegränsningen ej kunde nås genom frivillig h u s hållning. På grundval av konsumtionsskatteberedningens förslag framlades proposition, som bifölls av riksdagen, och den höjda bensinskatten infördes fr. o. m. den 1/4 1948. För att i möjligaste mån söka begränsa bensinhamstringen förordnades genom kungörelse den 13/2 1948 (nr 50) om b e s l a g å b e n s i n b r ä n s l e n . Försäljning av bensin för motorfordonstrafik fick till förbrukare endast ske, om varan avhämtades direkt i motorfordonets tank. Oljebolagens leveranser till återförsäljaren begränsades till vissa månadskvoter. Kontrollmöjligheterna voro emellertid bristfälliga, och lagringsköp ägde rum i stor utsträckning. Hamstringsvågen hämmades först genom skattehöjningen. Jämför man denna provisoriska försäljningsreglering med den tidigare omnämnda, i april 1940 införda försäljningsregleringen i fråga om smörjmedel, finner man att båda regleringarna hade samma principiella utformning. Att lagringsköpen likväl ej kunde förhindras vid bensinregleringen berodde dels, såsom nyss nämnts, på kontrollsvårigheterna, dels på avsaknad av begränsningsfaktor för den individuella förbrukningen (söndagstrafikförbudet begränsade endast tillfälligt antalet förbrukningsenheter) samt sist men icke minst på den försämring av ransoneringsmoralen, som inträtt efter krigstillståndets upphörande. Riksdagens principiella förord för bensinransoneringen ledde till att förberedelser härför kunde, utöver planläggningsarbetet, igångsättas fr. o. m. mars 1948. Förberedelser av verkställighetsnatur hade dessförinnan ej kunnat vidtagas, enär dylika skulle verkat ödeläggande på den pågående bensinbesparingskampanjen. De forcerades nu och genom kungörelser den 19/3 och den 23/4 1948 (nr 136 och 188) förordnades om a l l m ä n b e n s i n r a n s o n e r i n g fr. o. m. den 29/4 s. å. Den föregicks av några dagars totalt bensinförsäljningsstopp. Vid bensinransoneringens ikraftträdande upphävdes söndagstrafikförbudet och förbuden mot motortävlingar och viss flygning. Bilgummikungörelsen med däri intagna körtillståndsbestämmelser bibehölls däremot i kraft. Beträffande ransoneringens tekniska utformning se sid. 836. Bensinransoneringen innebar en begränsning av förbrukningsenheternas individuella konsumtion men beskar däremot icke antalet bensindrivna fordon. För dylika fordon hade körtillståndsregleringen nu icke längre betydelse och g e n e r e l l t k ö r t i l l s t å n d medgavs därför för dem. Likaledes beviljades körtillstånd generellt för fordon, drivna med vedgas eller elkraft, då ju här någon drivmedelsbegränsning ej var av nöden. Beträffande motorfordon, drivna med annat flytande drivmedel än bensin

1037 (lättbentyl) eller med kolgas, acetyléngas eller annan gas med undantag av vedgas, erfordrades s ä r s k i l t k ö r t i l l s t å n d , enär i fråga om dessa drivmedel någon ransonering i egentlig bemärkelse ej infördes. Här ägde sålunda en begränsning av antalet förbrukningsenheter rum, medan den individuella förbrukningen lämnades fri. För omnibussar gällde dock, oavsett drivmedel, generellt körtillstånd. För alla i drift varande fordon, för vilka särskilt körtillstånd erfordrades, medgavs utan behovsprövning dylikt tillstånd. Nyinsättning av fordon var vid bensindrift ej underkastad någon begränsning men behovsprövades vid drift med annat flytande bränsle. Utökningen av det bensindrivna motorfordonsbeståndet hämmades dock, såsom nedan närmare visas, i viss mån av de ransoneringsbestämmelser, som gällde för nyinsatta fordon. De bensinransoner, som medgåvos, voro av tre slag: s t a n d a r d r a n s o n e r , b e h o v s r a n s o n e r och t i l l ä g g s r a n s o n e r . Standardranson tilldelades privata personbilar i sådan trafik som ej var ur nyttosynpunkt kvalificerad, lastbilar som ej erfordrades för nyttotrafik (för nyinsatt lastbil lämnades dock alltid standardranson, om bilen ej erfordrades för samhälleligt angeläget transportarbete) samt motorcyklar. Standardransonen för ransoneringsperiod om två månader utgjorde för personbilar 80—120 liter, för lastbilar 120 liter och för motorcyklar 16 liter. För övriga motorfordon utlämnades behovsranson, som beräknades efter uppskattad körsträcka under ransoneringsperioden. Tilläggsranson medgavs efter behovsprövning för motorcyklar, som användes i utpräglad nyttotrafik, samt i regel för fordon med behovsranson. Samtliga ransoner fingo endast lämnas inom ramen av en för varje län fastställd kvot bensin. K v o t e r i n g s s y s t e m e t medförde — i och med att kvoterna tillföljd av valutaläget ej kunde ökas utan i stället måste enligt ransoneringsplanen undan för undan beskäras — att nyinsatta personbilar i regel ej kunde tillgodoses med annat än standardranson. För nyinsatta lastbilar hade, såsom nämnts, uttryckligen föreskrivits, att standardranson skulle lämnas, därest det ej var ur samhälleliga synpunkter angeläget att behovsranson för bilen lämnades. Nyinsättningsreglerna medförde så småningom, att åtskilliga av de lastbilar som framfördes på standardranson användes för angelägnare transportarbete än en del av de lastbilar som varit i drift sedan bensinransoneringens början och i följd härav erhållit behovsranson. För lastbilstrafikens del uppkommo sålunda efterhand förhållanden, som erinrade om situationen på »5 maj-bilarnas» tid. Skulle en omprövning av de i drift varande lastbilarnas bensinransoner undvikits, hade vid fortsatt ransonering en avsevärd bensinkvantitet måst ställas till förfogande för de nyinsatta lastbilarna. Bensinransoneringen medförde, såsom avsett, en kraftig nedgång i bensinförsäljningen, vilken i fråga om bilbensin och spritblandningar under tiden januari—april 1948 uppgick till ca 305 000 m 3 . För hela året 1948

1038 skulle förbrukningen enligt gjorda beräkningar ha uppgått till omkring 1 050 000 m 3 bilbensin och spritblandningar, därest förbrukningsbegransande åtgärder ej vidtagits. Genom skattehöjningen och bensinransoneringen nedbragtes denna kvantitet till ca 780 000 m 3 . För år 1949 medgav importplanen en tillförsel av 750 000 m3, varav dock viss kvantitet måste innehållas för beredskapslagring. Den till motorfordonstrafikens förfogande stående bensinkvantiteten för år 1949 blev därför mindre än under år 1948, och lättnader i bensinransoneringen kunde därför tills vidare ej genomföras. Antalet förbrukningsenheter med behovsranson kunde ej ökas i andra än kvalificerade behovsfall. Under hela ransoneringstiden utlämnades behovsransoner endast för omkring 45 % av personbilarna men för ca 95 % av lastbilarna. Denna tilldelningspolitik fick under ransoneringens senare del till följd en minskad nyinsättning av motorfordon. Importregleringen medförde småningom en förbättring i landets valutaläge, och på hösten 1949 fann man det möjligt att låta bensinförbrukningen begränsas uteslutande av tilläggsskatten på bensin, varför bensinransoneringen upphävdes fr. o. m. den 12/11 1949. Därjämte upphävdes alltjämt gällande del av bilgummikungörelsen samt beslagskungörelserna beträffande gummiringar. Härigenom försvann sålunda bl. a. körtillståndsregleringen. Bilgummiransoneringen hade redan tidigare kunnat slopas. Den hade sedan den 20/1 1947 endast omfattat obegagnade personbilsdäck. Under år 1949 förbättrades gummiförsörjningsläget så väsentligt, att handelsregleringen i fråga om bilgummi kunde helt hävas fr. o. m. den 1/9 1949. Dessförinnan hade under våren och sommaren 1949 en upprustning av personbilar i nyttotrafik genom liberal däckstilldelning företagits, för att frigivandet av gummihandeln ej skulle medföra temporär ringbrist för nyttotrafikens del. Brist på r e s e r v d e l a r t i l l b i l a r gjorde sig efter inträdet av importspärren den 15/3 1947 märkbar. Bristen skärptes under åren 1948 och 1949 alltmer till följd av lageruttömning. Den begränsning av bilimporten, som importregleringen medförde, minskade också möjligheterna till förnyelse av fordonsbeståndet. Nämnda bristsituation, som redan på hösten 1947 tedde sig så besvärande för den kvalificerade nyttotrafikens del att en reglering av handeln med fabriksnya bilar övervägdes, kvarstod ännu ett par år framåt men kom tack vare den goda tillgången på ersättningsfordon aldrig att föranleda någon försörjningsreglering. Fr. o. m. den 12/11 1949 var motorfordonstrafiken, efter över tio års krisregleringar, helt återförd till fredsmässiga trafikförhållanden. Alltjämt kvarstodo dock vissa under krisåren tillkomna speciella trafikförfattningar, ehuru de icke längre uppburos av något försörjningsintresse utan i stället övergått att tjäna trafikpolitiska syften av icke krisbetonad natur. De ifrågavarande författningarna voro följande: förordningen nr 3/1942 om tillfälliga

1039 trafiktillstånd, kungörelsen nr 746/1948 om rätt att i yrkesmässig trafik använda släpfordon (senare ersatt av kungörelsen nr 623/1949), förordningen nr 901/1942 om dispens från vägtrafikstadgans bestämmelser vid traktortågsdrift samt kungörelsen nr 797/1942 om lastbilsblock. Vidare gällde till 1949 års utgång förordningen nr 41/1942 om dispens från maximilastbestämmelserna vid mjölktransporter. Med verkan fr. o. m. den 1/1 1950 ersattes densamma med förordning den 9/12 1949 (nr 621) av enahanda innehåll med tillägg av de tillämpningsföreskrifter, som tidigare meddelats av TK.

Statistisk översikt av motorfordonsbeståndet m. m. Nedanstående tablå meddelar upplysningar om automobilbeståndets storlek och sammansättning under krisåren och därefter fram till utgången av år 1950. Antalet registrerade automobiler

31/12 1939 » 1940 » 1941 »> 1942 » 1943 » 1944 » 1945 » 1946 » 1947 » 1948 » 1949 » 1950

Bussar

Lastbilar

Personbilar

Summa

5 109 3 604 3 523 3 826 3 870 3 896 3 977 4 789 5 601 6 471 7 014 7 546

63 028 43 084 38 998 38 523 38 050 38 206 41882 59 400 71304 76 368 79 503 84 904

180 717 34 646 31854 36 749 36 194 39 137 50 108 138 489 161 226 179 587 194 454 252 503

248 854 81334 74 375 79 098 78114 81239 95 967 202 678 238 131 262 426 280 971 344 953

Fördelning efter drivmedlets art Flytande bränsle

— .—

4 902 4 943 6 346 36 275 194 898 234 928 260 679 279 859 344 075

Gengas

28 858 72 755 72 781 70 780 72 895 57 898 6 763 2 492 1 111 487 323

Annat drivmedel

— —

1 415 2 391 1 998 1 794 1017 711 636 625 555

Antalet registrerade tyngre motorcyklar var följande:

Totalt

31/12 1939 » 1940 » 1941 » 1942 »> 1943 I 1944

48 711 22 884 6 640 6 401 7 209 10 691

Därav gengasdrivna

— .—.

—

31/12 1945 » 1946 t 1947 » 1948 » 1949 » 1950

Totalt

Därav gengasdrivna

38 942 114 377 136 276 153 508 172 338 212 378

827 418 336 218 127 108

Siffrorna i den första av ovanstående tablåer åskådliggöras i diagrammen å sid. 1021 och 1024. I ett därjämte å sid. 1040 intaget diagram belyses bilbeståndets och bensinförsäljningens utveckling under åren 1947—49. Av sammanställningen framgår den inverkan, som de under dessa år genomförda trafikpolitiska åtgärderna i nämnda hänseenden fingo.

1040 Drivmedelsförbrukningen vid motorfordonstrafiken 1947-1949 — — bilar I I bilbensin och spritblandningar

1000- 1000-tal -tal bilar m3 280 - r 1 0 0 -

i l i

i i i

l i i 1

i i

240-

1 i 1 80-

i i i i i

/6-

-i.

T

_l

LJ

L-

l i

68-

i 1 l l i |l sregler

ät

i/-

V •si

-c I

= '

o

rpta köl

körninq

lir

60-

... .

E O

-O

E o j *

§--

&

c

O

Ai

s r~

c o ca.

20/3

40-

o F

Q. O

c E

.rN

> U O Q- IS o o

o c XI

r"

SL 'c

ni

8/11

44-

>•

C

Sensinr ansoner ingen h

48-

•D.

1 c 1 1 •

v en a» C 1 c

rc 8,!

^1 c

OJ

~ 1 cO

-Iri

^p t c 1 c:

c1 c l««c ' c l»T

V \ (N |

fi

0) **•

af *^ c c. .a a o 3 a E o E

O) 3

1948 O

>o 0) c; - O D

2 o o c "O

a)

E

a.

o 'E o o E

Q. 5 O

>

o c

1949 Trafikregleringsorganisationen. För den administrativa ordningen i fråga om handläggandet under den första krigsmånaden av ärenden rörande drivmedelsförsörjningen och motorfordonstrafiken har redogjorts ovan å sid. 825. Den på kortsystem uppbyggda bensinransonering, varom stadgades i kungörelsen den 6/10 1939 (nr 699), handhades centralt av bensin- och oljenämnden intill den 1/7 1940, då dess uppgifter med avseende på denna ransonering övertogos av den nyinrättade BK. Likaledes omhänderhade

1041 bensin- och oljenämnden centralt ransoneringen av motorbrännolja och motorfotogen för motorfordonstrafiken enligt kungörelsen den 6/10 1939 (nr 700). Då denna kungörelse sedermera ersattes med kungörelsen den 26/4 1940 (nr 305) angående reglering av försäljningen och förbrukningen av mineraloljor, övertog IK den centrala ledningen av denna ransonering. Såsom lokala ransoneringsmyndigheter för motorfordonstrafiken fungerade länsstyrelserna. Även beträffande sistnämnda ransonering' inträdde BK fr. o. m. juli 1940 som centralorgan. De föreskrifter rörande försäljningen av smörjmedel, som i anledning av beslagskungörelsen den 19/4 1940 (nr 255) blevo erforderliga, utfärdades av bensin- och oljenämnden. Fr. o. m. den 1/6 1940 övertog IK nämndens uppgifter med avseende å denna försörjningsreglering, som tills vidare ej krävde medverkan av lokal ransoneringsmyndighet. Den för handläggning av frågor rörande trafikväsendet i allmänhet i oktober 1939 inrättade statens transportkommission hade icke några egentliga verkställighetsuppgifter i fråga om motorfordonstrafiken. Dess verksamhet inriktades främst på utredande och planläggande uppgifter. Detsamma gällde till en början statens trafikkommission (TK), vilken bildats genom sammanslagning av statens sjöfartsnämnd och transportkommissionen och den 15/8 1940 trädde i verksamhet. Regleringen av motorfordonstrafikens bensin- och smörjmedelsförsörjning handhades sålunda alltjämt av BK och IK. Först i och med den från den 1/6 1941 införda smörjmedelsransoneringen kom motorfordonstrafiken under TK:s direkta domvärjo. Lokala ransoneringsmyndigheter för motorfordonstrafiken voro länsstyrelserna, medan TK meddelade anvisningar angående de grunder, enligt vilka tilldelningen skulle ske. Beträffande statliga motorfordon var TK tilldelningsmyndighet, med undantag för försvarsväsendets fordon, i fråga om vilka IK ombesörjde tilldelningen. Räjongdispenser meddelades enligt kungörelsen av TK eller, efter dess bemyndigande, av länsstyrelse. Dispensgivningen decentraliserades i stor utsträckning. Då nya ransoneringsbestämmelser beträffande brännbara vätskor meddelades genom kungörelse den 13/11 1942 (nr 873), genomfördes i fråga om drivmedelsransoneringen för motorfordonstrafikens del enahanda tilldelningsorganisation som enligt smörjmedelsförfattningen, dock endast i vad angick de i 1 § kungörelsen såsom flytande bränslen betecknade vätskorna (huvudsakligen importerade oljor i olika sammansättningsformer). Beträffande andra brännbara vätskor, exempelvis trädestillat, skulle tilldelningsfrågorna enligt kungörelsen handhas av BK direkt, eventuellt i samråd med IK. Denna uppdelning verkade i praktiken ej helt lyckligt med avseende å enhetligheten i motortrafikregleringen. Licensmyndighet enligt kungörelsen den 7/3 1941 (nr 135) om reglering av handeln med vissa gummiringar m. m. var IK. Kontroll av det tekniska ringbehovet verkställdes till en början av gummiförsäljaren, och i princip

1042 skulle förslitet bilgummi lämnas i utbyte vid förvärv av nya däck mot licens. Sistnämnda kontrollanordning visade sig dock mindre lämplig, och fr. o. m. den 8/3 1942 gällde, att förslitet bilgummi, då licensansökan gjordes, skulle insändas till r e k l a m a t i o n s n ä m n d e n f ö r a u t o m o b i l g u m m i , som kontrollerade behovet av nya däck till ersättande av de insända och på grundval härav gav IK uppgifter till ledning för dess prövning av licensansökningen. Det trafikmässiga behovet av fordonets hållande i drift blev emellertid med denna anordning ej prövat av de i övrigt trafikreglerande myndigheterna, TK och länsstyrelserna. För att åstadkomma en bättre handläggningsgång härvidlag började IK under år 1943 att remittera inkomna licensansökningar till TK för yttrande rörande det trafikmässiga behovet. Någon besiktning av den på fordonet brukade ringutrustningen i påmonterat skick blev dock icke anställd, vilket medförde att kasserade däck, som ej tillhörde fordonets ordinarie ringutrustning, i viss utsträckning insändes till reklamationsnämnden. I och med tillsättandet av länstrafikledare i länen fr. o. m. den 1/3 1944 (se nedan) kunde en effektivare kontroll i nämnda hänseende anordnas, och man övergick då till en handläggningsgång, enligt vilken licensansökningen skulle insändas till länstrafikledaren, som anordnade besiktning av ringutrustningen och därefter avgav yttrande rörande såväl det tekniska ringbehovet som det trafikmässiga fordonsbehovet. Via TK, som i samordnande syfte yttrade sig över ansökningen, insändes denna därpå till IK. Denna anordning bibehölls även vid däckslicensering enligt kungörelsen nr 706/1948. För att handläggningsgången skulle ytterligare rationaliseras, övertog TK fr. o. m. den 22/5 1946 själva utställandet av däckslicenserna, samtidigt med att TK:s kansli och den därtill knutna gummibyrån i lokalhänseende förlades i nära anslutning till IK:s gummibyrå. Körtillståndsprövningen enligt sistnämnda kungörelse handhades i fråga om statliga motorfordon av TK och i fråga om övriga motorfordon av länsstyrelserna, i enlighet med TK:s anvisningar. Även bensintilldelningen enligt kungörelsen nr 136/1948 ombesörjdes på enahanda sätt. De auktoriserade lastbilscentralerna inom varje län skulle enligt kungörelsen den 20/11 1942 (nr 908) vara sammanslutna till en eller flera l ä n s c e n t r a l e r f ö r l a s t b i l s t r a f i k . För varje sådan länscentral fanns en av TK förordnad föreståndare. Länscentralföreståndarna biträdde länstrafikledarna bl. a. i fråga om gummitilldelningen till lastbilar i yrkesmässig trafik. För att inom länsstyrelserna en enhetlig handläggning av alla trafikärenden skulle ernås, förordnade Kungl. Maj :t, att vid samtliga länsstyrelser skulle fr. o. m. den 1/7 1943 till handläggning av en föredragande — transportkonsulent — överlämnas alla på länsstyrelsen ankommande ärenden angående regleringen av trafikväsendet i länet och dess samordnande med

1043 trafikväsendet i landet i övrigt jämte därmed sammanhängande frågor. Benämningen transportkonsulent ändrades senare till trafikföredragande. En betydelsefull förstärkning av samarbetet mellan TK och länsstyrelserna ernåddes genom tillsättandet enligt kungörelse den 21/1 1944 (nr 21) av l ä n s t r a f i k l e d a r e , en i varje län. Länstrafikledarna, vilka stationerades hos länsstyrelserna, voro TK:s tjänstemän och sorterade direkt under kommissionen. Deras uppgift var att, efter kommissionens bemyndigande och i enlighet med dess anvisningar, handha på kommissionen eljest ankommande ärenden rörande regleringen av trafiken inom vederbörande län. Det ålåg dem vidare att enligt kommissionens anvisningar planlägga regleringen av trafiken i länet vid av krig eller därmed jämförlig orsak skärpt läge i fråga om transportförhållandena. Trafikregleringsarbetet decentraliserades i stor utsträckning. Länsstyrelserna hänvisades, där så kunde ske, till självhushållning för länet med avseende å trafikförnödenheter. Detta skedde oftast genom kvoteringssystem, vilket medverkade till likformighet i de olika länens trafikreglering. Likformigheten främjades vidare genom detaljering av de centrala anvisningarna och genom utsändande av jämförande statistik över länens förnödenhetsdispositioner. Erfarenheterna av de under krisåren prövade organisationsformerna för motorfordonstrafikens reglering gåvo vid handen, att dispositionen över de drifts- och underhållsmedel, som under krisförhållanden kunde ställas till motorfordonstrafikens förfogande, centralt borde under Kungl. Maj :t utövas av en enda myndighet, önskvärd samordning av förnödenhetsdispositionen visade sig svår att ernå, när dispositionsåtgärderna i fråga om de olika förnödenhetsslagen eller delar därav bestämdes av skilda centralmyndigheter. Åtgärderna kunde då i vissa fall motverka varandra. Central handläggning av tilldelningsärenden visade sig ofta, till följd av ärendenas mängd, medföra tidsutdräkt; decentralisering av ärendena kunde å andra sidan förorsaka olikartad bedömning inom olika län (vilken i förekommande fall i regel resulterade i ett flitigt anlitande av besvärsinstitutet), men denna olägenhet var i de fall, då ingående tillämpningsanvisningar meddelats av centralmyndigheten, icke särskilt framträdande. Omnibustrafiken. Linjetrafiken för personbefordran, d. v. s. i stort sett l i n j e t r a f i k e n med omnibus1, var liksom all annan motorfordonstrafik beroende av importen från utlandet av drifts- och underhållsmedel. Behovet av denna trafik ökades undan för undan i jämförelse med förkrigstidens förhållan1 Linjetrafiken för personbefordran med personbil eller kombinerad person- och lastbil var av tämligen obetydlig omfattning och underkastades därför icke några t r a f i k r e g l e r a n d e åtgärder.

1044 den, allt eftersom den privata personbilstrafiken och även droskbilstrafiken måste nedskäras. Redan den 1/9 1939 anbefallde Kungl. Maj:t en inskränkning av turlistorna för linjetrafiken med omnibus, i d e n m å n s å k u n d e s k e u t a n a l l t f ö r s t o r a o l ä g e n h e t e r . Denna försiktigt avfattade anvisning följdes redan den 10/11 av en ny, som ålade länsstyrelserna att — i vad på dem ankomme — skyndsamt vidtaga sådana åtgärder, att sammanlagda omfattningen av den med flytande bränsle bedrivna linjetrafiken för personbefordran i varje län komme att uppgå till 75 % av sådan trafik vid tiden närmast före den 1/9 1939. Nämnda procentsats sänktes den 12/4 1940 till 60 och den 31/5 till 40 %. Enahanda begränsningar genomfördes även för statens järnvägars och postverkets busstrafik. Dessa inskränkningar gällde allenast den med flytande bränsle bedrivna omnibustrafiken. I den mån de olika linjetrafikföretagen under loppet av år 1940 övergingo till gengasdrift kunde turlistorna ånyo utvidgas. I anslutning till den av smörjmedels- och bilgummiförsörjningsläget framtvingade trafikreglering, som fr. o. m. den 1/6 1941 genomfördes genom kungörelse den 2/5 1941 (nr 226), blev det återigen nödvändigt att skära ned omnibustrafiken. Man ville därvid framför allt se till, att de samhälleliga transportbehoven säkerställdes. Enligt kungörelsen fick o mn i b u s i y r k e s m ä s s i g t r a f i k icke utan särskilt tillstånd brukas annat än i linjetrafik; tillstånd att nyttja dylikt fordon i annan trafik skulle lämnas av TK eller, efter dess bemyndigande och enligt dess anvisningar, av länsstyrelse. TK upptog till undersökning olika förslag till b e s p a r i n g s å t g ä r d e r och särskilt den s. k. parallelltrafiken blev föremål för ett uppmärksamt studium. Kommissionen lämnade länsstyrelserna tid efter annan direktiv för utformning av de olika omnibusföretagens turlistor; i regel lämnades särskilda direktiv för varje sommar- resp. vinterperiod. Bland de vidtagna besparingsåtgärderna må följande omnämnas: a) Trafiken nedlades i många fall å linjer, nämligen sådana som gingo parallellt med eller i nära grannskap till annat transportmedel med jämförelsevis tillfredsställande reselägenheter (parallelltrafik), som hade till huvudsakligt ändamål att förbinda orter, mellan vilka persontrafiken utan synnerlig olägenhet kunde tillgodoses genom järnvägseller båtförbindelser, som hade kortare sträckning än 3 k m eller som ombesörjde trafik uteslutande inom stads tättbebyggda område. b) Kraftiga inskränkningar gjordes i antalet turer å parallelltrafiklinjer, där trafiken icke kunde helt nedläggas. c) Trafiken inställdes helt och hållet eller minskades avsevärt dels under de trafiksvaga timmarna mellan morgonens och eftermiddagens trafiktoppar, dels under kvälls- och nattimmarna, dels slutligen under sön- och

1045 helgdagar, i sistnämnda fall särskilt å sådana linjer, vilkas huvudsakliga uppgift var att befordra personer till och från arbetsplats. d) Turer, huvudsakligen avsedda att tillgodose trafik av nöjesbetonad art, indrogos. e) I samråd med skolöverstyrelsen och generalpoststyrelsen eller dess underlydande organ skedde inskränkningar i de särskilt för transport av skolbarn eller post anordnade turerna, varvid ofta omläggning av skolornas lästider eller tiderna för andra bussturer företogos. f) Största tillåtna hastigheten för omnibussar nedsattes genom kungörelsen den 3/1 1942 (nr 2) till 40 k m i timmen vid färd genom såväl tättbebyggda som andra områden (vägtrafikstadgan föreskriver 40 km för tättbebyggda och 50 k m för andra områden). g) Körtiderna ökades för de olika turerna, så att dessa icke behövde framföras med alltför hög — bränsleslukande och gummiförstörande — hastighet. h) Antalet hållplatser minskades. i) Viss ökning av högsta tillåtna passagerarantal i de olika omnibussarna medgavs. De kraftiga inskränkningarna i omnibuslinjetrafiken gällde fram till slutet av år 1945. Smörjmedelsransoneringen hävdes, såsom tidigare nämnts, fr. o. m. den 25/11 1945. Man kunde vid denna tid även skönja en viss förbättring i tillgången på för omnibustrafiken lämpliga däck, och TK räknade med viss ökad däckstilldelning till landets olika omnibusföretag. Länsstyrelserna bemyndigades därför den 4/12 1945 att medgiva vissa lättnader i omnibustrafiken. Kommissionens direktiv för de närmast följande perioderna voro också mindre restriktiva än direktiven under själva krigsåren. Då fr. o. m. den 17/1 1947 handeln med bildäck i grövre dimensioner (lastbils- och omnibusdäck) frigavs, upphävde TK i anslutning härtill de särskilda anvisningarna för busslinjetrafikens upprätthållande. Ifrågavarande linjetrafik var sålunda (bortsett från körtillståndstvånget) icke längre underkastad reglering av kommissionen, vilken dock uppmanade länsstyrelserna att — på grund av de långa leveranstiderna för ersättningsdäck — tills vidare under våren 1947 iakttaga viss återhållsamhet i fråga om utvidgningar av linjenät och turlistor. I anledning av den allmänna importregleringen den 15/3 1947 blev TK nödsakad att vid utfärdandet den 29/3 1947 av anvisningar för planläggning av busslinjetrafikens turlistor under sommarperioden 1947 ånyo intaga en restriktiv hållning, och dessa anvisningar kommo fördenskull att nära överensstämma med dem, som gällt för sommarperioden 1946. Den i slutet av april 1948 införda bensinransoneringen och i samband därmed anbefalld återhållsamhet jämväl i fråga om dieseloljeförbrukningen medförde icke några ytterligare turlistinskränkningar. Tvärtom med-

1046 gavs under bensinransoneringen vissa av nytillkommande lokala trafikbehov föranledda turlistutvidgningar. Regleringen av busslinjetrafiken upphörde vid bensinransoneringens och körtillståndsregleringens upphävande den 12/11 1949. Nedanstående uppgifter å s a m m a n l a g d a a n t a l e t turlistk i l o m e t e r per vecka för hela l i n j e t r a f i k e n med omnib u s i landet utvisa, hur de vid olika perioder vidtagna åtgärderna för begränsning av denna trafik verkade. Milj. turlistkilometer Turlistan före den 1/9 1939 3 636 Vinterturlistan 1940/41 2 379 Höstturlistan 1941 2 418 Turlistan fr. o. m. den 12/1 1942. . 2 058 "Vinterturlistan 1942/43 1 945 i 1943/44 1 933 1

Vinterturlistan » » » i i

1944/45 1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50

Milj. turlistkilometer 1 890 1 887 2 838 - 1 3 543 3 843

Någon sammanräkning av antalet turlistkilometer gjordes icke för vinterperioden 1947/48.

Bortsett från den driftsinskränkning som följde av själva ransoneringen av driv- och smörjmedel drabbades icke beställningstrafiken med omnibus under den första tiden efter krigsutbrottet av några särskilda åtgärder i trafikinskränkande syfte. Kungörelsen nr 226/1941 föreskrev emellertid bl. a., att såsom villkor för rätt att använda flytande smörjmedel för omnibus i yrkesmässig trafik skulle gälla, att fordonet icke utan särskilt tillstånd brukades annat än i linjetrafik. TK föreskrev i anslutning därtill, att tillstånd för inköp av smörjmedel icke fick meddelas för omnibus, avsedd att användas uteslutande i beställningstrafik (dessa fordon måste sålunda avställas), varjämte länsstyrelserna bemyndigades lämna tillstånd till beställningsresor med omnibus endast för vissa, särskilt angelägna ändamål. Dessa anvisningar skärptes sedermera och voro strängast under tiden 22 3 1944—4/12 1945, då tillstånd till beställningsresa med omnibus endast fick lämnas för befordran av anhöriga och gäster vid begravning inom rimligt avstånd från bussens hemort. Därefter inträdde undan för undan lättnader i tillståndsgivningen och restriktionerna för denna trafik upphörde helt och hållet i samband med att handeln med och användningen av bilgummi frigavs fr. o. m. januari 1947. Under tiden därefter fram till den 12/11 1949 gällde endast allmänna anvisningar om iakttagande av sparsamhet samt — under bensinransoneringen — viss begränsning av drivmedelstilldelningen. Räjongbestämmelserna. I anslutning till de under krisåren genomförda olika ransoneringarna av motorfordonens drifts- och underhållsmedel företogos, såsom tidigare nämnts, vissa åtgärder i syfte att dels genom en övergång till användning

1047 av reguljära transportmedel (järnväg, båt, bilar i linjetrafik) vid fjärrtrafik minska åtgången av trafikförnödenheter, dels säkerställa tillgången på transportmedel för lokalt trafikarbete. Dylika åtgärder vidtogos redan i samband med den första ransoneringen av flytande drivmedel. Bensintilldelning lämnades sålunda icke till lastbilar i fjärrtrafik utom i vissa undantagsfall, då fråga var om för folkförsörjningen eller försvarsberedskapen synnerligen viktiga transporter, som icke kunde komma till utförande med annat transportmedel. Sedan genom kungörelserna den 6/10 1939 (nr 699 och 700) en på ransoneringskort baserad ransonering av flytande drivmedel genomförts, företogos i anslutning härtill ytterligare åtgärder i ovanberört syfte. Behovsprövningen av ansökningar om bensin för fjärrtrafik skärptes. Vid utfärdandet av inköpskort för bensin till lastbil föreskrevo länsstyrelserna i vissa fall, att fordonet icke utan särskilt tillstånd fick framföras utanför en viss räjong, räknat från fordonets hemort. Genom dylika villkorsföreskrifter förhindrades bl. a. onödiga korstransporter av livsmedel. Särskilt bagerier och bryggerier visade sig nämligen ofta ha avsättningsområden långt ifrån hemorten, oaktat att dessa områden voro väl tillgodosedda genom därstädes befintliga lokala företag. För tillgodoseende av det lokala behovet av droskbilar meddelades liknande villkor vid tilldelningen av bensin till dylika fordon. Den ringa bensintilldelningen till privata personbilar, som intill den 1/12 1940 allmänt medgavs för dylika fordon, förhindrade i sig själv att dylika bilar brukades på långa körningar. Samtliga intill den 1/6 1941 vidtagna åtgärder på här ifrågavarande område utformades emellertid högst olika inom olika län. Enhetlighet ernåddes först sedan sagda dag smörjmedelskungörelsen den 2,5 1941 (nr 226) trätt i kraft. I dennas 16 § gåvos nämligen vissa generellt gällande räjongbestämmelser. Enligt dessa fingo lastbilar samt droskbilar — med vissa undantag för norrlandslänen — icke utan särskilt tillstånd av TK eller, efter dess bemyndigande, av vederbörande länsstyrelse brukas på mer än 75 k m avstånd från fordonets hemort eller stationsort. Lastbilar och personbilar fingo dock brukas i linjetrafik utan hinder av räjongbestämmelserna. Från dessa undantogos även vissa slag av transporter, såsom transporter av mjölk, mjölkprodukter, ägg, slaktdjur till slakteri, träkol samt ved, avsedd uteslutande för bränsleändamål. Vid tiden för dessa räjongbestämmelsers införande förefanns ringa kännedom om den fjärrgående lastbilstrafikens struktur och omfattning. Innan anvisningar för tillämpning av 16 § smörjmedelskungörelsen utfärdades, inhämtades därför från samtliga länsstyrelser uppgifter angående den utsträckning av körrätten medelst särskilda tillstånd, som kunde anses vara behövlig. Flertalet länsstyrelser uttryckte önskningar om en generös tillståndsgivning för lastbilstransporter utanför 75-kilometersräjongen.

1048 Länsstyrelserna bemyndigades i stor utsträckning att enligt utfärdade anvisningar handlägga och avgöra dispensärendena. För ernående av en så likformig bedömning som möjligt avgjordes dock vissa större grupper av ärenden centralt. Efter förhandlingar med de centrala näringsorganisationerna uppdrogos vissa riktlinjer, enligt vilka de olika näringsgrenarnas transportfall bedömdes. Jämväl med den yrkesmässiga bilismens företrädare träffades överenskommelser om hur dispensansökningarna i stora drag skulle bedömas. I den mån godstransporter hänvisades till järnvägsbefordran medverkade TK i vissa fall vid anskaffandet av järnvägsvagnar. Någon hänsyn till att ett avslag på en dispensansökan medförde ökade transportkostnader, längre transporttid och mindre bekvämlighet kunde till följd av det kritiska försörjningsläget icke tagas. Samråd ägde jämväl rum med de försörjningskommissioner och andra myndigheter, vilkas verksamhet berördes av de olika transportfallen. Det under slutet av år 1941 försämrade gummiförsörjningsläget, särskilt i fråga om lastbilsdäck, föranledde en skärpning av räjongbestämmelserna. Genom kungörelse den 30/12 1941, som trädde i kraft den 1/2 1942 (i viss del den 15/1 1942), erhöll 16 § kungörelsen den 2/5 1941 därför ändrad lydelse. Enligt de skärpta bestämmelserna fick l a s t b i l icke utan särskilt tillstånd brukas utanför ett område, som begränsades av en tänkt linje dragen omkring och på 40 k m avstånd från fordonets hemort, eller användas för befordran av gods — vare sig omedelbart eller i direkt anslutning till en med annan bil verkställd transport — utöver en vägsträcka av 50 km. Utan hinder av bestämmelserna fick dock, där ej TK annorlunda bestämde, lastbil med hemort inom vissa delar av norrlandslänen brukas inom dessa delar. Vidare fick lastbil användas enligt av TK meddelade anvisningar för regelbundna transporter av mjölk till eller från mejeri eller av slaktdjur till slakteri inom ett område, som begränsades av en tänkt linje, dragen omkring och på 100 km avstånd från fordonets hemort. Slutligen angavs vad som förstods med fordonets hemort. Närmare föreskrifter härom meddelades av TK. Förutom den väsentliga nedskärningen av räjongområdet inneburo de nya författningsbestämmelserna i huvudsak d e l s att gods icke fick fraktas med lastbil längre vägsträcka än 50 km (tidigare hade man genom att omlasta godset från en bil till en annan kunnat kringgå räjongbestämmelserna genom »kedjekörning»), d e l s att vissa tidigare helt räjongfria godsslag inbegrepos under regleringen o c h d e l s att TK bemyndigades förordna om inskränkningar i det eljest i kungörelsen fritagna norrlandsområdet. Någon ändring i räjongbestämmelserna för droskbilar företogs icke. I utfärdade tillämpningsanvisningar medgåvos vissa generellt gällande men till sina trafikgeografiska verkningar strängt begränsade undantag från bestämmelserna om körräjong och högsta tillåtna vägsträcka. Till-

1049 ståndsgivningen centraliserades nu i stor utsträckning till TK. Länsstyrelserna bemyndigades att meddela tillstånd huvudsakligen blott i fråga om enstaka brådskande transporter, exempelvis av industrigods för att undvika eller avhjälpa driftsstörningar. De skärpta bestämmelserna föranledde nya ingående förhandlingar med näringsorganisationerna. I vissa fall, såsom exempelvis beträffande transporterna för uppsamling av mjölk och slaktdjur, resulterade förhandlingarna i överenskommelser om upprättandet av särskilda t r a n s p o r t p l a n e r , syftande till en rationalisering av transporterna jämväl inom den generellt gällande körräjongen. Med stöd av särskilda villkor för rätten att åtnjuta smörjoljetilldelning föreskrevs beträffande transporter av vissa varuslag dessutom ytterligare inskränkning i räjongerna. Så skedde exempelvis beträffande bilar, som brukades för distribution av bröd samt malt- och läskedrycker, för vilka fordon fastställdes räjonger ned till 1,5 mil. Av ovan å sid. 1029 angivna skäl förordnades genom kungörelse den 22/1 1943 (nr 42) jämväl om nya räjongbestämmelser för p e r s o n b i l a r . Dessa bestämmelser, som tillämpades fr. o. m. den 1/4 1943, inneburo dels att icke yrkesmässiga personbilar inordnades under räjongbestämmelserna, dels att räjongen minskades från 75 till 60 km. De här tidigare omnämnda inskränkningarna i rätten att bruka lastbilar inom den generellt gällande räjongen och de i samband därmed ernådda transportrationaliseringarna genomfördes på frivillighetens väg efter överenskommelser med berörda näringsorganisationer. Avsaknaden av ett effektivt påtryckningsmedel försvårade emellertid genomförandet av dylika åtgärder. För att underlätta ytterligare transportrationaliseringar utfärdades kungörelse den 30/6 1943 (nr 633), innefattande rätt för TK att meddela förbud under viss tid mot befordran med motorfordon av gods eller visst slag av gods mellan orter, som antingen voro belägna på ett i förbudet angivet avstånd från varandra eller angåvos i förbudet. Med stöd av denna kungörelse genomfördes en del trafikinskränkningar, som tidigare icke kunnat åstadkommas på frivillighetens väg. Sedan genom kungörelse den 28/1 1944 (nr 34) förordnats om sådan ändring av lydelsen i 16 § smörjmedelskungörelsen, att TK medgavs rätt att fr. o. m. den 1/4 1944 för transporter av visst eller vissa varuslag föreskriva ytterligare inskränkning i den generellt gällande körräjongen, tilllämpades förbudsförfattningen endast i syfte att förhindra utförandet av särskilt gummislitande transporter, såsom vissa transporter i schaktarbete eller skogsbruk. Med stöd av berörda kungörelse nr 34/1944 genomförde länstrafikledarna rationaliseringsplaner för vissa omfattande godstransporter, exempelvis av brännved. Då smörjmedelskungörelsen i samband med utfärdandet av kungörelsen den 15/11 1945 (nr 706) angående reglering av handeln med och användningen av bilgummi upphävdes, slopades räjongbestämmelserna för per24—216588. I I .

1050 sonbilar (utan släpfordon), under det att motsvarande bestämmelser för lastbilar bibehöllos och överfördes till sistnämnda kungörelse, som trädde i kraft den 25/11 1945. Trafiktraktortåg och personbilar med släpfordon jämställdes nu med lastbilar. Vad tidigare stadgats i fråga om tillämpningen av 16 § smörj medelskungörelsen ägde, med vissa smärre ändringar och tillägg, motsvarande tillämpning beträffande fordon, som avsågos i 11 § gummikungörelsen. Efter hand som försörjningen med lastbilsdäck på grund av ökad import och inhemsk produktion på förvåren 1946 medgav en liberalare däckstilldelning kunde också tillämpningen av räjongbestämmelserna successivt uppmjukas. Starka krav började resas på slopande av kvarstående räjongbestämmelser. För att i möjligaste mån tillmötesgå dessa särskilt från yrkesbilismen framförda krav undantogos fr. o. m. den 1/11 1946 lastbilar med lastförmåga över 5 ton från räjongbegränsning. Samtliga räjongbestämmelser upphävdes vid årsskiftet 1946/47. Genom en kungörelse den 12/12 1947 (nr 913) infördes vissa speciella räjongbestämmelser för personbilar och omnibussar i yrkesmässig trafik, som framfördes med särskilt s. k. söndagskörtillstånd (se ovan sid. 1035). Dispensgivningen delegerades i huvudsak till länsstyrelserna. Någon detaljerad redovisning för de genom räjongbestämmelserna vunna besparingarna är ej möjlig. Att högst väsentliga besparingar nåddes och att den nödvändiga hushållningen med drifts- och underhållsmedel för bilväsendet icke kunnat genomföras på sätt skedde, om man icke parallellt med ransoneringarna av dessa förnödenheter tillämpat systemet med räjongbegränsning, torde dock stå utom allt tvivel. Som exempel på effekten av de genom räjongbestämmelserna företagna rationaliseringarna kan nämnas, att omkring 11 000 körkilometer per dag inbesparades enbart genom rationaliseringen av transporterna för uppsamling av mjölk. Att bestämmelserna i hög grad bidrogo till att säkerställa tillgången på lastbilar för lokalt trafikarbete framgår bl. a. därav, att i och för den lokala vedförsörjningen under exempelvis bränsleåret 1944 45 på sina håll samtliga för vedtransporter användbara lastbilar i yrkesmässig beställningstrafik måste insättas i dylika transporter av lokal natur.

Krigsförsäkringen. Förberedande åtgärder. Den 21/10 1938 beslöt Kungl. Maj :t att tillsätta en statens krigsförsäkringsnämnd (KFN) med uppgift att förbereda de åtgärder som från statens sida kunde finnas erforderliga för meddelande av sådan försäkring och återförsäkring, varom stadgades i det då föreliggande förslaget till statlig krigsförsäkring (se sid. 87). Nämndens ursprungliga uppdrag var, såsom av förordnandet framgick, att vidtaga förberedande åtgärder för ordnande av statlig krigsförsäkring i händelse av ett krigsutbrott, som nödvändiggjorde meddelande av dylik försäkring. För fullgörande av sitt uppdrag upptog nämnden förhandlingar med Svensk krigsförsäkringspool, som utgjorde det organ genom vilket de svenska sjöförsäkringsbolagen ordnat sina krigsförsäkringar, och efter ett intimt samarbete med sagda organisation kunde nämnden i skrivelse den 17,4 1939 till Kungl. Maj:t ingiva redogörelse för vidtagna åtgärder och utarbetat förslag till avtal med de privata assuradörerna, genom vilket avtal statens ingripande vid eventuellt krigsutbrott komme att ske fullt automatiskt. Fördelarna härav voro betydande, i det handel och sjöfart voro skyddade genom att vederbörande hade säkerhet för att vid utbrottet av ett krig som föranledde statlig krigsförsäkring vara täckta genom en av staten garanterad krigsförsäkring. I en än så hotande situation skulle därför icke några betänkligheter angående försäkringsskyddet behöva förhindra redare att låta sina fartyg fortsätta på planerade resor, ej heller hindra köpmännen att fortsätta sin normala import och export. Så länge kriget icke utbrutit, skulle icke heller handeln eller sjöfarten behöva betala några exorbitanta premier för risken av ett krigsutbrott. Avtalet, vilket i sin helhet återges nedan å sid. 1064 (Bilaga 2), förutsatte visst ansvar jämväl för de privata bolagen för vid krigsutbrottet löpande krigsförsäkringar, men detta ansvar begränsades till två gånger den svenska poolens i avtalet fastställda självbehåll. Såväl de privata bolagen som nämnden räknade med att förlusterna under krigsutbrottsperioden skulle bliva högst väsentliga genom luftbombardemang av större hamnar, där anhopning av fartyg och varor kunde förefinnas. Något dylikt förekom emellertid icke utan skadorna under krigsutbrottsperioden blevo obetydliga. Den

1052 ifrågavarande perioden kom därför icke att lämna någon förlust utan tvärtom en icke oväsentlig vinst. Det var den första av nämndens felräkningar, men den gick ju i en för nämnden förmånlig riktning. En krigsförsäkring kan icke som annan försäkringsrörelse baseras på något så när säkra kalkyler utan måste tyvärr i stor utsträckning grunda sig på gissningar. Det av KFN till Kungl. Maj:t ingivna förslaget föranledde proposition till riksdagen, som godkände förslaget, varefter nämnden erhöll Kungl. Maj:ts bemyndigande att underteckna avtalet. Dylikt undertecknande ägde rum den 22/6 1939. Samtidigt med ovannämnda avtalsarbete utarbetades krigsförsäkringsvillkor för såväl kasko som varor och trycktes försäkringsbrev i begränsade upplagor för att finnas färdiga i händelse av ett krigsutbrott. I augusti 1939 anskaffades lokal för den blivande verksamheten, varjämte möbler och andra erforderliga inventarier beställdes för leverans den dag desamma kunde bliva erforderliga. Telefoner hade även installerats i den för verksamheten reserverade lokalen. När kriget utbröt den 3/9 1939 och Kungl. Maj:t samma dag förordnat att lagen om statlig krigsförsäkring (se sid. 46) skulle träda i kraft, voro sålunda alla förarbeten för KFN:s verksamhet avslutade och nämnden kunde redan den 4/9 börja sin verksamhet. Erforderlig personal hade även på förhand anskaffats och kunde träda i omedelbar funktion. I viss utsträckning hade man härvid haft möjlighet att för arbetet reservera en del tjänstemän som arbetat i statens krigsförsäkringskommission under första världskriget, vilket givetvis var till stor fördel, då det särskilt i början oerhört jäktade arbetet krävde ett lugn, som knappast kunde förväntas hos annan personal än den som varit van att vara jäktad. Krigsförsäkringsnämndens organisation och omfattningen av dess verksamhet. För KFN:s verksamhet gällde av Kungl. Maj :t utfärdad särskild instruktion (SFS nr 596/1939). Enligt denna skulle nämndens verksamhet begränsas att gälla försäkring eller återförsäkring, när sådan prövades vara av väsentlig betydelse för vidmakthållande av svensk handel och sjöfart. På grund härav beviljades försäkring endast av svenska fartyg och för export från eller import till Sverige. I vissa undantagsfall medgavs dock även kaskoförsäkring av utländskt fartyg, när resan ansågs vara av vikt för folkförsörjningen och annan försäkring icke kunde erhållas. Nämndens beslut angående beviljande eller vägran av försäkring liksom beträffande premiesättning och fastställande av försäkringsvärde kunde enligt instruktionen icke överklagas. Däremot kunde givetvis nämndens beslut i ersättningsfrågor i vanlig ordning prövas och avgöras av dispaschör och domstol. Undantagna från sistnämnda bestämmelse voro dock vissa krigs/sjö-

1053 spörsmål. Enligt försäkringsvillkoren ersatte nämnden nämligen sådana mera tveksamma sjöhaverier liksom ock sabotageskador endast i den utsträckning nämnden med hänsyn till omständigheterna fann skäligt fastställa. Lagen om försäkringsavtal gällde icke för nämndens verksamhet, ej ens med avseende på dess tvingande bestämmelser. Nämnden beviljade försäkring för kasko och andra rederiintressen, besättningseffekter, livbåtspengar, hyresersättning, agentprovisioner, befraktningskommissioner, time-charter-hyror o. likn. samt för varor av alla slag under sjö-, land- och flygtransporter jämte postförsändelser. Likaså försäkrades fiskefartyg, fiskredskap och fångst samt kasko å svenska flygplan. I återförsäkring övertog nämnden krigsolycksfallsförsäkring från riksförsäkringsanstalten och de privata bolagen. Då genom Sveriges avspärrning och krigshändelsernas gång de privata bolagens återförsäkringsmöjligheter för sjörisker väsentligt beskuros, övertog nämnden i återförsäkring de belopp, som överstego bolagens sammanlagda täckningskapacitet. Genom särskilt riksdagsbeslut ålades nämnden därjämte att från den 1/7 1942 direkt övertaga såväl civil- som krigsförsäkring för sådana varor, som exporterades eller importerades av statens egna organ. KFN kom så småningom att bestå av 9 ordinarie ledamöter, nämligen av Kungl. Maj :t utsedd ordförande och vice ordförande såsom representanter för det allmänna, en representant för redarna, en representant för exportörerna, en representant för importörerna, 3 assuradörer (sakkunniga å kasko, varor och olycksfall) samt nämndens jurist och sekreterare. Med Sjöfartskommittén 1939 och trafikkommissionen underhöll nämnden ett intimt och effektivt samarbete. I vissa frågor, särskilt sådana som gällde krigs/sjöspörsmål, kunde det förekomma att någon eller några av nämndens ledamöter voro att betrakta som jäviga. Vid avgörandet av sådana frågor inträdde i nämnden tvenne av Kungl. Maj:t utsedda sakkunniga såsom adjungerade ledamöter. Nämndens personal var fördelad på följande avdelningar: kaskoavdelning, varuavdelning, haveriavdelning, juridisk avdelning, fischnings- och återförsäkringsavdelning, sekretariat, kansli- och personalavdelning samt bokförings- och kassaavdelning. När det efter den 9/4 1940 gällde att på kortast möjliga tid taga hand om de ca 10 000 varupartier av olika slag, som genom den tyska spärren icke kunde tas hem till Sverige, åtminstone icke omedelbart, ordnade nämnden en fristående avdelning, kallad nämndens 3:e avdelning (kasko- och varuavdelningarna voro l : a och 2:a avdelningarna). Denna avdelning, som trädde i funktion den 14/5 1940, hade i början, då det huvudsakliga arbetet utfördes, ca 80 tjänstemän, vilket antal dock ganska snabbt kunde reduceras, så att de kvarvarande arbetsuppgifterna den 30/6 1941 kunde överföras till nämndens ordinarie haveriavdelning. Tack vare detta effektiva handhavande av de i främmande hamnar upplossade varorna kunde dels nämndens förluster starkt begränsas och dels

1054 mycket stora återvinningar göras. Nämndens ordinarie personal uppgick, när den var som störst, till ca 60 personer. Genom den omläggning av försäkringsbolagens redovisning av varuförsäkringarna, som gjordes fr. o. m. den 1/1 1943, åstadkoms en betydande minskning av personalbehovet. Nämndens personal, bortsett från ledamöterna och kanslichefen, utgjorde därefter under den tid då verksamheten var i full gång sammanlagt ca 30 personer utom vaktbetjäning m. m. Revision av nämndens verksamhet utfördes dels av auktoriserade revisorer, som utsetts av nämnden själv, och dels av överrevisionen för krisförvaltningen. Principer och former för försäkringsverksamheten. Enligt av riksdagen och Kungl. Maj:t lämnade direktiv skulle KFN:s verksamhet bedrivas efter affärsmässiga grunder. Det vore icke avsikten att därigenom tillföra staten någon vinst, men å andra sidan måste enligt riksdagens uttalande största försiktighet iakttagas med hänsyn både till kostnaderna för staten i form av kapitalförluster å anslaget till statlig krigsförsäkring och till de möjliga verkningarna å utrikeshandeln i övrigt. Dock medgavs undantag från denna regel vid extraordinära tillfällen, exempelvis för att förebygga en omfattande arbetslöshet inom någon betydande industri eller när det för landets försörjning med viktiga importvaror kunde anses påkallat. I övrigt hade nämnden mycket stor frihet att handha rörelsen efter eget bedömande. Nämndens premiesättning undantogs från den priskontroll som gällde försäkringsrörelsen i övrigt. Målet för premiesättningen var att ge försäkringstagarna vidsträcktast möjliga försäkringsskydd till den lägsta premie som enligt nämndens bedömande var förenlig med kravet att rörelsen i stort skulle gå ihop. Tack vare rörelsens ganska betydande omfattning, avsevärda förebyggande åtgärder, en planmässig dirigering av sjöfarten och en viss portion tur kunde nämnden ge de svenska försäkringstagarna ett mera omfattande försäkringsskydd till lägre premier än som noterats i något annat land. Trots detta lämnade rörelsen ett betydande överskott. Även i detalj sökte nämnden ge rörelsen en så privat affärsmässig prägel som möjligt. Som exempel kan nämnas, att nämnden befriades från den skyldighet som gäller andra statliga företag att diarieföra alla skrivelser och i stället ombesörjde registrering på samma sätt som privata försäkringsbolag. Brev gåvos en vanlig affärsmässig karaktär och undertecknades med »högaktningsfullt» etc. Så långt möjligt sökte man undvika byråkratiska arbetsformer, och nämndens tjänstemän instruerades ständigt att vid förhandlingar och korrespondens med allmänheten uppträda som om de företrätt ett privat affärsföretag. KFN drev direkt utan mellanhänder och agenter all försäkring av kasko och flygkasko samt krigs- och civilförsäkringen för statens egna organ. Varuförsäkringen i övrigt förmedlades praktiskt taget helt av sjöförsäk-

1055 ringsbolagen, vilka fungerade såsom nämndens agenter. En försäkringstagare hade rätt att anmäla varje slag av försäkring direkt till nämnden utan anlitande av agent, men beträffande varuförsäkring begagnade sig ingen därav. Fiskarförsäkringar förmedlades av de ömsesidiga föreningar, där fiskefartygen voro civilförsäkrade. Återförsäkringen av civilrisker å kasko och varor samt av krigsolycksfall handlades givetvis direkt av nämnden. För den av nämnden utan agenter bedrivna verksamheten, alltså i första hand kaskoförsäkringen, skedde anmälan av försäkring direkt till nämnden, som utfärdade poliser, inkasserade premier och reglerade skadorna. För fiskarförsäkringen togo de som agenter antagna föreningarna emot försäkringsanmälningarna, inkasserade premierna och redovisade dessa månadsvis till nämnden. De biträdde även fiskarena med insamlandet av skadehandlingar, vilka insändes till nämnden, som direkt reglerade skadorna. För sina kostnader och sitt besvär härmed erhöllo de assisterande föreningarna skälig ersättning. För varuförsäkringen, vilken var den ojämförligt största arbetsuppgiften, fungerade, som nämnt, de privata sjöförsäkringsbolagen som KFN:s agenter. De distribuerade sålunda nämndens premietariffer, avgåvo offerter, antogo försäkringar, utfärdade poliser, inkasserade premierna, för vilka de gentemot nämnden stodo delkredere, och redovisade försäkringar och premier till nämnden, allt enligt utfärdade instruktioner. De flesta större försäkringstagare hade genom bolagens förmedling generalpoliser med nämnden även för krigsförsäkringarna. På detta sätt kunde försäkringstagarna anmäla sin krigsförsäkring till bolaget samtidigt med civilförsäkringen. Detta skedde på det enkla sättet, att i anmälningslistorna för civilförsäkringen infördes en särskild kolumn för krigsförsäkringsbelopp, procentsats och premie. I skadefall hade bolagen att vara försäkringstagaren behjälpliga med haverianmälan till nämnden, med inhämtande av haverihandlingar och kontroll av att dessa voro fullständiga och riktiga samt med desammas insändande till nämnden. All skadereglering däremot gjordes direkt av nämnden. Bolagen voro berättigade att använda sina egna agenter såsom underagenter på samma sätt som i civilförsäkringen. För att sådan underagent skulle vara berättigad att erhålla provision å krigsförsäkringen, skulle han vara godkänd av KFN; härför erfordrades att han var yrkesagent och fyllde vissa kvalifikationer samt undertecknat föreskriven agentförbindelse. För försäkringstagarna var detta förfaringssätt utomordentligt enkelt och orsakade föga extra besvär utöver det normala vid anmälan av civilförsäkring. Genom utnyttjandet av bolagens organisationer kunde KFN på detta sätt ge näringslivet en snabb och effektiv service. Näringslivet betygade också i flera sammanhang sin tillfredsställelse över detta arrangemang, som skilde sig från det förfarande, som blivit nödvändigt vid andra kristidsorgan, där verksamheten var centraliserad. Detta torde ha varit en

1056 väsentlig grund till att KFN i stort sett undgick allvarligare kritik från allmänheten. Nämnden framhöll också vid olika tillfällen till statsmakterna, att verksamheten icke skulle kunnat fungera så friktionsfritt som den gjorde utan bolagens medverkan. Under de första krigsåren anmälde bolagen samtliga försäkringar till KFN på definitiva borderåer, vilka skulle innehålla alla erforderliga uppgifter. Belopp överstigande vissa angivna maximaler skulle därjämte anmälas provisionelit. Premierna redovisades månadsvis i kontokuranter, som skulle vara nämnden tillhanda senast den 15 påföljande månad. Inom nämnden granskades listorna av särskild personal på varuavdelningen och blevo därefter på vanligt sätt fischade. Därjämte kontrollerades listornas korrekthet på bolagens kontor av särskilda granskningsmän. Efter samråd med överrevisionen för krisförvaltningen omlades detta system den 1/1 1943 helt och hållet. Efter sagda datum utfördes all kontroll på bolagens kontor genom tvenne av nämnden utsedda granskningsmän. Krigspremierna fördes av bolagen i särskilda krigspremieliggare, vilka enklast kunde föras direkt efter de månatliga premieräkningarna till kunderna, och redovisades till nämnden genom månatliga kontokuranter, som endast upptogo månadens summa specificerad efter olika transportsätt. Inga som helst listor behövde skickas in till nämnden annat än i vissa undantagsfall, där särskilt stora försäkringsbelopp kunde förekomma, t. ex. i lejdtrafiken. Detta skedde endast för att ge nämnden möjlighet att i mån av behov taga återförsäkring. Då härigenom all granskning och fischning på nämndens eget kontor bortföll, vanns en betydande personalbesparing. Även för bolagen blev arbetet avsevärt förenklat genom att dessa sluppo skriva listor till nämnden. Kontrollen å andra sidan blev härigenom väsentligt snabbare och effektivare, enär nämndens granskningsmän på bolagens kontor hade tillgång till allt primärmaterial. För sitt arbete såsom agenter erhöllo bolagen skälig ersättning för sina kostnader. Bolagen ansågo sig därjämte berättigade till viss ersättning för utebliven affärsvinst genom minskad omsättning, enär bolagen såsom nämndens agenter måste förbinda sig att icke teckna sådana försäkringar som nämnden beviljade. Denna begäran blev dock avvisad. Provision till bolagen utgick till en början i form av en provision av 5 % å till nämnden redovisade nettopremier. Då genom avspärrningen efter april 1940 rörelsen starkt nedgick, ändrades ersättningsberäkningen från den 1/1 1941 till att utgå med 4 kr. per till nämnden redovisad försäkring jämte en provision av 2 % å redovisade premiebelopp, dock att provisionen för varje särskild försäkring begränsades till 200 kr. Vidare erhöllo bolagen en särskild ersättning för delkredere och felräkning av 1/2 % å redovisade premier utan begränsning. F r å n den 1/1 1942 ökades sistnämnda ersättning till 1 %. Under de följande åren erhöllo bolagen en fast ersättning av 900 000 kr. att fördelas dem emellan i förhållande till antalet teck-

1057 nade försäkringar samt en provision av 3 % å redovisade nettopremier, dock med undantag för året 1945, då på grund av det praktiskt taget totala trafikstoppet under första halvåret den fasta ersättningen reducerades till 750 000 kr. Denna ersättning innefattade jämväl betalning för bolagens arbete med affärens avveckling efter det premieinkassot upphört. Under den tid bolagen fungerade som nämndens agenter, nämligen från den 8/10 1939 till den 1/1 1947, d. v. s. 71ft år, uppburo bolagen sammanlagt i provision ca 13 milj. kr., medan de inkasserade premierna uppgingo till 265 milj. kr. I genomsnitt erhöllo bolagen sålunda en provision av ca 5 % å inkasserade premier. Enligt KFN:s under kriget vunna erfarenheter torde den lämpligaste ersättningsformen vara ett visst fast belopp per risk och därtill en relativt låg procentuell ersättning å inkasserade premiebelopp. Avvägningen mellan dessa bör göras så, att över en längre period ungefärligen halva ersättningen utgår i form av ett fast belopp per risk och andra hälften i form av procentuell provision å inkasserade premier. Man kan aldrig på förhand förutsäga h u r kriget kommer att påverka bolagens rörelse och det är därför av vikt att ersättningen fastställes så, att bolagen få möjlighet att under varierande förhållanden bibehålla sina organisationer intakta. En uteslutande procentuell ersättning är det ur redovisningssynpunkt enklaste men har nackdelen att ge för liten ersättning då rörelsen krymper och för stor ersättning när export och import kan pågå i relativt normal omfattning, särskilt på grund av den starka värdestegring som ett krig alltid för med sig. Försäkringsvillkor. Vid krigets början gällde de försäkringsvillkor, som utkristalliserats under det första världskriget. Dessa blevo, i den mån kriget fortskred och nya erfarenheter vunnos, föremål för fortlöpande ändring i utvidgande riktning. Medan vid krigsutbrottet krigsförsäkring endast beviljades för sjötransporter i enlighet med »Waterborn Agreement», dröjde det icke länge förrän krigsförsäkring jämväl beviljades för land-, flyg- och posttransporter. Sedermera antogs också försäkring av svenskägda varor under lagring och omarbetning, exempelvis lönspinning i utlandet, samt mot s. k. frustrationsrisk, d. v. s. risken för resans avbrytande eller inställande. I fråga om kaskoförsäkringen beviljade KFN enligt statsmakternas direktiv endast försäkring till begränsade värden. Det högsta värde, för vilket kaskoförsäkring så småningom beviljades, var ungefär 200 % av ett normalt förkrigsvärde. I händelse av totalförlust erhöll redaren emellertid endast 125 % av förkrigsvärdet kontant utbetalt, medan han för resten erhöll en s. k. slip, som betalades först när redaren köpt ersättningstonnage från utlandet eller beställt nybyggnad som av nämnden kunde godkännas som ersättning för det förlorade fartyget, dock högst intill det belopp som

1058 erfordrats för betalning av ersättningstonnaget. Det kan med tillfredsställelse noteras, att samtliga sådana slippar blevo inlösta och att sålunda försäkringstagarna i samtliga fall fått ut fulla försäkringsbeloppet. Vid försäkring av fiskefartyg och -redskap ledde såväl sociala som försörjningsmässiga hänsyn till att premierna sattes lägre än som var affärsmässigt motiverat och att försäkringsvillkoren tillämpades synnerligen liberalt. Denna rörelsegren medförde också en relativt sett betydande förlust. Direkt försäkring och återförsäkring av civilrisk skedde givetvis på vanliga villkor. Återförsäkring. I regel får det väl anses ganska tvivelaktigt, om det kan vara riktigt att under pågående krig återförsäkra krigsrisker utanför det egna landet. Krigsförhållandena kunna ju lätt leda till att kontakterna mellan cedenten och återförsäkraren avbrytas och att det kommer att bero på krigets utgång i vad mån man kan få någon ersättning för skadorna eller ej. Premierna måste man däremot alltid betala. KFN begagnade sig dock av utländsk återförsäkring i viss begränsad omfattning. Sålunda återförsäkrade nämnden kaskoförsäkringarna å alla de fartyg, som efter den 9/4 1940 befunno sig utanför spärren och gingo med laster från eller till de allierade, till 100 % hos engelska W a r Risks Office. Härför talade flera skäl. Dels var det engelska och allierade befraktare som betalade frakterna och försäkringspremierna, dels medförde arrangemanget, att om Sverige skulle ha blivit indraget i kriget, de utanför spärren varande fartygen dock voro till 100 % täckta genom en för dem tillgänglig försäkring. Samarbetet med W a r Risks Office var utomordentligt gott och till ekonomisk fördel såväl för denna myndighet som för KFN. Vad varuförsäkringen beträffar borttäckte nämnden före den 9/4 1940 — innan nämnden erhållit riksdagens bemyndigande att räkna med en viss förlustrisk — 50 % av till England och Frankrike destinerade laster på londonmarknaden. Genom det tyska ubåts- och flygkriget voro nämligen förlusterna å dessa router under första halva krigsåret så betydande, att de motsvarade en premiesats av 20—25 %. Genom nämnda återförsäkring kunde premien hållas vid 6 %. Därefter täckte nämnden endast bort vissa topprisker å londonmarknaden, där så var möjligt. Enligt nämndens beslut skulle alla varubelopp överstigande 10 milj. kr. per köl återförsäkras. Detta innebar, att nämnden exempelvis på de stora lejdfartygen stod en självrisk av 7 å 8 milj. kr. å kasko och 10 milj. kr. å varor eller sammanlagt 18 milj. kr. per köl. Ehuru nämnden i samarbete med andra sjöfarten dirigerande organ sökte begränsa toppbeloppen per köl, förekommo dock varuförsäkringssummor på intill 35 milj. kr. på en köl, varav således enligt nämndens beslut 25 milj. kr. skulle återförsäkras. Så stora belopp överstego emellertid londonmarknadens kapacitet, i varje fall till rimliga

1059 premiesatser. Eftersom nämndens premier i regel understego londonmarknadens, kunde borttäckning endast ske med premieförlust. Prisrättsförf ärande. I motsats emot vad som var fallet under första världskriget ägde icke några mera omfattande prisrättsförhandlingar i England rum, utan uppkommande tvistigheter kunde regleras utan dylikt förfarande, varigenom betydande besparingar gjordes. I Tyskland voro däremot prisrätterna i full verksamhet, och nämnden förfäktade givetvis genom egna jurister och tyska advokater de svenska intressena inför de tyska prisdomstolarna. De tyska advokaterna utförde härvid ett synnerligen energiskt arbete, som i vissa, om ock relativt sällsynta, fall ledde till gynnsamma resultat. Nämndens tyska haveriagenter kämpade även, trots mycket stora svårigheter, energiskt för att tillvarataga de svenska intressena. Verksamhetens resultat. KFN upphörde med sin försäkringsgivande verksamhet den 1/1 1947, sedan den pågått i l1/*. år. Den 1/7 1948 upplöstes nämnden och rörelsens fortsatta avveckling överlämnades åt tre likvidatorer. Medan nämndens verksamhet den 9/4 1940 utvisade ett överskott av ca 15 milj. kr., beräknades förlusterna i samband med det tyska anfallet på Norge och Danmark till mellan 75 och 100 milj. kr. Nämndens ursprungliga garantikapital 50 milj. kr. ansågs då förbrukat, varför nämnden av riksdagen erhöll en förstärkning med ytterligare 50 milj. kr. Detta garantikapital behövde dock icke vid någon tidpunkt tagas i anspråk utan nämndens verksamhet var hela tiden självfinansierande och slutresultatet blev ett betydande överskott. I kaskopremier uppbars sammanlagt ca 544 milj. kr., i varupremier ca 3OV2 milj. kr., i olycksfallsförsäkringspremier ca 8 milj. kr. samt i premier för fiskefartyg, flygkasko och återförsäkring av civilrisk ca 23*/2 milj. kr. eller inalles ca 880 milj. kr. Ränteinkomsterna uppgingo till ca 25 milj. kr. och totala omkostnaderna inkl. löner och arvoden till 3 milj. kr., motsvarande något över 3 %o på inkasserade premier och något över 10 % av upplupna räntor. överskottet kan beräknas till närmare 300 milj. kr., varav å kasko ca 130 milj., å varor ca 130 milj. och å övriga rörelsegrenar inkl. räntor sammanlagt ca 40 milj. kr. De provisioner, som utbetalades till sjöförsäkringsbolagen för deras handhavande av varuförsäkringen, täcktes i sin helhet av å nämndens återförsäkring erhållna returprovisioner. Det kan måhända förefalla som om resultatet inneburit en betydande överdebitering å det svenska folkhushållet. Så var emellertid icke fallet. Av överskottet å kaskoförsäkringen föll nämligen ca 100 milj. kr. på fartyg i främmande fart, för vilka premierna betalades av utlandet. Av överskottet å varuförsäkringen härrörde ca 80 milj. kr. av återvinningar i huvudsak från utlandet,

1060 medan ca 30—40 milj. kr. av resterande överskott härrörde från export, för vilken alla kostnaderna erlades av utlandet. Resultatet av verksamheten framgår av nedan återgivna bokslutssammandrag (Bilaga 1). I enlighet med prop, nr 145/1952 beslöt 1952 års riksdag, att av KFN:s överskott — varav redan tidigare viss mindre del enligt Kungl. Maj :ts beslut tagits i anspråk — 10 milj. kr. skulle anvisas till handelsflottans välfärdsfond för anordnande av sjöfartshotell m. m. samt 2 milj. kr. disponeras för andra sjöfartsändamål, bl. a. anskaffande av snabbgående undsättningsbåtar till det svenska sjöräddningsväsendet. Sedan visst belopp avsatts för pensioner och gratifikationer åt anställda hos KFN, skulle det återstående överskottet användas för att nedbringa statsskulden. Erfarenheter. Liksom under första världskriget har det visat sig, att första förutsättningen för att den statliga krigsförsäkringsverksamheten skall kunna handhavas på lämpligaste sätt är att krigsförsäkringsorganet erhåller största möjliga mått av frihet. Den särskilda rättighet, som även denna gång tillerkändes detta organ, KFN, att dess beslut med avseende på antagande eller avböjande av försäkringar, fastställande av premier och försäkringsvärden icke kunde överklagas, är utomordentligt viktig. (Naturligtvis skulle nämnden i detta avseende ha kunnat missbruka sin ställning, men då hade Kungl. Maj :t alltid haft möjlighet att sätta andra personer att sköta nämnden.) Nämnden måste hålla en intim kontakt med det sjöfartsdirigerande organet (under det senaste kriget trafikkommissionen), med chefen för marinen och med utrikesdepartementet. I ett kritiskt läge är ett samarbetsorgan för de med försäkring, handel och sjöfart arbetande organen, sådant vi i Sverige hade det i den s. k. Göteborgskommittén (se sid. 995), ett utomordentligt effektivt, smidigt och viktigt hjälpmedel. Den organisation av verksamheten, som nämnden efter en del omläggningar kom till, visade sig vara lämplig, den fungerade snabbt och effektivt och vann såväl näringslivets som myndigheternas erkännande. Den krävde en relativt liten personal, vilket var av särskild betydelse, eftersom tillgången på utbildad personal var tämligen begränsad. Kaskoförsäkringen bör av många skäl handhavas direkt av det statliga krigsförsäkringsorganet, vilket k a n ske, utan att därför detta organ behöver ha någon större organisation. Varuförsäkringen däremot bör handhavas av bolagen med utnyttjande av deras väl förgrenade agentnät. För ett snabbt och smidigt handhavande av den mångskiftande varuförsäkringen är decentraliseringen av särskild betydelse. Detta visade sig bl. a. under krigets slutskede, då det var nödvändigt att samtliga försäkringsanmälningar rörande varor till, från och genom Tyskland insändes till nämnden för godkännande för att undvika alltför stora kapitalförluster vid samman-

1061 brottet. Det dröjsmål som orsakades av den detaljgranskning av anmälningarna, vilken nämnden enligt regeringsbeslut måste företaga centralt i samråd med försörjningskommissionerna, vållade allvarliga olägenheter och motverkade i avsevärd grad syftet. Inga olägenheter uppstodo av att bolagen själva fått rätt att antaga försäkringar enligt nämndens instruktioner. Blir det egna landet självt indraget i kriget, är en decentralisering särskilt viktig, eftersom man då måste räkna med att kommunikationerna med ett centralt statligt organ kunna bliva avbrutna. I ett sådant läge få bolagen handla enligt i förväg givna direktiv och därigenom medverka till att den nödvändiga handeln inom landet och med utlandet fortgår utan ekonomiska hinder. Genom att all granskning av försäkringsanmälningar etc. sker på bolagens kontor erhålles en effektiv och synnerligen prisbillig kontroll. Det nya krigsutbrottsavtalet och dess handhavande. En förutsättning för att KFN under ovissa utrikespolitiska lägen skulle kunna upphöra med sin verksamhet var givetvis att man först skapade sådana anordningar, att de privata bolagen kunde övertaga verksamheten utan att man därför skulle behöva riskera en stark premiehöjning vid uppkommande kriser. De gynnsamma erfarenheterna från 1939 års krigsutbrottsavtal talade för att denna fråga även i framtiden i ett liknande läge borde lösas på i princip samma sätt. KFN träffade därför med riksdagens godkännande ett nytt krigsutbrottsavtal med de svenska sjöassuradörarna (se Bilaga 3). Genom detta avtal övertager staten i händelse av utbrottet av ett krig, som är ägnat att i väsentlig grad beröra svensk handel och sjöfart, automatiskt h e l a a n s v a r e t för de av försäkringsgivaren tecknade krigsförsäkringarna, med retroaktiv verkan från fientligheters öppnande. Man har denna gång icke funnit erforderligt att ge avtalet formen av ett återförsäkringsavtal, utan staten träder vid krigsutbrottet automatiskt direkt in såsom försäkringsgivare. Bolagen ha endast att till den nya krigsförsäkringsnämnden, som träder i funktion vid behov, inom 30 dagar anmäla samtliga vid krigsutbrottet löpande krigsrisker. Statens övertagande av krigsansvaret sker för kaskots del på de försäkringsvillkor, som gällde den 31/12 1946, och för varuförsäkringens del på motsvarande krigsförsäkringsvillkor eller på vid försäkringens ikraftträdande gällande engelska krigsförsäkringsvillkor. Det sannolika torde väl vara, att de förstnämnda äro för försäkringstagaren förmånligast och därför bli de som komma att tillämpas, om avtalet träder i kraft. Sedan nämnden upphört, handhavas med avtalet sammanhörande frågor närmast av kommerskollegium.

1062 Bilaga

1.

S a m m a n d r a g av statens krigsförsäkringsnämnds rörelsegrenar tiden september 1 9 3 9 — j u n i

1950.

A. Direkt affär, krigsrisk. Kasko Premier » hyresförsäkring 4 mån » » 2 mån » perm, avmagnetisering » reassurans Provisioner, reassurans Skador » hyresersättningar 4 mån )> » 2 mån i skadeförebyggande åtgärder » » perm »> reassurans Provenyer: England .•. Frankrike Italien Andel i : Skadereserv per 30/6 1949 överskott

Inkomster to-onor

Utgifter kronor

542 810 000 437 300 373 200 16 600 202 366 500: 11 888 000: — 382 688 600 252 500 92 700 4 716 900 4 476 000 168 900 400: — 2 667 900: — 42 700: — 802 500: — 2 221400: — 131 124 000: — Summa

727 938 600: —

727 938 600:

Varor

Premier i statl. förvaltning » reassurans Provisioner » reassurans Skador » frustration » lagring » reassurans Provenyer: Japan Tyskland England Frankrike Utomeuropeiska länder . . . Lagring Frustration Ryssland Andel i: Skadereserv per 30/6 1949. överskott

265 539 800: 38 851 900: 12 264 200 13 390 700 1 353 400 — 192 407 100 35 597 300 1 621 600 6 755 000 — 25 200 1 757 400 — 49 545 000 — 2 240 100 — 1 567 000 — 1 623 200 — 16 288 300 — 2 900 000 —

' 3 002 000 130 163 400:

188 446 300 — Fiskefartyg Premier . . . Provisioner Skador Underskott.

388 446 300

1 394 000 30 300 2 326 900. 963 200 — Summa

2 357 200 —

2 357 200.

—

1063 Inkomster kronor

Flyg Premier Skador Underskott

Utgifter kronor

817 900: — 1 155 100: 337 200: —

Summa B. Indirekt affär, krigsrisk. Svensk krigsförsäkringspool Premier Kasko Varor Provisioner Kasko Varor Skador Kasko Varor Överskott

1 155

100:—

1 155 100:

4 483100: — 3 459 800: — 193 500: 173 000: 1 059 200: 304 300: 6 212 900:

Summa Riksförsäkringsanstalten Premier Skador Överskott

7 942 900: —

7 942 900:

8 199 000: — 4 121 800: 4 077 200:

Summa C. Direkt affär, civilrisk. Varor Premier Skador

8 199 000: —

8 199 000:

4 269 200: — 488 000: 72 600: 3 708 600:

överskott Summa D. Indirekt affär, civilrisk. Kasko Premier Skador Andel i skadereserv per 30/6 1950 överskott

4 269 200: —

4 269 200:

3 356 500: 995 900: — 9 800: — 2 350 800: — Summa

Varor Premier » Turkiet » Kontinentrisker Skador » Turkiet » Kontinentrisker Provisioner » Turkiet » Kontinent risker Andel i skadereserv per 30/6 1950 överskott

3 356 500:-

3 356 500: —

4 100 400 1 467 500 166 600 501 600 2 017 000 204 500 226 700 73 400 8 400 17 000 2 685 900 Summa

5 734 500: —

5 734 500,

1064 Inkomster kronor

E. övriga grenar. Registreringsavgifter Räntor Omkostnader Allmänna Löner och arvoden Överskott

Utgifter kronor

195 800: — 24 077 700: — 607 000 2 501 200: 21 165 300: Summa

24 273 500:—

Sammandrag. Direkt affär, krigsrisk Kasko Varor Fiskefartyg Flyg Indirekt affär, krigsrisk Svensk krigsförsäkringspool Riksförsäkringsanstalten Direkt affär, civilrisk Varor Indirekt affär, civilrisk Kasko Varor Övriga grenar Överskott

24 273 500:

131 124 000: — 130 163 400: — 963 200: 337 200: 6 212 900: — 4 077 200: — 3 708 600: — 2 350 800 2 685 900 21 165 300 300 187 700: Summa

301488100:—

301488100: Bilaga 2.

1939 års

krigsutbrottsavtal.

Återförsäkringsavtal mellan Statens Krigsförsäkringsnämnd, här nedan kallad »Nämnden», och följande svenska försäkringsbolag: Sjöförsäkrings Aktiebolaget Gauthiod, Stockholms Sjöförsäkrings Aktiebolag, Sjöförsäkrings Aktiebolaget Ägir, Försäkringsaktiebolaget Ocean, Sveriges Allmänna Sjöförsäkrings Aktiebolag, Aktiebolaget Sjöassurans Kompaniet, Sjöförsäkringsaktiebolaget Öresund, Försäkringsaktiebolaget Hansa, Försäkrings-Aktiebolaget Fglgia, Försäkringsaktiebolaget Atlantica, Försäkringsaktiebolaget Heimdall, Sjö- och Brandförsäkringsaktiebolaget Svenska Veritas, Försäkringsaktiebolaget Mälaren, sammanslutna i Svensk Krigsförsäkringspool, här nedan kallade »Svenska Poolen», har följande avtal träffats: § 1. Bestämmelserna i detta avtal träda automatiskt i tillämpning vid öppnandet av militära fientligheter, som beteckna utbrottet av ett europeiskt stormaktskrig, i vilket England, Frankrike eller Tyskland deltager. Med europeiska stormakter avses i detta avtal, förutom nämnda länder, jämväl Italien och Ryssland. § 2. »Svenska Poolen» förpliktar sig att så snart bestämmelserna i detta avtal trätt i tillämpning till »Nämnden» i återförsäkring överföra alla de belopp på nedan nämnda svenska aliment, vilka överstiga »Svenska Poolen»s självbehåll, beräknat enligt § 3 här nedan, och »Nämnden» förbinder sig att övertaga alla på grund av detta avtal »Nämnden» sålunda tillförda återförsäkringar:

1065 1) Alla av de till »Svenska Poolen» anslutna bolagen direkt tecknade då bestämmelserna i detta avtal träda i tillämpning löpande krigsförsäkringar å: a) Kasko och kaskointresse å fartyg under svensk flagg, som på förhand äro försäkrade för krigsutbrottsrisken i »Svenska Poolen» på de villkor, som angivas i här vidfogade bilaga 1 och 2. b) Andra svenska aliment, varmed förstås övriga rederiintressen å fartyg under svensk flagg, varor, frakter, effekter, extra vinst, försäljningsprovisioner, fordringar och andra försäkringsbara intressen, vilka vid försäkringens avslutande äro svenskt intresse. För återförsäkringar under a) och b) gälla samma villkor som för de direkt tecknade försäkringarna. Krigsförsäkringsbeloppet må i intet fall överstiga det belopp, som är täckt å motsvarande civilrisk. 2) Alla av de till »Svenska Poolen» anslutna bolagen sedan bestämmelserna i detta avtal trätt i tillämpning direkt tecknade krigsförsäkringar å svenska aliment. Dessa försäkringar få endast tecknas enligt av »Nämnden» lämnade föreskrifter och till av denna fastställda premier. § 3. Med »Svenska Poolen»s självbehåll enligt detta avtal, för vilket de i Svensk Krigsförsäkringspool sammanslutna bolagen äro solidariskt ansvariga, förstås summan av 1) de till »Svenska Poolen» anslutna bolagens sammanlagda egen behållning å svenska aliment å en köl, (bil. 3) 2) »Svenska Poolen»s återförsäkringstäckning å en köl. (bil. 4) § 4. »Nämnden»s ansvarighet börjar och slutar i samma ögonblick som »Svenska Poolen»s egen ansvarighet. »Nämnden»s återförsäkringsandel skall beträffande för- och efterresor, in- och omlastningar, lossningar, vidarebefordrande med andra lägenheter, pråmrisker, lagerrisker etc. bibehållas vid det för huvudrisken fastställda delaktighetsförhållandet. § 5. »Svenska Poolen» gottskriver »Nämnden» beträffande överföringar enligt § 2 1) a) pro rata andel av de av »Nämnden» fastställda bruttopremierna, beträffande överföringar enligt § 2 1) b) pro rata andel av de originalbruttopremier, som »Svenska Poolen»s medlemmar själva erhållit, och beträffande överföringar enligt § 2 2) pro rata andel av de av »Nämnden» fastställda bruttopremierna, i de två senare fallen med avdrag av 5 % för agentprovision och kostnader. § 6. Uppgift om återförsäkring, som faller under detta avtal, skall avsändas inom åtta dagar efter det anmälan om de försäkringar, som föranleda återförsäkring till »Nämnden», inkommit till »Svenska Poolen»s fördelningskontor. Skulle olycka träffat risken, innan återförsäkringen hunnit uppgivas, är »Nämnden» icke desto mindre förpliktad att ansvara för sin andel i enlighet med bestämmelserna härovan. Ofrivilliga fel, förbiseenden eller fördröjningar skola icke prejudicera. 25—216588. I I .

1066 § 7. Uppkommer för »Svenska Poolen» genom den i detta avtal avsedda verksamheten förlust, vilken, beräknad på i § 8 angivet sätt, överstiger två gånger »Svenska Poolen»s självbehåll å en köl enligt § 3 vid den tidpunkt då bestämmelserna i detta avtal träda i tillämpning, övertager »Nämnden» ansvaret för sådan överskjutande förlust. § 8. Sådan förlust, som omförmäles i § 7 härovan, skall beräknas på följande sätt: Som inkomster upptagas: På »Svenska Poolen»s självbehåll enligt § 3 fallande andel av influtna nettopremier och provenyer. Som utgifter upptagas: På »Svenska Poolen»s självbehåll enligt § 3 fallande andel av betalda skador jämte av »Nämnden» till utbetalning godkända skador och därmed förbundna kostnader. § 9. Har förlust enligt § 8 uppkommit, skall »Nämnden» senast åtta dagar efter anfordran ställa överskjutande förlustbelopp enligt § 7 till »Svenska Poolen»s förfogande. Rektifikation skall ske i samband med de månatliga avräkningarna enligt § 14. § 10. För av »Nämnden» enligt § 2 övertagna återförsäkringar gäller, att av skadebelopp, vilka på en och samma risk uppgå till Kr. 50 000 eller vilka på två eller flera risker sammanlagt uppgå till Kr. 100 000, »Nämnden» skall inbetala sin p r o rata andel inom åtta dagar till »Svenska Poolen», om begäran därom framställes. § 11. Skulle i § 2 1) avsedd risk vara drabbad av krigsskada, innan bestämmelserna i detta avtal trätt i tillämpning, faller sådan krigsskada icke in under avtalet, ändock att risken i övrigt täckes av avtalet från resans början. Sådana skador, vilka inträffat innan bestämmelserna i detta avtal trätt i tilllämpning, men som »Nämnden» prövar vara direkt orsakade av statsmakters militära förberedelseåtgärder för det krig, vilket föranleder tillämpningen av bestämmelserna, skola dock falla in under avtalet. § 12. Inträffade skador, som beröra överföringar under detta avtal, skola regleras av ett »Svenska Poolen»s skaderegleringsutskott, i vilket »Nämnden» skall v a r a representerad. § 13. »Nämnden» skall äga rätt att å »Svenska Poolen»s och de till densamma anslutna bolagens kontor taga del av alla handlingar och böcker, som röra överföringar och skaderegleringar eller som eljest äro nödvändiga för att kontrollera det riktiga fullgörandet av detta avtal. § 14. Avräkningar på grund av detta avtal uppgöras månadsvis och skola översändas före utgången av nästföljande månad. Likvida saldi äro förfallna till betalning omedelbart efter avräkningens godkännande. Skulle godkännande icke ingått inom 14 dagar, anses avräkningen stillatigande godkänd.

1067 § 15. Efter ingången av officiellt bekräftat meddelande om fientligheter, som skäligen kunna befinnas hava i § 1 avsett krig till följd, fastställer »Nämnden» den tidpunkt, då de av detta avtal avhängiga verkställighetsåtgärderna skola igångsättas med verkan från krigsutbrottet. § 16. »Nämnden» fastställer provisoriskt den tidpunkt, då bestämmelserna i detta avtal skola anses hava trätt i tillämpning. § 17. Detta avtal gäller från och med dagen för undertecknandet till och med den 31 december 1940. Har ej uppsägning från någondera sidan skett senast tre månader före avtalstidens utgång, skall avtalet fortsätta att gälla för ett kalenderår i sänder. Hava bestämmelserna i avtalet trätt i tillämpning jämlikt § 1, u p p h ö r avtalet kl. 24 den trettionde dagen efter den av »Nämnden» jämlikt § 16 fastställda tidpunkten, så framt uppsägning från någondera sidan skett senast åtta dagar dessförinnan men fortsätter eljest att löpa med åtta dagars ömsesidig uppsägning. Skulle Sverige råka i krig, upphör avtalet omedelbart. § 18. Detta avtal är utfärdat i tvenne lika lydande exemplar, av vilka »Nämnden» behåller ett och »Svenska Poolen» ett. (Underskrifter.) (De i detta avtal omnämnda bilagorna 1—4 äro här ej medtagna.)

Bilaga 3. 1946 års

krigsutbrottsavtal.

Avtal Mellan Statens Krigsförsäkringsnämnd, här nedan kallad Nämnden, för svenska statens räkning, å ena, samt undertecknade till Sjöassuradörernas Förening anslutna försäkringsbolag och Sveriges Ångfartggs Assurans Förening, h ä r nedan kallade försäkringsanstalterna, å andra sidan, har följande avtal träffats. § 1. Detta avtal träder automatiskt i tillämpning vid öppnandet av fientligheter, vilka beteckna utbrottet av ett krig, som är ägnat att i väsentlig grad beröra svensk handel och sjöfart. Såsom krig varom nu sagts skall, förutom krig vari Sverige deltager, anses krig, vari något av länderna Danmark, Finland, Norge och Polen är inblandat, så ock krig mellan två eller flera av följande länder, nämligen Amerikas Förenta Stater, De Socialistiska Rådsrepublikernas Union, Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland. Avtalet träder därjämte i tillämpning, därest Kungl. Maj:t i anledning av utbrott av annat krig än i nästföregående stycke avses förordnar, att staten skall meddela transportförsäkring mot krigsrisk.

1068 § 2. Från och med den tidpunkt då avtalet träder i tillämpning övertager staten ansvaret för hela den krigsrisk å svenska aliment (svenska försäkringsbara intressen å kasko och kaskointresse samt övriga rederiintressen å fartyg under svensk flagg, varor, frakter, befraktningskommissioner, effekter, extra vinst, försäljningsprovisioner m. m. dyl.), som av försäkringsanstalterna är täckt genom vid ovannämnda tidpunkt löpande direkt tecknade försäkringar. § 3.

