Betänkande med förslag till lag om arbetsfostran m. m.

V>N0

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades pa Kungl. biblioteket ar 2012

rioK-1

v. STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1 9 3 9 : 2 5 JUSTITIEDEPARTEMENTET

BE T Ä N K A N D E MED FÖRSLAG T I L L

LAG OM A R B E T S F O S T R A N M. M. Avgivet

av

1937 års lösdriverilag

stift-

ningskommitté

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1939 K r o n o l o g i s k 1. B e t ä n k a n d e angående grunder för intagning av enskild väg till allmänt underhall ävensom angående statsbidrag till enskilda vägar. Svenska Tryckeri a.-b. 59 s. K. 2. Utredning och förslag rörande p l a t s i Stockholms skärgård för förläggning a v Stockholms örlogsbas. Beclanan. 30, 87 s. 6 kartor. Fö. 3. B e t ä n k a n d e med förslag till t a x a för befordring av gods m . m . å statens järnvägar. Beckman. 206 s. K. 4. Svensk n a m n b o k till vägledning v i d val a v n y a Bläktnamn. Lund, Blom. v , 106 s. J u . 6. B e t ä n k a n d e angående revision a v tjänsteförteckningen i v a d avser statens affärsdrivande verk. Norstedt. 163 s. F i . 6. U n d e r l ä t t a n d e t a v kvinnornas arbete i de m i n d r e l a n t h e m m e n . Kihlström. 126 s. J o . 7. B e t ä n k a n d e angående justitiekanslerns, justitieombudsmannens oeh mllltleombudsmannens allmänna ämbetsställning m . m . Norstedt. 128 s. J u . 8. B e t ä n k a n d e med förslag till exporttariffer. Beckm a n . 20 s. K. 9. 1937 å r s landsfiskals- och stadsfiskalsutredning. B e t ä n k a n d e m e d förslag till omorganisation a v landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningarna m . m . Norstedt. 341 s. J u . 10. 1936 å r s lönekommitté. B e t ä n k a n d e med förslag till militärt icke-ordinariereglemente. Marcus. 130 s. Fl. 11. B e t ä n k a n d e och förslag rörande befrämjande av a v sättningen a v den svenska stenindustriens produkter. I d u n . 319 s. H. 12. B e t ä n k a n d e rörande industriellt u t n y t t j a n d e av h a l m . Ho?ggström.* 125 s. J o .

f ö r t e c k n i n g

13. Rationaliseringsutredningens b e t ä n k a n d e . Del tiv och förslag. Marcus. 257 s. S. 14. Rationaliseringsutredningens b e t ä n k a n d e . Verkställda undersökningar. Marcus. 550 s. 15- Hembiträdesutredningens b e t ä n k a n d e . 2. i kände med förslag till lag om reglering a v a nings- och arbetsförhållandena inom d e t 1 arbetet. Hffiggström. 194 s. S. 16. Utredning och förslag angående fortsatt fj ligande a v kommunala mellanskolor. Hoegg x, 157 s. E . 17. Utredning och förslag rörande fri undervli materiell för folk- och fortsättningsskolor. ström. 224 s. E . 18. 1938 å r s arvsskattekommitté. B e t ä n k a n d e m slag till förordning om arvs- och g å v o s k a t t Marcus. 264 s. F i . 19. B e t ä n k a n d e o m statstjänstemäns ställning ' betskonflikter. Marcus. 82 s. F l . 20. B e t ä n k a n d e m e d förslag till vissa ftndringa klädnadsreglementet för polispersonalen m . m . m a n . 28 s. S. 21. B e t ä n k a n d e med förslag till ändringar i vissi av sjömanslagen m. m . Norstedt. 39 s. J u . 22. Betänkande oeh förslag angående vissa m viljande a v tillstånd till yrkesmässig auto trafik förenade frågor. Hasggström. (2), Ii 23. Ledningen a v landstingens hälso- och sjuk verksamhet. Beckman. 105 s. S. 24. Arbetslöshetsräkningen den 31 a u g u s t i 1937. Arbetsförhet m . m . Beckman. 117 s. S. 25. B e t ä n k a n d e med förslag till l a g o m arbetsl m . m . Marcus, viij, 134, 138, 142 s. J u .

A n m . Om särskild tryckort ej anglves, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begyi bokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre ano (nr 98) utgivas utredningarna I omBlag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1939:25 JUSTITIEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

LAG OM ARBETSFOSTRAN M. M. Avgivet

av

19 37 års lösdriverilag

siift-

ningskommitlé

S T O C K H O L M 1939 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 389122

Till KONUNGEN.

Sedan Kungl. Maj:t den 11 juni 1937, på förslag av statsrådet och chefen för justitiedepartementet efter gemensam beredning inom justitie- och socialdepartementen, beslutat tillsättande av en kommitté om högst nio ledamöter med

IV

SKRIVELSE TILL KONUNGEN.

uppgift att verkställa utredning och framlägga förslag angående den straffrättsliga behandlingen av förbrytare vilkas kriminalitet sammanhänger med ett lättjefullt och oordnat levnadssätt hos den brottslige ävensom angående en revision av gällande lag om lösdriveri, tillkallade statsrådet och chefen för justitiedepartementet den 12 i samma månad såsom ledamöter i kommittén presidenten K. Schlyter, tillika ordförande, docenten vid universitetet i Uppsala K. I. Agge, ledamoten av riksdagens andra kammare hemmansägaren G. E. Andersson i Södergård, överdirektören Hardy Göransson, ledamoten av riksdagens andra kammare fattigvårdskonsulenten V. V. Hedlund, ledamoten av riksdagens första kammare generaldirektören Sam Larsson, ledamoten av riksdagens andra kammare hemmansägaren J. M. Skoglund i Doverstorp samt dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare numera byråchefen jur. kand. O. R. Wangson. Härefter h a r statsrådet och chefen för justitiedepartementet den 1 september 1937 dels på därom gjord framställning entledigat kommitténs ledamot G. E. Andersson från uppdraget samt i hans ställe tillkallat ledamoten av riksdagens andra kammare fil. kand. T. H. Wolgast, dels ock såsom ytterligare ledamot i kommittén tillkallat häradshövdingen Jacob Linders. Efter det att kommittén under år 1937 utarbetat preliminära utkast till I) lag om arbetsanstalt för vissa brottslingar, II) lag om åtgärder beträffande lösdrivare och vissa andra arbetsskygga (lösdrivar lag), III) lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt, samt IV) lag om behandling i arbetshem av vissa arbetsskygga, befordrade kommittén i januari 1938 dessa lagutkast med tillhörande motiv till trycket under benämningen »Promemoria jämte lagutkast angående åtgärder beträffande lättjefulla brottslingar, lösdrivare samt vissa andra arbetsskygga». Denna promemoria återgives som Bil. A till detta betänkande. ö v e r promemorian beredde kommittén ett antal myndigheter, sammanslutningar och enskilda personer tillfälle att yttra sig. Såsom Bil. B återgives en sammanfattning av de över promemorian inkomna yttranden, såvitt de avse omförmälda under II—IV angivna trenne lagutkast. På förslag av kommittén och efter framställning från medicinalstyrelsen bemyndigades nämnda styrelse genom Kungl. Maj:ts beslut den 4 februari 1938 att låta i samråd med styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö verkställa en psykiatrisk undersökning av dels de å anstalten intagna personer, vilka på grund av lagakraftvunnen dom skulle undergå tvångsarbete under februari, mars och april månader 1938, och dels de i alkoholistanstalten å Svartsjö intagna personer, vilka tidigare varit dömda till tvångsarbete och som kunde antagas komma att kvarstanna å anstalten till utgången av april månad 1938. Att verkställa undersökningen förordnades andre läkaren vid S:t Sigfrids sjukhus vid Växjö J. A. G. Adell och medicine licentiaten G. A. Jonsson i Stockholm. En av undersökningsläkarna avfattad redogörelse för resultatet av undersökningen bifogas detta betänkande såsom Bil. C.

SKRIVELSE TILL KONUNGEN.

V

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 november 1937 har statsrådet och chefen för justitiedepartementet till ledamöter av kommittén ytterligare förordnat ledamöterna av andra kammaren fil. lic. Ebon Andersson och fru Olivia Nordgren ävensom fängelseläkaren Rut Grubb, med uppdrag att jämte ordföranden samt kommitténs ledamöter Agge, Hedlund, Sam Larsson, Wangson och Wolgast upptaga frågan angående ändrad lagstiftning rörande behandlingen av kvinnor hemfallna åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser. Efter det kommittén i denna sammansättning utarbetat preliminära, alternativa utkast till lagstiftning angående åtgärder mot personer hemfallna åt sedeslöst leverne i tillfälliga förbindelser jämte motiv, befordrade kommittén i juni 1938 detta material till trycket i form av en »Promemoria jämte lagutkast angående åtgärder mot vissa sedeslösa m. m.». Denna promemoria återgives som Bil. D till detta betänkande. Jämväl över denna promemoria beredde kommittén ett antal myndigheter, sammanslutningar och enskilda personer tillfälle att yttra sig. Såsom Bil. E återgives en sammanfattning av de över promemorian inkomna yttranden. På förslag av kommittén och efter framställning från medicinalstyrelsen bemyndigades nämnda styrelse genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 maj 1938 att i huvudsaklig enlighet med av styrelsen framlagd plan låta i samråd med styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona verkställa en psykiatrisk undersökning av de å anstalten intagna personer vilka på grund av lagakraftvunnen dom skulle undergå tvångsarbete under juni, juli och augusti månader 1938. Att verkställa undersökningen förordnades samma läkare, J. A. G. Adell och G. A. Jonsson, som verkställt undersökningen av de å Svartsjöanstalten intagna. En av undersökningsläkarna avfattad redogörelse för resultatet av undersökningen bifogas detta betänkande såsom Bil. F. I Bil. G återgives slutligen en av kommitténs sekreterare uppgjord redogörelse för viss främmande lagstiftning avseende lösdrivare och dem närstående asociala, bland dem även vissa sedeslösa och kriminella. Angående Bil. H och Bil. I hänvisas till betänkandet s. 36 och 61. Sedan kommittén av departementschefen anmodats att tills vidare låta frågan om åtgärder mot vissa arbetsskygga brottslingar vila, 1 återupptog kommittén under 1938 i sin ovan först angivna sammansättning frågan om en revision av lösdrivarlagen i den omfattning vari frågan behandlats i kommitténs första promemoria av januari 1938, alltså med uteslutande av frågan om åtgärder mot vissa sedeslösa. I januari 1939 förelåg kommitténs arbetsresultat i form av ett i korrektur uppsatt betänkande jämte lagförslag i ämnet. I sin av departementschefen enligt bemyndigandet den 19 november 1937 bestämda sammansättning fullföljde kommittén tillika utredningen rörande åtgärder mot vissa sedeslösa m. m. Under tiden framlades för riksdagen Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny lagstiftning angående villkorlig dom. Kommittén, som noga följt förarbetena till denna lagstiftning och beaktat de1

Sedermera har Kungl. Maj:t den 6 oktober 1938 beslutit tillsätta en strafflagberedning samt åt denna uppdragit att fortsätta den av kommittén påbörjade utredningen såvitt angår behandlingen av arbetsskygga förbrytare.

VI

SKRIVELSE TILL

KONUNGEN.

samma vid utformningen av sina egna lagförslag, kom under våren 1939 till den uppfattningen att den i propositionen om villkorlig dom föreslagna övervakningsnämnden skulle bliva ett lämpligare vårdorgan beträffande hela det klientel utredningen avsåg än de kommunala nämnder eller styrelser som tidigare ifrågasatts. Sedan de uppgjorda lagutkasten överarbetats i enlighet härmed får kommittén nu överlämna gemensamt betänkande rörande båda de utredningsuppdrag som till kommittén överlämnats jämte följande lagförslag, nämligen förslag till 1) lag om arbetsfostran; 2) lag om behandling i arbetshem; 3) lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt; 4) lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag); 5) lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av alkoholister (alkoholistlag); 6) lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom; 7) lag om ändring i vissa delar av 18 kap. strafflagen; 8) lag om ändrad lydelse av 9 § i lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff; 9) lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om förvaring och internering i säkerhetsanstalt; 10) lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82) om straffregister; 11) lag om ändrad lydelse av 27 kap. 1 och 15 §§ samt 30 kap. 6 § 1 mom. och 35 § rättegångsbalken; 12) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1901 (nr 38) om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar av rättegångsbalken; 13) lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar; 14) lag om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321); 15) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården; 16) lag om ändring av 2 § 17 mom. i lagen den 26 maj 1909 (nr 38) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Genom särskilda Kungl. Maj:ts remisser ha till kommittén överlämnats att beaktas vid fullgörandet av kommitténs uppdrag dels en framställning till statsrådet och chefen för justitiedepartementet den 26 maj 1937 av statens inspektör för fattigvård och barnavård angående viss ändring i 9 § i lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff, dels ock en till statsrådet och chefen för socialdepartementet den 22 augusti 1938 avgiven berättelse om Stockholms kyrkliga socialråds verksamhet i visst hänseende.

SKRIVELSE TILL KONUNGEN.

VII

Ledamöterna Göransson, Linders och Skoglund hava icke deltagit i kommitténs beslut rörande 3 kap. i förslaget till lag om arbetsfostran samt lagförslagen om ändringar i barnavårdslagen, alkoholistlagen och strafflagens 18 kap., varjämte de, såvitt angår förslaget om ändringar i lagen om villkorlig dom, deltagit i kommitténs beslut allenast i fråga om förslagets 25 §. Likaså hava ledamöterna Andersson, Grubb och Nordgren icke deltagit i kommitténs beslut rörande 2 kap. i förslaget till lag om arbetsfostran, lagförslagen om verkställighet av dom å arbetsanstalt, om ändrad lydelse av 3 § i lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, om ändringar i lagen om straffregister, i rättegångsbalken och i fattigvårdslagen. På grund av sjukdom har undertecknad Sam Larsson icke deltagit i kommitténs slutjustering av betänkandet, vadan jag icke haft tillfälle taga ställning till vissa detaljer i detsamma. I allt väsentligt gillar jag emellertid det resultat vartill kommittén kommit. Angående inom kommittén uttalade särskilda meningar hänvisas till vid betänkandet fogade reservationer. Såsom kommitténs sekreterare har enligt departementschefens förordnande tjänstgjort hovrättsassessorn Sven Larsson. Vid särskilda tillfällen har kommittén ytterligare biträtts av numera hovrättsrådet Y. Kristensson samt e. o. hovrättsassessorn C. Svennegård. Med departementschefens medgivande har kommittén samrått dels med strafflagberedningen och dels med ett stort antal på olika delar av kommitténs arbetsområde sakkunniga personer. Stockholm den 31 augusti 1939. Underdånigst K. SCHLYTER IVAR AGGE

EBON ANDERSSON

R U T GRUBB

HARDY GÖRANSSON

VERNER HEDLUND

SAM LARSSON

JACOB LINDERS

OLIVIA NORDGREN

J. M. SKOGLUND

OTTO WANGSON

T. H. WOLGAST

/ Sven

Larsson.

VIII

Tidigare utredningar. Reglementeringskommitténs Betänkande angående åtgärder för motarbetande av de smittosamma könssjukdomarnas spridning. I. 1910. Fattigvårdslagstiftningskommitténs Betänkande V. Förslag till lag om lösdrivares behandling m. fl. författningar. Stat. off. utr. 1923:2 (citeras 1922). Socialstyrelsens utlåtande rörande lösdrivarvården. Sociala Meddelanden 1924 s. 367 ff. Undersökning rörande manliga tvångsarbetare i Sverige år 1923. Sociala Meddelanden 1924 s. 377 ff. Undersökning rörande kvinnliga tvångsarbetare i Sverige åren 1916—1924. Sociala Meddelanden 1925 s. 103 ff. och s. 163 ff. Betänkande med förslag till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga m. fl. författningar. Avgivet den 30 juni 1926 av Ragnar von Koch. Stat. off. utr. 1926:9 (cit. 1926). Socialstyrelsens utlåtande rörande lösdrivarlagen. Sociala Meddelanden 1926 s. 984 ff. Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art. Avgivet den 30 maj 1929 av tillkallade sakkunniga. Stat off. utr. 1929: 9 (cit. 1929). Kungl. Maj :ts proposition nr 240 till 1930 års riksdag med förslag till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag) m. m. (cit. 1930). Kungl. Maj:ts proposition nr 100 till 1931 års riksdag med förslag till lag om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag), (cit. 1931). Andra lagutskottets utlåtande häröver 1931:36. Kungl. Maj:ts proposition nr 212 till 1934 års riksdag med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling m. m. Andra lagutskottets utlåtande häröver 1934: 29. Kungl. Maj:ts proposition nr 207 till 1938 års riksdag med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av alkoholister (alkoholistlag).

ALLMÄNNA

MOTIV

OM ÅTGÄRDER MOT LÖSDRIVARE. I.

Statistiska uppgifter a n g å e n d e gällande l ö s d r i v a r l a g s tillämpning å män.

Att med exakthet uppgiva det antal män över 21 år som göra sig förfallna Ull lösdriveri låter sig icke göra. I den officiella statistiken redovisas det antal personer som årligen tilldelats officiell varning och ådömts tvångsarbete. Emellertid anhållas årligen för lösdriveri ett stort antal personer, vilka antingen lösgivas utan åtgärd eller tilldelas enskild varning eller överlämnas till fattigvårdsmyndigheterna för vård. Vidare finnes ett icke ringa antal personer som visserligen föra ett liv som skulle motivera ingripande enligt lösdrivarlagen men som icke bliva föremål för sådant ingripande, delvis beroende på polismyndigheternas obenägenhet att — annat än i extrema fall — använda nu gällande lösdrivarlag med dess föga differentierade åtgärder och olämpliga behandlingsformer. För att erhålla en så överskådlig blick som möjligt över den omfattning vari myndigheterna ingripa mot lösdriveri har kommittén genom länsstyrelser och poliskammare låtit införskaffa vissa sta tistiska uppgifter, vilka återgivas i tabell 1 å nästa sida. Att märka är att denna omfattar allenast män över 21 år. Av denna tabell framgår att det ojämförligt största antalet anhållanden enligt lösdrivarlagen — såväl under 1937 som genomsnittligt — verkställts i Västmanlands, Jönköpings, Kopparbergs, Skaraborgs och Ålvsborgs län. En jämförelse med det statistiska material som sammanbragts vid tidigare utredningar 1 utvisar att en viss förskjutning ägt rum såtillvida som Uppsala och Örebro län tidigare tillhört de områden där den största frekvensen anhållanden förekommit, under det att Skaraborgs och Älvsborgs län visserligen tidigare utmärkts av höga tal i det hänseende varom nu är fråga men utan att dock tillhöra de län som kännetecknats av maximisiffror. I tabell 2 lämnas en uppställning, utvisande medeltalet anhållanden under åren 1930—1937 i de städer och landsfiskalsdistrikt där den största anhållandefrekvensen föreligger. Att på grundval uteslutande av statistiska uppgifter draga några bestämda slutsatser angående lösdrivarklientelets sammansättning låter sig naturligen icke göra. Enligt gällande lösdrivarlagstiftning indelas klientelet i tre hu1

Se 1930:240 s. 272.

1—389122.

2 ALLMÄNNA MOTIV.

T a b e l l 1. M = medeltalet för åren 1930—1937.

Län eller stad

Stockholms

län

Anhållna men ej åtgärd

Varnade enskilt

Varnade offentligt

Ådömda tvångsarbete

Överlämnade till fattigvården

1937 M

1937 M

1937 M

1937 M

158 137 67 16 56 4

169 20

330 Q

2 1

2 1

25 28

2 12

1 4

2 5 5 2

178 91 4b

429 182 133 111

4 14 17

55 3 2 2

> »

23 87 76

5b 29

24 107

77 104 508

17 10 194 21

24 124

133 21

—

—

—

— —

3 50

29 27 47 32

17 31 25

59 Malmöhus Hallands

J >

Göteborgs o. Bohus län Skaraborgs Värmlands

> >

16 64 33 261 352 23. 160 85h 415 86 68 1J

Malmö Eskilstuna Hälsingborg

406 263 216 567 428

57 59 78 3b 131 85 61 47 1

126 68 16 18

32(.

56 45

9b 9

4?-

20 5

3 Örebro

34 86 28 355

111 M

15 99 5f>

320 44 Gotlands Blekinge

M

28 60 36 49 20 160 81 123 61 5 41 64

2 9

2 1 4

135 564

—

6 1

5 1

—

—

—

— —

13 1 4

1 13

13 19

—

1 4

3 1 4

2 1 4

1 12 14

6 26

2 8

90 61 114

31 22 14

—

8 6 10

9 8 5

86 338 466

8 4

2 3 2

342 223

3 17

29 13 12 13 20 23 17 2 5 4

17 12 14 37 22 4

1 16 8 9 1 5 6 8 2

36 10

3 1

52 22

69 37 7

5 11

7 3 4

6ri 31 18

O

Hela antalet fall

5 19 16 n 10 8 Summa 3 08" 3 i)01 1392 144b 517

9 31 2 11 705

2 4

4 8 6 9 2 5 8 7 1 4

2 9 2 5 3

73 123

— 28

169 670 55 154 1 18 81 90 122 101 467 480 341 267 743

9 2 2

505 534 178 145

1 2

19 57

539 279 162 25 77

3 3

22 13

8 4

10 9 1

203 58 86

51 10 43

5 1

fi 1

1 2 1 162 21<i 128

137 80

1 37 108 5295 0384

I. STATISTISKA UPPGIFTER ANG. LOSDRrVARLAGENS TILLÄMPNING. T a b e l l 2.

Landsfiskalsdistrikt eller stad

Årliga medeltalet anhållna män över 2L år under åren 1930-1937 513 429

Sala

Årliga medeltalet anhållna män över 21 år under åren 1930—1937

Landsfiskalsdistrikt eller stad

Lelångens

landsfiskalsdistrikt 65 63 59 55

231 221 167 141 137 134 Falun

131 98 81

Norrköping

80 Torsåkers

landsfiskalsdistrikt 54 51 49 46 46 43 43 43 42 40

Norrtälie

77 72 66 Mariannelunds

landsfiskalsdi65

vudtyper, omförmälda i 1 § första stycket lösdrivarlagen, 1 § andra stycket i samma lag samt 92 § fattigvårdslagen. Rekvisiten i dessa stadganden täcka i grova drag respektive 1) vagabonderande lösdrivare (luffare), 2) stationära lösdrivare samt 3) bettlare. Gränsen mellan luffare och bettlare är naturligen mången gång omöjlig att draga. För de största städernas del återspeglas förhållandet mellan anhållandegrunderna, sådana de av polismyndigheterna angivits i de till kommittén lämnade uppgifterna, av nedanstående tabell, vars siffror äro medeltal för åren 1930—1937. T a b e l l 3. Anhållande verkställt jämlikt S t a d

Stockholm Göteborg.. Malmö....

1 § första st. lösdrivarlagen

1 § andra st. lösdrivarlagen

92 § fattigvårdslagen

9 11

68 >

285 166 44

Ett stort antal av dessa personer hade anträffats bettlande.

4 ALLMÄNNA MOTIV.

Av dessa siffror torde den slutsatsen kunna dragas att anhållande för enbart vagabondage numera är relativt sällsynt såvitt angår de största städerna. Det är framför allt i samband med bettleri som polismyndigheternas uppmärksamhet riktas mot vederbörande individer, men bland dem som ertappas bettlande ingå naturligtvis också vagabonderande element. I fråga om anhållandegrunderna för övriga delar av landet dominera de som angivas i 1 § första stycket lösdrivarlagen. Detta är framför allt fallet med de trakter av riket där enligt tabell 2 det största antalet anhållanden företagits. Större delen av de personer som f. n. göras till föremål för lösdrivarbehandling i vårt land tillhöra således den vagabonderande typen, den som drar sig fram från ort till ort genom bettleri eller »nasande». Vissa trakter äro särskilt besvärade av lösdrivare, medan sådana icke alls eller allenast i ringa mån uppträda å andra orter. Det kan visserligen invändas att de ovan återgivna siffrorna återgiva, icke den faktiska frekvensen av lösdriveri utan den omfattning vari samhällsingripande verkställts. Skillnaden mellan de olika talen i tabellerna skulle sålunda kunna bero på polismyndigheternas större eller mindre intresse av att ingripa mot lösdrivarna. Denna synpunkt äger naturligen i viss mån sin riktighet, men värdet av densamma torde icke få överskattas, då de mycket stora differenser som finnas näppeligen kunna innebära annat än en faktisk olikhet i fråga om själva frekvensen. Med bilismens utveckling har skapats ökade möjligheter för dem som ha böjelse för ett kringstrykande liv att snabbt och bekvämt förflytta sig från ort till annan. Det är ett bland polismyndigheterna känt och ofta omvittnat faktum att de personer det här gäller — möjligen med undantag av de gamla »yrkes»-luffarna — numera i stor utsträckning begagna sig av den yrkesmässiga lastbilstrafiken, framför allt långlinjetrafiken, för sina färder. Denna omständighet återspeglas i de siffror angående ingripanden enligt lösdrivarlagen som varit för kommittén tillgängliga. I de städer och landsfiskalsdistrikt som genomkorsas av rikshuvudvägarna kan man skönja en tydlig tendens till stegring av anhållandetalen, jämfört med landet i övrigt. I fråga om andra orter kan det vara förhållanden av annan art som spela in, exempelvis förefintligheten av tegelbruk eller andra industrier som erbjuda möjlighet till varmt nattlogi. Så är exempelvis fallet i Sala, Jönköping och Skara. Från polismannahåll har uppgivits att jämväl den omständigheten att i en ort på landsbygden finnes bryggeri märkbart inverkar höjande på frekvensen av lösdrivare. i

5 II. Förutsättningarna för ingripande mot lösdrivare. 1 Genom lagändring den 31 maj 1934 ha från tillämpning av lösdrivarlagen uteslutits personer under 21 år. I den mån en person i åldern mellan 18 och 21 år befinnes vara hemfallen åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt så att särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande, kan emellertid samhällsingripande ske enligt barnavårdsoch ungdomslagstiftningen. I kommitténs promemoria Bil. D s. 26—27 lämnas vissa statistiska uppgifter angående ungdomsnämndernas verksamhet i fråga om kvinnlig ungdom. I tabellerna 4—6 här nedan redovisas motsvarande uppgifter i fråga om manlig ungdom. En jämförelse med de uppgifter angående kvinnlig ungdom som lämnas i Bil. D utvisar bl. a. att anmälningar beträffande manlig ungdom under åren 1935—1937 förekommit i något större utsträckning än i fråga om kvinnlig sådan (sammanlagt 552 resp. 364 fall). I icke mindre än 48 % av fallen har anmälan om vanart hos manlig ungdom ingått från polismyndighet; motsvarande siffra i fråga om kvinnlig ungdom är 302 °/o. Barnavårdsfunktionärer eller liknande personer, vilka i fråga om kvinnlig ungdom i det största antalet fall (35 9 %) påkallat ungdomsnämnds ingripande, ha beträffande det klientel varom nu är fråga tagit initiativ i något mindre utsträckning (i 20 5 % av fallen). Anmälningar från föräldrar eller anhöriga ha beträffande manlig ungdom ingivits i 82 °/o av fallen; beträffande kvinnlig ungdom hade sådana anmälningar ingått i 17 7 °/o av fallen. I ett anmärkningsvärt stort antal fall (273 %) ha ungdomsnämnderna i fråga om manlig ungdom åtnöjt sig med att meddela erinran enligt 23 § 1 mom. barnavårdslagen; motsvarande siffra beträffande kvinnlig ungdom var 8 8 % . Att åtgärderna även i övrigt haft en lindrigare karaktär beträffande manlig ungdom framgår därav att intagande i skyddshem förekommit i allenast 15 9 °/o av fallen, medan denna åtgärd vidtagits i 34 3 % av de fall angående vanart hos kvinnlig ungdom som förekommit till behandling under ifrågavarande år. Såsom redan i promemorian Bil. D anföres har kommittén kommit till uppfattningen att landets ungdomsnämnder genomsnittligt sett ännu icke börjat begagna sig av den nya ungdomslagstiftningens möjligheter i den utsträckning som är önskvärd. Särskilt torde detta vara fallet beträffande kvinnlig ungdom som börjat hemfalla åt prostitution. I Bil. D förordades därför att 22 § d) i barnavårdslagen skulle givas den ändrade lydelse att ingripande skulle kunna ske mot person i åldern mellan 18 och 21 år som »befinnes föra» ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande. Den föreslagna lagändringen, som vunnit gillande av ett stort antal re1

Se Bil. A s. 48—50, Bil. B s. 99—100.

6 ALLMÄNNA MOTIV.

T a b e l l 4. Antal a n m ä l d a fall j ä m l i k t 22 § cl) b a r n a v å r d s l a g e n u n d e r å r e n 1935—1937. Manlig u n g d o m . 1936

1937 S:a

%

18 25 3

8 11

55 52 113

10-0 94

övriga städer över 8 0 0 0 . . . . Städer under 8 000

3 11 8 76

3 31

Summa

53 1

35 6 2 16 69

72 200

1-8 1-4

8 70

20-5

12-7 49 398 100-0

27 217 552

175 T a b e l l 5, u t v i s a n d e a v v e m a n m ä l a n o m fall s o m 1 22 § d) b a r n a v å r d s l a g e n s ä g s i n g i v i t s till u n g d o m s n ä m n d beträffande m a n l i g u n g d o m u n d e r å r e n 1935—1937. Anmälan ingivits av Anmälan ingivits till ungdomsnämnd i

polismyndighet

föräldrar el. anhöriga

34 22

Stockholm Göteborg Malmö

26 1 8

Norrköping Hälsingborg övriga städer över 8 000 Städer under 8 000

40 20 113

Rikets landsbygd Summa

%

264 48

13 12 2 5

barnavårdsfunktionär el. liknande

annan

18 17

—

20 7

— 10

13 4

3 10 45

20-5

—

59 127 88-1

T a b e l l 6. A r t e n a v u n g d o m s n ä m n d e r n a s å t g ä r d e r beträffande m a n l i g u n g d o m u n d e r å r e n 1935—1937 i fall s o m a v s e s i 22 § d) b a r n a v å r d s l a g e n .

% a) ingen åtgärd vidtagen

12-4

b) c) d) e)

161 24 77 53

27'3 4-l 13'1 9-0

f) överlämnande till enskilt hem g) överlämnande till enskild eller offentlig institution h) intagande å skyddshem

21 39 94

3-6 6'6 15'9

i) annan åtgärd

47 589

8'0 1000

allenast erinran enl. 23 § 1 mom. bvl allenast biträde vid arbetsanskaffning enl. 23 § 1 mom. bvl övervakning utan annan åtgärd övervakning i förening med annan åtgärd

II.

FÖRUTSÄTTNINGARNA

FÖR

INGRIPANDE MOT LÖSDRIVARE.

missmyndigheter, upptages jämväl i detta betänkande. (Se allmänna motiven till avdelningen om åtgärder mot vissa sedeslösa s. 64—65 samt lagtexten s. 103.) I promemorian Bil. D föreslogs vidare att viss ändring av 31 § barnavårdslagen skulle företagas, åsyftande att skapa garantier för att en person som omhändertagits av polismyndighet jämlikt nämnda lagrum skulle utan onödig tidsutdräkt bliva föremål för ungdomsnämnds beslut. Det förordades sålunda att nämndens ordförande eller nämnden skulle hava att inom tjugufyra timmar efter det att anmälan om omhändertagande inkommit meddela beslut huruvida den omhändertagne skulle lösgivas eller kvarhållas. Om kvarhållande beslutades, skulle vederbörande lösgivas, därest ej nämnden eller ordföranden inom tre dygn därefter meddelade beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran. I avgivna yttranden ha åtskilliga myndigheter givit tillkänna sin principiella anslutning till förslaget, medan invändningar rests framför allt mot den sistnämnda tidsfristens kortvarighet. Jämväl i detta betänkande upptages den sålunda föreslagna lagändringen, därvid dock med hänsyn till de framställda erinringarna förordas att ifrågavarande tidsfrist bestämmes till 8 dagar. (Se vidare avdelningen om åtgärder mot vissa sedeslösa s. 68 samt lagtexten s. 107.) Såsom av det ovan anförda framgår har kommittén icke funnit anledning föreslå någon ändring i det sedan fyra år tillbaka bestående förhållandet att ungdomsnämnd skall hava befattningen med personer upp till 21 år. Ehuru 1934 års lagändring närmast var motiverad av önskemålet att i avbidan på en reform av lösdrivarlagen kunna bereda det underåriga lösdrivarklientelet en vård och fostran som gällande lösdrivarlag icke lämnar möjlighet till, torde det icke finnas anledning att återföra nämnda grupp till en reviderad lösdrivarlag, även om denna inrymmer vård- och fostringsåtgärder som i och för sig äro lämpade jämväl för underåriga. Häremot tala — förutom den omständigheten att man icke utan starkt tvingande skäl synes böra upphäva den ungdomsskyddslagstiftning som så nyligen trätt i kraft — jämväl det förhållandet att risk torde föreligga att en stämpel av mindervärdighet kunde komma att vidlåda de unga personer som bleve föremål för lösdrivarbehandling. I samband med frågan om åtgärder mot vissa sedeslösa har kommittén till behandling upptagit spörsmålet om åtgärder inom ungdomslagstiftningens ram mot psykiskt abnorma personer som överskridit myndighetsåldern. Beträffande de synpunkter som därvid gjort sig gällande hänvisas till avdelningen »Om utsträckning av barnavårdslagens bestämmelser beträffande psykiskt efterblivna» (s. 65 här nedan). Härav framgår att kommittén beslutat förorda att ett nytt mom., e), införes i 22 § barnavårdslagen, av innebörd att samhällsingripande enligt ifrågavarande lag skall kunna ske beträffande person i åldern mellan 21 och 24 år som, utan att vara sinnessjuk eller sinnesslö, lider av rubbad själsverksamhet eller h ä m m a d själsutveckling samt befinnes föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv. Ehuru bestämmelsen närmast har sin grund i önskemålet att från prostitution rädda

8 ALLMANNA MOTIV.

unga psykiskt efterblivna kvinnor, torde stadgandet icke vara utan betydelse för strävandena att återanpassa de debila eller eljest psykiskt abnorma män i omförmälda ålder som — ofta just på grund av sina psykiska defekter — ådagalägga asocialitet. Den omständigheten att beträffande denna grupp personer förutom ungdomsskyddslagstiftningen stundom jämväl lagstiftningen mot lösdriveri kan vinna tillämpning när fråga är om andra än sedeslösa, torde icke medföra några praktiska ölägenheter, då fall av typiskt lösdriveri i regel torde komma att behandlas enligt härför gällande lagregler. Kommittén ansluter sig sålunda till gällande lags regler att lösdrivarbehandling allenast skall kunna förekomma beträffande personer som fyllt tjuguett år. I fråga om förutsättningarna i övrigt för ingripande mot lösdriveri förordar kommittén, i huvudsaklig anslutning till utkastets 1 principer, vippställandet av följande indikationer, nämligen att vederbörande, under kringstrykande eller eljest, visat sig vara hemfallen ät ett lättjefullt eller oordentligt leverne och tillika på ohederligt sått förskaffar sig medel till sitt uppehälle eller eljest genom sitt levnadssätt måste anses farlig för allmän ordning och säkerhet eller gör sig skyldig till bettleri eller låter annan bettla för sin räkning. Utkastet byggde på förutsättningen att de myndigheter som handhade lagstiftningen skulle, med utgångspunkt från vissa bestämda yttringar av vederbörandes livsföring, konstatera förefintligheten av en »böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt». Häremot kan med ett visst fog invändas att detta förutsätter ett psykologiskt bedömande som mången gång skulle medföra svårigheter och som icke är med nödvändighet betingat av omständigheterna. Vid tillämpningen av ett dylikt stadgande skulle måhända kunna komma att uppställas så starka krav på kausalitet mellan livsföringens asociala yttringar och vederbörandes psykiska egenskaper att lagstiftningens tillämplighetsområde begränsades på ett sätt som icke varit avsett. I stället för nämnda indikation har i förslaget förordats ett stadgande, enligt vilket ingripande skall kunna ske efter mera objektivt fastställbara kriterier. Det skall sålunda beträffande en person som »visat sig vara hemfallen åt ett lättjefullt eller oordentligt leverne» härutöver föreligga vissa yttre utslag av asocialitet. De myndigheter som skola handhava lagens tillämpning bliva sålunda ställda inför delvis samma problem som numera möta landets ungdomsnämnder vid tillämpningen av 22 § d) barnavårdslagen. Försiktigheten bjuder att när det gäller det äldre klientelet uppställa kravet, att lättjefullheten är så djupt rotad alt den präglar individens hela livsföring eller, med andra ord, att han verkligen är »hemfallen åt» ett dylikt leverne. Detta kräves icke minst av hänsyn till nödvändigheten att hålla gränsen mot oförvållad arbetslöshet fullständigt klar. Uttrycket »oordnat» i utkastet har av liknande hänsyn utbytts mot »oordentligt». Med den ändrade lydelse kommittén sålunda givit ifrågavarande indikation torde anledning icke föreligga att, såsom socialstyrelsen förordat, särskilt angiva ett parasiterande levnadssätt såsom föranledande ingripande. Nämnda uttryck torde erbjuda vissa 1

Jfr Bil. A s. 6 och s. 49 ff.

II.

FÖRUTSÄTTNINGARNA

FÖR INGRIPANDE MOT LÖSDRIVARE.

tolkningssvårigheter i den praktiska tillämpningen och de företeelser som man vill komma till livs genom att infoga detsamma i rekvisitet rymmas i den av kommittén föreslagna lydelsen. I utkastet hänförde sig de tidigare reformförslagens uttryck »under kringstrykande eller eljest» till de asociala yttringarna av livsföringen; förslaget däremot anknyter detta uttryck till hemfallenheten åt ett lättjefullt eller oordentligt leverne. Ehuru uttrycket i fråga icke erfordras för att fullständiga lösdriverirekvisitet, har kommittén ansett det lämpligt att upptaga detsamma i definitionen, detta närmast med hänsyn till att vagabonderandet fortfarande i den allmänna meningen anses såsom det typiska uttrycket för den arbetsskygghet mot vilken lösdriverilagstiftningen riktar sig. — Genom lag den 3 juni 1938 har såsom ny indikation för ingripande enligt alkoholistlagen uppställts att en åt alkoholmissbruk hemfallen person för ett kringflackande liv. Innebörden av denna lagändring kommer att belysas i det följande; här må endast erinras därom att uttrycket »kringflackande» ä r ett mera omfattande begrepp än »kringstrykande» och att ingendera beteckningen ensam för sig är relevant för lösdriveribegreppet i lagens mening. Lösdriverilagstiftningens syfte är icke att angripa lättjefullheten eller det oordentliga levnadssättet i och för sig, huru djupt rotade dessa karaktärsdrag än äro. Först när desamma tagit sig sådana uttryck att de innebära en fara för samhällsordningen kan frågan om ett ingripande med lösdrivarbehandling bliva aktuell. I utkastet angavs såsom en av de omständigheter som skulle motivera ingripande att vederbörande förde ett liv som gåve grundad anledning till antagande att han på ohederligt sätt förskaffade sig medel till sitt uppehälle. I denna del överensstämde utkastet med de flesta tidigare reformförslag. Med anledning av vissa inkomna yttranden har kommittén till förnyat övervägande upptagit spörsmålet, huruvida det kan anses välbetänkt att uppställa en förutsättning för ingripande med åtgärder som i sista hand kunna innebära ett långvarigt frihetsberövande, vilken står i motsättning mot den allmänt erkända straffrättsliga principen att full bevisning kräves för existensen av de faktorer som böra föranleda samhällsreaktion. Detta spörsmål äger särskild aktualitet i förevarande sammanhang på grund av de många beröringspunkter som finnas mellan de överväganden vilka måste företagas för att konstatera ett ohederligt förvärvssätt i lösdrivarlagens mening och ett brottsligt sådant. Man kan vid tillämpningen av nuvarande lösdrivarlag spåra en viss tendens till användandet av lösdrivarbehandling i fall då strafflagens sanktioner icke kunna komma i fråga på grund av bristande bevisning om visst brott, detta ofta genom en extensiv tolkning av den i lösdrivarlagen uppställda förutsättningen att våda av vederbörandes levnadssätt uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Detta förhållande kan visserligen understundom medföra fördelar ur samhällsskyddssynpunkt men är tydligen ägnat att försvaga den individuella rättssäkerheten. Såsom redan i kommitténs promemoria framhålles möter det stora svårigheter att, när det gäller att precisera den skadliga livsföring som bör föranleda samhällsingripanden, använda mera ex-

10 ALLMÄNNA MOTIV.

akta, till bestämda yttringar av livsföringen knutna definitioner. Men det är tvivelsutan av stor vikt att icke definitionerna göras så vaga att de lämna rum för godtycke vid tillämpningen. Av dessa skäl har kommittén beslutat att icke upptaga de i utkastet uppställda indikationerna för ingripande att »grundad anledning» finnes till antagande att vederbörande på ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle, utan förordar en formulering, enligt vilken det ohederliga förvärvssättet skall vara styrkt. Beträffande tolkningen av begreppet »på ohederligt sätt» hänvisas till vad i promemorian Bil. A. anföres (s. 50). Att såsom i ett yttrande ifrågasattes utbyta uttrycket »ohederligt» mot termen »oärligt» torde icke vara ägnat att skapa större klarhet. I huvudsaklig överensstämmelse med gällande lag ävensom med utkastet föreslås vidare att ingripande skall kunna ske även mot den som eljest »genom sitt levnadssätt måste anses farlig för allmän ordning och säkerhet». 1 Att i ett aktuellt fall avgöra huruvida en persons levnadssätt medför sådan fara torde icke vara förenat med större svårigheter. I de flesta fall innebära de förvärvssätt som kunna karakteriseras såsom ohederliga en latent samhällsfara; å andra sidan kan en persons livsföring innebära våda för allmän ordning och säkerhet oaktat han ej använder sig av ohederliga förvärvsmetoder. Exempel på sistnämnda grupp lösdrivare äro de — oftast i storstäderna förekommande — våldsverkarna och ligisterna. I fråga om bettlerirekvisitet innebär definitionen en redaktionell förändring av utkastets text. I samband med införande av bettleri i visst fall såsom lösdriveriindikation avses att den provisoriska bestämmelsen angående bettleri i 92 § 1 mom. fattigvårdslagen skall upphävas. De i förslaget angivna indikationerna för lösdrivarbehandling på grund av bettleri äro visserligen mindre omfattande än förutsättningarna för ingripande enligt nämnda lagrum. Sålunda skall lösdrivarförfarande ej kunna tillgripas i sådana fall där den som bettlar eller använder andra till bettleri ej är hemfallen åt ett lättjefullt eller oordentigt leverne. Det kan icke anses riktigt att med lösdrivarbehandling ingripa mot en person som gör sig skyldig till något enstaka bettleri men i övrigt för ett oförvitligt liv. Frågan om åtgärder mot sådant bettleri som ej omfattas av det föreslagna rekvisitet torde, i den mån en kriminalisering av företeelsen erfordras, böra regleras i samband med revisionen av strafflagens speciella del, varjämte kan ifrågasättas att genom straffbud i t. ex. ordningsstadgan för rikets städer ingripa mot ordningsstörande former av bettleri. 2 Det faller emellertid utanför kommitténs uppdrag att väcka förslag härom, då ett sådant förslag ej kan betraktas som en nödvändig konsekvens av att 92 § 1 mom. fattigvårdslagen upphäves. När någon, som själv icke är hemfallen åt ett lättjefullt eller oordentligt leverne, låter underåriga bettla för sin räkning, finnes möj1

Lagen avser däremot — i motsats till gällande lösdrivarlag — icke att ingripa mot leverne som innebär fara för > allmän sedlighet>; prostitutionsföreteelsen blir föremål för särskild reglering, jfr nedan s. 12 oeh 14—15 samt avdelningen om åtgärder mot vissa sedeslösa s. 62 ff. 2 Jfr 1930: 240 s. 321.

II.

FÖRUTSÄTTNINGARNA

FÖR INGRIPANDE MOT LÖSDRIVARE.

lighet att ingripa enligt barnavårdslagen och skilja dessa underåriga från föräldrarna eller vårdnadshavaren. Sedan gammalt hava kommunerna medverkat vid bekämpandet av lösdriveriet, och i lagstiftningen finnas alltjämt regler angående denna medverkan. Sålunda var syftet med de äldsta författningarna angående fattigvård i första hand att ersätta det florerande bettleriet med ordnade former av vård åt de behövande. I 1871 års fattigvårdsförordning funnos ganska utförliga regler om behandlingen av bettlare och om särskilda tillsyningsmän för deras efterhållande (39 och 40 §§). Hänvisning till dessa regler intogs i 15 § i 1885 års lösdrivarlag. Sedan de äldre reglerna upphävts och ersatts med 92 § i 1918 års fattigvårdslag, avser hänvisningen denna paragraf. Dylika tillsyningsmän torde dock numera icke finnas i verksamhet. I något fall hava de bibehållits men inpassats i fattigvårdsorganisationen såsom befattningshavare med samma uppgifter som vanliga socialvårdsfunktionärer. Det torde dock icke längre finnas något behov av sådana särskilda tillsyningsmän, i princip fristående från socialvårdsorganen och ordningsmakten. På grund av den kraftiga utveckling som kännetecknar såväl vårt lands polisväsende som våra kommunala nämnder och styrelser med vårduppgifter torde tillsyningsmännen icke längre hava någon självständig uppgift att fylla. Kommittén föreslår därför att 92 § 3 mom. fattigvårdslagen skall upphöra att gälla. Å andra sidan måste givetvis tillses att tillräcklig kontakt skapas mellan nämnda myndigheter och organet för lösdrivarvården. Till denna sak återkommer kommittén nedan s. 23 ff. Av promemorian (Bil. A, s. 49) liksom av de i förslaget uppställda indikationerna framgår att det icke har någon omedelbar betydelse huruvida vederbörande är medellös eller icke. I sakens natur ligger att det i regel endast kan bliva fråga om ingripande mot sådana personer som totalt undandraga sig arbete. Emellertid torde samhällsingripande i tillrättaförande syfte vara väl motiverat även gentemot sådana personer som, även om de sporadiskt kunna inneha arbetsanställning, äro oförmögna att stadigvarande sköta ett arbete, vare sig på grund av alkoholbegär eller vandringslust, och därför hemfalla åt ett oordentligt liv samt utgöra en fara för allmän ordning och säkerhet. Till denna kategori kunna även hänföras sådana — ofta alkoholiserade — lösdrivare som icke äro i besittning av full arbetsförmåga. Erfarenheten giver vid handen att icke minst helt eller delvis arbetsoförmögna personer göra sig skyldiga till lösdriveri i grovt störande och för den allmänna ordningen och säkerheten vådliga former. Enligt gällande lösdrivarlag (7 §) m å person som i följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehållande oundgängligen erfordras ej dömas till tvångsarbete eller, om han börjat undergå sådant, fortfara därmed. Dessa personer, som ju i allmänhet äro i behov av fattigvård, omhändertagas av fattigvårdsorganen. Hava de intagits å fattigvårdsanstalt, må de enligt 73 § i fattigvårdslagen ej lämna denna med mindre grundad anledning finnes till antagande att de utanför anstalten skola ärligen försörja sig.

12 ALLMANNA MOTIV.

Otvivelaktigt äro de personer vilka med stöd av sistnämnda lagrum erhålla fattigvård i anstalt i regel så oförmögna att taga vård om sig själva, att deras kvarhållande å en asylliknande anstalt under längre tid är påkallat. Kommittén har icke heller ansett sig kunna förorda upphävandet av 73 § fattigvårdslagen, dels på grund av nämnda förhållande och dels med hänsyn till den allmänna revision av de sociala vårdlagarna som är under förberedande av socialvårdskommittén. För anstaltsväsendet inom fattigvården är det emellertid ett onus att nödgas under lång tid hysa ifrågavarande klientel, som ofta är störande för ordningen å anstalterna eller försvårar dennas upprätthållande. På grund härav torde åtskilliga fördelar vara att vinna, om möjlighet öppnas att göra det helt eller delvis arbetsoförmögna lösdrivarklientelet till föremål för lösdrivarbehandling, därvid såsom grund för ingripande gäller, icke den djupt rotade lättjefullheten utan den oordentliga livsföringen. Såsom i utkastet angivits och i vissa yttranden understrukits, böra givetvis särskilda anstalter eller anstaltsavdelningar anordnas för detta klientel. 1 För att osäkerhet ej skall uppstå huruvida denna kategori av personer skall behandlas som lösdrivare har uttrycket »lättjefullt eller oordentligt leverne» valts i stället för »lättjefullt och oordentligt levnadssätt.» Liksom sålunda arbetsförhet icke utgör en förutsättning för vederbörandes behandling såsom lösdrivare, så erfordras icke heller att vederbörande skall vara i strafflagens mening »tillräknelig» för att omfattas av lösdriverirekvisiten. Hjälp- och skyddsåtgärder inom lösdriverilagstiftningens ram kunna ofta vara ändamålsenliga även mot personer som lida av rubbad själsverksamhet utan att vara i behov av vård å sinnessjukhus. Härtill återkommer kommittén i avdelningen IX här nedan (s. 50 ff.). Kommittén behandlar å annan plats i detta betänkande frågan om särskilda åtgärder mot sådana personer som äro hemfallna åt sedeslöst leverne i tillfälliga förbindelser. Ingripande mot dessa (prostituerade) sker enligt gällande lösdrivarlag med stöd av 1 § andra stycket, enär deras levnadssätt anses medföra fara för allmän sedlighet. Motsvarande uttryck återfinnes som synes icke i de av kommittén uppställda förutsättningarna för ingripande med lösdrivarbehandling. Kommittén har nämligen den bestämda uppfattningen, närmare utvecklad i promemorian Bil. D och här nedan s. 62—64, att samhällsingripande mot vuxna personer, hemfallna åt sedeslöst levnadssätt i tillfälliga förbindelser, icke kan motiveras av någon genom levnadssättet uppkommen abstrakt fara för den offentliga moralen, utan att därutöver måste föreligga vissa konkreta fakta av samhällsskadlig natur. Av kommitténs utformning av lösdriveribegreppet framgår sålunda att ingripande med lösdrivarbehandling mot en prostituerad kvinna förutsattes icke skola kunna ske enbart av den anledning att hon är hemfallen åt sedeslöst leverne i tillfälliga förbindelser. Däremot kan tydligen en prostituerad kvinna av annan anledning omfattas av de föreslagna lösdrivarrekvisiten, t. ex. därför att hon bettlar eller låter andra bettla för sin räkning. 1

Se förslaget till lag om behandling i arbetshem 2 § (s. 95 här nedan).

II.

FÖRUTSÄTTNINGARNA

FÖR INGRIPANDE MOT LÖSDRIVARE.

13 Då frågan om åtgärder mot prostituerade män är föremål för särskild utredning enligt Kungl. Maj:ts beslut den 26 november 1937, har kommittén icke ägnat detta spörsmål någon fristående behandling. Uppenbart är emellertid att de som regel omfattas av de föreslagna lösdrivarrekvisiten. I andra fall bliva de av kommittén förordade bestämmelserna angående åtgärder mot vissa sedeslösa tillämpliga på dem. Enligt gällande lag kan någon konkurrens i egentlig mening aldrig uppkomma mellan straff och lösdrivarbehandling, utan får den senare städse vika för straffet såsom den mera ovillkorliga påföljden för begånget brott. 1 Bliver någon under pågående tvångsarbete misstänkt för brott skall talan i vanlig ordning utföras mot honom och straff ådömas, vilket, om det är frihetsstraff, vanligen verkställes omedelbart efter tvångsarbetets slut. Förhållandet mellan böter och tvångsarbete regleras i 9 § lagen den 9 april 1937 o m verkställighet av bötesstraff. I kommitténs promemoria föreslogs införande i svensk rätt av en straffrättslig skyddsåtgärd, intagande i arbetsanstalt, för behandling av sådana brottslingar, vilkas brottslighet står i samband med vederbörandes böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt. Under sådana förhållanden och d å behandlingen av lösdrivare och arbetsskygga kriminella i viss mån löpte parallellt, var frågan om konkurrens mellan lösdriveri och brottslighet närmast av formell natur: i den mån en person som underginge behandling för lösdriveri övertygades om brott, behövde detta icke betyda att behandlingens art ändrades. Emellertid skall utredningen om åtgärder mot arbetsskygga brottslingar fortsättas i annan ordning. 2 Vid sådant förhållande är det nödvändigt att till omprövning upptaga frågan om konkurrens mellan lösdriveri och brott för att få en åtminstone provisorisk reglering till stånd. Någon anledning att härvid frångå gällande lags ståndpunkt att konkurrens i egentlig mening mellan lösdrivarbehandling och straff i princip ej skall kunna uppkomma synes icke föreligga. Att i regel låta lösdrivarbehandling konsumera ansvar för brott kan — särskilt på grund av de åtgärder av mycket lindrig natur som måste finnas i en reformerad lösdriverilagstiftning — tydligen icke ifrågakomma. Icke heller kan såsom princip uppställas att straff städse skall konsumera lösdrivarbehandling. En sådan anordning skulle bl. a. kunna provocera lösdrivare till brottslig handling i syfte att undgå lösdrivarbehandling i den mån denna tycktes dem strängare. Oavsett dessa synpunkter av praktisk natur synes det lämpligast att hålla gränsen fullt klar mellan den på sociala indikationer grundade lösdrivarbehandlingen och de straffrättsliga reaktionerna. Om det under pågående utredning i ett ärende angående lösdriveri befinnes att vederbörande gjort sig skyldig till brottslig gärning bör således ett straffrättsligt förfarande städse inledas. Detta behöver icke innebära att lösdriveriförfarandet inhiberas, utan får detta spörsmål avgöras från fall till fall. Är fråga om grovt brott vara kan följa långvarigt frihetsstraff, finnes 1 2

Jfr 1922: s. 178 f. samt N.J.A. 1893: 135; 1896: 192; 1897: 517 och 1906: 357. Se ovan s. V.

14 ALLMÄNNA MOTrV.

givetvis ingen anledning att fullfölja lösdrivarärendet; kan däremot endast följa ringare straff, hindrar icke dettas utdömande att lösdrivarärendet fullföljes. Det synes lämpligast att åt de organ som handhava befattningen med lösdrivare lämnas stor frihet vid avgörandet av hithörande spörsmål. Om frihetsstraff uldömes samtidigt som lösdrivarärendet fullföljes, bör frihetsstraffet först verkställas. Detta regleras, såvitt angår samtidig förekomst av dom avseende frihetsstraff och beslut om intagande i arbetshem eller arbetsanstalt, i 11 § förslaget till lag om behandling i arbetshem och i 9 § förslaget till lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt. Från huvudregeln att konsumtion ej äger r u m mellan straff och lösdrivarbehandling ha föreslagits vissa undantag. För dessa skall redogörelse lämnas å annan plats i detta betänkande. 1 Såsom av det föregående framgår, använder kommittén termen lösdriveri såsom en sammanfattande beteckning för de företeelser, mot vilka den föreslagna nya lagstiftningen i första hand riktar sig, och beteckningen lösdrivare för de personer som omfattas av densamma. Såsom lösdrivare betecknas sålunda icke enbart sådana asociala individer som flacka från ort till annan, utan måste på grund av svårigheten att finna någon lämpligare beteckning under detta begrepp hänföras jämväl de stationära asociala element, vilka utmärkas av samma arbetsskygghet eller oordentlighet i sitt leverne som de kringflackande lösdrivarna och mot vilka ett samhällsingripande efter enahanda principer är påkallat. De med lagstiftningen avsedda bettlarna kunna ofta hänföras under någondera av dessa båda kategorier. Däremot omfattar beteckningen lösdrivare, såsom av det ovan utvecklade framgår, icke de prostituerade. Den föreslagna terminologin följer i detta avseende vedertaget språkbruk. Det mest utmärkande för de åtgärder som av kommittén föreslagits för lösdrivarnas tillrättaförande ligger däri, att de åsyfta en fostran till arbetsamhet, ett inom kriminalpolitiken ofta dryftat samhälleligt skyddsmedel även mot viss brottslighet av arbetsskygga m. fl. (education au travail). De av kommittén sålunda föreslagna arbetsfostrande åtgärderna lämpa sig också i många fall synnerligen väl för en kombination med den s. k. kvalificerade villkorliga domen. Vissa av dessa åtgärder återfinnas i den vid årets riksdag antagna nya lagstiftningen om villkorlig dom. I kommitténs förslag hava de utvidgats att omfatta jämväl åtgärder av frihetsberövande natur, dels en lindrigare form, möjlig att kombinera med den villkorliga domen (arbetshem), dels en form av mera repressiv karaktär (arbetsanstalt). I den utsträckning vari de föreslagna arbetsfostrande åtgärderna kunna förbindas med villkorlig dom äro de väl ägnade för tillrättaförande även av sådana prostituerade som på grund av begångna brott eller förseelser erhållit villkorlig dom. Såsom i avdelningen om åtgärder mot vissa sedeslösa n ä r m a r e skall utvecklas, föreslår kommittén en utvidgning av domstolens befogenhet att med villkorlig dom förbinda särskilda föreskrifter till att omfatta jämväl den dömdes överlämnande till vederbörande vårdorgan för arbetsfostran 1

Se s. 40 och 46.

II.

FÖRUTSÄTTNINGARNA

FÖR INGRIPANDE MOT LÖSDRIVARE.

i den mening vari begreppet utformats i den föreslagna lösdriverilagstiftningen. Kommittén har därför funnit det naturligt att i en och samma lag reglera de arbetsfostrande åtgärdernas tillämpande ej blott beträffande lösdrivarna utan även i fråga om villkorligt dömda. Såsom rubrik för denna lag föreslås »lag om arbetsfostran».

III.

Organet för v i d t a g a n d e av hjälpåtgärder.

Såsom framgår av redogörelsen för yttrandena över kommitténs preliminära lagutkast äro meningarna mycket delade, då det gäller att avgöra vilket organ som skall handhava den primära befattningen med lösdrivarklientelet. I vissa yttranden föreslås, liksom i kommitténs utkast, såsom primärorgan fattigvårdsstyrelsen, i andra nykterhetsnämnden, i andra åter polismyndigheten i samarbete med olika hjälporgan, varjämte i vissa yttranden slutligen föreslås inrättandet av ett särskilt organ för lösdrivarvården. För och emot de olika förslagen ha olika skäl framförts. För fattigvårdsstyrelsen såsom primärorgan talar, såsom i kommitténs promemoria framhållits, att denna styrelse redan nu omhänderhar uppgifter som sammanfalla eller äga beröring med dem som äro aktuella i en reformerad lösdriverilagstiftning. Mot användandet av fångvårdsstyrelsen har bl. a. invänts, att detta organ mångenstädes skulle sakna förmåga att lösa ifrågavarande uppgifter, ävensom att fattigvålden komme att deklasseras. För användandet av nykterhetsnämnden tala skäl av enahanda slag som anförts i fråga om fattigvårdsstyrelsen. Härutöver kan framför allt åberopas den år 1938 beslutade ändringen av alkoholistlagen, varigenom möjligheten att ingripa mot kringflackande alkoholister ökats. Likaså torde genom inrättandet av länsnykterhetsnämnderna garantier vunnits för en effektivisering av de kommunala nykterhetsnämndernas arbete. Mot användandet av nykterhetsnämnden såsom primärorgan ha åter anförts skäl liknande dem som åberopats emot fattigvårdsstyrelsens användbarhet. Till förmån för anordningen att låta polismyndigheten i samarbete med olika hjälporgan intaga en dominerande ställning i lösdrivarvården har anförts att polismyndigheten i regel är det organ som först kommer i kontakt med lösdrivaren, varjämte polismyndigheten får anses särskilt väl skickad att tillvarataga samhällsskyddssynpunkterna. Å andra sidan talar mot ifrågavarande anordning att polismyndigheten på grund av sina mångahanda andra göromål och sin speciella uppgift att tillvarataga nyssnämnda synpunkter kunde befaras icke komma att tillräckligt beakta de hjälp- och vårdsynpunkter som på detta område äro av så stor betydelse. Såväl i tidigare reformförslag som i åtskilliga remissyttranden över kommitténs promemoria har föreslagits bildandet av ett nytt organ för lösdrivarvården. Tidigare förslag i sådan riktning ha mött allvarliga erinringar och ha icke vunnit riksdagens bifall. Sedan kommitténs promemoria utkommit av trycket ha fortsatta undersökningar gjorts angående möjligheten av att såsom primärorgan använda ett redan befintligt kommunalt organ. Kommittén har härvid särskilt haft

ALLMÄNNA MOTIV.

Hi

sin uppmärksamhet riktad på frågan om de kommunala nykterhetsnämndernas användbarhet för ifrågavarande ändamål. Utredningen har givit vid handen att ehuru vissa fördelar stå att vinna genom en dylik anordning, m a n dock icke kan vinna fullständiga garantier för att icke detta system skulle bliva behäftat med de brister som måste befaras vid lösdrivarvårdens omhänderhavande av kommunala organ med relativt små verksamhetsområden, nämligen bristande effektivitet och enhetlighet vid tillämpningen av en reformerad lösdriverilagstiftning. Det har därför kommit att framstå såsom ett önskemål att finna ett organ som icke är knutet till den kommunala indelningen, vars verksamhetsområde är jämförelsevis stort och vars kvalifikationer äro större än de kommunala organens. Utan att man behöver tillgripa bildandet av ett nytt organ för lösdrivarvården synes ett organ som uppfyller samtliga nu nämnda krav stå att finna i de övervakningsnämnder som omförmälas i den av årets riksdag antagna lagen om villkorlig dom. Kommittén, inom vilken tidigare delade meningar rått angående lämpligt vårdorgan i lösdrivarärendena och som för slutbehandlingen av denna fråga avvaktat nämnda lags antagande av riksdagen, har också stannat för att föreslå att övervakningsnämnd i viss utsträckning skall omhänderha tillämpningen av den nya lagstiftningen. 1 I betänkandet med förslag till lag om villkorlig dom m. m. (Stat. off. utr. 1937: 38) föreslogs att övervakningsdomstols befattning med de villkorligt dömda i viss utsträckning skulle kunna överflyttas till en av domstolen särskilt tillsatt övervakningsnämnd. Förslaget motiverades därmed att domstolarnas arbete skulle underlättas samt att de s. k. skyddskonsulenterna vid sin sida skulle få en organisation hos vilken de vid behov kunde erhålla råd och stöd. Förslaget upptogs i Kungl. Maj:ts proposition till 1939 års riksdag nr 86 med förslag till lag om villkorlig dom m. m., därvid tillfogades den bestämmelse angående nämndens sammansättning att den skulle bestå av minst tre ledamöter. Sedan första lagutskottet i sitt utlåtande nr 35 föreslagit den ändringen av Kungl. Maj:ts förslag uti ifrågavarande avseende, att den i förslaget upptagna bestämmelsen att en av nämndens ledamöter om möjligt skulle vara läkare skulle utgå, blev förslaget i det av lagutskottet förordade skicket av riksdagen bifallet. Såsom av det ovan anförda framgår är övervakningsnämnd enligt lagen om villkorlig dom allenast fakultativ, d. v. s. domstol har rätt men icke skyldighet att tillsätta sådan nämnd. Flera domstolar kunna förena sig om gemensam övervakningsnämnd. Enligt 18 § andra stycket i lagen om villkorlig dom, jämförd med 11 och 12 §§ i samma lag, må övervakningsnämnd dels, när anledning därtill förekommer, besluta om ändring eller upphävande av föreskrift som meddelats jämlikt 8 § i lagen om villkorlig dom, och dels, när den dömde utan att därigenom göra sig skyldig till brott åsidosätter något som till följd av den villkorliga domen åligger honom, vidtaga vissa angivna åtgärder, såsom att förordna om övervakning, meddela föreskrift jämlikt nyssnämnda 8 §, förordna om prövotidens förlängning eller besluta l

En av kommitténs ledamöter har anmält avvikande mening.

m.

ORGANET FÖR VIDTAGANDE AV HJÄLPÅTGÄRDER.

att varning skall tilldelas den dömde. Vid utövandet av nämnda befogenheter fungerar nämnden i rättens ställe, och den som icke åtnöjes med nämndens beslut äger jämlikt 22 § i lagen om villkorlig dom hos underrätten påkalla prövning av beslutet. Vid behandling inför lagrådet av förslaget till lag om villkorlig dom framförde regeringsrådet Hjärne, med vilken lagrådets övriga ledamöter i huvudsak voro ense, vissa synpunkter i avseende å nämndens organisation. Han framhöll bl. a. att det syntes som om de fördelar en nämndinstitution skulle kunna erbjuda icke bleve fullt utnyttjade i förslaget. Nämndens beroende ställning och bristen på bestämd gränsdragning mellan nämndens kompetensområde samt domstolens och dess organs torde kunna giva upphov till en viss omgång i ärendenas behandling. Det ifrågasattes därför om icke åt nämnden borde givas en fastare och mera självständig ställning samt en bestämd arbetsfördelning mellan de skilda organen genomföras. Med den föreslagna sammansättningen syntes nämnden bliva väl skickad — måhända bättre än domstolen — att omhänderhava den verksamhet varom fråga vore. Den linjen torde då böra övervägas att infoga nämnden som ett obligatoriskt led i organisationen och att till nämnden helt överflytta den tillsynsverksamhet som enligt förslaget finge utövas av densamma jämte ärenden om entledigande av övervakare och förordnande av annan i hans ställe. I betraktande av den självständiga ställning till domstolen som nämnden i sådant fall skulle komma att intaga syntes underrätten ock kunna undvaras såsom led i instansordningen för det fall då klagan finge föras över nämndens beslut. Emellertid föreslogs icke någon omläggning av den i förslaget valda anordningen, enär detta skulle kräva vidlyftigare organisatoriska åtgärder samt det kunde anses försvarligt att icke genast tillskapa en omfattande fast organisation utan pröva sig fram under enklare former. Departementschefen förklarade i propositionen, att vad sålunda anförts syntes beaktansvärt. I vilken utsträckning övervakningsnämnder komme att tillsättas torde icke med någon säkerhet kunna förutses, då tillsättandet gjordes beroende av domstolarnas beslut. Det syntes dock kunna antagas att den i lagen anvisade anordningen skulle mötas med intresse och att sålunda övervakningsnämnder efter hand skulle komma till stånd i sådan omfattning att man på därigenom vunna erfarenheter kunde bilda sig en säkrare uppfattning om de praktiska fördelarna av nämndinstitutionen och om förutsättningarna för dess vidare utveckling. Såsom av det anförda framgår komma redan enligt lagen om villkorlig dom mycket kvalificerade uppgifter att åligga övervakningsnämnden. I betydelsefulla avseenden kan nämnden under pågående övervakning av en villkorligt dömd person utfärda föreskrifter, vilka reglera dennes livsföring och arbetsförhållanden. De uppgifter som nämnden i dessa avseenden har att fullgöra sammanfalla eller äga intim beröring med de funktioner som enligt kommitténs mening böra åvila organet för lösdrivarvården. I ett betydelsefullt avseende föreligger emellertid en skillnad mellan övervakningsnämn2—389122.

18 ALLMÄNNA MOTIV.

dens uppgifter, sådana de fixerats i lagen om villkorlig dom, samt de u p p gifter vilka böra åvila ett lösdrivarorgan, i det att övervakningsnämnden ej uttryckligen tillagts uppgifter av positiv hjälpkaraktär, ehuruväl det torde komma att visa sig att den under sin verksamhet icke sällan blir ställd inför nödvändigheten att lösa dylika uppgifter. Då det gäller att taga ställning för eller emot övervakningsnämnden såsom organ för lösdrivarvården, är det därför angeläget att undersöka vilka möjligheter nämnden har att fungera såsom hjälporgan för att därefter behandla frågan om vilka organisatoriska förändringar som äro nödvändiga för att nämnden skall kunna fylla sina nya uppgifter. Såsom i kommitténs promemoria framhållits komma beträffande hjälpåtgärder i fråga om lösdrivare i främsta rummet åtgärder för tillgodoseende av ett aktuellt vårdbehov, vare sig detta avser beredande av fattigvård, sjukvård eller annan dylik vård, ävensom åtgärder för arbetsanskaffning. Vad först angår vårduppgifterna torde kunna sägas, att övervakningsnämnden i allt fall icke har sämre möjligheter än andra organ — fattigvårdsstyrelsen möjligen undantagen — att bereda vårdbehövande erforderlig vård. Såväl på grund av sin ställning såsom ett centralt organ med ett jämförelsevis stort verksamhetsområde som på grund av den i följd därav stora erfarenhet som nämnden kommer att förskaffa sig torde jämväl rena vårduppgifter med förtroende kunna överlämnas åt nämnden. I annat sammanhang (s. 27—28) skall närmare redogörelse lämnas för denna del av nämndens verksamhet. Vad därefter angår nämndens möjlighet att verka för arbetsanskaffning åt lösdrivare, så torde ur vissa synpunkter kunna anföras att nämnden äger mindre förutsättningar härför än ett kommunalt organ med ett begränsat verksamhetsområde och vars ledamöter i allmänhet äga intim kontakt med och god överblick över arbetsförhållandena inom området. Emellertid har frågan om arbetsanskaffning åt asocialt klientel genom inrättandet av skyddskonsulentbefattningarna kommit i ett nytt läge, erbjudande bättre förutsättningar för en effektiv arbetsanskaffningsverksamhet. Även om möjligheten för nämnden själv eller dess enskilda ledamöter att hålla direkt kontakt med arbetstillfällena inom verksamhetsområdet är mindre än ett kommunalt organs, torde sålunda genom medverkan från skyddskonsulenter och skyddsföreningar nämnden bliva i tillfälle att tillfredsställande omhänderha även denna nya uppgift. En första förutsättning för att övervakningsnämnd skall kunna anlitas såsom lösdrivarorgan är givetvis att nämnden göres obligatorisk. Något hinder att samma nämnd får omfatta flera jurisdiktionsområden föreligger icke. Tvärtom tala praktiska skäl för att nämndernas verksamhetsområden göras relativt stora. Inom kommittén har uppgjorts ett preliminärt utkast till verksamhetsområden för övervakningsnämnderna med accepterande av principen att domstolar med kansli å samma ort i regel skola hava gemensam övervakningsnämnd, liksom i vissa fall även andra angränsande domstolsområden kunna sammanföras under en och samma nämnd. Utkastet h a r följande utseende.

in.

övervakningsnämnds säte Stockholm

19 ORGANET FOR VIDTAGANDE AV HJÄLPÅTGÄRDER.

V e r k s a m h e t s o m r å d e Domsagor Städer (inom parentes angives domsagas kansliort) (med egen jurisdiktion) Stockholm

Stockholm

Stockholms läns västra ds (Stockholm), Södra Roslags ds (Sthm), Sollentuna och Färentuna härads ds (Sthm), Södertörns ds (Sthm)

Vaxholm, Sigtuna, Södertälje

Norrtälje

Norra Roslags ds (östhammar), Mellersta Roslags ds (Norrtälje)

Norrtälje

Uppsala

Uppsala läns södra ds (Uppsala), Uppsala läns norra ds (Uppsala)

Uppsala, Enköping

Nyköping

Nyköpings ds (Nyköping), Oppunda och Villåttinge ds (Katrineholm)

Nyköping, Trosa

Eskilstuna

Livgedingets ds (Eskilstuna)

Eskilstuna, Strängnäs, Mariefred, Torshälla

Linköping

Kinda och Ydre ds (Kisa), Linköpings ds (Linköping)

Linköping

Norrköping

Bråbygdens och Finspånga läns ds (Norrköping), Hammarkinds, Stegeborgs och Skärkinds ds (Söderköping)

Norrköping,

Motala

Folkungabygdens ds (Mjölby), Aska, Dals och Bobergs ds (Motala)

Motala, Vadstena

Jönköping

Tveta, Vista och Mo ds (Jönköping)

Jönköping

Eksjö

Norra och Södra Vedbo ds (Eksjö), Njudungs ds (Vetlanda)

Eksjö

Värnamo

Östbo och Västbo ds (Värnamo), Sunnerbo ds (Ljungby)

Växjö

Östra Värends ds (Växjö), Mellersta Värends ds (Växjö), Västra Värends ds (Alvesta)

Växjö

Kalmar

Aspelands och Handbörds ds (Högsby), Norra Möre och Stranda ds (Kalmar), Södra Möre ds (Kalmar), Ölands ds (Borgholm)

Kalmar, Oskarshamn

Västervik

Tjusts ds (Gamleby), (Vimmerby)

Västervik, Vimmerby

Visby

Gotlands norra ds (Visby), Gotlands södra ds (Visby)

Visby

Karlskrona

östra och Medelsta ds (Ronneby)

Karlskrona, Ronneby

Karlshamn

Bräkne och Listers ds (Sölvesborg)

Karlshamn, Sölvesborg

Kristianstad

Gärds och Albo ds (Kristianstad), Villands ds (Kristianstad), östra Göinge ds (Kristianstad)

Kristianstad

Ängelholm

Norra Åsbo ds (Klippan), Södra Åsbo och Bjäre ds (Ängelholm), Västra Göinge ds (Hässleholm)

Ängelholm

Malmö

Oxie och Skytts ds (Malmö)

Malmö, Trelleborg, Skanör med Falsterbo

Ystad

Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads ds (Ystad), Ingelstads och Järrestads ds (Hammenhög)

Ystad, Simrishamn

Sevede

och

Tunaläns ds

Söderköping

20 ALLMANNA MOTIV.

övervakningsnämnds säte Lund

V e r k s a m h e t s Domsagor (inom parentes angives domsagas kansliort) Torna och Bara ds (Lund), Färs ds (Sjöbo), Frosta och Eslövs ds (Eslöv)

o m r å d e Städer (med egen jurisdiktion) Lund

Hälsingborg

Luggude ds (Hälsingborg), Rönnebergs, Onsjö och Harjagers ds (Landskrona)

Hälsingborg,

Halmstad

Hallands södra ds (Halmstad)

Halmstad, Laholm

Varberg

Hallands mellersta ds (Falkenberg), Hallands norra ds (Kungsbacka)

Varberg

Landskrona

Göteborg

Göteborg Göteborg

Askims, Hisings och Sävedals ds (Göteborg), Inlands ds (Kungälv), Orusts och Tjörns ds (Stenungsund)

Uddevalla

Sunnervikens ds (Uddevalla)

Uddevalla

Strömstad

Norrvikens ds (Strömstad)

Strömstad

Vänersborg

Flundre, Väne och Bjärke ds (Trollhättan), Nordals, Sundals och Valbo ds (Vänersborg), Tössbo och Vedbo ds (Åmål)

Vänersborg, Åmål

Borås

Marks ds (Skene), Kinds och Redvägs ds (Ulricehamn), Borås ds (Borås), Vättle, Ale och Kullings ds (Alingsås)

Ulricehamn, Borås, Alingsås

Mariestad

Vadsbo ds (Mariestad), Skövde ds (Skövde)

Mariestad, Hjo

Skara

Skånings, Valle och Vilske ds (Skara), Åse, Viste, Barne och Laske ds (Vara), Kinnefjärdings, Kinne och Kållands ds (Lidköping), Vartofta och Frökinds ds (Falköping)

Skara, Lidköping, Falköping

Karlstad

Mellansysslets ds (Karlstad), Älvdals och Nyeds ds (Karlstad), Fryksdals ds (Sunne), Södersysslets ds (Säffle)

Karlstad

Kristinehamn

östersysslets ds (Kristinehamn) J

Kristinehamn, Filipstad

Arvika

Nordmarks ds (Årjäng), Jösse ds (Arvika)

Örebro

Östernärkes ds (Örebro), Västernärkes ds (Örebro)

Örebro, Askersund

Nora

Nora ds (Nora), Lindes ds (Lindesberg)

Nora, Lindesberg

Västerås

Västmanlands mellersta ds (Västerås), Västmanlands västra ds (Köping), Västmanlands östra ds (Sala)

Västerås, Köping, Sala

Falu ds (Falun), Nedansiljans ds (Leksand), Hedemora ds (Hedemora), Västerbergslags ds (Ludvika)

Falun

Falun

Nås och Malungs ds (Malung) Malung Morastrand

Ovansiljans ds (Morastrand)

Gävle

Gästriklands östra ds (Gävle), Gästriklands västra ds (Storvik)

Gävle

III.

Övervakningsnämnds säte Söderhamn

ORGANET FÖR VIDTAGANDE AV HJÄLPÅTGÄRDER.

21 V e r k s a m h e t s o m r å d e Domsagor Städer (inom parentes angives domsagas kansliort) (med egen jurisdiktion) Bollnäs ds (Bollnäs), Sydöstra Hälsinglands ds Söderhamn (Söderhamn)

Hudiksvall

Norra Hälsinglands ds (Hudiksvall), Västra Hälsinglands ds (Ljusdal)

Hudiksvall

Sundsvall

Medelpads västra ds (Sundsvall), Medelpads östra ds (Sundsvall)

Sundsvall

Härnösand

Ångermanlands södra ds (Härnösand)

Härnösand

Sollefteå

Ångermanlands mellersta ds (Sollefteå), Ångermanlands västra ds (Sollefteå)

Örnsköldsvik

Ångermanlands norra ds (Örnsköldsvik)

Östersund

Jämtlands östra ds (Östersund), Jämtlands norra ds (Östersund), Jämtlands västra ds (Östersund)

Sveg

Härjedalens ds (Sveg)

Umeå

Umeå ds (Umeå), Västerbottens södra ds (Umeå), Västerbottens mellersta ds (Umeå)

Lycksele

Västerbottens västra ds (Lycksele)

Skellefteå

Västerbottens norra ds (Skellefteå)

Skellefteå

Piteå

Piteå ds (Piteå)

Piteå

Luleå

Luleå ds (Boden), Gällivare ds (Gällivare)

Luleå

Haparanda

Kalix ds (Kalix), Torneå ds (Haparanda)

Östersund

Umeå

Enligt den sålunda verkställda indelningen utgör övervakningsnämndernas antal 58, omfattande tillhopa 118 domsagor och 76 städer med egen jurisdiktion, s:a 194 underrättsområden eller i genomsnitt 3 3 var. Stockholm och Göteborg samt 5 domsagor hava var sin nämnd. Bestämmelserna angående övervakningsnämndernas verksamhetsområden böra utfärdas i administrativ ordning. Då övervakningsnämnd nu föreslås bliva obligatorisk, måste givetvis vissa ändringar företagas i lagen om villkorlig dom. Kommittén har i detta avseende inskränkt sig till att föreslå viss ändrad lydelse av lagens 25 §, i vilken nämndens sammansättning regleras. Det har visserligen synts kommittén önskvärt, att — såsom i det ovan angivna yttrandet inom lagrådet anföres — åt nämnden kunde givas en fastare och mera självständig ställning i förhållande till domstolen och att en bestämd gränsdragning kunde göras mellan nämndens kompetensområde och domstolens, men då detta icke kan anses vara en ofrånkomlig konsekvens av kommitténs förslag att göra nämnden till ett obligatoriskt organ och för att icke utöver vad som oundgängligen erfordras föreslå ändringar i den så nyss antagna lagen om villkorlig dom, har kommittén i likhet med departementschefen vid pro-

22 ALLMÄNNA MOTIV.

positionens framläggande för riksdagen funnit vunna erfarenheter böra avvaktas innan ytterligare ändring göres. 1 Vad angår övervakningsnämnds sammansättning föreslår kommittén med hänsyn till nämndens arbetsuppgifter och behovet av en snabb procedur att övervakningsnämnd skall bestå av tre ledamöter och lika många suppleanter. I fråga om kompetenskrav för ledamöterna har kommittén icke ansett sig böra i lag uppställa annat villkor än att en ledamot och en suppleant skola vara lagfarna befattningshavare vid domstol inom nämndens verksamhetsområde. Vidare föreslås att minst en ledamot eller suppleant skall vara kvinna. Kommittén, som finner det i sin ordning att kvinnlig ledamot eller suppleant såvitt möjligt deltager i prövning av ärende som avser kvinna, har 1 För en fullständig reglering av förhållandet mellan nämnd och domstol i enlighet med de av lagrådet antydda riktlinjerna erfordras ändrad lydelse av ett flertal paragrafer i lagen om villkorlig dom. Följande inom kommittén uppgjorda utkast till sådana ändringar åskådliggör hur en gränsdragning mellan övervakningsnämndens och domstolens kompetensområden kunde tänkas genomförd: 11 §• Föreskrift som meddelats jämlikt 8 § må av övervakningsnämnd ändras eller upphävas, då anledning därtill förekommer. Har utan övervakning.

12 §. Åsidosätter den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till brott, något som till följd av den villkorliga domen åligger honom, må övervakningsnämnden efter omständigheterna: a. förordna om övervakning; b. meddela föreskrift jämlikt 8 §; c. förordna om prövotidens förlängning, dock högst med två år utöver den i domen bestämda tiden; eller ock d. besluta att varning skall tilldelas den dömde. Meddelas på grund av denna paragraf sådan föreskrift som i 8 § sägs. skall ock förordnas om övervakning, där så ej tidigare skett. Föreligger fall som i första stycket sägs, må ock domstol förklara, anståndet förverkat, och skall i ty fall tillika bestämmas straff för brottet, där del ej skett i den villkorliga domen. 18 §. Ärende angående åtgärd jämlikt 12 § tredje stycket upptages av övervakningsdomstolen eller, där anståndet ej är förenat med övervakning, av den domstol som först avgjort det mål vari den villkorliga domen meddelats. Ärende angående åtgärd jämlikt 11 § eller 12 § första eller andra stycket upptages av den övervak ningsnämnd inom vars verksamhetsområde domstol som nu sagts är belägen. Ärende må, där så av särskilda skäl finnes erforderligt, hänskjutas till rätten. 19 §. Framställning den dömde, övervakningsnämnden äger jämväl självmant upptaga sådan fråga tilt behandling. I ärende — — - domen. 20 §. Varning skall meddelas den dömde personligen. Kan det ej genast ske, skall den som fattat beslutet om varning föranstalta därom att varningen meddelas den dömde så fort ske k a n ; och må i sådant fall varningen meddelas jämväl av annan domstol eller övervakningsnämnd än den som fatt;it beslutet om varning. 21 §. På framställning av domstol eller övervakningsnämnd skall sägs.

III.

ORGANET FÖR VIDTAGANDE AV HJÄLPÅTGÄRDER.

funnit en uttrycklig lagbestämmelse härom av praktiska skäl ej kunna ifrågakomma. Det ligger slutligen i sakens natur att nämnden bör inrymm a erfarenhet på det sociala området, liksom att det är en fördel, om medicinsk, framför allt psykiatrisk, sakkunskap kan bliva representerad i nämnden. I lagen om villkorlig dom regleras för närvarande icke förfarandet, när flera domstolar skola förena sig om gemensam övervakningsnämnd. Med det av kommittén förordade systemet med obligatoriska nämnder, i regel omfattande ett flertal domkretsar, kan anordningen att låta domstolarna utse ledamöter i nämnden icke längre upprätthållas. Kommittén föreslår därför att nämndens ledamöter och suppleanter skola tillsättas av Konungen.

IV. Lösdrivarärendes anhängiggörande och handläggning. Enligt förslaget (1 §) kan lösdrivarärende upptagas av övervakningsnämnd antingen utan anmälan eller ock efter anmälan från vissa myndigheter, nämligen polis- och åklagarmyndighet, fattigvårdsstyrelse, nykterhetsnämnd eller barnavårdsnämnd (3 §). Av sakens natur följer att det i främsta rummet är polis- och åklagarmyndighet som får den första beröringen med lösdrivaren i det aktuella fallet. Polismyndigheten har ock enligt förslaget tillagts vittgående befogenheter och skyldigheter. Med en utvidgning av promemorians ståndpunkt till denna fråga föreslås att polismyndigheten, då den erhåller kännedom om fall av lösdriveri som bör föranleda övervakningsnämnds ingripande, d. v. s. då myndigheten ej finner anledning ombesörja vård enligt fattigvårdslagen, sinnessjuklagen eller alkoholistlagen, 2 eller myndigheten eljest ej är i tillfälle att vidtaga åtgärd som den anser tillfyllest, eller då allmän åklagare ej enligt vad därom särskilt stadgas 3 vill begagna sig iv sin självständiga talerätt, städse skall verkställa utredning i ärendet. Polismyndighetens utredning skall omfatta jämväl spörsmålet angående de hjälpåtgärder som kunna ifrågakomma (3 § andra stycket). I kommitténs promemoria (s. 53) har framhållits att det icke torde kunna ställas alltför stora anspråk på polismyndighetens förmåga att utreda exempelvis huruvida arbetsanställning skulle kunna beredas den varom fråga är. Riktigheten av denna uppfattning har visserligen icke jävats av de inkomna remissyttrandena, men det synes i allt fall böra åligga polismyndigheten att för utredningens fullständigande pröva jämväl frågan om lämpliga hjälpåtgärder. Härigenom inskärpes på ett lämpligt sätt hos polismyndigheten att den så långt det är förenligt med samhällets skyddsintresse bör förorda hjälpåtgärder framför tvångsåtgärder. 1

Se förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen om villkorlig dom (s. 111). Se nedan s. 27. 3 Se nedan s. 24 och förslagets 19 § (s. 90). 2

24 ALLMANNA

MOTIV.

I åtskilliga remissyttranden ha invändningar gjorts mot den jämförelsevis ringa grad av självständig initiativrätt som i promemorian tillerkänts allmän åklagare. På denna punkt har det också funnits lämpligt att stärka åklagarmaktens ställning. Särskilt då det gäller djupt förfallna individer, där hjälpåtgärder utan tvekan äro gagnlösa, kan det med fog sägas vara en omgång i proceduren att icke låta allmän åklagare direkt vidtaga åtgärder för åvägabringandet av kraftigare tvångsåtgärder. I syfte att bättre tillgodose samhällsskyddssynpunkterna och för att förenkla proceduren föreslås därför (19 §), att allmän åklagare skall kunna hos domstol påfordra tvångsåtgärds vidtagande, när fråga är om person som gör sig skyldig till återfall i lösdriveri efter utskrivning från arbetshem eller arbetsanstalt ändå att ärendet icke tidigare varit föremål för övervakningsnämnds handläggning. Korrektivet mot eventuellt missbruk av denna rätt att direkt anhängiggöra målet hos domstol ligger däri, att domstolen förutsättningslöst prövar huruvida tvångsåtgärd är erforderlig. Befinnes så ej vara fallet har nämnden att upptaga ärendet (24 §). Beträffande åklagarens självständiga talerätt d å fråga är om person som lider av rubbad själsverksamhet hänvisas till avdelningen IX här nedan (s. 55). I enlighet med förslag i inkomna yttranden har kommittén utvidgat förutsättningarna för tvångsinställelse av lösdrivare inför det beslutande organet (4 §). Sådan föreslås skola efter beslut av polismyndighet kunna äga r u m icke blott, såsom i utkastet, 1) när fara föreligger för att vederbörande avviker och 2) när han undandrager sig att för polisman uppgiva namn, ålder eller hemvist, utan även 3) när skälig anledning förekommer till antagande att uppgift i sistnämnda hänseende är osann, ävensom 4) när han skäligen kan anses vara farlig för annans personliga säkerhet. Därjämte h a r övervakningsnämnden själv tillagts befogenhet att under ärendes handläggning under de i 1) och 4) angivna förutsättningar förordna om vederbörandes tvångsinställelse (6 § andra stycket). Däremot har kommittén icke funnit skäl att, såsom i vissa yttranden förordats, införa regler om obligatorisk tvångsinställelse inför nämnden. De av kommittén föreslagna reglerna torde, rätt tillämpade, tillgodose rimliga krav på effektivitet, samtidigt som de lämna rum för en skälighetsprövning i varje särskilt fall. Med beaktande av framställda erinringar har den i promemorians utkast använda straffprocessuella termen häktning utbytts mot uttrycket »omhändertagande på lämpligt sätt». En omhändertagen person behöver alltså icke nödvändigtvis förvaras i häkte eller arrestlokal. I lagen om villkorlig dom saknas bestämmelser, reglerande själva förfarandet inför övervakningsnämnden. När det gäller behandlingen av lösdrivare h a r kommittén icke ansett sig kunna åtnöjas härmed, utan har kommittén i förslaget infört bestämmelser som reglera proceduren, vilka bestämmelser allenast skola äga tillämpning vid nämndens handläggning av lösdrivarärenden och ej då nämnden utövar funktion enligt lagen om villkorlig dom. I 6 § ålägges sålunda nämnden att i fall av behov verkställa eller låta genom polismyndighet verkställa ytterligare undersökning i ärendet. Med

IV. LÖSDRIVARÄRENDES ANHÄNGIGGÖRANDE OCH HANDLÄGGNING.

hänsyn till omfattningen av polismyndighetens utredningsplikt torde nämnden allenast i undantagsfall behöva verkställa kompletterande utredning, då ärendet anhängiggjorts genom anmälan från polismyndigheten. Att den mot vilken ingripande överväges bör iakttaga personlig inställelse inför nämnden eller dess funktionärer torde vara uppenbart. Är han icke omhändertagen, skall han kallas till inställelse, och äger nämnden eller dess ordförande i fall av tredska erhålla handräckning av polismyndigheten för hans inställelse (31 §). Kommittén har funnit angeläget att nämnden beredes möjlighet att föranstalta om läkarundersökning av vederbörande. Det är dock icke fråga om någon obligatorisk undersökning, utan får behovet härav avgöras från fall till fall (6 § tredje stycket). I fråga om proceduren, då en person omhändertages, innehåller förslaget bestämmelser som i betydelsefulla avseenden avvika från promemorians motsvarande stadganden. I utkastet hade föreslagits tämligen korta tidsfrister inom vilka den som anhållits av polismyndighet skulle inställas inför fattigvårdsstyrelsen samt beslut i ärendet meddelas. Enligt förslaget åter skall polismyndigheten så snart ske kan och senast inom fyra dagar från det vederbörande omhändertogs ingiva anmälan till övervakningsnämnden för att därefter på kallelse inställa honom inför denna (4 § första stycket). Med hänsyn till nämndens i regel tämligen omfattande verksamhetsområde med ty åtföljande transporter av de omhändertagna o. s. v. har det befunnits nödvändigt att utsträcka den tid inom vilken nämnden beträffande omhändertagen person h a r att meddela beslut till 8 dagar från det anmälan om omhändertagande inkommit till nämnden (7 § första stycket). Utkastet tillerkände av naturliga skäl ej fattigvårdsstyrelsen rättighet att frigiva omhändertagen person. Med hänsyn till övervakningsnämndens kvalifikationer torde det däremot icke ingiva några betänkligheter att tillerkänna denna nämnd en dylik rättighet. Enligt förslaget skall nämnden under ärendets handläggning hava att försätta vederbörande på fri fot så snart förutsättningarna för hans kvarhållandc icke längre äro för handen (6 § andra stycket). I visst fall, nämligen då övervakningsnämnden hänskjutit ärende till rättens prövning (18 § första stycket), har nämnden tillagts rättighet att efter meddelat beslut förordna att den som omhändertagits i avbidan på domstolsbeslut fortfarande skall kvarhållas. På grund av övervakningsnämndens karaktär är i princip allmänheten utesluten från dess förhandlingar. Detta torde också vara bäst i överensstämmelse med rent praktiska hänsyn i fråga om lösdrivarärendens handläggning. Det bör nämligen vara angeläget att i görligaste mån bespara dem som äro föremål för nämndens behandling det lidande och obehag som kan vara förenat med allmänhetens och pressens närvaro. Några betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt torde ej heller föreligga. Visserligen utgör offentlighetsprincipen en garanti mot godtycke och rättsövergrepp, men då övervakningsnämnds befogenhet i huvudsak är inskränkt till hjälpåtgärder samt klagorätt mot dess beslut föreligger, torde u r nämnda syn-

26 ALLMÄNNA MOTIV.

punkt något behov av offentlig procedur ej vara för handen. När den som är föremål för åtgärd själv begär att utomstående person skall närvara vid förhör inför nämnden, förfalla givetvis ovan omförmälda hänsyn till vederbörandes personliga intressen. Den som vill anlita anhörigs eller annans biträde under förhöret bör således efter nämndens prövning kunna erhålla tillåtelse härtill. Dessutom kan det understundom vara av värde att nämnden under förhöret beredes tillgång till muntliga upplysningar av personer som äga kännedom om vederbörande eller med vilka samråd kan företagas beträffande dennes anställnings- och bostadsförhållanden m. m.; se härom 6 § sjätte stycket i lagförslaget. Kommittén har ej funnit skäl att utforma proceduren inför övervakningsnämnden såsom en kontradiktorisk förhandling. Med hänsyn till nämndens befogenheter i fråga om lösdrivarklientelet, vilka i huvudsak begränsats till hjälpåtgärder, torde icke finnas någon anledning att anordna proceduren efter det allmänna rättegångsförfarandets mönster. I den mån hänsyn till rättssäkerheten kräver en procedur av mera judiciell karaktär, torde denna böra överflyttas till de allmänna domstolarna (se nedan s. 40 ff.). Även om kommittén sålunda avvisar tanken att anordna förhandlingarna inför nämnden i kontradiktorisk form, har kommittén funnit det önskvärt att tillfälle kan beredas representant för polismyndigheten att närvara vid förhandlingarna. Med hänsyn till den utvidgning av polismyndighetens utredningsuppgifter som kommitténs förslag innebär i jämförelse med promemorian ävensom till övervakningsnämndens kvalificerade sammansättning i jämförelse med ett kommunalt vårdorgan, har promemorians förslag att polismyndighet städse skulle äga rätt att närvara vid primärorganets handläggning av lösdrivarärenden emellertid frångåtts. Kommittén föreslår i stället att polismyndighet eller polisman som av myndigheten därtill utsetts allenast när nämnden det begär skall närvara vid förhör eller eljest då lösdrivarärende behandlas av nämnden (6 § fjärde stycket). Enligt lagen om villkorlig dom (18 § andra stycket) må övervakningsnämnd, där så finnes lämpligt, hänskjuta ärende till rätten. Denna anordning får anses vara en naturlig följd av övervakningsnämndens ställning enligt nämnda lag såsom ett organ med i förhållande till domstolen allenast delegerad befogenhet, ävensom av utformningen av proceduren inför nämnden. När det gäller övervakningsnämnds befattning med lösdrivarklientelet, synes nämnden böra h a en i förhållande till domstolen mera självständig ställning. I regel torde nämnden kunna på grundval av redan förebragt utredning och den anmäldes personliga hörande bilda sig en uppfattning i frågan huruvida lösdriveri föreligger samt avgöra den lämpligaste behandlingsformen. I fall där tvekan uppstår huruvida lösdriveri verkligen föreligger eller för fastställande av visst annat faktum kan det givetvis uppstå ett behov av att höra vittnen på ed eller upplysningsvis. Att låta nämnden upptaga vittnesbevisning eller inkalla personer med tvångsmedel för upplysnings meddelande skulle förläna nämnden en karaktär av specialdomstol, vilket så länge ej andra hänsyn tvinga därtill synes böra undvikas. I den

IV. LÖSDRIVARÄRENDES ANHÄNGIGGÖRANDE OCH HANDLÄGGNING.

m å n icke i nu nämnda fall erforderliga upplysningar kunna inhämtas vid förhör med den misstänkte eller med personer som frivilligt inställt sig för nämnden för upplysnings meddelande, bör nämnden därför hava att vid domstol påkalla vittnesförhör (se 18 § andra stycket). Att inom övervakningsnämndens kompetensområde icke kan falla beslut o m allvarligare frihetsberövande åtgärder torde vara uppenbart. På skäl som avgivits i promemorian (Bil. A s. 47) och nedan närmare utvecklas (s. 40 ff.) föreslår kommittén att dylika åtgärder skola förbehållas de allmänna domstolarna. Om nämnden under handläggning av ett ärende finner att vederbörande bör dömas till intagande i arbetsanstalt, har den därför enligt förslaget att hänskjuta ärendet till rätten (18 § första stycket). Detsamma är fallet när den finner att lösdrivare på grund av psykisk defekt är i behov av särskild anstaltsvård. Vad slutligen angår frågan om anlitandet av »rättegångsbiträde» med ersättning av allmänna medel under ärendes behandling inför nämnden har kommittén stannat vid att icke föreslå några bestämmelser härutinnan. Avgörande har härvidlag varit, att för dömande till arbetsanstalt städse fordras beslut av domstol, inför vilken straffprocessens allmänna regler och sålunda även bestämmelserna om rättegångsbiträde vinna tillämpning. Likaså k a n domstolens prövning av nämndens beslut städse påkallas (se s. 42), därvid ärendet handlägges i straffprocessuella former med rätt till anlitande av rättegångsbiträde. Skulle den varom fråga är på egen bekostnad vilja anlita biträde inför nämnden, ankommer det enligt vad förut anförts på nämnden att pröva huruvida biträdets närvaro vid förhandlingen kan tillstädjas.

V. Övervakningsnämnds olika åtgärder. Förhållandet

till andra

hjälporgan.

Den omständigheten att en person beträdes med lösdriveri bör tydligen i och för sig icke utgöra hinder för att han, när anledning därtill är för handen, blir föremål för den samhällets hjälpverksamhet som står till förfogande för övriga medborgare, om blott icke samhällets skyddsintresse trades för nära. Att övervakningsnämnd enligt vad ovan anförts föreslås bliva primärorgan i lösdrivarvården och därmed bl. a. ålägges skyldighet att vidtaga vissa vårdåtgärder innebär icke någon förändring av de funktioner i enahanda hänseenden som enligt gällande lagstiftning åvila polismyndigheten. Jämväl denna har att ombesörja tillgodoseende av ett aktuellt vårdbehov hos vissa kategorier personer. Enligt 23 § fattigvårdslagen bör sålunda polisman och kronobetjänt som finner någon vara i sådan belägenhet att fattigvårdsstyrelses ingripande är av nöden därom göra anmälan hos styrelsen. Enligt 6 § sinnessjuklagen har polismyndigheten en subsidiär skyldighet att för-

28 ALLMÄNNA MOTIV.

anstalta om sinnessjukvård åt sinnessjuk person som erfordrar sådan vård. Slutligen har polismyndigheten enligt alkoholistlagen såväl anmälningsplikt i förhållande till kommunal nykterhetsnämnd som skyldighet i vissa fall att självständigt ombesörja alkoholistvård. Befinnes det att vårdbehov som nu nämnts föreligger hos lösdrivare, suspenderas icke polismyndighetens ovannämnda skyldigheter utan har myndigheten att välja mellan att med tillämpning av förut omförmälda stadganden ombesörja erforderlig vård och att genom anmälan till övervakningsnämnden där anhängiggöra ett ärende enligt lagen om arbetsfostran. Vid avgörandet av vilken utväg som bör väljas har myndigheten att självständigt pröva vad som i det aktuella fallet är för samhällets skydd och individens behov erforderligt. Genom denna anordning kan det alltså bliva möjligt att redan på polisundersökningens stadium utsortera sådana fall av lösdriveri, vilka icke ägna sig för behandling enligt den föreslagna lagen om arbetsfostran. Härför förutsattes dock att polisens uppfattning delas av vederbörande kommunala vårdorgan. Har ärende anhängiggjorts hos övervakningsnämnd och finner denna att den anmälde lämpligen bör tilldelas hjälp eller vård med anlitande av annat socialt organ, bör nämnden hava att genom framställning till eller anmälan hos detta organ söka bereda den anmälde erforderlig hjälp. I främsta rummet kommer därvid fattigvård i fråga; huruvida sådan kan utgå får avgöras enligt fattigvårdslagens regler. Förutom behov av fattigvård kan det ofta föreligga behov av sjukvård eller annan liknande vård, och i den mån detta behov ej är av tillfällig art bör det åligga nämnden att genom framställningar till vederbörande myndigheter söka åvägabringa vården i fråga. För att nämnden skall taga initiativ till åtgärd av nu nämnt slag erfordras givetvis icke ett fastslående av att vederbörande gjort sig skyldig till lösdriveri. Där nämnden åter finner utrett att lösdriveri föreligger, har den att träffa ett val, vilken åtgärd som i det speciella fallet finnes tjänligast (8 §). Vad angår förhållandet mellan lagen om arbetsfostran och alkoholistlagen, så har genom 1938 års ändringar i alkoholistlagen, såsom ovan anförts, ökad möjlighet beretts nykterhetsnämnderna att omhändertaga kringflackande alkoholister. Detta klientel sammanfaller icke helt med lösdrivarklientelet, men det sistnämnda är utan tvekan dominerande till antalet bland de nytillkomna alkoholistfallen. Under förarbetena till lagändringen uttrycktes från flera håll betänkligheter mot att utvidga alkoholistlagens tillämplighet på sätt som senare blev fallet. Departementschefen förklarade sig emellertid anse att det omhändertagande som ur såväl samhällets som den enskilde individens synpunkt vore det för lösdrivaren-alkoholisten lämpligaste vore intagande å alkoholistanstalt. Häremot kan givetvis ingen invändning resas för såvitt valet står mellan alkoholistbehandling och nuvarande tvångsarbete. Förhållandet måste av naturliga skäl bliva ett annat, om lösdrivarlagen reformeras så att åtgärderna differentieras och anstaltsorganisationen utvecklas. Det system i fråga om såväl åtgärder som anstaltsorganisation, som förordas i kommitténs förslag, står i väsentliga delar i överensstämmelse med alkoholistlagens motsvarande stadganden. Under sådana förhål-

V. ÖVERVAKNINGSNÄMNDS OLIKA ÅTGÄRDER.

landen har kommittén övervägt att förorda bestämmelser, enligt vilka en person som är både alkoholist och lösdrivare städse skall behandlas enligt lagen om arbetsfostran. Till förmån för en dylik ståndpunkt talar, förutom vad ovan anförts, önskvärdheten att befria de allmänna alkoholistanstalterna från lösdrivarklientelet, som otvivelaktigt är till stort hinder för ordningen å anstalterna och som kan vara ägnat att skänka dessa en karaktär som försvårar nykterhetsarbetet i allmänhet. Kommittén har emellertid stannat vid att föreslå att i fall som nyss nämnts valet skall stå öppet mellan alkoholistbehandling och lösdrivarbehandling. Det får nämligen anses mindre tilltalande att såsom en generell regel, varifrån undantag icke kan medgivas, förbjuda alkoholistlagens tillämpning när lösdriveri samtidigt föreligger. Det kan nämligen tänkas fall där alkoholismen otvetydigt är av primär natur och lösdriveriet allenast är att anse såsom en följdföreteelse till denna. I dylika fall bör behandlingen givetvis inrikta sig på att undanröja de primära faktorerna, och detta synes principiellt böra ske i de former som speciellt äro avsedda för sådan behandling. Det kan naturligen dock tillkomma ytterligare omständigheter, såsom höggradig asocialitet och svårdisciplinerbarhet, vilka nödvändiggöra behandling i andra, strängare former. — Genom det av kommittén förordade systemet erhålles möjlighet att vid samtidig förekomst av alkoholism och lösdriveri välja den behandlingsform som i det aktuella fallet befinnes för samhället och individen lämpligast. Om en kommunal nykterhetsnämnd får under behandling en person som befinnes vara hemfallen åt alkoholmissbruk och samtidigt gjort sig förfallen till lösdriveri, har nämnden alltså möjlighet att välja mellan att tillämpa alkoholistlagen och att anmäla ärendet till övervakningsnämnden för vidtagande av åtgärd enligt lagen om arbetsfostran. Även för övervakningsnämnden, som kommer i kontakt med ett motsvarande fall, står motsvarande möjlighet öppen. Enligt 8 § i förslaget skall nämnden söka föranstalta därom att alkoholistvård kommer till stånd, där detta finnes vara tjänligare än att vidtaga åtgärd enligt lagen om arbetsfostran. övervakningsnämnden kan givetvis icke förelägga den kommunala nykterhetsnämnden att vidtaga åtgärd i nu berört syfte. Företager den kommunala nykterhetsnämnden ingen åtgärd, har övervakiiingsnämnden alltså att ånyo upptaga ärendet till avgörande. Nämnden har därvid åtskilliga möjligheter att ingripa mot vederbörandes alkoholism. För dessa lämnas redogörelse i det följande. De i förslaget angivna hjälpåtgärderna i övrigt överensstämma, efter vissa ändringar av väsentligen formell art, med utkastets innehåll i motsvarande delar. Bestämmelser härom återfinnas i förslagets 9 och 10 §§. Arbetsanskaffning. En av nämndens viktigaste uppgifter är att söka anskaffa lämpligt arbete åt den varom fråga är. Beträffande de förutsättningar under vilka den offentliga arbetsförmedlingen skulle kunna anlitas för beredande av arbete åt lösdrivare, har kommittén icke ansett sig böra uppställa några

30 ALLMANNA MOTIV.

särskilda regler. Detta spörsmål sammanhänger så intimt med vissa andra problem i samband med arbetsförmedlingarnas verksamhet, exempelvis beträffande den s. k. partiella arbetskraften, att kommittén icke ansett sig kunna förorda en särlagstiftning på området. Man lär dock kunna räkna med att utan förändring av arbetsförmedlingsanstalternas statuter ett samarbete skall kunna komma till stånd mellan dessa organs personal och dem som enligt förslaget skola handhava befattning med lösdrivarärenden. De frivilliga hjälporganisationer som beretts tillfälle att yttra sig över kommitténs promemoria h a uttryckt sin beredvillighet att medverka för beredande av arbetstillfällen och tillfällig bostad åt lösdrivare. Vissa av skyddsföreningarna ha som bekant redan nu vedgårdar eller andra mera tillfälliga arbetsobjekt ävensom härbärgen. I åtskilliga av de inkomna yttrandena framhålles vikten av att arbetstillfällen ställas till förfogande för tillfällig hjälp och för prövning av arbetsviljan hos lösdrivare. Ehuru kommittén till fullo beaktar dessa synpunkter, anser sig kommittén med hänsyn till de skiftande kommunala förhållandena icke böra framlägga preciserade förslag om anordnandet av dylika arbetsgårdar eller härbärgen, utan torde det böra ankomma på övervakningsnämnderna att med ledning av erfarenheterna vid lagens tillämpning taga initiativ till åvägabringande av sådana inrättningar, därvid givetvis ersättning av statsmedel bör utgå. Genom beslut av 1939 års riksdag ha inrättats tolv skyddskonsulentbefattningar jämte en såsom bisyssla avsedd konsulentbefattning för Gotlands län ävensom fem befattningar såsom assistent hos skyddskonsulent. Skyddskonsulent skall bl. a. utöva tillsyn över skyddsverksamheten i respektive distrikt och tillhandagå domstolar, tillsynsmän och övervakare med råd och hjälp. Han h a r att söka samarbete med offentliga arbetsförmedlingsanstalter samt frivilliga organisationer som syssla med arbetsförmedling, särskilt för partiell arbetskraft, ävensom med samhällets organ för fattigvård och barnavård, frivilliga skyddsföreningar, ortsombud o. s. v. En betydelsefull del i hans åligganden är arbetsanskaffning åt villkorligt dömda och villkorligt frigivna. Under förarbetena till lagstiftningen angående villkorlig dom framhölls, att skyddskonsulent även skulle kunna anlitas i fråga om den grupp av asociala som plägar kallas de arbetsskygga. Sistnämnda synpunkt vann instämmande av bl. a. centralförbundet för socialt arbete, socialstyrelsen och statens inspektör för fattigvård och barnavård. Vid framläggande av proposition (nr 87) till 1939 års riksdag med förslag till bl. a. skyddskonsulentorganisationen anförde emellertid departementschefen att det icke torde kunna avgöras huruvida det vore möjligt att låta konsulenternas verksamhet direkt avse även ungdoms-, alkoholist- och lösdrivarvården, förrän erfarenhet vunnits rörande omfattningen av de uppgifter som skulle komma att åligga dem beträffande villkorligt dömda, frigivna fångar samt dem som utskrivits från andra fångvårdens anstalter än fängelser. Vad lösdrivarvården angår håller kommittén före att det måste anses vara en angelägenhet av största vikt att skyddskonsulentorganisationen redan från början av en ny lösdriverilagstiftnings tillämpning träder i verksamhet för att full-

V. ÖVERVAKNINGSNÄMNDS OLIKA ÅTGÄRDER.

göra ej blott arbetsanskaffnings- utan även lillsynsuppgifter, på sätt som gäller i fråga om villkorligt dömda och villkorligt frigivna. Under en dylik verksamhet ställas konsulenterna inför spörsmål av enahanda slag som möta dem under deras befattning med sitt nämnda klientel, och det är sålunda icke fråga om några i praktiken oförenliga arbetsuppgifter. I vilken utsträckning de nya uppgifterna behöva medföra en utvidgning av konsulentorganisationen undandrager sig för närvarande bedömande; denna organisation präglas emellertid av så stor elasticitet, att det torde vara möjligt att med ledning av gjorda erfarenheter, utan någon mera genomgripande förändring av själva organisationen, komplettera denna på erforderligt sätt. Om skyddskonsulenterna erhålla de av kommittén sålunda föreslagna nya uppgifterna, komma de att bliva ett betydelsefullt stöd för övervakningsnämnderna icke blott i arbetsanskaffningshänseende, varom h ä r närmast är fråga, utan även beträffande den övriga hjälp- och tillsynsverksamheten. Redan på ett tidigt stadium av ett ärende bör skyddskonsulenten rådfrågas. När polismyndigheten fullgör den uppgift som enligt förslaget tillagts den och som torde vara den där svårigheter oftast möta, nämligen att verkställa utredning angående de hjälpåtgärder som kunna ifrågakomma, torde ett värdefullt bistånd kunna lämnas av skyddskonsulenten. Men även under ärendets handläggning inför övervakningsnämnden bör av naturliga skäl intim kontakt föreligga mellan denna och vederbörande skyddskonsulent. Den i promemorian berörda frågan om anordnande av arbetskolonier för lösdrivare har blivit föremål för ytterligare utredning. Såsom grundval härför har använts ett av domänstyrelsen till kommittén avgivet yttrande i frågan. Detta är i sin helhet intaget i Bil. B s. 116. Den av domänstyrelsen ifrågasatta anordningen att såsom hjälparbete använda en större jordbruksegendom anser sig kommittén icke kunna förorda. Det måste givetvis uppstå ytterst stora svårigheter att planmässigt ordna en jordbruksdrift i större skala om m a n exempelvis för tillgodoseendet av det behov av förstärkning av arbetskrafterna som uppkommer vid vissa tider på året skall i stor utsträckning vara beroende av en så ytterst svårberäknelig faktor som frivilligt arbetsåtagande av arbetsskygga, asociala individer eller ett arbetsföreläggande för dylika som icke kan med tvång genomföras. Det torde icke heller vara möjligt att rationellt utnyttja en större jordbruksegendom med anlitande av en arbetsstyrka, rekryterad uteslutande av lösdrivarklientel, om det icke föreligger skyldighet för vederbörande att viss tid kvarstanna i arbetet. Om åter dylik skyldighet stadgas, skulle den faktiska skillnaden mellan de av kommittén föreslagna arbetshemmen och en jordbruksegendom, använd i nu ifrågavarande syfte, bliva ytterst ringa. Däremot skulle otvivelaktigt ovan antydda nackdelar icke framträda så starkt, om en mindre egendom med såväl jordbruk som skogsdrift kunde användas såsom arbetsobjekt för lösdrivare. På frågans nuvarande stadium vill kommittén icke framlägga uttryckligt förslag härom, men ifrågasätter huruvida icke i annan ordning bör undersökas möj-

;S2

ALLMANNA MOTIV.

ligheten att exempelvis i Jönköpings, Västmanlands och Kopparbergs län anordna sådana arbeten. Beträffande de egentliga arbetskolonierna kan kommittén i huvudsak ansluta sig till domänstyrelsens förslag. De av styrelsen anvisade arbetskolonierna erbjuda fördelar bl. a. därför att de äro belägna i eller i närheten av de trakter i vårt land där frekvensen av lösdrivare visat sig vara störst. 1 Då ifrågavarande verksamhet ännu är oprövad torde försiktigheten bjuda att ett jämförelsevis begränsat antal platser anordnas. Med ett platsantal av 20 å envar av de utav domänstyrelsen föreslagna arbetena, Svartälvs, Karlsby, Hamra, Hallands och Stockholms revir, skulle sammanlagt 100 personer kunna beredas sysselsättning, vilket torde vara fullt tillräckligt för att nödiga erfarenheter rörande verksamheten skola vinnas. Till en början torde måhända antalet platser å varje arbetskoloni kunna beräknas ännu lägre. Anvisning till arbete å arbetskoloni är principiellt ett led i övervakningsnämndens i 9 § av förslaget föreskrivna skyldighet att söka anskaffa lämpligt arbete åt vederbörande. Sådan anvisning har samma innebörd som annan arbetsanvisning, d. v. s. det är en ren hjälpåtgärd och det föreligger i och för sig ingen skyldighet för vederbörande att åtaga sig arbetet eller rättighet för nämnden att tvångsvis överföra honom till arbetsplatsen. En annan sak är att en hans vägran givetvis måste innebära att hans arbetsskygghet blivit ytterligare bestyrkt och att åtgärder av strängare natur kunna anses erforderliga, exempelvis förordnande om hans intagande i arbetshem, vilket förordnande verkställes — i regel omedelbart — genom länsstyrelses försorg. Enligt 1930 och 1931 års propositioner skulle arbetskolonierna stå under ledning av socialstyrelsen, som skulle hava till huvudsaklig uppgift att sammanhålla arbetena och fördela platserna. Den omedelbara driftsledningen åter skulle överlämnas till de myndigheter, till vilkas ordinarie ämbetsområde de särskilda arbetena hörde. Såsom av domänstyrelsens yttrande över promemorian framgår h a r styrelsen för sin del föreslagit att arbetsledningen skulle utövas av personal, tillsatt av socialstyrelsen, under det att domänstyrelsens representanter skulle omhänderhava den högsta tekniska ledningen och kontrollen. Den av domänstyrelsen uttalade uppfattningen torde hava mycket som talar för sig. Med hänsyn till klientelets beskaffenhet torde på arbetsledningen böra ställas särskilda krav — utöver dem å rent teknisk sakkunskap — och en intim kontakt måste upprätthållas mellan tillsynsmyndigheten och arbetsledningen. Denna kontakt torde bäst främjas om arbetsledningen förordnas av socialstyrelsen. Motsvarande anordning har i regel tillämpats i de fall, där statens arbetslöshetskommission låtit utföra arbeten å de statliga skogarna. Närmare bestämmelser om socialstyrelsens funktioner i nu angivna hänseenden torde böra utfärdas i administrativ ordning. Enligt 1926 års förslag skulle den som åtagit sig allmänt hjälparbete ej 1

Jfr tabell 1 och 2 här ovan s. 2—3.

