Civilförsvarets organisation : huvudbetänkande

= tdCjFE National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR Inrikes

departement

1958:13

et

CIVILFÖRSVARETS ORGANISATION H U V U D B E T Ä N K A N D E AVGIVET AV 1953 ÅRS C I V I L F Ö R S V A R S U T R E D N I N G

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1958 Kronologisk förteckning

1. Vägplan för Sverige. 1. Riktlinjer och förslag samt karbilagor. Idun. 226 s. K. 2. Vägplan för Sverige. 2. Expertutredningar och övriga toctbilagor. Idun. 208 s. K. 3. Utrednirg om vissa förhållanden vid konserveringsforstningsinstitutet. Marcus. 270 s. H. 4. Promemiria med förslag om fondförvaltning m. m. i :amband med en utbyggd pensionering. Idun. 91 3. S. 5. Permaneit skördeskadeskydd. Idun. 547 s. Jo. 6. Författnngsutredningen. 1. Kandidatnominering vid andakammarval. Av L. Sköld. Idun. 355 s. Ju. 7. Småbrularstödet. Marcus. 120 s. Jo. 8. Gemensim nordisk hälsovårdsutbildning. Norstedt. 96 s. I. 9. Häradsritts sammansättning i brottmål. Idun. 24 S. Ju. 10. Förslag ill varumärkeslag. Idun. 464 s. Ju. 11. Reserverna för högre utbildning. Idun. 124 s. E. 12. Civilförs/arsutbildningen. Idun. 175 s. I. 13. Civilförsvarets organisation. Idun. 463 s. I.

Anm. Om särskild tryckort e] anglves, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med i ^ ^ f ^ H g ^ S ^ nelseboksäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. - eclclesiastiKaeparie mentet, J>. = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1958:13

CIVILFÖRSVARETS ORGANISATION H U V U D B E T Ä N K A N D E AVGIVET AV 1953 Å R S C I V I L F Ö R S V A R S U T R E D N I N G

I D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB STOCKHOLM 1958

Till Herr

Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Inrikesdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 13 mars 1953 har dåvarande chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, den 30 mars samma år dels tillkallat dåvarande landshövdingen Torsten E. Löfgren, riksombudsmannen, numera ledamoten av riksdagens första kammare Birger Lundström, dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare, numera ledamoten av riksdagens andra kammare disponenten A. Tage Magnusson samt ledamöterna av riksdagens andra kammare lantbrukaren Johannes Onsjö och trämassearbetaren E. Oskar Åkerström att i samarbete med statens organisationsnämnd pröva civilförsvarets behov och överse dess planläggning m. m., dels uppdragit åt Löfgren att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj :t den 12 februari 1954 för chefen för inrikesdepartementet att tillkalla ytterligare en sakkunnig i utredningen har den 1 april 1955 såsom sakkunnig tillkallats överdirektören i arbetsmarknadsstyrelsen Jan Erik Oskar Montell. De sakkunniga har antagit benämningen 1953 års civilförsvarsutredning. Jämlikt Kungl. Maj :ts ovannämnda bemyndigande den 13 mars 1953 har dåvarande statsrådet och chefen för inrikesdepartementet den 5 maj 1953 förordnat extra ordinarie civilförsvarsdirektören K. E. R. Sköllerstedt att vara sekreterare åt utredningen, varjämte åt dåvarande t. f. extra ordinarie förste byråsekreteraren i civilförsvarsstyrelsen Å. W. Fornwall den 21 april 1953 uppdragits att vara biträdande sekreterare. Med entledigande av Fornwall från honom meddelat uppdrag har den 30 november 1954 extra ordinarie byrådirektören vid civilförsvarsmyndigheten i Stockholm I. G. A. Terstad förordnats att fr. o. m. den 1 december 1954 biträda utredningen med sekreterargöromål.

4 Såsom experter för att biträda utredningen vid behandlingen av särskilda frågor har jämlikt förenämnda Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 mars 1953 följande personer tillkallats, nämligen byråchefen E. F . Sellergren och förste byråinspektören S. A. Rutqvist för att biträda i frågor angående s. k. stadsanalyser, dåvarande laboratorn vid försvarets forskningsanstalt B. A. A. Aler för att biträda i frågor angående radioaktiv strålning, dåvarande förste byråsekreteraren vid statens organisationsnämnd F . B. Alm, dåvarande kaptenen, militärassistenten vid länsstyrelsen i Uppsala län, numera byrådirektören hos civilbefälhavaren i första civilområdet G. W. Hjukström och riksbrandinspektören I. F. Strömdahl för att biträda vid behandlingen av frågan om organiserandet av s. k. mobila kolonner, teknologie doktorn, docenten S. Bergman för att biträda i frågor angående byggnadstekniskt skydd, byrådirektören i Malmö civilförsvarsområde G. Jarning för att biträda i frågor berörande civilförsvarets ledning samt extra ordinarie assessorn i Svea hovrätt A. Loheman för att biträda vid den författningsöversyn som påkallas av utredningsarbetet. Vissa av utredningens ledamöter, sekreterare och experter har med vederbörliga tillstånd företagit studieresor inom och utom landet. Sålunda har Löfgren, Lundström, Magnusson, Onsjö och Åkerström jämte sekreterarna besökt Danmark och Norge för studier av dessa länders civilförsvar. Löfgren och sekreteraren har härjämte vid särskilt besök i Norge ytterligare studerat kolonnorganisationen i detta land. Studier av civilförsvaret har av sekreteraren och vissa experter gjorts i Tyskland och Holland. Inom landet har ledamöterna i ett flertal fall tillsammans med representanter för länsstyrelser och civilförsvarschefer tagit del av civilförsvarets förhållanden inom län och civilförsvarsområden. Dessutom h a r sekreteraren i samarbete med representanter för statens organisationsnämnd besökt samtliga län för studier av frågor rörande civilförsvarets organisation och verksamhet. Utredningen har vid fullgörandet av sitt uppdrag nära samverkat med 1953 års utredning om civilförsvarsutbildning, statens organisationsnämnd och 1956 års civilförsvarsskoleutredning. Samråd har därjämte ägt r u m med den utredningsman åt vilken överbefälhavaren uppdragit att verkställa den av chefen för försvarsdepartementet i samråd med 1955 års försvarsberedning anbefallda utredningen angående de allmänna riktlinjerna för försvarsmaktens framtida utformning, utredningen angående vissa sambandsfrågor, sakkunniga för översyn av länsstyrelsernas krigsorganisation, 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov, 1957 års industriskyddskommitté, 1954 års brandlagsrevision, utredningen om lagstiftning angående allmän tjänsteplikt samt sjöfartsberedskapskommittén. Dessutom har i särskilda frågor samråd ägt rum med civilförsvarsstyrelsen och ett flertal andra myndigheter och organisationer, vilkas verksamhetsområden berör civilförsvarets förhållanden.

5 Delbetänkande, innefattande förslag till principiellt ställningstagande i vissa grundläggande frågor rörande civilförsvarets inriktning och fortsatta uppbyggnad, har av utredningen avgivits den 24 november 1955. För att tas i övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag liar nedan angivna dagar följande ärenden av Kungl. Maj :t överlämnats till utredningen: 1) den 11 februari 1955: civilförsvarsstyrelsens skrivelse den 18 december 1951 jämte därtill hörande handlingar angående för statliga myndigheter och institutioner gemensam planläggning av skyddsåtgärder vid krig eller krigsfara för arkivalier, samlingar m. m.; 2) den 31 juli 1956: av verkskyddskonsulenten H. af Trolle ingiven promemoria beträffande samverkan mellan civilförsvar och räddningstjänst m. m.; 3) den 30 november 1956: skrivelse den 4 oktober 1956 av översten Georg Gardin angående vissa synpunkter och förslag beträffande civilförsvarets verksamhet och organisation; samt 4) den 15 februari 1957: framställning av civilförsvarsstyrelsen den 12 j u n i 1956 angående viss ändring av 87 a § civilförsvarskungörelsen. För att beaktas av utredningen har vidare från inrikesdepartementet överlämnats: 1) den 2 juli 1954: till chefen för inrikesdepartementet i j u n i samma år ingiven skrivelse av överstelöjtnant Verner Lange angående civilförsvarets problem; samt 2) den 14 juni 1955: framställning av civilförsvarsstyrelsen den 9 mars 1951 angående upprätthållande av ordning och säkerhet under krig m. m. Vid utredningsuppdragets fullgörande har vidare beaktats följande till utredningen överlämnade handlingar, nämligen dels skrivelse den 8 juli 1955 av civilbefälhavaren i fjärde civilområdet angående organisation av det totala försvarets underrättelsetjänst samt dels framställning den 27 april 1956 från samtliga civilbefälhavare angående undanförsel av kreatur. Utlåtanden har avgivits i följande till utredningen remitterade ärenden: 1) den 14 oktober 1953: civilförsvarsstyrelsens framställning angående anslagsäskanden för budgetåret 1954/55; 2) den 7 december 1953: länsstyrelsens i Värmlands län framställning om försöksorganisation inom länets civilförsvarsområden m. m.; 3) den 13 maj 1954: av civilförsvarsstyrelsen gjord framställning angående användning av för budgetåret 1953/54 anvisade medel till inköp av viss personlig utrustning; 4) den 8 oktober 1954: civilförsvarsstyrelsens framställning angående anslagsäskanden för budgetåret 1955/56; 5) den 10 november 1954: civilförsvarsstyrelsens förslag om inrättande av en tjänst i lönegraden Ce 31 hos styrelsen; 6) den 30 november 1954: 1953 års utrednings om civilförsvarsutbildning

6 förslag om slopande av den i civilförsvarsutbildningen ingående allmänna delen; 7) den 28 januari 1955: civilförsvarsstyrelsens förslag angående förändring av civilförsvarsöverläkartjänsten från arvodes- till förordnandetjänst; 8) den 10 mars 1955: förslag om förstärkning av personalen vid civilförsvarsstyrelsens tekniska byrå; 9) den 17 augusti 1955: civilförsvarsstyrelsens förslag till fördelning av för 1954/55 anvisade statsbidragsmedel för iståndsättande av äldre civilförsvarsanläggningar ; 10) den 1 oktober 1955: civilförsvarsstyrelsens framställning angående anslagsäskanden för budgetåret 1956/57; 11) den 19 oktober 1955: civilförsvarsstyrelsens framställning angående behovet av en statlig tjänstehundsorganisation; 12) den 14 november 1955: framställning från Svenska Materielaffären, Mellerud, om inlösen av viss civilförsvarsmateriel; 13) den 17 januari 1956: civilförsvarsstyrelsens framställning angående inköp av viss utrustning till ordnings- och bevakningspolisen samt anskaffning av skodon för beredskapsändamål; 14) den 14 februari 1956: civilförsvarsstyrelsens framställning angående omfördelning av medel å vissa anslagsposter å förslagsanslaget: Civilförsvaret, förvaring och underhåll av viss materiel m. m.; 15) den 2 mars 1956: civilförsvarsstyrelsens framställning angående inköp av brandmateriel; 16) den 2 mars 1956: förslag till särskild utbildning för uppskovsvärnpliktiga m. fl. avgivet av 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov; 17) den 9 mars 1956: framställning från länsstyrelsen i Malmöhus län om anvisande av visst belopp för kostnader i samband med flyttning av civilförsvarsbyrån i Landskrona; 18) den 17 maj 1956: framställning från civilförsvarsstyrelsen angående bemyndigande för styrelsen att utbetala oavkortad lön till kaptenen Björn Klinge under studieresa med anledning av honom tilldelat stipendium ur Friedländerska fonden; 19) den 12 juli 1956: civilförsvarsstyrelsens framställning om medgivande till förlängd utbildningstid för avdelningsledare och gruppledare inom verkskyddets ordnings- och bevakningstjänst, brandtjänst och sjukvårdstjänst; 20) den 15 augusti 1956: 1955 års normalskyddsrumsutrednings tekniskekonomiska utredning angående anordnande av normalskyddsrum; 21) den 7 september 1956: civilförsvarsstyrelsens framställning angående användningen av medel, som anvisats till inköp av verkskyddsmateriel för statliga myndigheter m. m.;

7 22) den 9 oktober 1956: civilförsvarsstyrelsens framställning angående användning av under anslaget till engångsanskaffning av materiel för inköp ;av personlig utrustning anvisade medel; 23) den 25 oktober 1956: civilförsvarsstyrelsens anslagsäskanden för Ibudgetåret 1957/58; 24) den 15 december 1956: förslag till ny kungörelse angående tillämpaiing av lagen den 17 december 1943 om polisens ställning under krig; 25) den 9 januari 1957: civilförsvarsstyrelsens framställning beträffande utnyttjande av viss äldre sjukvårdsmateriel i civilförsvarets nya sjukvårdsorganisation; 26) den 9 april 1957: civilförsvarsstyrelsens framställning i fråga om ändring av civilförsvarskungörelsen och avlöningsreglementena för civilförsvarspersonal ; 27) den 2 maj 1957: civilförsvarsstyrelsens framställning angående förstärkning av styrelsens bevakningsavdelning; 28) den 2 maj 1957: civilförsvarsstyrelsens framställning angående användning av anslag för inköp av personlig utrustning; 29) den 30 september 1957: förslag dels till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 och dels till kungörelse med vissa bestämmelser angående ersättningstjänst för civilförsvarspliktiga, avgivet av utredningsmannen för utredning av frågan om beaktande av samvetsbetänkligheter och beredande av möjlighet till särskild tjänstgöring åt personer, som hyser sådana samvetsbetänkligheter; 30) den 7 oktober 1957: civilförsvarsstyrelsens anslagsäskanden för budgetåret 1958/59; 31) den 22 november 1957: civilförsvarsstyrelsens framställning om komplettering av anslagsäskanden för budgetåret 1958/59 till sakkunniga för utrymningsplanläggning m. m.; 32) den 22 november 1957: betänkande angående ambulans- och räddningsflygtjänsten; 33) den 19 december 1957: angående utredning rörande organisationen av den militära sjukvårdens ledning m. m.; samt 34) den 30 december 1957: angående uppdrag att pröva av statens organisationsnämnd framlagt förslag om civilförsvarsstyrelsens organisation. Framställning till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet h a r den 6 februari 1957 avgivits i ärende angående ifrågasatt skattelättnad för industriens investeringar för civilförsvarsändamål. Härjämte har utredningen i särskild ordning avgivit yttranden i följande ärenden: 1) den 19 september 1955: civilförsvarsstyrelsens framställning angående statsbidrag för iståndsättande av viss ledningscentral;

8 2) den 14 mars 1956: civilförsvarsstyrelsens framställning angående statsbidrag till vissa ledningscentraler (normalskyddsrum) för det allmänna civilförsvaret; 3) den 4 december 1956: delbetänkande med organisationsförslag rörande länsstyrelsernas krigsorganisation; 4) den 27 september 1957: 1957 års industriskyddskommittés promemoria angående ordnande av sekretesskyddet vid vissa industrier m. m.; 5) den 10 oktober 1957: betänkande, avgivet av utredningen angående vissa sambandsfrågor; samt 6) den 29 januari 1958: civilförsvarsstyrelsens fördelningsplan beträffande vissa för utbyggnad av allmänna normalskyddsrum anvisade statsbidragsmedel. Sedan utredningen numera slutfört väsentliga delar av sitt uppdrag, får utredningen härmed vördsamt överlämna huvudbetänkande med förslag rörande civilförsvarets organisation. Återstående delar av utredningsuppdraget, vartill slutlig ställning nu icke kunnat tas, kommer att av utredningen redovisas snarast möjligt. Dessa frågor avser huvudsakligen lag om ändring av civilförsvarslagen, detalj förslag beträffande skyddsrum och materiel för allmänna civilförsvarets ledning och enheter, förrådsorganisationen och personal i den regionala administrationen samt medverkan av frivilliga försvarsorganisationer. Med hänsyn till det allmänna intresse civilförsvarsfrågorna har för befolkningen har utredningen i möjligaste mån redovisat sina förslag och motiveringar i öppen handling. Härjämte föreligger visst undersökningsmaterial av hemlig natur. Sistnämnda handlingar överlämnas med särskild skrivelse. Stockholm den 22 februari 1958 Torsten Birger Lundström Johannes

Löfgren

Tage Magnusson Onsjö

Oskar

Erik

Montell

Åkerström l Ewald

Sköllerstedt

Innehåll

Kapitel

1.

Utredningens uppdrag m. m

15 Kapitel

2.

Nuvarande uppgifter och organisation Civilförsvarets första uppbyggnadsår Grunderna i gällande civilförsvarslag Nuvarande civilförsvarsplanläggning

20 20 21 26

Kapitel

3.

Nuvarande organisations behov av översyn Utgångsläget för utredningens arbete Omdöme om det nuvarande civilförsvaret

33 33 35

Kapitel

4.

Civilförsvaret i utlandet Belgien Danmark England Förenta staterna Holland Norge Schweiz Västtyskland

41 41 42 44 46 49 50 51 52

Kapitel

5.

Utrymningsplanläggning och skyddsrum

55 Kapitel

6.

Stadsanalyser Metodik Befolkningsfördelning och skyddsmöjligheter Anfallsalternativ Förutsättningar i övrigt Prestationsförmåga individuellt och gruppvis Brandsituationen vid atomanfall Skadegörelse och skadeavhjälpande verksamhet Huvudalternativ Jämförande alternativ Allmänna synpunkter i anslutning till analyserna Personligt skydd. Självskyddsåtgärder Allmänna civilförsvarets skadeavhjälpande verksamhet Skyddsmöjligheterna i stad och på landsbygd Badioaktiv markbeläggning vid atomvapendetonationer

59 60 62 66 72 72 74 74 75 77 78 79 80 82 84

10 Kapitel

7.

Grundläggande synpunkter på uppgifter och organisation 89 Allmänt 89 De nya vapnens inverkan på organisationen 89 Civilförsvarets behov av samverkan med andra samhällsorgan 91 Synpunkter på organisationens uppbyggnad 95 Organisationens huvuddrag 95 Civilförsvarets dimensionering m. m 98 Fredsadministrationen 102

Kapitel

8.

Civilförsvarspliktens utnyttjande Åldersgränser för inskrivning i krigsorganisationen Maximitid för utbildning och övning Medverkan vid förberedelsearbete Tjänstgöringsskyldighet vid civilförsvarsberedskap Tjänstgöring utom civilförsvaret Vissa särskilda förhållanden

104 104 105 108 110 112 113

Kapitel

9.

Rikets indelning i civilförsvarsområden Allmän indelningsgrund Stockholms civilförsvarsområde Göteborgs civilförsvarsområde

115 116 118 120

Civilförsvarets uppgifter Ordningstjänst. Skydd mot spioneri och sabotage Nuvarande uppgifter Ifrågasatt lagändring Folkrättslig ställning Civilförsvaret och polisväsendet Civilförsvaret och bevakningsuppgifterna Säkerhetstjänst m. m Polismans skydd och befogenhet Skyldighet a t t fullgöra polisuppgifter Skyldighet a t t deltaga i stridshandlingar Observations- och sambandstjänst Bemanning av telefonväxelstationer Kryptotjänst Brandtjänst Bäddningstjänst Teknisk tjänst enligt nuvarande bestämmelser . . . . . . Räddningstjänst enligt utredningens förslag Begränsning av uppgifter som hittills åvilat teknisk tjänst Reparation av ledningar Reparation av samfärdsleder Reparation av byggnader Reparation av skyddsrum m. m Bortsprängning av byggnader Renhållning Samverkan med B R B Bombröjning Sjukvårdstjänst Skydd mot stridsgaser och radioaktivitet Skydd mot stridsgaser . . » . . . ,

122 123 123 125 127 131 134 138 143 145 147 148 148 151 153 154 154 155 157 157 160 161 161 162 163 163 166 171 176 176

Kapitel 10. .

11 Indikering 177 Sanering 177 r, Avgasning 178 Skydd mot radioaktiv strålning 179 Radiakprognoser 179 Radiakmätning 180 Lokal radiakindikering. Radiakvarning 180 Kontamineringsmätning. Sanering. Självskydd 181 Ansvarsfördelning mellan militärt försvar och civilförsvar... 181 Undanförsel och förstöring •. 183 Undanförsel 183 Undanförsel av boskap 187 Undanförsel av bilreservdelar 191 Skydd av arkivalier, samlingar m. m 192 Förstöring 198 Utrymningstjänst 201 Utrymningsuppgifter 201 Omhändertagande och begravning av döda 206 Identifiering 206 Bårhus 208 Begravning av döda 208 Begistrering av civilbefolkningen 209 Vissa uppgifter i slutligt u t r y m d a orter 211 Förfoganderätt i syfte att bereda bostäder åt husvilla 212 Angående omvårdnaden av barn till beredskapspersonal 214 Underhållstjänst 216 Skydd mot biologisk krigföring 218 Civilförsvar å fartyg 219 Kapitel 11.

Det lokala civilförsvaret Civilförsvarskårer Civilförsvarets bevakningskårer Grunder för dimensionering Organisation U t n y t t j a n d e t av hundar Utbildning Civilförsvarets beredskapsbrandkårer Grunder för dimensionering Organisation Utbildning Civilförsvarets .räddningskårer Grunder för dimensionering Organisation Utbildning Civilförsvarets sjukvårdskårer Grunder för dimensionering Organisation Utbildning Civilförsvarets utrymningskårer Grunder för dimensionering .... Organisation Utbildning ,.

220 220 222 224 228 230 231 231 232 234 236 237 237 239 241 242 242 243 251 251 251 255 ; . ; . . . . . . . . . 257

12 Civilförsvarets ledningskårer Grunder för dimensionering Organisation Civilförsvarschefer och distriktschefer Taktisk ledning Teknisk ledning Förvaltning Utbildning Det lokala civilförsvarets gruppering Vissa rekryteringssynpunkter Instruktörsbehov m. m Ömsesidigt bistånd mellan civilförsvarsområden

259 260 263 263 265 267 269 272 273 276 278 282

Kapitel 12.

Regionalt civilförsvar Undsättningskårer Organisatorisk ställning Dimensionering m. m Organisation Rekrytering Utbildning Bombröjningsavdelningar Gasskyddslaboratorier Utnyttjandet av helikopter och flygplan

284 284 286 287 289 294 297 300 301 303

Kapitel 13.

Verkskydd m. m Begreppet särskilt civilförsvar Det nuvarande verkskyddet Organisation Administration och service Verkskyddens omfattning och tillstånd Förslag Uppgifter Var verkskydd skall anordnas Organisation Verkskyddsplan Sammanlagda personalbehovet Vissa utrustnings- och personalfrågor Ledande, rådgivande och kontrollerande verksamhet Samordning med allmänt civilförsvar Verkskydd vid hamnar Kostnadsfördelning

309 309 311 311 314 317 319 320 324 327 333 333 334 337 340 341 343

Kapitel 14.

Civilförsvarets administration i fred Administration i länen Statens organisationsnämnds principförslag Befintlig administration Förslag till regional administration Civilförsvarsutredningens förslag Civilförsvarsstyrelsen

345 345 347 347 350 363 367

Kapitel 15.

Kostnader och tidsplan för uppbyggnaden

372 Kapitel 16.

Huvuddragen i utredningens förslag

13 Bilagor: Bilaga 1. Rikets indelning i civilförsvarsområden enligt utredningens förslag jämfört med nuvarande områdesindelning. Bilaga 2. Spelexempel angående civilförsvarsverksamhetens igångsättande och ledning efter atombombanfall. Bilaga 3. Civilförsvarssektionernas nuvarande arbetsuppgifter m. m. (sammanställning uppgjord med ledning av länsstyrelsernas arbetsordningar). Bilaga 4. Antal civilförsvarsbyråer m. m. budgetåret 1955/56. Bilaga 5. Utdrag ur statens organisationsnämnds förslag 1957 angående civilförsvarsstyrelsens organisation.

KAPITEL 1 Utredningens uppdrag m . m .

1953 å r s c i v i l f ö r s v a r s u t r e d n i n g t i l l k o m m e d stöd av K u n g l . Maj :ts b e m y n d i g a n d e d e n 13 m a r s 1953 för d å v a r a n d e chefen för i n r i k e s d e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t H e d l u n d , a t t t i l l k a l l a s a k k u n n i g a för a t t i s a m a r b e t e m e d s t a t e n s o r g a n i s a t i o n s n ä m n d p r ö v a civilförsvarets b e h o v och överse dess p l a n l ä g g n i n g m . m . Till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t i ä r e n d e t a n f ö r d e s f ö l j a n d e : Efter krigsslutet 1945 tillkallades särskilda sakkunniga — representerande samtliga partier i riksdagen — för att överse de då gällande anordningarna för civilförsvaret. På grundval av ett av dessa sakkunniga framlagt betänkande underställdes frågan om civilförsvarets fortsatta bestånd och utformning 1948 års riksdag. Genom riksdagens beslut i anledning härav blev 1944 års civilförsvarslag permanent, varjämte staten i princip övertog ansvaret och kostnaderna för civilförsvaret. Frågan om civilförsvarsåtgärdernas karaktär, om civilförsvarets verksamhetsområden och tjänstegrenar samt avgränsningen av civilförsvarets uppgifter mot andra grenar av det totala försvaret och mot vissa fredsmässiga samhällsorgans verksamhetsfält prövades även i sammanhanget. Skyddsrumsfrågan löstes icke utan gjordes senare till föremål för en särskild utredning, vars resultat efter bearbetning underställdes 1951 års riksdag. Civilförsvarets uppgifter får sålunda i stort sett anses bestämda och dess verksamhetsområde avgränsat. Till den sammanlagda omfattningen i personellt och materiellt hänseende av denna gren av totalförsvaret har emellertid statsmakterna icke tagit ställning. Underlaget för civilförsvarsstyrelsens årliga anslagsäskanden i hithörande delar har i huvudsak varit de inom civilförsvarsområdena efter civilförsvarsstyrelsens anvisningar upprättade organisationsplanerna, vari personal- och materielbehovet inom områdena redovisas. Organisationsplanerna fastställs, efter verkställd granskning, av länsstyrelserna. Länsstyrelsernas beslut härutinnan skall i vissa hänseenden underställas civilförsvarsstyrelsen för godkännande. Civilförsvarets personal- och materielbehov för riket i dess helhet har bedömts av civilförsvarsstyrelsen med utgångspunkt från dess värdering av vilka krav, som i krig bör ställas på vårt civilförsvar. Från statsmakternas sida har man emellertid icke tagit ställning till denna fråga eller gjort någon bedömning av totalbehovet efter en avvägning mellan effektivitetskravet och önskemålet om utgifternas begränsning inom en rimlig kostnadsram. Jag vill vidare erinra om att någon tidsplan för civilförsvarets utbyggnad motsvarande de planer, som tid efter annan tillämpats i fråga om det militära försvaret, hittills icke upprättats. Uppenbarligen måste det vara av mycket stor betydelse för civilförsvaret att en sådan avvägning göres och att en tidsplan för utbyggnaden upprättas. På grund härav anser jag det angeläget att med utgångspunkt från en bedömning av omfattningen av verksamheten i krig civilförsvarets behov av personella och materiella resurser i fred grundligt prövas och att en plan framlägges hur dessa behov

16 skall kunna tillgodoses inom en rimlig kostnadsram. I samband h ä r m e d bör självfallet den nuvarande planläggningen överses. För att lösa dessa uppgifter synes en särskild utredning genom sakkunniga böra komma till stånd. Jag förordar alltså, att sakkunniga tillkallas för att pröva civilförsvarets behov och överse dess planläggning. Utredningen bör utgå från att civilförsvarets uppgifter i stort sett skall vara oförändrade. Skulle utredningen likväl under uppdragets fullgörande finna, att någon jämkning ifråga om civilförsvarets uppgifter eller avgränsning gentemot andra verksamhetsområden är lämplig, bör utredningen vara oförhindrad att lägga fram förslag därom. Sedan utredningen tagit ställning till de förut angivna grundläggande frågorna bör organisations- och personalförslag utarbetas och förslag framläggas hur och i vilken takt man bör tillgodose materialbehovet och inhämta föreliggande eftersläpning ifråga om utbildning. Rörande vissa särskilda frågor, som jag anser böra ägnas särskild uppmärksamhet, vill jag anföra följande. Utredningen bör bilda sig en uppfattning om för vilka orter och anläggningar särskilt civilförsvar bör organiseras samt göra en uppskattning av civilförsvarets behov av civilförsvarspliktig personal inom olika tjänstegrenar i det allmänna civilförsvaret och inom det särskilda civilförsvaret. Med utgångspunkt härifrån bör utredningen taga ställning till vilken personal, som erfordras för att administrera inskrivning, registrering, krigsplacering, utbildning m. m. av de civilförsvarspliktiga, för att sköta planläggningen, för att fullgöra civilförsvarsmyndigheternas åligganden beträffande verkskydden etc. Därvid bör undersökas, om kompetensfördelningen emellan civilförsvarets centralmyndighet samt mellan- och botteninstanserna kan behöva jämkas. Vidare bör övervägas, huruvida administrationspersonalen inom botteninstansen lämpligen bör i större utsträckning än f. n. koncentreras till byråer gemensamma för flera civilförsvarsområden. Vid bedömande av behovet av teknisk expertis bör beaktas möjligheterna att samordna skyddsrumskontrollen ifråga om allmänna skyddsrum med fortifikationsförvaltningens kontrollverksamhet. Vad angår utbildningsverksamheten bör utredningen bl. a. undersöka behovet av instruktörer dels under tiden för inhämtandet av eftersläpningen ifråga om civilförsvarsutbildning och dels för en utbildningsverksamhet av mera normal omfattning ävensom föreslå eventuella åtgärder för dessa behovs tillgodoseende. Härvid bör beaktas bl. a. det utbildningsbehov, som föreligger inom verkskydden. Behovet av materiel bör göras till föremål för ingående överväganden. I fråga om särskilt den personliga utrustningen bör prövas i vad mån den civilförsvarspliktige själv bör anses kunna använda egna persedlar vid tjänstgöring i civilförsvaret — eventuellt mot särskild ersättning. Uppmärksamhet bör ägnas åt frågan i vilken utsträckning materielbehovet skall tillgodoses genom upphandling i fredstid och i vilken omfattning man bör kunna till ett krisläge uppskjuta att täcka in behovet genom rekvisition eller tillverkning och inköp på kort tid. Rörande de behov, som utredningen bedömer skola tillgodoses redan i fredstid, bör en plan för behovens täckande under en lämplig tidrymd och inom en skälig kostnadsram läggas fram. Även frågan om den lämpligaste formen för materielens förvaring och vård bör beaktas av utredningen. Härvid bör undersökas lämpligheten av att — såsom fallet lär vara i Norge — viss materiel förvaras av den civilförsvarspliktige själv. Utredningen bör även undersöka, om skäl föreligger för en fastare förrådsorganisation än den nuvarande. Vad skyddsrummen beträffar så torde redan nu tillräckligt underlag för bedömande av behovet ifråga om befolkningsskyddsrum samt fullträffsäkra skydds-

17 rum för civilförsvarets ledningscentraler finnas. Med hänsyn till att skyddsrumskostnaderna torde komma att taga i anspråk en icke oväsentlig del av civilförsvarsanslagen, så lär utredningen icke kunna underlåta att vid bedömandet av civilförsvarets omfattning och vid flerårsprogrammets uppgörande taga med skyddsrummen i bilden, såväl de fullträffsäkra som normalskyddsrummen. Vad beträffar civilförsvarets enheter bör även ägnas uppmärksamhet åt frågan i vad mån de skall behöva förläggas till skyddsrum eller i stället placeras utan skyddsrum i samhällenas ytterområden. I november 1952 påbörjades genom statens organisationsnämnd en undersökning av personal- och arbetsförhållandena vid civilförsvarsstyrelsen. F. n. pågår utarbetandet av en beskrivning av civilförsvarsstyrelsens organisation och arbetsuppgifter. Därefter har nämnden för avsikt att behandla frågan om målet för civilförsvarets verksamhet och att från berörda departement inhämta direktiv rörande denna målsättning, varefter detaljerade organisations- och personalförslag skulle utarbetas. Nämndens arbete skulle alltså bedrivas efter delvis samma linjer, som den nu av mig förordade sakkunnigutredningen. Jag anser det lämpligt, att nämnden fortsätter sitt arbete i intimt samarbete med de sakkunniga, som bör till nämnden kunna överlämna att göra de ytterligare organisatoriska undersökningar, som erfordras för uppdragets fullgörande. De sakkunniga bör också ha att fortlöpande taga ställning till nämndens förslag i olika hänseenden. Uppdraget avser i huvudsak dels ett klarläggande av civilförsvarets behov och verksamhet såväl i krig som i fred, dels utformning av organisationsoch personalförslag och dels uppgörande av en tids- och kostnadsplan för civilförsvarsorganisationens fortsatta uppbyggnad. I uppdraget ingår alltså ej endast att uppgöra förslag i de principiella frågorna utan också att utarbeta direkta förslag angående civilförsvarsorganisationen och kostnaderna för denna. Det blev på ett tidigt stadium klart för utredningen, att det med direktiven avsedda syftet icke kunde uppnås med mindre vissa väsentliga grundläggande undersökningar kom till utförande. Dessa borde avse dels elementära frågor angående civilförsvarsverksamhetens art och omfattning i krig, dels civilförsvarsmyndigheternas organisation i fred. I förstnämnda hänseende saknades praktiskt taget material för kvantitativa beräkningar, som kunde utnyttjas vid bedömandet av organisationens behov. Vidare syntes det nödvändigt att söka klarlägga omfattningen av civilförsvarets uppgifter och göra den för organisationsförslagens utformning erforderliga preciseringen härav. En sådan precisering erfordrades icke minst med hänsyn till det uppdrag som förelagts 1953 års utredning om civilförsvarsutbildning (utbildningsutredningen). Särskilt med hänsyn till bl. a. storleken av civilförsvarskostnaderna måste den i direktiven förutsatta bedömningen av civilförsvarets behov grundas på ett betydligt tillförlitligare underlag än vad som förelåg vid tiden för civilförsvarsutredningens tillkomst. Kraven på ett sådant vidgat undersökningsmaterial framhävdes också därav att den aktuella debatten i civilförsvarsfrågan syntes utvisa, att allmänhetens bristande förståelse för olika 2—710821

18 civilförsvarsåtgärder till icke ringa del kunde härledas från just avsaknaden av tillräckligt fasta konturer i civilförsvarets verksamhet. Mot denna bakgrund har utredningsarbetet lagts upp efter i stort sett följande riktlinjer. Tillsammans med statens organisationsnämnd har utredningen studerat civilförsvarets administration inom ett flertal län och civilförsvarsområden, representativa för landet i dess helhet. En särskild försöksorganisation har upplagts och tillämpats inom Södermanlands län under tiden 1 mars 1955 —30 juni 1956. Erfarenheterna härav, vilka sammanställts och bearbetats av organisationsnämnden, har lagts till grund för utredningens principiella ställningstagande till frågan om civilförsvarets lokala och regionala fredsorganisation. Vidare har civilförsvarsstyrelsens organisation prövats dels av civilförsvarsutredningen med avseende på styrelsens uppgifter och målsättningen för dess verksamhet och dels från organisatoriska synpunkter av statens organisationsnämnd. I samverkan med statens organisationsnämnd har utredningen vidare företagit en studie av civilförsvarets tillstånd vid tidpunkten för utredningsuppdragets påbörjande. Härigenom har en utgångspunkt erhållits för bedömandet av i vad mån dåvarande organisation kunde läggas till grund för utredningsförslagen och i vilka hänseenden ändringar i organisationen påfordrades. Samtidigt med nu nämnda undersökningar företogs med inrikesdepartementets medgivande studier och kvantitativa beräkningar rörande civilförsvarets verksamhet i krig (s. k. stadsanalyser). Analyser av detta slag har tidigare ej verkställts i civilförsvaret. Med ledning av det på utredningens föranstaltande erhållna undersökningsmaterialet har det blivit möjligt att på ett allsidigare och tillförlitligare sätt än eljest kunna bedöma civilförsvarets krigsorganisation, dess personaloch materielbehov m. m. Stadsanalyserna har bedrivits i nära samarbete med civilförsvarsexperter från civilförsvarsstyrelsen, berörda länsstyrelser och civilförsvarsområden samt med försvarets forskningsanstalt, försvarsstaben, fortifikationsförvaltningen och medicinalstyrelsen. Genom att civilförsvarsmyndigheterna i de städer som varit föremål för analyserna haft tillfälle att under utredningsarbetets gång tillgodogöra sig resultaten av studierna, har planläggningsarbetet inom berörda civilförsvarsområden kunnat underlättas. Slutredovisning av stadsanalyserna framlades av experterna för utredningen den 15 maj 1957. Jämsides med berörda undersökningar påbörjades år 1954 av vederbörande försörjningsmyndigheter under ledning av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och på begäran av utredningen vissa arbeten för att i möjligaste mån klarlägga omfattningen av den krigs- och försörjningsviktiga verksamhet, som ur totalförsvarets synpunkt bör pågå under krig och som inverkar på bedömandet av civilförsvarets verksamhet. Från

19 denna fråga skilde sig utredningen i och med avgivandet av sitt delbetänkande år 1955. Därmed slutfördes även i övrigt utredningsuppdraget i vad det avser förslag m. m. beträffande utrymningsplanläggning och anordnande av befolkningsskyddsrum och enskilda skyddsrum. För uppdragets fullföljande har utredningen varit beroende av samråd med andra utredningar, vilka sysslat med frågor som berört civilförsvaret, bl. a. inom försvarsstaben tillsatta utredningar om alarmering (alarmeringsutredningen 1953—1954), om åtgärder till skydd mot radioaktiv beläggning (radiak 55) och om markbevakning, av medicinalstyrelsen tillsatt kommitté rörande katastrof sjukvården i krig (katastrof sjukvårdskommittén), inom fortifikationsförvaltningen bedriven utredning om byggnads- och reparationsberedskapen i krig (BRB) samt kommittén för översyn av sekretesskyddet vid vissa industrier m. m. (1957 års industriskyddskommitté). I enlighet med direktiven har från beredskapsmässiga, organisatoriska och ekonomiska synpunkter särskilt övervägts, huruvida personlig utrustning lämpligen bör utdelas till civilförsvarets personal redan i fred. För vinnande av erfarenheter i denna fråga har utredningen och statens organisationsnämnd i samråd med civilförsvarsstyrelsen anordnat utrustningsövningar i vissa civilförsvarsområden. Frågan om att införa s. k. civilförsvarskolonner i organisationen har likaledes varit föremål för särskild undersökning. Härvid har utredningen biträtts av en expertgrupp, representerande såväl civila som militära synpunkter. Ett av denna expertgrupp avgivet förslag jämte samråd i ärendet med chefen för försvarsstaben ligger i vissa delar till grund för utredningens ställningstaganden i denna del. Även i andra frågor har, i den m å n så varit påkallat för uppdragets fullgörande, särskilda undersökningar utförts för att tillföra utredningen erforderligt material till ledning för bedömandena. Dylika undersökningar har bl. a. ägt r u m beträffande civilförsvarets befattning med undanförselärenden och i frågor angående verkskydd, förrådshållning samt anordnandet av ledningscentraler. Vid sitt ställningstagande till frågorna om röjning av icke exploderade bomber (projektilröjning) samt markbevakningens ordnande har utredningen bl. a. haft tillgång till ett av överbefälhavaren till Kungl. Maj :t framlagt förslag om organisation för projektilröjning samt en inom försvarsstaben i samråd med civilförsvarsstyrelsen gjord undersökning angående markbevakning. För att tillgodose önskvärd kontinuitet i civilförsvarets utveckling och för att anknyta till redan befintlig beredskap m. m. har utredningen studerat och i framställningen belyst huvuddragen i den hittillsvarande utvecklingen. På grund av de förändringar, som vapenteknik och anfallsmetoder undergått under de senaste åren, har utredningen i förekommande fall ansett sig böra göra avvikelser från gällande direktiv för att på så sätt anpassa utredningsarbetet efter utvecklingen.

KAPITEL

2 Nuvarande uppgifter och organisation Civilförsvarets första uppbyggnadsår Redan i början av 1930-talet vidtogs på initiativ av enskilda organisationer och personer — bl. a. Svenska röda korset — åtgärder i syfte att åstadkomma skydd för civilbefolkningen i händelse av krig. Åtgärderna avsåg uteslutande skydd mot verkningarna av luftanfall. Sedan Sveriges luftskyddsförbund bildats i januari 1937, blev detta en i inånga hänseenden samlande organisation för luftskyddsarbetet. Den statliga och kommunala luftskyddsverksamheten påbörjades i stort sett först sedan riksdagen år 1937 antagit den första luftskyddslagen, varigenom vissa grundläggande bestämmelser om luftskyddet antogs. Det må dock anmärkas, att någon luftskyddsplikt icke ålades den enskilde ävensom att det centrala organ som inrättades, luftskyddsinspektionen, icke fick beslutande utan endast rådgivande funktioner. Även efter tillkomsten av luftskyddslagen blev luftskyddsarbetet för viss tid framåt till stor del beroende av enskilda organisationers och personers initiativ. Efter hand fick dock länsstyrelsernas och de kommunala myndigheternas insatser för luftskyddet en ökad betydelse. Möjligheter till ett mera fast grepp om luftskyddsorganisationens uppbyggnad, framför allt personellt, gavs genom ikraftträdandet av lagen om förfoganderätt för luftskyddets behov i samband med att luftskyddstillstånd inträdde i april 1940. Initiativ och ledning i fråga om luftskyddets uppbyggnad övergick i ökad omfattning till luftskyddsmyndigheterna (länsstyrelserna och luftskyddscheferna) i enlighet med av luftskyddsinspektionen utfärdade anvisningar. Uppbyggnaden blev emellertid oenhetlig, ojämn och ej heller alltid rätt utformad samt i vissa fall överdimensionerad. Detta berodde på att erfarenheter och enhetliga regler för luftskyddsorganisationen saknades samt att den ökade spänningen inför det utrikespolitiska läget ofta föranledde ej tillräckligt planmässiga åtgärder. Tillfälle att överse och revidera vad som tidigare utförts gavs i stort sett icke. Den luftskyddsorganisation, som i forcerad takt formades under krigsåren, kom därför icke att vila på en enhetlig och i alla delar genomtänkt grund. För att förbereda och handha utrymningsfrågor tillsattes en särskild kommission, statens utrymningskommission, varjämte inom län och kommuner förordnades om inkvarteringschefer, inkvarteringsnämnder och utrymningschefer. Denna organisation kom att stå vid sidan om luftskyddsorganisationen.

21 Civilförsvarslagen den 15 juli 1944, som ersatte de tidigare gällande bestämmelserna om luftskydd och utrymning, avsåg att åstadkomma en enhetlig ledning och uppbyggnad av civilförsvaret. Den centrala ledningen skulle under Konungen utövas av civilförsvarsstyrelsen, bildad genom sammanslagning av luftskyddsinspektionen och statens utrymningskommission. Inom länsstyrelserna tillskapades en särskild försvarsavdelning (numera civilförsvarssektion) under ledning av en civilförsvarsdirektör. 1944 års civilförsvarslag var i tiden begränsad till att gälla under fem år. Den utredning — 1945 års civilförsvarsutredning — som tillsattes efter krigsslutet hade att framlägga förslag angående civilförsvarets utformning och fortsatta bestånd. I dess uppgift ingick emellertid ej att ta ställning till den sammanlagda omfattningen av civilförsvaret i personellt och materiellt hänseende. Ej heller har statsmakterna prövat denna fråga. År 1948 vidtog riksdagen vissa väsentliga ändringar i civilförsvarslagen, varjämte denna fick en icke tidsbegränsad giltighet.

Grunderna i gällande civilförsvar slag Civilförsvarets uppgift definieras i civilförsvarslagen (1 §) såsom sådan verksamhet för rikets försvar, som icke åvilar krigsmakten, så ock annan i samband därmed stående verksamhet, allt i de hänseenden Konungen bestämmer. Definitionen innebär, att civilförsvarsverksamheten till karaktären är en från det militära försvaret skild verksamhet med den bestämda inriktningen att bilda grundvalen för civilbefolkningens och samhällslivets skydd under krig. Härigenom framhäves civilförsvarets civila och humanitära karaktär. Civilförsvarets verksamhet samordnas dock med det militära försvaret på olika sätt. Detta sker genom den s. k. militära direktivrätten, varigenom militär myndighet för särskilda fall kan meddela civilförsvarsmyndighet föreskrift om fullgörande av civilförsvaret åvilande uppgifter. Vidare kan försvarsorganisationerna allt efter situationen ge varandra ömsesidigt stöd, exempelvis genom att militära förband då så erfordras och är möjligt medverkar i civilförsvarets räddningsarbete eller genom att civilförsvaret med sina sjukvårdsresurser lämnar hjälp åt militär personal. Härutöver äger Konungen enligt civilförsvarslagen (1 §) förordna, att civilförsvarspersonal tillhörande viss tjänstegren, i anslutning till sina civilförsvarsuppgifter, utnyttjas för verksamhet som eljest åvilar krigsmakten. Sådant förordnande är f. n. utfärdat beträffande ordnings- och bevakningstjänstens personal. Den i civilförsvarslagen åsyftade avgränsningen av civilförsvarets uppgifter återfinnes i civilförsvarskungörelsens första paragraf. Civilförsvaret tillkommer sålunda a) att planlägga och i enlighet med meddelade föreskrifter verkställa erforder-

22 liga åtgärder för civilbefolkningens samt anläggningars, byggnaders och annan egendoms skyddande mot fientliga anfall, särskilt flyganfall, ävensom mot spioneri och sabotage, b) att ingripa mot sådan brand eller skada, som förorsakas av fientlig verksamhet, ävensom i övrigt begränsa eller lindra följderna av dylik verksamhet, c) att under krig och, i den mån Kungl. Maj:t därom förordnar, vid krigsfara ingripa jämväl mot annan brand eller skada än sådan, som förorsakas av fientlig verksamhet, d) att planlägga och genomföra undanförsel och förstöring, i den mån sådan verksamhet icke enligt vad därom är eller kan varda bestämt åvilar annan myndighet än civilförsvarsmyndighet, e) att, i den mån Kungl. Maj:t därom särskilt förordnar, vidtaga åtgärder för omhändertagande av en mera omfattande flyktingström, samt f) att i övrigt handhava sådan på det allmänna ankommande civil verksamhet för rikets försvar, som icke enligt vad därom är eller kan varda föreskrivet åvilar annan myndighet än civilförsvarsmyndighet. I stort sett har civilförsvarsarbetet och förberedelserna för att bygga upp den erforderliga organisationen hittills huvudsakligen inriktats på de uppgifter som avses under punkterna a—e) här ovan. Att verksamheten hittills i ringa omfattning kommit att avse de under f) angivna uppgifterna har sin huvudsakliga orsak däri att dessa uppgifter alltmer kommit att omfattas av sådana försvarsförberedelser vilkas planläggning uppdragits åt andra myndigheter än civilförsvarets, t. ex. beträffande kommunikationer, försörjning, häl so- och sjukvård, arbetsmarknad och psykologiskt försvar. I vissa fall har dock civilförsvarsarbetet kommit att beröra verksamhet, som närmast är att hänföra till vad som åsyftas under punkten f). Exempel härpå är civilförsvarsstyrelsens medverkan vid ledning av försvarsspel och övningar rörande länsstyrelsernas krigsorganisation samt befattning med vissa ärenden rörande kryptotjänst. Civilförsvarets åtgärder är av såväl förebyggande som skadeavhjälpande art. Till de förebyggande åtgärderna räknas framför allt utrymning med därtill hörande inkvarteringsuppgifter samt anordnandet av skyddsrum. Frågan om åtgärder av nämnda slag har behandlats i utredningens delbetänkande den 24 november 1955 och varit föremål för principbeslut vid 1956 års höstriksdag. Till de förebyggande åtgärderna må vidare räknas bevakning och andra åtgärder till förhindrande av spioneri och sabotage, undanförsel av egendom, alarmering och luftförsvarsorientering (lufor), förebyggande brandskydd m. m. Den skadeavhjälpande verksamheten inriktas främst på räddningsarbete för att komma nödställda till hjälp och skydda egendom från förstörelse till följd av brand och annan skadeverkan. Till denna del av verksamheten räknas även sådana åtgärder som bistånd åt dem som blivit hemlösa till följd av krigshandlingar, omhändertagande av döda m. m.

23 För olika slag av civilförsvarets verksamhet skall enligt gällande bestämmelser finnas särskilda tjänstegrenar, vilket begrepp innefattar såväl verksamheten som sådan som organisationen för densamma. Tjänstegren a r n a är enligt civilförsvarskungörelsen (3 §) följande: ordnings- och bevakningstjänst för upprätthållande av ordning och bevakning, observations- och förbindelsetjänst för observation och alarmering ävensom befordran av rapporter och order, däri inbegripet erforderlig bemanning av telefonväxelstationer, brandtjänst för bekämpande av brand, teknisk tjänst för röjning av samfärdsleder och byggnader samt räddning av dem, som blivit innestängda vid byggnadsras, reparation av samfärdsleder, ledningar och lindrigt skadade byggnader, uppstöttning av byggnader samt bortsprängning av byggnader till förhindrande av brands spridning ävensom undanförande och oskadliggörande av icke exploderade bomber och dylikt, gasskyddstjänst för ordnande av avgasningsplatser och vidtagande av andra skyddsåtgärder mot gas eller andra kemiska stridsmedel eller radioaktiv strålning, sjukvårdstjänst för omhändertagande av skadade och sjuka samt anordnande av förbandsplatser, utrymnings- och socialtjänst för utrymning, inkvartering och utspisning samt meddelande av understöd och annat bistånd åt dem, som blivit i behov därav på grund av utrymning eller genom att deras bostäder blivit obeboeliga till följd av krigshandlingar, ävensom omhändertagande och begravning av döda, samt undanförsel- och förslöringstjänst för undanförsel och förstöring. I fråga om rikets indelning i civilförsvarsområden gäller principen, att varje landsfiskalsdistrikt och stad, som ej ingår i landsfiskalsdistrikt, utgör ett civilförsvarsområde, där Konungen för visst fall ej förordnar om annat. Antalet civilförsvarsområden är f. n. 352. Inom varje civilförsvarsområde skall finnas allmänt civilförsvar avsett för området i dess helhet. Enligt civilförsvarslagens ursprungliga utformning ankom det på kommunerna att i väsentliga delar ekonomiskt och materiellt svara för upprätthållande av det allmänna civilförsvaret. Genom beslut av 1948 års riksdag fastslogs den nu gällande huvudprincipen, att civilförsvaret främst är en staten åvilande angelägenhet. Kommunerna är dock alltjämt pliktiga att i vissa hänseenden deltaga i civilförsvarsverksamheten. Denna medverkan hänför sig till vad som synts naturligt med hänsyn till att civilförsvaret delvis bygger på kommunalt' organiserade hjälporgan, främst polis- och brandkårer, och att vissa anordningar ur praktisk synpunkt bäst kan vidtagas av kommunerna samt att dessa även i andra avseenden lämpligen bör biträda civilförsvarsmyndigheterna i frågor, som angår kommunens befolkning. Kommunernas skyldigheter är uppräknade i 45 och 45 a §§ civilförsvarslagen. De viktigaste av de kommunala uppgifterna är att inrätta, utrusta, vårda och underhålla allmänna skyddsrum och att vidtaga andra byggnadstekniska anordningar. Kommunerna skall därjämte genom sina myndigheter lämna civilförsvarscheferna biträde i sådana frågor rörande civil-

24 försvaret, som har samband med dessa myndigheters verksamhetsområden, samt tillhandahålla lämpliga lokaler för civilförsvarets administration, för förvaring av materiel och för utbildningsverksamhet. Kommunerna är vidare skyldiga att i den omfattning organisationsplanerna anger tillhandahålla kommunerna tillhörig materiel och annan egendom samt förvara och underhålla viss civilförsvarsmateriel. Till vissa av kostnaderna för kommunernas åtgärder föreligger rätt till statsbidrag eller ersättning av statsmedel enligt bestämmelserna i 47 och 49 §§ civilförsvarslagen. Kommunernas uppgifter med avseende på civilförsvaret handhas av civilförsvarsnämnderna. Civilförsvarsnämnd skall finnas inom varje kommun. Sådan nämnd kan särskilt tillsättas eller också kan drätselkammare, kommunalnämnd eller annat kommunalt organ fungera såsom civilförsvarsnämnd. Utöver det allmänna civilförsvaret skall, i den mån så är påkallat med hänsyn till bebyggelsens täthet eller eljest, finnas särskilt civilförsvar till skydd för de särskilda anläggningarna och byggnaderna (verkskydd, hemskydd). Härför är vederbörande fastighetsägare eller innehavare ansvariga. Den enskildes skyldigheter med avseende å civilförsvaret hänför sig i stort sett till skyldighet att tjänstgöra i civilförsvaret (civilförsvarsplikt), vissa åligganden i vad avser hemskydd, verkskydd och skyddsrum samt till vad som allmänt följer av bestämmelserna om förfoganderätt för civilförsvarets behov. Härutöver har länsstyrelse rätt att ålägga ägare eller innehavare av egendom att tåla eller vidtaga åtgärd, som befinnes oundgänglig för ändamål, som civilförsvaret har att tillgodose. Bestämmelserna om förfoganderätt träder emellertid i tillämpning först vid civilförsvarsberedskap. Civilförsvarsplikten innebär, att varje i riket boende svensk medborgare (i vissa fall även utlänning) är skyldig att från och med det kalenderår, varunder han fyller sexton år till och med det kalenderår, varunder han fyller sextiofem år, fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret, som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medger. Under tid då civilförsvarsberedskap råder skall civilförsvarsplikten fullgöras i den omfattning som behövs med hänsyn till civilförsvarsverksamheten, medan den i fredstid endast får tas i anspråk för utbildning och övning under visst antal timmar årligen. Viss befälspersonal är därjämte skyldig att medverka vid förberedelsearbetet inom civilförsvaret i den omfattning som prövas nödig. Civilförsvarspliktiga, vilka är avsedda att ingå i civilförsvarets organisation, inskrives för sina uppgifter enligt de särskilda bestämmelser, som gäller härom i 5 kap. civilförsvarskungörelsen. Kännetecknande för det svenska civilförsvaret är dess lokala bundenhet. De enheter och förband, som organiseras för skadeavhjälpande verksamhet, för bevakning, utrymning m. m. är främst avsedda för den egna ortens skydd, även om det förutsattes, att närliggande orter vid behov och

25 efter förmåga skall komma varandra till ömsesidig hjälp. Dylik hjälpverksamhet är i viss mån förberedd genom s. k. fjärrhjälp, men några civilförsvarskolonner eller liknande styrkor i den mening och efter det mönster, som flerstädes återfinnes i utlandet, förekommer icke i vårt land. Även det fredsmässiga förberedelsearbetet har f. n. en lokal bundenhet. Planläggningsarbetet och förberedelserna i övrigt sker i princip under närmaste ansvar av civilförsvarscheferna inom respektive civilförsvarsområden. I verkligheten har dock, förutom beträffande de större städerna, en stor del av detta förberedelsearbete måst utföras av länsstyrelserna. De lokala civilförsvarsmyndigheterna har nämligen i regel saknat erforderliga personella resurser. Grunddragen av civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde upptas i organisationsplanen för området. Denna plan skall bl. a. innehålla uppgifter i följande hänseenden: tjänstegrenar, som skall vara företrädda inom området; antal och storlek av förband och avdelningar inom tjänstegrenarna; omfattningen av utrustning och materiel såväl för personal och tjänstegrenar som för personligt skydd åt befolkningen, såsom gasmasker och dylikt; ledningscentraler; den allmänna omfattningen och arten av utrymnings- och socialtjänsten inom området; allmänna skyddsrum och källarmursgenombrott; särskilda mera betydande anordningar i övrigt, som står i samband med det allmänna civilförsvarets verksamhet; samt områden m. m., där skyldighet att organisera särskilt civilförsvar skall föreligga. Av organisationsplanen skall vidare framgå vilka anordningar som skall vidtagas av vederbörande kommun samt vilken materiel och annan egendom som kommunen är skyldig att ställa till allmänna civilförsvarets förfogande. Förslag till organisationsplan upprättas av civilförsvarschefen i samråd med den eller de civilförsvarsnämnder, som finns inom civilförsvarsområdet. Sedan kommunernas i allmänhet beslutande organ beretts tillfälle att yttra sig över förslaget, har länsstyrelsen att efter verkställd granskning fastställa planen. I vissa delar skall densamma underställas civilförsvarsstyrelsen för prövning. Den centrala ledningen av civilförsvaret utövas under Kungl. Maj:t av civilförsvarsstyrelsen, som enligt sin instruktion bl. a. har att utfärda sådana föreskrifter och anvisningar till ledning för myndigheter, enskilda sammanslutningar och allmänheten, varom stadgas i civilförsvarets författningar eller som eljest prövas erforderliga. Sådana föreskrifter och anvisningar är särskilt betydelsefulla för länsstyrelserna, vilka utövar ledningen av civilförsvaret inom länen och därvid enligt civilförsvarskun-

26 görelsen (10 §) har att följa de föreskrifter, som civilförsvarsstyrelsen meddelar. I enlighet med sålunda gällande instruktion har civilförsvarsstyrelsen inom vissa ämnesområden utfärdat anvisningar, många av provisorisk natur. Härjämte föreligger såsom framgår av det följande vissa av styrelsen utfärdade allmänna riktlinjer till ledning för civilförsvarsorganisationens upprättande. Inom vissa betydelsefulla verksamhetsområden saknas dock ännu från centralmyndighetens sida erforderlig vägledning. Nuvarande

civilförsvarsplanläggning

Under de närmaste åren efter civilförsvarslagens ikraftträdande kom civilförsvarsmyndigheterna att i mycket hög grad tas i anspråk för uppgiften att omhändertaga flyktingar. Detta medförde visst uppehåll i arbetet med den egentliga civilförsvarsplanläggningen med följd att den för skadeavhjälpande verksamhet tidigare uppbyggda luftskyddsorganisationen liksom den för utrymning gällande organisationen tills vidare förblev i det närmaste oförändrad. I enlighet med 1943 års civilförsvarsutrednings förslag organiserades dock icke längre hemskydden i vidare mån än att hemskyddsledare med ersättare alltjämt skulle vara utsedda. Arbetet med att upprätta organisationsplaner för civilförsvarsområdena påbörjades år 1946 med stöd av Kungl. Maj :ts förordnande härom. Kungl. Maj :ts beslut innebar emellertid icke, att organisationsplanerna skulle fastställas av länsstyrelserna utan endast att de upprättade förslagen skulle bli föremål för granskning. Planläggningen skedde med utgångspunkt från den redan befintliga organisationen, tillkommen under luftskyddstiden och huvudsakligen i enlighet med de av luftskyddsinspektionen på sin tid utfärdade anvisningarna. I övrigt gällde av civilförsvarsstyrelsen år 1946 utfärdade anvisningar för upprättande av organisationsplan för civilförsvarsområde. Någon på enhetlig bedömning grundad översyn av den dittills uppbyggda organisationen företogs icke vid detta tillfälle. Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1948 fastställde länsstyrelserna sedermera de under civilförsvarsdirektörernas ledning upprättade organisationsförslagen. Den skadeavhjälpande organisationen enligt dessa planer, 1946 års planläggning, omfattande ca 444 000 personer i allmänna civilförsvaret, ca 300 000 i verkskyddet och ca 120 000 hemskyddsledare, d. v. s. sammanlagt ca 864 000 personer. Fördelningen på de olika verksamhetsgrenarna i allmänna civilförsvaret var följande: Ledningen Ordnings- och bevakningstjänst Observations- och förbindelsetjänst Brandtjänst Teknisk tjänst

20 000 39 000 44 000 96 000 37 000

27 Sjukvårdstjänst Gasskyddstjänst Utrymnings- och socialtjänst Blocktjänst

35 000 18 000 102 000 53 000 Summa 444 000

Nu n ä m n d a p l a n l ä g g n i n g bibehölls m e d vissa j ä m k n i n g a r , bl. a. b e r ö r a n d e u t r y m n i n g s - och s o c i a l t j ä n s t e n , o f ö r ä n d r a d f r a m till å r 1953. I m a r s m å n a d n ä m n d a å r m e d d e l a d e c i v i l f ö r s v a r s s t y r e l s e n , a t t en n y c i v i l f ö r s v a r s p l a n l ä g g n i n g , i det följande b e n ä m n d 1953 års planläggning, skulle verkställas o c h v a r a a v s l u t a d d e n 1 j u l i 1953. Till l e d n i n g för d e n n a p l a n l ä g g n i n g förelåg f ö l j a n d e av c i v i l f ö r s v a r s s t y r e l s e n u t f ä r d a d e a n v i s n i n g a r och r i k t l i n j e r . Anvisningar 1) Anvisningar angående upprättande av organisationsplan för civilförsvarsområde (27/6 1952), 2) Anvisningar för upprättande av specialplaner för ledning, tjänstegrenar och block inom allmänna civilförsvaret (27/6 1952), 3) Anvisningar för upprättande av specialplan för gruppering av det allmänna civilförsvarets enheter och styrkor (3/7 1952), 4) Anvisningar för allmänna civilförsvarets utrymnings- och socialtjänst (4/11 1948), 5) Anvisningar för undanförsel av egendom (14/12 1949), 6) Anvisningar för allmänna civilförsvarets sjukvårdstjänst (1/7 1952). Provisoriska

anvisningar

Anvisningar för organisation i stort av allmänna civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst (12/5 1952). Riktlinjer

(U13 1953)

1) P. M. angående organisationen av allmänna civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst, 2) Riktlinjer för upprättande av specialplan för det allmänna civilförsvarets observations- och förbindelsetjänst, 3) Riktlinjer för upprättande av specialplan för civilförsvarets brandtjänst, 4) Riktlinjer för teknisk tjänst, 5) Riktlinjer för upprättande av specialplan för gasskyddstjänsten, 6) Riktlinjer för upprättande av specialplan för blocktjänsten, 7) Exempel på specialplan för sjukvårdstjänstens utrustning och materiel, 8) Normalutrustning för gruppstation, 9) Normalutrustning för vänthem och härbärge, 10) Riktlinjer för beräkning av behovet av viss utrustning och materiel, ej hänförlig till ledning, tjänstegrenar eller block, 11) Förteckning över materiel, som anskaffas och lagras av central myndighet och som ej skall upptas i organisationsplanerna samt 12) Normalutrustning för internat. Utöver de h ä r n ä m n d a a n v i s n i n g a r n a och r i k t l i n j e r n a , v i l k a s e n a r e i n n e h å l l e r i s t o r t sett e n d a s t a l l m ä n n a n o r m e r för s a m m a n s ä t t n i n g e n och o m f a t t n i n g e n a v de olika t j ä n s t e g r e n a r n a s o r g a n i s a t i o n , gällde — i e n l i g h e t

28 med övergångsbestämmelserna till civilförsvarslagen — för 1953 års planläggning de anvisningar, som på sin tid utfärdats av luftskyddsinspektionen. Detta gäller bl. a. brandtjänst, gasskyddstjänst, observations- och rapporttjänst, reparationstjänst samt röjnings- och räddningstjänst. Såvitt utredningen kunnat utröna är civilförsvarsstyrelsens år 1953 givna riktlinjer grundade på vissa allmänna uppfattningar om de uppgifter och funktioner, som de olika tjänstegrenarna ställs inför, om organisationen skulle behöva träda i funktion. Någon redovisning av dessa uppfattningar eller av teknik, metoder och arbetssätt i civilförsvarsverksamheten lämnas icke i sammanhanget. Såsom framgår av det följande torde avsikten ha varit att senare söka bringa klarhet i dessa förhållanden. Den korta tid, omkring tre månader, som ställdes till förfogande för att upprätta 1953 års planer torde icke ha gjort det möjligt för länsstyrelserna att utreda eller närmare överväga de sakliga förutsättningarna för att företa den föreskrivna planläggningen. Civilförsvarsstyrelsen synes även i viss mån ha varit medveten härom att döma av dess uttalande om planläggningens tillförlitlighet i sin framställning angående anslagsäskanden för civilförsvaret för budgetåren 1954/55. Styrelsen anförde sålunda följande. Till ledning för upprättande av nya organisationsplaner har styrelsen utfärdat anvisningar och riktlinjer. De senare kunde ej utges förrän under våren 1953. Därefter började ute i civilförsvarsområdena under överinseende av länsstyrelserna arbetet med planernas uppgörande. Under senare delen av juli och första delen av augusti månader har de uppgjorda planerna granskats av civilförsvarsstyrelsen. Vid granskningen visade det sig att planerna i väsentliga hänseenden voro felaktiga eller eljest bristfälliga. Den översyn, som i anledning härav gjorts, har på den korta tid, som stått till buds, icke kunnat bli tillfredsställande. En noggrann granskning och omarbetning av planerna kommer att ske under innevarande budgetår. På grund av nu angivna förhållanden måste styrelsen reservera sig för osäkerheten i de kvantitativa brister, som i det följande redovisas. Även om avsikten med 1953 års revidering av planläggningen varit att få underlag för beräkningar av personal och materialbehov har här redovisade förhållanden och den anslagsäskande myndighetens egen reservation rörande tillförlitligheten i beräkningarna medfört, att äskade medel till bl. a. materiel icke blivit beviljade i begärd omfattning. Uppenbarligen måste, såsom utredningsdirektiven anger, verksamhetens behov omprövas och organisationen på grundval härav överses för att underlag för en metodisk uppbyggnad av organisationen och erforderlig anslagstilldelning härför skall kunna ernås. 1953 års planläggning medförde ett ökat behov av inskriven personal jämfört med 1946 års planläggning. Behovet av inskriven personal steg inom allmänna civilförsvaret från 444 000 till 609 000 personer, däri inräknat personal, tillhörande vissa kommunaltekniska verk, och inom hemskyddet från 120 000 till 195 000. Behovet av verkskyddspersonal blev i stort sett oförändrat. Det totala behovet av i civilförsvaret inskriven personal steg

29 Tabell 1. Personalbehov enligt 1953 års planer. Allmänna civilförsvaret

Län Befäl

A B C D E F G H I K L M N 0 P R S T

u W X .Y Z AG BD Summa

Manskap

17 064 4 864 1 767 4 152 ' 12 198 6 167 2 638 3 782 707 2 284 5 010 15 987 3 117 11 409 5 277 3 456 3 454 3 823 3 354 7 099 5 204 4 096 2 582 3 427 5 951

56 222 15 014 7 938 16 580 27 122 20 944 9 362 11 974 2 513 7 366 15 284 46 648 12 485 35 356 25 313 12 310 23 284 16 229 14 893 16 287 15 908 15 142 7 195 13 636 12 673

138 869

457 678

Sammanlagt

Hemskyddsledare

Sammanlagt personalbehov [exkl. verkskydd)

19 238 9 777 17 063 18 624

36 000 6 195 3 717 3 813 12 804 7 725 2 232 4 947 705 2 859 6 474 22 854 2 763 25 071 9 420 6 066 7 266 6 564 5 670 3 600 6 000 3 390 1 083 3 777 4 266

109 286 26 073 13 422 24 545 52 124 34 836 14 232 20 703 3 925 12 509 26 768 85 489 18 365 71 836 40 010 21 832 34 004 26 616 23 917 26 986 27 112 22 628 10 860 20 840 22 890

596 547

195 261

73 286 19 878 9 705 20 732 39 320 27 111 12 000 15 756 3 220 9 650 20 294 62 635 15 602 46 765 30 590 15 766 26 738 20 052 18 247 23 386

21 112

J

791 808

1 Till det här redovisade personalbehovet kommer de kommunala tekniska verkens personal (ca 13 000). Härefter blir det totala personalbehovet för allmänna civilförsvaret ca 609 000 personer. 2 Tillsammans med de kommunala tekniska verkens personal (13 000) och verkskyddens personal (305 000) utgör personalbehovet totalt ca 1 109 000.

från 864 000 till 1 109 000 personer. En av följderna härav var att det årliga utbildningsbehovet från att omfatta 365 000 kursdeltagare ökade till 400 000. För att få en samlad bild av den civilförsvarsorganisation, som enligt hittillsvarande planer skall uppbyggas för i främsta rummet skadeavhjälpande verksamhet, bevakning samt utrymning och socialtjänst, har statens organisationsnämnd under andra halvåret 1953 i samverkan med civilförsvarsutredningen företagit en undersökning av civilförsvaret enligt 1953 års planer (nulägesundersökning). Denna undersökning innefattar även en beräkning av kostnaderna för organisationens upprättande och vidmakthållande. Efter nyssnämnda tidpunkt har vissa ändringar vidtagits i organisationen. Dessa ändringar är emellertid icke av den omfattning att de påverkar den gjorda undersökningens värde såsom mätare på den nuvarande organisationens omfattning och kostnader.

30 Tabell 2. Det allmänna civilförsvarets personalbehov enligt 1953 års planer, fördelat på tjänstegrenar.

Län

Ledning

Ordn.

A B C D E F G H I K L M N O P R S T U

w X Y Z AG BD

1 380 541 266 706 812 835 266 496 123 314 810 1 616 315 1 103 1 629 407 1 134 1 003 483 922 441 405 240 503 414

Summa 17 164

Un-

ObserUtrym- danvationsGasSjuk- nings- försel och Brand- Teknisk skydds- vårdsoch Blockoch förbin- tjänst tjänst tjänst tjänst social- förstötjänst delseBetjänst ringsvakn. tjänst tjänst

Ordnings- och bevakningstjänst

6 340 1 116 593 1 029 1 311 1 137 574 970 149 651 955 2 649 556 2 038 1 917 734 1 282 1 325 935 966 1 124 1 287 311 1 112 899

1 724 520 253 383 717 619 207 530 150 375 402 1 367 319 1 362 749 423 450 406 719 744 544 841 340 617 1 284

31 960 16 045 48 005

4 120 2 383 1 005

1 069 2 482 350 1 265 3 076 6 864 1 982 3 277 6 061 2 310 3 234 2 864 2 153 3 824 2 618 3 718 1 191 2 725 1 912

5 290 3 428 1 669 2 545 5 512 6 597 3 399 3 927 641 1 562 3 730 8 408 2 392 6 507 5 439 1 979 5 739 2 563 2 632 4 083 4 159 3 602 3 625 3 949 2 189

8 970 915 630 1 085 2 256 1 192 422 615 342 560 1 192 4 410 936 3 196 999 984 1 146 1 417 986 1 760 794 1 385 . 173 844 322

3 050 720 526 489 1 159 768 270 611 175 403 503 2 745 520 1 617 916 547 652 820 533 668 683 551 164 426 428

7 270 20 400 2 270 3 794 1 124 2 215 1 997 7 033 9 546 3 129 1 945 5 973 691 3 174 1 166 3 580 239 709 888 2 100 1 905 4 664 5 172 21 757 1 089 6 143 4 995 13 709 1 903 6 786 1 214 4 869 2 054 6 574 1 621 4 981 1 962 4 301 4 546 2 565 4 790 2 536 2 555 3 127 2 372 994 2 970 1 286 1 917 7 333

71 037

95 566

37 531

19 944

55 059 156 874

2 736 4 921 2 897

14 740 4 191 1 420 2 725 9 947 5 131 1 910 1 373 340 1 530 3 047 7 603 1 338 8 959 4 183 2 295 4 466 3 044 3 542 3 292 3 411 1 753 367

Sammanlagt

73 286

4 5

19 878 9 705 20 732 39 320 27 111 12 000 15 756 3 220 9 650 20 294 62 635 15 602 46 765 30 590 15 766 26 738 20 052 18 247 23 386 21 112 19 238 9 777 2 627 17 063 1 921 18 624

95 155 596 547

4 4 10 17 18 6 2 2 10 44 12 2 8 4 7 8 1 16 12 14

Det sammanlagda personalbehovet enligt 1953 års planer framgår av tabell 1. Fördelningen av det allmänna civilförsvarets personal på skilda tjänstegrenar framgår av tabell 2. Enligt organisationsnämndens undersökning skulle det allmänna civilförsvarets organisation fullt utbyggd enligt 1953 års planläggning kräva materiel och utrustning till en kostnad av ca 260 milj. kronor, kostnader för skyddsrum och andra byggnadsanordningar ej inräknade. De årliga materielkostnaderna, d. v. s. kostnader som årligen skulle uppstå för att vidmakthålla organisationen i materiellt hänseende sedan densamma väl en gång utbyggts, beräknas enligt samma undersökning till 13,8 milj. kronor. Kostnadernas fördelning (1953 års penningvärde) framgår närmare av följande sammanställning (tabell 3): De fasta årliga förrådskostnaderna för lagerhållning av materiel i angiven omfattning beräknas enligt undersökningen till ca 3,3 milj. kronor.

31 Tabell 3. Materielslag

Personlig utrustning Ordnings- och bevakningsmateriel Alarmeringsmateriel Signalmateriel Brandmateriel Tekniska tjänstens materiel Gasskyddsmateriel Sjuk vår dsmateriel Socialtjänstmateriel Blocktjänstmateriel Transportmateriel Summa kronor

Engångskostnad

Årlig kostnad

78 965 000 1 592 000 8 005 000 5 506 000 10 965 000 16 777 000 78 048 000 21 706 000 11 630 000 8 801 000 20 841 000

3 087 000 80 000 268 000 527 000 634 000 892 000 5 136 000 850 000 402 000 476 000 1 464 000

262 836 000

13 816 000

I undersökningen ingår även en beräkning av de årliga utbildningskostnaderna för en organisation av nuvarande dimension. Utbildningsbehovet har därvid beräknats med ledning av personalens storlek inom olika tjänstegrenar enligt 1953 års planer och den genomsnittliga, procentuella avgången för olika personalkategorier. Beträffande verkskydden avser kostnaderna utbildning av verkskyddsledare med ersättare, enär civilförsvarsmyndigheten hittills anordnat kurser endast för sådan verkskyddspersonal. Den årliga avgångsprocenten har enligt civilförsvarsstyrelsens erfarenhetsmässiga beräkningar antagits vara 12 % för befäl och 20 % för manskap i allmänna civilförsvaret samt 10 % för verkskyddsledare. I övrigt har kostnaderna beräknats på grundval av vid tiden för undersökningens genomförande (1953—54) tillämpade utbildningsplaner och utbildningsformer samt ersättningsbestämmelser. Utbildningen för att bibehålla ett fullt utbyggt civilförsvar enligt 1953 års planer skulle som tidigare nämnts omfatta ca 400 000 kursdeltagare. Den totala årliga kostnaden för denna utbildning skulle enligt ovan nämnda beräkningsgrunder uppgå till i runt tal 17 milj. kronor. Till jämförelse må nämnas, att utbildningskontingenten under budgetåret 1952/53, då utbildningsverksamheten inom civilförsvaret var som mest omfattande, utgjorde sammanlagt ca 156 000 personer. Kostnaderna för civilförsvarets administration vid den tidpunkt, som ifrågavarande undersökning avser, uppgick till sammanlagt ca 10,9 milj. kronor, varav 2,1 milj. belöpte sig på civilförsvarsstyrelsen, 3,4 milj. på länsstyrelserna och 5,4 milj. på den lokala administrationen. Av organisationsnämndens undersökning framgår emellertid, att administrationen icke varit tillräckligt utbyggd för att motsvara de krav, som borde ställas på densamma enligt 1953 års planer. För att ge administrationen de erforderliga resurserna för att utföra och vidmakthålla denna organisation beräknar organisationsnämnden, att administrationskostnaderna, under förut-

32 sättning av oförändrade arbetsmetoder, borde höjas med 25—40 %. Detta innebär, att 1953 års civilförsvarsorganisation för sin administration skulle behöva ett årligt anslag av ca 14,9 milj. kronor. Årskostnaderna för civilförsvaret, om detsamma fullt utbyggts enligt 1953 års organisationsplaner, skulle sålunda enligt statens organisationsnämnds beräkningar (1953 års penningvärde) i nedannämnda avseenden uppgå till: 1. Administrationskostnader 2. Utbildningskostnader 3. Materielkostnader (omsättning av materiel) 1 4. Förrådskostnader 1

14,9 milj. kr. 17,0 » » 13,8 » » 3,3 » » 49,0 » 7~

Engångsanskaffning av materiel har såsom framgår av sid. 30 beräknats till ca 260 milj. kr.

Till dessa 49 milj. kronor kominer kostnader för skyddsrum, engångsanskaffning av materiel m. m. Här må nämnas att för budgetåret 1957/58 anvisades totalt 31 milj. kronor, varav till administration 7 979 500 kronor, till utbildnings- och övningsverksamhet 6 000 000 kronor, till förvaring och underhåll av viss materiel 3 733 800 kronor och till engångsanskaffning av materiel 5 150 000 kronor. Här ovan har närmast redogjorts för organisationsplanläggningen i personellt hänseende. Härutöver måste emellertid specialplanläggning och förberedelser i övrigt ske för de uppgifter, vilka enligt vad som tidigare anförts ankommer på civilförsvaret. Detta gäller bl. a. skyddsrums- och utrymningsplanläggningen. Vidare må nämnas planläggning angående förvarning och alarmering, undanförsel och förstöring samt förfoganderätt m. m., ävensom förberedelser för civilförsvarsorganisationens mobilisering, gruppering och underhåll samt verksamhetens ledning i huvudcentraler och vid skadeområden m. m. Slutligen må nämnas den del av verksamheten, som genom upplysning etc. syftar till att vidmakthålla och förbättra civilförsvarets beredskap.

KAPITEL 3 Nuvarande organisations b e h o v a v översyn

Utgångsläget för utredningens arbete En del ändringar har, såsom tidigare nämnts, vidtagits i de planer (1953 års planläggning) som utredningen enligt sina direktiv från början haft att överse. Ändringarna har huvudsakligen inneburit att länsstyrelserna verkställt vissa av vunna erfarenheter betingade begränsningar i organisationen och att civilförsvarsstyrelsen i början av år 1954 efter samråd med utredningen utfärdat anvisning om att ordonnanser och viss inkvarteringsoch annan personal icke längre skulle inskrivas. Vidare har viss revidering av planerna skett i anslutning till vad utredningen anfört i sitt delbetänkande i november 1955 angående det fortsatta utredningsarbetet rörande civilförsvarets organisation. Utredningen har i samband med förenämnda lägesundersökning av civilförsvaret varit i tillfälle att ta del av länsstyrelsernas erfarenheter av det hittillsvarande planläggningsarbetet. Genomgående anser länsstyrelserna, att genomförandet av 1953 års organisation skulle krävt civilförsvarspersonal i en omfattning, som ej motsvaras av disponibelt personalunderlag. På grund härav har länsstyrelserna ofta nödgats göra avsteg från anvisningar och riktlinjer och skära ned organisationen efter hand som tillfälle till bearbetning av planerna getts. Även efter dylik nedskärning har alltjämt svårigheter mött att tillgodose personalbehovet. Den personal, som kunnat ianspråktagas, har i många fall ej heller ansetts fylla de krav, som rimligen bör ställas på densamma med hänsyn till de fysiskt sett krävande uppgifter varom är fråga. Den efter 1953 reviderade planläggningen benämner utredningen 1956 års personalsiffror. Enligt civilförsvarsutredningens undersökningar var personalbehovet inom civilförsvaret den 1 juli 1956 860 000 (tabell 4-). Jämfört med 1953 års planer innebar de reviderade planerna en minskning med ca 249 000 personer. De efter år 1953 centralt givna anvisningarna rörande verksamheten har ej medfört någon väsentlig ändring av civilförsvarsorganisationen i vidare mån än vad de nya riktlinjerna för utrymningsplanläggningen gett anledning till. Av civilförsvarsstyrelsen år 1957 utgivna provisoriska anvisningar för brandtjänst, avsedda att successivt tillämpas, då gällande organisationsplaner behöver revideras, har ännu ej hunnit påverka organisationens omfattning. Någon allmän översyn av 1953 års planläggning såsom förutsades 3—710S21

34 Tabell 4. 1956 års personalsiffror 1956

1953 Allmänt civilförsvar: Ledningen Ordnings- och bevakningstjänst. . . . Observations- och förbindelsetjänst. Brandtjänst Teknisk tjänst Gasskyddstjänst Sjukvårdstjänst Utrymnings- och socialtjänst Undanförsel- och förstöringstjänst. . Blocktjänst

15 341 45 429 35 716 70 618 34 004 19 237 51 545 90 110 134 78 562

440 696

17 164 48 005 71 037 95 566 37 531 19 944 55 059 156 874 212 95 155

Särskilt civilförsvar: Hemskydd Verkskydd

156 500 250 000

406 500

194 461 305 000

Summa (avrundat) 1

^60 000

596 547

499 461 l

l 109 000

Häri ingår personal tillhörande kommunala tekniska verk.

av civilförsvarsstyrelsen i dess petitaframställning för budgetåret 1954/55 har styrelsen icke verkställt. Den från centralt håll utförda granskningen av denna planläggning har varit mest av formell art och huvudsakligen avsett materielberäkninffarna. Enligt vad som framgår av cirkulärskrivelse till länsstyrelserna i oktober 1953 var civilförsvarsstyrelsen medveten om att dåvarande planer i viss utsträckning var i behov av överbearbetning. Till ledning för en sådan bearbetning borde enligt styrelsens mening ett närmare studium av civilförsvarsverksamheten komma till stånd i form av överläggningar med representanter för vederbörande länsstyrelse och civilförsvarsledningen i något civilförsvarsområde. Ett sådant studium påbörjades av styrelsen beträffande Linköpings civilförsvarsområde men kom icke att fullföljas. Utredningen fann redan från början, att den icke kunde företaga den översyn, som den enligt sina direktiv hade att fullgöra, med mindre vissa grundläggande förutsättningar för civilförsvarsverksamheten i krig i görligaste mån klarlades. Då någon redovisning härav icke kunde ställas till utredningens förfogande av civilförsvarsstyrelsen, ställdes utredningen inför nödvändigheten att själv framskapa förutsättningar för en allsidig bedömning av civilförsvarets organisation i olika hänseenden. Detta arbete har varit både arbets- och tidskrävande, inte minst med hänsyn till den snabba utvecklingen av anfallsmedlen under 1950-talet. Det har gällt för utredningen att skaffa sig kännedom om de moderna anfallsvapnen och genom analyser söka vinna kunskap om arten och intensiteten av deras skadeverkningar, allt i syfte att få en så hållbar uppfattning som möjligt om vilka åtgärder, som är bäst ägnade att ge befolkningen skydd och vilka

35 skyddsbehov som är angelägnast att tillgodose. Från dessa utgångspunkter har utredningen haft att söka anpassa civilförsvarsorganisationen efter såväl behov som resurser. På grund av olika omständigheter har översynen fått en större omfattning än man från början räknat med. I detta hänseende kan framhållas de särskilda uppdrag och remisser, som utredningen under arbetets gång erhållit, samt den hastiga utvecklingen av vapentekniken och resultaten av de stadsanalyser, vilka i annat sammanhang närmare beröres. På grund av bl. a. dessa skäl har utredningen ansett sig nödsakad att ingående granska civilförsvarets uppbyggnad i dess helhet och därvid givetvis även behandla frågor om civilförsvarsuppgifternas avgränsning gentemot andra verksamhetsområden inom det totala civila försvaret. Även av andra skäl har det varit nödvändigt att ingående granska civilförsvarsuppgifterna för att — sedan dessa fixerats — kunna ta ställning till organisationsförslagen beträffande personalbehov, utbildning och utrustning m. m. Utöver vidtagen prövning av civilförsvarsuppgifterna har den av utredningen gjorda översynen av civilförsvaret omfattat i direktiven angivna organisatoriska och andra frågor avseende såväl civilförsvarets administration i fred (fredsadministrationen) som förebyggande åtgärder och den för skadeavhjälpande verksamhet i krig avsedda civilförsvarsorganisationen (krigsorganisationen), dess dimensionering, sammansättning, utrustning och utformning i övrigt. Omdöme om det nuvarande

civilförsvaret

Den nuvarande civilförsvarsorganisationen, i stort sett grundad på 1953 års planläggning, har blivit föremål för åtskillig kritik. Dess funktionsduglighet har ifrågasatts. Klarare målsättning och fastare linjer för civilförsvaret har efterlysts. Av beskrivningen av civilförsvarets utveckling fram till dess nuvarande utformning torde orsakerna till de svagheter, som ansetts vidlåda den nuvarande organisationen framgå. Den har vuxit fram ur en i stort sett improviserad frivillig luftskyddsverksamhet. En rationell uppbyggnad av civilförsvaret i statlig regi har försvårats därav, att de världspolitiska händelserna efter krigsutbrottet 1939 nödvändiggjort snabba åtgärder till stärkande av civilförsvaret utan att detta föregåtts av en allsidig översyn av organisationens ändamålsenlighet. Visserligen har statsmakterna gjort vissa principiella ställningstaganden i fråga om civilförsvarets organisation. De har dock icke — såsom framhålles i direktiven för utredningens arbete — tagit ställning till civilförsvarsorganisationens omfattning i personellt och materiellt hänseende eller till organsationen i övrigt. Den organisation som i enlighet med de antagna principerna uppbyggts har i ett flertal hänseenden icke fått erforderlig fasthet i uppbyggnaden och smidighet i anpassningen till vapentekniken och krigsmetoderna.

36 En verksamhet som civilförsvarets är uppenbarligen i behov av fortlöpande översyn, förnyelse och förbättringar med hänsyn till krigsteknikens hastiga, ständigt fortgående utveckling. För att därvid komma till rätta med organisationsplanläggningen är det nödvändigt att så ingående som möjligt lära känna arten av den hjälpverksamhet, på vilken organisationen i första hand skall inriktas, under vilka förhållanden och förutsättningar den åsyftade hjälpverksamheten skall utföras, med vilka medel den bäst bedrives samt de praktiska möjligheterna att uppbygga en för ändamålet lämplig organisation. Den av utredningen företagna granskningen av den nuvarande civilförsvarsorganisationen har gett utredningen anledning till det allmänna uttalandet, att krigsorganisationen ej synes vara utformad med tillräcklig hänsyn till nu nämnda förhållanden. I övrigt vill utredningen beträffande civilförsvarets nuvarande krigsorganisation framhålla följande allmänna synpunkter. De av utredningen verkställda undersökningarna har gett vid handen, att organisationen enligt planerna överdimensionerats. Organisationen har fått en personell omfattning, som särskilt på landsbygden och i mindre tätorter icke k a n anses erforderlig. I stort sett k a n sägas, att personalbehovet icke tillräckligt vägts mot den reella tillgången på för uppgifterna lämplig personal, med följd att de uppgivna behoven aldrig kunnat helt tillgodoses. Resurser har ej heller förelegat att på tillfredsställande sätt utbilda och utrusta den personal som kunnat inskrivas. Den främsta anledningen till att en överdimensionering skett i förhållande till uppgifterna torde vara att utfärdade centrala anvisningar och riktlinjer för planläggningen grundar sig på en alltför allmän uppfattning om civilförsvarets skadeavhjälpande verksamhet. Närmare studier av de förutsättningar, under vilka denna verksamhet kan komma att bedrivas, och av de resurser som personellt och materiellt erfordras och rimligen kan ställas till förfogande, synes ej ha legat till grund för bestämmelserna i erforderlig utsträckning. En av anledningarna till att organisationen fått sitt stora omfång är vidare, att inskrivning av personal förutsatts skola ske även för enkla och tillfälliga arbetsuppgifter (exempelvis inom utrymnings- och socialtjänsten). Då dessa uppgifter i många fall kunnat förenas med annan tjänstgöring, har det nuvarande systemet inneburit en icke rationell organisation. Vidare föreskriver anvisningarna och riktlinjerna, att personal skall uttagas för tjänstgöring i flera skift i syfte att på så sätt säkra civilförsvarsenheternas uthållighet vid skadebekämpning av längre varaktighet. Skiftsindelningen, som bygger på principen att varje skift skall tjänstgöra endast ett visst antal timmar för att därefter avlösas, leder principiellt till att den icke tjänstgörande personalen under tiden hålles overksam. Även detta medför, att personalen ej k a n utnyttjas rationellt, i all synnerhet som den arbets-

37 fria delen av personalen enligt bestämmelserna icke får utrustning för att kunna insättas i verksamhet samtidigt med den s. k. förstaskiftspersonalen. Utredningen har ansett sig kunna konstatera, att centrala anvisningar och formulär för planläggning och utbildning i ett flertal fall är i behov av förenkling. Till stora delar har tillgängliga anvisningar endast provisorisk karaktär. Även om verksamheten till sin natur är sådan, att den kräver utrymme för egna bedömanden av regionala och lokala myndigheter, har de hittillsvarande anvisningarna i alltför stor utsträckning medgivit varierande tolkningar och beräkningar av föreliggande behov. Detta avser även fall, då det måste anses ändamålsenligt, att bedömandena göres av den centrala myndigheten med hänsyn till dess möjligheter till allmän översikt och vidare perspektiv. Följden av nu berörda förhållanden har blivit bl. a., att civilförsvarsenheternas sammansättning, storlek och utrustning företer olikheter inom olika delar av landet. Härigenom har bl. a. möjligheterna att personellt och materiellt överblicka organisationen försvårats. På grund av den bristande enhetligheten i den nuvarande planläggningen kan denna enligt utredningens mening icke, med undantag av sjukvårdsorganisationen, läggas till grund för bedömandet av lämplig kostnadsram för materiel, utbildning, administration m. m. Frågor rörande utbildningsverksamheten behandlas närmare av utbildningsutredningen. I detta sammanhang må dock nämnas, att utbildningsanordningarnas provisoriska karaktär medfört, att särskilt den högre civilförsvarsutbildningen icke har kunnat tillgodoses. Även utbildningen i övrigt är f. n. såväl organisatoriskt som innehållsmässigt behäftad med svagheter. Centrala anvisningar och riktlinjer för utbildning och organisationsarbete har ej getts i erforderlig omfattning. Instruktioner och handledningar för undervisningen har i stor utsträckning kommit att utarbetas av instruktörerna, särskilt länsinstruktörerna. Utbildningen har därigenom icke blivit enhetlig för riket. Den har i för stor utsträckning blivit beroende av vederbörande instruktörs personliga förmåga och kunnande. De oenhetliga utbildningsföreskrifterna har stundom lett till att personer, som utbildats för viss uppgift inom ett civilförsvarsområde, icke kunnat utan omskolning utnyttjas för motsvarande civilförsvarstjänst inom ett annat. Förhållandet har uppmärksammats av civilförsvarsstyrelsen vid utfärdandet av föreskrifter för utbildningsverksamheten från och med utbildningsåret 1955/56, varvid bl. a. angivits att normal- och detaljplanerna uppgjorts med tanke på en likformig utbildning för hela riket. En annan omständighet, som försvårat utbildningen, är att kursplaner för utbildningen icke alltid rätt avvägts i förhållande till den för utbildningen anslagna tiden. Till grund för utbildningen har ibland lagts in-

38 struktioner, vars innehåll med hänsyn till omfattningen icke tillfredss t ä l l d e kunnat delges eleverna under den tid, som stått till utbildningens förfogande. I detta sammanhang må vidare framhållas, att någon sammanfattande anskaffningsplan för civilförsvarets samlade materielbehov icke finns. Avsaknaden av sådan plan har medfört, att kostnaderna för ett planmässigt tillgodoseende av civilförsvarets materielbehov icke kunnat av statsmakterna överblickas, vilket åter haft den följd, att i och för sig berättigade önskemål om medel till materiel icke alltid blivit tillgodosedda. Vidare har förhållandet försvårat en rationell och ekonomisk uppbyggnad av förrådsorganisationen. Till denna allmänna uppfattning om civilförsvarets nuläge — avseende i första hand krigsorganisationen — må några synpunkter anföras beträffande den fredsadministrativa organisationen. Såsom förut nämnts omhänderhas ledningen av civilförsvaret i fred liksom i krig centralt av civilförsvarsstyrelsen samt regionalt och lokalt av länsstyrelser respektive civilförsvarschefer. Det för civilförsvarets verksamhet i krig erforderliga förberedelsearbetet är avsett att utföras av nämnda myndigheter. Den nuvarande organisationen är emellertid icke tillräcklig för att utföra nämnda förberedelsearbete och i övrigt administrera civilförsvaret. Sålunda ger en granskning av civilförsvarets nuvarande förhållanden tydligt vid handen, att administrationsapparaten icke varit anpassad till vad som krävs för att administrera en organisation av 1953 års omfattning. Bristerna hänför sig till såväl den centrala myndigheten som den regionala och lokala administrationen samt avser såväl planläggningsuppgifter som utbildning och annan verksamhet. De av statens organisationsnämnd i samråd med civilförsvarsutredningen gjorda undersökningarna av civilförsvarsadministrationen har i detta hänseende bl. a. visat, att civilförsvarschefer, som tillika är polischefer — i regel är detta fallet — varit så betungade av polis- och åklagargöromålen i sin huvudbefattning, att de icke haft möjlighet att på ett effektivt sätt fullgöra de administrativa uppgifter, som tillagts dem inom civilförsvaret. De har i regel ej kunnat ägna civilförsvaret den tid, som behövs för att tillräckligt ingående behärska de fredsadministrativa göromålen, särskilt beträffande planläggning, personalrekrytering och utbildning. Till civilförsvarschefernas förfogande för här nämnda uppgifter finns inom vissa civilförsvarsområden administrationspersonal avdelad. Den är emellertid utspridd på så många och små enheter, att den enligt vad erfarenheterna visat icke kunnat rationellt utnyttjas. Personalen har ej kunnat i behövlig omfattning specialiseras på olika arbetsuppgifter. Byråföreståndare och civilförsvarsassistenter, liksom mot arvode anlitad tillfällig per-

39 sonal, har nödgats ta befattning med alla förekommande civilförsvarsärenden, även då dessa till sin natur varit av den svårighetsgrad, att de krävt speciellt kunnande. Uppgifterna omspänner så stora arbetsområden, att det skäligen icke kan förväntas, att de skall kunna lösas tillfredsställande utan att de fördelas mellan befattningshavare med olika inriktning och kvalifikationer. Även hos den centrala civilförsvarsmyndigheten framstår enligt undersökningen personalresurserna såsom otillräckliga. Detta är bl. a. fallet beträffande inspektionsverksamheten och möjligheterna för civilförsvarsstyrelsen att tillgodogöra sig erfarenheter av fältarbetet. Detta har medfört, att praktiska synpunkter på organisatoriska och andra frågor icke k u n n a t beaktas i erforderlig omfattning i anvisningar och andra centrala bestämmelser till ledning för de planläggande myndigheterna. Civilförsvarsstyrelsen har jämväl tid efter annan uttalat, att dess personal icke är tillräcklig för att fullgöra styrelsen åvilande arbetsuppgifter eller att på ett för statsverket rationellt och ekonomiskt sätt handha verksamheten. Slutligen må här framhållas, att ogynnsamma anställningsformer för en stor del av personalen i civilförsvarets fredsadministration, medfört svårigheter att rekrytera personal med erforderliga kvalifikationer. De svagheter beträffande det nuvarande civilförsvaret, som i det föregående framhållits, torde emellertid icke innebära, att civilförsvaret är särskilt illa lottat just i vårt land. Snarare synes förhållandet vara det motsatta. En genomgång av förhållandena i andra länder, icke minst i ett sådant atomvapnens föregångsland som USA, visar att man knappast någonstans kommit till klarhet angående civilförsvaret utan alltjämt söker sig fram till nya lösningar. Till icke ringa del torde detta kunna förklaras av att de erfarenheter från krigshärjade länder, varpå man till en början naturligen varit beredd att bygga sitt civilförsvar, icke visat sig stämma med de rön, som efter hand blivit kända beträffande de alltmer utvecklade atomvapnen. Dessa förhållanden liksom osäkerheten i bedömningen av utrymningsåtgärderna och värdet av skyddsrum torde ha bidragit till att debatten om civilförsvaret stundom kommit att te sig förvirrad. Som ett sammanfattande omdöme om tillståndet hos vårt nuvarande civilförsvar vill utredningen uttala den meningen, att den nuvarande organisationen trots sina svagheter har ett väsentligt värde. Den utgör en grund, på vilken ett modernt civilförsvar kan utbyggas. I fråga om vår nuvarande civilförsvarsberedskap må erinras, att vårt land tack vare gällande bestämmelser för normalskyddsrum har en förhållandevis god beredskap, som ytterligare tillväxer i takt med byggnadsverksamheten. Beträffande allmänna skyddsrum för befolkningen (befolkningsskyddsrum) är däremot icke lika mycket åtgjort. I dessa frågor liksom vad gäller förberedelser för

40 utrymning finns dock skäl att förvänta, att en mot våra resurser svarande beredskap kan ernås efter hand som medel anslås härtill och planläggningsarbetet fullföljes enligt de av 1956 års riksdag beslutade riktlinjerna i dessa frågor. Att så verkligen sker är en betydelsefull förutsättning för den fortsatta uppbyggnaden av civilförsvaret i övrigt.

KAPITEL 4 Civilförsvaret i u t l a n d e t

Civilförsvarets allmänna betydelse är numera erkänd i de flesta länder. Efter det andra världskriget har betydande ansträngningar gjorts för att få till stånd ett civilförsvar som med hänsyn till de nutida vapnens skadeverkningar kan ge befolkningen skydd i händelse av ett nytt krig. Det civilförsvar, som inför de utrikespolitiska händelserna mot slutet av 1940-talet organiserades i ett antal länder, följde i allmänhet de under krigsåren utformade och prövade riktlinjerna, varjämte hänsyn även togs till den utveckling atomvapnen undergått. Sedan de första vätebombsproven blivit kända år 1955 intensifierades på inånga håll civilförsvarsarbetet för att åstadkomma skyddsåtgärder, anpassade efter detta vapens speciella verkningar. Icke minst gäller detta de till NATO anslutna länderna, vilka visserligen var för sig ordnar civilförsvaret efter sina förhållanden men samtidigt samordnar verksamheten genom en samfälld rådgivning inom organisationen. Med hänsyn till att förhållandena i flera avseenden är olikartade i olika länder beträffande befolkningstäthet, stadsbildningar, bebyggelse, administration m. m. kan ett lands civilförsvar icke utan vidare tas till direkt mönster för civilförsvarets utformning i ett annat land. Olika länder har med utgångspunkt från för dem naturliga förutsättningar sökt sig fram till sina särskilda lösningar. Å andra sidan finns så mycket gemensamt i förutsättningarna i vad gäller vapenteknik, anfallsmetoder samt bedömandet av skadegörelse och för dess bekämpande erforderliga åtgärder, att civilförsvarsorganisationen i olika länder naturligt nog uppvisar vissa ensartade drag. För att belysa hur man i andra länder sökt lösa civilförsvarsproblemen lämnar utredningen här nedan en sammanfattande redogörelse för civilförsvaret i vissa länder, grundad på tillgängliga uppgifter i författningar, redogörelser och uttalanden ävensom med ledning av vad som framkommit vid utredningens egna studieresor. De länder som behandlas är följande, nämligen Belgien, Danmark, England, Förenta staterna, Holland, Norge, Schweiz och Västtyskland. Belgien I Belgien tillsattes kort efter det andra världskriget en kommission för att utarbeta förslag rörande civilbefolkningens skydd i krig. På grundval

42 av den uppfattning, som denna kommission kom till, förordnades att civilförsvarets organisation skulle uppbyggas efter följande linjer. Lokalt civilförsvar skall i princip organiseras i alla orter med 7 000 invånare eller mera, där ortens belägenhet eller andra förhållanden gör, att orten bedömes ligga i farozonen. Det lokala civilförsvaret, vars personalstyrka uppgivits vara 80 000 man frivilligt rekryterade, har huvudsakligen till uppgift att organisera räddningsförband, medan brandbekämpningen främst ankommer på det kommunala brandväsendet. För de tolv regionområdena (de största städerna) organiseras regionsbrigader av tre typer, nämligen räddningsbrigader för räddnings- och röjningsuppgifter, stödbrigader, vari bl. a. ingår polis-, rekognoscerings- och arbetsmanskap, samt tunga brigader bestående av arbetsmanskap med arbetsmaskiner. Styrkornas storlek angavs år 1955 till 48 räddningsbrigader och 23 stödbrigader med en manskapsstyrka av tillsammans något mer än 20 000 man. Inom kommunerna skall dessutom åtgärder vidtagas för s. k. självskydd, vari i princip alla medborgare i åldern 15—60 år deltager. Organisationen rekryteras frivilligt och förutsätter att s. k. husgruppledare får till uppgift att organisera husgruppens självskydd. Enligt programmet skall till förstärkning av det lokala civilförsvaret organiseras 14 rörliga kolonner (ca 33 000 m a n ) . F. n. pågår uppbyggnaden av fem av dem. Placeringen av kolonnerna avgöres med hänsyn till de zoner, där man i första hand tänker sig dem insatta. En kolonn omfattar ca 2 400 man med 400 fordon samt utrustas och utbildas för eldsläcknings-, räddnings- och röjningsuppgifter. I densamma ingår även polis och ambulanser. Kolonnen kan uppdelas på tre avdelningar, vilka var för sig är självförsörjande och utrustade för självständiga aktioner. Behovet av brandutrustning är relativt väl tillgodosett i syfte att förstärka det för krigsförhållanden otillräckliga kommunala biandväsendet. Kolonnerna har en fast stam av verkstads- och depåpersonal men rekryteras i övrigt på frivillig väg. Civilförsvaret ledes under inrikesministern av ett råd och en styrelse. En för hela riket avsedd civilförsvarsskola utbildar instruktörer och specialister. Danmark Civilförsvaret i Danmark organiseras dels på statlig väg, dels av de kommunala myndigheterna. På staten ankommer bl. a. att organisera den rörliga s. k. civilförsvarskåren (civilförsvarskorpset), medan de kommunala myndigheterna har att bygga upp erforderliga lokala hjälporganisationer i övrigt. Den högsta ledningen av civilförsvaret utövas under inrikesministern av chefen för civilförsvarsstyrelsen, som bär ansvar för att den statliga delen av civilförsvaret vid varje tid är så effektiv som möjligt inom ramen för vad den lagstiftande makten angivit. Styrelsen skall genom samarbete med

43 och rådgivning till kommunerna och vederbörande frivilligorganisationer söka åstadkomma, att det kommunala och frivilliga civilförsvaret uppbygges på mest ändamålsenligt sätt. Vid civilförsvarsstyrelsens sida finns för principiella avgöranden ett civilförsvarsråd, som till ordförande har chefen för styrelsen och i övrigt är sammansatt av representanter för ministerierna, krigsmakten, kommunerna, civilförsvarsförbundet och kvinnornas beredskapsorganisation. Den lokala ledningen av civilförsvarsuppgifterna uppdelas mellan kommuner och statens företrädare på så sätt, att en kommunal civilförsvarskommission med borgmästaren eller sognerådsformanden som ordförande ansvarar för den lokala hjälptjänsten och kontroll av verkskydds- och självskyddsförberedelser m. m., medan den statliga civilförsvarsmyndighetens representant, polismästaren, i egenskap av civilförsvarschef har sig ålagt bl. a. att förbereda och genomföra utrymning och alarmering samt polisiära uppgifter, såsom avspärrning och bevakning. Den skadeavhjälpande organisationen har i Danmark, liksom i de flesta andra länder, sin förankring i de lokala hjälporganisationerna men skall i fall av behov biträdas av den statliga civilförsvarskåren (civilförsvarskorpset). Det lokala civilförsvaret har hittills byggts upp på frivilliga insatser vad beträffar personalrekrytering. Den i civilförsvarslagen föreskrivna civilförsvarsplikten utnyttjas sålunda icke. Det totala antalet frivilliga i civilförsvaret är f. n. ca 92 000. För det omedelbara självskyddet organiseras verkskydd samt s. k. karrévärn (kvartersvis ordnat skydd) i den tätare bebyggelsen och s. k. villavärn i den öppna bebyggelsen. Det under kriget tillämpade husvaktsystemet organiseras numera icke. Vid genomförandet av förberedelserna för självskyddet har det danska civilförsvarsförbundet tillagts betydande uppgifter. Avsikten med den fristående civilförsvarskåren är, att man skall förfoga över slagkraftiga rörliga enheter, fördelade över landet på så sätt, att den högsta civilförsvarsledningen har möjlighet att hjälpa städer, vars egna resurser icke räcker till vid inträffade katastrofer. Civilförsvarskåren består av tre civilförsvarsbrigader, civilförsvarsskolan samt civilförsvarskårens materieltjänst. Efter hand avses kåren bli utökad till åtta brigader. En mobiliserad brigad omfattar ca 2 000 befäl och manskap samt ca 750 fordon, av vilka drygt hälften är utskrivna fordon och övriga inköpta. Varje brigad indelas i tre civilförsvarskolonner, vilka skall kunna operera var för sig självständigt. Personalen rekryteras av värnpliktiga till ett antal av intill 1 200 man per år. Tjänstgöringstiden är f. n. 12 månader för manskap och intill 24 månader för befäl. Manskapet i civilförsvarskåren kvarstår i densamma under 20 år. Personalen erhåller förläggning, utspisning, beklädnad, avlöning, permission etc. efter samma regler som gäller för arméns värnpliktiga. Till sådana uppgifter inom kåren, som kan lösas bättre eller lika bra av kvinnor som av män, sker på frivillig väg rekrytering av'

44 kvinnor till ett antal av 1 200. I de allsidigt sammansatta kolonnerna ingår enheter för eldsläckning, räddning, röjning, reparationstjänst, transporter, vattenförsörjning och förplägnadsuppgifter m. m. Avsikten är att avdelningar ur kåren, som ställes till lokalt förfogande, skall stå under befäl av vederbörande civilförsvarskommission eller civilförsvarschef. Under fred kan civilförsvarskåren i enlighet med särskilda avtal och enligt regler, som fastställes av civilförsvarsstyrelsen, ställas till offentliga myndigheters förfogande för att sättas in vid inträffade katastrofer, såsom brand, översvämningar, trafikolyckor av större omfattning o. dyl. De förebyggande åtgärderna inriktas i Danmark på såväl skyddsrum som utrymning. Den senare åtgärden tar sikte på snabbulrymning av de stora städernas inre stadsdelar, ävensom mera ordnat genomförd utrymning av de ömtåligare befolkningskategorierna. Skyddsrum anordnas dels av det allmänna, s. k. offentliga skyddsrum, dels i samband med uppförandet av nybyggnader. F . n. finns offentliga skyddsrum i normal skyddsutförande för ca 300 000 personer. I nybyggnader iordningställes s. k. »sikringsrum» i källarna av sådan konstruktion, att de vid behov senare kan inrättas till enskilda skyddsrum. England Den centrala ledningen av civilförsvaret i England tillkommer flera departement, huvudsakligen inrikesdepartementet. De principiella frågorna behandlas inom regeringen av ett samordningsorgan, The civil defence committee, och på samma plan finns ett gemensamt planläggningsorgan, The civil defence joint planning staff. I enlighet med de uppdragna riktlinjerna i civilförsvarslagen år 1948, har det engelska civilförsvaret huvudsakligen utformats såsom ett lokalt civilförsvar, dock att på sistone beslut fattats om att förstärka detsamma med kolonner och planmässigt uppbyggt militärt stöd. Det lokala civilförsvarets numerär beräknas i krigstid uppgå till 1 500 000 män och kvinnor, varav ungefär en tredjedel hade rekryterats år 1955. Rekryteringen sker på frivillig väg. Personalen utbildas i fredstid dels lokalt dels regionalt vid Technical training schools och dels vid en central högskola, The civil defence staff college. I och med vätebombens tillkomst togs försvarsproblemen under allmän omprövning av regeringen. Resultatet härav framlades i en rapport av försvarsministern i februari 1955 (Statement on defence 1955), vari behandlas även civilförsvarets uppgifter och utformning under de förutsättningar, som vätebomben skapat. Sammanfattningsvis erinras i denna rapport om att de nya problemen för hemortsförsvaret icke medger någon enkel eller omedelbar lösning. Det är enligt rapporten angelägnare än någonsin att fortsätta studierna och planläggningsarbetet för att komma till bästa möjliga resultat.

45 Den engelska synen på civilförsvarets betydelse i ett nutida krig kännetecknas av en stark insikt om att behoven av räddningsinsatser för hjälp åt nödställda människor vid svåra anfall blivit än mer påtagliga än tidigare. Enligt rapporten skall civilförsvaret alltjämt bygga på lokala insatser. Det lokala civilförsvaret avses att ytterligare stärkas genom att rekrytering och utbildning intensifieras och att planläggningen av åtgärderna överses med hänsyn till bl. a. den ökade risken för radioaktiv strålning. Samtidigt som det lokala civilförsvaret bibehålles och även förbätiras, anses detta försvar icke ensamt kunna bära de förutsedda påfrestningarna vid svåra anfall. Det anses därför angeläget, att den lokala hjälpen kraftigt stödjes av väpnade försvarsstyrkor. Regeringen har med hänsyn härtill beslutat, att personalen i de väpnade styrkorna, inklusive hemvärnet, skall civilförsvarsutbildas såsom ett led i den ordinarie militära utbildningen. Till det lokala civilförsvarets direkta stöd och för att få en länk mellan detta försvar och hjälpen från de militära förbanden har regeringen vidare beslutat att upprätta en rörlig försvarskår, The mobile defence corps, speciellt utrustad för eldsläcknings-, räddnings- och ambulanstjänst och stående under militär ledning. Vid mobilisering skall bataljoner tillhörande denna kår ställas under ledning av vederbörande lokala armékommando, som skall utnyttja dem i samråd med civilförsvarets regionala myndigheter. Till en början avses att under loppet av tre a fyra år bygga upp en styrka av 48 dylika bataljoner, envar med en minimistyrka av 600 man, d. v. s. tillsammans ca 29 000 man. Personal utväljes ur armén och flyget och erhåller för tjänsten en månads utbildning under sin aktiva tjänstgöring och därefter 15 dagars årlig repetitionsutbildning. Allteftersom planerna fortskrider, avser regeringen att överväga möjligheten att utöka antalet bataljoner. Jämsides med den sålunda gjorda översynen av organisationen för skadeavhjälpande verksamhet prövar regeringen enligt nämnda rapport lämpligheten av andra åtgärder, särskilt det skydd som kan vinnas i skyddsrum och genom utrymning. Det erinras i detta sammanhang om att skillnaden mellan utrymningsorter och säkra inkvarteringsområden nu icke är lika påtaglig som tidigare på grund av riskerna för radioaktiv fjärrbeläggning och att den relativa säkerheten på landsbygden härigenom kommit att minska. Det fastslås dock att de stora koncentrationerna av folk och industri alltjämt är mest sårbara och att en spridning av människor och förnödenheter därför bör göras så långt detta kan ske utan att samhällsfunktionerna äventyras. Rörande den närmare inriktningen av dylika åtgärder ställer sig regeringen tills vidare avvaktande under hänvisning till att verkningarna av radioaktiv fj ärrbeläggning vid atombombsdetonationer ytterligare bör studeras. Civilförsvarets problem har även tagits upp till behandling av oppositionspartiet, Labour Party. Detta skedde i en särskild rapport den 29 mars

46 1955, vari partiet framlade sina synpunkter på civilförsvarets ställning och uppgifter. Labour Party betonar starkt civilförsvarets betydelse i händelse av ett krig, vari moderna stridsmedel mot hemorten användes. I partiets nämnda rapport uttalas sålunda den åsikten, att en civilförsvarsorganisation till skydd av civilbefolkningen vid ett vätebombanfall utgör en lika viktig del av försvarsplanerna som upprätthållandet av de stridande styrkorna. Det gäller att göra klart för sig vad som före ett krigsutbrott kan göras för att nedbringa verkan av atomkrigföring mot befolkningen och vilka åtgärder som efter ett atomvapenanfall kan vidtagas i fråga om räddnings- och uppbyggnadsverksamhet. Liksom i regeringens rapport framhålles nödvändigheten av att för sistnämnda uppgift ha en så stark skadeavhjälpande organisation som möjligt. Beträffande de förebyggande åtgärderna uttalar sig Labour Party för en mera aktiv politik än den regeringen givit uttryck åt i sin redogörelse. Utrymning betecknas av partiet såsom den viktigaste åtgärden, vilken bör förberedas i fred genom planläggning, upplysning av allmänheten, uppläggning i förråd av förnödenheter m. m. Förenta

staterna

Förenta staternas civilförsvar har uppbyggts med stöd av år 1950 utfärdade federala lagbestämmelser. Vissa grundläggande uppgifter om det amerikanska civilförsvaret återfinnes i en rapport till kongressen år 1952 av Federal Civil Defense Administration (FCDA). FCDA:s uppgift är att centralt leda och samordna verksamheten och att i detta syfte ge delstaterna erforderliga anvisningar. Chefen för FCDA lyder direkt under presidenten och är ansvarig inför honom. Det ankommer på delstaterna att var för sig under fred svara för civilförsvarets uppbyggnad och utfärda för ändamålet erforderliga lagar och förordningar. I krig är FCDA avsett att vara ledande operativt organ under presidenten. Ovannämnda rapport bygger på den allmänna grundsatsen, att en viss parallellitet i styrka bör finnas mellan de militära och civila försvarsansträngningarna och att civilförsvarets betydelse är en omedelbar följd av den inriktning som ett framtida krig kan väntas ha. Vid planläggningen fästes stort avseende vid att allmänheten göres underkunnig om den fara, som hotar vid atomvapenanfall, samt de skyddsmöjligheter som finns mot atomvapen. I målsättningen ingår att skapa en väl utbildad civilförsvarskår under civil ledning och med erforderliga materiella förutsättningar, ömsesidig hjälp skall kunna lämnas olika stater och orter emellan. Planläggningen av skyddet mot de tre främsta faromomenten, atomvapen samt biologiska och kemiska stridsmedel, försiggår i samverkan med forskning och fackinstitutioner ävensom med departement företrädande olika verksamhetsområden. I det amerikanska civilförsvaret intar flygvarningstjänsten en framträdande roll.

47 Civilförsvarsorganisationen, som benämnes civilförsvarskåren, rekryteras på frivillig väg och organiseras lokalt. Kårens styrka är avsedd att omfatta sex å sju miljoner personer. I densamma ingår förutom varningstjänst även brandtjänst, räddningstjänst, ingenjörstjänst, sjukvårdstjänst, socialtjänst, transporttjänst och underrättelsetjänst. Inom ramen för dessa verksamhetsgrenar tillgodoses även gasskyddet. Särskild vikt har lagts vid brandtjänst och räddningstjänst, varvid praktisk utbildning i räddningsmetoder meddelas. För den högre utbildningen finns centrala civilförsvarsskolor. I övrigt bygger civilförsvaret i Förenta staterna i väsentlig grad på omfattande utrymning av större städer. Vid den först verkställda utrymningsplanläggningen med stöd av 1950 års lagstiftning utgick man från att omfattande utrymningar är genomförbara, även från de största städerna, och leder till det säkraste skyddet. Delvis kan denna uppfattning om utrymning ses mot bakgrunden av att förebyggande åtgärder av annat slag, främst skyddsrum, ej alltid går att genomföra för den amerikanska storstadsbebyggelsen. Vidare torde utrymningsproblemet ha betraktats såsom gynnsamt ur den synpunkten, att ett effektivt förvarningssystem finns uppbyggt och att städerna ofta har goda utfartsvägar och ett rikt bilbestånd att tillgå. Man räknade med att inom ett fåtal timmar kunna tömma även de största städerna på huvuddelen av befolkningen. Man utgick också från att befolkningen när faran är överstånden, skulle kunna återvända till sin dagliga gärning. Till grund för tankegången torde även ligga, att det första »knockouU-syftande angreppet är det för nationen farligaste. Beträffande utvecklingen härefter torde m a n ha räknat med att genom effektiva militära åtgärder väsentligt kunna förebygga anfallsrisken. Nu angivna riktlinjer har emellertid mött viss kritik. Detta framgår bl. a. av en interimsrapport, som under våren 1953 avgivits av ett underutskott inom senatens försvarsutskott. Utskottet hade funnit, att nationens civilförsvar icke vore tillräckligt förberett för sina uppgifter vid anfall med atomvapen. Med hänsyn till de moderna vapnens hastiga utveckling borde man enligt utskottet räkna med att alarmeringssystem och luftförsvar icke längre utgjorde garanti för att fientliga anfall mot den sårbara hemorten under alla förhållanden kunde avvärjas. Avsaknaden av ett ändamålsenligt civilförsvarsprogram utgjorde en risk, som nationen icke gärna kunde ta. Det erinrades om att den tid icke är så avlägsen, då en fiende förfogar över interkontinentala projektiler och andra blixtanfallsmetoder, vilka allvarligt komplicerar såväl luftförsvar som civilförsvar. Mot denna bakgrund utformade utskottet sina rekommendationer. Bl. a. erinrades om att civilförsvarslagstiftningen av år 1950 tillkommit före det man hade att ta hänsyn till vätebomben. Utskottet ifrågasatte, om icke detta vapen skapat frågeställningar, vilka nödvändiggör federala insatser utöver vad som då förutsågs. Frågan om en allmän revision av lagstiftningen borde prövas ytterligare. Utskottet fann evakueringsplaner mer betydelsefulla än någonsin efter väte-

48 bombens tillkomst. Utskottet uttalade sålunda sina farhågor för att evakueringsplanläggningen vore bristfällig och ansåg, att frågor rörande försörjning av befolkningen, sanitära åtgärder m. m. vid utrymning av längre varaktighet icke tillräckligt beaktats. Tillräcklig hänsyn ansågs vid planläggningen icke heller ha tagits till följderna av radioaktiv fjärrbeläggning vid vätebombdetonationer, bl. a. med avseende på födoämnen och dricksvatten. Sammanfattningsvis framhölls i rapporten vikten av att frågorna lugnt och allvarligt överväges och att detta sker utan dröjsmål. Efter det dessa uttalanden gjordes har civilförsvarsorganisationen och evakueringsplanläggningen ytterligare utvecklats och planläggningsförutsättningarna i viss mån förtydligats. Bl. a. har den federala civilförsvarsmyndigheten FCDA utarbetat riktlinjer för genomförandet av s. k. överlevnadsplaner i syfte att förbereda utrymningar, skyddsåtgärder och administration för krigsförhållanden. Denna planläggning avsågs till en början att genomföras för 25 av de största städerna. Såsom ett led häri bemyndigades även civilförsvarsadministrationen att delegera specialuppgifter till andra federala myndigheter och institutioner, däribland hälsovårds-, undervisnings- och socialministerierna samt lantbruks-, handels-, arbets-, justitie- och byggnadsministerierna. Under första hälften av år 1956 gjordes genom en av kongressen tillsatt kommitté vissa undersökningar av tillståndet inom det amerikanska civilförsvaret. I sin rapport 1 understryker kommittén, att krigföringen revolutionerats genom den förödande skada som vätebomber kan åstadkomma. Samtidigt konstaterar kommittén, att de fördelar, som en angripare kan uppnå genom överraskande anfall, kan minskas om effektivt civilförsvar finns. Med denna utgångspunkt riktar kommittén kritik både mot kongressen och mot den centrala civilförsvarsledningen FCDA. Kongressen anses ha visat alltför ringa intresse för civilförsvaret, vilket bl. a. kommer till uttryck i att anslagen till civilförsvaret endast utgör en ringa del (Vsoo) av anslagen till militärförsvaret. Enligt kommitténs mening har från den centrala civilförsvarsledningens sida begåtts ett grundläggande fel, då icke en realistisk hela landet omfattande plan för civilförsvaret utarbetats. Den förefintliga planen, National plan for civil defense, anses icke uppfylla de anspråk, som kommittén vill ställa i detta hänseende. I fråga om de mera konkreta principerna för civilförsvarets verksamhet förklarar sig kommittén icke dela centrala civilförsvarsledningens uppfattning, att utrymningsåtgärderna bör ges prioritet framför byggandet av skyddsrum. Kommittén anser, att skyddsrum är det viktigaste medlet för skydd i ett atomkrig. Med stöd av vissa undersökningar framhålles, att anordnandet av effektiva skyddsrum i tätorterna kan minska förlusterna med två tredjedelar. 1 Committee on Government Operations, Military Operations Subcommittee Civil defense for National Survival.

49 Civilförsvarsledningens evakueringspolitik karakteriseras av kommittén såsom svag, ineffektiv och kortsynt. Det framhålles att utrymning kräver timmars eller dagars förvarning. En sådan förvarningstid kan icke garanteras och är utesluten, när det gäller interkontinentala fjärrstyrda robotprojektiler. Kommittén fruktar, att de av FCDA anvisade riktlinjerna för utrymningsstudierna endast kommer att resultera i papper och fördröja uppläggningen av ett nationellt program för anordnandet av skyddsrum. Utrymningen anses ha sitt värde som en sekundär åtgärd men erfarenheterna visar, att tömningen av en storstad bjuder på närmast oöverkomliga problem, särskilt som hänsyn måste tas till faran för radioaktiv fj ärrbeläggning och denna fara är större än vad man från början insett. Beträffande de s. k. överlevnadsplanerna anser kommittén, att arbetet ined dessa planer skett från felaktiga utgångspunkter samt ställer sig i övrigt kritisk till planernas verkliga värde. Rapporten slutar med ett förslag till åtgärder i tretton punkter. I dessa framhålles bl. a., att huvudansvaret måste genom lag läggas på den centrala civilförsvarsledningen och icke såsom nu på delstaterna. I samband därmed föreslår kommittén, att ett särskilt civilförsvarsdepartement skall upprättas. Vidare måste militärförsvarets roll i landets civilförsvar klart fastställas. En nationell plan bör utarbetas, i vilken huvudvikten lägges på anordnandet av skyddsrum såsom den viktigaste skyddsåtgärden. Alla pågående studier rörande överlevnadsplaner bör enligt de kommitterades mening avbrytas för att sättas i gång först när en sådan nationell huvudplan för civilförsvaret föreligger. Holland Lokalt civilförsvar skall organiseras av alla städer med över 15 000 invånare, medan för övriga tätorter civilförsvaret är frivilligt. I varje stad som är skyldig att upprätta civilförsvar utser fullmäktiges ordförande en ledare för civilförsvaret med uppgift att organisera detta i fred och att vara taktisk ledare i krig. Organisationen är uppbyggd från den förutsättningen, att evakuering a^ storstäderna endast är möjlig i begränsad omfattning på grund av folktätheten i landet. Särskild vikt lägges därför vid de skadeavhjälpande åtgärderna. Organisationen omfattar för detta ändamål lokala brand- och räddningsstyrkor samt block tjänst. Enligt föreliggande planer räknas med en sammanlagd personalstyrka av 230 000 personer. Civilförsvarsplikt föreligger, men hittills har rekryteringen till det lokala civilförsvaret skett på frivillig väg. I början av år 1956 hade ca 160 000 frivilliga anslutit sig till organisationen. Utbildningen av personalen ledes av den statliga civilförsvarsorganisationen. Till förstärkning av det lokala civilförsvaret organiseras civilförsvarskolonner. I desamma ingår räddnings-, brand- och sanitetsstyrkor med 4—710821

50 en personal av inalles ca 16 000 man. Rekryteringen till dessa styrkor avsågs ursprungligen ske på frivillig väg. På grund av otillräcklig anslutning övergick man år 1955 till att rekrytera dem med militär personal. Kolonnerna organiseras och utbildas i militär regi men utrustas av civilförsvarets myndigheter. Det har enligt regeringsuttalanden beräknats, att 4 000 man kan utbildas per år med början i april 1956. Utbildningstiden är enligt uppgift två månader. Ledningen av civilförsvarskolonnernas verksamhet i krig tillkommer civilförsvarsmyndigheterna.

Norge Det norska civilförsvaret företer i sin organisatoriska uppbyggnad likheter med det svenska. En civilförsvarsstyrelse utövar den centrala ledningen av verksamheten och polischeferna är lagligen skyldiga att vara kretschefer i civilförsvaret. Liksom i Sverige är civilförsvaret i huvudsak uppbyggt på lokal grund, men till förstärkning av det lokala civilförsvaret h a r en fjärrkolonnorganisation tillskapats. Personalstyrkan i allmänna civilförsvarets utryckningsenheter är f. n. ca 60 000, varav ca 8 000 tillhör fj ärrh j älpskolonnerna. Lokalt civilförsvar, innefattande såväl s. k. almenbeskyttelse som egenbeskyttelse, organiseras i Sydnorge i tätorter med mer än 1 000 invånare och i Nordnorge i tätorter med mer än 500 invånare. Det lokala civilförsvaret är uppbyggt på tjänstegrenar ungefär som i Sverige, varvid dock är att märka, att polispersonal ingår i civilförsvaret endast i mindre omfattning. Bevakning och likande uppgifter är avsedda att utföras av polisens reserv och av hemvärn. Inom det lokala civilförsvaret organiseras ordningstjänst, brandtjänst, sanitets- och räddningstjänst, röjningstjänst, gasskydds- och reparationstjänst. Dessa tjänstegrenar kallas gemensamt för utryckningstjänsten. Härtill kommer den s. k. rodetjenesten, närmast motsvarande vår block tjänst, samt erforderlig organisation för bistånd åt hemlösa och för utrymning. Rekryteringen till organisationen sker genom inskrivning, varvid viss tonvikt lagts på fördelen av att såvitt möjligt få frivilliga att ansluta sig. Utbildning av personalen sker kontinuerligt. Därvid räknar man beträffande manskapet med en förhållandevis enkel utbildning med årligen återkommande repetitionsövningar. För lägre befäl ordnas regionala kurser och för högre befäl kurser vid den centrala civilförsvarsskolan. I Norge intar de förebyggande åtgärderna utrymning och skyddsrum en framträdande plats. Utrymning planlägges främst beträffande icke arbetsföra befolkningsgrupper. Skyddsrum anordnas i nybyggnader och såsom offentliga skyddsrum. De senare utbygges till en kapacitet motsvarande 20 % av befolkningen i berörda orter, d. v. s. tillsammans 180 000 skyddsrumsplatser.

51 Civilförsvarsåtgärderna inom industrien handhas av det s. k. industrivärnet, en institution organiserad av Norges Industriförbund. Industrivärnet har författningsmässigt i uppdrag att organisera civilförsvaret vid industriföretag, elektricitetsverk, oljeanläggningar och gasverk av viss storlek, oavsett om företagen är medlemmar av Norges Industriförbund eller inte. Utgifterna bäres i sin helhet av industrien och industrivärnet har rätt att av företagen uttaga avgifter för täckande av nödvändiga utgifter. Inför erfarenheterna av det senaste krigets storanfall mot städer uppsattes såsom komplement till det lokala civilförsvaret en särskild fjärrhjälpsorganisation bestående av 14 fjärrhjälpskolonner avsedda för var sitt fjärrhjälpsområde. För varje sådant område utses en fjärrhjälpschef som har till uppgift att vid behov dirigera ömsesidig hjälp städerna emellan, varvid utnyttjas dels fjärrhjälpsförband från det lokala civilförsvaret, dels styrkor ur fjärrhjälpskolonner. I en fjärrhjälpskolonn ingår sammanlagt 600 man, fördelade för tjänstgöring på tre skift. Kolonnen består av chef med stab och kvartermästare, ett brandkompani, en sjukvårdsgrupp, en räddningsgrupp, en polisgrupp och ett förplägnadslag. Kolonnchefen och kvartermästaren är fast anställda i fred och har sin tjänstgöring vid de förläggningar, som likaledes i fred iordningställes för kolonnernas stationering och utbildning. Där förvaras även den materiel som anskaffats, bl. a. för ändamålet lämpliga lastbilar. Till kolonnerna uttages civilförsvarspliktig personal, främst sådan som nyligen utträtt ur värnpliktsåldern. Kostnaderna för den norska fj ärrkolonnorganisationen utgör i engångsutgift för fjärrhjälpslägren ca 16 milj. n. kronor samt i årlig driftskostnad för administration, utbildning och läger ca 3,5 milj. n. kronor. År 1957 tillsattes i Norge en civilförsvarskommitté för utredning av civilförsvarets framtida utformning. Schweiz Skyddet av civilbefolkningen under krig ankommer i första hand på kantoner och kommuner. Civilförsvarsanordningar vidtages i orter med en folkmängd av 1 000 invånare eller mera. Den närmare utformningen av de lokala åtgärderna ankommer på vederbörande kanton. Den centrala planläggningen och den högre civilförsvarsutbildningen sorterar liksom forskningen och organiserandet av vissa militära civilförsvarsstyrkor under förbundsregeringen. Civilförsvaret hänföres till försvarsdepartementet och den där organiserade luftskyddsavdelningen. Den skadeavhjälpande organisationen består av dels lokalt civilförsvar, dels nämnda militära civilförsvarsstyrkor (Luftschutztruppen). Det lokala civilförsvaret består av brandtjänst, teknisk tjänst, socialtjänst och sjukvårdstjänst. Personalbehovet beräknas till 800 000 personer, d. v. s. ca 15 % av befolkningen. År 1955 hade av denna planlagda personalstyrka

52 rekryterats ca 165 000 personer. Rekryteringen till det lokala civilförsvaret sker på frivillig väg. I de militära civilförsvarskolonnerna ingår tillsammans 35 000 m a n inkl. officerare och övrigt befäl. Kolonnerna är indelade i 28 bataljoner och 13 självständiga kompanier. Varje bataljon består av 3—6 kompanier om vardera 200 man. Styrkorna är utrustade för att utföra eldsläckning, räddnings- och röjningsarbeten, sprängningar, murgenombrott m. m. Även sjukvårdsmateriel och utrustning för att fastställa radioaktivitet och stridsgas ingår i materielen. Huvuddelen av styrkorna är tilldelad större städer, medan ett fåtal bataljoner hålles som central reserv. Stort avseende fästes vid den s. k. självhjälpen, för vilken bestämmelser utfärdats år 1954. I självhjälpen ingår verkskydd och blockskydd (Hausyvehr). Enligt lag år 1950 föreligger skyldighet att i orter med över 1 000 invånare anordna skyddsrum, nödutgångar och murgenombrott i nybyggnader. Utrymning anses med hänsyn till landets förhållanden kunna företas endast i begränsad omfattning. I stort sett begränsas utrymningsåtgärderna till utspridning av den icke arbetsföra delen av befolkningen till städernas omgivningar. Västtyskland År 1955 beslöt den västtyska förbundsdagen att såsom ett förberedande luftskyddsprogram under den närmaste treårsperioden anslå 1,2 miljarder DM till civilförsvaret. Samtidigt lade förbundsregeringen fram ett förslag till lag rörande åtgärder på civilförsvarets område, grundat på uppfattningen att det för varje land är en angelägen uppgift att genom lämpliga åtgärder sörja för civilbefolkningens skydd i händelse av krig. Ännu vid årsskiftet 1957—58 hade dock lagförslaget endast i begränsade delar varit föremål för slutlig behandling i förbundsdagen. Enligt det av regeringen fastställda treårsprogrammet inriktas arbetet i första hand på att återuppbygga en civilförsvarsorganisation och en apparat för att administrera civilförsvaret. Studier för sådant syfte pågår bl. a. i civilförsvarets skola i Bad-Godesberg och vid Teknische Hilfs Werke i Marienthal. Den nya civilförsvarsorganisationen, Luftschutzhilfsdienst, huvudsakligen avsedd för skadeavhjälpande verksamhet, skall enligt programmet för hela riket omfatta 260 000 personer. Av denna personalstyrka avses ca 85 % ingå i lokalt civilförsvar och återstoden bilda regionala civilförsvarsförband, s. k. uberörtliche Kräfte. Det lokala civilförsvaret ledes av vederbörande lokala myndighet och grupperas i orterna och deras omedelbara närhet. De regionala styrkorna ledes av inrikesministeriet och grupperas med vissa delar runt de större tätorter, som de närmast avser att skydda (närhjälp), och i övrigt mera centralt för att vid behov kunna komma drabbade orter till hjälp (fjärrhjälp). De regionala styrkorna rekryteras

53 och utrustas på samma sätt som de lokala styrkorna, vilket bl. a. innebär, att rekryteringen sker på frivillig väg. Vid organisationens uppbyggnad utgår man bl. a. från att det icke ä r möjligt att uteslutande bygga på andra världskrigets erfarenheter, att man måste räkna med även atombomber och vätebomber, att organisationsarbetet måste föregås av stadsanalyser samt att hänsyn bör tas till NATOländernas studier och erfarenheter. I organisationen ingår följande verksamhetsgrenar: Brandtjänst Räddningstjänst Sanitetstjänst Gasskyddstjänst Vetcrinärtjänst Socialtjänst Alarmeringstjänst

64 000 54 000 56 000 41 000 5 000 30 000 10 000 260 000

Denna civilförsvarsstyrka på 260 000 man är främst avsedd för städer med minst 100 000 invånare. Enligt den hittillsvarande planläggningen av civilförsvarets brandtjänst kommer denna att beträffande de större städerna numerärt och materiellt motsvara ungefär en tiodubbling av fredsbrandförsvaret. I det tyska civilförsvaret intar det s. k. självskyddet en framträdande plats. Med hänsyn till att befolkningen i nutida krigföring mer än någonsin tidigare kommer att vara i första linjen bör enligt tysk uppfattning hemskyddstanken innebära, att alla människor skall känna till och vara utrustade för självskydd. Hur hemskydden skall utformas med hänsyn till utrymning och inkvartering är icke klarlagt. Stor vikt fästes vid att befolkningen bibringas upplysning om de moderna vapnens förstörelseverkan för att därigenom få intresse för de civilförsvarsåtgärder, som anses böra ankomma på var och en. Stadsanalyser företas enligt engelska normer och metoder. Med ledning härav och med kännedom om vapnens verkningar göres ett studium av anfallsverkningar och möjliga åtgärder för att rädda människor och egendom. Analysresultaten är även avsedda att läggas till grund för slutsatser rörande utrymning och anordnandet av skyddsrum. Skyddsrum skall enligt nämnda lagförslag anordnas dels i de särskilda fastigheterna, dels gemensamt för civilbefolkningen, s. k. samlingsskyddsrum. Skyddsrummen är med hänsyn till skyddsvärdet indelade i olika typer, s. k. A-, B- och C-skyddsrum samt bunkers. A-skyddsrum anordnas i städer med mera än 100 000 invånare, B-skyddsrum i städer med 20 000— 100 000 invånare och C-skyddsrum i städer med 10 000—20 000 invånare. Skyddsrum avsedda för mera än 150 personer bygges såsom bunkers.

54 A-skyddsrummen uppges kosta 1 000 DM pr skyddad person, B-skyddsr u m m e n 500 DM och C-skyddsrummen 250 DM per skyddad person. Utrymning planlägges för städer med minst 100 000 invånare. 50 % av befolkningen avses bli evakuerad i händelse av krigsfall eller krigsfara till landsbygd och städernas ytterområden. Endast en ringa del av fredsbefolkningen beräknas kvarstanna i städernas innersta delar.

KAPITEL 5 U t r y m n i n g s p l a n l ä g g n i n g och s k y d d s r u m

Inriktningen av civilförsvarets förebyggande åtgärder har år 1956 varit föremål för särskild prövning av riksdagen (prop. 185/1956). Sammanfattningsvis framhålles i propositionen betydelsen av att den förebyggande verksamheten inom civilförsvaret får en med hänsyn till vapenteknikens utveckling ändamålsenlig inriktning. Detta innebär bl. a. att utrymningen mera än tidigare sättes i centrum såsom den viktigaste förebyggande försvarsåtgärden mot atomvapenanfall. I propositionen uppdrages därjämte riktlinjerna för det fortsatta byggandet av enskilda och allmänna befolkningsskyddsrum. Enligt de i propositionen uppdragna riktlinjerna för utrymningsplanläggningen skall utrymning av ifrågakommande orter planeras efter två alternativ, nämligen dels successiv utrymning som kan genomföras då viss tid står till förfogande, dels snabbutrymning av alla utrymningsberättigade på en gång i händelse av överraskande anfall. Härom anföres i propositionen bl. a. följande. Den successiva utrymningen inledes med en beredskapsutrymning, omfattande i alla utrymningsorter barn, sjuka och åldringar samt vårdare till dem och i vissa av dessa orter därjämte andra kategorier icke förvärvsarbetande. I dessa senare fall beräknas beredskapsutrymningen komma att omfatta ca 50 % av befolkningen i orten. Beredskapsutrymningen torde utan vidare åtgärder från myndigheternas sida få till följd en ytterligare minskning av den kvarvarande befolkningen på grund av brist på arbetstillfällen. Som ett komplement till beredskapsutrymningen planlägges i varje fall för de största städerna en omflyttning av de kvarvarande, så att de åtminstone under fritid vistas i de mindre riskabla ytterområdena. I mera utsatta orter planeras såsom ett sista led i den successiva utrymningen en slutlig utrymning, som genomföres på en gång eller i etapper då läget ytterligare skärpts och vilken omfattar alla som kan utrymmas utan att för totalförsvaret oundgänglig verksamhet lamslås. För sådana orter skall även plan för snabbutrymning upprättas. På grundval av dessa allmänna riktlinjer för utrymningsplanläggningen har Kungl. Maj :t uppdragit åt civilförsvarsstyrelsen att inkomma med förslag till orter, för vilka beredskapsutrymning, omflyttning och slutlig utrymning skall planläggas, samt att utarbeta erforderliga närmare anvisningar för verksamheten. I stort sett avses utrymningsplanläggningen få följande omfattning. Beredskapsutrymning planlägges, enligt ett av civilförsvarsstyrelsen till

56 Kungl. Maj:t i oktober 1957 avgivet förslag, för ca 80 orter av storleken 10 000 invånare eller mera samt ca 40 orter av storleken 1 000—10 000 invånare, vilka orter av särskilda skäl ansetts utgöra mål för luftanfall. Härutöver avses utrymningsplanläggning även för landsbygdsområden, innefattande tätorter med mindre än 1 000 invånare, som är belägna i närheten av vissa flygbaser. Den slutliga utrymningen skall enligt Kungl. Maj :ts direktiv planläggas för dels alla orter med mer än 30 000 invånare, försåvitt inte särskilda skäl föranleder att någon sådan ort undantages från planläggningen, dels de mindre orter, som på grund av den verksamhet som bedrives i orten eller dess omedelbara närhet kan förutses i ett krig komma att utsättas för tyngre luftanfall. Ett definitivt bestämmande av planläggningens omfattning anses dock kunna ske först sedan en översyn av krigsproduktionsplanläggningen kommit till stånd. Som ett led i den successiva utrymningen skall även omflyttning planläggas. I denna del har planläggningen synts mest aktuell för de tre största städerna. Beträffande övriga större städer synes särskild omflyttningsplanläggning icke behöva ske, enär redan beredskapsutrymning i dessa fall innebär en utflyttning av berörda befolkningsgrupper till städernas omgivningar. Planläggningen av snabbutrymning ges enligt direktiven hög prioritet. Snabbutrymning skall enligt propositionen förberedas endast i orter, där slutlig utrymning planeras. Utgångspunkten är därvid, att utrymningen i ett katastrofläge inte kan försiggå i etapper med först beredskapsutrymning och därefter slutlig utrymning utan måste omfatta alla utrymningsberättigade på en gång. Planläggningen för snabbutrymning är avsedd att få en mera summarisk karaktär än övrig planläggning. Förutom ovan nämnda planläggningsalternativ förutsattes även förberedelser för genomförande vid behov av invasionsutrymning av områden, som av överbefälhavaren angivits såsom särskilt utsatta. Beträffande utrymningarnas omfattning gäller enligt förenämnda Kungl. Maj:ts direktiv i övrigt följande. De personer, som skall kvarstanna i utrymningsorterna vid slutlig utrymning, utgöres av civilförsvarspersonal, polispersonal, ev. personal för tillsyn av utrymda fastigheter, administrationspersonal, personal i krigsförsörjning (industri, reparationsverkstäder, lagerhållning) och kommunikationer (transporter, tele, post), personal i allmän civil sjukvård samt för de kvarvarande erforderlig servicepersonal. En individuell uttagning av dem som sålunda förutsattes stanna kvar efter den slutliga utrymningen skall i görligaste mån genomföras. Uttagningarna skall därvid i största möjliga utsträckning företas redan i fredstid under medverkan av företagen, verken och organisationerna beträffande dem tillhörig personal. Har uttagningen inte kunnat göras tidigare, skall den verkställas senast i samband med beredskapsutrymningen. Med hänsyn särskilt till vätebombens förödande verkningar skall för vissa orter, framför allt de större städerna, planläggas för en praktiskt taget fullständig ut-

57 rymning. Särskilt gäller detta de tre största städerna. Beträffande dessa bör alla ansträngningar göras för att nedbringa invånarantalet i krig, dock utan att därigenom omöjliggöra sådan krigsviktig produktion i orten, som inte kan ersättas på annat håll. Den slutliga utrymningen i de medelstora städerna bör begränsas, om man härigenom kan åstadkomma längre gående utrymning i de tre största städerna. Skulle det visa sig att produktionsbortfallet genom slutlig utrymning blivit större än vad som är förenligt med landets intresse, bör härav föranledd modifiering av utrymningen i första hand avse de mindre utrymningsorterna. Den berörda arbetskraften anses där vara lättast gripbar, eftersom utrymningarna när det gäller andra städer än Stockholm, Göteborg och Malmö ofta kan ske till områden jämförelsevis nära hemorten. Enligt preliminärt föreliggande material (oktober 1957) beräknas utrymningarna enligt olika planläggningsalternativ få följande omfattning: a) beredskapsutrymning på grund av fara för luftanfall ca 1 800 000 utrymmande, b) slutlig utrymning på grund av fara för luftanfall ytterligare ca 1 000 000 utrymmande, c) invasionsutrymning och annan utrymning av militära skäl ytterligare ca 500 000 utrymmande. Enligt det längst gående alternativet planlägges således för ca 3 300 000 utrymmande. I nämnda proposition understrykes vikten av att planläggningen utföres på sådant sätt, att den medger ett handlande efter olika alternativ. För att handlingsfriheten i olika lägen skall kunna bevaras har det ansetts väsentligt, att planläggningen göres relativt omfattande. Det betonas emellertid, att det förhållandet att planläggning sker icke betyder att utrymning automatiskt skall genomföras i varje beredskapsläge. I detta sammanhang framhålles, att redan beredskapsutrymningen medför betydande rubbningar i försörjning och samfärdsel, olägenheter som visserligen måste kunna tas men som icke bör tas utan starka skäl. För skyddsrumsbyggande uppdrages i propositionen i huvudsak följande riktlinjer. I alla tätorter som kan betraktas som anfallsmål skall i princip skyddsrum inrättas även i fortsättningen. I de mest utsatta orterna, i synnerhet sådana där man måste räkna med risk för atomvapenanfall, skall i innerområden och eljest särskilt riskfyllda delar endast bergrum eller likvärdiga betongskyddsrum (befolkningsskyddsrum) byggas. I övriga delar av dessa orter och i de mindre utsatta orterna anordnas skyddsrum såsom normalskyddsrum. Förläggningen och dimensioneringen av befolkningsskyddsrummen bestämmes med hänsyn till den verksamhet, som under krig skall fortgå i nämnda särskilt riskfyllda områden. Beträffande enskilda skyddsrum har såsom en schematisk norm angivits att dylika skyddsrum skall i princip

58 anordnas i tätorter med mer än 5 000 invånare. Inom områden, där varken normalskyddsrum eller befolkningsskyddsrum inrättas, skall befintliga skyddsrum vidmakthållas. Vidare förutsattes att i ett beredskapsläge källare o. dyl. skall kunna iordningställas till skydd mot strålning från radioaktiv stoftbeläggning. Enligt år 1956 vidtagen ändring i civilförsvarslagen ankommer det numera på Konungen eller efter Konungens bemyndigande civilförsvarsstyrelsen att bestämma de områden och platser, där enskilda skyddsrum skall inrättas. Tidigare har detta bestämts i organisationsplan, som fastställts av länsstyrelsen.

KAPITEL 6 Stadsanalyser

Möjligheterna att med tillämpning av analytiska metoder studera anfallsvapnens verkningar mot städer och samhällen samt förutsättningarna för en räddningsorganisation att avhjälpa eller begränsa uppkommen skadegörelse har på senare år betydligt ökat. Sammansättningen och utrustningen av civilförsvarets enheter och förband ävensom beräkningen av antalet sådana enheter grundade sig tidigare på allmänna bedömanden och på tämligen osäkra uppgifter om anfallsmedlens verkningar. Allt eftersom erfarenheterna av det andra världskriget bearbetades och sammanställdes, jämkades visserligen den äldre utformningen av civilförsvarets skadeavhjälpande organisation, men grunderna för bedömandena var ännu i början av 1950-talet tämligen osäkra. Beträffande verkningarna av min-, spräng- och brandbomber utfördes sammanställningar och vetenskapliga bearbetningar av det andra världskrigets erfarenheter av bl. a. the United States Strategic Bombing Survey och the Stanford Research Institute (1947 och 1952). I början av 1950-talet offentliggjordes beskrivningar över de fysikaliska fenomen, som uppstår i samband med atomexplosioner, och grundläggande vetenskapliga data av största betydelse för uppgörandet av praktiska planer för skydd mot verkningarna av atomstridsmedel. Som exempel må nämnas den av Los Alamos Scientific Laboratory i New Mexico år 1950 utgivna handboken rörande effekterna av atomvapen, The Effects of Atomic Weapons. De däri lämnade uppgifterna är fortfarande giltiga men i vissa hänseenden kompletterade genom den år 1957 utgivna handboken The Effects of Nuclear Weapons. Dessa ökade kunskaper om de moderna anfallsmedlens verkningar har efter hand skapat förutsättningar för att genom analytiska metoder, s. k. stadsanalyser, bättre än tidigare belysa och klarlägga arten och graden av erforderliga civilförsvarsåtgärder. Sammanfattningsvis syftar stadsanalyserna till att ge en konkret och realistisk uppfattning om dels stridsmedlens verkan mot stadsbildningar av olika struktur och befolkningsfördelning och dels de åtgärder av förebyggande och skadeavhjälpande natur, som kan och bör vidtagas för att minska denna verkan. Metodiskt upplagda stadsanalyser med hänsyn till atombomber och deras verkningar påbörjades under senare delen av år 1953 i USA och Canada

och i vårt land såsom ett led i 1953 års civilförsvarsutrednings arbete i mitten av år 1954. F. n. sker i flertalet länder de erforderliga bedömandena av civilförsvaretes åtgärder på grundval av stadsanalyser. Vissa förslag till omorganisation av det skadeavhjälpande civilförsvaret kunde utformas redan på ett tidigt stadium av civilförsvarsutredningens arbete med stöd av den allmänna uppfattning om anfallsmedel och skadeavhjälpande verksamhet, som då förelåg. Åtgärder i sådan riktning vidtogs även i samband med uppläggningen av den tillämnade och senare genomförda försöksorganisationen av civilförsvaret i Södermanlands län. Detta försök avsåg främst administrationens ordnande, men vid tillfället gjordes även de bedömanden, som omedelbart erfordrades för att till grund för försöket få krigsorganisationen av civilförsvaret i länet i möjligaste m å n anpassad med hänsyn till anfallsmedlens utveckling och andra nytillkomna förhållanden. Det stod emellertid redan vid detta stadium av utredningsarbetet klart, att de nya tankarna rörande organisationen ytterligare borde prövas med hänsyn till de ovan nämnda möjligheterna att genom stadsanalyser få ett fastare och mera tillförlitligt underlag för förslagen än vad som eljest förelåg. Efter medgivande av dåvarande chefen för inrikesdepartementet lät utredningen därför utföra analyser av de moderna vapnens, främst atomvapnens, verkningar mot människor och bebyggelse i vissa för vårt land typiska stadsbildningar. Med ledning härav studerades vidare civilförsvarets verksamhet och behov. På sådant sätt kunde de preliminära organisationsförslagen i Södermanlands län justeras i de delar, där analyserna gav vägledning, samt behoven för de mera svårbedömbara storstäderna bättre bedömas. Civilförsvarsfrågorna kunde bli föremål för sådan allsidig prövning, som förutsattes i utredningsdirektiven. Metodik En sammanfattande redogörelse för de använda metoderna vid stadsanalys för civilförsvarsändamål lämnades i utredningens delbetänkande 1955. Därvid togs i första hand sikte på analysernas användbarhet vid bedömningen av utrymnings- och skyddsrumsfrågorna. Analysen har, i huvudsaklig överensstämmelse med i andra länder vanligen tillämpad metodik, uppdelats i följande arbetsskeden: a) insamlande och bearbetande av analysuppgifter (med analysuppgifter avses sådana karakteristika för den undersökta staden som har betydelse för beräkning av anfallsverkningarna, såsom befolkningsfördelning, byggnadstäthet, tillgång på skyddsrum etc.); b) urval av anfallsalternativ, för vilka stadsanalyser skall utföras; c) utarbetande av schabloner för anfallsmedlens verkningar mot människor och bebyggelse;

d) uppgörande av skadebilder; samt e) bedömande och beräkning av förebyggande och skadeavhjälpande åtgärder. Det i delbetänkandet år 1955 redovisade resultatet av analysarbetet innebar i stort sett följande. De utvalda analysstäderna •— Stockholm, Göteborg, Malmö, Linköping och Umeå —• utsattes för hypotetiska anfall med såväl uran- och vätebomber som konventionella vapen. Anfallen utfördes i ett flertal alternativ i fråga om anfallsmedel, befolkningsfördelning och utrymningsgrad vid tidpunkten för anfallet, förvarning, förebyggande åtgärder etc. För vart och ett av de olika anfallsalternativen beräknades de primära skadorna mot människor, byggnader och skyddsrum. Till grund för detta arbete låg dels en av försvarets forskningsanstalt i samarbete med fortifikationsförvaltningen, försvarsstaben m. fl. utarbetad rapport benämnd »Atombombens verkan mot befolkning och bebyggelse» och dels vissa av utredningsexperterna för ändamålet upprättade schabloner för verkningar av konventionella bomber. Verkningarna av såväl uran- och vätebomber som konventionella bomber åskådliggjordes genom särskilda skadekartor (skadebilder). Av skadebilderna framgick, att skadegörelsen å såväl människor som byggnader var mycket stor inom städernas inre delar, beroende i väsentlig grad på den sammanträngda och föga motståndskraftiga bebyggelsen i och omkring städernas cityområden. Ehuruväl analyserna visade, att ett icke obetydligt antal människor här kunde överleva de primära verkningarna av anfallen, bedömdes dock dessa människor icke kunna räddas annat än i ringa omfattning på grund av den besvärande ras- och brandsituationen. Undersökningsresultaten visade, att områdena i fråga borde totalt utrymmas. Utanför denna äldre bebyggelse vidtog i allmänhet en mera modern och öppen bebyggelse, som vid jämförelse med den äldre citybebyggelsen hade en betydande motståndskraft. I normalskyddsrum i dylik bättre bebyggelse — bestående av helgjutna betongbyggnader och stomhus med bärande konstruktion av järn eller armerad betong samt murade hus av tegel eller betongblock med betongbjälklag — blev de primära förlusterna förhållandevis mycket mindre och möjligheterna att rädda de överlevande betydligt gynnsammare. Sådan bebyggelse ansågs med fördel kunna utnyttjas för inkvartering av befolkning som omflyttats från de riskfyllda innerområdena. Normalskyddsrummcn hade i ytterområdena enligt vad analysen visade ett betydande skyddsvärde, även vid anfall direkt riktade mot dessa områden. Sista skedet i analysarbetet omfattar studier av de åtgärder, som mot bakgrund av beräkneliga skadeverkningar är möjliga för att rädda överlevande från områden, som utsatts för förstörelse. Dessa studier för vilka redogöres i det följande avser att belysa följande frågor: 1) vilka möjligheter de enskilda människorna har att hjälpa sig själva och andra inom skadade områden, 2) vilka enheter som civilförsvarets skadeavhjälpande organisation måste förfoga över för att med utsikt till framgång kunna utföra räddningsverksamhet samt 3) hur civilförsvarsenheterna i stort bör grupperas och skyddas för att bäst kunna ingripa.