Beträffande andra aliment än rederiintressen å fartyg skall följande gälla. I den mån särskild premie erhållits för de löpande krigsförsäkringarna skall nettopremien för hela den resa försäkringen avser överföras till staten. Har särskild premie icke utgått fastställer staten den premiesats, som skall gälla för överföringen. Sistnämnda premiesats må dock icke överstiga 1/10 procent. Krigsskador, som kunna drabba av staten från försäkringsanstalterna övertagna risker, ersättas endast i den mån ersättning för skadorna skulle hava erhållits, därest försäkringen varit täckt å av Nämnden senast den 31 december 1946 fastställda krigsförsäkringsvillkor eller å vid tidpunkten för försäkringens ikraftträdande gällande sedvanliga engelska krigsförsäkringsvillkor. § 4. Beträffande rederiintressen å fartyg skola de av försäkringsanstalterna meddelade krigsförsäkringarna innehålla följande klausul. »Därest under den tid, för vilken detta försäkringsbrev är gällande, inträffar sådant krigsutbrott, att enligt ett mellan Statens Krigsförsäkringsnämnd och Försäkringsgivaren träffat, av Kungl. Maj:t godkänt avtal staten övertager ansvaret för av Försäkringsgivaren beviljade vid krigsutbrottet löpande krigsförsäkringar å kasko och intresse, övergår Försäkringsgivarens krigsförsäkringsansvar enligt detta försäkringsbrev å staten. För krigsförsäkringen gälla därefter de försäkringsvillkor, vilka av Statens Krigsförsäkringsnämnd tillämpades den 31 december 1946. Försäkringstagaren åligger i dylikt fall att utan dröjsmål till Försäkringsgivaren anmäla var och på vilken resa fartyget befinner sig och att ställa sig till efterrättelse de instruktioner statens krigsförsäkringsorgan eller, därest dylikt icke skulle finnas inrättat, Försäkringsgivaren kan komma att lämna. Vidare åligger det försäkringstagaren att efter sådant krigsutbrott, som ovan avses, vid anmodan och äventyr enligt lag erlägga den premie, som fastställes av staten. Därest krigsförsäkringsansvaret enligt ovanstående övergår till staten äger försäkringstagaren rätt att av Försäkringsgivaren erhålla ristorno å till Försäkringsgivaren eventuellt erlagd särskild krigsförsäkringspremie för den tid av löpande försäkringsperiod, för vilken Försäkringsgivaren enligt ovanstående bestämmelser icke kommer att löpa någon risk. Rätt till ristorno föreligger emellertid icke, därest den av Försäkringsgivaren tecknade krigsrisken endast avsett viss resa, oberoende av om statens ansvar inträder innan resan avslutats.» § 5.

Skulle av staten enligt § 2 övertagen risk vara drabbad av krigsskada i n n a n detta avtal trätt i tillämpning faller sådan krigsskada icke in under statens ansvar. Staten ersätter dock dylik skada, därest densamma varit orsakad av förberedelseåtgärder för eller krigshändelser sammanhängande med det krig, vilket föranleder tillämpningen av avtalet.

1069 § 6. Anmälan av riskerna enligt § 2 skall ske senast inom 30 dagar efter det avtalet trätt i tillämpning. Den myndighet, till vilken Kungl. Maj:t kan komma alt uppdraga omhänderhavandet av den statliga krigsförsäkringen, fastställer den tidpunkt från och med vilken nämnda 30 dagars period skall räknas. § 7. I § 6 omförmälda myndighet tillförsäkras rätt att å försäkringsanstalternas kontor taga del av alla handlingar och böcker, som röra av staten övertagna risker eller som eljest finnas erforderliga för att kontrollera det riktiga fullgörandet av detta avtal. § 8. Detta avtal gäller från och med den 1 januari 1947 tillsvidare med 12 månaders ömsesidig uppsägning. Efter verkställd uppsägning upphör avtalet att gälla vid det årsskifte, som inträffar närmast efter uppsägningstidens utgång. Uppsägning från försäkringsanstalternas sida, vilken uppsägning kan verkställas av varje till avtalet ansluten anstalt för sig eller av Sjöassuradörernas Förening och Sveriges Ångfartygs Assurans Förening gemensamt för samtliga försäkringsanstalters räkning, skall ske till den myndighet Kungl. Maj:t därtill förordnar. Samtliga svenska försäkringsanstalter, vilka äga befogenhet att i Sverige driva transportförsäkring, äga rätt att ansluta sig till detta avtal och skola genom Nämndens försorg beredas tillfälle härtill. Stockholm i december 1946. (Underskrifter.)

Prispolitiken. Inledande översikt. Följande redogörelse för den statliga priskontrollen i Sverige under och efter det andra världskriget omfattar något över elva år, nämligen tiden från krigsutbrottet i augusti 1939 till årsskiftet 1950/51. Den starka försämring av det svenska penningvärdet, som inträffade under denna period, avspeglas i en uppgång av riksbankens (senare socialstyrelsens) k m sumtionsprisindex från 106 till 185 och av socialstyrelsens levnadskcstnadsindex från 108 till 171 under samma tid (i bägge fallen 1935=100). Perioden sönderfaller med hänsyn till levnadskostnadernas förändringar i tre ungefär lika långa delperioder: en första — aug. (juni) 1939—sept. 1942 — rymmande den starkaste försämringen av penningvärdet, en andra — okt. 1942—sept. 1946 — kännetecknad av i stort sett stabila levnadskostnader, snarast med en obetydlig dragning nedåt, samt en tredje sista — fr. o. m. okt. 1946 — med nya prisstegringar ehuru i avsevärt långsummare tempo än under den första delperioden. Av den för hela perioden registrerade uppgången i levnadskostnaderna med 58 % kom den övervägande delen, eller 41 %, på den första delperioden. Med det allmänna prisstoppet hösten 1942 inleddes en fyraårsperiod av praktiskt taget konstanta levnadskostnader. Under sista delen av kriget — från slutet av år 1942 till mitten av 1945 — drogo sig kostnaderna för livsmedel och beklädnadsvaror sakta nedåt, men detta motvägdes av en uppgång för vissa andra poster i levnadskostnadsindex. Den tyska kapitulationen i maj 1945 medförde ingen omedelbar ändring av levnadskostnaderna i stort; socialstyrelsens index höll sig praktiskt taget konstant till september 1946. Mot slutet av år 1946 började emellertid levnadskostnaderna ånyo att gå uppåt, trots den svenska kronans appreciering i juli 1946. Prisuppgången fortgick — ehuru relativt ojämnt — till utgången av år 1950. Vid den tidpunkten nådde levnadskostnadsindex siffran 171 mot 151 i september 1946, motsvarande en uppgång med drygt 13 % på tre år. En granskning av delposterna i levnadskostnadsindex klargör, att prisstegringen under perioden var störst för bränsle och lyse, varefter följde kläder och skodon samt livsmedel. Hyrespostens höjning begränsades till 7 % från juni 1939 till december 1950.

1071 Socialstyrelsens levnadskostnadsindex (1935 = 100).4

Generalindex

....

B r ä n s l e o. l y s e . . K l ä d e r o. s k o d o n övriga utgifter. . 1

juni

sept.

juni

sept.

sept.

dec.

1950 Ändring fr. j u n i 1939t.o.m. dec. 1950

108 114 107 109 100 105

152 163 181 187 101 145

151 157 180 178 102 149

151 161 179 174 102 149

167 183 196 188 107 160

111 189 204 194 107 165

+ + + + + +

58 % 66 % 91 % 78 % 7 % 57 %

Exkl. skatter och sociala förmåner.

De inflationistiska tendenserna under perioden avspeglas med större skärpa i partipriserna än i konsumtionspriserna. Kommerskollegii partiprisindex registrerar en ökning med 104 % från augusti 1939 till december 1950. Efter årsskiftet 1950/51 har en ny period inletts, kännetecknad av stark prisuppgång, en utveckling som i viss mån började redan efter Koreakrigets utbrott under sommaren 1950. Levnadskostnadsindex stod i september 1951 vid siffran 200, vilket innebär en stegring från december 1950 med

Prisutvecklingen 1939-1950 (Indextal) Indextal 210

I

I

I

..•• 200

••••"

nsumtionspriser (detaljpriser) 190

y 0

Q

0 0 0

180 170 •*

' •• • 0

••

-••

y

..."

k-'"

••-.... "•. .••

0 S

#;

,* /

140 é

• •

120 110

tJ SS

• 9

\

V^

100 Aug 1939

1072 17 7o. Skildringen av denna period faller emellertid utanför föreliggande översikt. Till belysning av den allmänna prisnivåns utveckling under och efter kriget fram t. o. m. år 1950 meddelas här nedan en tablå, vilken anger såväl levnadskostnadernas och konsumtionsvaruprisernas (detaljprisernas) som partiprisernas förskjutningar år från år i förhållande till läget omedelbart före krigsutbrottet. Siffrorna för åren 1940—50 äro medeltal av månadssiffror (betr. levnadskostnadsindex av kvartalssiffror) för resp. år. Indextal för prisutvecklingen 1939—1950.1 Aug. 1939 = 100.

År

Levnadskostnadsindex

1939(aug.) 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950

100 114 129 139 141 140 140 140 144 151 154 156

KonsumtionsGeneralprisindex index 2 100 114 133 145 148 148 148 150 151 161 164 166

100 132 155 170 177 177 175 168 179 193 195 205

Kommerskollegii partiprisindex Importvaror

100 165 215 248 266 266 253 228 240 253 253 302

Industri- IndustriExportförnöden- produkvaror heter ter 100 130 139 167 181 182 180 185 223 250 222 275

100 138 154 171 179 178 176 173 195 208 206 222

100 134 155 172 179 178 176 168 180 195 197 206

JordKonsumbrukstionsprodukvaror ter 100 121 147 159 160 161 159 159 169 179 181 186

100 125 150 166 171 171 168 166 174 185 187 194

1 Originalsiffrorna för resp. indice s, vilkas basår är 1935, äro här omräknade med augusti 1939 (beträffande levnads kostnadsu idex 3:e 1ivartalet 1939) son i bas. 2 För tiden 1939—48 riksbankens , därefter socialsty relsens konsumtion sprisindex

Ingen ingående analys av orsakssammanhangen kring den fortgående försämringen av penningvärdet under perioden 1939—50 skall här presteras. Följande framställning begränsas konsekvent till att meddela det minim u m av hithörande uppgifter, vilket är erforderligt som bakgrund till redogörelsen för statens priskontrollerande verksamhet under kriget och därefter. 1 Den

a l l m ä n n a p r i s p o 1 i t i k en och d e s s u n d e r p e r i o d e n 1939 — 1950.

utveckling

Tiden från augusti 1939 till mitten av april 1940. Den svenska prisstegringen i krigets begynnelseskede torde i huvudsak få betraktas som ett direkt resultat av prisspridning från utlandet. Denna 1 Den följande framställningen av prisutvecklingen under krigsåren grundar sig i viktiga hänseenden på Konjunkturinstitutets rapporter, dels de löpande rapporterna (serie A), dels specialrapporterna (serie B), bl. a. B: 4 »Priser och kostnader under krigsåren», Sthm 1945.

1073 prisspridning avsåg i första hand svenska importvaror, i andra hand svenska exportvaror. F r å n augusti 1939 till mars 1940 stego priserna på importvaror och exportvaror enligt kommerskollegii partiprisindex med 58 resp. 33 %. Importvarorna stego i pris till följd av höjningar av dels de utländska fobpriserna, dels kostnaderna för frakt och försäkring. Mera skrymmande importvaror — särskilt bränslen — drabbades hårt av den uppgång i transportkostnaderna, vilken var en följd av restidernas förlängning, ökade krigsförsäkringspremier och krigsriskersättning till sjömännen. Bristen på tonnage var påtaglig fram till den 9 april 1940, och frakterna höjdes i stort sett ännu mera än fartygens omkostnader, i synnerhet för utländskt tonnage. För exportvarornas del var det närmast ökad efterfrågan från utlandet, som drev priserna i höjden. Verkan härav på hemmamarknadspriserna begränsades emellertid långt mer effektivt än under första världskriget, bl. a. genom vittomfattande exportförbud och handelsrestriktioner. Volymmässigt var exporten i krigets begynnelseskede snarast mindre än under de sista fredsåren. Importen forcerades i början av kriget och dess volym var betydligt större än normalt. Efterfrågan på utlandsvaror på den svenska marknaden stimulerades av farhågorna för fortsatta prishöjningar. Dessa farhågor föranledde företag och allmänhet till hamstringsköp i syfte att förbättra sin framtida försörjning eller för att uppnå spekulationsvinster. I den inre svenska prisstrukturen var det partipriserna som snabbast berördes av prisstegringen i utrikeshandeln. F r å n augusti 1939 till mars 1940 stego partipriserna enligt kommerskollegii index med 26 %. Levnadskostnaderna reagerade väsentligt långsammare; riksbankens konsumtionsprisindex höjdes under nyssnämnda period med endast 9 7c. På ett viktigt område, nämligen bränsleområdet, fick allmänheten dock mycket snabbt känning av importfördyringen. I krigets första skede höll sig lönestegringen inom trånga gränser. Samtidigt som sysselsättningen till en början var god, började en viss oro göra sig gällande bland löntagarna för den fortsatta utvecklingen av reallönerna. Ett mycket stort antal löntagare hade sina lönevillkor reglerade av kollektivavtal, som utlöpte vid årsskiftet 1939/40. Landsorganisationens linje inför avtalsförhandlingarna innebar, att reallönerna borde skyddas genom lönekompensation för inträdd höjning av levnadskostnaderna. Vid mitten av december 1939 slöto Svenska arbetsgivareföreninigen och Landsorganisationen det första i en serie av ramavtal. Enligt avtalet skulle de i sin egenskap av huvudorganisationer söka förmå de till dem anslutna organisationerna att i de nya kollektivavtalen inrycka bestämmelser om automatisk anpassning av lönerna, i den mån levnadskostnaderna under avtalstiden förskötes mera avsevärt. E n rekommendation utfärdades till de ansluta förbunden, innebärande att avtalen borde få en giltighetstid på minst ett

1074 år och att lönereglering skulle företagas varje kvartal, då socialstyrelsens levnadskostnadsindex (med 1914 som basår) förskjutit sig med minst 6 enheter från tidpunkten för senaste lönereglering. Det rörliga tillägget skulle därvid justeras uppåt eller nedåt med 0,42 % för varje enhet, varmed levnadskostnadsindex stigit resp. fallit. Det är att märka, att detta förfaringssätt vid stegring av levnadskostnaderna innebar icke fullständig utan endast partiell gottgörelse för dyrtidens skärpning. Efter tillkomsten av denna principöverenskommelse ingingos i snabb följd en serie kollektivavtal, enligt vilka löntagarna erhöllo viss kompensation för redan inträdd levnadskostnadshöjning samt rätt till rörligt tilllägg enligt nyss angivna grunder. Arbetsfreden kunde bibehållas nästan hundraprocentigt. Nyssnämnda avtalsmässiga sammankoppling av lönenivå och levnadskostnadsnivå, vilken sedermera gavs förlängd giltighet, fick stor betydelse för utformningen av den statliga prisregleringen under krigsåren. Den innebar icke att löneutvecklingen tilldelats en helt passiv roll i prisutvecklingen. Men under förutsättning att levnadskostnaderna kunde hållas någorlunda oförändrade borde avtalen kunna väntas hindra framträdandet av en s j ä l v s t ä n d i g löneinflation. Den s. k. löne- och prisskruven bragtes under viss kontroll, dels därför att den knappast skulle kunna sättas i gång genom inträdandet av »autonoma» lönerörelser, dels därför att en växande varuknapphet med åtföljande varufördyring komme att ge måttligare utslag i form av lönehöjningar än om arbetsmarknaden präglats av strävan efter »fullständig» lönekompensation för varje höjning av levnadskostnaderna. Möjligheter till lönehöjningar kvarstodo visserligen alltjämt även vid oförändrade levnadskostnader, nämligen dels för icke organiserade arbetare, dels genom löneglidning vid sidan om avtalen särskilt på områden med brist på arbetskraft, dels i samband med ingåendet av nya avtal. Vid den fortsatta inflationskampen intog emellertid levnadskostnadsindex en nyckelposition utan motstycke under det första världskriget. Den offentliga prisregleringen kom följaktligen att redan tidigt inriktas på att hålla tillbaka prisstegringar i allmänhet och särskilt sådana prisstegringar, vilka direkt eller indirekt ansågos riskabla ur levnadskostnadssynpunkt. I krigets första skede, då varuförsörjningen i stort sett var tillfredsställande, behövde de statliga prisreglerande åtgärderna icke i samma utsträckning som senare blev fallet utformas med hänsyn till sin återverkan på den inhemska produktionen. Sedermera, när försörjningsläget skärptes och risken för en sekundär inhemsk inflation ökades, blevo kraven på den offentliga prisregleringen allt större. Den kom då i allt högre grad att samordnas med andra statliga regleringar av näringslivet, såsom råvaru- och förbrukningsransoneringar samt export- och importregleringar.

1075 Den 26/8 1939 tillkallade chefen för finansdepartementet enligt erhållet bemyndigande en nämnd, de s. k. prissakkunniga, representerande olika konsument- och producentintressen. Dessa sakkunniga buro ansvaret för den offentliga prisövervakningen fram till mitten av april 1940, då statens priskontrollnämnd begynte sin verksamhet. Prissakkunniga hade till uppgift att övervaka och kontrollera prisbildningen i frivilligt samarbete med näringslivets organisationer och enskilda företag. Syftet med deras verksamhet var närmast att hindra större prisstegringar än som svarade mot inträffade ofrånkomliga stegringar på kostnadssidan. Enligt m a x i m i p r i s 1 a g e n den 22/6 1939 (nr 349) hade Kungl. Maj:t rätt att under vissa förutsättningar fastställa maximipriser. Maximiprislagen kompletterades av allmänna förfogandelagen, enligt vilken Kungl. Maj:t under utomordentliga förhållanden ägde förfoga över förnödenheter, som voro av vikt för befolkningen eller produktionen eller behövliga för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det allmänna. Nyssnämnda lagar voro emellertid ej avsedda som instrument för en fortlöpande, allmän kontroll över prisbildningen i penningpolitiskt syfte. Denna kontroll kom i stället i begynnelseskedet att bedrivas med stöd av p r i s r e g l e r i n g s l a g e n den 8/12 1939 (nr 838). Denna lag gav Kungl. Maj:t rätt att under vissa förutsättningar för viss förnödenhet fastställa n o r m a l p r i s med skyldighet för den som tog högre pris att på anmodan från vederbörande statliga myndighet avgiva förklaring om skälen till avvikelsen. Vidare ägde Kungl. Maj :t uppställa krav på att viss förnödenhet endast skulle få yrkesmässigt säljas eller köpas av medlemmar av viss sammanslutning eller av dem som förbundo sig alt ställa sig till efterrättelse de uppställda villkoren för medlems rätt att köpa eller sälja sådan förnödenhet. 1 I propositionen med förslag till prisregleringslag (1939 U nr 58) hade finansministern understrukit, att det i Sverige förekomme bundna priser, åtkomliga för en reglering genom överenskommelse. De flesta lantbruksprodukter vore -redan underkastade statlig reglering. Inom industrien funnes i många fall goda förutsättningar för prisöverenskommelser ined existerande karteller, branschföreningar, försäljningsbolag e t c , varigenom staten kunde vinna garantier mot obefogade prishöjningar. För de fria priserna åter vore stelare regleringsformer — absoluta maximipriser och fixa priser — lämpliga att använda i penningpolitiskt syfte blott för varor, vilkas prisbildning var oberoende av världsmarknadsläget. Som regel vore det för varor med fri prisbildning ändamålsenligt att tillämpa det mera smidiga normalprissystemet. Prissakkunniga kommo icke att direkt begagna sig av de maktmedel, som staten erhållit genom maximiprislagen och prisregleringslagen, låt vara att lagarna hade potentiell betydelse, därför att de ökade det enskilda närings1

En detaljerad redogörelse för prisregleringslagstiftningen lämnas å sid. 50 ff.

1076 livets vilja att samarbeta med myndigheterna. De sakkunniga inriktade sig i stället helt på att genom f r i v i l l i g a ö v e r e n s k o m m e l s e r få yrkesmässiga säljare att avstå från att uttaga de prishöjningar, som marknadsmässigt lågo inom gränsen för det möjliga men icke voro motiverade av ökningar av de rörliga kostnaderna. Pris- och kostnadsläget omedelbart före krigsutbrottet tjänade därvid som jämförelsenorm; rimligheten av då rådande pris- och kostnadsrelationer var icke föremål för de prissakkunnigas bedömning. Vid sitt arbete hade prissakkunniga stöd av de p r i s b y r a e r, som redan under de första krigsdagarna upprättades av Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund. Prissättningen för vissa industrivaror kom att bestämmas genom överenskommelser mellan Industriförbundets prisbyrå och representativa branschsammanslutningar eller enskilda företag. Sammanfattningsvis kan sägas, att prissakkunniga koncentrerade sig på att begränsa och dämpa prishöjningstendenser, härrörande från de ökade kostnaderna för importerat råmaterial och bränsle, vilka särskilt drabbade industrien. Eftersom lönehöjningarna i krigets begynnelsestadium merendels voro av mindre omfattning, kunde prissakkunniga som regel hävda, att prishöjningar voro befogade endast i den mån de motsvarades av en sedan krigsutbrottet faktiskt konstaterbar materialkostnadsökning. Ökad knapphet godtogs däremot icke som motiv för prishöjning och i allmänhet ej heller den ökning av de totala kostnaderna, som uppstod i fall där de fasta kostnaderna slogos ut på en minskad produktionsvolym. Vid sina försök att begränsa prisspridningen från importvarorna till den inhemska marknaden ställdes myndigheterna tidigt inför det problemet, att olika partier av en och samma importvara kommo att betinga starkt skiljaktiga inköpspriser för de svenska importörerna, ett problem, som efter Skagerackspärrens upprättande skulle växa i betydelse. Här låg en risk för att de h ö g s t a importpriserna för en vara skulle bli normgivande för varans prissättning på svenska marknaden. I syfte att minska denna risk samt att få bistånd vid handläggningen av importfrågor och vid fördelning av importvaror sökte myndigheterna redan i början av kriget samarbete med näringslivet. Importföreningar i nyssnämnda syfte började att bildas, ehuru de flesta sådana organisationer tillkommo först sedan Sverige avspärrats västerut. Dessa importföreningar fingo sedermera stor betydelse, bl. a. vid clearing av importen och vid utjämning av priserna på hemmamarknaden. (Angående importföreningarna se sid. 925.) För strävandena att begränsa utlandsprisernas inverkan på den inre svenska prisnivån blev också det med Tyskland i slutet av december 1939 ingångna handelsavtalet av stort värde genom den däri ingående överenskommelsen om ömsesidig bindning av priserna å vissa viktiga varuslag, nämligen från svensk sida järnmalm och från tysk sida stenkol och koks

1077 samt handelsjärn. Man utgick vid överenskommelsen om denna s. k. prisvåg från att priserna å ifrågavarande varor skulle i huvudsak bibehållas på nivån den 1/9 1939. Tiden från mitten av april 1940 till november 1942. Under denna tid utsattes den svenska samhällsekonomien för allt större påfrestningar. Varutillgången blev av flera skäl knappare, vilket medförde allvarliga risker för penningvärdet. Varuknappheten bidrog till att driva upp levnadskostnaderna och detta ledde till att löntagarna blevo berättigade till allt större indextillägg, vilket i sin tur drev fram prishöjningar. Den 1/5 1940 erhöllo löntagarna enligt det första ramavtalets bestämmelser ett indextillägg på 3,36 % av 1938 års medellöner, den 1/8 1940 höjt till 6,3 7c. Indextillägget ökades sedermera i enlighet med det andra ramavtalet (för år 1941) den 1/2 1941 till 8,7 % och den 1/7 1941 till 12,7 % samt i enlighet med det tredje ramavtalet (för år 1942) den 1/2 1942 till 16,7%, den 1/5 s. å. till 19,2 % och den 1/8 s. å. till 20,7 7c Löneutvecklingen var emellertid ej så enhetlig, som talen över indextilläggen i och för sig ge vid handen. Kollektivavtalens lönetariffer och ackordsatser höjdes under krigsåren i växlande grad för olika löntagargrupper. För år 1942 beräknades den genomsnittliga löneinkomsten per timme ha legat 28 % högre än år 1939 för manliga industriarbetare och 39 7c högre för lantarbetare utan naturaförmåner; inedelförtjänsten per dag för skogshuggare låg vintern 1942/43 81 % högre än vintern 1938/39. Den fortgående lönestegringen bidrog på såväl kostnads- som efterfrågesidan till att driva prisnivån uppåt. Lönestegringen pågick samtidigt med en minskning av konsumtionsvolymen. Enligt konjunkturinstitutets beräkningar nådde den privata konsumtionens volym sitt minimum under förra hälften år 1942, då den var omkring 17 % mindre än år 1939. Den skärpta varuknappheten var delvis resultat av en fortgående minskning av varuutbytet med utlandet. För år 1942 har importvolymen beräknats till 49 och exportvolymen till 44 % av genomsnittet för åren 1936—38; den svenska utrikeshandeln torde alltså detta år icke ens ha nått upp till hälften av sin förkrigsvolym. En omfattande och relativt ineffektiv ersättningsproduktion tillkom på åtskilliga områden av näringslivet, bl. a. i fråga om bränsle och transporttjänster. Även inom de svenska förädlingsindustrierna sjönk i många fall effektiviteten, när tillgången på importerade bränslen, råvaror och halvfabrikat blev knappare. Den svenska industriens produktionsvolym anges för åren 1940, 1941 och 1942 resp. av indextalen 92, 89 och 95 (1939 = 100); produktionsvolymen per arbetstimme var dessa år 4 å 5 % mindre än år 1939. Av industriproduktionen användes ock en väsentligt större del än normalt för försvarets behov. Konsumtionsutrymmet begränsades ytterligare av att åren 1940 och 1941

1078 båda blevo missväxtår. Man får gå tillbaka 50 år i tiden för att finna ett motstycke till 1941 års svaga skörd; vetet gav ej ens hälften av normalskörd och höskörden var ännu svagare. I april 1940 efterträddes prissakkunniga av statens priskontrollnämnd (PKN). Enligt sin instruktion av den 12/4 1940 hade PKN till allmän uppgift att handha den under rådande utomordentliga förhållanden erforderliga övervakningen av den allmänna prisutvecklingen i landet. Nämnden skulle med uppmärksamhet följa prisutvecklingen inom landet samt föranstalta om härför erforderliga anmälningar från näringsorganisationer och företag angående planerade och vidtagna prishöjningar. Vidare skulle nämnden, i erforderlig utsträckning, utreda anledningarna till planerade prishöjningar. Den skulle även, där det befanns lämpligt, förhandla och överenskomma med näringsorganisationer och företag angående prissättningen. Då det gällde prishöjning av betydelse för den allmänna prisutvecklingen eller eljest för folkhushållningen, skulle ärendet anmälas till Kungl. Maj:t. Därtill hade nämnden att i enlighet med prisregleringslagen lämna rapporter till Kungl. Maj :t för vidtagande av därav påkallade i lagen föreskrivna åtgärder samt att handlägga andra ärenden i samband med lagens tillämpning. Enligt en särskild bestämmelse i instruktionen skulle PKN fullfölja det av prissakkunniga påbörjade samarbetet med näringslivets organisationer. Trots den fastare organisation, som prisregleringen fick genom PKN.s tillkomst, tillämpades till en början den av prissakkunniga införda metoden med frivilliga överenskommelser med näringsorganisationer och enskilda företag. Då emellertid kriget drog ut på tiden och det svenska ekonomiska läget blev mera ansträngt, skärptes behovet av en hårdare prisreglering. Den 21/2 1941 framlade PKN förslag om att maximiprislagen och 1939 å r s prisregleringslag skulle ersättas av en ny prisregleringslag. Nämnden framhöll bl. a., att det enskilda näringslivet med få undantag visat stor förståelse för myndigheternas strävan att hålla prisstegringstendenserna tillbaka samt en lojal inställning vid tillämpningen av ingångna överenskommelser. Förutsättningarna för nämndens verksamhet hade emellertid förändrats så, att det i många fall kunde väntas bli svårare att i fortsättningen finna en grund för frivilliga prisöverenskommelser. Försörjningslägets fortgående försämring ökade kraven på den allmänna prisövervakningen och de ändrade förutsättningarna för kontrollen påkallade en utvidgning av de maktmedel, som innefattades i gällande prisregleringslag, samt i samband därmed en ökning av nämndens befogenheter. I propositionen i ärendet (1941 nr 217) underströks bl. a., att priskontrollen, oavsett vilka tvångsmöjligheter som tillskapades, alltjämt borde anlita de frivilliga överenskommelsernas väg, så långt detta överhuvud vore möjligt. Förslag framlades likväl om åstadkommande av de av PKN

1079 begärda skärpta kontrollmöjligheterna, vilka dock, enligt finansministerns uttalande, borde utnyttjas endast i den mån man icke genom frivilliga överenskommelser med resp. organisationer och företag kunde nå de åsyftade resultaten. De viktigaste nyheterna i den nya prisregleringslagen den 13/6 1941 (nr 370). voro dels den skärpta innebörd som gavs åt begreppet normalpris genom stadgandet att dylikt pris — i motsats till vad förut gällt — icke fick överskridas utan tillstånd av vederbörande myndighet, dels bestämmelserna om prisstopp och prisocker (se sid. 51). Ny instruktion för PKN utfärdades den 20/6 1941. Genom kungörelse samma dag förordnades, att kristidsstyrelserna enligt av nämnden utfärdade föreskrifter skulle biträda nämnden vid övervakningen av prisutvecklingen inom olika delar av landet och att de därvid skulle bistås av kristidsnämnderna. Ett särskilt priskontor skulle finnas inrättat vid varje kristidsstyrelse. Kristidsnämnderna skulle från sina resp. verksamhetsområden insamla prisuppgifter, biträda vid utredningar, övervaka efterlevnaden av meddelade prisföreskrifter och till kristidsstyrelsen anmäla överträdelser. Dessa uppgifter skulle handhas av de inom kristidsnämnderna tillsatta prisombuden. Under andra halvåret 1941 och första halvåret 1942 undergick prisregleringspolitiken en påtaglig skärpning. Denna bidrog i förening med de på olika områden vidtagna handelsregleringarna till att förebygga en av kostnadsutvecklingen oberoende allmän knapphetsprisstegring. Normalpriser enligt den nya prisregleringslagen fastställdes under denna tid för ett stort antal varor, dels för jordbruksprodukter och andra med livsmedelshushållningen sammanhängande varor, dels för inhemska bränslen, dels för textilvaror samt vissa andra industrivaror. Bindningen av priserna skedde som förut jämväl i samband med beslag och handelsreglering för särskilda varuslag. Fortfarande arbetade PKN dock, där så var möjligt, med frivilliga överenskommelser, särskilt på industriområdet. Nya produkter, avsedda som ersättning för utebliven import, prissattes enligt särskild skälighetsbedömning. Då tillverkningen väntades komma att upphöra efter krigets slut, fingo priserna i allmänhet sättas tillräckligt högt för att medgiva snabb avskrivning av anläggningar och maskiner jämte skälig nedskrivning av lager av råvaror och färdigvaror. För jordbruket, fisket och skogsbruket fick prisregleringen i avsaknad av tillfredsställande kostnadskalkyler ske efter andra linjer än för industrien. Även beträffande handeln måste av nämnda skäl principerna för prisregleringen tillämpas med vissa modifikationer. Här utgick PKN från antagna grunder för kostnadsökningen, vars sålunda beräknade belopp lades till en beräknad fast förkrigsmarginal. Detta ledde i många fall till att de p r o c e n t u e l l a marginalerna reducerades, när varorna stego i pris.

1080 Vid denna tid började det bli tydligt, att myndigheternas kamp mot inflationen stod inför problem av delvis ny art, sammanhängande med att näringslivets anpassning till avspärrningen och den väpnade neutraliteten började bli genomförd. Den starka uppgången av levnadskostnadsindex under första kvartalet 1942 tydde på att »pris- och löneskruven» eventuellt icke skulle låta sig hejdas. Risk fanns för att en sekundär svensk inflation kunde komma i gång. Bankofullmäktige fäste i skrivelse den 21/4 1942 angående penningpolitiken uppmärksamheten på faran för att en ökning av köpkraften kunde komma att ge upphov till fortsatt prisstegring, som borde motarbetas genom icke endast en intensifierad sparverksamhet utan även en skärpt löne- och prispolitik. Frågan togs upp i valutapropositionen 1942 (nr 354) där finansministern formulerade alternativet att man antingen måste bryta tendenserna till ytterligare lönekompensation för prishöjningarna eller ock finge acceptera en fortsatt växelverkan mellan prishöjningar och lönekompensation. Den senare linjen vore oförenlig med målet för penningpolitiken, nämligen att skydda penningvärdet mot en försämring genom ökning av penninginkomsterna. En politik efter mera restriktiva linjer, alltså utan ytterligare kompensation men med spärr mot nya produktprishöjningar, skulle utan tvivel erbjuda stora svårigheter att konsekvent genomföra. Finansministern uttalade dock en förväntan om att finna tillräckligt stöd för en sådan skärpning av pris- och lönepolitiken, som kunde visa sig nödvändig för att den eftersträvade prisstabiliteten skulle uppnås. Även bankoutskottet underströk önskvärdheten av en mera restriktiv pris- och lönepolitik, ehuru utskottet icke i rådande läge kunde förorda ett allmänt pris- och lönestopp. Förbättrade hjälpmedel vid den bebådade skärpningen av prispolitiken erhöllos genom de ökade befogenheter som tilldelades de prisreglerande myndigheterna i den reviderade prisregleringslag, vilken utfärdades den 30/6 1942 (nr 459) att gälla fr. o. m. den 1/7 s. å. Bestämmelserna i denna lag omfattade i olikhet med den förra prisregleringslagen även ett flertal tjänster. Förbud meddelades mot att utan myndighets medgivande överskrida s. k. utfästelsepris. Som ett led i strävandena att bekämpa s. k. kedjehandel bestämdes, att Kungl. Maj:t skulle äga begränsa rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja viss förnödenhet eller att såsom företagare åt annan utföra tjänster, en bestämmelse som gick utöver tidigare lagbestämmelser om tvångskartellering och nyetableringsspärr. Straffskalan för brott mot prisregleringslagen skärptes. Under tiden från PKN:s tillkomst i april 1940 fram till hösten 1942, då det allmänna prisstoppet infördes, var huvudregeln för den statliga priskontrollen, att prishöjningarna skulle begränsas till vad som motsvarade faktiskt inträffade kostnadsstegringar. I fråga om lönehöjningar beak-

1081 tade nämnden vid beräkning av kostnadsökningarna endast den del som utgjordes av indexlönetillägg. I den mån lönerna höjdes därutöver, vilket skedde inom ett flertal områden, tog nämnden ingen hänsyn därtill i de kalkyler, som lågo till grund för dess beslut i prisfrågor. Detta tillvägagångssätt ansågs bl. a. bidraga till att öka industriföretagens motvilja mot att bevilja lönehöjningar, vilket i sin tur var ett led i inflationskampen. Inom skogshanteringen och jordbruket med deras utomordentligt känsliga ställning ur försörjningssynpunkt och svårighet att fylla sitt stora behov av arbetskraft tillätos löneökningarna däremot, oaktat de på dessa områden blevo exceptionellt stora, att helt slå igenom i priserna på skogs- och jordbruksprodukter. De fasta kostnaderna behandlades av PKN på samma sätt som tidigare av prissakkunniga. En ökning av de fasta kostnaderna per enhet i fall av produktionsminskning godtogs sålunda i princip icke som skäl till prishöjning. Det ansågs att därmed eventuellt sammanhängande förluster borde bäras av näringslivet självt på samma sätt som under konjunkturväxlingar i fredstid. Denna princip upprätthölls i stort sett för industriens och handelns del. Jordbruket däremot tillerkändes på det hela taget full kompensation genom prishöjningar för produktionsminskningen under de svaga skördeåren. I jordbrukskalkylerna togs dock hänsyn till den fortgående rationaliseringen genom att man räknade med en minskning av arbetskraftsåtgången med 1 7c per år, medan i industrikalkylerna åtgången av arbetskraft per producerad enhet i allmänhet förutsattes ha varit oförändrad sedan förkrigstiden. Vid behandling av handelns marginaler tillämpade PKN under tiden fram till hösten 1942 följande principer. Förkrigsmarginalen indelades i en fast och en rörlig del. För den fasta delen, innefattande sådana kostnader som hyra, arbetslöner m. m., tilläts ett visst pålägg av maximalt 20 %. Den rörliga delen, t. ex. lagerränta, svinn, vissa riskelement m. m., fick däremot variera i proportion till varupriset. Storleken av sistnämnda prisproportionella del skiftade rätt mycket. För livsmedel betraktades i allmänhet två tredjedelar av förkrigsmarginalerna som fasta och en tredjedel som rörlig. Vissa avsteg från denna princip gjordes dock. För vissa betydelsefulla livsmedel behöllos sålunda de absoluta förkrigsmarginalerna — i kronor och ören — oförändrade, medan för vissa mera umbärliga produkter oförändrade procentuella marginaler lämnades utan erinran. I vissa fall fick hela förkrigsmarginalen ett pålägg med 20 %. Handelns representanter hävdade, att man i stället borde räkna med oförändrade procentuella marginaler, d. v. s. att hela förkrigsmarginalen borde vara prisproportionell. Vid förhandlingarna ingingos ofta kompromisser mellan nämndens och handelns ståndpunkter. Kostnadskalkyler av samma typ som för industrien funnos sällan att tillgå när det gällde handeln. Även för denna tillämpades dock i allmänhet den regeln, att ökade fasta kostnader per enhet, orsakade 26—216588. I I .

1082 av omsättningsminskning, icke fingo åberopas som skäl till prishöjningar. Viss hänsyn togs emellertid till de olika varornas karaktär och betydelse för folkförsörjningen samt till konkurrensgraden. Eftersom PKN under denna tid tillämpade återanskaffningsprisprincipen, slog prisstegringen utomlands snabbt igenom i det svenska prissystemet. Prispolitiken fram till hösten 1942 kan i stort sett sägas ha gått ut på att reglera prisstegringens spridning inom näringslivets olika led, så att prishöjningarna icke blevo större än som svarade till höjningen av de direkta kostnaderna. Tiden från det allmänna prisstoppets införande hösten 1942 till utgången av juni 1947. Pris politikens

allmänna

utformning.

I juni 1942 hade partipriserna (enligt kommerskollegii index) sedan augusti 1939 stigit med 69 %, detaljpriserna med något över 40 %. Vissa prisstegrande krafter, som tidigare under kriget i samband med omställningen från fredsekonomi till avspärrnings- och försvarsekonomi haft dominerande betydelse, gjorde sig icke längre lika starkt påminta. Påfrestningen på prisnivån hade helt naturligt varit särskilt stark under själva den omställningsprocess som dittills pågått, då fredsekonomien givit vika för ökad produktion för försvaret och för ersättningsproduktion, då produktionseffektiviteten sjunkit till följd av varubrist etc. och då omfattande militära inkallelser tagit i anspråk en stor del av den arbetsföra befolkningen. Sedan omställningen blivit mera fullständigt genomförd, inkallelserna fått ungefär maximal omfattning samt produktionseffektiviteten nått en bottenpunkt, kunde situationen antagas komma att ändras. I detta läge, kännetecknat av att den dittills fortgående minskningen av konsumtionsvolymen avbröts, syntes det som borde en viss stabilisering i förhållandet mellan å ena sidan volymen av för konsumtion tillgängliga varor och å andra sidan allmänhetens för konsumtionsköp disponibla inkomster kunna nås och därmed den fortgående allmänna prisstegringen hejdas, förutsatt att lönenivå, investeringsverksamhet, budgetutfall samt import- och exportpriser hölle sig någorlunda konstanta. Sedan samhällsekonomien tämligen fullständigt anpassat sig efter krigsförhållanden och den åtföljande prisstegringen blivit inarbetad i prisstrukturen, bleve under nyss angivna betingelser främst de fortsatta v a r i a t i o n e r n a från tid till annan i den r e l a t i v a omfattningen av rustningar och inkallelser, i ersättningsproduktion och investeringsverksamhet samt i produktionseffektivitet avgörande för hur prisnivån komme att förskjuta sig, härvid bortsett från sådana prisförskjutningar, som vore resultatet av spekulationsköp o. d., samt möjligheten av att prisutvecklingen påverkades genom lagerändringar.

1083 Ungefär vid mitten av år 1942 hade omställningen av den svenska samhällsekonomien till krigsförhållanden fortgått så långt, att ovan anförda synpunkter blivit aktuella. Att döma av skördeutsikterna låg en förbättring av livsmedelsförsörjningen inom räckhåll. Under år 1941 hade också ransoneringen av livsförnödenheter blivit mera omfattande, vilket gett myndigheterna ett starkare grepp om prisutvecklingen. Härigenom hade möjligheterna att nå en allmän stabilisering av prisnivån förbättrats. Huvudförutsättningen för allmän prisstabilitet var emellertid, att lönestegringarna kunde hejdas eller i varje fall starkt begränsas. Eljest kunde det befaras, att köpkraften skulle fortsätta att växa, med följd att prisstegringen komme att fortgå. Såsom påpekades av bankoutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande över valutapropositionen våren 1942, hade den dittills pågående växelverkan mellan prishöjningar och kompensationstillskott till producenter och löntagare delvis berott på att man både vid lönesättningen och vid prissättningen av jordbruks- och industriprodukter avsett att kompensationsvägen skydda var och en av de berörda grupperna från att behöva bära en större del av krisbördan än övriga grupper. Strävandena att uppnå en allmän stabilisering av prisnivån måste närmast inriktas på att bryta denna växelverkan utan att därför öka risken för att någon grupp komme att få vidkännas en otillbörligt stor belastning. På försommaren 1942 upptogos förhandlingar, avsedda att lägga grunden för en pris- och inkomststabilisering. I september utvidgades förhandlingarna; ett antal representanter för olika samhällsintressen, bl. a. för arbetsgivare- och löntagareorganisationer, deltogo i desamma. I slutet av september uppdrog Kungl. Maj :t åt direktör Gustaf Söderlund, IK:s ordförande, att leda överläggningar och utredningar angående den ekonomiska politikens utformning i syfte att motverka en skadlig prisstegring. Två promemorior rörande riktlinjerna för den närmaste tidens ekonomiska politik framlades av direktör Söderlund i slutet av oktober och början av november 1942. I dessa promemorior framhölls, att en effektiv uppbromsning av prisstegringen förutsatte nya riktlinjer för den direkta prisregleringen. Den oundvikliga kostnadsstegringen borde i fortsättningen kunna begränsas till ett minimum genom lönestopp och reglering av importpriserna. Härigenom skulle prisregleringen kunna skärpas, så att resultatet nära anslöte sig till ett allmänt prisstopp. Genom ökad fasthet i prissättningen borde företagens intresse av att hålla tillbaka kostnaderna mobiliseras. I promemoriorna lämnades även närmare förslag om hur prispolitiken borde bedrivas. I avvaktan på mera definitiva riktlinjer för prisregleringen ålade Kungl. Maj :t den 30/10 1942 PKN att, inom ramen för tidigare åt nämnden lämnade bemyndiganden, utvidga priskontrollen och skärpa den direkta prisregleringen inom landet. Kontrollen borde i princip omfatta priser och taxor

1084 på samtliga inom landet tillverkade och till landet införda varor, resp. inom landet utförda tjänster av de slag som fölle inom ramen för gällande prisregleringslag. Kungl. Maj :t anbefallde sedermera grundsatserna i den Söderlundska novemberpromemorian — vari angivna riktlinjer närmare utformats — till efterrättelse. I enlighet med denna promemoria borde prishöjningar tills vidare icke beviljas annat än i enstaka undantagsfall. Inträffade kostnadsökningar finge bäras inom förut godkänd vinstmarginal. Möjligheter till prissänkningar borde beaktas i högre grad än tidigare. Den 31/10 1942 utfärdade PKN bestämmelser om a l l m ä n t p r i s s t o p p , gällande — med vissa undantag — alla slags förnödenheter av såväl inhemskt som utländskt ursprung, alla slags tjänster, vilka lågo inom ramen för prisregleringslagen, samt transporter. Föreskrifterna gällde yrkesmässig försäljning av varor samt yrkesmässigt utförande av tjänster eller transporter, allt för så vitt icke vederbörande varor, tjänster eller transporter åsatts normalpris eller blivit föremål för annat slag av tvångsprisreglering. Det allmänna prisstoppet innebar, att näringsidkare icke utan PKN:s tillstånd fick höja de av honom prisstoppdagen den 31/10 1942 tillämpade priserna, förrän en vecka efter det han till nämnden anmält planerad prishöjning och skälen därtill. Den stipulerade tidsfristen kunde av nämnden utsträckas till en månad, en möjlighet som nämnden under den närmast följande tiden flitigt utnyttjade. Den angivna tidrymden förlängdes på nämndens initiativ till tre månader genom lag den 26/2 1943. Den 20/11 och den 11/12 1942 meddelade PKN vissa tillägg och tillämpningsföreskrifter till de ursprungliga bestämmelserna om prisstopp. Prisstoppet avsåg i första hand de av resp. näringsidkare den 31/10 1942 tilllämpade priserna och i andra hand de priser, som kunde anses gängse å orten. Näringsidkare, som åtog sig beställnings- eller reparationsarbete, för vilket något standardpris icke fanns, fick icke i kalkylen räkna med högre materialpris eller arbetslöner än dem som han vid prisstoppets inträdande kalkylerat med för samma eller liknande arbeten. Verkan av det allmänna prisstoppet förstärktes genom prisstabiliserande åtgärder på u t r i k e s h a n d e l n s område. I den Söderlundska promemorian hade understrukits, att en utvidgning av prisregleringen för importvaror var en nödvändig förutsättning för att den skärpta prisregleringen skulle ge tillfredsställande resultat. Import till priser, som icke voro förenliga med stabiliseringssträvandena, borde tillåtas endast om den vore oundgängligen nödvändig för landets försörjning eller om starka handelspolitiska skäl kunde åberopas. Befunnes dylik import i övrigt önskvärd ined hänsyn till exportintressena, borde den medgivas blott under förutsättning av utjämning i någon form mellan import- och exportpriser. Under kriget hade efter hand utbildats ett system, som gjorde det möjligt

1085 att kontrollera importen tämligen fullständigt. En avsevärd del av importen föll under bestämmelserna om importförbud, medan den övriga import, som betalades i fria valutor, kontrollerades via valutaregleringen av valutakontoret i samråd med HK. Kompensationsaffärerna kontrollerades av HK liksom importen med lejdfartyg, för vilken transporttillstånd erfordrades. Allt detta gjorde det möjligt att ställa upp vissa villkor för importen, något som myndigheterna också i stor utsträckning begagnade sig av. Den import som ej föll inom nyssnämnda kategorier kunde delvis övervakas genom de införseldeklarationer, som importörerna fingo avgiva rörande clearingimporten. Vidare medförde gällande prisstoppbestämmelser och andra prisregleringar en viss offentlig kontroll över importen, i det att import till alltför höga priser kunde förhindras. Emellertid förmådde n ä m n d a priskontrollanordningar icke i och för sig garantera prisstabilitet i importen för det fall att priserna på de utländska varor, som Sverige oundgängligen behövde importera, fortsatte att stiga. För att i möjligaste mån fylla denna lucka, upptogs vid förhandlingar med Tyskland i slutet av 1942 på svenskt initiativ frågan om åstadkommande av ett utvidgat prisavtal med avseende på handeln mellan de två länderna. Tyskland hade vid denna tid en dominerande ställning både som leverantör av varor till Sverige och som köpare av svenska varor. År 1942 svarade Tyskland för 45 7c av Sveriges totalimport och mottog 40 7c av dess totalexport. Sedan man från tysk sida förklarat sig villig att medverka till en uppgörelse av antytt slag, slöts den 5/2 1943 ett svensk-tyskt prisbindningsavtal, varigenom de båda länderna förklarade sig vilja för framtiden fullfölja en stabiliserande prispolitik vid handeln dem emellan. Härvid fastställdes de den 31/10 1942 (den svenska prisstoppdagen) gällande priserna såsom normerande för varor, motsvarande ca 90 7c av 1942 års varuomsättning. Även i det samma dag undertecknade handelsavtalet med Italien nåddes uppgörelse om en viss prisbindning. Den skärpta prisregleringen för utrikeshandeln resulterade under år 1943 i en anmärkningsvärd prisstabilitet för import- och exportvaror. Prisbindningsavtalet med Tyskland förlängdes med obetydliga modifikationer att gälla även för år 1944. Ett viktigt led i prisstabiliseringen var det i december 1942 mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen ingångna ramavtalet för år 1943. Enligt motsvarande avtal för år 1942 hade indextilllägget den 1/8 1942 nått upp till 20,7 %, räknat på 1938 års timlön. Enligt det nya ramavtalet skulle detta tillägg utgå oförändrat, så länge socialstyrelsens levnadskostnadsindex ej steg till 249 (1/7 1941 = 100). Då levnadskostnadsindex vid tiden för avtalet stod vid 239, fanns alltså en relativt vid marginal, inom vilken levnadskostnaderna kunde röra sig vid oförändrat lönetillägg. Den hösten 1942 inledda nya prispolitiken gick ej endast ut på att hindra prishöjningar utan även på att genomföra pris-

1086 sänkningar, där sådana voro möjliga. PKN strävade efter att genom effektiv kontroll så fullständigt stabilisera priserna på viktigare livsförnödenheter, att gällande lönestopp icke sattes i fara. Den striktare prisregleringen och 1943 års ramavtal i förening voro alltså avsedda att hejda den inflationsdrivande pris- och löneskruven. En för prisstabiliseringen gynnsam omständighet var, att 1942 års skörd blev väsentligt bättre än föregående års skörd. År 1942 motsvarade såväl brödsäds- som fodersädsskörden ungefär 85 % av genomsnittet för åren 1930/39 mot 57 resp. 69 % år 1941. Med giltighet fr. o. m. den 17/6 1943 utvidgades i vissa hänseenden 1942 års prisregleringslag. I fortsättningen kom lagen att omfatta tjänster av alla slag, bl. a. alla slags arbeten å fast egendom, tjänster sammanhängande med den personliga hygienen (frisörarbete, bad e t c ) , de s. k. fria yrkena (advokat-, läkare-, tandläkare- och arkitektyrkena), tidningarnas annonsverksamhet, teater-, biograf- och andra föreställningar, rumsuthyrning i hotell- och pensionatrörelse m. m. För tjänster, som härigenom kommo in under prisstoppet, gällde som stoppriser de den 31/10 1942 tilllämpade priserna. Vidare ändrades bestämmelserna rörande p r i s s t o p p e t . I stället för att detta tidigare varit konstruerat i form av en anmälningsskyldighet om tillärnad prishöjning i förening med förbud att inom viss tid efter anmälan höja priset, innebar prisstoppet enligt de nya bestämmelserna ett ovillkorligt förbud mot att höja priset på förnödenhet eller tjänst utan tillstånd av vederbörande myndighet. Prisstopp kunde utfärdas att gälla för såväl yrkesmässig som icke yrkesmässig försäljning av förnödenhet men i fråga om tjänst endast för yrkesmässig verksamhet. För vara avsedd som ersättning för eller utdrygning av prisreglerad förnödenhet kunde, när varan icke saluförts inom landet före prisstoppdagen, försäljningsförbud utfärdas, tills priset på varan fastställts i vederbörlig ordning. Vidare skärptes prisockerbestämmelserna samt förbudet mot påtvingade s. k. kombinationsavtal. I kungörelse den 4/6 1943 förklarades prisstoppet gälla såväl enskild som kommunal ekonomisk verksamhet samt sådan statlig verksamhet, för vilken icke gällde av Kungl. Maj :t eller statlig myndighet i särskild ordning fastställda taxor eller avgifter. I cirkulär s. d. anbefallde Kungl. Maj :t samtliga statsmyndigheter att så länge prisstoppet gällde icke höja taxor eller avgifter annat än efter samråd med PKN. I händelse att nämnden motsatte sig höjning, kunde sådan ske först efter Kungl. Maj :ts prövning. Enligt kungörelsen skulle den 31/10 1942 alltjämt gälla som primär prisstoppdag. För vissa fall stadgades en s e k u n d ä r p r i s s t o p p d a g , vilken bestämdes till den 10/6 1943. För försäljare eller företagare, som denna dag enligt överenskommelse med nämnden höllo ett pris understigande det omedelbart efter den primära prisstoppdagen tillämpade, gällde detta lägre

1087 pris som stoppris. (Sistnämnda bestämmelse ändrades genom kungörelse den 24/5 1946 därhän, att det genom överenskommelse sänkta priset o m e d e l b a r t blev nytt stoppris.) Den sekundära prisstoppdagen flyttades senare successivt framåt i tiden. I huvudsak gällde den för sådana förnödenheter och tjänster, som först efter den 21/10 1942 tillhandahållits inom landet. Prisstoppet hade avseende på varje led av produktion och handel för sig. Under våren 1944 började frågan om p r i s p o l i t i k e n s utformning i krigets slutskede samt under övergångstiden efter det krigstillståndet i Europa upphört tilldraga sig myndigheternas uppmärksamhet. Dessa problem gjordes till föremål för ingående prövning av de inom riksbanken utsedda valutasakkunniga samt av bankofullmäktige och kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering (jfr sid. 114). I valutapropositionen till 1944 års riksdag (nr 252) lämnade finansministern en redogörelse för de framkomna resultaten samt angav vissa huvudsynpunkter i fråga om penningpolitikens inriktning efter kriget. Därvid avsågs den period, varunder de olika processer försigginge, som gradvis kunde förväntas leda till avveckling av den extraordinära varuknappheten och återställandet av jämvikten inom pris- och kostnadssystemet. Så länge kriget i Europa fortsatte och försörjningen icke ytterligare avsevärt ändrades, skulle, hävdades det i propositionen, målet för penningoch prispolitiken vara detsamma som förut. Särskilt med hänsyn till att prisstegringen gått vida utöver vad som motsvarade försämringen i försörjningsläget — vilket m a n dock från början varit inställd på att förhindra — måste tillses, att varje ytterligare höjning av prisnivån såvitt möjligt förekommes. Den restriktiva pris- och penningpolitiken skulle därför vinna fortsatt tillämpning. Under de ändrade förhållanden, som kunde väntas inträda efter fientligheternas upphörande i Europa, borde — enligt av vederbörande instanser enhälligt godtagna riktlinjer — en stabilisering av penningvärdet eftersträvas inom de gränser, som betingades av med växlingar i den inhemska produktiviteten eller i bytesrelationerna med utlandet sammanhängande fluktuationer i varuförsörjningen. En förbättring i försörjningen efter kriget borde följaktligen föranleda ett motsvarande prisfall. Intet försök borde dock göras att återställa förkrigstidens prisnivå i vidare m å n än som följde härav. I propositionen angav finansministern som ytterligare huvudpunkter för penningpolitiken efter kriget dels att penninginkomsterna i regel ej borde vare sig höjas eller sänkas, dels att m a n vid tillämpningen av prissänkningsprogrammet borde undvika depressionsverkningar, som hotade att leda till en mera allmän arbetslöshet, samtidigt som m a n borde fasthålla vid att en så fullständig återgång av den under kriget inträdda prisstegringen som möjligt vore önskvärd. Inom ramen för de allmänna principer, som programmet angav, måste emellertid — framhölls det —

1088 den faktiska utvecklingen bli bestämmande för penningpolitikens utformning. I propositioner till 1945 och 1946 års riksdagar underströk finansministern, att de år 1944 angivna riktlinjerna för penningpolitiken alltjämt borde följas, oaktat anpassningstiden efter kriget förefölle att bli av längre varaktighet än man tidigare räknat med. I finansplanen till 1947 års statsverksproposition upprepades, att riktlinjen borde vara stabilitet i priserna. I augusti 1944 hävdade PKN i skrivelse till Kungl. Maj :t den uppfattningen, att fortsatt priskontroll, eventuellt t. o. m. i skärpt form, komme att bli nödvändig under övergångstiden till fredshushållning. Prisstopppolitiken borde därvid få fullföljas och utifrån kommande prisstegringsimpulser motverkas. Prisnivån syntes under kriget ha stigit mera i Sverige än i exempelvis England och Förenta staterna. Risk förelåge för att den svenska pris- och kostnadsnivån skulle bli oriktigt anpassad till utlandets, vilket av nämnden anfördes som ett starkt skäl för att man efter kriget borde driva en effektiv prissänkningspolitik. Huvudsynpunkten vid prispolitikens utformning under efterkrigstiden borde emellertid vara att i största möjliga utsträckning lita till den fria konkurrensens förmåga att med sin — i jämförelse med direkt prisreglering — i allmänhet större hårdhet och effektivitet nå resultat. Förekommande regleringsanordningar på varumarknaden borde mjukas upp i konkurrensskapande syfte. — Nämnden framhöll, att under kriget ledstjärnan i stort sett varit att anpassa priserna efter kostnaderna. Därigenom hade åtskilliga onaturliga prisförhållanden uppkommit eller konserverats. Det hade t. o. m. förekommit, att en och samma råvara fått åsättas olika pris vid försäljningen från två skilda företag. Under övergångstiden efter kriget måste en begynnande anpassning av priserna efter mer normala marknadsbetingelser och varornas bruksvärde hos konsumenterna ske, vilken anpassning delvis måste genomföras i strid mot gällande kostnadsförhållanden. — Vid en aktiv prissänkningspolitik borde nämnden i större utsträckning än vad tidigare skett begagna kostnadsläget för de effektivaste företagen som grund för prissättningen. Även om en sådan strävan redan tidigare funnits hos nämnden, hade den dock försvårats av hänsyn till det ansträngda försörjningsläget. I proposition till 1945 års riksdag angående fortsatt giltighet av 1942 års prisregleringslag instämde finansministern i stort sett i PKN:s rekommendationer rörande den fortsatta priskontrollen. Han underströk, att under en prisfallsperiod priskontrollens huvudsakliga uppgift bleve att tillse, att befintliga prissänkningsmöjligheter snabbt och effektivt tillvaratoges. Därvid borde nämnden undvika onödiga ingripanden och söka uppnå prissänkningar genom frivilligt samarbete med näringsorganisationerna. I samband med förlängningen av prisregleringslagen år 1945 inrycktes däri den viktiga bestämmelse, varigenom Kungl. Maj:t (med möjlighet

1089 till delegation till annan myndighet) erhöll befogenhet att f ö r ö r d n a o m s ä n k n i n g a v g ä l l a n d e s t o p p r i s . Därjämte utsträcktes i viss mån området för lagens tillämpning, så att därunder inbegreps bl. a. nyttjanderätt till förnödenhet, upplåtelse av skogsavverkningsrätt och andra s. k. begränsade nyttjanderätter samt överlåtelse eller upplåtelse av immateriell förmögenhetsrättighet. Prisstoppbestämmelserna för s. k. nya förnödenheter utvidgades. Efter avslutandet av kriget i Europa antogs allmänt, att man hade att räkna med ett uppsving för den svenska exporten av sådana varor, som voro behövliga för återuppbyggnadsarbetet i de krigshärjade länderna, och därvid i främsta rummet trävaror. Den förväntade stora efterfrågan på dylika svenska exportvaror borde rimligtvis medföra en avsevärd prisstegring därpå, vilken komme att påverka också hemmamarknadspriserna och därigenom äventyra prisstabiliseringen. Dessa överväganden väckte tanken på att i viss mån avskärma hemmamarknaden från exportprisernas inverkan genom p r i s u t j ä m n i n g sa v g i f t e r vid exporten. En proposition i ämnet framlades vid 1945 års riksdag (nr 255). Det framhölls där, att prisutjämningsavgifter borde uttagas blott med belopp som vore nödvändiga för att nå det åsyftade resultatet och att de, så snart spänningen mellan exportpriserna och hemmaprisnivån icke längre hotade att utlösa ovälkomna prisstegringar inom landet, skulle helt bortfalla. Intäkterna av ifrågavarande avgifter borde icke inflyta till den allmänna budgeten utan fonderas för att användas för sådana ändamål, som lämpligen borde tillgodoses med intäkter av detta slag. Riksdagen biföll propositionen och bemyndigade Kungl. Maj :t att, när behov därav ur prispolitiska synpunkter prövades föreligga, meddela föreskrifter om uttagande för tiden t. o. m. den 30/6 1946 av prisutjämningsavgifter. Den 25/5 1945 utfärdades förordning i ämnet (nr 256), vilken sedan år för år gavs förlängd giltighet. Angående utnyttjandet av den Kungl. Maj:t sålunda lämnade fullmakten se beträffande trävaror sid. 1124 samt beträffande pappersmassa St. o. F. IX sid. 316. Priskontrollnämndens

verksamhet.

Efter förordnandet om allmänt prisstopp den 31/10 1942 blev huvudregeln, att prishöjningar endast skulle tillåtas i undantagsfall. För tillstånd till prishöjning förutsattes, att inträffade kostnadsökningar icke rimligen kunde rymmas inom förefintliga vinstmarginaler. Vetskapen om att företagen själva i många fall finge bära kostnadsökningar torde ha stimulerat dem till att söka pressa ned kostnaderna genom rationaliseringsoch besparingsåtgärder samt till att resa motstånd mot krav på lönehöjningar.

1090 Stabiliseringspolitiken hade vissa betydande initialframgångar. Under året närmast efter prisstoppets införande höll sig levnadskostnadsindex vid oförändrat läge. Härigenom skapades det mått av förtroende för penningvärdet, vilket var en förutsättning för en förlängning av det s. k. lönestoppet. Åt bestämmelserna härutinnan för år 1943 gavs förlängd giltighet för år 1944 och de godtogos vid så gott som samtliga uppgörelser om kollektivavtal. Även för år 1944 skulle alltså det rörliga tillägget utgå med 20,7%, förutsatt att levnadskostnadsindex (juli 1 9 1 4 = 1 0 0 ) ej stege till 249. Kring årsskiftet 1944/45 förekommo inga centrala förhandlingar om indextillägg. Vid avtalsuppgörelserna överenskom man som regel, att 1944 års ramavtal skulle tillämpas även för den nya avtalsperioden. Då 1914 års levnadskostnadsindex för år 1945 stannade vid 241, inneburo alltså ramavtalen, att det rörliga tillägget behölls oförändrat under hela tiden från det allmänna lönestoppets införande till krigets slut. Detta var givetvis en prisstabiliserande faktor av största betydelse. Dock låg däri ingen effektiv spärr mot alla former av lönehöjningar. Löneinkomsten per timme inom stadsnäringarna steg sålunda för vuxna manliga arbetare från genomsnittligt kr. 1:79 år 1942 till kr. 1:98 år 1945 och för vuxna kvinnliga arbetare från kr. 1: 09 till kr. 1: 27, d. v. s. med 10,6 resp. 16,5 %; även för förvaltningspersonalen gingo lönerna uppåt. Lantarbetarnas löner höjdes betydligt mera. Med undantag för lönestegringen höll sig emellertid kostnadsökningen inom näringslivet inom trånga gränser under de sista två å tre krigsåren. Redan före prisstoppet hade ersättningsproduktionen liksom övergången till dyrare inhemska råvaror i stor utsträckning blivit genomförd. Effekten av den svensk-tyska prisbindningen var avsevärd. I lejdbåtstrafiken sänktes krigsförsäkringspremierna och prisutvecklingen på de nord- och sydamerikanska marknaderna var lugn. Varuförsörjningen förbättrades ock genom relativt goda skördar. Förutsättningarna för den statliga prispolitiken voro alltså i stort sett gynnsamma från det allmänna prisstoppets genomförande fram till upphörandet av krigshandlingarna på den europeiska krigsskådeplatsen. I allmänhet förekom under här ifrågavarande tid ingen mera avsevärd prisuppdrivning. De höjningar som skedde gällde som regel varor av mindre betydelse för folkförsörjningen. I sin strävan att stabilisera den allmänna prisnivån sökte PKN efter prisstoppets genomförande icke blott hindra prisstegringar utan även genomföra prissänkningar, där sådana voro möjliga, vilket bl. a. var fallet beträffande en del livsmedel och textilvaror. Efter krigets slut framträdde tendenser till prisfall på vissa internationella varumarknader. Vissa prissänkningar inträdde sålunda för bl. a. jordbruksprodukter och metaller. I Sverige voro prisfallstendenserna starkare än t. ex. i Förenta staterna, närmast beroende på en engångsartad

1091 svensk prissänkning för viktiga råvaror och förnödenheter efter avspärrningens hävande. Prissänkningstendenserna blevo dock av kort varaktighet. Redan i början av år 1946 ändrades läget på de utländska varumarknaderna, bl. a. under inflytande av priskontrollens successiva uppluckring i Förenta staterna och den partiella avvecklingen av de internationella kontrollerna vid fördelningen av knappa råvaror. De prisstegrande krafterna bröto definitivt igenom redan tidigt under år 1946. Moody's amerikanska råvaruprisindex registrerade en höjning med 34 7c från början av 1946 till augusti samma år. Prisstabiliseringen sattes i fara också genom att lönestoppet upphörde att gälla. I kollektivavtalen för år 1946 stipulerades lönehöjningar på i många fall 7—8 % och även för år 1947 gick lönenivån avsevärt uppåt. För sistnämnda år redovisas en timlön för vuxna manliga arbetare inom stadsnäringarna av i genomsnitt kr. 2: 45 och för vuxna kvinnliga arbetare av kr. 1: 62. Den genomsnittliga timlönen hade därmed sedan år 1945 höjts ined 23,7 resp. 27,6 %. Den prisstegrande effekten härav motvägdes emellertid i viss mån av att effektiviteten inom näringslivet avsevärt förbättrades. Inom den svenska industrien ökades produktionsvolymen per arbetstimme från år 1945 till år 1947 med 11 % (från 99 till 110; 1939 = 100). Förbättringen var påfallande stark inom vissa industrigrenar av stor vikt för allmänhetens försörjning. Den internationella råvaruprisstegring, som kom i gång år 1946, möttes av myndigheterna med åtgärder, avsedda att försvara den svenska prisstabiliteten. Den 13/7 1946 beslöts en isolerad h ö j n i n g a v d e n s v e n s k a k r o n a n s y t t r e v ä r d e . Sålunda sänktes dollarkursen från kr. 4: 20 till kr. 3: 60, pundkursen från kr. 16: 92 till kr. 14: 50 och övriga valutakurser i proportion därtill. .Efter framställning från PKN beslöt 1946 års höstriksdag att införa subventioner för vissa viktigare importvaror; enligt nämndens förslag gällde det härvid temporära åtgärder för att eliminera inverkan av tillfälliga prisstegringar i utlandet. I enlighet härmed tillkommo subventioner på bomull och hudar. (Se härom närmare sid. 1116.) I november sänktes skatten på kaffe och kaffesurrogat med tillsats av kaffe, närmast i syfte att hindra under år 1946 inträdda höjningar av importpriset på kaffe att slå igenom på den svenska marknaden. De indirekta verkningarna av förenämnda beslut skola icke här analyseras. De direkta verkningarna utgjordes endast i ringa mån av prissänkningar, till stor del beroende på den fortgående internationella prisstegringen och de svenska lönestegringarna i förening. Den 26/7 1946 bemyndigade Kungl. Maj :t PKN att i vissa fall förordna om sänkning av gällande stoppriser och normalpriser, motsvarande nedgången i återanskaffnings-

1092 kostnaderna till följd av kronapprecieringen. Vid de följande förhandlingarna mellan nämnden och näringslivet nåddes principöverenskommelse om att återanskaffningspriset skulle vara normerande för prissättningen på den svenska marknaden av importvaror samt varor tillverkade av importerade råämnen och halvfabrikat. Fram till september 1946 lyckades nämnden genomföra prissänkningar på mellan 5 och 15 % för ett trettiotal artiklar av växlande betydelse för allmänhetens försörjning. Riksdagen hade vid vårsessionen 1946 fattat beslut om att d e n a l l männa fem pr ocen tiga omsättningsskatten skulle a v v e c k l a s med utgången av juni 1947. På hösten 1946 beslöts emellertid, att avvecklingen skulle ske redan från 1947 års början. Med anledning härav bemyndigade Kungl. Maj:t PKN att föranstalta om sänkning av vid utgången av år 1946 gällande stoppriser och normalpriser för nyttigheter, vilka berördes av skatteavvecklingen. Nämnden utfärdade riktlinjer härför, innebärande bl. a. att prisavdragen som regel skulle verkställas enligt särskild tabell, utarbetad efter överläggningar med Sveriges köpmannaförbund och Kooperativa förbundet. Den avsedda prissänkande effekten på levnadskostnaderna av omsättningsskattens borttagande motverkades emellertid av den avveckling av vissa statssubventioner på jordbruksområdet, som skedde vid årsskiftet 1946/47 och som ledde till icke betydelselösa prishöjningar för socker, sirap, mjölk, smör och margarin. Tiden från mitten av 1947 till början av 1951. Den svenska valutaställningen hade under år 1946 allvarligt försvagats till följd av att importen — stimulerad bl. a. av de inhemska löne- och prisstegringarna — erhållit mycket stor omfattning, medan exporten ej alls utvecklats i samma grad. Kronans appreciering sommaren 1946 hade minskat den svenska konkurrenskraften på utlandsmarknaderna; enligt konjunkturinstitutets beräkningar hade lönestegringen i Sverige sedan tiden före kriget varit icke oansenligt starkare än i England och USA, med hänsyn tagen till förskjutningarna i växelkursen dessa länder emellan. Köpkraftsöverskottet i Sverige ansågs vara betydande. Till skydd för och till stärkande av valutareserven infördes från mitten av mars 1947 en allmän importreglering. Till en början höll sig den faktiska importvolymen på grund av relativt generösa övergångsbestämmelser uppe på en hög nivå, men efter hand blevo importrestriktionerna kännbara för den svenska folkhushållningen. Restriktionerna riktade sig i första hand mot importen från USA och andra hårdvalutaländer. Omdirigeringen av importen till mjukvalutaländer medförde en viss fördyring, vilken liksom minskningen av importvolymen utgjorde ett hot mot den svenska prisnivåns stabilitet. När importbegränsningen ledde till knapphet på åtskilliga utländska varor på den svenska marknaden, framstod en effektiv priskontroll till försvar

1093 för konsumenterna mot knapphetsprisstegringar som ett viktigt samhällsintresse, särskilt som även den påbörjade exportoffensiven var ägnad att skärpa den inhemska varubristen. Vikten av att bryta de lönestegrande krafterna och statmakternas önskan att i detta syfte erhålla löntagarorganisationernas aktiva medverkan gjorde det vidare angeläget att hindra en fortsatt uppgång av levnadskostnaderna och därmed en nedgång i reallönerna. Det rörliga indextillägget hade sedan den 1/8 1942 utgått med 20,7 %. Sedan år 1943 hade i kollektivavtalen stipulerats, att tillägget skulle ökas med 5 7c, om levnadskostnadsindex steg till 249 (1914 = 100), samt att avtalen kunde hävas, om index steg till 257. Emellertid steg index under perioden 1943—46 aldrig högre än till 246. Vid förhandlingarna rörande avtalen för år 1947 hävdade Svenska arbetsgivareföreningen, att reglerna om rörligt tillägg borde utgå, medan Landsorganisationen motsatte sig att 5-procentstillägget vid indextalet 249 avskaffades. Förhandlingarna fingo till resultat, att sambandet mellan det rörliga tillägget och indexutvecklingen avklipptes, men det bestämdes att ett ytterligare tillägg på 5 % skulle utgå fr. o. m. den 1/5 1947. Krigsårens system med rörliga tillägg hade härmed i princip avvecklats. Fr. o. m. 1/5 1947 utgjorde alltså det rörliga indextillägget 25,7 %. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 17/2 1947 anförde PKN, att de ekonomiska utsikterna för den närmaste tiden uppenbarligen motiverade fortsatt priskontroll även efter juni 1947. Nämnden framlade förslag till ny prisregleringslag. I propositionen i ärendet (1947 nr 257) erinrade finansministern om det i årets statsverksproposition gjorda uttalandet, att den stabilitet i priserna, som praktiskt taget förelegat under de sist förflutna fyra åren, borde upprätthållas. Det funnes enligt finansministerns åsikt behov av en effektiviserad priskontroll. Bestämmelserna rörande prisregleringen borde utformas så, att kontrollen smidigt kunde anpassas efter de aktuella förhållandena. Införandet av det allmänna prisstoppet hade i viss mening inneburit en fastlåsning av vid tidpunkten för prisstoppet rådande vinstmarginaler oberoende av dessas skälighet. Under tiden därefter hade kostnadsökningar gjort intrång på vinstmarginalerna inom vissa områden, nämligen i de fall där PKN icke medgett till fullo kompenserande prishöjningar. Därigenom hade uppstått viss prisspänning, som återverkat på produktionens inriktning. Risker för snedvridning av produktionen funnes även därigenom att det ej sällan var möjligt att ändra sammansättningen av viss vara, så att denna bleve att anse som ny vara och sålunda fri från prisstoppet. Försäljningsspärr kunde visserligen införas för viss förnödenhet, tills priset godkänts av myndigheterna, men endast under särskilda förutsättningar. Bestämmelserna härom hade icke kommit till användning, främst beroende på svårigheterna att avgöra, om de i lagrummet angivna förut-

1094 sättningarna för ingripande förelåge i de enskilda fallen. Därtill vore bestämmelserna så utformade, att de icke kunde tillämpas mot tendenser att kringgå en prisreglering av annan typ än stoppris, t. ex. normalpris, utfästelsepris eller tvångskartelleringspris. — Ju längre tid som förflutit sedan införandet av det allmänna prisstoppet, desto starkare framträdde behovet av en översyn av stoppriserna, icke minst av hänsyn till rättvisa olika företagare emellan. PKN hade i sin nyssnämnda skrivelse yrkat på att prisregleringslagen måtte ändras så, att jämkningar i prisrelationerna lättare kunde åvägabringas. Härför krävdes utvidgade möjligheter att sänka stoppris. Enligt den gällande lagen kunde stoppris sänkas i två fall, nämligen dels beträffande viss förnödenhet eller tjänst eller beträffande viss företagare, då sådana på prisbildningen inverkande förhållanden inträffat, att priset skäligen borde sänkas, och dels beträffande viss företagare, därest dennes stoppris väsentligt överstege gängse pris. Genom den nya prisregleringslag, som utfärdades den 30/6 1947 (nr 303), vidgades möjligheterna dels att sänka stoppris, dels att förordna om försäljningsspärr (se sid. 55). Den längsta tid, för vilken förordnande om allmänt prisstopp kunde meddelas, utsträcktes från tre till sex månader. I enlighet med de av riksdagen godkända linjerna för den ekonomiska politiken utvecklade sig förhållandena med avseende på priskontrollen i fortsättningen så, att denna i stället för att börja avvecklas i viss mån utvidgades och skärptes. En företagen undersökning visade, att på hösten 1947 omkring tre fjärdedelar av det totala konsumtionsvärdet finge anses helt eller övervägande effektivt priskontrollerade, medan varorna allenast inom den återstående fjärdedelen priskontrollerades mindre effektivt eller icke alls. En viss ändring i PKN:s arbetsmetoder skedde därigenom att vid bedömningen av ifrågasatta prishöjningar större vikt började läggas vid företagens eller vederbörande näringsgrenars allmänna ekonomiska ställning. För ändamålet gjorda undersökningar av företagens ekonomi företogos efter två skilda linjer. Dels undersöktes årligen förhållandena vid ett representativt antal företag inom olika branscher för att erhålla en bild av utvecklingen inom näringslivet och dess olika delar. Dels utfördes fortlöpande specialundersökningar för branscher och företag, där prissättningsfrågorna voro aktuella men för vilka material för ett utrönande av läget icke fanns i den allmänna undersökningen. På detta sätt ansågs det skola bli möjligt att bedöma i vilken utsträckning företagen kunde bära en kostnadsökning utan att priserna höjdes, samtidigt som skäliga anspråk på räntabilitet bleve tillgodosedda. I viss mån sökte PKN genom prisreglerande åtgärder säkerställa tillverkningen av vissa för folkförsörjningen oumbärliga varor. En förskjutning inom produktionen hade kunnat iakttagas från billigare till dyrare varor (varukvaliteter), event, nytillverkningar. I åtskilliga fall hade denna sned-

1095 vridning varit betingad av råvarubrist och importhinder, men på en del punkter torde prisregleringen ha bidragit till att produktionen sökt nya vägar, så tillvida som denna reglering under tiden fram till årsskiftet 1946/47, då lönenivån var knuten till levnadskostnaderna via socialstyrelsens levriadskostnadsindex, understundom med särskild skärpa synes ha inriktats på de s. k. indexvarorna. I sin k a m p mot nämnda missförhållanden började PKN nu medvetet att anpassa de relativa vinstmarginalerna för jämförbara varuvarianter eller varor, så att det bleve mera lönande för näringslivet att tillverka enklare standardkvaliteter för massbruk än dyrare, mera påkostade artiklar. I detta syfte höjdes i flera fall fabrikspriserna på de förra varuslagen, medan prissättningen för de senare var mera restriktiv. Bland varor, för vilka en sådan prispolitik tillgreps, märkas hushållsglas och hushållsporslin samt vissa textilvaror. I sistnämnda fall erhöllo exempelvis sådana enklare bomullsvävnader som blåtwills, lakansväv, flanell och bolsterväv en prisförbättring i förhållande till mera lyxbetonade varor, likaså barnstrumpor av bomull, enklare herrskjortor etc. I proposition 1948 nr 286, vilken förelades riksdagen i slutet av maj nämnda år, uttalade finansministern, att strävandena att åstadkomma balans inom samhällsekonomien måste inriktas på att hejda den spiral av stigande inkomster och stigande priser, som var inflationens kännemärke. I propositionen underströks, att utsikterna för en stabilisering av inkomsterna nära sammanhängde med möjligheterna att bevara en i stort sett oförändrad prisnivå. Endast under denna förutsättning kunde man hoppas på anslutning från olika folkgrupper till programmet om allmänt inkomststopp. I början av maj 1948 hade regeringen uppdragit åt en grupp av sakkunniga att, närmast som diskussionsunderlag, framlägga riktlinjer för den s t a t l i g a p r i s k ont rollens f o r t s a t t a verksamh e t . En promemoria i ärendet överlämnades den 11/6 s. å. till folkhushåll ningsdepartementet. Efter en förberedande överläggning med näringslivets representanter den 20/7, varvid avsevärda menings skilj ak tigheter yppades, förklarade regeringen, att den, med hänsyn till nödvändigheten av att en pågående ekonomisk stabiliseringsaktion icke stördes av fortgående prishöjningar, nödgades utfärda provisoriska direktiv för PKN, avsedda att stabilisera prisläget. Dessa p r o v i s o r i s k a direktiv inrymdes i kungl. brev till PKN den 21/7 1948. De kommo att gälla under åtskilligt längre tid än från början torde ha avsetts, nämligen ej mindre än omkring l3/4 år. De provisoriska direktiven inneburo en väsentlig skärpning av priskontrollen. Prishöjningar skulle icke få medgivas annat än i sällsynta undantagsfall; kostnadsökningar skulle regelmässigt bäras inom befintlig marginal. Så länge ett företag som helhet icke lämnade orimligt låg avkastning

1096 eller förlust, skulle kostnadsökningar för enstaka artiklar kunna tjäna som motiv till prishöjning endast under särskilda förhållanden, exempelvis vid kompenserande prissänkning på andra av företagets produkter. Höjda arbetslöner finge i princip icke utgöra motiv för prishöjningar; detta stadgande avsåg att skärpa företagens motstånd mot krav på lönehöjningar från de anställdas sida och att begränsa löneglidningen. Prisfrågorna skulle såvitt möjligt bedömas med hänsyn till förhållandena hos de mest effektiva företagen, dock med beaktande av försörjningsintresset. Minskad omsättning med åtföljande ökning av de fasta kostnaderna per producerad enhet borde i regel icke utgöra godtagbart motiv för prishöjning. Myndigheterna borde inom ramen för en allmän prisstabilisering söka avväga prisrelationerna så, att snedvridning av produktion och distribution motverkades och en ändamålsenlig produktionsinriktning främjades. Vidare skulle prissänkningar genomföras i all möjlig utsträckning med utnyttjande av övernormala vinster och marginaler, särskilt vid monopolistiskt bestämd prissättning. PKN borde söka få till stånd generella prissänkningsaktioner. Slutligen uttalades i de provisoriska direktiven, att PKN borde »låta sig angeläget vara att på lämpligt sätt upprätthålla god kontakt med näringslivet och dess organisationer». De provisoriska direktiven för PKN:s verksamhet utsattes — delvis som följd av sättet för deras tillkomst men även av sakliga skäl — för skarp kritik från näringslivets sida. I december 1948 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för folkhushållningsdepartementet att tillsätta en f ö r h a n d l i n g s d e l e g a t i o n i syfte att utarbeta mera definitiva riktlinjer för priskontrollen. Alltjämt borde målet vara att upprätthålla stabilitet hos prisnivån. Delegationen borde uppmärksamma spörsmålet, hur denna målsättning skulle kunna förenas med önskemålet att säkerställa angelägen produktion. Förhandlingsdelegationen, vars ordförande blev f. justitierådet sedermera överståthållaren J. Hagander, granskade till en början bl. a. frågan om normerna för l ö n s a m h e t s b e r ä k n i n g a r som hjälpmedel för priskontrollen. Särskilda sakkunniga verkställde en utredning härav, vilken förhandlingsdelegationen i slutet av oktober 1949 jämte vissa rekommendationer ingav till regeringen. Den 29/12 1949 anbefallde Kungl. Maj :t de prisreglerande myndigheterna att, i den mån lönsamhetsundersökningar vore erforderliga vid avgörande av prisärenden, uppgöra desamma i huvudsaklig överensstämmelse med de av förhandlingsdelegationen föreslagna principerna, myndigheten dock obetaget att i samförstånd med vederbörande företag eller branschorganisation vidtaga av omständigheterna påkallade förenklingar eller modifikationer. Lönsamhetsberäkningarna skulle verkställas så, att de med tillämpning av metoder, som ur företagsekonomiska synpunkter kunde betraktas som riktiga, gåve en tillförlitlig bild av räntabiliteten hos vederbörande företag eller bransch. Övergången till nya

1097 principer för lönsamhetsberäkningar finge dock, enligt delegationens åsikt, icke utan samtidigt påvisbar kostnadsökning föranleda krav på prishöjningar för räntabilitetens förbättring. Det slutliga avgörandet måste innefatta en skälighetsprövning av den prisreglerande myndigheten enligt gällande direktiv för priskontrollen. Den 27/2 1950 avgav förhandlingsdelegationen yttrande angående direktiv för den prisreglerande verksamheten under samma år. Delegationen erinrade om sitt tidigare uttalande, att den icke ansett sig böra för år 1949 föreslå någon ändring i de provisoriska direktiven. Frågan om direktiven för tiden efter utgången av år 1949 hade delegationen icke k u n n a t behandla, förrän klarhet vunnits om lönestabiliseringspolitiken för år 1950. Delegationen ansåg, att riktlinjer för priskontrollen icke borde eller kunde fastställas för längre tid än som omfattades av gällande överenskommelse om inkomststabilisering, d. v. s. kalenderåret 1950. Någon enighet om direktivens utformning för nämnda år hade icke k u n nat nås inom delegationen. De sex ledamöter som representerade Kooperativa förbundet, löntagarorganisationerna och PKN förenade sig om ett förslag till direktiv, vilket i huvudsak anslöt sig till de provisoriska direktiven och vilket praktiskt taget oförändrat fastställdes av Kungl. Maj :t. De fyra representanterna för näringslivet framlade ett avvikande förslag, innebärande att prisregleringen redan under år 1950 borde begränsas och även i övrigt mildras samt att den statliga administrativa priskontrollen snarast möjligt borde avvecklas, eftersom den i längden icke kunde uppehållas utan skadliga konsekvenser icke blott för näringslivet utan i sista hand även för konsumenterna. Näringsrepresentanterna framhöllo, att prisregleringen vore ägnad att minska effektiviteten inom näringslivet genom att motverka intresset för rationalisering. Ju längre priskontrollen finge verka och ju mer näringslivet avlägsnade sig från naturliga marknadsförhållanden, desto större bleve dessa olägenheter och desto svårare övergången till normala, rörliga förhållanden. En alltför länge bibehållen priskontroll motverkade prissänkningar och konserverade marknadsmässigt sett för höga priser. Priskontrollen borde därför hävas, så snart varuförsörjningen på ett varuområde blivit så god, att risk för prisstegring inom detta område i stort sett icke förelåge. Den omständigheten att viss konkurrensbegränsning förekomme finge icke i och för sig utgöra hinder mot ett hävande av regleringen. I själva verket hade prisregleringen bidragit till ökad samverkan inom näringslivet. PKN borde icke ha och hade icke heller fått sig anförtrodd någon speciell övervakande uppgift av den konkurrensbegränsande verksamheten. D i r e k t i v e n för den p r i s r e g l e r a n d e verksamheten u n d e r å r 1 9 5 0 fastställdes av Kungl. Maj:t den 31/3 1950 med giltighet fr. o. m. den 15/4. Därigenom upphörde de provisoriska direktiven av den 21/7 1948 att gälla. Direktiven för år 1950 anknöto direkt till in27—216588. I I .

