Promemoria angående socialvården under krig

= tdC7s; National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1944:40

SOCIALDEPARTEMENTET

PROMEMORIA ANGÅENDE

SOCIALVÅRDEN

UNDER

KRIG

AVGIVEN AV KRIGSHJÄLPSSAKKUNNIGA

S T O

C K H O L M 19 4 4

Statens offentliga utredningar 1944 K r o n o l o g i s k 1. Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. Av E. Lindahl och L. Lemne. Marcus. 71 s. J o . 2. Betänkande med förslag angående långtjänstunderbefäl m. m. Beckman. 91 s. Fö. 3. Betänkande angående nykterhetstillslåndet krigsåren. Marcus. 336 s. Fi.

under

4. Promemoria med förslag till lag med bestämmelser om allmänna behörighetsvillkor för vissa kommunala uppdrag m. m. Haeggström. 66 s. S. 5. Betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. Beckman. 262 s. S. 6. Betänkande med förslag till byordningar och instruktioner för ordningsmännen i lappbyarna. Marcus. 85 s. J o . 7. Utredningar angående ekonomisk 1. Marcus. 215 s. Fi.

efterkrigsplanering.

8. Belänkande med förslag angående revision av riksdagens arbetsformer. Norstedt. 114 s. Ju. 9. Processlagbeiedningens förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken m. m. 1. Lagtext. Norstedt, väj, 192 s. J u . 10. Proccsslagberedningcns förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken m. m. 2. Motiv m. m. Norstedt. 500 s. Ju. 11. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 4. Tiden juli 1942—juni 1943. Idun. 559 s. Fo. 12. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 2. Investeringsutredningens betänkande med förslag till investeringsreserv av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten för budgetaret 1944/45. Marcus. 272 s. Fi. 13. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 3. Bilagor till investeringsutredningens betänkande med förslag till investeringsreserv av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten för budgetåret 1944/45. Marcus. 77 s. Fi. 14. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 4. Marcus. 153 s. F i . 15. Socialvårdskommitténs betänkande. 7. Utredning och förslag angående lag om allmän sjukförsäkring. Beckman. 360 s. S. 16. Socialvårdskommitténs betänkande. 8. Kostnadsberäkningar angående lag om allmän sjukförsäkring. Beckman. 91 s. S. 17. Betänkande med förslag till åtgärder för främjandet av litteraturtjänsten inom de tekniska fackområdena. Haeggström. 165 s. E. 18. Betänkande med förslag till vägtrafikstadga m. m. Beckman. 84 s. K. 19. Om inrättande av ett samhällsvetenskapligt forskningsråd. Haeggström. 23 s. E. 20. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 1. Skolan i samhällets tjänst. Frågeställningar och problemläge. Idun. 138 s. E.

f ö rt e ck a i ng 21. 1940 å r s skolutrednings betänkanden och utredningar. 2. Sambandet mellan folkskola och högre skola. Idun. 354 s. E. 22. 1940 å r s skolutrednings betänkanden och utredningar. 3. Utredning och förslag angående vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom. Idun. 104 s. E . 23. 1940 å r s skolutrednings

betänkanden och utredningar. Bilaga 3. Förhandlingarna vid sammanträde den 15—den 17 juni 1943 med 1940 å r s skolutrednings rådgivande nämnd. Idun. (2), 148 s. E .

Betänkande med förslag rörande revision av lagstiftningen om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag. Norstedt. 65 s. Ju. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplsuiering. 5. Promemoria angående yrkesutbildning för arbetslösa m. m. Haeggström. 92 s. E . 26. Befolkningspolitik i utlandet. Beckman. 239 s. S. Betänkande med utredning och förslag angående rätten till vissa uppfinningar m. m. Marcus. 83 s. H. 28. 1941 års reumatikervårdssakkunnigas betänkande. Del 2. Utredning och förslag rörande behovet av och formen for statligt understöd till utbyggande inom landets sjukvårdsväsen av efterbchandling och konvaleseentvård. Sv. Tryckeri AB. 101 s. 6 riln. S. 29. Sociahitbildningssakkunniga. 1. Utredning och förslag rörande den högre socialpolitiska och kommunala utbildningen. Haeggström. 192 s. E. 30. Ungdomsvårdskommitténs

betänkande 1 med utredning och förslag angående psykisk barna- och ungdomsvård. Norstedt. 277 s. Ju.

31. Ungdomsvårdskommitténs betänkande 2 med utredning och lörslag angående stöd åt ungdomens föreningsliv Norstedt. 195 s. J u . 32. Slututlåtande avgivet av besparingsberedningens järnvagssakkunniga. Marcus. 109 s. Fi. 33. Socialvårdens omfattning och kostnader efter 1930 Beckman. 69 s. S. 34. Socialvårdskommitténs betänkande. 9. Utredning och förslag angående revision av lagstiftningen om barnavardsanstalter och fosterbarnsvård. Beckman. 290 s. S. 35. Betänkande med förslag till lag om skyldighet för innehavare av järnväg eller spårväg att hålla stängsel. Norstedt. 76 s. J u . 36. Utredningar angående ekonomisk efterkrigsplanering. 6. Marcus. 130 s. F i . 37. Kommunindelniugskommittén. 1. Den lanlkommunala författningsregleringens historia. Av E. Schalling Marcus. 108 s. S. 38. Betänkande angående ordnandet av civilanställning för avgående fast anställt manskap vid försvaret. Beckman. 160 s. Fö. 39. Betänkande med förslag i anledning av utredning rörande tillstånd för juridiska personer att utöva yrkesmässig automobillrafik. Idun. 122 s. K. 10. Promemoria angående socialvården under krig. Idun. 115 s. S.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstaverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . - ecklesiastikdepartementet, Jo. jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

I

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1944:40.

SOCIALDEPARTEMENTET

PROMEMORIA ANGÅENDE SOCIALVÅRDEN UNDER KRIG

AVGIVEN AV KRIGSHJÄLPSSAKKUNNIGA

S T O C K H O L M 1944 IDUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG, 417221

,:V\. :-\

ESSELTE

AB

I N N E H Å L L Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för Kungl. socialdepartementet 1 kap. Tillämpning under krig av gällande bestämmelser A. Allmän översikt B. Förbindelsesvårigheter C. Administrationssvårigheter 2 kap. Allmänna synpunkter på socialvårdens ordnande under krig . . . . 3 kap. Krigshjälp snämnden 4 kap. Före krigsutbrottet beviljad hjälp (de gamla hjälpfallen) 5 kap. Den närmare utformningen av krigshjälpen (de nya hjälpfallen).. A. Tillämpningsområde B. Behovsprovningen C. Viss tillämpning av de suspenderade hjälpformerna 6 kap. Krigshjälpen och vissa grenar av socialförsäkringen m. m 7 kap. Krigshiälpen och familjebidragen 8 kap. Hjälpverksamheten för utbombade A. Socialtjänstorganisationen B. Förhållandet mellan socialtjänstens hjälpverksamhet och krigshjälpen C. Socialtjänstens verksamhet för utbombade D. Krigshjälp åt utbombade E. Vissa övriga hjälpfrågor F. Kostnaderna för socialtjänstens hjälpverksamhet m. m 9 kap. Hjälp åt evakuerade A. Organisation och planläggning B. Gällande bestämmelser om utrymningshjälp C. Civilförsvarsorganisationen och dess inverkan på hjälpverksamheten D. Inkvarteringsorganens hjälpverksamhet E. Krigshjälpsnämnds befattning med evakuerade F. I utrymningskommunen beviljad socialvård åt evakuerade m. m. G. Sjukkasseverksamheten vid utrymning m. m 10 kap. Ersättningsskyldighet för uppburen krigshjälp

5 7 8 19

26 UA

37 41 41

46 49 56 62 62

65 71 74 76 77 81 86

87 88 95 99 1 nfi

11 kap. Kostnadsfördelningen . . 12 kap. Medelsförsörjning m. m

Till Herr statsrådet

och chefen för Kungl.

socialdepartementet.

Genom beslut den 22 januari 1943 har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för socialdepartementet att tillkalla två sakkunniga med uppdrag att dels avgiva förslag till rättslig reglering av hjälpverksamheten till förmån för dem, vilka blivit hemlösa till följd av att deras bostäder genom krigsåtgärd förstörts eller eljest blivit obeboeliga, dels ock överväga de åtgärder, som må vara erforderliga för samordning och förenkling av socialvården under krig. Kungl. Maj:t har tillika föreskrivit, att de sakkunniga skola äga att från verk och myndigheter erhålla de uppgifter, som för utredningsarbetet befinnas erforderliga och av de sakkunniga begäras. Jämlikt nämnda bemyndigande har Herr statsrådet såsom sakkunniga tillkallat ledamoten av riksdagens andra kammare, lasarettssysslomannen Alarik Hagård och hovrättsrådet Martin Wahlbäck. Till sekreterare åt de sakkunniga — vilka antagit benämningen krigshjälpssakkunniga — har den 7 maj 1943 förordnats t. f. kanslichefen i statens utrymningskommission Leif Hultström. De sakkunniga ha kommit till den uppfattningen, att utformningen av reglerna rörande hjälpverksamheten till förmån för dem som blivit hemlösa till följd av att deras bostäder blivit obeboeliga måste i väsentlig mån bli beroende av hur socialvården i övrigt organiseras under krig. De sakkunniga ha därför funnit sig böra först upptaga sistnämnda mera omfattande frågekomplex till behandling samt därvid inordna hjälpverksamheten för de utbombade i sitt sammanhang med socialvården i övrigt. Med hänsyn till tidsförhållandena finna de sakkunniga det önskvärt, att de betydelsefulla principiella överväganden, som måste föregå ett ställningstagande till frågan om socialvårdens samordning under krig, snarast bli satta under debatt. På grund härav ha de sakkunniga icke ansett sig böra dröja med framläggande av principfrågorna intill dess att författningsförslag i ämnet hunnit utformas. De sakkunniga ha i stället i föreliggande promemoria sammanfattat sina förslag utan att gå in på den författningsmässiga detaljutformningen av desamma. Stockholm den 7 september 1944. ALARIK HAGÅRD.

MARTIN

WAHLBÄCK.

/

L.

Hultström.

Promemoria angående socialvården under krig. 1 KAP.

Tillämpningen under krig av gällande bestämmelser. A.

A l l m ä n översikt.

Det är uppenbart, att socialvården icke k a n undgå att under krig i skilda hänseenden påverkas av de särskilda med kriget följande abnorma förhållandena. Arten och vidden av krigsförhållandenas återverkningar bli beroende av krigets karaktär, varaktighet m. fl. omständigheter. Som ett led i rikets allmänna beredskapsåtgärder för krig h a vissa åtgärder för en efter krigets krav avpassad utbyggnad av socialvården vidtagits eller förberetts. För omhändertagande och understödjande av utbombade och evakuerade ha särskilda organisationer upprättats. Genom förordningen den 13 april 1940 om utrymningshjälp ha regler givits om understöd till evakuerade. Genom krigsfamiljebidragsförfattningarna ha vidare bestämmelser utfärdats angående understöd till värnpliktigas anhöriga. Slutligen ha förslag till bestämmelser om ersättningar åt krigsskadade m. m. framlagts. Angivna åtgärder ha, såsom nämnts, karaktären av ett utbyggande av den fredsmässiga socialvården. I stort sett h a r förutsatts, att denna i övrigt skall fungera på samma sätt under krig som under fred. Uppmärksamheten har dock varit riktad på de svårigheter, vilka under krig torde komma att bli förenade med en tillämpning av de olika författningar, som i fred reglera den socialvårdande verksamheten. Sålunda h a r statens utrymningskommission i skrivelse till Konungen den 22 juli 1942 utförligt behandlat spörsmålet och i samband härmed hemställt, att frågan om en samordning och förenkling av socialvården under krig måtte bli föremål för utredning. De svårigheter, med vilka en tillämpning av de gällande socialvårdsförfattningarna kan förutses bli förknippad under krig, bero på flera artskilda omständigheter. Med hänsyn till sitt ursprung kunna de betecknas som antingen förbindelsesvårigheter eller administrationssvårigheter. I det följande skola de problem något närmare belysas, med vilka man i fråga om de olika sociala hjälpformerna har att räkna i händelse av krig.

8 B.

Förbindelsesvårigheter.

Förbindelsesvårigheterna göra sig särskilt gällande beträffande sådana sociala hjälpformer, som i något stadium förutsätta prövning och handläggning av myndighet utanför den hjälpsökandes vistelseort. Även om handhavandet av en social hjälpform är helt lokaliserat till vistelsekommunen kunna visserligen svårigheter att upprätthålla verksamheten uppkomma på grund av bristande medelstillgång, som i sin tur förorsakats av förbindelseavbrott. Dylika svårigheter torde dock kunna nödtorftigt bemästras. Såsom allmän regel torde i varje fall gälla att om en enskild medborgare fyller de förutsättningar, som gälla för åtnjutande av en viss social hjälpform, han har större utsikter att utan försening få uppbära det honom tillkommande bidraget, därest hjälpformen helt administreras inom hjälptagarens vistelsekommun än om ärendet helt eller delvis skall prövas av myndighet utanför vistelsekommunen. De stora anspråk, som de militära myndigheterna under krig komma att ställa på transportapparaten, måste medföra starka inskränkningar i den civila trafiken. Vad särskilt angår postbefordringen, vilken i detta sammanhang närmast är av intresse, utgå, enligt från generalpoststyrelsen inhämtade upplysningar, de planer, som härför finnas utarbetade, från att även under krigstid daglig postgång mellan huvudstaden och landet i övrigt skall kunna anordnas, om ock med längre befordringstider än för närvarande. Även ute i periferin är det avsett att postgången skall kunna upprätthållas ehuru med avsevärda inskränkningar. Det har dock från generalpoststyrelsens sida framhållits, att möjligheterna att kunna hålla dessa planer äro ovissa och helt beroende av krigslägets utveckling. Erfarenheterna under det nu pågående kriget ha lärt, att ett av de krigförandes huvudsyften är att söka avbryta förbindelserna mellan motståndarlandets olika delar. Att härvid järnvägsförbindelserna, av vilka postgången i sin tur är beroende, äro särskilt sårbara, torde ej behöva framhållas. Man har att räkna med ej blott att fienden kommer att försöka genom bombfällning avbryta viktigare järnvägslinjer utan även att luftlandsatta sabotörer skola söka åstadkomma förstöring av järnvägslinjerna. Det är att befara, att fiendens åtgärder i större eller mindre omfattning kunna komma att förorsaka icke blott förseningar i postgången utan även att postförsändelser gå förlorade. Förlusten av en enda postvagns innehåll torde under ogynnsamma omständigheter kunna medföra vidsträckta återverkningar. Vad särskilt angår Gotland synes anledning vara att befara, att den civila trafiken dit och därifrån blir särskilt starkt försvårad eller helt omöjliggjord. Slutligen får även tagas med i beräkningen, att någon del av landet kan bli ockuperad; andra hjälpformer kunna då ej upprätthållas än sådana som för sin funktion äro oberoende av förbindelserna med den icke ockuperade delen av landet.

9 Avbrotten å eller inskränkningarna i postförbindelserna under krig verka hindrande eller försvårande ej blott på den i fråga om många hjälpformer nödvändiga kommunikationen mellan på olika orter placerade statliga eller kommunala socialvårdsorgan utan även på möjligheten för myndigheten att lämna meddelanden eller avlåta penningförsändelser till hjälptagare å annan ort. I vad avser kommunikationen mellan myndigheten och hjälptagaren är det emellertid även andra omständigheter än avbrott å eller inskränkningar i själva förbindelsenätet som verka hindrande eller försvårande. Härvidlag åsyftas dels utrymningsåtgärderna, dels ock den omflyttning av befolkningen, som nödvändiggöres genom att bostadshus genom bombanfall förstöras. Utrymningsåtgärderna äro i första hand avsedda att omfatta barn, blivande mödrar samt åldringar och andra arbetsoförmögna personer. En relativt stor del av utrymningsklientelet kan därför beräknas vara tillförsäkrad bidrag i någon form från det allmännas sida. Intill dess att den utbetalande myndigheten fått särskilt meddelande om den nya vistelseorten har den icke annat val än att sända bidraget under bidragstagarens gamla adress. Eftersom den, som anlitar av myndigheterna ordnad inkvartering, vanligen icke före avresan från utrymningsorten kan få säker vetskap om bestämmelseorten, är hans nya vistelseort — i varje fall under första delen av utrymningstiden — okänd i den gamla bostadsorten. Visserligen kan man räkna med att detta förhållande så småningom kommer att ändras. Dels kunna nämligen privata meddelanden från den evakuerade nå hans eventuella anförvanter i utrymningsorten eller den utbetalande myndigheten. Dels är det avsett, att inkvarteringsmyndigheten skall till utrymningsorten översända adresslista å dem, som inkvarterats inom kommunen. På grundval av adresslistorna skola register över de evakuerade upprättas. Med ledning av dessa register skola postförsändelser kunna vidarebefordras. Men även om alltså vissa möjligheter finnas för postverket att få reda på adressatens nya vistelseort, bör beaktas dels att dessa möjligheter icke torde kunna utnyttjas förrän viss tid efter bortflyttningen från utrymningsorten, dels ock att möjligheterna äro av begränsad räckvidd. Vad den hemlösa befolkningen beträffar torde, i den mån den omhändertagits å luftskyddshärbärgen, dess möjligheter att erhålla postförsändelser vara större än i fråga om de evakuerade. Registrering av alla, som omhändertagits å luftskyddshärbärgen, är avsedd att ordnas, och registren komma att omfatta även uppgifter å belägenheten av den mera permanenta inkvartering, som ordnas för dem, sedan de lämnat luftskyddshärbärgena. Många av de hemlösa komma emellertid att själva ordna sin inkvarteringsfråga hos släktingar och vänner, och det måste betraktas såsom osäkert i vilken utsträckning de under då rådande förhållanden komma att anmäla den nya adressen. Genom vad i det föregående anförts har avsetts att giva en antydan om de

svårigheter, som ur en speciell synpunkt, nämligen med hänsyn till postbefordringen, komma att möta för ett upprätthållande i ordinära former av den socialvårdande verksamheten. Såsom material för bedömande i vad mån de nuvarande sociala hjälpformerna äro beroende av postförbindelserna, skola de bestämmelser, som ur denna synpunkt äro av betydelse beträffande de olika hjälpformerna, närmare beröras. Av intresse i förevarande sammanhang äro dels bestämmelserna om ansökningsförfarandet, dels ock ordningen för bidragens utbetalande. Från regler av undantagskaraktär bortses. Fattigvård. Den som vill komma i åtnjutande av fattigvård må göra anmälan därom hos fattigvårdsstyrelsen i det fattigvårdssamhälle, där han vistas. Anmälan må göras, förutom hos fattigvårdsstyrelsen, hos dess ordförande eller annan ledamot av styrelsen eller hos den som styrelsen kan ha utsett att mottaga sådan anmälan eller hos prästerskapet i församlingen. Polisman, kronobetjänt, läkare eller barnmorska, som finner någon vara i sådan belägenhet, att fattigvårdsstyrelsens ingripande är av nöden, bör därom göra anmälan hos styrelsen. Då någon är i så trängande behov av fattigvård, att med dess avhjälpande ej kan anstå till dess fattigvårdsstyrelsen sammanträder, må ordföranden tillsvidare bevilja den nödställde fattigvård. Enahanda befogenhet må, enligt bestämmande i fattigvårdsreglementet, tilldelas annan ledamot av styrelsen eller tjänsteman hos densamma. I fattigvårdssamhälle, där distriktsstyrelser finnas, må, enligt föreskrift i fattigvårdsreglemente, åt sådan styrelse kunna uppdragas att meddela fattigvård av visst slag eller i viss omfattning. Fattigvård meddelas i allmänhet genom understöd i hemmet, utackordering i enskilt hem eller vård å anstalt. Några särskilda bestämmelser om ordningen för utbetalning av fattigvård i form av understöd i hemmet meddelas ej i fattigvårdslagen. Då sökandet och meddelandet av fattigvård helt lokaliserats till vistelsekommunen, har frågan huruvida fattigvård under krig kan meddelas i vanlig ordning icke något samband med postförbindelsernas upprätthållande. Folkpension. Ansökan om folkpension skall göras hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden senast blivit mantalsskriven. Om ansökningen avser folkpension, vari icke ingår tilläggspension, samt sökanden ej åberopar varaktig oförmåga till arbete, skall pensionsnämndens ordförande ofördröjligen insända ansökningen med tillhörande handlingar till pensionsstyrelsen, som, därest styrelsen finner sökanden vara berättigad till sådan pension, bestämmer pensionsbeloppet. Sökes folkpension, vari ingår tilläggspension, och åberopas icke varaktig arbetsoförmåga, skall pensionsnämnden pröva de i ansökningen lämnade upplysningar och åberopade handlingar samt på grund av denna prövning och kända förhållanden fastställa sökandens årsinkomst enligt 7 § folkpensioneringslagen och be-

11 sluta huruvida sökanden har rätt till tilläggspension. Efter besvärstidens utgång (besvären prövas av pensionsstyrelsen men insändas till pensionsnämndens ordförande) insänder nämnden sitt beslut jämte handlingarna i ärendet till pensionsstyrelsen, som, därest pensionsnämndens beslut finnes la*ligen grundat, fastställer beslutet och, där sökanden funnits berättigad till pension, bestämmer pensionsbeloppet. På liknande sätt förfares beträffande ansökning om folkpension på grund av varaktig oförmåga till arbete Ansökningshandlingarna insändas i regel icke av pensionsnamnden direkt till pensionsstyrelsen utan genom förmedling av pensionsstyrelsens ombud i orten. .. Pensionsstyrelsen utfärdar pensionsbrev, vilket genom pensionsnamndens försorg tillställes den, som äger uppbära pensionen. Folkpension utbetalas genom postverkets förmedling å postanstalten i den ort, där pensionstagaren vistades, då ansökning om pension gjordes, därest icke i ansökningen uppgivits annan postanstalt. Anvisning å den postanstalt, genom vilken utbetalningen sker, skall lämnas i pensionsbrevet. Dar sedermera pensionstagare avflyttar till annan ort eller eljest önskar pensionens utbetalande genom annan än förut angiven postanstalt, kan överflyttning av utbetalningarna ske i särskild ordning. Utbetalning av folkpension, vari tillläggspension ingår, sker månadsvis om pensionens årliga belopp uppgår till 12 kronor eller däröver samt en gång om året, om årliga beloppet understiger 12 kronor Utbetalning av folkpension, vari tilläggspension icke ingår, sker kvartalsvis om pensionens årliga belopp uppgår till 80 kronor eller däröver, halvårsvis om beloppet uppgår till 50 men ej till 80 kronor samt en gang om året om beloppet ej uppgår till 50 kronor. Pensionsutbetalning verkstalles tidigast den 15 i utbetalningsmånaden eller, om den dagen inträffar a soneller helgdag, nästpåföljande söckendag. För utbekommande av förfallna belopp innehar varje pensionstagare ett häfte färdigtryckta kvittenser, a vilka pensionsbrevets nummer samt till betalning förfallet pensionsbelopp och förfallotiden för detsamma finnas angivna. Kvittenshäftena äro tryckta å olikfärgat papper allteftersom utbetalning av pensionen sker månads-, kvartals-, halvårs- eller helårsvis. Ett i sådant häfte ingående kvitto, vederbörligen undertecknat, avlämnas till postverket varje gång förfallet belopp lyftes. En ansökan om folkpension skall sålunda handläggas av pensionsnämnden, pensionsstyrelsens ombud och pensionsstyrelsen. En längre tids avbrott i postförbindelserna mellan huvudstaden och en viss landsända medför därför, att de ansökningar, som ligga hos pensionsnämnden eller pensionsstyrelsens ombud, icke kunna vidarebefordras till pensionsstyrelsen och alltså ej kunna slutbehandlas. Inträffar förbindelseavbrott medan ansökningen är under behandling i pensionsstyrelsen, kan ärendet visserligen slutbehandlas i styrelsen, men pensionsbrev och kvittenshäfte kunna ej tillställas pensionstagaren.

12 Utbetalningarna av löpande pensioner äro ur nu ifrågavarande synpunkt tillfredsställande ordnade för dem, som ej nödgas byta vistelseort efter inledandet av krigshandlingar. En sådan pensionstagare har nämligen endast att gå till närmaste postkontor och mot avlämnande av ett kvitto ur kvittenshäftet lyfta förfallet pensionsbelopp. Svårare ställer det sig för den, som evakuerat till annan ort. Utbetalningen är nämligen bunden till postanstalten i den ort, där pensionstagaren vistades, då ansökning om pension gjordes. Då i vart fall den som evakueras genom myndigheternas försorg i regel icke före avresan från utrymningsorten äger kännedom om var h a n kommer att inkvarteras, kan han ej vidta åtgärder för utbetalningarnas överflyttning till postanstalten i inkvarteringsorten. Möjligheten att utbekomma folkpension blir därför beroende av att förbindelserna upprätthållas. Invalidunderstöd.

Samma regler gälla som för tilläggspension.

Barnbidrag. De till barnbidrag berättigade barnen kunna med hänsyn till förutsättningarna för barnbidrags erhållande indelas i tre grupper, nämligen barn vilkas föräldrar eller med dem jämställda försörjare avlidit (föräldralösa barn), barn vilkas fader eller med honom jämställd försörjare avlidit (faderlösa barn) samt barn, adoptivbarn eller styvbarn till vissa på grund av varaktig arbetsoförmåga till folkpension berättigade försörjare (barn till arbetsoförmögna). Ansökning om barnbidrag till föräldralöst barn göres av barnets förmyndare hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där den sist avlidne av barnets föräldrar senast varit mantalsskriven. Ansökning om barnbidrag till faderlöst barn eller barn till arbetsoförmögen göres av barnets förmyndare hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där barnets moder eller, då fråga är om barn till arbetsoförmögen man, där denne senast blivit mantalsskriven. Om ansökning och dess behandling skall i tillämpliga delar gälla vad som i folkpensioneringslagen stadgas om tillläggspension. Barnbidrag utbetalas från pensionsstyrelsen genom postgiro. Angående utbetalningsterminer gälla samma regler som i fråga om folkpensioner. Då ansökningsförfarandet beträffande barnbidragen är ordnat på likartat sätt som i fråga om folkpensionerna bliva i händelse av förbindelsesvårigheter samma synpunkter aktuella som anförts i fråga om folkpensionerna. Med hänsyn till sättet för barnbidragens utbetalande äro dessa helt beroende av att förbindelserna med huvudstaden upprätthållas. Spörsmålet om konkurrens mellan barnbidrag och utrymningshjälp har särskilt beaktats i barnbidragslagen, som stadgar, att under tid då barn från viss ort, vilka under löpande kalenderår fylla lägst sju och högst fjorton år, på grund av åläggande eller uppmaning, som avses i 3 § förordningen om utrymningshjälp, uppehålla sig å annan ort, barnbidrag ej utgår till barn i

13 angivna ålder, vilka äro från förstnämnda ort. Detta gäller dock ej, därest den, till vilken barnbidraget skolat utbetalas, genom anmälan hos pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där han vistas, gör sannolikt, att barnet ej åtnjuter utrymningshjälp. Finnes på grund av sådan anmälan barnbidraget böra utgå, skall pensionsnämndens ordförande därom omedelbart underrätta pensionsstyrelsen. Skulle på grund av krigsförhållandena denna anmälan ej komma pensionsstyrelsen till hända, blir alltså följden, att barnbidraget indrages trots att hjälp i annan form ej utgår till barnets underhåll. Blindhetsersättning. Ansökan om blindhetsersättning skall ingivas till pensionsnämndens ordförande i det pensionsdistrikt, där sökanden är mantalsskriven eller, om han icke är mantalsskriven i riket, där han författningsenligt skall vara mantalsskriven. Pensionsnämnden skall med eget utlåtande insända handlingarna till pensionsstyrelsen, som beslutar i ärendet. Finner pensionsstyrelsen, att sökanden är berättigad till blindhetsersättning skall styrelsen utfärda bevis härom. Beviset översändes av styrelsen till pensionsnämndens ordförande och tillställes sökanden genom hans försorg. Blindhetsersättning utbetalas av pensionsstyrelsen per postgiro. Utbetalning sker å postanstalten i den ort, där ersättningstagaren vistades vid ansökningstillfället, såvida icke denne i ansökningen eller i senare till pensionsstyrelsen insänd framställning anhåller att utbetalning äger rum å annan postanstalt. Utbetalning sker i enlighet med av ersättningstagaren uttalat önskemål antingen kvartalsvis eller månadsvis. I fråga om inverkan av förbindelsesvårigheter äger vad här ovan sagts angående barnbidrag tillämpning även för blindhetsersättningens del. Bidragsförskott. Bidragsförskott beviljas av barnavårdsnämnden i den kommun, där barnets moder är mantalsskriven vid den tidpunkt, då förskottet sökes. Ansökning göres hos barnavårdsnämndens ordförande av barnets moder eller, där särskilt förordnad förmyndare finnes, av denne. Bidragsförskott beviljas varje gång t. o. m. utgången av det statliga budgetår, som löper vid förskottets beviljande. Bidragsförskott utbetalas månadsvis av den barnavårdsnämnd, som beviljat bidragsförskottet. I fredstid kan man räkna med som regel såväl att sökande till bidragsförskott vistas å den ort, vars barnavårdsnämnd har att bevilja bidragsförskottet, som att utbetalningarna av beviljade bidragsförskott ske till person, som vistas inom kommunen. Med hänsyn till att de befolkningsomflyttningar, med vilka man måste räkna i händelse av krig, särskilt syfta till undanförande av barn i åldern under 15 år, torde många mödrar i krigstid komma att uppehålla sig å annan ort än den, vars barnavårdsnämnd h a r att pröva deras ansökningar om bidragsförskott eller verkställa utbetalningar av så-

14 dana förskott. Olägenheterna härav med hänsyn till förbindelsesvårigheterna bli särskilt utpräglade därigenom att bidragsförskott, som utgått under ett års tid, fortsätter att löpa endast efter ny ansökan. Konkurrensen mellan bidragsförskott och utrymningshjälp har föranlett liknande bestämmelse i bidragsförskottslagen som för motsvarande fall upptagits i barnbidragslagen. Anmälan om att utrymningshjälp ej utgår skall i sådant fall ske till barnavårdsnämndsordföranden. Då sådan anmälan i allmänhet torde ifrågakomma beträffande barn, som ej evakuerat, torde den person, som gör anmälan, såsom regel vistas i samma kommun som den utbetalande barnavårdsnämnden, varför man i händelse av avbrutna förbindelser icke torde behöva befara, att dylika anmälningar ej skola komma barnavårdsnämnderna till hända. Mödrahjälp. Ansökan om mödrahjälp ingives till barnavårdsnämnden i den kommun, där kvinnan vistas. Barnavårdsnämnden skall snarast möjligt till mödrahjälpsnämnden i orten avgiva yttrande över ansökningen samt därvid överlämna handlingarna i ärendet. Sedan handlingarna inkommit till mödrahjälpsnämnden, beslutar nämnden i ärendet. Mödrahjälpsnämndens beslut skall, skriftligen avfattat, i två exemplar översändas till barnavårdsnämndens ordförande, som har att tillställa sökanden det ena exemplaret. Beslutet skall vidare av mödrahjälpsnämnden delgivas länsstyrelsen, som har att till den barnavårdsnämnd, på vilken det ankommer att verkställa beslutet, utanordna det belopp, vartill kostnaderna för hjälpen enligt beslutet högst må uppgå. Då mödrahjälpsnämnderna äro inrättade för varje landstingsområde och stad utanför landsting, kan mödrahjälpen fungera oberoende av förbindelserna med huvudstaden. Kvinna, som evakuerat, kan på framställning erhålla mödrahjälp å inkvarteringsorten. Ett avbrott i förbindelserna med residensstaden medför däremot dels att ansökningar om mödrahjälp icke komma mödrahjälpsnämnden till hända, dels ock att länsstyrelsens utanordning av det beviljade beloppet icke kommer sökanden till godo. Utrymningshjälp. Utrymningshjälp erhålles — frånsett vissa undantagsfall — e fter ansökan hos vederbörande inkvarteringsnämnd (sedan den beslutade nya civilförsvarsorganisationen trätt i verksamhet hos vederbörande civilförsvarsnämnd). Vid ansökan skall vara fogad en på heder och samvete avgiven deklaration rörande sökandens ekonomiska förhållanden. Beslut om meddelande av utrymningshjälp skall som regel innefatta, att hjälpen skall utgå tills vidare så länge utrymningen varar eller till dess inkvarteringsnämnden (civilförsvarsnämnden) annorlunda bestämmer. Då utrymningshjälpen sökes hos och utbetalas av ett organ i sökandens vistelsekommun, är den oberoende av förbindelsesvårigheterna. I förarbetena till förordningen om utrymningshjälp framhålles dock, att kontroll och

15 komplettering av deklarationsuppgifterna i normalfall borde åvägabringas genom hänvändelse till lämpligt organ i utrymningsorten men att möjligheterna till förbindelse med utrymningsorten och förhållandena därstädes kunna ha undergått sådana förändringar, att några generella regler därvidlag icke borde fastställas, varför i förordningen ej upptagits någon föreskrift om undersökning å utrymningsorten såsom förutsättning för meddelande av utrymningshjälp. Skulle hjälpbehovet behöva tillgodoses omedelbart utan avvaktan på yttrande från utrymningskommunen, borde, säges vidare i förarbetena, omprövning av frågan automatiskt verkställas, sedan hänvändelsen till utrymningskommunen besvarats. Möjligheterna att inom rimlig tid genom upplysningar från utrymningsorten kunna kontrollera deklarationsuppgifterna äro beroende icke blott på förbindelserna mellan inkvarterings- och utrymningsorterna utan även på den tid, som står de olika organen i dessa orter till buds för medverkan i kontrollarbetet. Med hänsyn till den arbetsbelastning, som torde komma att råda åtminstone för inkvarteringsnämndernas del, torde nyssnämnda möjligheter icke vara särskilt stora. Familjebidrag. I detta sammanhang skall endast frågan om beviljande och utbetalning av familjepenning beröras. Då en familjeförsörjare vid krigsfall blir inkallad till krigstjänstgöring, gälla för utbetalande av familjepenning till hans familjemedlemmar följande regler: 1) Vid inkallandet skall med tjänstgöringsordern översändas formulär till anmälan till familjebidragsnämnden om inkallelsen ävensom anhållan om tjänstgöringsintyg. Sedan formuläret till anmälan ifyllts, skall den värnpliktige direkt insända detsamma till vederbörande familjebidragsnämnd, d. v. s. familjebidragsnämnden i den kommun, varest den värnpliktige å inryckningsdagen var bosatt under sådana förhållanden, att han, om mantalsskrivning då skolat förrättas, ägt där mantalsskrivas. Emellertid är kommun, varest den värnpliktige å inryckningsdagen var bosatt, skyldig att, i avbidan på att annan kommun slutgiltigt ålägges betalningsskyldighet för den värnpliktige tillkommande familjebidrag, förskjuta familjebidrag, vartill den värnpliktige är berättigad. Har den värnpliktige icke tidigare åtnjutit familjebidrag skall han i stället för nyssnämnda anmälan till familjebidragsnämnden insända ansökan om familjebidrag. Vid förhinder för den värnpliktige eller i avvaktan på att ansökning skall inkomma från honom äger den värnpliktiges hustru ansöka om familjebidrag. Det kan antagas, att vid krigsfall mycket kort beredelsetid kommer att givas för inställelse. Det är därför sannolikt, att värnpliktiga, som icke vid tidigare inkallelse ansökt om familjebidrag utan sålunda ha att ingiva av deklaration åtföljd ansökan, i en del fall icke medhunnit detta vid ankomsten till truppförbandet. Då hemmavarande familjemedlemmar emellertid äro behöriga göra ansökan, behöver ett eventuellt förbindelseavbrott mellan

16 den värnpliktiges förläggningsort och hemorten ej leda till att ansökningen icke kommer familjebidragsnämnden tillhanda. 2) Efter inställelsen skall av eller genom truppregistreringsmyndigheten till vederbörande familjebidragsnämnd översändas den värnpliktiges under 1) här ovan omnämnda anhållan om tjänstgöringsintyg, vederbörligen bestyrkt, eller i dess ställe särskild s. k. familjebidragsuppgift, innehållande uppgift om dagen för inryckningen ävensom vissa andra uppgifter om den värnpliktiges militära förhållanden. Vidare äro de militära myndigheterna ålagda att till familjebidragsnämnderna anmäla sådana förändringar i personalens tjänstgöringsförhållanden, som påverka rätten till familjebidrag. En första förutsättning för att familjebidrag skall kunna beviljas är uppenbarligen, att familjeförsörjaren fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig eller tillhör med de värnpliktiga enligt krigsfamiljebidragsförordningen jämställd kategori. Det kunde därför synas som om ansökan om familjebidrag icke skulle kunna bifallas och utbetalning av familjebidrag ej heller ske, om familjebidragsnämnden på grund av förbindelseavbrott eller till följd av alltför stor arbetsbelastning hos de militära myndigheterna ej erhölle bestyrkta uppgifter om sökandens militära förhållanden. Enligt 40 § 2 mom. krigsfamiljebidragsförordningen gäller emellertid, att om vid mera omfattande inkallelser till militärtjänstgöring fara uppstår för dröjsmål med utbetalande av familjebidrag, må tillsynsmyndigheten (statens arbetsmarknadskommission) meddela familjebidragsnämnd tillstånd att till de närmaste anhöriga utbetala provisoriskt bestämd familjepenning. Tillståndet m å avse en tid av högst en månad. I statens arbetsmarknadskommissions anvisningar nr 3 rörande tillämpningen av krigsfamiljebidragsförfattningarna stadgas med tillämpning härav, att familjebidragsnämnd vid behov m å utanordna bidrag i anledning av värnpliktigs ansökan, som direkt ingivits till nämnden, även om den militära myndighetens bestyrkande av i iinsökan lämnade tjänstgöringsuppgifter ännu icke hunnit inkomma. 3) Familjepenning utbetalas i efterskott. Utbetalningen skall avse vecka, där ej familjebidragsnämnden finner annan tid lämpligare eller arbetsmarknadskommissionen föreskriver annan betalningstid. Familjebidrag utbetalas till den som den värnpliktige angivit som betalningsmottagare eller till familjemedlem, som äger göra och gjort ansökan om familjebidrag. Familjebidrag skall utbetalas över postgiro, där ej för visst fall annat betalningssätt finnes lämpligare. Med undantagsbestämmelsen avses enligt anvisningarna närmast sådant fall, då en värnpliktigs familjemedlemmar på grund av särskilda omständigheter ha behov av bidrag så tidigt, att utbetalning över postgiro skulle medföra olämplig fördröjning. Som exempel angives, att hustrun vid besök hos nämnden eller på annat sätt visar, att bidrag ofördröjligen är erforderligt för visst behovs täckande. Generellt gäller emellertid, att anlitandet av postgirot för utbetalningarna i hög grad utsätter dessa för förbindelsestörningar. Innan inbetalningskort kommer hjälptagaren till

hända måste det nämligen först insändas till vederbörligt postgirokontot- (i regel i Stockholm) samt därefter återsändas till hjälptagarens bostadsort. Såsom förut nämnts gäller som huvudregel, att familjebidragsnämnden i hemortskommunen — d. v. s. i den kommun, varest den värnpliktige å inryckningsdagen var bosatt under sådana förhållanden, att han, om mantalsskrivning då skolat förrättas, ägt där mantalsskrivas — har att pröva ansökningar och utbetala bidrag. Emellertid är, såsom förut jämväl omnämnts, kommun, varest den värnpliktige å inryckningsdagen var bosatt, skyldig att, i avbidan på att annan kommun slutgiltigt ålägges betalningsskyldighet för den värnpliktige tillkommande familjebidrag, förskjuta familjebidrag, vartill den värnpliktige är berättigad. Vidare finnas bestämmelser om överflyttande av familjebidrag vid värnpliktigs flyttning från en kommun till annan. Flyttar den värnpliktige till annan kommun, skall han göra anmälan härom hos nämnden i den kommun, som utbetalar hans familjebidrag. Nämnden i utflyttningskommunen skall anmäla flyttningen hos nämnden i inflyttningskommunen, och den senare skall svara och meddela från och med vilken dag inflyttningskommunen är beredd verkställa utbetalning av där fastställt bidrag. Intill denna dag åligger det utflyttningskommunen att fortsätta med utbetalningen av familjebidrag. Genom denna bestämmelse har man alltså avsett att sörja för all avbrott i utbetalningarna skall undvikas. Nu nämnda bestämmelser synas icke berättiga den värnpliktiges hustru alt. därest hon evakuerat, söka familjebidrag hos nämnden i inkvarteringskommunen. Ansökningen skall i stället ske hos familjebidragsnämnden i utrymning.skomnuinen. På grund härav torde det vid utrymning komina att bliva svårt för många av de värnpliktigas hustrur att — även om ansökningarna med tillhörande handlingar komma familjebidragsnämnden i hemorten till hända — få familjebidragen utbetalade till sig inom rimlig tid. I den mån de begagna sig av den av myndigheterna ordnade inkvarteringen, torde uppgift om den nya uppehållsorten ej finnas med i ansökningshandlingarna. För att familjebidraget skall komma vederbörande till hända erfordras därför antingen att den värnpliktiges hustru i skrivelse från inkvarteringsorten meddelar familjebidragsnämnden i utrymningsorten sin nya adress eller att nämnden genom utrymningsmyndigheterna erhåller kännedom om den nya adressen. I fråga om det senare alternativet kan befaras, att det kommer att dröja viss tid innan utrymningsmyndigheten kan lämna upplysningar härom. Om båda alternativen gäller att de för sitt genomförande äro beroende av obrutna postförbindelser. Olycksfallsersättning. Här avses sjukpenning och livränta, som utgår jämlikt 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete eller den tidigare gällande 1901 års olycksfallsförsäkringslag. Prövningen av ifrågavarande ersättningsärenden ankommer på riksför2—417221