62 För att vinna det avsedda praktiska resultatet av stadsanalyserna har man beträffande analysstäderna utgått från vissa antagna förutsättningar rörande anfallssituationer, befolkningsfördelning och tillgängliga skyddsmöjligheter m. m. Med utgångspunkt från dessa förutsättningar och studieresultaten av de olika anfallsmedlens verkan mot skilda slag av bebyggelse m. m. har den aktuella skadebilden och skadesituationens förändringar studerats. Med ledning härav har vidare undersökts under vilka förhållanden räddningsarbete kommer att få utföras och vilka resurser som behövs för denna verksamhet. Det må framhållas, att de antagna förutsättningarna givetvis ej kunnat täcka alla tänkbara alternativ. För att undvika alltför tidsödande beräkningar har man nödgats begränsa sig till vissa alternativ, vilka ansetts kunna vara vägledande för ett mera allmänt bedömande av ifrågavarande problem. Befolkningsfördelning

och skyddsmöjligheter

De valda förutsättningarna beträffande befolkningsfördelningen i de undersökta städerna ansluter sig till de principiella ställningstaganden till urymningsplanläggningen, som gjorts av 1956 års riksdag. Vid överväganden om den skadeavhjälpande organisationen har man icke utgått från att en slutlig utrymning i alla delar genomförts vid det tillfälle, då organisationen kan behöva träda i funktion för räddningsverksamhet. Härvid må erinras om att de vid riksdagsbehandlingen antagna principerna icke innebär något ställningstagande till i vilken omfattning utrymning skall genomföras i olika verkställighetslägen. Enligt direktiven skall planläggningen i stället utföras så, att den medger ett handlande efter olika alternativ. Som utgångspunkt för stadsanalyserna har antagits, att s. k. beredskapsutrymning och i förekommande fall även s. k. omflyttning verkställts i enlighet med för dessa åtgärder uppgjord planläggning samt att befolkningen ytterligare uttunnats genom att mobilisering av krigsmakten ägt rum. Som ett betydelsefullt led i analysen har vidare ingått att söka fastställa olika bebyggelsers möjligheter att ge befolkningen skydd i olika anfallslägen samt att fördela befolkningen med hänsyn härtill. I enlighet med de för utrymningsplanläggningen gällande direktiven förutsattes att i de inre delarna av de undersökta städerna, där skyddsmöjligheterna i regel är små, endast ett fåtal människor uppehåller sig vid tidpunkten för anfallet. Befolkningen i städernas yttre delar och omgivningar har i vissa av försöksalternativen fördelats på sådant sätt, att förefintliga skyddsmöjligheter i byggnadernas skyddsrum och källare utnyttjas. I andra alternativ har räddningsverksamheten studerats från förutsättningen att

i

•

r~

1500 2000 Avstånd f r å n O-punkt i meter

2500 Rasskador i kat. 3- och 4-hus ( m u r a d e hus med t r ä b j ä l k l a g , trähus) »

»

»

2-

»

(

»

»

»

1-

»

(helgjutna betonghus samt stomhus)

Fig. 1. Storleken av byggnadsskador sikt 20 km.

»

»

»

betongbjälklag)

vid explosion av en 20 kilotons uranbomb på 600 m. höjd,

1 Byggnaden utgör en ruin. Kan ej repareras. Procenttalen ger uttryck för i vilken mån ombyggnad erfordras. Vid exempelvis 80 % skada beräknas vissa bjälklag, väggar etc. till 20 % kunna utnyttjas vid ombyggnad. 2 Byggnaden står upprätt. Kan repareras. Procenttalen ger uttryck för ungefärlig storlek av reparationskostnaderna i förhållande till husets värde.

befolkningen icke hunnit uppsöka skyddsrummen utan befinner sig uppe i byggnaderna vid tillfället för anfallet. Den tänkta närmare fördelningen av befolkningen i de undersökta fallen samt skyddsmöjligheterna i bebyggelsen framgår av de i särskild ordning överlämnade detaljredovisningarna av stadsanalyserna för berörda städer. Skyddsmöjligheterna för befolkningen med hänsyn till bebyggelsens art framgår av diagrammet fig. 1, som anger storleken av byggnadsskador på olika avstånd från nollpunkten vid explosion av en 20 kilotons uranbomb 600 m ovan mark. Av diagrammet kan t. ex. utläsas, att tegelhus med träbjälklag beräknas få 60 % skador vid ett avstånd av 1 700 m från nollpunkten, medan murade hus med betongbjälklag på samma avstånd beräk-

.1 J

'IT /

h-

\-

65 I kat. 2-hus totalt 170 000 » » 4 - 1 »> 230 000 Summa 400 000 Kat. 2-hus = murade hus med betongbjälklag » 4- » = trähus Fig. 3. Befolkningens 1:200 000.

fördelning

i det redovisade schematiska

exemplet (översiktskarta

i skala

nas få 45 % skador och helgjutna betonghus samt stomhus ungefär 15 % skador. Byggnadsskadorna åskådliggöres vidare i det i fig. 2 visade exemplet. Byggnadsskadornas omfattning i hus av olika byggnadssätt återspeglas även i personförlusternas storlek. Av undersökningsmaterialet framgår med tydlighet den moderna bebyggelsens skyddsvärde jämfört med trähusbebyggelse ävensom normalskyddsrummens stora betydelse. 5—710821

66 A

nfallsalternativ

De t ä n k t a a l t e r n a t i v a anfall, s o m i n g å r i a n a l y s e n , h a r u t l a g t s i s a m r å d m e d f ö r s v a r s s t a b e n . Vid b e r ä k n i n g e n av p e r s o n s k a d o r , f ö r a n l e d d a av a n fallen, h a r m a n s å s o m o v a n n ä m n t s u t g å t t f r å n a t t b e r e d s k a p s u t r y m n i n g j ä m t e o m f l y t t n i n g och m o b i l i s e r i n g g e n o m f ö r t s . D å det gäller a t t m e d ledn i n g av a n a l y s e n s ö k a b e d ö m a b e h o v e t av s k a d e a v h j ä l p a n d e i n s a t s e r ä r det speciellt a v b e t y d e l s e a t t b e r ä k n a a n t a l e t ö v e r l e v a n d e , s o m k a n a n t a g a s v a r a r ä d d n i n g s b a r a och i b e h o v av h j ä l p . B l a n d de ö v e r l e v a n d e ä r det f r ä m s t a n t a l e t s v å r t s k a d a d e , s o m b e s t ä m m e r s t o r l e k e n av det allm ä n n a civilförsvarets h j ä l p i n s a t s . De olika a n f a l l e n h a r j ä m v ä l t ä n k t s u t förda p å s å d a n t s ä t t a t t d ä r a v skall f r a m g å det u r n ä m n d a s y n p u n k t i v a r j e fall m a x i m a l a b e h o v e t av r ä d d n i n g s i n s a t s e r . I syfte att p å ett ö v e r s k å d l i g t s ä t t k l a r g ö r a v e r k n i n g a r n a i de olika a n f a l l s Tabell 5. Procentuell skadegörelse å personer och byggnader samt brandsituationen under den närmaste timmen efter höjdkrevad av en 20 megatons vätebomb (sikt 20 km.) Personskador i % vid vistelse i Cirkelområde (mått räknade från nollpunkt) km

A l , A2

Byggnadskat

Bas

%

normalskr o trähuskällare (sistnämnda inom parentes)

byggnadernas våningar

D

S

0 D

S

Bränder O

0—5

1 2 4

85 95 100

40 40 (97,5)

51 51 (2,5)

9 9

100 100 100

Bl

5—7,5

1 2 4

75 90 95

14 14 (68)

5 5 (9)

81 81 (23)

22 50 82

10 11 12

68 39 6

B P P, B

B2

7,5—10

1 2 4

55 85 90

6 6 (54)

3 3 (9)

91 91 (37)

15 48 60

7 10 13

78 42 27

B P, B P, B

C

10—15

1 2 4

25 70 80

(V)

100 100 (65)

4 20 32

8 12 12

88 68 56

D, E, F

15—30

1 2 4

5 15 30

(3,5)

100 100 (92)

1 6

6 6 6

94 93 88

(28)

(4,5)

P, B P P

D = döda S = svårt skadade 0 = oskadade (lätt skadade redovisas bland de oskadade) Byggnadskat 1: helgjutna betonghus samt stomhus » 2: murade hus med betongbjälklag » 4: trähus (saknar i regel normalskyddsrum) P = pyrande bränder i rasmassorna B = bränder 1 - inga eller obetydliga bränder (hänsyn har icke tagits till sekundära bränder)

67 a l t e r n a t i v e n h a r v a l t s a t t r e d o v i s a e t t m e d l e d n i n g av u n d e r s ö k n i n g s m a t e rialet f r a m l a g t schematiskt exempel. Exemplet avser en stad med en befolkning av en miljon invånare. Efter utrymningar och mobilisering antas befolkningen vid tidpunkten för anfallen ha reducerats till 400 000. F r å n ett inre utrymningsområde, begränsat av en cirkel med 6 km radie, har den efter beredskapsutrymning och mobilisering kvarvarande befolkningen flyttats ut till stadens ytterområden mellan cirkellinjerna med radierna 6 och 30 km räknat från stadens centrum (se översiktskartan fig. 3.) Enligt kartan uppehåller sig 170 000 människor i murade hus med betongbjälklag (kat. 2-hus) samt 230 000 fördelade på träbyggnader (kat. 4-hus). Av de förstnämnda befinner sig omkring 80 000 personer i åtta befolkningskoncentrationer med ca 10 000 i varje (områden med två km r a d i e ) . De återstående omkring 90 000 människorna är spridda i ytterområdena på sådant sätt, att ingenstädes befolkningskoncentrationer finns på mer än 5 000 personer. Befolkningen i trähus är jämnt fördelade i området mellan 10 och 30 km från centrum räknat. Betong- och stomhus samt murade hus med träbjälklag är i allmänhet så sparsamt förekommande i ytterområdena att här bortsetts från dessa hustyper. Tabell 6. Jämförelse mellan personskadorna vid höjdkrevad av en 20 megatons vätebomb (sikt 20 km) med nollpunkten i stadens centrum (storanfall centrum) resp. 8 km. från centrum mitt emellan befolkningskoncentrationerna 1, 2 och 3 (storanfall ytterområde) Storanfall ytterområde

Storanfall centrum Anfallsalternativ

Alt. u 1 Personer i norm. skr. . » »trähuskällare Svårt skadade som bedömts icke kunna räddas Summa % av hela befolkningen

S:a

D

S

O

S:a

1 700 165 000

170 000

16 600

19 700

133 700

170 000

190 000

230 000

32 700

10 200

187 100

230 000

6 800

355 000

400 000

54 900

24 300

320 800

400 000

110 000

170 000

53 900

10 800

105 300

170 000

176 800

230 000

38 700

16 600

174 700

230 000

286 800

400 000

17 400

280 000

400 000

100 O

D

S

3 300 29 200

10 800

38 200 10

Alt u 2 Personer i byggnader42 800 17 200 nas våningar (kat 2) Personer i byggnadernas våningar (kat 3—4) 34 600 18 600 Svårt skadade som bedömts icke kunna räddas + 15 300 — 15 300 Summa % av hela befolkningen

+ 5 600 — 5 600

+ 5 700 — 5 700

92 700 23

20 500 5

+ 10 000 — 10 000 72

102 600 26

D = döda S == svårt skadade O = oskadade (lätt skadade redovisas bland de oskadade) Byggnadskat. 1: helgjutna betonghus samt stomhus » 2: murade hus med betongbjälklag » 3: » » » träbjälklag (saknar i regel normalskyddsrum) » 4: trähus (saknar i regel normalskyddsrum)

68 Tabell 7. Procentuell skadegörelse å personer och byggnader samt brandsituationen under den närmaste timmen efter höjdkrevad av en 20 kilotons uranbomb (sikt 20 km) Personskador i % vid vistelse i Cirkelområde (mått räknade från nollpunkt) m

A l , A2

Byggnadskat.

Ras

%

normalskr och trähuskällare (sistnämnda värden inom parentes)

byggnadernas våningar

D

S

0 D 100 100 100

0—500

1 2 4

85 95 100

40 40 (100)

50 50

10 10

(-)

(-)

Bl

500—750

1 2 4

75 90 95

15 15 (90)

20 20 (10)

65 65

B 2

750—1000

1 2 4

55 85 90

10 10 (60)

5 5 (35)

C

1000—1500

1 2 4

25 70 80

D

1500—2000

1 2 4

5 15 30

(25)

(10)

(-)

S

Bränder 0 P, B P P

75 85 95

20 15 5

5 B P P

30 45 80

65 45 20

5 10

B P, B P, B

(20)

85 85 (5) 100 100 (55)

5 20 40

15 20 35

80 60 25

B B B

(5)

100 100 (85)

5 10

5 10 15

95 85 75

I I I

D = döda S = svårt skadade 0 = oskadade (lätt skadade redovisas bland de oskadade) Byggnadskat 1: helgjutna betonghus samt stomhus » 2: murade hus med betongbjälklag » 4: trähus (saknar i regel normalskyddsrum) P = pyrande bränder i rasmassorna B = bränder 1 = inga eller obetydliga bränder (hänsyn har här icke tagits till sekundära bränder) Anfallsexemplen är följande a) Mot staden med sin enligt ovan uttunnade och omflyttade befolkning riktas ett hypotetiskt höjdanfall med en 20 megatons vätebomb dels mot stadens centrum (»storanfall centrum») och dels mot dess ytterområde (»storanfall ytterområde»). De båda anfallen inrymmer vardera två underalternativ. I det ena förutsattes att befolkningen i de moderna hyreshusen i anfallsögonblicket uppehåller sig i normalskyddsrum och befolkningen i trähusområdena i trähusens källare eller våningar (underalternativ u l ) . I det andra underalternativet förutsattes att befolkningen i anfallsögonblicket vistas i byggnadernas våningar (underalternativ u 2 ) . I tabell 5 anges de procentuella värdena på person- och rasskador samt brandsituationen vid höjdkrevad av en 20 megatons vätebomb. I tabell 6 har gjorts en jämförelse mellan den numerära storleken av personskadorna vid »storanfall centrum» och »storanfall ytterområde». b) I det schematiska exemplet finns åtta befolkningskoncentrationer (tätorter) med vardera ca 10 000 personer, vilka huvudsakligen bor i med normalskyddsr u m försedda moderna hyreshus. Dessa tätorter är alla belägna utanför 6 km:s cirkeln räknat med stadens centrum som medelpunkt. Ett av anfallsexemplen avser

69 Tabell 8. Personskadornas omfattning vid höjdkrevad 20 km) med nollpunkten i centrum av en av

av en 20 kilotons uranbomb befolkningskoncentrationerna

(sikt

Personskador vid vistelse i

Cirkelområde (mått räknade från nollpunkt) m

normalskr och trähusens källare D

S

O

S:a

D

A 1, A2 kat. 2 » 4

1 800

2 300

4 500

4 500

Våningar i k a t 2- och 4-hus S

S:a

O

0—500

4 500

B 1 kat »

500—750 2 4

1 500

2 300

2 000

300 B 2 kat »

750—1 000 2 4

1 000

1 200

1200 G kat »

1 000—1 500 2 4

400 400

400 800

100 300

100 300

200 200

400 800

kat »

1500—2 000 2 4

500 800

500 1 000

100 100

400 800

500 1 000

2 200 300

2 900 300

3 800 1 200

8 900 1 800

7 100 400

1 000 400

800 1 000

8 900 1 800

2 500

3 200

5 000

10 700

7 500

1 400

1 800

10 700

100 D

S:a i k a t 2-hus » 4-hus Summa % av befolkningen . . .

30 D = döda S = svårt skadade O = oskadade (lätt skadade redovisas bland de oskadade)

2 300

Byggnadskat 2: murade hus med betongbjälklag » 4: trähus (saknar i regel normalskyddsrum)

anfall med 20 kilotons uranbomber mot samtliga åtta tätorter samtidigt. Såsom framgår av det följande behandlas detta exempel såsom huvudalternativ vid studien av behovet av skadeavhjälpande organisation. I tabell 7 anges de procentuella person- och rasskadevärdena samt brandsituationen vid höjdkrevad av en 20 kilotons uranbomb. Av tabell 8 framgår den numer ä r a storleken av personskadorna, om krevaden sker över centrum mot en av tätorterna, dels då befolkningen i anfallsögonblicket uppehåller sig i normalskyddsr u m och i trähusens källare och dels då befolkningen i anfallsögonblicket vistas i byggnadernas våningar. Skadornas omfattning då en samtidig punktbombning sker mot de åtta tätorterna framgår av tabell 9. c) För att berika materialet med jämförande alternativ har analyserna även omfattat studier av verkan av 1 megatons vätebomb och 200 kilotons uranbomb. Värdena för erhållna personskador har sammanställts i tabell 9. V ä r d e n a i t a b e l l e r n a ger bl. a. vid h a n d e n a t t p e r s o n f ö r l u s t e r n a i r e l a t i o n till d e n i n s a t t a e f f e k t e n a v t a r vid ö k a d b o m b s t y r k a . D e t t a f ö r k l a r a s av a t t d e s t ö r r e v a p n e n ä r ö v e r d i m e n s i o n e r a d e i f ö r h å l l a n d e till d e t s t u d e r a d e a n f a l l s m å l e t i fråga ( f o l k m ä n g d e n ) . U r t a b e l l 9 h a r följande r e l a t i o n s v ä r d e n a v s e e n d e de s t u d e r a d e a n f a l l s a l t e r n a t i v e n b e r ä k n a t s :

70 Bombeffekt

Förluster i döda

20 kiloton 200 » 1 000 » 20 000 »

120 pers/kiloton 24 » » 10 » » 3 » »

Vid insättandet av en 20 megatons vätebomb (storanfall ytterområde) beräknas antalet svårt skadade uppgå till omkring 24 000 personer. Räddningsarbetet i detta fall beräknas kräva räddning av omkring 20 000 personer ur normalskyddsrum och omkring 4 000 ur trähusens källare och våningar. Punktbombning mot var och en av de åtta befolkningskoncentrationerna samtidigt med 20 kilotons uranbomber ger omkring 26 000 svårt skadade, vilka skall räddas ur normalskyddsrum. Räddningsarbetet i detta senare fall har bedömts kräva en större insats av det allmänna civilförsvaret än den erforderliga insatsen i vätebombsalternativet. Såsom tidigare framhållits bör behovet av den skadeavhjälpande insatsen bedömas med hänsyn till antalet svårt skadade som är räddningsbara. Ett tungt anfall kan resultera i ett stort antal döda och ett ringa antal svårt skadade. Ett lindrigt anfall kan ge uteslutande lätta skador. Någonstans mellan dessa ytterlighetsfall ligger det anfall, som kräver ett maximalt behov av räddningsenheter. För att kunna bedöma anspråken på den skadeavhjälpande organisationen har det därför synts riktigt att utröna vilket eller vilka anfall, som vid en given befolkningsfördelning ger det största antalet svårt skadade. Med hänsyn härtill har en punktbombning med 20 kilotons atombomber mot var och en av de åtta befolkningskoncentrationerna samtidigt valts som

Tabell 9. Sammanställning av personskador vid anfall med 20 och 1 megatons väteNollpunkt förlagd så att största möjliga antal svårt 20 megaton 1 Anfallsalternativ D

s •

O

S:a

Personer i normalskr Personer i trähuskällare och våningar

16 600 32 700

19 700 10 200

133 700 187 100

170 000 230 000

Summa

49 300

29 900

320 800

400 000

Sekundära skador

+ 5 600

—5 600

Summa

54 900

24 300

320 800

400 000

% av hela bef inom skadeområdet..

100 D = döda. S = svårt skadade. O = oskadade (lätt skadade redovisas bland de oskadade).

71 huvudalternativ för ifrågavarande studier i analysstäderna. Därvid riktas anfallen mot centrum av förekommande befolkningskoncentrationer (mellan.5 000 till högst omkring 10 000 människor inom en yta med 2 km radie). Kontroll har därefter skett av att den för detta fall erforderliga skadeavhjälpande organisationen även förmår lösa de uppgifter, som blir aktuella vid anfall med en till respektive analysstäders förhållanden »avpassad» större bomb (jämförande alternativ). Ovan angivna värden å personskador är beräknade under förutsättning att detonation av väte- och uranbomber sker på optimal höjd (motsvarande 600 m för en 20 kilotons bomb). Härvid kan bortses från verkningarna av radioaktiv närbeläggning. Vid markdetonation däremot kommer dylik närbeläggning att i vissa delområden i mer eller mindre grad inverka hämmande på räddningsinsatsen och framtvinga åtgärder för civilbefolkningens kvarhållande i skyddsrum eller för utrymning av belagda områden. I vissa speciella avseenden måste organisationen anpassas till närbeläggningens verkningar. I stort sett påverkas dock icke dess dimensionering härav. I analysen har därför icke markanfallet införts som speciellt alternativ. Beträffande möjligheterna att beträda med närbeläggning infekterade områden hänvisas till det följande. Vid analyserna har även beaktats frågan, huruvida en skadeavhjälpande organisation avpassad med hänsyn till väte- och uranbombsanfallen kan vara lämplig vid anfall med andra vapen. Den under det andra världskriget vanligen använda kombinationen av brand- och sprängbomber ger samma slag av verkningar som uranbomben

bomber samt 200 och 20 kilotons uranbomber samtliga i höjdkrevad (sikt 20 km), skadade erhålles (se översiktskartan fig. 3)

D

S:a

O

S

20 kiloton2

200 kiloton

1 megaton

S:a

O

S

D

3 100 4 200 15 100 22 400 2 500 3 500 8 000 14 000 500 5 600 8 400 6 900 1 100 8 900 16 900 2 300 10 000 5 300 24 000 39 300 4 800 4 000 13 600 22 400

D

S

O

S:a

2 200 300

2 900 300

3 800 1 200

8 900 1 800

2 500

3 200

5 000

10 700

10 000 5 300 24 000 39 300 4 800 4 000 13 600 22 400 2 2 500 2 3 200 2 5 000 20 000 25 600 40 000 25 1 2

.100

30 Storanfall ytterområde = jämförande alternativ. Anfall mot samtliga åtta befolkningskoncentrationer = huvudalternativ.

10 700 85 600

72 bortsett från radioaktiv strålning. Utlägges över ett område, motsvarande skadeområdet vid uranbombsanfall (20 kiloton) ett konventionellt anfall av Hamburgtyp (ca 0,6 ton/har) uppkommer å ena sidan betydligt flera bränder och å andra sidan betydligt mindre ras än i uranbombsanfallet. Vid ett så starkt konventionellt anfall torde, med hänsyn till den betydande flygplansstyrka som erfordras för att transportera bomblasterna, möjlighet föreligga att upptäcka styrkan i så god tid att förvarning kan ges. Befolkningen, som förutsattes befinna sig i ytterområdena, kan härvid, i överensstämmelse med förutsättningarna i analysens huvudalternativ, beräknas ha tagit skydd i skyddsrum och trähusens källare. Den moderna, fristående bebyggelsen i ytterområdena torde ge befolkningen stora chanser att utan hjälp ta sig ut från skyddsrum och källare. En med ledning av uranbombsanfallet utformad oeh dimensionerad räddningstjänst kan därför bedömas täcka ett rimligt behov även vid konventionella anfall. De speciella verkningar, som kan beräknas uppkomma till följd av kemiska och biologiska stridsmedel har hållits utanför undersökningen. Skälet härtill är, att dessa verkningar icke ansetts på något avgörande sätt inverka på den skadeavhjälpande organisation, som erfordras redan med hänsyn till atomvapnen. Förutsättningar i övrigt I tre väsentliga avseenden har här ovan redovisats de förutsättningar, som legat till grund för analyserna, nämligen dels i fråga om befolkningens fördelning och vistelsesätt i målområdet vid tiden för anfallet, dels angående arten och tyngden av mot målområdet riktade hypotetiska anfall och dels i fråga om verkningarna av dessa anfall på människor och bebyggelse. Men även i andra hänseenden har man att vid analyserna utgå från vissa förutsättningar, bl. a. beträffande befolkningens möjligheter att medverka i räddningsarbetet och civilförsvarsorganisationens kapacitet. Även graden av vidtagna förebyggande åtgärder, särskilt brandförebyggande sådana, har betydelse för studieresultatet. Prestationsförmåga

individuellt

och

gruppvis

De förutsättningar i fråga om befolkningens och enheternas prestationsförmåga, som tillämpats vid analysen, redovisas i det följande. De har framkommit efter överläggningar med utländska specialister och vid studier av utländsk facklitteratur samt vid gemensamma överläggningar med de personer, som i vårt land varit sysselsatta med stadsanalyserna. Det må framhållas, att tillgängliga utländska prestationsuppgifter i allmänhet endast är tillämpliga på räddningsverksamhet i kompakt och föga motståndskraftig storstadsbebyggelse. Enär i föreliggande undersökning förutsatts, att befolkningen före anfallet lämnat cityområdena och flyttat ut till i stor

73 utsträckning modern motståndskraftig och med normalskyddsrum försedd bebyggelse, kommer räddningsarbetet att få en annan karaktär och enheternas prestationsförmåga i princip att bli större, räknat per tidsenhet, än om räddningsarbetet hade skett i de sönderslagna cityområdena med sin i allmänhet sårbara bebyggelse. De utländska värdena har därför i regel fått justeras med hänsyn härtill. I fråga om civilbefolkningens möjligheter att medverka i släcknings- och räddningsarbetet har förutsatts, att en del av den efter ett anfall oskadade civilbefolkningen på grund av iråkat paniktillstånd icke har möjlighet att omedelbart efter anfall delta i detta arbete. De största utsikterna att hjälpa till har de människor, som vid anfallet befinner sig i normalskyddsrum i modern bebyggelse. Under förutsättning att anordningar vidtagits för att tillgodose luftbehovet kan nämligen skydd erhållas där under den tid den ovanför liggande byggnaden brinner ned eller en sammanhängande brand sveper fram över området. Vid bedömningen av organisationens prestanda har förutsatts, att däri ingående enheter har en med hänsyn till uppgifterna tillfredsställande utbildning och utrustning. Vidare förutsattes att räddningsarbetet utföres av grupper, vars personal är så stor att den i allmänhet med 12 timmars arbetsinsats har möjlighet att lösa förelagda uppgifter. De värden å prestationsförmågan hos befolkningen och det allmänna civilförsvarets enheter, som legat till grund för analysen, berör räddningsverksamhet, släckning av bränder och sjukvårdstjänst. Som exempel på dessa värden redovisas i tabell 10 den ungefärliga bedömningen av genomsnittliga prestationsförmågan hos en räddningsgrupp om åtta man vid varierande rasskador och våningsantal i byggnader och stadsbildningar av i vårt land vanligen förekommande slag. Räddningen av de svårt skadade i våningarna innebär att de uppsökes och frigöres ur rasmassorna och förflyttas ut ur byggnaden. I de angivna tiderna är Tabell 10.

Tid per enhet för friläggande av norm.skr-ingång (i timmar)

under tiden 0—3 t

Rasskador i %

100—85 85—60 60—30

Antal svårt skadade i byggnadernas våningar som av 1 enhet kan frigöras per tim

3 vån

5 vån

7 vån

9 vån

3 2

4 3

5 4

6 5

under tiden 3—12 t

trähus

stenhus

trähus och stenhus

3 6

2 4

1 2

74 inräknat tid för planering av arbetet, studium av skyddsrumskartor, kvartersskador etc. samt rekognoscering. Tid för gruppernas förflyttning från uppehållsplats är icke inräknad i tiderna, under det att tid för förflyttning från arbetsplats till arbetsplats inom samma skadeområde har inräknats. För att bära ut de skadade ur skyddsrum samt lämna dem en första provisorisk hjälp beräknas pr timme 1 enhet rädda 6 svårt skadade vid 100—85 % rasskador. Understiger rasskadorna 85 % beräknas ingen särskild tid för det angivna ändamålet. Lätt skadade beräknas icke behöva omhändertas av räddningsenheterna. För transport över rasmassor 100 m av svårt skadade på bår beräknas vid 100—60 % rasskador fyra man behöva 10 min. Brandsituationen

vid

atomanfall

Prestationsförmågan vid utförandet av skadeavhjälpande verksamhet är i hög grad beroende av brandsituationens utveckling. Om brand uppstår i de nedersta våningarna av byggnaden sprider sig elden mycket snabbt. Inom 30 min. kan byggnaden beräknas vara övertänd. Uppkommer brand i de övre våningarna kan dessa beräknas brinna ned inom ca 1j2—1 timme. I fråga om betonghus gäller detta i huvudsak inredningen. I glesbebyggda stadsdelar med fristående stenhusbebyggelse av modern karaktär kan man räkna med relativt liten risk för spridning av brand från hus till hus under förutsättning att stark vind ej råder. I områden med äldre sluten bebyggelse sprider sig bränderna från hus till hus på kort tid. Gatorna torde i regel inom dylika områden knappast kunna trafikeras x/2 timme efter anfallet. Är bebyggelsen speciellt dålig, exempelvis i områdena med s. k. landshövdingehus i Göteborg, har man anledning att räkna med fullständig övertändning efter ca 15 min.

Skadegörelse och skadeavhjälpande verksamhet På grundval av bl. a. ovan redovisade förutsättningar för studierna och den ytterligare handledning, som under arbetets gång lämnats av utredningens experter, har civilförsvarsmyndigheterna i berörda städer beräknat och bedömt den uppkomna skadegörelsen vid anfall (personskador, rasskador och bränder) samt den skadeavhjälpande verksamhet, som till följd av skadegörelsen synts erforderlig. Studierna har omfattat såväl anfall enligt ovan nämnt huvudalternativ som andra anfallsalternativ. Undersökningsmaterialet för en var av analysstäderna redovisas av utredningen i särskild ordning. Här nedan följer en redogörelse för det tidigare nämnda schematiska exemplet, avsett att belysa hur räddningsarbetet bedrives på skadeplatserna och under vilka betingelser detta arbete måste utföras.

75 Huvudalternativet (20 kilotons uranbomber mot stadens ytterområden)

B e t r ä f f a n d e d e t t a fall h a r e x p e r t e r n a l ä m n a t följande

redogörelse.

Diagrammet fig. 1 utvisar betydande byggnadsskador inom de drabbade områdena. På grund av den glesa bebyggelsen har det dock ansetts möjligt att tränga fram till även de mest skadade områdena, även då det gäller byggnadsområden med stora hushöjder. Såframt icke särskilda förhållanden lagt hinder i vägen härför såsom besvärlig terräng, nedblåsta träd och ledningar etc. 1 har fordon ansetts kunna ta sig fram i vissa stråk ända till omkring 500 m från nollpunkten. I övrigt ansågs framkomligheten för fordon dålig inom området ut till omkring 750 m från nollpunkten, besvärlig i området mellan 750 och 1 000 m och god i övriga områden. Anfallen gav upphov till bränder dels genom direkt värmestrålning (primärb r ä n d e r ) , dels genom att husrasen förorsakade bränder från spisar, eldningspannor etc. (sekundära b r ä n d e r ) . De senare bränderna blev emellertid i de moderna bostadsområdena relativt fåtaliga. P r i m ä r b r ä n d e r n a uppstod i huvudsak genom att värmestrålarna trängde in i byggnadernas inre genom fönster och andra väggöppningar och där antände lättantändliga föremål. Värmestrålningen gav däremot i allmänhet icke upphov till direkt utvändig antändning av byggnader. I området ut till omkring 900 m från nollpunkten blev byggnader av huskategori 2 totalraserade. De på grund av värmestrålningen förorsakade b r ä n d e r n a ävensom de bränder av sekundär art som uppstått genom rasering av eldstäder, kortslutningar etc. fick inom detta område ej tillräcklig lufttillförsel för att kunna utvecklas. Brandsituationen kännetecknades här av på sina håll p y r a n d e bränder. I området mellan 900 m och 1 500 m där byggnadsrasen hade nedgått till mellan 80 och 60 % stod delar av byggnaderna upprätt. De små punktbränderna övergick här snabbt till flammor och väl utvecklade bränder. Utanför 1 500 m uppträdde b r ä n d e r n a tämligen sparsamt, beroende på vidtagna brandförebyggande åtgärder såsom vitmålning av fönster, borttagning av lättantändliga föremål i närheten av fönstren etc. Följande beskrivning av verksamheten område för område avser såväl alternativet att befolkningen vistas i skyddsrum som den situation då befolkningen i anfallsögonblicket upphäller sig i våningarna. Delområde

A (0—500 m från

nollpunkten)

Endast de människor som tagit skydd i normalskyddsrum (i detta sammanhang bortses från fullträffsäkra skyddsrum) hade överlevt anfallet inom detta område. De flesta av dessa var svårt skadade och förmådde icke själva ta sig ut ur skyddsrummen, varför deras räddning förutsatte hjälp utifrån. Räddningsgrupper, som fanns stationerade i närheten av skadeområdet med uppgift att primärt svara för på förhand bestämda räddningsområden, anlände omkring 5—15 minuter efter anfallet till områdets yttre delar, varifrån de med sin lätta räddningsutrustning till fots trängde fram till respektive räddningsområden. Grupperna som förutsattes ha förvärvat kännedom om bebyggelseförhållanden, skyddsrummens belägenhet, befintliga vattentillgångar etc. inom dessa områden, påbörjade omedelbart rekognosceringar, indikeringar, fixeringar av skyddsrummens läge samt utväljande av lämpliga platser för nedträngning till 1 Vid höjdkrevad av 20 megatons vätebomb beräknas trädfällningen ut till 10 km från nollpunkten uppgå till 100 %, vid cirkellinjen 20 km från nollpunkten till 50 % för att vid 30 km ha nedgått till noll.

76 skyddsrummen. De använde sig härvid av kvarterskartor, skyddsrumsritningar, kompasser och inlensitetsmätare. Under tiden för dessa förberedelser lämnade huvuddelen av räddningsgrupp e r n a sina längre bort belägna gruppstationer och kom efter en timme fram till skadeområdet, i vilket de inträngde med bil så långt detta på grund av rassituationen var möjligt. De trängde därefter vidare fram till fots, medförande sin lätta utrustning, och med den tyngre räddningsattiraljen kvar i fordonen. De insattes för inträngning i skyddsrummen, varvid 4 räddningsgrupper erhöll släckningshjälp av 1 brandgrupp för att under arbetets gång hålla undan de p y r a n d e bränder och flammor som trängde upp under schaktningsarbetet. Forcering av de meterhöga rasmassorna i detta område i syfte att tränga ned till skyddsrummen kunde icke annat än i undantagsfall ske med tunga redskap, såsom grävskopor och schaktningsmaskiner av olika slag. Svårigheterna att föra fram dessa redskap till arbetsplatserna visade sig i allmänhet alltför stora. De tunga redskapen kunde däremot komma till god användning för att frigöra gator och räddningsstråk från rasmassor i syfte att göra det möjligt för räddnings- och släckningsenheter att utan alltför stora fördröjningar tränga in i skadeområdena. Efter det räddningsgrupperna nått skyddsrummen vidtog det tidsödande arbetet att taga ut de svårt skadade och föra dem på bår över rasmassorna fram till plats, dit ambulanserna haft möjlighet att köra fram. Samtliga som i anfallsögonblicket vistades uppe i våningarna omkom i detta område på grund av bombens direktverkningar. Delområde

B (500—1 000 m från

nollpunkten)

Även i dessa områden var rasen betydande, ehuru rester av byggnadernas nedre delar här och var stack fram ur rasmassorna. Den p y r a n d e röken började mot områdets perifera delar att övergå i flammor och bränder. De som vid anfallet vistades i normalskyddsrummen hade till större delen överlevt. Antalet helt oskadade var där så stort, att dessa trots den besvärande rassituationen i vissa fall själva kunde bryta sig väg ut ur skyddsrummen och föra de skadade fram till ambulanserna. På grund av bl. a. det tämligen stora avståndet mellan husen inom området (modern hyreshusbebyggelse) var ofta en sida av huset nästan fri från rasmassor, vilket i allmänhet var fallet om husfasaden bildade rät vinkel mot stötvågens riktning. Räddningsarbetet kom härvid att avsevärt underlättas. I befolkningens eget räddningsarbete gavs understöd av räddningsgrupper. Personer, som vid anfallet vistades i byggnadernas våningar, i detta område uteslutande i stenhus, hade i tämligen stor utsträckning överlevt. De flesta av dem var emellertid svårt skadade. Svårigheterna att i tid, innan bränderna hade tagit överhanden, leta reda på dem och få dem ut ur rasmassorna gjorde, att endast ett fåtal kunde räddas. Delområde

C (1 000—1 500 m från

nollpunkten)

I detta område stod stenbyggnaderna upprätt med i allmänhet totalförstörda yttertak och svårt skadade yttermurar. Trähusen var totalt förstörda. Framkomligheten för fordon var överallt god och rådande rassituation relativt gynnsam, sett ur räddningssynpunkt. Rasmassorna från stenhusen var icke så stora att de, såsom fallet var närmare nollpunkten, hade förkvävt de av värmestrålningen uppstående punktbränderna. Här flammade bränderna upp och tog snabbt fart på grund av att stötvågen slagit ut alla fönster och dörrar och därigenom gett

77 elden tillfälle att snabbt sprida sig. De byggnader, där antändning skett och bränderna icke kunnat släckas, var helt övertända inom någon timme. Personer i skyddsrum var helt oskadade och beräknades kunna rädda sig själva. De personer vilka under anfallet uppehöll sig i stenhusens våningar hade i huvudsak överlevt. Endast en ringa procent av dem var svårt skadade. Punktb r ä n d e r n a kunde i allmänhet släckas av de oskadade. I de fall detta emellertid icke lyckats hade de oskadade likväl möjligheter att inom den till buds stående timmen innan byggnaderna var övertända, få ut de skadade. I den mån räddningsoch släckningsåtgärderna såg ut att misslyckas, trädde räddningsenheterna hjälp a n d e emellan. Enär allmänhetens enkla släckningsredskap (pytssprutor etc.) saknar släckningseffekt, om släckningen påbörjas senare än 15 minuter efter b r a n d e n s början, var det av största betydelse att räddningsgrupperna med sina b ä r b a r a motorsprutor snabbt vara till hands för att i särskilda fall släcka de b r ä n d e r som befolkningen icke kunnat bemästra. Detta var av så mycket större vikt som utifrån kommande tyngre brandenheter icke alltid var släckningsberedda innan byggnaderna hade övertänts. Personer vilka vistades i trähusen vid tiden för anfallet hade i stor utsträckning dödats eller svårt skadats. I antända byggnader kunde på grund av den besvärliga ras- och brandsituationen de svårt skadade icke räddas. I övriga byggnader lyckades det för de oskadade och lätt skadade att med hjälp av räddningsgrupper få ut en mindre del av de svårt skadade ur rasmassorna från de totalförstörda husen. Delområde D (1 500—2 000 m) I detta område utförde befolkningen och räddningsgrupper i samarbete erforderliga räddnings- och släckningsåtgärder. Sammanfattningsvis koncentrerades alltså i detta anfallsexempel räddningsgruppernas insatser till områdena ut till 1 000 m från nollpunkten, där byggnaderna i huvudsak totalraserats. Uppgiften var att snarast möjligt få ut omkring 3 000 svårt skadade ur skyddsrummen. I området 500—1 000 m medverkade härvid de i skyddsrummen oskadade personerna. Vissa räddningsgruppers utgångsgruppering i nära anslutning till skadeområdet gjorde det möjligt att på ett tidigt stadium vidta rekognosceringar och indikeringar samt övriga förberedelser för räddningsgruppernas insatser. I därutanför belägna områden var det möjligt för räddningsgrupperna och befolkningen i förening att verkställa erforderliga räddningsuppgifter. Bränderna, som var koncentrerade till C-området (1 000—1 500 m) kunde i huvudsak släckas dels av den där boende befolkningen och dels av räddningsgrupperna. På grund av brändernas snabba utbredning kom härvid en hög släckningsberedskap till sin rätt. Brandgruppernas arbete koncentrerades på uppgiften att i A- och B-områdena hålla undan den p y r a n d e elden vid räddningsgruppernas inträngning i skyddsrummen. Därnäst krävdes deras insatser i övriga områden för släckningsarbete i de fall befolkning och räddningsgrupper icke lyckats bemästra brandsituationen. Jämförande alternativ (20 megatons vätebomb mot stadens ytterområden)

D e n b e r ä k n a d e s k a d e g ö r e l s e n och v e r k s a m h e t e n i d e t t a e x e m p e l h a r av experterna beskrivits p å följande sätt:

78 Stenhusbebyggelse Enär nollpunkten hade förlagts mitt emellan tre närbelägna bebyggelsecentra blev skadorna betydande. För att i dessa centra rädda de 15 300 i normalskyddsrummen instängda svårt skadade, d. v. s. omkring 65 % av samtliga svårt skadade i hela skadeområdet, krävdes en förhållandevis stor insats på grund av att samtliga byggnader var jämnade med marken. I den moderna stenhusbebyggelsen i övrigt, utspridd på mindre bebyggelseområden, fanns i normalskyddsrum ytterligare omkring 4 400 svårt skadade, vilka även kunde räddas. Trähusbebyggelse Från nollpunkten och ut till omkring 15 km var träbyggnaderna mer eller mindre fullständigt (80—100 %) raserade. På avståndet 15—20 km stod de delvis upprätta och var möjliga att reparera. Vid 20—30 km hade de fått endast lätta skador. Den glesa och låga bebyggelsen gjorde det möjligt att tränga fram med fordon praktiskt taget överallt inom skadeområdet utom i de fall nedblåsta träd, ledningsstolpär och byggnader blockerade vägar och gator. Från nollpunkten och ut till omkring 10 km brann det i rashögarna. Därutanför hade bränderna i huvudsak upphört beroende på vissa brandförebyggande åtgärder. Vid tidpunkten för vätebombsexplosionen befann sig 210 000 människor i trähuskällare och 20 000 i trähusens våningar. Av dessa 230 000 skadades svårt något mer än 10 000. Bland dem som bodde i enstaka trähus eller mindre villaområden kunde nära hälften räddas. Räddningen försvårades av att förbindelserna med huvudvägarna ofta var blockerade av fällda träd och ledningar. Bland dem som bodde inom områden där befolkningstätheten var större (områden med mer än 1 000 invånare och minst 25 invånare per har), visade sig räddningsmöjligheterna vara bättre, särskilt i områdena bortom 15 km från nollpunkten. Härtill bidrog det förhållandet att områdena i fråga i allmänhet hade breda utfartsvägar till riksvägar eller andra genomfartsleder. Dessutom möjliggjorde den förhållandevis större befolkningstätheten inom dessa områden en gemensam insats av de oskadade överlevande tillsammans med de i närheten stationerade räddningsgrupperna. Även i denna bebyggelse räddades inemot hälften av de svårt skadade. Allmänna synpunkter i anslutning till analyserna Stadsanalyserna, såsom de ovan beskrivits, visar under angivna förutsättningar exempel på vad som händer i en ort om atomanfall riktas mot densamma. Visserligen skulle anfall av annan tyngd eller med andra riktpunkter än de i exemplen valda ge siffermässigt annat utslag än det erhållna, vilket även skulle bli fallet om annan befolkningsfördelning togs till utgångspunkt för studierna eller om förutsättningarna i något annat avseende ändrades. Emellertid är de undersökta exemplen mångskiftande och i väsentliga delar entydiga, varför de bör kunna ge värdefull vägledning i fråga om civilförsvarsorganisationens behov. Det väsentliga i studieresultaten är, att de ger en god ledning såväl för bedömande av skadegörelsens art och omfattning vid atomanfall mot stadsbildningar av för vårt land karakteristisk typ som också för bedömande av möjliga räddningsåtgärder och för sådana åtgärder erforderlig civilförsvarsorganisation.

79 Analyserna har i de städer, som berörts av undersökningarna, gett civilförsvarsmyndigheterna därstädes värdefulla erfarenheter. Civilförsvarsledningen har även fått tillfälle att närmare lära känna för orten specifika förhållanden av betydelse för civilförsvarsverksamhetens bedrivande. Ett rikhaltigt material har tillkommit av värde för bedömningen av olika skadesituationer och därav påkallade aktuella beslut rörande räddningsverksamheten. Med hänsyn till den betydelse, som stadsanalyserna har från nu berörda synpunkt, har det visat sig angeläget, att liknande analyser kommer till utförande även i andra civilförsvarsområden. Utredningen vill härefter lämna en sammanfattande redogörelse för vissa allmänna slutsatser beträffande den skadeavhjälpande verksamheten, vartill stadsanalyserna gett anledning och som ligger till grund för de i det följande framlagda organisationsförslagen.

Personligt skydd. Självskyddsåtgärder

Verkningarna av de moderna anfallsvapnen kan, särskilt i fråga om verkningar av atomvapen, göra sig gällande inom mycket stora områden. Säkerheten i landsbygdsområdena är mer än tidigare endast relativ. Härmed tränger betydelsen av människans skydd genom egna åtgöranden och initiativ i förgrunden. Civilförsvarets relativt fåtaliga styrkor kan endast i begränsad omfattning förväntas komma de hjälpbehövande till direkt undsättning. I ett framtida krig måste människorna i första hand söka hjälpa varandra och sig själva, även om möjligheterna härtill av naturliga skäl är begränsade. Starka konventionella anfall ävensom atomanfall ger upphov till omfattande byggnadsras och samtidigt uppkommande bränder. Även om bränderna till en början endast är obetydliga kan de förorsaka övertändning av enstaka byggnader inom mycket kort tid efter anfall. Denna tid kan variera mellan omkring 1j2 till 1 V2 timme, beroende på i vilken våning branden uppkommer, storleken av byggnadernas rasskador samt byggnadsmaterialet. Är bebyggelsen särskilt dålig har man, såsom framgått av det föregående, anledning att räkna med fullständig övertändning redan efter ca 15 minuter. J u förr de uppkommande småbränderna angrips, desto enklare redskap kan användas för deras släckning och desto kortare blir släckningstiden. Med tillhjälp av vanliga pytssprutor torde det ofta vara möjligt att släcka en begynnande brand, såframt den angrips senast omkring en kvarts timme efter dess början. Av det sagda följer, att räddningssituationen kan avsevärt förbättras genom en tämligen begränsad insats med enkla medel under förutsättning att denna insats sker snabbt efter anfallet. Det framstår därför som synnerligen angeläget att de människor, som vid tiden för anfallet befinner sig i

80 antända eller skadade hus och överlevt anfallet utan svårare skador, så snabbt som möjligt, utan att avvakta hjälp från civilförsvarets styrkor, söker begränsa skadegörelsen och rädda dem som skadats. Självskyddsåtgärderna är emellertid beroende av radioaktivitetsläget. Kännedom härom kan erhållas exempelvis genom i skyddsrummen förvarade intensitetsmätare av lätt avläsbar typ eller genom meddelanden på lämpligt sätt från civilförsvaret. Då det gäller att bedöma den omfattning, i vilken befolkningen kan förväntas göra en insats för egen och andras räddning, har man emellertid att ta hänsyn till vissa psykologiska faktorer. I katastroflägen kan det befaras, att människor försättes i ett tillstånd av panisk skräck, som gör dem oförmögna att bidraga till egen eller andras räddning. Det är därför av vikt att åtgärder företas i syfte att motverka uppkomsten av paniktillstånd. En sådan åtgärd av betydelse är att befolkningen bibringas upplysning och kunskap om verkningarna av de vapen som kan komina till användning i ett krig och de risker som är förenade därmed, om åtgärder som planlagts och vidtagits av myndigheterna till skydd mot fientliga krigshandlingar samt om vad befolkningen kan göra för att skydda och hjälpa sig själv och andra i olika situationer. Upplysningens primära syfte bör vara att ge allmänheten kännedom om självskyddsåtgärder och att skapa förtroende och förståelse för vidtagna skyddsåtgärder. Allmänna civilförsvarets skadeavhjälpande verksamhet

Stadsanalyserna har givit vid handen, att betydande räddningsinsatser är möjliga att utföra även vid mycket svåra anfall, om det allmänna civilförsvarets hjälpstyrkor getts ändamålsenlig utbildning och utrustning. Främst har i detta hänseende räddningsverksamheten studerats. Därjämte har möjlighet vunnits att bedöma frågor rörande brandbekämpning under krigsförhållanden, möjligheterna för civilförsvarspersonal att lämna första hjälp åt skadade samt ledningens utövande m. m. Beträffande till en början räddningsverksamheten har analyserna föranlett följande slåndpunktstaganden. Antalet erforderliga räddningsenheter har i de undersökta fallen kunnat schematiskt beräknas. Likaså har en bedömning kunnat ske av de krav, som bör ställas i fråga om dessa enheters sammansättning och utrustning. Vissa räddningsgrupper bör vara stationerade inom eller i nära anslutning till för dem i förväg avdelade räddningsområden för att snabbt kunna komma till undsättning utan att särskild order härom inväntas. Det har vid studierna förutsatts, att dylika gruppers personal och materiel, i den mån ej bättre skyddsrum står till förfogande, skall vara förlagd till normalskyddsrum, försedda med tillförlitligast möjliga reservutgångar samt att radioförbindelse finns etablerad med ledningsorganen.

81 Ifrågavarande räddningsgrupper skall ha god kännedom om de lokala förhållanden inom respektive räddningsområden, som kan vara av betydelse för räddningsåtgärdernas genomförande. De bör sålunda väl känna till befolkningsfördelning, skyddsrummens belägenhet, vattentillgångar etc. Nämnda räddningsorganisation kan enligt vad analyserna visar lämpligen ersätta den hittillsvarande blockorganisationen. Huvuddelen av räddningsgrupperna har av säkerhetsskäl ansetts böra vara stationerad på i möjligaste mån betryggande avstånd från de skadeområden, där de kan förväntas bli insatta i händelse av anfall. Det har samtidigt framstått som väsentligt att ändock en snabb insats kan ske även av dessa enheter och att deras förläggning därför utses med hänsynstagande till vägnät och möjlighet att kringgå eventuella blockeringar m. m. I huvudalternativet i det ovan redovisade schematiska exemplet (anfall med åtta 20 kilotons bomber mot ytterområdena i en stad med en miljon invånare) har antalet erforderliga räddningsgrupper beräknats till 810 (6 480 m a n ) , varav 250 avsetts för att primärt betjäna vissa utsedda räddningsområden. I varje grupp har enligt förutsättningarna ingått åtta man. Enligt beräkningarna räcker detta räddningsmanskap till även för den räddningsinsats, som behövs i det ovan redovisade jämförande alternativet (anfall med 20 megatons vätebomb mot stadens ytterområden). Vid beräkningen av gruppernas antal i det schematiska exemplet har hänsyn tagits till olika inverkande faktorer. Främst har det gällt att beräkna antalet av de arbetsplatser (skyddsrum, källare e t c ) , som kan förutsättas bli föremål för räddningsinsatser. Denna beräkning har skett med ledning av den kännedom, som studierna av analysstäderna gett beträffande bebyggelse och befolkningsfördelning samt antal människor som skall räddas. Genom denna kännedom har det också gått att få en uppfattning om de för genombrytning av rasmassor och övrigt räddningsarbete erforderliga arbetsprestationerna, räknat i manskap och tid. Tiden för vilken räddningsarbetet är beräknat har satts till tolv timmar. Hänsyn har härvid bl. a. tagits till att den arbetsprestation, som räddningsarbetet kräver, är beroende av beskaffenheten av den byggnad, vari resp. skyddsrum (arbetsplats) är beläget. Inträngning genom rasmassor till ett stort skyddsrum frigör ett större antal instängda per tidsenhet än om inträngningen sker till ett mindre skyddsrum. Vidare har beaktats att den speciella metod, som nu utläres vid civilförsvarsutbildningen och som innebär att inträngning i rasmassorna sker genom grävning av tunnlar (tunneldrivning), inte är möjlig att tillämpa vid skadegörelse efter katastrofanfall. Inträngningen måste då i regel ske genom att skyddsrummet direkt angripes, oftast i vertikalt led. Tunneldrivning kan möjligen ha värde vid räddningsarbete i samband med konventionella anfall, som orsakar till antal och utsträckning begränsade skador. I vissa fall har man utgått från att två eller flera skyddsrum i samma 6—710821

82 huslänga är förenade med förstärkta gångvägar. Detta medför att endast en inträngning behövs för att nå samtliga skyddsrum i huslängan. Förutsättningen härför är emellertid att gångvägarna är förstärkta på sådant sätt att de ej raseras av tryckvåg. Sådan förstärkning, som hittills torde ha skett endast i undantagsfall, medför alltså en väsentlig ökning av skyddsvärdet. I studien över räddningsverksamheten har beaktats de försvårande omständigheter, som kan uppkomma genom att träd utefter gator och vägar inom de aktuella områdena knäcks och kullkastas av tryckvågen vid atomdetonation. Vid höjdkrevad av en 20 megatons vätebomb antas trädfällningen uppgå inom ett avstånd av 10 km från nollpunkten till 100 % samt inom avståndet 10—20 k m till 50 %, för att vid 30 km helt upphöra. Inom ett avstånd från nollpunkten intill 30 km förefinns därför på grund av trädfällningen risk för att vägar, särskilt vägar av mindre bredd, blir oframkomliga. Beträffande behovet av brandenheter har i analysstäderna studier företagits under ledning av vederbörande brandchefer. Studierna har omfattat anfall både med atomvapen och konventionella vapen, riktade mot analysstädernas såväl centra och brandfarliga delar som mot deras mer motståndskraftiga moderna ytterområden. Den erforderliga släckningsinsatsen uppskattas i stort sett så, att vid begränsad, defensiv bekämpning av ytbränder skulle krävas tilgång till 10 minutliter vatten per front- eller fasadmeter. För nedhållande av pyrande eld beräknas åtgå en brandgrupp per fyra arbetsplatser. I fråga om sjukvårdsuppgifterna visade sig i de undersökta fallen antalet svårt skadade vara stort. Situationer visade sig uppkomma, där räddningsorganisationen visserligen lyckades föra svårt skadade ut ur rasområdet, men där möjligheterna att med hittills avsedda behandlingsmetoder och organisationsformer meddela dem sjukhusvård visade sig otillräckliga. Ifrågavarande siffermässigt gjorda iakttagelser har kunnat utnyttjas, då frågor angående sjukvården vid katastroftillfällen i krig övervägts. I samband med analyserna har även frågan rörande civilförsvarets ledningsfunktioner varit föremål för studier. Bl. a. framgår därav, att observationstjänsten framdeles icke kan grundas på det hittillsvarande systemet med rapporter från rapportställen etc. Andra åtgärder måste vidtagas för att ge ledningsorganen tillräckligt snabba underrättelser om situationen. Skyddsmöjligheterna i stad och på landsbygd För att så tillförlitligt som möjligt kunna bedöma den skadeavhjälpande civilförsvarsorganisationens behov har analysstudierna omfattat, förutom de ovan redovisade verkningarna av anfall mot stadsbildningar, även följderna av angrepp mot glesorter och landsbygd. Dessutom har, såsom fram-

83 Tabell 11. Personförlusterna vid höjdkrevad av vätebomber mot storstad resp. landsbygd Landsbygd

Storstad

5 megaton 20 i 20 i

Förluster

Befolkning inom verkningsområdet

totalt

%

105 000 400 000 300 000

9 000 56 000 40 000

8 14 13

Förluster

Befolkning inom verkningsområdet

totalt

%

52 000 180 000

13 000 40 000

25 22

går av nästföljande avsnitt, vissa överväganden gjorts beträffande följderna av radioaktiv markbeläggning vid atomvapendetonationer. Här nedan lämnas först en redogörelse för resultatet av en i samband med stadsanalyserna gjord jämförande studie av skyddsmöjligheterna i stad och på landsbygd. Vid denna studie har utredningen utgått från det befolkningstal, som skulle komina att finnas inom länen, därest en slutlig utrymning skett i enlighet med nu gällande reviderade utrymningsplanläggning. Detaljstudier har därvid gjorts för tre län. Det härvid erhållna undersökningsmaterialet har i tabellform sammanställts, så att medelvärden erhållits av beräknade skador inom de undersökta områdena. Dessa medelvärden har därefter använts vid beräkningarna för ett visst område. I detta område ingår såväl tätorter, varifrån utrymning skall ske, som landsbygd avsedd för inkvartering. Materialet avser att visa verkningarna vid höjdkrevad av en 20 megatons respektive en 5 megatons vätebomb. För erhållande av jämförelse har ifrågavarande värden sammanställts med motsvarande värden i det ovan redovisade schematiska storstadsexemplet (tabell 11). Av undersökningsmaterialet framgår bl. a. följande. Det valda undersökningsområdet i länet har en cirkelyta med 3 mils radie och en befolkning i fred av ca 120 000 invånare. Efter mobilisering, slutlig utrymning av vissa tätorter inom detta område samt inkvartering av utrymningsklientel från eget och andra län i enlighet med gjord planläggning för slutlig utrymning, kommer befolkningen inom detta område att i krig uppgå till ca 180 000 personer. Vid höjdanfall med en 20 megatons vätebomb måste hela området beräknas som skadeområde och 40 000 människor, d. v. s. 22 % av totala antalet människor, omkommer. Vid höjdanfall med en 5 megatons vätebomb blir skadeområdet mindre. Antalet omkomna beräknas till 13 000, vilket motsvarar 25 % av totala antalet människor inom bombens verkningsområde. I båda anfallsalternativen har bomben tänkts explodera i en punkt belägen mitt emellan de två största tätorterna i området. I storstadsexemplet beräknas 400 000 människor efter mobilisering, be-

84 redskapsutrymning och omflyttning vistas inom ett område med 3 mils radie från stadens centrum. Vid anfall med 20 megatons vätebomb, riktad mot befolkningen i stadens ytterområden, beräknas förlusterna uppgå till 56 000 personer, motsvarande 14 % av antalet människor, och vid anfall mot samma befolkning med en 5 megatons vätebomb till 9 000 personer, motsvarande 8 % av det antal personer, som finns inom bombens i detta fall mindre verkningsområde. Studien visar således, att förlusterna vid anfall med 20 megatonsbomber blir numerärt större (men procentuellt mindre) i storstaden än i landsbygdsområdet vid den förutsatta befolkningsfördelningen. I 5 megatonfallet är förhållandet omvänt i fråga om numerären. Landsbygdsområdet drabbas i detta fall hårdare än storstadsområdet. Främst är det givetvis förlusternas storlek, uttryckta i absoluta tal, som är av intresse vid en jämförelse som den här gjorda. Även den procentuella jämförelsen är emellertid av betydelse såtillvida att den kan ge viss vägledning vid avbalanseringen av den för krigsförhållanden lämpligaste befolkningsutjämningen mellan stad och landsbygd. Sålunda visar studien bl. a., att ett jämviktsläge beträffande personförlusterna numerärt sett skulle uppnås i 20 megatonfallet, om storstadsområdets befolkning uttunnas till ca 300 000 kvarboende i stället för i exemplet valda 400 000. I så fall beräknas de absoluta talen bli lika för staden och landsbygden. I den här gjorda studien har hänsyn ej tagits till eventuella skadeverkningar till följd av radioaktiv beläggning vid markdetonation av vätebomb. På grund av bebyggelsens art kan denna verkan förutses bli mera omfattande i landsbygdsområdet än i storstadsområdet. Det jämförande analysresultat, som ovan redovisats, har gett vid handen, att fall kan finnas, då under de angivna förutsättningarna inkvartering å landsbygden av utrymd befolkning kan medföra större risker än om befolkningen kvarstannar i storstadens ytterområden. Radioaktiv markbeläggning vid atomvapendetonationer Utomlands företagna atomvapenprov har visat, att den alstrade mängden av radioaktiva ämnen vid detonation av uran- och vätevapen är ungefärligt proportionell mot bombstyrkan. Så ger t. ex. en 20 000 kilotons (20 megatons) vätebomb upphov till 1 000 gånger mer radioaktivitet än en 20 kilotons uranbomb. Radioaktiviteten befinner sig omedelbart efter detonationen i det eldklot som bildas kring detonationspunkten. Vid högdetonation, varvid eldklotet icke vidrör markytan, sprides aktiviteten i finfördelad form i luften och faller därefter långsamt till markytan. Radioaktiviteten utgör därvid ingen omedelbar hälsofara. I fråga om den skadeavhjälpande verksamheten har i detta fall kunnat bortses från verkan av radioaktiv beläggning.

85 Vid lågdetonation blir den radioaktiva verkan en helt annan. Eldklotet berör då markytan, med följd att en del av radioaktiviteten blandas med och häftar vid de stora mängder material som vid detonationen rycks upp från jordytan. De grövsta partiklarna faller ned nära nollpunkten (närbeläggning), under det att de lättare partiklarna så småningom, beroende på vindförhållandena, faller ned till marken längre bort (fjärrbeläggning). I samband med stadsanalyserna har undersökning skett av den radioaktiva beläggningens inverkan på räddningsverksamheten i och i närheten av själva skadeområdet. De faktorer, som härvid i första hand har betydelse, är den radioaktiva strålningens intensitet i beläggningsområdet, intensitetens avtagande med tiden, storleken av den högsta strålningsdos som kan uthärdas av människorna samt möjligheten att minska strålningsdosen genom skydd av olika slag. Utbredningen och intensiteten av den radioakliva beläggningen efter lågdetonation av en vätebomb illustreras av bilden fig. k. Linjerna i figuren representerar vissa avrundade intensitetsvärden 1, 6 resp. 18 timmar efter krevaden. Vindstyrkan har härvid förutsatts uppgå till ca 7 m/sek. Intensiteten uttryckes i röntgen per timme. Bilden ger vid handen att beläggningsområdet närmast nollpunkten erhåller ett cirkelformigt utseende med höga intensitetsvärden. Kort tid efter krevaden — mindre än en timme eller däromkring — har här de tyngsta radioaktiva partiklarna fallit ned i form av närbeläggning. De lättare partiklarna föres med vindarna till längre bort belägna områden och ger så småningom upphov till sådana fjärrbeläggningsområden som bilden visar. Tidpunkten vid vilken de radioaktiva partiklarna på skilda platser faller ned till marken ävensom beläggningsområdets utsträckning beror på bombstyrka, detonationshöjd, markbeskaffenhet vid nollpunkten samt vindstyrka, vindriktning och andra meteorologiska förhållanden. På grund av det radioaktiva sönderfallet sjunker intensiteten med tiden. Av efterföljande tabell 12 framgår hur intensiteten, uttryckt i röntgen per timme (r/t), avtar i tiden från 0,5 till 48 timmar efter detonationen, varvid intensiteten 1 timme efter detonationen satts till 1 r/t. Tabell 12 Tid efter detonationen (tim)

0,5

48 Intensitet (r/t)

2,1

0,4

0,2

0,1

0,08

0,04

0,02

0,01

Den strålningsdos, som erhålles vid vistelse under viss tid inom beläggningsområdet, kan beräknas med kännedom om intensiteten 1 timme efter detonationen. Den i tabellen angivna intensiteten vid sistnämnda tid är ett hypotetiskt värde för beräkningsändamål. I den av utredningens experter gjorda redogörelsen för analyserna har angivits metoder för beräkning av

"'••• ••••.!

Avstånd från O-punkt i mil

Bilden återgiven efter The Effects of Nuclear

Weapons.

Fig. 4. Utbredningen och intensiteten av den radioaktiva beläggningen vissa tider efter lågdetonation av vätebomb (vindstyrka ca 7 mjsek.)

87 Tidsangivelser på heldragna linjer anger den tid, då en människa, som vistas där, har erhållit en dos om 100 röntgen i det fall vistelsetiden påbörjas 6 timmar efter detonationen.

Vistelsetid

>

f

l= 0

1=240 r/t

'/l

timme

1 = 120 »

»

I = 80 »

»

I = 40 »

»

I =25

»

»

1=15 »

»

Intensiteten i röntgen per timme (r/t) en timme efter detonationen. 1

6 km

Fig. 5. Exempel på möjlighet att vistas inom radioaktivt område innan högsta tillåtna dos erhålles (20 kiloton, markdetonation).

den dos i röntgen som erhålles vid oavbruten bestrålning under vissa angivna tidsperioder efter detonationen. Dessa beräkningsmetoder återfinnes i det särskilt överlämnade undersökningsmaterialet. Strålningsdoser under 100 röntgen beräknas icke annat än i undantagsfall ha omedelbar inverkan på arbetsförmågan hos en människa. Vid strålningsdoser över 100 röntgen inträder nedsatt arbetsförmåga, sjukdom och dödsfall i en med dosens ökning allt mer stegrad omfattning. Ehuru det

88 råder osäkerhet beträffande storleken av den dos som högst bör tillåtas för personal sysselsatt med livräddande eller skadeavhjälpande verksamhet, torde den högsta tillåtna dosen för nämnda kategorier kunna sättas till omkring 75—100 röntgen. Till ledning vid bedömandet av beläggningens inverkan på den skadeavhjälpande verksamheten har i samband med stadsanalyserna diagram utarbetats, som anger hur länge en person kan uppehålla sig inom beläggningsområdet innan maximal dos erhålles. Med kännedom om vid vilken tidpunkt räddningsmanskapet insattes kan av dylika diagram avläsas hur länge räddningsarbetet på olika platser kan fortgå utan personalbyte. Ett exempel härpå visas i fig. 5. Verkan av den radioaktiva strålningen kan betydligt minskas om de för strålningen utsatta personerna, i stället för att vistas i det fria, befinner sig i skydd av strålningshindrande materia. Av intresse är hur stor denna minskning blir vid vistelse i skyddsrum och byggnader av skilda slag. Man kan räkna med att i ett normalskyddsrum de radioaktiva skadeverkningarna nedbringas till Vsooo av verkningarna i det fria. Motsvarande nedsättning har för våningar i stenhus beräknats till 1/50 och för våningar i trähus till Va—V». Trähusen ger alltså ett förhållandevis obetydligt strålningsskydd. De angivna värdena är givetvis endast ungefärliga men likväl av betydelse för att kunna bedöma, om befolkningen kan kvarbli inom ett belagt område i det skydd som byggnader och skyddsrum ger.

KAPITEL 7 Grundläggande synpunkter på

uppgifter

och o r g a n i s a t i o n Allmänt Frågan om civilförsvarets allmänna betydelse och uppgift behandlades av civilförsvarsutredningen i förenämnda delbetänkande i november 1955. Utredningen framhöll bl. a. att ett ändamålsenligt civilförsvar till skydd för civilbefolkningen, likaväl som ett effektivt militärt försvar, är ofrånkomligt för att vi skall kunna värna vår frihet och självständighet i händelse av angrepp. Utredningen uttalade den uppfattningen, att civilförsvaret måste ges ökad effektivitet, om dess uppgift inom det totala försvaret skall kunna fullgöras, och att anslagen till det totala försvarets olika grenar borde avvägas med hänsyn härtill. Beträffande civilförsvarets uppgift i stort anförde utredningen följande: Civilförsvarets uppgift är att i möjligaste mån förebygga och mildra de olyckor, lidanden och materiella förluster, som under ett totalt krig kan förutsättas drabba civilbefolkningen. Civilförsvaret kan ej beräknas helt skydda civilbefolkningen för förluster av liv och egendom, men måste byggas upp och organiseras så att det inom ramen för landets resurser och med hänsyn till utvecklingen av beräkneliga anfallsmetoder kan åstadkomma bästa möjliga effekt. Inom ramen för de medel, som står till buds, gäller det sålunda att vidtaga sådana förebyggande och skadeavhjälpande åtgärder, att största möjliga skydd beredes människor och egendom, främst för att förlusten i människoliv skall bli så liten som möjligt. Civilförsvarets uppgift är i första hand av humanitär art men denna uppgift har samtidigt en utomordentlig betydelse för att göra vårt land motståndskraftigt i händelse det skulle drabbas av en fiendes anfall. Frågan om civilförsvarets ställning och uppgifter behandlades därefter vid 1956 års riksdag i samband med den då framlagda propositionen (nr 185/1956) angående inriktningen av utrymnings- och skyddsrumsåtgärderna. Föredragande departementschefen framhöll i nämnda proposition bl. a., att han anslöt sig till den uppfattning, som civilförsvarsutredningen uttalat angående nödvändigheten av att ge civilförsvaret ökad effektivitet, men framhöll, att den definitiva bedömningen av frågan borde anstå tills utredningens slutbetänkande förelåg. De nya vapnens inverkan på organisationen

Civilförsvarets allmänna uppgifter är, såsom framhålles i utredningsdirektiven, i huvudsak desamma som tidigare. Den omständigheten att

90 man numera måste räkna med att anfallsvapnen har väsentligt större verkningsgrad än tidigare, har dock i vissa avseenden ställt civilförsvaret inför nya uppgifter och problem. Speciellt i vätebomben har en angripare ett vapen, vars förstörelseverkan kan sträcka sig över betydligt större sammanhängande områden än man tidigare haft anledning att räkna med, innebärande betydande risker för radioaktiv beläggning inom stora delar av landet utanför det direkta skadeområdet. Civilförsvarets blivande organisation måste bedömas med hänsyn till det läge, som skapats genom tillkomsten av vätebomben och de moderna vapnen i övrigt. Då det gäller utrymning och byggandet av skyddsrum har riksdagen med anledning av förenämnda proposition redan tagit ställning till de principer, som i dessa hänseenden skall vara vägledande för civilförsvarets fortsatta uppbyggnad. Ett motsvarande ställningstagande måste ske i fråga om vapenutvecklingens inverkan på den skadeavhjälpande organisationen. För att i möjligaste mån få materiel härför har utredningen utfört de i det föregående redovisade stadsanalyserna, vilka ger vissa vägledande utgångs- och jämförelsevärden i fråga om arten och omfattningen av de moderna vapnens skadeverkningar och förutsättningarna för olika slag av räddningsåtgärder. Av de nämnda analyserna och övriga av utredningen verkställda utredningar kan man dra den allmänna slutsatsen, att civilförsvarsorganisationen måste undergå betydande förändringar för att bli ändamålsenlig i förhållande till det nya i hemortsbekämpningen. Icke minst i fråga om det särskilda civilförsvaret, innefattande bl. a. hemskydd, är det uppenbart att allt icke kan förbli vid det gamla. I vissa hänseenden har de förebyggande åtgärderna på grund av massförstörelsevapnens utveckling kommit att spela en mer framträdande roll än tidigare, då det gäller civilförsvarets huvuduppgift, nämligen att rädda människoliv. Den skadeavhjälpande organisationen har dock härvidlag alltjämt en utomordentlig betydelse. Denna organisation, vars huvuduppgift är att aktivt ingripa vid anfall för att rädda överlevande, krävs som en nödvändig komplettering av de förebyggande åtgärderna, i all synnerhet som man ej kan få garantier för att alla planerade utrymningsåtgärder hunnit genomföras före ett fientligt anfall. En kombination av varandra kompletterande åtgärder bör därför enligt utredningens uppfattning eftersträvas. Den skadeavhjälpande organisationen för aktiva räddningsinsatser måste vara väl utformad, utrustad och utbildad och även i övrigt väl tillgodosedd. Av det föregående följer, att den skadeavhjälpande organisationen måste avvägas med hänsyn till omfattningen av de förebyggande åtgärderna och den effekt, som kan förväntas därav. Beträffande skyddsrummen torde man därvid kunna utgå från det läge, vartill de av 1956 års riksdag antagna principerna på längre sikt leder. Beträffande utrymning förhåller det sig

91 annorlunda då de antagna principerna väl leder till planläggning av olika utrymningsalternativ men lämnar frågan öppen vid vilken tidpunkt åtgärder av olika omfattning skall vidtagas. Även om man därför, som ovan antytts, ej med visshet kan räkna med att planerade utrymningsåtgärder hunnit eller kunnat genomföras före ett anfall, måste man dock — för att få en utgångspunkt vid bedömandet av den skadeavhjälpande organisationens uppgifter och erforderliga omfattning — utgå från ett antaget sannolikt utrymningsläge. Utredningen har efter överväganden av olika på denna fråga inverkande faktorer ansett rimligt, att man utgår från befolkningsfördelningen i det utrymningsläge, då s. k. beredskapsutrymning företagits av de icke förvärvsarbetande befolkningsgrupperna och att i anslutning härtill även i övrigt planerad utrymning (omflyttning eller motsvarande) skett av befolkning, boende i inre riskfyllda stadsdelar. Däremot har utredningen icke ansett sig kunna utgå från att planlagd slutlig utrymning genomförts vid lidpunkt, då civilförsvarets skadeavhjälpande organisation kan behöva tas i anspråk. I detta sammanhang erinras om av departementschefen i ovan nämnda proposition till 1956 års riksdag gjorda uttalanden rörande vikten av att planlägga på sådant sätt, att handlingsfrihet för olika situationer bevaras. Enligt utredningens mening är en skadeavhjälpande organisation, uppbyggd från ovan angiven utgångspunkt ägnad att i rimlig grad tillgodose kravet på handlingsfrihet i olika situationer. Civilförsvarets behov av samverkan med andra samhällsorgan

I enlighet med de av 1948 års riksdag fastställda riktlinjerna för civilförsvarets uppbyggnad är civilförsvaret i princip en statlig angelägenhet. Skälen för denna uppfattning har vuxit i styrka efter hand som massförstörelsevapnen utvecklats. Å andra sidan är de statliga åtgärderna i väsentliga delar beroende av medverkan från kommunernas sida, varför det alltjämt är nödvändigt att bibehålla och om möjligt stärka de kommunala myndigheternas medverkan i civilförsvarsarbetet beträffande såväl förberedelser som uppgifter vid verkställighet. Civilförsvaret måste därför också ha en stark hemortsförankring. Utredningen finner angeläget framhålla betydelsen överhuvudtaget av en samverkan mellan olika samhällsorgan i syfte att på ett ändamålsenligt sätt lösa uppgifter, som uppkommer till följd av krigsförhållanden. Olika samhällsorgan bör principiellt vara skyldiga att efter sin förmåga medverka i civilförsvarsarbetet. Civilförsvarets organisation å sin sida skall vara skyldig att med sina resurser deltaga i det civila samhällsarbete som utan att det är fråga om egentliga civilförsvarsuppgifter påfordras för rikets försvar till följd av krigshändelserna. En dylik samverkan kräver emellertid samordning redan i planläggningsskedet såväl lokalt som regionalt och centralt. Bl. a. är sådan sam-

92 verkan aktuell rörande hälso- och sjukvården, socialvården, undervisningen, arbetsmarknaden, försörjningen, kommunikationsväsendet m. m. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om det förslag till samordning av planläggningsarbetet inom totalförsvaret, som framlades i utredningens delbetänkande i november 1955. Förslaget avsåg att få till stånd en samarbetsdelegation, bestående av representanter för de centrala myndigheter som i första hand har att leda planläggningen av utrymningen och svara för att den kan förverkligas. Civilförsvarsverksamheten måste i väsentliga hänseenden samordnas med krigsmaktens verksamhet. F. n. är dylik samverkan i viss mån tillgodosedd genom bestämmelserna i civilförsvarslagen och tillämpningsföreskrifterna till denna angående militär direktivrätt gentemot civilförsvarsmyndighet. Emellertid har de moderna vapnen och skadegörelsens omfattning i högre grad än tidigare medfört behov av direkt bistånd i räddningsarbetet av personal från krigsmakten. Militära förband bör därför kunna insättas till stöd åt civilförsvaret, då behov därav föreligger och militära uppgifter icke lägger hinder i vägen härför. Av vikt är att inom krigsmakten finns klara bestämmelser om att militära förband har skyldighet att om dispositionerna så medger biträda civilförsvaret i dess räddningsverksamhet. Vid samråd mellan civilförsvarsutredningen och den utredningsman, som av överbefälhavaren erhållit uppdrag att verkställa den av chefen för försvarsdepartementet i samråd med 1955 års försvarsberedning anbefallda utredningen angående de allmänna riktlinjerna för försvarsmaktens framtida utformning, har samstämmighet rått i uppfattningen angående krigsmaktens medverkan i civilförsvarsverksamheten. Militära förband, såväl hemvärn som lokalförsvarsförband och linjeförband, bör biträda civilförsvaret i dess räddningsverksamhet i uppgifter, som icke fordrar längre speciell civilförsvarsutbildning, och därvid kunna utnyttja den för räddningstjänst lämpliga materiel, varöver krigsmakten förfogar för sin egen verksamhet. Ingenjörsförband, som förfogar över speciell teknisk materiel, har exempelvis större möjligheter än andra förband att medverka i räddningsarbete och detsamma är förhållandet med sjukvårdsförband i vad det avser sjukvårdsuppgifter. Medverkan från krigsmaktens sida i brandtjänst kan däremot principiellt icke påräknas för sådana eldsläckningsuppgifter, som kräver dels speciell materiel, som normalt icke ingår i krigsmaktens utrustning, och dels tillgång på utbildad brandpersonal. Krigsmaktens medverkan i civilförsvarets skadeavhjälpande verksamhet kan sålunda i huvudsak avse främst räddningstjänst, sjukvårdstjänst (sjuktransporttjänst), ordningstjänst, sambandstjänst och utspisning. Medverkan från krigsmaktens sida, bl. a. med transportmedel, kan även lämnas vid genomförandet av utrymningar och undanförsel. Be-

93 träffande försvarsuppgifter, som fullgöres inom såväl krigsmakten som civilförsvaret, exempelvis bevakning, indikering av radioaktivitet, förstöring och bombröjning, sker samverkan och lämnas ömsesidigt bistånd. Av betydelse är att värnpliktiga ges civilförsvarsutbildning under sin första tjänstgöring. Enligt för krigsmakten gällande utbildningsföreskrifter förekommer redan nu viss civilförsvarsutbildning under värnpliktstjänstgöringen. Utbildningen bör ges en med hänsyn till de nya kraven anpassad omfattning och inriktning. Det synes även lämpligt och erforderligt att hemvärnsutbildningen i viss utsträckning inriktas på civilförsvarsuppgifter, exempelvis ordningshållningsuppgifter. Härigenom blir hemvärnsförbanden i stånd att mera verksamt än eljest bistå civilförsvaret vid utrymningar eller katastrofer. Härjämte måste befälet bibringas den utbildning, som är erforderlig för att kunna leda och handha trupp, som insattes för att biträda med civilförsvarsuppgifter. Den militära utbildningen i exempelvis sjukvårdstjänst, ordningstjänst och pionjärtjänst bör inriktas även på civilförsvarsverksamhet. Ett mindre antal officerare — vid nämnda samråd överslagsvis angivet till tio man för år — bör erhålla instruktörsutbildning vid statens civilförsvarsskola. Utredningen har tagit hänsyn till här berörda hjälpmöjlighet i sitt organisationsförslag. Civilförsvarets organisation kan dock icke bygga på den förutsättningen att militär hjälp alltid kan lämnas. Krigsmaktens möjlighet att lämna bistånd åt civilförsvaret kan därför icke ersätta behovet att organisera särskilda civilförsvarsstyrkor. Av betydelse för bedömandet av vilka allmänna krav som bör ställas på civilförsvarets organisation är vidare spörsmålet, i vilken utsträckning i tiden civilförsvaret har att svara för avhjälpande av skador, som orsakats av fientliga anfall. Givet är, att civilförsvaret skall svara för uppgifter, som kräver omedelbart ingripande för att rädda människor och skydda egendom. Samma klarhet råder däremot icke, då det gäller att avgöra i vad mån civilförsvaret skall svara för skadeavhjälpande åtgärder av mera långsiktig art, d. v. s. lösandet av s. k. efteranfallsproblem. Ett principiellt ståndpunktstagande till denna fråga är nödvändigt, om civilförsvarets behov av resurser skall k u n n a beräknas, bl. a. i fråga om kraven på civilförsvarsutbildningen. Gällande författningar ger ej full klarhet i fråga om civilförsvarets uppgifter i berörda hänseenden, men civilförsvarskungörelsen stöder i vart fall beträffande vissa uppgifter den uppfattningen, att civilförsvarets ansvar för efteranfallsproblemen sträcker sig relativt långt i tiden efter det att ett anfall upphört. Så är exempelvis fallet beträffande reparationer av samfärdsleder, ledningar av olika slag och lindrigt skadade byggnader m. m. Denna uppfattning har även kommit till uttryck i civilförsvarets utbildningsverksamhet. Vid den högre taktiska utbildningen av civilförsvars-

94 befäl i statens civilförsvarsskola räknar man med att civilförsvaret måste åtaga sig mycket långtgående uppgifter av efteranfallsnatur, vilka uppgifter ingriper i ett flertal av samhällslivets funktioner, och av vilka inånga sorterar under andra myndigheter, t. ex. beträffande elkraftförsörjningen. Rätt allmänt torde därför den uppfattningen f. n. vara rådande, att civilförsvarsuppgifterna även berör den reorganisationsverksamhet, som allmänt följer av större skadeverkan. Som motiv för denna uppfattning har bl. a. anförts, att ett svårt anfall mot en ort regelmässigt medför, att ortens kommunala och andra ordinarie samhällsorgan icke längre kan fungera. Civilförsvarsutredningen har emellertid med hänsyn till civilförsvarsuppgifternas allmänna inriktning och vad som är möjligt för organisationen att utföra kommit till den uppfattningen, att civilförsvarets skadeavhjälpande åtgärder skall avse sådan verksamhet, som vid och omedelbart efter skadegörelse, orsakad av fientligt anfall, fordrar enhetlig ledning. Denna målsättning innebär, att civilförsvaret endast i begränsad utsträckning skall ansvara för uppgifter, som icke har omedelbart samband med skadegörelsen. I stället bör ansvarsfördelningen vara sådan, att de ordinarie samhällsorganen i princip har ansvaret för att samhällsfunktionerna allt efter omständigheterna åter kommer igång, varvid civilförsvaret biträder med sina resurser, för att avhjälpa de mest trängande behoven. För dylik medverkan, som författningsmässigt bör regleras, skall någon personalinskrivning, utbildning eller materielanskaffnig ej äga rum. En dylik begränsning av civilförsvarets uppgifter framstår som naturlig även med hänsyn till att skadegörelsens omfattning ofta medför, att efteranfallsproblemen blir efterkrigsproblem. Här anförda synpunkter på civilförsvarets verksamhet synes böra ha tillämpning bl. a. beträffande uppgifter av socialvårdande natur. Uppenbarligen måste det ankomma på civilförsvarets organisation att vid uppkommen skadegörelse omedelbart ingripa för att bistå hemlösa och andra, som till följd av krigshandlingarna råkat i nödläge, ävensom att bistå dem som behöver särskild hjälp vid utrymning. För sådant ändamål måste alltjämt finnas en organisation inom civilförsvaret. I allmänhet bör dock ifrågavarande verksamhet avse endast den omedelbara hjälp som icke på annat sätt kan lämnas. Den skall däremot icke syfta till att överta sådan socialvårdande verksamhet, som författningsenligt ankommer på samhällets ordinarie socialvårdande organ. Nu angivna synpunkter har emellertid tillämpning ej blott beträffande socialvårdande uppgifter. Det förhållandet att nutida krigföring kan förutses komma att beröra samhället i snart sagt alla dess former, medför ökade krav på försvarsförberedelser inom ett flertal samhälleliga verksamhetsområden. I vissa väsentliga delar pågår sådana förberedelser, bl. a. på det ekonomiska och psykologiska försvarets områden samt rörande hälso- och sjukvården och den statliga administrationens ordnande i krig.

95 Utredningen finner det i princip naturligt och ändamålsenligt att i första hand de samhällsorgan, som i fred är huvudmän för verksamheten, bibehålles vid sina funktioner även under beredskap och krig. För att detta skall bli möjligt erfordras emellertid, att de ändrade betingelserna för verksamheten under sådana förhållanden uppmärksammas och att förberedelser inom rimliga gränser vidtages i fred. Bl. a. bör en författningsmässig översyn ske angående kommuns skyldigheter att fullgöra av krig föranledda arbetsuppgifter, varvid även frågan om kostnadsfördelning mellan stat och k o m m u n beaktas. Här nämnda uppfattning, som innebär en omvärdering av den målsättning, efter vilken civilförsvarsmyndigheterna f. n. arbetar, ligger i det följande till grund för de anslag till civilförsvarsorganisation, som av utredningen framlägges. Synpunkter

på organisationens

uppbyggnad

Organisationens huvuddrag

Som en följd av att civilförsvaret i väsentliga delar måste bygga på i fred befintliga organ i samhället och ytterligare utvecklas på denna grund har civilförsvaret i vårt land ansetts böra vara en civil organisation. Denna uppfattning är också grundad på det förhållandet, att civilförsvaret, såsom tidigare framhållits, till sin natur är en humanitär verksamhet. Civilförsvarsutredningen har den uppfattningen, att civilförsvaret även i fortsättningen bör vara en civil organisation. Dess ledning närmast under Kungl. Maj :t bör med hänsyn till vikten och arten av civilförsvarets verksamhet alltjämt anförtros åt en särskild styrelse. Av det sagda följer, att civilförsvaret i princip skall vara en icke väpnad organisation. Denna uppfattning leder till att civilförsvaret i princip icke bör tilldelas uppgifter, som förutsätter beväpning av dess personal. Med hänsyn till att ordnings- och bevakningsuppgifter ansetts skola ankomma på civilförsvaret, är emellertid f. n. organisationen i dessa delar utrustad med vapen. Frågan om att befria civilförsvaret från nyssnämnda uppgifter har vid flera tillfällen varit under diskussion. Vissa principiella skäl föreligger även för en sådan åtgärd. Utredningen, som i annat sammanhangnärmare kommer att beröra denna fråga, är dock icke beredd att framlägga förslag om ändring i detta förhållande. Utredningen utgår därför i sitt organisationsförslag från att ordnings- och bevakningsuppgifter även framdeles skall ankomma på civilförsvaret. Det ligger nära till hands att vid utformningen av civilförsvarets organisation, utbildning, föreskrifter m. m. ta till förebild motsvarande militära förhållanden. Det föreligger emellertid i flera hänseenden en väsentlig skillnad mellan krigsmaktens och civilförsvarets förutsättningar, exempelvis beträffande utbildningsförhållanden. Utredningen finner därför ange-

96 läget framhålla, att civilförsvarets organisation i första hand bör bedömas från de utgångspunkter och förutsättningar, som gäller för civilförsvarets speciella verksamhet. Civilförsvarets ledning i länen måste även i fortsättningen utövas av länsstyrelserna. I beredskap och krig skall ledningen inom civilförsvarsområdena som hittills närmast tillkomma civilförsvarscheferna. Beträffande den fredsmässiga civilförsvarsverksamheten (administrationen) har utredningens bedömanden lett till förslag om ändrade kompetensförhållanden mellan civilförsvarets lokala och regionala instanser på så sätt att, såsom framgår av utredningens förslag i det följande, den lokala och regionala administrationen sammanföres hos länsstyrelserna. Civilförsvarsområdena skall alltjämt vara den territoriella grunden för uppbyggnaden av det allmänna civilförsvaret. Den organisation som uppbygges härför bör främst avse att tillgodose de behov som framstår såsom mest angelägna med en naturlig koncentration till tätorterna. Civilförsvarets skadeavhjälpande organisation bygger i stor utsträckning på lokala (kommunala) tillgångar beträffande personal och material m. m. Med hänsyn härtill och till nödvändigheten av att hjälp lämnas med tillräcklig skyndsamhet bör densamma i princip uppbyggas såsom en lokal organisation. Dess främsta uppgift blir att lämna omedelbar hjälp till den ort, för vars skvdd den närmast är avsedd. I andra hand skall organisationen vid behov kunna tas i anspråk för hjälp även åt andra orter. Även om, såsom utredningen föreslår, det lokala civilförsvaret effektiviseras genom en förbättrad och på väsentligheter inriktad utbildning och genom väl tillgodosedd utrustning, kan ändock det lokala civilförsvaret icke ges kapacitet för alla tänkbara situationer. Det har därför synts utredningen vara nödvändigt att inom det allmänna civilförsvaret tillskapa enheter, som är avsedda för större (regionala) områden att insättas till hjälp åt det lokala civilförsvaret. Dessa enheter, benämnda undsättningskårer, skall vara mer allsidigt utrustade och utbildade än det lokala civilförsvarets enheter och bestå av manskap med god fysisk kondition. Undsättningskårerna bör rekryteras huvudsakligen bland män i de värnpliktiga åldrarna. Rätt att förfoga över dem skall i första hand tillkomma vederbörande länsstyrelse. I princip skall såsom hittills vid sidan av det allmänna civilförsvaret särskilda åtgärder vidtagas genom vederbörande fastighetsägares (motsvarande) försorg till skydd för särskilda anläggningar och byggnader. Enligt utredningens förslag skall dessa åtgärder främst avse mera betydande industrianläggningar och andra anläggningar, vilkas skyddande ur allmän synpunkt framstår såsom angeläget (verkskydd). Beträffande särskilt skydd vid byggnader och anläggningar i övrigt har utredningen funnit, att skäl icke längre föreligger att bibehålla eller än mindre utbygga den nuvarande

97 hemskyddsorganisationen. Det skydd för befolkningen, som avsetts med hemskyddsorganisationen, bör enligt utredningens uppfattning i stället grundas på principen, att varje enskild medborgare vid beredskap och krig skall vara skyldig att när helst situationen så kräver deltaga i räddningsverksamhet utan att i förväg vara direkt inskriven eller uttagen för uppgiften (självskyddsverksamhet). Detta innebär, att organisationsarbetet begränsas till att avse allmänt civilförsvar och verkskydd. Enskilda människors medverkan i räddningsverksamheten förutsattes kunna ske utan att en organisation härför behöver uppbyggas i fredstid. Civilförsvarets skadeavhjälpande organisation bör vara uppbyggd efter enhetliga grunder beträffande sammansättning, dimensionering, utrustning och utbildning. Till ledning för uppbyggnaden måste finnas centralt utfärdade anvisningar. Det allmänna civilförsvaret måste samtidigt i erforderlig utsträckning anpassas efter lokala förhållanden. Dimensioneringen bestämmes med hänsyn till civilförsvarsområdenas olika behov och struktur, varav bl. a. följer olikheter även i fråga om ledningsorganisationens utbyggnad, grupperings- och förläggningsförhållanden, specialutrustning o. s. v. Den minsta i organisationen ingående enheten utgöres enligt utredningens förslag av gruppen, vilken till storlek och sammansättning bestämmes av den uppgift som enheten är avsedd att lösa. Grupper av samma slag (räddningsgrupper, brandgrupper etc.) skall genomgående organiseras på samma sätt och inom varje civilförsvarsområde till antalet bestämmas med ledning av för riket ensartade normer. Gruppen blir den grundläggande organisationsenheten. Härav följer bl. a. att gruppchefsutbildningen får en väsentlig betydelse. Bortsett från de regionala undsättningskårerna innefattar förslaget ej någon fast indelningsgrund för att sammanföra två eller flera grupper till större enheter under gemensamt befäl. I den mån behov föreligger att sammansätta två eller flera grupper till större enheter, bör detta, utan att förfarandet grundas på regler om en fast indelningsgrund, kunna ordnas av vederbörande civilförsvarsledning efter omständigheterna med anlitande av tillgängligt befäl inom brandkår och polis samt andra civilförsvarspliktiga som i sin fredsmässiga yrkesutövning har arbetsledarefunktioner. Såsom framhållits i samband med beskrivningen av den nuvarande civilförsvarsorganisationen har begreppet tjänstegren enligt hittillsvarande terminologi använts såsom uttryck för såväl verksamheten som den organisation, som utövar verksamheten. Enligt utredningens uppfattning bör begreppet tjänstegren lämpligen avse endast själva verksamheten (tjänsten), medan såsom beteckning å de för tjänstens utförande avsedda organen (organisationen) skall finnas särskilda benämningar. 7—710821

98 Rörande lämpliga sådana benämningar må erinras om att civilförsvarsorganisationen i princip utgör ett komplement till samhällets hjälporgan i fred och så långt som möjligt bygger på dessa. Det ligger därför nära till hands att inom civilförsvaret söka benämningar med anknytning till begrepp, som vanligen förekommer i det civila samhället, exempelvis inom brand- och polisväsendet i uttrycken brandkår, poliskår etc. Med hänsyn härtill har utredningen funnit det lämpligt att införa benämningen kår såsom en sammanhållande beteckning på de organisationsenheter som handhar respektive verksamhetsgrenar. Härigenom kommer organisationen att indelas i kårer i den omfattning som påkallas med hänsyn till civilförsvarets olika funktioner. Till sist vill utredningen i detta sammanhang — icke minst med hänsyn till önskemålet att kunna begränsa utbildningstiden — framhålla vikten av att centrala anvisningar och föreskrifter utarbetas till ledning för civilförsvarets organisation och verksamhet samt utformas méd hänsyn till civilförsvarets rekryterings- och utbildningsmöjligheter ävensom till organisationens art och speciella förutsättningar i övrigt. Sålunda bör föreskrifterna i möjligaste mån anknyta till förekommande rutin inom civila yrkesområden med liknande uppgifter som inom civilförsvaret. Exempelvis bör bestämmelserna rörande ledning, rapportering m. m. ges en sådan form att så nära anknytning som möjligt ernås till civilt språkbruk inom samhällsorgan, vars personal i krig skall betjäna civilförsvaret, såsom brandväsen och polisväsen.

Civilförsvarets dimensionering m. m.

Den yttre ramen för civilförsvarets personella och materiella omfattning har hittills bestämts av civilförsvarsmyndigheterna dels med ledning av centrala anvisningar eller riktlinjer, dels genom länsstyrelsernas fastställelse av organisationsplaner för civilförsvarsområdena. Från statsmakternas sida har, såsom framhålles i utredningsdirektiven, ställning icke tagits till frågan om civilförsvarets personal- och materialbehov för riket i dess helhet. Ej heller har statsmakterna gjort någon bedömning av totalbehovet efter en avvägning mellan effektivitetskravet och önskemålet om utgifternas begränsning inom en rimlig kostnadsram. Det hittills tillämpade förfaringssättet grundar sig på 1943 års civilförsvarsutrednings allmänna uppfattning att organisationsplanerna för civilförsvaret icke skall underställas Kungl. Maj :ts prövning. Nämnda utredning betraktade civilförsvarets personalbehov framför allt ur arbetsmarknadssynpunkt och ansåg, att bedömningen av hur stor personal, som varaktigt skall få tas i anspråk för civilförsvaret (personal i personalramen), borde ankomma på länsarbetsnämnderna. Å andra sidan skulle civilför-

99 svarsorganen ha frihet att obundna av maximibestämmelser ta i anspråk den personal, som avsågs för tjänstgöring endast på fritid eller eljest mera tillfälligt. Bedömningen av ramen för civilförsvarsorganisationen har tidigare försvårats av att tillräcklig kännedom om civilförsvarets verksamhet och totala behov saknats. Numera föreligger bättre möjligheter att överblicka behovens storlek och förutsättningarna i stort att tillgodose dem. De arbetsmarknadsmässiga synpunkterna kommer att även i fortsättningen spela en stor roll i fråga om bestämningen av civilförsvarets personella omfattning. Civilförsvarets personalbehov kan uppenbarligen icke ensidigt tillgodoses utan att samtidigt hänsyn tas till de övriga synpunkter, som gör sig gällande i fråga om fördelningen av landets personaltillgångar för krigsförhållanden. Frågan är dessutom icke endast av kvantitativ art utan i hög grad även ett kvalitativt problem. Med hänsyn till att civilförsvarsverksamheten numera i betydande utsträckning kräver, att i civilförsvaret inskriven personal förlägges ständigt utryckningsberedd under beredskap och krig, måste dylik personal avdelas för mer eller mindre ständig tjänstgöring. Behovet av inskriven personal, som förutses bli ianspråktagen endast för tillfälliga uppgifter, blir däremot betydligt mindre än vad man tidigare beräknat. Utredningen har med utgångspunkt härifrån och kännedom om personaltillgångarna inom länen och hittillsvarande erfarenheter av personalrekryteringen inom civilförsvaret utformat sina organisationsförslag med hänsyn till att beräknat personalbehov bör kunna tillgodoses såväl kvantitativt som kvalitativt. Sin uppfattning om att så skall vara möjligt har utredningen fått bestyrkt vid överläggningar i frågan, som under hand ägt rum med arbetsmarknadsstyrelsen. Utredningen har i det föregående gett uttryck åt uppfattningen, att en lokal civilförsvarsorganisation svårligen kan uppbyggas för att täcka alla förekommande situationer. Det är nödvändigt att i första hand framskapa resurser och organisation för de mest angelägna uppgifterna. Civilförsvarsverksamheten måste bygga på att hjälp lämnas från närliggande civilförsvarsområden och av de föreslagna undsättningskårerna samt att bistånd, då dispositionerna så medger, lämnas av militära förband. Härtill kommer den visserligen svårbedömbara men betydelsefulla hjälpverksamhet, som kan åstadkommas inom det s. k. självskyddets ram. Bestämmande för utredningens uppfattning om ramen för civilförsvarsorganisationen har till sist varit även kostnaderna för att bygga upp densamma. Utredningen har ansett det vara viktigare att åstadkomma en organisation, som inom ramen för tillgängliga medel kan fullt godtagbart utrustas, utbildas och administreras för sina uppgifter, än att sikta till en kvantitativt större men från många synpunkter bristfälligare organisation. Erfarenheterna har med all tydlighet visat, att tilltron till organisationen

100 och dess ändamålsenlighet allvarligt rubbas, om den misstanken vinner insteg, att civilförsvaret är mer en pappersorganisation än en organisation som personellt, materiellt och eljest har ett verkligt innehåll. Med hänsynstagande till alla här nämnda förhållanden föreslår utredningen en civilförsvarsorganisation, som är personellt mindre än den hittills tänkta men ändock förutsattes bli starkare. Kvalitativt blir den nya organisationen bättre därigenom att den grundas på ett mer begränsat och lämpligare personurval än tidigare och att den genom att numerären hålles nere kan bättre utbildas, utrustas och administreras. I detta sammanhang må uppmärksammas, att den tidigare tänkta organisationen långt ifrån kunnat rekryteras i avsedd omfattning. / verkligheten är därför den kvantitativa skillnaden mellan den tidigare organisationen och den av utredningen föreslagna icke så stor som jämförelsesiffrorna ger vid handen. Det är av största betydelse för den fortsatta uppbyggnaden av organisationen, att denna grundas på en långsiktig planering och ett målmedvetet uppbyggnadsarbete enligt av statsmakterna fastställda grunder. Härigenom möjliggöres en fortlöpande anpassning efter utvecklingens krav. Hänsyn måste tas till nödvändig kontinuitet i uppbyggnadsarbetet, även om man måste förutse och förbereda sig för att en intensifiering av utbyggnaden enligt planläggningen kan bli påkallad på grund av inträffade situationer. Den hittillsvarande anslagstilldelningen år för år visar stora variationer med toppar, som ansluter sig till akuta spänningstillstånd i världssituationen, t. ex. Tjeckoslovakien-krisen 1948 och Koreakriget 1950 (fig. 6). I avsaknad av en rationell utbyggnadsplan och på grund av bristande personella resurser har dessa vid kritiska tillfällen kraftigt ökade anslag, vilka avsett att snabbt stärka organisationen, icke kunnat effektivt utnyttjas för ändamålet. Det förhållandet att civilförsvarets uppbyggnad naturligen måste vara dynamisk, bör således icke utgöra hinder för att man i betydligt större utsträckning än hittills tillgodoser kravet på kontinuitet och stadga i utvecklingen. Alltför tvära omkastningar i uppfattningarna i väsentliga frågor bör undvikas och framför allt icke komma till uttryck genom förändringar i organisationen utan noggrann prövning av skälen för dessa. Bl. a. måste förändringarnas inverkan på organisationen i dess helhet tillräckligt beaktas och följderna beträffande personal, materielanordningar och kostnader överblickas, så att en allsidig bedömning från olika synpunkter kommer till stånd. För att trygga här avsedd planmässighet i uppbyggnadsarbetet finner utredningen nödvändigt, att civilförsvarsorganisationens omfång för riket i personellt och materiellt hänseende prövas och fastställes av statsmakterna. Det bör därefter ankomma på civilförsvarsstyrelsen att efter läns-

101 styrelsernas hörande bestämma fördelningen av personal och materiel mellan de olika länen. Frågan om civilförsvarsorganisationens dimensionering behandlas närmare i samband med förslagen rörande de olika verksamhetsgrenarna var för sig. I detta sammanhang vill utredningen dock anföra följande synpunkter, vilka är gemensamma för organisationen i dess helhet. Utredningen anser, att organisationen skall dimensioneras med hänsyn till de mest väsentliga arbetsuppgifterna för att vid beredskap eller krig allt efter omständigheterna utbyggas med personal för uppgifter av tillfällig eller enkel art, som icke kräver utbildning eller i fred anskaffad materiel. För åtskilliga av de enkla och tillfälliga uppgifter, för vilka inskrivning i civilförsvaret hittills skett eller avsetts skola ske enligt anvisningar och riktlinjer, behöver enligt utredningens bedömande inskrivning i fortsättningen icke äga rum. Som exempel härpå må nämnas personal för att Anslag milj. Kr

70-

60-

50-

40-

30-

20-

m

1945/46 46/47 47/48 48/49 49/50 50/51 51/52 52/53 53/54 54/55 55/56 56/57 57/58 Fig. 6. Anslagstilldelningen till civilförsvaret olika budgetår.

102 mottaga utrymd befolkning i inkvarteringskommunerna samt personal för icke särskilt kvalificerad expeditionstjänst. Viss begränsning av organisationens omfattning är också möjlig om man bygger på den principen, att organisationens olika delar skall bistå varandra i den mån så erfordras. Sålunda kan förutsättas, att icke endast utrymningskårens personal medverkar vid utrymning och inkvartering utan att sådan medverkan även lämnas av personal, särskilt befälspersonal, inom andra kårer. Vad gäller personalberäkningen i övrigt vill utredningen framhålla, att en dubblering eller tredubbling av respektive gruppers numerär på grund av indelning i arbetsskift icke längre bör förekomma. Med tanke på behovet av reserv- och avlösningspersonal har utredningen för att öka vissa gruppers uthållighet och så långt möjligt bevara deras prestanda vid verksamhet av längre varaktighet numerärt ökat dessa gruppers storlek utöver vad funktionen eljest ger anledning till. I förhållande till den tidigare indelningen i arbetsskift är denna metod mindre personalkrävande. Såsom exempel härpå må nämnas, att i brandgrupp ingår tio personer, oaktat gruppens utrustning i och för sig kan betjänas av endast åtta man. Genom nämnda förfaringssätt anser sig utredningen även ha fått garanti för att reservpersonal finns tillgänglig för att vid krigsorganiseringstillfället ersätta uppkomna vakanser. Med hänsyn till den tidigare anförda synpunkten, att ansträngningarna i första hand bör inriktas på att uppbygga civilförsvarsorganisationen för de mest väsentliga uppgifterna och där riskerna för skadegörelse bedömes vara störst har utredningen vid sina allmänna överväganden angående civilförsvarets dimensionering ansett, att organisationen i regel kan begränsas beträffande landsbygden och tätorter med mindre invånarantal än 5 000 i vad det exempelvis gäller brandtjänst, räddningstjänst och gasskyddstjänst. Denna uppfattning överensstämmer med vad utredningen anfört i sitt delbetänkande 1955 angående civilförsvarets inriktning och fortsatta uppbyggnad i fråga om anfalls- och katastrofrisker. Härigenom möjliggöres, att resurserna koncentreras till orter för vilka riskerna är mest påtagliga.

Fredsadministrationen Civilförsvarets behov av organ för administration av verksamheten i fred har enligt Kungl. Maj:ts uppdrag särskilt undersökts av statens organisationsnämnd i samverkan med civilförsvarsutredningen. De förslag till administration, som utredningen framlägger, grundar sig på organisationsnämndens undersökning. Av denna framgår, att den nuvarande civilförsvarsadministrationen varit otillräcklig och behäftad med brister. Administrationen måste därför effektiviseras.

103 För att åstadkomma detta bör enligt organisationsnämndens och utredningens uppfattning det hittillsvarande systemet med små lokala förvaltningsenheter frångås och större administrationsenheter än de nuvarande civilförsvarsområdena bildas. En förutsättning för bättre administrativa förhållanden är även att civilförsvaret såväl centralt som regionalt tillföres kvalificerad personal i erforderlig omfattning för arbetsuppgifterna. Personalen bör beredas bättre anställningsformer än f. n. och ges en mot arbetsuppgifterna svarande löneställning. Härigenom möj liggöres även en för civilförsvarets verksamhet önskvärd förbättrad rekrytering av administrationspersonal. Organisationsnämndens och utredningens förslag grundar sig på den i och för sig självklara principen, att administrationsresurserna skall vara rätt avvägda i förhållande till arbetsuppgifternas art och omfång. Med hänsyn till hittills rådande förhållanden, som inneburit att administrationsapparaten haft att utföra uppgifter vilka icke motsvarats av tillgänglig personal, anser sig utredningen böra framhålla vikten av att frågan om avvägning mellan arbetsuppgifter och administrationsresurser ägnas fortlöpande uppmärksamhet.

KAPITEL 8 Civilförsvarspliktens

utnyttjande

Civilförsvarets personella beredskap bör alltjämt tillgodoses genom en speciell form av tjänsteplikt, benämnd civilförsvarsplikt. De skäl, som föranlett statsmakterna att tidigare besluta härom, består enligt utredningens mening alltjämt och är erfarenhetsmässigt bekräftade under den hittillsvarande civilförsvarsverksamheten. Utredningen kommer i det följande att närmare behandla vissa tillämpningsfrågor rörande civilförsvarsplikten, särskilt i de hänseenden tillämpningen kräver författningsmässig reglering. Åldersgränser för inskrivning

i

krigsorganisationen

Utredningen ifrågasätter icke någon ändring av nu gällande åldersgränser rörande skyldigheten för i riket boende svenska medborgare och, under vissa förhållanden för utlänningar, att fullgöra sådan tjänstgöring i civilförsvaret, som deras kroppskrafter och hälsotillstånd medger. De nu gällande åldersgränserna, det år varunder vederbörande fyller 16 resp. 65 år, synes ur allmän synpunkt lämpligt avvägda med beaktande av de förhållanden, varunder civilförsvaret kan förutses komma att verka och med hänsyn till de behov, som kan finnas att tillfälligt ta i anspråk personal för verksamheten utan att vederbörande därför i fred inskrivits i organisationen. Civilförsvarspliktens allmänna omfattning bör förbli oförändrad. En särskild fråga är emellertid i vilken utsträckning den sålunda inom vissa åldersgränser generellt bestämda civilförsvarsplikten bör utnyttjas vid inskrivning av personal, som är avsedd att under civilförsvarsberedskap fullgöra viss tjänst i civilförsvaret. Om det krav på kvalitet i form av kroppskrafter och psykisk spänst, som utredningen vill ställa beträffande dnskriven personal, skulle helt tillgodoses, förutsätter detta att civilförsvaret för sin krigsorganisation finge disponera ett betydande antal män i de värnpliktiga åldrarna. Krigsmaktens nuvarande personalbehov synes dock nödvändiggöra en viss begränsning av målsättningen i detta hänseende. För inskrivning i civilförsvaret måste därför alltjämt i stor utsträckning ifrågakomma män över värnpliktsåldern ävensom kvinnor. Erfarenheterna från det senaste världskriget och resultatet av utredningens studier (analyser) av civilförsvarsverksamheten i orter, som drab-

105 bas av anfall med moderna vapen, visar emellertid, att civilförsvarspersonalen under sin skadeavhjälpande verksamhet utsattes för stora psykiska och fysiska påfrestningar. Man synes därför icke skäligen kunna förutsätta, att civilförsvarspliktig personal i de högre åldersgrupperna skall vara lämpad att ingå i den skadeavhjälpande organisationen. Med hänsyn härtill och då den inskrivna personalen i regel skall erhålla civilförsvarsutbildning synes skäl tala för att den övre åldersgränsen vid inskrivning sättes lägre än sextiofem år. Utredningen har vid sina överväganden i denna fråga funnit, att kvinnor i princip icke bör vara inskrivna i civilförsvaret efter det kalenderår, varunder de fyller femtio fem år, och män icke efter det kalenderår, varunder de fyller sextio år. Män bör ej heller inskrivas i civilförsvaret före det år, då de ingår i värnpliktsåldern. Beträffande män i sistnämnda åldersgrupp kan nämligen en inskrivning från varken organisatoriska eller ekonomiska (administration, utbildning) synpunkter anses lämplig med hänsyn till den korta tid, varunder de kan stå till civilförsvarets förfogande. Utan hinder av vad här sagts bör emellertid, i likhet med vad nu gäller, civilförsvarsmyndigheten kunna besluta, att inskrivningen skall gälla även efter uppnådd maximiålder, därest den inskrivne medger detta. Särskilt kan det vara angeläget att bibehålla högre befäl inom ledningen i sina civilförsvarsbefattningar även efter uppnådd maximiålder, femtiofem resp. sextio år. Maximitid för utbildning och övning Civilförsvarspliktigas nuvarande skyldighet att tjänstgöra avser under tid, då civilförsvarsberedskap icke råder, huvudsakligen utbildning och övning. Den i civilförsvarslagen (12 §) för fredstid angivna utbildnings- och övningstiden (sextio timmar för inskriven personal och trettio timmar för övriga) utgör en årlig maximitid, som avses skola uttagas endast i mån av behov. De närmare bestämmelserna angående civilförsvarspliktens omfattning vid olika tider och för olika grupper av civilförsvarspliktiga meddelas i den s. k. utbildningskungörelsen för civilförsvaret. Denna kungörelse behandlas särskilt av 1953 års utredning om civilförsvarsutbildning från pedagogiska och utbildningsorganisatoriska synpunkter. Civilförsvarsutredningen har därför icke anledning att ingå på dessa förhållanden. Utbildningskungörelsen reglerar emellertid inom den i nyssnämnda lagrum angivna ramen även omfattningen av de skyldigheter, som civilförsvarstjänstgöringen i fred medför för de civilförsvarspliktiga. Från denna synpunkt vill utredningen beträffande utbildningskungörelsen anföra följande. Tillämpningen av utbildningskungörelsen har varit föremål för undersökning såväl av utbildningsutredningen som i vissa hänseenden av statens organisationsnämnd och civilförsvarsutredningen. Av en av utbildningsutredningen upprättad översikt, som civilförsvarsutredningen varit i tillfälle

106 att ta del av, framgår att den hittillsvarande utbildningskungörelsen, vilken icke synes ha fått en tillräckligt klar och entydig utformning, varit föremål för varierande tolkning och tillämpning inom olika län. Även kursplanerna för utbildningen har utformats olika för skilda län. Kurser har anordnats enligt planer, som i vissa fall upprättats och fastställts av civilförsvarsstyrelsen men i andra fall upprättats av länsstyrelse med eller utan fastställelse av civilförsvarsstyrelsen. Detta förhållande har bidragit till att bestämmelserna om civilförsvarspliktens utnyttjande för utbildning fått en i vissa hänseenden varierande utformning inom länen. Av det föregående framgår, att utbildningskungörelsen bör ges en mer preciserad utformning än f. n. och att erforderliga tillämpningsföreskrifter centralt utfärdas för att tillgodose kravet på enhetlighet. Bestämmelsen om den årliga maximitiden (60 timmar för inskriven personal) för utbildning och övning medger i regel ej, att inskriven personal kan åläggas att deltaga i utbildningskurser, som pågår ett flertal dagar i följd. I utbildnings- och övningstiden torde nämligen inräknas ej endast den tid, som belöper på de på kursschemat upptagna utbildnings- och övningstimmarna, utan kurstiden i dess helhet, alltså hela den tid som vederbörande är upptagen till följd av utbildningen. Maximitiden blir härigenom otillräcklig då det gäller såväl regionala kurser, vilka anordnas av länsstyrelserna, som centrala utbildningskurser, vilka anordnas vid statens civilförsvarsskolor i österskär och Gimo. Deltagandet i kurser av detta slag är sålunda i verkligheten f. n. beroende av frivilligt medgivande från kursdeltagarnas sida. Föredragande departementschefen framhöll även i proposition nr 81 till 1948 års riksdag, att den centrala utbildningen ofta icke kan inrymmas i den stadgade årliga maximitiden och att deltagande i dylika mera omfattande kurser därför synes böra vara frivilligt. Den här nämnda ordningen, varigenom kursdeltagandet göres beroende av frivillighet, måste anses förenad med olägenheter. Bl. a. har utbildningsutredningen funnit, att i centrala befälskurser icke alltid deltagit de för vederbörande kategorier mest representativa befälspersonerna. Till kurserna synes ofta ha uttagits personer, vilka med hänsyn till sina enskilda anställningsförhållanden m. m. ansett sig kunna deltaga i kurserna, medan andra inskrivna på grund av sådana förhållanden ansett sig förhindrade och därför ej kunnat uttagas. Följden har bl. a. blivit, att civilförsvarspliktiga i befälsbefattningar i viss utsträckning blivit otillräckligt utbildade. En ändring i nu berörda förhållande måste ske, om civilförsvarsorganisationen skall vinna avsedd effektivitet. Civilförsvarsmyndigheten bör därför få befogenhet att ålägga den för varje civilförsvarsuppgift mest lämpliga och för uppgiften inskrivna personen att genomgå erforderlig utbildning. Detta kan icke ske, om civilförsvarsmyndigheterna skall vara beroende av frivillig anslutning till utbildningen.

107 För avhjälpande av nämnda olägenheter föreslår utredningen sådan ändring i gällande lag att den i lagen angivna maximala utbildnings- och övningstiden höjes så, att däri inrymmes tid för kurser av ifrågavarande slag. Liksom hittills bör det ankomma på Konungen att inom den angivna ramen differentiera tiden för olika kategorier av utbildningspliktiga. Den föreslagna ändringen medför möjlighet för civilförsvarsmyndigheten att ålägga civilförsvarspliktig personal att deltaga i de utbildningskurser, som för vederbörande kategori prövas erforderliga. Utredningen har även i ett annat avseende uppmärksammat viss olägenhet av gällande lagbestämmelser angående maximitiden för utbildning och övning av inskriven personal. Hittillsvarande bestämmelser ger möjlighet att inkalla inskriven civilförsvarspliktig till s. k. första utbildning mer än en gång, teoretiskt sett årligen. Upprepad första utbildning av civilförsvarspersonal har även förekommit i viss utsträckning. Med hänsyn härtill och till utbildningsutredningens av civilförsvarsutredningen biträdda förslag till utbildningssystem finner utredningen att viss maximitid bör fixeras i civilförsvarslagen dels för utbildning och dels för efterföljande övningsverksamhet. Civilförsvarsutredningens och utbildningsutredningens gemensamma målsättning är, att civilförsvarspersonalen skall tillräckligt utbildas. Utbildningsutredningen har från denna utgångspunkt ingående prövat längden av den utbildningstid, som krävs med hänsyn till den verksamhet och de funktioner, för vilka vederbörande personalgrupp är avsedd. Civilförsvarsutredningen har för sin del icke någon erinran mot det resultat beträffande kurstiderna, vartill utbildningsutredningen kommit, och lägger därför detsamma till grund för sitt förslag i fråga om maximitiden. Utbildningsutredningen har beräknat, att utbildningen i fråga om vissa kvalificerade befattningshavare i organisationen kräver en sammanlagd kurstid av sextio dagar, varvid inräknats under kurstiden infallande sönoch helgdagar. Utbildningstiderna i övrigt varierar med hänsyn till de krav, som måste ställas på vederbörande personal. Det förutsattes, att utbildningen av befälspersonal skall ske i heltidskurser i den föreslagna civilförsvarsskolan, under det att utbildning av manskap skall ske i deltidskurser inom län och civilförsvarsområden. Med heltidskurs avses en utbildning, som i regel tar elevens arbetstid helt i anspråk. Med deltidsundervisning avses en utbildning, som upptar ett så begränsat antal timmar, att eleven kan inneha ett förvärvsarbete jämsides med undervisningen. Med hänsyn till Konungens befogenhet att inom den maximala ramen fastställa utbildningstider, synes man vid fixerandet av sagda maximum lämpligen böra utgå från en tid, som ger utrymme för den för flertalet inskrivna erforderliga längsta utbildningen, dock med rätt för Konungen att beträffande vissa högre befälskategorier föreskriva en längre utbildningstid inom en lagstadgad maximigräns.

108 Utredningen och utbildningsutredningen har mot denna bakgrund enats om att den i lagen angivna maximitiden sättes till trettio dagar, dock med skyldighet för visst högre befäl att enligt Konungens bestämmande genomgå civilförsvarsutbildning i högst sextio dagar. Utöver utbildningen skall civilförsvarspliktig inskriven personal vara skyldig att i viss omfattning deltaga i övningar. Enligt 12 § civilförsvarslagen jämfört med 4 § utbildningskungörelsen föreligger f. n. skyldighet för samtliga civilförsvarspliktiga att deltaga i övningar, om vilkas hållande beslut meddelats av civilförsvarsstyrelsen. Detta bör gälla även i fortsättningen. Övningsverksamheten bör ledas av civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna och avse att dels ge dem, som genomgått utbildning, tillfälle att få praktisk tillämpning av därvid inhämtade kunskaper och del av de nya rön, som utvecklingen kan ha givit, dels ock att ge civilförsvarspliktiga i övrigt tillfälle till övning och kontakt med civilförsvarsverksamheten. Civilförsvarsutredningen föreslår i samråd med utbildningsutredningen, att civilförsvarspliktigas skyldighet att deltaga i övningar skall avse högst 60 timmar räknat per period om tre på varandra följande kalenderår.

Medverkan vid förberedelsearbete Utöver skyldigheten att deltaga i utbildning och övning föreligger f. n. under tid, då civilförsvarsberedskap icke råder, skyldighet för civilförsvarspliktig, som inskrivits i befälsbefattning, att medverka vid förberedelsearbetet inom civilförsvaret i den omfattning, som prövas nödig (12 § civilförsvarslagen). Enligt civilförsvarskungörelsen (29 §) berör denna tjänstgöringsskyldighet följande befattningar, nämligen tjänstegrenschef, verkskydds- och hemskyddsinspektör, inkvarteringsledare, distriktschef, blockchef, verkskyddsledare och hemskyddsledare ävensom ersättare för dessa befattningshavare, så ock sådant befäl i övrigt inom allmänt civilförsvar, beträffande vilket Kungl. Maj :t på förslag av civilförsvarsstyrelsen särskilt förordnar. Beträffande arten av åsyftad tjänstgöring må till en början erinras om den motivering härför, som anförts av 1941 års hemortsförsvarssakkunniga, vilka först väckt förslag i ämnet. De sakkunniga framhöll, att tjänstgöringsskyldigheten för inskrivna personer ej kunde inskränkas till att avse enbart vederbörandes utbildning och övning. Befälet borde i erforderlig utsträckning kunna anlitas även för att under fred omhänderha behövligt planläggnings- och övrigt förberedelsearbete, bl. a. sådant av organisatorisk art. Den tjänstgöring, som med stöd av ifrågavarande lagbestämmelser ålagts vederbörande befäl beträffande förberedelsearbetet för civilförsvaret, kan avse skyldighet antingen att tjänstgöra vissa dagar eller timmar mot dag-

109 respektive timlön eller också att, utan sådan precisering, i mån av behov biträda vederbörande civilförsvarsmyndighet. I sistnämnda fall kan utgå ett årligt arvode varierande mellan 25 och 400 kronor per befäl. Vid undersökning, som verkställts av statens organisationsnämnd i samråd med civilförsvarsutredningen, har framgått att den tjänstgöring, som ålagts med stöd av berörda bestämmelse, i regel ej hänförts till vissa dagar eller timmar och att årliga arvodet i huvudsak utgått med det högre beloppet. Det har förekommit fall, då civilförsvarsbefäl tjänstgjort längre sammanhängande tid och fullgjort administrativa uppgifter av stadigvarande natur. Exempelvis kan nämnas ett fall då en person under en sammanhängande tid av cirka sju år varit sysselsatt inom ett civilförsvarsområde med förberedelsearbete för civilförsvaret och därvid uppburit daglön enligt avlöningsreglementet för personal i det allmänna civilförsvaret (SFS 546/ 1944). Vid undersökningstillfället synes dock civilförsvarspliktiga endast i undantagsfall ha varit ianspråktagna för arbetsuppgifter av stadigvarande natur. De sammanlagda arvodena för det planläggningsarbete och förberedelsearbete i övrigt, som med stöd av bestämmelserna om civilförsvarsplikt utförts av inskriven befälspersonal under budgetåret 1955/56, uppgick i hela riket till över 290 000 kronor, vilket är mer än hälften av det belopp, ca 450 000 kronor, som nämnda budgetår anvisats för riket till grundlöner åt anställd administrativ personal utanför personalplanen. I samband med äskande av anslag för utbildningsverksamheten för budgetåret 1956/57, från vilket anslag kostnaderna för ifrågavarande förberedelsearbete bestrides, har civilförsvarsstyrelsen med begäran om höjning av anslagsposten framhållit, att detta arbete i första hand avsåge utarbetande och översyn av specialplaner. Verksamheten ansågs av styrelsen vara av stor betydelse för personalens möjligheter att sätta sig in i den planläggning, som skall ligga till grund för krigsverksamheten, samtidigt som den var av stor betydelse för civilförsvarets administration i botteninstansen. Tillkomsten av nu gällande lagbestämmelse om skyldighet för civilförsvarspliktigt befäl att medverka i förberedelsearbete måste ses mot bakgrunden av de förhållanden, som vid lagens tillkomst var rådande inom civilförsvarets administration, samt till det förhållandet att civilförsvarsberedskap då rådde. I nuvarande läge måste för vinnande av erforderlig effektivitet i administrationen behovet av personal i fred tillgodoses genom kvalificerade fast anställda personer. Detta gäller samtliga administrativa uppgifter, såsom inskrivning, registrering, krigsplacering, utbildning och planläggning. Av vad nu sagts framgår, att enligt utredningens mening administrationens behov av personal i fred ej bör tillgodoses genom utnyttjande av civilförsvarsplikten. Framför allt bör det ej ifrågakomma, att civilförsvarsplikten utnyttjas för fullgörande av administrationsuppgifter av stadigvarande

110 natur. Värdet av den effekt, som från administrationssynpunkt uppnås genom att anslå medel till civilförsvarspliktigas medverkan i förberedelsearbetet, så som hittills skett, kan starkt ifrågasättas, särskilt som arvodesbeloppen icke medger utnyttjandet av kvalificerad arbetskraft för stadigvarande uppgifter. Emellertid måste det anses vara ett villkor för det högre civilförsvarsbefälets funktionsduglighet i krig, att de är väl insatta i civilförsvarets lokala planläggning, speciellt vad det gäller den egna verksamhetsgrenen, och att de fördenskull under planläggningsarbetets gång i mån av behov deltager i överläggningar och samråd rörande planer, försvarsspel och övningar. Skyldighet härtill bör därför ingå i civilförsvarsplikten och utgöra ett led i övningsverksamheten. Den tid, varunder civilförsvarspliktig skall vara skyldig deltaga i civilförsvarsarbetet på nu nämnt sätt, synes lämpligen böra inrymmas i den ovan för övningar föreslagna maximala övningstiden, d. v. s. 60 timmar under tidsperioder av tre på varandra följande kalenderår. Utredningen finner angeläget att endast person, som är avsedd för befälstjänst under krig och anses därtill lämplig, inkallas till tjänstgöring för att deltaga i civilförsvarets lokala planläggning i och för egen förkovran. Tjänstgöringsbehovet skall nämligen grundas på den funktion, som befattningshavaren under krig skall utöva i civilförsvaret.

Tjänstgöringsskyldighet

vid civilförsvarsberedskap

Tjänstgöringsskyldighet under civilförsvarsberedskap bör liksom hittills ej vara inskränkt till allenast inskriven personal. Motivet härför är detsamma som anförts av 1943 års civilförsvarsutredning, nämligen att det i annat fall skulle bli nödvändigt att tillämpa inskrivningsförfarande i en utsträckning, som icke kan anses ändamålsenlig. Enligt 12 § civilförsvarslagen skall civilförsvarsplikt under tid, då civilförsvarsberedskap råder, fullgöras i den omfattning som är nödig med hänsyn till pågående eller befarad fientlig verksamhet samt till behovet av utbildning och övning i civilförsvarstjänst. Närmare bestämmelser angående civilförsvarspliktens omfattning meddelas av Konungen. Sådana bestämmelser är meddelade i civilförsvarskungörelsen. Beträffande civilförsvarspliktig, som ej är inskriven i civilförsvaret, gäller enligt 38 och 40 §§ kungörelsen bl. a. följande. Därest under civilförsvarsberedskap till följd av särskilda omständigheter avsevärd ökning av personalstyrkan i allmänna civilförsvaret tillfälligt erfordras för lösande av särskild uppgift, äger civilförsvarschefen utan inskrivningsförfarande ta i anspråk härför erforderlig personal, dock med iakttagande av föreskrifterna i 13 § civilförsvarslagen. Behöver uttagen personal tas i anspråk under mera än 24 timmar skall viss anmälan ske till

Ill vederbörande länsarbetsnämnd. Vidare åligger det envar civilförsvarspliktig, som har sin huvudsakliga sysselsättning eller är bosatt eller eljest vistas inom anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd eller hemskydd är anordnat, att under civilförsvarsberedskap på anmaning av verkskyddsledaren (hemskyddsledaren) under vissa villkor fullgöra tjänst i verkskyddet (hemskyddet). Nu återgivna bestämmelser i civilförsvarslagen och civilförsvarskungörelsen torde få tolkas så, att rätt att under civilförsvarsberedskap tillfälligt ta i anspråk civilförsvarspliktig ej inskriven personal i civilförsvaret endast tillkommer civilförsvarschef, verkskyddsledare och hemskyddsledare. En ändring av författningsbestämmelserna är påkallad för att även annat civilförsvarsbefäl under civilförsvarsberedskap skall kunna ta i anspråk civilförsvarspliktiga för tjänstgöring, som med hänsyn till pågående eller befarad fientlig verksamhet är av synnerligen brådskande eller eljest angelägen natur och som skäligen kan påfordras med hänsyn till föreliggande omständigheter samt den civilförsvarspliktiges hälsotillstånd, kroppskrafter, sysselsättning och förhållanden i övrigt, allt med iakttagande av bestämmelsen i 13 § civilförsvar slagen. Här avsedd tjänstgöring skall avse endast tillfälligt behov av medverkan i hjälparbete eller för lösandet av andra civilförsvarsuppgifter. Befogenheten att anmana civilförsvarspliktig att fullgöra tjänstgöring varom nu är fråga bör enligt utredningens mening tillkomma allt civilförsvarsbefäl. Verkskyddsbefälets befogenhet bör emellertid som hittills begränsas att avse civilförsvarspliktig som vistas inom den anläggning eller byggnad för vilken verkskyddet är anordnat. Med hänsyn till utredningens i det föregående redovisade uppfattning angående hemskyddsorganisationen kan bestämmelsen om hemskyddsledares befogenhet utgå. Bestämmelse av ovan föreslaget innehåll torde böra ersätta 38 och 40 §§ i civilförsvarskungörelsen. Även beträffande den inskrivna personalen föreligger emellertid vissa spörsmål rörande civilförsvarspliktens tillämpning, som bör närmare klarläggas. Närmast gäller detta bestämmelserna i civilförsvarslagen (17 §) och civilförsvarskungörelsen (30 §) angående inskrivning av civilförsvarspersonal och tjänstgöringsskyldighet för sådan personal. Enligt nämnda bestämmelser skall personal som är avsedd att under civilförsvarsberedskap fullgöra viss tjänst i civilförsvaret på förhand uttagas därtill genom inskrivning. Detta innebär enligt tolkningar, som på sina håll hittills företrätts av civilförsvarsmyndigheterna, att inskrivningen knytes till viss bestämd befattning i organisationen och till de arbetsuppgifter som närmast är förenade med befattningen i fråga. Allmänt sett har detta inneburit, att den inskrivnes verksamhetsområde kommit att begränsas för snävt. Då nya uppgifter tillkommit har tendensen i utvecklingen varit att för dessa uppgifter tillskapa nya befattningar i organisa-

112 tionen och att härför inskriva ny personal i stället för att, även då så varit möjligt och lämpligt, hänföra uppgiften i fråga till redan befintliga organ och befattningar. Enligt utredningens uppfattning bör bestämmelsen om inskrivning enligt 17 § civilförsvarslagen ändras så, att tjänstgöringsskyldigheten för vederbörande under civilförsvarsberedskap icke bindes till allenast viss verksamhetsgren eller vissa uppgifter. Den inskrivnes placering å viss befattning bör regleras genom särskild krigsplaceringsorder. Skyldighet bör föreligga för den inskrivne att — därest ej särskilda förhållanden talar häremot — utföra alla förekommande civilförsvarsuppgifter, för vilka han kan vara lämplig och för vilka han har de fysiska förutsättningarna. Skyldighet att fullgöra sådana ordnings- och bevakningsuppgifter, som kräver beväpning, skall dock endast åligga personal, som krigsplacerats å befattning i ordnings- och bevakningstjänst och som erhållit härför föreskriven utbildning. Inskriven personal bör således med nu angiven begränsning vid behov kunna åläggas av vederbörligt civilförsvarsbefäl att utföra även uppgifter, som tillhör annan verksamhetsgren eller befattning än den vederbörandes krigsplacering i första hand avser. I gällande bestämmelser torde de förtydliganden böra göras, som erfordras för att det här avsedda syftet med inskrivningen skall ernås.

Tjänstgöring utom civilförsvaret Den i civilförsvarslagen stadgade civilförsvarsplikten avser i princip endast tjänstgöring i civilförsvaret. I gällande lagstiftning göres undantag från denna huvudregel genom lagen den 30 maj 1952 om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten (SFS 269/1952) enligt vilken civilförvarspliktiga vid behov kan tas i anspråk även inom krigsmakten, dock endast för sådan tjänstgöring som icke är förenad med egentliga stridsuppgifter. Vidare föreslår civilförsvarsutredningen i kap. 10 sådan utvidgning av vissa civilförsvarspliktigas tjänstgöringsskyldighet att den skall omfatta även skyldighet att under högsta beredskap tjänstgöra vid polisväsendet. De särskilda skäl, som ligger till grund för lagen om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten har redovisats i proposition nr 181 till 1952 års riksdag. Beträffande den föreslagna skyldigheten för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid polisväsendet har skälen redovisats av utredningen i nyssnämnda kapitel. Härutöver vill utredningen beröra ytterligare en fråga om utnyttjandet av civilförsvarsplikt för uppgifter, som hittills ej fallit inom civilförsvarets ram. Härmed åsyftas tillgodoseende av personalbehovet inom civilförsvarsstyrelsens och länsstyrelsernas krigsorganisationer. För detta ändamål har civilförsvarsplikt hittills icke använts. I viss mån torde berörda förhållande

113 ha samband med att dessa organs krigsorganisation tidigare ej varit fullt klarlagd. Civilförsvarslagens bestämmelser avser ej att reglera tillgodoseendet av nämnda organs personalbehov. Civilförsvarsutredningen anser, att ifrågavarande personalbehov främst bör tillgodoses genom rekrytering bland den vid vederbörande verk fast anställda personalen eller genom rekrytering från frivilliga försvarsorganisationer. I den mån personalbehovet icke kan tillgodoses på frivillig väg, bör möjlighet finnas att använda tvingande regler. Då det gäller arbetsuppgifter av samma slag, som vanligen förekommer i det civila yrkeslivet, bör därvid personalbehovet tillgodoses genom tjänsteplikt. Emellertid finns i nämnda krigsorganisationer viss personal, som för att kuna fylla sin uppgift måste genomgå sådan övning, som krävs inom civilförsvaret för personal med motsvarande uppgifter. Här avses speciellt telefonister vid radiostationer, vilka utnyttjas i länsstyrelsernas krigsorganisation. Möjlighet bör finnas att med tillämpning av civilförsvarsplikten i mån av behov uttaga och öva sådan personal för tjänstgöring inom nämnda myndigheters krigsorganisationer. I övrigt finner utredningen ej anledning att nu ifrågasätta någon utvidgning av civilförsvarspliktens utnyttjande. I fråga om behov av lag om allmän civil tjänsteplikt har utredningen i sitt delbetänkande 1955 uttalat, att en sådan lag kan bli erforderlig redan av det skälet, att ett effektivt utnyttjande av arbetskraften skall kunna ske i samband med utrymningar.

Vissa särskilda

förhållanden

Enligt 18 § 2 mom. civilförsvarslagen är den som är inskriven i det allmänna civilförsvaret skyldig att vid ombyte av bostad ofördröj ligen göra anmälan om ny adress hos civilförsvarschefen. Den som underlåter detta kan dömas till böter, högst femtio kronor. Vid statens organisationsnämnds och civilförsvarsutredningens gemensamma undersökningar har framgått, att skyldigheten för civilförsvarspliktiga att göra adressanmälan efterkommes endast i ringa omfattning. Om underlåtenheten att göra adressanmälan skulle lagligen beivras, skulle detta följaktligen medföra åtal i mycket stor utsträckning. Då därför praktiska svårigheter föreligger att effektivt övervaka bestämmelsens efterlevnad, finns redan av detta skäl anledning ifrågasätta om icke stadgandet bör utgå ur civilförsvarslagen. Även andra skäl k a n åberopas till stöd härför. Jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 14 mars 1952 åligger det folkbokföringsmyndigheten att årligen lämna civilförsvarscheferna vissa folkbokföringsuppgifter, nämligen uppgifter om personer, vilka flyttat inom eller utom riket eller vilkas adresser eljest ändrats, samt om personer vilka avlidit. Härigenom aviseras civilförsvarsmyndigheterna på ett godtagbart sätt om den inskrivna civilför8—710821

114 svarspersonalens adressförändringar. Ytterligare kontroll av den inskrivna personalens adress kan dessutom erhållas på grundval av inkallelseförfarandet vid utbildnings- och övningsverksamheten och genom utsändandet av krigsplaceringsorder. Vid sådant förhållande föreslår utredningen, att stadgandet i 18 § 2 mom. civilförsvarslagen utgår. Enligt de förslag rörande civilförsvarspliktens tillämpning i fred vid utbildning och övning, som framlägges av 1953 års utredning om civilförsvarsutbildning och vartill civilförsvarsutredningen ansluter sig, blir tjänstgöringstiden i fred för viss civilförsvarspersonal utökad jämfört med vad hittills gällt. Härvid aktualiseras frågan huruvida statliga och därmed i avlöningshänseende jämförliga kommunala befattningshavare skall äga rätt att vid tjänst- och pensionsårsberäkning tillgodoräkna sig tjänstgöring i civilförsvaret, vilken fullgjorts till följd av civilförsvarsplikt. Denna fråga har hittills icke blivit föremål för särskild författningsreglering. De regler som i detta avseende gäller vid värnpliktstjänstgöring avser icke tjänstgöring i civilförsvaret. Civilförsvarsutredningen, som icke ansett sig böra framlägga närmare förslag i förevarande fråga, vill ändock uttala, att samma eller liknande regler beträffande tjänstårsberäkning, som gäller för värnpliktiga vid militärtjänstgöring, lämpligen bör gälla vid civilförsvarspliktigas tjänstgöring. Utredningen föreslår, att denna fråga blir föremål för särskild prövning i samband med den översyn av avlöningsreglementet för civilförsvarspersonal, som enligt utredningens mening bör komma till stånd.

KAPITEL 9 Rikets indelning i

civilförsvarsområden

Enligt civilförsvarslagen (5 §) indelas riket i civilförsvarsområden. Varje landsfiskalsdistrikt och stad, som ej ingår i landsfiskalsdistrikt, utgör ett civilförsvarsområde, där ej Konungen för visst fall förordnar annorlunda. Dylika förordnanden om undantag från huvudregeln har meddelats i ett femtiotal fall. Ingår i civilförsvarsområde delar av skilda län, bestämmer Konungen till vilket län området i civilförsvarshänseende skall anses höra. F. n. har denna bestämmelse tillämpning endast beträffande Stockholms civilförsvarsområde, som i sig inrymmer vissa delar av Stockholms län, samt beträffande Flundre-Bjärke civilförsvarsområde i Älvsborgs län, som omfattar viss del av Göteborgs och Bohus län. Enligt civilförsvarskungörelsen (17 och 18 §§) äger civilförsvarsstyrelsen att på framställning av länsstyrelse förordna, dels att civilförsvarsområde skall vara indelat i civilförsvarsdistrikt, dels att två eller flera civilförsvarsområden inom samma län skall sammanföras till en civilförsvarskrets. Distriktsindelning kan enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar förekomma antingen i civilförsvarsområde, som utgör eller huvudsakligen omfattar större stad, där det med hänsyn till stadens omfattning kan vara omöjligt att från en enda central leda och övervaka verksamheten inom området, eller i civilförsvarsområde, där naturhinder, osäkra och dåliga förbindelser eller andra omständigheter särskiljer området i olika delar. Distriktsindelning kan även föranledas av att i civilförsvarsområde finns bebyggelsecentra, belägna avlägset eller åtskilt från civilförsvarschefens uppehållsort. Kretsindelning skall enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar förekomma, där det för förbindelsetjänstens ändamålsenliga ordnande eller av annan anledning finnes erforderligt. Kretsindelningen syftar närmast till att skapa förutsättningar för en effektiv och enhetlig ledning av civilförsvaret och för att underlätta ömsesidig hjälpverksamhet civilförsvarsområdena emellan inom kretsen och mellan olika kretsar. Samtidigt har länsstyrelsen fått ökad möjlighet att i lämplig omfattning låta befogenheterna med avseende på ledningsfunktionerna i krig avse större enhet än civilförsvarsområde. I detta kapitel upptar utredningen till behandling frågan om rikets in-

116 delning i civilförsvarsområden och civilförsvarskretsar, under det att frågan om distriktsindelning senare behandlas i samband med utredningens förslag angående ledningsverksamhetens utövande.

Allmän

indelningsgrund

Den nuvarande indelningen i civilförsvarsområden grundar sig på den principiella uppfattningen, att den lokala ledningen av civilförsvaret bör utövas av polischeferna och att även civilförsvarsadministrationen lokalt lämpligen anknytes till polischefsdistrikten. Även med hänsyn till kommunernas medansvar i civilförsvaret befanns polischefsdistrikten ursprungligen vara en i princip lämplig indelningsgrund. De här nämnda motiven för den territoriella indelningen inom civilförsvaret har emellertid efter hand i viss mån förskjutits. Skäl har tillkommit, som talar för en övergång till större civilförsvarsområden. Framförallt måste numera förutses att på grund av atomvapnens snabba utveckling hemortsbekämpningen och civilförsvarsåtgärderna kommer att beröra större sammanhängande områden än tidigare. Initiativ och ledning måste avse sådana större områden och civilförsvarsenheterna förläggas på tillräckligt avstånd från befarade anfallscentra. Från dessa synpunkter är de nuvarande civilförsvarsområdena ofta för små. Även planläggningen och genomförandet av utrymning enligt de av riksdagen numera antagna riktlinjerna kräver större territoriella handlingsområden än vad de nuvarande civilförsvarsområdena erbj uder. Här berörda förhållanden har i praktiken redan medfört, att nuvarande civilförsvarsområden ansetts vara för små såsom enheter för ledningens utövande i krig och att civilförsvarsområdena därför i stor utsträckning sammanförts till kretsar. Antalet civilförsvarskretsar är f. n. 100, medan 20 civilförsvarsområden ej ingår i kretsar. Vidare har till följd av utvecklingen ett antal ändringar under årens lopp vidtagits i den ursprungliga indelningen i civilförsvarsområden, varvid tendensen varit att göra berörda områden större än tidigare. Exempelvis har det ofta från civilförsvarssynpunkt synts ändamålsenligt att sammanhängande bebyggelseområden hänföres till ett och samma civilförsvarsområde, oberoende av gällande administrativ indelning i övrigt. Antalet civilförsvarsområden har sedan å r 1951 nedgått från 452 till 352. Den nuvarande indelningen av riket i civilförsvarsområden har i vissa fall medfört, att områdenas gränser skär såväl kommungränser som gränser mellan landsfiskalsdistrikt, ett förhållande som icke är alldeles utan olägenhet för civilförsvarets ledning och uppbyggnad och för civilförsvarsnämndernas verksamhet. Även om betydelsen härav icke bör övervärderas, synes det angeläget, att såvitt möjligt undvika att sådant förhållande upp-

117 kommer. Genom utredningens förslag om indelning i civilförsvarsområden tillgodoses ifrågavarande önskemål i full utsträckning. Vid sina överväganden rörande den territoriella indelningen av civilförsvaret har utredningen under arbetets gång samrått med representanter för överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Utredningen har härvid i allmänhet fått belägg för sin tanke att av skäl, som redovisats ovan, övergå till större civilförsvarsområden än de nuvarande. En lämplig princip synes därvid vara att i regel bilda civilförsvarsområden av de hittillsvarande civilförsvarskretsarna. De nuvarande kretsarna har bildats för att civilförsvarsmyndigheterna skall få lämpliga områden för civilförsvarets lokala ledningsverksamhet i krig. Utredningen har vid sina undersökningar och samråd med länsstyrelserna funnit, att den nuvarande kretsindelningen med endast få undantag uppfyller de krav, som man i nyssnämnda hänseende vill ställa. Med hänsyn till att kretsen sålunda i regel är lämplig territoriell indelningsgrund från ledningssynpunkt har utredningen — med beaktande även av nedan anförda organisatoriska och ekonomiska skäl — funnit anledning frångå den nuvarande civilförsvarsområdesindelningen. Det av utredningen i särskild bilaga (bilaga 1) redovisade förslaget till indelning av riket i civilförsvarsområden bygger i princip på den nuvarande kretsindelningen. Antalet civilförsvarsområden har härigenom minskat från nuvarande 352 till 124. Ifrågavarande minskning av antalet civilförsvarsområden innebär, förutom nämnda fördelar beträffande ledningens utövande, bl. a. att ledningens personalorganisation kan betydligt begränsas jämfört med vad som erfordras för att organisera ledningsorgan för nuvarande större antal civilförsvarsområden och kretsar. Förändringen medför även minskat behov av huvudcentraler för ledningen. Det bör uppmärksammas att befolknings- och kommunikationsförhållanden m. m. motiverar, att i vissa fall en justering sker av de nuvarande kretsgränserna då de nya civilförsvarsområdenas gränser fastställes. Med ledning av överläggningar med länsstyrelserna har utredningen sökt ta hänsyn härtill i det förslag, som nu framlägges. Särskilt gäller detta beträffande Stockholms och Göteborgs civilförsvarsområden, vartill utredningen återkommer i det följande, samt norrlandslänen. F r å n administrationssynpunkt föreligger enligt utredningens mening icke några hinder för att genomföra den här föreslagna reformen. Den av utredningen och statens organisationsnämnd föreslagna regionala administrationen av civilförsvaret går väl att förena med övergången till större civilförsvarsområden. Den från vissa synpunkter viktiga kontakten mellan civilförsvarschefer och kommuner tillgodoses enligt utredningsförslagen dels genom att civilförsvarsnämnderna liksom hittills skall handha respektive kommuns uppgifter gentemot civilförsvaret, dels genom att distrikts-

118 chefer utses inom kommunerna för att biträda civilförsvarscheferna. Såsom framgår av organisationsförslagen i det följande bibehålles nuvarande princip, att polischeferna, envar inom sitt polisdistrikt, skall handha den omedelbara ledningen av civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst. Utredningens förslag till ny civilförsvarsområdesindelning med vidgade områden medför bl. a. att försvarsområdesbefälhavarnas samråd med civilförsvarscheferna underlättas. På annat sätt påverkar förslaget icke gränsdragningen mellan försvarsområden och civilförsvarsområden. Civilförsvaret utgör endast en del av den civila försvarsverksamheten. Andra delar berör bl. a. polisverksamheten, hälso- och sjukvården, socialvården, psykologiska försvaret, ekonomiska försvaret och krigstrafiken. Samtliga dessa delar av den civila försvarsverksamheten står i sådant sammanhang med varandra, att ett överförande av civilförsvaret inom visst område av ett län till ett annat län måste i ett flertal avseenden påverka länsstyrelsens handläggning av ärenden rörande den civila försvarsverksamheten inom länet. Det torde jämväl vara ofrånkomligt att en dylik överflyttning kommer att medföra vissa olägenheter. Även om det måhända icke finns anledning att fästa avgörande vikt vid sådana olägenheter — erforderligt samråd och samförstånd torde vara möjligt att ernå länsstyrelserna emellan — synes i princip ett överförande av civilförsvaret från ett län till ett annat endast böra ifrågakomma, om skälen härför ter sig starka med hänsyn till civilförsvarets verksamhet i krig. I annat fall bör länsgränserna följas. Utredningens förslag till indelning i civilförsvarsområden anknyter jämväl till hittillsvarande praxis, att civilförsvarsområde icke omfattar delar av skilda län. Endast beträffande Stockholms och Göteborgs civilförsvarsområden samt i viss mindre omfattning Trollhättans civilförsvarsområde har utredningen på grund av särskilda förhållanden ansett det påkallat att göra undantag från den allmänna regeln. Stockholms civilförsvarsområde Stockholms civilförsvarsområde omfattar f. n. Stockholms stad samt av Stockholms län städerna Solna, Sundbyberg, Lidingö och Nacka ävensom Saltsjöbadens köping. Vid de analyser, som utredningen låtit företaga beträffande Stockholms civilförsvarsområde i avsikt att få underlag för ett bedömande av de sannolika följderna av luftanfall med moderna vapen över stockholmsområdet, har skadeverkningarna, om de svåraste vapnen kommer till användning, visat sig få utbredning långt utanför Stockholms civilförsvarsområdes nuvarande gränser. Såväl i utredningens delbetänkande 1955 som i propositionen i ämnet (185/56) avser förslagen rörande Stockholms utrymnings- och skyddsrumsfrågor såväl Stockholm som det område däromkring vilket på ett ensartat sätt beröres av anfallsverkningarna och skyddsåtgärderna mot dessa. Gränserna för detta område går

119 2 å 3 mil från stadens centrum, d. v. s. det område som vanligen går under benämningen Stor-Stockholm. Av nu berörda förhållanden torde klart framgå, att civilförsvarets verksamhet i fråga om såväl planläggning som förebyggande åtgärder och skadeavhjälpande insatser bör i största möjliga utsträckning kunna ledas enhetligt inom hela det ifrågavarande området, speciellt under beredskapsförhållanden och krig. I syfte att vinna denna enhetliga ledning har utredningen ifrågasatt att till Stockholms civilförsvarsområde överflytta ytterligare delar av Stockholms län. Vid överläggningar i frågan med överståthållarämbetet och länsstyrelsen har från länsstyrelsens sida framhållits, att de olägenheter, som redan förefinnes genom den nuvarande gränsdragningen, skulle bli än mer framträdande vid en dylik överflyttning. Vid nämnda samråd diskuterades därför, huruvida ej frågan om Stockholms civilförsvarsområdes omfattning borde lösas i ett vidare sammanhang. Vissa synpunkter framkom även, som talade för att de civila försvarsfrågorna i sin helhet i Stockholms stad och länet i möjligaste mån borde i varje fall under beredskap och krig samordnas under en gemensam ledning. Säkerligen skulle en dylik samordning vara av stort värde och ägnad att öka det civila försvarets ändamålsenlighet och effektivitet inom berörda områden. Frågan om en samordning i nu antydd omfattning faller emellertid utom ramen för utredningens uppdrag. Utredningen har därjämte inhämtat, att denna fråga är föremål för en av överståthållarämbetet och länsstyrelsen påbörjad utredning avseende möjligheten att åstadkomma en för båda myndigheterna gemensam krigsorganisation. Oavsett på vilket sätt nu berörda fråga kan lösas, finner utredningen det ofrånkomligt att vid sitt ställningstagande till frågan om Stockholms civilförsvarsområdes gränser utgå från de förhållanden, som är avgörande för civilförsvarets funktioner i krig. Med denna utgångspunkt och med stöd av de verkställda analyserna och övriga i ämnet inhämtade upplysningar bedömer utredningen utvidgning av områdets gränser från civilförsvarssynpunkt vara nödvändig. / enlighet härmed framlägger utredningen förslag om att Stockholms civilförsvarsområde skall omfatta Stor-Stockholm, d. v. s. dels Stockholms stad, dels de till de inre och yttre förortsområdena hörande kommunerna i Stockholms län. Beträffande administrationen av det sålunda utvidgade Stockholms civilförsvarsområde vill utredningen i detta sammanhang anföra följande. Civilförsvarets administration inom det nuvarande Stockholms civilförsvarsområde handhas f. n. under överståthållarämbetet av civilförsvarschefen i Stockholm, som sålunda administrerar även de till Stockholms län hörande delarna av civilförsvarsområdet. Detta innebär, att ungefär en fjärdedel av länets befolkning i civilförsvarshänseende hör till överståthållarämbetets förvaltningsområde. Därest en utvidgning sker av Stock-

120 holms civilförsvarsområde i enlighet med utredningens ovannämnda förslag kommer ungefär tre fjärdedelar av länets befolkning att tillhöra detta område. Civilförsvaret inom länet i övrigt kommer att bli av förhållandevis liten omfattning. Ett genomförande av förslaget kommer därför att i väsentlig grad inverka på den administrativa civilförsvarsorganisationen inom såväl överståthållarämbetet som länsstyrelsen. För att komma till rätta med dessa organisationsproblem gäller det i första hand att ta ställning till frågan vilken myndighet som skall handha fredsadminstrationen av Stockholms utvidgade civilförsvarsområde. Det torde kunna konstateras att en från alla synpunkter invändningsfri lösning av frågan om civilförsvarets administration i Stockholms stad och Stockholms län svårligen kan åstadkommas med nuvarande länsindelning såsom grund. Utredningen saknar förutsättningar att bedöma huruvida av andra skäl ändrad länsindelning kan vara påkallad. Emellertid synes icke en ändrad länsindelning kunna ifrågasättas endast från de synpunkter som utredningen har att företräda. Utredningen har därför att vid framläggande av förslag i föreliggande frågor utgå från den nuvarande länsindelningen. I detta sammanhang vill utredningen uttala sin uppfattning, att det icke är lämpligt ur ledningssynpunkt att hänföra olika delar av samma civilförsvarsområde till olika län. Bestämmelsen i 5 § civilförsvarslagen, som förutsätter att ett civilförsvarsområde skall höra till ett och samma län i civilförsvarshänseende, bör därför icke ändras. Med tillämpning härav bör Stockholms civilförsvarsområde i sin helhet hänföras till antingen överståthållarämbetet eller Stockholms län. Skäl torde kunna åberopas för såväl det ena som det andra alternativet. Utredningen finner emellertid för sin del övervägande skäl tala för att Stockholms civilförsvarsområde liksom hittills underställes överståthållarämbetet. Göteborgs civilförsvarsområde Även beträffande Göteborgs civilförsvarsområde har frågan om en utvidgning av området aktualiserats av liknande skäl som i Stockholm. Viss ändring av gränserna har föreslagits av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län i framställning till Konungen den 27 oktober 1954. Förslaget, som upprättats i samråd med länsstyrelserna i Hallands och Älvsborgs län, innebär, att Göteborgs civilförsvarsområde utvidgas till att omfatta dels nuvarande Göteborgs och Kungälvs civilförsvarskretsar med undantag av Tjörns civilförsvarsområde i Göteborgs och Bohus län, dels Ale och Vättle civilförsvarsområden i Älvsborgs län samt Kungsbacka och Viske civilförsvarsområden i Hallands län. Framställningen innebär jämväl förslag om vissa nya administrationstjänster inom Göteborgs civilförsvarsområde.