1098 komststabiliseringen. Målet för den prisreglerande verksamheten skulle vara att i största möjliga utsträckning förhindra prisstegringar och främja prissänkningar. (Tidigare: prishöjningar finge ske blott i sällsynta undantagsfall, kostnadsökningar skulle regelbundet bäras inom befintlig marginal.) Förutsättning för prishöjning vore, att priset enligt en av PKN granskad kostnadskalkyl visades icke medföra täckning av produktiönseller anskaffningskostnader jämte skälig handelsvinst; kostnaderna skulle beräknas enligt återanskaffningsprisprincipen. (Tidigare: prishöjningar finge förekomma blott vid kostnadsbelastningar, medförande orimligt låg avkastning eller förlust.) I allmänhet borde prishöjning dock ej medges annat än då en för hela företaget verkställd lönsamhetsberäkning visade, att företaget vid utebliven prishöjning komme att ge en avkastning, som med hänsyn till föreliggande förhållanden uppenbarligen måste betraktas som för låg. Dock borde även i annat fall prishöjning kunna medges, om kompenserande prissänkning vidtoges på andra produkter eller eljest särskilda omständigheter förelåge. Kostnadsökningar beroende på lönehöjningar borde, så länge lönestabiliseringen upprätthölles, i princip icke få åberopas som skäl för prishöjning. (Detta skulle dock ej gälla sådant lönetillägg, som direkt eller indirekt kunde komma att utgå till följd av atl levnadskostnaderna enligt 1935 års indexserie stege till 169.) Liksom i de tidigare gällande provisoriska direktiven stipulerades i direktiven för år 1950, att vid bedömningen av förutsättningarna för prishöjningar utgångspunkten borde vara pris- och kostnadsläget hos rationellt arbetande företag inom vederbörande bransch. Vid övernormala vinster eller marginaler borde de prisreglerande myndigheterna vidtaga åtgärder för att åstadkomma prissänkningar. Särskild uppmärksamhet borde därvid ägnas de fall, där prissättningen kunde antagas vara monopolistiskt bestämd. (Tidigare bestämmelse att generella prissänkningsaktioner borde eftersträvas av PKN återfanns ej i de nya direktiven.) En nyhet i 1950 års direktiv var f. ö. bestämmelsen att prisregleringen borde upphävas, där tillräcklig säkerhet förelåge beträffande visst varuslag eller viss grupp av varor, att ett upphävande av prisregleringen icke komme att medföra prisstegring. I överensstämmelse med näringsrepresentanternas i förhandlingsdelegationen förslag ålades PKN vid sin bedömning av denna fråga att taga vederbörlig hänsyn till det förhållandet, att en branschförening lovade verka för eller ett enstaka företag försäkrade, att prishöjning icke skulle äga rum. En mindre betydande prishöjning i produktionsledet borde icke få medföra höjning av föreliggande handelsmarginaler i kronor och ören räknade. Skulle en betydande höjning inträda i samband med en omsättningsminskning och de efter prishöjningen uppkommande marginalerna i kronor och ören räknade måste anses särskilt låga, kunde

1099 marginalökning i viss utsträckning medgivas. (Ingen motsvarighet i de provisoriska direktiven.) Under intrycket av den »normalisering» av ekonomien — även utrikeshandeln — som under år 1949 ägde rum i en stor del av Europa, begränsades i vårt land efter hand det prisreglerade varuområdet. Tidigt år 1949 hade PKN med anledning av det förändrade läget på varumarknaderna igångsatt en utredning om möjligheten att medgiva undantag från prisstoppet utöver tidigare tillkännagivna sådana. Den 16/5 och den 1/7 s. å. frisläpptes som följd härav ett antal varor från prisstoppet. En delvis ny situation inträdde på hösten 1949 genom den då i september genomförda devalveringen av den svenska valutan. Denna aktualiserade bl. a. frågan om räckvidden av den dittills som regel av PKN godtagna å t e r a n s k a f f n i n g s p r i s p r i n c i p e n s tillämpning. Valutadeprecieringen ledde till att återanskaffningspriserna för ett betydande antal importvaror ansenligt höjdes i svenska kronor räknat. Kungl. Maj:t bemyndigade den 7/10 1949 de prisreglerande myndigheterna att intill utgången av år 1949 göra avsteg från återanskaffningsprisprincipen, i den mån därigenom prishöjningar på viktiga konsumtionsvaror kunde förhindras utan att vederbörande producenters eller återförsäljares behöriga intressen åsidosattes. På viktiga varuområden tillätos de internationella priserna att slå igenom etappvis. I övrigt föranledde devalveringen PKN att över huvud iakttaga större återhållsamhet i den påbörjade avvecklingen av priskontrollen, ehuruväl ännu under hösten 1949 ytterligare ett antal varor undantogos från prisstoppet. Under första halvåret 1950 syntes möjligheterna till ökad internationell priskonkurrens ljusna, främst till följd av det växande europeiska ekonomiska samarbetet. Den svenska importfrilistningen ansågs inom PKN bereda möjligheter för ytterligare frisläppande av varor från priskontrollen. Vad exportoffensiven beträffar krävde den att exportrestriktionerna mildrades, vilket i sin tur försvårade regleringen av de inhemska priserna på exportprodukter och potentiella dylika. Den s. k. dubbla prisnivån blev av mindre betydelse, i samma mån som på vissa varuområden en utjämning skedde mellan exportpriser och hemmapriser. Under dessa förutsättningar ansåg sig PKN på våren 1950 böra fortsätta att begränsa prisregleringen. Nämnden inriktade sig på att under prisstoppet bibehålla huvudsakligen varor av större betydelse för försörjningen, medan mera perifera varor lämnades fria, bl. a. i syfte att de priskontrollerande myndigheterna skulle kunna koncentrera sina krafter på väsentliga arbetsuppgifter. Å andra sidan begränsades efter årsskiftet 1949/50 utrymmet för en avveckling av priskontrollen av den överenskommelse, som den 29/12 1949

1100 träffats mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen om lönetillägg vid eventuell levnadskostnadsstegring under år 1950. Enligt överenskommelsen skulle fackförbunden äga påkalla förhandlingar om lönetillägg, ifall levnadskostnadsindex med år 1935 som basår i april, juli eller oktober 1950 steg till minst 168,38. Då levnadskostnadsindex i december 1949 utgjorde 166, var marginalen relativt smal. Under år 1950 blev det alltså en viktig uppgift för PKN att i stabiliseringspolitikens intresse hindra konsumtionspriserna från att stiga. Nämndens arbete underlättades därvid av de s. k. devalveringssubventionerna (se sid. 1118), vilka utgjorde en förutsättning för att indextaket icke genombröts förrän i december 1950, oaktat starka prisstegringstendenser under året framträtt. Över huvud kännetecknades den tid de provisoriska prisdirektiven voro i kraft och ännu ett halvår därefter av påfallande stabilitet hos de svenska levnadskostnaderna. Socialstyrelsens levnadskostnadsindex höll sig hela tiden från september 1948 t. o. m. september 1950 vid 166—168 (1935=100). Denna stabilitet hos konsumtionspriserna möjliggjordes dels av den internationella prisavmattningen under åren 1948 och första hälften av 1949, dels av den s. k. inkomststabiliseringen i Sverige åren 1949 och 1950. Enligt socialstyrelsens kvartalsstatistik hade den genomsnittliga timförtjänsten inom industrien höjts med 22,7 % från februari 1947 till november 1948. Under de närmast följande tolvmånadersperioderna november 1948—november 1949 och november 1949—november 1950 stannade lönestegringen vid 3,3 resp. 5,2 7c Under andra halvåret 1950 ändrades emellertid betingelserna för prisstabiliseringspolitiken i hög grad genom Koreakriget samt genom förberedelserna för övergång till friare lönebildning. Inför det allvarliga hot mot det svenska penningvärdet, som de internationella prisstegringarna utgjorde, måste den definitiva avvecklingen av priskontrollen förskjutas längre fram i tiden än tidigare synts nödvändigt. Inom handelsdepartementet utarbetades i slutet av år 1950 en promemoria om den prisreglerande verksamheten efter utgången av år 1950 med förslag till nya riktlinjer. I sitt yttrande över nämnda promemoria framhöll PKN bl. a. följande. Den allmänna situationen företedde tendenser likartade dem, som förelegat under tidigare krisperioder under och efter andra världskriget. Knapphet på råvaror och starkt stigande priser på utlandsmarknaderna medförde ofrånkomliga stegringar på kostnadssidan, vilka, om icke subventioner, clearinganordningar o. dyl. anlitades, måste ta sig uttryck i höjda priser. I förening med brist på arbetskraft, friare lönebildning och goda vinstkonjunkturer hos exportindustrierna inom landet kunde de internationella prisstegringarna lätt få inflatoriska återverkningar på den svenska prisnivån. En fortsatt internationell rustningskonjunktur kunde väntas komma att ytterligare skärpa pristrycket och skapa svårigheter för den inhemska försörjningen. Dessa omständigheter motiverade, enligt nämn-

1101 dens åsikt, en skärpt ekonomisk beredskap icke minst på prisområdet. Då det emellertid icke vore möjligt att enbart genom prisreglering bemästra det inflatoriska trycket, ansåg nämnden angeläget, att prisregleringen kombinerades med andra mera primärt inflationsbekämpande åtgärder av allmänt ekonomisk innebörd. De kraftiga prisstegringarna på ett flertal viktiga råvaror under senare hälften av år 1950 hade, konstaterade nämnden, redan starkt påverkat och kunde väntas ytterligare påverka den inhemska prisnivån. Nämnden beräknade preliminärt effekten på levnadskostnadsindex av inträdda och under första halvåret 1951 väntade prisstegringar till i det närmaste 13,5 enheter. Därvid hade dock ingen hänsyn kunnat tagas till effekten av andra lönestegringar än de för lantarbetarna fastställda, då övriga löneavtalsförhandlingar vid tiden för prognosens uppgörande ännu icke voro slutförda. Enligt nämndens åsikt kunde det ifrågasättas, om icke en viss skärpning av 1950 års direktiv skulle kunna vara berättigad. Emellertid borde tills vidare 1950 års direktiv med de ändringar, som kunde bli nödvändiga på grund av det nya läget på lönemarknaden, kunna anses tillfyllest. På grundval av handelsdepartementets promemoria utfärdade Kungl. Maj :t den 12/1 1951 r i k t l i n j e r f ö r d e n p r i s r e g l e r a n d e v e r k s a m h e t e n t i l l s v i d a r e i n t i l l u t g å n g e n a v j u n i 1 9 5 1. Dessa direktiv erhöllo senare genom Kungl. Maj :ts beslut den 22/6 1951 förlängd giltighet även efter den 30/6 1951. I direktiven av den 12/1 1951 utelämnades de bestämmelser i de tidigare direktiven, vilka anknöto till löne- och inkomststabiliseringen. Det allmänna prisstoppet avsågs enligt direktiven skola bibehållas tills vidare med oförändrad prisstoppdag. Målet för den prisreglerande verksamheten skulle vara att, där så var möjligt, förhindra eller eljest i största möjliga utsträckning begränsa prisstegringar samt att främja prissänkningar. Bestämmelsen i 1950 års direktiv, att kostnadsökningar som förorsakats av lönehöjningar i princip icke fingo åberopas som skäl för prishöjningar, kunde givetvis icke bibehållas efter inkomststabiliseringens slut. I syfte att begränsa verkan på prisnivån av den under stabiliseringsperioden inträdda »löneglidningen» och även av den löneglidning på kollektivavtalsreglerade områden, som kunde komma till stånd under år 1951, infördes i de nya direktiven följande bestämmelse: »I kalkyler och lönsamhetsberäkningar, som komma att läggas till grund för bedömningen av prisfrågorna, bör, såvitt angår kostnadsökningar beroende på löneförhöjningar, endast få medräknas sådan kostnadsökning som svarar mot skillnaden mellan senast faktiskt utbetald lön och lön som för 1951 eller däremot svarande tid antingen bestämts i kollektiv överenskommelse eller genomsnittligen utgår för arbetstagare, som icke omfattas av kollektivavtal». Vidare slopades i de nya direktiven den regeln i 1950 års direktiv, som

1102 stadgade att en mindre prishöjning i produktionsledet icke i och för sig borde få medföra höjning av föreliggande handelsmarginaler i kronor och ören räknade. I övrigt överensstämde direktiven av den 12/1 1951 med 1950 års direktiv, så när som på att de icke talade endast om »varor» och »varugrupper» utan även om »tjänster». Specialredogörelser. Särskilda typer av reglerade priser. Som förut framhållits inriktades de prisreglerande myndigheternas verksamhet till en början huvudsakligen på att i allmänhet kontrollera, att priserna å varor och tjänster — med utnyttjande av föreliggande bristläge eller av rådande omständigheter föranledd extraordinär efterfrågan — icke på oskäligt sätt stegrades. Medlet att nå det sålunda uppställda målet utgjordes i enlighet med härför antagna principer väsentligen av frivilliga överenskommelser, som av den statliga prismyndigheten träffades med förefintliga branschsammanslutningar eller enskilda företag. Verkligt effektiva blevo givetvis de träffade prisöverenskommelserna först i den mån förefintliga varutillgångar bragtes under statlig kontroll i den ena eller andra formen, varigenom brott mot överenskommelser eller utfästelser kunde utlösa för vederbörande kännbara ekonomiska påföljder. Där varor lagts under beslag eller underkastats i författningsmässig ordning stadgad handelsreglering, kunde iakttagandet av meddelade prisföreskrifter uppställas som villkor för försäljnings- eller inköpsrätt. Prisregleringar av denna typ kunde anses äga en faktiskt om än ej formelt tvångsmässig karaktär. Härifrån var steget ej långt till den verkliga tvångsprissättningen med lagligen fastställda straff rättsligt sanktionerade försäljningspriser. Här spelade det s. k. normalpriset största rollen. Nu berörda arter av bundna priser hade regelmässigt till syfte att verka i pristryckande riktning genom att hålla tillbaka av krissituationen föranledda prisstegringstendenser. I viss mån samma ändamål tjänade de anordningar som vidtogos för att förekomma olämpliga prisvariationer beträffande varuslag med starkt växlande anskaffningskostnader, så till vida som det här merendels gällde att genom prisutjämning förhindra särskilt höga importpriser att fortplanta sig på den inhemska marknaden och verka allmänt prisuppdrivande. Understundom kunde emellertid avsikten med prisutjämningen i stället vara att bidraga till upprätthållande av en under eljest övermäktig utländsk konkurrens lidande inhemsk tillverkning av för försörjningen betydelsefulla varuslag. En försörjningsmässig motivering hade liksom sistnämnda art av prisreglering den minimiprissättning, som i form av prisgaranti kom till användning för att stödja en för den allmänna hushållningen viktig produktion eller för att möjliggöra upptagande

1103 eller utvidgning av ur olika synpunkter värdefulla tillverkningar av mer eller mindre krisbetonad och därför riskfylld beskaffenhet. Här nedan lämnas i anknytning till ovanstående synpunkter en översikt av de olika typer av reglerade priser, som kommo till användning under krigsåren och tiden därefter. Som nämnts fastställdes särskilt under den första krigstiden i stor omfattning överenskommelsepriser, vilka icke stöddes av vare sig straffsanktion eller andra påföljder, överenskommelser av detta slag träffades framför allt inom industrien och kommo tämligen snart att omfatta alla viktigare industrigrenar. De avslötos antingen direkt med den statliga prismyndigheten (prissakkunniga eller — senare — PKN) eller ock med Industriförbundets prisbyrå. Inom branscher, där representativa sammanslutningar funnos, ingingos prisöverenskommelser i regel genom dessa sammanslutningars förmedling, i andra fall, där så lämpligen kunde ske, med de särskilda företagen. I övrigt torde mången gång vetskapen om att en priskontroll förefanns ha utan formlig överenskommelse övat ett nyttigt inflytande till förhindrande av prisstegringar utöver vad som kunde anses av förhållandena betingat. På jordbrukets område nyttjades vid prisregleringarna till en början genomgående överenskommelsepriser, vilka garanterades genom avtal mellan LK och hithörande starka sammanslutningar. Beträffande handeln gällde de med dess organisationer träffade prisavtalen merendels beskärning av de procentuella förtjänstmarginalerna. Även om överenskommelsepriserna ej voro straffsanktionerade, kunde ett överskridande ofta medföra andra påföljder, fullt ut lika effektiva om ej effektivare än straff. Så t. ex. gällde beträffande de detaljistpriser, varom överenskommelse träffats med kötthandelns organisationer, att LK vid överskridande av dessa priser kunde efter varning meddela beslut om avstängning av leveranser av köttvaror till den felande. I vissa fall tillgreps den formen av prisreglering, att av prismyndigheten bestämdes ett s. k. riktpris. Detta innebar icke någon tvångsprissättning utan allenast ett tillkännagivande från prismyndighetens sida om vad som enligt dess uppfattning skulle anses utgöra ett skäligt pris, vilket borde tjäna till ledning vid den faktiska prisbestämningen och vid den från lokalmyndigheternas och branschorganisationernas sida utövade priskontrollen. Exempel på dylika riktpriser utgöra de prislistor, som av statens vednämnd kungjordes till vedkontorens ledning på hösten 1939, prisbestämmelserna rörande träkol för gengasdrift samt de prisskalor som fastställdes för brödsädsmarknaden under regleringsåret 1943/44. Riktpriser kommo även vissa tider till användning bl. a. i fråga om ägg och kött samt i fråga om exporten av pappersmassa 1946 och följande år. I 4 § av 1942 års prisregleringslag meddelades föreskrift beträffande utfästelse, som avgivits till offentlig myndighet att icke utan särskilt tillstånd av myndigheten överskrida visst högsta pris å förnödenhet eller tjänst.

1104 Samma bestämmelse återfinnes även i motsvarande § av 1947 års prisregleringslag. Dylikt utfästelsepris måste framstå som resultat av en överenskommelse mellan en statlig krismyndighet och en enskild näringsidkare, ej en näringsorganisation. Överskridande av ett utfästelsepris var (och är) straffbelagt. Systemet med utfästelsepris har använts, där den krets av näringsidkare, som skulle bindas, ej varit alltför stor. Exempelvis tillämpades till en början på textilområdet det systemet, att fabrikanter och grossister fingo avge utfästelser att hålla vissa högsta priser, medan normalpriser tillämpades i detaljistledet. Ett straffsanktionerat utfästelsepris har alltså enligt prisregleringslagen haft till förutsättning en med den enskilde näringsidkaren träffad överenskommelse. Avtal med straffsanktion har emellertid kunnat träffas även med en organisation av näringsidkare. Härvid syftas på det slag av handelsreglering, som omnämnes i 2 § 1) i 1939 års prisregleringslag, resp. i 4 § i 1941 års och 5 § i 1942 och 1947 års lagar. En reglering enligt nämnda lagrum — s. k. tvångskartellering — har inneburit, att endast medlem av den organisation, med vilken avtalet slutits, eller den som avgivit s. k. anslutningsförbindelse härtill varit berättigad att på i avtalet angivna villkor idka handel eller utföra tjänst av däri åsyftat slag. Exemplen på prisreglering av sistnämnda art äro icke många. De viktigaste äro följande. I kungörelse den 2/7 1940 (nr 712) föreskrevs, att rätt till yrkesmässig handel med ved skulle tillkomma endast medlem av Sveriges skogsägareföreningars riksförbund samt den som förbunde sig att ställa sig till efterrättelse de villkor för rätt till dylik handel, som för medlem av förbundet uppställts i ett vid kungörelsen fogat avtal med BK. Genom kungörelser den 27/2 1942 (nr 69) och den 28/5 1943 (nr 267) förordnades i fråga om handeln med färger, droger och kemikalier — till förekommande av inom denna bransch yppade tendenser till s. k. kedjehandel — att rätt till partihandel resp. rätt för importör att bedriva detaljhandel med berörda varor blott skulle tillkomma medlem av Färghandelns leverantörförening eller Kemikaliegrosshandelns importförening u. p. a. eller den som förbundit sig att följa de villkor angående rätt till dylik handel, som för medlemmar av föreningarna uppställts i ett mellan PKN och dessa ingånget avtal. Liknande föreskrevs genom kungörelse den 20/8 1943 (nr 660) beträffande handeln med importerade textilvaror i enlighet med avtal, som av PKN slutits med Textilgrossisternas riksförbund, Sveriges beklädnads- & manufakturhandlareförening och Konfektionsindustriföreningen. De i ovanberörda avtal uppställda villkoren angående rätten till handel med vissa varor innefattade bl. a. bestämmelser om skyldighet att tillämpa vissa priser eller handelsmarginaler. Ett ytterligare fall av tvångskartellering utgjorde regleringen av reparationsarbeten och service i fråga om motorfordon enligt kungörelse den 26/3 1943 (nr 135, se sid. 1126). Vid beslag kunde vederbörande myndighet uppställa såsom villkor för

1105 beslagets hävande, att vissa prisbestämmelser följdes. Sålunda fastställda priser benämndes beslagspriser. Prisvillkor uppställdes jämväl vid beviljande av licenser eller tillstånd vid handels- och förbrukningsregleringar, s. k. licenspriser, överträdelse av dylik prisbestämmelse kunde medföra straff. Av liknande beskaffenhet, men ej sanktionsbundna, voro de prisvillkor, vilka knötos vid importlicens för vara som var underkastad importförbud. Därest förnödenhet eller annat toges i anspråk enligt bestämmelserna i allmänna förfogandelagen, skulle ersättning härför utgå efter vissa i lagen angivna grunder. Taxor å priser, efter vilka dylika ersättningar skulle utgå (taxepriser), upprättades i viss utsträckning av riksvärderingsnämnden. Hade normal- eller maximipris fastställts, skulle sådant pris anses som taxepris. Där tillämpning av taxepris på grund av särskilda omständigheter skulle innefatta synnerlig obillighet, kunde riksvärderingsnämnden bestämma ersättning till högre belopp. Det sistnämnda gällde dock ej i fråga om pris, som fastställts enligt prisregleringslagen och som enligt denna lag ej fick överskridas. Bestämmelser om maximipriser, som Kungl. Maj:t under vissa förutsättningar ägde föreskriva beträffande förnödenhet av vikt för befolkningen eller produktionen, jämte därtill knutna föreskrifter om tvångsförsäljning meddelades i maximiprislagen den 22/6 1939 (nr 349), vilken förblev i kraft t. o. m. den 15/6 1941. Motsvarande bestämmelser förekommo ock i 1941 men ej i 1942 års prisregleringslag. Maximipris av här avsedd typ kom icke i något fall i tillämpning. Så mycket större användning fick däremot det slag av prisbindning, som med begagnande av en tidigast i prisregleringslagen den 8/12 1939 (nr 838) nyttjad term fick namnet normalpris. Enligt nämnda lag ägde Kungl. Maj :t i särskilda fall fastställa dylikt normalpris vid frivillig försäljning eller transport av viss förnödenhet med skyldighet för den som toge högre pris att på anmodan av härtill förordnad myndighet avge förklaring om skälen för den tillämpade prissättningen. I 1941 års prisregleringslag fick begreppet normalpris den innebörd det sedan alltjämt bibehöll, nämligen ett pris som vid straffansvar icke fick överskridas, såvida tillstånd härtill ej erhållits. Befogenhet att fastställa dylikt normalpris kunde av Kungl. Maj :t delegeras till annan myndighet. Normalpris kunde bestämmas att gälla vid försäljning av viss förnödenhet eller vid transport av visst slag. I 1942 års prisregleringslag, delvis ändrad år 1943, utsträcktes tillämpningsområdet till att omfatta även yrkesmässigt utförda tjänster av alla slag samt hotell- och pensionatsrörelse. Första gången normalprissättning kom till användning var beträffande ved genom kungörelse den 31/5 1940 (nr 420). Normalpriset blev sedan den vid prisregleringar mest använda typen av tvångspris. Rätten att åsätta normalpris uppdrogs av Kungl. Maj :t i de flesta fall åt central kristidsmyn-

1106 dighet (vanligen PKN eller LK), varvid i allmänhet föreskrevs, att prissättningen skulle ske i huvudsaklig överensstämmelse med vissa angivna riktlinjer eller med utgående från viss angiven prisnorm. Underordnade kristidsorgan erhöllo icke i något fall befogenhet av hithörande slag. Normalpriserna fastställdes i regel genom exakt angivande av prisets storlek. Möjlighet fanns emellertid även att utforma ett normalpris genom fastställande av normalkalkyler. Så skedde t. ex. beträffande vissa slag av konfektionsartiklar, där normalprissättningen ytterst anknöt till vissa fixerade handelsmarginaler. I St. o. F . del IX, bilaga 6, lämnas en förteckning över samtliga av Kungl. Maj:t intill utgången av juni 1948 meddelade beslut angående normalprissättning. Av förteckningen framgår även i vilken omfattning rätten till normalprissättning delegerats till central kristidsmyndighet. Sådan delegering skedde i alla hithörande fall utom beträffande ved, träkol och torv samt virkestransporter. Normalpriser åsattes efter hand flertalet livsmedel och andra produkter av jordbruk, fiske och trädgårdsskötsel samt jordbruksförnödenheter (här var i allmänhet LK prismyndighet); vidare bränslen och smörjmedel, trävaror samt ett stort antal industrivaror. Den mest omfattande normalprisregleringen på sistnämnda område avsåg textilvaror. Slutligen kommo normalpriser till användning beträffande virkestransporter med motorfordon, transporter med motorseglare och motorpråmar, tvätterinäringen samt rumsuthyrning och måltider å hotell, restauranger och pensionat. Bestämmelser angående prisstopp intogos första gången i 1941 års prisregleringslag och övergingo härifrån oförändrade till 1942 års prisregleringslag. Prisstoppet var i dessa författningar konstruerat som en anmälningsskyldighet i fråga om prishöjningar i kombination med ett förbud att höja priset förrän en vecka eller — efter prolongation — en månad (genom lag den 26/2 1943 höjt till tre månader) förflutit från det anmälningen inkommit till priskontrollmyndigheten. Efter utgången av prisstopptiden var anmälaren oförhindrad att höja priset, såvitt myndigheterna dessförinnan ej träffat anstalter för en definitiv prisreglering. Prisstopp enligt dessa bestämmelser kungjordes av PKN med allmän giltighet fr. o. m. den 31/10 1942 såsom ett led i den då inledda prisstabiliseringspolitiken (se sid. 1084). Från prisstoppet undantogos förnödenheter som åsatts normalpris eller eljest blivit föremål för priskontroll med stöd av bestämmelserna i allmänna förfogandelagen, prisregleringslagen eller författningar angående handels- eller förbrukningsregleringar. Hela det fält, där de prisreglerande myndigheterna ingripit allenast genom överenskommelsepriser eller s. k. riktpriser, träffades däremot av prisstoppet. Såsom prisstoppris ansågs härvid icke alltid det av prismyndigheten godkända överenskommelsepriset eller det som skäligt befunna riktpriset. Så

1107 var fallet endast beträffande den näringsidkares prissättning, som vid prisstoppets inträdande uttagit hela överenskommelse- eller riktpriset. Hade en företagare däremot före denna tidpunkt tillämpat lägre pris, fick han ej utan anmälan höja detsamma. Till skillnad härifrån gällde, att om en företagare före prisstoppets ikraftträdande underskridit ett normalpris eller ett utfästelsepris, ägde han rätt att utan anmälningsanförande höja sitt pris till nivå med detta, beroende på att tvångsprisregleringarna som nämnts föllo utanför prisstoppet. I samband med prisregieringslagens förlängning år 1943 fick prisstoppbegreppet, som förut å sid. 1086 omnämnts, en helt ny och starkt utvidgad innebörd. Prisstoppet blev nu en helt självständig prisregleringsform vid sidan av de övriga. I stället för att det förut varit avsett väsentligen som ett medel att förskaffa prismyndigheterna rådrum för att förbereda en eventuell definitiv prisreglering enligt andra bestämmelser i prisregleringslagen, kunde prisstoppet enligt den nya författningen ges formen av ett ovillkorligt förbud att under viss på förhand bestämd tid utan myndighets medgivande vidtaga prishöjning för förnödenheter eller tjänster. Det förutsattes, att prisstopp enligt den nya ordningen skulle kunna av Kungl. Maj :t föreskrivas allmänt för hela näringslivet eller för särskilda näringsgrenar och att därvid stopptiderna skulle bestämmas enhetligt för alla därav berörda. Prisstoppets innebörd och räckvidd utformades successivt allt noggrannare. (Se härom St. o. F., särskilt del IV sid. 470, del V sid. 198 och del VIII sid. 294). Fr. o. m. år 1949 började PKN meddela undantag från prisstoppet för särskilda varugrupper eller tjänster, som dittills hänförts därunder, och denna frigörelseprocess fortsattes under följande år, så att sedan våren 1951 blott ett tämligen begränsat antal varuslag var underkastat sådan reglering. Fastställande av avräknings- eller s. k. clearingpriser ifrågakom huvudsakligen i sådana fall, då det gällde att utjämna olikheter i importpris för varor som införts under växlande prisbetingelser. Enligt systemet kunde importör, som infört förnödenheten till lägre pris än avräkningspriset, åläggas att inbetala skillnaden till en särskild clearingkassa, medan importör som infört förnödenheten till högre pris än avräkningspriset erhöll ersättning för skillnaden från kassan. Prisclearing efter liknande system bragtes emellertid i åtskilliga fall i tillämpning också för utjämning av priserna å inhemska och utländska varor i deras förhållande till varandra ävensom, i någon mån, för utjämning av priser å enbart inhemska varor. Närmare redogörelse för hithörande förhållanden lämnas å sid. 1108 ff. Vad slutligen garantipriserna angår kommo dylika till användning i produktionsstimulerande syfte beträffande en mängd varuslag inom såväl livsmedels- som bränsle- och industriområdena. Innebörden av denna pris-

1108 sättning var, att staten garanterade, att därest varorna i fråga — om vilkas produktion eventuellt särskilda, preciserade avtal ingingos — icke funne köpare, desamma skulle under vissa villkor inlösas av staten till visst pris. Uppgifter rörande garantiprissättning ha lämnats i föregående kapitel i samband med redogörelserna för särskilda varugrupper och deras reglering. På livsmedelsområdet tillämpades garantipriser beträffande bl. a. följande varuslag: ärter och bönor, potatis, sockerbetor, olje- och spånadsväxter, köksväxter samt fisk. I fråga om bränslen kommo garantipriser till användning i avseende på ved, torv och tjära. Garanterade priser föreskrevos även — genom särskilda produktionsavtal — för åtskilliga industriella råvaror och produkter. Särskilt märkes här en rad metaller (koppar, zink, bly, nickel, volfram, molybden), järnrör, cellull, cordgarn samt vissa kemiska produkter. Inom livsmedelsgruppen var LK det organ, som å statens vägnar meddelade prisgarantien och svarade för dess infriande. Beträffande bränslen handhades motsvarande uppgifter av BK, beträffande tjäror och tjärprodukter dock av RFN. På industriområdet ingingos produktionsavtal med garanterade priser av IK, medan eventuellt erforderlig statsinlösen regelmässigt uppdrogs åt RFN. Clearinganordningar och clearingkassor. Prisclearing kom redan på ett tidigt stadium av krishushållningen till stånd beträffande en del för folkhushållningen viktiga importvaror, såsom järn och stål, kolbränslen, konstgödsel, fodermedel och fettråvaror, med syfte att åstadkomma en utjämning antingen av cif-priserna vid import från olika länder eller ock av importpriserna och inlandspriserna å motsvarande varor. I vissa fall ansågs därvid lämpligt, att clearingen även omfattade förråd av importvaror som redan funnos inom landet, vilket, därest dessa anskaffats till lägre pris än det fastställda avräkningspriset, medförde att innehavaren fick inbetala en avgift till den för ändamålet inrättade clearingkassan, motsvarande skillnaden mellan avräkningspriset och anskaffningspriset för förråden. Då hithörande anordningar småningom fingo allt större omfattning, fann Kungl. Maj :t påkallat att bereda riksdagen tillfälle i princip taga ställning härtill, vilket skedde genom proposition till 1941 års riksdag, nr 191. I propositionen anfördes, att det ur flera synpunkter vore önskvärt, att prisclearingen genomfördes på frivillig väg mellan importörerna själva. Erfarenheten gåve emellertid vid handen, att det i regel vore nödvändigt, att staten på ett eller annat sätt medverkade. Det lämpligaste förfaringssättet syntes därvid vara det som redan tillämpats i flera fall med gott resultat och som bestod däri, att avtal angående prisutjämning på clearingbas träffades mellan vederbörande statliga myndighet och de olika importörerna eller deras organisationer. I åtskilliga fall vore dock importörerna så många, att en sådan anordning ej vore praktiskt genomförbar. I dylikt

1109 fall syntes det nödvändigt att reglera importen samt som villkor för import av viss vara föreskriva, att importören deltoge i det för varan fastställda utjämningsförfarandet. Därest man i sistnämnda fall avsåge, att clearingen skulle omfatta även inom landet befintliga, tidigare anskaffade förråd, borde detta syfte enklast kunna tillgodoses genom att förråden lades under beslag. Om så skedde, borde som villkor för varans disponerande för näringsutövning kunna krävas inbetalning av en för alla lagerhållare lika clearingavgift till vederbörlig clearingkassa. Riksdagen godkände det i propositionen framlagda förslaget till riktlinjer för ifrågavarande prisutjämningsförfärande men underströk vikten av att systemet med i huvudsak frivilliga överenskommelser om clearing i görligaste mån bibehölles samt att tvång endast tillgrepes, där så befunnes vara nödvändigt. Vidare betonades, att clearingen under alla förhållanden borde anordnas så, att de enskilda importörerna icke förlorade intresset att införa varor från utlandet till billigast möjliga priser. Även vid 1942 års riksdag förekom frågan om clearingförfarandet och dess utsträckning till nya varuområden. I en då framlagd proposition, nr 228, anfördes, att de dittillsvarande erfarenheterna av clearing systemet enligt uttalanden av PKN och försörjningskommissionerna varit goda. Då importpriserna framdeles antagligen komme att uppvisa alltmera stegrade variationer, varigenom ökad osäkerhet och ekonomiska risker bleve förknippade med importen av skilda varuslag, måste åtgärder i prisu t jämnande syfte alltjämt kunna vidtagas, och Kungl. Maj:t syntes därför böra äga möjlighet att även i fortsättningen, så länge rådande utomordentliga förhållanden bestode, kunna i nämnda syfte vidtaga åtgärder av samma beskaffenhet som förut. Riksdagen lämnade Kungl. Maj :ts i sådant hänseende gjorda framställning utan erinran. Clearinganordningarna voro, som framgår av det sagda, ursprungligen helt frivilliga och byggde i sådana fall vanligen på överenskommelse mellan statlig myndighet och vederbörande importörer eller importorganisationer. Senare anordnades även genom Kungl. Maj:ts beslut clearingförfaranden av tvångsmässig karaktär, och denna form blev regeln då det gällde varuområden, där avtalsformen på grund av intressenternas talrikhet ej var framkomlig. Den för prisutjämningsförf ärandet erforderliga kassan (clearingkassan) inrättades i förra fallet vanligen hos vederbörande förening, i senare fallet hos den kristidsmyndighet, som hade den huvudsakliga befattningen med handels- och prisregleringen för varuslaget i fråga. Vissa normerande direktiv beträffande de genom frivilliga inbetalningar bildade kassorna meddelades i kungl. brev den 21/5 1943. Bland clearinganordningar av den f r i v i l l i g a typen märkas särskilt följande. Genom poolbildning under samverkan av vederbörande järnimportorganisationer genomfördes redan år 1940 och fortsattes även under de följande

1110 åren prisclearing beträffande vissa slag av järnvaror som importerades enligt de tysk-svenska handelsavtalen och motsvarande slag av svenskt järn, huvudsakligen i syfte att låta de svenska förbrukarna i lika mån komma i åtnjutande av de prisförmåner som tillförsäkrats genom nämnda avtal. En clearingkassa för ändamålet inrättades sedermera inom Svenska järn- och balkgrossisters förening efter överenskommelse med PKN. Enbart svenskt järn berördes av en år 1941 vidtagen anordning, vilken avsåg en utjämning av skillnaden i tillverkningskostnaderna för vid olika järnverk framställt handelsjärn, beroende på om de i sin tackjärnsframställning använde koks eller träkol. Den härtill tjänande clearingkassan upprättades inom Jernkontoret. En privat clearingkassa för bomull och cellull inrättades den 1/6 1941 inom Svenska bomullsfabrikantföreningen, varvid bestämdes att till kassan skulle inbetalas en viss avgift för all efter nämnda tidpunkt spunnen bomull i avsikt att möjliggöra kalkylering av alla bomullsvävnader efter ett enhetligt garnpris, oberoende av huruvida vid tillverkningen användes rent eller cellullblandat bomullsgarn. Även denna clearinganordning avsåg sålunda enbart svenska produkter. Avtal härom slöts senare mellan föreningen och PKN. För kolonialvaror, vilka efter västspärrens tillkomst endast importerades genom Svenska kolonialvaruimportföreningen, kunde tack vare denna koncentration i tillförseln en mycket enkel prisutjämning ske. När två eller flera partier av en vara inkommit eller väntades inkomma till olika pris inom relativt kort tidrymd, träffade PKN avtal med föreningen om tilllämpning av ett vägt genomsnittspris för dessa partier. Detta förfaringssätt, som uppenbarligen icke möjliggjorde något indragande av de enskilda importörernas lager i prisutjämningen, tillämpades i främsta rummet för torkad frukt, risgryn och kaffe. Inom Svenska garveriidkarnas import- och råvaruförening anordnades ett liknande utjämningsförfarande för praktiskt taget all import av sydamerikanska hudar efter april 1940. En clearingkassa för hudar och skinn upprättades inom föreningen i januari 1945 efter avtal med PKN. I juli 1942 inrättades inom Svenska råvaru- och importföreningen för kemikalier en clearingkassa för kemikalier närmast för att möjliggöra en utjämning av priserna på vissa kaseinpartier. Överenskommelse träffades senare mellan föreningen och PKN. Clearingen ägde genom kassan rum även beträffande andra kemikalier såsom borax och borsyra. En clearingkassa för hårdfibrig hampa bildades den 16/11 1944 på grundval av en tidigare clearinganordning genom överenskommelse mellan IK och PKN i samråd med RFN, vilken biträddes av samtliga tågvirkesfabrikanter. Till kassan skulle inbetalas clearingavgifter dels för av tågvirkesfabrikanterna innehavda lager av hårdfiber och produkter därav,

1111 dels vid försäljning av kokosgarn. Kassans syfte var att nedbringa priset å hårdfibrigt snurrevadståg och annat hårdfibrigt tågvirke. Det första exemplet på en t v å n g s v i s genom särskilt Kungl. Maj :ts beslut påbjuden prisclearing erbjöd det av BK enligt kungörelse den 28/6 1940 (nr 650) genoinförda clearingförfarandet för reglering av importpriserna på stenkol, koks och kolbriketter. För ändamålet inrättades inom BK en kassa, benämnd kolclearingkassan. Tvångsclearing kom sedermera till stånd beträffande ett flertal jordbruksprodukter och andra livsmedel samt jordbruksförnödenheter, vissa industrivaror, fasta bränslen (andra än kolbränslen), flytande bränslen och smörjmedel. En summarisk översikt må här meddelas angående de clearingkassor, som under kristiden upprättades inom eller under medverkan av de särskilda centrala krisorganen. (Fylligare uppgifter härom meddelas i olika årgångar av St. o. F.; se särskilt del VII sid. 371 ff. Jfr även bankoutskottets utlåtande 1951 nr 10.) Clearingkassor

inrättade

inom

livsmedelskommissionen.

C l e a r i n g k a s s a n för f ö r n ö d e n h e t e r för j o r d b r u k e t s b e h o v , inrättad enligt Kungl. Maj :ts beslut den 27/9 1940. Verksamheten omfattade från början konstgödselmedel, kraftfoder och skördegarn. Då importen av oljekakor under kriget snart kom att handhas av Svenska Spannmåls AB, blev clearingen för kraftfoder överflödig. Clearingen för skördegarn upphörde jämväl, varför kassan under de senare åren blott användes i fråga om konstgödselmedel. Den tillfördes under årens lopp statsmedel till sammanlagt belopp av ca 22 milj. kr. C l e a r i n g k a s s a n f ö r f e t t v a r o r , inrättad enligt Kungl. Maj :ts beslut 10/1 1941. Verksamheten omfattade clearing av såväl importerade som inhemska råvaror för margarinindustrien ävensom margarin samt därjämte linolja, tekniskt fett, stearin, olein och vissa tvättmedel. En betydande del av kassans tillgångar kom till användning för att täcka förlusterna på den inhemska oljeväxtodlingen. C l e a r i n g k a s s a n f ö r k o l o n i a l v a r o r , inrättad enligt Kungl. Majrts beslut den 26/9 1941. Verksamheten avsåg utjämning av priserna på vissa importerade varor, såsom bruna bönor, risgryn, torkad och färsk frukt, russin, kryddor, mandel, nötkärnor, socker, kaffe, te, tarmar, amerikanskt fläsk samt danskt kött och fläsk. Kassan tillfördes statsmedel om sammanlagt ca 14 milj. kr. C l e a r i n g k a s s a n f ö r ä g g o c h ä g g p r o d u k t e r , inrättad enligt Kungl. Maj:ts beslut den 6/3 1942 för utjämning av priserna på importerade ägg samt importerat äggpulver. C l e a r i n g k a s s a n f ö r f i s k , inrättad enligt Kungl. Maj :ts beslut den 6/3 1942. Verksamheten omfattade såväl svensk som importerad färsk

1112 och salt fisk. För fisk, som fångats av svenska fiskare, uttogs en särskild avgift i anslutning till överenskommelser som träffats med fiskarenas organisationer angående garanti- och normalpriser å vissa slag av saltvattensfisk. Avgifterna inbetalades av de partihandlare, som av fiskarena mottagit fisken. Syftet härmed var att erhålla medel till täckande av förluster som för LK uppkommit på grund av kommissionens åtaganden att till fasta garantipriser övertaga överskottsfisk. C l e a r i n g k a s s a n f ö r o s t , inrättad enligt Kungl. Maj:ts beslut den 7/8 1942. Clearinganordningen innebar i stort sett följande. I utförsäljningspriset på ost ingick ersättning för lagring av ost under två månader. För att främja en längre lagring bestämdes i samförstånd med Svenska mejeriernas riksförening en viss clearingavgift för all ost som såldes från mejeri, medan ur kassan utgavs ersättning till mejeri och partihandlare för den ost som lagrades utöver två månader. C l e a r i n g k a s s a n f ö r k af fe, inrättad enligt Kungl. Maj :ts beslut den 2/12 1949 för genomförande av den subventionering av kaffepriset, som beslutats av 1949 års höstriksdag. Kassans inkomster utgjordes uteslutande av statsmedel. Clearingkassor

inrättade inom

industrikommissionen.

C l e a r i n g k a s s a n f ö r s m ö r j m e d e l , inrättad enligt Kungl. Maj :ts beslut den 17/4 1942. Kassans uppgift var att utjämna priserna beträffande importerade smörjmedel samt att möjliggöra försäljning av tjärsmörjoljor, som; tillverkats inom landet, till samma normalpris som fastställts för motsvarande mineraloljor. För utjämning av priserna mellan importerade smörjoljor och inom landet tillverkade tjärsmörjoljor uttogs en särskild clearingavgift, dels av grossister vid försäljning inom landet av smörjoljor (såväl importerade som inom riket tillverkade), dels ock av förbrukare som själva importerade. De inflytande medlen användes för att täcka kostnaderna för framställning av tjärsmörjoljor. Clearingavgiften utgick från början med 45 öre per kg men höjdes successivt och utgjorde sedan den 7/2 1945 kr. 1: 50 per kg, för smörjoljor till fiskebåtar dock endast 1 kr. per kg. C l e a r i n g k a s s a n f ö r f l y ta n d e h a r t s , tillkommen genom en av Kungl. Maj:t den 23/7 1943 godkänd överenskommelse mellan IK samt vissa producenter med syfte dels att möjliggöra en merproduktion av nämnda vara utan höjning av försäljningspriset, dels att åstadkomma ett enhetligt utförsäljningspris. C l e a r i n g k a s s a n f ö r r a k a g j u t n a t r y c k r ö r , inrättad enligt Kungl. Maj:ts beslut den 22/9 1944. Clearingen omfattade dels tryckrör som efter clearingens början tillverkades inom landet, dels ock rör som vid clearingens genomförande funnos hos importörer och grossister eller som därefter importerades. Med regleringen åsyftades en utjämning av priserna

1113 mellan å ena sidan den kvantitet tryckrör, om vars tillverkning IK träffat eller komme att träffa avtal, och å andra sidan de utländska tryckrör som omfattades av clearingen. C l e a r i n g k a s s a n f ö r m j u k f i b r i g h a m p a , inrättad enligt Kungl. Maj:ts beslut den 9/2 1945. Med stöd härav träffade IK avtal med Riksförbundet lin och hampa samt hampspinneriföretagen om clearingens genomförande. Syftet var att åstadkomma en utjämning av försäljningspriset för svensk och för importerad mjukfibrig hampa till stöd för den inhemska hampod lingen. Clearingkassor

inrättade

inom

bränslekommissionen.

K o 1 c 1 e a r i n g k a s s a n, inrättad enligt Kungl. Maj :ts beslut den 28/6 1940 för reglering av cifpriserna vid import av stenkol, koks och kolbriketter. Kassans behållning, som tidvis var mycket betydande, togs senare i anspråk bl. a. för täckande av förluster inom vedclearingkassan. C 1 e a r i n g k a s s a n f ö r f l y t a n d e b r ä n s 1 e, inrättad enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30/1 1942. Kassan användes dels för utjämning av priserna å bensin och andra mineralbrännoljor, dels, enligt ett senare kungl. beslut den 19/6 1942, för att åvägabringa enhetliga, efter bränslevärdet hestämda försäljningspriser för samtliga flytande bränslen, importerade och inhemska. V e d c 1 e a r i n g k a s s a n inrättad enligt Kungl. Maj :ts beslut den 30/6 1943. Kassans uppgift var ursprungligen att tjäna som organ vid regleringen av in- och utbetalningar i samband med den prisclearing som ägde rum dels vid leverans av ved från eller inom överskottsoinrådena i Norrland, Dalarna, Värmland och Småland, dels vid leverans av ved till handelsreglerade orter och andra tätorter. Senare fick kassan en vidsträcktare uppgift genom tillkomsten fr. o. m. den 1/7 1944 av en allmän clearing för utjämning av priserna på ved och torv i form av fraktkostnadsbegränsning. Kassan togs även bl. a. i anspråk för utbetalning av producentpremier vid vedavverkning. Att uppkomna betydande förluster inom kassan täcktes från kolclearingkassan är förut omnämnt. Clearingkassor

administrerade

av

reservförrådsnämnden.

C l e a r i n g k a s s a n f ö r a c e t y 1 s a 1 i c y 1 s y r a tillkom genom ett mellan IK och AB Bofors den 28/6 1943 ingånget avtal, enligt vilket bolaget åtog sig att uppföra en anläggning för tillverkning av acctylsalicylsyra mot att staten garanterade bolaget avsättning av viss myckenhet av varan till ett av PKN bestämt pris. Skillnaden mellan den billigare importerade, hos RFN lagrade varans och den dyrare inhemska varans pris skulle utjämnas genom den för ändamålet upprättade clearingkassan. Clearingkassan för h å r d f i b r i g h a m p a . Tillkomsten av denna kassa och dess ändamål har förut berörts. 2S—216588. I I .

1114 C l e a r i n g k a s s a n f ö r a l u m i n i u m, inrättad enligt Kungl. Maj :ls beslut den 6/7 1945. Verksamheten avsåg prisutjämning i fråga om importerade och inom riket producerade partier av aluminium och aluminiumprodukter. C l e a r i n g k a s s a n för r a k a r ö r av s m i d b a r t j ä r n och s t å l , inrättad enligt Kungl. Majrts beslut den 28/2 1947. Syftet var att åstadkomma prisutjämning mellan importerade och inrikes tillverkade rör av angivet slag samt importerade ämnen till dylika rör. Clearingkassor,

som bildats under medverkan

av

priskontrollnämnden.

Hithörande clearingkassor, vilka samtliga bildats på frivillighetens väg, ha redan förut omnämnts. Delvis upprättades desamma på grundval av tidigare inom vederbörande sammanslutningar åvägabragta elearinganordningar. De ifrågavarande kassorna voro följande: C l e a r i n g k a s s a n för inom r i k e t p r o d u c e r a t handelsj ä r n (Järnverkens koksclearingkassa). Den tillkom genom en mellan Järnbrukscentralens medlemmar under medverkan av PKN den 15/5 1941 träffad överenskommelse. Clearingen avsåg viss kostnadsutjämning för koksjärn och annat handelsjärn. Kassan omhänderhades av Jernkontoret. C l e a r i n g k a s s a n f ö r b o m u l l / c e l l u l l . Den tillkom genom ombildning av en förut befintlig kassa enligt överenskommelse mellan PKN och Svenska bomullsfabrikantföreningen den 5/5 1943. Ändamålet var att bidraga till utjämning av priserna på bomullsindustriens råvaror och produkter. C l e a r i n g k a s s a n f ö r v i s s a k e m i k a l i e r . Överenskommelse angående denna kassa slöts mellan PKN och Svenska råvaru- och importföreningen för kemikalier den 7/5 1943. Kassan hade till ändamål att möjliggöra clearing av priserna på kemikalier över huvud taget, men i praktiken blev dess verksamhet inskränkt till ett fåtal produkter. C l e a r i n g k a s s a n för s v e n s k t i l l v e r k a t / i m p o r t e r a t hand e l s j ä r n tillkom efter överenskommelse mellan PKN och wSvenska järnoch balkgrossisters förening den 1/6 1943 med uppgift att bidraga till utjämning av priserna på svenskt och utländskt handels j ä r n vid försäljning över lager i grosshandeln. C l e a r i n g k a s s a n för i m p o r t e r a d e h u d a r och o b e r e d d a s k i n n a v g e t , f å r o c h n ö t k r e a t u r . Kassan bildades efter avtal mellan PKN och Svenska garveriidkarnas import- och råvaruförening den 10/1 1945. Dess uppgift var att åstadkomma utjämning av priserna vid försäljning av angivna varor från föreningen, vilken själv importerade ifrågavarande varuslag. Beträffande sistnämnda fyra clearingkassor gällde, att skötseln av kassan tillkom vederbörande förening men att densamma var underkastad fortlöpande revision genom PKN:s försorg.

1115 De flesta av de genom Kungl. Maj :ts beslut inrättade clearingkassorna erhöllo vid sin tillkomst ett visst belopp till sitt förfogande såsom förlagskapital. Enligt meddelade föreskrifter skulle kassornas verksamhet i allmänhet drivas så, att in- och utbetalningarna i stort sett täckte varandra. Det borde sålunda eftersträvas, att kassorna bleve i huvudsak självförsörjande. Emellertid kunde det icke förhindras, att resultatet för de olika kassorna blev ganska växlande, i det att verksamheten vid somliga kassor gick med förlust, medan vid andra större eller mindre överskott uppkommo, vilka kvarstodo ännu då dessa kassor upplöstes. Redan vid årsskiftet 1945/46 hade flera av kassorna avslutat sin verksamhet och under de följande åren upphörde densamma vid flertalet av de övriga. Rörande dispositionen av eventuellt kvarvarande tillgångar meddelade Kungl. Maj:t vid fullständig avveckling bestämmelser i varje särskilt fall, vilka växlade med hänsyn till föreliggande förhållanden. Vissa kassor voro i verksamhet ännu under år 1951 och senare. Den 30/11 1951 uppdrog chefen för handelsdepartementet enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande åt en särskild utredningsman att verkställa utredning rörande den slutliga dispositionen av överskottsmedlen i vissa clearingkassor. (Se härom Från departement och nämnder 1952 nr 16.) En särskild grupp av clearingkassor med från de övriga tämligen skiljaktiga uppgifter voro de som fr. o. m. år 1942 inrättats inom handelskommissionen. Till skillnad från de ovan omnämnda clearingkassorna avsåg dessa kassors verksamhet icke vissa bestämda varor utan i stället befordrandet av handelsutbytet med visst land. Den genom dem bedrivna prisclearingen bestod däri, att av exportörer till det land för vilket kassa blivit upprättad uttogs prisutjämningsbidrag, som användes till att nedbringa priserna å sådana från landet i fråga importerade varor, som där noterades alltför högt i förhållande till den svenska prisnivån. Beträffande dessa kassors verksamhet hänvisas till redogörelsen härför sid. 954. Genom beslut den 24/9 1948 förordnade Kungl. Maj:t, att överskottsmedlen i HK:s clearingkassor skulle överföras till handels- och sjöfartsfonden att användas till åtgärder ägnade att främja varuutbytet med utlandet. Subventionering av importvaror m. m. Med utgångspunkt från förslag av PKN framlade Kungl. Maj :t — såsom ett led i kampen mot prisstegringen — vid 1946 års riksdags höstsession proposition angående subvention från det allmännas sida av införseln av vissa viktigare varor. PKN hade i sin framställning i saken gjort gällande, att en ökad importpriskontroll vore erforderlig för att hindra att prisstegringen utomlands sloge igenom i den svenska prisnivån, och pekat på subventioner såsom ett användbart medel häremot. Ett beträdande av subventioneringens väg vore enligt nämndens mening visserligen förenat med allvarliga olägenheter och måste i princip anses förkastligt. Emellertid

1116 borde subventioner kunna anses försvarliga i speciella fall som temporära åtgärder i syfle att eliminera tillfälliga prisrörelser. Man borde i huvudsak inrikta sig på en subvention av sådana råvaror, som vore av betydelse för de stora konsumtionsartiklarna och spelade en mera omedelbar roll för konsumentpriserna och därmed för levnadskostnadsindex. I propositionen betonades, att ifrågavarande slag av subventionering med hänsyn till därmed förenade vådor borde tillämpas restriktivt och endast ifrågakomma, där sannolika skäl förelåge för antagandet att prisstegringen vore av övergående karaktär. Förslaget utsattes i riksdagen för stark kritik men'antogs dock. Bemyndigandet för Kungl. Maj:t att införa subventioner för importvaror begränsades, i enlighet med vad som föreslagits, till utgången av juni 1947. För ändamålet anvisades ett anslag för budgetåret 1946/47 av 25 milj. kr. Kungl. Maj:t anbefallde PKN att, i den mån beträffande visst varuslag behov av subvention förefunnes eller uppkomme, efter samråd med vederbörande försörjningskoinmission inkomma med förslag i sådant hänseende. PKN inskränkte sig till att föreslå subvention för bomull och hudar, vilka varor blivit föremål för särskilt stark prisstegring på världsmarknaden. Av anslaget ställde Kungl. Maj :t för subvention av importen av nämnda varuslag resp. 6 och 11 milj. kr. till PKN:s förfogande. Riksdagen beslöt vid 1947 års vårsession, att subventioneringen skulle fortgå även under budgetåret 1947/48 och anvisade för ändamålet ett anslag av 35 milj. kr. Subventionen beträffande b o m u l l , vilken började tillämpas i slutet av december 1946, grundade sig på en mellan PKN och Svenska bomullsfabrikantföreningen träffad överenskommelse och utgick ursprungligen med 39 öre per kg, vilket belopp representerade skillnaden mellan det för bomullsspinnerierna fastställda kalkylpriset för bomull, kr. 2: 15 per kg, samt genomsnittliga återanskaffningspriset för bomull den 18/12 1946, kr. 2: 54 per kg. Subventionen omfattade all bomull, som förbrukades av spinnerierna för garn- och sytrådstillverkning. Utbetalningen av subventionerna verkställdes av PKN med ledning av uppgifter rörande kvantiteten utlevererat garn, som spinnerierna förpliktats avgiva till IK varannan månad. Fortsatt stegring av världsmarknadspriset å bomull medförde, att subventionen höjdes till 50 öre per kg under senare halvåret 1947. Den upphörde under första halvåret 1948 men återinfördes för andra halvåret 1948 och bibehölls med växlande belopp till utgången av november 1950. Vad beträffar subventioneringen av h u d a r märkes, att RFN vid olika tillfällen under hösten 1946 — redan innan riksdagens beslut i subventionsfrågan förelåg — erhållit Kungl. Maj :ts bemyndigande att av Svenska garveriidkarnas import- och råvaruförening till självkostnadspris inköpa vissa partier hudar samt att försälja desamma till garverierna till av PKN godkända försäljningspriser, även om dessa understege RFN:s inköps-

1117 priser. På grundval av nämnda bemyndiganden utbetalade nämnden ca 5,5 milj. kr. såsom subvention för omkring 7 000 ton hudar. Dessa kostnader täcktes genom ianspråktagande av medel från det belopp av 11 milj. kr., som ställts till PKN:s förfogande för subventionering av införseln av hudar. Genom föreningens försorg inköptes senare under budgetåret 1946/47 ytterligare hudpartier till sammanlagt omkring 4 000 ton; kostnaden för subventionering härav uppgick till omkring 5,5 milj. kr. Subventioneringen tillgick i detta fall så, att föreningen fördelade de av densamma importerade hudarna på de olika garverierna, vilka vid hudarnas ankomst till Göteborg var för sig betalade på dem belöpande andelar till fastställt kalkylpris, kr. 1: 61 per kg, medn PKN betalade föreningen skillnaden mellan det faktiska inköpspriset och kalkylpriset. Subventioneringen av hudimporten fortfor utan avbrott till slutet av oktober 1950. Subventionsbeloppen särskildes från början av år 1950 för olika slag av hudar och varierade i stort sett mellan 1: 85 och 3 kr. per kg råhud. När frågan om importsubventioneringens fortvaro behandlades vid 1948 års riksdag, måste från folkhushållningsministerns sida medges, att förväntningarna om prisfall utomlands å de subventionerade varorna — vilka tjänat som försvar för ifrågavarande anordning — icke infriats. Nu framfördes emellertid andra skäl för subventionernas bibehållande, nämligen överenskommelserna med löntagarnas riksorganisationer angående lönestopp, vilka grundats på förutsättningen om en i huvudsak konstant prisnivå under avtalstiden. Angelägenheten av att förhindra en mera avsevärd höjning av levnadskostnadsindex angavs som motiv för subventionssystemets fortsatta tillämpning. Därjämte förordades subventionsåtgärder även för att förebygga en stegring av hushållens bränslekostnader. Trots att ett starkt motstånd mot det av många såsom irrationellt och osunt betecknade subventionssystemet framträdde inom riksdagen, godtogs förlängningen av detsamma för år 1948/49, varjämte medgavs, att 30 milj. kr. av medel, som funnos tillgängliga i BK:s kolclearingkassa, fingo användas för subventionering av hushållens bränslekostnader. Subventioneringen på sistnämnda varuområde bragtes i tillämpning från juli 1948 och fortfor till slutet av juni 1949. Den gällde för lagerhandelns detaljhandel vid leveranser mot hushållslicenser och innefattade subvention för koks, stenkol, antracit samt antracit- och brunkolsbriketter. (Se härom sid. 716.) Vid behandlingen av frågan om subventionssystemets förlängning för budgetåret 1949/50 anfördes samma skäl som då det gällde förlängningen för 1948/49 och utgången blev densamma. Emellertid kom hela subventionsfrågan i ett nytt läge på hösten 1949. Ett villkor för de uppgörelser, som träffats med de stora s. k. intresseorganisationerna (Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation) i syfte att

1118 skapa underlag för en fortsatt stabiliseringspolitik under år 1950, var att en mera betydande stegring av levnadskostnaderna kunde förhindras. Möjligheterna för en härpå inriktad prispolitik försvårades emellertid genom den fr. o. m. den 19/9 1949 genomförda devalveringen av den svenska kronan, vilken nödvändigt måste medföra ökade kostnader för vissa delar avSveriges import i kronor räknat och, om inga motverkande åtgärder vidtoges, även påverka den inhemska prisnivån i stegrande riktning och därigenom rubba underlaget för fortsatt inkomststabilisering. Enligt regeringens mening borde det genom devalveringen inträdda ändrade läget på prisområdet icke föranleda någon omläggning av den dittills förda ekonomiska politiken, så mycket mera som anledning syntes finnas till förväntan, att den av devalveringen framkallade prisstegringen kunde vara av övergående art. I stället föreslog regeringen vid årets höstriksdag, att en utvidgning av systemet med direkta statssubventioner skulle ske till nya varuområden, varvid särskilt avsågs kaffe — en importvara som stigit särskilt starkt i pris — samt vissa livsmedel. Riksdagen godtog förslagen och beviljade i enlighet med framlagda propositioner anslag för 1949/50, avseende dels importsubventioner (för bomull, hudar och kolbränslen) till belopp av 90 milj. kr., dels subventioner för vissa livsmedel om 63 milj. kr., dels subvention för import av kaffe om 17 milj. kr. Sistnämnda medel skulle tillföras en inom LK inrättad clearingkassa för kaffe, till vilken skulle överföras jämväl intäkterna intill den 1/7 1950 av tullen, tilläggstullen och skatten å kaffe. Då efter propositionernas avgivande priset på kaffe fortfor att stiga, bemyndigade riksdagen Kungl. Maj :t att, när de till prisclaering å kaffe avsedda medlen förbrukats, för nedsättning av kaffepriset i erforderlig omfattning jämväl tillgripa medel från 90 milj .-kronorsanslaget. Vad beträffar de ifrågasatta subventionerna för vissa livsmedel skulle dessa ej komma att avse importvaror utan varor av inhemskt ursprung. Subventionssystemet gick härmed utanför den ursprungliga ramen, vilken begränsade subventionerna till importhandeln. Emellertid fingo hithörande subventioner ganska begränsad omfattning. De kommo att gälla dels havregryn, havremust och havremjöl ined 10 öre per kg., dels ost med 60 öre, från den 1/9 1950 35 öre per kg. Anslagen till subventionskostnader för budgetåret 1950/51 bestämde riksdagen till 75 milj. kr. för bomull, hudar och bränsle samt 24 milj. kr. för kaffe. Samtliga här nämnda subventioner upphörde under senare delen av år 1950. Prisclearingen å kaffe upphörde fr. o. m. den 24/10, subventioneringen av importerade hudar från den 1/11, subventioneringen av bomull samt koks och antracit för hushållen från den 1/12. Subventionerna å havreprodukter och ost fortforo intill utgången av år 1950.

1119 Prisreglering beträffande särskilda varuslag och tjänster. I det följande meddelas en mera detaljerad redogörelse för den av PKN handhavda prisregleringen på vissa områden, där densamma var av större omfattning och mera komplicerad beskaffenhet. För prisregleringen beträffande jordbruksprodukter och andra livsmedel samt bränslen och smörjmedel ävensom vissa industriprodukter lämnas redogörelser i de föregående kapitel, där dessa varugrupper avhandlas. Textilvaror. Prisreglering i fråga om textilvaror började genomföras under senare hälften av år 1940, närmast i anknytning till beslagen på spånadsämnen och vissa textilfabrikat den 11 och 25 augusti s. å., vilka voro grundläggande för produktionsregleringen på området. Med stöd av beslagen och härå grundad råvarufördelning kunde priser föreskrivas i första hand i fabrikantledet för vid vederbörande fabriker tillverkade vävnader. En prisreglering på detta mångskiftande varuområde krävde ovillkorligen en viss standardisering av tillverkningen. För såväl bomulls- som yllevävnader — och senare även vävnader av annat slag (hampvävnader, cellullvävnader, konstsilkevävnader m. m.) — fastställde IK vissa standardkollektioner av varor som grund för prisbestämningen. Standardiseringen begränsades till materialsammansättning och varuvikt, medan frihet lämnades i fråga om mönster och färgval. Standardvarorna åsattes enhetliga högstpriser hos samtliga tillverkare, och fabrikanterna ålades att låta dylika varor till minst viss angiven, efter hand stigande procent ingå i hela tillverkningen för civila ändamål. Även för olika slag av garner för avsalu uppställdes prislistor. Med utgångspunkt från standardiseringen på vävnadsområdet var det möjligt att jämväl underkasta konfektionen en viss priskontroll. Sålunda utfärdade IK i samråd med PKN i mars 1941 bestämmelser rörande priskontrollerade överdragskläder av standardtyp samt priskontrollerad yllekonfektion, tillverkad av standardvävnader. I fråga om trikåindustrien uppställdes som villkor för rätten att inköpa vissa svenskspunna bomullsgarner, att de därav tillverkade artiklarnas priser granskades och godkändes av PKN. Standardkollektionerna utökades successivt med nya varuslag. I augusti 1941 upprättades listor även för vissa av trikåindustriens tillverkningar (bomullstrikåvaror och yllestrumpor), och inom konfektionen fastställdes ett växande antal av standardvävnader tillverkade plaggtyper. Andra vävnader än standardvävnader benämndes licensvävnader, enär för tillverkning därav erfordrades särskild licens. Även till dessa utsträcktes priskontrollen efter hand liksom ock till därav tillverkade konfektionsvaror. Stan-

1120 dardvävnadernas andel av civiltillverkningen höjdes slutligen för bomullsindustrien till 65 och för ylleindustrien till 75 7c Genom Kungl. Maj :ts beslut den 29/8 1941 erhöll PKN rätt att, efter samråd med IK och i huvudsaklig anslutning till av nämnden förut utfärdade prislistor, fastställa normalpriser att gälla vid frivillig försäljning i detaljhandeln av dels sådana vävnader som IK godkänt såsom standardvara eller som tillverkats efter särskild av IK meddelad licens, dels sådana konfektions- och andra sömnadsartiklar, vilka vid konfektionsfabrik eller av annan såsom lönesömnad tillverkats av dylika vävnader. Med stöd av detta bemyndigande fastställde PKN med giltighet fr. o. m. den 1/1 1942 de tidigare i detaljhandeln gällande högsta priserna på ett antal textilvaror som normalpriser. I fråga om standardvävnader av bomull skedde dock en höjning av förutvarande priser med 8 ä 10 %. De sålunda fastställda normalpriserna gällde för standardvävnader av bomull och ylle, licensvävnader av bomull samt konfektionsartiklar, tillverkade av bomull och ylle (men däremot ej trikåvaror). Skyldighet stadgades för detaljhandlare med ifrågavarande varor att i sin butik uppsätta anslag om normalpriserna. På hösten 1942 utsträcktes normalprissättningen i detaljhandeln även till standard- och licensvävnader av cellull och därav tillverkade konfektions- och andra sömnadsartiklar. Genom de successivt meddelade prisbestämmelserna rörande textilvaror hade prissystemet på textilområdet blivit synnerligen heterogent och svåröverskådligt. Flera olika prisformer tillämpades vid sidan av varandra och nya föreskrifter i ämnet utfärdades med täta mellanrum. I de fall, där råvaran låg under beslag, hade det givetvis fallit sig naturligt att använda beslagspriser. Sådana gällde i fabrikantledet beträffande alla vävnader samt garner, trikåvaror och hampaprodukter. I grossistledet tillämpades däremot genomgående överenskommelsepriser, i allmänhet kombinerade med prisutfästelser, medan i detaljhandeln normalpriser åsatts standardvävnader av ylle, bomull och cellull, licensvävnader av bomull och cellull samt konfektionsvaror av samma slag av vävnader; för s. k. T-vävnader av ylle (d. v. s. andra än standardvävnader), kanfasvävnader, garner och konfektion av T-vävnader liksom ock för hampaprodukter gällde överenskommelsepriser även i detaljhandeln. PKN fann denna invecklade ordning otillfredsställande och delvis ineffektiv och föreslog hos Kungl. Maj :t en reformering av prissyslemet på så sätt, att typen överenskommelsepriser helt ersattes av prisformer, som möjliggjorde utkrävande av ansvar vid prisöverträdelser. I fråga om grossist- och minutpriserna borde enligt nämndens åsikt endast normalpriser ifrågakomma. För att möjliggöra en sådan omläggning meddelade Kungl. Maj :t nämnden genom beslut den 12/2 1943 vidgat bemyndigande att fastställa normalpriser för textilvaror, nämligen dels vid försäljning inom grosshandeln, dels i utsträckt omfattning vid försäljning i detaljhandeln. Med utnyttjande av det sålunda erhållna be-

1121 myndigandet fastställde PKN genom en serie meddelanden normalpris för bomullsgarn samt för de flesta slag av vävnader, trikå- och strampartiklar samt konfektionsvaror av bomull, cellull eller ylle. Enligt nya bemyndigande n föreskrev nämnden normalpris även för tågvirke av hampa och bomull, sytråd, elastiska band och snören m. m., samt vidare för textilvaror tillverkade av konstfiber och konsthartser ävensom för lönarbeten avseende textilvaror. PKN bestämde ock, att alla som drevo handel med textilvaror skulle vara skyldiga att i viss omfattning därå utsätta pris och varubeteckning. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 28/2 1947 bemyndigades PKN slutligen att fastställa normalpriser för textilvaror i alla led, även fabrikantledet. Beslags- och licenspriserna avlöstes därefter successivt av normalpriser. Förut är nämnt, att en särskild reglering genomfördes beträffande prisbildningen å i m p o r t e r a d e t e x t i l v a r o r , varvid man begagnade sig av systemet med s. k. tvångskartellering enligt 5 § prisregleringslagen av 1942, vilket ansågs som det lämpligaste sättet att komma tillrätta med priskontrollen på detta svårbemästrade område. (Se sid. 1104.) På grundval av avtal, som PKN slutit med vissa representativa organisationer på textilhandelsområdet, föreskrevs i kungörelse den 20/8 1943 (nr 660), att rätt för importör att bedriva handel med i avtalet avsedda importerade textilvaror endast skulle tillkomma medlemmar av ifrågavarande sammanslutningar samt dem som till PKN avgivit anslutningsiörbindelse härtill. Avtalet gällde såväl parti- som detaljhandeln samt avsåg textilvaror, vilka inkommit till riket fr. o. m. den 1/9 1943 och försåldes inom riket från nämnda dag. Importör ägde bedriva partihandel med de i avtalet angivna textilvarorna endast i den mån försäljningen skedde till återförsäljare (detaljhandlare). I övrigt fick han icke utan tillstånd bedriva partihandelsförsäljning med varorna i fråga annat än till högst självkostnadspris. Genom denna bestämmelse avsågs att hindra s. k. kedjehandel. Vidare fastställdes de pålägg till inköpspriserna, som importörerna fingo uttaga vid partihandels- resp. detaljhandelsförsäljning. Större detaljhandelsföretag, såsom varuhus, ägde rätt att uttaga såväl parti- som detaljhandelspålägg. Vissa andra detaljhandelsföretag kunde efter särskild prövning av PKN medges rätt till extra pålägg utöver angivet detaljhandelspålägg. Det till grund för regleringen liggande avtalet förnyades år för år och upphörde först den 30/9 1947. Den priskontroll, som genom avtalet kunde åstadkommas, var så till vida mindre effektiv som den avsåg endast av importör bedriven handelsrörelse, varemot uttagandet av oskäliga handelspålägg i andra handelsled icke kunde påtalas annat än i sådana fall då vederbörande gjort sig skyldig till prisocker. För att skärpa kontrollmöjligheterna infördes fr. o. m. den 1/10 1947 normalpriser även lör importerade textilvaror, medan rätten till import gjordes oberoende av medlemskap i viss organisation eller avgivande av anslutningsförbindelse. Samti-

1122 digt fastställdes handelsmarginaler att gälla vid försäljning till visst handelsled eller till konsument oavsett vem som sålde varan. Den s t a t s s u b v e n t i o n för vissa importvaror, som utgick från slutet av 1946 till fram på hösten 1950 (med undantag för första halvåret 1948), fick särskild betydelse för prisbildningen på bomullsvaror, då häri inbegreps en förhållandevis hög subvention å importerad bomull. (Se sid. 1116.) Prisregleringen för textilvaror bibehölls ända till slutet av år 1951 enligt i huvudsak samma grunder som förut. Priskontrollen stödde sig liksom tidigare på av IK (från den 1/1 1950 av HIK) meddelade förbrukningstillstånd och inköpslicenser, vilka emellertid från slutet av år 1945 baserades icke direkt på beslaget å spånadsämnen m. m. utan på en kungörelse den 23/11 1945 (nr 714) om inskränkning i rätten att använda textilvaror för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu. Då förhållandena på hösten 1951 syntes ha någorlunda stabiliserats, slopades i början av januari 1952 priskontrollen i fabrikantledet på alla slag av textilvaror med undantag av lingarner och linnevaror. Fabrikanterna ålades dock viss uppgifts- och märkningsskyldighet, som skulle göra det möjligt för PKN att överblicka den framtida prissättningens utveckling. Ett avgörande steg mot frigörandet av prisbildningen även i handelsleden togs i juni 1952, då PKN beslöt undantaga samtliga textilvaror utom lingarner och linnevaror, oblekta och blekta bomullsvävnader, handelskamgarner, arbetskläder av blåtyg, hygieniska bindor, yllekonfektionsvaror samt yllefiltar från priskontroll i gross- och detaljhandeln. De varor, för vilka den direkta priskontrollen kvarstod, voro dels sådana för vilka mer eller mindre privat prisbindning varit rådande, dels sådana för vilka ur sociala och andra synpunkter en allmän kontroll över prissättningen fortfarande ansågs nödvändig. Särskilda bestämmelser utfärdades samtidigt, vilka avsågo att möjliggöra fortsatt prisgranskning från PKN:s sida på de frisläppta varuområdena. Importerade varor befriades från priskontroll i samma omfattning som svensktillverkade varor. Trävaror. Prisläget på trävaruområdet, som under de första krigsåren varit jämförelsevis stabilt, började under hösten 1941 märkbart att stiga. Tidigast framträdde detta vid kronoskogsauktionerna för rotstående virke, men de höjda timmerpriserna fortplantade sig raskt även till sågade trävaror. I början av år 1942 utarbetade PKN en prislista, avseende sågverkens försäljningspriser för viktigare sortiment av sågade varor som grundval för reglering av sågvarupriserna. Sågverksrepresentanterna godkände vid förda förhandlingar den uppgjorda prislistan med hänsyn till relationen mellan olika kvaliteter och dimensioner, men intet resultat nåddes beträffande prisernas absoluta höjd. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

1123 ansåg prisreglering ej erforderlig å vare sig oarbetade eller arbetade trävaror med hänsyn till att priserna på hemmamarknaden kunde anses i stort sett bestämmas av priserna på exportmarknaden. PKN förordade för sin del i skrivelse till Kungl. Maj:t den 18/9 1942 — under hänvisning till den redan genomförda prisregleringen för massaved och brännved samt till statens intresse av kontroll över byggnadskostnaderna — normalprisreglering såväl för sågtimmer (åtminstone beträffande ådalarna norr om Dalälven) som för de viktigare sortimenten och dimensionerna av sågade och hyvlade trävaror. Kungl. Maj :t avböjde prisreglering för sågtimmer men bemyndigade nämnden att efter av denna föreslagna grunder fastställa normalpriser å sågverksprodukter av furu och gran vid försäljning från sågverk. Bestämmelser därom utfärdades av PKN att tillämpas fr. o. m. den 15/10 1942. Landet indelades härvid i tre prisområden. Normalpriserna avsågo dels bilade eller sågade spärrar och bjälkar, dels andra sågade eller hyvlade varor, såsom plank, bräder m. m. Regleringen innebar i huvudsak en fastlåsning av det på hemmamarknaden under våren 1942 rådande prisläget. Senare utsträcktes normalprissättningen även till sågade trävaror av bok och björk. Föreskrifterna om allmänt prisstopp den 31/10 1942 gällde icke normalprissatta varor, varför de nyligen fastställda priserna på sågade trävaror m. m. vid försäljning från sågverk icke berördes därav. Ej heller köp av rotstående virke oinfattades av prisstoppet, då prisregleringslagen knappast kunde anses tillämplig å sådana köp. Däremot kom detta att gälla såväl priserna å sågtimmer som priserna i trävaruhandeln. Beträffande de sistnämnda träffade PKN särskilda överenskommelser med trävaruhandlare och sammanslutningar av sådana på vissa orter. Överenskommelserna föranleddes dels av önskan om en klarare precisering av begreppet högsta tillåtna priser än vad prisstoppbestämmelserna medgåvo, dels av möjligheten att därigenom ernå vissa prissänkningar. Liknande överenskommelser kunde ej åstadkommas i fråga om sågtimmer. Här gällde alltså ensamt stopprisregleringen, men denna visade sig snart otillräcklig för att hålla tillbaka de kraftigt framträngande prisstegringstendenserna. Försök, som under våren 1943 gjordes att träffa uppgörelser med skogsägareföreningar och andra om skäliga prislistor, strandade. PKN fann sig då föranlåten ånyo hemställa om Kungl. Maj :ts bemyndigande att fastställa normalpriser för sågtimmer, vilket resulterade i att Kungl. Maj:t den 21/5 1943 uppdrog åt nämnden att förbereda förslag till sådan prisreglering för säsongen 1943/44. Sedan nämnden, efter överläggningar med representanter för olika intresserade parter, fullgjort nämnda uppdrag, bemyndigade Kungl. Maj :t nämnden den 17/9 1943 att fastställa normalpriser för sågtimmer och annat rundvirke av furu och gran i huvudsaklig överensstämmelse med nämndens förslag. Detta var baserat på de gällande normalpriserna för sågade trävaror och i huvudsak anpassat efter dessa. Förändringarna i jämförelse med

1124 marknadsläget under 1942/43 inneburo framför allt bortskärandet av vissa mera framträdande pristoppar. De av PKN med stöd av nyssnämnda bemyndigande utfärdade normalprisbestämmelserna erhöllo giltighet fr. o. m. den 27/9 1943. De avsågo sågtimmer, fanértimmer, slipersämnen och sågbar kubb av furu eller gran inom Norrland samt Kopparbergs och Värmlands län. Denna geografiska begränsning motiverades av att anknytning inom nämnda landsdelar kunde ske till tumningsföreningarnas mätningsbestämmelser. Angivna delar av riket indelades i 17 prisområden. Sedan mätningsbestämmelser och kvalitetsföreskrifter för (ivriga delar av riket hunnit utarbetas, vidgades normalprisregleringen fr. o. m. den 20/10 1943 till att gälla hela riket, varvid antalet prisområden utökades till 22. Vissa ändringar och tillägg skedde genom senare meddelanden under 1943 och 1944. Enligt särskilt bemyndigande fastställde PKN normalpriser även för gagnvirke av lövträ (björk, ek, bok, al och asp). För normalpriserna å virke av björk och asp indelades riket i 4 prisområden; beträffande övriga virkesslag voro priserna enhetliga över hela landet. I fråga om sågade och hyvlade trävaror trädde ändrade normalprisbestämmelser i kraft den 21/5 1946. De nya priserna lågo ca 15 öre per kbf högre än de förutvarande. Genom höjningen avsågs att åstadkomma bättre relation till råvarukostnaderna. Å andra sidan upphävdes fr. o. m. den 1/7 s. å. enligt Kungl. Maj :ts beslut den 24/5 normalpriserna på sågtimmer av furu och gran jämte fanértimmer, plywoodvirke och slipersämnen. Priserna på rundvirke begränsades därefter allenast av det »tak», som normalprisregleringen för förädlade trävaror bildade, i förening med föreskrifterna om prisutjämningsavgifter för sågat virke vid export (se härom nedan), men var i övrigt fri. Köparnas organisationer sökte stabilisera prisbildningen genom viss kvotering av inköpen, vilket emellertid misslyckades. Under rådande goda träkonjunkturer ledde den ohämmade konkurrensen till en betydande stegring av rundvirkespriserna. Det uppgavs, att prisuppgången genomsnittligt utgjorde mellan 25 och 60 % av de under år 1945 gällande normalpriserna. Virkesfördyringen föranledde i sin ordning krav från såväl sågverksindustriens som trävaruhandelns och skogsägarnas sida på upphävande av normalpriserna för sågade och hyvlade varor, vilka numera stodo i uppenbart missförhållande till priserna på råvarumarknaden. I denna situation gav Kungl. Maj :t genom beslut den 9/5 1947 PKN bemyndigande att höja normalpriserna för sågade och hyvlade trävaror, dock endast med ca 20 öre per kbf (i genomsnitt 9 % ) , vilket, som det snarl visade sig, var alldeles otillräckligt för att bringa jämvikt på marknaden. Det blev därför nödvändigt att följande år i avsevärd grad höja normalpriserna för det sågade virket, framför allt beträffande de klenare dimensionerna, för vilka råvarukostnaden genom konkurrensen med massaindustrien stegrats mest.

1125 Normalpriserna å sågade och hyvlade trävaror samt bjälkar och spärrar in. m. av furu och gran upphävdes först i mars 1950. För gagnvirke och sågvaror av lövträ hade regleringen upphävts i juni 1949. I det föregående (sid. 1089) har omnämnts, hurusom till följd av prispolitiska överväganden av allmän art — för att förhindra att de på vissa varuområden starkt stegrade exportpriserna inverkade prishöjande jämväl på hemmamarknaden — en förordning enligt riksdagens beslut utfärdades den 25/5 1945 (nr 256), varigenom Kungl. Maj :t bemyndigades under vissa förutsättningar föreskriva uttagandet av prisutjämningsavgift på exportvaror. Bemyndigandet togs av Kungl. Maj:t omedelbart i anspråk på trävaruområdet, där differensen mellan exportmarknadens och hemmamarknadens prisnivåer blivit särskilt framträdande. För sågade och hyvlade trävaror, lådämnen, stav samt trävaror ingående i monteringsfärdiga trähus pålades en prisutjämningsavgift att utgå vid export med ett belopp av kr. 8:50 per m*f ( = 40 kr. per std), dock icke för av svenska myndigheter godkända försäljningar, som ägt rum före den 7/4 1945. Uppbörden skulle verkställas av tullverket i samband med varans utförsel. Angående de influtna prisutjämningsavgifterna föreskrev Kungl. Maj :t, att dessa skulle av statskontoret tillföras en särskild diversemedelsfond att användas dels för forskningsändamål på det skogliga och skogsindustriella området, dels för vissa sociala ändamål (till förbättring av skogsarbetarnas bostadsförhållanden in. m.). Förskjutningar i prisläget på exportmarknaden medförde i fortsättningen, att prisutjämningsavgiften tid efter annan omreglerades. Genom kungörelse den 17/5 1946 höjdes avgiften till kr. 22:50 per m»f ( = ca 105 kr. per std.). Den utgick sedan den 8/3 1946 jämväl för props med belopp, växlande efter exportpriset, sedan Kungl. Maj :t godkänt en mellan BK och de auktoriserade propsuppköparna härom träffad överenskommelse, men upphörde beträffande sistnämnda varuslag för efter den 1/7 1946 producerad vara. Efter uppskrivningen den 13/7 1946 av den svenska kronans värde sänktes prisutjämningsavgiften för sågade trävaror åter till kr. 8: 50 per m3f vid export som grundade sig på kontrakt, tecknat efter den 12/7 1946. Sedermera infördes enligt Kungl. Maj :ts beslut den 27/9 1946 för export som grundade sig på kontrakt, tecknat efter sistnämnda dag, en rörlig regressiv prisutjämningsavgift, motsvarande ett efter varje kontrakts inedelpris så avpassat belopp, att säljarens nettoutbyte i kronor för kontraktet blev ungefär detsamma som före krondevalveringen. De till ovan angivna belopp fastställda prisutjämningsavgifterna fortforo att utgå, intill dess under våren 1947 en nyordning på detta område kom till stånd efter förhandlingar mellan BK och Svenska trävaruexportföreningen. Dessa förhandlingar resulterade i en överenskommelse, vilken av Kungl.

1126 Maj:t godkändes den 9/5 1947. Överenskommelsen gick bl. a. ut på att av den för tiden intill den 1/2 1948 beräknade totala exportkvantiteten för sågade och hyvlade trävaror (360 000 std) en kvot av 80 7c skulle tillkomma nämnda förenings medlemmar mot skyldighet dels att ställa viss mängd trävaror till förfogande för den inhemska marknaden, dels att till en särskild konjunkturutjämningsfond inleverera 100 kr. per std exporterad vara. För den återstående exporten, vilken reserverades för utom föreningen stående exportörer, skulle prisutjämningsavgift utgå som förut liksom ock för de trävaror av annat slag (bjälkar, spärrar, syllar, lådämnen och monteringsfärdiga trähus m. m.), beträffande vilka avsättning till konjunkturutjämningsfonden icke skulle äga rum. För den i nämnda överenskommelse mellan BK och Svenska trävaruexportföreningen stipulerade fondens förvaltning bildades en stiftelse, benämnd S t i f t e l s e n T r ä v a r u i n d u s t r i e n s konjunkturutj ä m n i n g s f o n d . Det bestämdes, att till fonden influtna medel skulle disponeras i främsta rummet för forsknings- och andra ändamål av samfällt intresse för trävaruindustrien. Utbetalning till föreningens medlemm a r skulle med Kungl. Maj :ts medgivande kunna ske, när ändrade konjunkturförhållanden därtill föranledde. Belopp som ej disponerades på ovan angivet sätt skulle utbetalas till medlemmarna med en tredjedel under vart och ett av åren 1951—53 i proportion till varje medlems totala tillverkning under de tre åren närmast före beslutet om utbetalning. Stiftel sens angelägenheter skulle handhas av en styrelse, bestående av föreningens verkställande utskott samt två ledamöter utsedda av Kungl. Maj :t efter samråd med föreningen. Beträffande de prisutjämningsavgifter, som inbetalades av andra exporterande företag än dem som tillhörde Svenska trävaruexportföreningen bestämdes sedermera, att de skulle tillföras en särskild fond, benämnd D e mindre sågverkens konjunkturutjämningsfond av å r 1 9 4 8. Angående dispositionen av dit inflytande medel meddelades liknande bestämmelser som de, vilka gällde för förutnämnda stiftelse. Mellan BK och Svenska trävaruexportföreningen träffades efter första avtalsårets utgång år för år nya avtal, varigenom de ursprungliga bestämmelserna med vissa modifikationer successivt erhöllo förlängd giltighet. Pris- och konjunkturutjämningsavgifterna omreglerades vid flera tillfällen och differentierades därvid för olika slag av trävaror. Det avgörande var härvid självfallet prisutvecklingen på exportmarknaderna. På de sista årens utveckling i fråga om exportprisregleringen beträffande såväl trävaror som pappersmassa och papper har ej ansetts nödigt att här närmare ingå. Verkstadsarbeten. Prisreglering grundad på tvångskartellering genomfördes genom kungörelse den 26/3 1943 (nr 135) i fråga om det yrkesmässiga utförandet av

1127 ä ne! r i n g s-, r e p a r a t i o n s - o c h re n g ö r i n g s a r b e t e e 11 e r a n n a t d y l i k t a r b e t e å m o t o r f o r d o n (bilar, traktorer, påhängsvagnar m. fl. slag av fordon). Kungörelsen stödde sig på ett av PKN den 13/3 slutet avtal med Bilverkstädernas riksförbund och kompletterades genom av nämnden utfärdade tillämpningsföreskrifter. Från kungörelsens bestämmelser undantogos gummireparationsarbeten samt vanlig tvättning och s. k. rundsmörjning av bilar. Rätt att såsom företagare åt annan yrkesmässigt utföra de reglerade arbetena skulle tillkomma endast den som antingen var medlem av nyssnämnda organisation eller avgivit förbindelse att ställa sig till efterrättelse de i avtalet uppställda villkoren angående rätt till utförande av ifrågavarande arbeten. Bilreparatören var enligt bestämmelserna pliktig att beträffande arbeten, för vilka ersättning debiterades efter använd tid, föra noggranna anteckningar över den åtgångna tiden, vilka, om PKN så påfordrade, skulle ställas till nämndens förfogande. Faktura å utfört arbete skulle alltid utfärdas med undantag för debitering av belopp understigande 20 kr. Arbetet skulle pä fakturan noggrant specificeras i enlighet med den i riksförbundets standardtidbok upptagna gruppindelningen. Reparatören var skyldig att hänskjuta frågan om debiteringens storlek till en inom PKN inrättad skiljenämnd, därest nämnden efter anmälan av beställaren eller eljest så påkallade. Oberoende av om klagomål anförts av beställaren kunde PKN bringa faktureringar under skiljenämndens avgörande. Den genomförda regleringen innebar icke undantag från det allmänna prisstoppet, utan reparatörerna voro alltjämt skyldiga att hålla sina priser per den 31/10 1942. Avtalet gällde från början till utgången av juni 1944 men förlängdes sedermera för ett år i sänder. Det upphörde att gälla med utgången av juni 1950. Samtidigt upphävdes även kungörelsen den 26/3 1943. Fortfarande voro dock arbeten å motorfordon underkastade bestämmelserna om allmänt prisstopp. Beträffande b e s t ä l l n i n g s a r b e t e n , u t f ö r d a a v v e r k s t äd e r i n o m j ä r n - o c h m e t a l l i n d u s t r i e n , utfärdade PKN särskilda prisstoppsbestämmelser den 1/10 1943 i syfte att för visst fall möjliggöra en smidigare prisanpassning än de eljest föreskrivna prisstoppreglerna inedgåvo. Närmast avsågs här prissättning av arbeten, för vilka tidigare jämförelseoffert låg mer eller mindre långt tillbaka i tiden och där därför en höjning av tidigare tillämpat pris kunde anses berättigad. De ifrågavarande bestämmelserna medgåvo verkstäderna rätt att i stoppriset räkna med samma materialpriser och arbetslöner som dem, med vilka vederbörande företag kalkylerat den 31/10 1942 eller tiden närmast dessförinnan. Företagaren ägde däremot ej tillgodoräkna sig kompensation för materialprishöjningar eller andra kostnadsökningar, som skett efter nämnda tidpunkt. Prishöjningar, som verkställts med stöd av de nya bestämmelserna,

1128 fingo i sin tur icke utan särskilt tillstånd av PKN föranleda prishöjningar från beställarens sida. För att få rätt till prisberäkning av nu angivet slag skulle vederbörande företag upplägga särskild prisbok, i vilken priserna antecknades. Härvid skulle också sådana anteckningar renande skälen till prishöjningen resp. hänvisning till kalkylkort göras, att de tillämpade kalkylgrunderna kunde kontrolleras. I fråga om avtal med längre leveranstid förelåg emellertid beträffande här ifrågavarande liksom beträffande andra slag av beställningsarbeten möjlighet att i avtalet, under förutsättning av PKN:s godkännande, intaga klausul om rörligt pris med hänsyn till efter avtalsdagen eventuellt inträdda höjningar av materialpriser och arbetslöner. Prisregleringen på hithörande område underkastades sedermera de allmänna bestämmelser rörande prisstopp i fråga om förnödenheter och tjänster av beställningskaraktär, som PKN utfärdade i meddelande nr 911 med giltighet fr. o. 111. den 1/7 1947. Här stadgades, att för beställningsarbeten skulle såsom stoppris gälla det pris som säljaren eller företagaren erhölle vid kalkylering enligt faktiskt föreliggande kostnader, vilket ju innebar rätt för denne att vid prissättningen taga hänsyn till hela den intill avtalsdagen inträffade kostnadsstegringen. Restaurang-,

hotell- och

pensionatsrörelse.

Redan under sommaren 1940 upptog PKN förhandlingar med större företag och organisationer inom restaurangnäringen i avsikt att åstadkomma viss p r i s k o n t r o l l i f r å g a o m m å l t i d e r u v o l i k a s l a g . Förhandlingarna ledde i en del fall till överenskommelser om att prishöjningar icke skulle företagas utan att dessa underställ Is PKN och godkänts av denna. På detta sätt blev det i viss mån möjligt att kontrollera priserna på ett antal näringsställen av folkrestaurangtyp. överläggningar fortsatte emellertid med representanter för olika organisationer inom branschen, och på våren 1942 tillsattes av de större organisationerna en kommitté för att med PKN förhandla om grunder och riktlinjer för prissättningen. Svårigheterna att uppnå några resultat voro likväl betydande till följd av de ytterst växlande förhållanden, varunder restaurangnäringen arbetar; härtill kom den växande knappheten på råvaror. För att tillfälligt hejda den allt starkare tendensen till prisstegring tillgrep PKN då den utvägen att med stöd av prisregleringslagen provisoriskt förordna om prisstopp på hithörande område fr. o. m. den 19/9 1942. Förbudet mot prisstegring gällde all sådan rörelse, där allmänheten mot betalning serverades mat, konditorivaror eller drycker till förtäring på stället, dock med undantag av rörelse, i vilken gästerna mottogos i företagarens hem till bespisning vid slutet bord. Prisstoppet, som hänförde sig till de priser företagaren tillämpade före nyssnämnda dag, berörde alla slag av serveringar och gällde allt som serverades, både sammansatta måltider och ä la carte-

1129 rätter samt alla slags konditorivaror och drycker utom vin och spritdrycker; undantagna voro priserna å måltider, som serverades i festvåning till slutet sällskap. I samband med prisstoppet föreskrev nämnden skyldighet för alla, som drevo serveringsrörelse, att å lämplig plats uppsätta anslag om de före nämnda tidpunkt tillämpade priserna å de i meddelandet avsedda förnödenheterna. Förhandlingar inleddes sedermera med Sveriges centrala hotell- och restaurangförening som representant för de enskilda restaurangföretagen samt med de fem allmänna restaurangbolagen (Sara m. fl.). Underhandlingarna resulterade i två mellan nämnden, ä ena, samt restaurangföreningen och de allmänna bolagen, å andra sidan träffade avtal, vilka trädde i tillämpning den 1/7 1943. Genom dessa avtal blindos endast restauranger med rätt till spritutskänkning. Antalet utgjorde omkring 650. Prisbindningen skedde genom att varje restaurangföretag för sig till PKN avlämnade en utfästelse att jämlikt 4 § prisregleringslagen i alla avseenden iakttaga bestämmelserna i vederbörligt avtal. Med hänsyn till restaurangernas olika standard genomfördes en klassindelning beträffande samtliga företag. De enskilda restaurangerna indelades sålunda i tre klasser, nämligen Al (extra), A2 och B, samt de allmänna restaurangerna i fem klasser, nämligen Al (extra), A2, Bl, B2 och B3. Till lyxklassen (Al) hänfördes endast 20 enskilda företag, varav 9 i Stockholm, 5 i Göteborg, 2 i Malmö samt ett i ett vart av samhällena Hälsingborg, Saltsjöbaden, Båstad och Falsterbo. A2-klassen omfattade omkring 260 enskilda och 50 allmänna företag. Prisregleringen tog sikte på de vanligaste måltidskombinationerna. Lunch förekom i två samt middag och supé i vardera tre kombinationer. Om vissa särskilt angivna rätter ingingo i de prisreglerade måltidskombinationerna, fick restauratören göra vissa tillägg till de fastställda priserna. Restaurangerna behövde emellertid icke vid ett och samma tillfälle föra samtliga prisreglerade måltidskombinationer. Skyldighet fanns endast att tillhandahålla den billigaste frukosten, lunchen, middagen och supén och minst en av de övriga måltiderna inom samma grupp. De prisbilligaste folkrestaurangerna behövde blott föra en av nämnda måltider. Avtalen upptogo jämväl bestämmelser om prissättningen av säsongrätter. Restaurangerna voro emellertid oförhindrade att servera andra måltider och drycker än de särskilt prisreglerade. Härvid skulle gälla priserna per den 18/9, resp. för måltider som serverades i festvåning, före den 1/11 1942. Fr. o. m. april 1946 fingo näringsställena vidkännas kostnadsstegringar på grund av löneökning in. m., vilka föranledde PKN att godkänna vissa prishöjningar för de spritfria folkrestaurangerna. Prisregleringen för restaurangnäringen rönte inflytande jämväl av de bestämmelser som LK med giltighet från den 20/5 1946 utfärdade om inskränkning av antalet rätter i måltider som serverades på näringsställe eller tillhandahöllos för 29—216588. I I .