KS

säkringsanstalten eller den enskilda försäkringsanstalt, där arbetstagaren är försäkrad. Det åligger arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren att, sedan han från den skadade eller eljest erhållit underrättelse om inträffat olycksfall, ofördröjligen därom till den försäkringsinrättning, där den skadade är försäkrad, ingiva skriftlig anmälan. Genom arbetsgivarens försorg skall också anskaffas och insändas läkarbetyg. Kan läkarbetyg ej utan oskälig omgång eller kostnad anskaffas, må i stället insändas intyg av präst eller annan tjänsteman i orten, av ordföranden i kommunalstämman eller ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden eller av ledamot i häradsnämnden. Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet, skall inrättningen, ändå att ansökan om ersättning ej blivit gjord, besluta om de åtgärder, som för den skadades vård må vara av nöden, samt bestämma den ersättning, som skall utgivas. Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna upplysningar genast avgöras, huruvida ersättning bör utgå, skall, om sannolika skäl därtill finnas, ersättning ändock provisoriskt utgivas. Kan ej med ledning av erhållna upplysningar beloppet av sjukpenning eller livränta genast bestämmas, utgives provisoriskt skäligt belopp. Sjukpenning utbetalas för varje kalendervecka å veckans sista dag. Livränta utbetalas för varje månad, räknat från den dag rätten till livräntan inträtt. Ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen skall tillhandahållas ersättningstagaren å postanstalt eller å annan plats, som vederbörande försäkringsinrättning äger bestämma inom den kommun i riket, där ersättningstagaren enligt den rörande olycksfallet till försäkringsinrättningen avgivna anmälan eller enligt meddelande, som i god tid före utbetalningsdagen gjorts hos försäkringsinrättningen, är bosatt. Ersättning i anledning av olycksfall i arbete vid statens affärsdrivande verk utgives dock av respektive myndighet. Har arbetsgivare åtagit sig självrisk för olycksfall bland sina inställda utbetalar riksförsäkringsanstalten icke fastställt ersättningsbelopp utan meddelar endast arbetsgivaren vilket belopp som skall utgivas. Beträffande dessa ersättningar gäller, liksom i fråga om barnbidragen, att, därest avbrott skulle uppstå å förbindelserna mellan huvudstaden och viss landsända, ersättningsärenden från denna landsända icke kunna bli föremål för prövning samt att beviljade ersättningar under tiden för förbindelseavbrottet icke komma dem till hända, vilka äro boende inom landsändan. Vidare försvårar en eventuell evakuering möjligheterna för ersättningstagarna att få de dem tillkommande ersättningarna. Anmäler den evakuerade omedelbart efter ankomsten till inkvarteringsorten sin nya adress för riksförsäkringsanstalten, och kommer denna anmälan fram, sändas givetvis framtida ersättningar under den uppgivna nya adressen. Men i annat fall har riksförsäkringsanstalten kännedom endast om den gamla adressen, och huruvida beloppet kommer adressaten till hända blir då beroende

19 av om postverket i utrymningsorlen kan få kännedom om adressalens nya vistelseort. Vad nu sagts angående ersättningar på grund av olycksfall i arbete äger motsvarande tillämpning i fråga om ersättningar jämlikt 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar samt 1927 års militärersättningsförordning. Sjukpenning och andra förmåner från sjukkassa. Utbetalning av sjukpenning från erkänd sjukkassa verkställes såsom regel av lokalsjukkassan å den ort, där sjukkassemedlemmen är bosatt. Då lokalsjukkassas verksamhetsområde i allmänhet utgöres av kommun, ske utbetalningarna sålunda mestadels av en i ersättningstagarens vistelseort belägen sjukkassa. I händelse den till sjukpenning berättigade skulle evakuera, torde utbetalning av sjukpenningen fortfarande ankomma på lokalsjukkassan i utrymningsorten; bestämmelserna om förbud att kvarstå i lokalsjukkassa vid flyttning från kassans verksamhetsområde till ort, för vilken annan erkänd sjukkassa finnes, torde sålunda ej vara tillämpliga vid en evakuering. Därest person, som uppbär sjukpenning från sjukkassa, skulle evakuera, kan han komma i fortsatt åtnjutande av sjukpenningen endast under förutsättning dels att sjukkassan på grund av anmälan från den till sjukpenning berättigade eller genom efterforskningar hos utrymningsmyndigheten erhållit kännedom om hans nya adress eller att postverket på grund av dylik kännedom eftersänder penningförsändelsen, dels ock att postförbindelserna till inkvarteringsorten äro obrutna. Vad nu sagts gäller även i fråga om andra förmåner, som utgå på grund av medlemskap i sjukkassa. C.

Administrationssvårigheter.

Det behöver icke särskilt påpekas, att socialvårdens administration i vissa delar kan försvåras eller rent av omöjliggöras genom direkta krigshandlingar mot personal, lokaler eller arbetsmatcriel. Risken för dylika krigsskador kan icke elimineras hur än socialvården organiseras. I viss utsträckning torde dock riskernas storlek vara beroende av socialvårdsorganisationens utformning. Sålunda torde en decentraliserad organisation innebära mindre risker ur denna synpunkt än en starkt centraliserad. Om prövningen av ingivna ansökningar om understöd skall företagas av en för hela riket gemensam central myndighet, torde sålunda verkningarna av att denna myndighet sättes ur funktion genom fientliga krigshandlingar kunna bli svårartade. Ankommer prövningen på ett organ i varje kommun, kunna lika svåra skadeverkningar icke uppkomma. Den fredsmässiga socialvården förutsätter en mycket noggrann utredning i varje särskilt hjälpfall rörande den hjälpsökandes personliga förhållanden, hälsotillstånd, ekonomi m. m. Ett omsorgsfullt utredningsarbete torde i allmänhet nedläggas för att erhålla ett tillförlitligt material till grund för be-

20 slutet i ärendet. Under krig torde möjligheterna att vinna sådan utredning i väsentlig grad minskas. Bortsett från de förut behandlade förbindelsesvårigheterna torde härvid flera omständigheter komma att spela in. Sannolikt kominer det ofta att bli förenat med betydande omgång att få lämnade uppgifter om sökandens nuvarande eller senast taxerade inkomst bestyrkta. Tidskrävande utredningar kunna emellertid i många fall ej medhinnas under krig. Utredning rörande en sökandes ekonomiska förhållanden kan kompliceras även såtillvida, att den med kriget följande allmänna osäkerheten i ekonomiskt avseende gör det svårt att bedöma sökandens ekonomiska ställning, exempelvis då sökanden väl under normala förhållanden skulle ha kunnat räkna med viss inkomst men det på grund av krigsförhållandena är osäkert om sökanden verkligen får uppbära inkomsten i fråga. Samma förhållande gör sig gällande vid utredning rörande sökandes hälsotillstånd. På grund av att en stor del av läkarkåren torde bli tagen i anspråk för den militära sjukvården kommer med säkerhet tillgången på läkare för den civila sjukvården att bli betydligt mindre än under fred. Det kan därför bli svårt att få till stånd den noggranna läkarundersökning, som i vissa fall förutsattes. Avstånden till läkare bli på många håll större än under fred, och de i civil sjukvård sysselsatta läkarna komma förmodligen att få en mycket stor arbetsbörda, vilken gör det svårare för dem att ägna tillräcklig tid åt intygsärenden. Anförda utredningssvårigheter göra sig särskilt gällande vid hjälpformer, som innebära långtidshjälp. För erhållande av tilläggspension och invalidunderstöd fordras, att varaktig arbetsoförmåga är konstaterad. Ett sådant konstaterande torde i inånga fall förutsätta en ingående läkarundersökning, som kan vara svår att få till stånd. Vid bestämmande av beloppet av tillläggspension eller invalidunderstöd skall sökandens årsinkomst uppskattas, varvid skall tagas i betraktande den inkomst, som sökanden skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åtnjuta. En sådan uppskattning måste erbjuda avsevärt större svårigheter under krig än under fred. Del är givet, alt om förhållandena äro sådana, att tillräcklig utredning för konstaterande av att exempelvis tilläggspension skall utgå icke kan erhållas, möjlighet alltid finns att tillsvidare tillgodose hjälpbehovet genom fattigvård. Ett mera allmänt tillgripande av fattigvården i sådana fall, som under fred undantagits från denna hjälpforms tillämpningsområde, är dock av psykologiska skäl mindre tilltalande. En annan omständighet, som torde komma att avsevärt öka svårigheterna vid såväl utrednings- som beslutsförfarandet under krig är bristen på arbetskraft för dessa uppgifter. Socialvårdens verksamhet sker under fred i starkt arbetskrävande former, vilket betingas av samhällets intresse av kontroll samt av rättvisa olika understödstagare emellan. Dessa intressen äro uppenbarligen värda synnerligt beaktande såväl under fred som krig, men de förutsätta en relativt betydande tillgång till arbetskraft. Man torde endast i undantagsfall kunna räkna med att i kommunernas socialvård sysselsatta

21 personer, som äro krigstjänstskyldiga, på grund av sin sysselsättning inom socialvården kunna erhålla befrielse från sin militära tjänstgöring. Man får därför så gott som uteslutande lita till icke krigstjänstskyldiga personer. d. v. s. män över 47 år samt kvinnor. Detta torde icke ha sin största betydelse när det gäller ledamöterna i de kommunala socialvårdsorganen. De Sakkunniga ha företagit en — visserligen till sin omfattning mycket begränsad —• stickprovsundersökning av i vilken omfattning ledamöter och suppleanter i dessa kommunala organ befinna sig i värnpliktsåldern utan att ha beviljats uppskov med militärtjänstgöring vid mobilisering. Resultatet av denna undersökning pekar på att de kommunala förtroendemännen och särskilt ordförande och vice ordförande i de kommunala nämnderna i de flesta fall befinna sig över värnpliktsåldern. Däremot är att vänta, att biträdespersonalen i större utsträckning kommer att reduceras på grund av inkallelser, vilket är särskilt menligt för större kommuner med mera omfattande socialvårdsproblem. Vidare gäller både för ledamöter i nämnderna och för biträdespersonal att de med säkerhet komma att i betydande omfattning tagas i anspråk för uppgifter inom civilförsvaret. Bland annat är det avsett att för handhavande av hjälpen till utbombade personer taga i anspråk dem som genom sitt sysslande med den fredsmässiga socialvården besitta erfarenhet i behandlingen av dylika ärenden. Det är därför ur arbetskraftssynpunkt angeläget, alt socialvården under krig arbetar under så rationella former som möjligt, och det är sannolikt, att intresset av att varje särskilt fall behandlas noggrant och omsorgsfullt måste stå något tillbaka för kravet på snabbhet i behandlingen. Att handhavandet av de sociala hjälpformerna är relativt arbetskrävande beror delvis också på att olika organ tillskapats för de särskilda hjälpformerna. I de flesta av landets kommuner skall finnas fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, pensionsnämnd (en eller flera), arbetslöshetsnämnd, nykterhetsnämnd, familjebidragsnämnd och inkvarteringsnämnd (civilförsvarsnämnd), vilka organ samtliga syssla med eller — såvitt angår inkvarteringsnämnd (civilförsvarsnämnd) — under krig avses skola syssla med socialvärdsfrågor. I vissa, huvudsakligen mindre, kommuner förekommer dock att de uppgifter, som eljest påvila två eller flera organ, handhavas av ett gemensamt organ. Stundom lämnas redan i vederbörande författning valfrihet mellan att tillskapa ett särskilt organ för ändamålet eller uppdraga åt en redan existerande kommunalmyndighet att handhava uppgiften i fråga, vilket medfört en viss begränsning i antalet särskilda organ. Som exempel kan anföras, att enligt av socialvårdskommittén i dess betänkande, del VI, sid. 119, lämnad uppgift .särskild*nykterhetsnämnd år 1938 endast fanns i 924 lands-, kommuner. Jämlikt lagen den 13 mars 1942 med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. samt tillämpningskungörelsen den 2 april 1943 till nämnda lag finnes desutom möjlighet att till ett organ överflytta den verk-

• ) • >

samhet, som nu bedrives av skilda kommunala organ. Men även om dessa möjligheter anlitas, måste dock varje beslut om meddelande av understöd föregås av utredning om de speciella omständigheter, på vilka enligt de olika socialvårdsförfattningarna ett dylikt beslut måste grundas. Då m a n måste räkna med att den kommunala tjänstemannakåren blir starkt beskuren under krigstid samtidigt som antalet understödsfall torde komina att öka, kan lätt den situationen komma att inträffa, att den disponibla personalen icke hinner med att handlägga inkommande understödsärenden, därest behandlingen av dessa skall ske i samma ordning som under fredstid. Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att socialvården i dess för närvarande fastställda former kommer att under krig taga i anspråk personal i en omfattning, som blir svår att tillgodose med hänsyn till landets behov av arbetskraft för den direkta krigsinsatsen samt att, totalt sett, en avsevärd reducering av personalbehovet för samhällets socialvårdande uppgifter under krig skulle kunna ske, därest socialvården under krig vore mindre differentierad och utginge efter mera summariska regler än den fredsmässiga socialvården. Den splittrade kommunala socialvårdsorganisationen är ett uttryck för den differentiering mellan olika hjälpformer, som är utmärkande för vår socialvård. Ett av de viktigaste kännetecknen för utvecklingen på socialvårdsområdet under de senaste årtiondena är den utbrytning av nya hjälpformer från fattigvården som skett och den motsvarande inskränkning av fattigvårdens tillämplighetsområde detta inneburit. Redan under fredstid innebär denna differentiering vissa administrativa olägenheter förutom dem som taga sig uttryck i ett ökat behov av arbetskraft. I den mån socialvården, såsom fallet måste bli under krig, får arbeta under mera pressande fölhållanden med mindre tillgång till arbetskraft o. s. v. torde dessa olägenheter komma att framträda med ökad skärpa. Gränsdragningen mellan olika hjälpformer innebär sålunda under fred i många fall svårigheter, i det att det mången gång i det enskilda fallet kan vara svårt att avgöra vilken hjälpform, som skall tillämpas. Differentieringen har emellertid å andra sidan icke kunnat genomföras i sådan utsträckning att ett visst hjälpfall endast faller inom tillämpningsområdet för en hjälpform. Det är sålunda en icke ovanlig företeelse, att för ett och samma understödsfall hjälp av flera olika former enligt skilda författningar utgår för att gemensamt tillgodose hjälpbehovet. Denna tillämpning av flera olika författningar i ett och samma fall måste försvåra en anpassning av hjälpen efter det sammanlagda hjälpbehovet och ett enhetligt bedömande av hjälpfallen. Särskilt måste detta bli fallet under krig, da arbetsbelastningen på socialvårdsorganen är större men möjligheterna till uttömmande utredning m. m. mindre. Sammanhanget i hjälpsystemet förutsätter en inbördes kommunikation mellan olika myndigheter och en säkert arbetande administrationsapparat. E n väsentlig anledning till inrättandet av socialregistret har

23 varit önskemålet att bereda de kommunala organen möjlighet att överblicka hjälpverksamheten och därigenom bl. a. hindra utbetalning av dubbla understöd. Angivna redan under fredstid bestående olägenheter av differentieringen inom socialvården måste komina att ökas under krig också därigenom att nya hjälpbehov då uppkomma, för vilkas avhjälpande särskilda hjälpformer erfordras. Redan under nu rådande beredskapstid finnes exempel härpå genom den vidsträckta tillämpning krigsfamiljebidragsförfattningarna fått. Efter ett krigsutbrott tillkommer enligt nu gällande bestämmelser understöd för evakuerade. Utredning pågår om särskilda understöd åt krigsskadade. Slutligen måste regler finnas rörande hjälp åt utbombade. En rationell tilllä mpning av dessa hjälpformer vid sidan av de fredsmässiga ställer ytterligare krav på den inbördes kommunikationen mellan de olika statliga och kommunala socialvårdsorganen. Nu anförda synpunkter förtjäna särskilt beaktande i fråga om hjälpen till utbombade. Uppenbarligen erfordras under krig särskilda regler rörande hjälp åt personer, som mist sina hem och kanske därmed alla sina tillhörigjheter. De måste förskaffas ny bostad och nya existensmöjligheter i övrigt. JA andra sidan torde det erbjuda stora svårigheter att helt reglera hjälpverksamheten för de utbombade som en särskild hjälpform. En så markerad (skillnad att den motiverar olika hjälpformer torde sålunda icke komma att bestå mellan det fall då någon måste anlita det allmännas hjälp på den grund att hans bostad förstörts genom bombanfall och det fall att hjälpbehovet uppkommit genom att det företag, där den hjälpbehövande varit anställd, på grund av kriget upphört med sin verksamhet samt möjlighet till annan sysselsättning av ålders- eller hälsoskäl är utesluten. Frågan om hjälp till den som fått sin bostad förstörd bör vidare behandlas av samma organ som hjälpfrågan för den som väl har sin bostad i behåll men fått sin verkstad eller affär förstörd. Efter en längre eller kortare tid komma de utbombades hjälpfall att flyta samman med övriga socialvårdsfall. 1 händelse av utrymning uppkomma förhållanden, vilka göra behovet av en samordning mellan olika hjälpformer starkt framträdande. Följande exempel torde tjäna till belysning härav. 1) Enligt krigsfamiljebidragsförordningen må annat familjebidrag än bojs tadsbidrag ej utgå för person, som efter ansökan åtnjuter utrymningshjälp. Förhållandet mellan familjebidrag och utrymningshjälp har sålunda reglerats så, att en värnpliktigs familj, som vid tiden för utrymningen åtnjuter familjebidrag, visserligen kan, därest utrymningshjälp ej åtnjutes, bibehålla sitt familjebidrag men att, i motsatt fall, familjebidraget skall — med undanlag dock av eventuellt bostadsbidrag — indragas. I anledning härav måste inkvarteringsnämnden 1 lämna meddelande till familjebidragsmyndigheterna 1

Vad i detla sammanhang sägs om inkvarteringsnämnd kommer, sedan civilförsvarslagen trätt i kraft, att gälla beträffande civilförsvarsnämnd.

om de personer, vilka efter ansökan åtnjuta utrymningshjälp. Sådant meddelande torde böra lämnas ej blott beträffande dem, vilkas man eller fader veterligen är inkallad, utan i fråga om alla dem, som uppbära utrymningshjälp; eljest kan nämligen inträffa att den, som uppbär utrymningshjälp, i sin egenskap av fader eller moder till en inkallad kan förskaffa sig även familjebidrag. Samtliga dessa meddelanden torde böra tillställas familjebidragsnämnden i den evakuerades hemkommun, ehuru familjebidraget måhända utbetalas av annan familjebidragsnämnd; något annat förfaringssätt synes nämligen icke vara praktiskt möjligt. Av den familjebidragsnämnd, som mottagit sådant meddelande, skall till en början undersökas, huruvida nämnden själv utbetalar något familjebidrag till den, som meddelandet avser. På så sätt kommer kontroll till stånd av dem som, därest de uppburit familjebidrag, skulle ha fått detsamma till sig utbetalat av familjebidragsnämnden i hemkommunen. Dessa utgöra flertalet. Men då familjebidrag utgår till inkallads hemskilda eller frånskilda hustru eller föräldrar torde den till familjebidrag berättigade i många fall vara bosatt inom annan kommun än den, vars familjebidragsnämnd verkställer utbetalningen. Annan utväg torde då ej stå den familjebidragsnämnd till buds, som erhållit meddelandet, än att låta verkställa anteckning i den egna kommunens socialregister. Man får då för kontrollen lita till att den familjebidragsnämnd, som utbetalar familjebidraget, sänder meddelande härom till den myndighet, som för socialregistret i familjebidragstagarens hemkommun. Såsom exempel på vad nu anförts kan åberopas det fall att en i Stockholm bosatt värnpliktig har en frånskild hustru, vilken är bosatt i Göteborg. Familjebidragsnämnden i Stockholm prövar frågan om familjebidrag även för den frånskilda hustrun samt utbetalar beviljat belopp till henne. Om den frånskilda hustrun vid utrymning lämnar Göteborg och erhåller utrymningshjälp i inkvarteringskommunen kan det icke förutsättas, att vederbörande inkvarteringsnämnd äger kännedom om att familjebidragsnämnden i Stockholm utbetalar familjebidrag till henne. Man kan därför icke räkna med att inkvarteringsnämnden underrättar annan än familjebidragsnämnden i Göteborg om den beviljade utrymningshjälpen. Det måste ankomma på sistnämnda familjebidragsnämnd att föranstalta om meddelandets vidarebefordran till familjebidragsnämnden i Stockholm. Detta kan i sin tur endast ske om i socialregistret i Göteborg anteckning verkställts angående det i Stockholm beviljade familjebidraget. Ett omständligt rapportsystem fordras sålunda för att kunna kontrollera. att dubbelunderstöd icke förekomma. Man synes berättigad att antaga, att detta rapportsystem icke kan fungera under ett krigs påfrestande förhållanden. Risken för att den, som uppbär understöd i form av familjebidrag, söker jämväl utrymningshjälp och därvid svikligen förtiger, att han redan åtnjuter understöd, är måhända ej så stor. Däremot torde risken för dubbel-

25 understöd vara större i det fallet att vederbörande i god tro söker utrymningshjälp men, därest familjebidrag senare utbetalas till honom, underlåter alt göra anmälan därom. De värnpliktigas familjemedlemmar torde nämligen vid ankomsten till inkvarteringsorten i många fall ännu icke uppburit något familjebidrag, i följd varav de äro berättigade till understöd i form av utrymningshjälp. Frestelsen att underlåta anmäla en förbättring i de ekonomiska förhållandena torde vidare vara större än frestelsen att lämna felaktiga uppgifter i den deklaration, som skall åtfölja ansökningen om utrymningshjälp. På grund av den arbetsbelastning, för vilken inkvarteringsnämnderna komma att bli utsatta, torde någon egentlig kontroll från nämndernas sida knappast vara att räkna med i annan form än att nämnden, i den mån tiden det tillåter, lämnar meddelande om uppburna understöd till utrymningskommunen. 2) Vid redogörelsen i det föregående för lagen om barnbidrag omnämndes, att i nämnda lag intagits ett stadgande, som är avsett att. förhindra, att det allmänna samtidigt sörjer för ett barns uppehälle med såväl barnbidrag som utrymningshjälp. Innebörden av stadgandet är, att sedan obligatorisk eller frivillig utrymning kommit till stånd å viss ort samtliga barnbidrag till barn å nämnda ort i åldern 7—14 år indragas. Begränsningen av stadgandet att avse endast barn i skolåldern sammanhänger därmed att utrymningshjälpen till barn tillhörande utrymd skolklass utgår utan behovsprövning; om stadgandet icke funnes, skulle till de skolbarn, för vilka utginge barnbidrag, utgå dubbla bidrag för den händelse de evakuerades tillsammans med den skolklass de tillhörde. För att indragningen av barnbidrag icke skall drabba även de barn, som kvarstanna i utrymningsorten, har möjlighet beretts att efter anmälan få sådana barnbidrag utbetalda. Vad angår barnen under sju år kan deras bortflyttning från utrymningsorten ske antingen så att barnets moder eller annan barnet närstående vårdare medföljer barnet till inkvarteringsorten eller ock så att barnet av myndigheterna placeras å särskilt småbarnsinternat eller i lämplig familj i inkvarteringsorten. Med hänsyn till önskemålet att så små rubbningar som möjligt genom utrymningen skola ske i det civila livet å ulrymningsorten är det senare alternativet, vilket innebär att mödrarna kvarstanna å utrymningsorten, tydligen alt föredraga. I utrymningshjälpsförordningen förutsattes, att ansökan, åtföljd av deklaration, skall ingivas beträffande småbarn, vilka komma i åtnjutande av utrymningshjälp. I deklarationen bör givetvis angivas, om barnbidrag utgår till barnet. Emellertid torde kravet på ansökan med åtföljande deklaration i praktiken icke kunna upprätthållas, då barnet ej åtföljes av moder eller annan barnet närstående vårdare. Resultatet blir då, att barnbidrag av pensionsstyrelsen utbetalas till barnets moder för den tid då barnet erhåller vård på statens bekostnad.

2 KAP.

Allmänna synpunkter på socialvårdens ordnande under krig. Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att en tillämpning av nu gällande regler på socialvårdens område under krig måste bli förknippad med synnerligen stora svårigheter. Visserligen kan icke förutses under vilka förhållanden vårt land kan komma att indragas i krig och vilka återverkningar kriget kan komma att få på förutsättningarna för samhällets social vårdande verksamhet. I och för sig är det sålunda tänkbart, att ett krigstillstånd kan få en mera formell karaktär utan att strider utkämpas inom landets gränser och utan att svårare luftangrepp riktas mot vårt land. Sannolikare är dock att ett angrepp mot vårt land får blixtangreppets karaktär och sker med insättande av det moderna krigets alla medel. Genomgående för vår militära och civila beredskap är, att man inriktar åtgärderna på det svåraste tänkbara fallet, d. v. s. ett sådant blixtangrepp. Med hänsyn till betydelsen för landets motståndskraft av att socialvården fungerar tillfredsställande jämväl under krigsförhållanden, bör även socialvårdens verksamhet planeras med tillämpning av samma princip. För att vinna en socialvårdsorganisation, vilken fyller de i enlighet härmed uppställda kraven, måsle det vara motiverat att företaga även relativt betydande ingrepp i den fredsmässiga organisationen. Den viktigaste av de grundsatser, som böra läggas till grund för en planering av socialvården under krig, är med vad nu sagts redan berörd: socialvården bör ordnas så, att den i möjligaste mån kan fungera även under mycket svåra påfrestningar, som yttra sig i ett överraskande fientligt angrepp mot hela landet med infall över gränserna, landstigningsföretag mot kusterna och luftangrepp. Härav måste beräknas följa förbindelseavbrott i betydande utsträckning samt svårigheter för centrala myndigheter att utöva en detaljerad ledning av lokala angelägenheter. En grundläggande förutsättning vid planläggningen bör också vara, att den för krigsförhållanden avsedda socialvården i stort sett icke skall innebära någon sänkning av den fredsmässiga socialvårdens allmänna standard. Den standardsänkning, som kan bli en nödtvungen följd av ett inträffat krig,

bör icke taga sig det uttrycket att samhällets hjälpverksamhet begränsas i omfattning redan under krigstid. Ändringar i den fredsmässiga socialvården böra komma till stånd endast i den utsträckning, som erfordras för säkrande av att socialvården som helhet betraktad skall kunna fungera även under krigsförhållandena. E n annan sak är, att man för vinnande av det större målet, socialvårdens upprätthållande i stort, måste vara beredd att göra mindre uppoffringar av sådant, som under fredstid måste betraktas som betydelsefullt nog. Det mål, som skall vinnas, är alltså alt utan uppgivande i några väsentliga delar av det materiella innehållet vinna en effektivisering av socialvården. Som medel härför komma i fråga dels en förenkling av de materiella reglerna för de olika hjälpformerna, dels en decentralisering av organisationen i stort, så att densamma i så ringa utsträckning som möjligt blir beroende av förbindelsernas upprätthållande mellan centrala och lokala socialvårdande myndigheter, dels ock en koncentrering av socialvårdsorganisaiionen inom kommunerna. Härvid får icke förbises, att det ligger en fara även i att vidtaga alltför stora förändringar i de under fredstid tillämpade i reglerna. Socialvårdsorganens träning i handläggning av ärenden enligt nu i gällande bestämmelser representerar ett betydelsefullt värde. En övergång I till nya regler innebär alltid under den första liden ett ökat arbete och medI för en viss osäkerhet även om de nya reglerna i längden innebära en förenkling och ett minskat arbete. Det kan därför medföra större svårigheter att införa förenklade regler för handläggningen av viss verksamhet än att låta ett i och för sig ej fullt rationellt förfarande löpa i invanda former. Den önskvärda förenklingen av de formella och de materiella reglerna för den fredsmässiga socialvården synes enligt de sakkunnigas mening kunna ernås på två olika vägar. Man kan sålunda mjuka upp de gällande bestämmelserna för de olika hjälpformerna så, att kraven på utredning minskas, vissa befogenheter, som nu tillkomma centrala myndigheter, delegeras till lokala organ o. s. v. Detta är den ena utvägen. Den andra är att i större eller mindre omfattning ersätta de under fredstid tillämpade hjälpformerna med en särskilt tillskapad, för krigsförhållandena avpassad hjälp: form. Den förra utvägen är i och för sig att föredraga emedan den innebär de minsta förändringarna i den fredsmässiga socialvården. De sakkunniga ha emellertid kommit till den uppfattningen, att denna utväg icke erbjuder en tillfredsställande lösning av problemet i hela dess vidd. De största svårigheterna för en tillämpning av de f. n. gällande reglerna föreligga i sådana fall då hjälpbehovet uppkommer under kriget. I dessa fall Ii det följande benämnda de nya hjälpfallen) göra sig de i det föregående behandlade förbindelse- och administrationssvårigheterna främst gällande. Det synes klart, att man genom särskilda föreskrifter i anslutning till gällande socialvårdsförfattningar kan delvis undanröja de olägenheter, som sammanhänga med dessa svårigheter. Endast i begränsad utsträckning torde

28 dock dessa olägenheter kunna elimineras. 1 den mån de sammanhänga, med den rådande splittringen mellan de olika ordinarie hjälpformerna torde de bli betydligt kännbarare under krig än under fredsförhållanden. Dessutom kan befaras, att införandet av ett flertal undantagsföreskrifter kommer att ytterligare komplicera socialvårdens verksamhet till förfång för de hjälpbehövande. De sakkunniga anse, att så väsentliga fördelar kunna vinnas genom att i stället införa en helt ny hjälpform såsom ersättning för ett flertal av de ordinarie hjälpformerna, att det radikala ingrepp i den fredsmässiga socialvården, som en sådan åtgärd innebär, måste anses motiverat. De sakkunniga förorda därför, att en sådan särskild hjälpform, förslagsvis benämnd krigshjälp, införes. Krigshjälpen bör ersätta hjälpformerna folkpension, invalidunderstöd. blindhetsersättning, barnbidrag, bidragsförskott och mödrahjälp. Det är då också nödvändigt, att krigshjälpen träder i stället för fattigvård, barnavård och kommunalt pensionstillskott. Krigshjälpen bör utformas så att den anknyter till de ordinarie hjälpformer den ersätter och medger att i stort sett samma hjälp, som skulle ha utgått med tillämpning av reglerna för dessa hjälpformer, utgår i det enskilda fallet. Krigshjälpen måste dock vara så beskaffad att den lämnar möjlighet att vid behovsprövningen tillämpa mera schematiska regler än de för de ordinarie hjälpformerna gällande. De under fredstid gällande hjälpformernas tillämpning bör endast suspenderas för den tid kriget varar. Krigshjälpen bör under denna tid lämna en provisorisk hjälp, anpassad efter det ögonblickliga behovet men däremot icke avsedd att lösa hjälpfrågorna på lång sikt. Så snart förhållandena det medgiva, böra de ordinarie reglerna åter försättas i kraft. En återgång till fredstidens socialvårdsorganisation torde i viss mån underlättas om arbetet med fastställande av för längre tid avsedd socialvård fortgår även under krigstiden. Då något hinder härför icke föreligger med hänsyn till den av de sakkunniga föreslagna organisationen ha de sakkunniga räknat med att folkpension, invalidunderstöd, blindhetsersättning och barnbidrag skola kunna fastställas även under den tid då reglerna om krigshjälp äro gällande i den mån faktiska förutsättningar härför äro för handen. Den samordning av de olika fredsmässiga hjälpformerna, som ernås genom införandet av en krigshjälp av antytt slag, förutsätter en ändring i den kommunala socialvårdsorganisationen i det att ett enda organ för krigshjälpens administrering måste träda i stället för de organ, vilka administrera de suspenderade hjälpformerna. Härigenom vinnes den koncentrering av den kommunala socialvårdsorganisationen, som måste anses önskvärd. De sakkunniga förorda, att krigshjälpens handhavande överlämnas till en i särskild ordning utsedd nämnd, krigshjälpsnämnd, innefattande sakkunskap på det socialvårdsområde, där nämnden skall verka. Krigshjälpsnämnden bör laga befattning med hjälpfrågorna för de personer, som vistas inom kommunen, så att envar kan få hjälp på den ort där han visfas.

29 De sakkunniga ha övervägt frågan huruvida steget bör tagas fullt ut och krigshjälpen ersätta de ordinarie hjälpformerna även i sådana fall, då hjälp beviljats före krigets utbrott (i det följande benämnda de gamla hjälpfallen), vilket ur enhetlighetssynpunkt kan synas önskvärt. De sakkunniga ha dock funnit en sådan anordning olämplig, enär den skulle förutsätta en omprövning i större eller mindre omfattning av samtliga de gamla hjälpfallen, vilket med hänsyn till dessas stora antal skulle innebära en utomordentligt omfattande arbetsuppgift i ett läge, då bristen på arbetskraft och ett flertal nytillkommande uppgifter komma att ställa alldeles särskilda krav på de kommunala socialvårdsorganen. För de gamla hjälpfallens del bör eftersträvas en sådan organisation att utbetalning av beviljade hjälpbelopp i möjligaste mån säkras även under förhållanden då talrika förbindelseavbrott av kortare eller längre varaktighet inträffa. Detta spörsmål har mindre aktualitet i fall då hjälptagare själv har att lyfta utbetalningarna å postanstalten i sin hemort på grundval av handlingar, som han har i sin besittning, såsom fallet är i fråga om folkpension och invalidunderstöd. Ej heller torde mera betydande svårigheter behöva uppkomma när utbetalning sker genom kommunala organ eller organ, som ha kommun eller annat mindre område såsom verksamhetsområde (fattigvården, sjukförsäkringen). Däremot är frågan av den största betydelse då det rör sig om hjälp, som utbetalas av en central myndighet genom särskilda direkta försändelser till hjälptagaren. Detta är fallet bl. a. i fråga om barnbidrag, blindhetsersättning samt livränta och sjukpenning, som utbetalas av riksförsäkringsanstalten. Det kan befaras, a ti svåra olägenheter kunna uppkomma genom att sådana försändelser icke alls komma hjälptagarna till hända eller komma dem till hända endast med avsevärda förseningar. För ifrågavarande centrala utbetalningar synes det lämpligast, alt en omläggning sker under krig så att utbetalningarna verkställas av ett kommunalt organ i hjälpt agarens bostadskommun. Även för denna uppgift bör enligt de sakkunnigas mening krigshjälpsnämnden tagas i anspråk. De beviljade hjälpbeloppen böra emellertid utgå under samma beteckningar som tidigare. Förut har omnämnts, att krigshjälpen såvitt angår de nya hjälpfallen bör ersätta vissa hjälpformer, nämligen fattigvård, barnavård, kommunalt pensionstillskott, folkpension, invalidunderstöd, blindhetsersättning, barnbidrag, bidragsförskott och mödrahjälp. Det kan också ifrågasättas, att krigshjälpsnämnderna skola taga befattning med ersättningarna till personer, som åsamkats kroppskada genom krigshandlingar. Då frågan om utformningen av regler för sådan ersättning ännu icke vunnit sin lösning, ha de sakkunniga dock icke kunnat bilda sig någon definitiv uppfattning om detta spörsmål. Däremot ha de sakkunniga övervägt frågan om förhållandet mellan krigshjälpen å ena sidan samt sjukförsäkringen och familjebidragen å andra sidan samt kommit till den uppfattningen att sistnämnda båda socialvårds-

30 former som regel böra kvarstå även under krig och icke införlivas med krigshjälpen. Genom införande av en enhetlig krigshjälp kunna frågorna om hjälp åt evakuerade och utbombade vinna en tillfredsställande lösning. De sakkunniga förorda i detta hänseende, att det första omhändertagandet — så länge de rent organisatoriska spörsmålen ha övervägande betydelse — skall ankomma på civilförsvarsorganen, medan hjälpfrågorna som regel skola övertagas av krigshjälpsnämnden så snart det blir fråga om hjälpåtgärder på något längre sikt, där behovsprövning blir aktuell. Bestämmelserna om krigshjälp böra sammanfattas i särskild lag. Med hänsyn till att krigsfall av sådan typ kunna inträffa, att den omgestaltning av socialvården, som de sakkunniga ämna föreslå, icke är nödvändig, bör lagen träda i tillämpning allenast om Kungl. Maj:t så förordnar. Krigshjälpsnämnderna böra dock utses redan under fredstid. De sakkunniga h a övervägt frågan huruvida krigshjälpens tillämpning skulle kunna begränsas till vissa delar av landet, där de av krigsförhållandena föranledda ölägenheterna äro särskilt framträdande. De sakkunniga ha emellertid kommit till den uppfattningen, att detta icke är tänkbart. Det torde sålunda icke vara möjligt — särskilt icke vid ett överraskande krigsutbrott — att med någon säkerhet avgöra vilka delar av riket, som faktiskt komma att bli utsatta för fientligt angrepp. Man kan i detta hänseende hänvisa till risken för landstigningsföretag från sjön och luftlandsättningar. Även om krigshjälpsreglerna vid ett krigsutbrott skulle sättas i kraft för de gränsoch kustområden, som kunna förutses bli särskilt utsatta för krigshandlingar, k a n situationen i detta hänseende radikalt förändras från dag till annan. E n trakt, som ena dagen bedömes vara säker, kan nästa dag vara stridsområde. Det kan därför befaras, att Kungl. Maj:ts beslut skulle komma för sent. Man bör sålunda icke vänta med att sätta den för krigsförhållanden avsedda organisationen i kraft till dess att situationen hunnit bli kritisk. Därest krigsförhållandena äro sådana att den föreslagna organisationen anses böra träda i tillämpning, bör den gälla över hela landet. Därmed vinnes också en bättre beredskap på socialvårdens område i händelse av en utbredning av det egentliga stridsområdet. Med den utformning av hjälpen till evakuerade och utbombade, som de sakkunniga ansett sig böra förorda, torde det vidare vara erforderligt, att krigshjälpsbestämmelserna tillämpas i hela landet. Eftersom enligt de sakkunnigas uppfattning de evakuerades och utbombades hjälpbehov — bortsett från det allra första omhändertagandet — skall tillgodoses medelst krigshjälp, måste man nämligen eljest ha särskilda regler för hjälp åt dessa kategorier inom områden, där krigshjälpsbestämmelserna icke gälla. Detta leder alltså till en ökning av antalet hjälpformer i stället för en minskning såsom åsyftats. Slutligen kan antagas, att ett ikraftträdande av krigshjälpsreglerna endast inom vissa delar av landet

alltid måste bli förknippat med uppträdande av gränsfall, där tillämpligheten av de ordinarie eller de extraordinära reglerna blir föremål för tvekan. De sakkunniga övergå i det följande till en närmare utveckling av de i detta avsnitt antydda reglerna. Härvid behandlas först frågan om den kommunala socialvårdsorganisationen under krig och därefter utbetalningsförfarandet i de gamla hjälpfallen. Härefter behandlas reglerna för krigshjälpen, d. v. s. reglerna om de nya hjälpfallen. I anslutning härtill avhandlas avgränsningsproblemen i förhållande till krigsfamiljebidragen m. fl. hjälpformer. Slutligen behandlas spörsmålen om hjälp åt utbombade och evakuerade samt frågorna om återbetalningsskyldighet för uppburen krigshjälp och kostnadsfördelningen mellan stat och kommun m. m.