V. ÖVERVAKNINGSNÄMNDS OLIKA ÅTGÄRDER.

kunna tvingas kvarstanna i arbetet. 1929 års sakkunniga förklarade att det bleve föga mening med arbetsanvisningen om vederbörande efter eget behag skulle kunna utan omedelbar påföljd lämna arbetet, och det föreslogs därför att vederbörande myndighet vid anvisande av arbete skulle föreskriva erforderliga villkor i fråga om vistelseort och sysselsättning. I 1930 års lagrådsremiss föreslogs att skyddsnämnd, då arbete anskaffades eller annan hjälpåtgärd vidtoges, skulle äga meddela dylika föreskrifter. Tre av lagrådets ledamöter yttrade i denna del: Det kan sättas i fråga, om det är lämpligt att beträffande den, som första gången beträdes med vanart, medgiva en så hög grad av tvång, som sålunda enligt förslaget kan ifrågakomma. Förslagets huvudtanke att på detta stadium söka tillrättaföra den felande väsentligen genom att bereda honom lämpligt arbete och i övrigt genom råd och hjälp bispringa honom kan härigenom lätt bliva undanskymd. Enligt vår mening bör i det fall 12 § avser icke förekomma något tvång att antaga visst arbete eller att överhuvud vistas på viss ort. Om emellertid den felande frivilligt antagit arbete vid allmänt arbetsföretag eller medgivit att ingå å någon av kommun, förening eller stiftelse inrättad anstalt, bör nämnden äga föreskriva, att han skall kvarbliva i arbetet eller å anstalten viss tid, exempelvis högst sex månader, och om han eljest förklarat sig villig att antaga visst arbete, bör föreskrift kurma meddelas, att han ej får lämna arbetet utan att på förhand därom underrätta någon av nämnden angiven person. Vad sålunda anförts iakttogs i propositionen ävensom i 1931 års proposition. Kommitténs förslag förutsätter att den som blir föremål för hjälpåtgärd enligt 9 § i regel ställes under övervakning jämlikt 11 § första stycket. I samband härmed kan nämnden jämlikt andra stycket a) i sistnämnda paragraf utfärda bestämmelser om skyldighet för honom att under övervakningstiden kvarstanna i arbetet. Men liksom arbetsanvisningen ej kan exekveras med tvångsmedel, så kan ej heller föreskrift om skyldighet att kvarstanna i arbetet verkställas med dylika medel. Visar den övervakade tredska, kunna däremot exigibla tvångsåtgärder vidtagas (intagande i arbetshem eller arbetsanstalt). Att giva tvångskaraktär åt de allmänna arbetena har sålunda icke synts lämpligt. Det kan naturligen icke komma i fråga att genom särskild bevakning, avspärrningsanordningar eller dylikt hindra de vid hjälparbetena sysselsatta arbetarna att lämna arbetsplatsen. Dylika åtgärder skulle ju i grund förändra arbetenas karaktär. Någon efterlysning från arbetsledningens sida av dem som — efter att frivilligt ha åtagit sig allmänt hjälparbete — lämnar detta synes icke böra ifrågakomma. Däremot torde anmälan till centralregistret böra ske, varjämte övervakaren givetvis har att anmäla förhållandet för övervakningsnämnden. övriga

hjälpåtgärder.

Bland övriga hjälpuppgifter som enligt förslaget åvila övervakningsnämnden märkes enligt 9 § i förslaget skyldigheten att söka bereda vederbörande stöd hos anhöriga eller andra som befinnas lämpliga och villiga att omhän3—389122.

34 ALLMÄNNA MOTIV.

dertaga honom ävensom att söka bereda honom vård å hem eller anstalt av offentlig eller enskild natur. De hem och anstalter som kunna ifrågakomma äro av skiftande art, såsom vårdhem, sjukhus, av skyddsföreningar eller liknande organisationer upprättade arbetshem o. s. v. I vissa fall torde inackordering i enskilt hem kunna ifrågakomma. Vid 1939 års riksdag anslogs ett belopp av 66 500 kronor till understöd åt verksamhet för villkorligt dömda och för frigivna fångar m. fl. Det framtida årliga medelsbehovet för ifrågavarande ändamål beräknas till 100 000 kronor. Av detta anslag skall bestridas utgifter för inackordering för villkorligt dömda och av frigivna fångar samt avgifter för sådana personers intagande å sjukhus och andra liknande anstalter, i den mån anstaltsvård erfordras och ej kan bekostas på annat sätt, ävensom kostnader för tillfällig hjälp åt sådana personer. Av anslaget skall vidare kunna utgå gottgörelse åt arbetsgivare som taga frigivna fångar i sin tjänst. Under förarbetena till lagstiftningen angående villkorlig dom och villkorlig frigivning, i samband varmed sistnämnda fråga behandlades, uttalades betänkligheter mot denna subventionslinje, men departementschefen ansåg sig böra acceptera densamma, enär det i vissa fall torde vara omöjligt att på annat sätt få den frigivne placerad i nyttigt arbete. Det framhölls emellertid att gottgörelse icke borde tillerkännas någon utan efter noggrann prövning av omständigheterna i fallet, varvid bl. a. borde tillses att övriga arbetssökandes intressen icke träddes för nära. Vidare uttalades att uppenbarligen endast mindre belopp kunde ifrågakomma samt att gottgörelse borde utgå endast i undantagsfall, när det eljest icke skulle vara möjligt för den frigivne att erhålla lämpligt arbete. Enligt kommitténs mening får ifrågavarande del av hjälpverksamheten beträffande lösdrivare anordnas efter liknande linjer. Kommittén återkommer i annat sammanhang (s. 60 och Bil. I) till de ekonomiska konsekvenserna av det sålunda föreslagna systemet. I förslaget har (10 §) upptagits ett stadgande enligt vilket vårdnämnd i avvaktan på hjälpåtgärds vidtagande skall, i den mån så erfordras, söka bereda den om vilken fråga är husrum och uppehälle med skyldighet för honom att fullgöra anvisat arbete. Emot motsvarande stadgande i promemorian (8 §) har styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet invänt, att de kommunala ålderdomshemmen icke böra tagas med i beräkningen för lösdrivarnas omhändertagande. Denna invändning finner kommittén välgrundad, ej minst med hänsyn till strävandena att höja ålderdomshemmens sociala anseende genom att från hemmen avlägsna störande och asociala element. Därest ingen annan utväg står till buds torde polisarresterna, vilka numera förekomma i stort antal även på landsbygden, kunna komma till användning i nu omförmält syfte, därvid arbetsskyldigheten mången gång torde kunna fullgöras i kommunalt arbete. Kostnaderna för vederbörandes uppehälle böra, i den mån de icke kunna anses täckta av det utförda arbetet, gäldas av statsmedel.

V. ÖVERVAKNTNGSNÄMNDS OLIKA ÅTGÄRDER.

övervakning,

frihetsinskränkningar,

varning.

Såsom i åtskilliga yttranden framhållits utgör ett effektivt övervakningssystem en förutsättning för att hjälpåtgärder och liknande åtgärder gent emot lösdrivare skola krönas med framgång. På grund av övervakningsnämndens funktioner enligt lagen om villkorlig dom har det fallit sig naturligt att i lagen om arbetsfostran utforma bestämmelserna om övervakning i nära anslutning till förstnämnda lags stadganden. I princip skall, såsom förut nämnts, övervakningsnämnd besluta ställa vederbörande under övervakning så snart hjälpåtgärd enligt 9 § i lagen om arbetsfostran företages. Från denna regel föreslås dock undantag för det fall att det av särskilda skäl kan antagas att vederbörande ändock skall låta sig rätta. Den sålunda beslutade övervakningen må utsträckas till två år. Att övervakning enligt lagen om arbetsfostran ej bör stå under inseende av domstol torde vara uppenbart; kommittén har ock föreslagit, att den övervakningsnämnd som beslutat övervakning skall ha tillsynen över denna, där ej i beslutet annan övervakningsnämnd utses därtill. Bestämmelserna angående övervaknings utövande och den övervakades skyldigheter överensstämma i övrigt med dem som återfinnas i lagen om villkorlig dom (12 och 13 §§ i förslaget). Enligt lagen om villkorlig dom skall domstol samt i vissa fall övervakningsnämnd kunna ålägga en villkorligt dömd person att underkasta sig vissa inskränkningar i sin rörelse- eller handlingsfrihet. Att liknande möjligheter böra finnas då det gäller behandlingen av lösdrivare torde vara uppenbart. Anledning torde finnas att antaga att meddelandet av sådana föreskrifter i praktiken kommer att visa sig nödvändigt såsom ett normalt komplement till beslut om ställande under övervakning. I 11 § i förslaget upptagas bestämmelser motsvarande dem som återfinnas i lagen om villkorlig dom 8 § a.—d. Förutsättningarna för sådan föreskrifts meddelande äro även desamma som enligt lagen om villkorlig dom, nämligen att föreskrift finnes erforderlig för vederbörandes tillrättaförande med hänsyn till hans ungdom, sinnesbeskaffenhet, omgivning eller levnadssätt och tidigare vandel. Föreskrift skall städse vara förenad med övervakning. Beträffande arten av de föreskrifter som kunna meddelas hänvisas till lagtexten med specialmotivering (se s. 87). I likhet med vad som är fallet med motsvarande åtgärder i lagen om villkorlig dom kan föreskrifternas efterlevnad ej framtvingas genom exekutiva åtgärder. Deras effekt i det enskilda fallet kommer alltså att bliva beroende av vederbörandes egen villighet att underkasta sig dem. Det är emellertid att märka att åsidosättandet av föreskrift kan medföra svårare påföljd, vilket givetvis måste vara ägnat att sporra till deras åtlydande. Föreskrift som meddelats jämlikt 11 § torde stundom böra avse endast viss begränsad, uttryckligen angiven tid. Om sådan tidsbegränsning ej bestämmes, gäller föreskriften uppenbarligen till övervakningstidens utgång.

86 ALLMÄNNA MOTIV.

I förslagets 14 § meddelas bestämmelser om ändring eller upphävande av föreskrift som nyss nämnts, analoga med dem som återfinnas i 11 § i lagen om villkorlig dom. Övervakningsnämnds befogenheter äro icke uttömmande angivna med vad ovan anförts. I första hand bör nämnden tydligen ha möjlighet att ingripa även mot dem som visa tredska under övervakning eller mot föreskrift enligt 11 § i förslaget. Även i dessa delar överensstämmer förslaget med lagen om villkorlig dom (12 § b.—d. i nämnda lag). Nämnden skall alltså äga möjlighet meddela förändrad föreskrift jämlikt 11 §, förordna om viss förlängning av övervakningstiden eller besluta att varning skall tilldelas den övervakade. Det är allenast med tvekan som kommittén förordat upptagande i lagen om arbetsfostran av det i lagen om villkorlig dom omförmälda varningsinstitutet. Varningen enligt gällande lösdrivarlag är ju enligt så gott som samstämmigt vittnesbörd utan betydelse ur individualpreventiv synpunkt och mången gång har den uteslutande skadlig effekt. Varningsinstitutet har med andra ord råkat i vanrykte i en omfattning som gör det tvivelaktigt huruvida det överhuvud bör bibehållas, låt vara i förändrad form. Avgörande för kommitténs ståndpunktstagande till denna fråga har emellertid varit dels att varningen enligt förslaget ju ingalunda är den enda åtgärd som står till buds, dels att det kan föreligga ett behov av en erinran i auktoritativa former av ett kvalificerat organ, och dels den omständigheten att samma institut upptagits i den nya lagstiftningen om villkorlig dom. Då tillika med varningen som sådan icke följer några bestämda rättsverkningar, torde förut omförmälda betänkligheter böra få vika. Angående övervakningsnämnds befattning med intagande i arbetshem hänvisas till nästföljande avdelning.

VI. Om arbetshem. Frågan om användande i lösdrivarvården av arbetshem har i kommitténs promemoria Bil. A ägnats ingående uppmärksamhet. Kommittén vidhåller den i promemorian intagna ståndpunkten att frihetsberövande åtgärder av två olika arter böra finnas, nämligen dels intagande i arbetshem, dels intagande i arbetsanstalt. Trots det moment av frihetsförlust omhändertagandet i arbetshem sålunda innebär, måste med styrka framhållas att detta omhändertagande främst är att betrakta som en hjälpåtgärd. Arbetshemmens huvuduppgift är nämligen att bereda arbetstillfällen åt de lösdrivare som icke lämpligen böra placeras i arbete i öppna marknaden men som samtidigt icke nått ett sådant stadium av asocialitet att egentlig anstaltsvård är erforderlig. Frågan om användande av de i lagen om fattigvården omförmälda arbetshemmen har efter det kommitténs promemoria utgivits bli-

VI. OM ARBETSHEM.

vit föremål för ytterligare utredning och en plan h a r uppgjorts för hemmens differentiering allt efter olika kategorier interner (se Bil. H). För att icke göra genomförandet av kommitténs förslag om åtgärder beträffande lösdrivare beroende av en så vittutseende fråga som statens övertagande av landstingens och vissa städers arbetshem i samband med ändrad lagstiftning rörande behandling av det klientel för vilket dessa arbetshem äro avsedda, och med hänsyn till pågående utredning angående socialvården i dess helhet, har kommittén emellertid stannat för att för närvarande icke föreslå någon organisatorisk förening av arbetshem enligt lagen om arbetsfostran med nu befintliga arbetshem enligt fattigvårdslagen utan tills vidare söka lösa lokalfrågan efter mera provisoriska linjer. I detta avseende har framförts tanken att såsom arbetshem använda vissa skyddshem vilka skola nedläggas. Sistnämnda anordning torde medföra betydande fördelar i såväl ekonomiskt som organisatoriskt hänsende. Definitiv ståndpunkt till spörsmålet kan dock icke tagas förrän ytterligare utredning vunnits beträffande antalet och belägenheten av de skyddshem som kunna ifrågakomma. Undersökningar i detta avseende pågå inom socialstyrelsen. Vid sidan om dessa till arbetshem omändrade skyddshem kunna även såsom arbetshem för lösdrivare ifrågakomma på enskild väg, av förening, stiftelse eller annan anordnade arbetshem, som av Kungl. Maj:t erkännas som arbetshem i lagens mening. Utan någon principiell förändring av landstingens och vissa städers arbetshem torde jämväl något eller några av dessa, som för närvarande icke till fullo utnyttjas, kunna tänkas, efter avtal mellan staten och vederbörande landsting eller städer, helt eller delvis komma till användning som arbetshem enligt lagen om arbetsfostran. Härom synas förhandlingar snarast böra upptagas. I fråga om arbetshem för kvinnor må ytterligare erinras om den i närheten av Landskrona liggande egendomen Hildero, vilken lämpligen synes kunna avskiljas från den nuvarande tvångsarbetsanstalten i Landskrona och komma till användning som arbetshem. Även om sålunda tills vidare någon organisatorisk sammansmältning av arbetshemmen enligt fattigvårdslagen och enligt lagen om arbetsfostran ej kommer till stånd, är det av vikt att fastslå att, såsom av det sagda framgår, avsikten icke är att vid sidan om de nuvarande kommunala arbetshemmen upprätta en för framtiden fristående arbetshemsorganisation med dyrbara nybyggnader av anstaltsliknande karaktär. Slutmålet synes böra bli en enhetlig organisation av alla arbetshem under statlig ledning och under fasthållande av de nuvarande kommunala arbetshemmens karaktär. Kommittén har därför också funnit det olämpligt att, låt vara blott för en övergångsperiod, giva de föreslagna nya arbetshemmen någon annan benämning än fattigvårdslagens arbetshem. I den mån de olika grupperna arbetshem behöva i lagar och författningar hållas i sär, har kommittén för de nu föreslagna arbetshemmen begagnat termen »arbetshem som i lagen om arbetsfostran avses» el. dyl. 1 fråga om klientelet å de föreslagna arbetshemmen bygger förslaget på

38 ALLMANNA MOTIV.

att en lösdrivare skall kunna dels frivilligt ingå å hemmet — vilket därvid är jämställt med övriga i 9 § omförmälda hem eller anstalter av offentlig eller enskild natur, med den skillnaden dock att vederbörande ej må lämna hemmet utan styrelsens tillstånd — och dels intagas å arbetshemmet efter beslut av övervakningsnämnden. Att åt nämnden givits denna befogenhet torde icke möta betänkligheter. Rättsäkerhetssynpunkterna torde bliva behörigen tillgodosedda dels genom nämndens sakliga kvalifikationer, dels därigenom a t t — såsom nedan skall närmare utvecklas — vederbörande äger hos domstol påkalla prövning av beslutet, och dels genom den föreslagna skyldigheten för arbetshemmets styrelse att inom viss, relativt kort tid efter intagningen upptaga frågan om försöksutskrivning. Vad angår de förutsättningar under vilka övervakningsnämnd skall kunna fatta beslut om intagande i arbetshem av lösdrivare, har kommittén funnit det önskvärt att icke binda nämnden vid några uttryckligen angivna, formella rekvisit. Kommittén föreslår därför att dylikt beslut skall kunna meddelas när nämnden finner det erforderligt för vederbörandes tillrättaförande. Intagande i arbetshem kan sålunda ifrågakomma såväl vid nämndens första befattning med vederbörande (11 § sista stycket) som när någon som står under övervakning visar tredska (15 § d.). För att möjliggöra en önskvärd differentiering av klientelet föreslås vidare en bestämmelse att läkarintyg angående vederbörandes sinnesbeskaffenhet bör införskaffas innan förordnande om intagande i arbetshem meddelas. Det är alltså icke fråga om någon tvingande regel, men dylik undersökning bör uppenbarligen i största möjliga utsträckning företagas. Närmare föreskrifter om läkarundersökningen, vilken avses skola hava en summarisk karaktär, böra utfärdas i administrativ ordning. I motsats till beslut angående föreskrift enligt 11 § a.—d. i förslaget är nämndens beslut om intagande i arbetshem exigibelt och skall verkställas genom länsstyrelsens försorg. Reglerna om behandling i arbetshem, vilka av kommittén sammanförts i särskilt lagförslag (se nedan s. 95), överensstämma i huvudsak med det i promemorian Bil. A återgivna utkastet till lag om behandling i arbetshem av vissa arbetsskygga (utkast IV). Liksom i utkastet uppställes i förslagets text (2 § andra stycket) kravet att skilda arbetshem eller avdelningar därav skola finnas för att möjliggöra en differentiering av klientelet allt efter ålder, sinnesbeskaffenhet, anlag, arbetsförmåga och tidigare vandel. Kommittén har funnit det angeläget att det beträffande tvenne kategorier interner uttryckligen bestämmes att de skola förvaras för sig i skilda arbetshem eller arbetshemsavdelningar, nämligen i fråga om dels sådana personer som lida av nedsatt arbetsförmåga och dels dem som på grund av indisciplinärt uppträdande eller svårare vanart ej lämpligen kunna emottagas eller behållas å annat arbetshem. I fråga om dem som äro helt eller delvis arbetsoförmögna är detta stadgande motiverat av såväl humanitära skäl som av hänsyn till behovet av en rationell arbetsdrift å hemmen. Dessas

VI. OM ARBETSHEM.

huvudsyfte får visserligen anses vara att bereda sådana arbetstillfällen att internerna fostras till ett arbetsamt och ordentligt liv och deras utkomst efter utskrivningen tryggas (2 § första stycket), men det föreligger, såsom ovan å s. 11—12 anförts, tillika otvivelaktigt ett behov av att kunna omhändertaga helt eller delvis arbetsoförmögna lösdrivare i annan ordning än å fattigvårdsanstalterna. De för denna grupp interner avsedda hemmen måste därför givas en i viss mån asylliknande karaktär som icke låter sig väl förena med organisationen och arbetsdriften å hemmen i gemen. Vad åter angår de indisciplinära eller svårt vanartade internerna så giva erfarenheterna från verksamheten inom nuvarande arbetshem enligt lagen om fattigvården otvetydigt vid handen att de måste avskiljas från det övriga klientelet. Av sakens natur följer att de hem eller avdelningar som skola upptaga denna grupp interner måste givas en strängare karaktär än övriga hem, därvid hemmens karaktär av öppna anstalter i görligaste mån bör upprätthållas. I fråga om dem som enligt lagen om arbetsfostran intagits i arbetshem men som visa tredska eller eljest indisciplinärt uppträdande i sådan grad att de icke ens kunna förvaras å nämnda disciplinavdelningar, föreslår kommittén i 22 § 2. i förslaget till lag om arbetsfostran, jämförd med 9 § i förslaget till lag om behandling i arbetshem, att de på talan av allmän åklagare skola av domstol kunna dömas till intagande i arbetsanstalt. Det torde vidare komma att visa sig lämpligt att reservera vissa hem eller avdelningar därav för psykopater. Kommittén h a r emellertid icke funnit det nödvändigt att i lagtexten uttryckligen uppställa dylikt krav utan torde erfarenheterna från lagens tillämpning få ge ledning härvidlag. Fördelningen av internerna mellan de olika hemmen eller avdelningarna skall verkställas av socialstyrelsen enligt bestämmelser som torde böra utfärdas i administrativ ordning. Någon skillnad i behandlingen mellan dem som ingått frivilligt och dem som tvångsintagits skall icke förefinnas; däremot h a r maximitiden för kvarhållande av dem som frivilligt ingått bestämts till ett år, medan maximitiden för övriga kategorier föreslagits skola utgöra två år. Liksom i utkastet föreslås tillika (3 § andra och tredje styckena) att under särskilda förutsättningar medgivande skall kunna lämnas intagen person att kvarstanna å hemmet viss tid efter maximitidens utgång. Reglerna om utskrivning äro desamma för frivilligt ingångna och tvångsintagna, nämligen att dylik skall äga rum så snart anledning finnes till antagande att vederbörande efter utskrivningen skall söka efter förmåga genom eget arbete ärligen försörja sig samt i övrigt föra ett ordentligt liv (4 § andra stycket). Slutlig utskrivning från arbetshem förutsattes i regel skola föregås av utskrivning på prov under tillsyn. Det har icke ansetts nödvändigt att för arbetshemmens vidkommande inrätta en central nämnd för prövning av frågan om utskrivning; på grund av behandlingens lindriga karaktär och relativa kortvarighet torde inga berättigade intressen trädas för nära, om

40 ALLMÄNNA MOTIV.

utskrivningsfrågan överlämnas till hemmens styrelser. Enligt förslaget skola hemmen stå under socialstyrelsens uppsikt (1 § sista stycket). I socialstyrelsens funktioner bör tydligen ingå att verkställa överprövning av arbetshemsstyrelses beslut i den mån sådan påkallas, sålunda även beslut varigenom utskrivning vägrats. Enligt 8 § i förslaget skall dylik talan ej vara bunden vid viss fatalietid. Med allenast redaktionella förändringar upptagas i förslaget utkastets bestämmelser om rättighet för arbetshemsstyrelse att återhämta person som missbrukat försöksutskrivning ( 6 §). Förhållandet mellan behandling i arbetshem och straff regleras i 10 och 11 §§ i förslaget. Det har synts kommittén önskvärt att vistelse i arbetshem skall i viss utstäckning kunna konsumera straff, så att icke en måhända framgångsrik behandling i dylikt hem under alla förhållanden måste avbrytas för avtjänandet av ett frihetsstraff, vars arbetsfostrande egenskap — åtminstone om det är kortvarigt — måste anses vara betydligt mindre än arbetshemsbehandlingen med ty åtföljande eftervård. Det har dock synts nödvändigt att gå fram med försiktighet härvidlag. Kommittén har valt vägen att förorda möjligheten till åtalseftergift då fråga är om brott, vara icke enligt lag kan följa högre straff än böter eller fängelse i sex månader. Detta stadgande kompletteras med ett förslag till ändrad lydelse av 9 § i lagen om verkställighet av bötesstraff (se nedan s. 113), jämlikt vilket arbetshemmen enligt lagen om arbetsfostran jämställas med övriga i nämnda lagrum omförmälda anstalter. Vad slutligen angår det fall att till samtidig verkställighet förekomma dom å frihetsstraff och beslut om intagande i arbetshem förordar kommittén att frihetsstraffet först skall verkställas.

VII.

D o m s t o l s befattning m e d l ö s d r i v a r ä r e n d e n .

I utkastet förordade kommittén på anförda skäl att det skulle ankomma å de allmänna domstolarna att besluta om tvångsåtgärder mot lösdrivare. Icke blott genom sin organisation utan även med hänsyn till sin rutin i fråga om bevisprövning och lagtillämpning och hela den procedur, som genom rättegångsordning och praxis utbildat sig vid domstolarna till garanterande av rättssäkerheten, måste domstolarna anses äga bättre förutsättningar än administrativa organ att handlägga och avgöra mål och ärenden som utmynna i beslut om långvarigt frihetsberövande. Kommittén förordar därför att domstol skall kunna på talan av allmän åklagare döma en lösdrivare till intagande i arbetsanstalt (22 §). Arbetsanstaltens organisation behandlas i ett särskilt kapitel av betänkandet. Här må endast omnämnas att arbetsanstalten är avsedd att utgöra en under fångvårdsstyrelsen lydande sluten anstalt med en behandlingstid av i regel högst tre, i vissa fall högst fem år.

VII. DOMSTOLS BEFATTNING MED LÖSDRIVARÄRENDEN.

41 På grund av den stränga karaktären hos det föreslagna institutet har kommittén ansett sig böra föreslå att i lag angivas vissa bestämda förutsättningar för dess tillämplighet, därvid kommittén utgått från att institutet må komma till omedelbar användning allenast vid recidivfall. Sålunda skall arbetsanstalt omedelbart kunna ådömas dels den som efter slutlig utskrivning från arbetshem, däri han intagits jämlikt lagen om arbetsfostran, beträdes med lösdriveri såframt vid tiden för talans anhängiggörande två år ännu ej förflutit från det han utskrevs, och dels den som efter slutlig utskrivning från arbetsanstalt ånyo beträdes med lösdriveri. Vidare föreslås att arbetsanstalt skall kunna ådömas den som visat tredska att efterkomma föreskrift enligt 11 § a.—d. i förslaget. Slutligen har arbetsanstalten konstruerats såsom en överbyggnad å arbetshemsorganisationen så till vida att intagande å dylik anstalt skall kunna ådömas den lösdrivare som efter intagande å arbetshem avviker därifrån eller undandrager sig att där fullgöra anvisat arbete eller eljest gör sig skyldig till uppförande som stör ordningen på arbetshemmet, ävensom den som medan han är utskriven på prov från dylikt hem visar tredska att efterkomma för honom gällande föreskrifter. Bland domstols befogenheter enligt förslaget ingår vidare att, när den vid handläggningen av mål eller ärenden enligt lagen om arbetsfostran finner att lösdrivare lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten ävensom att på grund härav föreligger ett ej blott tillfälligt behov av vård å särskild vårdanstalt, förordna om hans omhändertagande för sådan vård (23 §). Denna bestämmelse behandlas närmare i avdelningen IX här nedan. Kommittén har emellertid icke ansett sig kunna inskränka domstols befattning med lösdrivarärenden till nämnda tvenne fall. överhuvud taget erbjuder domstolsbehandling av lösdrivarärenden givetvis särskilda garantier för tillgodoseende av rättssäkerhetssynpunkterna, samtidigt som den medför rent tekniska fördelar beträffande proceduren. Frågan om domstolarnas ställning i lösdrivarärenden har nu kommit i ett annat läge än vid föregående reformförslag på grund av den ståndpunkt som kommittén intagit till frågan om det primära lösdrivarorganet. Lagen om villkorlig dom bygger i viss utsträckning på en växelverkan mellan domstol och övervakningsnämnd, och nämndens funktion såsom organ för lösdrivarvården bör icke utan tvingande skäl föranleda någon förändring av detta förhållande. Enligt kommitténs mening föreligga emellertid vissa omständigheter som tala för att utforma reglerna om domstols befattning med lösdrivarärenden något annorlunda än dess befogenhet med avseende å villkorligt dömda. I främsta rummet kommer härvidlag att övervakningsnämnd enligt förslaget till lag om arbetsfostran har att vidtaga en rad stödjande och hjälpande åtgärder, vilka svårligen låta sig förena med domstolarnas arbetsformer och som i regel få anses ligga utanför deras sakliga kompetensområde. Att uppställa principen att övervakningsnämnd i allo skall anses såsom utrustad med från domstol delegerad befogenhet samt att sålunda tillerkänna domstol enahanda

42 ALLMÄNNA MOTIV.

rättighet och skyldighet som nämnd är därför uteslutet. En sådan anordning är f. ö. icke tänkbar redan av den anledningen att kommitténs ställningstagande till frågan om primärorganet haft sin grund i åskådningen att just övervakningsnämnd framför andra organ, judiciella eller administrativa, innehar de kvalifikationer som erfordras. Av denna anledning föreslår kommittén att ett lösdrivarärende som anhängiggjorts hos domstol skall upptagas av övervakningsnämnd för vidtagande av åtgärd som ankommer på denna, om domstolen väl finner förutsättningarna för åtgärd enligt lagen om arbetsfostran vara för handen men ej dömer till intagande i arbetsanstalt eller meddelar förordnande som i 23 § i lagen sägs (24 § i förslaget till lag om arbetsfostran). Enligt lagen om villkorlig dom (18 §) må övervakningsnämnd, där så finnes lämpligt, hänskjuta ärende till rätten; i det föregående (s. 26 27) har redogörelse lämnats för kommitténs ståndpunktstagande till frågan om förutsättningarna för överlämnande från nämndens sida till domstol av lösdrivarärende. Enligt 18 § första stycket tredje punkten i förslaget till lag om arbetsfostran skall allmän åklagare i sådant fall vid domstolen föra den talan i målet vartill h a n kan finna fog. I överensstämmelse med ovan avgivna principer skall ärendet upptagas av övervakningsnämnd, om domstolen ej dömer till intagande i arbetsanstalt eller meddelar förordnande enligt 23 §. Enligt 22 § i lagen om villkorlig dom må den som icke åtnöjes med övervakningsnämnds beslut hos underrätten påkalla prövning av detta. Ehuru jämväl stadgandet i nämnda lagrum närmast är motiverat av nämnda lags princip om övervakningsnämnden såsom utrustad med allenast delegerad befogenhet, torde en motsvarande bestämmelse fylla en uppgift även i lagen om arbetsfostran, främst med hänsyn därtill att kommittén icke ansett sig kunna förorda att proceduren inför övervakningsnämnden anordnas såsom en kontradiktorisk förhandling med möjlighet till vittnesbevisning, anlitande av rättegångsbiträde mot ersättning av allmänna medel o. s. v. Ur rättssäkerhetssynpunkt kan det därför vara motiverat att varje beslut av nämnden skall kunna underkastas judiciell prövning efter framställning från den som är missnöjd därmed. Liksom enligt lagen om villkorlig dom avses att sådan framställning i regel skall kunna ske formlöst och utan bundenhet vid viss fatalietid. Allenast beträffande överklagande av beslut om intagande i arbetshem föreslår kommittén en begränsning av klagotiden. Om denna tid försittes, kan tydligen rättelse även vinnas genom utskrivning från arbetshemmet i den ordning, som härför är stadgad. ' Har domstolens prövning påkallats av part, sedan övervakningsnämnd meddelat beslut däri, bör domstolen i första hand pröva huruvida förutsättningarna för ingripande enligt den föreslagna lagen äro för handen. Finnes så icke vara förhållandet, har domstolen givetvis att upphäva nämndens beslut. Föreligga åter sådana förutsättningar, innehåller förslaget (35 §) icke någon formell begränsning av domstolens prövningsrätt, men

Vn. DOMSTOLS BEFATTNING MED LÖSDRIVARÄRENDEN.

givet är att domstolarna i rena lämplighetsfrågor komma att visa stor återhållsamhet i fråga om att korrigera nämnden. Att domstol i vissa fall skall hava att upptaga vittnesförhör framgår av vad ovan s. 26 anförts. När ett lösdrivarärende är föremål för domstolsbehandling skall i princip gälla sedvanliga processuella regler. Förhandlingen avses sålunda bl. a. skola vara kontradiktorisk, detta oavsett huru ärendet bringats under domstolens prövning. Att så måste vara fallet när åklagaren för talan för erhållande av en dom å intagande i arbetsanstalt eller förordnande som i 23 § i förslaget till lag om arbetsfostran sägs är uppenbart. Men även i övriga fall, exempelvis då nämnden hänskjutit ärendet till domstolen eller då den varom fråga är påkallat domstolens prövning av beslut av nämnden, torde förhandlingen böra vara av kontradiktorisk natur. Att härvid företräda det allmänna får anses vara en uppgift för allmän åklagare. Det skulle nämligen alltför mycket strida mot det av kommittén föreslagna organisationssystemet att låta nämnden eller ombud för denna uppträda såsom part vid domstolen. En annan sak är att åklagaren givetvis måste stå i intim kontakt med nämnden vid fullgörandet av ifrågavarande uppdrag. Detaljbestämmelser angående nämndens och domstolens skyldighet att underrätta allmän åklagare om ärendes förekomst m. m. torde böra utfärdas i administrativ ordning.

VIII.

Om arbetsanstalt.

I allmänhet har i inkomna yttranden gensaga icke riktats mot de principer vilka i promemorian Bil. A1 föreslagits skola gälla i fråga om behandlingen i arbetsanstalt. Enighet råder i stort sett därom att en differentiering av klientelet bör eftersträvas samt att behandlingstiden bör vara i viss m å n obestämd. Beträffande interneringstidens längd och formerna för prövning av utskrivningsfrågor ha dock olika meningar gjort sig gällande. Socialstyrelsen har haft invändningar att framföra mot det i utkastet förordade systemet med två maximitider, den längsta å fyra år samt den kortare å två år. Styrelsen föreslår att bestämmelserna om interneringstiden i huvudsak utformas med alkoholistlagen som förebild. Detta innebär att den regelmässiga maximala interneringstiden skall utgöra ett år men vid återfall inom viss tid två år, med möjlighet att kvarhålla vederbörande ytterligare högst två år över nu angivna tider i särskilt kvalificerade fall. De av socialstyrelsen sålunda framförda erinringarna mot utkastet finner kommittén förtjänta av allt beaktande, ehuru kommittén ej anser sig kunna helt biträda de gjorda ändringsförslagen. Det klientel som kommer att intagas å arbetsanstalterna torde i allmänhet präglas av högre grad av socialt förfall och utgöra ett för den allmänna ordningen och säkerheten mera stö1

Se Bil. A s. 68—79, Bil. B s. 114—115.

44 ALLMÄNNA MOTIV.

rande element än alkoholisterna. Att märka är att vägen till arbetsanstalten enligt förslaget i regel kommer att gå via arbetshemmet — där intagningstiden torde komma att variera mellan ett år och två år — och att huvudsakligen de som ej låtit sig rätta genom arbetshemsbehandling, sålunda ett svårbehandlat klientel, komma att intagas i arbetsanstalt. För att förutsättningar för en arbetsfostrande behandling av dessa skall föreligga torde därför den regelmässiga maximala interneringstiden även i de lindrigare fallen otvivelaktigt behöva vara längre än beträffande alkoholister. Mot ett system med två olika maximitider, mellan vilka val skall träffas i domsögonblicket, kan anföras att det måste vara förenat med svårigheter för de dömande organen att på grundval uteslutande av den utredning angående vederbörandes karaktär, förbättringsbarhet och personliga förutsättningar i övrigt som vid nämnda tidpunkt är tillgänglig bilda sig ett omdöme om den längsta behandlingstid som må vara erforderlig. Dessa svårigheter skulle kunna leda till att domstolarna av försiktighetsskäl underläte att tillämpa den längre interneringstiden i den omfattning som påkallades av de faktiska förhållandena. För att undvika dessa olägenheter och för att vinna bättre överensstämmelse med de i alkoholistlagen tillämpade principerna i fråga om behandlingstidens längd har kommittén funnit sig böra förorda regler, vilka i princip innebära fastställandet av en för hela klientelet gemensam längsta tid för kvarhållande i arbetsanstalt, men med möjlighet att åstadkomma förlängning av denna tid i fall av behov. Med hänsyn till vad ovan anförts angående skillnaden mellan alkoholistanstalternas och arbetsanstaltens klientel har kommittén icke ansett sig kunna förorda kortare maximal interneringstid för sistnämnda anstalts vidkommande än tre år. Bestämmelse härom återfinnes i 3 § i förslaget till lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt. I motsats till vad i promemorian förutsattes skall domstolen sålunda icke i domen uttala sig om behandlingstidens längd, utan regleras denna i likhet med vad fallet är i lagarna om tvångsuppfostran och ungdomsfängelse i samband med bestämmelserna om själva verkställigheten av domen. Mot möjligheten att besluta om förlängning av den en gång bestämda längsta tiden för kvarhållande i arbetsanstalt hava flera remissmyndigheter uttalat sig. Kommittén anser emellertid att övervägande skäl tala för att sådan möjlighet hålles öppen, dock att beslut härom bör meddelas av domstol och ej såsom i promemorian föreslagits av en central nämnd. Enligt 3 och 4 §§ i förslaget till lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt skall domstol på ansökan av utskrivningsmyndigheten kunna besluta om förlängning av den i lagen primärt fastställda längsta tiden för kvarhållandet, tre år, med högst ett år åt gången, dock så att sammanlagda tiden för kvarhållandet ej får överstiga fem år. Avgörande för dylikt beslut av domstol är att grundad anledning saknas till antagande att vederbörande efter utskrivning skall söka efter förmåga genom eget arbete ärligen försörja sig samt i övrigt föra ett ordentligt liv.

VHI. OM ARBETSANSTALT.

45 I tidigare förslag 1 har förordats att internering i asylavdelning inom arbetsanstalt på obestämd tid skulle kunna beslutas i fråga om vissa återfallslösdrivare, vilka antingen med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och förhållande i anstalten måste antagas i händelse av utskrivning icke komma att efter förmåga ärligen försörja sig och föra ett ordentligt liv eller uppenbarligen äro vådliga för annans säkerhet till person eller egendom. I promemorian föreslogs ändrad lydelse av 3 § i lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt av innebörd att möjligheten att till förvaring i säkerhetsanstalt döma person som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller som för grövre brott undergår ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran skulle utsträckas till att gälla jämväl den som är intagen i arbetsanstalt. Ehuru det av kommittén sålunda föreslagna stadgandet i första hand avsåg dem som ådömts intagande i arbetsanstalt i anledning av begånget brott, torde icke föreligga skäl att utesluta detsamma för lösdrivareklientelets del. Omhändertagande i säkerhetsanstalt är otvivelaktigt en lämpligare behandlingsform för ifrågavarande psykiskt defekta, för annans säkerhet till person eller egendom vådliga personer än kvarhållande i arbetsanstalt på obestämd tid. I fråga om föregående brottslighet torde de allenast i ringa grad skilja sig från säkerhetsanstaltens klientel i övrigt. Kommittén föreslår därför att 3 § i lagen om förvaring eller internering i säkerhetsanstalt ändras så att till förvaring skall under vissa förutsättningar kunna dömas en person som är intagen i arbetsanstalt (se s. 114). Beträffande lämpligheten av ett stadgande som skulle lämna vederbörande utskrivningsnämnd möjlighet att för obestämd tid kvarhålla en i arbetsanstalt intagen person, som — utan att vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs — är vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, må hänvisas till att dylik möjlighet f. n. icke föreligger såvitt angår personer intagna i straffanstalter. De mest samhällsfarliga av ifrågavarande personer täckas otvivelaktigt av den nyss omnämnda föreslagna ändrade lydelsen av 3 § i lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. I fråga om de övriga förefinnes möjligheten att utsträcka den eljest normala interneringstiden 3 år till 5 år. Det torde icke vara lämpligt att inom arbetsanstaltssystemet anordna upptagningsmojhgheter med längre interneringstid. I allmänhet äro de individer det har galler fysiskt defekta, »utbrända» lösdrivartyper, vilka utan stqrre faror for den allmänna rättssäkerheten torde kunna utskrivas i den för övriga interner gällande ordning. Om behov av ett till tiden helt obestämt omhändertagande av psykiskt normala återfallslösdrivare skulle föreligga varom kommittén icke är fullt övertygad, torde spörsmålet böra upptagas i samband med den allmänna revision av straffsystemet som uppdragits åt strafflagberedningen. I likhet med utkastet förutsätter förslaget att utskrivning på prov i regel 1

1926:28; 1929:22, 2 mom.; 1930:35 samt 1931:41.

46 ALLMÄNNA MOTIV.

skall föregå den slutliga utskrivningen. I normalfallen skall utskrivning på prov ske så snart efter utgången av ett år grundad anledning finnes till antagande att vederbörande skall söka efter förmåga genom eget arbete ärligen försörja sig samt i övrigt föra ett ordentligt liv. Emellertid förutsattes tillika att utskrivning skall kunna äga rum före tid som nyss sagts om särskilda skäl därtill äro. Beträffande frågan om utskrivningsmyndighet föreslår kommittén den avvikelsen från utkastets ståndpunkt att utskrivningsfrågor skola prövas, icke av en central nämnd utan av en utskrivningsnämnd för varje arbetsanstalt. I realiteten innebär denna förändring allenast att enligt förslaget två nämnder skola inrättas, en knuten till arbetsanstalten å Svartsjö och en till anstaltsavdelning för omhändertagandet av kvinnor som blivit ådömda arbetsanstalt enligt lagen om arbetsfostran. Man torde genom en dylik anordning vinna den fördelen att nämndernas sammansättning kan anpassas efter vad som i fråga om respektive anstalt finnes lämpligast och att kontakten mellan nämnden och anstalten kan bli livligare. Beträffande nämndens sammansättning hänvisas till 2 § i förslaget till lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt (s. 99). Ehuru såsom tidigare anmärkts lösdrivarbehandling och straff rättslig behandling på grund av brott i princip böra löpa parallellt, äro de skäl som tala härför icke så starka då lösdrivarbehandlingen försiggår i sluten anstalt. Det är givetvis av vikt att behandlingen där icke avbrytes utan giltigt skäl. Vad som kan åberopas för avbrott i behandlingen å arbetsanstalt i och för verkställighet av frihetsstraff är framför allt allmänpreventiva hänsyn, om brottet är av grov beskaffenhet, eller hänsyn till anstaltsdisciplinen, om brottet är begånget under anstaltsvistelsen. Kommittén har icke ansett sig kunna förorda regler därom att behandling i arbetsanstalt automatiskt skall konsumera straff utan har valt utvägen att giva högre åklagare rätt att efter utskrivningsnämndens hörande fatta beslut i åtalsfrågan, därvid eftergift av åtal skall kunna ske om å brotten enligt lag kan följa böter, fängelse eller straffarbete under kortare tid än sex månader. Om åtal kommer till stånd och frihetsstraff ådömes, bör detta bringas till verkställighet innan utskrivning från arbetsanstalten sker. Denna regel återfinnes i 9 § i förslaget till lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt. I den mån icke här ovan annorlunda angivits överensstämmer förslagets regler angående behandlingen i arbetsanstalt i huvudsak med utkastet. Av lagtekniska skäl och för vinnande av större överskådlighet föreslår kommittén, att bestämmelserna om behandlingen i arbetsanstalt upptagas i särskild lag. Härigenom markeras också att termen »arbetsfostran» närmast avser de lindrigare åtgärderna med uteslutande av arbetsanstalt (jfr nedan s. 74). Enligt 9 § i gällande lösdrivarlag skall tvångsarbete förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt eller i dylik anstalt inrättad av fattigvårdssamhälle och stående under offentlig myndighets tillsyn. Anstalt av sistnämnda slag finnes icke. Till tvångsarbete dömda män förvaras som regel å statens tvångs-

VIII. OM ARBETSANSTALT.

arbetsanstalt å Svartsjö. Enligt Kungl. kungörelsen den 31 december 1918 skall den som dömts till tvångsarbete jämlikt 75 § i lagen om fattigvården under vissa förutsättningar avtjäna tvångsarbete i kronohäkte. Statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö togs i bruk i maj 1891. Sedan år 1920 emottagas å anstalten tillika vissa alkoholister. Å anstalten finnes plats för sammanlagt 391 interner, fördelade på följande sätt: i slottsbyggnaden 300 platser, å utgårdarna Svartsjö djurgård och Svartsjö kungsgård respektive 8 och 12 platser, i isoleringsavdelningen 9 platser samt å en särskild sluten avdelning, vilken, uppförd för en kostnad av 280 000 kr., togs i bruk 1928, 62 platser. Slottet är indelat i 44 rum i vilka inretts 300 sovboxar, anordnade så att alkoholisterna förvaras för sig och lösdrivarna för sig. I den slutna avdelningen, som är anordnad enligt cellsystem, förvaras lösdrivare och alkoholister nattetid och under fritid i var sin våning. De i huvudanstalten intagna personerna sysselsättas med jordbruksarbete, trädgårdsarbete samt verkstads- och handräckningsarbete. I den slutna avdelningen förekommer allenast verkstadsarbete. Under arbetet kan någon strikt^ genomförd uppdelning mellan lösdrivare och alkoholister icke upprätthållas, men anstaltsledningen söker så mycket som möjligt hålla dessa båda grupper i sär. Anstalten omfattar omkring 800 tunnland åker och äng samt en del skogsmark. Taxeringsvärdet å jordbruket uppgår till 476 200 kronor samt å skogsarealen till 66 400 kronor. Utgården Svartsjö djurgård är taxerad till 69 000 kronor. Å den slutna avdelningen bedrives företrädesvis skrädderiarbete men även diverse andra arbeten såsom kuverltillverkning, påsklistring, tillverkning av leksaker m. m. Under senare år har anstaltens styrelse vid upprepade tillfällen hos Kungl. Maj:t anhållit om anslag för utförande av olika förbättringsarbeten å anstalten, exempelvis hygieniska anordningar i slottet och ekonomibyggnaderna. Vid 1938 års riksdag anslogos 120 000 kronor för vissa byggnadsändamål å anstalten, bl. a. anordnandet av avloppsledningar och uppförandet av en ny toilettbyggnad. Efter vissa förändringar torde tvångsarbetsanstalten med fördel kunna användas såsom arbetsanstalt i enlighet med kommitténs förslag.* Anstalten är för sitt ändamål lämpligt belägen och förfogar över ett jordbruk som bereder talrika arbetsmöjligheter, lämpade efter olika grader av arbetsförmåga och föregående utbildning, varjämte den slutna avdelningens utrustning för yrkesdrift är jämförelsevis god. Vad som skulle kunna ingiva vissa betänkligheter är anstaltens storlek. Enbart för jordbrukets behöriga drift erfordras för närvarande i genomsnitt 75 interner. Medelbeläggningen per dag under åren 1930—1938 framgår av nedanstående tabell:

48 ALLMÄNNA MOTIV.

Tabell 7. Medeltal intagna per dag å tvångsarbetsanstalten å Svartsjö.

Summa

158 30 188

199 39 238

215 53 208

62 251

71 239

79 230

164 117 281

136 121 257

95 97 192

Medeltal för perioden 1930— 1938: 164 lösdrivare, 74 alkoholister = 22 8 interner.

Huruvida för lösdrivarnas vidkommande någon förskjutning uppåt eller nedåt kominer att inträda efter en reformerad lösdriverilagstiftnings genomförande är vanskligt att avgöra. Till förmån för en förskjutning uppåt talar den omständigheten, att anledning finnes att antaga att ingripande mot lösdrivare kommer att ske i ökad takt sedan 1885 års föråldrade lag övergivits. Härtill kommer också att den genomsnittliga tiden för vistelsen å anstalten måste komma att bliva väsentligt längre än enligt nu gällande ordning. För en utveckling i motsatt riktning tala å andra sidan flera skäl. Den nya lagstiftningen bereder ju möjlighet till omhändertagande på ett flertal andra sätt än genom intagande i arbetsanstalt, nämligen genom frihetsinskränkande föreskrifter, intagande i arbetshem och beredande av vård i olika former. Att arbetsanstalten skulle komma till användning i så liten utsträckning som resultatet av den företagna psykiatriska undersökningen av tvångsarbetarklientelet synes giva vid handen förefaller dock kommittén uteslutet, bl. a. enär man icke kan förvänta att utgallringen av psykiskt defekta i praktiken blir så genomgripande som den av undersökningsläkarna företagna. Sålunda lärer det icke kunna antagas att det minimiantal interner som enligt vad nyss nämndes erfordras enbart för jordbrukets behöriga drift kommer att helt fyllas av enbart lösdrivare. Härav framgår att tvångsarbetsanstalten å Svartsjö — så länge arbetsanstalt ej ifrågakommer som straffrättslig reaktionsform — kan komma till användning såsom arbetsanstalt allenast under förutsättning att å anstalten liksom nu omhändertagas jämväl vissa alkoholister. Kommittén hyser icke betänkligheter mot att förorda ett bibehållande av denna anordning. Vad som för närvarande förorsakat svårigheter genom sammanförandet av ifrågavarande två arter interner på samma anstalt torde främst bottna i de olika regler som gälla för vistelsens varaktighet och utskrivningsfrågans prövning, i vilka avseenden förslaget åstadkommer en utjämning. När det gäller att beräkna det framtida platsbehovet för alkoholisternas del möta givetvis samma svårigheter som uppstå vid beräknandet av platsbehovet för lösdrivare. Med hänsyn till förefintligheten av andra alkoholistanstalter låter sig emellertid antalet å Svartsjö intagna alkoholister i någon mån regleras efter vad som kan finnas önskvärt för driftens upprätthållande. Ett sammanlagt antal lösdrivare och alkoholister av 150 har synts kommittén vara en lämplig siffra att räkna med. Det har stått klart för kommittén att det icke kan vara försvarligt att för någon längre tid framåt bibehålla de nuvarande förläggningsanordning-

VIII. OM ARBETSANSTALT.

arna i anstaltens huvudbyggnad (slottet). Såväl sovboxanordningarna som de sanitära förhållandena äro ytterst primitiva. Lokalernas uppvärmning måste ske genom kaminer, avträden finnas icke inom fastigheten och diskrummen sakna såväl vattenledning som avlopp. För att tillfredsställande förläggningsmöjligheter skulle åstadkommas inom slottsbyggnaden erfordras så genomgripande förändringar att de icke kunna betraktas annorlunda än som en fullständig ombyggnad. Lämpligare torde vara att inom det nuvarande anstaltsområdet uppföras nybyggnader för förläggningsändamål, därvid en önskvärd differentiering av internerna kan åstadkommas genom deras förläggning till olika mindre paviljonger. Det torde därvid böra undersökas huruvida icke särskild avdelning bör uppföras för psykopatiskt belastade interner. Däremot torde slottsbyggnaden med fördel kunna användas för administrationsändamål. Förslagets genomförande torde icke förutsätta några mera ingripande förändringar i anstaltens jordbruksdrift. Tack vare den genomsnittliga förlängningen av tiden för vistelsen å anstalten i jämförelse med gällande lag skapas emellertid ökade förutsättningar att meddela yrkesutbildning åt internerna. I vad mån detta erfordrar särskilda anordningar för utvidgning av yrkesdriften torde erfarenheten få utvisa. Frågan om anordnandet av en arbetsanstalt för kvinnor sammanhänger med det i ett senare kapitel behandlade spörsmålet om åtgä*rder mot vissa sedeslösa. Såsom där skall vidare utvecklas förordar kommittén att intagande i arbetsanstalt ej skall kunna ifrågakomma beträffande prostituerade i anledning av deras sedeslösa leverne, utan att intagande i arbetshem skall vara den strängaste tvångsåtgärden, när samhällsingripande i anledning av prostitution äger rum. Såsom tidigare omförmälts kan det dock tydligen ifrågakomma att en kvinnas levnadssätt täckes av den i 2 § i lagen om arbetsfostran angivna lösdriveriindikationen samt att intagande i arbetsanstalt finnes erforderligt. Man är dock berättigad till antagandet att detta icke tillnärmelsevis kommer att ske i den utsträckning vari ingripande enligt gällande lösdrivarlag sker mot kvinnor. Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona är uppenbarligen alltför stor för att kunna användas såsom arbetsanstalt för kvinnor enligt lagen om arbetsfostran, detta även om anstalten liksom hittills jämväl användes såsom alkoholistanstalt. Att använda anstalten såsom arbetshem för kvinnor enligt lagen om arbetsfostran är uppenbarligen också uteslutet med hänsyn till dess storlek. Kommittén har däremot ovan (s. 37) ifrågasatt att utgården Hildero skulle kunna avsöndras för sistnämnda ändamål. Frågan om huvudanstaltens användande faller vid nu nämnda förhållanden utanför kommitténs utredningsuppdrag; det torde vara lämpligt att uppskjuta definitivt ställningstagande härtill intill dess ytterligare klarhet vunnits beträffande fångvårdens framtida anstaltsbehov, ett spörsmål som är under utredning av strafflagberedningen. På grund av vad sålunda anförts synes det kommittén lämpligast att i avbidan på ytterligare erfarenheter en avdelning av arbetsanstalt för kvinnor inrättas i anknytning till kvinnofängelset i Växjö. 4—389122.

50 ALLMÄNNA MOTIV.

IX.

B e h a n d l i n g e n a v psykiskt defekta l ö s d r i v a r e .

Enligt 7 § i gällande lösdrivarlag må den som i följd av sinnessjukdom är oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehälle oundgängligen erfordras ej dömas till tvångsarbete eller, om han börjat sådant undergå, därmed fortfara. Sådan person skall, därest han tillhör annat län än det där han vistas, av länsstyrelsen översändas eller förpassas till länsstyrelsen i det län, inom vilket han i fråga om fattigvård har hemortsrätt. Utan hinder av detta stadgande må dock den som är i behov av vård å sinnessjukhus kvarhållas å tvångsarbetsanstalt, intill dess dylik vård kan be redas honom. Såsom framgår av redogörelsen för den på kommitténs initiativ företagna psykiatriska undersökningen av vissa tvångsarbetare m. m. (Bil. C) företer en mycket stor del av det nuvarande tvångsarbetsklientelet psykiska defekter och rubbningar av olika art. Av dem som omfattades av undersökningen voro 24 (20 %) intellektuellt undermåliga, 78 (65 °/o) konstitutionellt abnorma (psykopater), 6 (5 %>) hjärnskadade samt 9 (8 %>) sinnessjuka (schizofrena). Av hela det undersökta lösdrivarklientelet, 81 personer, re kommenderas av undersökningsläkarna 18 till sinnessjukvård, 11 till behandling i imbecillanstalt och 17 till behandling i psykopatanstalt. Med den praxis som numera utbildat sig i fråga om lösdrivarlagens tilllämpning torde man kunna förutsätta att det undersökta klientelet representerar ett bottenskikt. Medelåldern är anmärkningsvärt hög; så har till exempel betydligt mera än hälften av internerna överskridit 40-årsåldern. Att en viss förskjutning upp emot högre åldersklasser skett under senare år framgår av en jämförelse med en av socialstyrelsen år 1923 verkställd undersökning, enligt vilken endast en tredjedel av det då undersökta tvångsarbetareklientelet uppnått 40 år. Ehuru undersökningen alltså icke kan sägas vara representativ för lösdrivarklientelet i dess helhet, ger dock erfarenheten otvetydigt vid handen att psykiska defekter och rubbningar föreligga hos detta klientel i en grad som betydligt överstiger genomsnittet hos befolkningen i övrigt. Just den bristande psykiska utvecklingen eller det psykiska sjukdomstillståndet utgör mången gång den yttersta anledningen till den sociala missanpassningen. Att gällande lösdrivarförfarande icke har tillgodosett rimliga anspråk på en differentiering av lösdrivarklientelet framgår icke minst av ovan berörda undersökning. Trots stadgandet i 7 § lösdrivarlagen, jämfört med 46 § sinnessjuklagen — enligt vilket sistnämnda lagrum myndighet, som äger ålägga tvångsarbete, innan den dömer härtill har skyldighet att föranstalta om sinnesundersökning av person beträffande vilken anledning finnes till antagande att h a n är sinnessjuk — råder sålunda det anmärkningsvärda förhållandet att ett relativt stort antal sinnessjuka likväl domes till tvångsarbete. På grund av den platsbrist som råder å sinnessjukhusen har

IX. BEHANDLINGEN AV PSYKISKT DEFEKTA LÖSDRIVARE.

det ofta visat sig vara förenat med svårigheter att få en sinnessjuk tvångsarbetare intagen å sinnessjukhus, i följd varav dylika personer måste förvaras å tvångsarbetsanstalten å Svartsjö under jämförelsevis långa perioder. Detta har visat sig medföra avsevärda svårigheter, enär anstalten icke har vare sig tekniska förutsättningar för modern sinnessjukvård eller för dylik vård skolad personal. Härtill kommer att deras närvaro å anstalten verkar störande på det dagliga arbetets j ä m n a gång och på anstaltsdisciplinen. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för den föreslagna lagstiftningens tillämplighetsområde, är för avgörande av frågan huruvida lösdriveri föreligger vederbörandes psykiska status icke av omedelbar betydelse. Någon motsvarighet till strafflagens tillräknelighetsbestämmelser finnes således lika litet i förslaget som i gällande lag. Dylika bestämmelser hava icke sin plats i lagen om arbetsfostran med dess på sociala indikationer uppbyggda system av åtgärder, bland vilka hjälp- och vårdåtgärder måste intaga stor plats. I den mån icke genom annan lagstiftning garanti vinnes att erforderligt omhändertagande under betryggande former sker av psykiskt undermåliga personer som förfallit till lösdriveri, bör lagen om arbetsfostran skapa sådan garanti. Den omständigheten att för lagens tillämplighet ej erfordras att vederbörande är i straffrättslig mening tillräknelig bör emellertid icke föranleda till att mot sinnessjuka lösdrivare under alla förhållanden skall inledas en ren lösdrivareprocedur. Kan ingripande ske med tillämpning av sinnessjuklagen utan att på grund av platsbristen å de allmänna sinnessjukhusen eller eljest olägenheter uppstå, bör det stå vederbörande myndighet öppet att på ett tidigt stadium av ärendet påkalla omhändertagande jämlikt nämnda lag. Att polismyndighet redan nu har en subsidiär skyldighet i detta avseende är redan förut omnämnt; kommittén föreslår att 6 § i sinnessjuklagen ändras så att ordföranden i övervakningsnämnd erhåller enahanda skyldighet och befogenhet. I samband med dennna ändring föreslås att vad nu sagts skall gälla jämväl ordförande i nykterhetsnämnd. 1 Denna lagändring är visserligen icke direkt avhängig av lösdriverilagstiftningen men behovet av densamma har så kraftigt framhållits av representanter för alkoholistvården att kommittén ansett sig böra i nu förevarande sammanhang taga upp även detta spörsmål. Olika omständigheter ha föranlett att kommittén icke ansett sig kunna stanna vid att förorda en direkt tillämpning av sinnessjuklagen med dess nu förefintliga anstaltsorganisation när det gäller behandlingen av psykiskt defekta lösdrivare. En av dessa omständigheter har varit den platsbrist som förefinnes å de allmänna sinnessjukhusen och som leder till att åtskilliga vårdbehövande nödgas gå i mer eller mindre långvarig exspektans. En effektiv tillämpning av sinnessjuklagen på det vagabonderande klientelet förutsätter helt naturligt att plats kan beredas vederbörande å sinnessjukhus utan dröjsmål, vilket i sin tur skulle förutsätta en sådan utveckling av den allmänna sinnessjukvårdens anstaltsväsende som enligt all erfarenhet ej kan tänkas åstadkommen inom överskådlig tid. Vad som härjämte varit avgörande för 1

Se s. 120.

52 ALLMANNA MOTIV.

kommitténs ståndpunktstagande till ifrågavarande spörsmål har varit hänsyn till önskvärdheten av att i görligaste mån befria den allmänna sinnessjukvården från lösdrivarklientelet. Präglade som lösdrivarna ofta äro av höggradigt moraliskt förfall, obenägna att underkasta sig erforderlig sjukhusdisciplin och ofta lidande av en obändig vandringslust, försvåra de arbetet å de allmänna sinnessjukhusen. Framför allt gör hänsynen till övriga patienter och deras anhöriga det angeläget att söka bereda de sinnessjuka lösdrivarna sinnessjukvård under andra former. Kommittén har därför beslutat förorda att de under vissa förutsättningar skola kunna intagas å sinnessjukhus lydande under fångvården. På grund av det nära samband som erfarenhetsmässigt finnes mellan lösdriveri och kriminalitet torde några bärande invändningar icke kunna resas mot en dylik anordning, vilken alltså skulle innebära inrättandet av en eller flera särskilda vårdanstalter för asociala, psykiskt rubbade personer. Under en följd av år har överbeläggning varit rådande å fångvårdens sinnessjukavdelningar, varjämte de tekniska anordningarna för omhändertagande av patienter och undersökningsfall icke varit tillfredsställande, men genom ett beslut av 1938 års riksdag ha förutsättningar skapats att undanröja dessa missförhållanden, i det att medel anslagits till uppförande å Hal! av ett nytt sinnessjukhus under fångvården med 105 platser, avsett att träda i funktion under loppet av år 1940. Detta platstillskott räcker uppenbarligen icke till för att möjliggöra ett omhändertagande jämväl av vårdbehövande sinnessjuka lösdrivare. Att med exakthet beräkna med huru många platser utrymmet skulle behöva ökas för möjliggörande härav möter givetvis stora svårigheter. Med hänsyn bl. a. därtill att man efter en reformerad lösdriverilagstiftnings genomförande h a r anledning förvänta skärpt aktivitet från myndigheternas sida för omhändertagande av sinnessjuka lösdrivare torde man böra räkna med att tillgodose ett behov av upp till 100 platser. Detta behov kunde exempelvis tillgodoses därigenom att å Hall uppfördes ytterligare en paviljong, vilken givetvis icke behövde reserveras uteslutande för lösdrivare utan vari också i m å n av plats straffriförklarade brottslingar och sinnessjuka fångar borde kunna mottagas för vård. Då det nuvarande antalet platser, 105, synes vara tilltaget i underkant, torde snarast utbyggnaden från början böra göras större än som erfordras för det beräknade tillskottet av lösdrivare. Emellertid synes även andra möjligheter att lösa detta spörsmål kunna komma i fråga; sålunda torde det ej vara uteslutet att en dylik vårdanstalt anordnas i anslutning till själva arbetsanstalten. Härigenom skulle dock dess utnyttjande jämväl för närstående psykiskt defekta brottslingar försvåras. Beträffande frågan under vilka förutsättningar en med lösdriveri beträdd person skall kunna för vård intagas å ett fångvårdens sinnessjukhus — eller efter sinnessjuklagens terminologi »sinnessjukavdelning» — bör givetvis i första hand uppställas kravet, att spörsmålet huruvida lösdriveri föreligger blir avgjort av domstol. Då det gäller att avgöra vilka rubbningar i själsverksamheten som böra

IX. BEHANDLINGEN AV PSYKISKT DEFEKTA LÖSDRIVARE.

kunna föranleda intagande å sinnessjukavdelning är det en synpunkt som träder i förgrunden, nämligen att man bör undvika att i lagen binda de verkställande organen vid noggranna definitioner å vissa psykiska sjukdomstillstånd såsom regelmässigt föranledande vård å sinnessjukavdelning. Avgörande för frågan huruvida en persons psykiska tillstånd är sådant att de reaktioner som enligt lagen om arbetsfostran kunna tillgripas mot normala personer icke böra komma i fråga bör vara, huruvida han är i behov av värd i annan form än som lämpligen kan beredas honom å arbetshem eller arbetsanstalt. Kommittén har i 23 § i förslaget till lag om arbetsfostran uttryckt denna princip sålunda att domstol, som vid handläggning av mål eller ärende enligt nämnda lag finner att lösdrivare lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, skall, där det på grund härav föreligger ett ej blott tillfälligt behov av vård å särskild vårdanstalt, förordna om hans omhändertagande för sådan vård. Jämlikt den av kommittén föreslagna ändrade lydelsen av 47 § 4. sinnessjuklagen (nedan s. 120) skall dylik person i regel förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården. I fråga om sinnessjuka och sinnesslöa personer innebär det föreslagna stadgandet i 23 § lagen om arbetsfostran icke någon avvikelse från grunderna i sinnessjuklagen. Vad åter angår personer som »lida av annan rubbning av själsverksamheten» innebär kommitténs ståndpunkt en utvidgning av sinnessjuklagen såtillvida som denna grupp för närvarande icke helt täckes av sinnessjuklagens bestämmelser. I denna grupp rymmas personer lidande av konstitutionell abnormitet av den mest skiftande art, 1 vilka med ett gemensamt namn kunna betecknas som psykopater. Väl kunna dessa personer enligt sinnessjuklagen intagas å sinnessjukhus, om deras sjukdomssymptom äro av så utpräglat slag att sinnessjukvård är nödvändig, men i övriga fall saknas legala förutsättningar för deras omhändertagande. Såsom undersökningsläkarna framhållit 2 äga vi ännu icke i vårt land en psykopatanstalt, ehuru behovet därav sedan länge måste betecknas såsom trängande. Det framstår som ett önskemål icke minst för lösdrivarvårdens del att psykopater som visat vagabondtendenser eller vilkas livsföring medför fara för allmän ordning och säkerhet bliva omhändertagna för erforderlig vård, en vård som nu icke alltid kan beredas dem på grund av begränsningarna i sinnessjuklagen och platsbristen å de allmänna sinnessjukhusen. Många psykopater kunna utan olägenheter för sig själva eller andra bliva föremål för behandling i arbetshem eller arbetsanstalt, medan andra erfordra vård å särskild vårdanstalt. Vad nu sagts gäller jämväl vissa imbecilla lösdrivare. Kommittén förutsätter att domstolen i varje särskilt fall skall träffa avgörande angående den lämpligaste behandlingsformen. Härvid har domstolen givetvis att taga hänsyn till de vård- och förvaringsmöjligheter som stå till buds inom den anstaltsorganisation som anordnats för lösdrivarklientelet i gemen, jämförda med de speciella vårdmöjligheter som finnas inom fångvår1 2

Jfr Bil. C tab. 3 och 4 s. 123—124. Jfr Bil. C s. 125.

54 ALLMÄNNA MOTIV.

dens sinnessjukvård. Till ledning för detta bedömande bör domstolen på sätt nedan utvecklas infordra läkares utlåtande. En effektiv tillämpning av ovan angivna regler förutsätter tydligen att i lösdrivarärende särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan om vederbörandes sinnesbeskaffenhet och speciella vårdbehov. Kommittén har emellertid icke ansett sig böra förorda obligatorisk psykiatrisk undersökning av det klientel varom här är fråga. Häremot talar, förutom ekonomiska skäl, den omständigheten att under den föreslagna lagstiftningen falla icke blott företeelser av utpräglat samhällsfarlig art utan även yttringar av en asocialitet som icke med nödvändighet påkallar tvångsåtgärder. Att såsom regel föranstalta om psykiatrisk undersökning av det lösdrivarklientel som bleve föremål för ingripande enligt den föreslagna lagstiftningen skulle mången gång innebära frihetsinskränkning och obehag för vederbörande i en omfattning som icke motiverades av de föreliggande omständigheterna. Frågan huruvida psykiatrisk undersökning är av nöden bör alltså avgöras från fall till fall. Polismyndighetens skyldighet att föranstalta om undersökning för beredande av sinnessjukvård, vilken regleras i 28 § 1. sinnessjuklagen, föreslås skola bibehållas oförändrad. Åt övervakningsnämnd har icke ansetts kunna tillerkännas befogenhet att föranstalta om intagande å sinnessjukhus för observation av den som är föremål för nämndens behandling. Detta innebär icke, att nämnden ej bör ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida psykisk abnormitet förefinnes hos den varom fråga är. Därest misstanke härom föreligger, bör nämnden äga befogenhet att föranstalta om preliminär läkarundersökning. Möjlighet härtill gives i förslagets 6 § tredje stycket. Såsom förut omnämnts bör nämnden vidare införskaffa läkarintyg angående lösdrivares sinnesbeskaffenhet innan förordnande om hans intagande å arbetshem meddelas (11 § sista stycket). När ärende är föremål för domstolsbehandling, skall enligt förslagets 21 § särskild förundersökning kunna beslutas. Beträffande denna skall i tilllämpliga delar lända till efterrättelse vad som är stadgat om förundersökning enligt lagen angående villkorlig straffdom. Bland de stadganden som således bliva tillämpliga i fråga om förundersökningen märkes för närvarande 3 § i Kungl. instruktionen den 20 juni 1928 för förundersökare, enligt vilken denne, när anledning finnes att misstänka att den tilltalade lider av själslig sjukdom eller defekt, bör införskaffa läkarintyg rörande honom, där så kan ske. Även domstolen bör givetvis, när helst ett lösdrivarärende förekommer till behandling, ägna samma uppmärksamhet åt frågan om den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Av skäl som ovan berörts har kommittén icke ansett sig kunna förorda obligatorisk läkarundersökning under domstolsproceduren. Med de hjälpmedel som härutinnan stå övriga organ till buds för utredningen i denna del torde något behov av en dylik bestämmelse icke föreligga. Klart är emellertid att stadgandet i 46 § sinnessjuklagen bör bibehållas med erforderliga redaktionella förändringar. Förslag till ändrad lydelse av detta lagrum har ock av kommittén uppgjorts (se s. 119). Då det

IX. BEHANDLINGEN AV PSYKISKT DEFEKTA LÖSDRIVARE.

måste betecknas såsom en brist i gällande sinnessjuklag att en lösdrivare, som vid undersökning finnes vara i behov av sinnessjukvård, ej må förvaras å det sinnessjukhus eller den sinnessjukavdelning vid fångvården där undersökningen företogs under tiden från utlåtandes avgivande till utslags meddelande, har kommittén föreslagit att bestämmelser härutinnan skola infogas i 47 § 4 mom. sinnessjuklagen. Frågan huruvida en med lösdriveri beträdd persons sinnesbeskaffenhet är sådan att särskild vård är erforderlig kan bliva aktuell antingen redan under ärendets handläggning hos polismyndighet och övervakningsnämnd eller under domstolsprocedur. Att förstnämnda båda organ ha möjlighet både att föranstalta om viss psykiatrisk undersökning och att draga försorg därom att — där förutsättningarna härför äro för handen — vederbörande blir omhändertagen enligt sinnessjuklagen har i det föregående omförmälts. Omständigheterna kunna emellertid vara sådana att dylikt omhändertagande finnes icke böra äga rum, enär vederbörande antingen på grund av graden av moraliskt förfall eller med hänsyn till den tid som beräknas förflyta innan plats kan beredas honom å allmänt sinnessjukhus eller av andra skäl lämpligen bör omhändertagas å särskild vårdanstalt. I dylikt fall torde åklagaren böra tillerkännas rätt att — utan att göra anmälan till vårdnämnden — hos domstolen påkalla beslut som i 23 § sägs. Stadgande härom har införts i förslagets 19 §. Uppkommer först hos övervakningsnämnd fråga om beslut som nu sagts, har nämnden att hänskjuta ärendet till rättens prövning (18§). Fråga om tillämpning av förslagets 23 § kan bliva aktuell hos domstolen även utan att talan som nyss nämnts föres, nämligen då domstolen eljest under handläggning av mål finner att vederbörande på grund av sin psykiska beskaffenhet bör beredas vård å särskild vårdanstalt. Oavsett innehållet i den talan som föres från åklagarens sida skall domstolen givetvis äga befogenhet att i dylikt fall förordna om den tilltalades omhändertagande för sådan vård. Ehuru av skäl som tidigare anförts en person som blir föremål för beslut som i 23 § i förslaget sägs bör intagas å en fångvårdens sinnessjukavdelning, kunna omständigheterna sedermera förändras så att det befinnes lämpligare att vårda honom å ett allmänt sinnessjukhus. Någon anledning att förhindra ett dylikt överförande finnes icke, och kommittén har också föreslagit att i 47 § 4. sinnessjuklagen skall infogas en bestämmelse enligt vilken vederbörande fångvårdsmyndighet skall, då det för den sinnessjukes vård finnes lämpligare att plats å något allmänt sinnessjukhus beredes honom, göra framställning härom hos medicinalstyrelsen. Vad som hittills anförts har ägt avseende å det fall att behov av anstaltsvård på grund av psykisk abnormitet konstaterats innan beslut fattas om intagande i arbetshem eller arbetsanstalt. Dessa regler böra emellertid kompletteras med stadganden som reglera det fall att en person som intagits i arbetshem eller arbetsanstalt finnes på grund av psykiskt sjukdomstillstånd eller abnormitet vara i behov av vård å särskild vårdanstalt.

56 ALLMÄNNA MOTIV.

Vad först angår den som är intagen i arbetshem kunna vissa skäl anföras för att i fall av konstaterad eller befarad sinnessjukdom samma procedur skall tillämpas som i fråga om dem som äro intagna å fattigvårdsanstalt, skyddshem, allmän uppfostringsanstalt eller alkoholistanstalt, d. v. s. att vederbörande enligt 33 § sinnessjuklagen skall intagas för vård eller observation å allmänt sinnessjukhus. Härför kan särskilt åberopas den jämförelsevis lindriga karaktär som avses skola vara utmärkande för arbetshemmet i motsats till arbetsanstalten och som skulle kunna motivera regler av enahanda beskaffenhet som dem vilka gälla t. ex. för alkoholistanstalt. Å andra sidan kan man icke undgå att jämväl i detta sammanhang beakta de skäl som föranlett kommittén att förorda anlitandet av fångvårdens sinnessjukavdelningar för de som blivit föremål för beslut enligt 23 § i förslaget till lag om arbetsfostran. Det måste anses inkonsekvent att förbjuda användandet av ifrågavarande avdelningar beträffande den som — måhända på grund av bristande eller missvisande utredning — efter övervakningsnämnds beslut intagits i arbetshem, under det han, om sådant beslut ej meddelats utan 23 § i förslaget vunnit tillämpning, kunnat intagas å dylik avdelning. Vid dessa förhållanden måste det anses spela en underordnad roll att arbetshemmen enligt förslaget skola lyda under socialstyrelsen och ej fångvårdsstyrelsen. Ehuru kommittén enligt vad av det nu anförda framgår icke vill förhindra anlitandet av fångvårdens sinnessjukavdelningar för arbetshemsinternerna, anser kommittén å andra sidan att styrelsen för arbetshemmet skall hava möjlighet att, där så finnes lämpligt, vidtaga åtgärder för den sjukes överförande till allmänt sinnessjukhus. Att i lagen angiva företrädesrätt för någondera anordningen synes mindre lämpligt, utan får frågan avgöras efter omständigheterna i varje särskilt fall. Bestämmelser i nu angivna syfte ha av kommittén föreslagits skola infogas i 33 § sinnessjuklagen. Dessa bestämmelser kompletteras med ett stadgande i 4 § i förslaget till lag om behandling i arbetshem, enligt vilket slutlig utskrivning må ske av den som befinnes lida av varaktig sinnessjukdom och i anledning därav överförts till allmänt sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården. Har utskrivning ej skett skall vederbörande efter sjukhusvistelsen återföras till arbetshemmet. Vad därefter angår den som under vistelse i arbetsanstalt befinnes lida av sinnessjukdom torde bestämmelserna i 48 § 1. sinnessjuklagen i princip böra äga tillämpning, d. v. s. överförande till sinnessjukavdelning vid fångvården äga rum. Av samma skäl som en person, vilken jämlikt 23 § i förslaget till lag om arbetsfostran och 47 § 4. sinnessjuklagen i dess av kommittén föreslagna ändrade lydelse intagits å sinnessjukavdelning, därefter bör kunna överföras till allmänt sinnessjukhus, bör en person som under vistelse i arbetsanstalt blir sinnessjuk och överföres till sinnessjukavdelning vid fångvården kunna flyttas därifrån till allmänt sinnessjukhus. Likaså bör slutlig utskrivning från arbetsanstalt kunna ske av den som från dylik anstalt överförts till allmänt sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården (3 § förslaget till lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt).

IX. BEHANDLINGEN AV PSYKISKT DEFEKTA LÖSDRIVARE.

57 Med nuvarande förhållanden inom den allmänna sinnessjukvården är det förklarligt, om vederbörande sjukvårdsläkare finner det angeläget att om möjligt befria sinnessjukhusen från det socialt förfallna, demoraliserande klientel som lösdrivarna utgöra och för att bereda plats för andra patienter medgiver utskrivning vid en tidigare tidpunkt än som rätteligen borde indiceras av den intagnes vårdbehov och omständigheterna i övrigt. Hänsyn till samhällsskyddet torde kräva att viss omreglering sker av hithörande bestämmelser. Kommittén föreslår därför att sinnessjuknämnden skall b.esluta om utskrivning i sådana fall där vederbörande intagits å sinnessjukavdelning vid fångvården eller allmänt sinnessjukhus på grund av beslut som avses i 23 § i förslaget till lag om arbetsfostran. Har vederbörande överförts till sjukhuset från arbetshem eller arbetsanstalt torde åter, med hänsyn till önskvärdheten att ej överbelasta nämnden med arbete, dess medverkan vid utskrivningen icke böra förordas. Har, när utskrivning ifrågakommer, maximitiden för vistelsen å arbetshem eller arbetsanstalt icke utlöpt, återföres vederbörande till hemmet eller anstalten; om hans utskrivning härifrån besluter sedan hemmets styrelse resp. särskild utskrivningsnämnd. Uppkommer åter fråga om hans utskrivning från sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården först efter utgången av den för vistelsen i arbetshemmet eller arbetsanstalten bestämda maximitiden eller har han eljest slutligt utskrivits från hemmet eller anstalten, torde, i analogi med vad för motsvarande fall gäller i fråga om utskrivning från sinnessjukhus av personer som överförts dit från fångvårdsanstalt, nämndens medverkan ej böra äga rum.

X.

R e g i s t r e r i n g av åtgärder m o t lösdrivare.

Enligt nu gällande lösdrivarlag skola vissa enligt densamma vidtagna åtgärder kungöras för rikets polismyndigheter (officiella varningar, tvångsarbetsdomar, frigivning från tvångsarbetsanstalt och medgivande åt frigivna beträffande vistelseorten). Kungörande sker genom publikationen »Polisunderrättelser». I 1922 och 1926 års förslag förordades bibehållande av denna anordning, enligt sistnämnda förslag dock med den förändringen att kungörandet skulle ske i en särskild bilaga till »Polisunderrättelser». Enligt därefter framlagda reformförslag skulle ett för hela riket gemensamt centralregister upprättas, däri anteckning skulle ske om åtgärder mot lösdrivare. Kommitténs utkast innehöll enahanda anordning. Av remissmyndigheterna ha allenast socialstyrelsen och styrelsen för Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm uttalat sig i ämnet, båda i tillstyrkande riktning. Att en registrering av åtgärderna mot lösdrivarna verksamt skulle bidraga till att effektivisera den föreslagna lagstiftningens tillämpning är uppenbart. I fråga om vidtagna tvångsåtgärder torde en officiell registrering vara ett absolut krav med hänsyn till de allvarliga rättsverkningar som vid tredska eller återfall kunna inträda. Men även vidtagna hjälpåtgärder äro av in-

ALLMÄNNA MOTrV.

tresse vid behandlingen av visst lösdrivarärende, då ju kunskapen om dessa, framför allt om arbetsanvisningar, bidraga till att belysa frågan huruvida lösdriverirekvisiten äro uppfyllda. Att belasta straffregistret med registrering av alla arter av åtgärder mot lösdrivare kan av naturliga skäl icke komma i fråga. Kommittén föreslår därför att registreringen uppdelas så att hjälpåtgärderna antecknas i ett centralregister, fristående från straffregistret och därför icke nödvändigtvis kringgärdat med samma sekretess som detta, under, det att beslut om intagande i arbetsanstalt och om utskrivning därifrån etc. ävensom förordnande angående omhändertagande å vårdanstalt enligt 23 § i förslaget till lag om arbetsfostran. antecknas i straffregistret. Erforderliga ändringar i lagen om straffregister återgivas här nedan (s. 1 1 4 — n e ) . Kommittén har icke ansett sig kunna förorda annan utvidgning av den krets myndigheter som skall äga erhålla registerutdrag än att sådan rätt skall tillkomma övervakningsnämnd och ordförande i sådan nämnd 1 samt utskrivningsnämnd för arbetsanstalt. Däremot har polismyndighet icke tillerkänts dylik rätt. Närmare bestämmelser angående centralregister böra utfärdas i administrativ ordning. I förslaget till lag om arbetsfostran (3 §) förutsattes att utdrag av detta register skall meddelas på begäran av polismyndighet. Jämväl övervakningsnämnd samt dess ordförande torde böra tillerkännas rätt att erhålla uppgifter från registret. Å s . 119 h ä r nedan återgives förslag till ändrad lydelse av 11 § i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, enligt vilket förslag Kungl. Maj:t skall äga utfärda bestämmelser i övrigt angående utlämnande av uppgifter och anteckningar från centralregistret. I likhet med tidigare förslag avses att centralregistret skall föras hos socialstyrelsen. Vid registrets uppläggande torde medverkan kunna lämnas från svenska skyddsförbundets register över frigivna fångar, lösdrivare m. fl.

XI.

Vissa

följdförfattningar.

I det föregående har i olika sammanhang redogjorts för vissa av den föreslagna reformen av lösdrivarlagen föranledda ändringar i andra lagar och författningar. Här skall i korthet beröras de ändringar som föreslås vidtagna i rättegångsbalken och fattigvårdslagen. Lösdrivarmål skola i allmänhet vara underkastade vanliga straffprocessuella regler. Beträffande rätten för tilltalad att erhålla rättegångsbiträde med ersättning av allmänna medel bör alltså i princip gälla samma regler som i brottmål, d. v. s. att vederbörande i vissa fall skall kunna beviljas fri rättegång med biträde samt, där han omhändertagits efter beslut av åklagare eller domstol (vilket motsvarar den straffprocessuella häktningen) tilldelas rättegångsbiträde i enlighet med de för häktade gällande regler. Be1

Jfr 6 § första stycket i förslaget till lag om arbetsfostran (s. 80 här nedan).

XI. VISSA FÖLJDFÖRFATTNINGAR.

öl)

stämmelser härom återfinnas i förslaget till lag om arbetsfostran 21 §. Dessa stadganden kompletteras med förslag till ändring av 27 kap. 1 § och 30 kap. 35 § rättegångsbalken samt 12 § i rättegångsbalkens promulgationslag, avseende att bereda den som intagits i arbetsanstalt samma förmåner med avseende å rätt till rättegångsbiträde och befogenhet att avlämna besvärsskrift som tillkomma för brott dömda vilka hållas häktade. Talan mot underrätts slutliga utslag i lösdrivarmål föres genom besvär (35 § i förslaget till lag om arbetsfostran). Beträffande proceduren i hovrätt föreslås den ändringen i 27 kap. 15 § rättegångsbalken att de där återgivna reglerna om tilltalads rätt att påfordra muntligt förhör skola gälla jämväl den som dömts till intagande i arbetsanstalt, ävensom att vad i samma lagrum stadgas om förbud i vissa fall att göra ändring i underrätts utslag utan att tilltalad beretts tillfälle att komma tillstädes vid muntligt förhör skall gälla jämväl då vederbörande dömts till intagande i sådan anstalt. I fråga om rätten att fullfölja talan mot hovrätts utslag i lösdrivarmål har det synts stå i överensstämmelse med i övrigt tillämpade principer i fråga om frihetsberövande reaktioner att fullföljdsrätt till Kungl. Maj:t skall föreligga allenast för den som dömts till intagande i arbetsanstalt eller beträffande vilken förordnande meddelats om förlängning av längsta tiden för kvarhållande i sådan anstalt eller om omhändertagande för vård enligt 23 § i förslaget till lag om arbetsfostran. Däremot synes icke beslut om meddelande av föreskrifter som i 11 § nämnda lagförslag sägs eller om intagande i arbetshem vara av den beskaffenhet att fullföljd mot hovrätts utslag innehållande dylikt beslut bör tillåtas. I fråga om den föreslagna reformens inverkan på bestämmelserna i fattigvårdslagen har redan tidigare anmärkts att 92 § 1 och 3 mom. böra upphävas (s. 10—11). Ett inom kommittén framfört förslag att i samband härmed jämväl 73 § i samma lag måtte föreslås upphävd har kommittén av skäl som jämväl tidigare anförts (s. 12) funnit sig icke kunna biträda. I detta sammanhang uppkommer spörsmålet huruvida möjligheten enligt gällande fattigvårdslag att döma personer som intagits å fattigvårdsanstalt till tvångsarbete bör bibehållas, d. v. s. om dylika personer skola kunna ådömas intagande i arbetsanstalt på grund av tredska eller indisciplinärt uppträdande. Kommittén har ansett att så icke bör vara fallet. Frånsett de omfattande förändringar som i motsatt fall måste vidtagas såväl i fråga om proceduren som beträffande tiden för intagande i arbetsanstalt och som med hänsyn till nu pågående revision av socialvården synas böra undvikas, torde det icke längre föreligga något verkligt behov av att hava möjligheten öppen att döma fattigvårdsklientelet till tvångsarbete. Under åren 1930 1937 dömdes i medeltal 8—9 män per år till tvångsarbete enligt fattigvårdslagen. Å andra sidan har den å Västergårdens arbetshem anordnade slutna avdelningen, avsedd för indisciplinära fattigvårdsinterner, alltsedan sitt färdigställande i början av år 1938 kommit till användning allenast i mycket begränsad utsträckning. Denna avdelning erbjuder samma möjlig-

60 ALLMÄNNA MOTIV.

heter till betryggande förvaring och till internernas sysselsättning som tvångsarbetsanstalten å Svartsjö. Då den tillika måste anses erbjuda fullt tillräckligt platsantal (10 platser), torde några bärande invändningar icke kunna framställas mot kommitténs förslag i denna del. I fråga om kvinnliga fattigvårdsinterner, som göra sig skyldiga till indisciplinärt uppträdande, torde de i 33 § fattigvårdslagen omförmälda arbetshemmen fylla det behov som kan föreligga. Under åren 1930—1937 ha i genomsnitt 1—2 kvinnor per år ådömts tvångsarbete jämlikt fattigvårdslagen. Det torde emellertid vara möjligt att inom den nuvarande arbetshemsorganisationen ordna upptagningsmöjligheter för i framtiden inträffande fall. I enlighet med vad sålunda anförts föreslår kommittén att jämväl 74, 75 och 76 §§, 78 § 3 mom. och 83 § i fattigvårdslagen skola upphöra att gälla, ävensom att en redaktionell ändring i 78 § 4 mom. samma lag vidtages.

XII.

O m k o s t n a d e r n a för l ö s d r i v a r v å r d e n .

I promemorian Bil. A har uttalats att staten bör bära kostnaderna för såväl hjälp- som tvångsåtgärder mot lösdrivare. Denna kommitténs ståndpunkt har vunnit anslutning från samtliga de myndigheter och organisationer som avgivit yttrande i frågan. Det torde också bäst överensstämma med de principer som eljest gälla när samhället ingriper mot asociala företeelser, vilka innebära en fara för den allmänna ordningen och säkerheten, att kostnaderna för åtgärderna bestridas av statsmedel. Vad först angår kostnaderna för övervakningsnämnds verksamhet så finnas f. n. inga stadganden utfärdade. I sakkunnigebetänkandet med förslag till lag om villkorlig dom uttalades, att då arbetet i sådan nämnd icke torde bliva särskilt betungande samt till medlemmar i nämnden borde utses endast för verksamheten verkligt intresserade personer, torde det, liksom i fråga om styrelserna för skyddsföreningarna, kunna förutsättas att arvoden icke skola vara behövliga. Då nu övervakningsnämnderna föreslås bliva obligatoriska och deras arbetsuppgifter väsentligt utökas, torde man icke längre kunna räkna med att ledamöterna utan ersättning skola ställa sin arbetskraft till förfogande. Kommittén utgår därför ifrån att ledamöterna skola tillerkännas dagarvode för varje sammanträde ävensom att åt ordföranden dessutom skall utgå visst årligt arvode. I vissa fall, då nämndens verksamhet är av mindre omfattning, torde det böra åligga ordföranden att utan särskild ersättning omhänderhava jämväl sekreteraregöromål; i andra åter måste tydligen särskild sekreterare anställas. I många fall torde rättsbildade biträden vid domstolar å nämndens kansliort kunna anlitas såsom sekreterare mot ett mindre tilläggsarvode. Endast i de mest arbetstyngda övervakningsnämnderna torde man behöva räkna med att sekreterarens tid i mera väsentlig mån tages i anspråk för uppdraget och att arvodet därför behöver utgå med något högre belopp. I ett stort antal fall torde

XII. OM KOSTNADERNA FÖR LÖSDRIVARVÅRDEN.

lokalkostnad ej behöva uppkomma. Bland övriga kostnader för nämndens verksamhet märkas reseersättningar till ledamöterna, ersättning för läkarundersökningar och förundersökningar, skrivhjälp och expenser i övrigt. Vad angår hjälpåtgärderna enligt förslaget till lag om arbetsfostran bygger förslaget i viss mån på en samverkan mellan övervakningsnämnd och polismyndighet å ena, samt olika kommunala organ och ideella organisationer å andra sidan. När en person överlämnas till ett kommunalt organ för hjälp eller vård, skola i princip tillämpas de bestämmelser angående kostnadernas bestridande som gälla för organets övriga klientel. Detta får anses vara en naturlig följd därav att frågan om skyldighet för de kommunala organen att ingripa skall avgöras enligt de för vederbörande organs verksamhet i allmänhet meddelade bestämmelser samt att övervakningsnämnden ej har möjlighet att förplikta vederbörande styrelse eller nämnd att vidtaga viss åtgärd. Någon verklig avvikelse från den ovan hävdade principen om statens ansvar för kostnaderna för lösdrivarvården kan alltså icke sägas föreligga på grund av nämnda förhållande. I övrigt äro hjälpåtgärderna av den natur att de böra bestridas av statsmedel. Det synes exempelvis lämpligt att visst anslag meddelas till bestridande av resekostnaderna för dem som genom övervakningsnämndens försorg erhållit arbete eller vilka skola omhändertagas av anhöriga eller andra. Vidare bör det givetvis finnas möjlighet att utrusta vederbörande med klädespersedlar och nödig verktygsutrustning, liksom att bereda honom den läkarvård som befinnes erforderlig. Ytterligare erfordras medel för vederbörandes inackordering i enskilt hem eller hans vård å annat hem eller i offentlig eller privat anstalt. 1 I vad mån övervakningsnämnderna skola hava självständig medelsförvaltning eller icke låter sig icke generellt besvaras. Vissa utgifter äro av den art att det är naturligast att de omedelbart gäldas av nämnden, andra åter torde böra utgå ur redan befintliga anslag för liknande ändamål. Härvidlag kommer i främsta rummet det av fångvårdsstyrelsen disponerade anslaget till understöd åt verksamheten för villkorligt dömda och villkorligt frigivna. Kommittén förutsätter att närmare bestämmelser om medelsförvaltningen utfärdas i administrativ ordning, därvid det givetvis är angeläget att tillse att nämndernas möjlighet till självverksamhet icke onödigtvis beskäres. Att kostnaderna för lösdrivares uppehälle å arbetshem och arbetsanstalt skall bestridas av statsmedel är självfallet. Beträffande detaljberäkningen av kostnaderna i anledning av lösdrivarlagens reformering hänvisas till en inom kommittén upprättad promemoria vilken bifogas detta betänkande såsom Bil. I (Bil. D—I, s. 135). 1

Jfr ovan s. 33—34.

OM ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA. I.

Allmänna synpunkter.

Kommitténs grundläggande synpunkter på frågan om åtgärder mot prostituerade ha återgivits i den Promemoria jämte lagutkast angående åtgärder mot vissa sedeslösa m. m. vilken tidigare utgivits av trycket (se Bil. D till detta betänkande). Såsom av denna framgår faller icke inom utredningsuppdragets ram att behandla prostitutionsspörsmålet såsom socialpolitiskt problem. Kommittén har emellertid icke kunnat undgå att — vid sidan av frågan om samhälleliga åtgärder mot dem som redan hemfallit åt prostitution — behandla vissa spörsmål av mera preventiv natur. I främsta rummet har därvid dryftats vilka åtgärder som lämpligen kunna vidtagas för att trygga anpassning till samhällslivet av psykiskt undermålig ungdom. Att en stor del av de prostituerade äro i psykiskt avseende mer eller mindre abnorma individer är ett faktum, verifierat vid upprepade undersökningar såväl i vårt land som i utlandet. I promemorian (Bil. D s. 27) ha återgivits vissa uppgifter i detta hänseende från i Sverige och Danmark företagna undersökningar. Den i promemorian omförmälda, efter framställning från kommittén beslutade undersökningen av Landskronaklientelet har nu slutförts. Redogörelse för undersökningsresultatet lämnas i särskild bilaga (Bil. F). Av denna framgår bl. a. att drygt 7 5 av de undersökta befunnos vara psykiskt abnorma i ett eller annat avseende. Av de 54 undersökta personerna voro sålunda 11 imbecilla eller lätt imbecilla och 29 konstitutionellt abnorma med olika sjukdomsbilder (psykopater). I Frankrike nyligen gjorda undersökningar beträffande ett antal yngre prostituerade (under 18 år) utvisa även de att 4/s av de undersökta kunde betecknas såsom psykiskt abnorma, därav % debila. 1 Även med beaktande av att nämnda svenska undersökning avsåg ett bottenskikt bland de prostituerade liksom motsvarande undersökning av till tvångsarbete dömda män, kan man icke bortse ifrån att ett visst sammanhang måste finnas mellan de psykiska egenskaperna hos de prostituerade kvinnorna och deras livsföring, deras ovillighet eller oförmåga att anpassa sig efter gängse sociala krav. Det bör därför ligga i samhällets eget intresse att söka på ett tidigt stadium uppspåra och genom lämpliga åtgärder till samhällslivet anpassa sådana personer, män såväl som kvinnor, som på grund av bristande psykisk utveckling eller psykisk abnormitet i övrigt kunna antagas möta svårigheter i sin kamp för tillvaron. Undersökningar företagna i 1

Se Paul-Jean Cogniart: La Prostitution. Étude de Science Criminelle. Paris 1939. s. 75, 92.

OM ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

utlandet ådagalägga också att psykiskt defekt ungdom, som fått en efter deras egenskaper anpassad vård, fostran och utbildning, kunnat i stor utsträckning bevaras från konflikter med samhället. 1 Vad angår imbecill ungdom torde genom asyler för bildbara sinnesslöa numera vara väl sörjt i vårt land. Vad däremot angår debila barn återstå betydelsefulla uppgifter för statsmakterna och skolmyndigheter. Detta spörsmål har behandlats av 1932 års seminariesakkunniga i ett den 28 april 1936 avgivet betänkande med utredning och förslag angående åtgärder för särskild undervisning och utbildning av psykiskt efterblivna i barn- och ungdomsåren (Stat. off. utr. 1936: 31). Däri föreslås bl. a. en utbyggnad av systemet med hjälpklasser för sådana barn som, utan att vara sinnesslöa, på grund av psykisk efterblivenhet äro oförmögna att med framgång deltaga i den vanliga skolundervisningen. Uttagning till hjälpklass avses skola ske efter intelligens- och kroppsundersökning. De sakkunniga, vilka konstatera huru starkt behovet av en hjälpande hand är för flertalet av de efterblivna, om icke ett onödigt stort antal av dem efter en tid av sysslolöshet och upprepade misslyckanden skall utvecklas till permanenta understödstagare, lösdrivare eller rent av lagbrytare, förorda att en kuratorsverksamhet måtte komma till stånd för ifrågavarande klientel. Kuratorn skulle ha arbetsuppgifter, motsvarande kuratorsinstitutionen för de vanföra. Då någon erfarenhet hur en kuratorsverksamhet för psykiskt efterblivna bör organiseras och efter vilka linjer dess verksamhet skall bedrivas ännu icke finnes i vårt land, föreslå de sakkunniga att åtgärder från statsmakternas sida icke för närvarande företagas utan att det skall stå vederbörande lokala organ fritt att inrätta och anpassa kuratorsinstitutionen efter förhandenvarande förhållanden. Samma anordning rekommenderas av de sakkunniga i fråga om vissa andra förslag, nämligen beträffande upprättande av lärlingshem, inrättandet av särskilda yrkesutbildningskurser för efterblivna och av arbetshem för mycket efterblivna. I avvaktan på att det av de seminariesakkunniga sålunda väckta förslaget kommer under omprövning synes det angeläget att vissa åtgärder vidtagas för en effektivisering av hjälpverksamheten bland debila barn. I främsta rummet kommer härvidlag, såsom redan i kommitténs promemoria Bil. D anförts, skapandet av en intim kontakt mellan skolan och barnavårdsorganen för eftervården av nämnda barn. I promemorian ifrågasattes i detta syfte införandet av skyldighet för skolstyrelse att till barnavårdsnämd anmäla när elev i hjälpklass eller elev som i 48 § folkskolestadgan omförmäles avslutar sin skclgång, för att nämnden skall bliva i tillfälle att undersöka huruvida eleven Ar i behov av dess hjälpande åtgärder. Vad sålunda anförts har i avgivna yttranden vunnit starkt stöd (se Bil. E 2 ). Vad angår socialpolitiska åtgärder i övrigt mot prostitutionen vill kommittén allenast understryka vad som redan i promemorian anfördes, nämligen att kampen mot prostitutionen måste ingå som ett led i samhällets allmänna 1 Jfr Tidskrift för Barnavård och ungdomsskydd 1932 s. 82; Tornow: Der Lehr- und Bildungsplan der Hilfsschule s. 149. 1 S. 231

64 ALLMANNA

MOTIV.

socialpolitik. Den i Bil. F återgivna sociologiska utredningen rörande Landskronaklientelet är i viss mån belysande för miljöförhållandenas betydelse för prostitutionens utveckling, ehuru man på grund av materialets ringa representativitet icke kan draga alltför vittgående slutsatser därav. I promemorian Bil. D har framlagts en undersökning rörande kommitténs egentliga utredningsuppdrag, nämligen frågan om terapeutiska åtgärder mot dem som hemfallit åt prostitution. Kommittén har därvid behandlat spörsmålen om åtgärder mot vanartad ungdom för sig och om ingripande mot vuxna prostituerade för sig. Detta är närmast motiverat av principiella hänsyn, i det att skälen för samhällsingripande måste anses vara olika i dessa båda fall. Beträffande sedeslös ungdom måste samhället — f. ö. i överensstämmelse med redan erkända principer — vara berättigat att till ungdomens eget skydd vidtaga uppfostrande åtgärder mot densamma, när den i sin livsföring ådagalägger egenskaper, vilka, om de fritt få utvecklas, kunna ödelägga vederbörandes psykiska och fysiska hälsa. När det däremot gäller ingripande mot vuxna prostituerade kunna dessa synpunkter icke längre tillerkännas vitsord. Kommittén fasthåller vid den i promemorian hävdade ståndpunkten att samhällsingripande mot en vuxen prostituerad icke kan motiveras enbart av den sedliga förvillelse som vederbörande ådagalägger i sitt levnadssätt. Utöver detta p å rent principiella skäl grundade betraktelsesätt tillkommer omöjligheten att rättvist tillämpa en lagstiftning, byggd på principen om samhällsingripande enbart i följd av sedeslöst leverne i tillfälliga förbindelser. Kommittén, som alltså ansluter sig till de i promemorian intagna principiella utgångspunkterna, tog i promemorian icke ståndpunkt till formerna för ifrågavarande principers förverkligande i praktiken utan framlade allenast olika alternativ till remissmyndigheternas övervägande. Här nedan lämnas nu en redogörelse för kommitténs slutliga förslag, därvid i olika avdelningar behandlas frågan om åtgärder mot sedeslös ungdom under 21 år, mot psykiskt efterbliven ungdom, mot till alkoholism hemfallna prostituerade och mot prostituerade åtalade för brott, ävensom frågan om understöd åt den frivilliga hjälpverksamheten. Redan i promemorian Bil. D har framhållits, att, vid sidan av åtgärderna beträffande de prostituerade själva, det för prostitutionens bekämpande är av synnerlig vikt att effektiva åtgärder vidtagas mot sutenörerna. Medel härtill lämnar bl. a. kommitténs förslag till lösdrivarlagstiftning.

II.

Om b e h a n d l i n g e n av s e d e s l ö s u n g d o m u n d e r 21 år.

I promemorian Bil. D föreslogs på anförda skäl att 22 § d) barnavårdslagen skulle få den ändrade lydelsen att ingripande skulle kunna ske mot person i åldern mellan aderton och tjuguett år som »befinnes föra (i stället för »är hemfallen åt») ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv»

OM ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för h a n s tillrättaförande. Denna ändring motiverades av önskvärdheten att kunna ingripa mot en person innan hans hela livsföring och därmed hans karaktär präglas av lastbarhet. Ett mycket stort antal remissmyndigheter ha givit sin anslutning till detta kommitténs förslag. 1 Vid detta förhållande h a r kommittén icke anledning att vidare ingå på detta utan hänvisar till promemorian (Bil. D s. 30—32) samt det i detta betänkande återgivna förslaget till ändring av barnavårdslagens 22 § d) (se s. 105). Såsom av redogörelsen för avgivna yttranden framgår har av styrelsen för Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt ungdomsnämnden i Stockholm förordats, att åldersgränsen i 22 § b) barnavårdslagen, vilket lagrum ger möjlighet för barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärder beträffande b a r n under 16 år som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat, måtte höjas till 18 år samt att därav följande justering av åldersgränsen för utskrivning måtte vidtagas. Ungdomsnämnden har bl. a. anfört att det f. n. saknas möjlighet att ingripa beträffande en efterbliven flicka som fyllt 16 år och som ännu icke kan anses så vanartad att 22 § c) kan tillämpas. Sedlig vanart eller tendenser därtill börjar, framhåller nämnden, åtminstone hos flickor, oftare att framträda mellan 16 och 17 år än före 16 år. Kommittén har funnit den föreslagna lagändringen hava allt för vittgående följder för att kunna behandlas i nu förevarande sammanhang.

III. Om utsträckning av barnavårdslagens bestämmelser beträffande psykiskt efterblivna. På grund av den stora utsträckning vari psykiskt efterblivna kvinnor förekomma bland de prostituerade är det naturligt att särskild uppmärksamhet måste ägnas åt frågan om behandlingen av dylika kvinnor. Då det gäller att inordna dessa fall under endera av de två principer, vilka enligt vad ovan anförts ligga till grund för kommitténs ståndpunkstagande till frågan om åtgärder mot prostituerade, d. v. s. principen om ingripande på grund av sedeslöst levnadssätt beträffande yngre personer och principen om sedeslöst levnadssätt jämte andra faktorer i fråga om vuxna prostituerade, så torde det vara uppenbart att de psykiskt efterblivna, oavsett sin ålder, närmast höra till den första gruppen, eller att de med andra ord just på grund av sin försvarslöshet och omogenhet äro i behov av särskilt skydd, ett skydd som en normal, vuxen människa under enahanda yttre omständigheter med all rätt måste betrakta såsom ett obehörigt ingrepp i sitt privatliv. Kommittén har därför kommit till uppfattningen att samhälleliga åtgärder äro befogade gent emot psykiskt efterblivna prostituerade redan i anledning av 1

Se Bil. E s. 227 ff. 5—389122.

66 ALLMANNA MOTIV.

deras leverne. Då det gäller att bestämma formerna för samhällsingripande h a olika synpunkter gjorts gällande. Enligt en på vissa håll rådande uppfattning bör ingripande ske genom en reviderad sinnessjuklag, som lämnar möjlighet till omhändertagande för vård av eller beredande av stöd och hjälp åt psykiskt efterblivna personer över huvud taget, oberoende av deras moraliska kvalifikationer. Förutom det att en dylik reform måste få konsekvenser i anstaltsorganisatoriskt hänseende, vilka äro svåra att överblicka, kan mot densamma invändas att någon effektiv tillämpning av en sådan lagstiftning näppeligen k a n förväntas försåvitt icke ett organ skapas med uppgift att handha befattningen med ifrågavarande slag av ärenden. Skapandet av ett dylikt organ låter emellertid svårligen förena sig med sinnessjuklagens nuvarande struktur. Det har understundom gjorts gällande att ingripande gent emot psykiskt efterblivna prostituerade skulle kunna ske genom förmynderskapslagen. Enligt 1 kap. 2 § 1. och 4. i sagda lag kan den person omyndigförklaras som lider av rubbning av själsverksamheten och på grund härav är ur stånd att vårda sig eller sin egendom ävensom den som på grund av bl. a. sjukdom, oerfarenhet eller annan orsak behöver annans bistånd och själv begär att bli omyndigförklarad eller samtycker därtill. Bland förmyndarens plikter, vilka framför allt avse främjandet av myndlingens ekonomiska intressen, ingår också att sörja för myndlingens person i den mån det med hänsyn till grunden för omyndighetsförklaringen eller eljest finnes nödigt (6 kap. 3 § andra st. förmynderskapslagen). I sin nuvarande lydelse torde nämnda lag allenast i undantagsfall lämpa sig för ingripande mot en psykiskt efterbliven prostituerad. För att omyndigförklaring mot hennes vilja skall kunna ske förutsattes en tämligen höggradig rubbning av själsverksamheten. Åtskilliga fall vilka förtjänade ingripande skulle ej kunna inrymmas härunder. Vidare innebär en omyndigförklaring i och för sig icke att några fostrande eller tillrättaförande åtgärder kunna vidtagas. Mot den tredskande myndlingen har förmyndaren ej andra p å förmynderskapslagen grundade rättigheter än ekonomiska maktmedel. Att dessa i regel icke ha någon aktualitet i fråga om debila prostituerade torde vara uppenbart. För att kunna grunda effektiva åtgärder mot dylika personer på förmynderskapslagen torde det vara nödvändigt att förläna förmyndaren vidsträckta rättigheter ifråga om icke blott den omyndiges ekonomiska förhållanden utan även hans personliga frihet. 1 Ett dylikt stadgande, vilket givetvis måste givas räckvidd utöver de prostituerades krets, torde kunna giva upphov till besvärande missbruk och skulle helt förändra förmynderskapslagens karaktär. Då ingen av antydda vägar för frågans lösning synes framkomlig, har kommittén, som sett sig nödsakad begränsa ingripandet mot ifrågavarande efterblivna till yngre åldersklasser (se nästa sida), i stället beslutat förorda, att i lagen om samhällets barnavård, 22 §, införes ett nytt moment, e), av innehåll att barnavårdsnämnd skall äga vidtaga åtgärd mot person i åldern mellan 21 och 24 år vilken för ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv och 1

Jfr Bågnar v. Koch i >Lösdrivaren och samhället», Stockholm 1927, s. 26.

OM ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

vilken utan att vara sinnessjuk eller sinnesslö lider av rubbad själsverksamhet eller h ä m m a d själsutveckling. Bakom 1934 års riksdagsbeslut, varigenom åt ungdomsnämnd uppdrogs att vidtaga åtgärder mot vanartad ungdom i åldern 18—21 år, stod en utbredd opinion. I allmänhet restes inga invändningar mot att tillföra barnavårdsorganen detta nya klientel. Framförda förslag att för ändamålet inrätta särskilda organ avvisades sålunda. Kommittén har ej heller ansett sig kunna förorda inrättandet av ett nytt organ för omhändertagande av psykiskt defekta unga personer som föra ett lastbart liv. De psykiskt efterblivna som befinna sig i de tidigare tjuguåren skilja sig ofta icke mycket i fråga om själsutveckling och karaktärsmognad från det klientel som f. n. blir föremål för barnavårds- och ungdomsnämndernas åtgärder med stöd av 22 § barnavårdslagen. Icke sällan ha de under sina tidigare år varit föremål för dylika åtgärder. Något i egentlig mening nytt klientel, såtillvida att det medför nya problemställningar och aktualiserar nya behandlingsformer är det sålunda icke som bringas inför ungdomsnämnden. Väl är det sant att barnavårds- och ungdomsnämnd under senare år erhållit allt mer utvidgade uppgifter, som taga mycken tid i anspråk och som kräva särskilda kvalifikationer hos ledamöterna, ävensom att dessa omständigheter mana till iakttagande av största försiktighet vid tilldelandet av nya uppgifter åt nämnda organ, men genomsnittligt sett torde någon större ökning av nämndernas arbete icke vara att befara om kommitténs förslag i denna del vinner bifall. Till övervägande del kommer den nya kategorien att inrymma unga kvinnor som hemfallit åt prostitution. Det blir med andra ord framför allt de större städernas ungdomsnämnder som komma att få befattning med ifrågavarande personer. Då dessa organ präglas av ett starkt tjänstemannainslag och då de även i övrigt torde ha särskilda organisatoriska förutsättningar för den nya uppgiftens handhavande, torde några svårigheter med hänsyn till arbetsbördan ej behöva uppkomma. Då det enligt kommitténs uppfattning är den psykiska efterblivenheten som motiverar samhälleliga åtgärder mot denna grupp av missanpassade, kan det synas oegentligt att därutöver stipulera viss ålder såsom förutsättning för ingripande. Att kommittén det oaktat föreslår en åldersgräns av 24 år sammanhänger med kommitténs ståndpunkt till frågan om det beslutande organet. Ungdomsnämndernas verksamhet bör helt naturligt i princip begränsas till åtgärder mot barn och ungdom; eljest skulle dess olika uppgifter bliva alltför vitt skilda för att kunna bemästras. Ett stöd för 24-årsgränsen h a r kommittén funnit i den omständigheten att det endast i undantagsfall förekommer att den asociala livsföringen tager sin början efter sagda ålder. Sålunda framgår t. ex. av tabell 23 i Bil. F att icke mindre än 81 % av de undersökta kvinnorna hemfallit åt prostitution före 25 års ålder. Redogörelsen för undersökningen av Svartsjöklientelet utvisar också bl. a. att mera än hälften av de undersökta personerna kommit i kontakt med samhällets hjälpoch skyddsorgan före sagda ålder. Ett annat stöd för den föreslagna åldersgränsen utgör det förhållandet att ungdom som intagits å skyddshem före

68 ALLMANNA MOTIV.

fyllda 21 år där i särskilda fall kan få kvarhållas längst till uppnådd ålder av 24 år. Till frågan om senaste utskrivningsåldern för den nytillkommande kategorien återkommer kommittén här nedan. Innan åtgärd beslutas mot person som i 22 § e) sägs, bör tydligen läkarintyg angående hans psykiska tillstånd vara införskaffat. Bestämmelse härom föreslås införd i 23 § barnavårdslagen. Närmare föreskrifter angående intygets innehåll torde böra utfärdas i administrativ ordning. De åtgärder som skola kunna vidtagas mot ifrågavarande personer torde böra sammanfalla med dem som kunna ifrågakomma beträffande personer som avses i 22 § d) barnavårdslagen, d. v. s. i första hand hjälpåtgärder enligt 23 § 1 mom. andra stycket nämnda lag ävensom övervakning enligt 2 mom. i samma paragraf samt i andra hand omhändertagande för skyddsuppfostran. Av de f. n. befintliga skydshemmen inrymma Margretelund (för gossar) och Håkanstorp (för flickor) närmast ett klientel som till sin psykiska beskaffenhet sammanfaller med den nya gruppens, ehuru internerna i dessa hem äro till levnadsåren yngre. Det torde ingiva betänkligheter att i gemensamhet sammanföra efterblivna asociala i fråga om vilka kan förefinnas en så stor åldersskillnad som upp till sex år. Å andra sidan torde man böra utnyttja den speciella sakkunskap angående behandlingen av debila eller konstitutionellt abnorma personer som personalen å dessa hem förvärvat. Då nämnda hem tillika erbjuda möjligheter till yrkesutbildning i jordbruk respektive lanthushållsgöromål, vilka sysselsättningar framför andra ifrågakomma för det klientel det här gäller, bör det tagas under övervägande huruvida icke anstaltsfrågan bör lösas så att å ett vart av nämnda tvenne hem uppföres en särskild förläggning för den nya åldersgruppen. Åtminstone till en början torde ett 20-tal nya platser vid vartdera hemmet förslå. Beträffande proceduren vid omhändertagande av personer som avses i 22 § e) barnavårdslagen hänvisas till i det följande intagna förslag till lagtext jämte förklarande noter (s. 105—109). Enligt 46 § 2 mom. barnavårdslagen skall en person som omhändertagits jämlikt 22 § d) nämnda lag slutligen utskrivas då två år förflutit från omhändertagandet, dock att utskrivningen, när särskilda förhållanden därtill föranleda, må uppskjutas ytterligare högst ett år. Motsvarande regler torde böra gälla för den som omhändertagits jämlikt 22 § e). I sistnämnda fall torde det emellertid vara lämpligt att sätta tidpunkten för utskrivningen jämväl i relation till levnadsåren för att undvika alltför stor differens mellan internerna härvidlag. Kommittén föreslår därför att slutlig utskrivning städse skall ske senast då vederbörande fyller 25 år. I anslutning härtill föreslås att tillsyn efter utskrivning skall kunna anordnas till dess vederbörande uppnått nämnda ålder. Enligt 31 § tredje stycket barnavårdslagen äger polismyndigheten i avbidan på barnavårdsnämnds eller dess ordförandes åtgärd på lämpligt sätt omhändertaga en person som fyllt 18 men ej 21 år och som beträdes med oordentligt eller lastbart levnadssätt, som innebär fara för allmän ordning eller säkerhet, när faran är så överhängande att åtgärd som ankommer på nämnden

OM ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

eller ordföranden ej utan våda kan avvaktas. Anmälan härom skall ofördröjligen ske hos nämnden. Att polismyndigheten jämväl i fråga om den nya åldersgruppen bör ha motsvarande rättighet torde vara uppenbart. För att undvika missbruk av denna rätt torde det emellertid böra uttryckligen stipuleras att det för utövandet av densamma icke blott skall föreligga ett samhällsfarligt levnadssätt såsom omförmäles i nyssnämnda lagrum utan även finnas grundad anledning till antagande att vederbörande lider av h ä m m a d själsutveckling eller rubbning av själsverksamheten samt att detta förhållande skall hava anmälts för polisen av någon till den anmälde närstående eller ock av socialt vårdorgan. I fråga om de föreslagna ändringarna i övrigt beträffande 31 § hänvisas till vad ovan (s. 7) anförts samt till förslaget till lagtext.

IV.

Ingripande i a n l e d n i n g av a l k o h o l i s m o c h a l k o h o l b r o t t s l i g h e t .

Mellan alkoholmissbruk och prostitution råder ett nära samband. Belysande i detta avseende är bl. a. den uppgift som lämnats av flertalet av de interner som voro föremål för psykiatrisk undersökning å Landskronaanstalten, nämligen att de måste vara mer eller mindre berusade för att kunna prostituera sig på gatan. Av redogörelsen för sagda undersökning framgår i övrigt att alkoholmissbruk förelegat beträffande 48 av de 54 undersökningsfallen. Anmärkningsvärt är att i 33 fall alkoholmissbruket tagit sin början före fyllda 25 år. Allenast i undantagsfall har alkoholismen konstaterats vara endogent betingad; i regel har den befunnits vara endast ett parallellfenomen till prostitutionen. Gällande alkoholistlag upptager såsom indikationer för ingripande åtskilliga omständigheter vilka pläga föreligga i samband med prostitution. Åtskilliga av de kvinnor som bliva föremål för nykterhetsnämnds åtgärder äro också att betrakta såsom prostituerade. Sålunda upplystes beträffande samtliga de å alkoholistanstalten i Landskrona intagna, av den psykiatriska undersökningen omfattade kvinnorna att de levde eller tidigare hade levt som prostituerade. I nedanstående tabell lämnas uppgifter angående de intagningsgrunder som åberopats beträffande de kvinnor som intagits å alkoholistanstalten i Landskrona allt sedan dess tillkomst. Såsom ett medel i kampen mot prostitutionen torde alkoholistlagen icke för närvarande erbjuda tillräckliga möjligheter. Den kan tydligen komma till användning först då det moraliska förfallet nått en tämligen hög grad av intensitet. På grund av den regelmässighet varmed alkoholmissbruk följer i prostitutionens spår kan detta icke anses tillfredsställande. Redan den omständigheten att en kvinna, som är hemfallen åt sedeslöst leverne, missbrukar alkohol innebär erfarenhetsmässigt en latent fara för ett fortgående förfall, en fara som kan sägas föreligga icke undan-

70 ALLMÄNNA MOTIV.

T a b e l l 8.