1130 förtäring annorstädes än på näringsställe. Det befanns nämligen rimligt, att den av inskränkningarna beroende kostnadsminskningen för restaurangerna åtföljdes av motsvarande prissänkning. Vid förhandlingar mellan PKN och representanter för av föreskrifterna berörda näringsidkare träffades överenskommelse om metoden för prissänkningarna. Denna gick ut på att varje del i en sammansatt måltid skulle åsättas ett skäligt poängvärde, varefter prissänkning skulle ske med omkring 60 '/< av det poängvärde, som den bortfallande måltidsdelen representerat, enligt därom upprättad tabell. För varje måltidssammansättning angavs de olika sätt, på vilka reduktionen kunde ske, och för varje fall fastställdes det procenttal, varmed det dittillsvarande stoppriset skulle sänkas. Under de följande åren medgav PKN tid efter annan såväl för de privata spritrestaurangerna som för spritrestauranger tillhörande de allmänna restaurangbolagen samt för näringsställen utan spriträttigheter prishöjningar med varierande belopp för måltider och drycker till följd av stegrade löner och råvarukostnader. Vad angår spritrestaurangerna träffades med dem nya avtal, gällande från den 30/4 1950, varigenom prisbestämmelserna för dem i vissa delar upphävdes. Då dessa avtal från den 15/1 1951 upphörde att gälla, blev prisbildningen på alla serveringsvaror å ifrågavarande restauranger helt fri. Så blev däremot ej fallet beträffande näringsställen utan spriträttigheter. De erhöllo emellertid på grund av ytterligare inträffade kostnadsstegringar tillstånd till vissa prishöjningar för måltider och drycker fr. o. m. den 15/1 1951. Den 10/11 1944 fastställde PKN enligt Kungl. Maj.ts bemyndigande normalpris för k o s t o c h l o g i å t u r i s t h o t e l l o c h d ä r m e d l i k s t ä l l d a r e s t a u r a n g e r o c h p e n s i o n a t (varmed förstods sådana som till övervägande del besöktes av personer i rekreationssyfte). Till grund för normalprissättningen lades de priser som år 1938 tillämpats på rum, måltider och helpension. Till dessa s. k. grundpriser fick göras tillägg med högst 20 % på rumspriser, 40 % på måltidspriser och 331/.-. % på helpensionspriser. De sålunda fastställda normalpriserna inneburo betydande sänkningar av dittills tillämpade priser. Företagen ålades att dels på anfordran framlägga förteckning över grundpriserna, dels å utfärdad räkning upptaga grundpriserna för sig och de medgivna tilläggen för sig. Varje gäst skulle vid minst tre dagars vistelse åtnjuta förmånen av abonnemangs- eller helpensionspriser under förutsättning att företaget år 1938 tillämpat sådana priser. I mars 1947 erhöllo här ifrågavarande hotell, restauranger och pensionat medgivande att höja grundpriserna för måltidsabonnemang och helpension, vartill kommo tidigare medgivna kristillägg, vilka dock något sänktes i anledning av den allmänna omsättningsskattens borttagande vid föregående årsskifte. Senare under år 1947 samt år 1951 höjdes normalpriserna

1131 för måltidsabonnemang och helpension ytterligare rätt avsevärt. Höjningarna, vilka motiverades främst av lönestegringar, berörde ca 1 000 hotell och pensionat. Transportväsen. I flera hänseenden utsträckte PKN sin prisreglerande verksamhet till taxesättningen på motortrafikens område. I främsta rummet gällde detta ersättningen för lastbilstransporter av ved och träkol. Enligt motorfordonsförordningen den 20/6 1930 ålåg det länsstyrelse att utfärda taxa på bl. a. godsbefordran vid länstrafik. De sålunda utfärdade taxorna voro sinsemellan mycket skiljaktiga. Med biltrafikförordningen den 25/10 1940, vilken ersatte bestämmelserna om yrkesmässig biltrafik i 1930 års förordning, avsågs bl. a. att åstadkomma viss enhetlighet vid taxesättningen genom den i enlighet med förordningen tillsatta regleringsmyndigheten, statens biltrafiknämnd, men arbetet därutinnan hade ännu i början av år 1942 ej nått något resultat. Vad angår t a x o r n a f ö r t r a n s p o r t av v i r k e o c h t r ä k o l hade dessa vid nämnda tid endast nominell giltighet, enär vid sidan av dem tillämpades fraktsatser, varom överenskommelse träffats på frivillighetens väg. Sålunda slöts den 29/11 1941 och den 8/1 1942 avtal om tariffer för virkes- resp. träkolstransporter med gengasbil mellan Svenska lasttrafikbilägareförbundet, å ena, samt domänverket, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Föreningen skogsarbeten m. fl. å andra sidan. Dessa avtal avsågo liksom 1930 och 1940 års förordningar endast den yrkesmässiga biltrafiken. På bilägaresidan blindos vidare endast medlemmar av Svenska lasttrafikbilägareförbundet, vilka uppgåvos förfoga över omkring 70 % av de i yrkesmässig trafik sysselsatta lastbilarna. Härav framgår, att en betydande del av virkes- och träkolstransporterna var obunden av taxebestämmelser. En av PKN verkställd granskning av de fraktsatser, som tillämpades för virkestransporter i icke yrkesmässig trafik, visade, att frakterna för dessa ofta väsentligt överstego de avtalsreglerade taxorna. Härigenom försvårades upprätthållandet av de fastställda normalpriserna å ved och träkol. Dessa förhållanden föranledde PKN att i skrivelse till Kungl. Maj:t den 31/1 1942 påyrka, att ifrågavarande transportkostnader underkastades legal reglering. Som följd av nämndens hemställan utfärdade Kungl. Maj :t kungörelse den 27/2 1942 (nr 111), varigenom i enlighet med nämndens förslag fastställdes normalpriser att gälla fr. o. m. den 1/4 vid transport å olika väglängder med gengasdriven lastbil i fråga om sågtimmer, ved av olika slag samt träkol. De i särskilda tabeller angivna priserna avsågo transporter under goda eller medgoda väg-, lastnings- och lossningsförhållanden. Vid sämre dylika förhållanden fingo dessa priser ökas med 10 % (svårighetstillägg). Tillstånd till överskridande av normalpriset kunde beviljas av kristidsstyrelse enligt av PKN i samråd med BK och TK angivna

1132 grunder. Normalpriserna ägde icke tillämpning vid transporter uteslutande inom stad. Vissa ändringar i pristabellerna skedde genom kungörelse den 12/6 1942 (nr 344). För att bedöma huruvida svårighetstillägg enligt de därför bestämda grunderna skulle utgå föreskrev PKN, att en klassificering av vägarna inom vederbörande kristidsstyrelseområden skulle ske. Denna klassificering skulle ombesörjas av särskilda av kristidsstyrelserna utsedda klassificeringsnämnder, bestående av en representant för styrelsen, en för bilägarnas organisationer och en för betraktarna. Enligt kungörelse den 5/2 1943 (nr 50) genomfördes en allmän höjning av normalpriserna å virkestransporter. Då, enligt vad en verkställd undersökning visade, det förut stadgade svårighetstillägget på 10 % så gott som alltid helt uttagits av bilägarna, hade i verkligheten grundpriserna kommit att ligga högre än som varit avsett. Bestämmelsen om 10 %-tillägget borttogs nu, och det stadgades i stället, att ersättningen för särskilda svårigheter för utförandet av viss transport skulle bestämmas i den ordning, som eljest gällde för beviljande av tillstånd till överskridande av normalpriser. Normalpriserna höjdes ytterligare rätt avsevärt i mars 1945 men nedsattes något ett år därefter. De upphävdes helt fr. o. m. den 15/2 1949. Den 21/8 1942 godkände PKN ett förslag till högsta avgifter vid p e r s o n b e f o r d r a n m e d t a x a m e t e r b i l , vilket utsändes till länsstyrelserna med hemställan att detsamma måtte läggas till grund vid dessa myndigheters fastställande av taxorna för framtiden. Dittills hade ett hundratal olika taxor tillämpats i landet. PKN:s förslag räknade blott med fyra taxor, av vilka taxa A (den lägsta) skulle tillämpas på landsbygden och i orter med mindre än 5 000 invånare, taxa B i orter med mer än 5 000 invånare, taxa C i Göteborg och Malmö och taxa D (den högsta) i Stockholm. Jämfört med de taxor, som dittills tillämpats, innebar nämndens förslag i allmänhet en viss höjning, på sina håll dock en kraftig sänkning. I fråga om l a s t b i l s t a x o r n a (frånsett virkes-, ved- och träkolstransporter, vilka, som framgår av det föregående, åsatts normalpriser) utsände PKN även förslag till enhetstaxor, innefattande såväl kilometersom timtaxor. Detta förslag låg i stort sett till grund för de taxor, som fastställdes av länsstyrelserna under oktober 1942. Dittills hade vissa maximitaxor gällt för den yrkesmässiga lastbilstrafiken, vilka emellertid givits en sådan utformning, att de i regel icke kunde komma till användning. Vid uppgörandet av kilometertaxan, vilken i huvudsak brukades på landsbygden, var i nämndens förslag hänsyn tagen till alla de faktorer, som bestämma omkostnaderna, medan timtaxan rättats efter den rådande genomsnittliga avgiftsnivån. Med hänsyn till de varierande kostnaderna för lastbilsdriften i olika delar av landet hade indelning skett i vissa prisdistrikt. Även här hörde Stockholm till det dyraste distriktet. En annan prisreglering på trafikområdet, vartill PKN medverkade, rörde o m n i b u s t a x o r n a och avsåg att härutinnan ernå en önskvärd för-

1133 enkling. På initiativ av nämnden utarbetades i samråd med statens biltrafiknämnd, järnvägsstyrelsen och bussägarnas organisationer ett förslag, som syftade till samordning av de inom landet förefintliga bortåt 500 persontaxorna vid omnibustrafik. Taxeförslaget, som upptog fem olika taxor för enkla biljetter, godkändes av nämnden den 18/2 1944 och var avsett att successivt genomföras, i den mån ansökningar om tillstånd till ny linjetrafik, om övertagande av redan bedriven linjetrafik eller om justering av förut gällande taxor gjordes hos vederbörande myndighet. Meningen var, att tillståndsgivande myndighet skulle i möjligaste mån infoga de av företagen föreslagna taxorna i det ifrågavarande systemet. Det förutsattes, att vid eventuell taxerevision någon höjning utöver gällande taxenivå icke skulle äga ruin. Återgången till flytande drivmedel för motor fordonsdriften och de sänkta priserna härå samt å smörjmedel från slutet av år 1945 medförde möjlighet att även sänka taxorna för biltrafiken. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21/12 1945 förordnade PKN om sänkta avgifter för beställningstrafik med personbil (drosktrafik) och lastbil fr. o. m. den 1/1 1946. Avgifterna för drosktrafik sänktes i hela landet med 10 %. I fråga om beställningstrafik med lastbil sänktes avgifter som beräknades per timme med 8 % i Stockholm och i Malmöhus län och med 10 % i övriga delar av landet, medan avgifter som beräknades enligt andra grunder sänktes med 15 % på avstånd t. o. m. 20 km samt med fallande procenttal för längre sträckor intill 5 % för avstånd över 150 km. (Avgifterna för person- och godsbefordran i linjetrafik bibehöllos däremot oförändrade.) Den höjda beskattningen å bensin och motorbrännolja från den 1/4 1948 föranledde ny stegring av taxorna för såväl person- som godsbefordran med bilar och bussar med i genomsnitt 10 å 15 7c På grund av kostnadsstegringar höjdes senare under år 1948 taxorna för lastbilar och bussar med ytterligare 3—5 7c De allmänna prisstoppbestämmelserna voro i princip tillämpliga för transporter i yrkesmässig eller annan trafik med motorfordon av alla slag. Andra transporter än med personbil, omnibus och kombinerad personoch lastbil undantogos dock från den 30/5 1950. Fraktsättningen för fartyg i utrikes trafik och även större fartyg i inrikes trafik blev redan vid krisens början i samband med licensgivningen för dessa fartygs resor underkastad reglering av statens sjöfartsnämnd. Senare övertogs fraktregleringen här av TK. Utanför denna kontroll föll bl. a. f r a k t f a r t e n m e d m o t o r s e g l a r e o c h m o t o r p r å m a r i inrikes sjöfart. Beträffande godstransporter med dylika fartyg gällde under de första krigsåren vissa minimitariffer, varom överenskommelse träffats mellan Sveriges segelfartygsförening och Betraktarnas intresseförening. För seglationen under 1941 och 1942 lades till nämnda grundtariff tillägg varierande mellan 50 och 80 7c Emellertid uttogos för dessa transporter ofta nog

1134 vida högre frakter, understundom ända upp till det fyrdubbla av minim itarifferna. På grund av ökade omkostnader begärde segelfartygsföreningen för år 1943 vissa höjningar av de fastställda procentuella tilläggen, varom förhandlingar upptogos inför PKN. Sedan nämnden medverkat till en sänkning av priset på motyl samt segelfartygsföreningen tillförsäkrats tilldelning av viss bränslekvantitet, kunde parterna enas. Enligt Kungl. Majits bemyndigande fastställde nämnden härefter fr. o. m. den 11/5 1943 grund" tariffen med överenskomna procentuella tillägg såsom normalpriser att gälla vid frivillig transport inom landet med inotorseglare eller motorpråmar av alla godsslag utom ved. De sålunda fastställda normalpriserna inneburo, att de tidigare minimitarifferna bibehöllos såsom grundfrakter samt att de procentuella tilläggen maximerades till 100 7 för huvudtariffen och vissa specialtariffer och till 120 7< för trälasttarifferna. Tilläggstariffer bestämdes dessutom för vissa skrymmande varor samt för lastning och lossning. Fr. o. m. den 4/10 1943 infördes beträffande hithörande fartyg normalpriser även för transport av ved av alla slag, nämligen massaved (pappersved), props, långved och kastved. Riket indelades härvid i tre taxedistrikt, ostkusten, västkusten samt leden Göta kanal—Vättern—Göteborg. Fraktsatserna för dessa områden bestämdes i form av normalpriser, liggande genomsnittligt omkring 10 7c över de frakter som under det senaste året utgått enligt fartygsföreningens tariffer. Vid befraktningen under november —februari fick uttagas ett vintertillägg med högst 10 7 av de fastställda fraktsatserna, dock icke för transporter på västkusten. Viss omreglering av normalpriserna skedde i januari 1944. Prissänkningen å flytande bränslen kring årsskiftet 1945/46 föranledde nedsättning av fraktnivån jämväl på detta område. Normalpriserna upphävdes fr. o. m. den 30/5 1950.

Arbetsmarknadsregleriiigen. Föreliggande översikt av läget på arbetsmarknaden och de åtgärder, som vidtogos för att reglera förhållandena på densamma under krigsåren och liden närmast därefter, har begränsats till de sidor av näringslivet, som direkt påverkades av krissituationen. Mot bakgrunden av förhållandena vid krigsutbrottet och utvecklingen på arbetsmarknaden under de följande åren redogöres för den planerande, utredande och reglerande verksamhet, som utövades av statens arbetsmarknadskommission. Framställningen följer denna verksamhet fram till den tidpunkt — årsskiftet 1947/48 — då nämnda kommission upphörde och ersattes av ett permanent ämbetsverk, arbetsmarknadsstyrelsen. Arbetsmarknadsläget. Under senare delen av 1930-talet rådde en stigande konjunktur i vårt land. Såväl exporten av industrivaror som den höga bostadsproduktionen markerade ett gynnsamt och stabilt läge inom näringslivet. Högkonjunkturen medförde ökad efterfrågan på arbetskraft och arbetslösheten minskades år för år. På många områden var den mot slutet av 1930-talet obetydlig, och på vissa områden förelåg t. o. m. brist på yrkeskunnigt folk. Krigsutbrottet medförde starka rubbningar i landets ekonomiska liv. Varuutbytet med utlandet försvårades. De omfattande inkallelserna till militärtjänst berövade näringslivet en stor del av dess personal, samtidigt som försvaret och upprustningen ställde ökade krav på flera industrigrenar, vilket medförde ökat personalbehov. Bränslerestriktionerna vållade också industrien betydande svårigheter. Någon större arbetslöshet medförde emellertid icke krigsutbrottet, i motsats mot man på en del håll befarat. Hösten och vintern 1939 kännetecknades av säsongmässig minskning i sysselsättningen, men i stort sett voro sysselsättningsförhållandena väl så goda som vid motsvarande tid år 1938. Brist på arbetskraft rådde särskilt inom jordbruk, skogsbruk och verkstadsindustri. Efter hand började ett visst överflöd på arbetskraft att framträda inom byggnadsverksamhet och byggnadsämnesindustri, men i stort sett vidmakthölls samma produktionsnivå som vid tiden före krigsutbrottet. Ett nytt utvecklingsskede inleddes genom krigshändelserna den 9 april 1940. Skagerack spärrens tillkomst, efter det att Danmark och Norge ocku-

1136 perats av Tyskland, gjorde det omöjligt för vårt land att upprätthålla förbindelserna med världsmarknaden. Även om följderna icke blevo kännbara omedelbart, måste driftsinskränkningar vidtagas både inom exportindustrier — främst pappersmasse- och träindustrierna — och industrier, som voro beroende av importerat råmaterial. Samtidigt ökades dock arbetskraftsbehovet inom företag, som arbetade för försvarets räkning — främst metallindustrien — eller tillverkade ersättningsprodukter av allehanda slag. De omfattande militärinkallelserna minskade även de tendenser till arbetslöshet, som gjorde sig gällande. Ett centralt problem blev nu att överföra arbetskraft från näringsområden med överskott till de egentliga bristområdena. Under andra halvåret 1941 kunde en viss återhämtning konstateras, framför allt inom byggnadsverksamheten och byggnadsärnnesindustrien. Förbättringen fortsatte under 1942, och inom vissa områden uppstod en kännbar brist på arbetskraft. Detta gällde särskilt skogsbruket, som till följd av den genom avspärrningen minskade kolimporten kom att svara för den huvudsakliga bränsleförsörjningen. Bristen blev alltmera påfallande mot slutet av 1942 och förra hälften av 1943. Under senare hälften av sistnämnda år föranledde emellertid exportsvårigheter driftsnedläggelser inom pappersmasseindustrien, vilka tillsammans med en minskning av arbetskraftsbehovet för skogsbruket förorsakade en viss arbetslöshet huvudsakligen i Västernorrlands län. Sysselsättningen inom byggnadsfacket förbättrades ytterligare under senare hälften av 1943 och ännu mera under 1944. Under 1945 inträffade en långvarig arbetsinställelse inom verkstadsindustrien, som varade från februari till juli. Dess ogynnsamma verkningar sträckte sig även till andra områden av näringslivet. Många av de berörda arbetarna fingo emellertid arbete främst inom skogsbruket men även inom jordbruk och torvupptagning. Med hänsyn till erfarenheterna från det första världskriget hade man väntat sig, att en betydande arbetslöshet skulle uppstå efter krigets slut. Så blev emellertid icke fallet. Den genom avvecklingen av försvarsberedskapen friställda arbetskraften absorberades utan att överskott uppstod. De norska och danska flyktingarna, vilka till stort antal varit verksamma inom olika yrken, återvände i maj eller juni 1945 till sina hemland. Den lokala arbetslösheten i Västernorrlands län nedgick avsevärt. Under åren närmast efter kriget fortsatte den höga sysselsättningsnivån, och bristen på arbetskraft skärptes ytterligare. Uppgången i utrikeshandeln, efter det att avspärrningen under kriget upphört, medförde ökat behov av arbetskraft inom exportindustrierna, och den ökade investeringen i byggnads- och anläggningsarbete bidrog också till att bristen på arbetskraft på flera områden tilltog. Under sådana förhållanden var den arbetskraft, som utlänningarna, särskilt balterna, representerade, en värdefull

1137 tillgång. Vid årsskiftet 1947/1948 voro 70 000 utlänningar rapporterade i arbete. En följdföreteelse till arbetskraftsbristen blev den stora rörligheten på arbetsmarknaden. Denna inverkade helt naturligt ogynnsamt på produktiviteten inom näringslivet. Mot slutet av 1947 började emellertid arbetskraftsbristen att lätta, och överrörligheten avtog. Härtill bidrog importbegränsningen och nedskärningen av investeringarna liksom elkraftsransoneringen. Antal anställda arbetare enligt kommerskollegii industristatislik 1939—1947. x Grupper

1947 M a l m b r y t n i n g och m e t a l l i n d u s t r i . . . . 208 800 212 0 0 0 2 1 9 700 232 400 241 800 242 600 250 000 260 900 2 6 6 2 0 0 därav: Mek. v e r k s t ä d e r . . 85 100 92 200 9(5 700 104 700 110 400 112 300 114 700 1 2 1 3 0 0 125 400 J o r d - o. s t e n i n d u s t r i 40 800 32 8 0 0 36 200 48 300 51 600 49 400 52 900 49 600 45 0 0 0 Träindustri 65 900 58 4 0 0 54 300 58 000 6 1 4 0 0 6 1 6 0 0 69 100 69 500 69 100 P a p p e r s - och grafisk 60 4 0 0 54 8 0 0 5 1 6 0 0 54 900 54 3 0 0 55 200 63 000 66 700 67 3 0 0 industri därav: Pappersmassefabr. 18 300 16 200 13 700 15 000 13 600 12 700 16 100 18 000 18 300 L i v s m e d e l s i n d u s t r i . . 51 200 51 8 0 0 5 0 900 51 2 0 0 51 300 5 3 000 55 100 5 3 600 54 4 0 0 T e x t i l - och b e k l ä d 84 300 87 4 0 0 8 1 7 0 0 79 200 81 500 83 700 87 000 89 700 92 0 0 0 nadsindustri Läder-, hår- och g u m mivaruindustri.... 26 600 29 0 0 0 2 6 900 25 800 24 000 25 200 27 300 29 500 30 100 K e m i s k - t e k n i s k industri 16 500 19 5 0 0 19 300 20 800 2 1 7 0 0 22 900 22 600 20 600 20 7 0 0 K r a f t - , b e l y s n i n g s o. 9 000 9 000 vattenverk 9 400 10 200 10 600 1 1 6 0 0 12 400 12 300 12 8 0 0 Samtliga 1

g r u p p e r 5 6 3 500 554 700 5 5 0 0 0 0 580 800 598 200 605 200 639 400 652 4 0 0 657 6 0 0

Å r 1946 s k e d d e en omla g g n i n g a v s t a t i s t i k e n . T a l e n f< 5r 1946 o c h 1947 ä r o icke fullt j ä m f ö r l i g a m e d t a l e n f< i r å r e n 1939—4 5.

därför

I ovanstående tabell lämnas en sammanställning av uppgifterna om arbetarantal inom industrien under perioden 1939—47 enligt kommerskollegii industristatistik. Sammanställningen utvisar, att antalet arbetare för de i industristatistiken ingående företagen under perioden ökats med inemot 100 000 personer från 563 000 till 657 000. Ökningen hänförde sig till tre fjärdedelar till industrigruppen malmbrytning och metallindustri. Det totala arbetarantalet inom denna industrigrupp oberoende av inkallelser fortsatte att stiga under krigsåren i ganska jämn takt. Tabellen utvisar också de minskningar av arbetarantalet i exportindustrierna, främst träindustrien och pappersmasseindustrien, som blevo en följd av exportsvårigheterna under kriget. Landets totala förvärvsarbetande befolkning synes av folkräkningarna att döma ha förblivit vid ungefär oförändrad storlek under kriget. Den uppgick vid 1940 års folkräkning liksom vid 1945 års folkräkning till icke fullt tre miljoner personer.

1138 I åldershänseende undergick den förvärvsarbetande befolkningen däremot påtagliga förändringar. Det tillskott den fick genom ungdomar, som uppnådde arbetsför ålder och inträdde i förvärvslivet, var under kriget mindre än tidigare, beroende på de minskade årskullarna. Under 1940talets första hälft utgjorde tillskottet ca 436 000 (eller i genomsnitt 87 000 per år) mot 483 000 under närmast föregående femårsperiod och 553 000 under 1930-talets första hälft (110 000 per å r ) . Å andra sidan medförde bl. a. den ökade medellivslängden och den förbättrade folkhälsan en stark ökning av de äldre årsklasserna inom den förvärvsarbetande befolkningen. En jämförelse mellan folkräkningarna 1940 och 1945 utvisar sålunda en ökning i antalet manliga och kvinnliga förvärvsarbetande i åldern 50—435 år med 8,8 resp. 9,5 %. För åldersgruppen 65—70 år var ökningen resp. 12,0 och 1,9 7c Denna ökning uppvägde ungefär minskningen i de yngre årsklasserna. Organisationen för arbetsmarknadens reglering. Under åren 1914—40 var statens arbetslöshetskommission centralt organ för den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid arbetslöshet. Den var till en början endast ett utredande och rådgivande organ men fick efter hand även administrativa uppgifter. Även sedan arbetslöshetspolitiken helt blivit omlagd enligt beslut vid 1933 och 1934 års riksdagar fungerade kommissionen som ett centralorgan för arbetslöshetens bekämpande. I samband med andra världskrigets utbrott framträdde nya arbetsmarknadsproblem. Det gällde nu icke blott att motverka arbetslöshet utan även att ingripa för att täcka den brist på arbetskraft, som förorsakades såväl av den militära beredskapen som av andra av kriget framkallade förhållanden. Redan den 19/9 1939 tillkallade socialministern en kommission för att övervaka utvecklingen på arbetsmarknaden. Den fick namnet statens arbetsmarknadskommission. Genom lagen om tjänsteplikt (SFS nr 934/1939), som trädde i kraft den 31/12 1939, öppnades för de statliga myndigheterna möjligheter till vidgat inflytande på arbetsmarknadsområdet. Utvecklingen i början av år 1940 gjorde det nödvändigt att genomföra en reglering av större omfattning än man dittills torde ha räknat med beträffande arbetskraftens användning. För att leda denna verksamhet inrättades i maj 1940 ett nytt centralt krisorgan med vidsträckta befogenheter, statens arbetsmarknadskommission (AMK), vilken i sig upptog också den äldre arbetslöshetskommissionen samt ersatte den efter krigsutbrottet inrättade provisoriska arbetsmarknadskommissionen. Den nya myndigheten fick redan från början, sedan arbetsförmedlingen med stöd av tjänstepliktslagen fr. o. m. den 20/5 1940 ställts under statlig ledning, övertaga de ärenden angående den offentliga arbetsförmedlingen, som dittills handhafts av socialstyrelsen och som kraftigt tilltogo i omfatt-

1139 ning och betydelse. AMK blev enligt bestämmelserna i nämnda lag riksarbetsstyrelse och försågs med en lokalorganisation genom inrättandet av länsarbetsnämnder i samtliga län samt en arbetsnämnd i Stockholm. Förutom ledningen av den offentliga arbetsförmedlingen och de uppgifter, som åvilat arbetslöshetskommissionen, uppdrogs åt AMK dispositionen av arbetskraften under krig, mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap. Dess verksamhet omfattade jämväl övriga uppgifter, som förorsakades av bristen på arbetskraft. Beviljandet av s. k. mobiliseringsuppskov överflyttades den 15/9 1940 till AMK från rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. Redan från början av sin verksamhet kom kommissionen dessutom att handlägga ärenden angående anstånd med resp. hempermittering från militärtjänstgöring. Den blev jämväl tillsynsmyndighet i fråga om bidrag enligt krigsfamilj ebidragsförordningen 1940 samt högsta beslutande myndighet i fråga om värnpliktslån. Vid byggnadsregleringens införande år 1943 blev kommissionen centralmyndighet för byggnadstillståndsgivningen. Beträffande AMK:s och de lokala arbetsmarknadsorganens förvaltningsmässiga uppbyggnad hänvisas till redogörelsen härför i kapitlet Kristidsadministrationen (sid. 90). Kommissionen upphörde med utgången av år 1947 och efterträddes då av ett statligt ämbetsverk, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), organiserat för verksamhet under mera normala förhållanden men tills vidare utrustat även med en s. k. krisdel, avsedd att så småningom avvecklas. Planläggning. Registrering av arbetskraft. Särskilda utredningar. Före AMK:s tillkomst följde socialstyrelsen arbetsmarknadsläget inom olika näringsgrenar och publicerade rapporter om utvecklingen. Dessa (iversikter över läget på arbetsmarknaden upprättades på grundval av meddelanden från arbetsförmedlingarna, vilka sålunda stimulerades att intensifiera förmedlingsverksamheten. Denna visade också en fortgående tillväxt, vilket möjliggjorde ett snabbare inregistrerande av förändringarna på arbetsmarknaden. Kort efter sin tillkomst ingav AMK en underdånig framställning om förbättring av arbetsmarknadsstatistiken; det gällde härvid i första hand en utbyggnad av socialstyrelsens sysselsättningsstatistik. För socialstyrelsen begärdes därför bemyndigande att kunna ålägga arbetsgivare anmälningsskyldighet rörande anställande och entledigande av arbetstagare. Kungörelse i ämnet, varigenom de nämnda önskemålen tillgodosågos, utfärdades den 15/12 1939. För den händelse Sverige skulle indragas i det pågående kriget, varvid man räknade med en allmän tillämpning av tjänstepliktslagen, utfördes registrering och i viss mån även utbildning av reservpersonal för olika näringsområden. Industriens och jordbrukets behov av arbetskraft under

1140 krigstid kartlades liksom de tillgängliga arbetskraftsreservernas storlek och lämplighet för olika näringsområden. Vid länsarbetsnämnderna upplades särskilda mönstrings-, beredskaps- och företagsregister. Industriens mobiliseringsplanering verkställdes i samarbete med arbetsmarknadens företagar- och arbetstagarorganisationer. Man planerade dock icke blott för ett eventuellt krigsutbrott utan även för efterkrigstiden. AMK fick i uppdrag att utföra vissa utredningar rörande de ekonomiska problem, som kunde uppkomma vid omställningen efter ett vapenstillestånd. Utredningsarbetet, som påbörjades hösten 1943 och avslutades under år 1945, gällde särskilt industriens arbetskraftsförhållanden, krisorganens personal, vissa grupper i försvaret anställda, friställande av arbetskraft vid statens järnvägar efter krigets slut, arbetskraftsförhållandena inom skogsbruk och bränntorvindustri samt sysselsättningsförhållandena inom sjöfartsnäringen. Resultaten framlades i SOU 1944: 7 och 36 och 1945: 31. Nödvändigheten av en inventering och registrering av den tillgängliga arbetskraften framstod klart inför den omställning av produktionen som framtvingats efter det att Sverige genom krigshändelserna på våren 1940 nästan helt förhindrats upprätthålla sina handelsförbindelser västerut. Del gällde att trygga det ökade behovet av arbetskraft i första hand för de näringsområden, som voro särskilt viktiga för folkförsörjningen. Därvid måste tillses, att den allmänna försvarsberedskapen icke försvagades genom personalbrist vare sig inom den militära eller den civila produktionssektorn, och samtidigt planeras för de vittgående åtgärder som måste vidtagas, om en allmän tillämpning av tjänstepliktslagen skulle bli nödvändig. Även om vårt land ej droges med i kriget, krävdes en hel del planeringsarbete för att omflyttningsrörelserna på arbetsmarknaden icke skulle åstadkomma alltför svåra friktioner. Under krigsåren företogos s. k. beredskapsmönstringar — särskilt med tanke på att tjänstepliktslagen kunde behöva tillämpas i full utsträckning — och på grundval av mönstringsmaterialet fingo länsarbetsnämnderna lägga upp mönstringsregister enligt av AMK utarbetade föreskrifter. Vidare upprättades register över personer, som uttagits för olika beredskapsuppgifter, samt särskilda företagsregister över de företag inom hantverk och industri, som i allmänhet sysselsatte minst 3 personer. Dessa register lågo till grund bl. a. för AMK:s planering för tillgodoseende av näringslivets behov av arbetskraft under ett eventuellt inträdande krigsläge. Åtgärder för tillgodoseende av vissa näringsgrenars arbetskraftsbehov. En huvuduppgift för AMK blev, som förut framhållits, att söka tillgodose behovet av arbetskraft för vissa näringsgrenar som voro särskilt viktiga för försvaret och folkförsörjningen. Framför allt gällde detta jordbruket och bränsleförsörjningen samt vissa för försvarsmakten angelägna industrier. Det ålåg arbetsmarknadsorganen att tillse, att eventuellt överskott

nu av arbetskraft på andra områden tillgodogjordes och att arbetskraften icke minskade inom särskilt viktiga näringsområden. Outnyttjad reservarbetskraft mobiliserades och de militära inkallelserna avpassades, i den mån beredskapsläget del medgav, så att de viktigaste arbetskraftsbehoven kunde tillfredsställas. Vad jordbruket beträffar tillskapades redan under första krigsvintern den s. k. a r b e t s b 1 o c k o r g a n i s a t i o n e n för att rationellt utnyttja såväl arbetskraft som redskapspark. Organisationen fick sedan sin utformning genom kungörelser åren 1942 och 1943, då en särskild riksblockmyndighet med under denna sorterande länsblockmyndigheter upprättades. Som kansli för riksblockmyndigheten inrättades en särskild arbetsblocksbyrå inom AMK. Organisationen åsyftade att tillgodose jordbrukets behov av arbetskraft och maskiner vid allmän mobilisering och för ändamålet uppgjordes särskilda mobiliseringsplaner för jordbruket, vilka efter hand reviderades. Den 1/10 1945 voro nära 54 000 män och 106 000 kvinnor registrerade i länsarbetsnämndernas beredskapsregister som reservarbetskraft för jordbruket. Intill år 1945 utbildades 9 500 reservmaskinskötare, huvudsakligen icke värnpliktiga. Arbetsblockorganisationen kunde genom den på grundval av arbetsblockens mobiliseringsplaner organiserade grannhjälpen i någon mån tillgodose jordbrukets och trädgårdsskötselns akuta behov av arbetskraft under den förstärkta försvarsberedskapen. Organisationen togs emellertid endast i anspråk på frivillighetens väg. Överblockledare och blockledare utnyttjades också i hästuttagningsnämnder, vid placering av flyktingar och annan utländsk arbetskraft i jordbruksarbete, som slaktgodemän o. s. v. (Se i övrigt angående arbetsblockorganisationen sid. 178.) Sockerbetsodlingen medförde liksom tidigare ett särskilt arbetskraftsproblem. En intensiv propaganda bedrevs genom press och radio för anskaffande av arbetskraft vid betgallring och betupptagning. I första hand försökte man uppbringa folk inom det egna odlingsområdet, men då behovet härigenom icke kunde täckas, sökte man intressera folk från Mellansverige och Norrland för betarbetet liksom skolungdom, hempermitterad militär personal och utlänningar. Gemensamma mathushåll anordnades för betarbetarna med hjälp från arbetsmarknadsorganen. För att bereda landsbygdens husmödrar tillfälle att deltaga i arbete på betfälten ävensom i skördearbete m. m. upprättades jordbruksdaghem för barn i åldern 1—7 år. Såsom arrangörer stodo kvinnoföreningar och lokala kommittéer. Hur de av militärinkallelserna framkallade speciella svårigheterna för jordbruket under de brådaste arbetssäsongerna avhjälptes skildras å sid. 1145 ff. Särskilt maktpåliggande blev för AMK att söka fylla personalbehovet för den omfattande brännvedshuggningen, vilken blev nödvändig för att trygga bränsleförsörjningen. Att den ordinarie skogsarbetarkåren icke skulle vara tillräcklig för ett årligt avverkningsprogram på bortåt 50 milj. m 3 ved stod

1142 klart på förhand, och för att lösa det arbetskraftsproblem, som här uppstod, måste man gå fram efter flera linjer. Genom särskild kompensation sökte man få arbetare, som blivit arbetslösa genom avspärrningen — framför allt byggnads-, sågverks- och massaarbetare — att antaga skogsarbete, ehuru de voro ovana vid dylikt, och särskilda huggarkurser anordnades, när så var nödvändigt. En annan metod att skaffa arbetskraft var att bilda s. k. riksarbetslag. Deltagarna i dessa deltogo i skogsarbete ett par månader och återvände sedan till sina ordinarie anställningar. Riksarbetarsystemet upphörde sommaren 1943. Året förut hade män, födda 1923 och inskrivna som värnpliktiga år 1943, ålagts tjänsteplikt, vars längd blev beroende av en viss fullgjord arbetsprestation. De tjänstepliktiga arbetade i skogen företrädesvis under år 1943. Utlänningar av olika nationaliteter — företrädesvis norrmän — utgjorde en betydande tillgång för skogsarbetet. I samband med friställandet av byggnadsarbetare till följd av regleringen av byggnads- och anläggningsverksamheten tillfördes skogsarbetet i viss utsträckning dylik arbetskraft. Värnpliktig ledningspersonal samt värnpliktiga skogsarbetare, huvudsakligen körare, fingo i viss omfattning anstånd eller hempermittering för arbete i skogen. I mars 1945 infördes ett system med arbetspremier för att kvarhålla arbetskraften i skogen även under årstider, då den normalt brukade ägna sig åt annan sysselsättning. Militärpersonal ställdes kommandovägen till förfogande för avverkningsarbeten med anledning av de stora stormfällningar som inträffade i mars 1943. Både under detta och följande år medgavs, att personal från militära förband frivilligt fick deltaga i skogsavverkning, i den mån tjänsten ej lade hinder i vägen. Ansvaret för att skogsbruket fick den arbetskraft, som behövdes, åvilade länsarbetsnämnderna och den offentliga arbetsförmedlingen. Det gällde för tjänstemännen vid förmedlingskontoren icke blott att anvisa vana skogshuggare lämplig anställning, utan de måste även och i än högre grad inrikta sig på den o v a n a a r b e t s k r a f t e n och orientera de arbetssökande om arbetets art och lönsamhet, om arbetsförhållanden och bidragssystem. Länsarbetsnämnderna övade kontroll över huggarkurser och förläggningar och skötte om att instruktörer och kockor blevo anställda, att baracker utlånades, att verktyg och utrustning ställdes till förfogande och att bidrag utbetalades. Förmedlingsverksamhetens omfattning kan belysas med några siffror. Åren 1943 och 1945 tillsattes 122 000 resp. 115 000 platser. I relation till de lediganmälda platsernas antal utgjorde detta 81 resp. 75 %. För åren 1941, 1942 och 1944, då de absoluta talen voro lägre, belöpte sig motsvarande relationstal till 61, 58 och 83 %. Enligt beräkningar besattes i genomsnitt för åren 1941—45 omkring hälften av samtliga tillsatta platser med mer eller mindre ovan arbetskraft. De förmåner, som ovana skogsarbetare åtnjöto vid sidan av arbetsförtjänsten, fastställdes av AMK i februari 1941 och omfattade fria resor, fria

1143 arbetsverktyg, fria arbetskläder eller kläder till nedsatta priser, hyresbidrag, familjetillägg (i förekommande fall) och därjämte utbildningsbidrag utan behovsprövning med 3 kr. per arbetsdag för de första tio arbetsdagarna, 2 kr. för de följande tio arbetsdagarna och 1 kr. per dag för de tio därpå följande. Efter 30 dagar utgick icke utbildningsbidrag. Den 1/10 s. å. modifierades denna skala så att ett sammanlagt utbildningsbelopp utbetalades med 40 kr. för de första 15 och 20 kr. för de följande 15 arbetsdagarna samt 15 kr. för den tredje och 10 kr. för den fjärde 15-dagarsperioden. Efter 60 arbetsdagar utgick icke utbildningsbidrag. Varje h u g g a r k u r s omfattade 10 a 12 arbetare och leddes av en av länsarbetsnämnden anställd instruktör. Denne undervisade i avverkningsteknik och verktygsvård och hjälpte arbetarna till rätta i fråga om utspisning och förflyttning, medan inkvarteringen ordnades i närheten av arbetsplatsen genom arbetsgivarens försorg. De baracker, som AMK ställde till förfogande, för sågos med köks- och sängutrustning för i regel 12 man. Arbetarna betalade själva omkostnaderna för maten, medan länsarbetsnämnden bidrog med högst 60 kr. per månad till avlöning av kockpersonal. Medlem i kocklaget betalade 20—30 öre per dag till kockpersonalen, och underhand fick denna en av AMK garanterad minimiinkomst, som i januari 1945 uppgick till 175 kr. per månad. Under år 1942, då efterfrågan på skogsarbetare var ovanligt stor, infördes särskilda förflyttningsbidrag om kr. 1: 50 per dag för personer från städer och industrisamhällen, som antogo skogsarbete utanför hemorten. Detta år anordnades 1 606 kurser med 57 000 deltagare. De r i k s a r b e t s l a g , som organiserades samma år, rekryterades i första hand från sågverks- och massaindustrierna samt från järnindustrien och vissa av de större företagen inom skeppsvarvs- och mekaniska industrierna. Därjämte deltogo omkring 800 kommunalanställda samt ett mindre antal byggnadsarbetare. Alla deltagare erhöllo kompensation genom extra förflyttningsbidrag med kr. 2:50 per dag. Antalet riksarbetare uppgick den 31/7 1942 till ca 2 000. Det ökades under hösten och nådde vid årets slut toppsiffran 6 500. Systemet utsattes för viss kritik på grund av de utbetalda bidragen, vilka dock voro att betrakta som en nödfallsutväg. De s. k. »43-orna», som jämlikt kungörelse den 13/11 1942 drabbades av t j ä n s t e p l i k t , skulle fullgöra arbete, som i enlighet med vissa normerande avtal gav en inkomst av 550 kr. vid arbete i Götaland eller Svealand med undantag av Dalarna samt 600 kr. vid arbete i Dalarna eller Norrland. Den för uttagning erforderliga registreringen av de tjänstepliktiga verkställdes våren 1943 vid värnpliktsinskrivningarna. Hela antalet tjänstepliktiga utgjorde omkring 52 000, och av dessa begagnade 18 000 rätten att genom frivillig tjänst redan under avverkningssäsongen 1942/43 fullgöra tjänsteplikten, varvid prestationsskyldigheten minskades med 25%.

1144 Under år 1944 var behovet av arbetskraft till skogen betydligt mindre än under de två föregående åren. På grund av otjänliga väderleksförhållanden uppstod emellertid en eftersläpning i avverkningsprogrammet för 1944/45, som nödvändiggjorde särskilda åtgärder för anskaffande av arbetskraft. Fr. o. m. den 1/2 1945 förbättrades sålunda i viss mån de utgående bidragsförmånerna till ovana skogsarbetare. Utbildnings- och förflyttningsbidragen omändrades till ett omskolningsbidrag om 2 kr. per dag, och tidsbegränsningen slopades, varjämte familjetilläggen utgingo efter nya grunder. En intensifiering av skogsarbetet möjliggjordes också, som förut nämnts, genom en förlängning av den yrkesvana skogsarbetarkårens arbetssäsong. Den 23/3 1945 utfärdade Kungl. Maj:t bestämmelser om a r b e t s p r e m i e r till yrkesvana skogsarbetare, vissa enskilda skogsägare och med fast lön anställda jordbruksarbetare. Landet indelades i tvenne områden. För det södra området fastställdes premieringsperioden till tiden 1 april—30 juni och för det norra till 23 april—30 juni. Premieringsperioden utsträcktes senare till den 30 september. Bestämmelserna för premier ändrades flera gånger. Från början utgick premien för huggning med 40 % å den del av inkomsten som översteg 150 kr., medan premien för framkörning utgick med 20 % å hela inkomsten. Att systemet hade avsedd verkan framgår därav, att sysselsättningen var hög inom skogsbruket under både sommar- och höstmånaderna 1945. Arbetsprernier utgingo enligt något ändrade grunder även under åren 1946 och 1947. Ett sätt att utfylla den brist, som ännu under sommaren 1947 förelåg i fullgörandet av avverkningsprogrammet för 1946/47, var uppbådandet i stor skala av frivilliga arbetskrafter till s. k. f r i t i d s h u g g n i n g . Denna verksamhet, som enligt överenskommelse med BK och AMK organiserades av Folkrörelsernas rese- och semesterorganisation (RESO) i samverkan med länsarbetsnämnderna, fick en förhållandevis stor omfattning. De härigenom åstadkomna vedkvantiteterna torde ha uppgått till ca 500 000 m 3 . Liknande verksamhet förekom även under år 1948. Under kristidens bränslebrist kom torvhanteringen att få en starkt ökad betydelse. Då dennas försörjning med arbetskraft i första hand kom att gå ut över jordbruket, infördes med stöd av tjänstepliktslagen arbetsförmedlingstvång vid torvhanteringen. Därigenom kunde man förhindra en okontrollerad överflyttning av vana jordbruksarbetare. Torvföretagens arbetskraftsbehov tillgodosågs till viss del genom utlänningar. Även arbetsläger för ungdom anordnades. (Jfr sid. 771.) Byggnadsverksamheten — framför allt bostadsproduktionen — drabbades under de första krigsåren av en svår kris. Ehuru de militära anläggningsarbetena drogo till sig en del arbetskraft, uppstod ett överskott av byggnadsarbetare. Även inom stenindustrien rådde liksom tidigare överskott på arbetskraft. För att få en central prövning närmast av frågor rörande igångsättande

1145 av allmänna arbeten bildades år 1940 den s. k. arbetsdelegationen, vari ingingo statssekreterarna i finans- och socialdepartementen samt ordförandena i arbetsmarknads- och industrikommissionerna. År 1942 infördes arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamheten. Detta innebar dock icke i och för sig någon ransonering av arbetstillfällena och gav ej heller arbetsförmedlingen någon rätt att underlåta att hänvisa arbetskraft. För att uppnå en önskad begränsning kompletterades arbetsförmedlingstvånget med företrädesbestämmelser, som gåvo jord- och skogsbruk prioritet till erhållande av arbetskraft framför byggnads- och anläggningsarbeten. Sin största betydelse fick anordningen med arbetsförmedlingstvång därigenom, att den underlättade tillgodoseendet av arbetskraft för angelägna byggnadsföretag och försvårade nyanställning för sådana företag, som från det allmännas synpunkt voro mindre angelägna. Av visst värde var även, att skogs- och jordbruksarbetare genom detta system förhindrades att övergå till byggnadsarbete. På det hela taget voro bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt närmast ett provisorium i avvaktan på en mera allmän reglering av byggnads- och anläggningsverksamheten. Se vidare rörande dessa förhållanden sid. 1174 ff. Särskilda åtgärder för ersättande och utnyttjande av värnpliktig personal under mobilisering och förstärkt försvarsberedskap. Redan under första krigsåret framfördes förslag om att ersätta inkallade, som behövdes särskilt i jordbruks- och skogsarbetet, med f r i v i l l i g a . För rekrytering av frivillig luftbevakningspersonal indelades landet i 18 områden. Arbetsförmedlingarna anvisade lämpliga sökande till rekryteringsombuden, som efter prövning i varje särskilt fall utplacerade dessa, vanligen i grupper på 6—9 personer med befälhavare. De frivilliga utgjordes både av manlig, icke värnpliktig, och av kvinnlig personal, som fyllt 17 år och kunde styrka sin pålitlighet och lämplighet. Under år 1941 tjänstgjorde icke mindre än 19 500 personer i frivillig luftbevakningstjänst. Antalet sjönk sedan till 18 600 för 1942, 16 000 för 1943 och 11 2&00 för 1944. Ett annat sätt att frigöra värnpliktig personal, som var svårumbärlig på arbetsmarknaden, var ordnande av frivillig värnpliktstjänstgöring. De frivilliga gjorde vakt- och handräckningstjänst eller voro sysselsatta med materialvård, expeditionsarbete o. d., så att de inkallade mera odelat fingo ägna sig åt rent militära uppgifter. Arbetsförmedlingarna tillsågo, att personer som bättre behövdes inom produktiv verksamhet icke åtogo sig frivillig värnpliktstjänstgöring, och medverkade till att frivilligt inkallade återfördes till produktionen, då utvecklingen på arbetsmarknaden gjorde detta önskvärt. Antalet personer, som anvisades frivillig värnpliktstjänstgöring, utgjorde 9 700 år 1941 men sjönk de följande åren och var ungefär 2 000 år 1944. För att inkallelserna under kriget ej skulle skapa alltför stora svårig30—216588. I I .

1146 heter inom förvaltning och produktion kunde värnpliktiga, som betraktades som oumbärlig arbetskraft, erhålla mobiliseringsuppskov eller anstånd med eller hempermittering från beredskapstjänst under viss tid. M o b i l i s e r i n g s u p p s k o v e t var en anordning, vilken såsom en beredskapsåtgärd tillämpats redan före kriget. Det innebar, att den värnpliktige erhöll viss befrielse från inställelse vid mobilisering. Uppskovet grundades i fråga om vissa tjänstemän på beslut av vederbörande verk eller myndighet men beträffande övriga som regel på beslut av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, fr. o. m. den 15/9 1940 av AMK. De lokala arbetsmarknadsorganen togo icke befattning med ärenden av detta slag. Systemet med a n s t å n d o c h h e m p e r m i t t e r i n g utbildades under beredskapstiden i samarbete mellan AMK och militära myndigheter." Enligt detsamma ägde värnpliktig för att erhålla anstånd (hempermittering) att den militära tjänstevägen ingiva underdånig ansökan härom, samtidigt som arbetsgivaren insände en anmälan till AMK med angivande av de skäl som kunde motivera ansökningen. Beträffande de flesta ärendena infordrade AMK yttrande från vederbörande länsarbetsnämnd. Denna gjorde en undersökning, om anståndet kunde anses befogat med hänsyn till företagets och driftens vikt och betydelse. Fann man, att lämplig ersättare för den inkallade kunde anskaffas genom arbetsförmedlingen, blev ansökningen vanligen avstyrkt. Om det från arbetsmarknadssynpunkt var särskilt brådskande att en värnpliktig befriades från anbefalld tjänstgöring, hade förbandscheferna rättighet att efter hemställan från AMK bevilja anstånd eller hempermittering i avvaktan på resolution. Antalet enskilda ansökningar av här ifrågavarande slag, som inkommo till AMK, utgjorde 5 600 år 1940 och steg sedan varje år till 1944, då ej mindre än 91 600 ansökningar (inkl. anmälningar från resp. arbetsgivare) inkommo. Siffran för 1945 var 28 800. För vissa näringsgrenar med mera säsongbetonad sysselsättning utfärdades under vissa tider generella bestämmelser för anstånd eller hempermittering av yrkeskunniga värnpliktiga. För den k o l l e k t i v a h e mp e r m i t t e r i n g e n utbildades ett system med uppgiftskort eller uppgiftsblanketter, som utfärdades av AMK eller länsarbetsnämnderna och tillställdes vederbörande militära myndigheter. Uppgiftskorten gällde arbetskraft inom jordbruk och skogsbruk och avsågo en klassificering såväl efter sysselsättningens art som ur produktionssynpunkt. För värnpliktig personal inom j o r d b r u k e t utfärdade länsarbetsnämnderna i samråd med länsblockmyndigheterna på förslag av överblockledarna ett antal uppgiftskort, avseende tre olika grupper, A, B eller C. Grupp A omfattade värnpliktiga jordbrukare, som oundgängligen erfordrades för jordbruksdriftens upprätthållande, grupp B jordbrukare, som behövdes men som dock i nödfall kunde undvaras, och grupp C övriga jordbrukare, som erfordrades även om tillgänglig arbetskraftsreserv tagits

1147 i anspråk. Varje huvudgrupp var uppdelad i sju undergrupper allt efter sysselsättningens art. Detta system möjliggjorde en smidig tillämpning av anstånd och hempermittering för olika arbetskategorier, för vissa grupper inom resp. län o. s. v. Antalet uppgiftskort bestämdes av överbefälhavaren i samråd med AMK och LK samt riksblockmyndigheten, sedan denna tillkommit. AMK fördelade korten på länsarbetsnämnderna. Antalet uppgiftskort ökades efter hand och uppgick fr. o. m. 1942 inom grupp A till ca 30 000, inom grupp B till 45 000 och inom grupp C till 90 000. Värnpliktiga, som i vanliga fall voro sysselsatta inom jordbruket men som icke kunde tilldelas uppgiftskort i någon av de tre nämnda grupperna, placerades i en särskild grupp D. Fr. o. m. år 1944 infördes ytterligare en angelägenhetsgrupp E, som omfattade de fyra yngsta åldersklasserna och en del efterbesiktigade värnpliktiga. De värnpliktiga som hänförts till grupperna D och E erhöllo inga uppgiftskort men däremot ett skriftligt besked om placeringen, i vilket även angavs undergruppen, varigenom möjligheten för hempermittering, då så erfordrades och beredskapsläget det medgav, underlättades även för andra jordbrukare än dem som tillhörde grupperna A—C. När beredskapstjänsten så tillät, kunde militärförband medverka i jordbruksarbete i närheten av förläggningen. Härvid uttogs i första hand frivillig personal, som ansågs lämplig, och arbetet organiserades enligt överenskommelse med de enskilda jordbrukarna eller arbetsblocken. Hästar och fordon från de militära förbanden kunde också ställas till jordbrukets förfogande. Uppgiftskort för värnpliktiga s k o g s a r b e t a r e infördes att gälla fr. o. m. år 1941. Därvid särskildes fyra grupper. Personal hos skogsägarna — statliga eller enskilda — registrerades i grupp F, hos skogsvårdsstyrelserna i grupp G, hos tumningsföreningarna i grupp H och hos flottningsföreningarna i grupp J. Huvudgrupperna uppdelades sedan i ett antal undergrupper allt efter befäls- och yrkesställning. Uppgiftskorten begränsades till ledningspersonal och specialarbetare och utfärdades beträffande grupperna F, G och H i november och december för nästkommande kalenderår, medan uppgiftskorten för grupp J (flottningspersonalen) utfärdades i mars, sedan uppgift inkommit om den personal som skulle deltaga i arbetet under den följande flottningssäsongen. Hela antalet uppgiftskort för skogspersonal översteg aldrig 9 000. För milkolare, som tillhörde grupp F, och för grupperna H och J begränsades hempermitteringstiden i allmänhet till resp. arbetssäsonger. I fråga om övrig värnpliktig skogspersonal, som på grund av det ökade behovet av vedbränsle kom att tagas i anspråk för skogsavverkning under större delen av året, ordnades genom länsarbetsnämndernas medverkan så, att vederbörande kunde inkallas tre månader årligen, då det var minst olägligt med hänsyn till det civila arbetet. Särskilda uppgiftsblanketter användes, när det gällde att tillgodose an-

1148 tingen det mera säsongmässigt betonade behovet av arbetskraft eller det allt emellanåt uppkommande behovet av arbetskraft för särskilt viktiga ändamål. Till den förra kategorien hörde exempelvis arbetsledare och specialarbetare inom bränntorvindustrien; de hempermitterades årligen på förslag av AMK. I de sockerbetsodlande länen hempermitterades betupptagare fr. o. m. 1942 och betskötare fr. o. m. 1943 för betupptagning resp. skötsel enligt uppgiftsblanketter, som utfärdats genom länsarbetsnämnderna; dessförinnan hade hempermitteringen skett på grundval av namnlistor, som uppgjordes av resp. länsarbetsnämnder i samarbete med betodlarna. Uppgiftsblanketter användes även för värnpliktiga skogskörare samt för gengasutbildade verkmästare, bilmontörer och bilreparatörer. På förslag av IK medgav överbefälhavaren i början av 1942, att högst 5 000 värnpliktiga, som voro sysselsatta inom viss produktion för militära ändamål, fingo ledighet från beredskapstjänstgöring under en tid av högst sex månader; sedan vederbörande företag föreslagit 1 500 som oundgängligen nödvändiga, utfärdade AMK uppgiftskort för dessa. Hösten 1944 användes systemet med uppgiftsblanketter för att frigöra gruvarbetare vid HöganäsBillesholms AB från beredskapstjänsten, varigenom kolbrytningen kunde utökas. På samma sätt kunde tegelbruksarbetare under 1944 och 1945 få anstånd med eller befrias från beredskapstjänstgöring. Utan föregående registrering å uppgiftsblanketter hempermitterades vid vissa tillfällen kollektivt vissa värnpliktiga som förklarat sig villiga att utföra visst arbete — exempelvis skogsarbete och betupptagning — under en viss hempermitteringsperiod. Det gällde härvid hastigt påkommet behov av arbetskraft. Diverse arbetsmarknadsfrågor. För lösande av AMK:s uppgifter erfordrades oundgängligen ett omfattande u p p l y s n i n g s a r b e t e , inriktat på den stora allmänheten eller på vissa grupper. Härvid utnyttjades smidigt olika former av de moderna informationsmedlen. Samarbetet med den offentliga arbetsförmedlingen och Radiotjänst hade påbörjats redan år 1935 och fullföljdes sedan i form av regelbundet återkommande informerande program. I »Dagens eko» lämnade representanter för arbetsmarknadsmyndigheterna ofta orienterande meddelanden om aktuella frågor på arbetsmarknaden, t. ex. vädjan om arbetare till betfälten. Även filmen togs i tjänst för informationsverksamheten. AMK belyste vidare vid en del utställningar arbetsförmedlingens utveckling, och tjänstemän i de olika arbetsmarknadsorganen medverkade ofta med föredrag vid konferenser av olika slag. För spridandet av cirkulärartiklar i aktuella arbetsmarknadsfrågor utnyttjade man flitigt pressen, både dagspressen och facktidningarna. Trycksaker distribuerades i stora upplagor, då det gällde att väcka intresse för någon särskild fråga. Yrkesvägledningen och u n g d o m s f ö r m e d l i n g e n utgör en gren av den offentliga arbetsförmedlingen, som tidigt fått sin egen

1149 organisatoriska utbyggnad. Efter den offentliga arbetsförmedlingens provisoriska förstatligande i maj 1940 knöts en särskild konsulent till AMK för handläggande av hithörande frågor, och inom kommissionens kansli inrättades fr. o. m. år 1944 en särskild sektion härför, vars verksamhet undan för undan utvidgades i samverkan med andra organ och instanser särskilt inom skolväsendet. Sedan början av 1945 har i varje län funnits en länscentral för ungdomsförmedling och yrkesvägledning, organiserad som en specialavdelning av arbetsförmedlingens huvudkontor. För att tillföra jordbruk och lanthushåll nödig arbetskraft beviljade AMK under åren 1940 och 1941 statsbidrag till lägerkurser för manlig och kvinnlig ungdom. Dessa kurser anordnades av hushållningssällskapen antingen i egen regi eller i samarbete med intresserade organisationer. Under medverkan av AMK och LK organiserades år 1942 S v e r i g e s u n g d o m s b e r e d s k a p i syfte att samordna åtgärderna för att utnyttja den frivilliga arbetskraften. I denna beredskapsorganisation voro ett 40-tal ungdomsorganisationer representerade. Ledningen utövades av ett centralråd och ett arbetsutskott; i båda hade de två kommissionerna var sin representant. Inom ungdomsberedskapen förekom såväl arbetslag som arbetsläger och enskild utplacering. Arbetslagen, som bildades av föreningar, skolor, kamratkretsar o. s. v., registrerades hos länsarbetsnämnderna och sattes in på gårdar, där behovet av tillfällig arbetskraft var särskilt trängande. Arbetslägren förlades till jordbruksbygder under större delen av sommaren. De organiserades under medverkan av länsarbetsnämnderna. Den enskilda utplaceringen gjordes mestadels genom de lokala förmedlingsorganen och ansågs som en särskilt önskvärd form av arbetshjälp, då kostnaden för denna verksamhet var obetydlig. Under de första krigsåren och i synnerhet under de dåliga skördeåren 1940 och 1941 utnyttjades de frivilliga arbetsinsatserna mest i form av arbetslag; sedan försökte man att genom arbetsläger och enskilda utplaceringar på längre tid förse jordbruket med det behövliga extra tillskottet av arbetskraft. Ej endast ungdom utan även vuxna personer av olika kategorier togos härvid i anspråk. Under 1942 åtogo sig sammanlagt ca 86 000 personer frivilligt arbete av detta slag, år 1943 61 000, år 1944 58 600 och år 1945 51 000. Allt eftersom denna organisation växte i fasthet, fingo de lokala arbetsmarknadsorganen taga huvuddelen av ansvaret för att hjälpen blev så effektiv som möjligt. Särskilt var detta fallet, då det gällde att förmå semester- och helgdagslediga stadsbor att åtaga sig tillfälligt skördearbete. Den tillfälliga arbetskraft, som på detta sätt tillfördes jordbruket, var otvivelaktigt av ganska stor betydelse, då den i många fall utgjorde enda möjligheten att få nödvändigt arbete utfört. Vid sidan av jordbruk och skogsbruk var det framför allt en industrigren, nämligen verkstadsindustrien, där arbetskraften visade sig otillräck-

1150 lig under krigsåren. Från Sveriges verkstadsförening utgick i december 1939 en uppmaning till medlemmarna att anskaffa och utbilda reservpersonal i samarbete med arbetsförmedlingen. AMK hade också sin uppmärksamhet riktad på frågan och fick i april året därpå bemyndigande av Kungl. Maj:t att ordna med o m s k o l n i n g o c h u t b i l d n i n g a v t e m p o a r b e t a r e f ö r v e r k s t a d s i n d u s t r i e n . Man gick omedelbart till verket och redan vid utgången av juni 1940 voro s. k. beredskapskurser anordnade i Stockholm och Göteborg och ett femtontal platser ute i landet. Kursdeltagarna voro arbetslösa män i åldern 16 år och däröver och antogos under förutsättning att de voro helt frikallade från värnpliktstjänst; senare intogos också en del värnpliktiga som voro över 40 år. Även kvinnor hade tillträde till kurserna. Deltagarna erhöllo timpenning varierande efter ålder och dyrort, och ekonomisk hjälp kunde utgå efter samma grunder som för hjälpsökande arbetslös. Kurserna för svetsare omfattade 8 veckor och övriga kurser 4—-6 månader, men elev som förvärvat den avsedda färdigheten kunde utskrivas dessförinnan. Vid varje kurs inrättades en kursnämnd och i denna hade även ortens arbetsförmedling en representant, som kunde biträda vid rekrytering av elever och platsanskaffning. Under krigsåren pågingo kurserna efter de från början utstakade linjerna, samtidigt som de vidgades att omfatta allt flera yrkesspecialiteter. Från 1942 vunno även utlänninngar — företrädesvis norrmän — tillträde, och kurserna utnyttjades jämväl för omskolning av beredskapsinvalider. Största antalet elever utbildades under år 1941, då 2 771 utskrevos; år 1945 var antalet 763. Erfarenheterna av beredskapskurserna voro överlag goda, och de allra flesta elever fingo omedelbart anställning inom det yrke, för vilket de utbildats. Den centrala ledningen av kursverksamheten överflyttades den 1/7 1944 från AMK till den år 1943 nyinrättade överstyrelsen för yrkesutbildning. Sedan den offentliga arbetsförmedlingen år 1940 ställts under statlig ledning, togs frågan om de p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a upp ur arbetsmarknadssynpunkt. De svårplacerade hade förut ingalunda lämnats ur räkningen, men nu gällde det att mera konsekvent utnyttja alla reserver av arbetskraft. I Stockholm hade redan år 1937 en särskild arbetsberedningsbyrå inrättats för förmedling av arbete åt partiellt arbetsföra, och sedan Stockholms stads arbetsförmedling år 1941 fått en särskild yrkesvägledningsavdelning, började de partiellt arbetsföra vända sig till denna. Hösten 1942 fick arbetsnämnden i Stockholms stad tillåtelse att anställa en särskild tjänsteman för hithörande frågor; året därpå övertog arbetsförmedlingen den verksamhet, som dittills bedrivits av arbetsberedningsbyrån, och ävenledes stadsmissionens arbetsförmedlande verksamhet. Särskilda förmedlingstjänstemän för de partiellt arbetsföra anställdes i Malmö och Göteborg. I juni 1944 fattade AMK principbeslut om att i samtliga län utom Gotlands inrätta särskilda assistentbefattningar av här ifrågavarande

1151 slag. Samarbete etablerades också mellan arbetsförmedlingen och pensionsnämnderna. Förmedlingsorganisationen för de partiellt arbetsföra kom väl till pass, sedan AMK genom riksdagsbeslut år 1945 fått i uppdrag att bereda arbetsvärd åt i militärtjänstgöring skadade personer. Vid utgången av nämnda år hade länsarbetsnämnderna verkställt utredningar i 4 300 sådana fall, och av dessa gällde omkring 1 000 sådana invalider, som behövde omskolning eller utbildning för att kunna erhålla lämpligt arbete. I detta sammanhang må även beröras förmedlingsverksamheten för den u t l ä n d s k a a r b e t s k r a f t e n . I juni 1941 öppnades ett särskilt arbetsförmedlingskontor i öreryd för norska flyktingar, och genom detta utplacerades intill årets slut 1200 personer. Då flyktingströmmen under år 1942 ökades, fann AMK nödvändigt att organisera en särskild arbetsförmedling för norska flyktingar med ett centralkontor i Stockholm och lokalkontor inom vart och ett av de särskilda viseringsområden, vari landet indelats av socialstyrelsen. Organisationen ställdes direkt under AMK:s ledning. Förutom rent arbetsförmedlande uppgifter hade flyktingförmedlingen även att ordna med frågor rörande utrustning, arbetsvisering o. d. Organisationen kompletterades sedermera med kontor för familjer, kvinnor och partiellt arbetsföra. Under första halvåret 1943 uppträdde flyktingar av andra nationaliteter än den norska i ökad omfattning och centralkontorets verksamhet utsträcktes till att omfatta även dessa flyktingar. P å grund av de alltmera ökade uppgifterna av annan än arbetsförmedlande karaktär överflyttades verksamheten i slutet av år 1943 till länsarbetsnämnderna, där särskilda tjänstemän utsagos att handlägga utlänningsärendena. Den tidigare organisationen upplöstes samtidigt och i centralkontorets ställe inrättades en särskild utlänningssektion under AMK:s arbetsförmedlingsbyrå. Under år 1942 inkommo till flyktingförmedlingarna nära 9 000 ansökningar om arbete, och ca 6 850 platser förmedlades. Till en början tilldelades enligt socialstyrelsens beslut de manliga flyktingarna endast skogseller jordbruksarbete och kvinnorna uteslutande hushållsarbete; först efter 4—6 månader kunde vederbörande få arbetstillstånd för annat yrke. Principen medförde emellertid vissa olägenheter, och AMK ställde 1 000 platser vid vägarbeten till förfogande för utplacering av flyktingar. Den 1/10 1943 fingo norrmän, danskar, finnar, isländare och estlandssvenskar generell befrielse från arbetstillstånd. Detta år nådde arbetsförmedlingsverksamheten för de norska flyktingarna sin kulmen med över 19 000 manliga och n ä r a 1 200 kvinnliga platser tillsatta. Genom inkallelserna till polislägren minskades antalet norrmän på den svenska arbetsmarknaden rätt avsevärt. Bland de norska flyktingarna fanns ett jämförelsevis stort antal partiellt arbetsföra, som genom ovannämnda speciella arbetsförmedlingar utplacerades i lättare arbete. Under kriget bereddes norska flyktingar inträde vid svenska yrkesskolor och beredskapskurser, och denna yrkesutbildning fort-

1152 satte även efter kriget på grund av de svårigheter som då förelågo i Norge för att anordna utbildning av detta slag. Den stora danska flyktingströmmen satte in i september 1943. Mottagningsläger anordnades av socialstyrelsen och vid förläggningarna upprättades provisoriska arbetsförmedlingar. Under våren och sommaren 1944 tog tillströmningen av estlandssvenskar allt större omfattning, och på hösten var totala antalet estlandssvenskar i Sverige uppe i omkring 6 600. I samarbete med den kommitté som tog hand om estlandssvenskarna upprättades en särskild arbetsförmedling vid baracklägret i Doverstorp. Det övervägande antalet placerades inom jordbruk och fiske. Även sedan utplaceringen verkställts — den var genomförd vid slutet av 1945 — höllo länsarbetsnämnderna kontakt med estlandssvenskarna och rapporterade till kommittén om deras arbetsförhållanden. Under några veckor på hösten 1944 kommo närmare 30 000 baltiska flyktingar till vårt land. Vid de provisoriska förläggningar, som upprättades, anordnades arbetsförmedlingar, och före årets slut hade arbete anskaffats åt 7 200 baltiska flyktingar, vilka med sina anhöriga kunde lämna mottagningsförläggningarna. Under det följande halvåret var arbetstillgången god, och flyktingar kunde placeras såväl i skogs- och jordbruk som inom åtskilliga industrier. I slutet av maj 1945 voro exempelvis 2 600 flyktingar sysselsatta inom textil- och konfektionsindustrien, varav 1 900 balter. Hösten 1945 kunde arbetsförmedlingsverksamheten vid de baltiska förläggningarna i stort sett anses avslutad, och de ca 550 personer som funnos kvar i förläggning utgjordes till största delen av åldringar och sjuka. Åt flyktingar, som av olika orsaker — partiellt arbetsföra eller tillfälligt arbetsoförmögna — icke utan vidare kunde arbetsplaceras, anskaffade länsarbetsnämnderna i samarbete med arbetsblockmyndigheterna, där så ansågs lämpligt, bostäder för att för flyktingarna underlätta anpassningen till normala förhållanden och utplaceringen i förvärvsarbete. Speciella svårigheter beredde de intellektuella flyktingarna, vilka i många fall icke kunde beredas arbete på öppna marknaden. I avvaktan bl. a. på att dessa personer, som på grund av nedsatt hälsa eller andra omständigheter endast kunde placeras i kontorsarbete e. d., skulle inhämta nödvändiga kunskaper i svenska språket, bereddes de i stor utsträckning utkomstmöjligheter genom arkivarbete eller, i förekommande fall, musikerhjälp. I Norrland fingo de lokala arbetsmarknadsorganen hösten 1944 deltaga i verksamheten för de till Nordsverige evakuerade finnarna. En del finnar togo skogsarbete liksom en del finska kvinnor hushållsarbete, men någon arbetsförmedlande verksamhet i större skala bedrevs icke. Vid tiden för Tysklands sammanbrott överfördes omkring 30 000 s. k. repatriander från de tyska koncentrationslägren till Sverige, vilka genom en kortare tids vistelse här skulle beredas tillfälle att återvinna hälsan och anpassas till nor-

1153 mala förhållanden. Under senare halvåret av 1945 utplacerades ca 5 500 av denna kategori genom arbetsförmedlingens medverkan. Till belysning av utlänningarnas arbetsinsatser kan nämnas, att av hela antalet genom arbetsförmedlingen under år 1944 tillsatta platser 5 % besattes med utländsk arbetskraft. Största betydelsen hade den utländska arbetskraften inom jord- och skogsbruk, där den representerade 16 % av de tillsatta platserna, samt inom hälso- och sjukvård, där siffran var 10 %. Redan 1911 förekom samarbete mellan lokala militärmyndigheter och den offentliga arbetsförmedlingen för beredande av anställningar åt a vg å e n d e m i l i t ä r m a n s k a p . Särskilda civilanställningskommissioner inrättades också för samma ändamål, och då på 1930-talet civilanställningsfrågan blev alltmera brännande, inrättades fr. o. m. år 1934 en för hela försvarsväsendet gemensam central civilanställningsbyrå. Denna byrå var under kriget underställd AMK men ersattes fr. o. m. den 1/7 1945 med försvarets anställningsbyrå, som var direkt underställd Kungl. Maj :t. Vid varje truppförband inrättades civilanställningsnämnder med representanter för den militära personalen samt länsarbetsdirektören eller den han i sitt ställe förordnade som ledamot. Civilanställningsnämnden samarbetade med resp. länsarbetsnämnd eller avdelningskontor. Vid kontoren i Stockholm, Göteborg och Karlskrona avdelades i december 1945 en särskild tjänsteman för att i kontakt med civilanställningsnämnden på orten söka bereda avgånget manskap civilanställning samt också för att inom arbetsförmedlingen handlägga ärenden rörande försvarets manskapsrekrytering. Arbetslöshetshjälp. I den inledande översikten av utvecklingen på arbetsmarknaden under krigsåren har framhållits, att arbetslösheten var jämförelsevis obetydlig vid krigets början. Detta förhållande återspeglas också i de relativt låga siffrorna för hjälpsökande arbetslösa, vilka efter en tillfällig uppgång 1941 ytterligare sjönko under 1942. Antalet kommuner, som rapporterade hjälpsökande arbetslösa under år 1935, utgjorde 911. Siffran sjönk de följande åren och utgjorde år 1943 endast 157. Av de år 1935 hjälpsökande arbetslösa kom 36,7 7o från städerna och 63,3 % från landsbygden. Under kriget ökades städernas andel medan landsbygdens minskades. Siffran var år 1943 för städerna 61,1 och för landsbygden 38,9 7c Följande år steg åter landsbygdens andel närmast på grund av en relativt betydande arbetslöshet i Västernorrlands och Norrbottens län. Mer än en fjärdedel av medelantalet hjälpsökande arbetslösa år 1944 hänförde sig sålunda till Västernorrlands läns industriområden. Ledningen för den statsunderstödda hjälpverksamheten för oförvållat arbetslösa övertogs av AMK den 20/5 1940. Genom lag den 30/6 1944 (nr 475) och kungörelse med tillämpningsföreskrifter till denna lag (nr 476) infördes nya bestämmelser för de kommunala hjälporganen, vil-

1154 kas namn i samband därmed ändrades från arbetslöshetskommitté till arbetslöshetsnämnd. En nyhet i jämförelse med de dittills gällande bestämmelserna i kungörelsen den 30/6 1934 var, att Kungl. Maj :t kunde förordna om tillsättande av arbetslöshetsnämnd i kommun där denna själv underlåtit att göra detta. Kungörelsen nr 476/1944 gav länsarbetsnämnderna vissa befogenheter beträffande övervakning av arbetslöshetsnämnderna, och dessa befogenheter specificerades ytterligare i cirkulär från AMK. H j ä l p s y s t e m e t m o t a r b e t s l ö s h e t har sedan lång tid tillbaka omfattat tre olika linjer, nämligen arbetslinjen, understödslinjen samt åtgärder i anledning av ungdomsarbetslöshet. Vad den första linjen beträffar ha statliga och statskommunala reserv- resp. beredskapsarbeten utgjort huvudformen. Intill den 1/7 1940 bedrevos de statliga arbetena i form av reservarbeten, vid vilka ett särskilt reservarbetslönesystem tilllämpades. Reservarbetslönen fastställdes till belopp, som enligt 1934 års hjälpkungörelse ej fick överstiga den lägsta grovarbetarlön, för vilken arbete i orten kunde i avsevärd omfattning beredas. Även vid de statskommunala reservarbetena tillämpades detta lönesystem. Vid ovannämnda tidp u n k t ombildades de statliga reservarbetena till beredskapsarbeten, vid vilka alltsedan dess öppna marknadens löner varit gällande. Under perioden närmast efter den 1/7 1940 ersattes jämväl de statskommunala reservarbetena med beredskapsarbeten. Möjlighet att anordna statskommunala reservarbeten i enlighet med 1934 års hjälpkungörelse fanns dock kvar, shuru denna möjlighet ej utnyttjades. Den av olika anledningar mindre kvalificerade arbetskraft, för vilken denna hjälpform skulle kunnat lämpa sig, placerades i stället vid statskommunala beredskapsarbeten med för dessa särskilt avpassat ackordsystem. Statliga reservarbeten utfördes i arbetslöshetskommissionens och efter den 20/5 1940 i AMK:s regi, statliga beredskapsarbeten i AMK:s eller annan statlig myndighets regi, undantagsvis genom särskild entreprenör. Statskommunala reserv- och beredskapsarbeten bedrevos i kommunal regi eller genom av kommun anlitad entreprenör. Det ankom på AMK att besluta om statsbidrag till de statskommunala arbetena ävensom om dylika arbetens igångsättande och nedläggande. För arbetslösa kontorister och med dem jämställda ha arkivarbeten anordnats, antingen som statliga eller som statskommunala arbeten. Arbetslösa musiker ha sedan 1942 beretts sysselsättning genom att särskilda statliga arbeten anordnats hos amatörorkestrar, musikcirklar eller andra sammanslutningar med ej yrkesmässig musikutövning på sitt program (s. k. musikerhjälp). Vid arkivarbeten och musikerhjälp har ett särskilt lönesystem tillämpats. Arbetslöshetshjälp enligt understödslinjen har lämnats i den mån det icke låtit sig göra att bereda de hjälpsökande arbetslösa sysselsättning.

1155 Kontantunderstöden, som med statsbidrag utgivits av arbetslöshetsnämnderna efter medgivande av AMK, ha bestått av dels dagunderstöd, dels hyreshjälp. Intill år 1941 var dagunderstödens storlek beroende av reservarbetslönen. Totala dagunderstödet för en familj fick sålunda ej överstiga två tredjedelar av nämnda lön. Sedan reservarbetslönen emellertid, i och med att reservarbetena ombildades till beredskapsarbeten med öppna marknadens löner, förlorat sin huvudsakliga betydelse, fastställdes efter medgivande av Kungl. Maj :t nya av reservarbetslönen oberoende dagunderstödsbelopp att gälla fr. o. m. den 1/1 1941. Dagunderstöden ortsgraderades härvid enligt 1935 års folkpensioneringslags indelning av rikets kommuner i tre dyrortsgrupper. Med hänsyn till levnadskostnadernas ökning genomfördes därefter vissa höjningar av dagunderstödens maximibelopp dels 1942 och dels 1944. Någon ungdomsarbetslöshet i egentlig mening förekom ej under här ifrågavarande tid. I viss utsträckning bereddes dock yrkesutbildning och omskolning åt såväl unga som något äldre arbetslösa vid särskilda kurser, som, sedan överstyrelsen för yrkesutbildning tillkommit, ställdes under dess ledning. Antalet arbetslösa, som sysselsattes vid beredskapsarbeten i AMK:s regi, utgjorde år 1935 i medeltal 16 766 men sjönk sedan avsevärt. Årsmedeltalet för år 1940 var således 1 032 och steg följande år till 2 567, varefter kurvan raskt sänktes; för år 1947 var siffran endast 327. I statligt beredskapsarbete i annan myndighets regi sysselsattes år 1940 i medeltal 898 arbetare. För 1941 och 1947 voro talen 1 459 resp. 668. För statskommunala arbeten voro motsvarande tal för 1940 617, 1941 1 442 samt 1947 358. Med arkivarbeten sysselsattes år 1941 i genomsnitt 247 personer, år 1942 346 och år 1947 305. Musikerhjälp tillkom detta år i medeltal 22 personer samt år 1947 51. Även intellektuella flyktingar bereddes, som i det föregående nämnts, arbete på detta sätt. De ingå icke i här lämnade sifferuppgifter. Antalet dagunderstödda utgjorde i genomsnitt år 1938 2 370. Under vintern 1940/41 ökades antalet dock kraftigt, och medeltalet för 1941 steg sålunda till 8 731. Redan året därpå var siffran nere i 3 528 och sjönk sedan, så att den år 1947 utgjorde blott 185. År 1938 utgjorde understödet per dag och understödstagare 3: 05 kr., år 1941 3: 49 kr. och år 1947 4: 82 kr. per dag. Antalet arbetslösa, som erhöllo hyreshjälp, var 6 605 år 1941, 1 585 år 1944 och 169 år 1947. Hjälpverksamhetens totala omfattning må belysas med några siffror. Totalantalet statligt och kommunalt hjälpta utgjorde i genomsnitt år 1935 41 633, år 1940 9 503, år 1941 16 988 samt år 1947 endast 2 184. Av dessa erhöllo år 1940 28,0 7o hjälp enligt arbetslinjen och 39,7 % enligt understödslinjen, vartill kom 3,4 7o som erhöllo utbildningshjälp. År 1941 hjälptes i medeltal 30,9 % enligt arbetslinjen och 41,5 7o enligt understödslinjen, medan 4,1 % hade utbildningshjälp. För 1947 voro motsvarande tal resp. 70,9, 7,5 och 2,7 %. År 1942 fick AMK övertaga den verksamhet avseende i n k ö p a v g a t s t e n f ö r s t a t e n s r ä k n i n g , som tidigare omhänderhafts av statens steninköpskommitté. Det högsta antal, som fick sysselsättas med statliga eller andra beställningar, fastställdes till 950 m a n ; av dessa fingo högst

1156 150 man utgöras av fullgod arbetskraft, nödvändig för rationell drift i storbrott. Genom beslut i mars 1945 medgavs, att i mån av behov 100 stenhuggare finge sysselsättas utöver det förut gällande maximiantalet. Under år 1944 utgjorde medeltalet vid statliga stenbeställningar sysselsatta arbetare 918 och år 1947 870. En anordning, som under krisåren kom att få en allt större betydelse för arbetslöshetspolitiken, var a r b e t s l ö s h e t s f ö r s ä k r i n g e n . Vid krigsutbrottet var försäkringen ännu av relativt ringa omfattning. Under 1939 voro sålunda endast 13 arbetslöshetskassor med ca 196 000 medlemmar i verksamhet. Det genomsnittliga daghjälpsbeloppet uppgick till ca 3 kr. Arbetslöshetskassorna stodo t. o. m. år 1947 under tillsyn av socialstyrelsen, men den offentliga arbetsförmedlingen fullgjorde redan vid denna tid i samband med arbetslöshetsförsäkringen omfattande kontroll- och arbetsanvisningsuppgifter, varigenom de försäkrade, som uppburo daghjälp, omedelbart blevo tillgängliga för placering på arbetsmarknaden, när behov av arbetskraft uppkom inom för dem lämpligt arbetsområde. Fr. o. ni. 1948 överflyttades tillsynen över de erkända arbetslöshetskassorna från socialstyrelsen till AMS. Antalet i verksamhet varande kassor hade vid 1947 års utgång stigit till 36 och det sammanlagda medlemsantalet uppgick till ca 956 000. Medelbeloppet tillförsäkrad daghjälp utgjorde inkl. ett av statsmedel helt bekostat kristilägg kr. 5: 59. Dessutom utgick i förekommande fall familjetillägg, bestående av hustrubidrag ( 1 : 2 5 kr. per dag) och barntillägg (1 kr. per barn och dag). Den snabba utvecklingen av arbetslöshetsförsäkringen påverkade givetvis talen över hjälpsökande arbetslösa i riktning nedåt, enär medlemmar i erkända arbetslöshetskassor icke anmäla sig som hjälpsökande, så länge de äro berättigade att uppbära daghjälp från kassan. Värnpliktshjälp. Den äldsta k r i g s f a m i l j e b i d r a g s f ö r o r d n i n g e n trädde i kraft den 17/4 1940 och ersatte då de tidigare provisoriska bestämmelserna om understöd till de inkallades familjer. Tillsynsmyndighet över verksamheten blev AMK, medan länsstyrelserna blevo besvärsmyndigheter och även i övrigt hade att följa de kommunala familjebidragsnämnderna i deras verksamhet samt att lämna statsbidrag till kommunerna för utgivna bidrag. De nya bestämmelserna om familjebidrag inneburo en väsentlig förbättring i jämförelse med de tidigare utgående familjeunderstöden. Bidragsformerna utgjordes av familjepenning, bostadsbidrag, näringsbidrag och sjukbidrag. Familjebidrag utgick helt eller delvis efter behovsprövning. 1942 års riksdag antog en ny krigsfamiljebidragsförordning, vilken utfärdades den 30/6 s. å. AMK meddelade utförliga anvisningar rörande tillämpningen, och vid sammanträden med familjebidragsnämnderna lämnades ytterligare informationer.

1157 En närliggande uppgift, som AMK fick att ombesörja, var att handlägga ärenden rörande v ä r n p l i k t s l å n enligt förordningen härom den 31/8 194(. Kommissionen ägde att utfärda anvisningar och formulär för verksamheten och att i sista instans handlägga frågor om beviljande av sådana lån; som första instans fungerade värnpliktslånenämnder, en för varje län. Besvärsärenden och även andra ärenden rörande tillämpning av förordningarna om värnpliktslån och krigsfamiljebidrag handlades av en särskild delegation inom kommissionen. I november 1941 organiserades inom kommissionens kansli en särskild byrå, värnpliktsbyrån, för ärenden av detta slag. Den av AMK bedrivna värnpliktshjälpverksamheten, framför allt i fråga om familjebidrag och värnpliktslån, var synnerligen omfattande, men då den endast mera periferiskt sammanhänger med de statliga åtgärderna för regleringen av arbetsmarknaden, saknas anledning att här närmare ingå därpå. Fr. o. m. den 1/7 1946 överflyttades verksamheten till försvarets socialbyrå. Beredskapsplanering m. m. I maj 1945 bemyndigades AMK att övertaga den s. k. investeringsutredningens arbete med upprättande av en i n v e s t e r i n g s r e s e r v . Något senare uppdrogs åt kommissionen att i samråd med statssekreterarna i vederbörande statsdepartement årligen uppsätta och till Kungl. Maj :t inge förslag till reserv av statliga, kommunala och statsunderstödda investeringsobjekt, som kunde tillgripas vid kris på arbetsmarknaden. Kommissionen fick sig även ålagt att ta initiativ i övrigt beträffande planeringsarbete, som handhafts av olika statliga myndigheter, och för detaljplanering av kommunala och enskilda investeringsobjekt ställdes särskilda anslag till kommissionens förfogande. Kommissionen höll ett beredskapsförråd av arbetsmaskiner och arbetsredskap samt förläggningsmateriel för en arbetsstyrka om ca 15 000 man, och den hade även i sin tjänst en reserv av arbetsledare för byggnads- och anläggningsarbeten. För hithörande uppgifter togs länsarbetsnämndernas medverkan i hög grad i anspråk. Därigenom fick man direkt personlig kontakt med vederbörande myndigheter och andra intressenter och ökad kännedom om planläggningsarbetets läge. Man erhöll del av de lokala myndigheternas synpunkter och kunde även lämna dem informationer om principerna för verksamheten och möjligheterna att erhålla statsbidrag för olika företag. Länsarbetsnämnderna fingo i uppdrag att stimulera de kommunala myndigheterna till att utföra detaljplanering av arbeten i tillräcklig omfattning och se till att sysselsättningsmöjligheter i tillräcklig omfattning funnos planerade i de trakter, där riskerna för arbetslöshet voro störst. Man inriktade sig härvid särskilt på arbeten som kunde utföras vintertid. Alla uppgifter om de arbeten, som ingingo i den s. k. investeringsreserven,

1158 sammanfördes av AMK i ett register, varav även länsarbetsnämnderna erhöllo var sitt exemplar. Uppgifterna avsågo statliga, statsunderstödda och kommunala arbetsprojekt, vare sig de föreslagits av AMK eller av andra statliga organ. Uppgifterna om de olika företagen avsågo de olika arbetenas art och beskaffenhet, antalet arbetare, som kunde sysselsättas sommar- och vintertid, antalet dagsverken, arbetenas totalkostnad samt den del därav som kunde beräknas utgöra arbetslöner. Planeringsarbetets fortskridande kunde också följas i registret, som även lämnade upplysningar om företagens finansiering. Genom denna överblick över de i investeringsreserven ingående företagen blev det lättare för länsarbetsnämnderna att intensifiera planeringsarbetet för orter, där läget syntes ge anledning till särskilt noggranna förberedelser. Hösten 1945 påbörjade AMK r å d g i v n i n g s v e r k s a m h e t i f r å g a o m i n d u s t r i e n s l o k a l i s e r i n g . Verksamheten, som utövades i samverkan med Industriens produktionsråd, avsåg främst att skapa en ökad differentiering av näringslivet på orter eller i områden med mindre väl utvecklad industri. Särskild uppmärksamhet ägnades åt Norrland, där näringslivet icke syntes expandera i en takt som motsvarade befolkningsökningen. I samband med driftsnedläggelser ägnades stor uppmärksamhet åt möjligheterna att utnyttja den friställda arbetskraften genom förläggning av nya företag till ifrågavarande platser. I samband med handläggning av ärenden rörande byggnadstillstånd förekommo ofta överläggningar om lämpligaste förläggningsorten för nya industriföretag, och dessa överläggningar ledde i många fall till att företagen förlades till orter som hade behov av industri.

Byggnadsväsendet och bostadspolitiken. Byggnadsverksamheten o c h bostadsförsörjningen. Läget före kriget och under de två första krigsåren. I Sveriges ekonomiska utveckling under 1930-talet spelade byggnadsindustrien en ledande roll. Särskilt åren närmast före andra världskriget byggdes i landet i en omfattning som aldrig förr. Den årliga investeringen i byggnadsverksamhet av skilda slag torde under dessa år, som dock utmärktes av stark industriell högkonjunktur, ha överstigit 1 miljard kr. eller omkring hälften av den totala realkapitalbildningen. Denna kraftiga byggnadsverksamhet sammanhängde — i den mån den avsåg bostadsproduktion —• å ena sidan med den höga äktenskapsfrekvensen, som betydde en ovanligt omfattande nybildning av hushåll, och i viss mån även med stigande bostadsstandard, å andra sidan med riklig kapitaltillgång och låga räntor. F r å n statens sida gjordes åtskilligt för att främja och stödja den stora bostadsproduktionen. Olika åtgärder vidtogos vid skilda tidpunkter och med särskilda motiveringar, vilka främst betingades av de för tillfället rådande ekonomiska och sociala förhållandena. De åtgärder som i början av 1930talet igångsattes för att förbättra bostadsförsörjningen på landsbygden och stimulera byggnadsverksamheten i stadssamhällena måste sålunda ses mot bakgrunden av den vid nämnda tidpunkt föreliggande allmänna arbetslösheten. De delvis befolkningspolitiskt motiverade lån och bidrag för främjande av de mindre bemedlade, barnrika familjernas bostadsförsörjning, vilka beträffande hyresbostäder infördes år 1935 och år 1938 utvidgades till att omfatta jämväl sådana egnahem, som innehades med äganderätt, utgjorde ett första led i en på en successiv höjning av sagda hushållsgrupps bostadsstandard inriktad bostadspolitik. Särskilda stödåtgärder, avseende en annan ur bostadsförsörjningssynpunkt eftersatt grupp, nämligen pensionärerna, beslötos år 1939. I riksstaten för budgetåret 1939/40 upptogos för ifrågavarande ändamål anslag å tillhopa 19,7 milj. kr., varav 5,9 milj. kr. såsom bidrag och resten till förstärkning av vissa hithörande lånefonder. Denna verksamhet fortsattes under det följande budgetåret efter ungefär samma linjer som förut.