3 KAP.

Krigshj älpsnämnden. Frågan om en koncentrering av den kommunala .socialvårdsorganisationen har vid flera tillfällen förts fram. För närvarande är frågan aktuell med anledning av socialvårdskommitténs betänkande, del VI, med utredning och förslag angående socialvårdens organisation m. m. (S. O. U. 1942:56). Häri föreslår kommittén, att inom varje socialvårdskommun (vilken dock i ett mycket stort antal fall skall utgöras av en sammanslutning av två eller flera primärkommuner) skall finnas en socialnämnd. Denna skall övertaga de funktioner, som nu utövas av fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, kommunal nykterhetsnämnd, pensionsnämnd, arbetslöshetsnämnd och familjebidragsnämnd. Det är givet, att om denna omorganisation av den kommunala förvaltningen genomföres, de önskemål i organisatoriskt hänseende, som de sakkunniga vilja realisera genom inrättande av krigshjälpsnämnden, i väsentlig grad tillgodoses. Socialnämnden bör då träda i krigshjälpsnämndens ställe. De sakkunniga ha emellertid med hänsyn till omfattningen av socialvårdskommitténs återstående arbetsuppgifter ansett sig böra räkna med att frågan om inrättande av socialnämnder icke vinner sin lösning under den allra närmaste tiden. De sakkunniga ha sålunda utgått från nu gällande kommunala .socialvårdsorganisation och ha utformat sitt förslag med hänsyn till denna. De sakkunniga vilja framhålla, att de av socialvårdskommittén anförda skälen för en koncentrering av den kommunala socialvårdsorganisationen i stegrad grad äga giltighet också med avseende på socialvårdsorganisationen under krig. Socialvårdskommittén har av förklarliga skäl icke åberopat beredskapen för krig bland motiven för den föreslagna omorganisationen. I sin mån kunna emellertid beredskapssynpunkterna anses tala för denna omorganisation. En särskild beredskapslagstiftning för förvaltningen har genomförts genom den förut omnämnda lagen den 13 mars 1942, nr 87, med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. samt kungörelsen den 2 april 1943, nr 137, om tillämpningen av nämnda lag. Genom dessa författningar ha formella garantier skapats för att den kommunala förvaltningen skall kunna

33 fungera även under krig utan hinder av att beslutande församlingar eller nämnder icke kunna sammanträda enligt de under fred gällande bestämmelserna. Vidare har stadgats, att uppgifter, som tillkomma statsmyndighet, genom beslut av Konungen kunna uppdragas åt annan statsmyndighet eller ät kommunal myndighet, ävensom att på samma sätt uppgifter, som tillkomma viss kommunalmyndighet, kunna uppdragas åt annan kommunalmyndighet i samma kommun, eller, om hinder härför möter, åt statsmyndighet eller åt kommunalmyndighet i annan kommun. Enbart med stöd av denna lag kan dock icke socialvården under krig ordnas i enlighet med de av de sakkunniga planerade riktlinjerna, enär därav skulle följa, att de under fredstid gällande materiella reglerna för socialvården skulle vara tilllämpliga även under krig. Då de sakkunniga avse att föreslå materiella ändringar i socialvårdslagstiftningen, bör frågan om krigshjälpsnämndernas organisation regleras i samma författning, som reglerar krigshjälpen. Det skulle givetvis kunna ifrågasättas att anförtro krigshjälpens handhavande åt ett redan befintligt kommunalt organ nämligen fattigvårdsstyrelsen. Emellertid anse de sakkunniga, såsom framgår av vad tidigare sagts, att krigshjälpen bör ersätta icke blott fattigvården utan även flera andra av de under fredstid tillämpade socialvårdsformerna. De sakkunniga finna det önskvärt att i krigshjälpsnämnderna finnes representerad erfarenhet även i fråga om dessa övriga hjälpformer. Nämnden bör därför till sin huvuddel utgöras av representanter för de viktigaste under fredstid verksamma socialvårdande organen. Krigshjälpsnämnd bör under krig finnas i varje kommun. För de största städerna (Stockholm, Göteborg och Malmö) torde dock med hänsyn till den socialvårdande verksamhetens omfattning i dessa orter särskilda organisatoriska bestämmelser vara erforderliga. De sakkunniga ha icke ansett sig böra utarbeta förslag till sådana bestämmelser utan finna lämpligast, att sådana förslag utarbetas av vederbörande kommunala myndigheter i anslutning till de principiella riktlinjer, som de sakkunniga angivit. Krigshjälpsnämnden bör lämpligen bestå av 5 ledamöter, representerande envar av kommunalnämnden (drätselkammaren), fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden, pensionsnämnden och civilförsvaret. Med hänsyn till arten av krigshjälpsnämndens verksamhet torde representationen för fattigvårdsstyrelsen, barnavårdsnämnden och pensionsnämnden icke behöva särskilt motiveras. Vid sidan av dessa organ bör kommunalnämnden respektive drätselkammaren i egenskap av det centrala medelsförvaltande organet inom kommunen vara företrädd i nämnden. Slutligen anse de sakkunniga det önskvärt, att särskild sakkunskap på civilförsvarets område finnes att tillgå bland krigshjälpsnämndens ledamöter med hänsyn till att ett nära samarbete måste äga rum mellan nämnden och civilförsvarets organ för omhändertagande och understödjande av utbombade och evakuerade. Om fattigvårdsstyrelse även fungerar som barnavårdsnämnd böra två -417221

34 representanter för faltigvårdsstyrelsen ingå i krigshjälpsnämnden. Det är i sådant fall lämpligt att fattigvårdsstyrelsens föredragande i barnavårdsfrågor blir den ene representanten. Pensionsnämndens ordförande bör vara självskriven representant för pensionsnämnden. Då länsstyrelse utser ordförande i pensionsnämnd, kommer på detta sätt alt i krigshjälpsnämnd ingå en av statlig myndighet utsedd ledamot. Detta synes de sakkunniga värdefullt med hänsyn till att kostnaderna för av krigshjälpsnämnd beviljad hjälp enligt de sakkunnigas förslag i stor utsträckning skola slutligt åvila statsverket. Om flera pensionsnämnder finnas inom samma kommun, bör länsstyrelsen utse ordföranden i en av dessa nämnder att ingå i krigshjälpsnämnden. Representanterna för kommunalnämnden (drätselkammaren), fattigvårdsstyrelsen och barnavårdsnämnden böra utses av kommunens beslutande församling bland ordförande och ledamöter i vederbörande organ. Härvid bör dock krigstjänstskyldig person icke komma i fråga. Den ledamot, som skall representera civilförsvaret, torde likaledes kunna utses av kommunen. För varje ledamot bör utses en suppleant enligt motsvarande regler som föreslås för ledamöternas del. Suppleant för pensionsnämndens ordförande bör vara den av länsstyrelsen utsedde suppleanten för ordföranden i pensionsnämnden eller, om flera pensionsnämnder finnas inom kommunen, den som av länsstyrelsen utses till uppdraget bland ordförandena eller suppleanterna för dessa. Suppleant för ledamot i kommunalnämnd (drätselkammare), fattigvårdsstyielse och barnavårdsnämnd bör utses bland ledamöterna eller suppleanterna i samma organ. Ledamöter och suppleanter böra utses redan under fred. Valet bör gälla två år åt gången. Nämnden bör utse ordförande och vice ordförande inom sig. Krigshjälpsnämnden bör under fred förbereda sin verksamhet såtillvida att nämnden väljer ordförande och vice ordförande samt upprättar plan för verksamhetens anordning vid ett krigsutbrott. Krigshjälpsnämnden bör när den träder i verksamhet bli ett centralorgan för kommunens socialvård. Nämnden bör härvid helt övertaga fattigvårdsstyrelsens och pensionsnämndens uppgifter. Sistnämnda båda organ försättas sålunda helt ur funktion under den tid krigshjälpsnämnden är i verksamhet. Barnavårdsnämndens uppgifter böra likaledes övertagas av krigshjälpsnämnden. De sakkunniga ha i detta sammanhang hyst viss tvekan, huruvida den del av barnavårdsnämndens åligganden, som är av vårdande, fostrande och tillrättaförande natur, bör övertagas av krigshjälpsnämnden. De sakkunniga finna att ett sådant övertagande bör komma till stånd med hänsyn till önskemålet att ernå största möjliga förenkling av den kommunala organisationen med därav följande inbesparing av arbetskraft liksom även på grund av den omständigheten att sistnämnda uppgifter otvivelaktigt äga ett nära samband med den understödjande verksamheten. Det är emellertid

35 sannolikt, att de vårdande och fostrande samt möjligtvis även de tillrättaförande uppgifterna för barnavårdsnämnderna under krig komma att få ökad betydelse. Genom inkallelser, utrymning, ökat utnyttjande av gifta kvinnors arbetskraft inom produktionen m. fl. dylika omständigheter torde en mångfald problem av olika slag rörande barn och ungdom uppkomma. För bandhavande av dessa problem bör möjlighet finnas för krigshjälpsnämnd att uppdraga åt viss ledamot att handlägga dessa frågor eller att inom sig organisera en särskild avdelning för barnavårdsfrågor. Krigshjälpsnämnden synes böra övertaga även den kommunala nykterhetsnämndens och arbetslöshetsnämndens verksamhet. Både när det gäller alkoholistvård och hjälp åt arbetslösa är sambandet med annan socialvård, främst fattigvården, starkt. Samtidigt torde kunna förväntas, att i båda fallen arbetsuppgifternas omfattning under krig kommer att bli relativt ringa. Brist på arbetskraft kommer med största sannolikhet att råda i stället för arbetslöshet. Antalet fall, som påfordra alkoholistvårdande ingripande, torde — i varje fall under ett mera kortvarigt krigstillstånd — på grund av åtstramningen i olika hänseenden bli mindre än under fred. Under sådana förhållanden synes det icke innebära några väsentliga olägenheter att försätta nykterhetsnämnd och arbetslöshetsnämnd ur funktion under krigstiden. Krigshjälpsnämndens grepp över hjälpfrågorna starkes däremot avsevärt om även alkoholist- och arbetslöshetsfrågorna falla under nämndens bedömande. Som skäl för nykterhetsnämndens suspenderande kan även åberopas den omständigheten, att fattigvårdsstyrelsens verksamhet tankes övertagen av krigshjälpsnämnden. I ett stort antal fall torde nämligen fattigvårdsstyrelsen fylla nykterhetsnämndens uppgifter. Den omständigheten att omnämnda organs uppgifter övertagas av krigshjälpsnämnden torde icke behöva medföra att särskilda representanter för dessa båda organ böra ingå i krigshjälpsnämnden. Däremot bör denna nämnd lämpligen anlita ledamot eller tjänsteman hos nykterhetsnämnden som särskild föredragande i alkoholistärenden. De ärenden, som enligt vad nu angivits böra övertagas av krigshjälpsnämnden från andra kommunala socialvårdsorgan, utgöra en första huvudgrupp av de ärenden, som böra ankomma på nämnden. En andra grupp utgöres av den understödsverksamhet, som överflyttas från pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och mödrahjälpsnämnden enligt de regler, som behandlas i det följande. En tredje grupp utgöres slutligen av den särskilda för krigsförhållanden avsedda hjälpverksamheten för evakuerade och utbombade i den m å n denna verksamhet icke handhaves av särskilda civilförsvarsorgan. Den centralisering av socialvårdsverksamheten inom kommunen, som vinnes genom krigshjälpsnämndens inrättande, bör självfallet motsvaras av samma centralisering i fråga om expedition och biträdespersonal. Krigshjälpsnämnden bör sålunda ha expedition på central plats inom kommunen.

36 Finnes biträdespersonal anställd hos de kommunala organ, vars verksamhet övertages av krigshjälpsnämnden, bör denna övertagas av nämnden. Även socialregistret bör övertagas av krigshjälpsnämnden. Såsom närmare framgår av det följande ha de sakkunniga kommit till det resultatet, att krigsfamiljebidragen böra kvarstå som en särskild hjälpform även sedan krigshjälpen trätt i tillämpning. Med hänsyn till den stora omfattning familjebidragsfrågorna torde komma att få under krig synes det lämpligast att även administrationen av familjebidragen fortfarande får ankomma på en särskild familjebidragsnämnd. Otvivelaktigt föreligger emellertid ett behov av nära samarbete mellan krigshjälpsnämnden och familjebidragsnämnden. Det skulle därför kunna ifrågasättas, att för underlättande av samarbetet mellan de båda nämnderna en ledamot i dessa skulle vara gemensam. De sakkunniga anse dock att omfattningen av nämndernas arbetsuppgifter sannolikt i flertalet fall skulle omöjliggöra för en ledamot att nedlägga ett effektivt arbete inom dem båda. varför de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå en sådan anordning. Nära kontakt måste dock upprätthållas mellan krigshjälpsnämnd och familjebidragsnämnd. För varje krigshjälpsnämnd bör finnas en av länsstyrelsen utsedd revisor, vilken skall granska statsbidragsrekvisitioner m. m.

4 KAP.

Före krigsutbrottet beviljad hjälp (de gamla hjälpfallen). I de fall då hjälpbehovet och hjälpens omfattning fastställts redan före krigsutbrottet är det såsom tidigare anförts av vikt att ordna ett sådant utbetalningsförfarande under krig att utbetalningarna med största möjliga säkerhet komma hjälptagarna till hända. Åtgärder i detta syfte äro icke beroende av införande av en sådan enhetlig krigshjälp, som de sakkunniga tänkt sig. Av administrativa skäl är det emellertid önskvärt, att en anknytning sker till den särskilda krigshjälpsorganisationen. Principen för utbetalningsförfarandet bör vara, att utbetalning sker genom ett lokalt organ i hjälptagarens vistelseort och att sålunda långväga försändelser undvikas. Med utgångspunkt från denna synpunkt skola de olika socialvårdsformerna i det följande genomgås. De särskilda spörsmål, som uppkomma vid utrymning, beröras icke i detta sammanhang. Folkpension och invalidunderstöd intaga med hänsyn till utbetalningsförfarandet en särställning, i det att utbetalning sker å postanstalten i hemorten mot avlämnande av ett kvitto, som hjälptagaren redan förut har i sin besittning. Bortsett från de försändelser, som kunna vara erforderliga för att förse postanstalterna med medel för utbetalningarna — vilken fråga endast är en detalj i den större frågan om postanstalternas försörjning med betalningsmedel över huvud taget — erfordras icke några försändelser för utbetalningarriaj verkställande. Ur nu ifrågavarande synpunkt fyller alltså utbetalningsförfarandet för folkpensioner och invalidunderstöd högt ställda anspråk. Någon ändring i förfarandet föreslås därför icke. Utbetalningarna komma sålunda icke heller att påkalla medverkan av krigshjälpsnämnden. Svårigheter kunna emellertid uppstå därigenom att nytt kvittenshäfte icke kan erhållas i stället för förbrukat sådant. För närvarande utsändas dylika häften till postans alterna omedelbart före den utbetalningsperiod, då det sista kvittot i förutvarande kvittenshäfte förfaller till inlösen, och utlämnas till pensionstagarm samtidigt med utbetalning av beloppet enligt nämnda kvitto. Enligt vad som upplysts för de sakkunniga kan utsändningen av de nya kvittenshäftem avsevärt tidigareläggas utan större kostnadsökning och utan större teknisla olägenheter. Utsändningen till -postanstalterna av de nya kvittenshäften» synes böra verkställas minst sex månader innan förut-

38 varande kvittenshäften bli förbrukade, för att beredskapen i detta hänseende skall anses vara tillfredsställande. Utbetalningarna av fattigvård, kommunala pensionstillskott, understöd enligt barnavårdslagen, bidragsförskott och mödrahjälp ske lokalt genom fattigvårdsstyrelsen respektive barnavårdsnämnden. Då dessa båda organ enligt de sakkunnigas förslag under krig skola överlåta sin verksamhet på krigshjälpsnämnden, böra utbetalningarna också övertagas av denna nämnd, som därvid utan prövning i sak fortsätter utbetalningen av regelbundet utgående hjälp. Utbetalningarna fortsättas intill dess att anledning finnes att upptaga hjälpfallet till förnyad prövning. De frågor, som sammanhänga med sådan prövning, behandlas i nästfoljande kapitel. Enär krigshjälpsnämnden enligt de sakkunnigas förslag skall överta fattigvårdsstyrelsens hela verksamhet, kommer även driften av fattigvårdsanstalterna att bli en krigshjälpsnämndens uppgift. Utbetalning av nu ifrågavarande socialvård bör verkställas av krigshjälpsnämnden i den kommun, vars fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd tidigare verkställt utbetalningen till hjälptagaren. Vistas hjälptagaren icke inom denna kommun, vilket torde kunna förekomma åtminstone när det gäller bidragsförskott och mödrahjälp, böra till undvikande av dubbelunderstöd hjälpbeloppen icke eftersändas till vistelsekommunen. I stället bör underrättelse om den beviljade hjälpen tillställas krigshjälpsnämnden i vistelsekommunen. Oavsett om underrättelsen kommer sistnämnda organ till hända eller ej, bör hjälptagaren h a att vända sig till krigshjälpsnämnden i den kommun där han faktiskt vistas. Utbetalning av barnbidrag och blindhetsersättning sker nu över postgiro från pensionsstyrelsen. Det är tydligt att detta utbetalningssätt icke bör bibehållas under krig. Utbetalning bör i stället verkställas av krigshjälpsnämnden i den kommun, där hjälptagaren vistas. Omläggningen av utbetalningarna bör verkställas i samband med förordnandet om att krigshjälpsbestämmelsenia skola träda i tillämpning, eventuellt alltså samtidigt med krigsutbrottet. Detta förutsätter, att krigshjälpsnämnden på ett eller annat sätt erhåller uppgift om vilka utbetalningar, som skola verkställas. De sakkunniga ha på grundval av vissa under hand från pensionsstyrelsen inhämtade upplysningar övervägt olika möjligheter alt säkerställa detta. De sakkunniga ha härvid kommit till den uppfattningen, att man icke lämpligen kan lita till att hjälptagarna själva styrka vilka hjälpbelopp de äro berättigade till. Visserligen utrustas hjälptagarna då barnbidrag eller blindhetsersättning beviljas med särskilda handlingar, i vilka noggranna uppgifter rörande hjälpbeloppens storlek under olika perioder m. m. finnas intagna. Man torde dock icke kunna lita på att dessa handlingar alltid bevaras på sådant sätt att de vid behov kunna företes. Vidare återfordras dessa handlingar icke — såsom i regel sker i fråga om pensionsbrev och kvittenshäfte för folkpension och invalidunderstöd — när ändringar vidtagas i hjälpbelop-

39 pens storlek etc. Ett betydande antal icke gällande handlingar av förevarande slag finnes sålunda spritt bland allmänheten, vilket torde medföra relativt betydande risker för felaktiga utbetalningar på grund av bedrägligt förfarande eller misstag, över huvud taget synes det också mindre lämpligt att hjälptagarna hänvisas till att var och en för sig styrka sin rätt till understöd. Mera ändamålsenligt är att krigshjälpsnämnderna direkt utrustas med uppgift på de utbetalningar, som skola övertagas, utan att hjälptagarnas vifcn medverkan härvid påkallas. Därest socialregisterföringen vore effektiv, kunde utbetalningarna med fördel baseras på socialregistret. Både barnbidrag och blindhetsersättning skola enligt gällande bestämmelser antecknas i socialregistret i den kommun, där ansökningsärendet behandlats. I ett stort antal fall vistas hjälptagaren emellertid icke inom denna kommun utan har — kanske för åtskilliga år sedan — flyttat till annan kommun. Några bestämmelser, som garantera att anteckning i dylikt fall sker i socialregistret i inflyttningskommunen, finnas för närvarande icke. Om en sådan ordning genomfördes att barnbidrag och blind hetsersättning antecknades i socialregistret i den kommun, där hjälptagaren faktiskt är bosatt, och om skyldigheten att göra dessa anteckningar kontrollerades effektivt, skulle krigshjälpsnämnden kunna övertaga utbetalningarna redan på grundval av socialregistret. En sådan effektivisering av socialregistret synes dock vara ett vittutseende och arbetskrävande företag. Det synes icke lämpligt att genomföra en dylik utbyggnad av socialregistret enbart av beredskapshänsyn om samma resultat på annan väg kan nås med enklare medel. Ett enkelt och samtidigt relativt föga arbetskrävande förfarande synes också kunna ernås på följande sätt. Postgiroanvisningarna utskrivas hos pensionsstyrelsen medelst adresseringsmaskin. För varje barnbidrag finnes en stansad adressplåt upptagande bl. a. betalningsmottagarens namn och adress samt barnbidragets belopp, inberäknat dyrtidstillägg. Med användande av dessa plåtar kunna listor utskrivas på barnbidragstagarna. De sakkunniga vilja föreslå, att pensionsstyrelsen med vissa mellantider — för att undvika alltför mycket arbete lämpligen en gång om året — skriver ut listor över gällande barnbidrag och översänder dessa listor till ett kommunalt organ, vilket synes böra vara det socialregisterförande organet. Vid ett krigsutbrott övertar härefter krigshjälpsnämnden utbetalningen av barnbidrag på grundval av den senast utsända listan. I de fall då barnbidrag beviljats efter det listan skrevs ut, få betalningsmottagarna anmäla sig hos krigsbjälpsnämnden och styrka sin rätt. För det relativt ringa antal personer, som detta kommer att gälla, torde förfarandet icke behöva väcka större betänkligheter. Dessa personer torde också med tämligen stor säkerhet ha det av pensionsstyrelsen utfärdade barnbidragsbeviset i behåll. Det är möjligt att det skulle kräva oproportionerligt mycket arbete att föf varje kommun upprätta listor över de barnbidragstagare, som äro bosatta

inom kommunen. Det skulle emellertid icke väsentligt minska systemets fördelar om listor upprättades endast för varje utbetalningspostanstalt samt dessa listor tillställdes socialregisterföraren i den kommun, där postanstalten vore belägen. Om personer inom flera kommuner hade sina postförbindelser över samma postanstalt, finge det ankomma på den nämnd, som erhållit listan, att vid ett krigsutbrott fördela de på listan upptagna betalningsmottagarna på deras bostadskommuner och översända utdrag av listan till de berörda nämnderna. Då det endast torde kunna bli fråga om sådana omföringar mellan 2—3 angränsande kommuner och en krigshjälpsnämnd säkerligen i de allra flesta fall utan närmare undersökning är i stånd att med ledning av adressen å listan avgöra, inom vilken kommun betalningsmottagaren bor, synes denna fördelning icke behöva medföra nämnvärt arbete för krigshjälpsnämnderna. Motsvarande förfarande föreslås i fråga om blindhetsersättningarna. Huruvida listorna böra utsändas kontinuerligt eller endast under perioder. då så med hänsyn till det utrikespolitiska läget kan anses påkallat, torde böra framdeles närmare övervägas. En decentralisering av nu ifrågavarande utbetalningar kan möjligen komm a att medföra vissa förluster för det allmänna därigenom att hjälpbelopp utbetalas på grund av listorna även efter det barnet-hjälptagaren fyllt 16 år. därigenom att förhöjt bidrag utbetalas även för barn, som fyllt 2 år o. s. v. Detta förhållande torde dock icke behöva tillmätas större vikt, alldenstund förlusterna sannolikt bli av mindre storleksordning. Till frågan om utbetalning av sjukpenning och livränta enligt försäkringslagen återkomma de sakkunniga.

olycksfalls-

5 KAP.

Den närmare utformningen av krigshjälpen (de nya hjälpfallen). I 2 kapitlet har redogjorts för de allmänna principer, som enligt de sakkunnigas uppfattning böra ligga till grund för krigshjälpen. I det följande skall utformningen av dessa principer något närmare beröras. A.

Tillämpningsområde.

Krigshjälpen bör omfatta huvuddelen av socialvården inom kommunerna. I första hand bör krigshjälpen ersätta de socialvårdsformer, som på grund av sitt centraliserade prövningsförfarande kunna befaras bli mest utsatta för störningar under krig. Dessa hjälpformer äro folkpension, invalidunderstöd, barnbidrag, blindhetsersättning och mödrahjälp. Prövningsförfarandet vid sistnämnda hjälpform företer väl icke samma grad av centralisering som övriga uppräknade hjälpformer, men även uppdelningen mellan den utredande barnavårdsnämnden och den beslutande, för hela landstingsområdet gemensamma mödrahjälpsnämnden måste betraktas som olämplig under krig. I vad angår folkpensionerna innebär de sakkunnigas förslag att även grundpension skall ersättas av krigshjälp i nya hjälpfall. Häremot kan invändas, att grundpensionen till sin natur är en försäkring, varför den enskilde kan sägas i viss mån berövas resultatet av sina egna inbetalningar för sin ålderdom, därest han icke kommer i åtnjutande av grundpension. Emellertid åsyftas endast ett suspenderande av grundpensionerna, icke ett indragande för all framtid. Rätten till grundpension bör efter krigets slut kunna göras gällande även i vad avser den tilländalupna krigstiden. De praktiska olägenheterna av att grundpension icke beviljas under krigstid torde vidare bli relativt obetydliga, eftersom dessa pensioners belopp är begränsat och den som faktiskt är i behov av hjälp kan erhålla sådan i form av krigshjälp. Slutligen kan åberopas, att kraven på den enskildes arbetsinsats bli större under krig. En åldring, som fortfarande i större eller mindre omfattning har sin arbetsförmåga i behåll, kan icke ställa samma krav som under fred på att få draga sig tillbaka från arbete vid 67 års ålder. Det må

42 sålunda hänvisas till att enligt tjänstepliktslagen den övre åldersgränsen är 70 år. Förutom de nämnda hjälpformerna med centraliserat prövningsförfarande böra också några hjälpformer med decentraliserat prövningsförfarande ersättas med krigshjälp. Detta gäller bidragsförskott, fattigvård, kommunala pensionstillskott samt understöd enligt barnavårdslagen. I fråga om bidragsförskott förekommer icke något centraliserat förfarande utan denna hjälpform handhaves självständigt av barnavårdsnämnderna. Detta oaktat torde bidragsförskotten vara i hög grad utsatta för återverkningar genom krigsförhållandena. Prövningsförfarandet torde ur barnavårdsnämndernas synpunkt redan under fred te sig invecklat och tidsödande. Under krig komma sannolikt svårigheterna att erhålla lagakraftvunnen dom eller giltigt avtal om underhållsbidrag att bli avsevärt större än under fred. Antalet fall där bidragsförskottslagens fordringar äro uppfyllda torde sålunda komma att minskas. Med hänsyn till dessa omständigheter samt till önskvärdheten av att erhålla en koncentration av hjälpverksamheten för barn bör tillämpningen av bestämmelserna om bidragsförskott suspenderas under krig och krigshjälp i stället utgå efter behovsprövning. Detta bör icke hindra att det allmänna i den mån förutsättningar härför finnas gör gällande krav på ersättning för lämnad hjälp gentemot underhållsskyldig person. Ur organisatorisk synpunkt föreligger intet behov av ändrade regler för fattigvården under krig. Med den principiella uppläggning av krigshjälpen, som de sakkunniga föreslå, är det emellertid icke tänkbart, att krigshjälp och fattigvård skola kunna bestå som två hjälpformer vid sidan av varandra. Fattigvården är den grundläggande hjälpformen. övriga former av socialvård ha karaktären av utbrytningar från fattigvården. I den mån andra hjälpformer icke äro tillämpliga, faller därför ett uppkommande hjälpbehov under fattigvården. Denna är också obunden av detaljerade regler angående behovsprövningens utformning samt hjälpens art och utlämningssättet för densamma. Fattigvården förekommer vidare såsom tillskott till sådana hjälpformer som blindhetsersättning, tilläggspension, barnbidrag, bidragsförskott och mödrahjälp, vilka äro maximerade och bestämda enligt relativt stela regler. För att krigshjälpen skall kunna fylla avsedda uppgifter måste den intaga fattigvårdens centrala plats i hjälpsystemet. Även fattigvården måste därför suspenderas som hjälpform under den tid krigshjälp kan utgå. Härav följer i sin tur att även kommunala pensionstillskott och understöd enligt barnavårdslagen, vilka hjälpformer stå fattigvården nära, böra suspenderas. Andra socialvårdsformer än de nu berörda anse de sakkunniga icke böra ersättas genom krigshjälpen. Sålunda böra krigsfamiljebidragen bibehållas som självständig hjälpform. Detsamma bör gälla understöd, som utgå

i anledning av olycksfallsförsäkring eller sjukförsäkring. Härtill samt till de undantag från angivna regler, som de sakkunniga finna erforderliga vid utrymning, återkomma de sakkunniga i det följande. Vidare innebär det sagda, att sådana speciella hjälpformer som understöd enligt lagen den 2 maj 1919 om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka skola behandlas på samma sätt som under fred med den ändring, att fattigvårdsstyrelsens uppgifter handhavas av krigshjälpsnämnden. Tidigare har omnämnts, att krigshjälpsnämnden vid ett krigsutbrott bör övertaga utbetalningen av vissa tidigare beviljade hjälpbelopp. Fråga uppkommer då om sådana utbetalningar böra betecknas som krigshjälp samt hur krigshjälpsnämnd skall förfara, när den får att behandla frågor om hjälp till personer, som tidigare beviljats understöd enligt under fredstid gällande bestämmelser. När det gäller krigshjälpsnämndens förfarande vid ändringar i hjälpbehovet i fråga om de gamla hjälpfallen bör principen vara, att hjälpbeloppen skola höjas eller sänkas i den mån hjälpbehovet undergår förändring. Vad först angår fattigvården har i det föregående angivits, att krigshjälpen måste intaga fattigvårdens centrala plats inom hjälpsystemet. I enlighet härmed bör icke såväl krigshjälp som fattigvård utgå samtidigt till en och samma hjälptagare. Om en fattigvårdstagare befinnes vara i behov av ökad hjälp bör alltså ett enhetligt hjälpbelopp fastställas, varvid både den tidigare beviljade fattigvården och den härtill lagda ökade hjälpen inräknas i beloppet. Detta bör betecknas som krigshjälp. Med hänsyn härtill synes det lämpligast, att all tidigare beviljad fattigvård betecknas som krigshjälp så snart krigshjälpsnämnden övertar utbetalningen, d. v. s. från krigsutbrottet. Vid ändring i hjälpbehovet har nämnden sedan endast att höja eller sänka krigshjälpsbeloppet efter omständigheterna. Vad nu sagts bör äga enahanda tillämpning i fråga om barnavård och kommunalt pensionstillskott. Vad härefter angår övriga hjälpformer, vilkas utbetalning övertages av krigshjälpsnämnden, torde det icke kunna komma i fråga att rubricera den hjälp, som utgår med tidigare fastställt belopp, såsom krigshjälp. Det enda skäl, som kan anföras för en sådan omrubricering, är, att krigshjälpsnämndens expeditionsarbete kan i viss mån förenklas, om nämnden slipper skilja pä utbetalningar av olika kategorier hjälp. Ett sådant särskiljande av de gamla och de nya hjälpfallen torde emellertid även för nämndens del vara en betydande fördel då nämnden härigenom får en klarare uppfattning av de olika hjälpfallen, den utredning, som ligger till grund för besluten rörande hjälpbeloppens storlek o. s. v. Föreligger anledning till höjning av utgående hjälpbelopp, kan höjningen tänkas genomförd så att en omprövning av fallet företages en-

ligt de under fredstid gällande reglerna. Om t. ex. barnbidrag utgår med reducerat belopp på grund av att barnet eller försörjaren vid tidpunkten för bidragets beviljande åtnjöt viss inkomst men denna inkomst sedermera minskats eller bortfallit, skulle man alltså med tillämpning av reglerna i barnbidragslagen på nytt räkna ut bidragets storlek. Det är enligt de sakkunnigas uppfattning icke lämpligt att göra hjälpbehovets tillgodoseende beroende av en dylik prövning, enär angivna regler under krig ställa alltför stora krav på utredningen. Till en del kan detta visserligen avhjälpas därigenom att man genom ett särskilt stadgande inför en friare behovsprövning i dylika fall, men om man på så sätt ändock måste ge avkall på de nu gällande bestämmelserna synes det lämpligare att låta ökningen i hjälpbehovet tillgodoses genom krigshjälp. Omprövning enligt de under fredstid gällande reglerna bör äga rum endast om särskilda förutsättningar härför finnas och omprövningsförfarandet bör i sådana fall ha karaktären av ett sekundärt förfarande enligt de regler som behandlas i det följande (sid. 46). Det ökade hjälpbehovet bör sålunda i princip tillgodoses genom krigshjälp. Nästa fråga blir då om krigshjälpen bör utgå som tillskott till den förut beviljade hjälpen eller om även denna hjälp bör indragas och hela hjälpbehovet tillgodoses genom krigshjälp på det sätt som föreslagits i fråga om fattigvårdsfallen. Endast det förstnämnda förfaringssättet synes kunna komma i fråga när den förut beviljade hjälpen utgöres av folkpension. Det kan icke vara ändamålsenligt att den beviljade pensionen indrages och ersattes med krigshjälp. I viss m å n annorlunda ligger det till när den förut beviljade hjälpen utgöres av t. ex. barnbidrag. Även i detta fall skulle dock olägenheter uppkomma om den beviljade hjälpen skulle indragas och krigshjälp utgå för tillgodoseende av hela hjälpbehovet. Barnbidrag utgår sålunda ofta till flera barn i samma familj. I sådant fall uppkommer frågan om barnbidraget för samtliga barn skall rubriceras som krigshjälp eller om endast det barn, vars hjälpfråga är aktuell, skall få krigshjälp. Att göra skillnad i detta hänseende mellan olika barn i samma familj synes icke lämpligt. För att undvika en dylik skillnad skulle man kunna tänka sig att man rubricerade om även de övriga barnens understöd. Härigenom skulle dock krigshjälpsnämndernas arbetsuppgifter bli mera omfattande än som är nödvändigt. övervägande skäl synas sålunda tala för att krigshjälpen vid ökat hjälpbehov i nu ifrågavarande fall får karaktären av en påbyggnad av de under fredstid gällande hjälpformerna. Sänkningar av under fredstid beviljade hjälpbelopp böra företagas av krigshjälpsnämnderna med tillämpning av de under fredstid gällande bestämmelserna. Beslut om nedsättning av dylikt hjälpbelopp bör dock endast ha provisorisk karaktär om hjälpbeloppet fastställts av pensionsstyrelsen. Frågan bör, i vart fall efter krigets slut, definitivt prövas av denna myndighet.

45 B.

Behovsprövningen.

Vid övervägande av frågan hur reglerna för behovsprövning för erhållande av krigshjälp böra utformas kan anföras, att detaljerade regler angående vilka hjälpbelopp, som skola utgå till hjälpsökande i olika ekonomiska omständigheter, otvivelaktigt skulle fylla en uppgift när det gäller en provisorisk hjälpform av förevarande slag. Sådana regler skulle underlätta krigshjälpsnämndernas prövning och utgöra en garanti för att ungefär samma bedömande av hjälpfrågorna komme till stånd i skilda kommuner. De sakkunniga anse emellertid uteslutet, att man utan att uppgiva ett av de väsentliga syftena med krigshjälpens införande, förenklingen av socialvårdens verksamhetsformer, skall kunna gå fram på denna linje. Det torde icke vara möjligt att snöra in krigshjälpen vare sig i föreskrifter om hur hög inkomst hjälpsökande får ha för att vara berättigad till erhållande av krigshjälp eller genom taxor för hjälpen. I varje socialvårdssystem måste finnas en hjälpform, som är obunden av dylika begränsningar och där alltså fri behovsprövning samt frihet i fråga om fastställande av hur beviljad hjälp skall utgå råder. Denna plats intages i vårt nuvarande hjälpsystem av fattigvården. Då krigshjälpen skall ersätta även fattigvården, är det sålunda nödvändigt, att krigshjälpsnämnd erhåller samma frihet i angivna hänseenden som fattigvårdsstyrelse nu har. Till utgångspunkt rörande behovsprövningen bör tagas den omständigheten, att genom krigshjälpens införande åsyftas att säkerställa möjligheten till upprätthållande av den fredsmässiga socialvården i stort. Vid prövningen av hjälpfrågan bör krigshjälpsnämnden sålunda anknyta till den vid krigsutbrottet i kommunen rådande standarden i fråga om socialvården. Grundsatsen för krigshjälpsnämndens prövning bör därför vara att likartade hjälp fall skola erhålla samma sammanlagda hjälpbelopp oavsett om hjälpbehovet uppkommit före eller efter krigsutbrottet. I den mån så lämpligen kan ske böra de materiella reglerna för de suspenderade socialvårdsformerna vinna tillämpning. Detta får dock icke innebära, att desamma skola i detalj tilllämpas såvitt angår beräkning av inkomst o. s. v. om detta skulle innebära hinder för nämndens verksamhet. Nämnden bör taga sikte på hjälpfallets typ i stort samt i övrigt diskretionärt fastställa hjälpen. Denna bör kunna utgå kontant eller in na tura allt efter omständigheterna och i allmänhet utgå tills vidare. Efter hur lång tidsperiod omprövning av hjälpbehovet skall äga r u m bör bli beroende av de organisatoriska resurserna och av krigslägets allmänna utveckling. Det k a n invändas, att krigshjälpsnämndernas förmåga att sätta nytillkomna hjälpfall i riktig relation till de gamla fallen kommer att minskas allt eftersom tiden går och den fredsmässiga hjälpstandarden bl. a. på grund av genom kriget nytillkommande faktorer icke längre framstår lika tydligt.