År

1921 1922

U p p g i f t e r å I n t a g n i n g s g r u n d e r för p e r s o n e r s o m v a r i t i n t a g n a å statens a l k o h o l i s t a n s t a l t i L a n d s k r o n a å r e n 1921—1939. Brott Utsatt Legat Oför- Grovt måga Fört någon Annan sin Upp- mot stöFriFarlig Farlig för plikt- Fattig- familj att rande repade ut- villigt kringför för nöd för- vårds- eller taga flaclev- fylleri- skriv- inannans eget eller sumfall annan vård nads- för- nings- träde kande liv liv van- melse liv till om sig sätt seelser villsjälv vård kor last

— —

1923 1924 1925 1926

1927 1928 1929

1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 t1/» 1939

_

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

— — — —

— — — —

2 1 1

1 1

— — —

— — — — 1

— 1

— — —

— — — — —

— 1 1 1

—

— — 1

— — —

— —

1 3 1 4

— — — — —

1 2

— — — —

—

1 2

—

— — «1

— —

— — 9, 1S2

—

— — — — —

— — — — —

—

4 2 2 2 1 3 4 4

6 8 1

7 g

7 5 1

12, 15 5

10 O

2 E

—

— 3 1

1 överfl. från — f(Hagby hemmet 3 — — 4 — — 4 — — 3 — — "3 — — 0 — —

Anmärkningar. Tillika fattigvårdsfall. — 2 Tillika legat sin familj till last. — 3 Tillika fattigvårdsfall. — 4 Tillika grovt störande levnadssätt. — 6 Därav 1 tillika störande levnadssätt och upprepade fylleriförseelser. — ° Tillika grovt störande levnadssätt. — 7 Därav 1 tillika legat sin familj till last, oförmåga att taga vård om sig själv och grovt störande levnadssätt och upprepade fylleriförseelser. — 8 Tillika upprepade fylleriförseelser. — 9 Därav 1 tillika grovt störande levnadssätt och upprepade fylleriförseelser. — I0 Därav 1 tillika grovt störande levnadssätt. — n Därav 1 tillika upprepade fylleriförseelser. — l a Därav 1 tillika upprepade fylleriförseelser. — 13 Därav 1 tillika grovt störande levnadssätt. — u Därav 1 tillika oförmåga att taga vård om sig själv. — 16 Därav 1 tillika brott mot utskrivningsvillkor. — 16 Tillika grovt störande levnadssätt. 1

tagsvis utan så gott som regelmässigt. Det bör därför vara ett samhälleligt intresse att söka undanröja denna fara på ett så tidigt stadium som möjligt. Tydligen kunna olika former för sådant ingripande tänkas. Det torde emellertid få anses ligga mest i nivå med redan gällande principer på alkoholistlagstiftningens område om ingripande sker medelst alkoholistbehandling. Vad man vill ingripa mot är ju icke det sedeslösa levernet i och för

OM ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

sig utan kombinationen alkoholism och sedeslöst leverne. Det kan visserligen invändas att alkoholism hos en prostituerad allenast undantagsvis är endogent betingad, att den alltså icke kan betraktas som en primärföreteelse med vars undanröjande jämväl benägenheten för prostitution bortfaller, men å andra sidan är faromomentet för en fortskridande alkoholisering så stort, då alkoholmissbruk konstateras hos en prostituerad, att ett ingripande i preventivt syfte medelst alkoholistvård kan anses motiverat. På grund av dessa överväganden föreslår kommittén att i 1 § alkoholistlagen såsom ny indikation för ingripande uppställes förutsättningen att en person som är hemfallen åt alkoholmissbruk tillika är hemfallen åt sedeslöst leverne i tillfälliga förbindelser. Något krav på kausalsammanhang mellan ifrågavarande båda företeelser kan av naturliga skäl icke uppställas. Vad angår kostnaderna för vård som meddelats med stöd av den föreslagna bestämmelsen tala övervägande skäl för att de skola bestridas av statsverket, då detta får anses utgöra en förutsättning för att ingripande skall komma till stånd i den omfattning som erfordras. Något behov av att för denna nya grupp inrätta särskild avdelning av alkoholistanstalt torde icke föreligga utan torde den nödvändiga differentieringen åtminstone för närvarande kunna ske inom nuvarande anstaltsorganisation. Av redogörelsen för den psykiatriska undersökningen av Landskronaklientelet framgår bl. a. att ett relativt stort antal av de prostituerades brott begåtts under alkoholpåverkan. Detta aktualiserar frågan om åtgärder mot åt alkoholism hemfallna prostituerade vilka begått brott. Tidigare framlagt förslag om införande i vår rätt av en särskild kriminalpolitisk behandlingsform, alkoholistfängelse, för behandling av alkoholbrottslingar ha icke lett till resultat. Frågan torde också hava kommit i ett annat läge efter den nya lagen om villkorlig dom. Enligt denna kan i samband med dylik dom bl. a. meddelas föreskrift för den dömde att avhålla sig från bruk av rusdrycker ävensom att underkasta sig behandling å alkoholistanstalt. Dylik föreskrift är dock icke exigibel. Visar den dömde tredska kan han sålunda icke enbart på grund av domen tvångsvis intagas å alkoholistanstalt, utan får straff eller i vissa fall tvångsuppfostran eller förvaring eller internering tillgripas. Under riksdagsbehandlingen av lagförslaget angående villkorlig dom väcktes förslug om införandet i nämnda lag av möjlighet för domstol att i samband med villkorlig dom överlämna åt nykterhetsnämnd att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande för alkoholistvård. Första lagutskottet förklarade bl. a., att om intagande å alkoholistanstalt funnes vara det lämpligaste medlet för den dömdes tillrättaförande, borde denna utväg icke vara stängd blott på den grund att den tilltalade icke insåge nyttan av en dylik behandling och frivilligt underkastade sig densamma. För att domstolen icke i sådana fall skulle vara nödsakad att döma en person, beträffande vilken i övrigt förutsättningarna för villkorlig dom vore för handen, till ett otjänligt frihetsstraff, syntes enligt utskottets mening genom lagändring möjlighet böra öppnas för domstolen att även mot den dömdes vilja överlämna honom till vederbörande myndighet för erhållande av alkoholistvård. Ut-

72 ALLMÄNNA MOTIV.

skottet, som fann sig icke böra i ifrågavarande sammanhang väcka förslag om sådan lagändring, förutsatte att spörsmålet snarast komme att upptagas till övervägande, då frågan om behandlingen av alkoholistbrottslingar inginge i strafflagberedningens utredningsuppdrag. E h u r u spörsmålet om behandlingen av alkoholistbrottslingar alltså i en nära framtid torde upptagas till behandling i hela dess vidd, har kommittén icke ansett sig kunna underlåta att ingå å detsamma, detta framför allt med hänsyn till alkoholismens stora betydelse just för de prostituerades kriminalitet. Kommittén har härvid av naturliga skäl måst skärskåda problemet även från andra utgångspunkter än såvitt angår sådan alkoholistbrottslighet som sammanhänger med sedeslöst leverne. Att föreslå särskilda behandlingsformer enbart i anledning av dylik brottslighet torde nämligen vara föga rationellt med hänsyn till det nära samband som föreligger häremellan samt sådan alkoholbrottslighet som brukar vara förknippad med andra yttringar av asocialt levnadssätt. Kommittén har emellertid vid behandlingen av detta spörsmål icke ansett sig böra gå utöver frågan om vilka åtgärder som i samband med villkorlig dom böra vidtagas mot en alkoholbrottsling. Denna begränsning faller sig ur kommitténs synpunkt naturlig med hänsyn till den relativt lindriga svårhetsgrad som i regel plägar känneteckna de prostituerades brottslighet. Såsom av det ovan anförda framgår erbjuder nuvarande lag om villkorlig dom icke tillräckliga möjligheter för åvägabringande av alkoholistbehandling mot den brottsliges vilja. I fråga om ungdomliga lagöverträdare har spörsmålet om åvägabringandet av uppfostrande behandling i samband med villkorlig dom lösts så att domstolen må, jämte det förordnande meddelas om övervakning, under vissa förutsättningar överlämna åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran. Meddelas dylikt förordnande har nämnden att fullfölja ärendet i enlighet med bestämmelserna i barnavårdslagen. Denna form för åvägabringande inom den villkorliga domens ram av erforderlig särbehandling synes böra efterbildas såvitt angår alkoholistbrottslingar. Kommittén föreslår därför att i lagen om villkorlig dom (8 §) införes ett stadgande enligt vilket domstol, när detta finnes lämpligare än övriga i nämnda paragraf omförmälda åtgärder, skall kunna överlämna åt kommunal nykterhetsnämnd att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande för alkoholistvård. Då såsom redan nämnts vissa åtgärder i alkoholavvänjande syfte redan enligt gällande lag om villkorlig dom stå domstol till buds, torde det föreslagna nya stadgandet få sin egentliga betydelse för sådana fall, då n ä m n d a åtgärder befinnas otillräckliga, d. v. s. då sluten anstaltsvård anses böra tillgripas. Kommittén har emellertid icke ansett att domstol skall k u n n a meddela den kommunala nämnden några föreskrifter. Det bör också åt nykterhetsnämnden i princip förbehållas möjligheten att i undantagsfall tillrättaföra den dömde genom lindrigare åtgärder. En föreskrift som nu nämnts från domstolens sida medför alltså i och för sig ingen skyldighet för den kommunala nämnden att vidtaga åtgärd för

OM ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

den iömides intagande i alkoholistanstalt, utan få förutsättningarna härför bedömas enligt alkoholistlagen och den i samma lag anordnade proceduren filjass. Man torde dock hava anledning förvänta att nykterhetsnämnderna lojalt skola taga föreskriften till intäkt för ingripande, ävensom att domstolarna innan dylikt beslut meddelas genom remiss till nämnden på förhand skcola förvissa sig om nämndens uppfattning i frågan. Ett korrektiv mot obehörig passivitet från nämndens sida ligger i länsnykterhetsnämndens konitrollmakt.

"V.

Ingripande i a n l e d n i n g a v k r i m i n a l i t e t i övrigt.

Liksona alkoholism följer också kriminalitet i prostitutionens spår. Icke mindre ä n 65 % av dem som omfattades av undersökningen å tvångsarbetsanstalten i Landskrona hade sålunda varit kriminella, därvid egendomsbrotten dominera. I kommitténs promemoria jämte lagutkast angående åtgärder beträffande lättjefulla brottslingar, lösdrivare samt vissa andra arbetsskygga (Bil. A) har föreslagits införande i svensk rätt av en skyddsåtgärd med arbetsvänjande syfte, intagande i arbetsanstalt, huvudsakligen avsedd för återfallsförbrytare vilkas brottslighet sammanhänger med ett lättjefullt eller oordentligt leverne. Efter strafflagberedningens tillsättande har frågan om införandet av nämnda skyddsåtgärd överlämnats till behandling av denna. Genom den nya lagstiftningen om villkorlig dom ha införts behandlingsformer som öppna möjlighet i vissa fall till en rationell behandling av prostituerade, vilka begått brott. Domstolen kan sålunda i samband med villkorlig dom och övervakning utfärda föreskrifter som närmare reglera den dömdes livsföring samt rörelse- och handlingsfrihet (8 § i lagen om villkorlig dom). Behovet av dylika föreskrifter skall avgöras allt efter den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet, omgivning eller levnadssätt och tidigare vandel. Av särskild betydelse är, med hänsyn till förekomsten av fylleriförseelser hos de prostituerade, att villkorlig dom med dylika föreskrifter kan ifrågakomma jämväl beträffande förvandlingsstraff för böter. Huvudsyftet med kriminalpolitiska åtgärder mot prostituerade får anses vara att åstadkomma en arbetsvänjande behandling av och en ordnad livsföring hos vederbörande. Är fråga om alkoholistbrottslighet, föreslår kommittén, såsom i föregående avdelning anförts, möjligheten att i samband med villkorlig dom anordna alkoholistbehandling. Av de enligt gällande lag till buds stående åtgärderna ha åtskilliga till direkt syfte att fostra den dömde till arbetsamhet och ordentlighet, men spörsmålet kompliceras när fråga uppstår om förverkande av den villkorliga dom i anledning varav åtgärd vidtagits. Enligt gällande rätt återstår då intet annat än att antingen utdöma straff eller i vissa fall förordna om tvångsuppfostran, förvaring eller internering. Sistnämnda institut torde endast undantagsvis kunna komma i fråga beträffande prostituerade. Å andra sidan får det i regel

74 ALLMÄNNA MOTIV.

anses vara föga ändamålsenligt ur individualpreventiv synpunkt att utdöma och verkställa ett i regel relativt kortvarigt frihetsstraff, varmed eftervård icke är förenad, och än mer ett bötesstraff. I detta avseende äro bristerna i gällande lagstiftning således av enahanda slag som de vilka i fråga om alkoholbrottslighet föranlett kommittén att föreslå den lagändring som avhandlats i föregående avdelning. Det har därför synts kommittén angeläget att söka skapa möjlighet att inom den villkorliga domens ram åstadkomma en arbetsfostrande behandling, avsedd att komma till användning i de fall, då de åtgärder som f. n. stå till buds enligt samma lag måste anses otillräckliga och då den i föregående avdelning omförmälda alkoholistbehandlingen ej är på sin plats. Vid genomförande härav h a r det synts kommittén mest ändamålsenligt att vinna anknytning till den lagstiftning som i fråga om en annan grupp asocialt klientel, lösdrivarna, reglerar arbetsfostrande åtgärder ävensom till det organ, övervakningsnämnden, som i första hand har att tillämpa lagstiftningen i fråga. I analogi med vad som nu gäller beträffande ungdomliga lagöverträdare och vad som av kommittén föreslås i fråga om alkoholistbrottslingar, förordar kommittén sålunda att i 8 § i lagen om villkorlig dom införes ett stadgande av innebörd att domstol i samband med villkorlig dom jämte beslut om övervakning skall kunna överlämna åt övervakningsnämnd att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande för arbetsfostran, där detta finnes lämpligare än övriga i nämnda paragraf omförmälda åtgärder. Ehuru kommittén härvid i främsta rummet tager sikte på kriminalitet i samband med prostitution, har — i överensstämmelse med vad ovan anförts om brottslighet och alkoholism — det föreslagna stadgandet formulerats mera allmänt och kan följaktligen användas jämväl i andra fall då brottslighet och parasitär livsföring sammanträffa. Innebörden av ett beslut av nu nämnt slag framgår av 28 och 29 §§ i förslaget till lag om arbetsfostran, vilka bilda ett fristående kapitel i n ä m n d a lag under rubriken »Om åtgärder beträffande vissa villkorligt dömda». Därav att ett beslut om omhändertagande för arbetsfostran städse är förknippat med en villkorlig dom samt förordnande om övervakning följer, att de i lagen om villkorlig dom meddelade bestämmelserna i åtskilliga avseenden äro att tillämpa beträffande den som överlämnats till övervakningsnämnd för arbetsfostran. Sålunda skall beträffande övervakningen tydligen gälla vad i lagen om villkorlig dom stadgas. Vad därefter angår de åtgärder enligt förslaget till lag om arbetsfostran som böra kunna vidtagas mot en villkorligt dömd person som överlämnats till övervakningsnämnd för arbetsfostran, så kan det uppenbarligen icke komma i fråga att han skall kunna dömas till intagande i arbetsanstalt, då en åtgärd av så allvarlig beskaffenhet icke kan ha sin plats i ett system där en villkorlig dom bildar utgångspunkten för behandlingen. Däremot möter ur denna synpunkt icke något hinder emot ett förordnande om den villkorligt dömdes intagande i arbetshem, vartill kommer att behandlingen i dylikt hem får anses ha särskild betydelse ur arbetsfostringssynpunkt. I fråga om förutsättningarna

OM ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

för meddelande av beslut om intagande i arbetshem bör nämnden tydligen hava samma fria prövningsrätt som när åtgärden överväges mot lösdrivare. Kommittén h a r emellertid icke ansett sig kunna stanna vid att begränsa övervakningsnämnds befogenhet härtill. Det kan givetvis tänkas fall då den dömde framför allt är i behov av hjälpåtgärd, vilken icke kan anordnas inom ramen för en villkorlig dom. I fråga om lösdrivare regleras övervakningsnämnds skyldighet att vidtaga dylika åtgärder i 9 § i förslaget till lag om arbetsfostran. Kommittén har funnit det lämpligt att övervakningsnämnd jämväl i fråga om de villkorligt dömda personer som överlämnats för arbetsfostran skall kunna vidtaga motsvarande åtgärder. Om sådan åtgärd beslutas, bör nämnden givetvis hava skyldighet att med tillämpning av 10 § i nyssnämnda förslag i mån av behov och förmåga bereda vederbörande husrum och uppehälle i avvaktan på hjälpåtgärds vidtagande. — I fråga om lösdrivare har nämnden enligt 11 § i förslaget till lag om arbetsfostran rättighet att beträffande övervakad person utfärda bestämmelser varigenom hans rörelse- och handlingsfrihet inskränkes. Liknande bestämmelser kunna jämlikt 8 § lagen om villkorlig dom av domstol meddelas beträffande villkorligt dömd person i samband med den villkorliga domen. När domstol genom villkorlig dom överlämnar en person för arbetsfostran till övervakningsnämnd, böra dylika av domstolen meddelade bestämmelser tydligen icke ifrågakomma, utan bör det ankomma på övervakningsnämnden att avgöra behovet av desamma. Kommittén föreslår därför att övervakningsnämnd beträffande villkorligt dömd, för arbetsfostran överlämnad person skall kunna meddela föreskrifter, motsvarande dem som ifråga om lösdrivare återfinnas i 11 § a.—d. i förslaget till lag om arbetsfostran. Något behov av att förordna om övervakning föreligger tydligen ej vare sig i de fall då dylika föreskrifter meddelas eller när 9 § tillämpas, då den dömde ju redan är ställd under en av domstol beslutad och under domstols tillsyn stående övervakning. Erfordras ändring i tidigare meddelad föreskrift, tillämpas 14—16 §§. Bland de brott i fråga om vilka en lagstiftning om överlämnande till övervakningsnämnd i samband med villkorlig dom att vidtaga arbetsfostrande åtgärder beträffande den dömde kan antagas komma till användning, torde vad angår prostituerade tjuvnad från kund och andra egendomsbrott komma att utgöra en huvudgrupp. Men även beträffande vissa andra brott eller förseelser torde ifrågavarande skyddsåtgärder såsom ersättning för straff kunna k o m m a att erhålla betydelse för ifrågavarande sedeslösas tillrättaförande. I promemorian Bil. D ifrågasattes såsom ett av alternativen införandet av straffbestämmelser i fråga om vissa med prostitutionen sammanhängande gärningar av anstötlig art, vilka för närvarande antingen icke äro straffbelagda eller ej pläga beivras efter strafflagen. Sålunda förordades att i 18 kap. strafflagen skulle införas stadganden med avseende å dels den som förleder någon som ej fyllt 21 år att för vinnings skull öva otukt med andra i tillfälliga förbindelser eller som förmedlar eller på annat sätt främjar så-

76 ALLMÄNNA MOTIV.

dant otuktigt levnadssätt, dels den som genom otuktigt levnadssätt stör närboende och dels den som å ställe varom i 11 kap. 15 § strafflagen förmäles på anstötligt sätt uppfordrar till otukt eller utbjuder sig därtill. I fråga om personer, hemfallna åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser, vilka begått brott av nu nämnd beskaffenhet, skulle de brottsliga gärningarna dock tagas till utgångspunkt, icke för straff utan för individualpreventiva åtgärder av skyddsåtgärds natur. Redan i promemorian Bil. D framhölls att de nu omförmälda handlingstyperna — oavsett vem som är gärningsman — äro av den art att samhället icke bör underlåta att reagera mot dem. Vad angår brottsbeskrivningarna har kommittén, delvis i anledning av framställda erinringar, vidtagit vissa ändringar av den i promemorian föreslagna lagtexten. Beträffande dessa hänvisas till nedan intagna förslag till lag om ändring i vissa delar av 18 kap. strafflagen jämte specialmotivering (s. 112). När en prostituerad begår någon av de till kriminalisering föreslagna handlingarna, skall uppenbarligen villkorlig dom kunna komma i fråga under samma förutsättningar som när fråga är om andra lagöverträdelser. Tydligen kan den föreslagna lagstiftningen om villkorlig dom ej vinna undantagslös tillämpning å prostituerade som begå brott. Till en början måste givetvis de allmänna förutsättningarna för villkorlig dom vara för handen. Sålunda förutsattes, att det med hänsyn till den brottsliges karaktär och personliga förhållanden i övrigt skall finnas skälig anledning antaga att han utan att undergå straff skall avhålla sig från att ånyo begå brott ävensom att hänsyn till den allmänna laglydnaden ej påkallar straffets undergående. Vid den med prostitutionen sammanhängande ringare kriminaliteten torde båda dessa förutsättningar som regel vara för handen. Det är så långt ifrån att hänsyn till den allmänna laglydnaden i något större antal fall skulle påkalla utdömande av straff att fastmera just dylika hänsyn som regel måste komma att kräva arbetsfostrande åtgärder. I all synnerhet måste böter anses vara en synnerligen olämplig reaktionsform mot nu ifrågavarande förseelser — för deras gäldande bleve den dömda som regel hänvisad till fortsatt prostitution. En inskränkning i den föreslagna lagstiftningens tillämplighelsområde utgör emellertid stadgandet i 3 § i lagen om villkorlig dom, enligt vilket dylik dom allenast om synnerliga skäl därtill föranleda må meddelas när tilltalad under de fem åren närmast före brottet undergått frihetsstraff, tvångsuppfostran, förvaring eller internering eller ock erhållit villkorlig dom som ej avsett förvandlingsstraff för böter. Enligt kommitténs mening måste dock i fråga om prostituerade som göra sig skyldiga till någon ringa brottslighet ofta föreligga synnerliga skäl att även i recidivfall döma till arbetsfostran (i arbetshem) framför att döma till straff, särskilt när den dömda icke på grund av en tidigare villkorlig dom varit intagen på arbetshem. Kan villkorlig dom ej ifrågakomma, återstår givetvis intet annat än att använda gällande straffarter och skyddsåtgärder. Av de sistnämnda torde användandet av förvaring i säkerhetsanstalt komma till ökad användning

OM ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

beträffande psykiskt defekta prostituerade, när den nya lagstiftningen härom träder i kraft. I fråga om tilltalade under 21 år måste ungdomsfängelse komma att utgöra den normala strafformen. Beträffande proceduren inför övervakningsnämnd vid behandling av ärende angående villkorligt dömd person måste vissa i sakens natur grundade skiljaktigheter i jämförelse med proceduren i lösdrivarärenden föreligga. Man torde först och främst sakna anledning räkna med det fall att den dömde efter den villkorliga domens meddelande hålles häktad. Däremot kan det givetvis föreligga ett behov av ett stadgande varigenom övervakningsnämnden berättigas låta omhändertaga vederbörande i avbidan på nämndens beslut; dylik åtgärd torde emellertid allenast böra ifrågakomma då nämnden finner den strängaste åtgärden, intagande i arbetshem, böra vidtagas. — I regel torde erforderlig utredning vara förebragt inför domstolen. Det kan dock undantagsvis befinnas nödvändigt att komplettera utredningen. Att i dessa fall låta polismyndigheten ombesörja utredningsarbetet, låt vara efter nämndens uppdrag, torde vara såväl onödigt som olämpligt; övervakningsnämnden bör i stället själv ombesörja erforderlig komplettering, däruti inbegripet verkställandet av läkarundersökning av vederbörande. Med hänsyn till den erfarenhetsmässigt höga procenten av psykiskt defekta bland lagförda prostituerade kan det icke nog starkt understrykas att övervakningsnämnd i sådana fall, då psykiatrisk undersökning ej ägt m m vid domstol före den villkorliga domens meddelande, bör tillse att en, låt vara summarisk, psykiatrisk undersökning kommer till stånd innan nämnden vidtager någon disposition beträffande den dömda. Uttrycklig lagbestämmelse härom har kommittén icke ansett böra meddelas utöver det generella stadgandet i 11 § tredje stycket, att läkarbetyg angående vederbörandes sinnesbeskaffenhet bör anskaffas innan förordnande meddelas om intagande i arbetshem, särskilt som prostituerade lagöverträdare ju icke utgöra den enda grupp av kriminella för vilken en dylik lagbestämmelse kunde vara på sin plats.

VI.

S t a t s u n d e r s t ö d åt e n s k i l d h j ä l p v e r k s a m h e t b l a n d prostitue r a d e o c h övriga k o s t n a d s f r å g o r .

Sedan gammalt ha idella organisationer i vårt land idkat en omfattande hjälpverksamhet bland prostituerade kvinnor. Redan 1890 öppnade Frälsningsarmén ett räddningshem i Stockholm och verksamheten har därefter utvecklats så att f. n. finnas räddningshem i Stockholm, Göteborg och Malmö samt ett upptagningshem i Stockholm. Sammanlagt disponerar frälsningsarmén över c:a 80 platser. Föreningen Vita Bandet har ett upptagningshem i Stockholm, rymmande 10 platser. Å samtliga nu nämnda hem, däri kvinnorna ingå frivilligt men vilka i vis-

78 ALLMANNA

MOTIV.

sa fall jämväl laga hand om sådana unga kvinnor som skola undergå skyddsuppfostran, lämnas utbildning i husliga göromål, sömnad och vävnad. Stiftelsen Unga Kvinnors Värn har bl. a. till uppgift att med råd och hjälp stödja unga kvinnor som äro värnlösa, arbetslösa eller eljest nödställda ävensom att giva skydd och hjälp åt dem som kommit i nöd till följd av dåliga kamratinflytelser eller försummad uppfostran. Däremot driver föreningen intet hem för ifrågavarande klientel. Stockholms kyrkliga socialråd har i Stockholm en byrå för räddningsarbetet bland de prostituerade. Byrån har bl. a. till uppgift att bistå kvinnorna med arbets- och bostadsanskaffning ävensom med hjälpåtgärder i övrigt som äro påkallade. Efter överenskommelse med styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona omhänderhar byrån utbetalningen av viss del av premiemedel som tillkomma sådana från anstalten utskrivna kvinnor som vistas i Stockholm och söker därigenom öva tillsyn över och stödja dem under tiden närmast efter utskrivningen. Jämväl Svenska skyddsförbundet och till denna organisation anslutna skyddsföreningar utöva hjälpverksamhet bland det klientel varom nu är fråga. Av nu nämnda organisationer ha årligen statsbidrag tillerkänts — förutom svenska skyddsförbundet, vars huvudsakliga verksamhet dock är förlagd till skyddsarbetet bland frigivna fångar — frälsningsarmens räddningshem med 6 000 kronor och Stockholms kyrkliga socialråd med 2 400 kronor, varjämte nämnda organisation från skyddsförbundet erhåller 2 000 kronor årligen av dess anslag för verksamheten bland frigivna. Unga kvinnors värn erhåller årligen vissa belopp (c:a 10 000 kr.) från olika församlingar i Stockholm samt från barnavårdsnämnden därstädes 5 500 kr. Föreningen Vita Bandet erhåller ett anslag från Stockholms stad för upptagningshemmets verksamhet. I övrigt bekostas nu nämnda organisationers verksamhet av på privat väg insamlade medel, donationer, kollekter o. s. v. Betydelsen av den verksamhet som under årens lopp bedrivits av frivilliga krafter för att hindra unga kvinnors indragande i prostitution och för att återupprätta dem som hemfallit däråt måste från det allmännas sida tacksamt erkännas. Under en tidrymd varunder samhället icke känt andra former för behandling av prostituerade än repression ha dessa enskilda krafter utfört ett uppoffrande arbete i humanitär anda och erbjudit dessa kvinnor vård och skydd under former som vädjat till deras bästa egenskaper. Även sedan lösdrivarlagen upphört att tillämpas i fråga om prostituerade och sedan samhällets åtgärder mot dem differentierats så att åtgärder till stöd och skydd trätt in vid sidan av tvångsåtgärder kan den verksamhet som sålunda bedrives icke undvaras. Den omständigheten att kommittén icke ansett sig kunna förorda samhällsingripande mot vuxna prostituerade enbart i anledning av deras sedeslösa levnadssätt får icke innebära att den del av de prostituerade som sålunda icke kan bliva föremål för åtgärder med tvångsingripande i bakgrunden skall lämnas vind för våg. Det finnes fortfarande behov av en hjälpande och stödjande verksamhet, skild från de statliga och kommunala organen med deras hot om tvångsingripande såsom yttersta åt-

OM ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

gärd, arbetande under friare former och byggd på frivillighetens grund. Men i och med att en verksamhet av ifrågavarande slag erkännes såsom ett nödvändigt och nyttigt komplement till statligt och kommunalt ingripande inträder samhällets ansvar för att organisationerna i fråga icke av ekonomiska svårigheter hindras att utveckla sina möjligheter. Såsom av det ovan anförda framgår är det med jämförelsevis blygsamma belopp som statsmakterna för närvarande understödja hjälparbetet bland de prostituerade. Kommittén, som enligt vad ovan anförts tillmäter det privata räddningsarbetet beträffande denna olyckliga kategori kvinnor stor betydelse även för framtiden, anser en sådan ökning av statsbidragen till detsamma att den enskilda hjälpverksamheten framgångsrikt kan komplettera de av kommittén föreslagna hjälpåtgärderna, utgöra en viktig förutsättning för den nu föreslagna lagstiftningens effektivitet. Att för närvarande angiva storleken av det statliga understöd som lämpligen bör beviljas nu omförmälda verksamhet låter sig icke göra utan får detta bliva beroende av ytterligare utredning samt förhandlingar med de organisationer som kunna ifrågakomma. Lagstiftningen angående åtgärder mot vissa sedeslösa kommer uppenbarligen även i övrigt att medföra kostnader för statsverket. Det möter dock stora svårigheter att härvidlag verkställa några mera exakta beräkningar. Sålunda kan det givetvis icke förutses i vilken utsträckning den av kommittén föreslagna ändringen av 22 § d) barnavårdslagen kommer att medföra en utvidgning av det klientel som numera omfattas av detta stadgande. I allt fall torde något behov av nya skyddshem icke komma att föreligga. — Liknande svårigheter möta vid beräknandet av utgifterna i anledning av den föreslagna möjligheten att medelst barnavårdslagstiftningen ingripa mot psykiskt efterblivna i åldern 21—24 år. Man torde icke kunna r ä k n a med att ingripande kommer att ske mot mera än ett 20-tal personer pr år. Kostnaderna härför torde kunna skattas till c:a 30,000 kronor. Kommittén förutsätter emellertid att behov kommer att uppstå av en särskild förläggning för detta klientel å ettvart av skyddshemmen Margretelund och Håkanstorp. Att avgöra i vilken utsträckning den föreslagna ändringen av alkoholistlagen kommer att medföra ökade utgifter för statsverket är icke möjligt. Man torde dock kunna räkna med att ett 20-tal personer pr år komma att bliva föremål för alkoholistbehandling med stöd av det nya stadgandet, därvid anstaltsvård givetvis icke erfordras för samtliga. De utgifter som bliva en följd av övervakningsnämndernas befattning med de personer som jämlikt 8 § i lagen om villkorlig dom i dess av kommittén föreslagna lydelse överlämnats för arbetsfostran torde, såvitt angår administrations- och liknande kostnader, täckas av de belopp som härför beräknats i Bil. I (se Bil. D—I, s. 135). Jämväl de belopp som i nämnda bilaga beräknats för understöd åt skyddsföreningar och enskilda hjälporganisationer torde, såvitt angår personer som efter dom blivit föremål för hjälpåtgärder, förslå för ifrågavarande klientel.

80 ALLMANNA MOTIV.

Det är givetvis uteslutet att verkställa några beräkningar angående de belopp, som bliva erforderliga till vittnen, förundersökare, rättegångsbiträden och övervakare i ärenden angående personer som överlämnats för arbetsfostran eller alkoholistvård. Någon höjning av de anslag som f. n. utgå till dessa ändamål torde icke heller behöva företagas. Beträffande kostnaderna för dem som intagas i arbetshem torde — med utgångspunkt från att i runt tal 30 personer pr år kunna beräknas bliva föremål för denna åtgärd — ett belopp av 45 000 kronor böra beräknas för ifrågavarande ändamål. Någon beräkning av engångskostnaderna för inrättande av arbetshem har icke verkställts. Det bör till sist observeras att de av kommittén föreslagna generella bestämmelserna i lagen om villkorlig dom komma att få tillämpning även på andra kriminella än sedeslösa. Kostnaderna för dessas omhändertagande på föreslaget sätt täckas delvis av redan befintliga anslag och undandraga sig i övrigt för närvarande varje beräkning.

LAGTEXT

OCH

SPECIELLA

MOTIV

Förslag till

lag om arbetsfostran. 1 KAP. Om ö v e r v a k n i n g s n ä m n d . 1 §• Ö v e r v a k n i n g s n ä m n d v a r o m i 25 § l a g e n o m villkorlig d o m f ö r m ä l e s 1 h a r a t t u p p t a g a och h a n d l ä g g a frågor o m å t g ä r d e r enligt d e n n a lag dels, efter a n m ä l a n 2 eller s j ä l v m a n t , 3 för t i l l r ä t t a f ö r a n d e av p e r s o n e r s o m avses i 2 § (lösdrivare),* dels ock b e t r ä f f a n d e vissa villkorligt d ö m d a j ä m l i k t b e s t ä m m e l s e r n a i 28 o c h 29 §§. 5 U. I I : 2 första st. — A 2 första st., 3 första st., 4 första och andra st.* Angående förslag till ändrad lydelse av nämnda lagrum se nedan s. 111. 2 Angående de organ som kunna göra anmälan se 3 § första st. samt 16 §. 3 övervakningsnämnden har skyldighet att vidtaga åtgärder enligt denna lag även utan anmälan från annan myndighet. Detta gäller vare sig nämnden erhåller kännedom om fall av lösdriveri, som förut icke varit föremål för ingripande, eller den finner sig böra vidtaga skärpta åtgärder eller eljest utfärda ändrade föreskrifter beträffande någon som redan står under nämndens tillsyn. 4 Se ovan s. 14. 5 Ehuru nämnden i princip endast har att taga befattning med personer som vistas eller anträffas inom dess verksamhetsområde, kan nämnden komma att handlägga jämväl ärenden angående andra personer, t. ex. beträffande sådana vilka, sedan de blivit ställda under övervakning, begiva sig till annan nämnds område. I dessa fall kan nämnden emellertid överflytta övervakningen till sistnämnda myndighet (jfr 12 § andra st.). :

* U 11:1 = Utkast II 1 § i Promemoria jämte lagutkast angående åtgärder beträffande lättjefulla brottslingar, lösdrivare samt vissa andra arbetsskygga. Se Bil. A vid detta betänkande. Då där finnas fullständiga hänvisningar till 1885 års lösdrivarlag samt till tidigare svenska lagförslag (1922, 1926, 1929, 1930 och 1931), upprepas dessa icke här. A 1 = Alkoholistlagen 1 §. F = Fattigvårdslagen. B = Barnavårdslagen. VD = Lagen om villkorlig dom den 22 juni 1939 (Sv. förf.-saml. nr 314). 6—389122.

82 FÖRSLAG TILL LAG OM ARBETSFOSTRAN.

2 KAP. Om åtgärder mot lösdrivare. 2 §• Där någon som fyllt tjuguett 1 år och som, under kringstrykande 2 eller eljest, visat sig vara hemfallen 3 åt ett lättjefullt eller 4 oordentligt leverne 5 1. p å ohederligt sätt 6 förskaffar sigT medel till sitt uppehälle eller eljest genom sitt levnadssätt måste anses farlig för allmän ordning och säkerhet 8 eller 2. gör sig skyldig till bettleri eller låter annan bettla för sin räkning, 9 skola enligt vad nedan sägs åtgärder vidtagas för hans tillrättaförande. U II: 1. — A 1. Om detta kapitels tillämplighet i fråga om kvinnor se ovan s. 12. 1 Se ovan s. 7. — 2 Jfr A 1 och ovan s. 9. — 3 Se ovan s. 8—9. — 4 Se ovan s. 11—12. — 5 Se ovan s. 8. — 6 Se ovan s. 10 och Bil. A s. 50. — 7 Se ovan s. 9—10. — 8 Se ovan s. 10. — 9 Se ovan s. 10. 3 §• 1

Polis- och åklagarmyndighet åligger att, när den erhållit kännedom om fall som i 2 § sägs och som bör föranleda övervakningsnämnds ingripande, 2 efter verkställd utredning göra anmälan därom hos den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde den för lösdriveri misstänkte anträffats. 3 Sådan anmälan skall ock göras av fattigvårdsstyrelse, nykterhetsnämnd eller barnavårdsnämnd, som erhåller kännedom om fall vilket bör upptagas av övervakningsnämnd. Vid polisutredningen skall, där så erfordras, från det i 34 § omförmälda registret 4 införskaffas upplysning angående den misstänkte; och skall erforderlig utredning förebringas angående hans uppehållsorter och sysselsättning under den närmast förflutna tiden, hans hälsotillstånd, möjlighet att försörja sig samt levnadsförhållanden i övrigt, så ock angående de hjälpåtgärder som kunna ifrågakomma 3 samt vad som eljest kan vara av betydelse vid ärendets prövning av övervakningsnämnden. U II: 3 första st. — A 10. Angående definition härå se 33 §. 2 Av ordalagen framgår att någon ovillkorlig anmälningsplikt icke föreligger för polis- och åklagarmyndigheten. Jfr ovan s. 23 och 27—28. Anmälan kan t. ex. underlåtas om polismyndigheten är i tillfälle att vidtaga någon hjälpåtgärd, t. ex. arbetsanskaffning, och detta befinnes till fyllest. Åklagaren är givetvis tillika befriad från skyldigheten att göra anmälan till övervakningsnämnden i de fall där han enligt denna lag (se 19 §) har rättighet att direkt föra talan vid domstol. 3 Är fråga om ändrad behandling av en person som står under övervakning, skall ärende upptagas av den nämnd som har tillsyn över övervakningen (se 15 §). Jfr not 5 vid 1 §. 4 Inhämtandet av uppgift från det i 34 § omförmälda registret (centralregistret), vilket föres av socialstyrelsen över alla som varit föremål för åtgärd enligt 9, 11, 1

2 KAP. OM ÅTGÄRDER MOT LÖSDRrVARE.

14 eller 15 §, behöver ej kringgärdas med samma garantier som inhämtandet av uppgifter från straffregistret. Redan polismyndigheten bör därför på ett tidigt stadium införskaffa utdrag ur centralregistret. Detta får städse anses erforderligt beträffande person som polismyndigheten är besluten anmäla till åtgärd och vars livsföring och vandel är för polismyndigheten okänd. — Utdrag ur straffregistret kan erhållas på begäran av allmän åklagare, övervakningsnämnd eller ordförande i sådan nämnd (se nedan s. 111). 5 Åläggandet för polismyndigheten att förebringa utredning angående de hjälpåtgärder som kunna ifrågakomma avser att göra denna myndighet medintresserad i övervakningsnämndens huvuduppgifter och sålunda bereda övervakningsnämnden stöd hos polismyndigheten även beträffande hjälpåtgärdernas anordnande. På grund av övervakningsnämndernas i regel omfattande verksamhetsområden är det av stor vikt att nämnden erhåller bistånd av de organ som besitta särskild orts- och personkännedom. Polismyndigheten har givetvis lättare än övervakningsnämnden att snabbt sätta sig i förbindelse med de kommunala hjälporgan som kunna ifrågakomma samt att undersöka arbetsmöjligheterna i den ort där vederbörande beträtts med lösdriveri. Polismyndighetens medverkan i nu nämnt avseende är också nödvändig för att nämnden skall kunna fatta beslut i ärende angående omhändertagen person inom så kort tid som skäligen bör fordras och i det följande föreslås. 4 §•

Den som på sannolika skäl misstankes för lösdriveri må av polisman anhållas, om han är okänd och undandrager sig att uppgiva namn, ålder eller hemvist eller skälig anledning förekommer att hans uppgift därom är osann, så ock om det skäligen kan antagas att han avviker eller är farlig för annans personliga säkerhet. Den sålunda anhållne skall ofördröjligen inställas till förhör inför polismyndigheten. Föreligger fall som finnes böra föranleda övervakningsnämnds ingripande, 1 äger polismyndigheten förordna att han skall på lämpligt sätt omhändertagas, 2 och skall i sådant fall polismyndigheten så snart ske kan och senast inom fyra dagar från det han anhölls ingiva anmälan till övervakningsnämnden med uppgift om tiden för omhändertagandet samt därefter på kallelse inställa honom för nämnden. Vill åklagaren föra talan som i 19 § sägs mot någon som är omhändertagen, har han att så snart ske kan och senast inom fyra dagar från omhändertagandet till domstolen ingiva skriftlig ansökan om stämning å denne. 3 1

Jfr 3 § not. 2. Jfr A 17 andra stycket och B 31. Beträffande förvaringen av omhändertagen person har kommittén icke ansett närmare föreskrifter kunna utfärdas, utan får detta bliva beroende på de lokala förhållandena. Där inga andra lämpliga anordningar kunna vidtagas, får förvaringen givetvis ske i häkte eller polisarrest. Även i de fall då den omhändertagne förvaras i annan än av staten disponerad lokalitet skall kostnaden för den omhändertagnes vård och underhåll bestridas av statsmedel (se nedan bil. H). — Beslutet om omhändertagande har i betydelsefulla avseenden samma rättsverkningar som häktning (jfr 7 § första st. och 21 § första st.). — Vid prövningen av frågan huruvida omhändertagande är erforderligt gälla samma grunder som vid avgörandet av frågan om anhållande. 2

84 FORSLAG TILL LAG OM ARBETSFOSTRAN.

3 Stämningsansökan enligt förevarande lagrum motsvarar häktning i slraffprocessen. Stämningsgivare har att i enlighet med reglerna i 11 kap. rättegångsbalken utfärda stämning å den som omhändertagits, därvid tiden för inställelsen enligt 21 § här nedan skall beräknas i enlighet med föreskrifterna i lagen den 2 juni 1922 om tiden för företagande av rannsakning med häktad. Där vederbörande ej omhändertagits, äger åklagaren själv utfärda stämning, se 21 § första stycket.

5 §•

Är den mot vilken övervakningsnämnds åtgärd ifrågasattes icke omhändertagen enligt 4 §, skall nämnden eller dess ordförande kalla honom till personlig inställelse för att höras inför nämnden eller någon dess ledamot eller tjänsteman. 1 U II: 4 andra st. — A 12. Om den kallade ej inställer sig, kan han hämtas genom polismyndighetens försorg, se nedan 31 §. 1

6 §.

Nämnden skall utan dröjsmål verkställa eller genom polismyndighet 1 låta verkställa den ytterligare undersökning i ärendet som må finnas påkallad. Föreligger ej utdrag av straffregistret angående den som är misstänkt för lösdriveri, må nämnden eller dess ordförande införskaffa sådant utdrag. 2 Är den misstänkte på fri fot, må nämnden, där det skäligen kan antagas att han avviker eller är farlig för annans personliga säkerhet, förordna att han genom polismyndighetens försorg skall på lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på nämndens beslut. 3 Under ärendes handläggning skall nämnden, när förutsättningarna för kvarhållande av omhändertagen icke längre äro för handen, omedelbart förordna om hans försättande på fri fot. Där så erfordras må nämnden kalla den misstänkte att vid äventyr av hämtning inställa sig hos en av nämnden anvisad läkare eller, när han är omhändertagen, låta föranstalta om läkarundersökning. 4 När nämnden det begär 5 skall polismyndighet eller, vid förhinder för denna, polisman som av myndigheten därtill utsetts närvara vid förhör eller eljest då ärende enligt denna lag behandlas av nämnden. Innan beslut i ärendet fattas skall tillfälle beredas den misstänkte att taga del av och inför nämnden yttra sig över allt vad mot honom framkommit. När den misstänkte det begär eller eljest särskilda skäl därtill äro, må nämnden medgiva hans anhöriga eller andra att övervara förhöret. 6 över hållet förhör och annan verkställd utredning skall protokoll föras. U 11:5, 6. — A 11, 12, 15. Härmed avses jämväl polismyndighet å annan ort än där övervakningsnämnden har sitt säte. 2 Se förslag till ändring i lagen om straffregister nedan s. 114 ff. 3 Polismyndighetens befogenhet att omhändertaga lösdrivare upphör då ärendet anmälts hos nämnden. Därefter är det denna som har att pröva frågan om omhändertagande liksom om frigivande. Från denna regel föreslås dock undantag 1

2 KAP. OM ÅTGÄRDER MOT LÖSDRWARE.

såvitt angår person som redan står under övervakning, men mot vilken ändrad åtgärd överväges (se 16 § tredje st.). 4 Obligatorisk läkarundersökning är icke föreskriven utan det ankommer på övervakningsnämnden att i varje särskilt fall efter omständigheterna pröva om sådan undersökning erfordras. När den person som ärendet gäller åberopar arbetsoförmåga, kan det ofta vara lämpligt att genom läkarundersökning konstatera h u r u därmed förhåller sig, likaså när man kan befara sådana själsliga defekter som göra ingripande enligt denna lag utsiktslöst. I sistnämnda avseende har undersökningen en summarisk karaktär. Nämnden har icke tilldelats rätt att föranstalta om vederbörandes intagande å sinnessjukhus för observation; sådan rätt tillkommer åter polismyndigheten i vissa fall (28 § sinnessjuklagen). Ang. nämndens skyldighet att hänskjuta ärendet till rättens prövning när anledning finnes till antagande att den varom fråga är bör beredas sinnessjukvård, se 18 § här nedan. Om läkarundersökning innan beslut om intagande i arbetshem meddelas se 11 § tredje st. Om rätt och plikt för domstol att föranstalta om sinnesundersökning se den föreslagna lydelsen av 46 § sinnessjuklagen (s. 121 här nedan). — Att läkarundersökning enligt denna paragraf vidtages får ej medföra att den tid förskjutes inom vilken nämnden i fråga om omhändertagen person har att fatta beslut. 5 I motsats till vad som förutsattes i promemorian skall polismyndigheten icke äga rätt att utan framställning från nämnden närvara vid dennas sammanträden. Där ärendet anhängiggjorts efter anmälan från viss polismyndighet, torde denna böra kallas till sammanträdet; i andra fall kan det vara av värde att höra polismyndigheten i den ort där vederbörande anträffades, i andra åter kan det visa sig lämpligare att inkalla polismyndigheten i den ort där nämnden har sitt säte. — Beträffande kommunikationen mellan polismyndighet och allmän åklagare, bl. a. i ändamål att sätta åklagaren i stånd att påkalla rättens prövning av nämndens beslut (35 §), torde föreskrifter böra utfärdas i administrativ ordning. 6 Se ovan s. 25 och 27. 7 §. Ö v e r v a k n i n g s n ä m n d e n skall så s n a r t ske k a n och, b e t r ä f f a n d e den s o m efter b e s l u t av p o l i s m y n d i g h e t o m h ä n d e r t a g i t s , senast i n o m å t t a d a g a r f r å n det a n m ä l a n s o m i 4 § sägs i n k o m m i t s a m t b e t r ä f f a n d e a n n a n o m h ä n d e r t a g e n 1 i n o m s a m m a tid f r å n o m h ä n d e r t a g a n d e t m e d d e l a b e s l u t i ä r e n d e t . Beslutet skall u p p l ä s a s för d e n ä r e n d e t avser, ifall h a n ä r n ä r v a r a n d e vid s a m m a n t r ä d e t . H a r n ä m n d e n b e s l u t a t å t g ä r d enligt 11, 14 eller 15 §, s k a l l skriflligt b e s k e d o m beslutet ofördröjligen tillställas h o n o m . Skriftligt b e sked o m n ä m n d e n s b e s l u t skall ock s t ä d s e o m e d e l b a r t tillställas p o l i s m y n dighet s o m gjort a n m ä l a n v a r o m i 3 § f ö r m ä l e s eller, d å s å d a n a n m ä l a n ej f ö r e k o m m i t , p o l i s m y n d i g h e t e n i d e n o r t d ä r d e n beslutet r ö r a n t r ä f f a t s . 2 U II: 7. — A 13. 1 Härmed avses de fall då omhändertagande skett efter beslut av nämnden (6 § andra st., 16 § tredje st.). 2 Angående kommunikation mellan polismyndighet och allmän åklagare se not. 5 vid 6 §. 8 §. F i n n e s b e t r ä f f a n d e den o m vilken f r å g a ä r skäl a t t v i d t a g a å t g ä r d enligt g ä l l a n d e lagstiftning o m fattigvård eller a l k o h o l i s t v å r d , eller föreligger ett

86 FÖRSLAG TILL LAG OM ARBETSFOSTRAN.

ej blott tillfälligt behov av sjukvård eller annan dylik vård, 1 och prövas det tjänligare att bereda honom sålunda erforderlig vård än att vidtaga åtgärd enligt denna lag, skall nämnden ofördröjligen söka föranstalta att sådan vård kommer till stånd. 2 U II: 8 sista st. Se ovan s. 27—29. 2 För tillämpning av denna paragraf erfordras ej att lösdriveri vederbörligen konstateras föreligga (jfr 9 §). 1

9 §. Finnes fall som bör föranleda åtgärd enligt denna lag vara för handen 1 och kommer vård som i 8 § sägs icke till stånd, har nämnden att allvarligen tillhålla den om vilken fråga är att föra ett ordentligt liv samt noggrant upplysa honom om de påföljder som i annat fall kunna inträda för honom. 2 Tillika åligger det nämnden att, där så erfordras, under samarbete med andra offentliga eller enskilda institutioner, 3 efter omständigheterna söka anskaffa lämpligt arbete åt honom; 4 söka bereda honom stöd hos anhöriga eller andra som befinnas lämpliga och villiga att omhändertaga honom; söka bereda honom vård å hem eller anstalt av offentlig eller enskild natur; 5 eller vidtaga annan lämplig hjälpåtgärd: 6 U 11:8. 1 Denna paragraf äger jämväl tillämpning å villkorligt dömd som enligt 28 § kommer under nämndens behandling. 2 Denna »erinran» motsvarar i princip den nu förekommande enskilda varningen. Den bör givetvis innefatta en fullständig redogörelse för de påföljder som i händelse av fortsatt lösdriveri kunna inträda. Med erinringen är icke förknippad några särskilda rättsverkningar. I de lindrigaste fallen kan nämnden låta vid sådan erinran bero. 3 Se ovan s. 29—30. 4 Se ovan s. 29—33. Ett led i arbetsanskaffningen är anvisning till allmänt arbelsföretag (arbetskoloni). 8 Se ovan s. 34. — Härmed avses bl. a. att erbjuda vederbörande att frivilligt ingå i arbetshem. 6 Härmed avses bl. a. bestridandet av kostnaderna för beklädnad, arbetsutrustning o. s. v. samt tillfällig sådan vård som i 8 § sägs i den mån det finnes lämpligt att vård kommer till stånd jämsides med arbetsanskaffning etc. enligt nu förevarande paragraf. 10 §. I avvaktan på vidtagande av åtgärd enligt 9 § andra stycket skall nämnden, där så erfordras, söka föranstalta därom att den om vilken fråga är beredes husrum och uppehälle, 1 med skyldighet för honom att fullgöra anvisat arbete. U II: 8 andra st. 1 Se ovan s. 34. — Denna paragraf äger jämväl tillämpning å villkorligt dömd (28 §).

2 KAP. OM ÅTGÄRDER MOT LÖSDRIVARE.

11 §• Beslutas åtgärd enligt 9 §, skall nämnden ställa den beslutet rör under övervakning, såvida ej av särskilda skäl kan antagas att han ändock skall låta sig rätta. 1 I den mån det med hänsyn till hans sinnesbeskaffenhet, omgivning eller levnadssätt och tidigare vandel finnes påkallat för hans tillrättaförande, må, jämte det förordnande meddelas om övervakning, tillika åläggas honom att a. ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande hans utbildning, arbetsanställning, vistelseort, 2 bostad eller användande av fritid; b. avhålla sig från bruk av rusdrycker; c. underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt 3 eller annan anstalt; d. underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller andra tillgångar. 4 Där nämnden finner det erforderligt för tillrättaförande av den om vilken fråga är, må nämnden förordna om hans intagande å arbetshem. 5 Innan sådant förordnande meddelas bör läkarintyg angående hans sinnesbeskaffenhet anskaffas. 6 U II: 10. — A 13 tredje st., 61. — VD 7 och 8. Regeln i övervakningsfall torde bliva att övervakningsnämnden förordnar icke blott om erinran enligt 9 § första st. utan även om hjälpåtgärd enligt andra st. i samma paragraf, övervakning kan tänkas icke vara erforderlig t. ex. när vederbörande omhändertagits av anhöriga eller andra som utan förordnande av särskild övervakare kunna antagas på ett tillfredsställande sätt tillse att han ej återfaller i lösdriveri. 2 Dylik föreskrift kan innehålla antingen förbud att vistas å viss ort eller föreläggande att vistas å bestämd ort. Som regel bör dylik föreskrift förenas med åtgärd av positiv hjälpkaraktär. 3 Då såsom i den allmänna motiveringen anförts föreskrift enligt denna paragraf ej är exigibel, förutsattes här att den övervakade frivilligt ingår i alkoholistanstalt. Där vård å dylik anstalt finnes böra genomföras oberoende av vederbörandes samtycke, kan 8 § tillämpas. Härutöver kan tydligen vid intagande i arbetshem vederbörandes behov av alkoholistvård vinna erforderligt beaktande. 4 Bestämmelserna under a.—d. äro, liksom tredje stycket i paragrafen, även tilllämpliga på villkorligt dömda (28 §). •' Se ovan s. 36—40. Även i detta fall gäller bestämmelsen i första stycket att förordnande i regel samtidigt skall meddelas om övervakning. Under den övervakades vistelse å arbetshemmet blir övervakarens huvuduppgifter att dels hålla nämnden underrättad om behandlingens fortgång och dels upprätthålla kontakten med den övervakade för att bl. a. förbereda hans utskrivning. Ang. verkställighet av beslut om intagande i arbetshem se 32 §. 6 Föreskrifter angående läkarintygets innehåll böra utfärdas i administrativ ordning. 12 §. 1

Övervakning anordnas för viss av nämnden bestämd tid, högst två år. 1 Övervakningen utövas av övervakare 2 samt skall stå under tillsyn av den . övervakningsnämnd som beslutat övervakning, där ej i beslutet annan över-

88 FÖRSLAG TILL LAG OM ARBETSFOSTRAN.

vakningsnämnd utses. Tillsyn å övervakning må av nämnden flyttas till annan övervakningsnämnd. övervakare förordnas i samband med beslut om övervakning, där så lämpligen kan ske. I annat fall ankommer det på den nämnd som har tillsyn å övervakningen att snarast möjligt förordna övervakare. Nämnden må kunna entlediga övervakare och förordna annan i hans ställe. 3 U II: 10. — VD 9. 1 Om förlängning av övervakningstiden se 15 § b. I den mån som övervakningsinstitutet såsom kriminalpolitisk behandlingsform utvecklas bör man kunna räkna med att övervakning kommer att i större utsträckning handhavas av för ändamålet särskilt utbildade och av det allmänna avlönade funktionärer. 3 Beträffande villkorligt dömda (28 §) tillämpas icke denna paragraf utan stadgandena i lagen om villkorlig dom. 2

13 §. Den övervakade skall föra ett ordentligt och ostraffligt liv, undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till försörjning på lovligt sätt samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad enligt denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter åligger honom. Det åligger den övervakade att hålla övervakaren underrättad om sin bostad och arbetsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom. 1 övervakaren äger meddela bestämmelser med avseende å verkställandet av föreskrift varom i 11 § a.—d. sägs samt de ordningsföreskrifter han eljest med hänsyn till den övervakades sinnesbeskaffenhet eller övriga omständigheter finner erforderliga. 2 U II: 10. — VD 6 och 10. Har övervakning anordnats enligt 11 § utan att föreskrift meddelats som i samma paragraf a.—d. omförmäles, föreligger ej någon generell lydnadsplikt för den övervakade. Däremot har han att ställa sig till efterrättelse de ordningsföreskrifter som övervakaren finner erforderliga, d. v. s. sådana förhållningsorder som röra hans dagliga liv men som inte mera kännbart inverka på hans rörelse- och handlingsfrihet (jfr sista stycket i denna paragraf). 2 Ehuru nämnden bör söka precisera den åtgärd som må hava bestämts jämlikt 11 § a.—d., torde man lika litet i denna lag som i lagen om villkorlig dom kunna undvara en bestämmelse, varigenom åt övervakaren uppdrages att utfärda detaljföreskrifter för verkställandet av åtgärden i fråga. Med stöd av ifrågavarande stadgande har övervakaren tillika att under behandlingens gång meddela erforderliga bestämmelser, t. ex. angående längden av en sjukhusbehandling enligt 11 § c. Ang. vad med ordningsföreskrifter avses se föregående not. 1

14 §. Föreskrift som meddelats jämlikt 11 § a.—d. må ändras eller upphävas, 1 när anledning därtill förekommer. Beslut om upphävande av övervakning 2 m å meddelas, när det av särskilda skäl kan antagas att övervakning icke längre erfordras. 3

2 KAP. OM ÅTGÄRDER MOT LÖSDRIVARE.

89 Föreskrift meddelad enligt 13 § tredje stycket må av den övervakade underställas nämndens prövning. VD 11. 1 Om initiativ härtill se 16 §. 2 Upphör övervakning, upphöra jämväl eventuellt meddelade föreskrifter enligt 11 § a.—d. att gälla. 3 Denna paragraf äger jämväl tillämpning på villkorligt dömda (28 §). 15 §. Åsidosätter den övervakade vad som enligt 11 § a.—d. eller 13 § åligger honom, må övervakningsnämnden efter omständigheterna a. meddela föreskrift enligt 11 § a.—d. j 1 b. förordna om förlängning av tiden för övervakningen, dock högst med två år utöver den ursprungligen bestämda tiden; c. besluta att varning skall tilldelas den övervakade; 2 d. meddela förordnande om intagande i arbetshem enligt 11 § tredje stycket; e. hänskjuta ärendet till rätten för prövning av frågan om den övervakades intagande i arbetsanstalt enligt 22 § 1. Åtgärd som i denna paragraf sägs må beslutas endast om fråga väckes därom före övervakningstidens utgång. Ej må efter övervakningstidens utgång förordnande meddelas om föreskrift enligt 11 § eller varning utan att övervakningstiden samtidigt förlänges. 3 Beslut varom här ovan under a. och b. förmäles skall, där ej annorlunda förordnas, omedelbart lända till efterrättelse. 4 VD 12, 16 första st. och 23. Har viss dylik föreskrift tidigare meddelats kan nämnden sålunda utbyta denna mot eller komplettera den med annan föreskrift enligt 11 §. 2 Se ovan s. 36. 3 Principen är alltså att övervakning alltid skall löpa parallellt med övriga ovan angivna åtgärder. 4 Ang. verkställighet av beslut under d. se 32 §. 15 § äger jämväl tillämpning på villkorligt dömda (28 §). 1

16 §. 1

Framställning om åtgärd jämlikt 14 eller 15 § må hos övervakningsnämnd göras av allmän åklagare, av övervakare eller annan, som enligt särskilt meddelade bestämmelser har befattning med övervakningen, 2 eller ock av den övervakade. 3 I ärende som ovan sägs skall tillfälle lämnas den övervakade att yttra sig, när fråga ej är allenast om upphörande av övervakning eller av skyldighet enligt 11 § a.—d., samt yttrande jämväl inhämtas från övervakaren. Har fråga om åtgärd enligt 15 § väckts, må den övervakade av polismyndighet på lämpligt sätt omhändertagas, om det på grund av särskilda skäl kan antagas att h a n avviker eller är farlig för annans personliga säkerhet. Har någon sålunda omhändertagits, skall anmälan därom ofördröjligen gö-

90 FÖRSLAG TfLL LAG OM ARBETSFOSTRAN.

ras hos övervakningsnämnden. Vad i 6 § andra stycket och 7 § första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning. VD 19. Att nämnden har självständig initiativrätt beträffande åtgärd som avses i 14 eller 15 § framgår av 1 §. 2 Härmed avses skyddskonsulent. 3 Denna paragraf äger jämväl tillämpning på villkorligt dömda (28 §). 1

17 §. Varning skall meddelas den övervakade personligen. Kan det ej genast ske, skall den som fattat beslutet om varning föranstalta därom att varningen meddelas den övervakade så fort ske kan; och må i sådant fall varningen meddelas jämväl av annan övervakningsnämnd 1 än den som fattat beslutet om varning. . . ,: VD 20. 1 Kommittén har icke ansett sig böra godtaga framställt förslag att varning jämväl skall kunna meddelas av övervakare. 18 §. Finner nämnden att den om vilken fråga är bör enligt 22 § dömas till intagande i arbetsanstalt, eller finnes grundad anledning till antagande att vård enligt 23 § bör beredas honom, skall nämnden hänskjuta ärendet till rätten. 1 Ar han omhändertagen, pröve nämnden huruvida han skall kvarhållas i avbidan på domstolens beslut. I fall som nu sagts ankommer på allmän åklagare att vid domstolen föra den talan i målet vartill han kan finna fog.2 Erfordras att någon vid domstol höres såsom vittne, må nämnden hos underrätt påkalla vittnesförhör. VD 18. 1 Se ovan s. 26. 2 Se ovan s. 43. Enligt allmänna processuella grunder har åklagaren att på eget ansvar pröva förutsättningarna och formerna för talan. Är övervakningsnämnd missnöjd med åklagarens ståndpunktstagande i åtalsfrågan, har den att påkalla överordnad åklagares ingripande. Frågan om kommunikation mellan nämnd, domstol och allmän åklagare i fall som nu avses bör lösas i administrativ ordning. 19 §. Ändå att ärende icke av övervakningsnämnd hänskjutits till rätten, äger allmän åklagare där föra talan mot person som avses i 22 § 3 och 4,1 så ock mot person beträffande vilken grundad anledning finnes till antagande att vård enligt 23 § bör beredas honom. 2 1 2

Om stämning se not 4 vid 4 §. Se ovan s. 24 och 55. 20 §.

Behörig domstol för handläggning av mål och ärenden enligt denna lag ä r allmän underrätt i den ort där lösdrivaren anträffades då fråga uppstod

2 KAP. OM ÅTGÄRDER MOT LÖSDRIVARE.

o m åtgärd mot honom. 1 Har övervakningsnämnd handlagt ärendet, 2 är jämväl allmän underrätt i den ort där nämnden har sitt säte behörig. 3 Beträffande den som är intagen å arbetshem är underrätten i den ort där arbetshemmet ä r beläget behörig domstol. U II: 14. Denna forumregel äger tillämpning då allmän åklagare vill använda sig av sin självständiga talerätt. 2 D. v. s. det aktuella ärende som skall bliva föremål för domstols prövning. 3 Exempel: En person, A., beträdes med lösdriveri i Laholm. Ärendet, som handlägges av övervakningsnämnden med säte i Halmstad (jfr s. 20), kan om det hänskjutes till domstols prövning (jfr 18 och 19 §§) eller om domstols prövning påkallas efter beslut av nämnden (jfr 35 §) upptagas av rådhusrätten i Laholm eller rådhusrätten i Halmstad (första och andra punkterna i ovanstående paragraf). Befinnes det att A. är recidivist (jfr 22 § 3. och 4.) eller finnes grundad anledning till antagande att vård enligt 23 § bör beredas honom, skall allmän åklagare som, utan att göra anmälan till nämnden, vill föra talan enligt 19 §, instämma målet till rådhusrätten i Laholm. Står A., då han beträdes med lösdriveri, redan under övervakning, vara övervakningsnämnden i Varberg har tillsyn, kan anmälan enligt 16 §, jämförd med 15 §, göras hos denna, varefter ärendet kan komma under prövning av rådhusrätterna i Varberg eller Laholm. Vill åklagaren i nu nämnt fall direkt föra talan mot A. (utan anmälan till övervakningsnämnden), skall talan föras hos rådhusrätten i Laholm (första punkten i paragrafen). 1

21 §. 1

Där ej annorlunda stadgas, skall vad i lag finnes föreskrivet om rättegången i brottmål däri talan om ansvar föres äga motsvarande tillämpning i fråga om handläggning vid domstol av mål och ärenden enligt denna lag. 2 Därvid skall iakttagas att, där ej annat följer av vad nedan stadgas, vad enligt lag gäller om häktad skall äga motsvarande tillämpning beträffande den som omhändertagits enligt denna lag. Till rättegångsbiträde åt omhändertagen må utses person som denne begär och som finnes därtill lämplig. Ersättning som av allmänna medel tillerkännes sådant biträde skall stanna å statsverket. Den som målet eller ärendet avser skall iakttaga personlig inställelse. Efter grunder som angivas i 4 § har domstolen att pröva fråga om hans omhändertagande eller kvarhållande. Prövas särskild förundersökning erforderlig för vinnande av utredning rörande tilltalads arbetsförmåga och möjlighet att erhålla arbete samt hans personliga förhållanden i övrigt, m å sådan förundersökning kunna beslutas, före målets handläggning vid domstol av dess ordförande och därefter av domstolen. Beträffande förundersökningen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som stadgas i lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål. 3 När domstolen finner det erforderligt, skall handläggningen ske inom stängda dörrar, därvid anhöriga eller andra, vilkas närvaro under handläggningen kan väntas bliva till nytta, må tillåtas att övervara densamma.

1)2

FÖRSLAG TILL LAG OM ARBETSFOSTRAN.

U II: 19—21. Beträffande undantagsstadganden se andra och följande stycken i denna paragraf, samt 25 §, 26 § andra stycket och 35 §. 2 Jfr Bil. A s. 63 (vid 19 §). 8 Sv. förf.-saml. 1939 nr 315. 22 §. Till intagande i arbetsanstalt må domstol döma 1. den som visat tredska att efterkomma föreskrift enligt 11 § a.—d.;1 2. den som, efter intagande å arbetshem jämlikt denna lag, 2 avviker därifrån eller undandrager sig att där fullgöra anvisat arbete eller eljest gör sig skyldig till uppförande som stör ordningen på arbetshemmet, så ock den som, medan han är utskriven på prov från dylikt hem, visar tredska att efterkomma för honom gällande föreskrifter; 3. den som, efter slutlig utskrivning från arbetshem däri h a n intagits enligt denna lag, 3 beträdes med lösdriveri, såframt vid tiden för talans anhängiggörande 4 två år ännu ej förflutit från det han utskrevs; 4. den som efter slutlig utskrivning från arbetsanstalt ånyo beträdes med lösdriveri. 5 U 11:17. 1 Givetvis bör endast grövre tredska, då intagande i arbetshem ej anses tillfyllest, medföra tillämpning av denna paragraf. I lindrigare fall avses att 15 § skall komma till användning. 2 Angående förslag till ändringar i lagen om fattigvården, varigenom möjligheten att ådöma å arbetshem jämlikt 33 § sagda lag intagna personer tvångsarbete föreslås upphävd, se s. 59 och 123. 3 Stadgandet gäller vare sig vederbörande ingått frivilligt eller intagits efter beslut enligt 11 § tredje st. 4 D. v. s. stämningens delgivning. 5 Det är icke tillrådligt att här såsom i punkt 3 fastställa viss tid — t. ex. fem år — då verkan av tidigare intagande i arbetsanstalt förfaller. En kronisk lösdrivare kan exempelvis på grund av intagande å alkoholistanstalt eller i fängelse eller genom vistelse i annat land hava undgått att bliva tilltalad enligt denna paragraf utan att häri ligger ett skäl till att han skall undgå arbetsanstalt vid återfall i lösdriveri. 23 §. Finner domstol vid handläggning av mål eller ärende enligt denna lag att lösdrivare lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten och föreligger på grund härav ett ej blott tillfälligt behov av vård å särskild vårdanstalt, skall domstolen förordna om hans omhändertagande för sådan vård. 1 1 Se ovan s. 35—42. Beträffande dem som äro intagna i arbetshem eller arbetsanstalt erfordras för beredande av sinnessjukvård icke domstols medverkan, se förslag till ändringar i sinnessjuklagen 33 och 48 §§, s. 121 f. — Angående behandlingen av dem som blivit föremål för beslut enligt denna paragraf se de föreslagna ändringarna i 47 § 4 mom. sinnessjuklagen, s. 122. 1

24 §. Finner domstol väl förutsättningarna för åtgärd enligt denna lag vara för handen, men dömes icke till intagande i arbetsanstalt och meddelas ej heller

2 KAP. OM ÅTGÄRDER MOT LÖSDRIVARE.

förordnande som i 23 § sägs, skall ärendet upptagas av övervakningsnämnd för vidtagande av åtgärd som ankommer på denna. 1 U II: 25. 1 Se ovan s. 42. 25 §. Utskrift av domstolens dom å intagande i arbetsansalt eller omhändertagande för vård enligt 23 § jämte besvärshänvisning 1 skall ofördröjligen tillställas den dömde. U II: 23. 1 Se 35 § andra st. 26 §. Dom å intagande i arbetsanstalt ävensom beslut som i 23 § avses skall gå i omedelbar verkställighet där ej annorlunda förordnas. 1 Har verkställighet av dom å arbetsanstalt ej påbörjats inom fem år efter domens meddelande, vare domen förfallen. 2 U 11:24. 1 I administrativ ordning böra utfärdas bestämmelser angående länsstyrelses skyldighet att bringa dom eller beslut som här sägs till verkställighet. - Jfr strafflagen 5 kap. 20 §. 27 §.

I fråga om utlänning som befinnes hava gjort sig skyldig till förhållande som i 2 § avses må åtgärder enligt denna lag vidtagas allenast då utvisning funnits ej böra äga rum eller, efter Konungens förordnande, då hinder möter mot verkställighet av beslut om utvisning; och ankommer det på övervakningsnämnd eller allmän åklagare i den ort där utlänningen vistades då fråga om hans utvisning uppstod att upptaga ärendet till behandling enligt denna lag. 1 Enligt 31 § utlänningslagen må länsstyrelse meddela förordnande om utvisning från riket av utlänning som beträdes med lösdriveri eller bettlande. För det fall att utvisning icke kommer till stånd, vare sig på grund av omständighet varom förmäles i näst sista stycket i nämnda lagrum eller enär hinder möter mot verkställighet av utvisningsbeslut, erfordras bestämmelser som göra lösdrivarelagen tillämplig å dessa personer.

3 KAP. Om åtgärder beträffande vissa villkorligt dömda personer. 28 §. Har domstol överlämnat villkorligt dömd person till övervakningsnämnd för arbetsfostran, 1 må nämnden efter omständigheterna vidtaga hjälpåtgärd som i 9 § sägs eller meddela föreskrift som i 11 § a.—d. omförmäles eller förordnande som i tredje stycket av samma paragraf avses; och skall jämväl vad i 10 samt 14—16 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning. 2

94 FÖRSLAG TILL LAG OM ARBETSFOSTRAN. 1

Se ovan s. 14—15 samt 73—75. Angående övervakning av den villkorligt dömde samt dennes skyldigheter utöver vad i denna paragraf sägs gäller vad i lagen om villkorlig dom stadgas, se VD 9—12, 16, 18—23 §§. 29 §. 2

I ärende angående villkorligt dömd person som i 28 § sägs har nämnden att utan dröjsmål verkställa den undersökning som finnes påkallad för bestämmande av den åtgärd som bör vidtagas. För sådan undersökning må nämnden eller dess ordförande kalla den dömde till personlig inställelse för att höras inför nämnden eller någon dess ledamot eller tjänsteman. När så finnes erforderligt må nämnden ock kalla den dömde att personligen vid äventyr av hämtning inställa sig hos en av nämnden anvisad läkare. Över hållet förhör eller annan verkställd undersökning skall protokoll föras. Finner nämnden den dömde böra intagas å arbetshem och kan det skäligen befaras att han avviker, äger nämnden föreskriva att han genom polismyndighetens försorg skall på lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på verkställighet av nämndens beslut. Se ovan s. 75. 4 KAP. Allmänna bestämmelser. 30 §. Vad hos övervakningsnämnd förekommit rörande personer som äro föremål för nämndens behandling enligt denna lag må ej yppas i oträngt mål. Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras att de icke åtkommas av obehöriga. 1 1 Ehuru denna paragraf efter de av kommittén föreslagna ändringarna i lagen om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar icke torde vara oundgängligen nödvändig, har det ansetts lämpligt att jämväl här lämna en påminnelse om nämndens diskretionsplikt. 31 §. På framställning av övervakningsnämnd eller dess ordförande skall polismyndighet lämna handräckning för inställande inför nämnden eller läkare 1 av person som är föremål för nämndens behandling. 2 U 11:4; VD 21. 1 Jfr 6 och 29 §§. 2 Att den som sålunda inställts skall lösgivas efter förhöret inför nämnden, där ej omhändertagande sker, torde vara klart utan uttryckligt stadgande. 32 §. Beslut om intagande å arbetshem skall gå i omedelbar verkställighet där ej annorlunda förordnas.

4 KAP. ALLMÄNNA BESTÄMMELSER.

95 Har verkställighet av beslut om intagande å arbetshem ej påbörjats inom två år efter beslutets meddelande, vare det förfallet. 1 1 Jfr alkoholistlagen 31 §. Å länsstyrelse bör ankomma att föranstalta om verkställighet av beslut som här sägs. Bestämmelser härom böra utfärdas i administrativ ordning. Jfr not 1 vid 2 § i förslaget till lag om behandling i arbetshem (s. 97).

33 §. Med polismyndighet avses i denna lag i stad, där polismästare finnes, polismästaren ävensom befattningshavare vid polisväsendet i befälsställning, vilken enligt för honom gällande instruktion eller på grund av honom av polismästaren meddelat uppdrag äger att handla i dennes ställe samt i annan stad stadsfiskalen eller om stadsfiskalen är befriad från all befattning med polisväsendet den som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet samt å landet polischefen i orten. Med allmän åklagare avses i denna lag allmän åklagare med häktningsrätt. 1 U 11:3; 2 mom. De åklagare som icke omfattas av ifrågavarande uttryck äro dels köpingsåklagare och dels vissa polismän i befälsställning vilka äga att utföra åklagartalan vid polisdomstol. 1

34 §. Hos socialstyrelsen skall föras ett för hela riket gemensamt centralregister angående dem, vilka blivit föremål för åtgärd enligt 9, 11, 14 eller 15 §. Angående meddelande av uppgift till eller utdrag av registret förordnar Konungen. U II: 27. Se ovan s. 57—58. 35 §. Den som icke åtnöjes med övervakningsnämnds beslut äge hos underrätten påkalla prövning av beslutet. Avser beslutet åtgärd som i 11 § tredje stycket sägs, skall framställning om rättens prövning göras senast å tjugonde dagen från beslutet. Talan mot domstols beslut föres i den ordning som är stadgad om överklagande av allmän domstols slutliga utslag i brottmål. Se ovan s. 27. 36 §. Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen av denna lag. 1 1

Bland dessa bestämmelser märkas sådana som reglera övervakningsnämnds verksamhetsområde, formerna för övervaknings anordnande, centralregistrets förande, konstnaderna för inställelse av lösdrivare inför nämnden, resekostnader till allmänt arbetsföretag m. m.

FÖRSLAG TILL LAG OM ARBETSFOSTRAN.

96 Övergångsbestämmelser. Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 . Genom denna lag upphäves lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling tillika med alla de stadganden vilka innehålla ändring eller förklaring av nämnda lag eller tillägg därtill, Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen skall denna i stället lända till efterrättelse. Vad i lag eller författning finnes stadgat om tvångsarbete skall gälla intagande i arbetsanstalt. Vad i denna lag finnes stadgat om verkan därav att någon dömts till intagande i arbetsanstalt skall äga motsvarande tillämpning å den som enligt äldre lag dömts till tvångsarbete. Fullföljes talan mot utslag, som i mål angående ådömande av tvångsarbete före denna lags ikraftträdande meddelats av länsstyrelse eller poliskammare, skall 6 § i den äldre lagen fortfarande äga tillämpning. 1 Har någon jämlikt den äldre lagens bestämmelser före denna lags ikraftträdande genom utslag som dessförinnan vunnit eller sedermera vinner laga kraft dömts till tvångsarbete som ännu icke börjat verkställas, skall utslaget verkställas i arbetsanstalt i enlighet med lagen om verkställighet av dom å arbetsanstalt; och skall den i utslaget fastställda tiden för tvångsarbetet räknas såsom den längsta tid under vilken den dömde må kvarhållas i anstalten. 2 1

Skäl har icke ansetts föreligga att beträffande mål som avdömts före den nva lagens ikraftträdande föreskriva tillämpning av det besvärsförfarande som i sistnämnda lag stadgas. 2 Den i 2 § i förslaget till lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt omförmälda nämnd skall således hava rätt att besluta om tidigare utskrivning.

1)7

Förslag till

lag om behandling i arbetshem. i §• Denna lag äger tillämpning å dem som intagits i arbetshem jämlikt lagen om arbetsfostran. Konungen förordnar om inrättande av arbetshem 1 enligt denna lag. Av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnat arbetshem eller avdelning därav må av Konungen erkännas såsom arbetshem. Sådant erkännande kan när som helst återkallas. Arbetshem skall stå under ledning av styrelse och föreståndare samt under uppsikt av socialstyrelsen. 2 U IV: 1, 2.* Även en avdelning av annan statlig anstalt kan jämlikt detta stadgande av Kungl. Maj:t godkännas såsom arbetshem. Se vidare ovan s. 36 ff. 2 I socialstyrelsens befogenhet ingår att meddela råd och anvisningar rörande verksamheten. Angående socialstyrelsens funktion som besvärsinstans se 9 §. 1

2 §•

I arbetshem skola de intagna enligt närmare av Konungen meddelade bestämmelser sysselsättas med arbete som för var och en finnes lämpligt för hans fostran till ett arbetsamt och ordentligt liv och för tryggande av hans utkomst efter utskrivningen. För detta ändamål skola finnas skilda arbetshem eller avdelningar därav, och böra de som skola intagas såvitt möjligt fördelas 1 efter ålder, sinnesbeskaffenhet, anlag, arbetsförmåga och tidigare vandel. Särskilda arbetshem eller avdelningar skola finnas dels för dem som lida av nedsatt arbetsförmåga och dels för dem som på grund av indisciplinärt uppträdande eller svårare vanart ej lämpligen kunna emottagas eller behållas å annat arbetshem. 2 Män och kvinnor må ej intagas å samma arbetshem. Socialstyrelsen må förordna om överflyttning av intagen person från ett arbetshem till ett annat. Sådant förordnande må genast gå i verkställighet. U IV: 3. Jfr FV: 1.** 1 Angående fördelningen av klientelet å de olika hemmen skall socialstyrelsen förordna. Närmare bestämmelser härom torde böra utfärdas i administrativ ordning. * U IV = Utkast IV i promemoria jämte lagutkast angående åtgärder beträffande lättjefulla brottslingar, lösdrivare samt vissa andra arbetsskygga. ** FV = Förslag till lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt, nedan s. 101. 7—389122.

98 FÖRSLAG TILL LAG OM BEHANDLING I ARBETSHEM.

2 Angående intagande å sinnessjukhus av sinnessjuk arbetshemsintern se 4 § denna lag samt 6 och 33 §§ i sinnessjuklagen enligt den av kommittén föreslagna ändrade lydelsen (se s. 120 ff). 3§. Den som intagits i arbetshem må kvarhållas, om han frivilligt ingått i hemmet, under en tid av högst ett år och eljest under högst två år. önskar någon i arbetshem intagen på grund av svårighet att erhålla arbete eller av annan orsak kvarstanna i arbetshemmet utöver tid som nu sagts, äger arbetshemmets styrelse lämna medgivande härtill för en tid av högst ett halvt år. 1 Den som intagits i särskilt arbetshem eller avdelning därav, inrättad för dem som lida av nedsatt arbetsförmåga, må av arbetshemmets styrelse tillåtas kvarstanna för viss tid, högst två år åt gången. U IV: 4. — FV: 6.

4§. Utskrivning från arbetshem är antingen villkorlig (utskrivning på prov) eller slutlig. Om utskrivning beslutar arbetshemmets styrelse. 1 Utskrivning på prov av den intagne skall äga rum så snart anledning finnes till antagande att han efter utskrivningen skall söka efter förmåga genom eget arbete ärligen försörja sig samt i övrigt föra ett ordentligt liv. Den som är intagen i arbetshem skall slutligen utskrivas när längsta tiden för kvarhållandet går till ända. Beträffande den som är utskriven på prov skall slutlig utskrivning ske vid tillsynstidens utgång, såframt ej beslut om hans återhämtande till arbetshemmet dessförinnan meddelats. Slutlig utskrivning m å ock ske av den som befinnes lida av varaktig sinnessjukdom och i anledning därav överförts till allmänt sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården, så ock av den som lider av varaktig arbetsoförmåga och på annat betryggande sätt omhändertages. U IV: 5. — FV: 3. 1 I administrativ väg torde böra utfärdas föreskrift om skyldighet för styrelsen att sammanträda å arbetshemmet minst var tredje månad för att pröva fråga om utskrivning. Jfr U IV: 6. FV: 5. 5 §• Den som utskrivits på prov skall stå under tillsyn av därtill av styrelsen utsedd person (tillsynsman), och därvid vara underkastad av styrelsen meddelade eller eljest för honom gällande föreskrifter. Tillsynen skall fortfara under den tid som styrelsen bestämmer, dock högst två år från utskrivningen. U IV: 7. — FV: 6. 6§. Visar den som är utskriven på prov tredska att efterkomma de för honom gällande föreskrifter som avses i 5 §, må arbetshemmets styrelse besluta att han skall återhämtas till arbetshemmet. Sådant beslut går utan hinder av förd klagan genast i verkställighet. 1

FORSLAG

TILL

LAG

OM BEHANDLING

I

ARBETSHEM.

99 Återhämtas den utskrivne, skall den tid under vilken han vistats utom arbetshemmet icke medräknas vid bestämmandet av längsta tiden för hans kvarhållande. Föreligger fråga om återhämtande, må styrelsen eller dess ordförande förordna, att den utskrivne skall tagas i förvar 2 till dess styrelsen meddelat beslut i ärendet. U IV: 8. — FV: 7. Angående klagan över styrelsens beslut se 8 §. 2 Å polismyndighet skall ankomma att verkställa beslut som här sägs, se 7 §.

7 §• Polismyndighet har att på begäran lämna handräckning för återförande till arbetshem av den som avvikit därifrån eller som enligt meddelat beslut 1 skall återhämtas till arbetshemmet, för överförande av den som intagits i arbetshem till annat arbetshem samt för omhändertagande av den som jämlikt 6 § sista stycket skall tagas i förvar 2 . 1 2

Se 6 § 1 st. Reglerna i denna § torde erfordra komplettering i administrativ ordning. 8§.

Är någon missnöjd med beslut av styrelse för arbetshem må han hos socialstyrelsen göra framställning om rättelse. Beslutet går dock, där ej socialstyrelsen annorlunda förordnar, omedelbart i verkställighet. 1 1 Jfr förslaget till lag om arbetsfostran 32 och 35 §§. Angående skyldighet för arbetshemmets föreståndare att vidarebefordra klagomål torde bestämmelser meddelas i administrativ ordning.

9§. Finner styrelsen för arbetshemmet att talan jämlikt 22 § 2. lagen om arbetsfostran eller 12 § e. lagen om villkorlig dom bör föras mot någon i hemmet intagen, må styrelsen göra framställning härom till allmän åklagare, som har att besluta om sådan talan. 1 P å begäran av styrelsen m å åklagaren besluta att den om vilken fråga är skall på lämpligt sätt omhändertagas, där hans fortsatta vistelse i arbetshemmet kan anses medföra fara för ordningen eller säkerheten därstädes. U IV: 9. 1 Se förslaget till lag om arbetsfostran 20 §. 10 §. Misstankes den som enligt meddelat beslut intagits i arbetshem att hava före utskrivning från hemmet begått brott, vara enligt lag icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i sex månader; hör detta under allmänt åtal eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer det, där brottet är begånget i Stockholm, å förste stadsfiskalen och eljest å lands-

100 FÖRSLAG TILL LAG OM BEHANDLING I ARBETSHEM.

fogden att efter hörande av arbetshemmets styrelse avgöra, huruvida åtal lämpligen bör ske. 1 1 Frågan om åtalseftergift i fråga om personer som intagits i arbetshem har av kommittén ansetts böra lösas i överensstämmelse med de principer som i betänkandet med förslag till lag om villkorlig dom föreslagits skola gälla beträffande personer som intagits i allmän alkoholistanstalt; jfr ovan s. 40.

11 §. Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit dömd till intagande i arbetshem och beslut varigenom han blivit dömd till frihetsstraff, skall frihetsstraffet först verkställas. Har den om vilken fråga ä r redan intagits i arbetshemmet skall han överföras till straffanstalten. Den tid varunder han sålunda icke vistas i arbetshemmet skall icke medräknas vid bestämmande av den tid han längst må kvarhållas. FV:9. 12 §. Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen av denna lag. U IV: 15. — FV: 10.

101 Förslag till

lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt. i §. Dom å arbetsanstalt verkställes i sådan anstalt eller anstaltsavdelning som av Konungen härtill bestämts. 1 Å anstalten skola de intagna enligt närmare av Konungen meddelade bestämmelser sysselsättas med arbete som för var och en finnes lämpligt för hans fostran till ett arbetsamt och ordentligt liv och för tryggande av hans utkomst efter utskrivning från anstalten. För detta ändamål skola finnas skilda arbetsanstalter eller anstaltsavdelningar, och böra de som intagas i arbetsanstalt såvitt möjligt fördelas 2 efter ålder, sinnesbeskaffenhet, anlag, arbetsförmåga samt tidigare vandel. Särskild anstalt eller avdelning därav skall finnas för dem som lida av nedsatt arbetsförmåga. Män och kvinnor 3 må ej intagas å samma anstalt. U 111:1. Att arbetsanstalt eller anstaltsavdelning skall lyda under fångvårdsstyrelsens förvaltning regleras i administrativ ordning, se promemorian, Bil. A s. 70. 2 Fördelningen verkställes av fångvårdsstyrelsen, som jämväl skall äga överflytta intagen person från en anstalt till en annan. Ehuru lagen om arbetsfostran ej avser att ingripa mot prostituerade på grund av deras sedeslösa liv eller de förseelser som sammanhänga därmed, kan lagen uppenbarligen bliva tillämplig även å kvinna, som fyller de i 2 § nämnda lag angivna förutsättningarna för ett ingripande; jfr ovan s. 12. 2 §.

Vid arbetsanstalt skall finnas en nämnd (utskrivningsnämnd 1 ) för prövning av frågor om utskrivning av dem som intagits i anstalten ävensom övriga frågor som nedan angivas. Nämnden består av fem ledamöter. Av dessa skall en vara eller hava varit innehavare av domarämbete och en vara i sinnessjukvård erfaren läkare. Ledamöterna utses av Konungen för en tid av fem år. Konungen utser ock en eller flera suppleanter för varje ledamot samt förordnar en av ledamöterna att vara ordförande i nämnden samt annan ledamot eller ock suppleant att vid förfall för honom tjänstgöra i hans ställe.

102 FÖRSLAG TILL LAG OM VERKSTÄLLIGHET AV DOM Å ARBETSANSTALT.

Har ledamot i nämnden ej förut avlagt domared, skall han gå sådan ed innan han tager säte i nämnden. Beträffande beslut av nämnden skall vad angående omröstning till dom i 23 kap. rättegångsbalken är stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Mot ledamot i nämnden gälla samma jäv som i rättegångsbalken stadgas i fråga om domare. Mot beslut som av nämnden eller dess ordförande 2 meddelas enligt denna lag må talan ej föras. U III: 2; lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse 6 §; lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt 5 §. 1 Se ovan s. 46. Närmare bestämmelser angående nämndens verksamhet förutsättas skola utfärdas i administrativ ordning (jfr 10 §). 2 Se 7 § sista stycket. 8 §. Den som dömts till intagande i arbetsanstalt må kvarhållas i sådan anstalt under en tid av högst tre år. Utskrivning från arbetsanstalt är antingen villkorlig (utskrivning på prov) eller slutlig. Om utskrivning beslutar utskrivningsnämnden. Senast då någon varit intagen i arbetsanstalt ett år och därefter minst var sjätte månad skall fråga om hans utskrivning av nämnden upptagas till prövning. Utskrivning på prov skall ske när grundad anledning finnes till antagande att han efter utskrivningen skall söka efter förmåga genom eget arbete ärligen försörja sig samt i övrigt föra ett ordentligt liv. Jämväl före tid som nu sagts må utskrivning ske om särskilda skäl därtill äro. 1 Kan utskrivning enligt nu angivna grunder ej ske före utgången av den tid av tre år som i första stycket sägs, må domstol efter framställning från nämnden och sedan den intagne blivit personligen hörd utsträcka sagda tid med högst ett år åt gången; dock må sammanlagda tiden för kvarhållandet ej överstiga fem år. Den som är intagen i arbetsanstalt skall slutligen utskrivas när längsta tiden för kvarhållandet går till ända. 2 Beträffande den som är utskriven på prov skall slutlig utskrivning ske vid utgången av den enligt 7 § bestämda tillsynstiden, där ej beslut om hans återhämtande till anstalten dessförinnan meddelats. Slutlig utskrivning må ock städse ske av den som befinnes lida av varaktig sinnessjukdom och i anledning därav överförts till allmänt sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården, så ock av den som lider av varaktig arbetsoförmåga och på annat betryggande sätt omhändertages. 3 U 111:4. Jfr promemorian, Bil. A, s. 71—72. 1 Möjlighet har ansetts böra beredas till utskrivning på prov redan vid en ganska tidig tidpunkt, exempelvis då ett särskilt gynnsamt arbetstillfälle under betryggande

FÖRSLAG TTLL LAG OM VERKSTÄLLIGHET AV DOM Å ARBETSANSTALT.

tillsyn erbjudit sig för den intagne. I motsats till vad i promemorian förutsattes skall nämnden enligt förslaget äga att — utan Konungens medgivande i varje särskilt fall — besluta om utskrivning på prov före utgången av den tidrymd av ett år, varom i det föregående omförmälts. 2 Detta gäller vare sig den intagne tidigare varit utskriven på prov och återhämtats eller icke. 3 Det kan undantagsvis tänkas att slutlig utskrivning finnes böra äga rum i andra fall än dem som omförmälas i femte stycket av förevarande paragraf, exempelvis då möjlighet finnes att verkställa tidigare meddelat beslut om utvisning av utländsk lösdrivare. Dessa fall torde dock bliva så sällsynta att frågan kan lösas nådevägen. 4 §. Behörig domstol i mål om förlängning av längsta tiden för kvarhållande i arbetsanstalt är allmän underrätt i den ort där anstalten är belägen. Mot domstolens beslut äge nämnden och den intagne föra talan på sätt och inom tid som är stadgad om överklagande av allmän domstols slutliga utslag i brottmål. Beslutet skall utan hinder av förd klagan genast gå i verkställighet, där ej domstolen annorlunda förordnar. 5 §• Vid beräkning av de för kvarhållande i arbetsanstalt föreskrivna tider skall i tillämpliga delar gälla vad som finnes stadgat angående beräkning av strafftid, 1 där någon blivit dömd till straffarbete eller fängelse. Tidvarunder intagen åtnjuter permission må enligt grunder som Konungen bestämmer inräknas i tiden för kvarhållandet. 2 U 111:5. 1 Förevarande paragraf meddelar bestämmelser om begynnelse- och slutdag ävensom angående verkan av sådant hinder eller avbrott å verkställigheten som orsakas av den dömdes rymning eller sjukdom. 2 Regler angående förutsättningarna för permissions meddelande böra utfärdas i administrativ ordning. 6 §• Den som utskrivits på prov skall stå under tillsyn av därtill av nämnden utsedd person (tillsynsman) 1 och vara underkastad av nämnden meddelade eller eljest för honom gällande föreskrifter. Tillsynen skall fortfara under tid som nämnden bestämmer, dock högst två år från utskrivningen. U III: 7. 1 För att erhålla en enhetlig terminologi i de olika författningar vilka innehålla stadganden om villkorlig frigivning från straff eller skyddsåtgärder som innebära frihetsberövande, har promemorians uttryck »övervakning» och »övervakare» ersatts med termerna »tillsyn» och »tillsynsman».

104 FÖRSLAG TILL LAG OM VERKSTÄLLIGHET AV DOM Å ARBETSANSTALT. 7 §•

Visar den som är utskriven på prov tredska att efterkomma de för honom gällande föreskrifter som avses i 6 §, må nämnden besluta att han skall återhämtas till arbetsanstalten. 1 Återhämtas den utskrivne, skall den tid under vilken han vistats utom anstalten icke medräknas vid bestämmande av den tid han längst må kvarhållas. Föreligger fråga om återhämtande må nämnden eller dess ordförande förordna, att den utskrivne skall tagas i förvar till dess nämnden meddelat beslut i ärendet. U III: 8. Sådant beslut skall verkställas genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg. Enär talan mot nämndens beslut ej får föras, går beslutet genast i verkställighet. Att i motsats till vad som förordades i promemorian förlängning av längsta tiden för kvarhållandet ej skall kunna äga rum se ovan s. 44. 1

8 §•

Misstankes den som är intagen i arbetsanstalt eller därifrån på prov utskriven att hava begått brott 1 vara enligt lag kan följa böter, fängelse eller straffarbete under kortare tid än sex månader; hör detta under allmänt åtal eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer det, där brottet är begånget i Stockholm, å förste stadsfiskalen och eljest å landsfogden att efter nämndens hörande avgöra huruvida åtal 2 lämpligen bör ske. 1

Jfr ovan s. 46. — Vid avgörandet av frågan huruvida åtal skall komma till stånd torde allmänpreventiva hänsyn böra träda i förgrunden. Är brottet av ringare beskaffenhet, torde några olägenheter av en åtalseftergift knappast vara att befara; är det däremot av grövre beskaffenhet, torde eftergift ej böra äga rum, särskilt om allenast kort tid av vistelsen i arbetsanstalten återstår. Åtal å brott, begångna under anstaltsvistelsen, torde mången gång, oavsett brottets grovhet, vara motiverat av disciplinära skäl. I fråga om brott som förövats under utskrivning på prov är givetvis den i 8 § medgivna möjligheten att återhämta vederbörande av betydelse vid åtalsfrågans avgörande. — Angående verkställighet av frihetsstraff i fråga om den som intagits i arbetsanstalt se 9 §. 2 Målsägande obetaget att föra enskild ansvars- och skadeståndstalan. 9 §• Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit dömd till intagande i arbetsanstalt och beslut varigenom han blivit dömd till frihetsstraff, skall frihetsstraffet först verkställas. Har den om vilken fråga är redan intagits i arbetsanstalt, skall han överföras till straffanstalten. Den tid varunder han sålunda icke vistas å arbetsanstalten skall icke medräknas vid bestämmande av den tid han längst må kvarhållas. Se ovan s. 46.

FÖRSLAG TILL LAG OM VERKSTÄLLIGHET AV DOM Å ARBETSANSTALT.

10 §. Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser 1 angående tillämpningen av denna lag. 1

Bland dylika stadganden märkas regler angående den i 2 § omförmälda nämndens verksamhet, angående den inre organisationen å arbetsanstalt, angående utövande av tillsyn av dem som utskrivits på prov från anstalt samt angående polismyndighetens funktioner med avseende å dem som skola omhändertagas eller återhämtas.

Förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag). Härigenom förordnas att 81 § 3 mom. och 85 § i lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd skola upphöra att gälla samt 22 §, 23 § 1 mom., 25 § 1 och 2 mom., 26 § 4 mom., 27 och 31 §§, 35 § 1 mom., 46 § 2 och 3 mom., 63 och 65 §§ i samma lag i deras lydelse jämlikt lagen den 31 maj 1934, 43 § 5 mom. och 72 § i nämnda lag i deras betydelse enligt lagen den 12 juni 1936 ävensom 43 § 1 mom. i samma lag i dess lydelse enligt lagen den 18 juni 1937 i nedan angivna delar skola erhålla följande ändrade lydelse: 22 §.

Barnavårdsnämnden har att i enlighet med 23—25 §§ vidtaga åtgärder beträffande c) barn under dess tillrättaförande; d) person i åldern mellan aderton och tjuguett år, som befinnes föra1 ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst2 liv och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande; samt e) person i åldern mellan tjuguett och tjugufyra3 år vilken för ett sådant liv som under d) sägs och vilken utan att vara sinnessjuk eller sinnesslö* lider av rubbad själsverksamhet5 eller hämmad6 själsutveckling.7 1 Se ovan s. 5 och 64—65. Det nuvarande uttrycket »lastbart levnadssätt» saknar enligt kommitténs mening tillbörlig pregnans. Vad som närmast åsyftats med detsamma har uppenbarligen varit sexuell lösaktighet. Då härtill kommer att det nuvarande uttrycket »vara hemfallen åt» utbytts mot »befinnes föra», vilket skett i syfte att möjliggöra

106 FÖRSLAG TILL LAG OM ÄNDRINGAR I BARNAVÅRDSLAGEN.

tidigare ingripande, synes termen lastbar, vilken torde åsyfta ett tämligen höggradigt förfall, ej böra bibehållas. 3 Se ovan s. 65-—67. 4 Efter senaste skyddshemsreformen omhändertagas imbecilla barn och yngre personer utanför skyddshemsverksamhetens ram. 6 Härunder inbegripes i främsta rummet s. k. psykopater. 6 Härmed avses olika arter av debilitet. 7 Något krav på kausalitet mellan de psykiska defekterna och livsföringen har naturligt nog icke kunnat uppställas. 23 §. 1 mom. Finner barnavårdsnämnden lämplig sysselsättning. Är fråga om person, som avses i 22 § d) eller e), skall nämnden tillhålla honom att föra ett ordentligt liv samt allvarligt erinra honom om de påföljder, som i annat fall kunna inträda för honom. Där det prövas — för ett ordentligt liv. Avser ärendet person som i 22 § e) sägs, skall nämnden, innan åtgärd beslutas, hava införskaffat läkarintyg angående honom enligt av Konungen fastställt formulär.' 1 Se ovan s. 67. 25 §. 1 mom. Beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran skall ofördröjligen skriftligen delgivas föräldrarna 1 samt, där fråga är om person, som avses i 22 § d) eller e), jämväl denne. Avser — — — antecknas. 2 mom. Lämna föräldrarna icke sådant samtycke som i 1 mom. sägs, eller kunna de icke anträffas eller är fråga om person, som avses i 22 § d) eller e), skall nämnden, med redogörelse för vad i ärendet förekommit, så snart ske kan och senast två veckor efter beslutets fattande underställa detsamma länsstyrelsens prövning. 1 Föräldrarnas vårdnad över barn upphör senast då detta fyllt 21 år. Det kan därför synas oegentligt att kräva deras hörande när barnet överskridit nämnda ålder (då fråga alltså är om fall som avses i 22 § e)). Då det emellertid här gäller psykiskt defekta personer har kommittén ansett det vara lämpligt att bereda dem det stöd som föräldrarnas medverkan vid åtgärden innebär. 26 §. 4 mom. Länsstyrelsens beslut skall så snart ske kan genom länsstyrelsens försorg skriftligen mot bevis delgivas föräldrarna samt, där fråga är om person, som avses i 22 § d) eller e), jämväl denne. Beslutet — barnavårdsnämnden. 27 §. Barnavårdsnämnds beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran må ej bringas till verkställighet, a) då fråga sexton år, b) då fråga aderton år,

FÖRSLAG TILL LAG OM ÄNDRINGAR I BARNAVÅRDSLAGEN.

c) då fråga tjuguett år, samt d) då fråga är om person, som avses i 22 § e), efter det denne fyllt gufyra år.

tju-

31 §. Därest medgivit. Har i fall, som avses i 22 § a)—c), omhändertagande skett utan att föräldrarna samtyckt därtill eller har omhändertagande skett av person, som i 22 § d) eller e) sägs, skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att besluta i ärendet. Beträdes någon, som fyllt aderton men ej tjuguett år, med oordentligt eller sedeslöst levnadssätt, som innebär fara för allmän ordning eller säkerhet, och är faran så överhängande, att åtgärd, som ankommer på barnavårdsnämnd eller dess ordförande, ej utan våda kan avvaktas, äger polismyndighet, till dess nämnden eller ordföranden meddelat beslut i ärendet, på lämpligt sätt omhändertaga personen i fråga. Är fara stadgat. Föreligga omständigheter som i tredje stycket första punkten omförmålas beträffande person som fyllt tjuguett men ej tjugufyra år1 och finnes grundad anledning till antagande att han lider av rubbad själsverksamhet eller hämmad själsutveckling, må han omhändertagas på sätt i sagda punkt sågs, såvida framställning därom gjorts av anhörig eller annan närstående. Har anmälan om omhändertagande enligt tredje eller fjärde stycket inkommit till barnavårdsnämnden, åligger det nämnden eller ordföranden att inom tjugufyra timmar därefter meddela beslut, huruvida den om vilken fråga är skall lösgivas eller kvarhållas. Beslutas kvarhållande och har nämnden eller ordföranden icke inom åtta dagar därefter meddelat beslut om hans omhändertagande för skyddsuppfostran, skall han lösgivas.2 1 Se ovan s. 68. 2 Se ovan s. 7. 35 §. 1 mom. För skyddsuppfostran omhändertaget vanartat barn skall genom barnavårdsnämndens försorg intagas i skyddshem, varom förmäles i 5 kap. Person, som avses i 22 § d) eller e), skall intagas i sådant skyddshem eller i allmän uppfostringsanstalt. Den — skyddshemselev. I stället för tillämpliga delar. Har barnavårdsnämnd jämlikt 25 § förordnat om omedelbar verkställighet av beslut angående omhändertagande för skyddsuppfostran av person, som avses i 22 § d) eller e), eller har sådan person omhändertagits av nämndens ordförande jämlikt 31 §, ankommer det på polismyndighet, därest den omhändertagne gjort sig skyldig till oordentligt eller sedeslöst levnadssätt, som innebär fara för allmän ordning eller säkerhet, att, efter framställning av nämnden eller dess ordförande, på lämpligt sätt förvara den omhändertagne, till dess länsstyrelsen eller barnavårdsnämnden meddelat beslut i ärendet.

108 FÖRSLAG TILL LAG OM ÄNDRINGAR I BARNAVÅRDSLAGEN.

43 §. 1 mom. För beredande (skyddshem). Särskilda skyddshem eller avdelningar av skyddshem skola finnas: a) för vanartade (skolhem); b) för vanartade (yrkeshem); c) för vanartade (hemskolor); d) för vanartade — (jordbrukshem); e) för personer (ungdomshem); f) för omhändertagna över tjuguett år som lida av rubbad sjålsverksamhet eller hämmad själsutveckling; g) för andra omhändertagna, vilka äro själsligt abnorma. Där Konungen beträffande visst yrkeshem, viss hemskola eller visst jordbrukshem så medgivit, må person, som avses i 22 § d) eller e), även intagas i sådant skyddshem. Elever skyddshem. 5 mom. Personer, som avses i 22 § d) eller e), må, då särskilda förhållanden det påkalla, överflyttas från skyddshem till allmän uppfostringsanstalt eller från sådan anstalt till ungdomshem. 46 §. 2 mom. Slutlig utskrivning av barn tjuguett år. Slutlig utskrivning av person, som omhändertagits med stöd av 22 § d) eller e), skall äga rum senast då två år förflutit från omhändertagandet, dock att utskrivningen, när särskilda förhållanden det föranleda, må uppskjutas ytterligare högst ett år. Är fråga om person som avses i 22 § e), skall slutlig utskrivning städse äga rum senast då den omhändertagne fyller tjugufem år. 3 mom. Vid —• utrustning. Nämnden eller styrelsen bör även, där så prövas lämpligt, besluta, att den utskrivne skall stå under tillsyn, om utskriven, om tjugufyra år, samt om han omhändertagits med stöd av 22 § e), minst ett och högst två år från utskrivningen, i intet fall dock längre än till fyllda tjugufem år. Närmare Konungen. I fråga föräldrarna. 63 §. Har kommun fattigvårdssamhälle. För utgift, som vistelsekommun haft för skyddsuppfostran av person, som omhändertagits med stöd av 22 § d) eller e), äger kommunen rätt till ersättning av staten.

FÖRSLAG TILL LAG OM ÄNDRINGAR I BARNAVÅRDSLAGEN.

65 §. I avseende kommun. Vad nu är stadgat skall äga motsvarande giltighet beträffande vistelsekommuns ersättning av staten för utgift, som kommunen haft för skyddsuppfostran av person som omhändertagits med stöd av 22 § d) eller e). 72 §.

Skyldig fullgörande. Den arbetsskyldige — ett år. Vad i 71 och 72 §§ i lagen om fattigvården är stadgat om föreläggandes innehåll, om inverkan av arbetsskyldighetens fullgörande och om handräckning skall i motsvarande tillämpning lända till efterrättelse, med iakttagande dock, att vad enligt nämnda §§ åligger fattigvårdsstyrelsen i stället skall ankomma på barnavårdsnämnden. 1 1

Ändringarna i denna paragraf äro en följd av förslaget att upphäva reglerna om varning och tvångsarbete i fattigvårdslagen, se nedan s. 123.

110 Förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av alkoholister (alkoholistlag). Härigenom förordnas att 1 och 52 §§ i lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister (alkoholistlag) i deras lydelse jämlikt lagen den 3 juni 1938 skola erhålla följande ändrade lydelse: 1 §• Är någon hemfallen åt alkoholmissbruk och finnes han i följd därav _ då skola i enlighet med vad nedan är stadgat åtgärder vidtagas för hans återförande till ett nyktert och ordentligt liv. Lag samma vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit under de två senast förflutna åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri eller där han för ett kringflackande liv eller är hemfallen åt sedeslöst leverne i tillfälliga förbindelser.1 1 Se ovan s. 69—71. För lagrummets tillämplighet erfordras icke att kausalsammanhang bevisas föreligga mellan alkoholmissbruket och det sedeslösa levernet. 52 §. Kostnad för vård, som meddelats den, vilken på grund av slutligt beslut 1 intagits å allmän alkoholistanstalt, skall bestridas av statsverket i följande fall, nämligen 1. där beslutet grundats därpå, att den intagne är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv eller att han fört ett kringflackande liv eller att han år hemfallen åt sedeslöst leverne i tillfälliga förbindelser;2 2. där beslutet jämlikt 37 § kvarhålles. 1 Ersättning av statsmedel utgår således icke för den som frivilligt ingått å alkoholistanstalt. " Se ovan s. 71.

Ill

Förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom. Härigenom förordnas att 8 och 25 §§ i lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 8 §. I den mån andra tillgångar. Domstolen äger ock, n ä r det finnes lämpligare, 1) överlämna åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran, såframt det av nämnden i avgivet yttrande föreslagits; 2) överlämna åt övervakningsnämnd varom i 25 § förmäles att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande för arbetsfostran;1 eller 3) överlämna åt kommunal nykterhetsnämnd att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande för alkoholistvård.2 Där brottet. 1 Se ovan s. 73—75. 2 Se ovan s. 71—73. 25 §.

Övervakningsnämnd skall bestå av tre ledamöter och lika många suppleanter, utsedda av Konungen. Av ledamöterna skall en vara lagfaren befattningshavare vid domstol inom nämndens verksamhetsområde, och skall för honom vara lagfaren suppleant. Minst en ledamot eller suppleant skall vara kvinna. Konungen förordnar ordförande i nämnden. Se ovan s. 21—23.

112 Förslag till

lag om ändring i vissa delar av 18 kap. strafflagen. Härigenom förordnas, att i 18 kap. strafflagen skall införas en paragraf, betecknad 12 a §, samt att 13 § i samma kap. skall erhålla ändrad lydelse, allt på sätt nedan angives: 12 a §.x (ny) Den som förleder någon som ej fyllt tjuguett år att för vinnings skull öva otukt med andra 2 i tillfälliga förbindelser eller som förmedlar eller på annat sätt främjar sådant sedeslöst levnadssätt, varde, där fall ej är för handen som i 11 eller 12 § sägs, 3 straffad med fängelse eller böter. 1

Se Promemorian, Bil. D, s. 56—57 samt ovan s. 76. Stadgandet avser icke förförelse till otukt med den brottslige själv; härför innehåller 18 kap. 12 § straffbestämmelse för visst fall. Vidare bör anmärkas, att då stadgandet företrädesvis avser att bekämpa prostitutionens nyrekrytering bland unga personer straffbudet förutsätter att den förledde ändrar sin livsföring och övergår till en viss grad av yrkesmässighet i sitt ingående av tillfälliga förbindelser. Stadgandet avser även det fall att någon förleder en tidigare prostituerad att — t. ex. efter utskrivning från något hem — återupptaga sitt forna liv; däremot i regel icke det fall att någon förmedlar eller främjar en vid tillfället i fråga redan prostituerad kvinnas ingående av ett antal nya förbindelser. Ett dylikt förfarande är dock vanligen dikterat av ekonomiska bevekelsegrunder hos den handlande själv och därför straffbart enligt 18 kap. 11 §. 3 Om vinningssyfte eller vanemässighet i förledandet eller främjandet av förbindelsers ingående kan bevisas, faller brottet under 18 kap. 11 §. 2

13 g.1 Sprider straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om någon genom sådant sedeslöst levnadssätt som i 12 a § sägs2 verkar grovt3 störande4 för närboende eller andra,6 eller genom oljud, oväsende eller eljest medverkar6 till dylikt störande, eller ock å ställe som i 11 kap. 15 § sägs på anstötligfsätt inbjuder till könsförbindelse; så ock om någon genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer. 1 Se Promemorian, Bil. D, s. 57. — Förevarande lagrums andra stycke innehåller f. n. ett allmänt straffbud för gärning som sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer. De särskilda s. k. prostitutionsförseelser som kommittén med ändringarna i detta lagrum avser att träffa kunna närmast betraktas som specialfall av detta allmänna stadgande och

FÖRSLAG TILL LAG OM ÄNDRINGAR I 18 KAP. STRAFFLAGEN.

sålunda kriminaliserade ur synpunkten av brott mot den sexuella anständigheten och icke i deras egenskap av brott mot hemfrid eller mot allmän ordning. 2 D. v. s. sedeslöst leverne för vinnings skull i tillfälliga förbindelser (prostitution) . 3 I promemorian talades endast om att »verka störande». Bl. a. medicinalstyrelsen har påyrkat att en högre grad av störande skulle krävas för straffbarhet. 4 Enbart den omständigheten att närboende eller andra med ogillande iakttaga att en person uppenbarligen lever som prostituerad är icke tillräcklig för den prostituerades bestraffande enligt detta stadgande. 5 Härmed åsyftas bl. a. ett sådant fall, då det grovt anstötliga levernet i privat bostad kan iakttagas t. ex. från allmän plats av de förbipasserande. 6 För undanröjande av varje tvekan vid lagrummets tillämpande har kommittén velat uttryckligen angiva att detsamma även avser att träffa den prostituerades kunder eller sällskap i deras störande uppträdande, alldeles oavsett om han eller hon själv är straffbar enligt samma stadgande eller ej. 7 Som i Bil. E s. 211 anföres hava anmärkningar riktats mot uttrycket »anstötligt», enär detta ord skulle hänföra sig till en subjektiv värdering av någons uppträdande. Såsom fallet redan är med lagrummet i dess nuvarande lydelse, måste det anses oundvikligt att varje beskrivning i ett lagstadgande av ett sedlighetssårande uppträdande måste lägga i domstolens hand att bedöma vilka former av uppförandet ifråga som enligt gängse åsikt överskrida gränsen till det straffbara.

Förslag till

lag om ändrad lydelse av 9 § i lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff.1 H ä r i g e n o m f ö r o r d n a s a t t 9 § i lagen den 9 a p r i l 1937 (nr 119) o m verkställighet av bötesstraff skall e r h å l l a följande ä n d r a d e lydelse: 9§. D ä r någon enligt m e d d e l a t beslut intagits å a l l m ä n a l k o h o l i s t a n s t a l t , arbetsanstalt eller arbetshem varom i lagen om arbetsfostran stadgas eller för s k y d d s u p p f o s t r a n i s k y d d s h e m eller a l l m ä n u p p f o s t r i n g s a n s t a l t , v a r e beslut o m förv a n d l i n g som d e s s f ö r i n n a n m e d d e l a t s förfallet; och m å f ö r v a n d l i n g ej ske av böter som å d ö m t s före i n t a g a n d e t . Böter, s o m å d ö m t s efter i n t a g a n d e t m e n före u t s k r i v n i n g e n , m å ej f ö r v a n d l a s m e d m i n d r e a n s t a l t e n s eller hemmets styrelse det p å k a l l a r . 1

Se ovan s. 40 och 46.

8—389122.

114 Förslag till

lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Härigenom för ordnas att 3 § i lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, vilken lag träder i kraft den dag Konungen förordnar, skall erhålla följande ändrade lydelse: 3 §. Finnes någon, som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt fängelse eller för brott som avses i 1 § 3. undergår ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran eller som är intagen å arbetsanstalt, vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, och måste det på grund härav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt antagas att han efter frigivningen skall bliva vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, må domstol i den ordning i 6 § andra och tredje styckena sägs döma till förvaring i säkerhetsanstalt att träda i stället för vad av straffet eller annan åtgärd som nyss nämnts återstår.

Förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister. Härigenom förordnas att 1 §, 2 § 1 mom.; 5 § samt 7—9 §§ i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister* skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 1 §• Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter, som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller myndighet i riket * Senaste lydelse, se beträffande 1, 5, 7 och 8 §§ 1937:467 — vilka lagändringar träda i kraft den dag Konungen förordnar —, beträffande 2 § 1 mom. 1937:123 samt beträffande 9 § 1914: 126.

FÖRSLAG TILL LAG OM ÄNDRINGAR I LAGEN OM STRAFFREGISTER.

1. blivit till ansvar fällas, eller 6. blivit dömda till intagande i arbetsanstalt eller blivit föremål för förordnande som i 23 § lagen om arbetsfostran avses.2 1 Se ovan s 2 Se ovan s. 2§1 mom. För envar, om vilken blivit så dömt som i 1 § sägs, skall från domstolen eller myndigheten till registret lämnas särskild uppgift, innefattande upplysning om hans namn och vad i övrigt må erfordras till hans betecknande, om förbrytelsen eller, då dom eller förordnande som i 1 § 6. sägs meddelats, anledningen därtill samt om domen; uppgift bötesbeslutet. 5§. Då någon — registret. Fångvårdsstyrelsen längd. Befälhavare som därstädes avlidit. Då någon, som intagits i anstalt för undergående av ungdomsfängelse eller, enligt domstols förordnande, i allmän uppfostringsanstalt eller i arbetsanstalt, på prov eller slutligt utskrives från anstalten eller då någon som på prov utskrivits återtages till anstalten eller då den som intagits å anstalt varom nu är fråga avlider innan han slutligt utskrivits, skall anstaltens föreståndare lämna uppgift till registret. Där någon till registret. H a r någon uppgiften. 7 §• Straffuppgift skall avskiljas ur registret, därest den person uppgiften avser, enligt vunnen upplysning, genom högre rätts laga kraftägande dom blivit befriad från ansvar, utan att sådant fall är för handen, som i 1 § 5 punkten sägs, eller från intagande i arbetsanstalt eller ock genom dylik dom, som ej är villkorlig, ansedd skyldig allenast till annat ansvar än i 1, 3 eller 4 punkten av samma paragraf avses; då han avlidit; samt då födelseår.

8§. 1 mom. Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning därom göres av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklagare eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om häktning, eller av interneringsnämnden eller ordförande i övervakningsnämnd eller i 2 § lagen om verkställighet av dom d arbetsanstalt omförmälda utskrivningsnämnd eller då sådan framställning göres av riksdagens justitieombudsman eller dess militieombudsman. Till annan tillstånd. 8 f—389122.

116 FÖRSLAG TILL LAG OM ÄNDRINGAR I LAGEN OM STRAFFREGISTER.

9§. I fråga om meddelanden till utländska myndigheter rörande givna straffdomar eller domar och förordnanden som i 1 § 6. sägs äger, under förutsättning av ömsesidighet, Konungen utfärda bestämmelser.

Förslag till

lag om ändrad lydelse av 27 kap. 1 och 15 §§ samt 30 kap. 6 § 1 mom. och 35 § rättegångsbalken.1 Härigenom förordnas att 27 kap. 1 och 15 §§ samt 30 kap. 6 § 1 mom.* och 35 § rättegångsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 27 kap. 1 §. Besvär rätten. Part, som i målet hålles häktad eller enligt beslut i målet är intagen i allmän uppfostringsanstalt eller arbetsanstalt eller i avbidan på sådant intagande hållen i förvar, stånde intill besvärstidens utgång öppet att avlämna besvärsskrift till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet eller föreståndaren för anstalten. 27 kap. 15 §. Finner hålla förhöret. Har klagande, som dömts till straffarbete i minst sex månader, fängelse i minst ett år eller avsättning eller som dömts till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller till intagande i arbetsanstalt, i besvärsskriften eller, om hovrätten förordnat om vederpartens hörande över besvären, inom den för förklarings avgivande föreskrivna tid begärt att bliva personligen hörd inför hovrätten, skall ock muntligt förhör äga rum, där ej särskilda skäl däremot äro. Har klagandens — — — kan ske. 1

Se ovan s. 58—59.