1160 Riksdagen anvisade sålunda å riksstaten för 1940/41 till förbättring av bostadsförhållandena sammanlagt något över 41 milj. kr., varav ca 6 milj. kr. såsom bidrag till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer, till bostadsbyggande på landsbygden och till inrättande av pensionärshem samt 35 milj. kr. såsom kapitalinvestering dels i statens utlåningsfonder för nyssnämnda ändamål, dels i fonden för låneunderstöd till tertiärlån för viss bostadsbyggnadsverksamhet. Räntesatsen för sistnämnda lån sänktes från 43/4 till 4y 2 %, lånegivningsgränsen höjdes från 15 till 20 7o av fastighetsvärdet, modifikationer infördes beträffande amorteringstiden, och långivningen utsträcktes att omfatta även enfamiljshus samt gjordes tillgänglig också för landets tre största städer, vilka dittills varit uteslutna från rätten därtill. Emellertid hade från hösten 1939 de ekonomiska återverkningarna av kriget framkallat en k r i s i n o m b y g g n a d s v e r k s a m h e t e n , vilken hotade att lamslå densamma och vilken, därest verksamma stödåtgärder ej i tid sattes in, kunde befaras få mycket ogynnsamma påföljder. För uppkomsten av denna kris spelade otvivelaktigt den inträffade räntestegringen en betydande roll, men också den fortskridande höjningen av byggnadskostnaderna, vilken främst sammanhängde med fördyringen av järn, bränsle och transporter, fick en vidsträckt inverkan på byggnadsproduktionens ekonomi. En viss betydelse hade antagligen även den under intrycket av de politiska och ekonomiska krisförhållandena framträdande osäkerheten om bostadsfrågans utveckling. Genom samverkan av höjda räntor och höjda byggnadskostnader förändrades bostadsbyggandets räntabilitetsläge inom loppet av ett år i sådan grad, att nybyggda bostadsfastigheter kunde beräknas kräva mer än 25 % högre hyror än de i jämförliga äldre fastigheter vanliga. Att under sådana omständigheter planera ny produktion för annat än speciella, för kostnaderna relativt okänsliga ändamål skulle ha inneburit en äventyrlig spekulation i starkt höjd hyresnivå. Resultatet blev, att bostadsbyggnadsplanerna redan några månader efter krigsutbrottet inskränktes till uppskattningsvis blott en tiondel av den omfattning de haft föregående år. Den antydda utvecklingen på byggnadsmarknaden framkallade helt naturligt vissa arbetslöshetssymptom. Att dessa dock ej blevo av alltför svårartad beskaffenhet sammanhängde med den ökade efterfrågan på såväl arbetskraft som kapital för sådana i rådande läge särskilt angelägna produktionsuppgifter som försvarsanläggningar och bränsleanskaffning m. m. En kraftig inskränkning av bostadsbyggnadsverksamheten var otvivelaktigt under föreliggande förhållanden en nödvändighet. Det blev likväl snart tydligt, att denna drivits längre än som var önskvärt och att ett återupptagande i rimlig omfattning av bostadsbyggandet var med hänsyn till såväl arbetsmarknaden som bostadsförsörjningen påkallat. Härför fordrades emellertid antingen en nedjustering av räntor och byggnadskostnader eller

1161 en uppjustering av hyresnivån eller ock båda delarna i en grad som återförde dessa faktorer till jämvikt med varandra. Att ensamt på hyresstegringsvägen uppnå räntabilitet i bostadsbyggandet måste innebära en så kraftig höjning av hyresnivån, att socialt och penningpolitiskt betänkliga konsekvenser härav voro att befara. 1941 års riksdagsbeslut. Det var dylika överväganden som lågo till grund för de förslag till åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion, som av Kungl. Maj :t framlades för 1941 års riksdag och av denna godkändes. Målet för de sålunda beslutade stödåtgärderna angavs vara att förse marknaden med bostäder i tillräcklig omfattning för att hindra bostadsbrist och till årskostnader som motsvarade kostnaderna för likvärdiga, under senare år byggda bostäder. Härigenom antogs en allmän höjning av hyresnivån skola kunna förekommas, i den mån den ej betingades av ökning i löpande kostnader. Beslutet innefattade å ena sidan statliga stödåtgärder i form av finansiell medverkan vid bostadsbyggande, å andra sidan åtgärder för anpassning av tomtpriser och egentliga byggnadskostnader. Det beräknades, att förräntningsprocenten på hela fastighetskapitalet vid det valda systemet för kreditstöd skulle komma i nivå med den sedvanliga räntenivån före krisen samt att en återgång av tomtprisnivån till läget före den senaste högkonjunkturen tillika med en jämkning av byggnadsarbetarlönerna i samband med en säsongutjämning, som garanterade en minst lika lång genomsnittlig årsarbetstid som under högkonjunkturåret 1939, jämte tillvaratagandet av tekniska möjligheter till rationalisering av byggnadskonstruktioner och lägenhetsutrustning utan avsevärd sänkning av bostadsstandarden skulle kunna bringa fastighetskostnaderna ned i samma läge som före krigsutbrottet. I fråga om materialpriserna räknades med att vissa sänkningar skulle kunna ske; utsikterna härför antogos dock komma att uppvägas av riskerna för ytterligare prisstegringar på andra punkter framför allt till följd av bränsle- och transportprisernas höjning. I valet mellan att upplägga en statlig lånefond av tillräcklig storlek för att möta hela den bostadspolitiskt motiverade byggnadsverksamhetens kapitalbehov — beräknat till 250 å 300 milj. kr. — och en stödverksamhet, som förutsatte att behovet av primär- och sekundärkredit alltfort skulle täckas å den öppna marknaden och endast tertiärlån tillhandahållas av staten, valde man den sistnämnda subventionsformen. Avgörande var härvid bl. a. hänsynen till det statliga upplåningsbehovet för mera trängande ändamål. De statliga s. k. tertiärlånen till viss byggnadsverksamhet härledde sig i huvudsak från beslut vid 1937 års riksdag, varvid syftet med desamma angavs vara att främja uppförandet i stader och stadsliknande samhällen av bostadshus, huvudsakligen innehållande smålägenheter till för de mindre bemedlade överkomliga priser. Ifrågavarande låneverksamhet avsåg, som namnet anger, att komplettera de av de enskilda kreditinstituten beredda lånemöjligheterna genom sådana mera 31—216588. I I .

1162 riskfyllda krediter, som lågo över primär- och sekundärlånen, d. v. s. i stort sett mellan ca 70 och 90 % av fastighetsvärdena. I viss mån ersatte tertiärlånen de lån för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen som tidigare lämnats från den för sådant ändamål inrättade särskilda lånefonden. Den vid 1941 års riksdag beslutade anordningen innebar i främsta rummet, att staten skulle utvidga sin tertiärlånegivning för bostadsbyggande på oförändrade villkor i vad anginge ränta och amortering. Räntan skulle alltså fortfarande utgöra 4,5 7o och amorteringstiden för lån till flerfamiljshus 30 år samt för lån till enfamiljshus 20 år. Därest emellertid kassalån och sekundärlån vid ett bygges färdigställande icke skulle stå att erhålla till en ränta av 3,5 7o för kassalån och däremot svarande procentsats för sekundärlån — varvid räknades med att sekundärlåneräntan i genomsnitt plägar ligga en procent högre än räntan för kassalån — skulle en årlig eftergift å tertiärlånets annuitet beviljas under en tid av tio år med sådant belopp, att den totala räntekostnaden under nämnda tid nedbragtes till att motsvara räntekostnaden vid det nyss angivna ränteläget. Vid tertiärlånegivningen skulle fästas vissa villkor beträffande de egentliga byggnadskostnaderna ävensom hyrorna i de subventionerade husen. Det var alltså här fråga om en kombination av t e r t i ä r l å n enligt gällande regler och en s t a t l i g g a r a n t i f ö r r ä n t a n p å p r i m ä r och s e k u n d ä r l å n s a m t för k a p i t a l t i l l g å n g för g o d k ä n d a byggnadsföretag. Lånebehovet för de fastigheter, som började byggas under förra halvåret 1941, antogs komma att inträda först under slutet av detta år och början av nästföljande. Om under mellantiden den allmänna ränteutvecklingen på kapitalmarknaden lett till en räntenivå, som motsvarade den garanterade, hade den statliga garantien under tiden fyllt den i rådande läge ytterst betydelsefulla funktionen att undanröja osäkerheten om kreditmöjligheter och kreditvillkor. Subvention i egentlig mening skulle i sådant fall icke förekomma. Om däremot den allmänna ränteutvecklingen icke skulle motsvara detta mål, komme den statliga garantien att övergå i en genom de förmedlande kreditinstituten utanordnad subvention under viss tid. Beslutet innefattade vidare vissa modifikationer i tertiärlånevillkoren, framför allt med avseende på bestämmandet av belåningsgränserna, varvid erfarenheterna från tidigare tertiärlåneverksamhet varit vägledande. De nya villkoren innefattade även en viss retroaktiv verkan i syfte att förhindra att bostadsfastigheter, vilkas byggande igångsatts före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, särskilt på orter där mera markerad bostadsbrist förelegat, skulle komma i en ur räntabilitetssynpunkt ogynnsam mellanställning mellan de före krisen byggda fastigheterna och de under det nya programmet byggda fastigheterna. Tertiärlån skulle kunna lämnas även för ombyggnadsändamål på liknande villkor som för nybyggnad. Centralorganet för den utvidgade tertiärlåneverksamheten skulle liksom

1163 vid tidigare bedriven motsvarande verksamhet vara s t a t e n s b y g g n a d s l å n e b y r å . Denna förutsattes på grund av arbetsfältets starka utvidgning skola organisatoriskt i betydande mån förstärkas ej minst med hänsyn till de omfattande kontrolluppgifter, som sammanhängde med den nya verksamheten. Byrån skulle sålunda ha att beträffande de med statshjälp finansierade fastigheterna utöva kontroll över byggnadsföretagens planläggning, finansiering, tekniska utförande och förläggning i säsongen m. m. ävensom prövning av företagens lämplighet med hänsyn till bostadsmarknads- och arbetsmarknadsläget på resp. orter o. s. v. Därtill kom, att byrån skulle på basis av faktiska årliga kostnader fastställa hyrorna, vilka icke finge höjas utan byråns medgivande. Beträffande tomtmarken förutsattes såsom villkor för utlämnande av tertiärlån, att denna tillhandahölles till priser, som i regel icke överstege 1935 års nivå. Kontrollen över materialkostnaderna avsågs skola utövas dels av byggnadslånebyrån, dels av priskontrollnäinnden. Vikten av att en utjämning skedde av säsongförhållandena inom byggnadsindustrien betonades starkt i den till grund för riksdagsbeslutet liggande propositionen. Eftersom sannolikt bostadsbyggandet för uthyrning under den närmaste framtiden i stor utsträckning kunde förväntas bli beroende av tertiärkrediter från byggnadslånebyrån, finge denna goda tillfällen att reglera byggnadsverksamheten under olika delar av året. För ändamålet att stimulera den allmänna bostadsbyggnadsverksamheten i städer och stadsliknande samhällen anvisade riksdagen för tertiärlånegivning dels å tilläggsstat för 1940/41 ett belopp av 6 milj. kr., dels å riksstaten för 1941/42 ett belopp av 60 milj. kr. Då med de beslutade reglerna tertiärlånet kunde förväntas i regel komma att utgöra omkring en fjärdedel av fastighetskapitalet vid vederbörligt byggnadsföretag, antogs en byggnadsverksamhet om minst ca 250 milj. kr. skola kunna möjliggöras med hjälp av nämnda belopp jämte den till statslånen knutna garantien beträffande den underliggande krediten. Som jämförelse må nämnas, att investeringen i bostadsbyggandet under åren närmast före krisen torde ha uppgått till omkring 600 milj. kr. årligen. Man räknade med att under det kommande byggnadsåret praktiskt taget allt bostadsbyggande, åtminstone i fråga om de socialt mera betydelsefulla bostadskategorierna, komme att verkställas under statens finansiella medverkan. Utöver beslutet om stödåtgärder för det allmänna bostadsbyggandet gav riksdagen sitt samtycke till fortsatt bedrivande under 1941/42 av de tidigare igångsatta s o c i a l t m o t i v e r a d e b o s t a d s p o l i t i s k a v e r k s a m h e t s g r e n a r n a . Sålunda anvisades ett belopp av 20 milj. kr. till lån för husbyggen för mindre bemedlade barnrika familjer och ej mindre än 45 milj. kr. till lån och bidrag för bostadsförbättring på landsbygden. I samband med försvarsberedskapens stärkande utbyggdes i betydande omfattning ett flertal industrier. Detta medförde en stark tillströmning av

1164 arbetare och tjänstemän till de orter, där dessa industrier voro belägna, och framkallade därstädes en besvärande bostadsbrist. Så var fallet särskilt inom Linköping och Trollhättan, i viss mån även inom sådana städer som Boden, Karlskoga, Luleå och Nyköping. För att skyndsamt få till stånd en mot behoven svarande bostadsproduktion i nyssnämnda och liknande orter beviljade riksdagen ett anslag å 5 milj. kr. att användas till utlämnande av tertiärlån för bostadsbyggnader därstädes redan under budgetåret 1940/41 på liknande förmånliga villkor som bestämts för den allmänna byggnadsverksamheten fr. o. m. budgetåret 1941/42. 1942 års riksdagsbeslut. Genom 1941 års beslut undanröjdes de hinder för bostadsbyggandet, som varit starkast verksamma under det första krisåret. Till följd av fortsatt stegring av byggnadskostnaderna samt svårigheter att skaffa vissa material, främst cement och järn, förtogs emellertid delvis den stimulerande verkan av statens finansiella stöd. 1941 års stödprogram hade syftat till en bostadsbyggnadsverksamhet, motsvarande minst 40 % av 1939 års volym. Resultatet blev ej fullt 25 % därav, ett betydligt uppsving från bottenläget räknat, men otillräckligt i förhållande till behovet. Om bostadsbyggandet icke skulle på nytt avstanna och en skärpt bostadsbrist därigenom uppkomma, krävdes uppenbarligen ytterligare förbättring av de villkor, som bestämde byggnadsföretagens räntabilitet. I proposition till 1942 års riksdag framlades fördenskull förslag om än mer vittgående subventionsåtgärder. Det föreslogs att för bostadsbyggnadsförefag skulle — förutom tertiärlån på i huvudsak samma villkor som förut — utlämnas tilläggslån utan ränta och amortering, vikas återbetalning gjordes beroende av den framtida hyresnivån och därav bestämda avkastningsmöjligheter för fastigheterna. Tilläggslånen skulle avse att täcka den del av fastigheternas anskaffningskostnader, som icke var räntabel vid rådande hyresnivå. Härjämte föreslogos åtgärder för att — bl. a. genom viss prioritering — säkerställa bostadsproduktionens behov av material, transportmedel och arbetskraft ävensom en konsekvent genomförd prisövervakning. Tillsammans syftade dessa förslag till att skapa förutsättningar för en tillräcklig bostadsproduktion. Det framhölls, att de emellertid icke inneburo någon absolut garanti för att en sådan komme till stånd. Uppenbarligen utgjorde det enskilda ekonomiska intresset under rådande förhållanden icke en nog stark drivkraft för att åstadkomma en marknadsmässigt sett tillräcklig tillgång på lägenheter. Ansvaret för bostadsförsörjningens tryggande måste därför även i fråga om själva produktionsinitiativet ytterst komma att vila på det allmänna. En naturlig ansvarsfördelning mellan stat och kommuner måste härvid eftersträvas. Statens uppgift måste vara att

1165 taga huvudparten av ansvaret för att de allmänna ekonomiska förutsättningarna för bostadsproduktionen åvägabragtes. På kommunerna åter finge i sista hand läggas ansvaret för initiativen till konkreta åtgärder inom ramen för dessa allmänna ekonomiska förutsättningar i orterna. Programmet, vilket godkändes av riksdagen, innebar, som framgår av det sagda, i främsta rummet att t e r t i ä r l å n e g i v n i n g e n utbyggd e s m e d t i l l ä g g s l å n , vilka löpte utan ränta och amortering och vilkas återbetalning gjordes beroende av en eventuell kommande allmän hyreshöjning. Om hyresnivån i fortsättningen bevarades — så när som på förändringar, som betingades av ändring i fastigheternas driftskostnader — skulle tilläggslånen efter tio år avskrivas. Om däremot hyresnivån i framtiden komme att stiga över nämnda mått och därmed fastigheternas nettoavkastning, skulle tilläggslånen helt eller delvis kunna återfordras. Tertiärlån och tilläggslån skulle kunna beviljas dels till kommuner, som byggde i egen regi, till av kommuner eller industriföretag bildade bostadsförvaltningsföretag och till andra jämförliga företag, som i betryggande former bildats och arbetade utan enskilt vinstsyfte, dels ock till enskilda byggnadsföretagare. En viss skillnad gjordes emellan dessa båda grupper av företagare i fråga om lånevillkoren, motiverad av hänsyn till statens krav på garanti att subventionen komme att tjäna avsett syfte. Kommunalt eller jämförligt företag kunde erhålla tertiärlån intill 95 7o av fastighetens avkastningsvärde och därutöver tilläggslån intill 95 % av det belopp, varmed fastighetens godkända anskaffningskostnad översteg avkastningsvärdet. För enskild låntagare voro motsvarande belåningsgränser 90 % av fastighetsvärdet resp. nyssnämnda skillnadsbelopp. I senare fallet skulle dessutom kommunen gentemot staten ansvara för de förluster, som kunde uppkomma på annat sätt än genom avskrivning enligt subventionsplanen på den del av tilläggslånet, som var placerad över fastighetsvärdet. Till grund härför låg uppfattningen, att säkerheten för staten skulle äventyras alltför mycket och möjligheterna för mindre nogräknade företagare att missbruka statsstödet ökas, om statslån av subventionskaraktär kunde utan annan säkerhet placeras över fastighetsvärdet, under det att kommunerna med sina större, ofta på personlig kännedom grundade möjligheter till urval och kontroll lågo närmare till att bära sådana risker, som kunde undvikas eller reduceras genom ett vederhäftigt och mot missbruk skyddat handhavande av de byggnads- och förvaltningsuppgifter, som statens stöd skulle tjäna. — För egnahem gällde som tidigare en övre belåningsgräns av 85 %. Ytterligare bestämdes emellertid, att för sådana fastigheter — som motsvarighet till tilläggslånet för flerfamiljshus — en del av tertiärlånet eller högst 10 % av den godkända anskaffningskostnaden skulle under en tid av tio år k u n n a utgöra en räntefri stående del. Tilläggslån skulle även k u n n a beviljas utöver de av egnahemsstyrelsen förvaltade egna-

1166 hemslånen och uppgå till högst 10 % av anskaffningskostnaden. Räntan på tertiärlån till egnahem samt bostadsegnahemslån sänktes till 3,6 från förut 4,5 7c Statssubventionen förutsatte, som ovan nämnts, viss ekonomisk m e dv e r k a n f r å n k o m m u n e r n a s s i d a . Bestämda former härför fixerades dock icke. Det angavs i propositionen, att hänsyn härvidlag skulle tagas såväl till kommunernas ekonomiska förmåga och varaktiga intresse i den ifrågakommande bostadsbebyggelsen som till anledningen till att bostadsbrist uppkommit. Som en allmän norm för värdet av kommunernas ekonomiska insats angavs, att den till sitt kapitalvärde borde motsvara ungefär halva tomtkostnaden med möjlighet för byggnadslånebyrån att under vissa omständigheter reducera anspråken på kommunalt bidrag. De nya låne- och subventionsreglerna kunde retroaktivt tillämpas, då så var av behovet påkallat, för fastigheter, för vilka tertiärlån beviljats enligt 1941 års tertiärlåneförfattning men för vilka slutligt beslut om belåningen ej fattats. Å tilläggsstat för budgetåret 1941/42 anvisades till tilläggslån ett anslag å 10 milj. kr. samt å riksstaten för budgetåret 1942/43 anslag dels till tertiärlån å 25 milj. kr., dels till tilläggslån å 15 milj. kr. (Senare anvisades å tilläggsstat för 1942/43 ytterligare 10 milj. kr. för vartdera ändamålet.) För upprätthållandet av den statliga låne- och understödsverksamheten beträffande bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer samt bostadsförbättring på landsbygden m. m. fattades vid 1942 års riksdag beslut ej blott om fortsatt medelsanvisning utan även om vissa ändringar av subventionsformerna. För att bevara den kostnadsrelation, som dittills rått mellan bostadsbyggandet i allmänhet och den speciella bostadsproduktionen för nyssnämnda ändamål, bestämdes, att kommun eller allmännyttigt bostadsföretag skulle för uppförande av hyreshus, avsett för barnrika familjer, kunna erhålla ett ränte- och amorteringsfritt tilläggslån, som täckte den kostnadsstegring i avseende på byggnadsföretaget, vilken kunde antagas ha inträffat sedan krigsutbrottet. I fråga om egnahem, avsedda för barnrika familjer, bestämdes, att tilläggslånets belopp skulle kunna uppgå till 10 % av den av byggnadslånebyrån godkända anskaffningskostnaden. På det efter avdrag av tilläggslånets belopp återstående anskaffningsvärdet skulle sedan bostadsanskaffningslånet beräknas enligt gällande grunder. Antalet under år 1942 i städer och stadsliknande samhällen nytillkomna inflyttningsbara lägenheter uppgick till något över 23 000, vilket motsvarade drygt hälften av 1939 års och nära det dubbla av 1941 års produktion. Nämnda antal för 1942 överensstämde ungefärligen med den under våren s. å. gjorda beräkningen av det antal nya lägenheter som skulle fordras för att icke bostadsmarknadsläget skulle avsevärt försämras. I stort sett torde det uppställda begränsade målet ha nåtts, om än för vissa orter en tendens

1167 till ytterligare knapphet på bostäder kunnat förmärkas. Om det sålunda kunde sägas, att den gjorda beräkningen icke jävats av utvecklingen på bostadsmarknaden, så måste framhållas, att denna beräkning tagit sikte på det minimum av bostäder, som fordrades. Den fördubbling av bostadsbyggandet, som åstadkommits under år 1942, hade icke varit ägnad att skapa en bostadsreserv av normal omfattning utan den starkt sammankrympta reserven hade än mer decimerats. Huvudparten av de under år 1942 producerade bostäderna tillkom med utnyttjande av det statliga stödet. Medräknas de lägenheter för flerbarnsfamiljer samt pensionärer, som erhöllo subvention i särskild ordning, utgjorde de med statlig hjälp tillkomna lägenheterna i tätorterna drygt 70 7o av samtliga under året färdigställda. I Stockholm hade genom kommunal försorg ordnats en subventionerad låneverksamhet, som till en del ersatt statliga lån. Tilläggas de därmed finansierade bostadsbyggena, nådde siffran för med offentligt stöd åstadkomna bostäder upp till drygt 80 %. Av återstoden torde en betydande del ha utgjorts av industribostäder samt bostadslägenheter i affärsfastigheter, anstalter o. likn., för vilka de statliga lånevillkoren icke varit tillämpliga. Stödpolitiken under de följande åren t. o. m. år 1948. Låne- och bidragsverksamheten fortsattes under de närmast följande åren efter i huvudsak de riktlinjer, som uppdragits genom 1941 och 1942 års riksdagsbeslut, med utnyttjande av de betydande anslag som av riksdagen för ändamålet år för år beviljades. Programmet vidgades härunder, så att den totala bostadsbyggnadsvolymen bragtes upp till ungefär samma nivå som under senare delen av 1930-talet, med undantag för rekordåret 1939. Trots att bostadsbyggandet sålunda kommit väl i gång, måste det konstateras, att man icke lyckades övervinna den från åren 1940—41 härrörande bostadsbristen. Detta torde ha sin förklaring väsentligen däri, att bostadsbehovet under inverkan av de i stort sett goda konjunkturerna fortsatte att växa. Antalet ingångna äktenskap var förhållandevis högt och nettoinflyttningen till tätorterna från landsbygden var långt större än tidigare. Ett ytterligare uppdrivande av bostadsbyggandet till en nivå som möjliggjorde bostadsbristens fullständiga övervinnande förhindrades av knappheten på arbetskraft och än mer av den bristande tillgången på flera slag av byggnadsmaterial. Den granskning av lägenheternas planlösning och husens tekniska konstruktion, som skedde beträffande alla byggen, för vilka lån söktes, bidrog uppenbarligen till h ö j n i n g a v d e n a l l m ä n n a b y g g n a d s s t a n d a r d e n . Även bostadsproduktionens inriktning på olika lägenhetskategorier påverkades gynnsamt genom de statliga åtgärderna. Under de första krigsåren framträdde en tendens till relativ ökning av de minsta lägen-

1168 hetskategorierna, oanvändbara som familjebostäder. Denna tendens blev fr. o. m. år 1942 helt omkastad. Lägenheter om ett rum och kök, som tidigare varit den vanligaste kategorien, reducerades ned mot 10 7c I stället blev tvårumslägenheten den vanligaste, men en fortgående förskjutning ägde rum, och siffrorna för trerumslägenheter närmade sig starkt den för tvårumslägenheter. Den sålunda konstaterade förändringen i proportionen mellan olika lägenhetstyper i riktning mot större, för familjebruk bättre avpassade bostäder fick genomgripande betydelse såsom vittnesbörd om en allmänt förbättrad bostadsstandard. För att motverka de av arbetsmarknadsskäl betingade hindren för en vidgad byggnadsverksamhet strävade myndigheterna att i möjligaste mån f ö r l ä n g a b y g g n a d s s ä s o n g e r n a och sålunda åstadkomma en utjämning av verksamheten över året. En följd av den målmedvetet bedrivna byggnadspolitiken var, att man sålunda i stor omfattning lyckades övervinna de förr vanliga starka säsongväxlingarna inom byggnadsbranschen och därigenom betydligt bättre kunde utnyttja arbetskraften till gagn för arbetskraftsförsörjningen på andra viktiga verksamhetsområden. Den 8/2 1945 vidtog riksbanken en sänkning av diskontot från 3 till 2V2 7c Denna åtgärd medförde, att de kreditinstitut som lämnade lån mot säkerhet av första eller andra inteckning i bostadsfastighet sänkte eller kunde förväntas komma att sänka låneräntan i motsvarande grad. Givetvis framstod det som angeläget, att tendensen till räntesänkning tillvaratoges jämväl vid den statliga stödpolitiken. På hemställan av byggnadslånebyrån föreslog Kungl. Maj :t 1945 års riksdag, att räntan å tertiärlån för byggnadsföretag, avseende flerfamiljshus, måtte sänkas från 4*/2 till 4 % och som följd därav annuiteten å dylika lån nedsättas med ifa 7o under den första femårsperioden av lånens löptid. Analoga åtgärder föreslogos i fråga om tertiärlån för enfamiljshus, som uppfördes eller ombyggdes av kommun eller därmed jämställd företagare. Det föreslogs därjämte, att den av staten lämnade räntegarantien för primär- och sekundärlån likaledes anpassades efter det ändrade ränteläget och framdeles baserades på en ränta av 3 % för primärlån samt en däremot svarande ränta för sekundärlån. Riksdagen biföll förslaget, som erhöll tillämpning från den 23/5 1945. F r å n den 1/7 1946 genomfördes med riksdagens samtycke ytterligare ränteförmåner, i det att räntan å tertiärlån, som beviljades s. k. allmännyttiga bostadsföretag, nedsattes till 3 %. Med allmännyttiga avsågos sådana företag som arbetade utan enskilt vinstsyfte samt under samverkan med och tillsyn av kommun. Tertiärlånens övre gräns bestämdes för kommuner och allmännyttiga företag till 100 % av avkastningsvärdet och för kooperativt organiserade företag, som arbetade utan enskilt vinstsyfte och under betryggande kontroll, till 95 7o av samma värde. Beträffande lån till enskilda företagare bestämdes även en räntesats av 3 %. Dock skulle här, utöver den vanliga amorteringen, en extra avbetalning erläggas under de

1169 första åren av lånens löptid, uppgående till 1,5 % av resp. låns ursprungliga belopp. Lånens övre gräns sattes till 85 ä 90 % av fastighetsvärdet. Vid 1946 års riksdag ändrades även bestämmelserna rörande tilläggslån för flerfamiljshus. Tilläggslån skulle fr. o. m. den 1/7 d. å. endast utgå till bostäder inom sådana orter, där hyresläget var så lågt och inkomstläget tillika sådant, att risk förelåg för att nyproduktion av bostäder helt hämmades, om icke dylik subvention lämnades. Dessa orter indelades i fyra dyrortsgrupper; tilläggslån finge beviljas med belopp, motsvarande det kapitaliserade värdet av ett inom de olika ortsgrupperna varierande bidrag per m 2 bostadslägenhetsyta. Bidraget fastställdes för den lägsta dyrortsgruppen till kr. 1: 60 per m 2 och minskades sedan med 40 öre för varje ortsgrupp. Som förutsättning för erhållande av tilläggslån skulle i allmänhet gälla, att vederbörande kommun lämnade subvention med ett belopp motsvarande 1/4 av tilläggslånet. Fr. o. m. år 1945 uppställdes som program för den bostadspolitiska verksamheten uppnåendet av en bostadsproduktion i tätorterna om ca 45 000 lägenheter per år. För år 1948 höjdes programmet till 50 000 lägenheter. Det faktiskt uppnådda lägenhetstillskottet visade sig emellertid för flertalet år stanna ett gott stycke under vad som planerats. Anledningen härtill var främst att söka däri, att tillgången på vissa viktiga byggnadsmaterial vid olika tidpunkter var otillräcklig, varigenom en del av den beräknade bostadsbyggnadsproduktionen blev mer eller mindre försenad och en fortlöpande eftersläpning uppstod. Att materialförsörjningen sålunda efter kriget snarast erbjöd större svårigheter än under krigsåren sammanhängde till stor del med att andra grenar av byggnadsverksamhet än bostadsbyggandet expanderat kraftigt, framför allt uppförandet och moderniserandet av byggnader för industrien, vilken under kriget fått i betydlig omfattning eftersätta sina investeringsbehov. I fråga om administrativa, sociala och andra ändamål, skolor, sjukhus o. dyl. hade krigsåren även inneburit en sammanpressning av byggnadsverksamheten, och på dessa områden funnos ackumulerade behov, som med fog krävde att tillfredsställas. Antalet lägenheter i bostadsbyggnadsföretag, som på grund av materialsvårigheter blivit så försenade, att de kunde färdigställas först under påföljande år, beräknades vid årsskiftet 1946/47 till ca 14 000. Sedd ur bostadsmarknadssynpunkt motsvarade den av ifrågavarande eftersläpning betingade begränsningen av bostadstillskottet i tätorterna icke långt ifrån en tredjedel av den beräknade, huvudsakligen från åren 1941—42 härrörande bostadsbristen. I själva verket ägde, kan man säga, under dessa år en balansgång rum mellan strävandena att utvidga bostadsproduktionen, så att den hunne i fatt det växande behovet, och tvånget att av materialbesparings- och arbetsmarknadsskäl och senare även av konjunkturpolitiska skäl begränsa takten i denna produktion inom en av de faktiska förhållandena på tillgångs-

1170 sidan betingad ram. Den sistnämnda sidan av byggnadspolitiken, den s. k. byggnads- och anläggningsregleringen, blir föremål för närmare redogörelse i nästfoljande avsnitt. Vid 1 9 4 7 å r s r i k s d a g framlade Kungl. Maj:t proposition, grundad på förslag av den för utarbetande av ett bostadspolitiskt program tillsatta bostadssociala utredningen, angående vissa delvis rätt ingripande ändringar i fråga om dittills tillämpade låne- och bidragsformer. Riksdagens i anledning av propositionen fattade beslut innebar bl. a. följande: Lån och bidrag till enfamiljshus (hus med högst två lägenheter) skulle fr. o. m. den 1/7 1948 lämnas i form av egnahemslån av enhetlig typ; härtill knöts en kapitalsubvention i form av en räntefri stående del av lånet samt därjämte under vissa förutsättningar bostadsbidrag. De nya egnahemslånen skulle ersätta de förut tillämpade särskilda låneformerna för enfamiljshus både inom stadssamhällen och på landsbygden. Bostadsbidragen, vilka nu, evad de utgingo till familjer i egna hem eller i hyreslägenheter, sammanfattades under namnet b o s t a d s r a b a t t e r , voro av huvudsakligen tre slag, nämligen familjebostadsbidrag, bränslebidrag och s. k. trekronorsbidrag. Familjebostadsbidraget, vilket innebar en utvidgning i flera hänseenden av det förut gällande familjebidragssystemet, skulle kunna utgå till familjer med två eller flera barn under 16 år med vissa belopp per barn. Som villkor för bidraget skulle gälla, att inkomsterna icke överstego vissa inkomststreck och krav på lägenhetens storlek och utrustning. Bränslebidraget, vilket var att betrakta som en tillfällig förstärkning av familjebostadsbidraget, kunde för egnahemslägenheter utgå med belopp, varierande för olika zoner från 125 till 175 kr. per lägenhet. Trekronorsbidraget skulle efter vederbörande kommuns bedömande utgå med 3 kr. per m 2 lägenhetsyta till hushåll med begränsade inkomster, boende i hus som färdigställts efter den 1/7 1946 och förvaltades av kommunen eller allmännyttigt bostadsföretag. Särskilda bidrag för anordnande av pensionärshem skulle fortfarande kunna utgå. Riksdagen fastställde samtidigt vissa grunder beträffande kommunernas bostadspolitiska uppgifter. Dessa gingo ut på att kommunerna dels skulle få rätt att anslå medel till förbättring av bostadsförhållandena inom vederbörande kommun, dels ålades skyldighet att förmedla statliga lån och bidrag för bostadsändamål samt att, i händelse bostadsförsörjningen inom kommunen icke vore tillfredsställande, vidtaga åtgärder för dess förbättrande. Även vid 1 9 4 8 å r s r i k s d a g fattades vissa beslut, vilka åsyftade komplettering av eller ändring i grunderna för de olika slagen av lån och bidrag på bostadsområdet. De innefattade bl. a. ändringar av de nya egnahemslånebestämmelserna, nya villkor för lån och bidrag till bostadsförbättringsarbeten, ändringar av bestämmelserna om tilläggslån till flerfamiljshus, villkor för godkännande av bostadsföretag såsom allmännyttigt,

1171 ändrade hyror i pensionärshemmen samt komplettering av bestämmelserna om bostadsrabatter till barnfamiljer. Samma riksdag godkände även av Kungl. Maj :t framlagt förslag till ny och väsentligt utvidgad förvaltningsorganisation på bostadsförsörjningens område. Redan 1947 års riksdag hade i princip samtyckt till att den statliga verksamheten för främjande av bostadsförsörjningen skulle handhas av ett bostadspolitiskt centralorgan av ämbetsverkstyp med därtill hörande länsorgan. 1948 års beslut innefattade huvudgrunderna till organisation av såväl det nya centralorganet, b o s t a d s s t y r e l s e n , som länsorganen, l ä n s b o s t a d s n ä m n d e r n a . Genom kungörelse den 30/6 1948 överflyttades fr. o. m. den 1 påföljande juli på bostadsstyrelsen de uppgifter, som dittills tillkommit statens byggnadslånebyrå. Den nya organisationen, varmed avsågs att giva den redan förefintliga bostadssociala förvaltningsapparaten en fastare och för permanent verksamhet mera lämpad form, innebar bl. a. en decentralisering av denna verksamhet, därigenom att vissa av de arbetsuppgifter som tidigare åvilat byggnadslånebyrån överflyttades till de nyskapade länsorganen. Den rådande arbetsfördelningen mellan stat och kommun avsågs skola bli bestående för den närmaste framtiden. Sålunda skulle även i fortsättningen de statliga organen ha uteslutande avgöranderätt i låne- och bidragsärenden, medan de kommunala organen skulle förmedla ansökningar om ifrågavarande lån och bidrag och i anslutning därtill biträda såväl lånesökandena som de statliga organen. En viktig förändring låg emellertid däri, att den byggnadstekniska kontrollen till största delen överfördes till lokalorganen. Länsbostadsnämnderna övertogo genast efter sin tillkomst, i samband med egnahemsorganisationens upphörande den 1/7 1948, de bostadssociala uppgifter, som förut ankommit på egnahemsnämnderna. Sedermera ha länsbostadsnämnderna, efter ytterligare organisatorisk utbyggnad, successivt tagit hand om de uppgifter som enligt planen tillämnats dem. Statistiska uppgifter. Nedanstående siffror, vilka i runda tal upplysa om antalet n y t i l l k o m n a l ä g e n h e t e r i h e l a r i k e t under åren fr. o. m. 1938, ge en föreställning angående omfattningen av bostadsbyggandet och växlingarna därutinnan under ifrågavarande period. År 1938 1939 1940 1941

53 500 59 000 26 000 17 000

År 1942 1943 1944 1945

29 500 39 500 45 000 49 500

År 1946 1947 1948 1949

58 000 58 000 48 000 42 000

Tillväxten fortgick som synes kontinuerligt från bottenläget 1941 fram t. o. m. åren 1946—47 men gick därefter något tillbaka. Parallellt härmed utvecklades b o s t a d s f ö r b ä t t r i n g s v e r k s a m h e t e n p å l a n d s b y g d e n med stöd av de för ändamålet tillhanda-

1172 hållna statliga subventionerna. Även här medförde under de senare åren knappheten på arbetskraft och material begränsningar med avseende på vad vederbörande myndigheter ur skilda synpunkter ansågo önskvärt. Av hela bostadsproduktionen finansierades under åren 1941—46 en mycket betydande del — i tätorterna måhända upp till 90 % — med hjälp av statliga eller kommunala lån och bidrag. Ifrågavarande stödåtgärder medförde icke endast att bostadsbyggandet efter produktionssammanbrottet åren 1940—41 snabbt ökades upp till den gräns, som sattes av knappheten på vissa viktiga byggnadsmaterial, utan även att de av staten kontrollerade hyrorna i nybyggda hus kommo att i stort sett överensstämma med hyrorna i hus av jämförlig beskaffenhet, byggda åren närmast före kriget, trots att byggnadskostnaderna undergingo en betydande stegring. Samtidigt som det allmänna stödet i form av lån och bidrag till bostadsbyggandet under krisåren kraftigt utvidgades, fingo även de särskilda bostadspolitiska åtgärderna för varaktig förbättring av bostadsförhållandena för vissa hushållsgrupper växande betydelse; såväl låne- som bidragsverksamheten till förmån för barnrika familjer, vilken småningom kom att till övervägande delen avse egnahem, som den med statliga bidrag finansierade pensionärshemsverksamheten ökades snabbt. Av uppgifter, som meddelas i proposition till 1947 års riksdag, nr 235, angående statens byggnadslånebyrås verksamhet under budgetåren 1933/34 —1946/47 framgår, att till bostadsförsörjningen åt andra än mindre bemedlade barnfamiljer under nämnda period såsom tertiärlån anslagits ca 800 milj. kr., varav vid utgången av budgetåret 1946/47 tagits i anspråk ca 700 milj. kr. Genom den statliga tertiärlåneverksamheten hade bostadsmarknaden uppskattningsvis tillförts 135 000 å 140 000 lägenheter, varav 25 000 i egnahem. För tilläggslån, knutna till tertiärlåneverksamheten, hade ställts till förfogande ca 100 milj. kr. De till bostadsförsörjningen för mindre bemedlade, barnrika familjer avsedda lånebeloppen uppgingo till sammanlagt 371 milj. kr. Med hjälp av dessa lånemedel kunde omkring 30 000 lägenheter beräknas ha tillkommit resp. upprustats. Om hänsyn jämväl tages till den bidragsverksamhet, som förekommit till förmån för barnfamiljer i andra än egnahem och särskilda hyreshus, syntes det kunna antagas, att i runt tal 31 000 familjer, bestående av sammanlagt inemot 200 000 personer, genom den ifrågavarande stödverksamheten erhållit en modernt utrustad familjebostad till överkomlig kostnad. Pensionärshemsverksamheten slutligen, för vilken bidragsanslag beviljats å tillsammans 41,5 milj. kr., hade inneburit, att drygt 13 000 lägenheter tillkommit, varigenom ca 20 000 åldringar fått sin bostadsfråga ordnad. Rörande den av egnahemsorganisationen bedrivna låne- och bidragsverksamheten på landsbygden meddelades i propositionen, att intill utgången av året 1945/46 hade beviljats i runt tal 143 000 förbättringsbidrag å sam-

1173 manlagt något över 116 milj. kr., inemot 33 000 nybyggnadslån, avseende ett sammanlagt belopp av närmare 52 milj. kr., samt ca 8 000 förbättringslån å tillhopa över 22 milj. kr. Vidare hade egnahemsstyrelsen —• vilken var den myndighet som handhade här berörda låne- och bidragsverksamhet — vid nyss angivna tidpunkt beviljat lantarbetarbostadslån till ett antal av närmare 1 400, representerande en summa av inemot 21 milj. kr., ävensom ca 1 300 lantarbetarbostadsbidrag med inalles ungefär 1,2 milj. kr. De låne- och bidragsbelopp, som på hithörande område stodo till förfogande för budgetåret 1946/47 och vilka ej medtagits i ovan anförda siffror, uppgingo till 49 milj. kr. Sammanlagt hade genom den av egnahemsorganisationen bedrivna bostadsförbättringsverksamheten ca 15 % av det totala antalet bostäder på den egentliga landsbygden blivit föremål för förbättring eller ombyggnad; i åtskilliga fall var dock, särskilt före år 1940, den upprustning, som kommit till stånd, av tämligen ytlig karaktär. Regleringen av byggnads- och anläggnings verksamheten. Ett av de svåraste problem, som det på arbetsmarknadsområdet under de första krigsåren gällde att bemästra, var att tillgodose de växande behoven av arbetskraft för vedavverkningarna. Viktigast var därvid att tillse, att de ordinarie skogsarbetarna — i motsats till vad eljest plägat vara fallet — stannade vid skogsarbetet även under sommartiden och icke drogos från skogen till sysselsättningar, som ur allmän synpunkt ej voro lika viktiga som avverkningarna eller som kunde utföras av andra arbetare. Men nödvändigt var därjämte att tillföra skogen ny arbetskraft, och detta kunde i stor utsträckning ske endast genom att lösgöra folk, som redan hade sysselsättning av annat slag. Vad här sagts om skogsbruket gällde i viss mån även om jordbruket. Knapphet på arbetskraft framträdde emellertid efter hand även på andra områden, och vid sökandet efter möjligheter att fylla de nödvändiga behoven riktades intresset framför allt på byggnadsverksamheten som den stora reservoaren för arbetskraft, trots att även här en viss knapphet begynt framträda under inflytande av den på expansion inriktade, produktionsstimulerande bostadspolitiken. Det framstod därför som naturligt att söka åstadkomma begränsningar i arbetskraftsanvändningen på byggnadsområdet med närmaste syfte att koncentrera denna på särskilt önskvärda byggen och anläggningar. Till en viss återhållsamhet inom byggnadsbranschen manade även den alltmer kännbara bristen på viktiga slag av byggnadsmaterial. Till en början begränsade man sig till en prövning av frågor om igångsättande av allmänna arbeten med hänsyn till å ena sidan dessas angelägenhet och å andra sidan arbetsmarknads- och materialförsörjningsläget. Med stöd av ett kungl. cirkulär den 18/4 1941 angående nyanställning av

1174 arbetskraft vid arbeten som bedrevos för statens räkning eller med bidrag av statsmedel sökte AMK reglera sj^sselsättningen vid dessa företag, strävanden, vilka emellertid blott delvis nådde avsedd effekt. Arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet. Under år 1942 restes allt starkare krav på att — framför allt för skogsoch jordbruksarbetet — kunna frigöra arbetskraft från såväl allmänna som enskilda byggnadsföretag i andra fall än där dessa icke utan avsevärd olägenhet kunde uppskjutas eller minskas. För detta ändamål övervägdes en lagstiftning om tillstånd av offentlig myndighet för rätt att igångsätta byggnads- och anläggningsarbeten. Tiden var dock för knapp för att till 1942 års riksdag framlägga förslag om sådan lagstiftning. I stället genomfördes med stöd av tjänstepliktslagens bestämmelser en reglering av byggnadsverksamheten genom en kungörelse den 19/6 1942 (nr 563) om a r b e t s f ö r m e d l i n g s t v å n g f ö r b y g g n a d s v e r k s a m h e t m. m., vilken trädde i kraft den 8/7 s. å. Liknande reglering hade dessförinnan införts i fråga om torvhanteringen. Nämnda kungörelse, vilken gällde till utgången av år 1942, ersattes senare av en härmed i huvudsak överensstämmande kungörelse den 11/12 1942 (nr 925), vilken trädde i kraft från ingången av år 1943. Den sålunda igångsatta regleringen innebar, att arbetstagare ej fick anställas i byggnadsarbete annorledes än enligt anvisning av offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller eljest med dess medgivande ävensom att vissa näringar och byggnadsföretag ägde rätt att före andra byggnadsföretag erhålla arbetskraft genom arbetsförmedlingen. Företrädesrätt till arbetskraft tillkom utan särskild prövning jordbruk och skogsbruk samt vissa privilegierade byggnadsarbeten. Beträffande övriga byggnadsarbeten, utom smärre företag, vilka av organisatoriska skäl undantogos från regleringen, skulle särskild prövning äga rum. Med byggnadsverksamhet avsågs följande slag av arbeten: uppförande av hus av alla slag, rivning av hus samt schaktning för husbyggnad; anläggande av väg, järnväg, spårväg eller annan större fast transportanordning eller av bro, hamn, farled, flottled, kraft-, vatten- eller avloppsledning, gata eller park, utförande av vattenbyggnads- eller torrläggningsföretag eller annat liknande anläggningsarbete; samt slutligen om- eller tillbyggnad, reparation och underhållsarbete å byggnad eller anläggning av ovannämnda slag. Beslutanderätten tillkom Kungl. Maj :t men kunde efter Kungl. Maj:ts bemyndigande utövas av AMK. Sådant bemyndigande lämnades ock, varvid en uppdelning skedde på så sätt, att Kungl. Maj :t förbehöll sig handläggningen av ärenden angående statliga och statsunderstödda företag -— de senare dock endast när det statliga understödet beviljades direkt av Kungl. Maj :t — samt företag, för vilkas utförande förutsattes tillstånd av Kungl. Maj :t att upptaga lån, ävensom andra företag av större omfattning,

1175 vilka beräknades draga en kostnad av minst 500 000 kr. Övriga ärenden angående företrädesrätt skulle avgöras av AMK. För beredning av ärenden, vilka skulle avgöras av Kungl. Maj:t, tillsattes ett särskilt organ, benämnt b y g g n a d s b e r e d n i n g e n med ett statsråd som ordförande (se nedan). Syftet med hela den ifrågavarande regleringen var trefaldigt. Dels ville man främja en i rådande läge önskvärd överflyttning av arbetskraft från byggnads- och anläggningsverksamhet till jordbruk och skogsavverkning. Dels ville man tillfälligt hindra en övergång i motsatt riktning, d. v. s. från jordbruk och skogsbruk till byggnads- och anläggningsverksamhet. Dels slutligen åsyftades, att inom byggnadsverksamheten tillgänglig arbetskraft främst skulle kunna utnyttjas i sådana företag, som i särskild ordning förklarats angelägna och därför erhållit företrädesrätt till arbetskraft. Sådan företrädesrätt skulle enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser tillkomma bl. a. pågående arbeten för försvarets räkning, byggande av skyddsr u m och bostadshus med statssubvention, utförande av statliga kraftverksbyggen samt företag, vartill beviljats bidrag ur anslaget till främjande av landsbygdens elektrifiering. På ansökan kunde Kungl. Maj :t eller AMK dessutom förklara särskilda statliga, kommunala eller enskilda byggnadsoch anläggningsarbeten företrädesberättigade. Enligt de tillämpningsföreskrifter, som utfärdades av AMK, medgåvos vissa allmänna undantag från arbetsförmedlingstvånget. Sålunda tillstaddes fri anställning av arbetskraft vid byggnads- eller anläggningsföretag som bedrevs av en nära släkting till arbetstagaren eller där arbetsstyrkan var så ringa, att den genom nyanställningen ej kom att överstiga tre man. Utan arbetsförmedlingens medverkan fingo vidare män under 17 eller över 70 år samt kvinnor antagas i hithörande arbete, varjämte utan sådan medverkan även brådskande arbeten för reparationer av skador fingo igångsättas och utföras under högst en vecka. Företrädesrätten till anställning av arbetskraft förbands med det villkoret, att företagaren skulle ordna så att arbetsstyrkan efter hand komme att till minst en tredjedel utgöras av personer över 50 år, förutsatt att sådan för arbetet lämplig äldre arbetskraft fanns tillgänglig. Anställningsförhållanden, som bestodo vid tiden för arbetsförmedlingstvångets införande, berördes icke av detsamma. Först då anställningsförhållandet upphört och arbetstagare skulle nyanställas — vare sig detta skedde genom återanställning hos den senaste arbetsgivaren eller genom anställning hos ny arbetsgivare —• blev arbetsförmedlingstvånget tillämpligt. Härav följde, att arbetstagare, som voro fast knutna till en arbetsgivare, utan hinder av gällande bestämmelser om arbetskraftsreglering kunde användas av arbetsgivarna i vilka byggnads- och anläggningsarbeten som helst. Då antalet dylika arbeten var betydande, låg i nu nämnda omständighet en väsentlig orsak till bristande effektivitet i regleringssystemet.

1176 En viss skärpning i systemet genomfördes senare därigenom att i februari 1943 rätten att utan prövning återanställa tidigare anställda arbetare begränsades till sådana företag, vilka förklarats företrädesberättigade. Denna ändring innebar en väsentlig utsträckning av byggnadskontrollens räckvidd. Det bör här framhållas, att byggnadsverksamhetens omfattning påverkades ej blott genom föreskrifterna om arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt utan även i viss mån genom r å v a r u r e g l e r i n g a r . E n icke obetydlig roll spelade i detta hänseende cementransoneringen (se härom sid. 536). Måhända viktigare var den prioritetsreglering, som av IK införts beträffande byggnadsjärn (se sid. 482). Särskilt järnkrävande byggnadsarbeten, exempelvis industri- och brobyggnader, kommo i åtskilliga fall ej till utförande, emedan prioritet icke kunnat erhållas vid fördelningen av det tillgängliga byggnadsjärnet. Vid sidan av regleringarna av arbetskraft och material utövade staten en vidsträckt f i n a n s i e l l k o n t r o l l över byggnadsverksamhetens omfattning. Detta gällde i första hand statens egna byggnader men därjämte även allt det byggande, som var beroende av statens medverkan i form av bidrag, lån eller lånemedgivande, frågor som utförligt behandlats i föregående avsnitt. Vad beträffar b y g g n a d s b e r e d n i n g e n , hade den i viss mån karaktären av ett samarbetsorgan mellan de departement och kommissioner, som hade med byggnadsfrågorna att göra, främst social- och finansdepartementen samt AMK och IK. Ett intimt samarbete etablerades ock mellan byggnadsberedningen och statens byggnadslånebyrå. Beredningen var utrustad med eget kansli, rymmande även viss teknisk sakkunskap. På Kungl. Maj :ts prövning ankommande ärende angående företrädesrätt till arbetskraft behandlades i byggnadsberedningen efter föregången utredning inom dess kansli eller, i fråga om bostadsbyggen, inom statens byggnadslånebyrå, varefter ärendet föredrogs i konselj av det statsråd, som tjänstgjorde såsom beredningens ordförande. Kungl. Maj :ts beslut uppsattes och expedierades genom beredningens kansli. Därest hos Kungl. Maj :t samtidigt till prövning förelåg framställning om företrädesrätt för visst byggnadsarbete och ärende angående anslag, statsbidrag, statslån eller kommunal upplåning till detta arbete, avgjordes ärendet dock såvitt möjligt i hela dess vidd på en gång i konselj efter föredragning av chefen för fackdepartementet, med angivande av att gemensam beredning skett med det statsråd, som fungerat som ordförande i byggnadsberedningen. Anordningen torde principiellt beteckna en nyhet i den svenska statsförvaltningen. Byggnadsreglering genom tillståndstvång. De förutnämnda åtgärderna för kontroll av byggnadsverksamheten voro icke konstruerade på sådant sätt, att man därmed kunde åstadkomma en allsidig reglering av denna verksamhet inom den ram som bestämdes av

1177 växlingarna i tillgången på arbetskraft och material och än mindre en reglering som även tog hänsyn till förändringarna i det penningpolitiska och det allmänt ekonomiska läget. Visserligen sökte man vid tillämpningen av bestämmelserna om företrädesrätt taga hänsyn till samtliga nämnda förhållanden, men detta kunde icke anses formellt tillfredsställande, då tjänstepliktslagen, på vilken regleringen ytterst byggde, icke gav stöd härför. Det rådande systemet var därför ej i längden hållbart och blev även utsatt för berättigad kritik. Det kunde sålunda t. ex. ej vara riktigt och lämpligt att under åberopande av arbetsmarknadsskäl förhindra igångsättandet av ett företag inom en ort, där tillgång på arbetskraft rådde. Systemet var ej heller tillräckligt effektivt. Då arbetsförmedlingstvånget för sin tillämpning förutsatte nyanställning av arbetskraft, föllo alla företag som bedrevos med fast anställda arbetare utanför regleringen. Härigenom var en betydande sektor av byggnadsverksamheten lämnad utanför angelägenhetsprövningen. Slutligen gåvo gällande bestämmelser ej befogenhet för vederbörande myndighet att stoppa ett byggnadsföretag, som påbörjats i strid mot bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång, och tillskapande av en sådan befogenhet på tjänstepliktslagens grund lät sig näppeligen göra. Överväganden av denna art ledde till slutsatsen, att den önskade allsidiga regleringen av byggnadsverksamheten endast kunde åstadkommas genom en lagstiftning om byggnadstillstånd. I enlighet med proposition till 1943 års riksdag (nr 324) antogs också av denna en lag om tillståndstvång för byggnadsarbete, vilken utfärdades den 30/6 1943 (nr 444). Den hade karaktären av fullmaktslag, vilken först efter särskilt förordnande av Kungl. Maj:t skulle bringas i tillämpning. Så skedde genom kungörelse den 29/7 1943, enligt vilken lagen jämte meddelade verkställighetsföreskrifter skulle tillämpas fr. o. m. den 1/8 1943. Lagen gavs från början giltighet blott för ett år, men förlängning av giltighetstiden skedde sedermera årligen och lagen gäller alltjämt. Vissa ändringar i den ursprungliga lagen ha emellertid vidtagits. Lagen om byggnadstillstånd hade, som framgår av det sagda, en vidare syftning än den tidigare byggnadsregleringslagstiftningen. Den angavs vara ett led i statsmakternas strävan att upprätthålla ett fast penningvärde och främja en ändamålsenlig användning av förnödenheter och arbetskraft. Genom densamma ville man möjliggöra en begränsning av byggnads- och anläggningsverksamheten inom en ram, som bestämdes av växlingarna i fråga om tillgången på arbetskraft och material samt förändringarna i det penningpolitiska läget. Lagens grundbestämmelse var, att byggnadsarbete ej fick bedrivas utan särskilt tillstånd (byggnadstillstånd) av Kungl. Maj :t eller den myndighet, åt vilken Kungl. Maj:t uppdragit att utöva tillsyn över lagens tillämpning. Som sådan myndighet förordnades AMK, vilken fr. o. m. år 1948 härutinnan efterträddes av arbetsmarknadsstyrelsen. Med byggnadsarbete för32—216588. I I .

1178 stods i lagen ej blott egentlig byggnadsverksamhet, såsom bostadsbyggande och uppförande av industribyggnad, utan även anläggningsarbeten av alla slag, såsom anläggande av väg, järnväg, bro, hamn samt ledningar av olika slag ävensom utförande av vattenbyggnads- och torrläggningsföretag. Byggnadstillstånd erfordrades principiellt för alla dessa slag av byggnadsarbeten samt därjämte för reparations- och underhållsarbeten. Den möjlighet, som dittills funnits att utan angelägenhetsprövning bedriva byggnadsarbete med förut anställd arbetskraft, var sålunda borttagen. På grund härav måste — i den mån undantag ej medgavs —- byggnadstillstånd inhämtas även för sådana arbeten som bedrevos av statliga och kommunala myndigheter samt enskilda företag med anlitande helt eller huvudsakligen av stadigvarande anställda arbetare. Av praktiska skäl undantogos från tillståndsprövning smärre byggnadsarbeten, nämligen sådana för vilka utöver plåtslagare, elektriker, rörarbetare och glasmästeriarbetare (senare tillades även målare) ej fordrades mer än tre arbetare (s. k. tremannabyggen). Brådskande arbeten, som voro nödvändiga för att förhindra eller avhjälpa skador och icke kunde uppskjutas, fingo ock utan tillstånd bedrivas under högst åtta dagar. Därjämte lämnades på grund av tillämpningskungörelsens övergångsbestämmelser åtskilliga arbeten fria från tillståndstvång. Sålunda fingo byggnadsarbeten, som efter särskild ansökan förklarats företrädesberättigade enligt förut gällande bestämmelser, alltjämt bedrivas i enlighet med villkoren i beslutet om företrädesrätt. Byggnadsarbeten, vilka enligt Kungl. Maj :ts beslut varit utan särskild ansökan företrädesberättigade, d. v. s. vissa statliga och statsunderstödda arbeten, fingo fortfarande bedrivas, därest de påbörjats före den 1/8 1943, dock efter särskild prövning av villkoren för deras fortsatta bedrivande. Ävenså fingo av kommun eller landsting med stadigvarande anställda arbetare utförda byggnadsarbeten, som påbörjats före den 1/8 1943, bedrivas utan tillstånd i samma omfattning som förut, till dess annorlunda förordnats. Bestämmelser meddelades om generellt byggnadstillstånd för en mängd arbeten av olika slag, exempelvis arbeten med elektriska distributionsanläggningar, åtskilliga arbeten, bedrivna av statliga myndigheter eller för deras räkning, samt statliga och statskommunala beredskapsarbeten. I övrigt krävdes som regel byggnadstillstånd särskilt för varje byggnadsföretag efter därom gjord ansökan. Därvid skulle uppgifter lämnas om byggnadsarbetets art och omfattning, om behovet av arbetskraft och material samt angående större eller mindre transporter till och från arbetsplatsen m. m. Beslutanderättens fördelning mellan Kungl. Maj :t och AMK överensstämde i stort sett med den som gällt under det tidigare regleringssystemet. Byggnadsberedningen bibehölls såsom berednings- och expeditionsorgan vid regeringsbehandlingen av hithörande ärenden. Utom tidigare däri deltagande representanter (statssekreterarna i social- och finansdepartemen-

1179 ten, ordföranden i AMK, en representant för IK och ordföranden resp. kanslichefen i byggnadslånebyrån) ingingo nu även som ledamöter statssekreteraren i folkhushållningsdepartementet samt, vid handläggning av ärende av särskild betydelse ur transportsynpunkt, vice ordföranden i TK. Beredningen fick senare en ändrad sammansättning, därigenom att statssekreterarna ersattes av särskilt utsedda ledamöter. Beträffande föredragningen inom byggnadsberedningen, vilken från början ombesörjts av tjänstemän i beredningens kansli, skedde senare den ändringen, att den — utom i fråga om besvärsärenden — även kunde verkställas av tjänstemän inom AMK. Vid prövning av fråga om medgivande till sysselsättning i byggnadsarbete skulle, där AMK ej meddelat undantag, gälla, att sådant medgivande ej fick lämnas skogs- eller jordbruksarbetare eller på landsbygden bosatt diversearbetare. Vidare skulle arbetsstyrkan vid varje byggnadsarbete sammansättas så, att vid varje tillfälle minst en fjärdedel därav utgjordes av arbetare, som fyllt 50 år. Denna bestämmelse, vilken icke var ny men nu något uppmjukad, motiverades därmed att det vore nödvändigt tillse, att den arbetskraft som frigjordes från byggnadsverksamheten genom samhälleliga åtgärder kunde överflyttas till de bristområden, där bristen var av allvarlig karaktär. Då dessa områden främst voro jordbruket och skogsbruket, borde friställningen av arbetskraft avse yngre arbetare, vilka kunde sysselsättas i dithörande arbeten. Arbetsgivare fick icke vid byggnadsarbete sysselsätta arbetare, förrän länsarbetsnämnd eller något nämnden underställt arbetsförmedlingsorgan lämnat arbetsgivaren medgivande att sysselsätta arbetaren i arbetet. Denna bestämmelse om förhandsprövning var avsedd att ersätta det tidigare arbetsförmedlingstvånget och utgjorde en kontrollföreskrift för efterlevnaden av bestämmelserna om yrkestillhörighet och ålderssammansättning. Medgivande till sysselsättning i byggnadsarbete lämnades, om det befanns att arbetares ålder och yrkestillhörighet ej enligt byggnadstillståndet utgjorde hinder för hans sysselsättning vid arbetet. Undantag från förhandsprövning av länsarbetsnämnd gjordes emellertid för vissa arbeten på grund av överenskommelser, som träffats mellan arbetsgivar- och arbetarorganisationer inom byggnadsbranschen. Enligt dessa överenskommelser hade organisationerna, i syfte att för sina medlemmar vinna befrielse från tillämpningen av förhandsprövningen, förbundit sig att själva och genom sina medlemmar verka för att medlemmarna iakttoge de villkor i avseende på arbetskraft, som angåvos i meddelade byggnadstillstånd. Undantag gällde sålunda dels för byggnadsarbete eller del därav, som bedrevs av arbetsgivare, ansluten till Svenska byggnadsindustriförbundet eller Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund (i fråga om det senare förbundet dock endast i avseende å arbete i s t a d ) , dels ock för arbete, bedrivet av annan arbetsgivare, i den mån över-

1180 enskommelse av samma innehåll beträffande arbetet träffats mellan arbetsgivaren samt Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet, Svenska byggnadsträarbetareförbundet, Svenska murareförbundet eller Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet (i fråga om överenskommelse med sistnämnda fackförbund endast för arbete i stad). Slutligen kunde befrielse från förhandsprövning medgivas efter särskild ansökan till AMK jämväl i andra fall, då motsvarande överenskommelse träffats mellan vederbörande arbetsgivare och arbetarorganisation. I de fall där undantag eller befrielse från förhandsprövning medgivits hade arbetsgivare, som ville komma i åtnjutande därav, att göra anmälan därom till närmaste huvud- eller avdelningskontor av den offentliga arbetsförmedlingen samt att upprätta förteckningar på de arbetare, som han sysselsatte i arbetet. Straff för förseelse mot tillståndslagen kunde ådömas såväl byggherre som entreprenör, byggherren dock endast såframt ej omständigheterna gjorde sannolikt, att förseelsen skett utan hans vilja och vetskap. Då byggnadsarbete utfördes utan byggnadstillstånd, där sådant erfordrades, eller i strid mot föreskrift i byggnadstillstånd, kunde emellertid AMK såsom tillsynsmyndighet föreskriva förbud vid vite att fortsätta arbetet samt förordna om beslag på redskap och material. Kontrollen över efterlevnaden av föreskrifterna om byggnadstillstånd utövades av länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingsanstalter samt av särskilda vid AMK anställda, till nämndernas förfogande ställda byggnadskontrollanter. Kontrollanterna hade att genom inspektionsresor förvissa sig om att byggnadsarbeten inom deras distrikt bedrevos i enlighet med bestämmelserna om tillståndstvång och i erforderlig omfattning lämna upplysningar om dessas innebörd. Under de första månaderna efter det att den nya ordningen beträffande byggnadstillstånd begynt tillämpas rådde på flertalet orter brist på byggnadsarbetare, varför det då ur arbetsmarknadssynpunkt var nödvändigt att förfara ganska restriktivt vid meddelande av byggnadstillstånd, så att tillgänglig arbetskraft kunde förbehållas de mest angelägna arbetena. Mot slutet av året ändrades emellertid läget på arbetsmarknaden så att i stället uppstod överskott på arbetskraft, bortsett från ett mindre antal lokalt avgränsade områden. Anledning fanns då ej längre att ur arbetsmarknadssynpunkt tillämpa samma stränga principer som förut. I stället framträdde däremot nu en alltmer kännbar brist på vissa slag av byggnadsmaterial, vilket gjorde att byggnadstillstånd ofta nog måste förvägras ett arbete, trots att detsamma skulle givit riklig sysselsättning på en ort med betydande arbetslöshet bland byggnadsarbetarna. Materialsvårigheterna nödvändiggjorde därför en ingående prövning av ansökningar avseende byggnadsarbeten, vilka krävde material, varpå rådde brist. Sålunda måste en avvägning ske mellan åtgången på material och arbetets angelägenhetsgrad. Vidare måste prövas, även beträffande företag av högsta angelägenhets-

1181 grad, om icke det svåråtkomliga materialet kunde bytas ut mot annat lätttillgängligare eller installeras senare eller om icke åtminstone kvantiteterna därav utan större olägenhet kunde minskas. Visade sig detta görligt, beviljades byggnadstillstånd endast på de villkor som sistnämnda prövninggav anledning att uppställa. Man sökte med hänsyn härtill verka för att åtminstone större byggen projekterades på bästa sätt till undvikande av slöseri med sådant material, vara tillgången var särskilt knapp. Till sådant material räknades framför allt byggnadsjärn, armerings järn, balkar, rör — såväl gjutna som smidda —• alla slag av plåt — galvaniserad och svartplåt — samt radiatorer. Sparsamhet måste ock iakttagas beträffande fönsterglas, asfaltpapp och linolja m. in. Även transporterna av byggnadsmaterial måste ägnas stor uppmärksamhet. För att söka åstadkomma besparing särskilt i fråga om rör för avlopp, vatten och gas utsändes från byggnadsberedningen en cirkulärskrivelse till de kommunala myndigheterna i de orter, där man hade att räkna med ej alltför obetydlig bostadsbyggnadsverksamhet, vari framhölls angelägenheten av att denna verksamhet om möjligt dirigerades till sådana områden, där erforderliga huvudledningsarbeten redan voro utförda. Skulle detta icke låta sig göra och behövde sålunda helt nya områden tagas i anspråk, borde i första hand sådana områden väljas, där röråtgången bleve den minsta möjliga. Med hänsyn till den lättnad på arbetsmarknaden, som inträdde mot slutet av år 1943, föranstaltade AMK om att en omprövning i viss utsträckning skedde av ansökningar om byggnadstillstånd, som tidigare avslagits, för att därigenom förekomina arbetslöshet bland byggnadsarbetarna å särskilda orter. I samma syfte medgav AMK, att ansökningar om utökning av enligt byggnadstillstånd medgiven arbetsstyrka fick under tiden t. o. m. den 31/3 1944 avgöras av länsarbetsnämnderna. Genom en den 22/12 1943 vidtagen ändring i tillämpningskungörelsen till tillståndslagen föreskrevs vidare, att statligt och kommunalt byggnadsarbete, hänförligt till underhålls- eller reparationsarbete, ävensom sådant annat kommunalt byggnadsarbete som kunde beräknas draga en kostnad av högst 10 000 kronor och för vars utförande icke erfordrades — frånsett annat material — mer än ett ton gjutna rör av j ä r n eller stål, fick utan byggnadstillstånd bedrivas med hos vederbörande fast anställda arbetstagare eller, enligt länsarbetsnämndens medgivande, specialarbetare som ej hade sådan anställning. I fråga om sättet för ingivande av ansökan om byggnadstillstånd infördes i samråd med statens byggnadslånebyrå fr. o. m. den 1/10 1944 i viss mån nya bestämmelser för ansökningar beträffande bostadsbyggnadsarbeten. Det bestämdes att dylika ansökningar, avseende arbeten i städer och köpingar där byggnadslånebyrån hade förmedlingsorgan, skulle fr. o. m. n ä m n d a dag ingivas till förmedlingsorganet, vare sig statligt lån söktes hos byrån eller ej. I samband härmed bereddes vederbörande sökande tillfälle att, om lån söktes hos statens byggnadslånebyrå, erhålla s. k. förhands-

1182 granskning hos byrån i samband med ansökan om byggnadstillstånd. Ansökningar avseende bostadsbyggnadsarbeten av annan art skulle — vare sig statligt lån söktes eller ej — i likhet med ansökningar för andra arbeten än bostadsbyggnadsarbeten såsom förut ingivas till vederbörande länsarbetsnämnd. En viss förenkling och samtidigt en d e c e n t r a l i s a t i o n av byggnadsregleringsverksamheten genomfördes år 1945, därigenom att Kungl. Maj:t i juli d. å. meddelade generellt byggnadstillstånd för uppförande av bostadshus, som avsågo att bereda hyres- eller egnahemsbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer och till vilka statens byggnadslånebyrå beviljat lån eller statsbidrag. Tillståndet utsträcktes senare till att gälla även för sådana ombyggnadsarbeten som uppfyllde dessa villkor. Båda tillstånden förbundos med s. k. l ä n s a r b e t s n ä m n d s k l a u s u l , vilket innebar att vederbörande länsarbetsnämnd hade att besluta om tid för arbetets påbörjande samt, i den mån länsarbetsnämnden så funne erforderligt, om avbrott i detsamma ävensom att endast de arbetstagare, som länsarbetsnämnden bestämde, vid varje tid finge sysselsättas vid arbetet. Länsarbetsnämnderna erhöllo även enahanda befogenheter beträffande byggnadsarbeten, för vilka byggnadslånebyrån beviljat s. k. barnrikelån, även om byggnadstillstånd ej erfordrades (enligt den s. k. tremannaregeln). Den generella avstängningen av skogs- och jordbruksarbetare samt på landet bosatta diversearbetare från sysselsättning i byggnadsarbete, för vilket erfordrades byggnadstillstånd, upphävdes fr. o. m. den 12/12 1945. I fortsättningen voro sålunda dessa slag av arbetare i princip icke utestängda från sysselsättning i byggnadsarbete. Vid meddelandet av byggnadstillstånd togs i stor utsträckning hänsyn till önskvärdheten av att fördela byggnadsarbetena någorlunda j ä m n t under hela året, varigenom det blev möjligt att i väsentlig mån u t j ä m n a a r b e t s s ä s o n g e r n a inom byggnadsindustrien. På detta sätt kunde flertalet byggnadsarbetare beredas en relativt j ä m n sysselsättning, på samma gång som möjlighet gavs att anpassa arbetstillgången med hänsyn till det varierande arbetskraftsbehovet inom övriga för landet viktiga näringsområden. Förhoppningarna att det efter krigets avslutande skulle bli möjligt att i avgörande grad kunna lätta på byggnadsrestriktionerna gingo ej i uppfyllelse. Den fortfarande i många hänseenden knappa tillgången på byggnadsmaterial och önskemålet att motverka en alltför stark ansvällning av byggnadsarbetarekåren på bekostnad av andra arbetargrupper föranledde tvärtom under 1946 och följande år vissa ytterligare skärpningar i byggnadsregleringen. Fr. o. m. den 1/7 1946 utvidgades sålunda den tillståndsreglerade delen av byggnadsverksamheten på sådant sätt, att den kom att omfatta även de s. k. tremannabyggena.

1183 Utan byggnadstillstånd fingo fr. o. m. nämnda dag bedrivas endast följande slag av arbeten: 1) ny-, till- och ombyggnadsarbete, som av någon utfördes för egen räkning med hjälp av hemmavarande familjemedlemmar; 2) reparations- och underhållsarbete, för vars utförande sysselsattes högst tre personer, varvid eventuella specialarbetare av alla slag skulle vara inräknade i nämnda antal; samt 3) vissa mindre arbeten för stat och kommun. För arbeten som genom de nya bestämmelserna bragts in under regleringen utfärdade Kungl. Maj:t generellt byggnadstillstånd i förening med länsarbetsnämndsklausul. Beträffande pensionärshem för vilka statsbidrag beviljats samt en del andra arbeten hade Kungl. Maj:t redan den 18/1 1946 meddelat dylikt generellt byggnadstillstånd. I ett visst avseende utsträcktes regleringens omfattning ytterligare år 1947 genom föreskrift att den s. k. familjebyggarregeln — vilken gjort det möjligt att utan byggnadstillstånd uppföra vissa mindre byggnader, såsom sportstugor, sommarvillor m. m., utan anlitande av annan arbetskraft än hemmavarande familjemedlemmar — icke vidare skulle gälla för nybyggnader utan endast för till- och ombyggnadsarbeten. I samband härmed föreskrev BK, att tillverkning av monteringsfärdiga trähus fick förekomma endast i sådana fall, där tillverkningen skedde till beställare som styrkt sig ha erhållit vederbörligt byggnadstillstånd eller till fullgörande av leverans, för vilken exportlicens erhållits. Vid halvårsskiftet juni/juli 1948 skedde en betydelsefull omläggning av byggnadstillståndsgivningen, vilken siktade till en v ä s e n t l i g t ökad d e c e n t r a l i s e r i n g av hithörande ärendens behandling. Med giltighet fr. o. m. 1/7 1948 meddelade Kungl. Maj :t generellt byggnadstillstånd dels för bostäder, dels för byggnads- och anläggningsarbeten för jordbruket, skogsbruket och fisket. Undantagna från tillståndet voro bl. a. vissa statliga arbeten. Tillståndet förbands med sedvanlig klausul med avseende på dels tiden för arbetets igångsättande, dels arbetsstyrkans storlek och sammansättning. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) — vilken nu efterträtt AMK — fick även rätt att bemyndiga länsarbetsnämnd att meddela sådant igångsättningstillstånd. I enlighet härmed bemyndigade styrelsen länsarbetsnämnderna att inom ramen för särskilda kvoter meddela igångsättningstillstånd för huvudparten av arbeten, som omfattades av det generella byggnadstillståndet. Vilka bostadsbyggnadsföretag som vid varje tid finge komma till utförande skulle sålunda från nämnda tidpunkt som regel avgöras av länsarbetsnämnd. Denna förändring innebar en stor organisatorisk förbättring, i det att omkring två tredjedelar av alla byggnadstillståndsärenden, vilka tidigare gått till AMK resp. AMS för beslut, nu i stället kommo att avgöras av länsarbetsnämnderna. Ett steg vidare på decentraliseringens väg var, att byggnadstillståndslagen genom lag den 17/12 1948 (nr 749) ändrades på sådant sätt, att möj-

1184 lighet öppnades för Kungl. Maj :t att bemyndiga länsarbetsnämnd meddela byggnadstillstånd. Genom beslut samma dag gav Kungl. Maj :t ock länsarbetsnämnderna i uppdrag att fr. o. m. den 1/1 1949 med vissa undantag meddela byggnadstillstånd beträffande arbeten som avsågo bostadshus, byggnader och anläggningar för jordbruk, skogsbruk och fiske, rivningsarbeten samt vissa arbeten, vilka beräknades icke draga högre kostnad än 20 000 kronor. I samband härmed återkallades tidigare meddelade generella byggnadstillstånd dels för arbeten av här ifrågavarande slag och dels för s. k. tremmannaarbeten. Den nya anordningen medförde sålunda, att dittills tillämpade system med generella byggnadstillstånd slopades. Ur byggnadsregleringssynpunkt skildes därför från 1949 års början endast på två kategorier av byggnadsarbeten, nämligen arbeten vilka icke fingo utföras utan särskilt byggnadstillstånd och arbeten som voro klart undantagna från byggnadstillståndslagens tillämpning. Det sistnämnda slaget av arbeten specificerades i 1 § av tillämpningskungörelsen till tillståndslagen enligt den lydelse denna erhöll genom kungörelse den 17/12 1948 (nr 750). (Jfr dock vad nedan anföres angående generella tillstånd för vissa statliga arbeten m. m.) Alltjämt gällde, att, sedan byggnadstillstånd erhållits för ett arbete — oavsett vilken myndighet som beslutat härom — detta icke fick påbörjas utan vidare, utan först sedan länsarbetsnämnd meddelat igångsättningstillstånd. I länsarbetsnämndens beslut härom ingick bestämmandet av tidpunkt för ett arbetes påbörjande samt storlek och sammansättning av arbetsstyrkan, allt i syfte att ernå jämnast möjliga sysselsättning för den begränsade byggnadsarbetarkåren. Endast i speciella fall, när det var fråga om särskilt stora projekt eller av andra skäl (t. ex. kraftverksbyggen i ett flertal län), förbehöll sig AMS beslutanderätten rörande lidpunkt för igångsättning och storlek av arbetsstyrka. En viss begränsning av regleringens räckvidd innebar det, att tillståndstvånget från den 15/10 1949 borttogs beträffande dels arbeten i avseende på ekonomibyggnader för jordbruks- eller skogsbruksfastighets eget behov, dels ock med vissa undantag reparations- och förbättringsarbete å bostadshus ined högst två bostadslägenheter (en- och tvåfamiljshus). Byggnadstillstånd för utförande av motsvarande arbete å flerfamiljshus skulle enligt AMS:s samtidigt meddelade beslut få meddelas av länsarbetsnämnderna utan begränsning av någon kvot. Medgivandet avsåg emellertid allenast arbeten som igångsattes mellan den 1/10 1949 och den 1/2 påföljande år och avslutades senast den 1/5. Med denna bestämmelse ville man främja önskemålet att utnyttja byggnadsarbetarna mera fullständigt under vintersäsongen. Byggnadstillståndsregleringens tillämpning till utgången av år 1946. Vid tillståndsgivningen sökte man i första hand tillgodose behovet av nya bostäder. Med hänsyn till de knappa materialresurserna måste emellertid

1185 bostadsbyggandet liksom all annan byggnadsverksamhet begränsas. Detta skedde på så sätt, att byggnadsberedningen för ett kalenderår i sänder fastställde en total bostadsbyggnadsvolym för rikets tätorter. Denna totala bostadsvolym uppdelades på tätorterna i lokala bostadsbyggnadskvoter, vilka avsågo att ungefärligen ange minimibehovet av nya bostadslägenheter i resp. orter. Kvotberäkningen utfördes av statens byggnadslånebyrå, som härvid stödde sig på av dess förmedlingsorgan införskaffade demografiska uppgifter m. m. Fr. o. m. år 1945 var den totala årskvoten bestämd till 45 000 lägenheter. Den faktiska bostadsbyggnadsverksamheten nådde dock — med undantag för år 1946 — icke upp till denna nivå. Byggnadstillstånd meddelades beträffande bostadshus med en sammanlagd byggnadskostnad av för år 1944 975 milj. kr., för år 1945 1 066 milj. kr. och för år 1946 1 345 milj. kr. I dessa siffror är även inräknad bostadsbyggnadsverksamheten på landsbygden, för vilken lämnades byggnadstillstånd i relativt obegränsad omfattning, såvida det icke gällde bostadshus i kombination med affärs- eller andra lokaler. I fråga om industribyggena voro tillståndssiffrorna för åren 1944—46, inberäknat kraft- och belysningsverk, resp. 283, 384 och 533 milj. kr. Under krigsåren var ett industriellt byggnadsföretags betydelse för försvaret eller folkförsörjningen avgörande för frågan om byggnadstillstånd. Sådana industribyggen, som icke voro ägnade att tillgodose dessa då särskilt vitala intressen, fingo anstå. När kriget närmade sig sitt slutskede och än mer under tiden därefter blev angelägenhetsbedömningen en annan. Byggnadstillstånd meddelades nu bl. a. för åtskilliga byggnadsföretag, som kunde förväntas underlätta den svenska industriens möjligheter att hävda sig i konkurrensen på världsmarknaden. För att samtidigt kunna tillmötesgå industriens behov av underhålls- och reparationsarbeten beviljades byggnadstillstånd härför, gällande för ett halvt år i sänder. I dessa tillstånd undantogs dock uttryckligen inredning av befintliga byggnader till lokaler för ny eller utökad produktion eller för användning som kontorseller serveringslokaler. Med hänsyn till den i många fall ojämna arbetskraftsfördelningen i landet och arbetarbefolkningens ofta betydande trögrörlighet ägnades frågan om industriens lokalisering allt större intresse. Vid behandlingen av ansökningar om tillstånd för industriföretag, avseende utökad eller ny produktion, företogos undersökningar angående förefintligheten av erforderlig arbetskraft inom orten samt övriga konsekvenser, som kunde uppk o m m a i form av ökat bostadsbehov eller anläggningar av olika slag. Särskild hänsyn togs också till byggnadsföretag som åsyftade att genom rationalisering minska arbetskraftsbehovet. Gruppen ekonomibyggnader för jordbruk samt byggnader för skogsbruk och fiske erhöll för åren 1944—46 byggnadstillstånd om resp. 30, 40 och 54 milj. kr. Generellt byggnadstillstånd gällde för gödselvårdanläggningar och siloanläggningar för beredande för ensilagefoder. En avsevärd del av

1186 byggnadsverksamheten på den egentliga landsbygden skedde emellertid efter all sannolikhet utan byggnadstillstånd jämlikt den s. k. tremannaregeln. Till byggnader för handelns behov (huvudsakligen affärs- och kontorslokaler) meddelades under nyssnämnda tre år tillstånd uppgående till resp. 36, 46 och 63 milj. kr., till byggnader för samfärdseln tillstånd om resp. 46, 129 och 110 milj. kr. Tillstånd till hotell- och restaurangbyggen lämnades endast i begränsad omfattning. Angående de statliga kommunala byggnadsföretagen må nämnas, att de militära byggnadsarbetenas kostnadssummor minskades från 117 milj. kr. 1944 till 29 milj. kr. 1945 för att under 1946 åter stiga till 74 milj. kr. Tillstånd för sjukhus- och skolhusbyggen meddelades i den mån behovet av sådana byggen visades vara ofrånkomligt. Under år 1945 exempelvis uppgingo byggnadskostnaderna för beviljade sjukhusbyggen till 49 och för beviljade skolhusbyggen till 59 milj. kr. Tillstånden utformades i ett flertal fall så, att arbetenas bedrivande anpassades efter materialtillgångens Växlande beskaffenhet. Totala tillståndsgivningen redovisas för åren 1944—46 sålunda:

Första halvåret Andra »

milj. kr. » »

857,2 900,0

980,3 1 001,1

1 154,9 1 357,9

Summa milj. kr.

1 757,2

1981,4

2 512,8

Byggnadstillståndsregleringens tillämpning fr. o. m. år 1947. Efter att under krigsåren ha legat på en väsentligt lägre nivå än dessförinnan steg den samlade byggnads- och anläggningsverksamheten under år 1945 — trots byggnadsregleringen •— åter upp till förkrigsnivån. Under år 1946 tillkom en ytterligare ökning av byggnadsvolymen med 10 å 20 7c Den viktigaste orsaken till denna stegring var utan tvivel, att alla slag av civila investeringar blivit eftersatta under krigsåren och att dessa uppdämda behov gjorde sig gällande med växande styrka, ju längre de skötos framåt i tiden. Med hänsyn till föreliggande knapphet på byggnadsmaterial och på arbetskraft blev det emellertid under år 1946 alltmera uppenbart, att en fortsatt ökning av investeringsvolymen var en omöjlighet och att tvärtom en inskränkning däri var nödvändig. Det allmänna konjunkturläget med en i förhållande till den stigande köpkraften otillräcklig varutillgång gjorde ävenledes åtgärder i riktning av en beskärning av investeringsverksamheten påkallade. Efter överläggningar inom byggnadsberedningen och investeringsrådet (ett organ som tillsatts i november 1944 för samordning av de olika investeringsintressena) uppställdes som mål för byggnadskontrollen under

1187 år 1947 att söka få till stånd en minskning av tillståndsvolymen i jämförelse med år 1946. Det ansågs, att man åtminstone borde söka närma sig 1945 års nivå. För ändamålet verkställdes en ingående planläggning av investeringarnas omfattning, vilken tog formen av en allmän i n v e s t e r i n g s b u d g e t för byggnads- och anläggningsverksamheten under år 1947. Ifrågavarande budget, vilken uppställts med ledning av utvecklingen under tidigare år samt med kännedom om de aktuella behov, som förelågo på olika områden, lades i princip till grund för byggnadsregleringen under år 1947. Den var avsedd att tjäna som en riktlinje, vilken byggnadsberedningen hade att följa vid sitt fortsatta arbete att begränsa byggnadstillstånden till vad som låg inom ramen för landets tillgångar och angav härvid den övre gräns, som icke borde överskridas, såvida icke några väsentliga förändringar inträffade i de ekonomiska förutsättningarna. Investeringsbudgeten för 1947 slutade på en summa av 2 205 milj. kr. mot en tillståndsvolym för 1945 av 1 982 och en beräknad volym för 1946 av 2 490 (i verkligheten 2 513) milj. kr. Budgeten avsåg att reglera endast de arbeten som komme att bedrivas enligt särskilda tillstånd. För bostadsbyggnader upptogs ett belopp av 1 300 milj. kr. mot uppskattningsvis 1 400 milj. kr för 1946. På grund av den inträffade allmänna försämringen i det ekonomiska läget under år 1947 uppkom tämligen snart fråga om revision av investeringsbudgeten. En sådan verkställdes också och slutade på en summa av 1 697 milj. kr. Meningen var dock att vid tillståndsgivningen under hösten söka ytterligare pressa ned tillståndsvolymen. Vissa större byggnadsföretag (kraftverk, större industrianläggningar m. m.), där arbetet beräknades sträcka sig över mer än ett år, skulle uppdelas på kvoterna under de aide avsågos pågå. Enligt den reviderade budgeten utgjorde bostädernas andel 1 010 milj. kr., vilket beräknades kunna medge produktion av omkring 50 000 lägenheter, därav inemot 35 000 inom de s. k. kvotorterna. Återstående ca 15 000 lägenheter skulle efter särskilda länskvoter fördelas å landsbygd och orter utanför kvotorterna. Samtidigt skulle den del av investeringsverksamheten, som icke avsåg bostäder och som icke reglerades av de särskilda tillstånden, nedskäras med hjälp av allmänna direktiv till länsarbetsnämnderna att tillämpas vid igångsättningsmedgivanden för arbeten med generella tillstånd. Vid en senare företagen inventering av de arbeten, för vilka särskilda tillstånd beviljats men vilka ännu icke erhållit igångsättningsmedgivanden, framkom, att länsarbetsnämnderna av arbetsmarknadsskäl då ännu icke kunnat medge påbörjande av beviljade arbeten för över 400 milj. kr., motsvarande drygt ett kvartals investeringar enligt den reviderade budgeten. För att denna eftersläpning icke skulle kunna okontrollerat påverka byggnadsmarknaden jämsides med de arbeten, som i fortsättningen komme att erhålla tillstånd, föreskrevs, att länsarbetsnämnderna månadsvis skulle

1188 underställa AMK förslag på de arbeten, som under kommande månad avsågos skola erhålla igångsättningstillstånd. I verkligheten kom tillståndsgivningen under år 1947 att uppgå till omkring 1 650 milj. kr. Den faktiska investering, som ägde rum under året på grund av meddelade tillstånd (delvis härrörande från föregående å r ) , beräknades uppgå till ca 2 380 milj. kr. Då värdet av under år 1947 utförda byggnads- och anläggningsarbeten utanför byggnadsregleringens ram skattades till minst 1 200 milj. kr., skulle totalvärdet av all hithörande investeringsverksamhet under året kunna anses ha uppgått till omkring 3 600 milj. kr. Nämnda investeringar utanför den särskilda investeringsbudgetens ram hänförde sig i väsentlig mån till de tillstånd av mera generell karaktär, som tid efter annan utfärdats. Sålunda fick statligt byggnadsarbete av underhålls- och reparationskaraktär utföras med fast anställda hos dem för vilkas räkning arbetet utfördes. Vidare hade de flesta kommunikationsverken tillstånd att utföra reparations- och underhållsarbeten, som voro nödvändiga för trafikens och driftens upprätthållande samt dessutom — liksom en del andra verk — övriga nödvändiga arbeten, som var för sig drogo en kostnad av högst 15 000 kr. (för vissa verk begränsat till 10 000 k r . ) . I en del fall voro dessa tillstånd knutna till anslag, såsom beträffande väg- och vattenbyggnadsverket, som med en total arbetsstyrka om 12 500 man, fördelade på län, hade tillstånd att utföra arbeten med anlitande av medel som av Kungl. Maj:t ställdes till förfogande från vissa anslag för vägväsendet. En del enskilda järnvägs- och vissa spårvägsförvaltningar hade fått liknande tillstånd att utföra nödvändiga underhålls- och reparationsarbeten. Kommuner med fast anställda kommunalarbetare hade medgivits rätt att med visst högsta antal arbetare utföra arbeten, som voro att betrakta som reparations- och underhållsarbeten, samt därjämte, efter medgivande av länsarbetsnämnden, andra nödvändiga anläggningsarbeten (ej husbyggnader), som vart för sig kostade högst 20 000 kr. Ett flertal industrier, framför allt de försörjningsviktiga, vilka hade fast anställda byggnads- och anläggningsarbetare, hade erhållit tillstånd att med ett för varje företag begränsat antal arbetare utföra löpande underhålls- och reparationsarbete å driftsbyggnader samt dessutom förbättrings- och moderniseringsarbeten beträffande sitt bostadsbestånd för en kostnad av högst 150 000 kr. per fastighet eller 5 000 kr. per lägenhet. Utanför investeringskontrollen föll slutligen all övrig investering i verkstadsprodukter, såsom maskiner, fartyg, fordon, krigsmateriel m. m. Medräknas även denna, kommer man till det resultatet, att den reglerade byggnads- och anläggningsverksamheten inom investeringsbudgetens ram i själva verket endast torde ha utgjort något över 30 7c av totalinvesteringen. Liknande investeringsbudget som den för år 1947 upprättades även för vart och ett av de följande åren. Fr. o. m. 1948 uppgjordes vid sidan av

1189 den »tillståndsbudget», som motsvarade 1947 års investeringsbudget, även en s. k. »realbudget», vilken var avsedd att ange kostnaderna för arbeten som beräknades under året komma till utförande med stöd av under det löpande året eller tidigare erhållna byggnadstillstånd. Medan realbudgeten för 1948 slutade på en summa av 2 065 milj. kr. (motsvarande förutnämnda summa av 2 380 milj. kr. för 1947), angav tillståndsbudgeten en slutsumma av endast 1 455 milj. kr. Realbudgeten för 1948 års byggnadsverksamhet åsyftade i första hand en avveckling av utestående reserver av outnyttjade byggnadstillstånd och samtidigt en förkortning av de genom otillräcklig tillgång på material och arbetskraft abnormt förlängda byggnadstiderna. I anslutning till detta program hade tillståndsbudgeten måst utformas synnerligen restriktivt. Siffrorna för de olika budgeterna ange, jämförda med varandra, den takt, vari man ansåg det skola bli möjligt att — i enlighet med den förda antiinflationspolitiken — direkt begränsa investeringarna i byggnader och anläggningar av skilda slag. Härtill kommo de möjligheter som gåvos att inskränka omfattningen av de utanför byggnadsregleringens ram företagna statliga och kommunala investeringarna samt den kontroll av mera indirekt slag som kunde utövas bl. a. genom import regleringen. Beträffande m e t o d e n för i n v e s t e r i n g s b u d g e t e n s uppg ö r a n d e — vilken alltjämt tillämpas — må anföras följande. Det är givetvis realbudgeten som är bestämmande för vad man skall anse sig ha råd att bygga. Sedan totalomfattningen av denna fixerats, utarbetas tillståndsbudgeten i anslutning härtill. Materialet för beräkningarna utgöres framför allt av statistiken över meddelade byggnadstillstånd samt de årligen i augusti utförda inventeringarna av den faktiska byggnadsverksamheten. Man får genom inventeringen fram en tidsplan för den byggnadsverksamhet som förelåg vid inventeringstillfället och erhåller därigenom kännedom om hur mycket av årets byggnadsverksamhet, som kominer att fortgå under det följande året. Med hjälp härav och även med kännedom om den reserv av outnyttjade tillstånd, som kan väntas föreligga vid årsskiftet, beräknas hur stor tillståndsgivning som kan tillåtas inom tillståndsbudgetens ram utan att den fixerade gränsen för den faktiska byggnadsverksamheten, d. v. s. realbudgetens slutsumma, överskrides. Man måste härvid även beräkna hur stor del av den ifrågasatta tillståndsgivningen, som kommer att utföras under det följande året med hänsyn tagen till de genomsnittliga byggnadstidernas längd för olika byggnadskategorier och objektens storleksordning. Under sistnämnda år kontrollerar man sedan med ledning av ny byggnadsinventering utfallet av den fastställda investeringsbudgeten och iakttar hur beräkningarna stämma med den faktiskt realiserade byggnadsverksamheten. Inom den på angivet sätt uppgjorda tillståndsbudgetens r a m sker, efter överläggning med olika myndigheter och med beaktande av föreliggande arbetsmarknads- och material-

1190 situation, fördelning av det tillgängliga investeringsutrymmet mellan de olika huvudgrupperna och undergrupperna. Därvid iakttages även, att ofta nog ett visst samband finnes mellan olika huvudgrupper. Ökar man t. ex. bostadsbyggandet och förlägger det till nya områden, måste utrymmet för vägar, gator, vatten och avlopp ökas, likaså utrymmet för kontorslokaler, kommunikationsanläggningar, skolor m. m. Bygger man ut industrierna, så att detta kommer att medföra ökat behov av arbetskraft, måste man också öka bostadsbyggandet på orten o. s. v. Till ledning vid bedömandet av sysselsättningsutvecklingen inom byggnadsverksamheten ha länsarbetsnämnderna var för sitt område att utarbeta s. k. sysselsättningsprognoser, i första hand för tätorter med mera betydande byggnadsarbetarkår. Dessa s. k. prognosorter ha varit omkring 100 till antalet. Prognoserna uppgöras med utgångspunkt från S3 r sselsättningen enligt byggnadsinventeringen i augusti och med kännedom om dels givna byggnadstillstånd, som vid inventeringstillfället ännu icke medfört arbetets påbörjande, dels väntade tillstånd med hänsyn till framsläppningstakten på olika områden, dels fackföreningarnas medlemsantal. Prognoserna k u n n a sägas tjänstgöra som en barometer, vilken i förväg ger vissa utslag om eventuella förändringar i sysselsättningen. I arbetsmarknadshänseende har byggnadsregleringen verkat som en spärr mot överföring av arbetskraft till byggnadsbranschen från de områden — industrien och skogen — som gett de bästa möjligheterna att genom export förbättra vår handelsbalans gentemot utlandet. Över huvud har denna reglering nyttjats som en regulator, när det gällt att disponera arbetskraften på ändamålsenligaste sätt. Särskilt betydelsefull har byggnadsregleringen —- jämte den av statens byggnadslånebyrå dirigerade låne- och bidragsverksamheten — varit för utjämnande av de sedan länge besvärande säsongvariationerna i sysselsättningen inom byggnadsverksamheten. Statistiska uppgifter. I nedanstående två tablåer lämnas en översikt angående byggnadstillståndsgivningen och dess förändringar under åren 1944—49. Den första tabellen utvisar antalet inkomna, beviljade och avslagna ansökningar om tillstånd samt byggnadskostnaderna för resp. grupper. I den andra tabellen specificeras de beviljade byggnadstillståndens värdebelopp på särskilda kategorier av byggnader och anläggningar. Tabellerna belysa den fortgående ökningen i tillståndsgivningen under åren 1944—46 samt den betydande åtstramning som skedde åren 1947 och 1948 i anslutning till de för dessa år uppgjorda starkt restriktiva investeringsplanerna. Beskärningen drabbade, som framgår av den senare tabellen, särskilt starkt bostads- och industribyggandet. Under år 1949 ökades däremot tillståndsgivningen ganska avsevärt. Den verkliga ökningen var dock mindre än den som tabellerna utvisa (ca 630 i stället för 674 milj. kr.),

1191 beroende på att i dessa för år 1949 men ej för åren dessförinnan medräknats även de s. k. tremannabyggena, vilka före den 1/7 1948 bedrevos med generellt byggnadstillstånd, förbundet med länsarbetsnämndsklausul, men därefter behandlats på samma sätt som andra tillståndsärenden. Nämnda förhållande förklarar den kraftiga stegringen år 1949 i antalet ansökningar om byggnadstillstånd. Tremannaärendena voro många men avsågo var för sig tämligen små kostnadsbelopp. Inkomna , beviljade och avslagna ansökningar

Beviljade ansökingar l

Inkomna ansökningar Antal

Byggnadskostnad milj. kr.