46 Av denna anledning skulle kunna befaras, att vissa krigshjälpsnämnder i brist på en fast riktpunkt för sin prövning skulle i avsevärd grad höja eller sänka hjälpstandarden, vilket skulle kunna medföra betydande olägenheter. Enligt de sakkunnigas uppfattning är dock risken härför icke stor. Krigshjälpen är tänkt som en provisorisk hjälpform under en svår tid men är icke avsedd att tillämpas under längre tid. Vidare kan anföras, att de sakkunniga, bl. a. för att sparsamhetssynpunkterna skola vinna erforderligt beaktande, tänkt sig en sådan utformning av reglerna om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun att kommunerna få bära viss del av kostnaderna. Slutligen bör man räkna med att fattigvårds- och barnavårdsinspektionen liksom fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna måste intensifiera sin verksamhet under krig och få till uppgift att kontrollera krigshjälpsnämndernas arbete. Krigshjälpsnämndernas förmåga att fylla sina uppgifter torde också avsevärt ökas om de till sin ledning erhålla utförliga anvisningar redan i fredstid och sålunda ha tillfälle att i förväg göra sig förtrogna med sina uppgifter. Det bör enligt de sakkunnigas mening ankomma på socialstyrelsen att utgiva erforderliga anvisningar ävensom att tjänstgöra som centralt rådgivningsorgan för nämnderna. Ett särskilt fall, där behovsprövningen med tillämpning av ovan angivna regler kan erbjuda svårigheter, må här beröras något närmare. Det gäller fall, då den hjälpsökande under fredstid icke skulle anses vara i behov av hjälp, enär han äger tillgångar, men dessa tillgångar på grund av krigsförhållandena (förbindelseavbrott eller andra omständigheter) icke kunna utnyttjas. Även i sådana fall bör krigshjälp kunna beviljas. Om den hjälpsökande räknar med att inom en mera begränsad framtid erhålla viss bestämd inkomst (en väntad penningförsändelse antages exempelvis ha blivit fördröjd på grund av förbindelsesvårigheter) bör krigshjälp utlämnas såsom förskott med återbetalningsskyldighet så snart den väntade inkomsten kommit hjälptagaren tillhanda. C. Viss tillämpning av de suspenderade hjälpformerna. Såsom framgår av vad i det föregående anförts räkna de sakkunniga med att förhållandena i ett större eller mindre antal fall — beroende på vilken karaktär kriget får, händelseutvecklingen under detsamma, dess varaktighet o. s> v> — komma att vara sådana, att de under fredstid gällande socialvårdsbestämmelserna skulle kunna tillämpas. Sålunda kan hänvisas till att så länge den centrala statsförvaltningen kan upprätthålla sin verksamhet i Stockholm utan mera avsevärt hinder, de i det föregående omnämnda svårigheterna med avseende å förbindelserna mellan centrala och lokala myndigheter måhända icke komma att göra sig gällande för Stockholm och den

närmasle trakten däromkring. Motsvarande förhållanden kunna uppstå även i andra delar av landet. Stundom kommer det vidare säkerligen att visa sig möjligt att erhålla en utredning rörande en hjälpsökandes personliga och ekonomiska förhållanden, som fullt u t tillgodoser de under fredstid gällande kraven. Med anledning härav ha de sakkunniga övervägt, huruvida icke prövningsförfarandet enligt de under fredstid gällande reglerna åtminstone i viss utsträckning bör fortgå även under den tid då krigshjälpsbestämmelserna äro i kraft. Som exempel kan anföras det fall att en person under denna tid kommer i det läge, att h a n under fredstid skulle ha varit berättigad att erhålla tilläggspension. Han bör då äga vända sig till krigshjälpsnämnden, som har att behandla ärendet enligt reglerna om krigshjälp och tillerkänna honom en efter behovet avpassad sådan hjälp. Sedan detta skett, föreligger emellertid i och för sig intet hinder att nämnden undersöker om sådan utredning kan erhållas i fallet, att densamma uppfyller folkpensioneringslagens fordringar. Nämnden kan då genom pensionsstyrelsens ombud insända handlingarna till pensionsstyrelsen för prövning. Komma handlingarna styrelsen tillhanda, kan denna fatta beslut i ärendet samt meddela detta till nämnden med översändande samtidigt av kvittenshäfte. Hjälpfallet kommer då i samma läge som de gamla hjälpfallen, vilket innebär, att hjälptagaren kan lyfta sin tilläggspension å närmaste postanstalt. För krigshjälpsnämndens del skulle detta innebära, att nämnden finge draga in krigshjälpen. I särskilda fall kan det dock tänkas, att läget enligt nämndens uppfattning är sådant, att fattigvård under fredstid skulle ha beviljats som tillskott till folkpensionen. En viss del av krigshjälpen kan i sådant fall komma att kvarstå, eftersom krigshjälpsnämnden har fattigvårdsstyrelses befogenhet att om behovsprövningen föranleder därtill lämna hjälp såsom tillägg till den enligt folkpensioneringslagen bestämda hjälpen. Därest angivna förfaringssätt icke tillämpas, synas pensionsstyrelsen och — såsom framgår av det följande — riksförsäkringsanstalten under den tid krigshjälpsbestämmelserna Ii Hampas få sina arbetsuppgifter i hög grad reducerade. Mödrahjälpsnämnderna torde knappast erhålla några uppgifter alls. Detta medför, att angivna myndigheters arbetskraft helt eller delvis skulle kunna tagas i anspråk för andra uppgifter. En tillämpning av de under fredstid gällande bestämmelserna jämsides med krigshjälpen kan alltså sägas innebära ett avsteg från principen att söka förenkla socialvårdsorganisationen i syfte att inbespara arbetskraft. Också för krigshjälpsnämnderna måste förfarandet innebära en viss merbelastning, även om man måste tänka sig den begränsningen, att krigshjälpsnämnd icke skall upptaga dylika ärenden i annan mån än tiden medger detta. Emellertid synas vissa fördelar vara förknippade med att det mera fredsmässiga förfarandet pågår även under krigstid i den mån faktiska förutsättningar härför föreligga. Krigshjälpsnämndernas arbete kan sålunda beräknas erhålla ökad stadga,

48 om deras behovsprövning i viss omfattning blir föremål för prövning av pensionsstyrelsen. Vidare underlättas en återgång till den fredsmässiga socialvården, enär den balans, som under alla förhållanden torde uppkomma för de socialvårdande myndigheterna, minskas. På anförda skäl anse sig de sakkunniga kunna förorda, att prövningen enligt de under fredstid gällande reglerna i den mån så lämpligen kan ske fortgår även under tid då krigshjälpsbestämmelserna tillämpas. Detta bör dock endast gälla de socialvårdsformer, som äro beroende av central myndighets beslut, nämligen folkpension, invalidunderstöd, blindhetsersättning och barnbidrag. Däremot äro bidragsförskott och mödrahjälp till sin karaktär mera korttidsbestämda hjälpformer och dessutom föremål för en mera decentraliserad prövning, varför farhågorna för balans då dessa hjälpformer åter skola tillämpas icke äro lika framträdande. I fråga om fattigvården kan motsvarande förfarande över huvud taget icke komma i fråga. Prövningsförfarandet bör begränsas genom vissa allmänna föreskrifter. Sålunda förutsattes, att förfarandet endast skall förekomma i den utsträckning, som krigshjälpsnämndernas uppgifter med avseende å krigshjälpen tillåter. Det får alltså icke leda till någon försening i arbetet med avhjälpande av det faktiska hjälpbehovet. Vidare förutsattes, att fordringarna på utredning framför allt i ekonomiskt hänseende strängt hållas på samma nivå som under fredstid. Det måste sålunda undvikas, att man på grund av utredningssvårigheter beslutar i ärendena på grundval av en utredning, som icke skulle ha godtagits i fred. För undvikande av dubbelunderstöd måste slutligen gälla, att all korrespondens mellan de centrala myndigheterna å ena sidan samt hjälpsökanden å andra sidan sker genom krigshjälpsnämnden. Utbetalning av hjälpbelopp, som fastställts av pensionsstyrelsen, får ske enligt de regler, som förut angivits för de gamla hjälpfallen.

6 KAP.

Krigshjälpen och vissa grenar av socialförsäkringen m. m. Sjukförsäkring. Vid årsskiftet 1943/44 utgjorde antalet erkända sjukkassor i riket 1 673. Antalet medlemmar i dessa kassor uppgick till c:a 2 150 000. Härtill komina omkring 700 000 sjukvårdsförsäkrade barn under 15 år. Sammanlagt äro sålunda ungefär 44 procent av landets befolkning försäkrade i sjukkassorna. Antalet försäkrade ökar i rask takt, och även antalet sjukkassor tillväxer. För närvarande torde verksamhetsområdena för de erkända sjukkassorna täcka praktiskt taget hela landet. Där så icke är fallet, tjänstgöra enskilda personer som ombud för försäkringen. Det är uppenbarligen ur socialvårdssynpunkt ett starkt intresse, att sjukkasseverksamheten i största möjliga omfattning upprätthålles även under krig. Med hänsyn till verksamhetens fördelning på ett stort antal lokala kassor synas betingelserna härför gynnsamma, åtminstone så länge det rör sig om sjukkasstmedlemmar, vilka vistas inom sin kassas verksamhetsområde. Några skal att under krig ersätta sjukförsäkringen med krigshjälp torde icke finnas såvitt gäller denna verksamhet. Även sjukkassorna komma givetvis att få känning av krigets påfrestningar i olika hänseenden, varför verksamheten under krig bör förberedas. Bortsett från frågor rörande verksamhetens finamiering i stort synas dock krigets återverkningar i regel endast komma att beröra detaljer i organisationen, där avsteg från vad som tillämpas under fred kunna förutses bli nödvändiga. Två sådana detaljer må h ä r påpekas Det k a n tänkas, att upprätthållandet av förbindelserna mellan lokalsjukkassor och centralsjukkassa kan möta svårigheter. En tids avbrott i dessa förbindelser synes dock icke behöva hindra den lokala kassan att fullgöra sina uppgifter, förutsatt att kassan till sitt förfogande har medel för utbetalningarna. I dm mån lokalsjukkassa är beroende av medel, som tillhandahållas av centrakjukkassan, kan ett förbindelseavbrott givetvis orsaka likviditetssvårigheter för ögonblicket. Det synes emellertid icke bli ogörligt att ordna ett tillfredsställande förfarande för medelsförsörjningen vid dylika förbindelseavbrcit genom att lokalsjukkassan erhåller tillfälligt lån av stats4—4

17 22J

50 medel. Lånet kan lämpligen lämnas genom förmedling av krigshjälpsnämnden i den kommun, där lokalkassan h a r sitt säte. En annan omständighet, som kan komma att förorsaka komplikationer under krig, är den bestämmelse, som finnes intagen i vissa kassors stadgar, att sjukhjälp endast utbetalas efter företeende av läkarintyg. P å grund av det ringa antal läkare, som kan beräknas komma att stå till förfogande för den civila sjukvården under krig, kan sannolikt detta krav icke upprätthållas. Då ifrågavarande stadgebestämmelser äro registrerade hos tillsynsmyndigheten skulle en ändring av stadgarna medföra betydande omgång. Det synes därför vara att föredraga att genom särskild författningsbestämmelse förklara dylika föreskrifter ogiltiga under krig. Intyg av sjuksköterska eller annan vederhäftig person bör sålunda vara tillräckligt. Åtskilliga kassor godtaga redan nu sådana intyg. Till frågan om sjukförsäkringen vid utrymning återkomma de sakkunniga i det följande. Genom de erkända sjukkassorna utbetalas även moderskapshjälpen och moderskapspenningen. De sakkunniga finna icke anledning att föreslå någon ändring i detta utbetalningsförfarande eller i de materiella reglerna för denna hjälpform under krig. Försäkring för olycksfall i arbete och försäkring för vissa yrkessjukdomar. Ett i hög grad centraliserat prövnings- och utbetalningsförfarande är rådande i ärenden rörande livränta och sjukpenning jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete samt lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Riksförsäkringsanstalten sköter sålunda sin verksamhet till allra största delen utan anlitande av lokala organ. Visserligen har anstalten till sitt förfogande c:a 950 s. k. ortsombud. Dessa biträda med anskaffande av erforderlig utredning i skadefallen men däremot ej med prövning och utbetalning. Endast i några få fall har ordnats så att riksförsäkringsanstalten lokalt företrädes av organ, som pröva ersättningsfrågor och betala ut ersättning. I vissa av dessa fall fungera de lokala erkända sjukkassorna som ortsombud för anstalten. De nämnda lokala organens befogenheter äro begränsade till prövning och utbetalning av sjukpenning i enklare fall. Det är tydligt, att förutsättningarna för verksamhetens upprätthållande i krigstid med hänsyn till att lokala organ för prövning och utbetalning sålunda i regel saknas måste te sig relativt ogynnsamma. Det bör därför övervägas efter vilka riktlinjer verksamheten skall ordnas under krig. Vad först angår utbetalning av livräntor, som beviljats före krigsutbrottet, äro förhållandena likartade med dem som gälla utbetalningar av barnbidrag och blindhetsersättning. Livräntetagarna utrustas vid livräntans beviljande med en handling, vari bl. a. livräntans belopp finnes angivet. Vidare erhåller den arbetsgivare, hos vilken livräntetagaren var anställd vid olycksfallets inträffande eller sjukdomens början, avskrift av denna handling. Lämnade

51 uppgifter, som icke stödjas av skriftlig handling, kunna härigenom i viss utsträckning kontrolleras hos arbetsgivaren. Vissa möjligheter finnas sålunda otvivelaktigt att basera en utbetalning genom krigshjälpsnämnderna på anmälan från livräntetagarna och ett styrkande från dessas sida av livräntans belopp. Att helt lita till en djdik utväg synes dock mindre lämpligt. Ett förfarande, motsvarande det som förordats i fråga om barnbidrag (se sid. 39) synes med fördel kunna komma till användning även när det gäller de av riksförsäkringsanstalten utbetalade livräntorna. De sakkunniga vilja sålunda rekommendera, att riksförsäkringsanstalten en gång om året skriver ut sammanställningar kommunvis eller postanstaltsvis över gällande livräntor och översänder dessa till socialregistren i vederbörande kommuner. Vid ett krigsutbrott övertar härefter krigshjälpsnämnden livränteutbetalningarna på grundval av den senast utsända sammanställningen. De personer, som beviljats livränta efter sammanställningens utskrivande, få hos krigshjälpsnämnden styrka sin rätt med företeende av den av riksförsäkringsanstalten utfärdade handlingen eller med intyg från arbetsgivaren. De sammanlagt c:a 30 000 livräntetagarna jämlikt 1916 års olycksfallsförsäkringslag och dess föregångare utgöras till inemot halva antalet av personer, vilka åsamkats en nedsättning av arbetsförmågan, understigande 20 procent. Till dessa personer utgår en i proportion till nedsättningen i arbetsförmågan reducerad livränta. Dessa livräntor utgöras i regel av ganska obetydliga belopp, varför det skulle kunna ifrågasättas att de skulle lämnas utanför det föreslagna förfarandet. Emellertid torde även de mindre livräntorna mången gång kunna vara av en icke obetydlig vikt för livräntetagarms försörjning under viss period. Förfarandet bör därför avse samtliga från riksförsäkringsanstalten utbetalade livräntor. Vad härefter angår utbetalningen av sjukpenning äro de gamla hjälpfallen av relativt mindre betydelse enär den tid, under vilken sjukpenning i genomsnitt utgår, är ganska kort. Då emellertid antalet skadefall, som handläggas av riksförsäkringsanstalten, uppgår till närmare 130 000 per år, är det tydligt ätt sjukpenningen i de nya skadefallen spelar en mycket betydelsefull roll. Samtidigt måste konstateras, att de ofta återkommande utbetalningarna (sjukpenning utbetalas per vecka) kunna befaras bli i hög grad utsatta för förbindelsestörningar. I överensstämmelse med de principer, som lagts till grund för utformningen av de sakkunnigas förslag i fråga om folkpensioner m. fl. hjälpformer, kan ifrågasättas, att även tillämpningen av lagarna om försäkring för olycksfall i arbete och om försäkring för vissa yrkessjuldomar skulle suspenderas under krigstiden och krigshjälp i stället u t g å efter behovsprövning. De sakkunniga anse emellertid, att nu ifrågavarande försäkring icke kan jämställas med de hjälpformer, som enligt förslaget stola suspenderas under krig. Avgörande härvid är dess karaktär av försäkring och att densamma sålunda icke bygger på behovsprövning. Visserligen ha de sakkunniga föreslagit, att grundpensionerna, som

52 också utgöra en försäkringsform, skola suspenderas, men detta har väsentligen motiverats med att pensionernas belopp är så begränsat. Livräntor och sjukpenning från riksförsäkringsanstalten ha i stor utsträckning en annan ställning och utgöra ofta de skadades enda inkomst. De sakkunniga anse därför lämpligast, att nu ifrågavarande försäkringsverksamhet även under krig upprätthålles i största möjliga utsträckning och att erforderliga åtgärder vidtagas för att säkerställa verksamhetens funktionsduglighet. Detta bör ske genom att verksamheten förses med lokala organ. I första hand komma då krigshjälpsnämnderna i fråga. Skola dessa nämnder anlitas som lokala organ måste de emellertid få karaktären av rena utbetalningsförmedlare. Organisationen skulle då bli den att sjukpenning från riksförsäkringsanstalten sändes till krigshjälpsnämnden, vilken sedan utbetalade sjukpenningen till den skadade. I den mån inträffad krigshändelse förorsakade ett nödtvunget avbrott i riksförsäkringsanstaltens verksamhet, skulle krigshjälpsnämnden kunna bevilja krigshjälp i avräkning på den väntade sjukpenningen. Denna organisation förutsätter sålunda att riksförsäkringsanstaltens verksamhet i stort sett fortgår på samma sätt som under fred. De sakkunniga anse emellertid, att en mera betryggande organisation kan ernås genom anknytning till sjukkassorna. 1 ett begränsat antal fall få dessa direkt kontakt med olycksfallsförsäkringen. På grund av det stora antalet medlemmar i sjukkassorna måste det nämligen ofta förekomma, att den som blir skadad genom olycksfall i arbete även är sjukförsäkrad. För undvikande av att sådan person erhåller dubbel hjälp har i 31 § andra stycket förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor stadgats, att vid sjukdom, därför den sjuke jämlikt bl. a. lagen om försäkring för olycksfall i arbete eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar är berättigad att erhålla ersättning, må sjukpenning från erkänd sjukkassa utgivas med högst det belopp för dag räknat, varmed den sjukpenning han tillförsäkrat sig från kassan överstiger den ersättning för dag räknat, vartill han sålunda jämlikt nyssnämnda lagar är berättigad. Detta innebär, att sjukkassa vid utbetalning av sjukhjälp skall göra avdrag för vad som utbetalas av riksförsäkringsanstalten. Det torde utan större olägenhet låta sig göra att i de fall då angivna bestämmelse skulle bli tillämplig i stället ordna ett avräkningsförfarande mellan anstalten och sjukkassorna så att kassorna utbetala sjukhjälp med fullt belopp och att vad som skulle ha motsvarats av sjukpenning från anstalten sedan ersättes sjukkassan av anstalten. I praktiken torde det clock vara sällsynt att sjukpenningen från sjukkassan uppgår till högre belopp än ersättningen enligt någon av förenämnda båda lagar. Någon utbetalning av sjukpenning från sjukkassa sker i regel icke när fråga är om olycksfall i arbete eller därmed jämställd sjukdomsanledning. Även om sjukkassornas medverkan sålunda icke kan byggas på angivna bestämmelse, synes emellertid kassornas verksamhet till sin natur vara så likartad den verksamhet, som erfordras för handhavande av olycksfallsförsäkringen, att sjukkassorna böra kunna fun-

53 gera som lokala ombud för riksförsäkringsanstalten samt i denna egenskap fastställa och utbetala sjukpenning vid olycksfall i arbete. Detta innebär, att den organisation, som f. n. tillämpas å några få orter, under krig göres till allmän regel. Sjukkassorna få härvid utbetala sjukpenning icke blott till sina egna medlemmar utan även till andra skadade och bli berättigade till ersättning för hela de utgivna beloppen. Otvivelaktigt komma, trots likheterna i fråga om verksamhetens art, vissa svårigheter att framträda när sjukkassorna måste tillämpa bestämmelserna i lagen om försäkring för olycksfall i arbete samt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, vilka författningar kassornas personal i regel icke torde äga närmare kännedom om. Sjukkassorna torde för att sättas i stånd att bemästra denna prövning böra i förväg erhålla vissa instruktioner från riksförsäkringsanstalten. De böra också samarbeta med anstaltens ortsombud, vilkas författningskännedom och erfarenhet torde kunna bli ett gott stöd för sjukkassorna. Möjligt är, att åtminstone mindre kassor ändock komma att i vissa fall få svårt att rätt bestämma sjukpenningens belopp. Ehuru härav uppkommande olägenheter icke böra förringas, finna de sakkunniga dock den sålunda föreslagna ordningen innefatta större möjligheter än andra ifrågakommande alternativ för att de ersättningar, som olycksfallsförsäkringslagen tillförsäkrar den skadade under det akuta sjukdomstillståndet, komma den skadade tillgodo jämväl under krigstid. I de fall då sjukpenning beviljats redan före krigsutbrottet lorde samma förfaringssätt böra tillämpas. Den skadade bör sålunda få vända sig till sjukkassan i orten, som övertar utbetalningen. I samband med krigsutbrottet bör riksförsäkringsanstalten utsända underrättelser till sjukkassorna rörande de löpande utbetalningarna av sjukpenning, men den skadades möjlighet att erhålla hjälp bör icke vara beroende av att sådan underrättelse kommit sjukkassan till hända. I detta sammanhang kan erinras om att socialvårdskommittén i sitt betänkande, del VII: Utredning och förslag angående lag om allmän sjukförsäkring (S. O. U. 1944: 15 sid. 281 ff.) uttalat sig för att sjukkassorna i viss omfattning skola övertaga prövningen av ansökningar om sjukhjälp på grund av olycksfall i arbete samt utbetalningen av beviljad sådan hjälp. Socialvårdskommittén tänker sig dock att sjukkassorna skola handhava sin uppgift även i fråga om olycksfallsförsäkringar på egen risk och sålunda icke blott fungera såsom ombud för olycksfallsförsäkringsinrättningarna. Ett genomförande av socialvårdskommitténs förslag kommer uppenbarligen att göra olycksfallsförsäkringen avsevärt mera funktionsduglig under krigsförhållanden. I den mån sjukkassorna till följd av detta förslag övertaga prövning och utbetalning av sjukhjälp, torde några särskilda åtgärder för säkrande av olycksfallsförsäkringens funktionsduglighet under krig icke erfordras. Socialvårdskommitténs förslag att sjukkassorna skola handhava sina uppgifter i fråga om olycksfallsförsäkringen på egen risk kan emellertid icke

54 läggas till grund för de sakkunnigas förslag, som avser tiden innan socialvårdskommitténs förslag kan bli genomfört. Under de förhållanden, som de sakkunniga taga sikte på, är det icke möjligt att anlita sjukkassorna annat än såsom ombud för riksförsäkringsanstalten. Sedan det akuta sjukdomstillståndet gått till ända och förutsättningar finnas för bedömande av huruvida invaliditet kommer att kvarstå, skall frågan om eventuell livränta avgöras. Detta avgörande torde icke kunna överlämnas till annan än riksförsäkringsanstalten. Vederbörande sjukkassa torde därför å angivna stadium böra överlämna ärendet till riksförsäkringsanstaltens prövning. Sedan denna ägt rum, bör livränta utgå genom krigshjälpsnämnden på samma sätt som föreslagits i fråga om de äldre livräntefallen. Intill dess att livräntefrågan lösts bör sjukpenning utgå enligt angivna regler. Om förutsättningar för utbetalning av sjukpenning icke längre finnas, bör krigshjälp kunna erhållas genom krigshjälpsnämnden. Omförmälda prövning av livräntefallen genom riksförsäkringsanstalten utgör en parallell till den prövning av folkpensions- m. fl. ärenden, som föreslagits skola äga rum genom pensionsstyrelsen (se ovan sid. 46). De sakkunniga ha endast berört frågan om utbetalning av livränta och sjukpenning på grund av lagarna om försäkring för olycksfall i arbete och för vissa yrkessjukdomar. Riksförsäkringsanstalten handlägger härjämte jämlikt särskilda författningar ärenden rörande försäkring för värnpliktiga samt för vissa speciella yrkeskategorier. Samma riktlinjer, som angivits härovan, synas kunna tillämpas även för flertalet av dessa försäkringsärenden. Vid sidan av riksförsäkringsanstaltens verksamhet bedrives vidare viss försäkringsverksamhet på samma område av ett antal av arbetsgivare upprättade ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag. De sakkunniga anse det önskvärt, att samma garantier skapas för utbetalningarna från dessa bolag. De sakkunniga ha dock icke ansett sig böra närmare gå in på frågan om möjligheten att tillämpa motsvarande regler för de privata bolagens del utan finna det lämpligare, att riksförsäkringsanstalten upptar denna fråga liksom frågan om förfarandet när det gäller värnpliktiga m. fl. Arbetslöshetsförsäkringen. Även när det gäller denna försäkring synes det riktiga vara att verksamheten under krig upprätthålles i den omfattning, som är möjlig. För den som icke kan få sitt av arbetslöshet förorsakade hjälpbehov täckt på denna väg finns enligt de föreslagna reglerna möjlighet att erhålla krigshjälp. Vissa andra periodiska utbetalningar. Vid sidan av de i det föregående berörda livräntorna utbetalas i ett stort antal fall livräntor eller andra periodiska belopp, vilka torde spela en mycket stor roll för helt eller delvis arbetsoförmögna personers uppehälle. De sakkunniga åsyfta främst livräntor, som utgå från livförsäkringsbolagen, samt pensioner av olika slag. Det är givetvis önskvärt, att även utbetalningen av sådana belopp så långt möjligt är säkrad under krig. De sakkunniga ha icke ansett sig i detta sam-

55 nianhang böra ingå på spörsmålet i vilken utsträckning detta kan låta sig göra. Någon utbetalning genom krigshjälpsnämnderna torde i vart fall icke böra komma i fråga. De sakkunniga vilja dock fästa uppmärksamheten på frågan, som lämpligen bör upptagas av de närmast berörda myndigheterna och organisationerna. Ersättning till krigsskadade. Det förslag rörande arbetsvärd åt krigsskadade, som nyligen avgivits av särskilt tillkallade sakkunniga, torde, därest det i sina huvuddrag lägges till grund för åtgärder från statsmakternas sida, nödvändiggöra en omarbetning av sociala försvarsberedskapskommitténs förslag till krigspensionsförordning. I detta ärendes nuvarande läge anse sig de sakkunniga icke kunna göra annat uttalande än att de av de sakkunniga h ä r ovan framförda synpunkterna på den socialvårdande verksamheten under krig böra beaktas vid den slutliga utformningen av bestämmelserna om ersättning till krigsskadade.

7 KAP.

Krigshjälpen och familjebidragen. Samhällets hjälpverksamhet till förmån för de värnpliktiga och deras anhöriga utgör under nuvarande beredskapstid en betydelsefull del av socialvården. Under krig kan denna hjälpverksamhets betydelse förväntas bli än större. Det är därför i fråga om denna del av socialvården lika angeläget som i fråga om de tidigare behandlade delarna, att hjälpen lämnas i former. som i möjligaste mån äro ägnade att säkerställa verksamhetens effektiva upprätthållande även under krigsförhållanden. De nu gällande bestämmelserna rörande krigsfamiljebidrag äro emellertid utformade på sådant sätt, att de i det föregående behandlade riskerna för förbindelsesvårigheter och administrationssvårigheter under krig måste anses föreligga även vid dessa bestämmelsers tillämpning. Tidigare har (sid. 15) redogjorts för ansökningsförfarandet för erhållande av familjepenning, varav bl. a. framgår, att som regel erfordras, förutom ansökan av den värnpliktige, intyg från militär myndighet rörande inkallelsen. För tillämpning av krigsfamiljebidragsförordningen är det vidare i regel nödvändigt, att noggrann utredning föreligger rörande den värnpliktiges och hans anhörigas ekonomiska förhållanden. Familjebidrag utbetalas slutligen över postgiro. På grund av dessa omständigheter kan det med tillämpning av de synpunkter, som ligga till grund för de sakkunnigas i det föregående behandlade förslag, ifrågasättas, att även familjebidragen skola ersättas med krigshjälp under krigstid. Härigenom skulle en avsevärd förenkling vinnas i reglerna om hjälp åt de värnpliktigas anhöriga. Den omständigheten att hela denna kategori av hjälptagare skulle komma inom krigshjälpsbestämmelsernas tillämpningsområde skulle också innebära, att socialvården som helhet skulle nå en hög grad av enhetlighet. Flera vägande skäl tala emellertid emot att familjebidragen ersättas med krigshjälp. Först och främst skulle det icke kunna undvikas att de förmåner, som nu enligt gällande krigsfamiljebidragsförordning tillkomma de värnpliktigas anhöriga, i vissa fall skulle komma att minskas. Krigsfamiljebidragsförordningen bygger visserligen på behovsprövning som grundval, men utformningen av bidragssystemet har präglats av flera särskilda synpunkter och önskemål, vilka föranlett en modifiering av behovsprincipen i

57 för hjälptagarna gynnsam riktning. Bl. a. har den synpunkten tillmätts viss betydelse, att familjebidragen på sätt och vis utgöra lön för den värnpliktiges arbete under militärtjänstgöringen. Hänsynstaganden av denna art kunna svårligen tillgodoses inom krigshjälpens ram. En försämring av villkoren för de värnpliktiga och deras anhöriga i samband med ett krigsutbrott synes emellertid icke böra komina i fråga. Det mest avgörande skälet mot familjebidragens ersättande med krigshjälp torde dock vara den rent praktiska omständigheten, att socialvårdens effektiva funktion icke skulle befrämjas därigenom. Vid en hastig mobilisering måste till vederbörande kommunala organ så gott som samtidigt inkomma ett mycket stort antal ansökningar om familjebidrag. Krigshjälpsnämnderna skola enligt de sakkunnigas förslag icke träda i verksamhet förrän i samband med mobilisering och krigsutbrott. Skulle nämnderna härvid — förutom övertagande av utbetalningarna i vissa gamla hjälpfall samt prövning av nya ansökningar om krigshjälp enligt de i det föregående avhandlade reglerna — få även de värnpliktigas ansökningar att behandla, skulle detta med all sannolikhet i många fall överstiga förmågan hos krigsbjälpsnämnder av den typ de sakkunniga föreslagit. Risken för överbelastning av krigshjälpsnämnderna framträder särskilt därigenom att man icke gärna kan tänka sig en tillämpning av krigshjälpsbestämmelserna endast för de i samband med mobilisering inkallade värnpliktigas del. Ur rättvisesynpunkt synes det nödvändigt att samma regler gälla för de värnpliktiga oavsett om de inkallats före ett krigsutbrott eller i samband med detta. En tillämpning av krigshjälpsreglerna för de ny inkallade förutsätter sålunda en omprövning även för de vid krigsutbrottet redan i tjänst varande värnpliktigas del. De sakkunniga anse sålunda, att familjebidragen böra bestå såsom en särskild hjälpform, vilken administreras av familjebidragsnämnderna, även efter ett genomförande av de i det föregående föreslagna bestämmelserna angående krigshjälp. Såsom förut omnämnts måste emellertid tillämpningen av gällande fainiljebidragsförfattningar betraktas som relativt komplicerad. I sin nuvarande utformning torde bestämmelserna vara mera lämpade för beredskapstidens förhållanden än för krigsförhållanden. Det är därför angeläget, att tillämpningen under krig så långt möjligt är förberedes. En omständighet av stort värde är härvid, att familjebidragsnämnderna på grund av de omfattande inkallelserna under senare år haft att behandla ansökningar om familjebidrag från praktiskt taget alla, som vid ett krigsutbrott under den närmare framtiden kunna komma i fråga för erhållande av sådant bidrag. Nämnderna ha härigenom till sitt förfogande fått ett ansöknings- och utredningsmaterial, som torde väsentligt underlätta en förnyad prövning i samband med ett krigsutbrott. Krigsfamiljebidragsförordningen ger vidare möjlighet till vissa förenklingar av ansöknings- och prövningsförfarandet

58 om särskilda omständigheter påkalla detta. Med tillämpning härav har statens arbetsmarknadskommission i egenskap av tillsynsmyndighet i fråga om familjebidragen utfärdat vissa anvisningar rörande provisoriskt bestämmande av familjebidrag i vissa fall. Härutöver har en ytterligare förenkling av nu gällande bestämmelser ansetts önskvärd med tanke på krigsförhållanden. Efter samråd med de sakkunniga ingav arbetsmarknadskommissionen sålunda den 24 januari 1944 till Kungl. Maj:t framställning om att gällande bestämmelser i vissa delar skulle ändras i sådant syfte. Förslaget innefattade dels att möjligheterna till beviljande av provisoriskt familjebidrag skulle ökas, dels att vissa bidragsformer skulle bortfalla under krig och dels att viss decentralisering av beslutanderätten skulle komina till stånd under krig. Sedan riksdagen bifallit ett av Kungl. Maj:t (prop. 1944:211) därom framlagt förslag, h a r genom förordning den 15 juni 1944, nr 332, gjorts ett tillägg till krigsfamiljebidragsförordningen av innehåll, att Konungen vid krig eller eljest under särskilda förhållanden skall äga föreskriva, att visst stadgande i förordningen tills vidare icke skall äga tillämpning. Härigenom möjliggöres för Kungl. Maj:t att utan riksdagens hörande genomföra de förenklingar i fråga om familjebidragen, som befinnas erforderliga. Därest detta leder till genomförande av arbetsmarknadskommissionens förenämnda förslag, vartill föredragande departementschefen i propositionen uttalat sin anslutning, synas familjebidragsförfattningarna komma att bli bättre lämpade för tillämpning under krig. En förändring i utbetalningssättet för familjebidragen bör omedelbart vidtagas vid ett krigsutbrott så att utbetalning sker på annat sätt än över postgiro. Till frågan om familjebidragsnämndernas försörjning med penningmedel under krig återkomma de sakkunniga i kapitel 12. Rörande förhållandet mellan familjebidrag och annan socialvård anföres i arbetsmarknadskommissionens anvisningar rörande tillämpningen av krigsfamiljebidragsförfattningarna, nr 8, följande (sid. 31): För behovsprövningen gäller den grundsatsen, att ett behov av ekonomiskt stöd, som förelegat redan före inkallelsen, i princip icke skall tillgodoses genom familjebidrag. Emellertid får denna grundsats icke leda till, att en familj som före mannens inkallelse måst lita till fattigvården för sin försörjning, icke skulle kunna erhålla familjebidrag. Tvärtom ersätter familjebidraget i dylika fall fattigvården. Om det däremot är fråga om familjemedlemmar enligt 3 § b) i förordningen, vilka nödgats anlita fattigvård, kan familjebidrag icke beviljas, i den mån den värnpliktige icke trots den utgående fattigvården i väsentlig mån bidrog till vederbörandes underhåll. I dylika fall kan fattigvård komma att utgå vid sidan av familjebidrag. Folkpension, såväl grundpension som tilläggspension, räknas vid behovsprövningen som inkomst enligt de regler, för vilka tidigare redogjorts. Vad nu sagts om folkpension skall äga motsvarande tillämpning beträffande invalidunderstöd och blindhetsersättning. Om barn omhändertagits för samhällsvård eller skyddsuppfoslran äro barnets föräldrar ersättningsskyldiga för kommunens kostnader. Familjebidragets belopp

59 bör därför ej i princip påverkas av den av kommunen sålunda lämnade vården, men utgående familjebidrag bör, i den mån detsamma belöper på omhändertaget barn, av familjebidragsnämnden redovisas till barnavårdsnämnden i den kommun, som har att svara för vårdkostnaderna, d. v. s. den kommun där barnet har hemortsrätt. I samband med barns födelse stå olika hjälpformer till buds, nämligen moderskapspenning, moderskapshjälp och mödrahjälp. Moderskapspenning och mödrahjälp utgå helt av statsmedel, medan moderskapshjälpen är en försäkringsförmån, som tillkommer kvinna som är medlem av erkänd sjukkassa. Moderskapspenning och moderskapshjälp äro avsedda att användas framför allt till förlossningskostnader, sängutrustning och kläder till barnet samt därjämte, i den mån den förslår, till utrustning åt modern samt till resor och hemhjälp. Mödrahjälpen avser att tillgodose samma behov som övriga hjälpformer men utgår därjämte till kostförbättring och tandvård åt modern. Samtliga dessa hjälpformer avse de speciella behov, som uppstå genom havandeskapet eller barnsbörden. Med hänsyn härtill torde de nu angivna hjälpformerna icke böra påverka storleken av familjebidraget. Enligt lag om förskottering av underhållsbidrag till barn är barn, vars fader är pliktig att utgiva underhållsbidrag till barnet men icke erlägger detta, berättigat att av allmänna medel erhålla förskott å bidraget, bidragsförskott. De barn, det här är fråga om, utgöras av barn utom äktenskapet samt barn till hemskilda eller frånskilda föräldrar. Bidragsförskottet beviljas i regel för ett år. Under denna tid får underhållsbidraget icke erläggas till barnets moder utan endast till barnavårdsnämnden. Om familjepenning för barnet utgår med belopp, motsvarande vad den värnpliktige genom dom eller avtal ålagts utgiva i underhåll till barnet, får den värnpliktige anses fullgöra sin underhållsskyldighet, så länge familjepenning utgår, och förutsättningar för beviljande av bidragsförskott föreligga sålunda icke. Om däremot familjepenning utgår med lägre belopp än det underhållsbidrag, som den värnpliktige ålagts utgiva, kan bidragsförskott beviljas, om i övrigt härför stadgade villkor äro uppfyllda och utgå jämsides med familjepenuingen. / det fall att bidragsförskott redan utgår, då familjepenning för barnet beviljas, komma även familjepenning och bidragsförskott att utgå samtidigt. Familjepenningens storlek påverkas icke av att bidragsförskott utgår för barnet. F ö r att barnets moder icke skall erhålla såväl familjepenning som bidragsförskott, skall emellertid familjepenningen, om bidragsförskott jämväl utgår, utbetalas till barnavårdsnämnden i den kommun, som har att svara för kostnader för bidragsförskottet, d. v. s. den kommun, där barnets moder senast blivit mantalsskriven. Av ansökningen om familjebidrag samt i vissa fall av socialregistret bör framgå, huruvida bidragsförskott utgår. O m , s å s o m de s a k k u n n i g a h ä r o v a n föreslagit, f a m i l j e b i d r a g e n skola b e s t å s o m e n s ä r s k i l d h j ä l p f o r m ä v e n u n d e r tid, d å b e s t ä m m e l s e r n a o m k r i g s h j ä l p t i l l ä m p a s , b ö r f ö r h å l l a n d e t m e l l a n k r i g s h j ä l p e n och ö v r i g a socialvårdsform e r å e n a s i d a n s a m t f a m i l j e b i d r a g e n å a n d r a s i d a n enligt d e s a k k u n n i g a s m e n i n g bli följande. 1. De s a k k u n n i g a t ä n k a sig s å s o m f ö r u t angivits a t t k r i g s h j ä l p s n ä m n d d å d e n t r ä d e r i v e r k s a m h e t skall ö v e r t a g a u t b e t a l n i n g e n a v viss förut b e v i l j a d s o c i a l v å r d (de g a m l a h j ä l p f a l l e n ) , v a r v i d u t b e t a l n i n g s k e r m e d t i d i g a r e b e viljat b e l o p p intill dess att b e l o p p e t p å g r u n d av n å g o n n y t i l l k o m m e n o m -

•

ständighet behöver ändras. Beviljad folkpension skall även om krigshjälpsnämnderna trätt i verksamhet fortfarande utbetalas genom postverket. Så länge de före krigsutbrottet beviljade understöden utgå med oförändrade belopp bör ingen ändring i sak inträda i ovan återgivna under fredstid tilllämpade regler rörande förhållandet mellan familjebidrag och övrig socialvård. 2. Då ökat hjälpbehov föreligger, skall beloppet av krigshjälp, som ersätter fattigvård, omprövas med hänsyn till de ändrade förutsättningarna. Annan före krigshjälpsbestämmelsernas ikraftträdande beviljad socialvård än fattigvård skall däremot utgå med oförändrat belopp, vilket i mån av behov bygges på med krigshjälp. Frågan blir då om en ökning i hjälpbehovet skall återverka på familjebidragets belopp. Tages först familjebidrag till familjemedlemmar enligt 3 § a) familjebidragsförordningen (hustru, med vilken den värnpliktige sammanlever, samt hans barn och adoptivbarn under 16 år, som äro under hans vårdnad) i betraktande, synes det uppenbart, att ett ökat hjälpbehov, som grundas på minskning i den inkomst, vilken tagits i beräkning då familjebidraget fastställdes, bör föranleda omprövning av bidragets belopp. I övrigt måste med den tillämpade behovsprövningen avses, att hela hjälpbehovet skall tillgodoses med familjebidraget, dock med undantag av extra hjälpbehov på grund av barnsbörd. Föranledes nu det ökade hjälpbehovet just av barnsbörd bör krigshjälp på grund härav kunna utgå vid sidan av familjebidraget. I andra fall bör däremot familjebidraget icke byggas på med krigshjälp. Betraktas härefter familjebidrag till familjemedlemmar enligt 3 § b) synes det riktigt, att i första hand familjebidraget omprövas enligt reglerna i familjebidragsförordningen samt att, om hjälpbehovet icke helt kan tillgodoses på detta sätt, krigshjälp skall kunna utgå vid sidan av familjebidraget. Såsom exempel kan hänvisas till det fall, då värnpliktig bidragit till föräldrarnas uppehälle med visst belopp men familjebidrag till föräldrarna icke utgår med lika högt belopp enär detta vid den fria behovsprövningen icke ansetts erforderligt. I ett sådant fall bör, på samma sätt som måste gälla under nuvarande förhållanden, en ändring i föräldrarnas ekonomiska ställning kunna föranleda till att familjebidraget ökas intill det fastställda maximum, d. v. s. det belopp, varmed den värnpliktige plägat bidraga till föräldrarnas försörjning. 3. Härefter bör beaktas frågan om fastställande av familjebidrag i det fall då den värnpliktige eller hans familjemedlemmar redan åtnjuta krigshjälp. Detta fall uppkommer då värnpliktig icke inkallas vid krigets utbrott utan först senare. Det torde därför icke bli på långt när lika ofta förekommande som de förut behandlade utan torde endast komma att avse värnpliktiga, vilka under kriget inträda i värnpliktsåldern samt personer, vilka • åtnjuta uppskov vid mobilisering men senare få detta uppskov indraget. I motsvarande fall under fred behandlas såsom framgår av de förut citerade reglerna olika former av socialvård olika. Då det icke är meningen att sär-

skilt utmärka vilken socialvårdsform beviljad krigshjälp eventuellt ersätter, kunna de under fredstid gällande reglerna icke oförändrade tillämpas. Lämpligaste förfaringssättet synes vara, att familjebidraget i dylika fall fastställes utan att krigshjälpen beräknas såsom inkomst samt att härefter krigshjälpens belopp justeras med hänsynstagande till familjebidraget. Härvid bör dock i enlighet med förut åberopade principer krigshjälp på grund av barnsbörd icke röna inverkan av familjebidraget. Slutligen må i detta sammanhang anföras, att ett nära samarbete under krig måste äga rum mellan krigshjälpsnämnd och familjebidragsnämnd. För underlättande av detta samarbete böra de båda nämnderna om möjligt ha sina lokaler i närheten av varandra.