1 Senaste lydelse se 1939: 320.

FÖRSLAG TILL LAG OM ÄNDRINGAR I RÄTTEGÅNGSBALKEN.

117 Avses med prövas nödiga. Ej må, efter besvär av allmän åklagare eller målsägande, ändring göras i underrättens utslag i fråga om straff, förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, intagande i arbetsanstalt eller tvångsuppfostran utan att tilltalad, som före förklaringstidens utgång framställt begäran att bliva personligen hörd inför hovrätten, beretts tillfälle att komma tillstädes vid muntligt förhör. Vad nu — utrikes ort. 30 kap. 6 §. 1 mom. I brottmål eller internering. Vad sålunda straffs ådömande. Z mål enligt lagen om arbetsfostran som fullföljts i hovrätt må ändring ej sökas av annan ån den, beträffande vilken förordnande meddelats om hans intagande i arbetsanstalt eller om förlängning av längsta tiden för kvarhållande i sådan anstalt eller om omhändertagande för vård enligt 23 § i nämnda lag. 30 kap. 35 §. Besvär sägs. Part, som i målet hålles häktad eller enligt beslut i målet är intagen i allmän uppfostringsanstalt eller arbetsanstalt eller i avbidan på sådant intagande hållen i förvar, äge till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet eller föreståndaren för anstalten ingiva sina besvär; och varde, där ej utslaget eller beslutet blivit av hovrätten muntligen avsagt för parten, tiden för besvärens ingivande för honom räknad från den dag utslaget eller beslutet delgavs honom. Har hovrätt viss tid.

118 Förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1901 (nr 38) om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar av rättegångsbalken. Härigenom förordnas att 12 § i lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar av rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 12 §. I stället förordnas: Konungens befallningshavande eller tillsyningsmän vid häkte eller föreståndare för allmän uppfostringsanstalt, arbetshem som i lagen om arbetsfostran avses eller arbetsanstalt1 åligger tillse, att, om häktad person eller person, som intagits i hemmet eller anstalten eller i avbidan å sådant intagande hålles i förvar, vill i målet anföra besvär eller avgiva annan inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, han därvid ej saknar nödigt biträde. Ingiver nu taga befattning. Varda besvär av häktad eller av person som är intagen i hem eller anstalt som ovan sägs eller i avbidan å sådant intagande hålles i förvar, ingivna till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet eller föreståndaren för hemmet eller anstalten, skall å besvärsskriften tecknas bevis om tiden för dess ingivande. Då utslag — för delgivandet. 1

Se ovan s. 58.

119 Förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.1 Härigenom förordnas att 11, 12 och 14 §§ i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 11 §• Uppgifter sägs. Utslag bestämmer. Föres sägs. Uppgifter och anteckningar som tillhöra det i lagen om arbetsfostran omförmälda centralregister må ej utlämnas i annat fall eller i annan ordning än Konungen bestämmer. 12 §. Hos myndighet vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt, arbetsanstalt eller arbetshem som i lagen om arbetsfostran avses upprättade handlingar rörande å anstalten eller hemmet intagen person må ej i andra fall eller annan ordning än Konungen bestämmer utlämnas tidigare än sjuttio år efter deras datum. Vad tillsyn. 14 §. Handlingar giftermålsbalken; handlingar i ärenden rörande hälsovård, sjukvård, fattigvård, understöd vid barnsbörd, samhällets barnavård och ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds och barnavårdsmäns verksamhet, rätt för enskilda att inköpa alkoholhaltiga drycker, behandling av alkoholister oc/i lösdrivare eller eljest nykterhetsnämnds eller övervakningsnämnds verksamhet, folkpensionering eller eljest pensionsstyrelsens eller pensionsnämnds verksamhet, försäkring för olycksfall i arbete eller eljest riksförsäkringsanstaltens eller försäkringsrådets verksamhet, tillsyn å understödsföreningar, hjälpverksamhet vid arbetslöshet; så ock handlingar i ärenden rörande kontroll å utlänningar, som här i riket vistas eller hit söka tillträde, må, i vad de angå enskilda personliga förhållanden, icke utan 1

Se ovan s. 58.

120 FÖRSLAG OM INSKRÄNKNINGAR I RÄTTEN ATT UTBEKOMMA HANDLINGAR.

hans samtycke till annat utlämnas tidigare än sjuttio år efter handlingens datum. Även utan göras. Angår — ske. Likaledes må utbekommande av handling utvisande vem som gjort anmälan i ärende rörande samhällets barnavård eller ungdomsskydd eller rörande behandling av alkoholister, lösdrivare eller vem som eljest lämnat upplysningar i sådant ärende, vägras, om grundad anledning finnes att antaga att den, om vilken anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats, skulle missbruka kännedom i berörda hänseende till skada för annan person. Vad i denna paragraf stadgas har ioke avseende å myndighets beslut som särskilt utfärdats eller i protokoll upptagits, där fråga ej är om barnavårdsnämnds, nykterhetsnämnds eller övervakningsnämnds beslut eller beslut i ärende som rör tillämpning av lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Uppgifter socialregister.

Förslag till

lag om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).1 Härigenom förordnas att 49 § andra stycket i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) skall upphöra att gälla samt att 6, 18, 33, 46 och 47 §§ ävensom 48 § 1 mom. samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 2

6§. Vidtages icke av förmyndare, god man, make eller annan åtgärd för beredande av erforderlig vård åt sinnessjuk, vare ordföranden i hälsovårdsnämnden, fattigvårdsstyrelsen, nykterhetsnämnden eller övervakningsnämnden i den ort, där den sjuke vistas, eller polismyndigheten därstädes eller, vad angår sinnessjuk, som är i militärtjänst, vederbörande befälhavare pliktig att föranstalta därom. Bestämmelserna i första stycket skola icke äga tillämpning i avseende å sinnessjuk, som är intagen å fattigvårdsanstalt utan rätt att lämna anstalten eller å skyddshem, allmän uppfostringsanstalt, alkoholistanstalt, arbetshem som i lagen om arbetsfostran avses, anstalt som står under fångvårdsstyrelsens 1 2

Se ovan s. 50—57. Senaste lydelse av 18, 47 och 48 §§ se Sv. förf.-saml. 1937:470.

FÖRSLAG TILL LAG OM ÄNDRINGAR I SINNESSJUKLAGEN.

inseende, militärhäkte eller härads- eller stadsfängelse. Beträffande sådan sinnessjuk åligge skyldighet att föranstalta om vård allenast den, som enligt de rörande anstalten meddelade föreskrifterna har att sörja därför. 18 §. Kan sinnessjuk utom sjukhuset. Utskrivning enligt första stycket må ej äga rum av den, som brott, eller som beivrat, eller som omhändertagits för vård efter beslut som i 23 § lagen om avses, som enligt domstols förordnande anstalten, eller som säkerhetsanstalt. H a r sinnessjuk förordnat.

arbetsfostran

33 §. Föreligga sådana omständigheter, som i 28 § 1 mom. angivas, beträffande någon, vilken är intagen å fattigvårdsanstalt utan rätt att lämna anstalten eller å skyddshem, allmän uppfostringsanstalt, alkoholistanstalt eller arbetshem som i lagen om arbetsfostran avses,1 må den, som enligt de rörande hemmet eller anstalten meddelade föreskrifterna har att sörja för vård åt honom, föranstalta om hans intagande för observation å sinnessjukhus som i 28 § 1 mom sägs eller, såvitt angår den som är intagen i arbetshem, å sinnessjukavdelning vid fångvården. Beträffande sinnestillstånd. I fråga sökanden. Har observation anstalt. 1 Jfr 48 § 1. tredje stycket. 46 §. Finner domstol vid handläggning av mål eller ärende enligt lagen om arbetsfostran anledning till antagande att person som avses i 2 § nämnda lag lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, skall läkares utlåtande inhämtas angående hans sinnesbeskaffenhet och beträffande frågan, om han är i behov av vård d sårskild vårdanstalt. Å sådant utlåtandes avgivande skola bestämmelserna i 42 och 43 §§ i tilllämpliga delar lända till efterrättelse med iakttagande av att vad där stadgas om tilltalad som förvaras i häkte skall äga motsvarande tillämpning på den som omhändertagits enligt lagen om arbetsfostran. Prövar domstolen erforderligt att jämväl medicinalstyrelsens utlåtande inhämtas, skola stadgandena i 44 § därvid lända till efterrättelse. 47 §. 1. 2.

Tilltalad Har domstol

ansvar fri. mom. sägs.

122 FÖRSLAG TILL LAG OM ÄNDRINGAR I SINNESSJUKLAGEN.

3. Har någon — • bestämmer. 4. Har någon, angående vilken utlåtande infordrats jämlikt 46 §, blivit för undersökning intagen å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården, och förklaras den intagne i infordrat utlåtande eller, i fall då utlåtande infordrats från såväl läkare som medicinalstyrelsen, enligt styrelsens utlåtande lida av sådan rubbning av själsverksamheten att han är i behov av vård å särskild vårdanstalt, skall han förvaras å den anstalt där undersökningen företagits, till dess domstol meddelat slutligt utslag eller beslut i saken. Förordnar domstol jämlikt 23 § lagen om arbetsfostran att den varom fråga är skall omhändertagas för vård d särskild vårdanstalt, skall han förvaras d sinnessjukavdelning vid fångvården. Finner vederbörande fångvårdsmyndighet lämpligare för den sjukes vård att plats å något allmänt sinnessjukhus beredes honom, ankommer det på myndigheten att göra sådan framställning som ovan i 3 mom. omförmäles. I vidare mån än vad nu stadgats må den, angående vilken utlåtande infordrats, icke kvarhållas å den anstalt eller anstaltsavdelning där han intagits för undersökning längre än till dess utlåtandet avgivits. 5. Har någon, angående vilken utlåtande infordrats jämlikt 46 a § blivit för undersökning intagen å sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården, må han ej på grund av nämnda lagrum där kvarhållas längre än till dess utlåtande avgivits. 6. Vad i 36 § rannsakningens gång. 48 §. 1. Fånge fångvården. Föreligger nämnts. Befinnes någon som är intagen i arbetsanstalt eller säkerhetsanstalt lida av sinnessjukdom, eller finnes anledning att hos sådan intagen förmoda dylik sjukdom, må vederbörande anstaltsmyndighet draga försorg om hans intagande för vård eller observation å sinnessjukavdelning vid fångvården och skall i ty fall vad i 47 § 4. andra stycket stadgas äga motsvarande tilllåmpning.

123 Förslag till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården. Härigenom förordnas att 74, 75 och 76 §§, 78 § 3 mom., 83 § och 92 § 1 och 3 mom. av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården skola upphöra att gälla, 1 samt att i 78 § 4 mom. samma lag orden »och 3» skola utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 Genom denna lag upphävas lagen den 14 juni 1918 (nr 426) om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt 75 § i lagen om fattigvården och kungörelsen den 31 december samma år (nr 1068) om tvångsarbetes förrättande i vissa fall i kronohäkte. Har någon jämlikt hittills gällande stadganden före denna lags ikraftträdande genom utslag som dessförinnan vunnit eller sedermera vinner laga kraft dömts till tvångsarbete, skall utslaget verkställas i arbetsanstalt 2 i enlighet med lagen om verkställighet av dom å arbetsanstalt; och skall den i utslaget fastställda tiden för tvångsarbetet räknas såsom den längsta tid under vilken den dömde må kvarhållas å anstalten. Av de bestämmelser vilkas upphävande sålunda föreslås avse 74, 75 och 76 §§, 78 § 3 mom. och 83 § varning och tvångsarbete såsom disciplinärmedel mot den som omhändertagits för fattigvård, se s. 59. 92 § 1 och 3 mom. innehålla vissa bestämmelser rörande bettlare, vilka ej låta förena sig med 2 § i lagen om arbetsfostran, se s. 53. Härutöver har i en reservation yrkats att jämväl 73 § skulle upphävas, se s. 131. 2 Angående arbetsanstalt för kvinnor se ovan s. 49.

124 Förslag till

lag om ändring av 2 § 17 mom. i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Härigenom förordnas att 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, sådant detta mom. lyder jämlikt lag den 20 juni 1935, skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: Besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i statsdepartementen, skola, med de undantag, varom nedan i denna paragraf och i 3 § sägs, tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande i följande mål: 17:o) mål särskilt stadgat; mål angående behandling i arbetshem jämlikt lagen om arbetsfostran enligt vad därom är särskilt stadgat.1 mål om sterilisering; mål verkställande av straff. 1 Se ovan s. 99 (8 §).

RESERVATIONER

A)

Beträffande frågan om åtgärder mot lösdrivare (s. 1

1.

Av herr Linders, som anfört:

61).

»Min uppfattning rörande ordnandet av lagstiftningen om lösdrivares behandling skiljer sig i väsentliga hänseenden från det av kommittén framlagda förslaget. Jag får därför avgiva följande reservation. Det ligger i sakens natur och har även beaktats av kommittén att den av polisman för lösdriveri anhållne i första hand blir föremål för ingripande av polismyndighet. Denna har att verkställa utredning om den anhållnes levnadsförhållanden m. m., att sörja för hans förvaring under den tid som åtgår till ärendets handläggning samt göra vissa anmälningar. Redan på grund av den kännedom om den anhållne och hans levnadsförhållanden, som sålunda under förhöret vinnes om honom, har polismyndigheten förutsättningar att bilda sig ett omdöme om de åtgärder, vilka böra företrädesvis komma till användning både då det gäller att planera för hans framtid och då fråga är om tvingande åtgärder. Den strävan, som alltmer gör sig gällande på sociallagstiftningens och straffrättens områden att ersätta tvångsåtgärder med anordningar av mera frivillig natur, har sitt berättigande även då det gäller nu ifrågavarande personer. Kommittén har också som regel föreskrivit en rad av hjälpåtgärder, som skola komma till användning innan tvingande medel tillgripas. Mot denna princip är ej något att erinra, men då det gäller organisationen för hjälpåtgärdernas genomförande synes mig kommittéförslaget ej kunna godtagas. Kommittén hade från början ifrågasatt fattigvårdsstyrelse eller en delegation av denna att handhava dessa åtgärder. Sedermera har kommittén övervägt att en särskild vårdnämnd och, om sådan ej tillsatts, den kommunala nykterhetsnämnden skulle handlägga dessa frågor. Enligt det nu föreliggande slutliga förslaget är det den i lagen om villkorlig dom föreskrivna öyervakningsnämnden, som, på visst sätt kompletterad, skall handlägga hithörande ärenden. Denna nämnd skulle emellertid också hava vissa andra uppgifter beträffande den anhållne, varom vidare nedan. Att finna eller skapa något särskilt organ, som lämpligen kan sörja.för alla de hjälpåtgärder, som kunna komma i fråga för lösdrivare, låter sig knappast göra, utan man måste inskränka sig till att bestämma någon myndighet, som kan förmedla den erforderliga hjälpen genom de särskilda organ, vilka hava den speciella arten av hjälpverksamhet till sin uppgift. Närmast

126 RESERVATIONER.

till hands ligger då onekligen att antaga fattigvårdsstyrelsen, som handhar den allmänna understödsverksamheten samt har att sörja för obemedlades intagande på sjukhus och andra vårdanstalter. Fattigvårdsstyrelsernas ofta små distrikt göra dem emellertid mindre lämpade för uppgiften och detsamma kan sägas om nykterhetsnämnderna. Därför har det varit nödvändigt att få en myndighet med större verksamhetsområde och denna har kommittén trott sig finna i övervakningsnämnden. Genomgår man de olika hjälpåtgärder, som kommittéförslaget upptager såsom tillkommande övervakningsnämnden, finner man att desamma i stor utsträckning äro sådana som ankomma på fattigvårdsstyrelsen (8—10 §§). Att lägga dessa åtgärder på ett organ med övervakningsnämndens sammansättning och organisation synes mig i regel skola föranleda att vården eller åtgärden fördröjes till skada för dem, som skola hava nyttan därav, övervakningsnämnden innebär en överorganisation, som ej är betingad av förhållandena och som enligt kommitténs beräkningar kommer att medföra mycket dryga kostnader. Mig synes det naturligast att låta polismyndigheten efter det den verkställt själva utredningen, vilken även skall omfatta förslag å de hjälpåtgärder, som kunna ifrågakomma, förhandla med respektive hjälpmyndigheter om åtgärderna. Undanskjutandet av polismyndigheten har i mycket sin rot i en ovilja mot denna myndighet, vilken tidigare må hava haft sitt berättigande men saknar grund under nuvarande förhållanden, då så mycket göres för att utbilda polisen och väcka dess intresse för sociala åtgärder. Enligt det inom kommittén tidigare uppgjorda alternativa utkast, vilket såsom bilaga 2 ingick i kommitténs på remiss utsända promemoria, skulle till polisförhöret kallas ordförande i fattigvårdsstyrelse och nykterhetsnämnd. Här finnes en utgångspunkt för polismyndigheten att dryfta hjälpåtgärder och göra hänvändelse till olika myndigheter. Ej heller för de åtgärder med arbetsanskaffning, som böra ingå bland hjälpåtgärderna, synas övervakningsnämnderna hava några särskilda förutsättningar. Kommitténs motivering för denna nämnd synes ej räcka till, vare sig det gäller rena vårduppgifter eller arbetsanskaffning. Jag hänvisar till sid. 18 i de allmänna motiven. I den mån någon verksam arbetsanskaffning kan ske för lösdrivare måste m a n — utöver vad fattigvårdsstyrelsen och nykterhetsnämnden samt polismyndigheten åstadkomma — lita till den offentliga arbetsförmedlingen och de skyddskonsulenter, vilka skola tillsättas enligt lagen om villkorlig dom, ävensom skyddsföreningar och andra enskilda organisationer. Polismyndigheten torde äga mycket större förutsättningar än övervakningsnämnderna att på ett effektivt sätt och utan tidsutdräkt sköta förhandlingarna med de olika myndigheterna och organisationerna. Kommitténs framhållande av skyddskonsulenternas betydelse kan jag helt biträda (s. 30—31). Utan medverkan av dessa samt skyddsföreningar av olika slag lärer en reform av lösdrivarlagen icke få avsedd verkan.

RESERVATIONER.

127 Under arbetsanskaffningen äro också att räkna anvisning till allmänt arbetsföretag och intagande (frivilligt ingående) i arbetshem (9 §, not 4 och 5). Även här bör polismyndigheten med fördel kunna uppträda som förmedlare direkt eller genom skyddskonsulenterna. För övrigt synes polismyndigheten vara oumbärlig när det gäller att sammanhålla alla åtgärder så att samhällssäkerheten tryggas. Visserligen kan polismyndigheten (åklagaren) ingripa omedelbart, när det gäller en person, som redan förut varit intagen på arbetsanstalt men detta torde ej vara tillräckligt. Annorlunda ställer sig till synes saken, då det gäller att besluta om åtgärder av mera tvingande natur. I första hand gäller detta ställande under övervakning och de olika beslut som höra samman med denna. Det alternativa lagutkastet bilaga 2 i promemorian utgick ifrån att polismyndigheten skulle äga ställa den anhållne under övervakning och förordna övervakare. Mot att giva polismyndigheten en sådan behörighet kunna vissa betänkligheter hysas. Kommittén har såsom beslutande myndighet föreslagit övervakningsnämnden. För min del finner jag övervakningsnämnden vara ett alltför tungrott organ även för denna uppgift. För denna frågas lösning bör man först träffa avgörande rörande den myndighet som skall hava att handlägga och besluta om intagning på arbetsanstalt. Kommittén har föreslagit allmän underrätt. Jag har tidigare haft den uppfattningen (se 1922 års betänkande) att man borde liksom nu låta länsstyrelserna behandla dessa ärenden. Just med hänsyn till sin befattning med fattigvård, barnavård och alkoholistvård hava länsstyrelserna en inställning och erfarenhet, som gör dem särskilt lämpliga att även handlägga lösdrivarärenden, och klagomål har ej på något håll försports över deras handhavande av dessa ärenden. Det torde väsentligen hava varit teoretiska synpunkter, som föranlett yrkandet på dessa ärendens överflyttande till domstol. Det är visserligen sant att domstolarna i den nyare lagstiftningen tillagts så många uppgifter beträffande skyddsåtgärder att man ej av denna grund behöver hysa några betänkligheter mot domstolarnas övertagande av uppgiften, men någon tvingande anledning att nu göra en förändring synes ej föreligga. Skulle emellertid en överflyttning av lösdrivarärendena till domstolarna komma att äga rum, synes det i allt fall tveksamt om uppgiften att förordna om övervakning och vad därmed sammanhänger bör överlämnas åt övervakningsnämnd, utan torde det vara lämpligare att låta även denna uppgift ankomma på domstolen eller ännu hellre på domstolens ordförande eller annan lagfaren ledamot av domstolen, som lättare och utan stor omgång kan meddela erforderliga beslut. Emellertid förordar jag för min del att länsstyrelserna fortfarande bibehållas såsom dömande myndighet i lösdrivarmål. Vid sådant förhållande måste man tänka sig någon anordning för meddelande av beslut om ställande under övervakning, om man nu ej kan åtnöjas med polismyndigheten. Jag tänker mig detta kunna ske därigenom att polismyndighet gör fram-

128 RESERVATIONER.

ställning till länsstyrelsen och får dess beslut om övervakning jämte förordnande om övervakare. Eljest k a n polismyndigheten såsom nu gäller i fråga om beslut om varning meddela beslut och insända detta jämte handlingar i ärendet för länsstyrelsens omprövning. Den varnade har då att före länsstyrelsens beslut inkomma med påminnelse. Mot de av kommittén i 11— 19 §§ föreslagna regler för övervakning synes mig icke vara något att erinra, utan torde dessa i tillämpliga delar kunna användas även med min uppfattning. De överensstämma för övrigt väsentligen med föreskrifterna rörande övervakning av villkorligt dömda. För länsstyrelsernas dömande verksamhet och utslagets verkställande hänvisas till 1922 års kommittéförslag, vilket naturligtvis kräver viss omarbetning. Förslaget till lag om verkställighet å dom å arbetsanstalt skulle med den av mig föreslagna anordningen kunna intagas i själva lagen om lösdrivares behandling, vilken rubrik enligt min uppfattning synes mera lämpad än lag om arbetsfostran. Av min ståndpunkt med avseende å övervakningsnämnden följer att jag ej föreslår några ändringar i lagen om villkorlig dom. I fråga om förslaget till ändringar i lagen om fattigvården hyser jag betänkligheter mot att upphäva 92 § i nämnda lag. Behandlingen av bettleriet är ett invecklat problem som delvis tillhör fattigvårdslagstiftningen och därför lämpligast torde böra upptagas av den nu arbetande socialvårdskommittén.» 2.

Av herr Göransson, som anfört:

»Föreliggande betänkande innehåller förslag till ändring av bl. a. 1 § i alkoholistlagen och 8 § i den av årets riksdag antagna lagen om villkorlig dom. Av de allmänna motiven — avdelningen 'Om åtgärder mot vissa sedeslösa' — framgår, att dessa ändringar vidtagits för att öppna möjlighet till ingripande mot prostitutionen. De föreslagna bestämmelserna gå emellertid långt därutöver, i det att de äro tillämpliga även på andra än prostituerade män och kvinnor. Enligt förslaget skall alkoholistlagen göras tillämplig å alkoholmissbrukare, som är hemfallen åt sedeslöst leverne i tillfälliga förbindelser. Även om indikationen i och för sig, utan närmare bestämningar, förefaller alltför litet preciserad och till följd härav kan ge rum för godtyckliga tolkningar, kan man utgå ifrån, att ett stort antal av dessa sedeslösa alkoholister utgöres av prostituerade kvinnor. Den föreslagna utvidgningen av alkoholistlagens tilllämpningsområde kan därför sägas ligga i linje med beslutet vid 1938 års riksdag att utsträcka 1 § i alkoholistlagen till att omfatta alkoholmissbrukare, som föra ett kringflackande liv, alltså bl. a. manliga lösdrivare. Av prop, nr 207 till 1938 års riksdag framgår, att denna i propositionen föreslagna och av riksdagen sedermera beslutade utvidgning av lagens tilllämpningsområde under remissbehandlingen avstyrktes av bl. a. styrelsen

RESERVATIONER.

för alkoholistanstalten å Venngarh och styrelsen för tvångsarbetsanstalten å Svartsjö. De skäl, som dessa båda styrelser åberopade för sin ståndpunkt, synas mig välgrundade. Enligt min mening böra nämligen alkoholister, som tillika äro lösdrivare, i regel omhändertagas av lösdrivarvården, enär det i längden blir till skada för alkoholistvården, om den belastas med lösdrivarna, vilka med få undantag höra till samhällets lägsta skikt. Att alkoholistlagen under en följd av år kommit till användning mot lösdrivare, utgör intet skäl att befrämja en dylik utvecklingstendens. Alkoholistlagen h a r här varit en nödfallsutväg, anlitad till följd av vår föråldrade lösdrivarlags olämplighet för de syften man numera vill nå vid behandlingen av lösdriveri och andra former av parasitism. De nu framförda invändningarna äga enligt min mening giltighet även beträffande den av kommittén föreslagna utvidgningen av alkoholistlagen till att omfatta alkoholmissbrukare, som äro hemfallna åt sedeslöst leverne i tillfälliga förbindelser. Antingen det här rör sig om kvinnor eller män innebär förslaget, att alkoholistvårdens bottenklientel ökas, vilket ovillkorligen måste leda till en deklassering av denna vårdform. Vid en revision av lösdrivarlagstiftningen synes mig det riktigaste ha varit att för alkoholistvårdens skull göra en gränsdragning mellan lösdrivare (prostituerade) och alkoholister. På nu anförda skäl avstyrker jag förslaget om ändring av 1 § (och 52 §) i alkoholistlagen. Jag övergår härefter till de föreslagna ändringarna i 8 § i den vid årets riksdag antagna lagen om villkorlig dom. Av det av särskilda sakkunniga avgivna betänkandet med förslag till lag om villkorlig dom m. m. och av propositionen i ämnet (nr 86 år 1939) framgår, att huvudtanken i den nya lagen är att så långt möjligt begränsa användningen av frihetsberövande reaktionsformer och ersätta dem med åtgärder som, utan att beröva den brottslige friheten, möjliggöra hans fostran och anpassning till ett hederligt liv. Lagen blir härigenom en mellanform mellan den nuvarande villkorliga domen och detentiva åtgärder av olika slag. Att den villkorliga domen kan förbindas med ibland betydande inskränkningar i den dömdes handlingsfrihet och självbestämningsrätt, t. ex. skyldighet för honom att underkasta sig vård å anstalt, innebär ingen rubbning av de principer, varpå lagen vilar, enär samtliga föreskrifter meddelas allenast såsom villkor för anstånd med straff eller därmed jämförliga påföljder. Föreskrifternas efterlevnad kan, såsom det framhölls å sidan 41 i propositionen, icke framtvingas genom exekutiva åtgärder och komma således att bli beroende av den dömdes egen villighet. Enligt 8 § i förevarande förslag till lag om villkorlig dom äger domstol, när det finnes lämpligare, överlämna en villkorligt dömd åt övervakningsnämnd för hans omhändertagande för arbetsfostran (punkten 2) eller åt nykterhetsnämnd för hans omhändertagande för alkoholistvård (punkten 3). Detta innebär att en villkorligt dömd — man eller kvinna — kan bli före-

130 RESERVATIONER.

mål icke blott för förebyggande åtgärder *utan också för frihetsberövande, i det att exempelvis den brottsling, som är lösdrivare eller sedeslös, kan tvångsvis intagas på arbetshem och alkoholistbrottslingen tvångsinterneras på alkoholistanstalt. Jag förbigår här det enligt min mening ur olika synpunkter mindre tillfredsställande i att något sammanhang ej behöver föreligga mellan lösdriveriet, sedeslösheten eller alkoholismen och det aktuella brottet. Vad som påkallar uppmärksamhet är det förhållandet, att förslaget bryter med den grundsats, på vilken all lagstiftning om villkorlig dom hittills har byggt, nämligen att den dömde skall frivilligt underkasta sig de krav, som ställas på honom i domen. Denna princip har senast hävdats både i det förenämnda betänkandet och i Kungl. Maj:ts proposition. Föreliggande förslag åter innebär, att man via den villkorliga domen kan även utan att förverkande föreligger beröva den dömde friheten. Denna frihetsförlust kan avse lång tid upp till två år på arbetshem och i vissa fall ända till fyra år på alkoholistanstalt. Åtgärden kan komina att verkställas på helt slutna anstalter, t. ex. på fasta avdelningar vid arbetshem och på alkoholistavdelningen vid arbetsanstalten å Svartsjö. En lagstiftning av antydd art synes mig främmande för vår rättsuppfattning och ur rättssäkerhetens synpunkt icke tillrådlig. Härtill kommer, att den villkorliga domens idé förvanskas om domen på detta sätt kan utnyttjas som en passage till olika former av tvångsvis genomfört frihetsberövande. Med dessa erinringar har jag självfallet icke velat vända mig mot tanken att använda tvångsåtgärder av annan natur än frihetsstraff mot vissa brottslingskategorier. Men dessa åtgärder böra då regleras i särskilda lagar, helt skilda från lagen om villkorlig dom. Att så också kommer att ske framgår av de riktlinjer som angivits för straff lagberedningens arbete; enligt direktiven skall nämligen inom denna upptagas frågan om behandling av bl. a. de brottslingstyper, som här nämnts, nämligen alkoholistbrottslingar och arbetsskygga brottslingar. På grund av det anförda avstyrker jag ändring av 8 § i lagen om villkorlig dom ävensom de bestämmelser i lagen om arbetsfostran som äro en följd av kommitténs förslag beträffande lydelsen av denna 8 §. I fråga om det föreslagna central registret (34 § i lagen om arbetsfostran) får jag erinra om att till identifiering av asociala finnas bl. a. följande register, nämligen straffregistret och centrala fångregistret (hos fångvårdsstyrelsen), registret över anstaltsvårdade alkoholister (hos socialstyrelsen), registret över för fylleri bötfällda, över anstaltsvårdade alkoholister och efter frihetsstraff frigivna (hos kontrollstyrelsen) samt Svenska Skyddsförbundets register över frigivna fångar, lösdrivare m. fl. Ännu ett och ett synnerligen omfångsrikt register finnes i Polisunderrättelser. Därjämte ha polismyndigheterna numera börjat länsvis upplägga poliseringsregister över lösdrivare. — Innan ännu ett register inrättas, bör närmare undersökas, om icke något av de nämnda kunde brukas även för det här avsedda ändamålet.»

RESERVATIONER.

3.

131 Av herrar Schlyter och Agge,

som ansett att kommittén bort i förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården (s. 123) jämväl föreslå upphävandet av 73 § med därav följande redaktionell jämkning i 78 § 1 mom. (»och 73 §» utgår) samt tillägg till övergångsbestämmelsen. Till motivering härav anföres: I motsats till gällande lösdrivarlag uppställer icke förslaget till lag om arbetsfostran någon bestämmelse därom att lagstiftningen mot lösdrivare icke får tillämpas å personer som äro oförmögna till arbete. Det står därför myndigheterna fritt att taga vissa lämplighetshänsyn, när det gäller att avgöra huruvida sådana »bettlare och lösdrivare» som avses i 73 § fattigvårdslagen i framtiden skola omhändertagas enligt den ena eller den andra lagstiftningen (jfr 8 och 9 §§ förslaget till lag om arbetsfostran). Omhändertages nu exempelvis en mindre arbetsför bettlare enligt arbetsfostringslagen å arbetshem (jfr 2 § 3 stycket förslaget till lag om behandling å arbetshem, enligt vilket lagrum skall finnas särskilt arbetshem eller avdelning därav för dem som lida av nedsatt arbetsförmåga), så komma för honom att gälla vissa regler om utskrivning, bl. a. en maximitid av två år. Skulle den strängaste formen för omhändertagande — intagande i arbetsanstalt — ifrågakomma, är även denna omgärdad av garantier med avseende å tiden för kvarhållandet. I motsats härtill stadgas i 73 § fattigvårdslagen att å fattigvårdsanstalt intagen bettlare ej är berättigad att lämna anstalten, med mindre grundad anledning finnes till antagande att han utanför anstalten skall ärligen försörja sig, vilket alltså innebär en frihetsberövning på helt obestämd tid. Till undvikande av denna disproportion i behandlingen av i det stora hela taget likartade fall av bettleri hava vi ansett att 73 § bör upphävas. Ifrågavarande klientel synes i stället vid recidiv i bettleri efter utskrivning från fattigvårdsanstalt böra omhändertagas enligt lagen om arbetsfostran. Den erforderliga övergångsbestämmelsen skulle innebära, att understödstagare, som jämlikt 73 § intagits i fattigvårdsanstalt, sedan den nya lagen trätt i kraft icke skulle mot sin vilja längre få kvarhållas å anstalten, därest han under två år oavbrutet varit där intagen. B)

Beträffande frågan om åtgärder mot vissa sedeslösa (s. 62—79).

1.

Av fru

Nordgren,

som ansett att kommittén icke bort föreslå sådan ändring av 22 § i 1924 års lag om samhällets barnavård och ungdomsskydd att åldersgränsen utsträckes till tjugofyra år för omhändertagande enligt sagda lag av personer, vilka utan att vara sinnessjuka eller sinnesslöa, lida av rubbad själsverksamhet eller hämmad själsutveckling. Till motivering anföres: Grunden för ett omhändertagande enligt det föreslagna stadgandet utgöres av den vanartades psykiska tillstånd, vanligen yttrande sig i hämmad själsutveckling. Kommittén betonar nämligen själv att den icke i princip åsyftar ett ingripande mot vuxna personer enbart på grund av ett sedeslöst eller

132 RESERVATIONER.

eljest vanartat levnadssätt. Är emellertid grunden för ett ingripande den ovannämnda, synes det iögonfallande huru meningslöst ett stadgande måste vara, som sätter gränsen för ett dylikt ingripande vid en bestämd, nära den allmänna myndighetsåldern liggande tidpunkt, och ytterligare innebär att det en gång skedda omhändertagandet måste upphöra senast vid en snart därefter inträdande levnadsålder hos den efterblivne. Någon som helst grund har icke heller kunnat anföras för antagandet, att den omhändertagnes själstillstånd i regel nämnvärt skulle förändras i normal riktning under den relativt korta tid en behandling enligt det föreslagna stadgandet får räcka. Av flera skäl torde man också kunna ifrågasätta lämpligheten av att lägga omhändertagandet och vården av det ifrågavarande klientelet till ungdomsnämnden, vilken ju även fungerar som barnavårdsnämnd. Denna nämnds verksamhet syftar ju främst till att uppfostra och tillrättaföra sedligt förvillad ungdom, och i fråga om det klientel det föreslagna stadgandet åsyftar kan det väl knappast vara tal om att detta syfte kan uppnås. Dessa psykiskt efterblivna behöva i regel tillsyn och stöd även efter tjugofemårsåldern. Härtill kommer också att barnavårdsnämndernas arbetsbörda under de senaste åren ökats högst betydligt genom den nya lagstiftningen om förskottering av underhållsbidrag, samt den befattning nämnderna ha att taga med mödrahjälpen. Fråga är om ytterligare uppgifter kunna påläggas barnavårdsnämnderna utan att detta blir till men för deras huvuduppgifter. Inte minst betänkligt är, att kommittén knappast förmått lämna ett klargörande besked i frågan, på vad sätt de med lagändringen avsedda, myndiga personerna skola eftersökas eller eljest bliva föremål för barnavårdsnämndernas uppmärksamhet. Det kan med skäl befaras, att en lagregel, som icke giver klart besked på denna punkt, i praktiken måste bliva ganska ineffektiv. Då jag emellertid i sak delar kommitténs mening att ifrågavarande psykiskt efterblivna personer av samhället böra omhändertagas och stödjas, finner jag det angeläget att andra utvägar härför än den av kommittén anvisade prövas. Sålunda anser jag att till en mera ingående undersökning bör upptagas frågan om icke genom kompletteringar av gällande förmynderskapslagstiftning de allvarligaste ölägenheterna på området kunde avhjälpas. I förmynderskapslagens 1 kap. 2 § gives redan nu under punkterna 1 och 4 möjlighet att erhålla rättens omyndigförklarande av de personer varom här är fråga. Genom en komplettering av bestämmelserna i samma lags 12 kap. 3 § samt i fattigvårdslagen skulle måhända utsikterna till ett mera ofta förekommande användande av dessa möjligheter kunna ökas. Den viktigaste kompletteringen av gällande rätt torde emellertid gälla innebörden av omyndighetstillståndet i dessa fall. Medan den nuvarande förmynderskapslagstiftningen i huvudsak åsyftar en inskränkning i den omyndiges förfoganderätt i ekonomiskt avseende torde det vara nödvändigt att särskilt reglera den rätt som av sociala skäl bör tillkomma förmyndaren att bestämma över myndlingen i personligt avseende, när denne på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke är i stånd att taga vård om sig

RESERVATIONER.

själv, men sinnessjuklagens bestämmelser icke äro tillämpliga eller böra användas. Det torde icke kunna bestridas att förmyndarens befogenheter härvidlag bliva djupt ingripande i myndlingens självbestämmanderätt, men i fråga om den kategori det här gäller synes detta vara av behovet påkallat, och med hänsyn till kontrollen på förmyndares beslut lära icke alltför tungt vägande betänkligheter mot en lagstiftning i denna riktning kunna uppställas. Uppenbarligen tarva de sålunda föreslagna reformerna grundliga förarbeten och det kan helt naturligt icke komma i fråga att här ens söka uppdraga riktlinjer för en dylik komplettering av nu gällande förmynderskapslagstiftning. Jag anser likväl att en närmare prövning av denna fråga bör komma till stånd. 2.

Av herr Wang son, som anfört:

»Jag är ense med kommitténs majoritet därom alt särskilda åtgärder böra vidtagas för att hindra kvinnlig ungdom att hemfalla åt prostitution och för att rädda dem som redan hemfallit däråt. Det synes mig emellertid tvivelaktigt om vad som av kommitténs majoritet i detta syfte föreslås är till fyllest. Enligt majoritetens förslag skall samhällsingripande på grund av ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst levnadssätt kunna ske beträffande en person som fyllt 21 men ej 24 år allenast under förutsättning att vederbörande, utan att vara sinnessjuk eller sinnesslö, lider av rubbad själsverksamhet eller hämmad själsutveckling. Jag kan icke finna att sistnämnda, av vederbörandens psykiska tillstånd betingade inskränkning är motiverad. Väl är det sant att de prostituerade hemfalla åt sitt levnadssätt p å grund av samverkan av olika omständigheter, däri kvinnornas bristande psykiska utveckling ofta spelar en dominerande roll. Men man kan samtidigt icke förbise att i åtskilliga andra fall något kausalsammanhang ej kan spåras mellan vederbörandes psykiska utrustning och det sedeslösa levnadssättet. Det bör för samhället vara lika angeläget att söka rädda sistnämnda kategori som den förstnämnda, helst som förutsättningarna för återanpassning väl få anses vara större i fråga om dem som äro i psykiskt avseende normala än dem som äro behäftade med psykisk defekt. Den åldersgräns för ingripande i anledning av oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt som fastställts i ungdomsskyddslagstiftningen, 21 år, är enligt min uppfattning alltför låg för att nämnda lagstiftning skall effektivt kunna ingripa mot prostitution och annan form av asocialitet. Något sakligt skäl att anknyta till myndighetsåldern synes heller icke föreligga, utan bör gränsen dragas vid ett åldersstreck som enligt erfarenhetens vittnesbörd omfattar de åldrar i vilka den sociala vanarten börjar inträda men lämnar utanför de ålderskategorier beträffande vilka begynnande vanart kan anses vara ett undantag. Enligt min mening föreligga sålunda skäl att utsträcka tillämpligheten av 22 § d) barnavårdslagen att omfatta personer upp till 23 års ålder. Jag anser mig ha funnit ett stöd härför i de sociologiska utredningar som gjorts av Svartsjö- och Landskronaklientelet. Ehuru 9—389122.

134 RESERVATIONER.

vissa skäl tala för att ytterligare något höja nämnda åldersgräns, torde man böra stanna vid ovannämnda ålder för att icke barnavårdsnämndernas klientel skall bli allt för heterogent. Av enahanda skäl torde tidpunkten för den slutliga utskrivningen av den nya kategorien böra bestämmas till 24 år.» 3. Av fru Grubb och herr

Hedlund,

som ansett att i 29 § i den föreslagna lagen om arbetsfostran bort intagas föreskrift därom, att en, låt vara summarisk, psykiatrisk undersökning skall äga rum innan övervakningsnämnd vidtager arbetsfostrande åtgärd beträffande kvinna som befunnits hemfallen åt sedeslöst leverne i tillfälliga förbindelser och av domstol i samband med villkorlig dom för brott överlämnats till övervakningsnämnd för arbetsfostran. Till motivering härav anföres: Såsom kommittén i sin allmänna motivering (s. 62) anför hava nyare undersökningar givit vid handen, att de prostituerade kvinnorna i stor utsträckning lida av hämmad eller rubbad själsutveckling, en omständighet som måste påverka den behandling som samhället tillgriper i sina försök att tillrättaföra dem, sedan de av domstol förklarats skyldiga till brott eller förseelse som står i samband med deras nämnda livsföring. Visserligen har i den av kommittén föreslagna lagen om arbetsfostran i 11 § 3 st. intagits ett stadgande enligt vilket läkarintyg angående vederbörandes sinnesbeskaffenhet skall föreligga innan förordnande meddelas av övervakningsnämnd om hans intagande i arbetshem. Det synes emellertid av största vikt att övervakningsnämnden vinner motsvarande upplysningar rörande den dömda, även innan annan arbetsfostrande åtgärd vidtages. C)

Beträffande gemensamma bestämmelser.

Av herrar Agge, Hedlund,

Skoglund

och

Wolgast,

som ansett att kommittén i förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom (s. 111) icke bort i 25 § upptaga föreskrifter, att i övervakningsnämnd minst en ledamot eller suppleant skall vara kvinna. Till motivering har anförts: Övervakningsnämnden skall enligt kommitténs förslag bestå av tre ledamöter, varav en skall vara lagfaren befattningshavare vid domstol inom nämndens verksamhetsområde. Då ledamöternas antal sålunda är starkt begränsat — vilket ur flera synpunkter torde vara det lämpligaste — har det synts mindre riktigt att i lagen binda ytterligare en ledamotsbefattning vid särskilda habilitetsvillkor, allra helst som Kungl. Maj:t såsom högsta administrativ myndighet har att själv utse övervakningsnämndernas ledamöter. Det bör nämligen dessutom observeras, att övervakningsnämndens huvudsakliga funktion ingalunda skulle vara hjälpåtgärders vidtagande beträffande kvinnor, utan dess befattning med lösdrivare och för brott i allmänhet dömda personer torde å de flesta orter komina alt tillföra nämnden dess mesta arbete.

i

BIL. A - C .

Bil.

A.

Promemoria jämte lagutkast angående åtgärder beträffande lättjefulla brottslingar, lösdrivare samt vissa andra arbetsskygga. Inom den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 juni 1937 tillsatta kommittén för utredning angående den straffrättsliga behandlingen av lättjefulla förbrytare m. m. har numera (december 1937) utarbetats preliminära lagutkast jämte motiv, vilka återgivas i det följande. Lagutkasten äro fyra till antalet. I utkastet till lag om arbetsanstalt för vissa brottslingar (utkast I) föreslås inrättandet av en till tiden relativt obestämd skyddsåtgärd att komma till användning i fråga om vissa brottslingar, beträffande vilka grundad anledning finnes till antagande att brottsligheten huvudsakligen är utslag av eller står i samband med den brottsliges böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt. Denna reaktionsform är således avsedd för de fall där en i strafflagen med straff belagd gärning förövats. Till sin utformning överensstämmer det föreslagna institutet i väsentliga delar med övriga skyddsåtgärder i svensk rätt vilka innebära frihetsförlust. Utkastet till lag om åtgärder beträffande lösdrivare och vissa andra arbetsskygga (lösdrivarlag) (utkast II) avser de företeelser som f. n. regleras genom lagen den 12 juni 1885 om lösdrivares behandling. I vissa avseenden vilar utkastet på samma principer som tillämpats i tidigare reformförslag angående detta ämne, medan detsamma i andra avseenden, framför allt såvitt angår de beslutande organen, företer betydande avvikelser därifrån. Utkastet till lag om verkställighet av dom d arbetsanstalt (utkast III) reglerar formerna för behandlingen av de personer som dömts till arbetsanstalt. Det föreslås där en enhetlig behandlingsform för fostran till arbetsamhet av asociala arbetsskygga personer, som dömts till arbetsanstalt jämlikt något av utkasten I och II, alltså oavsett om grunden för samhällsingripandet är ett begånget brott eller lösdriveri. I utkastet till lag om behandling i arbetshem av vissa arbetsskygga (utkast IV) meddelas bestämmelser angående behandling, utskrivning m. m. av personer som i och för arbetsfostran intagits i arbetshem. De principer som kommit till uttryck i utkast III hava i väsentliga delar vunnit motsvarande tillämpning i utkast IV. I en särskild bilaga (nr 1) lämnas en översikt över de viktigaste ändringar i gällande författningar som föranledas av den föreslagna lagstiftningen. I överensstämmelse med den plan för utredningsarbetets bedrivande som fastställts av chefen för justitiedepartementet i samband med kommitténs 1—389122.

Bilagor.

2 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER BETRÄFFANDE ARBETSSKYGGA.

tillkallande har frågan om särskilda åtgärder mot kvinnor hemfallna åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser hittills icke upptagits till behandling av kommittén, utan kommer detta spörsmål att bliva föremål för särskild utredning. Ett flertal i kommitténs uppdrag ingående frågor äro föremål för fortsatt utredning. Av dessa märkas särskilt de spörsmål som äga samband med arbetsanskaffning åt lösdrivare, likaså frågan om statens övertagande av de arbetshem som upprättats jämlikt lagen om fattigvården samt slutligen det närmare utformandet av anstaltsorganisationen. Beträffande förstnämnda spörsmål ävensom i fråga om vissa spörsmål av mera juridisk-teknisk art äger den föreslagna lagstiftningen intimt samband med den reformering av lagen om villkorlig straffdom som f. n. är aktuell. Vid den definitiva utformningen av lagutkasten kommer således hänsyn att tagas till resultatet av den å nämnda område pågående utredningen. För att bliva i stånd att bedöma på vad sätt de i tvångsarbetsanstalten å Svartsjö intagna lämpligen böra fördelas å anstalter av olika slag har kommittén hos medicinalstyrelsen gjort framställning om en rättspsykiatrisk undersökning av hela klientelet å nämnda anstalt, inkl. den dit förlagda alkoholistanstalten.

LAGUTKAST.

I. Utkast till

Lag o m arbetsanstalt för vissa brottslingar. 1 §• Begår någon brott och kan å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag följa fängelse eller straffarbete, skall domstolen, där ej fall som i 4 § sägs är för handen, i stället för till sådant straff döma den brottslige till arbetsanstalt, därest 1. vid begåendet av brottet fem år icke förflutit sedan den brottslige lösgavs från straffarbete eller omedelbart ådömt fängelse eller från det han genom villkorlig dom beviljats anstånd med sådant straff eller från det han på prov eller slutligt utskrevs från allmän uppfostringsanstalt, där han intagits jämlikt lagen om tvångsuppfostran, eller från anstalt för verkställande av ungdomsfängelse, arbetshem vari han intagits på grund av villkorlig dom eller jämlikt lagen om åtgärder beträffande lösdrivare och vissa andra arbetsskygga, arbetsanstalt eller säkerhetsanstalt; 2. grundad anledning finnes till antagande att brottsligheten huvudsakligen är ett utslag av eller står i samband med den brottsliges böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt; samt 3. med hänsyn till sålunda och eljest föreliggande förhållanden intagande i arbetsanstalt finnes lämpligare än undergående av straff som nyss sagts. 2 §. Har någon förövat brott varom i 18 kap. 11 § strafflagen förmäles eller begått brott mot gällande författningar om tillverkning, försäljning, införande till riket av eller handel eller annan befattning med rusdrycker, skattefri sprit och vissa alkoholhaltiga preparat under sådana omständigheter att därå enligt lag kan följa straffarbete, må den brottslige, ändå att han icke tidigare undergått straff eller skyddsåtgärd som i 1 § 1. sägs, dömas till arbetsanstalt enligt sagda paragraf, där de i 1 § 2. och 3. angivna omständigheter äro för handen.

4 UTKAST TILL LAG OM ARBETSANSTALT FÖR VISSA BROTTSLINGAR.

3 §•

Där någon som i 1 eller 2 § avses samtidigt övertygas om annat brott än där sägs, skall jämväl för detta brott dömas till arbetsanstalt, där ej domstolen finner att för visst brott böter böra ådömas. Ådömes någon arbetsanstalt sedan han dömts till frihetsstraff men innan han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att intagandet i arbetsanstalt skall träda i stället för straffet eller vad därav återstår. Vad sålunda stadgats gäller ock, där genom villkorlig dom beviljats anstånd med straffet. övertygas eljest någon som dömts till arbetsanstalt om annat brott, gäller vad som stadgas i lagen om verkställighet av dom å arbetsanstalt. 4 §. Till arbetsanstalt må ej dömas: 1. om brottet eller, där någon samtidigt övertygas om flera brott, samtliga dessa förövats innan den brottslige fyllt tjuguett år; 2. om å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag ej kan följa lägre straff än straffarbete i fyra år; 3. om den tilltalade tidigare dömts till straffarbete varav mera än två år återstår att verkställa; 4. om förutsättningarna för ådömande av förvaring eller internering i säkerhetsanstalt äro för handen. 5 §. Angående villkorlig dom i fråga om arbetsanstalt stadgas i lagen angående villkorlig straffdom. 6 §. Prövas i mål enligt denna lag särskild förundersökning erforderlig för vinnande av utredning rörande den tilltalades arbetsförmåga och möjlighet att erhålla arbete samt hans personliga förhållanden i övrigt, skall domstolen eller dess ordförande föranstalta därom. Beträffande förundersökningen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som är stadgat om förundersökning enligt lagen angående villkorlig straffdom. 7 §• I domen skall angivas viss tid, två eller fyra år, under vilken den dömde längst må kvarhållas i anstalten. Dömes den tilltalade för brott vara enligt lag ej kan följa lägre straff an straffarbete i två år, eller har han tidigare för annat brott dömts till straffarbete varav mera än ett år återstår att verkställa, skall domstolen förordna, att den dömde må i arbetsanstalten kvarhållas under en tid av högst fyra år. Sådant förordnande må ock meddelas, där det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den brottsliges föregående vandel eller omständigheterna i öv-

UTKAST TILL LAG OM ARBETSANSTALT FÖR VISSA BROTTSLINGAR.

rigt kan antagas att den dömde icke skall låta sig tillrättaföras under en anstaltsvistelse om högst två år. I andra fall skall längsta tiden för kvarhållandet sättas till två år. Angående utsträckning av längsta tiden för kvarhållandet i vissa fall stadgas i lagen om verkställighet av dom å arbetsanstalt. 8 §. Vad i lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan för den dömde eller för annan av att någon domes till straff skall, såframt ej annorlunda stadgas, äga motsvarande tillämpning där arbetsanstalt ådömes. Där skilda verkningar följa av olika straffarter, skall arbetsanstalt i högst två år vara likställd med fängelse och i högst fyra år med straffarbete. I fråga om ådömande av särskilt straff för återfall i brott skall verkställighet av arbetsanstalt, som avser ett föregående brott, anses lika med undergående av straff och verkställigheten anses avslutad den dag utskrivning från anstalten ägde rum. 9 §• Vad i lag finnes stadgat därom att arbetsanstalt må användas i stället för straff eller träda i stället för straff gäller icke förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning och ej heller påföljd som avses i 2 kap. 20 § strafflagen eller liknande påföljd som finnes stadgad i annan lag eller författning.

II. Utkast till

Lag o m åtgärder beträffande l ö s d r i v a r e o c h vissa a n d r a a r b e t s s k y g g a (lösdrivarlag). 1 §•

Denna lag äger tillämpning å den, som efter fyllda tjuguett år visar böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt, i det han under kringstrykande eller eljest 1. gör sig förfallen till bettleri eller tillåter barn, som står under hans vårdnad eller uppsikt, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin räkning eller 2. för ett liv som giver grundad anledning till antagande, att han på ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle, eller som innebär fara för allmän ordning eller säkerhet. Angående åtgärder beträffande kvinna på den grund att hon är hemfallen åt otuktigt leverne är särskilt stadgat. 2 §.

Fattigvårdsstyrelsen har att, när anledning därtill föreligger, i den ordning nedan stadgas, efter anmälan eller självmant upptaga och handlägga frågor om åtgärd enligt denna lag beträffande den som vistas inom fattigvårdssamhället. Där så prövas erforderligt, må fattigvårdsstyrelsen uppdraga åt tre eller flera ledamöter att i den omfattning styrelsen bestämmer å dess vägnar fullgöra vad sålunda åligger styrelsen. 3 §. 1 mom. Det åligger polismyndighet att angående fall som i 1 § avses, efter verkställd utredning, göra anmälan hos fattigvårdsstyrelsen. Sådan anmälan skall ock göras av nykterhetsnämnd, barnavårdsnämnd eller arbetslöshetskommitté, som erhåller kännedom om fall som nyss sagts. 2 mom. Med polismyndighet avses i denna lag i stad polismästaren, där sådan finnes, men eljest stadsfiskalen eller, om stadsfiskalen är befriad från all befattning med polisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet, samt å landet polischefen i orten.

UTKAST TILL LÖSDRIVARLAG.

4 §.

Undandrager sig någon som i 1 § avses att för polisman uppgiva namn, ålder och hemvist, eller äger han icke stadigt hemvist inom fattigvårdssamhället, eller föreligger fara för att han avviker, må han anhållas. Beslutar polismyndigheten hans kvarhållande, skall han inställas inför fattigvårdsstyrelsen inom tjugufyra timmar från anhållandet eller, där detta icke låter sig göra, så snart ske kan och senast inom tre dygn. Sådan person skall lösgivas så snart styrelsen icke finner hans kvarhållande erforderligt och, där ej fall som i 12 § första stycket sägs är för handen, senast då styrelsen meddelar slutligt beslut i ärendet. Där den om vilken i ärendet är fråga icke sålunda inställes inför styrelsen, skall styrelsen kalla honom till personlig inställelse för att inför styrelsen höras; är han bevisligen kallad men uteblir han utan laga förfall, äger styrelsen hos polismyndigheten erhålla handräckning för hans hämtande. 5 §•

Fattigvårdsstyrelsen skall utan dröjsmål verkställa eller genom polismyndigheten låta verkställa den ytterligare undersökning i ärendet som må finnas påkallad. Där så erfordras skall från det i 27 § omförmälda registret införskaffas upplysning angående den varom fråga är; och skall erforderlig utredning förebringas angående hans uppehållsorter och sysselsättning under den närmast förflutna tiden, hans hälsotillstånd, möjlighet att försörja sig samt levnadsförhållanden i övrigt, så ock angående de hjälpåtgärder som kunna ifrågakomma samt vad eljest kan vara av betydelse vid ärendets prövning. Innan beslut i ärendet fattas skall den om vilken fråga är beredas tillfälle att taga del av och inför styrelsen yttra sig över allt vad mot honom framkommit. över hållet förhör och annan verkställd utredning skall protokoll föras. 6 §.

Polismyndigheten äger närvara vid förhör som av fattigvårdsstyrelsen hålles enligt denna lag. När fattigvårdsstyrelsen det begär, skall polismyndigheten eller, vid förhinder för denna, polisman som av myndigheten därtill utsetts närvara vid förhör eller eljest då ärende enligt denna lag behandlas ov styrelsen. 7 §.

Fattigvårdsstyrelsen skall så snart ske kan och, beträffande den som är anhållen, senast inom fem dygn från anhållandet meddela slutligt beslut i ärendet. Sådant beslut skall uppläsas för den varom fråga är, om han är närvarande vid sammanträdet. Är han icke närvarande eller har styrelsen beslutat åtgärd, skall skriftligt besked om beslutet ofördröjligen tillställas honom.

8 UTKAST TILL LÖSDRIVARLAG.

8 §.

Finner fattigvårdsstyrelsen fall som i 1 § avses vara för handen och kan det antagas att den varom fråga är skall låta sig rätta genom lämpliga hjälpåtgärder, åligger det styrelsen att, under erforderligt samarbete med andra offentliga eller enskilda institutioner, efter omständigheterna söka anskaffa lämpligt arbete åt honom; söka bereda honom stöd hos anhöriga eller andra som befinnas lämpliga och villiga att omhändertaga honom; erbjuda honom att frivilligt ingå å arbetshem; söka föranstalta om hans intagande å annat hem eller anstalt av offentlig eller enskild natur. I avvaktan på hjälpåtgärds vidtagande skall styrelsen, i den mån så erfordras, söka bereda den om vilken fråga är husrum och uppehälle, med skyldighet för honom att fullgöra anvisat arbete. Om styrelsens skyldighet i vissa fall att vidtaga åtgärd enligt lagen om fattigvården stadgas i sagda lag. 9 §. I samband med hjälpåtgärd enligt 8 § skall styrelsen muntligen tillhålla den varom fråga är att föra ett ordentligt liv samt upplysa honom om de påföljder som i annat fall kunna inträda för honom. Kan det antagas att han utan annan åtgärd skall låta sig rätta, må styrelsen låta vid sådan erinran bero. 10 §. Beslutas åtgärd enligt 8 § eller låter fattigvårdsstyrelsen bero vid erinran som i 9 § sägs, skall styrelsen tillika, när skäl därtill äro, ställa den om vilken i ärendet är fråga under övervakning. övervakning anordnas för viss tid, högst ett år. Till övervakare utses därtill lämplig person, förening eller stiftelse. Den övervakade skall bemöda sig att föra ett ordentligt liv och att skaffa sig utväg till självförsörjning, städse hålla övervakaren underrättad om sin bostad och adress, på kallelse inställa sig hos honom samt ej lämna sin arbetsanställning utan att dessförinnan hava inhämtat hans råd. Närmare bestämmelser om övervakningens anordnande meddelas av Konungen. 11 §• Finner fattigvårdsstyrelsen åtgärd enligt 8—10 §§ mot person som där avses icke till fyllest, eller visar den som ställts under övervakning jämlikt 10 § tredska att efterkomma de vid övervakningen gällande bestämmelser, skall styrelsen göra framställning till allmänne åklagaren om talans anställande vid domstol enligt vad här nedan sägs mot den om vilken i ärendet är fråga. Allmänne åklagaren äge utan framställning från fattigvårdsstyrelsen väcka åtal enligt 15 § och 17 § 1, 3 och 4, när fattigvårdsstyrelsen lämnat av

UTKAST TILL LÖSDRIVARLAG.

polismyndighet gjord eller biträdd anmälan utan avseende eller allenast förordnat om åtgärd som i 8—10 §§ sägs. Sådan talan skall väckas inom en månad efter styrelsens beslut. I fall som i 17 § 2 sägs utföres talan av åklagaren efter framställning från styrelsen för arbetshemmet. 12 §. Polismyndighet äger besluta om anhållande och åklagare om häktning av den om vars åtalande fattigvårdsstyrelsen gjort framställning eller mot vilken åklagaren vill föra talan enligt 11 § andra stycket, där han saknar stadigt hemvist eller det skäligen kan befaras att han avviker. Senast inom tjugufyra timmar från det ärende angående anhållen inkommit till åklagaren skall denne förordna om hans häktande eller försättande på fri fot. På begäran av styrelse för arbetshem må ock åklagaren besluta om häktning av den som avses i 17 § 2, där hans fortsatta vistande å arbetshemmet kan anses medföra fara för ordningen eller säkerheten därstädes. .13 §. Sker häktning, skall åklagaren ofördröjligen med uppgift om ärendets beskaffenhet och anledningen till häktningsbeslutet göra anmälan därom hos den domstol som har att handlägga målet mot den häktade. 14 §. Behörig domstol för handläggning av ärenden enligt denna lag är allmän underrätt i den ort där fattigvårdsstyrelsen har sitt säte elle», beträffande den som är intagen å arbetshem, underrätten i den ort där arbetshemmet är beläget. 15 §. Har någon beträtts med förhållande som i 1 § avses och kan hjälpåtgärd enligt 8—10 §§ icke antagas leda till hans tillrättaförande, eller har han visat tredska att efterkomma bestämmelser som gälla vid övervakning varom i 10 § förmäles, må domstolen besluta hans ställande under övervakning under en tid av högst två år och må i samband därmed av domstolen eller efter dess bemyndigande av fattigvårdsstyrelsen föreläggande meddelas honom att mottaga visst arbete, att vistas å bestämd ort eller att eljest ställa sig till efterrättelse viss föreskrift som finnes lämplig för hans tillrältaförande. Om beslutet skall underrättelse ofördröjligen lämnas fattigvårdsstyrelsen, som har att utse övervakare på sätt i 10 § andra stycket sägs. Övervakningen står under inseende av fattigvårdsstyrelsen. 16 §. Vägrar den som av domstol enligt 15 § ställts under övervakning att mottaga erbjudet arbete, eller visar han eljest tredska att efterkomma de bestäm-

10 UTKAST TILL LÖSDRIVARLAG.

melser som av domstolen eller efter dess bemyndigande av fattigvårdsstyrelsen meddelats att gälla vid övervaknnigen, äger styrelsen, efter framställning av övervakaren eller polismyndigheten i orten, intill dess övervakningstiden gått till ända förordna om hans intagande å arbetshem, där ej styrelsen finner skäl överlämna ärendet till åklagaren för utförande av talan om den övervakades intagande i arbetsanstalt. Beslutas hans intagande i arbetshem, skall övervakningen upphöra. 17 §. Efter därom av åklagaren framställt yrkande må domstolen, där det finnes erforderligt för den tilltalades tillrättaförande, till arbetsanstalt döma 1. den som visat tredska att efterkomma bestämmelser som gälla vid övervakning enligt 15 §; 2. den som, efter intagande å arbetshem jämlikt denna lag, avviker därifrån eller undandrager sig att där fullgöra anvisat arbete eller eljest gör sig skyldig till uppförande som strider mot god ordning, så ock den som efter utskrivning på prov visar tredska att efterkomma för honom gällande föreskrifter; 3. den som efter slutlig utskrivning från arbetshem, däri han intagits jämlikt denna lag eller enligt lagen om arbetsanstalt för vissa brottslingar, beträdes med förhållande som i 1 § avses, såframt vid tiden för hans inställelse inför fattigvårdsstyrelsen två år ännu ej förflutit från det han utskrevs; 4. den som efter slutlig utskrivning från arbetsanstalt beträdes med förhållande sorn, i 1 § sägs, såframt vid tiden för hans inställelse inför fattigvårdsstyrelsen fem år ännu ej förflutit från utskrivningen. 18 §. I domen skall angivas viss tid, två eller fyra år, under vilken den dömde längst må kvarhållas i anstalten. Domstolen må förordna att han skall kvarhållas under en tid av högst fyra år, där han tidigare varit dömd till arbetsanstalt eller där det eljest på grund av hans föregående vandel eller omständigheterna i övrigt kan antagas att den dömde icke skall låta sig tillrättaföra under en anstaltsvistelse om två år. I andra fall än nu sagts skall längsta tiden för kvarhållandet sättas till två år. Angående utsträckning av längsta tiden för kvarhållandet i vissa fall stadgas i lagen om verkställighet av dom å arbetsanstalt. 19 §. Vad i lag finnes stadgat om rättegången i brottmål däri talan om ansvar föres skall äga motsvarande tillämpning beträffande mål enligt denna lag, där ej nedan annorlunda stadgas.

UTKAST TILL LÖSDRIVARLAG.

20 §.

Till biträde åt den som hålles häktad må utses person som den häktade begär och domstolen finner därtill lämplig. Ersättning som av allmänna medel tillerkännes biträdet skall stanna å statsverket. 21 §. Prövas i mål enligt denna lag särskild förundersökning erforderlig för vinnande av utredning rörande den tilltalades arbetsförmåga och möjlighet att erhålla arbete samt hans personliga förhållanden i övrigt, skall domstolen eller dess ordförande föranstalta därom. Beträffande förundersökningen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som är stadgat om förundersökning enligt lagen angående villkorlig straffdom. 22 §.

Domstolen har att efter grunder som angivas i 12 § pröva fråga om den tilltalades häktande eller kvarhållande i häkte. Där förening, stiftelse eller enskild person är villig att omhändertaga häktad och detta prövas kunna ske på betryggande sätt, må han på fri fot försättas. Där ej till intagande i arbetsanstalt dömes, skall den häktade genast försättas på fri fot. 23 §.

Utskrift av domstolens beslut om intagande i arbetsanstalt skall jämte besvärshänvisning ofördröjligen delgivas den dömde. 24 §.

Dom å intagande i arbetsanstalt enligt denna lag skall utan hinder av förd klagan genast gå i verkställighet, där ej domstolen annorlunda förordnar. 25 §.

Har domstol funnit att någon gjort sig skyldig till förhållande som i 1 § sägs men ändå icke funnit skäl besluta åtgärd enligt 15 eller 17 §, skall fattigvårdsstyrelsen ofördröjligen upptaga ärendet till förnyad behandling för åtgärds vidtagande enligt 8—10 §§. 26 §.

Angående arbetshem och arbetsanstalt varom ovan sagts samt angående behandlingen av de där intagna är särskilt stadgat.

12 UTKAST TILL LÖSDRIVARLAG.

27 §.

Hos socialstyrelsen skall föras ett för hela riket gemensamt centralregister angående dem, vilka blivit föremål för åtgärd enligt 8—10 §§ samt 15 och 17 §§ denna lag eller vilkas upptagande i registret eljest är eller varder föreskrivet. Angående meddelande av utdrag av registret skall vad i 8 § 1, 3 och 4 mom. lagen om straffregister är stadgat äga motsvarande tillämpning. 28 §.

Kostnad för åtgärd som i 8—10 §§ sägs ävensom för vård och uppehälle å arbetshem och arbetsanstalt skall bestridas av statsverket. I fråga om hem eller anstalt, som ej inrättats av staten, bestämmer Konungen de grunder, enligt vilka ersättning skall utgå. Har arbete enligt denna lag anskaffats åt någon å annan ort än den där han vistas, eller skall någon eljest på grund av meddelad föreskrift begiva sig till viss ort eller dit förflyttas, skall ersättning för resekostnad utgå av statsmedel i den omfattning och enligt de grunder, som Konungen bestämmer. 29 §. I fråga om utlänning som befinnes hava gjort sig skyldig till förhållande som i 1 § avses må åtgärder enligt denna lag vidtagas allenast då utvisning funnits ej böra äga rum eller, efter Konungens förordnande, då hinder möter mot verkställighet av beslut om utvisning; och ankommer det på fattigvårdsstyrelsen i den ort där utlänningen vistades då fråga om hans utvisning uppstod att upptaga ärendet till behandling enligt denna lag. 30 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.

ni. Utkast till

Lag o m v e r k s t ä l l i g h e t av d o m å arbetsanstalt. 1 §• Dom å arbetsanstalt, meddelad enligt lagen om arbetsanstalt för vissa brottslingar eller lagen om åtgärder beträffande lösdrivare och vissa andra arbetsskygga, verkställes i sådan anstalt eller anstaltsavdelning som av Konungen härtill bestämts. Å anstalten skola de där intagna enligt närmare av Konungen meddelade bestämmelser sysselsättas med arbete som för var och en finnes lämpligt för hans fostran till ett arbetsamt och ordentligt liv och för tryggande av hans utkomst efter utskrivning från anstalten. För uppnående av det syfte som i andra stycket sägs skola finnas skilda arbetsanstalter eller anstaltsavdelningar, och böra de som skola intagas i arbetsanstalt såvitt möjligt fördelas efter ålder, anlag, arbetsförmåga, mottaglighet för arbetsfostran samt föregående brottslighet. Särskild anstalt eller avdelning därav skall finnas för dem som lida av nedsatt arbetsförmåga. Män och kvinnor må ej intagas å samma anstalt. Fångvårdsstyrelsen äger förordna om överflyttning av intagen person från en arbetsanstalt till en annan; sådant förordnande må genast gå i verkställighet. 2 §•

Frågor enligt denna lag skola, i de fall nedan angivas, behandlas av en nämnd, bestående av fem ledamöter. Chefen för fångvårdsstyrelsen är självskriven ledamot av nämnden, övriga ledamöter jämte en eller flera suppleanter för en var av ledamöterna utser Konungen för en tid av fem kalenderår eller, vid komplettering av nämnden, för återstående tid av löpande period. Av de särskilt utsedda ledamöterna skall en vara eller hava varit innehavare av domarämbete samt en vara i sinnessjukvård erfaren läkare. Suppleant för särskilt utsedd ledamot skall uppfylla för ledamoten stadgade behörighetsvillkor. Suppleanten för chefen för fångvårdsstyrelsen skall äga erfarenhet i fångvårdsärenden.

14 UTKAST TILL LAG OM VERKSTÄLLIGHET AV DOM Å ARBETSANSTALT.

Till ordförande i nämnden förordnar Konungen ledamot som är eller varit innehavare av domarämbete. Vid förfall för ordföranden tjänstgör i hans ställe av Konungen därtill utsedd ledamot eller suppleant som kunnat förordnas till ordförande. Har ledamot ej förut avlagt domared skall han gå sådan ed innan han tager säte i nämnden. Beträffande beslut av nämnden skall vad angående omröstning till dom är i lag stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Mot ledamot gälla samma jäv som i fråga om domare. Mot beslut som av nämnden eller dess ordförande meddelas enligt denna lag må talan ej föras. 3 §.

önskar någon å arbetsanstalt intagen på grund av svårighet att erhålla arbete eller av annan giltig orsak kvarstanna å anstalten utöver den eljest bestämda längsta tid, äger nämnden lämna medgivande härtill för en tid av högst ett halvt år. Den som intagits å särskild anstalt eller anstaltsavdelning inrättad för dem som lida av nedsatt arbetsförmåga, må av nämnden tillåtas kvarstanna för viss tid, högst två år åt gången. 4 §.

Utskrivning från arbetsanstalt är antingen villkorlig (utskrivning på prov) eller slutlig. Om utskrivning beslutar den i 2 § omförmälda nämnden. Ej må någon utskrivas före den i domen angivna längsta tiden för hans kvarhållande, med mindre anledning finnes till antagande att han efter utskrivningen skall söka efter förmåga genom eget arbete ärligen försörja sig samt i övrigt föra ett ordentligt leverne, och ej utan Konungens medgivande efter framställning av nämnden förrän han varit intagen å anstalten under ett år eller, där fyra år utgöra längsta tid för kvarhållandet, under två år. Kan utskrivning enligt nu angivna grunder ej ske före utgången av den i domen bestämda längsta tiden för kvarhållandet, må nämnden utsträcka sagda tid med högst ett år. Ändå att anledning till antagande som i andra stycket sägs icke föreligger, må dock, sedan där föreskriven tid av ett eller två år gått till ända, slutlig utskrivning ske av den som befinnes lida av varaktig sinnessjukdom och i anledning därav överförts till sinnessjukhus, så ock av den som lider av varaktig arbetsoförmåga och på annat betryggande sätt omhändertages. Har nämnden enligt 3 § medgivit någon att kvarstanna i anstalten viss tid, skall han utskrivas vid utgången av sagda tid, nämnden obetaget att medgiva tidigare utskrivning.

UTKAST TILL LAG OM VERKSTÄLLIGHET AV DOM Å ARBETSANSTALT.

5 §.

Vid beräkning av de för kvarhållande å arbetsanstalt föreskrivna tider skall i tillämpliga delar gälla vad som finnes stadgat angående beräkning av strafftid, där någon blivit dömd till straffarbete eller fängelsestraff. 6 §.

Vid utgången av den för kvarhållande å arbetsanstalt bestämda minsta tid skall nämnden, ändå att framställning om utskrivning ej gjorts, pröva huruvida sådan må äga rum. Sker ej utskrivning, skall nämnden, där längsta tiden för kvarhållandet utgör två år, minst var tredje månad och eljest minst var sjätte månad ånyo företaga sådan prövning. Nämnden är icke skyldig att oftare än nu sagts pröva framställning om utskrivning. 7 §•

Den som utskrivits på prov skall stå under övervakning av därtill av nämnden utsedd person (övervakare) och därvid vara underkastad av nämnden meddelade eller eljest för honom gällande föreskrifter. övervakningen skall fortfara under tid som nämnden bestämmer, dock högst två år från utskrivningen. 8 §. Visar den som är utskriven på prov tredska att efterkomma de för honom gällande föreskrifter som avses i 7 §, må nämnden, sedan den utskrivne beretts tillfälle att yttra sig, besluta att han skall återhämtas till arbetsanstalten. Beslutas återhämtande, må nämnden föreskriva att längsta tiden för kvarhållandet å anstalten skall utsträckas med ett år utöver den i domen angivna längsta tiden härför. Återhämtas den utskrivne, skall den tid under vilken han vistats utom anstalten icke medräknas vid bestämmande av den tid han längst må kvarhållas. Föreligger fråga om återhämtande, må nämnden eller dess ordförande förordna, att den utskrivne skall tagas i förvar till dess nämnden meddelat beslut i ärendet. 9 §• Då slutlig utskrivning skett eller, efter utskrivning på prov, övervakningstiden gått till ända utan att beslut meddelats om den utskrivnes återhämtande eller återintagning, skall dom å arbetsanstalt anses till fullo verkställd. 10 §. Bliver den som dömts till intagande i arbetsanstalt innan han utskrivits övertygad att hava begått brott vara enligt lag kan följa lägre straff än straffarbete i fyra år, må domstolen förordna att den ådömda skyddsåtgärden

16 UTKAST TILL LAG OM VERKSTÄLLIGHET AV DOM Å ARBETSANSTALT.

skall avse jämväl detta brott. Härvid skall domstolen, där å brottet ej kan följa lägre straff än straffarbete i två år, föreskriva att förut angiven längsta tid för kvarhållandet å arbetsanstalt av två år skall höjas till fyra år. Meddelas ej förordnande som i första stycket första punkten sägs, skall domstolen, där ej till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt dömes, ådöma straff för brottet samt efter omständigheterna antingen förordna att vistelsen å anstalten skall avbrytas till dess sålunda ådömt frihetsstraff blivit verkställt eller förfara som i tredje stycket sägs. Dömes till förvaring eller internering, skall beslutet om intagande i arbetsanstalt förklaras förfallet. Kan å brottet enligt lag ej följa lägre straff än straffarbete i fyra år, skall domstolen förklara beslutet om intagande i arbetsanstalt förfallet och, där ej till förvaring eller internering dömes, med tillämpning av de i strafflagen för sammanträffande av brott givna regler utmäta straff. Där straff sålunda ådömes, må domstolen förordna att straffet skall anses till viss del verkställt genom att den dömde varit intagen i arbetsanstalt. Vid prövning härav skall domstolen taga hänsyn såväl till tiden för anstaltsvistelsen som till den dömdes uppförande under denna. Vad ovan stadgats skall ock gälla den som enligt 8 § återhämtats eller enligt 11 § återintagits och som, innan han ånyo utskrivits, övertygas att hava begått annat brott. 11 §• Bliver den som är på prov utskriven övertygad att hava begått brott, vara enligt lag kan följa lägre straff än straffarbete i fyra år, må domstolen förordna att den ådömda skyddsåtgärden skall träda i stället för straff jämväl för detta brott samt att den brottslige skall återintagas i arbetsanstalten eller ock, om brottet begåtts före utskrivningen, allenast förordna att den ådömda skyddsåtgärden skall avse jämväl detta brott. Kan å brottet ej följa lägre straff än straffarbete i fyra år, skall vad i 10 § första stycket andra punkten ävensom tredje och fjärde styckena sägs äga motsvarande tillämpning. 12 §. övertygas den som slutligt utskrivits eller för vilken efter utskrivning på prov övervakningen upphört att hava före utskrivningen begått annat brott vara kan följa lägre straff än straffarbete i fyra år, må domstolen förordna, att den verkställda skyddsåtgärden skall avse jämväl detta brott. 13 §. Förekomma till verkställighet på en gång beslut varigenom någon blivit dömd till intagande i arbetsanstalt och beslut varigenom han för brott som förövats före intagandet i anstalten blivit dömd till lägre frihetsstraff än straffarbete i två år, skall nämnda skyddsåtgärd träda i stället för straffet. Avser straffet allenast böter skall beslutet härom verkställas därest tillgång finnes till böternas gäldande.

UTKAST TILL LAG OM VERKSTÄLLIGHET AV DOM Å ARBETSANSTALT.

17 Beslut rörande verkställighet av straff som ovan nämnts må förty ej meddelas förrän frågan om intagande i arbetsanstalt slutligen avgjorts. Om straffet utgöres av straffarbete i två år eller däröver, skall domen å intagande i arbetsanstalt anses förfallen och målet upptagas till ny handläggning. 14 §. Dom å arbetsanstalt vare förfallen, såframt domen ej börjat verkställas, där längsta tid för kvarhållandet i anstalten utgör två år, inom fem år och i annat fall inom tio år från det domen vann laga kraft. 15 §. Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.

2—38912 2.

Bilagor.

IV. Utkast till

Lag o m b e h a n d l i n g i a r b e t s h e m av v i s s a a r b e t s s k y g g a . 1 §• Denna lag äger tillämpning å dem som intagits i arbetshem jämlikt lagen om arbetsanstalt för vissa brottslingar eller lagen om åtgärder beträffande lösdrivare och vissa andra arbetsskygga. 2 §.

Med arbetshem avses i denna lag: 1. arbetshem eller avdelning därav som av staten för sådant ändamål inrättats; eller 2. av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnat arbetshem eller avdelning därav, som av Konungen erkänts såsom arbetshem. Sådant erkännande kan när som helst återkallas. Arbetshem skall stå under ledning av en styrelse. Konungen meddelar närmare bestämmelser angående arbetshemmets verksamhet. Arbetshemmen skola stå under uppsikt av socialstyrelsen. 3 §.

Å arbetshem skola de där intagna enligt närmare av Konungen meddelade bestämmelser sysselsättas med arbete som för var och en finnes lämpligt för hans fostran till ett arbetsamt och ordentligt liv och för tryggande av hans utkomst efter utskrivning från arbetshemmet. För uppnående av det syfte som i första stycket sägs skola finnas skilda arbetshem eller avdelningar därav, och böra de som skola intagas å arbetshem såvitt möjligt fördelas efter ålder, anlag, arbetsförmåga, mottaglighet för arbetsfostran samt föregående brottslighet. Särskilt arbetshem eller avdelning därav skall finnas för dem som lida av nedsatt arbetsförmåga. Män och kvinnor må ej intagas å samma arbetshem.

UTKAST TILL LAG OM BEHANDLING I ARBETSHEM ETC.

4 §.

Den å arbetshem intagne må kvarhållas, om han frivilligt ingått i hemmet, under en tid av högst ett år och eljest under högst två år. önskar någon å arbetshem intagen på grund av svårighet att erhålla arbete eller av annan giltig orsak kvarstanna å arbetshemmet utöver tid som nu sagts, äger arbetshemmets styrelse lämna medgivande härtill för en tid av högst ett halvt år. Den som intagits å särskilt arbetshem eller avdelning därav, inrättad för dem som lida av nedsatt arbetsförmåga, må av arbetshemmets styrelse tilllåtas kvarstanna för viss tid, högst två år åt gången. 5 §. Utskrivning från arbetshem är antingen villkorlig (utskrivning på prov) eller slutlig. Om utskrivning beslutar arbetshemmets styrelse. Ej må någon före utgången av den i 4 § första stycket omförmälda tid utskrivas, med mindre anledning finnes till antagande att han efter utskrivningen skall söka efter förmåga genom eget arbete ärligen försörja sig samt i övrigt föra ett ordentligt leverne. Ändå att anledning till antagande som i andra stycket sägs icke föreligger, må dock utskrivning ske av den som befinnes lida av varaktig sinnessjukdom och i anledning därav överförts till sinnessjukhus, så ock av den som lider av varaktig arbetsoförmåga och på annat betryggande sätt omhändertages. Har styrelsen enligt 4 § medgivit någon att kvarstanna å arbetshem viss tid, skall han utskrivas vid utgången av sagda tid, styrelsen obetaget att medgiva tidigare utskrivning. 6 §•

Senast inom tre månader från det någon intagits i arbetshem och därefter var tredje månad skall styrelsen pröva huruvida förutsättningarna för utskrivning äro för handen. Styrelsen vare icke skyldig att oftare än nu sagts pröva framställning om utskrivning. 7 §•

Den som utskrives på prov skall stå under övervakning av därtill av styrelsen utsedd person (övervakare), och därvid vara underkastad av styrelsen meddelade eller eljest för honom gällande föreskrifter. övervakningen skall fortfara under den tid som styrelsen bestämmer, dock högst ett år från utskrivningen. 8 §•

Visar den som är utskriven på prov tredska att efterkomma de för honom gällande föreskrifter som avses i 7 §, må arbetshemmets styrelse, sedan den

20 UTKAST TILL LAG OM BEHANDLING I ARBETSHEM ETC.

utskrivne beretts tillfälle att yttra sig, besluta att han skall återhämtas till arbetshemmet. Sådant beslut går utan hinder av förd klagan genast i verkställighet. Återhämtas den utskrivne, skall den tid under vilken han vistats utom arbetshemmet icke medräknas vid bestämmandet av den tid han längst må kvarhållas. Föreligger fråga om återhämtande, må styrelsen eller dess ordförande förordna, att den utskrivne skall tagas i förvar till dess styrelsen meddelat beslut i ärendet. 9 §• Finner styrelsen talan böra föras om förverkande av villkorlig dom på grund varav intagning i arbetshemmet skett, skall styrelsen för sådant ändamål överlämna ärendet till allmänne åklagaren. Behörig domstol för sådan talan är underrätten i den ort där arbetshemmet är beläget. 10 §. Polismyndighet har att på begäran lämna handräckning för inställande å arbetshem av den beträffande vilken fattigvårdsstyrelse meddelat beslut om intagande jämlikt 16 § lösdrivarlagen, för återförande till arbetshem av den som avvikit därifrån eller som enligt meddelat beslut skall återhämtas till arbetshemmet samt för omhändertagande av den som jämlikt 8 § sista stycket skall tagas i förvar. 11 §• Har styrelsen för arbetshem avslagit framställning om utskrivning av den som intagits i arbetshemmet och som vistats där minst sex månader eller, där han frivilligt ingått i arbetshemmet, minst tre månader, eller h a r styrelsen beslutat återhämta den som utskrivits på prov, äger den som beslutet rörer hos socialstyrelsen anföra besvär inom trettio dagar från den dag han erhöll del av beslutet. Klagande åligger att inom nämnda tid inkomma med sina besvär till arbetshemmets styrelse, som jämte eget yttrande utan dröjsmål insänder besvären till socialstyrelsen. Har socialstyrelsen avslagit klagandens besvär, m å denne ej förrän varje gång sex månader förflutit ånyo överklaga styrelsens beslut om hans kvarhållande. Mot övriga beslut av styrelsen må talan ej föras.

M O T I V.

Utkast till lag om arbetsanstalt för vissa brottslingar. Av de reformfrågor inom straffsystemets ram som under de senaste årtiondena varit aktuella i vårt land intaga åtgärderna för en differentierad behandling av brottslingarna en framträdande plats. Vid sidan av de tidigare straffarterna hava sålunda tillkommit dels en ny strafform för ungdomliga förbrytare, ungdomsfängelse, och dels flera s. k. skyddsåtgärder, nämligen tvångsuppfostran samt förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Jämväl frågan om särbehandling av förbrytare, hemfallna åt alkoholmissbruk, har varit föremål för utredning. 1 Emellertid återstå allt fortfarande vissa kate-, gorier brottslingar för vilka det vanliga, tidsbestämda frihetsstraffet av olika anledningar icke kan anses vara en rationell reaktionsform. Särskilt framträdande äro de fall då kriminaliteten sammanhänger med ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt hos den brottslige. Frågan om den straffrättsliga behandlingen av kriminella arbetsskygga är. nämligen i vårt land fortfarande olöst. Beträffande åter personer som på grund av lättjefullhet förfalla till sådant levnadssätt att våda uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet, utan att de dock göra sig skyldig ga till brottslig gärning, giver gällande lösdrivarlag möjlighet till ingripande. Icke heller denna lagstiftning tillgodoser emellertid rimliga anspråk på effektivitet och ändamålsenlighet, och frågan om dess reformering har stått på dagordningen i vårt land i åtskilliga år. Särbehandling av brottslingar vilka begå brott på grund av lättjefullhet föreslogs i vårt land först av professorn J. C. W. Thyrén i hans arbete »Principerna för en strafflagsreform». 2 Thyrén förklarade sig anse det lämpligt att — därest ett brott icke vore så svårt att allmänpreventiva hänsyn krävde ett verkligt strafförfarande eller, omvänt, en så obetydlig förseelse att ett längre qmhändertagande i form av tvångsinternering icke skulle gillas av rättskänslan — ersätta straffet med en åtgärd som endast hade tillvänjande till arbetsamhet i sikte och som, där praktiska hinder ej funnes, huvudsakligast borde innefatta arbete i fria luften. Thyrén ansåg det åtminstone till en början tillrådligast att icke utsträcka den på grund av lättjefullhet grundade interneringen över hela strafflagen utan borde man begränsa dess 1 Se Betänkande med förslag till lag om behandling av förbrytare, hemfallna åt alkoholmissbruk m. m. (Stat. off. utr. 1936:4). 5 A. a. del I s. 178 ff.

22 OM ARBETSANSTALT FÖR VISSA BROTTSLINGAR.

användning till vissa bestämda arter brott, nämligen sådana som enligt erfarenheten ofta skaffade utkomst åt personer som icke ärligen försörjde sig. I varje fall borde aldrig mera än ett slags frihetsberövande användas. Vad ringare brott anginge vore det meningslöst att inleda interneringen med t. ex. ett kort frihetsstraff. Vad därmed skulle vinnas torde i det hela lika väl kunna uppnås genom interneringen ensam, och rättskänslan funne sig lättare uti straffets utbyte mot längre internering än uti ett rent tillägg till strafftiden, vilket för samma brott skulle drabba den ene men icke den andre brottslingen. Ju längre straffet vore, desto snarare borde med straffet samma verkan kunna uppnås som avsåges med interneringen, nämligen tillvänjande vid arbetsamhet. Gränsen mellan å ena sidan straff ensamt, å andra sidan alternativ mellan straff och internering skulle enligt Thyrén möjligen kunna dragas så att alternativet ägde rum, d. v. s. straffet skulle kunna utbytas mot internering, såvida det understege ett års cellstraff, men eljest icke. Beträffande interneringstiden borde minimum alltid utsättas. Maximum borde vid första ådömandet icke vara kortare än två år, vid återfall högst fem år. Att brottslighet ofta sammanhänger med ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt är ett känt faktum. Typiskt för en stor del av de personer mot vilka samhället måste ingripa med straff eller skyddsåtgärder är således att deras levnadsförhållanden karakteriseras av arbetsovilja, bristande planmässighet, benägenhet för parasitism o. s. v. Detta förhållande behöver icke betyda att den brottslige från början drivits ut på brottets bana på grund av någon medfödd oförmåga att anpassa sig efter samhällslivets krav på arbetsamhet och skötsamhet. Hans brottslighet kan ursprungligen vara betingad av tillfälliga, yttre omständigheter, men efter undergången bestraffning har han icke fått tillfälle att åter inordna sig i samhällslivet, i följd varav uppstått resignation och bristande förmåga till kraftanspänning samt förnyad kriminalitet. Jämsides med övriga kriminalpolitiska åtgärder mot kriminalitet i samband med arbetsskygghet måste därför verksamheten till förmån för frigivna fångar ägnas den största uppmärksamhet. Emellertid kan man beträffande ett stort antal brottslingar konstatera att deras kriminalitet huvudsakligen är ett utslag av eller står i samband med den brottsliges böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt, en ovilja eller oförmåga att efterkomma samhällslivets krav på arbetsamhet och skötsamhet hos medborgaren i gemen. Dessa personer ha i en mängd fall aldrig brytt sig om eller fått tillfälle att lära sig något yrke, de h a aldrig vant sig vid att arbeta så att detta skänker dem någon tillfredsställelse, utan tvärtom utgör det ordnade eller regelbundna arbetet för dem ett onus som de på allt sätt söka undslippa. I brist på medel till sitt uppehälle eller — vilket synnerligen ofta är fallet — för att skaffa medel till stimulantia förfalla de till bettleri eller begå brott. De tillhöra emellertid mera sällan de aktiva, energiska brottslingstyperna. Även då det gäller planläggandet och utförandet av brott ådagalägga de samma bristande förmåga till förutseende och aktivitet som kännetecknar deras hela livsinställning. Smärre tillgreppsbrott, klum-

OM ARBETSANSTALT FÖR VISSA BROTTSLINGAR.

pigt utförda inbrottsstölder och enklare bedrägeribrott kunna sägas vara typiska för denna brottslingskategori. Under sitt oordnade levnadssätt förfalla de icke sällan till alkoholmissbruk och komma i kontakt med rättvisan på grund av olaga rusdryckstillverkning, spritsmuggling o. dyl. Misshandelsbrott under rusdryckspåverkan torde icke heller vara en ovanlig företeelse hos dem. Icke sällan föreligger hos det klientel, varom här är fråga, psykiska defekter av ett eller annat slag. Deras allmänna hållningslöshet är naturligen i många fall just att tillskriva bristande utveckling av eller abnormitet hos själslivet. Emellertid är nämnda brist ofta sådan att egentlig sjukvård icke är erforderlig. På grund av ifrågavarande brottslingars svagt utvecklade energi och aktivitet ådagalägga de mera sällan sådana brottslingsegenskaper, att de kunna anses vådliga för annans säkerhet till person eller egendom, i följd varav förvarings- och interneringsinstituten icke spela någon större roll för bekämpandet av deras kriminalitet. Över huvud taget äro dessa brottslingar icke så mycket samhällsfarliga som samhällsbesvärliga. En rationell behandling av de lättjefulla brottslingarna bör helt naturligt gå ut på att i största möjliga utsträckning vänja dem vid ordnat arbete, att i den mån så erfordras bibringa dem erforderlig yrkesutbildning samt att söka infoga dem såsom nyttiga medborgare i samhällslivet. Frihetsstraffet, sådant det är anordnat i vårt land, kan icke sägas i tillräcklig utsträckning beakta dessa krav. Mot frihetsstraffet kunna sålunda de invändningarna resas, att det mestadels är relativt kortvarigt, att det alltid är tidsbestämt samt att det i regel ej är förenat med eftervård. För att en verklig fostran till arbetsamhet och regelbundet liv skall kunna komma till stånd erfordras att den brottslige bliver föremål för påverkan under en tidrymd som ej är alltför kort tillmätt. Icke minst för att utplåna de spår som ett lastbart och oregelbundet levnadssätt avsatt i den brottsliges fysiska tillstånd torde i allmänhet erfordras en någorlunda lång behandlingstid. Som förut anmärkts tillhöra de lättjefulla brottslingarna emellertid ingalunda de mera aktiva, och de straff som de för sina brott förskylla äro i allmänhet tämligen kortvariga. Straffets arbetsfostrande effekt är därför ringa. Särskilt torde detta gälla de brottslingar som lida av psykiska defekter. Dessa kräva icke sällan grundligare och mera individuell handledning för att kunna utföra ett arbete än övriga brottslingar ävensom en längre tids vänjande vid arbetet. Beträffande de brottslingar som på grund av förminskad tillräknelighet erhålla nedsatt straff framstår därför nu omförmälda olägenhet vid frihetsstraffets anordning i särskilt skarp dager. På grund av straffets relativa kortvarighet kan under verkställighetstiden någon verklig yrkesutbildning icke komma i fråga. Detta faktum torde för det klientel, som nu avses, utgöra en av frihetsstraffets svagaste punkter. Fången kan nämligen endast hinna alt nödtorftigt lära sig de första handgreppen i ett hantverk innan strafftiden utlöper, och straffet har därför icke nämnvärt underlättat hans utsikter att genom eget arbete försörja sig själv. På grund av det stora antalet fångar med kortvariga frihetsstraff måste en

24 OM ARBETSANSTALT FÖR VISSA BROTTSLINGAR.

stor del av de arbeten som för närvarande utföras i fängelserna vara av relativt enkel beskaffenhet. Att inom det nuvarande fängelsesystemets ram åstadkomma ökade utbildningsmöjligheter för det klientel det här gäller möter stora svårigheter. Jämväl frihetsstraffets tidsbestämdhet är en allvarlig olägenhet. Fängelsemyndigheterna hava —• bortsett från villkorlig frigivning, som ju dock kan ifrågakomma allenast vid relativt långa frihetsstraff — icke någon möjlighet att inverka på en förkortning av strafftiden när en varaktig sinnesändring inträtt hos fången, ej heller kan en förlängning av strafftiden komma till stånd när det är uppenbart att fången icke låtit sig rätta genom straffet. I fråga om det klientel varom här är fråga kan strafftidens längd därför icke göras beroende av de slutsatser i fråga om fångens villighet och möjlighet att försörja sig genom eget arbete som de straffverkställande organen med stöd av sina iakttagelser kunnat draga. Det tidsbestämda straffet lämnar icke heller rum för en prövning av tidpunkten för fångens frigivning allt efter arbetstillgången. De invändningar som under förarbetena till lagen om ungdomsfängelse gjordes mot det ordinära frihetsstraffet i detta avseende 1 äga giltighet även i fråga om de lättjefulla kriminella, varom här är fråga. Eftervården vid det vanliga frihetsstraffet är — utom vid villkorlig frigivning — icke lagligen reglerad. Det saknas därför i många fall möjligheter att binda fången vid viss anställning eller vid uppehåll å viss ort, vilket ofta är i högsta grad Önskvärt för att hindra honom från att återvända till en för honom skadlig miljö. Det arbete som av fångvårdstjänstemän och skyddsföreningar nedlägges vid försök att inordna den frigivne fången i ett normalt samhällsliv är värt allt erkännande, men icke minst i fråga om de lättjefulla kriminella måste det betecknas som en brist att icke tvångsåtgärder stå till förfogande när så erfordras, övergången från det regelbundna, i detalj reglerade livet inom straffanstalten till livet utanför denna sker abrupt och utan garantier för att erforderlig tillsyn kommer till stånd, vilken brist blir så mycket beklagligare i belysning av vad ovan anförts om den bristande yrkesutbildningen under tiden för frihetsberövandet samt om omöjligheten att bestämma tidpunkten för fångens frigivning allt efter vad som i varje särskilt fall finnes lämpligast. Genom lagstiftningen om tvångsuppfostran och ungdomsfängelse ha beträffande ungdomliga förbrytare möjligheter skapats att bereda denna kategori brottslingar en behandling, vilken icke är behäftad med de brister som, enligt vad ovan anförts, vidlåda det ordinära frihetsstraffet. Även i den mån kriminaliteten är att härleda ur arbetsovilja måste nämnda båda reaktionsformer anses vara kriminalpolitiskt tillfredsställande. Jämväl i fråga om s. k. halvabnorma, samhällsfarliga förbrytare och samhällsfarliga återfallsförbrytare har genom instituten förvaring resp. internering i säkerhetsanstalt frågan om en mera ändamålsenlig behandling än frihetsstraffet fått sin lösning, men som ovan nämnts kunna dessa institut näppeligen komma 1

Betänkande med förslag till lag om ungdomsfängelse m. m. (Stat. off. utr. 1934: 52), s. 30 f.

OM ARBETSANSTALT FÖR VISSA BROTTSLINGAR.

till användning gent emot större delen av de arbetsskygga kriminella. Att uteslutande genom en reform av reglerna om frihetsstraffets verkställighet åstadkomma en rationell behandling av sistnämnda kategori torde icke vara möjligt. I förevarande lagutkast föreslås därför kriminalpolitiskt ingripande mot nämnda brottslingar i form av frihetsberövande på relativt obestämd tid i stället för straff, vilken skyddsåtgärd skall verkställas i särskilda arbetsanstalter.1 F r å n strikt specialpreventiva utgångspunkter skulle det kunna hävdas, att samhällets åtgärder mot lättjefullhet borde vara av likartad beskaffenhet och knytas till samma förutsättningar såväl materiellt som formellt, alldeles oavsett huruvida den asociale arbetsskygge begått en handling som i strafflagen belagts med straff eller icke. Det kan t. ex. föreligga sådant fall att brottet som indicium på den arbetsskygges asociala läggning icke är av mera markant beskaffenhet än andra indicier i samma riktning. En dylik uppfattning bottnar i den teoretiskt tilltalande men praktiskt icke genomförbara tanken på en ren och enhetlig preventionsrätt, som förmår att utan åtskillnad mellan straff och andra samhällsreaktioner reglera alla de tvångsingripanden som för samhällsordningens skull äro påkallade mot medborgare, vilka icke kunna eller vilja inordna sig i det rättssystem som påfordras för det helas väl. Men även om m a n icke tänker sig en sammanfattande behandling av alla olika preventivt betonade tvångsåtgärder utan begränsar sig till ett bestämt område av tämligen likartade asociala handlingar, torde det icke vara möjligt att giva en dylik enhetlig reglering med hänsyn till de förutsättningar som äro givna i den svenska straffrättens gällande principer. Då nu till samtidig behandling upplages frågan om en reformerad lagstiftning angående lösdriveri och likartade former av samhällsskadligt leverne, synes det dock angeläget att i största möjliga utsträckning beakta det samband som på nyss angivet sätt råder mellan de straffrättsliga och de socialrättsliga åtgärderna mot asociala personers böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt. På sätt nedan utvecklas (s. 41 ff.) har därför i utkastet till ny lösdrivarlag reglerna om intagande i arbetsanstalt såsom den strängaste reaktionen mot lösdriveri och vad därmed likställes i stort sett utformats så, att överensstämmelse uppstått mellan denna reaktion och den här föreslagna straffrättsliga skyddsåtgärden. Denna överensstämmelse förefaller desto mer naturlig som det samtidigt föreslås att till de allmänna domstolarna överflytta uppgiften att döma till arbetsanstalt på grund av lösdriveri. Som följd härav har det synts möjligt att till gemensam behandling sammanföra de föreslagna lagstadganden som gälla verkställighet av domstols dom å intagande i arbetsanstalt, vare sig domen meddelats med stöd av den här föreslagna lagen eller 1 Tvekan kan råda om lämpligheten av att använda beteckningen arbetsanstalt, bl. a. med hänsyn till dess likhet r med' termen arbets/iem. Det bör nämligen undvikas att en sammanblandning av dessa båda begrepp vinner insteg i det allmänna medvetandet, detta särskilt med hänsyn till att även arbetshemmen föreslås bilda ett led i förevarande lagkomplex till bekämpande av asocialitet i samband med arbetsskygghet. I avbidan på ett definitivt ställningstagande till denna terminologiska fråga användes emellertid uttrycket arbetsanstalt.

26 OM ARBETSANSTALT FÖR VISSA BROTTSLINGAR.

den nya lösdrivarlagen. Fördelen av denna metod ur saklig och iagteknisk synpunkt låter sig icke förneka. I det föreliggande utkastet till lag om arbetsanstalt för vissa brottslingar ha följaktligen allenast upptagits de materiellt-straffrättsliga villkoren för användandet av den nya skyddsåtgärden (1—4 §§), ett allmänt stadgande om maximitiden för det med åtgärden förenade frihetsberövandet (7 §) och dettas verkningar i straffrättsligt hänseende (8 §) ävensom vissa allmänna bestämmelser (5, 6 och 9 §§). I övrigt inflyta de för institutet relevanta stadgandena i den föreslagna lagen om verkställighet av dom å arbetsanstalt, till vars text och motivering må hänvisas. Ytterligare förtjäna här beaktande de ändringar i åtskilliga straffrättsliga och processrättsliga författningar som av de nya reglerna påkallas. För de ändringar som sålunda ifrågasättas lämnas en särskild redogörelse (s. 93 ff.). Efter dessa allmänna erinringar lämnas här nedan förklarande anmärkningar till lagutkastets olika paragrafer, därvid hänvisning lämnas till vissa lagar och lagförslag samt litteratur i övrigt under användande av följande förkortningar: J. C. W. Thyrén: Principerna för en strafflagsreform del I (Thyrén Princ. I); Strafflagskommissionens förslag till strafflag, allmänna delar (Strafflagsk.); Betamkning angaaende de af den 11 August 1905 nedsatte Straffelovskommission udarbejdede Forslag, indeholdende Udkast til Love vedrorende den borgerlige Straffelovgivning med Motiver. Efter Justitsministeriets Anmodning udarbejdet af Carl Torp (Torps utkast); Rapport sur le projet préliminaire de Code pénale italien I. 1921 (Ferri); Borgerlig Straffelov 1930. (Danska SL); lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering å säkerhetsanstalt (Säkerh. L.); lagen den 13 mars 1937 om tvångsuppfostran (Tv. uppf. L ) ; lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse (Ungd. fäng. L.); förslag till lag om behandling av förbrytare, hemfallna åt alkoholmissbruk, Stat. off. utr. 1936:4, (Alkoh. fäng. försl.). 1 §• (Thyrén, Princ. I., s. 178—183; Säkerh. L. 1 och 4 §§; Alkoh. fäng. försl. 1 §; Danska SL 62 §; Torps utkast motiv s. 60—66; Ferri s. 248—254.) I förevarande paragraf jämte 4 § angivas de grundläggande förutsättningarna för ådömande av den nya skyddsåtgärd som föreslås införlivad med det svenska straffsystemet. Att intagande i arbetsanstalt bör träda i stället för det frihetsstraff som eljest skulle komma i fråga synes mest ändamålsenligt. En anordning med behandlingen i arbetsanstalt såsom ett slags komplement till straffet, att träda i funktion efter dettas verkställighet, måste ur principiell synpunkt anses vara felaktig samt ur rent praktisk synpunkt oftast verkningslös. Den sålunda intagna ståndpunkten ligger till grund jämväl för övriga straffrättsliga skyddsåtgärder i vårt land. Beträffande tillvägagångssättet vid meddelande av beslut av nu berört innehåll ansluter sig utkastet till den för lagarna om tvångsuppfostran, ung-

OM ARBETSANSTALT FÖR VISSA BROTTSLINGAR.

domsfängelse samt förvaring och internering i säkerhetsanstalt gemensamma principen, att ett direkt ådömande äger rum av den reaktionsform som träder i straffets ställe och alltså icke först ett ordinärt frihetsstraff ådömes och detta utbytes mot skyddsåtgärden. De argument som under förarbetena till nämnda lagar anförts till stöd för denna anordning 1 äga nämligen full giltighet jämväl beträffande den nu ifrågasatta lagstiftningen. Tillämplighetsområdet för en skyddsåtgärd av ifrågavarande beskaffenhet kan bestämmas på många olika sätt. En tänkbar metod vore — vilket som ovan nämnts föreslogs av prof. Thyrén i hans Principerna för en strafflagsreform — att intagande i arbetsanstalt skulle, åtminstone till en början, kunna ifrågakomma allenast vid vissa bestämda arter av brott. Häremot kan emellertid med fog invändas att det är betydligt lättare för domaren att i ett givet fall fastställa sambandet mellan kriminalitet och lättjefullhet än för lagstiftaren att med någorlunda exakthet och inom en icke alltför vidsträckt ram fastställa vad som rätteligen bör anses vara .typiska utslag av lättjefullhet. Av dessa skäl upptages i utkastet icke någon av kriminalitetens art betingad inskränkning av det föreslagna institutets tillämplighetsområde. Däremot förutsattes för skyddsåtgärdens tillämpning att det begångna brottet skall vara av en viss grovhet. Även om det stundom vore önskvärt att för rationell arbetsfostrande behandling kunna omhändertaga brottslingar vilka begått brott som allenast förskylla bötesstraff, torde det med hänsyn till den nya skyddsåtgärdens relativa stränghet vara lämpligast att låta denna träda i funktion allenast om det begångna brottet är så grovt att det under andra förhållanden skulle fått frihetsstraff som påföljd. Detta har i lagtexten kommit till uttryck genom bestämmelsen att den brottslige »i stället för till sådant straff», d. v. s. fängelse eller straffarbete, skall dömas till arbetsanstalt. Vid utformningen av den nya skyddsåtgärden kan det starkt ifrågasättas, huruvida en samhällsreaktion av denna relativa svårhetsgrad och obestämdhet i fråga om tiden bör vinna tillämpning å dem som begå brott första gången eller om icke snarare ganska noggrant fixerade förutsättningar böra uppställas i avseende å den brottsliges tidigare kriminalitet. För förstagångsförbrytarna torde, i den mån förutsättningar i övrigt föreligga, villkorlig dom med noggrann övervakning och arbetsanskaffning stundom tjäna de med intagande i arbetsanstalt avsedda syften i de fall, där kriminalitetens grund kan anses vara lättjefullhet. Särskilt torde detta gälla därest de ändringar i lagen om villkorlig dom, som föreslås i ett nyligen framlagt betänkande, 2 genomföras. I de fall där villkorlig dom icke kan ifrågakomma skulle naturligen ur rent preventiv synpunkt ett intagande i arbetsanstalt av hithörande brottslingstyper städse vara att föredraga framför ett kortvarigt frihetsstraff. Emellertid kan man härvidlag icke bortse från de vådor som måste uppkomma, om förstagångsförbrytare av alla kategorier samt 1

Se exempelvis Betänkande med förslag till lag om ungdomsfängelse m. m. s. 37; Betänkande med förslag till revision av förvarings- och interneringslagarna m. m. (Stat. off. utr. 1937: 3) s. 40. a Se Betänkande med förslag till lag om villkorlig dom m. m. (Stat. off. utr. 1937:38).

28 OM ARBETSANSTALT FÖR VISSA BROTTSLINGAR.

recidivister sammanfördes i en arbetsanstalt, där ju på grund av sakens natur måste råda en viss gemenskap under arbetet och större tillfällen till ömsesidig påverkan de intagna emellan än under verkställigheten av ett frihetsstraff. Även om denna olägenhet kunde elimineras genom inrättande av särskilda avdelningar för förstagångsförbrytare, kvarstår dock det förhållandet att intagandet i arbetsanstalt för den som drabbas därav med all rätt ter sig som ett väsentligt hårdare ingripande än ett kortvarigt frihetsstraff. Ur allmän synpunkt kan en sträng reaktionsform vara berättigad när brottsligheten tagit sig upprepade uttryck, medan beträffande de begynnande brottslingarna skillnaden mellan kriminalitetens omfattning och påföljdens stränghet icke bör i det allmänna betraktelsesättet te sig alltför stor. Av dessa skäl har i utkastet för tillämpning av den nya skyddsåtgärden såsom huvudregel (undantag se 2 §) förutsatts, att den brottslige före det aktuella brottets begående varit föremål för samhällets reaktion i anledning av tidigare brottslighet i form av verkställt omedelbart ådömt frihetsstraff eller i stället för straff ådömd skyddsåtgärd varifrån utskrivning ägt rum. Med dylik reaktion har i utkastet likställts villkorligt anstånd med straff som ovan angivits. På grund av det nära sammanhang som, på sätt tidigare framhållits, råder mellan den i förevarande lag föreslagna skyddsåtgärden och ingripandet på rent sociala indikationer mot arbetsskygga personer, vilket ingripande regleras i utkastet till lösdrivarlag och som bl. a. innefattar den arbetsskygge asociales intagande i arbetsanstalt efter domstols beslut samt hans intagande i vissa fall å arbetshem, måste hänsyn tagas jämväl till denna lags villkor för intagande i arbetsanstalt. I utkastet har — med hänsyn till innehållet i nämnda lagförslag — såsom en ytterligare omständighet som grundar recidiv enligt nu förevarande lagutkast upptagits genomgången behandling i arbetsanstalt enligt lösdrivarlagen ävensom vistelse p å arbetshem, däri han intagits enligt reglerna i nämnda lag eller på grund av s. k. kvalificerad villkorlig dom i enlighet med förslag i nyssnämnda betänkande med förslag till villkorlig dom. I överensstämmelse med den grundprincip som motiverat stadgandet i 4 kap. 14 § strafflagen bör den återfallsgrundande reaktionen icke i tiden ligga alltför långt från det aktuella brottet. Den brottsliga böjelsens fortvarande karaktär är ett av motiven för skyddsåtgärdens tillgripande, och denna karaktär försvagas avsevärt genom att åtskilliga år gå, under vilka den tidigare straffade eller dömde avhåller sig från nya brott eller från asocialt leverne i övrigt av sådan beskaffenhet att ett frihetsberövande blivit erforderligt. Utgångspunkten för preskriptionstiden — vilken föreslagits till fem år — har bestämts med hänsyn till den tidpunkt, då den dömde normalt sett sattes i tillfälle att gestalta sitt liv på eget ansvar. Sambandet mellan arbetsskyggheten och brottsligheten uttryckes i utkastet sålunda, att grundad anledning skall finnas till antagande att brottsligheten huvudsakligen är ett utslag av eller står i samband med den brottsliges böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt. Det har sålunda vid utformningen av detta huvudvillkor för den nya

OM ARBETSANSTALT FÖR VISSA BROTTSLINGAR.

skyddsåtgärdens tillämplighet icke ansetts tillfyllest att såsom förutsättning stipulera allenast böjelse för lättjefullt levnadssätt. Det saknas nämligen anledning att från behandling i arbetsanstalt utsluta sådana fall, där lättjefullheten visserligen är mindre utpräglad men där den brottsliges hela livsföring kännetecknas av oordentlighet. Jämväl i dessa fall göra sig frihetsstraffets brister märkbara, under det att behandlingen i arbetsanstalt säkerligen kan komma att utöva ett fördelaktigt inflytande å den brottslige, i det att han därigenom kan vänjas vid ett regelbundet och ordnat liv. Särskilt torde detta bliva fallet beträffande personer som visserligen utöva ett yrke mer eller mindre regelbundet, men vilkas liv i övrigt, t. ex. på grund av alkoholmissbruk, förflyter under oordnade former. Därmed att brottsligheten är utslag av böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt avses sådana fall där arbetsskygghetens eller det oordnade levnadssättets betydelse för kriminaliteten är av mera direkt, typisk natur. Alt brottsligheten åter står i samband med nämnda böjelse innebär, att inflytandet av arbetskyggheten på brottsligheten väl är mera sekundärt men att arbetsskyggheten dock spelat en avgörande roll vid kriminalitetens uppkomst eller i sin tur befästs genom en vanemässig brottslighet. Att för tillämpning av det föreslagna institutet fordra att s. k. avgörande kausalitet mellan lättjefullheten och kriminaliteten skall föreligga kan näppeligen ifrågakomma. Det må allenast erinras om de svårigheter som skulle uppstå vid tillämpningen av en dylik regel. Ett sålunda utformat institut skulle för övrigt i avseende å sin användbarhet inskränkas på ett sätt som ingalunda vore motiverat av vare sig principiella eller praktiska krav. Å andra sidan bör institutet icke användas i sådana fall, där det lättjefulla eller oordnade levnadssättet visserligen spelat en viss roll för kriminalitetens uppkomst eller utveckling men där denna faktors betydelse är underordnad i jämförelse med andra förekommande faktorer. Skyddsåtgärdens svårhetsgrad gör det nämligen angeläget att reservera densamma för »klara» fall, d. v. s. sådana där arbetsanstaltens ändamålsenlighet framför annan reaktionsfonn framstår fullt klar. Vid avgörandet av frågan huruvida den brottslige äger böjelse av omförmäld art har domstolen att taga hänsyn till icke allenast det aktuella brottet utan även till den bild av kriminalitetens uppkomst som skapas av den brottsliges hela brottshistoria. Den föregående kriminalitetens beskaffenhet, liksom tidigare ådagalagd social vanart och hela livsföringen i övrigt, bör för domstolen kunna utgöra en värdefull vägledning härvidlag, över huvud taget måste åt domstolarna lämnas stor frihet vid avgörandet av frågan huruvida böjelse för arbetsskygghet föreligger samt vid prövningen av kausaliteten mellan denna och kriminaliteten. Att några berättigade intressen härigenom skulle bliva kränkta synes uteslutet. Att märka är för övrigt att domstolen städse har valrätt mellan arbetsanstalt och straff även i de fall då den blivit övertygad om sambandet mellan lättjefullhet och brottslighet. Såsom en ytterligare förutsättning av mera allmän natur för lagens tilllämplighet kräver 1 § i sista punkten, att i det särskilda fallet intagande

30 OM ARBETSANSTALT FÖR VISSA BROTTSLINGAR.

i arbetsanstalt befinnes lämpligare än utkrävande av frihetstraff för brottet eller brotten. E n sådan erinran om detta i lagens hela uppgift inneslutna villkor för dess tillämplighet torde vara önskvärd, och därigenom uppnås en viss likhet med vår nyaste lagstiftning i övrigt om de skyddsåtgärder vilka träda i stället för straff. 1 Då en hänvisning skett till »sålunda föreliggande förhållanden», h a r därmed uttryck givits åt den ofta ganska självfallna tanken att just återfall i brott av beskaffenhet, som tyder på en fortvarande böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt, bevisar den ringa effekten av ett vanligt — oftast kortvarigt — frihetsstraff på den brottsliges sinnelag, varför en behandling av den art och under den tid som med förevarande utkast avses måste anses erforderlig. Bland de förhållanden som »eljest» särskilt motivera intagande i arbetsanstalt i stället för ådömande och utkrävande av frihetsstraff märkas åtskilliga omständigheter av personlig art, t. ex. vederbörandes behov av yrkesutbildning, graden av alkoholism, som kräver mera metodisk sysselsättning och vistelse i det fria än vad fängelse kan erbjuda brottslingen, ävensom tidslängden av det straff som eljest kan ifrågakomma, vilket, om det är mera kortvarigt, knappast kan ens nödtorftigt giva den karaktärsdaning som för dessa brottslingstyper är oundgänglig. 2 §•

Genom den i 1 § uppställda å+erfallsprincipen har utkastets effektivitet i viss mån minskats, när det gäller parasitära och ljusskygga personer, vilka förstå att i det längsta gäcka polismyndigheternas försök att skaffa full bevisning om deras brottslighet och samhällsskadliga livsföring. För att tillgodose behovet av verksamma vapen i kampen mot vissa icke önskvärda samhällsföreteelser och olagliga näringsfång har därför i förevarande paragraf föreslagits att för några kategorier av brott, där sammanhanget mellan kriminalitet och böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt träder i dagen på ett alldeles särskilt tydligt sätt och där dessutom brottsligheten erfarenhetsmässigt tager sig uttryck i en fortgående samhällsskadlig verksamhet, slopa kravet på tidigare brottslighet eller asocial livsföring såsom förutsättning för den föreslagna skyddsåtgärdens användning. Sålunda är det uppenbart, att brott mot 18 kap. 11 § strafflagen, vilket lagrum bl. a. drabbar soutenörerna, innefattar gärningar eller rättare sagt en livsföring av högst förkastlig och samhällsskadlig art. Erfarenheten visar även att den parasitära verksamheten vanligen pågått en längre tid, innan den skyldige avslöjas och befordras till straff. I kampen mot soutenörerna ha nu gällande strafflagsbestämmelser visat sig skäligen ineffektiva och på tvångsarbetsanstalten förekomma de i så ringa antal, att nuvarande lösdriverilagstiftning med avseende å dem får betecknas som nära nog betydelselös. I den mån en soutenör blir åtalad efter strafflagen, bör framdeles den föreslagna 2 § normalt komma till användning. Vissa gränsfall beivras enligt 1 § i utkastet till ny lösdrivarlag (se nedan sid. 50). 1

Jfr Säkerh. L. 1 § 1. och 4 § 4. Tv. uppf. L. 1 § 2 st. samt Ungd. fäng. L. 1 § 2 st.

OM ARBETSANSTALT FÖR VISSA BROTTSLINGAR.