21 386 25 849 35 642 33 626 45 688 62 722

2 550,1 3 390,9 2 958,9 2 483,0 2 703,0

År

1944 1945 1946 1947 1948 1949 1

.. .. .. .. .. ..

om byggnadst illstånd åren 1944—1949. Avslagna ansökningar

Antal

Byggnadskostnad milj. kr.

Antal

Byggnadskostnad milj. kr.

19 425 23 929 33 131 25 005 34 480 46 124

1 757,2 1981,4 2 512,6 1 649,2 1 606,0 2 280,1

1374 1816 3 226 5 863 8 486 13 494

147,7 207,7 304,8 538,4 358,3 533,0

Här ingå även s. ] c. barnrikehus och pensionä rshem.

Byggnadskostnader för under åren 1944—1949 beviljade ansökningar om byggnadstillstånd, fördelade efter byggnadsarbetets art. Milj. kr.

Byggnader för jordbruk, skogsbruk och fiske . . . . Kraft- och belysningsverk . . Byggnader för samfärdsel.. Byggnader för handel . . . . Byggnader för förvaltning, sociala ändamål m. m. . . Skolor, kyrkor, övriga samVägar och gator, vatten och avlopp m. m Summa

1 044,4

1 154,8

1418,4

964,9

890,1

1 323,3

20,2 171,5 86,7 55,7 35,8

26,2 234,2 113,5 145,0 45,5

43,9 425,8 75,1 119,0 62,8

42,9 218,0 80,7 58,5 32,4

49,0 172,2 57,5 89,5 42,9

43,0 227,0 237,8 85,1 37,2

69,0

62,7

105,5

42,4

63,1

60,2

69,5

75,9

100,5

83,0

97,4

109,7

87,1 117,3

94,9 28,7

128,7 32,9

99,7 26,7

122,9 21,4

137,2 19,6

1 757,2

1 981,4

2 512,6

1 649,2

1 606,0

2 280,1

Hyresregleringen. Socialstyrelsens bränsleklausuler. De sedan krigsutbrottet i september 1939 starkt stegrade bränslepriserna framkallade mycket snart krav från hyresvärdarnas sida på att erhålla kompensation för kostnadsökningen vid husuppvärmning i sådana fall där ersättning för värme och varmvatten ingick i hyran. Vid uppgörande av

1192 kontrakt för nästa hyresår vållade detta spörsmål mångenstädes, i brist på godkända beräkningsgrunder, tvister mellan parterna. I anledning härav uppdrog Kungl. Maj :t åt socialstyrelsen att utarbeta en bränsleklausul, avsedd att intagas i hyreskontrakten, vilken vore ägnad att rättvist reglera hyresvärdarnas och hyresgästernas förpliktelser vid opåräknad stegring av bränslekostnaderna eller nödtvungen inskränkning av värme och varmvatten. Sedan socialstyrelsen under samverkan med representanter för byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning samt Sveriges fastighetsägareförbund och Hyresgästernas riksförbund fullgjort sitt uppdrag, fastställdes klausulen av styrelsen i april 1940. Den godkändes av de båda nämnda organisationerna och rekommenderades av dem till användning vid slutande av hyreskontrakt. Vid klausulens utarbetande hade hänsyn tagits såväl till prisstegringen på skilda bränsleslag som till möjligheten av fortsatt ransonering enligt myndighets beslut av olika bostadsbränslen ävensom till eventuellt förbud mot eller inskränkning av bränsleanvändning för central varmvattenberedning. Med stöd av värmetekniskt utredningsmaterial hade bränsleförbrukningen uppskattats till vissa kvantiteter av olika bränsleslag per eldstad och år, varvid landet efter värmebehovet uppdelats i fyra zoner. På grundval av nämnda uppgifter samt prisnoteringarna för resp. bränsleslag i augusti 1939 kunde i varje särskilt fall erhållas ett mått på den del av den överenskomna hyran, som under ett normalt prisläge finge anses belöpa dels å hela värmekostnaden och dels å den särskilda kostnaden för varmvatten. Vid varje stegring av bränslepriset med 10 % över augustipriset 1939 skulle enligt klausulen den i hyran ingående ersättningen för uppvärmning — med avdrag vid varmvattenförbud av det mot varmvattenkostnaden svarande beloppet — höjas i motsvarande grad. Då ransonering av bränslet förekom, skulle vid hyresårets utgång ske en reglering, så att hyresgästen gottskreves en så stor del av det för värme och varmvatten sammanlagt beräknade beloppet jämte pristillägget, som motsvarade den genom ransoneringen inträdda procentuella minskningen av bränsletilldelningen för fastigheten. Härifrån skulle avdragas vad hyresgästen under hyresåret fått tillgodoräkna sig genom förbud mot varmvattenförsörjning jämte pristillägg. Meningen var, att klausulen skulle tjäna till ledning vid uppgörelser mellan parterna på hyresmarknaden. Någon obligatorisk tillämpning var ej avsedd. I Stockholm voro vid klausulens fastställande nya kontrakt i allmänhet redan skrivna för nästa hyresår, och dessa innehöllo i de flesta fall den värmeklausul, som Stockholms fastighetsägareförening låtit utarbeta. Det ifrågasattes icke, att dessa kontrakt skulle ändras. Efter hand vann socialstyrelsens klausul emellertid allmännare tillämpning. De erfarenheter som därvid vunnos gåvo vid handen, att klausulen var behäftad med vissa brister. I anledning därav skedde, under liknande for-

1193 mer som vid den ursprungliga klausulens utarbetande, en revidering av densamma till kvartalsskiftet den 1/4 1941. Sveriges fastighetsägareförbund förklarade sig för sin del kunna godkänna klausulen i dess nya form, under det att Hyresgästernas riksförbund icke gav sin anslutning därtill utan föredrog klausulen i dess äldre form. Någon väsentlig ändring innefattade den nya klausulen icke i de huvudprinciper, på vilka den tidigare bränsleklausulen vilade. Även den nya klausulen utgick sålunda från en beräkning av kostnaderna för uppvärmning och varmvattenförsörjning, som byggde på en uppskattning av den normala bränsleåtgången per eldstad. En av de omtvistade punkterna i den tidigare klausulen var beräkningen av antalet rum per lägenhet. I denna punkt bibehölls den förutvarande ordningen, att parterna själva finge träffa överenskommelse, men styrelsen lämnade vissa ytterligare anvisningar till lösning av frågan. Sålunda förordades, att kokvrå och matvrå i en modern lägenhet skulle tillhopa räknas såsom en eldstad och vidare att ytterligare en eldstad skulle beräknas för det fall, att det genomsnittliga ytinnehållet per eldstad översteg 25 m 2 . Vid stegring av bränslepriset skulle liksom förut ett procentuelt tillägg göras till den beräknade bränslekostnaden. Detta tillägg skulle hänföra sig till priset den första dagen i varje kalenderkvartal resp. månad. Tillägget för varmvatten, om sådant tillhandahölles, skulle fortfarande beräknas över hela hyresåret. Tillägget för uppvärmning däremot skulle utgå endast under månaderna oktober—maj och beräknas för var och en av dessa månader på Vs av årsbeloppet för värme, resp. för vart och ett av oktober- och januarikvartalen på 8/8 och för aprilkvartalet på 2/8 av årsbeloppet. Tillägget för den ökade uppvärmningskostnaden skulle alltså i motsats till vad förhållandet var enligt gamla klausulen betalas helt under vintersäsongen och icke alls under sommarmånaderna. I 1940 års klausul hade tillägget för prisstegringen beräknats enbart på det dominerande bränslet, det s. k. huvudbränslet, under det att hänsyn icke iagits till prisläget på de övriga bränslen, som fastighetsägaren erhöll. I den nya klausulen sökte man anpassa beräkningen efter de olika bränslen, som faktiskt användes. Om andra bränslen än normalbränslet tilldelades, måste alltså priserna å dessa bränslen omräknas till motsvarande pris å normalbränslet. Ändrades ransoneringsförhållandena under perioden, skulle tilllägget regleras i efterhand per 1 april och 1 oktober efter den faktiska bränsletilldelningen under halvåret. Om frågor uppstode, som icke blivit förutsedda i klausulen och som icke kunde lösas genom överenskommelse mellan parterna, skulle enligt den nya klausulen de anvisningar, som kunde lämnas av socialstyrelsen, bli bindande för parterna. Liksom föregående år utarbetades jämväl av Stockholms fastighetsägare33—216588. II.

1194 förening en bränsleklausul, avsedd att — i de fall där den tillämpades — i likhet med socialstyrelsens nya klausul gälla fr. o. m. den 1/10 1941. De olika bränsleklausulerna gåvo för fastigheter i Stockholm under vinterhalvåret 1941/42, jämlikt överenskommelse mellan Stockholms fastighetsägareförening och Hyresgästföreningen i Stockholm, följande resultat: Enl. socialstyrelsens bränsleklausuler Kronor per eldstad

Enl. Stockholms fastighetsägareför1940 års klausul 1941 års klausul enings klausul kvartal månad kvartal månad % på grundhyr. I fastigheter med central värme- och varmvatteninstallation, då i kontraktet angivits att varmvatten tillhandahålles alla dagar i veckan under hela året a) lägenhet med badrum och tappställen . . . . 9:30 b) > » duschrum och tappställen . . 10: 14 10:56 c) » > enbart tappställen I fastigheter med enbart centralvärmeinstallation 11:85

3:10 3:38 3:52 3:95

15: 75 16:44 16:80 17:85

5:25 5:48 5:60 5: 95

•

7.5 % 11.5 %

Hyresregleringslagstiftningen. Läget med hänsyn till bostadsförsörjningen under våren 1942 föranledde, att frågan om en reglering av hyresmarknaden framstod som ett alltmer trängande spörsmål. Tillgången på bostäder var i stort sett mycket knapp, och trots de omfattande hjälpåtgärderna från det allmännas sida voro utsikterna till en avgörande förbättring av läget ovissa. Dittills hade hyrorna i stort sett icke undergått någon avsevärd stegring, bortsett från ersättningen för värme och varmvatten. Enligt en statistisk undersökning, som verkställts efter oktoberflyttningen 1941, hade grundhyran för lägenheter med rörligt bränsletillägg i genomsnitt endast stigit något mer än 1 % sedan krigsutbrottet. Ungefär samma hyreshöjning hade ägt rum för lägenheter utan centralvärme. Betydligt större ökningar av grundhyran förekommo dock i orter, där en mera utpräglad bostadsbrist inträtt till följd av särskilda krisförhållanden. Uppenbarligen måste man med den tilltagande bostadsbristen räkna med möjligheten av betydande hyreshöjningar, om prisbildningen finge förbliva fri på hyresmarknaden. En omfattande höjning av hyresnivån kunde emellertid väntas medföra stora sociala och ekonomiska missförhållanden. För de mindre bemedlade skulle en sådan utveckling vålla allvarliga svårigheter, vilka kunde befaras bli så mycket mera kännbara som befolkningens realinkomster redan i stor utsträckning minskats på grund av krisläget. Även ur allmänt ekonomiska synpunkter måste det anses synnerligen angeläget att hindra en allmän hyreshöjning på grund av de omfattande inflatoriska verkningar, som skulle följa därav, dels direkt genom hyresprisernas inverkan på levnadskostnaderna, dels också indirekt bl. a. genom därav framkallad höjning av fastighetsvärdena. Med hänsyn till alla dessa omständigheter syntes det

1195 regeringen vara av behovet påkallat, att hyrespriserna bleve underkastade laglig reglering. I avbidan på hyresregleringens genomförande utfärdades den 21/3 1942, efter det att riksdagen bifallit en härom framlagd proposition, nr 193, en provisorisk lag (nr 97) om viss inskränkning i rätten att uthyra bostadslägenheter. Däri föreskrevs, att om hyresvärd, utan att hyresgästen förverkat sin rätt, uppsagt hyresavtal till upphörande den 1/10 1942, skulle hyresvärden likväl, om lägenheten helt eller till väsentlig del vore uthyrd till bostad, ej vara berättigad att före den 1/7 1942 eller den tidigare dag Kungl. Maj :t bestämde sluta avtal om uthyrning av lägenheten till annan hyresgäst. Den som innehade lägenheten skulle ej heller vara pliktig att dessförinnan låta den förevisas för annan. Avtal som slutits i strid mot sådant förbud skulle vara ogiltigt. Om den, med vilken hyresvärden ingått dylikt avtal, var i god tro, skulle han njuta skadestånd. I motiveringen till nyssnämnda proposition framhöll justitieministern, att uppsägningstiden i många hyresavtal var bestämd till sex månader. Uppsägning till den 1/10 1942 hade därför redan skett och väntades ytterligare komma att ske i många fall av den anledningen, att hyresvärden önskade höja hyran. Då det allmänt väntades, att hyresreglering skulle införas, vore såväl hyresvärden som hyresgästen osäkra om under vilka villkor man kunde eller borde ingå nytt avtal. För att giva parterna rådrum att taga situationen i övervägande syntes en lagstiftning av ovan angiven innebörd lämplig. Angående grunderna för en lagstiftning om hyresreglering utarbetades inom justitiedepartementet en promemoria, över vilken yttranden inhämtades från myndigheter och sammanslutningar. I yttrandena mötte planer på en hyresreglering invändningar endast från fastighetsägarnas organisation. Lagförslag i ämnet framlades av Kungl. Maj:t för 1942 års riksdag i proposition nr 301. Som en komplettering till nämnda lagstiftning föreslogs i proposition n r 341, med hänsyn till bostadsrättsföreningarnas betydelse för bostadsmarknaden, även en lag om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt. Med vissa smärre jämkningar godkände riksdagen de ifrågavarande lagförslagen, och den 19/6 1942 utfärdades dels lag om hyresreglering m. m. (nr 429), dels lag om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. (nr 430), dels ock vissa tillämpningsförfattningar, nämligen kungörelse med närmare föreskrifter angående de i hyresregleringslagen stadgade hyresnämndernas verksamhet samt instruktion för statens hyresråd. De förenämnda lagarna trädde i kraft den 30/6 1942 och ägde giltighet t. o. m. den 30/9 1943. Lagen om hyresreglering skulle äga tillämpning i varje stad, köping eller municipalsamhälle, som vid 1942 års ingång hade minst 2 000 invånare, samt, där Kungl. Maj :t så förordnade, jämväl i annan tättbebyggd ort. För prövning av ärenden enligt denna lag skulle i varje kommun, där lagen

1196 ägde tillämpning, utses en h y r e s n ä m n d eller, där kommun delats i flera hyresdistrikt, för varje distrikt en nämnd. Hyresnämnderna skulle stå under tillsyn av s t a t e n s h y r e s r å d , som jämväl skulle fungera som besvärsinstans i fråga om hyresnämnds beslut. Beträffande hyreslägenheter, som voro avsedda att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad och ej uthyrdes i möblerat skick, skulle enligt hyresregleringslagen hyresvärden i princip icke äga mottaga eller träffa avtal om högre hyra än den för lägenheten gällande grundhyran. Såsom grundhyra skulle anses det hyresbelopp, som lägenheten betingade den 1/1 1942, om lägenheten då var uthyrd. I annat fall skulle grundhyran bestämmas av vederbörande hyresnämnd efter hyresläget i orten vid nyssnämnda tid, om det hus, vari lägenheten var inrymd, då fanns, samt om fråga var om lägenhet i hus eller del av hus, som färdigställts senare än den 1/1 1942, till det belopp, som med hänsyn till byggnadskostnaderna och övriga omständigheter funnes skäligt. En omedelbart på grund av lagen gällande grundhyra kunde genom beslut av hyresnämnden höjas eller sänkas under vissa i lagen närmare angivna förutsättningar. Vidare kunde Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, stadens hyresråd, där så funnes påkallat till följd av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning i viss kommun, medge, att avtal för viss tid träffades om hyreshöjning utöver grundhyran intill viss procent av denna. Enligt lagen ägde hyresvärden utöver grundhyran träffa avtal om skälig ersättning för lägenhetens uppvärmning eller förseende med varmvatten eller, om gottgörelse därför inginge i grundhyran, för den ökade kostnad, som härutinnan åsamkades hyresvärden. Hyresnämnden kunde dock fatta beslut även i denna del. Nu anförda bestämmelser skulle jämväl gälla lägenhet, som icke var avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, så framt hyran ej den 1/1 1942 var fastställd att utgå med växlande belopp för skilda tider. Förutsättning härför var, att hyresgästen själv gjorde framställning om hyresnedsättning. Beträffande lägenhet, som eljest icke var underkastad hyresreglering, gav lagen hyresnämnden befogenhet att, om lägenheten var uthyrd mot en hyra som var avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter föranledde, nedsätta hyran efter vad som kunde anses skäligt. Hyresnämnd ägde vidare enligt lagen rätt att förlänga ingångna hyresavtal med eller utan ogiltigförklarande av förekommen uppsägning. För att så skulle kunna ske fordrades, att hyresgästen inom viss tid efter det han blivit uppsagd eller erhållit besked, att han icke fick kvarbo efter hyrestidens slut, begärde prövning av frågan hos hyresnämnden. Utan hyresnämnds tillstånd* fick bostadslägenhet icke uthyras för väsentligen annat ändamål än som bostad. Hyresnämnd ägde även förbjuda uthyrning av bostadslägenhet i möblerat skick. Kungl. Maj :t kunde enligt hyresregleringslagen förordna, att i kommun,

1197 där lagen ägde tillämpning, avgiftsfri bostadsförmedling anordnades på kommunens bekostnad. Särskild gottgörelse för överlåtelse av hyresrätt skulle icke i någon form få utgå. Lagen om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. innehöll vissa bestämmelser rörande kontroll av bostadsrättsföreningar och liknande sammanslutningar i syfte att förhindra hyresregleringslagens kringgående. Ekonomisk plan för bostadsrättsförening skulle sålunda godkännas av hyresnämnden, likaså överlåtelse av bostadsrätt. Hyresnämnd skulle bestå av en av statens hyresråd utsedd ordförande samt två ledamöter, valda av vederbörande kommuns beslutande myndighet. Den ene ledamoten skulle vara ägare eller förvaltare av hyresfastighet, den andre, som ej finge äga eller förvalta sådan fastighet, skulle äga kännedom om de mindre bemedlades bostadsförhållanden. I ärende rörande annan lägenhet än sådan som var avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, skulle sistnämnda ledamot ersättas av ledamot som dreve förvärvsverksamhet i förhyrd lägenhet och ej ägde eller förvaltade hyresfastighet. Hyresnämnd skulle ej blott äga befogenhet att handlägga ärenden enligt hyresregleringslagen utan även tjänstgöra som medlingsnämnd enligt lagen den 22/6 1939 om medling i hyrestvister. Statens hyresråd skulle bestå av ordförande och sex ledamöter, samtliga förordnade av Kungl. Maj:t. Ordföranden skulle vara lagkunnig och erfaren i domarevärv. Av ledamöterna borde en besitta sakkunskap på det sociala området och en på det ekonomiska. Två ledamöter hade att representera fastighetsägarna och två hyresgästerna. Omedelbart efter de ifrågavarande författningarnas utfärdande utsagos ordförande och ledamöter i statens hyresråd samt i hyresnämnderna i kommunerna. För Stockholms stad tillsattes nio hyresnämnder. Hyresregleringslagen och bostadsrättskontrollagen gällde, som ovan nämnts, ursprungligen till utgången av september 1943. Genom beslut vid var och en av de efterföljande årens riksdagar har lagarnas giltighetstid förlängts för ett år i sänder — enligt senaste förlängning gälla dessa lagar till utgången av september 1953 — varvid i vissa fall ändringar eller tillägg av större eller mindre räckvidd vidtagits. Sådana ändringar skedde redan genom lagar den 26/3 1943 (nr 112, 113). Den viktigaste av då vidtagna ändringar var, att hyresnämnd beträffande lägenhet, som uthyrdes m ö b l e r a d , berättigades att ej blott på framställning av hyresgästen utan ock på eget initiativ nedsätta hyra som var avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter föranledde. Syftet härmed var att söka i möjligaste mån förekomma att, som flerstädes skett, de som hyrde ut möblerade r u m utnyttjade den rådande bostadsbristen till opåkallade hyreshöjningar. Av samma anledning stadgades, att hyresgäst i möblerad lägenhet skulle erhålla samma skydd mot uppsägning som annan hyresgäst samt att reglerna om tvångsförläng-

1198 ning av hyresavtal, som slutits på bestämd tid utan uppsägningsklausul, skulle äga tillämpning även på avtal om möblerade lägenheter. I samband med förlängningen av hyresregleringslagens giltighet för hyresåret 1946/47 infördes däri vissa nya bestämmelser, vilka inneburo d e l s att, då en lägenhet förhyrts av två — äkta makar eller andra — eller flera samt hyresförhållandet skulle upphöra på grund av åtgärd eller underlåtenhet av någon av dem, de övriga eller någon av dem skulle äga att under vissa förutsättningar övertaga lägenheten, d e l s o c k att motsvarande rätt skulle tillkomma make med avseende å bostadslägenhet som förhyrts av andra maken ensam. En annan, mindre ändring skedde år 1947 av innebörd att hyresnämnds beslut skulle, om ej hyresrådet annorlunda förordnade, lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär, dock, i vad detsamma avsåg förfluten tid, endast om fråga var om den som vid beslutet upphört eller sedermera upphörde att vara hyresvärd eller hyresgäst beträffande lägenheten. I proposition till 1948 års riksdag om förlängning av hyresregleringslagstiftningens giltighet för 1948/49 föreslogs, att i hyresregleringslagen skulle införas en bestämmelse, varigenom möjlighet öppnades för hyresgäst att även utan hyresvärdens samtycke överlåta bostadslägenhet till annan person i syfte att genom byte erhålla annan bostad. Fråga om sådan överlåtelse skulle prövas av hyresnämnd. För bifall till framställning härom skulle fordras, att vägande skäl talade för bytet och att hyresvärdens vägran att samtycka till överlåtelsen funnes vara obillig. Vidare framlades förslag till lösning av den omstridda frågan om vilkendera maken efter vunnen hem- eller äktenskapsskillnad skulle nyttja en tidigare av makarna gemensamt disponerad bostadslägenhet. Frågan föreslogs i proposition skola enligt en särskild lag lösas genom bodelning eller skifte mellan makarna. Företräde skulle härvid tillkomma den make, som med beaktande av samtliga omständigheter kunde anses bäst behöva lägenheten. Då det avgörande, som vid bodelningen eller skiftet vunnes mellan makarna, icke vore bindande för hyresvärden, föreslogs därjämte, att den företrädesberättigade maken skulle kunna av hyresnämnden berättigas inträda i rättsförhållandet gent emot hyresvärden under förutsättning att detta icke kunde anses obilligt. Slutligen upptogs i propositionen förslag om sådan ändring av hyresregleringslagen, att — förutom bostadslägenheter — ej heller lägenheter för hotell- eller pensionatrörelse finge utan hyresnämndens tillstånd uthyras eller av ägaren tagas i bruk för väsentligen annat än sitt egentliga ändamål. En sådan begränsning av hyresrätten ansågs behövlig, enär det visat sig att ett jämförelsevis stort antal hotell och pensionat nedlagts och deras lokaler använts till kontor, varigenom den redan otillräckliga tillgången på hotell- och pensionatsrum ytterligare minskats. Det förstnämnda ändringsförslaget motiverades med att systemet med lägenhetsbyten befordrade en lämpligare fördelning av bostadsbeståndet och

1199 därigenom vore ägnat att motverka den stelhet på bostadsmarknaden, som blivit en ofrånkomlig följd av bostadsbristen och den därav betingade hyresregleringen, samt att utrymme därför borde skapas för att möjliggöra lägenhetsbyte även i fall där hyresvärden utan bärande skäl motsatte sig detsamma. Förslaget hade emellertid mött motstånd hos många av remissmyndigheterna. Det avstyrktes ock av andra lagutskottet, som fann det vara svårt att avgöra, om vinsten av den föreslagna lagstiftningen stode i rimlig proportion till dess obestridliga nackdelar. Det vore redan icke ovanligt, att en hyresgäst betingade sig otillåten ersättning i samband med lägenhetsbyte. Sådana olagliga transaktioner skulle säkerligen öka i omfattning, om den föreslagna rätten till lägenhetsbyte genomfördes. Denna utveckling skulle givetvis bli till förfång för lojala hyresgäster och hyresgäster med begränsade ekonomiska resurser. Den föreslagna lagstiftningen komme också att förorsaka hyresnämnderna och statens hyresråd ökat arbete. Förslaget fälldes också av riksdagen. I övrigt bifölls propositionen. Som följd härav utfärdades den 28/5 1948 en ny lag (nr 245) med vissa bestämmelser om h y r e s r ä t t v i d h e m s k i l l n a d e l l e r ä k t e n s k a p s s k i l l n a d m. m., vilken innehöll bestämmelser om reglering av makes rätt till lägenhet vid sådana tillfällen. I administrativ ordning meddelade Kungl. Maj:t föreskrifter om viss anmälnings- och uppgiftsplikt för hyresvärdar i syfte att skapa bättre kontrollmöjligheter och effektivisera hyresregleringslagens tillämpning. Sålunda stadgades i kungörelse den 3/12 1943 (nr 831), att Kungl. Maj:t beträffande viss ort, där hyresregleringslagen gällde, ägde föreskriva, att a n m ä l n i n g om u p p k o m m e n h y r e s l e d i g h e t skulle göras enligt kungörelsens bestämmelser. Syftet med bestämmelserna om anmälningsskyldighet var i första hand att på de orter, där kommunal bostadsförmedling fanns inrättad, giva denna ett fullständigare material att arbeta ined. Förmedlingen blev därigenom icke hänvisad endast till de anmälningar om lediga lägenheter, som hyresvärdarna självmant gjorde, utan fick författningsenligt in det uppgiftsmaterial, som gav upplysning om var lediga lägenheter funnos eller kunde beräknas bliva tillgängliga under den närmaste tiden. Sådan anmälningsskyldighet kunde emellertid även införas i ort, där kommunal bostadsförmedling icke fanns, under förutsättning att anmälningsmaterialet på annat sätt kunde komma till motsvarande nytta. Beträffande möblerade rum hade genom den ändring av hyresregleringslagen som vidtagits den 26/3 1943 medgivits rätt för hyresnämnd att på eget initiativ ingripa i hyresreglerande syfte samt beretts hyresgäst i sådant r u m samma uppsägningsskydd som annan hyresgäst. Även efter denna lagändring hade emellertid hyresnämndernas befattning med hyresförhållandena för möblerade rum varit mycket begränsad. Förklaringen härtill låg uppenbarligen dels i en begriplig obenägenhet hos hyresgästerna att

1200 för hävdande av sin rätt gå bröstgänges Irani gentemot sina värdar, dels ock i hyresnämndernas bristande kännedom om läget på ifrågavarande del av hyresmarknaden. För att härutinnan åstadkomma en förbättring utfärdades den 14/4 1944 kungörelse (nr 144) om s k y l d i g h e t a t t l ä m n a u p p g i f t a n g å e n d e u t h y r n i n g av m ö b l e r a d b o s t a d . Däri stadgades, att inom ort, där lagen om hyresreglering gällde och för vilken Kungl. Maj :t föreskrivit att kungörelsen skulle tillämpas, det skulle åligga envar som uthyrde möblerad bostad, vare sig ensamt eller i förening med förplägnad, att i den utsträckning, å den tid och i den ordning hyresrådet föreskreve lämna uppgift därom till hyresnämnden. Nu ifrågavarande uppgiftsskyldighet avsåg att tillgodose huvudsakligen två ändamål. Det viktigaste var, att hyresnämnderna därigenom kunde erhålla underlag för ett eget ingripande beträffande hyressättningen av de möblerade rummen. Därjämte kunde hyresnämnderna få ett statistiskt jämförelsematerial av värde för handläggningen av ärenden rörande hyressättningen för dylika rum. Hyresregleringens tillämpning och statens hyresråds verksamhet. Enligt sin ordalydelse skulle hyresregleringslagen jämte kontrollagen äga tillämpning i städer, köpingar och municipalsamhällen, som vid 1942 års ingång hade minst 2 000 invånare, men kunde därutöver genom särskilt beslut av Kungl. Maj :t göras tillämplig även på annan tätbebyggd ort. Redan från början blev hyresregleringslagstiftningen gällande i 231 orter, varav i 48 st. efter särskilt beslut. Årligen förordnades sedermera om lagstiftningens tillämpning inom nya orter. Sammanlagt var den vid utgången av juni 1950 gällande i 490 orter i landet. Förordnande om tillämpning av kungörelsen om anmälning av uppkommen hyresledighet meddelades för 32 orter och förordnande om tillämpning av kungörelsen om skyldighet att lämna uppgift angående uthyrning av möblerad bostad för 18 orter. Det första viktiga ärende, som statens hyresråd hade att behandla, gällde frågan om g e n e r e l l t m e d g i v a n d e t i l l h y r e s h ö j n i n g . Härutinnan beslöt rådet — dock med reservation av de två ledamöter som representerade fastighetsägarna — att någon generell hyreshöjning utöver grundhyran icke skulle medges för tiden 1/10 1942—31/3 1943. Till detta resultat kom rådet efter granskning av en av socialstyrelsen utförd undersökning angående fastighetsomkostnadernas förändringar åren 1937—42 samt andra utredningar, som gjorts på initiativ av fastighetsägare- och hyresgästorganisationerna. Rådet fann, att ökningen av de genomsnittliga kostnaderna för fastighetsförvaltning — bortsett från ersättning för värme och varmvatten — visat sig på de flesta orter helt oväsentlig och ingenstädes av sådan betydelse, att ett beslut om mer eller mindre allmän hyreshöjning kunde grundas därpå.

1201 Hyresrådet grep sig härefter an med utarbetande av k l a u s u l e r f ö r r e g l e r i n g e n av h y r e s g ä s t e r n a s s k y l d i g h e t a t t e r s ä t t a bränsle k o s t n a d e r na i centraluppvärmda lägenheter. Därvid tjänade i stor utsträckning till ledning en av särskilda sakkunniga (värmekostnadssakkunniga) verkställd utredning angående värmekostnaden i hyreshus. Detta arbete avsåg i första hand att giva hyresnämnderna direktiv för deras bedömande av tvister härom. Enligt hyresregleringslagen ägde nämligen hyresnämnd, utan hinder av att andra grunder avtalats mellan hyresvärd och hyresgäst, för beräkning av ersättning för lägenhets uppvärmning och förseende med varmvatten, förordna att skäliga grunder skulle tillämpas. Hyresnämnd ägde ock bestämma hur stor del av hyra som skäligen skulle anses belöpa på dylik ersättning. På skilda håll i landet hade ett flertal olika bränsleklausuler kommit till användning. Hyresrådet fann lämpligt att på grundval av värmekostnadssakkunnigas förslag utgiva fyra nya formulär till bränsleklausuler jämte anvisningar för deras användning. Två av formulären innefattade inklusiveklausuler, d. v. s. de voro avsedda för sådana hyreskontrakt, där den normala kostnaden för värme och varmvatten ingick i det avtalade hyresbeloppet. Klausulen skulle i dessa fall endast reglera de av krisförhållandena betingade variationerna i denna ersättning. Hyresrådets båda övriga formulär innehöllo exklusiveklausuler, enligt vilka hela ersättningen för värme och varmvatten — icke blott den av krisen föranledda ökningen därav — uttogs vid sidan av det egentliga hyresbeloppet. Enligt hyresrådets mening borde ett visst företräde givas åt inklusivesystemet, bl. a. därför att detta gåve hyresvärden ekonomiskt intresse av att hushålla med bränslet. De fyra formulären omfattade av vardera klausultypen en klausul av mklare slag, ämnad att användas i vanliga fall, och en mera utförlig klausul, avsedd för sådana fall där särskilda omständigheter påkallade mera omfattande beräkningar. En viktig del av hyresrådets verksamhet bestod i att lämna hyresnämnderna r å d o c h a n v i s n i n g a r för deras arbete. Detta skedde bl. a. genom instruktionskonferenser, som under år 1943 höllos på olika håll i landet. De av rådet utarbetade anvisningarna rörande hyresregleringslagstiftningens tillämpning sammanfördes i en av trycket utgiven handbok för hyresnämnderna. Huvudparten av hyresrådets arbete ägnades emellertid åt rådets uppgift att tjäna som b e s v ä r s i n s t a n s i mål som handlagts hos hyresnämnderna. Nämnderna blevo på de flesta orter genast efter lagstiftningens ikraftträdande överhopade med mål, varför det på många håll uppkom en betydande balans, som krävde månaders intensivt arbete att nedbringa. Detta återverkade även på hyresrådets arbetsbelastning, som blev betydligt större än beräknat. Ännu i oktober 1942 handlade hyresrådet endast tvister om avflyttning till den 1 i samma månad och först därefter kom turen till

1202 huvudmassan av mål, de som gällde bestämmande eller ändring i individuella fall av s. k. grundhyra. Före årets slut inkommo till hyresrådet tillsammans 2 326 besvärsmål. För att lätta arbetsbördan begagnade sig hyresrådet av sin i instruktionen givna befogenhet att till ordföranden delegera avgörandet i vissa mål, nämligen sådana där hyresnämndens beslut var enhälligt och föredraganden föreslog, att hyresrådet icke skulle göra ändring i nämndens beslut, allt under förutsättning att ordföranden utan tvekan funne sig k u n n a biträda föredragandens mening och icke ansåge målet vara av betydelse för enhetlig rättstillämpning. Även rådets kansli måste på grund av den oväntade arbetsbelastningen organiseras avsevärt mycket större än som planerats. Besvärsmålen blevo även i fortsättningen helt dominerande vid hyresrådets verksamhet. De inkommande ärendenas antal uppgick under åren 1943—46 till mellan 3 000 och 4 000 per år och översteg därefter 4 000 samt närmade sig slutligen 5 000 per år. Sammanlagt inkommo under tiden fram till den 1/7 1951 36 196 mål. Härav hade vid nämnda tidpunkt 34 757 mål avgjorts eller återkallats. Balansen den 30/6 1951 utgjorde sålunda 1 439 mål. Bland besvärsmålen ingingo åtskilliga ärenden rörande fastställande av grundhyra för fastighet, som färdigställts efter den 1/1 1942. Dessa ärenden (de s. k. nybyggnadsmålen) krävde ofta mycken tid och avsevärt arbete. Som förut nämnts bestämde hyresrådet strax vid början av sin verksamhet, att någon g e n e r e l l h y r e s h ö j n i n g utöver den i hyresregleringslagen omförmälda grundhyran icke skulle förekomma under tiden 1/10 1942—31/3 1943. Den 22/3 1943 beslöt hyresrådet att icke heller lämna något generellt medgivande till hyreshöjning för den efterföljande tiden fram t. o. m. den 30/9 1944. Till grund för hyresrådets prövning av ämnet låg en av socialstyrelsen verkställd undersökning beträffande fastighetsomkostnadernas förändringar i olika orter åren 1938—42 jämte annan utredning av sakkunniga. De stegringar, som framträtt i fråga om vissa omkostnadsposter, hade rådet icke funnit vara särskilt betydande och de kunde enligt rådets åsikt i stort sett anses uppvägda dels av minskade kostnader till följd av inskränkning i reparationernas omfattning och dels av ökade hyresinkomster på grund av mera fullständig uthyrning och hyresbetalning. I jämförelse med år 1941 hade fastighetsförvaltningen under år 1942 visat en allmän tendens till ökad avkastning. Mot hyresrådets beslut reserverade sig fastighetsägarnas två representanter i rådet. Beslutet överklagades hos Kungl. Maj:t av Sveriges fastighetsägareförbund, men den 1/10 1943 resolverade Kungl. Maj:t, att besvären icke skulle föranleda någon åtgärd. Frågan om allmän hyreshöjning förekom sedermera till behandling varje vår och hyresrådets beslut blev för varje gång t. o. m. år 1950 detsamma,

1203 nämligen att något generellt medgivande till hyreshöjning under nästkommande hyresår icke kunde lämnas. Vid beslutet härom för året 1944/45 hänvisade rådet särskilt till den sedan slutet av 1942 genomförda skärpta prisregleringen, vilken gjorde att skäl enligt rådets åsikt saknades till antagande, att de ekonomiska förutsättningarna för fastighetsförvaltning i avsevärd mån förändrats sedan sistnämnda år. När frågan behandlades våren 1945 — med avseende på regleringen under 1945/46 — förelågo till grund för bedömningen två av socialstyrelsen utförda statistiska undersökningar beträffande fastighetsomkostnadernas förändring i olika orter. Den ena, som verkställts under år 1943, avsåg berörda förändringar under åren 1938—42 och den andra, som verkställts under år 1945, avsåg förändringarna under åren 1942—44. Efter att hava funnit det föreliggande utredningsmaterialet utvisa en viss försämring av fastighetsförvaltningens ekonomiska resultat motiverade hyresrådet sitt beslut om vägrad hyreshöjning sålunda: Vid hyresregleringens tillkomst förutsattes, att principerna för dess handhavande skulle följa den utveckling som den allmänna ekonomiska politiken kunde komma att undergå. Sedermera hade för den allmänna varupriskontrollen uppställts den grundsatsen, att ökningar i en varas produktionskostnader icke finge föranleda höjning i varans pris, om kostnadsökningen ej vore större än att den skäligen kunde bäras inom producentens vinstmarginal. En analog tillämpning av denna princip på hyresprissättningens område innebure, att för bedömande av frågan om generell hyreshöjning bleve avgörande om en inträdd ökning av omkostnaderna för fastighetsförvaltning hade sådan begränsad storlek, att den funnes skäligen kunna bäras av fastighetsägaren genom minskning i avkastningen på hans eget, i fastigheten nedlagda kapital, något som rådet ansåg vara fallet. Vid avgörandet av frågan om eventuell hyreshöjning under 1948/49 hade rådet att tillgå socialstyrelsens utredning angående fastighetsomkostnadernas utveckling under åren 1938—46 ävensom en utredning rörande förändringarna i hyresfastigheternas saluvärden under samma tid. Rådet anförde nu i samband med sitt beslut, att rådet vid granskning av föreliggande statistiska material ansett sig kunna konstatera, att omkostnaderna för fastighetsförvaltning — inräknat hyresförluster, onera, reparationsutgifter och fastighetsskatt — under åren 1942—40 undergått en ökning motsvarande i genomsnitt för hela landet omkring 3,5 % av 1942 års hyresvärde. Utvecklingen vore dock icke entydig för alla i undersökningen representerade orter. Särskilt anmärkningsvärt vore förhållandet beträffande Göteborg och Malmö. I sina beslut åren 1943 och 1945 hade hyresrådet beträffande Göteborg konstaterat en större försämring i fastigheternas ekonomi än beträffande övriga orter. Socialstyrelsens senaste undersökning visade emellertid, att ökningen av förenämnda fastighetsomkostnader för Göteborg under åren 1942 —46 motsvarade knappt 1,5 % av 1942 års hyresvärde. I fråga om Malmö hade dessa omkostnader icke visat någon ökning utan i stället en om ock obetydlig minskning. — Vid sina tidigare avgöranden hade hyresrådet icke tagit hänsyn till utvecklingen av kapitalkostnaderna, beroende på svårigheten att med någon större grad av säkerhet bedöma den inverkan som inträffade förändringar på

1204 kapitalmarknaden haft på fastigheternas ekonomi. Rådet ansåg emellertid, att denna utveckling numera kunde bättre överblickas. Medan rådet ansett sig kunna konstatera, att ränteutgifterna under åren 1938—42 icke visat nämnvärd ökning i någon ort eller ortsgrupp med undantag för Göteborg, hade dessa utgifter åren 1942—46 visat en markerad minskning, som för hela landet kunde anses motsvara i genomsnitt omkring 3 % av 1942 års hyresvärde. I fråga om utvecklingen under åren 1942—46 kunde enligt rådets mening minskningen av vissa utgiftsposter anses uppväga ökningen beträffande andra. För bedömande av utvecklingen efter 1946 saknades ledning av statistiskt material. Rådet hade emellertid icke funnit anledning antaga, att någon avgörande försämring av fastighetsförvaltningens ekonomiska resultat inträffat sedan 1946 eller vore att förvänta inom den närmaste tiden. I s a m b a n d m e d sitt b e s l u t i h y r e s h ö j n i n g s f r å g a n för 1950/51 a n f ö r d e hyresrådet, att till grund för beslutet föregående år främst legat en inom hyresrådets kansli utförd undersökning om fastighetsomkostnadernas förändringar under tiden 1938—48, avseende omkring 500 fastigheter inom 35 orter med 10 000 invånare och däröver. Denna undersökning finge anses för landet i dess helhet ha givit en i stort sett riktig bild av fastighetsomkostnadernas utveckling under nämnda tidsperiod. För att få underlag för hyresrådets ställningstagande i frågan om generell hyreshöjning för tiden efter den 30/9 1950 hade genom hyresrådets kansli inhämtats kompletterande uppgifter om ovannämnda ca 500 och därutöver ytterligare ett 100-tal fastigheter för år 1949. — Enligt resultaten i föregående års undersökning hade — i genomsnitt för samtliga bearbetade fastigheter — hyresförluster, onera exklusive bränsleutgifter, reparationer och underhåll samt 7io av kommunal fastighetsskatt ökat från 1938 till 1948 med tillhopa l1 Ii 7c av 1938 års hyresvärde. Å andra sidan hade hyresvärdet ökat med i runt tal 21/. 7o samt ränteutgifterna minskat med i verkligheten ca 4 % men vid en beräkning under förutsättning av oförändrad skuldsumma 21/» %. Av den undersökning som hyresrådet nu verkställt framginge — ävenledes i genomsnitt för samtliga bearbetade fastigheter — att från 1938 till 1949 ovannämnda huvudgrupp av utgifter ökat med sammanlagt 6V2 %, medan h y r o r n a ökat med drygt 21/* % och ränteutgifterna minskat med i verkligheten 4 % men under förutsättning av oförändrad skuldsumma 23/* %. — Fastighetsomkostnaderna under år 1949 hade således enligt berörda undersökning — om hänsyn toges till samtliga de poster som borde ifrågakomma vid bedömandet — icke undergått några avsevärda förändringar för landet i dess helhet. För tiden efter 1949 saknade hyresrådet statistiskt material. Rådet hade emellertid företagit vissa preliminära beräkningar angående den ökning av omkostnaderna, som till följd av arbetarskyddslagens bestämmelser om veckovila komme att inträda fr. o. m. den 1/10 1950 för fastigheter där fastighetsarbetare funnes anställd. Dessa beräkningar visade, att ifrågavarande omkostnadsökning icke var av en sådan storleksordning att den, då övriga omkostnader icke undergått någon nämnvärd ökning sedan föregående år, borde medföra generell hyreshöjning. Mot v a r t o c h ett a v h y r e s r å d e t s i f r å g a v a r a n d e b e s l u t r e s e r v e r a d e sig d e t v å f a s t i g h e t s ä g a r e r e p r e s e n t a n t e r n a i r å d e t . År 1948 a n f ö r d e s r e s e r v a t i o n ä v e n av e n a v r å d e t s o p a r t i s k a l e d a m ö t e r . I d e n n a r e s e r v a t i o n a n f ö r d e s bl. a. f ö l j a n d e . Vid hyresrådets tidigare behandling av frågan om generell hyreshöjning hade det ansetts, att i överensstämmelse med gällande principer för PKN:s verksam-

1205 hetsområde fastighetsägarna själva i viss omfattning skäligen borde vidkännas den försämring av fastighetsekonomien, som konstaterats. Detta betraktelsesätt måste emellertid förlora åtskilligt av sitt berättigande redan därigenom att samma situation fortginge under en längre följd av år. Det kunde vara rimligt att kräva ett dylikt offer under en övergående period men däremot icke att fölen obegränsad tid framåt förvägra fastighetsägarna den kompensation för ökade utgifter, som vid hyresregleringslagens tillkomst förutsattes. Det borde även ihågkommas, att t. o. m. en full kompensation för omkostnadsökningarna endast betydde, att fastighetsägarna erhölle ett nominellt oförändrat penningbelopp såsom ersättning för eget arbete och avkastning å insatt kapital. Realvärdet av detta penningbelopp vore emellertid icke oförändrat utan sedan förkrigstiden reducerat med omkring en tredjedel. Den rådande situationen, då generell hyreshöjning icke medgivits, innebure att fastighetsägarnas behållna inkomst i penningar räknat reducerats med 10 å 20 % och att sålunda realvärdet sjunkit ännu mycket mera. Härmed borde jämföras det förhållandet, att så gott som alla andra grupper av inkomsttagare i landet, såväl löntagare som företagare och i viss mån även kapitalägare, erhållit någon och i de flesta fall full kompensation för penningvärdets fall. Det anfördes vidare i reservationen, att genom hyresregleringslagens konstruktion på de flesta orter i landet hade uppstått två skilda hyresnivåer, en för äldre hus och en för hus, färdigställda efter den 1/1 1942. Då numera så lång tid förflutit sedan lagens tillkomst, spelade den sistnämnda högre hyresnivån en icke obetydlig roll och måste uppenbarligen betraktas som en orättvisa även mellan de båda grupper av hyresgäster, som bodde i äldre resp. nya hus. Denna spänning mellan hyresnivåerna måste förr eller senare utjämnas, och det syntes angeläget att en sådan utjämning småningom komme till stånd för att undvika alltför hastiga omkastningar. År för år överklagades hyresrådets beslut hos Kungl. Maj :t av Sveriges fastighetsägareförbund, men varje gång ogillades besvären. I skrivelse till Kungl. Maj :t i november 1950 hemställde Sveriges fastighetsägareförbund att undersökning av vissa förvaltningsomkostnadsposter måtte göras efter delvis annan metod än tidigare. Sålunda borde ränteposten undersökas ined ledning av från kreditinstituten inhämtade uppgifter, medan reparations- och underhållskostnadsposten borde bedömas genom att man på visst sätt räknade med ej blott de utgifter, som fastighetsägarna faktiskt haft, utan även kostnaderna för nödvändiga men tillfälligt uppskjutna reparationer. Hyresrådet tillstyrkte i december 1950 förslaget och uppdrog samtidigt åt sitt kansli att verkställa vissa undersökningar, som kunde ligga till grund för hyresrådets bedömande av hyreshöjningsfrågan för tiden efter den 30/9 1951. Sålunda skulle bl. a. den av socialstyrelsen år 1947 utförda undersökningen kompletteras ined uppgifter för åren t. o. m. 1950. Vidare skulle en särskild undersökning ske angående kostnadsförändringar t. o. m. 1950. Efter framställning av Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund i anledning av utfärdade nya bestämmelser om ökad veckovila för fastighetsarbetare medgav Kungl. Maj :t genom beslut den 13/4 och den 17 8 1951, att avtal finge träffas för tiden 1/10 1950—30/9 1951 om hyreshöjning ut-

1206 över grundhyran med 0,3 7c å exklusivehyran för fastigheter med deltidsanställda och 1 % för fastigheter med heltidsanställda fastighetsarbetare. När hyresrådet i juni 1951 upptog till prövning frågan om hyreshöjning för hyresåret 1951/52, förelåg ännu ej utredning om kostnadsutvecklingen för hus uppförda efter 1941. Rådet beslöt därför att i avvaktan på uppgifter härom tills vidare bordlägga frågan om generell hyreshöjning för lägenheter i dylika hus samt för lägenheter i orter, där grundhyran ej var anknuten till hyran den 1/1 1942. För lägenheter färdigställda före 1942 medgav hyresrådet däremot generell hyreshöjning med 5 % för Stockholm, 6 7o för övriga orter med mer än 30 000 invånare och 8 % för återstående hyresreglerade orter. Mot beslutet, som icke var enhälligt, anfördes besvär av såväl fastighetsägareförbundet som Hyresgästernas riksförbund och vissa hyresgästföreningar i Stockholms närhet. Kungl. Maj :t meddelade beslut i ärendet den 27/8 1951. Enligt detta medgavs, att avtal fick träffas om hyreshöjning utöver grundhyran för lägenheter färdigställda före 1942 med 2 % i Stockholm samt städer och köpingar i Stockholms närhet och med 5 % i övriga orter, där basåret för hyresregleringen var 1942. För övriga lägenheter, således sådana i orter med 1948 som basår och sådana som färdigställts efter 1941, medgavs hyreshöjning till kompensation för fastighetsarbetarnas veckovila med 0,6 % i hus med deltidsanställda arbetare och 1 % i hus med heltidsanställda arbetare. De angivna procenttalen avsågo grundhyran exklusive bränslekostnaderna. Beslutet gällde tiden 1/10 1951—30/9 1952. I tillämpningsföreskrifter till Kungl. Maj :ts beslut angav hyresrådet närmare vilka slag av lägenheter som avsågos med beslutet, hur procenten skulle beräknas, då grundhyran innefattade ersättning för värme eller varmvatten, och i vad mån tidigare höjningar av grundhyran påverkade höjningsprocenten. Vidare lämnades anvisningar för hyresnämndernas handläggning av hyresmål i fortsättningen. (Angående Kungl. Maj:ts beslut om generell hyreshöjning för tiden 1/10 1952—30/9 1953 se Från departement och nämnder 1952 nr 12.) I april 1951 tillkallade chefen för justitiedepartementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande sakkunniga för att utreda frågan »om fördelning av lediga bostäder enligt behovsprincipen jämte dithörande problem». I direktiven för de sakkunnigas arbete anförde justitieministern beträffande bakgrunden för den tillämnade utredningen bl. a. följande. Då 1942 års lagstiftning om hyresreglering tillkom, antogs det rätt allmänt, att den skulle komma att gälla under tämligen begränsad tid och att därefter bostadsbristen skulle fyllas genom ökad bostadsproduktion och regleringen kunna upphävas utan mera komplicerade åtgärder. Utvecklingen hade emellertid blivit en annan. Trots att bostadsproduktionen redan något år efter hyresregleringens tillkomst åter fått en betydande omfattning och sedan dess, med vissa variationer, legat på en hög nivå, vore bostadsbristen alltjämt mycket svår. En rad faktorer

1207 hade medverkat härtill. Sålunda hade nybildningen av hushåll varit ytterst livlig, dels genom att äktenskapsfrekvensen hållit sig högre än vad man från befolkningsstatistiska utgångspunkter väntat, dels genom att även andra än gifta par i större utsträckning än förut sökt sig egna bostäder. En bidragande orsak hade varit en oväntat stor inflyttning från landsbygden till tätorterna — bostadsbristen vore ju en tätortsföreteelse. På senaste tiden hade dessutom möjligheterna att producera nya bostäder avsevärt försämrats till följd av de rubbningar i landets ekonomiska läge, som uppkommit genom den nya internationella krisen. På grund av anförda förhållanden rådde, ännu åtta år efter denna reglerings införande, ett mycket svårt läge på bostadsmarknaden. Det syntes därför påkallat att företaga en allmän granskning av det för bostads- och hyresmarknaden gällande regleringssystemet och undersöka vilka ändringar däri som kunde behöva vidtagas i anledning av gjorda erfarenheter. Därvid trädde den frågan i förgrunden, hur man skulle komma till rätta med de missförhållanden som uppstått till följd av att konkurrensen om nytillkomna och ledigblivna lägenheter blivit så utomordentligt hård. Det hänvisades härvid till de skador som vållades den stora kategori av bostadssökande, som i denna konkurrens blivit utan bostad, ävensom till det vittspridda och i stegrad omfattning praktiserade missförhållandet, att otillåtna ersättningar betingades för upplåtelse eller överlåtelse av lägenheter. Emellertid betonades, att med den ifrågavarande utredningen icke åsyftades att till någon större del avhjälpa bostadsbristen som sådan utan fastmera att åstadkomma en riktigare fördelning av det bostadsbestånd, som vid varje tidpunkt stode till förfogande, närmast genom en behovsprövning bland de bostadssökande. Bland särskilda problem, som tarvade undersökning, pekades bl. a. på frågorna om kontroll av hyressättningen i nybyggda hus, om kostnad e r n a för reparationer, om förlängning av hyresförhållanden och härtill knutna missförhållanden med hänsyn till ett ändamålsenligt utnyttjande av förefintliga lägenhetsutrymmen, om dödsbos rätt att överlåta hyrd lägenhet m. m. samt slutligen på frågan om de övergångsbestämmelser, som komme att erfordras vid hyresregleringens upphörande. Det torde vara att förvänta, att genom den anbefallda utredningen hyresr e g l e r i n g e n s t i l l ä m p n i n g och v e r k n i n g a r n a h ä r a v i olika h ä n s e e n d e n k o m m a a t t b l i allsidigt b e l y s t a , v a r f ö r a n l e d n i n g icke s y n e s v a r a a t t h ä r n ä r m a r e ingå d ä r p å i vidare m å n än som ovan skett.

Sjukvården och läkemedelsförsörjningen. Organisationen av sjukvårdsberedskapen m. m. Redan före utbrottet av andra världskriget stod det klart, att det moderna kriget för vårt lands vidkommande krävde en förbättrad beredskapsorganisation på sjukvårdens område, och ett omfattande arbete härpå bedrevs de närmaste åren före krigsutbrottet. I fråga om den civila sjukvården fick man särskilt taga hänsyn d e l s till de ökade krav, som från militär sida måste ställas såväl på omfattningen som på arten av de krigsskadades vård, d e l s o c k till de rubbningar i hemortens liv och de skador på civilbefolkningen, som luftkriget kunde antagas komma att medföra. Dessa överväganden, som fingo särskild aktualitet genom civila luftskyddsutredningens betänkande den 21/12 1936 angående det civila luftskyddet, ledde bl. a. till utfärdandet av lagen den 22/6 1939 om s j u k h u s v å r d v i d k r i g e l l e r k r i g s f a r a (nr 310) med tillhörande följ df örf attningar. Emellertid pågick, med hänsyn till tidsläget, arbetet med tillskapandet av den nya organisatoriska grundvalen för sjukvårdsberedskapen utan avvaktan på nämnda författningar. Medicinalstyrelsen fullföljde sålunda planläggningsarbetet allt eftersom det pågående, för ändamålet igångsatta utredningsarbetet framskred. Dessa utredningar handhades till en början av en av medicinalstyrelsen utsedd särskild utredningsman och från våren 1939 till årets slut av styrelsen i samverkan med särskilda sakkunniga, benämnda »kommittén för sjukhusens krigsberedskap». Medicinalstyrelsen uppställde vid sitt planläggningsarbete som mål att skapa en organisation för den militära och civila hemortssjukvården, som i varje ögonblick kunde tillfredsställa det militära sjukvårdsbehovet utan att den civila sjukvårdens oundgängliga krav bleve eftersatta. En mycket nära samordning av den civila och militära sjukvården i hemorten ansågs vara den bästa lösningen. Härför talade också de erfarenheter, som man hade tillfälle att tillgodogöra sig från den finska krigssjukvården. Efter erforderliga utredningar tillskapades med stöd av 1939 års krigssjukvårdslagstiftning den s. k. b e r e d s k a p s s j u k h u s o r g a n i s a t i o n e n. Efter förslag av medicinalstyrelsen fastställde Kungl. Maj :t i september 1939 en förteckning över sådana civila sjukhus, vilka vid krig eller krigsfara skulle fortsätta sitt arbete. Samtidigt meddelades föreskrif-

1209 ter om vissa förändringar av verksamheten vid dessa s. k. beredskapssjukhus. Medicinalstyrelsen hade att utöva uppsikten över och ledningen av sjukhusvården vid beredskapssjukhusen. Efter viss komplettering i oktober 1939 av den första sjukhusförteckningen fastställdes en ny och fullständig förteckning av Kungl. Maj :t den 14/6 1940. Den sålunda slutgiltigt bestämda beredskapssjukhusorganisationen har ägt giltighet alltsedan dess. Enligt 1940 års förteckning uppgå beredskapssjukhusen till ett antal av 120, med ca 68 000 vårdplatser. Kärnan av organisationen utgöres av vissa i fredstid befintliga civila sjukvårdsinrättningar (lasarett, sjukstugor e t c ) . Dessa s. k. kärnsjukhus — av vilka de flesta äro landstingssjukhus — avses att vid krig eller krigsfara fortsätta sin verksamhet med vissa förändringar i fråga om verksamhetens art och omfattning enligt för varje beredskapssjukhus upprättad plan. Dessa planer avse dels den personal (läkare, sjuksköterskor m. fl.), som enligt vad därom särskilt är bestämt skall tillföras vederbörande beredskapssjukhus, dels ock de annexlokaler (skolor, samlingslokaler o. dyl.) och den utrustning, vilka komma att ställas till förfogande vid varje beredskapssjukhus, i den mån kärnsjukhusets lokaler och utrustning icke äro tillräckliga för beredskapssjukhusets drift. Vid den organisatoriska uppbyggnaden av sjukvårdsberedskapen visade det sig på ett tidigt stadium, att uppgifterna voro mycket krävande. Samtliga frågor handlades till en början av en särskild avdelning inom medicinalstyrelsen, beredskapsavdelningen. Mångfalden och arten av alla hithörande ärenden nödvändiggjorde en viss uppdelning av uppgifterna; härtill bidrog i synnerhet behovet av att tillföra styrelsen särskild sakkunskap i fråga om olika slag av sjukvårdsmateriel, läkemedel inberäknat. Med anledning härav tillkallade medicinalstyrelsen enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande i oktober 1939 fem sakkunniga för att biträda styrelsen vid densamma åliggande uppgifter med hänsyn till rikets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel samt i samband därmed stående frågor. De sakkunniga, vilka erhöllo benämningen medicinalstyrelsens materielnämnd, skulle dessutom planlägga och på olika vägar sörja för att beredskapssjukhusen bleve utrustade med erforderlig materiel. Materielnämnden fungerade i sin ursprungliga form åren 1939 och 1940. Det befanns emellertid snart lämpligt att giva densamma en mera självständig ställning. Den ombildades därför i januari 1941, sedan chefen för socialdepartementet av Kungl. Maj :t den 17/1 1941 bemyndigats att utse nämndens ledamöter, vilkas antal nu utökades till sju. Nämndens uppgift skulle som förut vara att biträda medicinalstyrelsen vid utredningar rörande rikets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel samt vid handläggning av i samband därmed stående frågor rörande import, fabrikation, förvaring, förbrukning och prisreglering av dylika varor ävensom med avgivande av yttrande över exportlicenser rörande nämnda slag av varor. Åt medicinalstyrelsen uppdrogs samtidigt att med biträde av mate34—216588. II.

1210 rielnämnden under Kungl. Maj :t handha ledningen av de åtgärder, som under rådande utomordentliga förhållanden borde vidtagas för tryggandet av landets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel. Vidare uppdrogs åt medicinalstyrelsen att genom materielnämnden verkställa utredning och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag beträffande central anskaffning, lagerhållning och omsättning av läkemedel och sjukvårdsmateriel samt i samband därmed stående frågor, varvid spörsmålen om sjukhusens standardiseringskommittés och det centrala sjukhusarkivets ställning skulle upptagas till särskild prövning. I avvaktan på slutförandet av utredningen bemyndigades medicinalstyrelsen att vidtaga åtgärder för omsättning av sådana för statsmedel inköpta och genom statens försorg lagrade läkemedel och sjukvårdsmateriel, som icke tålde långvarig lagring, samt övrig av staten anskaffad utrustning dels å sjukvårdsinrättningar, som ägdes av staten eller för vilkas drift staten i sista hand svarade, dels ock efter med vederbörande huvudmän träffade överenskommelser å andra sjukhus samt, i tillämpliga fall efter motsvarande överenskommelser, å apotek, läkemedelsfabriker och andra företag i berörda branscher. Beredskapsärendena i fråga om personal och sjukhuslokaler sorterade under hela krigstiden direkt under medicinalstyrelsen och handlades där å styrelsens beredskapsavdelning. I detta sammanhang må i korthet beröras utvecklingen inom p e r s o nalberedskapen. Det framstod som en angelägen uppgift vid beredskapsplaneringens böljan att söka lösa den civila krigssjukvårdens personalfrågor. I första hand innebar detta placeringen vid mobiliseringstillfälle av den förefintliga medicinalpersonalen, nämligen läkare, tandläkare, veterinärer, apotekare och sjuksköterskor. Register över dessa personalkategorier upplades och fördes av medicinalstyrelsen, i fråga om de fyra förstnämnda kategorierna i samverkan med vederbörande militära myndighet (sjukvårdsinspektion e n ) . Mobiliseringsplaceringen av personalen i fråga slutfördes i det närmaste under 1939. För att i ett verkställighetsskede kunna genomföra mobiliseringsplaceringen ansågs det oundgängligt att i nödfall tillämpfc tvångsbestämmelser. En provisorisk lag om tjänsteplikt för medicinalpersonal utfärdades den 8/12 1939 (nr 832), till vilken anknöts vissa den 13/12 meddelade tillämpningsföreskrifter. Ifrågavarande lag gav Kungl. Maj:t befogenhet att ålägga medicinalpersonal, som icke fullgjorde militärtjänst, att i den ordning som anvisades av myndighet, vilken därtill av Konungen förordnats, utföra arbete som erfordrades för hälsovård, sjukvård, tandvård, förlossningshjälp, apoteksväsen eller djursjukvård inom riket och, såvitt anginge tillgodoseende av krigsmaktens behov, även utom riket. Till medicinalpersonal hänfördes legitimerade läkare, tandläkare, veterinärer, apotekare, sjukgymnaster och barnmorskor samt studerande för dessa yrken, sjuksköterskor med viss

1211 föreskriven utbildning, sjukvårdspersonal vid statens, landstings eller annan kommuns sinnessjukhus samt personal vid statens eller k o m m u n s serologiska eller bakteriologiska laboratorier. I anslutning till lagens 3 § föreskrev Kungl. Maj :t, att läkare genom tjänsteplikt finge avdelas för tjänstgöring vid beredskapssjukhus ävensom för tillgodoseende av behovet av civila tjänsteläkare samt läkare för inskrivningsförrättningar. Vidare utfärdades bestämmelser rörande avdelandet jämlikt tjänstepliktslagen av apotekare för tjänstgöring å apotek. Den särskilda lagen om tjänsteplikt för medicinalpersonal utlöpte med utgången av juni 1940. Tillämpningsbestämmelserna på området grundades därefter på den allmänna tjänstepliktslagen. En mycket trängande fråga i krigets början var att anskaffa den för beredskapssjukhusen erforderliga materielen, i den mån sådan icke fanns att tillgå å kärnsjukhusen. Till möjliggörande av materielanskaffning anvisades av riksdagen å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1939/40 två reservationsanslag å respektive 6,7 och 10 milj. kr., vilka belopp ställdes till medicinalstyrelsens förfogande. Med anlitande av dessa medel upphandlades under åren 1939—41 i olika etapper sjukvårdsmateriel för ca 10 milj. kr. Den inköpta materielen lagrades dels vid de olika kärnsjukhusen och dels vid ett antal centrala beredskapsförråd. Försörjningsfrågor. I efterföljande redogörelse avhandlas sjukvårdsberedskapen ur försörjningsmässig synpunkt. Då hithörande uppgifter, som ovan nämnts, hade pålagts ett för ändamålet särskilt tillskapat organ, medicinalstyrelsens materielnämnd, innebär redogörelsen samtidigt en översikt över den verksamhet nämnden bedrivit. Vid nämndens tillsättning sökte man ge densamma en så allsidig representation som möjligt, dels genom att tillföra nämnden erforderlig sakkunskap på materielområdet och dels genom att i nämnden insätta representanter för de för sjukhusdriften ansvariga. Till ledamöter utsagos sålunda representanter för försvarets sjukvårdsförvaltning, industrikommissionen, reservförrådsnämnden, Svenska landstingsförbundet samt den medicinska sakkunskapen, den senare genom en lasarettsläkare. Materielnämnden fick, som ovan nämnts, vid sin ombildning 1941 vissa utredningsuppdrag, varom i detta sammanhang icke är fråga och som därför här icke komma att närmare beröras. I övrigt hade nämnden till huvuduppgifter a t t verkställa central upphandling, lagring och omsättning av den för beredskapssjukhusen avsedda materielen, a t t vidtaga sådana åtgärder, som kunde befinnas erfordeliga för att trygga landets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel, s a m t a t t verkställa utredning och utarbeta förslag rörande den framtida beredskapen på sjukvårdens område. Härtill kommo senare vissa ytterligare åligganden.

1212 Nämnden kom sålunda att i fråga om läkemedel och sjukvårdsmateriel fungera som remissorgan åt försörjningskommissionerna, främst HK, IK och LK. En annan uppgift, som särskilt under åren 1944—46 krävde stora arbetsinsatser av nämnden, var dess medverkan i den statliga hjälpverksamheten för hjälpbehövande länder. Nämnden verkade här som medicinskt upphandlingsorgan åt den centrala hjälporganisationen, Svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet. Läkemedel. Till ledning för bedömandet av tillgångar och behov inom landet av läkemedel och läkemedelsråvaror upprättades av materielnämnden i samråd med utomstående experter en förteckning över sådana läkemedel och reagenser, som kunde anses erforderliga för upprätthållande av sjukvården inom landet, den civila såväl som den militära. Denna förteckning låg sedan till grund för de inventeringar av läkemedelstillgångarna, som materielnämnden regelbundet två gånger om året lät verkställa. Allt efter resultaten av inventeringarna vidtog nämnden sedan de olika åtgärder som ansågos påkallade. Förhållandena i vårt land beträffande tillgången på läkemedel voro i stort sett tillfredsställande i fråga om det helt övervägande antalet betydelsefulla läkemedel. Bidragande härtill var främst den omständigheten, att import av flertalet läkemedel och läkemedelsråvaror kunde ske i nästan erforderlig omfattning. Under de första krigsåren kunde sålunda en tämligen obehindrad import från Tyskland och av denna makt beroende länder äga rum. Genom lejdbåtstrafiken öppnades vissa kanaler till västmakterna, vilken import, främst den från USA och England, sedermera ersatte den uteblivna importen från Tyskland. En annan omständighet var den svenska kemiska industriens anpassningsförmåga efter det inträdda knapphetsläget. En icke oviktig faktor var det tillskott av växtdroger, som åstadkoms genom insamling och odling av medicinalväxter. Lagring och import. Redan före krigsutbrottet hade genom RFN vissa viktigare läkemedel och läkemedelsråvaror inköpts och lagrats. Denna statliga inköps- och lagerhållningsverksamhet fortsatte under hela kriget. I den mån så erfordrades ägde omsättning av lagren rum genom försäljning över grossisterna (droghandlarna) till apoteken och därifrån till sjukhusen och allmänheten. Genom fortsatta inköp sökte RFN uppehålla lagringen på önskvärd nivå. Materielnämndens åtgärder till förbättrande av försörjningsläget i fråga om importläkemedlen bestodo huvudsakligen i framställningar till RFN och de privata importföretagen (i allmänhet de s. k. droghandlarna) med förslag till importköp av vissa särskilt angivna varor. Sedan möjligheter öppnats att inom Sverige tillverka ett antal lake medel och liknande ämnen som tidigare importerats, såsom kloroform, magnesiumsulfat, sulfapreparat av olika slag, acetylsalicylsyra samt kol

1213 för medicinskt bruk, kommo dessa importframställningar att avse ett begränsat antal läkemedel, vara en viss knapphet rådde under hela kriget. Tillverkning. Sverige hade redan, före kriget en högt uppdriven läkemedelsindustri och tillverkningen vid denna utökades och intensifierades alltmera. Den kemiska industrien visade sig vidare, som ovan antytts, ha en stor förmåga att genom upptagande av nytillverkningar skapa värdefulla tillgångar för tillgodoseende av landets läkemedelsbehov. Den sistnämnda fabrikationen avsåg i huvudsak råvaror för den rent farmaceutiska tillverkningen i läkemedelsfabriker och på apotek, men även färdigprodukter framställdes. Mest bekant torde vara den av AB Bofors Nobelkrut mot slutet av kriget igångsatta tillverkningen av a c e t y l s a l i c y l s y r a , vilken med hänsyn till läkemedlets utbredda användning var av stor betydelse. De med denna nytillverkning förknippade omständigheterna voro i huvudsak följande. Då importen av acetylsalicylsyra under åren 1942—43 mötte växande svårigheter, upptog IK på hemställan av materielnämnden förhandlingar i saken med AB Bofors. Förhandlingarna ledde till att ett avtal med Kungl. Maj:ts godkännande ingicks med bolaget, enligt vilket bolaget åtog sig att i Bofors uppföra en anläggning för framställning av acetylsalicylsyra med en kapacitet av 200 000 kg per år. (Rörande avtalets innehåll se St. o. F. IV sid. 352.) F r å n kronans sida lämnades bl. a. viss avsättningsgaranti. Efter överenskommelse med nämnda bolag åtog sig Stora Kopparbergs Bergslags AB att ävenledes mot erhållen avsättningsgaranti bygga en anläggning för produktion av den för förutnämnda tillverkning erforderliga råvaran (ättiksyreanhydrid). Närmast i priskontrollsyfte infördes i oktober 1944 importreglering för acetylsalicylsyra jämte salicylsyra och andra föreningar därav. En annan tillverkning av största medicinska betydelse avsåg i n s u l i n . Den ende tillverkaren inom landet av denna vara var sedan 1929 ett företag i Stockholm, Apoteksvarucentralen Vitrum Apotekare AB. Bolagets tillverkning av insulin uppgick 1939 till en kvantitet, motsvarande ca två tredjedelar av den totala årsförbrukningen. Återstoden importerades, huvudsakligen från Danmark. Insulin utvinnes ur bukspottkörtlar. Tillvaratagandet inom landet av sådana körtlar vid tiden för krigsutbrottet motsvarade emellertid insulintillverkningens behov endast till viss del (55 % ) , och återstoden måste importeras, huvudsakligen från Sydamerika. Den närmast erforderliga åtgärden var därför att säkra tillgången på bukspottkörtlar. Efter framställning från materielnämnden ålade LK 1942 samtliga kontrollslakterier att tillvarataga bukspottkörlar från alla vid dessa slakterier slaktade djur och försälja körtlarna till läkemedelsindustrien. De offentliga slakthusen uppmanades i samma syfte att vidtaga motsvarande åtgärd. Genom säkrandet av råvarutillgången blev landet självförsörjande i fråga om insulin, och den ökade tillverkningen kunde t. o. m. möjliggöra en viss export av varan.

1214 Insamling och odling av medicinalväxter. Behovet av de för läkemedelsframställning lämpliga växtdrogerna tillgodosågs dels genom import och dels genom en inhemsk drogproduktion. Den sistnämnda åstadkoms såväl genom insamling från vilda bestånd som genom odling. E n centralt ordnad insamling av inhemska drogväxter igångsattes av materielnämnden redan 1940 och upprätthölls under hela kriget. För att stimulera intresset och samtidigt lämna råd och anvisningar för insamlingsarbetet utgav materielnämnden under 1941 en tryckt broschyr »Samla medicinalväxter», vilken distribuerades genom apoteken och bokhandeln. Broschyren innehöll växtbeskrivningar och bilder, upplysningar om priser och annat av intresse för samlaren. Insamlingsorganisationen förutsatte, att en samlare skulle till apotek, droghandelsfirma eller läkemedelsfabrik leverera viss kvantitet enligt särskild överenskommelse mellan samlaren och mottagaren. Syftet med överenskommelserna var att bereda samlarna en avsättningsgaranti och att åstadkomma en efter behovet avpassad omfattning av insamlingen. Inhemsk odling av medicinalväxter hade liksom medicinalväxtinsamling förekommit redan före kriget men i liten skala. Till komplettering av insamlingsresultatet ansågs erforderligt att väsentligt utbygga drogväxtodlingen. Till odlarnas ledning utgav materielnämnden år 1941 en broschyr »Anvisningar för odling av medicinalväxter» med erforderliga upplysningar. På nämndens föranstaltande anlades odlingar vid flertalet statliga sinnessjukhus och därjämte å statens försöksgård Ugerup i Gärds Köpinge. Av andra större odlingsföretag må nämnas de av Otto J. Olsson & Sons AB i Hammenhög och Höganäs-Billesholms AB bedrivna odlingarna. Beträffande sistnämnda bolags odling träffades på materielnämndens initiativ år 1943 ett avtal mellan bolaget och RFN, enligt vilket bolaget åtog sig att under åren 1943—45 odla vissa medicinalväxter (belladonna, bolmört, digitalis, spikklubba, timjan och vänderot) på en fastställd areal. I gengäld förband sig RFN att inköpa skörden till av materielnämnden fastställda priser. Genom detta avtal möjliggjordes en på längre sikt planerad odling, utrustad ined bl. a. bevattnings- och torkanläggningar. Odlingen av medicinalväxter avkastade, i torkad drog, år 1941 2,5 ton och ökades successivt så att avkastningen år 1945 uppgick till 11,7 ton. Genom odlingen uppnåddes ej helt den eftersträvade självförsörjningen beträffande de droger, som kunde produceras inom landet, men det vunna resultatet var dock betydelsefullt, särskilt i fråga om de viktiga digitalisoch atropindrogerna. Regleringen av handeln med läkemedel. Någon ransonering av läkemedel i den form som förekommit beträffande flertalet av de vanliga konsumtionsvarorna ansågs icke behövlig. Vissa läkemedel voro ju redan såsom receptbelagda underkastade en viss »ransonering» för allmänhetens vid-

1215 kommande. Däremot framgick det redan tidigt, att man måste på ett eller annat sätt reglera handeln mellan droghandlarna och apoteken för att söka nå en så rättvis fördelning som möjligt av tillgängliga lager. En dylik reglering ansågs kunna genomföras på frivillighetens väg med hänsyn till det begränsade antal företag, som komme att inrymmas under regleringen. Materielnämnden träffade därför på ett tidigt stadium (mars 1942) avtal med landets samtliga droghandlare om att handeln med vissa läkemedel endast skulle ske under av nämnden kontrollerade former. Apoteken hade sålunda att insända rekvisitioner till nämnden, vilka efter vederbörlig granskning vidarebefordrades till droghandlarna. I de fall då en viss vara med hänsyn till bl. a. dess användning för andra än medicinska ändamål lagts under beslag eller varit föremål för annan i författningsmässig ordning reglerad kontroll, reglerade nämnden efter överenskommelse med vederbörande beslagsmyndighet distributionen av varan i den mån den användes såsom läkemedel. Bland dessa varor må nämnas ett flertal oljor, som föllo under beslaget å fettråvaror.

Sjukvårdsmateriel. Liksom i fråga om läkemedel förskaffade sig materielnämnden en översikt över landets tillgångar av sjukvårdsmateriel genom tid efter annan, i regel två gånger årligen, företagna inventeringar. Inventeringarna, som berörde lagerhållningen hos industrien och grosshandeln, avsågo emellertid endast sådan materiel, vara tillgången icke kunde beräknas bliva täckt genom den fortlöpande produktionen inom landet och beträffande vilken behovstäckningen sålunda ur beredskapssynpunkt var särskilt angelägen. Som exempel på sådana varuslag må nämnas förbandsmateriel (fetvadd, förbandsgas, förbandsgips e t c ) , febertermometrar, katgut, suturnålar, olika slag av sprutor, sjukvårdsartiklar av gummi (operationshandskar, katetrar etc.) samt röntgenrör, röntgenfilm, röntgenpapper och skärmbildsfilm. På grundval av inventeringsresultaten vidtog sedan materielnämnden de olika åtgärder, som i varje särskilt fall ansågos erforderliga och lämpliga. RFN hade redan före kriget lagt upp vissa lager av sådan materiel, som måste importeras och vara knapphet alltså kunde förväntas uppstå i händelse av att importen minskades eller helt upphörde. Allt eftersom inventeringarna utvisade minskning i lagerhållningen, gjorde materielnämnden framställningar till RFN och de privata importföretagen inom sjukvårdsmaterielbranschen om ökade lagringsköp. Där så i fråga om viss vara ansågs lämpligt, upptog materielnämnden, i allmänhet genom förmedling av IK, förhandlingar med vederbörande industriföretag i produktionsbefrämjande syfte. Inventeringarna utgjorde också underlag för materielnämndens yttranden över ansökningar om licens för import, transitering eller export av

1216 hithörande varuslag, ävensom beträffande utlämnande av sådana varor från RFN:s lager. Liksom i fråga om läkemedlen var försörjningsläget beträffande sjukvårdsmaterielen förhållandevis gott under hela den tid varom här är fråga. Någon anmärkningsvärd knapphet rådde endast i fråga om röntgenmateriel (film, papper och rör), febertermometrar och vissa gummivaror, särskilt operationshandskar. För att åstadkomma ett betryggande beredskapslager av r ö n t g e n f i l m träffade materielnämnden under år 1941 avtal med samtliga leverantörer, d. v. s. de företag som importerade röntgenfilm, om lagerhållning av vissa kvantiteter, motsvarande ca sex månaders normal förbrukning. I samband härmed uppmanades landets sjukvårdsinrättningar att hålla ett konstant lager, motsvarande ca tre månaders normalförbrukning. En inhemsk fabrikation av röntgenfilm hade upptagits 1939 av ett företag i Strängnäs, AB Ceaverken. Denna tillverkning ansågs så betydelsefull, att bolaget för att säkra och utöka sin verksamhet erhöll statligt understöd. Ovannämnda med leverantörerna avslutade avtal innebar också en överenskommelse om en frivillig handelsreglering av varan i fråga. Leveranserna till sjukvårdsinrättningarna, såväl de militära som de civila, skedde enligt ett kvoteringssystem, som tillförsäkrade AB Ceaverken avsättning av dess produktion på den svenska marknaden. Enligt ett mellan materielnämnden och bolaget träffat avtal skulle bolaget leverera ca 3 000 dussin röntgenfilm per månad. Tillverkningen underkastades enligt avtalet en av IK anordnad kontroll. AB Ceaverkens fabrikation måste under 1942 nedskäras betydligt till följd av svårigheterna att importera det för filmtillverkningen erforderliga underlaget. Då rörelsen icke längre var ekonomiskt lönande och man stod inför risken av dess nedläggande, beslöt 1943 års riksdag på Kungl. Maj :ts förslag att övertaga bolagets aktiestock. Härigenom tillförsäkrades staten full och ensam bestämmanderätt över bolaget. Bolaget kunde sedan fortsätta sin tillverkning, som förutom röntgenfilm omfattade röntgenpapper och elektrokardiografpapper ävensom viss fotografisk materiel för försvarets behov. Rörande betydelsen för sjukvården av AB Ceaverkens tillverkning kan sammanfattningsvis sägas, att även om kvaliteten av filmproduktionen tidvis till följd av fabrikationssvårigheter varit ojämn, bolaget dock till väsentlig del måste räknas till godo, att den röntgendiagnostiska verksamheten vid landets sjukhus under krisen kunde bedrivas relativt obehindrat. I fråga om r ö n t g e n r ö r rådde tidvis stor knapphet, särskilt sedan importen från Tyskland mot slutet av kriget omöjliggjorts. Genom insatser av två röntgenrörsfabriker i Stockholm åstadkom man emellertid inom

1217 lar.det en produktion, som i det närmaste täckte behovet under övergångstiden vid krigsslutet. F e b e r t e r m o m e t r a r tillverkades icke inom landet och särskild uppmärksamhet måste därför ägnas frågan om tillgången på denna vara. Tack vare stora statliga lagringsköp och genom överenskommelser med importörerna om en viss distributionsreglering kunde behovet tillgodoses utan olägenheter för sjukvården. I fråga om g u m m i v a r o r n a måste man på ett tidigt stadium reglera handeln med operationshandskar. Liksom i fråga om läkemedel och viss annan sjukvårdsmateriel, såsom röntgenfilm och febertermometrar, anordnades denna reglering av materielnämnden genom frivilliga överenskommelser med importörerna och den helt övervägande förbrukarekategorien, d. v. s. sjukvårdsinrättningarna. Sedan behovsuppgifter inkommit till nämnden, fastställde denna på grundval av tillgänglig förbrukningsstatistik en viss inköpsrätt. Om köparen icke själv angivit leverantör, erhöll han anvisning av nämnden å sådan. I anslutning till vad ovan nämnts om sjukvårdsmateriel av gummi må här omnämnas, att det under tiden 1943—45 rådde märkbar brist på preventivmedel av gummi. Med hänsyn till varans stora betydelse ur allmän hälsovårdssynpunkt ansågs det erforderligt att vidtaga särskilda åtgärder för att tillgodose allmänhetens behov därav. Efter framställning av materielnämnden inköptes därför av RFN i olika omgångar en förhållandevis stor kvantitet, som sedermera och sedan RFN i samråd med PKN åsätt varan visst parti- och detaljhandelspris, försåldes till allmänheten av apoteken och eljest på sedvanligt sätt. Förhållandena år 1945 och senare. Genom krigsslutet år 1945 och de omedelbart därefter förbättrade importmöjligheterna kunde den svenska läkemedelsförsörjningen snart återställas till fredsmässig nivå. Under senare halvåret 1945 och år 1946 upphävdes sålunda ransoneringsföreskrifterna beträffande flertalet av de läkemedel, som hade omfattats av den mellan materielnämnden och droghandelsfirmorna träffade överenskommelsen om frivillig handelsreglering av vissa läkemedel m. m. Likaså kunde vissa tidigare gällande införselinskränkningar, som ansetts erforderliga ur försörjningspolitiska synpunkter, upphöra. Sådan införselreglering hade, som förut nämnts, gällt bl. a. acetylsalicylsyra, huvudsakligen för att intill en viss garantisumma trygga avsättningen av den av AB Bofors igångsatta tillverkningen. Denna garantisumma, motsvarande visst avskrivningsvärde av bolagets för fabrikationen uppförda anläggningar, uppnåddes 1946 av den dittills skedda försäljningen. Materielnämndens verksamhet beträffande insamling och odling av medicinalväxter kunde upphöra.

1218 Även i fråga om sjukvårdsmaterielen kunde beträffande flertalet varuslag en snabb ändring till normala förhållanden konstateras. De tidigare regleringsföreskrifterna beträffande operationshandskar och skärmbildsfilm upphävdes 1945, och följande år annullerades de mellan materielnämnden å ena sidan samt röntgenfilmimportörerna och AB Ceaverken å den andra träffade avtalen rörande förrådshållning och handelsreglering beträffande röntgenfilm. Stor knapphet rådde emellertid vid denna tid fortfarande å förbandsgas. Någon import härav hade icke kunnat ske och den inhemska produktionen förslog ej till täckande av behovet. Detta föranledde materielnämnden att hos IK föreslå åtgärder för att möjliggöra en ökad tillverkning, och en överenskommelse träffades om viss produktionsreglering i syfte att på bästa sätt tillgodose konsumtionsbehovet. Till underlättande av den vid denna tidpunkt på den allmänna marknaden starkt kännbara bristen på vissa textilvaror uppdrog Kungl. Maj :t åt materielnämnden att till sjukvårdsinrättningarna försälja inemot hälften av de lakan, örngott och handdukar, som anskaffats för beredskapssjukhusens behov. Materielnämnden hade, som ovan nämnts, erhållit uppdrag bl. a. att utreda frågan om den fortsatta beredskapen på sjukvårdens område. Nämnden verkställde ock sådan utredning och avgav förslag i ämnet till Kungl. Maj:t den 9/10 1945. Något förverkligande av detta förslag blev dock icke omedelbart aktuellt. Anledningen härtill låg bl. a. i det förhållandet, att materielnämndens uppgifter av försörjningskaraktär under åren närmast efter krigsslutet icke avtogo, ehuru de av tidsomständigheterna fingo en annan inriktning än förut. Bl. a. medförde den år 1947 av valutapolitiska skäl genomförda importregleringen en högst avsevärd ökning av nämndens iicensgranskande verksamhet. Ävenså togs nämnden i stor utsträckning i anspråk för den statliga internationella hjälpen i fråga om inköp för hjälpbehövande länders räkning av läkemedel och sjukvårdsmateriel. Sedan materielnämnden på uppdrag avgivit förnyat förslag rörande sjukvårdsberedskapen, avlät Kungl. Maj :t på grundval härav proposition i ämnet till 1948 års riksdag. Enligt förslaget skulle materielnämndens och delvis även medicinalstyrelsens beredskapsavdelnings verksamhet övertagas av en nyinrättad myndighet, benämnd sjiikvårdsberedskapsnämnden, vilken skulle sammansättas av representanter, utsedda av Kungl. Maj :t efter förslag av medicinalstyrelsen, chefen för försvarsstaben, försvarets sjukvårdsförvaltning, civilförsvarsstyrelsen och Svenska landstingsförbundet. Medicinalstyrelsen skulle efter upprättandet av nämnda organ i beredskapshänseende handha huvudsakligen blott personalärenden, medan nämnden skulle vara sakkunnigt organ beträffande försörjningsplaneringen på hela sjukvårdsområdet i övrigt, omfattande, förutom den civila sjukvården, det militära försvarets och civilförsvarets sjukvård, samt i detta hänseende fullgöra uppgifter till biträde åt riksnämnden för ekonomisk försvarsbered-

1219 skåp. Sistnämnda uppgifter avsågo väsentligen uppgörandet av förslag till allmän försörj ningsplan för sjukvårdsförnödenheter samt handhavandet av beredskapslagring av färdiga sjukvårdsvaror för en avspärrning utan krig. Propositionen vann riksdagens bifall och genom Kungl. Maj :ts beslut den 30/6 1948 kom sjukvårdsberedskapsnämnden att fr. o. m. den 1/7 s. å. som ett självständigt statsorgan handha lokal- och materielfrågorna på sjukvårdens område.

Litteraturförteckning Efterföljande litteraturförteckning begränsas principiellt till trycksaker (publicerade ej senare än 1951), vilka beröra ä m n e s o m r å d e n som behandlas i detta arbetes text. Förteckningen u p p t a r såväl fristående skrifter, u t r e d n i n g a r och betänkanden som i tidskrifter ingående artiklar, föredrag etc. av ej alltför obetydligt omfång. Notiser och helt kortfattade referat samt a r t i k l a r i dagspressen äro ej medtagna, icke heller skrifter av rent tekniskt eller statistiskt eller väsentligen propagandamässigt innehåll. Tidskrifter, vilka innehålla redogörelser och översikter, som fortgående belysa den a l l m ä n n a ekonomiska situationen eller förhållanden på specialområden av betydelse för krispolitiken, angivas under särskilda rubriker. Av riksdagshandlingar äro medtagna viktigare propositioner, vissa bilagor till statsverkspropositioner samt av vederbörande statsråd i riksdagen lämnade redogörelser och svar p å interpellationer, däremot ej utskottsutlåtanden o. d. Nämnas må, a t t förteckning över författningar, s a m m a n h ä n g a n d e med krisförhållandena och krispolitiken, ingår i envar av de tio delarna av serien Statsmakterna och folkhushållningen u n d e r den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Följande förkortningar EkT Fackf. FDoN FinT Folkförs.