8 KAP.

Hjälpverksamheten för utbombade. A.

Socialtjänstorganisationen.

För omhändertagande och understödjande av personer, vilkas bostäder blivit obeboeliga på grund av krigsåtgärd, de s. k. utbombade, har upprättats en särskild beredskapsorganisation, socialtjänsten. Den centrala ledningen av denna organisation handhaves av statens utrymningskommission i enlighet med ett av Kungl. Maj:t den 13 februari 1942 lämnat uppdrag. Organisationen har i vissa hänseenden anknutits till den tidigare upprättade utrymnings- och inkvarteringsorganisationen, för vilken närmare redogöres i nästföljande kapitel. En socialtjänstorganisation är numera upprättad i 200 orter. Organisationen är av två olika typer, dels en mera omfattande i 69 orter och dels en förenklad organisation i övriga orter. Härjämte kan en tredje typ av socialtjänstorganisation sägas finnas såtillvida som den hela landet omspännande, för omhändertagande av evakuerade avsedda inkvarteringsorganisationen blivit instruerad att taga hand ej blott om evakuerade från andra orter utan även om den egna kommunens utbombade. I de 200 orter, där särskild socialtjänstorganisation upprättats, står densamma under ledning av en socialtjänstchef. I utrymningsort, d. v. s. ort där planläggning för utrymning finnes (se närmare sid. 76), tjänstgör utrymningschefen som socialtjänstchef och lyder i denna egenskap under luftskyddschefen i orten. I övriga orter — där utrymningschef ej finnes — fungerar inkvarteringsnämndens ordförande som socialtjänstchef. Till sitt biträde skall socialtjänstchefen under krig ha en socialtjänstcentral med därtill hörande personal. I de största städerna finnas därjämte socialdistriktsbyråer under ledning av socialdistriktschefer för de olika stadsdelarna. Socialtjänstens personal rekryteras delvis från den ordinarie socialvården. Hjälpen åt de utbombade utgör socialtjänstens huvuduppgift. De utbombade skola enligt utfärdade instruktioner förhjälpas till husrum, mat och kläder samt erhålla visst bistånd i övrigt. Vid sidan av denna huvuduppgift har på socialtjänsten lagts även andra uppgifter. Den viktigaste av dessa är att förbereda organiserandet av massutspisning i det fall att befolkningen i en ort i större omfattning sättes ur stånd att laga mat på grund

63 av skador å gas-, elektricitets- eller vattenledningsnäten. Som ett led i beredskapen på detta område har bl. a. upprättats en central utspisningsreserv, bestående av kokvagnar m. m. Socialtjänstens ställning är ännu icke i något avseende författningsmässigt reglerad. Bestämmelser angående rätt att tvångsvis taga ut personal och egendom på samma sätt som gäller för luftskyddet i egentlig bemärkelse samt för utrymningsorganisationen saknas sålunda. Likaså saknas författningsbestämmelser rörande kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Under planläggningsarbetet har hittills i stort sett tillämpats den fördelningen, att staten tillhandahåller hälften av den materiel, som anses erforderlig, medan anskaffningen av den andra hälften anses böra ankomma på kommunerna. Dessa bestrida också de i kommunen uppkommande personal- och övriga planläggningskostnaderna, varvid möjlighet finnes att i viss begränsad utsträckning få statsbidrag. Kostnader, som uppkomma för den för hela landet avsedda utspisningsreserven, bestridas helt av statsverket. Förslag till reglering av socialtjänstens ställning har framlagts av 1941 års hemortsförsvarssakkunniga i deras den 17 juni 1943 dagtecknade betänkande med förslag till lag om folkskyddsväsendet (folkskyddslag) m. m. (S. O. U. 1943:27). Enligt förslaget skulle socialtjänsten ingå i den föreslagna folkskyddsorganisationen och inom denna tillsammans med organisationen för utrymning och för inkvartering av evakuerade utgöra en särskild tjänstegren. De för folkskyddet i övrigt gällande bestämmelserna rörande personalrekrytering, förfoganderätt m. m. skulle sålunda äga tillämpning jämväl för socialtjänsten. Härjämte föreslogo hemortsförsvarssakkunniga vissa särskilda bestämmelser för ifrågavarande tjänstegren. Förslaget till folkskyddslag upptar i 56 § ett stadgande av innehåll, att inom folkskyddsdistrikt åtgärder skola vidtagas för inkvartering och utspisning av samt lämnande av annat bistånd åt personer, som blivit i behov härav i anledning av krigsskador inom distriktet eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden. I motiveringen ha hemortsförsvarssakkunniga (sid. 227 i betänkandet) uttalat sig för den principen, att folkskyddets verksamhet, såvitt anginge direkta aktiva åtgärder för . undanröjande eller begränsande av följderna av fientlig verksamhet, borde avse huvudsakligen uppgifter, som krävde ett omedelbart ingripande, medan åtgärder, som vore inställda mera på lång sikt, i allmänhet borde åvila andra organ. I fråga om sociala åtgärder syntes denna princip särskilt böra gälla inom vederbörande folkskyddsdistrikt bosatta personer. Så t. ex. borde de, som blivit hemlösa till följd av bombanfall, om så erfordrades omhändertagas av folkskyddsorganen i orten och av dem erhålla den första hjälpen. Genom folkskyddsorganens försorg borde även ny bostad eller inkvartering anskaffas dem. Sedan så skett, syntes folkskyddet såsom sådant icke böra ha att taga befattning med social omvårdnad av ifrågavarande personer, u t a n denna omvårdnad borde ankomma på de ordinarie socialvårdsorganen.

64 Hemortsförsvarssakkunniga ha icke närmare ingått på hjälpåtgärderna för de utbombade utan ha i detta avseende hänvisat till krigshjälpssakkunnigas förevarande utredning. Hemortsförsvarssakkunnigas förslag har blivit föremål för överarbetning genom 1943 års civilförsvarsutredning. I dess betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. (S. O. U. 1944: 5) har utredningen i vad angår socialtjänstens ställning i stort sett anslutit sig till hemortsförsvarssakkunnigas förslag. Civilförsvarsutredningen har sålunda föreslagit, att utrymnings-, inkvarterings- och socialtjänstorganisationen skall ingå i den av utredningen föreslagna organisationen, civilförsvaret, och därinom utgöra en tjänstegren, benämnd utrymnings- och socialtjänsten. Även civilförsvarsutredningen har beträffande frågan om understöd åt utbombade och evakuerade hänvisat till förevarande förslag. I proposition den 12 maj 1944, n r 268, har Kungl. Maj:t för riksdagen framlagt förslag till civilförsvarslag m. m. Detta förslag överensstämmer såvitt angår socialtjänstens ställning med vad civilförsvarsutredningen föreslagit. Sedan riksdagen i huvudsak bifallit propositionen har civilförsvarslagen utfärdats den 15 juli 1944 (nr 536). I lagens 36 § har upptagits ett stadgande av samma innebörd som 56 § förslaget till folkskyddslag. B.

Förhållandet mellan socialtjänstens hjälpverksamhet och krigshjälpen.

Socialtjänstens uppgift är att komplettera de fredsmässiga socialvårdsorganens verksamhet genom att tillhandahålla en för krigsförhållanden lämpad organisation främst för lösande av de bostads- och utspisningssvårigheter, som uppkomma i för luftangrepp utsatta orter. Socialtjänsten skall medverka till att de skador, som förorsakas av luftangrepp, i möjligaste mån begränsas och till att samhällslivet efter ett angrepp så snart som möjligt bringas att åter fungera. I socialtjänstens verksamhet måste snabbhet och effektivitet eftersträvas och organisationen måste utformas med tanke på framförallt svåra skadesituationer, då ett stort antal personer måste erhålla hjälp. Detta gör att organisationen blir mindre lämpad för ett mera individuellt omhändertagande av hjälpfallen. Bl. a. av denna anledning är det önskvärt, att socialtjänstens befattning med hjälpfallen begränsas och att hjälpfallen på ett tidigt stadium övertagas av andra för berörda mera individuella omhändertagande bättre lämpade organ. Då de sakkunniga redan tidigare kommit till det resultatet, att socialvården under krig inom varje kommun bör koncentreras till ett organ, krigshjälpsnämnden, kan det icke råda tvekan om att det är denna nämnd, som bör träda in och övertaga hjälpfrågornas behandling när detta av organisatoriska skäl är lämpligt. Oavsett att en koncentration av den fredsmässiga socialvården befunnits i och för sig lämplig, måste hänsynen till be-

65 handlingen av de utbombades och med dessa jämställda personers hjälpfrågor utgöra ett vägande skäl för en sådan koncentration. Det torde icke vara möjligt att uppdraga tydliga gränser mellan hjälpfrågor, som förorsakats av kriget, och andra hjälpfrågor. Frågan om hjälp till den som fått sin bostad förstörd bör behandlas av samma organ som hjälpfrågan för den som väl har sin bostad i behåll men som fått sin verkstad eller affär förstörd. Dessa frågor böra i sin tur handläggas av samma organ, som får ta hand om hjälpfrågan för den som fått bostad, verkstad eller affär förstörd av vådeld utan samband med kriget o. s. v. De utbombades problem böra alltså handhavas av samma organ, som handlägga motsvarande ärenden då dessa grunda sig på »fredsmässig» anledning. C.

Socialtjänstens verksamhet för utbombade.

Socialtjänstens omhändertagande av utbombade skall å de orter, där socialtjänst av den mera omfattande typen organiserats, enligt hittills utfärdade anvisningar i stort sett tillgå på följande sätt. Socialtjänsten skall taga hand om utbombade, som icke själva omedelbart kunna ordna bostad för sig hos anhöriga eller bekanta eller på annat sätt. Omhändertagandet skall ske på särskilt anordnade luftskyddshärbärgen. På luftskyddshärbärgena skola de hemlösa vistas kortast möjliga tid (högst 1—3 dygn). Så snart sig göra låter skola de utbombade — om de icke kunna återvända till sina egna hem — placeras ut i nya tillfälliga eller definitiva bostäder. På luftskyddshärbärgena få de hemlösa tak över huvudet. Sängplatser ordnas i regel för hälften av platsantalet på härbärgena. De hemlösa skola också utspisas av socialtjänsten. Å härbärge försett med kök utnyttjas detta. I annat fall kan antingen färdiglagad mat transporteras till härbärget från restaurang eller annan köksanläggning eller också kunna de hemlösa hänvisas att intaga sina måltider å matservering i närheten, varvid de av härbärgespersonalen utrustas med måltidskuponger, som inlösas av socialtjänsten. Vidare har förutsatts, att kläder på härbärgena skola utlämnas till dem som oundgängligen behöva sådana. I viss, ehuru mycket begränsad, omfattning räknar man med att kläder skola kunna insamlas redan under fred. I övrigt är avsikten, att insamling av kläder skall sättas i gång i samband med ett krigsutbrott samt att inköp då skall företagas i viss utsträckning om insamlingen icke ger tillräckligt resultat. I varje fall räknar man icke med att på härbärgena kunna utrusta de hemlösa annat än nödtorftigt. Å härbärgena skola de hemlösa så långt detta medhinnes erhålla hjälp med anskaffning av ransoneringskort i stället för förlorade sådana samt med ansökningar i ersättningsfrågor m. fl. angelägenheter, som äro aktuella för dem. 5—417221

66 Hjälp i form av omhändertagande å luftskyddshärbärge skall lämnas alla utbombade, som vända sig till härbärget, utan någon behovsprövning i annan mån än att det i görligaste m å n måste kontrolleras att de hjälpsökande verkligen äro utbombade. Även sådana personer, som fått lämna sina hem på grund av blindgångare och tidsinställda bomber, skola omhändertagas på härbärgena. Socialtjänstpersonalen skall dock omedelbart uppmana alla som så kunna att taga sin tillflykt till anhöriga eller bekanta. Hjälp skall lämnas de hemlösa när det gäller att komma i kontakt med personer, som möjligen kunna taga emot dem. Angående vad nu sagts ha anvisningar utfärdats. Däremot ha icke några anvisningar kunnat lämnas angående understöd i övrigt åt utbombade. I det följande upptaga de sakkunniga frågan om dessa understöd till behandling. Hemlöshetspenning. Bland de utbombade torde komma att befinna sig personer, vilka förlorat alla sina tillhörigheter och stå fullständigt utblottade. Dessa personer behöva omedelbart erhålla ett kontant belopp, avsett för personliga utgifter under den första tiden intill dess att vederbörandes hjälpfråga på längre sikt kunnat ordnas (till anskaffning av småartiklar, till resekostnader vid sökande efter ny bostad m. m.). Alla utbombade komma icke att nödvändigtvis vara i behov av dylikt understöd. I en del fall har den hemlöse kunnat rädda sina kontanta tillgångar, bankböcker o. dyl. eller också kan han lätt få låna pengar. Det torde emellertid icke vara möjligt att utan avsevärda olägenheter företaga någon behovsprövning under den brådska, som måste råda på härbärgena omedelbart efter ett luftangrepp. Enda möjligheten att säkra en snabb hjälp åt dem som verkligen behöva sådan synes därför vara, att man utlämnar den första kontanta hjälpen till den som så begär utan behovsprövning. Motsvarande förfaringssätt tillämpas på vissa håll i utlandet (England, Danmark). Den olycka, som drabbat de utbombade, torde i och för sig motivera en dylik generositet från samhällets sida, helst som det från utlandet omvittnats, att den kontanta hjälpen har en psykologiskt gynnsam effekt på de av olyckan drabbade och i följd härav deprimerade människorna. Dessa känna sig uppmuntrade genom att de få snabb hjälp utan tyngande formaliteter, en omständighet, som torde vara av betydande värde under de påfrestande förhållandena i en av luftangrepp drabbad ort. Det kontanta hjälpbeloppet, hemlöshetspenningen, bör emellertid endast lämnas dem som fått sina bostäder förstörda eller så skadade, att de blivit obeboeliga för mera avsevärd tid. Däremot föreligger icke samma hjälpbehov när det gäller personer, som endast måst lämna sina bostäder i avvaktan på att tidsinställda bomber eller blindgångare desarmeras. Denna kategori, de endast tillfälligt hemlösa, bör därför undantagas från rätt till denna hjälp. Vidare bör hemlöshetspenning icke kunna utgå till personer, som äro omhändertagna å fattigvårdsanstalt.

67 Hemlöshetspenningen synes lämpligen kunna bestämmas till 15 kronor för vuxna personer (över 16 år). Då de utgifter, vartill denna hjälpform är avsedd, i viss mån äro beroende även av antalet minderåriga barn, bör ett visst tilläggsbelopp, förslagsvis 5 kronor, lämnas för varje utbombat barn under 16 år. Som jämförelse kan nämnas, att enligt de danska bestämmelserna skall i samma syfte utbetalas ett belopp av 10 kronor för person över 15 år och 2 kronor för barn under 15 år. Hyresbidrag och kostpenning utan behovsprövning. För socialtjänsten är det av största vikt att luftskyddshärbärgena snabbt tömmas, så att de på nytt äro färdiga att taga emot offer för eventuella nya angrepp. Ansträngningarna måste därför av socialtjänsten koncentreras på att skaffa de på härbärgena vistande nya bostäder på annat håll. Ovan har anförts, att socialtjänst personalen omedelbart efter ett angrepp skall medverka till att så många hemlösa som möjligt själva skaffa sig bostad. Sannolikt äro möjligheterna för sådan självordnad bostadsanskaffning på de flesta håll (och särskilt på mindre orter) gynnsamma, därest skadegörelsen i orten icke är alltför omfattande. För dem som icke äro i stånd att själva anskaffa bostad måste emellertid socialtjänsten sörja. Enligt nu gällande instruktioner skall socialtjänsten vid intagande av beredskapsgrad I inom luftskyddet låta inventera inkvarteringsmöjligheterna inom orten. Varje hemskyddsledare skall härvid anteckna de tillgängliga utrymmena inom den eller de fastigheter, för vilka han svarar. Med ledning av det genom inventeringen erhållna materialet skall socialtjänsten anvisa inkvartering för sådana hemlösa, som äro i behov härav. Om möjligt skall härvid frivillig överenskommelse träffas med inkvarteringsvärden, men om så är nödvändigt måste tvångsinkvartering kunna tillgripas. Det är sannolikt, att hjälpsamheten gentemot de hemlösa kommer att vara stor, framförallt från anhörigas och bekantas sida. I stor omfattning torde man därför kunna räkna med, att husrum kommer att lämnas utan krav på betalning. Å andra sidan kan man icke räkna med att detta alltid kommer att vara fallet. Hjälp i form av fri bostad måste därför kunna beredas de hemlösa på det allmännas bekostnad. Av förut åberopade skäl kan dock icke behovsprövning företagas när det gäller hjälp till de hemlösa under den första tiden. När de hemlösa från luftskyddshärbärgena placeras ut i tillfälliga bostäder, vare sig dessa anskaffats av de hemlösa själva eller anvisats av socialtjänsten, bör därför utan behovsprövning utgå viss hyra för bostaden. Denna ersättning bör utbetalas till inkvarteringsvärden på dennes begäran. Härigenom erhålles en viss om ock begränsad kontroll av att hyresbeloppet användes för avsett ändamål. Om beloppet utbetalas till den inkvarterade, erhålles däremot ingen garanti härför. Inkvarteringsvärden bör till det utbetalande organet få lämna en namnuppgift å de inkvarterade, försedd med bestyrkande av hemskyddsledaren.

68 Hyresbidrag utan behovsprövning bör på nu angivet sätt kunna utgå under en tid av en vecka från inkvarteringens början. Under denna tid synes det sannolikt, att förhållandena kunnat ordnas upp så långt att den fortsatta hjälpen kan göras beroende av behovsprövning. Efter svårare angrepp och om nya angrepp insättas under angivna veckoperiod, k a n det emellertid vara omöjligt för socialtjänstorganen att få förhållandena tillfredsställande ordnade under angivna tid. Luftskyddschefen 1 bör därför ha möjlighet att utsträcka tiden i erforderlig omfattning. Lämpligen kan luftskyddschefens befogenhet i angivna hänseende begränsas till ytterligare en vecka och tidens utsträckande därutöver göras beroende av länsstyrelsens beslut. Hyresbidraget bör bestämmas till visst belopp per person. Enligt utrymningshjälpsförordningen utgår hyresbidrag till evakuerade med högst 60 öre per dag för person över 16 år och person, som förestår hushåll. För övriga är motsvarande belopp 30 öre per dag. Dessa belopp äro avsedda för inkvartering på landsbygden och sålunda i regel för lägsta dyrort. Behovet av hyresbidrag till utbombade kan däremot beräknas bli mest framträdande i de större samhällena och alltså i högre dyrortsgrupper. Ä andra sidan synes hyresbidraget med hänsyn till sin karaktär icke böra differentieras efter dyrort. Hyresbidraget synes på grund härav lämpligen böra bestämmas till en krona per dag för person över 16 år och person, som förestår hushåll, samt till 50 öre per dag för övriga. Dessa belopp böra gälla hela riket. Enligt tillgängliga uppgifter utgör motsvarande ersättningsbelopp i England 5 shillings per vecka för vuxen person och 3 shillings per vecka för barn. Enligt gällande danska bestämmelser betalas en ersättning av 1 kr. per dag för den första personen i ett hushåll samt 75 öre för var och en av de följande, dock sammanlagt högst 4 kr. per hushåll och dag. Hyresbidraget bör utgå med samma belopp oavsett om inkvarteringsvärden upplåtit sin bostad genom överenskommelse direkt med den utbombade eller om socialtjänsten anvisat bostaden. Hyresbidrag bör vidare utgå även om den utbombade själv omedelbart efter anfallet ordnat ny bostad för sig utan att passera luftskyddshärbärge. Också personer, som måst lämna sina bostäder tillfälligt på grund av blindgångare eller tidsinställda bomber, böra inkvarteras på samma villkor, om desarmeringen av bomberna icke kan utföras så snabbt att återflyttning kan äga rum direkt från härbärgena. På samma sätt som bostad måste tillförsäkras de utbombade utan att någon undersökning företages av dessas möjlighet att själva bestrida kostnaderna härför, på samma sätt måste de utbombade under den första tiden tillförsäkras kost. I många fall torde de utbombade visserligen ha möjlighet att själva bestrida kostnaderna för sin mathållning men i andra fall sakna de möjlighet härtill. Att bedöma denna fråga synes icke möjligt omedelbart efter ett angrepp, då ansträngningarna måste koncentreras på organisato1 Vad i det följande sägs om luftskyddschefen kommer, sedan civilförsvarslagen trätt i kraft, att gälla beträffande civilförsvarschefen.

69 riska åtgärder för att åter bringa samhällslivet i funktion. I vissa fall torde de inkvarterade kunna laga mat i sin tillfälliga bostad. Om denna icke är försedd med kök, som står till de inkvarterades uteslutande disposition, kunna de inkvarterade ofta utnyttja lägenhetens kök gemensamt med värdfolket. I en del fall kan ett sådant gemensamt utnyttjande dock icke lämpligen äga rum. De utbombade måste då sättas i stånd att intaga sina måltider på folkkök eller andra utspisningsställen. Vilkendera utspisningsformen, som skall användas, bör avgöras av socialtjänsten med hänsyn till de i orten efter luftangreppet rådande förhållandena. Härvid lämnas antingen måltidskuponger, gällande måltider på något utspisningsställe, eller kontant understöd till inköp av mat och eventuellt bränsle. Det kontanta beloppet, kostpenningen, synes kunna sättas till en krona 75 öre per person och dag utan skillnad mellan olika dyrortsgrupper och olika åldrar. Även kostpenningen bör utgå utan behovsprövning under en vecka samt kunna förlängas på samma sätt som föreslagits i fråga om hyresbeloppet. Varken hyresbidrag eller koslpenning bör utgå till personer, som omhändertagits å fattigvårdsanstalt. Dessa personer skola erhålla sin försörjning genom kommunens försorg, även om den anstalt, där de vistas, blir förstörd eller skadad. Socialtjänstens fortsatta befattning med de utbombade. Vad som nu behandlats är socialtjänstens befattning med de utbombades första omhändertagande. Vid utgången av den tid, för vilken hyresbidrag respektive kostpenning beviljas utan behovsprövning, skola hjälpfallen vara överförda till krigshjälpsnämndens verksamhetsområde. Krigshjälpsnämnden måste emellertid nära samarbeta med socialtjänsten, vars organisatoriska åtgärder måste komma att beröra de utbombade även efter det att krigshjälpsnämnden övertagit hjälpfrågorna. Detta gäller framför allt bostadsfrågan. De bostäder, som på förut angivet sätt anvisas av socialtjänsten eller som de utbombade själva förskaffat sig, måste sannolikt i många fall innebära endast en provisorisk lösning av deras bostadsfråga. Det är givet, att man redan från början måste sträva efter alt bereda de utbombade så god ersättning för deras förlorade bostäder som möjligt. En provisorisk uppläggning av den första bostadsanskaffningen blir dock säkerligen ofta nödvändig för att man skall kunna räkna med att vara i stånd att bemästra de utomordentligt omfattande organisatoriska problem, som måste uppkomma vid svåra luftangrepp. Man kan sålunda bli tvingad att till en början inrikta sig enbart på att snabbt skaffa de utbombade tak över huvudet med bortseende från om den tillfälliga lösningen av bostadsfrågan också på längre sikt är tillfyllest. På grund härav måste man också räkna med att omedelbart efter det de mest överhängande problemen vunnit en nödtorftig lösning, en omdisposition måste ske av de gjorda bostadsanvisningarna med hänsyn till de olägenheter, som kunna visa sig vara förenade med de dittills vidtagna åtgärderna.

70 Härvid bör givetvis först och främst en återflyttning till de utbombades egna bostäder på allt sätt underlättas. Om vederbörande måst lämna sina bostäder endast på den grund att icke briserade bomber finnas i närheten, löses frågan av sig själv i den mån man lyckas oskadliggöra bomberna ulan att dessa anställa skada. Men även i de fall, då bosladsfastigheter blivit skadade i sådan omfattning, att de icke längre äro beboeliga, måste en återflyttning befrämjas så långt detta är möjligt. De reparationsresurser, som finnas tillgängliga, måste koncentreras på de fastigheter, vilka icke äro svårare skadade än att man relativt lätt kan göra dem beboeliga igen. Allt mera tidsödande reparationsarbete får däremot åsidosättas. Avsikten är, att ifrågavarande reparationsarbete skall handhavas av luftskyddets byggnadstjänst, vilken arbetar efter nu angivna principer. Behandlingen av de utbombades bostadsfråga måste alltså till en början bli beroende av utsikterna i reparationshänseende. Socialtjänsten, som skall ha ansvaret för bostadsutrymmenas fördelning, måste i samråd med byggnadstjänslen uppdraga riktlinjer för behandlingen av de utbombades bostadsfråga. Om man kan räkna med att en viss fastighet inom en ej alltför lång tid skall vara reparerad, finnes ingen anledning att företaga särskilda åtgärder för att bereda invånarna i denna fastighet annan bostad, som är tillfredsställande på längre sikt, ulan de kunna fä kvarstanna i en mera provisorisk inkvartering i avbidan på återflyttningen. Om man icke kan räkna med snar återflyttning måste bostadsfrågan däremot upptagas till ny behandling. Bäst är givetvis om man i en sådan situation kan förskaffa de utbombade ny bostad, som är i det väsentliga likvärdig med den förlorade bostaden. Utsikterna härtill förefalla dock ogynnsamma, om man tar hänsyn till förhållandena efter ett luftangrepp, som förorsakat mera avsevärda skador. Man kan icke räkna med att någon mera betydande bostadsreserv i form av outhyrda lägenheter skall stå till förfogande. Man kan icke heller räkna med att i någon större utsträckning kunna bygga nya bostadsfastigheter (baracker eller andra) så länge andra möjligheter till bostadsanskaffning stå öppna. Med största sannolikhet kommer i cle flesta fall den enda till buds slående möjligheten att vara en uppdelning av de återstående bostadsutrymmena. För att kunna möjliggöra en sådan uppdelning måste socialtjänsten ha fullständig kontroll över bostadsmarknaden och ha befogenhet att föreskriva, att viss lägenhetsinnehavare skall avstå ett eller flera rum till utbombade. Härvid bör också kunna föreskrivas, att rummen skola avstås möblerade och försedda med sängkläder m. m. Även om sålunda bostadsförsörjningen på längre sikt måste ske genom inhysning i möblerade rum med del i kök på samma sätt som förutsatts för den första bostadsanskaffningen åt de utbombade, torde man böra räkna med en relativt betydande omflyttning när bostadsfrågan skall ordnas mera definitivt. Det är nämligen ingalunda säkert, att de personer, som fått taga emot utbombade anhöriga eller bekanta, ha en bostad, som kan uppdelas för

längre tid. Det bör särskilt understrykas, alt det i möjligaste mån bör lämnas åt de utbombade själva att anskaffa bostad och att träffa avtal med vederbörande lägenhetsinnehavare. Organisatoriska åtgärder för att underlätta träffandet av sådana avtal måste emellertid vidtagas av socialtjänsten. Lämpligt torde vara, att socialtjänsten lägger upp register över större lägenheter med endast ett fåtal inneboende och lämnar de bostadssökande anvisningar med ledning av detta register. Om lägenhetsinnehavaren icke vill upplåta någon del av sin lägenhet, måste tvångsmedel kunna tillgripas. Omfattningen av ingreppen i lägenhetsinnehavarnas dispositionsrätt till sina lägenheter blir helt beroende av antalet utbombade, som skola beredas bostäder. Ingreppen få skärpas i den mån delta antal tillväxer. Då förfoganderätt anlitas, bestämmes ersättningsbeloppet av vederbörande värderingsnämnd. D.

Krigshjälp åt utbombade.

De i det föregående berörda hjälpfrågorna skola handhavas av socialtjänsten och icke av krigshjälpsnämnderna. Efter utgången av den förut omnämnda tid, under vilken hyresbidrag och kostpenning beviljas av socialtjänsten utan behovsprövning, böra emellertid de utbombade inordnas i det allmänna hjälpsystemet. Deras hjälpfrågor böra bli föremål för en individuell behandling genom krigshjälpsnämnderna, vilka därvid böra tillämpa fri behovsprövning enligt samma principer som skola gälla för andra hjälpbehövande. Till en början måste det ankomma på krigshjälpsnämnden att avgöra frågan om de utbombade utöver den organisatoriska hjälp, varom förut talats, skola erhålla ekonomisk hjälp med hyreskostnaderna. Detta blir beroende på behovsprövningens resultat. Utbombade, som förhyrt bostad, bli efter längre eller kortare tid fria från hyresutgifter för den gamla lägenheten (i de flesta fall senast med utgången av den löpande månaden). Om den utbombade har sin arbetsförmåga i behåll, skall han därefter i regel ha samma möjlighet att betala hyra för sin bostad, som h a n haft, innan han blev utbombad. Detta gäller så mycket mera som hyreskostnaden för den nya bostaden i allmänhet torde bli lägre än kostnaden för den tidigare bostaden, alldenstund den nya bostaden torde bli sämre i flertalet fall. Det kan dock hända, att utbombade personer behöva hjälp till hyreskostnaderna. Detta kan bero på att vederbörande tidigare bebott egen fastighet och därför icke haft några hyresutgifter. Det kan också bero på att vederbörande förlorat sina arbetsredskap, varför han saknar möjlighet att försörja sig, blivit arbetslös i samband med luftangreppet o. s. v. En del av de utbombade h a kanske redan tidigare åtnjutit fattigvård i form av bidrag till hyran. I samtliga dessa fall bör hyresfrågan behandlas som en del av den utbombades hela hjälpfråga och icke upptagas till särskild behandling för sig. Krigshjälpsnämnden bör sålunda pröva hela den utbombades hjälpbehov.

72 Vad nu sagts angående bostadsfrågan gäller också i det väsentliga om kostfrågan för de utbombade. När en del av en bostadslägenhet upplåtes mera definitivt till utbombade, bör om icke särskilda skäl göra detta olämpligt den inkvarterade också tillförsäkras rätt till del i köket i lägenheten. Om den utbombade sedan är i behov av hjälp till kostnaderna för mathållningen, blir detta en fråga för krigshjälpsnämnden att avgöra efter allmän behovsprövning på sätt angivils i fråga om hyreskostnaderna. Även till kläder måste de utbombade kunna erhålla bidrag. Såsom förut nämnts är avsikten att de utbombade på luftskyddshärbärgena skola få det oundgängligaste behovet av kläder täckt. Denna hjälp på härbärgena måste lämnas utan någon ekonomisk behovsprövning. Därutöver måste de utbombade efter dylik behovsprövning kunna beredas ytterligare hjälp till kläder genom krigshjälpsnämnden. Det är tydligt, att på grund av bombskador ett stort antal personer åtminstone under den första tiden efter ett luftangrepp komina att vara i behov av understöd till sin försörjning i allmänhet. I regel torde hjälpbehovet i dessa fall icke direkt vara beroende av att vederbörande fått sin bostad förstörd, utan oftare torde hjälpbehovet grunda sig på att näringslivet i den för angreppet utsatta orten till större eller mindre del desorganiserats och att en del personer till följd härav mista sin arbetsinkomst. 1 sådana fall måste samhällsorganens hjälpåtgärder i främsta rummet gå ut på att åter sätta näringslivet i funktion samt att i den mån detta är behövligt omplacera arbetskraft från företag, som icke kunna återupptaga driften, till andra företag. Under en övergångsperiod kommer i sådana fall säkerligen också att uppkomma behov av understöd till dem som icke ha reserver att falla tillbaka på. Krigshjälp bör då i den mån icke hjälp utgår från arbetslöshetskassa eller såsom särskild arbetslöshetshjälp kunna beviljas efter behovsprövning. I vissa fall torde dock ett hjälpbehov uppkomma direkt till följd av utbombningen. Ett sådant fall har nyss behandlats, nämligen det fall då utbombade erhållit dubbla utgifter för bostad eller, då vederbörande tidigare icke haft sådana utgifter, erhållit en ökad belastning genom att hyresutgifter tillkommit. Likaså kan det inträffa, att kostnaderna för livsuppehället ökas genom att utbombade icke längre kunna laga mat hemma, genom att de icke ha tillgång till husgeråd, genom att kostnader för resor till arbetsplatsen tillkommit o. s. v. I dessa fall, då alltså de allmänna levnadsomkostnaderna ökats till följd av utbombningen, bör det finnas möjlighet för krigshjälpsnämnden att lämna understöd, om det efter behovsprövning befinnes, att den utbombade icke med sin inkomst kan bestrida de sålunda ökade utgifterna. Den hjälpsökande skall givetvis först utnyttja sina egna resurser. Vid behovsprövningen tages härvid på sätt tidigare angivits den sökandes hela hjälpfråga i betraktande. Har den sökande tidigare erhållit krigshjälp, t. ex. i stället, för det barnbidrag han under fred skulle ha varit berättigad till, fastställes ett nytt krigshjälpsbelopp med hänsynstagande både

till det tidigare behandlade hjälpbehovet och det nytillkomna hjälpbehovet. Har den sökande tidigare erhållit fattigvård, bortfaller denna och ersattes med krigshjälp. Har den sökande däremot annan hjälp från det allmänna, får denna hjälp bestå och krigshjälp lämnas särskilt som tillskott till den hjälp, som utgår enligt under fredstid gällande bestämmelser. Den hjälpverksamhet, som krigshjälpsnämnden sålunda får att ombestyra för de utbombade, måste handhavas i nära samarbete med socialtjänsten. För att krigshjälpsnämnden skall kunna utan omgång få reda på om en hjälpsökande verkligen är utbombad, om han har möjlighet att inom den närmaste tiden få flytta tillbaka till sin bostad o. s. v. bör krigshjälpsnämndens mottagning för de utbombade äga rum i omedelbar anslutning till socialtjänstens lokaler. Lämpligt är att expeditionslokalerna äro gemensamma eller förläggas så nära varandra som de lokala förhållandena medge. E.

Vissa övriga hjälpfrågor.

Bortsett från bostads- och kostfrågan torde de viktigaste hjälpbehoven uppkomma till följd av de utbombades förlust av egendom. Enligt gällande lag den 6 december 1940, nr 980, om krigsskadeersättning (prop. 1940 U 53) är den, som till följd av krigsåtgärd förlorar fast eller lös egendom, med vissa i detta sammanhang oväsentliga undantag, berättigad erhålla ersättning för egendomen om denna var brandförsäkrad. Denna rätt till ersättning blir dock icke aktuell förrän efter krigets slut. Det skall visserligen finnas möjlighet för den krigsskadenämnd, som skall handlägga ersättningsfrågorna, att besluta om provisorisk reglering helt eller delvis av inträffad skada. Detta förutsätter alt särskilda medel härför ställas till nämndens förfogande. Några regler härom ha dock icke utfärdats. Det synes emellertid nödvändigt, att de skadelidande beredas möjlighet att genom ett lokalt organ utan dröjsmål kunna erhålla en begränsad ersättning för tillgodoseende av de nödtorftigaste behoven. Lämpligt torde vara att krigshjälpsnämnden får befogenhet att upptaga sådana ersättningsfrågor till behandling efter ett angrepp. Härvid bör efter behovsprövning förskottsersättning kunna utbetalas till skadelidande för anskaffning av kläder, möbler och husgeråd i stället för vad som gått förlorat. I varje fall måste först behovet prövas. Den som h a r oförstörda tillgångar bör vara skyldig att i första hand anlita dessa. Förskott för anskaffning av möbler och husgeråd bör endast gälla vad som är nödvändigt för att den hjälpsökande skall erhålla en beboelig bostad. Rätten till förskottsersättning bör vara begränsad av maximibestämmelser, förslagsvis för möbler och husgeråd 100 kr. per person och för kläder likaledes 100 kr. per person. I samtliga fall då förskottsersättning begäres, måste en viss utredning fordras rörande de förluster vederbörande sökande lidit. Någon mera ingående utredning kan dock icke vara nödvändig; det bör räcka med att det

visas, att sökanden förlorat egendom till minst samma värde, som förskolisersättningen uppgår till. Härvid torde med hänsyn till de lågt satta maximibeloppen för förskottsersättningen kunna bortses från den eventualiteten att den definitiva ersättningen efter kriget icke kommer att avse hela den lidna förlusten och att i följd härav den definitiva ersättningen kan komma att understiga den i förskott lämnade. Om utbombad lidit kroppsskada behandlas hans ersättningsfråga på samma sätt som andra civila krigsskadades ersättningsfrågor.

F.

Kostnaderna för socialtjänstens hjälpverksamhet m. m.

Enligt hemortsförsvarssakkunnigas förslag till folkskyddslag (102 och 103 §§) skall folkskyddsdistrikt erhålla full ersättning av statsmedel för avlöning och annan ersättning till personalen för tjänstgöring under folkskyddsberedskap samt för understöd åt evakuerade från annat folkskyddsdistrikt, medan staten skall bidraga till övriga kostnader för folkskyddet med två tredjedelar. Kostnaderna för socialtjänstens hjälpverksamhet skulle sålunda — bortsett från personalkostnaderna under beredskapstid — fördelas enligt sistnämnda bestämmelse, d. v. s. kommunen skulle bestrida en tredjedel och staten två tredjedelar. Civilförsvarsutredningen har föreslagit en annan kostnadsbestämmelse. Enligt 49 § i förslaget till civilförsvarslag skall nämligen kommun erhålla statsbidrag med kostnadens hela belopp bland annat för kostnad avseende inkvartering och andra till civilförsvaret hörande åtgärder av social natur. Såsom skäl för att staten skall helt bära kostnaderna icke blott för hjälpverksamheten till förmån för evakuerade, såsom hemortsförsvarssakkunniga föreslagit, utan även för den hjälpverksamhet, som avser de utbombade, har utredningen (sid. 218 i belänkandet) åberopat svårigheten att särskilja kostnader, som avse personer från det egna civilförsvarsområdet, samt kostnader, som avse personer från andra civilförsvarsområden. Den planläggning, som inom ett civilförsvarsområde ena dagen avser hjälpåtgärder åt områdets egna invånare, kan oförmodat komma att behöva omläggas så att den i stället inriktas på mottagandet av utrymningsberättigade från annat civilförsvarsområde. Även på verkställighetsstadiet kunna motsvarande förändringar inträffa. Utredningen har dock ansett, att den av hemortsförsvarssakkunniga föreslagna kostnadsfördelningen undantagsvis bör bibehållas även för nu ifrågavarande kostnader. Utredningen har sålunda åberopat, att det synes mindre tilltalande att landets största städer, vilka under inga förhållanden kunna tänkas bli inkvarteringsorter för utrymningsberättigade, skola erhålla full ersättning av staten för åtgärder av ifrågavarande art. Utredningen har därför föreslagit den bestämmelsen, att Konungen, där verksamheten uppenbarligen avser allenast civilförsvarsområdels egna invånare, skall äga

75 förordna, att statsbidrag skall utgå allenast med två tredjedelar av kostnadens belopp. Civilförsvarslagen ansluter sig till civilförsvarsutredningens förslag i förevarande hänseende. Enligt 47 § 3 mom. civilförsvarslagen skall kommun sålunda äga erhålla statsbidrag med kostnadens hela belopp i vad avser bl. a. inkvartering och därmed sammanhängande uppgifter av social natur, i den mån kostnaderna icke äro av viss särskilt angiven beskaffenhet, med rätt likväl för Konungen att, så framt åtgärderna avse allenast civilförsvarsområdets egna invånare, bestämma statsbidraget till endast två tredjedelar. För hjälp, som lämnas av socialtjänsten, bör icke föreligga återbetalningsskyldighet för hjälptagarna.