31 Den andra gruppen av brott, som särskilt tydligt sammanhänga med den brottsliges böjelse för ett lättjefullt och oordnat levnadssätt, utgöres av mera kvalificerade överträdelser av vår alkohollagstiftning. Uppräkningen i den föreslagna lagtexten har gjorts i anslutning till nu gällande författningar i ämnet 1 men dock erhållit sådan form att möjliga ändringar i nämnda lagstiftnings detaljer icke skola förorsaka upprepade jämkningar i förevarande lagrums lydelse. I denna del torde utkastet tillgodose de från olika håll framförda kraven på skärpta vapen i kampen mot den illegala sprithanteringen, särskilt den yrkesmässiga smugglingen. 2 Erfarenhetsmässigt hava de kortvariga frihetsstraffen icke tillräckligt avskräckande verkan på den mera hänsynslösa delen av hithörande klientel, och ofta förekomma brott av ifrågavarande art i kombination med andra former av brott, vilka undandraga sig upptäckt från myndigheternas sida. Man har också anledning att räkna med att en del s. k. spritlangare och liknande brottslingar själva äro hemfallna åt alkoholmissbruk, varför den mera långvariga, arbetsvänjande behandlingen i arbetsanstalt för dem är synnerligen väl motiverad. Gränsen mellan de relativt lindriga och de verkligt svårartade förbrytelser mot alkohollagstiftningen, vid vilka senare intagande i arbetsanstalt bör kunna ifrågakomma utan krav på tidigare bestraffad brottslighet eller därmed likställt asocialt levnadssätt, föreslås dragen så, att till de svårartade förbrytelserna räknas allenast brott, som begåtts under sådana omständigheter att därå enligt lag kan följa straffarbete. Hithörande gärningar äro i allmänhet av lagstiftningen belagda med straffarbete allenast i undantagsfall, t. ex. när den olaga hanteringen ägt rum yrkesmässigt eller i större omfattning samt vid återfall i brott av enahanda eller likartad beskaffenhet. För det sistnämnda fallet — dock icke alltid 3 — kunna förutsättningarna i förevarande lagutkasts 1 § vara uppfyllda, men det torde likväl vara försvarligt att formulera regeln så att befogenheten till intagande i arbetsanstalt kan stödjas direkt på brottets art och svårhetsgrad enligt nu behandlade paragraf. Genom denna begränsning hava undanröjts de betänkligheter som kunna resa sig mot att använda en så allvarlig reaktion som intagande i arbetsanstalt utgör mot förstagångsförbrytare.

3§. (Säkerh. L. 1 och 4 §§; Alkoh. fäng. försl. 1 §; Ungd. fäng. L. 1 §; Tv. uppf. L. 1 §; Strafflagsk. s. 387—388; Danska SL 88 § 4 st.) Utkastet bygger, såsom förut nämnts, på principen att intagande i arbetsanstalt icke lämpligen kan förenas med frihetsstraff. Denna princip leder vid sammanträffande av brott därtill, att om för något av brotten dömes till 1 Jfr K.F. "/e 1926 ang. tillverkning och beskattning av brännvin, K.F. den V? 1918 ang. handel med skattefri sprit, K.F. den 1ji 1918 ang. vissa alkoholhaltiga preparat m. m. samt lagen den M/e 1924 med särskilda bestämmelser ang. olovlig befattning med spritdrycker och vin. 2 Se K. Generaltullstyrelsens skrivelse till K. Maj:t den 11 maj 1936. 3 Sålunda fordras enligt vissa bestämmelser icke för iterationsstraff att vederbörande undergått ens någon del av det i den första domen utsatta straffet.

32 OM ARBETSANSTALT FÖR VISSA BROTTSLINGAR.

arbetsanstalt, fängelse eller straffarbete icke får ådömas för ett annat brott. 1 Däremot möter icke något principiellt hinder mot verkställandet av bötesstraff för ett brott samtidigt med att den dömde för ett annat brott intagits i arbetsanstalt. Saknas åter tillgångar till böternas gäldande, blir läget ett annat. Samma skäl som förbjuda samtidigt ådömande av frihetsstraff för ett brott och arbetsanstalt för ett annat brott göra sig här gällande. Uppkommer fråga om böternas förvandling först sedan det blivit dömt till arbetsanstalt, bör förvandlingsstraffet anses verkställt genom vistelsen i anstalten. Utkastet har därför lagt i domstolens hand att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet döma till böter för visst eller vissa av de aktuella brotten samtidigt som den brottslige dömes till arbetsanstalt. Dessa omständigheter kunna vara av olika slag. Den dömdes ekonomiska ställning och sannolikheten av att han — i fall denna befinnes god trots hans lättjefulla livsföring — förvärvat sina tillgångar på ohederligt sätt utgöra förhållanden som kunna motivera bötesstraffets utkrävande. Å andra sidan måste hänsyn tagas till sammanhanget mellan de aktuella brotten; står det brott, för vilket bötesstraff ifrågakommer, i nära förbindelse med det eller de grövre brott som motivera domen på arbetsanstalt, bör i regel särskilt bötesstraff icke ådömas. Man kan visserligen icke förbise önskvärdheten av att jämväl i dessa fall kunna ådöma ett förmögenhetsstraff, därest den brottslige skaffat sig vinning just genom sin asociala verksamhet; effektiva reaktionsformer för dessa fall kräva emellertid en revision av de allmänna reglerna om konfiskation och liknande straffpåföljder och falla förty utom ramen för här ifrågavarande lagstiftning. De principer för vilka nu redogjorts hava i förevarande paragrafs första stycke erhållit sitt uttryck för det fall att de sammanträffande brotten samtidigt upptäckts och blivit föremål för vederbörligt åtal. Situationen kan emellertid också vara den att frågan om dömande till arbetsanstalt för något brott uppkommer först sedan den brottslige dömts till straff för annat brott, begånget innan straffet slutligt verkställts. Lagrummets andra stycke innehåller bestämmelser för detta fall. Om någon som blivit dömd till straff för ett brott därefter övertygas om att förut ha förövat annat brott, skall straffet jämlikt 4 kap. 9 § strafflagen så bestämmas som hade den brottslige på en gång varit för båda brotten lagförd. Detta lagrum bygger sålunda på att straff utsattes för båda de till bedömande föreliggande brotten. Då utkastet intager den ståndpunkten, att arbetsanstalt ådömes direkt utan att straff först utmätes och utsattes, kan en tillämpning av förenämnda lagrum icke komma i fråga. I analogi med innehållet i 20 § andra stycket i lagen om ungdomsfängelse samt 13 § i lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt föreslås att domstolen, samtidigt som den dömer till arbetsanstalt för det sist upptäckta brottet, skall förordna att denna skyddsåtgärd skall träda i stället för det tidigare ådömda frihetsstraffet eller vad därav återstår. Detta skall ske även för det fall att anstånd jämlikt lagen om villkorlig straffdom beviljats med det tidigare frihetsstraffet. Då tiden för ut1 Jfr Betänkande med förslag till lag om ungdomsfängelse (Stat. off. utr. 1934: 52), s. 39, samt Förslag till ändrad lagstiftning om sammanträffande av brott (Stat. off. utr. 1937: 24). s. 71 ff.

OM ARBETSANSTALT FÖR VISSA BROTTSLINGAR.

skrivning från arbetsanstalt före den för kvarhållandet därstädes i utkastets 7 § bestämda maximitids utgång är beroende av den brottsliges uppförande och ett bedömande av frågan huruvida han efter utskrivningen skall söka efter förmåga genom eget arbete ärligen försörja sig samt i övrigt föra ett ordentligt leverne, kan sådan avräkning som i 4 kap. 9 § strafflagen sägs icke ifrågakomma. Föreligger sådan situation som omförmäles i 4 kap. 10 § strafflagen, d. v. s. har den brottslige, sedan han blivit till straff dömd men innan han det till fullo undergått, ånyo förövat brott, bör, även under de förutsättningar i övrigt som i lagutkastet angivas, domstolen vara oförhindrad ådöma arbetsanstalt för det nya brottet, därvid denna skyddsåtgärd bör konsumera vad som återstår av straffet för det förra. Någon avräkning av utståndet straff bör av ovan anförda skäl ej heller i förevarande fall äga rum. Om i ett dylikt fall vad som återstår av det förra straffet överstiger den längsta tid under vilken vederbörande måste kvarhållas å anstalten, bör givetvis icke över huvud dömas till arbetsanstalt; denna situation regleras i 4 § 3. Vidare förtjänar påpekas, att om det straff som återstår att helt eller delvis verkställa, när den brottslige dömes till arbetsanstalt, utgöres av böter, beträffande vilka fråga om deras förvandling icke ännu väckts, domstolen har att med tillämpning av de här ovan utvecklade principerna välja mellan att anse bötesstraffet ersatt med den ådömda skyddsåtgärden och att icke över huvud avgiva något yttrande om detta straff, vilket sålunda verkställes i vanlig ordning; jfr 1937 års lag om verkställighet av bötesstraff, 9 §, i den ändrade lydelse som i annat sammanhang föreslås. I förevarande lagrums sista stycke göres en hänvisning till det samtidigt framlagda utkastet till lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt beträffande det fall att fråga uppstår om bestämmande av straff för brott, för vilket den brottslige lagföres sedan dom å arbetsanstalt för annat brott slutligt givits mot den brottslige. Då det här praktiskt sett alltid gäller person som redan intagits å arbetsanstalt, hava de ganska invecklade bestämmelser som i förevarande avseende måste uppställas ansetts hava sin rätta plats i nämnda verkställighetslag. Tvekan kan endast råda på en punkt, nämligen för det fall att lagföringen äger rum först sedan den brottslige slutligt utskrivits från arbetsanstalt, däri han varit intagen på grund av brott, men det nu aktuella brottet begåtts före utskrivningen. Önskvärdheten av att hava samtliga regler om sammanträffande av brott, varför dömts till intagande i arbetsanstalt, med annat brott sammanförda i samma lag synes emellertid så betydelsefull att jämväl det nu berörda fallet ansetts böra regleras i den föreslagna verkställighetslagen (12 §). 4 §. (Alkoh. fäng. försl. 1 §; Ungd. fäng. L. 1 §.) Förevarande paragraf upptager de negativt formulerade villkor som jämte de i 1 § upptagna föreslås såsom förutsättningar för den nya skyddsåtgärdens tillåtlighet. 3—389122.

Bilagor.

34 OM ARBETSANSTALT FÖR VISSA BROTTSLINGAR.

1. Såsom första punkt innehåller förevarande paragraf en begränsning av den nya skyddsåtgärdens användningsområde med hänsyn till den brottsliges ålder. Intagande i arbetsanstalt är onekligen en reaktion av mycket allvarlig beskaffenhet, vilket ofta framgår av förhållandet mellan anstaltsvistelsens tidslängd och graden av straff som kunnat följa å det begångna brottet. Den böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt, som i brottsligheten tagit sig uttryck, måste sålunda hava nått en viss grad av konstans för att skyddsåtgärden skall anses motiverad. Så torde i allmänhet icke vara förhållandet med helt ungdomliga förbrytare, även om dessa företett drag av begynnande asocialitet. För dessas uppfostran och tillrättaförande finnas andra, mera lämpliga institut i vår straffrätt, nämligen ungdomsfängelse för brottslingar i åldern 18—21 år och tvångsuppfostran för de ännu yngre lagöverträdarna. Man kan visserligen icke förbise att vissa grupper av lättjefulla brottslingar, som för sitt tillrättaförande skulle kräva annan behandling än kortvarigare frihetsstraff eller övervakning efter villkorlig dom, icke komma att intagas i ungdomsfängelse eller allmän uppfostringsanstalt. Det gäller här sådana psykiskt abnorma eller undermåliga personer, som väl icke kunna anses otillräkneliga enligt 5 kap. 5 § strafflagen men icke heller samhällsvådliga på sådant sätt att förutsättningarna för ådömande av förvaring i säkerhetsanstalt äro för handen. Visserligen utgör dylik psykisk abnormitet icke något principiellt hinder för vederbörandes intagande å arbetsanstalt, men det torde dock icke vara förenligt med nu föreslagna lagstiftnings uppgifter att lösa frågan om lämplig skyddsåtgärd för ungdomliga brottslingar med själsliga defekter genom deras intagande å arbetsanstalt. Förutom nu nämnda ungdomliga förbrytare finnas vissa andra, vilka stundom kunna bliva dömda till ungdomsfängelse, stundom icke, nämligen sådana personer som vid brottets begående väl icke fyllt 21 år, men som lagforas för brottet först efter nämnda levnadsålder. Det torde då bero på vederbörandes ålder vid det ifrågasatta intagandet i ungdomsfängelset och graden av hans utveckling och asocialitet, huruvida denna behandlingsform anses lämplig för hans tillrättaförande. 1 Anses detta icke vara fallet kunde väl intagande i arbetsanstalt stundom vara motiverat, men i utkastet föreslås dock, bl. a. med anledning av dessa falls undantagsnatur — det kräves ju enligt huvudregeln i 1 § återfall i brott — att åldersgränsen för någons dömande till arbetsanstalt skall bestämmas efter hans ålder vid brottets begående, därvid denna gräns fixerats till 21 år. Föreligga flera brott, kräves icke att de alla skola hava begåtts av den brottslige först sedan han fyllt 21 år, utan stadgandet har i anslutning till 1 § i lagen om ungdomsfängelse 2 formulerats så, att till arbetsanstalt ej m å dömas, om samtliga aktuella brott begåtts före nämnda ålder. 2—3. Andra och tredje punkterna i den föreslagna paragrafen innehålla förutsättningen att brottet icke är alltför grovt. Arbetsanstalt får sålunda 1 2

Jfr prop. 1935 nr 200, s. 40. Jfr ang. stadgandets rätta tolkning Stat. off. utr. 1934:52, s. 39.

OM ARBETSANSTALT FOR VISSA BROTTSLINGAR.

enligt punkt 2 icke ådömas, om brottet är belagt med ett straff, vars minimum i normala fall ej kan understiga fyra års straffarbete. Föreligga flera brott till bedömande, får intet av dem äga nämnda svårhetsgrad. Icke heller får, enligt punkt 3, dömas till arbetsanstalt, när av ett tidigare ådömt straffarbetsstraff återstår mer än två år att verkställa. Skälen till detta senare stadgande hava utvecklats ovan vid 3 §. Vad beträffar gränserna nedåt för svårhetsgraden hos de brott som kunna leda till intagande i arbetsanstalt hava desamma behandlats i 1 § och, för vissa speciella fall, i 2 och 3 §§. I förevarande lagrum gäller det motsvarande gränser uppåt. En jämförelse med övriga skyddsåtgärder enligt svensk straffrätt giver vid handen, att någon dylik gräns icke finnes för straffs ersättande med tvångsuppfostran eller förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Beträffande tvångsuppfostran kan detta motiveras bl. a. med en hänvisning till stadgandet i 5 kap. 2 § strafflagen och vad angår de senare skyddsåtgärderna äro de ju av helt annan svårhetsgrad än en tidsbegränsad vistelse i arbetsanstalt. Endast ådömande av ungdomsfängelse har knutits vid villkoret, att det begångna brottet icke får vara alltför grovt. Gränsen för detta instituts tillämpningsområde är dragen på samma sätt som här föreslagits för den nya skyddsåtgärdens användning och denna överensstämmelse torde vara motiverad med hänsyn till den likhet som råder mellan ungdomsfängelse och intagande i arbetsanstalt i fråga om brottslingstyperna och de mål man vill nå med den arbetsfostrande behandlingen i des.sa anstalter. Under förarbetena till lagen om ungdomsfängelse anmärktes att nu behandlade gränsdragning, som vore beroende allenast av minimum i brottets rtrafflatitud, möjliggjorde dömande till ungdomsfängelse för mycket grova brott och sålunda icke toge tillräcklig hänsyn till brottets svårhetsgrad i det konkreta fallet. Till bemötande av denna invändning mot det nu framlagda förslaget må framhållas, att det i 1 § för dömande till arbetsanstalt uppställda allmänna villkoret, att denna åtgärd befinnes lämpligare än undergåendet av frihetsstraff, också måste anses innebära att frihetsstraff bör ådömas, när detta i det konkreta fallet uppenbarligen måste utmätas längre än den föreslagna maximitiden för kvarhållandet i arbetsanstalt. Straffet är då lämpligare dels ur allmänpreventiva synpunkter och dels med hänsyn till önskvärdheten av att för längsta möjliga tid skydda samhället från personer, som genom grövre brottslighet ådagalagt större hänsynslöshet och farlighet. Dessutom må erinras om att den föreslagna lagens huvudsyfte måste anses vara att giva brottslingarna en behandling som omlägger deras livsföring till ordning och arbetsamhet, vadan intagande i arbetsanstalt bör träda i stället för frihetsstraff, som äro så pass kortvariga att dylik arbetsfostran icke går att genomföra under fängelsevistelsen. 4. Beträffande förhållandet mellan intagande i arbetsanstalt och förvaring i säkerhetsanstalt har det ansetts lämpligast att, när förutsättningarna för båda dessa instituts tillämpning kunna anses vara för handen, giva företräde åt förvaringen. Detta motiveras redan av det praktiska skälet att det skulle

36 OM ARBETSANSTALT FÖR VISSA BROTTSLINGAR.

möta avsevärda svårigheter att inom en arbetsanstalt, där ju på grund av sakens natur utrymme för en viss frihet och självverksamhet måste lämnas, hysa brottslingar som på grund av abnormitet äro vådliga för annans säkerhet till person eller egendom. Utkastets innebörd är därför, att till intagande i arbetsanstalt ej får dömas, om vederbörande med hänsyn till den ådagalagda brottsligheten samt på grund av i målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Att däremot enbart den omständigheten att den brottsliges sinnesbeskaffenhet är sådan, varom förmäles i 5 kap. 6 § strafflagen, icke får utesluta behandlingen i arbetsanstalt är uppenbart. Denna behandlingsform torde tvärtom erbjuda avsevärda fördelar med avseende på sådana halvabnorma personer, vilkas samhäUsfarlighet i lagteknisk mening icke kan anses konstaterad. Dessa böra ju erfarenhetsmässigt för längre tid avskiljas från samhället för individuell påverkan, och ett undantagande från den föreslagna lagstiftningens tillämplighetsområde av detta brottslingsklientel, som i stor utsträckning återfinnes just hos de arbetsskygga och hållningslösa, skulle i hög grad minska lagstiftningens effektivitet. Om en person under vistelse i arbetsanstalt företer tecken till vådlighet för person eller egendom i förening med sådan sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § strafflagen sägs bör — i likhet med vad som är förhållandet när någon i vissa fall under verkställighet av frihetsstraff, ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran företer sådana egenskaper — en överflyttning till säkerhetsanstalt kunna ske. Det föreslås därför viss ändring i lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, varigenom sådan överflyttning möjliggöres. 1 Att intagande i arbetsanstalt av helt otillräkneliga personer icke skall kunna ifrågakomma torde icke behöva närmare utvecklas. Detta förhållande kommer, bland annat, till uttryck i lagtexten genom bestämmelsen i 1 § att domstolen skall döma till arbetsanstalt i stället för till frihetsstraff; där straffrihet föreligger, kan dom å arbetsanstalt följaktligen icke förekomma. .Vad angår frågan om gränsdragningen mellan det föreslagna nya institutet och internering av återfallsförbrytare i säkerhetsanstalt är det tydligt, att enbart den omständigheten att den brottslige gjort sig skyldig till upprepade återfall och undergått frihetsstraff under avsevärd tid icke utesluter hans intagande i arbetsanstalt. Detta framgår av utkastets 1 §, där det förutsattes såsom möjligt, att en brottsling kan intagas i arbetsanstalt, ehuru han tidigare varit internerad i säkerhetsanstalt. Då emellertid, såsom tidigare anförts, intagande i arbetsanstalt icke bör ifrågakomma när den brottslige kan anses vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, äger domstolen, därest dylik vådlighet anses konstaterad, icke välja mellan intagande i arbetsanstalt och internering i säkerhetsanstalt. 5 §• Tvekan kan råda, om villkorlig dom över huvud taget bör komma till användning i en situation där arbetsskyggheten tagit sig sådana uttryck att för1

Se s. 94.

OM ARBETSANSTALT FÖR VISSA BROTTSLINGAR.

utsättningarna för ådömande av arbetsanstalt äro för handen, d. v. s. då en arbetsfostrande behandling framstår såsom lämpligare än frihetsstraff. Att villkorlig dom av den typ som för närvarande står till förfogande i allmänhet icke kan ersätta sådan behandling är tydligt. Däremot synes det önskvärt att den lagstiftning angående en reform av den villkorliga domen som är att förvänta lämnar möjlighet till villkorligt anstånd med frihetsberövande åtgärder av strängare beskaffenhet jämväl för det arbetsskygga brottslingsklientelet. En förutsättning härför är emellertid att arbetsfostrande behandling under kontroll kommer till stånd, vare sig detta sker i arbetshem eller på annat sätt. Detta spörsmål är aktuellt för alla typer av lättjefulla brottslingar, oavsett om dessa äro sådana som avses i detta utkasts 1 och 2 §§, i följd varav det torde vara lämpligast att taga upp detsamma till behandling i samband med en revision av den villkorliga domen över huvud taget.

6§. (Alkoh. fäng. försl. 20 §; Ungd. fäng. L. 4 §; Utkastet till lösdrivarlag 21 §, ovan s. 11.) Det är i mål om brott som kunna föranleda intagande i arbetsanstalt av största vikt, att en fullständig och tillförlitlig utredning vinnes om alla omständigheter rörande den tilltalades person, vilka kunna vara av betydelse vid valet mellan frihetsstraff och skyddsåtgärd som här är i fråga. Givetvis kommer en hel del av de erforderliga upplysningarna att vinnas genom polisutredningen i målet, medan åter vissa förhållanden, såsom angående den tilltalades arbetsmöjligheter, hans fallenhet för visst yrke, hans hemförhållanden och levnadsvanor, särskilt hans ställning till alkoholen, samt hans fysiska och psykiska hälsotillstånd — allt omständigheter som kunnat påverka hans livsföring och böjelse för ett lättjefullt levnadssätt — tarva en undersökning av mera privat och personlig natur. Medan den förundersökning som kan tänkas anordnad i målet jämlikt 25 § i lagen angående villkorlig straffdom endast tager sikte på de för villkorlig dom erforderliga förutsättningarna, måste en förundersökning i fall som här avses också taga sikte på valet av reaktionsform för den händelse villkorlig dom icke bör eller kan ifrågakomma. Ehuru en hänvisning till reglerna för förundersökning enligt lagen om villkorlig dom (däri inbegripen K. Instr. 1924 för förundersökare) är motiverad, torde det därför bliva oundgängligt, att närmare föreskrifter om här ifrågasatta förundersöknings utförande och förundersökarens befogenheter utfärdas av Kungl. Maj:t. 7§. (Alkoh. fäng. försl. 5 §; Ungd. fäng. L. 12 §; Tv. uppf. L. 11 §; LösdrivarL. 3 §; Danska SL 63 §.) Förevarande paragraf behandlar en av det framlagda förslagets kardinalpunkter, nämligen maximitiden för den dömdes kvarhållande i arbetsanstalt. Om syftet med den behandling som avses genom intagande i arbetsanstalt

38 OM ARBETSANSTALT FÖR VISSA BROTTSLINGAR.

skall nås, bör den tid under vilken den intagne skall kunna kvarhållas å arbetsanstalten icke bestämmas alltför kort. Å andra sidan kan det icke anses önskvärt att beträffande det klientel varom här är fråga fastställa en teoretiskt obegränsad interneringstid. I fråga om en del av de mera svårartade fallen äro visserligen utsikterna till en effektiv arbetsfostran synnerligen små, varför det kunde synas lämpligast för samhället och för dem själva att de kvarhölles å anstalten på helt obestämd tid. Härigenom skulle arbetsanstalterna dock komma att fylla en funktion som närmast åvilar säkerhetsanstalterna och som skulle försvåra arbetet med tillrättaförandet av det fostringsbara klientelet. Mot en obegränsad interneringstid ävensom mot en alltför lång sådan kan vidare anföras, att de intagnas redan förut ringa lust och förmåga till självverksamhet härigenom skulle avtrubbas, måhända för att övergå till en allmän känsla av tröstlöshet. Den tid utöver vilken sålunda i regel anstaltsvistelsen icke bör utsträckas torde kunna bestämmas till fyra år. De föreslagna bestämmelserna i 4 § 2. och 3. förutsätta denna maximitid. Det är visserligen önskvärt att man håller tidpunkten för de å arbetsanstalt intagnas utskrivande i viss utsträckning öppen för att möjliggöra en differentiering i behandlingen av de skilda brottslingstyperna, men samtidigt är det angeläget att man undviker de olägenheter som uppenbarligen vidlåda alltför långa eller obestämda interneringstider. Lösningen av detta spörsmål har ansetts ligga i den i förevarande paragraf föreslagna regeln om två maximigränser för anstaltsvistelsen, en på två år och en på fyra år, vardera avsedd för var sin huvudtyp av brottslingar. Det torde med denna princip bliva möjligt att beakta de invändningar som med visst fog kunna riktas mot alltför stor obestämdhet i tiden av samhällets reaktion mot vuxna, icke direkt samhällsvådliga individer — invändningar som icke hava samma bärkraft när det gäller instituten tvångsuppfostran och ungdomsfängelse. Det tillkommer enligt denna princip domstolen att avgöra, huruvida den brottslige är att hänföra till den mera uppfostringsbara kategorien människor, beträffande vilka den mildare formen av skyddsåtgärd får anses tillräcklig för deras tillrättaförande, eller den mera typiskt asociala grupp, för vars vidkommande det arbetsfostrande syftet med anstaltsvistelsen måste kompletteras med kvarhållandets uppgift att skydda samhället mot individer vilkas livsföring är skadlig och i viss mån rent av farlig för ordning och säkerhet. De kriterier efter vilka gruppindelningen skett i utkastet äro dels av tvingande natur och dels ägnade att giva domstolen en tämligen fri bedömningsrätt beträffande den tilltalades personlighet och möjligheten att tillrättaföra honom genom en anstaltsvistelse av den mera kortvariga typen. Den längre maximitiden torde vara tillräckligt motiverad därav att det brott som den brottslige begått enligt lag icke kan straffas med lindrigare straff än straffarbete i två år; med nämnda förhållande torde böra likställas det fall att den brottslige, då han dömes till intagande i arbetsanstalt, haft att avtjäna straffarbete i mera än ett år, ehuru domstolen jämlikt 3 § 2 stycket förklarat detta straff absorberat genom domen å arbetsanstalt. Övriga kriterier för nu ifrågavarande gränsdragning lämna däremot frihet för domstolen att med

OM ARBETSANSTALT FOR VISSA BROTTSLINGAR.

hänsyn till det särskilda fallet bestämma en maximitid av fyra år för den dömdes kvarhållande i arbetsanstalten såsom nödvändig för hans tillrättaförande. Brottets beskaffenhet, d. v. s. dess grovhet i det särskilda fallet, omständigheterna under vilka det begåtts, antalet begångna förbrytelser m. m. och den tilltalades tidigare vandel, t. ex. hans tidigare brottslighet och andra asociala tendenser, kunna giva domstolen anledning att tillgripa den allvarligare reaktionen mot honom; likaså är den brottsliges typ såsom mera förhärdad och mindre lätt påverkad i arbetsfostrande riktning ofta tillräckligt markerad genom att han tidigare varit dömd till arbetsanstalt. Även omständigheterna i övrigt kunna i vissa fall motivera den strängare formen av ingrepp mot den brottslige, t. ex. hans psykiska utveckling eller abnormitet, hans behov av en mera långvarig arbetsfostran och i allmänhet den prognos som kan ställas för hans framtida livsföring. Då domstolen på nu anfört sätt har att bestämma maximitiden för den brottsliges kvarhållande, skall givetvis också denna tid angivas i domen. I behandlingens natur av skyddsåtgärd ligger att frågan om den intagnes utskrivande från anstalten innan denna tid gått tillända måste bero på omständigheter, vilka icke kunna bedömas i domens ögonblick; de närmare reglerna om tidpunkten för utskrivning återfinnas i utkastet till lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt. De nu utvecklade principerna lida emellertid undantag för det fall att en person, som utskrivits på prov från arbetsanstalt, på grund av sitt uppförande under prövotiden återhämtas till anstalten enligt vad närmare stadgas i nyssnämnda lagutkast. Av skäl som utvecklas i motiven till dess 8 § måste den verkställande myndigheten i detta fall tillerkännas rätt att i begränsad omfattning förlänga den återintagnes sammanlagda vistelse å arbetsanstalten. 8 §. (Säkerh. L. 19 §; Alkoh. fäng. försl. 17 §; Ungd. fäng. L. 26 §; Tv. uppf. L. 20 §.) Beträffande de skäl som föranlett förevarande stadgande kan i huvudsak hänvisas till förarbetena till motsvarande lagrum (19 §) i lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. 1 Då vissa brott som kunna föranleda beslut om den brottsliges intagande i arbetsanstalt äro objektivt sett skäligen ringa, har det synts önskvärt att för dessa fall i fråga om rättsverkningarna jämställa den nya skyddsåtgärden med fängelsestraff. Det har emellertid ansetts olämpligt att giva domstolen till uppgift att uttala, om reaktionen i det konkreta fallet skall anses motsvara den ena eller andra straffarten, utan har såsom en fast norm för denna frågas besvarande föreslagits, att arbetsanstalt i högst två år skall vara likställd med fängelse och arbetsanstalt i högst fyra år med straffarbete. Förevarande stadgande giver icke tillräcklig ledning för de fall, då lagen anknyter vissa rättsverkningar till ådömande av frihetsstraff av viss längd, t. ex. stadgandena i 16 kap. 3 § strafflagen, 11 kap. 11 § giftermålsbalken 1

Se särskilt Stat. off. utr. 1937:3 s. 66.

40 OM ARBETSANSTALT FÖR VISSA BROTTSLINGAR.

samt 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § rättegångsbalken. De ändringar som föreslås i dessa lagrum motiveras i annat sammanhang. 9 §. (Säkerh. L. 20 §; Alkoh. fäng. försl. 19 §; Ungd. fäng. L. 27 §; Tv. uppf. L. 21 §•) Förevarande bestämmelse åsyftar att undanröja all tvekan om verkan av dom å arbetsanstalt såvitt angår de regler, som gälla om ådömande av särskilt straff för ämbetsman, ävensom de särskilda straffpåföljderna enligt 2 kap. 20 § strafflagen eller annan lag eller författning. I övrigt må hänvisas till förarbetena till motsvarande stadgande i lagen om ungdomsfängelse (27§). 1 1

Se prop. 1935 nr 200, s. 85.

Utkast till lag om åtgärder beträffande lösdrivare och vissa andra arbetsskygga (lösdrivarlag). V i s s a a v utkastets h u v u d g r u n d e r . I det följande lämnas en kort redogörelse för utkastets huvudgrunder. Härvid kommer antingen icke alls eller ock allenast i största korthet att beröras de spörsmål i fråga om vilka utkastet överensstämmer med tidigare förslag å området. 1 Förevarande utkast till lösdrivarlag reglerar såsom förut anförts i motsats till tidigare reformförslag icke formerna för ingripande mot kvinna på don grund att hon är hemfallen åt otuktigt leverne, detta i enlighet med de direktiv för utredningen som av departementschefen utfärdats. Frågan om lagstiftning härutinnan kommer att bliva föremål för särskild utredning. Behovet av speciell lagstiftning mot de asociala företeelser som inrymmas under den gängse beteckningen lösdriveri är allmänt omvittnat, och torde det icke vara nödvändigt att i detta sammanhang närmare belysa detta behov. 2 I det följande betecknas alla de arbetsskygga som beröras av den föreslagna lagstiftningen med den gemensamma termen lösdrivare. I tidigare reformförslag har man avböjt att kriminalisera lösdriveriet, d. v. s. att betrakta denna företeelse som brott och belägga den med straff i strafflagen. 3 Samma ståndpunkt intager förevarande utkast till denna fråga. Skild från denna är frågan, huruvida domstol — även om kriminalisering av lösdriveriet icke sker — skall taga någon befattning med lösdrivarärenden, vilket spörsmål närmast är av organisatorisk natur och skall behandlas i annat sammanhang. Samtliga tidigare reformförslag hava beaktat betydelsen av att åstadkomma en differentierad behandling av olika lösdrivartyper. Utan överdrift torde kunna påstås att denna fråga är lösdrivarvårdens kardinalpunkt. Även om 1

Dessa förslag äro: Fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag (1922) till lag om lösdrivares behandling (Stat.'off. utr. 1923: 2), revisionssekreteraren Bågnar v. Kochs Betänkande med förslag till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga (Stat. off. utr. 1926:9), av tillkallade sakkunniga avgivet Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art (Stat. off. utr. 1929:9), K. Maj:ts propositioner nr 240 till 1930 års riksdag och nr 100 till 1931 års riksdag. I det följande citeras dessa förslag med resp. 1922, 1926, 1929, 1930 och 1931. » Se 1922 s. 43; 1926 s. 39; 1929 s. 81; 1930 s. 48. 3 Se 1922:50; 1926:44; 1929:83; 1930:49.

42 UTKAST TILL LÖSDRIVARLAG.

det är av stor betydelse att samhället sättes i stånd att med effektiva medel skydda sig mot de farligare yttringarna av lösdriveri, så måste det anses vara av ännu större vikt att utvägar skapas för tillrättaförande av lösdrivarna redan på ett tidigt stadium, d. v. s. då deras asocialitet ännu icke är så utpräglad. Erfarenheten giver vid handen att en icke obetydlig del av lösdrivarna förfallit till asocialt levnadssätt, icke på grund av några aktiva brottslingstendenser utan på grund av en psykiskt betingad passivitet inför samhällslivets krav på anspänning och självverksamhet. Icke sällan äro lösdrivarna behäftade med psykiska eller fysiska defekter i sådan utsträckning att vård är erforderlig. I motsats till nuvarande lösdrivarlag, som ju huvudsakligen har repressiv karaktär, bör en reformerad lösdrivarlagstiftning därför ägna en icke oväsentlig uppmärksamhet åt frågan om anordnandet av hjälpåtgärder av olika slag. I denna del överensstämmer utkastet i stor utsträckning med tidigare reformförslag (se utkastets 8—10 §§ med motiv). Att den nuvarande formen för tvångsåtgärder mot lösdrivarna, d. v. s. ådömande av tvångsarbete på bestämd tid, icke erbjuder tillfredsställande möjligheter till rationell behandling är allmänt vitsordad. Tidigare reformförslag hava också beaktat detta förhållande och föreslagit det tidsbestämda tvångsarbetets ersättande med intagande på speciella arbetsanstalter under en relativt obestämd tidsrymd samt med möjlighet till villkorlig utskrivning av den intagne. 1 Förevarande utkast intager samma ståndpunkt.

Organet för vidtagande av hjälpåtgärder. Ett av de viktigaste spörsmålen i en reformerad lösdrivarlagstiftning är valet av de organ som skola omhänderhava den omedelbara tillämpningen av den nya lagstiftningen. Så länge behandlingen av lösdrivare — såsom fallet är enligt gällande lag — huvudsakligen har repressiv karaktär, kunna några bärande invändningar av principiell natur näppeligen framställas mot anordningen att låta polismyndigheten få ett mycket stort inflytande vid lösdrivarlagstiftningens tillämpning. Annorlunda blir förhållande om vidtagandet av förebyggande och stödjande åtgärder infogas som ett led i lösdrivarvården. I ett sådant system måste på grund av sakens natur polismyndighetens ställning bliva en annan. Att helt utesluta nämnda myndighet från befattning med lösdrivarärenden kan naturligen icke komma i fråga. Bland lösdrivarklientelet finnas ju kriminiella element i stor utsträckning och det står i full överensstämmelse med polismyndighetens uppgift att svara för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i samhället, om man till nämnda myndighet överlåter rätten och skyldigheten att ingripa mot de svårare arterna av lösdriveri. I ett system med differentierade åtgärder förutsattes emellertid för avgörandet av frågan, huruvida sådana omständigheter föreligga att ett tvångsingripande måste företagas, en prövning av vederböran1

1922: 12 §; 1926: 28 §; 1929: 22 §; 1930: 34 §; 1931: 40 §.

ORGANET FÖR VIDTAGANDE AV HJÄLPÅTGÄRDER.

de individs karaktär, livsföring och förbättringsbarhet, och detta bedömande skiljer sig i hög grad från det straffrättsliga avgörandet av frågan, huruvida en person gjort sig skyldig till en gärning som kräver mera repressiva åtgärder från samhällets sida. Det är av största vikt att de organ som i första hand skola omhänderhava denna synnerligen grannlaga prövning omfattas med förtroende av den allmänna folkmeningen. Detta torde säkrast bliva fallet, om ett lekmannaelement utsett genom kommunala val deltager i prövningen. Att polismyndigheten å andra sidan icke är det lämpligaste organet för utövandet av hjälpverksamhet och vidtagandet av förebyggande åtgärder torde vara uppenbart. Dessa funktioner ligga ju helt inom de kommunala hjälporganens verksamhetsområde. Att verkställa en strikt uppdelning av behörigheten att vidtaga åtgärder enligt den föreslagna lagstiftningen så, att ett organ skulle hava ansvaret för att hjälpåtgärder vidtoges samt ett annat sörja för att samhällets behov av skydd bleve tillgodosett, vore tänkbart allenast under förutsättning att det gåves objektivt grundade, a priori givna kriterier i fråga om förekomsten av egenskaperna förbättringsbarhet och samhällsfarlighet. Så är ingalunda fallet. Prövningen av frågan om den i ett visst fall lämpligaste åtgärden måste föregås av noggranna undersökningar i syfte att åstadkomma den klaraste möjliga bild av vederbörandes personlighet. Att det — oavsett av vilket organ dessa undersökningar verkställas — därefter bör vara allenast en myndighet som har att taga ställning till frågan om formen för ingripande synes uppenbart. En annan sak är att garantier måste skapas för en överprövning av denna myndighets beslut. Det har redan framhållits att polismyndigheten icke lämpligen i första hand kan omhänderhava lagens tillämpning. Visserligen är det denna myndighet som i allmänhet först kommer i kontakt med lösdrivaren, men å andra sidan torde med visst fog kunna påstås att det i ett mycket stort antal av de fall som böra föranleda ingripande enligt lagen torde vara till fyllest att vidtaga hjälpåtgärder. Till stöd härför må anföras hurusom antalet enskilda varningar städse nära ansluter sig till och ej sällan överstiger antalet av övriga åtgärder enligt gällande lösdrivarlag. Det skulle visserligen kunna ifrågasättas att organisationen utformades så att polismyndigheten, efter att hava konstaterat att anledning till tvångsingripande icke förelåge, remitterade ärendet till kommunalt organ för hjälpåtgärds vidtagande, men denna anordning skulle kunna medföra det föga önskvärda resultatet att det kommunala organets känsla av ansvar för åtgärds vidtagande bleve mindre än om organet haft tillfälle att från början deltaga i ärendets behandling. I vissa tidigare förslag har spörsmålet om polismyndighetens och lekmannaelementets samverkan lösts så, att det föreslagits inrättandet av särskilda organ för lösdrivarlagens tillämpning, i vilka organ såväl polismyndigheten som kommunala förtroendemän skulle äga säte och stämma. Dessa förslag hava emellertid väckt gensaga, bl. a. på grund av det stora antalet organ som måste inrättas för ändamålet, av vilka åtskilliga säkerligen mera säl-

44 UTKAST TILL LÖSDRIVARLAG.

lan skulle behöva träda i verksamhet, samt med hänsyn till de kostnader som skulle bliva följden av organisationen. 1 Den rationella lösningen av ifrågavarande komplicerade spörsmål synes därför vara att principiellt låta ett redan befintligt kommunalt organ hava det primära ansvaret för lagens tillämpning men att samtidigt tillse dels att den erfarenhet som polismyndigheten har i fråga om detta klientel i möjligaste mån utnyttjas och dels att garantier vinnas för ett effektivt tillgodoseende av samhällsskyddssynpunkterna. Det kommunala organ som härvidlag måste framför andra anses vara det lämpligaste är otvivelaktigt fattigvårdsstyrelsen. En icke ringa del av lösdrivarna är, såsom tidigare framhållits, i behov av vård i olika former. Uppgiften att sörja för dylik vård är icke fattigvårdsstyrelsen främmande. Enligt 35 § i lagen om fattigvården är styrelsen skyldig att bereda vissa understödstagare vård å särskild anstalt. I många kommuner har fattigvårdsstyrelsen tillika befattning med alkoholistvården, under vilken verksamhet styrelsen ofta kommer i kontakt med lösdrivarklientelet. Även där särskild nykterhetsnämnd finnes uppehälles ett visst samarbete från fattigvårdsstyrelsens sida med denna nämnd. Vidare ingår redan nu den synnerligen viktiga frågan om arbetsanskaffning enligt lag i styrelsens åligganden. Sålunda innehåller 26 § i lagen om fattigvården en anvisning åt styrelsen att göra sig noga underrättad om de arbetstillfällen som givas för att kunna anvisa arbete åt hjälpsökande vilken är arbetsför och, om arbetsförmedlingsanstalt finnes i orten, i sådant syfte samarbeta med denna. Bedan med nuvarande ordning kommer fattigvårdsstyrelsen synnerligen ofta i beröring med det klientel som omfattas av lösdrivarlagstiftningen. Tidigare har framhållits dess befattning med alkoholister, och enligt 7 § gällande lösdrivarlag förpassas arbetsoförmögen tvångsarbetare till länsstyrelsen i det län inom vilket han har hemortsrätt, varefter i regel sker intagning i fattigvårdsanstalt eller arbetshem. Gjorda undersökningar giva vid handen att ett relativt stort antal av de personer som jämlikt lagen om fattigvården intagas i arbetshem på den grund att de icke lämpligen kunna emottagas eller behållas å annan fattigvårdsanstalt varit föremål för ingripande enligt lösdrivarlagen. 2 Därmed att fattigvårdsstyrelsen skall hava det primära ansvaret för vidtagande av åtgärder enligt denna lag är dess verksamhetsområde icke uttömmande angivet. Av sakens natur följer att det är i fråga om åtgärder av hjälpande och stödjande natur som dess kompetens är mest framträdande. Visserligen ligger det för närvarande inom styrelsens befogenhet att mot vissa kategorier understödstagare och försörjningspliktiga besluta tvångsåtgärder i form av arbetsföreläggande med frihetsberövande, men det skulle förvisso ingiva betänkligheter att utan vidare utsträcka denna befogenhet att gälla jämväl lösdrivare. Att märka är nämligen att de personer som för närvarande kunna intagas i arbetshem efter föreläggande av fattig1 2

Se andra lagutskottets utlåtande vid 1931 års riksdag, nr 36, sid. 23—24. Se sid. 85.

•

ORGANET FÖR VIDTAGANDE AV HJÄLPÅTGÄRDER.

vårdsstyrelse äro sådana om vilka styrelsen äger intim kännedom på grund av deras vistelse inom kommunen eller å fattigvårdsanstalt, under det att denna rent personliga kännedom säkerligen mången gång icke skulle förekomma beträffande t. ex. ambulerande lösdrivare. Det möter också betydligt mindre svårigheter att fastställa huruvida en person på grund av sitt uppförande icke lämpligen kan emottagas eller behållas å fattigvårdsanstalt eller huruvida en persons försumlighet att fullgöra sin försörjningsplikt beror på lättja eller liknöjdhet än att i ett visst fall konstatera att vederbörande för ett asocialt levnadssätt under sådana omständigheter att förutsättningarna för tillämpning av lösdrivarlagen äro för handen. Att låta fattigvårdsstyrelsen företaga denna prövning torde icke möta betänkligheter då det gäller vidtagandet av hjälpåtgärder, men väl om tvångsåtgärder skola vidtagas. För de större kommunernas vidkommande, där tillgång till juridisk expertis står till fattigvårdsstyrelsernas förfogande, skulle måhända icke större olägenheter kunna befaras, om jämväl vidtagandet av tvångsåtgärder i viss utsträckning lades i fattigvårdsstyrelsernas händer, men man kan icke bortse ifrån att i det större antalet kommuner i vårt land sådan tillgång icke står till buds. De betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt som skulle göra sig gällande, om en dylik befogenhet tillades fattigvårdsstyrelserna, torde visserligen förminskas, om ett effektivt rättsmedelssystem uppbyggdes, men det är föga tilltalande att göra tillgodoseendet av rättssäkerhetssynpunkten i så hög grad beroende av rättsmedelssystemets effektivitet. Att fattigvårdsstyrelsen dock i visst fall skall kunna vidtaga åtgärd varmed följer frihetsberövande stadgas i utkastets 16 §, till vars motiv här hänvisas. I andra fall, där rena hjälpåtgärder icke kunna anses till fyllest, inskränkes enligt utkastet fattigvårdsstyrelsens befogenhet till att avse framställning hos allmänne åklagaren om talans anställande vid domstol. I det föregående har framhållits att polismyndighetens erfarenhet i fråga om lösdrivarklientelet bör utnyttjas vid fattigvårdsstyrelsens behandling av lösdrivarärenden. För mången fattigvårdsstyrelse — särskilt i kommuner där lösdrivare allenast sällan uppträda — skulle det kunna erbjuda svårigheter att företaga den utredning som är nödvändig för att konstatera lösdrivarens identitet och för att få en klar bild av hans föregåenden. Utkastet förutsätter därför att fattigvårdsstyrelsen skall kunna å polismyndigheten överlåta verkställandet av undersökning i lösdrivarärende. För att än ytterligare bereda polismyndigheten tillfälle att bevaka samhällets skyddsintresse föreslås att myndigheten skall äga närvara vid förhör som av fattigvårdsstyrelsen hålles med lösdrivare, varjämte myndigheten enligt utkastet skall vara skyldig närvara när fattigvårdsstyrelsen det påkallar. Även i övrigt måste garantier skapas för att samhällsskyddssynpunkterna bliva behörigen tillgodosedda. Man kan icke bortse ifrån att fall kunna inträffa, då en fattigvårdsstyrelse underlåter att vidtaga de åtgärder som med hänsyn till allmän säkerhet och ordning äro erforderliga, vare sig detta sker på grund av likgiltighet inför uppgiften eller på grund av en felbedömning av graden av vederbörandes asocialitet. För att undvika de olägenheter som

46 UTKAST TILL LÖSDRIVARLAG.

kunna uppkomma härigenom föreslås i utkastet att fråga om vidtagande av tvångsåtgärd skall kunna väckas av allmänne åklagaren, när fattigvårdsstyrelsen lämnat av polismyndighet gjord eller biträdd anmälan utan avseende eller allenast förordnat om hjälpåtgärd. Genom den avvägning som sålunda enligt det föreliggande utkastet ägt rum mellan fattigvårdsstyrelsens och polismyndighetens kompetens torde största möjliga effektivitet hava förlänats den föreslagna lagstiftningen. Åt vardera myndigheten är given den uppgift för vilken densamma är mest skickad. Polismyndighetens rätt och skyldighet att ingripa mot lösdriveriförfarande kvarstår i samma utsträckning som enligt gällande lag, men utkastet har kompletterat de åtgärder som stå till buds med ett system av hjälpande och stödjande sådana, vilka åtgärder tillkomma det organ som redan nu har sådana uppgifter om hand. Det torde icke med fog kunna påstås att fattigvårdsstyrelsens uppgifter härigenom ökats på ett sådant sätt att ramen för dess verksamhetsområde sprängts. Så länge uppgifterna falla inom ramen för meddelande av hjälp i olika former, betyder en delvis förändrad sammansättning av klientelet icke en förändring av grundprinciperna för samhällets fattigvård. Att fattigvårdsstyrelserna med förståelse och intresse skola taga del i de nya uppgifterna torde vara att förvänta, detta med tanke på den lojalitet och ansvarskänsla som städse utmärkt organen för svenskt självstyre. Om i något fall en fattigvårdsstyrelses sammansättning skulle vara sådan att den ej lämnar garanti för lösdrivarärendenas sakkunniga behandling, blir det de väljande kommunala organens sak att råda bot härför. Bedan här må anmärkas en omständighet som i annat sammanhang skall ytterligare utvecklas, nämligen att utkastet bygger på principen att kostnaderna för lösdrivarvården skola bäras av statsverket. Mot den föreslagna anordningen kan sålunda icke invändas att de kommunala organen av hänsyn till de kostnader som drabba den egna kommunen skola underlåta att vidtaga åtgärder enligt den föreslagna lagstiftningen. I denna del motiveras dock icke utkastets ståndpunkt allenast av hänsynen till den föreslagna organisationsformen, i det att — hur än denna må utformas •— en lösning av det komplicerade lösdrivarspörsmålet icke kan tänkas utan kraftig ekonomisk medverkan från statens sida. Inom kommittén har jämväl dryftats andra organisationsformer än den nu angivna. Bland annat har till behandling förevarit ett system, vari polismyndigheten skulle vara bibehållen vid den primära befattning med lösdrivarärenden som nu är fallet, dock med vissa betydelsefulla organisatoriska förändringar, medan fattigvårdsstyrelserna såsom beslutande organ ställts helt utanför. Till belysning av huru ett sådant system skulle kunna utformas har en av kommitténs ledamöter utarbetat ett alternativt lagutkast, vilket återgives som bilaga 2 (s. 96).

ORGANET FÖR VIDTAGANDE AV TVÅNGSÅTGÄRDER.

47 Organet för v i d t a g a n d e av tvångsåtgärder. Såsom av det föregående framgår bygger utkastet på att domstol skall hava viss befattning med lösdrivarärenden. De fall där detta skall kunna äga rum äro sådana där fattigvårdsstyrelsen anser hjälpåtgärd icke vara till fyllest eller där någon visat tredska att efterkomma bestämmelser som gälla vid av fattigvårdsstyrelsen anordnad övervakning eller där åklagaren icke vill låta sig nöja med de åtgärder som fattigvårdsstyrelsen inom ramen för sin kompetens vidtagit. Den strängaste tvångsåtgärd som domstol kan vidtaga är att döma vederbörande till arbetsanstalt. I detta avseende motsvarar domstolens funktion således länsstyrelsens nuvarande befattning med ådömande av tvångsarbete. Vid tidigare debatter om en reform av lösdrivarlagstiftningen har frågan om det s. k. organet i andra instans stått i förgrunden. Intet tidigare reformförslag har emellertid infogat de allmänna domstolarna såsom organ för handhavande av lösdrivarärenden. Detta har nämligen icke ansetts erforderligt ur rättssäkerhetens synpunkt, varjämte det anförts att prövningen av frågan om den mer eller mindre samhällsfarliga arten av en persons levnadssätt vore en uppgift som det för svenska förhållanden tedde sig rätt främmande att förlägga till domstolarna. Tillika ha anförts betänkligheter av rent praktisk art. Då nu samtidigt med en förändrad lösdrivarlagstiftning föreslås införandet i vår rätt av en ny straffrättslig skyddsåtgärd, intagande i arbetsanstalt, avseende i huvudsak brottslingstyper av samma natur som lösdrivarna, måste inställningen till förevarande spörsmål bliva helt förändrad. Att ådömandet av den straffrättsliga skyddsåtgärden bör åvila de allmänna domstolarna kan ej vara föremål för tvekan. De behandlingsformer som föreslås komma till användning gentemot de kriminella arbetsskygga och gentemot lösdrivarna äro identiska såvitt angår den strängaste åtgärden, intagande i arbetsanstalt. Det skulle förvisso vara föga ändamålsenligt att mellan två olika organ fördela uppgiften att avgöra frågan om behandling i arbetsanstalt i de olika fall där detta befinnes önskvärt. När den arbetsskygge nått det stadium av asocialitet att ett allvarligt frihetsberövande ifrågakommer, är det ju vanligen beroende på en slump om ingripandet mot honom grundar sig på ett begånget brott eller på enbart lösdriveri. De skäl som tidigare kunnat anföras till förmån för länsstyrelserna eller för särskilt organiserade specialdomstolar med länen som domkretsar förfalla således, sedan en alldeles likartad uppgift beträffande kriminella lösdrivare lagts på de allmänna domstolarna. De invändningar som tidigare framställts mot domstolarnas kompetens att bedöma asocialiteten hos en persons livsföring torde för övrigt näppeligen längre vara bärande. Domstolarnas straffrättsliga uppgifter inskränka sig numera ingalunda till att avgöra, huruvida vissa enstaka handlingar äro stridande mot strafflagen, samt att utmäta ett i förhållande till handlingarnas

48 UTKAST TILL LÖSDRIVARLAG.

grovhet lämpat straff. Genom lagstiftningen om villkorlig dom samt genom de straffrättsliga skyddsåtgärder som hittills införlivats med svensk rätt ha domstolarnas uppgifter utvidgats att omfatta bedömanden som i mångt och mycket sammanfalla med dem som komma i fråga vid en tillämpning av lösdrivarlagen. — De svårigheter av rent praktisk natur som till äventyrs skulle kunna föreligga för domstolarna böra icke överdrivas. I de större städerna, dit lösdriveriföreteelsen till stor del är lokaliserad, sammanträda ju domstolarna synnerligen ofta och även på landsbygden torde några hinder på grund av sammanträdestiderna icke föreligga. Till förmån för domstolarna såsom beslutande organ talar återigen, att så viktiga ingrepp i den personliga friheten som det här är fråga om böra anförtros åt en myndighet, så organiserad och med sådana lagfästa regler för utredningens verkställande, att största möjliga garanti mot obehöriga frihetsingrepp är för handen. Enligt utkastet är domstolarnas kompetens icke begränsad till ådömande av arbetsanstalt. Fall kunna naturligen inträffa då en sådan reaktion vore för sträng, samtidigt som hjälpåtgärder, grundande sig på vederbörandes frivilliga medverkan, måste anses utsiktslösa. För dessa fall dryftas i det följande (vid 15 §) två alternativ, nämligen 1) vederbörandes ställande under övervakning efter beslut av domstolen, varmed skulle följa rättighet för fattigvårdsstyrelsen att tillgripa en lindrigare form av frihetsberövande, nämligen intagande i arbetshem, samt 2) villkorlig dom å arbetsanstalt. Däremot faller helt naturligt icke under domstolarnas kompetens vidtagandet av hjälpåtgärder. I de fall där domstolen finner sådana vara tillräckliga skall således åtalet ogillas, varefter fattigvårdsstyrelsen har att upptaga ärendet till förnyad behandling.

Den föreslagna lagstiftningens t i l l ä m p l i g h e t s o m r å d e . Genom de ändringar i lagen om samhällets barnavård och lagen om fattigvården, som kommit till stånd under år 1934,1 har möjlighet skapats till ett effektivt ingripande från ungdomsnämnds sida mot personer under tjuguett år, vilka äro hemfallna åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt eller vilka gjort sig förfallna till bettleri. De principer som kommit till uttryck genom denna lagstiftning sammanfalla i huvudsak med de grunder som ansetts böra accepteras för ifrågavarande utkast, i följd varav detta begränsats att omfatta allenast personer över tjuguett år. Då det gäller att med iakttagande av den sålunda uppdragna åldersgränsen bestämma en ny lösdrivarlagstiftnings tillämplighetsområde, är det en omständighet som träder i förgrunden, nämligen att denna lagstiftning principiellt riktar sig, icke mot enstaka mot strafflagen stridande handlingar, utan mot själva den för samhället och individen skadliga livsföringen. På grund av de ytterst skiftande former, vari en sådan livsföring kan framträda, möter det stora svårigheter att använda mera exakta, till bestämda yttringar 1

Se Sv. förf.-saml. 1934 nr 204 och 205.

DEN FÖRESLAGNA LAGSTIFTNINGENS TILLÄMPLIGHETSOMRÅDE.

av livsföringen knutna definitioner. I utkastet har därför följts gällande lösdrivarlags och tidigare reformförslags princip att utan precisering av den asociala livsföringens yttringar angiva huvudgrunderna för samhällets ingripande. Utformandet av dessa grunder har skett i nära anslutning till senaste lagförslag. Vid beskrivningen av det för alla kategorier lösdrivare gemensamma kriteriet arbetsskygghet har emellertid viss avvikelse gjorts från de i föregående förslag givna definitionerna. Sålunda har för ingripande uppställts kravet att vederbörande skall visa böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt, i det att han gör sig skyldig till bettleri eller ett närmare beskrivet asocialt leverne. Tidigare reformförslag använde i detta sammanhang uttrycket att vederbörande undandroge sig att efter förmåga ärligen försörja sig. Det kan med fog ifrågasättas om denna definition var lyckligt vald. Den har bl. a. ansetts icke innebära full garanti för att vissa gränsfall av oförvållad arbetslöshet icke indroges under lagstiftningen i fråga. Vidare kan man vid avgörandet i det individuella fallet av frågan huruvida försummad självförsörjningsplikt föreligger ställas inför synnerligen grannlaga avgöranden, exempelvis då vederbörande är gift kvinna eller erhåller sin försörjning genom understöd av anhöriga eller genom avkastning av kapital. Någon anledning att från tillämpning av lösdrivarlagen undantaga dessa kategorier, därest de göra sig skyldiga till det asociala levnadssätt mot vilket lagstiftningen riktar sig, finnes icke. Huruvida den arbetsskygge är medellös eller icke har alltså icke någon omedelbar betydelse för frågan om lagstiftningens tillämplighet. Avgörande vikt bör i stället fästas vid frågan huruvida de asociala tendenser, som kommit till synes, ha sin rot i så djupt liggande egenskaper att ett samhälleligt ingripande ter sig nödvändigt. Genom uttrycket »böjelse för» etc. angives att dessa egenskaper måste hava en viss permanens. — Frågan huruvida den som lider av nedsatt arbetsförmåga kan omfattas av ifrågavarande uttryck får avgöras från fall till fall. Något hinder däremot i och för sig finnes naturligen icke. Genom att såsom villkor för ingrepp enligt lösdriverilagstiftningen angiva den i livsföringen ådagalagda böjelsen för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt anknyter man till förutsättningarna för tillämpningen av den i utkast nr I föreslagna lagen om arbetsanstalt för vissa brottslingar. Härigenom markeras den ensartade beskaffenheten av de båda lagarnas åsyftade klientel. De närmast föregående reformförslagen ha vid bestämmandet av lagens tillämplighetsområde till vissa yttringar av asocialt leverne knutit den förutsättningen att detta fördes »under kringstrykande eller eljest». Härigenom har visserligen det vagabonderande klientelet skjutits i förgrunden på ett sätt som numera näppeligen motsvarar dess representation inom det samlade klientelet, men å andra sidan har uppfattningen om det ambulerande lösdriveriets typiskhet för lösdriveriföreteelsen så starka historiska rötter i det allmänna medvetandet, att ifrågavarande uttryckssätt kan vara motiverat. Emellertid torde nämnda definition böra vara knuten till samtliga de yttringar av asocialt levnadssätt som föranleda ingripande, varför i utkastet 4—389122.

Bilagor.

50 UTKAST TILL LÖSDRIVARLAG.

vidtagits den redaktionella ändringen av senaste reformförslag, att det citerade uttrycket jämväl anknytes till bettleriet. Beträffande bettleriföreteelsen ansluter sig utkastet till föregående förslag, och föreslås alltså överflyttande av bestämmelserna härom från fattigvårdslagen till lösdrivarlagen. Stadgandet motsvarar i huvudsak 92 § förstnämnda lag. Emellertid har den i sagda paragraf uppställda förutsättningen för ingripande enligt lösdrivarlagen, att vederbörande ej är i den nödställda belägenhet att han bör erhålla fattigvård, icke medtagits med hänsyn till innehållet i utkastets 8 §, i vilken erinrats om fattigvårdsstyrelsens skyldighet att vidtaga åtgärder enligt lagen om fattigvården. Likaså kan tvekan råda om lämpligheten att inskränka ingripandet mot person som använder barn till bettlande till de fall där barnet är under 16 år. I utkastet har förutsatts att ingripande skall kunna företagas i de fall där barnet icke uppnått den för åtgärder mot barn i lagen om samhällets barnavård föreskrivna maximiåldern, 18 år. Beträffande anstaltsorganisationen hänvisas till vad som därom anföres i samband med den inledande redogörelsen för utkastet till lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt (s. 68 ff.).

Utkastets detalj bestämmelser. 1 §•

(1885: 1 §; 1922: 1 §, s. 79—120; 1926: 3 §, s. 70—80; 1929: 1 §, s. 98— 100, 139—141; 1930: 2 §, s. 74—77, 159—160, 314—316; 1931: 2 §, s. 25— 27; Andra lagutsk. 1931 nr 36, s. 26—29.) I fråga om innebörden av uttrycket att vederbörande »för ett liv som giver grundad anledning till antagande, att han på ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle» hänvisas till motiven till föregående reformförslag. Vid lagens tillämpning torde icke uppkomma alltför stora svårigheter när det gäller att avgöra huruvida ett visst förvärvssätt är ohederligt eller icke. För det allmänna rättsmedvetandet framstå såsom ohederliga åtskilliga av lösdrivare praktiserade förfaranden som icke äro straffbelagda såsom brott, exempelvis vissa fall av hot, bondfångeri, utpressning och bedrägeriliknande åtgöranden. Icke minst torde detta gälla sådana arter av livsföring som stå på gränsen till soutenörskap, exempelvis då vederbörande stadigvarande sammanbor med prostituerad kvinna utan att dock full bevisning kan åvägabringas om brott jämlikt 18 kap. 11 § strafflagen. En specificering i lagtexten av ohederliga förvärvssätt skulle icke kunna bliva uttömmande och en ofullständig sådan skulle kunna inskränka lagens tillämplighetsområde på ett sätt som icke vore avsett eller lämpligt. Avfattningen av paragrafens sista stycke är helt provisorisk i avbidan på resultatet av utredningen i prostitutionsfrågan (se ovan s. 41).

UTKASTETS DETALJBESTÄMMELSER.

2§. (1885: 2 §; 1922: 2—4 §§, s. 136—150; 1926: 1 §, s. 58—59, 108; 1929: 2 §, 3 §, s. 100—109; 1930: 4—9 §§, s. 78—92, s. 161—162; 1931: 4—9 §§, s. 40— 44, 82.) I 2 § fastslås fattigvårdsstyrelsens principiella skyldighet att handlägga lösdrivarärenden. Av sakens natur följer att denna skyldighet bör vara begränsad till de personer som vistas inom styrelsens verksamhetsområde. Med hänsyn till möjligheten enligt 6 § i lagen om fattigvården för två eller flera kommuner å landet att förena sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle har verksamhetsområdet angivits skola omfatta sådant samhälle. Ärende kan anhängiggöras hos styrelsen genom styrelsens eget initiativ eller efter anmälan. Obligatorisk anmälningsskyldighet föreligger för vissa myndigheter enligt 3 §. I övrigt kan anmälan göras av vem som helst, styrelsen naturligen obetaget att lämna uppenbart ogrundade anmälningar utan avseende. De bestämmelser som i 3 kap. i lagen om fattigvården meddelas angående fattigvårdsstyrelsens organisation skola naturligen gälla jämväl såvitt angår styrelsens befattning med lösdrivarärenden. I annat sammanhang föreslås vissa ändringar av stadgandena i sagda kapitel, avseende att förtydliga detta förhållande. Särskilt bör bemärkas att vad i 22 § i lagen om fattigvården stadgas om organisationen av fattigvården i Stockholm samt om Konungens befogenhet att meddela undantag från bestämmelserna i 3 kap. skola gälla jämväl såvitt angår lösdrivarvården. Bestämmelserna i 3 kap. i lagen om fattigvården hava emellertid ansetts böra kompletteras i ett avseende. På grund av de svårigheter som måste uppstå att för behandling av dessa mången gång brådskande ärenden kunna samla hela styrelsen har det i andra stycket av förevarande paragraf föreslagits rätt för styrelsen att uppdraga åt tre eller flera ledamöter att i den omfattning styrelsen bestämmer å dess vägnar fullgöra vad som åligger densamma. Det har således icke ansetts erforderligt att — såsom fallet är i 7 § i alkoholistlagen — göra utseendet av sådan delegation beroende på beslut av Kungl. Maj:t. Inom kommittén hava emellertid olika meningar yppats om lämpligheten av det föreslagna stadgandet. 3 §• (1885: 2 §; 1922: 3 §, s. 136—138; 1926: 4 §, s. 114—115; 1929: 7 §, s. 106—108, 144; 1930: 10 §, s. 162—163, 288, 317; 1931: 16 §, s. 83.) Denna paragrafs 1 mom. reglerar obligatorisk anmälningsskyldighet för vissa myndigheter, nämligen polismyndighet, nykterhetsnämnd, barnavårdsnämnd och arbetslöshetskommitté, där sådan finnes. Utkastet förutsätter att polismyndigheten, som i ett stort antal fall kommer i den första kontakten med lösdrivaren, efter erhållen kännedom om ett dylikt fall själv skall verkställa viss utredning i ärendet. Detta är för övrigt nödvändigt för att visshet skall kunna erhållas därom att lösdriveri föreligger.

52 UTKAST TILL LÖSDRIVARLAG.

Det har icke ansetts lämpligt att i detta sammanhang meddela närmare bestämmelser om utredningens innehåll, men till viss vägledning torde stadgandet i 5 § k u n n a tjäna. Enligt nämnda paragraf skall nämligen före styrelsens beslut i ärendet erforderlig utredning förebringas angående vissa närmare angivna omständigheter. I den mån sådan utredning kunnat förebringas redan före anmälan till fattigvårdsstyrelsen, underlättas och förkortas givetvis proceduren inför denna. När anmälan verkställes av övriga myndigheter som angivas i 1 mom., torde viss utredning föreligga, vilken naturligen bör ställas till fattigvårdsstyrelsens förfogande. Däremot äro dessa myndigheter icke ålagda att verkställa sådan utredning som direkt åsyftar att belysa frågan om tillämpligheten av denna lag. I 2 mom. av förevarande paragraf lämnas en definition å termen polismyndighet. Vid utformandet av denna bestämmelse har den principen följts, att den befattningshavare som har ledningen av det löpande polisarbetet jämväl skall hava ledningen av ordningsmaktens befattning med lösdrivarärenden. I de städer, där stadsfiskalen är befriad från all befattning med polisväsendet, är polischefen ordförande i eller ledamot av rådhusrätten, i följd varav det ansetts olämpligt att låta denne utöva funktion som polismyndighet, vari bl. a. ingår att verkställa utredning, att närvara vid förhör med lösdrivare etc. I dessa städer skall således poliskommissarien eller jämförlig befattningshavare utgöra polismyndighet. 4 §. (1885: 2 §; 1922: 3 §, s. 136—138; 1926: 3 §, 9 §, s. 118; 1929: 7 §, s. 106 —108, 144; 1930: 10 §, s. 162, 288, 317; 1931: 16 §, s. 83.) Denna paragraf meddelar bestämmelser om anhållande av lösdrivare och sådan persons inställelse inför fattigvårdsstyrelsen. Det har icke ansetts erforderligt att föreskriva obligatoriskt anhållande av lösdrivare, utan skall enligt utkastet sådan åtgärd kunna vidtagas allenast under särskilt angivna förutsättningar. Hänsynen till den enskildes rättssäkerhet torde nämligen kräva, att man omgärdar rätten till anhållande med tämligen restriktiva bestämmelser. Av denna anledning har i utkastet icke upptagits den i 1931 års proposition meddelade bestämmelsen, att anhållande kunde ske där det vore erforderligt, varjämte maximitid för kvarhållande av anhållen person stipulerats. Av de uppställda förutsättningarna för anhållande motsvarar det fall att vederbörande undandrager sig att uppgiva namn, ålder och hemvist det häktningsskäl varom förmäles i 2 § 4 mom. i gällande lösdrivarlag. Att anhållande skall kunna ske av den som icke äger stadigt hemvist inom fattigvårdssamhället motiveras av önskvärdheten av att kunna effektivt ingripa mot de ambulerande lösdrivarna. Anhållande kan verkställas av polisman under angivna förutsättningar, men beslut om anhållen persons kvarhållande skall meddelas av polismyndigheten, vilken ju i egenskap av häktningsmyndighet är väl förtrogen med avgöranden av förevarande slag. Fattigvårdsstyrelsen åter har enligt ut-

UTKASTETS DETALJBESTÄMMELSER.

kastet icke rättighet att påfordra persons anhållande enligt paragrafens första stycke men väl att — så snart styrelsen icke finner hans kvarhållande erforderligt — besluta hans lösgivande. När någon anhållits, skall han enligt förevarande paragraf inställas inför styrelsen inom tjugufyra timmar eller, där detta icke låter sig göra, så snart ske kan och senast inom tre dygn. Detta stadgande bör jämföras med innehållet i 7 §, enligt vilken fattigvårdsstyrelsens slutliga beslut beträffande den som är anhållen skall meddelas senast inom fem dygn från anhållandet. 1 vanliga fall är det således en tämligen begränsad tid som står till polismyndighetens förfogande för verkställande av utredning angående anhållen person innan han skall inställas inför fattigvårdsstyrelsen. 1 Det torde dock i allmänhet icke möta alltför stora svårigheter att inom den sålunda fixerade tidrymden åstadkomma en tillfredsställande utredning, vilken, i den mån det finnes erforderligt, kan kompletteras inför fattigvårdsstyrelsen intill dess slutligt beslut meddelas. Enligt andra stycket i förevarande paragraf äger fattigvårdsstyrelsen i visst fall erhålla polismyndighetens handräckning för lösdrivares hämtande och inställande inför styrelsen. Detta stadgande torde kräva viss ändring i K. K. 24 november 1932 ang. vissa ersättningar åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet m. m., åsyftande att bereda sagda befattningshavare ersättning för resor och särskilda utgifter i samband med sådan förrättning. 5 §• (1922:3 § 1 mom., s. 137; 1926:9 § 2 mom.; 1929:8 §, s. 144—145; 1930: 11 §, s. 163—164; 1931: 17 §, s. 84.) Såsom tidigare framhållits torde det i ett stort antal fall kunna föreligga utredning redan då anmälan som i 2 § sägs inkommer till fattigvårdsstyrelsen. Där ej så är fallet eller där förefintlig utredning måste kompletteras, är det angeläget att erforderliga undersökningar ofördröjligen anställas. Särskilt gäller detta, när lösdrivaren anhållits och där beslut sålunda jämlikt 7 § skall föreligga senast inom fem dygn från anhållandet. Enligt förevarande paragraf äger fattigvårdsstyrelsen uppdraga åt polismyndigheten att verkställa undersökning. I fråga om de förhållanden som skola göras till föremål för utredning överensstämmer utkastet i väsentliga delar med 1931 års prop. Det har emellertid ansetts erforderligt att i lagtexten klart utsäga, att den undersökning som skall verkställas skall omfatta jämväl frågan om de hjälpåtgärder som kunna ifrågakomma. Om undersökningen verkställes av polismyndigheten, åligger det sålunda denna att företaga utredning även i nämnda hänseende. Det torde dock icke kunna ställas alltför stora anspråk på polismyndighetens förmåga att utreda exempelvis huruvida arbetsanställning skulle kunna beredas den varom fråga är. Även om utredningen uppdrages åt polismyndigheten, måste det därför utgöra en av fattigvårdsstyrelsens viktigaste uppgifter att själv undersöka frågan om lämpliga hjälpåtgärder. 1

Jfr Strafflagens promulgationsförordning 19 § 12.

54 UTKAST TILL LÖSDRIVARLAG.

Skyldigheten att inhämta upplysning från centralregistret åligger myndighet som verkställer utredningen. Enligt utkastet skall upplysning från registret inhämtas »där så erfordras», d. v. s. när anledning finnes att antaga att fall som i 1 § avses är för handen och när icke eljest tillförlitliga uppgifter kunna erhållas om vederbörandes föregående. Med hänsyn till avfattningen av bestämmelserna om ådömande av arbetsanstalt (17 §), enligt vilka förut undergången behandling å sådan anstalt — således jämväl i anledning av begånget brott jämlikt utkastet till lag om arbetsanstalt för vissa brottslingar — i visst fall utövar inflytande på frågan huruvida lösdrivare må dömas till arbetsanstalt, bör centralregistret innehålla upplysning jämväl om de fall där vederbörande på grund av brott intagits i arbetsanstalt. På grund härav torde något behov av att på detta stadium av ärendet hava tillgång till utdrag av straffregistret icke föreligga. Skyldigheten att förebringa utredning angående vederbörandes hälsotillstånd innebär icke att obligatorisk läkarundersökning skall anordnas, utan får behovet av sådan undersökning prövas i varje särskilt fall. I andra stycket av förevarande paragraf har fastslagits rätt för vederbörande att taga del av tillgänglig utredning samt att inför styrelsen yttra sig däröver. Det har däremot icke ansetts erforderligt att föreskriva rättighet för honom att vid förhör inför styrelsen anlita av det allmänna bekostat biträde, detta på grund därav att styrelsens kompetens ju i allmänhet omfattar allenast vidtagandet av rena hjälpåtgärder. I de fall åter där undanlagsvis visst tvång är förenat med styrelsens åtgärd (15 §) har den varom fråga är, i den mån förutsättningarna eljest förelegat härför, haft tillfälle att inför domstol anlita rättegångsbiträde jämlikt lagen om fri rättegång eller lagen om rättegångsbiträde åt häktad, i följd varav det torde vara överflödigt att, då fattigvårdsstyrelsen därefter beslutar om viss behandlingsform, föreskriva rätt för honom att ånyo få tillgång till biträde. 6§. Med hänsyn till de svårigheter som kunna föreligga för polismyndigheten att inställa sig vid fattigvårdsstyrelsens förhör med lösdrivare föreskrives såsom huvudregel ingen obligatorisk skyldighet för myndigheten att närvara därvid. Att polismyndigheten däremot skall hava rätt närvara vid alla dylika förhör fastslås i denna paragrafs första punkt. Denna rätt innefattar naturligen icke rättighet att deltaga i styrelsens enskilda överläggningar eller beslut. I vissa fall torde det vara angeläget att förvissa sig om myndighetens medverkan i större utsträckning än nu sagts. Detta tillgodoses genom bestämmelsen i andra punkten, enligt vilken skyldighet för polismyndigheten föreligger att, när fattigvårdsstyrelsen det begär, närvara vid förhör eller eljest då lösdrivarärende behandlas. På styrelsens framställning skall myndigheten således närvara icke blott vid förhör utan även vid styrelsens överläggningar, jämväl i detta fall dock utan rätt att deltaga i styrelsens beslut. Om hinder föreligger för polismyndigheten att efterkomma styrel-

UTKASTETS DETALJBESTÄMMELSER.

sens ovannämnda framställning, åligger det myndigheten att utse annan polisman att fullgöra myndighetens ifrågavarande funktioner. 7 §• Allenast i fråga om anhållen person har i utkastet angivits viss tid inom vilken slutligt beslut skall meddelas av fattigvårdsstyrelsen. I övriga fall skall detta ske så snart ske kan, och i regel torde beslut kunna meddelas omedelbart efter förhör. Styrelsens slutliga beslut kan hava följande innehåll. I. Det befinnes att fall som i 1 § avses icke föreligger. Därvid skall åtgärd enligt denna lag icke företagas, men omständigheterna kunna vara sådana att åtgärd enligt lagen om fattigvården eller alkoholistlagen är befogad. II. När fattigvårdsstyrelsen finner fall som i 1 § avses föreligga, kan beslutet innefatta a) tilldelande av maning och erinran utan att annan åtgärd vidtages, detta dock endast där det kan antagas att vederbörande utan annan åtgärd skall låta sig rätta (9 § andra punkten), b) tilldelande av maning och erinran i förening med övervakning (10 § första st.), c) vidtagande av hjälpåtgärder enligt 8 §, i regel i förening med övervakning enligt 10 §, samt tilldelande av maning och erinran enligt 9 §, eller d) överlämnande av ärendet till åklagaren jämlikt 11 §. III. Om ärendet upptagits av fattigvårdsstyrelsen sedan domstol funnit lösdriveri föreligga men icke funnit skäl bifalla av åklagaren förd talan, skall beslutet innefatta vidtagandet av hjälpåtgärd enligt 8—10 §§ (25 §). IV. Har ärende anhängiggjorts i anledning av tredska från persons sida, som av styrelsen ställts under övervakning enligt 10 §, kan beslutet innefatta ärendets hänskjutande till åklagaren jämlikt 11 §. V. Då ärendet gäller person som av domstol ställts under övervakning jämlikt 15 § och styrelsens beslut fattas under övervakningstiden, kan beslutet innefatta förordnande om hans intagande i arbetshem, där ej styrelsen finner skäl överlämna ärendet till åklagaren för utförande av talan om den övervakades intagande i arbetsanstalt (16 §). 8§. (1922: 4 §, s. 149—151, 161—162; 1926: 4—6 §§, 9 § 3—4 mom., s. 59—60, 114—117; 1929: 9 §, s. 85—86, 111—120, 145—146; 1930: 12—13 §§, s. 92— 107, 164—165; 1931: 18—19 §§.) Åt förebyggande och hjälpande åtgärder måste såsom tidigare anmärkts beredas stort utrymme i en reformerad lösdrivarlagstiftning. Det gäller att bereda dem som behöva vård ändamålsenlig sådan och i övrigt söka hos vederbörande ingjuta ny viljekraft, uppväcka och befästa hans arbetsvilja samt förmå honom att inpassa sig i ordnade levnadsförhållanden. I främsta rummet böra naturligen strävandena inrikta sig på att bereda honom arbete.

56 UTKAST TILL LÖSDRIVARLAG.

Att det föreligger stora svårigheter att bereda arbetstillfällen åt de personer det här gäller är uppenbart. Till stor del sakna de yrkesutbildning och genomgående karakteriseras de av obenägenhet för arbete och ordnade levnadsförhållanden. I konkurrensen med fullgod arbetskraft stå de sig därför i allmänhet slätt. I vad mån fattigvårdsstyrelsen skall kunna utan anlitande av andra organ anvisa dem arbete i öppna marknaden beror naturligen på de lokala förhållandena och framför allt på styrelsens intresse för uppgiften. Erfarenheten har dock givit vid handen att mången fattigvårdsstyrelse, särskilt å landsbygden, med anlitande av ledamöternas personliga relationer kunnat bereda personer tillhörande det klientel det här gäller arbetsanställning. Önskvärt vore att ett sådant system kunde utbyggas. Det är dock att befara att fattigvårdsstyrelsens intresse av att bereda arbete inom fattigvårdssamhället åt personer som icke ha hemortsrätt därstädes skulle väsentligen förminskas, om vederbörande kunde förvärva sådan rätt i enlighet med eljest gällande hemortsrättsbestämmelser. För att motverka detta skulle det kunna ifrågasättas att reglerna om hemortsrättsförvärv ändrades, så att den person som antoge arbete som av fattigvårdsstyrelse anskaffades åt honom jämlikt denna lag icke skulle genom sin vistelse i kommunen förvärva hemortsrätt under övervakningstiden. Denna fråga tarvar dock närmare övervägande. Vid utövandet av sin verksamhet att söka anskaffa lämpligt arbete har fattigvårdsstyrelsen att —• liksom då det gäller övriga åtgärder enligt denna paragraf — söka samarbete med andra offentliga eller enskilda institutioner. Frågan uppkommer då först om formerna för dess samarbete med den offentliga arbetsförmedlingen. Att remittera ifrågavarande klientel till arbetsförmedlingen såsom vanliga arbetssökande torde endast undantagsvis kunna ifrågakomma. Intill dess spörsmålet om arbetsförmedlingsanstalternas befattning med den sekunda arbetskraften blivit löst, torde intet annat återstå än att lita till den frivilliga medverkan som av anstalternas personal kan lämnas. Även genom sådan frivillig medverkan torde dock goda resultat k u n n a uppnås, varom den verksamhet som i omförmält hänseende bedrivits av föreståndaren för Stockholms läns arbetsförmedling bär vittne. Under år 1936 har sålunda genom dennes förmedling kunnat tillsättas 380 platser med personer som på grund av kriminalitet eller asocialitet varit föremål för myndigheters åtgärder eller mot vilka sådana åtgärder inletts. Spörsmålet om en utbyggnad av denna verksamhet är föremål för fortsatt övervägande inom kommittén. Ett mycket starkt stöd åt fattigvårdsstyrelsen vid dess verksamhet för arbetsanskaffning kan lämnas av de frivilliga hjälporganisationerna. I främsta rummet är härvid att räkna med de skydds- och hjälpföreningar som äro an- slutna till Svenska skyddsförbundet. Dessa föreningar hava ombud i ett mycket stort antal kommuner i riket. 1 Det torde kunna förväntas att de lik1

E n närmare redogörelse för dessas verksamhet lämnas i det 1932 avgivna betänkandet med förslag till organisation av det frivilliga skydds- och hjälparbetet beträffande frigivna fångar (Stat. off. utr. 1933:11) samt i det förut omnämnda betänkandet med förslag till lag om villkorlig dom m. m.

UTKASTETS DETALJBESTÄMMELSER.

som övriga frivilliga hjälporganisationer beredvilligt skola lämna fattigvårdsstyrelserna sitt bistånd vid dessas verksamhet för arbetsanskaffning. Att härför erfordras starkare ekonomiskt understöd från statsmakternas sida än som hittills utgått synes antagligt. Denna fråga bör göras till föremål för ytterligare utredning. I betänkandet med förslag till lag om villkorlig dom föreslås anställandet av tolv s. k. statens skyddskonsulenter vilka, var och en för visst distrikt inom riket, skola ägna sig åt tillsynen över villkorligt dömda m. m. I dessa befattningshavares åligganden skulle bl. a. ingå att söka bereda de villkorligt dömda lämplig arbetsanställning. Enligt det förslag till instruktion för skyddskonsulenterna som återgives i nämnda betänkande skulle det åligga konsulent att skaffa sig ingående kännedom om arbetsförhållanden och vårdmöjligheter inom distriktet samt träda i förbindelse med där bosatta personer som kunna meddela honom nödiga upplysningar och i övrigt biträda honom i hans verksamhet. 1 Det är uppenbart att dylika befattningshavare skulle kunna lämna fattigvårdsstyrelserna en ovärderlig hjälp i deras verksamhet. Att konsulenterna skola biträda härvid förutsattes f. ö. i betänkandet. 2 Detta har i 10 § i förslaget till instruktion uttryckts sålunda att konsulenterna, då de därtill anlitas, skola taga befattning med bl. a. samhällets åtgärder beträffande arbetsskygga. Man måste emellertid räkna med att den öppna marknadens arbetsresurser icke skola räcka till för det klientel varom här är fråga. Även där så är fallet torde det ofta bliva nödvändigt att bereda lösdrivaren tillfällig sysselsättning i avbidan på resultatet av fattigvårdsstyrelsens arbetsanskaffningsförsök. I sådant fall, liksom eljest då hjälpåtgärd icke kan omedelbart verkställas, föreskriver utkastet att fattigvårdsstyrelsen bör söka bereda lösdrivaren husrum och uppehälle mot det att han fullgör arbete. De större kommunerna torde med sina resurser i fråga om lokaliteter lätt kunna ordna denna angelägenhet, medan det helt naturligt för andra kommuners vidkommande kan visa sig medföra svårigheter. I de fall där husrum och uppehälle beredes torde ersättning av statsmedel böra utgå till vederbörande kommun. Som ett mellanting mellan arbete i fria marknaden och intagande å anstalt står inackordering i enskilt hem. I vad mån detta skall kunna förekomma i fråga om lösdrivarklientelet är naturligen beroende av de ekonomiska möjligheter som stå vederbörande myndigheter till buds. I betänkandet med förslag till lag om villkorlig dom föreslås, att ersättning av allmänna medel skall kunna tillerkännas dem som sålunda mottaga villkorligt dömda personer, önskvärt vore att sådan ersättning skulle kunna utgå jämväl till dem som emottaga personer vilka omhändertagits för lösdriveri. Det är emellertid nödvändigt att genom det allmännas försorg skapa arbetstillfällen. Utkastet bygger i detta avseende på användandet av arbetshem, där de intagna skola beredas tillfälle till arbete av olika slag ävensom 1 2

Se i övrigt s. 106 f. i nämnda betänkande. Se detta s. 108.

58 UTKAST TILL LÖSDRIVARLAG.

viss yrkesutbildning. I främsta rummet avses de arbetshem, vilka upprättats jämlikt lagen om fattigvården, men även andra institutioner böra kunna komma i fråga. I annat sammanhang redogöres för de regler i fråga om behandlingen i arbetshem som föreslås. Här må endast anmärkas att behandlingen i arbetshem är avsedd att utgöra dels en hjälpåtgärd, byggd på medgivande av den som skall intagas, och dels en lindrigare form av tvångsåtgärd. Det är i förstnämnda hänseende som arbetshemmen kunna komma till användning enligt förevarande paragraf. Mot anordnandet av statliga hjälparbeten ha i samband med tidigare reformförslag framställts allvarliga erinringar. Otvivelaktigt kunna avsevärda olägenheter vara förenade med anordningen att på en plats sammanföra ett större antal individer av asocial läggning. I viss mån kunna emellertid dessa olägenheter elimineras, om vid arbetsanvisning till sådant företag särskild vikt lägges därå att störande eller mera förkomna element uteslutas. Detta torde dock förutsätta att prövningen av frågan om arbetsanvisning förlägges till ett centralt organ. Denna fråga är — liksom övriga frågor som sammanhänga med arbetsanskaffningen — föremål för ytterligare överväganden inom kommittén. Bland hjälpåtgärder enligt 8 § märkas vidare sådana som avse att tillgodose vårdbehovet hos den med lösdriveri beträdde. Icke sällan torde lösdrivaren visa sig vara i trängande behov av vård å sjukhus. En särskild hänvisning har gjorts till fattigvårdsstyrelsens skyldighet att meddela fattigvård. Härmed avses sådana fall där en tillämpning av 1 § i lagen om fattigvården kommer i fråga. 9 §. (1926:5 § 2 mom., s. 115; 1929:9 § 2 mom., s. 145; 1930: 13 § första st.; 1931:19 § första st.) I allmänhet skall av fattigvårdsstyrelse vidtagen hjälpåtgärd kompletteras med den maning och erinran varom i denna paragraf förmäles. I de fall åter där sådan maning kan anses till fyllest, t. ex. därför att vederbörande skaffat sig arbete efter det att anmälan om hans förfarande inkommit, må styrelsen låta vid sådan maning och erinran bero. Någon viss form för maningen är icke föreskriven och några rättsverkningar äro icke anknutna till dess meddelande. Den motsvarar i sådant hänseende den enskilda varning som för närvarande i stor utsträckning brukar meddelas. 10 §. (1926:5 § 2 m o m , 6 §, s. 117; 1929:6 §, 9 § 3 m o m , s. 88, 117, 147; 1930: 13 § andra s t , s. 164; 1931: 19 § andra st.) övervakning, anordnad av kommunal myndighet, finnes f. n. reglerad i 23 § 2 m o m , 45 § och 46 § 3 mom. i lagen om samhällets barnavård m. m. samt 13 § i alkoholistlagen. Den i förevarande paragraf omförmälda övervakningen har huvudsakligen karaktären av en hjälpåtgärd. Några andra

UTKASTETS DETALJBESTÄMMELSER.

direkta tvångsmoment än skyldighet att uppehålla viss kontakt med övervakaren äro icke knutna till densamma. I detta avseende skiljer sig den i denna paragraf omförmälda övervakningen från den som anordnas av domstol jämlikt 15 §. Med hänsyn till de gynnsamma erfarenheter som vunnits av övervakningsinstitutet på andra områden torde övervakning kunna komma till stor användning jämväl i fråga om lösdrivare. I regel bör övervakning anordnas i samband med hjälpåtgärd, men även då fattigvårdsstyrelsens åtgärder inskränkas till den maning och erinran varom förmäles i 9 §, torde övervakningsinstitutet i vissa fall ha en funktion att fylla. Att märka är att övervakning icke i något av de i 10 § omförmälda fallen är obligatorisk utan städse beroende på fattigvårds styrelsens prövning. Om vederbörande exempelvis frivilligt ingår i arbetshem, erfordras naturligen icke hans ställande under övervakning. 11 §. (1926: 7 §, s. 117.) I utkastet ha icke angivits några objektiva kriterier för ärendets överlämnande till åklagaren, utan får denna fråga bliva beroende på fattigvårdsstyrelsens prövning i varje särskilt fall. Någon bestämd form för styrelsens framställning till åklagaren är icke föreskriven. Ej heller erfordras att styrelsen i sin framställning gör något yrkande i avseende å beskaffenheten av den åtgärd styrelsen anser böra komma i fråga. Att styrelsen i samband med framställning om åtal skall till åklagaren översända tillgänglig utredning i ärendet torde vara klart utan särskilt stadgande. Styrelsen har icke rättighet att pdfordra åtals anställande, utan har åklagaren att på eget ansvar taga ställning till åtalsfrågan. Något uttryckligt stadgande härom har ansetts överflödigt, då det följer av åtalsmyndighetens självständiga prövningsrätt i förhållande såväl till enskilda angivelser som till framställningar från myndigheter, t. ex. till polisrapporter i fall då polisoch åklagarmyndigheten på en ort icke äro förenade med varandra. Om åklagaren underlåter att åtala, äger fattigvårdsstyrelsen hos överordnad åklagare fullfölja sin hemställan om åtal. För att tillgodose ordnings- och säkerhetssynpunkter har utkastet tillerkänt åklagaren rättighet att självständigt åtala i vissa fall då anmälan, som gjorts eller biträtts av polismyndigheten, utav fattigvårdsstyrelsen lämnats utan bifall eller om styrelsen med anledning av sådan anmälan allenast vidtagit hjälpåtgärd. Att anmälan biträtts av polismyndigheten torde i de flesta fall hava kommit till uttryck under fattigvårdsstyrelsens förhör med den varom fråga är; vid dylika förhör äger ju polismyndigheten rätt närvara. För att förhindra att en procedur inför domstol mellankommer och inverkar störande på en kanske framgångsrik hjälpåtgärd har det föreslagits,

GO

UTKAST TILL LÖSDRIVARLAG.

att åklagarens talan i fall som nu sagts skall väckas inom en månad från styrelsens beslut. Försittes denna tid, får åtalsmyndighet som vill gå vidare med ärendet tillse att detsamma ånyo kommer under fattigvårdsstyrelsens prövning. 12 §. (1885: 2 § 4 m o m , 3 § 1 mom.; 1922: 5 § 1 m o m , s. 154; 1926: 11 §, 15 §, s. 121; 1929: 13 §, s. 149—150; 1930: 18 § andra s t , s. 167; 1931: 24 §.) Den häktning som omtalas i nu gällande lösdrivarlag har närmast politirättslig karaktär. I förevarande utkast, där häktningen är inledningen till ett judiciellt förfarande, har den i regel närmast karaktären av ett processuellt tvångsmedel. En särställning intager den i andra stycket av förevarande paragraf omförmälda häktningen så till vida som de disciplinära synpunkterna dominera. Emellertid torde näppeligen förefinnas anledning att på grund härav använda annan terminologi i anslutning till sistnämnda förfarande, som ju till sina faktiska verkningar sammanfaller med den processuella tvångsåtgärden häktning. Även i fråga om behovet av den i andra stycket av förevarande paragraf omförmälda häktning har åklagaren naturligen en självständig prövningsrätt. 13 §. Detta stadgande motsvarar 1 § i lagen den 2 juni 1922 om tiden för företagande av rannsakning med häktad. I administrativ ordning torde bestämmelser böra utfärdas i överensstämmelse med kungl. kung. 23 oktober 1925 ang. skyldighet för åklagare och polismyndighet att lämna vissa uppgifter angående för brott häktade. 14 §. Av praktiska skäl bör mål angående lösdriveri handläggas av domstolen i den ort där lösdrivaren vistades då förfarandet mot honom inleddes. Begelmässigt sker ju detta — där det ej är fråga om den som intagits i arbetshem •— genom ärendets anhängiggörande hos fattigvårdsstyrelsen och det har därför funnits lämpligt att anknyta forumbestämmelsen till styrelsens forum loci. I analogi därmed har forum för mål angående den som är intagen i arbetshem anknutits till platsen för arbetshemmet. 15 §. Ett synnerligen viktigt spörsmål är behandlingen av de lösdrivare, beträffande vilka hjälpåtgärder icke äro till fyllest men vilka dock icke nått ett sådant stadium av asocialitet att den stränga reaktionsformen arbetsanstalt är erforderlig. I första hand uppkommer frågan om användandet av någon form av institutet villkorlig dom i förening med arbetsfostrande åtgärder. Inom kommittén har sålunda dryftats ett system, varigenom dom-

UTKASTETS DETALJBESTÄMMELSER.

Gl

stol skulle kunna medgiva villkorligt anstånd med verkställighet av dom å arbetsanstalt, därest den dömde inginge å arbetshem eller skötte visst arbete. Mot ett sådant system har bl. a. den invändningen framställts, att arbetshemmens karaktär av institutioner för beredande av arbetstillfällen och yrkesutbildning, låt vara i förening med ett frihetsberövande, skulle förändras, så att vistelsen där komme att få straffkaraktär. Vidare har invänts att det kan anses oegentligt att avkunna en dom å en så sträng reaktion som arbetsanstalt uteslutande i syfte att bereda möjlighet till arbetsfostrande behandling av lindrigare slag, en invändning som emellertid förlorar i betydelse, om s. k. kvalificerad villkorlig dom i enlighet med det nyligen avgivna kommittéförslaget vinner tillämpning. I utkastet har i stället för villkorlig dom föreslagits ett system, varigenom domstol i fall som här avses skall kunna besluta vederbörandes ställande under övervakning, varmed följer skyldighet för honom att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter som domstolen eller efter dess bemyndigande fattigvårdsstyrelsen meddelar. Denna övervakning kan utsträckas till en tid av högst två år. Med hänsyn därtill att det för ifrågavarande klientel ofta kan bliva fråga om ombyte av vistelseort och anställning och det sålunda skulle vara förenat med en del olägenheter att låta domstolen varje gång så erfordras utse ny övervakare, föreslås att fattigvårdsstyrelsen skall göra detta. Där ombyte av övervakare måste ske, kan detta, liksom fallet är vid övervakning jämlikt 10 § och vid alkoholistövervakning, göras genom överenskommelse de olika fattigvårdsstyrelserna emellan. Anordnandet av övervakning enligt denna paragraf öppnar möjlighet till den övervakades intagande i arbetshem i enlighet med bestämmelserna i 16 §. Vilketdera systemet — villkorlig dom eller övervakning •— som bör givas företräde, torde bliva beroende på det slutliga resultatet av förslaget rörande en reformering av den villkorliga domen. 16 §. Med övervakning enligt 15 § följer viss lydnadsplikt. Då sådan övervakning anordnats, har tillika fastslagits att vederbörande gjort sig skyldig till förhållande som i 1 § avses. Ytterligare åtgärder mot honom bliva därför beroende av en prövning — icke av den mången gång svårbedömda frågan huruvida lösdriveri som avses i 1 § föreligger — utan av frågan om vilken behandlingsform som är den lämpligaste. Av dessa skäl har det ansetts att man i fall som nu är sagt skulle kunna göra ett undantag från den princip som i övrigt fastställts, nämligen att fattigvårdsstyrelsen icke äger taga befattning med åtgärd vari ingår element av frihetsberövande. När den övervakade visar tredska att fullgöra sina skyldigheter, stå nämligen enligt förevarande paragraf, jämförd med 17 §, två möjligheter öppna för fattigvårdsstyrelsen, att själv förordna om hans intagande i arbetshem eller att överlämna ärendet till åklagaren för utförande av talan om hans intagande i arbetsanstalt. I förstnämnda fall utövar styrelsen således

G2

UTKAST TILL LÖSDRIVARLAG.

en funktion som överensstämmer med dess befogenhet enligt 71 § i lagen om fattigvården. Stannar man slutligen för det under 15 § omförmälda alternativet villkorlig dom, skulle den nu omtalade befogenheten för fattigvårdsstyrelsen att själv besluta om intagande i arbetshem förfalla, såvida icke domstolen i särskilt fall delegerat beslutanderätten på styrelsen under närmare angivna förutsättningar. 17 §. (1885: 3 §; 1922: 5 § 1 m o m , 6 §, s. 151—166; 1926: 22 §, 23 §, s. 64—65, 123; 1929: 16 §, s. 153—154; 1930: 23 §, s. 169—170; 1931: 29 §.) Av ingressen till förevarande paragraf framgår att domstolen är bunden av åklagarens yrkanden så till vida, att den icke kan döma till arbetsanstalt i sådana fall där åklagaren allenast yrkat tillämpning av 15 §. Att domstolen däremot kan tillämpa 15 eller 25 §§ i mål vari åklagaren påyrkat tillämpning av 17 § ligger i sakens natur. 1. Såsom av 16 § framgår äger fattigvårdsstyrelsen efter omständigheterna pröva, huruvida lösdrivare som avses i 17 § 1. bör intagas å arbetshem enligt 16 § eller om ärendet bör överlämnas till åklagare, för talans utförande enligt 17 §. Väcker åklagare ej sådan talan eller ogillas väckt talan av domstolen, står förstnämnda alternativ alltjämt öppet för styrelsen. 2. Stadgandet i 17 § 2. motsvarar 74 och 75 §§ i lagen om fattigvården. Det har emellertid befunnits onödigt att för ådömande av arbetsanstalt föreskriva att varning på sätt i omförmälda 74 § stadgas skall hava meddelats innan den strängare reaktionen tillgripes. I allmänhet torde innan åtal väckes disciplinära åtgärder ha vidtagits i enlighet med arbetshemmets reglemente. I övrigt torde det bäst överensstämma med praktiska krav att domstolen erhåller relativt stor frihet att avgöra, huruvida intagande i arbetsanstalt är erforderligt för vederbörandes tillrättaförande. Åtal som avses i denna punkt väckes av åklagaren efter framställning från arbetshemmets styrelse (11 § sista stycket). 3. Undergången behandling å arbetshem har enligt denna punkt iterationsverkan, därest intagandet å hemmet skett i enlighet med lösdrivarlagen eller lagen om arbetsanstalt för vissa brottslingar. Däremot utövar den omständigheten att vederbörande intagits å arbetshem såsom indisciplinär understödstagare eller försumlig försörjare intet inflytande på frågan huruvida intagande i arbetsanstalt må ådömas. 4. För tillämpning av 17 § 4. är det likgiltigt, huruvida den behandling i arbetsanstalt som föregått det påtalade förfarandet tillkommit i anledning av begånget brott i enlighet med lagen om arbetsanstalt för vissa brottslingar eller på grund av lösdriveri i enlighet med lösdrivarlagen. 18 §. I fråga om de allmänna principer som böra läggas till grund vid bestämmandet av maximitiden för vistelse å arbetsanstalt hänvisas till vad som i

UTKASTETS DETALJBESTÄMMELSER.

detta sammanhang anförts i motiven till utkastet till lag om arbetsanstalt för vissa brottslingar. Någon anledning att för lösdrivarnas vidkommande acceptera andra principer torde icke föreligga. Även såvitt angår sagda klientel bör domstolen således kunna efter omständigheterna i det särskilda fallet bestämma endera av de två legala maximitiderna. Dessa sammanfalla med dem som föreslagits gälla för de arbetsskygga kriminella, men i motsats till vad som gäller för dem föreslås att domstolen alltid skall hava fri prövningsrätt vid valet mellan de båda maximitiderna, två resp. fyra år. Huvudsynpunkten är härvidlag det behov av arbetsfostran som föreligger i varje särskilt fall, men även samhällets behov av skydd mot mera besvärliga, särskilt recidiverande lösdrivare kan motivera den högre maximitidens tillgripande. 19 §. Genom detta stadgande anknytes proceduren i lösdrivarmål i huvudsak till brottmålsprocessen. De regler, avseende sistnämnda process, som således i tillämpliga delar bliva gällande för behandlingen av lösdrivarmål, äro dels de stadganden i rättegångsbalken som angå måls anhängiggörande och handläggning ävensom utslags avkunnande och fullföljd av talan och dels till dessa stadganden anknutna fristående författningar. Såsom exempel på sådana må nämnas lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål, lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång och lagen samma dag angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad. Från rättegångsbalkens forumregler föreskrives undantag i 14 §. I övrigt meddelas särbestämmelser i 20—24 §§. 20 §. (1926: 19 §, s. 62; 1929: 14 § 4 m o m , s. 152; 1930: 20 §, s. 168; 1931: 26 §.) Därav att brottmålsprocessens regler skola gälla vid behandlingen av lösdrivarmål följer, som ovan nämnts, att fri rättegång skall kunna beviljas den tilltalade. Under de förutsättningar som angivas i lagen om fri rättegång skall jämväl biträde kunna förordnas. Någon anledning att utsträcka rätten att erhålla biträde utöver vad som i sagda lag stadgas torde icke föreligga. I mål av förevarande art torde det ofta vara lämpligt att till biträde förordna person som genom sin verksamhet på det sociala området har särskilda förutsättningar att vinna den tilltalades förtroende och bilda sig en uppfattning om hans personlighet. Detta önskemål kan tillgodoses redan med nuvarande avfattning av 5 § i lagen om fri rättegång. För att möjliggöra samma anordning i mål där någon hålles häktad, och där sålunda rättegångsbiträde i regel skall förordnas, meddelas i förevarande paragraf en undantagsbestämmelse i förhållande till 3 § i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad. Därest vanliga regler tillämpades, skulle den tilltalade kunna förpliktas att ersätta statsverket för dess utlägg till rättegångsbiträde när h a n hållits häktad. I mål av förevarande beskaffenhet torde dessa ersättningsbelopp alltid böra stanna å statsverket.

64 UTKAST TILL LÖSDRIVARLAG.

21 §. (1926: 19 § 2 m o m , s. 63; 1929: 14 § 3 m o m , s. 90, 152; 1930: 21 §; 1931: 27 §.) Den förundersökning varom förmäles i lagen om villkorlig straffdom har till syfte att belysa frågan huruvida förutsättningar för villkorlig dom finnas. Huvudsakliga ändamålet med den undersökning som avses i förevarande paragraf är åter att utreda spörsmålet om den i det speciella fallet lämpligaste behandlingsformen. Emellertid kan genom undersökningen också vinnas utredning av betydelse för avgörandet av frågan huruvida lösdriveri föreligger. Det torde ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare anvisningar angående utredningens innehåll. Av stor betydelse är att vid denna undersökning frågan om den tilltalades möjlighet att erhålla arbete göres till föremål för noggrann utredning. Vidare är det med hänsyn till beskaffenheten hos det klientel varom här är fråga av särskild vikt att den som verkställer undersökningen jämlikt 3 § i Kungl. instruktionen för förundersökare införskaffar läkarintyg rörande den tilltalade då anledning därtill föreligger. (Jfr 6 § i utkast I, ovan s. 37.) 22 §. (1885: 6 § tredje st.; 1926: 18 § sista s t , 26 § 1 mom.; 1929: 15 §, s. 153; 1930:26 §, s. 171; 1931:33 §.) Beglerna om domstols behandling av häktningsfrågan under rättegången ansluta sig till bestämmelserna i 12 § om åklagares häktningsrätt, dock att uttrycklig föreskrift meddelats angående rätt för domstolen att försätta den som jämlikt sagda paragraf bort hållas häktad på fri fot, där han kan omhändertagas på sätt i denna paragraf angives. Att obligatoriskt frigivande skall äga rum då ej till arbetsanstalt dömes är visserligen icke i överensstämmelse med den diskretionära prövningsrätt domstolen i motsvarande fall äger i brottmål jämlikt strafflagens promulgationslag 19 § 2 0 , men det torde icke finnas skäl att i lösdrivarlagstiftningen upptaga motsvarande stadgande, som ju huvudsakligen äger tillämpning å grova brottsliga förfaranden. 23 §. (1885: 5 §; 1922: 7 §, s. 171; 1926: 26 § 2 m o m , s. 126; 1929: 18 § 1 m o m , s. 155; 1930:27 §, s. 171; 1931:34 §.) Detta stadgande innebär i jämförelse med 20 § sista stycket i K. F. den 7 december 1883 angående expeditionslösen en utvidgning så till vida som delgivning av utslaget städse skall verkställas, oavsett om vederbörande är häktad eller icke och oavsett om utslaget avkunnats muntligen eller efter anslag. 24 §. (1885: 8 §; 1922: 10 §, s. 176; 1926: 39 § 6 m o m , s. 150; 1929: 18 § 2 m o m , s. 155; 1930: 28 §.) Där den tilltalades asocialitet är så utpräglad att han dömes till arbetsanstalt, skulle det i många fall verka stötande, om han genom ett överklä-

UTKASTETS DETALJBESTAMMELSER.

gande kunde uppskjuta domens verkställande och sålunda beredas möjlighet att fortsätta sitt samhällsskadliga levnadssätt. Till förhindrande härav torde även ur den dömdes synpunkt hans intagande i arbetsanstalt vara att föredraga framför hans hållande i häkte. I andra fall åter kunna förhållandena vara sådana att det — särskilt med hänsyn till bevisfrågans läge — vore olämpligt att verkställa utslaget utan hinder därav att det ej äger laga kraft. Med hänsyn härtill har domstolen erhållit befogenhet att i särskilda fall förordna att utslaget ej må verkställas förrän det vunnit laga kraft. 25 §. Även om fall som i 1 § avses befinnes vara för handen, bör domstolen icke vara befriad från skyldigheten att undersöka huruvida hjälpåtgärder äro till fyllest. Om domstolen vid denna prövning kommer till den uppfattningen att så är förhållandet, bör det naturligen åligga fattigvårdsstyrelsen såsom det organ som skall ombesörja vidtagandet av hjälpåtgärder att ånyo upptaga ärendet. Något åläggande från domstolens sida för styrelsen innefattas icke i ett dylikt beslut. Detta utgör till sin innebörd ett fastställande av att fall som i 1 § avses är för handen men att övervakning enligt 15 § eller intagande i arbetsanstalt icke är erforderligt. Fattigvårdsstyrelsens skyldighet att i sådant fall vidtaga hjälpåtgärder framgår av 8 §. 26 §.

Se utkasten (III och IV) till lagar om verkställighet av dom å arbetsanstalt samt om behandling i arbetshem av vissa arbetsskygga. 27 §.

(1929: 31 § d, s. 120, 170; 1930: 54 §, s. 140, 180—181; 1931: 61 §.) Beträffande skälen för inrättandet av ett centralregister hänvisas till ovannämnda tidigare förslag. I administrativ ordning böra utfärdas närmare föreskrifter om registrets innehåll, om uppgiftsplikt till registret o. s. v. Inom Svenska skyddsförbundet föres f. n. ett centralregister, omfattande över 42 000 registerkortförda personer och med över 19 000 specialakter. Ehuru detta register i främsta rummet omfattar straffade eller villkorligt dömda personer, torde det kunna läggas till grund för uppläggandet av det i denna paragraf omförmälda centralregistret, därest överenskommelse därom kan träffas. 28 §. (1885: 11 §; 1922: 15 § 2 mom.; 1926: 31 §, 32 §, s. 135; 1929: 28 §, s. 168; 1930: 56 §, s. 146—154; 1931: 63 §.) Därest tyngdpunkten i fråga om ingripande mot lösdrivare lägges på det repressiva planet, d. v. s. så länge dessa åtgärder betraktas enbart som led i statliga åtgärder till den allmänna ordningens och rättssäkerhetens upprätthållande, måste det te sig helt naturligt att kostnaderna för åtgärderna helt -åvila staten. Så har av ålder också varit fallet i vårt land. 5—389122.

Bilagor.

66 UTKAST TILL LÖSDRIVARLAG.

Emellertid kompliceras problemställningen om man, såsom fallet är i förevarande utkast, lägger stor vikt vid stödjande och fostrande åtgärder och sålunda förutsätter samhälleligt ingripande jämväl i de fall, där individens livsföring icke innebär en samhällsfara av så hög grad att ett frihetsberövande ur samhällsskyddssynpunkt ter sig ofrånkomligt. Det skulle alltså kunna ifrågasättas huruvida icke kommunerna borde medverka vid finansieringen av dessa åtgärder, vilka stå de hjälpåtgärder som regleras i fattigvårds-, barnavårds- och alkoholistlagstiftningen nära. Sistnämnda åtgärder bekostas i stor utsträckning av kommunala medel. Tillika skulle till stöd för den ståndpunkten att kommunerna skulle effektivt bidraga till kostnaderna för lösdrivarvården kunna anföras, att de företeelser av olika slag som inrymmas under beteckningen lösdriveri ofta kunna sägas snarare innebära en börda, medförande obehag och besvär för de kommuner som drabbas av densamma, än någon egentlig samhällsfara. Den omständigheten att en icke obetydlig del av lösdrivarklientelet redan nu under olika former erhåller understöd eller behandling på kommunal bekostnad skulle jämväl kunna åberopas såsom skäl för att kostnaderna för samtliga hjälpåtgärder angående lösdrivare borde åvila kommunerna. Vidare skulle såsom ytterligare skäl för samma ståndpunkt kunna anföras att ifrågavarande åtgärder enligt utkastet skola omhänderhavas av ett kommunalt organ, i följd varav kostnadernas bestridande av kommunerna skulle kunna förhindra ingripanden i oträngt mål. Emellertid torde övervägande skäl tala för att staten jämväl såvitt angår hjälpåtgärder skall bära kostnaderna. Det skulle för visso te sig obilligt, om den kommun som vidtoge hjälpåtgärd mot en ambulerande lösdrivare skulle belastas av kostnaderna för dessa. En dylik anordning komme att ha till följd, att de kommunala organens intresse av att vidtaga ingripanden mot sådana personer skulle väsentligen förminskas. Vidare skulle kostnaderna för lösdrivarvården bliva i hög grad ojämnt fördelade, därest vistelsekommunen skulle drabbas av desamma, enär vissa kommuner, särskilt i närheten av större trafikleder, besväras av ambulerande lösdrivare i stor utsträckning medan andra orter helt undgå detta obehag. Vad ovan anförts angående de ambulerande lösdrivarna äger i stort sett giltighet även beträffande de stationära. Visserligen torde man — även om kommunen själv skulle betala kostnaderna — kunna räkna med något större intresse från de kommunala myndigheternas sida, då det gäller att vidtaga hjälpåtgärder mot lösdrivare som äga stadigt hemvist inom kommunen än såvitt angår ambulerande, men å andra sidan skulle det på grund av den högst olika frekvensen av sådana personer å olika orter innebära en obillighet, om vistelsekommunen skulle drabbas av kostnaderna. Att låta hemortskommunen bestrida kostnaderna för hjälpåtgärder mot där hemortsberättigade lösdrivare torde medföra rent praktiska svårigheter och mången gång obilliga resultat. Särskilt de ambulerande lösdrivarna äga ju föga förankring i någon viss ort och hemortsrätten torde ofta vara synnerligen svårutredd. Fattigvårdslagens tillämpning visar också att en sådan

UTKASTETS DETALJBESTAMMELSER.

anordning säkerligen skulle medföra en mängd tvistigheter mellan olika kommuner. Vad angår kostnaderna för vård å arbetshem må erinras om att staten för närvarande bidrager till arbetshemmens såväl anordnande som drift. För understödstagare men ej för försörjningspliktiga erhåller arbetshemmet därjämte avgift från vederbörande kommun. Såsom i annat sammanhang anförts förutsattes i utkastet att staten övertager arbetshemmen. Av skäl som anförts i fråga om statens bekostande av rena hjälpåtgärder förutsattes att jämväl arbetshemmens drift helt skall bekostas av statsmedel. I administrativ ordning torde bestämmelser böra utfärdas angående reseersättning varom förmäles i förevarande paragraf. 29 §. (Lag 2 augusti 1927 om utlännings rätt att här i riket vistas, 31 §; lag den 11 juni 1937 (Sv. förf.-saml. nr 344) om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag) 31 §; 1926: 36 §, s. 138—141; 1929: 19 §, s. 156; 1930: 59 §, s. 182; 1931: 66 §.) Utkastet överensstämmer i sak med senaste förslag i ämnet, dock med den skillnad som betingas av de olika reglerna angående de beslutande organen. 30 §.

Bland de i denna paragraf avsedda bestämmelser märkas regler angående centralregistrets förande, övervaknings anordnande o. s. v.