För v T Gjall. HLV HushT JEM JEU JK A KM Koop. MSKI Övriga

:

Ekonomisk tidskrift. : Fackföreningsrörelsen. : F r å n departement och n ä m n d e r . : Finanstidningen. Hur Sverige ordnade folkförsörjningen u n d e r andra världskriget. (Huvudred. A. Björnberg.) Upps. 1946. = Förvaltningsrättslig tidskrift. : Gjallarhornet. • Handlingar till lantbruksveckan. : Hushållningssällskapens tidskrift. • Jordbruksekonomiska meddelanden. Jordbruksekonomiska u p p gifter. : Jernkontorets annaler. • Kommersiella meddelanden. • Kooperatören. : Meddelanden från Sveriges kemiska industrikontor. förkortningar

torde förstås

användas:

NAT NEFF NFT SAST SkBK SM SOU StatsvT SvE SvJT SvPT SvST SvT SvU TeknT

utan närmare

Allmänt. Meddelanden från konjunkturinstitutet. Ser A. (Översikter över k o n j u n k t u r läget.) Sthm 1938—51. D:o Ser. B. Sthm 1939—51. 1. Svennilsson, I., Strukturella inslag i de senaste årens ekonomiska utveckling. 1939.

= Nordisk Administrativt Tidsskrift. = Nationalekonomiska föreningens förhandlingar. = Nordisk försäkringstidskrift. = Sveriges a l l m ä n n a sjöfartsförenings tidskrift. = Skandinaviska Banken AB. Kvartalsskrift. = Sociala meddelanden. = Statens offentliga utredningar. = Statsvetenskaplig tidskrift. = Svensk export. s; Svensk j u r i s t t i d n i n g . = Svensk papperstidning. = Svenska stadsförbundets tidskrift. = Svensk tidskrift. ss Svensk utrikeshandel. =s Teknisk tidskrift.

förklaring.

Inkomstutveckling och köpkraftsöverskott u n d e r krigsåren. 1943. Lundberg, E., Översikt av inkomstoch konsumtionsläget. 1945. B., P r i s e r och kostnader 4. Metelius, u n d e r krigsåren. 1945. E., Det svenska närings5. Lundberg, livets konjunkturkänslighet. 1945.

1222 6. Ekonomiska utredningar våren 1946: Prisläget våren 1946. — Alternativ för den reala nationalinkomstens utveckling 1939—1951. — Byggnadsoch anläggningsverksamheten 1938— 1945. 1946. 7. Sveriges utrikeshandel efter kriget. 1947. 8. Översikt över det ekonomiska läget 1948. 1948. 9. Översikt över det ekonomiska läget 1946—1949. 1949. 10. Ekonomiska utredningar våren 1949: några trendstudicr kring Sveriges ekonomiska utveckling. — Regressionsanalj r ser av den svenska importen under mellankrigsperioden. — Jordbrukspriserna och de statliga subventionerna u n d e r krigsåren. •— Inkomstfördelningen före och efter kriget. — Nationalbokföring för 1946 och 1947. — Nationalbudgetbegreppet. 1949. 11. Översikt över det ekonomiska läget 1950. 1950. 12. Översikt över det ekonomiska läget 1951. 1951. Tidskrifter. Affärsvärlden. Ekonomen. Ekonomisk revy. Finanstidningen. Från departement och nämnder. Index. Kommersiella meddelanden. Kooperatören. Skandinaviska banken AB. Kvartalsskrift. Sociala meddelanden. Sunt förnuft. Redogörelser för det a l l m ä n n a försörjningsläget, avgivna i riksdagen (RDprot.) : Domö, F., Gjöres, A. och Hansson, P. A.: 1942 FK 2 8 : 4 , AK 2 8 : 4 . (Utg. i särt r y c k : Aktuella folkförsörjningsfrågor. Sthm 1942.) Hansson, P. A.: 1940: U AK 1 8 : 2 . Bagge, G., Sveriges väg genom krisen. (SvT 1942 s. 581.) Björnberg, A., Svensk krishushållning. S t h m 1944. Blomquist, R., Erfarenheter från statens krisrevision. Sthm 1944. Bonow, M., Vår försörjning under kristiden. (SvE 1940 n r 1.) — Sveriges försörjning u n d e r kris. (Krisstudiekommitténs skrifter nr 1.) Sthm 1940. — Stat och näringsliv. Sthm 1943. Cardelius, E., Ändamålsenlighet, p l a n m ä s sighet och sparsamhet. H u r statens utgifter i samband med krisen granskas och regleras. (FDoN 1942 s. 353.)

Domö, F., Krisen och planhushållningen. SvT 1942 s. 662.) — Svenskt näringsliv under krig och kris. Sthm 1944. Fredriksson, K., Kan vi klara oss? Vår folkförsörjning i krisberedskap. S t h m 1939. Gjöres, A., Vårt lands försörjningsläge. (Koop. 1941 s. 369, 394.) — Svenskt folkhushåll under kriget. (Koop. 1944 s. 3, 37.) Hammarlund, K. O., [Artiklar om krishush å l l n i n g e n ] . Svenska Dagbladets årsbok. 1941—49. Hammarskjöld, B., Den dirigerade ekonomiens problem. Kring krigsårens erfarenheter. [Med disk.] (NEFF 1945 s. 13.) H u r Sverige ordnade folkförsörjningen under andra världskriget. Männen och kvinnorna bakom verket. Huvudredakt ö r A. Björnberg. Upps. 1946. Johansson, Albin, Varupriser, tvångshushållning och frihet. Sthm 1941. 2. uppl. Sthm 1943. Lindell, I., Statliga krisregleringar på varum a r k n a d e n . (FörvT 1944 s. 1.) Lundvik, V., Näringslivet och krisen. (SvT 1940 s. 439.) Meidner, R., Den svenska krishushållnin£$cn stabiliseras. (TeknT 1941 A s. 337.) Odhe, T., Folkförsörjningen u n d e r krisen. Redogörelse u t a r b . på uppdrag av den av KF:s förvaltningsråd den 29—30 j a n . 1941 tillsatta k o m m i t t é n för behandling av frågan om folkförsörjningen och kooperationen. Sthm 1941. Ohlin, B., Den aktuella pris- och lönepolitikens utveckling. [Med disk.] (NEFF 1939 s. 133.) — Produktionsmöjligheternas utnyttjande u n d e r partiell avspärrning. (EkT 1940 s. 123.) S t a t s m a k t e r n a och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 i n t r ä d d a krisen. Del 1—10. [Del 1—7 u t a r b . inom rikskomm. för ek. försvarsberedskap, del 8—10 av K. Ämark.J (SOU 1941: 18; 1942: 2 5 ; 1943: 25; 1944 : 1 1 ; 1 9 4 5 : 1 7 ; 1 9 4 6 : 3 5 ; 1 9 4 7 : 4 1 ; 1948: 26; 1 9 4 9 : 3 0 ; 1951:11.) Sweden. A w a r t i m e survey. Ed. and publ. by the Royal m i n i s t r y for foreign affairs. Sthm 1942. Svenska Dagbladets årsbok. Årg. 1939—50. Sthm 1940—51. Söderlund, G., Sveriges nationella produktionsproblem. (SvE 1940 s. 234.) — Riktlinjer för den ekonomiska politiken. (RDprot. Bih. 1943, p r o p . 1, bil. 1: Inkomsterna, Bih. C.) Utredningar i a n s l u t n i n g till 1949 års n a t i o nalbudget. (SOU 1949:36.) Wigforss, E., Krispolitikens avveckling. [Med disk.] Lund 1943.

1223 Vår

folkförsörjning i avspärrningstider. Utg. av Industriens utredningsinstitut. 1, 2. Sthm 1941. Vårt ekonomiska läge. 1—4. Sthm 1948—51. Kristidslagstiftningen. 1

Prop. ang. a l l m ä n förfogandelag: 1939 nr 284; 1~942 n r 173; 1949 nr 210. — ang. lag om gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen (allmänna förfogandelagen) m. fl. l a g a r : 1939 U nr 10; 1943 n r 156. — ang. moratorielag: 1940 nr 213. — ang. lag om utsträckning av tiden för upptagande av växelprotest: 1940 n r 20. — ang. lag om a n s t å n d för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m.: 1940 nr 151. — ang. lag om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar m. m.: 1942 nr 172. Interpellationssvar i riksdagen ( R D p r o t . ) : Gjöres, A., ang. de principer, efter vilka åtal för förseelser mot krisförfattningar anbefallas: 1943 AK 2 2 : 6 . Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser ang. stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara. (SOU 1940:23.) Digman, H., Allmänna förfogandelagen h a r fått en översyn. (FDoN 1949 s. 25.) Engfeldt, IL, Straffmätningen i vissa r a n soneringsmål. (SvJT 1948 s. 723.) — Några synpunkter på d o m a r i ransoneringsmål. (SvJT 1949 s. 405.) Herlitz, N., Några reflexioner i anledning av krisförfattningarna. (FörvT 1939 s. 231.) — Kristid och äganderätt. (FörvT 1943 s. 284.) Lindell, L, Större enhetlighet i ransoneringsbestämmelserna. En redogörelse för tie av Kungl. Maj :t beslutade förändringarna. (FDoN 1943 s. 237.) Matz, S., Kristidsförfattningarnas teknik. (FörvT 1940 s. 173.) iMurray, [/.], Handledning rör. t i l l ä m p ningen av a d m i n i s t r a t i v a fullmaktslagen. (SOU 1943:38.) Myrberg, L, Om rekvisitions- och förfogandelagstiftningens juridiska natur. (StatsvT 1944 s. 12.) Schaffer, T., Förfogandeförfattningarnas ersättningsregler. (FörvT 1940 s. 331.) — Rekvisition och förfogande. En redogörelse för lagstiftningen och riksvärder i n g s n ä m n d e n s arbete. (FDoN 1941 n r 10.) 1 Allmänna lagstiftningsfrågor. Litteratur rör. speciallagstiftning upptages under särskilda rubriker.

Sundberg, H., F u l l m a k t s l a g a r n a s t i l l ä m p ningsförutsättningar. (FörvT 1949 s. 53.) Sundén, R., Krispolitiken och de konstitutionella fullmakterna. (Förv.T 1939 s. 271.) Svennegård, C, Översikt över beredskapslagstiftningen. (SvJT 1941 s. 503.) Thulin, O., Svensk krislagstiftning. En översikt av den centrala ekonomiska och politiska krislagstiftningen. (NAT 1940 s. 120.) Kristidsadministrationen. Prop. ang. lag om skyldighet för k o m m u n att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter (kommunal fullmaktslag) : 1939 nr 276. — ang. lag om i n r ä t t a n d e av ett folkhush å l l n i n g s d e p a r t e m e n t : 1939 U n r 32. — ang. i n r ä t t a n d e av en a r b e t s m a r k n a d s styrelse m. m.: 1947 nr 239. — ang. i n r ä t t a n d e av statens j o r d b r u k s n ä m n d m. m.: 1950 n r 161. Interpellationssvar i riksdagen (RDprot.) : Kock, K., ang. krisförvaltningens successiva avveckling: 1949 AK 1 5 : 4 6 . Ahlmark, S., Statens hyresråd och dess verksamhet. (Sveriges fastighetsägaretidning 1942 nr 26; FDoN 1942 s. 441.) Axen, H., Priskontorens organisation och funktioner. (FDoN 1942 s. 101.) Bagge, E., Statens återuppbyggnadsnämnd. (StatsvT 1945 s. 263.) Beer, H. W.son, Svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet. (StatsvT 1945 s. 159.) Berättelse om vad i riket sedan sista lagt i m a riksdag sig tilldragit 1940—50. [Krisförvaltningen återfinnes i 1940 års berättelse i bilaga »kommittéer och sakkunniga» u n d e r varje departement. ¥r. o. m. 1941 ä r denna bilaga delad på två avdelningar, av vilka den a n d r a bär titeln »De centrala krisorganen».] Bexelius, E., Den nya organisationen för utlänningskontrollen. Utlänningskommissionen övertar ärenden om u t l ä n ningskontroll. (FDoN 1944 s. 249.) Björnberg, A., Den lokala kristidsförvaltningen. (FDoN 1941 nr 15.) — Vår nuvarande krisförvaltning. (StatsvT 1941 s. 430.) — Statens livsmedelskommission samt den lokala krisförvaltningen. (StatsvT 1941 s. 435.) — Kristidsnämnderna och deras arbetsproblem. ( L a n d s k o m m u n e r n a s tidskrift 1942 n r 3.) — Kristidsnämnderna och k o m m u n e r n a . (FDoN 1943 s. 277.) — Svensk krisförvaltning u n d e r och efter kriget. (NAT 1943 n r 3—4.) — Andra världskrigets svenska krisförvaltning. (Folkförs. s. 9.)

1224 Brusewitz, S., Statens handelskommission. Organisationen och de huvudsakliga arbetsuppgifterna. (FDoN 1944 s. 172.) Cardelius, E., Miljoner sparas åt staten gen o m krisrevisionen. Förtroendefullt och fruktbringande samarbete med myndigh e t e r n a . (FDoN 1943 s. 445.) — Statens krisrevision. (StatsvT 1944 s. 166.) Centrala undanförselbyrån. Uppgifter och s a m m a n s ä t t n i n g . (FDoN 1944 s. 195.) Co.r, A., Statens handelskommission. (StatsvT 1950 s. 256.) Cronmark, E., Krisorganens avveckling. (FDoN 1949 s. 239.) Dahlin, E. H., Statens p r i s k o n t r o l l n ä m n d . (StatsvT 1942 s. 303.) — P r i s k o n t r o l l n ä m n d e n . Övervakningen av . den a l l m ä n n a prisutvecklingen i landet. (FDoN 1944 s. 145.) Engelstedt, E., Folkhushållningsdepartementet och dess verksamhet. En återblick vid departementets u p p h ö r a n d e den 1 j u l i 1950. (FDoN 1950 s. 262.) Ericsson, Elof, Transportkommissionen. (FDoN 1940 n r 3.) Forslund, A., Utrymningskommissionens arbetsuppgifter. (FDoN 1940 n r 5.) — Utrymningskommissionens arbete. (FDoN 1941 n r 4.) Gemzell, C, Statens trafikkommission. (StatsvT 1943 s. 58.) Gjöres, A., Statens priskontrollnämnd. (FDoN 1940 n r 7.) Gummeson, P. E„ Krigsmaterielverket och i n d u s t r i e n . (TeknT 1943 A s. 334.) Gustavsson, J., Den nya bostadspolitiska organisationen. Bostadsstyrelse, l ä n s b o s t a d s n ä m n d e r och k o m m u n a l a förmedlingsorgan. (FDoN 1948 s. 43.) Hammarskjöld, B., Livsmedelskommissionen u n d e r utbyggnad. (FDoN 1939 n r 1.) — & Minni, J. W., Kristidens erfarenheter i fråga om centraladministrationens a r betsformer. (NAT 1946 s. 172.) Hartmansdorff, C.-H. v., Överrevisionen för krisförvaltningen. (FDoN 1945 s. 192.) Heckscher, G., Staten och organisationerna. Sthm 1946. Hedfeldt, E., Statens hyresråd. (StatsvT 1943 s. 152.) Herlitz, N., Staten och näringslivets organisationer. (SvT 1941 s. 301.) Horn, K. v., Statens handelskommission. (StatsvT 1942 s. 191.) Hultström, L., Statens u t r y m n i n g s k o m m i s sion. (StatsvT 1942 s. 249.) — Arbetsmarknadsstyrelsen, det centrala arbetsmarknadsorganet. (FDoN 1947 s. 37.) Huss, E., Industrikommissionens organisation och verksamhet. (SvU 1941 s. 260.) — Statens industrikommission. (StatsvT 1942 s. 400.)

Ingelsson, A., »Officiellt» — domstolar, departement och verk. 2. u p p l . Sthm 1947. Jacobsson, Malte, Statens sjöfartsnämnd. (FDoN 1940 n r 4.) Jägerskiöld, S., Staten och j o r d b r u k e t s organisationer. (FörvT 1942 s. 329.) Kaijser, F., Statens bränslekommission. (StatsvT 1942 s. 50.) — Bränslekommissionens tillkomst och utveckling. En redogörelse för den inre organisationen och arbetssättet. (FDoN 1944 s. 31.) Krisförvaltningens organisation. De centrala och lokala krisorganen [personförteckningar]. (FDoN 1939 n r 3 ; 1940 n r 12, 23 B ; 1941 n r 9; 1942 s. 1, 233; 1943 s. 1, 245;1944 s. 1, 264; 1945 s. 1; 1946 s. 49, 336; 1947 s. 9 3 ; 1948 s. 6 1 : 1949 s. 243.) Kristidsförvaltningen. En s a m m a n f a t t a n d e redogörelse för den n u v a r a n d e organisationen. (FDoN 1939 n r 3.) Kristidskalendern. De centrala och lokala kristidsorganen. Organisation, insatser, arbetssätt . . . En skildring i ord och bild av vårt samhälles k a m p mot krisen. Red.: G. Ericsson. Sthm 1943. Källenius, S., Byggnads- och reparationsberedskapen (BRB) och dess driftvärn. (FDoN 1945 s. 114.) Kördel, E., Statens handelskommissions organisation och verksamhet. (SvU 1941 s. 215.) Lamberth, C, Statens reservförrådsnämnds organisation och verksamhet. (SvU 1941 s. 401.) Larsson, Liss Olof, Kristidsnämnden i a r bete. (Folkförs. s. 141.) Levinson, K., Utredning a n g . statsdepartementens organisation och därmed s a m m a n h ä n g a n d e frågor. (SOU 1939:44.) Lindblad, C. W., L ä n s a r b e t s n ä m n d e r n a s s a m m a n s ä t t n i n g och nya uppgifter. (FDoN 1944 s. 446.) Lindeberg, S. J., Statens krigsförsäkringsn ä m n d . (FDoN 1940 n r 3.) Lingren, W., Statens arbetsmarknadskommission. (StatsvT 1945 s. 59.) Livsmedelskommissionens efterträdare jordbruksnämnden. (FDoN 1948 s. 249.) Lund, R., H u r folkberedskapens organisation h a r genomförts. (FDoN 1942 s. 94.) Magnusson, R., Krisförvaltningen och kommunerna. (SvST 1942 s. 354.) — Statsbidrag till k r i s t i d s n ä m n d e r n a s verksamhet. (FDoN 1942 s. 35.) Modig, E., Statens handelskommission. (FDoN 1940 n r 11.) — Kristidskommissionerna och näringslivet. (SvT 1941 s. 106.) Nilsson, Gunnar, Kraftförsörjningen och den centrala driftledningen. (FDoN 1945 s. 65.) Norberg, E., Statens krisrevision. (FörvT 1942 s. 86.)

1225 Nyqvist, G. A., Bensin- och oljenämnden. (FDoN 1940 nr 8.) Palme, R., Försvarsväsendets verkstadsnämnd. (StatsvT 1944 s. 286.) — Statens krigsmaterielnämnd (f. d. statens a m m u n i t i o n s n ä m n d ) . (StatsvT 1944 s. 159.) Panes, E. \V., Textilavdelningen inom statens industrikommission. (FDoN 1944 s. 93.) Petri, C. W., Samordnad handels- och industrikommission fungerar sedan den 1 j a n u a r i [1950]. (FDoN 1950 s. 1.) — Den omorganiserade handels- och industrikommissionen. (FDoN 1950 s. 142.) Rohm, II., Kommunala kristidsförbund. (FörvT 1940 s. 13.) Rusck, Å., Kraftförsörjningen under krig och kris. Centrala driftledningen, dess organisation och uppgifter. (FDoN 1941 nr 15.) liynell, S., Statens informationsstvrelse. (StatsvT 1942 s. 181.) Sahlin, O., Den svenska krisorganisationen. (NAT 1941 s. 49.) Sahlin, S., Statens återuppbyggnadsnämnd. (FDoN 1944 s. 111.) Schwerin, F. n., Krigsförsäkringsnämnden. f StatsvT 1944 s. 172.) — Krigsförsäkringsnämnden och dess verksamhet. (FDoN 1944 s. 305.) Schwerin, W. v., Krisförvaltningens organisation. (FörvT 1939 s. 359.) Sjöblom, L., Bostadspolitiken i nya former. Innebörden av riksdagens beslut om bostadsstvrelse och länsorgan. (FDoN 1948 s. 168.) Skogh, S., L ä n s a r b e t s n ä m n d e r n a och deras verksamhet. (FDoN 1941 nr 19.) Spongenberg, O., Den lokala prisövervakningen inför omorganisation. (FDoN 1946 s. 491.) Stridsberg, E., Statens krisrevision. (FDoN 1940 n r 5.) Sundström, E., Arbetsmarknadskommissionens uppgifter och organisation. (FDoN 1945 s. 147.) Svantesson, N., Arbetet inom en kristidsstyrelse. (Folkförs. s. 133.) Söderlund, G., Statens industrikommission. {FDoN 1940 n r 13.) Söderström, O., Bansonernas avvägning efter behoven. Livsmedelskommissionens n ä r i n g s s a k k u n n i g a ; deras verksamhet och arbetsuppgifter. (FDoN 1942 s. 41.) — Statens j o r d b r u k s n ä m n d . Tillkomst, organisation och arbetsuppgifter. (FDoN 1950 s. 361.) Thermsenius, E., Statens informationsstyrelse — dess organisation och arbete. (FDoN 1940 n r 9.) Tunberg, S., Statens informationsstvrelse. (FDoN 1940 n r 2.) Upplysningsbok över Sveriges kristidsorgan. Sthm 1943. 35— 216588

II.

Amark, K., Den statliga krisförvaltningen och frågan om dess avveckling. (StatsvT 1948 s. 147.) — Krisförvaltningens avveckling intill den 1 j u l i 1950. (StatsvT 1950 s. 337.) Kreditväsendet samt penning- och valutapolitiken. Statlig kreditgivning till utlandet. Meddelanden från

konjunkturinstitutet.

Skrifter utg. av Svenska bankföreningen. [Inneh. bl. a. berättelser ang. det ekonomiska läget under särsk. år.] Flertalet av de under rubr. »Allmänt» upptagna tidskrifterna. Prop. ang. lag om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag) : 1939 n r 290. —• ang. lag om r ä t t för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv: 1937 n r 304; 1939 U n r 30. — ang. lag med särskilda bestämmelser ang. bankaktiebolags i n l å n i n g : 1943 nr 94; 1946 nr 364; 1949 nr 208. — ang. befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld: 1937 nr 318; 1938 nr 308; 1939 n r 264; 1940 n r 241; 1941 nr 244; 1942 nr 354; 1943 nr 242; 1944 nr 252; 1945 nr 292; 1946 nr 218; 1947 nr 314; 1948 nr 272. — ang. lag om rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m.: 1939 U nr 95. — ang. lag med särskilda bestämmelser rör. riksbankens sedelutgivning: 1948 nr 195; 1951 nr 181. — ang. statens kreditgivning till u t l a n d e t : 1945 n r 139, 295, 366. Browaldh, E., Efterkrigstidens kreditproblem. (Ekonomen 1944 s. 57.) Böök, K., Den svenska k r e d i t m a r k n a d e n och finansieringen av försvarsberedskapen. (EkT 1942 s. 195.) — Om Sveriges kreditgivning till utlandet. (Tiden 1945 s. 581.) Dahmén, E., Finansieringen av industrins investeringar 1939—44. (Ek. revy 1945 n r 5.) Hammarskjöld, D., Statsfinanserna och penningpolitiken i Sverige. (EkT 1941 s. 145.) — Den svenska diskussionen om penningpolitikens mål. (Studier i ekonomi och historia. Tillägnade Eli F. Heckscher på 65-årsdagen den 24 nov. 1944.) Upps. 1944. — Sveriges internationella kreditgivning åren 1944 och 1945. (Index 1945.) Josephy, B., Penningpolitik och prisnivå efter kriget. (Industrin 1944 s. 10.)

1226 Kragh, B., Svensk penningpolitik 1914— 1942. Lund 1943. —- Penning- och finanspolitiken i Sverige före och efter andra världskriget. (Index 1946.) — Prisbildningen på kreditmarknaden. Ränteteoretiska studier med särskild hänsyn till svenska förhållanden. Ak. avh. Upps. 1951. Lemkin, R., Valutareglering och clearing. Sthm 1941. Lindahl, E., Sveriges penning- och prispolitik efter kriget. (EkT 1943 s. 91.) Lundberg, E., Mellan inflation och deflation. (EkT 1940 s. 155.) — Näringslivet och inflationsfaran. (EkT 1942 s. 217.) — Inflationsfaran och den ekonomiska politiken. [Med disk.] (NEFF 1947 s. 33.) Lundgren, Å., Valutaförordningens a n p a s s ning efter det nya läget. En redogörelse för några av de n y a v a l u t a b e s t ä m m e l serna. (FDoN 1944 s. 402.) — Valutadeklarationen per 1944 års utgång. (FDoN 1945 s. 97.) Montgomery, A., Vår penningpolitik och erfarenheterna från förra världskriget. (SkBK 1942 s. 22.) — Hur en stark valuta förvandlas till en svag valuta. (Ek. revy 1947 s. 67.) Rehn, G., Kapitalinkomsternas utveckling under kriget. (EkT 1942 s. 66.) Rooth, I., Valutaregleringen. (FDoN 1940 nr 4.) — Valutaregleringen. Några anteckningar om valutakontorets organisation och uppgifter. (FDoN 1941 nr 4.) — Devalveringen och den ekonomiska politiken. Lund 1949. Rosenberg, K., Valutaförordningen, en r e dogörelse för valutaregleringens innebörd med särskild hänsyn till senaste ändringar. (FDoN 1949 s. 345.) Svennilson, I., Penningpolitikens förhållande till försörjningspolitiken under en avspärrningskris. (EkT 1939 s. 189.) —• Kan vi komma ut u r krisen? [Med disk.] (NEFF 1948 s. 79.) Thunholm, L.-E., De svenska affärsbankerna i krigsekonomien. (EkT 1941 s. 337.) — Svenskt kreditväsen. Sthm 1949. Utgångspunkter för penningpolitiken efter kriget. Uti. av utav fullm. i riksbanken den 6 maj 1943 tillk. sakk. (RDprot. Bih. 1944, prop. 1, bil. 1: Inkomsterna, bih. B.) Jordbruket, fisket och livsmedelshushållningen. Allmänt samt jordbruk trädgårdsodling. Handlingar till lantbruksveckan. Hushållningssällskapens tidskrift.

och

Jordbruksekonomiska meddelanden 'juli 1950—). Jordbruksekonomiska uppgifter (1940—juni 1950). Lantmannen. Folkförsörjningsnämndens cirkulär (1939). Statens livsmedelskommissions cirkulär (1939—1950). Statens j o r d b r u k s n ä m n d s cirkulär (1950—)P r o p . ang. prisreglerande åtgärder på jordb r u k e t s o m r å d e : 1939 nr 230; 1939 U nr 66; 1940 nr 276; 1941 nr 278; 1942 nr 319; 1943 n r 246; 1944 nr 253; 1945 nr 104, 303, 389; 1946 nr 216, 267; 1947 nr 280; 1948 n r 275; 1949 n r 212, 216; 1950 n r 245; 1951 nr 207. —• ang. reglering av sockernäringen: 1940 n r ' 1 8 9 ; 1941 n r 212; 1942 nr 198; 1943 n r 188; 1944 nr 195; 1945 n r 245; 1946 n r 243; 1947 nr 258; 1948 nr 262; 1949 n r 195; 1950 nr 213; 1951 nr 173. — ang. lag om skyldighet att i vissa fall verkställa odling av sockerbetor: 1941 n r 184. — ang. åtgärder för stödjande av odlingen av ärter och b r u n a b ö n o r : 1939 nr 243: 1940 nr 132; 1941 nr 29; 1942 nr 138; 1943 nr 177; 1944 nr 199; 1945 nr 50; 1950 nr 142; 1951 nr 77. — ang. åtgärder för stödjande av odlingen av vissa köksväxter: 1943 nr 186. — ang. åtgärder för stödjande av oljeväxtodlingen: 1940 nr 132; 1941 n r 29, 345: 1943 nr 177; 1944 n r 199; 1945 nr 50: 1946 n r 108; 1947 n r 113; 1948 nr 179; 1949 nr 68. — ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken m. m.: 1947 nr 75. Interpellationssvar i riksdagen (RDprot.) : Gjöres, A., ang. jordbrukets aktuella fodermedelssituation: 1942 AK 1 3 : 1 . Myrdal, G., ang. exporten av h ä s t a r : 1946 AK 4 3 : 2 1 . Pehrsson-Bramstorp, A., ang. skyldighet för j o r d b r u k a r e att avstå fodersäd: 1941 AK 7 : 2 . — ang. beräkning av j o r d b r u k a r n a s fodersädsleveranser till s t a t e n : 1943 FK 9: 3. — ang. ökad kraftfodertilldelning at skogshästar: 1945 FK 1 0 : 1 5 . (FDoN 1945 s. 74.) Sträng, G., ang. de statliga uttagen av fodersäd hos j o r d b r u k a r n a : 1945 AK 4 1 : 37. — ang. tilldelningen av fodersäd: 1946 FK 7: 1. Andersson, Albert, Produktionen och disponeringen av vissa fodermedel och foderb l a n d n i n g a r under krisåren. (JEU 1946 s. 8.) Andersson, G., Oljeväxtodlingen i Sverige. (FDoN 1941 nr 8.)

1227 Andersson, G., Oljeväxternas odling och förädling. (HLV 1941 s. 152.) — & Granhall, I., Odling av olje- och spånadsväxter. Sthm 1940. Berg von Linde, A., Jordbrukstekniska problem under innevarande kris. (Lantm a n n e n 1941 s. 125.) Bonow, M., Jordbruksregleringen i stöpslcven. (Koop. 1939 s. 535.) — J o r d b r u k e t vid avspärrning. (Koop. 1940 s. 264.) Carlsson, G., Sveriges kväveförsörjning. (TeknT 1941 K s. 93.) Edin, II., Den kemiska massans förutsättn i n g a r såsom fodermedel. (SvPT 1940 s. 145.) — Helleday, T. & Nordfeldt, S., Fodercellulosa till mjölkkor och h ä s t a r j ä m t e a n d r a utfodringsproblem under avspärrning och foderbrist. (Lantbrukshögskol a n . Husdjursförsöksanstalten. Medd. nr 6.) Upps. 1942. Eklundh, B., Vår foderförsörjning i kristid. (HLV 1941 s. 22.) Elofson, A., Vår foderförsörjning — några aktuella synpunkter. (Sv. vall- o. mosskulturföreningens kvartalsskrift 1939 s. 293). Engblom, C. P., Regleringen av sockern ä r i n g e n i riket. (FDoN 1940 n r 8.) Ericsson, Yngve, Krislån till j o r d b r u k a r e . Fin redogörelse för den hittillsvarande v e r k s a m h e t e n . (FDoN 1941 nr 15.) Fallenius, B., 1941 års sockcrreglering. (FDoN 1941 n r 8.) Hag änder, H., Konstgödselförsörjningen [konstgödselregleringen]. (JEU 1944 nr 7 ; 1945 n r 10; 1946 s. 295.) Hammarskjöld, B., Hur k r e a t u r s s t a m m e n födes fram till våren. (FDoN 1943 s. 397.) —• J o r d b r u k s p o l i t i k e n u n d e r krisen. (NEFF 1944 s. 105.) — Jordbrukspolitikens målsättning. En fortskridande förskjutning av medel och m e t o d e r för att n å målen. (FDoN 1944 s. 457.) — & Åkerman, Å., Vår livsmedelsförsörjn i n g — en blick framåt. (NEFF 1941 s. 25.) Hcidendahl, N., Oljeväxtodling i Sverige. (KM 1942 s. 235.") — Oljeväxtodling i Sverige även efter kriget. En återblick på de senaste två årens o d l i n g s r e s u l t a t . (FDoN 1943 s. 186.) — Oljeväxtodlingen i Sverige. (SkBK 1943 s. 78.) Hovgård, A., J o r d b r u k s p r o d u k t i o n e n s inr i k t n i n g . (HLV 1942 s. 103.) Håkansson, R., F o d e r k a m p a n j e n 1941 och v a d den lärt oss. (FDoN 1941 n r 21.) Juréen, L., J o r d b r u k e t s kostnader och prod u k t p r i s e r . (FDoN 1947 s. 284.) — Jordbruksproduktionen, fyraårsplanen

och ransoneringarna. [Med disk.] (NEFF 1948 s. 117.) Juréen, L., (Artiklar ang. j o r d b r u k s p r i s regleringen.) JEU 1947 s. 108, 157, 212; 1948 s. 101, 127; 1949 s. 8 1 ; 1950 s. 77. JEM 1951 s. 317.) Lindman, K. & Andersson, Åke, J o r d b r u k a r nas kontanta inkomster och utgifter år 1945. (JEU 1947 s. 77.) Löfgren, II., J o r d b r u k i krigstid räddas av arbetsblocken. (FDoN 1942 s. 273.) — Blockorganisationen inom j o r d b r u k e t . (FDoN 1943 s. 116.) Magnusson, R., översyn av arbetsblocken. (FDoN 1941 nr 5 . ) ' Melchert, H., Översikt av den svenska oljeväxtodlingen under innevarande kristid. (JEU 1944 nr 8.) Nilsson, Hjalmar, Beredskapsåtgärder för säkerställande av landets försörjning med fläsk. (HLV 1940 s. 63.) Nordengren, S., Våra inhemska fosfattillgångar och deras u t n y t t j a n d e . [Med disk.] (TeknT 1941 K s. 53, 64.) Olsson, Helmer, Artiklar ang. j o r d b r u k s prisregleringen. (KM 1942 s. 29, 436; 1943 s. 159, 435; 1944 s. 86, 179. JEU 1944 nr 9; 1945 nr 2, 4, 10; 1946 s. 61, 122, 245.) — Jordbruket under krisen. (Koop. 1941 s. 379.) —• Prissättningen på jordbruksprodukter. (Koop. 1942 s. 507.) — Inkomst- och kostnadsutvecklingen inom jordbruket. (Koop. 1943 s. 483.) — Jordbrukspolitiken under krisen. Sthm 1945. —• Jordbrukspriserna 1947/48. (Koop. 1947 s. 210.) — Jordbrukspriser och subventioner. (Koop. 1948 s. 235.) Palmi, S., Begleringen av handeln med torvströ. (FDoN 1942 s. 69.) — Sprit eller gengas som drivmedel för jordbrukets traktorer. (FDoN 1942 s. 141.) — Fullständig självförsörjning i fråga om skördegarnet. En snabbt framställd kristidsprodukt, som möjliggör bärgning av skörden. (FDoN 1943 s. 201.) — Jordbrukets traktordrift. (JEU 1945 n r 12.) Planläggning av växtodlingen. (HushT 1941 s. 16; 1942 s. 10; 1943 s. 25; 1944 s. 1 ; 1945 s. 23. FDoN 1942 s. 88; 1943 s. 4 5 ; 1944 s. 49. L a n t m a n n e n 1946 s. 243.) P . M. med uppgifter angående utvecklingen av vissa statsutgifter u n d e r kriget. (RDprot. Bih. 1943, prop. 1, bil. 1: Inkomsterna, bih. D.) [Inneh. bl. a. u p p gifter om statliga subventioner och r a hatter å livsmedel.] Ryde, H., Vår foderförsörjning. (FDoN 1940 n r 22.) Silfverswärd, H., Konstgödselförsörjningen

1228 [konstgödselreglcringcn]. (JEU 1947 s. 332; 1948 s. 341; 1949 s. 304; 1950 s. 370.) Silfverswärd, IL, Utsädesregleringen under krigsåren. (JEU 1945 n r 11.) Sjögren, E., Fodersädens fördelning inom landet. (FDoN 1940 n r 24.) Stensgård, A. II., Prisförändringarna å jordbrukets produkter och produktionsmedel. (FDoN 1940 nr 11.) Stockenström, B. v., Sveriges j o r d b r u k i kristid. (HLV 1942 s. 20.) Subventionerna på jordbrukets område. [Utredning av livsmedelskommissionen.] (JEU 1950 s. 55.) Söderström, O., J o r d b r u k s p r i s e r n a och livsmedelsförsörjningen. (FDoN 1947 s. 332.) — Fodersäd måste levereras för att klara brödförsörjningen. (FDoN 1947 s. 438.) — Jordbruksregleringen och dess s a m h ä l l s ekonomiska verkningar. (JEM 1951 s. 239. FDoN 1951 s. 233.) Wennerström, B., Fodercellulosa till h ä s t a r kan spara 170 000 ton säd. Synpunkter på cellulosans betydelse för foderförsörjningen. (FDoN 1942 s. 340.) — Tilldelning av oljekraftfoder, kli och melass för konsumtionsåret 1944/45. (JEU 1944 nr 10.) Ytterborn, G. R., Priser och ekonomi i jordbruket. (HLV 1942 s. 91.) Zetterberg, O., Arbctsblock inom j o r d b r u ket. (HushT 1940 s. 72.) —• Bildandet av arbctsblock inom j o r d b r u ket. (FDoN 1940 nr 6.) — & Andersson, Albert, Avstående av fodersäd för a l l m ä n t behov. (JEU 1947 s. 3.) — & Andersson, Åke, J o r d b r u k a r n a s kont a n t a inkomster och utgifter etc. (JEU 1948 s. 77.) — & Olsson, Helmer, Jordbrukets k o n t a n t a inkomster och utgifter etc. (KM 1942 s. 180. JEU 1945 n r 5.) Åkerman, Å., Planläggning av växtodlingen u n d e r år 1942. (FDoN 1942 s. 88.) — Den svenska oljeväxtodlingen. (MSKI 1942 s. 122.) — Bästa planläggningen av årets växtodling. (FDoN 1943, s. 45.) — Växtodlingens utvecklingstendenser. (JEU 1946 s. 239.) —- Produktionsplaneringen på jordbrukets område. (Folkförs. s. 31.) Åmark, K., Statliga kristidsåtgärder på jordbruksområdet. (HushT 1940 s. 137; 1941 s. 1, 105, 209; 1942 s. 89; 1943 s. 1, 73; 1944 s. 38, 137; 1945 s. 50, 98; 1946 s. 2, 73; 1947 s. 1, 87.) •— Svensk jordbrukspolitik u n d e r det senaste kvartsseklet. (Sveriges l a n t b r u k s förbund 1917—1942.) Sthm 1942. F i s k c. Prop. ang. reglering av handeln med strömming och sill m. m.: 1942 nr 209.

Prop. ang. reglering av priserna å slag av fisk m. m.: 1946 232.

vissa

Betänkande ang. fiskarenas ekonomiska organisation och reglering av fiskmarknaden. Avg. av 1940 års fiskerikommitté. (SOU 1941: 19.) —• ang. fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fiskets område. Avg. av 1945 års fiskeriutredning. (SOU 1947:2.) Cederlund C. F., Livsmedelsförsörjningen och fisket. (HLV 1941 s. 35.) Corneliusson, S., Västkustfisket i kristid. (HLV 1943 s. 193.) Juréen, L., Fiskförsörjningen i Sverige u n der senare år. (KM 1942 s. 281.) Martin, K., Erfarenheterna av strömmingshandelns reglering. (HLV 1941 s. 42.) Swedborg, E., Fiskerinäringens efterkrigsproblem. En redogörelse för 1945 års fiskeriutrednings betänkande. (JEU 1947 s. 47.) Tolstoy, N., Försörjningen med fisk. Utvecklingen under de senaste m å n a d e r n a och det aktuella läget. (FDoN 1942 s. 421.) — Läget på fiskmarknaden i Sverige under de senaste åren. (KM 1944 s. 24.) — Prisregleringen på fisk. En redogörelse för huvuddragen i det nya systemet. (FDoN 1946 s. 296.) — & Swedborg, Ii., Några aktuella uppgifter beträffande den statliga prisregleringen på västkustfisk m. m. (JEU 1945 nr 9.) Widell, C. G., Hur svenska folket förses med färsk fisk. (FDoN 1942 s. 177.) L i v s m c d e 1 s h u s h å 11 n i n g c n. Prop. ang. prisrabattering å vissa livsmed e l : 1941 nr 279; 1942 nr 338; 1943 nr 260; 1944 n r 262; 1945 nr 297. Interpellationssvar i riksdagen (RDprot.) : Gjöres, A., ang. utvecklingen och läget i fråga om vår livsmedelsförsörjning: 1941 AK 4 0 : 3 5 . (FDoN 1941 n r 12.) — ang. fodertilldelningen till fjäderfän: 1941 AK 5 0 : 3 9 . (FDoN 1941 n r 23.) — ang. prissättningen å matfett och mjölk: 1942 FK 2 1 : 15. — ang. äggregleringen: 1942 AK 2 3 : 4 0 . (FDoN 1942 s. 226.) — ang. äggransoneringen: 1943 FK 14: 11. Hansson, P. A., ang. livsmedelsförsörjningen vid allmän mobilisering: 1940 FK 17: 1. (FDoN 1940 n r 5.) Rosander, E„ ang. mjölkstandardiser i n g e n : 1944 AK 2 7 : 1 6 . (FDoN 1944 s. 262.) Sträng, G., ang. reglering av producentpriset på ägg: 1946 AK 1 4 : 1 5 . — ang. LK:s bestämmelser om r ä t t till yrkesmässig slakt samt ang. kost-

1229 nåder för slaktgodemänncns s a m h e t : 1948 AK 15: 8.

verk-

Abramson, E., Vitaminförsörjning och försvarsberedskap. (TeknT 1940 A s. 107.) — Om vitaminiserade livsmedel. (SM 1944 s. 801.) — 155 ersättningsmedel för kaffe men endast ett för kött. Erfarenheter om ersättningsvaror för livsmedel u n d e r två kriser. (FDoN 1945 s. 105. ) Andersson, Åke, Försörjningen med brödsäd ur svensk och internationell synvinkel. (JEU 1947 s. 315.) Björnberg, A., Livsmedelsransonerna i Sverige och vissa främmande länder. (SM 1942 s. 389.) Boalt, C, Kosthåll och n ä r i n g s s t a n d a r d i stads- och landsbvgdshushåll u n d e r krisen. (HLV 1943 s. 84.) — Standard o. k o s t s a m m a n s ä t t n i n g . (Fackf. 1944: 1 s. 101.) — & Zotterman, Y., Den individuella konsumtionen av spannmålsprodukter. (JEU 1945 n r 5.) Bonow, M., Sveriges livsmedelsförsörjning vid avspärrning. (Koop. 1939 s. 392.) — Matförsörjningen vid avspärrning. (Koop. 1940 s. 250.) — Livsmedelskostnader och prissubventioner. (Koop. 1940 s. 395.) — Subventionssystemet i prisbildningen på livsmedel. (Koop. 1940 s. 446.) — F r å n överskotts- till b r i s t h u s h å l l n i n g . (Social årsbok 1940.) —• Sveriges livsmedelsförsörjning. (Krisstudiekommitténs skrifter nr 4.) Sthm 1940. — Subventioner och livsmedelsrabatter. (Koop. 1942 s. 51.) — Subventionerna som socialhjälp. (Koop. 1942 s. 83.) —- Levnadskostnader, j o r d b r u k s p r i s e r och handelsmarginaler. (Koop. 1942 s. 455.) Börjesson, A., Slakterimarknadens reglering. (FDoN 1941 nr 13.) Carlsson, Erik, Beslagsförfarandet i p r a k t i ken [oljekakor, ärter, havre och k l i ] . (FDoN 1940 n r 18.) Cederlund, C. F., Äggregleringens orsaker och ransoneringens grunder. (FDoN 1941 n r 20.) Eberhard, A., Några uppgifter r ö r a n d e reglcringsbestämmclser och marknadsförh å l l a n d e n för slakterifett u n d e r krisen. (JEU 1946 s. 89.) Froster, G., Mjöl- och brödransoneringen u n d e r åtta år. (FDoN 1948 s. 318.) Gjöres, A., Vårt dagliga bröd. Sthm 1942. — Försörjningsfrågor. (HLV 1943 s. 69.) Gräslund, H., Vår fettförsörjning. (FDoN 1940 nr 21.) — Mjölkens väg från kon till konsument e n . (FDoN 1941 nr 21.) — Mjdlkförsörjningen under fyra års

krigshushåll. Omställning av användningsformerna motsvarande 1 800 000 ton mjölk. (FDoN 1943 s. 261. ) Gräslund, IL, Torrmjölken k l a r a r mjölksvårigheter. (FDoN 1944 s. 28.) — Försörjningen med mjölk och matfett. (Folkförs. s. 53.) Hagander, IL, Den statliga regleringen av spannmålshandeln. (FDoN 1940 n r 23 A.) — Spannmålsregleringen under k o n s u m tionsåret 1941—42. (FDoN 1941 n r 20.) Hammarskjöld, B., Fcttvaruregleringen. (FDoN 1940 n r 9.) — Aktuella problem för vår folkförsörjning. (FDoN 1942 s. 21.) — Inga ägg till rimliga priser utan ransonering. ^FDoN 1942 s. 260.) — Några grunddrag i livsmedelskommissionens verksamhet 1939—1945. (Folkförs, s. 21.) — & Kollberg, G., Regleringen av köttförbrukningen. (FDoN 1941 nr 6.) Hjelm, L., Den totala slakten under å r 1941. (FDoN 1942 s. 204.) — Slaktdjursmarknaden och vår försörjning med köttvaror. I5n återblick på de tre första kvartalen 1942. (FDoN 1942 s. 377.) — De »fria» köttvarornas betydelse för vår försörjning samt möjligheterna att lägga dem under ransonering. (KM 1942 s. 402.) — Den totala slakten samt vår försörjning med köttvaror u n d e r år 1942. (FDoN 1943 s. 121.) Hofsten, E. v., Vitaminförsörjningen. (KM 1942 s. 131.) —• Livsmedelsrabatterna god hjälp för mindre bemedlade. Gällande bestämmelser och beslutade förändringar i rabattsystemet. (FDoN 1942 s. 253.) Hutting, G., P r i s r a b a t t e r n a å matfett och mjölk. (JEU 1946 s. 269; 1947 s. 239.) — Prisclearingen av fettvaror. (JEM 1951 s. 259.) —• Den fortsatta prisclearingen av fettvaror. (JEM 1952 s. 183.) Hälsotillstånd och näringstillförsel. (SM 1944 s. 303.) J o r d b r u k s k o m m i t t é , 1942 års. Utredningar och betänkanden. (SOU 1946:18, 39, 42, 46, 47, 61 och 78.) [Ref. av kommittéförslagen i FDoN 1946 s. 261.] Juréen, L., En jämförelse mellan den med ledning av betäckningsstatistiken m. m. beräknade slaktdjursproduktionen och den i köttransoneringen statistiskt redovisade slakten. (KM 1942 s. 532.) — En jämförelse mellan den beräknade produktionen och den statistiskt redovisade konsumtionen av vissa livsmedel. (KM 1943 s. 9.) — Livsmedelsutgifterna vid näringsfysiologi skt likvärdig standard. (SM 1950 s. 831.)

1230 Juréen, L., & Åberg, F., Slakten av nötk r e a t u r och leveranserna till garverier av h u d a r och skinn. (JEU 1945 n r 10.) Kollberg, G., Vårt nuvarande ransoneringssystem för livsmedel. (SM 1940 s. 431.) — Livsmedelsransoneringen under a n d r a krisåret. (SM 1941 s. 781.) -— Ransoneringarna och k o n s u m e n t e r n a s registrering. (FDoN 1941 n r 7.) -— Ransoneringarna under de tre gångna krigsåren. (FDoN 1942 s. 293.) •— Ransoneringsbekymmer och glädjeämnen. En blick på tredje krigsåret j ä m t e en tabell över grundransonerna. (FDoN 1941 s. 313.) — Ransoneringarna under fjärde krigsåret. (FDoN 1943 s. 333.) -— Ransoneringarna under femte krigsåret. (FDoN 1944 s. 373.) — Livsmedelsransoneringarna under år 1943. (KM 1944 s. 80.) •— Ransoneringarna i sitt slutskede — men ä n n u blott början till slutet. (FDoN 1945 s. 317.) -—• Ransoneringarna under sex krisår. (FDoN 1945 s. 481.) — Försäljningskontroll i samband med ransonering av livsmedel. (KM 1941 s. 520.) •— Ransoneringssystemet — mål och m e del. Månadsperioder och färre kort skulle göra systemet mindre smidigt. (FDoN 1943 s. 141.) — Ransoneringen av kaffe och te. (FDoN 1940 nr 6.) •— Ransoneringarna av margarin samt tvätt- och rengöringsmedel. (FDoN 1940 nr 9.) — Bestämmelserna om den lokala fiskransoneringen. (FDoN 1942 s. 425.) — Det svenska ransoneringssystemet och dess tillämpning. (Folkförs. s. 73.) •— & Froster, G., Näringsställenas tilldelning av ransonerade livsmedel. (JEU 1945 nr 1.) — Hittills upphävda ransoneringar. (JEU 1945 n r 12.) Kristidens inverkan på hälsotillståndet. (SM 1942 s. 279.) Livsmedelsrabatter och subventioner. (Fackf. 1943:2 s. 300, 323.) Ljung, S., Den totala slakten och vår försörjning med köttvaror under år 1944. (FDoN 1945 s. 216.) Lund, G., Slaktdjursmarknaden. (KM 1942 s. 77.) •—• Den skärpta kontrollen över slaktmarknaden. (FDoN 1942 s. 286.) — Älgjakten och regleringen av handeln med älgkött. (FDoN 1942 s. 366.) — Storleken av den genomsnittliga mjölkkonsumtionen under krigsåren. (JEU 1944 n r 12.) — Den totala slakten under 1943. (FDoN 1944 s. 165.)

Lund, G., Kött- och fläskförsörjningen. (Folkförs. s. 61.) — Mjölken, smöret och det tekniska fettet. Ingen förbättring att vänta i matfettstilldelningen. (FDoN 1947 s. 201.) •—• Den bristande balansen mellan kött och fläsk. (FDoN 1949 s. 99.) Magnusson, R., Potatisöverskottet blir mjöl eller lagras. Den uppgjorda planen för omhändertagande av hembjuden potatis. (FDoN 1943 s. 129.) Nordström, B., Regleringen av ägghandeln under åren 1941—1944. (FDoN 1944 s. 217.) De nya brödkorten. (FDoN 1940 nr 17.) Nyström, G., Födoämnesransoneringen och hälsotillståndet. (FDoN 1946 s. 223.) Ohlsson, R., Läget på s l a k t m a r k n a d e n . (FinT 1940 s. 831.) Olsson, Helmer, Förskjutningar i försörjningsläget. (Koop. 1943 s. 102.) — Prisreglerings- och kvalitetsbestämmelser för spannmål under regleringsåret 1945/46. (JEU 1945 n r 9.) Potatis näst brödet vårt viktigaste livsmedel. (FDoN 1941 nr 24.) Prisrabattcringen å smör. (FDoN 1940 n r 9. 13, 21.) Ransonering av smör och m a r g a r i n . (FDoN 1940 nr 24.) Reglering av fläskförbrukningen. (FDoN 1940 n r 18.) Reglering av handeln med ägg. (FDoN 1941 nr 18.) Regleringen av brödsädsförbrukningen. (FDoN 1940 nr 16.) Ryde, B. H., Köksavfallets tillvaratagande. (SvST 1941 s. 253.) Sjöholm, S., Den statliga lagringen i fryshus av vissa animalier. (JEU 1945 nr 3.) Sträng, G., Fortsatt köttransonering för en rättvis fördelning. (FDoN 1947 s. 418.) Swedborg, E., Den svenska äggmarknaden före och u n d e r försörjningskrisen. (JEU 1946 s. 45.) Svärdström, K. F., Utclöpandc och u t n y t t jade r a b a t t k o r t för matfett och mjölk. (KM 1943 s. 207.) — Antalet rökare och tobakskonsumtionens storlek u n d e r nu gällande ransonering. (KM 1943 s. 445.) — Tobaksransoneringen. (JEU 1944 nr 11.) —• Matfettsransonering och kupongredovisning. (KM 1944 s. 143.) — P r i s r a b a t t e r n a för matfett och mjölk. (KM 1944 s. 241.) — P r i s r a b a t t e r n a å matfett och mjölk. (JEU 1945 nr 6.) Söderström, O., Vår livsmedelsförsörjning och ransoneringarna. (FDoN 1946 s. 505.) —• Det framtida försörjningsläget i fråga om livsmedel. Ransoneringar året ut och sannolikt ä n n u någon tid framåt. (FDoN 1947 s. 226.)

1231 Söderström, O., Internationell och svensk livsmedelsförsörjning. (FDoN 1947 s. 357.) - Livsmedelsförsörjningen håller till nästa höst. (FDoN 1947 s. 463.) Tolstoy, N., Förmalningen av brödsäd. (FDoN 1940 n r 24.) Wagenius, Å., Vår livsmedelsförsörjning i statistisk belysning. (SvU 1941 s. 292.) — Beräkningar rörande den besiktigade slakten. (KM 1943 s. 489.) Wester, C, Mejerihanteringen åren 1939— 1948. (KM 1950 s. 439.) Westerberg, S., Landets äggviteproblem. (TeknT 1942 A s. 225.) Wigforss, K., Ett friare ransoneringssystem. [Med kritik av G. Kollberg.] (Tiden 1943 s. 13.) Viklund N„ Spannmålsregleringen. (FDoN 1943 s. 322.) — Spannmålsregleringen u n d e r året 1944/ 45. (FDoN 1944 s. 324.) — Spannmålsoch foderförsörjningen. (Folkförs. s. 43.) Vissa lättnader i mjöl- och b r ö d r a n s o n e ringen. (FDoN 1948 s. 266.) Zotterman, Y., Vår kost under kristiden — resultat av individuella kostnadsundersökningar. ( L a n t m a n n e n 1947 s. 211.) Öberg, C, »Dyrortsgruppcringar» för vissa prisreglerade livsmedel. (FDoN 1943 s. 33.) Industrien. A 11 m ä n t. Industria. Industriförbundets meddelanden. IVA. Meddelanden från Sveriges kemiska industrikontor. Svensk papperstidning. Teknisk tidskrift. Trävaruindustrien. Industrikommissionens meddelanden (1940 —1949). Meddelanden från statens handels- och industrikommission (1950—). Interpellationssvar i riksdagen (RDprot.) : (ijöres, A., ang. den industriella produktionens läge: 1941 FK 4 0 : 1 . (FDoN 1941 nr 12.) Andersson, Ivar, Svenska industriproblem i krigstid. Sthm 1939. Anstrin, IL, Industriens strukturförändr i n g a r . ( I n d u s t r i a 1944 s. 1166, 1238.) Bengtsson, E., Statligt stöd till beredskapsföretagen. [Med disk.] (TeknT 1941 I

s. n/37.)

Carlsson, Sune, Industriell kostnadsberäkning u n d e r en avspärrningskris. [Med disk.] (TeknT I s. 25.) Eriksson, Arthur, F ö r ä n d r i n g a r i industriens sysselsättning. (KM 1945 s. 297.) Huss, E., Industriell ersättningsproduktion. 1 FDoN 1941 n r 3 ) .

Huss, E., Den industriella försörjningen. (Folkförs. s. 105.) Industriproduktionens omformning med hänsyn till råvarulaget. Föredrag av //. Liander (el-ind.), S.-E. Brundin och B. Starck (mek. ind.) och R. Winbladh (kemisk ind.). TeknT 1942 A s. 125.) Klemming, G., Vilka tekniska krisresultat väntas bli bestående? (Tredje nord. ingenjörsmötets förhandlingar, 1: 26.) Sthm 1947. Odhe, T., Ersättningsproduktionen och dess problem. (Fackf. 1941 : 2 s. 9, 30.) Ohlin, B., Produktionsmöjligheternas utnvttjande under partiell avspärrning. (EkT 1940 s. 123.) Sterky, H„ Ingenjörernas utnyttjande för intensifiering av vårt lands försvarsberedskap. (TeknT 1940 A s. 325.) Sundén R., Den industriella produktionens och investeringsverksamhetens anpassningsproblem. '[Med disk.] (NEFF 1940 s. 85.) Svennilson, I., Ersättningsproduktionens ekonomiska förutsättningar. (Ekonomen 1940 s. 135; EkT 1940 s. 214.) — Industriell planhushållning. Några synp u n k t e r på krigstidens svenska erfarenheter. (EkT 1941 s. 295.) —• Avspärrning, upprustning och levnadsstandard. (Fackf. 1941: 1 s. 341.) Söderlund, G., Industriproduktionen i krigstid. (Industria 1940 s. 693; SvE 1940 s. 234.) Tekniskt-industriella initiativ i krigstid: 1. H. Ericson, Understödjande av u p p finningar och deras exploatering. 2. N. H. Magnusson, Bergslagens roll i vår malmförsörjning. 3. O. Herneryd, Sveriges industriförbunds produktionskommitté och dess verksamhet. 4. Diskussion. (Blad för Bergshanteringens vänner. Bd 25, 1942 s. 160. ) Åkerman, G., Produktivitetsförsämring och inflationsrisk. (EkT 1940 s. 192.) B e r g s h a n t e r i n g s a m t j ä r n-, m etall- och verkstadsindustri. Birgén, O., Överblick över läget på r ö r m a r k naden. (FinT 1945 s. 639). Carlborg, II., Vårt behov av stållegeringsmetaller u n d e r kristiden. (FDoN 1941 nr 21.) Harder, O., Hur elindustriens materielbehov tillgodoses. (FDoN 1944 s. 441.) Lindqvist, R., Bvggnads- och reparationsberedskapen. (TeknT 1942 A s. 591.) Petrén F., Skrot och råmetaller i dagens metallhantering. (TeknT 1942 A s. 465.) Pilz, L., Den svenska r ö r m a r k n a d e n under kriget. (FinT 1944 s. 563.) Sidenvall, G., J ä r n h a n t e r i n g e n i Sverige u n der kriget. (TeknT 1946 s. 557.) Sträng G., Vårt försörjningsläge i fråga om r ö r m a t e r i a l . (FDoN 1947 s. 242.)

1232 Tennander, S. m. fl., Kristidsbestämmelser och kristidsmateriel för elektriska starkströmsanläggningar. Sthlm 1943. Wiberg, M., Den svenska bergshanteringens utveckling under de senaste åren. (JKA 1946 s. 285.) By ggnad sä m Desindustri glasindustri).

(inkl.

Bergström, M., Vad är E-cement? (TeknT 1941 A s. 218.) Byggnadsindustriens krisproblem. Föredrag av .4. Sandberg, L. Bergvall, J.-E. Ekström, N. Malm och Ä\ Laurell. (TeknT 1942 A s. 142.) Byggnadsindustriens råvaruproblem. Av /. Svennilson, E. Nelander, S. Tennander och A. M. Alfort. (FDoN 1941 n r 19.) Frey, G. S.son, Asfalt till tak men inte till nya vägar. Bj'ggnadsindustriens förseende med asfalt-och tjärprodukter. (FDoN 1941 nr 22.) Gabrielsson, A., Glastillverkningens svårigheter u n d e r åren 1940—46. Försörjningsläget beträffande fönsterglas/maskinglas och of olierat spegelglas. (FDoN 1946 s. 170.) Nelander, E., Byggnadsindustriens försörjning med material. (FDoN 1943 s. 25.) Sandberg, A., Fönsterglas — de nödvändigaste behoven tillgodoses. (FDoN 1944 s. 190.) Steenhoff, R., Glaset i krishushållningen. (Glasinstitutets i Växjö medlemsskrift n r 3.) Växjö 1946. — Tillverkningen av glas — glasbruk och förbrukare anpassa sig. (FDoN 1944 s. 236.) T r ä v a r u-, c e l l u l o s a persindustri.

och

pap-

Interpellationssvar i riksdagen (RDprot.): Domö, F., ang. cellulosaindustriens r å varuförsörjning: 1942 AK 1 5 : 3 . (FDoN 1942 s. 154.) Ericsson, John, ang. ökad export av t r ä varor m. m.: 1946 FK 43:132. Erlander, T., ang. beredande av möjlighet för exportörer att uttaga fulla marknadspriser vid export av sågat v i r k e : 1947 AK 2 2 : 3 . (FDoN 1947 s. 193.) Collinder, S., Sågverksrörelsen u n d e r efterkrigsåren. (FDoN 1947 s. 431.) Lord, S.-Hj., Pressens pappersförsörjning u n d e r år 1948. Pappersransoneringsutredningens betänkande — en s a m m a n fattning. (FDoN 1947 s. 410.) — Förbrukningen av papper och papp under år 1948. De sakkunnigas slutbetänkande med förslag till försörjningsplan. (FDoN 1947 s. 425. ) Massavedsfrågan. [Svenska cellulosa-, t r ä -

masse- och pappersbruksföreningarnas skr. till Kungl. Maj :t 29/6 1945.] (SvPT 1945 s. 329.) Nilsson, Sture, Pappersavfallet. En redogörelse för återvinning och handelsreglering under åren 1940—1949. (FDoN 1950 s. 68.) Nordquist, M., Synpunkter på skogsindustriens virkesförsörjning. (SvPT 1947 s. 287. Rosén, Af., Pappersransoneringen 1947— 1948. (FDoN 1949 s. 283.) Tillvaratagande och förädling av mindervärdigt virke samt avfalls- och biprodukter i skogsindustrien. (Industriens utredningsinstitut.) Sthm 1942. Spånadsämnen. Prop. ang. åtgärder för stödjande av linoch h a m p o d l i n g e n : 1940 n r 132; 1940 U nr 5 1 ; 1941 n r 333; 1943 n r 176; 1944 nr 103; 1945 n r 201; 1946 n r 108; 1947 nr 113; 1948 nr 179; 1949 n r 6 8 ; 1950 nr 142; 1951 n r 56, 192. Bendz, G., Linodlingen i Halland. (HLV 1941 s. 138.) Granhall, I., Den svenska linhanteringens återupplivande och modernisering. (HLV 1940 s. 78.) Heidendahl, N., Linodlingen i Sverige. I KM 1942 s. 479.) — Spånadsväxtodlingen i Sverige under de senaste åren. (JEU 1944 nr 8.) — Textilväxtodlingen i Sverige. (SkBK 1944 s. 64.) Osvald, H., Spånads- och oljeväxter. 1. Spånadsväxter. (Nord. Rotogravyrs handböcker för j o r d b r u k a r e n r 45.) Sthm 1944. Statens l i n n ä m n d s redogörelse för den svenska spånadsväxtodlingens utveckling u n d e r åren 1940—1950. Sthm 1951. Insulander, N., Fårskötsel i krig och fred. (HLV 1940 s. 192.) —• Vad k u n n a vi göra för att öka ullproduktionen? (HLV 1940 s. 205.) Johansson, Albin, AB Cellull — ett exempel på samverkan mellan olika industrier. (TeknT 1943 A s. 264.) Svärdström, K. F., F ö r u t s ä t t n i n g a r n a för Sveriges fåravel. (HLV 1941 s. 168.) — Sveriges fåravel och försörjningen med ull. Utredning verkställd på uppdrag av Svenska löngodsfabrikanternas förening. Sthm 1941. Wålstedt, L., Sveriges ullförsörjning och förutsättningar för fåravel. (TeknT 1941 A s. 373. ) Örborn, A., Sveriges fårskötsel och dess förutsättningar. (FDoN 1942 s. 169.) Textilindustri. Egerlund, R., Textilransoneringen. 1942 s. 409.)

(FDoN

1233 Hedulff, E., Textilransoneringens bakgrund och organisation. (FDoN 1942 s. 32.) Hugo, Å., Svenska ull importföreningen 1939 u. p. a. Berättelse över föreningens verksamhet åren 1939—1946. Norrk. 1950. Lyberg, B., Textilransoneringen inför andra perioden. (FDoN 1943 s. 161.) Puues, E. W., Vår textilvaruförsörjning. (FDoN 1940 nr 20.) — Textilförsörjningen. En översikt över de under krisen vidtagna åtgärderna. (FDoN 1943 s. 353.) Standardiseringen inom textilhandeln. (FDoN 1941 nr 15.) Svärdström, K. F., Textilransonen u t n y t t jades endast till 70 %. (FDoN 1944 s. 76.) Läder-

och

s k o i n d u s t r i.

Interpellationssvar i riksdagen (RDprot.) : Gjöres, A., Skoransoneringen, dess bakgrund och tiden för dess genomför a n d e : 1943 FK 2 4 : 1 . (FDoN 1943 s. 222.) Hallström, E., Läder- och skobranschen u n der kriget. (FDoN 1943 s. 358.) Hedulff, E., Skohandeln och förbrukningen av läder m. m. regleras. (FDoN 1943 s. 155.) Gummiindustri. P r o p . ang. anslag till uppförande och drift av en fabriksanläggning för tillverkning av syntetiskt g u m m i : 1943 nr 76; 1946 n r 188; 1947 n r 182; 1948 n r 110. Gislow, C. G., Gummit 1943 — läget kan bli mycket svårt. (FDoN 1942 s. 430.) Houmann, U., Några synpunkter på g u m m i situationen. (FDoN 1943 s. 414.) Waern, L. M., Gummiförsörjningens läge inför årsskiftet [1945/46]. (FDoN 1945 s. 461.) Kemisk industri. Interpellationssvar i riksdagen ( R D p r o t . ) : Sträng, G., ang. Tvättmedelsransoncr i n g e n : 1948 AK 32: 68. En ström, A. F., Svntetiska produkter. (SvU 1941 s. 81.) Fifger, P., Den kemiska industrien och folkförsörjningen. (MSKI 1942 s. 107.) Holmberg, J'., Tvätt- och rengöringsmedel. (TeknT 1940 A s. 477.) Ilägglund, E., Foder och andra n ä r i n g s medel u r t r ä . (SkBK 1942 s. 4.) Jacobsson, C. W., Den svenska trädestillat i o n s i n d u s t r i e n s utveckling och framtidsutsikter. (TeknT 1945 s. 1113.) Den kemiska industrien inför den n j a avspärrningen. (MSKI 1944 s. 127.) Köhler, S., Tvättmedelsbesparing och tvättvattnets h å r d h e t . (TeknT 1940 A s. 365.) Larsson, S., Linoljeransoncringen. (FDoN 1941 s. 97.)

Liander, II., Konsthartsernas utveckling och användning. (TeknT 1944 s. 273.) Lundin, IL, Jäsningsindustrierna som leverantörer av näringsmedel och läkemedel. (TeknT 1945 s. 1345.) Löfström, B., Den svenska kemiska industriens insatser och utveckling under andra världskriget. (MSKI 1947 s. 22.) Nordengren, S., Fosfat, kali och kväve i kristid. (MSKI 1942 s. 112.) Pihlblad, N., Målningsmaterialen under k r i sen. (TeknT 1944 s. 149.) Steenhoff, R., Industrikommissionens u n dersökning av tvätteriernas vattenfråga. (TeknT 1942 K s. 35.) — Tvättproblemen och kristiden. (TeknT 1942 K s. 31.) —• Maskintvättinrättningarnas vattenförsörjning. (FDoN 1944 s. 155.) Telenius, S., Den svenska läkemedelstillverkningen speciellt med hänsyn till självförsörjningen. (TeknT 1943 K s. 25, 40.) —• Några synpunkter på den svenska läkemedelsindustrien. (MSKI 1943 s. 65.) Waldenström, E., Skogsindustriernas avfalls- och biprodukter. (TeknT 1943 K s. 47. ) Waller, A., Om cellulosa som utgångsmaterial för kemisk industri. (SkBK 1944 s. 102.) Venemark, E., Synpunkter på biproduktutvinningen vid tillverkning av sulfatcellulosa. (TeknT 1941 K s. 90; 1942 K s. 5, 14.) Widegren B., Talloljan såsom linoljecrsättning. (TeknT 1942 K s. 68.) Winbladh, R., Svensk kemisk industri i krigstid. (TeknT 1942 K s. 41.) —• Nyare tillverkningar inom den svenska kemiska industrien, sedda mot b a k g r u n den av denna industris resultat och målsättning u n d e r de senaste fem åren. (MSKI 1943 s. 48.) I n s a m l i n g av s k r o t och annat avfall. Hylander, E., Hur skrotinsamlingen är organiserad. (FDoN 1942 s. 239.) Kalling, B., Tillvaratagande av skrot och andra avfallsprodukter inom landet. (FDoN 1940 n r 14.) Steenhoff, R., Industriavfall såsom inhemsk . r å v a r u k ä l l a . (TeknT 1940 K s. 33, 43.) Bränslehushållningen. Bränslcfrågor i allmänhet. Kolbränslcn. Gas. Skogen. Svenska skogsvårdsföreningens tidskrift. Statens bränslekommissions cirkulär (1940—). Statens bränslekommissions cirkulärskrivelser (1940—, delvis i stencil).

1234 Tekniska meddelanden från Statens b r ä n s lekommission. Interpellationssvar i riksdagen (RDprot.) : Domö, F., ang. bränsleförsörjningsläget: 1941 AK 4 0 : 2 0 . (FDoN 1941 n r 11.) Ericsson, John, ang. b r ä n s l e s i t u a t i o n e n : 1941 AK 1 9 : 5 . Rubbestad, A., ang. gasransoneringen: 1945 AK 2 4 : 1 . (FDoN 1945 s. 178.) Anstrin, IL, Vår bränsleförsörjning. Industria 1940 s. 772.) Billberg, A., Vår bränsleförsörjning i n u v a rande läge. (Sv. skogsvårdsföreningens tidskrift 1940 s. 261.) Domö, F., Synpunkter på bränslefrågan. (FDoN 1941 n r 13.) — Den aktuella situationen på bränslem a r k n a d e n . (FDoN 1942 s. 357.) — Vårt bränsleläge och bränslekommissonens avvaktande politik. (FDoN 1944 s. 359.) Drivmedelsförsörjningen under krisen. ( F ö reläsningar vid Kursverksamheten vid Stockholms högskola av K. G. Ekberg, J. Fletcher m. fl.) Sthm 1943. Edling, G., Aktuella bränsleproblem. (TeknT 1940 A s. 437.) Fletcher, J'., Bränsleproblemet under den n ä r m a s t e framtiden. (FDoN 1944 s. 192.) F r i t t varmvatten för a t t minska gasförbrukningen. Ett försök att anpassa h u s hållsförbrukningen av olika bränslen efter tillgången. (FDoN 1943 s. 345.) Häggström, S., Koksen måste till 30 % ersättas med a n n a t bränsle. Ökad vedavverkning behövs — brunkolsbriketterna bättre än sitt rykte. (FDoN 1951 s. 288.) Höjer, E. W., Den nya bränsleplanen. (FDoN 1941 n r 10.) Kaijser, F„ Bränsle- och kraftförsörjningen. (Folkförs. s. 117.) Kinander, C, Bränsleförbrukningen för beredning av varmvatten i h y r e s h u s . (TeknT 1944 s. 333.) — Bränsletilldelning och bränslekostnader. En utredning beträffande hushållsförbrukningen under 1946/47. (FDoN 1947 s. 15.) — Varmvattnet i hyresfastigheterna. Situationen 1948/49 och en återblick på förh å l l a n d e n a under krisåren. (FDoN 1948 s. 294.) Källström, V., Några uppgifter om b r ä n s l e läget i Sverige under kriget. (KM 1945 s/593.) Lindgren, H. A., Vår bränslehushållning. Ett nödtvunget slöseri. (Industria 1942 s. 955.) Ljungdahl, K.-G., Synpunkter på v a r m v a t t e n p r o b l e m e t . ( F ' D O N 1944 s. 317.)

— Sveriges bränsleförsörjning. (Tekn.T 1944 s. 1053.) — Bränsleläget och våra utsikter till i m port av kol och olja. (FDoN 1945 s. 389.)

Ljungdahl, K.-G., Kolimportcn under å r 1945. Ett bottenrekord — siffran lika låg som på 1860-talet. (FDoN 1946 s. 25.) — Synpunkter på Sveriges bränsleförsörjning. (FDoN 1947 s / l 6 5 . ) — Fyrtiotalistiska bränsleförhållanden. (Mell. och norra Sveriges ångpanneförenings berättelse för ä r 1949.) Sthm 1950. — Sveriges försörjning med bränsle och kraft. En snabbutredning på uppdrag axInge niörsvcten skåp sakade mien, Riksn ä m n d e n och Tekniska forskningsrådet. (FDoN 1951 s. 49; IVA 1950 s. 235.) — Bränsle och kraft. Orientering rör. Sveriges enerigförsörjning, publ. p å föranst. av Bränsleutredningen 1951. (SOU 1951:32.) Lundh, E., Bränslefrågan och motorismen. (FDoN 1941 n r 11.) Nilsson, Arne, Bränsleförsörjningen inför freden. (Ekonomen 1945 s. 9.) Nordin, S.-E., Förbrukningen av kol och koks i Sverige u n d e r senare år. (KM 1946 s. 469.) Nyberg, E., Industriens bränsleförsörjning. En redogörelse för planläggningen och resultaten. (FDoN 1941 n r 6. SvPT 1941 s. 110.) Pilo, W., Gasindustrien u n d e r kristiden. [Med disk.] (TeknT 145 s. 655.) Ronge, E. & Bengtsson, Y., Vår bränslefråga. [Med disk.] (NEFF 1940 s. 37.) Sveriges bränsleförsörjning vid handelsavspärrning. (Skogen 1939 s. 135.) Tigerschiöld, M„ Bränslefrågan vid de svenska järnverken. (JKA 1939 s. 559.) V a r m v a t t n e t fritt efter tio års restriktioner. (FDoN 1949 s. 309.) Varmvattenförsörjningen och bränsleläget. V a r m v a t t e n k o m m i t t é n s utredning och bränslekommissionens beslut. (FDoN 1951 s. 339.) Östlind, A., Den svenska kol- och koksförsörjningen. (FinT 1940 s. 47.) Ved

o c h t r ä k o 1.

Prop. ang. lag om avverkningsskyldighet: 1940 n r 1 7 1 ; 1942 n r 277. — ang. statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m . : 1939 U n r 56; 1940 n r 248; 1940 U n r 72; 1941 n r 193; 1942 n r 186, 276; 1943 n r 192; 1944 n r 255; 1945 n r 294; 1946 n r 256; 1947 n r 2 5 1 ; 1948 n r 247. Interpellationssvar i riksdagen (RDprot.) : Eriksson, Herman, ang. åtgärder för ökning av vedproduktionen: 1941 FK 17: 7. Andersson, Torsten, Vedavverkningen u n der året 1943—1944. (FDoN 1944 s. 338.) — Produktionsplikten återinförd för a t t säkra bränslet. (FDoN 1945 s. 32.)

1235 Andersson, Torsten, Vedavverkningarna under året 1944— 1945. (FDoN 1945 s. 369.) Bergström, IL, Kolning i milugnar och s. k. hemkolning. (JKA 1940 s. 265.) Hellström, G., Vedanskaffningen u n d e r året 1/7 1945—30/6 1946. (FDoN 1945 s. 245.) Leijonhufvud, E., Återblick på v e d a w e r k ningsåret 1942/43. (FDoN 1943 s. 287.) Lundh, E., Vår bränsleförsörjning inför den nya avverkningssäsongen. (FDoN 1940 nr 23 A.) Malm, L., Bränslereglering och vedinventering. (FDoN 1940 n r 2.) Malmgren, E. F., Vår försörjning med vedbränsle. (FDoN 1940 n r 10.) Norlin, E., Normer för bilved och bilkol. (TeknT 1941 AM s. 33.) Robson, O., Koin ingen och krisen. En orientering om de statliga åtgärderna under förra världskriget och n u . (FDoN 1941 nr 17.) — Träkol och bilved. Några synpunkter inför krisens femte bränsleår. (FDoN 1943 s. 212.) Rosén, M., Vedförsörjning från kris till n o r m a l a r e former. (FDoN 1948 s. 427.) Silvén, F., Vedavverkningen vid årsskiftet [1943/44]. (FDoN 1944 s. 54.) — Vedinventeringarna och bränsleförsörjningen. (FDoN 1944 s. 424.) 55 m i l j . k b m ved skola avverkas säsongen 1942—43. (FDoN 1942 s. 199.) V e d a w e r k n i n g e n under året 1941—1942. (FDoN 1942 s. 323.) Yedbeslag och allmän reglering av vedhandeln. (FDoN 1941 nr 20.) Vedbränsle i krigstider. (Skogen 1939 s. 379.) Veländer, E., Vedbränslets förädling. I TeknT 1940 A s. 253.) En viktig samhällsangelägenhet: vedförsörjningen. Sthm 1940. B r ä n n t o r v. P r o p . ang. åtgärder till främjande av torvp r o d u k t i o n e n : 1941 n r 259. Bergling, N., Torvfrågans n u v a r a n d e läge. (JKA 1939 s. 427.) Christiansen, T., P l a n e r och åtgärder till främjande av torvproduktionen. (Blad för Bergshanteringens vänner. Bd 25, 1942 s. 453. IIjertstedt, II., Bränntorv- och torvströtillverkningcn under de senaste åren. (Sv. vall- o. mosskulturföreningens kvartalsskrift 1943 s. 296.) Höjer, E. W., Kampanj för sticktorv. Ett bränsleprogram för våren och sommaren. (FDoN 1942 s. 127.) Jönhagen, S., Produktionen av b r ä n n t o r v . En redogörelse för de statliga stödåtg ä r d e r n a . (FDoN 1941 n r 17.) K(,iijser. F., Torven i bränsleförsörjningens t j ä n s t . (FDoN 1943 s. 317.)

Kjellström, P. O., Forskning och beredskap skäl för fortsatt torvproduktion. Synpunkter på den svenska torvindustriens framtida gestaltning. (FDoN 1949 s. 169.) Kåreby, E., Det statliga torvbolagets verksamhet. (TeknT 1941 M s. 1.) — Torven som industribränsle. (Blad för Bergshanteringens vänner, Bd 25, 1942 s. 421.) — Torvhanteringens framtid. (TeknT 1944 s. 533.) Lundh, E., Torven och vår bränsleförsörjning. (FDoN 1941 nr 7.) Rendahl, E., Maskinell framställning av b r ä n n t o r v . (Sv. vall- o. mosskulturföreningens kvartalsskrift 1943 s. 265.) Sveriges b r ä n n t o r v i n d u s t r i 1940—1946. LTtg. av AB Svensk Torvförädling. Lund 1948. Torvmötct 10—11 oktober 1941. (Bränsletekniska kommittén vid IVA medd. n r 9.) Sthm 1941. Veländer, E., Torven som bränslereserv. (TeknT 1941 A s. 129.) — Torv som fast bränsle. (TeknT 1941 M s. 125.) F l y t a n d e b r ä n s l e n. Prop. ang. sulfitspritproduktionen: 1939 U n r 45; 1940 U nr 58. — ang. anslag och lån till skifferoljeverk: 1940 U n r 6 3 ; 1941 nr 232; 1943 nr 2 5 : 1946 nr 304; 1947 n r 219; 1949 n r 143; 1950 n r 147. Interpellationssvar i riksdagen ( R D p r o t . ) : Sträng, G., ang. bensinransoneringen: 1948 FK 2 3 : 1 7 . Wigforss, E„ ang. produktionen av sulfitsprit: 1940 AK 3 5 : 4 . Bergh, S. V., Nuvarande betingelser för uppförande av inhemska skifferoljeverk och utsikterna för fortsatt drift, sedan normala tider åter i n t r ä t t . (TeknT 1941 B s. 41.) — Skifferbrytning för oljeutvinning på Kinnekulle. (TeknT 1943 B s. 29.) Bergström, IL, F r a m s t ä l l n i n g av t r ä t j ä r o r och produkter d ä r u r . (IVA 1950 s. 81.) Dillen, B., Bensinransoneringens förhistoria — några data. (FDoN 1948 s. 161.) Eklund, A., Försörjningen med flytande bränslen under året 1947/48. (FDoN 1949 s. 75.) — Flytande bränslen under försörjningsåret 1948—49. (FDoN 1950 s. 121.) Gejrot, C, Skifferoljetillverkningen vid Svenska Skifferolje AB:s anläggningar i Kvarntorp. (MSKI 1943 s. 1.) —• Skiff erolj ef ramställning i Sverige. (Värmländska bergsmannaf öreningens a n n a l e r 1943 s. 87.) — Den svenska skifferoljans framtid. (TeknT 1945 s. 1221.) Handeln med olja. Betänk, med förslag

1236 avg. av Oljeutredningen 1945. (SOU 1947: 14.) Kinander, C, Licenseringen av eldningsolja till hushållsförbrukare. (FDoN 1947 s. 54.) — Oljeeldningen i bostadsfastigheter efter kriget. (FDoN 1948 s. 363.) Kjellström, P. O., Åtgärder för minskad konsumtion av olja. (FDoN 1947 s. 421.) Kähr, IL, Sveriges försörjning med flytande bränsle under kriget. (TeknT 1944 s. 301.) — Användning av tjäror och tjärderivat såsom motorbränsle. (IVA 1950 s. 88.) Ljungström, F„ Skifferolja genom uppvärmning av skifferberget. (FDoN 1941 nr 20.) Marcus, M., Produktionen av sulfitsprit i Sverige. (SkBK 1941 s. 62.) — Om sulfitspritproduktionen i Sverige. (SvPT 1941 s. 409.) Nyberg, E., Tjärproduktionen under krisen. (FDoN 1941 n r 16.) Rosén, M., Oljehandeln fri efter dryga tio regleringsår. En återblick på de statliga ingripandena i handeln och förbrukningen. (FDoN 1950 s. 427.) Schwartz, S„ Skifferoljeverket vid Kvarntorp. (TeknT 1945 s. 1213.) — Skifferoljeverket vid Kvarntorp. (Näringsliv och kultur. En samling uppsatser tillägnade Robert Ljunglöf på 60-årsdagen den 19 aug. 1945.) Sthm 1945. Sundius, S., Oljeskifferförekomster och skifferoljeindustri. (TeknT 1941 B s. 33, 46.) Jfr Sveriges geol. unders, årsbok nr 4 1941, ser. C nr 441. Den svenska spritfabrikationen och dess avsättningsförhållanden. Betänk. av 1946 års spritutredning. (SOU 1948:19.) Thorbjörnson, B., Inhemskt flytande b r ä n s le och förutsättningarna för dess tillverkning. [Med disk.] (TeknT 1941 A s. 93, 164.) Utvidgning av oljeskiffertillverkningen. [BK:s främst, till regeringen.] (FDoN 1940 nr 22.) Wallgren, G., Tjära som ersättningsbränslc i semidieselmotorer. (TeknT 1941 A s. 101.) Werner, D., Skifferoljeindustriens utbyggnad under det senaste året. (TeknT 1942 A s. 417.) Wessman, G., Trädestillat ett efterfrågat motorbränsle. (FDoN 1944 s. 406.) Wiborgh, H. C, De nya b r ä n n - och smörjoljepriserna. En återblick på prisbildningens problem under krigsåren. (FDoN 1946 s. 83.) Gengas. Prop. ang. åtgärder i anledning av förgiftningsfaran vid gengasdrift: 1944 nr 256; 1945 nr 215; 1946 nr 169.

Blomquist, U., Gengasdrift av tvåtaktständkulemotorer. (TeknT 1943 AM s.87.) Cassler, L., Träkol som motorbränsle. (TeknT 1939 AM s. 5.) Ericsson, C. m. fl., Några problem vid gengasdrift. (TeknT 1941 A s. 111.) Gengas, Meddelanden från Statens bränslekommission, gengasbyrån. Sthm 1941. Gengas. Svenska erfarenheter från aren 1939—1945 samlade och utgivna av IVA. Sthm 1950. Lindmark, G., Gengasfrågans läge för dagen i vårt land. (FDoN 1940 n r 15.) — Hur gengasen h a r löst transportproblemet. (TeknT 1941 A s. 109.) •— Gengasdriftens utveckling i Sverige. (FDoN 1943 s. 425.) Robson, O., Bekämpandet av förgiftningsfaran vid gengasdrift. (FDoN 194.") s. 135.) Schwartz, S., Synpunkter på gengastrafikens utveckling. (FDoN 1940 nr 19.) Skånberg, C, Gengasboken. Sthm 1940. Wessblad, K. A., F ö r v ä n t n i n g a r av gengasdriftens utveckling. (TeknT 1941 A s. 119.) Smörjmedelshushållningen. Bristedt, E., Smörjmedelsransoneringen. (FDoN 1940 n r 17.) — Ingen maskin hittills hejdad av oljebrist. En redogörelse för vårt s m ö r j medelsproblem. (FDoN 1941 n r 23.) Enkvist, T., Smörjolja ur t r ä t j ä r a . (IVA 1950 s. 100. ) Frey, G. S.son, Tillverkning av smörjolja ur t r ä t j ä r a . (TeknT 1945 s. 145.) Inköpslicens eller inköpskort för s m ö r j medel. Regeringens heslut i körlicensfrågan. (FDoN 1941 nr 8.) Norlin, E„ Återvinning av använda motorsmörjoljor och de regenererade oljornas användbarhet. (TeknT 1940 AM s. 1, 13.) — Användning av tjärsmörjoljor. (TeknT 1945 s. 153.) Steenhoff, R., Regenerering av automobilolja u n d e r ett decennium vid AB Stockholms Bryggerier. (TeknT 1940 AM s. 12.) Krafthushållningen. Prop. ang. lag om tillfällig vattenreglering m. m.: 1939 U n r 29. — ang. lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och g a s : 1941 nr 347. — ang. lag om reglering av förbrukningen av elektrisk k r a f t : 1949 nr 82. Björklund, T., Kilowatt j a k t e n s organisation. (TeknT 1940 A s. 50.) Borgquist, W. & Helleberg, N., Utvecklingen av den elektriska kraftförsörjningen i Sverige. (FinT 1941 s. 735.) Fletcher, J'., Vattenfattiga sjömagasinen dämpa ljuset. En redogörelse för kraftsituationen. (FDoN 1941 n r 22.»

1237 Fletcher, J., Vi måste vara beredda på ransonering av elkraften. En ransoneringsplan som utgår från den tidigare kraftförbrukningen. (FDoN 1942 s. 278.) Hclleberg, N., Den elektriska kraftförsörjningen i Sverige under hittillsvarande krigstid. (FinT 1944 s. 775.) — Hen elektriska kraftförsörjningen i Sverige u n d e r de senaste åren. (FinT 1946 s. 815.) — Kraftförsörjning i knapphetens tecken. ( FinT 1948 s. 719.) — Kraftförsörjningen under de senaste två aren. (FinT 1950 s. 675.) Husberg, T., Sveriges energiförsörjning. (K. fysiografiska sällsk. i Lund förhandl. Bd 10 och 13.) Lund 1940. (Sv. vattenkraft för. publ. n r 335.) Kraftteknikens utveckling sedan 1939. ' T e k n T 1944 s. 251.) Malm. N., Landsbygdselektrifieringen. (FDoN 1941 nr 6.) Nilsson, Gunnar, Elransoneringens principer och genomförande. (FDoN 1947 s. 369.) — Elransoneringen under oktober och november. (FDoN 1947 s. 394.) •— Den totala svenska samkörningen och samordningen av landets krafttillgångar. I Tredje nord. ingenjörsmötets förhand!. .'i: 23.) Sthm 1947. •— Kraftförsörjningen under säsongen 1948/49. (FDoN 1948 s. 77.) — Kraft försörjningsläget i augusti 1948 och utsikterna för kraftförsörjningen vintern 1948/49. (FDoN 1948 s. 253.) — Kraftförsörjningsläget bättre men kan bli kritiskt. (FDoN 1948 s. 307.) — Varför blev elransoneringen förlängd på fem år?i (FDoN 1949 s. 162.) Petri. F., Bakgrunden till r a n s o n e r i n g a r n a av elektrisk kraft. (FDoN 1947 s. 365.) — Kraftmobilisering och vattenhushållning vid kraftverken i vattenbristtid. i TeknT 1948 s. 307.) Rusck, A., Kraftförsörjningen i vattenbristoch kolbristtider. (TeknT 1940 A s. 116.) — Kraftförsörjningen under kriget h a r gått väl i lås. (FDoN 1943 s. 181.) — Den elektriska samkörningen i Sverige. ( Sv. vattenkraftför. publ. nr 366, 370.) S t h m 1944. •— Svensk landsbygdselektrifiering. (Tredje nord. ingenjörsmötets förhandl. 3:29.) S t h m 1947. Sveriges kraftförsörjning. En översikt utg. av K. vattenfallsstyrelsen i samarbete med Svenska vattenkraftföreningen. Gbg 1947. Upmark, E., Sveriges clektricitetsförsörjn i n g nu och framdeles. (Sv. vattenkraftför." publ. n r 353.) Sthm 1942. 1 Titeln missvisande. Ej elransoneringen u t a n elransoneringslagen avses.