121 Enligt förslaget motiveras den ändrade områdesindelningen bl. a. av att det större civilförsvarsområdet underlättar civilförsvarschefens i Göteborg åtgärder vid genomförandet av utrymning och även medger en snabbare kraftsamling av hjälpenheter i händelse av luftanfall mot Göteborgsområdet. I ett av statens organisationsnämnd i samråd med civilförsvarsutredningen den 16 februari 1955 avgivet yttrande över nämnda framställning framhölls bl. a., att Göteborgs civilförsvarsområdes nuvarande gränser från såväl krigsorganisatoriska som fredsadministrativa synpunkter är mindre väl avpassade. Samtidigt erinrades emellertid om att de pågående utredningarna om civilförsvaret kunde komma att innebära sådana förändringar rörande civilförsvarets krigsorganisation och därmed även dess fredsadministration, att undersökningarna i fråga borde slutföras, innan slutlig ställning togs till den föreslagna gränsdragningen. Sedan utredningens och organisationsnämndens undersökningar slutförts, vill utredningen i denna fråga anföra följande. I det föregående har berörts vissa av de svårigheter, som från civil totalförsvarssynpunkt uppstår, om delar av skilda län ingår i samma civilförsvarsområde, och som i förevarande fall skulle komma att beröra tre länsstyrelser. Beträffande Ale och Vättle civilförsvarsområden av Älvsborgs län har emellertid utredningen från civilförsvarssynpunkt funnit tillräckliga skäl föreligga för att, oaktat de erinringar som från andra synpunkter kan anföras mot förslaget, överföra dessa områden till Göteborgs civilförsvarsområde på sätt som föreslås av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Lika starka skäl för ett överförande kan däremot enligt utredningens mening icke anföras beträffande Kungsbacka och Viske civilförsvarsområden. De av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anförda utrymningsskälen synes icke motivera, att handläggningen av civilförsvarsfrågorna inom sistnämnda civilförsvarsområden överföres från länsstyrelsen i Hallands län till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Ifrågavarande civilförsvarsområden beröres nämligen icke av Göteborgs utrymningsåtgärder på samma sätt som Ale och Vättle civilförsvarsområden. Med hänsyn till här anförda synpunkter har utredningen funnit, att Göteborgs civilförsvarsområde bör omfatta nuvarande Göteborgs och Kungälvs civilförsvarskretsar av Göteborgs och Bohus län, därvid även Tjörns civilförsvarsområde lämpligen tillföres Göteborgsområdet, samt nuvarande Ale och Vättle civilförsvarsområden av Älvsborgs län.

KAPITEL 10 Civilförsvarets u p p g i f t e r

Enligt civilförsvarslagen (1 §) har civilförsvaret till uppgift att i de hänseenden Konungen bestämmer utöva sådan verksamhet för rikets försvar som icke åvilar krigsmakten, så ock annan i samband därmed stående verksamhet. Anledningen till att uppgifterna fått denna allmänna bestämning i lagen sammanhänger med att civilförsvaret enligt lagstiftarnas mening borde ha en i vissa hänseenden samordnande ställning inom samhällets allmänna civila försvarsberedskap. I enlighet härmed har även i civilförsvarskungörelsen (1 § f) åt civilförsvaret getts ett allmänt uppdrag att, förutom i samma paragraf specificerade uppgifter, handha sådan på det allmänna ankommande civil verksamhet för rikets försvar, som icke uppdragits åt annan organisation. Ett av skälen, varför civilförsvarets uppgifter icke närmare fixerats i lagen har varit att nya uppgifter bör kunna tilläggas civilförsvaret i den mån så påkallas av den krigstekniska utvecklingen. En sådan anpassning skulle kunna försvåras, om en närmare bestämning av uppgifterna gjordes i lagen. Vidare förutsågs civilförsvarets uppgifter delvis vara av den art, att de av militära och utrikespolitiska hänsyn icke bör fixeras i författning. En viss specificering av civilförsvarets huvuduppgifter sker i 3 § civilförsvarskungörelsen genom uppräkning av civilförsvarets tjänstegrenar. Såsom angivits i det föregående (kap. 2) är tjänstegrenarna åtta till antalet, nämligen ordnings- och bevakningstjänst, observations- och förbindelsetjänst, brandtjänst, teknisk tjänst, gasskyddstjänst, sjukvårdstjänst, utrymnings- och socialtjänst samt undanförsel- och förstöringstjänst. De sålunda angivna uppgifterna har utredningen funnit böra i allt väsentligt fortfarande åvila civilförsvaret och läggas till grund för den nya organisationen. Vapenutvecklingen med därav följande ändrade verksamhetsformer ävensom andra förhållanden motiverar emellertid vissa jämkningar i fråga om civilförsvarsuppgifterna och gränsdragningen mellan dessa och uppgifter, som handhas av andra myndigheter. De allmänna synpunkterna i fråga om denna avgränsning har utredningen behandlat i kap. 7. En bestämning av civilförsvarets uppgifter genom klarast möjliga tilllämpningsbestämmelser är en nödvändig förutsättning för att civilförsvarets

123 behov av administration, utbildning m. m., d. v. s. ramen för civilförsvaret, över huvud taget skall kunna bedömas. Utredningen behandlar i det följande med hänsyn till vad nu sagts civilförsvarets uppgifter i den mån enligt utredningens mening ändring av desamma påkallas eller de eljest bör kommenteras med hänsyn till principiella ställningstaganden i olika organisations- och utbildningsfrågor.

Ordningstjänst. Skydd mot spioneri och sabotage Nuvarande uppgifter

Ordningsuppgifterna tillkommer primärt polisväsendet såväl i fred som under beredskap och krig. Civilförsvarets befattning med ordningsfrågor får därför icke uppfattas så, att civilförsvaret under beredskap och krig träder i polisväsendets ställe. Det förhållandet att polismän inskrives för ordningshållningsuppgifter i civilförsvaret och att civilförsvarschefen enligt civilförsvarskungörelsen (12 §) tillagts vissa befogenheter angående polisens utnyttjande under civilförsvarsberedskap innebär icke, att polisväsendet som sådant inordnas i civilförsvaret. De polisiära ordningshållningsuppgifterna är redan i fred av mångskiftande art. I händelse av beredskapstillstånd torde uppgifterna bli ännu fler, bl. a. på grund av att polisväsendet ålagts uppgifter för att understödja det militära försvaret samt den militära sjukvårds- och veterinärtjänsten m. m. En helt klarläggande förteckning över alla förekommande ordningsuppgifter torde svårligen kunna upprättas. Med stöd av bl. a. allmänna polisinstruktionen, första delen av 1939 års polisutrednings betänkande och 1953 års polislöneutrednings betänkande kan emellertid ordningshållningsuppgifterna i huvudsak överblickas. Härav framgår, att ett flertal uppgifter är av sådan rent polisiär art, att de icke har något samband med civilförsvarets kompetensområde. Civilförsvarets egentliga ordningshållningsuppgifter är hänförliga till åtgärder, som är erforderliga med hänsyn till allmänna påbud, som gäller under civilförsvarsberedskap beträffande mörkläggning, trafik- och säkerhetsbestämmelser m. m., samt med hänsyn till civilförsvarets förebyggande och skadeavhjälpande verksamhet i övrigt. I civilförsvarsstyrelsens provisoriska anvisningar den 24 januari 1957 för allmänna civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst sammanfattas civilförsvarspolisens ordningsuppgifter i följande punkter: 1. Trafikdirigering dels i samband med civilförsvarets transporter, dels eljest på grund av andra åtgärder som företages av civilförsvaret. 2. Avspärrningar, vägvisning och annan handledning m. m. vid samlingsplatser, järnvägsstationer m. fl. ställen i samband med utrymning och inkvartering. 3. Avspärrningar m. m. för att hindra överträdelse av bortflyttningsförbud. 4. Vägvisning och annan handledning m. m. vid befolkningsskyddsrum och

124 andra för civilförsvaret avsedda lokaler, t. ex. gruppstationer och härbärgen, vilka är avsedda att samtidigt hysa 300 personer eller mer. 5. Vägvisning ur skadeområden och hotade områden samt lämnande av uppmaningar om utrymning av dylika områden. 6. Avspärrningar och trafikreglering vid skadeområden där hjälpverksamhet pågår. 7. Avspärrningar och trafikregleringar vid hotade områden (t. ex. på grund av blindgångare), oframkomliga trafikleder (t. ex. på grund av ras, gasbeläggning eller radioaktiv beläggning) eller eljest till förhindrande av skada och underlättande av trafiken (t. ex. genom eller förbi en bombad ort). Mot den här gjorda sammanfattningen av civilförsvarets ordningsuppgifter har utredningen icke något att erinra. Uppgifterna överensstämmer med vad som tidigare ansetts böra åvila civilförsvaret. I fråga om uppgifternas fullgörande må dock framhållas, att de icke med nödvändighet alltid behöver utföras av särskild personal för ordnings- och bevakningsuppgifter med polismans skydd och befogenheter. I många situationer torde uppgifter av ordningsnatur lämpligen kunna fullgöras av även annan civilförsvarspersonal. Som exempel härpå må nämnas handledning och liknande verksamhet vid samlingsplatser, järnvägsstationer m. m. i samband med utrymning och inkvartering ävensom bistånd i övrigt åt allmänheten vid utrymning av hotade områden. I dylik verksamhet bör deltaga främst utrymningsorganisationens personal men även personal tillhörande andra verksamhetsgrenar. Dessutom kan sådana uppgifter som vägvisning m. m. utföras av civilförsvarspliktiga utanför organisationen. Behovet av personal kan även reduceras genom ökad användning av olika anvisningsanordningar, såsom vägskyltar, trafikmärken m. m. Enligt nu gällande bestämmelser är det såsom framgått av det föregående en uppgift för ordningstjänsten att svara för vägvisning och annan handledning vid befolkningsskyddsrum och andra för civilförsvaret avsedda lokaler, t. ex. gruppstationer och härbärgen, vilka är avsedda att samtidigt hysa 300 personer eller mer. I fråga om allmänna skyddsrum, som är mindre än nu sagts, skall ordningsuppgifterna handhas av personal ur tekniska tjänsten (byggnadstjänsten), om skyddsrummet är avsett att hysa mellan 50 och 300 personer, och eljest av den övriga civilförsvarspersonal som utnyttjar skyddsrummet. Med anledning av vad sålunda gäller vill utredningen anföra följande. I enlighet med de allmänna principerna för ordningstjänst är det naturligt, att personal avsedd för ordningstjänst disponeras även för ordningsuppgifter, som har samband med de allmänna skyddsrummens utnyttjande. I vissa fall bör personal, om så erfordras, särskilt avdelas för dylika uppgifter, men i regel bör frågan lösas genom att enheter avsedda för ordningstjänst ändock förlägges till skyddsrummen i fråga. Tillsyn av att ordning upprätthålles i de allmänna skyddsrummen torde emellertid icke alltid kräva närvaro av ordningstjänstpersonal. Det bör vara en uppgift även för personal

125 ur andra enheter, som är förlagda till skyddsrummen, att utöva här avsedd tillsyn, som kan gälla ej endast ordningshållning vid tillfällen, då skyddsrummen uppsökes av allmänhet, utan även tillsyn som erfordras för att hålla skyddsrummen i ständig beredskap. Uppgiften bör därvid icke läggas ensidigt på en viss bestämd del av organisationen utan i stället fördelas alltefter personaltillgångarna i varje särskilt fall. Här nämnda synpunkter på ordningsuppgifterna har bl. a. betydelse då det gäller att dimensionera personal för ordningstjänst, vartill utredningen senare återkommer. Stadganden om civilförsvarets uppgifter angående skydd mot spioneri och sabotage återfinnes dels i 1 § civilförsvarslagen jämfört med 1 § a) och 2 § 1 mom. civilförsvarskungörelsen samt dels i 57 och 73 §§ civilförsvarslagen. Av förstnämnda författningsbestämmelser framgår att det tillkommer civilförsvaret bl. a. att planlägga och i enlighet med meddelade föreskrifter verkställa erforderliga åtgärder för anläggningars, byggnaders och annan egendoms skyddande mot spioneri och sabotage. Då riket är i krig skall personal inom civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst vara skyldig att, i anslutning till de uppgifter som åligger denna tjänstegren, utöva jämväl sådan verksamhet för rikets försvar, som eljest åvilar krigsmakten. Enligt 57 § civilförsvarslagen äger länsstyrelsen ålägga den som inom anläggning eller byggnad bedriver industriell eller annan verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller, om särskilda skäl därtill är, anläggningens eller byggnadens ägare att vidtaga särskilda åtgärder till förhindrande av spioneri och sabotage eller eljest till säkerställande av driften och förebyggande av skada. Såsom exempel på dylika åtgärder, som kan vara påkallade vid fara för fientlig verksamhet, namnes anordnande av bevakning, inhägnad, maskinskydd eller reservförråd. Enligt 73 § civilförsvarslagen äger civilförsvarsmyndighet besiktiga anläggning eller byggnad för utrönande av de åtgärder som vidtagits eller bör vidtagas till skydd mot spioneri, sabotage eller skada i övrigt av fientlig verksamhet. De här omnämnda civilförsvarsåtgärderna till skydd mot spioneri och sabotage behandlas i det följande såsom dels bevakningstjänst (vakthållning) och dels säkerhetstjänst (åtgärder i övrigt till skydd mot spioneri och sabotage).

Ifrågasatt lagändring

I skrivelse till Konungen den 9 mars 1951, vilken skrivelse överlämnats till civilförsvarsutredningen för beaktande, hemställde civilförsvarsstyrelsen, att Kungl. Maj:t ville framlägga förslag till lagstiftning, varigenom

126 civilförsvarets n u v a r a n d e u p p g i f t e r i fråga o m a t t b e r e d a s k y d d m o t s p i o n e r i och s a b o t a g e s a m t u p p r ä t t h å l l a o r d n i n g och o m b e s ö r j a b e v a k n i n g m å t t e ö v e r f ö r a s till p o l i s v ä s e n d e t . O r d n i n g s h å l l n i n g e n i s k y d d s r u m och a n d r a civilförsvarets a n s t a l t e r skulle d o c k b i b e h å l l a s s o m c i v i l f ö r s v a r s uppgift. I skrivelsen, s o m a v g a v s i n n a n 1 § c i v i l f ö r s v a r s l a g e n fått sin n u v a r a n d e lydelse, a n f ö r d e c i v i l f ö r s v a r s s t y r e l s e n s å s o m m o t i v för sin h e m s t ä l l a n i h u v u d s a k följande. Under civilförsvarsberedskap komme enligt gällande bestämmelser ordningsuppgifter att i huvudsak handhavas av två olika organ, civilförsvaret och polisväsendet. Detta vore självklart förenat med olägenheter. Dessa olägenheter bleve särskilt påtagliga i sådana civilförsvarsområden, där varken civilförsvarschefen eller tjänstegrenschefen för ordnings- och bevakningstjänsten tillika vore polischef. Vidare torde icke alltid bli fullt klart, huruvida en viss ordningsuppgift ankomme på civilförsvaret eller på polisväsendet. Uppgiften kunde sålunda vara föranledd av såväl civilförsvarets som annan verksamhet. Slutligen kunde polispersonal komma att underställas ibland civilförsvarschefen och ibland polischefen. Till en del kunde de påtalade olägenheterna undanröjas om den lokala ledningen av civilförsvaret eller i vart fall ordnings- och bevakningstjänsten och polisväsendet utövades av samma person. Olägenheterna kunde dock icke fullständigt avhjälpas med mindre ansvaret för ordningens och säkerhetens upprätthållande under krig lades helt på allenast ett organ, antingen civilförsvaret eller polisväsendet. En lösning enligt det första alternativet vore utan tvivel mest rationell för civilförsvarets verksamhet. Vid detta alternativ borde polischefen, om han icke vore civilförsvarschef, regelmässigt förordnas till chef för ordnings- och bevakningstjänsten. Enligt civilförsvarsstyrelsen vore emellertid det andra alternativet att förorda, nämligen att ansvaret för samtliga ordnings- och säkerhetsfrågor i krig lades på polisväsendet. Härigenom åstadkommes en värdefull kontinuitet mellan fredsoch krigsorganisationen. Ett tungt vägande skäl vore jämväl, att civilförsvaret härvid icke skulle omfatta några beväpnade och stridande personalkategorier. Civilförsvarets karaktär av en humanitär organisation skulle sålunda renodlat kunna upprätthållas. Om lagstiftningen av tekniska skäl gåves det innehållet, att personalen i ordnings- och bevakningstjänsten komme att i krig tillhöra krigsmakten, bleve önskemålet att skilja ordnings- och säkerhetsuppgifterna från civilförsvaret än starkare. Även om sagda personal genom uniformer och tjänstebeteckningar skildes från övriga personalkategorier, vore det eljest allvarlig risk för att all civilförsvarspersonal, som råkade i fiendens händer, finge likartad behandling. Civilförsvarets organisation måste vara sådan, att de folkrättsliga reglerna icke kunde tagas till intäkt för att all civilförsvarspersonal behandlades som krigsmän och än mindre som franktirörer. För att polisväsendet skulle kunna övertaga civilförsvarets ordnings- och bevakningsuppgifter, måste en central ledning finnas inom polisväsendet för dessa uppgifter. Så länge en central statlig polismyndighet saknades, torde denna centrala ledning kunna läggas på statspolisintendenten. Till den centrala ledningen kunde överföras den personal inom civilförsvarsstyrelsen, som för närvarande är helt sysselsatt med ifrågavarande uppgifter. Regionalt borde ledningen utövas av

länsstyrelserna och lokalt av polischeferna. Ett intimt samarbete rörande dessa frågor borde givetvis ske mellan statspolisintendenten och civilförsvarsstyrelsen resp. militära myndigheter. Genom att polischefen liksom för närvarande i de flesta fall vore civilförsvarschef, skapades garantier för att civilförsvarets intressen beaktades. I övriga fall borde civilförsvarschefen alltjämt ha samma befogenhet som för närvarande gentemot polisväsendet (12 § civilförsvarskungörelsen). För att tillgodose polisväsendets ytterligare personalbehov för verksamheten i krig kunde man tänka sig antingen en särskild lagstiftning om polisplikt eller en lagstiftning, varigenom civilförsvarspliktiga finge ställas till polisväsendets förfogande. Genom att få företa personaluttagningen med biträde av civilförsvaret kunde polisväsendet dock besparas åtskilligt organisatoriskt arbete. Polisväsendet borde vidare kunna utnyttja civilförsvarets fredsorganisation, främst i civilförsvarsområdena, för uppgifter som hade samband med den utvidgade polisverksamheten. Sålunda borde civilförsvaret kunna anordna erforderliga utbildningskurser, handha förvaringen och vården av materiel m. m. Polisväsendets behov att vid beredskap och krig förfoga över byggnader, transportmedel, materiel och annan egendom torde kunna tillgodoses på enahanda sätt, som nu gäller för civilförsvaret. Det borde heller icke vara uteslutet att låta civilförsvaret fylla polisväsendets behov i angivna hänseenden. Till stöd för sin framställning om att överflytta civilförsvarets ordningsoch bevakningstjänst till annan organisation åberopar civilförsvarsstyrelsen sålunda dels vissa folkrättsliga synpunkter och dels vissa organisatoriska förhållanden. Utredningen behandlar i det följande dessa synpunkter var för sig. Folkrättslig

ställning

Personal, som ej tillhör krigsmakten, är enligt folkrätten förhindrad att med stridsåtgärder ingripa mot fientliga soldater. För att såvitt anginge polispersonalen undanröja därav följande svårigheter blev år 1943 polisens ställning i krig reglerad genom särskild lagstiftning. Enligt lagen den 17 december 1943 (nr 881) om polisens ställning i krig är envar polisman skyldig att under krig deltaga i rikets försvar i den omfattning Konungen föreskriver. Polisman, som i enlighet med därom meddelade bestämmelser skall deltaga i rikets försvar, tillhör under krig krigsmakten. Frågan hur civilförsvarets ordnings- och bevakningspersonal skulle förhålla sig gentemot fientlig krigsmakt upptogs till behandling i proposition till 1951 års riksdag (201/1951). Häri uttalade departementschefen, att sådan personal tydligen borde äga ingripa även mot uniformerade fientliga soldater för att med erforderlig effektivitet kunna fullgöra på tjänstegrenen ankommande uppgifter. För att ge personalen rätt härtill i enlighet med folkrättens bestämmelser föreslogs i propositionen, att i civilförsvarslagen skulle intagas ett stadgande av innehåll, att Konungen ägde bestämma, att personal tillhörande viss tjänstegren skulle, då riket vore i krig, vara skyldig att i anslutning till tjänstegrenen åliggande uppgifter

128 utöva jämväl sådan verksamhet för rikets försvar som eljest åvilade krigsmakten. Sådan personal skulle under krig tillhöra krigsmakten. I anslutning härtill föreslogs även ändring av strafflagen innebärande, att den som tillhörde sådan tjänstegren under krig i straff rättsligt hänseende jämställdes med krigsman. Vad som sålunda föreslagits blev även riksdagens beslut (FLU 27, Rskr. 232). Härvid är att märka, att första lagutskottet särskilt framhållit, att — trots den mera allmänt hållna lydelsen av 1 § tredje stycket civilförsvarslagen — avsikten är, att däri angivet förordnande skall meddelas endast beträffande personal inom ordnings- och bevakningstjänsten. Genom ifrågavarande lagändringar och därefter vidtagen ändring i civilförsvarskungörelsen (2 §) synes varje tvekan ha undanröjts om ordningsoch bevakningspersonalens befogenhet i folkrättsligt hänseende att använda vapen mot uniformerade fiender. Här ifrågavarande civilförsvarspersonal har enligt utredningens mening författningsmässigt fått sin folkrättsliga ställning klarlagd. Från formell synpunkt synes — med hänsyn till innehållet i gällande konventioner — även den övriga civilförsvarspersonalens folkrättsliga ställning vara klarlagd. Bland dessa internationella överenskommelser må särskilt nämnas konventionen den 18 oktober 1907 om lantkrigets lagar och bruk (fjärde Haagkonventionen) med det därvid fogade »Reglementet rörande lagar och bruk i lantkriget (lantkrigsreglementet)» samt konventionen i Geneve i augusti 1949 angående krigsfångars behandling. Konventionerna ger icke stöd för antagandet att personal av sistnämnda kategori skulle kunna betraktas som krigsmän, än mindre som franktirörer, av den anledningen att ordnings- och bevakningstjänstens personal under krig är beväpnad och betraktas som krigsmän. Skulle därför en fiende, under åberopande av att vissa beväpnade och stridande styrkor står till civilförsvarets förfogande, behandla övrig civilförsvarspersonal som krigsmän eller franktirörer, skulle detta vara ett brott mot folkrätten. Om sålunda den rättsliga sidan av föreliggande fråga är klar, måste man dock räkna med risken, att personal av alla kategorier, som genom uniformering eller särskilda tjänstetecken anges tillhöra civilförsvaret, under vissa stridslägen kan komma att av en fiende behandlas som tillhörande krigsmakten. I många situationer kommer säkerligen ordningsoch bevakningspersonalen att verka i nära samarbete med övrig civilförsvarspersonal. Att en fiende under eller omedelbart efter en strid icke alltid skiljer mellan de olika personalkategorierna och känner deras organisatoriska ställning, torde kunna förutses. Enligt utredningens förmenande är emellertid risken för misstag härvidlag lika stor, oavsett om ordningsoch bevakningstjänst ingår i civilförsvaret eller ej. Av anförda skäl finner utredningen — även med beaktande av vad civilförsvarsstyrelsen anfört — tillräcklig anledning saknas att med hänsyn

129 till folkrättsliga överväganden föra bort ordnings- och bevakningstjänsten från civilförsvaret. För att i möjligaste mån begränsa riskerna för att sådan personal inom civilförsvaret, som icke är stridande, behandlas såsom krigsmän eller franktirörer, är det emellertid angeläget, att den personal inom civilförsvaret, som är att hänföra till krigsmän, erhåller kännetecken som på ett fullt tydligt sätt särskiljer den från övrig personal. Detta har för bevakningspersonalens del redan skett genom att den utrustats med särskilda uniformer. Lika angeläget synes det vara, att även ordningspersonalen förses med sådana uniformer. Statsmakterna har också i princip uttalat sig härför (se prop. 201/1951 och Rskr. 232/1951). I detta sammanhang vill utredningen anföra vissa ytterligare synpunkter av folkrättslig natur, nämligen i fråga om nu gällande regler för hemvärnsmäns tjänstgöring i civilförsvaret. Frågan om hemvärnsmännens ställning till civilförsvaret aktualiserar speciellt bestämmelserna om värnpliktiga hemvärnsmän (driftvärnsmän). Efter hörande av 1948 års riksdag (prop. 206, SU 160, Rskr. 369) utfärdade Kungl. Maj:t år 1951 kungörelse om värnpliktiga hemvärnsmän och driftvärnsmän (SFS 549). Kungörelsens 1 § lyder sålunda: Vid beredskapstillstånd eller krigstillstånd är nedan angiven personal — utan hinder av erhållna uppskov med eller annan befrielse från tjänstgöring vid krigsmakten — skyldig att i hemvärnet fullgöra tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen, nämligen a) värnpliktiga och vid krigsmakten fast anställda, vilka erhållit uppskov eller annan befrielse enligt uppskovskungörelsen, b) värnpliktiga, vilka genom civilplaceringskort ställts till myndighets förfogande, samt c) värnpliktiga och vid krigsmakten fast anställda, vilka krigsplacerats i civila befattningar utanför krigsmakten. Av förarbetena till kungörelsen inhämtas, att 1945 års försvarskommitté föreslagit, att värnpliktiga med uppskov och civilplaceringskort vid krig skulle ingå i av hemvärnet organiserade förband. Hemortsförsvaret skulle vid ett genomförande av förslaget få en behövlig större omfattning. I remissutlåtande hade civilförsvarsstyrelsen icke någon principiell erinran mot försvarskommitténs förslag om skyldighet för den som erhållit uppskov eller civilplaceringskort att fullgöra tjänstgöring i hemvärnet. Styrelsen påyrkade emellertid, att den som var inskriven i allmänna civilförsvaret eller hemskyddet skulle undantagas från nämnda skyldighet. Föredragande departementschefen anslöt sig till försvarskommitténs förslag med följande ytterligare motivering (prop. 206, sid. 312): Det synes vara ett lämpligt sätt att utnyttja i krig eljest ej disponibel vapenutbildad personal i anslutning till arbetsplatserna. En jämförelse mellan landets totala tillgång på män i åldern 20—47 år och det antal, som ingår i krigsorganisationen, ger vid handen, att någon risk för att civilförsvaret skulle strandsättas 9—710821

genom förslagets genomförande icke kan anses föreligga. Behörig hänsyn måste dock tagas till de lokala förhållandena vid den avvägning mellan civilförsvarets behov och hemvärnets, som alltid måste äga rum. Tillämpningsbestämmelser till ifrågavarande kungörelse har meddelats dels genom arméorder nr 675/1951, som tillkommit efter samråd med bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen, dels genom civilförsvarsstyrelsens år 1953 utfärdade anvisningar angående civilförsvarspersonalens tjänstgöring i det värnpliktiga hemvärnet m. m. (ACfHv). Enligt nämnda arméorder punkt 1 skall för tjänst i det värnpliktiga hemvärnet ianspråktagas värnpliktiga hemvärnsmän (driftvärnsmän) med vissa undantag, exempelvis polismän samt personal i civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst. Punkt 3 i nämnda arméorder har följande lydelse. De värnpliktiga hemvärnsmännen (driftvärnsmännen) infogas i hemvärnet (driftvärnet) på sådant sätt att arbetsmarknads- och civilförsvarsintressen tillgodoses i största möjliga utsträckning. De värnpliktigas civila arbete bör störas så litet som möjligt. Av arbetsmarknadsstyrelsen anbefalld omflyttning av arbetskraft får icke hindras. De värnpliktiga hemvärnsmännen (driftvärnsmännen) skola kunna lösa uppgifter inom såväl hemvärnet (driftvärnet) som civilförsvaret. Där så är nödvändigt kunna värnpliktiga hemvärnsmän (driftvärnsmän) även ingå i företagets verkskydd. I p u n k t 5 av arméordern stadgas bl. a. att värnpliktiga hemvärnsmän (driftvärnsmän), som har sådana befattningar i civilförsvaret (verkskyddet) att det av civilförsvarschef (verkskyddsledare) bedömes vara synnerligen angeläget att personalen förblir vid civilförsvarsuppgiften, visserligen skall tas i anspråk för tjänst i det värnpliktiga hemvärnet (driftvärnet) men — enligt försvarsområdesbefälhavares (driftvärnchefs) närmare bestämmande — icke placeras i hemvärnsförband (driftvärnsförband). Civilförsvarsstyrelsens ACfHv innehåller i princip samma föreskrifter som arméordern. Härtill kommer följande bestämmelse: Bärande av hemvärnsuniform och vapen under tjänstgöring i allmänna civilförsvaret (verkskyddet) eller medförande därav under sådan tjänstgöring må kunna medgivas av civilförsvarschefen (verkskyddsledaren) beträffande personal som ingår i enhet vilken uteslutande består av hemvärnsmän, då det kan förväntas att personalen utan eller med endast kort varsel skall behöva tagas i anspråk för hemvärnsuppgifter. I ACfHv och i »Anvisningar för samverkan mellan hemvärn och civilförsvar», utfärdade av Hemvärnsstaben 3/10 1952, förutsattes att personal, som ingår i verkskydd, vanligen även tillhör hemvärnet (driftvärnet). Vidare uttalas i båda anvisningarna, att man bör eftersträva att till chef för särskilt hemvärns (driftvärns) förband vid viss anläggning och till verkskyddsledare vid anläggningen utses en och samma person. Vid behandlingen av ordnings- och bevakningspersonalens ställning har — såsom framgått av det tidigare —• noga övervägts de folkrättsliga syn-

131 punkterna. Vid handläggningen hos arméchefen och civilförsvarsstyrelsen av frågor om värnpliktiga) hemvärnsmäns civilförsvarstjänst synes de folkrättsliga aspekterna emellertid icke ha beaktats. Sålunda medger gällande civilförsvarsanvisningar, att inskriven civilförsvarspersonal, som tilllika är hemvärnsmän, under tjänstgöring i civilförsvaret i vissa situationer får bära hemvärnsuniform och vapen. Anledningen till att hemvärnsmän tillika ansetts kunna ingå i civilförsvaret torde vara svårigheten att i inånga fall på annat sätt tillgodose de båda organisationernas personalbehov. Det kan emellertid ifrågasättas om här nämnt förhållande står i överensstämmelse med gällande folkrättsliga konventioner. I allt fall strider nu gällande organisationsform mot första lagutskottets tidigare anförda uttalande, till vilket utredningen för sin del ansluter sig. Utredningen finner — med den organisationsform för civilförsvaret, som utredningen föreslår — det icke lämpligt från folkrättsliga synpunkter och ej heller behövligt att i allmänna civilförsvaret och verkskyddet inskriva personer, som ingår i hemvärnet. Enligt denna uppfattning bör Kungl. kungörelsen den 29 juni 1951 (nr 549) om värnpliktiga hemvärnsmän och driftvärnsmän ändras på sådant sätt, att den icke blir tillämplig på personal, som erhållit uppskov med eller annan befrielse från tjänstgöring vid krigsmakten för att genom inskrivning krigsplaceras för tjänstgöring i civilförsvaret. Vissa synpunkter på frågan om hemvärnsmäns medverkan i verkskyddstjänst behandlar utredningen i kap. 13. Civilförsvaret

och

polisväsendet

Då utredningen icke funnit de av civilförsvarsstyrelsen anförda folkrättsliga synpunkterna tillräckligt vägande för att föranleda ett förslag från utredningens sida om ordnings- och bevakningstjänstens skiljande från civilförsvaret, återstår att överväga, huruvida organisatoriska skäl motiverar en dylik åtgärd. Vid detta övervägande bör beaktas att vissa olikheter ur organisatorisk synpunkt föreligger mellan ordningsuppgifterna och bevakningsuppgifterna. Utredningen behandlar här först ordningstjänsten. Beträffande förhållandet mellan civilförsvaret och polisväsendet innebär den nuvarande ordningen i huvudsak, att under civilförsvarsberedskap sådana ordningsuppgifter, som har samband med civilförsvarets verksamhet, skall handhas av civilförsvaret, under det övriga ordningsuppgifter liksom i fred ankommer på polisväsendet samt att civilförsvaret har ansvaret för de förberedelseåtgärder, som i fred erfordras för genomförandet av civilförsvarets ordningsuppgifter i krig. Utan tvekan föreligger alltjämt behov av samordning mellan civilförsvarets och polisens verksamhet. Kravet på samordning, vilket bl. a. sammanhänger med den i väsentliga delar likartade karaktären av de båda organisa-

132 tionernas ordningsuppgifter, aktualiseras särskilt i samband med flyganfall och vid vissa andra kritiska situationer då polisens verksamhet måste anpassas efter civilförsvarets. I dylika situationer äger enligt gällande lagstiftning civilförsvarschefen direktivrätt gentemot polisen (12 § civilförsvarskungörelsen). Den direktivrätt, som sålunda för närvarande tillkommer civilförsvarschefen, bör alltjämt bibehållas. Detta innebär emellertid icke några självklara konsekvenser i fråga om utformningen av förhållandet i övrigt mellan civilförsvaret och polisväsendet. Intresset av att i vissa kritiska situationer i krig kunna ställa polisen under civilförsvarschefens ledning synes nämligen kunna tillgodoses vid olika organisatoriska lösningar. Mot gällande ordning kan göras vissa invändningar. Särskilt gäller detta uppdelningen av ansvaret för ordningsuppgifterna under krig på två skilda organ. Den nuvarande uppdelningen av ansvaret har tillkommit av hänsyn till civilförsvarskraven och ej grundats på någon principiell artskillnad mellan å ena sidan ordningsuppgifter i samband med civilförsvarets verksamhet och å andra sidan liknande rent polisiära ordningsuppgifter. De ordningsuppgifter, som ankommer på civilförsvaret, är nämligen i huvudsak av samma natur som de vilka i fred tillkommer polisväsendet. Någon genomgående klar gränsdragning mellan civilförsvarets och polisväsendets ordningsuppgifter är därför heller knappast möjlig. Härtill kommer, att uppgifter av båda slagen ofta torde komma att föreligga till samtidig lösning. Dessa förhållanden medför ur ledningssynpunkt, att civilförsvarschefens och polischefens kompetensområden svårligen kan klart särskiljas. Vad nu sagts gäller den art av polisverksamhet, som brukar benämnas ordningspolistjänst. Å andra sidan finns ett flertal polisuppgifter, vilka icke äger direkt samband med civilförsvarets verksamhet. Genom den nuvarande uppdelningen av ansvaret för ordningsuppgifterna i krig kominer vidare de i civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst inskrivna befattningshavarna vid polisväsendet att intaga en dubbel lydnadsställning såtillvida att de vid ianspråktagande för civilförsvaret lyder under civilförsvarschefen och eljest under polischefen. Härtill kommer den oklarhet i fråga om den inskrivna polispersonalens utnyttjande för civilförsvarets eller polisväsendets ordningsuppgifter, som följer av den otydliga gränslinjen mellan dessa uppgifter. De nu anförda principiella nackdelarna med uppdelningen av ansvaret för ordningsuppgifterna under krig elimineras emellertid till väsentlig del i de fall då polischefen tillika är civilförsvarschef eller tjänstegrenschef för ordnings- och bevakningstjänsten. Så är fallet i samtliga rikets nuvarande civilförsvarsområden utom i ett femtiotal, där emellertid i vissa områden annat polisbefäl innehar någon av nyssnämnda befattningar. De egentliga olägenheterna berör sålunda f. n. i praktiken ett relativt litet antal fall,

133 vilka bortfaller, därest utredningens förslag om ny civilförsvarsområdesindelning och ledningsorganisation antages. En ytterligare svaghet i den nuvarande ordningen är slutligen, att den i civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst inskrivna personalen — frånsett personal vid polisväsendet som inskrivits — enligt gällande bestämmelser icke får tas i anspråk för andra ordningsuppgifter under civilförsvarsberedskap än sådana, som har samband med civilförsvarets verksamhet. För att tillgodose polisens behov av reservpersonal vore det ändamålsenligt om sagda personal kunde utnyttjas även för polisväsendets ordningsuppgifter i krig. Särskilt i de fall då polischefen tillika är civilförsvarschef eller inskrivits i befälsbefattning för ordnings- och bevakningsuppgifter torde det för övrigt med hänsyn till den nära överensstämmelsen mellan civilförsvarets och polisväsendets ordningsuppgifter framstå såsom opraktiskt och ofta omöjligt att iakttaga den angivna begränsningen i fråga om utnyttjandet av den inskrivna ordningstjänstpersonalen. Med hänsyn till de erinringar, som sålunda kan göras mot den nuvarande ordningen för ansvarsfördelningen beträffande ordningsuppgifterna i krig, har utredningen prövat förutsättningarna för en annan organisatorisk lösning av frågan om ansvaret för dessa uppgifter, nämligen att lägga ansvaret för samtliga ordningsuppgifter i krig på ett enda organ. För att nå detta syfte skulle m a n kunna tänka sig två alternativ, nämligen antingen att vid civilförsvarsberedskap helt inordna polisväsendet i civilförsvaret eller att överföra ansvaret för civilförsvarets nuvarande ordningsuppgifter i krig på polisväsendet. Mot att inordna polisväsendet i civilförsvaret under krig — i likhet med vad som skett beträffande brandväsendet — talar starka skäl. En stor del av polisväsendets mångskiftande uppgifter äger icke något samband med civilförsvarets verksamhet. Detta gäller främst kriminalpolisens verksamhet men även ett stort antal andra uppgifter inom polisväsendet. Dessa uppgifter är helt främmande för civilförsvaret, varför deras överflyttning till civilförsvaret måste förutsätta en utbyggnad av dess organisation utan, så vitt utredningen k a n finna, motsvarande praktisk nytta. Redan av nu anförda skäl finner sig utredningen icke kunna förorda, att polisväsendet i krig inordnas i civilförsvaret. Ett överförande av ansvaret för civilförsvarets ordningsuppgifter i krig på polisväsendet skulle eliminera vissa av de förut anmärkta olägenheterna med den nuvarande ordningen samt medföra den ytterligare fördelen, att ledningen av samhällets samtliga ordningsuppgifter i krig lades på den fredstida myndigheten, d. v. s. polischefen. I och för sig talar från principiell synpunkt vissa skäl för en sådan ordning. Å andra sidan synes även nu antydd ordning vara förenad med vissa praktiska olägenheter. Sålunda bör ansvaret för förberedelsearbetet i fred för civilförsvarets nuvarande ordningsuppgifter i krig icke lämpligen över-

134 föras på polisväsendet. Detta förberedelsearbete skulle i många fall medföra en väsentlig extra belastning för polisorganen i fråga om administration, planläggning, utbildning, anskaffande av utrustning och förrådshållning. Till kostnaderna för dessa förberedelseåtgärder, som säkerligen skulle nödvändiggöra en icke oväsentlig utökning av polisens administrativa personal, skulle man vidare sannolikt få räkna med en administrativt betungande statsbidragsgivning till kommunerna. Avsaknaden av en central polisledning i riket synes emellertid utgöra det väsentligaste skälet mot att överföra ansvaret för ifrågavarande förberedelsearbete på polisväsendet. Även om ansvaret för civilförsvarets nuvarande ordningsuppgifter i krig överfördes på polisväsendet, måste därför enligt utredningens mening ansvaret för förberedelsearbetet för dessa uppgifter alltjämt, i varje fall i huvudsak, kvarligga hos civilförsvaret. Härvid skulle alltså civilförsvaret liksom f. n. ombesörja uttagning, inregistrering och utbildning av personal, anskaffande av utrustning och förrådshållning. Här må beaktas dels att föredragande departementschefen i proposition nr 81 till 1948 års riksdag uttalat, att mot ett överförande av civilförsvarets ordningstjänst till polisväsendet talar, att polisväsendet saknar central ledning under Kungl. Maj :t dels ock att statspolisintendenten vid förhandlingar i ärendet uttalat, att ett överförande av civilförsvarets ordningsuppgifter till polisväsendet icke bör ske så länge en central polismyndighet saknas. Utöver vad ovan anförts vill utredningen som en allvarlig olägenhet med ordningsuppgifternas överförande till polisen i krig framhålla, att därigenom skulle brytas den enhetliga ledning, som nu lagts i civilförsvarets händer då det gäller samordning av de mångskiftande och sinsemellan sammanhängande civila försvarsuppgifter, vilka måste lösas omedelbart i samband med skadebekämpning vid anfall mot hemorten. För dylik samordning kräves ovillkorligen en enhetlig ledning. Vid övervägande av skälen för och mot ovan antydd ändrad organisation beträffande civilförsvarets nuvarande ordningstjänst har utredningen för sin del icke funnit tillräckliga skäl f. n. föreligga för en dylik omorganisation. Med stöd av det anförda har utredningen därför grundat sina organisationsförslag på att den nuvarande ordningen bibehålles i huvudsak oförändrad. Civilförsvaret

och

bevakningsuppgifterna

Utredningen övergår härefter till frågan om bevakningstjänstens organisatoriska ställning. Därvid beröres endast markbevakningen, medan däremot civilförsvarets uppgifter i övrigt i fråga om skydd mot spioneri och sabotage behandlas i ett senare sammanhang. Av enskild anordnad bevakning behandlas i samband med förslag angående verkskydd.

135 Med markbevakning förstås i detta sammanhang sådan bevakning av anläggningar och byggnader, som upptagits i den av överbefälhavaren fastställda skyddsföremålsförteckningen och som utföres av militära förband eller av personal, tillhörande allmänna civilförsvaret (civilförsvarspolismän). Ansvaret för markbevakning till förebyggande av spioneri och sabotage under beredskap och krig åvilade före år 1941 i huvudsak militära myndigheter. Genom den s. k. landstormspolisens tillkomst nämnda år överfördes emellertid ansvaret för vissa bevakningsuppgifter på polisorganisationen. Syftet härmed var väsentligen att befria de militära myndigheterna från ansvaret för de till sin natur huvudsakligen civilt betonade bevakningsuppgifterna. Frågan om bevakningsuppgifternas överförande till civilförsvaret upptogs därefter till behandling av 1945 års civilförsvarsutredning. Denna utredning fann, att landstormspolisorganisationen oaktat den otvivelaktigt medfört en avsevärd rationalisering av bevakningstjänsten icke kunde anses ha fungerat fullt tillfredsställande. Utredningen föreslog, att bevakningsuppgifterna i motsvarande delar i stället skulle övertagas av civilförsvaret. I enlighet härmed beslöts vid 1948 års riksdag (proposition 1948/81) att till civilförsvaret hänföra den bevakningsverksamhet, som dittills utövats av landstormspolisorganisationen. Omfattningen av den bevakning av anläggningar och byggnader, som enligt nuvarande ordning ankommer på det allmänna civilförsvaret, bestämmes av överbefälhavaren efter förslag av civilförsvarsstyrelsen och i vissa fall efter samråd med vederbörande centrala ämbetsverk (2 § civilförsvarskungörelsen). Uppgift om bevakningsföremålen lämnas i en särskild av överbefälhavaren fastställd skyddsföremålsförteckning, tidigare (före 11/6 1957) benämnd markbevakningsförteckning. Enligt av chefen för försvarsstaben och civilförsvarsstyrelsen fastställda anvisningar, vilka varit gällande intill den 11 juni 1957, har följande principer tillämpats vid fördelning av bevakningsuppgifter mellan civilförsvarets bevakningspolis och militära förband. Bevakningsföremål, som i civilförsvarshänseende lyder under militär myndighet, skall bevakas av militära förband under det att bevakningsföremål, som i samma hänseende lyder under civil myndighet, skall bevakas av bevakningspolis. Härifrån göres dock vissa undantag. Sålunda skall under civil myndighet lydande bevakningsföremål bevakas av militärt förband, när bevakningspolis (befäl eller manskap) icke går att uttaga i orten. Vidare bör bevakningspolis och militärt förband icke förekomma vid ett och samma bevakningsföremål eller vid omedelbart intill varandra liggande bevakningsföremål. I sådana fall då militärt förband avsett för försvar kommer att grupperas vid ett bevakningsföremål, skall sålunda i regel även markbevakningen ombesörjas av det försvarande förbandet. I fråga om vissa slags bevakningsföremål, nämligen militära förråd, järnvägs- och landsvägsbroar, h a m n a r samt civila flygplatser, har särskilda regler gällt. Dessa regler innebär bl. a., att järnvägs- och landsvägsbroar,

136 även om de enligt förenämnda principer skulle bevakas av bevakningspolis, i stället i allmänhet skall bevakas av militära markbevakningsförband om broarna är sprängföremål. I praktiken har emellertid dessa principer ej kunnat följas helt. Orsaken härtill synes främst vara, att markbevakningen organiserats successivt och att härvid kortsiktiga synpunkter dominerat. Särskilt torde föreskriften, att militär bevakning skall ordnas, då bevakningspolis ej går att uttaga i orten, ha medfört avsteg från övriga principer. Ett stort antal civila bevakningsföremål har därför kommit att bevakas av militära förband. Vidare har förekommit, att vissa bevakningsföremål bevakats både av bevakningspolis och militära förband. I enstaka fall har såväl militär som civil bevakning av olika skyddsföremål förekommit inom samma byggnad. Fördelningen av markbevakningsuppgifterna har därför i flera hänseenden varit mindre tillfredsställande. Framför allt torde den oenhetliga fördelningen av likartade bevakningsföremål på två olika huvudmän vara til! hinder för en effektiv ledning av bevakningstjänsten i krig. Vid utredningens överläggningar i början av år 1954 med civilförsvarsstyrelsen och försvarsstaben angående civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst träffades därför överenskommelse om att en särskild undersökning skulle företagas under försvarsstabens ledning i syfte att skapa underlag för bedömandet av möjligheterna att åstadkomma en fastare och rationellare organisationsform än hittills för bevakningsuppgifterna. Med stöd av resultatet av denna undersökning har överbefälhavaren fastställt ny skyddsföremålsförteckning, vilken bl. a. innebär en omfördelning av bevakningsuppgifterna mellan krigsmakten och civilförsvaret. Genom denna omfördelning har en icke obetydlig del av bevakningsföremålen överförts från militär bevakning till civilförsvaret. Detta har medfört krav på en utökning med 12 % av civilförsvarets bevakningspolis. Civilförsvarsstyrelsen har därefter från denna utgångspunkt fastställt dels den 24 januari 1957 nya provisoriska anvisningar för allmänna civilförsvarets ordningsoch bevakningstjänst och dels den 11 juni 1957 nya anvisningar för markbevakning. Sedan handlingarna rörande den nya skyddsföremålsförteckningen den 27 augusti 1957 överlämnats till utredningen, har utredningen från sina synpunkter prövat ifrågavarande undersökningsmaterial. Resultatet av denna prövning behandlas i det följande. Redan i detta sammanhang vill utredningen emellertid göra vissa principiella uttalanden i föreliggande ämne. Rent militära bevakningsuppgifter bör alltjämt ankomma på krigsmakten. Med rent militära bevakningsuppgifter förstår utredningen bevakning av krigsmakten tillhöriga eller av krigsmakten nyttjade anläggningar eller byggnader, vilka införts i av överbefälhavaren fastställd skyddsföremålsförteckning, och där vid krig eller krigsfara yttre bevakning anordnas av militär myndighet medelst militära förband. Utöver dessa rent militära bevak-

137 ningsföremål kan det emellertid finnas även andra bevakningsföremål, för vilka krigsmakten lämpligen bör svara. Under utredningens gång har ifrågasatts att till krigsmakten överflytta ansvaret för även civila markbevakningsuppgifter. Härom må anföras följande. Allmänt sett torde en uppdelning av ansvaret för en viss uppgift mellan olika organ i fred och krig innebära risk för att uppgiften icke ägnas tillräcklig uppmärksamhet och ej löses på effektivaste sätt. Bevakning av visst skyddsföremål bör därför handhas av en och samma myndighet i fred och krig. Om de civila bevakningsuppgifterna lades på militären torde man kunna utgå från att planläggningen härav lokalt komme att åvila försvarsområdesstaberna. Även i krig komme väl ledningen att i princip åvila dessa staber. Emellertid torde i krig delar av eller hela försvarsområden i icke så få fal komma att ställas under befäl av förbandschefer ur armén, t. ex. fördelnings- eller brigadchefer, för att sedermera kanske ånyo återgå under försvarsområdesbefälhavarens befäl. Utöver de allmänna nackdelarna med denna bristande kontinuitet i ansvaret komme även, att nämnda förbandschefer härigenom belastades med uppgifter rörande bevakningen, som de i kritiska skeden kan bli nödsakade att eftersätta till följd av från deras synpunkt viktigare rent militära uppgifter. Till skillnad mot här anförda förhållanden inom den militära organisationen finns inom civilförsvaret en permanent regional och lokal ledningsorganisation, förankrad hos länsstyrelser och civilförsvarschefer. Ytterligare skäl mot överförande av de civila bevakningsuppgifterna till militär myndighet synes vara, att dessa uppgifter till stor del är av polisiär natur, och att det organ, som bär ansvaret för uppgifterna därför måste ha tillgång till polisiär sakkunskap. På grund härav var landstormspolisen på sin tid underställd de allmänna polisorganen i fråga om fullgörande av sin bevakningstjänst. F r å n militärt håll har även understrukits, att militären — i avsaknad av tillräcklig polisiär sakkunskap — icke vore lämpad för den civila bevakningen och att ett överförande av civilförsvarets bevakningsuppgifter till militären innebure en belastning för militären vid lösandet av dess rent militära uppgifter. Mot att överföra civilförsvarets bevakningsuppgifter till krigsmakten synes ridare kunna anföras, att härigenom skulle bortfalla möjligheten att utnyttja ordningstjänstpersonal för bevakningsuppgifter och vice versa på sätt som utredningen i annat sammanhang föreslår. Ett överförande av civilförsvarets bevakningsuppgifter till krigsmakten synes slutligen medföra behov av att förstärka fredsadministrationen i olika militära instanser utan motsvarande minskning i personalbehovet inom civilförsvarets administration. Vad härefter angår frågan om överförandet av bevakningsuppgifterna till polisväsendet finner utredningen av skäl, som anförts i det föregående be-

138 träffande ordningsuppgifterna, att en dylik överflyttning ej bör ifrågakomma f. n. På här anförda skäl har utredningen i fortsättningen utgått från ståndpunkten, att av det allmänna utförda markbevakningsuppgifter av civil karaktär alltjämt i princip bör åvila civilförsvaret.

Säkerhetstjänst m. m.

Bestämmelserna i 1 § civilförsvarskungörelsen angående civilförsvarets uppgifter till skydd mot spioneri och sabotage har fått en sådan allmän avfattning, att enligt vad utredningen kunnat finna en viss oklarhet uppkommit rörande arten och omfattningen av civilförsvarets här berörda uppgift. Ett klarläggande i detta hänseende är därför av behovet påkallat. Utredningen vill då först uttala, att civilförsvaret ej har ansvar för sådan verksamhet som utövas av polisväsendet för hindrande och uppdagande av spioneri m. m. Å andra sidan bör civilförsvaret, på sätt i tidigare sammanhang framhållits, alltjämt ansvara för markbevakning och därmed sammanhängande anordningar i huvudsak enligt nuvarande grunder. Beträffande övriga till skydd mot spioneri och sabotage hänförliga åtgärder, vilka med nuvarande lagstiftning skulle kunna anses åligga civilförsvaret, vill utredningen framhålla angelägenheten av att dessa i möjligaste mån ställes under enhetlig ledning. Denna fråga behandlas i det följande. Av förarbetena till civilförsvarslagen framgår, att civilförsvarets skyldigheter i fråga om skydd mot spioneri och sabotage skall begränsas till bevakning samt vidtagande av yttre tekniska skyddsåtgärder, d. v. s. till förebyggande skyddsåtgärder. I nämnda hänseenden ger 73 § civilförsvarslagen civilförsvarsmyndighet befogenhet att besiktiga anläggning och byggnad för utrönande av de åtgärder, som vidtagits eller bör vidtagas till skydd mot spioneri och sabotage. 57 § civilförsvarslagen ger vidare länsstyrelse befogenhet att — beträffande anläggning eller byggnad inom vilken bedrives industriell eller annan verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen — ålägga den som driver verksamheten eller anläggningens eller byggnadens ägare att vidtaga särskilda åtgärder, om detta av hänsyn till fara för fientlig verksamhet påkallas till förhindrande av spioneri och sabotage eller eljest till säkerställande av driften och förebyggande av skada. I lagtexten exemplifieras åtgärderna såsom anordnande av bevakning, inhägnad, maskinskydd eller reservförråd. I den mån driften är avsedd att fortgå även då platsen för verksamhetens bedrivande omedelbart hotas av fientligt anfall, skall härav betingade särskilda skyddsanordningar vidtagas för personalen. Före civilförsvarslagens tillkomst handhades ifrågavarande uppgifter till stor del av militära myndigheter. Sålunda inrättades år 1938 i försvarsstaben en industriskyddsdetalj med uppgift att verka för planläggning och utfö-

139 rande av skydd mot spioneri och sabotage vid de för landets totalförsvar viktiga industrierna. Industriskyddsdetaljen lämnade industrierna råd och anvisningar, avgav författningsförslag m. m. Detaljen avvecklades år 1944. Dess uppgifter i fråga om skyddet mot spioneri och sabotage övertogs då av civilförsvaret beträffande anläggningar och byggnader, som ej tillhör krigsmakten. År 1941 inrättades en befattning som bevakningsinspektör med uppgift att under Kungl. Maj :t utöva tillsyn av den bevakning av viktigare anläggningar, såsom kommunikationsanläggningar, kraftverk och industriföretag, som vid krig eller krigsfara skulle ankomma på civil myndighet. Till bevakningsinspektör utsågs statspolisintendenten, vilken den 1 oktober 1944 ingick i civilförsvarsstyrelsen såsom chef för dess bevakningsavdelning. Genom beslut av 1948 års riksdag indrogs befattningen som bevakningsinspektör. Dennes uppgifter överfördes till civilförsvarsstyrelsens bevakningsavdelning. Civilförsvarsmyndigheterna har i fråga om tekniska skyddsåtgärder mot spioneri och sabotage sökt verka för att sådana åtgärder vidtages på frivillighetens väg vid industrier och anläggningar. Civilförsvarsstyrelsen har lämnat råd och anvisningar i säkerhetsfrågor dels till länsstyrelserna beträffande de krav som dessa bör uppställa och dels till företagsägarna i fråga om skyddsåtgärdernas praktiska utformning. Anvisningarna har främst avsett: formerna för den bevakning, som bedrives av de olika företagen och av dessa anlitade speciella vaktföretag, lås och andra stängningsanordningar, inhägnader, fönsterskydd och andra skyddsanordningar å byggnader, legitimationskort, in- och utpasseringskontroll, handhavande av hemliga handlingar och iakttagande av sekretessbestämmelser i allmänhet samt tillämpningen av bestämmelse om tillträdesförbud, förbud mot fotografering m. m. Det är att observera, att civilförsvarsmyndigheternas ovan angivna övervakande och andra åligganden hittills avsett även sådana industrier, som utför hemliga beställningar för krigsmaktens räkning. Ytterligare må nämnas, att Kungl. Maj:t i cirkulär den 20 februari 1953 till samtliga civila statsmyndigheter om iakttagande av tystlåtenhet rörande förhållande av betydelse för rikets säkerhet m. m. ålagt civilförsvarsstyrelsen att tillhandagå med råd och upplysningar i hithörande frågor. Med stöd härav har civilförsvarsstyrelsen utfärdat föreskrifter dels rörande handhavandet av hemliga handlingar hos enskilda leverantörer till civila myndigheter m. m. samt dels rörande handhavandet av hemliga handtingar hos civila myndigheter m. m. För civilförsvarets del har civilförsvarsstyrelsen förordnat, att föreskrifterna skall lända till efterrättelse. Beträffande andra civila myndigheter har föreskrifterna endast rådgivande karaktär.

140 Anledningen till att här nämnda förebyggande tekniska skyddsåtgärder kom att tillföras civilförsvaret synes enligt departementschefens uttalande i Kungl. Maj :ts proposition nr 268/1944 främst ha varit en önskan att samordna dessa uppgifter med civilförsvarets åligganden i övrigt för att bereda skydd mot verkningarna av fientliga handlingar. Vid lagstiftningens tillkomst synes man vidare ha utgått från den uppfattningen, att det endast i ett skärpt läge skulle vara erforderligt med särskilda åtgärder till skydd mot spioneri och sabotage. Sedermera vunnen erfarenhet har emellertid klart påvisat behovet av en kontinuerlig skyddsverksamhet i all synnerhet då det gäller industrier och anläggningar av betydelse för totalförsvaret. Detta kräver emellertid en fredsverksamhet, för vilken civilförsvarets organisation icke är uppbyggd och ej heller varit avsedd. Uppgiften att söka förebygga landsskadliga brott åvilar polis- och åklagarmyndigheterna. En av förutsättningarna för att förebyggande tekniska skyddsåtgärder skall få effektivitet synes vara, att de nära samordnas med nämnda polisverksamhet. Under den tid, då statspolisintendenten uppehöll befattningen som bevakningsinspektör och chef för civilförsvarsstyrelsens bevakningsavdelning underlättades denna samordning. Önskvärdheten av en nära samordning av åtgärderna för hindrande och uppdagande av spioneri m. m. har framgått av de senaste årens spionerifall. I december 1956 hemställde chefen för försvarsstaben hos Kungl. Maj :t, att en industriskyddsorganisation skulle tillskapas i försvarsstaben. 1957 års industriskyddskommitté, med vilken civilförsvarsutredningen samrått i hithörande ärenden, har i ett den 31 augusti 1957 i särskild ordning avgivet betänkande föreslagit, att till försvarsstaben skall förläggas ett för sekretesstjänsten centralt organ, avseende såväl militära som civila myndigheter, som utlägger beställningar av hemlig natur. Det centrala organet borde bl. a. ha att utarbeta de allmänna anvisningar, som myndigheterna bör följa vid utformningen av sekretesskyddet, att tillhandagå myndigheterna med rådgivning och att aktivt medverka vid utformning av sekretessföreskrifterna i de särskilda fallen och vid övervakning av deras tillämpning samt att lämna företagsledningarna råd och vägledning vid bedömningen av sekretessfrågorna, d. v. s. uppgifter, som f. n. i allt väsentligt åvilar civilförsvaret. I ett den 27 september 1957 avgivet särskilt yttrande har civilförsvarsutredningen biträtt detta förslag. Om industriskyddskommitténs förslag antas av statsmakterna, kommer detta vid ett bibehållande av nuvarande bestämmelser i civilförsvarslagen att bl. a. innebära en icke önskvärd författningsmässig dualism i fråga om de åtgärder, som skall ankomma på det centrala organet inom försvarsstaben och civilförsvarsstyrelsen. Man torde dock ha anledning räkna med att civilförsvarets (civilförsvarsstyrelsens) uppgifter jämlikt 73 § civilförsvarslagen och Kungl. Maj :ts förenämnda cirkulär den 20 februari 1953 oavsett berörda författningsmässiga oklarhet skulle komma att begränsas till att endast avse

141 industrier och anläggningar, som icke är sysselsatta med beställningar av hemlig karaktär. Enligt vad som ovan framhållits, är emellertid civilförsvaret över huvud taget icke, särskilt under fredstid, ett lämpligt organ för att handha säkerhetsåtgärder till skydd mot spioneri och sabotage. I detta sammanhang vill utredningen hänvisa till vad 1957 års industriskyddskommitté i förenämnda betänkande anfört beträffande civilförsvarets möjligheter att handha frågor rörande säkerhetstjänst. Det är därför enligt utredningens uppfattning angeläget att på annat sätt tillgodose behovet av skyddsåtgärder även för företag, som ej skulle komma att omfattas av centralorganets verksamhet. Härom vill utredningen anföra följande. Då skyddet mot spioneri och sabotage (säkerhetstjänst) är ett led i den ordinära polisverksamheten för att hindra och uppdaga brott synes från denna synpunkt naturligt, att de delar av säkerhetstjänsten, som även efter ett genomförande av industriskyddskommitténs förslag skulle åvila civilförsvaret, hänföres till polisverksamheten. Detta ändrade huvudmannaansvar minskar icke behovet av de tvingande regler gentemot enskilda, som nu återfinnes i 57 § civilförsvarslagen. Befogenheten att ålägga enskilda att vidtaga erforderliga åtgärder till skydd mot spioneri och sabotage, bör därför alltjämt tillkomma länsstyrelserna, dock ej som civilförsvarsmyndighet utan i egenskap av polismyndighet. Det bör därför åligga landsfogde att efter erforderligt samråd med vederbörande civilförsvarsdirektör inför länsstyrelse föredra och föreslå åtgärder avseende skydd mot spioneri och sabotage. Som följd härav bör jämväl civilförsvarsmyndigheternas befogenhet att enligt 73 § civilförsvarslagen besiktiga anläggning eller byggnad för utrönande av de åtgärder, som vidtagits eller bör vidtagas till skydd mot spioneri och sabotage, överflyttas till polismyndigheten. Polismyndigheterna bör vid den här ifrågasatta verksamheten kunna utnyttja de råd och allmänna anvisningar angående tekniska anordningar, som utfärdas av det av industriskyddskommittén föreslagna centralorganet. Ytterligare erforderliga råd och anvisningar synes polismyndigheterna kunna inhämta hos statspolisintendenten. I den mån dessa arbetsuppgifter påfordrar förstärkning av statspolispersonalen, bör det i första hand ankomma på statspolisintendenten att göra framställning härom. Skulle å andra sidan säkerhetsfrågorna kvarbli i civilförsvarsstyrelsen medför detta ett oundgängligt behov av personalförstärkning hos denna myndighet. Beträffande det uppdrag, som getts civilförsvarsstyrelsen genom förenämnda cirkulär den 20 februari 1953 att tillhandagå civila statsmyndigheter med vissa råd och upplysningar, finner utredningen — bl. a. med hänsyn till att civilförsvarsstyrelsens föreskrifter i regel endast får rådgivande karaktär — lämpligt föreslå att sådana råd och anvisningar utfärdas av Konungen. Skulle detta emellertid anses icke böra ifrågakomma, synes befogenheten böra överlåtas på statspolisintendenten. Detta synes utredningen

142 lämpligt av flera skäl, bl. a. därav, att befogenheten avser åtgärder av betydelse för rikets säkerhet m. m., d. v. s. åtgärder som har nära samband med den s. k. särskilda polisverksamheten. Nuvarande 57 § civilförsvarslagen innehåller, som framgått av det anförda, bl. a. befogenhet för länsstyrelse att ålägga den som driver i paragrafen omnämnd verksamhet att i vissa fall anordna reservförråd och att vidtaga åtgärder till säkerställande av driften. Dessa åtgärder torde böra hänföras till den ekonomiska försvarsmyndighetens verksamhetsområde. Beslut av länsstyrelse att ålägga företagsägare och andra, som beröres av nuvarande 57 § civilförsvarslagen, att anordna reservförråd och att vidtaga åtgärder till säkerställande av driften bör därför fattas efter framställning från eller samråd med bl. a. riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Sammanfattningsvis innebär utredningens förslag, att civilförsvarets uppgifter beträffande åtgärder till skydd mot spioneri och sabotage skall begränsas till av det allmänna anordnad markbevakning. Utredningens förslag innebär vidare att nuvarande 57 § bör utgå ur civilförsvarslagen och ersättas av lagstiftning i annan ordning eller i varje fall erhålla ändrad lydelse. En lagändring synes för övrigt erforderlig redan för den händelse industriskyddskommitténs ovannämnda förslag genomföres. Slutligen vill utredningen i detta sammanhang beröra en av civilförsvarsstyrelsen avgiven framställning till utredningen den 6 september 1956 angående viss ändring av civilförsvarslagen m. m. Framställningen avsåg följande författningsändringar. 1) En utvidgning av 57 §:ens bestämmelser så att desamma kan tillämpas icke endast på inom anläggning eller byggnad bedriven industriell eller annan verksamhet utan på varje materiellt objekt av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, vare sig vid detta bedrives verksamhet eller ej. 2) Ett genomförande av 1945 års civilförsvarsutrednings förslag om ändring av 70 § civilförsvarslagen så att företagarnas i paragrafen omnämnda rätt till statsbidrag icke som nu skulle göras beroende av särskilt åläggande från civilförsvarsmyndigheten. 3) En ändring av lagen den 17 maj 1940, nr 358, med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. så att länsstyrelses befogenhet att utfärda förbud för obehörig att beträda anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område, som är av betydelse för folkförsörjningen, ej enbart skall gälla under krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden, utan jämväl under fredstid. Härigenom skulle överensstämmelse vinnas med tillämpningen av 57 § civilförsvarslagen. Med hänsyn till utredningens förslag om begränsning av civilförsvarets befattning med säkerhetstjänst anser sig utredningen icke ha anledning att närmare ingå på civilförsvarsstyrelsens här nämnda framställning i annan

mån än vad utredningen i kap. 13 angående verkskydd föreslår beträffande skyddslagen. I övrigt torde framställningen böra prövas i samband med statsmakternas slutliga ställningstagande till civilförsvarsutredningens och industriskyddskommitténs förslag beträffande berörda säkerhetsåtgärders ordnande.

Polismans skydd och befogenhet

Enligt 87 a § i civilförsvarskungörelsen i dess lydelse enligt kungörelsen den 3 juni 1949 åtnjuter personal tillhörande civilförsvarets ordningsoch bevakningstjänst vid fullgörande av tjänstgöring under civilförsvarsberedskap polismans skydd och befogenhet. I en till Konungen den 12 juni 1956 gjord framställning har civilförsvarsstyrelsen hemställt om sådan ändring av nämnda bestämmelse, att civilförsvarspersonal inom ifrågavarande tjänstegren skall åtnjuta polismans skydd och befogenhet under viss tjänstgöring även under tid, då civilförsvarsberedskap ej råder. I huvudsak anför styrelsen därvid följande. Vid civilförsvarsövningar, vari allmänheten, industrier och andra företag medverka, äger länsstyrelse förordna att vad som stadgas om allmänna påbud under civilförsvarsberedskap skall gälla. Vid sådana övningar torde civilförsvarspolisen regelmässigt deltaga. Samtidigt som personalen härigenom beredes övning, har den till uppgift att medverka till övningens genomförande genom att övervaka, att gällande allmänna påbud iakttages. Därvid tillkommer det personalen att bl. a. ge anvisningar åt trafikanter och andra som deltager i övningen. Sådana uppgifter, som åtminstone vid större övningar icke torde kunna ombesörjas av polisväsendets personal ensam, tillkommer jämväl civilförsvarspolispersonalen under beredskapstillstånd. Det må erinras om att jämväl befattningshavare vid polisväsendet ingår i civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst. Enligt stadgandet i 87 a § civilförsvarskungörelsen äger civilförsvarspolispersonalen åtnjuta polismans skydd och befogenhet vid fullgörande under civilförsvarsberedskap av tjänstgöring som avses i kungörelsen. För att bli respekterad och åtlydd har civilförsvarspolispersonalen även under övningar i fredstid, då allmänheten deltager och de allmänna påbuden gäller, behov av det stöd, som åtnjutande av polismans skydd och befogenhet medför. Fall har inträffat, då frånvaron av sådant skydd och sådan befogenhet medfört olägenheter vid övningens genomförande. Vidare har civilförsvarspolispersonalen visat sig ha ett stort intresse för utbildning och övning utöver vad som är obligatoriskt och många önska härvid få utföra verklig polistjänst. Detta har ordnats så att civilförsvarspersonal efter frivilligt åtagande tagits i anspråk för polisuppgifter i samband med större tävlingar, som fordrat större poliskommenderingar, eller i andra hänseenden. För att personalen under dylik tjänstgöring skall åtnjuta polismans skydd och befogenhet erfordras, att individuella förordnanden såsom extra polisman eller ordningsvakt meddelas. Detta synes innebära en onödig omgång. Det är även synnerligen värdefullt att civilförsvarspolispersonalen genom tjänstgöring av ifrågavarande slag får erfarenheter i polistjänst.

144 Föreliggande framställning avser sålunda sådan ändring i civilförsvarskungörelsen, att polismans skydd och befogenhet generellt medgives för civilförsvarspolispersonal dels då den tas i anspråk för tjänstgöring vid civilförsvarsövningar, då allmänheten deltager och de allmänna påbuden gäller, dels ock då den efter frivilligt åtagande tas i anspråk för uppgifter, som sammanhänger med den ordinarie polisverksamheten. I ärendet har yttranden avgivits av överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser utom en. Civilförsvarsstyrelsens hemställan i vad den avser skydd och befogenhet för civilförsvarspolis under tjänstgöring vid civilförsvarsövningar biträdes i princip i samtliga yttranden med ett undantag, dock av fem länsstyrelser med vissa förbehåll. Sålunda understrykes bl. a. att personalen bör ha åtnjutit erforderlig utbildning innan den erhåller polismans skydd och befogenhet och att ett bifall till framställningen därför medför ökade krav på civilförsvarsutbildningen. Beträffande frågan huruvida polismans ställning — då civilförsvarspersonal efter frivilligt åtagande utför egentlig polistjänst — skall följa av generell föreskrift i civilförsvarskungörelsen eller såsom hittills göras beroende av individuella förordnanden såsom extra polisman eller ordningsvakt, är remissvaren mera delade. Halva antalet länsstyrelser avstyrker styrelsens framställning i denna del. I detta sammanhang må erinras att 1945 års civilförsvarsutredning förordade, att civilförsvarspolispersonalen efter frivilligt åtagande skulle få tas i anspråk i fred för uppgifter, som sammanhänger med den ordinarie ordningspolisens verksamhet, dock icke för ordningens upprätthållande vid arbetskonflikter. I proposition till 1948 års riksdag anslöt sig föredragande departementschefen till vad 1945 års civilförsvarsutredning anfört och uttalade, att civilförsvarspersonalen under här avsedd tjänstgöring syntes böra åtnjuta polismans skydd och befogenhet. Mot vad departementschefen sålunda anfört gjordes i riksdagen icke någon erinran. För att civilförsvarspersonal, som i fred tas i anspråk för polisuppgifter efter frivilligt åtagande, därunder skall åtnjuta polismans skydd och befogenhet fordras emellertid f. n. individuell prövning och förordnande jämlikt 18 § polislagen jämfört med 46 § polisreglementet eller 7 § länsstyrelseinstruktionen. Sådant förordnande kan givetvis även avse polisuppgifter i samband med civilförsvarsövningar, vari allmänheten deltager. Civilförsvarsstyrelsen torde med sin framställning närmast ha avsett att underlätta utnyttjandet av civilförsvarspolis för uppgifter i fred och härigenom öka möjligheterna för denna personal att få kontakt med tjänstgöring av det slag som skall utföras i krig. I sak innebär civilförsvarsstyrelsens framställning endast den ändringen att civilförsvarspolis, som utför polistjänst i fred, generellt genom författningsbestämmelse gives skydd och befogenhet som polisman. En individuell prövning för varje särskilt fall skulle alltså ej längre erfordras. Mot det syfte, som föranlett civilförsvars-

145 styrelsens framställning, finns i och för sig intet att erinra. Däremot finner utredningen det tveksamt, huruvida den föreslagna författningsändringen kan vara behövlig och lämplig. Redan nu föreligger, som ovan påvisats, möjlighet att i mån av behov meddela polismansförordnanden för civilförsvarspolis, som beordrats att deltaga i civilförsvarsövningar eller som efter eget medgivande anlitas för polistjänst i fred. Mot ett slopande av den individuella prövningen av vederbörandes lämplighet för ett polisförordnande av ifrågavarande slag talar åtskilliga skäl. P å sätt vissa länsstyrelser framhållit, måste en person, vilken utrustas med polismans befogenhet, vara väl utbildad och kompetent för polisuppgiften. I annat fall riskerar man missgrepp och konflikter med allmänheten. Några garantier för att civilförsvarspolis redan i fred hunnit få sådan kompetens finns ej. I detta sammanhang kan erinras att civilförsvarspolisens utbildning i egentlig polistjänst f. n. är begränsad till ett fåtal timmar. Denna utbildningstid är otillräcklig för att motsvara de krav rörande ordningstjänstens utövande, som allmänt bör upprätthållas i fredstid. Utredningen finner icke heller skäl att från de synpunkter utredningen har att företräda föreslå sådan utökning av utbildningstiden för civilförsvarspoliser, att desamma utbildningsmässigt kan anses generellt lämpade för fredstida polistjänst. Med hänsyn till det anförda har utredningen icke ansett sig k u n n a biträda civilförsvarsstyrelsens förslag att i civilförsvarskungörelsen införes bestämmelse enligt vilken civilförsvarspersonal under tid, då civilförsvarsberedskap icke råder, skulle generellt erhålla polismans skydd och befogenhet vid civilförsvarsövningar eller eljest vid fullgörande av polisuppgifter.

Skyldighet att fullgöra polisuppgifter

Enligt nuvarande civilförsvarskungörelse (2 §) tillkommer det civilförsvaret att i avseende å ordning och säkerhet ansvara för ordningen i allmänna skyddsrum och andra civilförsvarets anstalter samt att eljest handha ordningsuppgifter, som har samband med civilförsvarets verksamhet i övrigt. Civilförsvarets uppgifter i detta hänseende begränsas således till att avse endast uppgifter, som står i samband med civilförsvarsverksamheten men ej ordningsuppgifter därutöver. Utvecklingen kan emellertid ge anledning till övervägande, huruvida ej skäl föreligger att i viss mån vidga civilförsvarspolisens uppgifter utöver vad hittills gällt. De frågor, som utredningen i detta hänseende upptar till behandling, avser huruvida under civilförsvarsberedskap och krig civilförsvarspolis dels skall få befogenhet att självständigt tillfälligt utöva polisiära ordningsuppgifter, som ej har direkt samband med civilförsvarets verksamhet men dock är av den art att de lämpligen bör lösas i anslutning till denna verksamhet, 10—710821

146 dels ock skall kunna tas i anspråk för förstärkande av polisväsendet eller med andra ord utnyttjas som en allmän polisreserv. Inledningsvis vill utredningen här framhålla, att de synpunkter, som i det föregående anförts i fråga om krav på utbildning och kompetens för utövande av polistjänst i fred, givetvis i görligaste mån bör beaktas även under tid då beredskapstillstånd råder. Emellertid inträffar ofta under sådana förhållanden nödsituationer, som motiverar att fredsmässiga hänsyn får stå tillbaka. Betänkligheterna mot att ge civilförsvarspersonal rätt att fullgöra polisuppgifter har därför icke samma styrka vad gäller förhållanden under beredskap som då fråga är om polistjänstens utövande i fred. Befogenhet för civilförsvarspersonal, som uttagits för ordnings- och bevakningsuppgifter (civilförsvarspolismän), att självständigt fullgöra ordningsuppgifter, som ej direkt kan hänföras till civilförsvarets verksamhetsområde, bör begränsas till fall, då ett tillfälligt polisingripande krävs och detta lämpligen kan ske av civilförsvarspolismän. Det kan exempelvis röra sig om ordningsstörande händelser, som inträffar under det civilförsvarspolisman är i färd med att lösa en civilförsvarsuppgift och ett omedelbart polisingripande är av nöden. I dessa och liknande fall bör civilförsvarspolisman ingripa för att återställa den allmänna ordningen. Ej minst på grund av psykologiska skäl och med hänsyn till att civilförsvarspolismännen är försedda med sådant legitimationsmärke, som omförmäles i 17 § polisutrustningsreglementet den 6 mars 1953, bör polisingripanden i berörda och liknande fall kunna ske av denna personal. Närmare bestämmelser i detta avseende torde böra utfärdas av Konungen efter förslag av civilförsvarsstyrelsen. Utredningen övergår härefter till frågan, huruvida i civilförsvaret inskriven civilförsvarspolis skall kunna utnyttjas som en allmän polisreserv under beredskap och krig. Utredningen har i det föregående berört den ökade omfattningen av polisverksamheten under beredskap och krig samt civilförsvarets nära samband med polisväsendet. Det torde vara uppenbart, att polisväsendet för sina vidgade arbetsuppgifter under beredskap och krig behöver personalförstärkning. För stadigvarande uppgifter bör självfallet detta behov tillgodoses inom ramen för sedvanlig rekrytering till polistjänsten. Förhållandena kan emellertid ofta härutöver påkalla förstärkning av polispersonalen för polisuppgifter av speciell natur eller av tillfällig beskaffenhet. Sådana behov kan hastigt uppkomma och kräva så stor personalförstärkning, att det av praktiska skäl kan vara ogörligt att helt lita till frivillig personalrekrytering. Bl. a. kan förutses att tillgången till för uppgifterna lämplig personal begränsas med hänsyn till den rekrytering, som sker till civilförsvaret. För att vid sådana tillfällen tillgodose polisväsendets behov av reserv-

147 personal under högsta civilförsvarsberedskap föreslår utredningen, att civilförsvarspolismän skall få tas i anspråk även för ordningsuppgifter, som eljest regelmässigt åligger polisväsendet, dock med undantag för ordningshållning vid arbetskonflikter. Civilförsvarspersonal bör dock få tas i anspråk inom polisväsendet endast efter av polismyndighet därom gjord framställning och då den icke behövs för tjänstgöring inom civilförsvaret. För personalens utnyttjande inom polisväsendet bör därför krävas medgivande därtill av vederbörande civilförsvarschef. Närmare anvisningar angående ianspråktagandet bör utfärdas av civilförsvarsstyrelsen i enlighet med föreskrifter, som kan komma att meddelas av Konungen. Här framlagda förslag rörande civilförsvarspolismans befogenhet och skyldighet att under högsta civilförsvarsberedskap fullgöra polisuppgifter bör enligt utredningens uppfattning icke få föranleda någon utökning av civilförsvarets personalstyrka eller av utbildnings- eller övningstiden för denna personal. Vidare må framhållas, att förslaget icke bör få tas till intäkt för inskränkning av kommunernas skyldighet att under krig hålla erforderlig polisstyrka för uppgifter av stadigvarande natur. Skyldighet att deltaga i stridshandlingar

Envar befattningshavare vid polisväsendet (polisman) är skyldig att under krig deltaga i rikets försvar i den omfattning Konungen föreskriver. I enlighet härmed är polismän under vissa förhållanden skyldiga att deltaga i stridshandlingar för att avvärja fientligt angrepp. Polismän kan därvid uppträda i avdelningar tillsammans med militära förband och underställas militär chef (officer). Polisman är skyldig att genomgå utbildning för att kunna fullgöra här nämnda skyldigheter och tillhör under krig krigsmakten. Här nämnda skyldighet för befattningshavare vid polisväsendet att under krig deltaga i rikets försvar avser även de polismän, vilka är inskrivna för ordnings- och bevakningsuppgifter i civilförsvaret. Däremot äger bestämmelsen i fråga icke tillämpning å civilförsvarspolismän. Härvid må beaktas, att bestämmelsen i 1 § civilförsvarslagen om skyldighet för viss civilförsvarspersonal att under krig utöva sådan verksamhet för rikets försvar, som eljest åvilar krigsmakten och i sådant fall även tillhöra krigsmakten, har en helt annan innebörd än skyldigheten för polisväsendets personal att deltaga i rikets försvar. Detta har kommit till uttryck i lagbestämmelsen om att civilförsvarspersonalens militära uppgifter skall ha anknytning till uppgifter, som eljest åligger tjänstegrenen. Bestämmelsen avser att förebygga, att civilförsvarspersonal tas i anspråk för militära stridshandlingar i större utsträckning än som är nödvändigt för att säkerställa den önskvärda effekten hos civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst och har tillkommit för att ge civilförsvarspolismännen en betryggande folkrättslig ställning i samband med fullgörandet av civilförsvarsuppgifter.

148 Beträffande civilförsvarspolismännens stridsvärde måste beaktas dels den begränsning, som ligger i att de — som utredningen föreslår — endast utrustas med kulsprutepistoler och i viss omfattning även med handgranater, dels ock övriga för civilförsvaret föreliggande utbildnings-, rekryteringsoch andra förhållanden. Utredningen har velat göra detta konstaterande, enär utredningen vid sina undersökningar av civilförsvaret tyckt sig märka, att en viss missuppfattning råder beträffande den rätta innebörden av gällande lagbestämmelser. Det har sålunda bl. a. gjorts gällande, att principiellt full likställighet råder mellan civilförsvarspolismännens och polisväsendets personal i fråga om skyldighet att delta i det militära försvaret. Med vad här anförts har utredningen velat redovisa de synpunkter, som för utredningen varit vägledande vid ställningstagandet till civilförsvarspolismännens utbildning och utrustning.

Observations- och sambandstjänst Med observations- och sambandstjänst förstås i det följande hittillsvarande verksamhet för observationer och befordran av rapporter, order och meddelanden, i förekommande fall med föreskrivet sekretesskydd. Till verksamheten hör även alarmeringsåtgärder. Verksamheten utövas främst för att betjäna ledningsorganen. De uppgifter, som hittills tillkommit observations- och förbindelsetjänsten, består i stort sett oförändrade. Till följd av utvecklingen måste emellertid nu förutses att verksamheten framdeles i vissa hänseenden kommer att utövas under andra förutsättningar och i andra former än de tidigare tänkta. Bland annat gäller detta frågan om på vad sätt observationer skall utföras samt grunderna för rapporttjänstens utövande. Vidare har tillkommit de särskilda krav på alarmeringen, som har samband med att befolkningen måste kunna varnas för faran av radioaktiv beläggning. Utredningen vill här ta upp vissa frågor av principiell natur angående omfattningen av civilförsvarets observations- och sambandstjänst. Dessa frågor berör dels ansvaret för bemanningen av telefonväxelstationer, vilket f. n. är en civilförsvarsuppgift, och dels ifrågasatt medverkan av civilförsvaret vid kryptotjänstens ordnande. Bemanning av telefonväxelstationer

Enligt civilförsvarskungörelsen (3 §) ingår i civilförsvarets observationsoch förbindelsetjänst även uppgiften att i erforderlig omfattning bemanna telefonväxelstationer. 1943 års civilförsvarsutredning, vars förslag ligger till grund för denna bestämmelse, framhöll i sitt betänkande bl. a. det interlokala telefonnätets

149 betydelse för civilförsvaret, vars verksamhet blir beroende av att order och rapporter under civilförsvarsberedskap kan framföras med erforderlig snabbhet under alla tider på dygnet. Om ett utsträckt öppethållande därför skulle bli erforderligt eller behov av personalförstärkning av annan anledning skulle kvarstå under någon längre tid, skulle den befintliga personalen icke vara tillräcklig. Utredningen anförde härom vidare. Vid sådana stationer, där telegrafverkets telefonister finnas anställda, d. v. s. alla centralstationer och vissa större växelstationer, har telegrafverket normalt en viss personalreserv, varjämte pensionerade och andra förutvarande telefonister vid behov kunna anlitas, övriga till flera tusental uppgående s. k. kontraktstationer är av två slag. Vid omkring hälften av dessa är föreståndaren genom kontrakt anställd av telegrafverket och avlönas av detta, medan vid de återstående stationerna föreståndaren är anställd och avlönas av abonnenterna. I fråga om båda slagen av kontraktstationer gäller, att det åligger stationsföreståndaren att anskaffa erforderligt antal biträden för stationernas skötsel. Utredningen anser det emellertid icke vara tillräckligt att räkna med att föreståndarna för dessa kontraktstalioner skall kunna själva lösa frågan om anskaffande av behövlig reservpersonal på ett ur beredskapssynpunkt tillfredsställande sätt. Framför allt gäller detta de stationer, vilkas föreståndare är anställda av abonnenterna. Dessa stationer är i fredstid i regel öppna endast ett visst antal timmar på dygnet och omfattningen av den personal jämte reservpersonal, som är anskaffad för stationens betjänande är lämpad efter denna tjänstgöringstid. Under krigsförhållanden, då som ovan nämnts fordran på öppethållande under hela dygnet föreligger, är kraven på personal så stora, att det enligt vad telegrafstyrelsen framhållit visat sig omöjligt att med telegrafstyrelsens egna resurser anskaffa sådan i tillräcklig omfattning. Andra utvägar måste alltså väljas för att anskaffa den reservpersonal, som är erforderlig under krigstid. I detta hänseende må erinras om att redan tidigare av luftskyddsskäl behov uppkommit av förstärkning av telefonpersonalen på vissa luftskyddsplatser för att möjliggöra att stationerna under krigstid kan vara betjänade under hela dygnet. Denna personal har i sådana fall i viss utsträckning anskaffats genom försorg av vederbörande luftskyddschef. Med hänsyn till det anförda fann 1943 års civilförsvarsutredning, att kontraktstationernas reservpersonal bör anskaffas genom civilförsvarets försorg med tillämpning av civilförsvarsplikt och att uttagen personal bör utbildas för sin verksamhet redan i fredstid med biträde av växelstationsföreståndarna. I enlighet med denna uppfattning infördes i civilförsvarskungörelsen den ovan nämnda bestämmelsen om att erforderlig bemanning av telefonväxelstationer skall ske genom det allmänna civilförsvarets försorg. Bestämmelsen bör sammanställas med den för televerket gällande särskilda kungörelsen om civilförsvaret vid televerket (SFS 563/1948). Enligt denna ankommer det på civilförsvaret vid televerket att planlägga och vidtaga de åtgärder samt handha sådan civil verksamhet, som erfordras för att vid krig eller krigsfara säkerställa telegram-, telefon- och radiotrafiken samt driften vid televerkets anläggningar, dock endast i den mån ifrågavarande uppgifter icke enligt vad därom är eller kan vara bestämt åvilar annan

150 myndighet än telestyrelsen. Detta innebär bland annat, att televerket och dess civilförsvar har att säkerställa telefontrafiken i alla andra hänseenden än då det gäller erforderlig bemanning av kontraktväxelstationer, vilken är det allmänna civilförsvarets uppgift. Den praktiska innebörden av skyldigheten för det allmänna civilförsvaret att bemanna telefonväxelstationer kan sammanfattas på följande sätt. Vederbörande telegrafkommissarie lämnar till civilförsvarschefen uppgift om det antal kontraktväxeltelefonister, som skall anskaffas genom civilförsvarets försorg, samt om deras placering. Han lämnar även förslag om personer, lämpliga att inskrivas för uppgiften. Civilförsvarschefen verkställer därefter inskrivning. Enligt civilförsvarsstyrelsens tidigare bestämmelser skall i civilförsvaret inskrivna kontraktväxeltelefonister erhålla viss förkortad allmän civilförsvarsutbildning genom den lokala civilförsvarsmyndighetens försorg. Telestyrelsen skall däremot svara för personalens fackutbildning. Emellertid har behovet av kontraktväxeltelefonister, som ursprungligen var rätt betydande, minskat allt eftersom telefonautomatiseringen fortskridit. När automatiseringen genomförts, kommer något behov av kontraktväxeltelefonister icke längre att finnas. De uppgifter, som civilförsvaret i detta hänseende har sig förelagda, kvarstår således endast under en övergångstid. Enligt utredningens mening bör frågan om telefonväxel stationernas bemanning i första hand ses med utgångspunkt från de för televerk samheten allmänt gällande förutsättningarna och bestämmelserna. I telestyrelsens ämbetsbefattning ingår instruktionsmässigt bl. a. att ombesörja trafiken å de statens teleanläggningar, som är underställda styrelsen, att bedriva verksamheten i fred så att jämväl de krav, som det totala försvaret i krig uppställer, i största möjliga utsträckning kan tillgodoses, varvid erforderligt samråd skall ske med bl. a. civilförsvarsstyrelsen, att under beredskap och krig vid utövningen av sin verksamhet söka att i främsta rummet tillgodose det totala försvarets krav samt att i den mån personaltillgången det medgiver förordna om behövlig förstärkning av personalen å televerkets stationer enligt från bl. a. civilförsvarsstyrelsen överlämnade planer och framställningar. Med beaktande av nämnda instruktion synes det utredningen naturligt, att telestyrelsen under beredskap och krig har det närmaste ansvaret för driften vid samtliga under styrelsens ledning stående telestationer och att undantag därvidlag icke såsom nu göres beträffande kontraktväxelstationernas bemanning. Under beredskap och krig är telestyrelsen enligt vad som uppgivits i behov av personalförstärkning även för andra än sist nämnda anläggningar, bl. a. för telestationernas reservanläggningar. Detta behov, som ökar i takt med automatiseringen, synes för närvarande icke kunna tillgodoses nöj-

151 aktigt genom frivilliga överenskommelser. Telefontrafiken under beredskap och krig säkras således icke enbart genom att det allmänna civilförsvaret bemannar de berörda telefonväxelstationerna. Vid överläggningar mellan utredningen och telestyrelsen har framkommit, att någon form av tjänsteplikt lämpligen bör finnas för att säkerställa det utökade behovet av telefonistpersonal inom televerket vid beredskap och krig. Behovet torde enligt uppgift icke komma att överstiga 3 000 telefonister. Beträffande det sätt, varpå ifrågavarande personalbehov skall tillgodoses, vill utredningen anföra följande. Det är för civilförsvarets verksamhet av stor betydelse, att telefontrafiken i krig i möjligaste mån upprätthålles och att den här nämnda personalfrågan tillfredsställande löses. I princip förordar utredningen därför att erforderlig telefonistpersonal vid de stationer, som står under televerkets ledning, uttages med utnyttjande av civilförsvarsplikt, därest personal ej kan erhållas på annat sätt. Med hänsyn till vad ovan framhållits angående ansvaret för driften vid televerkets stationer finner dock utredningen ifrågavarande rekrytering icke vara en uppgift för det allmänna civilförsvaret. Uppgiften att uttaga lämplig personal och att utbilda densamma bör i stället ankomma på telemyndigheten och uttagningen lämpligen ske i den ordning, som avses i förenämnda kungörelse om civilförsvaret vid televerken. Enligt nämnda kungörelse kan till uttagning för ändamål som avses i kungörelsen ifrågakomma endast vid televerket anställda civilförsvarspliktiga samt, i den mån personalbehovet ej kan tillgodoses på detta sätt, civilförsvarspliktiga som har sin huvudsakliga sysselsättning eller är bosatta inom anläggning eller byggnad, för vilken televerkskydd är organiserat. Enligt uppgift torde emellertid ifrågavarande behov av telefonister på grund av bristande rekryteringsunderlag icke kunna tillgodoses inom sålunda angivna gränser. För att kunna tillgodose personalbehovet måste därför personer kunna uttagas oberoende av om de har den anknytning till televerkets anläggningar och byggnader, som nyss sagts eller ej. Med hänsyn till frågans betydelse för civilförsvaret och det begränsade personantal det är fråga om föreslår utredningen, att sådan ändring vidtages i kungörelsen om civilförsvaret vid televerket, att även andra civilförsvars pliktiga än de vilka för närvarande omnämnes i kungörelsen kan ifrågakomma till uttagning. Det förutsattes härvid, att uttagning av personal sker i samråd med vederbörande civilförsvarsmyndighet.

Kryptotjänst

I civilförsvarets observations- och förbindelsetjänst ingår även kryptotjänst för civilförsvarets behov samt härför erforderlig instruktions-, utbildnings- och övningsverksamhet. Enligt Kungl. brev den 8 februari och 23 maj 1952 har civilförsvarsstyrelsen dessutom bemyndigats att meddela

152 föreskrifter angående länsstyrelsernas och civilbefälhavarnas befattning med kryptotjänst, dock beträffande länsstyrelserna endast i vad avser kryptotjänsten inom civilförsvaret. Utan att detta särskilt angivits i breven har uppgiften, i samband med att anslag beviljats för ändamålet, ansetts innefatta, att den för verksamheten erforderliga utrustningen skall anskaffas genom civilförsvarets försorg. Civilförsvarsutredningen har i fråga om kryptotjänstens ordnande sararått med den särskilda utredning, som inom inrikesdepartementet tillsatts att utreda frågor rörande riksförsvarets sambandstjänst, här kallad sambandsutredningen. De båda utredningarna har härvid varit ense i uppfattningen om att civilförsvarsstyrelsens nuvarande uppgifter i fråga om tillgodoseende av civilförsvarets eget behov av kryptotjänst, överflyttas till det organ — den centrala kryptoledningen — som av sambandsutredningen föreslagits skola handha ifrågavarande verksamhet. Detta innebär således även att anskaffning av den för civilförsvarets eget behov erforderliga materielen föreslås överflyttad till nämnda organ. Om den sålunda avsedda omorganisationen genomföres kvarstår beträffande kryptotjänsten endast vissa begränsade uppgifter för civilförsvaret, nämligen att tillgodose behovet av utbildad kryptopersonal för verksamheten i civilförsvarsstyrelsen och inom civilförsvarsområdena. Härom vill utredningen anföra följande. Inom civilförsvarsstyrelsen kan kryptouppgifterna fullgöras av inom styrelsen anställd personal, som erhåller härför erforderlig utbildning. Uttagning av personal i annan ordning behövs därför icke. Beträffande behovet av kryptopersonal inom civilförsvarsområdena har beräkningar häröver delgivits utredningen av sambandsutredningen. De i annat sammanhang framlagda organisationsförslagen angående civilförsvarets personalbehov bygger på dessa beräkningar. Enligt sambandsutredningens förslag skall civilförsvarets kryptopersonal utbildas genom försorg av det särskilda organ som enligt nämnda utredning skall finnas för verksamheten. Kostnaderna härför — överslagsvis beräknade till 105 000 kronor årligen — föreslås skola bestridas av till civilförsvarets förfogande ställda medel. Den utrustning, som enligt sambandsutredningens förslag skall ställas till civilförsvarets förfogande, liksom den för kryptotjänst avsedda civilförsvarspersonalen förutses i regel icke kunna ständigt utnyttjas till full kapacitet enbart för att tillgodose civilförsvarets behov. Ur statsnyttans synpunkt är det därför på sätt sambandsutredningen föreslår lämpligt att den outnyttjade kapaciteten hos civilförsvaret såvitt möjligt tillgodogöres andra myndigheter, vilka har ett kvantitativt mindre men därför ej mindre angeläget behov av kryptotjänst. Civilförsvaret bör därför enligt civilförsvarsutredningens och sambandsutredningens uppfattning åtaga sig att med sina resurser betjäna även dessa myndigheter. Ett gene-

153 relit sådant åtagande för civilförsvaret skulle i ett mindre antal civilförsvarsområden medföra viss utökning av civilförsvarets kryptopersonal. Denna personalökning är emellertid obetydlig i förhållande till de fördelar bland annat av ekonomisk art, som vinnes genom att den kryptotekniska materielen disponeras för gemensamt bruk av ett flertal berörda myndigheter. Civilförsvarsutredningen anser, att även utbildningen av sistnämnda personalkategori av praktiska skäl bör bekostas av civilförsvarsmedel. Årliga kostnaderna beräknas till 5 000 kronor. Med hänvisning till vad ovan anförts föreslår civilförsvarsutredningen i samråd med sambandsutredningen, att civilförsvaret i vad avser kryptouppgifter, skall betjäna även andra myndigheter under beredskap och krig, allt i den omfattning, som bestämmes av Konungen eller efter Konungens bemyndigande det organ, som enligt vad sambandsutredningen avser skall ha till uppgift att ansvara för riksförsvarets sambandstjänst.

Brandtjänst Enligt civilförsvarskungörelsen (1 §) tillkommer civilförsvaret att ingripa mot brand och skada, som förorsakas av fientlig verksamhet, ävensom att under krig och, i den m å n Kungl. Maj :t förordnar därom, vid krigsfara ingripa jämväl mot brand eller skada som förorsakats på annat sätt. För ändamålet skall finnas en särskild tjänstegren, brandtjänst. I civilförsvarsstyrelsens provisoriska anvisningar den 10 april 1957 för brandtjänst anges brandtjänstens uppgift vara att i samarbete med övriga tjänstegrenar inom civilförsvaret rädda människor och minska de materiella skadeverkningarna, orsakade av brand i bebyggelse och i skog. Utredningen vill på följande sätt ange och gradera brandtjänstens uppgifter vid bekämpandet av skador, orsakade av fientliga anfall: 1. att biträda räddningstjänsten för att rädda människoliv, 2. att begränsa brand för att minska egendoinsskador (defensiv eldsläckning), samt 3. att släcka brand (offensiv eldsläckning). Eldsläckningsuppgifterna skall avse såväl bygde- som skogsbrandförsvar. Brandtjänstens uppgifter skall även omfatta vidtagande av sådana åtgärder, som avses i 14 § brandlagen, nämligen bl. a. att undanskaffa hägnad, fälla träd, anlägga moteld samt riva eller spränga hus då det finnes nödigt för släckning eller räddning. Befogenhet att företaga sådant ingrepp tillkommer den som vid brand för befälet eller — vid ingrepp av ringa omfattning — jämväl annan, som deltager i släcknings- och räddningsarbete. Till uppgifterna må även räknas de ytterligare åtgärder, som direkt påkallas av släcknings- och räddningsarbetet, såsom att i förekommande fall utföra avstängningar å vattenledningsnät till vattenförsörjningens tryggande.

154 Räddningstjänst Teknisk tjänst enligt nuvarande bestämmelser

I civilförsvarskungörelsen betecknas såsom teknisk tjänst den verksamhet, som avser röjning av samfärdsleder och byggnader samt räddning av dem, som blivit innestängda vid byggnadsras, reparation av samfärdsleder, ledningar och lindrigt skadade byggnader, uppstöttning av byggnader samt bortsprängning av byggnader till förhindrande av brands spridning ävensom undanförande och oskadliggörande av icke exploderade bomber och dylikt. Omhändertagandet av skadade personer åligger enligt civilförsvarskungörelsen sjukvårdstjänsten. I civilförsvarsstyrelsens riktlinjer för teknisk tjänst, utfärdade den 9 mars 1953, uppdelas den tekniska tjänsten i tre verksamhetsområden, nämligen räddningstjänst, röjningstjänst och byggnadstjänst. Uppgifterna anges på följande sätt i riktlinjerna. Räddningstjänsten: a) rädda människor, instängda under rasmassor eller byggnader som skadats, b) utföra sådant enklare röjningsarbete, som erfordras för att genomföra det omedelbara räddningsarbetet, c) lämna första hjälpen åt instängda samt skadade personer, d) transportera skadade till ambulans, e) söka reda på döda människor samt transportera bort dem, f) vidarebefordra upplysningar angående omkomna, räddade och saknade. Röjningstjänsten: a) biträda räddningssektionen med utförande av tyngre röjning, som erfordrar tillgång å särskilda verktyg och arbetsmaskiner, b) utföra röjning samt provisoriskt iståndsättande av samfärdsleder och byggnader, c) utföra gatuavstängningar, d) biträda de kommunala verkskydden enligt särskild plan, e) verkställa projektilröjning genom att rekognoscera icke exploderade bomber och avspärra nedslagsplatser, utföra byggnadsarbeten i samband med bombröjning, utföra ammunitionsröjning i närmare bestämd omfattning, f) utföra renhållningsarbete i vad avser allmänna civilförsvarets anläggningar. Byggnadstjänsten: a) reparera lindrigt skadade byggnader, b) reparera skadade skyddsrum och andra bygganordningar av betydelse för allmänna civilförsvarets verksamhet, t. ex. brandtorn, observationstorn, radiobunkers m. m., c) upprätthålla ordning i allmänna skyddsrum avsedda att hysa mellan 300 och 50 personer (i fråga om skyddsrum under 50 personer upprätthålles ordningen av de aktiva enheter, som utnyttjar skyddsrummet), d) tekniskt sett sköta drift och underhåll av allmänna skyddsrum.

155 I de förslag, som utredningen i det följande framlägger, förutsattes att den verksamhet, som f. n. ankommer på tekniska tjänsten, i fortsättningen huvudsakligen inriktas på civilförsvarets väsentligaste uppgift, nämligen att rädda människoliv. Benämningen teknisk tjänst ersätts därför av utredningen med benämningen räddningstjänst. Beträffande de uppgifter i övrigt, som f. n. ankommer på den tekniska tjänsten, återkommer utredningen i det följande. Räddningstjänst enligt utredningens förslag

Utredningens uppfattning om räddningstjänstens uppgifter och hur desamma lämpligen bör lösas bygger bl. a. på kännedom om krigserfarenheterna och de gjorda stadsanalyserna samt på de allmänna synpunkter på civilförsvarets uppgifter och organisation, som utredningen tidigare anfört. Härutöver vill utredningen i fråga om de allmänna förutsättningarna för räddningsverksamheten ytterligare anföra följande. De osäkra möjligheterna att ge förvarning vid anfall kommer att medföra, att befolkningen icke alltid hinner uppsöka skyddsrum. Man måste därför utgå från att det i angreppsögonblicket kommer att finnas ett större antal människor än man tidigare tänkt sig utanför skyddsrummen, i byggnaderna eller på väg till skyddsrum eller annat skydd och att dessa människor kommer att drabbas av följderna av sammanstörtade byggnader eller nedrasade byggnadsdelar o. dyl. Även människor som befinner sig i skyddsrummen kan behöva hjälp för att komma ut ur rasmassorna. Då skadeområdet vid anfall med de moderna vapnen i regel torde få betydlig utbredning, måste man räkna med ett flertal skadeplatser inom området med varierande antal innestängda eller skadade personer. Större personanhopningar kan finnas särskilt i av ras spärrade skyddsrum eller under nedstörtade byggnader. Här nämnda förhållanden måste beaktas vid bedömandet av situationen på skadeplatserna och möjligheterna att utföra räddningsarbete. Räddningsorganisationens huvudsakliga uppgifter blir att framtränga till skadeplatserna (arbetsplatserna), att befria innestängda ur skyddsrum eller rasplatser, att lämna skadade, i den utsträckning detta kan ske med hänsyn till brandsituationen eller andra föreliggande omständigheter, den första provisoriska hjälp som krävs för att de skall kunna forslas till uppsamlingsplatser, där de kan få den första hjälpen av sjukvårdspersonal, samt att ombesörja, att de skadade föres till dylika uppsamlingsplatser. I enlighet med vad civilförsvarskungörelsen föreskriver har omhändertagandet av skadade ålegat sjukvårdstjänsten. Regler för denna verksamhet har utformats i de utbildningsbestämmelser, som gäller för sjukvårdstjänsten. Dessa regler illustreras av i undervisningen använda filmer, som behandlar räddning av innestängda samt sjukvårdstaktik (inventering av skadeplats).

156 De verkställda analyserna har emellertid gett vid handen, att skadeplatserna numera k a n förutsättas få sådan ändrad karaktär på grund av rasoch brandsituationen, att det endast undantagsvis blir möjligt för sjukvårdspersonal att å skadeplatsen ta hand om de skadade. Detta omhändertagande kommer därför i regel att få ske på de uppsamlingsplatser eller uppsamlingsstråk, dit de skadade skall föras. Räddningsverksamheten måste i första hand ta hänsyn till den räddningstaktiska situationen. Det gäller framför allt att med hänsyn till omedelbart hotande ras och bränder snabbt föra undan de skadade ur livsfarliga lägen allt eftersom de anträffas och att i trängande fall även anlägga ett första förband i den mån det är möjligt. Den tid, som står till buds för själva omhändertagandet på skadeplatsen, medger i regel icke olycksfallsvårdande verksamhet i annan mening. Ej heller medges i regel en inventering av skadeplatsen på sådant sätt, som hittills anvisats vid sjukvårdsutbildningen. Räddningspersonalens åtgärder kommer sålunda i princip att avse endast de första omedelbart livräddandc åtgärderna. I sin verksamhet skall räddningsenheterna i möjligaste mån biträdas av civilförsvarsorganisationen i övrigt, bl. a. av enheter avsedda för sjukvårdstjänst och brandtjänst samt, exempelvis beträffande transport av skadade till uppsamlingsstråk eller dylikt, av icke inskrivna civilförsvarspliktiga i den utsträckning de lämpligen kan beordras härtill av vederbörande civilförsvarsbefäl. Man kan också räkna med att räddningsverksamheten i många fall underlättas av självskyddsåtgärder från allmänhetens sida. Allmänheten bör så långt det är möjligt stimuleras och ledas av räddningspersonalen, så att bästa resultat utvinnes av hjälparbetet. Räddningsarbetet är i hög grad beroende av att hjälpen insattes med största möjliga skyndsamhet. I räddningstjänsten måste därför, utöver vad ovan sagts ingå att vidtaga sådana åtgärder, som erfordras för att räddningsarbetet överhuvudtaget skall kunna påbörjas eller som eljest har direkt samband med dess utförande. Hit hör t. ex. indikering för att fastställa eventuell förekomst av stridsgas och radioaktivitet samt vissa röjningsuppgifter. Indikeringsuppgifterna behandlas senare i detta kapitel i samband med redogörelsen för gasskydd och skydd mot radioaktivitet. Beträffande röjningsuppgifterna innebär den här angivna principiella uppfattningen, att dylika uppgifter bör ingå i räddningstjänsten endast i den mån de är nödvändiga för att räddningsarbetet skall kunna genomföras. Sådana röjningsuppgifter är exempelvis uppstöttning av byggnader och röjning av rasmassor på arbetsplatserna (skyddsrumsentréer etc.) samt röjning av samfärdsleder för att frigöra tillfartsvägarna till skadeområdet och om möjligt genomfartsleder inom detsamma i avsikt att möjliggöra insatser av bilburna hjälpenheter eller enheter med tung utrustning. Utfö-

157 randet av röjning i annan mening, syftande till uppröjningsarbeten på längre sikt bör i princip ske i den ordning som i det följande sägs. Av redogörelsen för stadsanalyserna framgår hur framkomligheten på vägarna påverkas av trädfällning i samband med atombombexplosioner. I vissa fall kan räddningsarbete omöjliggöras, om räddningsgrupperna hindras att framtränga till skadeområdena på grund av vägblockeringar. För att minska sådana risker bör som förebyggande räddningsåtgärd då civilförsvarsberedskap inträder trädfällning företagas genom civilförsvarsmyndighetens försorg vid infartsvägar till och gator inom tätorter, som bedömes kunna vara atombombmål och där förhållandena är sådana, att vägarna kan blockeras av fällda träd. Den ovan förordade principiella begränsningen i fråga om räddningstjänstens röjningsuppgifter bör enligt utredningens mening även äga tilllämpning i fråga om reparationsuppgifter. Vissa väsentliga reparationsuppgifter, som enligt nuvarande författningar åvilar civilförsvaret, bör i stället i princip omhänderhas av de samhällsorgan, som har det närmaste ansvaret för motsvarande verksamhet i fred. Sålunda bör i princip på sätt som närmare utvecklas i det följande reparationer av vägar och gatunät m. m. samt av ledningsnät för distribution av elkraft, vatten och gas i krig ankomma på de statliga och kommunala myndigheter, som i fred handhar verksamheten och är i besittning av erforderlig fackkunskap på resp. områden. Det må emellertid framhållas, att civilförsvaret i mån av sina resurser och i fall av behov skall biträda i sådant reparationsarbete. Till räddningstjänsten bör även hänföras viss verksamhet, som avser omhändertagandet av döda. Räddningstjänsten bör i detta hänseende i stort sett omfatta att framtaga de döda ur rasmassorna, tillvarataga på platsen förefintliga identifieringsmöjligheter samt föra de döda till bårhus eller andra anvisade uppsamlingsplatser.

Begränsning av uppgifter som hittills åvilat teknisk tjänst

Ovan angiven uppfattning i fråga om räddningstjänsten innebär en begränsning av den nuvarande tekniska tjänstens uppgifter, som omfattar ett flertal åtgärder, vilka ej står i samband med den egentliga räddningsverksamheten och som är avsedd att lösas på längre sikt (efteranfalls- eller efterkrigsproblem). Härom vill utredningen anföra följande. Reparation av ledningar Den reparationstjänst, som hittills organiserats i civilförsvaret såsom en del av dess skadeavhjälpande organisation, har främst berört de kommunaltekniska verken, särskilt reparation av gas-, vatten- och elledningar. Även för reparation av spårvägsledningar har särskilda enheter organise-

158 rats av civilförsvaret. För alt trygga sambandet mellan civilförsvarets ledning och ledningen av de kommunaltekniska verken har sambandsmän från verken ingått bland personalen i civilförsvarets ledningscentraler, varjämte i vissa fall särskilda ledningscentraler iordningställts för att i händelse av krig utnyttjas av respektive verk. I civilförsvarsstyrelsens riktlinjer 1953 för teknisk tjänst angavs, att specialplanläggningen i fråga om nu berörda reparationstjänst skulle anstå i avvaktan på styrelsens närmare besked beträffande ett förslag att överföra reparationsuppgifterna till verkskyddsorganisationen inom de kommunaltekniska verken. Då sådant besked icke lämnats gäller för närvarande alltjämt 1946 års planläggning. En av orsakerna till att vid civilförsvarslagens tillkomst de kommunaltekniska verkens reparalionsbehov sammanförts med civilförsvarets skadeavhjälpande verksamhet torde ha varit, att man då ännu räknade med förhållandevis begränsade skador och att dessas avhjälpande lämpligen kunde samordnas med den vid denna tidpunkt kommunala civilförsvarsledningens verksamhet. Utvecklingen under det andra världskrigets slutskede har emellertid visat, att reparationsverksamheten till största delen måste hänföras till åtgärder, som kan vidtagas först sedan den livräddande verksamheten genomförts och i vissa fall först efter krigsslutet. Så blir fallet i ännu högre grad, då en ort drabbats av anfall med atomvapen. På grund av skadornas stora omfattning torde reparationsverksamheten då i princip få hänföras till ett kommande återuppbyggnadsarbete. Det synes uppenbart, att sådan verksamhet icke skall ankomma på civilförsvaret. Vad avser reparationsarbete, som ur försvarssynpunkt är angeläget, förutsätter utredningen att på sätt som i det följande sägs detta arbete skall utföras av fredshuvudmannen och att hjälp skall lämnas av den för byggnads- och reparationsverksamhet särskilt organiserade beredskapsorganisationen (BRB). För dylikt reparationsarbete kan emellertid även civilförsvarsresurser ställas till förfogande. Beträffande de kommunaltekniska verkens uppgifter och skyldigheter i de hänseenden, varom här är fråga, vill utredningen anföra följande. Enligt lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och avloppsanläggningar ankommer det på kommunen att ombesörja eller tillse, att sådan anläggning kommer till stånd, då detta till förekommande av sanitär olägenhet krävs för att i ett större sammanhang ordna vattenförsörjning och avlopp för bostäder eller annan bebyggelse i visst område. Vare sig kommunen eller annan är huvudman åligger det huvudmannen att, så länge behovet av anläggningen kvarstår — i förekommande fall även under krig — underhålla denna och i övrigt sörja för att den på tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål. Självfallet kan under krig inträffa sådana förhållanden, att kommun till

159 följd av krigshandlingar ej kan fullgöra sin uppgift. Å andra sidan begränsas kravet på reparationer av ledningsnäten därigenom att vissa stadsdelar praktiskt taget avfolkas efter genomförd slutlig utrymning. Beträffande elektricitet och gas finns icke någon i allmän författningstadgad skyldighet för kommun att tillhandahålla sådana förnödenheter eller att underhålla ledningsnät m. m. Trots detta kan förutsättas, att kommunerna så långt möjligt fullgör dessa uppgifter under beredskap och krig. Därmed förenad reparationsverksamhet bör därför liksom i fred åvila vederbörande kommunala verk. Det må erinras om, att reparationer å distributionsapparaten, vari ingår ledningsnätet, är en förutsättning för och en del av själva driften. Denna har aldrig i något sammanhang ifrågasatts skola handhas av annan än fredshuvudmannen. Härtill kommer att, om förhållandena på grund av krigshandlingar icke medger att driften uppehälles, det icke heller k a n vara möjligt för civilförsvarets organisation att uppehålla densamma. De kommunaltekniska verkens åtgärder bör i den mån så erfordras samordnas med civilförsvaret och annan försvarsverksamhet. Detta förutsätter utredningen kunna ske genom samverkan mellan vederbörande verkschefer och försvarsmyndigheter. Utredningen finner dock lämpligt, att länsstyrelse under krig skall kunna inrikta de kommunaltekniska verkens distributionsoch reparationsåtgärder i den mån detta ur allmän försörjnings- och försvarssynpunkt finnes påkallat. I fråga om reparation av spårvägsledningar kan liknande synpunkter anläggas, som ovan anförts i fråga om reparation av elkraft-, vatten- och gasledningar. Den reparationstjänst, som hittills organiserats inom civilförsvaret för reparation av spårvägsledningar, torde i huvudsak ha inneburit samordning endast i fråga om verksamhetens ledande. I enlighet med sina allmänna synpunkter rörande ansvaret för de kommunaltekniska verkens reparationsuppgifter anser utredningen, att spårvägarnas reparationsberedskap i första hand bör vara en angelägenhet för vederbörande trafikförvaltning och att uppgiften följaktligen icke längre skall ankomma på civilförsvaret. I detta sammanhang vill utredningen anföra vissa ytterligare synpunkter i fråga om spårvägarnas ställning i transporthänseende vid beredskap och krig. Jämlikt kungörelsen den 22 juni 1951 med vissa bestämmelser om utnyttjande av landets transportmedel under krig eller krigsfara m. m. (SFS 551/51) är ägare eller innehavare av sådana transportmedel (motorfordon, motorredskap, släpfordon, hästar, hästfordon, fartyg samt luftfartyg), som omnämnes i kungörelsen, pliktig att till kronan eller annan upplåta transportmedel jämte tillhörande inredning eller utrustning samt att tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av inredningen eller utrustningen. Ägare eller innehavare av transportmedel, som omnämnes i kungö-

160 relsen, är även på anfordran av vederbörlig transportregleringsmyndighet pliktig att i enlighet med vad därom stadgas i allmänna förfogandelagen ombesörja att forsling verkställes åt kronan eller annan samt att vidtaga härför erforderliga åtgärder, bl. a. för att sätta transportmedlet i användbart skick. Med hänsyn till önskvärdheten att enhetliga bestämmelser skall gälla för olika slag av transportmedel i de hänseenden, varom här är fråga, föreslår utredningen sådan ändring av förenämnda kungörelse, att även spårvägarna faller under kungörelsens tillämpningsområde. Utöver den effektivisering, som detta rent trafikmässigt kan medföra vid trafikmedlens utnyttjande i samband med utrymningar m. m., innebär en sådan ändring även, att spårvägarnas ägare eller innehavare kan åläggas reparationsskyldighet, om så skulle befinnas erforderligt utan att därför föreskrifter i annan ordning behöver utfärdas. Reparation av samfärdsleder Räddningstjänstens uppgifter i fråga om reparation av samfärdsleder bör enligt vad i det föregående angivits begränsas till att, i den mån så erfordras för räddningsarbetets utförande, försätta gator och vägar m. m. i sådant skick, att de blir provisoriskt framkomliga för civilförsvarets räddningsenheter. Denna principiella uppfattning innebär, att röjning och reparationer i övrigt i första hand skall ankomma på de myndigheter, som i fred svarar för motsvarande verksamhet. Beträffande väghållares skyldighet att även under krig fullgöra sina i fred åvilande uppgifter vill utredningen anföra följande. Enligt lagen om allmänna vägar är på landet kronan väghållare och inom stads område staden. Även köping och stadsliknande samhälle kan vara väghållare. Om stad eller sådant stadsliknande samhälle, som efter Konungens förordnande är väghållare, saknar förutsättningar därför, kan Konungen förordna, att kronan skall vara väghållare i staden eller samhället. Väghållningen handhas för kronans räkning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningarna i länen. Där stad eller stadsliknande samhälle är väghållare, skall väghållningen ombesörjas av därtill utsedd kommunal nämnd eller styrelse, i Stockholm under inseende av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och eljest under närmaste insende av vägförvaltningen i länet. Ifrågavarande uppgift har författningsmässigt icke begränsats att gälla enbart under fred. Vid sådant förhållande saknas enligt utredningens mening anledning att i civilförsvarskungörelsen i fortsättningen ange röjning och reparation av samfärdsleder såsom varande en civilförsvarsuppgift. Civilförsvarets medverkan i detta hänseende bör i princip avse att lämna bistånd genom att ställa manskap och arbetsredskap till förfogande i den mån det är erforderligt och möjligt utan åsidosättande av civilförsvarets

161 egentliga uppgifter. Såsom i det följande sägs förutsattes, att BRB-organisationens resurser utnyttjas för sådana röjnings- och reparationsuppgifter, som från civil och militär försvarssynpunkt är trängande. Reparation av byggnader Enligt nuvarande bestämmelser är det för tekniska tjänsten även en uppgift att utföra reparation av lindrigt skadade byggnader. För denna uppgift har den förutnämnda byggnadstjänsten organiserats. Utredningen utgår emellertid från att det primärt skall ankomma på byggnadernas ägare eller innehavare att vidtaga de reparationsåtgärder, som är möjliga med hänsyn till förhållandena eller att reparationerna utföres genom försorg av myndighet, som för beredskapsändamål avser att utnyttja byggnaden eller anläggningen i fråga. Enligt denna principiella uppfattning bör reparation av byggnader icke vara en civilförsvarsuppgift på sätt nu anges i civilförsvarskungörelsen i vidare mån än som erfordras för tillgodoseendet av civilförsvarets behov av byggnader för sin verksamhet. I detta sammanhang må nämnas, att civilförsvarsstyrelsen i sina anslagsäskanden för budgetåret 1955/56 begärt medel för att lägga upp ett beredskapslager av ersättningsmateriel för fönsterglas. I sitt yttrande häröver avstyrkte utredningen bifall till framställningen och anförde, att om sådan beredskapslagring anses böra ske, synes det böra ankomma på riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att vidtaga åtgärder härför. I statsverkspropositionen till 1955 års riksdag delades denna uppfattning av departementschefen. Reparation av skyddsrum m. m. Enligt civilförsvarsstyrelsens nuvarande riktlinjer för civilförsvarets planläggning förutsattes att den tekniska tjänsten skall ombesörja reparation av skadade allmänna skyddsrum och andra byggnadsanordningar av betydelse för allmänna civilförsvarets verksamhet, såsom brandtorn, observationstorn, radiobunkers m. m., samt skötsel av drift och underhåll av allmänna skyddsrum. Enligt 45 § civilförsvarslagen åligger det k o m m u n att vårda och underhålla sådana anordningar som nu nämnts i den mån de uppförts i enlighet med gällande organisationsplan. Under civilförsvarsberedskap omfattar skyldigheten även dylika och andra byggnadstekniska åtgärder, oaktat desamma icke upptagits i organisationsplanen. Bestämmelserna avser således att reglera kommuns skyldighet såväl i fred som under tid då civilförsvarsberedskap råder. Det är följaktligen vederbörande kommun, som författningsenligt bär ansvaret för att sådana reparations- och underhållsåtgärder blir vidtagna, som i samband med beskrivningen av tekniska tjänstens uppgifter omnämnes i de nu gällande riktlinjerna för planläggningen. 11—710821

162 Å andra sidan torde få förutses, att kommuns möjligheter att fullgöra sina skyldigheter i nämnda hänseenden i praktiken begränsas under krigstid till följd av att reparationer på grund av skadegörelsens omfattning över huvud taget icke är möjliga eller att reparationstillgångarna är otillräckliga. Liksom vid andra reparationsbehov skall vid sådana förhållanden emellertid hjälp i princip kunna påräknas av BRB, varjämte civilförsvarets organisation lämnar den medverkan som är möjlig. Med hänsyn till vad här anförts bör civilförsvarets organisation ej utformas för uppgiften att svara för underhåll och reparationer av skyddsrum och andra nu nämnda anordningar. Liknande synpunkter bör gälla i fråga om driften av allmänna skyddsrum i den mån därmed avses åtgärder av underhållsmässig natur, såsom normalt underhåll av maskineri m. m. Det får emellertid förutsättas att, särskilt i fråga om befolkningsskyddsrummen och dessas användning i beredskap och krig, vissa åtgärder måste vidtagas, som bäst utföres av civilförsvarets egna organ. I enlighet med vad ovan sagts ankommer det visserligen på kommunen att ständigt hålla den i anläggningarna ingående maskinella utrustningen funktionsduglig och svara för erforderlig kontinuerlig tillsyn av densamma. Härutöver behövs emellertid åtgärder vidtagas för att exempelvis manövrera viss maskinell utrustning i samband med att anläggningarna utnyttjas för civilförsvarsändamål. I sistnämnda fall är det närmast fråga om civilförsvarsuppgift. Bortsprängning

av byggnader

Enligt civilförsvarskungörelsen är bortsprängning av byggnader Ull förhindrande av brands spridning en uppgift för den nuvarande tekniska tjänsten. Några anvisningar om vad denna verksamhet närmare innebär och under vilka förhållanden den kommer att utövas finns dock f. n. icke. Enligt 14 § brandlagen äger såsom framgått av det föregående den, som vid brand för befälet, att bl. a. riva och spränga hus, där så finnes nödigt för släckning eller räddning, d. v. s. att vidtaga åtgärder av det slag, som kan komma i fråga i samband med civilförsvarets släcknings- och räddningsarbete. Det torde kunna förutses, att bortsprängning av byggnader i krig till förhindrande av brands spridning i regel förekommer endast i tätorter med sammanhängande bebyggelse, och att i dylika orter befälet över insatta brandstyrkor i civilförsvaret kommer att föras av yrkesbrandbefäl eller av befäl inom borgarbrandkårerna, d. v. s. befäl som har den i brandstadgan för rikets städer och köpingar eller för vissa andra tätbebyggda orter föreskrivna kompetensen. Det ovan påvisade förhållandet, att redan i brandväsendets fredsmässiga uppgifter ingår vidtagandet av erforderliga sprängningsåtgärder i samband med räddnings- och släckningsarbete, talar för att bortsprängning av byggnader till förhindrande av brands spridning även i krig bör betraktas som

163 ett led i eldsläckningsverksamheten. Om här berörda åtgärder blir aktuella i samband med civilförsvarets verksamhet har vederbörande befälhavare sålunda befogenhet att vidtaga dylik åtgärd genom förenämnda stadgande i brandlagen. Genom att hänföra ifrågavarande uppgift till brandtjänsten kommer för denna uppgift främst yrkesfolk att anlitas. Detta utesluter emellertid icke att, även utan författningsmässig reglering, personal ur andra verksamhetsgrenar, bl. a. räddningstjänsten, medverkar vid sprängningars genomförande i den mån så erfordras. Vid sådant fall bör givetvis den tekniskt kunniga personal anlitas, som k a n finnas tillgänglig inom organisationen. I enlighet med vad här anförts bör den nuvarande bestämmelsen om bortsprängning av byggnader till förhindrande av brands spridning utgå ur civilförsvar skungörel sen. Renhållning I civilförsvarsstyrelsens nu gällande riktlinjer för planläggningen angives som en uppgift för tekniska tjänsten att utföra renhållningsarbete i vad avser allmänna civilförsvarets anläggningar. Med anledning härav vill utredningen anföra följande allmänna synpunkter. Renhållningsuppgifterna torde i allmänhet under krigsförhållanden komma att i vissa fall erbjuda stora svårigheter på grund av de extraordinära förhållanden, som kan uppkomma i händelse av skadegörelse på vattenoch avloppsledningar m. m. Samtidigt är det ur allmän hälsovårdssynpunkt viktigt, att kraven på de sanitära förhållandena vederbörligen beaktas. Ansvaret för renhållning av gator och allmänna platser inom stadsplanelagt område har enligt lagen den 14 december 1950 lagts på kommunerna. Vidare må erinras om bestämmelserna i krigssjukvårdslagen angående hälsovården i krig. Ansvarsfördelningen beträffande nämnda uppgifter har således fastställts på sådant sätt, att hithörande åtgärder icke är att hänföra till civilförsvarsverksamhet. I enlighet med vad tidigare sagts om skyldighet för civilförsvaret att i mån av behov och möjlighet biträda samhällsorganen med beredskapsuppgifter av olika slag, kan även i här nämnda avseenden medverkan ifrågakomma. I fråga om sådan renhållning i allmänna civilförsvarets anläggningar som särskilt omnämnes i civilförsvarsstyrelsens ovan återgivna riktlinjer för nuvarande röjningstjänst må beaktas vad som ankommer å k o m m u n enligt 45 § civilförsvarslagen i vad det avser att vårda och underhålla allmänna skyddsrum.

Samverkan med BRB

Det måste förutses, att erforderliga byggnads- och reparationsarbeten, som ankommer på de kommunaltekniska verken eller rör samfärdslederna, icke alltid k a n utföras i önskvärd omfattning av de organ, som enligt vad

164 ovan framhållits i första hand har ansvaret för verksamheten i fråga. Desorganiserade förhållanden kan råda eller andra omständigheter medföra att resurserna blir otillräckliga. I fråga om hjälpåtgärder, som är möjliga då vederbörande myndigheters egna resurser är otillräckliga, bör i första hand beaktas det bistånd, som är avsett att k u n n a lämnas av den särskilda organisation (BRB), som tillskapats med stöd av kungörelsen den 15 juni 19H med bestämmelser angående byggnads- och reparationsberedskap (SFS 384jl94i). Nämnda organisation skall vid krig eller eljest, då Kungl. Maj :t så förordnar, utföra befästningsarbeten samt byggnads- och reparationsarbeten för kommunikationsväsendet, krigsindustriella anläggningar och andra anläggningar av betydelse för krigsmakten eller den civila verksamheten. I fred planlägges och förberedes organisationens verksamhet av fortifikationsförvaltningen, där ärendena handlägges i beredskapskontoret. Under krig eller eljest, då Kungl. Maj :t så förordnar, övertages ledningen av en organisationschef, som skall utses under fred. F. n. är chefen för väg- och vattenbyggnadskåren utsedd som organisationschef. Då BRB tillskapades, hade civilförsvarslagen ännu icke trätt i kraft. Någon samordning mellan civilförsvaret och BRB i fråga om byggnads- och reparationstjänsten kom därför icke att ske. I stället utformades särskilda regler för respektive organisationer, varigenom i vissa fall konkurrens om personal och materiel synes ha uppstått mellan organisationerna. Enär de förhållanden, som hittills utgjort grundval för BRB-organisationen, i väsentliga hänseenden förändrats har chefen för beredskapskontorét i december 1956 anbefallt en särskild utredning. Utredningsmännen hade att enligt sina direktiv utgå från bl. a. följande förutsättningar. Vid anfall måste man räkna med en massförstörelse av helt annan storleksordning än tidigare. En effektiv reparationsberedskap med stora maskinella resurser är därför en förutsättning för att i krig hålla i gång samhällsapparaten. Med anledning härav borde byggnads- och reparationsberedskapen i princip utformas så, att landets samlade resurser av byggnads- och reparationskapacitet i fråga om personal, maskiner och materiel genom BRB kan ställas till myndigheternas förfogande med kortast möjliga varsel. Detta borde kunna ske icke endast vid beredskap och krig utan även vid skärpt utrikespolitiskt läge. BRB-organisationen borde kunna samordna de olika myndigheternas m. fl. resurser så att — så vitt ske kan — ett totalt utnyttjande av desamma kunde komma till stånd. I fråga om materiel- och reparationstjänsten borde denna så nära som möjligt ansluta till motsvarande tjänst inom totalförsvarets militära och civila sektorer. I de s. k. BRB-förråden (fredsförråden) borde framförallt finnas svåranskaffad materiel och maskiner. BRB borde bestå av ett stort antal fast organiserade avdelningar med stor maskinell kapacitet men relativt liten personalstyrka. Organisationen borde kunna uppsättas på kort tid även före mobilisering. Efter krigsutbrott skulle BRB bl. a. utföra röjningsarbeten för civilförsvaret samt reparationsarbeten på kommunikationer. Civilförsvarsutredningen har beträffande reparationstjänsten under hand samrått med chefen för fortifikationsförvaltningens beredskapskontor och

165 de utredningsmän, vilka handhaft förutnämnda utredning. Från civilförsvarsutredningens sida har det därvid närmast gällt att finna en ändamålsenlig ansvarsfördelning mellan civilförsvaret och BBB samt att i övrigt få en uppfattning om denna organisation med avseende på reparationsarbeten av olika slag. Enligt beredskapskontorets nu avgivna utredning, som tidigare under hand delgivits civilförsvarsutredningen och som utredningen ansluter sig till i de delar densamma berör civilförsvaret, har följande regler för samverkan mellan civilförsvaret och BRB ansetts skola gälla. Statliga och kommunala myndigheter samt berörda enskilda företag bör själva ombesörja sitt förstahandsbehov av byggnads- och reparationstjänst med sina i fred befintliga tillgångar. Den byggnads- och reparationsberedskap, som särskilt förbcredes för beredskaps- och krigsförhållanden, bör i möjligaste mån samlas hos en organisation, vars uppgifter omspänner såväl civila som militära enheter. För sådant ändamål bör BRB-organisationen i första hand komma i fråga. Civilförsvaret förutsattes icke utföra andra reparationsarbeten än vad som föranledes av räddningsverksamhet i samband med uppkommen skadegörelse. I personellt hänseende har det synts ändamålsenligt, att personal tillhörande kommunala verk och inrättningar samt specialfirmor inom t. ex. eloch rörledningsbranschen icke tas i anspråk av BRB utan förbehålles den reparationsverksamhet, som är avsedd att utföras av vederbörande kommunaltekniska företag. Vidare bör för räddningstjänst erforderlig specialpersonal undantagas från BRB:s rekrytering. Motsvarande principer bör tilllämpas i fråga om materiel och utrustning. Utredningen finner inte här anledning att närmare ingå på den avsedda organisationen av BRB. Vissa förhållanden berörande organisationens utnyttjande för uppgifter, som har nära samband med civilförsvarets verksamhet, skall emellertid här nämnas. När krigshandlingar inletts och skador uppkommit inom civilförsvarets verksamhetsområde bör, då civilförsvarets och kommunernas egna resurser är otillräckliga, hjälp i angelägna fall lämnas av BBB-förband enligt de närmare bestämmelser rörande dispositionsrätt m. m., som kan vara utfärdade. För att i möjligaste mån k u n n a tillgodose eventuella hjälpbehov är det angeläget att förberedelser träffas, så att den beredskap i fråga om byggnads- och reparationsarbeten, som till följd av krigsskador k a n vara erforderlig från civilförsvarets synpunkt, beaktas då BRB-enheterna disponeras. Detta kan exempelvis ske genom en sådan geografisk fördelning av BRBenheterna, att ett ingripande i civilförsvarsarbete är möjligt inom mest aktuella områden och genom att instruktioner utfärdas om rätt för vederbörande att avbryta pågående arbete för att i stället tillfälligt disponera arbetsenheterna i fråga i samband med civilförsvarsverksamhet. Erforderligt samband mellan civilförsvaret och BRB-organisationen förut-

166 sättes enligt förslaget finnas i olika instanser, civilbefälhavare-militärbefälhavare, länsstyrelse-försvarsområdesbefälhavare (civilförsvarsdirektörlokalchef ur BBB) samt civilförsvarschef-platsombud. Ovan nämnda tillvägagångssätt innebär betydelsefulla förstärkningsmöjligheter för kommunerna och civilförsvaret. Då BRB-enheterna av flera skäl icke kan ha den snabba utryckningsberedskap, som erfordras för direkt räddningsarbete, kan emellertid i regel BBB-organisationen icke förutsättas hinna ingripa i civilförsvarets räddningsverksamhet. För övrigt är beredskapen hos BRB för nu nämnda ändamål beroende av att sambandslinjer och transportorganisation utformas med hänsyn till uppgiften. Det synes därvid ligga närmast till hands att sambandstjänsten tillgodoses genom civilförsvarets försorg, exempelvis på så sätt att BRB:s arbetsplatser och ledningsorganisation anknytes till civilförsvarets sambandsnät. Transportorganisationen torde däremot i allt väsentligt få tillgodoses av BRB med hänsyn till de krav på rörlighet, som under alla förhållanden måste ställas på dess organisation. Bombröjning

Undanförande och oskadliggörande av icke exploderade bomber och dylikt ingår f. n. i tekniska tjänstens uppgifter. Denna verksamhet benämnes i det följande bombröjning. Civilförsvarsstyrelsens ovannämnda riktlinjer för teknisk tjänst anger, att röjningsavdelningar om vardera elva man skall organiseras till visst antal inom civilförsvarsområdena. Dessa avdelningar skall bl. a. ha till uppgift att verkställa projektilröjning och vara försedda med gemensam depåmateriel, däribland projektilröjningsmateriel. Uppgift om vilken sådan materiel, som skall upptagas i planerna, föreligger dock icke. Civilförsvaret förfogar f. n. ej heller över någon egentlig projektilröjningsmateriel. Utbildning av civilförsvarspersonal i projektilröjning anordnades senast av dåvarande luftskyddsinspektionen under andra världskriget. Någon utbildning för uppgiften har därefter ej skett i annan mån än att ett mindre antal orienterande kurser i projektilröjning anordnats för verkskyddspersonal av Industriens Verkskyddsinstitut. I en skrivelse till Konungen den 9 februari 1954 har överbefälhavaren anfört, att civilförsvaret i sin nuvarande organisation endast kunde ombesörja vissa förberedande åtgärder för bombröjning såsom observation, avspärrning, bevakning och utrymning samt i enkla fall oskadliggöra bomber. Detta innebure en allvarlig brist inom det totala försvaret. I avvaktan på en definitiv lösning av denna fråga hade överbefälhavaren gett flygförvaltningen i uppdrag att t. v. lösa arbetsuppgifter av rent teknisk natur rörande bombröjning genom utarbetande av beskrivningar över utländska bomber m. m. och detalj anvisningar för röjning av dessa samt genom viss försöksverksamhet rörande metoder och materiel för röjning.

167 I skrivelsen hemställde överbefälhavaren att åt civilförsvarsstyrelsen skulle uppdragas att förbereda uppbyggandet av en bombröjningsorganisation inom civilförsvaret i enlighet med de principer, som angivits av en med frågan arbetande kommitté (projektilröjningskommittén), tillsatt av överbefälhavaren i samråd med civilförsvarsstyrelsen. I kommittén har ingått representanter för försvarsstaben, försvarsgrenarna och civilförsvarsstyrelsen. De av projektilröjningskommittén framlagda principerna innebar, att en viss ansvarsfördelning skulle ske mellan berörda myndigheter, dock att bombröjnings verksamheten i allt väsentligt skulle vara en civilförsvarsuppgift. Projektilröjningskommitténs förslag till ansvarsfördelning inom bombröjningsorganisationen innebar följande: A. Samarbete avseende bombröjningstjänsten skulle ske mellan civilförsvarsstyrelsen och flygförvaltningen, mellan försvarsgrenarna och flygförvaltningen samt vid behov främst i utbildningsfrågor m. m. mellan civilförsvarsstyrelsen och försvarsgrenarna. B. På civilförsvarsstyrelsen borde närmast ankomma att 1. utgiva tekniska anvisningar för bomb-(ammunitions-)röjningstjänsten efter underlag från och i samråd med flygförvaltningen, 2. utarbeta instruktioner och handha den administrativa och taktiska ledningen för personal, som är avsedd för rekognoscering, bevakning och röjning inom bombröjningstjänsten och som icke tillhör försvarsgrenarna, 3. ombesörja utbildning av för bombröjningstjänst erforderlig personal, 4. utföra erforderligt krigsförberedelsearbete innefattande bl. a. organisationsplan, materielplan och reparationsplan för civilförsvarets bombröjningsorganisation, 5. ansvara för materielanskaffning för civilförsvarets bombröjningstjänst samt G. utarbeta underlag för och inkomma med äskanden för tillgodoseende av medelsbehovet för utbildning av personal för bombröjningstjänsten samt för utrustning av dylik personal, som icke tillhör försvarsgrenarna. C. På flygförvaltningen borde närmast ankomma att 1. utarbeta beskrivningar över utländska bomber m. m. samt följa och utveckla olika metoder för lokalisering, friläggning och oskadliggörande av robotar och bomber, 2. utarbeta tekniskt underlag för anskaffning av den speciella materiel, som erfordras för bombröjning, efter erhållen beställning verkställa inköp av dylik materiel och leveranskontroll samt uppgöra materielbeskrivningar och underhållsinstruktioner (samarbete borde ske med KÄFT, minröjningsdetaljen) samt 3. utarbeta utrustningslistor i vad avser teknisk materiel för de olika bombröjningsförbanden (elsökar-, normal- och specialgrupper). Projektilröjningskommitténs förslag, som biträddes av överbefälhavaren, innebar, att den med bombröjning sammanhängande verksamheten organiseras, förberedes och ledes av civilförsvarsstyrelsen med undantag för sådan verksamhet, som äger direkt samband med de militära operationerna. I civilförsvarsstyrelsen skulle därför inrättas en bombröjningsavdelning

168 med en byrådirektör som chef. I avdelningen skulle ingå en förste byråingenjör och en byråassistent. Av organisatoriska, arbetstekniska och ekonomiska skäl borde emellertid tillhandahållandet av det tekniska underlaget för verksamheten, utarbetandet av metoder o. dyl. handhas av flygförvaltningen. Projektilröjningskommitténs förslag har av överbefälhavaren för kännedom överlämnats till civilförsvarsutredningen. Med anledning härav anför civilförsvarsutredningen

följande.

Vid ställningstagande till frågan om den organisation, som erfordras för bombröjningen, bör beaktas, att en bombröjningsorganisation under alla förhållanden måste finnas inom krigsmakten för bombröjning, som äger direkt samband med de militära operationerna och för bombröjning inom militära anläggningar. Vidare är att märka, att den tekniska sakkunskapen beträffande bombröjningen f. n. uteslutande ligger hos den militära expertisen. Detta förhållande kommer att bestå även i fortsättningen, såvida icke en motsvarande organisation uppbygges inom civilförsvaret. Då emellertid militär expertis på området med säkerhet alltjämt måste finnas, skulle uppbyggnad av en dylik organisation inom civilförsvaret innebära en kostnadskrävande dubbelorganisation, som bör undvikas. I stället bör den militära organisationen utbyggas så att den tekniskt kan svara för bombröjningen i dess helhet. Utredningen, som i det följande föreslår att civilförsvaret skall taga visst ansvar för bombröjningen, förutsätter därvid, att den militära och civila sidan av ifrågavarande verksamhet i möjligaste mån samordnas med utnyttjandet av den militära expertisen. Beträffande bombröjningsuppgifter, som enligt utredningens förslag bör ankomma på civilförsvaret, må anföras följande. Förberedande bombröjningsuppgifter, varmed avses rekognoscering, avspärrning, bevakning och utrymning, synes böra åvila civilförsvaret inom områden och anläggningar, där bombröjningen ej i sin helhet åvilar det militära försvaret. I fråga om den egentliga bombröjningen har projektilröjningskommittén uttalat, att denna röjning, oavsett om den underställes civilförsvaret eller någon av försvarsgrenarna, kräver en särskild organisation, som omfattar bombröjningsenheterna och organ för deras ledning m. m. Organisationen bör vidare omfatta hela landet och ledas av en myndighet, som har kontakter med de civila och militära myndigheter, vilka bär ansvaret för de olika skyddsföremålen. Projektilröjningskommittén har vidare ansett, att ansvaret för den egentliga bombröjningen inom såväl de civila som huvuddelen av de militära områdena och anläggningarna bör åvila civilförsvaret, dock att bombröjningen inom vissa militära områden och anläggningar bör åvila respektive försvarsgrenar.

169 Hur än frågan löses måste alltjämt viss militär organisation finnas för ändamålet och — på sätt överbefälhavaren påvisat — viktiga uppgifter åvila flygförvaltningen och försvarsgrenarna. Med hänsyn härtill finner utredningen det av kommittén uppställda kravet på en enhetlig organisation för bombröjningsuppgifter närmast tala för att ansvaret för den egentliga bombröjningen lägges på den militära sidan. Mot en enbart militär organisation för bombröj ningen talar emellertid bl. a. det förhållandet att den för bombröjningen utbildade personalen endast skulle kunna utnyttjas intill värnpliktstidens utgång. Lägges det huvudsakliga ansvaret för bombröj ningens verkställande även i fortsättningen på civilförsvaret, kan den utbildade personalen med stöd av civilförsvarsplikten utnyttjas upp till lämplig ålder. Med hänsyn till de fysiska och psykiska kvalifikationerna som kräves för uppgiften bör denna ålder icke överstiga 55 år. Det förlängda utnyttjandet av personalen medför även den fördelen, att vissa besparingar i utbildningskostnaderna kan vinnas, enär de nya årskontingenter, som skall utbildas, genom denna förlängning kan minskas jämfört med vad som krävs, om utnyttjandet av personalen upphör i och med värnpliktstiden utgång. Det årliga uttagningsbehovet har vid utbyggd organisation beräknats till ca 70 man, om den uttagna personalen endast skall kvarstå till värnpliktstidens utgång. Om personalen med stöd av civilförsvarsplikten kvarstår i bombröjningsorganisationen till 55 års ålder, kan det årliga uttagningsbehovet beräknas till ca 40 man. Därvid har man utgått från bombröjningskommitténs beräkning, att organisationen skall omfatta 700 man totalt. De anförda fördelarna av att för den icke-militära bombröjningen kan tas i anspråk män i ålder upp till 55 år utgör ett skäl för att huvudansvaret för denna bombröjning i princip bör åvila civilförsvaret. Ett annat skäl är, att krigsmakten saknar en så vitt förgrenad territoriell organisation som civilförsvaret. Även om m a n stannar vid att bombröjningen i princip alltjämt bör vara en civilförsvarsuppgift, måste man dock söka åstadkomma en organisation, där dubbelarbete undvikes genom att för civilförsvarets bombröj ning i möjligaste mån och på lämpligt sätt utnyttjas de tekniska och personella resurserna hos krigsmaklen. Denna fråga synes lämpligen kunna lösas enligt följande riktlinjer. överbefälhavarens förslag innebär, att till flygförvaltningen skulle koncentreras följande uppgifter, nämligen beskrivningar över utländsk materiel, projektering, konstruktion och försök med speciell materiel, inköp och leveranskontroll, materielbeskrivningar och underhållsinstruktioner, upprättande av utrustningslistor och av kursplaner för den tekniska undervisningen, personal för undervisning samt medelsäskanden för den tekniska verksamheten. Praktiska och ekonomiska synpunkter talar emellertid för att koncentra-

170 tionen av uppgifter till de militära organen lämpligen drives längre än enligt överbefälhavarens förslag. Sålunda skulle enligt sistnämnda förslag utfärdandet av tekniska anvisningar för den egentliga bombröjningstjänsten inom civilförsvaret ankomma på civilförsvarsstyrelsen. Denna uppgift synes emellertid så nära sammanhänga med de tekniska uppgifter, som skall ankomma på flygförvaltningen, att även den bör förläggas dit. I annat fall uppkommer behov av särskild teknisk expertis inom civilförsvarsstyrelsen. Enligt överbefälhavarens förslag skall utbildning såväl av krigsmaktens som civilförsvarets bombröj ningspersonal ankomma på civilförsvarsstyrelsen. I motsats härtill anser utredningen att ifrågavarande specialutbildning, vilken enligt projektilröjningskommitténs förslag skulle omfatta ca fyra veckor, bör ske inom krigsmakten med ianspråktagande av värnpliktig personal enligt vad nedan angives. Skälet härtill är till väsentlig del, att inom krigsmakten finns tillgång till för utbildningen kompetenta lärare, vilket ej är fallet inom civilförsvaret. Observeras bör, att även överbefälhavaren ansett, att det bör ankomma på flygförvaltningen att tillhandahålla undervisningspersonal. Ytterligare skäl för utredningens uppfattning ligger bl. a. däri, att krigsmakten äger tillgång till förläggningsmöjligheter, lämpliga övningsområden, undervisningsmateriel och annat tekniskt underlag för utbildningen. Utredningen föreslår med stöd av det anförda, att den för egentlig bombröjningstjänst avsedda personalen — enligt projektilröjningskommitténs förslag totalt 700 man — uttas bland härför lämpliga värnpliktiga och att utbildningen sker i militär regi i samband med de uttagnas sista repetitionsövning. Uttagning och utbildning av den värnpliktiga bombröjningspersonalen synes böra tillgå på följande sätt. Inom ramen för den fastställda bombröj ningsorganisationen i riket anmäler länsstyrelserna årligen till de militära myndigheterna nyutbildningsbehovet för påföljande år. För sådan utbildning erforderligt antal värnpliktiga uttas därefter av militär inskrivningschef i samråd med vederbörande länsstyrelse bland dem, som har att fullgöra sin sista repetitionsövning. Efter genomgången bombröj ningsutbildning i militär regi under sista repetitionsövningen meddelas de värnpliktiga uppskov jämlikt uppskovskungörelsen för att inskrivas i civilförsvaret. Med stöd av civilförsvarslagen och i enlighet med bestämmelser i civilförsvarets utbildningskungörelse kallas bombröj ningspersonalen därefter till civilförsvarsövningar för att de vid utbildningen inhämtade kunskaperna skall kunna befästas och utvecklas. Av praktiska och ekonomiska skäl bör denna övningsverksamhet liksom den tidigare utbildningen lämpligen ske med utnyttjande av krigsmaktens anordningar. Övningskostnaderna bör bestridas av till civilför-

171 svarets förfogande ställda medel i enlighet med närmare överenskommelse mellan militärledningen och civilförsvarsstyrelsen. För att biträda den egentliga bombröj ningspersonalen med arbetskraft för enkla uppgifter, såsom grävning och tillhandahållandet av utrustning härför, kan bl. a. civilförsvarets räddningsorganisation utnyttjas. Sådan arbetskraft kan även, utan att särskild uttagning eller inskrivning sker i förväg, tillhandahållas av myndigheter, vilkas verksamhetsområden kan beröras av bombröj ningen (exempelvis järnvägar, vattenfallsverk och televerk) eller av arbetsmarknadsmyndighet. Ur samhällsekonomisk synpunkt saknar det betydelse om kostnaderna för anskaffning av erforderlig bombröjningsmateriel belastar krigsmaktens eller civilförsvarets anslag. Däremot synes kostnaderna för materielens förvaring och vård kunna begränsas om ansvaret härför tillägges krigsmakten, beroende på att denna i sin organisation har tillgång till den tekniska sakkunskap som erfordras. Den årliga kostnaden för utveckling och underhåll av materiel, sedan engångsanskaffning ägt rum, har i överbefälhavarens förslag år 1954 approximativt uppskattats till 70 000 kronor. Även om det — såsom överbefälhavaren föreslagit — skall ankomma på flygförvaltningen att utarbeta tekniskt underlag för anskaffning av speciell bombröjningsmateriel samt att verkställa inköp och leveranskontroll, finner utredningen skäl tala för att medel uppföres å civilförsvarets stat till kostnaderna för bombröj ningsiiiateriel, som skall ingå i civilförsvarets organisation. Enligt ovan angivna riktlinjer skall civilförsvarets befattning med bombröjningsuppgifter omfatta: a) förberedande bombröjningsåtgärder (bevakning, avspärrning e t c ) , b) organiserande av bombröjningsenheter med ianspråktagande av i militär regi uttagen och utbildad personal och anskaffad materiel, c) bekostande av efterföljande övningsverksamhet, d) bestridande av materielkostnaderna för civilförsvarets bombröjningsmateriel samt e) ledning av den civila bombröjningstjänsten i krig. Övriga av projektilröjningskommittén angivna för bombröjningsorganisationen erforderliga åtgärder bör ankomma på de militära försvarsgrenarna. Vad ovan föreslagits i fråga om civilförsvarets befattning med bombröjningsuppgifter ligger till grund för utredningens förslag beträffande personalbehov inom såväl freds- som krigsorganisationen m. m. Sjukvårdstjänst Sjukvårdstjänstens uppgifter består enligt civilförsvarskungörelsen i omhändertagande av skadade och sjuka samt anordnande av förbandsplatser. Med uttrycket omhändertagande avses icke sjukhus- eller poliklinikvård.