9 KAP.

Hjälp åt evakuerade. A.

Organisation och planläggning.

De grundläggande bestämmelserna om utrymning finnas för närvarande i utrymningslagen den 28 juni 1941, nr 582, och utrymningskungörelsen samma dag, nr 588. Dessa bestämmelser komma att ersättas av föreskrifter i den numera utfärdade men ännu ej ikraftträdda civilförsvarslagen ävensom i den civilförsvarskungörelse, som torde komma att utfärdas i anslutning till civilförsvarslagen. De sakkunniga lämna här en översikt över den för närvarande befintliga organisationen. Man skiljer mellan luftskyddsutrymning, genom vilken avses att bereda ökat skydd för befolkningen inom visst område mot verkningarna av angrepp från luften, samt militärutrymning, vilken företages för att skydda befolkningens liv inom område, där militära föranstaltningar av synnerlig vikt företagas eller kunna förväntas. I båda fallen skiljes mellan bortflyttning från ett luftskyddsområde till annat samt omflyttning inom samma luftskyddsområde. Utrymning kan vara frivillig (på myndighets uppmaning) eller obligatorisk (efter åläggande av myndighet). Befogenheten att besluta om företagande av utrymning tillkommer Kungl. Maj:t, som k a n delegera denna befogenhet till civila eller militära myndigheter i enlighet med i utrymningslagen givna närmare regler. Konungen eller den myndighet Konungen därtill bemyndigar äger också, i den mån det prövas nödvändigt för vinnande av det med viss utrymning avsedda syftet, meddela föreskrifter rörande uppehållsplatser för dem som på grund av beslutet om utrymning lämna sin bostad. P å samma sätt kan förbud (bortflyttningsförbud) utfärdas för befolkningen å en ort att lämna denna. Bortflyttningsförbud kan begränsas till viss del av befolkningen, t. ex. den del som icke omfattas av ett beslut om utrymning. Planläggningen för utrymning står under central ledning av statens utrymningskommission. Planläggning för luftskyddsutrymning i form av bortflyttning finnes upprättad i 86 orter. Planläggning för luftskyddsutrymning i form av omflyttning finnes i ytterligare 59 orter och avser förflyttning av sådan befolkning, som bor i omedelbar närhet av viktigare industri-

företag eller andra mera framträdande bombmål. I båda fallen sker utrymningens planläggande och verkställande under lokal ledning av luftskyddschefen, vilken till sitt biträde har en av länsstyrelsen förordnad utrymningschef. Luftskyddschefen lyder i utrymningsfrågor direkt under statens utrymningskommission utan förmedling av länsstyrelsen. Planläggning för luftskyddsutrymning i form av bortflyttning omfattar följande befolkningsgrupper: 1) Barn i åldern upp till 15 år. 2) Blivande mödrar, som vänta sin nedkomst inom c:a tre månader. 3) Icke arbetsföra vuxna personer, nämligen åldringar (över 70 år); personer med lyte, vilket väsentligt nedsätter deras förmåga att röra sig (blinda m. fl.), samt varaktigt sjuka eller bräckliga, som ej äro sängliggande. 4) Vid behov vårdare åt personer, som ingå i grupperna 1) och 3). Kommunerna äro enligt utrymningslagens bestämmelser skyldiga att ombesörja de uppgifter, som sammanhänga med de evakuerades inkvartering. Detta sker genom kommunala inkvarteringsnämnder. Inkvarteringsnämnderna lyda under inkvarteringschefer (1—3 i varje län), vilka utses av utrymningskommissionen i samråd med länsstyrelsen i länet. Inkvarteringscheferna sortera i sin tur direkt under utrymningskommissionen men komma under krig att i vissa avseenden få sina order från de militära myndigheterna (detta gäller dock icke socialvårdande frågor). Militärutrymning, både i form av omflyttning och i form av bortflyttning, finnes planlagd i vissa kust- och gränstrakter. I allmänhet står planläggningsarbetet under ledning av luftskyddschefen men i vissa landskommuner med begränsad planläggning förekommer också att inkvarteringsnämnderna fungera som utrymningsorgan för sin kommun. Militärutrymning kan komma att avse de befolkningsgrupper, vilka omfattas av planläggningen för luftskyddsutrymning, men den kan också komma att omfatta en större del av befolkningen, eventuellt hela befolkningen.

B.

Gällande bestämmelser o m utrymningshjälp.

Enligt förordningen den 13 april 1940, nr 215, om utrymningshjälp må då luftskyddsort eller annat område utrymmes i anledning av krig eller krigsfara utrymningshjälp genom statens försorg beredas de utrymmande. Angelägenheterna rörande utrymningshjälp stå under central ledning av utrymningskommissionen. Den lokala administrationen ankommer i utrymningskommun på luftskyddschefen med biträde av utrymningschefen samt i inkvarteringskommun på inkvarteringsnämnden, som därvid står under närmare tillsyn av inkvarteringschefen. Vid omflyttning kan luft-

78 skyddschefen i viss omfattning få handha de uppgifter, som i allmänhet ankomma på inkvarteringsnämnden. Utrymningshjälp kan utgå in natura eller kontant. Naturahjälpen kan utgå såsom resa, förplägnad, inkvartering eller sjukvård, kontant hjälpen såsom resebidrag, hyresbidrag och sjukbidrag. Underhållsbidrag och hyresbidrag äro maximerade genom särskilda bestämmelser. Underhållsbidrag, som ej utgår jämsides med förplägnad in natura, må högst utgöra per dag för ensam person, som fyllt 16 år, samt för person, som förestår hushåll, en krona 75 öre, för annan person, som fyllt 16 år, en krona samt eljest 70 öre. Atnjutes förplägnad in natura må underhållsbidraget högst utgöra per dag för person, som fyllt 16 år, 50 öre ökat med 25 öre för varje barn vederbörande har att dra försorg om. Dagsbeloppet en krona 75 öre överensstämmer med familjepenningens dagsbelopp för hustru i lägsta ortsgrupp enligt krigsfamiljebidragsförordningen den 17 april 1940, nr 223. Sedermera har familjepenningens belopp höjts så att motsvarande belopp enligt nu gällande krigsfamiljebidragsförordning den 30 juni 1942, nr 521, utgör 2 kronor 75 öre. Därest utrymningshjälpsförordningen nu skulle behöva tillämpas, bör underhållsbidragets belopp undergå motsvarande justering uppåt. Hyresbidrag avser bostad i inkvarteringsorten och må utgöra per dag för ensam person, som fyllt 16 år, och för person, som förestår hushåll. 60 öre samt för annan person 30 öre. Hyresbidrag må icke utgå till bostad i utrymningsorten. Utrymningshjälp skall i allmänhet utgå efter behovsprövning. I 4 § utrymningshjälpsförordningen stadgas sålunda, att utrymningshjälp må meddelas allenast i den mån den hjälpsökande kan antagas sakna tillgång till bestridande av utgifterna för det eller de ändamål, som genom den sökta utrymningshjälpen skall tillgodoses, eller efter utgivande helt eller delvis av kostnaderna härför komma att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina. Vid prövning av hjälpbehovet skall hänsyn ej tagas till moderskapspenning, moderskapshjälp eller mödrahjälp, vartill sökande kan vara berättigad. Då utrymningshjälp skall utgå efter behovsprövning, fordras i regel ingivande av ansökan jämte deklaration. Vissa undantag gälla från regeln att utrymningshjälp endast utgår efter behovsprövning. Utan behovsprövning utgår utrymningshjälp i följande fall. 1) Då hjälpen avser resa (endast anmälan, ej ansökan erfordras). 2) Då hjälpen utgår till barn tillhörande utrymd skolklass (ansökan men ej deklaration fordras).

79 3) Under de första fjorton dagarna efter den evakuerades ankomst till inkvarteringskommunen (endast anmälan fordras). 4) Då hjälpen ej utgår fortlöpande och ej heller i fråga om varje särskild hjälptagare är av större ekonomiskt värde, tillfällig utrymningshjälp (utgår utan vare sig anmälan eller ansökan). Utrymningshjälp skall ej anses som fattigvård i annat fall än då hjälpen lämnats person, som mottagits till stadigvarande försörjning av fattigvårdssamhälle. i utrymningshjälpsförordningen givas vidare särskilda regler rörande inkvarteringsnämnds handhavande av hjälpärendena, om skyldighet för hjälptagare att utföra och söka arbete, om ersättningsskyldighet för uppburen utrymningshjälp m. m. Utrymningshjälpsförordningen reglerar icke all samhällshjälp till de evakuerade. Dessa måste erhålla hjälp icke blott genom understöd kontant och in natura utan de måste dessutom erhålla stöd genom rent organisatoriska åtgärder, varvid samhällsorganen utnyttja transportmedel, bostäder och förnödenheter till förmån för de utrymmande. I propositionen med förslag till förordning om utrymningshjälp (1940 L 148, sid. 52) anförde föredragande departementschefen härom bl. a. följande: Samhällets ingripande till motverkande av de svårartade följder, som den av utrymningen föranledda befolkningsomflyttningen måste medföra, kunna icke begränsas till att lämna kontanta understöd eller förmåner in natura, för vilka det allmänna helt eller delvis bär kostnaden. Samhällets ingripande måste även omfatta dem, vilka äro i stånd att lämna full ekonomisk gottgörelse för åtnjutna förmåner. Därförutan kommer nämligen den enskilde i många fall icke att kunna lösa vare sig transportfrågan eller frågan om bostad i den ort, till vilken han bortflyttar. Det är här närmast fråga om ett slags förmedlingsverksamhet, som samhället måste ombesörja, och det sätt, på vilket verksamheten bör bedrivas, är väsentligen en organisationsangelägenhet. Ansvaret för de samhälleliga åtgärderna härutinnan kommer att vila å luftskyddsorganen samt å statens utrymningskommission och inkvarteringsnämnderna. I författningsväg erfordras härvidlag i huvudsak endast att ifrågavarande organ erhålla vederbörliga maktbefogenheter och få sina arbetsuppgifter instruktionsledes fastställda. I den m å n denna organisationsverksamhet jämväl får karaktären av understödsverksamhet, måste den emellertid närmare regleras. Detta syfte var förslaget till förordning om utrymningshjälp avsett att tjäna. I överensstämmelse med de nu angivna riktlinjerna fann departementschefen, att departementsförslaget erhållit en naturlig begränsning i och med att det reglerade kontant understödsverksamhet samt den naturahjälp, som meddelas kostnadsfritt eller till nedsatt kostnad. I departementsförslaget återfanns sålunda ej, såsom i det till grund härför liggande kommittéförslaget, bestämmelser om »naturahjälp mot kontant betalning». I viss mån

80 ett undantag härifrån utgjorde dock reglerna om utrymningshjälp till barn tillhörande skolklasser. Enligt nu befintlig planläggning räknar man med att alla resor vid utrymning ske avgiftsfritt och att all transportverksamhet helt behandlas som en organisationsfråga. I samband med resorna och vid mottagandet i inkvarteringsorten kan ifrågakomma förplägnad och annan naturahjälp, vilken likaledes lämnas utan några författningsmässigt fastställda regler. Inkvarteringen i inkvarteringskommunerna avses att äga rum antingen å inter matförläggningar eller i enskild inkvartering. Internatförläggningar planläggas dels för skolbarn, dels för småbarn huvudsakligen i åldern upp till 3—4 år och dels för åldringar, lytta och sjuka, vilka icke anses kunna reda sig själva i enskild inkvartering. Enskild inkvartering kan vara antingen självordnad eller ordnad genom myndigheterna. Den enskilda inkvartering, som myndigheterna planlägga, är avsedd dels för familjegrupper (moder eller annan vårdare plus barn), dels för ensamma barn i åldern från 3—4 år upp till skolåldern, dels för åldringar m. fl. arbetsoförmögna, vilka kunna hushålla för sig själva, och dels för blivande mödrar. De sistnämnda skola vid förlossningen enligt planerna i allmänhet omhändertagas å provisoriska förlossningshem, vilka alltså utgöra ett slags internal. Inkvarteringsorganen skola härjämte vidtaga omfattande organisatoriska åtgärder för att ordna de evakuerades tillvaro i inkvarteringskommunerna. Dessa åtgärder innebära ordnande av sjukvårds- och utspisningsförhållanden, upprättande av daghem för barn o. s. v. Vad nu sagts gäller planläggningen för inkvartering vid luftskyddsutrymning. Vid militärutrymning är meningen att i möjligaste m å n följa samma riktlinjer för inkvarteringen. Det ligger emellertid i sakens natur, att vid en hastigt genomförd, icke i detalj planerad utrymning av kanske en orts eller trakts hela befolkning ifrågavarande riktlinjer icke kunna följas. Man måste räkna med, att inkvarteringen vid en militärutrymning kan bli synnerligen primitiv. Den hjälp, som lämnas av inkvarteringsorganen, torde i svåra fall komma att inskränkas till att de utrymmande anvisas tak över huvudet samt erhålla den mat, som går att anskaffa, och den sjukvård, som kan åstadkommas. Kostnaderna för utrymningshjälp enligt utrymningshjälpsförordningen skola bestridas av statsverket. Har utrymningshjälp, som icke avser resa, lämnats person, som mottagits till stadigvarande försörjning av fattigvårdssamhälle eller omhändertagits av barnavårdsnämnd, skall det dock åligga samhället eller den kommun, vars barnavårdsnämnd omhändertagit hjälptagaren, att utgiva ersättning härför till staten i den mån staten till följd av utrymningen fått vidkännas kostnader, som eljest skolat i första hand bestridas av samhället eller kommunen. Såväl hemortsförsvarssakkunniga som civilförsvarsutredningen ha föreslagit, att kostnaderna för ink varterings verksamheten för evakuerade i prin-

cip skola bestridas av statsverket. Rörande kostnadsreglernas närmare utformning hänvisas till den i föregående kapitel lämnade redogörelsen (sid. 74). C.

Civilförsvarsorganisationen och dess inverkan på hjälpverksamheten.

Såsom omnämnts vid behandlingen av spörsmålet om hjälp åt utbombade föreslogo hemortsförsvarssakkunniga, att handhavandet av inkvarteringen av evakuerade — liksom övriga uppgifter, vilka nu ankomma på den utrymningskommissionen underställda organisationen — skulle tillkomma den av de sakkunniga föreslagna folkskyddsorganisationen. Inom varje folkskyddsdistrikt, bestående av en eller flera kommuner, skulle ansvaret även för inkvarteringsverksamheten enligt förslaget åvila folkskyddschefen och verksamhetens närmare handhavande skulle ankomma på tjänstemän i folkskyddet. Inkvarteringsnämnderna skulle däremot avskaffas, vilket komme att innebära ett bortfallande av skillnaden i organisatoriskt hänseende mellan utrymnings- och inkvarteringskommuner. Eu omläggning av inkvarteringsorganisationen enligt de av hemortsförsvarssakkunniga föreslagna riktlinjerna kan icke undgå att återverka på anordningen av understödsverksamheten för de evakuerade. Hemortsförsvarssakkunniga ha i detta hänseende liksom i fråga om understödsverksamheten för de utbombade uttalat sig för den principen, att folkskyddets verksamhet borde avse huvudsakligen uppgifter, som krävde ett omedelbart ingripande, medan åtgärder, som vore inställda mera på lång sikt, i allmänhet borde åvila andra organ. Såvitt gäller den sociala vården av evakuerade skulle denna princip innebära, att folkskyddet skulle svara för de utrymdas fördelning å och transport till inkvarteringsorterna ävensom det första omhändertagandet därstädes, medan efter inkvarteringens ordnande därutöver erforderliga åtgärder skulle ankomma på andra organ. Hemortsförsvarssakkunniga ha emellertid erinrat om att ansvaret för omhänderhavandet av de utrymda för närvarande ligger på utrymningsorganisationen under hela den tid utrymningen avser. De sakkunniga ha uttalat, att enligt deras uppfattning organisatoriska skäl synas tala för bibehållandet av en dylik anordning, särskilt i vad angår drivandet av internat. Hemortsförsvarssakkunniga ha utöver vad nu sagts icke ingått på frågan hur hjälpverksamheten för de evakuerade skall ordnas utan ha i detta avseende hänvisat till krigshjälpssakkunnigas utredning. Civilförsvarsutredningen har vid sin överarbetning av hemortsförsvarssakkunnigas förslag i förevarande del i stort sett kommit till samma resultat. Även enligt civilförsvarsutredningens förslag skall skillnaden mellan utrymningskommuner och inkvarteringskommuner bortfalla. Ansvaret för inkvarteringsangelägenheterna skall inom varje civilförsvarsområde, vilket i regel skall omfatta landsfiskalsdistrikt eller stad, som ej ingår i landsfiskals6—417221

S2

distrikt, åvila civilförsvarschefen under länsstyrelsens ledning. Inom civilförsvaret skall för utrymnings-, inkvarterings- och socialtjänstuppgifterna organiseras en särskild tjänstegren, benämnd utrymnings- och socialtjänsten. Civilförsvarschef skall till sitt biträde ha en tjänstegrenschef för denna tjänstegren. I den mån flera kommuner ingå i samma civilförsvarsområde, skall vidare finnas särskild inkvarteringsledare jämte biträdespersonal inom varje kommun. Civilförsvarsutredningen har såsom skäl för att organisationen bör vara enhetlig i utrymningskommuner och inkvarteringskommuner främst åberopat den omständigheten, att någon skarp gräns icke torde kunna uppdragas mellan hjälpverksamheten till förmån för utbombade och till förmån för evakuerade. Omhändertagande av utbombade kommer icke att bli en uppgift endast inom de större orterna, där särskild socialtjänst nu finnes. Man måste räkna med skador på bostadsbebyggelsen även i mindre orter och på rena landsbygden. Utrymning kan vidare komma att äga rum både före och efter luftangrepp. Sannolikt kommer den omständigheten, att bostadsbebyggelsen i en ort blivit utsatt för svårare skador ej sällan att bli anledning till företagande av utrymning. I en kommun kunna sålunda finnas utbombade både från den egna kommunen och från andra kommuner. Särskilt torde detta bli fallet i närheten av större städer. En samordning av hjälpverksamheten för de utbombade befrämjas, om civilförsvarschefen har ledningen jämväl av inkvarteringsorganisationen. Inkvarteringen av utbombade bör kunna äga rum uteslutande med hänsyn till vad som är lämpligt utan avseende på administrativa gränser. Detta underlättas om organisationen är enhetlig i utrymningskommunerna och på landsbygden. Ej heller civilförsvarsutredningen har närmare ingått på frågan om understödsverksamheten för de evakuerade. Civilförsvarslagen ansluter sig såvitt angår organisationen i förevarande hänseende till civilförsvarsutredningens förslag. Särskilda bestämmelser rörande utrymning och inkvartering samt bortflyttningsförbud och bortflyttningstillstånd finnas intagna i lagens 34—39 §§. I samband med utfärdandet av civilförsvarslagen har den 15 juli 1944 utfärdats en förordning (nr 544) angående ändring av utrymningshjälpsförordningen. Föredragande statsrådet har i propositionen med förslag till civilförsvarslag (1944: 268 sid. 340) bl. a. anfört följande rörande angivna förordning. Frågan om socialvården under krig är, såsom förut framhållits, för närvarande under utredning av krigshjälpssakkunniga, vilka även torde komma att framlägga förslag till gränsdragning mellan civilförsvarsniyndigheternas och socialvardsorganens uppgifter i förevarande hänseende. I avvaktan på resultatet av denna utredning torde handhavandet av utrymningshjälpen i dess helhet höra åligga civilförsvarsorganen, främst civilförsvarschefen med biträde av tjänstegrenschefen för utrymnings- och socialtjänsten samt av inkvarteringsledarna. Av denna anledning har jag på grundval av ett inom hemortsförsvarssakkunniga framlagt förslag låtit

83 utarbeta förslag till de ändringar i förordningen om utrymningshjälp, som i följd härav bliva nödvändiga. De föreslagna ändringarna äro till största delen av den beskaffenhet, att någon redogörelse för desamma icke erfordras. Framhållas hör blott, att med den ställning länsstyrelserna äro avsedda att intaga inom civilförsvaret, besvär över civilförsvarschefs beslut jämlikt denna förordning synas böra anföras hos vederbörande länsstyrelse. Med hänsyn till att förordningen kommer att tillämpas endast under krig eller krigsfara, anser jag någon besvärsrätt över länsstyrelses beslut icke böra stadgas. Erforderlig enhetlighet i tillämpningen torde kunna vinnas genom anvisningar från civilförsvarsstyrelsen. Därutöver må tilläggas att de lokala civilförsvarsmyndigheterna vid utrymningshjälpens handhavande böra stå i nära kontakt med vederbörande kommunala myndigheter, främst civilförsvarsnämnderna. Den närmare regleringen härav torde kunna ske i administrativ ordning. R i k s d a g e n s a n d r a s ä r s k i l d a u t s k o t t h a r i sitt u t l å t a n d e över civilförsvarsp r o p o s i t i o n e n (nr 5) bl. a. a n f ö r t följande (sid. 16). Utskottet är ense med föredragande statsrådet såtillvida, att planläggningen, förberedandet och genomförandet av åtgärder i fråga om utrymning, inkvartering och socialtjänst i organisatoriskt hänseende bör ligga helt i linje med den föreslagna civilförsvarsorganisationens allmänna uppläggning. Det är emellertid av stor vikt, att planläggnings- och förberedelsearbetet i fråga om inkvartering och lämnande av annan hjälp åt evakuerade och utbombade i botteninstansen bedrives i nära samråd med civilförsvarsnämnderna, som måste förutsättas komma att representera den största sakkunskapen, när det gäller sådana frågor som ordnande av enskild inkvartering och dylikt och därför böra tillerkännas visst inflytande. Men själva genomförandet av de planlagda åtgärderna måste ankomma på civilförsvarschefen och personalen inom vederbörande tjänstegren i allmänna civilförsvaret, åtminstone när det gäller det första omhändertagandet av utbombade eller evakuerade. Lämnandet av mera långvarig hjälp synes däremot med fördel kunna överlämnas åt de kommunala organen. Frågan om efter vilka grunder en sådan uppdelning av hjälpåtgärderna på olika organ bör ske är för närvarande föremål för prövning av särskilda sakkunniga, krigshjälpssakkunniga. I avbidan på resultatet av denna utredning anser sig utskottet icke böra framställa något annat förslag härutinnan än att den behovsprövning, som enligt förordningen om utrymningshjälp skall föregå lämnandet av mera långvarigt understöd, skall ankomma på civilförsvarsnämnden. I enlighet h ä r m e d f ö r e s l o g u t s k o t t e t vissa ä n d r i n g a r i K u n g l . Maj:ts förslag, vilket m e d d e s s a ä n d r i n g a r a n t o g s av r i k s d a g e n . E n l i g t 13 § u t r y m n i n g s h j ä l p s f ö r o r d n i n g e n i dess n y a lydelse s k o l a de l o k a l a å t g ä r d e r n a m e d a v s e e n d e å u t r y m n i n g s h j ä l p e n s f ö r b e r e d a n d e och h a n d h a v a n d e o m b e s ö r j a s i n o m varje c i v i l f ö r s v a r s o m r å d e av c i v i l f ö r s v a r s c h e f e n u n d e r n ä r m a r e tillsyn a v l ä n s s t y r e l s e n . D e n n a m å i d e n u t s t r ä c k n i n g , s o m f i n n e s l ä m p l i g , å v e d e r b ö r a n d e t j ä n s t e g r e n s c h e f eller, o m civilf ö r s v a r s o m r å d e b e s t å r a v flera k o m m u n e r , å s ä r s k i l d av l ä n s s t y r e l s e n för viss k o m m u n d ä r t i l l u t s e d d p e r s o n ö v e r l å t a de b e f o g e n h e t e r , s o m enligt n y s s n ä m n d a bestämmelse tillkomma civilförsvarschefen. Den som ö n s k a r e r h å l l a r e s a in n a t u r a eller r e s e b i d r a g , eller som för de fjorton f ö r s t a d a g a r n a efter a n k o m s t e n till i n k v a r t e r i n g s k o m m u n e n ö n s k a r e r h å l l a a n n a n u t r y m n i n g s h j ä l p , h a r enligt 14 § att d ä r o m g ö r a a n m ä l a n till v e d e r b ö r a n d e

84 civilförsvarschef. Fjortondagarsperioden kan förlängas genom beslut av civilförsvarsstyrelsen. Den som i annat fall än i 14 § sägs önskar erhålla utrymningshjälp har enligt 15 § att därom göra ansökan hos civilförsvarsnämnden i inkvarteringskommunen. Jämlikt 16 § må civilförsvarschef och civilförsvarsnämnd utan särskild ansökan eller anmälan meddela utrymningshjälp, som ej utgår fortlöpande och ej heller i fråga om varje särskild hjälptagare är av större ekonomiskt värde. Civilförsvarsnämnd skall enligt 46 § civilförsvarslagen finnas i varje kommun. Nämnden skall handha de kommunen med avseende å civilförsvaret åvilande uppgifterna ävensom de uppgifter, vilka enligt lag eller författning skola a n k o m m a på sådan nämnd. Kommun skall tillsätta särskild civilförsvarsnämnd; dock må kommun, som har ett invånarantal understigande 3 000 eller erhållit länsstyrelsens tillstånd därtill, kunna uppdraga i stad åt drätselkammaren och på landet åt kommunalnämnden att vara civilförsvarsnämnd. Särskild civilförsvarsnämnd utses av dem. som i allmänhet utöva kommunens beslutanderätt, samt består av tre eller fem ledamöter, av vilka minst en skall vara kvinna. Krigshjälpssakkunniga upptaga härefter till behandling frågan hur understödsverksamheten för de evakuerade i framtiden bör vara ordnad. Vid behandlingen av understödsverksamheten till förmån för de utbombade ha krigshjälpssakkunniga uttalat sig för den grundsatsen, att understöd till utbombade endast under den första tiden böra lämnas av socialtjänsten, medan understödsverksamheten därefter bör övertagas av krigshjälpsnämnderna. Det avgörande skälet härför är, att de utbombade icke under någon längre tid komma att framstå såsom en avgränsad kategori av hjälpbehövande utan måste inordnas i samma socialvårdssystem som andra hjälpbehövande. Motsvarande betraktelsesätt kan anläggas när det gäller de evakuerade. Verkställandet av utrymningen samt de evakuerades omhändertagande och understödjande under den första tiden efter ankomsten till inkvarteringsorterna utgöra huvudsakligen organisatoriska problem, som måste handhavas av särskilda för detta ändamål tillskapade inkvarteringsorgan (tjänstegrenschef för utrymnings- och socialtjänst, inkvarteringsledare etc). Om de evakuerade vistas en längre tid i inkvarteringsorterna, kommer emellertid gränsen mellan dem och den i dessa orter bofasta befolkningen så småningom att mer eller mindre utsuddas. I den m å n de evakuerade erhålla arbete och ordna sin hushållning i inkvarteringsorterna, komma också hjälpfrågorna att bli allt mera likartade med motsvarande frågor för den bofasta befolkningen. Ur denna synpunkt ter det sig sålunda ändamålsenligt, att de evakuerades hjälpfrågor övertagas av det organ, som handhar den bofasta befolkningens hjälpfrågor, vilket med tillämpning av de sakkunnigas i det föregående framlagda förslag skulle innebära, att de övertagas av krigshjälpsnämnderna.

85 Parallellen med hjälpen åt de utbombade kan dock icke dragas alltför långt. I fråga om de utbombade kan man sålunda göra en klar skillnad mellan å ena sidan de första hjälpåtgärderna och å andra sidan långtidshjälpen, vilken förr eller senare måste inordnas i samhällets allmänna socialvårdande verksamhet. Utrymningen är däremot till sin karaktär principiellt en tillfällig företeelse. De evakuerade skola så fort som möjligt återflytta till sina hemorter. Den tid en utrymning kommer att vara kan visserligen aldrig förutses och man måste räkna med möjligheten att utrymningen kommer att vara i månader och år. Man torde emellertid vid planläggningsarbetet böra betrakta en utrymning om några månader som ett sannolikare fall än en långvarigare utrymning. Samma tydliga gränsdragning mellan den första hjälpen och långtidshjälpen kan sålunda icke göras i fråga om de evakuerade som i fråga om de utbombade. Härtill medverkar också att de organisatoriska uppgifterna äro av större betydelse när det gäller evakuerade än när det gäller utbombade. Av den tidigare lämnade redogörelsen för nuvarande planläggning framgår sålunda, att man räknar med att i mycket stor omfattning upprätta slutna internatförläggningar för evakuerade. Hemortsförsvarssakkunniga ha pekat på att organisatoriska skäl särskilt tala för att driften av dessa förläggningar handhaves av inkvarteringsorganen under hela den tid utrymningen avser. Detta synes också riktigt. I fråga om internaten överväger otvivelaktigt den organisatoriska sidan av verksamheten över understödssidan. Det rör sig här om att ställa i ordning lokaler, anskaffa utrustning och personal samt andra dylika åtgärder, för vilkas genomförande fordras organ, som äro utrustade med befogenhet att tvångsvis taga i anspråk arbetskraft och materiel. Dylika maktbefogenheter kunna krigshjälpsnämnderna icke gärna utrustas med. Vad nu anförts talar alltså för att inkvarteringsorganens befattning med hjälpverksamheten för de evakuerade bör ha större omfattning än socialtjänstens befattning med de utbombade, som bo kvar i sina hemorter. I fråga om ett avsnitt av hjälpverksamheten synes det emellertid angeläget, att krigshjälpsnämnderna medverka. De sakkunniga avse härmed hjälpverksamheten för familjegrupper, som äro inkvarterade i självordnad eller av myndigheterna anvisad enskild inkvartering. Dessa evakuerade böra erhålla hjälp efter behovsprövning på samma sätt som hjälpbehövande i allmänhet. Det synes vara förenat med vissa olägenheter att denna behovsprövning verkställes av inkvarteringsorganen. Enligt i svensk förvaltning vanligen tillämpade regler företages behovsprövning samt bestämmande av socialvårds art och belopp icke av en statlig eller kommunal befattningshavare utan av en av flera personer bestående nämnd. Vederbörande befattningshavare inom inkvarteringsorganisationen torde långtifrån alltid ha önskvärd erfarenhet av samhällelig understödsverksamhet, då andra synpunkter måste bli avgörande vid personvalet. Vidare må framhållas, ',\tt de ledande befattningshavarnas arbetsuppgifter torde komma att bli

86 så stora, att behovsprövningen sannolikt ofta skulle komma att utföras av relativt underordnade befattningshavare. De nu företagna övervägandena synas leda till det resultatet, att på inkvarteringsorganen bör ankomma dels de organisatoriska åtgärderna för de evakuerades mottagande och utplacering m. m., dels hela understödsverksamheten under den första tiden efter ankomsten till inkvarteringsorten, dels ock drivandet av internatförläggningar och handhavande av annan hjälpverksamhet, där behovsprövning icke är avgörande. På krigshjälpsnämnden bör å andra sidan ankomma den hjälpverksamhet, som är beroende av behovsprövning. D.

Inkvarteringsorganens hjälpverksamhet.

När det gäller den hjälp, som skall lämnas av inkvarteringsorganen under de första dagarna efter de evakuerades ankomst till inkvarteringsorten, böra enligt de sakkunnigas mening samma regler gälla, som i 8 kapitlet föreslagits för socialtjänstens hjälpverksamhet för utbombade. Såsom förut anförts torde det nämligen icke vara praktiskt möjligt att uppdraga någon skarp gräns mellan dessa båda grupper av hjälpbehövande, i det att utrymning sannolikt icke sällan måste tillgripas just för de utbombades del. Hjälpsystemet bör då icke vara så utformat, att olika regler bli gällande för utbombade, som anvisas ny bostad inom den bombade orten och för utbombade, som anvisas inkvartering i en grannkommun till denna ort. Vad nu anförts innebär, att inkvarteringsorganen skola vara berättigade att utan behovsprövning lämna evakuerade, oavsett om de utrymma på grund av att de blivit utbombade eller av annan anledning, hjälp i form av hemlöshetspenning, hyresbidrag och kost penning med de belopp, som föreslagits i 8 kapitlet. Den tid, varunder hjälp på detta sätt får utlämnas utan behovsprövning, bör utgöra högst fjorton dagar efter ankomsten till inkvarteringskommunen. Tiden bör dock av vederbörande länsstyrelse kunna utsträckas utöver fjorton dagar, därest omständigheterna föranleda härtill. Det är givetvis icke meningen att den, som först blir utbombad och därefter flyttas från bostadsorten, skall erhålla hemlöshetspenning två gånger. Däremot anse de sakkunniga, att hyresbidrag och kostpenning utan behovsprövning skola kunna utgå under fjorton dagar efter ankomsten till inkvarteringsorten även om den evakuerade såsom utbombad under ett antal dagar erhållit samma förmån i hemorten innan utrymning företagits. Angivna hjälpregler böra icke gälla dem som omhändertagas på intematförläggning. Sådana personer erhålla sin fulla försörjning på förläggningen och någon anledning finnes därför icke att till dem utbetala hemlöshetspenning eller annat av de nu behandlade bidragen. Med personer, som omhändertagas på internatförläggning, böra jämställas barn, som bortflytta utan

87 att åtföljas av moder eller annan egen vårdare och som av inkvarteringsorganen utplaceras i enskilda hem. Detsamma gäller åldringar, vilka genom inkvarteringsorganens försorg placeras å ålderdomshem i inkvarteringsorten. Hjälpverksamheten för dessa barn och åldringar bör under hela utrymningstiden ankomma på inkvarteringsorganen. Även efter utgången av den tid, under vilken hjälp utan behovsprövning lämnas av inkvarteringsorganen, och efter det att vissa hjälpfall sålunda överförts till krigshjälpsnämndens handläggning, måste inkvarteringsorganen taga viss befattning med dessa fall. Inkvarteringsorganen böra fortfarande ha ledning av bostadsfrågorna och alltså svara för anvisande av inkvartering. Dessa organ måste vidare svara för andra organisatoriska frågor, såsom ordnande av utspisning, sjukvård o. dyl. Ett nära samarbete bör därför äga rum mellan inkvarteringsorganen och krigshjälpsnämnden. För detta samarbete synas betingelserna vara gynnsamma, enär det förutsattes att i krigshjälpsnämnd skall ingå en representant för civilförsvaret. Frågan om hjälptagares ersättningsskyldighet för den hjälp, som lämnas av inkvarteringsorganen, behandlas i nästa kapitel. E.

Krigshjälps nämnds befattning med evakuerade.