Utkast till lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt. Ett av de betydelsefullaste momenten i den föreslagna lagstiftningen är frågan om anstaltsorganisationen. Såsom av det tidigare anförda framgår avses att underkasta arbetsskygga kriminella och lösdrivare samma behandling, såvitt angår den strängaste reaktionsformen, nämligen intagande i arbetsanstalt. Detta motiveras redan därav att syftet med behandlingen är detsamma för båda kategorierna, eller deras vänjande vid ordnat arbete och om möjligt deras bibringande av yrkesutbildning eller ökad yrkesskicklighet. En av de första förutsättningarna för att syftet med behandlingen i arbetsanstalt skall uppnås är att anstaltsvården göres mera individualiserad än f. n. är fallet i våra straff- och tvångsarbetsanstalter. För detta ändamål erfordras icke blott flera anstalter av olika typ utan även möjlighet att inom anstalterna upprätta särskilda avdelningar för olika grupper av klientelet. Utformandet i detalj av anstaltsväsendet är föremål för ytterligare utredning; i utkastet angives sålunda allenast de grunder vilka böra tilllämpas vid anstaltsorganisationens utformning. Att män och kvinnor icke böra intagas å samma anstalt är tydligt. I övrigt bör vederbörlig hänsyn tagas till de intagnas ålder, anlag, arbetsförmåga och föregående brottslighet. Av särskild betydelse är att de yngre elementen avskiljas i särskilda anstalter eller anstaltsavdelningar, ävensom att de kriminellt belastade förvaras så att skadliga inflytanden från dem icke kunna göra sig gällande. Åtskilliga av dem som komma att dömas till intagande i arbetsanstalt lida av nedsatt arbetsförmåga på grund av fysiska eller psykiska defekter, och för att undvika de komplikationer, som skulle inträffa därest dessa intoges å samma avdelningar som de fullt arbetsföra, bör särskild anstalt eller anstaltsavdelning finnas för dessa. Att det arbete som anordnas bör vara av sådan beskaffenhet, att den internerade starkes och uppbygges fysiskt och moraliskt, samt att det bör underlätta hans möjligheter till hederlig självförsörjning utanför anstalten är självfallet. Jordbruksarbete har allmänt erkänts besitta värdefulla egenskaper då det gällt att stärka en persons fysiska och psykiska hälsa. Inom ramen för sådant arbete kan också å en anstalt tämligen lätt anordnas arbetsuppgifter allt efter vederbörandes olika fysiska resurser och lämplighet. Att tillgång till jordbruksarbete och därmed befryndade sysselsättningar — trädgårdsarbete och skogsbruk — bör förefinnas i anslutning till en arbetsanstalt står därför utom allt tvivel. Emellertid får man beträffande det klientel varom här är fråga icke överskatta betydelsen av jordbruksarbetet på sådant sätt att huvudvikten under alla förhållanden lägges därpå. Man

OM VERKSTÄLLIGHET AV DOM Å ARBETSANSTALT.

kan nämligen icke bortse från att jordbruksarbetet i den fria marknaden ställer stora anspråk på såväl fysisk som' psykisk uthållighet, egenskaper vilka de personer det här gäller mången gång sakna. En framgångsrik behandling av ifrågavarande klientel måste såsom ovan anförts till stor de) bygga på att de efter anstaltsbehandlingen bliva föremål för noggrann tillsyn, vilket med hänsyn till jordbruksarbetets säsongartade karaktär med därav åtföljande växlingar av anställningar ofta torde erbjuda svårigheter. Slutligen bör det bemärkas att de personer det här är fråga om i stor utsträckning torde stå fullkomligt främmande för de speciella förhållanden som föreligga i samband med jordbruksarbete eller över huvud taget förhållandena på landsbygden. Det kan därför starkt ifrågasättas huruvida det beträffande dessa — framför'allt om de lämnat de yngre åldersklasserna •— med någon större utsikt till framgång låter sig göra att vänja dem vid jordbruksarbete. Det torde fastmer vara önskvärt att en relativt stor del av de arbetsmöjligheter som arbetsanstalterna bereda utgöres av hantverksarbete eller industriellt sådant. Utredning skall verkställas angående de lämpligaste arbetsformerna, men i det följande angivas i korthet några av de synpunkter som torde böra ligga till grund för den närmare anordningen av arbetsformerna. I den mån den intagne tidigare utövat visst yrke böra naturligen strävandena i möjligaste mån inrikta sig på att fullkomna honom i detta. Därest yrket har sådan karaktär att utsikterna till självförsörjning genom detsammas utövande på grund av förändrade arbets- eller marknadsförhållanden få anses väsentligt förringade, torde utbildningen böra gå ut på att lära honom annat yrke, vari han har användning för sina förut inhämtade kunskaper och erfarenheter. Om vederbörande saknar all föregående yrkesutbildning, torde möjligheter till undersökning av hans anlag och förutsättningar böra beredas. Vid övervägandet av olika möjligheter till utbildning i hantverk bör uppmärksamhet ägnas åt det förhållandet, att arbetstillgången och sålunda försörjningsmöjligheterna inom vissa yrken under senare år på grund av den maskinella teknikens utveckling blivit avsevärt försämrade. Vidare finnes anledning att taga särskild hänsyn till den omständigheten att ett framgångsrikt utövande av åtskilliga hantverk kräver en personlig ambition och fallenhet som personer av denna kategori tyvärr alltför ofta sakna. — På gränsen mellan det egentliga hantverket och den industriella produktionen stå vissa produktionsgrenar som bruka betecknas med det gemensamma namnet småindustrier. Härmed avses företag, sysselsättande ett tämligen litet antal arbetare, vilka ägna sig åt fabrikation av artiklar med oftast ett relativt begränsat användningsområde men där efterfrågan inom detta område är ganska livlig. Särskilt i samband med utnyttjande av nya patent uppstå och utvecklas dylika småindustrier. Det synes som om denna art av verksamhet skulle erbjuda vissa möjligheter då det gäller att söka anpassa personer av de slag det här gäller för ett ordnat samhällsliv. Särskilt skulle den eftervårdande verksamheten underlättas, därest det skulle bliva möjligt att sysselsätta de frigivna i dylik verksamhet, där ju möjligheterna till en noggrann individuell tillsyn från arbetsgivar-

70 OM VERKSTÄLLIGHET AV DOM Å ARBETSANSTALT.

nas sida äro stora. — Att arbetet och utbildningen å en arbetsanstalt jämväl måste omfatta rent industriell verksamhet är tydligt, i första hand naturligen därför att en del av de internerade över huvud taget aldrig ägnat sig åt annan form av arbete och icke heller kunna anses skickade därtill. Men därjämte måste den omständigheten spela stor roll, att arbetsmöjligheterna för en specialutbildad industriarbetare i allmänhet äro betydligt bättre än för övriga arbetaregrupper. Med de erfarenheter som under tillämpningen av den villkorliga domen och den villkorliga frigivningen från skyddsföreningars, övervakares och tillsyningsmäns sida gjorts torde man också hava anledning förvänta, att strävandena från anstaltsledningens sida att anskaffa arbete inom industrien åt från arbetsanstalt frigivna skola mötas av förståelse från de industriella företagarnas sida. I likhet med tidigare reformförslag på lösdrivarlagstiftningens område föreslås i utkastet, att frågan om utskrivning från arbetsanstalt inom vissa gränser göres beroende av resultatet av den arbetsfostrande verksamheten. Maximigränserna för vistelsen å arbetsanstalt skola i enlighet med vad tidigare anförts utsättas i domen. I överensstämmelse med de principer som ligga till grund för övriga skyddsåtgärder i vårt land föreslås i utkastet, att utskrivning på prov från arbetsanstalt skall kunna ske före utgången av maximitiden efter prövning av en central nämnd. De regler som meddelas angående dennas sammansättning överensstämma helt med vad som gäller för interneringsnämnden. Huruvida en ny nämnd skall inrättas eller uppgifterna anförtros åt interneringsnämnden är tillsvidare lämnat öppet. Nedan lämnas förklarande anmärkningar till lagutkastets olika paragrafer. 1 §• (1885: 9 §; 1922: 11 §, s. 191—216; 1926: 27 §, s. 129; 1929: 20 §, s. 156— 158; 1930: 31 §, 33 §, s. 172—173; 1931: 37 §, 39 §.) Frågan om differentiering av anstaltsbehandlingen är av den betydelse att relativt utförliga regler härom ansetts böra införas i utkastet. Att arbetsanstalterna på grund av sin karaktär böra stå under fångvårdsstyrelsens förvaltning är tydligt. I icke ringa utsträckning skola de ju ersätta behandlingen i straffanstalterna. För lösdrivarnas vidkommande innebär detta en återgång till det system som ägde bestånd i vårt land före 1921. De skäl som talade för tvångsarbetsanstalternas överförande från fångvårdsstyrelsen till en särskild styrelse under socialdepartementet torde emellertid icke längre äga giltighet. Med den utveckling som karakteriserat fångvårdsstyrelsens uppgifter under senare år överensstämmer det väl att låta styrelsen omhänderhava jämväl den del av lösdrivarvården som innebär omhändertagande av de svårare fallen av asocialt leverne. 2 §•

(Säkerh. L. 5 §, Betänkande med förslag till revision av förvarings- och interneringslagarna m. m . Stat. off. utr. 1937: 3, s. 54.)

OM VERKSTÄLLIGHET AV DOM Å ARBETSANSTALT.

71 Med hänsyn till vikten av att nämndens arbete ledes av en person med erfarenhet som domare synes även till vice ordförande böra utses en person med denna kvalifikation. För att möjliggöra detta har, i likhet med vad förhållandet redan är beträffande interneringsnämnden, föreslagits att även suppleant skall kunna förordnas till vice ordförande. 3 §.

(1929: 23 § 3 m o m , s. 163; 1930: 40 §, s. 176; 1931: 46 §.) I allmänhet skall tillstånd för den intagne att kvarstanna å anstalt utöver maximitiden kunna meddelas allenast en gång. Den föreslagna maximitiden för dylikt frivilligt kvarstannande, sex månader, har ansetts tillräcklig för att anpassa tiden för utskrivningen efter möjligheterna att erhålla arbete. Beträffande dem vilkas arbetsförmåga är nedsatt torde emellertid så stora svårigheter att erhålla arbete kunna yppa sig att vad som sålunda gäller det övriga klientelet icke är tillräckligt, varför möjlighet beretts dessa att upprepade gånger erhålla tillstånd att kvarstanna, varje gång för en tid av högst två år. 4 §•

(1922: 12 §, s. 217—225; 1926: 28 §, s. 67—69, 130—132; 1929: 22 §, s. 159—160; 1930: 34 §, s. 173; 1931: 40 §.) E n av hörnstenarna i den föreslagna lagstiftningen är att övergången från det regelbundna, i detalj reglerade anstaltslivet till livet utanför anstalten skall ske med nödvändig varsamhet och under erforderligt överinseende. Liksom i lagarna om tvångsuppfostran, ungdomsfängelse samt förvaring och internering i säkerhetsanstalt förutsattes således, att utskrivning från arbetsanstalt i regel skall ske på prov samt att den på prov utskrivne skall stå under tillsyn. Slutlig utskrivning utan föregående villkorlig sådan skall ske allenast i de fall där vederbörande kvarhållits till maximitidens utgång eller där tillsyn av praktiska skäl icke kan anordnas, exempelvis då den utskrivne omedelbart efter utskrivningen skall avresa till utlandet. Utskrivning kan i regel icke ske förrän efter utgången av de minimitider som i denna paragraf angivas, d. v. s. efter utgången av ett år, där maximitiden är två år, samt efter utgången av två år, där maximitiden är fyra år. Dessa minimitider äro lika för samtliga på arbetsanstalt intagna, oberoende av om de intagits jämlikt lagen om arbetsanstalt för vissa brottslingar eller lagen om åtgärder beträffande lösdrivare och vissa andra arbetsskygga. Då det emellertid kan tänkas uppkomma extraordinära fall, där det skulle vara obilligt eller, med hänsyn till särskilt fördelaktigt anbud av arbete i det fria, olämpligt att låta den intagne kvarhållas å anstalten ens till utgången av de sålunda bestämda minimitiderna, i synnerhet när intagandet ej skett på grund av brott, har i utkastet införts en möjlighet för Konungen att efter framställning av nämnden besluta om tidigare utskrivning. Efter utgången av minsta tiden och fram till maximitidens utgång kan utskrivning äga rum,

72 OM VERKSTÄLLIGHET AV DOM Å ARBETSANSTALT.

om anledning finnes till antagande att den intagne efter utskrivningen skall söka efter förmåga genom eget arbete ärligen försörja sig samt i övrigt föra ett ordentligt leverne. Vid avgörandet härav har nämnden att taga hänsyn till den intagnes uppförande under anstaltsvistelsen, den sinnesändring som kan fastställas med ledning av hans uppträdande å anstalten, hans arbetsvillighet därstädes o. s. v. Beträffande den som befinnes lida av varaktig sinnessjukdom motsvaras bestämmelsen i andra stycket av förevarande paragraf av 9 § i lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt och 11 § i lagen om tvångsuppfostran. I fråga om de skäl som föranlett uppställandet av denna regel hänvisas till vad under förarbetena till sagda lagar anförts i motsvarande spörsmål. Det ifrågasatta stadgandet föranleder en ändring i 18 § sinnessjuklagen, avseende att utskrivning från sinnessjukhus av patient som överförts dit från arbetsanstalt skall beslutas av sinnessjuknämnden i likhet med vad som är fallet beträffande personer som på grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas till ansvar för begånget brott eller, enligt vad känt är, under inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket icke blivit beivrat, ävensom beträffande personer som till sinnessjukhus överförts från tvångsuppfostringsanstalt eller säkerhetsanstalt. Beträffande den som lider av varaktig arbetsoförmåga motsvarar det föreslagna stadgandet 7 § i gällande lösdrivarlag. I allmänhet torde omhändertagandet kunna ske av vederbörandes hemortskommun och intagande å fattigvårdsanstalt äga rum. Stadgandet skall givetvis kompletteras med bestämmelser i lagen om fattigvården om sådan persons kvarhållande å fattigvårdsanstalt. I den föreslagna skyddsåtgärdens natur ligger att frihetsberövandet icke skall kunna utsträckas på obestämd tid. De fall där sådant omhändertagande är erforderligt äro i allmänhet av beskaffenhet att kunna behandlas jämlikt lagarna om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Där så icke är fallet, men den arbetsfostrande behandlingen visat sig framgångslös, kan det visserligen synas oegentligt att icke låta den intagne bliva föremål för fortsatt påverkan inom arbetsanstalten, men att lämna möjligheten till ett till tiden helt obestämt frihetsberövande öppen skulle så väsentligt förändra den karaktär som arbetsanstalterna böra hava, att en sådan anordning måste avböjas. Däremot torde det icke möta någon betänklighet att så anordna fixerandet av maximitiden för kvarhållandet å anstalten, att sedan domstolen i sitt beslut träffat ett val mellan de båda normala maximitiderna, två och fyra år, möjlighet hålles öppen till en förlängning av dessa tider med förslagsvis ett år under bestämda i lagen angivna förutsättningar. En sådan förutsättning är den i förevarande paragraf upptagna, att utskrivning på de i lagen angivna grunder icke kan ske före utgången av den primära maximitiden. Ett annat fall omtalas i 8 §. Det lämpligaste organet för beslut om sådan förlängning torde vara den föreslagna särskilda nämnden.

OM VERKSTÄLLIGHET AV DOM Å ARBETSANSTALT.

5§. (1885: 8 §; 1922: 12 §, tredje och fjärde styckena, s. 219; 1926: 28 § 4 m o m , s. 132; 1929: 22 § 3 m o m , s. 162; 1930: 37 §, s. 174—175; 1931: 43 §.) Innebörden av denna bestämmelse är att de regler som i lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid, meddelas i fråga om begynnelse- och slutdag för frihetsstraff ävensom angående verkan av sådant hinder eller avbrott i verkställigheten, som orsakas av den dömdes rymning eller sjukdom, i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse då det gäller att beräkna minsta tiden eller maximitiden för vistelse i arbetsanstalt. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med stadgandet i 7 § sista stycket i lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt samt 14 § i lagen om ungdomsfängelse. 6§. (1926: 29 §, s. 132—134; 1929: 24 §, s. 163—165; 1930: 34 §; 1931: 40 §.) I förevarande paragraf meddelas bestämmelser om regelbunden prövning av frågan om utskrivning. Den motsvaras av 10 § i lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Den första prövningen skall regelmässigt ske vid utgången av minsta tiden för kvarhållandet. Efter utgången av sagda tid är nämnden berättigad upptaga fråga om utskrivning när helst anledning därtill föreligger, men har viss begränsning stipulerats i fråga om skyldigheten att företaga sådan prövning. Beträffande det klientel, för vilket maximitiden för kvarhållandet utgör fyra år, har skyldigheten att företaga regelbunden prövning ansetts kunna begränsas till sex-månadersperioder, under det att i övriga fall — vid vilka man synes kunna räkna med en större mottaglighet för arbetsfostran — tiden bestämts till var tredje månad.

7§. (1922: 14 § sista s t , s. 235; 1926: 28 § 3 m o m , s. 131; 1929: 25 § 1 m o m , s. 165; 1930: 41 §, s. 176—177; 1931: 47 §.) Första stycket i förevarande paragraf motsvarar 11 § första stycket i lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Liknande bestämmelser återfinnas i 12 § i lagen om tvångsuppfostran samt 15 § i lagen om ungdomsfängelse. Det förutsattes att Kungl. Maj:t i likhet med vad som är fallet vid sistnämnda institut skall utfärda närmare bestämmelser angående anordnandet av övervakningen. I andra stycket meddelas bestämmelser angående övervakningstidens längd. Stadgandet motiveras av samma hänsyn som 16 § i lagen om ungdomsfängelse samt 11 § i lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Det är av synnerlig vikt att en noggrann övervakning utövas över den på prov utskrivne. Det torde emellertid icke vara lämpligt att föreskriva att övervakningstiden skall vara lika lång för samtliga utskrivna, utan torde vissa fördelar vara att vinna, om övervakningstidens längd inom vissa gränser

74 OM VERKSTÄLLIGHET AV DOM Å ARBETSANSTALT.

kunde bestämmas av nämnden. Å andra sidan torde viss maximitid för övervakningen böra utsättas i lagen. Om denna fixeras alltför lång, kan det med övervakningen avsedda ändamålet motverkas av de känslor av irritation och trots, som hos den utskrivne kunna uppstå till följd av den med övervakningen förenade inskränkningen i hans självbestämmanderätt och rörelsefrihet. Det föreslås förty att övervakningen icke må fortfara utöver två år efter utskrivningen. 8 §. (1922: 14 § tredje s t , s. 235; 1926: 28 § 3 m o m , s. 131; 1929: 25 § 2 m o m , s. 166—167; 1930: 42 §, s. 177; 1931: 48 §.) Första punkten i förevarande paragraf motsvarar 12 § i lagen om tvångsuppfostran, 17 § första stycket i lagen om ungdomsfängelse samt 12 § första stycket i lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. I likhet med vad som i detta sammanhang anförts under förarbetena till lagen om ungdomsfängelse må framhållas, att nämnden vid behandlingen av frågor om återintagning givetvis måste framgå med all den varsamhet som förhållandena i det särskilda fallet påkalla samt att återintagning sålunda ej bör beslutas, där vad som ligger den utskrivne till last är att anse som en tillfällig obetänksamhet och ej ingiver farhågor för fortsatt ovillighet från hans sida att efterkomma givna föreskrifter. Den föreslagna bestämmelsen om möjlighet till en viss förlängning av maximitiden för kvarhållandet i anstalten, när den utskrivne återhämtats, sammanhänger därmed att man icke velat, på sätt som skett vid motsvarande danska skyddsåtgärd, Arbejdshuset, underkasta alla till arbetsanstalt dömda en gemensam maximitid av fem år, utan i stället sökt differentiera maximitiderna efter de särskilda fallens svårhetsgrad, varigenom obestämdheten i tiden för frihetsberövandet blir i hög grad begränsad och därigenom mindre påfrestande för individen. Bestämmelsen är avsedd att äga tillämpning i de fall, där den utskrivne under vistelsen utom anstalten visat asociala tendenser av sådan styrka att det med fog kan antagas att det syfte som avses med behandlingen i arbetsanstalt icke kan vinnas inom ramen för den primära maximitiden för kvarhållandet. I dylika fall äger nämnden enligt utkastet föreskriva att längsta tiden för kvarhållandet skall utsträckas med ett år utöver den i domen angivna längsta tiden. Maximitiden å två år kan således utsträckas till tre år samt den å fyra år till fem år. Någon ytterligare förlängning av maximitiden kan icke beslutas för det fall att den som varit föremål för sådant beslut ånyo gör sig skyldig till tredska vid förnyad utskrivning på prov, ej heller då den, om vars kvarhållande utöver maximitiden nämnden redan en gång meddelat beslut jämlikt 4 §, gör sig skyldig till tredska vid villkorlig utskrivning. Detta kommer i utkastet till uttryck därigenom att det angives att det är den i domen angivna längsta tiden som skall kunna utsträckas. Det fall att den på prov utskrivne begår brott regleras i 11 §.

OM VERKSTÄLLIGHET AV DOM Å ARBETSANSTALT.

75 Andra stycket av förevarande paragraf motsvaras av 17 § tredje stycket i lagen om ungdomsfängelse. Bestämmelsen torde i hög grad vara ägnad att medverka till att den på prov utskrivne bemödar sig om att efterkomma de föreskrifter som meddelats vid hans utskrivning. Något hinder att ånyo på prov utskriva den som återhämtats föreligger i och för sig icke. Emellertid bör bemärkas att regeln om maximitiden för kvarhållande i anstalt städse måste iakttagas, i följd varav möjligheterna till upprepade utskrivningar på prov äro relativt begränsade. Stadgandet i tredje stycket motiveras av önskvärdheten av att kunna snabbt ingripa mot den utskrivne, där det föreligger verklig tredska. Det motsvaras av 17 § andra stycket i lagen om ungdomsfängelse samt 12 § tredje stycket i lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. I likhet med sistnämnda bestämmelse föreslås att dylikt beslut skall kunna fattas förutom av nämnden jämväl av dess ordförande, detta för att förhindra att den utskrivne inför möjligheten att bliva återhämtad avviker. 9 §• Denna paragraf motsvarar 18 § i lagen om ungdomsfängelse samt motiveras av de i 4 kap. 14 § strafflagen uppställda kraven på till fullo undergången bestraffning för att till särskilt straff för återfall skall kunna dömas. Jämväl med hänsyn till de i utkastet till lösdrivarlag föreslagna bestämmelserna om påföljd av återfall i lösdriveri erfordras ett stadgande som uttryckligen angiver när dom å arbetsanstalt skall anses till fullo verkställd. 10 §. 10—12 §§ reglera de fall där en person som dömts till arbetsanstalt sedermera befinnes hava gjort sig skyldig till brott som icke omfattas av domen. Det nyupptäckta brottet benämnes i fortsättningen X. I analogi med de bestämmelser som för hithörande fall lämnas i lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt hava reglerna utformats allt efter de olika stadier av verkställigheten utav arbetsanstaltsdomen, varunder den intagne övertygas om brottet X.1 I 10 § behandlas det fall att övertygandet om brottet X sker under tiden före verkställighetens början intill utskrivning. I regel måste det anses olämpligt att avbryta en påbörjad behandling i arbetsanstalt för att utbyta denna mot en annan reaktionsform. Där brottet X är av så grov beskaffenhet att förutsättningarna saknas för ådömande av arbetsanstalt enligt lagen om arbetsanstalt för vissa brottslingar, skall emellertid enligt tredje stycket i förevarande paragraf domen å arbetsanstalt förklaras förfallen. Ligger brottet X till tiden nära sagda dom, torde ingen tvekan kunna råda om lämpligheten av detta stadgande. Om den brottslige däremot undergått en längre tids internering med tillfredsställande resultat, 1 Jfr förslag till ändrad lagstiftning om sammanträffande " av brott, Stat. off. utr. 1937:24, s. 114 f.

7G

OM VERKSTÄLLIGHET AV DOM Å ARBETSANSTALT.

torde med ett visst fog kunna göras gällande att den sinnesändring som sålunda kommit till uttryck icke bör spolieras genom ett avbrytande av behandlingen. Man torde dock icke kunna bortse från de vådor ur allmänpreventiv synpunkt som ett stadgande av detta innehåll skulle kunna medföra. Genom att — på sätt nedan anföres — lämna möjlighet till avräkning av undergången anstaltsbehandling vid bestämmandet av straffet tillgodoser utkastet de skälighetssynpunkter som kunna göra sig gällande i detta sammanhang. Då beslutet om intagande i arbetsanstalt således förfaller, uppkommer frågan om den rationella behandlingen av den brottslige. Det är icke uteslutet att just brottet X — vilket ju i nu ifrågasatt fall är av betydande svårhetsgrad — kan aktualisera frågan om den brottsliges förvaring eller internering i säkerhetsanstalt. Där så icke är fallet har domstolen att med tilllämpning av vanliga konkurrensregler utmäta straff för hela den till bedömande föreliggande brottsligheten. I analogi med 22 § i lagen om ungdomsfängelse föreslås, att domstolen därvid skall kunna förordna att straffet skall anses till viss del verkställt genom att den dömde undergått behandling i arbetsanstalt. Brottet X kan emellertid, såsom ovan nämnts, aktualisera frågan om tilllämpning av lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Detta kan givetvis även bliva fallet oberoende av om detta brott- är av den svårhetsgrad att det enligt vad ovan anförts på den grund bör medföra att beslutet om intagande i arbetsanstalt förfaller. Frågan om ådömande av förvaring eller internering skall avgöras i enlighet med de regler som gälla för sagda institut, och meddelas sådan dom, skall beslutet om intagande i arbetsanstalt förklaras förfallet. Där beslutet om intagande i arbetsanstalt icke skall förklaras förfallet av grunder som ovan nämnts, har domstolen enligt förevarande paragraf att välja mellan tre förfaringssätt, nämligen att 1) förordna att behandlingen i arbetsanstalt skall avse jämväl brottet X; 2) ådöma straff för brottet samt, om detta är frihetsstraff, förordna att vistelsen å anstalten skall avbrytas till dess straffet verkställts; eller 3) förklara beslutet om intagande i arbetsanstalt förfallet och utmäta straff för hela den brottslighet som då föreligger till bedömande. Ad 1). I allmänhet torde det vara lämpligt att låta behandlingen i arbetsanstalt konsumera den brottslighet som ligger till tiden före intagandet i anstalten, i den mån denna icke är av alltför allvarlig karaktär. För att vinna överensstämmelse med 3 § i utkastet till lag om arbetsanstalt för vissa brottslingar föreslås —• där längsta tiden för kvarhållandet förut bestämts till två år — att denna tid skall höjas till fyra år, när å brottet ej kan följa lägre straff än straffarbete i två år. Det kan emellertid tänkas fall då det efter intagandet i anstalten upptäckes att den intagne gjort sig skyldig till en serie grova förbrytelser, av vilka visserligen ingen är så allvarlig att arbetsanstalt är utesluten men på grund varav det ur allmänpreventiv synpunkt skulle vara betänkligt att låta vid intagandet i arbetsanstalt bero, detta även med hänsyn tagen till möjligheten att såsom nyss nämnts utsträcka tiden för kvarhål-

OM VERKSTÄLLIGHET AV DOM Å ARBETSANSTALT.

landet. För sådana fall är det under 3) omförmälda förfaringssättet avsett att äga tillämpning. Ad 2). Det torde understundom vara lämpligt att vid sidan av behandling i arbetsanstalt ådöma särskilt straff. Särskilt torde detta förfaringssätt kunna tillämpas i två fall, nämligen dels vid vissa bötesbrott och dels då brottet X är förövat efter det att behandlingen i arbetsanstalt tagit sin början. I förstnämnda avseendet må framhållas att skäl torde saknas att underlåta att där tillgång finnes uttaga böter för brott, som icke stå i något som helst samband med den brottslighet eller livsföring varför intagande i arbetsanstalt ådömts, t. ex. för brott mot författningar av politirättslig natur. I övrigt torde omförmälda förfaringssätt få sin största betydelse där den brottslige förövat brottet efter intagandet i arbetsanstalten, i det att ett frihetsstraff i straffanstalt då får en karaktär av disciplinär bestraffning som torde medföra vissa fördelar med hänsyn till ordningen på anstalten. Möjligheten att ådöma frihetsstraff och förordna om anstaltsbehandlingens avbrytande är icke — såsom fallet är i lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt — begränsad till de fall då brottet X är av grov beskaffenhet, d. v. s. då det konkreta straffet blir straffarbete. Icke heller angivas eljest i utkastet några omständigheter av betydelse för avgörandet i varje särskild fall av frågan om ifrågavarande förfaringssätts lämplighet. Det torde nämligen bäst överensstämma med praktiska krav att härutinnan lämna rum för stor frihet åt rättstillämpningen. Ad 3). Som redan nämnts är detta förfaringssätt motiverat av allmänpreventiva hänsyn. Fjärde stycket i förevar ande paragraf motsvarar 14 § andra stycket i lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. 11 §• Denna paragraf avser det fall att den brottslige övertygas om brottet X under prövotid. Om detta brott är av så grov beskaffenhet att straffminim u m är fyra år eller högre, bör av skäl som vid behandlingen av 10 § anförts domen å arbetsanstalt ej konsumera straffet och alltså återintagning i arbetsanstalt äga rum, utan skall — där ej omständigheterna föranleda till tillämpning av lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt — straff ådömas, därvid viss avräkning av interneringstiden, motsvarande vad i 10 § stadgas, synes böra ifrågakomma. Om brottet X däremot icke har omförmäld svårhetsgrad och frågan alltså blir att avgöra huruvida redan undergången behandling i arbetsanstalt skall konsumera straff för brottet eller huruvida särskilt straff skall ådömas och verkställas eller om behandlingen i arbetsanstalt skall återupptagas, så må till en början anmärkas att de skäl som kunna anföras mot utbyte av behandlingsform under pågående vistelse i arbetsanstalt icke äga samma giltighet, när vederbörande redan befinner sig utom anstalten, låt vara allenast försöksvis. Om brottet X förövats efter utskrivning på prov torde återintagande i anstalten böra ske alle-

78 OM VERKSTÄLLIGHET AV DOM Å ARBETSANSTALT.

nast i de fall där brottet är utslag av samma böjelser som legat till grund för hans föregående brottslighet eller livsföring. Naturligen bör också härvidlag hänsyn tagas till längden av den tidrymd, under vilken den brottslige kan efter återintagning kvarhållas i anstalten, jämfört med brottets grovhet. Domstolen har enligt denna paragraf i fall som här avses fria händer i valet mellan att förordna om återintagning och att besluta annan reaktionsform, i första hand då straff. Däremot saknas naturligen anledning att i här omförmälda fall, d. v. s. när brottet X förövats efter utskrivning på prov, låta den redan undergångna anstaltsbehandlingen konsumera straffet. Om brottet X förövats före utskrivningen på prov är förhållandet ett annat. I sådant fall motivera disciplinära hänsyn icke användandet av särskilt straff och några betänkligheter av principiell natur mot att låta behandlingen i arbetsanstalt konsumera ett sådant brott torde näppeligen kunna anföras. Emellertid torde regeln om konsumtion böra kompletteras med ett stadgande, varigenom jämväl i fall som nu avses återintagning av den brottslige kan ske. Vid avgörandet härav bör naturligen hänsyn tagas till brottets grovhet, anstaltsbehandlingens längd, den brottsliges uppförande utom anstalten o. s. v. 12 §. Denna paragraf reglerar den konkurrenssituation, som uppstår då den som dömts till arbetsanstalt först efter slutlig utskrivning eller efter övervakningens upphörande övertygas om ett dessförinnan begånget brott. I överensstämmelse med i övrigt i utkastet tillämpade principer, så vitt angår konkurrensspörsmål, skall brott vara ej kan följa lägre straff än straffarbete i fyra år städse bliva föremål för lagföring och avgörande i vanlig ordning. I övriga fall har domstolen valfrihet mellan att ådöma straff eller förordna att behandlingen i arbetsanstalt skall avse jämväl brottet X. 13 §. I denna paragraf meddelas bestämmelser angående de fall då dom å arbetsanstalt och dom å straff sammanträffa på verkställighetens stadium. Paragrafen motsvarar 18 § i lagen om tvångsuppfostran, 21 § i lagen om ungdomsfängelse och 17 § i lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. I allmänhet torde man kunna förutsätta att domstolen genom straffregistret erhåller vederbörliga uppgifter om tidigare meddelade domar. Emellertid kunna det oaktat fall inträffa då tvenne domar, den ena avseende straff och den andra arbetsanstalt, föreligga samtidigt. Denna paragraf löser den situation som då uppkommer sålunda, att i vissa fall automatisk absorption av straffet skall äga rum, medan i andra fall frågan om konkurrenssituationens behandling hänskjutes till domstols avgörande, därvid domstolen har att med ledning av vanliga konkurrensregler bestämma det sammanlagda straffet för den föreliggande brottsligheten.

OM VERKSTÄLLIGHET AV DOM Å ARBETSANSTALT.

14 §. I 8 § i utkastet till lag om arbetsanstalt för vissa brottslingar har bl. a. stadgats, att där skilda verkningar följa av olika straffarter, arbetsanstalt i högst två år skall vara likställt med fängelse och arbetsanstalt i högst fyra år med straffarbete. Detta stadgande har ansetts böra leda därtill att preskriptionsbestämmelserna avfattas i nära överensstämmelse med de i 5 kap. 20 § strafflagen givna stadgandena. Såvitt angår den mildare formen av ifrågavarande skyddsåtgärd, föreslås i enlighet härmed en preskriptionstid av fem år, men för den strängare formens vidkommande har det icke ansetts lämpligt att stadga en längre preskriptionstid än tio år. Anmärkas må att lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt stannat vid en preskriptionstid av femton år, trots att de i sagda lag avsedda skyddsåtgärder komma till användning även för mycket grova brott. 15 §. Administrativa bestämmelser rörande lagens tillämpning skilt i fråga om anstaltsorganisationen.

erfordras sär-

Utkast till lag om behandling i arbetshem av vissa arbetsskygga. Gällande bestämmelser om arbetshem. Enligt 33 § fattigvårdslagen skola finnas arbetshem för omhändertagande av dels vissa understödstagare och dels vissa försörjningspliktiga.1 Enligt 35 § 1 mom. barnavårdslagen m å för skyddsuppfostran omhändertagen person jämväl överlämnas till arbetshem. De understödstagare för vilka arbetshemmen äro avsedda utgöras av sådana i någon mån arbetsföra behövande vilka äro i behov av anstaltsvård men icke lämpligen kunna emottagas eller behållas å vanliga fattigvårdsanstalter (ålderdomshem). Försumliga försörjningspliktiga kunna jämlikt 71 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen erhålla föreläggande att fullgöra arbete och för detta ändamål intagas å anstalt, bl. a. arbetshem. Personer under 18 år må ej intagas å arbetshem och ej heller må män och kvinnor intagas å samma arbetshem, såvida ej för dem finnas fullständigt skilda avdelningar. Arbetshem upprättas av landstingen och de städer som ej deltaga i landsting. Två eller flera landsting eller städer som nu nämnts kunna förena sig om gemensamt arbetshem; sådant kan upprättas jämväl av annan, kommun eller enskild, därvid landsting eller stad, vars behov av arbetshem därigenom täckes, befrias från skyldigheten att upprätta arbetshem. För arbetshem skall finnas ett reglemente, fastställt av Kungl. Maj:t, samt styrelse, utsedd på sätt reglementet föreskriver. Om intagande i arbetshem beslutar dess styrelse. Beträffande understödstagare tillkommer initiativet till begäran om intagande vederbörande fattigvårdsstyrelse eller särskild styrelse för den anstalt, där understödstagaren vistas. Beträffande försörjningspliktig utgör grunden för intagande å arbetshem det av fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd givna föreläggandet för vederbörande att inställa sig till och efter förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat arbete. Besvär över fattigvårdsstyrelses eller barnavårdsnämnds föreläggande för någon att fullgöra arbete å arbetshem må ej föras. När den föreläggandet avser ej frivilligt efterkommer föreläggandet, äger vederbörande styrelse hos polismyndigheten erhålla handräckning för hans inställelse å arbetshemmet. Polismyndigheten har därvid i Se angående arbetshemmens verksamhet den redogörelse som utgivits av statens inspektör för fattigvård och barnavård under titeln »Arbetshemmen enligt lagen om fattigvården. En översikt över dessas verksamhet till och med 1936 års utgång.»

GÄLLANDE BESTÄMMELSER OM ARBETSHEM.

att undersöka huruvida förutsättningar för arbetsföreläggandet föreligga. Besvär över meddelad handräckning må föras hos Konungens befallningshavande. Arbetshems styrelse äger enligt 69 § fattigvårdslagen disciplinär myndighet över den som intagits i hemmet i enlighet med det för hemmet fastställda reglementet. För svårare fall ges föreskrifter i 74 och 75 §§ fattigvårdslagen, enligt vilka den felande efter formell varning av anstaltens styrelse kan av länsstyrelsen ådömas tvångsarbete. Beslut om utskrivning från arbetshem tillkommer enligt gällande reglementen hemmets styrelse. Beträffande vissa intagna angivas i lagen uttryckligen villkoren för att utskrivning må äga rum. Sålunda föreskrives i 73 § fattigvårdslagen, att sådan understödstagare, som gjort sig förfallen till bettleri eller lösdriveri samt, på grund därav att han varit i behov av fattigvård, enligt gällande bestämmelser överlämnats till fattigvårdsstyrelse och för vård intagits å fattigvårdsanstalt, icke är berättigad att lämna anstalten, med mindre grundad anledning finnes att antaga, att han utanför anstalten skall ärligen försörja sig. Övriga understödstagare kunna däremot lämna arbetshemmet, så snart de avstå från erhållande av fattigvård och samtidigt kunna visa, att de ej vidare äro i behov härav. Beträffande försörjningspliktig gäller, att han må kvarhållas å hemmet eller i arbetet, intill dess grundad anledning föreligger till antagande att han skall söka efter förmåga fullgöra sina ifrågavarande skyldigheter; dock må han icke kvarhållas oavbrutet längre tid än ett år. Vid den första intagningen i arbetshem tillämpas beträffande försörjningspliktiga i allmänhet en vistelsetid av sex månader, varefter s. k. försökspermission medgives. Denna är icke reglerad i lag. Försökspermission innebär att den intagne utskrives villkorligt, d. v. s. under förutsättning att han i fortsättningen på ett tillfredsställande sätt fullgör sin försörjningsplikt. Vid förnyad intagning på arbetshem bruka de försumliga försörjarna som regel kvarhållas hela den i lagen föreskrivna maximitiden, ett år i följd. För uppförande eller inrättande av arbetshem samt till driftskostnaderna vid desamma har statsbidrag medgivits. 1 För de å landsting tillhörigt arbetshem intagna försörjningspliktiga erlägges av fattigvårdssamhälle ingen avgift, däremot utgår i enlighet med vederbörande landstings beslut sådan avgift för de å arbetshem intagna understödstagarna, såvida landstinget ej beslutat att medgiva fri vård även för dessa. Under år 1923 påbörjade de första arbetshemmen sin verksamhet. Under därpå följande år fram till 1929 upprättades övriga av nu befintliga tolv arbetshem, därav sju för män och fem för kvinnor. Samtliga arbetshem ha ända från början haft karaktären av s. k. öppna anstalter. På senare år ha emellertid vid upprepade tillfällen framträtt behov av slutna avdelningar å arbetshemmen för att på ett snabbt och effektivt sätt kunna avskilja sådana asociala eller psykiskt defekta personer som utgöra en fara för disciplinen på arbetshemmen eller kräva särskild tillsyn. Efter 1

Kungl. kung. 7 juli 1921, med ändring 18 juni 1927, samt Kungl. kung. 9 juli 1920. 6—389122. Bilagor.

82 OM BEHANDLING I ARBETSHEM AV VISSA ARBETSSKYGGA.

samråd mellan statens inspektör för fattigvård och barnavård samt de olika arbetshemmens styrelser utarbetades därför ett förslag om inrättande vid Västergårdens arbetshem av en för samtliga arbetshem gemensam sluten avdelning. Förslaget framlades av Kungl. Maj:t för 1936 års riksdag (statsverkspropositionens femte huvudtitel, punkt 67) och vann därvid riksdagens godkännande (skrivelse nr 307). Den slutna avdelningen vid Västergårdens arbetshem — som avses för tio interner — beräknas bliva färdigställd under loppet av år 1937. Vid avdelningen skola från samtliga arbetshem för män mottagas sådana understödstagare och försumliga försörjare, som störa ordningen å hemmen eller eljest kräva särskild tillsyn. De sju arbetshemmen för män äro: ösbyholm i Stockholms län, Västergården i Älvsborgs län, Långmora i Kopparbergs län, Blinkarp i Malmöhus län, Kalbo i Södermanlands län och Ödevata i Kalmar län samt Malmö stads arbetshem i Limhamn. De fem arbetshemmen för kvinnor äro: Emaus i Stockholms län, Smedsbo i Kopparbergs län, Herrljunga i Älvsborgs län, Malmköping i Södermanlands län och Arrie i Malmöhus län.

Statistiska uppgifter a n g å e n d e klientelet å a r b e t s h e m m e n . Arbetshemmen för män disponera för närvarande sammanlagt 273 platser och arbetshemmen för kvinnor sammanlagt 99 platser. Härtill komma de 10 platser, som i år bliva tillgängliga vid den särskilda avdelningen å Västergårdens arbetshem för män. Beträffande beläggningen å arbetshemmen må anföras följande siffror, avseende beläggningen den 1 mars 1937, vid vilken tidpunkt företagits viss undersökning av arbetshemsklientelet. Av de 273 platser som funnos till förfogande å arbetshemmen för män voro allenast 163 belagda. Motsvarande siffror beträffande arbetshemmen för kvinnor voro 99 och 42. Detta utgör en beläggningsprocent av, såvitt angår arbetshemmen för män 59-7 % samt såvitt angår arbetshemmen för kvinnor 43-4 °/o. Av de manliga intagna utgjordes 94 eller 57'6 % av understödstagare samt 69 eller 42-4 °/o av försörjningspliktiga. Å arbetshemmen för kvinnor med en total beläggning av 42 personer utgjorde 37 eller 88 %> understödstagare samt 5 eller 12 % försörjningspliktiga. De intagnas fördelning å olika arbetshem framgår av tabellen å sid 83. Några bindande slutsatser angående frekvensen å arbetshemmen kunna icke dragas av dessa siffror, vilka dock bestyrkas av de uppgifter angående beläggningen vid tidigare tillfällen som stått till förfogande. Emellertid torde som ett allmänt omdöme kunna uttalas, att beläggningsfrekvensen å arbetshemmen städse understigit deras kapacitet, stundom i avsevärd omfattning. En öppen fråga är huruvida lagen om förskottering av underhållsbidrag till barn den 18 juni 1937, varigenom barnavårdsnämnd, som utgivit bidragsför-

STATISTISKA UPPGIFTER ANG. KLIENTELET Å ARBETSHEMMEN.

83 U p p g i t t å antalet i a r b e t s h e m d e n 1 m a r s 1937 i n t a g n a p e r s o n e r . Antal platser

A r b e t s h e m

Långmora .. . Ödevata Blinkarp Malmö stads . Västergården . Ösbyholm .. Kalbo Emaus Arrie Herrljunga.. Malmköping . Smedsbo S:a 1

50 20 37 24 65 47 30 12 20 22 21 24 372

Intagna Intagna understöds- försörjningstagare pliktiga 14 7 9 6

11 40 7 9 6 7

23 21 8 2 1

10 5 131

2 74

Dessutom hade 12 interner beviljats försökspermission samt 9 olovligen avvikit. utom var intagen en skyddshemselev.

Summa

30 19 17 6 34 42 15 11 7* 7* 10* 7 205 2

D ess-

skott, å vederbörande kommuns vägnar inträder i barnets rätt till underhållsbidrag gentemot fadern, skall föranleda ett ökat antal intagningar av försörjningspliktiga. Denna fråga torde icke kunna tillfredsställande besvaras förrän sagda lag ägt tillämpning en icke alltför kort tidrymd. Beträffande arbetsdriften å arbetshemmen må hänvisas till förut omförmälda redogörelse av statens inspektör för fattigvård och barnavård. Här må endast påpekas, att å arbetshemmen för män jordbruksarbetet spelar en dominerande roll, men att tillgång till olika slag av hantverksarbete förefinnes, såsom t. ex. skomakeri-, skrädderi-, snickeri-, målnings- och bageriarbete. Å arbetshemmen för kvinnor utföras hushållsgöromål, sömnad, vävnad, tvätt och strykning ävensom i vissa fall trädgårdsarbete och smådjursskötsel. Någon möjlighet att åstadkomma en differentiering av behandlingen av arbetshemmens klientel finnes f. n. icke; dock har första steget härtill tagits genom det förut omförmälda beslutet om upprättandet av en sluten avdelning å Västergården. Att redan med arbetshemmens nuvarande klientel en specialisering av hemmen är önskvärd har sedan åtskilliga år stått klart. Klientelet är nämligen synnerligen heterogent och består till icke ringa utsträckning av mycket svårhanterliga element. I samband med förevarande utredning ha såsom förut omnämnts vissa undersökningar angående beskaffenheten av det klientel, som den 1 mars 1937 fanns å arbetshemmen, företagits. Sålunda har bl. a. gjorts en utredning angående de intagnas ålder vid undersökningstillfället, vars resultat

84 OM BEHANDLING I ARBETSHEM AV VISSA ARBETSSKYGGA.

framgår av nedanstående tabell: (ut = understödstagare, fpl = pliktiga) .

försörjnings-

20—30 år 3 0 - 4 0 år

4 0 - 5 0 år

5 0 - 6 0 år

6 0 - 7 0 år

över 70 år

ut

ut

ut

ut

ut

A r b e t s h e m fpl

ut

Långmora Ödevata

fpl

fpl

5 6 3

Blinkarp Malmö stads Västergården Ösbyholm Kalbo

2 1 5 2 4 18 4

10 5 5

Emaus Arrie Herrljunga Malmköping

2 Smedsbo

1 S:a

1 IG

4 2 30 i

3 1 18

fpl

fpl

fpl

5 3 1 4 9 1 1 1 1 1 27

1 14

Av de manliga intagna voro sålunda 42 eller 25-7 °/o mellan 50—60 år. I denna grupp dominerade understödstagarna (85-4 °/o av gruppen). Därnäst i storleksordning kommer klientelet mellan 30—40 år, eller 24 °/o av hela antalet manliga interner, därvid dock är att märka det dominerande antalet av försörjningspliktiga (85 % av de i denna grupp ingående). Av de kvinnliga intagna befunno sig flertalet, 16 st. eller 38 °/o, i åldern mellan 40—50 år. Kriminaliteten bland de i arbetshem intagna (fortfarande avseende dem som den 1 mars 1937 voro intagna i arbetshem) avspeglas i följande tabeller: Antal intagna som förut undergått

a) varken tvångsarbete eller frihetsstraff b) tvångsarbete men ej frihetsstraff c) frihetsstraff men ej tvångsarbete d) såväl tvångsarbete som frihetsstraff

manliga

kvinnliga

97 4 45 19

37 4 — 1

Av de manliga intagna hade sålunda 68 eller 41'2 °/o förut varit föremål för kriminalpolitiskt ingripande med frihetsberövande. Anmärkningsvärt är att en så jämförelsevis stor del av nämnda grupp som 19 st. eller 276 % undergått såväl frihetsstraff som tvångsarbete. Kriminalitetens fördelning mellan understödstagare och försörjningspliktiga framgår av följande tabell:

STATISTISKA UPPGIFTER ANG. KLIENTELET Å ARBETSHEMMEN. manliga

Antal personer som förut undergått

ut.

a) tvångsarbete men ej frihetsstraff . b) frihetsstraff men ej tvångsarbete c) såväl tvångsarbete som frihetsstraff S:a

kvinnliga

fpl.

4 27 18 49

ut.

fpl.

4 17 2 19

—

1 5

Av sistintagna tabell framgår — såsom varit att vänta — att kriminaliteten haft störst utbredning bland de manliga intagna och främst då bland understödstagarna. Anmärkningsvärt är emellertid i vilken utsträckning jämväl de försörjningspliktiga undergått frihetsstraff. Kriminalitetens intensitet framgår av följande tablå: Undergått straffarbete eller fängelsestraff

3 4

. »

i

ut.

fpl.

m.

kv.

m.

16 11 5 3 2 6

12 3 2 1

kv.

—

1 Härav framgår att kriminaliteten bland de manliga intagna varit mest kvalificerad hos understödstagarna, av vilka 379 °/o av de bestraffade undergått straffarbete eller fängelse minst tre gånger. Hos de försörjningspliktiga dominera förstagångsförbrytarna (631 % av gruppen). Angående kriminalitetens former hänvisas till nedanstående tablå, som allenast omfattar de manliga intagna, utan uppdelning å understödstagare och försörjningspliktiga. Domar å straffarbete eller fängelse för: stöld (tillgreppsbrott) bedrägeri, förfalskning, förskingring misshandel, våld, motstånd, hemfridsbrott försäljning av rusdrycker, lönnbränning, spritsmuggling brott mot krigslagarna andra enstaka brott 1

109 28 30 1 13 11.

1 otukt med djur 2, onaturlig otukt 1, tvingande till otukt 1, rattfylleri 2, olovligt brukande av motorfordon 2, mordbrand 1, vållande till annans död 1, befriande av i arrestlokal insatt person 1.

86 OM BEHANDLING I ARBETSHEM AV VISSA ARBETSSKYGGA.

56'7 °/o av samtliga av de manliga intagna begångna brott utgöras sålunda av tillgreppsbrott. De därnäst vanligaste brottsarterna äro våldsbrotten (156 %>) och bedrägeribrotten (145 % ) .

A r b e t s h e m m e n s förstatligande o c h a n v ä n d a n d e för l ö s d r i v a r vården. Som en sammanfattning om arbetshemmens nuvarande klientel torde alltså kunna fastslås, att detsamma är i hög grad heterogent. Inom detsamma rymmas personer som icke hava kommit i kontakt med strafflagen sida vid sida med brottslingar vilkas liv karakteriseras av en ständig vandring in i och ut ur straff- och tvångsarbetsanstalter. Där finnas ynglingar i början av 20-årsåldern och gubbar som närma sig 80 år, och där äro intagna såväl helt arbetsoförmögna personer som sådana vilkas arbetsförmåga är mer eller mindre nedsatt. På grund av arbetshemmens öppna natur äro möjligheterna till en differentiering av klientelet inom varje särskilt arbetshem synnerligen begränsade, och där sådan förekommer är den inskränkt till anordnandet av skilda förläggningar för understödstagare och försumliga försörjare. Av ovan intagna tablåer torde framgå att en sådan differentiering helt visst icke alltid överensstämmer med vad som vore önskvärt. Mellan arbetshemmens klientel, å ena, samt lösdrivarklientelet och de brottslingar, vilkas kriminalitet sammanhänger med deras böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt, å andra sidan, finnas många beröringspunkter. Delvis sammanfalla dessa båda grupper helt. Åtskilliga av understödstagarna äro sådana som beträtts med lösdriveri men som jämlikt 7 § lösdrivarlagen överlämnats till vederbörande länsstyrelse och därefter intagits å arbetshem, direkt eller efter vistelse å annan fattigvårdsanstalt. Även bland de övriga understödstagarna samt de försörjningspliktiga finnas lösdrivarelement, i den senare gruppen dock i mindre utsträckning. Erinras må om resultatet av förut omförmälda undersökning per den 31 mars 1937, såvitt angår verkställt tvångsarbete, enligt vilken 23 manliga interner av 163 undergått tvångsarbete. Jämväl förekomsten av kriminalitet bland de i arbetshem intagna erbjuder stora likheter med motsvarande förhållande hos tvångsarbetarna. Över huvud taget torde kunna fastslås, att en stor del av arbetshemsklientelet och det egentliga lösdrivarklientelet ur psykologiska synpunkter bilda en enhetlig grupp, karakteriserad av vederbörandes böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt samt därav att de i större eller mindre utsträckning äro behäftade med psykiska eller fysiska defekter. Dessa omständigheter hava legat till grund för tidigare framställda förslag om arbetshemmens användande som ett led i lösdrivarvården, vartill kommer önskemålet att det å hemmen befintliga platsantalet rationellt utnyttjas, vilket f. n. ingalunda kan sägas vara fallet. För lösdrivarvården skulle användandet av arbetshemmen betyda att ar-

ARBETSHEMMENS FÖRSTATLIGANDE M. M.

betstillfällen skulle kunna beredas de lösdrivare som icke lämpligen borde placeras i arbete i öppna marknaden men som samtidigt icke nått ett sådant stadium av asocialitet att sluten anstaltsvård är erforderlig. Att behov av dylika arbetstillfällen föreligger är uppenbart. Erfarenheterna från arbetshemmens hittillsvarande verksamhet giva vid handen att de — trots sina obestridliga brister i organisatoriskt avseende — måste anses väl lämpade för en sådan uppgift. Men i fråga om lösdrivarvården erfordras icke blott att arbetstillfällen beredas utan även att tillfälle gives till viss yrkesutbildning, även om denna på grund av förhållandenas natur måste bliva av mera elementär art. Även en dylik utbildning torde kunna anordnas inom arbetshemsorganisationens ram. En absolut förutsättning för att de nu befintliga arbetshemmen skola kunna användas för här ifrågasatt ändamål är emellertid att möjligheter till differentiering av klientelet förefinnes. Som ovan anförts måste detta vara ett starkt önskemål redan med arbetshemmens nuvarande uppgifter men för en utvidgning av uppgifterna måste differentieringen framstå såsom ett oundvikligt krav. Nödvändigt är också att denna differentiering icke verkställes efter formella linjer, d. v. s. efter grunden till intagandet, utan med hänsyn till den intagnes person. Ovan har påvisats hurusom gränserna mellan de olika grupperna av arbetshemmens nuvarande klientel är flytande, och detta förhållande förändras ej om klientelet utvidgas att omfatta jämväl vissa lösdrivarelement. För att en effektiv arbetsfostran skall kunna komma till stånd och för att arbetsmöjligheterna skola kunna rationellt utnyttjas, bör differentieringen ske med hänsyn till vederbörandes mottaglighet för arbetsfostran, deras ålder, anlag, arbetsförmåga och föregående kriminalitet. Att inom varje arbetshems ram åstadkomma möjligheter till en tillfredsställande differentiering skulle icke vara genomförbart under andra förutsättningar än att hemmens öppna karaktär övergåves. Detta skulle å sin sida helt förändra hemmens karaktär och göra dem mindre lämpliga för sina utvidgade uppgifter. Den rätta lösningen synes därför vara att reservera varje särskilt arbetshem för en viss typ av klientelet. Detta måste föranleda genomgripande förändringar i arbetshemmens organisation. Det nuvarande systemet med begränsade upptagningsområden för arbetshemmen måste övergivas och ersättas av en anordning varigenom varje särskilt arbetshem finge hela landet såsom upptagningsområde för en viss typ av klientelet. Bedan ur denna synpunkt framträder förstatligandet av arbetshemmen som ett önskemål. Ännu mera gäller detta, om lösdrivarklientelet infogas bland arbetshemsklientelet. Grundläggande för ovan omförmälda utkast till en reformerad lösdrivarlagstiftning är att bekämpandet av lösdriveriet är en statlig angelägenhet, ett led i statsmakternas uppgifter till främjande av allmän ordning och säkerhet, och det förutsattes därför, att staten skall bära kostnaderna för ingripandet mot lösdrivarelementen. Detta bör i sin tur leda till att statsmakterna lämnas ett avgörande inflytande över samtliga de anstaltsformer, vari lösdrivarhehandling äger rum. Visserligen stå arbetshemmen

88 OM BEHANDLING I ARBETSHEM AV VISSA ARBETSSKYGGA.

under uppsikt av socialstyrelsen med biträde av statens fattigvårdsinspektör 1 och skall enligt gällande lag Konungen pröva plan till arbetshem samt fastställa dettas reglemente, varjämte en förutsättning för utbetalande av statsbidrag till hemmen är att dessa avsynas av statens fattigvårdsinspektör, men det torde vara önskvärt att staten direkt finge övertaga ansvaret för arbetshemmens drift och skapa enhetliga principer härför. Med hänsyn till de ansvarsfulla uppgifter som styrelserna för arbetshemmen komma att få, om den lagstiftning som här avses genomföres, böra statsmakterna även hava ett avgörande inflytande å styrelsernas sammansättning. Några ökade utgifter för kommunernas del uppkomma icke vid en sådan omläggning av arbetshemsorganisationen. Liksom hittills böra avgifter utgå från dessa för understödstagarna men däremot icke för de försumliga försörjningspliktiga. Att behandlingen av de å arbetshem intagna bör anordnas i huvudsak lika, oavsett grunden till intagandet, får anses uppenbart. Vilka förändringar, som i detta syfte böra vidtagas i lagen om fattigvården samt barnavårdslagen, är föremål för fortsatt övervägande. Här skall endast redogörelse lämnas för huvudprinciperna vid behandlingen av dem som intagits jämlikt utkasten till lag om arbetsanstalt för vissa brottslingar och lag om åtgärder beträffande lösdrivare och vissa andra arbetsskygga. I likhet med vad som är fallet i fråga om behandlingen i arbetsanstalt föreslås att tiden för kvarhållandet å arbetshem göres relativt obestämd. Maximitiden föreslås till två år för den som intagits i arbetshemmet jämlikt beslut av fattigvårdsstyrelse eller i samband med villkorlig dom samt till ett år för den som frivilligt ingått i hemmet. Om viss utsträckning av denna tid efter medgivande av styrelsen för arbetshemmet stadgas i 4 § andra och tredje styckena. Någon minimitid föreslås däremot icke, då någon sådan icke, såsom fallet är beträffande arbetsanstalt, kräves av allmänpreventiva hänsyn. Frågan om utskrivning från arbetshem avgöres av hemmets styrelse och skall upptagas till prövning senast inom tre månader från intagningen. Något hinder att redan före utgången av denna period utskriva person finnes icke; detta kan ske närhelst anledning finnes till antagande att han efter utskrivning skall söka efter förmåga genom eget arbete ärligen försörja sig samt i övrigt föra ett ordentligt leverne. I övrigt överensstämma principerna för behandlingen å arbetshem i huvudsak med vad som gäller angående behandlingen å arbetsanstalt. Emellertid föranledas vissa avvikelser därifrån av den omständigheten att prövningen av frågan om utskrivning avgöres, icke av en central nämnd med höga kvalifikationer, utan av en lokal styrelse. Ur rättssäkerhetssynpunkt har det ansetts erforderligt att föreskriva rätt för internen att i vissa fall till socialstyrelsens prövning hänskjuta frågan om befogenheten av styrelsens för arbetshemmet beslut om vägrad utskrivning eller återhämtande till arbetshemmet av den som utskrivits på prov (11 §). 1

Fr. o. m. den 1 januari 1938.

OM BEHANDLING I ARBETSHEM AV VISSA ARBETSSKYGGA.

89 Utkastets detaljbestämmelser. 1 §• Beglerna angående behandlingen av i arbetshem intagna understödstagare och försumliga försörjare äro föremål för ytterligare överväganden inom kommittén. 2 §•

Såsom i den allmänna motiveringen anförts avses att staten skall övertaga nu befintliga arbetshem. I ändamål att skapa största möjliga utväg till differentiering föreslås emellertid att Konungen skall kunna erkänna av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnat arbetshem eller avdelning därav såsom arbetshem. Det torde — framför allt för att stimulera till användandet av möjligheten att frivilligt ingå å arbetshem vara önskvärt att arbetshem finnas att tillgå, där behandlingen kan äga rum under friare former än å de statliga arbetshemmen. 3 §• I den allmänna motiveringen har redogjorts för de skäl som föranlett kravet på en differentiering av arbetshemmen. Stadgandena härom äro av den vikt att de — i likhet med vad som är fallet i utkastet till lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt — ansetts böra inflyta i lagen. 4 §.

I utkastet till lösdrivarlag angivas vissa maximitider för vistelsen å arbetsanstalt, medan minimitiderna för vistelsen å sådan anstalt regleras i utkastet till lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt. Denna anordning är motiverad av önskvärdheten av att låta domstolen redan vid domens meddelande utöva inflytande å maximitidens längd och — genom val av endera maximitiden — avpassa domen efter omständigheterna i det enskilda fallet. I fråga om det klientel, för vilket arbetshemmen äro avsedda, alltså de yngre och mera förbättringsbara elementen, torde icke föreligga behov av att på förhand — d. v. s. i samband med beslutet om intagande i arbetshem — föreskriva skilda maximitider för kvarhållandet i arbetshemmet, utan torde det vara tillräckligt att det föreskrives en för alla gemensam maximitid, vilken bestämmelse då har sin plats i förevarande lagutkast. Maximitiden för kvarhållandet utgör enligt utkastet två år för den som intagits efter beslut av fattigvårdsstyrelse eller i samband med villkorlig dom men eljest ett år. Att tiden två år valts sammanhänger med önskvärdheten av icke blott att den intagne skall kunna vänjas till arbete under en icke alltför kort tidrymd utan även att han i fall av behov skall kunna bibringas erforderlig yrkesutbildning. I analogi med 3 § i utkastet till lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt och av enahanda skäl som ligga till grund för nämnda paragraf har

90 OM BEHANDLING I ARBETSHEM AV VISSA ARBETSSKYGGA.

föreslagits rätt för vissa å arbetshem intagna att kvarstanna å arbetshemmet utöver den eljest föreskrivna längsta tiden. I fråga om arbetshem, särskilt sådana som äro avsedda för personer med nedsatt arbetsförmåga, synes man kunna räkna med att de där intagna i större utsträckning än förhållandet kan antagas bliva vid arbetsanstalterna begära att få kvarstanna efter maximitidens utgång. 5 §. Denna paragraf motsvarar 4 § i utkastet till lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt. De avvikelser som föreligga äro motiverade av att bestämmelser om viss minsta tid för kvarhållandet icke förefinnas beträffande dem som intagits i arbetshem. 6 §• Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, kan utskrivning på prov principiellt ske redan kort tid efter intagandet å arbetshemmet. Beglerna i förevarande paragraf avse allenast att fastställa den tid, inom vilken prövning av frågan om utskrivning obligatoriskt skall äga rum. — Beträffande dem som frivilligt ingått i arbetshem gälla samma principer som i fråga om övriga där intagna d. v. s. tiden för kvarhållandet är inom maximigränsen obestämd (maximitiden i dessa fall är enligt 4 § allenast ett år), och utskrivning på prov skall äga rum under samma förutsättningar som i fråga om övriga intagna. 7 §• Denna paragraf avviker från 7 § i utkastet till lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt så till vida att övervakningstiden ej får överskrida ett år från utskrivningen (vid arbetsanstalt två år). Jfr följande paragraf. 8 §.

När återhämtande beslutes enligt 8 § i utkastet till lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt, äger nämnden föreskriva en utsträckning av längsta tiden för kvarhållandet å anstalten med ett år. Att denna bestämmelse saknar motsvarighet i förevarande paragraf beror, liksom övriga skiljaktigheter de båda utkasten emellan, därpå att medan arbetshemmet uteslutande har en arbetsfostrande uppgift, arbetsanstalten tillika innesluter ett moment av reaktion från samhällets sida mot ett begånget brott eller ett samhällsskadlig! levnadssätt. Visar sig en å arbetshem intagen person i behov av ett omhändertagande på längre tid än arbetshemmets maximitid, två år, torde det som regel böra underställas domstols prövning huruvida han icke är mogen för arbetsanstalten. En möjlighet att förlänga maximitiden å arbetshemmet till tre år skulle utsudda skillnaden mellan arbetshem och arbetsanstalt. 9 §. Denna paragraf har avseende allenast å de fall då vederbörande intagits i arbetshem i samband med villkorlig dom (5 § i lagen om arbetsanstalt för

OM BEHANDLING I ARBETSHEM AV VISSA ARBETSSKYGGA.

vissa brottslingar). Stadgandet avses skola äga tillämpning dels när någon under vistelsen å arbetshemmet gör sig skyldig till sådant uppförande eller ådagalägger sådana egenskaper, att hans fortsatta vistande å arbetshemmet får anses gagnlöst, och dels då någon under villkorlig utskrivning från arbetshem gör sig skyldig till tredska av sådan natur, att enbart hans återhämtande till arbetshemmet enligt 8 § icke kan anses vara tillräcklig reaktion. Styrelsen för arbetshemmet har diskretionär prövning i fråga om behovet i varje särskilt fall av åtgärd enligt förevarande paragraf. För tillämpning av denna paragraf är icke föreskrivet att vederbörande — därest han varit villkorligt utskriven — skall återhämtas till arbetshemmet. För att eliminera risken för avvikande torde detta dock i allmänhet vara att rekommendera. Om den på prov utskrivne under prövotiden gör sig skyldig till brott skall han behandlas enligt eljest gällande regler om förverkande av villkorlig dom vid brottslighet. Bestämmelser härom böra meddelas i lagen om villkorlig dom. Att beslutet om hans intagande i arbetshem förfaller, när den villkorliga domen förklaras förverkad, faller av sig självt. 10 §. Enligt lagen om fattigvården har polismyndigheten att på begäran meddela handräckning för överförande till arbetshem av understödstagare och försörjningspliktiga som skola intagas å arbetshem ävensom av dylika personer som avvikit från arbetshem. I förevarande paragraf meddelas bestämmelser om viss skyldighet för polismyndigheten att meddela handräckning i ärenden angående personer som avses i denna lag, d. v. s. sådana som intagits i arbetshem jämlikt lagen om arbetsanstalt för vissa brottslingar eller lösdrivarlagen. Beträffande sådana personers inställande å arbetshem må till en början anmärkas att anledning saknas att för deras vidkommande, som erhållit villkorlig dom å arbetsanstalt under villkor att de ingå i arbetshem, föreskriva tvångsinställelse å arbetshemmet därest de icke självmant inställa sig där. Beaktionen mot dylik tredska bör ske i samma ordning som mot annan form av tredska, d. v. s. genom beslut om den villkorliga domens förverkande. I de fall åter, där beslut om intagande meddelats av fattigvårdsstyrelse i enlighet med 16 § i utkastet till lösdrivarlag torde man icke kunna undvara bestämmelser om skyldighet för polismyndigheten att bevilja handräckning för vederbörandes inställande å hemmet. I motsats till vad som är fallet beträffande motsvarande åtgärd enligt fattigvårdslagen bör i dylika fall polismyndigheten icke äga ingå i en prövning av beslutets giltighet. Beträffande dem som avvikit från arbetshem motsvaras bestämmelsen i förevarande paragraf helt av omförmälda stadgande i fattigvårdslagen. Bestämmelsen bör föranleda en ändring i K. K. den 14 juni 1928 ang. tillägg 1 Beträffande den som intagits å arbetshem jämlikt utkastet till lösdrivarlag regleras hithörande förhållanden av 17 § i sagda lagutkast.

92 OM BEHANDLING I ARBETSHEM AV VISSA ARBETSSKYGGA.

till kungörelsen den 23 oktober 1915 (nr 422) angående ändring i bestämmelserna om polisunderrättelser, detta för att efterlysning i sagda publikation skall kunna ske jämväl av dem som intagits å arbetshem jämlikt förevarande lagutkast. Detsamma är förhållandet såvitt angår de personer som enligt meddelat beslut skola återhämtas till arbetshem. 11 §• Frågan om forum för besvär över beslut av styrelse för arbetshem, såvitt angår det klientel varom här är fråga, kan tänkas löst på flera sätt. En anordning vore att i överensstämmelse med 78 § i lagen om fattigvården låta besvären prövas av länsstyrelse. Vidare skulle det kunna anföras skäl för att överlåta prövningen till domstol, och slutligen kan den anordningen tänkas att socialstyrelsen blir besvärsmyndighet. Utkastet har preliminärt stannat vid sistnämnda ståndpunkt. Genom en omorganisation av arbetshemmen i överensstämmelse med de riktlinjer som ovan angivits är det tydligt att socialstyrelsen såsom uppsiktsmyndighet kommer att utöva ett högst avgörande inflytande över hemmens verksamhet, och det torde vara i full överensstämmelse med uppsiktsmyndighetens funktion i övrigt, om densamma jämväl bleve besvärsinstans. Mindre lämpligt torde det däremot vara att i ett system med förstatligade arbetshem och med statlig uppsiktsmyndighet hänskjuta prövningen av frågan om t. ex. vistelsens längd till ett fristående administrativt organ, länsstyrelsen. Till förmån för besvärsprövning av judiciell myndighet kunna naturligen anföras rättssäkerhetssynpunkter, men på grund av behandlingens kortvarighet och dess avsaknad av repressiv karaktär göra sig dessa synpunkter mindre starkt gällande. Utkastets ståndpunkt i denna fråga måste naturligen medföra en omprövning av frågan om besvärsorganet för dem som intagits i arbetshem jämlikt lagen om fattigvården eller barnavårdslagen. För att icke missbruk av besvärsrätten skall förekomma har till densamma anknutits vissa inskränkande föreskrifter. Således inträder ej rätt till besvär över beslut, varigenom framställning om utskrivning avslagits förrän klaganden vistats å arbetshemmet minst sex månader eller, om han frivilligt ingått å arbetshemmet, minst tre månader. Några betänkligheter mot dessa inskränkande regler torde icke behöva ifrågakomma, särskilt som intagandet i arbetshem beträffande förstnämnda kategori å arbetshem intagna är omgärdat med så starka garantier ur rättssäkerhetssynpunkt som fallet är. Har klagandens besvär avslagits, inträder rätt för klaganden till ny prövning av besvär först sedan sex månader förflutit, vilken bestämmelse jämväl torde motsvara rimliga krav på rättssäkerhet, samtidigt som garantier skapats mot missbruk av klagorätten.

Bil. 1 till Bil. A.

Vissa av reformen föranledda ändringar i strafflagen m. fl. författningar. I det följande skall lämnas en kort redogörelse för de viktigaste ändringar i bestående lagar och författningar som föranledas av de i det föregående behandlade lagutkasten. Vad angår strafflagen kan det till en början ifrågasättas att med anledning av tillkomsten av den föreslagna skyddsåtgärden arbetsanstalt meddela en uttrycklig bestämmelse i 2 kap. 2 § därom, att skyddsåtgärder i vissa fall må användas i stället för straff. Det synes nämligen i längden omöjligt ur lagteknisk synpunkt att undvara ett sammanfattande begrepp för de straffliknande åtgärder av kriminalpolitisk art, vilka för sin användning förutsätta att en brottslig gärning begåtts. I 16 kap. 3 § strafflagen torde införas bestämmelser om straff för det fall att den tilltalade dömes till arbetsanstalt (jämför Sv. förf.-saml. 1937 nr 464). Straffskalan torde böra sättas lägre än vad som nu är fallet, exempelvis lämnande möjlighet till ådömande av fängelse från och med sex månader till och med två år. Ytterligare erfordras i huvudsak redaktionella ändringar i vissa författningar som reglera straffverkställigheten, exempelvis lagarna den 26 mars 1909 om verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag samt den 10 mars 1922 om anstånd för visst fall med verkställighet av straff. I rättegångsbalken böra bestämmelser införas om muntliga förhör i hovrätt i mål vari arbetsanstalt ådömts, motsvarande de ändringar som tillkommit i samband med de nya lagarna om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. (Sv. förf.-saml. 1937 nr 469.) Dessa bestämmelser hava sin plats i 15 § och torde böra åsyfta att medgiva muntliga förhör såväl på besvär av tilltalad som dömts till arbetsanstalt som på besvär av åklagare över underrätts utslag i fråga om arbetsanstalt. Det kan tillika ifrågasättas att med sistnämnda fall jämställa utslag i fråga om övervakning jämlikt 15 § i utkastet till lösdrivarlag. Beträffande fullföljdsrätten mot hovrätts utslag i mål, vari dömts till arbetsanstalt, bör otvivelaktigt sådan rätt föreligga för tilltalad och bestämmelse härom förty införas i 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken. Detsamma synes böra gälla när domstol jämlikt 10 § i utkastet till lag om

94 ÄNDRINGAR I STRAFFLAGEN M. M.

verkställighet av dom å arbetsanstalt föreskrivit förhöjning av maximitiden för kvarhållandet. Däremot torde skäl icke föreligga att medgiva besvärsrätt över hovrätts utslag, varigenom dömts till övervakning jämlikt 15 § i utkastet till lösdrivarlag. 1 lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff (Sv. förf.-saml. 1937 nr 119) böra bestämmelser införas i syfte att i enlighet med de principer som ligga till grund för 9 § i sagda lag förhindra verkställighet av bötesförvandIing beträffande personer som intagits å arbetsanstalt och arbetshem. Såsom ovan anförts 1 bör möjlighet skapas att till säkerhetsanstalt överföra person som under vistelse å arbetsanstalt visar sig vådlig, för person eller egendom och tillika är av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen förmäles. Detta förutsätter ändring i 3 § i lagen om förvaring och internering i såkerhetsanstalt sålunda att bland övriga straff och skyddsåtgärder som i denna paragraf angivas upptages jämväl arbetsanstalt. I övrigt föranleder ett dylikt stadgande redaktionella ändringar i vissa andra paragrafer i nämnda lag. Åtskilliga ändringar i sinnessjuklagen föranledas av den ifrågasatta lagstiftningen. I sagda lags 18 § böra införas bestämmelser, avsedda att vinna garantier mot obehörig utskrivning från sinnessjukhus av personer som kunna karakteriseras såsom arbetsskygga och vådliga för allmän ordning och säkerhet, oavsett vilken behandling de undergått på grund av sin asocialitet. 2 Bestämmelserna i 33 § sinnessjuklagen om intagning för observation å sinnessjukhus av tvångsarbetare samt i 46 § i samma lag om sinnesundersökning i mål angående tvångsarbete böra underkastas ändringar av redaktionell art. De ovan föreslagna ändringarna i 3 § i lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt föranleda vissa ändringar i 46 a § sinnessjuklagen. Jämväl erfordras viss ändring av 48 § sinnessjuklagen med hänsyn till utkastets förslag att fångvårdsstyrelsen skall omhänderhava arbetsanstalternas förvaltning. Betydelsefulla ändringar måste vidtagas i lagarna om fattigvården och samhällets barnavård. I 10 § förstnämnda lag synes böra införas en hänvisning till fattigvårdsstyrelsens uppgifter med hänsyn till lösdrivare och vissa andra arbetsskygga. I 20 § torde beträffande rätten ait anställa tjänstemän införas ett allmänt stadgande att dylika skola kunna biträda vid fullgörande av fattigvårdsstyrelsen åliggande uppgifter, således även dess uppgifter enligt utkastet till lösdrivarlag. Stadgandena om arbetshem i 33 § fattigvårdslagen böra kompletteras med en hänvisning till arbetshemmens funktion enligt nämnda lagutkast. Utkastets förslag om statens bestridande av kostnaderna för lösdrivarvården föranleder också vissa ändringar i fattigvårdslagen. Beträffande reglerna om intagande å arbetshem jämlikt fattigvårds- och barnavårdslagarna kan det ifrågasättas, om dessa behöva undergå någon förändring i anledning av den föreslagna lagstiftningen, åtminstone > s. 36. 2

Se Stat. off. utr. 1937: 3 s. 78 f.

ÄNDRINGAR I STRAFFLAGEN M. M.

om denna slutligen utformas så att intagande å arbetshem skall ske medelst beslut av fattigvårdsstyrelse sedan domstol beslutat om övervakning. Oavsett huru sistnämnda spörsmål löses, erfordras ändrade bestämmelser om överflyttning från arbetshem till arbetsanstalt av tredskande personer. Sådan överflyttning bör helt naturligt beslutas av domstol liksom alla andra fall av intagande i arbetsanstalt. Härför erfordras ändring av 75 § i lagen om fattigvården. S. L.

Bil. 2 till Bil. A..

Alternativt utkast till lag o m å t g ä r d e r beträffande l ö s d r i v a r e och vissa a n d r a arbetsskygga (lösdrivarlag). 1 §• ( = 1 § i huvudutkastet.) 2 §.

Polismyndigheterna och dem underlydande personal skola var inom sina distrikt hålla noggrann tillsyn över personer som i 1 § avses (lösdrivare). 3 §•

Polisman och fjärdingsman hava att anhålla den som beträdes med lösdriveri samt ofördröjligen inställa honom till förhör, å landet inför landsfiskal och i stad inför stadsfiskal eller inför den som kan hava förordnats att fullgöra dem åliggande uppgifter beträffande lösdrivare. 4 §•

Landsfiskal eller stadsfiskal skall hålla förhör med den anhållne senast nästa söckendag efter det han inställts. Till förhöret skola kallas ordförandena i fattigvårdsstyrelse och nykterhetsnämnd i den kommun, där förhöret hålles, eller om de äro förhindrade annan ledamot av styrelsen eller nämnden. Därest sådan ledamot ej kan komma tillstädes, tillkallas två andra personer, kända för intresse för social hjälpverksamhet. Vid förhöret skola utredas de omständigheter, under vilka anhållandet ägt rum, den anhållnes uppehållsorter och sysselsättning under den senaste tiden, hans hälsotillstånd, utvägar att försörja sig samt levnadsförhållanden i övrigt så ock frågan om de hjälpåtgärder, som kunna ifrågakomma för hans återförande till ett arbetssamt liv. Lands- eller stadsfiskalen skall i den mån det kan anses nödigt rörande den anhållne införskaffa prästbetyg, läkarbetyg och utdrag ur straffregistret. Över förhöret skall föras protokoll, vilket skall underskrivas av förhörsledaren samt, så vitt möjligt, av den förhörde och de vid förhöret tillkallade personerna.

ALTERNATTVT UTKAST.

5 §• Framgår av utredningen att den anhållne gjort sig förfallen till lösdriveri, skola åtgärder vidtagas, som äro ägnade att förmå honom att upphöra med lösdriveriet eller hindra honom att fortsätta därmed. Är han till arbete oförmögen, skall han genom polismyndighetens försorg sändas till fattigvårdsstyrelsen i den kommun, där han äger hemortsrätt. I n n a n förhörsledaren meddelar beslut, har han att rådgöra med de tillkallade personerna rörande de åtgärder, som lämpligen böra vidtagas med den anhållne samt göra anteckning därom i protokollet. 6 §. Kan det antagas, att den anhållne låter sig rätta genom hjälp- eller skyddsåtgärder, skall förhörsledaren själv föranstalta om vidtagande av sådana eller hänvända sig till myndigheter och institutioner, som syssla med dylik verksamhet för att erhålla bistånd vid genomförande av sådana åtgärder. Därvid bör särskilt undersökas möjligheten att anskaffa bostad och lämpligt arbete åt honom, att få honom intagen på hem eller anstalt av offentlig eller enskild natur, samt att förmå honom att frivilligt ingå å arbetshem (som i 33 § lagen om fattigvården sägs). Under tid, som kan erfordras för utredning om hjälp- eller skyddsåtgärder och deras genomförande, dock högst för en tid av fem dagar efter anhållandet, må förhörsledaren kunna förordna om den anhållnes kvarhållande i lämplig anstalt eller, där tillgång till sådan ej finnes, i arrestlokal. (I avvaktan på mera varaktiga hjälp- eller skyddsåtgärder har förhörsledaren att sörja för att husrum och uppehälle på statens bekostnad beredes den anhållne, där så kan ske mot fullgörande av arbete.) 7 §•

I samband med beslut om vidtagande av åtgärd enligt 6 § skall förhörsledaren tillhålla den anhållne att föra ett ordentligt liv och allvarligt erinra om de påföljder, som i annat fall kunna inträda samt, så framt icke särskilda skäl tala däremot, ställa den anhållne under övervakning för viss tid, högst sex månader, och till övervakare utse lämplig person eller institution. Den övervakade skall bemöda sig att föra ett ordentligt liv och att skaffa sig utväg till självförsörjning, städse hålla övervakaren underrättad om sin bostad och adress, på kallelse inställa sig hos honom samt ej lämna sin arbetsanställning utan att dessförinnan hava inhämtat hans råd. 8 §. Hava hjälp- eller skyddsåtgärder som i 6 § sägs anvisats den anhållne och hava dessa åtgärder varit av den art och förbundna med sådana villkor att skälig anmärkning däremot ej kan göras, men vägrar den anhållne att be7—389122.

Bilagor.

98 ALTERNATIVT UTKAST.

gagna sig av hjälpen, eller lämnar han det erbjudna arbetet eller uppehållsorten eller bryter han mot de för övervakning givna föreskrifter, må på talan av allmän åklagare i den ort, där han anhållits för lösdriveri, domstol kunna förordna om hans intagande å arbetsanstalt. Finner allmänne åklagaren anledning föreligga att vid domstol föra talan som nu sagts och saknar den anhållne stadigt hemvist och föreligger skälig anledning att han avviker, må han tagas i häkte. 9—14 §§. ( = 19—24 §§ i huvudutkastet med iakttagande av att hänvisningen i alternativets 12 § avser 8 § andra stycket i alternativet.) 15 §. Finner domstolen att den tilltalade väl gjort sig skyldig till förfarande som i 1 § sägs, men att med hänsyn till omständigheterna i målet förordnande icke bör meddelas om hans intagande i arbetsanstalt, må domstolen låta bero vid varning samt i samband därmed ställa honom under övervakning. Varningen skall muntligen tilldelas den tilltalade av rättens ordförande och skall innehålla en allvarlig anmaning till honom att föra ett ordentigt liv samt en erinran om de påföljder som i annat fall kunna inträda för honom. Domstolen har att förordna lämplig person eller institution att vara övervakare. Närmare föreskrifter om övervakningens anordnande och påföljd vid brytande av därvid givna föreskrifter meddelas av Konungen. 16 §. Förordnar domstolen att den tilltalade skall intagas i arbetsanstalt, skall domstolen tillika bestämma den tid, under vilken han längst må kvarhållas å anstalten; och skall denna tid sättas till högst två år, men om den tilltalade tidigare varit dömd till arbetsanstalt eller på grund av hans föregående vandel kan antagas att han icke skall låta sig tillrättaföras under en anstaltsvistelse om två år, till högst fyra år. 17 §• Angående arbetsanstalt (varom ovan sagts) samt angående behandling av de där intagna är särskilt stadgat. J. L.

Bil.

B.

Sammanfattning av yttranden över kommitténs promemoria såvitt angår utkastet till lösdrivarlag och därmed s a m m a n hängande författningar. I.

U t k a s t e t till l ö s d r i v a r l a g .

A.

Lagens tillämpningsområde.

I allmänhet har utkastets ståndpunkt i denna del icke föranlett erinran. Vissa yttranden innehålla dock invändningar i olika avseenden. Socialstyrelsen har sålunda ifrågasatt huruvida icke i definitionen å de personer vara lagen skall tillämpas borde upptagas — utöver böjelse för ett lättjefullt och oordnat levnadssätt — parasiterandet å de övriga medborgarna. Härigenom skulle man erhålla en avgränsning som å ena sidan tydligt avskiljer de oförvållat arbetslösa men å andra sidan medtager alla de skiftande typer av asociala individer som böra träffas av lagstiftningen, såsom langare, sutenörer, manliga prostituerade m. fl. Även om området för lagens tillämpning härigenom blev snävt tilltaget, skulle man dock nå ett resultat varmed man kunde låta sig nöja. — Liknande synpunkter ha framförts av landsfogden i Västmanlands län, som föreslagit att kravet på ett parasiterande levnadssätt i lagtexten skulle komma till uttryck genom inskjutande av orden 'under obehörigt utnyttjande av andra' framför rekvisitet 'på ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle'. Härigenom skulle förebyggas att lagen, enligt ordalagen, tillämpas å personer som icke äro att jämställa med verkliga lösdrivare, exempelvis personer som i sina affärstransaktioner eller eljest använda sig av mindre tilltalande metoder för att rikta sig på sina medmänniskors bekostnad. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har funnit beskrivningen på lösdriveri vara alltför obestämd och oklar samt ett förnyat upptagande av frågan vara påkallat. Ombudsmannen vid fattigvårdsnämnden i Stockholm har vänt sig mot uttrycket 'på ohederligt sätt', vilket han funnit vara så svävande att fara föreligger för olika tolkning i olika landsändar. I stället föreslås ordet 'oärligt' såsom en för såväl klientel som myndigheter tydligare markering av gränsen. Poliskammaren i Norrköping har ansett sistberörda rekvisit karakterisera ett mellanting mellan straffbara och icke-straffbara handlingar samt förklarat sig anse det mindre välbetänkt att i lagstiftningen införa något dylikt. Såsom en fördel har styrelsen för Svenska fattigvårds- och barnavärdsförbundet framhållit, att det vid bedömande av frågan om lagen är tillämplig icke längre, såsom enligt 1885 års lösdrivarlag, skall vara av omedelbar betydelse om den arbetsskygge är utan medel till sitt uppehälle. Äldre lag har stundom, med rätt eller orätt, blivit klandrad såsom varande en klasslag. Grund för dylikt klander kommer att framdeles saknas. Styrelsen har ifrågasatt huruvida icke i beskrivningen på det levnadssätt som kan föranleda ingripande borde från de äldre reformförslagen upptagas bestämningen, att någon undandrager sig att efter förmåga ärligen försörja sig. Därest så skedde skulle, enligt styrelsens förmenande, ingripande mot

100 YTTRANDEN ÖVER KOMMITTÉNS PROMEMORIA ANG. LÖSDRIVARE.

personer som åberopa nedsatt arbetsförmåga underlättas. Beträffande dem som äro helt oförmögna till arbete få möjligheterna att ingripa icke bliva mindre i den blivande lagen än i den gällande. Det är emellertid tveksamt huruvida förutsättningarna för ingripande, så som de utformats i lagutkastet, föreligga beträffande denna kategori. Då arbetsförmåga saknas kan ju böjelse för ett lättjefullt liv icke konstateras. — I viss motsättning härtill står den mening som kommit till uttryck i yttrandet från styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt ä Svartsjö. I detta har ifrågasatts om det ej vore lämpligt att från lagens tillämpning undantaga dem som på grund av sjukdom eller lyte icke äro fullt arbetsföra. Därest så icke sker böra särskilda anstalter eller avdelningar inrättas för dessa. Enligt styrelsens erfarenhet erbjuder det nämligen stora svårigheter att inom en anstalt för arbetsföra hava allt för många som helt eller delvis sakna arbetsförmåga. — Medicinalstyrelsen har framfört liknande uppfattning. Enligt dess mening bör, då så grova defekter som de i 7 § i 1885 års lag angivna, eller ålderdom, sjukdom, vanförhet eller lyte som medför arbetsoförmåga, föreligger, dömande till arbetsanstalt icke komma i fråga. Huvudsyftet med åtgärden eller att bibringa de dömda förmåga att försörja sig kan ju icke uppnås. Särskild bestämmelse därom bör finnas i den nya lagen. Poliskammaren i Göteborg har anfört att person, som utbjuder kramvaror under vädjande till allmänhetens medömkan med hans nödställda belägenhet och således i själva verket utövar maskerat bettleri, bör behandlas såsom lösdrivare. — I fråga om bettleri i övrigt har landsfogden i Västmanlands län föreslagit den begränsningen, att en person som låter barn under sin vårdnad bettla skulle anses förfallen till lösdriveri allenast då bettleriet sker för hans räkning. Om sådan person nämligen genom arbete förvärvar medel till sin försörjning, bör rättelse beträffande barnen åstadkommas enligt barnavårdslagen. B.

Hjälpåtgärder.

I allmänhet innefatta yttrandena tillstyrkande av utkastets förslag till hjälpåtgärder. Från olika håll har betonats att den viktigaste av dessa åtgärder är a r b e t s anskaffningen. Sålunda har styrelsen för Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anfört, att möjligheten att bereda sysselsättning utgör den första förutsättningen för att den förebyggande och hjälpande verksamheten skall leda till ett gott resultat. Den är även av vikt för konstaterande huruvida vilja till arbete är för handen. De kommunala ålderdomshemmen böra icke tagas i anspråk i lösdrivarvården. Dessa hem ha i allmänhet blivit vårdhem för åldringar och sjuka och lämpa sig för den skull icke alls för de individer, å vilka lösdrivarlagen äger tillämpning. Utvecklingen har gått i riktningen att från ålderdomshemmen avskilja förkomna och störande element. Hemmens personal, oftast kvinnlig, lämpar sig icke heller för de nya uppgifterna. För det praktiska genomförandet av de föreslagna hjälpåtgärderna erfordras tillgång till särskilda arbetskolonier eller härbärgen för beredande av arbete under längre eller kortare tid. F r å n annat håll har framhållits, att man ännu icke vet något om vilka arbetstillfällen som kunna erbjudas, och att det kan befaras att betydande svårigheter komma att uppstå vid försöken att anskaffa arbete åt denna i allmänhet sekunda arbetskraft. Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö har hänvisat till ett tidigare yttrande, vari den åberopat de särskilda svårigheter att placera lösdrivare å arbetsmarknaden, som kunna vållas därav att de varit arbetsvilliga vid arbetskonflikt och icke vunnit eller kunna vinna inträde i fackorganisationerna. Socialstyrelsen har anfört, att det torde bliva nödvändigt att särskilda arbetsföretag anordnas genom samhällets försorg. Härvidlag bör enligt styrelsens mening staten taga initiativet, men jämväl kommunerna få en viktig uppgift att fylla. På

HJÄLPÅTGÄRDER.

sätt kommittén anfört bör ett intimt samarbete med den offentliga arbetsförmedlingen inledas. Socialstyrelsen understryker vidare behovet av en noggrann differentiering efter graden av asocialitet vid hänvisning till olika arbetsföretag. Små arbetsföretag äro otvivelaktigt de för ändamålet lämpligaste, och stora förläggningar böra icke komma till stånd. Företagen böra icke anordnas såsom slutna anstalter. Fångvårdsstyrelsen har förordat inrättandet av särskilda övergångshem, vari unga lösdrivare kunna intagas i syfte att få dem bort från den dåliga miljö vari de oftast levde. Om den intagne kan beredas lämpligt arbete i något yrke utanför detta hem, skulle han dock i hemmet hava en fast hållpunkt under så lång tid att karaktären hinner bliva stadgad. Styrelsen för Uppsala samhjälp har framhållit, att långvariga arbetsanställningar böra ordnas under i stort sett samma former som den fria arbetsmarknadens samt så, att strävandena att snarast uppbringa sysselsättning å denna marknad icke avkopplas. Anställningen bör därtill bjuda det stöd och den vederkvickelse åt arbetsviljan, som en välordnad förläggning under lämplig kontroll kan skänka. Det har betonats att kraftig medverkan från frivilliga hjälporganisationers sida måste eftersträvas och att en inventering av möjligheterna härutinnan är på sin plats. Polisintendenten Knut Rydholm har sålunda förklarat, att den frivilliga skydds- och understödsverksamheten bör fastare anknytas till de kommunala myndigheternas samt om möjligt centraliseras. För att de frivilliga organisationerna med ökad framgång skola kunna bedriva sin samhällsgagneliga verksamhet, böra de erhålla kraftigt ekonomiskt stöd från det allmänna. Jämväl i åtskilliga andra yttranden har d e n e k o n o m i s k a s i d a n av hjälpåtgärderna upptagits till behandling. Styrelsen för Uppsala samhjälp har särskilt ägnat intresse åt det samband som föreligger mellan denna fråga och lagens effektivitet. I denna del har anförts, att kommunerna icke böra erhålla frihet att efter gottfinnande anskaffa arbete eller bereda annan hjälp, i den mån det är förenat med utgifter som skola ersättas av staten. Ä andra sidan torde kommunernas vårdverksamhet i hög grad bliva beroende av vilka medel som av staten ställas till deras förfogande. De förebyggande åtgärderna äro av största värde för individen och samhället, och man bör bättre tillvarataga möjligheterna att uppnå ett gott resultat, innan skadeverkningarna blivit så stora att anstaltsvård är nödvändig. Fördenskull är det påkallat, att kommunerna tillföras tillräckliga resurser utöver befogenheten att påyrka intagning å arbetshem eller arbetsanstalt. Annars kan det befaras att vårdverksamheten inskränkes till utövning av denna befogenhet. I första hand bör säkras en ständig tillgång till arbetstillfällen. Kommittén bör söka närmare angiva de resurser, som kunna ställas till de kommunala organens förfogande. Styrelsen för Svenska stadsförbundet har ansett det ofrånkomligt, alt staten måste ikläda sig kostnaderna för beredande av arbetstillfällen. Styrelsen för Skyddsvärnet i Stockholm har förklarat sig beredd alt ställa sina krafter till förfogande för hjälpverksamhet enligt den föreslagna lagen, under förutsättning att erforderliga medel beviljas, så att föreningen sättes i stånd att på effektivt sätt hjälpa lösdrivarna genom deras anbringande antingen hos enskild arbetsgivare eller å något av Skyddsvärnet anordnat hem. Sambandet mellan hjälpåtgärderna och förvärv av h e m o r t s r ä t t har berörts i några yttranden. Socialstyrelsen har anslutit sig till ståndpunkten, att en omhändertagen person, som genom åtgärd av myndighet i en kommun beretts anställning inom annan kommun, icke på grund därav bör vinna hemortsrätt i sistnämnda kommun. Under hänvisning till att frågan om hemortsrätten kommer att bliva föremål för utredning av socialvårdskommittén har socialstyrelsen emellertid ansett det icke vara nödvändigt att nu vidtaga någon ändring i hemortsrättsreglerna. Styrelsen för Svenska stadsförbundet har däremot starkt understrukit viklen av att de hemortsrättsproblem, som oundgängligen sammanfalla med nu föreliggande

102 YTTRANDEN ÖVER KOMMITTÉNS PROMEMORIA ANG. LÖSDRIVARE.

frågor, icke skjutas på framtiden under åberopande av den pågående stora utredningen. I nära överensstämmelse med det av Föreningen Sveriges häradshövdingar framförda, i det följande omnämnda förslaget om förenkling av förfarandet står ett av socialstyrelsen uttryckt önskemål, att endast en form av ö v e r v a k n i n g bör finnas i lagen, och att beslut därom bör fattas av kommunalt organ. Beslutet bör icke kunna överklagas. Styrelserna för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och Skyddsvärnet i Stockholm hava båda ansett, att jämväl sådan övervakning som beslutats av kommunalt organ bör vara förbunden med skyldighet att vistas på viss ort samt att underkasta sig vissa föreskrifter. Annars kan den övervakade begiva sig till annan ort, varigenom syftet med övervakningen äventyras. Förstnämnda styrelse har dessutom framställt den anmärkningen, att domstolens dömande verksamhet och verkställandet av domstolens beslut kombinerats med fattigvårdsstyrelsens åtgärder på ett Sätt som kan medföra kompetenskonflikter. Styrelsen för Skyddsvärnet i Stockholm har förklarat sig villig att medverka vid övervakningens anordnande. Beträffande frågan om samarbete med de s k y d d s k o n s u l e n t e r , som i samband med ny lagstiftning om villkorlig dom föreslagits skola tillsättas, har socialstyrelsen instämt i kommitténs uttalande att ett intimt sådant samarbete bör etableras. Styrelsen för Svenska stadsförbundet åter har ansett samarbete icke böra sökas, enär detta icke skulle vara till fördel ur fattigvårdens synpunkt. C.

Organet för vidtagande av hjälpåtgärder.

Yttrandena över lagutkastet i denna del kunna sammanföras i fem olika grupper, nämligen sådana som förorda: 1. utkastets förslag om fattigvårdstyrelserna såsom primärorgan; 2. nykterhetsnämnderna i stället för fattigvårdsstyrelserna; 3. bibehållande av det nuvarande systemet; 4. polismyndigheterna såsom primärörgan i samarbete med hjälporgan; samt 5. inrättande av ett helt nytt organ. 1. Ett godkännande i princip — i vissa fall med tvekan — av f a t t i g v å r d s s t y r e l s e n s ställning enligt utkastet innefattas i de yttranden, som avgivits av styrelserna för Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, Svenska stadsförbundet, Svenska polisförbundet och ösbyholms arbetshem samt av häradshövdingen R. von Koch, landsfogden i Västmanlands län, poliskamrarna i Malmö och Örebro, poliskommissarien vid lösdrivaravdelningen i Stockholm Nils Lundholm och fattigvårdsnämnden i Stockholm. I åtskilliga fall har yppats tvekan angående fattigvårdsstyrelsernas förmåga att lösa de uppgifter som föreslagits skola åvila dem och angående deras intresse för omhändertagande av sådana vagabonder som endast tillfälligt vistas i kommunen. Sålunda hava styrelsen för Svenska stadsförbundet och stadsfiskalen Ruben Stenvik, i vars yttrande styrelsen för Föreningen Sveriges stadsfiskaler instämt, understrukit den skillnad som i sistnämnda hänseende föreligger mellan de större samhällena, där särskilda tjänstemän anställts för socialvården, arbetsförmedling anordnats och en större arbetsmarknad är för handen, och de mindre kommunerna, där tillgången på personer, lämpliga för social verksamhet, är betydligt begränsad. I anslutning härtill har Stenvik ifrågasatt, huruvida det icke borde övervägas att i denna del göra skillnad mellan de större samhällena och landsbygden. Stadsförbundets styrelse har å andra sidan betonat önskvärdheten av att ytterligare splittring av socialvården undvikes och att särskilda organ för hjälparbetet icke i onödan tillskapas. Efter att hava erinrat om att det redan enligt 26 § i fattigvårdslagen åligger fat-

ORGANET FÖR VIDTAGANDE AV HJÄLPÅTGÄRDER.

tigvårdsstyrelserna att göra sig underrättade om de arbetstillfällen som givas för att kunna anvisa arbete åt hjälpsökande, har stadsförbundets styrelse framhållit, att arbetsanskaffningen icke torde hava varit aktuell under de senaste åren, då särskilda arbetslöshetskommittéer funnits, samt att det finnes anledning befara, att en allt för optimistisk uppfattning om fattigvårdssyrelsernas roll såsom arbetsanskaffande myndighet icke finner stöd i erfarenheten. Man får också hålla strängt i sikte, att det blir svårare att skaffa arbete åt arbetsskygga, moraliskt och fysiskt svaga individer, i synnerhet om fråga är om en vagabonderande person om vilken man har föga kännedom. Den föreslagna hjälpverksamheten kommer att ställa mycket stora krav på sina utövare. Det gäller att följa den omhändertagnes utveckling och bedöma vilka åtgärder som i framtiden bliva erforderliga samt den rätta tidpunkten för deras vidtagande, övervakningsuppgifterna äro hittills okända för fattigvårdsstyrelserna. Att hoppas på polismyndigheten som komplement för den sociala verksamheten torde vara uteslutet. Styrelsen för arbetshemmet ösbyholm har såsom en av utkastets största förtjänster framhållit, att de kommunala organen inkopplas på ett område, där de med sin rika erfarenhet hava stora möjligheter att vidtaga de lämpligaste hjälpåtgärderna. Styrelsen har funnit fattigvårdsstyrelserna vara väl skickade för den föreslagna utökningen av deras verksamhetsområde, och uttalar förhoppning om att arbetstillfällen komma att skapas för ifrågavarande kategorier genom intimt samarbete mellan fattigvårdsstyrelserna och arbetsförmedlingsanstalterna. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har uttalat sig till förmån för att polismyndigheternas befattning med lösdrivarärenden bör, på sätt föreslagits, inskränkas till att taga initiativ till undersökning huruvida lösdriveri föreligger samt att verkställa den utredning som erfordras för ärendets avgörande. Till frågan huruvida fattigvårdsstyrelserna i samtliga kommuner äro vuxna de uppgifter, som i utkastet åläggas dem, har styrelsen ställt sig tveksam. Beträffande hjälpåtgärderna h a r landsfogden i Västmanlands län anfört, att det kan förväntas att fattigvårdsstyrelserna äga större möjligheter att ombesörja dem än — såsom alternativt föreslagits — landsfiskalerna. Dessa åtgärder innefatta nämligen ett bestyr som väsentligt skiljer sig från landsfiskalernas övriga arbetsuppgifter. Därtill kommer att det kan befaras att detta bestyr skall innebära en väsentlig ökning i landsfiskalernas arbetsbörda. Däremot bör beslut om någons anhållande eller kvarhållande ankomma på häktningsmyndighet och icke på ett kommunalt organ, som får anses sakna förmåga att tillämpa de strängt formella regler som gälla för frihetsberövande. Visserligen tillkommer det enligt fattigvårdslagen fattigvårdsstyrelserna att besluta om vissa tvångsåtgärder mot försumliga försörjningsskyldiga, men det är att märka att polismyndighet har att pröva beslutet innan det verkställes. Poliskammaren i Malmö och styrelsen för Svenska polisförbundet ha framhållit, att polismyndigheternas arbetsbörda, särskilt utredningsarbetet, säkerligen kommer att ökas, även om hjälpåtgärderna helt läggas å kommunala organ. Polisförbundets styrelse har framhållit att det visserligen redan enligt gällande lag åligger polismyndigheterna att verkställa utredning i lösdriveriärenden, men att det ligger i dessa myndigheters egen hand att underlåta att igångsätta en utredning, som tydligen icke kan leda till resultat, samt att avbryta en pågående utredning, så snart det visar sig att den är utan ändamål. Läget blir i detta hänseende annorlunda, när utredning begärts av en kommunal myndighet. Resultatet måste då till denna redovisas genom ett protokoll, även om det är negativt. I de fall då fattigvårdsstyrelsen begärt utredning med anledning av anmälan från annan kommunal myndighet, är styrelsen i behov av polisförhörsprotokoll för att kunna visa skälen för en vidtagen åtgärd eller underlåtenhet att ingripa. Då polisutredningen dessutom, enligt specialmotiveringen för lagutkastet, skall omfatta frågan om lämpliga hjälpåtgärder, innebär den en helt ny arbetsuppgift för polismännen.

104 YTTRANDEN ÖVER KOMMITTÉNS PROMEMORIA ANG. LÖSDRIVARE.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet har framhållit att några komplikationer knappast torde vara att befara i fråga om fördelningen av uppgifterna mellan polismyndighet och fattigvårdsstyrelse. Den allmän åklagare tillagda befogenheten att anställa talan vid domstol, i fall då polismyndighets anmälan lämnats utan åtgärd, kan onekligen försvaras ur ordnings- och säkerhetssynpunkt, men anordningen är dock ur administrativa synpunkter mindre tilltalande. Efter att hava framhållit den deklassering av fattigvården, som kan inträda redan därigenom att vissa grupper av hjälpbehövande på grund av värdighetssynpunkter erhållit hjälp i annan form än fattigvård, har stadsförbundet uttryckt farhågor för att lösdrivarärendenas förläggande till fattigvårdsmyndigheterna kommer att verka i samma riktning, vilket kan komma att skärpa den redan förefintliga misstron mot dessa myndigheters sociala arbete. Styrelsen för Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat sig för en förenkling av förfarandet, bestående däri att åtgärder enligt 15 § i utkastet skulle vidtagas av fattigvårdsstyrelsen och icke ankomma på domstolen. Till stöd för fattigvårdsstyrelsens kompetens i denna del anföras de skäl, som av kommittén åberopats beträffande kompetensen överhuvud taget. Först då nu nämnda åtgärder visat sig icke leda till resultat, skulle ärendet anmälas hos polis- eller åklagarmyndigheten, som därefter skulle ha att väcka talan vid domstol. Ordföranden i styrelsen för Centralförbundet för Socialt Arbete, f. kanslirådet G. H. v. Koch, som uttalat sig för att hjälpåtgärderna böra ankomma på fattigvårdsstyrelse samt att denna bör vara med från början i varje ärende, har ifrågasatt om ej jämväl en representant för nykterhetsnämnden, där särskild sådan finnes, alltid bör deltaga. Slutligen kan anmärkas ett uppslag av styrelsen för arbetshemmet Ösbyholm, som yttrat att om ytterligare kontroll skulle vara önskvärd med hänsyn till den tveksamhet, som kan råda beträffande fattigvårdsstyrelsernas förmåga att rätt tillämpa lagen, det kan åläggas socialstyrelsen att, då beslut om åtgärder inkomma för anteckning i socialstyrelsens register, ägna besluten en formell granskning. Innan redogörelse lämnas för övriga grupper av yttranden skall här givas en sammanfattning av de i n v ä n d n i n g a r , som i olika avseenden riktats m o t f a t t i g v å r d s s t y r e l s e r n a såsom organ för hjälpåtgärderna. Den förut berörda farhågan, att samtliga fattigvårdsstyrelser icke ha förmåga att lösa ifrågavarande uppgifter eller icke komma att ägna tillräckligt intresse däråt, har kommit till uttryck i åtskilliga yttranden. Särskilt har, i fråga om de mindre kommunerna, framhållits behovet av hjälp med utredning och protokollföring. Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund har förklarat sig hysa det största förtroende för fattigvårdsstyrelsernas förmåga att handlägga de ärenden som redan åvila dem men är icke övertygad om att de också skulle vara mest skickade som första instans i lösdrivarärenden. Styrelsen vill icke förneka, att de skulle kunna förvärva dylik kompetens, men framhåller att de i många fall icke skulle bliva i tillfälle att förvärva den nödiga erfarenheten och rutinen. — Frestelsen för många kommuner att inrikta sig på att förmå alla egentliga lösdrivare att snarast möjligt avlägsna sig ur kommunen och att på detta sätt förekomma att vederbörande vinna hemortsrätt har också påpekats från olika håll. I vissa yttranden ha framhållits svårigheterna för fattigvårdstyrelserna att sammanträda så snabbt och så ofta som nödigt vore. Det har framhållits, bl. a. av styrelsen för Svenska landskommunernas förbund, att det stora antalet myndigheter som kommer att handlägga lösdrivarärenden skulle, i fråga om enhetlighet vid ärendenas behandling, innebära en försämring av det nuvarande systemet. Den av styrelsen för Svenska stadsförbundet framförda synpunkten, att fattigvården komme att deklasseras, har återkommit i åtskilliga andra yttranden. Från

ORGANET FÖR VIDTAGANDE AV HJÄLPÅTGÄRDER.

olika håll har man påpekat att hedervärda understödstagare äga ett berättigat intresse, att lösdrivare icke hänvisas till samma sociala institution som de själva. 2. Att vidtagandet av hjälpåtgärder bör uppdragas åt n y k t e r h e t s n ä m n d e r n a har — i vissa fall med tvekan — förordats av fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, styrelsen för Svenska skyddsförbundet och Sveriges socialvårdsfunktionärers förbund samt av kyrkoherden Tord Ström och legitimerade läkaren Gerda Kjellberg. Fångvårdsstyrelsen har i första hand förordat, att särskilt organ måtte tillskapas för lösdrivarvården, därest ekonomiska skäl ej lägga hinder i vägen. Till stöd härför har styrelsen åberopat, att de resultat som uppnåtts vid alkoholistvården till största delen äro att tillskriva den omständigheten, att redan från början ett särskilt organ tillskapats för denna vård. Styrelsen har förklarat sig hålla före, att lösdrivarvården i stora delar av landet komme att bliva ganska ineffektiv, om lösdrivarärendena skulle läggas till fattigvårdsstyrelsernas redan nu tunga arbetsbörda. I andra hand har fångvårdsstyrelsen uttalat sig för att nykterhetsnämnderna, som ha sin verksamhet bland personer vilka stå lösdrivarna nära, framför fattigvårdsstyrelserna böra komma i fråga till de uppgifter det här gäller. Motsvarande synpunkter återfinnas i socialstyrelsens yttrande. Socialstyrelsen h a r ansett det nödvändigt, att i de större städerna en särskild nämnd inrättas för behandlingen av de asociala personerna; dessa äro också så talrika, att en sådan nämnd skulle få tillräckliga arbetsuppgifter. I valet mellan fatligvårdsstyrelserna och nykterhetsnämnderna har socialstyrelsen bestämt uttalat sig för de senare, Handhavandet av lösdrivarvården skulle förläna fattigvårdsstyrelsernas verksamhet en förändrad karaktär. Även deras befattning med försumliga försörjningspliktiga är nämligen en rent fattigvårdande uppgift. Personer i behov av understöd böra för erhållande av hjälp kunna vända sig till ett organ, som icke — utöver att hjälpa — har att ingripa mot arbetsovilliga, parasiterande samhällsmedlemmar. Nykterhetsnämnderna äga stor erfarenhet från behandlingen av ett likartat klientel. I åtskilliga fall skulle såväl alkoholist- som lösdrivarlagen komma att vara tillämplig. I de kommuner, där särskild nykterhetsnämnd icke finnes, skulle visserligen dessa ärenden under alla förhållanden komma att tillfalla fattigvårdsstyrelsen, men då dessa kommuner i regel äro små, skulle antalet av dessa ärenden bliva ganska ringa. Socialstyrelsen har slutligen, under hänvisning till att huvudvikten bör ligga på de förebyggande och fostrande åtgärderna, avvisat tanken att polismyndighet skulle vara första instans i lösdrivarärenden. Även styrelsen för Svenska skyddsförbundet har ansett att, där särskilda organ icke inrättas, nykterhetsnämnderna är det för dessa uppgifter lämpligaste kommunala organet. Styrelsen för Sveriges socialvårdsfunktionärers riksförbund har velat uppskjuta sitt ställningstagande tills utredningen om socialvården givit resultat. Styrelsen har därvid utgått från att fattigvårdens framtida ställning i socialvården är oviss. Därest ett avgörande nu måste träffas, böra uppgifterna tills vidare kunna överlämnas till nykterhetsnämnderna. Om uppgifterna skulle anförtros ål fattigvårdsstyrelserna, kan man emellertid vara förvissad om att dessa i stort sett väl skulle motsvara det förtroende, som ett överlämnande av dessa vanskliga uppgifter åt dem måste anses innebära. 3. Bibehållande av n u v a r a n d e o r d n i n g har förordats av landsfogden i Malmöhus lån och polisintendenten i Stockholm Knut Rydholm. Den förre har ansett att ordningssynpunkten icke skulle bliva behörigen tillgodosedd vid lösdrivarärendenas behandling hos kommunala myndigheter, i varje fall icke då det gäller personer som ej tillhöra kommunen. Ehuru lösdrivarproblemet till avsevärd del är ett socialt problem, böra dessa ärenden dock i första hand behandlas av polismyndigheterna, vilka alltid ha ordningens upprätthållande för ögonen. Därtill kommer ett skäl av principiell natur. Ordningens upprätthållande är en upp-

106 YTTRANDEN ÖVER KOMMITTÉNS PROMEMORIA ANG. LÖSDRIVARE.

gift som icke bör till någon del ankomma på organ, vilka utsetts efter politiska linjer såsom fallet är med fattigvärdsstyrelserna. Polisväsendets befattningshavare erhålla numera en sådan utbildning, att de i lika hög grad som andra myndigheter ha förståelse för sociala problem. Det kan även ifrågasättas om fattigvårdsstyrelserna äro skickade att handhava dessa uppgifter. Deras sammansättning växlar, vilket äventyrar enhetligheten i behandlingen. I de mindre landskommunerna skulle nog fattigvårdsstyrelserna ofta komma att ställas inför problem, vilka de icke skulle kunna lösa utan biträde av polismyndigheten. I sådana fall där polismyndigheten är den beslutande, bör den även formellt vara ansvarig för besluten. Polisintendenten Rydholm har till motivering för sin ståndpunkt anfört, att lösdrivarärendena böra, i likhet med vad som i stor utsträckning och med gott resultat praktiserats i Stockholm, överlämnas till kommunalt organ för vidtagande av hjälpåtgärder först sedan polismyndigheten konstaterat att anledning till tvångsåtgärder icke är för handen. 4. En anordning i huvudsaklig överenssstämmelse med det vid promemorian fogade alternativa utkastet, enligt vilket p o l i s m y n d i g h e t e n skulle vara det beslutande organet, har förordats i ett stort antal yttranden, nämligen av överståthållarämbetet, landsfogdarna i Västerbottens och Norrbottens län, poliskamrarna i Göteborg, Norrköping, Hälsingborg och Borås, fattigvårdsstyrelserna i Göteborg, Malmö och Karlstad, styrelserna för Föreningen Sveriges stadsdomare, Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Svenska landskommunernas förbund samt Skyddsvärnet i Stockholm och i Göteborg. Styrelsen för Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har såsom sin uppfattning uttalat, att behandlingen av lösdrivarna skulle vinna i effektivitet och enhetlighet, om polismyndigheterna i första hand hade att taga befattning därmed. Det är dock enligt styrelsens mening mycket lämpligt, att organ för socialvården alltid inkopplas redan vid den första behandlingen av ett lösdrivarärende. Fasta former härför böra skapas, exempelvis i form av en regel att förhör med lösdrivare icke får hållas utan att representant för fattigvårds- eller nykterhetsorganen är tillstädes. Dylik representant bör vara i förväg utsedd utan att polismyndigheten därvid haft något medinflytande. I så fall kan det förväntas att det blir regel, att vidtagandet av hjälpåtgärder överlämnas åt de kommunala organen, frivilliga sammanslutningar etc. Emellertid bör det i lagtexten angivas, att det är socialvårdsorganens och icke polismyndigheternas sak att ordna dessa åtgärder. Såsom förut berörts har styrelsen för Svenska landskommunernas förbund förklarat sig icke vara övertygad om att fattigvårdsstyrelserna äro mest skickade att i första instans pröva lösdrivarärendena. Styrelsen har vidare anfört, att den givetvis icke velat bestrida lämpligheten av att kommunala förtroendemän i någon mån kallas att medverka vid lösdrivarfrågornas behandling. Styrelsen har även ansett det riktigt, att förebyggande och stödjande åtgärder infogas såsom ett led i lösdrivarvården. Polismyndigheterna skulle, om de icke redan äro det, kunna utbildas till ett lämpligt organ för dessa åtgärder. Härvidlag har styrelsen hänvisat till förslaget till omorganisation av polisskolan i Stockholm, innefattande bland annat införande av socialkunskap såsom särskilt läroämne. Styrelsen för Skyddsvärnet i Stockholm h a r ifrågasatt, om ej uppsikten och den första behandlingen av lösdrivare bör vara överlämnad åt polismyndigheterna. Hinder möta ju icke mot att det sker under intimt samarbete med fattigvårdsstyrelserna eller att representant för dem kallas att närvara. Då polismyndigheterna i allt fall icke kunna uteslutas från befattningen med lösdrivarärendena, har fattigvårdsstyrelsen i Malmö ansett, att man bör i största möjliga män utnyttja dessa myndigheters erfarenheter om lösdrivarna, vilket kan ske genom att frågan ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med det alternativa utkastet. Därmed skulle man vinna garantier för att samhällssynpunkterna också

ORGANET FÖR VIDTAGANDE AV HJÄLPÅTGÄRDER.

vinna beaktande, och nödig omsorg skulle ändå kunna ägnas hjälpåtgärderna. Styrelsen utgår från att förhörsledaren, om den kommunale representanten vid förhör med en anhållen förordat viss hjälpåtgärd, kommer att besluta i enlighet därmed, om den föreslagna åtgärden är verkställbar. Tillräckliga garantier härför finnas i 5 och 6 §§ i det alternativa utkastet. Slutligen har styrelsen ifrågasatt om icke såsom kommunal representant ledamot i barnavårdsnämnden borde komma i fråga. En stor del av de lösdrivare för vilka hjälpåtgärder lämpa sig äro nämligen utan tvivel ungdomliga personer, vilka förut varit omhändertagna av barnavårdsnämnd. Landsfogden i Västerbottens län har uttalat sig för att åklagarmyndigheternas och de kommunala myndigheternas behörighetsområden klart och tydligt skiljas från varandra, så att varje myndighet ensam bär ansvaret för vissa på densamma ankommande åtgärder. Åklagarmyndigheterna äro fullt kompetenta att avgöra, när anledning till ingripande med tvångsåtgärder föreligger. 5. Tanken att ett s ä r s k i l t o r g a n för lösdrivarärendena borde bildas har på sätt framgår av det föregående framförts av fångvårdsstyrelsen och socialstyrelsen. Samma ståndpunkt intages i yttrandena från styrelserna för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska skyddsförbundet och Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, fattigvårdsstyrelsen i Norrköping och Föreningen Uppsala samhjälp. Till stöd härför har styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö åberopat, förutom att fattigvårdsstyrelsernas redan nu stora arbetsbörda icke borde ökas. lösdrivarproblemets komplicerade natur. Styrelserna för Föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt Föreningen Uppsala samhjålp hava förordat att landet för lösdrivarvården indelas i särskilda distrikt, gärna motsvarande polisdistrikten, med ett särskilt organ i varje distrikt. I fråga om detta organs utseende och sammansättning hava olika meningar uttalats. Förstnämnda styrelse h a r föreslagit, att den juridiska och medicinska sakkunskapen skulle vara representerad. Eventuellt kunde ledamöterna utses av länsstyrelsen. Till förmän för en sådan anordning talar, enligt styrelsens förmenande, att större distrikt medgiva rikligare urval av olika slags hjälpåtgärder, ävensom att då fråga är om anhållen person denne ofta är förvarad i en för polisdistriktet gemensam arrestlokal, dit sammanträdena synas böra förläggas. Styrelsen för Föreningen Uppsala samhjälp har ifrågasatt, att även uppgifter utanför lösdrivarvården med fördel skulle kunna tilläggas detta nybildade organ. Bland annat åsyftas de omfattande uppgifter som den nya lagstiftningen om villkorlig straffdom kommer att medföra. Denna lag och den föreslagna lösdrivarlagen innefatta stadganden om en verksamhet utanför anstalternas murar i sådan utsträckning, att den i verkligheten torde bliva mera omfattande än den som utövas innanför. Detta faktum bör bliva vägledande vid utformandet av de verkStällande organen. Även ärenden om övervakning och intagning å arbetshem skulle kunna anförtros detta organ. En sammanföring synes kunna ske jämväl med länsnykterhetsnämndernas arbetsuppgifter. D.

Arbetshemmens användande i lösdrivarvården.