172 Sjukvården under beredskap och krig regleras genom lagen den 27 november 1953 om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslagen). Ansvaret för att den allmänt civila sjukvården under krig eller andra utomordentliga förhållanden omställes till den för sådant fall planlagda organisationen och för att verksamheten efter omställningen bedrives planenligt åvilar enligt nämnda lag den som i fredstid utövar motsvarande verksamhet (fredshuvudmannen). Civilförsvarets sjukvårdsorganisation bör närmast betraktas som en utryckningsberedd samaritorganisation med förstahjälp- och transportuppgifter. Benämningen sjukvårdstjänst kan därför i viss mån anses missvisande. Utredningen finner dock ej skäl föreslå en ändrad benämning. Uppbyggnaden av civilförsvarets nuvarande sjukvårdstjänst har naturligen skett efter ett bedömande av de förhållanden, varunder civilförsvaret kan komma att fullgöra sina sjukvårdsuppgifter, samt av sjukhusens möjligheter att mottaga skadade ävensom av den tid, som beräknats åtgå för de skadades överförande till sjukhus. Sjukvårdstjänstens uppgifter och organisation anslöt sig vid civilförsvarslagens tillkomst till den anfallsteknik, som då kunde förutses, och i anslutning därtill gjorda bedömningar. En anpassning av sjukvårdsorganisationen efter erfarenheterna från det andra världskriget gjordes i början av 1950-talet. Ännu vid denna tidpunkt utgick man emellertid från att personskadornas antal även vid storanfall icke bleve större än att i viss mån fredsmässiga behandlingsmetoder kunde tillämpas. På grund av krigsteknikens utveckling måste numera andra synpunkter läggas till grund för organisationen av civilförsvarets sjukvårdstjänst. De av utredningen företagna och bl. a. på krigserfarenheter byggda stadsanalyserna har visat, att anfall med moderna massförstörelsevapen — särskilt mot tätbefolkade områden — orsakar så stora skadeverkningar på civilbefolkningen, att de samlade sjukvårdsresurserna icke medger, att de skadade omhändertas enligt fredsmässiga grunder. Ett hinder härför är bl. a. knappheten på medicinalpersonal, icke minst kirurgutbildad sådan. Begränsningen av de personella sjukvårdsresurserna medger icke heller en utbyggnad av beredskapssjukhusorganisationen i sådan omfattning, att erforderligt antal vårdplatser kan finnas disponibla vid katastroffall. Även under förutsättning att omfattande utrymningar vidtages av våra tätorter kommer tillgången på medicinalpersonal, sjukvårdsmateriel och transportmedel vid katastroffall under krig att starkt begränsa möjligheterna att omhänderta de skadade enligt individuella behandlingsmetoder. För att tillgängliga resurser skall komma till största nytta krävs massbehandlingsmetoder, som bör bygga på redan i fredstid utfärdade behandlingsföreskrifter. Hela sjukvårdsarbetets förlopp och därmed även sjuk-

173 v å r d s t j ä n s t e n s u p p g i f t e r och o r g a n i s a t i o n blir i h ö g g r a d b e r o e n d e av d e s s a behandlingsmetoder. Den civila s j u k v å r d s o r g a n i s a t i o n e n s u t f o r m n i n g u n d e r k r i g m e d h ä n s y n till s k a d e v e r k n i n g a r n a vid anfall m e d m o d e r n a v a p e n m o t t ä t o r t e r , s. k. ABC-krigföring ( a t o m v a p e n , biologiska och k e m i s k a s t r i d s m e d e l ) , s a m t d e s s u p p g i f t e r m . m . h a r s t u d e r a t s av m e d i c i n a l s t y r e l s e n , s o m h ä r f ö r t i l l s a t t e n s ä r s k i l d katastrof sjukvårdskommitté. Med d e n n a k o m m i t t é , v a r i i n g å r ä v e n civilförsvarsöverläkaren, h a r utredningen s a m r å t t i frågor r ö r a n d e sjukv å r d s t j ä n s t e n s u p p g i f t e r och o r g a n i s a t i o n . K a t a s t r o f s j u k v å r d s k o m m i t t é n h a r bl. a. a n f ö r t : I katastroflägen kan endast en del av de skadade erhålla läkarvård på sjukhus. Som exempel anföres, att de amerikanska myndigheterna räknar med att 24 miljoner människor svårt skadas och dödas inom loppet av 24 timmar vid ett atomvapenanfall mot landets industri- och befolkningscentra. Av dessa beräknas 17 miljoner dö under de första sextio dagarna efter anfallet. På grundval av dessa beräkningar har myndigheterna i Amerika satt som mål för sjukvårdsorganisationen att kunna vårda fem miljoner skadade under en treveckorsperiod, motsvarande 3,5 7c av befolkningen. Även om de amerikanska beräkningsgrunderna icke utan vidare kan omsättas på svenska förhållanden torde det dock stå klart, att även om det lyckas att r ä d d a en relativt stor del av de skadade ut ur tätorterna, många skadade senare kommer att avlida på grund av bristande vårdmöjligheter. Sjukvården måste under här nämnda förhållanden ges sådan inriktning att största möjliga antal av de skadade får en chans att överleva. Härvid måste beaktas att tidsödande åtgärder för att bota de få minskar möjligheterna att bota de många. Detta innebär bl. a., att sådana skadade som icke kan räddas utan tids- och arbetskrävande medicinsk behandling måste lämnas åsido och att lätt skadade i största möjliga utsträckning måste behandlas av annan personal än medicinalpersonal. Den behandling, som kan ges i ett visst läge, beror på relationen mellan tillgängliga medicinska resurser och det totala vårdbehovet under tiden närmast efter ett anfall. Ju större antalet skadade är i förhållande till tillgängliga resurser, desto mindre tid kan ägnas varje individ och desto mer måste villkoren för hänförande av de skadade till prioriterade grupper skärpas. I de fall åter, då anfallen icke medför kataslrofförluster och de närliggande sjukhusens kapacitet icke redan ianspråktagits på grund av tidigare anfall, kommer urvalsprincipen att närma sig den princip, som hittills ansetts böra tillämpas. Tätorternas sjukvårdsorganisation måste främst vara uppbyggd för att kunna möta en katastrofsituation. Den måste emellertid kunna anpassas efter situationer som medger mera fredsmässiga behandlingsmetoder. De faktorer, som främst bestämmer principerna för det medicinska omhändertagandet av skadade, är dels de skadades ur tidssynpunkt skilda behov att erhålla livräddande behandling (första hjälp och chockbehandling) samt dels de sjukvårdande organens avstånd från katastrofplatsen. Sortering av de skadade efter skadornas svårighetsgrad och efter behovet av snar behandling är av största betydelse vid katastrofsituationer. Sorteringen är en fortlöpande procedur, som börjar på uppsamlingsplatsen och avslutas i sjukhuset. Den första sorteringen på uppsamlingsplatsen torde med hänsyn till där rådande förhållanden bli av summarisk natur och endast syfta till att avlasta

transport- och vårdapparaten från lätt skadade personer och från skadade personer, vilka bedöms som hopplösa fall. Enligt utländskt mönster kan de vid katastroffall skadade uppdelas i följande fyra huvudkategorier. A. Lätt skadade, som icke oundgängligen behöver sjukhusmässig vård. Dessa, som enligt fredsmässiga bedömningsgrunder till stor del skulle ha intagits å sjukhus, bör vårdas i hemmen eller behandlas på polikliniker, sedan de eventuellt erhållit viss första hjälpbehandling. Skadade, tillhörande denna kategori, bör avskiljas på ett tidigt stadium. B. Svårt skadade, som för att överleva måste erhålla sjukhusvård så snart som möjligt. Sådana skadade bör ges prioritet i transport- och behandlingshänseende. C. Skadade, som under de första dygnen endast behöver behandlas med liten medicinsk insats för att livet skall kunna uppehållas, huvudsakligen genom att tillföras värme, vätskenäring och punktmedicin (avvaktande vård). D. Dödligt skadade, som endast med komplicerade och tidsödande behandlingsmetoder kan räddas till livet. Dessa skadade bör transporteras och behandlas först i sista hand. Enligt utländska beräkningsgrunder, som bör godtagas, kan de skadades fördelning på de olika huvudkategorierna beräknas till: kat. A 40 7c, kat. B 20 %, kat. C 20 7c och kat. D 20 %. Till följd av bristen på läkare och sköterskor måste det första omhändertagandet på skadeplatsen bygga på enskilda initiativ och medverkan av sjukvårdsutbildade lekmän (samariter). Den kvalificerade medicinalpersonalen måste tas i anspråk på platser, där medicinsk behandling kan meddelas. I likhet med vad som nu gäller måste även i fortsättningen de sjukvårdande uppgifterna i vad de avser civilbefolkningen fördelas mellan sjukvårdsmyndigheterna och civilförsvaret. På det allmänt civila medicinalväsendet ankommer att bereda de skadade medicinsk vård i rörliga och fasta sj ukvårdsanläggningar. Civilförsvarets sjukvårds (samarit-) uppgifter bör enligt utredningens förslag i huvudsak omfatta följande åtgärder: Vid

skadeplatser

Som tidigare framhållits skall där detta är möjligt och lämpligt sjukvårdsorganisationen biträda räddningsenheterna i deras livräddande verksamhet. Vid sorteringsplatser

(uppsamlingsstråk)

1) Första hjälp (exempelvis blodstillning och förbandsläggning) lämnas skadade, som är i omedelbart behov därav, i första hand tillhörande de ovan nämnda kategorierna B och C. Smärtstillande medel bör dessutom kunna ges skadade i mån av behov. 2) Sortering av de skadade sker med iakttagande i tillämpliga delar av de riktlinjer, som angivits av katastrof sjukvårdskommittén. Sorteringen, som är av väsentlig betydelse, då det gäller att kunna rädda så många

175 som möjligt av de skadade till livet genom efterföljande medicinsk behandling, bör ledas av läkare. 3) Förberedande åtgärder vidtages för skadades transport till förbandsstationer eller direkt till beredskapssjukhus eller annan sjukvårdsanstalt. Transporter De skadade transporteras från sorteringsplatserna (uppsamlingsstråken) till förbandsstationer eller direkt till sjukvårdsanstalter. Transport av skadade från ett beredskapssjukhus till ett annat bör ankomma på det allmänt civila medicinalväsendet, som dock härför bl. a. bör utnyttja de för civilförsvarsändamål uttagna och utrustade bussambulanserna. Förbandsstationer m. m. Förbandsstation är en rörlig sjukvårdsformation som utgör ett komplement till sjukhusvården. Dess uppgift är att lämna skadade, vilka ej kan föras direkt till sjukhus från sorteringsplatserna, en fortsatt behandling utöver den första hjälpen på sorteringsplatserna. Det förutsattes, att skadad, som är i behov därav, snarast möjligt överflyttas till sjukhusvård. Förbandsstation skall även kunna upprättas såsom annex till beredskapssjukhus. Civilförsvarets uppgift bör alltjämt vara att anordna förbandsstationer. Uppgiften innefattar att förbereda upprättandet av förbandsstationerna genom att uttaga och utbilda den del av personalen, som ej är medicinalpersonal, att anskaffa materiel samt att upprätta förbandsstationerna, då de skall träda i verksamhet. Det medicinska arbetet på förbandsstationen — bl. a. enklare operativa ingrepp och kompletterande sortering av skadade — skall ledas av medicinalpersonal (läkare från beredskapssjukhus). I detta arbete skall civilförsvarets samariter biträda med mottagning av de skadade, viss livräddande vård (främst chockbehandling och konstgjord andning), förbandsläggning samt fixation av frakturer, d. v. s. i stort sett i enlighet med vad som nu gäller. Med hänsyn till det stora antal medvetslösa och skallskadade personer, som kan beräknas bli omhändertagna i förbandsstationerna, bör civilförsvarssamariterna härutöver även i den livräddande verksamheten kunna biträda med att befria skadade personer från slembildningar i andningsorganen, en uppgift som — enligt katastrofsjukvårdskommittén — lämpligen kan omhänderhas av samariter. Beträffande uppgifter, som i övrigt tillkommer civilförsvarets samariter hänvisas till organisationsförslagen, kap. 11. Omhändertagande av sjuka Enligt civilförsvarskungörelsen, sådan densamma var avfattad i den ursprungliga lydelsen efter civilförsvarslagens tillkomst år 1944, ingick i

176 sjukvårdstjänstens uppgifter ej endast att omhändertaga skadade och sjuka utan även att bereda sjukhusvård. Sistnämnda uppgift utgick emellertid ur författningen år 1949, då civilförsvarskungörelsen fick sin nuvarande lydelse, enligt vilken sjukvårdstjänsten har att omhänderta skadade och sjuka och anordna förbandsplatser. Bestämmelsen om att det åligger civilförsvarets sjukvårdstjänst att omhänderta skadade och sjuka synes böra tillämpas så att uppgifterna endast avser personer, vilka på grund av krigshandlingar behöver sjukvårdstjänstens omedelbara hjälp. Det må erinras om, att enligt krigssjukvårdslagen av år 1953 det ankommer på det allmänt civila medicinalväsendet att handha sjukvården i krig. Utredningen föreslår, att bestämmelsen i 3 § civilförsvarskungörelsen angående civilförsvarets uppgift i fråga om omhändertagande av skadade och sjuka får sådan ändrad lydelse, att den av utredningen föreslagna begränsningen därav framgår.

Skydd mot stridsgaser och radioaktivitet Den nuvarande gasskyddstjänsten omfattar enligt 3 § civilförsvarskungörelsen anordnande av avgasningsplatser och vidtagande av andra skyddsåtgärder mot gas eller andra kemiska stridsmedel eller radioaktiv strålning. Uppgifterna avser således skydd mot såväl stridsgaser som radioaktiv strålning. Utredningen behandlar i det följande dessa båda skyddsuppgifter var för sig. Skydd mot stridsgaser

Med hänsyn till att stridsgas icke kommit till användning under det andra världskriget fann 1945 års civilförsvarsutredning enligt sina direktiv anledning att överväga, huruvida gasskydd överhuvudtaget borde förberedas vidare. Med beaktande av det faktum att de krigsdeltagande länderna hela tiden varit rustade för gaskrig fann utredningen emellertid, att gasskyddstjänsten inom civilförsvaret icke kunde slopas. Även 1953 års civilförsvarsutredning finner av samma skäl nödvändigt att bibehålla gasskyddet som en civilförsvarsuppgift. Med hänsyn till den utveckling, som efter det andra världskriget ägt r u m rörande stridsgaser och skyddsåtgärder däremot, bör emellertid gasskyddet enligt utredningens mening få en i viss mån annan inriktning än tidigare. Detta berör såväl uppgifter som verksamhet och organisation. Beträffande civilförsvarets gasskydd gäller i tillämpliga delar alltjämt luftskyddsinspekiionens allmänna anvisningar av år 1942. Gasskyddsåtgärderna är dels förebyggande och dels skadeavhjälpande. De förebyggande åtgärderna avser att förhindra, att människor direkt ut-

177 sättes för stridsgaser och omfattar anordningar för enskilt och kollektivt gasskydd, exempelvis gasmasker och skyddsrum. Till dessa slag av åtgärder må även räknas anvisningar om metoder för att uppträda i och passera gasbelagda områden. Till den skadeavhjälpande verksamheten räknas indikering för att fastställa förekomsten av stridsgas och utsträckningen av gasbelagt område, sanering för att oskadliggöra eller undanskaffa stridsgaser, som utspritts över markområden eller träffat materiel, kläder, livsmedel m. m. samt avgasning för att oskadliggöra eller undanskaffa stridsgaser, som träffat levande varelser. Indikering Hittills anvisade metoder att upptäcka stridsgaser har varit väl lämpade med hänsyn till de gaser, som varit kända under det andra världskriget. Tillkomsten av nervgaserna har emellertid radikalt förändrat förhållandena. Anledningen härtill är i synnerhet nervgasernas snabbt inträdande livsfarliga verkan även vid mycket små doser och svårigheten att upptäcka nervgasångor i låg men ändå livsfarlig koncentration. Möjligheterna att i tid upptäcka förekomsten av nervgaser i låg koncentration har hittills varit mycket begränsade. Den luftindikeringsapparat, som för närvarande står civilförsvaret till buds, ger sålunda icke utslag för nervgaser. Nervgaserna verkar dessutom vid så låga halter, att luktsinnet icke förmår reagera för dem. Enligt vad som meddelats utredningen finns emellertid numera apparatur konstruerad för att fastställa förekomsten av nervgaser. I den mån nervgas förekommer i vätskeform är det redan med nuvarande materiel möjligt att indikera om gas förekommer eller ej. Dock kan icke nervgas vid sådan indikering särskiljas från andra stridsgaser. Även härvidlag synes emellertid materielen kunna utvecklas. Indikeringsuppgifterna måste i fortsättningen avse såväl nervgaser som stridsgaser av konventionell typ. Liksom hittills skall indikeringen omfatta åtgärder för att upptäcka och markera förekomst av stridsgas och därigenom förebygga att gasbelagda områden beträdes utan att erforderliga försiktighetsmått vidtagits. Dessa åtgärder är av särskild vikt för räddningsmanskapets verksamhet. Indikeringen bör därför mer än tidigare inriktas på att vara ett led i räddningsarbetet och organisatoriskt ges en nära anknytning till detta. Sanering Stridsgas kan förstöras med vissa kemikalier, s. k. kemisk sanering, genom mekaniska åtgärder eller genom självsanering. Gasen kan också isoleras, exempelvis genom övertäckning, varigenom dess skadeverkningar minskas. 12—710821

178 När stridsgasvätska utspritts över markområden, är det emellertid ej möjligt att genom en aktiv marksanering fullständigt förstöra eller isolera all stridsgas. Den arbets- och materielinsats, som skulle krävas för att erhålla en fullständig sanering med klorkalk eller hypoklorit, vilka medel i ett sådant läge kan komma i fråga, är nämligen så stor att metoden i verkligheten kan ha endast begränsad tillämpning. I stället måste man avvakta självsanering genom avdunstning och inverkan av väderleksförhållandena. Den härför erforderliga tiden kan variera från någon timme till månader. För att belysa omfattningen av materielåtgången vid kemisk marksanering må nämnas, att ca 0,3—0,5 kg klorkalk beräknas åtgå per m 2 för sanering av en med senapsgas nedgasad markyta, alltså en åtgång som är betydande. För närvarande finnes emellertid icke inom landet någon pågående eller planerad industriell tillverkning av klorkalk eller andra ämnen som kan komma i fråga för ändamålet. Lagerhållning av klorkalk är visserligen möjlig men stöter på betydande svårigheter, dels på grund av den omfattande förrådshållning av klorkalk, som skulle bli erforderlig, dels på grund av att klorkalken har en mellan 5 till 10 år begränsad hållbarhet. Den avger dessutom korroderande gaser. Med hänsyn till vad här anförts finner utredningen det vara ofrånkomligt att begränsa inarksaneringsuppgiften till att avse blott absolut nödvändiga objekt, såsom skyddsrumsentréer och rasmassor i anslutning till räddningsarbete etc. Sanering av gator synes kunna ske endast i alldeles speciella undantagsfall. Det blir i stället nödvändigt att avvakta självsaneringen, varvid civilförsvarsuppgifterna inskränker sig till avspärrning och utrymningsåtgärder. Här anförda synpunkter på marksaneringens genomförande ligger i det följande till grund för organisationsförslagen i denna del. I fråga om sanering av materiel kan civilförsvarets uppgifter anses vara desamma som i förenämnda anvisningar angivna. Avgasning Avgasning är för närvarande avsedd att huvudsakligen utföras vid av det allmänna civilförsvaret upprättade avgasningsplatser, varjämte viss sådan verksamhet skall kunna bedrivas av det särskilda civilförsvaret. I likhet med vad ovan sagts i fråga om indikering har emellertid även avgasningen kommit i ett delvis annat läge än tidigare genom att nervgaserna tillkommit. Framför allt måste tillses, att avgasningsåtgärderna vidtages väsentligt snabbare än vad tidigare varit avsett. I annat fall förfelas syftet med desamma. Förfaringssättet vid avgasning har på grund av nervgasernas tillkomst även påverkats därav, att den vid de äldre stridsgastyperna använda behandlingsmetoden med särskild saneringsvätska (kloraminlösning) är olämplig mot nervgaser. I stället måste i sistnämnda fall alkaliska vattenlösningar användas, t. ex. tvål och vatten.

179 Här berörda krav på snabbhet vid behandlingen innebär i princip, att avgasningen, vad beträffar nervgaser, måste grundas på individuella åtgärder och kunskaper om vad som skall göras i stället för på behandling i den ordning som förekommer vid upprättade avgasningsplatser. Envar som utsattes för stridsgas måste snabbt kunna vidtaga sådana enkla skyddsåtgärder som avtagning av nedgasade klädesplagg, avtorkning av synliga stridsgasdroppar samt avtvättning med tvål och vatten (förberedande avgasning). Enär de nämnda metoderna är verksamma icke endast mot nervgaser utan även är lämpliga såsom förberedande åtgärder för att avlägsna andra stridsgaser och då det individuellt knappast är möjligt att särskilja nervgaser och hudskadande gaser, bör avgasningen allmänt grundas på nyss nämnda enkla behandling. Härav följer, att de för närvarande i civilförsvarsorganisationen ingående avgasningsplatserna fått en annan betydelse än tidigare, en betydelse som särskilt i fråga om nervgaserna kan sägas vara av sekundär art. Med anledning härav har utredningen funnit skäl överväga, huruvida avgasning alltjämt skall vara en uppgift för det allmänna civilförsvaret. Då man emellertid f. n. synes böra räkna med att stridsgaser av hudskadande typ kan komma till användning under krig och då allmänna avgasningsplatser i sådant fall måste tillmätas betydelse, bör civilförsvaret även i fortsättningen ha till uppgift att vidtaga erforderliga anstalter för avgasning vid avgasningsplatser (slutlig avgasning). Dylika anstalter bör icke såsom hittills vara bundna till i förväg utsedda och för ändamålet särskilt inredda lokaler. Utredningen vill slutligen i detta sammanhang understryka betydelsen av att allmänheten bibringas den kännedom om stridsgaser och enskilda skyddsåtgärder däremot, som är en viktig förutsättning för ett framgångsrikt gasskydd. Vidare synes med hänsyn till risken för drivande gasmoln stridsgasindikeringen böra samordnas med de anordningar, som vidtages för indikering av radioaktiv fj ärrbeläggning. Skydd mot radioaktiv strålning

I sitt delbetänkande 1955 och i redogörelsen för stadsanalyserna har utredningen behandlat vätebombens radioaktiva verkningar (radiakbeläggning) och därvid framhållit bl. a., att de radioaktiva verkningarna vid lågdetonation är svårberäkneliga. Lokala faktorer såsom detonationshöjder och markbeskaffenheten samt de meteorologiska förhållandena vid och efter detonationen spelar stor roll. Vid bedömandet av behovet av skyddsåtgärder mot ifrågavarande verkningar har man att beakta effekten av såväl närsom fj ärrbeläggning. Vid lågdetonation uppstår en kraftig närbeläggning inom det område som drabbas av bombens initialverkningar. Den fj ärrbeläggning, som uppkommer vid lågdetonation av vätebomb, kan vara av mycket varierande utbredning och intensitet.

180 Radiakprognoser För att civilförsvarsmyndigheterna under krig skall kunna vidtaga exempelvis utrymnings- eller andra skyddsåtgärder, som påkallas av en hotande fara för radioaktiv fj ärrbeläggning, kräves att myndigheten i tid varskos om en sådan fara och därigenom får möjlighet att anpassa sin beredskap med hänsyn härtill. Förutsättningen härför är att möjlighet finns att för viss framförliggande tid, exempelvis en dag, och för visst område göra en prognos angående de radioaktiva verkningarna av ett atomvapen, som detonerar i eller nära markytan (radiakprognos), såväl i fråga om intensitet som utsträckning. Fördenskull har, framför allt i USA, utarbetats prognosmetoder, som möjliggör en uppskattning av beläggningsområdet och det radioaktiva utfallets varierande intensitet inom området. Prognosmetoderna bygger bl. a. på meteorologiska data såsom vindens styrka och riktning på olika aktuella höjder och utgör resultatet av vissa schematiska antaganden och efterföljande beräkningar beträffande det radioaktiva utfallets ankomsttid till olika orter och områden och intensitetens fördelning inom desamma. Radiakmätning Då radiakprognoserna under vissa förhållanden kan vara behäftade med avsevärda fel på grund av de många ofta svårbedömliga faktorer, vartill hänsyn måste tas, bör prognoserna kunna kompletteras med en direktuppmätning av den radioaktiva beläggningens styrka inom ett utfallsområde (radiakmätning). I ett eventuellt framtida krig måste antas som sannolikt att varje del av vårt land kan löpa risk att drabbas av radioaktiv beläggning. Hela landet bör därför kunna kontrolleras genom här nämnd direktuppmätning. Tekniskt sett löses detta problem bäst, om fasta mätstationer, försedda med mätinstrument, upprättas i beräknat erforderligt antal. Lokal radiakindikering.

Radiakvarning

Radiakprognoser ger en kartläggning endast i stora drag av radiakbeläggningens beräknade utsträckning och intensitet. Även om de föreslagna fasta mätstationerna kan regionalt komplettera dessa prognoser, kan de dock ej förutsättas ge ett utslag rörande de avsevärda intensitetsvariationer inom ett drabbat område, som är beroende på lokala faktorer, såsom terrängens beskaffenhet, bebyggelse och meteorologiska förhållanden, såsom regn och snö m. m. En kartläggning av radiakintensitetens finstruktur inom ett visst område (radiakindikering) är emellertid av den största betydelse för civilförsvarets skadeavhjälpande verksamhet. Civilförsvarsenheternas insats efter ett atomvapenanfall måste nämligen grundas på tillräcklig kännedom om de radioaktiva utfallsförhållandena inom enheternas verksamhetsområden. En snabb radiakindikering i dessa områden måste därför företagas. Resultatet av denna indikering måste även snabbt kunna delges civilbefolkningen

181 inom ett hotat område (radiakvarning). Härigenom kan allmänheten bedöma om den måste kvarstanna i skyddsrum, källare eller annat skydd eller om den kan vidtaga skyddsåtgärder av olika slag. Radiakindikering kan ske genom utnyttjande av transportabel (även individuell) instrumentutrustning. Dessutom är det angeläget att kunna bestämma var nollpunkten för atombombdetonationen är belägen samt bombens styrka för att de radiologiska riskerna skall kunna bedömas. För dessa mätuppgifter utnyttjas detonationspunktsvisare och bombstyrkemätare. Radiakvarning kan lämpligen ske genom utnyttjande av radio eller civilförsvarets larm- och sambandsmedel. Behovet av lokal radiakindikering framträder ej minst då det gäller att bedöma möjligheten för civilförsvarets enheter att ingripa inom ett område, som utsattes för de omedelbara verkningarna av en detonation. Kontamineringsmätning. Sanering. Självskydd Personer, som befinner sig utomhus i radiakbelagda områden, riskerar att bli kontaminerade av radioaktivitet, d. v. s. få kläder och hud bemängda med radioaktiva partiklar. Om dessa partiklar icke mycket snabbt avlägsnas, kan livsfarliga strålningsskador uppstå. Avlägsnandet av radioaktiva partiklar (radiaksanering) från huden sker i allmänhet lätt genom avtvättning med tvål och vatten. Kläder kan däremot knappast saneras. Vid misstanke om radioaktiv kontaminering bör i första hand civilbefolkningen själv kunna genomföra sådan sanering (självskyddsåtgärd). Saneringsresultatet bör genom allmänna civilförsvarets försorg kontrolleras genom mätning med särskilda instrument (kontamineringsmätning). Om så erfordras måste kompletterande radiaksanering företas. Riskerna för radioaktiv smittning minskas givetvis om civilbefolkningen uppehåller sig inomhus — helst i anordnade skydd, som kan vara av enkel beskaffenhet — eller genom att använda lämpliga skyddskläder (regnplagg). Ansvarsfördelning

mellan militärt

försvar och

civilförsvar

Ansvaret för de åtgärder till skydd mot radioaktiv beläggning från atomvapen, som ovan berörts och som mer ingående redovisas i särskild ordning, bör lämpligen fördelas mellan det militära försvaret och civilförsvaret. Efter samråd med chefen för försvarsstaben anför utredningen härom följande. Det militära försvaret förfogar över egen väderlekstjänst (flygvapnets meteorologer inom den militära väderlekscentralen), som måste anses väl ägnad att även utföra de för radiakprognoserna erforderliga meteorologiska observationerna. Det militära luftbevakningsnätet kan vidare utnyttjas vid organiserandet av fasta mätstationer för utförandet av radiakmätningar.

182 Dessa stationer har av expertisen bedömts i stort sett vara tillräckliga ur totalförsvarssynpunkt. Intill större tätorter kan det dock vara erforderligt att komplettera de på luftbevakningsstationerna byggda radiaknäten med ytterligare mätstationer för att civilförsvarets lokala ledning skall få mer preciserade uppgifter angående den radioaktiva intensiteten som utgångspunkt för sina skadeavhjälpande dispositioner. Om det militära luftbevakningsnätet och radiaknätet utnyttjas även för civilt ändamål vinnes den fördelen att det rapporteringssystem, som uppbyggts för luftbevakningen, även kan utnyttjas för att sända interna radiakvarningar från luftbevakningsstationerna via luftförsvarsgruppcentraler och luftförsvarscentraler till bl. a. civilförsvarets ledningscentraler. Därest den kartläggning av det radioaktiva utfallet, som kan erhållas från radiaknätet, skulle anses bristfällig eller det skulle erfordras noggrannare informationer inom speciella områden av större betydelse eller inom områden, där mätstationerna är glest fördelade, kan kompletterande mätning ske med flygburen mätutrustning. Detta bör tillkomma flygvapnet. Av vad här anförts framgår, att till militära uppgifter lämpligen bör hänföras åtgärder för radiakprognoser, radiakmätning och intern radiakvarning till bl. a. civilförsvarsmyndigheterna. Återstående uppgifter bör tillkomma civilförsvaret, varvid utredningen emellertid förutsätter att i målområdets närhet befintliga militära resurser i möjlig omfattning utnyttjas. I enlighet med nu anförda allmänna synpunkter kan civilförsvarets uppgifter i huvudsak anges sålunda: 1) att på grundval av erhållna väderleks (radiak-) prognoser och med stöd härav gjord kartläggning av det radioaktiva utfallsområdet besluta och verkställa larmåtgärder så att civilbefolkningen om möjligt hinner uppsöka skydd eller evakuera från hotat område, 2) att i närheten av större och viktigare tätorter organisera kompletterande mätstationer för uppskattning av den radioaktiva beläggningens styrka inom eller i närheten av uppkomna större skadeområden, 3) att verkställa lokal radiakindikering (ingår som led i räddningsverksamheten), 4) att utföra kontamineringsmätning samt främst genom sin sjukvårdsorganisation utföra kontrollsanering och sanering av skadade personer, som ej själva är i stånd härtill, 5) att i fred utöva upplysningsverksamhet rörande skydd mot radioaktivitet samt lämna råd och anvisningar till allmänheten rörande sådana saneringsåtgärder, som allmänheten själv kan utföra. Härvid må erinras om att Kungl. Maj :t den 13 december 1957 bemyndigat chefen för inrikesdepartementet att tillkalla en sakkunnig för utredning om åtgärder för att skydda allmänheten mot skador av radioaktiv strålning i samband med allvarligare driftstörningar vid atomenergianläggningar

183 m. m. I det till ärendet fogade statsrådsprotokollet framhålles bl. a., att under utredningen bör undersökas huruvida det kan vara lämpligt att fölen del av ifrågavarande uppgifter anlita de enheter inom bl. a. civilförsvaret, som har att fullgöra motsvarande uppgifter vid fall av radioaktiv beläggning inom landet, framkallad av fientlig verksamhet. Civilförsvarsutredningen vill med anledning härav framhålla vikten av att en samordning sker av den fredsmässiga verksamhet, som kan komma att finnas för mätning m. m. av radioaktivitet, med de av utredningen här ovan föreslagna åtgärderna för krigsförhållanden. Undanförsel och förstöring Enligt gällande författningsbestämmelser (40—43 §§ civilförsvarslagen samt 1 § och 61—67 §§ civilförsvarskungörelsen) är det civilförsvarets uppgift att med vissa undantag planlägga och genomföra undanförsel och förstöring.

Undanförsel

Undanförsel är en förebyggande åtgärd, som avser att begränsa den materiella ödeläggeisen vid hemortsbekämpning och att förhindra att egendom faller i fiendens hand vid ockupation av delar av vårt land. Åtgärden benämnes utspridning om den avser förflyttning till annan plats inom det civilförsvarsområde, där egendomen finns, och bortförande om den avser förflyttning till annat civilförsvarsområde. Undanförsel kan avse varuförråd, maskiner, boskap, fordon, fartyg och annan egendom av betydelse för försvaret eller folk försörj ningen eller eljest för det allmänna. Till undanförsel hänföres även förflyttning från ort till annan av viss industriell eller annan verksamhet av betydelse som nyss sagts. Vissa undanförselåtgärder är enligt civilförsvarskungörelsen undantagna från civilförsvarets handläggning. Sålunda undantas enligt överbefälhavarens bestämmande försvarsväsendet tillhöriga eller för dess räkning avsatta förråd. I fråga om undanförsel av flytande bränslen är ett särskilt förfarande avsett att tillämpas, varvid såväl planläggning som verkställande av åtgärder handhas av drivmedelscentralen, som är ett organ för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Beträffande undanförsel av förråd och annan egendom, som tillhör eller nyttjas av försvarsväsendet, televerket, statens järnvägar och de enskilda järnvägarna, statens vattenfallsverk och vissa icke statliga kraftföretag eller som står under luftfartsverkets förvaltning och tillsyn, gäller de föreskrifter, som Kungl. Maj :t meddelar i särskild ordning. För skyddande av arkivalier och samlingar m. m. vid krig eller krigsfara gäller delvis särskilda bestämmelser. Enligt ett Kungl. cirkulär härom

184 (SFS 948/39) skall nämligen, vad angår statliga myndigheter och institutioner, envar myndighet själv vidtaga de huvudsakliga planläggningsåtgärderna för att här avsedda arkivalier och samlingar m. m. vid krig eller krigsfara skall kunna föras till annan ort än den, där föremålen eljest är förvarade, eller till annan byggnad å förvaringsorten. På civilförsvarsstyrelsen skall endast ankomma att efter samråd med chefen för försvarsstaben uppgöra en evakueringsplan på grundval av myndigheternas och institutionernas framställningar. Verkställighet av undanförselåtgärder kan endast anbefallas vid krig eller krigsfara. De åtgärder, som dessförinnan vidtages i syfte att på ett ur krigsberedskapssynpunkt lämpligt sätt sprida förråd m. m., är frivilliga och benämnes skyddsplacering. Enligt en den 31 augusti 1949 utfärdad kungörelse (SFS 515/49) skall frågor rörande samordning av åtgärder för skyddsplacering centralt handhas av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. I kungörelsen definieras skyddsplaceringen som frivilligt uppläggande av vara å sådan ort eller plats, som erbjuder önskvärd trygghet mot att varorna i händelse av krig genom fiendens åtgöranden förstöres eller eljest går förlorade. Anledningen till att undanförseluppgifter i ovan angiven omfattning tillförts civilförsvaret torde ursprungligen ha varit dels en strävan att koncentrera de civila försvarsåtgärderna till civilförsvaret, dels ett behov av att ha tillgång till en organisation av civilförsvarets karaktär för verkställandet av åtgärder vid beredskap och krig. Som allmän princip har dock gällt, att civilförsvarets befattning med planläggning av undanförsel begränsas till vad som är nödvändigt med hänsyn till de verkställande uppgifter, som avses skola åvila civilförsvarsorganen. Detta innebär i praktiken i stort sett att på riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och fackmyndigheterna (t. ex. försvarets förvaltningsmyndigheter, jordbruksnämnden, sjukvårdsberedskapsnämnden) ankommer att uppdraga riktlinjerna för vad som skall undanföras. Beslut om de mottagningsområden, dit undanförsel avses ske och beträffande vilka planläggning skall äga rum, fattas av civilförsvarsstyrelsen i samråd med vederbörande fackmyndigheter. Planeringsarbetet fullföljes av vederbörande fackmyndigheter i den mån deras speciella sakkunskap erfordras för bedömande av transport- och förvaringsfrågor. På civilförsvaret ankommer därefter att på grundval av ett på dylikt sätt erhållet material deltaga i den detaljplanläggning, som erfordras för ledandet och genomförandet av undanförselåtgärderna i ett verkställighetsskede. Denna principiella syn på arbetsfördelningen har huvudsakligen legat till grund för utformningen av gällande bestämmelser rörande undanförsel och de anvisningar i ämnet, som civilförsvarsstyrelsen utfärdat. Enligt sist« nämnda anvisningar fördelas planiäggningsuppgifterna på de skilda myndigheter, som skall vara verksamma vid undanförsel, på följande sätt:

185 Utföres av nedanstående myndigheter Planläggningsmoment vid utspridning 1. Urval av varuslag

....

vid bortförande

Riksnämnden och fackmyndighet via civilförsvarsstyrelsen

2. Bestämmande av områden inom, från och till vilka undanförsel bör planläggas

Cfch

Cfs i samråd med fst och R E F

3. Beslut om undanförselobjekt

Cfch

Cfs i samråd med R E F och fackmyndighet

Cfch Cfch

(avsändande län) (mottagande län)

Cfch

Cfs och länsstyrelse R E F och länsstyrelse

4. Inventering av förråd m. m 5. Inventering av lokaler 6. Planläggning för förrådens fördelning på inventerade lokaler 7. Transportplanläggning

—

Vid verkställighet av undanförsel är civilförsvaret i fråga om egendom, som ej undantagits från dess handläggning, ytterst ansvarig för att åtgärderna vid beslut om undanförsel blir vidtagna. I första hand är det emellertid ägaren eller innehavaren av egendomen, som själv skall ombesörja undanförseln. Om ägaren eller innehavaren icke är i stånd härtill, t. ex. ej kan anskaffa arbetskraft, transportmedel eller annat, som erfordras för åtgärdens genomförande — varvid i första hand hänvändelse bör göras till arbetsmarknadsorganen och vägtrafikombuden — är det civilförsvarets uppgift att lämna bistånd och att om så skulle visa sig erforderligt själv ombesörja undanförseln. Till stor del torde civilförsvarets verksamhet emellertid komma att bestå i kontroll av att anbefalld undanförsel verkställes i enlighet med uppgjorda planer. Civilförsvarsutredningen har funnit anledning att i samband med sin prövning av civilförsvarets organisation överväga, huruvida de här i korthet återgivna bestämmelserna rörande undanförsel är i alla avseenden ändamålsenliga och har därvid bl. a. ställt den frågan, huruvida civilförsvarets befattning med förberedelserna för och verkställighet av här ifrågavarande åtgärder är riktigt avvägd i förhållande till andra beredskapsmyndigheters ansvar och verksamhet. Denna avvägning avser främst uppgifternas fördelning mellan civilförsvarsstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap samt berörda fackmyndigheter, såsom medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, statens jordbruksnämnd och militära organ. Att beakta i detta sammanhang är riksnämndens ställning såsom den allmänt samordnande myndigheten rörande landets försörjning i krig. Det ankommer sålunda på riksnämnden att leda, övervaka och samordna lan-

186 dets försvarsförberedelser på det ekonomiska området i syfte att vid krig, vari riket kan komma att befinna sig, eller eljest under utomordentliga av krig eller krigsfara föranledda förhållanden tillgodose försvarets behov av förnödenheter och trygga folkförsörjningen. Såsom tidigare nämnts ankommer det på riksnämnden att handha frågor angående skyddsplacering. Dessa frågor sammanhänger nära med undanförselfrågorna. Situationer kan uppstå, när pågående skyddsplacering direkt övergår till undanförselåtgärder, för vilka civilförsvarsstyrelsen har att svara. På respektive fackmyndigheter ankommer det, envar inom sitt område att bevaka att varuförsörjningen tryggas för här nämnda förhållanden. Det kan därvid te sig önskvärt, att fackmyndigheterna även får medinflytande eller bestämmanderätt över verkställighetsåtgärderna. Innan organisationsförslag utarbetas rörande civilförsvaret, bör därför klarläggas om och i vad mån denna organisation skall medverka vid undanförsel av förnödenheter. Genom speciella arbetsstudier, vari samtliga berörda myndigheter deltagit, har utredningen sökt vinna klarhet beträffande de med undanförseln sammanhängande planläggnings- och verkställighetsproblemen. Dessa problem omfattar bl. a. urval av olika varuslag, deras prioritet vid undanförseln, tillgodoseende av transport-, arbetskrafts- och personalbehov samt ansvarsfördelningen i olika hänseenden för åtgärder, som kan bli aktuella vid verkställighet. Arbetsstudierna har berört Malmöhus och Kristianstads län och omfattat undanförselåtgärderna inom centrala, regionala och lokala instanser. Utredningen har med ledning av dessa studier kommit till uppfattningen, att det i och för sig vore naturligt att betrakta undanförseln såväl i fråga om planläggning som verkställighet som en angelägenhet för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och övriga berörda fackmyndigheter. Till stöd härför talar bl. a. de ledningsfunktioner beträffande det civila transportväsendet i krig och den planläggning för ianspråktagandet av lokaler, som numera författningsmässigt lagts på riksnämnden. Vidare synes undanförsel av vissa för särskilda verksamhetsområden speciella varuslag, såsom läkemedel, bilreservdelar e t c , med viss fördel kunna handhas av berörda fackmyndigheter i större utsträckning än vad hittills varit avsett. Vad gäller primäransvaret för erforderlig planläggning har de nämnda studierna visat, att detta ansvar principiellt bör ligga hos vederbörande fackmyndighet. Det bör ankomma på dessa myndigheter att besluta om undanförselobjekt och att i samråd med civilförsvarsstyrelsen och militära myndigheter fastställa områden inom, från och till vilka undanförsel bör planeras. Vad verkställigheten beträffar krävs en härför lämpad lokalt förgrenad organisation, som fackmyndigheterna i regel saknar. En sådan organisation finns däremot inom civilförsvaret. Som exempel härpå må nämnas

187 civilförsvarets ledningsorganisation med order- och sambandsvägar för överbringandet av beslut och direktiv om undanförsel samt civilförsvarets möjlighet att lokalt medverka vid genomförandet av undanförseln och att utöva kontroll av verkställigheten av beordrade åtgärder. I vissa avseenden kan även civilförsvarsmyndigheterna direkt utöva sina befogenheter för att lösa uppkommande svårigheter, exempelvis i vad det avser förfoganderätten. Civilförsvarets medverkan vid verkställigheten torde därför ej kunna undvaras. Det bör emellertid åligga respektive fackmyndighet att i möjligaste mån övervaka att prioritetsfrågorna blir behörigen tillgodosedda och att åtgärder blir vidtagna för att varor, som fordrar särskild vård, kan upplagras på ändamålsenligaste sätt på den nya lagerorten. Med stöd av vad sålunda anförts finner utredningen i princip att undanförselplanläggningen skall ankomma på vederbörande fackmyndighet, därvid riksnämnden enligt sin instruktion skall vara det samordnande organet, allt i samråd med civilförsvarsstyrelsen samt att civilförsvarets uppgifter bör begränsas till att avse ansvar för genomförandet av planlagda åtgärder, inklusive den detaljplanläggning som erfordras därför, allt i den mån ansvar härför ej ålagts annan myndighet. Civilförsvarets nu nämnda uppgifter innefattar kontroll över att planlagda undanförselåtgärder verkställes av respektive ägare eller innehavare beträffande varor m. m., som skall undanföras samt om så erfordras medverkan till sådan undanförsel. Nu angivna principer bör angivas i författningarna. F r å n dessa allmänna principer föreslår utredningen i det följande vissa avvikelser beträffande boskap och bilreservdelar. Undanförsel av boskap

Beträffande undanförsel av boskap har rikets civilbefälhavare i skrivelse till utredningen den 27 april 1956 anfört vissa synpunkter rörande möjligheterna att undanföra boskap och hemställt, att utredningen ville beakta vad som därvid anförts. Bl. a. framhålles, att undanförselfrågor rörande boskap berörts vid ett flertal övningar, krigsspel och konferenser och att det därvid framkommit, att den planläggning som skett i allmänhet varit skäligen summarisk. Inom vissa delar av landet synes frågan om undanförsel av boskap knappast ha närmare uppmärksammats. Några centralt utfärdade anvisningar, riktlinjer eller direktiv rörande undanförsel av boskap har icke utfärdats. Så vitt utredningen kunnat finna har ej heller någon planläggning inom riket kommit till stånd annat än i något enstaka fall. Sålunda har provplanläggning för undanförsel av boskap skett i Södermanlands län och underställts civilförsvarsstyrelsen för dess eventuella åtgärd.

188 Undanförsel av boskap kan bli aktuell vid fara för fientlig invasion eller i samband med radioaktiv fj ärrbeläggning. Undanförseln avser i första hand att säkra landets livsmedelsförsörjning. Vid invasionshot kan undanförseln därutöver syfta till att hindra en fiende att utnyttja i landet befintliga livsmedelstillgångar. Undanförsel av boskap torde i många fall bli en ytterst svårbemästrad åtgärd. Detta är givetvis fallet om åtgärden berör större landområden, exempelvis gränstrakter, med stor anhopning av boskap. Särskilt försvåras undanförseln om den skall ske vintertid eller kräver särskilda transportmedel eller om den måste ske samtidigt med annan undanförsel eller med utrymning, exempelvis snabbutrymning. I sistnämnda fall medger ej tillgången på transportmedel enligt vad förenämnda arbetsstudier gett vid handen, att de samlade kraven på transportapparaten kan tillgodoses. I första hand måste denna apparat utnyttjas för att rädda människor. Särskilda transportmedel för undanförsel av boskap kan därför i den angivna situationen ej påräknas. Om endast smärre landområden berörs av h ä r nämnda förebyggande åtgärder och undanförselvägarna dessutom icke är för långa och om tillräcklig tid står till förfogande torde det emellertid vara möjligt att undanföra boskap genom vallning i samband med utrymningen av området. Vid bedömandet av föreliggande problem måste också beaktas, att boskapen skall kunna omhändertagas på den ort dit den förs och att den måste ges erforderlig tillsyn och vård under transporten. Man kan ej heller bortse från möjligheten av att en fiende utnyttjar situationen och tillgriper biologisk krigföring. Genom sabotagehandlingar kan epizootier framkallas och spridas av den undanförda boskapen. Undanförseln måste även i möjligaste mån anpassas efter rådande försörjningsplanläggning. Civilförsvaret saknar f. n. en för undanförsel av boskap lämpad organisation. Om denna undanförsel även i fortsättningen skall vara en civilförsvarsuppgift, måste följaktligen en ny särskild organisation härför uppbyggas inom civilförsvaret. En dylik åtgärd anser utredningen ej böra vidtagas. Utredningen anser, att man i stället skall kunna lösa föreliggande problem genom att utnyttja vissa andra under krig verksamma organisationer. Utredningen vill härom anföra följande. I Kungl. Maj:ts brev den 29 juni 1951 har arbetsmarknadsstyrelsen ålagts att i samråd med statens jordbruksnämnd vidtaga vissa förberedande åtgärder för upprättande av en arbetsblockorganisation inom jordbruket. Organisationen skall ha till syfte att i ett krisläge utnyttja vad som för jordbruksnäringen finns tillgängligt av arbetskraft, dragare och maskinell utrustning på sådant sätt, att bästa möjliga produktionsresultat erhålles. Till grund för organisationen skall ligga en uppdelning å arbetsblock av

189 de brukningsdelar, å vilka jordbruk och trädgårdsskötsel bedrives. Arbetsblocken skall vara sammanförda till överblock, därvid i regel de inom samma kommun belägna arbetsblocken skall utgöra ett överblock. Förberedelsearbetet skall förutom allmän planläggning inom arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna omfatta följande: 1. Länsarbetsnämnden skall i samråd med länsstyrelsen fastställa indelning i överblock. 2. För varje överblock skall länsarbetsnämnden, efter hörande av kommunalnämnden (drätselkammaren) eller annan myndighet, som kommunen anvisar, utse en person, vilken — därest organisationen enligt Kungl. Maj :ts beslut skall träda i verksamhet — skall inträda som överblockledare med uppgift att leda verksamheten inom överblocket. För varje sådan person skall utses en eller flera ersättare. Den som uttages till överblockledare eller ersättare för honom skall vara jordbrukskunnig, äga god organisationsförmåga och vara boende inom överblocket. Arbetsmarknadsstyrelsen har den 4 april 1955 i samråd med jordbruksnämnden i en cirkulärskrivelse lämnat länsarbetsnämnderna närmare föreskrifter och anvisningar angående åtgärder, som bör vidtagas i anledning av här ifrågavarande Kungl. brev. Enligt cirkuläret bör arbetsblocken uppbyggas kring större gårdar med relativt god tillgång till traktorer och ha en sådan storleksordning, att tillgänglig mänsklig arbetskraft, dragkraft och jordbruksmaskinutrustning kan utnyttjas rationellt vid krigstillstånd. Vidare skall enligt cirkuläret länsarbetsnämnd föra förteckning över överblocken samt över utsedda överblockledare och ersättare i länet. Förteckningen skall revideras årligen. I länsarbetsnämnds planläggning för arbetsblockorganisationens verksamhet i ett krisläge ingår även att i fredstid utse länsblockledare och kvinnlig länsblockkonsulent och erforderliga ersättare för dessa. Den utsedda personalen skall registreras i länsarbetsnämndernas beredskapsregister. Beträffande uppskov för värnpliktig jordbrukspersonal skall länsarbetsnämnd inom länet fullgöra verkchefs åligganden enligt uppskovskungörelsen. Frågan om den organisation, som erfordras för undanförsel av boskap, bör ses mot bakgrunden av att denna åtgärd i första hand är ett försörjnings- och arbetsmarknadsproblem. Utredningen har i det föregående funnit skäl tala för att civilförsvaret alltjämt skall ha ansvar för verkställighet av undanförsel av annat slag, trots att i princip ansvaret borde åvila vederbörande fackmyndigheter. Dessa skäl -— berörda myndigheters avsaknad av lokala verkställighetsorgan — föreligger ej då det gäller boskap. Utredningen, som förutsätter att en arbetsblockorganisation inom jordbruket kommer att upprättas i ett krisläge, finner nämligen denna organisation väl lämpad att handha sådana lokala uppgifter beträffande undanförandet och omhändertagandet av boskap, som f. n. författningsmässigt

190 åvilar civilförsvaret. Utredningen finner jämväl att planläggning härför lämpligast bör handhas av de ekonomiska försvarsmyndigheterna i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen samt militär- och civilförsvarsmyndigheter. Länsstyrelsernas medverkan i planläggnings- och verkställighetsläge skulle enligt detta förslag åvila den ekonomiska försvarssektionen i samråd med civilförsvarssektionen och länsarbetsnämnden. Undanförsel av boskap är emellertid endast ett av sätten att söka trygga livsmedelsförsörjningen i krig. En annan och i många fall nödvändig metod synes vara att i en hotande situation nedslakta boskapen och på lämpligt sätt tillvarataga slaktprodukterna, så att de kommer försörjningen tillgodo. Planläggningen för dessa åtgärder bör ske av försörjningsmyndigheterna i samråd med vederbörande civila och militära myndigheter. Vid denna planläggning bör man kunna bygga på att nedslaktningen i huvudsak skall ske med utnyttjandet av befintliga militära resurser. Därest här berörda frågor på grund av invasionsfara aktualiseras, torde som regel militära förband finnas tillgängliga inom det område, varifrån utrymning och undanförsel skall ske. I de militära trängförbanden ingår slakteriplutoner och intendenturpersonal. Nedslaktad boskap kan härigenom utnyttjas för krigsmaktens försörjning och civilbefolkningen kan om så erfordras hänvisas till militära livsmedelstillgångar. Animal livsmedelskontroll liksom erforderlig djursjukvård kan tillgodoses av det militära veterinärväsendet (fältveterinärer, regementsveterinärer och bataljonsveterinärer) i samverkan med det civila veterinärväsendet (länsstyrelsernas sjukvårdssektioner). Till följd av arméns avhästning finns skäl anta att personal, tillhörig Föreningen svenska blå stjärnan, kan finnas tillgänglig för beredskapsuppgifter såväl vid undanförsel av boskap som vid nedslaktning. Denna tillgång bör i så fall tillvaratagas. Enligt det nu framlagda förslaget skulle planläggningen av frågor om omhändertagande av boskap i områden, som med hänsyn till fientliga aktioner eller eljest måste utrymmas, ankomma på det ekonomiska försvaret. Denna planläggning skulle främst åvila statens jordbruksnämnd och arbetsmarknadsstyrelsen jämte underlydande organ och ske i samarbete med det militära försvarets myndigheter och civilförsvaret. I samband med planläggningen bör också lösas frågan, vilken myndighet som, då verkställighetsåtgärder blir aktuella, skall avgöra på vad sätt omhändertagandet skall ske, genom undanförsel eller nedslaktning. Därest verkställighetsåtgärder ej kan utföras av enskilda, åligger det de ansvariga myndigheterna att tillse att åtgärderna kan genomföras. Civilförsvaret bör därvid givetvis medverka och lämna det biträde, som ä r möjligt utan åsidosättande av dess egentliga uppgifter, allt inom ramen för tillgängliga resurser.

191 Med stöd av vad ovan anförts föreslår utredningen, att stadgandet om att undanförsel av boskap skall vara ett åliggande för civilförsvaret utgår ur 40 § civilförsvarslagen. Undanförsel av bilreservdelar

Undanförsel av bilreservdelar är för närvarande såväl i planläggningssom verkställighetsavseende författningsmässigt en civilförsvarsuppgift. Nämnda undanförsel avser att under krig trygga landets motorreparationstjänst, för vilken militär myndighet ansvarar. Av studierna beträffande undanförselfrågorna har emellertid framgått, att undanförseln av bilreservdelar med få undantag helt planlagts av armétygförvaltningen. Detta förfaringssätt har befunnits vara mest lämpligt med hänsyn till bl. a. undanförselfrågans nära samband med motorreparationstjänsten i övrigt. Det förhållandet, att planläggningen till stor del berör importörer och tillverkare med centrala lager underlättar planläggningen. Det har även visat sig, att detalj planläggningen av verkställighetsåtgärderna beträffande bilreservdelar kräver särskild kännedom om materielens förvaringsbetingelser m. m. Vid utredningens samråd i denna fråga med representanter för armétygförvaltningen har framhållits, att det från militär synpunkt vore mest ändamålsenligt, att de militära myndigheterna svarade för planläggning av undanförseln av bilreservdelar och jämväl under nedan angivna förutsättningar för verkställighet. Vid undanförsel av bilreservdelar är det av största vikt att nedpackning av materielen samt uppackning och förrådshållning på den ort, dit varorna förts, handhas av sakkunnig personal. Bil- och motorfirmornas i fred anställda och för här avsedda ändamål lämpade personal bör därför ej tas i anspråk för andra beredskapsuppgifter i sådan omfattning eller på sådant sätt, att det äventyrar genomförandet av undanförsel av bilreservdelar. Om detta iakttages torde man kunna förutse att vederbörande militära myndighet eller ägare eller innehavare av de bilreservdelar, som skall bortföras, i regel själva förfogar över erforderliga transportmedel och även arbetskraft. Om behov härutöver i ett verkställighetsläge uppstår av arbetskraft och transportmedel och detta ej kan tillgodoses av de civila arbetsmarknads- och transportmyndigheternas regionala och lokala organ, bör det åligga civilförsvaret att inom ramen för dess resurser lämna erforderligt biträde. Personalbehovet synes även kunna — om så anses erforderligt — tillgodoses jämlikt lagen om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten. Med stöd av vad ovan anförts föreslår utredningen, att undanförsel av bilreservdelar skall vara en uppgift för det militära försvaret, överbefälhavaren bör jämlikt 67 § civilförsvarskungörelsen beträffande bilreservdelar besluta om undantag från bestämmelserna i 7 kap. civilförsvarslagen.

192 Skydd av arkivalier, samlingar in. in.

I det tidigare omnämnda Kungl. Maj :ts cirkulär av år 1939 till statliga myndigheter och institutioner om skyddande vid krig eller krigsfara av arkivalier, samlingar m. m. föreskrives bl. a., att statlig myndighet, som innehar sådana arkivalier, samlingar och andra föremål, för vilkas skyddande vid krig eller krigsfara undanförande till annan ort än den, där föremålen eljest är förvarade, eller till annan byggnad å förvaringsorten anses erforderlig, skall årligen före den 1 november hos civilförsvarsstyrelsen göra framställning om att bli upptagen i särskild evakueringsplan för arkivalier, samlingar m. m. Innan sådan framställning göres, skall vederbörande myndighet med annan myndighet eller enskild söka träffa preliminär överenskommelse om ianspråktagande av förvaringsutrymme vid verkställighet av evakueringsplan. Planen skall av civilförsvarsstyrelsen efter samråd med chefen för försvarsstaben på grundval av myndigheternas framställningar och med stöd av eventuellt ytterligare utredning uppgöras årligen före den 1 december för nästkommande år. I evakueringsplan upptagen myndighet skall ofördröj ligen vidtaga förberedelser för planens verkställande. I sistnämnda hänseende skall myndighet särskilt iakttaga följande: a) Erforderligt antal lårar, kartonger och dylikt skall anskaffas. b) De transporter, som erfordras för undanförandet, skall planläggas. Denna planläggning skall på framställning av vederbörande myndighet ske genom försorg av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, därvid nämnden bör samråda med civilförsvarsstyrelsen ävensom i fråga om landsvägs- och sjötransporter med vederbörande länsstyrelse och beträffande järnvägstransporter med chefen för försvarsstaben. c) Då förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering anbefallés, skall åtgärder vidtagas för att med kortast möjliga varsel kunna verkställa evakueringsplanen. Av den ovan lämnade redogörelsen för nu gällande bestämmelser framgår bl. a., att envar myndighet skall vidtaga de huvudsakliga planläggningsåtgärderna för skyddande av myndighetens arkivalier, samlingar m. m. under det att på den centrala civilförsvarsmyndigheten skall ankomma att efter samråd med chefen för försvarsstaben på grundval av myndigheternas framställningar och med stöd av eventuellt ytterligare utredning uppgöra evakueringsplan. I framställning den 28 mars 1949 till Kungl. Maj :t påvisade civilförvarsstyrelsen vissa svagheter i det ovan angivna förfaringssättet för arkivaliers och samlingars skyddande och hemställde, att här ifrågavarande verksamhet skulle åvila civilförsvaret. Kungl. Maj :t uppdrog därefter åt civilförsvarsstyrelsen att i samråd med riksarkivet och riksantikvarien verkställa

193 utredning angående för statliga myndigheter och institutioner gemensam planläggning av skyddsåtgärder vid krig eller krigsfara för arkivalier, samlingar m. m. Sedan denna utredning verkställts, har civilförsvarssiyrelsen framlagt förslag till åtgärder, vilka synts mest angelägna, samt föreslagit en revision av på området gällande författningar i syfte att få en grundval för genomförandet av en rationellt ordnad undanförsel. De huvudsakliga skyddsåtgärder, som enligt civilförsvarsstyrelsens mening borde ifrågakomma vore arkivaliernas och samlingarnas placering i skyddade utrymmen samt undanförsel. Arkivfotografering, som vore mycket kostnadskrävande och fordrade lång tid, ansågs endast ha ett begränsat värde som skyddsmedel. Civilförsvarsstyrelsen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om anordnandet av vissa bergrumsutrymmen för ändamålet. Beträffande erforderlig författningsrevision framhöll civilförsvarsstyrelsen som sin uppfattning att syftemålet att omedelbart under civilförsvarets verksamhet inrymma arkivaliers och samlingars m. m. skyddande vid krig eller krigsfara torde kunna vinnas genom upphävandet av cirkuläret 948/39. Därvid förutsatte civilförsvarsstyrelsen att »arkivalier och samlingar» kunde hänföras till sådan egendom, som i 40 § civilförsvarslagen kallades »egendom av betydelse för det allmänna». Skulle emellertid denna tolkning icke kunna givas författningsbestämmelsen, borde till nämnda lagrum göras ett tillägg, som angåve att paragrafen omfattade även »arkivalier och samlingar». De brister som enligt civilförsvarsstyrelsens utredning vidlådde de nu gällande bestämmelserna i hithörande fråga var följande. Cirkuläret 948/39 avsåg endast statliga myndigheter. Därest emellertid cirkulärets mom. 8 avsåg att utvidga gränserna för skyddsåtgärder till att omfatta jämväl samlingar i kommunal och enskild ägo, kunde i varje fall några tvångsåtgärder icke vidtagas blott med stöd av cirkuläret. En väsentlig svaghet vore, att det i cirkuläret icke närmare angivits under vilka omständigheter skyldighet inträdde för statlig myndighet att med hänsyn till beståndens värde och omfattning göra framställning till civilförsvarsstyrelsen om att bli upptagen i särskild evakueringsplan för arkivalier, samlingar m. m. Den osäkerhet, som härav följde, framginge med all tydlighet av de hittills upprättade evakueringsplanerna. Ensartade bestämmelser borde utarbetas för handläggningen av ärenden angående skydd för arkivalier och samlingar, oavsett om dessa vore statliga, kommunala eller enskilda. Vidare borde den spontana anmälningsplikten för statliga myndigheter och institutioner ersättas med en skyldighet såväl för statliga myndigheter som för kommuner och enskilda att på anfordran avge erforderliga upplysningar. Det förutsattes härvid att ett rådgivande organ med kännedom om bestånden stode till civilförsvarsstyrelsens förfogande. I ett dylikt råd borde kulturinstitutionerna företrädas av riksarkivet, riksantikvarieämbetet, statens historiska museum, nationalmuseum och Kungl. biblioteket samt av universitetsbiblioteken genom en av universitetskanslern utsedd representant. Civilförsvarsstyrelsen föreslog, att Kungl. Maj:t måtte tillsätta ett kulturskyddsråd med nyss angiven sammansättning. 13—710821

194 Civilförsvarsstyrelsens utredning jämte därtill hörande handlingar har av Kungl. Maj:t den 11 februari 1955 överlämnats till civilförsvarsutredningen med uppdrag att pröva och framlägga förslag i frågan. Samtidigt uppdrogs åt civilförsvarsutredningen att framlägga förslag beträffande förfoganderätt i syfte att bereda bostad åt husvilla eller för förvaring av arkivalier och samlingar eller för annat liknande ändamål. I vad uppdraget avser beredande av bostad åt husvilla behandlas detta i samband med utrymningstjänstens uppgifter. Uppdraget i övrigt behandlas här nedan. Det av civilförsvarsstyrelsen framlagda förslaget innebär, att undanförandet av arkivalier och samlingar ävensom andra kulturföremål skulle ingå i och samordnas med den undanförsel, som planmässigt förberedes i civilförsvaret för annan egendom. Därmed skulle vinnas möjlighet att åstadkomma en enhetlig planläggning och att undvika en ofördelaktig utbrytning av arkivalier och samlingar m. m. eller delar härav ur komplexet av undanförselåtgärder. Civilförsvaret skulle komma att i detta hänseende få samma ansvar och uppgifter vid planering och verkställighet, som gäller i fråga om undanförsel av annan egendom. Det är uppenbart, att förberedelsearbetet för undanförandet av arkivalier och samlingar är beroende av den medverkan, som kulturinstitutionerna själva kan lämna. Inventering och urval av det bestånd, som kan ifrågakomma för skydd, kan icke utföras av civilförsvaret, som saknar härför erforderlig sakkunskap. Det är ej heller motiverat att tillföra civilförsvaret sådan kompetens. Avsaknaden av central, samordnande sakkunskap på detta område har emellertid hittills verkat hämmande på planläggningen för arkivaliers och samlingars skyddande vid krig. Utredningen har funnit, att vad som hittills utvunnits av planläggningsarbetet jämlikt cirkuläret 948/39 är av ringa betydelse. Det mest rationella måste vara om förberedelsearbetet, inventering och förslag till urval, utföres av vederbörande myndighet eller institution på grundval av centralt meddelade direktiv. Det synes utredningen uppenbart, att undanförsel av arkivalier och samlingar i ett beredskapsläge måste bjuda på stora svårigheter, särskilt i betraktande av den utrymning och den omfattande undanförsel av egendom av betydelse för krigsansträngningarna och folkförsörjningen, som i nämnda läge skall ske enligt redan gjord planläggning. Endast sådana arkivalier och samlingar bör därför undanföras, som efter sträng bedömning befinnes ur det allmännas synpunkt oundgängligen vara i behov av bättre skydd än det som kan bjudas på fredsförvaringsplatsen. Med hänsyn härtill synes angeläget att upprättade förslag om undanförselobjekt underställes ett centralt samordnande organ. På detta sätt kan man få en grund för planläggningen av den undanförsel, som ej kan genomföras av vederbörande myndighet eller institution. I enlighet med civilförsvarsstyrelsens förslag finner utredningen, att med-

195 delande av centrala direktiv samt granskning av de inkomna urvalsförslagen bör ankomma på ett kulturvårdande organ med den sammansättning som civilförsvarsstyrelsen föreslagit. Ett kulturskyddsråd bör därför tillskapas med representanter för bl. a. riksarkivet, riksantikvarieämbetet, statens historiska museum, nationalmuseum samt biblioteksväsendet. Badet synes enklast kunna tillskapas genom adjlingering av ledamöter från berörda myndigheter och institutioner. Utredningen anser sig icke böra framlägga närmare förslag angående kulturskyddsrådets närmare sammansättning och funktioner. Utredningen föreslår emellertid, att Kungl. Maj :t utser dels ordförande i kulturskyddsrådet och dels ledamöter i rådet efter förslag av berörda institutioner. Verksamheten i övrigt bör regleras av Kungl. Maj :t efter förslag av kulturskyddsrådet i samråd med civilförsvarsstyrelsen och överbefälhavaren. De av kulturskyddsrådet granskade förslagen bör underställas civilförsvarsstyrelsen, som efter samråd med andra centrala myndigheter, med vilkas verksamhet ärendet äger samband, dels anmodar vederbörande myndighet och institution att verkställa planläggning enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar och dels gör den ytterligare planläggning, som erfordras för civilförsvarets medverkan vid undanförseln. På det företagna rådet bör även ankomma att upprätta förteckning å de myndigheter och institutioner, från vilka förslag i fråga om undanförsel av nu angiven art bör infordras. Med ledning härav bör det ankomma på civilförsvarsstyrelsen att av vederbörande myndigheter infordra de förslag och upplysningar, som erfordras för styrelsens ifrågavarande verksamhet. Nu framlagda förslag innebär, att civilförsvarsstyrelsen i fråga om planläggning av undanförsel av arkivalier och samlingar får en något mera vittgående uppgift än då det gäller övrig undanförsel. Detta förhållande bör ses mot bakgrunden av att man beträffande arkivalier och samlingar knappast kan finna någon annan central myndighet som, i likhet med exempelvis riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap beträffande annan egendom, kan leda planläggningsarbetet. Beträffande administrationsuppgifternas omfattning vill utredningen anföra följande. På sätt tidigare framhållits kan undanförsel av arkivalier och samlingar av olika skäl förutsättas möta svårigheter. Uppmärksammas bör emellertid, att vissa arkivalier och samlingar blir föremål för undanförsel i samband med att länsstyrelser m. fl. myndigheter krigsorganiseras och att särskild undanförselplanläggning fördenskull icke behöver ske för sådana handlingar. Behovet av undanförsel av arkivalier och samlingar kan även minskas genom skyddsåtgärder under fred. Skyddsplacering är en metod, som dock av olika skäl icke torde kunna ifrågakomma annat än i undantagsfall, då arkivalierna och samlingarna oftast är nödvändiga för myndigheternas

196 och institutionernas fredsmässiga verksamhet. Däremot synes arkiv- och biblioteksfilmning kunna vara av stort värde. 1949 års sakkunniga rörande arkiv- och biblioteksfilmning har sålunda uttalat, att filmen utgör ett viktigt komplement till de förfaringssätt, som redan nu tillämpas, när det gäller att bereda arkivens och bibliotekens samlingar skydd mot katastrofrisker till följd av modern krigföring. Med hänsyn till svårigheterna att i ett krisläge undanföra arkivalier och samlingar bör åtgärder i största möjliga utsträckning vidtagas för att bereda arkivalier och samlingar skydd i skyddsrum eller i annat adekvat skydd inom eller utom fredsförvaringsorten. Med den begränsning av uppgiften, som utredningen ovan antytt och under förutsättning av medverkan av de kulturvårdande organen torde merbelastningen av fredsadministrationen för civilförsvaret bli förhållandevis liten. Genom det föreslagna kulturskyddsrådet tillföres främst civilförsvarsstyrelsen erforderlig sakkunskap för undanförselärendenas handläggning. För detaljplaneringen förutsattes emellertid även medverkan av vederbörande länsstyrelse, exempelvis då det gäller förvaringsutrymmen. För denna uppgift bör även länsstyrelserna ha tillgång till viss sakkunskap. Sådan finns hos landsarkivarier (länsarkivarier) och landsantikvarier, vilkas uppgifter beträffande frågan om undanförsel av arkivalier och samlingar bör regleras i för vederbörande gällande instruktioner. Speciella råd i biblioteksfrågor kan länsstyrelserna direkt inhämta från de bibliotek, vilka blir föremål för undanförselplanläggning. Vad verkställighet av undanförsel beträffar måste det ankomma på vederbörande myndighet eller institution att anskaffa för undanförseln erforderligt emballage och att verkställa den förpackning, som krävs för transport. Det bör också ankomma på vederbörande att i möjligaste mån själv söka ordna med transportmöjligheter. Saknar vederbörande möjlighet härtill höidet ankomma på civilförsvaret att, på sätt som gäller i fråga om annan undanförsel, medverka vid verkställigheten. En förutsättning för att skyddet av arkivalier och samlingar vid krig eller krigsfara skall kunna ske på sätt utredningen ovan föreslagit är att cirkuläret den 15 december 1939 (SFS 948/1939) till statliga myndigheter och institutioner om skyddande vid krig eller krigsfara av arkivalier, samlingar m. m. upphäves. Då det av ordalydelsen i 40 § civilförsvarslagen ej klart framgår huruvida arkivalier och andra samlingar faller in under lagbestämmelsen och då dessutom av förarbetena till civilförsvarslagen synes framgå att civilförsvarets undanförseluppgifter endast avser egendom, som är av direkt betydelse för krigsansträngningarna och folkförsörjningen, bör bestämmelsen omredigeras så, att det av ordalydelsen klart framgår att undanförsel av arkivalier och samlingar är en civilförsvarsuppgift.

197 Genom att undanförandet av arkivalier och samlingar m. m. inordnas under civilförsvarets undanförselbestämmelser, kommer civilförsvarslagstiftningens förfoganderättsbestämmelser -— liksom civilförsvarsmyndigheternas övriga befogenheter — att bli tillämpliga även med avseende å denna egendom. Förfoganderätten kan avse markområden, byggnader, utrymmen, transportmedel, materiel och annan egendom m. m., som vid civilförsvarsberedskap kan behövas för att trygga undanförselns genomförande. Någon författningsändring för att tillgodose här ifrågavarande behov erfordras således icke, därest utredningens förslag godtages. I en promemoria rörande vissa frågor i samband med de lärda verkens krigsberedskap, som den 27 april 1954 överlämnats till regeringen, har företrädarna för de lärda verken bl. a. berört en framställning den 24 mars 1952 från civilförsvarsstyrelsen till Kungl. Maj :t angående iordningställande av arkivutrymmen i en nedlagd gruva på viss skyddad ort. I den nedlagda gruvan skulle enligt framställningen för ett belopp av 1 100 000 kronor kunna iordningställas fullgoda skyddsrum för arkiv-, biblioteks- och museisamlingar med en kapacitet av 5 000 m 3 . Med tillgång till dessa lokaler skulle en betydande del av de lärda verkens skyddsbehov vara säkrat. I promemorian framhölls vidare bl. a., att det föreslagna skyddsrummet icke uteslöt behovet av institutionsskyddsrum av mera begränsad omfattning, där dyrbara samlingar kunde antingen förvaras redan i fredstid eller dit de utan riskfyllda transporter snabbt kunde överföras. Icke minst för äldre konstverk innebure nämligen långa transporter stora risker. Utredningen vill för sin del tillstyrka, att skydd beredes arkivalier och samlingar på sätt angives i promemorian och att således bl. a. ett gemensamt arkivutrymme anordnas. Vad här anförts ger utredningen anledning att något beröra kostnadsansvaret för planläggning och genomförande av undanförsel av arkivalier och samlingar m. m. Beträffande dessa kostnader synes i princip de regler böra gälla, som nu finns intagna i 67 § civilförsvarslagen. Beträffande anskaffning av förpackningsmateriel vill utredningen emellertid erinra oin att Kungl. Maj :t den 1 juni 1951 förordnat, att högst 300 000 kronor av anslaget för inköp av verkskyddsmateriel för statliga myndigheter fick disponeras för inköp av förpackningsmateriel för möjliggörande av undanförsel av arkivalier och boksamlingar och att denna kostnad i sin helhet således upptagits på civilförsvarets stat. Vad beträffar de s. k. institutionsskyddsrummen — d. v. s. skyddsrum eller andra liknande skyddade utrymmen i eller i anslutning till de byggnader och anläggningar, där fredsförvaringen av arkivalier och samlingar äger r u m — synes desamma böra uppföras enligt de kostnadsregler, som gäller för anordnandet av enskilda skyddsrum.

198 Därest ett för berörda myndigheter och institutioner gemensamt skyddsrum anordnas för arkivalier och samlingar, så som civilförvarsstyrelsen föreslagit i sin ovan anförda framställning, synes detta böra anordnas och förvaltas i enlighet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag i ett särskilt yttrande den 19 september 1952. Förstöring

Den av utredningen i samråd med organisationsnämnden företagna undersökningen av civilförsvaret har givit utredningen anledning att pröva förstöringstjänstens ställning inom totalförsvaret. 43 § civilförsvarslagen stadgar rätt för Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer att i fråga om egendom, som är av beskaffenhet att fiendens innehav därav väsentligen skulle underlätta hans krigsansträngningar, föreskriva, att egendomen skall förstöras eller eljest sättas urbrukbartskick. Villkor härför är att trängande fara föreligger att egendomen eljest skulle falla i fiendens hand och tiden ej tillåter att egendomen undanföres eller hinder möter häremot till följd av egendomens beskaffenhet eller på grund av brist på transportmedel eller andra därmed jämförliga förhållanden. Före civilförsvarslagens tillkomst år 1944 saknades författningsmässiga föreskrifter angående planläggning och verkställighet av förstöringsåtgärder. Den 30 oktober 1942 hade emellertid Kungl. Maj :t uppdragit åt överbefälhavaren att i samråd med statens industrikommission och statens livsmedelskommission vidtaga vissa förberedande åtgärder för förstöring i krigav industrianläggningar, varuförråd och andra därmed jämförliga nyttigheter inom de delar av riket, som överbefälhavaren bestämde. Genom högkvartersorder den 10 augusti 1943 utfärdade överbefälhavaren — till åtlydande av uppdraget — föreskrifter om att förberedelser skulle vidtagas för att viktiga produktionsmedel gjordes obrukbara för fienden under längre tid. Planläggningen för förstöring skedde därefter under ledning av militära myndigheter (bl. a. försvarsområdesbefälhavarna) och var i stort sett avslutad i hela riket före utgången av januari 1944. Som grund för planläggningen låg anvisningar, utfärdade dels av överbefälhavaren för planläggning av driftsavbrott och förstöring vid industriella anläggningar, verkstäder och varuförråd m. m., dels av dåvarande bränslekommissionen för förstöring av mindre lager av flytande drivmedel och dels av dåvarande industri- och livsmedelskommissionerna beträffande jordbruk, livsmedelslager, motor- och bilverkstäder, mekaniska verkstäder, textilindustrier m. fl. Genom civilförsvarslagens tillkomst 1944 blev förstöring i princip en uppgift för civilförsvaret. I enlighet härmed upphävde Kungl. Maj :t genom beslut den 16 mars 1945 det tidigare åt överbefälhavaren lämnade uppdraget angående förstöring. Dock skulle överbefälhavaren i fortsättningen vidtaga förberedande åtgärder för förstöring i den mån överenskommelse därom träffades mellan överbefälhavaren och civilförsvarsstyrelsen. Samtidigt före-

199 skrev Kungl. Maj :t i enlighet med civilförsvarsstyrelsens förslag, att de av överbefälhavaren samt bränsle-, industri- och livsmedelskommissionerna utfärdade föreskrifterna och anvisningarna i tillämpliga delar skulle gälla, tills de ersatts av föreskrifter och anvisningar, utfärdade av civilförsvarsstyrelsen. Enligt de riktlinjer, som angives i förarbetena till 1944 års civilförsvar slag, skall förstöringsuppgifterna uppdelas på militära myndigheter och civilförsvaret. Härvid borde generellt gälla, att utanför civilförsvarets verksamhetsområde skall ligga sådan förstöring, som hänför sig till försvarsväsendet och vissa kommunikationsverk. Under åberopande av förenämnda Kungl. Maj :ts beslut meddelade civilförsvarsstyrelsen i maj 1945 överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, att en bearbetning av krigserfarenheterna vore nödvändig, innan nya anvisningar och föreskrifter utfärdades och förändringar vidtogs beträffande förstöringstjänsten. Civilförsvarets uppgifter skulle därför intill dess bli mera av organisatorisk än teknisk natur. Ingen förändring borde enligt skrivelsen tills vidare ske beträffande den dittillsvarande förstöringsplanläggningen. Åtgärder vid företag, som icke uppgjort några planer för förstöring, borde tills vidare anstå. De i meddelandet nämnda organisatoriska åtgärderna avsåg endast övertagandet och förvaringen av handlingar, som överlämnats från militära och andra myndigheter. I januari 1954 lät civilförsvarsstyrelsen meddela utredningen att styrelsen låtit utarbeta nya förstöringsanvisningar, vilkas fastställelse endast vore beroende av visst ytterligare samråd med försvarsstaben. Sådana anvisningar eller riktlinjer för verksamheten finns dock ännu ej utfärdade. Av det nu anförda framgår, att den år 1944 verkställda planläggningen varken ersatts av ny sådan eller reviderats, vilket bl. a. medfört, att därefter tillkomna företag och anläggningar kommit att stå utanför planläggningen. Enligt utredningens mening talar vissa skäl — bl. a. beredskapsskäl — för att förstöringsuppgifterna bör åvila de militära myndigheterna. Visserligen består dessa förstöringsuppgifter till stor del däri, att egendom sättes ur brukbart skick genom att exempelvis vitala delar av maskiner och dylikt borttages. Sådana åtgärder måste under krigstid i avsevärd omfattning utföras av civil personal, som äger förtrogenhet med de anläggningar, varom är fråga. Å andra sidan k a n det från militär- eller försörjningssynpunkt vara angeläget att hålla viss produktion i gång så länge som möjligt och att därför förstöringsåtgärderna ej bör vidtagas förrän i så sent stadium, att det måste förutsättas, att egendomen eljest i användbart skick kommer att falla i fiendens hand. Detta kan ofta leda till att man måste tillgripa förstöringsplanläggningens yttersta konsekvens, nämligen att egendomen med sprängmedel eller på annat sätt förstöres (förhärjas). Sistnämnda åtgärd måste en-

200 ligt utredningens mening vara en militär uppgift. Verkställighet av förstöring måste i övrigt bli väsentligt beroende av det militära läget. Av civilförsvaret planlagda förstöringsåtgärder får redan enligt nu gällande bestämmelser endast utlösas efter direktiv från vederbörande militäre chef enligt regler, som utfärdats av civilförsvarsstyrelsen och överbefälhavaren. Oaktat skäl sålunda talar för att låta förstöringsåtgärderna helt bli en militär uppgift, har utredningen dock stannat vid den uppfattningen, att denna uppgift alltjämt skall i viss omfattning åvila civilförsvaret. Härför talar bl. a. åtgärdernas nära samband med verkställighet av undanförseln, vartill kommer att personal för förstöring i mån av behov tillfälligt k a n tas i anspråk med civilförsvarsplikt. Detta har vid frågans tidigare behandling av statsmakterna tillmätts stor betydelse. Med nu angiven uppfattning finner utredningen civilförsvarets uppgifter beträffande förstöring kunna i huvudsak omfatta att efter samråd med överbefälhavaren och respektive försörj ningsmyndighet dels bestämma vid vilka anläggningar m. m. förberedelser för förstöring bör vidtagas, dels fastställa vilken omfattning förstöringen vid de särskilda anläggningarna m. m. bör erhålla, dels ock låta genom vederbörande driftsledningar eller andra lämpliga organ verkställa detaljplanläggning och vidtaga i övrigt för förstöringen erforderliga åtgärder vid de särskilda anläggningarna m. m. F r å n denna planläggning undantages dels försvarsväsendet tillhöriga eller eljest nyttjade etablissement och anläggningar, televerkets anläggningar och byggnader, järnvägar samt anläggningar och byggnader tillhörande vattenfallsverket och vissa icke statliga kraft- och elektricitetsverk ävensom under luftfartsverkets förvaltning och tillsyn stående flygplatser och anläggningar, dels företag beträffande vilka överbefälhavaren i samråd med civilförvarsstyrelsen åtagit sig att vidtaga förberedande åtgärder för förstöring samt slutligen åtgärder som kräver sprängteknisk sakkunskap. På civilförsvaret bör i verkställighetsskedet ankomma, att sedan militär myndighet fattat beslut om att förstöring skall ske, förmedla sådan order till berörda företag, i den mån detta icke sker direkt till företaget genom militärens egen försorg och att därefter kontrollera, att anbefallda åtgärder vidtages. För ifrågavarande uppgifter bör civilförsvaret utnyttja den tekniska expertis, som finns hos vederbörande företag. Vad i det föregående sagts gäller planlagda åtgärder. Det bör härutöver åligga befolkningen i trakter, som direkt hotas av invasion, att på anmodan av civil eller militär myndighet, som enligt gällande regler är därtill berättigad, med tillämpning av anvisningarna i broschyren »Om kriget kommer» gömma, förstöra eller ur brukbart skick sätta kartor, vapen, radioapparater, bensin, transportmedel eller annat, som kan nyttjas av fienden. Åtskillig av nu nämnd egendom kommer emellertid med all sannolikhet att undanföras eller utnyttjas redan i samband med utrymning av de aktuella områdena, exempelvis kartor, bensin och transportmedel.

201 Ovan angivna för civilförsvarets del begränsade förstöringsuppgifter ger utredningen i det följande till grund för sina förslag beträffande nistration och organisation.

lägadmi-

Utrymningstjänst Enligt 3 § civilförsvarskungörelsen skall inom civilförsvaret finnas en tjänstegren — utrymnings- och socialtjänst — för utrymning, inkvartering och utspisning samt meddelande av understöd och annat bistånd åt dem, som blivit i behov därav på grund av utrymning eller genom att deras bostäder blivit obeboeliga till följd av krigshandlingar. Till denna tjänst hör även omhändertagande och begravning av döda. De uppgifter i fråga om utrymnings- och socialtjänst, som i fortsättningen enligt utredningens mening bör ankomma på civilförsvaret, behandlas i det följande under gemensam benämning utrymningstjänst.

Utrymningsuppgifter

Beträffande civilförsvarets utrymningsuppgifter samt uppgifter av socialvårdande natur har utredning i det föregående (kap. 7) anfört vissa allmänna synpunkter och vill här ytterligare beröra denna fråga. Till en början må då framhållas, att de direkta utrymningsåtgärderna alltjämt i allt väsentligt bör åvila civilförsvaret. Beträffande uppgifter av socialvårdande natur föreligger däremot skäl att för civilförsvarets del avgränsa desamma gentemot andra samhällsorgan. Vid utrymningar och nödsituationer, som uppstår vid anfall med moderna vapen mot befolkningskoncentrationer, måste förutses att allmänheten utsattes för så stora påfrestningar, att svårigheterna icke kan övervinnas utan bistånd av samhällets organ. Även om man förutsätter, att den enskilde själv gör allt vad i hans förmåga står för att bemästra dessa svårigheter, kommer förhållandena otvivelaktigt att medföra sociala problem av den omfattning och art, att den enskildes resurser icke är tillräckliga för deras lösande. Samhällsorganen kommer därvid att ställas på svåra prov och måste vara beredda och rustade härför. Den utrymningsplanläggning, som företas i vårt land, berör mer än 3 milj. människor. Det bör fastslås, att civilförsvaret ej ensamt kan åläggas ansvaret för de sociala hjälpåtgärder, som krävs i situationer av antytt slag. För bedömande av den erforderliga storleken och arten av den för civilförsvarets utrymningstjänst erforderliga organisationen är det av vikt att uppdraga en principiell gränslinje mellan civilförsvarets uppgifter och de uppgifter, som bör åvila andra samhällsorgan. I första hand måste härvid göras klart, att civilförsvaret icke kan eller bör syfta högre än att genomföra utrymningar och att i samband därmed eller

202 vid fientliga anfall kunna undsätta befolkningen i akuta nödsituationer. Denna målsättning innebär, att civilförsvaret endast skall utbyggas för att tillförsäkra den evakuerade eller utbombade befolkningen en hjälp, som med nödvändighet måste bli mycket provisorisk. Att omhändertaga evakuerade eller eljest på grund av krigsförhållanden nödställda människor på längre sikt, måste ankomma på andra samhällsorgan, som är mera lämpade för dylika uppgifter. Från denna utgångspunkt gäller det att söka bedöma vilken betydelse och ställning fredssamhällets socialvård kan tänkas få under krigsförhållanden. Det måste därvid anses naturligt, att de organ, som finns för socialvården i fred, bör vara verksamma även under krigsförhållanden. Dessa förfogar nämligen över en organisation med i socialvårdsfrågor kunnig personal. Den gränsdragning, varom här är fråga, berör i första hand förhållandet mellan civilförsvaret och kommunerna. Därvid kan man skilja mellan dels åtgärder, som sker direkt i anslutning till verkställighet av utrymningar och inkvarteringar och dels socialvård i egentlig mening av utrymda eller därmed likställda kategorier. Beträffande åtgärder av förstnämnda slag må erinras om att intill civilförsvarslagens tillkomst 1944 det lokala ansvaret för inkvarteringsverksamheten låg på kommunerna. Enligt utrymningslagen den 28 juni 1941 stod verksamheten inom utrymningskommunerna under ledning av statens utrymningskommission, vilken hade befälsrätt över den lokala organisationen. Denna organisation var olika i utrymningskommuner och i inkvarteringskommuner. I utrymningskommun, d. v. s. kommun, där planläggning för utrymning fanns, var luftskyddschefen den lokalt ansvarige. Den omedelbara ledningen av arbetet utövades dock av en av länsstyrelsen utsedd utrymningschef, underställd luftskyddschefen. Denne löd under fred i utrymningsfrågor direkt under dåvarande statens utrymningskommission. I inkvarteringskommunerna utövade en kommunalvald inkvarteringsnämnd ledningen vid såväl planläggning som verkställande av inkvartering. Inkvarteringsnämnderna var underställda särskilda inkvarteringschefer, som i fred lydde direkt under utrymningskommissionen. Under krig var luftskyddscheferna i utrymningsfrågor och inkvarteringscheferna i inkvarteringsfrågor underställda stabsutrymningschefer, placerade i militärbefälsstaberna. Inkvarteringsnämnderna hade två huvuduppgifter, dels organisatoriska uppgifter och dels understödsuppgifter. De organisatoriska uppgifterna omfattade mottagning av de evakuerade och deras fördelning på tillgängliga inkvarteringsutrymmen samt transport från mottagningsplatserna till anvisade utrymmen. Vidare skulle inkvarteringsnämnderna utrusta och driva internatförläggningar och ordna utspisning m. m.

203 Understödsuppgifterna omfattade handhavandet av understödsverksamhet för de inkvarterade jämlikt förordningen om utrymningshjälp i dess dåvarande lydelse. Den nu rådande ordningen grundar sig på bestämmelserna i 1944 års civilförsvarslag och civilförsvarskungörelsen. Enligt dessa bestämmelser erhöll civilförsvarscheferna ansvar för utrymningsfrågorna i såväl utrymningskommunerna som i inkvarteringskommunerna. Inkvarteringsnämnderna upphörde och kommunerna befriades från dittillsvarande ansvar för inkvarteringsfrågorna. Såsom skäl för ifrågavarande omorganisation anfördes bl. a., att inkvarteringsverksamheten borde samordnas med den övriga civilförsvarsverksamheten under civilförsvarschefens ledning och att ett effektivt utnyttjande av tillgänglig personal i hög grad skulle underlättas, om inkvarteringsorganisationen infogades i civilförsvaret. Avsikten har dock ej varit att helt eliminera kommunernas medverkan i inkvarteringsverksamheten. Detta framgår bl. a. av vad 1943 års civilförsvarsutredning i sitt betänkande anfört angående det kommunala inflytandet på inkvarteringsverksamheten. 1943 års civilförsvarsutredning framhöll bl. a., att önskvärdheten av kommunal medverkan vid inkvarteringsverksamheten, vilken måste komma att starkt ingripa i inkvarteringsvärdarnas dagliga liv, utgjorde en väsentlig anledning till att utredningen föreslog, att civilförsvarsnämnd skulle finnas i varje kommun även på landsbygden. I realiteten torde kommunal medverkan i inkvarteringsverksamheten, så som den hittills planlagts, praktiskt taget ha saknats. Än mindre synes utrymningsplanläggningen ha grundats på dylik medverkan. Beträffande uppgifter i fråga om socialvård i egentlig mening gäller följande. Enligt socialhjälpslagen av år 1956, åligger det varje kommun att sörja för att den som vistas i kommunen skall, om han befinnes vara i behov därav, erhålla socialhjälp. Obligatorisk socialhjälp utgår till den, som ej kan försörja sig genom arbete eller av hälsoskäl ej bör arbeta, allt i den mån vederbörande själv saknar medel och den hjälpbehövandes behov inte kan tillgodoses på annat sätt. I andra fall kan socialhjälp utgå enligt av kommunen fastställda grunder. Civilförsvarets socialvårdsverksamhet i samband med utrymning regleras av förordningen om utrymningshjälp. Enligt denna kan dylik hjälp utgå in natura eller kontant och må avse den tid utrymningen varar ävensom den tid, som efter utrymningens upphörande skäligen åtgår för återflyttning. Den centrala ledningen och övervakningen av frågorna om utrymningshjälp samt om vidtagande av nödiga förberedande åtgärder härför ankommer på civilförsvarsstyrelsen.

204 De lokala åtgärderna med avseende å utrymningshjälpens förberedande och handhavande skall enligt förordningen inom varje civilförsvarsområde ombesörjas av civilförsvarschefen under närmare tillsyn av länsstyrelsen, dock att även vissa väsentliga uppgifter angående utrymningshjälpen åvilar civilförsvarsnämnden inom respektive kommun. Ansvaret för de socialvårdande åtgärderna, som blir erforderliga med anledning av utrymningar, åvilar således f. n. formellt civilförsvaret. Att dessa åtgärder kommit att betraktas som civilförsvarsuppgift torde i viss mån ha betingats av ekonomiska skäl och av en önskan att hjälpåtgärderna icke såsom tidigare skulle få karaktär av fattigvård. Enligt vad utredningen kunnat finna synes några förberedande åtgärder i fråga om utrymningshjälp icke ha vidtagits inom civilförsvaret. I fråga om socialvården under krig har särskilt förslag framlagts av krigshjälpsakkunniga (SOU 1944:40). Förslaget har emellertid icke föranlett någon statsmakternas åtgärd. Frågan om kommuns medverkan i utrymnings- och inkvarteringsplanläggningen har berörts av fattigvårdsdirektören, barnavårdsdirektören och direktören hos arbetslöshetsnämnden i Stockholms stad i ett gemensamt yttrande i anledning av utredningens delbetänkande 1955. I yttrandet framhölls bl. a., att civilförsvarsorganisationen borde bygga på befintliga kommunala organ och att dessa organs sakkunskap borde effektivt utnyttjas. Vidare framhölls, att de kommunala myndigheterna kunde förutsättas känna sitt ansvar för civilbefolkningens skyddande. Utredningen har vid övervägande av ifrågavarande problem ansett sig kunna konstatera, att civilförsvaret med nuvarande organisation ej kan tillfredsställande handha de socialvårdande uppgifter, som enligt ifrågavarande författningar åligger civilförsvaret. Enligt utredningens mening bör man därför begränsa civilförsvarets nu berörda författningsmässiga uppgifter. Den fredsorganiserade socialvården bör fortsätta och i erforderlig omfattning omlägga sin verksamhet efter de nya förhållanden, som en beredskaps- eller krigssituation medför. Denna fråga är av väsentlig betydelse för att så vitt möjligt är trygga den vid krig omflyttade befolkningens levnadsförhållanden. Enligt utredningens mening bör civilförsvarets uppgifter i fråga om utrymning begränsas att i princip omfatta erforderliga åtgärder för att genomföra utrymningarna, tillfälligt omhändertagande i mån av behov av personer i utrymningsorten, inkvartering av evakuerade i inkvarteringsområdena intill dess en varaktig inkvartering beretts de evakuerade samt utspisning i samband med denna verksamhet. Uppgifterna hänför sig således till själva utrymningsverksamheten. Även det första omhändertagandet av utbombad befolkning i tätorterna kan på samma sätt betraktas som utrymningsverksamhet. Åtgärderna betingas nämligen av att hemlös civilbefolkning måst utrymma skadade hus, stadsdelar o. dyl.

205 De övriga socialvårdande åtgärder, som krävs för hjälp åt evakuerad eller därmed likställd befolkning (bl. a. utrymningshjälp), bör som utredningen i det föregående framhållit i princip ankomma på samhällsorgan, som i fred har motsvarande uppgifter. Detta förutsätter att respektive organ redan i fred planerar för denna nya verksamhet och ges för densamma erforderliga resurser. Härutöver vill utredningen framhålla, att civilförsvarsmyndigheterna bör ha befogenhet att påkalla hjälp från vederbörande kommuns sida även då det gäller åtgärder, som står i direkt samband med verkställighet av utrymningar och inkvarteringar. Dylik hjälp torde knappast kunna undvaras, speciellt med hänsyn till de kommunala organens (civilförsvarsnämnder, socialhjälpsnämnder, barnavårdsnämnder, kommunalnämnder etc.) stora person- och ortskännedom samt rutin, då det gäller praktiska organisationsfrågor i hithörande ting. De uppgifter, som enligt ovan förordade riktlinjer skulle åvila civilförsvarets utrymningstjänst i samband med utrymningars genomförande, kan anges dels som ledningsuppgifter, dels som uppgifter av socialvårdande natur. Till ledningsuppgifterna hänför utredningen i huvudsak ledningen av åtgärder, som krävs för utrymningarnas genomförande, såsom allmänhetens underrättande, tillgodoseendet av behovet av transportmedel, dirigering av utrymningstransporter samt det omedelbara omhändertagandet av evakuerade i inkvarteringsområdena m. m. Dessa uppgifter skall ankomma på ledningstjänsten, som närmare behandlas i annat sammanhang. Uppgifter av socialvårdande natur består i omhändertagande i den omfattning, som ovan angetts, dels av evakuerade i inkvarteringsområde samt i vissa fall även i utrymningsområde, dels ock av utbombade eller eljest på grund av fientligt anfall hemlösa personer. I inkvarteringsområdena skall evakuerade omhändertagas och beredas enskild inkvartering eller inkvartering i internat samt erhålla den omvårdnad, som i varje särskilt fall kan anses erforderlig, allt intill dess ifrågavarande uppgifter övertages av respektive kommuns socialvårdsorgan. I tätorter skall utbombade eller på grund av krigsskador hemlösa personer i princip ges samma omvårdnad, fast åtgärderna i regel får en än mer provisorisk karaktär. Under åberopande av vad ovan anförts vill utredningen sammanfattningsvis föreslå, dels att civilförsvarets utrymningstjänst (f. n. utrymnings- och socialtjänst) skall avse utrymnings- och inkvarteringsåtgärder intill dess evakuerad eller på grund av fientligt anfall eljest hemlös befolkning kan beredas en mera varaktig inkvartering och omvårdnad genom de ordinarie socialhjälpsorganens försorg,

206 dels att socialvårdande uppgifter under beredskap och krig i övrigt skall i princip åvila de ordinarie socialhjälpsorganen, vilka det under beredskap och krig bör tillkomma att meddela understöd och annat bistånd åt personer, som blivit i behov därav på grund av utrymning eller genom att deras bostäder blivit obeboeliga till följd av krigsförhållanden, dels att i förordningen om utrymningshjälp och vederbörliga övriga författningar anges civilförsvarets och de ordinarie socialhjälpsorganens uppgifter i nu nämnda avseende, dels ock att i civilförsvarslagen intages en bestämmelse av innehåll, att kommun skall vara pliktig att — i den mån tillgängliga resurser det medger — medverka vid planläggning och verkställighet av civilförsvarets utrymnings- och inkvarteringsverk samhet.

Omhändertagande ock begravning av döda

Enligt 3 § civilförsvarskungörelsen skall i uppgifterna för nuvarande utrymnings- och socialtjänst ingå omhändertagande och begravning av döda. I det föregående har utredningen föreslagit att det skall ankomma på räddningstjänsten att omhändertaga döda i skadeområden och att transportera dem till särskilt utsedda uppsamlingsplatser eller bårhus. Beträffande här ifrågavarande verksamhet i övrigt vill utredningen anföra följande. Identifiering Omhändertagandet av döda är förknippat med ett speciellt problem, nämligen identifiering av döda. Denna identifiering har av civilförsvarsstyrelsen ansetts skola ingå i de åtgärder, som ankommer på civilförsvaret i samband med de dödas omhändertagande. Detta framgår bl. a. därav, att styrelsen i februari 1951 meddelade överståthållarämbetet och länsstyrelserna, att arbetet med utarbetande av anvisningar angående identifiering av okända döda bland civilbefolkningen pågick inom styrelsen. En särskild utredning verkställdes jämväl i detta ämne genom en därtill utsedd utredningsman, vilken i maj 1951 till styrelsen överlämnade förslag till »Anvisningar för identifieringstjänsten och bårhustjänsten inom r a m e n för de uppgifter som åvilar civilförsvarets gravtjänst och socialtjänst». Anvisningar i ämnet har emellertid ej utfärdats. Identifieringsdetaljen skulle enligt nämnda förslag dels utföra identifiering av personer bland civilbefolkningen, vilka omkommit under luftanfall eller genom andra fientliga åtgärder, dels utföra identifiering av okända skadade bland civilbefolkningen, dels ombesörja identifiering av evakuerade barn, i de fall då sådan erfordras, dels ock i möjlig utsträckning vara rådgivande organ när det gäller åtgärder i identifieringssyfte.

207 Man måste förutsätta, att under krig förhållandena vid omfattande katastrofskador i vissa fall kan bli sådana att individuell identifiering ej är möjlig. Å andra sidan är det av största vikt att identifiering sker i möjligaste mån. Detta har en väsentlig betydelse bl. a. med hänsyn till efterlevande anhöriga, eventuellt uppkommande arvsfrågor samt den allmänna folkbokföringen. I fred ankommer ansvaret för erforderlig identifiering av döda i huvudsak på vederbörande polismyndighet. Det åligger sålunda exempelvis polismyndighet att vid obduktion tillhandahålla vederbörande rättsläkare nödig bevisning för bestyrkande av likets identitet. Polismyndigheten åligger även i övrigt enligt hävd att, då särskild identifiering erfordras, svara för dess verkställande. Kedan i fred kan identifieringen bli av sådan komplicerad art, att den kräver speciell expertis. Sålunda kan erinras om att vid inträffade flygolyckor de förolyckades kroppar i vissa fall företett skador, som för identifieringen krävt samarbete mellan polis, läkare och tandläkare. Under krig medför identifieringen än större svårigheter. I fråga om förberedelser för att underlätta identifiering av döda i krig bör man givetvis bygga på erfarenheter från den fredsmässiga verksamheten. Åtgärderna måste emellertid anpassas efter de katastrofförhållanden, varmed man måste räkna i ett modernt krig. Härav följer att man i många hänseenden måste ge avkall på de krav, som i fred ställs på verksamheten, och jämväl på därmed sammanhängande åtgärder såsom utfärdande av dödsbevis och begravningstillstånd. Vid övervägande av föreliggande problem har utredningen kommit till den uppfattningen, att identifieringen i krig i första hand bör åvila den myndighet, som redan i fred handhar identifieringsuppgiften, d. v. s. polismyndigheten. Därvid förutsattes nödig medverkan främst av medicinalmyndigheter men också av civilförsvaret. Polisiär utbildning i likidentifiering meddelas f. n. i assistentkurserna vid statens polisskola. En mera ingående utbildning i hithörande ämnen meddelas därefter vid fortbildningskurser för brottsplatsundersökare. Undervisningen har emellertid hittills icke tagit sikte på de identifieringsproblem, som kan tänkas uppkomma i krig. Utredningens förslag att identifiering av döda i krig liksom i fred främst skall vara en polisiär uppgift synes därför böra innebära, att undervisningen i statens polisskola i likidentifiering även inriktas på förhållandena under krig i samband med fientliga katastrofanfall. Vidare synes anvisningar till polismyndigheterna rörande sättet m. m. för likidentifiering under krig böra utfärdas av statens kriminaltekniska anstalt. I vissa fall kan och bör identifiering av döda ske direkt i samband med deras omhändertagande. Detta gäller i synnerhet i sådana situationer, där tillförlitliga upplysningar beträffande identiteten kan erhållas omedelbart

208 vid påträffandet av de döda. Generellt skall gälla att civilförsvarspersonalen i samband med omhändertagandet av de döda uppmärksammar och antecknar alla förhållanden, som kan underlätta en senare identifiering. I övrigt torde identifieringen, särskilt om medverkan av experter krävs, komma att ske i bårhus eller på andra lämpliga uppsamlingsplatser. Personal ur civilförsvaret bör efter medgivande av vederbörande civilförsvarschef på begäran av polismyndighet därvid kunna ställas till förfogande som biträde vid identifieringen. Vid identifieringen torde tillgång till viss materiel vara behövlig. Det synes lämpligen böra tillkomma statens kriminaltekniska anstalt att meddela anvisningar angående denna materiel. Utredningen anser sig kunna antaga att största delen av materielen ej behöver inköpas i fred. I den mån emellertid så skulle erfordras, bör anskaffning ske med anlitande av för ändamålet anvisade civilförsvarsmedel. I detta sammanhang vill utredningen framhålla värdet av att i fred sådana åtgärder vidtages som kan tänkas underlätta identifieringen. En sådan åtgärd vore att förse varje medborgare med identitetsbricka, vilken åtgärd utredningen för sin del vill förorda. Frågan härom utredes f. n. av särskild utredningsman. Bårhus Från etisk och psykologisk synpunkt är det angeläget att döda även under krig tas om hand under så värdiga former som förhållandena tillåter. Utredningen har i det föregående utgått från den allmänna principen, att de myndigheter och organ, som i fred handhar vissa uppgifter, under krig så långt det är möjligt skall svara för motsvarande verksamhet. I enlighet med denna allmänna princip bör det ankomma på respektive kyrkogårdsförvaltning och motsvarande fredsmässiga organ att svara för tjänsten i erforderliga bårhus, såväl de i fred befintliga som i krig tillfälligt inrättade. Därest befintlig personal är otillräcklig bör erforderlig förstärkning, i den mån den ej k a n erhållas på frivillig väg, anskaffas med anlitande av tjänsteplikt. I likhet med vad som förutsatts i fråga om identifiering bör härjämte vid behov personal ur civilförsvaret tillfälligt kunna ställas till förfogande som biträde. Kan lokaler för tillfälliga bårhus ej lämpligen på annat sätt erhållas, bör civilförsvarsmyndighet vidare kunna ställa sådana till förfogande med anlitande av sin förfoganderätt. Begravning av döda Enligt 3 § civilförsvarskungörelsen ingår begravning av döda i uppgifterna för den nuvarande utrymnings- och socialtjänsten. Anvisningar för denna verksamhet har ej utfärdats.

209 För ifrågavarande verksamhet i krig bör enligt ovan angivna principer i möjligaste mån utnyttjas de organ som i fred har hand om denna verksamhet, såsom kyrkogårdsförvaltningar och pastorsexpeditioner. Likaså bör begravningsentreprenörerna i den mån så är möjligt fortsätta sin fredsmässiga verksamhet. Under vissa förhållanden kan begravning av genom krigshandlingar dödade personer ske i fredsmässig ordning. I sådana fall kan de under fred anlitade organen ombesörja verksamheten. Civilförsvarets medverkan påfordras ej i dessa fall. Man måste emellertid räkna med att vid fientliga anfall antalet döda kan bli så stort, att de fredsmässiga organen ej ensamma kan ombesörja deras begravning. I sådana fall måste civilförsvarsmyndigheterna, främst civilförsvarscheferna, ta erforderliga initiativ. Civilförsvaret har därvid även att lämna erforderligt biträde med befintliga resurser. Sådant biträde kan beräknas huvudsakligen bli erforderligt dels för tjänsten i bårhusen, dels för transporter av de döda och dels för upptagning av gravar och gravsättningar. Med nu angiven uppfattning finner utredningen ej nödigt att föreslå särskild organisation inom civilförsvaret för begravningsuppgifter. Civilförsvarets här avsedda medverkan kan anses ingå i den allmänna skyldigheten att med tillgängliga resurser biträda vederbörande samhällsorgan så som ovan föreslagits. Begravning av döda behöver därför ej särskilt anges som uppgift i civilförsvarskungörelsen. Slutligen vill utredningen framhålla, att det under krig icke alltid föreligger möjlighet att anskaffa dödsbevis eller särskilt begravningstillstånd enligt i fred gällande regler. Det torde därför vara nödvändigt att meddela författningsbestämmelser beträffande dispens i krig från dessa regler. Utredningen förutsätter, att erforderliga anvisningar rörande de uppgifter, som enligt ovanstående ankommer på civilförsvaret, utfärdas av civilförsvarsstyrelsen, vilken då det gäller identifiering bör samråda med statens kriminaltekniska anstalt.

Registrering av civilbefolkningen

Enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar för utrymnings- och socialtjänst (AUS 1948) skall inom civilförsvarsområdena upprättas ett upplysningsregister för att kunna lämna anhöriga upplysningar om dem som till följd av krigshandlingar omhändertagits på förbandsplatser och sjukvårdsanstalter eller förts till bårhus. Till grund för verksamheten skall ligga uppgifter, som det åligger förbandsplatser, sjukvårdsanstalter och bårhus att enligt särskilda blanketter insända till den i nuvarande organisation ingående utrymnings- och socialtjänstexpeditionen. Vidare skall enligt anvisningarna finnas ett arkiv i utrymningsorterna, innehållande uppgift om var inkvartering skett av varje evakuerad. Arkivet 14—710821

210 avses icke kunna vara i stånd att under den närmaste tiden efter en utrymning lämna adressuppgifter till de evakuerades anhöriga. Avsikten med arkivet är att få tillgång till så fullständiga uppgifter som möjligt rörande de av utrymningen föranledda adressändringarna för att i framtiden bl. a. underlätta efterlysningar och efterforskningar. Nu gällande riktlinjer för utrymningsplanläggningen förutsätter nödvändigheten av stora och hastiga befolkningsförflyttningar. Vid dylika förflyttningar kan man ej räkna med att det fredsmässiga systemet för registrering av landets befolkning fungerar tillfredsställande. Å andra sidan måste det vara angeläget att en så fullständig registrering som möjligt sker även under dylika förhållanden. I sådant syfte måste registreringssystemet i möjligaste mån anpassas efter det läge, som uppkommer genom utrymningar eller andra av beredskap och krig föranledda befolkningsomflyttningar. Frågan om folkbokföringsverksamheten i krig behandlades av föredragande departementschefen i proposition nr 176 till 1957 års riksdag med anledning av den översyn av bl. a. gällande föreskrifter rörande mantalsskrivningen i krig, som företagits av särskilt förordnad utredningsman. I propositionen uttalade departementschefen, att det vore uppenbart, att folkbokföring icke kunde ske på samma sätt som i fredstid, om vårt land skulle komma i krig. Departementschefen fann därför lämpligt, att Kungl. Maj :t genom särskild beredskapslagstiftning erhölle fullmakt att vidtaga de förändringar, som kunde påkallas för att vid krig genomföra vissa förenklingar m. m. Vidare fann departementschefen, att folkbokföringen så länge som det överhuvudtaget vore möjligt borde bedrivas enligt de fredstida bestämmelserna och eljest förenklas i enlighet med de av utredningsmannen uppdragna riktlinjerna. Utredningsmannen hade i denna del bl. a. anfört att registreringen i krig knappast skulle kunna avse annat än huvudsakligen födelser och dödsfall samt civilståndsändringar. Att hos folkbokföringsmyndigheterna registrera alla fall av ändrad bosättning ansågs bli alltför omständligt. Utredningsmannen ansåg, att tyngdpunkten av arbetet med folkbokföringen komme att ligga på pastorsämbetena, som borde kvarstanna i församlingen så länge förhållandena det medgåve. Sedermera har chefen för inrikesdepartementet enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 27 juni 1957 tillkallat en utredningsman för att utreda frågan om befolkningsregistrering i samband med utrymning och andra av krig föranledda befolkningsomflyttningar samt därmed sammanhängande spörsmål. Med hänsyn till denna utredning begränsar sig civilförsvarsutredningen till följande uttalande. Civilförsvarsutredningen har — med hänsyn till den nu avsedda omfattningen av utrymningar och andra befolkningsförflyttningar vid beredskap och krig — funnit att registrering av evakuerade och uppläggning av arkiv

211 härför ej bör ankomma på civilförsvaret. Skulle civilförsvaret k u n n a fullgöra en sådan uppgift måste uppenbarligen en väsentlig utbyggnad av dess organisation bli nödvändig, då ett dylikt registerförfarande vid maximala utrymningar kunde komma att beröra omkring hälften av landets befolkning. Enligt utredningens mening bör civilförsvarets registreringsuppgifter begränsas till åtgärder, som direkt anknyter till civilförsvarsverksamheten och som kan utföras av i organisationen eljest ingående personal. I övrigt bör den folkbokföring och annan registrering, som överhuvud är möjlig under krig, ankomma på de myndigheter och organ, som har motsvarande uppgifter i fred. Den enskilde bör vara skyldig att under krig, i den mån så är möjligt, lämna personuppgifter till vederbörande registreringsmyndigheter, motsvarande dem han har att lämna i fred. Utredningen anser, att civilförsvarets uppgifter angående registrering endast skall avse förteckning över personer, som omhändertagits å internat och förbandsstationer samt över av civilförsvaret omhändertagna döda i syfte att möjliggöra upplysningar till anhöriga samt myndigheter. Civilförsvarets register skall icke avse att ersätta registrering, som författningsenligt åligger andra myndigheter, exempelvis folkbokföringen.

Vissa uppgifter i slutligt utrymda orter

Om slutlig utrymning genomföres av våra större städer, kommer detta att medföra, att vissa delar av städerna lämnas helt eller delvis obebodda. Förhållandena vid utrymning — speciellt vid snabbutrymning — medger icke, att värdesaker och annan egendom annat än i ytterst obetydlig omfattning kan medföras av de evakuerade. Stora värden kommer därför att finnas kvar i fastigheterna i de utrymda städerna. Detta är en konsekvens, som måste tas men som kommer att innebära starkt ökade risker för att egendomen utsattes för skadegörelse till följd av brottshandlingar eller bristande tillsyn. Krav på fredsmässig effektivitet i bevakningen kan under anförda förhållanden icke upprätthållas, bl. a. på grund av att allmänhetens stöd och medverkan saknas. För att få största möjliga effekt av bevakningen måste densamma såsom i fred kompletteras med spanande verksamhet, d. v. s. kriminalpolisverksamhet. Ifrågavarande brottsförebyggande verksamhet och spaning ingår i polistjänsten, d. v. s. uppgifter som i fred handhas av polismyndigheten. Bevakning till förhindrande av brottslig verksamhet inom områden, varifrån slutlig utrymning skett, bör även i krig handhas av polismyndigheten. Det torde kunna förutsättas, att personella resurser för ifrågavarande uppgift till väsentlig del står till polismyndighetens förfogande, då efter genomförd slutlig utrymning polisens fredsmässiga uppgifter i stor omfatt-

212 ning bortfaller. I den mån emellertid nämnda resurser blir otillräckliga bör — i enlighet med utredningens förut uttalade uppfattning beträffande civilförsvarspolismännens utnyttjande —• polismyndigheten kunna efter överenskommelse med vederbörande civilförsvarschef påräkna biträde av civilförsvaret. I samband med den bevakning, som här avses, bör även viss brandbevakning kunna ske. Utöver här nämnda allmänna bevakning kan önskemål finnas hos ägare av utrymda fastigheter att själva utöva viss tillsyn. Lämpliga åtgärder härför bör underlättas av myndigheterna. Det synes lämpligt att fastighetsägarorganisationerna upptar detta problem till behandling. Att enbart för nu nämnda ändamål tvångsvis kvarhålla civilbefolkning synes ej böra ske. Av det sagda följer, att nämnda verksamhet ej bör vara en sådan uppgift för vilken särskild organisation skall uppbyggas inom civilförsvaret. I samband härmed må framhållas vikten av att vissa förebyggande skyddsåtgärder m. m. inom fastigheterna vidtages i samband med beredskap. Som exempel på dylika åtgärder kan nämnas röjning av vindar, borttagande av gardiner och annat brännbart material, anbringande av skydd över takluckor m. m. Innan slutlig utrymning äger rum bör ytterligare åtgärder vidtagas, såsom avstängning av olika ledningssystem, tömning av värmeelement etc. Båd och anvisningar om sådana åtgärder bör genom civilförsvarets försorg meddelas allmänheten.

Förfoganderätt i syfte att bereda bostäder åt husvilla

Den 11 februari 1955 har Kungl. Maj :t, såsom tidigare nämnts, uppdragit åt utredningen att i samband med fullgörande av sitt förut erhållna uppdrag pröva och framlägga förslag i fråga om förfoganderätt i syfte att bereda bostad åt husvilla eller förvara arkivalier, samlingar m. m. I vad detta uppdrag berör arkivalier, samlingar m. m. har utredningen yttrat sig i det föregående. Om rätt för kronan att vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden med förfoganderätt ta i anspråk byggnad för att bereda bostad åt husvilla meddelades vissa bestämmelser i 1939 års allmänna förfogandelag. Någon motsvarighet till dessa stadganden har icke medtagits i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954. I den proposition, varigenom förslaget till ny förfogandelag förelades riksdagen, uttalade föredragande departementschefen beträffande förfoganderätt för nyssnämnda ändamål bl. a., att det låge närmast till hands, att civilförsvarslagen eller, därest denna icke skulle vara tillfyllest, särskild fullmaktslag användes för dessa syften. Biksdagen underströk vikten av att stadgandet om förfogandeåtgärder i syfte att bereda bostad åt bl. a. husvilla tillgodosåges i annan ordning t. ex. i civilförsvarslagen.

213 Enligt 76 § sistnämnda lag gäller bl. a. följande. I den mån det prövas nödigt för fullgörande av staten åvilande uppgifter för upprätthållande av civilförsvaret inom civilförsvarsområde, äger civilförsvarschefen, om behovet ej kan med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses genom frivillig överenskommelse, under civilförsvarsberedskap ta i anspråk bl. a. markområden, byggnader, utrymmen, materiel och utrustningspersedlar, som finns inom civilförsvarsområdet och innehas av annan än staten. Ianspråktagandet kan ske med äganderätt eller nyttjanderätt. I den mån det prövas oundgängligt för fullgörande av annan uppgift i avseende å civilförsvaret än i 76 § sägs äger jämlikt 85 § civilförsvarslagen civilförsvarsmyndighet i enlighet med vad Konungen därom närmare förordnar att under civilförsvarsberedskap ta i anspråk egendom, som innehas av annan än staten. Jämlikt 76 § civilförsvarskungörelsen tillkommer det civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna att, i den mån så erfordras för fullgörandet av dem åliggande uppgift att leda civilförsvaret, utöva förfoganderätt jämlikt 85 § civilförsvarslagen. Av 1 och 3 §§ civilförsvarskungörelsen framgår, att i civilförsvarets uppgifter ingår bl. a. att ordna inkvartering för dem som blivit i behov därav på grund av utrymning eller genom att deras bostäder blivit obeboeliga till följd av krigshandlingar samt att, i den mån Kungl. Maj :t därom särskilt förordnar, vidtaga åtgärder för omhändertagande av en mera omfattande flyktingström. Förfoganderätt i syfte att bereda bostäder åt husvilla vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden föreligger således redan enligt civilförsvarslagen. Med hänsyn till utredningens i det föregående föreslagna skyldighet för vissa samhällsorgan att fullgöra uppgifter i samband med inkvartering av evakuerade synes dock viss komplettering av ifrågavarande bestämmelser vara påkallad. Enligt de riktlinjer för utrymningstjänst, som föreslagits av utredningen, skall det ankomma på civilförsvaret att i den mån så krävs tillgodose det omedelbara behovet av internat och andra utrymmen för den utrymda befolkningens och på grund av krigshandlingar eljest husvillas inkvartering. Blir det fråga om mera stadigvarande inkvartering skulle enligt nämnda riktlinjer ansvaret för denna inkvartering i princip ankomma på de i fred fungerande socialvårdsorganen. Svårigheter kan därvid uppkomma för dessa organ att erhålla för inkvarteringen erforderliga lokaler m. m. Med civilförsvarslagens nuvarande avfattning torde denna lag icke kunna utnyttjas för ianspråktagande av den egendom eller de förnödenheter, som erfordras för här avsett ändamål. En komplettering av civilförsvarslagen synes därför böra ske så att civilförsvarets förfoganderätt kan utnyttjas även i nu avsedda fall. Med sådan komplettering av civilförsvarslagen finner utredningen ytterligare bestäm-

214 melser i fråga om förfoganderätt för beredande av bostad åt husvilla under krig eller beredskap ej erforderliga. Angående omvårdnaden av barn till beredskapspersonal

I visst sammanhang med de ovan i detta kapitel behandlade frågorna står problemet angående omhändertagande av barn till kvinnlig personal som vid beredskap och krig tas i anspråk av krigsmakten — personal med A- och B-kontrakt — samt av civilförsvaret eller av annan försvarsmyndighet. För utredningen har påpekats, att förhållandena vid inkallelse till tjänstgöring av ifrågavarande slag kan vara sådana, att den inkallade kvinnan på grund av bristande vårdresurser saknar möjlighet att själv ordna för sina barns omhändertagande. Bl. a. har kommittén för kvinnliga försvarsorganisationer inom Södermanlands län begärt prövning av frågan, huruvida icke staten borde åtaga sig det ekonomiska ansvaret för drift av barnhem och barndaghem (skolhushåll) för omvårdnad av barn till avtalsbunden kvinnlig beredskapspersonal och om verksamheten kunde samordnas med civilförsvarets hjälpåtgärder. Frågan berör dels kvinnlig personal, som genom frivilligt avtal kontraktbundit sig för tjänstgöring vid krigsmakten eller annan försvarsorganisation samt dels kvinnlig personal, som ålagts tjänstgöring i civilförsvaret med stöd av civilförsvarsplikt. I högkvartersorder den 15/3 1951 (avd. O nr 26: 7) har arméstaben meddelat anvisningar för upprättande av hem för barn till kvinnlig A-personal m. fl. Enligt dessa anvisningar skall en barnhemsorganisation upprättas av de frivilliga försvarsorganisationerna. Barnhemsorganisationen skall kunna träda i funktion omedelbart, då den kvinnliga personalen inkallas och i den utsträckning, som erfordras i varje särskilt fall. För att omhändertaga övriga vårdbehövande anförvanter (åldringar, vanföra e. d.) anses en särskild organisation i regel icke behöva ifrågakomma. För dessas vård bör hänvändelse ske till de lokala socialvårdsmyndigheterna. Till vägledning vid barnhemsorganisationens planläggning innehåller anvisningarna bl. a. följande: Vårdnaden om barnen bör i första hand uppdragas åt släkt och vänner. Om detta icke lyckas, bör de frivilliga kvinnoorganisationerna förmedla inkvartering hos andra lämpliga familjer. I sista hand bör de frivilliga organisationerna upprätta barnhem (barninternat, skolhushåll) — om möjligt gemensamma barnhem för flera organisationer — och uttaga erforderliga vårdarinnor bland sina medlemmar, som icke bundit sig för annan beredskapstjänstgöring. Dessa vårdarinnor bör — utan att hänföras till B-personal i egentlig mening — avtalsbindas genom s. k. B-avtal och registreras i länsarbetsnämndens beredskapsregister. Lokal för barnhemmen anskaffas genom frivillig överenskommelse och reserveras därefter av försvarsområdesbefälhavaren i länsstyrelsens fastighetsregister. Erforderlig utrustning till barnhemmen bör lämnas av barnens föräldrar. Kostnaderna för förberedandet av barnhemsorganisationen bör bestridas av de frivil-

215 liga organisationerna själva, under det att driftskostnaderna bör bestridas av barnens föräldrar genom erläggandet av inackorderingsavgifter. I skrivelse till överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser den 4/4 1951 har civilförsvarsstyrelsen, med överlämnande av nämnda anvisningar anfört bl. a. följande. Det spörsmål varom här vore fråga, berörde inte blott kvinnor, som kan ifrågakomma för A-kontrakt med krigsmakten, utan vore aktuellt närhelst kvinnor toges i anspråk av krigsmakten, civilförsvaret och det ekonomiska försvaret på ett sådant sätt, att de hindrades att själva draga försorg om sina barn. Civilförsvarsstyrelsen hade fördenskull på ett tidigt stadium framhållit som sin mening, att frågan om upprättande av hem för dylika barn borde lösas i ett större sammanhang. Civilförsvarsstyrelsen ville vidare framhålla, att förevarande spörsmål icke blott innebure underlättande av rekrytering utan även i hög grad vore en socialvårdsangelägenhet. Socialvårdsmyndigheterna borde sålunda medverka i vad gäller planläggning och verkställighet. Då arméstaben emellertid av beredskapsskäl velat få till stånd en planläggning på sätt framginge av anvisningarna, hade civilförsvarsstyrelsen, särskilt med hänsyn till det samarbete, som redan ägt rum mellan militära myndigheter och civilförsvarsmyndigheter, icke velat motsätta sig den av arméstaben föreslagna lösningen av frågan. För egen del vill utredningen framhålla angelägenheten av att nu berörda fråga får en för personalen tillfredsställande lösning. Utöver allmänt sociala skäl talar härför nödvändigheten av att rekryteringen av erforderlig personal underlättas, speciellt sådan som binder sig för viss tjänstgöring. Vid bedömande av spörsmålet har man att beakta förhållandena å ena sidan under beredskap och krig innan uppmaning eller åläggande om utrymning utfärdats och å andra sidan under ett senare skede. Under det förra skedet synes det enligt utredningens uppfattning riktigt och lämpligt att de frivilliga organisationerna själva söker lösa frågan om vård av barn till krigstjänstskyldiga medlemmar. I första hand bör därvid åtgärderna inriktas på att få barnen utplacerade hos anhöriga, bekanta eller andra som är villiga att genom dylik medverkan stödja den frivilliga rekryteringen. I möjligaste mån bör undvikas att upprätta särskilda barninternat, då detta enligt vad som framgått vid samråd med statens inspektör för barnavård icke anses vara lämpligaste vårdform. Enligt utredningens mening bör det ej åläggas civilförsvaret att svara för de åtgärder som nu avses innan fråga om utrymning blir aktuell. I och med att uppmaning eller åläggande om utrymning från visst område utfärdas, omfattar däremot civilförsvarets åtgärder även barn inom utrymningsområdet, vilka omhändertagits på sätt ovan sagts. Härvid blir även bestämmelserna om utrymningshjälp tillämpliga på dem. Det sistnämnda gäller även om barnen innan utrymning påbjudes förts till vistelseort utanför utrymningsområdet.

216 Vid bedömning av föreliggande problem har man att ta hänsyn till den principiella skillnad, som beträffande tjänstgöringsplikt föreligger mellan å ena sidan den kvinnliga personal, som frivilligt binder sig för viss tjänstgöring i krig, och å andra sidan den personal, som tvångsvis inskrives för viss tjänstgöring i civilförsvaret. Beträffande den senare kategorien bör enligt utredningens mening kvinnor med skyldighet till omvårdnad av barn i princip icke tas i anspråk av civilförsvaret om barnens vårdbehov därigenom eftersattes. En strävan bör alltid vara att icke tvångsvis skilja moder och vårdbehövande barn. I den mån denna princip kan tillämpas, uppkommer ej behov av särskilda åtgärder av ifrågavarande slag. Undantagsvis kan det dock för tillgodoseende av civilförsvarets intressen vara erforderligt att ta i anspråk kvinnor med barn, som behöver särskilt omhändertagas även före ett utrymningsläge. I sådana fall bör man söka ordna ett omhändertagande i enlighet med vad utredningen ovan framhållit. Kan omhändertagandet ej anordnas på sådant sätt bör det åligga vederbörande civilförsvarsmyndighet att vidtaga erforderliga åtgärder i samarbete med vederbörande barnavårdsmyndigheter. Utredningen skapspersonal ovan sagts.

anser, att omhändertagandet av barn till inkallad beredicke bör vara en uppgift för civilförsvaret i vidare mån än

Underhållstjänst För att civilförsvaret skall kunna fullgöra sina uppgifter under beredskap och krig krävs, att den uppsatta krigsorganisationen underhålles och att därför en organiserad underhållstjänst upprättas. Detta kommer att beröra förnödenheter, personalens förläggning, utspisning, avlöning m. m. Det är härvid fråga dels om uppgifter som närmast är av administrativ art, dels om aktiva underhållsåtgärder, när organisationen är i verksamhet vid skadeområden eller eljest. Till belysande härav må anföras följande. Vid beslut om civilförsvarsberedskap uppkommer inom civilförsvarsområdena behov av ianspråktagande för civilförsvarets räkning av markområden, byggnader, utrymmen, livsmedel, transportmedel, materiel och annan egendom. Dylikt ianspråktagande, som kan tillgodoses genom frivilliga överenskommelser eller genom tillämpning av lagbestämmelser rörande förfoganderätt för civilförsvaret, är i fred förberett genom planläggning men skall vid beredskaps intagande i administrativ ordning verkställas av vederbörande civilförsvarschef. Vidare skall civilförsvarsmaterielen i största omfattning decentraliseras till lokala förråd då civilförsvarsberedskap inträder. Härigenom överföres till det lokala civilförsvaret i fred planlagda uppgifter beträffande förrådshållning och vad därmed sammanhänger, bl. a. i fråga om uppbörd och reparationer. I samband med att

217 civilförsvarets skadeavhjälpande organisation träder i verksamhet i skadeområden eller eljest, tillkommer ytterligare uppgifter avseende organisationens underhåll. Bl. a. skall personalen utspisas, motorsprutor och maskiner förses med drivmedel, förbrukad eller skadad materiel ersättas eller repareras etc. Beträffande civilförsvarets administration innebär förslagen i kap. 14 i princip att de fredsadministrativa uppgifterna inom länen skall handhas av länsstyrelsernas civilförsvarssektioner, som även skall fullfölja motsvarande uppgifter under beredskap och krig. Härvid måste emellertid undantagas sådana åtgärder, som i enlighet med det ovan anförda ankommer på den krigsorganisade ledningen inom civilförsvarsområdena. Sistnämnda administrationsuppgifter hänföres av utredningen till den underhållstjänst, som skall finnas i civil försvarsområdenas krigsorganisation. Denna tjänst skall givetvis också omfatta de aktiva underhållsåtgärderna inom områdena. I begreppet underhållstjänst har utredningen velat lägga serviceverksamhet i vid bemärkelse. Därmed avses dock icke, att denna verksamhet i alla delar skall fullgöras av civilförsvarets egna organ. Ofta k a n nämligen uppgifterna fullgöras bättre av organ i den öppna marknaden, särskilt i fråga om kvalificerade reparationer, som fordrar tillgång på speciell verktygsutrustning och specialutbildat yrkesfolk. Underhållstjänstens uppgift begränsas i sådant fall till att avse tillsyn av att erforderliga åtgärder blir vidtagna. Beträffande reparationer av motorfordon gäller den särskilda planläggning, som tillkommit med stöd av kungörelsen den 30 juni 1944 angående reparation av motorfordon m. m. under krig (SFS 517/44) och som innebär, att det ankommer på militära myndigheter att verka för motorreparationstjänstens ordnande under krig. Utspisningsuppgiften omfattar utspisning av såväl civilförsvarets egen personal som allmänheten, vilken sistnämnda uppgift enligt nu gällande anvisningar tillkommer utrymnings- och socialtjänsten. Härigenom synes en rationalisering och personalbesparing stå att vinna. I fråga om åtgärder som hittills vidtagits för lösande av underhållsfrågorna må anföras följande. I samband med ställningstagande år 1954 till försöksorganisationen i Södermanlands län uppmärksammade utredningen, att plan för underhållstjänsten inom civilförsvaret saknades, dock att vissa underhållsfunktioner tillförts civilförsvarets ledningspersonal. Utredningen uppdrog därför riktlinjer för underhållstjänsten samt lämnade anvisningar för uppbyggande i Södermanlands län av en försöksorganisation för underhållstjänst. Den 23 februari 1957 har civilförsvarsstyrelsen hos Konungen hemställt, att en tjänstegren, benämnd underhållstjänst, skulle inrättas med uppgift bl. a. att iordningställa förläggningar, inmönstringsplatser, skyddsrum m. m., att fördela materiel och leda reparationsverksamheten samt att i

218 övrigt trygga personalens och enheternas behov av livsmedel och materiel, d. v. s. i huvudsak i enlighet med de principer, som gäller för den ovan omnämnda försöksorganisationen i Södermanlands län. I skrivelsen framhålles, att styrelsen dittills provisoriskt sökt lösa personalbehovet för underhåll och reparation genom att tillföra viss behövlig personal till ledningen. I ett följande kapitel framlägger utredningen förslag i fråga om underhållstjänstens organisation. Med vissa modifikationer bygger detta förslag på de riktlinjer, som tillämpats i försöksorganisationen i Södermanlands län.

Skydd mot biologisk krigföring Den 6 juni 1952 har Kungl. Maj :t föreskrivit, att det skall ankomma på medicinalstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, veterinärstyrelsen och statens medicinska forskningsråds försvarsmedicinska nämnd att envar inom sitt verksamhetsområde planlägga och ombesörja vidtagandet av erforderliga försvarsförberedelser mot biologisk krigföring i huvudsaklig överensstämmelse med av de sakkunniga rörande bakteriologisk krigföring i betänkande den 26 april 1951 uppdragna riktlinjer och inom ramen för tillgängliga medel. Samtidigt uppdrogs åt medicinalstyrelsen att leda, övervaka och samordna de civila försvarsförberedelserna mot biologisk krigföring. Huvuddelen av de uppgifter, som de sakkunniga i sitt ovannämnda betänkande angett som civilförsvarsuppgifter, är sådana som jämlikt bestämmelserna i 1 § civilförsvarslagen och 1 § a)—e) civilförsvarskungörelsen hör till civilförsvarets verksamhetsområde. Hit räknas följande åtgärder, nämligen bevakning till förhindrande av sabotageåtgärder och avspärrning av områden, som utsatts för bakteriologisk infektion, oskadliggörande av icke exploderade bakteriebomber, bakterieampuller och dylikt, vidarebefordran via civilförsvarets ledningsorgan av upplysningar om sådana fynd till hälso- och sjukvårdsmyndigheterna samt omhändertagande av personer, som skadats eller dödats genom bakteriologisk krigföring. Nu nämnda civilförsvarsuppgifter kräver dels att civilförsvarspersonalen erhåller viss orientering och dels en till allmänheten riktad upplysningsverksamhet. Civilförsvaret bör även som de sakkunniga anfört inrikta sin forskningsverksamhet att gälla undersökningar, huruvida det är möjligt att förse skyddsrum med kollektiva anordningar för luftrening och gasmasker med filter, som även skyddar mot skada genom inandning av smittämnen. Övriga åtgärder till skydd av människor och djur mot biologisk krigföring, som av de sakkunniga ansetts böra ankomma på civilförsvaret, faller utanför civilförsvarets verksamhetsområde. Enligt Kungl. Maj :ts

219 förenämnda beslut skall dessa åtgärder således ej ankomma på civilförsvaret.

Civilförsvar å fartyg Med stöd av 96 § civilförsvarslagen har i civilförsvarskungörelsen (89 §) stadgats, att ledningen av civilförsvaret å svenskt fartyg utövas av fartygets befälhavare. Då fartyg befinner sig i svensk hamn, är befälhavaren i fråga om civilförsvaret underställd den, som utövar ledningen av civilförsvaret inom hamnområdet. I anslutning till sålunda gällande bestämmelser vill utredningen efter samråd med sjöfartsberedskapskommittén anföra följande. Frågan om skydd av fartyg under beredskap och krig är förknippad med sådana speciella förhållanden, att civilförsvarsmyndigheterna icke kan anses ha kompetens att bedöma och övervaka hithörande åtgärder. Det synes utredningen lämpligt, att bestämmelser angående civilförsvaret å fartyg utfärdas i samma ordning som gäller beträffande övriga åtgärder till skydd av fartyg under beredskap och krig. Erforderliga anvisningar etc. angående civilförsvaret å fartyg bör följaktligen utfärdas av vederbörande sjöfartsmyndigheter, som även bör utöva erforderlig kontrollverksamhet.

KAPITEL 11 D e t l o k a l a civilförsvaret Civilförsvarskårer Såsom framgår av tidigare anförda allmänna synpunkter på civilförsvarets organisation (kap. 7) föreslår utredningen, att de lokala skadeavhjälpande civilförsvarsenheterna organiseras i kårer (civilförsvarskårer). I det följande redogör utredningen för den organisation, som föreslås uppbyggd för det lokala civilförsvarets uppgifter. I kårerna utnyttjas i första hand det civila samhällets fredsresurser, främst poliskårer och brandkårer. Vissa civilförsvarskårer måste dock helt nyskapas (nämligen för räddningstjänst, sjukvårdstjänst, utrymningstjänst och ledningstjänst), enär i dessa fall motsvarande anknytning till fredsverksamhet saknas. Utredningens förslag i fråga om antalet kårer grundar sig på vunna erfarenheter av den nuvarande organisationen, resultatet av de gjorda stadsanalyserna samt inhämtade upplysningar om utländska krigserfarenheter. Så långt detta ansetts möjligt har kårernas antal begränsats i syfte att skapa förutsättningar för ett allsidigt utnyttjande av den inskrivna personalen och därmed för personalbesparingar. Vidare kan härigenom tillgodoses utbildningsutredningens önskemål om att organisationen måtte utformas så, att behovet av antalet utbildningsplaner begränsas. Vid ställningstagandet till organisationen har det för utredningen varit betydelsefullt att klarlägga civilförsvarsorganisationens olika funktioner. Utredningen föreslår att inom varje civilförsvarsområde skall finnas följande sex civilförsvarskårer, nämligen: bevakningskåren, beredskapsbrandkåren, räddningskåren, sjukvårdskåren, utrymning skär en samt ledningskåren. För varje kår skall finnas kårinspektör och biträdande kårinspektörer. Kårerna uppbygges på grundval av civilförsvarsplikt med målsättning att personalen skall vara tillfredsställande utbildad, övad och utrustad. Särskilt viktigt är att kårerna får kvalificerat befäl så långt detta är möjligt inom ramen för civilförsvarspliktens utnyttjande. För att nå detta syfte föreslås

221 för högre befäl, särskilt inom ledningskåren, en i jämförelse med nu gällande bestämmelser avsevärt ökad utbildnings- och övningstid. För att ytterligare stärka krigsorganisationen och mobiliseringsberedskapen föreslås, att vissa befattningshavare i civilförsvarets regionala fredsadministration krigsplaceras i kvalificerad befälsbefattning i ledningskåren inom sådana civilförsvarsområden som innehåller större städer (varmed utredningen i princip avser städer med minst 20 000 invånare) och att administrationspersonalen i sin helhet skall medverka i civilförsvarskårernas mobiliseringsarbete under den tid krigsorganisering pågår. Ifrågavarande administrationspersonal bör i sin yrkesutbildning göras skickad för dessa uppgifter. Organisationsförslaget avser att skapa en likformighet i kårernas uppbyggnad, som samtidigt medger en smidig anpassning till olika situationer. Bespektive kårer uppbygges enligt förslaget i princip på grundval av en fast indelningsenhet, gruppen. Någon generell organisation för sammanförande av grupperna till större enheter under gemensam ledning eller uppdelning av grupp i mindre enheter föreslås ej. Tillfällig indelning i större eller mindre enheter än grupp förutsattes emellertid kunna bli påkallad med hänsyn till olika aktuella situationer. Det bör ankomma på den lokala civilförsvarsledningen att i sådant fall disponera grupperna på det sätt situationen kräver. För att underlätta ett tillfälligt sammanförande av grupper under gemensam ledning skall i enlighet med utbildningsutredningens förslag gruppcheferna få sådan utbildning, att de blir skickade att leda 2—4 grupper i skadeavhjälpande verksamhet. Möjligheten att sammanföra grupperna i större enheter blir beroende av tillgången på befäl inom polis- och brandkårer och på tekniskt utbildade arbetsledare, som genom sin yrkeskunnighet, som icke kan förvärvas genom civilförsvarsutbildning, kan ha förutsättning för att leda de större enheterna. Tillgången på sådan personal växlar i olika orter och kan därför icke utgöra underlag för en för riket enhetlig indelningsgrund. I detta hänseende måste en anpassning till lokala förhållanden ske. Den föreslagna organisationen upptar ej biträdande eller ställföreträdande gruppchefer och i regel ej heller ställföreträdare för annat civilförsvarsbefäl. Det förutsattes att vid tillfälligt förfall för befäl dennes närmaste m a n eller i förväg utsedd person tar ledningen. Hänsyn härtill har tagits av utbildningsutredningen i dess förslag, enligt vilket befäl skall göras skickat att tillfälligt utöva närmast högre befäls funktioner. Gruppchefsfunktionerna har dock bedömts kunna tillfälligt utföras av manskap utan särskild gruppchefsutbildning. / princip bör personal inskrivas i fred främst för sådana befattningar, för vilka särskild civilförsvarsutbildning anses erforderlig. Av beredskapsskäl i syfte att möjliggöra en snabb mobilisering måste dock inskrivning i viss

222 omfattning ske i fred till befattningar, för vilka civilförsvarsutbildning icke ansetts erforderlig. Vissa uppgifter är av sådan tillfällig eller enkel karaktär, att personalbehovet beräknas kunna tillgodoses med anlitande av allmän civilförsvarsplikt eller frivilliga arbetskrafter utan att inskrivning ägt rum i fredstid. Personal av sistnämnda kategori har ej upptagits i utredningens organisationstabeller. Särskild personal bör icke inskrivas endast för uppgift att vara bilförare. I stället bör i manskapsbefattningarna inskrivas personer med förarkompetens i erforderlig omfattning. / enlighet med nu angivna allmänna synpunkter och med stöd av de av utredningen vidtagna undersökningarna uppskattar utredningen behovet av civilförsvarspliktig personal i civilförsvarskårerna till sammanlagt högst 175 000 personer. I det följande framlägges organisationsförslag i personellt hänseende för de olika civilförsvarskårerna med angivande av principerna och beräkningsgrunderna. Beträffande Stockholms, Göteborgs och Malmö civilförsvarsområden har till viss del särskilda beräkningsgrunder tillämpats, vilka framkommit vid specialstudier. Principskiss över det lokala civilförsvarets organisation jämte sammanställning över det uppskattade personalbehovet för länen och för riket redovisas i figur 7 och tabell 13. Förslaget bygger i allt väsentligt på den provorganisation, som under utredningstiden gällt för Södermanlands län, dock med de justeringar, som under utredningsarbetets gång funnits påkallade. Hänsyn har tagits till den inverkan, som de föreslagna undsättningskårerna kan antagas få på dimensioneringen av den lokala kårorganisationen. Förslaget förutsätter, att civilförsvarskårer inom orter, som slutligt utrymts, skall kunna i den mån så befinnes möjligt och lämpligt förflyttas för verksamhet i andra civilförsvarsområden, där förstärkning påkallas. Den uppskattade personalnumerären har lagts till grund för beräkningen av det behov av fredsadministration, materiel och utbildning m. m., som i detta eller andra sammanhang redovisas. Civilförsvarets bevakningskårer Bevakningskår organiseras för de ordnings- och bevakningsuppgifter, som enligt 10 kap. skall ankomma på civilförsvaret. På bevakningskår ankommer även bl. a. att medverka vid genomförandet av undanförsel och förstöring. Bevakningskår bildas av personal ur de i civilförsvarsområdet ingående kommunala ordningspoliskårerna (polisbefäl och polismän), samt civil-

223 u

tu

C*

u

5 °c S AS

ii

to Öl Bi •~ t . C -C •a - i i

s:a

tu

CO

C

* f tto

(a o

'5

c & •fl T3 g *

s -Ö u

Wj

g o

s ti

:cs en

:

C1

„. -c» ttO co

<ö CU

fl fl

ft CA

'~-y

öS

s

•O

t» te

tU <W

Ä O en

> K M > P

O

>

t-. CU f-c

to

Q. C

"9 ti c tu t. a «5

:0

•3 M O

W to

ft

to Cn

C b.

e a -se b

i)

Ö-J

u •cs

=« &

tiSt» ö +J o

•PH

C

CQ

g) OJ C :0

:rt CU

9 « sft

fl

•

CU d - Q — i cS

S

— 2 fl

« fe

£

co

O -d

ao 03 C

QO C tu C

"O

C3 ft ^! > fl C

CO

rt -Cl g t n +J

O

&

fl cd

BO o

c ft ft

o

k

O

:0

4J

1 C

Sc»

co

a

c

•SH »

o

o

,W tu

W «

et) CS

H

fl

o U

i

•d

'-

•o 8 d A*

rval ings ktio

.s

y

o *A ÖC C C

C

i :0 u ->-> °rt ^

öS

o A o h

Fl

—

C

b

-Ö 3 Ä

trymingsupper

to

e

to

O

eo-j3 H

to

3 tie

ft

CU

ffl

X :cS

« ^

:0 tiO

fe fl

c

224 Tabell 13. Sammanställning över de lokala civilförsvarskårernas personalbehov Län

Ledningskårer

Bevakningskårer

Beredskapsbrandkårer

Räddningskårer

A B C D E F G H I K L M N 0 P R S T U W X Y Z AC BD Summa

2 200 500 600 800 1 100 900 600 800 200 500 800 1 700 600 1 500 1 200 900 1 000 800 700 1 100 1 100 1 000 600 900 1 000

5 000 600 800 800 1 500 900 500 700 200 500 800 2 500 700 3 200 1 600 800 1 400 2 000 1 100 1 400 1 500 2 000 1 500 1 400 1 600

2 600 800 800 1 600 2 200 1 800 1 100 1 500 300 1 000 1 700 3 500 1 000 2 700 2 100 1 300 1 900 1 600 1 700 1 500 1 700 1 600 1 000 1 300 1 600

5 600 300 600 900 1 400 1 100 400 600 200 500 700 2 200 500 3 900 1 300 700 1 100 1 200 1 000 700 800 700 300 400 600

4 100 700 900 1 000 1 800 1 200 500 800 100 700 1 000 3 100 600 2 700 1 500 900 1 000 1 300 1 200 1 300 1 500 1 400 600 700 1 000

2 200 300 400 500 800 600 300 500 200 400 600 1 300 400 1 300 800 600 700 500 500 700 700 700 400 700 700

21 700 3 200 4 100 5 600 8 800 6 500 3 400 4 900 1 200 3 600 5 600 14 300 3 800 15 300 8 500 5 200 7 100 7 400 6 200 6 700 7 300 7 400 4 400 5 400 6 500

för riket

23 100

35 000

39 900

27 700

31 600

16 800

174 100

Sjukvårds- Utrymkårer ningskårer

försvarspliktiga, vilka icke är anställda inom polisväsendet polismän).

Summa

(civilförsvars-

Grunder för dimensionering

Den nuvarande ordnings- och bevakningstjänsten har, enligt såväl 1953 års planläggning som 1956 års siffror, grundats på civilförsvarsstyrelsens år 1952 utgivna provisoriska anvisningar för organisationen i stort av allmänna civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst (Prov del II AOB), styrelsens anvisningar år 1949 för planläggning av markbevakning vid viktiga anläggningar (AMarkbev) samt styrelsens provisoriska anvisningar år 1949 för ifyllande av blanketter för specialplan för markbevakning (Prov del AOB). Enligt dessa anvisningar skall personal rekryteras dels för ordningsuppgifter (ordningspolis) och dels för bevakningsuppgifter (bevakningspolis). Ordningspolisen, vari ingår personal ur polisväsendet, indelas i ordningsgrupper om normalt en gruppchef och nio man. Två till fem grupper kan sammanföras till en ordningsavdelning under befäl av en avdelningschef. Särskilda grupper eller patruller organiseras för ordningshållning i all-

225 manna skyddsrum eller andra civilförsvarsanstalter, vilka samtidigt kan rymma mer än 300 personer. Ordningspolisernas antal har satts i relation till antalet befattningshavare i fred inom polisväsendet i respektive kommuner (polisdistrikt). Frånsett de i civilförsvaret inskrivna polismännen och de ordningspoliser, som erfordras för ordningshållning i skyddsrum m. m. har behovet av personal enligt ovannämnda anvisningar beräknats sålunda: a) i städer med minst 50 ordningskonstaplar till 2 å 3 gånger i den fredstida ordningspolisstyrkan; b) i städer med 10—40 ordningskonstaplar till 3 å 4 gånger den fredstida ordingspolisstyrkan; c) i städer med mindre än 10 ordningskonstaplar till omkring 5 gånger den fredstida ordningspolisstyrkan; d) på landsbygde», där minst 5 polismän i konstapelsgraden finns i landsfiskalsdistriktet, till 4 å 6 gånger den fredstida polisstyrkan; e) på landsbygden, där antalet polismän i konstapelsgraden är mindre än 5, till 6 å 10 gånger den fredstida polisstyrkan. Bevakningspoliser har rekryterats till ett antal, som gjorts beroende av antalet bevaknings-(post-) ställen, bevakningslinjer och bevakningsområden. För varje bevakningsställe, som skall vara bemannat dygnet runt, har beräknats åtgå fyra man. Till den sålunda erhållna personalstyrkan har reservpersonal, utgörande högst 20 % av den för bevakningsföremålen erforderliga manskapsstyrkan, inskrivits som bevakningspoliser. Nya provisoriska anvisningar för allmänna civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst (Prov AOB) har av civilförsvarsstyrelsen utfärdats den 24 januari 1957. I desamma lämnas följande normer för beräkning av personalbehovet, dock att i vad avser ordningstjänsten bestämmelserna tills vidare icke skulle föranleda ändring av enligt 1953 års planläggning (1956 års siffror) upptaget personalbehov. Vid personalberäkningen enligt de nya provisoriska anvisningarna beträffande ordningstjänsten skall bl. a. beaktas: civilförsvarsområdets (särskilt tätorternas) areal och folkmängd, väg-(gatu-) nätets beskaffenhet, omfattning och betydelse, omfattningen av olika riskområden, anfallsriskerna för delar av civilförsvarsområde som ej indelas i riskområden, planlagd utrymning och inkvartering, personalens behov av ledighet och vila samt tillgång på lämpliga civilförsvarspliktiga för rekrytering av ordningstjänsten. Ordningstjänstens sammanlagda personalstyrka, utom reservpersonal, må i regel uppgå till omkring tre gånger det antal polismän, som i fred avses för ordningspolisverksamhet inom området. På landsbygden kan antalet behöva vara större. I fråga om bevakningstjänsten skall högsta antalet bevakningsmän inom varje län enligt sistnämnda anvisningar bestämmas av civilförsvarsstyrelsen. Personalen fördelas på fast bevakning, rörlig bevakning och personal i 15—710821

226 reserv. I skrivelser till länsstyrelserna den 27 november 1956 har civilförsvarsstyrelsen meddelat uppgifter å personalnumerären. För den fasta bevakningen grundas uppgifterna på preliminära beräkningar av personalbehovet vid skyddsföremål, som skall tilldelas fast bevakning. Hänsyn har därvid tagits till antal postställen och patrullvägar. I vad avser rörlig bevakning grundar sig beräkningarna på antalet skyddsföremål som icke tilldelas fast bevakning, behovet av tillfällig fast bevakning, förefintligheten av viktigare landsvägar, järnvägar och kraftledningar samt respektive områdens areal. Utredningen bedömer personaldimensioneringen på följande sätt. Då det gäller ordningstjänst är det lämpligt att liksom hittills anknyta personalberäkningarna till den fredsmässiga ordningshållningspersonalens numerär. Härigenom erhålles i princip ett för varje polisdistrikt fixerat utgångsläge — innefattande även folkmängdens storlek — som kan tjäna till ledning för uppskattning av personalbehovet för ordningshålining vid beredskap och krig. Uppskattning av ifrågavarande behov från andra utgångspunkter kan icke göras med någon större grad av säkerhet. Stadsanalyserna lämnar i detta hänseende icke någon bestämd vägledning. Av lämplighetsskäl kan personal för ordningstjänst icke dimensioneras så att den kan bemästra alla de ordningshållningsuppgifter, som vid särskilt svåra tillfällen kan komma att belasta civilförsvaret. Vid toppbelastning inom ett civil försvarsområde bör det härav föranledda ökade personalbehovet tillgodoses genom tillfälliga åtgärder. Dylika åtgärder kan avse förstärkning från angränsande civilförsvarsområden, anlitande av civilförsvarspolismän, vilka inskrivits för bevakningsuppgifter men som vid det aktuella tillfället icke är bundna av vakttjänstgöring (reservpersonal, vaktfri personal), hjälp av militära förband (bl. a. hemvärn) eller av regionala undsättningskårer samt anlitande av statspolispersonal och andra i civilförsvaret ej inskrivna polismän. För åtskilliga enkla ordningsuppgifter kan vidare anlitas befäl och manskap inom de övriga civilförsvarskårerna. Det må härvid erinras om att åtskilliga av de ordningsuppgifter, som åvilar civilförsvaret, är av sådan art, att uppgifterna lämpligen kan ombesörjas av personal, för vilken polismans skydd och befogenhet samt beväpning skäligen ej behöver påfordras (exempelvis kontroll av efterlevnaden av mörkläggningsbestämmelser, enklare avspärrningar, vägvisning och annan handledning vid skyddsrum, gruppstationer och härbärgen m. m . ) . Utredningen har ej räknat med att särskild personal skall behöva inskrivas för ordningshållning i allmänna skyddsrum. I befolkningsskyddsruin förutsattes, att ordningshållning ombesörjes av där förlagda civilförsvarspolismän eller annan civilförsvarspersonal. Vid dimensioneringen av personal för ordningsuppgifter måste beaktas,

227 att de landsbygdskommuner, som enligt inkvarteringsplanläggningen har att mottaga utrymd befolkning, därigenom kommer att få betydande folkökning. Om samtliga planlagda utrymningar — alltså även slutlig utrymning — genomföres, kan denna folkökning medföra intill en tredubbling av fredsbefolkningen i inkvarteringskommunerna. Om endast beredskapsutrymning verkställes kan folkökningen i inkvarteringskommunerna uppskattas till en fördubbling av fredsbefolkningen. I konsekvens med sin allmänna princip att anpassa civilförsvarsorganisationen till förhållandena efter beredskapsutrymning har utredningen även då det gäller ordningstjänstens dimensionering utgått härifrån. Med beaktande av bl. a. ovan angivna synpunkter och med stöd av inom länen gjorda undersökningar av rekryteringsunderlaget föreslår utredningen, att sammanlagda antalet polismän och civilförsvarspolismän för civilförsvarets ordningsuppgifter beräknas till två gånger det antal polismän i konstapelsgraden, som inom varje polisdistrikt skall finnas för ordningsuppgifter i fred. Härutöver skall i bevakningskårerna ingå inom polisväsendet anställt ordningspolisbefäl, som är avsett att tas i anspråk av civilförsvaret. Vid beräkningarna bortses från statspolispersonal och ordningspolismän, som utför stadigvarande utredningsuppdrag avsett att pågå även under beredskap och krig. Markbevakningen skall enligt utredningens förslag även i fortsättningen vara uppdelad mellan krigsmakten och civilförsvaret. Vid studium av civilförsvarets markbevakningsorganisation enligt 1953 års planläggning uppmärksammades att antalet markbevakningsföremål ökade så att därav föranlett personalbehov icke kunde tillgodoses. Vid den i kap. 10 ovannämnda undersökningen angående markbevakningsorganisationen, som företagits inom försvarsstaben och av överbefälhavaren den 27 augusti 1957 överlämnats till civilförsvarsutredningen, har den principen följts, att bevakningsuppgifter av civil karaktär bör åvila civilförsvaret. Undersökningen har bl. a. syftat till att åstadkomma personalbesparing genom bevakningssystemets rationalisering. Bl. a. h a r den fasta bevakningen i viss utsträckning ersatts av rörlig bevakning. Personellt innebär ett godtagande av undersökningsresultatet, att den för markbevakningsuppgifter tidigare beräknade civila och militära personalen sammanlagt minskas med ca 1 000 man. Då emellertid förslaget avser överflyttning av vissa av militära förband bevakade föremål till civilförsvaret, kommer för dess del behovet av bevakningspersonal att ökas från 18 700 till 21 600, erforderlig mobiliseringsreserv inräknad. Utredningen har i och för sig intet att erinra mot de av överbefälhavaren gjorda personalberäkningarna. Beträffande den civila sidans möjlighet att rekrytera den enligt beräkningarna erforderliga personalstyrkan m å emellertid framhållas följande.