Vad angår den hjälp, som skall lämnas av krigshjälpsnämnderna, synes det lämpligt, att någon särskild hjälpform härför icke skapas utan att de allmänna reglerna om krigshjälp bli tillämpliga. Detta står i överensstämmelse med de allmänna riktlinjerna för de sakkunnigas förslag till socialvårdens organisation under krig. Det har också vissa särskilda fördelar i jämförelse med för närvarande enligt utrymningshjälpsförordningen gällande regler. llrynmingshjälpen sådan den nu är utformad är sålunda till sin räckvidd begränsad, i det att den endast avser resa, det dagliga uppehället (bostad och kost) samt sjukvård. Enligt utrymningshjälpsförordningen kan däremot icke utgå bidrag exempelvis till kläder åt de evakuerade. Frågan om de evakuerades förseende med kläder och annan personlig utrustning h a r under förarbetena till utrymningshjälpsförordningen m. fl. författningar varit föremål för diskussion (se prop. 1940 L: 148, sid. 43 och 80 samt prop. 1941:22, sid. 14). Av de härvid gjorda uttalandena framgår dels att utrymningskommunerna anses ha en viss — i författning dock icke fastslagen — skyldighet att förse evakuerade med klädesutrustning, dels ock att utrymningsorganen avses få viss möjlighet att vid sidan av utrymningshjälpsförordningen utlämna kläck-r. Någon tillfredsställande reglering av frågan om de evakuerades förseende med kläder kan detta icke anses innebära. Ä\> n i andra hänseenden än i fråga om personlig utrustning kunna hjälp-

88 behov uppkomma, vilka icke kunna tillgodoses enligt utrymningshjälpsförordningen. Här kan erinras om att begravningshjälp icke k a n utgå enligt denna förordning. Krigshjälpsbestämmelsernas tillämpning för evakuerade innebär också en förenkling såtillvida, att samma bestämmelser även i denna del bli tillämpliga för utbombade och evakuerade. Man kan icke bortse från att krigshjälpsbestämmelsernas tillämpning för de evakuerade också kommer alt medföra vissa svårigheter. Då krigshjälpsnämndens behovsprövning skall vara obunden av inkomstgränser eller maximibelopp, kommer nämnden att sakna det stöd vid hjälpens utmalande, som utrymningshjälpsförordningens maximibestämmelser för närvarande ge. Då de evakuerade äro personligen okända för krigshjälpsnämnden och denna saknar kännedom om deras personliga och ekonomiska förhållanden i utrymningsorten, kan behovsprövningen och hjälpens utmätande komma att erbjuda svårigheter. Krigshjälpsnämnden får här i den mån så är möjligt, på samma sätt som förutsatts skola gälla för krigshjälpen i allmänhet, sätta de nytillkomna hjälpfallen i relation till äldre fall av motsvarande typ så att i det hela samma hjälpstandard upprätthålles. Härvid får emellertid beaktas, att de evakuerades hjälpbehov i än högre grad än den bofasta befolkningens får bedömas på kort sikt intill dess att bättre utredning och större klarhet i övrigt rörande de hjälpsökandes förutsättningar föreligga. F . I utrymningskommunen beviljad socialvård åt evakuerade ni. ni. Vid behandlingen av frågan om hjälp åt evakuerade bör särskild vikt filstas vid farhågorna för kommunikationssvårigheter under krig. Det är uppenbart, att dessa svårigheter måste bli mera framträdande i detta fall än eljest. Principiellt bör därför eftersträvas, att de evakuerade i största utsträckning få sitt hjälpbehov tillgodosett inom inkvarteringskommunen och att deras hjälpfrågor sålunda bli så litet som möjligt beroende av förbindelser mellan utrymningsort och inkvarteringsort. Vidare måste beaktas, alt garantier i möjligaste mån böra skapas för att dubbelunderstöd icke utgå, Till en början upptages frågan om förhållandet mellan hjälp, som beviljas av inkvarteringsorganen, och krigshjälp åt evakuerade, å ena sidan, samt annan redan beviljad socialvård, motsvarande vad som i det föregående benämnts de gamla hjälpfallen, å andra sidan. Utbetalning av folkpensioner synes, såvitt den tekniska sidan av saken angår, kunna ske genom postverkets försorg även efter företagande av utrymning. För närvarande gäller, att sådan utbetalning är bunden till viss postanstalt. För att folkpension skall få lyftas vid annan postanstalt erfordras att utbetalningarna i särskild ordning överflyttas dit. Detta sker enklast genom att pensionstagaren gör skriftlig anmälan å den gamla postanstalten med angivande av till vilken postanstalt han önskar utbetalningen överflyttad. Ge-

89 nom den gamla postanstaltens försorg göres anteckning om överflyttningen å pensionshandlingarna, och pensionstagaren kan härefter lyfta sin pension vid den nya utbetalningspostanstalten. I detta fall behöver pensionstagaren alltså icke lämna ifrån sig pensionshandlingarna. Anmälan kan också göras å den nya postanstalten. I detta fall fordras emellertid som regel, att pensionstagaren avlämnar pensionshandlingarna, vilka översändas till den gamla utbetalningspostanstalten för anteckning om förändringen samt därefter återställas till pensionstagaren. Det är tydligt, att detta förfarande icke kan komma till användning vid utrymning, om någon säkerhet skall kunna vinnas för att pensionstagarna ulan förseningar skola kunna uppbära sina pensioner på utbetalningsdagarna. Det bör särskilt beaktas, att enär de utrymmande i de flesta fall icke torde kunna med säkerhet ange sina adresser i inkvarteringsorten före ankomsten till denna ort ansökan om ändrad utbetalningsort i regel icke kan inges dessförinnan. Enligt inhämtade upplysningar torde det emellertid våra möjligt att under krig låta kravet på särskilt beslut angående överflyttning av pensionsutbetalningarna falla och att sålunda låta pensionskvittenserna bli giltiga vid samtliga postanstalter. Visserligen har det framkommit, att en del olägenheter skulle bli förknippade härmed. Dessa olägenheter sammanhänga med det förhållandet, att ett betydande antal icke giltiga pensionsbrev och kvittenshäften finnes ute bland allmänheten. För att förhindra utbetalning å sådana handlingar spärras dessa vid vederbörande utbetalningspostanstalt. Trots detta förekommer enligt vad som upplysts för de sakkunniga att ogiltiga kvittenser ibland företes och att postfunktionärerna med förbiseende av spärren verkställa utbetalningar på kvittenserna. Obehöriga utbetalningar skulle möjligen komma att äga rum i flera fall om utbetalningarnas bundenhet vid viss postanstalt upphävdes under krig. De belopp, som av denna anledning skulle komma att orättmätigt uppbäras, torde dock vara av så pass ringa storleksordning, att anförda omständighet icke bör få utgöra hinder för att låta pensionshandlingarna gälla vid samtliga postanstalter. Om sålunda tekniska hinder icke föreligga för utbetalning av folkpensioner genom postanstalterna i inkvarteringsorterna återstår dock frågan om en dylik anordning över huvud taget kan anses lämplig eller om folkpensionerna under utrymningstiden böra ersättas med hjälp genom inkvarteringsorganen och krigshjälpsnämnden i inkvarteringskommunen. Vissa skäl tala nämligen för sistnämnda förfarande. Det viktigaste av dessa skäl är att ett avsevärt antal av de åldringar, som uppbära folkpension, vid utrymning komma att förläggas på internatförläggningar. Detta gäller i första hand åldringar, som redan i utrymningsorten äro intagna på ålderdomshem eller därmed jämförliga anstalter. Dessa åldringars pensionshandlingar torde dock som regel vara omhändertagna av fattigvårdsmyndigheterna, vilka lyfta pensionsbeloppen och tillgodogöra sig dessa i avräkning på vårdkostnaderna. Dispositionen av pensionsbeloppen har i dessa fall icke någon aktualitet för pensions-

90 tagarna själva. Förutom angivna åldringar räknar man emellertid med att ytterligare ett antal åldringar, vilka i utrymningsorlen kunna reda sig själva, eventuellt med hjälp av anhöriga eller lejd hjälp, vid utrymning måste lagas om hand på internatförläggningar, emedan de icke under de mera primitiva förhållandena i inkvarteringsorten kunna sköta sin egen hushållning. Dessa åldringar erhålla alltså sin försörjning genom inkvarteringsorganens försorg. Då det icke är rimligt att samhället ännu en gång skall utbetala medel för vederbörandes försörjning genom folkpensionerna, kan med skäl ifrågasättas, huruvida icke pensionsbeloppen böra indragas, så länge försörjning utgår genom inkvarteriiigsmyndigheterna. Ytterligare ett skäl talar för en dylik indragning, nämligen den omständigheten alt, då tilläggspensionerna äro dyrortsgrupperade, en evakuerad pensionstagare, vilken vistas i en kommun, tillhörande lägsta dyrortsgrupp, kan erhålla tilläggspension, som är beräknad efter högsta ortsgrupp. Någon individuell omprövning av pensionsbeloppen med hänsyn till ändring i bostadsförhållandena vid utrymning är uppenbarligen av praktiska skäl icke tänkbar. De nu anförda skälen för folkpensionernas indragning och ersättande med utrymningshjälp torde emellertid icke böra tillmätas avgörande vikt. Först och främst kan mot det först anförda skälet, att pensionstagarna i stor utsträckning komma att erhålla sin försörjning å internatförläggningar, åberopas, att det i regel icke torde möta svårigheter att låta inkvarteringsorganen taga hand om pensionshandlingarna och uppbära pensionsbeloppen, varigenom dubbelunderstöd icke behöver utgå. Vidare torde den otvivelaktiga felaktighet, som består i att tilläggspension utgår efter högre dyrort än den faktiska bostadsorten, te sig mindre betydelsefull med hänsyn till tillläggspensionernas i och för sig låga belopp. Särskilt med hänsyn till att de evakuerade i viss omfattning troligen komma att vara bundna av förpliktelser i utrymningsorten synes pensionsbeloppens storlek icke behöva föranleda större betänkligheter. Ytterligare kan gentemot en indragning av folkpensionerna till evakuerade anföras, att densamma kommer att medföra tekniska komplikationer av besvärande art. Indragningen synes sålunda förutsätta ett förbud mot överflyttning av pensionsutbelalningarna från postanstalten i utrymningsorten till postanstalten i inkvarteringsorten. Då man icke kan begära, att generalpoststyrelsen, som har att pröva sådana ärenden, skall hinna med att införskaffa utredning i varje särskilt fall rörande frågan om den begärda överflyttningen sammanhänger med utrymning eller icke, är man nödsakad att tänka sig ett generellt förbud mot överflyttningar av pensionsutbetalningar under den tid kriget pågår. Detta torde icke kunna undgå att medföra olägenheter för pensionstagare, som utan samband med utrymning byta bostad. Härtill kommer, att det icke ens med ett dylikt generellt förbud mot överflyttningar av utbetalningar torde kunna förhindras, att pensionsbelopp

91 lyftas genom ombud i utrymningsorten. Postanstalten därstädes torde nämligen, om kvittot är behörigen underskrivet, icke kunna förväntas kontrollera, att pensionstagaren personligen lyfter pensionsbeloppen. Trots de olägenheter, som äro förknippade med en överflyttning av pensionsutbetalningarna till postanstalterna i inkvarteringsorterna, synes detta förfaringssätt sålunda vara att föredraga. Vad nu sagts om folkpensioner gäller även om invalidunderstöd. De utbetalningar av tidigare beviljad hjälp, som efter krigsutbrottet gå genom krigshjälpsnämnden, böra indragas för alla, som på grund av utrymning lämnat sin bostadsort. Detta gäller fattigvård, barnavård, kommunala pensionstillskott, blindhetsersättning, barnbidrag, bidragsförskott och mödrahjälp. I stället för dessa hjälpformer bör hjälp utgå genom inkvarteringsorganen och krigshjälpsnämnden i inkvarteringskommunen. 1 fråga om fattigvård torde detta förfarande överensstämma med vad som nu gäller. Fattigvård torde sålunda icke längre komma att utgå i utrymningskommunen efter fattigvårdstagarens bortflyttning, utan densamma ersättes av utrymningshjälp enligt utrymningshjälpsförordningen. Någon uttrycklig bestämmelse härom finnes dock ej. En annan sak är att utrymningskommun blir ersättningsskyldig för den utrymningshjälp (dock ej hjälp avseende resa), vilken meddelats personer, som av fattigvårdssamhälle mottagits till varaktig försörjning eller vilka omhändertagits av barnavårdsnämnd (28 § utrymningshjälpsförordningen). I fråga om utbetalning av barnbidrag och bidragsförskott vid utrymning gälla särskilda i barnbidragslagen (9 §) och bidragsförskottslagen (11 § 2 mom.) stadgade regler. Redogörelser för dessa regler ävensom för de olägenheter, med vilka reglernas tillämpning är förknippad, ha tidigare (sid. 13 och 25) länmats. De sakkunniga hänvisa i förevarande sammanhang till angivna redogörelser. Av desamma framgår, att det föreskrivna förfaringssättet vid utrymning är i hög grad utsatt för störningar i kommunikationerna. Genom den nu föreslagna indragningen för samtliga barn, som bortflyttat, oberoende av deras ålder, torde ett enklare och tillförlitligare förfarande ernås, främst när det gäller barnbidragen. Enligt utrymningshjälpsförordningen gäller, att mödrahjälp liksom moderskapspenning och moderskapshjälp icke skall betraktas som inkomst vid behovsprövningen. Dessa hjälpformer skola alltså kunna utgå vid sidan om utrymningshjälpen. Då några särskilda regler om utbetalning av dessa hjälpformer i inkvarteringsorten icke finnas, förutsattes härvid tydligen, att desamma skola utbetalas i utrymningsorten och sändas till hjälptagaren. Detta är icke lämpligt. Med den utformning av hjälpen till de evakuerade, som de sakkunniga föreslå, bortfaller också behovet av särskilda regler rörande mödrahjälpen. Denna bör indragas på samma sätt som fattigvård m. fl. hjälpformer och ersättas med krigshjälp. Moderskapspenning och moderskapshjälp böra utbetalas genom sjukkassan i inkvarteringsorten.

92 Det skulle kunna ifrågasättas att utan omprövning överflytta utbetalningarna av barnbidrag m. fl. nu behandlade former av socialvård från krigshjälpsnämnden i utrymningsorten till krigshjälpsnämnden i inkvarteringsorten. Ett sådant förfarande synes dock icke lämpligt, enär man icke torde kunna hänvisa krigshjälpsnämnden i inkvarteringsorten till att endast lita till de inkvarterades egna uppgifter. Delta gäller icke blott av den anledningen att fältet skulle lämnas fritt för dessa alt tillskansa sig förmåner, vartill de icke äro berättigade. Ett relativt stort antal evakuerade skulle sannolikt icke vara i stånd att lämna riktiga uppgifter ens med det bästa xippsåt. Över huvud taget skulle med säkerhet ett påfrestande osäkerhetstillstånd uppkomma genom att nämnden i inkvarteringskommunen hänvisades att uteslutande lita till de inkvarterades egna uppgifter. Man skulle sålunda för att kunna överflytta utbetalningarna utan ny prövning vara nödsakad att utrusta de bortflyftande med bevismedel angående till dem utgående socialvård. Detta skulle även vid en i långsam takt och under relativt lugna förhållanden verkställd utrymning innebära en mycket betungande komplikation i utrymningsförfarandet. Vid en hastig utrymning under svåra förhållanden skulle det vara ogenomförbart. Slutsatsen blir sålunda att krigshjälp principiellt bör beviljas först efter ny prövning i inkvarteringsorten. Detta är till fördel också på det sättet, alt krigshjälpsnämnden blir i stånd att upprätthålla en någorlunda enhetlig hjälpstandard bland de inkvarterade. Härefter bör behandlas frågan hur indragning av i utrymningsorten utgående socialvård skall komma till stånd. Endast under förutsättning att sådan indragning kan förväntas komina till stånd med viss säkerhet kan det härovan antydda systemet anses tillfredsställande. Ehuru det icke synes möjligt att räkna med att indragningen under alla förhållanden skall kunna äga rum med full säkerhet torde dock i regel tillförlitliga garantier för indragning kunna vinnas. Vid det tänkta huvudförfarandet vid utrymning, d. v. s. verkställande av uppgjorda planer för luftskyddsutrymning, skola de personer, som önska myndigheternas hjälp vid bortflyltningen, avlämna en skriftlig anmälan å fastställd blankett till vederbörande utrymningsbyrå. Å denna blankett skola angivas namn, födelsetid och adress i utrymningsorten rör de bortf lyftande. Det förutsattes, att utrymningsorganen skola vara skyldiga att omedelbart vidarebefordra dessa uppgifter till krigshjälpsnämnden i utrymningsorten liksom till andra eventuellt berörda organ (främst familjebidragsnämnden). På detta sätt skall krigshjälpsnämnden i regel kunna mycket snabbt erhålla uppgift om samtliga personer, som bortflytta med myndigheternas hjälp. Då järnvägståg och motorfordon under utrymningstiden, i den mån de stå till förfogande för civil trafik, praktiskt taget uteslutande komma att disponeras av utrymningsmyndigheterna, torde en bortflyttning utan anlitande av myndigheternas hjälp endast kunna komma i fråga i undantagsfall. Några sådana fall kunna dock tänkas. Främst gäller

93 delta då bortflyttning äger rum innan utrymning anbefallts. I sådana fall kan utrymningsmyndigheten i utrymningsorten icke lämna krigshjälpsnämnden uppgift om bortflyltningen, därest anmälan icke skett frivilligt från de bortflytlande. Sker icke sådan frivillig anmälan, har man att lita till en andra linje i fråga om uppgiftsskyldighet. Varje inkvarteringsnämnd skall nämligen föra förteckning över samtliga personer, som i anledning av utrymning taga uppehåll inom kommunen, och nämnden är skyl dig att en gång i veckan till vederbörande utrymningsort översända utdrag av sin förteckning över inkvarterade. På detta sätt avser man att få deL kontroll över att de personer, som ingivit anmälan till utrymningsbyråerna, verkligen lämnat orten och dels uppgift på vilka personer, som kunna ha lämnat orten utan att ingiva sådan anmälan. Detta är det tänkta huvudförfarandet. Om utrymning måste företagas under särskilt ogynnsamma omständigheter, t. ex. en hastig militärutrymning, kan man icke räkna med att de bortflyttande hinna förtecknas innan de lämna orten. I detta fall får man uteslutande lita till registreringen i inkvarteringskommunerna. Man torde dock även kunna förutsätta, att utrymningen, som i sådana fall vanligen kommer att omfatta praktiskt taget hela befolkningen, kommer att innebära en sådan omvälvning för utrymningsorten, att understöd över huvud taget icke böra utlämnas av krigshjälpsnämnden till eventuellt kvarvarande invånare annat än efter det nämnden förvissat sig om att vederbörande hjälptagare finns kvar i orten. Frågan om förhållandet mellan familjebidrag och utrymningshjälp var föremål för behandling redan av sociala försvarsberedskapskommittén i dess betänkande (S. O. U. 1939:45), del II, med förslag till bestämmelser om utrymningshjälp m. m. Kommittén framhöll, att en samtidig tillämpning beträffande värnpliktigs familj, som evakuerat, av krigsfamiljebidragsförorduingen och förordningen om utrymningshjälp torde komma att medföra sådana svårigheter och olägenheter, att en dylik tanke av praktiskt-administrativa hänsyn måste avvisas. Kommittén fann sig vid valet mellan de båda författningarna böra förorda, att samma bestämmelser tillämpades för de värnpliktigas familjer som för övriga evakuerade. I överensstämmelse härmed stadgades i 2 § tredje stycket krigsfamiljebidragsförordningen den 17 april 1940, nr 223, att familjebidrag ej finge utgå till person, som åtnjöte utrymningshjälp avseende annat än resa. För att icke värnpliktigas familjer, som evakuerat, skulle försättas i en sämre ställning än övriga värnpliktigas familjer intogs å andra sidan i 10 § andra stycket utrymningshjälpsförordningen en bestämmelse av innehåll att om bostadsbidrag jämlikt krigsfamiljebidragsförordningen, därest utrymning ej skett, uppenbarligen skulle ha utgått till beredande åt hjälpsökande av bostad i utrymningskommunen, det enligt paragrafens första stycke bestämda hyresbidraget finge ökas med det belopp, som för nämnda fall skulle ha utgått i bostadsbidrag, eller sistnämnda belopp utgå jämsides med inkvartering in natura.

94 Med anledning av förslag från ulrymningskommissionen erhöll 2 § 2 mom. krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942, nr 521, i stället den avfattningen, att annat familjebidrag än bostadsbidrag ej må utgå till person, som efter ansökan åtnjuter utrymningshjälp. Samtidigt upphävdes genom förordning samma dag, nr 523, 10 § andra stycket utrymningshjälpsförordningen. Nu gällande bestämmelser innebära sålunda, att familjebidraget indrages av familjebidragsnämnden i utrymningsorten så snart denna får underrättelse om att bidragstagaren beviljats utrymningshjälp efter ansökan. Att utrymningshjälpen skall ha beviljats efter ansökan innebär, att den utrymningshjälp, som under de första fjorton dagarna efter ankomsten till inkvarteringskommunen utgår utan behovsprövning, icke medför indragning av familjebidraget. Bostadsbidrag till bostad i utrymningsorten indrages emellertid icke samtidigt med familjebidraget i övrigt. Evakuerad, som icke ansöker om utrymningshjälp, behåller sin rätt till familjebidrag även efter bortflyttning och kan sålunda begära, att familjebidraget sändes till inkvarteringsbostaden. I 1 kapitlet (sid. 23) har lämnats en redogörelse för vissa konsekvenser av det nu gällande systemet för lösande av konkurrens mellan familjebidrag och utrymningshjälp. I detta sammanhang hänvisas till ifrågavarande redogörelse. Under förutsättning att familjebidragen såsom tidigare föreslagits skola utgå även under krig och alltså icke ersättas av krigshjälp, uppkommer frågan om förhållandet mellan utrymningshjälp och familjebidrag även efter införandet av regler om krigshjälp. I denna fråga synes följande kunna anföras. Även i fråga om sådana evakuerade, vilka uppbära familjebidrag, bör gälla regeln att deras hjälpfråga i största möjliga utsträckning bör behandlas i inkvarteringskommunen och att man icke bör lita till försändning av hjälpbelopp från utrymningsorten till inkvarteringsorten. Med denna princip låter sig i och för sig förena utbetalning av hjälp till de värnpliktigas evakuerade familjemedlemmar både i form av familjebidrag och i form av utrymningshjälp, blott utbetalningen sker genom ett organ i inkvarteringskommunen. Här lika litet som i förut behandlade fall bör man bygga på att den bortflyttande av vederbörande organ i utrymningsorten utrustas med intyg rörande det hjälpbelopp, som beviljats därstädes. Däremot skulle det kunna tänkas, att familjebidragsberättigade evakuerade i inkvarteringsorten finge vända sig till familjebidragsnämnden därstädes i stället för till krigshjälpsnämnden. Familjebidragsnämnden skulle då på nytt pröva den sökandes hjälpbehov och besluta rörande familjebidragets belopp. De praktiskt-administrativa skäl, som åberopades redan av sociala försvarsberedskapskommittén, torde emellertid tala emot en dylik anordning. Det synes lämpligare att samtliga evakuerade behandlas efter samma regler, oavsett om de i utrymningsorten uppburit familjebidrag eller icke. En förutsättning härför är emellertid att de evakuerade icke härigenom försättas i markerat sämre ställ-

95 ning med avseende på hjälpmöjligheterna än de i utrymningsorten kvarblivande till familjebidrag berättigade personerna. Så synes i stort sett icke heller behöva bli förhållandet. Främst bör härvid beaktas, att bostadsbidrag fortfarande skall kunna utgå till bostad i utrymningsorten. Levnadsbetingelserna för dem som evakuerat och för dem som kvarstannat i utrymningsorten bli för övrigt så olika att någon direkt jämförelse med utgångspunkt från beloppen av de understöd som uppbäras knappast blir möjlig. Familjebidrag böra sålunda, på samma sätt som avses gälla ifråga om barnbidrag m. fl. ordinarie socialvårdsformer, indragas vid utrymning. Enligt nu gällande regler sker sådan indragning endast när den evakuerade erhållit utrymningshjälp. Den som bortflyltar utan att ansöka om utrymningshjälp kan alltså under förutsättning att postförbindelserna fungera uppbära familjebidrag även efter bortflyttningen. Detta innebär, att vederbörande kan uppbära familjepenning enligt de för ortsgrupperna II eller III gällande reglerna även om han faktiskt vistas å ort i ortsgrupp I. En sådan ordning synes icke sakligt motiverad. Indragningen av familjebidragen bör därför icke vara beroende av att annan hjälp beviljats i inkvarteringskommunen. Om den värnpliktiges familjemedlemmar redan äro evakuerade när han blir inkallad till militärtjänst kommer icke ansökan om familjebidrag i fråga annat än när det gäller bostaden i utrymningsorten. För att bostadsbidrag till denna bostad skall kunna erhållas bör det, om hustrun är evakuerad, ankomma på den värnpliktige själv att insända ansökan till familjebidragsnämnden i utrymningsorten. G. Sjukkasseverksamheten vid utrymning m. m . Om .sjukkassemedlem blir sjuk under vistelse utanför sin kassas verksamhetsområde, torde sjukhjälp i regel utbetalas av sjukkassan, sedan sjukdomen styrkts genom insändande av läkarintyg. I viss omfattning förekommer också att sjukbesök verkställas av den kassa, inom vars område den sjuke vistas. Någon utbetalning av sjukhjälp sker icke genom denna kassa utan den sjuke har att vända sig direkt till sin egen kassa. Det är uppenbart, att frågan om utbetalning av sjukhjälp till sjukkassemedlemmar, som vistas utanför sin kassas verksamhetsområde, vid utrymning får en helt annan omfattning och betydelse än under fred. Man kan därför icke utan vidare nöja sig med de under fred tillämpade reglerna. Till en början synes det de sakkunniga klart, att en sjukkassa i en ort, som blir föremål för utrymning, i den utsträckning detta är praktiskt möjligt, bör upprätthålla sin verksamhet även i förhållande till de evakuerade. Delta torde i vissa fall låta sig göra utan större olägenhet, nämligen om de evakuerade förläggas inom en eller några få angränsande kommuner i närheten av utrymningsorten. Förhållandena kunna härvid vara sådana, att sjukkassan utan särskilda föranstaltningar kan upprätthålla kontakten med

96 de evakuerade medlemmarna, vilka kunna uppsöka kassans expedition, besökas av dess sjukbesökare o. s. v. Om detta icke kan ske. kan det visa sig lämpligt, att sjukkassan upprättar ett eller flera avdelningskontor inom inkvarteringsorten eller eventuellt upptar samarbete med en eller flera sjukkassor därstädes, så att dessa kassor företa sjukbesök samt samla upp ansökningar om sjukhjälp och vidarebefordra dessa till kassan i utrymningsorten. Behandlingen av ansökningarna ankommer sålunda i det nu tänkta fallet på sistnämnda kassa. På detta sätt torde verksamheten utan större störningar kunna fortgå såvitt angår evakuerade från vissa mindre ulrymningsorter. Det må dock anmärkas, att ett relativt betydande antal av de utrymmande från dessa orter kunna komma att själva ordna inkvartering för sig inom andra trakter än de kommuner, där myndigheterna anvisa inkvartering. Dessa personer komma till större eller mindre antal att falla utanför räckvidden av en provisorisk organisation av nu antydda slag. Det nu berörda fallet då kassan i utrymningsorten, eventuellt med viss hjälp från kassan i inkvarteringsorten, fortfarande kan hålla verksamheten i sin egen hand, kan emellertid icke förutses bli det regelmässiga. De orter, som i första hand komma i fråga för utrymning, äro de största städerna. På grund av utrymningsklientelets storlek i dessa orter måste en betydande utspridning av inkvarteringen komma till stånd. De evakuerade komma sålunda i betydande omfattning att förläggas på avsevärt avstånd från utrymningsorten. Man kan icke gärna tänka sig, att sjukkassan i utrymningsorten under sådana förhållanden skall kunna själv handha verksamheten och driva denna på ett effektivt sätt. Det stora område, över vilket de evakuerade bli utspridda, risken för förbindelseavbrott o. s. v. omöjliggöra detta. Särskilda regler rörande sjukkasseverksamheten i nu ifrågavarande fall erfordras sålunda. Olika vägar synas härvid vara tänkbara. Sålunda kan man tänka sig, att organisationen ordnas så, att de evakuerade kunna vända sig till sjukkassan i den ort, där de bli inkvarterade och av denna erhålla sjukhjälp. Kassan i inkvarteringsorten skulle alltså pröva ärendet i stället för kassan i utrymningsorten och i sinom tid få ersättning av denna för sina utlägg. En sådan anordning skulle innebära, att sjukkasseverksamheten fungerade självständigt även under krig, varigenom myndigheternas arbete skulle underlättas och de ekonomiska anspråken på samhället minskas. Något hinder mot den ifrågasatta organisationen torde icke uppkomma på grund av brist på sjukkassor i inkvarteringsorterna. Sjukkasseverksamheten omfattar för närvarande praktiskt taget hela landet. Däremot torde sjukkasseorganisationen på landsbygden i många fall vara för svag för att kunna bemästra en väsentlig ökning av klientelet utan att organisationen på ett eller annat sätt förstärkes. Möjligheterna härtill äro ovissa. I begränsad omfattning torde man kunna flytta över personal från sjukkassorna i utrymningsorterna. Möjligen kan man även i något fall bland den bofasta

97 befolkningen eller bland de evakuerade erhålla personal, som efter kort utbildning kan biträda den ordinarie personalen. I åtskilliga fall torde emellertid personalfrågan komma att bereda svårigheter. Andra omständigheter begränsa ytterligare möjligheterna att lösa frågan på den angivna vägen. För att sjukkassorna i inkvarteringsorterna skola kunna pröva ansökningar om sjukhjälp torde det vara nödvändigt, att de evakuerade sjukkassemedlemmarna medföra antingen särskild attest för försäkringens överflyttning till kassan i inkvarteringsorten eller också sjukkassebok med fullständiga anteckningar rörande inbetalda avgifter och erhållen sjukhjälp. På grund av brådskan i samband med utrymning torde det ställa sig svårt för de utrymmande att erhålla överflyttningsattest. I de flesta fall ha sjukkassornas medlemmar däremot sjukkasseböcker. Några sjukkassor utfärda dock över huvud taget icke sådana böcker, avsedda för anteckning både av avgifter och utbetalningar. Vidare torde det förekomma, att såväl inbetalningar som utbetalningar äga rum utan att anteckning därom sker i utlämnade böcker. Så är fallet om inbetalning eller utbetalning sker per post. Slutligen måste man räkna med att de evakuerade sannolikt i många fall icke medföra sina sjukkasseböcker. På grund av dessa omständigheter torde sjukkassemedlemmar sannolikt i åtskilliga fall komma att vara ur stånd att styrka sitt medlemskap i utrymningsortens sjukkassa. Även om sådant medlemskap kan styrkas, kommer härjämte sjukkassan i inkvarteringsorten på grund av att erforderliga anteckningar saknas i en del fall icke att kunna bedöma, huruvida sjukhjälp kan utbetalas. Sjukhjälpstiden är sålunda i regel begränsad till två år för ett och samma sjukdomsfall, varvid sjukdomsfall, som inträffar inom 90 dagar efter föregående sjukdomsfall, räknas som fortsättning av sistnämnda sjukdomsfall. Ett annat tänkbart förfaringssätt är att genom särskild bestämmelse suspendera sjukförsäkringen såvitt angår evakuerade. Detta skulle innebära, att den som lämnat sin hemort vid utrymning icke skulle vara berättigad att under den tid utrymningen varar uppbära sjukpenning eller sjukvårdsersättning samt att h a n under samma tid icke skulle vara skyldig att erlägga avgifter till sin sjukkassa. Vid sjukdom skulle han i stället erhålla krigshjälp efter behovsprövning på samma sätt som evakuerade, vilka icke äro medlemmar i sjukkassa. Mot detta förfaringssätt kunna dock åtskilliga invändningar göras. Det innebär till en början en ökad belastning på samhället, enär krigshjälp åt evakuerade i enlighet med nu i fråga om utrymningshjälp gällande regler torde få bestridas med statsmedel. Det måste också bli svårt att avgränsa de fall, då sjukförsäkringen skall vara försatt ur kraft. Det skulle ju nämligen vara opraktiskt att icke låta sjukkassan i utrymningsorten sköta verksamheten även bland sina evakuerade medlemmar i den mån dessa bo så nära utrymningsorten, att de fortfarande kunna hålla kontakt med kassan eller kassan genom upprättande av tillfälliga avdelningskontor kan skapa förutsättningar för upprätthållande av kontakten. 7—417221

98 Sjukkassemedlemmar komma vidare med säkerhet att vistas utanför sina hemorter under krig även av annan anledning än utrymning, t. ex. på grund av förflyttningar av arbetskraft. Fråga uppkommer då om även sådana fall skola inbegripas under suspensionen. Härjämte kan åberopas, att man bör undvika åtgärder, varigenom sjukkassemedlemmarna berövas den rätt till sjukhjälp, som de förvärvat genom sin avgiftsbetalning. Om icke förr bör denna rätt kunna aktualiseras efter krigets slut. Skulle den utvägen väljas, att sjukkasseverksamheten suspenderas under krig men ersättning efter krigets slut utbetalas retroaktivt, är det sannolikt, att många komma att uraktlåta att skaffa sig intyg, som skulle berättiga till ersättning först vid en långt senare tidpunkt. Sannolikt måste man därför räkna med att vissa personer på grund av bevisningssvårigheter komma att gå miste om sin rätt till sjukhjälp. Med anledning av nu antydda förhållanden vilja de sakkunniga föreslå, att i fråga om sjukkasseverksamheten vid utrymning en medelväg följes. De sakkunniga anse sålunda, att sjukkassornas verksamhet bör uppehållas i den mån så är möjligt samt att härvid också utvägen att sjukkassorna i inkvarteringsorterna tjänstgöra som ombud för kassorna i utrymningsorterna bör utnyttjas i den omfattning detta kan ske. Genom sjukkassornas egen försorg bör planläggning härför äga rum. Den sjukkassemedlem, som blir i behov av hjälp på grund av sjukdom, bör emellertid ha möjlighet att erhålla krigshjälp efter behovsprövning, om han icke omedelbart kan få sjukhjälp utbetalad till sig. Krigshjälpen bör i sådant fall lämnas såsom förskott med skyldighet för hjälptagaren att återbetala vad han erhållit från krigshjälpsnämnden, så snart sjukhjälpen kommer honom till hända. Slutligen må omnämnas, att fall kunna tänkas, då omständigheterna vid en utrymning äro sådana, att det över huvud taget icke är möjligt att uppehålla någon sjukkasseverksamhet. Detta gäller främst militärutrymningsföretag inom militära operationsområden. Vid sådana utrymningar kan det tänkas, att man får begränsa sig till att meddela nödtorftig hjälp åt de mest behövande utan hänsyn till om hjälptagaren är sjukförsäkrad eller icke. I fråga om försäkring för olycksfall i arbete erfordras särskilda regler endast för det fall att evakuerad uppbär sjukpenning eller livränta vid tidpunkten för utrymningen; när det gäller nya olycksfall böra de evakuerade ha att vända sig till sjukkassa i inkvarteringsorten enligt de i det föregående behandlade reglerna. Utbetalningar genom sjukkassa (sjukhjälp) eller krigshjälpsnämnd (livränta) i utrymningsorten böra upphöra och utbetalningarna böra genom angivna organs försorg överflyttas till sjukkassan respektive krigshjälpsnämnden i inkvarteringsorten. Innan överflyttningen av utbetalningarna har ägt rum, bör den ersättningsberättigade ha möjlighet att erhålla krigshjälp genom krigshjälpsnämnden i inkvarteringsorten.

10 KAP.

Ersättningsskyldighet för uppburen krigshjälp. De sakkunniga lämna först en kortfattad översikt över gällande regler rörande ersättningsskyldighet för de viktigaste under fredstid tillämpade social värdsformerna. För fattigvård och barnavård föreligger principiell ersättningsskyldighet dels för hjälptagaren själv och dels för vissa av hans anhöriga. Omfattningen av anhörigas ersättningsskyldighet framgår av 3 § fattigvårdslagen och 68 § barnavårdslagen. Däremot föreligger icke ersättningsskyldighet för folkpension, invalidunderstöd, blindhetsersättning, barnbidrag eller mödrahjälp. E n huvudanledning till att dessa hjälpformer införts har varit, att man velat skapa möjlighet för samhället att lämna hjälp, vilken icke är förknippad med samma rättsverkningar som fattigvården. Härvid torde bl. a. ha åsyftats ersättningsskyldigheten för fattigvård. Beviljande av bidragsförskott föranleder icke annan ändring i vederbörande underhållspliktiges ställning än att hans betalningsskyldighet gäller gentemot den barnavårdsnämnd, som utbetalar bidragsförskottet. För hjälptagaren finnes icke ersättningsskyldighet. I 34 § folkpensioneringslagen stadgas, att om någon genom oriktiga uppgifter eller annorledes utverkat tilläggspension, som icke borde hava tillerkänts honom, skall pensionsstyrelsen, om skäl därtill prövas föreligga, vidtaga erforderliga åtgärder för att återfå vad för mycket utbetalats. Motsvarande bestämmelse saknas i författningarna rörande övriga här ovan nämnda socialvårdsformer, men det torde följa av allmänna rättsregler, att om hjälptagare genom bedrägliga uppgifter tillskansat sig hjälp, han äi skyldig att återbetala vad han uppburit orättmätigt. Reglerna rörande ersättningsskyldighet för utrymningshjälp finnas intagna i 23—27 §§ utrymningshjälpsförordningen. Ifrågavarande bestämmelser vila på den principiella uppfattningen, att återbetalningsskyldighet för utrymningshjälp icke skall gälla som allmän regel (prop. 1940 L: 148 sid. 67 ff). Sådan återbetalningsskyldighet hade föreslagits av sociala försvarsberedskap.skommittén, som främst åberopade att det eljest kunde befaras, att ett stort antal personer — under ett förklarligt tryck av ovissa framtidsf7—417221

100 utsikter — förskaffade sig utrymningshjälp utan att trängande behov därav förelåge. Föredragande departementschefen förklarade sig icke dela kommitténs uppfattning rörande återbetalningsskyldigheten. Det av kommittén starkt framhävda motivet för dylik skyldighet, nämligen att stävja missbruk, måste visserligen under normala förhållanden tillmätas stor betydelse. Under de särskilda förhållanden, som karakteriserade utrymningstillståndet, iinge emellertid detta motiv icke undanskymma andra synnerligen betydelsefulla hänsynstaganden. De åtgärder, anförde departementschefen, som på statens tillskyndan företogos vid luftskyddstillstånd, utgjorde sålunda i och för sig en stark påfrestning for familjerna. Då utrymningshjälp såsom regel endast utginge efter behovsprövning, vore därmed också utsagt, att den familj eller familjeförsörjare, som erhölle hjälp, själv saknade möjlighet att bära den ekonomiska belastning, som utrymningen medförde. Att det oaktat öka den psykiska påfrestningen av utrymningen genom att hos den hjälptagande inskärpa, att hjälpen för honom betydde en oavbrutet växande skuldbörda, ansåge departementschefen varken billigt eller lämpligt. Med tillämpning av angivna grundsatser ha de fall, då ersättningsskyldighet för utrymningshjälp skall föreligga, erhållit karaktären av undantag. Ersättningsskyldighet skall sålunda i stort sett finnas i följande fall: a) Den som erhållit utrymningshjälp utan behovsprövning under de första 14 dagarna efter ankomsten till inkvarteringskommunen och som efter utgången av de 14 dagarna antingen icke ansöker om fortsatt hjälp eller får sin ansökan avslagen, skall ersätta vad han uppburit. b) Föräldrar äro skyldiga att ersätta utrymningshjälp till barn, som bortflyttat med sin skolklass (d. v. s. till skolinternat). Ersättningen utgår med 70 öre per dag. c) Om hustru eller barn under 16 år beviljats utrymningshjälp och hjälpbehovet orsakats av att försörjaren (mannen, föräldrarna) uppenbarligen ej fullgjort sin underhållsskyldighet mot hjälptagaren, är försörjaren ersättningsskyldig. d) Den som genom brottsligt förfarande förskaffat sig utrymningshjälp är skyldig att ersätta den erhållna hjälpen. Även den sålunda stadgade ersättningsskyldigheten är i vissa delar begränsad. Bl. a. äro värnpliktig och hans hustru frikallade från ersättningsskyldighet enligt punkterna a)—c) härovan för utrymningshjälp, som uppburits av den värnpliktiges familj under tid, då han varit inkallad till militärtjänst. Såsom allmän regel gäller också, att ersättningsskyldighet ickp må göras gällande, därest den, mot vilken anspråket riktas, kan antagas sakna eller genom ersättningsskyldighetens utkrävande komma att sakna nödiga medel till underhåll åt sig och de sina. Vid övervägande av frågan huruvida och i så fall i vilken utsträckning ersättningsskyldighet bör föreligga för beviljad krigshjälp, må till en början

101 erinras om att härvid icke avses sådana fall, då annan socialvård än krigshjälp utgår genom krigshjälpsnämnd. I den mån krigshjälpsnämnd utbetalar exempelvis barnbidrag skola givetvis de i barnbidragslagen givna bestämmelserna gälla även såvitt angår frågan om ersättningsskyldighet för hjälptagaren, vilket i angivna fall innebär, att sådan skyldighet icke skall föreligga. Vad härefter angår de fall då krigshjälp utgår, föreligger, såsom framgår av ovanstående kortfattade översikt, principiell ersättningsskyldighet för fattigvård och barnavård, medan övriga berörda socialvårdsformer icke äro förknippade med ersättningsskyldighet för hjälptagaren. Skäl kunna anföras, som tala både för och emot ersättningsskyldighet för krigshjälp. En principiell ersättningsskyldighet utgör sålunda ett återhållande moment för den enskilde hjälpsökanden, i det att denne måste bli mindre benägen att utverka hjälp, om h a n vet att han kommer att få återbetala vad han uppbär. Detta återhållande moment kan ha en särskild uppgift att fylla, när det gäller krigshjälpen. Då ett krigsutbrott icke torde kunna undgå att få allvarliga återverkningar för hela befolkningens levnadsstandard, måste det nämligen befaras komma att ligga närmare till hands under krigstid än under fredstid för den enskilde att begära samhällets hjälp. De flesta människor torde sålunda komma att i samband med den allmänna standardsänkningen få vidkännas kännbara inskränkningar i sin livsföring. Dessa komma säkerligen ofta att synas den enskilde så svårartade, att han anser sig berättigad till hjälp utan att detta ur samhällets synpunkt är befogat. För ersättningsskyldighet talar också den omständigheten, att behovsprövningen under krig kommer att bli förknippad med större svårigheter än under fred. På grund härav kan det icke uteslutas, att krigshjälp på grund av utredningssvårigheter kommer att beviljas i fall, då en närmare utredning skulle ha givit vid handen, att hjälp icke borde ha utgått. Det torde också komma att inträffa, att krigshjälpsnämnd måste bevilja hjälp åt personer, som under fredstid icke skulle ha ansetts hjälpberättigade. Detta gäller framför allt i sådana fall, då den hjälpsökande väl har tillgångar men på grund av krigsförhållandena icke kan tillgodogöra sig dessa. Andra skäl tala emot ersättningsskyldighet. Först och främst kan åberopas, att ersättningsskyldighet jämlikt fattigvårds- och barnavårdslagarna (Ulligt vad erfarenheten ger vid handen i många fall h a r relativt ringa praktisk betydelse. Förhållandena äro ofta sådana, att man anser det utsiktslöst att försöka utkräva ersättning, vare sig av hjälptagaren själv eller av hans anhöriga. I praktiken torde i många fattigvårdssamhällen ersättning huvudsakligen utkrävas i mera påtagliga fall, t. ex. när hjälptagaren är säsongarbetare med sådan inkomst under arbetssäsongerna, att densamma med förståndig hushållning skulle kunna helt eller delvis förslå även för tiden mellan säsongerna. Ersättningsskyldighet användes här mera i pedagogiskt syfte.