I allmänhet ha inga erinringar rests mot att använda de enligt fattigvårdslagen upprättade arbetshemmen för ifrågavarande uppgifter, utan har lämpligheten härav ganska allmänt vitsordats. Sålunda ha styrelserna för samtliga arbetshem godkänt principen om arbetshemmens användning; likaså styrelsen för Svenska landstingsförbundet. I ett par yttranden har uttryckligen uppgivits, att hinder icke föreligger att mottaga lösdrivare å arbetshemmen, att likheter förekomma mellan dessa

108 YTTRANDEN ÖVER KOMMITTÉNS PROMEMORIA ANG. LÖSDRIVARE.

och de redan å arbetshemmen intagna, samt att arbetstillfällen och i viss utsträckning även yrkesutbildning kunna beredas. Mot arbetshemmens användande hava styrelserna för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och Svenska skyddsförbundet uttalat sig under åberopande av argument som inbördes i stort sett överensstämma. Det har framhållits, att arbetshemmen om de upplåtas för lösdrivare skulle få en annan karaktär än från början avsetts och komma att framstå såsom något slags tvångsarbetsanstalter. Det är de sämsta elementen som giva anstalten dess färg och icke de bästa. Visserligen finnes redan nu å arbetshemmen personer som gjort sig skyldiga till lösdriveri, men dessa ha dock blivit intagna enär de varit i behov av fattigvård. Frågan om arbetshemmens f ö r s t a t l i g a n d e har besvarats jakande av de flesta myndigheter, som uttalat sin mening därom. Styrelsen för Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har betecknat det som en betydande förtjänst hos utkastet, att arbetshemmen skulle övertagas av staten. Såsom skäl för förstatligande har bl. a. anförts, att behovet av arbetshem visat sig vara väsentligt mindre än vad man räknat med vid införandet av lagbestämmelserna om arbetshem. Det finnes sålunda icke särskilda arbetshem för varje landstingsområde eller varje stad som icke dellager i landsting, utan anstalterna ha måst ordnas genom samarbete mellan flera områden. Ehuru samarbetet icke torde hava erbjudit några större svårigheter, är det dock principiellt riktigast, att uppgifter som icke kunna ordnas av varje sådant område för sig, övertagas av staten. Därigenom möjliggöres ett bättre utnyttjande av antalet platser och en effektiv differentiering, vilken eljest icke torde kunna komma till stånd utan samarbete mellan snart sagt samtliga arbetshem. Därtill kommer att landstingens egentliga verksamhetsområde är hälso- och sjukvård och att handhavandet av arbelshemmen således ligger i periferien av deras uppgifter. Dessa synpunkter hava kommit till uttryck i yttrandena från styrelsen för Svenska landstingsförbundet samt från Kommunalskatteberedningen. Mot ett förstatligande har direktionen för Västergötlands, Bohuslåns och Dalslands arbetshemsförbund uttalat sig. Det har åberopats att ledning och personal lyckats vinna de resultat som överhuvud taget stått att uppnå beträffande internerna. Direktionen hyser ej någon tvekan att samma resultat skulle kunna ernås, även om lösdrivare skulle emottagas i större utsträckning än hittills. Någon anledning att på grund av lösdrivarklientelets infogande bland arbetshemsklientelet förstatliga arbetshemmen föreligger emellertid enligt direktionens förmenande icke. En viss tveksamhet har yppats i yttrandet från styrelsen för arbetshemmet ösbyholm. Styrelsen har framhållit att, ehuru de av kommittén anförda skälen för ett förstatligande kunna vara bärande, skäl även finnas för bibehållande av det enskilda initiativet å detta område vid sidan av statens verksamhet. Frivilligt inträdande å arbetshemmen skulle, såsom kommittén själv anfört, därigenom stimuleras. Ett enskilt hem verkar under friare former och har därför större möjligheter att pröva nya vägar. En from stiftelse kan vid ett av densamma drivet arbetshem meddela praktisk utbildning åt elever, vilka inom stiftelsen erhållit teoretisk utbildning. En dylik utbildning för verksamhet i fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder och andra sociala organ är av stor betydelse. Fullt betryggande kontroll över de enskilda arbetshemmen erhålles, om de ställas under socialstyrelsens uppsikt och statsmakterna erhålla avgörande inflytande på styrelsernas sammansättning. Såväl nämnda direktion som styrelsen för Långmora arbetshem ha i sina yttranden berört de ekonomiska frågor som uppkomma vid förstatligandet. De ha förutsatt, att landstingen bliva gottgjorda för alla sina kostnader, samt att alla förpliktelser mot personalen övertagas av staten. Bland dem som yttrat sig i frågan råder en nästan enhällig mening om att d i f f e r e n t i e r i n g av arbetshemsklientelet är nödvändig. Styrelsen för Svenska

ARBETSHEMMENS ANVÄNDANDE I LÖSDRIVARVÅRDEN.

landstingsförbundet har sålunda framhållit, att redan det nuvarande klientelet å arbetshemmen är synnerligen olikartat beträffande såväl ålder som föregående vandel. Med tiden ha de stora olägenheterna av att sammanföra så olikartade och delvis mycket svårhanterliga element allt mera framträtt. Början till differentiering har gjorts genom inrättande av slutna avdelningar. Ytterligare uppdelning är emellertid önskvärd, och om arbetshemmen skulle öppnas för lösdrivarna blir den absolut nödvändig. Direktionen för ovannämnda arbetshemsförbund har emellertid förklarat sig icke vara fullt övertygad om lämpligheten att till en och samma anstalt sammanföra interner med samma ålder, anlag, arbetsförmåga och mottaglighet för arbetsuppfostran. Syftet med intagningen torde i stället främjas genom en väl avvägd uppblandning av klientelet. Arbetshemmet måste dock då vara så stort och så ordnat, att särskilda förläggningar vid behov kunna anordnas för olika kategorier. I detta sammanhang har direktionen jämväl pekat på svårigheten att genom en central myndighet redan vid intagningen verkställa uppdelning av klientelet. Beträffande p r o c e d u r e n vid intagande i arbetshem har i övrigt i regel erinringar icke framställts. Socialstyrelsen har dock framhållit, att intagning å arbetshem innebär en form av frihetsberövande, varför det synes principiellt oriktigt, att kommunalt organ skulle äga befogenhet att självständigt besluta därom. Fattigvårdsstyrelses rätt att enligt fattigvårdslagen besluta om intagning å arbetshem erfordras för att den fattigvårdande uppgiften skall kunna skötas och är således motiverad av andra skäl. Dylikt beslut blir dessutom föremål för ytterligare prövning innan det verkställes. Socialstyrelsen har vidare erinrat om de regler som gälla för intagning å alkoholistanstalt.

E.

Om tvångsåtgärder och organet för beslut därom.

I allmänhet hava de stadganden i den föreslagna lösdrivarlagen som röra tvångsåtgärdernas innebörd lämnats utan erinran. Socialstyrelsen har emellertid beträffande intagande å arbetsanstalt förklarat sig anse en minimitid av två år för denna frihetsberörande åtgärd vara allt för lång. Om en förbättring skall kunna åstadkommas får enligt styrelsen tiden för vistelsen visserligen icke vara allt för kort, men erfarenheterna vid alkoholistvården ha dock visat, att mycket goda resultat i många fall vunnits på jämförelsevis kort tid. Styrelsen vill därför förorda, att bestämmelserna om intagningstiden utformas med alkoholistlagen som förebild. Mot en allt för lång minimitid talar även det förhållandet, att densamma kan medföra obenägenhet hos de dömande myndigheterna att tillämpa lagen. Med hänsyn till klientelets farlighet torde det erfordras förbud mot utskrivning av intagen, som är vådlig för annans säkerhet. Kommitténs förslag att åt de a l l m ä n n a d o m s t o l a r n a skulle anförtros att besluta om tvångsåtgärder mot lösdrivare har direkt tillstyrkts av landsfogden i Västmanlands län, styrelserna för Sveriges advokatsamfund, Svenska fattigvårdsoch barnavårdsförbundet och Svenska polisförbundet samt av en minoritet inom socialstyrelsen. Av yttrandena synes framgå att även poliskammaren i Malmö och fattigvårdsstyrelsen i Göteborg närmast äro av samma mening. Utan erinran har förslaget lämnats av ett stort antal myndigheter, bland andra styrelserna för Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Svenska landskommunernas förbund, Svenska skyddsförbundet, Skyddsvärnet i Stockholm och Göteborg samt fattigvårdsnämnden i Stockholm. Tvekande ehuru ej direkt avstyrkande hållning intages av överståthållarämbetet samt styrelserna för Föreningen Sveriges stadsdomare och statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö. Förslaget avstyrkes slutligen i denna del av socialstyrelsen, landsfogden i Malmöhus län,

110 YTTRANDEN ÖVER KOMMITTÉNS PROMEMORIA ANG. LÖSDRIVARE.

poliskamrarna i Göteborg och Norrköping, styrelserna för Föreningen Sveriges häradshövdingar och Uppsala samhjälp, fattigvårdsstyrelsen i Malmö samt polisintendenten Knut Rydholm. De myndigheter som tillstyrkt förslaget hava i allmänhet åberopat de skäl för vilka kommittén i detta sammanhang redogjort. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har betecknat det som förslagets största förtjänst att det överlåtits åt domstolarna att besluta om mera ingripande åtgärder mot lösdrivarna. Styrelsen för Föreningen Sveriges stadsdomare har anfört, att då kommittén avböjt att kriminalisera lösdriveri, det ej kan anses självfallet att tvångsåtgärder mot lösdrivare skola ankomma på domstolarna. Att det är fråga om ett frihetsberövande kan ej heller anses avgörande härvidlag. Så till exempel fattas beslut om intagande å alkoholistanstalt av annan myndighet än domstol. Befogade anmärkningar mot det sätt varpå länsstyrelserna handhaft lösdrivarärendena torde icke kunna framställas. Å andra sidan torde det näppeligen kunna göras gällande, att domstolarna icke skulle vara skickade för denna uppgift. Redan enligt gällande lag ha domstolarna fått sig ålagda åtgärder av likartat slag. Ur rättssäkerhetssynpunkt synes det riktigast, att så väsentliga ingrepp som tvångsintagning på anstalt på obestämd tid ankomma på domstol, varför styrelsen icke vill motsätta sig förslagets genomförande. Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt ä Svartsjö har såsom skäl för att länsstyrelserna böra bibehållas såsom dömande organ framhållit den erfarenhet som där förefinnes på grund av behandlingen av alkoholistärendena samt den nära överensstämmelse som råder mellan dessa ärenden och lösdrivarärendena. Socialstyrelsen har såsom sin uppfattning uttalat, att förslaget om intagande å arbetsanstalt såsom ett straffrättsligt institut icke såsom en nödvändig konsekvens medför, att detta institut måste handhavas av domstolarna i stället för länsstyrelserna, utan denna fråga kan upptagas till obunden prövning, varvid erfarenheterna från såväl den nuvarande ordningen som tillämpningen av alkoholistlagen böra beaktas. Med stöd av de ganska ingående undersökningar som socialstyrelsen under åren 1924 och 1925 verkställt, anser sig styrelsen kunna vitsorda, att några berättigade anmärkningar mot länsstyrelsernas sätt alt handhava tillämpningen av lösdrivarlagen under dessa år icke kunna framställas. Att de tvångsåtgärder som beslutats enligt alkoholistlagen i den allmänna uppfattningen och den offentliga kritiken intaga en gynnsammare ställning än de åtgärder som vidtagits enligt lösdrivarlagen, är visserligen en omständighet av stor vikt, men då denna olikhet vid bedömandet torde sammanhänga med olikheten i fråga om initiativet till tvångsåtgärderna, finnes det goda skäl att antaga att den skall försvinna, sedan initiativet beträffande lösdrivarlagen överlämnats till ett folkvalt organ. Alkoholist- och lösdrivarlagarna stå varandra så nära att tvångsåtgärder enligt desamma böra beslutas av samma myndighet. Därigenom underlättas även en riktig lösning av de konkurrenssituationer mellan de båda lagarna, som icke sällan måste uppkomma på grund därav att klientelet i icke ringa utsträckning är detsamma. Styrelsen är emellertid av den bestämda uppfattningen, att det skulle vara till allvarlig skada för alkoholistvården, om beslutanderätten angående tvångsåtgärder mot alkoholmissbrukare förlades till domstol. Erfarenheterna från alkoholistlagens tillämpning tala heller icke för en sådan överflyttning. Då alkoholistärendena således måste kvarbliva hos länsstyrelserna, böra även lösdrivarärendena höra dit. Lösdrivarärendenas förläggande till domstolarna skulle, såsom socialstyrelsen i ett tidigare utlåtande framhållit, giva proceduren en stel och formalistisk natur, vilken i betydande mån skulle försvåra hänsynstagande till lösdrivarens personliga förhållanden. Tre av ledamöterna i socialstyrelsen hava avgivit särskilt yttrande, vari de anfört, att den omständigheten, att de blivande arbetsanstalterna komme att användas icke blott för den mest svårbehandlade gruppen av de asociala utan även för dem, som begått brott men fölle under den allmänna indikationen om böjelse för ett

OM TVÅNGSÅTGÄRDER OCH ORGANET FÖR BESLUT DÄROM.

lättjefullt och oordnat levnadssätt, torde göra det omöjligt att undvika att överflytta lösdrivarärendena från länsstyrelserna till domstolarna. Vid sådant förhållande vilja de icke motsätta sig, att domstolarna få övertaga domsrätten jämväl i fråga om lösdrivarklientelet. Styrelsen för Föreningen Sveriges häradshövdingar har förklarat sig anse, att några bärande skäl för domstolarnas belastning med lösdrivarärendena icke förebragts. Dessa ärenden skulle vid rådhusrätter i större städer samt en del häradsrätter taga en icke obetydlig lid i anspråk. Ärendenas handläggning vid domstol skulle medföra uppenbara olägenheter. Ärendenas behandling skulle komma att fördröjas därigenom att, när häktning ej skett, nästa sammanträde måste avvaktas. Även när häktning skett och särskilt sammanträde utsatts, skulle behandlingen ej bliva så snabb som vid länsstyrelserna. I åtskilliga fall bleve det nödvändigt att transportera häktade lösdrivare ut till förhör å tingsställen på landsbygden. Om dessa ärendens behandling lägges på domstolarna, kommer det säkerligen att medföra, att lösdrivarna i allmänhetens ögon bli likställda med brottslingar, vilket bör besparas dem vilka ej gjort sig skyldiga till brott. Det förefaller naturligast att länsstyrelserna, som ha att pröva besvär över fattigvårdsstyrelses beslut i fråga om hjälpåtgärder, anförtros de strängare åtgärder mot lösdrivare vilka ansetts icke böra ankomma på kommunal myndighet. F.

Vissa detaljspörsmål.

Behovet av ett c e n t r a l r e g i s t e r har understrukits av socialstyrelsen, som framhållit att det moderna samhällets intresse av att kunna med säkerhet identifiera sina medborgare framträder med växande styrka. Styrelsen för Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm har ifrågasatt, om icke det föreslagna registret bör utvidgas att omfatta uppgifter även om hjälpåtgärder som vidtagits av allmänna fattigvärden eller av enskilda sammanslutningar. Såväl medicinalstyrelsen som socialstyrelsen hava betonat behovet av att omhändertagna lösdrivare underkastas läkarundersökning. G.

Anmärkningar till utkastets olika paragrafer.

1 §• Se ovan angående lagens tillämpningsområde. 2 §• Socialstyrelsen har framhållit, att behörighet att ingripa mot lösdrivare bör tillkomma jämväl kommunal myndighet i dennes hemortskommun. I vissa yttranden har det gjorts gällande, att uttrycket 'vistas' enligt vanligt språkbruk innebär vistelse av stadigvarande natur. Av styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler har föreslagits, att till ordet vistas måtte fogas tillägget 'eller för lösdriveri anhållits'. Styrelsen för Sveriges socialvdrdsfunktionärers riksförbund har i anslutning till 2 § andra stycket föreslagit, att det måtte övervägas huruvida det icke i viss utsträckning kan överlämnas åt tjänstemän att, åtminstone tills vidare, handlägga lösdrivarärenden. 3 §• Poliskammaren i Örebro har ansett det böra i lagtexten uttryckligen utsägas, att uppenbart ogrundade anmälningar kunna lämnas utan avseende. Beträffande den i andra momentet av denna paragraf lämnade definitionen å 'polismyndighet' har landsfogden i Västmanlands län framhållit, att den icke kunde

112 YTTRANDEN ÖVER KOMMITTÉNS PROMEMORIA ANG. LÖSDRIVARE.

anses uttömmande såsom ordet sedermera användes i utkastet. Sålunda förutsattes i 4 § att polismyndigheten skall äga besluta om kvarhållande. Denna befogenhet bör emellertid tillkomma häktningsmyndighet. I stad, där stadsfiskalen icke har befattning med polisväsendet, bör endast denne och icke vederbörande poliskommissarie äga besluta om kvarhållande. Å andra sidan finnas i ett stort antal köpingar anställda polismän med särskild åtalsrätt. I fråga om dessa köpingsåklagare medför lagutkastet en del oanade konsekvenser. Eftersom de icke räknas som polismyndighet, skulle de icke äga rätt till initiativ enligt 3 § 1 mom., icke kunna direkt åläggas att meddela handräckning enligt 4 § andra stycket eller att verkställa utredning enligt 5 §. Vidare skulle de sakna rätt att närvara vid fattigvårdsstyrelses sammanträden enligt 6 § eller att besluta om kvarhållande enligt 4 § eller anhållande enligt 12 §. Däremot skulle de enligt sistnämnda lagrums lydelse vara befogade att besluta om häktning, ehuru häktningsrätt för närvarande icke tillkommer dem. Som åklagare skulle de vidare äga rätt att väcka talan enligt 11 §, varigenom de skulle komma i en egendomlig ställning till överordnad landsfiskal som vidtagit tidigare åtgärder i samma ärende. Emellertid torde köpingsåklagarna i stor utsträckning, med tillämpning av 16 § i gällande lösdrivarlag, hava tillerkänts samma befogenhet i fråga om tillsynen över lösdrivare, som tillkommer landsfiskal, även om beslut om kvarhållande eller häktning ankomme på landsfogdes eller landsfiskals prövning. Åtskilliga befogenheter böra också kunna tillerkännas köpingsåklagarna, i synnerhet om de skulle erhålla rätt att väcka talan enligt 11 § i utkastet. Det kan ifrågasättas om icke köpingsåklagare i förevarande fall bör tillerkännas samma befogenhet som häktningsmyndighet i fråga om kvarhållande och häktning. I annat fall kommer beslutanderätten flerstädes att utövas av landsfogden, vilket icke är lämpligt. Å andra sidan kan det även ifrågasättas om icke landsfogdarna böra tillerkännas fakultativ rätt att ingripa mot lösdrivare. Vid inskridande mot lösdrivare genom formliga razzior tar landsfogde ofta befälet över polispersonalen och bör då också kunna besluta om vidare åtgärder mot de vid en razzia anhållna. Polismästaren i Stockholm har föreslagit, att de befogenheter som tillkomma polismyndighet — åtminstone i Stockholm — måtte kunna uppdragas åt underordnad befattningshavare, lämpligen kriminalkommissarie. Liknande synpunkter hava anförts av överståthållarämbetet och poliskammaren i Malmö. 4 §• Poliskommissarien Nils Lundholm och polisintendenten M. Lundquist hava förordat föreskrift att varje person som beträdes med lösdriveri skall anhållas. Eljest är det att befara att vederbörande, så snart förfarande enligt lösdrivarlagen inletts, avvika och hålla sig undan. Landsfogden i Västmanlands län har föreslagit att ordet 'polismyndighet' i denna paragraf måtte utbytas mot ordet 'häktningsmyndighet'. Poliskammaren i Örebro har rest gensaga mot fattigvårdsstyrelses rätt att lösgiva anhållen person samt framhållit, att bestämmelser saknas om anhållen persons förvaring, om sättet för kallelse av icke anhållen och om förfaringssättet då sådan person icke anträffas med kallelse eller anträffas inom annan kommun än den där ärendet är anhängigt, varjämte poliskammaren gjort gällande att de i paragrafen angivna tidsfristerna äro otillräckliga. 5 §• Styrelsen för Svenska polisförbundet har bestämt avstyrkt, att fattigvårdsstyrelse skulle äga rätt att uppdraga åt polismyndighet att verkställa utredning. Landsfogden i Malmöhus län h a r föreslagit, att utdrag jämväl ur straffregistret skall införskaffas i lösdrivarärendena.

ANMÄRKNINGAR TILL UTKASTETS OLDXA PARAGRAFER.

113 Med hänsyn till stadgandet om skyldighet för fattigvårdsstyrelse att söka bereda lösdrivaren stöd hos sina anhöriga har fattigvårdsnåmnden i Stockholm ansett det lämpligt, att även de anhörigas förhållanden vid utredningen utrönas. 6 §• Socialstyrelsen har framhållit att föreskrift bör meddelas om skyldighet för kommunal myndighet att anhålla om polismyndighets närvaro vid alla förhör rörande grövre asocialitet. Styrelsen för Svenska polisförbundet har ansett, att bestämmelserna i denna paragraf, till förekommande av slitningar mellan kommunala myndigheter och polismyndigheter, måtte uppmjukas så att de endast innebära anvisningar för myndigheterna. Fattigvårdsnåmnden i Stockholm har hemställt, att bestämmelsen om rätt för polismyndighet att närvara vid förhör måtte utgå. 7 §• Poliskammaren i Örebro har ansett den tidrymd, inom vilken beslut rörande anhållen person skall meddelas, vara för knapp. Landsfogden i Västmanlands län har föreslagit, att i lagen måtte angivas viss kort tidrymd inom vilken beslut skall tillställas den förhörde. Styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler har hemställt om föreskrifter, att underrättelse om innehållet i fattat beslut skall meddelas från fattigvårdsstyrelse till polismyndighet samt från polismyndighet till åklagare. Poliskammaren i Malmö har framhållit, att i de fall då anmälan som gjorts eller biträtts av polismyndighet eller åklagare lämnats utan avseende eller endast föranlett hjälpåtgärd, dessa myndigheter skola underrättas om beslutet i ärendet. 8 §• Poliskammaren i Örebro har förklarat, att särskilda anstalter torde erfordras för beredande av husrum och uppehälle åt lösdrivare, som avvakta hjälpåtgärders vidtagande. Sådan person bör kunna kvarhållas tills beslutad åtgärd hunnit verkställas U §• Landsfogden i Västmanlands län har ansett en viss tidrymd böra stadgas inom vilken ärendet skall av fattigvårdsstyrelse till åklagare överlämnas, när vederbörande är anhållen. Åklagares talan bör icke betecknas såsom väckande av åtal, vilket enligt språkbruket avser beivrande av brott. Åklagarens talan enligt 11 § andra stycket bör så utformas, att han har en självständig rätt i de i 17 § under 3 och 4 omförmälda fallen. Såväl styrelsen för Svenska polisförbundet som fattigvårdsnämnden i Stockholm hava förordat borttagande av åklagares talerätt enligt 11 § andra stycket, enär densamma kunde uppfattas såsom ett intrång på fattigvårdsslyrelsens område. 12 §. Landsfogden i Västmanlands län har förmenat att denna paragraf bör innehålla bestämmelser om att talan enligt 11 § skall anhängiggöras genom stämning eller häktning. Vidare bör angivas de fall då häktning får äga r u m och den tid inom vilken häktningsfrågan skall vara prövad, räknat från det anmälan om anhållande inkommit till häktningsmyndighet eller, därest fattigvårdsstyrelse överlämnat ärende rörande anhållen person till åklagaren, från det häktningsmyndigheten erhållit kännedom därom. Däremot torde det icke erfordras bestämmelse om polismyndighets befattning med anhållande av vederbörande, då allmänna rättsregler därvidlag torde giva tillräcklig ledning. 8—389122.

Bilagor.

114 YTTRANDEN ÖVER KOMMITTÉNS PROMEMORIA ANG. LÖSDRIVARE.

14 §• Landsfogden i Västmanlands län har framhållit, att forumregeln medför olägenhet och omgång vid beivrande av tredska hos person som vistas i annan kommun än den vars fattigvårdsstyrelse förordnat om övervakningen. I sådant fall bör övervakningen lämpligen överflyttas till fattigvårdsstyrelsen i vistelsekommunen. Forumregeln bör avfattas med hänsyn därtill. 16 §. Landsfogden i Västmanlands län har förordat, att det vid meddelande av handräckning enligt detta lagrum bör tillkomma polismyndigheten att självständigt pröva om förutsättningarna för intagande å arbetshem äro för handen. 17 §. Landsfogden i Västmanlands län har ansett domstolen icke böra vara bunden av åklagarens yrkanden. Den dag då vederbörande blivit beträdd med nytt lösdriveri bör vara avgörande för preskription enligt 17 § 3 och 4. överståthållaråmbetet har förordat att redan vid lösdrivares första inställande inför domstol beslut skall kunna meddelas om hans intagande å arbetsanstalt. Styrelsen för Föreningen Sveriges häradshövdingar har framhållit, att det icke klart framgår, huruvida 17 § 2 skall gälla jämväl för den som frivilligt ingått å arbetshem. 18 §. Landsfogden i Västmanlands län har förmenat, att det redan i domstolens beslut bör intagas en erinran, att längsta tiden för kvarhållande under vissa omständigheter kan bliva utsträckt utöver den i beslutet angivna tiden. 19 §. Landsfogden i Västmanlands län har ansett paragrafens avfattning så vidsträckt, att tvekan kan uppstå om dess rätta tolkning, varför i administrativ ordning bör utfärdas bestämmelser angående de författningar som avses. 21 §. Förundersökning enligt denna paragraf bör, enligt medicinalstyrelsens ning, vara obligatorisk.

uppfatt-

22 § Landsfogden i Västmanlands län har ansett, att möjligheten att försätta en person på fri fot mot borgen av vissa rättssubjekt innefattar ett sådant avsteg från gällande rättsgrundsatser, att bestämmelse därom icke bör införas.

II.

Utkastet till lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt.

I den mån detta utkast beröres i de inkomna yttrandena har det i allmänhet lämnats utan erinran. Fångvårdsstyrelsen har dock ifrågasatt om icke sammanförandet till en plats av personer som alla äro lättjefulla skulle komma att försvåra arbetet med deras fostran till arbetsamhet och samhällsduglighet. Liknande synpunkter ha framförts av styrelsen för Skyddsvärnet i Stockholm. Styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt d Svartsjö har uttalat, att de kategorier av personer, som komma att intagas å arbetsanstalterna, äro ganska likartade. Huvudparten utgöres av individer som sakna verklig yrkesutbildning, var-

OM VERKSTÄLLIGHET AV DOM Å ARBETSANSTALT.

115"

för de måste sysselsättas med jordbruks-, skogs- eller vägarbete eller annat arbete som ej krävde särskild yrkeskunskap. Endast en mindre del torde kunna utbildas i yrkesdrift. Med hänsyn därtill torde uppdelning å specialanstalter medföra större utgifter för statsverket än som svara mot de därmed förenade fördelarna. Från olika håll hava erinringar framställts mot den i utkastet föreslagna särskilda n ä m n d e n . Såväl fångvårdsstyrelsen som styrelsen för tvångsarbetsanstalten hava förklarat, att det icke torde vara nödvändigt att skapa en särskild nämnd för handläggning av ärenden angående utskrivning. Dessa ärenden äro icke av så komplicerad natur att de kunna jämföras med ärenden rörande utskrivning enligt de särskilda lagarna om internering, förvaring eller ungdomsfängelse. Jämförelse med förfarandet vid utskrivning från alkoholistanstalt ligger närmare till hands. Denna utskrivning har på fullt tillfredsställande sätt handhafts av anstaltsstyrelserna. Det synes kunna överlåtas åt fångvårdsstyrelsen att besluta om utskrivning från arbetsanstalt. Den anstaltsnämnd, som ifrågasatts vid vissa fångvårdsanstalter, torde härvidlag kunna bliva till värdefull hjälp. Även socialstyrelsen har förordat att förslaget om särskild nämnd icke mätte förverkligas, varvid styrelsen såsom sin mening uttalat, att rätten att förlänga tiden för kvarhållandet å arbetsanstalt synes kunna anförtros åt tillsynsmyndigheten, samt att den särskilda nämndens funktioner böra kunna uppdelas mellan anstaltsstyrelserna och tillsynsmyndigheten. Inrättandet av en särskild nämnd har avstyrkts jämväl av styrelsen för Skyddsvärnet i Stockholm. Interneringsnåmnden har tillstyrkt förslaget om inrättande av en för hela riket gemensam nämnd, men framställt erinringar mot vissa av nämndens befogenheter. Sålunda har interneringsnämnden åberopat, att de i förvaringsanstalt intagna ofta betrakta den av domstol bestämda strafftiden såsom den tid under vilken de skulle kvarhållas. Kvarhållande därutöver framstår för dem såsom utslag av godtycke och orättvisa. Motsvarande betraktelsesätt skulle med ännu större styrka kunna göra sig gällande, om nämnden tillades rätt att utsträcka den av domstol fastställda maximitiden för intagning å arbetsanstalt. Samma betänkligheter finnas ej mot att medgiva förlängning av maximitiden, sedan den intagne utskrivits på försök men återtagits på grund av underlåtenhet att efterkomma meddelade föreskrifter. En dylik anordning skulle även medföra den fördelen, att en person som icke kunnat utskrivas förrän vid maximitidens slut, alltid kunde utskrivas pä prov och ställas under övervakning samt eventuellt återhämtas. Enligt interneringsnämndens mening är det onödigt att pröva frågan om utskrivning så ofta som föreslagits eller var tredje månad. I samtliga fall torde prövning var sjätte månad vara tillräckligt. Mot nämndens rätt att besluta om förlängning av vårdtiden hava även styrelserna för Föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund uttalat sig. Såväl interneringsnämnden som fångvårdsstyrelsen hava framhållit att stadgandet, att den som utskrivits på prov skall beredas tillfälle att yttra sig innan beslut om hans återhämtande fattas, torde bliva svårt att efterfölja, då tredska från den utskrivnes sida ofta består däri att han avvikit.

III. Utkastet till lag om behandling i arbetshem av vissa arbetsskygga. Styrelsen för arbetshemmet i Malmö har förordat sådant förfaringssätt vid utskrivning, som hittills brukats vid detta arbetshem, eller att prövning av framställning om utskrivning ägt rum så snart styrelsen sammanträtt samt mellan sammanträdena utförts av styrelsens verkställande ledamot. Styrelsen för Skyddsvärnet i Stockholm har funnit det mera ändamålsenligt att arbetshemmen och arbetsanstalterna lyda under en och samma myndighet.

116 IV.

YTTRANDEN ÖVER KOMMITTÉNS PROMEMORIA ANG. LÖSDRIVARE.

Domänstyrelsens yttrande angående anordnandet av allmänna a r b e t e n för l ö s d r i v a r e .

Det i förevarande sociala lagstiftningsfråga nu avgivna förslaget upptager, i likhet med de förslag, som i frågan avgivits år 1926 av dåvarande revisionssekreteraren Ragnar von Koch och år 1929 av särskilda år 1927 tillkallade sakkunniga, statliga hjälparbeten som ett led i samhällets åtgärder för omhändertagande av arbetsovilliga eller s. k. arbetsskygga. Då styrelsen den 26 oktober 1926 och den 28 september 1929 avgivit underdåniga utlåtanden över sagda förslag, har styrelsen begränsat sig till frågan om nämnda hjälparbeten. Styrelsen har därvid framlagt vissa synpunkter på hjälparbeten av ifrågavarande art och sammanfattningsvis uttalat, att styrelsen icke ville ställa sig avvisande till anordnande, försöksvis, av dylika arbeten å allmänna skogar under förutsättning, att domänverket icke betungades med utgifter, som icke täcktes av den nytta, som arbetena beräknades medföra för skogen, samt att domänverkets personal icke toges i anspråk för befälsuppgifter utan allenast för den handledning och uppsikt, som arbetenas tekniska utförande krävde. Styrelsen vill ifråga om möjligheten och lämpligheten av att anordna fria, statliga hjälparbeten för ifrågavarande grupp av samhällsmedlemmar hänvisa till vad styrelsen i nämnda utlåtanden anfört. Styrelsen har nu ytterligare övervägt vilka arbetsobjekt inom styrelsens förvaltningsområde, som möjligen kunna vara lämpade att i första hand omhändertagas av en statlig verksamhet för arbetsanskaffning åt arbetsskygga samt sättet för sådana arbetens ordnande. Arbetsobjekten måste utväljas med hänsynstagande till många omständigheter, bland vilka styrelsen särskilt vill framhålla följande. Arbetena böra icke inkräkta på den bofasta befolkningens arbetstillfällen och ej heller avse arbetsföretag, som lämpligen kunna tagas i anspråk för beredskapsarbete eller annat arbete för oförvållat arbetslösa. Ur synpunkten av arbetenas övervakande och tillsynen över arbetarna synas arbeten å öppen mark vara att föredraga framför arbeten inom större skogskomplex. Arbetena böra giva tillfälle till inlärandet av lämpligt yrkesarbete, varigenom de arbetsskyggas upptagande i den allmänna arbetsmarknaden underlättas. Arbetena böra kunna bedrivas kontinuerligt och utföras på ackord. Enär den planerade verksamheten är avsedd att bliva av provisorisk natur, nödgas man slutligen taga hänsyn till vissa praktiska förhållanden, såsom befintligheten av användbara förläggningslokaler eller möjligheten att snabbt ordna dylika m. m. Styrelsen anser med hänsyn till nu berörda förhållanden, att jordbruksarbete i regel är en lämpligare form för sysselsättande av arbetsskygga än skogsarbete. På grund härav ifrågasätter styrelsen, huruvida icke en större jordbruksegendom lämpligen kan i första hand anvisas för anordnande under Kungl. Socialstyrelsens ledning av sådant hjälparbete, som här avses. Det är möjligt att denna anordning skulle, efter av Eder föreslagen differentiering av arbetshemmen, närma sig en viss typ av dessa arbetshem. Styrelsen förutsätter emellertid, att nu ifrågasatta jordbruksarbeten skulle, i anslutning till de i omförmälda utredningar planerade grunderna för de statliga hjälparbetena, bedrivas under väsentligt friare former än organisationen vid arbetshemmen tillåter. Styrelsen anser sig icke kunna ingå på beräkning av kostnaderna för på sådant sätt anordnade statliga jordbruksarbeten för arbetsskygga. Styrelsen finner dock sannolikt att kostnaderna för ifrågavarande arbeten, per arbetare räknat, skulle bliva högre än de kostnader styrelsen nedan beräknat för skogsarbeten för arbetsskygga. Efter utredning rörande möjligheterna att anordna hjälparbeten å kronoparkerna får styrelsen meddela, att styrelsen, under nedan angivna förutsättningar, intet har att erinra mot att arbeten försöksvis anordnas på några av följande platser:

OM ANORDNANDE AV ALLMÄNNA ARBETEN FÖR LÖSDRIVARE.

1) Karls by revir: vägbyggnad 5 kilometer Karlsby—Björka enligt upprättat och av styrelsen godkänt förslag, 2 förläggningar om 20 man i varje i flyttbara baracker; 2) Hallands revir: skogsodlings-, röjnings- och avverkningsarbeten å kronoparkerna Tönnersjöheden och Skedala, 20 man förlagda i flyttbara baracker; 3) Svartälvs revir: väg-, diknings- och avverkningsarbeten m. m. å Karlsdals kronopark. 1 eller 2 förläggningar om 20 man i flyttbara baracker; 4) Stockholms revir: röjnings-, skogsodlings-, diknings- och vägbyggnadsarbeten, eventuellt även avverkning, å kronoparken österåker 2 mil norr om Stockholm, 20 —25 man i flyttbara baracker (barack för 8 man finnes); 5) Hamra revir: vägarbete och markberedning, eventuellt även avverkning å Hamra kronopark, 20 man i fasta baracker, som för närvarande användas för värnpliktiga civilarbetare men bliva disponibla frän år 1939. Samtliga arbeten beräknas kunna pågå kontinuerligt under minst två år på samma plats. Vid arbetsplatserna 3), 4) och 5) finnas möjligheter att bereda de arbetsskygga mera regelbundet deltagande i avverkningsarbete. Styrelsen vill emellertid understryka, att avverkningsarbetet fordrar ej blott en stark kropp och ihärdighet utan även att arbetaren är företagsam, händig och vaken. De skilda arbetarnas förtjänster p å ett visst ackord växla också starkt med deras läggning för sådant arbete. Därav torde man kunna draga den slutsatsen, att avverkningsarbetet icke lämpar sig för den övervägande delen av de arbetsskygga. Därest det likväl anses önskvärt att sådant skogsarbete finnes tillgängligt för arbetsskygga, anser styrelsen, att arbetet bör förenas med yrkesundervisning efter mönster av de arbetsläger för ungdom eller huggarskolor, som under senare år anordnats på kronans skogar av Statens arbetslöshetskommission. Vid varje arbetsplats bör anställas särskild personal för handhavande av all arbetsledning och tillsyn, som arbetet fordrar, medan den högsta tekniska ledningen och kontrollen av arbetena bör ankomma på vederbörande jägmästare. Under förutsättning att handhavandet av ifrågavarande verksamhet kommer att uppdragas åt Kungl. socialstyrelsen, bör denna styrelse sålunda för varje arbetsplats anställa tillräcklig personal för tillsyn och arbetsledning, därvid arbetsledarna vid arbetsplats 1) böra vara vägtekniskt utbildade och arbetsledarna vid platserna 2) —5) böra vara skogligt utbildade (skogvaktare). Därest arbetsplats anordnas som huggarskola, måste man räkna med en förstärkning av den tekniska ledningen vid arbetsplatsen, som i sådant fall torde böra ställas under ledarskap av för uppgiften särskilt kvalificerad skogsman. Kostnaderna för en arbetsplats för 20 man, där nya baracker måste uppföras, torde kunna beräknas på följande sätt: Anläggningskostnader. Anskaffande och uppförande av flyttbara baracker Anskaffande av diverse inventarier och köksutrustning

11 000 kronor 1 000 » Summa 12 000 kronor.

Årliga kostnader. Arbetsbefäl, arvoden och resor, 2 arbetsledare, varav den ene platsledare och tillsyningsmän 6 500 kronor Kökspersonal 1200 » Mathållning 12 000 » Underhåll av byggnader och större inventarier 300 » Underhåll av köksinventarier, förbrukningsartiklar m. fl. expenser utom vedbränsle „ 500 »

118 YTTRANDEN ÖVER KOMMITTÉNS PROMEMORIA ANG. LÖSDRIVARE.

Vedbränsle 500 kronor Redskap och verktyg 300 > Arbetslöner, beräknad arbetsförtjänst 3-5o kr. för dag med avdrag för mathållning med 1-5 0 kr. för dag, eller 2 kr. för 20 man under 300 dagar 12 000 » Summa 33 300 kronor. Därest anläggningskostnaderna fördelas på 10 år, skulle de totala, årliga kostnaderna per arbetare enligt denna beräkning uppgå till 1 725 kronor. Med hänsyn till den låga arbetseffekt, som kan förväntas av de arbetsskygga, och de indirekta kostnader och besvär, som deras förläggning å kronoparker förorsakar domänverket, synes styrelsen skäligt, att domänverkets andel i ovannämnda kostnader inskränkas till kostnadsfritt överlämnande av de byggnader, som enligt vad ovan sagts för närvarande finnas disponibla för ändamålet samt tillhandahållande av vedbränsle kostnadsfritt å rot ävensom bestridande av underhåll av nämnda byggnader samt hälften av kostnaderna för arbetsledningens löner. Den årliga kostnad för de föreslagna arbetena å kronoparkerna, som återstår att bestridas med allmänna medel, utgör i sådant fall, räknat för arbetare, c:a 1450 kronor vid arbetsplats 1), där byggnader finnas tillgängliga, och c:a 1550 kronor vid övriga arbetsplatser. Skulle de arbetsskyggas nettoförtjänst i medeltal uppgå till 1'50 kronor i stället för ovan antagna 2 kronor, sjunka senast angivna kostnadssiffror per arbetare till cirka 1 300 och 1 400 kronor respektive. S. L.

Bil.

C.

Psykiatrisk undersökning rörande manliga tvångsarbetare i Sverige 1938. Utförd av GUNNAR ADELL och GUSTAV JONSSON.

Inledning. Föreliggande undersökning har utförts på Kungl. Maj:ts förordnande efter initiativ av lösdriverilagstiftningskommittén. Kungl. medicinalstyrelsen har i samråd med styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö meddelat närmare direktiv för dess genomförande. Enligt dessa direktiv skulle undersökningen omfatta de å anstalten intagna, som hade att undergå tvångsarbete under februari, mars och april månader 1938, och — i den mån tiden det medgåve — även de under samma tid internerade alkoholister, som tidigare undergått tvångsarbete. Undersökningen skulle förutom fysisk och psykisk exploration omfatta även förslag till den behandling, som ur medicinska synpunkter kunde anses i respektive fall mest ändamålsenlig. Förutom medicinalstyrelsens anvisningar ha råd även inhämtats av professorn Olof Kinberg. Som socialassistent har fröken Margareta Almqvist deltagit i arbetet. Resultatet av den »Undersökning rörande manliga tvångsarbetare år 1923» som utförts av Kungl. socialstyrelsen (publ. i Sociala Meddelanden, nr 5, 1924) har i tillämpliga delar använts som jämförelsematerial. Undersökningsmaterialet. Materialet omfattar 120 personer. Av dessa voro 81 intagna som tvångsarbetare och 39 som alkoholister. Rörande dessa internerade ha intagningshandlingar (polisrapporter, förhörsprotokoll, etc.) och samtliga å anstalten förda anteckningar stått till förfogande. Dessutom ha muntliga upplysningar meddelats av anstaltsläkaren, direktören och övriga tjänstemän. Åldersfördelning. Materialets fördelning på åldersgrupper framgår av nedanstående tabell, där även motsvarande siffror från Socialstyrelsens utredning finnas införda. Av tabellen framgår att de nu undersökta genomsnittligt äro betydligt äldre än vad förhållandet var 1923. Under 30 år äro endast 8 °/o ( 1 9 2 3 : 3 7 % ) , under 40 år äro 34 °/o (1923: 70°/o). Denna förskjutning mot högre åldrar är större än motsvarande förskjutning inom befolkningen i dess helhet under samma tidsperiod.

120 PSYKIATRISK UNDERSÖKNING RÖRANDE MANLIGA TVÅNGSARBETARE.

Tab. 1.

Ålder

17—20 år 20—25 » 25—30 > 30—35 > 35-40 » 40—45 » 45—50 » 50—55 > 55—60 » över 60 > Summa

Åldersfördelning.

Antal

Procent

1 9 12 19 25 15 21 9 9 120

1 7 10 16 21 13 18 7 7 100

Socialstyrelsens utredn. 1923 Procent 4-9 18-8 13-6 16-3 16-5 11-7 8-4 5-2 2-7 1-9 100

Metodik. Explorationen av varje enskilt fall har i stort sett överensstämt med förfaringssättet vid en rättspsykiatrisk undersökning. Anamnestiska uppgifter — utöver de i handlingarna tillgängliga — ha införskaffats genom utsändandet av brev och särskilda frågeformulär till anhöriga, arbetsgivare, lärare, olika myndigheter, sjukhus och övriga anstalter. Inalles ha närmare 800 dylika förfrågningar utsänts; omkr. 500 svar ha inkommit. De anamnestiska data ha införts på särskilda tryckta journalformulär och kompletterats genom samtal med exploranden. Detta formulär har innehållit följande huvudrubriker: I. Hereditet. II. Barndomsmiljö — avseende typen på den ort där expl. vuxit upp, hans inomeller utomäktenskapliga börd, arten av föräldrarnas förbindelse, föräldrarnas yrken, tidpunkten för hemmets ev. upplösning och orsakerna därtill, växlingar av familjens boplats, föräldrarnas ålder vid exphs födelse, expl:s syskonantal och hans eget ordningsnummer i syskonskaran, hemmets ekonomi, bostadsförhållanden, hematmosfär (supighet, stridigheter, stränghet, etc.) familjemedlemmarnas psykologiska attityd mot expl. III. Skolgång — expl:s ålder vid dess början och slut; kvarsitteri, särklass, skolkning; expl:s trivsel i skolan och anpassningsförmåga till lärare och kamrater, uppfattning om hans begåvning, sedebetyg, etc. IV. Ungdom — åldern vid flyttningen hemifrån och anledningen därtill, psykologiska målsättningar under pubertetsåren, yrkesutbildning, första anställning, bostadsförhållanden, ekonomisk standard, expl:s intressen, nöjen, umgänge, reaktion inför sociala gruppen. V. Vuxen ålder (efter c:a 20 år) — värnplikt, reaktion för denna, bestraffningar under värnplikten, ev. värvning; yrkesval, yrkesväxling, trivsel med yrket; bostadsförhållanden, ekonomisk standard; intressen, nöjen, umgänge, psykologisk bindning till anhöriga eller andra. VI. Sexualitet — pubertetens inträde, första coitus, masturbation, ungdomsförälskelser, sexuella förbindelser, sexualpartner, coitusvanor, hänsyn till befruktningsrisk; manlig prostitution, soutenörskap. VII. Egen familj — barn inom och utom äktenskap eller i »Stockholmsäktenskap», barnen önskade eller ej, deras vård och underhåll, moraliska fostran; psykologisk bindning till och sympatier eller antipatier för barnen; hustruns yrke, ka-

MET0DTK.

rakteristik av henne, samlivets beskaffenhet, familjens ev. upplösning och orsaken därtill. VIII. Kriminalitet — förvärvs-, aggressions-, sexual-, destruktionsbrott, olaga sprithantering, brott mot krigslagarna. IX. Kriminalpolitisk behandling — strafftid och -orter, villkorlig dom, skyddshem, uppfostringsanstalt, arbetshem, försörjningsinrättning, varning av nykterhetsnämnd och intagning på alkoholistanstalt, straffriförklaring, inrättning för frigivna fångar, säkerhetsanstalt, varning för lösdriveri och internering på tvångsarbetsanstalt. X. Sjukdomar — somatiska och psykiska, hjärnskador, övriga anmärkningsvärda förhållanden såsom pavor nocturnus (»nattskräck»), stamning, kramper, e t c ; invaliditet. XI. Sjukhusvård. XII. Omdömen om expl. — hans intellekt, karaktär, lynne, fallenhet enligt inhämtade uppgifter. XIII. Giftmissbruk — spritmissbruk, fylleriförseelser, spritsorter och -kvantiteter, surrogat, rytm och periodicitet, reaktion på sprit, bakrus; solo- eller sällskapssupning; tobak, andra gifter. Den direkta undersökningen av de internerade har bestått i upptagande av såväl somatiskt som psykiskt status. Av psykologiska skäl gjordes i varje enskilt fall början med den kroppsliga undersökningen. Denna omfattade förutom vanlig rutinundersökning av inre organ och genomgående av nervstatus även vissa antropologiska mätningar, bestämmande av konstitutions-, ålders- och könstyp. Den psykiatriska bedömningen av fallet grundar sig i sista hand på samtal med och utfrågning av exploranden. Var och en av de undersökta har på så sätt vid minst två, i vissa fall tre eller flera tillfällen, konfronterats med läkarna. Som komplettering av status psychicus har i det övervägande antalet fall åtskilliga experimentalpsykologiska prov utförts. De tests som vanligen kommit till användning ha varit intelligensbestämning enligt förkortad Point Scale, Bourdons prov, etiskt omdömesprov, kunskaps- och associationsprov. F ö r varje fall har slutligen en epikritisk resumé uppställts efter ingående diskussion mellan undersökarna. Materialets representativitet. Eftersom undersökningen enligt de givna direktiven omfattat endast personer, som varit intagna under hela den tid på 3 månader, som undersökningen pågått, måste detta innebära att tvångsarbetare med relativt lång interneringstid haft en något större chans att komma med i materialet än de intagna, som ådömts mer kortvarigt tvångsarbete. Någon avsevärd förskjutning av resultatet kan detta förhållande dock icke ha medfört. Vidare bör framhållas, att av de 130 kroppsundersökta 10 vägrat att underkasta sig fortsatt exploration och att det slutliga materialet därför kommit att uppgå till endast 120 individer. Genom anamnestiska uppgifter angående dessa 10 »vägrare», hämtade från handlingarna och införskaffade upplysningar, kan man dock med en viss sannolikhet sluta sig till deras typ. Därvid har det visat sig att de kunna betecknas som bettlare i 6 fall, luffare i 3 fall och vanetjuvar i 1 fall (innebörden av dessa olika sociala typbenämningar kommer senare att utredas). Man kan vidare fastställa att de troligen icke utgöra någon grupp, som om den kunnat medtagas, skulle h a medfört någon avsevärd förskjutning av resultaten i den ena eller andra riktningen.

122 PSYKIATRISK UNDERSÖKNING RÖRANDE MANLIGA TVÅNGSARBETARE.

Psykiatrisk utredning. Hereditära förhållanden. Tab. 2 h a r upprättats på grundval av uppgifter från de undersökta själva, deras anhöriga, pastorsämbeten, etc. Redovisningen av fallen har gjorts så, att om exempelvis två syskon till expl. varit sinnessjuka, har detta registrerats som endast ett fall av sinnessjukdom hos syskon. På analogt sätt ha de hereditära uppgifterna om föräldrarnas närmaste anhöriga inprickats. Eftersom de införskaffade uppgifterna av naturliga skäl icke kunnat bli fullständiga, äro de erhållna talen att betrakta som minimisiffror. Hos 33 explorander finnes ingen känd hereditär belastning. Bland dessa saknas emellertid uppgift om fadern i 3, om faderns släkt i 11 fall, om modern i 1 och om hennes släkt i 7 fall. Tattarpåbrå finnes hos 7 av de undersökta. Som sinnessjuka ha räknats praktiskt taget endast anhöriga, som vårdats å sinnessjukhus. De fall, där alkoholismen med all sannolikhet varit sekundär till en psykisk rubbning, ha redovisats endast som psykiskt abnorma. En alkoholist, som begått självmord, har sålunda förts endast som fall av suicidium. Av totalsiffrorna framgår, att den ärftliga belastningen är betydande. Tab. 2. Hereditära förhållanden. Sjukdom m. m.

Alkoholism

Fader

Farföräldrar och faderns syskon

Moder

1 2 5

5 2

1 4 4

4 37 9 7

7 1 2

4 1 2

Morföräldrar och moderns syskon

4 3 2 1 1 4

Syskon

4 4 4 3 14 8 12

Psykiatriska och sociala typer. Materialet har uppdelats efter två olika grunder: sociala och psykiatriska. De huvudtyper, som därvid framkommit, ha sammanställts i tab. 3, som visar deras inbördes relationer. Grupperingen ur sociala synpunkter överensstämmer i stort sett med indelningen i Socialstyrelsens utredning 1923. Typernas allmänna karaktär torde i de flesta fall utan vidare framgå av de använda benämningarna. Såsom »nasare» ha betecknats de kringstrykande kramhandlare — försäljare av skosnören, brevpapper, »dikter» etc. — vilkas handel är endast maskerat bettleri. Gruppen bettlare inbegriper yrkestiggare, som äro relativt stationära, vanligen i en storstad. Ur psykiatrisk synpunkt ha de undersökta uppdelats på följande huvudgrupper: oligofrena (intellektuellt undermåliga), andra konstitutionellt abnorma (s. k. psykopater), hjärnskadade (genom åderförkalkning, senila hjärnförändringar, yttre våld, e t c ) , sinnessjuka samt slutligen individer utan grövre psykopatologiska drag. De oligofrena ha fördelats på de tre underavdelningarna djupt imbecilla (sinnesslöa), lätt imbecilla samt debila, varvid »intelligensåldern» använts som indelningsgrund. »Intelligensåldern» har bestämts icke blott av resultatet vid experimentalpsykologisk mätning utan även av det allmänintryck, exploranden givit vid

123 PSYKIATRISKA OCH SOCIALA TYPER.

samtal och övrig exploration, övre gränsen för ifrågavarande grupper har satts vid 10, 13 och 16 år. Indelningen av de övriga konstitutionellt abnorma har stött på stora svårigheter. Att helt avstå från en uppdelning ha vi ansett olämpligt, alldenstund man i så fall fått en otympligt stor och alltför heterogen grupp. Något fullt invändningsfritt indelningssystem kan emellertid veterligen icke uppletas, i synnerhet om man som här har behov av en indelning utan sociala begreppsbestämningar. Av denna anledning kan i detta sammanhang exempelvis en sådan typbenämning som »den hållningslöse psykopaten» icke komma till användning. Fördenskull ha vi stannat vid en uppdelning efter de typer som finnas företrädda i materialet. Rubriceringen av de olika typerna gör sålunda inga anspråk på att vara fullständig eller oangripbar. De sinnessjuka ha i materialet uteslutande utgjorts av schizofrena. Av tab. 3 framgår som undersökningens huvudresultat att praktiskt taget samtliga undersökta äro mer eller mindre psykiskt abnorma. Det bör emellertid framhållas — vilket kommer att närmare framgå av den föreslagna behandlingen — att detta icke innebär, att alla dessa individer med nödvändighet äro hemmahörande på sjukvårdsanstalt. Tab. 3. Psykiatriska och sociala typer. S c c i a 1

Psykiatrisk

typ

r

g en g re

-i

Oligofrena Därav: Djupt imbecilla Lätt imbecilla Debila Andra konstitutionellt abnorma Därav: Infantila Gynekoida (feminina) Hysteroida Paranoida Emotionellt hypoplastiska Konativt hypoplastiska Hyperthyma Dysthyma Hjärnskadade Därav genom arterioscleros . . . . Övriga Schizofrena Utan grövre psykopalol. drag Totalantal Procent

•z

ra CD

g»T

7 2

5 1

4 4 2

,

—

1 2 1 2 4 4 1 2 1 1 2

— 42 35

1 1 4 2 1 2 1

— 1 1 1 22 18

C/i

B nr+

r

< g

TO g n

C C* n a

•-i

5 1 1 1 2 11 1 4 2 1 1 5

< c:'

-t re

1 27 22

ty p

—

B 3

*O: i

n 1

ra 3

C/3

Bi »•

3 TO & en

—

CA

o

—•

S 3 3

P

—

17 4 3

14 3 3 65

— —

_ — —

8 3 5 3 20 22 8 9 6 2 4 9

1 1 1

__ — —

_ — —

2 5 1 1 1

— — —

— — —

—

— —

1 1

— —

— 14

1 4

oo n

n

—

•fl -i

— — —

— — —

— — —

3 120

7 3 4 3 17 18 7 8 5 2 3 8 2 100

Det är utan vidare klart, att man ej kan uttömmande karakterisera en psykiskt abnorm människa genom angivande av endast en diagnos. Sålunda är det uppenbart, att en individ samtidigt kan vara t. ex. såväl intellektuellt som moraliskt

124 PSYKIATRISK UNDERSÖKNING RÖRANDE MANLIGA TVÅNGSARBETARE.

undermålig. För att i någon mån göra rättvisa åt denna psykiatriska polymorfism ha vi gjort ytterligare en sammanställning (tab. 4), där vi i förspalten infört »huvuddiagnosen», d. v. s. den för expl:s psykiska abnormitet utslagsgivande faktorn, under det att i tabellhuvudet införts »bidiagnoserna», d. v. s. defekttillstånd, sjukdom eller anomali som därjämte sätter sin prägel på hans psyke. I fall med två eller flera »bidiagnoser» ha samtliga dessa inprickats. Tab. 4. Huvuddiagnos och bidiagnoser. B i d i a g n o s Huvuddiagnos

Anr tal indiP: 0 vider 2. *~ p 3 er CD

& ra i

O

jjjf <<:3 P* 3

p P

a

K"

o

m c

•<:

o

a-i o

3 o 3"

s p

p

13 p -i p 3

3-W 3

8 Vi •c

"g

C/5

r+

Oligofrena. 1

17 4 3

rtl

> o SS

en

•a o O CD Er ot •£ o' •3 S- ra •5 a. p 3 e l 5" 3 p p 3

p

Lätt imbecilla Debila Andra konstit.

<<

fp

3"

|g

™ S P 3 *"* o £X P B <rv Q. i

p

2 1

3 2

abnorma.

Emotionellt hypoplastiska.. Konativt hypoplastiska

8 3 5 3 20 22 8 9

1 1 5 3 4 2

6 1 1 6 5 1 4

1 1

1 1 1

1 1 3 1

2 1

2 1 1

Hjärnskadade. 2 4 Utan grövre psykopatol. drag Summa

9 3 120

1 1 6

1 1

1 1

1 1

1 1

1 1

1 C

1 Genom att i tab. 4 addera korresponderande »huvuddiagnos» och »bidiagnos» får man tydligtvis fram totalantalet gånger, som en viss diagnos blivit satt. En dylik sammanställning har utförts i nedanstående tablå, vars siffror sålunda ange 3 bruttotal. Ur denna kan man bl. a. utläsa det anmärkningsvärda förhållandet, att över hälften av de undersökta äro intellektuellt undermåliga.4 Diagnos Djupt imbecill Lätt imbecill Debil Infantil Gynekoid Eunuckoid Hysteroid Paranoid Emotionellt hypoplastisk Konativt » Hyperthym

Antal 17 21 27 17 4 2 12 7 25 26 12

Diagnos Dysthym Sexuellt perverterad

Antal 14 3

Arteriosclerosis cerebri Posttraumatisk hjärnskada Annan hjärnskada

13 1 4

Schizofreni Utan grövre psykopatol. d r a g . . . .

3 Summa 217

125 PSYKIATRISKA OCH SOCIALA TYPER.

Tab. 5 har uppställts i analogi med tab. 4, så att expl:s sociala grundtyp uppställts i tabellens förspalt och övriga karakteristika i dess huvud. Av tabellen synes framgå, att gruppen vanetjuvar är den mest heterogena, vilket möjligen är ett uttryck för det kända förhållandet, att många av dessa asociala individer stjäla i yngre år för att sedan, i den mån spritmissbruk förslappat dem, hemfalla åt ett mera passivt parasiterande. Tab. 5. Sociala huvudtyper och bityper. B i t y P Huvudtyp

Antal

t* 5" -i SS

ra

Luffare Nasare Bettlare

Våldsverkare Summa

42 22 27 14 4 7 2 2 120

» en B 9

4 1

< p

a

»•i

re 10 5 3 1 1

r

<

3 TO p

n 0 P

p

-l O

4 3 5

1 21

3 fe 3 O:

3 »

ra -t

3,'TO' • P

w

o 3 a. »•

3 TO P

1 1

1 1 1

1 9

b-g , | VI CR re

re co n

-t

i 2 1

2 2

o <

ro

5 2

ra

en o

1 1 1

13 5

På analogt sätt som ovan beträffande de psykiatriska diagnoserna har i nedanstående tablå sammanställts det sammanlagda antal gånger, som de olika sociala typbenämningarna förekomma i materialet. Social typ Luffare Nasare Bettlare Vanetjuv Langare Soutenör

Antal 46 39 48 27 8 12

Social typ Manligt prostituerad Bondfångare Våldsverkare

Antal 9 3 7 Summa 199

Föreslagen behandling. Enligt erhållna direktiv har tab. 6 sammanställts med utgångspunkt från den för varje fall upprättade epikritiska resumén. Vid valet mellan olika behandlingsformer i det särskilda fallet ha medicinska synpunkter varit förhärskande. Däremot har ingen hänsyn tagits till antalet för närvarande tillgängliga vårdplatser å sinnessjukhus och sinnesslöanstalter. Hänvisningen till s. k. psykopatanstalt har skett i fullt medvetande om, att dylika anstalter ännu ej existera. Då emellertid behovet därav sedan länge varit kännbart, och förslag om deras upprättande från olika håll framförts, ha vi ansett det väl motiverat, att i tabellen medtaga denna vårdform. Eftersom för nära 1U av de undersökta omhändertagande av detta slag kan anses vara det mest lämpliga, torde även med hänsyn till lösdrivarnas rationella behandling en sådan anstalt framstå som ett berättigat önskemål. De i tabellen intagna rubrikerna arbetsanstalt, arbetshem och övervakning ha införts i överensstämmelse med de vårdmöjligheter, som förordats i den promemoria, som utsänts av den för revision av lösdrivarlagen tillsatta kommittén.

126 PSYKIATRISK UNDERSÖKNING RÖRANDE MANLIGA TVÅNGSARBETARE. T a b . 6.

Föreslagen behandling. Därav nu intagna som Antal

Behandlingsform

Sinnessjukvård Imbecillanstalt Psykopatanstalt Enligt (reviderad) lösdrivarlagstiftning, varav Övervakning Arbetshem eller arbetsanstalt Enligt alkoholistlagen Summa

Procent alkoholister

lösdrivare

29 14 28

24 12 23

11 3 11

18 11 17

6 35 120

7 5 29 100

14 39

6 21 81

Anmärkningsvärda förhållanden i a n a m n e s e n . F ö r e k o m s t e n a v olika s t i g m a t a i a n a m n e s e n i l l u s t r e r a s a v n e d a n s t å e n d e T a b . 7.

tabell.

Psykopatologiska stigmata i anamnesen. Anamnestiskt stigma

Diagnosgrupp

Antal individer

Oligofrena Andra konst, abnorma Hjärnskadade Schizofrena Utan grövre psykopatol. drag Summa

24 78 6 9 3 120

3 Pavor nocturnus

Därjämte lidande av pavor nocturnus. Morbus Little.

Somn- Enureambul- sis nocism turna

Stamning

Kramper

Summa med psykopatol. drag i anamne-

7 17 2 3

4 8

2 3

1 1

Epileptiforma kramper vid spritpåverkan.

E n u r e s i s n o c t u r n a , » s ä n g v ä t n i n g » , f ö r e k o m m e r enligt t a b e l l e n h o s u n g e f ä r V s av det s a m l a d e materialet. M a t e r i a l e t s l i t e n h e t tillåter i n g a n ä r m a r e s l u t s a t s e r , m e n d e n r e l a t i v t h ö g a f r e k v e n s e n f ö r t j ä n a r a t t a n t e c k n a s s o m ett o b s e r v a n d u m . Bland övriga psykopatalogiska stigmata ä r s t a m n i n g det vanligaste. P å grund av d e n b e g r ä n s a d e u n d e r s ö k n i n g s t i d e n h a r n å g o n n ä r m a r e a n a l y s av t a l r u b b n i n g e n s n a t u r i d e e n s k i l d a fallen ej företagits. Kroppstyper. N e d a n s t å e n d e b å d a t a b e l l e r u p p t a f ö r d e l n i n g e n av m a t e r i a l e t m e d h ä n s y n till s a m b a n d e t mellan kroppstyp och psykisk konstitution. Materialets ringa omfattn i n g t i l l å t e r givetvis ej h e l l e r h ä r n å g o n n ä r m a r e a n a l y s a v r e s u l t a t e t . Emellertid ä r d e n r i k l i g a f ö r e k o m s t e n a v d y s p l a s t i s k a i n s l a g f r a m f ö r a l l t i f o r m av infantila drag anmärkningsvärd.

127 KROPPSTYPER. Tab. 8.

Kroppstyper. Diagnosgrupp

Kroppstyp Oligofrena

Leptosoma Pykniska Atletiska Blandformer

6 7 1 10 Summa

Andra konstit. abnorma

Hjärnskadade

Schizofrena

Utan grövre psykopatol. drag

25 20 12 21 78

24 Summa

37 33 14 36 120

Tab. 9. Dysplastiska inslag i kroppsbyggnaden. D i a g n o s g r u p p Dysplastiska drag Oligofrena

Infantila Gynekoida Eunuckoida Akromegaloida

5 Utan dysplastiska drag

..

Summa

2 1 16 24

Hjärnskadade

Schizofrena

Utan grövre psykopatol. drag

19 6 1

2 1 1

1 2

10 42 78

1 3 6

2 3 9

Andra konstit. abnorma

3 Summa

29 9 2 2 14 64 120

Resultatet av kroppsundersökningen. Följande tablå ger en bild av kroppsundersökningens viktigare resultat. Endast 18 av de undersökta (15 °/o) voro helt fria från sjukdom eller lyte, vilket måste anses vara en låg siffra. En uppdelning av de fysiska defekterna och sjukdomarna på resp. konstitutionstyper visade ej något anmärkningsvärt. Rörelse- och hällningsorgan: Plattfot Ryggradsdeformitet Övriga statiska bildningsfel Cirkulationsorgan: Hjärtåkomma Svåra åderbråck o. d

Antal 21 42 . . . . 45 12 22

Andningsorgan: Antal Krön. luftrörskatarr, a s t h m a . . . . 16 Lungtuberkulos 4 Sinnesorgan: Ögonskada el. -sjukdom 16 Öronskada el. -sjukdom 6 Övriga sjukdomar 6 Utan tecken på sjukdom el. kroppsfel 18

Sexualia och venerea. På grundvalen av de undersöktas egna uppgifter om sina coitusvanor, masturbation, benägenheten för sexuella fantasier, abstinensbesvär under anstaltsvistelse och dylikt, ha vi försökt bilda oss en uppfattning om den sexuella konstitutionen

128 PSYKIATRISK UNDERSÖKNING RÖRANDE MANLIGA TVÅNG&\RBETARE.

i respektive fall. Med hänsyn till såväl den subjektiva färgningen på de lämnade uppgifterna som de stora vanskligheterna vid deras bedömande anse vi oss ej berättigade till någon närmare kommentar av det siffermässiga resultatet, vilket sammanfattas i följande tablå. Hyposexuella Ordinära Hypersexuella

19 89 12 Summa 120

Tidpunkten för pubertetens inträdande enligt nedanstående tablå h a r bestämts med ledning av de undersöktas egna uppgifter om sin ungefärliga ålder vid den första pollutionen. Av lätt insedda skäl måste dessa uppgifter tas med reservation. Siffrorna i tablån visa en rätt god centrering kring åldersgrupperna 14— 16 år. tal 2

A k er

Före 12 är V i d 12 » j 13 » » 14 » 15 16 > > » 17 »

3 7 23 30 24 11

Antal

Ålder

6 2 2 2 8

Vid 18 år » 19 » » 20 » Över 20 »

Summa 120

Tabell 12 visar den anamnestiska förekomsten av de två vanligaste veneriska sjukdomarna. Vid undersökningstillfället befanns endast en expl. lida av ge i smittosamt skede. I samtliga fall, där lues kunde konstateras, befann sig sjukdomen i latent stadium. De erhållna siffrorna — Vs av materialet en eller flera gånger gc-smittad och drygt Ve behäftad med syfilis — måste betecknas som relativt höga. Den närmare anamnesen uppvisade, att expl. i många fall vårdslösat behandingen av sin könssjukdom. Tab. 10. Förekomsten av venerea. Sj ukdomsf örekomst Ge

Summa

Antal

Procent

29 11 11

24 9 9

51 69 120

42 58 100

Sociologisk utredning. I det följande skall materialet behandlas med tanke på de miljöförhållanden, som förutom de tidigare utredda konstitutionella momenten, kunna tänkas ha utövat inflytande på utvecklingen av expl:s asocialitet. Av de 36 tvångsarbetare, som äro födda i Stockholm, Göteborg eller Malmö, har ingen sedermera utflyttat till landsorten eller annan stad.

129 SOCIOLOGISK UTREDNING. T a b . 11. F ö d e l s e - o c h h e m o r t .

Socialstyrel- Hela manliga sens utredning befolkningen 1 procent procent

F ö d e l s e o r t

Antal

Procent

Stad Därav nu bosatta i s t a d . . . . > » > på landet

63 60 3

53 50 2

49-9 45-8 4-1

16-2 12 8 3-4

Landsbygd Därav nu bosatta i stad > » > på landet Tillsammans Därav nu bosatta i stad • » > på landet

57 37 23 120

47 31 19 100

50-1 25-6 28-6

97 23

82 19

83-8 10-4 76-8 100 232 76-8

100 71-4 28-6

Siffrorna hämtade från Socialstyrelsens utredning 1923.

T a b e l l e n visar s a m m a f ö r h å l l a n d e s o m S o c i a l s t y r e l s e n s u t r e d n i n g 1 9 2 3 , n ä m ligen att l ö s d r i v a r k l i e n t e l e t s m å n i n g o m s ö k e r sig till s t ä d e r n a i b e t y d l i g t s t ö r r e u t s t r ä c k n i n g ä n den g e n o m s n i t t l i g a m a n l i g a b e f o l k n i n g e n i Sverige. T a b . 12. I n o m - o c h u t o m ä k t e n s k a p l l g b ö r d . Antal Födda inom äktenskapet > utom » Summa 1

91 •29 120

Procent 76 24 100

39 3-9

Därav 12 födda i »Stockholms-äktenskap».

P r o c e n t t a l e t u t o m ä k t e n s k a p e t f ö d d a ä r s t o r t (24 °/o) i j ä m f ö r e l s e m e d f ö r h å l l a n det h o s Sveriges h e l a b e f o l k n i n g , d ä r m o t s v a r a n d e p r o c e n t t a l b l a n d d e u n d e r å r e n 1870—1915 f ö d d a v a r i e r a t m e l l a n lägst 9 - 8 °/o o c h h ö g s t 15'8 °/o. E m e l l e r t i d b ö r o b s e r v e r a s , a t t t v å n g s a r b e t a r n a o f t a r e ä n g e n o m s n i t t s b e f o l k n i n g e n (se o v a n ) ä r o födda i stad, d ä r p r o c e n t a n d e l e n u t o m ä k t e n s k a p e t f ö d d a ä r h ö g . F ö r 10-årsp e r i o d e n 1901—1910 u p p g i c k e x e m p e l v i s s t ä d e r n a s a n d e l u t o m ä k t e n s k a p e t f ö d d a till 20'6 %>. Även m e d h ä n s y n t a g e n till d e t t a f ö r h å l l a n d e , f ö r e f a l l e r d e t l i k v ä l troligt, att de n u u n d e r s ö k t a t v å n g s a r b e t a r n a i s t ö r r e u t s t r ä c k n i n g ä n t o t a l b e f o l k n i n g e n ä r o födda u t o m ä k t e n s k a p , ett r e s u l t a t s o m a v v i k e r från v a d m a n f a n n v i d S o c i a l s t y r e l s e n s u t r e d n i n g 1923 ( p r o c e n t t a l e t u t o m ä k t e n s k a p e t f ö d d a v a r d ä r e n d a s t 10-9 % ) . Föräldrarnas yrken f r a m g å r av n e d a n s t å e n d e t a b l å e r . Avsikten h a r v a r i t a t t förs ö k a ge en viss u p p f a t t n i n g o m de s a m h ä l l s s k i k t , f r å n v i l k a t v å n g s a r b e t a r n a r e k r y t e r a s . E m e l l e r t i d m å s t e det b e t o n a s , a t t i n d e l n i n g e n v a r i t s v å r a t t g e n o m f ö r a , o c h a t t d e n g r u n d a r sig p å r e l a t i v t vaga uppgifter, v a r f ö r s i f f r o r n a få l ä s a s m e d r e s e r v a t i o n . D o c k ä r m a n b e r ä t t i g a d p å p e k a det m y c k e t r e m a r k a b l a f a k t u m , a t t e n d a s t 17 f ä d e r (14 %) — 6 s j ä l v ä g a n d e b ö n d e r o c h 11 l a n t a r b e t a r e — t i l l h ö r a jordbrukarbefolkningen. 9-389122.

Bilagor.

130 PSYKIATRISK UNDERSÖKNING RÖRANDE MANLIGA TVÅNG&VRBETARE.

Faderns yrke. Tjänstemän o. dyl Självägande bönder Hantverkare med egen affärsidkare o. dyl Förmän

Moderns yrke som ogift. Antal

Antal

2 6

27 3 3

rörelse, 5 5

Vid krigsmakten anställda Hantverkare Kommunal- och byggnadsarbetare Industriarbetare

6 17 17 9

Sjömän Grov-, hamn- och åkeriarbetare . . Jordbruksarbetare

3 23 11

Hästhandlande, lumpsamlare o. dyl.

9 Okänt yrke

7 Affärs- och kontorsanställda Hushållerskor, kokerskor Sömmerskor o. dyl Hembiträden, bondpigor

2 4 18 3 8 44 4 4

Summa 120 Summa 120 Hemmiljö under uppväxtåren. Uppgifter om de undersöktas hemförhållanden ha insamlats dels från de undersökta själva, dels även från handlingarna. I alla fall där endast expbs egen berättelse funnits att tillgå, har riktigheten av hans utsago bestyrkts av den totalbild av hans uppväxtförhållanden, som anamnesen givit. I de fall där expl:s uppgifter även på annat sätt kunnat verifieras, har det alltid visat sig, att han snarast skönmålat sina hemförhållanden, detta speciellt vid bedömandet av hemmets ekonomiska standard. 22 hem (18 %) ha karakteriserats som dåliga och utpräglat fattiga, 18 hem (15 %) som enbart mycket fattiga och 26 hem (22 %) som endast dåliga. Om de återstående 54 hemmen (45 °/o) ha inga uppgifter om svår fattigdom eller dåliga hemförhållanden i övrigt framkommit. Detta resultat motsvarar i stort sett vad som framkom vid en analog uppdelning i Socialstyrelsens utredning 1923. Som orsak till dåliga hemförhållanden har uppgivits: sinnessjukdom hos familjemedlem i 9 fall, målsmans alkoholism i 26 fall, målsmans kriminalitet eller lösdriveri i 12 fall och andra orsaker i 9 fall. — Sinnessjukdom hos familjemedlem har därvid betraktats som en hemförsämrande faktor i de fall, då den sinnessjuke vistats i hemmet längre tid och därunder haft ett påtagligt ogynnsamt inflytande på hemlivet. Alkoholism hos målsman har här liksom i Socialstyrelsens ovannämnda utredning medräknats, endast då spritmissbruket varit mera framträdande och moraliskt dragit ned familjen. Bland övriga anmärkningsvärda hemförhållanden märkes: en eller båda föräldrarna tidigt döda eller avvikna i 21 fall, modern arbetande utom hemmet i 43 fall, täta växlingar av familjens boplats i 18 fall, utackordering i 11 fall, vistelse å barn- eller ålderdomshem i 5 fall och å skyddshem i 6 fall. Dessutom hade 11 av de undersökta växt upp som styvbarn, 8 hade varit enda barnet och 3 skilsmässobarn. Beträffande föräldrarnas ålder vid expbs födelse har det visat sig, att modern i 6 fall varit under 20 år och i 10 fall över 40 år. Fadern var i 1 fall under 20 år och i 19 fall över 40. Storleken av de undersöktas syskonflockar åskådliggöres av tab. 13.

131 HEMMILJÖ UNDER UPPVÄXTÅREN. Tab . 13. Antal exploranter

Antal barn per familj

Antal exploranter

Antal barn per familj

4 5 16 13 21 14 13 12

1 2 3 4 5 6 7 8

5 5 4 7

9 10 11 12 13 14 15

— — 2

T o t a l a n t a l e t b a r n ä r 743, d. v. s. i g e n o m s n i t t 6'19 b a r n p e r f a m i l j , vilket m å s t e b e t e c k n a s s o m ett h ö g t tal. D e u n d e r s ö k t a s egen b a r n a l s t r i n g ä r i j ä m f ö r e l s e h ä r m e d f ö r s v i n n a n d e l i t e n : i g e n o m s n i t t 0"68 b a r n p e r individ. (Se v i d a r e n e d a n ! ) Skolförhållanden. S i f f r o r n a i t a b . 14 ä r o p ä g r u n d a v s v å r i g h e t e r n a a t t verifiera e x p l : s egna u p p gifter att b e t r a k t a s o m m i n i m i t a l . A n t a l e t k v a r s i t t a r e (29 %) ä r d ä r f ö r g a n s k a a n m ä r k n i n g s v ä r t . Att flertalet k v a r s i t t a r e å t e r f i n n e s b l a n d p s y k o p a t e r n a s t ä m m e r v ä l ö v e r e n s m e d ett av v å r a t i d i g a r e a n f ö r d a u n d e r s ö k n i n g s r e s u l t a t , n ä m l i g e n a t t m ä n g a av p s y k o p a t e r n a ä r o ä v e n i n t e l l e k t u e l l t u n d e r m å l i g a . Det f ö r t j ä n a r o c k s å o m n ä m n a s a t t s k o l g å n g e n v a r i t o f u l l s t ä n d i g i V 5 a v fallen. T a b . 14. Diagnosgrupp

Oligofrena Andra konst, abnorma Hjärnskadade Schizofrena Utan grövre psykopatol. d r a g . Summa

Skolförhållanden. Antal expl.

Kvarsittare

24 78 6 9 3 120

6 27 2

Särklass

§ 481

FullOfullständig ständig skolgång skolgånf 15 63 6 8 3 95

9 15 1 25

1 Avser folkskolestadgans § 48 (avgångsbetyg utfärdat emedan bristande begåvning hos resp. elev utesluter ytterligare tillgodogörande av undervisningen). Ålder vid flyttningen

hemifrån.

T a b . 15 g e r ett visst b e g r e p p o m d e n å l d e r vid vilken de u n d e r s ö k t a l ä m n a förä l d r a h e m , f o s t e r f ö r ä l d r a r , b a r n h e m el. dyl. I n ä r a 1/i (23 %) av fallen sker detta före 1 5 - å r s å l d e r n o c h i ö v e r h ä l f t e n (62 %) före 18 å r . T a b . 15. E x p h s å l d e r vid flyttningen h e m i f r å n . Å l d e r Före 15 år 15—18 > 18-21 , 21—24 . Över 24 > Summa

Antal

Procent

28 46 24 5 13 4 120

23 39 20 4 11 3 100

132 PSYKIATRISK UNDERSÖKNING RÖRANDE MANLIGA TVÅNGSARBETARE.

Någon bestämd skillnad beträffande åldern vid flyttningen hemifrån för de olika grupperna oligofrena, övriga konstitutionellt abnorma o. s. v. har icke framkommit. Yrkesförhållanden. Med yrkesutbildning förstås i nedanstående tablå långvarig anställning överhuvud, oavsett om den medfört mer kvalificerad handledning eller ej. Syftet har varit att ta reda på h u r många av tvångsarbetarna som i ungdomen fått träning i något visst arbete. 60 % ha icke haft dylik anställning. Yrkesutbildning Jordbruk Fabriksarbete Sjömansyrke Hantverk Militär anställning

Antal 5 6 17 6

i

ungdomen. Antal 6

Övriga yrkesgrupper Antal Antal

yrkesulbildade icke yrkesulbildade

48 72 Summa 120

En uppdelning av ovanstående tablå med hänsyn till de olika diagnosgrupperna har icke visat någon bestämd tendens för någon viss grupp att i mindre utsträckning än de övriga få anställning i ungdomen. En närmare analys av hur det lyckats för dem som fått viss yrkesträning i ungdomen att åtminstone någon tid hålla sig kvar i yrket även som vuxna, visade att av 34 fast anställda i ungdomen endast 23 varit utövare av yrket som vuxna, alltså en avgång på omkring V». Beträffande den grupp av klientelet, som överhuvud haft fast anställning i vuxen ålder, synes det av sammanställningen här nedan framgå, att vederbörande relativt tidigt förlorar kontakten med arbetsmarknaden (närmare 40 % komma ur förvärvslivet redan före 25 års ålder). Tidpunkten Ålder Före 20 år 20—25 > 25—30 » 30—35 » 35—50 »

för expUs upphörande med fast arbete i vuxen Antal 28 19 12 8 4

ålder.

Ålder Antal Över 50 år 1 Aldrig fast anställda i vuxen ålder 48 Summa 120

Slutligen kan nämnas, att på samma sätt som i Socialstyrelsens utredning 1923 även i denna undersökning den egendomliga omständigheten framträder, att en mycket stor del av tvångsarbetarna tidigare varit värvade inom hären eller marinen (Socialstyrelsens utredning 19 %, här föreliggande undersökning 22 % ) . Civilstånd. I Socialstyrelsens utredning 1923 konstaterade man, att tvångsarbetarnas tidiga sociala urspårande tog sig uttryck i att de voro ogifta i långt större utsträckning än genomsnittsbefolkningen i Sverige. Förhållandet illustreras av nedanstående tabell. Jämförelsetalen äro hämtade från nämnda utredning.

CIVILSTAND.

133 Tab. 16. Civilstånd. Här föreliggande undersökning

Civilstånd

Ogifta Gifta

Summa

Antal

Procent

Socialstyrelsens utredning Procent

100 6 1 13

83 5 1 11

87-4 5-6 1'4 5-6

100 Sveriges hela manliga befolkning Procent 40-6 53-0 62 0-2 100

Barnalstring. Av de 120 undersökta äro 92 helt utan barn. De övrigas sammanlagda barnantal är 73 = 0-68 barn per individ. 34 av barnen äro födda inom äktenskapet och 39 utom äktenskap. Det i sig själv ringa barnantalet visar sig vara koncentrerat på ett fåtal individer: 7 fäder ha samanlagt 44 barn och de övriga 21 fäderna komma endast upp till en sammanlagd summa av 29 barn. Bland de mer »produktiva» fäderna stå tattarna i särklass; två av dem ha vardera 7 barn. Dessutom märkes en soutenör och våldsverkare som med 6 olika mödrar har inalles 6 barn — samtliga födda utom äktenskap och av honom helt försummade. Giftmissbruk. I överensstämmelse med Socialstyrelsens utredning 1923 ha som alkoholister betecknats de individer, vilkas spritmissbruk utövat ett avgörande inflytande på deras hela levnadssätt. Enligt nedanstående tabell är 80 % av de undersökta alkoholister i denna bemärkelse (motsvarande siffra i utredningen 1923 var 5 F i % ) . De narkomana tendenserna i övrigt hade oftast tagit sig formen av intensivt »pulverätandes (s. k. barbiturism), men åtskilliga — särskilt de f. d. sjömännen — hade även prövat pä kokain och liknande gifter. Tab. 17.

Giftmissbruk.

Enbart alkoholism

Alkoholism + narkomani

Intet giftmissbruk

4 16 3 1 1

4 16

Summa

16 46 8 4 2 71

25 20

24 Procent

100 Diagnosgrupp

Andra konst, abnorma Hjärnskadade Schizofrena Utan grövre psykopatol. drag

4 Summa 24 78 6 9 3

För att fastställa tidpunkten för spritmissbrukets början i respektive fall ha de undersökta utfrågats om, när de enligt sin egen uppfattning började använda alkohol till övermått. Av de 96 som i detta sammanhang betecknats såsom alkoholister ha enligt tab. 18 ungefär 7 2 börjat missbruka sprit före 20-års åldern. Sättes 25 år som övre gräns, kan man konstatera, att icke mindre än 3 / 4 av totalmaterialet hemfallit åt alkoholism före denna ålder. I flera fall finner man att expl:s spritvanor utbildats i en supig hemmiljö, för åtskilliga andra börjar superiet

134 PSYKIATRISK UNDERSÖKNING RÖRANDE MANLIGA TVÅNGSARBETARE.

under värvningsåren eller den första sjömanstiden. För ett fåtal — bryggerianställda o. dyl. — kan man ifrågasätta en speciell miljöpåverkan. Genomsnittsåldern vid missbrukets början var praktiskt taget densamma för de båda största tabellgrupperna, oligofrena respektive andra konstit. abnorma. Tab. 18. Ålder vid spritmissbrukets början. Å l d e r

Antal

Procent

7 43 23 4 2 1 1 24 15

6 36 19 3 2 1 1 20 12 100

15—20 år 20—25 » 25—30 > 30 35 » 35-40 > 40 50 >

Summa

120 Med ledning av i första rum handlingarnas beskrivningar av de internerades beteende under rus och i andra rum uppgifter ur autoanamneserna ha vidare de undersökta ordnats i grupper efter det mest pregnanta draget i deras reaktionssätt. Varje individ har i tabellen införts på endast ett ställe. Som det mest remarkabla förtjänar kanske framhävas att aggressivitet är så vanligt förekommande — hos ej mindre än V3 av fallen. Om man ytterligare uppdelar gruppen andra konstitutionellt abnorma i dess underavdelningar finner man att särskilt de emotionellt hypoplastiska utmärkas av sin våldsamhet under rus (14 av 20 individer). Drag av patologiskt rus — framträdande amnesitendens (minnesförlust), benägenhet för osedvanligt barocka tilltag, genomgripande episodisk personlighetsförändring etc. — bland totalmaterialet kan konstateras i så många fall, att det förtjänar ett påpekande. Vid utfrågning om bakrusets karaktär (återfinnes ej i tabellen) visar det sig, att sexuell excitation förekommer i 11 och framträdande dysfori i 18 fall. T a b . 19. R e a k t i o n p å sprit.

Diagnosgrupp

Eufori

Andra konst, abnorma

15 32 3 5

Utan

Förstämning 1 1

Aggressi- Suicidaltendens vitet 5 34 2

1 Drag av Ingen förpatol. ändring rus 2 4 1

Använda ej sprit

1 3

5 4

4 3

grövre psyko3 Summa Procent

58 48

4 3

41 34

1 1

7 6

Summa

24 78 6 9 3 120 100

De undersökta ha även tillfrågats om de föredra sällskap eller ej vid spritförtäring, detta mest för att i det individuella fallet få ännu en aspekt på vederbörandes psyke.' Emellertid kan det vara av ett visst intresse, att även sammanställa utfrågningsresultaten i tabellform (tab. 20). De tre imbecilla, som helst ville vara

135 GIFTMISSBRUK.

ensamma, angåvo som motiv, att man naturligtvis helst dricker ensam, eftersom man eljest måste bjuda andra, och alltså själv får mindre kvantum sprit för sina pengar. Tab. 20.

Spritkonsumtionsvanor.

Företrädesvis Diagnosgrupp

Andra konst, abnorma Utan

grövre

Solosupare

Sällskapssup are

3 4 2

19 62 4 8

1 10

..

psykopatol. Summa

Växlande

Ej använt sprit

1 9

1 3

Summa

24 78 C 9

1 3

•"

11 Socialt omhändertagande. Den ålder vid vilken de undersökta första gången blivit föremål för ingripande från samhällets sida åskådliggöres av tab. 21. Ur denna kan utläsas, att ung. Vio av dem kommit i kontakt med samhällets hjälp- och skyddsorgan redan före fyllda 15 år, nära 1U före 20 år och över 1 / 2 före 25 år. Anmärkningsvärt är vidare, att de oligofrena i undersökningsmaterialet tagits om hand i senare åldrar än psykopaterna: 46 % av de oligofrena voro över 30 år vid första omhändertagandet mot endast 17 % av psykopaterna. Tab. 21. E x p h s å l d e r vid f ö r s t a o m h ä n d e r t a g a n d e t . Under 15 år

Diagnosgrupp

Andra konst, abnorma

....

Schizofrena Utan grövre psykopatol. drag Summa Procent

2 8

15—20 20—25 2 5 - 3 0 30—35 35—40 40—50 Summa år år år år år år 1 14 1 1

9' 24 i

1 19 2 2

4 6

15 13

1 11

1* 37

31g

3 5

4 2

24 78 G 9 8 120

u

4 1 8 7

»ft.

De olika former av socialt omhändertagande, som tillämpats på vårt klientel (frånsett den rent judiciella behandlingen), ha sammanställts i tab. 22. Som anmärkningsvärda omständigheter kan framhållas, att vård på sinnessjukhus förekommit i 14 fall, varav 12 komma på psykopatgruppen. I två fall hade intagningen karaktär av ett tillfälligt härbärgerande av en farlig alkoholist. De flesta övriga voro alkoholpsykoser. 5 fall ha tidigare i vuxen ålder — d. v. s. före interneringen på Svartsjö — varit intagna på sjukhus för sinnesslöa. Av de 53, som överhuvud varit i kontakt med nykterhetsnämnderna, ha i endast 4 fall de vidtagna åtgärderna kunnat inskränkas till varning. Blott 10 av de undersökta ha varit omhändertagna endast såsom tvångsarbetare.

136 PSYKIATRISK UNDERSÖKNING RÖRANDE MANLIGA TVÅNGSARBETARE. T a b . 22.

Samhällelig r e a k t i o n .

Oligofrena

Social institution o. d.

Skyddshem Uppfostringsanstalt Varning av nykterhetsnämnd Alkoholistanstalt Sinnessjukhus Sinnesslöanstalt Hem för frigivna fångar Arbetshem Försörjningsinrättning Enbart tvångsarbete

Konst. abn.

Hjärnskadade

Utan Schizo- grövre frena psykop. Summa dras

4 8 2 34 12 3 3 3 23 6

a

6 8 4 49 14 5 5 3 42 10

Kriminalitet. Till b e l y s a n d e a v s a m b a n d e t m e l l a n l ö s d r i v e r i o c h b r o t t s l i g h e t h a r m a t e r i a l e t s a m m a n s t ä l l t s i t a b . 23. F y l l e r i b ö t e r h a ej m e d r ä k n a t s . F ö r s a m t l i g a 10 villkorligt d ö m d a förklarades sedermera domen förverkad. Som grundläggande faktum bet r ä f f a n d e t v ä n g s a r b e t a r n a s k r i m i n a l i t e t f r a m g å r , att e n d a s t 22, eller 18 %, a l d r i g v a r i t s t r a f f a d e , m e d a n de övriga, 82 % , v a r i t s t r a f f a d e en eller flera g å n g e r . I S o c i a l s t y r e l s e n s u t r e d n i n g 1923 v o r o 70"7 °/o av t v å n g s a r b e t a r n a s t r a f f a d e . Denna siffra o m f a t t a d e e m e l l e r t i d inte bötesstraff. I v å r t m a t e r i a l u t g ö r a de e n d a s t b ö t fällda 4 p e r s o n e r . F r å n r ä k n a s dessa, b l i r p r o c e n t s i f f r a n p å de s t r a f f a d e 79 %> i stället för 82 % . T a b . 23.

Kriminalitet. D ä r a v

Antal expl.

D iagnosgrupp

Andra konst, abnorma Utan

grövre

..

Frihetsstraffade

Villkorligt dömda

Bötfällda

Ostraffade

24 78 6 9

17 65 5 4

2 7 1

7 28 3

7 9 1 5

3 120

psykopatol. Summa

22 D e i u n d e r s ö k n i n g s m a t e r i a l e t f ö r e k o m m a n d e b r o t t s a r t e r n a i l l u s t r e r a s av t a b . 24. O l i k h e t e r n a i f ö r d e l n i n g e n av b r o t t s t y p e r n a p å de p s y k i a t r i s k a g r u p p e r n a ä r o i c k e s t a t i s t i s k t signifikativa, o c h d e n generella t e n d e n s e n a t t b e g å b r o t t s y n e s v a r a u n gefär l i k a stor för r e s p e k t i v e p s y k i a t r i s k a g r u p p e r . Vid g e n o m g å n g e n a v de e n s k i l d a fallen h a r g r u p p e n f ö r v ä r v s b r o t t visat sig h e t e r o g e n i k r i m i n a l p s y k o l o g i s k t a v s e e n d e , vilket k a n s k e m e s t m a r k a n t f r a m t r ä d e r vid e n j ä m f ö r e l s e m e l l a n d e n imbecille t j u v e n , s o m »hittar» e x e m p e l v i s en cykel,. o c h d e n k ä n s l o k a l l e p s y k o p a t e n , s o m fullt ö v e r l a g t b e g å r en i n b r o t t s s t ö l d .

137 KRIMINALITET.

T a b . 24.

Brottstyper.

Medeltalet brott per individ = 3'8. Antal brott, begångna av Brottstyp Oligofrena Förvärvsbrott

41 7 1

Sexualbrott Destruktionsbrott Olaga sprithantering Brott mot krigslagarna . . Summa

2 2 53

Procent T

11 Andra Hjärnkonstit. skadade abnorma 219 74 2 4 32 18 349

Schizo- Utan grövre psykopatol. Summa frena drag

13 17 1

1 31

3 Procent

290 99 4 5 34 21

64 22 1 1 7 5

458 100

1 Till jämförelse kan anföras den procentuella fördelningen av antalet individer: oligofrena 20 %, andra konstit. abn. 65 %, hjärnskadade 5 %, schizofrena 8 %, utan grövre psykopatol. drag 2 %.

Kriminalitet och spritpåverkan. I syfte att u t r ö n a s p r i t e n s i n f l y t a n d e p å l ö s d r i v a r k l i e n t e l e t s b r o t t s l i g h e t h a v i i det e n s k i l d a fallet dels u t f r å g a t e x p l o r a n d e n o m e v e n t u e l l s p r i t p å v e r k a n vid b r o t t s tillfällena och dels speciellt e f t e r f o r s k a t u p p g i f t e r d ä r o m i h a n d l i n g a r n a . I något m i n d r e ä n 1 / 3 a v fallen h a vi a n s e t t oss v a r k e n k u n n a u t e s l u t a eller p å v i s a n å g o n spritpåverkan. I de å t e r s t å e n d e 7 3 a v s a m m a n l a g d a a n t a l e t b r o t t h a vi i 6 5 °/o a v fallen fått belägg för, a t t expl. v a r i t b e r ö r d av s p r i t d r y c k e r vid b r o t t s t i l l f ä l l e t . O l a g a s p r i t h a n t e r i n g och b r o t t m o t k r i g s l a g a r n a h a förts s o m » n y k t r a » b r o t t u t o m i ett f å t a l fall, d ä r positiv u p p g i f t o m m o t s a t s e n förelegat. B e t r ä f f a n d e d e o l i k a b r o t t s t y p e r n a f i n n e r m a n , a t t 64 % av f ö r v ä r v s b r o t t e n o c h p r a k i s k t t a g e t s a m t l i g a a g g r e s s i o n s b r o t t (97 °/o) k o m m i t till s t å n d u n d e r s p r i t e n s i n f l y t a n d e .

Recidivtendens i fråga o m

brott.

Medeltalet a v t j ä n a d e f r i h e t s s t r a f f p e r individ u t g ö r 3-o. S o m n e d a n s t å e n d e t a b l å n ä r m a r e u t v i s a r h a 43 av t v å n g s a r b e t a r n a , d. v. s. ö v e r Vs. a v t j ä n a t m e r ä n 3 frihetsstraff. Ådömd frihetsstraff Ingen g å n g

Antal individer 26

Ådömd frihetsstraff

Antal individer

7 gånger 8 « 9 » 10 » Mer ä n 10 g å n g e r .

13 Summa

138 PSYKIATRISK UNDERSÖKNING RÖRANDE MANLIGA TVÅNGSARBETARE.

Recidivtendens i fråga o m lösdriveri. Medeltalet tvångsarbeten per individ utgör 4"3, fördelade enligt följande tablå. An tal Ådömd Ådömd Antal tvångsarbete indi vider tvångsarbete individer 7 gånger 10 1 gång 281 8 » 6 2 gånger 19> 59 9 » 2 ?8 3 > 12] 3 10 » 4 » 16) 7 Mer än 10 gånger 1 5 » 13[ 33 6 » 4| Summa 120 Hälften av de undersökta tvångsarbetarna ha sålunda ådömts mer än 3 tvångsarbeten. 1

Därav 3 resp. 15, 17 och 18 gånger.

Innehåll. Inledning Undersökningsmaterialet Åldersfördelning Metodik Materialets representativitet

Sid. 119 119 119 120 121

Psykiatrisk utredning Hereditära förhållanden Psykiatriska och sociala typer Föreslagen behandling Anmärkningsvärda förhållanden i anamnesen Kroppstyper Resultatet av kroppsundersökningen Sexualia och venerea

122 122 122 125 126 126 127 127

Sociologisk utredning Hemmiljö under uppväxtåren Skolförhållanden Ålder vid flyttningen hemifrån Yrkesförhållanden Civilstånd Barnalstring Giftmissbruk Socialt omhändertagande Kriminalitet Kriminalitet och spritpåverkan Recidivtendens i fråga om brott Recidivtendens i fråga om lösdriveri

128 130 131 131 132 132 133 133 135 136 137 137 138

BIL. D - I .

Bil.

D.

Promemoria jämte lagutkast angående åtgärder mot vissa sedeslösa m. m. I december 1937 framlades av den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 juni 1937 tillsatta kommittén för utredning angående den straffrättsliga behandlingen av lättjefulla förbrytare m. m. i en tryckt promemoria vissa preliminära lagutkast, däribland ett utkast till lag om åtgärder beträffande lösdrivare och vissa andra arbetsskygga. I enlighet med den plan för utredningsarbetets bedrivande, som fastställts av chefen för justitiedepartementet i samband med kommitténs tillkallande, har frågan om särskilda åtgärder mot kvinnor hemfallna åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser först därefter upptagits till behandling av kommittén, därvid denna haft den sammansättning som bestämts av chefen för justitiedepartementet enligt erhållet bemyndigande av den 19 november 1937.1 Detta arbete har numera fortskridit så långt, att inom kommittén utarbetats preliminära utkast till lagstiftning angående åtgärder mot vissa sedeslösa m. m. jämte motiv, vilka återgivas i det följande. Huvudutkastet, vilket betecknats som alternativ I (s. 3—14), bygger p å en kriminalisering av de gärningar, som kunna föranleda ingripande mot de prostituerade från det allmännas sida, samt på domstols medverkan för prövning av den brottsliga gärningens förhandenvaro. Härjämte h a ytterligare utarbetats tvenne lagutkast, alternativ II och III (s. 14—20), för att åskådliggöra huru en lagstiftning mot vuxna prostituerade, byggd på delvis andra principer än huvudutkastets, skulle kunna utformas. En gemensam förutsättning för ingripande är enligt alla tre utkasten, att vederbörande begått vissa bestämda handlingar, som såra tukt och sedlighet eller eljest äro ägnade att väcka anstöt, eller som innebära förledande av ungdom till prostitution. Alt. II förutsätter liksom alt. I att ifrågavarande gärningar upptagas som brott i strafflagen men företer den avvikelsen från huvudalternativet, att vederbörande åklagare, när gärningen förövats av en till prostitution hemfallen kvinna, icke får väcka åtal förrän en kommunal vårdnämnd prövat, huruvida icke förutsättningarna för vidtagande av hjälpåtgärder äro för handen. Medan alt. I (domstolslinjen) till sin utformning n ä r a ansluter sig till det nyligen framkomna förslaget om s. k. kvalificerad 1 Presidenten K. Schlyter, ordförande, docenten K. I. Agge, riksdagsmännen fattigvårdskonsulenten V. V. Hedlund, generaldirektören Sam. Larsson, fil. kand. T. H. Wolgast, bibliotekarien fil. lic. Ebon" Andersson och fru Olivia Nordgren samt byråchefen O. R. Wangson och legitimerade läkaren Rut Grubb.

2 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

villkorlig dom (Stat. off. utr. 1937:38), bygger alt. II (den blandade linjen) sålunda i viss mån på tanken om en åtalseftergift, när fallet ägnar sig för sociala hjälpåtgärder. Alt. III (vårdnämndslinjen) kan betecknas såsom en rent social linje, i det att det icke förutsätter kriminalisering av vederbörande gärningstyper utan låter den kommunala vårdnämnd, som alt. III förutsätter i likhet med alt. II, redan från början omhänderhava lagstiftningens tillämpning. Alla tre alternativen överensstämma sinsemellan därutinnan att för tvångsåtgärd erfordras domstols medverkan. Alt. II och III hava med den allmänna reformen av lösdriverilagstiftningen det svåra problem gemensamt, huruvida såsom vårdorgan bör användas någon redan existerande kommunal nämnd — fattigvårdsstyrelse, nykterhetsnämnd, ungdomsnämnd — eller en särskild skyddsnämnd bör organiseras i anslutning till 1930 och 1931 års propositioner. Kommittén h a r ännu icke träffat slutligt val mellan de tre alternativen. Vissa detaljer äro föremål för fortsatt övervägande inom kommittén, särskilt sådana som äga samband med den reformering av lagen angående villkorlig straffdom som f. n. är aktuell. Efter kommitténs initiativ har av Kungl. Maj :t beslut fattats om psykiatrisk undersökning av vissa å tvångsarbetsanstalten i Landskrona intagna personer, vilken undersökning f. n. (juni 1938) pågår. Arbetshemmens organisation överväges i samband med utredningen angående de i kommitténs tidigare promemoria föreslagna arbetshemmen för lösdrivare. Av tidigare reformförslag å prostitutionslagstiftningens område märkas särskilt Reglementeringskommitténs betänkande angående åtgärder för motarbetande af de smittosamma könssjukdomarnas spridning del I (1910), fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag (1922) till lag om lösdrivares behandling (Stat. off. utr. 1923: 2), revisionssekreteraren Ragnar v. Kochs Betänkande med förslag till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga (Stat. off. utr. 1926:9), av tillkallade sakkunniga avgivet Betänkande med förslag till lagstiftning om åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne av samhällsskadlig art (Stat. off. utr. 1929: 9), Kungl. Maj:ts propositioner nr 240 till 1930 års riksdag och nr 100 till 1931 års riksdag. I det följande citeras dessa förslag med resp. 1910, 1922, 1926, 1929, 1930 och 1931.

LAGUTKAST

Alternativ I. Utkast till

Lag o m ä n d r i n g i v i s s a d e l a r av 18 kap. strafflagen. 12 a § (ny). Den som förleder någon som ej fyllt tjuguett år att för vinnings skull öva otukt med andra i tillfälliga förbindelser eller som förmedlar eller på annat sätt främjar sådant otuktigt levnadssätt varde, där fall ej är för handen som i 11 eller 12 § sägs, straffad med fängelse eller böter. 13 §. Sprider straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom annan gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer, så ock om man genom otuktigt levnadssätt stör närboende eller å ställe varom i 11 kap. 15 § förmäles på anstötligt sätt uppfordrar till otukt eller utbjuder sig därtill.

Utkast till

Lag o m åtgärder m o t v i s s a sedeslösa 1 . Lagens tillämplighetsområde. 1 §• Övertygas någon som fyllt tjuguett år om brott som i 18 kap. 12 a eller 13 § a n d r a stycket strafflagen sägs, skall domstolen, i stället för att döma till straff, besluta åtgärd enligt denna lag, därest 1) den tilltalade är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser samt brottsligheten huvudsakligen är utslag av eller står i samband med sådant leverne; samt 2) med hänsyn till sålunda och eljest föreliggande förhållanden åtgärd enligt denna lag finnes lämpligare än straff. 2 §• Där någon som i 1 § sägs samtidigt övertygas om annat brott, må domstolen, så framt ej den tilltalade finnes förskylla frihetsstraff, förordna att åtgärd enligt denna lag skall träda i stället för straff jämväl för detta brott. 3§. Denna lag äger ej tillämpning, där någon för annat brott dömts till frihetsstraff som ej blivit till fullo verkställt, eller där förutsättningarna för dömande till förvaring i säkerhetsanstalt äro för handen, ej heller där förfarande jämlikt lagen om åtgärder beträffande lösdrivare och vissa andra arbetsskygga inletts mot den tilltalade. Dömes någon som är föremål för åtgärd enligt denna lag till frihetsstraff, vare beslutet om sådan åtgärd förfallet. Ärendenas handläggning och domstolens beslut. 4 §. (11:6, 18). Innan beslut som i 1 § sägs meddelas, skall särskild förundersökning äga rum för vinnande av utredning rörande den tilltalades personliga förhållanden samt angående de åtgärder som med hänsyn därtill må anses lämp1

Siffrorna inom parentes vid §-numren hänvisa till motsvarande paragrafer i alternativ II s. 14—19.

UTKAST TILL LAG OM ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

ligast för hans rättande. Före målets handläggning vid domstol må dess ordförande förordna om sådan förundersökning. Beträffande förundersökningen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som är stadgat om förundersökning enligt lagen angående villkorlig straffdom. 5 § (11:10, 11). Kan det antagas att den tilltalade utan annan åtgärd skall låta sig rätta, må domstolen tillhålla honom att föra ett ordentligt liv samt upplysa honom om de påföljder som i annat fall kunna inträda för honom. Där det erfordras för den tilltalades tillrättaförande, må domstolen besluta hans ställande under övervakning. 6 § (11:11). Övervakning anordnas för viss av domstolen bestämd tid, högst tre år, samt skall stå under inseende av allmän underrätt som angives i domen (övervakningsdomstol) och utövas av övervakare. Till övervakare bör utses därtill lämplig person, förening eller stiftelse. Övervakningen må av övervakningsdomstolen eller dess ordförande överflyttas till annan allmän underrätt, där förändrade förhållanden det påkalla. övervakare förordnas, där så lämpligen kan ske, i domen. I annat fall ankommer det på övervakningsdomstolen eller dess ordförande att snarast möjligt förordna övervakare. Övervakningsdomstolen eller dess ordförande äger entlediga övervakaren och förordna annan i hans ställe. 7 § (11:9, 11). övervakaren har att, under samarbete med offentliga och enskilda institutioner, efter omständigheterna söka anskaffa lämpligt arbete åt den dömde; söka bereda honom stöd hos anhöriga eller andra som befinnas lämpliga och villiga att omhändertaga honom; erbjuda honom att frivilligt ingå å arbetshem; söka föranstalta om hans intagande å annat hem eller anstalt av offentlig eller enskild natur. Den dömde skall under övervakningstiden föra ett ordentligt och ostraffligt leverne, undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till självförsörjning på lovligt sätt. Det åligger den dömde att hålla övervakaren underrättad om sin bostad och arbetsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom. I fråga om övervakning som i denna lag sägs skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om övervakning enligt lagen angående villkorlig straffdom.

6 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

8 § (11:13). Där så prövas erforderligt, må domstolen i samband med beslut om övervakning förordna att den tilltalade under övervakningstiden eller del därav skall a) vistas å viss ort eller icke uppehålla sig å viss ort; b) sköta visst arbete eller anställning; c) genomgå viss utbildning; d) vistas i anvisat enskilt hem eller begagna anvisad bostad; e) underkasta sig behandling å sjukhus eller vårdanstalt; f) ställa sig till efterrättelse viss föreskrift som eljest finnes erforderlig för hans tillrättaförande. Har förordnande meddelats som i denna paragraf sägs, är den dömde pliktig att lyda de ytterligare föreskrifter som övervakaren finner erforderliga med avseende å hans sysselsättning och levnadssätt. 9 § (11:14). När den övervakades uppförande eller omständigheterna i övrigt därtill föranleda, m å domstol, intill dess övervakningstiden gått till ända, utsträcka övervakningstid, understigande tre år, att omfatta sistnämnda tidrymd, räknat från det beslutet om övervakning fattats, eller ändra eller upphäva förordnande som i 8 § sägs eller meddela nytt sådant. Framställning om sådant beslut göres hos övervakningsdomstol av allmän åklagare, övervakaren eller den dömde. Domstolen äge ock Rå framställning av den dömde besluta om ändring i föreskrift som meddelats av övervakaren. Mot domstols beslut som i denna paragraf sägs äger part föra talan på sätt och inom tid som är stadgat om överklagande av allmän domstols slutliga utslag i brottmål. Sådant beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. 10 § (11:15). Bryter någon som står under övervakning mot vad enligt 8 § åligger honom, eller begår någon under övervakningstiden eller inom två år från det denna gått till ända eller från det han slutligen utskrevs från arbetshem, vari han intagits enligt denna lag, brott som i 1 § sägs, må domstolen förordna att h a n skall intagas i arbetshem. Har den dömde ej stadigt hemvist eller yrke och kan det skäligen befaras att han avviker, må domstolen förordna att beslut som nu sagts må gå i verkställighet utan hinder därav att det ej äger laga kraft; och må i sådant fall domstolen förordna att den dömde skall i avbidan på verkställigheten genom allmänne åklagarens försorg tagas i förvar.

UTKAST TILL LAG OM ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

11 §. (11:15). Framställning om beslut enligt 10 § beträffande den som står under övervakning göres hos övervakningsdomstol av allmän åklagare eller övervakaren. I ärendet skall den dömde, så ock, där framställningen göres av övervakaren, åklagaren lämnas tillfälle att yttra sig. 12 § (11:19). Beslut om ställande under övervakning eller om intagande i arbetshem må ej av domstol meddelas, med mindre antingen utlåtande enligt sinnessjuklagen inhämtats i målet eller ock särskilt läkarintyg anskaffats rörande den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Sådant läkarintyg skall avfattas enligt av Konungen meddelade anvisningar. Domstolen eller domaren förordnar läkare, om möjligt en psykiater, att avgiva sådant intyg. Den tilltalade är pliktig att för undersökning inställa sig å tid och ort som av läkaren bestämmes. Undandrager han sig att fullgöra vad sålunda åligger honom, må polismyndighet lämna handräckning för hans inställande. Anser i sådant fall läkaren att erforderlig undersökning ej kan verkställas utan att den tilltalade är intagen å sinnessjukhus, göre anmälan därom hos domstolen. Finner domstolen sådant fall vara för handen som i 10 § sägs, äger domstolen förordna att han för undersökning skall intagas å ett statens sinnessjukhus; och gälle angående hans intagande vad i 43 § tredje stycket sinnessjuklagen stadgas. Meddelas ej förordnande som nu sagts, avgive läkaren det intyg, som kan grundas på hans egen undersökning. Ar den tilltalade häktad, skall läkarintyg som ovan sagts avgivas av fängelseläkaren. 13 § (11:12, 18). Då förundersökning eller annan åtgärd vidtages enligt denna lag, bör noga tillses att den som åtgärden avser icke utsattes för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis stores i lovlig verksamhet. Vid handläggning inför domstol av mål eller ärende enligt denna lag skall, när den varom fråga är det begär, ärendet eller målet handläggas inom stängda dörrar, därvid domstolen dock må medgiva anhöriga eller andra, vilkas närvaro under handläggningen kan väntas bliva till nytta, att övervara densamma. Om arbetshem. 14 §. Konungen förordnar om inrättande av arbetshem enligt denna lag. Av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnat arbetshem må av Konungen erkännas såsom arbetshem. Sådant erkännande kan när som helst återkallas. 10—389122.

Bilagor.

8 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

Arbetshem skall stå under ledning av styrelse och föreståndare samt under uppsikt av socialstyrelsen. Konungen meddelar närmare bestämmelser angående arbetshemmens verksamhet. 15 §. Å socialstyrelsen ankommer att förordna om verkställighet av domstols beslut om intagande i arbetshem. 16 §. Å arbetshem skola de intagna enligt närmare av Konungen meddelade bestämmelser sysselsättas med arbete som för var och en finnes lämpligt för hans fostran till ett arbetsamt och ordentligt liv och för tryggande av hans utkomst efter utskrivningen. För uppnående av det syfte som i första stycket sägs skola finnas skilda arbetshem eller avdelningar därav, och böra de som skola intagas såvitt möjligt fördelas efter ålder, anlag, arbetsförmåga och föregående brottslighet. Särskilda arbetshem eller avdelningar skola finnas dels för dem som lida av nedsatt arbetsförmåga och dels för dem som på grund av indisciplinärt uppträdande eller svårare vanart ej lämpligen kunna emottagas eller behållas å annat arbetshem. 17 §. Den å arbetshem intagne må kvarhållas, om han frivilligt ingått i hemmet, under en tid av högst ett år och eljest under högst två år. ö n s k a r någon å arbetshem intagen på grund av svårighet att erhålla arbete eller av annan giltig orsak kvarstanna å arbetshemmet utöver tid som nu sagts, äger arbetshemmets styrelse lämna medgivande härtill för en tid av högst ett halvt år. Den som intagits å särskilt arbetshem eller avdelning därav, inrättad för dem som lida av nedsatt arbetsförmåga, må av arbetshemmets styrelse tilllåtas kvarstanna för viss tid, högst två år åt gången. 18 §. Utskrivning från arbetshem är antingen villkorlig (utskrivning på prov) eller slutlig. Om utskrivning beslutar arbetshemmets styrelse. Utskrivning på prov av den intagne bör äga rum så snart anledning finnes till antagande att han efter utskrivningen skall söka efter förmåga genom eget arbete ärligen försörja sig samt i övrigt föra ett ordentligt leverne. Ändå att anledning till antagande som i andra stycket sägs icke föreligger, må utskrivning ske av den som befinnes lida av varaktig sinnessjukdom och i anledning därav överförts till sinnessjukhus, så ock av den som lider av varaktig arbetsoförmåga och på annat betryggande sätt omhändertages.

UTKAST TILL LAG OM ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

9 Har styrelsen enligt 17 § medgivit någon att kvarstanna å arbetshem viss tid, skall han utskrivas vid utgången av sagda tid, styrelsen obetaget att medgiva tidigare utskrivning. 19 §. Senast inom tre månader från det någon intagits i arbetshem och därefter var tredje månad skall styrelsen pröva, huruvida förutsättningarna för utskrivning äro för handen. Styrelsen vare icke skyldig att oftare än nu sagts pröva framställning om utskrivning. 20 §. Den som utskrivits på prov skall stå under tillsyn av därtill av styrelsen utsedd person (tillsyningsmän), och därvid vara underkastad av styrelsen meddelade eller eljest för honom gällande föreskrifter. Tillsynen skall fortfara under den tid som styrelsen bestämmer, dock högst två år från utskrivningen. 21 §. Visar den som är utskriven på prov tredska att efterkomma de för honom gällande föreskrifter som avses i 20 §, må arbetshemmets styrelse, sedan den utskrivne beretts tillfälle att yttra sig, besluta att han skall återhämtas till arbetshemmet. Sådant beslut går utan hinder av förd klagan genast i verkställighet. Återhämtas den utskrivne, skall den tid under vilken han vistats utom arbetshemmet icke medräknas vid bestämmandet av den tid han längst m å kvarhållas. Föreligger fråga om återhämtande, må styrelsen eller dess ordförande förordna, att den utskrivne skall tagas i förvar till dess styrelsen meddelat beslut i ärendet. 22 §. Polismyndigheten har att på begäran lämna handräckning för återförande till arbetshem av den som avvikit därifrån eller som enligt meddelat beslut skall återhämtas till arbetshemmet samt för omhändertagande av den som jämlikt 21 § sista stycket skall tagas i förvar. 23 §. Har styrelsen för arbetshem avslagit framställning om utskrivning av den som intagits i arbetshemmet och som vistats där minst sex månader eller, där han frivilligt ingått i arbetshemmet, minst tre månader, eller har styrelse beslutat återhämta den som utskrivits på prov, äger den som beslutet rörer hos socialstyrelsen anföra besvär inom trettio dagar från den dag han erhöll del av beslutet. Klagande åligger att inom nämnda tid inkomma med sina besvär till arbetshemmets styrelse, som jämte eget yttrande utan dröjsmål insänder besvären till socialstyrelsen.

10 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

Har socialstyrelsen avslagit klagandens besvär, må denne ej förrän varje gång sex månader förflutit ånyo överklaga styrelsens beslut om hans kvarhållande. Mot övriga beslut av styrelse för arbetshem må talan ej föras. 24 §. Misstankes den som är intagen i arbetshem eller därifrån på prov utskriven att hava begått brott, vara enligt lag böter kan följa, och som kan åtalas av allmän åklagare, må åtal för brottet ej väckas med mindre i Stockholm förste stadsfiskalen och eljest landsfogden efter hörande av styrelsen för arbetshemmet det medgiver. 25 §. Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.

Utkast till

Lag a n g å e n d e ä n d r i n g i v i s s a d e l a r a v l a g e n d e n 6 juni 1924 o m s a m h ä l l e t s b a r n a v å r d och u n g d o m s s k y d d . 16 §. 1 mom. Barnavårdsnämnden bör låta sig angeläget vara att uppehålla samarbete med myndigheter och institutioner, föreningar och andra, vilkas verksamhet berör barnavården. Särskilt böra barnavårdsnämnderna i olika kommuner bistå varandra. Det åligger barnavårdsnämnden att lämna övervakare och tillsyningsmän jämlikt lagen om åtgärder mot vissa sedeslösa det biträde som av dem påkallas och omständigheterna medgiva. 22 §. Barnavårdsnämnden har att i enlighet med 23—25 §§ vidtaga åtgärder beträffande: d) person i åldern mellan aderton och tjuguett år, som befinnes föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande. 22 a § (ny). Erhåller polismyndighet kännedom därom alt någon som fyllt femton men ej tjuguett år begått brott som i 18 kap. 12 a eller 13 § andra stycket strafflagen sägs, åligger det myndigheten att med överlämnande av handlingarna i ärendet ofördröjligen göra anmälan därom till barnavårdsnämnden eller, där den brottslige fyllt 18 år, till ungdomsnämnden i orten. Åtal för brott som nu sagts må ej väckas, där barnavårdsnämnden eller ungdomsnämnden vidtager åtgärd mot den brottslige enligt denna lag. 31 §. Därest i fall, som avses i 22 eller 29 §, behovet av omhändertagande för skyddsuppfostran eller samhällsvård befinnes vara så trängande, att med omhändertagandet ej kan anstå, till dess barnavårdsnämnden hinner besluta i ärendet, äger ordföranden i avbidan på nämndens beslut omhändertaga

12 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

den, varom fråga är. Åtgärd, som nu är sagd, må i fall, varom förmäles i 29 §, jämväl vidtagas av annan ledamot av nämnden eller tjänsteman hos densamma, därest kommunen sådant medgivit. Har i fall, som avses i 22 § a)—c), omhändertagandet skett utan att föräldrarna samtyckt därtill eller har omhändertagande skett av person, som i 22 § d) sägs, skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att besluta i ärendet. Beträdes någon, som fyllt aderton men ej tjuguett år, med oordentligt eller sedeslöst liv, som innebär fara för allmän ordning eller säkerhet, och är faran så överhängande, att åtgärd, som ankommer på barnavårdsnämnd eller dess ordförande, ej utan våda kan avvaktas, äger polismyndighet, till dess nämnden eller ordföranden meddelat beslut i ärendet, på lämpligt sätt omhändertaga personen i fråga. Är fara, som nu sagts, ej för handen men kan personens namn, ålder eller bostad ej utrönas, äger polismyndighet omhändertaga honom tills utredning i nämnda hänseende vunnits. Har åtgärd, som nu sagts, vidtagits, åligger det polismyndigheten att ofördröjligen göra anmälan därom på sätt i 17 § första stycket är stadgat. Har anmälan om åtgärd som i tredje stycket första punkten sägs inkommit till barnavårdsnämnden åligger det nämnden eller ordföranden att inom tjugufyra timmar därefter meddela beslut, huruvida den omhändertagne skall lösgivas eller kvarhållas. Har nämnden eller ordföranden icke inom tre dygn därefter meddelat beslut om hans omhändertagande för skyddsuppfostran, skall han omedelbart lösgivas.

Utkast till

Lag om ändring av 38 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården. 38 §.

1 mom. Fattigvårdsstyrelsen bör låta sig angeläget vara att uppehålla samarbete såväl med myndigheter och institutioner, vilkas verksamhet berör fattigvården, som ock med föreningar och enskilda, vilka utöva understödsverksamhet eller annan social verksamhet inom samhället. Det åligger fattigvårdsstyrelsen att lämna övervakare och tillsyningsmän jämlikt lagen om åtgärder mot vissa sedeslösa det biträde som av dem påkallas och omständigheterna medgiva.