228 Vid en av utredningen under 1956 länsvis gjord undersökning av den omfattning, i vilket det då planlagda behovet av bevakningspoliser kunnat tillgodoses (dels civilförsvarspliktig personal och dels värnpliktiga, som meddelats uppskov för civilförsvarstjänstgöring) framkom, att personalkadrarna icke kunnat rekryteras i planmässig omfattning. Från samtliga länsstyrelser framfördes den uppfattningen, att en ökning av antalet bevakningspoliser utöver 1956 års siffror endast vore möjlig, därest ytterligare värnpliktig personal ställdes till förfogande. Det antal värnpliktiga, som enligt överbefälhavaren f. n. högst får disponeras för ändamålet uppgår till 6 000 man. Utredningen delar länsstyrelsernas uppfattning om behovet av ökat antal värnpliktiga till civilförsvarets bevakningsorganisation. Visserligen kommer civilför svar smy ndigheternas allmänna rekryteringsmöjligheter att förbättras, om utredningens förslag angående civilförsvarets totala inskrivningsbehov godtages. Dessa möjligheter bör emellertid utnyttjas för att åvägabringa nödvändig kvalitetsförbättring av civilförsvarets personalorganisation i dess helhet. Med anslutning till överbefälhavarens ovannämnda förslag —• enligt vilket behovet av civilförsvarspoliser för markbevakningsuppgifter uppgår till 21 600 man, inräknat en mobiliseringsreserv på ca 10 % — föreslår utredningen, att civilförsvaret från krigsmakten successivt övertager ifrågavarande bevakningsuppgifter i den utsträckning och i den takt tillgången på lämplig personal medger. Intill dess ett sådant övertagande kan ske bör bevakningen av berörda skyddsföremål utföras genom krigsmaktens försorg. Omfattningen av bevakning av anläggningar och byggnader, som ankommer på det allmänna civilförsvaret enligt 12 § civilförsvarskungörelsen, bestämmes av överbefälhavaren efter förslag av civilförsvarsstyrelsen. Med hänvisning till vad i det föregående anförts angående nödvändigheten av att civilförsvarsorganisationens omfång i personellt och materiellt hänseende prövas och fastställes av statsmakterna, föreslår utredningen en ändring av överbefälhavarens här omnämnda befogenhet, såtillvida att omfattningen av civilförsvarets bevakningsuppgifter av överbefälhavaren må bestämmas inom av statsmakterna anvisad personell och ekonomisk ram. Organisation

I bevakningskåren i varje civilförsvarsområde ingår en kårinspektör och två biträdande kårinspektörer, uttagna bland härför lämpligt polisbefäl. Polismän och civilförsvarspolismän, vilka inskrives för ordningstjänst, sammanföres till ordningsgrupper. Ordningsgrupp består av en gruppchef (polisman) och fyra civilförsvarspolismän. Minst en man skall kunna vara bilförare.

229 För mer kvalificerade ordningsuppgifter organiseras vid behov och i den omfattning personaltillgången medger speciella grupper, bestående enbart eller i huvudsak av polismän. Ordningspolisbefäl, som ej ianspråktagits som kårinspektör eller biträdande kårinspektör, inskrives i bevakningskårerna utan att placeras å befattningar med särskilda benämningar, med uppgift att stå till civilförsvarsorganisationens förfogande. Detta befäl bör disponeras på det efter lokala förhållanden lämpligaste sättet. Civilförsvarspolismän som inskrives för bevakningstjänst sammanföres till bevakningsgrupper. Bevakningsgrupp består av en gruppchef och fyra man. Denna indelning är lämplig med hänsyn bl. a. till att fyra man erfordras för varje postställe (bevakningslinje) som kontinuerligt skall bevakas dygnet runt. Indelningen är lämplig även i fråga om civilförsvarspolismän, som avdelats för rörlig bevakning. Gruppchefer för bevakningstjänst rekryteras bland civilförsvarspolismän. I den beräknade personalnumerären på 21 600 man, avsedda för bevakningsuppgifter, ingår viss personalreserv. Denna reserv bildar bevakningskårens förstärkningsstyrka. Förstärkningsstyrkan indelas likaledes i grupTabell 14. Personal i bevakningskårerna Polisbefäl till förfogande

Polismän (gruppchefer)

X Y Z AC BD

5 12 9 12 15 12 12 15 3 6 12 14 9 14 18 15 15 15 18 21 18 18 19 27 36

214 13 19 39 50 35 18 28 11 23 30 123 18 138 44 27 48 35 20 31 43 48 3 14 32

Summa för riket

1 104

Län

A B C D E F G H I K L M N 0 P R S T U

\v

Kårinspektörer

Civilförsvarspolismän

Inskrivningsbehov n (avrundat)

Gruppchefer

Manskap

562 32 47 62 114 70 32 56 14 46 66 240 48 269 83 70 73 72 65 67 78 71 35 46 47

390 78 100 82 170 102 58 72 28 54 90 230 82 336 224 86 198 324 156 204 200 314 252 234 256

3 808 440 588 576 1 136 688 360 512 168 400 624 1 880 520 2 420 1 228 624 1 084 1 584 884 1 084 1 112 1 540 1 148 1 120 1 212

5 000 600 800 800 1 500 900 500 700 200 500 800 2 500 700 3 200 1 600 800 1 400 2 000 1 100 1 400 1 500 2 000 1 500 1 400 1 600

2 365

4 320

26 740

35 000

230 per om en gruppchef och fyra man. Förstärkningsstyrkan står till civilförsvarsledningens förfogande för fullgörande vid behov av såväl ordningssom bevakningsuppgifter. Om så befinnes lämpligt bör bevakningstjänsten ledas från polisstation eller reservpolisstation av polischefen eller av denne beordrat polisbefäl. Personalen i civilförsvarets bevakningskårer i länen framgår av tabell 14.

Utnyttjandet av hundar

Enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar skall hundar utnyttjas under beredskap och krig i civilförsvarets bevakningsorganisation. Såväl bevakningshundar som skyddshundar kommer därvid i fråga. Bevakningshund tjänstgör som varnare med främsta uppgift att förhindra att föraren blir överrumplad. Skyddshund skall utgöra ett personligt skydd för hundens förare. Totala antalet hundar för allmänna civilförsvarets behov uppskattas f. n. till ca 1 400. Hundarna uttages redan i fred för civilförsvarets behov i enlighet med särskild hunduttagningsplan och fastställt registreringsförfarande. Dressyrkostnaderna för en bevakningshund beräknas till ca 2 000 kronor och för en skyddshund till ca 6 000 kronor. Meddelad dressyr måste enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar underhållas genom daglig hård träning, om hunden skall kunna bibehållas vid god kondition. Dressyr genom civilförsvarets försorg förekommer dock f. n. ej. I detta sammanhang vill utredningen erinra om det förslag angående försvarets framtida utformning, som överbefälhavaren avgav år 1954 och vari bl. a. ifrågasatts att slopa huvuddelen av nuvarande arméhundväsende. Förslaget innebär att bl. a. skydds- och bevakningshundar skulle utgå ur arméns freds- och krigsorganisation och ersättas med tekniska skyddsanordningar. Den av överbefälhavaren tillsatta militärindelningskommittén, som bl. a. behandlat markbevakning och därmed sammanhängande frågor, har i ett i särskild ordning till överbefälhavaren år 1957 avgivet betänkande i fråga om hundarnas användbarhet uttalat, att bevakningseffektiviteten nämnvärt ökas endast under förutsättning att utbildad bevakningshund och hundens ägare placeras vid en och samma bevakningsenhet, en placering som i praktiken är svår att genomföra. Uttagning av hundar för civilförsvaret, vilken sker genom arméhundväsendets försorg, är f. n. knappast av praktisk betydelse för civilförsvarets beredskap. Med hänsyn till att ställning ännu icke tagits till förenämnda förslag angående arméhundväsendets slopande bör dock uttagning av hundar fortgå till dess denna fråga blivit avgjord. Därefter bör frågan om användning av hundar i civilförsvarets bevakningstjänst upptagas till prövning.

231 Utredningen finner med hänsyn till det anförda ej anledning, att utöver bibehållande t. v. av nämnda uttagning, föreslå åtgärder eller beräkna kostnader för hundar i civilförsvarets organisation.

Utbildning

För att möjliggöra ett allsidigt och rationellt utnyttjande av civilförsvarspolismännen bör dessa utbildas för såväl ordnings- som bevakningsuppgifter. Någon uppspaltning av utbildningen så som nu sker bör således ej ifrågakomma. Civilförsvarspolisman, som uttagits till gruppchef, bör emellertid erhålla speciell befälsutbildning för bevakningstjänst. För polisbefäl och polismän bör inskrivningen i civilförsvaret ej medföra skyldighet att genomgå civilförsvarsutbildning, dock med undantag för dem som inskrivits som kårinspektörer eller biträdande kårinspektörer. Däremot bör samtliga, i likhet med annan inskriven personal, deltaga i civilförsvarsspel och övningar. Det må erinras om att polismännen meddelas civilförsvarsutbildning i statens polisskola. Vid utbildning av personal i bevakningskårerna skall hänsyn tas till att densamma för sin civilförsvarstjänst skall vara försedd med arbetsdosimeter för kontroll av att tillåten högsta strålningsdos vid förekomst av radioaktivitet ej överskrides vid tjänsteutövningen. Utredningen förutsätter att endast personal, som genomgått militär skjututbildning eller på annat sätt förvärvat godtagbar skjutskicklighet, inskrives som civilförsvarspolismän. Viss komplettering av skjututbildningen är emellertid avsedd att ingå i civilförsvarsutbildningen. Det är vidare nödvändigt att skjutskickligheten fortlöpande underhålles. Enligt utbildningsutredningens förslag skall därför i civilförsvarspolismännens obligatoriska övningsverksamhet ingå minst fem timmars årlig skjututbildning, vartill kostnader av civilförsvarsutredningen beräknas för 250 skott per man och år. övningsverksamheten bör där så låter sig göra, samordnas med hemvärnsövningar eller med övningsverksamhet, som bedrives av frivilliga befälsutbildningsförbundet. I den mån intresse finns för frivillig skjututbildning bör sådan utbildning lämpligen inordnas i den statsunderstödda frivilliga skytteverksamheten. Civilförsvarets

beredskapsbrandkårer

Beredskapsbrandkår organiseras i varje civilförsvarsområde för att biträda räddningstjänsten och för eldsläckningsuppgifter, allt i enlighet med vad som angetts i kap. 10. I civilförsvarsområden, som inrymmer tätort (er) med minst 5 000 invånare skall beredskapsbrandkåren bestå av personal ur de kommunala yrkes-

232 och borgarbrandkårerna (brandbefäl och brandmän), förstärkt med dels vapenfria värnpliktiga, som krigsplacerats i civilförsvaret (värnpliktiga brandmän), dels inskrivna civilförsvarspliktiga, vilka icke är yrkesmän (civilförsvarsbrandmän). I civilförsvarsområden, som endast omfattar tätorter med mindre än 5 000 invånare och landsbygd ingår i beredskapsbrandkåren enbart personal ur befintliga kommunala brandkårer eller motsvarande frivilliga brandkårer (brandbefäl och b r a n d m ä n ) . För sådana orter och på landsbygden, där risk för större sammanhängande bränder regelmässigt icke föreligger, föreslås icke någon utökning av den fredsmässiga brandorganisationen.

Grunder för dimensionering

Civilförsvarets brandorganisation enligt 1953 års planläggning (även enligt 1956 års siffror) grundas dels på luftskyddsinspektionens år 1941 utgivna allmänna anvisningar angående luftskyddets brandtjänst och skogsluftskyddet samt luftskyddsinspektionens särskilda anvisningar år 1943 angående skogsbrandskyddet under krigsförhållanden, dels ock på civilförsvarsstyrelsens tidigare omnämnda riktlinjer för upprättande av specialplan för civilförsvarets brandtjänst (9/3 1953). 1953 års riktlinjer, som endast anger ungefärliga siffror för bedömningen av erforderligt antal brandenheter (motorsprutor om minst 800 1/min.) innehåller bl. a. följande. En ganska god bedömningsgrund kunde i allmänhet erhållas, om folkmängden lades till grund för beräkningen, enär folkmängdssiffran i regel ger ett indirekt uttryck för de materiella värdena. Vid en sådan beräkningsgrund kunde visserligen hänsyn ej tas till värdekoncentrationer, exempelvis industrier, men å andra sidan hade dessa ett relativt gott skydd genom verkskyddet, vari brandförsvar inginge. Som lämplig norm vid denna beräkning angavs en brandavdelning per 2 000 invånare, varvid emellertid jämkning måste ske för orter under 20 000 och över 80 000 invånare. För orter under 20 000 invånare angavs minsta antalet brandavdelningar till två. Orter med 5 000 invånare ansågs kräva fyra brandavdelningar, orter med 10 000 invånare sex och orter med 15 000 invånare åtta brandavdelningar. För storstäder gällde att tre brandavdelningar skulle beräknas för varje 10 000 invånare över 80 000. Utöver nu nämnda brandenheter skulle tillgång finnas till specialavdelningar såsom slang- och rökskyddsavdelningar, grupper för utläggning av snabbkopplingsrör samt olika slag av reparationsavdelningar för betjänande av t. ex. slangreparationsverkstäder, motorverkstäder och radioverkstäder. Slang- och rökskyddsavdelningar skulle organiseras endast då så erfordrades. Som generell regel skulle gälla, att tjänstegrenschefen (brandchefen) i tveksamma fall ägde avgöra frågor rörande organisationen. Riktlinjerna gav anledning till skiftande och oenhetliga tolkningar. Detta har varit fallet även inom civilförsvarsområden med sinsemellan relativt likartade befolknings- och bebyggelseförhållanden.

233 Det har därför varit förenat med svårigheter att kostnadsmässigt överblicka organisationen och dess materielbehov för riket. Dessa svårigheter återspeglas även i civilförsvarsstyrelsens vid olika tillfällen framlagda petitaförslag för tillgodoseende av brandtjänstens behov. Av ovan nämnda och andra skäl har utredningen icke kunnat grunda sitt organisationsförslag på 1953 års planläggning. Det har därför gällt att framskapa ett nytt underlag, som kan möjliggöra en tillförlitligare bedömning av en för brandtjänsten lämplig organisation. I detta hänseende har samråd upptagits med riksbrandinspektören, som utarbetat ett organisationsförslag för försöksverksamheten i Södermanlands län i enlighet med preliminärt överenskomna principer. Då detta förslag praktiskt omsattes i försöksverksamheten visade det sig emellertid erforderligt att bringa ytterligare klarhet i vissa väsentliga frågor angående förutsättningar och metodik m. m. för brandbekämpning inom områden, som utsattes för katastrofanfall med moderna vapen. I samband med analysarbetet har utredningen därför företagit speciella eldsläckningsstudier så som framgår av redogörelsen i kap. 6. Man har därvid sökt att under förutsatta brandsituationer uppskatta brandberedskapens erforderliga styrka, uttryckt i samlad pumpkapacitet, d. v. s. i antal liter vatten per tids- och ytenhet för släckning av en beräknad brandfront i skadeområden med trähus och annan bebyggelse. Vid dessa beräkningar har bl. a. kunnat utnyttjas resultatet av utländska försök, varav utredningen och dess experter tagit del vid gjorda utomlandsstudier. Samtidigt med analysstudierna påbörjades i civilförsvarsstyrelsen under ledning av riksbrandinspektören utarbetandet av nya anvisningar för brandtjänsten. Sådana anvisningar (Prov ABr), vilka är avsedda att successivt tillämpas, då gällande organisationsplaner behöver revideras, har av civilförsvarsstyrelsen fastställts den 10 april 1957. I nämnda anvisningar har värdena av de faktorer (anfallsrisk, hjälpmöjlighet, bebyggelse och vattenförsörjning), som inverkar på brandorganisationens dimensionering, sammanställts i formler med vars hjälp behovet av brandenheter beräknats. Antalet beräknade brandenheter för rikets nuvarande civilförsvarsområden har, sammanställda i en behovstablå, delgetts överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser för att vara till ledning vid fördelningen av den av civilförsvarsstyrelsen anskaffade brandmaterielen. Det vid analysarbetet framräknade totala antalet brandenheter och motsvarande antal enligt civilförsvarsstyrelsens behovstablå överensstämmer i allt väsentligt. Härvid är emellertid att märka, att civilförsvarsstyrelsen vid sina beräkningar utgått från respektive orters invånarantal i fred samt från helt oskadd bebyggelse i orten, medan utredningen vid sina beräkningar utgått från ett i utrymningsorterna med ca 60 % reducerat invånarantal och ett med hänsyn till förstörelsen genom tryck- och spräng-

234 verkan vid anfall reducerat byggnadsbestånd. Detta innebär, att utredningens förslag ger ett i förhållande till invånarantal och bebyggelse större antal brandenheter än vad som följer av civilförsvarsstyrelsens formler. Vid personalberäkningarna har utredningen utgått från det vid analysstudierna uppskattade behovet av motorsprutor med en kapacitet av minst 800 1/min. samt för deras betjänande erforderlig personal. Dessa beräkningar visar, jämförda med 1953 års planer, ett betydligt mindre personalbehov men däremot ett större behov av motorsprutor. Utredningsförslaget innebär sålunda en minskning av inskrivningsbehovet från ca 95 000 personer till ca 40 000 personer och en ökning av antalet motorsprutor med en kapacitet av minst 800 1/min. från avsedda 1 976 till 2 529, d. v. s. 553 st. Beträffande fredsbrandförsvaret i tätorter med mindre än 5 000 invånare och på landsbygden må i detta sammanhang anföras följande. Det genomsnittliga antalet brandenheter (motorsprutor) inom kommunerna utgör i fred en brandenhet per ca 2 000 invånare. Undantagsvis finns det emellertid kommuner, vars fredsbrandstyrkor överstiger vad nu sagts, i vissa fall i betydande grad. Det finns vidare kommuner, som jämikt 3 § brandlagen erhållit dispens av länsstyrelse från skyldigheten att hålla brandkår och som även synes ha befriats från skyldigheten att i fred anskaffa brandmateriel. I ett mindre antal fall tillgodoses dessa kommuners fredsmässiga behov av motorsprutor på så sätt, att de kommunala brandmyndigheterna i fred disponerar över motorsprutor, som utgör för verkskydd anskaffad materiel. Detta förhållande är ägnat att minska sådan kommuns brandberedskap, så att den vid beredskap och krig icke kan fullgöra sina jämlikt brandlagen åvilande skyldigheter beträffande brandförsvaret. Någon komplettering av brandmateriel genom civilförsvarets'försorg för att tillgodose sådant behov kan skäligen icke ifrågakomma. Organisation

I varje beredskapsbrandkår skall ingå en kårinspektör och två biträdande kårinspektörer. Brandgrupper organiseras dels för direkta eldsläckningsuppgifter och dels för att ansvara för vattenförsörjningen vid eldsläckning. Alla brandgrupper har samma personella sammansättning. Vissa grupper utrustas särskilt för att kunna ansvara för vattenförsörjningen. Brandgrupp består av gruppchef och nio man, däri inberäknat avlösningspersonal om två man. Av personalen skall två m a n vara motorsprutskötare, tillika motorfordonsförare. Vid beräkningen av beredskapsbrandkårernas omfattning har personalbehovet uträknats för varje i civilförsvarsområdet ingående kommun (tätort).

235 Kårinspektör och biträdande kårinspektörer utses bland brandchefer och vice brandchefer i första hand inom yrkesbrandkårer. Till gruppchefer i orter med mer än 5 000 invånare utses brandmän ur yrkes- och borgarbrandkårer. I övriga orter och på landsbygden bör borgarbrandförmän i första hand tjänstgöra som gruppchefer. Övrigt i fredsbrandkårerna tillgängligt brandbefäl bör inskrivas med uppgift att stå till civilförsvarsorganisationens förfogande för att kunna disponeras på det efter lokala förhållanden lämpligaste sättet. Beredskapsbrandkårerna förses med specialutrustning (maskinstegar, skumaggregat och rökdykarmateriel m. m.) beroende av fredsbrandförsvarets tillgångar. Betjäning av sådan utrustning sker av de i kårerna inskrivna brandmännen, vilka har för uppgiften erforderlig yrkeskunnighet. I tätorter med mer än 5 000 invånare inskrives i fred all i beredskapsbrandkårerna ingående personal med undantag för vapenfria värnpliktiga, vilkas tjänstgöring i civilförsvaret regleras genom av militär myndighet verkställd krigsplacering. I vissa orter med mindre än 5 000 invånare och på landsbygden förekommer som förut nämnts att fredsbrandförsvaret omfattar mer än förut redovisat genomsnittligt antal (en brandenhet per ca 2 000 invånare). Enligt utredningens beräkning inskrives i sådant fall i beredskapsbrandkårerna, förutom allt befäl, endast personal motsvarande en brandenhet per 2 000 invånare. Eventuellt överskjutande personal och brandmateriel utgör reserv. I den utsträckning som prövas erforderligt bör skogseldsläckningskunniga personer inskrivas i brandgrupperna. Den personal som härutöver erfordras för skogsbrandsläckning kan tillfälligt tas i anspråk enligt bestämmelserna i brandlagen och med stöd därav utfärdade författningar eller genom tillämpning av civilförsvarsplikt. Antalet vapenfria värnpliktiga, som enligt hittillsvarande beräkningar maximalt avses att krigsplaceras i civilförsvarets brand tjänst, är f. n. 7 000 man. Antalet varierar emellertid från tid till annan. I organisationsförslaget har utredningen räknat med en tillgång på 5 550 man, vilket är det ungefärliga medeltalet av det antal vapenfria värnpliktiga, som under tiden 15 december 1956—15 december 1957 varit krigsplacerade för brandtjänst. Enligt förenämnda nu gällande provisoriska anvisningar skall i släckningsorganisationen ingå särskilda s. k. snabbgrupper, avsedda för kontinuerlig inspektionsverksamhet samt för att ingripa mot bränder orsakade av enklare störningsanfall och bränder som uppkommit av annan anledning än fientligt anfall. Enligt utredningens förslag organiseras icke särskilda snabbgrupper. Vid behov bör i stället sådana grupper, med tilllämpning av den i fred allmänt gällande principen att rätta utrycknings-

236 styrkan efter brandens omfattning m. m., kunna avdelas ur brandgrupperna, vilka föreslås få den härför erforderliga utrustningen. I viss omfattning k a n räddningsgrupperna, som utrustas med bärbara motorsprutor och utbildas i enklare brandtjänst, fungera som snabbgrupper. Enligt särskild författning (SFS 517/1944) åligger det armétygförvaltningen att under krig såsom centralmyndighet verka för att motorreparationstjänsten ordnas på ändamålsenligt sätt. I enlighet härmed svarar armétygförvaltningen för att även civilförsvarets behov av reparation av motorfordon, motorredskap m. m. tillgodoses. Med hänsyn härtill inskrives, utöver härför avsedd personal i fredbrandförsvaret, icke någon reparationspersonal i beredskapsbrandkårerna. I vissa beredskapsbrandkårer ingår mindre fartyg, bogserbåtar el. dyl., utrustade för eldsläckning (flodsprutor). Dessa fartyg avses att vid beredskap ianspråktagas för civilförsvarets behov. För båtarnas bemanning bör personal icke inskrivas i fred. Enheter och personal i civilförsvarets beredskapsbrandkårer i länen framgår av tabell 15.

Utbildning

Civilförsvarsutbildning av personal i beredskapsbrandkårerna bör avse endast gruppchefsutbildning och manskapsutbildning. Gruppchefsutbildning delges i princip samtliga brandmän i yrkesbrandkårer samt den övriga personal, som uttagits till gruppchefer. Brandmän, som genomgått befälsutbildning vid statens brandskola, bör dock icke ges gruppchefsutbildning i civilförsvaret. Manskapsutbildning delges endast civilförsvarsbrandmän. Vid utbildning av personal i beredskapsbrandkårerna skall hänsyn tas till att densamma för sin civilförsvarstjänst skall vara försedd med arbetsdosimeter för kontroll av eventuell förekomst av radioaktiv strålning. Utredningen förutsätter, att vid utbildning av brandbefäl i statens brandskola undervisningen sker även i släckningsmetoder vid bränder, orsakade av fientliga anfall mot större bebyggelseområden, och att erforderlig orientering i civilförsvarsfrågor delges den i fredsbrandförsvaret anställda personalen i samband med brandkårernas egen utbildnings- och övningsverksamhet. Vapenfria värnpliktiga genomgår under sin första utbildningsperiod, omfattande 435 dagar, i stället för värnpliktstjänstgöring utbildning vid vissa kommunala yrkesbrandkårer, vid garnisonsbrandkåren i Boden eller vid exempelvis luftsfartsverkets brandförsvar. Särskild civilförsvarsutbildning för deras vidkommande erfordras därför ej. Den utbildning, som dessa

237 Tabell 15. Enheter och personal i beredskapsbrandkårerna Brandmän och vissa InskrivCivilförBrandbrandför- Vpl brandningssvarsbefäl till män (inmän (inbehov förfogande gående i skrives ej) brandmän (avrundat) grupper)

Antal brandgrupper

Kårinspektörer

A B C D E F G H I K L M N 0 P R S T U W X Y Z AC BD Summa

365 78 83 157 224 167 94 145 34 96 135 359 100 307 186 126 162 164 166 149 174 166 78 127 145

5 12 9 12 15 12 12 15 3 6 12 14 9 14 18 15 15 15 18 21 18 18 19 27 36

240 95 127 163 251 341 173 223 82 114 398 349 105 350 359 243 402 178 161 158 135 161 244 122 185

897 476 429 600 720 866 675 864 208 402 1 034 1 245 485 941 1 017 625 929 690 376 860 899 929 639 861 960

1 290 80 130 110 300 260 50 160 80 100 60 410 120 690 180 240 120 260 90 150 200 230 70 70 100

1463 224 271 860 1 220 544 215 426 52 458 256 1 935 395 1439 663 395 571 690 1 194 480 641 501 71 339 390

2 600 800 800 1 600 2 200 1 800 1 100 1 500 300 1 000 1 700 3 500 1 000 2 700 2 100 1 300 1 900 1 600 1 700 1 500 1 700 1 600 1 000 1 300 1 600

för riket

3 987

5 359

18 627

5 550

15 693

39 900

Län

värnpliktiga brandmän erhåller, torde även göra dem skickade att vid förfall för gruppcheferna i beredskapsbrandkårerna träda i deras ställe. Civilförsvarets

räddningskårer

Bäddningskår organiseras i varje civilförsvarsområde och indikeringsuppgifter.

för

räddnings-

Grunder för dimensionering

Bäddningsverksamheten inom skadeområden i tätorter som utsatts för anfall med moderna vapen har beskrivits i redogörelsen för stadsanalyserna. Med ledning av analyserna och med beaktande av ovan anförda allmänna synpunkter på civilförsvarets uppgifter och organisation har utredningen dimensionerat räddningskårerna. Vid personaldimensioneringen utgår utredningen från att kårerna, så långt tillgång på lämplig personal medger, skall uppbyggas för räddning

238 av den efter beredskapsutrymning (jämte i förekommande fall omflyttning) och mobilisering kvarvarande befolkningen. Stadsanalyserna har i första hand avsett sådana anfallsalternativ som med hänsyn även till att förefintliga skyddsmöjligheter utnyttjas resulterar i stort antal skadade, vilka för sin räddning måste ha hjälp av civilförsvarets räddningspersonal. Härigenom har man sökt klarlägga vilka anspråk som kan komma att ställas på den skadeavhjälpande verksamheten i de för densamma svåraste fallen. F r å n denna utgångspunkt har räddningsorganisationens storlek bedömts. Hänsyn har emellertid även måst tagas till andra på dimensioneringen inverkande omständigheter, såsom personaltillgång, kostnader m. m. En avvägning mellan behov och resurser har måst göras. Den gjorda avvägningen har resulterat i en storleksordning som närmar sig de behov som framkommit vid analyserna. Uppskattningen av räddningsorganisationens storlek beror vidare i hög grad av den tid för vilken räddningsarbetet är beräknat (räddningstiden). Därvid bör beaktas att en snabb och effektiv insats är av utomordentlig betydelse för räddningsarbetet. För att ge en uppfattning av hur räddningstidens längd inverkar på antalet räddningsenheter må nämnas, att i ett för Stockholm studerat analysfall, berörande del av Stockholms civilförsvarsområde, behovet beräknats till 678 räddningsenheter vid ett 12-timmarsalternativ men till endast 330 enheter om räddningstiden sättes till 24 timmar. Ju kortare räddningstid som beräknas, desto fler räddningsenheter måste således insättas på varje arbetsplats. En jämförelse mellan de båda alternativen visar att dödssiffran beräknas stiga med ca 50 % om den längre räddningstiden väljes som grund för personaldimensioneringen. Med hänsyn härtill och då det även bedömes vara praktiskt möjligt att uppbygga en räddningsorganisation, baserad på förutsättningen att räddningstiden är 12 timmar, har utredningen funnit lämpligt att i sina beräkningar angående räddningsorganisationens storleksordning utgå från denna räddningstid. I samband härmed kan nämnas, att man i utlandet räknar med räddningstider, varierande mellan 12 till 40 timmar. Utredningens principiella ställningstagande i fråga om räddningstiden innebär givetvis icke att all räddningsverksamhet förutsattes k u n n a upphöra efter den angivna tiden. Dimensionering enligt tolvtimmarsalternativet torde emellertid i regel göra det möjligt för räddningsenheterna att med utvecklande av full kapacitet samtidigt arbeta på så många arbetsplatser att det även vid svåra anfall kan bedömas som sannolikt, att det väsentliga räddningsarbetet kan utföras inom räddningstiden tolv timmar. Utredningen anser att bistånd skall kunna påräknas av bl. a. styrkor från andra civilförsvarsområden, undsättningskårer och militära förband.

239 I sitt dimensioneringsförslag har utredningen vidare utgått från att räddningsverksamheten till stor del kan underlättas av de civilförsvarspliktigas självskyddsverksamhet och att vissa förebyggande brandskyddsåtgärder vidtagits av allmänheten, såsom vinds- och gårdsröjning, anordnande av skydd mot antändning genom värmestrålning (exempelvis genom vitmålning av fönster) etc. Härvid har även beaktats att den kvarvarande befolkningen efter beredskapsutrymning och omflyttning hänvisats till byggnader av god kvalitet och att de kvarvarande utgöres av fullt arbetsföra personer. Organisation

Den nuvarande räddningstjänsten har organiserats enligt luftskyddsinspektionens förut omnämnda allmänna anvisningar för röjnings- och räddningstjänst av år 1941 och civilförsvarsstyrelsens riktlinjer för teknisk tjänst av år 1953. Utredningen föreslår följande organisation för räddningstjänst. I varje civilförsvarsområde ingår i räddningskåren en kårinspektör och två biträdande kårinspektörer. Räddningsgrupper organiseras till ett antal av tvä grupper för varje ett tusen invånare, räknat på den befolkning som efter verkställd beredskapsutrymning (jämte i förekommande fall omflyttning) och mobilisering beräknas kvarbo i de delar av civilförsvarsområdet, inom vilka enligt Kungl. Maj:ts särskilda beslut skyldighet att inrätta enskilda skyddsrum föreligger eller befolkningsskyddsrum skall anordnas. I huvudsak innebär detta, att räddningsgrupper organiseras för tätorter med ett invånarantal av mer än 5 000 jämte tätbebyggelse i anslutning till sådana orter. Bäddningsgrupp består av gruppchef och sju räddningsmän. Grupper av denna storlek har vid analysstudierna visat sig vara ändamålsenliga arbetsenheter med hänsyn till uppgifter och arbetsmetoder. I varje grupp bör, i den utsträckning detta är möjligt, förutom grovarbetare ingå en elektriker, en byggnadskunnig person, en svetsare, en rörmontör och en person med sprängteknisk kunnighet. Två av räddningsmännen i varje grupp skall kunna vara motorfordonsförare. Samtlig i gruppen ingående personal måste ha fysiska förutsättningar för tungt arbete. Kårinspektör, biträdande kårinspektörer, gruppchefer och räddningsmän inskrives i organisationen i fredstid. Särskild avlösningspersonal inskrives icke. Hänsyn har härvid tagits till att bistånd vid räddningsarbetet i regel kan påräknas av vid tillfället tillgängliga civilförsvarspliktiga, oaktat de ej är inskrivna. I räddningskåren inskrives civilförsvarspliktiga, vilka har teknisk (byggnadsteknisk m. m.) yrkesutbildning eller arbetsförutsättningar i öv-

240 rigt, som gör dem skickade att utföra räddningsuppgifter. För rekryteringen bör civilförsvarsmyndigheterna disponera bl. a. dels personal inom kommunala verk och inrättningar samt inom specialfirmor i el-, gasoch rörledningsbranschen och dels — efter samråd med vederbörande försvarsområdesbefälhavare (lokalchef ur BBB) — för räddningstjänsten härutöver erforderlig specialpersonal i enlighet med vad härom anföres i kap. 10 angående BBB-organisationen. Kårinspektör bör rekyteras bland stadsingenjörer, byggnadsingenjörer och tekniskt kunniga arbetsledare i övrigt med förtrogenhet att leda verksamhet, vari ingår även tung maskinell utrustning. Gruppchef uttages bland arbetsledare inom den kommunala eller privata arbetsmarknaden, såsom bland byggmästare, verkmästare m. m. med praktisk erfarenhet inom byggnadsfacket. Bäddningsgrupperna fördelas på i viss mån två skilda arbetsuppgifter. Vissa grupper (här kallade bakre räddningsgrupper) utgångsgrupperas utanför tätbebyggelsen på sätt som närmare behandlas i det följande angående allmänna principer för civilförsvarskårernas gruppering. Övriga räddningsgrupper (här benämnda främre räddningsgrupper) grupperas inom tätbebyggelsen i den utsträckning, som skyddsrumsläget medger, eller om skyddsrum saknas, i lämpligt skydd i tätortens närhet. De främre räddningsgrupperna, som bl. a. skall ersätta de nuvarande i allmänna civilförsvaret organiserade blockgrupperna, avses i första hand för omedelbara räddningsinsatser inom för varje grupp i förväg utsedda räddningsområden. Personal ur de främre räddningsgrupperna skall även i den mån förutsättningar härför finns initiera och leda allmänhetens självskyddsverksamhet. Samtliga räddningsgrupper bör vara enhetligt utrustade och utbildade. Bäddningsgrupperna måste i sin verksamhet kunna understödjas av personal med maskinell utrustning, som är lämplig för uppröjning i samband med räddningsarbete i katastrofområden. De röjningsuppgifter, som enligt utredningens förslag skall åvila civilförsvaret i samband med räddningsverksamheten, bör utföras av för ändamålet inskrivna räddningsmän. Denna personal är icke avsedd att sammanföras i grupper. Verksamheten bör ledas av en av de biträdande kårinspektörerna, som även rekyteras med hänsyn härtill. För uppgifterna i fråga inskrives i övrigt personer, som i fred handhar skötsel och drift av kommunägda eller andra för civilförsvaret tillgängliga tyngre arbetsredskap, som bedömes lämpliga för civilförsvarets räddningsverksamhet (exempelvis grävskopor, väghyvlar, kompressorer med tryck-

241 luftaggregat, traktorer och lastbilar med kranar och andra lastningsanordningar e t c ) . I den mån berörda specialistpersonal är värnpliktig måste uppskov utverkas för densamma. För här nämnda uppgifter inskrivna räddningsmän jämte av civilförsvaret ianspråktagen maskinpark bör vid beredskap och krig utgångsgrupperas och utnyttjas så att de — om läget medger detta — vid behov kan disponeras av de kommunala myndigheterna för dem åvilande arbetsuppgifter. För bombröjningsverksamhet organiseras regionala enheter, varom förslag lämnas i kap. 12. Bäddningsgupper och personal i civilförsvarets räddningskårer i länen framgår av tabell 16. Utbildning

Befäl och manskap i räddningsgrupperna — dock icke räddningsmän inskrivna för röjningsuppgifter — bör erhålla civilförsvarsutbildning i Tabell 16. Räddningsgrupper och personal i räddningskårerna Räddningsmän Län

A B C D E F G H I K L M N O P R S T U W X Y Z AC BD Summa för riket 16—710821

Antal räddningsgrupper

Kårinspektörer

650 34 72 106 164 122 48 66 18 52 86 258 58 464 148 76 130 138 118 82 88 82 30 48 70

5 9 9 12 15 12 9 12 3 6 12 14 9 14 18 12 15 15 18 15 18 15 6 9 24

650 34 72 106 164 122 48 66 18 52 86 258 58 464 148 76 130 138 118 82 88 82 30 48 70

3 208

3 208

Gruppchefer ingående i räddningsgrupper 4 550 238 504 742 1 148 854 336 462 126 364 602 1 806 406 3 248 1036 532 910 966 826 574 616 574 210 336 490

för betjä- Inskrivning av ningsbehov tyngre (avrundat) arbetsredskap 437 14 30 61 92 78 15 55 11 39 32 169 16 134 84 30 53 82 82 40 43 70 13 40 25

5 600 300 600 900 1 400 1 100 400 600 200 500 700 2 200 500 3 900 1300 700 1 100 1 200 1 000 700 800 700 300 400 600

22 456 | 1 745

27 700

242 fredstid. Härmed avses emellertid icke utbildning, som är att hänföra till fredsmässig yrkesutbildning. I princip skall nämligen såsom villkor för inskrivning i räddningskår gälla, att vederbörande på grund av sin fredstida yrkesutövning har för räddningsarbete erforderlig yrkeskunnighet. Det må härvid erinras om att civilförsvarsutbildningens längd icke medger egentlig yrkesutbildning. Vid utbildning av personal i räddningskårerna skall hänsyn tas till att densamma utrustas med intensimeter för kartläggning av eventuell radioaktiv intensitet inom skadeområde, alt visst antal räddningsgrupper utrustas med dosavläsare för avläsning av blixtdosimetrar samt att envar i räddningsgruppen förses med arbetsdosimeter. Civilförsvarets

sjukvårdskårer

Sjukvårdskår organiseras i varje civilförsvarsområde för sjukvårdsoch räddningsuppgifter samt kontrollåtgärder angående skydd mot radioaktiv strålning. Å sjukvårdskåren ankommer även vissa civilförsvaret åvilande uppgifter med avseende på skydd mot biologisk krigföring. I sjukvårdskår inskrives civilförsvarspliktiga, vilka icke är att hänföra till tjänstepliktig medicinalpersonal. Begreppet medicinalpersonal framgår av 8 § krigssjukvårdslagen (SFS 688/1953 )och 43 § krigssjukvårdskungörelsen (SFS 442/1955). Grunder för dimensionering

Med stöd av de bestämmelser, som gällde innan 1953 års krigssjukvårdslag trädde i kraft, meddelade Kungl. Maj :t den 28 april 1944 fastställelse av civilförsvarets sjukvårdsorganisation. Den 3 juni 1953 ingav civilförsvarsstyrelsen till Konungen förslag om rörliga förbandsgrupper (förbandsstationer) och förbandsplatser med angivande även av det antal samaritställen, släpambulanser, bussambulanser, bilambulanser och läkarbilar, som enligt styrelsens mening borde finnas i varje län. Då 1953 års krigssjukvårdslag icke kräver, att civilförsvarets sjukvårdsorganisation fastställes av Kungl. Maj :t, har någon fastställelse av det år 1953 upprättade förslaget icke skett. Detsamma har emellertid av civilförsvarsstyrelsen för kännedom överlämnats till överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser för att tjäna till ledning vid upprättandet av 1953 års special- och organisationsplaner. Förslaget har därefter legat till grund för upprättandet inom riket av nuvarande planer för sjukvårdstjänsten. Den nuvarande sjukvårdstjänsten har inom den i 1953 års förslag angivna ramen närmare utformats i enlighet med civilförsvarsstyrelsens anvisningar för allmänna civilförsvarets sjukvårdstjänst (ASjv) av år

243 1952. Med ledning av dessa anvisningar har en för riket enhetlig personalorganisation i allt väsentligt kunnat uppbyggas för civilförsvarets sjukvårdstjänst. Den nuvarande sjukvårdsorganisationen är dimensionerad med hänsyn till det antal invånare, som i fred finns inom respektive civilförsvarsområden. Utredningen, som utgår från att det lokala civilförsvarets organisation bör anpassas till förhållandena sedan beredskapsutrymning genomförts, har i samband med analysarbetet särskilt studerat huruvida denna ändrade målsättning inverkar på antalet enheter i den nuvarande sjukvårdsorganisationen. Besultatet av dessa studier har visat att generellt sett någon reducering av antalet sjukvårdsenheter icke kan ifrågakomma. Den minskning av invånarantalet som beredskapsutrymning medför uppväges med avseende på behovet av sjukvårdsenheter av att anfall med moderna vapen orsakar ett betydligt större antal skadade än vad man tidigare haft anledning räkna med. Härtill kommer att sjukvårdsorganisationen av olika skäl hittills icke kunnat ges tillräcklig omfattning för att helt motsvara behoven. Vid bedömande av kraven på civilförsvarets sjukvårdsorganisation måste även beaktas angelägenheten av att organisationen anpassas till de resurser, varöver den allmänt civila hälso- och sjukvården förfogar. Speciellt gäller detta förbandsstationer och förbandsplatser, vilka för sin verksamhet är helt beroende av det antal läkare, sjuksköterskor och annan medicinalpersonal, som kan avdelas för tjänstgöring därstädes. Med vissa i det efterföljande nämnda undantag kan den nuvarande sjukvårdsorganisationen inom civilförsvaret i allt väsentligt läggas till grund för sjukvårdskårernas organisation. Personellt innebär emellertid utredningens förslag en icke obetydlig minskning i huvudsak beroende på att utredningsförslaget icke såsom tidigare innefattar personal för skiftsindelning. Organisation

Enligt Asjv organiseras inom den nuvarande enheter:

sjukvårdstjänsten

följande

a) Samaritställe med uppgift att i tätorter, där förbandsstation skall upprättas, inom eller i omedelbar närhet av ett skadeområde omhändertaga och förbinda lätt skadade. Samaritställe skall ha fast adress och upprättas i normalskyddade källarutrymmen under lämplig byggnad. b) Förbandsstation med huvuduppgift att omhändertaga svårt skadade (bårfall) , vilka har kunnat transporteras från skadeplatsen men som icke kunnat hänvisas till sjukhus i orten. Förbandsstation benämnes rörlig förbandsgrupp, när den icke är i verksamhet i samband med anfall. c) Förbandsplats med uppgift att på landsbygden och inom vissa mindre tätorter ohändertaga såväl svårt som lätt skadade. Den skall ha fast adress och upprättas i lämplig, helst skyddad lokal.

244 d) Läkarbil, bemannad med läkare (civilförsvarsläkare) med uppgift att på skadeplatser, samaritställen och uppsamlingsplatser samt vid förbandsstationer och förbandsplatser utöva en rådgivande verksamhet, huvudsakligen bestående i bedömning av de skadades tillstånd och lämnande av anvisningar på lämpliga förstahjälpåtgärder. e) Cykelbårlag för närtransporter. f) Släpambulanser för transport av skadade från skadeplatser och uppsamlingsställen till sjukhus inom orten eller till förbandsstationer och om så erfordras vidare till sjukhus. g) Bussambulanser (bussar, vilka försetts med särskild inredning för upphängning av bårar) med huvuduppgift att transportera skadade från förbandsstationer eller sjukhus till längre bort belägna sjukhus. h) Bilambulanser (kommuner, landsting m. fl. tillhöriga ambulanser) avsedda företrädesvis för transport på längre avstånd av svårt skadade. I sjukvårdstjänsten inskrives nu såväl medicinalpersonal som lekmän (samariter). Enligt anvisningarna skall som tjänstegrenschef inskrivas tjänsteläkare eller praktiserande läkare, som av medicinalstyrelsen krigsplacerats i distriktsvård inom vederbörligt civilförsvarsområde (civilförsvarsläkare). Läkaren skall i fredstid ha som huvudsaklig uppgift att biträda civilförsvarschefen med planläggning och utbildning samt vara civilförsvarschefens förbindelseman med övriga inom sjukvården arbetande myndigheter och sammanslutningar. Under krig skall han snarast möjligt under och efter anfall utöva sjukvårdande verksamhet och bemanna förut omnämnda läkarbil. Vidare inskrives följande personal: å förbandsstation (rörlig förbandsgrupp) 49—54 personer, varav 8—13 utgör medicinalpersonal (läkare, sjuksköterskor, tandläkare och tandsköterskor), å förbandsplats 11, varav 3 utgör medicinalpersonal, å samaritställe 4, å läkarbil 1 läkare och eventuellt 1 ej sjukvårdsutbildad bilförare, å släpambulans 6, å bilambulans 3 och å bussambulans 8 personer. U t r e d n i n g e n vill till stöd för sitt förslag r ö r a n d e c i v i l f ö r s v a r e t s s j u k v å r d s o r g a n i s a t i o n å t e r g e vissa m e d i c i n s k a och a n d r a s y n p u n k t e r , s o m f r a m f ö r t s a v medicinalstyrelsens katastrof sjukvårdskommitté: Tidsfaktorn är av väsentlig betydelse för sjukvårdsarbetet. Ju längre tid som förflyter innan erforderlig vård erhålles, desto mindre är vederbörandes chans att överleva. Organisationen måste därför utformas så, att såväl den första hjälpen som behandlingen på sjukhus kan insättas så tidigt som möjligt. Det är emellertid möjligt och med hänsyn till nuvarande förhållanden jämväl nödvändigt att öka den tidsfrist, inom vilken det nu anses nödvändigt att bereda skadade erforderlig vård, även om sådan förlängning från kirurgisk synpunkt icke är idealisk. Skadade, som i första hand bör erhålla kompetent läkarvård (kategorierna B och C enligt redogörelsen i kap. 10) kan med hänsyn till tidsfaktorn indelas i tre huvudgrupper, nämligen skadade som för att ha möjlighet att överleva bör behandlas av läkare inom respektive 10, 15 och 20 timmar. Om tidsfaktorn sättes längre än 20 timmar anses detta icke inverka på sjukvårdsorganisationens omfattning, enär de skadade vid sådant fall kan beräknas antingen ha avlidit eller kunna räddas till livet utan att detta kräver omedelbar läkarvård. Med hänsyn till den takt, vari de skadade kan beräknas bli transporterade från uppsamlingsplatserna och även till kravet på att de svårast skadade skall kunna erhålla kvalificerad vård inom loppet av 10 timmar, torde den tid inom

245 vilken förbandsstationerna måste träda i verksamhet kunna utsträckas till högst 6 timmar. Under förutsättning att förbandsstationerna har sådan beredskap att de kan påbörja förflyttning senast en timme efter order, är det möjligt att i anslutning till skadeområdena insätta förbandsstationer, som varit grupperade upp till 15 mil därifrån. Med hänsyn till kravet på hög beredskap måste erforderlig medicinalpersonal mer än hittills fast knytas till civilförsvarsorganisationen. Tillgången på medicinalpersonal medger emellertid icke, att sådan personal hålles i beredskap enbart för sådant ändamål. Förbandsstationerna bör därför utgångsgrupperas i direkt anslutning till lämpligt belägna annex till beredskapssjukhus. Även efter ett anfall bör intimt samarbete etableras mellan beredskapssjukhusen och förbandsstationerna, bl. a. på så sätt att vissa förbandsstationer upprättas såsom mottagande avdelning i omedelbar anslutning till intakt beredskapssjukhus i skadeområdets närhet. Vid utredningens samråd med katastrof sjukvårdskommittén har härutöver framkommit vissa synpunkter beträffande beredskapssjukhusen av intresse för civilförsvarets sjukvårdsorganisation. Sålunda är det ett önskemål att de skadade får kvarligga på de sjukhus, där de först intagits. Transport till andra sjukhus för slutlig behandling kan nämligen bli både lång och påfrestande. Vidare möjliggör transportresurserna i regel ej, att patienter efter katastrof skador transporteras längre än högst ett tjugotal mil. Det framstår därför såsom angeläget att behandlingsmöjligheter kan finnas inom räckhåll för transportorganisationens kapacitet. Med hänsyn till de begränsade möjligheterna att utöka beredskapssjukhusen har en ny vårdform ansetts böra skapas inom den allmänt civila hälso- och sjukvården såsom bihang till den egentliga sjukhusvården. Provisoriska annex, preliminärt benämnda sjuk härbärgen, har ansetts böra upprättas i anslutning till och av beredskapssjukhusen. Ifrågavarande vårdform avses för avvaktande vård och för eftervård av skadade, som utskrivits från sjukhus. Med beaktande av kåta strof sjukvårdskommitténs ovan refererade synpunkter och vad i det föregående i övrigt anförts föreslår utredningen följande organisation för sjukvårdskåren. I sjukvårdskår ingår en kårinspektör och två biträdande kårinspektörer. Till befattningarna bör ifrågakomma civilförsvarspliktiga med organisationsförmåga och helst även erfarenhet att leda och genomföra transporter. Kårinspektörernas uppgifter blir, liksom i övriga kårer i det lokala civilförsvaret, huvudsakligen av administrativ och teknisk-organisatorisk art. Läkare bör därför icke bindas vid uppgiften att vara kårinspektör eller biträdande kårinspektör. I sjukvårdskåren ingår följande enheter. 1) Förbandsstationer anordnas till ett antal motsvarande civilförsvarsstyrelsens förslag år 1953 och i enlighet med nuvarande planläggning. Ut-

246 redningens förslag upptar 195 förbandsstationer. Förbandsstationerna bör kunna etableras oberoende av tillgång på fasta lokaler och därför förses med erforderlig tältutrustning. Då förbandsstation träder i verksamhet tillföres den från beredskapssjukhus bl. a. en läkare med kirurgisk erfarenhet, en tandläkare samt sjuksköterskor. Denna medicinalpersonal krigsplaceras i fred av medicinalstyrelsen för nämnda uppgift, övrig för verksamheten vid förbandsstation erforderlig medicinalpersonal tillföres för varje särskilt fall från beredskapssjukhus etc. i mån av tillgång. Den krigsplacerade läkarens uppgift är att, sedan förbandsstation upprättats, leda den medicinska verksamheten och i övrigt vid behov samordna verksamheten inom förbandsstationen. Som administrativ chef för förbandsstation inskrives en syssloman. Dennes uppgift är att närmast ansvara för att förbandsstationen snarast efter order upprättas och göres funktionsduglig, att under tid då förbandsstationens verksamhet pågår ansvara för den del av verksamheten, som icke faller under läkarens kompetensområde, samt att sedan verksamheten avslutats återföra förbandsstationen till platsen för dess utgångsgruppering och där reorganisera densamma för nya uppgifter. Sysslomannens uppgifter blir i princip av liknande art som vanligen åvilar motsvarande befattningshavare i sjukvårdsanstalt. Syssloman bör uttagas bland civilförsvarspliktiga med god organisatorisk och administrativ förmåga och erfarenhet från arbetsledning. Som manskap vid förbandsstation inskrives i fred trettiotvå samariter, däri inräknat tre samariter för avlösning, samt tolv bårbärare, vilka även skall kunna utföra förekommande vaktmästarsysslor. Minst två av den inskrivna personalen skall kunna vara fordonsförare. Utredningens förslag upptar icke såsom i nuvarande organisation särskild personal för skriv- och registreringsarbete. Befogenhet att utnyttja förbandsstation bör närmast tillkomma länsstyrelsen (sjukvårdssektionen i samråd med civilförsvarssektionen). Förbandsstationerna bör i princip utgångsgrupperas i direkt anslutning till beredskapssjukhus eller annexsjukhus. Härigenom möjliggöres bl. a. att förbandsstationens samariter i erforderlig omfattning ges tillfälle till praktisk övning genom tjänstgöring å beredskapssjukhus under anfallslösa perioder. I den mån samarits arbetsinsatser erfordras som mer stadigvarande arbetsförstärkning eller för andra uppgifter, som ankommer på den allmänt civila hälso- och sjukvården, bör samariternas tjänstgöring enligt civilförsvarsmyndighetens medgivande regleras genom arbetsanställning eller med tillämpning av allmän tjänsteplikt. 2) Tidigare har nämnts att skadade personer bör i en första etapp föras till uppsamlingsstråk och uppsamlingsplatser. Dessa bör väljas i skadeområdenas yttre delar så nära deras centrum, som framkomligheten för

247 fordon, brandsituationen, kvardröjande radioaktivitet m. m. medger. Sorteringen av de skadade på uppsamlingsstråken är av stor betydelse och bör ledas av läkare. För ändamålet organiseras sorteringslag till dubbla antalet förbandsstationer. Som chef för sorteringslag krigsplaceras enligt medicinalstyrelsens bestämmande en läkare (krigstjänsteläkare). I varje sorteringslag inskrives sex samariter. Under anfallslösa perioder bör de i sorteringslagen inskrivna samariterna för egen utbildning och övning biträda krigstjänsteläkaren i den öppna häl so- och sjukvården, exempelvis å poliklinik för vård av lätt skadade. Samariterna bör utgångsgrupperas med hänsyn härtill. I den m å n samariterna tas i anspråk för tjänstgöring i öppen vård utöver vad som påkallas av utbildnings- och övningsskäl, bör tjänstgöringen med civilförsvarsmyndighetens medgivande regleras genom arbetsanställning eller med tillämpning av allmän tjänsteplikt. Vid större katastroffall föreligger behov av att förstärka civilförsvarets sorteringslag med personal som organiseras och utrustas av det allmänt civila medicinalväsendet. Sådana tillfälliga sorteringslag bör efter länsstyrelses (sjukvårds- och civilförsvarssektionerna i samråd) bestämmande utsändas från beredskapssjukhus, som icke tagits i anspråk för vård av skadade. 3) I civilförsvarsområden, vari ingår tätorter för vilka förbandsstationer närmast beräknats, organiseras samaritgrupper. I samaritgrupp ingår fyra samariter, varav en utses att leda gruppens arbete. Utredningen uppskattar behovet av samaritgrupper till en grupp per 5 000 av den befolkning som beräknas bo kvar i berörda orter efter beredskapsutrymning, omflyttning och mobilisering. Samaritgrupperna ersätter samaritställena i hittillsvarande organisation och skall till skillnad mot de senare, vilkas verksamhet avsetts vara bunden till i förväg utsedda fasta verksamhetsställen, kunna vara rörliga för att etableras på platser där behov uppkommer. Samaritgruppernas personal bör även kunna tjänstgöra vid av utrymningskårerna upprättade anstalter, såsom härbärgen etc. De skall emellertid även kunna omhändertaga lätt skadade på härför lämpliga platser inomhus eller utomhus exempelvis vid uppsamlingsstråk eller i närheten av skadeområden. Härutöver bör samaritgruppernas personal, då så prövas erforderligt, förstärka övrig i skadeområden och i transportenheter verksam samaritpersonal. 4) Förbandsplatser organiseras till det antal och med den fördelning som framgår av nuvarande planläggning. Utredningens förslag upptar sålunda 501 förbandsplatser.

248 Förbandsplats betjänas av gruppchef och sex samariter, vilken personal inskrives i fred. Eventuellt behövlig biträdeshjälp härutöver tillgodoses genom tillfälligt ianspråktagna civilförsvarspliktiga. Medicinalpersonal (sjuksköterska) krigsplaceras av medicinalstyrelsen. Av förbandsplatserna i hittillsvarande organisation är 361 s. k. A-förbandsplatser och 140 s. k. B-förbandsplatser. Med A-förbandsplats förstås sådan enhet som tilldelats såväl personal som utrustning, medan B-förbandsplats endast tilldelats personal. Avsikten med denna differentiering torde ha varit, att B-platserna tillfälligt kan tillföras sjukvårdsutrustning som finns tillgänglig i icke bombade orter. Utredningen finner, särskilt med hänsyn till behov som kan uppkomma i samband med omfattande utrymningar, att förbandsplatser, som icke tilldelats för dem direkt avsedd utrustning, ej fyller kravet på erforderlig beredskap. Utredningen anser därför, att samtliga i sjukvårdskår ingående förbandsplatser skall tilldelas erforderlig utrustning. 5) Gällande planer förutsätter att civilförsvaret i krig skall kunna momentant disponera ca 1 100 krigstjänsteläkare i samband med att civilförsvaret träder i verksamhet. Utredningen har i anslutning till ovan redovisade principer funnit att nämnda antal bör ökas till 1 600. Av dessa läkare avses 390 ingå i förut nämnda sorteringslag och övriga 1 210 för uppgifter som hittills tillkommit de s. k. läkarbilarna. De förutsattes dock icke, såsom tidigare tänkts, bli tagna i anspråk för tjänstgöring å förbandsstationer. Såsom biträde åt krigstjänsteläkare i dennes civilförsvarstjänstgöring inskrives en samarit (bilförare) per läkare. Här ifrågavarande läkare jämte samarit benämnes liksom hittills läkarbil. 6) Civilförsvarsambulanser (hittills benämnda släpambulanser) organiseras till ett antal av 1 454, d. v. s. i stort sett samma antal som ingår i nuvarande organisation, med uppgift att biträda räddningskårens personal på skadeplatser, att förbereda avtransport av skadade på sorteringsplatser samt att transportera skadade till beredskapssjukhus och förbandsstationer. För varje civilförsvarsambulans inskrives en gruppchef och fyra samariter. Av samariterna skall minst två kunna vara bilförare. 7) Bussambulanser (för civilförsvarsändamål helt avställda eller för tillfälligt bruk disponibla bussar) föreslås ingå i sjukvårdsorganisationen till nu gällande antal (1 106). För varje bussambulans inskrives i fred en gruppchef, en samarit och fyra bårbärare samt dessutom för buss, helt avställd för civilförsvarets räkning, ytterligare en samarit (bussförare). Påfrestningen på den transportapparat, varöver den civila sjukvården i krig kan komma att disponera, torde bli ytterst stor. Möjligheterna att föra patienter från ett civilförsvarsområde till ett annat blir med säkerhet

249 begränsade. Med anledning härav har utredningen låtit undersöka möjligheten att tillföra civilförsvaret ytterligare ett antal bussar utöver det antal som enligt nuvarande planläggning avses att vid beredskap helt avställas för civilförsvarets räkning. En av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap lämnad redogörelse för fordonsbeståndet och dess utnyttjande under beredskap och krig visar emellertid att någon sådan ökning nu icke är möjlig. Ej heller synes det vara möjligt att för tillfälligt bruk räkna med flera bussar än i den nuvarande organisationen. Bussambulanserna bör utnyttjas för transporter direkt från uppsamlingsstråk till förbandsstationer och beredskapssjukhus samt för att utj ä m n a beläggningen på beredskapssjukhusen. De bör i första hand disponeras av länsstyrelsen (sjukvårdssektionen i samråd med civilförsvarssektionen) enär transporterna i regel torde komma att beröra ett flertal civilförsvarsområden. Utredningens organisationsförslag upptar ej personal till de i hittillsvarande organisation ingående bilambulanserna. Transporter med dessa ambulanser (främst fj ärrtransporter) utföres nämligen även vid civilförsvarsberedskap bäst av de organ som i fred svarar för ambulanserna i fråga (i regel landsting och k o m m u n e r ) . Dessa ambulanser utnyttjas i civilförsvarsverksamheten utan att ingå i civilförsvarsorganisationen. Cykelbårlag har hittills organiserats av den s. k. block tjänsten, vars skadeavhjälpande uppgifter i utredningens förslag övertagits av grupper ur räddningskåren. Förutsättningar torde numera i regel komma att saknas för när transport av skadade med cykelbår. Cykelbårlag ingår därför ej i utredningens organisationsförslag. Behovet av närtransporter tillgodoses på sätt omnämnts i kap. 10 angående räddningstjänstens uppgifter. Enligt krigssjukvårdslagen, som bl. a. stadgar tjänsteplikt för medicinalpersonal, krigsplaceras vissa läkare inom den öppna hälso- och sjukvården i krig (krigstjänsteläkare). Sådan läkare inskrives f. n. i viss omfattning även för tjänstgöring i civilförsvaret (civilförsvarsläkare). Denna tjänstgöring kan avse uppgift såsom tjänstegrenschef eller placering å läkarbil. Även annan medicinalpersonal (sjuksköterskor, tandläkare m. fl.) inskrives f. n. å befattningar i civilförsvarstjänst. Enligt utredningens förslag skall såsom tidigare sagts medicinalpersonal icke inskrivas i civilförsvaret. Förekommande tjänstgöring i civilförsvaret skall uteslutande ske enligt av medicinalmyndigheten utfärdad krigsplaceringsorder och på grundval av tjänsteplikt för medicinalpersonal. Begreppet civilförsvarsläkare synes därför icke erforderligt att bibehålla. Enheter och personal i civilförsvarets sjukvårdskårer i länen framgår av tabell 17.

é «>c _ a> .3 u t» 73 3 3 fl rt M

"68

L.

PQ «3

fl

,

h

il

O

O

O

O

O

O

O

O

O

O

O

O

O

O

O

O

O

O

O

O

O

O

O

O

O

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o riMaoooNiooorit>OHtoMno)cnNooio^to>o "*

r l r t H

T H CO

M

H

T H T H T H T H T H r-t

ro O O O r f O O O N O N 1 O ' ^ ' C D - ' t - r f O - ^ - ^ ' O O T t f O O O O O O •* ( O t o n N O i n o o H 1 •«*<oO'^'Oooooooi>ooc^ooesCT> o l> Y-I CS CN T}< CN TH rtrtOrifflCOHNMNnnn TH TH r«s cacNOTfi^TfOCNOO-'tCN'r-iCNlNirQ'r-iOr^O'^OOOriOO o n n t o i o t o i n h o o N f f l o o o ^| n w H r t T f n N N a H O i OTtmocNc^coio Tj<ix)o-<* i>05mi>ooi>t>oo5coioo 00 rH CM TH i-l

C/3

C

o

o o o

I H

,_ CO

o TH

Ol

1/1

P.JS

OH

C fl

^inoooinocoi>r^cMooi>Tj<oocoooot>cocMcoi>o-<*' cCOo r ^ r ^ o oTH c oT-4 c N i n o o i - i cT^H-OJ r H r ^Mi ro lo rcl Dr ol o a j o - ^ c o i o c o r - oi-i r l r t r ( r t H

,_, O

MBOCOCOtOPl'* CO r-t

lO

o° i c "5

rt

I C0'*CN'*C0I>C0O0000O'i-i00(N-<tO 1 OJ TH T-H

o ro

o> T-i

Kårnspektörer

VD

ioDoiciinNciinco®NT)ioiTfMinininooHooMoiNia T-l

THT-II-ITHT-I

I-H rH

r l r t r t r t r l r l l N r l H r t

W f l

mmioicoicmoomoommmooiciooooiooio

CO

w ro

o

O O C O C N C O ^ C O C ^ ^ r H T H T f r H l N - r H ^ - ^ ^ C O ^ - ^ - ^ T l f C N l - ^ C O

O

TfTfooncimTfto oiMcomin-^iHiH

CO O

CM

3* • - 1 - 1 (fl o « 3 B 3 I ~I cs >-<

i ooco-*iM-^<i>cocoiocoiMooTjioorH | (NcNocN'r-it>coooco-<tt^Ti<inT-i'r-ico

TH

T-l

fl 3

Förandslatser

to « 3 B a 3 A <« 33 rt "3 c > « > 3 « Q rt-2

w

fl o,

T f i c o o c o o o T j i o - ^ i O T t i o o t ^ i - i c o o t ^ c o c o o o T - i k n o o c o T H - * r i t O H M H I W C O T H C O C S I N C q H W M I N I N l N I N N

<* lO «<* T-l

o

t i

1*5 S rt >-i 3 C/1

c0 0o - ^ o o o oToHi > c o i o

I i " < )COi n wCOwT o i n o oToH oT -i I »T -oC o i n ! 0 ! 0 -(

ro

o CO

H

Sb 1

* *

o> rt

"t! <"3

o S

' f IM N (O N N Tf M [ C O O O - t O O O - t f O O J O O O J O J C O ^ C O O J lOrtrlrKCrl | Tf OJ T-< H rlrl H Mrl iH

O

« (D (O 00 !D O M • * | CO TH l

lO

t/3 .3

os ro

U 1

u

0)

Förands ation

4->

o o o m o o o t o o| o c N i > o c o ! N o o o o o o - * 0 5 i n i > o i - i < 3 5 cJo H c o M f f l T i N ^ r t c o m nr -ilN ^ T! -O comm-ij"*to«omci:'* O I

fl

m^fJitmMiOCDOOOOtOHOON^O CM T-H I-I

o

H^ tn

+J

o

3 t i

:rt

hJ

rt <fflOQWfcOSHli;j^ZOftÄwHD?X^N<ffl

is 3 C/3

251 Utbildning

Av den i sjukvårdskåren inskrivna personalen bör kårinspektör, biträdande kårinspektör, syssloman, gruppchef och samarit genomgå civilförsvarsutbildning i fred. F. n. gäller olika utbildningskurser för samariter placerade å enheter av olika slag i sjukvårdsorganisationen. För att organisationen skall kunna smidigt anpassas till uppkomna behov under krig, bör alla samariter, oavsett placering, genomgå samma utbildning. Härigenom möj liggöres ett allsidigt utnyttjande av all samaritpersonal. Det förhållandet att vissa samariter under beredskap och krig förutsattes skola för egen övning tjänstgöra å beredskapssjukhus och i öppen vård får icke medföra ökade krav på den fredsmässiga civilförsvarsutbildningen. Vid utbildning av personal i sjukvårdskårerna skall vidare beaktas att densamma utrustas med arbetsdosimeter och att enheterna förses med kontamineringsmätare för avläsning av eventuell förekomst av radioaktiva partiklar på kläder, hud, födoämnen m. m. Civilförsvarets utrymningskårer Utrymningskår organiseras i varje civilförsvarsområde för utrymningsoch inkvarteringsuppgifter samt för sanering och avgasning. Utrymningskår rekryteras i första hand med civilförsvarspliktig personal, som i kommunal eller annan samhällsverksamhet förvärvat praktisk erfarenhet och insikter i befolknings-, bostads- och socialvårdsfrågor eller dylikt eller som har egenskaper och intressen, som gör dem lämpliga för arbetsuppgifter av här avsett slag. Vid verkställighet av utrymnings- och inkvarteringsåtgärder skall samtliga kårer i det allmänna civilförsvaret medverka i den utsträckning, som prövas erforderlig. Hinder häremot bör ej möta då skadeavhjälpande verksamhet och utrymningsverksamhet icke kan förutsättas pågå samtidigt. Utrymning torde knappast anbefallas, då larmtillstånd råder eller under fientligt anfall. Om fientligt anfall skulle insättas mot ort där utrymningar pågår, måste med all sannolikhet utrymningsåtgärderna avbrytas och allmänheten ta skydd. Grunder för dimensionering

Utrymnings- och socialtjänst enligt 1953 års planer har organiserats jämlikt civilförsvarsstyrelsens anvisningar för utrymnings- och socialtjänst (AUS) år 1948. Huvuddragen av tjänstegrenens organisation är enligt nämnda anvisningar i stora drag följande. Ledningen av tjänstegrenen skall utövas av civilförsvarschefen med biträde av en tjänstegrenschef.

252 Inom civilförsvarsområde, där socialtjänstverksamhet, avsedd huvudsakligen för hjälp åt tättbebyggt områdes egna invånare (socialtjänst II) samt utrymning planlägges, skall en särskild utrymnings- och socialtjänstexpedition inrättas med tjänstegrenschefen som chef. I expeditionen skall finnas personal i följande befattningar: Chef, ställföreträdande chef, sektionschefer, ställföreträdare för sektionschefer, detaljchefer, ställföreträdare för detaljchefer, kanslipersonal, skrivbiträden, telefonister och ordonnanser. Inom civilförsvarsområde, där hjälpåtgärder åt personer som evakuerat dit från andra områden huvudsakligen planlägges, bör inom civilförsvarets huvudcentral, om så är lämpligt, upprättas sektioner för inkvarteringsärenden och för transportfrågor. I den mån så är erforderligt skall i de olika kommunerna inrättas inkvarteringsexpeditioner, där den omedelbara ledningen av de till kommunen hörande socialtjänstärcndena skall handläggas. Inkvarteringsexpeditionen skall lämpligen organiseras på sektioner, exempelvis kanslisektion, inkvarteringssektion och utspisningssektion. Chef för expeditionen är en inkvarteringsledare eller tjänstegrenschefen. I inkvarteringsexpeditionen skall finnas personal för följande befattningar: Chef (inkvarteringsledare), ställföreträdande chef, sektionschefer, kanslipersonal, skrivbiträden, telefonister och ordonnanser. Inom större kommuner, där det kan bli erforderligt att decentralisera ledningen av socialtjänstverksamheten, må indelning ske i inkvarteringsrotar under närmaste ledning av ett inkvarteringsombud. Till ledningens förfogande skall för utrymnings- och socialtjänstverksamheten organiseras olika enheter, envar med sina bestämda uppgifter. I fråga om utrymningsverksamheten utgör hemskyddsledare och blockchefer de lägsta enheterna i organisationen. I mån av behov skall till deras hjälp avdelas personal ur blockgrupp. Samlingsplatser skall organiseras med anlitande, där så erfordras, av personal ur blockgrupp. Väntplatser och vänthem upprättas, där särskild personal skall ombesörja erforderlig verksamhet. För ledning av utrymningstransporterna skall finnas färdpersonal. Inom utrymningsområdet skall uttagas den internatpersonal, som är behövlig för drift av intcrnat och sjukinternat. Skolor och anstalter skall utgöra utrymningsenheter. I inkvarteringsområden skall mottagningsplatser upprättas. Särskild personal skall ombesörja erforderliga arbetsuppgifter. Internat och sjukinternat skall anordnas. Driften av internaten skall i princip ombesörjas av personal, som medföljt de evakuerade från utrymningsområdet. För hjälpåtgärder åt befolkningen inom tättbebyggda områden skall härbärgen och härbärgeplatser organiseras. Särskild personal skall fullgöra erforderliga arbetsuppgifter. Hemskyddsledare och blockchefer skall tas i anspråk, särskilt för anvisande av inkvarteringsutrymme. Fältkök skall organiseras för ordnande av kollektiv utspisning, för vilket ändamål särskild personal skall uttagas. För att lämna uppgifter om dem, som till följd av krigshandlingar intagits å sjukvårdsanstalt eller avlidit, skall inom utrymnings- och socialtjänstexpeditionen upprättas ett upplysningsregister. Särskild personal skall uttagas för uppgiften.

253 Uppgifter från inkvarteringsområde om de evakuerades adresser skall samlas i ett arkiv. Den 25 februari 1954 har civilförsvarsstyrelsen utfärdat vissa ändrade bestämmelser att gälla tills vidare. Sålunda skall enligt sistnämnda bestämmelser gemensamma socialtjänstgrupper organiseras, varje grupp bestående av en gruppchef, fyra socialtjänstbiträden och en ordonnans. Gruppen är avsedd för de uppgifter, som enligt AUS skall omhänderhas av färdpersonal samt personal vid väntplatser, vänthem och härbärgen. Internatpersonal skall uttagas och inskrivas i utrymningsområdet endast i begränsad omfattning. Utredningen har tidigare uttalat sin principiella uppfattning att i fred inskrivning ej bör ske för enkla och tillfälliga arbetsuppgifter. Detta gäller ej minst i fråga om utrymnings- och socialtjänst. Oaktat 1956 års inskrivningssiffror för denna tjänst utvisar ett med ca 66 000 personer minskat personalbehov i jämförelse med 1953 års planer — bl. a. som följd av civilförsvarsstyrelsens ändrade anvisningar år 1954 — redovisar tjänstegrenen alltjämt det största behovet av inskriven personal av samtliga tjänstegrenar. 1945 års civilförsvarsutredning anförde bl. a. i sitt betänkande, att det då planlagda förfaringssättet vid utrymning var tidsödande och att vissa förenklingar av det expeditionella förfaringssättet borde eftersträvas. Någon sådan förenkling synes emellertid ej ha kommit till stånd. I stället torde det administrativa förfaringssättet vid genomförandet av utrymningar och inkvartering alltmer ha komplicerats. Detta förhållande framträder starkast vid det studium av utbildningsverksamheten inom tjänstegrenen i fråga, som utbildningsutredningen och civilförsvarsutredningen gemensamt företagit. Sålunda kan nämnas, att utöver de formulär m. m. som finns upptagna i AUS, ej mindre än 367 olika blanketter och instruktioner kommit till användning vid utbildningsverksamheten inom länen. Den 20 september 1957 har Kungl. Maj :t givit civilförsvarsstyrelsen uppdrag att utarbeta erforderliga anvisningar för den nya utrymningsplanläggning, som påkallas av statsmakternas ställningstagande år 1956 till utrymnings- och skyddsrumsfrågorna. I vad avser snabbutrymningsförfarandet och därmed sammanhängande organisationsfrågor har sådana nya anvisningar (ASu) utfärdats av styrelsen den 8 juli 1957. I fråga om den successiva utrymningsplanläggningen föreligger ännu icke nya anvisningar. Vid utredningens ställningstagande till frågor rörande utrymnings- och inkvarteringsförfarandet samt behovet av personalorganisation för utrymningstjänst har bl. a. följande synpunkter varit vägledande. Utmärkande för utrymningarna är numera dels det stora antal människor, som omfattas därav, och dels den korta tid, som beräknas stå till buds för genomförandet. Utredningen förutsätter att det utrymningssystem, som f. n. är under utarbetande inom civilförsvarsstyrelsen, får enklast

254 möjliga utformning och att därvid även de enskildas medverkan och initiativ vid utrymningarnas genomförande tillmätes betydelse. Om svårigheterna vid utrymning skall kunna övervinnas måste formella krav reduceras till ett minimum. Ett smidigt utrymningsförfarande bör i princip bäst kunna uppnås, om planläggning och verkställighet så mycket som möjligt anknyter till fredsmässiga tillvägagångssätt. Så långt möjligt bör utrymningsorganisationen därför bygga på redan i fred befintliga institutioner och resurser. Den hittillsvarande utrymningsorganisationen förutsätter ett individuellt registreringsförfarande och att envar utrymningsberättigad tillställes en s. k. utrymningssedel, som samtidigt utgör färdbiljett. Begistreringen är avsedd att ske genom försorg av hemskyddsledare, vilka särskilt utbildats härför. Utredningen har emellertid — såsom tidigare framhållits — funnit att den hittills tänkta hemskyddsorganisationen icke kan fylla de uppgifter, som avsetts för densamma. Detta framgår därav att den f. n. planlagda hemskyddsorganisationen icke kunnat rekryteras i planenlig omfattning. Enligt utredningens mening kan utrymningsförfarandet icke, särskilt med hänsyn till den numera förutsedda omfattningen av utrymningar, göras beroende av ett individuellt registreringsförfarande. Beträffande registreringsförfarandet i anledning av genomförda utrymningsåtgärder hänvisas till vad därom föreslagits i kap. 10. Vid 1953 års planläggning av utrymningsförfarandet har man utgått från att skolväsendets fredsmässiga indelningsgrunder i möjligaste mån skall bibehållas. I förenämnda nya anvisningar ASu har civilförsvarsstyrelsen emellertid frångått tanken på att skolklasserna skall sammanhållas vid genomförandet av snabbutrymningar och i stället betonat önskemålet att familjerna så långt möjligt sammanhålles. Samma princip bör gälla vid planläggning av beredskapsutrymning. Detta innebär, att skolundervisningen inom inkvarteringsområdena får bedrivas på det sätt, som skolmyndigheterna finner lämpligast med hänsyn till läget efter det utrymnings- och inkvarteringsverksamheten avslutats. Den tid, som verkställigheten av en beredskapsutrymning kommer att kräva, blir i mycket beroende av hur samhällets och de enskildas transportkapacitet utnyttjas. Allmänt sett kommer transportfrågorna att ställa härav berörda centrala och regionala myndigheter inför stora påfrestningar. Även härvidlag uppnås de bästa resultaten om planläggningen och verkställigheten bygger på de enskildas medverkan i så stor utsträckning som möjligt. En fråga som inverkar på utrymningsorganisationen inom civilförsvaret, är hur de kommersiella transportmedlen, framför allt järnvägståg och bussar, bäst utnyttjas och samordnas. I dessa och andra transportfrågor h a r utredningen samrått med järnvägsstyrelsen. Vid detta samråd har det icke ansetts vara motiverat att inom civilförsvaret uppbygga särskilda transportorganisationer, biljettutlämningsställen etc. Det har nämligen bedömts

255 som praktiskt genomförbart att järnvägsmyndigheter i samråd med civilförsvarets myndigheter under fred planlägger och vid verkställighet genomför utrymningstransporter med såväl järnvägståg som bussar. Anspråken på civilförsvarets utrymningsorganisation kommer att minska, om beredskapsutrymningen i sitt första skede genomföres som frivillig utrymning med rätt för de utrymningsberättigade att själva välja inkvarteringsplats. Till ledning för sådant val bör civilförsvarsmyndigheterna på lämpligt sätt meddela råd till befolkningen att exempelvis undvika gränsoch kusttrakter samt orter och områden, beträffande vilka utrymning planlagts. I vissa fall kan det emellertid av militära eller andra skäl ej vara lämpligt att offentligen angiva orter eller områden av sistnämnda slag. Detta kan medföra, att de frivilligt utrymmande i viss utsträckning beger sig till sådana orter eller områden. De olägenheter, som kan vara förbundna härmed — exempelvis att de utrymda kan komma att beröras av ytterligare utrymningsåtgärder — torde dock uppvägas av att utrymningarna av tätorterna, där anfallsriskerna är störst, i betydande omfattning underlättas, om det här anvisade förfaringssättet tillämpas. Det finns anledning antaga, att en betydande del av befolkningen i tätorterna har möjlighet att själv ombesörja sin bortflyttning och inkvartering. En i Stockholm tidigare gjord undersökning av barnfamiljernas sommarvistelse har sålunda utvisat att ca 75 % av mödrarna och ca 85 % av barnen under den sommar, då undersökningen företagits, vistats hos släktingar och bekanta eller i egna fritidsstugor m. m. på landsbygden och i mindre tätorter. Inkvarteringsorganisationen bör anpassas efter det maximala antalet evakuerade för vilka inkvartering planlägges inom respektive kommuner. I det första inkvarteringsskedet bör målsättningen vara att ordna husrum och, i den mån så erfordras, enkel utspisning åt de evakuerade. Största effektivitet torde härvid ernås om inkvarteringsförfarandet icke bindes vid formella tillvägagångssätt. Härefter står tid till förfogande för erforderliga justeringar, vilka t. ex. kan avse att inom rimliga gränser tillgodose individuella önskemål, hygieniska krav m. m. Här må erinras om att utredningen i kap. 10 föreslagit, att de kommunala myndigheterna skall ha skyldighet att medverka i utrymnings- och inkvarteringsverksamheten. Organisation

Uttagning och inskrivning i fred av personal till utrymningskår skall i princip ske endast för uppgifter, som under beredskap och krig kan beräknas bli av stadigvarande natur eller är av den art att inskrivning eljest kan vara påkallad av beredskapsskäl. För tillfälliga uppgifter bör vid sidan av personal i organisationen anli-

256 tas även icke inskrivna civilförsvarspliktiga personer samt frivilliga organisationer. Ledning av utrymning och inkvartering handhas av civilförsvarschefen med biträde av befäl och manskap i ledningscentraler och övriga för den skadeavhjälpande verksamheten avsedda ledningsorgan samt av kommunala organ. För ledningsverksamheten föreslås därför icke, såsom i nu gällande organisation, särskilda ledningsorgan för utrymnings- och inkvarteringsverksamheten. Utredningen föreslår följande organisation. I varje civilförsvarsområde ingår i utrymningskåren en kårinspektör och två biträdande kårinspektörer. Utrymningsgrupper organiseras inom civilförsvarsområde där utrymning planlägges. Gruppernas antal beräknas till en grupp per varje två tusen invånare (de värnpliktiga frånräknade). Utrymningsgrupp består av gruppchef och fyra utrymningsbiträden. Utrymningsgruppernas huvudsakliga uppgift skall vara att biträda vid utrymning och vid omhändertagande av personer, som blivit hemlösa på grund av krigshandlingar. De skall även biträda civilförsvarsledningen vid utspisning av hemlös och evakuerad befolkning. Utredningen har funnit lämpligt att ålägga utrymningsgrupperna även sanerings- och avgasningsuppgifter. Inkvarteringsombud uttages inom varje kommun där inkvartering av evakuerade planlägges. Ett inkvarteringsombud inskrives för varje tusental evakuerade, som avses att vid slutlig utrymning inkvarteras inom kommunen. Vid uppskattningen av erforderligt antal har utredningen utgått från en generell beläggningssiffra motsvarande en tredubbling av fredsbefolkningen. Utredningen finner ej erforderligt att för de evakuerades mottagning och första omhändertagande i inkvarteringskommunerna inskriva särskild personal utöver inkvarteringsombuden. För denna uppgift lämnas biträde även av annan tillgänglig personal inom civilförsvarsområdet, av icke inskriven civilförsvarspersonal, av frivilliga organisationer och av kommunala organ. I inkvarteringskommunerna uppkommande behov av ytterligare inskriven civilförsvarspersonal sedan det första omhändertagandet av evakuerade slutförts bör tillgodoses genom uttagning bland den inkvarterade befolkningen. Till viss del löses härigenom även de inkvarterades sysselsättningsproblem. Uppgifter som i hittillsvarande organisation avses tillkomma inkvarteringsledare skall enligt utredningens förslag i stället ankomma på de i ledningskåren ingående kommunvis uttagna distriktscheferna. Utredningen har undersökt om och i vilken omfattning det kan vara möjligt och erforderligt att för civilförsvarets behov utnyttja Svenska röda korsets hjälpstationer. Härvid har utredningen särskilt tänkt på de förhållan-

257 den, som kan uppkomma vid omfattande utrymningar, särskilt snabbutrymningar. I samband med landsvägstransporter uppkommer vid sådant fall behov av sjukhjälp utmed vägarna. Den ökade folkmängden i mindre orter och i landsbygdsområden efter utrymning kommer likaledes att ställa ökade krav på sjukvårdstjänsten, särskilt för den händelsen sådana områden eller orter skulle utsättas för fientliga anfall. Svenska röda korsets hjälpstationer har organiserats för att tillgodose behov av första hjälp i samband med trafikolyckor, som inträffar på landsvägarna. Med hänsyn till det stegrade antalet trafikolyckor påbörjades år 1953 en upprustning av hjälpstationerna, som består av viss utbildad sjukvårdspersonal och sjukvårdsutrustning för första hjälpåtgärder. F. n. finns ca 600 hjälpstationer i rustat skick. Dessa hjälpstationer kommer givetvis att vid beredskap och krig utnyttjas även för civilförsvarsändamål. För att göra hjälpstationer tillgängliga för civilförsvarsändamål i ökad utsträckning främst i samband med utrymning beräknar utredningen ytterligare minst 750 hjälpstationer erforderliga. Härigenom skulle hjälpstationer kunna finnas disponibla på varannan mil efter landets riksvägar och större länsvägar. Vid samråd i ärendet har Svenska röda korset förklarat sig vara villigt att svara för hjälpstationernas drift, deras funktionsduglighet och personalens utbildning under förutsättning att medel ställes till förfogande för organisering och upprustning av nämnt antal hjälpstationer. Kostnaden för varje hjälpstation beräknas till 300 kronor. Med hänsyn till hjälpstationernas betydelse för civilförsvarets verksamhet under krig föreslår utredningen att t. v. 750 hjälpstationer organiseras till en sammanlagd kostnad av 225 000 kronor under villkor att Svenska röda korset åtager sig att ansvara för hjälpstationernas funktionsduglighet under krig, däri inbegripet förnyelse av förbrukad sjukvårdsmateriel. Frågan om eventuell ytterligare utbyggnad av hjälpstationernas antal bör, sedan den föreslagna utbyggnaden genomförts, ånyo övervägas. Personalen i utrymningskårerna i länen framgår av tabell 18. Utbildning

Många av de uppgifter som civilförsvarspersonalen skall utföra i samband med utrymnings- och inkvarteringsåtgärder är av så enkel beskaffenhet, att en manskapsutbildning härför under fred icke k a n sakligt motiveras. Civilförsvarsutredningen och utbildningsutredningen är samstämmigt av den uppfattningen, att utrymnings- och socialtjänstens nuvarande utbildningsomfång i icke obetydlig omfattning bör krympas. Av den i utrymningskårerna inskrivna personalen bör endast kårinspektörer, biträdande kårinspektörer och gruppchefer i fred genomgå civilförsvarsutbildning. Härutöver föreslås att visst högre befäl i ledningskåren (chefsassistenter och ledningschefer) utbildas för på dem ankommande 17—710821

258 Tabell 18. Personal i utrymningskårerna Län

A B G D E F G H I K L M N 0 P R S T U W X Y Z AC BD Summa för riket

Inskrivningsbehov (avrundat)

K år inspektörer

Grupp chefer

Utrymningsbiträden

Inkvarteringsombud

5 12 9 12 15 12 12 12 3 6 12 14 9 14 18 15 15 15 18 21 18 18 27 27 36

430 19 34 38 76 40 8 25 8 25 19 159 24 189 48 29 29 50 50 27 44 34 12 26 23

1 720 76 136 152 304 160 32 100 32 100 76 636 96 756 192 116 116 200 200 108 176 136 48 104 92

186 230 249 373 343 288 386 114 232 472 508 262 309 497 432 499 263 197 566 504 515 332 531 529

2 200 300 400 500 800 600 300 500 200 400 600 1 300 400 1 300 800 600 700 500 500 700 700 700 400 700 700

1 466

5 864

8 817

16 800

utrymnings- och inkvarteringsuppgifter och att allt befäl inom övriga civilförsvarskårer utbildas så att dessa kårers manskap kan instrueras och ledas i på dem ankommande verkställighetsuppgifter vid utrymning och inkvartering. Beträffande gasskyddsutbildningen föreslås att gruppcheferna i utrymningskårerna ges den utbildning, som erfordras för att de skall kunna leda genomförandet av utrymningsgruppernas sanerings- och avgasningsverksamhet. Utbildningsutredningen föreslår i sitt betänkande att när Kungl. Maj :t därom förordnar manskapet i utrymningsgrupperna skall utbildas i personligt skydd, vari bl. a. ingår undervisning i avgasning och sanering. Motsvarande gasskyddsutbildning skall enligt utbildningsutredningens förslag, meddelas all inskriven civilförsvarspersonal som utbildas i fred. Utredningen, som biträder detta förslag, vill samtidigt påpeka behovet av särskild utbildning av den i fredsadministrationens centrala och regionala instanser anställda chefspersonal, som under beredskap och krig har att för riket eller län leda utrymnings- och inkvarteringsföretag. Sådan särskild utbildning har hittills icke ägt rum.

259 Civilförsvarets

ledningskårer

Ledningskår organiseras inom civilförsvarsområde för att vid beredskap och krig stå till civilförsvarschefens förfogande vid ledningen av civilförsvarets förebyggande och skadeavhjälpande verksamhet samt för att i samband med ledningsverksamheten handha observations-, sambands- och underhållsuppgifter. Civilförsvarets ledningsorganisation enligt hittillsvarande planläggning har utformats bl. a. enligt de ledningsprinciper, som återfinns i civilförsvarsstyrelsens år 1950 utgivna förslag till handledning i allmän civilförsvarstaktik (HACt). Härutöver har vissa organisationsförslag angående ledningen lämnats i civilförsvarsstyrelsens anvisningar år 1952 för upprättandet av specialplaner för civilförsvaret (ASp). Observations- och sambandstjänst organiseras f. n. såsom särskild tjänstegren. Till ledning för civilförsvarscheferna utgav civilförsvarsstyrelsen vidare år 1951 en promemoria med synpunkter på organiserandet av arbetet i huvudcentral under anfall. Enligt denna promemoria och ovan nämnda taktiska handledning skulle tjänstegrenscheferna (brandchefer, tekniker m. fl.) under anfallsperioder biträda civilförsvarschefen vid ledningsverksamheten i huvudcentralen. Detta innebar att för skadeavhjälpande verksamhet synnerligen värdefull personal till stor del bands vid administrativa arbetsuppgifter och liknande. Är 1952 tillsattes inom civilförsvarsstyrelsen en kommitté för översyn av gällande bestämmelser angående civilförsvarsledningcns utövande. Nya anvisningar angående civilförsvarets lokala ledning har dock hittills endast utfärdats för utbildning och övning av ledningspersonal m. fl. i expeditionstjänst (stabs- och sambandstjänst). För dessa anvisningars tillämpning i organisatoriskt hänseende avsåg styrelsen att vid senare tillfälle utfärda särskilda bestämmelser. Härutöver kan nämnas, att civilförsvarsstyrelsen år 1956 utgivit vissa arbetsutkast till anvisningar angående ändrade regler för civilförsvarets lokala ledning, även dessa bestämmelser endast avsedda att användas i utbildningssammanhang. I nämnda arbetsutkast övervägs vissa principiella förändringar i ledningsfunktionerna i syfte bl. a. att möjliggöra en snabbare expeditionstjänst i huvudcentral med en mindre men fastare än hittills organiserad ledningsstab och att frigöra viss kvalificerad personal för arbete i skadeområden. Vidare avsåg utkastet att tillskapa en ny territoriell indelning av civilförsvarsområdena i s. k. basområden i avsikt att därigenom avlasta civilförsvarschefen mera rutinmässiga åtgärder beträffande ledning av stationära enheter, underhåll, personaltjänst m. m. Efter samråd med civilförsvarsutredningen har civilförsvarsstyrelsen här-

260 utöver dels år 1956 utfärdat föreskrifter om uttagning och inskrivning av viss personal i civilförsvarets ledningscentral i avvaktan på den slutliga utformningen av civilförsvarets blivande ledningsorgan, dels ock år 1957 meddelat länsstyrelserna anvisningar om uttagning och inskrivning även av personal avsedd för ledningsverksamhet inom skadeområde. Grunder för dimensionering

Utredningens förslag i fråga om den lokala ledningsorganisationen grundar sig på de rön, som stadsanalyserna gett, och studier i samband med försöksverksamheten i Södermanlands län. Vidare har civilförsvarets ledningsfrågor (ledningsfunktioner) vid fientliga katastrofanfall, speciellt studerats i Malmö civilförsvarsområde vid särskilda överläggningar med utredningens experter, länsstyrelsen i Malmöhus län och den lokala civilförsvarsmyndigheten i Malmö. Utredningen har bedömt ledningsorganisationen och dess behov av personal i stort sett efter följande principer. Ledningsuppgifterna berör i huvudsak dels åtgärder i samband med genomförandet av civilförsvarets mobilisering dels genomförandet av utrymning, inkvartering, undanförsel, förstöring och andra förebyggande civilförsvarsåtgärder och dels ledandet av den skadeavhjälpande verksamheten. För att få erforderlig effektivitet och snabbhet bör ledningsverksamheten på lämpligt sätt fördelas mellan civilförsvarsområdenas centrala ledningsorgan (hc m. m.) och fältorgan i anslutning till förekommande skadeområden. Härvid bör beaktas att olika krav ställes på ledningsverksamheten under anfallslösa perioder och vid anfall med därav föranledd skadeavhjälpande verksamhet. Vid avvägningen mellan ledningsåtgärder av central och fältmässig art måste hänsyn tas till kravet på att hjälparbetet skall k u n n a påbörjas snarast möjligt efter ett anfall. Betydelsen av snabba ingripanden belyses av krigserfarenheterna och även av analysstudierna. På grund härav måste insättandet av hjälpenheter i erforderlig omfattning kunna ske utan avvaktande av sådan ordergivning från huvudcentralen, som förutsätter tidskrävande överläggningar. Ledningsorgan med anslutning till skadeområdena måste därför ges viss befogenhet att efter eget bedömande påbörja räddningsverksamheten. Detta kräver kvalificerat befäl i fältorganisationen. Ledningsorganisationen bör uppbyggas så att kvalificerad befälspersonal (brandchefer, polischefer, annat brand- och polisbefäl, tekniker m. fl.) kan utnyttjas för att leda räddningsverksamheten i anslutning till skadeområden. Härigenom kommer det högre befälets yrkeskunnighet bäst till sin rätt i räddningsverksamheten. De principer, som f. n. tillämpas i fråga om ledningsverksamheten i huvudcentral, har framgått av en övning som anordnats i statens civilförsvarsskola i samband med utbildning av högre taktiskt befäl och varav utbildnings- och

261 civilförsvarsutredningarna tagit del. Det framgick därav, att hjälpverksamheten enligt förutsättningarna för övningen påbörjades först sedan order om utryckning utgått till hjälpenheterna från huvudcentralen och att insättandet gjordes beroende av ett skriftligt förfaringssätt. Enligt utredningens uppfattning måste den f.n. tillämpade formella och tidskrävande ordergivningen i huvudcentralen ersättas med en decentraliserad ledning och i samband därmed viss automatik som kan verka med erforderlig grad av snabbhet. Vad nu sagts gäller främst ett första skede omedelbart efter ett anfall. Därunder måste en omedelbar hjälpinsats kunna påbörjas snarast möjligt av intakta räddningsenheter, som förlagts i eller i omedelbar närhet av tätortsbebyggelse inom det anfallna området. Beträffande hjälpenheter .ur bl. a. räddningskår, beredskapsbrandkår och sjukvårdskår, utgångsförlagda på visst skyddsavstånd från tätbebyggelse, bör vidare vederbörande ledningsbefäl ha befogenhet att — utan att avvakta utryckningsorder från huvudcentralen — låta påbörja frammarsch mot skadeområdet, så snart det blivit känt att skada inträffat. Under frammarschen bör upplysningar lämnas från huvudcentralen (per radio) om värden från detonationspunktvisare och bombstyrkemätare efter hand som värdena blir kända. Ett liknande förfaringssätt torde kunna tillämpas vid konventionella anfall. De fältmässiga ledningsorganen skall komplettera de erhållna uppgifterna genom egna observationer och rekognosceringar. En på detta sätt omedelbart inledd insats möjliggör att hjälpenheterna utan onödig tidsutdräkt kan vara gripbara i närheten av respektive skadeområde för att insättas i räddningsverksamheten. Värdet av snabba hjälpåtgärder överväger i regel nackdelen av att vissa enheter onödigtvis k a n komma att rycka ut enligt det här föreslagna tillvägagångsättet. Bisken härför kan dessutom minskas om viss del av enheterna hålles i reserv i utgångsläget intill dess skadesituationen klarnat. I skadebekämpningens senare skede blir huvudcentralens uppgift att med ledning av inkomna lägesuppgifter samordna räddningsverksamheten, justera vidtagna åtgärder, besluta om förstärkningar, göra erforderliga framställningar till över- och sidoordnade myndigheter m. m. Under anfallslösa perioder skall från huvudcentralen bl. a. ledas den verksamhet, som inom civilförsvarsområdet erfordras för uppehållande av anbefalld beredskap, inbegripet härför erforderliga administrationsåtgärder. Därvid kan det vara lämpligt att förlägga viss verksamhet —- exempelvis kassatjänst och förvaltning i övrigt ävensom under vissa förhållanden handläggning av frågor om utrymning och inkvartering — till lokaler utanför centralen. Ledningsorganens möjligheter att utöva sina funktioner är beroende av erhållna informationer.

262 Hittills har avsetts att observationer (rapporter) angående vid luftanfall inträffade skador skall förmedlas till civilförsvarsledningen dels genom rapporter från personal i särskilt anordnade torn (tornobservationsplatser) dels genom hemskydds- och blockorganisationen (rapportställen) och dels genom särskilt avdelade observatörer. Av stadsanalyserna har emellertid framgått att observationstjänsten i fortsättningen måste organiseras på annat sätt än som hittills avsetts. Anledningen härtill ligger bl. a. i vapenutvecklingen, osäkerheten att erhålla varning före anfall, den totala utrymningen av de större städernas innerområden m. m. Då hem skydd och block enligt utredningens förslag icke längre skall organiseras, måste de observations- och rapportuppgifter, som hittills avsetts för dessa organ, i stället fullgöras av personal i den nya organisationen. De framskjutet grupperade räddningsgrupperna, vilka föreslås bli utrustade med bärbara radiostationer, torde bli väl lämpade för uppgifter av ifrågavarande slag, men även fältmässiga ledningsorgan, brand- och bevakningspersonal liksom annan civilförsvarspersonal bör allt efter omständigheterna komma ifråga. Utredningen har funnit att den hittills avsedda kontinuerliga bevakningen från särskilt anordnade tornobservationsplatser icke längre är ändamålsenlig och ej heller möjlig att uppehålla med hänsyn till de moderna vapnens skadeverkningar. I stället bör utnyttjas efter visst system utplacerade mätinstrument, som vid atomvapenanfall utvisar detonationscentrum, detonationshöjd, bombstyrka och radioaktivitet, jämte i förväg rekognoscerade eller tillfälliga till buds stående utsiktspunkter, varifrån observationer kan ske. Avläsning av instrumenten och observationer i övrigt utföres av tillgänglig civilförsvarspersonal som förlagts, i förekommande fall i skyddsrum, i närheten av mätinstrument och utsiktspunkter. För verksamheten viktiga observationer skall givetvis förmedlas även av personal, som efter anfall utför rekognoscering. Frågan om lämplig placering av instrument för mätning av radioaktivitet m. m. och vilka anordningar som erfordras härför, bör bli föremål för närmare studier av civilförsvarsstyrelsen i samråd med försvarets forskningsanstalt. Erforderliga förslag bör senare framläggas på grundval härav. I avaktan härpå bör kommun t. v. ej åläggas att vidtaga ytterligare anordningar för att i samband med rivning av befintligt observationstorn ersätra detsamma med nytt torn eller att eljest anordna observationstorn. Den tekniska utvecklingen kan komma att vidga civilförsvarets observations- och sambandsmöjligheter. Det torde exempelvis vara möjligt att, sedan televisionsnätet ytterligare utvecklats, förse civilförsvaret med televisionsanläggningar för sådant ändamål. Även radartekniken synes kunna utnyttjas. Under nuvarande förhållanden är det emellertid icke möjligt att göra

263 de närmare bedömanden som erfordras för att framlägga förslag om en dylik utbyggnad. Det bör ankomma på civilförsvarsstyrelen att närmare studera detta problem och för Kungl. Maj :t framlägga de förslag i frågan, som kan påkallas. En möjlighet att betydligt öka bl. a. ledningens effektivitet kan även vinnas genom utnyttjande av flyg för lednings- och sambandstjänst ävensom för vissa andra ändamål. Förslag i frågan framlägges i det följande. Ett spelexempel angående civilförsvarsverksamhetens igångsättande och ledning efter atombombanfall redovisas såsom bilaga 2. Speciella ledningsförhållanden uppstår för civilförsvarsmyndigheterna inom områden, som utsattes för fientlig invasion. Härom gäller dels Kungl. Maj :ts brev till samtliga länsstyrelser den 5 mars 1943 angående vissa bestämmelser rörande civila myndigheters verksamhet under krig (SFS 335/43) och Kungl. kungörelse den 20 september 1951 med vissa bestämmelser angående länsstyrelsernas verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. (SFS 644/51) samt dels Kungl. Maj :ts särskilda beslut den 30 augusti 1943 beträffande luftskyddets verksamhet inom område, som ockuperats av fientlig makt eller hotas av sådan ockupation. I ärendet föreligger vidare av luftskyddsinspektionen den 7 oktober 1943 med stöd av sistnämnda beslut utfärdade föreskrifter. Vad i nämnda handlingar sägs om luftskyddschefer gäller enligt övergångsbestämmelserna i civilförsvarslagen nuvarande civilförsvarschefer. Med hänsyn till nu föreliggande ändrade förhållanden och förutsättningar för civilförsvarets verksamhet synes sistnämnda Kungl. Maj :ts beslut jämte tillämpningsföreskrifter böra överses och revideras. Organisation

Civilförsvarschefer och distriktschefer Inom varje civilförsvarsområde skall finnas en av länsstyrelsen förordnad civilförsvarschef. Enligt det förslag beträffande civilförsvarsadministrationens inordnande i länsstyrelserna, som i det följande framlägges, skall civilförsvarschef icke längre ansvara för de fredsadministrativa arbetsuppgifter, som nu åvilar den lokala civilförsvarsmyndigheten. Härigenom kommer civilförsvarschefs uppgifter att i huvudsak avse förhållanden under civilförsvarsberedskap i likhet med vad som gäller för civilförsvarsbefäl i övrigt. I fredstid skall civilförsvarschef enligt vad därom särskilt stadgas genomgå utbildning samt deltaga i försvarsspel, konferenser och övningar för att i erforderlig grad bli insatt i sina uppgifter vid civilförsvarsberedskap samt i planläggningen och övriga förberedelser för civilförsvaret inom området. Under civilförsvarsberedskap skall civilförsvarschef föra befäl över civil-

264 försvarskårerna inom sitt område och närmast tillse att den beredskap upprätthålles, som svarar mot anbefalld beredskapsgrad. Vid tillfälligt kortare förfall för civilförsvarschef under civilförsvarsberedskap fullgör den i det följande föreslagna förste chefsassistenten eller annan chefsassistent civilförsvarschefens uppgifter. Vid förfall av längre varaktighet utser länsstyrelsen ny civilförsvarschef. Erfordras i fred vikarie för civilförsvarschef förordnar länsstyrelsen tjänsteförrättande civilförsvarschef för varje särskilt fall. Till dylikt förordnande bör i första hand ifrågakomma lämplig person bland dem, som inskrivits eller krigsplacerats som befäl i ledningskår. Starka skäl talar för att polischeferna alltjämt regelmässigt förordnas till civilförsvarschefer i områden, där heltidsanställd civilförsvarschef ej finns. Liksom hittills bör emellertid länsstyrelserna ha frihet att i sådana områden om så anses lämpligt till civilförsvarschef förordna annan än polischef. Civilförsvarschef bör förordnas för viss tid i taget, förslagsvis sex år. För att trygga rekryteringen bör befattningshavare vid polis- och brandväsendet liksom hittills vara skyldiga mottaga uppdrag att vara civilförsvarschef. Civilförsvarsområdena föreslås indelade i civilförsvarsdistrikt på så sätt att varje i civilförsvarsområde ingående kommun bildar ett civilförsvarsdistrikt. Denna indelningsgrund synes lämplig bl. a. med hänsyn till civilförsvarsnämndernas verksamhet och kommunernas medverkan i civilförsvaret genom att ställa kommunala resurser till förfogande. I varje civilförsvarsdistrikt (kommun), dock ej där civilförsvarschefen har sin uppehållsplats, förordnas en distriktschef, vartill bör utses person med god kännedom om den kommunala förvaltningen, företrädesvis kommunal förtroendeman eller tjänsteman. Distriktschefen är civilförsvarschefens ombud inom kommunen. Han fullgör i förekommande fall de uppgifter som i nuvarande organisation ankommer på inkvarteringsledare samt utövar vid beredskap och krig de funktioner som civilförsvarschefen kan finna lämpligt att överlämna åt honom. Distriktschef, som icke tillika är polischef, bör dock ej ges befogenhet att utöva ledning av bevakningskårens verksamhet i distriktet. Inom varje polischefsdistrikt skall nämligen polischefen närmast under civilförsvarschefen utöva den omedelbara ledningen av denna verksamhet Då polischef tillika är civilförsvarschef skall den omedelbara ledningen av bevakningskåren inom hans polischefsdistrikt utövas av annat därtill utsett polisbefäl. I samband härmed må erinras, att utredningens förslag om indelning i civilförsvarsområden innebär, att civilförsvarsområdenas gränser icke längre kommer att skära gränser för polischefsdistrikt. Härigenom kommer vissa organisatoriska olägenheter, som i detta hänseende f. n. gäller och i det föregående påvisats, att undanröjas.

265 Civilförsvarschefer och distriktschefer utövar ledningen av civilförsvaret från särskilda ledningscentraler, huvudcentraler (hc) respektive distriktscentraler (de). I huvudcentral skall till civilförsvarschefens förfogande stå tre sektioner: ledningssektion för central taktisk ledning och sambandstjänst, expertsektion för tekniska uppgifter och förvaltningssektion för underhållsuppgifter. Distriktscentral organiseras i kommun, vari huvudcentral icke är belägen. Den indelas ej i sektioner och kan mestadels vara av enkel beskaffenhet. Taktisk ledning Som taktisk ledning kan betecknas beslut om var och för vilka huvuduppgifter skadeavhjälpande enheter skall insättas i skadeområde, hur arbetet enheterna emellan bör samordnas, hur arbetet bör inriktas med hänsyn till angelägenhetsgrad, givna militära direktiv etc. Taktisk ledning kan även ifrågakomma i samband med utrymningar. Den taktiska ledningen inom ett civilförsvarsområde utövas av civilförsvarschefen dels centralt i hc med biträde av ledningssektionen dels ock av fältmässiga ledningsorgan. a) I varje civilförsvarsområde inskrives med placering i ledningssektionen en l:e chefsassistent med uppgift att vara civilförsvarschefens närmaste man och att med avseende på ledningskåren i tillämpliga delar fullgöra kårinspektörs uppgifter. I ledningssektionen inskrives vidare chefsassistenter, av vilka en utses att tillika vara biträdande kårinspektör. För civilförsvarsområden med minst 10 000 invånare beräknas en chefsassistent och därutöver ytterligare en chefsassistent för varje 20 000-tal invånare. För distriktscentral i distrikt (kommun) innefattande en eller flera tätorter med över 10 000 invånare har beräknats en chefsassistent för varje sådan ort. Chefsassistenterna skall vara väl insatta i civilförsvarets organisation och verksamhetsområde. De skall under civilförsvarschefen leda civilförsvarskårernas mobilisering samt den förebyggande och skadeavhjälpande taktiska verksamheten. I övrigt skall chefsassistent biträda civilförsvarschefen i förekommande ledningsuppgifter. Chefsassistenten, eller inom område där flera chefsassistenter finns en av dem, bör särskilt ansvara för orienterings- och underrättelseverksamhet inom ledningscentralen samt utåt till ledningsorgan, myndigheter och allmänheten. Civilförsvarschef, 1 :e chefsassistent och chefsassistent skall vara kunniga i användning av täcktabeller (enkla krypteringuppgifter). I ledningssektionen ingår en teleexpedition. Med befälsställning närmast under chefsassistent förestås teleexpeditionen av en expeditionsföreståndare jämte en biträdande expeditionsföreståndare.

266 För distriktscentral har beräknats en expeditionsföreståndare samt därutöver en biträdande expeditionsföreståndare för varje i distriktet ingående tätort med minst 10 000 invånare. Expeditionsföreståndare åligger att fördela arbetet inom expeditionen, att närmast ansvara för att alarmerings-, rapport- och sambandstjänst i övrigt fungerar samt att leda kryptoverksamheten i egenskap av kryptochef. I distriktscentral där expeditionsföreståndare ej finnes skall distriktschef vara kryptochef. I teleexpedition, som från luftförsvarscentral (luftförsvarsgruppcentral) får luftförsvarsorientering per telefon (trådlufor), organiseras en luforgrupp. Luforgrupp består av gruppchef, biträdande gruppchef och f}rra luforbiträden. Det förutsattes, att civilförsvarets larmanordningar utlöses från huvudcentralen. Luforgruppchefen skall tillika vara biträdande kryptochef. I ledningscentral med särskild televäxel eller linjetagareanläggning skall telefonister finnas inskrivna till ett antal närmast motsvarande en och en halv gånger antalet ankommande telefonlinjer. För varje i ledningscentral belägen radiostation (manöverapparat till d:o) skall vidare finnas två telefonister. I teleexpedition skall ingå minst tre expeditionsbiträden. I civilförsvarsområden med mer än 10 000 invånare ökas antalet expeditionsbiträden med ett biträde för varje ytterigare 20 000-tal invånare. Sålunda beräknat antal expeditionsbiträden är avsett även för distriktscentralernas behov av inskriven sådan personal. Härutöver har dock för civilförsvarsdistrikt, inom vilka inkvartering planlägges, beräknats ytterligare ett expeditionsbiträde för varje 1 000-tal invånare, räknat å befolkningssiffran sedan planlagd inkvartering ägt rum. Beträffande det sammanlagda behovet av expeditionsbiträden har utredningen i sådant fall räknat med att invånarantalet i inkvarteringskommunerna i krig genomsnittligt utgör tre gånger fredssiffran. Expeditionsbiträde biträder vid alarmering och vid mottagning av luftförsvarsorientering genom radio (radiolufor), utför förekommande expeditionsarbete, innefattande bl. a. betjäning av telefon i den mån detta ej sker av ovannämnda telefonister, samt sorterings- och markörgöromål m. m. Ett till två expeditionsbiträden i varje ledningscentral skall kunna tjänstgöra som kryptomedhjälpare. För särskilda krypteringsuppgifter skall i vissa ledningscentraler ingå kryptogruppchefer. I sådana centraler bör tre expeditionsbiträden kunna tjänstgöra som kryptomedhjälpare. Utredningens förslag angående personal för kryptotjänst ansluter sig till förslag, som avgivits av utredningen angående vissa sambandsfrågor och som omnämnts i det föregående. Av sistnämnda förslag framgår närmare hur kryptoverksamheten är avsedd att genomföras.

267 I fråga om kryptouppgifternas fördelning å olika befattningshavare innehåller förslaget, att kryptochef skall vara föredragande i kryptoärenden inför civilförsvarschef samt i övrigt närmast ansvara för kryptoverksamheten inom civilförsvarsområdet, att kryptogruppchef skall vara arbetsledare vid krypteringsverksamhet, att kryptomedhjälpare skall kunna fullgöra kvalificerad kryptotjänst (kryptering, dekryptering) och att täcktabellkunnig skall kunna utföra enkla krypteringsuppgifter (handha täcktabeller). Befattningar och personalbehov i ledningssektionen framgår närmare av tabell 19, vari en sammanställning av uppskattad personal i ledningskårerna i länen redovisas. b) Beträffande den fältmässiga ledningen av civilförsvarets taktiska verksamhet inom civilförsvarsområde föreslår utredningen följande organisation. Den fältmässiga taktiska ledningen utövas av ledningschefer med biträde av biträdande ledningschefer och till förfogande ställt befäl ur kårerna. Till ledningschefens förfogande skall även finnas för ändamålet organiserade tele- och underhållsgrupper. Antalet ledningschefer anpassas till civilförsvarsområdenas struktur, såsom förekomsten av tätorter och bebyggelsen inom desamma samt de skadeavhjälpande kårernas storlek. Ledningschef har till uppgift att föra befäl över inom anvisat skadeområde befintlig civilförsvarspersonal och där taktiskt leda och samordna räddningsverksamheten. Ledningschef skall vidare medverka vid eller själv leda förekommande utrymning. Ledningschef skall vara täcktabellkunnig. Biträdande ledningschefer inskrives till samma antal som ledningscheferna, dock att i tätorter med mer än 50 000 invånare biträdande ledningschefer uttages till dubbla antalet ledningschefer. Biträdande ledningschef skall kunna fullgöra ledningschefs funktioner och vara täcktabellkunnig. Telegrupp består av en gruppchef och nio telebiträden. Gruppen har till uppgift att med radio och fälttelefonmateriel upprätta samband mellan ledningschef och ledningscentral samt mellan ledningschef och civilförsvarsenheter i skadeområde, depå eller eljest. Från telegruppen avdelas även personal för utförande av observationer (rekognosceringar). Underhållsgrupp utgår ur den i det följande föreslagna depåorganisationen. Av underhållsgrupperna skall en grupp fast tilldelas varje ledningschef. Teknisk

ledning

Med teknisk ledning förstås sådan ledningsverksamhet, som berör frågor om utnyttjandet av befintliga resurser tekniskt och fackmässigt för att föreliggande uppgifter skall kunna lösas på lämpligaste sätt. För den tekniska ledningen av civilförsvaret biträdes civilförsvarschef av expertsektionen i hc.

268 Tabell 19. Persona Centrala ledningsorgan Expertsektion

Ledningssektion CivilDiförstriktsLän svarschefer Chefschefer Exp.assiförestenter stån-

Teleexpedition Luforgrupp

Exp.biträTele- den o. Lufor- fonis- krypGrupptoter dare chefer biträgruppden chefer

Förvaltnings

VerkskyddsFor- Byggombud In(i sektionen Assi- dons- nads- Kasteningår i insten- insörer denövrigt ter spek- spekter experter törer törer från kårerna)

Y Z AC BD

1 4 3 4 5 4 4 5 1 2 4 4 3 4 6 5 5 5 6 7 6 6 9 9 12

32 19 22 35 42 50 40 45 13 23 54 08 36 49 52 51 47 28 22 43 36 38 26 24 18

28 12 13 19 24 23 14 20 4 10 18 33 14 29 27 19 21 20 20 23 23 22 16 24 30

6 8 6 8 10 8 8 10 2 4 8 14 8 12 14 10 10 12 12 14 12 12 13 17 20

10 6 10 12 14 16 8 8 4 10 20 16 10 12 16 16 18 16 14 16 18 14 2 14 18

20 12 20 24 28 32 16 16 8 20 40 32 20 24 32 32 36 32 28 32 36 28 4 28 36

125 37 32 77 60 56 29 47 14 34 49 93 39 83 71 46 69 64 62 53 70 63 18 52 83

100 201 246 315 404 368 305 414 119 245 494 560 278 359 528 457 526 287 221 596 535 546 358 565 573

3 8 6 8 10 8 8 10 2 4 8 9 5 11 12 10 10 10 12 14 12 12 1 16 15

6 8 6 8 10 8 8 10 2 4 8 9 6 10 12 10 10 10 12 14 12 12 13 16 19

5 4 3 4 5 4 4 5 1 2 4 5 3 6 6 5 5 5 6 7 6 6 5 7 8

5 4 3 4 5 4 4 5 1 2 4 5 3 6 6 5 5 5 6 7 6 6 6 9 12

3 4 3 4 5 4 4 5 1 2 4 4 3 6 6 5 5 5 6 7 6 6 4 9 8

10 5 4 7 8 8 5 6 2 4 7 8 5 10 8 7 9 7 7 8 8 8 9 11 12

S:a för riket

1426 9 600

183 A B C D E F G H I K L M N 0 P R S T U

w X

I expertsektionen inskrives ej särskild personal med undantag av de i kap. 13 omnämnda verkskyddsombuden. För tjänstgöring i expertsektionen kan i övrigt civilförsvarschefen i den omfattning han finner erforderligt, ta i anspråk kårinspektörer och experter i civilförsvarskårerna, vilka var och en inom sitt fackområde biträder civilförsvarschefen. Kårinspektör ersätter i nämnda hänseende de nuvarande tjänstegrenscheferna. Kårinspektör skall under civilförsvarsberedskap närmast ansvara för att anbefalld personell och materiell beredskap intages och upprätthålles inom honom underställd kår, däri inbegripet beredskapen beträffande förbandsstationer, härbärgen m. fl. anstalter. I egenskap av expert biträder kår-

269 ledn ingskårerna Sältor gan Depåer

Ledning

ektion

InskrivUnderhålls- ningsgrupper behov För(avFörTillrådsTele- Exp.Tele- Mack- Exp.- LedUn- runDepå- för- rådssy- mon- biträ- biträ- ningsfonisbiträTeleder- dat) Gruppchefer val- arbelings- törer den den Gruppbiträden chefer tare ter hållschefer män tare chefer den biträden Telegrupper

,

1 3 3 2

.— — 1

— 2 1 4 1

.— 2 2

,— ,— 1 3 1 2 3

43 7 4 10 12 10 5 9 2 7 9 19 7 22 11 9 8 12 9 11 11 14 3 7 7

36 7 14 20 40 26 12 5

— 6 7 72 8 39 15 2 11 16 10 14 9 10 5 20 8

25 7 7 11 13 12 9 11 3 6 11 25 8 22 14 12 14 11 12 15 14 14 8 13 16

60 4 8 14 12 8 4 6 2 6 4 25 6 32 16 8 6 6 4 10 6 10 2 4 4

30 2 3 6 6 4 2 3 1 3 2 11 3 16 8 4 3 3 2 5 3 5 1 2 2

270 18 27 54 54 36 18 27 9 27 18 99 27 144 72 36 27 27 18 45 27 45 9 18 18

1 170

90 9 13 16 26 19 6 10 3 10 5 40 10 48 27 16 17 16 16 14 20 16 4 4 7

30 2 3 6 6 4 2 3 1 3 2 11 3 16 8 4 3 3 2 5 3 5 1 2 2

30 7 8 8 16 12 4 7 2 7 3 26 7 17 17 12 14 11 12 9 15 11 3 2 5

60 14 16 16 32 24 8 14 4 14 6 52 14 34 34 24 28 22 24 18 30 22 6 4 10

60 9 11 14 22 16 6 10 3 10 5 37 10 33 25 16 17 14 14 14 18 16 4 4 7

395 Län

215 10 18 21 39 20 4 13 4 13 10 81 13 95 27 15 15 26 27 15 23 19 6 13 13

860 2 200 A 40 500 B 72 600 C 84 800 D 156 1100 E 80 900 F 16 600 G 52 800 H 16 200 I 52 500 K 40 800 L 324 1700 M 52 600 N 380 1500 O 108 1200 P 60 900 R 60 1 000 S 104 800 T 108 700 U 60 1100 w 92 1 100 X 76 1000 Y 24 600 Z 52 900 AC 52 1000 BD

755 S:a för 3 020 23 100 riket

inspektören på sätt nyss sagts civilförsvarschefen i ledningsverksamhet av teknisk art. Han skall härjämte enligt civilförsvarschefens bestämmande kunna biträda ledningschef i dennes verksamhet. I fred skall kårinspektören, såsom föreslagits i det föregående, deltaga i överläggningar och samråd rörande planläggning, försvarsspel och i övningar för att i erforderlig grad bli insatt i sina uppgifter. Förvaltning Till förvaltning hänföres underhållsverksamheten, varmed förstås anskaffning, reparation och vård av materiel, förrådshållning, utspisning av civilförsvarspersonal och vid utrymningar och katastrofskador även av

270 civilbefolkning, förläggning av civilförsvarspersonal, förekommande administrationsuppgifter, hänförliga till underhållsverksamheten, samt tillförsel till skadeområden av ersättningsmateriel, drivmedel o. dyl. Ledningen av förvaltningen inom civilförsvarsområde under civilförsvarsberedskap uppdelas på centrala och fältmässiga organ. För den centrala ledningen av denna verksamhet biträdes civilförsvarschef av förvaltningssektionen i hc. Då civilförsvarschef enligt utredningens förslag icke längre i fred skall handha administrativa göromål är de administrationsuppgifter, som kan komma att åvila förvaltningssektionen, enbart betingade av verksamheten under civilförsvarsberedskap. Hit hör exempelvis avlönings- och kassaverksamhet, utspisnings- och förläggningsverksamhet, personalvård i övrigt, materiel- och förrådsärenden, ianspråktagande av byggnader, fordon och annan egendom, inköpsverksamhet m. m. Såsom chef för förvaltningssektionen inskrives en intendent. Denne har att fortlöpande följa lägesutvecklingen inom sitt verksamhetsområde och för civilförsvarschefen framlägga förslag till eller i enlighet med given befogenhet själv beordra åtgärder, som kan föranledas av civilförsvarsverksamheten. Intendenten biträdes av en biträdande intendent. För förvaltningssektionen har i övrigt beräknats följande personal: en assistent med uppgift att handha inköpsverksamhet samt i förekommande fall anskaffning av förnödenheter genom rekvisitionsförfarande; en fordonsinspektör med uppgift att vara civilförsvarschefens representant (eller biträde) i samband med ianspråktagandet under beredskap av motorfordon och bensinmackar, att bereda eller handlägga ärenden angående motorfordon, deras vård, reparation, behov av drivmedel, reservdelar m. m. samt att närmast ansvara för skötseln av ianspråktagna bensinmackar. För bensinmackarnas betjäning har fordonsinspektören till förfogande erforderligt antal mackbiträden; en byggnadsinspektör med uppgift att vid ianspråktagande av markområden, byggnader och utrymmen för civilförsvarets behov representera eller biträda civilförsvarschefen, att närmast ansvara för att beslut om iordningställande vid beredskap av bygngader m. m. för civilförsvarsbruk genomföres, att utöva kontinuerlig tillsyn av ianspråktagna byggnader och utrymmen samt tillse att beslutade reparationer vidtages. Han skall även biträda vid den befattning med allmänna och enskilda skyddsrum, som ankommer på civilförsvarsmyndigheten; kassör (er) med uppgift att inom civilförsvarsområde handha förekommande kassatjänst och ärenden rörande avlöning av personal i det allmänna civilförsvaret. I varje civilförsvarsområde med mindre än 50 000 invånare skall i fred inskrivas en, i övriga områden två eller i de allra största civilförsvarsområdena eventuellt fler kassörer;

271 en tillsyningsman för att i ledningscentral, där minst 50 personer avses att samtidigt förläggas och utspisas, ansvara för den inre tjänsten i centralen; en eller flera telemontörer, som skall vara yrkeskunniga och förtrogna med civilförsvarets radio- och alarmeringsanläggningar samt kompetenta att utföra enklare reparationer. För särskilt kvalificerat eller omfattande reparationsarbete anlitas utanför civilförsvaret befintliga servicemöjligheter. Telemontörernas antal beräknas med hänsyn till antalet alarmeringsanläggningar, nämligen en telemontör för var sjunde anläggning. Denna numerär beräknas vara tillräcklig även med hänsyn till radiomaterielen; samt expeditionsbiträden (tillika bilförare) till följande antal: ett biträde i civilförsvarsområde med 10 000—20 000 invånare, två biträden i område med 20 000—50 000 invånare och tre eller i de allra största civilförsvarsområdena eventuellt fler biträden i områden med mer än 50 000 invånare. Uppkommande behov härutöver av biträdespersonal i förvaltnings sektionen, ävensom i organisationen i övrigt, bör på sätt som i det föregående framhållits kunna tillgodoses utan att härför ytterligare inskrivning av personal äger rum i fred. De fältmässiga organen för förvaltningen inom civilförsvarsområde under civilförsvarsberedskap utgöres av depåer. Antalet depåer blir beroende av civilförsvarskårernas storlek samt personalens utspridning på förläggningar vid beredskap. För att få ett underlag för bedömande av behovet av depåer har utredningen utgått från den f. n. planlagda förläggningen av civilförsvarspersonal i s. k. basstationer, gruppstationer och uppehållsplatser inom länen. Den av utredningen föreslagna depåorganisationen är avsedd att betjäna civilförsvarspersonalen och underhålla denna i dess förläggning och verksamhet. Depåerna organiseras i enlighet härmed för förläggning, underhåll och förplägnad av de till varje depå anknutna civilförsvarsenheterna. Särskild personalorganisation för depåtjänst upprättas i regel icke vid förläggning av mindre personalstyrka än femtio man. Mindre enheter förutsattes nämligen själv kunna handha erforderliga underhållsuppgifter utan att härför inskrives särskild personal. I erforderlig omfattning bör närliggande depåer kunna anlitas för materielför sörj ning m. m. Såsom chef för depå inskrives en depåchef. Denne åligger vid beredskap att medverka vid genomförandet av civilförsvarets mobilisering, att ansvara för förläggning och utspisning av till depån anknuten civilförsvarspersonal, att upprätthålla samband mellan ledningscentral och till depån hörande och i beredskap liggande civilförsvarsenheter, att underhålla i skadeområden insatta enheter med utspisning och materiel enligt ledningschefs närmare direktiv, att för huvudcentralen (intendenten) anmäla ersättningsbehov beträffande materiel m. m., att ombesörja utspisning av utbombade eller eljest på grund av fientliga handlingar hjälpbehövande befolkning, att övervaka den allmänna ordningen i

«

272 depån samt att även i övrigt handha sådana frågor rörande s. k. inre tjänst som ej ankommer på vederbörande kårbefäl. Som närmaste biträde åt depåchef i depå, avsedd för fler än 100 personer, inskrives en eller två biträdande depåchefer. Utredningen har beräknat två biträdande depåchefer vid depå som organiseras i tätort med mer än 50 000 invånare och i övrigt en biträdande depåchef. I depåorganisationen ingår särskilt organiserade underhållsgrupper, för vilka personal inskrives. Underhållsgrupp består av en gruppchef och fyra underhållsbiträden. Underhållsgrupp skall ha till uppgift att utspisa civilförsvarspersonal i ledningscentral, depå och skadeområde, att tillhandahålla civilförsvarsenheterna drivmedel, reservmateriel m. m. under verksamheten i skadeområde, att utspisa hjälpbehövande befolkning i samband med utrymningar eller vid katastrofskador samt att i övrigt biträda depåchef med ärenden av underhållsnatur. Underhållsgrupperna fördelas å depåer och ledningscentraler med hänsyn till aktuella behov av utspisning m. m. På sätt förut sagts avdelas härjämte en underhållsgrupp att direkt underställas varje ledningschef. Antalet i förslaget redovisade underhållsgrupper har beträffande civilförsvarsområden, vari utrymningsorter ingår, beräknats till en grupp för varje 4 000-tal invånare, d. v. s. motsvarande halva antalet av för respektive område beräknade utrymningsgrupper. I civilförsvarsområden i övrigt beräknas en underhållsgrupp för varje i organisationen ingående ledningschef. I depå inskrives vidare en förrådsarbetare (bilförare) ett expeditionsbiträde (bilförare) och två telefonister för varje i depå ingående radioanläggning. I depåorganisation avsedd att betjäna mer än etthundra personer, skall ytterligare inskrivas en förrådsförvaltare för att närmast ansvara för inom depån förrådshållen civilförsvarsmateriel (uppbörd, vård, reparationer) och ett expeditionsbiträde (bilförare).

Utbildning

Från utbildningssynpunkt har de olika befattningshavarnas funktioner behandlats av utbildningsutredningen i dess betänkande. Det är av särskild betydelse för ledningspersonalens funktionsduglighet i krig att de kunskaper, som personalen förvärvat vid utbildning befästes genom civilförsvarsspel och övningar, varvid även nya rön och erfarenheter beaktas. Om möjligt bör därför hela den för treårsperiod föreslagna övningstiden helt utnyttjas beträffande här ifrågavarande personal. Civilförsvarsutbildning bör huvudsakligen ges i befälsbefattningar inskriven personal, nämligen civilförsvarschef, distriktschef, förste chefsassistent,

273 chefsassistent, intendent, biträdande intendent, ledningschef, biträdande ledningschef, expeditionsföreståndare, biträdande expeditionsföreståndare, depåchef, biträdande depåchef, luforgruppchef, biträdande luforgruppchef, telegruppchef och förrådsförvaltare. Förste chefsassistent och chefsassistent ges bl. a. utbildning för att under civilförsvarschefen kunna leda civilförsvarets mobiliseringsverksamhet samt för att medverka vid planläggning och genomförandet av övningar. Förrådsförvaltarna bör förutom utbildning i förråds- och materielärenden ges sådan kännedom om civilförsvarets utspisningsmateriel (kokkärra, lågtryckspanna e t c ) , att de vid övning kan instruera utspisningsgruppernas personal. I fråga om manskapet föreslås utbildning endast för telemontörer och vissa expeditionsbiträden. Telemontörerna, till vilka befattningar inskrivning endast skall ske av personer med teleteknisk yrkeskunskap och praktik, bör huvudsakligen undervisas i speciell materielkännedom, avseende civilförsvarets alarmeringsoch radioanläggningar. Utbildningen av expeditionsbiträden skall avse kryptoutbildning och endast beröra ett visst antal (1—3 i varje ledningscentral) i enlighet med förslag, avgivet av utredningen angående vissa sambandsfrågor. I övrigt skall ledningskårens manskap göras skickat för sin krigsuppgift genom civilförsvarsspel och övningar. Vid beräkning av ledningskårens personal har utredningen utgått från de allmänna synpunkter beträffande möjligheterna att förenkla organisation och förfaringssätt, som anförts i det föregående (kap. 7). Samtalsrutin, ordergivning m. m. bör i enlighet härmed ges sådan form att nära anknytning sker till civilt spårkbruk och till i fred tillämpad arbetsrutin inom samhällsorgan, vars personal i krig skall betjäna civilförsvaret. Samtals- och ordertekniken skall vara enkel. I fråga om luforpersonal har civilförsvarsutredningen och utbildningsutredningen funnit, att det arbetssätt i ledningscentral, som f. n. tillämpas vid utbildning och övning bör kunna förenklas. I civilförsvarets ledningscentraler torde nämligen för civilförsvarets del ej krävas den detaljerade kartmarkering och uppföljning av luforläget som f. n. förutsattes vid utbildning och övningar. Lufororienteringen bör för civilförsvarets del främst syfta till att ge underlag för larmgivning. Med denna uppfattning anser utredningen att för lufortjänsten erforderliga färdigheter bör kunna av manskap förvärvas vid spel och övningar utan föregående särskild utbildning. Det lokala civilförsvarets gruppering Civilförsvarsorganisationen, och än mer den tidigare luftskyddsorganisationen, uppbyggdes ursprungligen efter principen, att personalen vid flyg18—710821

274 larm skulle inställa sig till tjänstgöring på vissa samlingsplatser (i regel normalskyddsrum) och därefter kvarbli i tjänst så länge larm- eller anfallsförhållandena påkallade detta. Personalen skulle med vissa undantag fullgöra sitt civila yrkesarbete vid sidan av civilförsvarstjänsten. Endast en mindre del av personalen, exempelvis viss larmpersonal, avsågs att varaktigt tas i anspråk. De för personalen anordnade skyddsrummen förlades till tätortsbebyggelsen för att lätt kunna uppsökas vid flyglarm. I fråga om grupperingen har efter hand en anpassning skett till de riskbedömanden som i olika avseenden gjorts med hänsyn till vapenutvecklingen. Den 3 juli 1952 utgav civilförsvarsstyrelsen sålunda anvisningar för upprättande av grupperingsplan för det allmänna civilförsvarets enheter och styrkor (AGrp). Grupperingsplan skall enligt dessa anvisningar innehålla uppgift om belägenheten av uppehållsplatser för de inom det allmänna civilförsvaret organiserade enheterna och styrkorna, ävensom belägenheten, storleken och beskaffenheten av för desamma avsedda skyddsrum. Vid upprättandet av grupperingsplan skall klargöras, för vilka delar av samhället riskerna för anfall från luften bedömes vara särskilt stora. Inom områden, varest anfalls- och katastrofrisker bedömes särskilt stora och där vid anfall civilförsvarsenheterna lätt blir innestängda eller av andra orsaker sätts ur spel — riskområde A — bör endast grupperas sådana delar av det allmänna civilförsvaret, vilka på grund av uppgifternas art med nödvändighet är bundna till området och på vilka måste ställas krav å hög inställelseberedskap, såsom vissa bevakningsenheter, tornobservationsenheter, personal å rapportställen och blockstyrkor. Inom riskområde B, där anfallsrisken bedömes stor men där katastrofriskerna är mindre än i riskområde A, skall enheter grupperas, vilka på grund av uppgifternas art är bundna till områdena och på vilka måste ställas krav å hög inställelseberedskap. I riskområde C, där anfallsrisken bedömes vara tämligen liten och katastrofrisken ingen skall enligt anvisningarna övriga civilförsvarsenheter grupperas. I anvisningarna framhålles, att en allmän strävan bör vara, att enheterna placeras i område, där riskerna med beaktande av tillgängliga skyddsmöjligheter bedömes bli de minsta tänkbara. En sådan placering kan beräknas förutom ökad trygghet ge personalen bättre möjligheter till vila, lugn och motion än i andra områden. Det bör vidare beaktas, att färdvägen mellan personalens arbetsplats eller bostad och uppehållsplatsen icke blir alltför lång. Vid krav å hög inställelseberedskap nödvändiggöres i sådant fall kasernering av personalen i större omfattning än vad som eljest hade varit erforderligt. För att personal icke onödigtvis skall undandragas arbetsmarknaden, bör därför i första hand beträffande första skiftets personal eftersträvas korta färdvägar till uppehållsplatserna. I anvisningarna framhålles att en förbättrad utryckningsberedskap erhålles genom personalens kasernering. Kasernerade enheter är vid flyglarm eller anfall praktiskt taget omedelbart utrycknings- eller tjänstgöringsberedda. Personalen utsattes dessutom härvid icke för de risker, som färden till uppehållsplatsen kan innebära, särskilt med tanke på att förvarningstiderna kan beräknas bli korta. Anvisningarna framhåller angelägenheten av att civilförsvarspersonalen icke onödigtvis undandrages arbetsmarknaden.

275 Lokala förhållanden — bl. a. förhållanden av militär natur jämte tillgången på skyddsrum och deras fördelning inom en ort — kan medföra, att enheter och styrkor i undantagsfall kan behöva placeras utanför eget civilförsvarsområde. I enstaka fall kan även en placering utanför eget län bli nödvändig. I civilförsvarsstyrelsens anvisningar år 1952 för upprättande av specialplaner för ledning, tjänstegrenar och block (ASp) uttalas, att det beträffande vissa enheter, förband och befattningar krävs så snabb inställelse att personalen som regel måste kaserneras för att med önskvärd snabbhet kunna träda i tjänst vid anfall eller alarmering. I anslutning till civilförsvarsstyrelsens berörda anvisningar vill utredningen, som har att pröva även frågan om riktlinjer för civilförsvarsstyrkornas förläggning, anföra följade. Analysstudierna har visat, att civilförsvarets skadeavhjälpande enheter i princip icke bör förläggas inom civilförsvarsområdenas tätortsbebyggelse. Särskilt gäller detta inre områden i större städer, vilka förutsattes bli praktiskt taget helt utrymda. Även om de ekonomiska förutsättningarna skulle medge, att fullgoda skydd anordnades för personal och materiel i erforderlig omfattning, skulle som regel civilförsvarsstyrkornas funktionsduglighet ändock äventyras. Risk skulle föreligga, att civilförsvarspersonalen och materielen innestängdes i skadeområdena och att den personliga prestandan skulle bli nedsatt på grund av psykiska påfrestningar. Erfarenheterna från andra världskriget visar, att civilförsvarspersonal, som vid anfallet befunnit sig inom målområdet, i många fall gripits av panik, som gjort dem arbetsoförmögna. Civilförsvarskårerna bör därför i princip förläggas så att de kan beräknas undgå primärskador på grund av fientliga anfall, som riktas mot respektive civilförsvarsområdens tätorter. Avståndet från tätorten till förläggningsplatsen (skyddsavståndet) blir beroende av de beräkneliga skadeverkningarna av vapen, som bedömes som sannolika mot orten i fråga. Hänsyn måste därvid även tas till den radioaktiva närverkan, som uppkommer vid lågdetonation av atomvapen. Skyddsavståndet blir särskilt i fråga om de större städerna ofta stort. Alltjämt måste emellertid vissa smärre civilförsvarsenheter, i huvudsak de räddningsgrupper som avses för snabba hjälpinsatser inom dem i förväg tilldelade räddningsområden, förläggas inom eller i närheten av dessa. I annat fall förfelas, på grund av att hjälpinsatsen till viss del måste k u n n a ske snabbt, syftet med den livräddande uppgift, som tillkommer personalen i fråga. En förläggning av civilförsvarspersonalen så som utredningen här föreslagit får vissa följder för personalens tjänstgöringsförhållanden under beredskap och krig. Det är inte längre möjligt att räkna med att personalen i civilförsvarsorganisationen i regel skall kunna fullgöra eget yrkesarbete vid sidan av sin civilförsvarstjänst.

276 Den i civilförsvarskårerna ingående personalen måste i princip under beredskap och krig helt tas i anspråk för civilförsvarstjänstgöring. Från nu anförda princip bör emellertid undantag göras för orter med mindre än 5 000 invånare och för landsbygden, där skäl regelmässigt torde saknas att hålla personalen samlad i förläggning under anfallslösa perioder. I övrigt bör det ankomma på civilförsvarsmyndighet att tillfälligt permittera (hemförlova) inkallad civilförsvarspersonal i den utsträckning som är möjligt med hänsyn till kraven på utryckningsberedskap.

Vissa

rekryteringssynpunkter

Om den av utredningen föreslagna nya civilförsvarsorganisationen antages, innebär detta att en omprövning av nu gällande inskrivningsbeslut måste ske. Bl. a. torde en mängd sådana beslut (berörande omkring 600 000 inskrivna) få hävas. Den nya organisationen kan förutsättas komma att till väsentlig del bestå av personal, som redan är inskriven i civilförsvaret. Vid prövning av huruvida sådan personal bör tas i anspråk för den nya organisationen måste emellertid beaktas vederbörandes fysiska lämplighet samt deras yrkeskunskaper och förutsättningar i övrigt för avsedd civilförsvarstjänst. I vissa fall torde den nya organisationens skärpta krav på personalen komma att leda till att ny personal med erforderliga förutsättningar inskrives. De av utbildningsutredningen föreslagna utbildningsplanerna förutsätter i vissa fall, att befälsutbildning skall föregås av manskapsutbildning. I sådana fall bör inskrivning först ske i manskapsbefattning. Inskrivning till befälsbefattning bör ske först sedan vederbörandes lämplighet ytterligare bedömts med hänsyn till vad som framkommit under manskapsutbildningen. Då fråga uppkommer om att inskriva civilförsvarspliktig i civilförsvaret, bör i princip vederbörande kallas att personligen inställa sig inför inskrivningsförrättaren. Då det av speciella skäl kan finnas motiverat, bör avsteg göras från nämnda princip, exempelvis om inskrivningsförrättaren ändock har tillräcklig kännedom om Vederbörande eller om inställelse medför avsevärd olägenhet. Vid inskrivningstillfället bör den civilförsvarspliktige få närmare vetskap om innebörden av inskrivningen, vilken utbildnings- och övningsverksamhet som påfordras av honom m. m. Den civilförsvarspliktige bör också erhålla uppgift om vid vilka tider utbildningsskyldigheten är avsedd att fullgöras. Bl. a. av psykologiska skäl bör inskrivning icke ske i snabbare takt än att de inskrivna utan längre dröjsmål kan tilldelas krigsplaceringsbesked och ges erforderlig utbildning. Om civilförsvarspliktig drabbas av ohälsa eller annat förhållande, som för längre tid utgör hinder för den inskrivnes användbarhet för civilförsvarstjänst, bör inskrivningen hävas. Med hänsyn till vad som anförts an-

277 gående omvårdnaden av barn till beredskapspersonal bör inskrivning hävas beträffande kvinna, som efter inskrivningen får omvårdnadsplikt för eget barn. I studien år 1957 över krigsmaktens utveckling (utkast till prognos på längre sikt) har överbefälhavaren liksom i tidigare sammanhang framhållit betydelsen för rikets försvar av effektiva civilförsvarsåtgärder. I konsekvens härmed bör det jämväl vara av militärt intresse att personalbehovet inom civilförsvaret tillgodoses på ett effektivt sätt. Utredningen har låtit undersöka åldersfördelningen bland de nu i civilförsvaret inskrivna civilförsvarspliktiga. En i ett län gjord specialundersökning, kompletterad med stickprovsundersökningar i vissa andra län, visar att åldersgrupperna mellan 50 till 55 år är i markant grad företrädda bland de inskrivna männen. De fysiska ansträngningar, som är förknippade med civilförsvarets skadeavhjälpande verksamhet, särskilt räddningsverksamheten, motiverar åtgärder, varigenom den genomsnittliga åldersgränsen för i civilförsvaret inskrivna män kan nedbringas. En förutsättning för att detta skall kunna ske är att värnpliktiga i ökad omfattning får tas i anspråk för civilförsvarsuppgifter. Uppskovskungörelsen ger f. n. möjlighet att utverka uppskov för vissa värnpliktiga, exempelvis brandmän och polismän, från tjänstgöring i krigsmakten under beredskap och krig. I civilförsvaret fanns i organisationen enligt 1956 års siffror ca 10 000 värnpliktiga med uppskov, vilka i huvudsak inskrivits i brandtjänst samt ordnings- och bevakningstjänst. Utredningen finner en betydligt utvidgad tillämpning av uppskovskungörelsen erforderlig, om fullt lämplig civilförsvarspersonal skall kunna nöjaktigt rekryteras. Införskaffade uppgifter angående inskrivningsläget i rikets civilförsvarsområden och ett studium av inskrivningsregistren i de större civilförsvarsområdena inom länen har givit utredningen möjlighet att göra en uppskattning av civilförsvarets behov av män i värnpliktiga åldrar. Främst har därvid tagits hänsyn till kravet på fysisk lämplighet och erforderliga yrkeskvalifikationer. Enligt sagda uppskattning föreligger ett behov av uppskovspersonal — utöver sådan personal som f. n. erhållit uppskov från militärtjänst — av 20 000 man. I frågan har samråd ägt rum med 1954 års utredning angående totalförsvarets personalbehov. I ovan angivet antal, sammanlagt 30 000 man, inräknas 700 man för civilförsvarets bombröjningsenheter samt 9 500 man för civilförsvarets regionala undsättningskårer. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla vikten av att uppskovskungörelsen göres tillämplig även å värnpliktiga som erfordras för att kommunerna vid beredskap och krig skall kunna fullgöra sina uppgifter.

278 För att civilförsvarets behov av uppskovspersonal skall bli nöjaktigt tillgodosett synes viss ändring av nu tillämpat uppskovsförfarande vara påkallad. Sålunda bör bl. a. länsstyrelserna ges större inflytande vid meddelande av uppskov än vad som f. n. är fallet. Vidare bör på sätt statens organisationsnämnd föreslagit en mer rationell central behandling av civilförsvarets uppskovsärenden komma till stånd inom civilförsvarsstyrelsen. Härutöver vill utredningen framhålla angelägenheten av att kvoten av vapenfria värnpliktiga, som tilldelas civilförsvaret ökas. En omprövning av principerna för tilldelning av sådana värnpliktiga till olika myndigheter och institutioner bör ske. Därvid bör civilförsvaret ges hög prioritet. Utredningens undersökning av inskrivningsläget inom landet har slutligen givit vid handen, att kvinnor i större utsträckning än hittills lämpligen bör inskrivas för befälsbefattningar inom civilförsvaret. Detta gäller särskilt beträffande ledningskåren, sjukvårdskåren och utrymningskåren. I dessa kårer kan inslaget av kvinnor i manskapsbefattningarna förutses bli stort. Då antalet kvinnor i befälsställning bör sättas i lämplig proportion till antalet kvinnor i manskapsbefattningar kommer nyssnämnda förhållande att kräva en utökning av det nuvarande antalet kvinnligt befäl. I övrigt vill utredningen i fråga om rekrytering av personal till civilförsvaret hänvisa till vad utbildningsutredningen i sitt betänkande anfört härom. Instruktörsbehov m. m. Enligt sina direktiv har civilförsvarsutredningen bl. a. att undersöka behovet av instruktörer dels under tiden för inhämtandet av eftersläpningar i fråga om civilförsvarsutbildning och dels för en utbildningsverksamhet av mera normal omfattning ävensom föreslå eventuella åtgärder för dessa behovs tillgodoseende Emellertid ingår frågan om rekrytering och utbildning av instruktörer även i 1953 års utbildningsutrednings uppdrag, varvid enligt direktiven för denna utredning förutsatts att en lämplig avgränsning mellan de båda utredningarnas arbetsområden skulle ske. I enlighet härmed har mellan utredningarna överenskommits att frågor som gemensamt berör de båda utredningarna, skulle handläggas av utredningarna i samråd. Grundläggande principer angående utbildningsbehov m. m. har sålunda behandlats gemensamt. Utredningen vill i det följande beröra vissa utbildningsfrågor som inverkat på beräkningarna av organisation och utbildningsbehov. I det förslag till utbildningskungörelse, som avgivits av utbildningsutredningen, har begreppet civilförsvarsutbildning fått ett klart uttryck. Härigenom kan utbildningsbehov och erforderliga resurser för utbildningens genomförande överblickas på ett sätt som tidigare icke varit möjligt.

279 Enligt utredningarnas uppfattning bör det i fortsättningen ankomma på Kungl. Maj :t att fastställa organisationen av och riktlinjerna för den undervisning som skall äga r u m inom civilförsvaret. Personal, som i krig skall tjänstgöra i viss befattning i civilförsvaret men ej utbildas härför under fred, bör i den mån så anses erforderligt tillställas tryckta enkla instruktioner och handledningar, som klargör för dem deras uppgifter. Vid bedömningen av utbildningsbehoven inom civilförsvaret har utredningarna utgått från att man vid rekryteringen till civilförsvarsorganisationen söker få personal, som redan genom sin fredstida yrkesutövning har vissa kvalifikationer för de uppgifter som avses för dem i civilförsvaret. I fråga om instruktörsbehovet har centrala regler hittills icke förelegat till ledning för länsstyrelsernas bedömning härav. Enligt vad utredningen kunnat finna, synes länsstyrelserna i stort ha bedömt behovet med hänsyn till en utbildningsverksamhet av den omfattning, som skulle ha blivit följden av 1953 års planläggning. Som framgår av kap. 2 skulle en sådan utbildningsverksamhet årligen ha omfattat kurser med ca 400 000 deltagare. Enligt uppgift av överståthållarämbetet och länsstyrelserna fanns år 1957 i riket 2 704 civilförsvarsinstruktörer, vilka vid tjänstgöring erhåller viss timersättning. Härutöver fanns inom överståthållarämbetet och länen heltidsanställda instruktörer, nämligen en byråinstruktör, 24 länsinstruktörer och 14 biträdande länsinstruktörer. Vid samma tidpunkt uppgavs ett ytterligare sammanlagt behov för riket av 1 025 instruktörer för tjänstgöring mot timersättning. Enligt nämnda uppgifter har, bortsett från de heltidsanställda instruktörerna, under kalenderåret 1956 1 649 instruktörer och under första halvåret 1957 1 965 instruktörer icke tagits i anspråk vid civilförsvarsutbildningen. Av de ianspråktagna instruktörerna, 1 055 respektive 739, har under första kalendeåret 1956 164 instruktörer och under första halvåret 1957 35 instruktörer var och en tjänstgjort mer än 100 timmar. Övriga har tjänstgjort mindre antal timmar. De heltidsanställda instruktörerna har i medeltal under kalenderåret 1956 haft 167 undervisningstimmar och under första halvåret 1957 103 undervisningstimmar. Statsverkets kostnader för utbildning av en civilförsvarsinstruktör enligt hittillsvarande regler kan beräknas till ca 3 000 kronor. Enligt denna beräkningsgrund kan de hittillsvarande kostnaderna för utbildning av instruktörer uppskattas till ca 8 milj. kronor. Utbildningsutredningens beräkning av instruktörsbehovet grundar sig på manskapsutbildning i den omfattning som framgår av förslaget till ny utbildningskungörelse samt på förutsättningen att varje instruktör fullgör ett visst antal årliga tjänstgöringstimmar.