102 för att framtvinga en bättre hushållning. Rätt använt torde det instrument ersättningsskyldigheten lägger i fattigvårdsmyndigheternas hand i detta hänseende också kunna ge goda resultat under normala tider. Under krig kan berörda pedagogiska synpunkt icke tillmätas samma vikt. Den ekonomiska vinsten av ersättningsbestämmelser under krigsförhållanden kommer med största säkerhet att bli obetydlig för samhället, särskilt som den administrativa apparaten för prövnings- och indrivningsförfarandet måste bli omfattande och kostsam. Mot en principiell ersättningsskyldighet talar även den omständigheten, att införandet av krigshjälpen icke bör i stort sett medföra en försämring av socialvården under krig i jämförelse med förhållandena under fred. Det intrycket får ej ges, att krigshjälpens införande till huvudsaklig del skulle innebära, att de från fattigvården utbrutna socialvårdsformerna upphävas under krig och ersättas med en krigshjälp, som i det väsentliga har fattigvårdens kännetecken. Därest principiell ersättningsskyldighet stadgas för erhållen krigshjälp, skulle man av hänsyn till denna synpunkt vara nödsakad att stadga undantag från ersättningsskyldigheten i den mån krigshjälpen ersätter de socialvårdsformer, vilka icke äro förenade med ersättningsskyldighet. Man kan sålunda tänka sig, att en prövning härav får äga rum i efterhand. I åtskilliga fall kommer det också att utan vidare klart framgå, att krigshjälpen har denna karaktär genom att hjälptagaren under kriget eller efter dess slut beviljas tilläggspension eller annan socialvård utan fattigvårdskaraktär. Emellertid torde en dylik allmän prövning i praktiken vara svår att genomföra och fordra ett omfattande arbete, innefattande bl. a. infordrande av nya deklarationer av hjälptagarna. En allmän sådan efterhandsprövning torde därför icke böra komma i fråga. Det riktiga förfaringssättet synes i stället vara att, i enlighet med vad som tillämpats vid utformningen av utrymningshjälpsförordningens bestämmelser om återbetalningsskyldighet, begränsa denna skyldighet till vissa uppräknade fall, där motiveringen för skyldigheten är särskilt stark. Följande fall synas härvid komina i betraktande: a) då krigshjälp utgått till hustru eller till barn under 16 år på grund av att i förra fallet mannen och i senare fallet föräldrar eller adoptant uppenbarligen ej fullgjort sin underhållsskyldighet mot hjälptagaren; b) då samhället lämnat dubbla understöd i samma hjälpfall; c) då krigshjälp beviljats på grundval av falska uppgifter. I anslutning till punkt b) bör framhållas, att ett av motiven till de sakkunnigas förslag om införande av en enhetlig krigshjälp varit en önskan att förhindra utbetalning av dubbla understöd. Skulle sådan utbetalning ändock ske, bör hjälptagaren vara skyldig att återbetala det ena understödet, även om detta icke beviljats på grund av falska uppgifter från hjälptagareiis sida. Däremot bör ersättningsskyldighet givetvis icke föreligga då krigshjälp utgår

såsom tillägg till tidigare beviljad socialvård, som vederbörande krigshjälpsnämnd känt till vid sin prövning av hjälpbehovet. I ytterligare ett fall skulle återbetalningsskyldighet kunna ifrågasättas, nämligen då hjälptagarens ekonomiska förhållanden uppenbarligen äro sådana, att på behovsprövning beroende socialvård icke skulle ha beviljats under fred men krigshjälp på grund av särskilda med krigsförhållandena sammanhängande omständigheter funnits böra utgå. Härmed åsyftas sådana fall, då hjälptagaren väl har tillgångar men ej kan tillgodogöra sig dessa på grund av förbindelseavbrott eller annan omständighet. Såsom framgår av vad i det föregående (sid. 46) sagts, bör krigshjälp utgå såsom förskott i fall då den hjälpsökande väntar viss bestämd inkomst. Detta innebär, att förskottstagaren blir skyldig att återbetala förskottet så snart h a n erhåller den väntade inkomsten. Även i fall då krigshjälp icke lämnats såsom förskott kan det ibland förefalla motiverat med återbetalningsskyldighet, nämligen då hjälptagaren faktiskt lyckas tillgodogöra sig sina tillgångar. Emellertid måste det stöta på praktiska svårigheter att avgöra i vilka fall en dylik ersättningsskyldighet skall föreskrivas. Om möjligheten att utlämna krigshjälp såsom förskott utnyttjas i den omfattning de sakkunniga avsett, torde antalet fall, då ersättningsskyldighet därutöver kunde vara motiverad, bli litet. De sakkunniga vilja därför icke föreslå någon ersättningsskyldighet på ovan angivna grund. Den. som erhåller förskott, hör ha möjlighet att begära befrielse från skyldigheten alt återbetala förskottet. Härefter skola vissa särskilda ersättningsfrågor, som ha avseende å evakuerade, beröras. Vad först angår krigshjälp, som efter behovsprövning beviljas evakuerade av krigshjälpsnämnden, erfordras inga särskilda regier. I denna del böra de förut behandlade allmänna reglerna om ersättningsskyldighet för erhållen krigshjälp gälla. Däremot fordras särskilda bestämmelser rörande ersättningsskyldighet för annan hjälp åt evakuerade än krigshjälp, d. v. s. för sådan hjälp, som lämnas av inkvarteringsorganen. I sistnämnda hänseende kan följande anföras. Den hjälp, som utlämnas under den första tiden efter de evakuerades ankomst till inkvarteringsorten, bör enligt de sakkunnigas mening i motsats till vad som nu gäller jämlikt utrymningshjälpsförordningen vara fri från ersättningsskyldighet. Härigenom underlättas nämligen icke oväsentligt inkvarteringsorganens verksamhet, vilket synes angeläget med hänsyn till den betydande arbetsbelastning, som kan förutses komma att åvila dessa organ under den första tiden efter de evakuerades ankomst. Särskilt kan hänvisas till sådana militärutrymningsfall, då större befolkningsförflyltningar ske under svåra förhållanden. Det torde i ett dylikt fall visa sig omöjligt för inkvarteringsorganen att föra sådan bokföring över beviljad hjälp att densamma kan bilda underlag för krav på ersättningsskyldighet.

104 När det rör sig om hjälp i form av vistelse på internat, skulle möjligen kunna ifrågasättas ersättningsskyldighet i samma utsträckning som föreslagits beträffande krigshjälpen. De evakuerade böra nämligen förläggas i internat uteslutande på grund av att detta är lämpligt av organisatoriska skäl. Frågan huruvida den evakuerade bör betala för denna vistelse kan däremot betraktas som ett särskilt spörsmål. Krigshjälpsnämnden skulle då pröva, om den evakuerade skall erlägga betalning för internatvistelsen. Detta skulle innebära, att behovsprövningen i ifrågavarande fall skedde i efterhand. Emellertid göra sig vissa praktiska synpunkter gällande gentemot detta betraktelsesätt. Undantag från ersättningsskyldigheten bör sålunda i vart fall göras för barn i åldern upp till 15 år, vilka vistas på internatförläggning. Dä någon behovsprövning i inkvarteringskommunen icke kan komma till stånd i fråga om dessa barn, vilka icke åtföljas av någon av föräldrarna, har man i utrymningshjälpsförordningen varit nödsakad att föreskriva principiell ersättningsskyldighet med 70 öre per barn och dag, från vilken ersättningsskyldighet befrielse endast kan erhållas efter särskild ansökan. Denna bestämmelse torde i praktiken bli ganska betungande. Erfarenheten från den sommaren 1940 verkställda evakueringen av vissa skolbarn, då bestämmelsen i stort sett vann tillämpning, ulvisar, att man icke kan påräkna att få någon mera avsevärd del av kostnaderna för internatförläggningarna täckta av föräldrarna. För de c:a 18 700 barn, som 1940 vistades på internatförläggningar, debiterades ett sammanlagt ersättningsbelopp om c:a 90 000 kronor, av vilket belopp c:a 75 000 kronor inbetalats. Sammanlagda kostnaderna för internatförläggningarna uppgingo till c:a 2 350 000 kronor. Under sådana förhållanden och då det dessutom ur arbetsmarknadssynpunkt är angeläget att göra internatinkvarteringen fördelaktig, så att föräldrarna vid utrymning anlita denna förläggningsform i stället för alt låta barnen bortflytta tillsammans med modern eller annan särskild vårdare, synes ersättningsskyldighet icke böra föreskrivas i ifrågavarande fall. Förutom för barn är inkvartering å internatförläggningar avsedd att ifrågakomma för åldringar och andra icke arbetsföra personer. Till väsentlig del utgöras dessa av klientelet på fattigvårdsanstalterna i utrymningsorterna. Någon anledning att stadga ersättningsskyldighet för hjälptagarna finnes uppenbarligen icke i detta fall. På internatförläggningar komma också att förläggas vissa arbetsoförmögna personer, som i utrymningsorten bo hos anhöriga eller själva sköta sitt hushåll med eller utan hjälp, men vilka icke anses vara i stånd att reda sig själva under de mera påfrestande förhållandena i inkvarteringsorten. Bland dessa personer kunna en del beräknas vara i stånd att erlägga betalning för sin vistelse på iiiternaten. Sistnämnda personer torde icke komina att bli många till antalet och u r kostnadssynpunkt torde ersättningsskyldighet för dem komma att spela mycket liten roll.

105 Med hänsyn till angivna omständigheter vilja de sakkunniga föreslå att ersättningsskyldighet icke skall föreligga för personer, som omhändertagas på internatförläggning. Med vistelse på internatförläggning bör jämställas det fall att barn, som utrymma utan att åtföljas av moder eller annan egen vårdare, genom inkvarteringsorganens försorg utackorderas i enskilda hem i inkvarteringsorten. Ej heller för sådan hjälp bör sålunda ersättningsskyldighet föreligga. Slutligen återstår frågan hur ersättningsskyldigheten skall utkrävas i fall då sådan skyldighet enligt härovan föreslagna regler skall föreligga. De sakkunniga anse, att krigshjälpsnämnd skall vara skyldig att anmana den ersättningsskyldige att betala. Om han icke gör detta bör nämnden däremot icke själv kunna meddela beslut, varigenom dess fordran blir exigibel gentemot den ersättningsskyldige. Vid bestämmande av hur ersättningsskyldigheten skall utkrävas om den betalningsskyldige icke frivilligt betalar det av krigshjälpsnämnden begärda beloppet, bör tillses att icke i fredstid tillskapas regler, som innebära att för ersättningsskyldighetens utkrävande arbetskraft bindes under en period, då landets insats bör så mycket som möjligt koncentreras på krigsansträngningarna. Prövningen av ersättningsfrågorna torde ofta förutsätta relativt omfattande utredningsarbete och kanske också särskilda prövningsorgan. Särskilt gäller detta de evakuerade. Sålunda kan framhållas, att prövningen av ersättningsfrågor enligt utrymningshjälpsförordningen avses skola handhavas av särskilda för ändamålet tillsatta utrymningshjälpsnämnder i utrymningsorterna. Dessa omständigheter tala för att utkrävandet av ersättningsskyldigheten uppskjutes till tiden efter krigets slut. Å andra sidan kan det under ett långvarigt statiskt krigstillstånd te sig orättvist att ersättningsskyldigheten suspenderas under en lång period, trots att förutsättningar för dess utkrävande måhända förelegat. Anförda synpunkter synas leda till att i de fall ersättningsskyldighet anses böra föreligga, regler för dess utkrävande nu givas endast för det fall att den mot vilken ersättningsskyldigheten riktas ej gör invändning mot kravet. Hur det skall förfaras om sådan invändning göres lämnas för närvarande öppet och denna fråga tas upp först senare, d. v. s. i händelse av ett kort krig efter dettas slut och i annat fall redan medan kriget pågår.

11 KAP.

Kostnadsfördelningen. För de socialvårdsformer, som skulle ersättas av krigshjälpen, gälla följande huvudregler rörande fördelningen av kostnaderna mellan stat och kommun. Kostnaderna för fattigvården bestridas i stort sett av det fattigvårdssamhälle, som lämnar hjälpen. Bestämmelse härom finnes i 39 § fattigvårdslagen. I vissa fall är dock fattigvårdssamhälle berättigat att erhålla ersättning för lämnad fattigvård från staten eller landstinget. Enligt 40—42 §§ fattigvårdslagen kan fattigvårdssamhälle sålunda av landstinget erhålla ersättning helt eller delvis för vårdkostnader för vissa sjuka, sinnesslöa, blinda och vanföra hjälp tagare. I 50 § fattigvårdslagen stadgas, att fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § i lagen lämnat fattigvård åt någon, vilken har hemortsrätt inom annat samhälle, är, oavsett om skyldeman eller annan bort jämlikt 3 eller 4 § ansvara för understödstagarens försörjning, berättigat att — med vissa undantag — erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället i enlighet med i lagen givna närmare regler. Slutligen lämnas i 60 § föreskrifter om gottgörelse av staten i vissa fall. Rörande kostnaderna för barnavården gälla enligt 61—67 §§ barnavårdslagen regler, som i stort sett motsvara fattigvårdslagens nyssnämnda bestämmelser. Vistelsekommunen svarar i princip för kostnaderna med viss rätt att erhålla ersättning av hemortskommunen, av landstinget eller av staten. Föreskrifter rörande finansieringen av folkpensionerna finnas intagna i 12 och 13 §§ folkpensioneringslagen. Av dessa föreskrifter framgår, atl folkpensionerna finansieras dels med pensionsavgifter och dels med bidrag av staten och kommunerna. Varje kommun bidrager med här nedan angiven andel av tilläggspensionen för pensionstagare, som efter prövning av dess pensionsnämnd förklarats äga rätt till tilläggspension; dock att, där tilläggspensionen blivit efter ansökan ökad, den kommun vars pensionsnämnd prövat ansökningen och, där ökning av tilläggspensionen skett utan ansökan, den kommun, varest pensionstagaren vid ökningen var mantalsskriven, skall bidraga med nämnda andel av ökningen. Är pensionsnämnd gemensam för

107 två eller liera kommuner, avgöres dessa kommuner emellan frågan om betalningsskyldigheten med hänsyn till pensionstagarens mantalsskrivningsorl vid det tillfälle, då tilläggspensionen eller ökningen söktes. Minskas tilläggspension, till vilken två eller flera kommuner lämnat bidrag, skola dessa kommuners andelar i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan deras förutvarande bidrag. Nyssnämnda andelar i kostnaden för tilläggspension eller ökning därav skall utgöra: för orter tillhörande ortsgrupp 1 en åttondel: för orter tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel: for orter tillhörande ortsgrupp 3 en fjärdedel; dock att, därest Stockholm eller Göteborg hanföres till denna ortsgrupp, stadens andel skall utgöra tre tiondelar. Staten bidrager med vad av kostnaden för folkpensioner återstår efter avdrag av kommunernas bidrag och tillskott från folkpensioneringsfonden. I fråga om invalidunderstöd gäller enligt förordningen därom den 28 juni 1935 att bestämmelserna om tilläggspension skola äga tillämpning. Kostnaden för blindhetsersättning bestrides enligt 11 § förordningen därom den 20 april 1934 av staten. Kostnaderna för barnbidrag bestridas enligt 14 § barnbidragslagen av staten och kommunerna. Varje kommun tillskjuter här nedan angiven andel i kostnaderna för barnbidrag till barn, som efter prövning av dess pensionsnämnd förklarats äga rätt till sådant bidrag; dock att, där barnbidrag blivit ökat, den kommun, vars pensionsnämnd prövat ärendet rörande ökningen, skall tillskjuta nämnda andel av densamma. Är pensionsnämnd gemensam för två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner emellan frågan om betalningsskyldigheten med hänsyn till vederbörandes mantalsskrivningsort eller, där sådan ej finnes, vistelseort vid det tillfälle, då barnbidraget eller ökningen söktes. Minskas barnbidrag, till vilket två eller flera kommuner lämna tillskott, skola dessa kommuners andelar i återstående belopp bestämmas efter förhållandet mellan deras förutvarande tillskott. Nyssnämnda andelar utgöra: för orter tillhörande ortsgrupp 1 en åttondel: för orter tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel: för orter tillhörande ortsgrupp 3 en fjärdedel: dock att, därest Stockholm eller Göteborg hänföres till denna ortsgrupp, stadens andel skall utgöra tre tiondelar. Återstående kostnad bestrides av staten. Enligt 20 § bidragsförskottslagen bestrides utgift för bidragsförskott, i den mån ersättning ej kunnat uttagas av den underhållsskyldige, till tre fjärdedelar av statsverket och till en fjärdedel av den kommun, vars barnavårdsnämnd beviljat förskottet. Mödrahjälp utgår helt av statsmedel enligt 1 § förordningen därom den 11 juni 1937. Utrgmningshjälp utgår likaledes av statsmedel. Dock gäller enligt 28 §

108 utrymningshjälpsförordningen, att om utrymningshjälp, som icke avser resa, lämnats person, som mottagits till stadigvarande försörjning av fattigvårdssamhälle eller omhändertagits av barnavårdsnämnd, åligger det samhället eller den kommun, vars barnavårdsnämnd omhändertagit hjälptagaren, att härför till staten utgiva ersättning i den mån staten genom utrymningen fått bestrida kostnader, som eljest skolat i första hand bestridas av samhället eller kommunen. Synpunkterna på frågan hur socialvårdskostnaderna böra täckas under den tid krigshjälpsbestämmelserna äro i tillämpning te sig olika allt eftersom fråga är om den del av socialvården under krig, som motsvarar den fredsmässiga socialvården, eller den del av socialvården, som har sin grund i att krigets verkningar direkt drabba civilbefolkningen. De sakkunnigas förslag att suspendera vissa hjälpformer och ersätta dem med krigshjälp är, såsom av det föregående framgår, betingat enbart av de sakkunnigas uppfattning om graden av de svårigheter av teknisk och administrativ natur, med vilka en tillämpning under krig av våra nu gällande socialvårdsformer skulle komma att bli förenad. Att de sakkunniga däremot ej syfta till att ändra den nuvarande ordningen för fördelning av socialvårdskostnaderna mellan primärkommunerna, landstingen och staten torde vara uppenbart redan med hänsyn till begränsningen av de sakkunnigas uppdrag. Det torde emellertid utan vidare vara klart, att det rent praktiskt icke låter sig göra att åstadkomma exakt samma kostnadsfördelning som om krigshjälpsbestämmelserna ej varit i tillämpning. Man torde därför få åtnöjas med att den inbördes storleken av primärkommunernas, landstingens och statens kostnadsandelar icke i mera avsevärd mån förskjutes. Vad däremot angår den del av socialvården, som har sin grund i krigsförhållandena, böra kostnaderna för densamma icke fördelas efter samma grund som kostnaderna för den fredsmässiga socialvården. En kostnadsfördelning efter samma grund som under fred skulle nämligen — med hänsyn till storleken av den anpart varmed primärkommunerna deltaga i socialvårdskostnaderna —• innebära, att de kommuner, som hårdast drabbades av krigshandlingar, finge själva bära större delen av de därav uppkommande socialvårdskostnaderna. Genom att staten bestrider huvuddelen av dessa kostnader åstadkommes däremot en utjämning kommunerna emellan av de av kriget förorsakade kostnaderna. I den mån socialvårdskostnaderna avse personer, som på grund av utrymning vistas inom kommunen, bör vistelsekommunen ej bära någon del av kostnaderna. En uppdelning måste sålunda göras mellan å ena sidan kostnaderna för den del av socialvården under krig, som motsvarar den fredsmässiga socialvården, och å andra sidan den av krigsförhållandena nödvändiggjorda utvidgningen av socialvården. Till den fredsmässiga delen av socialvården höra dels de understöd, som utbetalas av krigshjälpsnämnd under annan beteck-

109 ning än krigshjälp — d. v. s. de gamla hjälpfallen med undantag av fattigvårdsfallen — dels ock de understöd i form av krigshjälp, vilka skulle ha utgått i ungefärligen samma omfattning även om krig ej varit rådande. Övriga krigshjälpsfall — huvudsakligen krigshjälp till utbombade och evakuerade — tillhöra sålunda den krigsbetingade delen av socialvården. För förverkligande av förut angivna önskemål beträffande kostnadsfördelningen skulle förutsättas, att en uppdelning kunde ske mellan fredsmässiga och krigsbetingade understödsfall. En sådan uppdelning är dock icke praktiskt möjlig. Och även om det skulle låta sig göra alt nödtorftigt företaga en sådan bedömning i efterhand av hjälpfallen, som skulle erfordras för en dylik uppdelning, skulle därför krävas oproportionerligt mycket arbete. Det är därför nödvändigt att tillgripa något schematiskt beräkningssätt, som i grova drag ger det önskade resultatet. För att härutinnan nå ett praktiskt resultat torde det vara nödvändigt att utgå från antagandet att de sammanlagda kostnaderna för den fredsmässiga delen av socialvården under krig äro lika stora som de sammanlagda socialvårdskostnaderna under tiden närmast före krigsutbrottet. Vissa erinringar kunna göras mot riktigheten av ett sådant antagande. Sålunda torde den omständigheten att antalet utgående familjebidrag kan väntas bli större i och med den med krigsutbrottet följande totalmobiliseringen föranleda, att familjebidragen komma att täcka en del hjälpbehov som under fred skulle ha tillgodosetts genom fattigvård. Åtskilliga av dem, vilka under fredstid skulle ha belastat hemortskommunens socialvård, torde, därest utrymningsåtgärder, som beröra kommunen, vidtagas, komma att lämna kommunen. Båda nu nämnda faktorer verka i riktning mot en minskning av kommunens socialvårdsutgifter. Det synes emellertid de sakkunniga som om ur rättvisesynpunkt några egentliga betänkligheter knappast behöva möta mot alt bortse från nyssnämnda båda faktorer. Enligt de sakkunnigas förslag skall staten bära huvuddelen av de ökade kommunala socialvårdsutgifterna under krigstid. Det synes då mest konsekvent, att kommunerna vid den därav föranledda vidräkningen med statsverket icke få åberopa sig tillgodo, att statsverket redan förut i form av familjebidrag eller utrymningshjälp övertagit ansvaret för vissa socialvårdsutgifter. För övrigt är att märka att spörsmålet saknar praktisk betydelse i den mån kommunens utgifter under krigstid för den fredsmässiga socialvården även med beaktande av förenämnda faktorer skulle ha stegrats. Innan förhållandet mellan staten och p r i m ä r k o m m u n e r n a n ä r m a r e beröres, bör fastställas vilken andel i kostnaderna som bör åvila landstingen. Enligt de förut omnämnda bestämmelserna i 40—42 §§ fattigvårdslagen samt 63 § barnavårdslagen skola primärkommunerna av landstingen erhålla viss ersättning för erlagda avgifter å vissa vårdanstalter. Det är sannolikt, att dessa vårdanstalters verksamhet under krig kommer att bli mera begränsad än under fred, enär desamma under krig torde komma att tagas i anspråk

110 för krigsskadade i sådan utsträckning att vårdmöjligheterna för civilbefolkningen bli mera begränsade än under fred. Ur rättvisesynpunkt synes emellertid knappast föreligga anledning att låta landstingen i nu ifrågavarande hänseende på kommunernas bekostnad draga fördel av den omständigheten att civilbefolkningen icke trots behov därav kan beredas anstaltsvård. Pä grund härav föreslå de sakkunniga, att primärkommunerna under krig skola erhålla bidrag från vederbörande landsting med samma belopp som kommunen under fred uppburit i landstingsbidrag. Därvid bör man utgå från sista kalenderåret före krigshjälpsbestämmelsernas ikraftträdande samt räkna ut hur mycket som, därest bidragen varit jämnt fördelade under året, belöpt å en tidsperiod motsvarande den, under vilken krigshjälpsbestämmelserna varit i tillämpning. Den del av kostnaden för den fredsmässiga socialvården som återstår sedan täckning skett med landstingsbidragen bör i princip fördelas mellan staten och primärkommunerna i samma proportion, vari motsvarande kostnader fördelades under tiden före kriget. Av praktiska skäl torde man dock få åtnöjas med en fördelning i ungefärlig överensstämmelse med nämnda princip. Vid val av jämförelseperiod före kriget torde man böra utgå från kostnaderna under det senaste hela kalenderår, som tilländalupit före krigshjälpsbestämmelsernas ikraftträdande samt — i likhet med vad nyss sagts i fråga om landstingsbidragen — utgå från att kostnaderna varit jämnt fördelade under året och därefter framräkna det belopp, som belöper å en lika lång lidsperiod som den, under vilken bestämmelserna om krigshjälp varit i kraft. Såsom kommunala socialvårdskostnader böra räknas kostnaderna för fattigvård, barnavård och kommunala pensionstillskott ävensom kommunens andelar i kostnaderna för tilläggspensioner, barnbidrag och bidragsförskott. 1 fattigvårdskostnaderna böra inräknas även kostnader för driften av fattigvårdsanstalter, inbegripet personalkostnader; dock böra kostnader, som ha karaktären av kapitalinvestering, icke medräknas. Kostnaderna för fattigvårdsstyrelses, barnavårdsnämnds och pensionsnämnds administration böra lämnas utanför kostnadsfördelningen och alltså ej ingå i jämförelsematerialet. Vad angår de statliga kostnaderna kunna statens kostnader i fråga om lill1 äggspensioner, barnbidrag och bidragsförskott erhållas genom alt kommunandelen i samma kostnader multipliceras med det tal, som utmärker hur många gånger större statsandelen jämlikt de i respektive lagar givna reglerna är än kommunandelen. I fråga om mödrahjälp kunna uppgifter erhållas ur barnavårdsnämndens bokföring. Statens kostnader för blindhetsersättning till personer inom kommunen äro däremot svårare att fastställa, enär denna hjälpform icke blott i sin helhet bekostas av statsmedel ulan även utbetalas centralt utan att passera något kommunalt organ. Detsamma är förhållandet med grundpensionerna. De sakkunniga föreslå därför, att man i

Ill delta sammanhang bortser från såväl blindhet ser sättningar som grundpensioner. Vad blindhetsersättningarna angår är kostnaden för dem så ringa att det icke spelar någon roll att de ej ingå i jämförelsematerialet. Beträffande äter grundpensionerna torde resultatet ej bli nämnvärt missvisande om dessa varken ingå i jämförelsematerialet eller medräknas vid fastställandet av krigshjälpsnämndens utgifter. Jämförelsematerialet består sålunda av två belopp, av vilka det ena avser kommunens utgifter för fattigvård, kommunala pensionstillskott, understöd enligt barnavårdslagen, tilläggspensioner, barnbidrag och bidragsförskott samt det andra statens kostnader för tilläggspensioner, barnbidrag, bidragsförskott och mödrahjälp för personer tillhörande kommunen. Vad därefter angår krigshjälpsnämndens utgifter fordra dessa en närmare bestämning i vissa hänseenden. För det första böra kostnaderna för krigshjälpsnämndens administration helt bestridas av kommunen. Dessa kostnader böra därför — i likhet med fångvårdsstyrelses, barnavårdsnämnds och pensionsnämnds administrationskostnader under jämförelseperioden — lämnas utanför kostnadsfördelningen. Vidare måste en korrigering göras med hänsyn till det av de sakkunniga föreslagna utbetalningssättet för sådana folkpensioner och invalidunderstöd, som fastställts redan före krigsutbrottet. De sakkunniga ha nämligen föreslagit (sid. 37), att för utbetalningar av folkpensioner och invalidunderstöd i s. k. gamla hjälpfall icke skall påkallas medverkan av krigshjälpsnämnderna, utan skola utbetalningarna liksom dittills mot avlämnande av kvitto ske å vederbörande postanstalt. De båda utgiftsbelopp, som skola jämföras med varandra, måste emellertid vara likvärdiga. En sådan likvärdighet kan endast åstadkommas därigenom att krigshjälpsnämndens utgifter ökas med ett belopp motsvarande kommunens och statens sammanlagda utgifter för tilläggspensioner och invalidunderstöd under perioden. Sättet för framräknande av dessa belopp torde framgå av vad som anförts om fastställandet av motsvarande belopp under jämförelseperioden. Grundpensionerna böra däremot ej medräknas i detta sammanhang; de ingå nämligen ej i jämförelsematerialet. Om krigshjälpsnämndens utgifter under krigsperioden efter sålunda verkställd korrigering uppgå högst till beloppet av det s. k. jämförelsematerialet, fördelas utgifterna mellan staten och kommunen efter samma proportion som under jämförelseperioden rådde mellan de enligt förut angivna grunder beräknade statliga och kommunala socialvårdsutgifterna. Uppgå krigshjälpsnämndens utgifter till högre belopp, fortares på angivna sätt i fråga om den del därav som icke överskjuter de sammanlagda statliga och kommunala utgifterna under jämförelseperioden. Uppgå kostnaderna för krigshjälpsnämndens understödsverksamhet till högre belopp än beloppet av de utgifter, som ingå i jämförelsematerialet, bör, såsom förut anförts, i stort sett kunna förutsättas, att stegringen av utgifterna beror på krigsförhållandena. I enstaka fall bli dock beloppen för de

112 vederbörande hjälptagare kommit till kommunen i samband med uti vinning båda jämförelseperioderna icke omedelbart jämförbara på den grund att inkorporering eller annan ändring i den administrativa indelningen ägt rum under mellantiden. I sådana fall måste en korrigering av beloppen äga rum. Det kan också tänkas, att penningvärdet så förändrats att kostnadsbeloppen under de båda perioderna på grund härav icke äro jämförbara. Även av denna anledning kunna korrigeringar få göras. Regler härom måste ges i särskilda tillämpningsbestämmelser vid den för en kostnadsfördelning aktuella tidpunkten. De sakkunniga ha förut anfört, att staten bör bestrida huvuddelen av de av kriget förorsakade socialvårdskostnaderna, enär en utjämning kommunerna emellan av nämnda kostnader därigenom kan vinnas. Emellertid måste intresset av att åstadkomma en sådan utjämning vägas mot en annan synpunkt. De sakkunnigas förslag till utformning av krigshjälpen måste sägas innebära, att åt ett kommunalt organ, krigshjälpsnämnden, gives relativt stor frihet att utan bundenhet vid taxor eller eljest vid fasta regler utdela understöd till dem som finnas i behov av bistånd från det allmännas sida. Till de åtgärder som från statens sida kunna vidtagas till vinnande av kontroll över understödsverksamhetens ändamålsenliga handhavande torde man med hänsyn till de då rådande förhållandena icke kunna i någon större utsträckning lita. För att säkerställa intresset från kommunernas sida av att hålla utgifterna för understödsverksamheten nere torde det därför vara nödvändigt att låta kommunerna bära en viss del av nu ifrågavarande kostnader De sakkunniga ha stannat vid den fördelningen av kostnaderna, att kommunens kostnadsandel bestämmes till en tredjedel och att staten alltså svarar för två tredjedelar av kostnaderna. Möjlighet bör finnas alt vidtaga särskilda stödåtgärder till förmån för de kommuner, som särskilt hårt drabbats av krigsskador. Sådana kommuner böra sålunda kunna få statsbidrag till högre belopp än enligt den nu angivna regeln. Det torde emellertid icke vara nödvändigt att på förhand taga upp denna fråga till reglering. I det föregående har anförts att i den mån socialvårdskostnaderna avse personer, som på grund av utrymning vistas inom kommunen, vistelsekommunen ej bör bära någon del av kostnaderna. Förslaget till kostnadsfördelning mellan stat och kommun bör sålunda ej omfatta kostnaderna för krigshjälp åt evakuerade. Den nu, med visst undantag, gällande principen att samtliga kostnader för utrymningshjälp bestridas av statsverket, bör fortfarande tillämpas. Det måste nämligen anses uteslutet att belasta en inkvarteringskommun med kostnader för hjälp åt personer, som på grund av krigsförhållandena av myndigheterna hänvisas till kommunen. Krigshjälpsnämnd kan givetvis komma att bevilja krigshjälp åt personer, vilka icke äro mantalsskrivna inom kommunen men ej heller vistas därstädes på grund av utrymning. Med hänsyn till svårigheterna att fastställa huruvida

113 eller ej synes det lämpligast att jämväl i dessa fall kostnaderna bestridas av statsverket och ej, såsom eljest med fog kunde ifrågasättas, av mantalsskrivningskommunen. Ett omfattande utredningsförfarande rörande vederbörandes rätta mantalsskrivningsort kan då undslippas. Fattigvårdslagens bestämmelser om hemortsrätt böra suspenderas under den tid reglerna om krigshjälp tillämpas. Efter utgången av denna tid bör anknytning ske till läget när hemortsrättsbestämmelserna sattes ur kraft. Verkställandet av den nu skisserade kostnadsfördelningen bör anförtros åt länsstyrelserna. Med hänsyn till den stora andel av krigshjälpskostnaderna, som enligt förevarande förslag skall bestridas av statsverket, är det av vikt att krigshjälpsnämndernas verksamhet underkastas statlig kontroll samt att kommunernas räkenskaper bli föremål för revision i samband med fördelningen av kostnaderna. Såsom de sakkunniga förut (sid. 36) anfört bör för varje krigshjälpsnämnd finnas en av länsstyrelsen utsedd revisor. Vidare bör socialstyrelsen bemyndigas att ge krigshjälpsnämnderna direktiv för deras behandling av ansökningar om krigshjälp. Sålunda bör socialstyrelsen i samråd med pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och civilförsvarsstyrelsen utfärda anvisningar för krigshjälpsnämnderna. Fattigvårds- och barnavårdskonsulenternas verksamhet bör under den tid bestämmelserna om krigshjälp äro i tillämpning inrikta sin inspektionsverksamhet på krigshjälpsnämnderna.

12 KAP.

Medelsförsörjning ni. ni. Kommun bör vara skyldig att tillhandahålla krigshjälpsnämnd medel för dess verksamhet. Kommun bör emellertid å andra sidan vara berättigad att av statsmedel erhålla förskott för bestridande av sådana utgifter, som slutligt skola åvila statsverket. Dessa utgifter äro huvudsakligen av två slag, nämligen dels sådana på statsverket ankommande utbetalningar, som övertagas av krigshjälpsnämnden, och dels nytillkommande utbetalningar till evakuerade och utbombade. Den första gruppen kan åtminstone i stort sett beräknas på förhand. En sådan beräkning bör göras under fredstid, så att förskott vid ett krigsutbrott omedelbart kunna utbetalas till krigshjälpsnämnderna. Storleken av utgifterna för evakuerade och utbombade kan däremot icke med någon säkerhet beräknas i förväg. Förskott för bestridande av sådana utgifter måste därför kunna anpassas efter det uppkommande behovet. För att tillhandahållandet av förskott i så ringa utsträckning som möjligt skall vara beroende av förbindelsernas upprätthållande böra länsstyrelserna ha hand om utbetalningarna. De första förskotten böra beräknas för en tid av två månader. Beloppen böra redan i fredstid preliminärt bestämmas av länsstyrelserna efter förslag av krigshjälpsnämnderna. Beräkningen av beloppen bör ske med anlitande av tillgänglig statistik, de av pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten utsända listorna å barnbidrag respektive livräntor, planerna för inkvartering av evakuerade m. m. 1 och med att krigshjälpsorganisationen träder i verksamhet vid etl krigsutbrott bör länsstyrelsen äga befogenhet att hos riksbanken draga medel för ifrågavarande förskott. Nya förskott böra tillhandahållas efter rekvisition och redovisning av tidigare förskott. Krigshjälpsnämnd bör erhålla nytt förskott c:a en månad innan det tidigare förskottet beräknas vara förbrukat. Härigenom minskas risken för att förbindelseavbrott skola kunna föranleda till att krigshjälpsnämnd saknar medel för sin verksamhet. Angivna ordning för medelsförsörjningen såvitt densamma ankommer på staten överensstämmer i princip med vad som skall gälla såsom regel vid avspärrning av någon del av riket. Enligt de härom gällande reglerna skola länsstyrelserna vid avspärrning från de centrala myndigheterna svara för

115 att statliga lokalmyndigheter ävensom kommunala myndigheter, vilka äga erhålla förskott av statsmedel för sin verksamhet, erhålla behövliga medel. Länsstyrelserna skola äga rätt att för denna sin verksamhet draga medel å särskilda räkningar i riksbanken. Instruktioner ha samtidigt givits därom, att riksbankens avdelningskontor vid avspärrning skola övertaga huvudkontorets uppgifter såvitt angår det avspärrade området. Motsvarande föreskrifter ha utfärdats för postverket. Angivna regler komma att äga tillämpning även för krigshjälpsnämndernas del. Tidigare har i denna promemoria förutsatts, att krigshjälpsnämnd skall äga möjlighet att tillhandahålla medel åt sjukkassa, som på grund av förbindelseavbrott icke kan erhålla medel från sin centralkassa. Vad härovan sagts om rätt till förskott bör gälla även sådana utbetalningar. I detta sammanhang böra också familjebidragsnämndernas medelsförsörjning uppmärksammas. Såsom förut böra dessa nämnder under krig äga befogenhet att verkställa utbetalningar utan anlitande av postgiro. Detta fordrar, att nämnderna kunna förses med kontanta medel för sin verksamhet. Även i detta fall bör det ankomma på länsstyrelserna att svara för medelsförsörjningen. Länsstyrelserna böra efter anvisningar från arbetsmarknadskommissionen förbereda utsändande av förskott till familjebidragsnämnderna vid ett krigsutbrott. Vid avspärrning träda utan särskilt stadgande de härovan nämnda reglerna för sådant fall i tillämpning även för familjebidragsnämndernas del. Det kan icke bortses från möjligheten att förhållandena, särskilt inom stridsområden, kunna bli sådana, att länsstyrelserna icke kunna fullgöra sina ovannämnda uppgifter med avseende på medelsförsörjningen. I sådana lägen torde icke annat återstå än att de kommunala myndigheterna få taga situationen i egna händer. I den mån giltiga betalningsmedel icke kunna erhållas, får man härvid tillgripa utställandet av anvisningar på kommunens kassa eller andra tillfälliga anordningar. I så hårt ansträngda lägen, som här åsyftas, torde emellertid frågan om betalningsmedel icke vara den viktigaste. Samhällsorganens verksamhet torde i stället i stort sett få gå ut på att så rättvist som möjligt fördela de tillgängliga förnödenheterna av olika slag på befolkningen. Huvuddelen av denna verksamhet kommer icke att vila på krigshjälpsnämnderna utan på kristidsnämnder och civilförsvarsmyndigheter. Det ekonomiska ansvaret för de vidtagna åtgärderna torde få bestämmas i efterhand med hänsynstagande till förhållandena i det särskilda fallet.

Statens offentliga utredningar 1944 Systematisk

förteckning

(Sillrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Processlagberedningens förslag till lag om införande av Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. [1J nya rättegångsbalken m. m. 1. Lagtext. [9] 2. Motiv Betänkande med förslag till byordningar och instruktiom. m. [10| ner för ordningsmännen i lappbyarna. [6] Betänkande med förslag rörande revision av lagstiftningen om kvinnas behörighet att inneha va statstjänst och annat allmänt uppdrag. [24] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till lag om skyldighet för innehavare av järnväg eller spårväg att hålla stängsel. [35J Industri. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande med förslag ang. revision av riksdagens arbetsformer. [8]

Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen. Kommunalförvaltning. Promemoria med förslag till lag med bestämmelser om Betänkande med förslag till vägtrafikstadga m. m. [18] allmänna behörighetsvillkor för vissa kommunala upp- Slututlåtaride avgivet av besparingsberedningens järnvägssakkunniga. [32] drag m. m. [4] Kommunindelningskommittén. 1. Den lantkommunala för- Betänkande med förslag i anledning av utredning rörande tillstånd för juridiska personer att utöva yrkesmässig fattningsregleringens historia. [37] biltrafik. [39] Bank-, kredit- och penningväsen.

Statens och kommunernas finansväsen.

Försäkringsväsen.

Politi. Betänkande ang. nykterhetstillståndet under krigsåren. [3]

Nationalekonomi och socialpolitik. Utredningar ang. ekonomisk efterkrigsplanering. 1. [7] 2. [12] 3. [13] 4. 114] 5. [25] 6. [36] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 4. Tiden juli 1942—juni 1943. [11] Socialvårdskommitténs betänkande. 7. Utredningar och förslag ang. lag om allmän sjukförsäkring. [15] 8. Kostnadsberäkningar ang. lag om allmän sjukförsäkring. [16] 9. Utredning och förslag ang. revision av lagstiftningen om barnavårdsanslaller och fosterbarnsvård. [34] Befolkningspolitik i utlandet. [26] Socialvårdens omfattning och kostnader efter 1930. [33] Promemoria ang. socialvården under krig. [10]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag till åtgärder för främjandet av litteraturtjänsten inom de tekniska fackområdena. [17] Om inrättande av ett samhällsvetenskapligt forskningsråd. [19] 1940 å r s skolutrednings betänkanden och utredningar. 1. Skolan i samhällets tjänst. [20] 2. Sambandet mellan folkskola och högre skola. [21] 3. Utredning och förslag ang. vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom. [22] Bilaga 3. Förhandlingarna vid sammanträde den 15—den 17 juni 1943 med 1940 å r s skolutrednings rådgivande nämnd. [23] Socialutbildningssakkunniga. 1. Utredning och förslag rörande den högre socialpolitiska och kommunala utbildningen. [29] Ungdomsvardskommitténs betänkande 2 med utredning och förslag ang. stöd åt ungdomens föreningsliv. [31]

Hälso- och sjukvård. 1941 års rcumatikervårdssakkunnigas betänkande. Del 2. Utredning och förslag rörande behovet av och formen för statligt understöd till utbyggande inom landets sjuk- Betänkande [2] vårdsväsen av efterbehandling och konvalescentvård. Betänkande [28] Betänkande Ungdomsvårdskonimitténs betänkande 1 med utredning ende fast och förslag ang. psykisk barna- och ungdomsvård. [30] Allmänt näringsväsen. Betänkande med utredning och förslag ang. rätten till vissa uppfinningar m. m. [27]

med förslag till civilförsvarslag rn. m. [5] ang. ordnandet av civilanställning för avgåanställt manskap vid försvaret. [38]

Utrikes ärenden.

Iduns tr., Esselte, Sthlm 44 417221

Försvarsväsen. med förslag ang. långtjänstunderbeffäl m. m.

Internationell rätt.