Utbyggnad av svensk vattenkraft. Föredrag av W. Borgquist, C. Kleman och Y. Holm. (TeknT 1942 s. 137.) Vattenkraftutbyggnaderna i Sverige. (Sv. vattenkraftför. publ. nr 337, 346, 356, 364, 373, 405.) Den statliga lagerhållningen. Prop. ang. anslag till statlig lagerhållning: 1937 nr 318, 323; 1938 n r 311; 1939 nr 54; 1940 nr 238; 1946 nr 298; 1948 nr 100. Utrikeshandeln. Kommersiella meddelanden. Svensk export. Svensk utrikeshandel. Meddelanden från statens handelskommission (1939—1949). Meddelanden från statens handels- och industrikommission (1950—). Prop. ang. lag om vissa utfästelser rör. införsel och utförsel av varor m. m.: 1939 U n r 16. Anstrin, H., Handelsavtalens debet och kredit. (Industria 1942 s. 89, 126, 185.) — Sveriges utrikeshandel under kriget. (Industria 1943 s. 344.) Belfrage, L., Vår clearing med utlandet u n der krigsåren. (SvU 1943 s. 49.) Dahlgren, E., Hur kriget förändrade den svenska utrikeshandelns volym. (SvU 1946 nr 3.) Förenta staterna och Sveriges aktuella betalningsproblem. Överenskommelse innebärande bl. a. hänsyn till varornas angelägenhetsgrad och betalningsuppskov. (FDoN 1948 s. 56.) Gerhard, I., Kriget och Sveriges utrikeshandel. (Världspolitikens dagsfrågor 1942 nr 6.) Sthm 1942. Gjöres, A., Det svenska folkhushållet och importstoppet. (FDoN 1947 s. 179.) — Vi måste exportera mera. Tidsläget kräver återhållsamhet i fråga om våra egna anspråk. (FDoN 1948 s. 37.) Grafström, E., Importplan, utrikeshandel och pressdiskussion. (Tiden 1949 s. 28.) Hall, G., Hur kriget påverkat Sveriges export av cellulosa. (SvU 1943 s. 218.) H a n d e l s a v t a l : Ett flertal redogörelser och a r t i k l a r i KM, FDoN och SvU. Hérnod, T., Exportindustierna och handelsspärren. (SvE 1940 s. 229. SvPT 1940 s. 412.) Hjertstrand, L., De nya kvoteringsreglerna för textilhandelns import. (FDoN 1948 s. 353.) Hägglöf, G., Svensk handelspolitik i krigstid. (SvE 1940 s. 217. SvPT 1940 s. 398.) — Svensk handelspolitik i krigstid. (SvU 1941 s. 122. SvPT 1941 s. 226.) — Huvuddragen i Sveriges utrikeshandels-

1238 politik u n d e r andra världskriget. Sthm 1949. Ihre, N., Aktuella spörsmål i svensk h a n delspolitik. (SvU 1941 s. 161.) Importregleringen av umbärliga varor. (FDoN 1940 nr 6.) Kolm, L., Den europeiska betalningsbalansen. (FDoN 1950 s. 385.) Krigshandelslagen samt a n d r a kristidsförfattningar rörande handeln och sjöfarten på utlandet. Utg. av .4. Bagge. Sthm 1940. Krisförfattningar för utrikestrafiken. J ä m t e förklaringar och a n m ä r k n i n g a r utg. av Tuwe Jansson. Sthm 1940. Linder, E., Importföreningarnas organisation och verksamhet. (FörvT 1942 s. 129.) Modig, E., Utrikeshandelns reglering under världskrigen och nu. (FörvT 1950 s. 137.) Myrdal, G., Sveriges handelsförbindelser med utlandet. (FDoN 1946 s. 228.) — Världshandelns återuppbyggnad och svensk handelspolitik. [Med disk.] (NEFF 1946 s. 113.) Nord, F., Import- och exportlättnader från den 1 juli 1950. (FDoN 1950 s. 281.) En omläggning av våra importregleringar. (FDoN 1945 s. 295.) P. M. ang. importplaneringen. (RDprot. Bih. 1948, prop. 1, bil. 1: Inkomsterna, bih. 5.) Riktlinjer för importen under år 1948. (FDoN 1947 s. 481.) Samförstånd Sverige—LTSA angående h a n deln. (FDoN 1947 s. 265.) Settergren, G., Importorganisationerna och deras verksamhet. (SVU 1941 s. 10.) Siegbahn, B., Regleringarna och handelspolitiken. (Tiden 1948 s. 545.) Sohlman, R., överblick över svensk h a n delspolitik under kriget. (FDoN 1942 s. 81.) — Sveriges handelspolitik under andra världskriget. (Orientering kring exportproblemen. Föreläsningsserie vid Handelshögskolan i Stockholm.) Sthm 1946. Den svenska verksamheten inom Marshallorganisationens r a m . (FDoN 1949 s. 137.) Se ock en serie a r t i k l a r h ä r o m i KM 1949—1951. Vinell, T., Svensk-tysk handel under clearingen. (SvU 1942 s. 113.) — Svensk utrikeshandel i kristid. Handledning . . . utg. av Sveriges allm. exportförening. Sthm 1943. Oelreich, C. E. v., Sveriges handel med doll a r l ä n d e r n a u n d e r de senaste åren. (KM 1950 s. 621.) Sjöfarten. Svensk flagg. Svensk sjöfartstidning. Sveriges a l l m ä n n a sjöfartsförenings tidskrift. Statens sjöfartsnämnds cirkulär (1939— 1940).

Statens trafikkommissons cirkulär (1940— 1949). Prop. ang. lag om förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartvg: 1939 nr 285. — ang. lag med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartvg: 1940 nr 17. — ang. lag om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartvg m. m.: 1939 nr 286. — ang. lag om utbetalande av krigsriskersättning till s j ö m ä n : 1939 U n r 69. — ang. anslag till främjande av handelsfartygs förseende med skyddsanordningar mot m i n s p r ä n g n i n g : 1939 U nr 25. — ang. anslag till anordnande av en mätoch avmagnetiseringsstation i Karlsh a m n : 1944 nr 247. Bergendal, E., Den svenska handelsflottan under och efter kriget. (KM 1945 s. 55.) —• Den svenska handelsflottan efter kriget. (KM 1946 s. 67.) Broström, D.-A., Svensk transocean linjesjöfart inför freden. (SkBK 1944 s. 97.) Christiansson, J., Petsamo — svensk-finsk u t h a m n . (Fackf. 1940:2 s. 180.) Dahlgren, E., Några data angående lejdtrafiken åren 1941—1943. (KM 1944 s. 8.) — Lejdtrafiken under 1944. (KM 1945 s. 50.) Elliot, S., Eskorteringen av handelsfartyg. (FDoN 1940 nr 19.) Eneborg, IL, Om krigets inverkan på sjöfarten. (SkBK 1940 s. 44.) — Om den svenska sjöfarten under inverkan av krigsförhållanden. (SvE 1940 s. 141.) — Sveriges sjöfart under krigets inverkan. (SvU 1942 s. 180.) — Den svenska handelsflottan efter kriget. (KM 1943 s. 555.) — Den svenska handelsflottans krigsförluster. (SkBK 1943 s. 37.) — Den svenska handelsflottans krigsförluster. (SAST 1943 s. 136.) — Om förnyelsen efter kriget av de nordiska ländernas handelsflottor. (KM 1949 s. 545.) Ericson, S. H.son, Kring det pågående sjöhandelskriget. (SvT 1940 s. 97.) — Flottans beredskapstjänst under tre krigsår. (SvT 1943 s. 20.) — Marinen, industrien och näringslivet. (TeknT 1944 s. 473.) Hermelin, S., »International Routeing and Reporting Authoritv» och sjöfartsvägarna. (SAST 1945 s. 198.) Högberg, E., Några synpunkter på sjöfartspoolens verksamhet och den svenska sjöfartens framtidsutsikter. (SAST 1945 s. 204.) Jacobsson, M., Den statliga regleringen av sjöfarten. (SAST 1940 s. 91.)

1239 Krislagstiftningen och sjöfarten. (SAST 1939 s. 289; 1940 s. 40.) Ramel, B., Marinens sjöfartsdetalj. En orientering om dess verksamhet beträffande sjöfartsskyddet. (FDoN 1940 nr 8.) — Våra h a m n a r u n d e r krigsförhållanden. (FinT 1940 s. 167.) — Ett års sjöhandelskrig. (FinT 1940 s. 571.) Stable, N., Sveriges utrikeshandel med lejdbåtarna. (Medd. fr. Stockh. handclsk. 1942 s. 268.) — Svensk lejdtrafik under fyra år. (SvU 1945 nr 1.) — Den svenska sjöfarten under UMA och därefter. (SAST 1946 s. 94.) Wetter, E., Svensk sjöfart och framtiden. (SkBK 1943 s. 1.) Landtransportväsendet samt kommunikationsfrågor i allmänhet. Statens trafikkommissions cirkulär (1940 —1949). Allmän behovsprövning av lastbilsbcståndet. (FDoN 1943 s. 266.) Berger, T., Samfärdsmedlens utbyggande. (EkT 1940 s. 225.) — Stormaktskrigets inverkan på j ä r n v ä garnas godstrafik. (SvU 1941 s. 228.) — Statens j ä r n v ä g a r och kriget. (SkBK 1942 s. 27.) Biltrafikens anpassning efter ett försämrat läge. (FDoN 1943 s. 132.) Dillen, B., Tillgången på bilgummi ä r sämre än m a n väntat. (FDoN 1946 s. 448.) — Söndagsförbud och andra inskränkn i n g a r i motortrafiken. (FDoN 1947 s. 408.) Domö, F., K o m m u n i k a t i o n e r n a s problem. (FDoN 1945 s. 165.) Ekberg, K. G., Trafikutvecklingen på landsbygdens vägar under krigsåren. (FDoN 1944 s. 349.) Gemzell, C, Regleringen av motorfordonens smörjolje- och gummiförbrukning u n der krisen. Sthm 1943. Granholm, A., Dagsläget inom trafikväsendet i vårt land. (FDoN 1940 n r 16.) — Transportväsendet under krigskrisen. (FDoN 1941 nr 3.) — Landets trafikväsende i kristiden. (TeknT 1941 A s. 177.) — Trafikväsendets möjligheter u n d e r k r i sen. (FDoN 1942 s. 217.) — Trafikanter och trafikföretag i samverk a n . (FDoN 1942 s. 343.) Göransson, E., Motordrivmedel och smörjoljor ha helt frigivits. (FDoN 1945 s. 451.) Landström, B., J ä r n v ä g a r n a s godstrafik u n d e r krigsåren 1939—1943. (FinT 1944 s. 55.) — Järnvägarna inför omställning till fredsförhållanden. (FinT 1945 s. 839.)

Månsson, G., Räjongbegränsningarna för motorfordon. (FDoN 1944 s. 125.) •— Flytande bränsle till motorfordonstrafiken. Ett första steg mot n o r m a l a förhållanden för bilismen. (FDoN 1945 s. 403.) Nerell, Å., J ä r n v ä g a r n a u n d e r krigstiden och därefter. (EkT 1944 s. 56.) Oden, Å., Den yrkesmässiga lastbilstrafiken under krigstiden och därefter. [Disk. med inlägg av S. Bouvin och Å. Nerell.] (EkT 1944 s. 311.) Silverstolpe, G., Transportvägarna i krig och fred. (Världspolitikens dagsfrågor 1942 nr 3.) Sthm 1942. Sjöberg, A., Det järnvägsekonomiska läget före och efter kriget —• och framtidsutsikterna. (FinT 1949 s. 823.) Sundberg, T., Statens j ä r n v ä g a r u n d e r k r i get. En allmän översikt omfattande åren 1938—1943. (FDoN 1943 s. 373.) Thulin, G., Centralisering av den yrkesmässiga lastbilstrafiken. (FDoN 1942 s. 61.) Krigsförsäkringen. Gjallarhornet. Nordisk försäkringstidskrift. Prop. ang. lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer: 1937 n r 313. —• ang. statlig krigsförsäkring: 1939 nr 263; 1940 U n r 54; 1942 nr 235. — ang. lag om livförsäkring vid krig m. m.: 1940 U n r 2 3 ; 1941 n r 170. — ang. lag om krigsskadeersättning: 1940 n r 267; 1940 U n r 53. — ang. lagar om in- och u t l ä n d s k a försäkringsanstalter vid krig e t c : 1939 n r 287. Interpellationssvar i riksdagen ( R D p r o t . ) : Eriksson, Herman, ang. ersättning till importörer för vissa krigsförluster: 1940 FK 3 9 : 5 . Appeltoft, C. H., Svenskt lagförslag om ersättning för krigsskador u n d e r neutralitetstid. (NFT 1944 s. 88.) Betänkande med förslag ang. krigsförsäkring av viss lösegendom. (SOU 1940: 18.) Betänkande med förslag till lag om krigsskadeersättning. Avg. av krigsskadeutredningen. (SOU 1940:4.) Betänkande med förslag till lag med vissa bestämmelser om livförsäkring vid krig m. m. Avg. av 1939 års livförsäkringsk o m m i t t é . (SOU 1940 :7.) Fartvgens krigsförsäkringsvärden. (Gjall. 1940 s. 215.) Fastbom, G., Sjöfolkets försäkringsskydd u n d e r krig. (Gjall. 1941 s. 399.) Försäkring mot krigsskadegörelse. (FDoN 1940 nr 13.)

1240 Hammarskiöld, S., Försäkringsväsendets beredskapslagstiftning. (SvJT 1940 s. 546.) Henriques, E., Den svenska sjökrigsförsäkringens hittillsvarande utveckling samt vissa i samband därmed stående aktuella spörsmål. (Assurans 1941 s. 130.) Kihlbom, N. E., Sjöförsäkringen och kriget. (Gjall. 1939 s. 412.) Krigsförsäkringsproblemet utredes av tvenne statliga kommittéer. (Gjall. 1939 s. 363.) Krigsskadeförsäkringen. (FDoN 1940 n r 8.) Kuylenstierna, C, Om krigsskadeersättning. (Gjall. 1940, s. 487.) Lindeberg, S„ Den statliga krigsförsäkringen. (SAST 1940 s. 103.) — Hur svenska fartvg och frakter försäkras. (FDoN 1941 nr 24.) Modig, J.-O., Krigsförsäkring mot s. k. frustrationsrisk. (Medd. fr. Stockh. h a n delsk. 1940 s. 379.) — Några erfarenheter från praxis i prisrättsmål och beslagsärenden u n d e r det pågående kriget. (Gjall. 1941 s. 206.) Nordgren, O., Sjö- och krigsförsäkring under två världskrig. (Assurans 1944 s.82.) Rogberg, N., Sjöförsäkringen inför krigsproblemen. (Gjall. 1939 s. 370.) — Sjöförsäkringsproblem under krigstider. (Gjall. 1941 s. 381, 396.) — Några viktigare sjöförsäkringsfrågor under kriget och deras behandling i Sverige och andra länder. (NFT 1943 s. 400.) Ulmgren, P., Svensk försäkring under det senaste världskriget. (NFT 1946 s. 161.) Åkesson, O. A., Hur fungera våra försäkringar i krigstid? (Gjall. 1939 s. 364.) •— Det svenska försäkringsväsendets anpassning med hänsyn till krigsläget. (SkBK 1940 s. 36.) —• Krigsskadeutredningens förslag till lag om krigsskadeersättning. (NFT 1940 s. 149.) — Om krigsskadecrsättning. (FDoN 1944 s. 25.) Prispolitiken. Prop. ang. m a x i m i p r i s l a g : 1939 nr 289. — ang. prisreglcringslag: 1939 U n r 58; 1942 nr 337; 1947 nr 257. — ang. åtgärder för reglering av prisbildningen på stenkol m. m.: 1939 U nr 15. — ang. överföring på staten av vissa krigsrisker vid import m. m.: 1939 U nr 53. — ang. utjämning av m a r k n a d s p r i s e r n a å vissa förnödenheter (prisclearing) : 1941 n r 191; 1942 nr 228. — ang. prisutjämningsavgifter: 1945 nr 255; 1946 nr 237; 1947 n r 285; 1948 nr 269; 1949 nr 178; 1950 n r 124. — ang. subventionering av införseln av vissa v a r o r : 1946 n r 360; 1947 n r 250;

1948 nr 284; 1949 nr 172, 217; 1950 nr 179, 180. Interpellationssvar i riksdagen ( R D p r o t O : Gjöres, A., Ang. åtgärder mot obefogad v a r u f ö r d y r i n g : 1942 FK 2 7 : 3 . — ang. fastställande av n o r m a l p r i s e r på r u n d v i r k e : 1943 AK 3 4 : 1 1 . —• a n g - grundsatserna för varuclcaringens h a n d h a v a n d e : 1945 FK 4 1 : 4 . Statens priskontrollnämnds meddelanden (1941—). Alhvin, E., Textilbranschens ä n d r a d e läge och priskontrollen. (FDoN 1952 s. 25.) Axen, E., Priskontroll och upplysning från priskontoren. En återblick på p r i s kontorens hittillsvarande verksamhet. (FDoN 1942 s. 221.) Bergvall, J., Det provisoriska prisstoppets innebörd. (FDoN 1942 s. 402.) — Några synpunkter på det aktuella p r i s och löneläget. [Med disk.] (NEFF 1944 s. 83.) Björkenheim, R., Detaljprisutvecklingen sedan krigsutbrottet. (SM 1944 s. 661.) Bohman, G., Direktiv för priskontrollcn. Några synpunkter i anledning av den s. k. Haganderdelegationens förslag till nya direktiv. (Medd. fr. Stockh. h a n delsk. 1950 s. 5.) Bonow, M., Prisregleringslagen. (Fackf. 1939:2 s. 557.) — Priskontrollens möjligheter och begränsning. (Koop. 1939 s. 440, 463.) — Prisutvecklingen. (Koop. 1940 s. 33.) Carbell, E., H u r prisregleringen för köttvaror fungerar. (FDoN 1942 s. 44.) Carlsson, Sune, Prisövervakning och kostnadsberäkning under en avspärrningskris. (EkT 1939 s. 325; 1940 s. 105.)' Cederwall, G., Prisutvecklingen under den gångna krigstiden. (FDoN 1942 s. 11.) — Prisregleringen på t r ä v a r o r . En redogörelse för utvecklingen på t r ä v a r u m a r k n a d e n u n d e r kriget. (FDoN 1942 s. 383.) Dahlin, E. IL, Normalpriser och m a x i m i priser, tvångskartcllering och prisocker. En redogörelse för de olika typerna av kristidspriser. (FDoN 1942 s. 151.) •— Tillämpningsföreskrifter för prisstoppet. (FDoN 1942 s. 452.) — Prisregleringslagstiftningen — en översikt. (FDoN 1943 s. 69.) — Den ändrade prisregleringslagen och det a l l m ä n n a prisstoppet. (FDoN 1943 s. 230.) — Regleringen av restaurangpriserna. (FDoN 1943 s. 303.) — Prisstoppet göres mera känt genom p r o paganda. (FDoN 1943 s. 402.) — K o m m u n e r n a och priskontrollen. (SvST 1943 s. 301.) — Prisstoppet och de k o m m u n a l a taxorna. (SvST 1944 s. 412. FDoN 1944 s. 333.)

1241 Dahlin, E. H„ Ändringar i prisregleringslagen föreslagna riksdagen 1945. (FDoN 1945 s. 53.) — Prisregleringar och priser på skog och skogsprodukter. En överblick på utvecklingen u n d e r kriget och efterkrigstiden. (FDoN 1950 s. 461, 538.) — & Dahlgren, R., Prisregleringslagen och priskontrollen. Sthm 1946. Davidson, D., Den största prishöjningen sedan världskrigets första år. (FDoN 1951 s. 109.) Effektivisering av priskontrollen. [PKN skr 21/2 1941 ang. ny prisregleringslag.] (Fackf. 1941:1 s. 203.) F ö r h a n d l i n g a r om definitiva riktlinjer för priskontrollen. [Direktiv för den å r 1948 tillkallade delegationen.] (FDoN 1948 s. 418.) Förhandlingsdelegation för den prisreglerande verksamheten. [Direktiv för den år 1951 tillkallade delegationen.] (FDoN 1951 s. 141.) Gjöres, A., H u r övervakas p r i s e r n a ? (Krisstudiekommitténs skrifter n r 3.) Sthm 1940. — Erfarenheter från priskontrollen. (Koop. 1940 s. 517.) Göransson, E., De nya direktiven för prisregleringen. En redogörelse och en tillbakablick på den prisreglerande verksamheten. (FDoN 1950 s. 205.) Herlitz, N., Den statliga prispolitiken beträffande rundvirke under kriget och dess konsekvenser. ( L a n t m a n n e n 1946 s. 31.) Josephy, B., Prisstoppet inom r a m e n för Sveriges prispolitik. (Industria 1943 s. 798.) Karleby, N., Ny prispolitik? (Tiden 1948 s. 143.) Kristensson, R., Industriell kostnadsberäkning och prispolitik. (TeknT 1940 I s. 64; 1941 I s. 10.) Lind, A., F o r t s a t t priskontroll. (Tiden 1945 s. 473.) Lundberg, E., Priskontrollens metoder. [Med disk.] (Ekonomen 1941 s. 40.) — Priskontrollen. En redogörelse för p r i n ciper och metoder. (FDoN 1941 n r 4.) — Prisövcrvakningen. (Fackf. 1941:1 s. 372.) — Gränser för prisstegring och prispolitik. (EkT 1941 s. 261.) — Verkstadsindustriens beställningsarbeten och prisstoppet. (FDoN 1943 s. 380.) Lundberg, H., Sex typer mjukt matbröd och billigare priser." (FDoN 1942 s. 264.) Molin, R., Prisstoppet för restaurangerna och dess bakgrund. (FDoN 1942 s. 333.) Nordqvist, B., Den prisreglerande verksamheten efter 1950. (FDoN 1951 s. 21.) Nyström, B., Levnadskostnadsindex, pris-

36—216588

II

stoppet och kampen mot inflationsfaran. (FDoN 1943 s. 165.) Odhe, T., Den nya prisregleringslagen. (Koop. 1939 s. 509, 533.) Ohlin, B., Kunna vi hejda varufördyringen? En diskussion om orsaker och åtgärder. (Krisstudiekommitténs skrifter n r 2.) Sthm 1940. Olsson, Helmer, Kooperativ prisreglering i kristider. (Koop. 1940 s. 240.) Priskontroll under efterkrigstid. [PKN skr. 22/8 1944 ang. ändring av prisregleringslagen.] (Fackf. 1944:2 s. 230. FDoN 1944 s. 309.) Priskontrollens principer. (Industria 1941 s. 791.) Prispolitik och prisreglering. (Fackf. 1943: 1 s. 8, 39, 59, 77, 101.) Rausing, R., Några synpunkter vid prissättning av krigsleveranser. (EkT 1941 s. 18.) — Priskontrollen vill fördela bördorna rättvist. (FDoN 1941 n r 22.) Settergren, G., Priskontroll och prisövervakning. En orientering rörande de åtgärder i prismodererande syfte, som vidtagits av staten och vissa näringsorganisationer. (Industriförbundets medd. n r 81.) Sthm 1939. De statliga prissubventionerna. (Index j u n i 1950.) Welinder, C, Inflation kontra knapphetsprissättning. (EkT 1943 s. 361.) Wiedesheim-Paul, G., Skärpt prisreglering. (KM 1942 s. 477.) —- Ändringarna i prisregleringslagen och det nya prisstoppet. (KM 1943 s. 257.) — Försäkringsverksamhet under priskontroll. (KM 1943 s. 561.) — Priskontrollnämnden och prisbrotten. (FDoN 1944 s. 413.) — Om prisocker. (KM 1945 s. 59.) —- Lagstiftningen om prisocker. (FDoN 1945 s. 100. SvJT 1945 s. 722.) — Priskontrollen inför efterkrigstiden. (KM 1945 s. 255.) — 1947 års prisregleringslag. (KM 1947 s. 407.) Wikström, F., Priskontorens verksamhet inom priskontrollcn. (FDoN 1944 s. 113.) Åkerman, G., Sveriges prispolitik. (SkBK 1940 s. 4.) — Produktivitetsförsämring och inflationsvinst. (EkT 1940 s. 192.) — Vår prispolitik u n d e r kriget. (SvU 1941 s. 113.) — Den svenska partiprisutvecklingen. (SkBK 1941 s. 25.) — Vår p r i s - och lönepolitik efter kriget. [Med disk.] (NEFF 1943 s. 75.) — Vår prispolitik efter kriget. (EkT 1943 s. 242.) — Prisreglering och rättsprinciper. (SvT 1944 s. 31.)

1242 Arbetsmarknadsfrågor. Social hjälpverksamhet. Lönepolitik. Sociala meddelanden. Statens arbetsmarknadskommissions cirkul ä r (1940—1947). Statens arbetsmarknadskommissions å r s berättelser (1940—1947). Kungl. arbetsmarknadsstyrelsens årsberättelser (1948—). Prop. ang. lag om t j ä n s t e p l i k t : 1939 U n r 92. — ang. anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering: 1940 nr 236; 1941 n r 285; 1942 nr 344; 1943 n r 283; 1944 n r 273; 1945 n r 309; 1946 n r 293; 1947 n r 286; 1948 n r 249; 1949 n r 116; 1950 n r 145. •— ang. lag om a r b e t s l ö s h e t s n ä m n d : 1944 n r 280. — ang. grunder för u t l ä m n a n d e av statsunderstöd till vissa förbättringsarbeten på jordbrukets och skogsbrukets områden vid arbetslöshet: 1944 nr 264. — ang. grunder för kristidstillägg åt statliga befattningshavare m. fl.: 1942 nr 97; 1943 n r 77; 1944 n r 180; 1945 n r 252; 1946 n r 4, 333; 1947 n r 281, 300; 1948 nr 276. Interpellationssvar i riksdagen (RDprot.) : Erlander, T., ang. bristen på arbetskraft vid j o r d b r u k e t : 1947 AK 2 2 : 2 8 . Hansson, P. A., ang. tryggande av arbetskraftsbehovet för j o r d b r u k och bränsleanskaffning: 1942 AK 1 4 : 1 9 . (FDoN 1942 s. 146.) Möller, G., ang. erfarenheter av de s. k. riksarbetslagens v e r k s a m h e t : 1943 AK 15: 17. Sträng, G., ang. arbetskraftsbehovet vid j o r d b r u k e t : 1946 AK 4 3 : 5 2 . Arbetsmarknadens försvarsberedskap. (SM 1939 s. 711.) Arbetsmarknadens problem under krigstid. (Fackf. 1940: 1 s. 306, 336, 352, 383.) Ärvas, B., Arbetskraften och vedhuggningen. (FDoN 1941 n r 5.) — Skogen och arbetskraften. (FDoN 1942 s. 65.) — Arbetskraftens aktuella problem. (SkBK 1942 s. 43.) — Arbetsmarknaden. Knappheten på arbetskraft tenderar att öka. (FDoN 1943 s. 217.) — Yrkesutbildning u n d e r kristid. (SkBK 1944 s. 59.) Betänkande rör. ett centralt a r b e t s m a r k nadsorgan. (SOU 1947:24.) Bragnum, L., Skogsbrukets behov av arbetskraft. (FDoN 1945 s. 59.) — Arbetskraft till bränsleavverkningen. Premiebelopp åt huggare, förmåner åt såväl arbetare som skogsägare. (FDoN 1947 s. 128.)

Casparsson, R., Krig — löner. F y r a r a m avtal. (Aktuella frågor, utg. av LO.) Sthm 1943. Ericsson, John, Arbetsmarknads- och investeringsproblem. (FDoN 1946 s. 461.) Förändringarna i sysselsättningen åren 1940—1946. En arbetskraftsbalans. (SM 1946 s. 841.) Gårdlund, T., Arbetets beredskap. Sthm 1940. Hammarberg, C, Beredskapsmönstring av 3 m i l j . kvinnor och män. (FDoN 1942 s. 469. Hedfeldt, E., Några synpunkter på lagen om tjänsteplikt. (FörvT 1940 s. 149.) Höjer, E. W., Skogens behov av arbetskraft. Avverkningarna u n d e r de gångna krigsåren och vad läget nu kräver. (FDoN 1942 s. 397.) Indexreglerade löner på a r b e t s m a r k n a d e n . (SM 1939 s. 857.) Inkomstutvccklingen under kriget. (Fackf. 1943:1 s. 504, 550; 1944:2 s. 8.) Jacobsen, W., Ungdomens yrkesval och arbetsmarknadskommissionen. (TeknT 1940 I s. 61.) Jonsson, H., Arbetskraftsbristen i skogarna. (Fackf. 1940:2 s. 101). Kellgren, N., B r ä n n p u n k t e n för sysselsättningspolitiken. (Fackf. 1944:2 s. 245, 269.) Kugelberg, B., Löneutvecklingen i Sverige sedan 1939. (SkBK 1947 s. 60.) Landgren, J'., Arbetslösheten under krisen. En redogörelse för de nya statsbidragsoch kontantunderstödsrcglerna. (FDoN 1940 n r 24.) Lundquist, R., Arbetsmarknadsfrågor. [Med disk.] (TeknT 1941 M s. 45.) — Kvinnlig arbetskraft för industriell beredskapstjänst. (TeknT 1942 I s. 65.) — Aktuella arbetskraftsfrågor. (TeknT 1943 V s. 33.) Löfgren, H., Effektiv insats av ungdomen i beredskapsarbetet. (FDoN 1943 s. 147.) •—• De fria arbetsinsatserna inom folkförsörjningen. (FDoN 1944 s. 45.) Lönekompensation under kristid. H u r beräknas socialstvrelsens levnadskostnadsindex? (Utg. av Daco.) Sthm 1942. Meidner, R., Inkomsterna, konsumtionen och köpkraften under kriget. (Fackf. 1943:1 s. 445, 469.) Mossberg, E., H u r flyktingarna inpassas i svenskt arbetsliv. (FDoN 1944 s. 185.) Netzén, G., Jordbrukets arbetskraftsförsörjning. (Fackf. 1940:1 s. 570.) Nordström, H., Arbetslöshetspolitik i krigstider. (SvST 1941 s. 1.) Ny uppgörelse om indexreglerade a r b e t s löner. (SM 1941 s. 9.) Den offentliga arbetsförmedlingen u n d e r krigsåren samt Den offentliga a r b e t s förmedlingens framtida organisation.

1243 Betänkanden avg. av sakkunniga ang. arbetsförmedlingens organisation. (SOU 1946:44, 51.) Olhammar, G., Nära 29 000 fritidshuggare i skogen 1947. (FDoN 1947 s. 485.) Olsson, Bertil, Den utländska arbetskraften på svensk a r b e t s m a r k n a d . (FDoN 1949 s. 125.) Promemoria ang. socialvården under krig. Avg. av krigshjälpssakkunniga. (SOU 1944:40.) Rehn, G., Arbetslönerna och inflationen. (Fackf. 1942:2 s. 53.) Skogh, S., Krisens arbetsmarknad och dess anpassning. (FDoN 1940 nr 2.) —• Kring arbetsmarknadsläget. (FDoN 1940 nr 13.) — Sveriges ungdomsberedskap ger arbetshjälp. (FDoN 1942 s. 121.) — Ungdomens j o r d b r u k s h j ä l p . (FDoN 1942 s. 202.) Starrin-Reindahl, S., Hur kvinnorna rycka in för att lindra krisen. (FDoN 1942 s. 299.) Sundström, E., Arbetsmöjligheterna under en a r b e t s m a r k n a d s k r i s . (FDoN 1946 s. 100.) Söderqvist, C, Tjänsteplikt för tillgodoseende av bränsleförsörjningen. (FDoN 1942 s. 466.) Sölvén, A., Arbetsmarknadens krislagstiftning. (LO:s skriftserie 62.) Sthm 1942. Thomson, A., Arbetsmarknadens aktuella problem. (FDoN 1940 n r 10.) — Arbetsmarknadens reglering. Sthm 1940. — Aktuella a r b e t s m a r k n a d s p r o b l e m . [Med disk.] (NEFF 1941 s. 79.) — Hur tillgodose näringslivets behov av arbetskraft? Sthm 1942. —• Premiering av skogsarbete. (FDoN 1945 s. 110.) •— Den offentliga arbetsförmedlingen. Statlig ledning med tillgodoseende av komm u n a l a och lokala intressen. (FDoN 1945 s. 325.) Westerlind, E., Sysselsättningen under och n ä r m a s t efter kriget. Utredn. ang. ekon. efterkrigsplanering nr 13. (SOU 1945: 54.) Winroth, C, Skogskurserna — ett led i bränsleberedskapen. (Fackf. 1942:1 s. 29.) Åkerman, G., Sveriges arbetsmarknadspolitik. 1. Perioden 1939—1941. 2. År 1942. SvU 1942 s. 354, 371.) Byggnadsverksamheten och bostadspolitiken. Bostadsförsörjning. P r o p . ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen: 1940 n r 237; 1941 nr 251; 1942 n r 320; 1943 nr 243; 1945 nr 324; 1946 n r 279; 1947 nr 235; 1948 nr 231; 1949 n r 153; 1950 nr 144; 1951 nr 217.

Bostadsbygge och bostadsförsörjning u n d e r kristiden. (SM 1940 s. 17.) Cederwall, G., Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion. (SvST 1941 s. 245.) Ekdahl, G. & Gustavsson, J., Den nya bostadspolitiken. (Utg. av Tidens förlag och hvresgästernas riksförbund.) Sthm 1948. Johansson, Alf, Bostadsbvggandet. (FDoN 1941 nr 11.) — Bostadsproduktion och h v r e s m a r k n a d . [Med disk.] (NEFF 1942 s."27.) — Promemoria rör. bostadsförsörjningen. (SOU 1942:3.) —• Stark ökning av bostadsbyggandet genom statssubventionen. En redogörelse för statsåtgärderna till bekämpande av bostadsbristen. (FDoN 1942 s. 213.) — Hotande bostadsnöd avvärjdes genom bvggnadsverksamheten. (FDoN 1943 s. 197.) •— Bostadsproduktionens förutsättningar efter ett vapenstillestånd. (SvST 1944 s. 81.) — Bostadsbristen kan avvecklas på två eller tre år. (FDoN 1944 s. 229.) — Bostadsbvggandet efter kriget. (Koop. 1944 s. 129.) — Bostadspolitikens framtidsuppgifter. (SvST 1945 s. 407.) — Bostadsförsörjningen i stadssamhällena. Större bostadstillskott än någonsin men likväl otillräckligt. (FDoN 1947 s. 312.) — Bostadsbyggandet och investeringskonj u n k t u r e n . (Tiden 1947 s. 462.) — Bostadsförsörjningen håller sin ställning. (FDoN 1948 s. 117.) — För få eller för många bostäder. (Tiden 1940 s. 512.) — Bostadsmarknaden och krafternas fria spel. (Tiden 1949 s. 569.) Promemoria rör. bostadsbyggnadsverksamheten och bostadsförsörjningen. Avg. av Bostadssociala utredningen. (SOU 1939: 50.) Sjöblom, L., Ändrade grunder för stödet åt bostadsbyggandet. (FDoN 1948 s. 240.) — Den nya planen för bostadsförsörjningen." (SvST 1948 s. 229.) Byggnadsindustri nadsreglering.

och

bygg-

Prop. ang. lag om tillståndstvång för byggn a d s a r b e t e : 1943 nr 324; 1948 n r "309. Interpellationssvar i riksdagen (RDprot.) : Ericsson, John, ang. bvggnadsregleringen: 1946 AK 1 5 : 1 2 ; 1947 AK 34: 104. (FDoN 1946 s. 174.) Möller, G., ang. produktionen av bvgg-

nadsmaterial: 1946 FK 43:124." Rosander, E., ang. bvggnadsregleringen: 1943 FK 3 5 : 2 . (FDoN 1943 s. 451.) Sköld, P. E., ang. materialanskaffning

1244 för bostadsproduktion: 1949 FK 32: 20, 25. En

a l l m ä n investeringsbudget för byggnadsoch anläggningsverksamheten. (RDprot. Bih. 1947, prop. 1, bil. 1: Inkomsterna, bih. 4.) Cederwall, G., Byggnadskostnadsutredningen. (Fackf. 1941:1 s. 124.) — Byggnadsindustrien. (Tiden 1946 s. 560, 616.) Engkvist, O., Krisen och byggnadsindustrien. (TeknT 1943 V s. 97.) Ericsson, John, Byggnadsreglering, materialtillgång och arbetskraft. (FDoN 1944 s. 174.) — Arbetsmarknads- och investeringsproblem. (FDoN 1946 s. 461.) Furhoff, S., Krisbyggnadsverksamhetens problem. (Industria 1943 s. 810.) Hast, N. B., Huru skall byggnadsproduktionens kris avvärjas? (TeknT 1940 A s. 397.) Källenius, S., Samarbetskommittén för byggnadsfrågor. (FDoN 1946 s. 199.) Lindberger L., Investeringsbudget 1948 för byggen och anläggningar. (FDoN 1948 s. 153.) — Investeringsbudget 1949 för byggen och anläggningar. (FDoN 1949 s. 1.) Lundgren, Å., Nya regleringsbestämmelser för byggnadsverksamheten. En redogörelse för lagstiftningen om tillståndstvång för byggnadsarbete. (FDoN 1943 s. 280.) Möller, G., Situationen på a r b e t s m a r k n a d e n och byggnadsverksamheten. [Med disk.] (NEFF 1941 s. 61.) Nordendahl, E„ Byggnadsindustrien under krigsbetonad kris. (TeknT 1941 A s. 69.) Olsson, I., Byggnadskrisen och arbetsmarknadens omgruppering. (Fackf. 1940:2 s. 12.) P . M. ang. den reglerade byggnads- och anläggningsverksamheten. (RDprot. Bih. 1948, prop. 1, bil. 1: Inkomsterna, bih. 6.) Sköld, P. E. Byggnadstillståndens fördelning mellan kvotortcrna. (FDoN 1949 s. 89.) Strokirk, E., Byggnadstillstånd för så många byggen som möjligt. (FDoN 1943 s. 432.) Sundström, E., Ökad byggnadsverksamhet h a r krävt skärpt reglering. (FDoN 1946 s. 237.) Sylwan, Ä., Investeringsbudgeten å r 1947. (FDoN 1947 s. 147.) — Den reviderade investeringsbudgeten år 1947. (FDoN 1947 s. 345.) Thomson, A., Ransoneringen av den kommunala anläggningsverksamheten ur a r b e t s m a r k n a d s s y n p u n k t . (SvST 1942 s. 347.) — Arbetsförmedlingstvång för byggen och anläggningar. (FDoN 1942 s. 236.)

Hyresreglering. P r o p . ang. lag om hyresreglering m. m . : 1942 n r 3 0 1 ; 1945 n r 184, 3 7 1 ; 1946 n r 97; 1947 n r 174; 1948 n r 212; 1949 n r 136; 1950 n r 51. Interpellationssvar i riksdagen (RDprot.) : Möller, G., ang. b o s t a d s p r o d u k t i o n e n och hyressättningen: 1945 AK 21:6. (FDoN 1945 s. 156.) Ahlmark, S., Hyresregleringslagen m. m. Kommenterande redogörelse för författn i n g a r n a av den 19 j u n i 1942. Sthm 1942. Bexelius, £., Socialstyrelsens b r ä n s l e k l a u sul. (FDoN 1940 n r 8.) Cederwall, G., Principerna för hyresregleringen och den a l l m ä n n a priskontrollen. (Sveriges fastighetsägaretidning 1942 n r 13.) — Hyresstoppets förlängning. (Fackf. 1943:2 s. 64.) — Hyrorna och prisstoppet. (Fackf. 1943:2 s. 293.) — Hyresstoppet och fastighetsomkostnaderna. (FinT 1943 s. 623.) — Hyresstoppets förlängning. (Fackf. 1945: 2 s. 12.) — Kring hyresstoppets förlängning. (Fackf. 1946:2 s. 52.) Fastighetsomkostnadernas förändring åren 1937 ff. (SM 1942 s. 567; 1943 684; 1945 s. 479; 1946 s. 465.) Hamilton, C, Frågan om den generella hyreshöjningen. (FDoN 1951 s. 398.) Hedfeldt, E., Frågan om a l l m ä n hyreshöjning för hyresåret 1943-—44. (FDoN 1943 s. 393.) Hyresregleringen. Lagen av den 19 j u n i 1942 om hyresreglering m . m . . . . jämte tillämpningsföreskrifter med inledande översikt och k o m m e n t a r e r . Av H. Zetterberg. Sthm 1942. 2 :a uppl. utg. av E. Hedfeldt. Sthm 1949. Hyresregleringslagens utformning. (SM 1942 s. 283.) Hyresutvecklingen 1939—1945. (SM 1948 s. 515.) P r o m e m o r i a ang. hyresreglering. [Av H. Zetterberg.] (SOU 1942:14.) Ringdén, H. F., Frågan om allmän hyreshöjning. (FDoN ' 1948 s. 172.) Rydenfelt, S., De bostadslösa och samhället. Sthm 1952. Skogman, H., Om byrcsregleringsmyncighet e r n a s ställning m. m. (FörvT 1945 s. 261.) —- Frågan om generell hyreshöjning för hyresåret 1945—1946. (FDoN 1915 s. 223.) — Skärpt priskontroll p å bostadsmarknaden. Effektivare övervakning av bostadsrättsföreningar och bostadsföreningar... (FDoN 1946 s. 29.)

1245 Skogman, IL, Förlängd lagstiftning om hyresreglering. Bestämmelser med utvidgat skydd mot uppsägning. (FDoN 1946 s. 185.) — Ingen generell hyreshöjning för h y r e s året 1946/47. (FDoN 1946 s. 245.) Socialstyrelsens nya bränsleklausul. (FDoN 1941 nr 6, 8.) Stael von Holstein, M., Kommentar till nya hyresregleringslagen, Sthm 1942. Ström, G., Hyresregleringslagcn med tillhörande författningar. Handbok med kommentarer. Sthm 1942. Svennegård, C, Hyreskontrollens grunder. (FörvT 1949 s. 185.) Thornell, S., Fastighetsomkostnadernas förändringar u n d e r åren 1938—1948. (SM 1949 s. 590.) D:o d:o 1938—1949. (SM 1950 s. 690.) Utredning ang. värmekostnaden i h y r e s h u s . Betänk, avg. av Värmekostnadssakkunniga. (SOU 1942:20.) Zetterberg, H., Lagstiftning om hyresreglering m. m. (SvJT 1942 s. 6950 Öberg, C, Bostadshyrorna i städer och köpingar. (SvST 1947 s. 171.) Sjukvården och

läkemedelsförsörjningen.

Prop. ang. lag om sjukhusvård eller krigsfara: 1939 n r 275.

vid

krig

Blom, S., Läkemedel och sjukvårdsmateriel u n d e r kristiden. En redogörelse för medicinalstyrelsens materielnämnd och dess verksamhet. (FDoN 1945 s. 465.) — Sjukvårdsberedskapen i framtiden. Nytt organ — sjukvårdsberedskapsnämnden. (FDoN 1948 s. 237.) Gerdrup, G., Organisationen av den civila sjukvärdsberedskapen. (FDoN 1945 s. 469.) Gårdlund, W., Centrala sjukvårdsberedningen. Embryo till ett h ä l s o - och sjukv å r d s d e p a r t e m e n t . (Socialmedicinsk tidskrift 1944 n r 5.) Höjer, J. A., Den civila sjukvårdens beredskap. (FDoN 1940 nr 6.) Den ekonomiska

försvarsberedskapen.

Prop. ang. den ekonomiska försvarsberedskapens framtida o r g a n i s a t i o n : 1946 n r 339. — a n g . anslag till r i k s n ä m n d e n för ekonom i s k försvarsberedskap: 1948 nr 100. Betänkande med förslag rör. den ekonom i s k a försvarsberedskapens framtida o r g a n i s a t i o n . Avg. av Ekonomiska försvarsberedskapsutredningen. (SOU 1946: 19. Ref. i FDoN 1946 s. 106.) Bonoiv, M., Ekonomisk beredskap. (Koop. 1939 s. 413.) Det e k o n o m i s k a försvarsberedskapsarbetets läge i j u n i 1939. (KM 1939 s. 441.)

Det ekonomiska försvarsberedskapsarbetet på livsmedelsförsörjningens område. (SM 1939 s. 399.) Palmi, S., Den fortsatta ekonomiska försvarsberedskapen. (Ek. revy 1946 s. 123.) Witt, N., Den ekonomiska försvarsberedskapen. Centralorganets verksamhet och utbyggnad fr. o. m. den 1 j u l i 1948. (FDoN 1948 s. 191.) Åmark, K., Försvarsförberedelserna på det ekonomiska området. En s a m m a n f a t t a n de redogörelse för uppgifter, organisation och åtgärder 1928—1946. (FDoN 1946 s. 180.) Efterkrigsplanering. Björnberg, A., Den statliga fredsplaneringen. Första utredningsetappen nu avslutad. Fredsplaneringskommissionen. (FDoN 1944 s. 65.) — Den ekonomiska efterkrigsplaneringen. En redogörelse för planeringskommissionens verksamhet. (FDoN 1944 s. 397.) — Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering. (StatsvT 1945 s. 254.) — Planeringskommissionens verksamhet. En redogörelse för kommissionens förslag u n d e r första halvåret 1945. (FDoN 1945 s. 261.) Den framtida beredskapen i fråga om drivmedel. Förslag och synpunkter från 1944 års drivmedelsutredning. (FDoN 1945 s. 489.) Industriens fredsberedskap. (Industria 1944 s. 165.) Industriens sysselsättning under åren n ä r mast efter kriget. (Industriens u t r e d ningsinstitut.) Sthm 1944. Lange, G., Internationell efterkrigsplanering för livsmedelsförsörjningen och jordbruket. [Med disk.] (NEFF 1943 s. 97.) Liedberg, G., Jordbrukets efterkrigsproblem. (HLV 1944 s. 14.) Odhe, T., Den svenska industriens fredsperspektiv. (TeknT 1944 s. 3.) Sundström, E., Fredsplaneringsarbetet genom investeringsutredningen. (FDoN 1944 s. 301.) Swärd, G., Efterkrigsplaneringen i centrum pä Arosmässan. (Industria 1944 s. 1202.) Thedin, N., Rävaruproblemet och freden. Sthm 1944. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering 1—13. (SOU 1944:7, 12, 13, 14, 25, 36, 57; 1945: 11, 30, 31, 36, 42, 54.) Wehtje, E., Industrien inför efterkrigsproblemen. (Tiden 1945 s. 281.) — Näringslivet och efterkrigsproblemen. Sthm 1945. Westerlind, E., Planeringskommissionens avslutande verksamhet. En redogörelse

1246 för förslag och u t r e d n i n g a r u n d e r a n d r a halvåret 1945. (FDoN 1946 s. 97.) Åkerman, J'., F r å n krig till fred. S a m h ä l l s ekonomiska perspektiv. Sthm 1945. Krisinformation. Hugo, Y., Sveriges andliga h e m v ä r n . En redogörelse för folkberedskapen och upplysningsnämnden. (FDoN 1940 nr 10.) Jonsson, C, & Lund, R., Informationsstyrelsens erfarenheter och en framtida kris. En s a m m a n f a t t n i n g och ett p r i n cipiellt utkast. (FDoN 1946 s. 110.) Lindström, J.-G., Reklamens m ä n i k r i s -

förvaltningens tjänst. En återblick på Reklamrådets verksamhet u n d e r fem krisår. (FDoN 1945 s. 292.) Lund, R., Upplysningsarbetet om folkförsörjningen. "(FDoN 1940 n r 21.) Walles, K., Den statliga krisinformationcn under å r 1941. (FDoN 1941 n r 23.) — Den statliga krisinformationen. Verksamheten inom informationsstyrelsens upplysningsavdelning. (FDoN 1942 s. 461.) — Informationsstyrelsens upplysningsavdelning. En redogörelse för verksamheten u n d e r år 1943. (FDoN 1943 s. 449.)

Sakregister Alkali (natronlut, kalilut) 669—670. Aluminium 514—516. Ammunitionsnämnd, statens, 76. Animaliska fodermedel 302—303. Antimon 517. Asfalt 548. Avbetalningsgods, förordning om inskränkning i rätten att återtaga, 60. Avmagnetisering 1007. Arbetarskydd, lag om eftergift u n d e r vissa förhållanden fr. bestämmelserna i lagen om, 59. Arbetsblock 178—182, 1141; blockledare överblockledare 179; riksblockdelegation, riksblockmyndighet 180—181; l ä n s blockmyndighet 180—181. Arbetsförmedlingen, den offentliga: ställes u n d e r statlig ledning 56—57. Arbetsförmedlingstvång: a l l m ä n n a bestämmelser 57, 1174—1176; för byggnadsverksamhet 1145, 1174—1176; för torvh a n t e r i n g 1144. Arbetslöshetsförsäkring 1156. Arbetslöshetskommittéer, arbetslöshetsn ä m n d e r 93. Arbetsmarknadsregleringen 1135—1158; kristidsorgan 1138—1139; a r b e t s m a r k nadsläget i a l l m ä n h e t o. inom särskilda näringsgrenar 1135—1138; planläggnings- o. registreringsåtgärder 1139— 1140; anskaff. av arbetskraft till jordb r u k e t 1141; d:o för vedproduktionen 1141—1144; d:o för byggnadsverksamheten 1144; arbetspremier för skogsarbete 1144; åtgärder för e r s ä t t a n d e o. u t n y t t j a n d e av värnpliktiga 1145—1148; yrkesvägledning o. ungdomsförmedling 1148; omskolning, k u r s v e r k s a m h e t (beredskapskurser) 1150; sysselsättning av partiellt arbetsföra 1150—1151; sysselsättning av u t l ä n d s k arbetskraft, flyktingverksamhet 1151—1153; anställning åt avgående m i l i t ä r m a n s k a p 1153; a r betslöshetshjälp 1153—1156; beredskapsplanering 1157—1158. Se f. ö. Arbetsförmedlingen, Arbetsförmedlingstvång, Tjänsteplikt, Värnpliktiga. Arbetsmarknadskommission, s t a t e n s : 1939 ärs kommission 90, 1138; 1940 års kommission 90—93, 1138—1139. A r b e t s m a r k n a d s s t y r e l s e n 93, 1139.

Arbetstidens reglering; lag om u n d a n t a g fr. gällande bestämmelser rör., 59. Avverkningsskyldighet: lag om skyldighet att avverka ved till avsalu 40, 723; lag om avverkningsskyldighet 40—41, 725. Band (bomulls-, siden-, g u m m i - m. m.) 587—588. Bankaktiebolag: vissa kristidsförfattningar 60, 130. Bekämpningsmedel mot v ä x t s j u k d o m a r 205 —206. Bensin- och oljenämnden 78. Bensol m. fl. stenkolstjärprodukter 673— 674. Beslagsinstitutet 30, 34—35. Beslagspris 1105. Betfor 298. Betmassa 298. Bilkol, förening u. p. a. 755. Bleckplåt 518—520. Blockdriftledningar 897. Bly 511—513. Bomullsvaror 582—587. Borstbinderiråvaror 605—606. Bostadsförsörjningen 1159—1173; läget på bostadsmarknaden under de första krigsåren 1159—1161; åtgärder för främj a n d e av, 1161—1171; bostadsproduktionen (statistik) 1171—1173. Bostadsrabatter 1170. B o s t a d s r ä t t : lag om kontroll av upplåtelse o. överlåtelse av, 56. Bostadsstyrelsen 93, 1171. Brandslang 593. Bryggerikorn o. m a l t 244—245. Brännoljecentralen 798. Bränslehushållningen 691—860; kristidsorgan 77—80, 699—700; försörjningsläget före kriget 691—693; a l l m ä n översikt av h u s h å l l n i n g s - o. regleringssystemet 693 —699. Se f. ö. Bränslen, fasta, Bränslen, flytande, Drivmedelsförsörjningen, Ga3, Gengas. Bränsleklausuler: socialstyrelsens 1191— 1194; statens hyresråds 1201. Bränslekommission, statens, 78—80, 700. Bränslekontor (vid kristidsstyrelserna) 80. Bränslen, f a s t a : försörjningsläget 691—699; förbrukningsreglering 777—788; begränsning av varmvattenförbrukningen 788—

1248 790. Se f. ö. Kolbränslen, Torv, Träkol, Ved. Bränslen, flytande: försörjningsläget 693, 697—699; import 797—802; handel, distribution, lagring 802—806; p l a n läggning av försörjningen 823—824; h a n d e l s - o. förbrukningsreglering 824— 837; prisreglering 837—840. Se f. ö. Motyl, Skifferolja, Sulfitsprit. T r ä t j ä r a . Bröd: tillverknings-, försäljnings- o. p r i s reglering 238—239. Se f. ö. Mjöl, gryn och bröd. Brödsäd 212—230; försörjningsläget, p r o duktion, utrikeshandel 212—216; h a n del, beslag, handelsreglering 216—225; utfodringsförbud 220; förmalningsbestämmelser 220, 230—232; prisreglering 225—230. Se f. ö. Mjöl, gryn och bröd. B u n a g u m m i 624. Bj'ggnadsarbete: lag om tillståndstvång för, 59, 1177—1180. Byggnadsberedningen 93, 1175—1176. Byggnadsjärn (armeringsjärn, b a l k a r ) 482. Byggnadslänebyrå, statens, 93, 1163. Byggnadsmaterial, diverse, 535—553. Byggnadspapp 549—551. Byggnadsregleringen 1173—1191; regi. genom arbetsförmedlingstvång 1174— 1176; regi. genom tillståndstvång 1176— 1190; statistiska uppgifter ang. byggnadstillståndsgivningen 1190—1191. Se Investeringsbudget. Byggnadsverksamheten 1159—1173; p r o d u k tion 1171—1173; arbetskraftsfrågor 1144 —1145; reglering av byggnads- o. a n läggningsverksamheten 1173—1191. Se f. ö. Arbetsförmedlingstväng, Bostadsförsörjningen, Byggnadsarbete, Byggnadsregleringen. Bönor (bruna bönor, matbönor) : p r o d u k tion o. produktionsfrämjande åtgärder 240—242; handels- o. förhrukningsreglering 242—243; prisreglering 243—244. Cellfor se Fodercellulosa. Cellull: produktion 565—566. Cellullvaror 582—587. Cement 535—538. Centrala driftledningen (CDL) 80, 896, 898 —901. Centrala k r i g s k o n j u n k t u r s k a t t e n ä m n d e n 95. Centrala omsättningsskattenämnden 95. Choklad 395—396. Civilförsvarsstyrelsen 97. Clearinganordningar 1108—1111. Clearingkassor 1108—1115; uppgifter rör. särskilda kassor för: bomull (cellull) 586; fettvaror 346; fisk 390; flytande bränslen 839; h a m p a 598; jordbruksförnödenheter 185; j ä r n r ö r 489; kaffe 1118; kolbränslen (kolclearingkassan) 712; smörjmedel 872—873; ved (vedclearingkassan) 746; handelskommissionens clearingkassor 954—955. Clearingnämnden 95.

Clearingpris 1107. Cordgarn, cordväv 590—591. Demurrageersättning 710. Detaljhandelns p r i s n ä m n d 88. Drivmedelscentralen 805. Drivmedelsförsörjningen: för jordbruket 194—199; för fisket 378—379; för sjöfarten 852. Se f. ö. Bränslehushällningen, Bränslen, fasta, Bränslen, flytande, Gas, Gengas. Elektrisk kraft se Krafthushällningen. Elektrisk lednings- o. installationsmateriel 524—535, 552—553. Elektroder 521—523. Elektrodmassa 522—523. Ersättningsmedel för livsmedelsvaror 432— 434. Eskortering 1006. Exportförbud, exportreglering: författninga r 43—44, 926—928; exportregi. verks a m h e t 928—930, 950—951, 964—965; gävolicenser 951. Export- och importberedningen 961. Falsterbokanalen 981. F a m i l j e b i d r a g s n ä m n d e r 92. F"artyg: fartygsbeständet 1013—1015; krigsförlista f. 1014—1015; försäljning o. nyttjanderättsupplätelse av f. till u t l ä n ning 45, 985, 997. Se f. ö. Fraktfart, Sjöfarten. Fartygsbyggnadsmaterial (plåt, profiler) 481—482. Fenol, formalin, metanol, plaster 677. F"ettråvaror, råfett, tekniskt fett: f ö r s ö r j ningsläget 329—330; import 337—338; benfett 344; avfallsfett 344—345; h a n delsreglering 342—345; prisreglering 345 —347. F i s k : handels- o. prisreglering 379—388; ransonering (i Stockholm) 413—415; fisköverskott, disposition av, 388—391. Fiskenämnd, statens, 65, 381. F i s k e t : avkastning 140—141; drivmedelsförsörjning 378—379. Fiskgarn, fisknät o. a. fiskredskap: p r o d u k tion, import 375—376, 589—590; h a n delsreglering, ransonering 376—378. F o d c r b l a n d n i n g a r (för fjäderfän, p ä l s d j u r etc.) 303—305. Fodercellulosa 300—302. Foderintresscntföreningen 275. Fodermedel 273—307; tillgäng o. förbrukning ( a l l m ä n t ) 137, 274; produktions-, h a n d e l s - o. förbrukningsreglering ( a l l m ä n t ) 275—283; prisreglering 283—284. Se f. ö. Animaliska fodermedel, F o d e r b l a n d n i n g a r , Fodercellulosa, Fodersäd, Hjälpfoder, Oljekraftfoder o. kli, Mineralfoder, Saftfoder, Stråfoder, V i t a m i n foder. Fodersäd 284—291 ; produktion, import 284

1249 — 285; leveransplikt 285—288; tilldelning 289—291; prisreglering 288—289. Folkförsörjningsnämnden 65, 145. Folkhushållnigsdepartementet 63—65. Folkkök 434. F r a k t f a r t : lagar med vissa bestämmelser om f. med svenska fartyg 45—46, 976 —977, 999. F r u k t , torkad 400—401. F r u k t - och potatislagerhusfonden 250. F r u k t e r och bär, i n h e m s k a : åtgärder för främjande av tillgäng p å o. tillvaratagande av, 369—374; prisreglering 374. F r u k t e r , u t l ä n d s k a : import 140. F r ö se Utsäde och frö. Fröintressentföreningen 210. F u l l m a k t s l a g a r 28—29. Fyraprocent-regeln 169. F"ärger: färgpigment 677; oljefärger m. m. 651—654; textilfärger 607. Förbandsgas 588. Förenade Svenska Oljeimportörers AB ( F . S. O. A.) 800. Förfogandelag, allmän, 29—34. F ö r s v a r e t s fabriksstyrelse 77. Försvarsväsendets verkstadsnämnd 77. Försäljningsstopp 53. G a r a n t i p r i s 1107—1108. G a r v ä m n e n 677—678. Gas (kolgas, stadsgas) 791—796; produkt i o n o. förbrukning 791—792; lag om reglering av förbrukningen av elektrisk k r a f t o. gas 40, 792; förbrukningsregler i n g 792—796; ransonering 794—796. Gengas, gengasdrift 841—860; gengasdrift e n s utveckling: a l l m ä n t 841—848; vid j o r d b r u k e t 196—197, 846; ä fartyg 378— 3779, 1004; tekniska erfarenheter 848— 8 5 2 ; gengasbränslen 752—764, 852—855; e k o n o m i 855—857; risker 857—860. Gengasnämnd, statens, 78. Geng.asrädet 857. Glas:: fönsterglas 544—548; andra slag 553 — 562. Glasdelegationen 555. Glaulbersalt 555, 667. Glycerin 673. Glykras se Stärkelsesirap. Grossdiandelns p r i s n ä m n d 88. Gumimiindustriens representantskap 632. Gumimivaror 623—648 ; försörjningsläget 62J3—627; g u m m i i m p o r t 625; inhemsk tilllverkning av syntetiskt gummi (svedopren) 625—626 ; maskrosgummi ( k o k s a g y s ) 626; g u m m i v a r u p r o d u k t i o n 6417; regleringsåtgärder ( a l l m ä n översilkt) 627—632; a u t o m o b i l g u m m i 632— 6412; cykelgummi 642—644; gummiskodcm, gummistövlar 644—645; elektriska kaiblar o. ledningar 645—646; tekniska guimmivaroi- 646—647 ; konservringar 6417.

Gödselmedel: förbrukning 136, 182. Se f. ö_ Konstgödsel. Göteborgskommittén 995. H a m p a : hårdfibrig 594; mjukfibrig 595. Hampodling, hampberedning 565, 595. Hampvaror 594—598. Handels- och förbrukningsregleringar, a l l m ä n n a bestämmelser 35—37. Handels- och industrikommission, statens, 83—84. Handelskommission, statens, 82—83, 923— 925. Handelslicensnämnd, statens, 82. Handels- och betalningsavtal, handelsöverenskommelser 933—944, 945—950. Harts 676. Hjälpfoder 300. H u d a r : inhemsk produktion 608—609; i m port, internationella h u d m a r k n a d e n 609 — 6 1 1 ; importsubvention 611, 1116— 1117. Huggarkurser 970. Husdjursbeständet 282—283. Hyra, förordning om anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av, 60. H y r e s n ä m n d e r 94, 1196—1197. Hyresregleringen 1191—1207; författningar 56, 1195—1200; regleringsverksamheten, frågor ang. generell hyreshöjning 1200 —1207. Se Bränsleklausuler. Hyresråd, statens, 94, 1196—1197. Importberedningen 961. Importförbud, importreglering: författningar 44, 930—933; importregi. verksamhet 931, 951—955, 958—964. Importföreningar 925—926. Industrien 435—679; allmän systematisk översikt av kristidshushållningen o. kristidspolitiken 435—464; utgångsläget 435 —437; beredskapsåtgärder 437—438; västspärrens betydelse 439—440; p r o duktionsutvecklingen ( a l l m ä n t ) 457— 464; produktion för försvarsändamål 441—445; kronologisk översikt av k r i s tidsåtgärderna 451—459; tillvaratagande av skrot o. avfall 449—450; specialredogörelser för särskilda industrigren a r 464—679. Se f. ö. Byggnadsmaterial. Elektrisk lednings- och i n s t a l l a t i o n s materiel, Elektroder, Färger, Glas, Gummivaror, Hudar, J ä r n och stål, J ä r n rör, Kemiska produkter, Linolja, Ljus, Läder och lädervaror, Metaller, Skodon, Stållegeringsmetaller, Textilvaror, Tvättoch rengöringsmedel. Industriförbundets prisbyrå 88. Industrikommission, statens, 74—76, 438— 439. Industrisakkunniga 74. Informationsstyrelse, statens, 96. Inköpskort (för livsmedel m. m.) 424.

1250 Internationell varukontroll 944—945. Inventeringar p å livsmedelsområdet 429— 430. Investeringsbudget 1187—1190. Investeringsreserv 1157. J o r d b r u k e t 147—366; beredskapsutredning 147; produktionsplanering 147—153; växtodlingsplaner 151; skördeförhållanden 137—140; prisreglering (jordbruksregleringen) 153—177; särskilda prod u k t i o n s g r e n a r : vegetabiliska 212—273; a n i m a l i s k a 273—369. Se f. ö. Arbetsblock, Bekämpningsmedel mot växtsjukdomar, Brödsäd, Bönor, Drivmedelsförsörjningen, Fodermedel, Gödselmedel, Hampodling, Husdjursbeståndet, Konstgödsel, Kött och fläsk, Linodling, Matfett, Mjölk och mjölkprodukter, Oljeväxter, Ost, Potatis, Skördegarn, Smör, Sockerbetor och sockerindustri, Torvströ, Traktorer, traktordrift, Utsäde och frö, Ägg, Ärter. J o r d b r u k s k a l k y l e n 158, 166—171. J u t e v a r o r 598—599. J o r d b r u k s n ä m n d , s t a t e n s : av å r 1935 153; av å r 1950 68. J ä r n och stål 464—483; kristidsorgan, samm a n s l u t n i n g a r 466—467 ; försörjningsläget vid krigsutbrottet 464—466; u t r i keshandel 467—471; produktion 471— 4 7 3 ; bränsleförbrukning 473; j ä r n b a l a n ser 473—474; tackjärn o. skrot 474—479; p r o d u k t i o n s - o. handelsreglering (prioritetssystem) 479—483. J ä r n b r u k e n s fördelningscentral 467, 479. J ä r n r ö r 483—490. K a d m i u m 518. Kaffe: ransonering 391—399; ersättningsmedel (kaffesurrogat) 395, 432—434; subventionering o. prisclearing 397—• 398. Kakao, kakaobönor, kakaopulver etc. 393— 399. Kardbeslag 581. Kemiska produkter (i inskränkt mening) 661—679; kristidsorgan 661—664; varuförsörjning 664—679. Kli se Oljekraftfoder och kli. Klor, klorkalk m. m. 669—670. Klorkalcium 670—671. Kobolt 500. K o k s a l t : försörjning, import 666—667; inhemska produktionsförsök 666—667 ; ransonering 402—403. Kolbränslen (stenkol, koks, kolbriketter) 700—717; import 700—704; inhemsk stenkolsproduktion 704—705 ; inhemsk koksproduktion 705; kolhandelns organisation 708—709; handelsreglering 705 —711, 714—716; kolhandelns statsavtal 706—707, 714—715; prisreglering 711— 717; subventionering av hushållens bränslekostnader 716—717, 1117.

Kolnämnd, statens, 77—78. Kolugnar 754. Kombinationsförsäljning, förbud mot, 53. K o m m u n a l a krisuppgifter: lag om skyldighet för k o m m u n att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter 27. Konfektionsvaror 604—605. K o n j u n k t u r u t j ä m n i n g s f o n d e r 1126. Konkurs, lag om förlängning i särsk. fall av tiden för r ä t t a t t lyfta utdelning i, 60. Konservering av frukt, b ä r och köksväxter 374. Konstgödsel 182—194; produktion, import, förbrukning ( a l l m ä n t ) 182—186; h a n delsreglering 186—188; prisreglering 188—189; fosfatgödsel 189—191; kaligödsel 191—192; kvävegödsel 192—194. Konstsilke, n a t u r s i l k e 599—600. Kontrabandskontroll 979—985. Kontrabandslistor 979. Kontrollbyråer vid systembolagen (för kristidsstyrelserna) 70. Koppar 508—510. Krafthushållningen 885—908 ; kristidsorgan 894—897; försörjningsläget före kriget 885—886; vattenkraftutbyggnader 886— 889; utbyggnad av ledningsnätet 889— 8 9 1 ; sjöregleringar 889; tillfälliga vattenregleringar 897—898 ; kraftproduktion 892—894; belastningsutveckling 892; lagar om reglering av elektrisk kraft 39—40; reglering av kraftförbrukningen 901—908; elkraftransonering 903—908. Se Centrala driftledningen, Kiksdriftbyrån. Kreditnämnden 95. Krigsförsäkring (transportförsäkring, kasko o. laster) 1051—1069; lag om statlig krigsförsäkring 46—47 ; förberedande åtgärder 1051—1052; 1939 å r s krigsutbrottsavtal 1051, 1064—1067; principer o. former för försäkringsverksamheten 1054—1057; försäkringsvillkor 1057— 1058; återförsäkring 1058; prisrättsförfarande 1059; ekonomiskt resultat 1059—1060, 1062—1064; erfarenheter 1060—1061; 1946 års k r i g s u t b r o t t s a v t a l 1061, 1067—1069. Se Krigsolycksfallsförsäkring. Krigsförsäkringsnämnd, statens, 87, 1051— 1054. Krigshandelslag 42—43, 955—956. Krigsindustriombud 77. Krigskonjunkturskatterådet 95. Krigsmaterielnämnd, statens, 76. Krigsmaterielverket 76. Krigsolycksfallsförsäkring: lag om k r i g s försäkring för ombord å fartyg t j ä n s t görande personer 47. Krigsriskersättning till s j ö m ä n 1007—1009. Krigsriskkassa, bränslekommissionens, 710. Krigsskadeersättning, lag h ä r o m 47—50.

1251 Krgsskadcnämnd, statens, 88. Krsrevision, statens, 96. Kristidsadministrationen 62—104; generalplan för, 62; a l l m ä n k a r a k t ä r o. arbetsformer 98—104. Knstidsförbund, k o m m u n a l a , 70—72. Knstidslagstiftningen 25—61. Kristidsnämnder 70—74; statsbidrag för nämndernas verksamhet 72—73. Knstidsstyrelser 69—70, 73. Krisuppgifter på livsmedelsområdet, kommission för, 68. Krom 493—496. Kryddor 401. K fiksväxter: odlingsfrämjande åtgärder (husbehovsodling) 369—372; inlösningso. prisgaranti (yrkesmässig odling) 372 —373. Kött och fläsk 307—328; försörjningsläget 307—308, 310—312; lagring 366—367; handels- o. förbrukningsreglering (allm ä n översikt) 308—310; slaktreglering o. handelsreglering betr. levande djur 312—316; handelsreglering betr. kött, fläsk o. charkuterivaror 316—322; produktionsreglering betr. charkuterivaror 319; t a r m a r 319; reglering av matserveringen betr. köttvaror m. m. 321—322; prisreglering 322—328; köttklassificering 323; smågrisar 328. Lagerhållning, statlig (reservförrådslagr i n g ) , 909—922; förberedelser 909—911; a l l m ä n n a grunder för verksamheten 911—913; inköp o. lagring av importvaror 914—916; h e m t r a n s p o r t av varor 916; upphandling av i n h e m s k a varor 917; bearbetning o. förädling av varor 917—918; lagring av flytande bränslen 918—919; varuförsäljning 919—921; ekonomiskt resultat 921. Lagring av livsmedel: a n i m a l i s k a 366—367; mjöl och socker i k o n s u m t i o n s o r t e r 430 —432. Lastbilsblock, lastbilscentraler 1030—1031. Lejdebrev (Geleitscheine) 1000. Lejdtrafiken se Sjöfarten. Lim och klister 675—676. Linnevaror 591—594. Linnämnd, statens, 68, 146, 565. Linodling, linberedning 565, 591—592. L i n o l j a : försörjningsläget 648—650; h a n dels- o. förbrukningreglering 650—654; odling av oljelin 649. Livsmedelshushällningen 131—434; utgångsläget 131—133; försörjningslägets utveckling ( a l l m ä n t ) 133—141; förbrukning av livsmedel ( a l l m ä n t ) 141—145; j o r d b r u k e t 147—366; t r ä d g ä r d s p r o d u k t e r o. skogsbär 369—375; fiske o. fiskerip r o d u k t e r 375—391; kolonivaror, tob a k m. m. 391—403; ransoneringssystcmet 403—434. Se f. ö. Bryggerikorn och malt, Bröd, Brödsäd, Bönor, Choklad, Fettvaror e t c , Frukt, torkad, F r u k t e r och bär,

inhemska, Frukter, utländska, I n v e n t e ringar på livsmedelsområdet, Kaffe, Kakao e t c , Koksalt, Kryddor, Köksväxter, Kött och fläsk, Lagring av livsmedel, Mandel och nötkärnor, Margarin, Matfett, Mesvaror, Mjöl, gryn och bröd, Mjölk och mjölkprodukter, P o t a tis, Potatismjöl, Ris, risgryn, Smör, Socker och sirap, Subventioner på j o r d b r u k s - och livsmedelsområdena, Te, T o baksvaror, Vitaminförsörjningen, Ägg, Äggpulver, Ärter. Livsmedelskommission, statens, 65—67, 145 146. Ljus 656, 659—661. LK-delegationen 167. Läder och lädervaror 607—622; p r o d u k tion, utrikeshandel, förbrukning 6 2 1 ; läderreglcringar 611—614. Se Skodon. Läkemedelsförsörjningen 1212—1215; lagring o. import 1212; tillverkning 1213; insamling o. odling av medicinalväxter 1214; handelsreglering 1214—1215. L ä n s a r b e t s n ä m n d e r 92. Länsarbetsnämndsklausul 1182. Länsblockmyndigheter 181. Länsbostadsnämnder 93, 1171. Länscentraler för lastbilstrafik 1042. Länstrafikledare 86, 1043. Lättbetong 543. Lösningsmedel 674. Magnesium 518. Malt se Bryggerikorn och malt. Mandel och n ö t k ä r n o r 401. Mangan 493. Margarin: förbrukning 337; prisreglering 353. Se f. ö. Matfett. Marshallplanen, Marshallorganisationen 964. Matfett: försörjningsläget 328—331, 336— 337; produktions-, handels- o. f ö r b r u k ningsreglering ( a l l m ä n översikt) 330— 334; ransonering 347—349; r a b a t t s y stem 349—352; prisreglering 352—353. Se f. ö. Margarin, Smör. Maximipris 1105. Maximiprislag 50, 1075. Medicinalstvrelsens m a t e r i e l n ä m n d 94, 1209 —1210. " Mcdicinsk-tekniska n ä m n d e n för gengasfrågor 857. Medling i arbetstvister; lag om utvidgad tillämpning i vissa fall av lagen om, 58—59. Melass 298—299. Mesvaror (mesost, messmör) 357—358. Metaller (andra ä n j ä r n och stal och legeringsmetaller), a l l m ä n t 501—507; särskilda metaller 508—520. Se f. ö. Aluminium, Antimon, Bly, Kadmium, Koppar, Magnesium, Silver, Zink. Mineralfoder 305—306. Mineringar: av krigförande m a k t e r 980; svenska (skyddsmineringar) 1005. Minskydd, magnetskydd 1006—1007.

1252 Minsvepning 1005—1006. Mjöl: förmalningsbestämmelser 220, 230— 232; förmalningsersättning 233—234; prisreglering 232—235. Se Mjöl, gryn och bröd. Mjöl, gryn och b r ö d : handels- o. förbrukningsreglering 235—238. Mjölk och mjölkprodukter: produktion o. förbrukning 334—337; konsumtionsmjölk o. grädde 338—342; mjölkstandardisering 340; spraymjölk 3 4 1 ; mjölkpriser 341—342; m j ö l k r a b a t t e r 351— 352. Mjölkpristillägg 173. Molybden 499—500. M o r a t o r i u m : lag ang. förordnande om anstånd med betalning av gäld 60. Motorfordonstrafiken 1018—1050; trafikregleringsorganisationen 1040—1043; statistiska uppgifter ang. motorfordonsbeståndet 1039; regleringsåtgärder (allm ä n kronologisk översikt) 1019—1040; omställning till gengasdrift 1021—1022, 1025; rationalisering av motorfordonstrafiken 1022—1023, 1029—1031, 1033 1034; lastbilsblock, lastbilscentraler 1030 — 1 0 3 1 ; försäljningsreglering för flyt a n d e bränslen 1939/41, 825—830, 1019 1021; trafikreglcring genom smörjoljeransonering 1025—1029; trafikreglering gen o m bilgummiransonering 1027—1028, 1032—1033; bensinransoneringen 1948/ 49 836—837, 1036—1038; körtillständsreglering 1031—1032, 1034, 1036—1037; körräjongbegränsning 1025, 1029, 1033, 1046—1050; omställning av lastbilar för a n v ä n d n i n g av personbilsringar 1027— 1028; vedtransporter 1031; reglering av omnibustrafiken 1043—1046. Motyl 814, 831—832. Navicertsystemet 997—998. Nickel 497—498. N o r m a l p r i s 51 ff., 1105—1106. Näringssakkunniga 67. Oljefärger och fernissor 648—654. Oljekraftfoder och k l i : produktion, import, förbrukning 291—292; handel, tilldelning 292—295; prisreglering 295—296. Oljeväxtcentralen 272. Oljeväxter 271—273. Ost 353—358; försörjningsläget, produktion, utrikeshandel 353—354; handelso. förbrukningsreglering 354—356; prisreglering 356—357; mesvaror 357—358. Ostlöpe 355. P a p p e r som textilråvara 202, 566, 595—596. P a r a v a n e r 1007. Penningpolitiken 105—123; p. u n d e r 1930talet 105—106; p . u n d e r krigsåren 106— 114; efterkrigsplanering 114—117; p. u n d e r efterkrigsaren 117—120; sedelutgivningsrätten 120—123; kronans appreciering a r 1946 118, 126, 1091.

Personkort 415—417. Petsamoleden se Sjöfarten. Positionsregister 1004. P o t a t i s 245—254; försörjningsläget, produktion, förbrukning 245—247; odlingsfrämjande åtgärder 247—250; lagring 250; industriell användning 251—252; utfodring o. utfodringsförbud 252, 297; handels- o. transportreglering 251i— 253; prisreglering 253—254. Potatisflingor 251, 255. Potatismjöl (stärkelse) 251, 254—256. P o t a t i s m j ö l s n ä m n d , statens, 67. P r i s b y r å e r 88, 1076. P r i s k o n t o r 89, 1079. P r i s k o n t r o l l n ä m n d , statens, 88—90, 1078. Prisocker 52. P r i s o m b u d 89, 1079. Prispolitiken 1070—1134; prisutvecklingen 1070—1072; allmän kronologisk översikt av p. 1072—1102; 1942 års prisstabiliseringsaktion 1083—1085; efterkrigsplanering 1087—1088; provisoriska direktiv för priskontrollen juli 1948 1095 1096; förhandlingsdelegation ang. nya riktlinjer för d:o 1096; normer för löns a m h e t s b e r ä k n i n g a r 1096; direktiv för priskontrollen 1950 1097—1099; direktiv för tiden efter 1950 1101—1102; särskilda typer av reglerade priser 1102— 1108. Se f. ö. Clearinganordningar, Clearingkassor, Prisutjämningsavgift, Subventionering av importvaror. Prisregleringslag 51—55, 1075, 1078—1079, 1080, 1088. Prissakkunniga 88, 1075. Prisstopp 51 ff., 1084, 1086, 1089, 1106— 1107. Prisutjämningsavgift 44—45, 1089, 1125— 1126. Producentbidrag 174. R a d i a t o r e r (för värmeledningar) 483, 551 —553. Ransonerade v a r o r : bestämmelser ang. handeln med, 36—37; särskilda påföljder vid olovlig överlåtelse av, 37—39; lag om förbud i vissa fall mot handel med, 39. Ransoneringsförfattningar: lag om straff för överträdelser av vissa, 38. Ransoneringssystemet på livsmedelsområdet ( a l l m ä n översikt) 403—429. R e k l a m a t i o n s n ä m n d e n för automobilgummi 634, 1042. Reservförrådsnäinnd, statens, 81—82, 911. Restaurangkort 421, 428. Restaurang-, hotell- och pensionatsrörelse: reglering av matserveringen 322; p r i s reglering 1128—1130. Riksarbetslag 970. R i k s b a n k e n ; diverse kristidsförfattningar 130. Riksblockmyndigheten 91, 181. Riksdriftbyrån 80, 896, 898.

1253 Riksförbundet lin och h a m p a 565. Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap 62, 97. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap 98. Riktpris 1103. Ris, risgryn 216, 399—400. Räkolcentralen, förening u. p. a. 759. Ränte- och utdelningskuponger: lag om förlängd giltighetstid för, 60. Saftfoder (potatis, betor, betmassa, melass m. m.) 297—299. Salpetersyra 672. Saltsyra 671—672. Scdelutgivningsrätten 120—123. Silver 516—517. Sjukvärden 1208—1211; lag om s j u k h u s vård vid krig el. krigsfara 1208; beredskapssjukhusorganisationen 1208— 1209; personalberedskap på sjukhusområdet 1210—1211; försörjningen med sjukvårdsmateriel 1215—1217. Sjukvårdsbcredskapsnämnden 94, 1218— 1219. Sjöfarten 976—1017; statistik 1013—1017; fraktfartslagarna 45—46; sjöfartsläget efter krigsutbrottet 979—982; sjöfartsf r a k t f a r t s - ) reglering 982—985, 998— 1002, 1009—1013; sjöfartsavtal 986—987, 988, 1000—1002; Skagerackspärren 987 — 9 8 8 ; Petsamoleden 989—990; lejdtrafiken (Göteborgstrafiken) 957—958, 991 —996; östersjötrafiken o. kusttrafiken 998—1002; drivmedelsförsörjning 1002— 1004; sjöfarts- o. neutralitetsskydd 1004 —1007; krigsförlisningar 1014—1015. Se f. ö. Fartyg, Fraktfart. Sjöfart sbyrån inom utrikesdepartementet 978. Sjöfartskommittén 1939 85, 978. Sjöfartsnämnd, statens, 84—85, 977. Sjöfartspool, internationell (UMA) 1009— 1011. Skifferolja 806—810. Skiffersmörjolja 875—876. S k o d o n : produktion, utrikeshandel 621; produktionsreglering 614—615; ransonering 615—619; E-skor 619; P-skor 620. Skogsägarnas Olje AB 820. S k ö r d e g a r n 200—205, 596; av sisalhampa 200—201; av p a p p e r : produktion, produktionsavtal 202, 596; handelsregler i n g 203. SlaMgodemän 314—315. S m ö r : produktion, förbrukning 336—337; lagerhållning 367—368 ; prisreglering 352. Se f. ö. Matfett. Smorjmedelshushällningen 861—884; k r i s tidsorgan 863—864; försörjningsläget, i m p o r t 861—863; spillolja 864—865; er:sättningsproduktion 865—866; handels<o. förbrukningsreglering 866—871; p r i s reglering 871—873; smorjmedelsförsörjn i n g e n vid j o r d b r u k e t 199—200. Se f. ö.

Skiffersmörjolja, Svartolja, T j ä r s m ö r j olja, Transformatorolja. Smörjoljecentralen 863. Smörjoljecentralen, importförening u. p. a. 864. Socker och s i r a p : försörjningsläget, p r o duktion, import 256—258; handels- o. förbrukningsreglering (ransonering) 268 — 2 7 1 ; beredskapslagring av socker 431 —432. Sockerbetor och sockerindustri 256—267; produktions- o. prisreglering 259—267; statsanslag för täckande av förluster genom sockerregleringen 267—268. Sockernämnd, statens, 67, 146, 259. Sockersnitsel 298. Soda, kalcinerad, 554, 655—656, 667—669. Soda-blötläggningsmedel 658. Spillolja 864—865. Spisar, värmepannor m. m. 551—553. Statens Skogsindustrier, AB, 821. Stenkolstjära och produkter därav 548— 551, 673—674. Sträfoder: handelsreglering 295—296; p r i s reglering 296; hömjöl, luzernmjöl 296; lag om r ä t t för a r r e n d a t o r att bortföra s. 41. Stållegeringsmetaller 490—501. Se f. ö. Kobolt, Krom, Mangan, Molybden, Nickel, Vanadin, Volfram. Stärkelsesirap (glykos) 256. Subventioner pä jordbruks- och livsmedelsområdena 171—177. Subventionering av bostadsbyggnadsverksamhet 1161—1170. Subventionering av importvaror 1115—1118; bomull 1116; h u d a r 1116—1117; h u s hållsbränsle 716—717, 1117; kaffe o. vissa livsmedel 397—398, 1118. Subventionskassa, bränslekommissionens, 709. Sulfitsprit 810—815. Svartolja 875. Svavel, svavelkis 665. Svavelsyra 671—672. Svensk krigsförsäkringspool 1051. Svensk Torvförädling, AB, 765, 776. Svenska fettindustriernas r å v a r u - och i m portförening 333. Svenska fiskredskapsimportörernas förening 376. Svenska Gengas AB 755, 763—764, 847— 848. Svenska importföreningen för konstgödselmedel 184. Svenska kolimportörers förening 1939 706. Svenska Skifferolje AB 807—810. Svenska slaktvaruimportföreningen 326. Svenska Spannmåls AB 217, 280 m. fl. st. Svenska stråfoderhandelsföreningen 280. Svenska oljeväxtodlares centralförening 271 —272. Sveriges ungdomsberedskap 1149. Sytråd 588—589.

1254 Tagel 605—606. Tallolja 345, 655. Taxepris 1105. Te 392—399. Tegel, m u r - och tak-, 539—544. Tegelrör 544. Tenn 513—514. Textilkemikalier, textilfärger 606, 607. Textilvaror 562—607; kristidsorgan, samm a n s l u t n i n g a r 568—569; försörjningsläget 562—566; regleringssystemet (författningar) 566—568; ransonering 569 — 5 7 5 ; prisreglering 1119—1122. Se f. ö. Bomullsvaror, Cellullvaror, Hampvaror, Jutevaror, Konfektionsvaror, Konstsilke, natursilke, Linnevaror, Trikåvaror, Yllevaror. Tjänsteplikt, lag om, 56—58. Tjärsmörjolja 865—866, 876—883. Tobaks varor 393, 401—402. Torv ( b r ä n n t o r v ) 765—776; produktion o. produktionsfrämjande åtgärder 765— 772; statsgaranti 767; län o. statsbidrag 768; avtal ang. avsättning 768; produktionspremier 770; arbetskraftsfrågor 771 ; handels- o. transportreglering 773 —776; prisreglering 772—773; forskning 776. T o r v s t r ö : handels- o. förbrukningsreglering 203—205. Trafikkommission, statens, 85—86, 978, 1041. Traktorer, traktordrift 194—200. Transformatorolja 533—534, 873—875. Transportkommission, statens, 85. Transportväsendet: prisreglering 1131—• 1134. T r i k å v a r o r 600—604. Trädgårdsprodukter och skogsbär 369—375. Träkol 752—764; produktion o. förbrukning 752—755; produktionsreglering 756— 757; transportreglering 757—758; h a n delsreglering 758—760; lagring 762—764; prisreglering 760—762. Trätjära, trätjärbränslen 815—823, 831. T r ä v a r o r : prisreglering 1122—1126. Tvängskartellering 51, 1104. Tvätt- och rengöringsmedel 654—659; råvaruförsörjning 654—656; produktion 656; handels- o. förbrukningsreglering 656—659; fettspaltning 673. Tvättvatten, avhärdning av, 659. Tågvirke, linor m. m. 596—597. Ullproduktion 566. Utfästelsepris 52, 1104. Utlänningskommission, statens, 97. Utrikeshandeln 923—975; statistik 965— 975; export- o. importreglering 926—933, 950—956, 958—965; handelsavtal 933— 944, 945—950; kompensationsaffärer 952; lejdtrafiken 957—958, 991—996. Se f. ö. Exportförbud, exportreglering, Import-

förbud, importreglering, Internationell varukontroll, Krigshandelslagen, Sjöfarten (sjöfartsavtal m. m.). Utsäde och frö 206—212; s p a n n m å l s u t s ä d e 207—209; vallväxt- o. rotfruktsfrö 209 — 2 1 1 ; köksväxtfrö 212; sockerbetsfrö 258. Valutaförordning 42, 125. Valutakontoret 94—95, 125. Valutalag 41—42, 124. Valutapolitiken 123—130. Vanadin 500. Ved 717—751; produktion o. p r o d u k t i o n s främjande åtgärder 717—729; statsgaranti 718, 720—722, långivning för förskottering av avverkningskostnad 718, 722—723; avverkningsskyldighet 719, 723—727; främjande av självanskaffning 727—729; producentpremier 728— 729; transportfrägor 729—731; a r b e t s kraftsfrågor 731—732, 1141—1144; avverkningsstatistik 749—751; inventeringar 750; uppköpsverksamhet 732— 736; handels- o. transportreglering 736 —742; förvärv av avverkningsrätter 740 — 7 4 1 ; prisreglering 742—748; g a r a n t i priser 748; statsanslag till v e d f ö r s ö r j ningens tryggande 751. Vednämnd, statens, 77. Verkstadsarbeten: prisreglering 1126—1128. Vitaminfoder 307. Vitaminförsörjningen 151. Volfram 498—499. Värnpliktiga: mobiliseringsuppskov 1146; anstånd med o. hempermittering f r å n beredskapstjänst 1146; kollektiv h e m permittering 1146—1147. Se f. ö. H y r a , Värnpliktshjälp, Värnpliktslån. Värnpliktshjälp 1156—1157. Värnpliktslån, v ä r n p l i k t s l ä n e n ä m n d e r 93, 1157. Växelprotest: lag om utsträckning av t i d e n för upptagande av vid krig el. k r i g s krigsfara 60. Växlingskort 427. Yllevaror 575—582. Zink 510—511. Ägg 358—366; försörjningsläget, p r o d u k tion, utrikeshandel 358—359; handcelso. förbrukningsreglering 359—362; r a n sonering 362—365; prisreglering 36>5—• 366. Äggpulver (melange) 359, 363. Ärter ( m a t ä r t e r ) : produktion o. prod uktionsfrämjande åtgärder 239—2 42; handels- o. förbrukningsreglering :242 —243; prisreglering 243—244. Överenskommelsepris 1103. Överrevisionen för krisförvaltningen

96i.

Statens offentliga utredningar 1952 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Det yngsta fångvårdsklientelet. [5] Räjongplan för fångvården. [21] Betänkande med förslag till allmän förfogandelag och allmän ransoneringslag. [24] Zonexpropriationsutredningen. Betänkande med förslag till vissa ändringar i byggnadslagstiftningen. [25] Lagberedningens förslag till ny lagstiftning om tomträtt m. m. [28] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Löneplan eller kollektivavtal. [3] Betänkande med förslag till allmänt resereglemente m. m. [6] Allmän folkomröstning. 1950 års folkomröstningsoch valsättsutrednings betänkande. 2. [7] Bilaga 1. Folkomröstningsinstitutet i Schweiz. [8] Bilaga 2. Folkomröstningsinstitutet i Förenta staterna. [9] Bilaga 3. Folkomröstningsinstitutet utanför Schweiz och Förenta staterna. [18] 3. Kommunal folkomröstning. [47] Byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter och organisation. [35]

Hälso- och sjukvård. Betänkande angående hälso- och sjukvården vid krig och andra utomordentliga förhållanden. [22] Betänkande angående psykopatvård m. m. [46] Allmänt näringsväsen. Nordiskt patentsamarbete. [43] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande angående vissa fiskerättsliga förhållanden inom lappmarkerna samt tillgodogörandet av fisket i kronovattnen därstädes och i Jämtlands län m. m. [13] Den jordbruksekonomiska undersökningen. [41] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Barrskogstillgångarna och skogsindustriens råvaruförsörjning. [15] Industri. Handel och sjöfart.

Kommunalförvaltning. Förslag till kommunallag m. m. Kommunallagskommitténs betänkande. 3. [14] Förslag till landstingslag m. m. Kommunallagskommitténs betänkande. 4. [48] Statens och kommunernas finansväsen. 1949 års uppbördssakkunniga. 2. Betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet. [1] Principbetänkande angående driftbidrag till primärkommuner. [44] Bestämmelser och praxis rörande statens budget. £45]

Kommunikationsväsen. Busslinjeutredningen. 1. Betänkande med förslag till beräknande av tilläggsvärde (goodwill) för bussföretag m. m. [20] Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande vägföreningar m. m. [26] Betänkande med förslag till förbättrade kommunikationer i Härjedalen och nordvästra Hälsingland. [27] Bank-, kredit- och penningväsen. Förslag till lag om bankrörelse m. m. [2] Förslag om samförvaltning av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna. [32]

Politi. Försäkringsväsen.

1944 års nykterhetskommitté. 3. Undervisning, folkupplysning och forskning på alkoholfrågans område. [12] Nationalekonomi och socialpolitik. Sjömännens sjukförsäkring. [10] Yttranden m. m. över 1950 års långtidsutrednings betänkande. Ekonomiskt långtidsprogram 1951— 1955. [11] Semester åt husmödrar, lantbrukare m. fl. [19] Betänkande med förslag angående arbetsmarknadsstatistiken. [34] Stöd åt änkor och vissa andra ensamstående kvinnor m. m. [36] Behovsprövning på bostadsmarknaden. Hyresregleringskommitténs betänkande. 1. [37] Hemhjälp. Bostadskollektiva kommitténs betänkande. 1. [38] Socialförsäkringsutredningen. Sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring. [39] Kristidspolitik och kristidshushållning i Sverige under och efter andra världskriget. Del 1. [49] Del 2. [50]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Bokutredningen. [23] Vidgat tillträde till högre studier. [29] Rekrytering och utbildning av polispersonal. [30] Supplement nr 8 till Sveriges familjenamn 192.0. [31] Den första lärarhögskolan. [33] Yrkesvägledningen och skolan. [42] Försvarsväsen. Militärpsykologi och personaltjänst, Arbetsuppgifter och central organisation. [40] Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordisk passfrihet. Betänkande nr 1. [4] Tull- och valutalättnader i resandetrafiken mellan de nordiska länderna. Betänkanden nr 2 och 3. [16—17]

Iduns tryckeri aktiebolag Esselte AB, Stockholm 1952 216S88