280 Befälsutbildning och instruktörsutbildning skall enligt förslaget genomföras i statens civilförsvarsskola och dess fältavdelningar av civilförsvarslärare med särskild kompetens. Civilförsvarsutbildningen för befäl och manskap i det lokala civilförsvaret samt för adertonåriga kvinnor beräknas årligen omfatta sammanlagt ca 20 000 kursdeltagare. Civilförsvarsutredningen har i samråd med utbildningsutredningen i sitt delbetänkande år 1955 framhållit behovet av en fast statens civilförsvarsskola. Förslag till en sådan civilförsvarsskola framlägges av utbildningsutredningen och 1956 års civilförsvarsskoleutredning. Enligt utbildningsutredningens förslag skall till skolan knytas fem heltidsanställda lärare jämte i erforderlig utsträckning partiellt anställda lärare och timlärare. All befälsutbildning förutsattes bedriven i form av heltidsundervisning. För manskapsutbildningen, vilken i princip är avsedd att bedrivas såsom deltidsundervisning, beräknas för hela riket ett sammanlagt behov av 240 mot timersättning anställda civilförsvarsinstruktörer. Behov av särskilda instruktörer för att inhämta enligt gällande organisation rådande eftersläpning i utbildningen anses ej föreligga på grund av de enligt förslagen helt ändrade förutsättningarna för organisation och utbildning. För att utbildningsorganisationen skall kunna få erforderlig stadga bör anställningsavtal för viss tid, lämpligen för utbildningsår, träffas mellan vederbörande länsstyrelse och instruktör i enlighet med anvisningar, som utfärdas av den av utbildningsutredningen föreslagna civilförsvarsstyrelsens utbildningsnämnd. Spel- och övningsverksamhet har hittills i huvudsak varit avsedd att ledas och genomföras av instruktörer. För denna verksamhet erfordras en allsidig och ingående kunskap om civilförsvarets organisation samt funktioner i krig. Erforderliga kvalifikationer för ifrågavarande verksamhet torde i fortsättningen bäst kunna förvärvas av civilförsvarssektionernas personal, i första hand av personal som handhar krigsplanläggningsarbetet. Spel- och övningsverksamheten bör därför främst ledas och genomföras av därför lämpad personal i länsstyrelsernas civilförsvarssektioner. I det av organisationsnämnden framlagda förslaget till personal i dessa sektioner har medräknats arbetskraft för här ifrågavarande uppgifter. Civilförsvarsövningarna bör främst syfta till att befästa och intrimma de under utbildningen förvärvade kunskaperna och att övningsmässigt inpassa de individuella färdigheterna i större sammanhang. I övningsverksamheten ges också tillfälle att instruera personalen i användningen av nytillkommen materiel m. m. och att ge den del av uppkomna förändringar i organisation och uppgifter. Omfattningen av övningsverksamheten måste anpassas till civilförsvarets

281 speciella förhållanden och förutsättningar och till bestämmelserna angående civilförsvarspliktens utnyttjande m. m. Dessa frågor har utredningen bedömt i samråd med utbildningsutredningen och organisationsnämnden. Utredningen anser att i genomsnitt tolv övningar bör anordnas av länsstyrelse inom varje län under en treårsperiod. Härtill kommer för vissa län de spel och övningar, som anordnas av civilförsvarsstyrelsens övningssektion. Sistnämnda övningar kan omfatta län eller delar därav och beröra antingen civilförsvaret enbart eller civilförsvaret jämte andra delar av totalförsvaret (samövningar). Utredningen beräknar att i genomsnitt tre spel eller övningar årligen skall genomföras av civilförsvarsstyrelsen. Övningarna bör enligt en översiktlig långtidsplan bedrivas efter stigande svårighetsgrad samt ej ske i snabbare takt än att erfarenheterna från redan hållna övningar vederbörligen kan bearbetas och tillföras verksamheten. Övningsverksamheten måste vidare anpassas efter utbildningsläget och omspänna teoretiska övningar (spel), ledningsövningar, övningar i grupp och kår och slutligen totalövningar, vari deltager hela eller större delen av det lokala civilförsvaret inom det av övningen berörda området. Viss försöksverksamhet torde liksom hittills vara nödvändig i samband med utbildnings- och övningsverksamhet, exempelvis för prövning av ifrågasatta förändringar i organisation, ny materiel m. m. Sådan försöksverksamhet bör emellertid bedrivas på sådant sätt, att ändamålet med utbildnings- och övningsverksamheten icke förfelas. Utbildnings- och övningsverksamheten bör givetvis bygga på fastställd organisation och för verksamheten prövade och beslutade normer (funktioner). Utbildningsutredningens och civilförsvarsutredningens uppfattning är att den utbildning som civilförsvarspersonalen erhåller inom ramen för gällande utbildningstid i princip skall vara tillräcklig. Samtidigt förutsattes emellertid att frivilliga fortbildningskurser skall kunna anordnas vid statens civilförsvarsskola. I likhet med utbildningsutredningen anser civilförsvarsutredningen, att även spel och övningar för inskriven personal, vari deltagandet är beroende av frivillighet, skall anordnas av länsstyrelserna, därest länsstyrelse inom ramen för befintliga resurser och med hänsyn till andra förhållanden prövat sådan övningsverksamhet möjlig och lämplig. Dylika spel och övningar bör emellertid anordnas först sedan den maximala övningstiden för personalen i fråga (sextio timmar för treårsperiod) till fullo utnyttjats. Utredningens förslag beträffande civilförsvarsutbildningens omfattning för olika kategorier av civilförsvarspliktiga innebär, att civilförsvarspliktiga, särskilt i fråga om vissa kvalificerade befälsbefattningar, ålägges en i förhållande till tidigare utbildningstid mer omfattande utbildningsskyldig-

282 het. På grund härav och icke minst från psykologisk synpunkt finner utredningen det rimligt och berättigat att civilförsvarspliktiga, som i fred deltar i obligatorisk civilförsvarsutbildning i form av heltidskurser, tillerkännes utöver rese- och traktamentsersättning även ersättning för på grund av civilförsvarstjänstgöringen förlorad arbetsförtjänst. I detta hänseende synes nu gällande ekonomiska bestämmelser för elever vid statens civilförsvarsskola tillgodose skäliga ersättningsanspråk, dock under förutsättning att nuvarande begränsning av ersättningsbeloppet för förlorad arbetsinkomst borttages eller beloppet avsevärt höjes för att underlätta rekrytering av lämplig personal. I anslutning härtill vill utredningen framhålla angelägenheten av att gällande bestämmelser angående ersättning till personal vid tjänstgöring i civilförsvaret överses. Bl. a. synes det utredningen av vikt att ett till den nya organisationen anpassat krigsavlöningsreglemente utarbetas.

Ömsesidigt bistånd mellan

civilförsvarsområden

Det lokala civilförsvaret inom civilförsvarsområde måste vara berett att, då behov föreligger därav, lämna hjälp åt annat civilförsvarsområde. Författningsmässigt finns möjlighet till sådant ömsesidigt bistånd enligt civilförsvarslagen (8 §), som stadgar att civilförsvaret till avvärjande av betydande skada under högsta civilförsvarsberedskap må tas i anspråk för uppgifter som ej rör det egna civilförsvarsområdet eller den egna byggnaden eller anläggningen. Rätt att besluta om användning av civilförsvar för uppgifter, som ej avser det egna civilförsvarsområdet, tillkommer då fråga är om användning inom länet, länsstyrelse (i vissa fall kretschef) och eljest civilförsvarsstyrelsen (20 § civilförsvarskungörelsen). I fråga om civilförsvaret vid särskilda byggnader och anläggningar gäller särskilda föreskrifter. Närmare bestämmelser om de grunder, som skall gälla vid meddelande av beslut, som nu sagts, skall utfärdas av civilförsvarsstyrelsen. De nuvarande bestämmelserna i 8 § civilförsvarslagen bygger på motsvarande bestämmelser i tidigare luftskyddslagstiftning. Dessa var utformade med hänsyn till att luftskyddsorganisationen hade en utpräglad lokal förankring och att det ålåg kommunerna att i väsentliga delar ekonomiskt och materiellt svara för luftskyddets upprätthållande. Mot denna bakgrund torde det förhållande böra ses att skyldigheten att bringa hjälp civilförsvarsområden emellan begränsats till att avse endast avvärjande av betydande skada under högsta civilförsvarsberedskap. Numera föreligger icke samma skäl som tidigare att begränsa civilförsvarsorganisationens verksamhetsområde på sätt nu sagts. Visserligen skall civilförsvarets lokala organisation i första hand uppbyggas för den ort (område) som den närmast avser att skydda, men den måste med hänsyn till de nio-

283 derna vapnens skadeverkningar över stora områden kunna utnyttjas även annorstädes när behov därav föreligger. Bl. a. kan sådant behov uppkomma i samband med utrymning och därav föranledd ändrad befolkningsfördelning. I vissa fall kan även en omstationering av det lokala civilförsvarets enheter behöva ske som följd av befolkningsförflyttningar och förskjutningar av riskerna mellan stad och landsbygd. Med hänsyn till nu nämnda förhållanden bör gällande lag ändras så att civilförsvaret skall kunna tas i anspråk för uppgifter, som ej rör det egna civilförsvarsområdet, utan hinder av nu föreskrivna villkor i vad gäller skadans omfattning och beredskapsgraden. Enligt gällande civilförsvarsanvisningar för fjärrhjälp (AF) skall för hjälpverksamhet civilförsvarsområdena emellan finnas en särskild fj ärrhjälpsorganisation inom det allmänna civilförsvaret. Inom varje krets skall sålunda vissa av allmänna civilförsvarets enheter avdelas till två eller flera fjärrhjälpstyrkor, sammansatta, utbildade och utrustade för att kunna lösa självständiga uppgifter. Länsstyrelsen förordnar chefer och ställföreträdande chefer för fjärrhjälpstyrkor samt chefer för brand-, sjukvårds- och röjningssektioner. Visst annat befäl förordnas av kretscheferna. Särskilda vägvisarstationer, mötesplatser och sambandsstationer skall organiseras. För bemanning av vägvisarstation skall inskrivas särskild chef jämte ställföreträdare. Utredningen finner för sin del det ej vara nödvändigt att för den ömsesidiga hjälpverksamheten organisera särskilda styrkor inom det lokala civilförsvaret. Med den organisation av civilförsvarskårerna, som utredningen föreslagit, bör för varje särskilt fall lämpliga enheter med befäl kunna sättas in i hjälpverksamheten utan någon föregående fast indelning för ändamålet. Härigenom torde även en bättre anpassning efter det speciella behovet än med nuvarande system kunna ske. Härutöver må framhållas att den personal, som tas i anspråk för hjälp åt annat civilförsvarsområde, därvid kommer att i stort sett möta samma uppgifter som vid den skadebekämpande verksamheten inom eget civilförsvarsområde. Det må erinras om att enligt utbildningsutredningens förslag gruppchefer i beredskapsbrand-, räddnings- och sjukvårdskårerna i samband med utbildningen orienteras om vad som är att iakttaga vid förflyttning under anfallsrisk och larmtillstånd. Med hänsyn till vad ovan anförts föreslår utredningen att särskilda hjälpstyrkor avseende ömsesidigt bistånd ej organiseras inom det lokala civilförsvaret.

KAPITEL 12 R e g i o n a l t civilförsvar

Med regionalt civilförsvar förstår utredningen enheter i det allmänna civilförsvaret, avsedda för större område än civilförsvarsområde med uppgift att vid behov förstärka det lokala civilförsvaret. I motsats till den lokala civilförsvarsorganisationen bör de regionala styrkorna stå under länsstyrelses omedelbara ledning. Endast då de insattes i verksamhet inom skadeområde eller eljest ställes till visst civilförsvarsområdes förfogande skall de i princip direkt underordnas lokal civilförsvarsmyndighet. I det regionala civilförsvaret ingår enligt utredningens förslag undsättningskårer, bombröjningsavdelningar och gasskyddslaboratorier. Till det regionala civilförsvaret räknar utredningen även utnyttjandet av flygplan och helikoptrar, som ställes till civilförsvarets förfogande. Undsättningskårer Regionala hjälpstyrkor, s. k. rörliga luftskyddsavdelningar, organiserades i bl. a. Tyskland och Danmark under andra världskriget för att vid förekommande behov förstärka det lokala luftskyddet. Den 19 september 1942 föreslog dåvarande luftskyddsinspektionen i skrivelse till Kungl. Maj :t att åtgärder skulle vidtagas för att här i landet upprätta tio s. k. luftskyddskolonner om sammanlagt ettusen man. Kolonnerna skulle vara underställda luftskyddsinspektionen och ha till uppgift att biträda vid bekämpandet av katastrofskador, även om dessa icke orsakats av luftanfall. Genom brev den 4 december 1942 anbefallde Kungl. Maj :t luftskyddsinspektionen att inkomma med nytt förslag i ämnet efter samråd med 1941 års hemortsförsvarssakkunniga. Härefter ingav inspektionen den 24 mars 1943 till Kungl. Maj :t förnyat förslag om luftskyddskolonner med i huvudsak samma innehåll som det först ingivna. Förslaget anmäldes i Kungl. Maj:ts proposition 1944: 2, varvid föredragande departementschefen icke ansåg sig böra framlägga förslag om medelsanvisning för ändamålet i fråga. Frågan om luftskyddskolonner har därefter berörts av såväl 1943 års som 1945 års civilförsvarsutredning. Den förstnämnda utredningen inskränkte sig till att omnämna luftskyddsinspektionens till Kungl. Maj :t ingivna förslag som ett led i strävandena att åstadkomma personella och materiella resurser för bemästrande av skadeverkningarna vid svårare

285 luftangrepp. 1945 års civilförsvarsutredning förordade, att åt civilförsvarets centralmyndighet skulle uppdragas att närmare utreda frågan om civilförsvarskolonner. Så har emellertid icke skett. Numera finns i ett flertal länder särskild hjälporganisation, avsedd att vid katastrofskador förstärka det lokala civilförsvaret. Så är bl. a. — såsom i det föregående nämnts — fallet i Belgien, Danmark, England, Holland, Norge och Schweiz. Hjälporganisationerna har utformats med hänsyn till varje lands egenart men har vissa principiella likheter. Sålunda är organisationen i samtliga fall en rent statlig angelägenhet. Den står under central eller regional civil eller militär myndighets ledning men träder vid verksamhet under lokal myndighets befäl. Organisationen, som även skall kunna arbeta självständigt oberoende av andra ledningsorgan, skall kunna prestera ett effektivare arbete än vad det lokala civilförsvaret i regel kan åstadkomma. För att personalen skall ha bästa möjliga fysiska kondition rekryteras de regionala hjälporganisationerna i regel med värnpliktiga. Endast Norge rekryterar sin regionala organisation (kolonner) med civilförsvarspliktiga på sätt sker beträffande det lokala civilförsvaret. Under senare år har frågan om upprättandet av s. k. rörliga civilförsvarskolonner ånyo blivit aktuell i vårt land. I debatten härom har särskilt kolonnorganisationerna i Norge och Danmark anförts som förebilder. Behovet av dylika kolonner har från många håll framhållits, bl. a. med hänsyn till den lokala bundenhet, som utmärkt det svenska civilförsvaret. För egen del vill utredningen med stöd av studier i utlandet och i övrigt inhämtade rön i frågan anföra följande. Behovet av regionala undsättningsstyrkor måste — därest utredningens förslag angående det lokala civilförsvarets utformning antages — bedömas från andra utgångspunkter än tidigare. De lokala civilförsvarskårerna föreslås i princip grupperade i depåer utanför tätortsbebyggelse. Dessa kårer hålles vidare samlade i förläggning även under anfallslösa perioder, varjämte enheterna är motoriserade (rörliga). På grund härav får det föreslagna lokala civilförsvarets organisation viss likhet med den organisation, som tänkts för de tidigare ifrågasatta civilförsvarskolonnerna. Även med beaktande av nu nämnda förhållanden kan dock det lokala civilförsvaret — på sätt utredningen i det föregående uttalat (kap. 7) — icke ges kapacitet för att bemästra alla tänkbara situationer. Särskilt vid katastroffall, varmed man måste räkna, uppstår med all sannolikhet behov av hjälp från styrkor, vilka genom sin speciella rekrytering, utbildning, övning och utrustning erhåller större effektivitet än de lokala enheterna av praktiska och ekonomiska skäl kan få. Med hänsyn härtill har utredningen ansett vägande skäl föreligga för att regionala reserver av skadeavhjälpande enheter tillskapas, i det följande

286 benämnda undsättningskårer, vilka kan insättas till det lokala civilförsvarets hjälp. För att dessa regionala enheter skall få avsedd effektivitet krävs att de i erforderlig omfattning rekryteras med ungt folk av bästa fysiska kondition. De lokala civilförsvarsstyrkorna måste såsom hittills i stor utsträckning bygga på rekrytering av civilförsvarspliktiga över värnpliktsåldern. För att få det erforderliga och lämpliga rekryteringsunderlaget till de regionala styrkorna finner utredningen det nödvändigt att ta i anspråk personal i de värnpliktiga yngre åldrarna. Först härigenom kan dessa styrkor få avsedd slagkraft. Genom utnyttjande av tiden för den militärtjänst, som åligger de ianspråktagna värnpliktiga, kan dessa vidare ges en längre och mer allsidig utbildning och övning i civilförsvarsuppgifter än personalen i det lokala civilförsvaret kan få. Organisatorisk ställning

Enligt utredningens uppfattning finns skäl, som talar för att undsättningskårerna bör ingå i krigsmakten. Ett av skälen är att undsättningskårerna i huvudsak skall rekryteras med värnpliktiga och att viss del av den för värnpliktsutbildning eljest avsedda tiden föreslås bli utnyttjad för civilförsvarsutbildning och övning. Krigsmakten förfogar över härför erforderliga förläggningsutrymmen, förrådsutrymmen, vissa utbildningsmöjligheter m. m. Vidare skulle ett av krigsmakten uttalat önskemål om undsättningskårernas beväpning kunna tillgodoses om kårerna göres till en militär organisation. Då undsättningskårerna icke avses att uppbyggas med utnyttjande av kommunala resurser finns ej heller från denna synpunkt några organisatoriska hinder. I angivna principfråga har utredningen samrått med chefen för försvarsstaben. Denne har ansett, att övervägande skäl talar för att kårerna organiseras, utbildas och ledes av civilförsvarsmyndigheterna. Härom har chefen för försvarsstaben anfört bl. a. följande. A. Fördelar därest kolonnerna ingår i krigsmakten Ur krigsmaktens synpunkt finnes inga mera betydande fördelar med detta alternativ. Inom områden, som samtidigt utsattes för såväl flyg- och fjärrvapenanfall som invasion, skulle det möjligen i vissa lägen vara en fördel om kolonnerna inginge i krigsmakten. Inom sådana områden avser man emellertid om möjligt utrymma civilbefolkningen och då kolonnerna främst är avsedda för räddning av civilbefolkningens liv, bör de omgrupperas i ett sådant läge. Kolonnernas beväpning torde dessutom bli av den art, att de icke kan fylla några väsentliga uppgifter inom invasionsförsvaret. Allmänt sett skulle den fördelen kunna vinnas att krigsmaktens utbildningsorganisation (med utbildningsbefäl, övningsfält, kaserner m. m.) skulle kunna utnyttjas. Dock torde endast en viss del av utbildningen av kolonnernas personal kunna samordnas med militär utbildning, t. ex. utbildningen i transport- och sjukvårdstjänst. B. Nackdelar därest kolonnerna ingår i krigsmakten

287 1. Det är vid all verksamhet väsentligt med klara och entydiga ansvarsförhållanden och befälslinjer. 2. Civilförsvaret ledes av inrikesdepartementet, civilförsvarsstyrelsen och regionala civila myndigheter. Därest kolonnerna inginge i krigsmakten skulle ansvaret för civilförsvaret icke odelat ligga på civilförsvarsmyndigheterna. Ansvarsförhållandena skulle bli oklara, både under förberedelser i fred och vid insättande i krig. Vi räknar med att även militära förband — i så stor utsträckning som är möjligt med hänsyn till det militära läget — skall insättas för civilförsvarsuppgifter, vilket kan ske bl. a. efter omfattande skadegörelse och vid utrymning. Denna medverkan, som i vissa lägen torde kunna äga rum i stor omfattning, avses emellertid ske såsom bistånd och under de ansvariga civilförsvarsmyndigheternas ledning. 3. Inom samtliga försvarsgrenar finnes f. n. ett mycket stort antal utbildningslinjer med krav på långt driven specialisering på befäl och på god tillgång på utbildningsmateriel av olika slag. F. n. pågår försök med nya vapen och med ny materiel, vilkas införande i krigsorganisationen så småningom kommer att medföra ytterligare krav på nya utbildningslinjer. Det skulle därför utgöra en stor belastning för krigsmakten, om den genom att tillföras civilförsvarskolonner skulle tillföras ytterligare nya utbildningslinjer, av vilka dessutom flera skulle vara av en helt annan karaktär än de nuvarande. 4. De taktiska bestämmelserna för det lokala civilförsvaret och för civilförsvarskolonnerna måste överensstämma sinsemellan. Det bör därför vara endast en myndighet, som utarbetar dessa bestämmelser och som därefter, följande den tekniska utvecklingen och utvecklingen utomlands, efter hand överarbetar och moderniserar desamma. Chefens för försvarsstaben uppfattning delas av chefen för civilförsvarsstyrelsen. Med beaktande av här nämnda ställningstaganden anser sig utredningen böra föreslå att undsättningskår skall vara en civil organisation. Innan utredningen övergår till frågan om undsättningskårernas dimensionering, bör nämnas att utredningen övervägt att föreslå inplacering av värnpliktiga direkt i det lokala civilförsvaret. Med hänsyn till det begränsade antal värnpliktiga, som enligt uppgift från militärt håll beräknas k u n n a inom överskådlig tid ställas till civilförsvarets förfogande, skulle emellertid de värnpliktiga vid sistnämnda förhållande komma att utspridas i så små enheter att någon samlad effekt icke skulle utvinnas därav. Av denna anledning har utredningen ej ansett det ändamålsenligt att föreslå en dylik anordning. Dimensionering m. m.

Dimensioneringen av undsättningskårerna är givetvis beroende av arten och omfattningen av den hjälpverksamhet, för vilken de avses. Enligt utredningens mening bör denna verksamhet avse främst eldsläcknings- och räddningsuppgifter. Vid eldsläckning som kräver utbildad personal och kvalificerad utrustning k a n hjälp ej påräknas av allmänhet och militära förband. På så sätt

288 blir det behovet av förstärkning av brandförsvaret som i första hand inverkar på undsättningsorganisationens dimensionering. Studier av utlandserfarenheter och stadsanalyser visar, att en ledningschef i regel ej lämpligen kan leda räddningsverksamhet inom områden med större brandfront än ca en km. Då undsättningskår som tidigare sagts skall k u n n a arbeta självständigt, oberoende av andra ledningsorgan, bör undsättningskår organiseras så att den kan svara för en brandfront av nämnd utsträckning. För att täcka en sådan brandfront beräknas tjugofyra brandgrupper vara erforderliga. Antalet för riket erforderliga undsättningskårer har beräknats på följande sätt. En insats av väsentlig betydelse till stöd åt det lokala civilförsvaret anses kräva en förstärkning i katastroffall med 30—40 % av befintliga lokala resurser för brand- och räddningsverksamhet. Härvid har det högre procenttalet beräknats för städer med mer än 50 000 invånare. Förstärkning med 30 % har beräknats för övriga tätorter med mer än 10 000 invånare och med industrier, kommunikationer eller anläggningar i övrigt av särskild betydelse för försvaret eller folkförsörjningen. Undsättningskårerna bör i första hand avses för verksamhet inom vissa regioner (undsättningsområden) och där grupperas (förläggas i depå) så att insättandet i räddningsverksamhet kan ske med tillräcklig skyndsamhet i den viktigaste tätorten inom undsättningsområdet men dessutom så centralt som möjligt i förhållande till andra betydelsefulla tätorter eller industridistrikt inom samma område. Det genomsnittliga avståndet från depå till förutsedda skadeområden bör för varje kår i genomsnitt ej uppgå till mer än 3—5 mil med hänsyn till att räddningsarbetet måste påbörjas snarast efter inträffad katastrofskada. I intet fall bör avståndet överstiga 10 mil. En dimensionering efter dessa principer ger ett behov för riket av sammanlagt tjugotvå undsättningskårer. Utredningen föreslår, att dessa kårer fördelas på undsättningsområden enligt uppställningen på sid. 289. Undsättningskårernas gruppering med hänsyn till viktiga verksamhetsorter enligt utredningens principiella förslag framgår av figur 8. Utredningen finner ej anledning föreslå att särskilda förläggningsutrymmen (kaserner eller dylikt) anordnas i fred för undsättningskårerna så som fallet är i Norge och Danmark. Förläggning av kårerna vid civilförsvarsberedskap bör planläggas enligt samma principer som tillämpas inom det lokala civilförsvaret, exempelvis i skolor med skolkök eller annan utspisningsanordning, samlingslokaler eller dylikt. Den fredsmässiga förrådshållningen bör samordnas med det lokala civilförsvaret. Undsättningskårernas karaktär av civil organisation innebär att dess personal skall vara obeväpnad. Härom hänvisar utredningen till vad i kap.

289 Antal undsättningskårer

Grupp av städer (undsättningsområden) 1. Stockholm, Uppsala, Södertälje, Nynäshamn 2. Göteborg, Borås, Alingsås, Kungälv, Uddevalla, Trollhättan, Varberg 3. Malmö, Hälsingborg, Kristianstad, Ystad, Trelleborg, Eslöv, Lund, Landskrona, Ängelholm, Hässleholm, Halmstad 4. Karlskrona, Karlshamn, Växjö, Kalmar 5. Jönköping-Huskvarna, Nässjö, Värnamo, Ulricehamn 6. Trollhättan, Vänersborg, Skövde, Tidaholm, Falköping 7. Norrköping, Linköping, Motala, Mjölby, Tranås, Finspång 8. Eskilstuna, Arboga, Södertälje, Nyköping, Katrineholm 9. Örebro, Karlskoga, Hallsberg, Kristinehamn, Karlstad 10. Västerås, Köping, Fagersta, Avesta-Krylbo, Uppsala, Enköping 11. Gävle, Avesta-Krylbo, Ludvika, Borlänge, Falun 12. Ljungaverk, Ange, Sundsvall, Sollefteå, Härnösand, Östersund 13. Boden, Luleå, Piteå, Skellefteå Summa

10 anförts beträffande civilförsvarspersonalens folkrättsliga ställning samt till 1951 års riksdags skrivelse nr 232 (första lagutskottets utlåtande nr 27). Den i kap. 10 omnämnda kungörelsen om värnpliktiga hemvärnsmän och driftvärnsmän (SFS 549/1951) kommer i sin nuvarande lydelse att bli tillämplig på undsättningskårernas värnpliktiga uppskovspersonal. Av skäl som tidigare anförts beträffande det lokala civilförsvaret bör emellertid kårernas ifrågavarande personal ej få tas i anspråk som värnpliktiga hemvärnsmän. Genom särskilt Kungl. Maj :ts beslut bör därför förordnas, att värnpliktiga som ingår i undsättningskårerna icke skall tas i anspråk för tjänst i hemvärnet. För att ombesörja erforderliga bevakningsuppgifter i undsättningskårernas depåer och för att vid kårs förflyttning lämna skydd mot sabotageförsök eller anfall av mindre fientliga enheter (exempelvis luftlandsatta enstaka fientliga soldater eller patruller) bör civilförsvarspolismän tilldelas undsättningskårerna. Därest större stridshandlingar kan befaras i undsättningsområdet bör erforderligt militärt skydd kunna påräknas av hemvärn eller lokalförsvarsförband. Då undsättningskårernas verksamhet k a n förutsättas komma att ske under särskilt svåra förhållanden bör undsättningskår förfoga över kvalificerad lednings- och befälspersonal, väl utbildad och fysiskt fullgod brandoch räddningspersonal, civilförsvarspolismän för bevakning och skydd, fullgod utrustning, vari ingår fordon som medger förflyttning även på vägar av mindre god kvalitet, samt depåorganisation för att tillgodose försörjningen såväl i depå som inom skadeområde. Organisation

Undsättningskår skall kunna utföra sitt arbete antingen självständigt eller också samordnat med det lokala civilförsvaret. I sistnämnda fall skall kåren ledas av det lokala civilförsvarets befäl. 19—710821

290 *+*

V **.

\ +

Gäl/ivareo

* +

Boden <.

Ipleå Witeå

Skellefteå® Lyckse/eo

Sollefteå

•piörnösand täupb/sva/l

Fig. 8. Undsättnings kårernas gruppering i stort och deras viktigare uppgifter.

291 Hässleholm Håhingborg\r^y^ri5iio Landskrona 0

Trelleborg

Skala 0 i

Undsotrningskår Huvuduppgift Alternativ uppgift5

• i i i i

10!

15 mil

292 Undsättningskårernas organisation bör av detta och även andra skäl utformas så att densamma nära överensstämmer med det lokala civilförsvarets organisation. Utredningen föreslår med beaktande av ovan anförda synpunkter följande organisation beträffande undsättningskårerna (principskiss fig. 9). Undsättningskår ledes av kårchef och biträdande kårchef. Undsättningskår skall i övrigt bestå av tre undsättningsavdelningar depåorganisation.

samt

För varje undsättningsavdelning skall finnas avdelningschef och biträdande avdelningschef. I varje avdelning ingår dessutom: åtta undsättningsgrupper, vardera bestående av en gruppchef och sju undsättningsmän (avsedda för räddningsuppgifter och brandbekämpning); fem specialgrupper, vardera bestående av en gruppchef och tre undsättningsmän (av specialgrupperna skall fyra i första hand vara avsedda och utrustade för vattenförsörjningsuppgifter, den femte gruppen utrustas med viss tyngre räddningsutrustning); en civilförsvarsambulans med samma sammansättning (1 + 4) som i det lokala civilförsvaret (avsedd för avdelningens eget behov); en telegrupp med samma sammansättning och uppgifter som i det lokala civilförsvaret (en gruppchef och nio telebiträden). Härutöver tilldelas undsättningsavdelning två bevakningsgrupper (vardera om 1 + 4) för bevaknings- och skyddsuppgifter samt på sätt av det följande framgår en underhållsgrupp för att stå till avdelningschefens förfogande för underhåll med utspisning, bränsle, reservmateriel m. m. i skadeområde eller eljest då avdelningen insattes i verksamhet. Undsättningsavdelning består således, bortsett från underhållsgruppen vilken redovisas under depåorganisationen, av: befäl manskap avdelningschef biträdande avdelningschef gruppchefer: undsättningsgrupp specialgrupp civilförsvarsambulans telegrupp bevakningsgrupp undsättningsmän samariter telebiträden civilförsvarspolismän

1 1 8 5 1 1 _2_

17 71 4 9 8 19

293 Avdelningschef Biträdande avdelningschef

Undsättningsgrupper

Specialgrupper (vattenförsörjning)

Specialgrupp (tyngre arbetsredskap)

Undsättningsavdelning

Civilförsvarsambulans Undsättningsavdelning Bevakningsgrupper Kårchef, Biträdande kårchef Undsättningsavdelning

Telegrupp

Depåchefer Biträdande depåchefer

Depå

Underhållsgrupper

Kassör, Förrådspersonal m. fl.

Fig. 9. Principskiss över undsättningskårs organisation

294 Undsättningskårens tre avdelningar omfattar i enlighet härmed sammanlagt 57 befäl och 276 manskap, d. v. s. tillsammans 333 personer. För depåorganisationen skall finnas en depåchef. Till sitt förfogande skall depåchef ha tre biträdande depåchefer, en assistent för inköpsärenden och anskaffning av förnödenheter m. m. genom rekvisitionsförfarande, en kassör för kassatjänst och avlöningsärenden, sex expeditionsbiträden, sex telefonister, tre förrådsarbetare (reparatörer med särskild kunskap om brandmateriel) och sex underhållsgrupper, vardera bestående av en gruppchef och fyra underhållsbiträden. Av underhållsgrupperna skall som tidigare anförts tre grupper underställas avdelningscheferna. I depåorganisationen ingår i enlighet härmed: befäl depåchef biträdande depåche:fer assistent kassör gruppchefer expeditionsbiträden telefonister förrådsarbetare . . . underhållsbiträden

manskap

i 3 1 1 6 6 6 3 24 12

39 Depå består således av 12 befäl och 39 manskap, d. v. s. tillsammans 51 personer. Undsättningskår består sammanlagt av 386 personer inberäknat kårchef och biträdande kårchef. För samtliga undsättningskårer i riket utgör personalbehovet, inklusive viss reserv för kårcheferna, 8 500 personer jämte mobiliseringsreserv 1 500 (tabell 20). Undsättningskår organiseras och administreras enligt civilförsvarsstyrelsens bestämmande av länsstyrelsen i det län, där kåren planlägges vara utgångsgrupperad.

Rekrytering

Enligt förslaget skall i undsättningskårerna ingå sammanlagt ca 8 000 värnpliktiga. Härtill bör beräknas visst antal värnpliktiga för att med hänsyn till av olika anledningar betingad personalavgång säkra undsättningskårernas mobiliseringsberedskap. Utredningen beräknar det totala antalet erforderliga värnpliktiga för undsättningskårerna till 9 500 man. Övriga 500 kan utgöras av annan personal. Med hänsyn till de kvalitetskrav, som ställes på i första hand personalen i undsättningsavdelningarna, måste från civilförsvarssynpunkt krävas, att

295 Tabell

20.

Undsättningskårernas

personalbehov Personalbehov

Befattning

undsättningsavdelning

Kårchefer Biträdande kårchefer Avdelningschefer Biträdande avdelningschefer Depåchefer Biträdande depåchefer Assistenter Kassörer Gruppchefer: undsättningsgrupp specialgrupp civilförsvarsambulans. . . . bevakningsgrupp telegrupp underhållsgrupp Undsättningsmän Samariter Civilförsvarspolismän Telebiträden Underhållsbiträden Expeditionsbiträden Telefonister Förrådsarbetare

depå

sammanlagt för 22 undsättningskårer

1 1 3 3 1 3 1 1

30 22 66 66 22 66 22 22

24 6 6 3

24 15 3 6 3 6 213 12 24 27 24 6 6 3

528 330 66 132 66 132 4 686 264 528 594 528 132 132 66

8 500

5 1 2 1 71 4

sammanlagt för 1 undsättningskår (3 undsättningsavdeln. jämte depå)

Mobiliseringsreserv

1500 Summa

10 000

de värnpliktiga som skall tas i anspråk för undsättningskårerna meddelas uppskov och inskrives i civilförsvaret vid ett tidigt skede av värnpliktstiden. Då utredningen förutsätter, att de värnpliktigas ianspråktagande för uppgifter inom kårerna, som kräver speciella fysiska förutsättningar, skall upphöra med värnpliktstidens utgång, vinnes genom en tidig inskrivning att de värnpliktiga med bibehållna fysiska krafter kan tas i anspråk under relativt lång tid. Detta medför bl. a. ett minskat behov av årlig nyrekrytering och i följd härav också en minskning av det antal personer, som årligen skall nyutbildas för civilförsvarsuppgifter. Utredningens förslag förutsätter vidare att inskrivning av värnpliktiga för tjänst inom undsättningskårerna endast bör ifrågakomma beträffande värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupperna 1 och 2. Med dessa utgångspunkter föreslår utredningen att här avsedda värnpliktiga, vilka fullgjort sin första militära värnpliktstjänstgöring, vid 28 års ålder beviljas uppskov från tjänstgöring i krigsmakten under beredskap och

296 krig för att inskrivas i civilförsvarets undsättningskårer. Uppskovsförfarandet bör kunna avse värnpliktiga inom samtliga försvarsgrenar. Utredningen vill samtidigt framhålla vikten av att värnpliktiga, vilka inskrives för tjänstgöring i civilförsvarets undsättningskårer, besitter för räddningstjänst lämplig yrkeskunnighet (byggnadskunniga, elektriker, rörmontörer, svetsare, sprängkunniga e t c ) . I första hand bör inskrivas för uppgiften lämpliga värnpliktiga, som själva begärt att få ifrågakomma. Innan utredningen kommit till ovan angivna uppfattning, har även tagits i övervägande lämpligheten av att inskriva värnpliktiga direkt i civilförsvarets undsättningskårer vid värnpliktstidens början. Utredningen har emellertid funnit den första militära utbildningen värdefull även för nu ifrågavarande uppgifter och därför ej velat föreslå en sådan lösning. Rekrytering och utbildning av kårchefer kräver särskilt beaktande. På kårchef kommer att ställas särskilda krav på kunnighet och ledarförmåga. Kårchef skall vara personalchef och ansvara för undsättningskårens beredskap och underhåll. Han skall vidare, även under svåra förhållanden, kunna taktiskt leda undsättningskårens verksamhet antingen under ledningschef i det lokala civilförsvaret eller på eget ansvar. Han måste även vara så insatt i undsättningskårens beredskapsplanläggning att han k a n leda och genomföra dess mobilisering. För att kunna fylla dessa uppgifter måste kårcheferna enligt utredningens mening bindas fastare vid civilförsvaret än vad som följer av inskrivningsförfarandet. En lösning av detta problem synes lämpligen kunna vinnas genom ett system som ansluter till förfaringssättet för anställning av reservofficer vid krigsmakten. Utredningen föreslår, att rekrytering och utbildning av kårchefer anknytes till den militära officersutbildningen på följande sätt. Värnpliktig som uttagits för utbildning till värnpliktig officer och förklarat sig villig att ingå i civilförsvaret som kårchef genomgår i vanlig ordning militär befälsskola och pluton (tropp) chefsskola. I stället för därpå följande kadettskola om sex månader fullgör den värnpliktige civilförsvarsutbildning under motsvarande tid. Sedan denna avslutats antages värnpliktig som visat sig lämplig för uppgiften till kårchef i civilförsvaret. Han fullgör därefter i fred civilförsvarstjänstgöring för egen utbildning och övning enligt samma tjänstgöringsskyldighet som i fred åvilar reservofficer, d. v. s. 48 dagar per hel treårsperiod, t. o. m. det år han fyller 47 år. För kårchef bör gälla samma bestämmelser i fråga om lön och pension och andra ekonomiska förhållanden som gäller för reservofficer som avgår vid 47 års ålder. Detta innebär bl. a. att kårchef vid 47 års ålder äger uppbära en m å n a d s pension med enligt f. n. gällande belopp, ca 200 kronor (kapitaliserat värde 9 123 k r o n o r ) . Sammanlagda behovet av kårchefer inom riket beräknas till 30, varav 8 i reserv för att tillgodose erforderligt mobiliseringsbehov. Med hänsyn till

297 detta ringa antal synes förslaget ur militär synpunkt ej böra möta vägande invändningar. Till övriga befälsbefattningar, för vilka värnpliktiga avses, bör företrädesvis uttagas värnpliktig med underofficers- eller underbefälsutbildning. Biträdande kårchefer samt avdelningschefer bör i möjligaste omfattning rekryteras bland befäl i yrkesbrandkårer. I de fall då befattning i undsättningskår ej skall rekryteras med värnpliktiga, inskrives personalen på sätt som sker inom det lokala civilförsvaret. I första hand bör härvid ifrågakomma lämpliga civilförsvarspliktiga, vilka frivilligt önskar ingå i undsättningskårerna. I det fredsmässiga brandförsvaret eller polisväsendet anställd personal bör, med undantag av ovan nämnd personal, i princip ej ifrågakomma för inskrivning i undsättningskårerna. Det fredsmässiga brandförsvaret torde under krig kunna utnyttjas mest effektivt om fredsbrandkårerna bibehålles såsom stomme i det lokala civilförsvarets beredskapsbrandkårer. På sätt som föreslås i kapitlet angående kostnaderna för civilförsvaret (kap. 15) bör undsättningskårerna uppbyggas under en tioårsperiod. Härvid bör de kårer först uppsättas, som är avsedda för områden, där riskerna för katastrofskador bedömes vara störst. Utbildning

Utbildningsutredningen har i kapitel 11 i sitt betänkande anlagt vissa synpunkter på undsättningskårernas utbildningsfrågor. I anslutning härtill har civilförsvarsutredningen under samråd med utbildningsutredningen uppdragit följande allmänna riktlinjer för den utbildnings- och övningsverksamhet, som avser undsättningskårernas personal. Med utgångspunkt från att undsättningskårerna föreslås uppbyggda under en tioårsperiod, kommer utbildningsomfånget att årligen uppgå till ca 1 000 personer, därav ca 950 värnpliktiga. För den värnpliktiga civilförsvarspersonalen i undsättningskårerna föreslås beträffande utbildningen följande. De allmänna principerna för kårchefs utbildning har berörts i det föregående. Enligt dessa skulle vederbörande aspirant efter genomgången militär befälsskola i stället för kadettskola genomgå civilförsvarsutbildning under motsvarande tid, omfattande utbildning i brandtjänst och räddningstjänst (bl. a. gruppchefsutbildning), i tillämpliga delar utbildning som chefsassistent och ledningschef samt härutöver praktisk tjänstgöring dels i yrkesbrandkår och dels i länsstyrelses civilförsvarssektion (undsättningskårs administration och mobilisering). Inom angivna tid ges utrymme även för viss pedagogisk utbildning i statens civilförsvarsskola. Tillhopa uppgår kårchefsutbildningen inom civilförsvaret således till 6 månader. Den som efter denna utbildning antages till kårchef har att fullgöra fredstjänstgöring om 48 dagar fördelad på hel treårsperiod t. o. m. 47 års

298 ålder. Denna tjänstgöring bör kårchef fullgöra genom att som instruktör deltaga i förekommande utbildning av manskap i undsättningskårerna, genom att vid kårövningar föra befäl över undsättningskår eller del därav, genom att i övrigt deltaga i för det lokala civilförsvaret anordnade övningar samt genom att i civilförsvarssektion inom länsstyrelse deltaga vid revidering m. m. av mobiliseringshandlingar för egen undsättningskår. För övrig värnpliktig personal anföres följande. Utbildnings- och övningstid under den tjugoårsperiod, varunder den värnpliktige — frånsett kårchef — föreslås kvarstå i undsättningskår, bör sammanfalla med motsvarande tjänstgöringsskyldighet i krigsmakten. Detta innebär för manskapet en fredstjänstgöringstid om sammanlagt 60 dagar och för befäl 80 dagar. Värnpliktiga som inskrives i undsättningskårerna bör befrias från skyldigheten att — så länge de kvarstår i civilförsvaret — fullgöra militärtjänstgöring. Biträdande kårchefer, avdelningschefer och biträdande avdelningschefer, som avses kunna rekryteras företrädesvis bland yrkesbrandbefäl, bör i tilllämpliga delar erhålla ledningschefsutbildning och utbildning i räddningstjänst. För undsättningsmännens utbildning bör utarbetas en utbildningsplan, sammanställd av utbildningsplanerna för civilförsvarsbrandmän, räddningsmän och samariter i det lokala civilförsvaret, omfattande 30 dagar. De värnpliktiga undsättningsmännens återstående fredstjänstgöringsskyldighet om en månad bör omfatta två övningsperioder om vardera 15 dagar. I möjlig mån bör övningarna ske kårvis, så att befäl och manskap lär känna varandra och gemensamt intrimmas i sina funktioner. Övningsskyldigheten bör vara fullgjord senast under det år då den värnpliktige uppnår 42 års ålder. Gruppcheferna bör fullgöra den för undsättningsmännen angivna utbildnings- och övningsskyldigheten (60 dagar). Utbildnings- och övningstiden härutöver (20 dagar) bör fördelas på dels tio dagars utbildning för ledning av grupp eller gruppers verksamhet i skadeområde och dels fem dagars förberedelsearbete i samband med vardera av förenämnda två övningsperioder. Ej värnpliktig personal i undsättningskårerna utbildas på samma sätt som motsvarande personal i det lokala civilförsvaret. Civilförsvarsstyrelsens utbildningsnämnd bör uppgöra förslag till utbildningsplaner och underställa desamma Kungl. Maj :ts prövning. I fråga om utbildningens anordnande vill utredningen i övrigt anföra följande. Kårchefs civilförsvarsutbildning kan i tillämpliga delar ske vid statens civilförsvarsskola i enlighet med vad utbildningsutredningen anför i sitt betänkande.

299 För genomförande av annan befälsutbildning än kårchefsutbildning samt av manskapsutbildning måste — vad gäller den personal som rekryteras bland värnpliktiga — särskilda anordningar vidtagas bl. a. med hänsyn till utbildningstidens längd. Utredningen finner för sin del det av ekonomiska och andra skäl mest lämpligt att förlägga utbildningen till militära etablissement. Härvid synes två möjligheter föreligga. Genom den överenskommelse, som år 1958 träffats angående den ekonomiska ramen för det militära försvaret, kommer enligt överbefälhavarens utredning år 1957 vissa av krigsmaktens fredsförband att indragas. Det skulle innebära avsevärda fördelar om utbildning och övning av undsättningskårernas personal kunde koncentreras till någon med anledning härav friställd lämplig kasernanläggning. Utbildningen kan i sådant fall jämnt fördelas över helt kalenderår. Vidare underlättas anskaffningen av vissa permanenta och andra utbildningsanordningar (exempelvis ruinstäder) varjämte förläggnings- och utspisningskostnaderna kan förbilligas. En annan möjlighet är att utnyttja militära kasernanläggningar under tid då deras kapacitet icke helt tas i anspråk för militär utbildning. Utredningen har låtit undersöka möjligheterna härtill inom de fyra länsgrupper, som enligt utbildningsutredningens förslag bör utgöra underlag för civilförsvarsskolans fältavdelningar. Enligt dessa undersökningar synes det f. n. möjligt att i militära kasernanläggningar inom länsgrupperna bedriva utbildning av erforderligt antal civilförsvarspersonal i undsättningskårerna (ca 240 man årligen per länsgrupp). Försvarsstaben har emellertid meddelat, att möjligheterna att i framtiden förlägga här ifrågavarande utbildning till militära etablissement blir beroende av hur krigsmaktens framtida utformning blir beslutad. Om utbildningen delas på militära kasernanläggningar, som ovan sagts, blir det relativt svårt att planera för en kontinuerlig utbildningsverksamhet. Detta alternativ är av angivna och även andra skäl ej lika effektivt som det först nämnda. Effektivitetsminskningen bör emellertid ses mot bakgrunden av kostnaderna för de olika alternativen. Av utredningen gjorda jämförande kostnadsberäkningar av de båda alternativen ger vid handen, att företräde med hänsyn till bl. a. ökad effektivitet bör ges alternativet att förlägga undsättningskårernas utbildnings- och övningsverksamhet till militärt etablissement på en och samma plats. Utredningen föreslår sålunda att utbildningen av undsättningskårernas värnpliktiga personal förlägges till en särskild utbildningsanstalt och att civilförsvaret för sådant ändamål från krigsmakten övertar friställd och härför lämplig kasernanläggning enligt vad därom särskilt kan överenskommas. Den föreslagna utbildningen av undsättningskårernas värnpliktiga personal beräknas kunna genomföras i nio utbildningsomgångar om 30 dagar och med vardera ca 100 deltagare. Enligt utbildningsutredningens beräk-

300 ningar utgör lärarbehovet 4 heltidsanställda lärare samt därutöver visst antal timlärare för ca 350 undervisningstimmar för år. Dessa lärare bör enligt utbildningsutredningen ingå i statens civilförsvarsskolas lärarkår. Härutöver anlitas i erforderlig omfattning biträde av civilförsvarsinstruktörer. För undsättningskårernas utbildningsanstalt erfordras utöver lärarna viss administrationspersonal. Som chef för utbildningsanstalten föreslår utredningen enligt samma principer som utbildningsutredningen tillämpat i fråga om statens civilförsvarsskola en föreståndare i löneställning Ao 23. Vidare föreslås en kontorist ( A e 9 ) , en expeditionsvakt (Ae 7), en fastighetsskötare (Ae 7) och en förrådsförman (Ae 9). Kontors- och biträdespersonal härutöver samt tillfällig förrådspersonal m. m. bör arvodesanställas mot månads- eller timlön. Utredningen beräknar att behovet av sistnämnda personal endast blir av ringa omfattning.

Bombröjningsavdelningar För den på civilförsvaret ankommande egentliga bombröj ningsverksamheten (kap. 10) föreslår utredningen att en bombröjningsavdelning organiseras i varje län. Bombröj ningsavdelning står under vederbörande länsstyrelses omedelbara ledning, dock att avdelning eller delar därav enligt civilförsvarsstyrelsens (civilbefälhavarens) bestämmande vid behov skall kunna utnyttjas även för uppgift inom annat län. Den förut omnämnda projektilröjningskommittén, som bl. a. studerat erfarenheterna av bombröj ningsarbetet under det andra världskriget, har funnit, att bombröjningsenheter bör finnas av i huvudsak tre typer, nämligen dels för oskadliggörande av icke exploderade bomber och dylikt under normalfall då desarmering kan ske utan speciella svårigheter, dels för det fall att oskadliggörandet kräver speciella åtgärder såsom användning av desapteringsverktyg med fj ärrmanövrering för urskruvning av tändrör och detonatorer, injektionsapparater med olika vätskor samt kylmedel för urladdning av elektriska tändrör m. m. och dels för sökning med elektrisk apparatur av icke synliga bomber, vilka exempelvis nedträngt i marken på större djup. För samtliga här ifrågavarande uppgifter erfordras specialutbildad personal med utrustning. För att biträda bombröjningspersonalen med enklare uppgifter, såsom grävningsarbeten m. m., utnyttjas lämpligen annan civilförsvarspersonal. Bombröj ningsavdelning bör med hänsyn till arbetsuppgifterna i regel bestå av en eller flera normalgrupper, en specialgrupp och en elsökargrupp. Normalgrupps uppgift är att leda friläggning och utföra identifiering

301 av icke exploderade bomber och dylikt samt att i de fall då ingripande av specialgrupp ej erfordras verkställa desarmering. Specialgrupps uppgift är att oskadliggöra icke exploderade bomber och dylikt i svåra fall, såsom då tändrör icke alls eller endast med speciell utrustning kan oskadliggöras eller avlägsnas. Den skall också k u n n a tjänstgöra som normalgrupp. Elsökargrupps uppgift är i första hand att utföra djupsökning. Personalbehovet i varje grupp har av projektilröjningskommittén beräknats bl. a. med hänsyn till vad som är känt beträffande utländska bombröj ningsorganisationer och specialutrustning. Grupperna bör i enlighet härmed bestå av följande personal: normalgrupp: gruppchef och fyra man specialgrupp: » » » » elsökargrupp: » » två » Personal för normalgrupp och specialgrupp bör rekryteras bland värnpliktiga med viss teknisk yrkesunderbyggnad, helst finmekaniker eller elektriker. Personal till elsökargrupp bör rekryteras bland värnpliktiga med elektroteknisk underbyggnad. Gruppchef bör helst vara ingenjör med minst lägre elektroteknisk examen. Antalet normalgrupper för varje län har bedömts med hänsyn till beräknade anfallsmål. Antalet specialgrupper och elsökargrupper har bedömts med ledning av utländska erfarenheter rörande det antal sådana grupper, som anses böra finnas för ett visst antal normalgrupper. Bombröjningsavdelnings verksamhet ledes av en avdelningschef, vilken bör besitta yrkeskunskap minst motsvarande vad som angetts för gruppchef. Utredningens förslag angående bombröj ningsavdelningarnas fördelning och sammansättning anges i tabell 21. Förslaget överensstämmer med det av projektilröjningskommittén avgivna förslaget. Frågor angående personaluttagning och utbildning har behandlats av utredningen i det föregående (kap. 10). Förläggning, utspisning och underhåll av bombröj ningsavdelningarna bör ske i anslutning till det lokala civilförsvarets depåer eller depå ingående i undsättningskår.

Gas skyddslaboratorier Genom civilförsvarsstyrelsens försorg organiseras f. n. inom vissa län sammanlagt fjorton gasskyddslaboratorier. Laboratorierna sorterar under vederbörande länsstyrelse. Laboratorierna har till uppgift att inom fastställda verksamhetsområden (ett eller flera län) vara ett konsulterande organ för tekniska frågor avseende gasskydd samt för stridsgaskemi.

Tabell 21. Bombröjningsavdelningar i riket Normalgrupp Län

Avdelningschef

Antal grupper

Personal

A B C D E F G H I K L M N 0 P B S T U W X Y Z AC BD

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

6 8 2 4 4 1 1 2 1 3 4 6 2 6 4 3 5 4 3 5 3 8 5 5 6

6+24 8 + 3 2 2 + 8 4 + 1 6 4 + 1 6 1 + 4 1 + 4 2 + 8 1 + 4 3 + 1 2 4 + 1 6 6 + 2 4 2 + 8 6+24 4 + 1 6 3 + 1 2 5 + 2 0 4 + 1 6 3 + 1 2 5 + 2 0 3 + 1 2 8 + 3 2 5 + 2 0 5 + 2 0 6+24

Summa

101 + 404

Specialgrupp Antal grupper

Personal 1 + 1 + 1+ 1 + 1+ 1 + 1 + 1 + 1 + 1 + 1 + 1 + 1 + 1+ 1+ 1 + 1 + 1 + 1 + 1+ 1 + 1 + 1 + 1 + 1+

25 Elsökargrupp

4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4

25 + 100

Antal grupper

Personal

1 1 1 1

1 + 1 + 1 + 1 +

—

—

1 +

— —

— —

1 +

—

—

1 +

—

• —

1 1

— 1 1

— — — —

1 + 1 +

—

1 + 1 +

2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2

• —

— — —

1 1 1 1

1 + 1 + 1 + 1 +

2 2 2 2

15 + 30

Summa personal

39 49 19 29 26 14 11 16 14 21 29 36 19 39 26 24 34 26 21 31 21 49 34 34 39 700

Personalen består för varje gasskyddslaboratorium av en föreståndare, en biträdande föreståndare samt ett eller två biträden. Sammanlagda kostnaderna för materiel, utbildning m. m. uppgår f. n. till ca 3 000 kronor för år, vilka kostnader bestrides av anslaget till försöksverksamhet. Den här i korthet redovisade organisationen bör bibehållas, dock med den ändringen att gasskyddslaboratorium bör organiseras av den länsstyrelse, inom vars län detsamma är beläget. Personalen bör inskrivas så som sker med civilförsvarspersonal i övrigt. Någon speciell civilförsvarsutbildning synes ej erforderlig. Härvid utgår utredningen från att befattningarna som föreståndare och biträdande föreståndare rekryteras med kemister eller andra personer med erforderlig kemisk sakkunskap och biträdesbefattningarna med teknisk laboratoriepersonal. Personalen bör meddelas erforderlig kännedom om sin verksamhet inom civilförsvaret genom skriftliga instruktioner och handledningar, varjämte föreståndarna med vissa mellanrum bör kallas till orienterande konferenser av civilförsvarsstyrelsen, liksom f. n. genomsnittligt vart femte år. Det bör ankomma på föreståndarna att leda erforderlig övningsverksamhet med gasskyddslaboratoriernas personal. För verksamheten bör civilförsvarsstyrelsen utfärda anvisningar.

303 Utnyttjandet av helikopter och flygplan I utlåtande över 1957 års betänkande angående ambulans- och räddningsflygtjänst har civilförsvarsutredningen berört frågan om utnyttjandet av flyg i civilförsvarets verksamhet. Betydelsen av att civilförsvaret under krig har möjlighet att utnyttja flyg, främst långsamtgående flyg, för sin verksamhet har under senare tid allt mer uppmärksammats. Beträffande civilförsvarsuppgifter, för vilkas lösande dylik möjlighet främst är av värde, må anföras följande. Svårigheter torde i regel förefinnas för civilförsvarsledningen att vid mera utbredda skadeområden få en tillräckligt snabb och tillförlitlig bild av skadeläget enbart genom mark- eller mätobservationer (rekognoscering). Tillgång till långsamtgående spaningsflyg, speciellt av helikoptertyp, är därför ett för ledningen värdefullt hjälpmedel. Genom flygspaning i direkt radioförbindelse med civilförsvarets ledning kan den erforderliga allmänna överblicken av läget vinnas snabbare än eljest. Genom fortsatt spaning kan vidare för det skadebekämpande arbetet viktiga upplysningar erhållas, exempelvis angående brands utbredningsriktning och spridningshastighet, ras och trafikskador, farbara vägar och gator m. m. Dylik spaningsverksamhet kan bl. a. bli till gagn vid insättande av hjälpenheter ur undsättningskårer och militära förband etc. Genom radio- eller högtalarförbindelser mellan flyg och markorganisation vinnes även möjlighet att ge direktiv till den på marken arbetande civilförsvarspersonalen. I detta sammanhang kan nämnas, att brandchefen i Göteborg i en skrivelse till utredningen framhållit värdet såväl i fred som krig av tillgång till helikopter för överblick och ledning vid stora bränder i tätbebyggelse. Vid verkställighet av utrymning från i all synnerhet de största tätorterna uppkommer svårlösta problem, bl. a. i fråga om möjligheterna att nå den utrymmande befolkningen med meddelanden och anvisningar, dirigering av utgående utrymningstransporter, övervakning av trafik, undanröjande av trafikhinder m. m. Vid lösande av dessa och likartade problem kan långsamtgående flyg bli till betydelsefull nytta. Med hjälp av sådant flyg kan meddelanden och anvisningar per radio och högtalare på ett snabbt sätt nå befolkningen i tätorternas olika delar, trafiken dirigeras och uppgift lämnas till vederbörande civilförsvarsledning om de platser, där ingripanden erfordras för att undanröja trafikstopp eller hindra kaos i trafiken. Användningen av flyg har betydelse även i fråga om indikering av radioaktivitet. I det föregående framlagt förslag angående civilförsvarets uppgifter vid indikering förutsattes att indikeringen i vissa väsentliga delar skall vara en militär uppgift och att för ändamålet bl. a. skall uppbyggas ett system av fasta mätstationer, täckande hela landet. Härutöver är det emellertid nödvändigt att kunna verkställa lokal indikering för konstaterande av huruvida radioaktiv beläggning å viss ort förekommer samt i så

304 fall beläggningens intensitet. Kännedom härom är givetvis av väsentlig betydelse för civilförsvarets arbete efter anfallet och möjligheterna att ge befolkningen erforderliga informationer. För denna lokala indikering skall civilförsvarets räddningsenheter m. m. vara rustade. I många fall torde emellertid förhållandena bli sådana, att indikeringen ej kan på ett tillfredsställande sätt ske enbart från marken. I dylika fall är möjligheten att anlita flyg för ändamålet värdefull. Utöver nu angivna uppgifter kan tillgång till flyg inom civilförsvaret vara av betydelse, bl. a. för snabba transporter av personer och materiel samt vidarebefordran av rapporter. Särskilt i katastroffall med utbredda skadeområden kan människor bli isolerade på ett sådant sätt, att möjlighet ej föreligger att rädda dem av ingripande räddningsenheter. Exempelvis kan öppen plats, dit de tagit sin tillflykt, vara helt innesluten av bränder. Enda möjligheten att rädda de inneslutna kan i sådana fall vara insättandet av helikopter. För uppgifter inom civilförsvaret kan såväl helikopter som konventionella flygplan anlitas. Helikopterns användbarhet för dylika ändamål torde vara fullt klarlagd. Sålunda har bl. a. i England och Förenta staterna helikoptern tagits i anspråk inom civilförsvaret. Långsamtgående flygplan torde dock också väl lämpa sig för vissa uppgifter. Utredningen behandlar i det följande först frågan om användning av helikopter inom civilförsvaret. Åtgärder för att vid civilförsvarsberedskap säkerställa civilförsvarets behov av helikoptrar måste vidtagas eller förberedas redan i fred. Inom försvarsstaben verkställes f. n. enligt överbefälhavarens uppdrag en utredning om samordning inom totalförsvaret av helikopterverksamheten i krig. En dylik samordning är självfallet av största betydelse för att tillgängliga helikoptrar skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt. Utredningen vill emellertid framhålla vikten av att civilförsvaret tillförsäkras förhandsrätt i krig till visst antal helikoptrar jämte bemanning. Visserligen kan civilförsvarets behov i viss omfattning tillgodoses genom en samordning av totalförsvarets helikopterverksamhet, men å andra sidan måste man räkna med situationer, exempelvis vid katastrof skador, då civilförsvaret ej utan nämnd förhandsrätt kan få tillgång till erforderlig materiel med tillräcklig snabbhet. Det synes därför nödvändigt att redan i fred visst antal helikoptrar jämte förare reserveras för civilförsvaret. Genom en dylik åtgärd vinnes även den fördelen, att civilförsvarspersonal, som är avsedd för helikoptertjänstgöring i krig (observatörer) genom fredsmässiga övningar kan bli förtrogen med maskiner av den typ, som användes i krig. Beträffande det antal helikoptrar, som enligt vad ovan sagts bör reserveras för civilförsvarets krigsbehov, kan utredningen f. n. ej framlägga när-

305 mare förslag. Möjligheter att tillgodose detta behov är givetvis beroende av tillgången på helikoptrar, vilken f. n. är mycket begränsad. / första hand bör tillgång till helikopterflyg säkras för regional användning med anknytning till landets tre största tätorter Stockholm, Göteborg och Malmö. Det är emellertid önskvärt att i den mån tillgången till helikoptrar ökas, även andra ur civilförsvarssynpunkt känsliga delar av vårt land tillgodoses härmed. Utredningen finner ej tillräckliga skäl f. n. föreligga för att föreslå inköp av helikoptrar för civilförsvarets räkning. Då garantier ej torde kunna ges för att krigsmakten tillhöriga helikoptrar kan ställas till civilförsvarets förfogande i krig med förtursrätt, bör enskilda flygföretag tillhöriga helikoptrar i fred uttagas för civilförsvarets räkning. Man bör kunna räkna med allt större möjligheter härtill i den mån krigsmaktens anskaffning av egna helikoptrar ökar. Beträffande frågan hur fredsmässig övnings- och försöksverksamhet med helikoptrar inom civilförsvaret bör ordnas vill utredningen anföra följande. Då utredningen utgår från att civilförsvaret i varje fall tills vidare ej tillföres egna helikoptrar i fred måste civilförsvarets behov av materiel för övningar och försök tillgodoses på annat sätt. I sitt förenämnda utlåtande över betänkandet angående ambulans- och flygräddningstjänst har utredningen uttalat den meningen att en civil statlig helikopterorganisation f. n. icke är motiverad. Utredningen har därvid tagit hänsyn till även civilförsvarets fredsbehov. För att tillgodose sistnämnda behov kan två alternativ tänkas, dels förhyrning av maskiner från enskilda flygföretag och dels utnyttjande av krigsmakten tillhöriga helikoptrar. Det sistnämnda alternativet synes dock ej f. n. tillgodose erforderligt behov. Enligt vad utredningen kunnat inhämta har krigsmakten ej tillgång till maskiner av det slag, som skulle lämpa sig för civilförsvarsuppgifter. De för krigsmakten för de närmaste åren planerade inköpen torde ej heller lämpa sig för ifrågavarande uppgift. Vid sådant förhållande och då civilförsvarets helikopterverksamhet enligt utredningens mening snarast bör igångsättas och prövas, bör det förstnämnda alternativet övervägas. Den fredsmässiga användningen av helikoptrar i civilförsvaret bör såsom förut nämnts avse övning av civilförsvarspersonal rörande användning av helikoptrar under olika förhållanden samt försöksverksamhet. I första hand synes denna verksamhet böra knytas till de största tätorterna. Dock bör möjlighet finnas att, om så anses behövligt och lämpligt, bedriva dylik verksamhet även i andra delar av landet. I betänkandet angående ambulans- och flygräddningstjänst har redovisats den nuvarande tillgången på helikoptrar, tillhöriga enskilda civila företag. Därav framgår, att denna tillgång är av relativt liten omfattning. Dock har inköp av ytterligare maskiner ställts i utsikt. 20—710821

306 För att få en uppfattning om möjligheten att genom avtal med enskilda flygföretag tillgodose civilförsvarets behov av helikoptrar i fred och kostnaderna härför har utredningen inhämtat vissa uppgifter från Östermans Aero AB, som även har en utvecklad serviceorganisation för helikopterverksamheten. Enligt dessa uppgifter skulle bolaget vara villigt att under en tid av tre år hålla helikoptrar med besättning av typ Bell 47 D eller I, försedda med erforderlig utrustning, stationerade i Stockholm, Göteborg och Malmö, för utförande av flygningar för civilförsvarets räkning. Typ 47 D är avsedd för förare samt därutöver högst två passagerare eller en passagerare och en utom maskinen placerad bår för liggande. 47 I är avsedd för förare och högst tre passagerare samt medger placering inombords av bår för liggande. För flygningarna har bolaget utöver ersättning för viss service preliminärt beräknat dels en fast avgift av 84 000 kronor per år och helikopter (för typ 47 I 110 000 kronor), dels ock en avgift av 180 kronor per uttagen flygtimme. Beräkningarna av den fasta årliga avgiften samt avgiften per flygtimme är baserad på kostnadsläget den 1 januari 1958 samt under förutsättning att flygning för civilförsvarets räkning omfattar minst 110 timmar per år och helikopter, dock att i denna tid skulle få medräknas tid, som helikopter efter civilförsvarets medgivande utnyttjas för brandväsendet och polisväsendet i respektive stationsort. Bolaget skulle förbehållas rätt att utnyttja helikoptrarna för andra beställare under de tider de ej utnyttjas för civilförsvaret. Ett fullt utnyttjande för civilförsvaret enligt förslaget av tre helikoptrar skulle i fråga om typ 47 D medföra en årlig kostnad, så vitt avser fast avgift och avgift per flygtimme, av 252 000 kronor respektive 59 400 kronor eller tillhopa 311 400 kronor. För typ 47 I skulle den fasta avgiften ökas med 78 000 kronor. Kostnader för övriga i avtalsförslaget upptagna ersättningar kan ej närmare beräknas, men kan förutsättas bli av relativt liten storleksordning. I och för sig kunde det vara önskvärt att genom avtal med enskilt flygföretag helikoptrar kunde ställas till civilförsvarets förfogande för övnings- och försöksverksamhet med stationeringsort i landets tre största tätorter. Härigenom vunnes bl. a. den fördelen att ifrågavarande materiel lämpligen kunde reserveras för att säkra civilförsvarets tillgång till helikoptrar även under krig. Då emellertid en dylik utbyggnad åtminstone f. n. ej k a n motiveras av det fredsmässiga behovet, anser sig utredningen ej böra framlägga förslag härom. I första hand bör enligt utredningens mening undersökas huruvida den eller de maskiner, som enligt förenämnda betänkande är avsedda att i jourtjänst kunna tas i anspråk för undsättningsverksamhet, kan utnyttjas även för civilförsvarets fredsbehov. Nämnda jourtjänst skulle genom avtal

307 med privat flygföretag anordnas i Stockholm och Östersund för tillgodoseende av undsättningsverksamhet i Stockholms skärgård och landet i övrigt. Utredningen, som biträdde betänkandets förslag om att luftfartsstyrelsen skulle fungera som huvudman för hela den av statsmedel bekostade undsättningsverksamheten med flyg, föreslog att nämnda styrelse skulle vid förhandlingar med vederbörande privata företag om berörda jourtjänst i samråd med civilförsvarsstyrelsen beakta lämpligheten och möjligheten av att därvid även tillförsäkra civilförsvaret rätt att utnyttja flygmateriel, som omfattades av jourtjänst. Med hänsyn till den föreslagna jourtjänstens lokalisering bör vid de föreslagna förhandlingarna övervägas, huruvida civilförsvarets fredsmässiga behov av helikoptrar för landet i sin helhet kan tillgodoses genom en samordning med denna jourtjänst. Skulle så icke vara fallet eller kan samordning mellan undsättningsverksamhetens jourtjänst och civilförsvarets flygverksamhet ej åstadkommas bör det ankomma på luftfartsstyrelsen att i samråd med civilförsvarsstyrelsen söka tillförsäkra civilförsvaret tillgång till för ifrågavarande verksamhet erforderligt helikoptermaterial genom avtal med lämpligt enskilt företag. Därvid bör undersökas, huruvida vederbörande städer eller landsting är intresserade av att kunna utnyttja en å lämpliga orter stationerad helikopter för på dem ankommande uppgifter och huruvida kostnaderna för ifrågavarande verksamhet härigenom skulle kunna nedbringas. Då helikoptrar hittills är oprövade i civilförsvarets verksamhet är det ej möjligt för utredningen att närmare ange behovet i fred av flygtid för övnings- och försöksverksamhet. Efter övervägande av denna fråga finner utredningen emellertid att ett belopp av 130 000 kronor per år för bestridande av kostnader för tillhandahållande av flygmateriel för sagda verksamhet tills vidare bör anvisas. Liksom det är angeläget, att helikoptrar redan i fred ställes till civilförsvarets förfogande för övning och försöksverksamhet är det av vikt att dylik verksamhet kan bedrivas även med konventionella flygplan. Enligt vad utredningen inhämtat kan man ej för ändamålet räkna med krigsmakten tillhöriga flygplan, bl. a. därför att dessa plan med få undantag ej är lämpliga för flygtjänst i civilförsvaret. I likhet med vad som föreslagits beträffande helikoptrar har man därför att även beträffande flygplan söka utnyttja privata tillgångar. Frågan om utnyttjandet av befintligt privatflyg i det totala försvaret har alltsedan år 1952 varit föremål för utredning av försvarsstaben i samarbete med bl. a. civilförsvarsstyrelsen, luftfartsstyrelsen och Kungl. svenska aeroklubben Privata flygplan som skulle kunna tas i anspråk av civilförsvaret och

308 som är mest lämpade för sådant ändamål torde vara att hänföra till typen mindre flygplan. Tillgången till sådana plan för civilförsvaret är emellertid mycket begränsad. Av dessa plan har en del redan reserverats för andra uppgifter inom det totala försvaret. Av de övriga är ett stort antal av äldre årgång ej lämpade för ianspråktagande. Vidare föreligger vissa svårigheter i fråga om underhåll och reservdelar på grund av variation av flygplanstyper samt i övrigt på grund av flygplanens fördelning på ett flertal mindre flygklubbar eller företag. I samband med berörda utredning har bl. a. ifrågasatts bildandet av en frivillig flygkår under medverkan av Aeroklubben med uppgift att i krig ställa enskilda flygplan av mindre typ jämte förare till förfogande för uppgifter inom det totala försvaret. Den ifrågavarande utredningen har emellertid ej föranlett slutligt förslag. Med hänsyn till läget beträffande tillgång m. m. på mindre flygplan har civilförsvarsutredningen ej ansett sig kunna framlägga förslag om en fastare anknytning redan i fred av sådant flyg till civilförsvaret på sätt som föreslagits beträffande helikopterflyget. I de fall, då övning eller försök med flygplan påkallas, bör förhyrning kunna ske. Kostnaderna härför bör t. v. bestridas från de medel, som ovan beräknats för helikopterverksamhet. Beträffande civilförsvarets behov av övning och försöksverksamhet med helikoptrar och flygplan under fred förutsätter utredningen, att förarpersonal skall ställas till förfogande av företag, med vilket avtal kan träffas angående tillhandahållande av helikoptrar, eller av företag, från vilket tillfälligt förhyrning sker. För denna personal torde därför särskild teknisk utbildning i flygning genom civilförsvarets försorg ej bli erforderlig. Däremot kräves speciell övning för civilförsvars personal, som skall leda och handha den civilförsvarsmässiga delen av verksamheten. Detta gäller bl. a. personal, som medföljer maskinerna under flygning (observatörer). Övningarna bör i huvudsak avse rekognoscering, bedömning av skadebilder från luften, sambandstjänst (radio, högtalare, markeringar), rapportering, trafikreglering och indikering, övnings- och försöksverksamheten bör ledas centralt av civilförsvarsstyrelsen. Utredningen har i sina organisationsförslag ej angett inskrivning i civilförsvaret av särskild personal för här nämnda uppgifter. I den mån erfarenheterna påvisar behov därav, bör emellertid sådan inskrivning ske. Härvid synes det ändamålsenligt att lämplig flygutbildad personal, som ej längre avses för tjänst i flygvapnet, tas i anspråk.

K A P I T E L 13 Verkskydd m . m .

Med hänsyn till massförstörelsevapnen och till det faktum, att civilbefolkningen i ett framtida krig mer än hittills drabbas av skadegörelse, är det av betydelse att befolkningen i möjligaste mån skyddar sig genom egna åtgärder och initiativ (självskydd). De allmänna civilförsvarskårerna, som vid större skadegörelse blir hårt pressade och i svårare situationer otillräckliga, kan ej överallt komma till hjälp. Åtgärder för att tillvarata skyddsmöjligheterna utöver det skydd som kan lämnas av det allmänna civilförsvaret anknyter f. n. till begreppet särskilt civilförsvar (verkskydd och hemskydd).

Begreppet särskilt civilförsvar Enligt 7 § civilförsvarslagen skall särskilt civilförsvar vara organiserat för särskilda byggnader och anläggningar, i den mån så är påkallat med hänsyn till bebyggelsens täthet eller eljest. Om skyddet är avsett för byggnad, som väsentligen användes för bostadsändamål, benämnes det hemskydd och eljest verkskydd. Där särskilt civilförsvar skall finnas föreligger skyldighet att vidtaga även vissa andra slag av civilförsvarsåtgärder än dem som är direkt hänförliga till hemskydd eller verkskydd. Detta har tidigare framför allt gällt skyldigheten att anordna enskilda skyddsrum, dock att ändring häri skett genom riksdagens beslut med anledning av proposition nr 185/56. Enskilt skyddsrum skall numera anordnas inom område eller å plats som bestämmes av Könungen eller efter Konungens bemyndigande av civilförsvarsstyrelsen. Även den s. k. blockorganisationen (blocktjänsten) har lokaliserats till områden där särskilt civilförsvar skall finnas. Vidare har den i utbildningskungörelsen föreskrivna utbildningsplikten för adertonåriga kvinnor att undergå sjukvårdsutbildning under högst tio timmar kopplats samman med begreppet särskilt civilförsvar på så sätt, att denna plikt gäller kvinna, som har stadigvarande bostad eller sysselsättning inom anläggning eller byggnad, för vilken särskilt civilförsvar skall vara organiserat. Var särskilt civilförsvar skall finnas, bestämmes av länsstyrelserna med ledning av de allmänna anvisningar härom, som civilförsvarsstyrelsen med stöd av civilförsvarskungörelsen utfärdat. Enligt dessa anvisningar skall

310 s ä r s k i l t civilförsvar, d. v. s. v e r k s k y d d eller h e m s k y d d o r g a n i s e r a s enligt följande: 1) Särskilt civilförsvar skall organiseras inom område med sammanhängande markerad tätbebyggelse, där folkmängden uppgår till minst 500 och boendetätheten till minst 25 invånare per hektar. En detaljerad undersökning av boendetätheten torde innebära ett tämligen tidsödande arbete. Angivna riktlinjer är emellertid avsedda att tjäna som en ungefärlig norm. På grund härav synes enligt anvisningarna i de speciella fallen vissa förenklingar och approximationer kunna begagnas och leda till fullt godtagbara resultat. 2) Särskilt civilförsvar skall därjämte organiseras inom annat sammanhängande, tättbebyggt område, som på grund av förekomsten av anläggningar av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen kan betraktas som ett begärligt anfallsmål för en fiende. Finns inom sådant sammanhängande område delar av landsbygdskaraktär, varest större byggnadsverksamhet inom överskådlig framtid ej är att förvänta, skall särskilt civilförsvar ej organiseras för dessa delar. I det fall under 1) och 2) ovan angivna förutsättningar för organiserande av särskilt civilförsvar saknas men framdeles kan bedömas uppkomma, bör länsstyrelsen förordna om skyldighet att organisera särskilt civilförsvar. Sådant bedömande kan exempelvis föranledas av att påbörjad byggnadsverksamhet tenderar till att inom snar framtid öka i omfattning, att nybyggnader beslutats skola uppföras eller att anläggningar av betydelse för försvaret och folkförsörjningen bestämts skola tillkomma. Särskilt civilförsvar bör dessutom vara organiserat för följande anläggningar och byggnader utanför de under 1) och 2) avsedda områdena, nämligen: a) sådan industriell anläggning av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, vid vilken i regel minst 50 personer samtidigt är sysselsatta; b) anläggning, som inrymmer vårdanstalt, hotell eller pensionat och är avsedd att hysa minst 100 personer, samt anläggning, som inrymmer undervisningsanstalt och är avsedd att hysa minst 150 personer; samt c) anläggningar och byggnader i övrigt, såframt särskilt civilförsvar därstädes finnes erforderligt med hänsyn till deras art och belägenhet. S k y l d i g h e t e n a t t a n o r d n a v e r k s k y d d och h e m s k y d d ä r s å l e d e s b e r o e n d e a v en för b å d a slagen av å t g ä r d e r g e m e n s a m f ö r u t s ä t t n i n g , n ä m l i g e n a t t s ä r s k i l t civilförsvar s k a l l f i n n a s p å d e n p l a t s , d ä r b y g g n a d e n eller a n l ä g g n i n g e n ä r belägen. D e t t a f i n n e r u t r e d n i n g e n icke l ä m p l i g t , ö v e r h u v u d taget s y n e s b e h o v e t av å t g ä r d e r , s o m enligt g ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r s k a l l v i d t a g a s i n o m o m r å d e m e d s ä r s k i l t civilförsvar, i stället b ö r a b e d ö m a s f r å n de s y n p u n k t e r , s o m m o t i v e r a r det e n a eller a n d r a slaget av å t g ä r d e r . F r å g a n o m v a r v e r k s k y d d s k a l l f i n n a s , b ö r således i e n l i g h e t m e d v a d n u s k e r b e t r ä f f a n d e e n s k i l d a s k y d d s r u m p r ö v a s m e d h ä n s y n till f ö r u t s ä t t n i n g a r n a för och b e h o v e t av s å d a n a s ä r s k i l d a å t g ä r d e r . Till f r å g a n o m d e n n u v a r a n d e h e m s k y d d s v e r k s a m h e t e n å t e r k o m m e r u t r e d n i n g e n i ett s e n a r e y t t r a n d e . U t r e d n i n g e n e r i n r a r e m e l l e r t i d o m sitt t i d i g a r e i d e t t a b e t ä n k a n d e g j o r d a u t t a l a n d e att skäl icke l ä n g r e föreligger a t t b i b e h å l l a eller ä n m i n d r e u t b y g g a d e n n u v a r a n d e h e m s k y d d s o r g a n i s a t i o n e n . Med h ä n s y n till v a d h ä r a n f ö r t s o m b e d ö m n i n g s g r u n d e r n a för s k i l d a slag

311 av åtgärder finner utredningen, att något behov av att författningsmässigt bibehålla begreppet särskilt civilförsvar icke längre förefinns. Utredningen föreslår därför, att begreppet särskilt civilförsvar utgår ur civilförsvarslag och civilförsvarskungörelse.

Det nuvarande verkskyddet Organisation

Enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar för civilförsvaret vid anläggningar och byggnader vid vilka verkskydd skall organiseras samt för upprättande av verkskyddsplan (AVsk) skall inom område för särskilt civilförsvar verkskydd i regel anordnas för varje byggnad eller anläggning, vilken icke väsentligen användes för bostadsändamål. Någon nedre gräns, som tar hänsyn till anläggningens eller byggnadens storlek angives icke. Det framhålles visserligen i anvisningarna, att svårigheter i allmänhet torde råda att organisera effektivt verkskydd vid sådana objekt, vid vilka endast ett fåtal personer har sin sysselsättning eller bostad, men det sägs samtidigt, att verkskydd ändock måste organiseras. För vissa undantagsfall medgives, att verkskydd ej organiseras, nämligen då det befinnes uppenbart, att organiserandet saknar betydelse för områdets civilförsvar med hänsyn till den ringa effektivitet, som därigenom uppnås. Som exempel på anläggningar, som kan undantas från planläggning, namnes dels stenhuggerier, mindre plåtslagerier eller hantverksmässigt drivna företag och liknande, dels mindre förråd, kyrkor, samlingslokaler, folkparker, museer, samlingar och dylikt. För skolbyggnader skall enligt särskilda anvisningar härom (ASkolVsk) verkskydd i regel organiseras. Detta gäller även om utrymningsplanerna för orten omfattar personalkategori, för vilken undervisningsanstalten är avsedd, eller det eljest kan komma ifråga, att undervisningen inställes under civilförsvarsberedskap. Gemensamt verkskydd organiseras för två eller flera närliggande byggnader eller anläggningar, därest verkskyddet eljest på grund av bristande resurser eller av annan anledning skulle bli mindre effektivt för någon av anläggningarna eller byggnaderna samt hinder mot sådant gemensamt verkskydd icke möter. Kan överenskommelse om gemensamt verkskydd ej träffas, när det gäller anläggningar eller byggnader med olika ägare (innehavare), kan länsstyrelsen förordna, att dylikt verkskydd skall organiseras samt bestämma de grunder, enligt vilka kostnaderna skall fördelas (55 § civilförsvarslagen). För att underlätta bedömandet av organisationens omfattning skall civilförsvarschefen eller länsstyrelsen, i de fall denna prövar verkskyddsplanen, verkställa kategoriindelning av de anläggningar och byggnader, för vilka verkskydd skall organiseras. Fyra olika verkskyddskategorier finns enligt

312 gällande anvisningar. Till ledning för kategoriindelningen har civilförsvarsstyrelsen lämnat följande normer: Kategori

Anläggning eller byggnad

I

Anläggning eller byggnad med mer än 300 anställda eller boende.

II

Anläggning eller byggnad med 100—300 anställda eller boende.

III

Anläggning eller byggnad med mindre än 100 anställda eller boende samt skolor. Byggnad som med hänsyn till kravet på och utformningen av civilförsvarsåtgärder är jämförbar med bostadshus men icke huvudsakligen användes för bostadsändamål. Sådan byggnad kan innehålla kontor, butiker, varulager, hantverkslokaler o. d. jämte bostadslägenheter eller vara utan sådana. i

IV

Enligt anvisningarna kan allmängiltiga normer icke lämnas för bestämmandet av omfattningen av personalorganisationen för verkskydd, tillhörande kategori I, II eller III. Olika organisationsformer anvisas dock på följande sätt. Kat. I förutsattes ha samtliga förekommande tjänstegrenar organiserade. Kat. II avses ha endast ett begränsat antal tjänstegrenar, dock att det enligt anvisningarna anses lämpligt att i tveksamma fall hellre göra en uppdelning på tjänstegrenar än att underlåta detta. Verkskydden av kat. III skall däremot icke ha några särskilda tjänstegrenar. För sistnämnda grupp anvisas i stället vilka enheter och befattningar, som regelmässigt bör finnas för främst ledning, eldsläckning, samarittjänst och bevakning. Verkskydden vid skolor (i regel hänförliga till kat. III) skall — förutom verkskyddsledare — i huvudsak ha brandpatruller, samaritgrupper och förbandsställen. Inom kat. IV skall finnas verkskyddsledare samt eventuellt erforderligt antal bevakningsmän och tillsyningsmän. I övrigt skall organisationen för sistnämnda grupp vara densamma som i hemskydden. Jämte indelning av verkskydden i kategorier förekommer med hänsyn till anläggningens större eller mindre betydelse ur civilförsvarssynpunkt en indelning i skyddsklasser, till antalet fyra. Avsikten härmed torde vara att klassificera anläggningarna med hänsyn till anfallsrisk, belägenhet i förhållande till antagliga anfallsmål samt risken för skadeverkningarnas spridning till närliggande bebyggelse. Klassificeringen bestämmes av civilförsvarschefen. Till verkskyddsledare skall utses en högt kvalificerad person, som äger såväl företagsledningens som de anställdas förtroende. Han bör — om icke ägaren (innehavaren) eller platschefen föredrager att själv åtaga sig verkskyddsledarens uppgifter — väljas bland sådana, som är väl insatta i anläggningens (företagets) organisation och verksamhet. Verkskyddsledaren har en tvåfaldig uppgift nämligen dels att i fred organisera civilförsvaret vid anläggningen och närmast under ägaren (innehavaren) ansvara för

313 personalens utbildning, anskaffningen av materiel o. d., dels att i krig leda verkskyddets arbete. För varje verkskydd skall finnas en specialplan, verkskydds plan, i vilken verksamheten närmare regieras. Verkskyddsplan upprättas av vederbörande verkskyddsledare under inseende av civilförsvarschefen (25 § civilförsvarskungörelsen). Verkskyddsplan fastställes av civilförsvarschefen med undantag för de verkskyddsplaner, som länsstyrelsen efter eget bestämmande själv handlägger. I regel fastställer länsstyrelsen planer för företag med minst 300 anställda och för statliga företag och byggnader. Verkskyddsplanen, som är både omfattande och detaljrik (enligt vid utbildningen av verkskyddsledare använd modellplan ända upp till 150-talet sidor), består av huvudplan samt detaljplaner från de olika tjänstegrenarna. För planläggningsarbetet finns formulär fastställda. Om verkskydd skall vara organiserat för en anläggning eller byggnad innebär detta skyldighet för ägaren eller i vissa fall nyttjanderättshavaren (53 § civilförsvarslagen) a) att verkställa erforderlig planläggning av verkskyddet; b) att anskaffa, förvara och underhålla materiel, utrustning och andra förnödenheter, som erfordras för verkskyddets verksamhet; c) att i mån av behov inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral och andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen; d) att enligt bestämmelser som Konungen utfärdar sörja för utbildning av verkskyddspersonalen; samt e) att i övrigt vidtaga de särskilda anordningar och åtgärder, som är erforderliga för verkskyddets verksamhet. Härtill kommer de skyldigheter i fråga om skydd mot spioneri och sabotage m. m., varom stadgas i 57 § civilförsvarslagen. I de fall då enligt Kungl. Maj :ts kungörelse om planläggning under fredstid för ianspråkstagande av egendom vid krig eller krigsfara (SFS 825/1952) myndighet erhållit tillstånd att planlägga för utnyttjande av fastighet, skall det åligga myndigheten att svara för verkskyddet. Ägare eller innehavare har att bestrida kostnaderna för verkskyddspersonalens utbildning. Statsverket betalar dock kostnaderna för utbildning av verkskyddspersonal, som av länsstyrelse kallats till central kurs. Ifrågavarande bestämmelser har hittills endast tillämpats på verkskyddsledare. Deltagarnas rese- och traktamentskostnader samt ersättning för mistade löneförmåner stannar dock alltid på företagaren (motsvarande). Ersättning till de civilförsvarspliktiga för tjänstgöring i verkskydd, såväl vid utbildning i fred som vid tjänstgöring under beredskap, skall utgivas av vederbörande arbetsgivare. För tjänstgöring under arbetstid utgår ersättning med belopp, motsvarande den anställdes arbetsinkomst. Enligt civilförsvarskungörelsen (39 §) skall verkskyddsledare jämte ersättare vara inskriven för sin tjänstgöring, medan i övrigt länsstyrelsen

314 förordnar om vilken personal, som skall inskrivas. Till ledning härför har civilförsvarsstyrelsen i sina anvisningar meddelat bl. a. följande. All befälspersonal ävensom manskap inom ordnings- och bevakningstjänsten, brandtjänsten och sjukvårdstjänsten inskrives i samtliga verkskydd. Dessutom inskrives materielförvaltare, observationsposter, larmposter, telefonister, för teknisk tjänst specialutbildad personal samt personal för avgasning i verkskydd av kategori I och II samt, om anläggningen är av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, även i verkskydd av kategori III. Även beträffande annan verkskyddspersonal bör enligt anvisningarna förordnande om inskrivning meddelas, när särskilda skäl finns. Sådana skäl anses kunna föreligga i de fall personalen i fråga är särskilt svår att undvara inom verkskyddet eller den måste underkastas längre utbildning än som är stadgad för icke inskriven personal. Den verkskyddspersonal, som icke inskrives, skall i den mån så är möjligt namneligen upptagas i planerna för verkskyddet. Civilförsvarspliktigas skyldigheter i verkskyddet är av samma slag som de i allmänna civilförsvaret gällande. De civilförsvarspliktiga är således bl. a. skyldiga att undergå viss utbildning eller att deltaga i övningar. Skyldighet att såväl genomgå utbildning som att deltaga i övningar gäller för dem som inskrivits i verkskydd eller som namneligen upptagits i verkskyddsplan. För de i verkskyddsplanen namneligen upptagna gäller kortare utbildningstider än för de inskrivna. Andra civilförsvarspliktiga än de som är inskrivna eller namneligen upptagna är skyldiga att i erforderlig utsträckning deltaga i övningar, vilka beslutats av civilförsvarsstyrelsen, och att under civilförsvarsberedskap på anmaning av verkskyddsledaren fullgöra tjänst i verkskyddet.

Administration och service

Enligt civilförsvarskungörelsen (9, 11 §§) åligger det f. n. länsstyrelser och civilförsvarschefer att med avseende på verkskydden leda och övervaka planläggningen, tillse att ägare eller innehavare av anläggningar och byggnader fullgör sina skyldigheter, genom inspektioner, civilförsvarsövningar och försvarsspel hålla sig underrättade om verkskyddens tillstånd och verka för upprätthållande av ett effektivt verkskydd, övervaka att verkskyddsutbildningen bedrives effektivt och i enlighet med meddelade föreskrifter samt i övrigt fullgöra vad som enligt civilförsvarslagen, civilförsvarskungörelsen eller eljest meddelade föreskrifter åligger civilförsvarsmyndigheten. Civilförsvarschefen tillkommer dessutom att under civilförsvarsberedskap ha befälet över verkskydden och tillse, att den beredskap upprätthålles, som svarar mot anbefalld beredskapsgrad. I civilförsvarsmyndigheternas skyldigheter ingår bl. a., såsom justitieombudsmannen anfört i sin framställning till Konungen den 18 mars 1957 angående vissa jävsfrågor inom civilförsvaret m. m., att bistå företagen med råd och anvisningar rörande verkskyddsarbetets bedrivande.

315 Bortsett från länsstyrelsen i Södermanlands län, där ifrågavarande uppgifter och behov av arbetskraft beaktats i samband med den där prövade försöksorganisationen, finnes inom länsstyrelserna f. n. icke erforderlig personal för fullgörandet av verkskyddsuppgifterna. Desamma har därför i alltför hög grad fått stå tillbaka för andra på civilförsvarssektionen förekommande ärenden. Ej heller hos civilförsvarscheferna finns — frånsett de tre största civilförsvarsområdena — tillräcklig arbetskraft avdelad för verkskyddsuppgifterna. Dessa handhas av arvodister och tillfällig personal eller av civilförsvarsassistenter, vilka samtliga dessutom handhar alla övriga arbetsuppgifter i civilförsvarsområdena. Service i planläggnings- och utbildningsfrågor kan på grund av nu nämnd personalbrist endast i ringa utsträckning lämnas från myndigheternas sida. Uppgiften omhänderhas i stället av vissa affärsföretag, främst Industriens verkskyddsinstitut AB, samt Sveriges civilförsvarsförbund och dess underorganisationer inom länen. Särskilt mellan Industriens verkskyddsinstitut AB och Sveriges civilförsvarsförbund har rått konkurrens angående serviceverksamheten, ett förhållande som av allt att döma icke varit i alla hänseenden lyckligt för civilförsvaret. Industriens verkskyddsinstitut AB är det äldsta av serviceorganen. År 1938 tog Sveriges industriförbund i samråd med luftskyddsinspektionen initiativ till skapandet av ett till förbundet knutet serviceorgan med uppgift att vara en mellanlänk mellan myndighet och industri. Sedermera ombildades detta serviceorgan till ett enskilt affärsdrivande bolag, numera benämnt Industriens verkskyddsinstitut AB. Intill år 1950 hade civilförsvarsstyrelsen, försvarsstaben och Sveriges industriförbund var sin representant i företagets styrelse, vilket emellertid icke numera är fallet. Verkskyddsinstitutet arbetar utan anslag av staten eller av Industriförbundet. Verksamheten finansieras uteslutande på affärsmässiga grunder genom arvoden från betjänade företag. Sedan några år tillbaka är verksamheten enligt vad institutet meddelat uppdelad i en serviceavdelning, en utbildningsavdelning och en skyddsrumsavdelning. Serviceavdelningen åtager sig biträde med upprättande, respektive revidering av verkskyddsplaner. I verksamheten ingår bl. a. besök vid företag, varvid rådgivning även sker beträffande materielanskaffning, inskrivningsfrågor m. m. Verksamheten baseras i regel på treåriga serviceavtal, vilka enligt uppgift f. n. är ingångna med ca 600 företag av olika storleksordning, företrädesvis större företag. Utbildningsavdelningen åtager sig att planlägga, organisera och genomföra verkskyddsutbildning. Bl. a. har under senare år kurser anordnats för utbildning av verkskyddsledare. Oaktat kostnaderna för verkskyddsledarkurser som ovan nämnts kan bestridas av statsmedel, har vid Verkskyddsinstitutets kurser — med undantag av ett fåtal sådana, anordnade hösten

316 1956 och senare — kostnaderna helt stannat på vederbörande företag. Utöver den för verkskydden obligatoriska utbildningen av personal tillhörande olika tjänstegrenar har vissa specialkurser anordnats, såsom frivilliga påbyggnadskurser för tidigare utbildade verkskyddsledare, kurser för verkskyddets materielförvaltare samt kurser i projektilröjning. Såsom lärare vid utbildningen utnyttjas förutom institutets egna tjänstemän, vilka vanligen tjänstgör som kursledare, inom orten tillgängliga instruktörer med vederbörligt certifikat. Skyddsrumsavdelningen åtager sig att lämna råd och anvisningar för lösandet av företagens skyddsrumsproblem. Enligt uppgift har även konstruktions- och kostnadsberäkningsuppdrag rörande bergskyddsrum genomförts. Även Sveriges civilförsvarsförbund tog på ett tidigt stadium befattning med verkskyddsfrågor. Först genom beslut av 1951 års förbundsstämma och sedan Kungl. Maj:t fastställt därav föranledd stadgeändring blev emellertid denna verksamhet på allvar upptagen på civilförsvarsförbundets arbetsprogram. Vid genomförandet av verkskyddsutbildning medverkar såväl riksorganisationen som länsförbund och till dem anslutna lokalföreningar. Kurser för utbildning av verkskyddsledare anordnas av riksförbundet och länsförbunden på uppdrag av länsstyrelse. Kostnaderna bestrides i detta fall av statsmedel med det förut omnämnda undantaget beträffande rese- och traktamentskostnader samt ersättning för mistade löneförmåner till eleverna. Utbildningen i övrigt av verkskyddspersonal utföres genom länsförbund och föreningar, antingen vid regionalt eller vid lokalt anordnade kurser. Dessutom har på civilförsvarsstyrelsens uppdrag kurser för utbildning av s. k. verkskyddsinstruktörer anordnats, varvid samtliga kostnader helt betalats av statsmedel. I civilförsvarsförbundets verksamhet ingår vidare att lämna företag och andra service vid den erforderliga planläggningen av verkskydd. Sådan medverkan sker dels av riksorganisationen och dels av länsförbund och lokalföreningar. Sålunda har Sveriges civilförsvarsförbunds verkskyddsavdelning samt länsförbund och föreningar enligt uppgift utfört en omfattande verkskyddsplanläggning för såväl industrier som andra företag, verk och inrättningar. För ändamålet finns särskilda verkskyddskonsulenter anställda, hos civilförsvarsförbundet två personer år 1957. Även civilförsvarsförbundets och till förbundet anslutna länsförbunds och lokalföreningars verksamhet bedrives, i vad avser här nämnt verkskyddsarbete, affärsmässigt såtillvida, att lämnad medverkan sker mot betalning i vissa fall av staten och eljest av vederbörande verkskydd. Enligt uppgift debiteras ersättning för självkostnader, inberäknat administration och förberedelsearbete.

317 Verkskyddens omfattning och tillstånd

I juli 1956 fanns enligt av överståthållarämbetet och länsstyrelserna lämnade uppgifter 4 801 organiserade verkskydd av kategorier I—III, fördelade på sätt framgår av förteckningen, tabell 22. Då det gällt att anordna verkskydd har civilförsvarsmyndigheterna så långt det varit möjligt sökt tillämpa civilförsvarsstyrelsens anvisningar. Verkskydd har dock icke anordnats i den utsträckning som anvisningarna syftar till enär förutsättningar att anordna verkskydd i många fall ej synts föreligga. I maj 1956 har civilförsvarsstyrelsen angett, att antalet byggnader och anläggningar i landet, för vilka skyldighet föreligger att anordna verkskydd, för kategorierna I—III beräknats till ungefär 8 000. För företag och anläggningar, som enligt anvisningarna skall hänföras till kategori I och II, synes verkskydd i regel vara anordnade i enlighet med dessa. Skillnaden mellan det antal verkskydd, som skulle ha organiserats, och de befintliga verkskydden hänför sig huvudsakligen till kategori III. Verkskydd kategori IV, d. v. s. verkskydd för byggnad, »som är jämförbar med bostadshus men som icke huvudsakligen användes för bostadsTabell 22. Verkskydd och inskrivningsbehov (1956) Antal verkskydd kate gori Län

A B C D E F G II I K L M N 0 P R S T U W X Y Z AC BD S:a

I

II

III

S:a

62 13 21 21 37 13 6 14 5 9 13 64 7 36 46 11 25 16 12 23 29 28 3 9 10

248 21 32 50 66 52 17 49 13 22 33 132 27 146 89 47 39 82 39 41 44 45 10 17 20

42 39 16 58 146 159 109 189 26 46 171 294 140 116 165 128 159 67 140 120 203 79 46 107 122

352 73 69 129 249 224 132 252 44 77 217 490 174 298 300 186 223 165 191 184 276 152 59 133 152

Antal verkskydd fördelade på anläggningar Antal att av olika storlek (i fred anställda) inskriva enl. verk101— 301— 501— >1000 skydds<50 50-100 planer 500 1000 300 149 25 20 41 67 56 30 48 8 16 37 137 37 96 84 42 52 51 43 55 51 38 6 15 41

79 8 7 12 16 8 8 9 — 3 4 31 11 50 24 14 10 11 10 21 15 12 2 3 14

50 2 4 9 12 4 2 3 1 5 3 25 8 12 11 7 11 3 9 9 11 8 — 5 6

28 2 3 3 6 5 — 1 — 2 2 13 — 11 8 1 4 6 11 5 2 3 — 1 3

34 610 4 857 4 234 8 876 14 384 9 841 4 550 7 625 1 802 3 438 6 990 25 505 5 076 22 164 15 405 6 023 12 205 10 079 11 265 11 855 9 026 8 913 1 431 4 491 5 133

533 1 381 2 887 4 801 1 685 1 149 1 245

249 778

7 13 18 14 64 71 60 125 22 26 145 163 76 66 91 81 85 39 85 40 147 55 38 92 62

39 23 17 50 84 80 32 66 13 25 26 121 42 63 82 41 61 55 33 54 50 36 13 17 26

318 ändamål», har anordnats endast i ringa utsträckning och överstiger i hela riket ej ett hundra. Beträffande verkskyddens fördelning efter storleksordning framgår av tabell 22 bl. a., att endast 120 verkskydd i riket har mer än 1 000 anställda. Flertalet verkskydd hänför sig till mindre företag och anläggningar. Sålunda uppgår antalet verkskydd vid företag med mindre än 50 anställda till 1 685 och vid företag med mellan 50 och 100 anställda till 1 149, d. v. s. tillsammans mer än hälften av samtliga verkskydd. Verkskydden inom kategori III, tillhopa 2 887, utgöres av 1 395 industrier, 719 undervisningsanstalter, 182 sjukhus, vårdhem och andra liknande anstalter, medan återstoden hänföres till hotell, kontors- och förvaltningsbyggnader, banker m. m. I de nu organiserade verkskydden skall enligt de fastställda planerna inskrivas sammanlagt ca 250 000 personer. Av inhämtade uppgifter angående inskrivningsläget framgår emellertid, att de inskrivnas antal i verkligheten betydligt understiger det i planerna fastställda personalbehovet. I cirkulärskrivelser till civilförsvarsmyndigheterna den 24 maj 1955 och 11 juni 1957 har civilförsvarsstyrelsen föreskrivit vissa ändrade regler för organiserandet av verkskydd och för utbildning av verkskyddspersonal att gälla tills vidare under pågående civilförsvarsutredningar. I sistnämnda skrivelse anfördes bl. a. att anledning syntes föreligga att anta, att verkskydd i framtiden icke kommer att krävas i samma utsträckning som hittills. De medgivna eftergifterna skulle emellertid icke innebära något ställningstagande från styrelsens sida till verkskyddets framtida omfattning. Eftergifterna innebar i stort att — i den mån verkskydd ännu icke organiserats — verkskydd tills vidare icke skulle påfordras beträffande dels anläggning eller byggnad med mindre än 100 anställda eller boende (kategori III) med undantag för företag med viss betydelse för försvaret och folkförsörjningen, dels byggnad, som inrymmer undervisningsanstalt (skolverkskydd) och dels byggnader, som är jämförbara med bostadshus (kategori IV). Vidare innebar eftergifterna att tills vidare endast skulle krävas ett bibehållande i nuvarande skick av gällande verkskyddsplaner och vidtagna verkskyddsanordningar. Från eftergifterna undantogs byggnad eller anläggning, som är upptagen i skyddsföremålsförteckningen, där ordningsoch bevakningstjänst alltfort skulle organiseras i oförändrad omfattning. Verkskyddsorganisationen har blivit föremål för kritik från olika håll. Av särskilt intresse är de synpunkter på verkskyddsorganisationen, som framförts av Sveriges industriförbund. I september 1953 tillsatte Industriförbundet en verkskyddskommitté med uppgift bl. a. att utarbeta och underställa förbundet förslag, som skulle syfta till en effektivisering av industriverkskydden. Anledningen härtill var bl. a., att Sveriges industriförbund funnit, att intresset från industriledningarnas sida för verkskydden i rätt

319 stor utsträckning präglades av ljumhet och att verkskyddsorganisationen, även om det fanns verkskydd med föredömlig effektivitetsgrad, mer eller mindre endast existerade på papperet. Verkskyddskommittén och Industriförbundet konstaterade efter den gjorda undersökningen, som avslutades under år 1954, bl. a., att rådande arbetsförhållanden inom industrien skapat kraftig omsättning av de anställda, vilken medfört svårigheter att vidmakthålla de utbildade personalkadrarna inom verkskydden, att villrådighet rörande industriernas uppgifter i krigsproduktionen bidragit till att verkskyddsfrågorna skjutits i bakgrunden, att verkskyddsplanerna är otympliga och byråkratiska och i behov av effektivisering och förenkling, att civilförsvarsmyndighetens granskning av planerna icke medhunnits inom önskvärd tid, att utbildningsmetoderna icke är rationella, att utbildning av personal ej ägt rum annat än till en relativt ringa del, att personalorganisationen har för stor omfattning samt att industrierna åsamkas onödiga kostnader genom oklara anvisningar angående den utrustning, som ovillkorligen erfordras, och att dessa anvisningar tolkas olika i skilda delar av landet. Utredningen, som ägnat verkskyddsfrågorna omfattande uppmärksamhet, bl. a. genom fältstudier, vitsordar Sveriges industriförbunds och dess verkskyddskommittés uppfattning angående verkskyddsorganisationens nuvarande tillstånd. Den nuvarande verkskyddsorganisationen företer sålunda stor ojämnhet. De större företagen synes ha kommit bättre till rätta med sina verkskydd än de mindre företagen, vilka icke alltid haft personaltillgång, som svarar mot de av civilförsvarsmyndigheterna uppställda kraven. Ofta synes en alltför stark ambition hos dem som drivit fram planläggningen ha lett till verkskyddskrav, som ej har motsvarighet i vare sig förutsättningar eller behov. Civilförsvarsmyndigheten har i regel icke haft möjlighet att ägna tillräcklig tid åt verkskyddsfrågornas handläggning. Verkskydden har därigenom ofta kommit att framstå såsom ineffektiva och praktiskt omöjliga att organisera. Det allmänna intrycket är, att den nuvarande verkskyddsorganisationen är behäftad med påtagliga brister och att åtgärder måste vidtagas för att öka dess effektivitet.

Förslag Redan vid civilförsvarsförfattningarnas tillkomst förutsattes, att det allmännas åtgärder för civilförsvaret samt de resurser och hjälpinsatser, som kunde utvinnas inom de särskilda anläggningarna och byggnaderna, skulle

320 komplettera varandra. Man har därvid utgått från att det i första hand är fastighetsägarens angelägenhet att efter förmåga skydda anställda, boende m. fl. och egendom mot skadegörelse under krigsförhållanden. Från allmän synpunkt framstår dessutom ett sådant skydd såsom angeläget för att i möjligaste mån förhindra att skadegörelse vid anläggning eller byggnad sprides till angränsande föremål och ytterligare utvecklas. Här berörda omständigheter har medfört, att i civilförsvarslagen bestämmelser införts, att verkskydd, i den mån behov därav föreligger, skall vara obligatoriskt. Emot dessa allmänna principer rörande grunden för verkskyddsorganisationen finns enligt utredningens mening intet att erinra. Tvärtom har utvecklingen rörande krigets natur och verkningar understrukit betydelsen av att verkskyddsorganisationen i princip bibehålles och ges erforderlig styrka. Av vikt är emellertid att planläggningen anpassas till övrig civilförsvarsplanläggning och att den icke i något fall göres vidlyftigare än vad behov och förutsättningar ger anledning till. Beträffande civilförsvaret vid försvarsväsendets, televerkets, järnvägarnas, vissa kraftverks samt luftfartsverkets anläggningar och byggnader gäller särskilda bestämmelser (88 § civilförsvarskungörelsen). Då utredningen utgår från att förhållanden, som berör dessa anläggningar och byggnader, alltjämt skall regleras i särskild ordning, omfattas de icke av utredningens framställning i det följande. Uppgifter

Verkskyddsåtgärderna är icke avsedda att täcka alla de åtgärder, som till följd av krigsförhållanden påkallas vid industrier och företag. Verkskyddets egentliga uppgift är att samla och samordna de resurser, som erfordras för att vid skadegörelse bispringa nödställda och begränsa förstörelsen av egendom. För att trygga driften vid industrier och företag krävs från andra synpunkter åtgärder utöver det skydd, som verkskyddet är avsett att ge. Försörjning med råvaror, elkraft och förnödenheter, distribution och tryggande av tillgång på arbetskraft är några exempel härpå. Sistnämnda frågor sammanhänger huvudsakligen med det ekonomiska försvarets åtgärder och innefattas därför icke i verkskyddsplanläggningen. Utredningen har utgått från att här berörda avgränsning av verkskyddsuppgifterna gentemot andra uppgifter alltjämt skall gälla då verkskyddsorganisationen utformas. Utredningen vill emellertid framhålla betydelsen av att handläggningen av verkskyddsfrågorna samt övriga försvarsfrågor inom länsstyrelserna samordnas. Vidare kan andra uppgifter förekomma av den art, att de lämpligen löses i anslutning till verkskyddet utan att fördenskull kräva utbyggnad av verkskyddsorganisationen. Det kan vara fråga om reparations- och röjningsuppgifter, sociala uppgifter eller andra förhållanden som är speciella för viss

321 anläggning eller byggnad och av sådan art och storlek, att särskilda åtgärder bör vidtagas. I samband med skadebekämpning förekommande behov av röjning och reparation bör kunna tillgodoses med hjälp av den yrkeskunniga personal, som kan finnas på platsen, såsom svetsare, maskinskötare e t c , och de redskap som är till hands. Här ifrågavarande uppgifter anser utredningen icke vara verkskyddsuppgifter. De erforderliga åtgärderna bör i stället vidtagas i annan ordning. Även i sådant hänseende bör dock civilförsvarsmyndigheten i möjligaste mån lämna företagen råd och vägledning. I kap. 10 har civilförsvarsutredningen behandlat civilförsvarets ordningsoch bevakningsuppgifter. Det därvid framlagda förslaget innebär vissa konsekvenser såväl beträffande verkskyddets uppgifter i fråga om skydd mot spioneri och sabotage som också beträffande åtgärder, som avses i 57 § civilförsvarslagen. Enligt sagda förslag skall civilförsvarets uppgifter i vad avser skydd mot spioneri och sabotage begränsas till markbevakning, som hänför sig till i skyddsföremålsförteckningen upptagna anläggningar och byggnader och utföres av militära förband eller av personal, tillhörande allmänna civilförsvaret (civilförsvarspolismän). Till belysande av förenämnda konsekvenser må erinras om vad som enligt nuvarande bestämmelser åligger enskild med avseende på åtgärder till skydd mot spioneri och sabotage. Jämlikt 57 § civilförsvarslagen gäller såsom i kap 10 anförts: Bedrives inom anläggning eller byggnad industriell eller annan verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen och påkallas av hänsyn till fara för fientlig verksamhet särskilda åtgärder till förhindrande av spioneri eller sabotage eller eljest till säkerställande av driften och förebyggande av skada, äger länsstyrelse ålägga den, som driver verksamheten eller i vissa fall ägaren, att vidtaga särskilda åtgärder såsom anordnande av bevakning, inhägnad, maskinskydd eller reservförråd. Viss ersättning av statsmedel kan utgå för dylika åtgärder. Åläggande jämlikt denna paragraf, som kan avse såväl fred som beredskap och krig och oberoende av eventuella verkskyddsåtgärder, har enligt vad utredningen kunnat finna ej hittills utfärdats. I de fall fredsbevakning anordnats har detta skett efter frivilligt åtagande av företagsledningen. I den mån fredsbevakning ansetts böra ske av personal med polismans skydd och befogenhet, ordnas polisbevakning genom ordningsvakter jämlikt 18 § polislagen och 46 § polisreglementet. Beträffande verkskyddet, som träder i verksamhet först under beredskap och krig, skall enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar (AVsk) bevakningstjänst anordnas vid varje anläggning, vara lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. (skyddslagen) förklarats tillämplig. 21—710821

322 Enligt nu gällande anvisningar utgöres verkskyddens bevakningspersonal av dels bevakningsmän med uteslutande bevakningsuppgifter och dels tillsyningsmän, som har bevakningsuppgifter vid sidan av sin verksamhet inom företagets drift eller förvaltning. Av enskilda anordnad bevakning syftar till att komplettera den allmänna markbevakningen. Ifrågavarande verkskyddspersonal inskrives f. n. i verkskyddens ordnings- och bevakningstjänst. Inskrivningen medför enligt 87 a) § civilförsvarskungörelsen, att personalen vid fullgörande av tjänstgöring under civilförsvarsberedskap åtnjuter polismans skydd och befogenhet. Enligt nu gällande regler kommer bevakning, som åligger enskild, att under beredskap och krig utföras dels av personal, vilken genom inskrivning i civilförsvaret erhållit polismans skydd och befogenhet (verkskyddsbevakning), dels genom av polismyndigheten förordnade ordningsvakter (polisbevakning). Den ena eller andra bevakningsformen blir nämligen beroende av huruvida verkskydd anordnats eller ej för den bevakade anläggningen eller byggnaden. Nuvarande ordning leder till att bevakning, som utföres i fredstid under polismyndighetens tillsyn, vid beredskap och krig underställes civilförsvarsmyndigheten i de fall bevakningen utföres såsom verkskyddsbevakning. I andra fall kommer motsvarande bevakning att fortfarande vara en polisiär uppgift. På grund av att verkskydd ej anordnas vid alla företag, där enskild bevakning kan erfordras, kommer under beredskap och krig bevakning av ifrågavarande slag följaktligen att sortera under två olika myndigheter. Denna olägenhet undvikes såsom en följd av utredningens förslag att åtgärder till skydd mot spioneri och sabotage icke längre skall ingå i verkskyddet. I anslutning härtill må erinras om att personal, som med förordnande enligt 18 § polislagen fullgör bevakning av anläggning eller område, vara bestämmelserna i skyddslagen är tillämpliga, äger befogenheter, som eljest icke tillkommer polismän eller civilförsvarspolismän. Enligt de närmare bestämmelser, som Konungen utfärdat äger nämligen sådan personal att i den omfattning, som krävs för fullgörande av bevakningsuppgiften, företaga kroppsvisitation å personer, som söker vinna tillträde till nämnda anläggningar eller områden eller där uppehålla sig, undersöka föremål som de medför, samt även att på platsen eller i dess närhet tillfälligt omhänderta personer och av dem medförda föremål. Dessutom gäller, såvitt Konungen därom förordnar, att den som enligt 18 § polislagen förordnats att utöva för bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet, under krig tillhör krigsmakten (4 § lagen om polisens ställning under krig, SFS 881/1943). Med tillämpning av nu angivna bestämmelser kan effektiv företagsbevakning anordnas utan att för sådan bevakning anlitas civilförsvarspolismän. I detta sammanhang vill utredningen slutligen framhålla, att behovet av de skyddsåtgärder mot spioneri och sabotage, vartill 57 § civilförsvarslagen

323 f. n. ger möjlighet, synes kunna tillgodoses genom viss utvidgad tillämpning av skyddslagen. Enligt sistnämnda lag och bevakningskungörelsen den 24 maj 1940 (SFS 383) äger länsstyrelse beträffande bl. a. anläggningar eller områden, som är av betydelse för försvaret eller under beredskap och krig folkförsörjningen och som icke tillhör försvarsväsendet eller nyttjas av detsamma eller för dess räkning, befogenhet att meddela tillträdesförbud, förbud att ta fotografier av eller inom anläggningarna eller att göra avbildningar eller beskrivningar av anläggningarna eller att inom desamma inneha sprängämnen. Med hänsyn till de senare årens erfarenheter synes det angeläget att länsstyrelsens ifrågavarande befogenhet utvidgas att gälla i fred även i vad avser anläggningar eller områden av synnerlig betydelse för folkförsörjningen. Utredningen vill här erinra om att skyddslagens tillämpning är en polisiär uppgift. Beträffande tillsyningsmän synes sådana även i fortsättningen vara behövliga för komplettering av företagsbevakningen med uppgifter, som angivits i AVsk. Tillsyningsmännen bör emellertid icke som nu inskrivas i civilförsvaret och ej heller ges förordnande som polismän. Tillsyningsmännen synes lämpligen böra tjänstgöra i egenskap av företagsledningens och de anställdas förtroendemän. Råd rörande verksamheten må lämpligen lämnas av polismyndigheten. Utredningen behandlar härefter frågan om ordnings hållning vid företag och anläggningar under beredskap och krig. Enligt gällande verkskyddsanvisning skall inom verkskydden även anordnas ordningstjänst, dock endast inom verkskydd vid anläggningar, som upptar större markområden eller varest ett stort antal personer är sysselsatta. Ordningspersonalen utgöres av ordningsmän med uppgift att anordna avspärrningar, verkställa trafikregleringar och i övrigt utföra ordningshållning, som har samband med verkskyddet. Behov av beväpnade civilförsvarspolismän eller av polismän (ordningsvakter) enbart för ordningshållning inom företag och anläggningar torde enligt utredningens uppfattning regelmässigt icke föreligga. Ej heller torde det finnas behov av att inskriva icke beväpnad civilförsvarspersonal för ordningshållning på arbetsplatserna. Sådant behov torde knappast uppkomma enbart av den anledningen att ett företag har många anställda. Skulle emellertid ett företag omfatta större markområden som beröres av allmän trafik eller dylikt och detta förhållande anses böra påkalla, att särskild personal med polismans skydd och befogenhet finns tillgänglig för ordningsuppgifter, bör detta behov tillgodoses genom förordnande enligt 18 § polislagen på samma sätt som föreslagits beträffande bevakningspersonalen.

324 Vid bedömningen av möjligheterna att skydda företag och anläggningar mot anfall eller sabotageförsök bör beaktas de möjligheter som står till buds genom att hemvärnsmän kan utnyttjas för sådana uppgifter. Härom må anföras följande. Inom allmänna hemvärnet må enligt rikshemvärnschefens närmare bestämmande förband organiseras med främsta uppgift att verka för vissa anläggningars eller arbetsplatsers skydd (verks- eller företagshemvärn). Vidare må erinras om att värnpliktiga och vid krigsmakten fast anställda, vilka erhållit uppskov eller annan befrielse enligt uppskovskungörelsen, är skyldiga att vid beredskapstillstånd eller krigstillstånd fullgöra tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen (1 § kungörelsen om värnpliktiga hemvärnsmän och driftvärnsmän, SFS 549/1951). Enligt 3 § samma kungörelse skall värnpliktig hemvärnsmans tjänstgöring i princip fullgöras vid den egna anläggningen eller arbetsplatsen. Utredningen, som i ärendet samrått med rikshemvärnschefen, har erfarit, att hemvärnsmän (frivilliga eller värnpliktiga) i regel torde finnas vid företag av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen. Här nämnd tillgång har ett väsentligt värde för företagens skydd mot spioneri och sabotage och även om så skulle krävas för ordningshållning.

Var verkskydd skall anordnas

I enlighet med direktiven för sitt uppdrag har utredningen sökt bilda sig en principiell uppfattning om inom vilka orter verkskydd bör anordnas och vilka anläggningar och byggnader som inom dessa orter eller eljest bör förses med verkskydd. Såsom framgått av redogörelsen för nuvarande bestämmelser är anordnandet av verkskydd förenat med icke ringa åtgärder och kostnader för de enskilda. Planer skall upprättas och hållas aktuella, personal uttagas, inskrivas och utbildas, materiel anskaffas samt skyddsrum och andra anordningar utföras. Sammantaget är dessa förberedelser av sådan storleksordning, att verkskydd icke bör organiseras i andra fall än då välgrundade motiv föreligger. I nuvarande civilförsvarslag har detta villkor för skyldighetens uttagande kommit till uttryck genom bestämmelsen om att särskilt civilförsvar skall finnas endast i den mån så är påkallat med hänsyn till bebyggelsens täthet eller eljest. Enligt civilförsvarsstyrelsens nuvarande anvisningar om verkskydd skall emellertid inom område för särskilt civilförsvar verkskydd i regel finnas organiserat inom varje anläggning eller byggnad, som icke huvudsakligen användes till bostadsändamål. Även för mycket små enheter har hittills enligt anvisningarna verkskydd organiserats. P å sätt ovan sagts har dessa anvisningar emellertid genom särskilda brev i viss omfattning modifierats så vitt avser utredningstiden.

325 Efter granskning av den nuvarande verkskyddsorganisationen har utredningen funnit, att enligt anvisningarna verkskydd i stor omfattning krävs vid företag, där förutsättningar saknas för att organisera ett ändamålsenligt verkskydd. Utredningen har med beaktande härav sökt få till stånd en rationalisering och sovring i syfte att ge verkskyddet i dess helhet ökad effektivitet. Verkskyddsorganisationen måste anpassas efter de allmänna synpunkter och riktlinjer, som är vägledande för utformningen av civilförsvaret i övrigt. Detta gäller såväl i fråga om de orter och områden, där verkskydd över huvud taget skall förekomma, som ock i fråga om verkskyddens organisation. I förstnämnda avseende må erinras om att civilförsvarsutredningen i sitt delbetänkande 1955 föreslagit, att enskilda skyddsrum i princip borde byggas i orter med mer än 5 000 invånare. Denna principiella gräns hade utredningen funnit lämpligt avvägd med hänsyn till anfallsrisker samt orternas struktur och betydelse ur försvarssynpunkt. Genom riksdagens beslut med anledning av proposition nr 185/56 har denna uppfattning godtagits. Utredningen föreslår i det följande, att nämnda gräns blir vägledande även rörande kravet på anordnandet av verkskydd, enär bedömningsgrunderna i fråga om anfallsrisker bör vara desamma i detta fall som beträffande skyddsrum. Undantagsvis kan det emellertid vara motiverat att kräva verkskydd även i mindre orter än nyss sagts. De särskilda motiven bör då för varje särskilt fall kunna klart redovisas. Sådant motiv kan föreligga generellt för en ort på grund av dess belägenhet med hänsyn till anfallsrisk och allmän betydelse eller vara begränsat till att avse endast viss eller vissa anläggningar eller byggnader, där verksamheten är av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller för hälso- och sjukvården. Utredningen övergår härefter till frågan om för vilka anläggningar och byggnader verkskydd inom berörda orter skall anordnas. Först behandlas därvid verkskydd vid industrianläggningar. Krav på anordnandet av verkskydd vid dylik anläggning bör givetvis icke uppställas i andra fall än då verkliga förutsättningar personellt eller eljest finns för en dylik organisation. Beträffande de personella möjligheterna bör bedömandet ske med utgångspunkt från antalet i fred sysselsatta, såvitt icke i det särskilda fallet helt klara besked föreligger angående personalstorleken vid företaget under krigsförhållanden. Med utgångspunkt från denna uppfattning anser utredningen, att krav på verkskydd regelmässigt icke bör ställas om ej personalunderlaget hos objektet i fråga uppgår till ett hundra anställda. Av naturliga skäl kan det för särskilda fall vara motiverat att frångå denna principiella gräns. Så kan vara fallet med hänsyn till företagets belägenhet eller om verksamheten vid företaget är av väsentlig betydelse

326 för folkförsörjningen och försvaret. Om viss industrianläggning icke har det erforderliga personella underlaget för effektiva insatser bör den möjlighet beaktas, som kan föreligga att anordna s. k. gemensamt verkskydd, t. ex. inom industriområden. Även i fråga om andra anläggningar och byggnader än industrier kan det i vissa fall vara motiverat att vidtaga särskilda civilförsvarsåtgärder. Sådana åtgärder kan ej alltid bli fullt likartade med verkskyddsåtgärder vid industrier men är dock i regel av den karaktär, att de fortfarande lämpligen bör hänföras till verkskvdd. Beträffande sjukhus och vårdanstalter bör med hänsyn till deras allm ä n n a betydelse verkskydd anordnas i den mån personella och andra resurser det medger. Vid planläggningen måste hänsyn tas till att de är belagda med personer, som är särskilt beroende av vård och hjälp i samband med fientliga anfall, vilket ger verkskyddet vid dessa anläggningar en särskild inriktning. I fråga om kontors- och förvaltningsbyggnader, affärshus, banker och dylikt skall verkskydd förekomma endast undantagsvis och då under förutsättning, att särskilda motiv föreligger på grund av verksamhetens omfattning och allmänna betydelse och att personalunderlaget som ovan n ä m n t s uppgår till ett hundra anställda. För undervisningsanstalter skall verkskydd i regel icke anordnas. Verkskyddsorganisationen måste anpassas efter utrymningsplanläggningen och de principer denna följer, liksom till industriplaneringen för krig. Det synes sålunda rätt klart, att stor återhållsamhet bör iakttagas beträffande verkskydd i de områden, vilka avses att under vissa förhållanden praktiskt taget helt utrymmas. Endast för verksamhet, som med hänsyn till betydelsen för försvaret och folkförsörjningen beräknas fortgå inom området efter utrymning av befolkningen, bör i princip verkskydd organiseras, varvid krav dock bör ställas, att de anställda beredes tillgång till befolkningsskyddsrum (bergrum eller likvärdiga betongskyddsrum). Utredningens föreslagna principer för verkskyddsorganisationen kräver för sin tillämpning betydligt klarare linjer och besked beträffande industriplaneringen för krig än vad som hittills förelegat. Utredningen förutsätter, att erforderliga undersökningar härom kommer till stånd genom försörjningsmyndigheternas försorg och att ett motsvarande klarläggande sker beträffande planeringen för statlig och kommunal administration i krig. Vid anläggningar och byggnader, där verksamhet i krig uppenbarligen icke kommer att pågå, skall verkskydd icke organiseras. Under en övergångstid kan det dock finnas skäl att i tveksamma fall upprätthålla verkskyddsplanläggningen, även inom de förut nämnda utrymningsområdena, till dess planeringen på det ekonomiska och administrativa området m. m. fått fastare konturer.

327 I detta sammanhang må erinras om, att överbefälhavaren i sin studie 1957 över försvarets utveckling framhållit, att det blir nödvändigt med stora inskränkningar i krig i det normala näringslivet och att produktionen måste i mycket stor utsträckning ersättas med lagring och förrådshållning. Utredningen vill med anledning härav framhålla, att om utvecklingen går i den av överbefälhavaren antydda riktningen, kommer detta att innebära en starkt minskad verkskyddsplanläggning. I den mån en förflyttning av ett företags verksamhet till annan ort redan i fredstid planlägges, bör förberedelser för anordnandet av verkskydd i den nya orten vidtagas i den omfattning förhållandena föranleder.

Organisation

På verkskyddens organisation bör det allmänna kravet ställas, att den skall vara enhetligt uppbyggd och effektiv. Utredningen har vid sina överväganden funnit, att mycket vore att vinna i effektivitet, om organisationsformen och planläggningsförfarandet förenklades. Av vikt är att organisationen utformas på sådant sätt att ökad samverkan med det allmänna civilförsvaret underlättas. Utredningen har icke funnit skäl att bibehålla nuvarande indelning av verkskydden i kategorier och skyddsklasser. Verkskydden skall enligt utredningens mening organiseras enligt för alla verkskydd enhetliga principer. En enhetlig grundorganisation skall alltså finnas med sikte på den väsentliga och inom samtliga verkskydd förekommande uppgiften, nämligen att rädda människor och bekämpa bränder. Organisationen avser att tillgodose de krav på verkskyddet, som rimligen kan uppställas från det allmännas synpunkt med hänsyn till de anställdas skydd och skyddet av egna och närliggande anläggningar. I avsaknad av fasta normer för dimensionering av verkskydden har organisationen alltför mycket kommit att bestämmas av tillfälligheter och fått en för stor omfattning. Den nuvarande organisationen för med sig administrations- och utbildningsbehov av stora mått. Dessa behov kan f. n. icke nöjaktigt tillgodoses. Starka skäl finns att begränsa personalen i verkskydden. Behovet av personal kan, såsom framgår av det följande, tillgodoses genom en inskrivning i väsentligt mindre omfattning än f. n. utan att därför kravet på verkskyddens effektivitet åsidosattes. Till inskrivning bör enligt utredningen förekomma endast sådan personal, som för sin uppgift inom verkskyddet skall ha obligatorisk civilförsvarsutbildning. I detta sammanhang erinras om att inskrivningen i verkskydd icke innebär, att vederbörande bindes vid sin anställning i respektive företag. Inskrivningen häves nämligen enligt gällande bestämmelser automatiskt, så snart den inskrivne byter arbetsanställning (39 § civilförsvarskungörelsen) .

328 Vid bedömandet av behovet av personalinskrivning för verkskyddet har utredningen beaktat, att ej blott inskriven personal utan alla civilförsvarspliktiga, som har möjlighet därtill, skall medverka i räddningsarbetet så långt förhållandena medger. Härvid erinras om skyldigheten enligt 40 § civilförsvarskungörelsen för envar civilförsvarspliktig, som har sin huvudsakliga sysselsättning eller är bosatt eller eljest vistas inom anläggningen, att under civilförsvarsberedskap på anmaning av verkskyddsledaren fullgöra tjänst i verkskyddet. Härvid hänvisas till att 1953 års utredning om civilförsvarsutbildning föreslår medborgarutbildning i form av utvidgad undervisning i de allmänna skolorna i brandskydd och olycksfallsvård för att ge befolkningen ökade möjligheter att medverka i räddningsarbete. De funktioner, för vilka verkskydden skall uppbyggas, kan huvudsakligen hänföras till ledning, räddning, eldsläckning och samarittjänst. För samtliga dessa verksamhetsgrenar måste såväl personellt som materiellt finnas en i förhållande till uppgiften avvägd organisation. Vid rekryteringen av personal till verkskydden bör såvitt möjligt utses personer med erfarenheter från motsvarande arbetsutövning eller verksamhet i fred. Till brandenheterna bör således i första hand uttagas personal, som redan är knuten till industribrandkår och till räddningsuppgifterna tekniskt kunnig personal. En sådan rekryteringsgrund stärker verkskyddets effektivitet samtidigt som utbildningsbehoven blir mindre. I det föregående (kap. 10) har utredningen från folkrättsliga synpunkter behandlat frågan om hemvärnsmäns ställning i förhållande till civilförsvaret och därvid förordat, att till hemvärnet hörande personal icke skall inskrivas i civilförsvaret. Detta ställningstagande innebär för verkskyddets del, att anställda, som har uppskov från militärtjänst och därmed blir värnpliktiga hemvärnsmän, ej kan tas i anspråk för inskrivning i sina företags verkskydd. Från rekryteringssynpunkt utgör detta en nackdel såtillvida, att underlaget för inskrivning i motsvarande mån minskas. I praktiken torde emellertid detta förhållande endast ha mindre betydelse med hänsyn till att verkskyddens inskrivningsnumerär jämfört med tidigare begränsas enligt utredningens förslag och att hemvärnsmännen, oaktat de ej inskrives i verkskyddet, ändock utgör en tillgång i räddningsarbetet på grund av den för alla civilförsvarspliktiga gällande skyldigheten att medverka i civilförsvarsarbete. Sistnämnda tillgång bör tas i beaktande vid verkskyddens uppbyggnad. I likhet med övriga ej inskrivna civilförsvarspliktiga bör hemvärnsmännen kallas att deltaga i förekommande verkskyddsövningar. Mot bakgrunden av ovan anförda allmänna synpunkter på verkskyddens uppgifter, organisation och förekomst föreslår utredningen följande verkskyddsorganisation.

329 Ledningens uppgift är i sig själv given. Den skall svara för verkskyddets planläggning och dess uppbyggnad enligt fastställda planer. I verkställighetsläget skall ledningen ingripa och dirigera verksamheten, så att resurserna sättes in i tid och för rätta uppgifter. Ledningen av de skadeavhjälpande insatserna i samband med anfall bör regelmässigt bäst kunna utövas i direkt anslutning till skadeplatsen och bör anpassas med hänsyn härtill. I enlighet med denna ledningsprincip behöver ledningscentraler i regel ej särskilt anordnas. Härtill återkommer utredningen i det följande. Författningsmässigt åligger det anläggningens ägare eller i vissa fall nyttjanderättshavare att anordna verkskydd och att utföra den härför erforderliga planläggningen. I vad sålunda gäller föreslår utredningen icke någon ändring. Med hänsyn härtill är det önskvärt, att de ledningsuppgifter, som ovan angivits, anförtros åt ägaren eller den för företagets skötsel ansvarige (företagschefen). Om på grund av planläggningens omfattning eller andra omständigheter företagschefen icke kan påtaga sig ledningen, bör uppdraget i stället anförtros åt annan person i förtroendeställning, t. ex. platschef. Den som sålunda utses för ledningsuppgifter inskrives såsom verkskyddschef. Företagscheferna (motsvarande) måste anses särskilt lämpliga som verkskyddschefer. De får förutsättas ha personliga kvalifikationer (ledarställning, organisationsförmåga, kännedom om eget företag, ev. tekniskt kunnande m. m.), vartill civilförsvarsutbildningen bör och kan anpassas. För närvarande är industriledare och andra företags- och verkschefer endast i undantagsfall verkskyddsledare, d. v. s. innehavare av den befattning, som enligt utredningens förslag benämnes verkskyddschef. Om verkskyddsplanerna förenklas såsom utredningen föreslår bör det vara möjligt för verkskyddschef en att i fredstid överblicka planläggningen och sätta sig in i verkskyddets uppbyggnad, resurser och utnyttjande tillräckligt ingående för att han i krigstid skall vara beredd att utöva ledningen. Med de krav, som ovan uppställts beträffande verkskyddschefens ställning inom företaget, kan emellertid icke påfordras att han sätter sig in i verkskyddets alla detaljer och genomgår härför erforderlig utbildning. Till verkskyddschefens omedelbara förfogande måste därför i regel finnas en i fredstid inskriven och väl utbildad medhjälpare (verkskyddsassistent), som under verkskyddschefen närmast utför planläggningsarbetet och tar den direkta ledningen över verksamheten på skadestället. Vid större företag kan behov föreligga av två verkskyddsassistenter. Såsom en allmän norm r ä k n a r utredningen med två assistenter vid företag med mer än 500 anställda. I övrigt biträdes verkskyddschefen i förekommande fall av de medhjälpare, som han vanligen har inom företaget, såsom ingenjörer, tekniker,

330 förvaltare, förmän etc., samt av tillgänglig kontorspersonal, utan att dessa är inskrivna eller eljest namneligen upptagna i verkskyddsplanerna. Det förutsattes härvid, att arbetsrutinen vad gäller telefonering, rapportering m. m. sker på det sätt vederbörande är vana vid och att särskilda för civilförsvarsändamål utformade och för den fredsmässiga verksamheten främmande reglementen och instruktioner icke skall användas. Icke heller torde i regel särskild organisation vara behövlig för observationer och annan underrättelseverksamhet, t. ex. för att mottaga rundradiomeddelanden om luftläget (radiolufor). Personal för här berörda expeditions- och rapporteringsuppgifter m. m. torde icke behöva inskrivas. För räddningsverksamheten, vilken verksamhetsgren är den viktigaste, organiseras räddningsgrupper, bestående av gruppchef och sju man. Grupperna, vars personal inskrives, har samma funktion som räddningsgrupperna i det allmänna civilförsvaret. De skall även ha samma utrustning och utbildning som dessa. Genom den kapacitet, som räddningsgrupperna härigenom erhåller, blir verkskyddens räddningsförmåga i flertalet fall större än hos nuvarande organisation. Räddningsgruppernas personal blir även värdefull såsom föregångsmän och arbetsledare vid hjälpaktioner, vari deltager övriga anställda, d. v. s. icke inskriven civilförsvarspliktig personal. Räddningsgrupper med ovan angivna sammansättning organiseras till ett antal av i princip en grupp per hundra anställda. I företag, där skiftstjänstgöring förekommer, kan förhållandena medföra, att räddningsgrupp icke alltid är fulltalig på arbetsplatsen. Detta bör emellertid icke medföra, att grupperna dubbleras. I stället bör deras funktionsduglighet kunna tryggas genom att annan civilförsvarspliktig personal tillfälligt tas i anspråk såsom förstärkning på sätt tidigare anförts. För eldsläckning organiseras brandgrupper vid företag, som anskaffat eller ålagts att senast vid beredskap anskaffa motorspruta om minst 800 liters kapacitet per minut. En brandgrupp, vars personal inskrives, organiseras för varje sådan motorspruta. I detta sammanhang må erinras om att företagens nuvarande innehav av motorsprutor, som utredningen lagt till grund för beräkning av personalbehovet, tillkommit efter en oenhetlig bedömning och att skäl därför kunde finnas för utredningen att ompröva detta förhållande med hänsyn till dess inverkan på personalorganisationen. Då anskaffningen emellertid i allt väsentligt redan är gjord och behovet väl torde vara tillgodosett, har utredningen icke funnit nödvändigt närmare ingå på frågan. Brandgrupp består av gruppchef och nio man inklusive reserv- och avlösningspersonal. Med denna personaluppsättning möjliggöres att ständig utryckningsberedskap med reducerad manskapsstyrka kan upprätthållas även i de fall då arbetsstyrkan arbetar i skift. Utrustningen bestämmes enligt samma normer som för brandgrupper inom det allmänna civilförsvaret och utbildningen av personalen skall likaledes vara densamma.

331 Enligt nuvarande anvisningar skall i verkskyddet finnas s. k. brandpatruller för betjäning av lättare materiel och med uppgift, som närmast motsvarar det hittillsvarande hemskyddets brandtjänst. Enligt utredningens mening skall personal för dylika uppgifter icke inskrivas och utbildas i fortsättningen, bl. a. med hänsyn till att samtliga anställda förutsattes kunna hjälpa till med enklare eldsläckningsuppgifter och att räddningsgrupperna utrustas med bärbar mindre motorspruta. För samarittjänst skall inom verkskydden finnas samariter. Sådan personal skall inskrivas till ett antal av tre samariter per räddningsgrupp. Deras uppgift är att lämna de skadade en första omvårdnad utöver den första hjälp, som övriga i räddningsarbetet deltagande kan ge. Bl. a. skall de tillse de skadade på uppsamlingsplatserna och om så erfordras assistera vid deras borttransport till förbandsstation (-plats) eller beredskapssjukhus. Samariterna skall — på samma sätt som allmänna civilförsvarets samariter — vara försedda med sjukvårdsmateriel och utbildade för sin uppgift. Till större delen torde ifrågavarande personal kunna rekryteras bland arbetsplatssamariter, vilka i denna egenskap fått utbildning i fredstid. Sådan utbildning bör godkännas såsom samaritutbildning inom verkskydd. I den mån rekrytering icke kan ske på detta sätt, skall samariterna erhålla civilförsvarsutbildning. Enligt nu gällande anvisningar skall s. k. förbandsställe regelmässigt organiseras vid företag med mer än hundra anställda och anordnas för mottagande av svårt skadade samt förses med utrustning avsedd att handhavas av bl. a. medicinalpersonal. Sådan personal kommer emellertid att inom industrien finnas tillgänglig i endast ytterst begränsad omfattning under beredskap och krig. Utredningen finner det angeläget, att företag, som i fred har heltidsanställd läkare eller sjuksköterska, får behålla dessa under krig, förutsatt att verksamheten vid företaget har väsentlig betydelse för försvaret och folkförsörjningen. Medicinalstyrelsen bör i möjligaste mån söka tillgodose detta behov vid krigsplaceringen av tillgänglig medicinalpersonal. Vid företag som fått sig tilldelade medicinalpersonal skall förbandsmateriel och instrumentutrustning anskaffas och förbandsställen upprättas i enlighet med vad nu gäller. Behovet av samariter och övrig personal till dylika förbandsställen bör i första hand tillgodoses genom arbetsplatssamariter, som inskrives för uppgiften. Till komplettering härav må annan personal inskrivas i verkskyddet och ges samma utbildning som samariterna i det allmänna civilförsvaret. I övrigt bör ej krävas att materiel anskaffas till förbandsställe inom verkskydd. Utöver ovan nämnd personal kan ytterligare personal behöva inskrivas och utbildas för speciella uppgifter, såsom för skötsel av radiomateriel och mottagning av trådlufor. Personal för sådana uppgifter förutsattes endast undantagsvis behövas och då vid anläggningar av speciell natur. Sålunda förekommer f. n. trådlufor efter frivillig överenskommelse mellan chefen

332 för flygvapnet och respektive företag endast vid några få verkskydd. Radiostationer förekommer i regel endast vid företag, som har kommersiell användning av utrustningen. Organisationens utökning med nyss nämnd personal och utrustning bör vara beroende av frivillig överenskommelse mellan företag och respektive myndigheter. Utredningen har därför ej funnit skäl föreslå några riktlinjer för organisationen för dessa och liknande uppgifter. Personal för sådana uppgifter må dock kunna inskrivas i verkskyddet och i mån av behov utbildas i samma ordning som övrig verkskyddspersonal. Hittills har inom verkskydden organiserats särskild gasskyddstjänst, omfattande indikering, avgasning och sanering. Utredningen föreslår att erforderlig indikering avseende såväl stridsgaser som radioaktivitet skall utföras av räddningsgrupperna. Avgasning och sanering skall enligt i det föregående (kap. 10) framlagt förslag ankomma på allmänna civilförsvaret. På grund härav föreslås icke någon särskild organisation för gasskyddstjänst i verkskydden. Med hänsyn till betydelsen av att erforderliga möjligheter skapas för att inom verkskydden vidtaga åtgärder till skydd mot stridsgaser och radioaktivitet skall all inskriven verkskyddspersonal utbildas för sådana åtgärder (instruktion i personligt skydd). Innebörden av det ovan framlagda förslaget till personalorganisation vid verkskydden för industrianläggningar och i tillämpliga delar för anläggningar eller byggnader av annat slag sammanfattas i följande förteckning: Befattning och enhet

Antal befattningar och enheter

Verkskyddschef

En för varje verkskydd

Verkskyddsassistent 1

En, eller om antalet anställda vid företaget överstiger 500, två för varje verkskydd

Bäddningsgrupp (gruppchef och sju man)

I princip en grupp per 100 anställda

Brandgrupp (gruppchef och nio man)

En grupp för varje i organisationen ingående motorspruta

Samariter

Tre per räddningsgrupp

Samariter vid förbandsställe, Må inskrivas i mån av behov radiopersonal, trådluforpersonal etc. 1 Kan undvaras i de fall då verkskyddschefen utbildas till verkskyddsassistent och åtager sig dennes uppgifter.

Den av utredningen föreslagna organisationen innebär, att personal icke längre inskrives för följande i den nuvarande verkskyddsorganisationen upptagna befattningar och enheter, nämligen tjänstegrensledare och ersättare, ordningsmän, bevakningsmän, tillsyningsmän, markobservatörer, telefonister, ordonnanser, brandpatruller och dylikt, röjningsgrupper,

333 undersökningspatruller, reparationsgrupper, byggnadsgrupper, personal för sanerings- och avgasningsuppgifter, personal för sjuktransporter, medicinalpersonal, identifieringspatrull, utspisningsgrupp och personal för förstöringsuppgifter. Med den här föreslagna organisationen kan personalinskrivningen i regel hållas vid ca tjugo procent av antalet anställda. Enär åtminstone f. n. svårigheterna är stora att med någon säkerhet bestämma de anställdas antal i krig vid de olika företagen, har utredningen som tidigare anförts vid nyssnämnda beräkning utgått från antalet anställda i fred. Om organisationen begränsas på sätt utredningen föreslagit erhålles en organisation, som — i motsats till vad hittills varit fallet — står i lämplig relation till rekryteringsmöjligheterna och ger utrymme för egna initiativ hos företagen och som därjämte möjliggör en effektiv utbildning av inskriven personal. Verkskyddsplan

För verkskydd skall liksom hittills verkskyddsplaner upprättas. Av planen skall framgå personalorganisation, för verkskyddet erforderlig materiel och utrustning, skyddsrum, splitterskydd, anordningar för mörkläggning och alarmering, telefonförbindelser m. m. Det är emellertid av vikt att planerna förenklas och göres mera överskådliga än f. n. så att de kan upprättas och behärskas av verkskyddscheferna (verkskyddsassistenterna) utan omständlig utbildning. De bör alltså ej tyngas av ingående detaljbeskrivningar av de anordningar, som upptages i planen. Den nuvarande uppdelningen på huvudplaner och detaljplaner kan bortfalla. Planen bör innehålla endast det väsentliga i fråga om verkskyddets resurser och organisation samt anordningar och förutsättningar i övrigt. Detta innebär, att den fastställda verkskyddsplanen i regel icke behöver hemligstämplas enär verkskyddsplanen — i vart fall i vad avser grundorganisationen — icke kan anses innehålla uppgifter, vars offentliggörande kan medföra våda för rikets säkerhet eller uppenbart skada dess försvar. I den mån specialritningar eller beskrivningar m. m. för viss anordning erfordras, bör dessa ej ingå i den plan, som skall fastställas av civilförsvarsmyndigheten. Utredningen, som har att avge förslag till den personal, som erfordras för att fullgöra civilförsvarsmyndigheternas åligganden beträffande verkskydden, har i sin beräkning av nämnda personalbehov utgått från en sådan förenklad verkskyddsplanläggning. Sammanlagda personalbehovet

Utredningen har i enlighet med sina direktiv sökt bilda sig en uppfattning om den blivande verkskyddsorganisationens totala omfång och personalbehov i riket. Till en början har utredningen därvid kartlagt den nuvarande organisationen samt införskaffat och i samråd med statens orga-

334 nisationsnämnd och 1953 års utredning om civilförsvarsutbildning bearbetat de ytterligare uppgifter, som varit erforderliga. Bl. a. har länsstyrelserna redovisat synpunkter på industri- och samhällsplaneringen under den närmaste tioårsperioden ävensom lämnat visst preliminärt material för bedömandet av hur de av statsmakterna fastställda principerna för utrymning och skyddsrum kan komma att inverka på verkskyddsplaneringen. Med stöd av sålunda tillgängligt material samt med tillämpning av utredningens förslag i fråga om krav på verkskydd i olika avseenden har utredningen gjort en uppskattning av verkskyddens antal och personalbehov (tabell 23 och 24-). Den ekonomiska försvarsberedskapens nuvarande krigsproduktionsplanläggning har därvid beaktats. Sedan större klarhet angående den ekonomiska försvarsplanläggningen och utrymningsplanläggningen vunnits, kan dock som förut nämnts verkskyddsorganisationen komma att ytterligare kraftigt begränsas. Vissa utrustnings- och personalfrågor

Beträffande utrustningen av den personal, som enligt ovan skall inskrivas i verkskyddet, skall tillämpas utrustningslistorna för motsvarande personal och enheter i allmänna civilförsvaret. Tabell 23. Verkskyddens antal enligt utredningens uppskattning Verkskyddens fördelning på storleksordning (i fred anställda)

Län

A B C D E F G H I K L M N 0 P B S T U W X Y Z AC BD Summa

Sammanlagda antalet verkskydd (avrundat)

100—300

301—500

501—1 000

> 1 000

81 13 18 36 61 47 14 35 8 14 25 93 27 77 61 36 47 40 37 29 32 29 4 16 17

38 4 5 13 12 7 6 6 1 2 4 17 5 34 21 9 7 9 9 5 10 10 2 1 3

26 1 4 9 11 4 2 3 1 5 3 16 4 14 9 12 12 3 7 7 9 7

18 1 3 3 6 5

11 8 1 3 6 7 4 2 3

3 1

1 3

160 20 30 60 90 60 20 50 10 20 30 140 40 140 100 60 70 60 60 50 50 50 10 20 20

1 420

1 2 2 10

335 I detta sammanhang vill utredningen framhålla vissa synpunkter rörande behovet av ledningscentraler och skyddsrum för verkskyddets personal. Behovet att skydda verkskyddets ledning och övrig personal bör tillgodoses i direkt samband med att skyddsrumsfrågan i övrigt löses för anläggningen. I regel torde det icke vara erforderligt att anordna särskilda skyddsrum för verkskyddets personal. Denna personalgrupp torde i allmänhet kunna uppehålla sig i skyddsrum, som är gemensamt för de anställda vid företaget, varvid skyddsrummet, om så anses erforderligt, sektioneras. Uppmärksamhet bör ägnas åt att den utrustning, som verkskyddsenheterna skall föra med sig vid räddningsarbetet, förvaras så skyddad som möjligt. Utrustning, som svårligen kan uppställas i personalskyddsrummen, t. ex. motorsprutor och annan tyngre materiel, bör skyddas på annat sätt, exempelvis genom splitterskydd. Möjligheterna bör också beaktas att placera utrustningen på sådant avstånd från anläggningen att skäligt skydd därigenom erhålles. Enligt civilförsvarsstyrelsens nuvarande anvisningar skall ledningen av verkskyddet under flyglarmtillstånd utövas från en för ändamålet inrättad Tabell 24. Verkskyddens personalbehov enligt utredningens uppskattning. Personal

Län

A B C D E F G H I K L M N O P B S T U W X Y Z AC BD Summa

Verkskydds chefer

Bäddningsgrupper Brandgrupper VerkSumma skyddsSamariter (avrundat) grupp- civilförsvars- grupp- räddningsassichefer stenter chefer brandmän män

163 19 30 61 90 63 22 45 10 23 34 136 36 136 99 58 69 58 60 45 53 49 6 21 24

207 21 37 73 107 72 24 49 11 30 39 162 40 161 116 71 84 67 74 56 64 59 6 25 28

104 46 34 75 118 92 55 85 17 40 43 169 40 113 120 47 142 153 85 110 107 105 13 34 55

2 002

765 990 963 945 117 306 495

816 74 116 214 328 212 58 113 23 102 112 529 93 687 361 203 257 236 357 222 244 176 12 63 131

18 018

5 739

936 414 306 675 1 062

828 495 765 153 360 387 1 521

360 1017 1080

423 1278 1377

5 712

2 448

518 812

406 791 161 714 784

222 348 642 984 636 174 339 69 306 336

3 703

1498 2 296 1484

4 809 2 527 1421 1 799 1 652 2 499 1554 1 708 1232

2 061 1 083

609 771 708 1071

84 441 917

666 732 528 36 189 393

40 173

17 217

10 400 1300 1700 3 200 5 000 3 400 1200 2 200

400 1600 1 700 7 800 1500 9 000 5 400 2 800 4 400 4 300 4 900 3 600 3 900 3 100

300 1 100 2 000 86 000

336 ledningscentral, som alltid skall vara förlagd till skyddsrum, helst fullträffsäkert. I flertalet fall synes ledningens utövande på detta sätt innebära en alltför tungrodd och omständlig ledningsapparat. Ett snabbare och mer effektivt ingripande kan ske, om ledningen sker direkt vid skadestället. Vid sådant förhållande synes behov av särskilda ledningscentraler i regel ej föreligga. Ledningen bör dock under alla förhållanden ha tillgång till erforderliga telefonförbindelser. Dylika centraler kan erfordras undantagsvis, om verkskydden är avsedda för stora industriområden, där erforderlig överblick och sammanhållning av räddningsarbetet väsentligt underlättas, om ledningen utövas från en fast och särskilt inredd ledningscentral. Utredningen vill sålunda framhålla vikten av att civilförsvarslagens bestämmelse (53 §) om skyldighet för ägare av anläggning eller byggnad att i mån av behov inrätta, utrusta och underhålla ledningscentral och andra uppehållsplatser för verkskyddspersonal m. m. icke ges vidare tillämpning än vad som är oundgängligen nödvändigt. Beträffande verkskyddspersonalens utbildning vill utredningen i detta sammanhang framhålla följande. Enligt tidigare uttalad uppfattning bör det för verkskyddschefen väsentliga vara att känna till grunderna för verkskyddets organisation, dess kapacitet och principerna för dess utnyttjande. Med hänsyn härtill och då utredningen förutsätter en förenklad planläggning bör utbildningen av verkskyddschef bli mindre omfattande än nuvarande utbildning av verkskyddsledare. Utbildningen bör ta sikte på verkskyddets praktiska utnyttjande vid skadetillfällen och icke belastas med detaljer i planläggningsfrågor med därtill hörande skrivarbete. Kunskaper och färdigheter bör utvecklas genom spel och övningar, anpassade efter förhållandena på den plats, där verkskyddet är avsett att verka. De bör också kunna delges verkskyddschefen genom orienteringar vid konferenser och genom enkla tryckta handledningar. Om verkskyddschef ernås utbildning renodlas på detta sätt, måste i stället verkskyddschefens närmaste medhjälpare, verkskyddsassistenten, ges en utbildning, som är mer allmänt omfattande. Assistenten bör utbildas för att leda verkskyddets insatser vid skadetillfällen samt för att upprätta verkskyddsplaner och utöva tillsyn över verkskyddets tillstånd. Även i övrigt bör särskild tonvikt läggas på befälsutbildningen. I likhet med allmänna civilförsvarets enheter måste verkskyddspersonalen samövas, varvid även övrig civilförsvarspliktig personal inom företagen i mån av behov deltager. Utredningen har, i likhet med 1953 års utredning om civilförsvarsutbildning, kommit till den uppfattningen, att det endast genom att tillgodose de väsentliga utbildningsbehoven med avkall på de mindre väsentliga är möj-

337 ligt att ernå balans mellan utbildningsbehov och resurser och att skapa förtroende för verkskyddstanken. Utredningen vill härefter beröra frågan om registrering av verkskyddspersonalen i länsarbetsnämndernas beredskapsregister (SFS 720/1941). Dylik registrering avser bl. a. att förhindra att en och samma person avdelas för två eller flera beredskapsuppgifter, vilka icke utan olägenhet kan förenas. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens gällande cirkulär härom upptages emellertid icke i beredskapsregistret verkskyddspersonal i manskapsbefattning. Anledningen härtill är bl. a. arbetskraftens rörlighet och därav följande omsättning av verkskyddspersonal samt att arbetsmarknadsmyndigheten icke haft möjlighet att registrera verkskyddspersonal med den omfattning, som organisationen hittills haft. Med hänsyn till syftet med ifrågavarande registrering anser emellertid utredningen, att samtlig inskriven verkskyddspersonal om möjligt bör registreras. En dylik registrering underlättas väsentligt av att personalomfånget begränsas enligt ovanstående organisationsförslag. Utredningen föreslår, att registrering i beredskapsregistret av verkskyddspersonal i fortsättningen sker såsom är fallet med övrig civilförsvarspersonal. I detta sammanhang må framhållas, att det är av betydelse att arbetsgivare erhåller vetskap om att hos honom nyanställd personal genomgått civilförsvarsutbildning under tidigare anställning. Detta kan tillgodoses i den mån den rekommendation, som Svenska arbetsgivarföreningen utfärdat i december 1952 angående anteckning i arbetsbetyg om genomgången verkskyddsutbildning, efterkommes. Utredningen finner angeläget, att här avsedd anteckning införes i de anställdas arbetsbetyg. Ledande, rådgivande och kontrollerande verksamhet

Såsom tidigare anförts har erinringar på senare år framförts emot det salt varpå verkskyddets angelägenheter handhas. Till en del kan orsakerna härtill förklaras av den allmänna oro över civilförsvarets tillstånd och den känsla av otrygghet, som utvecklingen av massförstörelsevapnen naturligen framkallat. Men orsakerna kan också härledas till såväl konstruktiva svagheter i civilförsvarets uppbyggnad som brister i tillämpningsföreskrifter och på sina håll även otillräckligt intresse hos dem, vilka har att anordna verkskydd. De konstruktiva svagheterna är främst att söka däri, att civilförsvarsmyndigheterna, som enligt gällande författningar har att tillse att verkskydd organiseras och lämna erforderliga anvisningar om hur detta skall ske, icke har de resurser, som behövs för denna tillsyn. Dessa resurser är f. n. bristfälliga och i vissa hänseenden t. o. m. obefintliga. Verkskyddens utveckling har som följd härav kommit att alltför mycket bestämmas av 22—710821

338 företagsledningarnas intresse för saken samt av förmågan hos de organisationer, som bedriver verk skyddsservice, alt tillhandahålla erforderliga tjänster. En av de viktigaste förutsättningarna för verkskyddens effektivisering är att civilförsvarsmyndigheten, som ytterst är ansvarig för beredskapen på detta område, ges möjlighet att utöva sin ledande, rådgivande och kontrollerande verksamhet i fråga om verkskydden. Bl. a. bör härför avsedd personal — vilket på grund av personalbrist hittills endast i ringa omfattning kunnat ske — genom besök på platsen bilda sig en uppfattning om behoven att organisera verkskydd, de reella förutsättningarna för detta och vilka åtgärder, som skäligen påkallas. Härigenom underlättas en förtroendefull samverkan med respektive företags ledning. Hittills har det ofta tillgått så att impulserna till anordnandet av verkskydd och förslagen till deras personella och materiella organisation m. m. kommit från serviceorganisationerna. Civilförsvarsmyndighetens inflytande har alltför ofta måst begränsas till en skrivbordsmässig granskning, som även den i många fall ej medhunnits inom skälig tid. Det bör vara ytterst angeläget för det fortsatta verkskyddsarbetet att på denna punkt åstadkommes en ändring. Utredningen har tagit hänsyn härtill i sina förslag rörande civilförsvarets fredsadministration. Även i fråga om krigsorganisationens utformning har hänsyn tagits till nu berörda verksamhet. Inom varje civilförsvarsområde föreslås sålunda att i princip ett verkskyddsombud och ett biträdande verkskyddsombud inskrives i det lokala civilförsvarets ledningskår. Dessa ombud skall under beredskap och krig biträda civilförsvarschefen i dennes ledningsverksamhet beträffande verkskydden och i fred inom ramen för gällande övningstid för egen utbildning och övning deltaga i planläggnings- och inspektionsverksamhet i den mån länsstyrelsen så finner lämpligt. I fråga om sättet att genomföra utbildning är det nuvarande systemet behäftat med svagheter. Enligt utredningens mening, som även delas av utbildningsutredningen, har hittills kraven på en effektiv och enhetlig utbildning icke tillgodosetts. Det är utredningens uppfattning, att utbildningen av verkskyddets personal skulle tillgodoses bättre än f. n. om den samordnades med utbildningen av övrig personal inom civilförsvaret. Därest utredningens förslag om enhetlig sammansättning, utrustning och utbildning av enheterna inom allmänna civilförsvaret och verkskyddet godtages, möjliggöres sådan samordning. Instruktörskader och utbildningsanordningar k a n utnyttjas bättre. Härigenom blir kostnaderna för utbildningens genomförande lägre. Av undersökningsmaterialet har framgått, att kostnaderna för utbildning av verkskyddsledare blivit icke obetydligt lägre för statsverket i de fall, då utbildningen genomförts direkt av länsstyrelse jämfört med de fall, då läns-

339 styrelserna anlitat serviceorganisationerna. Vidare tillgodoses kraven på jämnhet i verkskyddens utbildning. Med stöd av verkställda undersökningar föreslår utredningen efter samråd med utbildningsutredningen i fråga om utbildningens genomförande följande. Utbildningen av verkskyddschef er och verkskyddsassistenter skall ankomma på civilförsvarsskolan med bestridande av kostnaderna härför av statliga medel, dock att deltagarnas resor, traktamenten och ersättning för mistad arbetsinkomst bekostas av respektive företag. Detta innebär samma kostnadsfördelning, som enligt Kungl. Maj :ts beslut den 18 september 1948 gäller för utbildning av viss verkskyddspersonal. Skäl finnes således icke längre att till organisationer eller andra lämna uppdrag att genomföra ifrågavarande slag av utbildning. Även utbildningen av övrig inskriven verkskyddspersonal skall i princip genomföras av civilförsvarsmyndighet. Utbildningskostnaderna skall därvid debiteras verkskyddens huvudmän enligt fastställd taxa (självkostnadspris för egentliga utbildningskostnader, såsom instruktörernas arvoden, rese- och traktamentsersättning till instruktörer, materielkostnader, transportkostnader och lokalhyror). Utredningen utgår från att några svårigheter att ta vederbörlig hänsyn till företagens egna intressen beträffande utbildningstider, utbildningsplatser och andra dispositioner icke behöver uppstå. Vad sålunda föreslagits skall ej utgöra hinder för företag, som så önskar, att beträffande annan personal än verkskyddschefer och verkskyddsassistenter själva genomföra verkskyddsutbildningen eller att härför anlita serviceorgan. Förutsättning för att utbildning skall få ske på sådant sätt är emellertid att medgivande härtill lämnas av den av utbildningsutredningen föreslagna utbildningsnämnden samt att utbildningen bedrives i minst samma timantal och enligt samma normal- och detaljplaner, som gäller för verkskyddsutbildning inom den statliga utbildningsorganisationen, och att den anlitade lärarpersonalens kompetens bedöms vara tillfredsställande. Det åligger härvid länsstyrelsen (civilförsvarssektionen) att övervaka, att utbildningen kommer till stånd inom angiven tid och att den bedrives enligt gällande kursplaner och bestämmelser. Därest lämnat medgivande återkallas, skall utbildningen genomföras av civilförsvarsmyndighet. Innan utredningen tagit ställning till de ovan angivna principerna har utredningen särskilt övervägt huruvida det i Norge tillämpade systemet skulle kunna ifrågakomma även i vårt land. Detta system innebär, att Norges industriförbund med stöd av civilförsvarslagstiftningen har ålagts att organisera civilförsvaret vid industrier och anläggningar, häri innefattat även industrier, som icke tillhör förbundet. Industrier och anläggningar har att genomföra de åtgärder, som förbundet ålägger dem. Förbundet har lagligen

340 rätt att av vederbörande företag uttaga ersättning för utgifter, som verksamheten medför. Vid samråd med Sveriges industriförbund har framgått, att detta förbund icke anser sig kunna åtaga sig verkskyddsuppgifter i likhet med det norska industriförbundet. Med hänsyn härtill och även av andra skäl finner utredningen, att det norska systemet icke kan ifrågakomma i vårt land. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om det intresse som arbetsmarknadens organisationer visat rörande verkskyddet. Härvid må bl. a. nämnas det försvarsråd och den försvarsbyrå, som i februari 1956 bildats av Sveriges industriförbund och Svenska arbetsgivarföreningen. Försvarsrådet skall dels samarbeta med civilförsvarsmyndigheterna, dels ock utgöra ett hjälporgan för industriföretagen i beredskaps- och andra försvarsfrågor av allmänt industriellt intresse, dock utan att direkt syssla med planläggnings- och utbildningsverksamhet. Samordning med allmänt civilförsvar

Utredningens ovan framlagda organisationsförslag bygger på den nuvarande principen, att verkskydd anordnas för industrier och anläggningar vid sidan av det allmänna civilförsvaret med rätt för civilförsvarsmyndigheten att ta verkskyddet i anspråk utanför den anläggning eller det område, för vilket det närmast är avsett. Förhållanden kan emellertid föreligga, vilka motiverar viss avvikelse från denna huvudprincip. Utredningen tänker därvid på möjligheten och lämpligheten att i vissa fall och för vissa uppgifter bilda gemensam organisation för allmänt civilförsvar och verkskydd. Sålunda förekommer industrisamhällen, där en enda industri dominerar samhället och bebyggelsen i sin helhet har nära samband med industrien. Enligt nuvarande bestämmelser organiseras i en sådan ort dels verkskydd för industrianläggningen och dels allmänt civilförsvar för tätorten i övrigt eller civil försvarsområdet i sin helhet. En icke rationell dubbelorganisation blir ofta följden härav. Detta föranleder i sin tur betydande rekryteringssvårigheter, enär personalen till de båda organisationerna i huvudsak måste tas från en och samma källa, nämligen de i företaget anställda. En kombination av verkskydd och allmänt civilförsvar framstår i sådana fall såsom effektivare och även ur kostnadssynpunkt mera rationell. En gemensam organisation i orten (området) för de skadeavhjälpande enheterna och deras ledning inom allmänt civilförsvar och civilförsvar vid byggnader och anläggningar skulle undanröja här nämnda olägenheter. Med hänsyn till den dominans, som verkskyddsåtgärderna har i förhållande till övriga civilförsvarsåtgärder inom här berörda orter (områden), är det lämpligt att civilförsvaret samordnas inom verkskyddets ram. Förutsättningen för en samordning av nu antydd art är att överenskommelse träffas

341 mellan företaget och myndigheten. Merkostnader som uppkommer för vederbörande företag med anledning av erforderlig påbyggnad av verkskyddsorganisationen, bör bestridas av statsmedel. På begäran av utredningen har länsstyrelsen i Värmlands län företagit en försöksplanläggning i samråd med berörda industriledningar för att utröna ändamålsenligheten av att samordna verkskydden och allmänna civilförsvaret inom civilförsvarsområde enligt de nu angivna principerna. Provplanläggning har därvid företagits i Munkfors och Deje. Länsstyrelsen har funnit försöket tala för att en sådan samordning är lämplig och att den kan medföra ekonomiska fördelar för såväl det allmänna som för industrierna. Denna uppfattning delas av berörda industriledningar. Länsstyrelsen anför bl. a. följande: En sammanslagning av allmänt civilförsvar och verkskydd i här ifrågasatta orter skulle komma att medföra väsentliga fördelar. Organisationen blir smidigare och får större effektivitet. Ledningen får bättre överblick och grepp på försvaret. Sammanslagningen medför även inbesparing av såväl personal som materiel. Krigsviktig industri får i det längsta arbeta mera ostört, bl. a. därigenom att exempelvis kontinuerligt tjänstgörande civilförsvarspersonal, såsom telefonister och viss expeditionspersonal m. fl. kan uttagas bland personer, som icke tillhör industrien. Det framstår också klart, att en sammanslagning, som här ifrågasattes, måste medföra ekonomiska besparingar för såväl stat och kommun som industri, ehuru länsstyrelsen icke närmare ingått på dessa spörsmål. Enbart den centraliserade ledningen och inbesparingen av materiel medför påtagliga kostnadsbesparingar. Utredningen anser, att här anvisade och även andra möjligheter att samordna verkskydd med allmänt civilförsvar skall tillvaratagas, då sådan anordning påkallas av praktiska skäl och är genomförbar. Utredningen föreslår därför härav betingad ändring av civilförsvarslagen. Verkskydd vid hamnar

I princip skall civilförsvarets resurser vara så utformade, att även hamnarna (vartill räknas lastageplatser) får ett skäligt skydd mot verkningarna av luftanfall. Sålunda skall det civilförsvar, som organiseras av det allmänna, vara avsett för hjälpaktioner även inom hamnarnas områden. Med hänsyn till de betydande materiella värden, som finns investerade eller lagrade vid hamnarna ävensom med tanke på hamnarnas betydelse för försörjningen i krig, har det emellertid ansetts nödvändigt att härutöver kräva verkskydd för hamnanläggningar i likhet med vad som skett för t. ex. industrianläggningar. Ett till utredningen i januari 1955 överlämnat förslag till anvisningar för verkskydd vid hamnar har utarbetats inom civilförsvarsstyrelsen. Detta är grundat på civilförsvarslagens nuvarande bestämmelser om särskilt civilförsvar. Då skyldigheten att ombesörja verkskydd åligger anläggningens ägare eller innehavare, skall enligt anvisningarna i regel för flertalet av

342 rikets hamnar, vilka är kommunal egendom, vederbörande kommunala förvaltningsmyndighet ansvara för hamnverkskyddet. För enskilda hamnar blir i regel den enskilde ägaren ansvarig. Det ifrågavarande förslaget till anvisningar upptar endast vad som ansetts vara speciellt för hamnarna. I övrigt är de allmänna anvisningarna för verkskydd avsedda att gälla. över detta förslag att ordna civilförsvaret vid hamnarna har ett flertal myndigheter yttrat sig. Synpunkter av ekonomisk och praktisk art har därvid framkommit. Sålunda hävdas av Svenska hamnförbundet och delvis från kommunalt håll, att hamnarnas civilförsvar rätteligen borde inordnas i det allmänna civilförsvaret. Som skäl härför anföres, att handelshamnarna till sin natur är allmänna trafikområden, vilka visserligen i vissa hänseenden förvaltas av kommunala organ, men där verksamheten utövas av skilda företag, såsom redare, speditörer, varvsägare, transportföretag, tull- och lotsverken m. m. De värden, som ett civilförsvar för hamnen avser att skydda, är enligt denna uppfattning till stor del dessa intressenters egendom. Då hamndriften sålunda i regel icke utövas av de kommunala organen, kunde det synas oriktigt att på hamnförvaltningarna lägga det ekonomiska ansvaret för hamnarnas civilförsvar. Även kommerskollegium finner i sitt yttrande anledning att närmare överväga i vad mån hamnarna själva bör vidkännas hela kostnaden för hamnverkskydden eller om möjligen de intressen, som anknyter till hamnverksamheten motiverar, att hamnverkskyddet ekonomiskt inordnas i ett vidare sammanhang. Utredningen finner för sin del övervägande skäl tala för att verkskydd liksom hittills anordnas vid hamnanläggningar. Detta verkskydd bör anpassas efter de särskilda förhållandena vid hamnarna och de intressen, som är företrädda där. Skyddet av den i hamnen arbetande personalen är visserligen huvuduppgiften men även skyddet av materiella värden är väsentligt. Förutom de anordningar, vilka i egentlig mening kan räknas till hamnanläggningen, såsom kajer och kranar, finns vid densamma ofta ansenliga förråd av olika slag, vilka har stor betydelse för försörjningen. Det kan visserligen förutsättas, att anhopningen av sådana förråd minskas i krigstid, men behov kvarstår dock av ett snabbt ingripande för att förebygga, begränsa eller släcka bränder och att ge första hjälp åt skadade. I likhet med beredskapen inom andra områden bör en sådan verksamhet förberedas och organiseras i fred. Härvid bör i tillämpliga delar gälla utredningens tidigare redovisade organisationsförslag beträffande verkskydden, dock med de begränsningar som kan föranledas av personaltillgången. Härutöver bör befintliga resurser inom hamnarna utnyttjas så att vid behov brinnande fartyg kan utbogseras från kaj och att även i övrigt åtgärder kan vidtagas, som avser hjälp åt skadade fartyg inom hamnområdet. I de fall då det inom hamnområde finns särskilda anläggningar och bygg-

343 nåder för vilka skyldighet enligt utredningens föreslagna principer föreligger att anordna verkskydd, bör en för hamnområdet och anläggningarna i fråga gemensam organisation finnas. Frågan om var verkskydd för hamnar (lastageplats) skall finnas och vilken omfattning detsamma skall ha för det särskilda fallet bör göras beroende av den trafikvolym och betydelse, som hamnen beräknas ha under krigsförhållanden. Detta innebär bl. a. att verkskydd icke anordnas för hamn (lastageplats), där verksamheten kommer att nedläggas vid krigsutbrott eller då endast kommer att utövas i obetydlig omfattning. Här må erinras om vad överbefälhavaren anfört angående importsjöfarten i krig i sin år 1957 gjorda studie över försvarets utveckling. För anordnandet av hamnverkskydd skall vederbörande ägare (hamnförvaltning, enskilda etc.) vara ansvarig. Utredningen förutsätter därvid, att endast de hamnar, som har allmän betydelse för försvaret och folkförsörjningen i krig och som med anledning därav måste hållas öppna för sjöfart ålägges att anordna verkskydd. Med hänsynstagande till de synpunkter, som kommerskollegium m. fl. anfört vid ovan nämnda remissförfarande, har utredningen kommit till den uppfattningen, att möjlighet bör finnas för viss statsbidragsgivning till verkskydd vid hamnar. I detta sammanhang må erinras om att jämlikt föreskrifterna i Kungl. brev den 24 november 1944 statsbidrag för närvarande kan utgå med två tredjedelar av kostnaderna för enskilt skyddsrum, som enligt 24 § civilförsvarslagen anordnas i hamn. Denna bestämmelse torde grunda sig på den uppfattningen, att civilförsvaret vid hamnarna i viss utsträckning bör åtnjuta statligt stöd. Om hamnanläggningen (lastageplatsen) ingår i gemensamt verkskydd, skall statsbidraget endast avse den del av verkskyddskostnaden, som ankommer på hamnförvaltningen (motsvarande). Utredningen föreslår, att skäligt statsbidrag med högst två tredjedelar utgår till kostnaderna för verkskyddet vid hamnar. Vad nu sagts skall dock icke utgöra hinder för statsbidragsgivning jämlikt 70 § civilförsvarslagen. Prövning av anspråk på statsbidrag till hamnverkskydd synes lämpligen böra ske i den ordning, som angives i nyssnämnda paragraf. Kostnadsfördelning

Föreliggande förslag innebär icke någon principiell ändring i nu gällande regler för kostnadsfördelningen. Enligt dessa regler skall i princip liksom hittills vederbörande ägare (nyttjanderättshavare) bära kostnaderna för såväl den personella som materiella uppbyggnaden ävensom anordningar i övrigt för verkskyddens behov.

344 Vad utbildningen beträffar skall denna enligt utredningens förslag i möjligaste mån samordnas med det allmänna civilförsvarets kursverksamhet. Kostnaderna för utbildningen förutsattes alltjämt bestridas av vederbörande verkskyddsanordnare. Kostnaderna för utbildning av verkskyddschefer och verkskyddsassistenter fördelas dock mellan verkskyddens huvudmän och staten på sätt i det föregående angivits. I de fall då kostnaderna för verkskyddsutbildning, som genomföres av civilförsvarsmyndighet, skall ersättas av vederbörande företag, bör ersättningen utgå efter en för riket fastställd enhetlig taxa, anpassad efter statsverkets kostnader för motsvarande utbildning inom allmänna civilförsvaret. Beträffande materiel må nämnas, att civilförsvarsmyndigheterna tidigare med av riksdagen för ändamålet beviljade medel anskaffat och utan vederlag till verkskydden utlämnat viss materiel, främst stålhjälmar och gasskyddsmateriel. Sedan statens sakrevision i skrivelse den 15 mars 1954 till Kungl. Maj:t uttalat, att dylika kostnader jämlikt 53 § civilförsvarslagen skall gäldas av vederbörande anläggnings eller byggnads ägare, har ifrågavarande materiel återfordrats av civilförsvarsmyndigheterna. Utredningens förslag innebär, att även sistnämnda verkskyddsmateriel skall bekostas av verkskyddens anordnare. Detta torde emellertid icke utgöra hinder för att en central upphandling sker genom civilförsvarsmyndigheternas försorg i den mån så befinnes lämpligt. Utredningen har uppmärksammat riksdagens uttalanden med anledning av Kungl. Maj:ts propositioner 154/51, 1/53 och 1/54 angående medel till inköp av verkskyddsmateriel m. m. för statliga myndigheter. Av uttalandet i anledning av sistnämnda proposition framgår, att riksdagen, med frångående av tidigare ställningstagande, icke längre motsätter sig att medel för här berört ändamål beräknas under ett gemensamhetsanslag. Enligt utredningens mening finns emellertid numera icke skäl att å civilförsvarets stat begära medel till de statliga verkskydden, enär den verkskyddsorganisation, som utredningen föreslår, är enhetlig och ger klarhet i även de statliga verkskyddens materielbehov m. m., vilket hittills icke varit fallet. Med hänsyn härtill erfordras icke längre sådan central prövning av materielbehoven, som förutsatts i nämnda proposition till 1954 års riksdag. Även från andra synpunkter finner utredningen det vara lämpligt, att varje myndighet för sig ansvarar för verkskyddets uppbyggnad. Beträffande verkskydd vid beredskapssjukhus bör i fråga om kostnadsansvaret gälla samma principer, som enligt 7 § krigssjukvårdslagen gäller för vidtagandet av vissa åtgärder i samband med att övergång till sjukvårdens krigsorganisation helt eller delvis verkställts redan i fredstid. För verkskyddskostnaderna erforderliga medel bör äskas av medicinalstyrelsen.

KAPITEL 14 Civilförsvarets administration i fred

I kap. 3 har utredningen berört de svagheter, varmed den nuvarande fredsadministrationen är behäftad. Om civilförsvaret skall kunna få erforderlig styrka och effekt måste ej blott dess krigsorganisation utan också fredsadministrationen bättre än f. n. anpassas för sin uppgift. Därvid är att märka, att fredsadministrationens uppgifter till väsentlig del innefattar planläggning för civilförsvarsverksamheten under beredskap och krig och åtgärder för vidmakthållande av civilförsvarets effektivitet. För att kunna fullgöra dessa uppgifter, som bl. a. med hänsyn till krigsteknikens utveckling blivit av större omfattning än tidigare, finner utredningen en omorganisation och en personell förstärkning av den nuvarande fredsadministrationen ofrånkomlig. En viktig förutsättning för att administrationen skall få den erforderliga kapaciteten är, att personal som handhar uppgifter av stadigvarande natur fast knytes till administrationen. För att få personal med erforderliga kvalifikationer måste vidare rekryterings- och befordringsförhållandena för denna personal vara likvärdiga med vad som gäller för personalen i statsförvaltningen i övrigt. I det följande framlägger utredningen principförslag rörande civilförsvarsadministrationen i länen och tar jämväl ställning till frågan om civilförsvarsstyrelsens organisation och personal. Utredningen framlägger däremot ej f. n. förslag i fråga om den närmare utformningen av administrationen inom de skilda länen enligt principförslaget. Hänsyn vid sådan utformning måste tas till vissa olikheter länen emellan. För detta ändamål kräves kompletterande undersökningar i vissa län, vilka undersökningar kommer att verkställas av organisationsnämnden och utredningen gemensamt i samråd med vederbörande länsstyrelser. Föreliggande förslag behandlar ej heller frågan om civilförsvarsutbildningens administration, i vilken fråga utbildningsutredningen framlägger förslag. Utredningsförslaget syftar till en rationalisering av civilförsvarsadministrationen och till en fast och kvalificerad yrkeskår. Administration

i länen

I delbetänkandet 1955 redogjorde utredningen för ett i Södermanlands län då pågående försök i fråga om civilförsvarsadministrationens organisation.

346 Försöket, som med Kungl. Maj :ts tillstånd pågått under tiden 1 mars 1955—• 30 juni 1956, syftade till att finna ett sätt att avhjälpa påvisade brister inom den lokala administrationen och att effektivisera den lokala och regionala fredsorganisationen så att den bättre motsvarar de krav, som måste ställas på densamma. Försöksorganisationen innebar att ett för länet gemensamt administrationsorgan tillskapades genom utökning av länsstyrelsens civilförsvarssektion, varvid de lokala civilförsvarsmyndigheternas (civilförsvarschefernas) administrativa uppgifter överflyttades till länsstyrelsen. Utredningen har ansett att till grund för fredsorganisationen bör läggas följande allmänna synpunkter, vilka även varit vägledande för nämnda försöksverksamhet. Vid utformningen av civilförsvarets fredsadministration bör en av principerna vara att söka anpassa organisationen till förhållanden som kan förutses uppkomma då krigsorganisering av civilförsvaret skall ske (mobilisering) och till krav som eljest ställes på organisationen under civilförsvarsberedskap. Det finns därför skäl som talar för att administrationen i fred ansluter sig till indelningen under beredskap på sätt som hittills avsetts med administrationsresursernas utspridning på civilförsvarsområden (botteninstansen). Nämnda princip kan emellertid godtagas endast under den bestämda förutsättningen att den leder till även ett praktiskt sett hållbart resultat och därmed en fullt funktionsduglig organisation. Föreliggande utredningsmaterial utvisar emellertid med full klarhet, att den nuvarande fredsorganisationen ej fyller en sådan förutsättning. För att ge den lokala administrationen enligt nuvarande system godtagbar effektivitet skulle krävas en utbyggnad till kostnader, som enligt utredningens mening ej motsvarar därmed vunnen effekt och som väsentligt överstiger kostnaderna för den organisation som utredningen föreslår. Med hänsyn härtill finner utredningen nödvändigt att koncentrera administrationsarbetet till större enheter än f. n. Härvid har utredningen bl. a övervägt lämpligheten av en koncentration av administrationen i botteninstansen till byråer gemensamma för flera nu befintliga civilförsvarsområden, exempelvis de nuvarande civilförsvarskretsarna. Dessa är emellertid såsom framgår av det nedan redovisade principförslaget icke lämpliga förvaltningsenheter. Ett förhållande, som väsentligt inverkar på bedömningen av föreliggande fråga, är att de moderna vapnens verkningar nödvändiggör att planläggningen av civilförsvarets verksamhet sker samordnat för större arbetsområden än de nuvarande civilförsvarsområdena eller civilförsvarskretsarna. Detta gäller kanske främst utrymningsplanläggningen men även förberedelserna för den skadeavhjälpande verksamheten. Härvid kan icke problemen inom civilförsvarsområdena ses isolerade för sig. Dessa förhållanden talar för att planläggningsenheten bör vara länet.

347 Genom att civilförsvarsplanläggningen förlägges till länsstyrelserna underlättas även samordningen med länsstyrelsernas planläggning för ekonomiskt försvar, psykologiskt försvar och den allmänt civila hälso- och sjukvården i krig. Nu nämnda synpunkter på civilförsvarsadministrationen är av sådan betydelse, att de bör vara bestämmande för organisationens utformning. Fördelarna av en för varje län gemensam administration synes väsentligt överväga nackdelarna. Dessa senare torde främst vara att hänföra till frågan om de lokala intressenas möjligheter att komma till sin rätt vid administrationsarbetet. I likhet med organisationsnämnden har utredningen emellertid icke funnit några egentliga hinder för att de lokala synpunkterna skall kunna skäligen tillgodoses även inom ramen för det nu framlagda förslaget. Besultat och erfarenheter av förenämnda försöksorganisation har i samråd med civilförsvarsutredningen bearbetats av statens organisationsnämnd, som på grund härav avgivit ett principförslag angående civilförsvarets administration i länen, vilket redovisas i det följande. Statens organisationsnämds principförslag

Befintlig

administration

Den centrala ledningen av organisationen inom civilförsvaret utövas under Kungl. Maj :t av ett centralt ämbetsverk, civilförsvarsstyrelsen. Begionalt ansluter den territoriella indelningen till länen. Inom varje län handhar länsstyrelsen ledningen av civilförsvaret. Länsstyrelserna, med undantag av länsstyrelsen i Gotlands län, har för detta ändamål särskilda sektioner, civilförsvarssektioner, under ledning av civilförsvarsdirektörer. Vid överståthållarämbetet ledes civilförsvarssektionen av en assessor och i Gotlands län är landskansliet i sin helhet organiserat som en sektion under ledning närmast av en länsassessor. Lokalt bygger organisationen på indelningen i polischefsdistrikt. Varje landsfiskalsdistrikt och stad, som ej ingår i landsfiskalsdistrikt, utgör sålunda i regel ett civilförsvarsområde. Inom civilförsvarsområdena utövas ledningen av civilförsvarschefer, vartill i det övervägande antalet fall (ca 75 %) polischeferna utsetts. Civilförsvarscheferna biträdes av lokal administrationspersonal jämte tjänstegrenschefer, hemskydds- och verkskyddsinspektörer. Lokal administrationspersonal finnes anställd i den omfattning Kungl. Maj :t beslutar. Civilförsvarssektionernas personal uppgick budgetåret 1955/56 till i genomsnitt 280 personer, därav 239 på heltid och 24 med minst halvtidstjänstgöring. 112 befattningshavare var lönegradsplacerade. I civilförsvarssektionernas personal är även civilförsvarsteknikerna medräknade.

348 Utöver ovan angiven personal finnes vid länsstyrelserna militärassistenter, tjänstgöringsplacerade vid civilförsvarssektionerna. Militärassistent inträder i regel i civilförsvarsdirektörens funktioner vid förfall för denne. Civilförsvarssektionernas arbetsuppgifter enligt gällande arbetsordningar är i stort att övervaka och kontrollera civilförsvarets administration, organisation och planer, att inspektera och leda utbildnings- och övningsverksamheten inom civilförsvaret, alt förrådshålla och vårda civilförsvarsmateriel, att kontrollera skyddsrum m. fl. byggnadsanordningar samt att handha ärenden rörande rekvisition, uttagning och förfogande. Dessutom har sektionen att bereda och handlägga ärenden rörande fredsbrandväsendet samt militära och vissa andra ärenden. Sammanställning över civilförsvarssektionernas arbetsuppgifter återfinnes i bilaga 3. I många fall har civilförsvarssektionerna måst påtaga sig uppgifter, som åvilar den lokala förvaltningen. Detta gäller i synnerhet planläggningsgöromål samt planering och administration av lokal utbildning. För att kunna fullgöra dylika uppgifter har bl. a. militärassistenterna och länsinstruktörerna tagits i anspråk. Då civilförsvarssektionen icke haft en för de vidgade arbetsuppgifterna lämplig organisation har resultatet blivit oklar arbetsfördelning och oklara ansvarslinjer. Dessutom har det viktiga krigsplanläggningsarbetet icke kunnat hållas åtskilt från löpande göromål. I Stockholms, Göteborgs och Gotlands civilförsvarsområden är civilförsvarschefen heltidsanställd och lönegradsplacerad. övriga civilförsvarschefer är deltidsanställda och erhåller årsarvode varierande mellan 450 kronor och 2 220 kronor. De lokala organens administrations personal uppgick budgetåret 1955/56 till i genomsnitt 602 personer, därav 350 på heltid och 57 med minst halvtidstjänstgöring. Av befattningshavarna var 302 lönegradsplacerade. Civilförsvarschef jämte administrationspersonal utgör civilförsvarsbyrå. Storleken av byråernas personaluppsättning varierar från 65 befattningshavare till en på deltid. Sammanställning över antalet civilförsvarsbyråer med heltidsanställd byråföreståndare m. m. återfinnes i bilaga 4. Utöver den ovan angivna personalen utnyttjas i viss utsträckning tjänstegrenschefer och annat befäl i civilförsvarsorganisationen för administrativa uppgifter huvudsakligen i samband med krigsplanläggning. För detta arbete erhåller dessa befattningshavare visst arvode. Budgetåret 1955/56 utbetalades över 290 000 kronor fördelat på ca 1 500 befattningshavare. Civilförsvarschefens arbetsuppgifter är i stort att leda och övervaka planläggningen av civilförsvaret inom civilförsvarsområdet, att planlägga och leda civilförsvarsutbildningen och övervaka, att utbildningen bedrives effektivt öch i enlighet med meddelade föreskrifter, att genom övningar och

349 civilförsvarsspel söka skapa förutsättningar för ett effektivt civilförsvar inom området, att tillse att statliga myndigheter, kommuner och enskilda fullgör sina skyldigheter i avseende å civilförsvaret, att under civilförsvarsberedskap föra befälet över civilförsvarspersonalen inom området samt att i enlighet med gällande författningar och de anvisningar och föreskrifter, som civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelsen meddelar, utöva den omedelbara ledningen av civilförsvaret inom civilförsvarsområdet. Civilförsvarsområdena är som regel små enheter såväl i administrativt som i territoriellt hänseende. I stor utsträckning finnes endast deltidsanställd administrationspersonal. De lokala organen har icke haft möjlighet att effektivt fullgöra alla sina uppgifter. Detta gäller i synnerhet krigsplanläggningsarbetet, som ofta skjutits i bakgrunden för löpande göromål. Därför har i många fall civilförsvarssektionerna varit tvungna att påtaga sig bl. a. detta arbete. Endast ett fåtal civilförsvarsområden har administrationspersonal speciellt avsedd för planläggning och administration av utbildning. På grund härav har i många fall den utbildning genomförts, som varit lättast att administrera. Genom att särskilda länsinstruktörer anställts i civilförsvarssektionerna, bl. a. för inriktning och övervakning av den lokala utbildningen, har man sökt att åstadkomma en bättre avvägd utbildning. Då länsinstruktörernas huvuduppgift är att fungera som lärare vid utbildning, har dock resultatet icke alltid blivit det åsyftade. I vissa fall har de lokala utbildningsuppgifterna helt överflyttats till civilförsvarssektionen. Vid uttagning av personal, framför allt för högre befälsbefattningar inom civilförsvaret, har civilförsvarschefens och tjänstegrenschefernås personkännedom spelat viss roll. Genom att civilförsvarets personalbehov har varit stort och att personkännedom för annan personal än befäl saknats, har i många fall olämpliga personer inskrivits och utbildats. En bidragande orsak härtill har även varit att utfärdade regler för befrielse från inskrivning tillämpats ojämnt samt att inskrivningsmetodiken varit ofullständig. I områden, där biträdeskraft varit anställd, har i regel register över de i civilförsvaret inskrivna förts tillfredsställande. Till civilförsvarschefens uppgift hör att kontrollera, att för skyddsrum speciella föreskrifter iakttages. Genom att han i regel icke är tekniskt kunnig och i allmänhet har civilförsvarschefsbefattningen som bisyssla, har han varken haft tid eller möjlighet att utöva denna kontroll i tillräcklig omfattning. Till civilförsvarschefens förfogande, bl. a. för de tekniska frågorna i samband med skyddsrum, finnes en civilförsvarstekniker. Genom att dennes verksamhetsområde i regel omfattar två län, har teknikern dock icke effektivt kunnat biträda civilförsvarschefen med dessa arbetsuppgifter. Teknikernas arbetsuppgifter är icke heller reglerade i instruktion, varför de utnyttjats på skiftande sätt i olika län.

350 Förslag till regional administration De lokala civilförsvarsorganen, civilförsvarschefer med administrationspersonal, utgör som regel relativt små administrativa enheter. I många fall är dessa enheter så små, att heltidsanställning av personal för handläggning av de administrativa civilförsvarsuppgifterna under fred icke kunnat ifrågakomma. I dylika fall har personal på deltid utnyttjats av civilförsvaret. För den deltidsanställda personalen har helt naturligt det löpande ordinarie arbetet trätt i förgrunden, vilket resulterat i att utarbetandet av planer m. m. för civilförsvaret att tillämpas under krig många gånger blivit eftersatt. I andra fall har enheterna visserligen möjliggjort heltidsanställning av personal men varit för små för att tillåta tillräcklig specialisering, så att de mångskiftande uppgifterna kunnat lösas på ett effektivt sätt. Arbetskvantiteterna inom dessa enheter är dessutom i allmänhet för ringa, för att det skall bli ekonomiskt lönande att för registrering och kallelse m. m. av personal använda arbetsbesparande kontorsmaskiner. Den kvalitativa och kvantitativa förstärkning av den lokala civilförsvarsadministrationen, som erfordras för att uppnå effektivt resultat, är med dessa små administrationsenheter icke möjlig att åstadkomma till rimliga kostnader. Möjligheterna att skapa större administrativa områden i fred har därför undersökts. I första hand studerade statens organisationsnämnd förutsättningarna för en kretsbyråorganisation, d. v. s. ett för civilförsvarsområdena i en civilförsvarskrets gemensamt administrativt organ. Härvid visade det sig, att dessa områden, med få undantag, icke har erforderligt arbetsunderlag för att ge möjlighet att för väsentliga uppgifter utnyttja heltidsanställd personal, att specialisera arbetskraften samt att införa arbetsbesparande kontorstekniska maskiner. Undersökningarna har givit vid handen att länet ur flera synpunkter torde vara den lämpligaste enheten för civilförsvarets fredsadministration. Organisationsnämnden har vidare övervägt en regional civilförsvarsadministrations organisatoriska anknytning till länsstyrelsen. Om detta regionala organ skulle vara fristående i förhållande till länsstyrelsen, skulle alltjämt särskilda befattningshavare inom länsstyrelsen vara nödvändiga för handläggning av civilförsvarsfrågor. Därvid skulle ett icke obetydligt dubbelarbete uppkomma, genom att föredraganden vid länsstyrelsen måste läsa in det redan vid det fristående organet grundligt utredda ärendet. Denna inläsning på nytt försvåras dessutom därav, att länsstyrelsens befattningshavare ofta ej skulle känna till förarbetena och ej heller ha bekväm tillgång till dessa. Kompletterande uppgifter måste ej sällan inhämtas eller genomgång av materialet ske med personal från det fristående organet. En dylik mellaninstans skulle fördröja handläggningen av ärendena och öka den erforderliga totala arbetsinsatsen. Vidare medför ärendenas förmedling genom mellaninstans en sämre

351 kontakt mellan länschef och chefen för nämnda fristående enhet vad gäller möjlighet såväl för den förre att i samband med föredragning ställa frågor och erhålla informationer som för den senare att framlägga sina motiveringar och taga del av länschefens synpunkter. Dylik kontakt är nödvändig framför allt i frågor rörande planläggning av civilförsvarets verksamhet i skilda lägen samt beträffande dettas krigsberedskap. Det är av största vikt att denna kontakt tryggas genom utformningen av själva organisationen och icke är beroende av länschefens eller berörda chefs initiativ. En fristående organisationsenhet skulle även medföra andra organisatoriska nackdelar såsom svårighet att erhålla samordning mellan ärenden, som berör såväl civilförsvaret som andra verksamhetsgrenar inom länsstyrelsen, polisväsendet, ekonomiskt försvar m. m. Dessutom torde särskilda kamerala och juridiska enheter erfordras inom ett fristående organ. På grund härav anser organisationsnämnden, att det föreslagna regionala organet bör infogas i länsstyrelseorganisationen såsom en sektion. Detta medför ej blott en effektiv handläggning av ärendena utan även, genom att inom länsstyrelsen befintliga serviceorgan — t. ex. kamerala — kan utnyttjas för civilförsvaret, en icke oväsentlig kostnadsbesparing. Ett ytterligare väsentligt skäl för att samla administrationsuppgifterna inom länsmyndigheten är, att planeringsverksamheten på grund av krigsteknikens utveckling måste omspänna betydligt större områden — såväl geografiskt som innehållsmässigt — än tidigare. Behoven är så stora, att det fordras samlad överblick över dem för att tillgångarna skall kunna planeras för ett optimalt utnyttjande. Efter Kungl. Maj :ts medgivande har under ca ett års tid inom Södermanlands län prövats en centraliserad organisation, innebärande att den lokala civilförsvarsadministrationens arbetsuppgifter i huvudsak hänförts till en förstärkt civilförsvarssektion inom länsstyrelsen. Besultatet av försöket har varit gott. En effektivare planläggning har erhållits, genom att arbetskraften kunnat specialiseras. Högre beredskap har även vunnits genom att rationella kontorstekniska maskiner kunnat utnyttjas. Den föreslagna regionala administrationen ger möjlighet att bland de heltidsanställda befattningshavarna avdela personal för civilförsvarets krigsorganisation såväl i länsinstansen som i viktigare civilförsvarsområden. Organisationsnämnden föreslår, att det fredsadministrativa arbete, som åvilar de lokala civilförsvarsmyndigheterna, civilförsvarscheferna, överflyttas till civilförsvarssektionerna inom länsstyrelserna. Civilförsvarscheferna skall i fred vara skyldiga att lämna erforderligt samråd för planläggning och personaluttagning. Det skall vidare åligga dem att förbereda sig att leda civilförsvaret inom sitt område under beredskap och krig, bl. a. genom att skaffa sig ingående kännedom om verkställd planläggning samt

352 genom deltagande i centrala kurser och i de spel och övningar, vilka anordnas av länsstyrelsen eller civilförsvarsstyrelsen. I civilförsvarssektionens arbetsuppgifter, sådana dessa framgår av Kungl. brev den 5/6 1953 angående exempel å arbetsordning för länsstyrelse, föreslås den förändringen, att de lokala fredsadministrativa civilförsvarsuppgifterna tillägges sektionen. Civilförsvarssektionens arbetsuppgifter föreslås sålunda skola omfatta krigsplanläggning, uttagning, inskrivning och registrering samt övning av personal för civilförsvaret, förrådshållning, ärenden rörande skyddsrum m. fl. byggnadsanordningar, rekvisition, uttagning, förfogande, brandväsende samt uppskov med tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen. Chef för sektionen bör alltjämt vara en civilförsvarsdirektör, med uppgift att leda, samordna och övervaka sektionens arbete. Under denne föreslås sektionen normalt skola uppdelas på fyra detaljer och en expedition, nämligen : Organisationsdetalj Personal- och utbildningsdetalj Teknisk detalj Förrådsdetalj Expedition med skrivcentral Den föreslagna organisationen framgår av principskissen fig. 10. Civilförsvarssektionens huvudfunktioner — krigsplanläggning och inobiliseringsförberedelser, inskrivning, registrering och utbildningsadministration, övervakning av skyddsrums utförande och underhåll, förrådshållning — fördelas härigenom på skilda detaljer. En fix gränsdragning mellan olika arbetsuppgifter och en klar ansvarsfördelning erhålles. För att utj ä m n a variationer i det rutinmässiga arbetet sammanföres biträdespersonal till en för sektionen gemensam expedition med skrivcentral. Inom vissa län är arbetsuppgifter och personalbehov ej av den omfattning, att ovan nämnd detaljindelning är lämplig. Sålunda föreslås för Uppsala, Kronobergs, Blekinge, Hallands och Västerbottens län en gemensam organisations-, personal- och utbildningsdetalj. Inom Gotlands och Jämtlands län kan någon detalj uppdelning icke komma i fråga. Vissa ärenden, som skall beredas av civilförsvarssektionen, är av den art, att ett klarläggande av de rättsliga verkningarna är erforderligt. Arbetskvantiteterna är icke av sådant omfång, att de fordrar en heltidsanställd juridiskt skolad befattningshavare. För detta ändamål bör civilförsvarssektionen erhålla erforderligt biträde av viss eller vissa av de juridiska experter, som ingår i länsstyrelsen.

C

ra

+J O Tj

> rt "o

CO

•*->

C

C o

O)

co Tj Tj

>, M CO

rt fl

:rtG s >

rum, övervakning av radiostationers och alarmeringsaggregats funktionsduglighet, biträde i tekniska frågor

rt Tj

skyddsrum, övervakning och biträde vid byggande av allmänna skyddsrum, kontroll av vård och underhåll

353 Tj

fl

r, G C a ^4

ta

CiD

rt

Ä

"35

o >

c T) c •o« cS

Ti

fl

ÖD

> 2 co rt :t*Q

fl rt

rt

C tiD

00 öE S C +J +J .^ c ^! fl co

c

'C .2

Ti

| £ rt'"co 'rt> H

o

(X X

W

rt 3 C > co

TJ

rt ^-1 ••o

ja

^

CO

.rt

> Ti M 2 :0 .73

fl

-Cl -o O ^r. i rt rt a; C TJ

CO

c/3

C

'2D_

fl >

ä

o w 3 :0

.rt

£ rt O

fl X i

•ils 1

rt

rt

(i

CO

CO

rt rt > a

O

cu « ro rt C ÖD Ge C O CO C .2 2 •rt TJ — i

rtH

C fl" rt rt fl T<oj u '—tfl o fl a c -a >rt rt :rt rt & pTT.CO rt c 5 > CO 'fl O fl TJ 2 1 o rt . Q C CO -„ ÖC CO ÖJD O fe rt > rrt'O> rt O (X Ö 2 rt O O _fl X!rt :0 > O CO

CO

CO

CO

CO

C/3

23—710821

2 C3D

>° >.2 . O fl rt — <° TJ TJ rt 2O coft CO

•rt

.rt<rt rt fl rt<rt 2 =5 '2 rt

n c

fl

Tj CO

- -

2 3 •rt CO * To1 öo rt rt > eri >o CO T i CO A fl <=OTI . 2 rt> c/l fl C rt •ö > H fl ti fl •CO C rt< co : « « fl C/3 rt r> rt :rt +3 > •flco .fe CO ÖD & M , cO rt CO X? O rt J3 fl en C b rt T j O JQ 13 +-> w 13 . 2 >

5 fl

is > a

CU C

b

CO

CO

O

O

354 Organisationsdetalj Organisationsdetaljens arbetsuppgifter skall vara att upprätta, aktualisera och revidera civilförsvarets planer, att iordningställa erforderliga mobiliseringshandlingar m. m. för sektionen och civilförsvarscheferna, att övervaka och kontrollera att verk skydden fullgöra sina åligganden, att planlägga och medverka vid spel och övningar, att bereda ärenden rörande rekvisition, uttagning, förfogande, brandväsende, länsstyrelsens krigsorganisation m. m. samt att svara för kontakt i form av konferenser o. d. med civilförsvarschefer, kårinspektörer m. fl. Genom att i huvudsak samtliga krigsptanläggningsuppgifter sammanförts till en detalj på sektionen vinnes bl. a., att planläggningen blir enhetlig inom länet, att personal kan heltidsanställas och specialiseras för planläggningsuppgifter, varigenom löpande ärenden icke kan skjuta den viktiga planläggningen åt sidan. Organisations- och specialplaner upprättas i samråd med civilförsvarschef, kårinspektörer samt berörda myndigheter och företag. Civilförsvarschefens samråd tecknas på planen. Organisationsplanerna bör, innan de fastställs, föredragas för vederbörande civilförsvarsnämnd. Planerna aktualiseras en gång årligen vid bestämd tidpunkt, varigenom de detaljer, vilkas verksamhet styres av planerna, t. ex. personal- och utbildningsdetaljen samt förrådsdetaljen, kan planera och genomföra sitt arbete utan alltför täta störningar, åsamkade av förändringar i civilförsvarsorganisationen. Mobiliseringshandlingar upprättas i enlighet med centralt utfärdade riktlinjer och hålles aktuella. Verkskydd, undanförsel och förstöring organiseras ofta vid samma företag. Arbetsuppgifterna i samband därmed är i huvudsak av rådgivande och inspekterande art och bör som regel handläggas av samma befattningshavare inom detaljen. Denne skall övervaka att verkskyddens planläggning och personalorganisation överensstämmer med givna föreskrifter, att materiel, som skall inköpas av respektive företag, anskaffas i anbefalld takt och att den anskaffade materielen förvaras och vårdas på sådant sätt, att den är i mobiliseringsdugligt skick. Samtliga verkskydd skall i princip genomgås vartannat år. över varje inspektion upprättas protokoll. Särskilt verkskyddsregister skall föras. Organisationsdetaljen svarar för att mobiliseringsberedskapen hålles på hög nivå inom civilförsvaret. Häri rynimes bl. a. uppgifter som övervakning av att ledningscentraler, övriga civilförsvarsanläggningar, förbindelsenät m. m. befinner sig i funktionsdugligt skick. Som ett viktigt led i övervakningen av beredskapen ingår en kontinuerlig trimning av civilförsvarsbefälet och enheterna vid civilförsvarsspel och övningar. Dylika skall genomföras till ett antal av genomsnittligt 12 st. per län och treårsperiod.

355 Enligt av civilförsvarsstyrelsen givna riktlinjer för denna verksamhet skall organisationsdetaljen planera och leda dessa spel och övningar. Erfarenheterna från spel och övningar sammanställes av detaljen och insändes till civilförsvarsstyrelsen för central bearbetning. För administration av spel och övning skall personal- och utbildningsdetaljen lämna erforderligt biträde. Organisationsdetaljen skall bereda ärenden rörande rekvisition, uttagning, förfogande. Arbetsuppgiften berör uttagning av fordon, fartyg och hundar för civilförsvaret samt meddelande av tillstånd att planlägga för utnyttjande eller för ianspråktagande vid krig eller krigsfara av fastigheter och andra förnödenheter, vilka erfordras för vissa behov. För dessa ändamål erfordras vissa register. I fråga om uttagna motorfordon vill nämnden framhålla, att dessa för närvarande krigsplaceras relativt detaljerat, i det varje uttaget fordon placeras efter inmönstringsplats, tjänstegren och i viss mån även efter enhet. En sådan placering nödvändiggör det nu använda mycket omständliga registersystemet för dessa fordon. De militära erfarenheterna från beredskapen under senaste kriget talar emellertid mot en sådan i förväg uppgjord detaljerad placering. Det visade sig sålunda, att fordonens inställelse försenades i väsenligt större utsträckning än personalens (här inverkade dels förhinder för ägaren och dels förhinder för fordonet, t. ex. översyn, användning på annan ort o. d.), och att därför fordon, som planenligt behövdes på ett tidigt stadium, ofta först relativt sent kunde inmönstras. Utbyten, som förryckte den i förväg gjorda placeringen, måste därför ske i stor utsträckning. Ett effektivare och mindre arbetskrävande förfarande erhålles, om man endast krigsplacerar fordonen efter inmönstringsplats så, att till varje sådan skall inrycka det antal fordon inom respektive fordonsslag (grupp och undergrupp), som erfordras för att de enheter, som utrustas med fordon från ifrågavarande inmönstringsplats, skall få sina behov fyllda. Fördelningen göres sedan vid inmönstringsplatsen med hjälp av ruttablåer uppgjorda i förväg. Fredsbrandväsendet utgör k ä r n a n i civilförsvarets brandtjänst. Organisationsdetaljen bör för sin planläggningsverksamhet ha kännedom om och kunna påverka föreslagna förändringar beträffande brandordningar, släckningsavtal o. d. På grund härav bör dylika frågor handläggas av organisationsdetaljen. Det direkta ansvaret för planeringen av länsstyrelsens krigsorganisation åvilar i regel landssekreteraren. Arbetet med att planlägga och förbereda en omställning till krigsorganisation utföres i princip av respektive sektion, men i många fall har detta arbete utförts av civilförsvarssektionen. P å grund av civilförsvarssektionens allmänna inriktning på krigsplanläggningsarbete och dess erfarenhet av dylikt arbete torde sektionen väl lämpa sig att biträda övriga sektioner med deras planläggningsarbete. Detta bi-

356 trade skall dock huvudsakligen vara av rådgivande art och bör åvila civilförsvarsdirektören eller chefen för organisationsdetaljen. Det är av vikt, att civilförsvarschefer, kårinspektörer m. fl. hålles orienterade om väsentliga ting i civilförsvarsverksamheten. Denna information kan ske genom skriftliga meddelanden, genom personliga kontakter mellan sektionens tjänstemän och lokala civilförsvarsrepresentanter bl. a. i samband med spel och övningar samt vid tjänsteresor. Som ett komplement till den tidigare nämnda spel- och övningsverksamheten bör dessutom kontakter i form av konferenser med civilförsvarschefer och kårinspektörer i erforderlig utsträckning uppehållas. Behovet av konferenser växlar. Nämnden har räknat med ett maximalt årligt behov av två regionala konferenser med civilförsvarscheferna i länet samt två informationssammanträden i varje civilförsvarsområde med civilförsvarschef, kårinspektörer m. fl. Denna interna informationsverksamhet bör huvudsakligen planeras och genomföras av organisationsdetaljen. Den externa informationsverksamheten riktad till frivilliga beredskapsorganisationer, föreningar och sammanslutningar av olika slag måste tillmätas stor betydelse. På grund härav bör den i första hand skötas av civilförsvarsdirektören. I andra hand bör chefen för organisationsdetaljen utnyttjas för denna uppgift. Det är emellertid av vikt, att en sovring av uppdragen företas så att verksamheten icke blir alltför tids- och arbetskrävande. Några generella normer för en dylik sovring kan dock icke uppställas. Personal- och utbildningsdetalj Personal- och utbildningsdetaljen skall uttaga, inskriva och registrera civilförsvarspersonal, planlägga erforderliga personalregisters upptryckning vid beredskap, handlägga ärenden rörande uppskov med tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen, administrera lokal och viss central utbildning, civilförsvarsspel och övningar. Uttagning och inskrivning av för det allmänna civilförsvaret erforderlig personal sker i samråd med organisationsdetaljen, länsarbetsnämnd, civilförsvarschefer och andra lokala representanter, som genom personkännedom kunna ha värdefulla upplysningar att lämna. Ett effektivt urval av personer för inskrivning förutsätter dessutom en personlig kontakt med den inskrivningsskyldige. För att erhålla denna kontakt föreslås, att i princip personlig inställelse sker till uttagningsförrättning. Liknande system har redan tillämpats i ett flertal civilförsvarsområden med gott resultat. Vid uttagningsförrättning bör någon kvalificerad befattningshavare från detaljen tjänstgöra. Personlig inställelse bör dock icke tillämpas i samtliga fall. Sådan synes icke erforderlig vid inskrivning av personer, vilkas fredsmässiga arbetsuppgifter till väsentlig del överensstämmer med de funktioner, som vissa av civilförsvarets befattningshavare skall ha, t. ex.

357 brandmän, poliser. Även i andra fall kan det av ekonomiska eller andra skäl vara mindre lämpligt med personlig inställelse, t. ex. då endast ett fåtal personer skall inskrivas på en ort, eller den kallade för sin inställelse skulle åsamkas avsevärd tidsspillan eller annan större olägenhet. I dylika fall bör personuppgift infordras och inskrivning ske med ledning av denna. För verkskyddens del sker uttagningen av respektive företag, som överlämnar förslag till länsstyrelsen, vilken genom detaljens försorg beslutar om inskrivning och verkställer erforderlig registrering. Enligt nu gällande författningar skall, sedan uttagningsförrättning — med personlig inställelse eller inhämtande av personuppgift — avslutats, omedelbart till länsarbetsnämnd och försvarsområdesbefälhavare insändas förteckning över personer, vilka föreslås till inskrivning i civilförsvaret. Dessa myndigheter skall ange vilka som av särskilda skäl icke bör inskrivas. Först därefter fattas beslut om inskrivning. För att göra urvalet av personal så effektivt som möjligt och för att undvika att i onödan besvära den enskilda medborgaren bör nu nämnda kontroll utföras före uttagningsförrättningen. Innan kallelser till uttagningsförrättning respektive infordrande av personuppgift sändes ut, bör de därför underställas länsarbetsnämnd för yttrande. Däremot synes kontrollen hos försvarsområdesbefälhavaren i regel överflödig och bör utgå. För registrering av inskriven personal användes adresseringsmaskinanläggningar. Plåtregister, huvudregister, sökregister och tillfälliga register föres över såväl det allmänna civilförsvarets som verkskyddens personal. Registren aktualiseras fortlöpande och kontrolleras mot personalplanerna minst en gång årligen. De bearbetas enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar för erhållande av statistiska uppgifter angående bl. a. inskrivnings- och utbildningsläget. Den i civilförsvaret inskrivna personalen skall krigsplaceras på inställelseplats. Någon längre gående krigsplacering, t. ex. på enhet (grupp e. d.), skall icke äga rum, då detta medför avsevärda nackdelar vid en mobilisering. Om krigsplaceringen fastlåses till viss enhet, kan detta innebära, att avsevärd tid förflyter innan operationsdugliga enheter kunna organiseras. Utbyten, som förrycka en i förväg gjord detaljerad placering, bli ofrånkomligen nödvändiga. Dessutom medför en dylik detaljerad krigsplacering, att det fredsadministrativa registerarbetet i avsevärd grad utökas och att registren blir oöverskådliga. Fördelningen på enheter bör göras först på inställelseplatsen med ledning av i förväg uppgjorda ruttablåer. I dessa skall då med tomma rutor angivas antalet befattningar av olika kategorier, som enligt planerna erfordras för varje enhet. Personalen fördelas vid organisationstillfället allt eftersom den inställer sig. Genom ett dylikt system torde man med större säkerhet kunna tillgodose primära behov av operationsdugliga förband. Detaljen bör följa utvecklingen inom länet i avseende på befolkningsförhållandena och till organisationsdetaljen anmäla sådana förändringar

358 i rekryteringsunderlaget, som kan vara av betydelse för planläggningsarbetet. Organisationsnämnden förutsätter med den nu föreslagna organisationen, att register över den i det allmänna civilförsvaret inskrivna personalen i fred endast skall finnas på civilförsvarssektionen. I erforderlig utsträckning skall civilförsvarscheferna hållas informerade om det befäl och personal i övrigt, som närmast sortera under dem. Detta kan exempelvis ske genom att berörda delar av registren en gång årligen upptryckas och sändas till dem. Dessutom skall de underrättas om beredskapsläget inom respektive civilförsvarsområde genom delgivning bl. a. av resultatet av den statistiska bearbetningen av registren. Detaljen skall planera snabb upptryckning och distribution av erforderliga register för civilförsvarschefernas behov vid beredskap. Denna planering omfattar bl. a. rekognoscering av lämpliga maskiner i orten och eventuellt träffande av avtal med innehavare av dylika maskiner om upptryckning. Med hänsyn till förfaringssättet vid uttagning av verkskyddspersonal skall alltjämt register finnas hos verkskydden. Detaljen svarar för att registerkort tillställes dem. En i civilförsvaret nyinskriven bör i princip omedelbart erhålla utbildning. Om möjligt bör han redan vid inskrivningstillfället erhålla kallelse till utbildning. Detta förutsätter emellertid en nära samordning mellan utbildnings- och inskrivningsplanläggning. Med den föreslagna organisationen är dylik samordning tillgodosedd. Genom att antalet inskrivna såväl i det allmänna civilförsvaret som i verkskydden kraftigt reduceras samtidigt som vissa grupper av inskrivna ej skall erhålla någon utbildning i fredstid, uppkommer dock svårigheter att erhålla tillräckligt underlag för lokal kursverksamhet. En faktor, som i någon mån motverkar denna tendens, är att utbildningen i allmänna civilförsvaret och i verkskydden till övervägande del blir identiskt lika. Den lokala utbildningen av det allmänna civilförsvarets och verkskyddens personal bör administreras av personaloch utbildningsdetaljen. Detta måste ske i nära samråd med verkskydden och efter centralt utgivna riktlinjer. Detaljen skall utöva tillsyn i administrativt hänseende av pågående kurser men däremot icke någon pedagogisk tillsyn. Denna ankommer på den centrala skolan. Detaljen skall ej heller bedriva någon instruktörsverksamhet. På grund av det minskade utbildningsunderlaget för lokal kursverksamhet måste i större utsträckning än tidigare regional utbildning äga rum. I vissa fall torde det även bli nödvändigt att ordna för flera län gemensamma kurser. Med ledning av personalregistrets statistiska uppgifter om utbildningsbehovet uppgöres en utbildningsplan för budgetåret och kostnaderna beräknas. Inom ramen för tilldelade medel och enligt direktiv utfärdade av

359 de centrala utbildningsorganen verkställes planen i samråd med organisationsdetaljen. Varje k u r s detaljplaneras, d. v. s. timplaner upprättas, lokaler tingas, lärare vidtalas, utbildningsmateriel beställes, elever kallas m. m. Pågående kurser kontrolleras stickprovsvis i administrativt hänseende. Räkningar över kostnader i samband med av detaljen administrerad utbildning, spel eller övningar sakgranskas och förtecknas på detaljen. Kostnaderna uppdelas på lämpligt sätt, så att detaljen ur materialet erhåller erforderliga data för kalkylering av kommande utbildning. Efter direktiv från statens civilförsvarsskola uttager och kallar detaljen elever till skolans centrala utbildningskurser. Om avdelning av statens civilförsvarsskola förlägges till länet, skall detaljen biträda med administrationen av denna, d. v. s. ordnande av lokaler och kursmateriel, behandling av fakturor, reseräkningar m. m. Frågor om anstånd med inskrivning och utbildning i civilförsvaret handläggs av detaljen. Ärenden om uppskov med tjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen handläggs enligt av Kungl. Maj :t och arbetsmarknadsstyrelsen utfärdade bestämmelser. Alla sådana ärenden, där länsstyrelsen är uppskovs- eller anmälningsmyndighet, bereds av detaljen. Teknisk detalj Detaljen skall biträda vid planläggningen av allmänna skyddsrum i samråd med organisationsdetaljen, bereda ärenden rörande dispenser från gällande skyddsrumsbestämmelser och från bestämmelserna i 64 § byggnadsstadgan, bereda ärenden rörande nyttjande av skyddsrum under fred enligt 30 § civilförsvarslagen samt handlägga ärenden rörande statsbidrag för skyddsrum m. m. Detaljen skall vidare enligt av civilförsvarsstyrelsen utfärdade direktiv utöva den direkta övervakningen beträffande utförande, underhåll och skötsel av allmänna skyddsrum, radionät, alarmeringsnät och andra elektro- och teletekniska anläggningar för civilförsvaret. Detaljen skall granska till länsstyrelsen inkomna handlingar rörande meddelade byggnadslov, byggnadstillstånd m. m. Stickprovsvis övervakar detaljen utförande, underhåll och skötsel av enskilda skyddsrumsanläggningar. Detaljen skall dessutom i förekommande fall biträda civilförsvarsdirektör och övriga organisationsenheter inom sektionen med beredning av ärenden rörande samhällsplanering, stadsanalys och andra frågor av teknisk natur. Planläggning av allmänna skyddsrum skall åvila organisationsdetaljen. Men då denna planläggning i viss utsträckning är av teknisk art, måste organisationsdetaljen biträdas av den tekniska detaljen. Då förslag till allmänt skyddsrum föreligger, granskar detaljen detta och vidarebefordrar det till civilförsvarsstyrelsen för granskning, godkännande och beslut om statsbidrag. Under byggnadstiden fordras kontinuerligt kontakter med kommunala organ och entreprenörer för snabba ställningstaganden till upp-

360 kommande problem. Detaljen bör biträda civilförsvarsstyrelsen i sådana frågor enligt efter hand av denna för varje anläggning givna direktiv. Kontroll av att bestämmelserna angående uppförande av enskilda skyddsr u m följes, åvilar i princip vederbörande byggnadsnämnd. För att underlätta länsstyrelsens kontroll över byggnadslovgivningen i ärenden, som är av civilförsvarsintresse, bör byggnadsnämnderna i god tid före sammanträde till länsstyrelsen insända föredragningslistor. Tekniska detaljen skall tillse, att byggnadsnämnd iakttar underställningsskyldighet. Byggnadsnämnd bör vidare åläggas att omedelbart efter meddelat byggnadslov till länsstyrelsen insända tre ex. av varje från skyddsrumssynpunkt betydelsefull ritning jämte skyddsrumsdeklaration med bl. a. uppgift om datum för byggnadslov. Tekniska detaljen skall snarast möjligt genomgå handlingarna. Om anledning till anmärkning förefinnes, skall vederbörande byggnadsnämnd omedelbart underrättas därom. Slutbesiktning av enskilt skyddsrum bör alltjämt åvila byggnadsnämnd, som snarast efter slutbesiktning skall till länsstyrelsen insända slutbesiktningsprotokoll. För ytterligare kontroll över enskilda skyddsrums uppförande, underhåll och skötsel skall detaljen årligen utföra stickprovskontroll på 1) minst 10 % av de skyddsrumsanläggningar, som under året igångsattes (kontrollen bör utföras under byggnadstiden), 2) minst 25 % av de under närmast föregående år av byggnadsnämnderna i länet slutbesiktigade skyddsrummen, samt 3) minst 10 % av de skyddsrum som är tre år eller äldre. Elektro- och teletekniska ärenden är som regel av relativt ringa omfattning inom ett län. Planläggning av förbindelsenät m. m. bör åvila organisationsdetaljen. Om frågor av teknisk natur därvid uppkommer, skall tekniska detaljen biträda organisationsdetaljen. Underhåll och skötsel av elektro- och teletekniska anläggningar" bör även i fortsättningen utföras av kontrakterade servicemän. Planläggning och övervakning av servicemännens arbete skall utövas av den tekniska detaljen. Enligt bestämmelser i byggnadsstadgan skall vid uppgörande av generalplan, stadsplan och byggnadsplan civilförsvarets behov vederbörligen tillgodoses. Som regel har inom länsstyrelserna civilförsvarssektionerna mera sällan beretts tillfälle att deltaga i handläggning av samhällsplaneringsärenden. Beträffande civilförsvarschefs och civilförsvarsnämnds deltagande torde deras medverkan ha bestämts av vederbörande befattningshavares respektive ledamöters personliga intresse. Civilförsvarsdirektören jämte chefen för organisationsdetaljen skall i första hand deltaga i handläggningen av hithörande frågor. Men dessa frågor är även i viss utsträckning av teknisk natur. Vid handläggningen bör därför tekniska detaljen i erforderlig utsträckning biträda.

361 På detaljen föres skyddsrumsregister omfattande samtliga skyddsrumsanläggningar i länet. Med hjälp av skyddsrumsregistret framtages erforderliga statistiska uppgifter, som insändes till civilförsvarsstyrelsen.

Förrådsdetalj Detaljen skall svara för civilförsvarsmaterielens förvaring och vård, redovisa denna materiel enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar samt biträda organisationsdetaljen vid planläggning av materielens utlämning vid beredskap eller krig. Detaljen skall vidare genom årliga inspektioner övervaka att av kommunerna förvarad och underhållen statlig civilförsvarsmateriel förvaras och underhålles enligt utfärdade direktiv. Minst vart tredje år skall den till inskriven personal utlämnade materielen inspekteras genom detaljens försorg. Den i statliga civilförsvarsförråd förvarade materielen skall av länsstyrelsen och under medverkan av detaljen inventeras, varvid samtlig materiel skall vara inventerad under en femårsperiod. Efter direktiv från personal- och utbildningsdetaljen skall detaljen ombesörja att erforderlig mängd utbildnings- och övningsmateriel distribueras till angiven plats. Använd utbildnings- eller övningsmateriel skall omhändertagas av detaljen. Detaljen skall i övrigt handlägga ärenden rörande utrustning och materiel, i erforderlig utsträckning i samråd med övriga organisationsenheter inom sektionen. Detalj chefen skall vara uppbördsman för civilförsvar smaterielen inom länet. Huvuddelen av den förrådsförvarade civilförsvarsmaterielen skall utlämnas vid mobilisering till den inskrivna personalen antingen som enhetsutrustning eller som personlig utrustning. Från beredskapssynpunkt vore det bäst, om materielen förrådsförvarades på den plats, där den skall mottagas av enheten respektive den enskilde. Detta skulle emellertid fordra ett otal små förrådslokaler och medföra stora svårigheter att effektivt vårda materielen. För att tillgodose kraven på en effektiv materielvård bör materielen förvaras i ett fåtal centralförråd i länet. Beredskapssynpunkterna ställer därvid stora krav på materieluppläggningen. Vid mobilisering kan man inte räkna med att kvalificerad arbetskraft finnes tillgänglig eller kan anskaffas för distribution. Materielen inom respektive centralförråd skall därför vara så förvarad, att all materiel avsedd för en utrustningsplats finnes upplagd på avskilt utrymme. På materielen skall angivas, för vilken utrustningsplats den är avsedd. Uppläggning av materiel utrustningsplatsvis utföres av förrådsdetaljen efter riktlinjer av organisationsdetaljen. Inom ett av centralförråden bör dessutom finnas ett genomgångsförråd, i vilket förvaras sådan materiel, som ej skall fördelas eller som ännu ej är fördelad till utrustningsplats. Transporten av materielen vid beredskap eller krig från centralförråden till utrustningsplatserna bör som regel ske genom förrådsdetaljens för-

362 sorg. Detaljen skall i samråd med organisationsdetaljen planlägga förfarandet. Viss materiel kan redan i fredstid vara utlämnad, dels till kommunal förvaring och vård, dels till inskrivna, t. ex. civilförsvarspolis, att av dem förvaras. För denna materiel skall lånekvitton finnas. Beträffande den kommunförvarade materielen har dess förvaring och vård i många fall visat sig vara mindre tillfredsställande. För att denna materiel skall ha kvar sitt beredskapsvärde måste en effektiv övervakning äga rum av att den förvaras och vårdas i enlighet med givna föreskrifter. Dylik inspektion skall, som tidigare nämnts, äga rum årligen. För att undvika alltför stora kostnader för denna övervakning bör den samordnas med andra tjänsteresor. över varje inspektion utskrives en rapport, som tillställes kommunen. Beträffande den till inskriven personal utlämnade materielen skall denna inspekteras minst vart tredje år. Dylik inspektion bör ske i samband med utbildning, spel eller övning. Utlämnad eller utlånad materiel skall vidare alltid inspekteras i samband med återlämning. Detaljen skall redovisa materielen enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar. Chefen för förrådsdetaljen skall vara arbetsledare för detaljen underställd förrådspersonal och torde i de flesta fall även aktivt få deltaga i förrådsarbetet. Han skall fördela arbetet på sådant sätt att största möjliga effektivitet erhålles. Förrådspersonalen bör vara stationerad i anslutning till ett av centralförråden och där arbeta under direkt överinseende av detaljchefen. Vid detta centralförråd bör genomgångsförrådet vara beläget. Med vissa tidsintervaller genomgås övriga centralförråd inom länet, varvid samtidigt materiel till dessa förråd distribueras från genomgångsförrådet. Under mellantiden bör i princip något förrådsarbete icke äga r u m i dessa sistnämnda centralförråd.

Expedition med skrivcentral Expedition med skrivcentral skall svara för diarieföring och arkivering av handlingar, förvara sektionens förråd av instruktionsböcker, anvisningar, ändringstryck och order, föra viss översiktlig belastningsbokföring över av civilförsvarssektionen disponerade medel samt fullgöra sekreterargöromål åt civilförsvarsdirektören. Expeditionen skall dessutom i övrigt biträda sektionen med förekommande skriv- och kontorsgöromål. Härvid skall ett biträde i första hand stå till tekniska detaljens förfogande och ett till förrådsdetaljens. Vid förfall för den på viss detalj placerade biträdespersonalen samt vid förekommande särskilda arbetsbelastningar på detaljerna skall vikarier respektive erforderlig arbetskraftsförstärkning tilldelas från skrivcentralen enligt civilförsvarsdirektörens bestämmande.

363 Civilförsvarsutredningens förslag

I anslutning till organisationsnämndens förslag vill civilförsvarsutredningen anföra följande. Nämnden, som funnit resultatet av försöksverksamheten i Södermanlands län gott, har i väsentliga delar lagt de principer, som tillämpats i sagda verksamhet, till grund för det föreliggande organisationsförslaget. Vid sådant förhållande torde det vara motiverat att här i korthet redovisa de bedömanden av försöksresultatet, som gjorts av länsstyrelsen i länet. I juni månad 1956 — då den egentliga försökstiden under organisationsnämndens och utredningens ledning upphörde — gjorde länsstyrelsen ett uttalande av i huvudsak följande innehåll. Länsstyrelsen var av samma uppfattning som utredningen och organisationsnämnden, nämligen att försöket utfallit fördelaktigt, varför länsstyrelsen fann anledning tro, att utredningens kommande förslag i stort skulle bygga på provorganisationen. Genom försöksorganisationen hade länet erhållit en enhetlig och mera väl avvägd planläggning och en mera likformig och efter modernare principer lagd inskrivning av personal än tidigare. Utbildningen hade blivit bättre behovsprövad och kanske därigenom också effektivare. Även översynen av verkskydden hade blivit effektivare. Icke minst hade det varit möjligt att avlasta civilförsvarscheferna en stor del av den arbetsmängd, som tidigare åvilat dem. Civilförsvarschefernas uppgift att leda verksamheten inom sitt civilförsvarsområde under beredskap och krig hade icke förändrats genom den centraliserade administrationen. Man hade visserligen ställt sig tveksam till frågan hur länsstyrelsen skulle kunna bibehålla nödvändig kontakt med civilförsvarscheferna, men då civilförsvarscheferna enligt provorganisationen befriats från det dagliga administrationsarbetet med planläggning, inskrivning och utbildning syntes man ha rätt förvänta, att de i stället skulle ägna mer tid åt sin återstående väsentliga uppgift, nämligen förberedelser för den taktiska ledningen av civilförsvaret. Sedan försöken under utredningens och organisationsnämndens ledning avslutats, har den under försökstiden tillämpade organisationsformen enligt Kungl. Maj :ts beslut blivit gällande intill dess statsmakterna fattat beslut angående civilförsvarets framtida organisation. Den 22 november 1957 har länsstyrelsen i skrivelse till utredningen gjort vissa nya bedömanden rörande resultatet av ifrågavarande organisation. I skrivelsen anfördes bl. a. följande. Försöket med den nya organisationen för civilförsvarets administration under fred inom länet påbörjades den 1 mars 1955. Under år 1955 och första delen av år 1956 upptog arbetet med själva omorganisationen av civilförsvaret inom de olika civilförsvarsområdena huvuddelen av vederbörande befattningshavares tid. Erfarenheterna av den nya administrationen vid detta arbete voro goda. Det förmärktes ganska snabbt, att ett effektivare arbete med utarbetandet av olika planer inom civilförsvaret kunde erhållas genom att heltidsanställd och välkvalificerad arbetskraft fanns tillgänglig hos länsstyrelsen för att i samråd med civil-

364 försvarscheferna och övriga berörda utföra detta för hela organisationen så viktiga planläggningsarbete. Vidare gjordes också tämligen omedelbart erfarenheten att centraliseringen till länsstyrelsen av personalinskrivningen och registreringen av personalen innebar en omläggning till ett bättre system för inskrivningsförfarandet och registreringen. Denna omläggning torde även vara i hög grad arbetsbesparande vid en jämförelse med tidigare tillämpad metod för personalens uttagning för civilförsvaret. Det var i detta skede icke möjligt att bedöma på vad sätt det nya systemet påverkade graden av beredskap inom de olika civilförsvarsområdena. Först under hösten 1956 kunde en kontroll av det faktiska beredskapsläget ske. Därvid kom man på ett oroande sätt underfund med att ett välordnat planarkiv och ett framarbetat personalregister icke var tillräckligt för en beredskapsorganisations funktionsduglighet. Det visade sig, att civilförsvarscheferna i de ur civilförsvarssynpunkt viktigaste orterna — de större städerna — icke haft möjlighet att utan biträde uppehålla den kontakt med civilförsvaret inom sina områden, som måste anses nödvändig för att en tillfredsställande beredskap skall upprätthållas. Visserligen har det väsentliga av administrationen överflyttats till länsstyrelsen, men kvar står dock, att civilförsvarschefen fortfarande måste handlägga vissa administrativa uppgifter. Detta medför, att han måste hålla förhållandena inom ortens civilförsvar aktuella för sig. Här avsedda uppgifter, vilka var för sig må synas mindre arbetskrävande, bliva i ett större civilförsvarsområde tillsammantagna av den omfattning, att civilförsvarschefen är i behov av kvalificerad biträdeshjälp, om han på ett godtagbart sätt skall kunna fullgöra uppgifterna utan att åsidosätta sina ordinarie tjänstegöromål. Länsstyrelsen har i en uppställning över arbetsuppgifterna i den fredsmässiga verksamheten inom civilförsvaret sökt utskilja och precisera de åtgärder, som böra åvila civilförsvarschefen även efter administrationens centralisering. Intresset av att få beredskapsläget ytterligare klarlagt har föranlett länsstyrelsen att under innevarande år låta företaga särskilda inventeringar hos civilförsvarscheferna i avsikt dels att få klarhet i civilförsvarschefernas sätt att sköta de arbetsuppgifter, som fortfarande böra åvila dem, och dels att konstatera, i vad mån civilförsvarscheferna efter försöksorganisationens genomförande ägnat tid åt sin egen och sina närmaste medhjälpares orientering om civilförsvaret. En särskild uppmärksamhet har därvid ägnats civilförsvarscheferna inom de civilförsvarsområden, vilka tidigare haft tillgång till heltidsanställd personal för civilförsvarsarbetet civilförsvarsbyråer — nämligen Eskilstuna, Nyköping och Katrineholm. Förenämnda inventeringar ha följts av försvarsspel, vid vilket civilförsvarschefen jämte tjänstegrenscheferna lämnats tillfälle redogöra för sina åtgärder grundade på dagens läge i samband med beredskaps intagande. Resultatet av dessa undersökningar har blivit, att länsstyrelsen för dagen kan säga, att inom Eskilstuna civilförsvarsområde finnes en civilförsvarsorganisation, som befinner sig i god beredskap. Civilförsvarschefen har en utbildad och välorienterad ledningsgrupp, tjänstegrenscheferna ha sina gruppchefer utbildade och orienterade om sina beredskapsuppgifter, personalen med placeringar å basstationer och gruppstationer är i huvudsak utbildad och orienterad, personalen inom underhållstjänsten har — även om direkta anvisningar för dess utbildning saknas — orienterats om tänkbara förhållanden omkring ett beredskapsläge. Beträffande Nyköpings och Katrineholms civilförsvarsområden kan tyvärr icke detsamma sägas. Civilförsvarscheferna i dessa tätorter — båda av sina civila befattningar, stadsfiskal respektive kommunalborgmästare, strängt upptagna personer — ha icke haft möjlighet att personligen ägna civilförsvaret så mycken tid,

365 att de kunnat tillfredsställande ombesörja sina åligganden. Länsstyrelsen tvingas därför konstatera, att civilförsvaret inom dessa båda viktiga tätorter under försökstiden fortlöpande försämrats rent beredskapsmässigt. Att angivna goda resultat kunnat åstadkommas i Eskilstuna är utan tvekan beroende på att civilförsvarschefen därstädes haft och fortfarande till biträde har en civilförsvarsassistent, som ägnat sin huvudsakliga tid åt att tillse beredskapens upprätthållande. Om kvalificerad heltidsanställd arbetskraft med ortskännedom funnits inom de båda andra nyssnämnda civilförsvarsområdena, hade säkerligen beredskapsläget där varit ett helt annat. Inom länets övriga civilförsvarsområden — omfattande landsbygd och mindre städer — där civilförsvarsbyråer icke tidigare funnits organiserade, har det vid länsstyrelsens undersökningar icke kunnat påvisas någon nämnvärd förändring i själva beredskapsläget. Med anledning av vad lässtyrelsen sålunda anfört vill utredningen framhålla följande. Länsstyrelsens uppfattning angående beredskapsläget bör ses mot den bakgrunden, att länsstyrelsen visserligen förfogar över en personalorganisation i stort sett enligt vad som nu föreslås men att däremot personalen i civilförsvarsområdenas krigsorganisation hittills ej fått den utbildning och den övning, som förutsattes av utredningen och utbildningsutredningen. Ej heller föreligger de övriga av utredningen föreslagna åtgärder, vilka avser genomförandet i den nya organisationen av civilförsvarets lokala mobilisering. Dessa åtgärder innebär bl. a. biträde från civilförsvarssektionen med uppgifter, som under försökstiden handhafts av den ovannämnde civilförsvarsassistenten i Eskilstuna. Vidare är att märka, att centrala anvisningar m. m. rörande civilförsvaret anknutit till den i riket i övrigt befintliga civilförsvarsorganisationen och ej anpassats efter försöksorganisationen. Utredningen är emellertid av den uppfattningen att beredskapen inom civilförsvaret i Södermanlands län förbättrats i förhållande till den beredskap, som förelåg, då försöksorganisationen påbörjades. Denna uppfattning stöder utredningen på organisationsnämndens för utredningen redovisade iakttagelser och på vad utredningen själv kunnat finna. Enligt vad utredningen har sig bekant skall civilförsvarsorganisationen i Södermanlands län bli föremål för särskild inspektion av civilförsvarsstyrelsen. Härvid torde beredskapsläget komma att framgå. 1 Vad länsstyrelsen anfört angående civilförsvarscheferna i Nyköping och Katrineholm visar enligt utredningens mening nödvändigheten av att civilförsvarscheferna avlastas från de fredsadministrativa uppgifterna. På grund av vad sålunda anförts och med hänsynstagande till de förhållanden under vilka försöksverksamheten i Södermanland bedrivits finner 1 Civilförsvarsstyrelsens inspektion har ägt rum under första delen av mars månad 1958. Härvid har bl. a. prövats civilförsvarsorganisationens omställning till beredskap. Enligt vad civilförsvarsstyrelsen meddelat utredningen hade provet »gått förvånansvärt bra» såväl i länsstyrelsen som i civilförsvarsområdena. Detta var fallet även i Katrineholm, oaktat varken civilförsvarschefen eller ställföreträdande civilförsvarschefen var anträffbara och således ej kunde medverka i mobiliseringsprovet.

366 utredningen de av länsstyrelsen framförda erinringarna ej vara så vägande, att anledning för utredningen föreligger att frångå organisationsnämndens förslag. Till belysande av dess innebörd må ytterligare anföras följande. Inom civilförsvarssektioner av den storlek, som anknytningen till länsstyrelserna innebär kommer planläggnings- och organisationsarbetet att kunna rationaliseras och effektiviseras bl. a. genom utnyttjandet av arbetsbesparande kontorstekniska maskiner. Arbetet förenklas bl. a. genom det av organisationsnämnden föreslagna ändrade förfaringssättet för krigsplacering av personal, ianspråktagande av fordon m. m. Personalkvaliteten starkes genom kompetensfordringar för anställning och genom vidareutbildning av personal i viktigare befattningar. Sistnämnda utbildning, vilken icke är att hänföra till civilförsvarsutbildning enligt utbildningsutredningens förslag till utbildningskungörelse, bör anordnas av civilförsvarsstyrelsens utbildningsnämnd i samråd med länsstyrelsernas utbildningsnämnd. Av särskild betydelse är även att civilförsvarsdirektörerna genomgår utbildning vid försvarshögskolan. Medel för nämnda vidareutbildning upptas i utredningens kostnadskalkyler. Civilförsvarssektionen skall i princip vara ett för länet gemensamt administrationsorgan såväl i fred som under civilförsvarsberedskap. Vissa vid beredskap och krig tillkommande nya uppgifter i fråga om den mobiliserade krigsorganisationens underhåll och verksamhet måste dock ankomma på civilförsvarsområdenas ledningskårer på sätt angivits i kap. 11. Civilförsvarets övergång från fredsorganisation till krigsorganisation (mobilisering) kommer att erbjuda betydande svårigheter. Särskilt de första veckorna av beredskapen, innan krigsorganisationen ännu hunnit få erforderlig stadga, kan förutses bli kritiska. Detta förhållande har beaktats i de nu framlagda förslagen på olika sätt. Sålunda föreslås i syfte att trygga mobiliseringens genomförande bl. a. följande åtgärder, vilka här sammanfattningsvis redovisas. Civilförsvarschefen skall i fred medverka i planläggnings- och organisationsarbetet inom eget civilförsvarsområde, genomgå utbildning och deltaga med vissa återkommande intervaller i av länsstyrelsen anordnade konferenser och orienteringar, deltaga i spel och övningar, avseende bl a. civilförsvarets mobilisering, och i övrigt i erforderlig omfattning delges kännedom om civilförsvarets förhållanden inom länet och riket. Förste chefsassistenter, chefsassistenter, depåchefer m. fl., vilka innehar nyckelbefattningar i organisationen, utbildas och övas för mobiliseringsuppgifter. Även civilförsvarsbefäl i övrigt skall vid konferenser (orienteringar), spel och övningar m. m. bibringas sådan kunskap. Mobiliseringen torde även underlättas av att inskriven personal i fred utbildas och (eller) övas för sina uppgifter Vidare föreslås att vissa befattningshavare i länsstyrelsernas civilförsvarssektioner skall ingå i ledningssektionerna i de största och viktigaste

367 civilförsvarsområdena vid civilförsvarsberedskap. Civilförsvarssektionernas personal skall härutöver tas i anspråk för uppgifter inom det lokala civilförsvaret intill dess civilförsvarets mobilisering genomförts. Skyldighet härtill skall ingå i vederbörandes tjänsteåligganden. Vid civilförsvarets mobilisering bör även kommunerna i lämplig omfattning medverka genom sina organ i den mån åtgärderna berör den egna kommunen. Beträffande kompetensförhållandena mellan civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna avser organisationsnämndens förslag ej någon ändring i nu gällande principer. Slutligen vill utredningen framhålla betydelsen av att allmänheten och frivilliga organisationer m. fl. sammanslutningar genom civilförsvarssektionens försorg upplyses om betydelsen av att var och en efter förmåga medverkar i mobiliseringsarbetet i syfte att underlätta detta. I sådan upplysningsverksamhet förutsattes även medverkan av civilförsvarscheferna envar inom sitt civilförsvarsområde. Civilförsvarsutredningen ansluter sig till organisationsnämndens ovan återgivna principförslag, att den lokala civilförsvarsmyndigheten befrias från nuvarande ansvar för civilförsvarets fredsadministrativa uppgifter och att dessa uppgifter överflyttas till en inom varje länsstyrelse för ändamålet förstärkt civilförsvarssektion. På sätt inledningsvis anförts och på där anförda skäl har utredningen icke nu tagit ställning till den slutliga utformningen av civilförsvarssektionerna i de skilda länen. Detta sker i ett senare sammanhang. Beträffande i särskild departementspromemoria ifrågasatt gemensam försvarssektion i länsstyrelserna för civilförsvar och ekonomiskt försvar har statens organisationsnämnd i samråd med civilförsvarsutredningen avgivit yttrande den 28 januari 1958. Civilförsvars styr elsen Förslag till organisation av civilförsvarsstyrelsen har tidigare avgivits av statens organisationsnämnd. Ett utdrag av detta förslag ingår som bilaga 5 till detta betänkande. Förslaget, som icke berör personal för utbildningens administration eller förrådspersonal, har utarbetats på grundval av de premisser i olika hänseenden angående civilförsvarets verksamhet, som utredningen under hand delgivit organisationsnämnden. Civilförsvarsutredningen ansluter sig till det förslag till omorganisation av civilförsvarsslyrelsen som organisationsnämnden framlagt. En sammanställning över civilförsvarsstyrelsens personal enligt förslaget återfinnes i tabell 25. Härtill vill utredningen anföra följande.

368 Tabell

25. Sammanställning

över civilförsvarsstyrelsens nämndens förslag

personal

enligt

I fl rt ort

Lönegrad

co

c 2

Tjänst

2 rt O rt O.

Bp 6 Bo 1 Ao26 Ao24 Ao23 Ao23 Ao23 Ao21 Ao21 Aol9 Aol9 AolO AolO Ao 9 Ao 8 Ao Ao A A Be Ae 23 Ae 23 Ae 21 Ae 21 Ae 21 Ae 21 A 19 1 Ae 19 Ae 17 Ae 17 Ae 17 Ae 15 Ae 15 Ae 13 Ae 13 Ae 12 Ae 12 Ae 7 Ae 7 Ae 7 Ag 4 Arvode Arvode

i-s

to £

*-> S 0.2

rt .* fl 'c £ CO

ort,

Generaldirektör Byråchef Byrådirektör Byrådirektör Förste byråsekreterare Kamrer Förste byråintendent/byråingenjör Förste byråsekreterare Förste byråingenjör Byråsekreterare Byråassistent Kassör Kansli skrivare Kontorist Förste expeditionsvakt. . . . Kanslibiträde Expeditionsvakt Kontorsbiträde Telefonist Civilförsvarsöverläkare Förste byråsekreterare. . . . Förste byråingenjör Förste byråsekreterare Förste byråintendent/byråingenjör Förste byråingenjör Redaktör Amanuens Byråingenjör Assistent Assistent/ingenjör Ingenjör Assistent Ingenjör Assistent Kontorsskrivare Förste kansliskrivare Tekniker Expeditionsvakt Tekniskt biträde Förrådsman Kontorsbud Militärassistent Maskinist Summa

1 Tj ti «S CO

«

Reglerad befordringsgång.

organisations-

i

C

CO

CO

>

•*

au a fy

369 Civilförsvarsstyrelsen skall under Kungl. Maj:t utöva den centrala ledningen av civilförsvaret i riket samt i enlighet med av Kungl. Maj :t utfärdad instruktion (SFS 735/1948) och eljest gällande föreskrifter handlägga frågor rörande civilförsvaret i den mån detta icke ankommer på annan myndighet. För att civilförsvarsstyrelsen skall kunna fullgöra dessa sina uppgifter krävs uppenbarligen att styrelsen är ändamålsenligt organiserad och försedd med erforderliga personalresurser, vilket f. n. ej är fallet. Vid olika tillfällen har civilförsvarsstyrelsen framhållit att dess nuvarande personal icke är tillräcklig för att styrelsen skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter och på ett för statsverket rationellt och ekonomiskt sätt handha verksamheten. Vad sålunda anförts av styrelsen överensstämmer med utredningens iakttagelser. Följden härav har jämväl blivit att, på sätt utredningen tidigare framhållit, eftersläpningar i styrelsens verksamhet kunnat konstateras, även inom arbetsområden som är av stor betydelse för civilförsvaret och dess beredskap. Även organisationsnämnden har framhållit, att styrelsen icke haft en adekvat organisation för de arbetsuppgifter, som åvilar densamma. Sålunda har exempelvis civilförsvarets organisationsärenden icke i sin helhet handlagts inom organisationsbyrån. Den hittillsvarande ordnings- och bevakningstjänsten, observations- och förbindelsetjänsten, brandtjänsten, tekniska tjänsten, gasskyddstjänsten samt verkskyddet handlägges nämligen inom andra byråer och avdelningar inom styrelsen. Bl. a. härigenom har samordningsfrågor på detaljplanet belastat styrelsens ledning i så hög grad, att improvisationer och kortsiktiga lösningar framtvingats, vilket i sin t u r försvårat en effektiv samordning och varit till förfång för verksamheten. Beträffande vissa delar av föreliggande förslag vill utredningen anföra följande. Chefen för planeringssektionen kommer att få en synnerligen betydelsefull och kvalificerad ställning inom ämbetsverket. Bl. a. skall han biträda generaldirektören med samordning av byråernas verksamhet. Utredningen har därför funnit anledning att överväga ifrågavarande befattningshavares ställning i förhållande till byråcheferna samt hans lönegradsplacering. Skäl synes emellertid icke nu föreligga att frångå organisationsnämndens förslag i nämnda hänseenden. Härvid förutsätter dock utredningen, att omprövning sker, sedan tillräcklig erfarenhet vunnits beträffande sektionens verksamhet. Organisationsbyråns arbetsuppgifter blir omfattande. Civilförsvarsstyrelsens och länsstyrelsernas krigsplanläggningsarbete och därmed även civilförsvarets mobiliseringsberedskap kommer att bli beroende av det sätt på vilket organisationsbyrån förmår lösa sina uppgifter. Den planläggningav omfattande utrymningar och av återflyttning av utrymd befolkning, som jämlikt statsmakternas ställningstagande skall företagas, liksom revidering av denna planläggning kommer att kräva stora fortlöpande arbetsinsatser. 24—710821

370 Detta framgår bl. a. därav att i möjligaste mån individuell planläggning skall ske beträffande dem, som skall kvarstanna i utrymningsorterna efter slutlig utrymning. Med anledning härav och även av andra av utrymningsplanläggningen betingade förhållanden kan det ifrågasättas, huruvida det antal befattningshavare, som organisationsnämnden ansett erforderligt för sektionen för skadeförebyggande åtgärder, är tillräckligt. Då emellertid underlag för detaljbedömande i detta avseende nu saknas vill utredningen endast göra det uttalandet, att här ifrågavarande personalbehov bör omprövas så snart ytterligare erfarenhet vunnits. Uppenbart är emellertid att under viss tid framåt byrån bör tillföras extra personal i kvalificerade befattningar med särskild inriktning på utrymningsplanläggningen. Utredningen har beräknat medel härför i sina kostnadskalkyler. Vid bedömandet av frågan om erforderlig teknisk expertis har utredningen jämlikt direktiven haft att beakta möjligheterna att samordna skyddsrumskontrollen i fråga om allmänna skyddsrum med fortifikationsförvaltningens inspekterande verksamhet. Vissa speciella skyddsrum anordnas numera gemensamt för militära myndigheter och civilförsvarsmyndigheter. Dessa skyddsrum står i regel under fortifikationsförvaltningens kontroll, varvid erforderligt samråd sker med civilförsvarsstyrelsen. Fortifikationsförvaltningens kontrollverksamhet omfattar i övrigt befästningsanläggningar eller dylikt för krigsmaktens behov. Civilförsvarets kontrollverksamhet i fråga om skyddsrum avser dels allmänna skyddsrum för civilförsvarets behov, vilka anordnas av kommunerna jämlikt 45 § civilförsvar slagen med rätt till statsbidrag med två tredjedelar av kostnadernas belopp, och dels enskilda skyddsrum. Kontrollverksamheten avseende enskilda skyddsrum åvilar primärt byggnadsnämnderna i kommunerna. Civilförsvarsmyndigheternas kontrollåtgärder avser tillsyn av att de kommunala myndigheterna fullgör sina skyldigheter i avseende å civilförsvaret (11 § civilförsvarskungörelsen). Med denna verksamhet har fortifikationsförvaltningen icke någon kontakt. Vid prövning av frågan huruvida fortifikationsförvaltningen lämpligen kan överta kontrollverksamheten beträffande allmänna skyddsrum har utredningen samrått med fortifikationsförvaltningen och statens organisationsnämnd. Därvid har framkommit, att ett sådant övertagande skulle medföra behov av personalförstärkning hos fortifikationsförvaltningen utan att motsvarande personalminskning vore möjlig inom civilförsvaret. Med hänsyn härtill finner utredningen ej skäl föreslå, att kontroll av allmänna skyddsrum skall ske genom fortifikationsförvaltningens försorg i annan omfattning än vad som nu redan sker, d. v. s. i fråga om de för civilförsvaret och krigsmakten gemensamma anläggningarna. Sedan år 1951 är, utöver den i styrelsen ingående lekmannarepresentationen, ett särskilt organ, civilförsvarsstyrelsens kvinnokommitté, anknuten

371 till civilförsvarsstyrelsen. I länen finns även särskilda sådana kommittéer, kvinnornas civilförsvarskommittéer. Hösten 1954 beslöt kvinnokommittéerna i samråd med totalförsvarets myndigheter att en utredning skulle företagas under ledning av civilförsvarsstyrelsen för att klarlägga kommittéernas arbetsuppgifter och organisation. Denna utredning är ännu ej avslutad. Med hänsyn härtill anser sig utredningen ej böra göra något uttalande i denna fråga. Kommittéerna i fråga ingår ej i de framlagda organisationsförslagen.

KAPITEL 15 K o s t n a d e r och t i d s p l a n för u p p b y g g n a d e n

Vid uppbyggnaden av civilförsvaret i föreslagen omfattning bör en relativt kort uppbyggnadsperiod eftersträvas. Utredningen har vid sina kostnadsberäkningar därför utgått från att den av utredningen föreslagna lokala och regionala civilförsvarsorganisationen skall uppbyggas under en tioårsperiod. I detta betänkande framlägger utredningen en preliminär uppskattning av kostnaderna för civilförsvarets uppbyggnad under en sådan period. 1.

Civilförsvarsstyrelsen

Kostnadsberäkningarna har närmare behandlats av organisationsnämnden såsom framgår av bilaga 5. Kostnaderna för år beräknas till för avlöningar 2 671 000 kronor och för omkostnader 479 000 kronor. Härjämte upptages under denna punkt medel till försöksverksamhet 400 000 kronor. Härvid må framhållas vikten av att civilförsvarsstyrelsen ges möjlighet att genom erforderlig försöksverksamhet söka anpassa civilförsvarsorganisationen efter den tekniska utvecklingen. Tillsammans upptages under anslaget till civilförsvarsstyrelsen sålunda årligen 3 550 000 kronor. Härtill kommer kostnader för förrådspersonal, vilka f. n. endast kan ungefärligt uppskattas och därför inräknats i posten under punkt 10. 2.

Länsstyrelserna

Slutlig ställning har ännu ej tagits till frågan om antalet befattningshavare inom varje län och ej heller till den lönegradsplacering, som lämpligen bör läggas till grund för beräkningarna. Enligt av organisationsnämnden och utredningen gemensamt gjorda överväganden blir de årliga kostnaderna — frånsett personal för förrådshållning — preliminärt följande: Avlöningar till personal vid civilförsvarssektionerna 6 400 000 kronor; Omkostnader för civilförsvarssektionernas verksamhet 1 700 000 kronor (varav till sjukvård 20 000, reseersättningar 480 000, expenser 940 000 och övriga utgifter 260 000). Sammanlagt uppskattas alltså de årliga kostnaderna för länsstyrelsernas administration av civilförsvaret till 8 100 000 kronor.

373 3. Utbildnings- och övningskostnader för det lokala civilförsvaret De årliga kostnaderna för utbildning och övning fördelar sig på följande anslagsposter: a) Civilförsvarsstyrelsens utbildningsnämnd Arvoden till 4 ledamöter b) Civilförsvarsskolan, centrala avdelningen 1. Rektor och lärare (löner och timersättningar) . . 2. Administrativ personal (löner och ersättningar) 3. Ersättningar till elever (rese- och traktamentskostnader, mistad arbetsinkomst m. m.) 4. Kosthållning och underhåll av internatsutrustning 5. Undervisnings- och övningsmateriel, dock icke film o. dyl. (avser även skolans fältavdelningar) 6. Undervisningsfilm 7. Expenser, bokinköp och tryckningskostnader (kompendier, handledningar m. m.) 8. Inspektionsverksamhet (rese- och traktamentskostnader m. m.)

12 000 230 000 170 000 800 000 200 000 100 000 100 000 60 000 25 000 1 685 000

c) Civilförsvarsskolan, fältavdelningarna 1. Arvoden, rese- och traktamentskostnader m. m. till timlärare utöver fast anställd lärarpersonal 30 000 2. Ersättningar till elever (rese- och traktamentskostnader, mistad arbetsinkomst m. m.) 1 140 000 3. Kost och logi för elever 343 000 4. Länsstyrelsernas omkostnader (inklusive lokalkostnader) 65 000 1 578 000 d) Utbildning i civilförsvarsområdena Arvoden, rese- och traktamentskostnader, förlorad arbetsinkomst m. ni. till instruktörer, vissa materielkostnader m. m

425 000

e) Särskild kryptoutbildning

110 000

Sammanlagda årliga kostnaden för utbildning blir 3 810 000 kronor. Ovanstående kostnadskalkyler under a—d) hänför sig till utbildningsutredningens slutliga förslag i ärendet. Löner och ersättningar till lärarpersonal och administrativ personal har därvid beräknats enligt den lönetabell, som i ortsgrupp 3, lägsta löneklassen i tillämplig lönegrad gällde under senare halvåret 1957. Kurstraktamenten till elever har beräknats efter nu utgående belopp. Kosthållningen har beräknats med ledning av kostnaderna härför vid nu anordnad utbildning av motsvarande slag. Vid beräkning av kost-

374 naderna för instruktörsarvoden har beaktats att utbildning av manskap i verkskydden skall bekostas av vederbörande företagsägare (nyttjanderättsinnehavare). Dessutom har arvodesbeloppen av utbildningsutredningen ungefärligen anpassats till dagens penningvärde. f) För övningsverksamhet, anordnad av civilförsvarsstyrelsen (inräknat utnyttjandet av helikopter och flyg) beräknas 230 000 kronor och för övningsverksamhet, anordnad av överståthållarämbetet och länsstyrelserna 300 000 kronor, eller tillsammans 530 000 kronor. Härvid är att märka, att årskostnaderna under de första åren kan förväntas bli relativt små under förutsättning av en metodiskt uppbyggd övningsverksamhet. Först sedan grundläggande spel och övningar bedrivits i tillräcklig omfattning kan det vara motiverat att anordna större och kostnadskrävande övningar. Ovan angivna belopp avser en uppskattad medelkostnad för budgetår under en tioårsperiod. Sammanlagda årliga kostnaden för utbildnings- och övningsverksamhet blir 4 340 000 kronor. 4. För vidareutbildning av vissa befattningshavare vid civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna, anordnad i samråd med länsstyrelsernas utbildningsnämnd beräknas en årskostnad av 50 000 kronor. 5. Det lokala civilförsvaret: Anskaffning av materiel. Enligt direktiven skall materielbehovet göras till föremål för ingående överväganden. Arbetet härmed har ännu ej hunnit slutföras inom utredningen. För att få underlag för beräkning av materielbehovet har utredningen bl. a. begärt att få del av civilförsvarsstyrelsens bedömanden angående materielslag m. m. Civilförsvarsstyrelsen har emellertid uppgivit, att någon genomgripande allmän översyn av materielbehov och materieltyper ej skett under utredningstiden. Med ledning av analysstudierna och efter samråd med viss i samband därmed tillgänglig expertis samt med vissa befattningshavare inom civilförsvarsstyrelsen har inom utredningen utarbetats preliminära materielplaner. Enligt sålunda gjorda preliminära beräkningar uppgår totalkostnaderna för engångsanskaffning av materiel till civilförsvarskårerna till nedan angivna belopp. Vid beräkningarna har hänsyn tagits till i civilförsvarets förråd befintlig och för den nya organisationen användbar materiel. a) Ledningskårerna 11 500 000 kronor. I beloppet ingår bl. a. kostnader för radiakinstrument 458 000 kronor, radiomateriel 8 228 000 kronor, fälttelefonmateriel 127 000 kronor och utbyte av alarmeringsanläggningar 1 000 000 kronor.

375 b) Bevakningskårerna 10 300 000 kronor. Av beloppet avses 2 275 000 kronor till radiakinstrument. Återstående belopp utgör kostnader för civilförsvarspolismännens beväpning och uniformering. c) Beredskapsbrandkårerna 49 000 000 kronor. Oaktat utredningsförslaget innebär en nedskärning av personalnumerären med ca 50 % i förhållande till 1953 års planer finns ett betydande behov av eldsläckningsmateriel att tillgodose utöver vad som upptagits i nämnda planer. Beloppet avser bl. a. anskaffning av 3 230 bärbara motorsprutor (med en kapacitet av 200 1/min.), 1 310 motorsprutor (om minst 900 1/min.) samt ca 1 620 000 meter brandslang av olika dimensioner. Civilförsvarsbrandmännen föreslås bli utrustade bl. a. med s. k. larmdräkter av den typ, som användes inom fredsbrandförsvaret, samt radiakinstrument (arbetsdosimetrar). d) Räddningskårerna 55 200 000 kronor. Särskild för räddningstjänst anskaffad materiel finns f. n. icke frånsett viss materiel av obetydlig omfattning och materiel som kommunerna kan tillhandahålla. Praktiskt taget fullständig nyanskaffning måste således ske. Beloppet avser bl. a. anskaffning av 3 200 bärbara motorsprutor för 9 624 000 kronor, lika många radiostationer (bärbara) för 7 000 000 kronor samt radiakinstrument för 5 800 000 kronor (dosimetrar, intensimetrar, dosavläsare, kontamineringsmätare). e) Sjukvårdskårerna 21 300 000 kronor. Beloppet avser bl. a. anskaffning av utrustning till 140 förbandsplatser (1722 000 kronor), utrustning till läkarbilar och sorteringslag (498 000 kronor), brännskadeförband (600 000 kronor), syrgasaggregat (400 000 kronor), respiratorer (2 300 000 kronor), radiakinstrument (11000 000 kronor) och tältutrustning till förbandsstationer (3 000 000 kronor). f) Radiakinstrument för civilbefolkningen 5 000 000 kronor. Beloppet avses för inköp av blixtdosimetrar (av enkel konstruktion). För nyanskaffning av materiel till det lokala civilförsvaret föreslås således sammanlagt 152 300 000 kronor. Under en tioårsperiod blir årskostnaderna genomsnittligt 15 230 000 kronor. Vid uppskattningen av materielkostnaderna har utredningen med hänsyn till kravet på god och snabb mobiliseringsberedskap utgått från att

376 materiel till den skadeavhjälpande organisationen, med undantag av motorfordon som kan tas i anspråk med förfoganderätt, skall anskaffas i fred. 6. Förvaring och underhåll av materiel (förrådskostnader). Kostnaderna har hittills endast kunnat uppskattas. I avvaktan på slutligt ställningstagande till hithörande frågor anges en uppskattad årlig kostnad av 4 500 000 kronor. 7. Bidrag till kommuner 45 000 000 kronor.

för anordnande

av krigsbranddammar

m.

m.

Kostnadsberäkningarna grundar sig på en av riksbrandinspektören gjord planläggning samt till förutsett behov av vattentillgångar härutöver för räddningstjänstens behov (eventuella reservanordningar för b r a n d d a m m a r ) . Den årliga kostnaden under en tioårsperiod beräknas genomsnittligt till 4 500 000 kronor. 8. Kostnader kronor.

för anordnande

av allmänna

skyddsrum

m. m. 200 000 000

a) I propositionen nr 185 till 1956 års riksdag har riktlinjer uppdragits för bl. a. det framtida skyddsrumsbyggandet. I de mest utsatta orterna, i synnerhet där man måste räkna med risk för atomvapenanfall, skall i innerområden och eljest särskilt riskfyllda delar endast byggas bergrum eller likvärdiga betongskyddsrum för att tillgodose skyddsbehovet för det mycket begränsade antal människor, som efter slutlig utrymning förutsattes finnas kvar i dessa områden (befolkningsskyddsrum). Platserna i skyddsrummen skall utformas såsom liggskyddsrum med ca 1,5 m 2 utrymme per skyddad person. I fråga om behovet av ytterligare befolkningsskyddsrum uttalades i propositionen, att det icke torde vara möjligt att f. n. bestämt ange detsamma. Härför erfordrades en ingående undersökning av bl. a. vilken verksamhet som i krig måste uppehållas i de särskilt riskfyllda områdena. Föredragande departementschefen förklarade sig icke beredd att förorda något program för utbyggandet av dessa skyddsrum men framhöll, att ett sådant borde föreläggas riksdagen så snart erforderliga förberedelser härför blivit färdiga. Hithörande frågor utredes f. n. av särskild utredningsman. Då civilförsvarsutredningen icke förfogat över något material angående denna utredning för att kunna bedöma kostnaderna för anordnandet av befolkningsskyddsrum, har det synts utredningen lämpligt att i den nu angivna summariska kostnadsberäkningen utgå från den undersökning och det kostnadsförslag, som framlagts i utredningens delbetänkande 1955. I nämnda betänkande uppskattades nybyggnadsbehovet av befolkningsskyddsrum till 260 000 skyddsrumsplatser, varvid utredningen utgick från att platserna skulle anordnas som sittplatser (0,4 m 2 per skyddad person),

377 d. v. s. ungefär endast en fjärdedel av det för liggplats beräknade utrymmet. Vid riksdagsbehandlingen av förenämnda proposition uttalades att platser i befolkningsskyddsrum skulle beräknas för ett väsentligt mindre antal personer än det av utredningen beräknade samt att skyddsrummen i fråga skulle anordnas såsom liggskyddsrum. Om nybyggnadsbehovet av befolkningsskyddsrum i riket antages utgöra endast en fjärdedel av utredningens beräknade behov, d. v. s. 65 000 platser, och dessa utformas som liggplatser, kommer detta att kräva ungefär samma skyddsutrymme som det av utredningen beräknade (260 000 sittplatser). Då befolkningsskyddsrummen jämlikt nämnda proposition även skall kunna tjäna som tillfälligt katastrof skydd följer därav att de som hittills måste förses med kostnadskrävande entréer för sådan användning. Principen att anordna liggskyddsrum medför därför icke minskade byggnadskostnader jämfört med kostnaderna för sittskyddsrum. Då utredningen utgår från att invånarantalet efter slutlig utrymning i innerområdena i städer, där befolkningsskyddsrum skall anordnas, svårligen kan tänkas understiga fjärdedelen av vad utredningen angett i sitt delbetänkande, anser utredningen att den i delbetänkandet beräknade kostnaden, 180 milj. kronor, varav på statsverket 120 milj. kronor, kan läggas till grund för den här gjorda summariska beräkningen av kostnader för anordnandet av befolkningsskyddsrum. Om befolkningsskyddsrum skall anordnas för mer än 65 000 personer (liggskyddsrum enligt riksdagens beslut), kommer detta att medföra ökade kostnader utöver det här angivna beloppet.. Kostnader för skyddsrum, som enligt 22 § civilförsvarslagen skall anordnas åt vägfarande och andra som uppehåller sig på allmän plats, beräknas innefattas i nu nämnda belopp. b) Utredningen uppskattar kostnaderna för statsbidrag till anordnandet av ytterligare ledningscentraler för civilförsvaret till 50 000 000 kronor. c) Statsbidrag till anordnandet av skyddsrum för aktiv personal, skolskyddsrum samt till skyddsanordningar för kommunaltekniska verk m. m. uppskattas till sammanlagt 30 000 000 kronor. Under en tioårsperiod uppskattas således nu nämnda nader m. m. till i genomsnitt 20 000 000 kronor för år.

skyddsrumskost-

9. Kostnader för regionalt civilförsvar (undsättningskårer, bombröjningsavdelningar och gasskyddslaboratorier) 6 730 000 kronor för år. a) Undsättningskårernas utbildnings- och övningskostnader, inklusive den särskilda utbildningsanstaltens drift m. m. uppskattas till 1 900 000 kronor för år, varav 500 000 till övningsverksamhet. b) Engångsanskaffning av materiel till undsättningskårer uppskattas till 46 000 000 kronor, därav 6 800 000 kronor till inköp av motorsprutor och

378 17 600 000 kronor till inköp av brandslang. Årliga kostnaden blir 4 600 000 kronor. c) Engångsanskaffning av bombröjningsmateriel uppskattas till 2 300 000 kronor, årskostnad 230 000 kronor. 10. Övriga här ej specificerade

årliga kostnader

9 000 000

kronor.

I beloppet ingår bl. a. årliga kostnader för att vidmakthålla materielberedskapen (omsättning av materiel), kostnader för folkgasmasker, vissa löpande kostnader för civilförsvarets upprätthållande, vidare kostnader för viss ifrågasatt specialutrustning utöver vad ovan sagts, kostnader för sådan extra personal som erfordras för att inhämta eftersläpning i administrationen, arvoden till civilförsvarschefer, bidrag till frivilliga organisationer m. m. I beloppet ingår även kostnader för drift av statens civilförsvarsskola (reparation av fastighet, underhåll, bränsle, vatten, lyse, telefon och fastighetsförvaltning) enligt av civilförsvarsskoleutredningen gjorda beräkningar upptagna till ca 50 000 kronor. Sammanfattningsvis tioårsperiod.

blir således de årliga kostnaderna

följande under en

Civilförsvarsstyrelsen

3 550 000

Överståthållarämbetet och länsstyrelserna Vidareutbildning av personal i administrationen

8 100 000 50 000

Lokalt civilförsvar Utbildning övningsverksamhet Materielkostnader Förrådskostnader Branddammar Skyddsrum

3 810 000 530 000 15 230 000 4 500 000 4 500 000 20 000 000 48 570 000

Regionalt civilförsvar: Utbildning övningsverksamhet Materielkostnader

1 400 000 500 000 4 830 000

Ej här specificerade

kostnader

6 730 000 9 000 000

Summa kronor 76 000 000 Härtill kommer engångskostnader för anläggning och utrustning av statens civilförsvarsskola (nybyggnad, inventarier, vissa övningsanordningar), av civilförsvarsskoleutredningen beräknade till ca 3 000 000 kronor, samt kostnader för undervisnings- och övningsmateriel, av utbildningsutredningen beräknade till 200 000 kronor, d. v. s. sammanlagt 3 200 000 kronor.

379 I den mån så ej redan skett kommer, inom den angivna kostnadsramen 76 milj. kronor, mer specificerade beräkningar att framläggas i ett senare yttrande. Därest den i det föregående föreslagna utbildningsanstalten för undsättningskårernas utbildning kommer till stånd, kan kostnader uppkomma i samband med övertagandet av kasernanläggning från krigsmakten. Dessa kostnader kan icke nu anges. För bedömning av storleksordningen av desamma må emellertid nämnas följande. Taxeringsvärdet å fastighet, som kan komma i fråga, uppgår enligt uppgift av försvarsstaben till mellan fem och nio miljoner kronor. Anläggningens iståndsättande har uppskattningsvis angetts kosta 500 000 kronor under en fem- till tioårsperiod och det årliga underhållet av byggnader, vägar m. m. 60 000 kronor. I den mån förändringar i nu gällande löne- och prisnivåer, vilka legat till grund för utredningens beräkningar, uppkommer, bör en häremot svarande justering ske. Utöver de kostnader, som ovan redovisats, tillkommer till följd av riksdagens år 1956 fattade principbeslut angående utrymningsplanläggning och skyddsrum kostnader, som huvudsakligen berör åtgärder inom det ekonomiska försvaret och som torde uppgå till icke obetydliga belopp. Sådana åtgärder, exempelvis ökad lagring av förnödenheter, anordnandet av bergverkstäder, utbyggnad av telekommunikationer m. m., torde bli erforderliga om utrymningsåtgärder i planlagd omfattning skall kunna genomföras. Beräkning av kostnader för dylika åtgärder ingår icke i utredningsuppdraget och kan ej heller vidtagas utan ingående undersökningar. Sådana undersökningar i syfte att klarlägga nämnda kostnadsfrågor synes emellertid snarast böra komma till stånd.

K A P I T E L 16 H u v u d d r a g e n i u t r e d n i n g e n s förslag

I delbetänkandet 1955 framlade utredningen principiella förslag angående civilförsvarets inriktning och fortsatta uppbyggnad, främst berörande planläggning av utrymning och anordnandet av skyddsrum för befolkningen. Sedan riksdagen 1956 tagit ställning till dessa frågor, framlägger utredningen nu förslag angående civilförsvarets uppgifter och organisation i krig samt förslag till omorganisation av civilförsvarets administration i länen och av civilförsvarsstyrelsen. 1. Förslagen avser att skapa en effektiv civilförsvarsorganisation, i största utsträckning anpassad till den senaste vapenutvecklingens krav, samt en ändamålsenlig civilförsvarsadministration i fred. 2. Utredningen har vid sina kostnadsberäkningar utgått från att den föreslagna organisationen skall metodiskt uppbyggas under en tioårsperiod. Sammanlagda kostnaderna för denna uppbyggnad har beräknats till 760 milj. kronor, varav till materialanskaffning 200 milj. kronor och till skyddsrum 200 milj kronor. I enlighet härmed beräknas kostnaderna för det föreslagna förstärkta civilförsvaret för staten uppgå till 76 milj. kronor årligen under en tioårsperiod. Härtill kommer engångskostnaden för uppbyggnad av statens civilförsvarsskola 3,2 milj. kronor samt vissa kostnader för undsättningskårernas utbildningsanstalt, vilka nu ej kan specificeras. 3. Civilförsvaret skall även i fortsättningen vara en civil, i princip icke beväpnad organisation. 4. Civilförsvarets huvuduppgift är att rädda människoliv och skydda egendom. Åtgärderna är dels förebyggande (utrymning, skyddsrum m. m.), dels skadeavhjälpande (räddning, eldsläckning, första hjälp m. m.). Åtgärder av sistnämnda slag avser verksamhet som vid eller omedelbart efter uppkommen skadegörelse fordrar en enhetlig ledning. I vissa hänseenden har de förebyggande åtgärderna på grund av massförstörelsevapnens utveckling kommit att spela en mera framträdande roll än tidigare. Denna utveckling har jämväl medfört skärpta krav på den skadeavhjälpande organisationen. En kombination av varandra kompletterande åtgärder måste eftersträvas. 5. Ordinarie samhällsorgan förutsattes i princip ansvara för att samhällsfunktionerna (bl. a. i fråga om socialvårdsverksamhet och kommunaltek-

381 niska verk) så snart omständigheterna det medger åter kommer igång efter skadegörelse. I civilförsvarets uppgifter skall emellertid ingå en allmän skyldighet att i mån av behov med befintliga resurser bistå de ordinarie samhällsorganen i deras verksamhet vid beredskap och krig. För att vid extraordinära tillfällen under högsta civilförsvarsberedskap tillgodose polisväsendets behov av personal föreslås, att civilförsvarspolismän utöver sina civilförsvarsuppgifter skall kunna tas i anspråk för vissa på polisväsendet ankommande ordningsuppgifter. En författningsmässig översyn angående kommuns skyldigheter att fullgöra av krig föranledda arbetsuppgifter föreslås komma till stånd. 6. Civilförsvarets behov av samverkan med andra samhällsorgan understrykes. Civilförsvarsverksamheten måste även i väsentliga hänseenden samordnas med krigsmaktens verksamhet. Av vikt är att klara bestämmelser finns om militära förbands skyldighet att i den mån förhållandena så medger biträda civilförsvaret i dess räddningsverksamhet. 7. Civilförsvarets uppgifter till skydd mot spioneri och sabotage föreslås begränsade till att avse endast markbevakning av skyddsföremål. Civilförsvaret anses i övrigt, särskilt i fredstid, icke vara ett lämpligt organ för att handha säkerhetsåtgärder (säkerhetstjänst) till skydd mot spioneri och sabotage. Ansvaret för dessa uppgifter föreslås i huvudsak överflyttade till polisväsendet. 8. Det allmänna civilförsvaret föreslås bestå av dels lokalt civilförsvar inom varje civilförsvarsområde och dels regionala undsättningskårer m. m. avsedda att insättas till hjälp åt det lokala civilförsvaret. 9. Förslaget till dimensionering och utformning av det lokala civilförsvaret har föregåtts av grundläggande och omfattande studier. Undersökningar (stadsanalyser) har utförts för att få en grund för bedömande av skadeverkningar och behov av räddningsverksamhet i orter, som drabbas av anfall med atom- och vätebomber. En närmare bestämning har i samband härmed även skett av de uppgifter för vilka organisationen skall vara avsedd. 10. Utredningen föreslår en lokal civilförsvarsorganisation som — jämfört med nu gällande planläggning — innebär en väsentlig minskning av den i civilförsvaret inskrivna personalen. Sålunda har det allmänna civilförsvarets lokala personalorganisation miskats från 440 000 (1956) till cirka 175 000. Samtidigt höjes kraven på personalens lämplighet, utbildning och materielutrustning. 11. I det lokala civilförsvaret föreslås inom varje civilförsvarsområde ingå följande civilförsvarskårer, nämligen ledningskåren, bevakningskåren, beredskapsbrandkåren, räddningskåren, sjukvårdskåren samt utrymningskåren. 12. I fråga om åtgärder till skydd mot radioaktiv strålning förutsattes samverkan mellan krigsmakten och civilförsvaret.

382 13. För det lokala civilförsvaret föreslås i samråd med 1953 års utredning om civilförsvarsutbildning en längsta utbildningstid för civilförsvarspliktiga av 30 dagar, dock att utbildningstiden för visst högre befäl må kunna utsträckas till högst 60 dagar. Civilförsvarspliktiga skall härjämte vara skyldiga att deltaga i övningar högst 60 timmar räknat per period om tre på varandra följande kalenderår. Inom nämnda gränser fastställer Konungen utbildningstidens omfattning för olika kategorier civilförsvarspliktiga. Utredningen ansluter sig till utbildningsutredningens förslag om inrättandet av en fast statens civilförsvarsskola, som skall svara för all utbildning inom civilförsvaret. Utbildning i civilförsvarsskolan av befäl skall bedrivas vid heltidskurser med anlitande av fast anställda lärare. Manskapsutbildning skall ske inom civilförsvarsområden och län i princip vid deltidskurser med anlitande av arvodesanställda civilförsvarsinstruktörer. 14. Tjugotvå regionala undsättningskårer föreslås bli organiserade med en sammanlagd personalstyrka av 10 000 man, huvudsakligen värnpliktiga. Undsättningskårernas chefer (kårcheferna) föreslås få samma ställninginom civilförsvaret som reservofficerare inom krigsmakten. De genomgår militär befälsskola och pluton-(tropp)chefsskola samt sex månaders civilförsvarsutbildning-. För undsättningskårernas värnpliktiga personal, som förutsattes ha fullgjort sin första militära utbildning, föreslås i övrigt en civilförsvarsutbildning av i princip åttio dagar för befäl och sextio dagar för manskap. För utbildning av de regionala undsättningskårerna föreslås en särskild utbildningsanstalt, förlagd till härför lämplig friställd militär kasernanläggning. 15. Civilförsvarets verksamhet för att undanföra och oskadliggöra icke exploderade bomber o. dyl. föreslås samordnad med de tekniska och personella resurserna hos krigsmakten. Den för bombröjningstjänst avsedda personalen, 700 man, uttages bland härför lämpliga värnpliktiga. 16. För att trygga planmässigheten i uppbyggnadsarbetet finner utredningen nödvändigt, att civilförsvarsorganisationens omfång för riket i personellt och materiellt hänseende prövas och fastställes av statsmakterna. 17. Verkskydd skall i allmänhet endast förekomma i orter med mer än 5 000 invånare. I princip föreslås att verk skydd skall organiseras endast då personalunderlaget hos objektet i fråga uppgår till minst etthundra anställda. Vid anläggningar och byggnader, där verksamhet i krig uppenbarligen icke kommer att pågå, skall verkskydd icke organiseras. Antalet verkskydd, som år 1956 uppgick till 4 800 med ett personalbehov av 250 000, uppskattas enligt de föreslagna principerna till 1 400 med ett personalbehov av cirka 86 000.

383 Avsevärda förenklingar i verkskyddsplanläggningen föreslås. Civilförsvarsmyndigheterna skall ges möjlighet att utöva en ledande, rådgivande och kontrollerande verksamhet i fråga om verkskydden. Utbildningen av den ledande verkskyddspersonalen (verkskyddschefer och verkskyddsassistenter) skall ankomma på den allmänna organisationen för civilförsvarsutbildningen. Utbildning av övrig inskriven verkskyddspersonal skall i princip genomföras på samma sätt men på företagets bekostnad. I industrisamhällen, där industrien dominerar samhällsbilden och bebyggelsen i sin helhet har nära samband med industrien, föreslås en samordning av allmänt civilförsvar och verkskydd. 18. Den vid räddningsverksamheten i skadade orter erforderliga självskyddsverksamheten anses kunna äga rum utan att en särskild organisation härför administreras i fred. Utredningen har därför ej funnit skäl att bibehålla den nuvarande hemskyddsorganisationen. 19. Antalet civilförsvarsområden minskas från 352 till 124. Civilförsvarsområdena indelas i civilförsvarsdistrikt på så sätt att varje kommun bildar ett civilförsvarsdistrikt. 20. Civilförsvarets administration inom länen skall enligt förslaget koncentreras till länsstyrelserna, vilket förutsätter en utbyggnad av de nuvarande civilförsvarssektionerna. Sektionernas främsta uppgift blir att verkställa planläggning för civilförsvarets verksamhet under beredskap och krig. Civilförsvarscheferna i civilförsvarsområdena befrias från sina nuvarande fredsmässiga administrationsuppgifter. För att göra dem kompetenta för sina uppgifter under beredskap och krig föreslås särskilda åtgärder. Härvid fästes särskild vikt vid mobiliseringsberedskapen inom civilförsvaret. 21. Förslag framlägges till omorganisation och förstärkning av civilförsvarsstyrelsen. 22. Utredningen finner angeläget att all i fredsorganisationen anställd personal bereds likvärdiga anställningsförhållanden med övrig i statsförvaltningen fast anställd personal. 23. För att vid beredskap kunna genomföra planlagd utrymning i enlighet med riksdagens principbeslut 1956 tillkommer, utöver vad ovan redovisats, kostnader, som berör ett flertal andra samhällsorgan än civilförsvaret, främst det ekonomiska försvaret, och som torde uppgå till icke obetydliga belopp (upplagring av förnödenheter, anordnandet av bergverkstäder, utbyggnad av telekommunikationer m. m.). Beräkning av kostnader för dylika åtgärder ingår icke i civilförsvarsutredningens uppdrag.

I sitt delbetänkande år 1955 har utredningen framhållit behovet av åtgärder för vinnande av en effektiv samordning mellan det totala försvarets olika grenar. Dessa omfattar, förutom civilförsvaret, det militära försvaret, det ekonomiska försvaret, det psykologiska försvaret, den allmänt civila

384 hälso- och sjukvården i krig, komniunikationsverken m. m. Erfarenheterna från det fortsatta arbetet har givit utredningen anledning att ytterligare understryka vikten av att berörda fråga vinner en lösning. Man har därvid att ta hänsyn till behovet av samordning såväl mellan centralorganen som mellan regionala organ. Utredningen, i vars uppdrag ej ingår att framlägga förslag i dessa hänseenden, har emellertid funnit att civilförsvarets speciella uppgifter är så omfattande att — hur än samordningsfrågorna löses — för civilförsvaret erfordras en särskild organisation, uppbyggd enligt de principer som utredningen i sitt betänkande uppdragit.

BILAGOR

25—710821

Bilaga 1 Rikets indelning i civilförsvarsområden enligt utredningens jämfört med nuvarande områdesindelning. Föreslagen indelning

förslag

Nuvarande indelning

I civilförsvarsområdet ingående Län

Civilförsvarsområden

nuvarande civilförsvarsområden

kommuner

Civilförsvarsområden

Civilförsvarskretsar

6 A

1) Stockholm

Stockholm

Svartlösa

Gustavsberg Vaxholm

Danderyd österåker Sollentuna Vallentuna

Lianinge

Färentuna B

1) Södertälje

2) Norrtälje

Södertälje

Norrtälje

Osthammar

Stockholms stad 1) Stockholm Lidingö stad (vari ingår Nacka stad Stockholms Saltsjöbad:s köp. stad samt LiSolna stad dingö, Nacka, Sundbybergsstad Saltsjöbaden, Solna och Sundbyberg av Stockholms län) Huddinge Botkyrka Salem Grödinge Värmdö (del av) Gustavsberg Boo Vaxholms stad Ljusterö Djurö Värmdö (del av) Djursholms stad Stocksunds köp. Danderyds köp. Täby köping Österåker Sollentuna köp. Järfälla Upplands Väsby Vallentuna össeby Västerhaninge österhaninge Dalarö Tyresö Färingsö Ekerö Södertälje stad 1) Södertälje Östertälje 2) Svartlösa Turinge 3) Norrtälje Järna 4) Frösåker Norrtälje stad 5) Häverö Sjuhundra 6) Gustavsberg Lyhundra 7) Vaxholm Frötuna 8) Danderyd Blidö 9) Österåker Roslags-Länna 10) Sollentuna Östhammars stad 11) Sigtuna Öregrunds stad 12) Vallentuna 13) Nynäshamn

Södertälje Norrtälje Gustavsberg Danderyd Sollentuna Nynäshamn

387 Nuvarande indelning

Föreslagen indelning I civilförsvarsområdet ingående Län

Civilförsvarsområden

nuvarande civilförsvarsområden

kommuner

Civilförsvarsområden

Civilförsvarskretsar

1 Häverö

C

3) Sigtuna

Sigtuna

4)

Nynäshamn

Nynäshamn

1) Uppsala

Uppsala Ulleråker

Oland Norunda 2) Enköping

Enköping

Håbo 3) Tierp

Tierp Älvkarleby

D

1) Nyköping

Nyköping

Trosa

Daga 2) Katrineholm Katrineholm

Väddö 14) Haninge Häverö 15) Färentuna Knutby Almunge Sigtuna stad Knivsta Skepptuna Märsta Nynäshamns stad Sorunda Ösmo Uppsala stad Södra Hagunda Norra Hagunda Bälinge Vaksala Rasbo Oland Dannemora Vattholma Björklinge Vendel Enköpings stad Åsunda Södra Trögd Norra Trögd Upplands-Bro Håbo Lagunda Tierps köping Tierp s lk Söderfors Älvkarleby Västland Österlövsta Hållnäs

1) Uppsala 2) Ulleråker 3) Oland 4) Norunda 5) Enköping 6) Håbo 7) Tierp 8) Älvkarleby

1) Nyköping Nyköpings stad Oxelösunds stad 2) Trosa Tunaberg 3) Daga Jönåker 4) Katrineholm Björkvik 5) Villåttinge Stigtomta 5) Valla Rönö 7) Vingåker Svärta 8) Eskilstuna Trosa stad 9) Rekarne Tystberga 10) Strängnäs Vagnhärad Hölö Gnesta köping Daga Katrineholms stad

(ingår ej i krets)

Uppsala

Enköping Tierp

Nyköping Katrineholm

Eskilstura

388 Nuvarande indelning

Föreslagen indelning I civilförsvarsområdet ingående Län

Civilförsvarsområden

nuvarande civilförsvarsområden

kommuner

Civilförsvarsområden

Civilförsvarskretsar

1 Villåttinge

Valla

Vingåker 3)

Eskilstuna

Eskilstuna Rekarne

E

4) Strängnäs

Strängnäs

1)

Linköping Åtvidaberg

Linköping

Valkebo

Kisa

2) Norrköping

Norrköping Bråbygden

Söderköping

Valdemarsvik

Flens stad Malmköpings köping Mellösa Sparreholm Bettna Sköldinge Flöda Stora Malm Västra Vingåker Julita Eskilstuna stad Torshälla stad Hällby Kafjärden Västra Rekarne Husby-Rekarne Arla Strängnäs stad Mariefreds stad Åker Enhörna Stallarholmen Tosterö Vårfruberga Linköping Linköpings stad 1) Linköping Åtvidabergs köp. 2) Åtvidaberg Björsäter 3) Valkebo Askeby 4) Norrköping Norrköping Landeryd 5) Finspång Vårdnäs 6) Bråbygden Södra Valkebo 7) Söderköping Norra Valkebo 8) Valdemarsvik Kärna 9) Motala Motala Vreta kloster 10) Borensberg Åkerbo 11) Vadstena Norsholm 12) Ödeshög Ydre 13) Mjölby Västra Kinda 14) Kisa (ingår ej i krets) Södra Kinda Norra Kinda Norrköpings stad Kvillinge Kolmården Västra Vikbolandet Östra V i k b o landet Söderköpings stad Stegeborg Aspveden Valdemarsviks köping

389 Nuvarande indelning

Föreslagen indelning I civilförsvarsområdet ingående Län

1 Civilförsvarsområden

nuvarande civilförsvarsområden

kommuner

Civilförsvarsområden

Civilförsvarskretsar

3) Finspång

Finspång

4) Motala

Motala Borensberg

Vadstena

5) Mjölby

Mjölby

Ödeshög

F

1) Jönköping

Jönköping

Gränna SkilUngaryd

2) Nässjö

Nässjö Eksjö

Aneby Tranås 3) Värnamo

Värnamo

Ringarum Gryt Finspångs köp. Skärblacka Hällestad Hävla Motala stad Godegård Tjällmo Borensberg Boberg Vadstena stad Skänninge stad Aska Östgöta-Dal Mjölby stad Boxholms köping Södra Göstring Vifolka Folkunga Alvastra Ödeshög Jönköpings stad Huskvarna stad Norrahammars köping Lekeryd Hakarp Tenhult Månsarp Bankeryd Norra Mo Södra Mo Gränna stad Visingsö Skärstad Skillingaryds köping Vaggeryds köp. Klevshult Nässjö stad Forserum Eksjö stad Mariannelunds köping Ingatorp Höreda Solberga Bredestad Hullaryd Tranås stad Linderås Värnamo stad Bor

1) Jönköping 2) Gränna 3) SkilUngaryd 4) Nässjö 5) Eksjö 6) Aneby 7) Tranås 8) Bodafors 9) Värnamo 10) Gislaved 11) Hylte 12) Ref tele 13) Vetlanda 14) Sävsjö

Jönköping Nässjö

Värnamo

Vetlanda

390 Föreslagen indelning

Nuvarande indelning

I civilförsvarsområdet ingående Län

1 Civilförsvarsområden

nuvarande civilförsvarsområden

kommuner

Civilförsvarsområden

Civilförsvarskretsar

6 Gislaved Hylte Reftele

4) Vetlanda

Vetlanda

Sävsjö Bodafors

G

1) Växjö

Växjö

Lessebo

Tingsryd

2) Åseda

Åseda

Kosta

3) Alvesta

Alvesta

Rydaholm Gislaveds köping Anderstorps köp. Gnosjö Villstad Burseryd Hylte Unnaryd Reftele Bredaryd Forsheda Vetlanda stad Korsberga Nye Alseda Vetlanda lk Björkö Lannaskede Sävsjö stad Hjälmseryd Bäckaby Bodafors köp. Vrigstad Malmbäck Norra Sandsjö Växjö stad Mellersta Kinnevald Bergunda Rottne Lammhult Lessebo köping Hovmantorps köping Älmeboda Ljuder Tingsryds köping ö s t r a Torsås Linneryd Södra Sandsjö Väckelsång Urshult Almundsryds köping Åseda köping Åseda lk Nottebäck Braås Lenhovda Älghult Hälleberga Ekeberga Algutsboda Alvesta köping

1) Växjö 2) Lessebo 3) Tingsryd 4) Åseda 5) Kosta 6) Alvesta 7) Älmhult 8) Ljungby 9) Markaryd

Växjö Åseda Alvesta Ljungby

391 Nuvarande indelning

Föreslagen indelning I civilförsvarsområdet ingående Län

1 Civilförsvarsområden

nuvarande civilförsvarsområden

3 Älmhult

4) Ljungby

Ljungby

Markaryd

H

1) Kalmar

Kalmar Norra Möre

Vassmolösa Nybro

Torsås 2) Oskarshamn

Oskarshamn

Tunalän Högsby 3) Västervik

Västervik Norra Tjust

Södra Tjust

4) Vimmerby

Vimmerby

kommuner

*

Civilförsvarsområden

Civilförsvarskretsar

6 Moheda Hjortsberga Vislanda Älmhults köping Skatelöv Västra Torsås Virestad Stenbrohult Ljungby stad Ryssby Hamneda Berga Annerstad Lidhult Traryds köping Markaryds köp. Göteryd Markaryds lk Kalmar stad Ålem Alsterbro Ryssby Läckeby Dörby Ljungbyholm Södermöre Mortorp Nybro stad Emmaboda köp. Madesjö Vissefjärda Torsås Söderåkra Oskarshamns stad Mönsterås köp. Döderhult Tuna Misterhult Kristdala Fagerhult Högsby Fliseryd Västerviks stad Uknadalen överum Tjust-Ed Loftahammar Gamleby Hallingeberg Gladhammar Hjorted Locknevi Vimmerby stad

1) Kalmar 2) Norra Möre 3) Vassmolösa 4) Nybro 5) Torsås 6) Oskarshamn 7) Tunalän 8) Högsby 9) Västervik 10) Norra Tjust 11) Södra Tjust 12) Vimmerby 13) Hultsfred 14) Målilla 15) Borgholm 16) Åkerbo 17) Mörbylånga

Kalmar

Oskarshamn Västervik Vimmerby Borgholm

392 Föreslagen indelning Län

1 Nuvarande i indelning

I civilförsvarsområdet ingående Civilförsvarsområden

nuvarande civilförsvarsområden

kommuner

Civilförsvarsområden

Civilförsvarskretsar

6 Hultsfred Målilla 5) Borgholm

Borgholm Åkerbo Mörbylånga

Södra Vi Sevede Hultsfreds köp. Vena Lönneberga Målilla Virserum Mörlunda Borgholms stad Gärdslösa Torslunda Ölands-Åkerbo Köpingsvik Mörbylånga Ottenby

I

1) Gotland

Gotland

Visby stad Slite köping Fårösund Lärbro Tingstäde Dalhem Romakloster Stenkumla Klintehamn Ljugarn Stånga Hemse Havdhem Hoburg

K

1) Karlskrona

Karlskrona Jämjö

Karlskrona stad 1) Karlskrona Jämjö 2) Jämjö Sturkö 3) Lyckeby Ramdala 4) Nättraby Lyckeby 5) Ronneby Rödeby 6) Karlshamn Fridlevstad 7) Olofström Nättraby 8) Sölvesborg Hasslö Listerby Tving Ronneby stad Ronneby lk Hallabro Karlshamns stad Bräkne-Hoby Hällaryd Asarum Olofströms köp. Kyrkhult Jämshög Sölvesborgs stad Mörrum Gammalstorp Mjällby

Lyckeby Nättraby

Ronneby 2) Karlshamn

Karlshamn

Olofström Sölvesborg

1) Gotland

Karlskrona

Karlshamn

393 Nuvarande indelning

Föreslagen indelning I civilförsvarsområdet ingående Civilförsvarsområden

nuvarande civilförsvarsområden

kommuner

Civilförsvarsområden

Civilförsvarskretsar

1 L

1)

Kristianstad Kristianstad Tollarp

Åhus Bromölla

Broby

2)

Simrishamn

Simrishamn

Tomelilla

Brösarp 3) Hässleholm

Hässleholm

Osby

Bjärnum Tyringe 4) Ängelholm

Ängelholm

Riseberga örkelljunga

1) Kristianstad Kristianstads stad 2) Tollarp Everöd 3) Åhus 4) Bromölla Tollarp 5) Broby Träne Vä 6) Simrishamn Åhus köping 7) Tomelilla Fjälkinge 8) Brösarp Nosaby 9) Hässleholm Bromölla köping 10) Osby Ivetofta 11) Bjärnum Näsum 12) Tyringe Oppmanna och 13) Ängelholm Vånga 14) Riseberga 15) Örkelljunga Hjärsås 16) Klippan Knislinge 17) Åstorp Araslöv Broby Simrishamns stad Tommarp Hammenhög Borrby Tomelilla köping Löderup Glemmingebro Onslunda Smedstorp Kivik Brösarp Degeberga Hässleholms stad Vinslövs köping Stoby Vinslövs lk Osby köping Glimåkra örkened Loshult Osby lk Hästveda Vittsjö Bjärnum Sösdala Tyringe Ängelholms stad Barkåkra Hjärnarp Båstads köping Förslövsholm Västra Bjäre Perstorps köping Riseberga Skånes-Fagerhult Örkelljunga Munka-Ljungby

Kristianstad

Simrishamn Hässleholm

Ängelholm

394 Föreslagen indelning Län

1 Civilförsvarsområden

nuvarande civilförsvarsområden

kommuner

Civilförsvarsområden

Civilförsvarskretsar

6 Klippan Åstorp

M

Nuvarande indelning

I civilförsvarsområdet ingående

1) Malmö

Malmö

Dalby

Lund

Torna

Kävlinge

Trelleborg Vellinge

Svedala

Skurup 2) Hälsingborg

Hälsingborg Höganäs

Mörarp

Landskrona

Klippans köping östra Ljungby Åstorps köping Kvidinge Ausås Malmö stad 1) Malmö Bara 2) Dalby Staffanstorp 3) Lund (utom S:t Lars 4) Torna sjukhusomr.) 5) Kävlinge Burlöv 6) Landskrona Bunkeflo 7) Rönneberg Oxie 8) Ekeby Södra Sandby 9) Hälsingborg Dalby 10) Höganäs Genarp 11) Mörarp Veberöd 12) Ystad Lunds stad 13) Herrestad Staffanstorp 14) Färs (endast S:t Lars 15) Trelleborg sjukhusomr.) 16) Vellinge Lomma köping 17) Svedala Furulunds köp. 18) Skurup Flädie 19) Eslöv Torn 20) Röstånga Kävlinge köping 21) Hörby Harrie Dösjebro Löddeköpinge Trelleborgs stad Skanör med Falsterbo stad Vellinge Rang Skegrie Svedala köping Månstorp Alstad Gislöv Skurups köping Klagstorp Anderslöv Hälsingborgs stad Höganäs stad Brunnby Väsby Jonstorp Bjuvs köping Kattarp ödåkra Mörarp Landskrona stad S:t Ibb

Malmö Lund Landskrona Hälsingborg Ystad Trelleborg

Eslöv

395 Nuvarande indelning

Föreslagen indelning I civilförsvarsområdet ingående Län

i

Civilförsvarsområden

nuvarande civilförsvarsområden

kommuner

Civilförsvarsområden

CivUförsvarskretsar

1 Rönneberg Ekeby

3) Eslöv

Eslöv •

Röstånga Hörby

4) Ystad

Ystad Herrestad

Färs

N

1) Halmstad

Halmstad

Hök

Oskarström

2) Varberg

Varberg Himle

Härslöv Rönneberga Svalöv Teckomatorp Billesholm Kågeröd Ekeby VaUåkra Eslövs stad Höörs köping Skarhult Snogeröd Norra Frosta Marieholm Röstånga Bosarp Hörby köping Långaröd Östra Frosta Löberöd Ystads stad Vemmenhög Rydsgård Lj units Herrestad Sjöbo köping Blentarp Östra Färs VoUsjö Bjärsjölagård Halmstads stad Eldsberga Simlångsdalen Söndrum Harplinge Getinge Laholms stad Hishult Våxtorp Karup Ränneslöv Knäred Laholms lk Vein ge Oskarströms köp. Kvibille Enslöv Torup Varbergs stad Träslöv Ätran UUared Himledalen Tvååker

1) Halmstad 2) Hök 3) Oskarström 4) Varberg 5) Falkenberg 6) Årstad 7) Himle 8) Kungsbacka 9) Viske

Halmstad Varberg

Kungsbacka

396 Föreslagen indelning I civilförsvarsområdet ingående

Län

1 Civilförsvarsområden

nuvarande civilförsvarsområden

kommuner

Civilförsvarsområden

Civilförsvarskretsar

6 Falkenberg Årstad

3) Kungsbacka

Kungsbacka

Viske

0 Nuvarande indelning

1) Göteborg

Göteborg Sävedal Mölndal Hising

Kungälv

Marstrand

Stenungsund Tjörn Ale (P län)

Vättle (P län)

2) Uddevalla

Uddevalla

Orust

Lindberga Falkenbergs stad Årstad Morup Vinberg Vessigebro Kungsbacka stad Onsala Särö Tölö Lindome Veddige Värö Löftadalen Fjärås Göteborgs stad 1) Göteborg Landvetter 2) Sävedal Partille 3) Mölndal Råda 4) Hising Mölndals stad 5) Uddevalla Kållered 6) Ljungskile Askim 7) Orust 8) Sotenäs Styrsö 9) Lysekil Öekerö 10) Munkedal Tor slån da Tuve 11) Kungälv Säve 12) Marstrand Kungälvs stad 13) Stenungsund Hermansby 14) Tjörn (utom Klöverön 15) Strömstad och Instön) 16) Tanum Ytterby Romelanda Marstrands stad Hermansby (endast Klöverön och Instön) Kode Stenungsund Tjörn Lödöse Skepplanda Starrkärr Nödinge Angered Stora Lundby Lerum Skallsjö Hemsjö Uddevalla stad Skaftö Skredsvik Lane-Ryr Morlanda

Göteborg

Uddevalla

Kungälv

Strömstad

397 Nuvarande indelning

Föreslagen indelning I civilförsvarsområdet ingående Län

1 Civilförsvarsområden

nuvarande civilförsvarsområden

kommuner

Civilförsvarsområden

Civilförsvarskretsar

6 Ljungskile

3) Munkedal

Munkedal Lysekil Sotenäs

4) Strömstad

Strömstad Tanum

P

1) Trollhättan

Trollhättan Vänersborg Mellerud

Färgelanda FlundreBjärke

2) Åmål

Åmål Bengtsfors Dals-Ed

3) Alingsås

Alingsås Kulling

4) Borås

Borås Bollebygd

Tegneby Myckleby Inlands Torpe (utom viss del som tillhör Trollhättans cfo) Ljungskile Forshälla Munkedal Svarteborg Sörbygden Lysekils stad Stångenäs Smögen Södra Sotenäs Tossene Strömstads stad Tjärnö Vette BuUaren Kville Tanum Trollhättans stad 1) Trollhättan 2) Vänersborg Södra Väne Vänersborgs stad 3) FlundreBjärke Västra Tunhem Melleruds köping 4) Alingsås Kroppefjäll 5) Ale Skållerud 6) Vättle Bolstad 7) Kulling Brålanda 8) Borås Frändefors 9) Ås Högsäter 10) Bollebygd 11) Tranemo Färgelanda 12) Ulricehamn Ödeborg Lilla Edets köp. 13) Mellerud 14) Åmål Bjärke 15) Bengtsfors Flundre Inlands Torpe i 16) Dals-Ed 0 län (viss del) 17) Färgelanda Åmåls stad 18) Kinna Tössbo 19) Skene Bengtsfors köp. 20) Svenljunga Lelång Steneby Dals-Ed Bäckefors Alingsås stad Herrljunga köp. Vårgårda Borås stad Brämhult Fristad | Sandhult

Trollhättan

Alingsås

Borås

Mellerud

Kinna

398 Föreslagen indelning Län

1 Civilförsvarsområden

nuvarande civilförsvarsområden

kommuner

Civilförsvarsområden

Civilförsvarskretsar

6 Ås 5) Ulricehamn

Ulricehamn Tranemo

6) Kinna

Kinna

Skene

Svenljunga

R

Nuvarande indelning

I civilförsvarsområdet ingående

1) Mariestad

Mariestad

Hova

2) Lidköping

Lidköping

Götene Skara 3) Skövde

Skövde Gudhem

Bollebygd Björketorp Gäsene Hökerum Toarp Ulricehamns stad Redväg Länghem Limmared Tranemo Dalstorp Åsunden Kinna köping Sätila Seglora Kinnarumma Fritsla Skene köping Örby Västra Mark Horred Kungsäter Svansjö Svenljunga köp. Högvad Kindaholm Axelfors Lysjö Mariestads stad 1) Mariestad Töreboda köping 2) Hova Ullervad 3) Lidköping Lugnas 4) Götene Hasslerör 5) Skara Lyrestad 6) Skövde Amnehärad 7) Gudhem Hova 8) Hjo Tiveden 9) Tidan Lidköpings stad 10) Karlsborg Järpås 11) Falköping Örslösa 12) Vartofta Norra Kålland 13) Tidaholm Kållands-Råda 14) Vara Vinninga 15) Grästorp Götene köping 16) Kvänum Husaby Kinnekulle Skara stad Valle Ardala Skövde stad Stenstorp Gudhem Skultorp Värsås

Mariestad Lidköping Skövde

Falköping Vara

399 Nuvarande indelning

Föreslagen indelning I civilförsvarsområdet ingående Län

i

Civilförsvarsområden

a

nuvarande civilförsvarsområden

kommuner

Civilförsvarsområden

Civilförsvarskretsar

1 Hjo Tidan

Karlsborg 4) Falköping

Falköping Vartofta

Tidaholm

5) Vara

Vara

Grästorp Kvänum

s

1) Karlstad

Karlstad Nyed Munkfors Kil

2) Hagfors

Hagfors Sunne

Finnskoga Ekshärad Torsby 3) Kristinehamn

Kristinehamn

Hjo stad Tibro köping Binneberg Timmersdala Tidan Moholm Mölltorp Karlsborg Undenäs Falköpings stad Frökind Vartofta MuUsjö Habo Tidaholms stad Fågelås Hökensås Fröjered Dimbo Vara köping Vedum Larv Ryda Levene Tun Grästorp Essunga Saleby Kvänum Vilske Karlstad 1) Karlstad Karlstads stad Hammarö köp. 2) Nyed Nyed 3) Munkfors Munkfors köp. 4) Kil Ullerud 5) Filip stad Filipstad Forshaga köp. 6) Hagfors Stora Kil 7) Säffle Säffle Grava 8) Grums Frykerud 9) Gillberg Hagfors stad 10) Arvika Arvika Gustav Adolf 11) Årjäng Norra Råda 12) Järnskog Sunne köping 13) CharlottenGräsmark berg Stora Sunne 14) Sunne Sunne Lysvik 15) Finnskoga Finnskoga-Dalby 16) Ekshärad Norra Ny 17) Torsby Ekshärad 18) Kristinehamn (ingår ej i krets) Fryksände Östmark Vitsand Kristinehamns stad

400 Föreslagen indelning Län

1 I civilförsvarsområdet ingående Civilförsvarsområden

nuvarande civilförsvarsområden

kommuner

Civilförsvarsområden

Civilförsvarskretsar

4) Säffle

5) Arvika

T

Nuvarande indelning

1) Örebro

Visnum Vase Östra Fågelvik Filipstad Filipstads stad Storfors köping Ullvättern Kropp a Värmlandsberg Rämmen Säffle Säffle stad Värmlandsnäs Grums Grums köping Nor Ed GiUberga GiUberga Svanskog Stavnäs Glava Arvika Arvika stad Älgå Brunskog Årjäng Årjängs köping Sillerud Holmedal Järnskog Töcksmark Järnskog Charlottenberg Kola Eda Gunnarskog Örebro Glanshammar

Sköllersta

Kumla 2) Hallsberg

Hallsberg

3) Karlskoga

Karlskoga Askersund Lekeberg

4) Nora

Nora

Örebro stad 1) Örebro Mosjö 2) Glanshammar Tysslinge 3) Sköllersta Axberg 4) Kumla Glanshammar 5) Hallsberg Asker 6) Askersund Stora Mellösa 7) Karlskoga Ekeby och 8) Lekeberg Gällersta 9) Hällefors Sköllersta 10) Nora Kumla stad 11) Lindesberg Kumla lk(delav) 12) Fellingsbro Laxå köping 13) Ljusnarsberg Hallsbergs köp. Viby Hallsbergs lk Kumla lk (del av) Karlskoga stad Degerfors köp. Askersunds stad Lerbäck Hammar Lekeberg Svarta Nora stad

Örebro

Hallsberg Karlskoga

Lindesberg

401 Nuvarande indelning

Föreslagen indelning I civilförsvarsområdet ingående Län

Civilförsvarsområden

nuvarande civilförsvarsområden

kommuner

Civilförsvarsområden

Civilförsvarskretsar

1 Hällefors 5) Lindesberg

Lindesberg Fellingsbro Ljusnarsberg

U

1) Västerås

Västerås

2) Köping

Köping Kolsva

3) Arboga

Arboga

4) Hallstahammar

Hallstahammar

5) Fagersta

Fagersta Ramnäs Norberg

6) Sala

Sala LIeby Våla

W

1) Falun

Falun

2) Borlänge

Borlänge

3) Avesta

Avesta

26—710821

Noraskog Llällefors köping Grythyttan Lindesbergs stad Linde Frövi köping Fellingsbro Ramsberg Kopparbergs köping Ljusnarsberg Västerås stad 1) Sala 2) Heby Skultuna 3) Våla Dingtuna Kungsåra 4) Köping Tillberga 5) Arboga Köpings stad 6) Kolsva Kolsva 7) HallstahamSkinnskatteberg mar Arboga stad 8) Fagersta Kungsörs köp. 9) Ramnäs Kung Karl 10) Norberg Medåker 11) Västerås Hallstahammars köping Munktorp Kolbäck Fagersta stad Sura Ramnäs Norbergs köp. Västerfärnebo Sala stad Tärna Möklinta Fjärdhundra Vittinge Västerlövsta Nora östervåla Falu stad Vika Sundborn Stora Kopparberg Svärdsjö Enviken Borlänge stad Stora Tuna Gustafs Avesta stad Krylbo köping By Folkärna

1) Avesta 2) Hedemora 3) Säter 4) Ludvika 5) Smedjebacken 6) Grangärde 7) Nås 8) J ä r n a 9) Malung 10) Lima 11) Leksand 12) Gagnef 13) Rättvik 14) Mora

Sala Köping

Fagersta (ingår ej i krets)

Avesta Ludvika

Järna Leksand Mora

402 Föreslagen indelning

Nuvarande indelning

I civilförsvarsområdet ingående Län

1 Civilförsvarsområden

nuvarande civilförsvarsområden

kommuner

Civilförsvarsområden

Civilförsvarskretsar

6 Hedemora Säter 4) Ludvika

Ludvika Smedjebacken

5) Järna

Grangärde Järna Malung Lima Nås

6) Leksand

Leksand Gagnef Rättvik

7) Mora

Mora

Orsa Älvdalen Särna X

1) Gävle

Gävle Valbo Hille

2) Söderhamn

Söderhamn

Söderala

Norrala

Grytnäs 15) Orsa Hedemora stad 16) Älvdalen Hedemora lk 17) Särna Säters stad 18) Falun Husby 19) Borlänge Stora Skedvi Ludvika stad Ludvika lk Smedjebackens köping Söderbärke Norrbärke Grangärde Järna Äppelbo Malung Lima Transtrand Säfsnäs Nås Flöda Leksand Siljansnäs Gagnef Ål Bjursås Rättvik Boda Ore Morastrands köp. Mora (del av) SoUerön Venj an Orsa Våmhus Mora (del av) Älvdalen Särna Idre Gävle stad 1) Gävle österfärnebo 2) Valbo Hedesunda 3) Hille Valbo 4) Söderhamn Hille 5) Söderala Hamrånge 6) Norrala Söderhamns stad 7) Hudiksvall Söderala (endast 8) Delsbo Sandarne sam- 9) Forsa hälle) 10) Bergsjö Skog 11) Sandviken Söderala (utom 12) Ockelbo Sandarne sam- 13) Storvik 14) Hofors hälle) Rengsjö 15) Bollnäs

(ingår ej i krets)

»

Gävle Söderhamn Hudiksvall

Sandviken

Bollnäs

403 Föreslagen indelning

Nuvarande indelning

I civilförsvarsområdet ingående Län

1 Civilförsvarsområden

nuvarande civilförsvarsområden

kommuner

Civilförsvarsområden

Civilförsvarskretsar

3) Hudiksvall

Hudiksvall Delsbo Forsa Bergsjö

4) Sandviken

Sandviken Ockelbo Storvik Hofors

5) Bollnäs

Bollnäs Ovanåker

6) Ljusdal

Ljusdal Färila Järvsö Arbrå

y

1) Härnösand

Härnösand

2) Sundsvall

Sundsvall

Tuna

3) Ange

Njurunda Indal Söråker Borgsjö Torp

4) Kramfors

Kramfors

Norrala 16) Ovanåker Enånger 17) Ljusdal Njutånger 18) Färila Hudiksvalls stad 19) Järvsö Delsbo 20) Arbrå Bjuråker Forsa Hälsingtuna Harmånger Gnarp Bergsjö Hassela Sandvikens stad Årsunda Ockelbo Järbo Storviks köping Ovansjö Hofors Torsåker Bollnäs stad Hanebo Bollnäs lk Alfta Ovanåker Ljusdals köping Ramsjö Ljusdals lk Los Färila Järvsö Arbrå Härnösands stad 1) Sundsvall Säbrå 2) Borgsjö Högsjö 3) Torp Sundsvalls stad 4) Tuna Sköns köping 5) Njurunda Timrå köping 6) Indal Alnö 7) Söråker Selånger 8) Örnsköldsvik Tuna 9) Anundsjö Attmar 10) Nätra Njurunda 11) Björna Indals-Liden 12) Kramfors Hässjö 13) Härnösand Ange köping 14) Bjärtrå Häverö 15) Nyland Borgsjö 16) Sollefteå Torp 17) Ramsele Stöde 18) Ådalsliden Kramfors stad 19) Hoting Ytterlännäs (endast byarna Lästa och Väja)

Ljusdal

Sundsvall

Örnsköldsvik

Kramfors

Sollefteå

Nuvarande indelning

Föreslagen indelning I civilförsvarsområdet ingående Län

1 Civilförsvarsområden

nuvarande civilförsvarsområden

kommuner

Civilförsvarsområden

Civilförsvarskretsar

6 Bjärtrå

Nyland

5) Sollefteå

Sollefteå Ramsele Ådalsliden Hoting

6) Örnsköldsvik Örnsköldsvik

Anundsjö Nätra Björna

Z

1) Östersund

Östersund

Brunflo

Rödön

2) Bräcke

Bräcke

3) Ragunda

Ragunda Bispgården

4) Ström

Ström Hammerdal FöUinge

Noraström Nordingrå Ullånger Bjärtrå Boteå Ytterlännäs (utom byarna Lästa och Väja) Sollefteå stad Långsele Resele Helgum Ramsele Ådals-Liden Junsele Fjällsjö Tåsjö Örnsköldsviks stad Mo Själevad Arnäs Grundsunda Anundsjö Nätra Gideå Björna Trehörningsjö 1) Östersund Östersunds stad Frösö köp. (norr 2) Brunflo om Vallsundet) 3) Rödön Rödön (endast 4) Bräcke Lugnviks samh.) 5) Bispgården Hallen 6) Ragunda Oviken 7) Ström 8) Hammerdal Frösö köping (söder om 9) Frostviken Vallsundet) 10) FöUinge Hackas 11) Mörsil Brunflo 12) Undersåker Rödön (utom 13) Sveg Lugnviks samh.) 14) Hede Lit 15) Berg Häggenås Bräcke Revsund Ragunda Stugun Fors Kälarne Ström Hammerdal Hotagen FöUinge

Östersund Bräcke Ström

Mörsil Sveg (ingår ej i krets)

405 Föreslagen indelning

Nuvarande indelning

I civilförsvarsområdet ingående Län

1 Civilförsvarsområden

nuvarande civilförsvarsområden

kommuner

Civilförsvarsområden

Civilförsvarskretsar

5) Frostviken 6) Mörsil

Frostviken Mörsil

Undersåker

AC

7) Sveg

Sveg

8) Hede

Hede

9) Berg

Berg

1) Umeå

Umeå

Holmsund

Vännäs 2) Bygdeå

Bygdeå Nysätra

3) Skellefteå

Skellefteå norra

Skellefteå södra

Frostviken Offerdal Alsen Mörsil (utom fastigheten österuppland l 4 ) Hallen Mörsil (endast fastigheten österupplandl*) Kall Åre Undersåker Svegs köping Svegslk Högdal Lillhärdal Hede Tännäs Oviken övre Ljungadalen Berg Rätan Umeå stad (utom 1) Umeå uthamnen) 2) Bygdeå Umeå lk 3) Vännäs Sävar 4) Holmsund Holmön 5) Skellefteå Umeå stad södra (endast ut6) Skellefteå hamnen) norra Holmsunds köp. 7) Byske Vännäs köping 8) Nysätra Vännäs lk 9) Burträsk Bygdeå 10) Nordmaling Nysätra 11) Bjurholm Lövånger 12) Stensele Skellefteå lk (den 13) Sorsele norr om älven 14) Tärna belägna delen 15) Vilhelmina utom byarna 16) Dorotea Prästbordet 17) Åsele och Kaplans- 18) Norsjö bordet) 19) Jörn Skellefteå stad 20) Mala Bureå 21) Lycksele Skellefteå lk 22) Degerfors (den söder om älven belägna delen samt byarna Prästbordet och Kaplansbordet)

Umeå

Skellefteå

Nordmaling Stensele Vilhelmina Norsjö (ingår ej i krets)

»

406 Nuvarande indelning

Föreslagen indelning Län

I civilförsvarsområdet ingående Civilförsvarsområden

nuvarande civilförsvarsområden

kommuner

Civilförsvarsområden

Civilförsvarskretsar

4) Nordmaling

Byske Burträsk Nordmaling

Byske Burträsk Nordmaling Hörnefors Bjurholm Stensele Sorsele Tärna Vilhelmina köp. Vilhelmina lk Dorotea Åsele Fredrika Norsjö Jörn Mala Lycksele stad Örträsk Lycksele lk Degerfors

5) Stensele 6)

Vilhelmina

Bjurholm Stensele Sorsele Tärna Vilhelmina Dorotea Åsele

8) Lycksele

Norsjö Jörn Mala Lycksele

9) Degerfors

Degerfors

1) Luleå 2) Boden

Luleå Nederluleå Råneå Boden

3) Älvsby

Älvsby

4) Nederkalix

Nederkalix Tore Haparanda

5) Gällivare 6) Jokkmokk 7) Arvidsjaur

Gällivare Jokkmokk Arvidsjaur Arjeplog Piteå

7) Norsjö

BD

8) Ptfed

9) överkalix

Överkalix Övertorneå

10) Korpilombolo 11) Pa/aZa

Korpilombolo

12)

Kiruna Karesuando

Kiruna

Pajala

Luleå stad Nederluleå Råneå Bodens stad Överluleå Edefors Älvsbyns köp. Älvsby Nederkalix Tore Haparanda stad Nedertorneå Karl Gustav Gällivare Jokkmokk Arvidsjaur Arjeplog Piteå stad Hortlax Piteå lk Norrfjärden överkalix Hietaniemi Övertorneå Korpilombolo Tärendö Pajala Junosuando Kiruna stad Karesuando

Luleå 1) Luleå 2) Nederluleå 3) Råneå 4) Boden Boden 5) Älvsby 6) Nederkalix Nederkalix 7) Tore 8) Haparanda 9) Gällivare Gällivare 10) Jokkmokk 11) Arvidsjaur (ingår ej i krets) 12) Arjeplog » 13) Piteå » 14) Överkalix » 15) övertorneå » 16) Korpilombolo » 17) Pajala » 18) Kiruna » 19) Karesuando »

Bilaga 2 Sp elexempel

angående

civilförsvarsverksamhetens

atombombanfall

(höjddetonation

igångsättande 20

och ledning

efter

kton)

(endast viktigare åtgärder och verksamhet redovisas) Förutsättning:

1. Befolkningsläge efter genomförd beredskapsutrymning och omflyttning (räddningsenheter med bärbar utrustning är i begränsad omfattning förlagda till bostadsområdena) fig. 2. Belägenheten av mätstationer fig. 3. Belägenheten av depåer och å anmarschvägar fig. 4. Olika skadeområden och sektorsindelning fig.

Tid (tiderna grundar sig endast på teoretiska beräkningar) kl 0

Verksamhet

l| 12 13 14

Anmärkningar

Atombomben detonerar.

» 0 + 1 till 10 min. Mätinstrumenten på observationsplatser- Personalen har vid detonationa har registrerat detonationen. Värdena nen varit i skydd. avläses och inrapporteras per radio till hc. I hc mottagna mätvärden bearbetas. Markering sker efter hand på lägeskartan. De i bostadsområdena grupperade räddningsgrupperna påbörjar indikerings-, rekognoscerings- och räddningsverksamheten inom respektive områden.

Räddningsgrupperna har varit förlagda till goda normalskyddsrum med tillfredsställande reservutgångar.

Ledningschefer och enheter rycker ut från Enheter har utbeordrats i förutresp. uppehållsplatser på förutbestämda bestämd omfattning utan a t t anmarschvägar mot orten. avvakta order från hc. kl 0 + 10 till 30 min Nollpunkt och bombstyrka har fastställts Eventuellt kan till vissa punki hc. Uppgifter härom utgår per radio till ter på anmarschvägar utsänledningschefer m. fl. das snabba, radioförsedda sambandsorgan. Dessa mottager meddelanden från hc och vidarebefordrar dem till passerande civilförsvarsenheter. Med stöd av i fred gjorda studier och analyser göres i hc beräkningar av anfallets verkan: a. Rassituationen och framkomligheten bedömes, antalet blockerade skyddsrum beräknas. b. Befolkningsläget vid tidpunkten för anfallet bedömes. c. Brandens omfattning bedömes (av särskilt intresse är, att brandsituationen vid tidpunkten för enheternas framkomst till skadeområdet beräknas). d. Behovet av förbandsstationer bedömes och plan för sjukvårdsverksamhetens bedrivande uppgöres (behov av sjukhusplatser, fjärrtransporter m. m.).

Erforderligt för beräkning av räddningsverksamhetens omfattning, räddningstiden, kompletterande insättning av enheter av olika slag, begäran om hjälp och insättning av denna

408 Tid (tiderna grundar sig endast på teoretiska beräkningar) kl 0+10 till 30 min.

Verksamhet

Anmärkningar

e. Trafikreglering planlägges. f. Åtgärder för omhändertagande av hemlös befolkning planeras. Order, rapporter och orienteringar ges efter hand som underlag framkommer. På observationsplatserna fortsätter verksamheten. Kompletterande upplysningar insändes till hc. Efter hand kommer indikerings-, rekognoscerings- och räddningsverksamheten i gång. De i bostadsområdena verksamma räddningsgrupperna söker samband per radio med mot skadeområdetframryckande ledningschefer eller annat civilförsvarsbefäl. Vid verkskydden bedrives motsvarande verksamhet.

Räddningsverksamheten består i huvudsak av initiering och handledning av åtgärder som befolkningen vid denna tidp u n k t själv kan åstadkomma i de områden, där husen icke fullständigt raserats och där risk för svår brand förefinnes. Räddning av i skyddsrum innestängda människor måste i regel utföras av civilförsvarsenheter.

Ledningschefer och enheter befinner sig Upplysningar om hc kännedom om skadeområdet erhålles per på framryckning mot skadeområdet. radio efter hand. kl 0+30 till 60 min. I hc fullföljes beräkningen av skadegörelsen. Skadebilden klarnar tillräckligt för verksamhetens bedrivande någon tid framåt. Order om kompletterande utryckning har utgått. Begäran om hjälp har framställts. Erforderliga förstahandsorienteringar har utfärdats.

I begränsad omfattning har rapporter om skadegörelsen inkommit från verkskydd, räddningsgrupper, etc.

I bostadsområdena har de där utgångsgrupperade räddningsgrupperna lokaliserat de blockerade skyddsrummen inom resp. områden. Räddningsverksamheten (den självordnade) pågår inom de områden där svår brand förekommer. Denna räddningsverksamhet hotas att avbrytas på grund av övertändning. Räddningsgrupperna söker samband med ledningscheferna. Ledningscheferna anländer till skadeområdet. Samband upprätthålles med de i bostadsområdena utgångsgrupperade räddningsgrupperna. Med stöd av deras rekognosceringar insattes snabbt de utryckta räddningsenheterna. Verksamheten inom respektive sektorer underställes ledningscheferna. övriga enheter sättes i verksamhet snarast efter framkomsten till skadeområdet. Ledningscheferna erhåller kontinuerligt per radio meddelande om hc uppfattning av läget m. m., inhämtad bl. a. genom helikopterspaning.

Det är av största vikt att enheterna snabbt kommer i verksamhet. Tidsödande rekognosceringar får ej fördröja verksamhetens igångsättande. Måhända kan de i hc gjorda teoretiska beräkningarna tjäna till ledning för ledningschefen vid insättning av enheter i skadeområdet. Omdisponering av tidigare insatta enheter kan bli nödvändig sedan läget klarnat.

409 Tid (tiderna grundar sig endast på teoretiska beräkningar)

kl 0+30 till 60 min. Länsstyrelsen beordrar utsändande hjälp till den anfallna orten. kl 0 + 1 till 2 tim.

Anmärkningar

Verksamhet

av

Hc uppfattning om skadegörelsen klarnar efter hand. Mellan hc och ledningscheferna sker överläggningar vid behov och ömsesidiga orienteringar lämnas. Den under hc direkt lydande verksamhe- Verksamheten vid förbandsheten utanför skadeområdet börjar kom- stationer, anstalter för hemlösa, underhållsorgan m. fl. enheter. ma i gång. Order, rapporter och orienteringar ges efter hand när anledning därtill finnes. I skadeområdet är de tidigast insatta enheterna i full verksamhet. Nytillkomna enheter insattes efter hand som de anländer. Ledningschefernas uppfattning om skadegörelsen inom respektive sektorer klarnar efter hand. Räddningsverksamheten har på grund av övertändning måst avbrytas i de brinnande områdena men pågår i full utsträckning i övriga. Sjuktransporterna ur skadeområdet har kommit i gång. Omdisponering av enheter göres då anledning därtill uppstår.

kl 0 + 2 tim.

Civilförsvarsverksamheten anpassas av civilförsvarschefen (hc) efter hand som läget klarnar och börjar anta mera planmässiga former. Tilldelade hjälpstyrkor insattes under hänsynstagande till behovet inom respektive sektorer eller andra verksamhetsområden. Den fortsatta verksamheten redovisas ej i detta exempel.

410 Bebodda områden Fig. 11. Befolkningsläge

efter beredskapsutrymning

Fig. 12. Belägenheten av mätstationer.

och omflyttning.

•

• 3km Fig. 13. Belägenheten av depåer och anmarschvägar;

Fig. 14. Olika skadeområden och

sektorsindelning.

Bilaga 3

Civilförsvarssektionernas nuvarande gjord av statens organisationsnämnd ningar.)

arbetsuppgifter med ledning

m. m. (Sammanställning uppav länsstyrelsernas arbetsord-

Administration, organisation, planer samt personalärenden Anslagsfrågor Fördelning av kostnader för civilförsvarsåtgärder Statsbidrag Ärenden tillhörande personalprövningsnämnden Förordnanden Ledighet och semester Avlöningar och arvoden Organisationsplaner Specialplaner Operativa planer Utbildnings- och övningsverksamhet Utbildningsprogram Central utbildning Regional utbildning Lokal utbildning Övningar och krigsspel Materiel och förråd Förrådslokaler Förvaring m. m. av materiel Besiktning och kontroll av materiel Utlåning och försäljning av materiel Skyddsrum m. fl. byggnadsanordningar Anordnande Anstånd Dispenser Granskning av planer och ritningar Rekvisition, uttagning, förfogande Värderingsnämnder, gode män o. d. Motorfordon Fastigheter Fartyg Hästar Hundar Drivmedel Övrigt Militära ärenden Inskrivning Uppskov

413 Anstånd Uttagning av civilförsvarspliktiga för tjänstgöring vid krigsmakten Länsstyrelsens medverkan vid krigsmaktens mobilisering Kuppförsvar Planläggning av samverkan mellan länsstyrelsen och militära myndigheter under beredskap och krig Fredsbrandväsendet Åläggande för kommuner Brandordningar Kommun- och släckningsavtal Sotningstaxor m. m. Förordnande av brandbefäl Besvärsärenden Övrigt Övriga ärenden Länsstyrelsens krigsorganisationstjänst Länsstyrelsens sambandstjänst Säkerhetsfrågor Skydd mot spioneri och sabotage Fridlysning och förbud Auktorisation av bevakningsföretag Utfärdande av legitimationskort Mörkläggningsfrågor Brevduvor, amatörradio Civil luftfart Bistånd vid naturkatastrofer Fjällräddningstjänst Frivilliga civilförsvarsorganisationer Civilförsvaret berörande frågor om åtal och vite för enskilda Remisser o.d. berörande civilförsvaret Avtalsfrågor

Bilaga 4

Antal civilförsvarsbyråer

m. m. budgetåret 1955j56

Antal civilförsvarsbyråer

Län

Antal cfo

med med heltidsdeltidsmed anställd anställd heltidsanställd byråföre- byråförelönegrads- ståndare ståndare (eller på mot placerad byråföre- arvode heltid mot arvode motsv. ståndare under Igr9 eller högre lgr9)

Antal cfo

med endast skrivhjälp (lgr 5)

heltid

deltid

A B C D E F G H I K L M N 0 P R S T U W X Y Z AC BD

1 15 8 10 14 14 9 17 1 8 17 21 9 16 20 16 18 13 11 19 20 19 15 22 19

1 3 2 3 4 2 2 2 1 2 3 7 2 4 3 4 5 4 3 3 3 5 1 2 6

— — — —

1 1 1

— — —

— — —

— — . . — .—. — — — — — — .— — — .—. — — —

Summa

— — — — 1 1 2

. 1

— — — 1

— 1 1 2 1 3

— — —

.— — .—. —

.—. —

—

—

4 10

— — 10 2 3

— — — .—. —

— 2

— .—. — — — —

4 1

med utan endast medel till biträdestillf. hjälp skrivhjälp

5 6 7 4 1 2 5

— — 2 3 2 7

2 2 1 2

— 12

— — 4 2 13 1 3 14 20 11

— 13 3 2 2 9 12 4 4 1 12 7

.— — 2

90 Till grund för sammanställningen ligger dels den av Kungl. Maj:t fastställda personalplanen, dels uppgifter från respektive län. Södermanlands län (D) har under budgetåret haft en försöksorganisation. För jämförbarhet med övriga län har uppgifter avseende budgetåret 1953/54 använts.

Bilaga 5

Utdrag ur statens organisationsnämnds förslag 1957 angående civilförsvarsstyrelsens organisation Befintlig organisation

Civilförsvarsstyrelsen (i det följande förkortat cfs) består av fyra byråer och två avdelningar. Byråerna äro administrativ-kamerala byrån, organisationsbyrån, utbildnings-, övnings- och krigsplanläggningsbyrån samt tekniska byrån. Avdelningarna äro bevakningsavdelningen och riksbrandinspektörens avdelning. Dessutom finnes en civilförsvarsöverläkare, en militärassistent och en pressombudsman. Organisationen framgår av fig. 15. Civilförsvarsstyrelsens personal uppgick den 30/6 1957 till 125 befattningshavare, förutom 1 maskinist, 19 förrådsarbetare och 4 arkivarbetare. Administrativ-kamerala byrån handlägger ärenden av juridisk och administrativ natur och biträder styrelsen i övrigt vid handläggningen av dylika ärenden. Till arbetsuppgifterna höra vidare medelsförvaltning och medelsredovisning, materielupphandling, materielredovisning och direktiv för förrådshållning samt för vård och underhåll av materiel. Till byrån höra registraturet, expeditionsvakter och telefonister. Ärenden rörande civilförsvarsstyrelsens personal samt i viss utsträckning personalen i civilförsvarets regionala och lokala adminstration handläggas på byrån. Chefen för byrån skall biträda med formell och reell bearbetning av de förslag till anvisningar och föreskrifter för underlydande organs verksamhet, som uppgöras på de olika byråerna. Organisationsbyrån handlägger ärenden, som röra civilförsvarets organisation t. ex. frågor rörande organisationsplaner och specialplaner, territoriell indelning, personal och inskrivning. Det centrala arbetet beträffande tjänstegrenarna utrymnings- och socialtjänst, undanförsel- och förstöringstjänst samt hemskydd och blocktjänst handhas av byrån. Härutöver har byrån i huvudsak följande arbetsuppgifter: materielfrågor, uttagning av motorfordon och fartyg m. m., kontakt med frivilliga försvarsorganisationer, deltagande i förberedelsearbete med och genomförande av försvarsspel och större övningar samt inspektion av underordnade civilförsvarsmyndigheter rörande förhållanden, som tillhöra byråns verksamhetsområde. Utbildnings-, övnings- och krigsplanläggningsbyrån handlägger frågor rörande civilförsvarets utbildningsverksamhet såsom upprättande av anvisningar och normalplaner för utbildningen, anskaffning, distribution och vård av utbildningsmateriel, utgivning av utbildningslitteratur, statens civilförsvarsskola, inspektion av regional och lokal utbildning, granskning

416 av planer för regionala kurser och sammanställning av utbildningsstatistik. Dessutom handhar byrån ärenden rörande krigsplacering och utbildningav civilförsvaret tilldelade vapenfria värnpliktiga. Frågor rörande krigsplanläggning handläggas numera icke av denna byrå. Tekniska byrån handlägger ärenden rörande förebyggande civilförsvarsåtgärder i samband med samhällsplanering, rörande skyddsrum, skydd mot radiologisk, biologisk och kemisk krigföring, teknisk tjänst, projektilröjning, observations- och förbindelsetjänst, alarmering och orienteringsförsvårande åtgärder. Forsknings- och försöksverksamhet inom dessa områden bedrives genom byrån i mån av tillgång på medel. Konsulterande verksamhet rörande tekniska och ekonomiska problem i samband med skyddsrum utövas i icke obetydlig utsträckning. Byrån inspekterar underordnade civilförsvarsmyndigheter beträffande förhållanden, som tillhöra byråns verksamhetsområde samt leder konferenser med civilförsvarstekniker och kurser för viss teknisk personal såsom radioservicemän. Bevakningsavdelningen handlägger ärenden rörande ordnings- och bevakningstjänst, skydd mot spioneri och sabotage samt verkskydd. Riksbrandinspektören handlägger ärenden rörande brandförsvaret under krig såsom föredragande i civilförsvarsstyrelsen men är i övrigt direkt ansvarig inför Kungl. Maj :t för sin ämbetsutövning. Fredsbrandärendena handlägger han sålunda självständigt. Beträffande fredsbrandväsendet ankommer det dock på civilförsvarsstyrelsen att centralt upphandla materiel, utbetala statsbidrag till kommuner för bestridande av kostnader för brandanordningar och brandmateriel samt att omhänderha av statsmakterna för statens brandinspektion beviljade anslag. Civilförsvarsöverläkaren handlägger ärenden rörande civilförsvarets sjukvårdstjänst. Ärendena omfatta frågor rörande organisation, utrustning, upphandling av materiel samt tjänstegrenens utbildning. Militärassistenten fungerar som sambandsman mellan försvarsstaben och civilförsvarsstyrelsen. Pressombudsmannen svarar för civilförsvarsstyrelsens kontakt med press, radio och film. Förslag

Den nuvarande cfs har icke en adekvat organisation för de arbetsuppgifter, som åvila den. Inom tre områden fordras en förändring av styrelsens organisation samt en måttlig arbetskraftförstärkning. Dessa områden äro planeringsverksamhet, krigsplanläggningsarbete samt samhällsplanering och skyddsrumsbyggande. Organisationsnämnden bortser härvid från utbildningsverksamheten, vilken helt behandlas av 1953 års utredning angående civilförsvarsutbildning. Planeringsverksamheten behöver få erforderligt utrymme, för att inriktningen på lång sikt av civilförsvarsverksamheten inom den av statsmak»

417 terna fastställda ramen skall kunna göras på ett riktigt sätt. Därigenom kunna riskerna för en felaktig användning av de medel, som samhället offrar för civilförsvaret minskas. En bestämd åtskillnad bör göras mellan krigsplanläggningsuppgifter och andra, löpande arbetsuppgifter för att förhindra, att löpande uppgifter tränga planläggningsarbetet åt sidan. Krigsplanläggningsuppgifterna böra sammanföras till en och samma arbetsenhet inom styrelsen. En utvidgning av denna arbetsenhet är ofrånkomlig, om erforderliga anvisningar och riktlinjer för underordnade och sidoordnade organs verksamhet skola k u n n a produceras och fortlöpande aktualiseras. Att krigsplanläggningsarbetet sammanhålles inom en arbetsenhet I n o m styrelsen betyder bl. a., att ansvaret för krigsbrandtjänsten överflyttas från riksbrandinspektören till nämnda arbetsenhet. Riksbrandinspektören föreslås alltfort ingå som ledamot i cfs. Definitiva förslag om hans organisatoriska ställning, arbetsuppgifter m. m. kan emellertid framläggas först sedan 1954 års brandlagsrevision tagit ställning till dessa frågor. För utarbetande och aktualisering av riktlinjer för samhällsplanering med hänsyn till civilförsvaret fordras en förstärkning av cfs organ för detta ändamål. Det skyddsrumsbyggande, som initieras av cfs innebär stora ekonomiska engagement för stat, kommun och enskilda. Det är på grund härav viktigt, att det organ, som inom cfs närmast svarar för denna verksamhet, har erforderliga resurser för att på ett för samhället tillfredsställande sätt fullgöra dessa uppgifter. En förstärkning av detta organ har visat sig vara nödvändig. Organisationsnämnden har övervägt en uppdelning av cfs administrativkamerala byrå i två organisationsenheter — en enhet omfattande de administrativ-kamerala funktionerna och en enhet omfattande inköps- och förrådsfunktionerna. En dylik uppdelning skulle medföra en mera homogen gruppering av arbetsuppgifterna under chefer direkt ansvariga inför verksledningen. Undersökningar av arbetets omfattning ha emellertid visat, att arbetsmängderna f. n. äro för små för att motivera en dylik delning. Organisationsnämnden har även haft att överväga ett förslag om en delning av berörda byrå på så sätt, att endast förrådsfunktionerna brytas ut ur byrån och överföras till tekniska byrån. Såvitt nämnden har kunnat finna, skulle en dylik utbrytning medföra en olycklig och olämplig uppdelningav ansvaret för de i materielanskaffningen och förrådshållningen ingående arbetsfunktionerna. Varken den nuvarande eller den föreslagna tekniska byråns arbetsområde rymmer dessutom arbetsuppgifter med väsentlig anknytning till förrådsverksamheten. På grund härav bör inköps- och förrådsverksamheten sammanhållas inom en och samma organisationsenhet. Organisationsnämnden har vidare haft att pröva ett förslag om en uppdelning av den föreslagna organisationsbyrån i en operativ byrå och en organisationsbyrå. En klar gränsdragning mellan arbetsuppgifter, som 2 7 — 710821

418 skola tillhöra den ena eller den andra byrån har visat sig praktiskt taget omöjlig att göra. En uppdelning skulle under sådana förhållanden medföra oklara ansvarslinjer och risk för dubbelarbete samt onödiga samordningsproblem. Arbetsuppgifterna ha ej heller en sådan räckvidd, att de icke med fördel kunna sammanhållas inom en och samma organisationsenhet. Arbetsuppgifter I cfs arbetsuppgifter förutsattes den förändringen, att (enligt de riktlinjer som uppdragas av 1953 års civilförsvarsutredning) uppgifter till förhindrande av spioneri och sabotage utom markbevakning, vilka f. n. handläggas vid styrelsens bevakningsavdelning, icke längre skola åvila styrelsen. Såsom tidigare nämnts behandlas utbildningsverksamheten helt av 1953 års utredning om civilförsvarsutbildning. Huvudfunktionerna inom cfs bliva sålunda följande: Planeringsverksamhet Arbetsuppgiften omfattar översiktlig långtidsplanering, inriktning, ledning, samordning och uppföljning av civilförsvarsverksamheten. För att biträda verksledningen med dessa arbetsuppgifter föreslås ett stabsorgan, centralplaneringen. Detta organ skall i sig själv icke vara ordergivande till cfs byråer eller avdelningar, utan det skall endast fungera som ett stabsorgan åt verksledningen. Civilförsvarsteknisk anpassning Här avses den tekniska verksamhet, som med utgångspunkt från tillgängliga forskningsresultat, tjänsteerfarenheter m. m. erfordras, innan materiel av olika slag kan anskaffas eller skyddsrum byggas. Egentliga forskningsuppgifter skola icke ankomma på cfs men väl ett utvecklande och en anpassning för praktiskt bruk inom civilförsvaret av olika konkreta projekt grundade på av försvarets forskningsanstalt eller andra institutioner klarlagda, tekniskt-fysikaliska underlag. En fastare anknytning av cfs till försvarets forskningsanstalt är önskvärd. Verksamheten utgöres av studier, projekteringsarbete, konstruktionsoch försöksverksamhet samt utarbetande av tekniskt underlag för anskaffning. Huvudlinjerna för projekteringsarbetets inriktning böra uppdragas av det organ inom styrelsen, som skall svara för långtidsplaneringen. Egen konstruktionsverksamhet skall i princip icke utföras. Denna verksamhet måste utövas i nära kontakt med tillverkningen av materielen och bör i största utsträckning förläggas till den privata eller statliga industrien. Krigsplanläggningsarbete Cfs skall planlägga civilförsvarsåtgärder gemensamma för hela riket eller större delar därav. Denna planläggning berör bl. a. markbevakning,

419 undanförsel, utrymning samt vissa andra uppgifter. Krigsorganisationsplaner för cfs organisation och personalbehov skola även uppgöras. I övrigt åligger det cfs att utarbeta riktlinjer för upprättande av organisations- och specialplaner för civilförsvaret samt att meddela anvisningar angående hur personalbehovet enligt dessa planer skall täckas. Utrustningslistor, fördelnings-, krigsförvarings- och ersättningsplaner för material m. m. skola även utarbetas. Mobiliseringsföreskrifter såväl för personal som materiel skola meddelas. Till dessa arbetsuppgifter hör utarbetandet av anvisningar för civilförsvarets operativa och taktiska verksamhet. Till ledning för myndigheter, enskilda sammanslutningar och allmänheten åligger det cfs att utfärda för civilförsvaret erforderliga föreskrifter och anvisningar. Vid fullgörandet av dessa arbetsuppgifter fordras ett intimt samarbete med ett flertal myndigheter bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, jordbruksnämnden, medicinalstyrelsen, militära myndigheter samt riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap samt särskilt vad rör personalfrågor, olika organisationer med beredskapsuppgifter. Inspektionsverksamhet Cfs skall företa inspektioner för att utröna civilförsvarets tillstånd och behov. Inspektionsorganens verksamhet skall icke blott vara övervakning och kontroll utan även rådgivning. Verksamheten berör planläggning, utbildning, materiel och byggnadstekniska anordningar. Inspektionsverksamheten bör utövas i så litet personalkrävande former som möjligt genom att de inspekterandes verksamhetsfält icke specialiseras i högre grad än som betingas av omständigheterna. Uppföljningen och övervakningen av meddelade riktlinjers omsättning i planer både inom cfs och cfs underlydande instanser bör effektiviseras. Arbetsuppgifterna böra fullgöras väsentligen i form av råd och anvisningar i samband med en kontinuerlig genomgång av uppgjorda planer m. m. Några befattningar med enbart inspekterande arbetsuppgifter synas icke böra inrättas, utan verksamheten bör bedrivas av vissa företrädare för styrelsens olika arbetsområden. En effektiv samordning av denna verksamhet är nödvändig. Civilförsvarsspel och övningsverksamhet För samövning av utbildad och annan civilförsvarspersonal och för att pröva och vidare utveckla civilförsvarets funktionsduglighet skola civilförsvarsspel och praktiska övningar genomföras. Cfs skall utarbeta anvisningar, mallar m. m. samt för varje utbildningsår ge direktiv för verksamheten. Erfarenheterna av verksamheten skola insamlas, bearbetas och delgivas bl. a. civilförsvarsskolan. Spel och övningar genomföras ofta i samverkan med andra myndigheter.

420 Inköpsverksamhet m. m. Inköpsverksamheten omfattar upphandling av civilförsvarsmateriel, kontorsförnödenheter och trycksaker. I fråga om viss materiel, framförallt för förrådsverksamheten (verktyg och förbrukningsmateriel), göras inköp i begränsad omfattning av regionala civilförsvarsmyndigheter. Förfarandet vid inköp regleras genom upphandlingskungörelsen. Vid upphandling av materiel, som i samma eller liknande utförande användes inom viss eller vissa militära försvarsgrenar böra möjligheterna till samordnad anskaffning beaktas. Det organ, som skall handha inköpsverksamheten inom cfs, skall även svara för att kontroll av leveransen, d. v. s. kontrollplanering, leveransövervakning, tillverknings- och mottagningskontroll samt leveransrapportering och garantiövervakning verkställes. Det skall dessutom svara för försäljning av utrangerad och kasserad materiel. Till inköpsverksamheten böra fogas de i materielanskaffningen ingående tekniska funktionerna — tekniskt upphandlingsunderlag — i fråga om allmänna marknadsvaror. Förrådshållning m. m. Tilldelning av materiel till olika förråd sker med beaktande av beräknat krigs- och fredsbehov, materielens omsättning m. m. Cfs uppgifter beträffande förrådshållningen avse beräkning, placering och planering av erforderliga förrådsutrymmen, uppgörande av förslag till lämplig inredning och utrustning av förråden och rationell emballering av materielen, behandling av transportfrågor samt beräkning av erforderlig förrådspersonal. Föreskrifter för förrådstjänsten skola utfärdas och centralförråd och verkstäder ledas av cfs. Uppgifter om materielens befintlighet och fördelning skola finnas hos styrelsen. Det åligger cfs att utfärda erforderliga bestämmelser för materielens redovisning. Cfs skall verkställa förrådskontroll dels genom en bokföringsmässig övervakning av materielens tagande till uppbörd och avgång u r uppbörden, dels genom en kontroll av att den verkliga behållningen överensstämmer med den bokförda — inventering. Cfs skall inventera endast stickprovsvis. Fullständig inventering genomföres, enligt cfs direktiv, av regionala organ. Cfs skall upprätta planer för utrangering av materiel. Tekniskt underhåll omfattar de åtgärder, som erfordras, för att materielen på ett rationellt och ekonomiskt fördelaktigt sätt skall hållas i brukbart skick. Till ledning för den personal, som skall handha materielen, skall cfs utarbeta en materielhandbok innehållande beskrivningar, instruktioner, föreskrifter m. m. rörande materiel. Beträffande viss materiel kunna filmer, bildband, planscher o. dyl. bliva erforderliga för utbildningen av den personal, som skall handha materielen.

421 Materielen försämras som regel med tiden genom förslitning, korrosion, inverkan av svamp och insekter, fuktskador, speciella åldringsfenomen m. m. Cfs skall i samråd med bl. a. försvarets forskningsanstalt och försvarsgrensförvaltningarna utveckla medel och metoder, som motverka dylika förstörelseprocesser. Cfs skall övervaka materielens tillstånd och vård genom inspektioner. Rådgivnings- och upplysningsverksamhet Cfs skall tillhandagå myndigheter samt verk, företag och inrättningar med råd och upplysningar i civilförsvarsfrågor och verka för upplysning om civilförsvaret i samarbete med frivilliga organisationer. Verksamheten omfattar sammanställning av meddelanden och notiser om civilförsvaret, kontakt med opinionsbildande organ, organisation av eller medverkan vid utställningar och försvarsdagar. Viss del av verksamheten riktar sig enbart till civilförsvarspersonalen. För beredskap och krig fordras en vidgad informativ verksamhet framför allt riktad till allmänheten. Cfs skall i fred planera och förbereda dessa arbetsuppgifter. Samhällsplanering och skyddsrumsbyggande Cfs skall ägna uppmärksamhet åt frågan om samhällsplaneringen med hänsyn till civilförsvaret. Verksamheten syftar till ett från civilförsvarssynpunkt ändamålsenligt förläggande och utförande av samhällsbebyggelsen. Beträffande skyddsrumsbyggande åligger det cfs att meddela anvisningar för konstruktion och byggande av skyddsrum av olika slag samt att leda och övervaka utbyggnaden av vissa fullträffsäkra skyddsrum. Statsbidrag till kostnaderna för skyddsrum utgår enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser. Cfs prövar och beslutar i dylika statsbidragsärenden. Det åligger cfs att övervaka skyddsrumsbeståndets beskaffenhet genom inspektioner. I lag är skyldighet att inrätta skyddsrum ålagd fastighetsägare under vissa förutsättningar. Övervakningen av att bestämmelserna iakttagas ankommer främst på regionala och lokala myndigheter, men cfs bör utöva en stickprovskontroll på detta område. Uppgifter av servicekaraktär Cfs skall utgiva och reproducera publikationer och tryck av olika slag samt förrådshålla och distribuera dylikt tryck. En bibliotekstjänst är nödvändig. Dess uppgift är att anskaffa behövlig litteratur, att verkställa litteratursökning och att meddela viss information om nyutkommen litteratur. En samverkan bl. a. med militära bibliotek är önskvärd. En referattjänst bör organiseras i samverkan med den militära referattjänsten.

422 Som ett led i cfs verksamhet ingår övervakning av att en ändamålsenlig organisation och ett rationellt arbetssätt tillämpas både inom styrelsen och vid underlydande regionala och lokala myndigheter. Verksamheten omfattar handläggning av kontorsorganisations- och personalärenden. Bland övriga serviceuppgifter kunna nämnas frågor av juridisk och juridiskt-administrativ art samt registrering och arkivering av handlingar. Den förstnämnda uppgiften innehåller en mångfald ärenden av skiftande art. Där förekomma frågor rörande tillämpningen av lagar och författningar för civilförsvaret, besvärsärenden, statsbidragsärenden m. m. Indelning Cfs föreslås skola organiseras med ett stabsorgan, tre byråer och en självständig sektion: centralplaneringen, administrativa byrån, organisationsbyrån, tekniska byrån samt civilförsvarsspels- och övningssektionen. Dessutom fordras en civilförsvarsöverläkare och en militärassistent. Vidare bör riksbrandinspektören ingå som brandteknisk rådgivare i styrelsen. Cfs indelning framgår av fig. 16. Bland de arbetsuppgifter som åvila cfs kunna vissa uppgifter av likartad karaktär särskiljas. För att skapa klara ansvarslinjer, undvika dubbelarbete och underlätta samordningen böra likartade uppgifter sammanföras till handläggning inom en och samma organisationsenhet. Sålunda bör krigsplanläggningsarbetet, som fordrar en minutiös samordning, anförtros organisationsbyrån. De tekniska funktionerna — civilförsvarsteknisk anpassning samt samhällsplanering och skyddsrumsbyggande — sammanföras till handläggning inom den tekniska byrån. De administrativa, kontorstekniska och huvuddelen av serviceuppgifterna inrymmas i den administrativa byrån. Inköps- och förrådsverksamheten bör sammahållas i ett gemensamt organ. Som tidigare nämnts, medge icke arbetsuppgifternas omfattning inrättandet av en särskild organisationsenhet för detta verksamhetsområde. Arbetsuppgifterna föreslås alltfort skola tillhöra den administrativa byrån. Civilförsvarsspel och övningsverksamheten är så särpräglad att den bör hänföras till en särskild organisationsenhet, civilförsvarsspels- och övningssektionen. Planeringsverksamheten samt rådgivnings- och upplysningsverksamheten bör sammanhållas av stabsorganet, centralplaneringen. Cfs bör sålunda ha följande sammansättning: en generaldirektör och chef samt, såsom ledamöter, fyra av Kungl. Maj :t utsedda lekmannarepresentanter, tre byråchefer, vilka förestå var sin byrå, nämligen administrativa byrån, organisationsbyrån, tekniska byrån, en sektionschef, som är chef för civilförsvarsspels- och övningssektionen, en militärassistent, en civilförsvarsöverläkare, riksbrandinspektören samt

423 en representant för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, dock att de tre sistnämnda inträda som ledamöter endast i fråga om ärenden, vilka röra deras särskilda verksamhetsområden. Indelningen i byråer och stabsorgan samt byråers indelning i sektioner och under vederbörande byråchef direkt lydande detaljer böra bestämmas av Kungl. Maj :t liksom även arbetsuppgifternas fördelning på sålunda fastställda organisationsenheter. I fråga om den ytterligare uppdelningen på detaljer m. m. anser organisationsnämnden det för arbetets rationella bedrivande fördelaktigast, att verket självt medgives bestämma härom.

Ledningen De arbetsuppgifter, som åvila ledningen, äro att utforma målet för civilförsvarsverksamheten inom den av statsmakterna angivna ramen, att samordna verksamheten, att kontrollera genomförandet samt att företräda civilförsvaret. Den viktiga uppgiften att utforma målet, d. v. s. att initiera en långtidsplanering för civilförsvarsverksamheten — civilförsvarsteknisk anpassning, organisationens avvägning, utformning och utrustning, materielanskaffning, utbildning, skyddsrumsbyggande o. dyl. — har icke kunnat få erforderligt utrymme på grund av att löpande ärenden och representationsåligganden tagit en större del av arbetstiden i anspråk. Dessutom ha samordningsfrågor på detaljplanet belastat ledningen i alltför hög grad. Detta förhållande har orsakats bl. a. av att ansvaret för tjänstegrenarnas organisation varit uppdelat mellan flera byråer och avdelningar. Konsekvenserna av dessa förhållanden ha varit, att ledningen tvingats till improvisationer och till kortsiktiga lösningar. Den externa kontrollen av verksamheten har försvårats framförallt genom att ledningen icke varit utrustad med tillräckliga kontrollorgan och tillförlitliga statistiska uppgifter, den interna genom splittringen av ärendena på byråer och avdelningar samt genom att en långtidsplanering i stort sett saknats. Arbetsuppgiften att företräda civilförsvaret har i hög grad belastat ledningen. Studiebesök från utlandet ha varit talrika och ha tagit en icke obetydlig del av generaldirektörens tid i anspråk. I olika sammanhang har cfs inbjudits att medverka bl. a. vid konferenser, vid spel och övningar, vid kurser och vid möten i föreningar för frivilligt försvarsarbete. Generaldirektören har i stor utsträckning representerat civilförsvaret vid dylika tillfällen. För upprätthållande av kontakt med press, film och radio har ledningen biträtts av en pressombudsman anställd på deltid mot arvode. Denna del av verksamheten har på grund av de mycket begränsade resurserna icke k u n n a t fungera tillfredsställande. Vid försvarshögskolan har cfs represen-

424 terats av en befattningshavare, vilken vid sidan av sin tjänst inom styrelsen fungerat såsom lärare där. Ledningen bör enligt organisationsnämndens förslag utövas av en generaldirektör i lönegrad Bp6 med de befogenheter, som denne f. n. är utrustad med. Med hänsyn till att cfs hastigt kan komma i en situation, då beredskapsplanerna skola verkställas, bör det finnas en ställföreträdare, som är lika väl insatt i verksamheten som generaldirektören. Som ställföreträdare bör — liksom f. n. — en av byråcheferna förordnas. För att biträda ledningen vid utformandet av riktlinjer för långtidsplaneringen samt vid samordning och uppföljning i stort av verksamheten, för upprätthållande av kontakt med press, film och radio, m. m. föreslås, som tidigare nämnts, ett särskilt stabsorgan, centralplaneringen. För sekreterargöromål åt generaldirektören erfordras en kontorist i lönegrad Ao 9. Kontoristen skall tillika fungera som cfs bibliotekarie. Vad beträffar beslutanderättens utövande anser organisationsnämnden det nu tillämpade enrådighetssystemet alltjämt böra vara rådande. Någon uppdelning av beslutanderätten mellan generaldirektören och dennes ställföreträdare synes icke böra ifrågakomma. Vid förfall för generaldirektören bör ställföreträdaren inträda i dennes funktioner. Vid delegering av beslutanderätten till byrå- och lägre chefer bör beaktas, att ärendenas avgörande icke förlägges till högre instans än deras natur eller andra omständigheter kräva. Chef för en lägre organisationsenhet bör icke äga fatta beslut i ärenden av den principiella natur eller av den räckvidd, att besluten kunna få återverkningar på verksamheten utanför enheten i fråga. I sådana fall bör beslutanderätten förbehållas den närmast högre chef till vilkens arbetsområde beslutets verkningar begränsa sig. I ärenden av ekonomisk art synes vid beslutanderättens delegering till byrå- och lägre chef böra av verkschefen fastställas det belopp varje beslut av viss chef må avse. För byråchef bör ifrågavarande belopp k u n n a sättas jämförelsevis högt. Även åt sektionschef bör k u n n a anförtros beslutanderätt i ekonomiska frågor av begränsad räckvidd. Vissa rutinbetonade beslut t. ex. inköp av kontorsförnödenheter, trycksaker o. d. böra kunna delegeras till befattningshavare lägre än sektionschef. Någon delegationsskyldighet bör icke åläggas de olika cheferna utan det bör ankomma på var och en av dem att med hänsynstagande till de vid varje lidpunkt föreliggande förhållandena — främst de personella — avgöra i vilken utsträckning han inom ramen för sina befogenheter lämpligen bör delegera beslutanderätten. Samarbetsdelegationer Verksamheten inom cfs är av den arten, att den ställer stora krav på samordningen av detaljarbetet mellan byråerna. Även om de administra-

425 tiva enheternas arbetsuppgifter äro klart avgränsade och ansvarsfördelningen mellan enheterna klart fixerad, äro dock dessa så beroende av varandras arbetsresultat, att en samordning och samtidighet i verksamheten fordras. I den mån dessa krav icke kunna tillgodoses genom stabsorganet k u n n a samarbetsdelegationer tillsättas. Delegationerna skola icke befria byråorganisationen från ansvaret för viss uppgift, utan skola fungera som ett medel för smidigt samarbete över byrågränserna. I en dylik delegation böra representanter för berörda byråer ingå. Av ledamöterna skall en förordnas som sammankallande. Sekreterare skall utses. Det bör ytterligare understrykas, att detaljarbetet för den uppgift som anförtrotts en samarbetsdelegation skall utföras inom respektive byrå och att delegationen endast svarar för den nödvändiga samordningen och erforderligt samarbete mellan berörda byråer. Centralplaneringen För att ett fullgott resultat skall uppnås av cfs verksamhet, måste samtliga organ inom verket arbeta mot ett gemensamt mål. De delar, som ingå i styrelsens verksamhetsområde — civilförsvarsteknisk anpassning, organisationens avvägning, utformning, utrustning och utbildning, materielanskaffning, förebyggande åtgärder i form av utrymning, skyddsrumsbyggande m. fl. — äro så avhängiga av varandra, att stora krav ställas på cfs vid utformningen av målet för och samordningen av de olika organisationsenheternas verksamhet. För detta ändamål erfordras inom verksledningen en central planering på lång sikt, en omsorgsfull avvägning vid fördelning av medel och uppgifter mellan de olika organen samt en effektiv samordning av organens arbete. Dessutom skall den planerade verksamheten noggrant övervakas och uppföljas. I dessa betydelsefulla delar av verkets ledning skall generaldirektören biträdas av ett stabsorgan, centralplaneringen. Centralplaneringen skall sålunda inom ramen för statsmakternas beslut uppgöra förslag till hur långsiktiga planer i stort med hänsyn till utvecklingen skola utformas, bl. a. i fråga om förebyggande åtgärder i form av utrymning och skyddsrumsbyggande, civilförsvarsorganisationens uppbyggnad och materielutrustning, materielanskaffning m. m. Sålunda skall exempelvis klarläggas vilka slags orter och områden som skola utrymmas samt arten och omfattningen av dylik utrymning och i samband därmed vilka slags skyddsrum för befolkningen berörda orter böra ha. Principer skola uppgöras för hur inkvarteringsområdena i stort skola disponeras. Principiella frågor rörande olika funktioner för utövandet av ledningen i krig av civilförsvaret skola behandlas, t. ex. förbindelsebehovet i stort, samarbetet med myndigheter inom totalförsvaret m. m. Detaljarbetet med planerna skall utföras av respektive sakorgan. Centralplaneringen skall biträda generaldirektören med samordningen av planeringsverksamheten — internt mellan cfs olika sakorgan och externt med myndigheter, som beröras av eller beröra cfs planerande verksamhet — uppgöra förslag till avvägning mellan

426 olika önskemål samt, sedan sådan avvägning fastställts lämna förslag för sakorganens arbete. Resultatet därav sovras och sammanställes av centralplaneringen till en totalplan för ämbetsverket. Med ledning av sålunda uppgjorda planer åligger det centralplaneringen att biträda verksledningen med att i stort uppfölja verksamheten, varvid sammanställningar uppgöras eller infordras rörande olika funktioner eller företeelser. Med hänsyn till cfs mångskiftande verksamhet äro dylika sammanställningar nödvändiga för att dess högre chefer skola kunna givas en samlad överblick över verksamheten i stort och hållas underrättade om läget i väsentliga punkter. För en planerad ändring av civilförsvarets krigsorganisation måste t. ex. följande åtgärder följas och samordnas — även till tiden — nämligen, utgivande av organisatoriska och taktiska anvisningar, utbildning av personal, framtagande av tekniskt anskaffningsunderlag och materielanskaffning, meddelande av erforderliga föreskrifter för materielens underhåll samt eventuell utbildning av den personal, som i fred skall svara för materielens handhavande och vård. Vid ledningen av verksamheten intaga anslagsfrågorna en central ställning och då dessa intimt sammanhänga med och dirigera planering och genomförande, skall den anslagsförvaltande verksamheten inom verket i stort sammanhållas av verksledningen med biträde av centralplaneringen. Centralplaneringen uppgör förslag till avvägning, direktiv för och samordning av utarbetandet av underlag för medelsäskanden. Beräkningen av erforderliga medel verkställes av respektive sakorgan. Centralplaneringen -—i egenskap av serviceorgan åt verksledningen —• granskar de på de olika hållen gjorda beräkningarna, föreslår, där så erfordras, jämkningar i beräkningarna samt överlämnar dem till administrativa byrån, som utarbetar cfs skrivelse med förslag till medelsäskanden. Sedan medel ställts till cfs förfogande skall centralplaneringen, där så erfordras, lämna förslag till fördelning av desamma på olika organ samt i stort följa medelsförbrukningen. På grund av den centrala ställning som centralplaneringen kommer att inta beträffande utvecklingsarbetet i civilförsvarsverksamheten bör detta organ enligt verkschefens direktiv centralt överblicka och samordna utredningsuppdrag, som utföras av sakkunniga anlitade av cfs samt lämna förslag till fördelning av medel, som anvisas härför. Samma skäl tala även för att forsknings- och försöksverksamheten bör sammanhållas av centralplaneringen, som även bör föreslå fördelning av härför anslagna medel. Till detta stabsorgan skall sammanhållningen av krigsförberedelsearbetet för cfs hänföras. Denna arbetsuppgift, som avser krigsorganisationsplaner för styrelsen samt studier, planering och förberedelser för styrelsens verksamhet och olika verkställighetsåtgärder under beredskap och krig, fordrar i stor utsträckning kontakter med andra myndigheter inom totalförsvaret. Detaljarbetet med dessa krigsförberedelser utföres av respektive sakorgan.

427 Cfs ålägges ständigt utredningar av olika slag, begäran om remissyttranden m. m. Sådana utredningsuppdrag kunna ofta på sedvanligt sätt icke hänföras till en enda organisationsenhet, då de vanligen beröra ett större område av verket. Genom att i största utsträckning koncentrera samordningen av ålagda utredningsuppdrag till centralplaneringen, kan en önskvärd avlastning av byråerna erhållas. Då centralplaneringen genom sin mångskiftande och styrelsens hela arbetsområde omspännande verksamhet äger den bästa kännedom om var och hur grunduppgifter hämtas, blir den en naturlig instans för sammanhållning av utredningsuppdrag och för beredning av allmänna ärenden. Till allmänna ärenden hänföras även de, som generaldirektören ålägger centralplaneringen rörande biträde med ledning, samordning och övervakning av verksamheten. Dessutom bör centralplaneringen vara byråcheferna behjälplig med att lösa uppstående problem. Det är emellertid självklart att centralplaneringen för ett ärendes beredning icke bör vara hänvisad till att enbart infordra upplysningar och erforderligt underlag. Om verkschefen så bedömer lämpligt, bör ett ärendes beredning helt tilläggas en viss organisationsenhet eller fördelas på flera, varvid dock arbetet efter generaldirektörens direktiv kan sammanhållas och resultatet sovras och sammanställas av centralplaneringen. Centralplaneringen skall slutligen biträda generaldirektören med samordning inom styrelsen av verksamheten med utarbetandet av anvisningar, instruktioner m. m. På grund av att centralplaneringen kommer att ha vid utsikt över civilförsvaret bör informationsverksamheten dels gentemot allmänheten via press, radio och film, dels till civilförsvarets egna instanser knytas till stabsorganet. Arbetsuppgiften omfattar sammanställningar av notiser och meddelanden rörande civilförsvaret i lämplig form för den typ av massmedium, för vilken de äro avsedda, samt i samråd med beredskapsnämnden för psykologiskt försvar planering och förarbete för den vidgade informationsverksamhet — framför allt gentemot allmänheten — som fordras under beredskap och krig. Presstjänsten, varmed i detta sammanhang menas studier av tidningar och tidskrifter, sammanställning av tidningsklipp, utarbetande av upplysningsmaterial, skrivning och utsändning av artiklar, redigering av publikationstryck, presskonferenser, utarbetande av föredrag, uttalanden och debattinlägg m. m., synes i viss m å n vara av den arten, att omfånget rättar sig efter det utrymme, som gives den. Behovet av arbetskraft blir då närmast en avvägning mellan å ena sidan vilka resultat man vill nå och å andra sidan vilka medel man vill satsa för att nå dessa resultat. Cfs arbetsuppgifter beträffande civilförsvaret i samband med den vid försvarshögskolan bedrivna utbildningen utgöras av utarbetande och aktualisering av kompendier, föreläsningsverksamhet, förberedelser för spel, övningar och studiebesök, medverkan vid dylika och vid lösning och diskus-

428 sion av elevuppgifter samt handledning av elever. Den härför erforderliga arbetsinsatsen uppgår tidsmässigt till ca 3—4 månader för år. Dessa uppgifter böra åvila centralplaneringen, som har vidast möjliga utblick över civilförsvarsverksamheten och utvecklingsarbetet inom denna. Chefen för centralplaneringen, som skall leda arbetet och fördela arbetsuppgifterna mellan centralplaneringens befattningshavare samt biträda generaldirektören i viktigare frågor och vid behov leda större utredningar och uppdrag, bör, förutom språkkunskaper besitta förhandlingsvana och förmåga till samarbete. Han måste därjämte ha personliga förutsättningar för att se de stora linjerna i civilförsvarsproblemen och, om så erfordras, på ett tidigt stadium föreslå av utvecklingen betingade förändringar i uppgjorda planer. Befattningen som chef för centralplaneringen föreslås placerad i lönegrad Ao 26. Dessutom erfordras en befattningshavare i lönegrad Ae 23 med erforderliga tekniska insikter för att kunna biträda centralplaneringens chef med att följa den civilförsvaret berörande tekniska utvecklingen och för aft hålla kontakt framför allt med försvarets forskningsanstalt och försvarsstabens forskningsofficer och två befattningshavare i lönegrad Ae 21 respektive A 19, vilka förutom språkkunskaper ha organisationsförmåga, samt en befattningshavare i lönegrad Ae 21 med välmeriterad praktik som journalist samt förmåga att skapa förståelse och förtroende för civilförsvarets informationsverksamhet. För skriv- och kontorsgöromål erfordras ett biträde i lönegrad A 5. Civilförsvarsöverläkaren Civilförsvarsöverläkaren skall följa den medicinska utvecklingen och företräda civilförsvaret i frågor rörande dess sjukvård, framför allt inför den medicinska forskning, som bedrives för försvarsändamål. Han skall fungera som medicinsk rådgivare åt cfs i frågor rörande uppbyggnad och utrustning av civilförsvarets sjukvårdstjänst samt rörande utbildningen av personalen i tjänstegrenen. För cfs verksamhet är det nödvändigt, att styrelsen kontinuerligt följer den medicinska utvecklingen inom de områden, som beröra civilförsvarets uppgifter i krig. Detta innebär att från medicinsk synpunkt studera verkningarna av olika stridsmedel och sättet att behandla de fysiska och psykiska skador, som krigshandlingarna kunna förorsaka civilbefolkningen. Uppföljningen av denna utveckling sker genom studier av in- och utländsk litteratur, kontakter med in- och utländska forskningsinstitutioner samt läkemedels- och instrumentfabrikanter, studiebesök vid sjukvårdsinrättningar m. m. Cfs måste samverka med medicinalstyrelsen, försvarets sjukvårdsstyrelse m. fl. myndigheter samt deltaga i olika kommittéer och utredningar på

429 sjukvårdens område bl. a. i frågor rörande den försvarsmedicinska forskningen och utvecklingen. Medicinsk expertis fordras även vid uppgörande av anvisningar för och planläggning av civilförsvarets sjukvårdstjänst, för uppgörande av utrustningslistor och vid upphandling av sjukvårdsmateriel samt för uppgörande av utbildningsplaner och vid vissa spel och övningar. För dessa arbetsuppgifter erfordras en medicinsk expert, som känner civilförsvarets behov och resurser. Denne måste vara fast knuten till cfs. Organisationsnämnden har bl. a. av följande skäl ej ansett det möjligt att utnyttja den medicinska expertis, som finns samlad inom det militära försvaret och den civila sjukvården. Civilförsvarets sjukvårdsproblem äro i stor utsträckning av annan karaktär än den militära och civila sjukvårdens. Som exempel härpå kan nämnas, att de skador civilförsvaret har att ta hand om i krig delvis avvika från dem, som skola avhjälpas av den militära sjukvården respektive dem, som den civila sjukvården behandlar i fred. Den personal, som civilförsvaret disponerar för sin sjukvårdstjänst erhåller dessutom avsevärt kortare utbildning än motsvarande militära personal. Detta förhållande påverkar direkt utformningen och sammansättningen av den materiel, som skall ingå i sjukvårdsenheternas utrustning. Frågorna rörande civilförsvarets sjukvård ha vidare sådan omfattning, att styrelsen för att kunna lösa dem på ett tillfredsställande sätt fortlöpande behöver ha tillgång till en medicinsk rådgivare inom styrelsen. Efter granskning av civilförsvarsöverläkarens arbetsuppgifter anser organisationsnämnden, att cfs behöver en civilförsvarsöverläkare med en tjänstgöringstid omfattande ca fem timmar för arbetsdag. Civilförsvarsöverläkaren bör placeras i lönegrad Be 1. Militärassistenten Militärassistenten skall fungera som sambandsman mellan försvarsstaben och cfs och skall lämna dessa myndigheter orienteringar om utvecklingen och planläggningen inom respektive områden samt förmedla de informationer och kontakter, som erfordras för att myndigheterna skola kunna lösa sina uppgifter. Han skall i övrigt enligt generaldirektörens bestämmande biträda styrelsen med arbetsuppgifter, där hans insikter och speciella utbildning äro av betydelse. Riksbrandinspektören Riksbrandinspektören är direkt inför Kungl. Maj :t ansvarig för sin ämbetsförvaltning beträffande fredsbrandärenden. I krigsbrandärenden är han föredragande i civilförsvarsstyrelsen. Hans ställning i civilförsvarsstyrelsen är i dessa frågor jämställd med byråchefs. Civilförsvarsstyrelsen tillhandahåller honom dels den personal, som erfordras för beredning av

430 både fredsbrand- och krigsbrandärenden, dels den administrativa service — kassarörelse, viss diarieföring o. dyl. — som statens brandinspektion behöver. Ansvaret för civilförsvarets brandtjänst bör i fortsättningen åvila organisationsbyrån. I avvaktan på slutliga förslag från 1954 års brandlagsrevision föreslår organisationsnämnden att riksbrandinspektören skall fungera som brandteknisk rådgivare åt civilförsvarsstyrelsen. Han skall fortfarande ingå som ledamot av civilförsvarsstyrelsen men skall icke vara föredragande i krigsbrandärenden. Riksbrandinspektörens uppgifter i fråga om krigsbrandförsvaret böra sålunda vara: rådgivning i fråga om brandtjänstens uppbyggnad, utrustning och utbildning, biträde vid framtagande av tekniskt underlag för anskaffning av materiel för civilförsvarets brand tjänst. Vid de tjänsteresor, som riksbrandinspektören företar, bör han ägna uppmärksamhet åt förvaringen och vården av civilförsvarets brandmateriel. Civilförsvarsstyrelsen bör tillsvidare tillhandahålla riksbrandinspektören erforderlig personal och administrativ service. Den hittills gjorda delegationen av beslutanderätt i vissa statsbidragsfrågor bör fortfarande gälla.

Administrativa

byrån

Huvudparten av cfs löpande ärenden beredes på nuvarande administrativkamerala byrån, vars arbetsområde omfattar ärenden av juridisk och administrativ natur, ärenden rörande medelsförvaltning, upphandlingsärenden samt ärenden rörande materielredovisning och förrådshållning. I administrativa byråns arbetsuppgifter föreslås den förändringen, aft behovsberäkningar av materiel för civilförsvaret samt upprättande och aktualisering av materielanskaffningsplan skall åvila byrån. Byrån föreslås indelad i fem sektioner, nämligen: administrativa sektionen, kamerala sektionen, kontorstekniska sektionen, inköpssektionen och förrådssektionen. Den föreslagna sektionsindelningen innebär en förändring i förhållande till nuvarande organisation, såtillvida att en ny sektion, den kontorstekniska, tillkommer. Inrättandet av denna sektion innebär inte att byrån tillföres några nya arbetsuppgifter, utan endast ett sammanförande av vissa funktioner, vilka f. n. äro fördelade mellan olika enheter inom den administrativ-kamerala byrån, och som på grund av funktionell gemenskap böra sammanföras till en särskild sektion. De ifrågavarande enheterna och arbetsuppgifterna äro följande: trycksaksdetaljen (direkt underställd byråchefen), som handlägger frågor angående teknisk utformning av samtliga trycksaker samt upphandling,

431 förrådshållning och distribution därav, viss kontorsteknisk rationalisering, framför allt i form av blankettkonstruktion och utprovning av kontorsteknisk utrustning; allmänna detaljen (ingående i kamerala sektionen), som svarar för inköp och underhåll av inventarier och kontorsmaskiner, upphandling, förrådshållning och distribution av kontorsmateriel (dock ej trycksaker) samt tillsyn över tjänstelokaler och anskaffning av bränsle till fastigheten; samt expeditionsvakts- och telefonväxelpersonal (underställd administrativa sektionen). Därjämte skulle en nyinrättad, för hela styrelsen gemensam central skrivgrupp komma att underställas den föreslagna kontorstekniska sektionen. Det gemensamma för ovannämnda enheters arbetsuppgifter är, att de alla utgöra servicefunktioner för den interna kontorsdriften. Särskilt påtagligt är sambandet mellan vissa arbetsuppgifter inom trycksaksdetaljen och allmänna detaljen. Båda detaljerna handlägga sålunda inköp, förrådshållning och distribution av förnödenheter, avsedda för kontorsdriften. De medverka även båda i olika faser av anskaffningen av kontorstekniska hjälpmedel. Mellan trycksaksdetaljen och expeditionsvaktspersonalen förekommer även mycket samarbete, genom att detaljen är beroende av expeditionsvakternas medverkan i arbetet på trycksaksexpeditionen samt vid adresserings-, kuverterings- och reproduktionsarbete. Detta arbete väntas f. ö. komma att öka i omfattning, varför en samordning under gemensam ledning ter sig önskvärd. Såsom varande ett av organen för kontorsteknisk service torde även telefonväxeltjänsten böra underställas kontorstekniska sektionen. Av samma skäl bör den tilltänkta centrala skrivgruppen ingå i sektionen, i all synnerhet som denna även svarar för utformning och uppföljning av styrelsens skrivmaskinsinstruktion. Praktiska och principiella skäl tala alltså för ett sammanförande av alla de ovannämnda organen till en organisatorisk enhet. Andra alternativ till sektionsindelning än den här föreslagna äro dock tänkbara. Bl. a. har möjligheten att inordna ifrågavarande organ i den kamerala sektionen övervägts. Vad som framför allt talar för en sådan lösning, är möjligheten att tillgodogöra sig de kunskaper i kontorstekniska frågor, som en kamrer i regel torde besitta. Emellertid skulle en sålunda utvidgad kameral sektion nå en sådan omfattning både i fråga om personal och antal ärendetyper, aft svårigheter torde uppstå att effektivt leda sektionens arbete. Med hänsyn till den omfattning den diskuterade kontorstekniska serviceverksamheten har, synes det därför mest ändamålsenligt att på föreslaget sätt inrätta en särskild kontorsteknisk sektion. För kamerala sektionens del innebär förslaget alltså, att allmänna detaljen utgår ur sektionen, samt för administrativa sektionen att expeditionsvakts- och telefonväxelpersonal icke längre skall stå under dess ledning. Vidare föreslås den förändringen i sektionstillhörighet, att materielredo-

432 visningsdetaljen, vilken f. n. ingår i kamerala sektionen, överföres till förrådssektionen. Byråns indelning framgår av fig. 17. Chefen för administrativa byrån bör ha avlagt juris kandidatexamen eller statsvetenskaplig-juridisk examen, samt ha goda personliga förutsättningar för att leda en byrå inom vilken skola handläggas juridiska, administrativa, kamerala, inköps- och förrådshållningsärenden. Han bör placeras i lönegrad Bo 1. För att fullgöra sekreterargöromål åt byråchefen och vissa av sektionscheferna erfordras ett kanslibiträde i lönegrad Ao 7. Administrativa sektionen skall vara ett cfs rådgivande organ i juridiska och administrativa frågor samt dessutom som sakorgan självständigt handlägga vissa ärenden. Sektionens arbetsuppgifter skola vara att biträda cfs övriga organisationsenheter i frågor om tillämpning av författningar och bestämmelser, som beröra civilförsvaret, att från juridisk-administrativ synpunkt granska inom styrelsen utarbetade förslag till anvisningar och förvaltningsföreskrifter, att biträda med utformandet av anvisningar och föreskrifter av olika slag samt skrivelser, där från juridisk synpunkt formuleringen fordrar särskild stringens. Cfs skrivelse med förslag till medelsäskanden skall utarbetas av sektionen, sedan centralplaneringen överlämnat härför erforderligt underlag. Dessutom skall sektionen bl. a. biträda inköpssektionen i erforderlig utsträckning med olika formaliteter vid ingående och fullgörande av leveransavtal, förrådssektionen vid upprättande av hyresavtal för förrådslokaler, i spörsmål rörande förvaltning av förrådsfastigheter och vid bedömning av ansvarsfrågor i samband med ärenden rörande avskrivning av civilförsvarsmateriel samt tekniska byrån i ärenden rörande skyddsrumsanläggningar. Sektionens nu nämnda verksamhet avser ärenden, som handläggas inom andra organisationsenheter i styrelsen. Följande ärenden böra beredas och handläggas självständigt på sektionen: ärenden rörande ersättningsanspråk, som grunda sig på av cfs eller dess underordnade instanser ingångna avtal (obligatoriska ersättningsärenden), ärenden rörande skadereglering bl. a. vid egendomsskador, uppkomna i anledning av i civilförsvarsutbildning ingående tillämpningsövning eller i anledning av civilförsvarsövning (utomobligatoriska ersättningsärenden), ärenden rörande besvär i förvaltningsärenden, ärenden rörande indrivning av fordringar, ärenden om anställning, anställningsvillkor och tjänstgöringsförhållanden rörande cfs personal, ärenden rörande ersättningar och tjänstgöringsskyldighet i fredstid för viss personal i civilförsvarets krigsorganisation, remisser från Kungl. Maj:t, chef för statsdepartement, statliga ämbetsverk, nämnder och kommittéer i frågor av juridisk eller administrativ natur samt ärenden rörande registrering och arkivering av cfs handlingar.

433 De ärenden rörande rättstvister, vilka förekomma, äro antalsmässigt av ringa omfattning. Fråga om process har hittills endast i något enstaka fall varit aktuell. I dylika frågor bör cfs ha möjlighet att rådfråga något lämpligt expertorgan. Försvarets civilförvaltnings juridiska byrå, dit motsvarande ärendesgrupper inom försvarsväsendet koncentrerats, synes bäst lämpad därtill och föreslås skola lämna cfs råd och anvisningar i nämnda frågor samt på styrelsens uppdrag sköta eventuellt förekommande rättegångar, där cfs intar antingen kärandeställning eller svarandeställning. För registreringen och arkiveringen av cfs handlingar bör ett klassifikationssystem enligt decimalklassificeringsprincipen utarbetas. Chefen för administrativa sektionen bör ha avlagt juris kandidatexamen eller stats vetenskaplig-juridisk examen. Han bör placeras i lönegrad Ao 24. Dessutom erfordras fyra befattningshavare — en i lönegrad Ao 23, två i lönegrad Ao 21, en i lönegrad A 19 — med juris kandidatexamen eller statsvetenskaplig-juridisk examen samt en befattningshavare i lönegrad Ao 10 för registraturet och handhavande av styrelsens arkiv. För biträde vid handläggningen av personalärenden erfordras en kontorist i lönegrad Ao 9. För registraturet fordras ett kanslibiträde i lönegrad Ao 7. Kamerala sektionens arbetsuppgifter skola omfatta: redovisning av till civilförsvarsstyrelsens disposition ställda medel, styrelsens kassarörelse och avlöningsredovisning, räkningsgranskning och fakturering. Sektionen skall vidare utfärda anvisningar för civilförsvarets kassaväsende i krig samt besvara remisser och företa utredningar i ärenden, som ligga inom dess ovan angivna verksamhetsområde. Bokföringsarbetet omfattar huvudbokföring, reskontrabokföring, dispositionsbokföring och anslagskontroll, uppgörande av kontoplan samt upprättande av månads- och årsbokslut. Kassatjänsten omfattar handhavande av förskottskassa, verkställande av utanordningar, upprättande av inbetalnings- och omföringssammandrag, upprättande av lönelistor, redovisning och utbetalning av löner, beställningar av biljetter för tjänsteresor, förvaring av verifikationer och värdehandling samt övriga kassagöromål. Räkningsgranskningen omfattar siffer-, pris- och kameralgranskning samt kontering av inkommande fakturor, förande av beställningsliggare, fakturering samt bevakning av fordringar, kontroll av lönelistor, reseräkningar, ersättningsanspråk från kursdeltagare för mistad arbetsförtjänst, sjukvårdsräkningar samt ersättningsrekvisitioner från länsstyrelser för förskotterade utgifter. Utarbetandet av anvisningar för civilförsvarets kassaväsende i krig är i huvudsak ett engångsarbete, som dock tid efter annan kräver aktualisering. Detta arbete förutsätter ett ingående samarbete med organisationsbyrån, som har att förse kamerala sektionen med erforderligt underlag samt ange 28—710821

434 de förutsättningar, som enligt planerna skola gälla för kassaväsendets bedrivande under krig. Arbetsrutinerna inom sektionen synas i stort sett tillfredsställande upplagda. Följande förändringar torde dock böra genomföras. Den anslagskontroll, som föregår inköpsbeslut, bör omhänderhas av den befattningshavare som sköter dispositionsbokföringen, enär denne har underlaget för kontrollen lättast tillgängligt. Den vid kameralgranskningen av inköpsfakturor verkställda kontrollen mot dispositionsbokföringen av att medel finnas reserverade torde kunna inskränkas till räkningar, som upptaga högre belopp än motsvarande beställningar, eller där eljest särskild anledning föreligger att befara överskridande av anslaget. Siffergranskningen bör utföras av samma befattningshavare som svarar för prisgranskningen och ske i direkt anslutning till denna. Uppgiften att bevaka och återfordra leverantörsfakturor, vilka remitterats för granskning och attest till andra sektioner, bör handhas av det biträde, som svarar för reskontran. De båda sammanställningar över anslagsbelastningen, som varje månad var för sig uppgöras, nämligen dispositionstablå och anslagsbelastningstablå, innehålla gemensamma uppgifter i så stor utsträckning, att en sammanslagning av dem synes naturlig. Om dispositionstablån kompletteras med vissa i dispositionsbokföringen ej ingående konton, vilka äro av särskild vikt för sektionschefen att kontinuerligt följa, torde anslagsbelastningstablån kunna utgå. Slutligen föreslås att inom sektionen förekommande behov av maskinskrivningshjälp tillgodoses genom anlitande av den för hela styrelsen avsedda centrala skrivgruppen. Smärre utskrifter böra dock utföras av sektionens egen biträdespersonal. Kamerala sektionen skall stå under ledning av en kamrer i lönegrad Ao 23, vilken minst bör inneha examen från handelsgymnasium eller ha förvärvat därmed jämförliga kunskaper i redovisningsteknik. Därjämte erfordras för utredningsarbete och mer kvalificerad kameralgranskning samt med uppgift att fungera som sektionschefens ställföreträdare en befattningshavare i lönegrad A 19 med examen från handelsgymnasium eller därmed jämförlig utbildning. Sektionens personalbehov utgöres i övrigt av tre befattningshavare för kvalificerat rutinarbete •— en kassör i lönegrad Ao 10, en kontorist i lönegrad Ao 9 som arbetsledare för dispositions-, reskontra- och huvudbokföring och en kontorist i lönegrad Ao 9 för granskning av reseräkningar, sjukvårdsersättningar, ersättningsrekvisitioner från länsstyrelserna — samt fyra befattningshavare för biträdesgöromål — ett kanslibiträde Ao 7 för avlöningsgöromål och som ställföreträdare för kassören, ett kanslibiträde Ao 7 för huvudbokföringen och två biträden A 5 för övriga kontorsgöromål.

435 Kontorstekniska sektionens arbetsuppgifter skola omfatta: teknisk utformning av civilförsvarets och statens brandinspektions publikationer, blanketter och övriga trycksaker samt upphandling, förrådshållning och distribution därav; försäljning av vissa av civilförsvarets och statens brandinspektions publikationer; utprovning och anskaffning av kontorsteknisk utrustning; rutinrationalisering; upphandling och distribution av kontorsmateriel; inköp och inbindning av böcker; fördelning av och tillsyn över styrelsens tjänstelokaler samt anskaffning av bränsle till fastigheten. Till sektionen skall vidare höra expeditionsvakt-, bilförar- och telefonväxeltjänst. Den planerade centrala skrivgrupp, som är avsedd att betjäna hela styrelsen, bör även underställas kontorstekniska sektionen. I fråga om den till sektionen hörande inköpsverksamheten bör, i syfte att icke onödigtvis belasta byråchefen och sektionschefen, delegering av beslutanderätten ske i den utsträckning som bedömes lämplig. Chef för sektionen bör vara en befattningshavare med erfarenhet av kontorsorganisation och trycksaksframställning samt blankettkonstruktion. Befattningen bör placeras i lönegrad Ao 19. Förutom att leda och övervaka sektionens arbete skall sektionschefen ägna sig åt sådana mer kvalificerade frågor, som röra styrelsens interna kontorsorganisation, d. v. s. förslag till rationalisering av rutiner, blankettkonstruktion, undersökning av för styrelsens behov tänkbar kontorsteknisk utrustning, fördelning av tjänstelokaler o. dyl. Han skall vidare fatta beslut i de till sektionen hörande anskaffningsärendena, utom i fråga om sådana rutinmässiga inköp av vissa förnödenheter, som med fördel kunna handläggas självständigt av underordnad tjänsteman. Sektionschefen skall också handha försäljningen av civilförsvarsstyrelsens och statens brandinspektions prissatta publikationer med undantag för den rent expeditionella handläggningen av beställningar. Slutligen skall han även ombesörja sakgranskningen av inkommande trycksaksfakturor samt svara för samarbetet med statskontorets tryckeriintendent. De tryckeritekniska frågorna i samband med trycksaksframställningen jämte de rutinmässiga upphandlingarna av trycksaker böra handläggas av en grafiskt utbildad assistent i lönegrad Ae 15. Denne befattningshavare skall vidare medverka i distributionsarbetet, bl. a. genom att svara för aktualisering av adressregister, besvara förfrågningar, som inkomma brevledes och per telefon samt behandla inkommande trycksaksrekvisitioner. Han skall även biträda sektionschefen med blankettkonstruktion och redigering av övriga trycksaker. En befattningshavare i lönegrad Ae 13 skall svara för anskaffning, förrådshållning och distribution av kontorsmateriel för styrelsens interna behov, inköp och underhåll av inventarier och kontorsmaskiner, förande av inventarieförteckning, inköp och inbindning av böcker, tillsyn över styrelsens tjänstelokaler samt anskaffning av bränsle till fastigheten. Beträffande

436 bränsleinköpen bör kontakt tagas med Kungl. arméintendenturförvaltningen, varigenom förmånligare inköpspris torde kunna erhållas. Kontorsmateriel- och trycksaksförråden böra sammanföras och skötas av en förrådsman i lönegrad Ae 7. Ett kontorsbiträde i reglerad befordringsgång, A 5, skall utföra förekommande skrivarbete samt övriga till sektionen hörande biträdesgöromål, såsom skötande av trycksaksarkiv, förande av trycksaksliggare, lagerkort och fördelningstablåer samt utskrivning av körorder och förande av tjänstebilsliggare. Styrelsen har behov av tjänstebil i samband med inspektioner av civilförsvarsförråden samt av den regionala och lokala organisationen, vid övningar, rekognosceringar, räckviddsundersökningar för radiosändare m. m. Dessutom föreligger ofta behov av materieltransporter, för vilka inga andra transportmedel än bil lämpa sig. Slutligen förekommer det stundom att styrelsens högre tjänstemän behöva snabb förflyttning till sammanträden och förhandlingar med andra myndigheter och institutioner. Totalt sett föreligger ett transportbehov av en omfattning och art, att det icke med fördel kan tillgodoses med anlitande av allmänna kommunikationsmedel. Styrelsen torde alltså böra förfoga över en tjänstebil, vilken bör lämpa sig för såväl person- som smärre materieltransporter, d. v. s. en bil av stationsvagnsmodell. Expeditionsvaktspersonalen bör omfatta följande befattningshavare: 1 förste expeditionsvakt, lönegrad Ao 8 1 expeditionsvakt, » Ao 7 2 expeditionsvakter, » Ae 7 1 bilförare och expeditionsvakt, » Ae 7 1 kontorsbud, » Ag 4 För telefonväxeltjänsten uppgår personalbehovet till två telefonister i reglerad befordringsgång, A 5, vare sig nuvarande två telefonväxlar bibehållas eller sedermera en större gemensom växel installeras. Den centrala skrivgruppen, som skall betjäna administrativa byrån och verket i övrigt, bör bestå av en föreståndare och arbetsledare i lönegrad Ao 7 samt fyra biträden i reglerad befordringsgång, A 5. För ämbetsbyggnaden, Jakobsbergsgatan 32, erfordras en mot arvode deltidsanställd maskinist. Inköpssektionens arbetsuppgifter äro: att upprätta anskaffningsunderlag för allmänna marknadsvaror avseende materiel för civilförsvaret, att upphandla materiel för civilförsvarets behov med undantag av kontorsmateriel och trycksaker samt förvaringsanordningar för blanketter o. dyl., att forsälja kasserad och utrangerad materiel samt överskottsmateriel samt att uppgöra krigsproduktionsbesked. Tekniskt upphandlingsunderlag skall framtagas i anslutning till mate-

437 rielanskaffningsplanen, så att inköp möjliggöras under det budgetår, då medel för ändamålet anslås. På sektionen ankommer det att se till att tekniskt anskaffningsunderlag kommer fram för de inköp som äro aktuella samt att detta underlag är fullständigt. I det tekniska underlaget böra bl. a. förpackningssynpunkterna vara tillgodosedda. Vid lösandet av dessa frågor måste ofta en avvägning ske mellan förrådsförvaringssynpunkter och mobiliseringssynpunkter, varför samråd fordras både med förrådssektionen och organisationsbyrån. Till underlaget skall i förekommande fall finnas bifogat kontrollföreskrifter för tillverknings- respektive leveranskontrollen. 1 princip bör varje tekniskt anskaffningsunderlag godkännas av cfs. Inköpssektionen skall själv framtaga anskaffningsunderlag för allmänna marknadsvaror. I den mån dessa äro av komplicerad art och val mellan flera likartade typer kan förekomma eller prov erfordras, bör frågan underställas sektionen för speciell materiel inom tekniska byrån. På sistnämnda sektion samt elektrosektionen på samma byrå framtages tekniskt underlag för den materiel, som tillhör respektive sektions verksamhetsområde. Beträffande brandmateriel bör riksbrandinspektören tillhandahålla erforderligt underlag eller för enklare dylik materiel lämna nödvändiga anvisningar för valet. För initiering av anskaffningen av utbildningsmateriel och förrådsmateriel böra respektive sakorgan snarast efter sedan medel anvisats lämna inköpssektionen erforderliga uppgifter (ev. plan) om vad som bör upphandlas, så att sektionen i förekommande fall kan framtaga erforderligt tekniskt underlag. I bedömningen av dylikt underlag bör respektive sakorgan deltaga. Inköpsverksamheten initieras genom en anskaffningsanmodan. Det organ som svarar för framtagande av anskaffningsunderlag bör utfärda anskaffningsanmodan. Förfarandet vid inköp för statens räkning regleras genom upphandlingskungörelsen. Enligt denna äger cfs möjlighet att välja det sätt för upphandling, som ur affärsmässig synpunkt i varje särskilt fall anses vara för staten förmånligast. Cfs har sålunda frihet att välja mellan de olika sätten för anbudsinfordran. Ett anbudsförfarande resulterar i tecknandet av ett avtal med viss anbudsgivare. I de flesta fall tecknas detta genom en enkel beställningsskrivelse. Stundom kan det vara svårt att i en dylik skrivelse entydigt fastställa alla omständigheter kring upphandlingen. I sådana fall ges beställningen formen av kontrakt. Vid upprättandet av mera komplicerade kontrakt samt i övrigt i frågor, som även kräva juridisk sakkunskap, skall sektionen erhålla juridiskt biträde från administrativa sektionen. För att säkerställa möjligheten att utlägga kommande beställningar tecknas i enstaka fall s. k. ramavtal, innebärande att tillverkaren ställer viss del av sin kapacitet till beställarens förfogande medan beställaren å sin

438 sida förbinder sig att helt eller i viss omfattning utnyttja den sålunda till förfogande ställda kapaciteten. Cfs bör ha rätt att efter eget bestämmande delegera beslutanderätten i inköpsärenden till byråchef och inköpssektionschef. Sedan avtal slutits eller beställning utlagts, vidtages kontroll av leveransen. Denna kontroll inrymmer helt eller delvis följande arbetsuppgifter: kontrollplanering uppföljning av leveranser och kontroll av leveranstider tillverkningskontroll leveranskontroll kontroll vid mottagandet leveransrapportering garantiövervakning. De materielanskaffningar som göras av cfs äro från uppföljningssynpunkt av olika karaktär, varför kontrollen av leveransen måste ges en efter förhållandena lämplig utformning. En del materiel är avsedd för leverans till tillverkaren av den slutliga produkten. Stora krav måste i sådana fall ställas på leveransuppföljningen, då förseningar av de enskilda detaljerna kunna verka störande på tillverkningen av slutprodukten och även medföra ekonomiska konsekvenser i prisfördyrande riktning. Kontroll av leverans utföres genom inköpssektionens försorg. Som tidigare framhållits skall redan i anskaffningsanmodan erforderliga kontrollföreskrifter finnas. Cfs anlitar som regel de olika militära förvaltningarnas kontrollorgan för vissa delar av kontrollen. Valet av kontrollorgan bör åvila inköpssektionen, i förekommande fall efter samråd med det organ, som svarat för det tekniska underlaget. Chef för inköpssektionen bör vara en befattningshavare med omfattande erfarenhet beträffande inköpsfrågor inom större statligt eller privat företag. Förutom förmåga att leda underställd personal bör sektionschefen äga utpräglat god förhandlingsvana samt goda personliga förutsättningar för inköpsverksamhet. Helst bör befattningshavaren även ha en allmän teknisk eller teoretisk merkantil utbildning. Befattningen bör placeras i lönegrad Ao 23. Dessutom erfordras tre befattningshavare, lönegrad Ae 21, 19 och 17, med erfarenhet från inköpsverksamhet inom statligt eller privat företag samt allmän marknadskännedom. Minst en av dessa bör dessutom ha allmän teknisk utbildning. För att biträda med leveransövervakningen, förandet av sektionens olika register, sekreterargöromål åt sektionschefen samt övriga skriv- och kontorsgöromål erfordras ett kanslibiträde i lönegrad Ao 7. Förrådssektionens arbetsuppgifter äro: att utföra behovsberäkningar av materiel för civilförsvaret, att upprätta och aktualisera anskaffningsplan

439 för dylik materiel, att handha förrådsplaneringen, att utfärda erforderliga riktlinjer för förrådstjänsten, att tilldela länen materiel, att kontrollera materielens befintlighet och tillstånd samt att utarbeta utrangerings- och omsättningsplaner för materielen. Behovsberäkningarna utföras med ledning av organisationsbyråns uppgifter om storleken på enheter och personalorganisation i civilförsvaret och fastställda materielutrustningslistor samt uppgifter från andra organisationsenheter angående viss materiel, som ej upptas i utrustningslistor t. ex. alarmeringsaggregat, fasta radiostationer, utbildningsmateriel o. dyl. Till detta behov, utrustningsbehovet, lägges ersättningsbehovet, vilket beräknas enligt av organisationsbyrån givna grunder. För den del av utrustningsbehov och ersättningsbehov, som skall anskaffas i fred och som icke täckts genom tidigare upphandlingar upprättas en materielanskaffningsplan, vilken bör utformas som en flerårsplan och fastställas av cfs. Vid upprättandet av planen måste hänsyn tagas till utrangeringsplaner och omsättningsplaner för materiel. Angelägenhetsgradering av materielköpen göres i samråd med framför allt organisationsbyrån. Planen aktualiseras successivt. Uppgifter om utrustnings- och ersättningsbehov samt materielanskaffningsplanen skall sektionen tillhandahålla dem, som i sin tjänst ha behov därav. Med ledning av fastställd materielanskaffningsplan lämnar förrådssektionen årligen underlag till cfs medelsäskanden för materielanskaffning. För att förrådsverksamheten skall löpa så smidigt som möjligt, böra smärre krigsorganisatoriska och utrustningslisteändringar ackumuleras till en eller högst två lämpliga tidpunkter per år och icke genomföras successivt. Förrådsplaneringen omfattar beräkningar och planering av erforderliga förrådsutrymmen, placering, inredning och utrustning av förrådslokaler, personalbehov, underlag för medelsäskanden och fördelning av tilldelade medel. Utgångsvärden för denna planering erhåller förrådssektionen framför allt från de utarbetade planerna över utrustningsbehovet, ersättningsbehovet och materielanskaffningen. Materielslagens utrymmesbehov fastställes och länens förrådsbehov beräknas. Detaljplaneringen ankommer på länsstyrelserna, vilka förrådssektionen skall hålla underrättade om planernas utformning samt anmoda att efterhand vidtaga erforderliga åtgärder för planernas verkställande. Till tjänst för den personal, som i olika funktioner kommer i beröring med materielen, skola finnas beskrivningar, instruktioner, föreskrifter och kataloger av skilda slag. De grundläggande bestämmelserna böra meddelas i en materielinstruktion. Vid sidan om denna utfärdas allmänna instruktioner och föreskrifter, t. ex. materielvårdsinstruktioner, föreskrifter för verkstadstjänst och föreskrifter för förrådstjänst. Katalogerna utgöras av för en rationell förråds- och reparationstjänst nödvändiga materiel-

440 och detaljkataloger. Av stor vikt vid detta arbete är, att en enhetlig nomenklatur utarbetas och användes. För identifiering av materielen erfordras ett materielklassifikationssystem. Frågor om nomenklatur och klassifikationssystem inom detta arbetsområde böra handläggas av förrådssektionen i samråd med organisationsbyrån och försvarets klassifikationscentral. I den utsträckning så låter sig göra, böra grundläggande beskrivningar och kataloger beställas hos materielens tillverkare. Bearbetningen av sådant grundmaterial bör i förekommande fall ske i samråd med de sakorgan inom cfs, vilka svara för tekniskt underlag för viss materiel. I samband med tillkomsten av ny materiel måste ofta den personal, som vid förråd och skolor i första hand skall handskas med materielen eller vidarebefordra kännedom om densamma, erhålla särskild teknisk orientering eller utbildning utöver vad som kan inhämtas i materielbeskrivningar m. m. Sådan orientering kan ske genom av förrådssektionen anordnade utbildningskurser eller genom distribution av demonstrations- och åskådningsmateriel. Redan i samband med anskaffningen av materielen bör behovet av dylik åskådningsmateriel t. ex. i form av filmer, bildband, planscher o. dyl. beaktas av förrådssektionen. Den direkta vården och underhållet av materielen åligger de lokala myndigheterna. Vissa i samband därmed stående arbetsuppgifter skola dock utföras av förrådssektionen. Det skall ankomma på sektionen att utveckla medel och metoder mot materielens försämring genom korrosion, inverkan av svamp och skadedjur, fuktskador, vissa speciella åldringsfenomen m. m. Verksamheten bör bedrivas i samarbete med bl. a. försvarsgrensförvaltningarna och försvarets forskningsanstalt. Förrådssektionen skall vidare handha den centrala ledningen och planläggningen av verksamheten vid de för reparationstjänsten erforderliga centrala verkstäderna samt cfs centralförråd. Den ekonomiska övervakningen av denna verksamhet skall även åvila sektionen. Behovet av hanteringsmateriel, transportmedel, förbrukningsmateriel m. m. för förrådstjänsten i fred skall beräknas av sektionen, som genom inköpssektionen skall centralt upphandla viss dylik materiel samt tilldela länen erforderlig sådan. Sektionen skall se till att förrådstjänsten tilldelad transportapparat fungerar effektivt och på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt. I samråd med kamerala sektionen uppgöras anvisningar för uthyrning och lån av materiel till andra myndigheter, civila organisationer och föreningar. Civilförsvarsmaterielen bör, som framföres i annat sammanhang, uppläggas utrustningsplatsvis. På förrådssektionen ankommer det att enligt direktiv från organisationsbyrån planera och lämna anvisningar för uppläggningen av materielen i fred, för förfarandet vid utlämning under beredskap och krig dels till utrustningsplatser m. m., dels från dessa till de

441 civilförsvarspliktiga m. fl. För dylik uppläggning bör materielen märkas. Etiketter m. m., avsedda för sådan märkning, böra tillhandahållas av förrådssektionen. Förutom de uppgifter som erfordras för materielens hänförande till viss utrustningsplats böra dessa märken även innehålla uppgift om leveransår och partinummer för att underlätta undersökningar i samband med utrangering av materiel. Med ledning av tidigare nämnda plan för utrustningsbehov m. m. och uppgifter om förrådshållen materiel samt av organisationsbyrån upprättad angelägenhetsgradering länen emellan svarar förrådssektionen för tilldelningen av anskaffad materiel till de olika länen. Förrådssektionen skall svara för förrådskontrollen och övervakningen av materielens tillstånd och vård. Förrådskontrollen utgöres dels av en bokföringsmässig övervakning av materielens tagande till uppbörd och avgång ur uppbörden, dels av en kontroll att den verkliga behållningen överensstämmer med den bokförda. Den bokföringsmässiga kontrollen sker dels genom materielbokföring hos cfs, vilken arbetsuppgift bör överflyttas från kameralsektionen, där den hittills legat, till förrådssektionen, dels genom granskning av länsstyrelsernas materielbokföring. Förrådssektionens materielbokföring ger cfs en samlad överblick över materielbeståndet. Avstämningen mellan den verkliga behållningen och den bokförda sker genom inventering, som emellertid endast stickprovsvis bör utföras av förrådssektionen. Fullständig inventering sker, enligt därför meddelade bestämmelser, av länsstyrelserna. Erforderliga anvisningar för materielredovisningen vid cfs och länsstyrelser utarbetas av förrådssektionen. övervakningen av materielens tillstånd och vård skall i första hand ankomma på de regionala myndigheterna. Förrådssektionen skall emellertid genom besiktningar och inspektioner utöva en ytterligare kontroll därav. För viss materiel kunna därvid expertorgan utanför cfs anlitas t. ex. försvarets forskningsanstalt för gasskyddsmateriel, armétygförvaltningen för vapen och ammunition. Genom dessa besiktningar och inspektioner sker en detaljerad genomgång av materiel och förråd varvid konstateras i vilket skick materielen befinner sig, huruvida förrådslokalerna äro lämpliga saml om gällande bestämmelser angående materielvård, reparation och ändringsarbeten m. m. följts. Förrådssektionen svarar för övervakningen av materiel, för vilken tillverkaren lämnar garanti under viss tid. För detta ändamål upplägges ett garantiövervakningsregister. Från de regionala myndigheterna insändas rapporter om iakttagelser beträffande materielen. Det är av största vikt, att förrådssektionen samlar och bearbetar de erfarenheter beträffande materielen, som sålunda och genom företagna besiktningar och inspektioner tillföras cfs, samt att dessa erfarenheter delges den personal, som handhar ärenden om projektering och konstruktion av materiel samt planering av det tekniska underhållet.

442 Förrådssektionen bör enligt de riktlinjer, som fastställas av cfs utarbeta planer för utrangering av materiel samt för omsättning av bl. a. icke lagringsbeständig materiel. Kassation av materiel bör kunna beslutas av länsstyrelserna, men i fråga om större kvantiteter eller vissa materielslag bör beslutet underställas cfs. Förrådssektionen bör bereda dylika ärenden samt utfärda erforderliga anvisningar för verksamheten på detta område. Uppgifter om utrangerad och kasserad materiel, som bör utbjudas till försäljning centralt, överlämnas till inköpssektionen för vidare åtgärder. Chefen för förrådssektionen bör ha praktisk erfarenhet av materielhantering, förrådshållningsverksamhet samt helst även verkstadsdrift. Det är önskvärt, att han har en teknisk utbildning t. ex. vid tekniskt läroverk (mekanistlinje). Han bör placeras i lönegrad Ao 23. Dessutom erfordras två läroverksingenjörer eller institutsingenjörer (mekanistlinje), lönegrad Ae 21 respektive 19, med erfarenhet av materielhantering, den ene helst även med erfarenhet av verkstadsdrift samt kännedom om kalkyleringsprinciper för verkstadsdrift, >en befattningshavare, lönegrad Ae 17, med god administrativ förmåga och kunskaper i materielredovisningsteknik samt två befattningshavare, lönegrad Ao 9, för kvalificerat rutinarbete samt ett biträde i reglerad befordringsgång, A 5.

Organisationsbyrån Den nuvarande organisationsbyråns arbetsområde omfattar icke samtliga tjänstegrenar. Ordnings- och bevakningstjänsten, observations- och förbindelsetjänsten, biandtjänsten, tekniska tjänsten, gasskyddstjänsten samt verkskyddet handhas av andra byråer och avdelningar inom styrelsen. Dessutom handläggas vissa frågor rörande sjukvårdstjänsten av civilförsvarsöverläkaren. Detta har lett till att cfs ledning belastats med samordningsproblem, vilka lämpligen hade bort lösas i en lägre instans. Vidare har handläggningen av viktiga krigsplanläggningsfrågor ofta måst skjutas på framtiden på grund av att löpande ärenden av angelägnare art tvingat en byrå eller avdelning, som svarat för någon tjänstegren att helt ägna sig åt dessa löpande ärenden. Arbetet med anvisningar och planer har därför icke kunnat samordnas på ett effektivt sätt, vilket varit till förfång för verksamheten, icke minst på fältet. På organisationsbyrån handläggas ärenden, vilka äro nära anknutna till inköpsverksamheten. Tekniskt underlag för anskaffning av personlig utrustning och motorfordonsmateriel av olika slag framtages sålunda inom byrån. Organisationsbyrån saknar i stort sett personal för rutinarbete t. ex. för bearbetning av organisationsplaner. På grund härav ha byråns högre tjänstemän i stor utsträckning belastats med okvalificerat arbete.

443 Organisationsbyråns viktiga övervakande och rådgivande verksamhet har kunnat fullgöras endast i blygsam omfattning på grund av att erforderliga inspektionsorgan saknas. Ärenden rörande civilförsvarets personal äro nästan lika splittrade mellan styrelsens byråer och avdelningar som tjänstegrenarna. Frågor rörande exempelvis uppskov med militärtjänstgöring handläggas på fyra olika avdelningar inom styrelsen. Organ för beredning av ärenden rörande cfs verkställighetsåtgärder och verksamhet under beredskap och krig saknas. Dessa frågor ha handlagts delvis på organisationsbyrån, delvis av militärassistenten med biträde aV tillfälligt avdelad arbetskraft. Även här har cfs ledning belastats med samordningsproblem och tillika detalj spörsmål. Organisationsbyråns arbetsområde bör omfatta samtliga tjänstegrenar inom civilförsvaret. Byrån skall svara för civilförsvarets materiella och personella krigsplanläggning d. v. s. utarbeta riktlinjer för upprättande av organisationsplaner m. fl. planer, fastställa enhets- och personalförteckningar och utrustningslistor samt mobiliseringsföreskrifter för tjänstegrenarna. Den organisatoriska planläggningen och planeringen av cfs verkställighetsåtgärder under beredskap och krig samt förberedelser för olika funktioner för ledningens utövande ha ett intimt samband med varandra. En fix gränsdragning mellan den ena och den andra typen av planläggning går ej att göra. Arbetsuppgifterna äro ej heller av sådan räckvidd, att de icke med fördel kunna sammanhållas inom en enda instans. Organisationsbyrån bör därför även handha sistnämnda planeringsuppgifter. Erforderliga direktiv för dessa arbetsuppgifter fastställas av cfs på förslag av centralplaneringen. För övervakningen av den planläggning, vilken verkställes av civilförsvarsorgan utanför cfs, bör byrån utrustas med tillräcklig personal för inspektion och rådgivning. Inom byrån bör finnas personal för rutinmässig granskning och statistisk bearbetning av organisationsplanerna. Till byrån böra sammanföras frågor rörande civilförsvarets personal. Inskrivningsfrågor, registreringsfrågor, uppskovsärenden och vissa ärenden rörande vapenfria värnpliktiga böra regleras genom byrån. Från byråns arbetsuppgifter böra utsorteras de tidigare nämnda, inköpsverksamheten närstående, uppgifterna. Den föreslagna organisationsbyrån intar en central ställning inom cfs som ansvarig för civilförsvarsorganisationens uppbyggnad och utnyttjande. Samordningsfrågor och detalj spörsmål behöva därigenom icke belasta cfs ledning utan kunna lösas i byråinstansen. Genom en renodling av krigsplanläggningsuppgifterna kunna löpande ärenden icke skjuta dessa åt sidan. Det kontinuerliga, enhetliga utvecklingsarbetet för civilförsvarets krigsorganisation tryggas.

444 Organisationsbyrån bör med hänsyn till arbetsuppgifternas art och omfattning indelas i tre sektioner och två detaljer, nämligen planeringssektion, sektion för skadeförebyggande åtgärder, sektion för skadeavhjälpande åtgärder, detalj för verkskydd, undanförsel och förstöring samt personaldetalj. Dessutom erfordras en expedition. Byråns indelning framgår av fig. 18. Chefen för organisationsbyrån bör ha goda personliga förutsättningar för att leda, samordna och övervaka det krigsplanläggningsarbete, som skall utföras på byrån eller efter byråns anvisningar inom andra instanser. Förutom språkkunskaper bör han äga förhandlingsvana och förmåga att samarbeta samt ha goda insikter om samhällsförhållanden. Befattningen bör placeras i lönegrad Bo 1. Planeringssektionens arbetsuppgifter omfatta: Frågor rörande nya stridsmedels inverkan på organisationens uppbyggnad och enheternas sätt att uppträda samt taktiska anvisningar. Grundmaterial för denna verksamhet skall framtagas genom studier av bl. a. litteratur och utländska civilförsvarsorganisationer samt genom analyser av olika anfallsmedels verkningar mot stadsbildningar och andra mål i och för bedömning av de åtgärder, vilka böra vidtagas för att minska eller neutralisera dessa skadeverkningar. Allmänna riktlinjer för denna verksamhet skall givas av cfs efter förslag av centralplaneringen. Samverkan måste ske med bl. a. spel och övningsorgan och med civilförsvarsskolan för planläggning och genomförande av spel och övningar, som avse att pröva taktiska eller organisatoriska nyheter. I anslutning till dessa uppgifter skall den övervägande delen av förberedelsearbetet för styrelsens olika verkställighetsåtgärder under beredskap och krig utföras. Frågor rörande placering av ledningscentraler, uppehållsplatser, förråd m. m. Resultaten av de tidigare nämnda analyserna böra utgöra grunden för generella riktlinjer för förläggning av nämnda anläggningar. En planläggning av vilka orter, som skola förses med dylika anläggningar skall även göras, varvid skyddskravet i stort för respektive anläggning bör angivas. Detaljplaneringen och lokaliseringen av anläggningarna skall utföras genom tekniska byråns försorg respektive administrativa byrån beträffande förrådslokaler. Territoriella indelningsfrågor d. v. s. ärenden rörande indelningen i civilförsvarsområden o. dyl. Anvisningar för upprättande av organisationsplaner samt granskning, fastställelse och statistisk bearbetning av dessa. Granskningen av organisationsplanerna avser en kontroll av att dessa tillgodose skäliga anspråk på civilförsvar och att de stå i överensstämmelse med gällande författningar, andra föreskrifter eller anvisningar samt att avvägningen av styrkorna mellan de olika områdena och länen är lämplig. Granskningsarbetet bör

445 beträffande de delar av planerna, som beröra andra sektioner inom byrån, utföras av dessa sektioner. Planeringssektionen svarar därvid för samordningen av arbetet. Bearbetningen avser att ur planernas detalj uppgifter göra sammanställningar för olika ändamål. Mobiliseringsanvisningar för civilförsvarsorganisationen både beträffande materiel och personal, utarbetande av enhets- och personalförteckningar samt utrustningslistor. Den senare arbetsuppgiften skall beträffande de tjänstegrenar, som administreras av andra sektioner inom byrån åvila respektive sektion men planeringssektionen ansvarar för samordning och sammanställning av materialet. På förrådssektionen ankommer det att enligt organisationsbyråns direktiv detaljplanera och lämna anvisningar för uppläggning av materiel i fred och förfarandet vid utlämning för beredskap och krig av materielen dels till utrustningsplatser m. m., dels från dessa till de civilförsvarspliktiga m. fl. Anvisningar m. m. för ledning och underhåll samt transportfrågor. Den förstnämnda uppgiften omfattar bl. a. riktlinjer för civilförsvarschefens ledande verksamhet, härför erforderlig organisation, personaluppsättning m. m. Frågor om underhåll omfatta en reglering av underhållsåtgärder t. ex. förplägnads-, sjukvårds-, drivmedels-, reparations-, materiel-, personal tjänst d. v. s. de åtgärder, som måste vidtagas för upprätthållande av förbandens fältduglighet. Dessutom skola direktiv för anskaffning och uppläggning under fred av viss ersättningsmateriel och råvaror givas till förrådssektionen, som har att intaga den del, som cfs skall upphandla, i materielanskaffningsplanen och i övrigt anmäla behovet till riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Dessa direktiv skola grundas på en uppskattning av materielförbrukningen under krig för civilförsvarsorganisationen samt en beräkning av behovet av materiel för vissa åtgärder i samband med ett krigsutbrott. Transportfrågorna omfatta anvisningar för upprättande av motorfordonsplaner och bearbetning av dessa, planläggning av och anvisningar för försörjning med drivmedel och förbrukningsmateriel för fordon samt reparationstjänst. Frågor om fartygsuttagning och utnyttjande av flyg för civilförsvarsorganisationen skola även handläggas på sektionen. Sektionen skall också svara för civilförsvarets kryptoverksamhet samt deltaga i den övningstrafik, som bedrives i fred. Elektrosektionen på tekniska byrån skall givas direktiv rörande planläggningen av civilförsvarets radionät, av dispositionen i krig av det permanenta telefonnätet samt av utbyggnaden av nätet för luftförsvarsorienteringar och alarmeringsanläggningar. Vidare skola anvisningar för orienteringsförsvårande åtgärder utarbetas, varvid sektionen för speciell materiel inom tekniska byrån skall svara för de tekniska delarna av dessa anvisningar.

446 Organisationsbyråns verksamhet är av central betydelse för civilförsvarets uppbyggnad och förmåga att effektivt lösa sina uppgifter. De anvisningar och riktlinjer härför, som byrån utarbetar, skola omsättas i praktisk planläggning i regionala och lokala instanser. Byrån måste på ett tillfredsställande sätt kunna övervaka, att erforderliga åtgärder i anledning av anvisningarna vidtagas och att verksamheten bedrives på ett riktigt och effektivt sätt. Byråns arbete främjas även av att den kan ha intim kontakt med och vinner praktiska erfarenheter av arbetet i de instanser, som ha att utföra uppgifter enligt dess anvisningar. Övervakningen av planläggningen sker dels genom en granskning och bearbetning inom byrån av regionalt och lokalt upprättade planer, dels genom inspektioner. Inspektionsverksamheten bör göras effektiv. En kontinuerlig övervakning och framförallt rådgivningsverksamhet bör utövas. För att få en dylik övervakning och ett intimare samband mellan anvisningsgivande och verkställande organ bör planeringssektionen dimensioneras så att den effektivt kan fullgöra dessa arbetsuppgifter. Sektionens uppgift skall vara att fortlöpande följa verksamheten i regionala och lokala instanser. Genom övervakning och rådgivning skall sektionen svara för att organisationsbyråns intentioner omsättas på ett riktigt sätt. Sektionens verksamhet skall emellertid icke blott omfatta inspektion av planläggningsverksamheten samt inskrivnings- och registreringsverksamheten utan även av effektiviteten och ändamålsenligheten i de arbetsmetoder och rutiner, som tillämpas. Befattningshavarna skola fortlöpande delge byrån de erfarenheter, som vinnas vid inspektionerna, samt föreslå de förändringar i anvisningar, kontorsorganisation m. m., vilka motiveras av praktisk erfarenhet. Kontakter utom styrelsen måste planeringssektionen framför allt taga med militära myndigheter samt med arbetsmarknadsstyrelsen, jordbruksnämnden, järnvägsstyrelsen, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, socialstyrelsen och telestyrelsen. Chefen för planeringssektionen bör besitta förmåga att göra sig en bild av skadeverkningarna mot bebyggelse och befolkning i krig samt av lämpliga motåtgärder. Språkkunskaper äro erforderliga, likaså förhandlingsvana och samarbetsvilja samt insikter om samhällsförhållanden. För det analysarbete, som skall utföras genom sektionen fordras förmåga att penetrera problemen och se deras väsentligheter, önskvärda äro vissa tekniska insikter samt viss förtrogenhet med vetenskaplig — framför allt naturvetenskaplig — metodik och vetenskapligt sätt att angripa problemen. Befattningen bör placeras i lönegrad Ao 24. Dessutom erfordras sju befattningshavare, varav en, Ae 23, med i stort motsvarande kompetens som sektionschefen, en, Ae 21, med generella tekniska insikter om telemateriel, fordon och fordonsmateriel, tre, Ao 19, med

447 allmänna insikter om samhällsförhållanden samt två, Ae 15 respektive Ae 12, med organisationsförmåga. Sektionen för skadeförebyggande åtgärder. Arbetsuppgifterna omfatta en bedömning av vilka områden, som med hänsyn till olika faktorer böra utrymmas och vilken grad av utrymning respektive områden böra genomföra samt vilka områden, som skola mottaga de evakuerade. Anvisningar skola givas för utrymningens planläggning och genomförande samt för den inkvartering, som erfordras. Viss del av planläggningen skall utföras av sektionen. Transportproblemen i samband med utrymning skola klarläggas och riktlinjer för deras lösning uppdragas. Utrymningen kan vara fullständig utrymning eller del av sådan. En fullständig utrymning kan utföras antingen som snabbutrymning i en följd eller som utrymning i etapper, varvid första etappen utföres som beredskapsutrymning och andra etappen som omflyttning från inner- till ytterområden i en tätort. Områden, som kunna beröras av utrymning äro vissa städer, militära operationsområden, områden som blivit utsatta för radioaktiv fj ärrbeläggning. Planläggning för återflyttning av evakuerade i vissa fall skall även utföras och anvisningar härför givas. Den civilförsvarsorganisation, som erfordras för utrymningens, inkvarteringens och återflyttningens genomförande skall genom sektionen fastställas och enhets- och personalförteckningar samt utrustningslistor upprättas. I anslutning till dessa uppgifter skola även motsvarande riktlinjer för socialtjänst — samt den gasskyddstjänst som ingår i denna — givas. Bedömningen av utrymningsområden måste bl. a. ta hänsyn till områdets betydelse för landets försvar och försörjning samt den sannolika risken för anfall mot det. Resultatet av denna bedömning bör därför även ligga till grund för avgörandet inom vilka områden och inom dessa på vilka platser skyddsrum av olika typer skola inrättas. Sektionen skall ha ansvaret även för detta bedömande samt för att resultatet omsattes i en plan, vilken kan tjäna till ledning bl. a. för tekniska byråns verksamhet. Kontakter måste denna sektion taga med i stort sett samma myndigheter som planeringssektionen. Chefen för sektionen bör ha goda insikter i samhällsförhållanden, samarbetsvilja och förhandlingsvana. Befattningen bör placeras i lönegrad Ao24. Dessutom erfordras tre befattningshavare, två i lönegrad Ae 21 och en i lönegrad Ao 19, med i stort motsvarande kompetens som sektionschefen. En av dessa bör dessutom ha goda insikter i kommunikationsförhållanden. Sektionen för skadeavhjälpande åtgärder skall svara för anvisningar, enhets- och personalförteckningar samt utrustningslistor för civilförsvarets skadeavhjälpande lokala och regionala organisation inom det allmänna civilförsvaret. Till de skadeavhjälpande åtgärderna räknas räddning av inne-

448 stängda och skadade, ordningshållning och bevakning, brandbekämpning, sjukvårdstjänst samt indikering av gas och radioaktivitet. Till grund för organisationens utformning ligga, förutom den av statsmakterna bestämda ramen för organisationen, de analysresultat, som planeringssektionen framlägger. Med ledning av kunskap om den moderna krigföringen samt arten och intensiteten av skadeverkningarna skall sektionen bilda sig en uppfattning om den skadeavhjälpande verksamhetens möjligheter, vilka åtgärder som kunna vidtagas för att rädda människor och egendom samt hur organisationen för dessa uppgifter bäst bör utformas. Sektionen svarar sålunda för att organisationen får en med hänsyn till uppgifter och verksamhet riktig utformning. Med ledning av sin kännedom om verksamhetens art studerar sektionen lämpliga arbetsmetoder, teknik och arbetsredskap och de övriga omständigheter, som inverka på organisationens funktionsduglighet. Sektionen kan vid övningar och spel pröva organisationens funktionsduglighet och med ledning av därav vunna erfarenheter vidtaga de förändringar, som kunna vara påkallade. Chefen för sektionen bör ha goda insikter i samhällsförhållanden, bl. a. byggnads- och kommunaltekniska förhållanden, samarbetsvilja och förhandlingsvana. Befattningen bör placeras i lönegrad Ao 24. Dessutom erfordras fem befattningshavare, varav en, lönegrad Ae 21, med insikter i polisiär verksamhet, en, lönegrad Ae 21, med kunskaper om brandväsendets verksamhet, organisation m. m., två, lönegrad Ao 19, med insikter om byggnads- och kommunaltekniska förhållanden samt en, lönegrad Ae 17, med allmänna kunskaper om samhällsförhållanden. Detaljen för verkskydd, undanförsel och förstöring skall utarbeta erforderliga anvisningar för verkskyddens organisation samt vara ett rådgivande organ åt länsstyrelserna samt industriens intresseorganisationer m. fl. i verkskyddsfrågor. Cfs verkskydd skall planläggas, utrustas och utbildas genom detaljens försorg. Detaljen skall dessutom för statliga verkskydd lämna underlag till cfs inköpsorgan för centralupphandling av materiel. För undanförsel och förstöring skola anvisningar, enhets- och personalförteckningar samt utrustningslistor utarbetas. Till undanförseluppgifterna hör också planläggning av skyddsåtgärder vid krig eller krigsfara för arkivalier, samlingar m. m. Förutom samarbete med under planeringssektionen nämnda myndigheter måste detaljen ta kontakt med vissa industriens intressesammanslutningar. Chefen för detaljen bör ha goda insikter om industriförhållanden i allmänhet, samarbetsvilja och förhandlingsvana. Befattningen bör placeras i lönegrad Ao 23. Dessutom erfordras två befattningshavare, lönegrad Ae 21 respektive Ao 19, med kännedom om industriförhållanden i stort. Personaldetaljen skall handha frågor rörande uttagning, inskrivning och

449 registrering av personal för civilförsvaret. På grund av att rekryteringsunderlaget för civilförsvaret är begränsat och att andra grenar av totalförsvaret äro hänvisade till samma rekryteringsunderlag, måste detaljen samarbeta med de olika intressenterna — militära myndigheter, arbetsmarknadsorgan, frivilliga beredskapsorganisationer m. fl. — för att nå rimliga lösningar och undvika konkurrens. Krigsplacering av vapenfria värnpliktiga bör göras av detaljen. Även hänvisning av dessa till utbildningsbrandstation bör ske på detaljen. Som underlag för denna hänvisning bör utbildningsorganen lämna uppgifter om dessa brandstationers belägenhet och kapacitet. Samtliga uppskovsärenden böra handläggas på detaljen. Dessa ärenden böra inte, som f. n. är fallet, vara uppdelade på fyra olika avdelningar inom styrelsen. Detaljen skall vidare årligen infordra vissa statistiska uppgifter rörande personalläget och utbildningsläget m. m. samt låta bearbeta dessa. Detaljen skall vidare vara ett serviceorgan för cfs i statistiska frågor, såsom medverkan vid planering av program för statistisk bearbetning av olika grunduppgifter. Chefen för detaljen bör äga personliga förutsättningar för att rätt bedöma möjligheterna att utnyttja rekryteringsunderlaget för civilförsvaret samt besitta samarbetsvilja och förhandlingsvana. Befattningen bör placeras i lönegrad Ao 21. Dessutom erfordras en befattningshavare, lönegrad Ao 19, med viss statistisk utbildning eller erfarenhet. Expeditionen skall självständigt efter arbetsledares direktiv svara för sammanställningar — tabellverk o. d. — av olika slag, för byråns behov, arkivera organisationsplaner och införa ändringar och rättelser i dessa, sköta register över skyddsföremål och civilförsvaret tilldelade vapenfria värnpliktiga samt i övrigt fullgöra förekommande skriv- och kontorsgöromål. Föreståndaren för expeditionen bör vara god arbetsledare och ha samarbetsvilja. Befattningen bör placeras i lönegrad Ao 9. Dessutom erfordras fem biträden, varav ett, lönegrad Ao 7, för kvalificerat rutinarbete såsom handhavandet av hemliga handlingar i form av organisationsplaner, skyddsföremålsförteckning m. m., samt fyra i regierad befordringsgång, A 5. Tekniska

byrån

Den nuvarande tekniska byråns arbetsområde omfattar ärenden rörande samhällsplanering med hänsyn till civilförsvaret, skyddsrumsbyggande, skyddsanordningar vid kommunala tekniska verk, skydd mot radiologisk, biologisk och kemisk krigföring, teknisk tjänst, projektilröjning, observations- och förbindelsetjänst, alarmering och orienteringsförsvårande åtgärder samt forsknings- och försöksverksamhet. Byråns arbetsuppgifter förete 29—710821

450 en blandning av krigsplanläggningsuppgifter — administration av gasskyddstjänst, teknisk tjänst, projektilröjning samt observations- och förbindelsetjänst — och andra, löpande uppgifter. Löpande ärenden rörande skyddsrumsbyggande ha tagit byråns personal så gott som helt i anspråk, varför de viktiga krigsplanläggande uppgifterna måst till stor del skjutas åt sidan. Forsknings- och försöksverksamhet har icke kunnat ledas på ett tillräckligt effektivt sätt. Byrån har saknat personal, som kontinuerligt kunnat följa utvecklingen inom de områden, som beröras av en dylik verksamhet. I tekniska byråns arbetsområde föreslås den förändringen, att administrationen av nämnda tjänstegrenar utgår. Som tidigare anförts, bör administrationen av i civilförsvaret ingående tjänstegrenar åvila organisationsbyrån. Tekniska byrån bör vidare ha ansvaret för framtagande av tekniskt upphandlingsunderlag för komplicerad civilförsvarsmateriel samt fungera som rådgivande instans vid avgörandet av vilken av flera i marknaden saluhållna allmänna handelsvaror av komplicerad art som bör väljas för civilförsvaret. Byrån bör i övrigt biträda cfs byråer i frågor av teknisk natur, vilka beröra byråns verksamhetsområde samt vara ett serviceorgan åt cfs ifråga om ritningsuppdrag. Byrån föreslås uppdelad i fyra sektioner nämligen: planeringssektion, byggnadssektion, elektrosektion och sektion för speciell teknisk materiel, försök och prov. Dessutom tillkommer ett ritkontor och en expedition. Byråns indelning framgår av fig. 19. Chefen för tekniska byrån bör ha teknisk utbildning samt stor erfarenhet från förvaltningstjänst och insikter beträffande bergrumsanläggningar. Befattningen bör placeras i lönegrad Bo 1. Planeringssektionens arbetsuppgifter skola vara: att bereda ärenden r ö rande samhällsplaneringen med hänsyn till civilförsvaret, att utarbeta och aktualisera tekniska anvisningar för olika anläggningar beträffande utförande, underhåll, modernisering m. m., att planera nya skyddsrum och andra anläggningar (utbyggnadsplart), att beräkna behovet och föreslå fördelning av medel m. m. för planernas realiserande, att svara för viss krigsplanläggning ur teknisk synpunkt, att handha statistik och efterkalkyler för olika anläggningar samt att svara för kontakt i form av konferensen-, fortlöpande tekniska informationer o. d. med myndigheter m. m. i regional och lokal instans. Riktlinjer för samhällsplaneringen med hänsyn till målsättningen fö>r civilförsvaret skola utarbetas i samråd med bl. a. byggnadsstyrelsen. F ö r slag till samhällsplaner (region-, general- och stadsplaner), vilka remitte-

451 ras till cfs, skola bedömas med utgångspunkt från fastställda riktlinjer och yttranden över förslagen skola avgivas. Anvisningar för anordnande av skyddsrum med typritningar omfattande byggnads-, värme-, ventilations-, sanitets-, el- och teletekniska program skola utarbetas. Utarbetandet av de två sistnämnda programmen ankommer på elektrosektionen. Det åvilar planeringssektionen att som grund för dessa anvisningar samla och bearbeta erforderligt tekniskt och ekonomiskt grundmaterial samt genom studier och analyser m. m. framskaffa nödvändigt teoretiskt underlag. Utbyggnadsplan för befolkningsskyddsrum, ledningscentraler, länsstyrelseanläggningar, skyddsanordningar vid kommunala tekniska verk m. fl. anläggningar skall utarbetas efter de direktiv, som fastställas av cfs. Enär stora kostnader och omfattande arbete måste läggas ned på projektering av nämnda anläggningar och det i stor utsträckning är kommunerna som få svara för dem, är det av vikt, att planen utformas som en flerårsplan saml att den sanktioneras av statsmakterna. Sektionen skall svara för att fastställd plan förverkligas och i stort följa upp dess verkställande samt särskilt se till att erforderliga åtgärder i fråga om för flera myndigheter gemensamma anläggningar vidtagas och samordnas. Åtgärder för detaljplanering av de enskilda anläggningarna ankomma på byggnadssektionen. Till denna sektion överlämnas den fortsatta handläggningen av utbyggnaden av en anläggning sedan planeringssektionen bestämt anläggningens lokalisering. För denna lokalisering är besök på en föreslagen byggnadsplats nödvändig för att konstatera, att platsvalet är det lämpligaste ur skyddssynpunkt, telekommunikationssynpunkt, ekonomisk synpunkt och taktisk synpunkt. Vid dylika besök måste representant för elektrosektionen deltaga samt företrädare för organisationsbyrån, i den mån avsteg synes böra göras från av denna byrå angivna principer för olika skyddsanläggningars placering. Sektionen skall i samråd med byråns övriga sektioner utarbeta underlag för medelsäskanden m. m. för byråns verksamhetsområde. Sedan medel ställts till förfogande, skall sektionen uppgöra förslag till fördelning av desamma. Anteckningar om anslagens belastning (dispositionsbokföring) skola göras fortlöpande av den kamerala sektionen, men det ankommer på planeringssektionen att granska dispositionsrapporterna därifrån samt att föreslå de åtgärder, som dessa rapporter kunna föranleda. Vissa krigsplanläggningsfrågor av teknisk art skola förberedas av sektionen. Till dessa höra beräkningar av behov av byggnadsmateriel, arbetskraft, transporter, tidsplaner, medel för att i ett beredskapsläge upprätta eller iståndsätta vissa skyddsanordningar m. m. Sektionen skall svara för bearbetningen av erforderlig statistik beträffande skyddsrumsberedskapen m. m. Efterkalkyler över kostnader för utförda anläggningar skola göras för att 29*—710821

452 erhålla riktvärden för medelsberäkningar och för bedömning av aktuella entreprenader. Sektionen skall fungera som kontaktorgan för civilförsvarsteknikerna i länen, myndigheter i regional och lokal instans samt i förekommande fall statliga myndigheter med egen civilförsvarsorganisation. Dessa skola erhålla de tekniska informationer, som erfordras, för att de skola kunna fullgöra sina åligganden. Informationerna kunna meddelas vid konferenser eller kurser eller genom fortlöpande skriftliga meddelanden. Chef för planeringssektionen bör vara en civilingenjör (väg- och vattenbyggnadslinje) i lönegrad Ao 26. Dessutom erfordras en läroverksingenjör (vvs), lönegrad Ae 19, och fyra läroverks- eller institutsingenjörer (väg och vattenbyggnadslinje eller husbyggnadsteknisk linje), en i lönegrad Ae 21, en i lönegrad Ae 19, en i lönegrad Ae 17 samt en i lönegrad Ae 15. Av dessa böra två ha merkantil erfarenhet t. ex. från entreprenadfirma. Byggnadssektionens arbetsuppgifter skola vara att leda och övervaka byggandet av allmänna skyddsrum och andra anläggningar, att teknisktekonomiskt granska statsbidragsansökningar för dylika anläggningar samt att stickprovsmässigt inspektera vård och underhåll av färdiga anläggningar. Byggandet av allmänna skyddsrum är i första hand en kommunal angelägenhet. Respektive kommuner utföra projekteringsarbetet. Detta arbete initieras av byggnadssektionen med ledning av den plan och det lokaliseringsbeslut, som utarbetats av planeringssektionen. Under projekteringsarbetets gång har byggnadssektionen att stå till tjänst med erforderliga råd och anvisningar. Sedan projekteringsarbetet avslutats, skall sektionen svara för den tekniska granskningen av de av kommunen upprättade handlingarna, ritningarna m. m. Även anbuds- och entreprenadhandlingar — - typprogram för dylika böra utarbetas av sektionen — skola granskas. De delar, som beröra elektrotekniska anordningar, skola granskas av elektrosektionen, men byggnadssektionen svarar för att granskningen samordnas. Under byggnadstiden uppkommande problem fordra ofta ett snabbt ställningstagande och stundom även besök på byggnadsplatsen. Byggnadssektionen bör så långt möjligt för detta ändamål och för övervakning i övrigt av utbyggnaden utnyttja civilförsvarsteknikerna i länen enligt av sektionen efter hand för varje anläggning givna direktiv. Sedan en anläggning färdigställts skall den slutbesiktigas av sektionen. De elektrotekniska anordningarna skola därvid besiktigas av representant för elektrosektionen. För statsbidragsberättigade anläggningar inlämnas i regel statsbidragsansökan samtidigt med ritningar och övriga handlingar. Sektionen skall tekniskt-ekonomiskt granska ansökningarna och bereda dem för preliminärbeslut för möjliggörande av utbetalning av förskott på statsbidrag. Efter

453 slutbesiktning skall slutlig teknisk-ekonomisk granskning av ansökningarna göras. Det juridiskt-administrativa biträde, som erfordras bl. a. vid granskningen, skall tillhandahållas byrån på så sätt, att administrativa byrån ställer erforderlig juridisk expertis till förfogande. Det åligger tekniska byrån att föredraga dessa statsbidragsärenden för generaldirektören för beslut. Delegation av beslutanderätt i vissa ärenden bör ske efter generaldirektörens bestämmande. Kontrollen av vård och underhåll av färdigställda anläggningar skall huvudsakligen åvila civilförsvarsteknikerna i länen, men byggnadssektionen skall på detta område utöva en stickprovskontroll. Denna verksamhet bör samordnas med förrättningsresor för andra ändamål. Byggnadssektionen bör indelas i en byggnadsteknisk detalj och en detalj för värme, ventilation och sanitet. Chef för byggnadssektionen bör vara en civilingenjör (väg- och vattenbyggnadslinje) eller person med motsvarande kunskaper i lönegrad Ao 24. Dessutom erfordras en läroverksingenjör (vvs), Ae 21, med erfarenhet av berganläggningar, fem läroverks- eller institutsingenjörer (väg- och vattenbyggnadslinje eller husbyggnadsteknisk linje) varav två, Ae 21, med betydande praktik som konstruktörer och tre, en i lönegrad Ae 19, en i lönegrad Ae 17 och en i lönegrad Ae 15, med praktik vid arkitektkontor och byggnadsplats. Elektrosektionens arbetsuppgifter skola vara att leda och övervaka utbyggnaden av radio- och trådförbindelser, andra teletekniska anordningar samt alarmeringsanläggningar för civilförsvaret. Sektionen skall i samråd med planeringssektionen utarbeta program och typritningar för el- eller teletekniska installationer i skyddsrum samt i samråd med byggnadssektionen leda, övervaka och besiktiga dylika installationer. Den teknisktekonomiska granskningen av statsbidragsansökningar skall beträffande här berörda installationer m. m. utföras av elektrosektionen. Sektionen skall vidare svara för framtagande av tekniskt upphandlingsunderlag m. m. för materiel inom elektrosektionens verksamhetsområde. Sektionen skall utarbeta erforderligt tekniskt underlag för anskaffningav radiomateriel och telefonmateriel för civilförsvaret samt utarbeta beskrivningar av denna materiel och anvisningar för dess handhavande och vård. Civilförsvarets radionät skall planläggas enligt direktiv från organisationsbyrån och genom sektionens försorg utbyggas i den takt, som statsmakterna medge. Tillsyn av radiostationerna, vilka skola finnas förtecknade hos sektionen, och materielersättning för dem skola organiseras och ledas av sektionen. För tillsynen erforderliga servicemän böra utbildas vid av sektionen ledda kurser. Frågor rörande stationssignaler för civilförsvarets stationer jämte frekvenser för dessa och andra radioanläggningar — exempelvis polis-, brandkårs- och verkskyddsradio — samt rekommendationer m. m. rörande ianspråktagande av kommersiella radioanläggningar

454 för civilförsvarets räkning under beredskap och krig skola beredas av sektionen i samråd med organisationsbyrån. Plan för dispositionen av det permanenta telefonnätet m. fl. nät i krig skall upprättas efter direktiv av organisationsbyrån i samråd med försvarsmyndigheter, telestyrelsen och regionala myndigheter. Utbyggnaden av erforderliga förbindelser för luftförsvarsorientering skall planläggas efter organisationsbyråns anvisningar och genomföras. Trådförbindelseutbyggnaden genomföres enligt fastställda planer som regel av televerket efter beställning av sektionen. Denna skall övervaka beställda arbetens utförande samt låta besiktiga slutförda installationer. De telefonabonnemang m. m. för beredskapsändamål, vilka genom sektionens försorg tecknas i samband med utbyggnaden av trådförbindelserna, skola förtecknas hos sektionen. Sektionen skall handha utbyggnaden och vården av alarmeringsanläggningar. Arbetsuppgifterna på detta område äro: beställning av installationer enligt fastställd plan för utbyggnaden (utarbetad enligt direktiv från organisationsbyrån), besiktning av verkställda installationer, övervakning och kontroll av befintliga anläggningar, handläggning av ärenden om materielersättning för dessa, uppgörande av tekniskt anskaffningsunderlag samt utarbetande av beskrivningar av materielen och anvisningar för dess handhavande och vård. Installerade alarmeringsanläggningar skola vara registrerade hos sektionen. Denna skall vidare i samråd med telestyrelsen svara för utbyggnaden av utrustningar på automatiska telefonstationer för telefonalarmering till allmänheten. Installationsarbetet för detta ändamål utföres av televerket. Civilförsvarsteknikerna i länen skola svara för övervakningen och tillsynen av den installerade teletekniska materielen. På grund av att de skola ha byggnadsteknisk utbildning, ankommer det på sektionen att ge dem de anvisningar och informationer samt utbildning i form av kurser som erfordras, för att de skola kunna sköta dessa åligganden. Som tidigare nämnts skall samordningen av denna verksamhet åvila planeringssektionen. Stickprovskontroll av vård och underhåll av elektro- och teletekniska anläggningar skall sektionen utöva på samma sätt som byggnadssektionen. Chef för elektrosektionen bör vara en civilingenjör (teleteknisk linje) eller person med motsvarande insikter i lönegrad Ao 24. Dessutom erfordras fyra läroverksingenjörer (varav två, Ao 21, Ae 19, med teleteknisk, en Ae 19, med elektroteknisk och en Ae 19, med mekanistlinje), en institutsingenjör, Ae 17, (radioteknisk linje) och en tekniker, Ae 12, (svagströmsmontör). Sektionen för speciell teknisk materiel, försök och prov skall handha den civilförsvarstekniska anpassningen beträffande speciell teknisk materiel för vilken företrädare inom styrelsen icke finnes. De materielslag som sektionen skall syssla med äro radiologisk, kemisk och biologisk skyddsmateriel

455 för civilförsvaret samt anordningar för mörkläggning, vägledande belysning och maskering i den mån dylika åtgärder betingas av civilförsvarets verksamhet. Inom dessa områden måste sektionen fortlöpande följa den tekniska utvecklingen samt hålla kontakt med befintliga forskningsinstitutioner. Sektionens uppgift är att i förekommande fall rikta forskningen inom nämnda områden och att bedöma framtagna forskningsresultats anpassning på civilförsvaret. Sektionen skall vidare biträda styrelsen vid avgörandet av vilken av flera olika typer komplicerade allmänna handelsvaror, som från teknisk och arbetsmässig synpunkt är lämpligast för civilförsvarsorganisationen. Dessutom skall ål sektionen kunna uppdragas att framskaffa tekniskt underlag för speciella tekniska utrustningsdetaljer t. ex. inom räddningstjänstens eller motorfordonstjänstens område. Försök och prov, som erfordras för ovannämnda arbetsuppgifter, böra ledas och samordnas av sektionen och befintliga statliga provningsinstitutioner och laboratorier skola i första hand anlitas. Chef för sektionen bör vara en befattningshavare med akademisk utbildning inom ämnena fysik och kemi i lönegrad Ao 26. Dessutom erfordras en läroverksingenjör (mekanistlinje), Ae 21, och en institutsingenjör (mekanistlinje), Ae 19. Ritkontoret skall svara för utformning av konstruktionsritningar samt förekommande renritningsarbeten, kartritningsarbeten m. m. för hela styrelsens behov. Chef för ritkontoret bör vara en läroverksingenjör (mekanistlinje) i lönegrad Ao 21. Dessutom erfordras en institutsingenjör (ritare), Ae 17, och två ritbiträden i lönegrad Ae 7. Expeditionen skall svara för den allmänna kontorsservicen för tekniska byrån såsom maskinskrivningsarbete och handhavande av byråns handlingar. Tekniska byråns handlingar utgöras till stor del av ritningar, beskrivningar m. m. över anläggningar av olika slag. Till icke oväsentlig del äro dessa handlingar av hemlig, vissa t. o. m. av kvalificerat hemlig natur. Dylika handlingar beräknas årligen uppgå till ca 1 500—2 000 st. Samma handling skall som regel granskas av olika sektioner och befattningshavare inom byrån. Det är av vikt — särskilt beträffande de hemliga handlingarna — att centralt inom byrån k u n n a överblicka var en speciell handling befinner sig. För detta ändamål böra ärendenas beredning centralt uppföljas på byrån och noteringar om handlingarnas gång göras. Föreståndaren för expeditionen bör ha det direkta ansvaret för denna uppföljning. På grund av den ansvarsställning, som föreståndaren därigenom kommer att intaga, bör denne placeras i lönegrad Ao 7.

456 För övriga skriv- och kontorsgöromål erfordras tre biträden i reglerad befordringsgång, A 5.

Civilförsvarsspets-

och

övningssektionen

För att samöva utbildad och annan inskriven civilförsvarspersonal, i förekommande fall också med civilförsvarspliktiga i övrigt, och för att pröva och vidare utveckla civilförsvarets funktionsduglighet skola civilförsvarsspel och praktiska övningar genomföras i civilförsvarsområdena. Verksamheten i fråga skall i princip ledas och följas av cfs och genomföras av länsstyrelserna. Det skall tillkomma cfs att utarbeta allmänna och särskilda anvisningar och föreskrifter, mallar m. m., för verksamhetens genomförande. Härigenom kan erforderlig planmässighet, enhetlighet och lämplig stegringsföljd åstadkommas. För varje övningsår skall cfs också ge länen direktiv om verksamhetens omfattning och inriktning under året. Länsstyrelsernas erfarenheter från civilförsvarsspelen och övningarna skola insamlas, sammanställas och analyseras av cfs och härefter delgivas bl. a. civilförsvarsskolan för att läggas till grund för den fortsatta planeringen av utbildningsverksamheten. Större övningar, som fordra insatser från flera civilförsvarsområden eller från civilförsvarsområden i olika län eller samverkan med militära myndigheter m. fl., måste planläggas och genomföras i samverkan mellan cfs, berörda länsstyrelser och andra myndigheter. Även här böra erfarenheterna från övningarna slutligt bearbetas och analyseras i styrelsen och i tillämpdiga delar delgivas civilförsvarsskolan. Cfs skall slutligen vara representerad i av andra militära och civila myndigheter anordnade spel och övningar, som förutsätta viss samtidig civilförsvarsaktivitet. Arbetsuppgifterna i samband med civilförsvarsspel och övning omfatta fixerande av ändamålet med spelet eller övningen, utarbetande av förutsättningar, t. ex. i form av ett klarläggande vid en viss tidpunkt av en antagen fientlig verksamhet och dess resultat samt av egna förbands aktivitet, status och uppgift. Från denna tidpunkt skall en händelseutveckling skisseras och erforderliga fakta utarbetas för att de medagerandes handlingar skola styras i önskad riktning. Ibland kan det vara nödvändigt att producera fakta för alternativ utveckling av spelets eller övningens förlopp. För varje spel eller övning måste ett antal funktionärer instrueras och trimmas. Dessa funktionärer kunna vara ledningspersonal t. ex. representerande olika institutioner, myndigheter o. dyl. personal för observation och kontroll av de övades insatser samt personal för insamling och bearbetning av erfarenheter och intryck. En icke oväsentlig del i spel- och övningsverksamhet utgöres av en kartläggning av behovet av speciell materiel eller andra anordningar för att möjliggöra ett realistiskt händelseförlopp.

457 Verksamheten beräknas omfatta årligen cirka tre större spel eller övningar i vilka cfs är direkt engagerad samt omkring etthundra spel eller övningar (tolv per län och treårsperiod), vilka skola genomföras av länsstyrelserna enligt cfs anvisningar och riktlinjer. Arbetsuppgifterna för civilförsvarsspels- och övningsverksamheten böra åvila en särskild sektion, lydande direkt under generaldirektören. Sektionen skall från cfs övriga organisationsenheter erhålla de speciella fackuppgifter samt efter generaldirektörens bestämmande det biträde i övrigt, som erfordras för planering och genomförande av visst spel eller övning. Sektionschefen bör besitta goda allmänna förutsättningar för spel- och övningsverksamhet såsom konstruktiv fantasi och förmåga att på ett intresseväckande och verklighetsbetonat sätt genomföra och leda spel och övningar. Befattningen bör placeras i lönegrad Ao 26. Dessutom fordras två befattningshavare, lönegrad Ae 21 resp. Ao 19. För kvalificerat rutinarbete i samband med beredande av underlag och förutsättningar för samt genomförande av spel och övningar behövs en assistent i lönegrad Ae 13. Till sektionens förfogande står dessutom, under ungefär halva året, civilförsvarsskolans lärare i taktisk ledning av civilförsvarsverksamhet. För skriv- och kontorsgöromål erfordras ett biträde i regierad befordringsgång, A 5. Kostnadsberäkningar

Antalet befattningar och avlöningskostnaderna för dessa avseende såväl nuläget (30/6 1957) som organisationsnämndens förslag framgår av följande sammanställning:

Förslag. Nuläge. . Skillnad.

Antal befattningar

Lönekostnader i kronor per år 1

127 104 23

2 4G4 000 1 874 000 590 000

1 Inklusive arvoden till cfs lekmannarepresentanter och generaldirektörens ställföreträdare (6 000 resp. 1 800 kronor).

Avlöningarna ha beträffande såväl nuläget som förslaget beräknats enligt följande grunder. För befattningar i lönegrader omfattande flera löneklasser har räknats med årslönebeloppet i näst högsta löneklassen med följande undantag. För befattningar i regierad befordringsgång har räknats med lönen i lägsta löneklassen inom högsta lönegraden i befordringsgången. Beträffande arvodesbefattningar lika med viss löneklass har räknats med den 30/6 1957 utgående arvoden för år. För att nuläge och förslag skola vara fullt jämförbara ha beträffande det förstnämnda följande enheter eller befattningar icke medtagits i beräk-

458 ningarna: utbildnings-, övnings- och krigsplanläggningsbyrån (utbildningsverksamheten redovisas helt av 1953 års utredning om civilförsvarsutbildning), riksbrandinspektören och en sakkunnig inom statens brandinspektion (lönerna bestridas från andra anslag än civilförsvarets), jurist i ledningen (lönen bestrides från anslag, som disponeras och utbetalas av länsstyrelsen i Stockholms län), förrådsförvaltare och förrådsarbetare (förslag om civilförsvarets förrådsorganisation kommer att framläggas senare) samt arkivarbetare. Organisationsnämnden har föreslagit att cfs tillsvidare bör tillhandahålla riksbrandinspektören erforderlig personal. Denna personal har ej medtagits vid ovanstående beräkningar av antal befattningar och lönekostnaderna. Lönekostnaderna för ifrågavarande personal uppgå till 132 000 kronor för år. Under budgetåret 1957/58 ha 267 520 kronor anvisats cfs för ersättningar till särskilt tillkallade sakkunniga. Cfs har även i framtiden behov av att för olika ändamål t. ex. för operationsanalyser, för problem i samband med radiakskyddet, för olika spörsmål, som kunna aktualiseras vid en utrymning m. m. kunna anlita utanför styrelsen stående experter. Detta behov är dock icke så stort och så accentuerat som det hittills varit. Organisationsnämnden uppskattar medelsbehovet för detta ändamål till 75 000 kronor för år. Genom den av organisationsnämnden föreslagna förstärkningen av cfs är en uppräkning av cfs omkostnadsanslag nödvändig. Bl. a. organisationsbyråns uppgift att övervaka och inspektera planläggningsverksamheten medför en ökning av resefrekvensen. Organisationsnämnden uppskattar det ytterligare medelsbehovet för resor till 35 000 kronor. En ökning av medel för kontorsmateriel m. m. (expenser) är erforderlig på grund av utökningen av personalen. Förslaget om en tjänstebil för cfs behov föranleder även en viss ökning av omkostnadsanslaget. För dessa ändamål uppskattar organisationsnämnden det ytterligare medelsbehovet till 50 000 kronor. Av detta belopp avse 11 000 kronor årskostnaderna för en tjänstebil. Dessa kostnader belasta f. n. annat anslag än omkostnadsanslaget nämligen anslaget till förvaring och underhåll av materiel. Detta torde kunna minskas med motsvarande belopp. Ökningen av kostnaderna för cfs uppgår sålunda till 471 000 kronor enligt nedanstående sammanställning. —

+ 590 000

Lönekostnader Sakkunniga Omkostnader

192 520 74 000 Summa Skillnad

664 000

192 520 + 4 71 000

459 Fig. 15. Civilförsvarsstyrelsens nuvarande organisation (30.6.1957) Administrativkamerala byrån

Organisationsbyrån

Utbildnings-, övningsoch krigsplanläggningsbyrån GD: s stf = chefen för adm kam byrån

Tekniska byrån

Generaldirektör

Bevakningsavdelningen

Styrelsen (Byråchefer, avdelningschefer, 4 lekmän)

Riksbrandinspektörens avdelning

Civilförsvarsöverläkare

Militärassistent

Pressombudsman

460 Fig.

16. Civilförsvarsstyrelsens

organisation

enligt organisationsnämndens

förslag

Centralplaneringen

Civilförsvarsöverläkaren Administrativa byrån

Militärassistenten

Organisationsbyrån

Riksbrandinspektören

Generaldirektören Tekniska byrån

Styrelsen Civilförsvarsspelsoch övningssektionen

461 Fig. 17. Civilförsvarsstyrelsen. Administrativa byrån enligt organisationsnämndens förslag Administrativa sektionen

Kamerala sektionen

Telefonväxlar Byråchef

Kontorstekniska sektionen

Expvakter Skrivcentral

Inköpssektionen

Förrådssektionen

462 Fig. 18. Civilförsvarsstyrelsen. Organisationsbyrån enligt organisationsnämndens förslag

Planeringssektion

Sektion för skadeförebyggande åtgärder

Byråchef

Sektion för skadeavhjälpande åtgärder

Detalj för verkskydd, undanförsel och förstöring

Personaldetalj

Expedition

463 Fig. 19. Civilförsvarsstyrelsen. Tekniska byrån enligt organisationsnämndens förslag

Planeringssektion

Byggnadsteknisk detalj Byggnadssektion Värme ventilation o. sanitet

Byråchef Elektrosektion

Speciell teknisk materiel Försök och prov

Ritkontor

Expedition

464 Tabell 26. Civilförsvarsstyrelsen.

Befattningar

enligt organisationsnämndens

förslag

Ledningen m. m. Lönegrad Bp6 Ao 9 Be 1 Arvode

Tjänst

Summa

Generaldirektör Kontorist Civilförsvarsöverläkare Militärassistent

1 1 1 1 Summa

4 Centralplaneringen Lönegrad Ao26 Ae 23 Ae 21 Ae 21 A 19 1 A 51

Tjänst

Summa

Byrådirektör Förste byråingenjör Förste byråsekreterare Redaktör

1 1 1 1 1 1 Summa

Administrativa

Lönegrad

PQ

Bo 1 Ao24 Ao23 Ao23 Ao23 Ao21 Ae 21 A 19 1 Aol9 Ae 19 Ae 17 Ae 15 Ae 13 Ao 10 AolO Ao 9 Ao 8 Ao 7 Ao 7 Ae 7 Ae 7 A 51 A 51 Ag 4 Arvode

2a cP t* c

O

U3 g

il

Q. B

=0.2

•o a tn P

Byråchef Byrådirektör Förste byråsekreterare Kamrer Förste byråintendent/byråingenjör Förste byråsekreterare Förste byråintendent/byråingenjör Amanuens Byråassistent Byråingenjör Assistent Assistent Kontorsskrivare Kassör Kansliskrivare Kontorist Förste expeditionsvakt Kanslibiträde Expeditionsvakt Expeditionsvakt Förrådsman Kontorsbiträde Telefonist Kontorsbud Maskinist Summa

byrån

a c > o

Tjänst

6 Reglerad befordringsgång.

465 Organisationsbyrån rt JS

rt-ö

Lönegrad

Tjänst

rt „

u

ÖC P

^ ^ rt

rt

'-i

^ o P iH S J;

12*

PQ

Bo 1 Ao24 Ao23 Ae 23 Ao21 Ae 21 Aol9 Ae 17 Ae 15 Ae 12 Ao 9 Ao 7 A 51

M

+J : 0 °rt "o P 73 ^

w

£4 P P T3 CO

Byråchef Byrådirektör Förste byråsekreterare . Förste byråsekreterare . Förste byråsekreterare . Förste byråsekreterare . Byråsekreterare Assistent Assistent Förste kansliskrivare . . Kontorist Kanslibiträde Kontorsbiträde Summa

4 Tekniska

Lönegrad

PQ

rt

byrån 6 c

•S .2

Tjänst

|

£ p

c/3

•2 2 X

PQ

Bo 1 Byråchef A o 2 6 Byrådirektör Byrådirektör , Ao24 Förste byråingenjör . . , Ao21 Ae 21 Förste byråingenjör . . , Ae 19 Byråingenjör , Ae 17 Assistent/ingenjör Ae 17 Ingenjör , Ae 15 Ingenjör Ae 12 Tekniker Ao 7 Kanslibiträde Ae 7 Tekniskt biträde A 5 1 Kontorsbiträde 32

Summa CivilförsvarsspelsLönegrad Ao26 Ae 21 Ao 19 Ae 13 A 51

och

övningssektionen Summa

Tjänst Byrådirektör Förste byråsekreterare Byråsekreterare Assistent Kontorsbiträde Summa

1 Reglerad befordringsgång.

KUN .

Statens offentliga utredningar 1958 Systematisk förteckning (Sifl-oma inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän agstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Häradsrätt sammansättning i brottmål. [9] Förslag til varumärkeslag. [10]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Småbrukarstödet. [7]

Vatten-väsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Stat8i; r f a ttning. Allmän statsförvaltning. Utredning om vissa förhållanden vid konserveringsforsknin ?s in S titutet. [3] Författnin ; s u tredningen. 1. Kandidatnominering vid andrakahmarval. [6]

Industri.

Kommunalförvaltning. Handel och sjöfart.

S t a t e s och kommnnernas

finansväsen.

Kommunikationsvägen. Vägplan för Sverige. Del 1. Riktlinjer och förslag samt kartbilagor. [1] Del 2. Expertutredningar och övriga textbilagor. [2]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Politi.

Försäkringsväsen. Promemoria med förslag om fondförvaltning m. m. i samband med en utbyggd pensionering. [4] Permanent skördeskadeskydd. [5]

Nationalekonomi och socialpolitik.

Hälso- och sjukvård. Gemensan. nordisk hälsovårdsutbildning. [8]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. 1955 års universitetsutredning. 3. Reserverna för högre utbildning. Beräkningar och metoddiskussion. [11]

Försvarsväsen. Civilförsvarsutbildningen. [12] Civilförsvarets organisation. [13] Allmänt näringsväsen. Utrikes ärenden. Internationell rätt.

I D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB STOCKHOLM 1958