Utkast till

Lag om ändring av 9 § i lagen om verkställighet av bötesstraff. 9 §. Där någon enligt meddelat beslut intagits å allmän alkoholistanstalt eller tvångsarbetsanstalt eller för skyddsuppfostran i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt eller ock å arbetshem, vare beslut om förvandling som dessförinnan meddelats förfallet; och må förvandling ej ske av böter som ådömts före intagandet. Böter, som ådömts efter intagandet men före utskrivningen, må ej förvandlas med mindre anstaltens styrelse det påkallar.

Alternativ II1. Utkast till

Lag o m åtgärder mot v i s s a sedeslösa 2 . 1 §•

I varje kommun skall finnas en vårdnämnd som har att upptaga och handlägga frågor om åtgärder mot personer över tjuguett år, vilka gjort sig skyldiga till brott som i 18 kap. 12 a eller 13 § andra stycket strafflagen sägs och som äro hemfallna åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser. 2 §•

Kommun m å besluta att särskild vårdnämnd skall tillsättas. Är ej särskild sådan n ä m n d tillsatt, skall vårdnämnden utgöras av fattigvårdsstyrelse eller ungdomsnämnd, därvid fattigvårdsstyrelse har att taga befattning med personer över 25 år samt ungdomsnämnd med personer under 25 år. Där så prövas erforderligt må fattigvårdsstyrelsen eller ungdomsnämnden uppdraga vardera åt ett utskott av tre eller flera ledamöter, av vilka minst en skall vara kvinna, samt lika många suppleanter, att i den omfattning styrelsen eller nämnden bestämmer å dess vägnar fullgöra vad enligt denna lag åligger styrelsen eller nämnden. I dylikt utskotts sammanträde äger i stad stadsläkaren eller, om flera än en stadsläkare finnas, förste stadsläkaren rätt att deltaga. På landet äga provinsialläkaren och extra provinsialläkaren sådan befogenhet i de till deras distrikt hörande kommuner. 3 §.

Särskild vårdnämnd skall bestå av tre ledamöter utsedda av kommunens beslutande organ. Vid val av ledamöter i nämnden bör tillses att erfarenhet rörande samhällelig hjälpverksamhet är företrädd inom nämnden, och skola av ledamöterna minst en vara läkare och minst en kvinna. 1

Detta alternativ förutsätter liksom alternativ I en lag om ändring i vissa delar av 18 kap. strafflagen (se utkastet ovan s. 3). 2 Siffrorna inom parantes vid §-numren hänvisa till motsvarande paragrafer i alternativ I, s 4-10.

ALTERNATIV II.

15 Suppleanter för ledamöterna utses till lika stort antal och gäller beträffande dem vad ovan är stadgat om ledamöter. Beträffande ledamots och suppleants valbarhet, rätt att avsäga sig uppdraget, tjänstgöringstid och avgång ävensom val av ordförande och vice ordförande, ordningen för nämndens arbete, avgivande av utgifts- och inkomstförslag, räkenskapers förande, redovisning samt ledamots ansvarighet skall vad om fattigvårdsstyrelse finnes stadgat äga motsvarande tillämpning. Närmare föreskrifter om nämndens verksamhet meddelas av Konungen. 4 §.

Har till allmän åklagare inkommit anmälan att någon som fyllt 21 år gjort sig skyldig till brott som i 18 kap. 12 a § eller 13 § andra stycket strafflagen sägs och finnes anledning antaga att vederbörande är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser, skall åklagaren, med överlämnande av handlingarna i ärendet, ofördröjligen göra anmälan därom till vårdnämnden; och må åtal ej väckas mot den brottslige, där nämnden upptager ärendet till behandling enligt denna lag. Finner domstol vid handläggning av mål angående ansvar för brott som i första stycket sägs att tilltalad över 21 år som befinnes övertygad om sådant brott är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser, skall domstolen ofördröjligen göra anmälan därom till vårdnämnden och vare i avbidan på dennas beslut målet vilande. Upptager nämnden ärendet till behandling enligt denna lag, vare frågan om ansvar för brottet förfallen. 5 §.

Har till vårdnämnd inkommit anmälan som i 4 § sägs, skall nämnden kalla den om vilken i ärendet är fråga till personlig inställelse för att inför nämnden höras; är han bevisligen kallad men uteblir han utan laga förfall, äger nämnden hos polismyndighet erhålla handräckning för hans hämtande. 6 § (1:4). Vårdnämnden skall utan dröjsmål föranstalta om erforderlig undersökning angående den varom fråga är, därvid utredning skall förebringas angående hans uppehållsorter och sysselsättning under den närmast förflutna tiden, hans hälsotillstånd, möjlighet att försörja sig samt levnadsförhållanden i övrigt, så ock angående de hjälpåtgärder som kunna ifrågakomma samt vad eljest kan vara av betydelse vid ärendets prövning. Då så erfordras må vårdnämnden kalla den som är föremål för undersökning att personligen inställa sig inför en av nämnden anvisad läkare och skall angående påföljd för utevaro gälla vad i 5 § är stadgat. Innan beslut i ärendet fattas skall den om vilken fråga är beredas tillfälle att taga del av och inför vårdnämnden yttra sig över allt vad mot honom framkommit. ö v e r hållet förhör och annan verkställd utredning skall protokoll föras.

16 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

7 §.

Vårdnämnden skall så snart ske kan meddela slutligt beslut i ärendet. Sådant beslut skall uppläsas för den varom fråga är, om han är närvarande vid sammanträdet. Är han icke närvarande eller har åtgärd beslutats, skall skriftligt besked om beslutet ofördröjligen tillställas honom. 8 § (1:7). Finner vårdnämnden skäl föreligga att åtgärd enligt lagen om fattigvården eller enligt lagen om behandling av alkoholister vidtages eller föreligger ett ej blott tillfälligt behov av sjukvård eller annan dylik vård, och prövas det tjänligare att bereda den om vilken i ärendet är fråga sålunda erforderlig vård än att vidtaga åtgärd enligt denna lag, skall nämnden ofördröjligen söka föranstalta att vård som nyss sagts kommer till stånd. 9 § (1:7). Har anmälan enligt 4 § andra stycket inkommit från domstol eller framgår i övriga fall av för nämnden tillgänglig utredning att vederbörande gjort sig skyldig till brott som i 18 kap. 12 a eller 13 § andra stycket strafflagen sägs samt att han är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser, åligger det nämnden, där det kan antagas att den varom fråga är skall låta sig rätta genom lämpliga hjälpåtgärder, att under erforderligt samarbete med andra offentliga eller enskilda institutioner, efter omständigheterna, söka anskaffa lämpligt arbete åt honom; söka bereda honom stöd hos anhöriga eller andra som befinnas lämpliga och villiga att omhändertaga honom; erbjuda honom att frivilligt ingå å arbetshem; söka föranstalta om hans intagande å annat hem eller anstalt av offentlig eller enskild natur. I avvaktan på hjälpåtgärds vidtagande skall nämnden, i den mån så erfordras, söka bereda den om vilken fråga är husrum och uppehälle med skyldighet för honom att fullgöra anvisat arbete. 10 § (1:5). I samband med hjälpåtgärd enligt 9 § skall vårdnämnden muntligen tillhålla den varom fråga är att föra ett ordentligt liv samt upplysa honom om de påföljder som i annat fall kunna inträda för honom. Kan det antagas att han utan annan åtgärd skall låta sig rätta, må nämnden låta vid sådan erinran bero. 11 § (1:5,6). Beslutas åtgärd enligt 9 §, eller låter nämnden bero vid erinran som i 10 § sägs, skall nämnden tillika, när skäl därtill äro, ställa den om vilken i ärendet är fråga under övervakning.

ALTERNATIV n .

övervakning anordnas för viss av nämnden bestämd tid, högst tre år och utövas av övervakare. Till övervakare bör utses därtill lämplig person, förening eller stiftelse. Den övervakade skall under övervakningstiden föra ett ordentligt och ostraffligt leverne, undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till självförsörjning på lovligt sätt. Det åligger den övervakade att hålla övervakaren underrättad om sin bostad och arbetsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom. Närmare bestämmelser om övervakningens anordnande meddelas av Konungen. 12 § (1:13). Då undersökning eller annan åtgärd på vårdnämnds föranstaltande vidtages, bör noga tillses att den som åtgärden avser icke utsattes för allmän uppmärksamhet eller onödigtvis stores i lovlig verksamhet. Vad hos vårdnämnden förekommit rörande personer som äro föremål för dess behandling må ej yppas för obehöriga. Alla handlingar i förekommande ärenden som äro föremål för nämndens behandling skola så förvaras att de icke åtkommas av obehöriga. 13 § (1:8). Domstol må, efter framställning av vårdnämnd, där så prövas erforderligt, förordna att person som i 1 § avses skall a) vistas å viss ort eller icke uppehålla sig å viss ort; b) sköta visst arbete eller anställning; c) genomgå viss utbildning; d) vistas i anvisat enskilt hem eller begagna anvisad bostad; e) underkasta sig behandling å sjukhus eller vårdanstalt; f) ställa sig till efterrättelse viss föreskrift som eljest finnes erforderlig för hans tillrättaförande. Behörig domstol är allmän underrätt i den ort där vårdnämnden har sitt säte. Är den beträffande vilken beslut som ovan omförmäles fattas icke ställd under övervakning, skall domstolen meddela föreskrift härom. Om sådan föreskrift skall underrättelse ofördröjligen lämnas vårdnämnden som har att utse övervakare på sätt i 11 § sägs. övervakningen står under inseende av vårdnämnden. Har förordnande meddelats som i denna paragraf sägs, är den om vilken i ärendet är fråga pliktig att lyda de ytterligare föreskrifter som övervakaren finner erforderliga med avseende å hans sysselsättning och levnadssätt. 14 § (1:9). När den övervakades uppförande eller omständigheterna i övrigt därtill föranleda må domstol ändra eller upphäva förordnande som i 13 § a)—f)

18 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

sägs eller meddela nytt sådant. Framställning om sådant beslut göres hos övervakningsdomstol av allmän åklagare, övervakaren eller den dömde. Domstolen äge dock på framställning av den dömde besluta om ändring i föreskrift meddelats övervakaren. Mot domstols beslut som i denna paragraf sägs äger part föra talan på sätt och inom tid som är stadgat om överklagande av allmän domstols slutliga utslag i brottmål. Sådant beslut skall lända till efterrättelse utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. 15 § (1:10). Bryter någon som står under övervakning mot vad enligt 13 § åligger honom eller begår någon under övervakningstiden eller inom två år från del denna gått till ända eller från det han slutligen utskrevs från arbetshem, vari han intagits enligt denna lag, brott som i 1 § sägs, må domstolen, efter framställning av vårdnämnd, förordna att han skall intagas i arbetshem. Har den dömde ej stadigt hemvist eller yrke och kan det skäligen befaras att han avviker, må domstolen förordna att beslut som nu sagts må gå i verkställighet utan hinder därav att det ej äger laga kraft; och må i sådant fall domstolen förordna att den dömde skall i avbidan på verkställigheten genom allmänne åklagarens försorg tagas i förvar. 16 §. Har framställning som i 13—15 §§ sägs inkommit till domstol, skall rätten eller domaren kalla den som ansökningen avser att å utsatt tid personligen inställa sig vid rätten; är han bevisligen kallad men uteblir han utan att visa laga förfall, äger rätten förordna om hans hämtande. Rätten eller domaren kalle ock vårdnämnden att genom en därtill utsedd person närvara vid målets handläggning. 17 §. Vad i lag finnes stadgat om rättegången i brottmål däri talan om ansvar ej föres skall äga motsvarande tillämpning beträffande mål enligt denna lag, där ej nedan annorlunda stadgas. 18 § (1:4, 13). Rätten har att i målet sörja för fullständig utredning. Prövas beträffande den varom i ärendet är fråga särskild förundersökning erforderlig för vinnande av utredning rörande hans personliga förhållanden samt angående de åtgärder, som med hänsyn därtill må anses lämpligast för hans rättande, skall rätten eller dess ordförande besluta därom. Beträffande förundersökningen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad som är stadgat om förundersökning enligt lagen angående villkorlig straffdom. När den varom fråga är det begär skall ärendet handläggas inom stängda

ALTERNATIV

II.

dörrar, därvid domstolen dock må medgiva anhöriga eller andra, vilkas närvaro under handläggningen kan väntas bliva till nytta, att övervara densamma. 19 § (1:12). Beslut om intagande i arbetshem må ej av domstol meddelas med mindre antingen utlåtande enligt sinnessjuklagen inhämtats i målet eller ock särskilt läkarintyg anskaffats rörande vederbörandes sinnesbeskaffenhet. Sådant läkarintyg skall avfattas enligt av Konungen meddelade anvisningar. Domstolen eller domaren förordnar läkare, om möjligt en psykiater, att avgiva sådant intyg. Den om vilken i ärendet är fråga är pliktig att för undersökning inställa sig å tid och ort som av läkaren bestämmes. Undandrager han sig att fullgöra vad sålunda åligger honom, må polismyndighet lämna handräckning för hans inställande. Anser i sådant fall läkaren att erforderlig undersökning ej kan verkställas utan att vederbörande är intagen å sinnessjukhus, göre anmälan därom hos domstolen. Finner domstolen sådant fall vara för handen som i 15 § sägs, äger domstolen förordna att han för undersökning skall intagas å ett statens sinnessjukhus; och gälle angående hans intagande vad i 43 § tredje stycket sinnessjuklagen stadgas. Meddelas ej förordnande som nu sagts, avgive läkaren det intyg, som kan grundas på hans egen undersökning. 20 §.

Har domstol funnit att någon gjort sig skyldig till förhållande som i 1 § sägs men ändå icke funnit skäl besluta åtgärd enligt 13 eller 15 §, skall vårdnämnden ofördröjligen upptaga ärendet till förnyad behandling för åtgärds vidtagande enligt 8—11 §§. 21—32 §§ -

alt. I 14—25 §§.

Alternativ ID. Utkast till

Lag o m åtgärder m o t v i s s a s e d e s l ö s a . 1 §• Denna lag äger tillämpning å person över tjuguett år som är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser och därjämte 1) till otukt i tillfälliga förbindelser förleder person under tjuguett år eller genom sitt leverne åstadkommer särskild fara för sådant förledande; eller 2) å ställe som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs på anstötligt sätt uppfordrar till otukt eller utbjuder sig därtill; eller 3) genom otuktigt levnadssätt verkar störande för närboende eller andra. 2 §• I varje kommun skall finnas en vårdnämnd som har att, när anledning därtill föreligger, efter anmälan eller självmant, upptaga och handlägga frågor om åtgärd enligt denna lag beträffande den som vistas inom nämndens verksamhetsområde. Kommun må besluta etc. = alt. II 2 § kommuner. 3—8 §§ = alt. II 3—8 §§. 9 §. Finner vårdnämnden fall som i 1 § avses vara för handen och kan det antagas att den varom fråga är skall låta sig rätta genom lämpliga hjälpåtgärder, åligger det nämnden att under erforderligt samarbete med andra offentliga eller enskilda institutioner, efter omständigheterna, söka anskaffa alt. II 9 § etc. arbete. 10—20 §§ = alt II 10—20 §§. 21—32 §§ = alt. I. 14—25 §§.

MOTIV

Allmänna motiv. A.

I n g r i p a n d e m o t prostituerade k v i n n o r . Gällande lösdrivarlag.

Sedan gammalt ha i vårt land de prostituerade kvinnorna behandlats såsom lösdrivare. 1885 års lösdrivarlag medförde icke någon förändring härutinnan. Väl angives icke uttryckligen i lagtexten att lagen äger tillämpning jämväl i fråga om kvinnor som hemfallit till prostitution, men — med stöd bl. a. av uttalanden i förarbetena till lagen — ha de ansetts omfattas av ordalagen i 1 § andra stycket, enligt vilket lagrum till behandling såsom lösdrivare den skall vara förfallen som, utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig samt tillika förer ett sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Lösdrivarlagen har — med ett viktigt undantag — förblivit i huvudsak oförändrad alltsedan sitt ikraftträdande. Detta undantag hänför sig till behandlingen av personer under 21 år, vilka genom lag den 31 maj 1934, som trätt i kraft den 1 januari 1935, undantagits från lagens tillämplighetsområde. Genom en i samband därmed beslutad ändring i barnavårdslagen har skapats möjlighet att för skyddsuppfostran och andra åtgärder omhändertaga personer i åldern mellan aderton och tjuguett år, som befinnas vara hemfallna åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt och beträffande vilka särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för deras tillrättaförande. Såsom framgår av ordalagen i 1 § andra stycket lösdrivarlagen är denna icke tillämplig på alla prostituerade kvinnor, d. v. s. kvinnor som vanemässigt och mot betalning men utan egentligt personval inlåta sig på könsförbindelser av tillfällig art. Lagen ingriper sålunda endast mot den s. k. helyrkesprostitutionen, medan åter sådana prostituerade som kunna påvisa att de innehava någon form av anställning eller bedriva något yrke icke kunna behandlas enligt densamma. Detta förhållande har som bekant haft till följd att många prostituerade söka undgå ingripande genom skenanställningar och skenyrken. Det i lagen uppställda kravet på medellöshet har i praxis förtunnats såtillvida, att såsom lösdrivare behandlas jämväl den som innehar penningmedel men som förvärvat dessa genom yrkesmässigt sedeslöst leverne eller på annat ohederligt sätt. 1 Den i lagtexten angivna förutsättningen 1

NJA 1909: 325, 1922: 559, 1924: 81.

22 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

att vederbörandes levnadssätt skall medföra fara för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet anses föreligga, då det påvisas att hon regelbundet mot betalning inlåter sig på könsförbindelser av tillfällig art. Det fordras sålunda icke därutöver att hon genom sitt yttre uppträdande uppväcker anstöt eller förargelse. Gällande lösdrivarlag ingriper, såsom av det ovan anförda framgår, principiellt allenast i mycket begränsad omfattning mot prostitutionen. Biyrkesprostitutionen omfattas icke alls av lagen, icke heller de fall där kvinnan eljest äger medel, förvärvade genom lagliga förvärvskällor. I praxis är lagens tillämplighetsområde ännu mera inskränkt än som betingas av ovan angivn a principiella gränsdragning. Som regel vidtagas åtgärder mot vuxna prostituerade allenast i de fall, där vederbörande å gata gör sig skyldig till provokation till otukt, där hon genom sitt leverne verkar störande för närboende eller där polismyndigheterna i samband med utredning om brott, exempelvis fylleriförseelser, snatterier e t c , får anledning ingå på en undersökning av hennes levnadssätt och förhållanden. Däremot vidtagas i allmänhet inga åtgärder från polismyndigheternas sida mot den s. k. hemliga prostitutionen eller mot de kvinnor som söka sina kunder på restauranter, danslokaler el. dyl. Signifikativa i detta avseende äro de siffror som lämnas i nedanstående tabell (tabell 1), som visserligen endast avser Stockholm men som torde återspegla en för hela riket allmän tendens. T a b e l l 1.

Antalet u n d e r å r e n 1935—1937 l ö r l ö s d r i v e r i a n h å l l n a k v i n n o r i S t o c k h o l m s a m t o r s a k e n till a n h å l l a n d e t .

1935 1936 1937

i

•i

Anhållna utestrykande å gatorna, därför att de tilltalas av män i sedelöst syfte

Anhållna efter klagomål på grund av störande leverne eller uppträden i hus

363 325 193

83 81 95

4 Anhållna av diAnhållna och be- verse andra anhandlade för lös- ledningar. (Å fardriveri i samband tyg, i samband med fylleri, stöl- med anmälningar om utpressning der eller andra samt s. k. »utebrott liggare») 17 30 12

37 34 20

Av denna tabell framgår sålunda att av de under ifrågavarande tidsperiod för lösdriveri anhållna kvinnorna icke mindre än 68-3 °/o anhållits därför att de å gata tilltalat eller låtit sig tilltalas av män, medan 20 °/o anhållits på grund av störande leverne eller uppträden i hus. Allenast 1 1 1 °/o av kvinnorna hade anhållits av andra anledningar. Den omfattning vari lösdrivarlagen vunnit tillämpning i vårt land på kvinnor över 21 år under åren 1930 samt 1936 och 1937 belyses av nedanstående tabell (tabell 2).

23 GÄLLANDE LÖSDRIVARLAG.

T a b e l l 2. A n t a l e t u n d e r å r e n 1930 s a m t 1936 o c h 1937 för l ö s d r i v e r i a n h å l l n a k v i n n o r ö v e r 21 å r s a m t d e n b e h a n d l i n g de undergått.

Anhållna men ej åtgård

Varnade, enskilt

Ådömda tvångsarbete

Varnade offentligt

Sjuka och överlämHela nade till antalet fall fattigvården

1930 1936 1937 193(1 1986 1937 192(1 19SI3 1937 1930 1936 1937 1930 1936 1937 1930 1936 1937

Stockholms

län

Uppsala Södermanland!

>

Östergötlands

j

Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge

> »

^ >

— — 1 — 1 1 1 9 — —— — 2 1 3 2 — — 1 2 1 ] — 1 — 1 1 — —— —— — — — — — 1 4 2 5 2 2 0 2 — 1 — — 1 — — — 8 — 2 — — - - - 2 1 — — — — 1 2 — 1 1 — — 1

3 2

3 1

2 4

—

—

5 2

9 3 1 2

1 2 2 — — 1 — 1 1 1 1 — — — — — 1 4 1 — — 1 —— — — 4 2 1 > 2 5 — 1 11 3 1 2 2 1 1 — — — 1 5 18 6 Göteborgs och Bohus l ä n . . 1 - — - — 2 1 i) — 1 — — — — 1 3 2 3 Älvsborgs 1 — £ — a 1 3 5 — — — — 1 3 1 5 10 4 län Skaraborgs » - 3 g — — — — — — 1 — — — — — 1 3 2 Värmlands 2 7 5 3 — 1 a 1 1 2 1 1 3 — — 12 9 S > Örebro » 1 1 1 1 1 1 1 3 2 2 Västmanlands » 1 — 3 1 2 — 3 Kristianstads Malmöhus Hallands

Kopparbergs Gävleborgs

i

»

j

i

Västernorrlands J . Jämtlands > Västerbottens Norrbottens

> »

Stockholms

stad

Göteborgs Malmö

t

Norrköpings Eskilstuna Hälsingborgs Karlskrona Örebro

8 15 11 1 2 2 2 1 9 l 3 3 — 1 — 1

» » i

> n

> Summa

1 3 3 6 — — 3 1 3 41 4 1 15 7 2 — — 1 — 1

o

18 14

— — — — 12 6 2 — — 1 — — 7 58 20 — — — 1 — — 5 3 4 n — — — — — — — — — — — 3 1 — o 1

8 1

8 28 35 108 226 175 94 149 63 80 58 37 5 21 11 295 482 321 15 21 6 22 41 31 87 30 9 12 3 1 3 4 3 139 99 50 12 9 14 5 3 6 17 20 12 7 3 4 2 1 4 43 36 40 — — 1 2 4 1 1 6 — 2 1 2 — 1 — 5 12 4 — — — 1 1 — —— —— — — — — — 1 1 — — 1 2 3 1 5 — — 9 — — 4 1 — 1 4 2 21 ] — 2 — — — 2 — 1 1 — — — — — 4 — 3 3 3 1 1 2 2 3 1 7 6 3 66 10S 107 168 341 242 224 238 108 110 72 50 19 33 27 587 793 534

24 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

Av det i tabellen ingående siffermaterialet framgår med all tydlighet, hurusom prostitutionen är ett stadsproblem och — framför allt — ett storstadsproblem. För ett vart av åren 1930, 1936 och 1937 utgör antalet av de kvinnor som i Stockholm, Göteborg och Malmö anhållits för lösdriveri sammanlagt icke mindre än resp. 81"4, 76-9 och 769 % av de i hela landet anhållna. Enbart för Stockholms stads vidkommande utgöra motsvarande siffror resp. 52, 60 och 60 °/o. Att prostitution i vanlig mening icke förekommer p å den egentliga landsbygden torde vara tydligt; också i mindre och medelstora städer är den synnerligen sparsamt förekommande. Visserligen händer att prostituerade kvinnor från de större städerna tillfälligtvis uppsöka andra orter, exempelvis i samband med större publika tillställningar, men detta sker dock icke i sådan omfattning att prostitutionsproblemets karaktär av specifikt storstadsproblem förändras. Att den nuvarande lösdrivarlagen icke giver möjlighet till en rationell behandling av de prostituerade torde vara allmänt erkänt. Om till en början bortses från de i lagen uppställda förutsättningarna för ingripande, vartill återkommes i det följande, framstår avsaknaden av varje slag av hjälp- och stödåtgärder särskilt starkt. Lagen känner inga andra behandlingsformer än varning och tvångsarbete, av vilka varningen icke är förknippad med några som helst åtgärder till vederbörandes tillrättaförande samt tvångsarbetsbehandlingen icke lämnar möjlighet till differentiering av klientelet. Icke minst bland de myndigheter som omhänderhava lagens tillämpning råder enighet om dess bristfällighet, och detta har i sin tur resulterat i att dessa iakttaga en viss återhållsamhet vid lagens tillämpning. Särskilt kan här anmärkas det av polismyndigheterna landet runt praktiserade förfaringssättet att tilldela de kvinnor som första gången anträffas utöva prostitution en enskild varning, ett institut som saknar stöd i lagen och vartill givetvis inga som helst rättsverkningar äro knutna. 1 Att dylika varningar användas i icke ringa omfattning framgår redan av tabell 2 och belyses ytterligare av nedanstående tabell (tabell 3), som utvisar antalet enskilda och officiella varningar i Stockholm, Göteborg och Malmö under åren 1931— 1935. Tabell 3. officiella varningar

enskilda varningar

Göteborg

1 Jfr 1922 s. 143.

133 8 14

131 55 11

150 29

146 39 21

27 29

295 46 10

22 15

27 17

39 32

29 4

25 Barnavårdslagens tillämplighet å prostituerade mellan 18 och 21 år. Såsom tidigare anmärkts, har genom lag den 31 maj 1934 barnavårdslagen blivit tillämplig å personer mellan aderton och tjuguett år, som befinnas vara hemfallna åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt och beträffande vilka särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för deras tillrättaförande (22 § d) barnavårdslagen). Detta stadgande riktar sig för kvinnornas vidkommande icke enbart mot prostituerade, men har otvivelaktigt sin största betydelse såsom ett led i kampen mot de ungas indragande i prostitutionen. De åtgärder som enligt barnavårdslagen kunna vidtagas mot kvinnor, vara 22 § d) är tillämplig, äro differentierade i mycket stor utsträckning. Enligt 23 § 1 mom. skall ungdomsnämnd tillhålla vederbörande att föra ett ordentligt liv samt allvarligt erinra henne om de påföljder som i annat fall kunna inträda. Där det prövas vara till gagn för hennes tillrättaförande åligger det nämnden därjämte att söka vara vederbörande behjälplig med anskaffande av arbete eller vidtaga annan tjänlig åtgärd. För detta ändamål bör efter omständigheterna hänvändelse ske till arbetsförmedlingsanstalt, myndighet, som handhar ledningen av allmänt arbetsföretag, annan offentlig eller enskild institution, anhöriga eller andra, som kunna finnas lämpliga och villiga att taga hand om henne eller eljest bereda henne tillfälle att efter förmåga ärligen försörja sig och föra ett ordentligt liv. Där omständigheterna det påkalla äger nämnden uppmana hennes föräldrar att tillse att hon för ett ordentligt liv. — Då åtgärd av ovannämnd art vidtages, bör nämnden förordna om övervakning av den mot vilken åtgärden skall vidtagas (23 § 2 mom.). Prövas de ovan nämnda åtgärderna vara gagnlösa eller hava sådana åtgärder vidtagits utan att rättelse vunnits, bör nämnden enligt 24 § 1 mom. omhändertaga vederbörande för beredande åt henne av en efter hennes egenskaper och utveckling lämpad behandling (skyddsuppfostran). Den som omhändertagits för skyddsuppfostran skall intagas i skyddshem (ungdomshem) eller allmän uppfostringsanstalt eller ock överlämnas till enskilt hem, barnhem, arbetshem eller annan därmed jämförlig anstalt. Fråga om vidtagande av åtgärd mot person som i 22 § d) barnavårdslagen sägs kan väckas genom anmälan från kommunal myndighet, befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens tjänst, läkare, barnmorska, polismyndighet eller annan, så ock genom ungdomsnämndens eget initiativ! I allmänhet utöva landets ungdomsnämnder ingen egen verksamhet för u p p spårande av ifrågavarande personer på nöjesplatser, danslokaler e t c , u t a n bliva åtgärderna oftast beroende på anmälan från myndigheter eller enskilda hjälporganisationer. Den omfattning vari dylika anmälningar rörande kvinnor inkommit till ungdomsnämnderna i riket belyses av tabell 4.

26 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA. T a b e l l i.

Antal a n m ä l d a k v i n n o r jämlikt 22 § d) b a r n a v å r d s l a g e n å r e n 1935—1937. 1935

1937 Stockholm Göteborg Malmö

29 13 17

20 21 20

Norrköping

t)

31 19 14 1 14 3 41 123

1 1

Hälsingborg Övriga städer över 8 000 Städer under 8 000 Rikets landsbygd

10 5 30 106

6 53 135

Till ungdomsnämnderna i rikets landskommuner ha under sagda år ingått sammanlagt 124 anmälningar, utgörande 34 % av hela antalet. Motsvarande siffror för Stockholm, Göteborg och Malmö äro 80 (2L9 % ) , 53 (14-5 %>) och 51 (13-8 °/o). I tabell 5 belyses frågan om vem som gjort anmälan. T a b e l l 5. T a b e l l u t v i s a n d e a v v e m a n m ä l a n o m tall s o m i 22 § d) b a r n a v å r d s l a g e n sägs ingivits till u n g d o m s n ä m n d beträffande k v i n n l i g u n g d o m . Anmälan ingivits av Anmälan ingivits till ungdomsnämnd i

polismyndighet

38 15 16

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Övriga städer över i 000 Städer under 8 000 , Rikets landsbygd.. ,

1 7 4 Summa

30 111

barnavårdsföräldrar funktionär el. anhöriga el. liknande 3 17 9 2 1 6 1 22 61

35 15 21 1 12 6 41 131

12 3 31 61

Av denna tabell framgår att för hela landet räknat det största antalet anmälningar eller 35'9 °/o av hela antalet ingått från barnavårdsfunktionär eller liknande. Från polismyndighet har ingått anmälan i 30'2 % av fallen. Vilka åtgärder som av rikets ungdomsnämnder vidtagits mot kvinnor som avses i 22 § d) barnavårdslagen framgår av tabell 6.

BARNAVÅRDSLAGENS TILLÄMPLIGHET.

2T

T a b e l l 6.

A r t e n a v u n g o m s n ä m n d e r n a s å t g ä r d e r beträffande k v i n n l i g u n g d o m u n d e r å r e n 1935—1937 i fall s o m a v s e s i 22 § d) b a r n a v å r d s l a g e n : a) ingen åtgärd vidtagen 42 b) allenast erinran enl. 23 § 1 mom. bvl

c) allenast biträde vid arbetsanskaffning enl. 23 § 1 mom. bvl d) övervakning utan annan åtgärd e) övervakning i förening med annan åtgärd

9' 61 40

t) överlämnande till enskilt hem

g) överlämnande till enskild eller offentlig institution h) intagande å skyddshem i) annan åtgärd

40 122' 16

I c:a en tredjedel (343 %) av de fall angående vanart av kvinnlig ungdom, som under åren 1935—1937 kommit under ungdomsnämnds prövning beslutades vederbörandes intagande i skyddshem, i 171 % av fallen inskränkte sig. åtgärden till vederbörandes ställande under övervakning. Anmärkningsvärt få äro de fall där vederbörande kunnat överlämnas till enskilt hem (3"6 % av fallen). Psykiatriska och andra undersökningar av prostituerade. Efter framställning från kommittén har Kungl. Maj:t genom beslut den 27 maj 1938 bemyndigat medicinalstyrelsen att låta verkställa en psykiatrisk undersökning av de kvinnor som under viss del av innevarande år undergå tvångsarbete, varjämte kommittén till Överståthållarämbetefs prövning hänskjutit frågan om obligatorisk summarisk sådan undersökning av kvinnor som i Stockholm anhållas för lösdriveri. I avbidan på resultatet av dessa undersökningar lämnas i det följande en kortfattad redogörelse för delar av vissa tidigare företagna undersökningar. Den viktigaste i vårt land företagna utredningen på detta område verkställdes av socialstyrelsen 1924—19251. I Danmark har en liknande undersökning nyligen verkställts av med. dr Tage Kemp 2 . Av dessa utredningar äro i detta sammanhang de delar som äro ägnade att belysa de prostituerades familje- och uppväxtförhållanden samt deras psykiska utrustning av det största intresset. Enligt socialstyrelsens utredning vore 152 % av samtliga kvinnor, som omfattades av undersökningen, födda utom äkenskapet. Hos Kemp är motsvarande siffra 17 °/o. Enligt socialstyrelsens undersökningar kunde föräldrahemmet betecknas såsom mycket fattigt i fråga om icke fullt 5 % av de undersökta fallen, därvid dock är att märka att tillräckliga uppgifter saknades i 531 °/o av dessa. Enligt Kemp däremot präglades föräldrahemmet av stor fattigdom i 42-8 %>• av de av honom undersökta fallen, medan i 4548 % av fallen rådde fattigdom, ehuru ej så utpräglad, varjämte hemmen i 114 % av fallen voro medelklasshem. 1

Se Sociala Meddelanden 1925, nr 2 s. 103 och nr 3 s. 163. Se dennes arbete • Prostitution. An investigation of its causes especially with regard tohereditary factors». 2

28 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

Tabell.

7.

F ö r d e l n i n g i å l d e r s g r u p p e r av k v i n n o r s o m u n d e r å r e n 1930—1936 officiellt v a r n a t s e l l e r å d ö m t s t v å n g s a r b e t e . (V = varning; D a dom å tvångsarbete; siffrorna i kolumnhuvudet angiva åldern.)

18 år 19 år 20--25 25--30 30--35 35--4040- 45 45- 60 50- 55 55-80 60-65 65-70 70-75

V 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

D

V D

V D

V D

V D V D V D V D V D V D V D V 1) V D

4 1 16 59 39 53 18 33 26 22 10 9 7 15 6 3 2 2 g 4 3 — 20 — 8U 32 48 19 35 23 18 7 20 A 6 9 9 1 2 — 2 — 3 — 17 1 58 39 60 25 47 21 26 15 6 5 10 4 4 1 3 — 1 — — — — 93 29 56 25 36 20 20 17 10 5 10 2 3 1 2 — a — — — — 67 28 46 25 37 25 26 12 20 7 9 8 2 1 3 1 1 — — — — 35 16 45 23 37 17 22 16 16 9 19 8 4 1 5 3 1 — - — — — 35 4 52 26 46 19 39 9 17 •1 12 2 17 4 1 1 3 — 10 1 53 1 437 187 360 161 271 151 173 86 98 41 81 89 42 11 24 7 It —

- -

Av de kvinnor som under sagda period officiellt varnats utgjordes den procentuellt största gruppen av kvinnor i åldern 20—25 år, eller 27'3 % av samtliga varnade. Därnäst kommer gruppen 25—30 år med 22'8 % av de varnade, samt gruppen 30—35 år med 15 % av dessa. Därefter sjunker proportionen allt efter stigande ålder inom resp. grupp. Motsvarande förhållande återspeglas i siffrorna angående ådömt tvångsarbete, i det att gruppen 20—25 år är störst med 27'2 % av samtliga tvångsarbetsdomar. Därnäst kommer gruppen 25—30 år med 23'5 % av sagda domar och gruppen 30—35 år med 22 % av dessa.

Att de prostituerades uteliv som regel börjar mycket tidigt är känt. 86 °/o a v de av socialstyrelsen undersökta fallen hade förfallit till uteliv före sitt tjugufemte levnadsår. De som efter fyllda trettio år börja hängiva sig åt prostitution framstå enligt sagda undersökning som rena undantag. Detta förhållande belyses ytterligare av tabell 7, som grundar sig på uppgifter i de av statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona avgivna årsredogörelserna. •— Enligt Kemp utgjorde medelåldern vid utelivets början 2L6 år. I 828 °/o av fallen hade vederbörande kommit i kontakt med sedlighetspolisen innan hon överskridit 25-årsåldern. Anmärkningsvärt är att i 432 °/o av fallen vederbörande varit föremål för polisingripande första gången redan i åldern 18—20 år. Att de kvinnliga lösdrivarna i stor utsträckning äro andligt undermåliga ä r ett känt faktum, verifierat vid olika undersökningar såväl i vårt land som utomlands. Enligt socialstyrelsens utredning konstaterades 373 °/o av de undersökta fallen var imbecilla (eller åtminstone debila) eller på annat sätt psykiskt abnorma, hysteriska o. d. — Enligt Kemps undersökningar voro 706 °/o av de undersökta kvinnorna på ett eller annat sätt psykiskt defekta eller abnorma. 225 % av dessa karakteriserades såsom psykopater. Slutligen m å erinras om socialstyrelsens undersökning såvitt angår förekomsten av alkoholmissbruk hos de prostituerade, enligt vilken 68 - l °/o av de undersökta kvinnorna betecknades såsom i hög grad hemfallna åt sådant missbruk.

29 Socialpolitiska åtgärder mot prostitutionen. Erfarenheterna från såväl vårt eget land som från utlandet giva otvetydigt vid handen, att prostitutionsföreteelsen icke går att utrota genom repressiva åtgärder. Alla försök att genom mer eller mindre drakoniska ingripanden mot de kvinnor som utöva prostitution hindra företeelsens utveckling hava enligt historiens vittnesbörd haft till huvudsaklig följd att formerna för prostitutionens utövning förändrats. Detta sammanhänger därmed att prostitutionen är en produkt av en mångfald med varandra samverkande faktorer, av vilka vissa sammanhänga med den prostituerades individviduella egenskaper, medan andra åter äro betingade av ekonomiska och sociala missförhållanden i samhället. Att ur detta komplex av faktorer utsöndra någon som skulle kunna karakteriseras såsom avgörande för prostitutionens förekomst och att angripa problemet med utgångspunkt härifrån är därför fruktlöst. Kampen mot prostitutionen måste ingå som ett led i samhällets allmänna socialpolitik och denna kamp blir framgångsrik i samman mån som man genom allmänna sociala åtgärder uppnår en förbättrad folkhygien och bättre levnadsförhållanden. I detta avseende torde särskilt vara av betydelse att tillse att den kvinnliga arbetskraften icke underbetalas såsom nu i stor utsträckning är fallet. Inom kommitténs uppdrag faller icke att behandla prostitutionsfrågan som socialpolitiskt problem och att väcka förslag i anslutning härtill. Emellertid kan kommittén icke underlåta att i korthet belysa vissa i detta sammanhang uppkommande spörsmål, medan i övrigt må hänvisas till vad som härutinnan anförts av befolkningskommissionen. 1 Med hänsyn till de erfarenheter som från skilda länder vunnits om förekomsten av psykisk abnormitet hos de prostituerade måste en av de viktigaste förebyggande åtgärderna vara omhändertagande på ett tidigt stadium av psykiskt undermåliga barn. Särskilt viktigt är det att de barn som i skolan visa sig sakna erforderliga fattningsgåvor eller som visa särskilda lynnesdrag eller vanart bliva föremål för psykiatrisk undersökning. I de större städerna är väl detta möjligt redan nu, medan så ingalunda är förhållandet i landsbygdens skoldistrikt. Till belysning av vad konsekvent genomförda psykiatriska undersökningar av landsbygdens hjälpklassbarn skulle kunna betyda, må hänvisas till att 54"6 % av de kvinnor som under åren 1930—1936 ådömdes tvångsarbete i vårt land voro födda på landet och åtnjutit skolundervisning där. Huru angeläget det än m å vara att kunna genom särskilt anpassad undervisning bereda andligt undermåliga barn den utbildning som befinnes möjlig, är det dock en angelägenhet av ännu större vikt att tillse att de, då de lämna skolan, bliva föremål för särskilt stöd. På detta område hava barnavårds- och ungdomsnämnderna ytterst betydelsefulla uppgifter att fylla. önskvärt är, med andra ord, att runt om i landet bättre kontakt skapas mel1

Betänkande i Sexualfrågan (Stat. off. utr. 1936: 59, s. 103 f.).

30 PROMEMORLV ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

lan skola och de barnavårdande organen, så att, där en andligt undermålig elev lämnar skolan, det skall anses ligga i sakens natur att barnavårdsnämnden eller ungdomsnämnden genom rådgivning, tillsyn och stöd i övrigt skyddar vederbörande för de faror, för vilka han eller hon utsattes genom sin bristande psykiska utrustning. Det kan ifrågasättas huruvida det icke borde införas skyldighet för skolstyrelse att till barnavårdsnämnd anmäla när elev i hjälpklass eller elev som i 48 § folkskolestadgan omförmäles avslutar sin skolgång för att nämnden skall bliva i tillfälle att undersöka, huruvida eleven är i behov av dess hjälpande åtgärder. Med hänsyn till omfattningen av kommitténs utredningsuppdrag framlägges dock intet uttryckligt förslag härom. Vidtagna undersökningar giva vid handen att psykisk abnormitet föreligger, icke blott hos de prostituerade själva utan även hos deras föräldrar och att ärftliga faktorer sålunda måste anses vara verksamma vid prostitutionens utbredning. Detta förhållande gör att man bör kunna ställa vissa förhoppningar till steriliseringsinstitutet såsom ett led i kampen mot prostitutionen. Gällande lag tillåter som bekant sterilisering av den som lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten och som på den grund kan antagas vara för framtiden ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn eller komma att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet, där vederbörande på grund av sin rubbade själsverksamhet varaktigt saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden. I steriliseringsfrågan har jämväl befolkningskommissionen avgivit ett betänkande. 1 Betänkandet innehåller förslag till lagstiftning om frivillig sterilisering av rättskapabla personer. Sterilisering må enligt förslaget företagas å den som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten för framtiden är uppenbart olämplig att handhava vårdnaden om sina barn ävensom när anledning förekommer därtill att någon skall genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan sjukdom eller lyte av betydenhet Vidare är sterilisering enligt förslaget medgiven där i fråga om man och kvinna, som bildat familj, av hänsyn till familjens välfärd och förhållandena i övrigt föreligga synnerliga skäl av varaktig natur till sterilisering av mannen eller kvinnan. I samtliga fall förutsattes, som ovan nämnts, samtycke av den som skall steriliseras. Yrkanden hava även framförts om utvidgning av steriliseringsmöjligheten under särskilda förutsättningar till fall då samtycke till åtgärder ej föreligger. Frågan är fortfarande föremål för Kungl. Majts övervägande. Terapeutiska å t g ä r d e r . T i l l r ä t t a f ö r a n d e av u n g d o m . Enighet torde råda därom att man icke i kampen mot prostitutionen kan nöja sig med profylaktiska åtgärder. Dessa komma helt naturligt att visa sin verkan först i en mer eller mindre avlägsen framtid, och en inskränkning 1

Stat. off. utr. 1936: 46.

TERAPEUTISKA ÅTGÄRDER.

härtill skulle otvivelaktigt komma att för dagens samhälle medföra vådor, liksom det skulle tillspillogiva deras välfärd, som råkat hemfalla åt prostitution. Samhället kan därför icke undgå alt vidtaga åtgärder jämväl i terapeutiskt syfte, d. v. s. mot de enskilda individer som ägna sig åt prostitution. Under vilka förutsättningar detta bör bliva fallet är en ytterligt omstridd fråga. Emellertid torde kunna sägas att man, vilka meningsskiljaktigheter i övrigt som härvidlag komma till uttryck, är ense därom, att särskild uppmärksamhet måste ägnas åt åtgärder, ägnade att till ett ordentligt liv återföra ungdom, som hemfallit till ett sedeslöst liv. Såsom tidigare påvisats rekryteras de prostituerades skara i hög grad från jämförelsevis unga åldersklasser; i den mån man genom effektiva åtgärder kan tillrättaföra unga flickor som visa sedlig vanarl skapas alltså möjligheter att hindra en väsentlig del av prostitutionens nyrekrytering. Betydelsen av ett samhällsingripande på ett tidigt stadium torde följaktligen näppeligen kunna överskattas; från vissa håll göres t. o. m. gällande, att alla utsikter att tillrättaföra de till mera mogen ålder komna kvinnorna, som hemfallit åt prostitution, saknas och att alla strävanden sålunda måste inriktas på ungdomen. Huru därmed än må vara förhållandet, kvarstår dock det faktum, att samhället måste vara berättigat att till ungdomens eget skydd reagera mot dess yttringar av vanart, icke minst sexuell sådan. Ungdomsnämndernas verksamhet har hittills fortgått under allt för kort tidrymd för att mera bestämda slutsatser skola kunna dragas angående effektiviteten av förut omförmälda lagstiftning av år 1934. Emellertid har kommittén vid verkställda utredningar funnit skäl som tala för uppfattningen, att landets ungdomsnämnder genomsnittligt sett ännu icke börjat begagna sig av den nya ungdomslagstiftningens möjligheter i den utsträckning som vore önskvärt. I viss mån kan detta förhållande tillskrivas de svårigheter som givetvis under en övergångstid måste uppstå då ett kommunalt organ tilldelas ett nytt klientel och härmed utvidgade arbetsuppgifter, samtidigt som organets verksamhet i övrigt antagit växande proportioner. Men därutöver kan det ifrågasättas, huruvida icke de i 22 § d) barnavårdslagen uppställda förutsättningarna för ingripande mot ungdom i åldern mellan 18 och 21 år äro för snävt fixerade. I kommitténs uppdrag, som är begränsat till att framlägga förslag till en reformerad lösdriverilagstiftning, ingår icke i och för sig att behandla frågan om åtgärder mot personer under 21 år, vilka ju icke omfattas av lösdrivarlagen. Emellertid är frågan om prostitutionens rättsliga reglering så nära anknuten till och beroende av frågan om ingripande mot sedeslös ungdom på sociala indikationer, att kommittén icke ansett sig kunna underlåta att till prövning upptaga problemet om en effektivare ungdomslagstiftning. Vid denna prövning har, som ovan nämnts, bl. a. upptagits spörsmålet om utformningen av 22 § d) barnavårdslagen. Under förarbetena till 1934 års lagändring uttalades bl. a. från socialstyrelsens sida, att stadgandet att vederbörande vore »hemfallen åt» ett lastbart levnadssätt vore alltför restriktivt, enär det förutsatte ett sedligt förfall av den grad att det präglade in-

32 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

dividens hela livsföring. Å andra sidan restes invändningar mot det föreslagna stadgandet av innebörd, att det på grund av bristande pregnans kunde lämna rum för godtycke vid tillämpningen. — Att avgöra, huruvida landets ungdomsnämnder vid tolkningen av begreppet »hemfallenhet» åt det i 22 § d) angivna levnadsättet intagit en restriktiv hållning, undandrager sig kommitténs bedömande; från Stockholms ungdomsnämnd har emellertid upplysts att motsatsen där skulle vara förhållandet. Oavsett tillämpningen i praxis av ifrågavarande stadgande kan det dock starkt ifrågasättas, huruvida icke skäl föreligga att, såsom socialstyrelsen påyrkat, utsträcka möjligheten att ingripa till de fall, där vederbörande befinnes föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv och där särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande. Genom ett dylikt stadgande skapas i allt fall ökade förutsättningar för ingripanden på ett tidigt stadium av sedlig vanart. Kommittén kan icke heller finna att möjligheterna till missbruk av ett dylikt stadgande äro så stora att de överväga de fördelar som äro att vinna med detsamma. I princip torde icke några invändningar kunna resas mot att uppfostrande åtgärder, efter prövning av ansvariga myndigheter, skola kunna vidtagas mot en omyndig person som befinnes föra ett så sedeslöst liv, att särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande; tvärtom torde det vara ur principiell synpunkt förkastligt att uppskjuta samhällsåtgärder till dess personens hela livsföring och därmed hans karaktär präglas av lastbarhet, över huvud taget torde kunna sägas att utformningen av ett stadgande som det ifrågasatta måste bliva beroende på vilka garantier som stå att vinna mot missbruk, mot ingripande i oträngt mål. Som bekant äro emellertid de stadganden i barnavårdslagen som reglera villkoren för mera genomgripande åtgärder omgärdade med ytterst rigorösa bestämmelser till skydd för den enskildes rättssäkerhet, och särskilt i betraktande härutav har kommittén ansett sig kunna förorda ovan omförmälda ändrade lydelse av 22 § d) barnavårdslagen. Alla försök att genom ändrade lagbestämmelser öka ungdomsnämndernas möjlighet att ingripa mot yngre prostituerade äro dömda att misslyckas, därest icke nämnderna visa positivt intresse för ifrågavarande uppgift. Säkerligen kan man förvänta att landets ungdomsnämnder skola även i fortsättningen med nit och intresse handlägga de ärenden som genom anmälan komma under deras bedömande, men därutöver torde det vara erforderligt att ungdomsnämnderna, särskilt i de större och medelstora städerna, genom egen verksamhet, från ledamöters eller tjänstemäns sida, söka erhålla kännedom om och kontakt med de fall där ingripande kan anses lämpligt. Det kan i detta sammanhang blott hänvisas till den roll nöjeslokaler, danssalonger och liknande etablissement spela för såväl den manliga som den kvinnliga ungdomens sedliga vanart. Därmed avses icke att ungdomsnämnderna å dylika platser skola anordna regelbunden patrullering av något slags civil sedlighetspolis, men det torde säkerligen kunna utbildas former för en ungdomsnämndernas uppsikt å platserna i fråga som — utan att lägga band på ett normalt och sunt nöjesliv — dock innebär en viss kontroll över att icke

TERAPEUTISKA ÅTGÄRDER.

de ungdomliga elementen dragas ned i moraliskt förfall. En verksamhet av i viss mån liknande art bedrives i Stockholm av föreningen Unga Kvinnors Värn. Kommittén har icke ansett sig böra föreslå några bestämda åtgärder i det syfte som här avses utan har inskränkt sig till ovanstående allmänna synpunkter. I den mån förhållandena det påkalla äga ju ungdomsnämnderna redan nu rättighet att vidtaga sådana föranstaltningar, som betingas av de inom respektive kommun rådande förhållandena i avseende å ungdoms vård och uppfostran. I samband med sina undersökningar rörande ungdomsnämndernas verksamhet bland det klientel varom här är fråga har kommittén icke kunnat undgå att ägna viss uppmärksamhet åt nu rådande praxis i fall där polismyndighet omhändertagit en person mellan 18 och 21 år (31 § tredje stycket barnavårdslagen). Sedan omhändertagande skett, skall ju polismyndigheten ofördröjligen göra anmälan därom till ungdomsnämnden (omförmälda stadgande sista punkten), medan det saknas bestämmelser angående den tidrymd inom vilken ungdomsnämnden i sådant fall har att fatta beslut. Detta kan hava till följd att den omhändertagne får bliva i polismyndighetens förvar längre än som är oundgängligen nödvändigt, ett förhållande som icke behöver spela alltför stor roll i de fall där polismyndigheten anordnat tillfredsställande förvaringsmöjligheter i en för den omhändertagne icke skadlig miljö, medan det näppeligen kan anses tillfredsställande att förvaring i polisarrest utsträckes till tiden. Dessa förhållanden hava föranlett kommittén att uppgöra ett förslag till tillägg till 31 § barnavårdslagen, för vilket redogörelse lämnas på annan plats. I detta sammanhang är blott att tillägga, att det — även om en lagändring som den som nu avses kommer till stånd — måste vara en synnerligen angelägen uppgift för polismyndigheterna att söka anordna förvaringsmöjligheter — framför allt för kvinnlig ungdom — i annan form än i polisarresterna; i vissa fall torde enskilda hjälporganisationer kunna lämna sitt bistånd härvidlag. Angående ytterligare förslag till ändring av barnavårdslagens bestämmelser såvitt angår personer mellan 18 och 21 år se nedan sid. 42. Ingripande

mot

vuxna

prostituerade.

Om, såsom ovan anförts, inga starkare meningsbrytningar göra sig gällande i fråga om förutsättningarna för samhällsingripande mot sedligt vanartad ungdom, är motsatsen fallet beträffande vuxna prostituerade kvinnor. Att de i lösdrivarlagen uppställda förutsättningarna lämna rum för vägande anmärkningar är uppenbart. Ur en synpunkt kan det anses oegentligt att icke ingripa mot de sedeslösa kvinnor som väl hava ett mer eller mindre stadigvarande utnyttjat hederligt yrke men vilkas leverne i övrigt innebär våda för allmän sedlighet. Ur andra synpunkter kan det anses lika oegentligt att samhället skall ingripa mot helyrkesprostituerade kvinnor med relativt stränga åtgärder, men i övrigt tolerera eller endast lamt reagera mot a n d r a former av angrepp på den allmänna moralen vilka förekomma i våra dagars samhälle. Vidare framstå — vilket särskilt framhållits av en ut-

34 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

bredd kvinnoopinion — i stark motsättning de rigorösa åtgärder som drabba de prostituerade kvinnorna och samhällets underlåtenhet att ingripa mot prostitutionens kundkrets. Slutligen kan man icke bortse från att lösdrivarlagens tillämpning är i hög grad slumpartad, i det att ingripande sker allenast mot de kvinnor, mot vilka polismyndighetens uppmärksamhet av en eller annan anledning råkat riktas, exempelvis i det att kvinnorna iakttagits tilltala eller låta sig tilltalas av män, att grannar eller närboende störts av »drag» till eller oväsen från deras lägenheter, o. s. v., medan åtskilliga andra som hängiva sig åt yrkesmässig prostitution veta att undandraga sig polismyndigheternas uppmärksamhet. Att sistnämnda anmärkning icke är utan fog framgår av den undersökning av polismyndigheternas i de större städerna praxis vid lösdriverilagens tillämpning som av kommittén verkställts och som för Stockholms vidkommande återspeglas i tabell 1 här ovan. Då det gäller att avgöra frågan om förutsättningarna för ingripande mot vuxna prostituerade är det av vikt att redan från början avskilja vissa synpunkter såsom icke hörande till detta spörsmål men som enligt erfarenhetens vittnesbörd visa en benägenhet att återkomma i den offentliga diskussionen. Främst är det härvidlag av betydelse att fastslå, att samhällsingripande mot en vuxen prostituerad icke kan motiveras av hänsyn enbart till den sedliga förvillelse som vederbörande ådalägger i sitt levnadssätt. E n till mogen ålder kommen persons sexuella liv måste nämligen höra privatlivet till intill det ögonblick då det därutöver föreligger omständigheter som kunna motivera samhälleliga åtgärder. Det kan med andra ord icke bliva tal om att åstadkomma något slags morallagstiftning, exklusiv för en viss kategori kvinnor. — Till förmån för ett rigoröst ingripande mot prostituerade kvinnor har anförts den smittorisk i moraliskt hänseende som deras levnadssätt innebär. Vad ovan anförts mot en prostitutionslagstiftning, baserad på förbättrandet av den prostituerades sedliga vandel, äger i viss utsträckning giltighet även inför detta argument. Det kan i allmänhet icke sägas vara en samhällets uppgift att med tvångsåtgärder mot vissa kvinnor skydda andra medborgares sexuella moral. Det torde vara obestridligt att härvid ökad upplysning i sexuella frågor bör komma i främsta rummet ävensom att, då det gäller att hindra prostitutionens självrekrytering genom moralisk smittospridning, socialpolitiska åtgärder äro bäst ägnade att undanröja de sociala och ekonomiska missförhållanden som befordra prostitutionsföreteelsens bestånd. Om detta torde äga giltighet i allmänhet, är det dock av yttersta vikt att tillse att icke de prostituerade beredas tillfälle att menligt inverka på ungdomens sexuella moral. Lika viktigt som det är att vidtaga åtgärder mot de underåriga som förfallit till sedeslöst liv, lika viktigt måste det anses vara att oskadliggöra dem som locka, förleda eller genom missbruk av sin ställning tvinga underåriga till sådant leverne. I det följande redogöres för kommitténs inställning till detta speciella spörsmål. Att prostitutionsföreteelsen innebär en latent fara för könssjukdomarnas. spridning är tydligt. Emellertid torde detta förhållande icke kunna åberopas såsom grund för ingripande mot prostituerade, då ju denna fara, såsom

TERAPEUTISKA ÅTGÄRDER.

bl. a. rcglementeringskommittén framhållit, 1 hotar alla, män som kvinnor, som hängiva sig åt lösa och tillfälliga könsförbindelser, och de prostituerade kvinnorna följaktligen i detta avseende böra bedömas efter enahanda grunder som andra personer. Genom lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar den 20 juni 1918 ävensom genom 14 kap. 21 § strafflagen har erhållits en reglering av hithörande förhållanden som gör speciallagstiftning, avseende enbart prostituerade kvinnor, icke blott överflödig utan även direkt skadlig. Det är ett känt faktum att kriminalitet ofta följer i prostitutionens spår. 1 Detta förhållande kan naturligen tagas till intäkt för ett krav på repressiva åtgärder mot prostitutionen som sådan, i det att en viss möjlighet otvivelaktigt härigenom skulle kunna erhållas att förhindra uppkomsten av kriminalitet i samband med prostitution. Detta förfaringssätt skulle dock medföra samma svårigheter och nackdelar som vidlåda alla system, byggda på ingripanden mot de prostituerade enbart på grund av denna deras egenskap, i det att — såsom redan ovan anförts — detta icke skulle kunna undgå att drabba dem som bleve föremål för åtgärder slumpvis och utan garanti för att åtgärden drabbade dem som verkligen vore i behov av den ur samhällsskyddssynpunkt. Den rationella metoden att ingripa mot kriminalitet i samband med prostitution synes därför vara att i anledning av ett aktuellt brott vidtaga åtgärder i syfte att återföra vederbörande till ett hederligt och arbetsamt levnadssätt. I annat sammanhang har kommittén föreslagit införande i vår rätt av en skyddsåtgärd med arbetsvänjande syfte, intagande i arbetsanstalt, ett institut som torde erbjuda avsevärda fördelar jämväl för behandlingen av kriminalitet hos prostituerade, 2 exempelvis då de förutom skörlevnad ägna sig åt utpressning. Av det förut anförda torde framgå att kommittén icke ansett sig kunna förorda samhälleliga åtgärder av tvångskaraktär mot de vuxna prostituerade kvinnorna enbart i anledning av deras levnadssätt. Huru man än vill motivera dylika åtgärder kvarstår dock det faktum att en lagstiftning, byggd på sådana principer, icke kan vinna en rättvis tillämpning. För att en dylik lagstiftning skulle bliva effektiv, skulle det erfordras att ett sedlighetspolitiväsende inrättades som ägde befogenhet att göra långt gående undersökningar av »misstänkta» medborgares privatliv. Det torde icke behöva närmare utvecklas vilka olidliga konsekvenser detta skulle kunna hava till följd och i huru hög grad en sådan anordning skulle strida mot vårt folks kynne. Om man åter avböjer inrättandet av en dylik sedlighetspolis, kommer lagens tillämplighet i de särskilda fallen att bliva mer eller mindre beroende av en slump. En lagstiftning, som förklarade sig ingripa mot de prostituerade kvinnorna i anledning av deras sedeslösa eller för sedligheten farliga levnadssätt skulle 1 Betänkande angående åtgärder för motarbetande av de smittosamma könssjukdomarnas spridning, 1910, I s. 193. - Jfr Undersökning rörande kvinnliga tvångsarbetare i Sverige åren 1916—1924, Sociala Meddelanden 1925 nr 2 s. 113. 3 Se Promemoria jämte lagutkast angående åtgärder beträffande lättjefulla brottslingar, lösdrivare samt vissa andra arbetsskygga. Sthlm 1938

36 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

med andra ord i stor utsträckning bliva en lag på papperet. Detta å sin sida skulle helt naturligt kunna ha till följd att aktningen för lag och rätt undergrävdes. För de kvinnor, som av en eller annan anledning uppmärksammades av de myndigheter som skulle handhava lagens tillämpning, skulle det otvivelaktigt och med all rätt framstå som en orättvisa att just de och icke alla andra sedeslösa kvinnor drabbades av ingripande. — Till det ovan sagda kommer slutligen att gränsen mellan prostitutionsföreteelsen och sexuell promiskuitet ofta är så svår att draga att det skulle ställa myndigheter som hade att handhava lagens tillämplighet inför synnerligen grannlaga avgöranden. Just dessa svårigheter i förening med de för individens namn och medborgerliga anseende menliga följder som ett ingripande i oträngt mål skulle medföra torde än ytterligare göra myndigheterna själva mindre benägna att ådagalägga större aktivitet vid lagens tillämpning. I senaste reformförslag på detta område 1 har såsom förutsättning för ingripande från samhällets sida mot vuxna prostituerade uppställts att vederbörande till otukt förledde ungdom eller genom sitt leverne åstadkomme särskild fara för sådant förledande eller genom inbjudan till otukt väckte anstöt å ställe som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs eller genom sitt leverne verkade störande för närboende eller andra. Enligt dessa förslag skulle statsmakternas åtgärder mot vuxna prostituerade alltså inskränka sig till beivrandet av de i ett eller annat avseende direkt anstötliga formerna därav och behandling av dem som utöva prostitution under dylika former. Det torde också vara oundvikligt att vid denna frågas lösning beträda denna väg. Endast genom en sådan utformning av förutsättningarna för ingripande finnes möjlighet att vinna full överensstämmelse mellan lagens innehåll och dess handhavande i praktiken, samtidigt som härigenom tillgodoses skäliga samhällsskyddssynpunkter. En annan sak är, att en lagstiftning, byggd på dessa principer, kan behöva kompletteras med åtgärder till de prostituerade kvinnornas stöd och skydd. Kommittén återkommer härtill i det följande. Till sådana anstötliga eller farliga yttringar av prostitutionen som böra föranleda inskridande från samhällets sida höra i främsta rummet förfaranden som äro ägnade att menligt inverka pd ungdomens sedliga vandel. Man kan med andra ord icke nöja sig med att genom uppfostrande åtgärder söka tillrättaföra den ungdom som en gång kommit på avvägar, utan är det ännu mera angeläget att oskadliggöra de smittokällor som härvidlag äro i verksamhet. I vår rätt finnas åtskilliga stadganden som direkt åsyfta skydd mot angrepp på ungdomens sedliga vandel. I strafflagen 18 kap. 7 och 8 §§ kriminaliseras övande av otukt med person under 15 år, varjämte 8 a § straffbelägger grovt missbruk i sexuellt syfte av överordnad ställning i förhållande till kvinna som ej fyllt 18 år. Vissa gärningar mot persons under 15 år frihet äro kriminaliserade i 15 kap. 6, 8 och 18 §§ strafflagen. Likaså innebära de i 18 kap. 11 och 12 §§ strafflagen givna generella stadgandena mot koppleri och soutenörskap givetvis även ett skydd mot utnyttjande i sexuellt hänseen1

1930 och 1931.

TERAPEUTISKA ÅTGÄRDER.

de av ungdom, liksom också bestämmelsen i 18 kap. 13 § strafflagen om straff för sedlighetssårande eller för andras förförelse farliga gärningar är av betydelse icke minst till ungdomens fredande. I vissa tidigare reformförslag 1 har ifrågasatts höjning av den i ovan refererade stadganden förefintliga åldersgränsen 15 år till 16 år. Dessa förslag hava icke lett till resultat. Vid förarbetena till den ändring av straffsatserna för vissa brott, bl. a. i 18 kap. strafflagen, som verkställdes genom lag av den 21 maj 1937, uttalades 2 sålunda i samband med 18 kap. 7 och 8 §§, att en höjning av den ovillkorliga straffbarhetsgränsen till högre ålder än 15 år efter förebild av t. ex. norsk eller engelsk rätt syntes böra avböjas framför allt på den grund, att man därigenom riskerade att gripa om fall, där man ej kunde upprätthålla den presumtion om förförelse av den minderåriga som till väsentlig del utgjorde grunden för straffet. — Samma ståndpunkt intogs av den kungl. propositionen, 3 vari omförmälda lagändringar föreslogos. Departementschefen anförde häri bl. a. att det uppenbarligen ganska ofta förekomme att kvinnor i åldern mellan 15 och 16 år själva toge initiativet till sexuella förbindelser såväl med jämnåriga ynglingar som med något äldre män. En generell 16-årsgräns torde på grund härav icke kunna uppställas utan att man samtidigt föreskreve att straff ej skulle inträda, där det ådagalagts att kvinnan varit den förförande, men uppställandet av en sådan regel torde av flera skäl vara olämpligt. Vad som sålunda förekommit i fråga om åldersgränserna i 18 kap. strafflagen giver icke kommittén anledning att föreslå någon ändring. Väl kunde det däremot ifrågasättas en höjning av de i 15 kap. strafflagen stipulerade åldersgränserna, men med hänsyn till den ringa betydelse de i detta kapitel omförmälda gärningarna måste anses hava för utbredning av prostitutionsföreteelsen saknar kommittén anledning att närmare ingå på denna fråga. Såsom redan tidigare anförts upptogs i senaste reformförslag p å lösdriverilagstiftningens område en bestämmelse, enligt vilken under vissa förutsättningar ingripande skulle kunna ske mot prostituerad kvinna som till otukt förledde ungdom. 4 Enligt uttalande i motiven skulle vid tolkningen av begreppet »ungdom» det avgörande vara den förståndsutveckling och mognad som funnes hos den förledde, oavsett om han vore under eller över 21 år. 5 Det föreslagna stadgandet bör jämföras med innehållet i 18 kap. 11 och 12 §§ strafflagen. Förstnämnda paragraf kriminaliserar koppleri och soutenörskap och uppställer som förutsättning att vederbörande vanemässigt eller för att därmed bereda sig vinning förleder till, förmedlar eller på annat sätt främjar otukt mellan andra eller att han för egen vin1 Reglementeringskommittén I, s. 208; 1926: s. 26 och 159 o. f.: 1929: särskilt yttrande av herr Petrén, s. 194, 201. 2 Promemoria angående ändringar i strafflagen beträffande straffsatserna för särskilda brott ra. m. (Stat. off. utr. 1935:68) s. 66. 3 Kungl. prop. 1937: 187, s. 82. 4 1930:2 §; 1931:3 §. 5 1930: s. 160.

38 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

ning stadigvarande utnyttjar annans otuktiga levnadssätt. 18 kap. 12 § strafflagen innehåller bestämmelser om s. k. kvalificerat koppleri, där kvalifikationsgrunden är missbruk av en personlig ställning till annan. Bestämmelsen äger tillämpning å de fall, där föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller andra till otukt med annan förleda barn eller dem som under deras lydnad eller uppsikt ställda äro. — Enligt gällande rätt är det alltså endast i begränsad utsträckning som förledande av ungdom till otukt är straffrättsligt reglerat, i det att det antingen erfordras att den förledande på sätt i 18 kap. 12 § strafflagen sägs missbrukar en personlig ställning eller att han utövar sin verksamhet vanemässigt eller för att därmed bereda sig vinning. Sistnämnda bestämmelse åsyftar ju visserligen icke direkt att ingripa mot ungdomsförförelse, men äger givetvis tilllämping även där. De i 1930 och 1931 års propositioner föreslagna stadgandena, vilka ju icke avsågo att kriminalisera däri angivna handlingar utan att låta dem bilda utgångspunkt för ett administrativt tvångsförfarande, inneburo en väsentlig utvidgning av de fall i vilka ingripande mot prostitutionen kunde äga rum. Enligt kommitténs förmenande äro de föreslagna stadgandena icke tillfredsställande. Ä ena sidan innebär förutsättnigen, att den förledande personen skall vara en åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser hemfallen kvinna en inskränkning, som icke är betingad av omständigheterna. Om det principiellt befinnes önskvärt att samhället skapar reaktionsformer mot dem som aktivt främja ungdomens indragande i ett sedeslöst liv — ett önskemål varom delade meningar icke torde råda — finnes i och för sig icke någon anledning att inskränka reaktionen till de fall, där den förledande är en prostituerad kvinna. Ä andra sidan når stadgandet en räckvidd långt utöver vad som kan anses vara lämpligt eller möjligt att i praktiken upprätthålla. Det behöver väl icke närmare utvecklas vilka bevisningssvårigheter som uppstå då det gäller att avgöra huruvida en kvinna »förlett» en yngling till könsumgänge vid ett visst tillfälle. Vilken uppfattning man än må ha om de fria könsförbindelsernas tillåtlighet eller otillåtlighet kan man näppeligen försvara ett system, enligt vilket en prostituerad kvinna, som lockar en yngling i 20-årsåldern till samlag, kan bliva föremål för rigorösa ingripanden, medan en man av den klassiska förförartypen undgår efterräkningar så länge han icke kommer i kollision med strafflagens bestämmelser om otukt med kvinna under 15 år. De farligaste följderna för ungdomen av en i samhället florerande prostitution sammanhänga enligt erfarenhetens vittnesbörd med den företeelse, som betecknas som prostitutionens självrekrytering, d. v. s. att prostituerade förleda andra kvinnor, särskilt då yngre sådana, att ägna sig åt yrkesmässig skörlevnad. Man torde icke göra sig skyldig till överdrift om man i denna prostitutionens självrekrytering ser den verksammaste kraften för upprätthållande och förnyande av beståndet av prostituerade. Enligt socialstyrelsens tidigare omförmälda utredning hade sålunda mer än 60 % av de kvinnor som omfattades av undersökningen lockats till utelivet av andra kvinnor, beträffande vilka utan större fara för misstag torde kunna förut-

TERAPEUTISKA ÅTGÄRDER.

sättas att de själva varit prostituerade. Enligt samma utredning utgjorde åter de fall där män varit de förledande endast 5 å 6 °/o av samtliga. Dessa omständigheter synas kommittén böra föranleda till skapandet av möjlighet att repressivt ingripa mot dem som förleda ungdom under 21 år att för vinnings skull öva otukt i tillfälliga förbindelser. I och för sig föreligga väl icke skäl att inskränka denna möjlighet till de fall där den förledde är under 21 år, men med hänsyn till svårigheten att då det gäller vuxna personer kunna konstatera förförelsemomentet torde man av praktiska skäl böra stanna härvid. I analogi med 18 kap. 11 § strafflagen torde man emellertid böra utsträcka möjligheten att ingripa mot dem som bidraga till prostitutionens nyrekrytering jämväl till de fall, att något egentligt förförelsemoment icke föreligger men då vederbörande underlättat underårigs leverne som prostituerad. Härvidlag avses således samma förfaranden som omfattas av det i nämnda lagrum förekommande uttrycket att någon förmedlar eller på annat sätt främjar otukt mellan andra. 1 Att man i våra dagars samhälle icke kan tolerera att personer på gator och offentliga platser eller i för allmänheten tillgängliga lokaler provocera till otukt på ett sätt som sårar den allmänna anständighetskänslan är uppenbart. Strafflagens stadgande i 18 kap. 13 § erbjuder visst korrektiv häremot, men åsyftar efter sitt innehåll att träffa jämförelsevis grova förfaranden, där den rent sexuella sedlighetskänslan mera direkt kränkes, och torde därför ytterst sällan äga praktisk betydelse för den ordinära prostitutionens bekämpande. Stadgandet i strafflagens 11 kap. 15 § torde väl med den tillämpning lagrummet vunnit i praxis kunna användas då förargelse åstadkommits på allmän plats genom inbjudan eller uppfordran till otukt. Lagrummet giver emellertid genom sammanställningen av »förargelse» med »oljud eller oväsende» vid handen, att lagstiftaren här tagit sikte på den rent yttre ordningen å allmän plats och sålunda icke avsett att i detta sammanhang tillika skydda medborgarnas anständighetskänsla. Den låga straffskalan i förevarande stadgande är ur dessa synpunkter försvarlig. Lagrummet synes i praxis icke heller hava kommit till någon utbredd användning på här avsedda fall av anstötligt uppträdande, nämligen då den rent yttre ordningen icke blivit störd. 16 kap. 9 och 11 §§ strafflagen kunna visserligen bliva tillämpliga å sådan provokation till otukt som sker på ärekränkande sätt, men den kränkte drar sig förklarligt nog att utkräva ansvar härför. Sammanfattningsvis kan alltså sägas att gällande lag icke erbjuder tillräckliga reaktionsmedel då det gäller att undertrycka sådan offentlig provokation till otukt eller i yttre mening ordningsstörande uttryck, men som dock är i ögonen fallande för envar och därför icke kan undgå att väcka anstöt. Det måste ur många synpunkter anses önskvärt, att allmänheten befrias från åsynen av sådant köpslående å gator och offentliga lokaler mellan prostituerade och 1

Angående tolkningen härav se Stjernberg Kommentar till strafflagen kap. 17—18, andra uppl. s. 94 f. 12—389122.

Bilagor.

40 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

deras kunder — oavsett vem som tagit initiativet — som på grund av sin ohöljdhet är ägnat att väcka anstöt. Och det är icke endast denna köpslagan som måste stävjas utan överhuvud taget alla gärningar på allmän plats som uppenbarligen till sitt syfte h a inledande av en tillfällig könsförbindelse, där de ske på anstötligt sätt, vare sig anstötligheten framträder i vederbörandes närgångenhet, påflugenhet, efterhängsenhet, förföljande eller dylikt eller i ett mera passivt, men dock uppseendeväckande utbjudande till vem som vill anmäla sig. Såsom av tabell 1 framgår har ett relativt stort antal av de prostituerade anhållits på den grund att de i sina bostäder gjort sig skyldiga till för närboende störande leverne. Grannarnas hemfrid ha sålunda störts genom uppträden och dryckeslag, oftast nattetid, och genom det ständiga »drag» av kunder som dygnet om florerat. Det är icke ovanligt att en enda prostituerad kvinna på en mycket kort tid kan åstadkomma att förhållandena för hennes grannar bliva synnerligen besvärande. Enligt nuvarande lag möjliggöres ingripande mot de prostituerade kvinnorna icke på grund av dessa störande yttringar av deras livsföring utan på grund därav att deras levnadssätt omfattas av 1 § andra stycket lösdrivarlagen. Om förutsättningarna för samhällsingripande ändras i den riktning som här föreslagits, så att den för sedligheten farliga livsföringen icke i och för sig skall föranleda samhällsreaktion, blir det nödvändigt att i annan form beivra ifrågavarande företeelser. De kunna nämligen endast undantagsvis inbegripas under strafflagens bestämmelser om hemfridsbrott eller under hälsovårdsstadgans förbud att genom störande ljud, buller eller på annat sätt förorsaka sanitär olägenhet för närboende. De företeelser som åsyftas äro av skiftande natur men hava det gemensamt att de störa närboende och äga samband med den prostituerades otuktiga leverne. Som en sammanfattning av det ovan anförda kan alltså fastslås att samhället enligt kommitténs förmenande bör ingripa mot vuxna prostituerade kvinnor då de förleda ungdom under 21 år att för vinnings skull öva otukt i tillfälliga förbindelser eller då de göra sig skyldiga till vissa därmed besläktade förfaranden eller då de på offentlig plats uppfordra eller utbjuda sig till otukt på anstötligt sätt eller då de genom otuktigt leverne störa närboende. Då det gäller att med utgångspunkt härifrån bestämma formerna för samhällsingripandet mot de kvinnor, beträffande vilka ovan angivna förutsättningar föreligga, är det en synpunkt som träder i förgrunden, nämligen att det, mot vilket man sålunda riktar sig, icke är mer eller mindre obestämda yttringar av en asocial livsföring utan vissa bestämda gärningar. Det ligger då i sakens natur att man måste allvarligt överväga huruvida icke samhällsreaktionen mot dessa handlingar bör utformas på samma sätt som i fråga om andra icke önskvärda sådana, nämligen genom handlingarnas kriminalisering. Till förmån härför talar otvivelaktigt den omständigheten att desamma — oavsett vem som är gärningsman — äro av den art att samhället icke bör

TERAPEUTISKA ÅTGÄRDER.

underlåta att reagera mot dem samt att man sålunda, även om man för de prostituerades vidkommande väljer annan form för samhällsingripande, icke kan undgå att införa straff för gärningarna i fråga, om de begås av andra. I senaste reformförslag har mot en kriminalisering av vissa företeelser i samband med prostitution anförts — förutom att man icke härigenom k a n ingripa mot den för samhället skadliga livsföringen, vilket dock icke äger giltighet såsom argument emot ett system sådant som det av kommittén föreslagna — att det icke inom ramen för vårt straffsystem finnes möjlighet att vidtaga så differentierade åtgärder, särskilt hjälpande och stödjande sådana, som ifrågavarande klientel är i behov av. Sistnämnda argument äger naturligen full giltighet. Ehuru å ena sidan principella skäl tala för en kriminalisering av prostitutionens anstötliga eller samhällsfarliga yttringar, kan m a n nämligen å andra sidan icke förbise att de vanliga straffarterna, även om de fylla en funktion i generalpreventivt hänseende, icke erbjuda tillfredsställande behandlingsformer för det klientel varom här är fråga. Ett generellt ådömande av bötesstraff skulle helt naturligt medföra risken att vederbörande kvinna genom fortsatt bedrivande av yrkesmässig otukt skulle bereda sig tillgång till böternas gäldande. Å andra sidan äro ifrågavarande gärningar i allmänhet icke av den art att de förskylla någon längre tids frihetsstraff, i följd varav denna straffarts individualpreventiva effekt måste bliva ringa. Man står därför inför samma problem som beträffande andra brottslingstyper lett till införande i vår rätt av särskilda skyddsåtgärder att träda i stället för straff. Genom lagarna om tvångsuppfostran, ungdomsfängelse samt förvaring och internering i säkerhetsanstalt ha sådana skyddsåtgärder införts, 1 och liknande åtgärder ha föreslagits i fråga om brottslingar, hemfallna åt alkoholmissbruk samt arbetsskygga brottslingar. Principiellt bör ett straffs ersättande med andra kriminalpolitiska behandlingsformer ifrågakomma allenast beträffande sådana brottslingar vilka tillhöra en viss, från tillfällighetsförbrytare avgränsad typ, i fråga om vilka de vanliga straffarterna icke erbjuda rationella behandlingsformer. Det ligger i öppen dag att dessa förutsättningar föreligga i fråga om de prostituerade kvinnor vilka göra sig skyldiga till sådana gärningar som enligt vad här ovan anförts böra motivera samhällsreaktion. Man torde med andra ord h a att välja mellan att låta ovan beskrivna handlingstyper bilda utgångspunkten för ett administrativt förfarande i huvudsaklig överensstämmelse med senaste reformförslag och att kriminalisera desamma och låta dem utgöra förutsättning för vidtagande av skyddsåtgärder efter judiciell myndighets beprövande. Avgörande för detta val torde icke vara de olika behandlingsformer som skulle kunna anordnas inom det ena eller andra systemets ram, i det att båda systemen torde erbjuda lika stora möjligheter härvidlag. Till förmån för ett judiciellt system tala åtskilliga omständigheter av betydelse. Till en början bör härvid beaktas, hurusom såsom grund för ingripande enligt kommitténs ståndpunkt skall ligga vissa bestämda gärningar och att en judiciell prövning av dessas förekomst vid 1

Ungdomsfängelse betecknas formellt som en straffart men är utformat som en skyddsåtgärd.

42 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

det särskilda fallet ligger närmast till hands såväl med hänsyn till de principer å vilka vår strafflag är uppbyggd som ur synpunkten av individens rättssäkerhet. Vidare undgår man genom att uppbygga ett institut av skyddsåtgärds natur att runt om i landet inträtta nya administrativa organ eller att ålägga gamla sådana organ nya, måhända främmande, uppgifter. Tidigare reformförslag ha fallit därför att de förutsatt inrättandet av sådana organ, vilka ju i flertalet fall skulle komma att »mala tomt» på grund av prostitutionsföreteelsens lokalisering till ett fåtal orter. Till förmån för ett administrativt förfarande har uttalats att därigenom skulle ernås bättre möjligheter till ett effektivt ingripande mot prostitutionen tack vare de administrativa organens relativt ringa formbundenhet och deras större möjligheter att taga hänsyn till rena praktikabilitets- och skälighetssynpunkter. Vad som i detta avseende räknas dessa organ till förtjänst torde dock åtminstone delvis utgöra argument mot desamma. Prostitutionen är visserligen ett samhällsont men detta dock icke i sådan utsträckning att samhället skulle vara berättigat att vid dess bekämpande åsidosätta individuella rättssäkerhetssynpunkter till förmån för ett i de enskilda fallen mer eller mindre förnimbart samhällsskyddsintresse. Man måste med andra ord tillse att det vinnes en sakkunnig och strängt objektiv prövning av frågan huruvida i ett givet fall förutsättningarna för ett ingripande äro för handen och att — särskilt i betraktande av huru dessa förutsättningar föreslås utformade — en domstolsprocedur härvidlag är att föredraga lämnar icke rum för tvivel. Mot en judiciell handläggning av ifrågavarande ärenden kan anmärkas att man därigenom skapar en skadlig publicitet kring desamma, ett förhållande som ej skulle inträda vid en handläggning av administrativ myndighet. Denna anmärkning riktar sig dock icke mot något för den judiciella proceduren så väsentligt, att det icke skulle låta sig göra att inom en sådan procedurs r a m förhindra en icke önskvärd publicitet. Ett övervägande av alla för frågans prövning betydelsefulla synpunkter torde alltså leda till en kriminalisering i 18 kap. strafflagen av tidigare beskrivna handling sty per samt ett införande av behandlingsformer av skyddsåtgärds natur att tråda i stället för straff, når gärningen begåtts av en prostituerad kvinna över 21 år. Stadganden härom lämnas i utkast till lag om ändring av 18 kap. strafflagen, beträffande vilket hänvisas till specialmotiveringen nedan (sid. 56), samt till lag om åtgärder mot vissa sedeslösa, alternativ I. — Alt. II och III komma att i korthet belysas i det följande (sid. 54—55). Alternativ I. Såsom redan anförts föreslår kommittén icke blott ett bibehållande utan även ett utvidgande av barnavårdslagens bestämmelser i fråga om möjligheten att ingripa mot sedligt vanartad ungdom. Därest nu vissa i samband med sådan vanart förekommande handlingar kriminaliseras, måste bestäm-

ALTERNATIV I .

melser utfärdas för den konkurrenssituation som inträder, då en kvinna som omfattas av stadgandet i 22 § d) barnavårdslagen tillika gjort sig skyldig till dylik handling. Att låta såväl ingripande enligt barnavårdslagen som straff inträda torde näppeligen vara önskvärt eller rationellt. Utan att åsidosätta berättigade generalpreventiva hänsyn torde man vara berättigad att i sådant fall låta det straffrättsliga ingripandet vika till förmån för de på sociala indikationer grundade åtgärderna i barnavårdslagen. I det ovan sid. 11 intagna lagutkastet föreslås därför införandet i nämnda lag av en bestämmelse (22 a §), enligt vilken polismyndighet som erhållit kännedom därom att någon som fyllt 15 men ej 21 år begått prostitutionsförseelse skall göra anmälan därom till barnavårdsnämnd resp. ungdomsnämnd ävensom att åtal för sådan gärning ej må väckas, där vederbörande nämnd vidtager åtgärd enligt barnavårdslagen mot den brottslige. När det gäller att utforma räckvidden för ett institut av skyddsåtgärds natur med tillämplighet i fråga om prostituerade kvinnor, uppträder naturligen i första hand spörsmålet, huruvida icke ett sådant institut bör omfatta samtliga de fall då det föreligger påvisbart sammanhang mellan en kvinnas brott av vad typ som helst och hennes leverne som prostituerad. Detta skulle visserligen vara tilltalande i princip men ett sådan institut skulle — särskilt med hänsyn till nödvändigheten ur allmänpreventiv synpunkt att kunna lämpa behandlingsformen också efter gärningens svårhetsgrad — uppställa sådana krav på variation av åtgärderna att de svårligen skulle kunna tillgodoses inom ramen för ett institut. Den av kommittén i annat sammanhang föreslagna lagen om arbetsanstalt för vissa brottslingar äger tillämpning i fråga om brott av viss grövre beskaffenhet, där brottsligheten huvudsakligen är utslag av eller står i samband med den brottsliges böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt och kan alltså bliva ett verksamt medel vid bekämpandet av de prostituerades kriminalitet i dess grövre yttringar. På grund härav skall enligt lagutkastet den här föreslagna skyddsåtgärden omfatta allenast sådana brott som avses i 18 kap. 12 a § och 13 § andra stycket strafflagen. I överensstämmelse med vad som ovan anförts har den föreslagna lagstiftningens tillämplighetsområde bestämts sålunda, att lagen skall äga tillämpning då någon som fyllt 21 år övertygas om brott som i 18 kap. 12 a § och 13 § andra stycket strafflagen sägs, där den tilltalade är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser och brottsligheten huvudsakligen är utslag av eller står i samband med sådant leverne samt med hänsyn till sålunda och eljest föreliggande förhållanden åtgärd enligt den föreslagna lagen finnes lämpligare än straff (1 §). Frågan om kausaliteten mellan den tilltalades levnadssätt och den åtalade gärningen har alltså i princip blivit löst på samma sätt som i förenämnda utkast till lag om arbetsanstalt för vissa brottslingar. Enligt det föreslagna stadgandet är det icke i och för sig av någon avgörande betydelse, huruvida den tilltalade är hel- eller halvyrkesprostituerad. Detta måste anses vara ett följdriktigt uttryck för de principer, vara den föreslagna lagstiftningen bygger. En annan sak är

44 PROMEMORLi ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

naturligen att det vid avgörandet av frågan huruvida straff skall utkrävas eller skyddsåtgärd vidtagas kan vara av betydelse om kvinnan äger det stöd som måste anses ligga i innehavet av en fast anställning eller icke. Såsom princip, accepterad i tidigare lagar om skyddsåtgärder, gäller att en skyddsåtgärd i största möjliga utsträckning bör konsumera straff för brott som föreligga till bedömande vid domstillfället eller som förövats under verkställighetsstadiet. Undantag från denna regel äro motiverade då den sammanlagda eller nya brottsligheten är så grov att allmänpreventiva hänsyn fordra utkrävande av ett straff av kännbarare karaktär än skyddsåtgärden. På grund av de i utkastet föreslagna åtgärdernas natur torde icke komma i fråga att låta dessa konsumera ett frihetsstraff. Stadganden härom återfinnas i 2 och 3 §§. Däremot bör domstolen hava full frihet att vid samtidig lagföring för flera brott, av vilka vissa äro sådana som avses i utkastets 1 § medan andra finnas förskylla allenast böter, låta åtgärd i enlighet med utkastet träda i stället för straff jämväl för sistnämnda brott. Enligt det av kommittén tidigare framlagda utkastet till lag om åtgärder beträffande lösdrivare och vissa andra arbetsskygga skall nämnda lag vara tillämplig bl. a. å den som efter fyllda 21 år visar böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt, i det han för ett liv som giver grundad anledning till antagande att han på ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle eller som innebär fara för allmän ordning eller säkerhet. I sagda utkast har icke behandlats frågan om åtgärder beträffande kvinnor på den grund att de äro hemfallna åt otuktigt leverne. Kommitténs ståndpunkt till prostitutionsproblemet innebär att lösdrivarlagens bestämmelser icke skola äga tillämpning beträffande kvinna enbart av den anledning, att hon är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser, detta ehuru hon otvivelaktigt — i den mån hon förskaffar sig medel till sitt uppehälle genom utövande av prostitution — måste sägas utöva ett näringsfång av mer eller mindre ohederlig eller åtminstone vanhedrande natur. Emellertid kunna förhållandena vara sådana att en prostituerad kvinna, som gjort sig skyldig till gärning som konstituerar ingripande enligt här föreliggande utkast till lag om åtgärder mot vissa sedeslösa, tillika för ett liv som kan föranleda ingripande enligt lösdrivarlagen, t. ex. därför att hon låtit sina barn bettla eller därigenom att hon skäligen kan misstänkas för koppleri, spritlangning el. dyl. Att i dylika fall underlåta att vidtaga åtgärd enligt lösdrivarlagen torde icke vara motiverat. Har emellertid förfarande jämlikt lösdrivarlagen inletts mot kvinnan i fråga, bör åtgärd enligt här föreliggande lag icke kunna komma till stånd. Ett stadgande härom har införts i utkastets 3 §. I fråga om proceduren enligt den här föreslagna lagen gäller principiellt sedvanliga straffprocessuella regler. Vissa specialbestämmelser ha dock befunnits erforderliga. Särskilt märkas härvid bestämmelserna i 4 §, vilka uppställa utförandet av särskild förundersökning såsom en förutsättning för lagens tillämplighet. Det torde icke närmare behöva utvecklas vilken betydelse dylika undersökningar måste anses hava i mål av ifrågavarande beskaffenhet. Vidare har till förhindrande av en för den tilltalade skadlig

ALTERNATIV I.

publicitet införts ett stadgande (13 § andra stycket) vilket innebär en viss utvidgning av rättens befogenhet att handlägga dylika mål inför lyckta dörrar, i det att detta skall kunna ske icke blott då rätten finner målet vara för anständigheten eller sedligheten stötande (K. F. den 22 april 1881 om offentlighet vid underdomstolar) utan även då den tilltalade det begär. Utkastet har icke för mål av ifrågavarande beskaffenhet infört särskilda bestämmelser om rätt till rättegångsbiträde med ersättning av allmänna medel. Parts rätt i dylikt hänseende bliver sålunda att bedöma enligt de regler som lämnas i lagen den 12 juni 1919 om fri rättegång eller, där vederbörande undantagsvis är häktad, enligt lagen samma dag om förordnande av rättegångsbiträde åt häktad. Enligt gällande lösdrivarlag må ej den som i följd av sinnessjukdom är oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehållande oundgängligen erfordras dömas till tvångsarbete. Detta stadgande kompletteras med bestämmelsen i 46 § sinnessjuklagen, enligt vilken myndighet som äger ålägga tvångsarbete ej må meddela sådan dom utan att inhämta läkares utlåtande angående vederbörandes sinnesbeskaffenhet, därest myndigheten vid förhör med honom finner anledning till antagande att han är sinnessjuk. Enligt de principer som ligga till grund för detta utkast är frågan om verkan av sinnessjukdom hos vederbörande att avgöra i enlighet med de i 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen givna reglerna. Likaså äger naturligen stadgandet i 41 § sinnessjuklagen tillämpning, vilket stadgande föreskriver skyldighet för domstolen att inhämta läkares utlåtande angående den tilltalades sinnesbeskaffenhet, därest domstolen på grund av att den tilltalade tidigare lidit av sinnessjukdom eller eljest finner anledning till antagande att han vid tiden för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet som utesluter eller minskar hans straffbarhet. — På grund av den stora utsträckning vari själsliga defekter finnas hos de prostituerade torde det vara väl motiverat att söka åstadkomma någon form för obligatorisk psykiatrisk undersökning av de kvinnor som bliva föremål för ingripande på grund av prostitutionsutövning i anstötliga former. En metod vore naturligen att utsträcka den i 41 § andra stycket sinnessjuklagen omförmälda obligatoriska psykiatriska undersökningen vid vissa grövre brott att gälla även brott som avses i 1 § första stycket i utkastet, men detta skulle otvivelaktigt innebära en alltför långt gående åtgärd med hänsyn till de brottsliga gärningarnas kvalitet. Kommittén har därför ansett sig böra inskränka sig till att — när sinnesundersökning icke skall verkställas i enlighet med 41 § i sinnessjuklagen, vilket stadgande föreslås oförändrat — förorda en obligatorisk, summarisk psykiatrisk undersökning, liknande den som utgör en förutsättning för ådömande av tvångsuppfostran och den som föreslås i betänkandet med förslag till lag om villkorlig dom, 1 till det fall att vissa åtgärder av mera ingripande natur skola företagas. Bestämmelser härom återfinnas i utkastets 12 §. 1 Se 1 § i lagen den 6 juni 1924 innefattande vissa bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga i dess lydelse enligt lag den 13 mars 1937 ävensom Stat. off. utr. 1937: 38 s. 88 f.

46 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

Det är uppenbart att en summarisk undersökning icke erbjuder fullständiga garantier för att eventuellt förefintliga psykiska rubbningar hos den tilltalade bliva vederbörligen beaktade, 1 men å andra sidan sammanhänger denna fråga så intimt med frågan om tillfredställande psykiatriska undersökningars anordnande inom straffprocessen över huvud, att kommittén icke ansett sig kunna framlägga längre gående förslag. De åtgärder som enligt utkastet skola ersätta straff kunna indelas i fyra kategorier: 1) varning (5 § första stycket); 2) övervakning (5 § andra stycket) ; 3) övervakning med viss föreskrift (8 §) samt 4) intagande å arbetshem (10§). Som allmän princip gäller att domstolen har synnerligen fria händer vid avgörandet av behandlingsform. Endast då det gäller den strängaste åtgärden, intagande i arbetshem, ha uppställts vissa formella förutsättningar, varom mera nedan. Den föreslagna lagens tyngdpunkt ligger på övervakningssystemet. Det är ju en vid tillämpningen av lagen om villkorlig straffdom vunnen erfarenhet, att anordnandet av en personligt utövad övervakning i allra högsta grad är ägnad att öka möjligheterna för den övervakade att återföras till ett hederligt och ordnat levnadssätt. En av de mest framträdande fördelarna med detta system är att övervakningens utövande i så hög grad kan anpassas efter förhållandena i varje särskilt fall. För många av de prostituerade kvinnorna har det varit avsaknaden av en stödjande och vägledande hand som varit orsaken till att de dukat under för yttre frestelser. Andra åter h a hemfallit till prostitution på grund av en konstitutionellt betingad hållningslöshet. I dylika fall skulle en välvillig men fast övervakning haft en stor uppgift att fylla. Framgången för ett kriminalpolitiskt system byggt på övervakning är helt avhängig av de möjligheter som stå till buds att erhålla lämpliga och för uppgiften intresserade övervakare. Erfarenheterna från tillämpningen av den villkorliga straffdomen torde giva vid handen att man haft att k ä m p a med betydande svårigheter då det gällt att erhålla för uppgiften skickade övervakare för villkorligt dömda. Detta sammanhänger delvis med att denna övervakning i viss utsträckning har karaktären av ett oavlönat förtroendeuppdrag, i det att de ersättningsbelopp som utgå i allmänhet icke ens förslå till de med övervakningen förenade utgifterna. Detta har haft till följd att övervakningsuppdragen allt mer överlämnats till personer som äro befattningshavare hos skyddsföreningar eller andra ideella organisationer. 2 De sakkunniga som framlagt förslag till lag om villkorlig dom m. m. hava rest invändningar mot principen om övervakningsuppdraget såsom ett oav1 Jfr Medicinalstyrelsens yttrande över förslaget till lag om tvångsuppfostran (Kungl. prop. 1937: 27 s. 56). 2 Enligt en i Betänkande med förslag till lag om villkorlig dom m. m. (Stat. off. utr. 1937:38) återgiven statistisk utredning utfördes inemot en tredjedel av de under åren 1932—1936 upphörda övervakningsuppdragen av personer, tillhörande någon av grupperna skyddsföreningsfunktionärer, diakoner, tjänstemän i samhällets socialvård samt funktionärer i frälsningsarmen.

ALTERNATIV I .

•17

lönat förtroendeuppdrag och hava föreslagit en höjning av övervakningsarvodet ävensom vissa organisatoriska åtgärder i syfte att effektivisera övervakningssystemet. Av särskild betydelse är härvid förslaget att på statens bekostnad anställa ett antal funktionärer, förslagsvis benämnda statens skyddskonsulenter, vilka var och en för visst distrikt skulle omhänderhava viktiga arbetsuppgifter i samband med övervakningen av villkorligt dömda. Det torde icke vara överdrivet att påstå att de svårigheter som föreligga vid utövandet av övervakning av en för brott dömd person i allmänhet uppträda i ännu högre grad då det gäller det klientel varom här är fråga. Icke minst är detta betingat av de prostituerades bristande psykiska utveckling, som nödvändiggör en mera noggrann tillsyn och som mången gång försvårar den personliga kontakten mellan övervakaren och den dömde. Då kommittén det oaktat låtit övervakningssystemet intaga en så framträdande plats i den föreslagna lagstiftningen, sammanhänger detta därmed att kommittén förväntat att de ågärder till övervakningens effektivisering som föreslagits av förut omförmälda sakkunniga komma att förverkligas inom en snar framtid. Vilka ekonomiska och organisatoriska åtgärder som än vidtagas för att förbättra övervakningsinstitutet kvarstår dock det faktum att övervakningen över prostituerade kvinnor är en så svår och grannlaga uppgift att den som regel bör överlämnas till personer med speciell utbildning härför. Hur sådan utbildning lämpligen bör anordnas är föremål för fortsatt övervägande inom kommittén. I utkastets 5 § första stycket förutsattes att domstolen i de lindrigaste fallen skall kunna låta samhällsreaktionen mot en förseelse av nu ifrågavarande art stanna vid en maning och einran. Detta stadgande torde komma att tillämpas i de fall där å ena sidan straff icke finnes böra utkrävas men där å andra sidan övervakning finnes vara överflödig, vare sig därför att vederbörande redan hos anhöriga eller andra vunnit ett stöd som kan anses tillräckligt eller därför att garantier eljest finnas för att hon skall upphöra med sitt sedeslösa leverne. Det bör uppmärksammas att ifrågavarande erinran icke har recidivgrundande verkan vid avgörandet av frågan om förutsättningarna för intagande på arbetshem äro för handen. Beträffande övervakningens anordnande, övervakarens skyldigheter m. m. kunna naturligtvis de i samband med lagstiftningen om villkorlig straffdom meddelade bestämmelserna tjäna till förebild. I utkastet meddelas allenast vissa rambestämmelser, medan i övrigt hänvisning göres till förutnämnda lagstiftning. I vad mån särbestämmelser eljest äro erforderliga är i viss mån beroende på den slutliga utformningen av den planerade nya lagstiftningen om villkorlig dom; utkastets innehåll i denna del kan alltså redan av denna anledning icke betraktas såsom definitivt. Beträffande övervakningstiden föreslås denna skola bestämmas av domstolen inom en maximitid av tre år. Det är uppenbart att denna tid understundom icke kommer att vara tillräckligt lång i det att många av de prostituerade, särskilt sådana som lida av mera utpräglade psykiska defekter, i själva verket äro i behov av en så gott som permanent övervakning. Att anordna en dylik med utgångspunkt

48 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

från det faktum att en kvinna begått en av förut omnämnda förseelser mot 18 kap. strafflagen låter sig dock icke gärna göra med hänsyn till den disproportion som då skulle komma att råda mellan den begångna gärningen och reaktionens stränghet. Även om man vill lägga tyngdpunkten av övervakningen på det hjälpande och stödjande planet, kan man nämligen icke bortse ifrån att med all dylik verksamhet är förenad en för mången kännb a r inskränkning i den individuella friheten. Jämväl i fråga om övervakarens arbetsuppgifter måste det föreligga nära överensstämmelse med den övervakning som anordnas enligt lagen om villkorlig straffdom och den som avses i detta utkast. I främsta rummet kommer därför hans skyldighet att medverka vid arbetsanskaffning åt den övervakade. I denna del kan kommittén helt instämma med vad som anförts av de sakkunniga som framlagt förslag till lag om villkorlig dom m. m. 1 Ehuru det icke föreligger lika stora svårigheter att förmedla anställning åt kvinnlig arbetskraft som åt manlig sådan, är det naturligen denna del av övervakarens uppgifter som blir den vanskligaste. Att i lagtext uppdraga några riktlinjer för densamma är ogörligt; kommittén har därför inskränkt sig till att i 7 § påpeka betydelsen av samarbete med offentliga eller enskilda institutioner. I främsta rummet märkes här den offentliga arbetsförmedlingen ävensom de ideella organisationer som utöva sin verksamhet till fromma för sedeslösa kvinnor, frigivna fångar o. s. v. Om den utbyggnad av övervakningssystemets organisation som föreslagits av de sakkunniga för en reform av den villkorliga straffdomen kominer till stånd, ha ock utsikterna för en framgångsrik arbetsanskaffningsverksamhet väsentligt ökats. Av övriga uppgifter som tillkomma övervakaren märkas enligt utkastets 7 § strävandena att bereda henne stöd hos anhöriga eller andra som befinnas lämpliga och villiga att omhänderta henne samt att föranstalta om hennes intagande å hem eller anstalt av offentlig natur. Dessa uppgifter sammanfalla i sak med dem som redan nu åvila övervakare enligt lagen om villkorlig straffdom. — Angående möjligheten att låta vederbörande frivilligt ingå i arbetshem se nedan sid. 53. Samtliga ovan nämnda åtgärder äro byggda på frivilligt medgivande från den dömdas sida och ha sålunda karaktären av rena hjälpåtgärder. Någon lydnadsplikt i enlighet med vad som f. n. kan ifrågakomma beträffande personer under 21 år som erhållit villkorlig straffdom (6 § andra stycket i lagen angående villkorlig straffdom) föreligger sålunda icke då övervakning anordnats enligt 5 § andra stycket i utkastet. Åsidosättande av bestämmelserna i samband med övervakning eller tredska från den övervakades sida att acceptera av övervakaren gjorda erbjudanden om anställning bör icke i och för sig kunna föranleda rätt för övervakaren att ålägga vederbörande skyldigheter som direkt inskränka hennes handlings- eller rörelsefrihet. Det måste nämligen anses vara påkallat av hänsyn till den övervakades rättssäkerhet att i domstols hand lägga avgörandet om åtgärder som ha annat innehåll ån ett direkt tillgodoseende av ett hjälpbehov. 1

Stat. off. utr. 1937: 38 s. 101 f.

ALTERNATIV I.

49 Att man, då det gäller att söka tillrättaföra prostituerade kvinnor, måste ha möjlighet att som en sista utväg tillgripa tvångsåtgärder torde inte vara föremål för tvekan. Detta har också kommit till uttryck i alla tidigare reformförslag på detta område. Men icke heller då det gäller tvångsåtgärder kan man låta sig nöja med en mer eller mindre schablonmässig form av anstaltsbehandling. Tvärtom måste det anses vara ett intresse såväl ur allmän synpunkt som med hänsyn till vederbörande kvinna själv att i det längsta söka uppskjuta varje form av internering och i stället söka placera vederbörande under friare förhållanden, dock under noggrann övervakning och med viss lydnadsplikt. I anslutning till dessa synpunkter ha i utkastets 8 § reglerats vissa åtgärder, innefattande tvångsmoment, men dock av lindrigare beskaffenhet än intagande å arbetshem. Att märka är att dessa åtgärder, vilka skola bestämmas av domstol, kunna föreskrivas dels i direkt samband med beslut om övervakning och dels, sedan beslut om övervakning fattats utan sådan föreskrift utan att den övervakade låter sig rätta genom rena hjälpåtgärder, genom särskilt beslut under övervakningstiden (»fl). Bestämmelserna i 8 § innebära i huvudsak att den övervakade skall kunna underkastas vissa inskränkningar i sin rörelse- eller handlingsfrihet. Några bestämda formella förutsättningar för tillämpning av dessa stadganden h a icke ansetts kunna uppställas utan skall domstolen enligt utkastet kunna använda dessa åtgärder »där så prövas erforderligt». Till sin utformning överensstämma bestämmelserna med vad som i betänkandet med förslag till lag om villkorlig dom m. m. föreslås skola kunna beslutas i samband med s. k. kvalificerad villkorlig dom. De i 8 § omförmälda åtgärderna äro liksom motsvarande åtgärder i nyssnämnda lagförslag icke exigibla, d. v. s. de kunna icke tvångsvis genomföras, detta på grund av åtgärdernas natur. Men medan de i samband med villkorlig dom beslutade åtgärderna uppställas som villkor för anstånd med straff, träda de i 8 § omförmälda behandlingsformerna i stället för straff. Om den villkorligt dömde underlåter att ställa sig föreskrifterna till efterrättelse, kan frågan om ansvar fölbrottet upptagas på nytt, samt straff ådömas eller — där förutsättningarna för vidtagande av skyddsåtgärd äro för handen — sådan beslutas. Ett liknande system i fråga om det klientel det här gäller kan icke accepteras, enär varken nuvarande straffarter eller till buds stående skyddsåtgärder erbjuda lämpliga behandlingsformer. Den här föreslagna lagstiftningen åsyftar att för ett visst klientel —• de prostituerade — skapa nya sådana av skyddsåtgärds natur, och det är i full överensstämmelse härmed som m a n måste avböja att låta den behandlades tredska föranleda därtill att vederbörande utbrytes ur ett för hans typ speciellt anpassat system och infogas i ett annat, olämpligt sådant. Domstolen skall enligt 8 § a) kunna förordna att den tilltalade skall under övervakningstiden eller del därav vistas å viss ort eller icke uppehålla sig å viss ort. Ändamålet med detta stadgande, vilket äger motsvarighet i

50 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

förslaget till lag om villkorlig dom, är att förhindra vederbörande att vistas i en för henne skadlig miljö. Särskilt i de icke sällsynta fall där vederbörande från landsbygden kommit till storstaden och där dukat under för dess lockelser utan att dock fullständigt hava avklippt alla band med sin hembygd, torde detta stadgande kunna användas för att förmå vederbörande att återvända till hemorten och där söka sin utkomst. Uppenbart är å andra sidan av ett dylikt stadgande måste användas med största urskillning, i det att särskild uppmärksamhet måste ägnas däråt att icke den dömdas utkomstmöjligheter äventyras. Där övervakaren förgäves erbjudit kvinnan arbetstillfällen eller där hon visat oförmåga att någon sammanhängande tid ägna sig åt visst arbete eller där det av omständigheterna i övrigt framgår att kraftigare åtgärder äro av nöden för att förmå henne att försörja sig genom arbete, bör domstolen kunna meddela en direkt föreskrift för henne att sköta visst arbete eller anställning. Bestämmelse härom meddelas i 8 § b). Även här är det en synnerligen grannlaga uppgift lagd i domstolens hand, icke minst då det gäller att avgöra huruvida arbetsförhållandena och det ekonomiska vederlaget vid viss anställning äro sådana att det skäligen kan fordras att vederbörande skall ägna sig åt densamma. En viss garanti mot menliga påföljder vid misstag härvidlag ligger dels däri, att den övervakade skall kunna hos domstolen göra framställning om ändring eller upphävande av föreskrift (9 §),. och dels däri att domstolen enligt 10 § har vidsträckt prövningsrätt då det gäller att avgöra, huruvida den dömdas uppförande varit sådant att strängare åtgärder erfordras. I analogi med vad som föreslås i betänkandet med förslag till lag om villkorlig dom torde möjlighet böra givas domstolen att föreskriva att vederbörande kvinna skall genomgå viss utbildning. Ett stadgande härom återfinnes i utkastet under 8 § d). Av sakens natur följer att det i detta sammanhang icke kan bliva fråga om att åvägabringa någon mera kvalificerad utbildning; m å h ä n d a skulle viss anknytning kunna vinnas till den verksamhet på detta område som redan nu bedrives av de ideella organisationer som arbeta bland detta klientel. I utkastet meddelas vidare en bestämmelse (8 § d)) att den dömda skall vistas i anvisat enskilt hem eller begagna anvisad bostad. Om förstnämnda möjlighet måhända icke kan komma till större användning i fråga om det klientel det här gäller, så torde motsatsen vara fallet beträffande sist nämnda åtgärd. I strävandena att rycka den prostituerade undan en skadlig miljö torde detta stadgande kunna bliva till stort gagn. Det är nämligen icke ovanligt att flera prostituerade kvinnor tillsammans hyra en lägenhet eller att de hyra bostäder i samma fastighet, icke sällan mot en hyra som väsentligt överstiger den för dylika bostäder gängse hyran. Allt arbete för en dylik kvinnas upprättande måste helt naturligt vara utsiktslöst om det ej funnes möjlighet att meddela henne föreskrift om ombyte av bostad. En dylik föreskrift inverkar naturligen icke på det civilrättsliga förhållandet mellan kvinnan och hennes hyresvärd, varför det vid tillämpningen av detta stadgan-

ALTERNATIV I.

de måste tillses att föreskriften får sådan form att icke kvinnan kommer i valet mellan att göra sig skyldig till avtalsbrott i förhållande till hyresvärden och underlåtenhet att efterkomma föreskriften. På grund av de prostituerades bristande psykiska och fysiska utrustning måste det anses vara synnerligen angeläget att förefintliga vårdbehov bliva tillgodosedda. Såsom en av de åtgärder som enligt utkastet skall kunna föreskrivas av domstol i samband med beslut om övervakning föreslås därför att domstolen skall kunna ålägga vederbörande att underkasta sig behandling å sjukhus eller vårdanstalt (8 § e)). Om vårdbehovet är så utpräglat att en tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen skall äga rum, kan givetvis detta stadgande icke åberopas till stöd för vederbörandes intagande i sinnessjukhus, i det att utkastet överhuvud taget icke kan äga tillämpning i sådant fall, då ju detsamma förutsätter att vissa åtgärder skola företagas »i stället för straff»; åtgärder enligt utkastet kunna alltså icke vidtagas då vederbörande är strafflös. I de fall åter då vederbörandes sinnesbeskaffenhet är att hänföra under 5 kap. 6 § strafflagen eller då hon på grund av fysisk defekt är i behov av särskild vård torde stadgandet fylla ett stort behov. Med stöd av detta kan domstolen förty förordna om intagande å lämplig anstalt av sådana kvinnor som äro i behov därav. Att i lagtext exakt fixera beskaffenheten av de åtgärder som kunna anses motiverade i ett givet fall möter stora svårigheter och torde f. ö. icke vara önskvärt. Såsom tidigare framhållits måste tvärtom anses vara ett önskemål att giva domstolen så fria händer som möjligt vid bestämmandet av åtgärdernas natur. I 8 § f) lämnas en möjlighet för domstolen att meddela föreskrifter av annan art än ovan nämnts, vilka finnas erforderliga för vederbörandes tillrättaförande. Dylika föreskrifter kunna naturligen vara av ytterst skiftande innehåll, beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Såsom exempel härå kan nämnas förbud för kvinna att sammanbo med soutenör, att förtära rusdrycker, att besöka vissa förlustelseställen o. s. v. Kommittén har icke varit blind för att en dylik generell fullmakt för domstolen i praktiken kan bliva ytterst betungande för vederbörande kvinna och föranleda missbruk, i det att hon skulle kunna åläggas förpliktelser som obehörigen inkräktade på hennes livsföring. I valet mellan att utesluta en dylik rätt för domstolen, en rätt som otvivelaktigt skulle hava den allra största betydelse, och att lita till domstolarnas goda omdöme vid handhavandet av en dylik uppgift har kommittén emellertid ansett sig befogad välja det senare alternativet. Man kan icke tänka sig att domstolen skall vara i stånd att vid tidpunkten för domen förutse de olika situationer som kunna inträffa under övervak ningstiden och utfärda föreskrifter, anpassade efter olika förhållanden. Visserligen måste övervakaren såväl som den övervakade tilldelas befogenhei att hos domstol göra framställning om ändring i de föreskrifter som av domstol meddelas (9 §), men i åtskilliga fall torde finnas behov av en rätt för övervakaren ätt meddela anvisningar till den övervakade i fråga om detaljer i hennes livsföring. Den övervakade bör med andra ord kunna

52 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

underkastas lydnadsplikt gent emot övervakaren. Bestämmelse härom lämnas i sista stycket 8 §, vilket stadgande är restriktivt såtillvida som dylik lydnadsplikt existerar allenast i de fall där domstolen — förutom övervakning — beslutat viss annan åtgärd som i 8 § sägs. I det föregående har behandlats utkastets regler såvitt angår sådana fall där tvångsåtgärder av strängare natur icke äro erforderliga. I 9 § åter meddelas bestämmelser om den strängaste tvångsåtgärden, intagande i arbetshem. — I det preliminära utkast till lösdrivarlag som av kommittén tidigare utarbetats äro de frihetsberövande tvångsåtgärderna såsom påföljd för lösdriveri av tvenne slag, intagande i arbetshem och intagande i arbetsanstalt. Arbetsanstalterna, som föreslås skola stå under fångvårdsstyrelsens uppsikt och vilka äro slutna anstalter, kännetecknas i förhållande till arbetshemmen av strängare disciplinära förhållanden samt i regel längre interneringstid. Arbetshemmen åter skola i främsta rummet användas för att bereda arbetstillfällen och utbildning åt sådana personer som icke lämpligen böra placeras i arbete i öppna marknaden men vilka dock icke nått ett sådant stadium av asocialitet att sluten anstaltsvård är erforderlig. Då det gäller prostituerade kvinnor, vilka enligt utkastets principer bliva föremål för samhällsingripande på grund av vissa bestämda brott av jämförelsevis lindrig art, måste naturligen tillses att icke behandlingen anordnas i alltför stränga former. Därför torde internering i sluten anstalt böra ifrågakomma allenast i de fall där deta är motiverat av vägande disciplinära skäl. I övrigt torde bästa resultat stå att vinna om behandlingen förlägges till mindre anstalter av friare karaktär. Lämpliga dylika anstalter har kommittén trott sig finna i de arbetshem som upprättats jämlikt lagen om fattigvården. I kommitténs promemoria jämte lagutkast angående åtgärder beträffande lättjefulla brottslingar, lösdrivare samt vissa andra arbetsskygga ha uppdragits riktlinjerna för arbetshemmens verksamhet efter en reform av lösdriverilagstiftningen 1 , och kommittén anser sig därför kunna i detta sammanhang inskränka sig till att framhålla, hurusom enligt kommitténs mening dessa principer äga full giltighet jämväl i fråga om behandlingen av prostituerade kvinnor. Kommittén bygger med andra ord på att de arbetshem som upprättas jämlikt lagen om fattigvården skola förstatligas, att en vidsträckt differentiering av klientelet skall företagas samt att behandlingen å arbetshemmen inom ramen för viss maximitid skall i fråga om sin längd vara beroende av den intagnas uppförande. Beträffande detaljföreskrifterna, vilka i allt väsentligt överensstämma med stadgandena i det av kommittén utarbetade utkastet till lag om behandling i arbetshem av vissa arbetsskygga, hänvisas till den speciella motiveringen här nedan. Enligt utkastet till lösdrivarlag (17 §) kan den som i anledning av lösdriveri intagits i arbetshem men där visar tredska av domstol ådömas intagande i arbetsanstalt. Enligt kommitténs mening vore ett motsvarande stadgande i fråga om de prostituerade kvinnor vilka intagits i arbetshem på grund av en jämförelsevis lindrig gärning alltför långt gående. Lämpligare torde vara att 1

Promemorian s. 86—88.

ALTERNATIV I.

för de intagna, som icke vilja underkasta sig de fria förhållandena på de vanliga arbetshemmen, inrätta särskilt arbetshem eller avdelning därav. Denna åtgärd har som bekant vidtagits i fråga om de för manliga interner avsedda arbetshemmen, i det att å Västergårdens arbetshem upprättas en särskild sluten avdelning för sådana interner som utgöra en fara för disciplinen å de ordinära arbetshemmen eller vilka kräva särskild tillsyn. Enligt 10 § i utkastet, kan omedelbart förordnande om kvinnans intagande i arbetshem i anledning av aktuellt brott meddelas allenast vid recidivfall, d. v. s. då hon begått brottet under övervakningstiden eller inom två år från det denna gått till ända eller från det hon slutligen utskrevs från arbetshem. Om dessa förutsättningar icke föreligga, har domstolen sålunda allenast att välja mellan de i 5 och 8 §§ omförmälda åtgärderna. Intagande i arbetshem kan ock beslutas utan direkt anknytning till aktuellt brott, nämligen där kvinnan bryter mot förordnande som meddelats enligt utkastets 8 §. Den omedelbara effekten av tredska hos den som står under övervakning kan efter framställning från övervakaren bliva övervakningens kompletterande med förordnande som nyss sagts; först då sådan föreskrift meddelats utan resultat äro förutsättningarna för intagande i arbetshem för handen. — Inom sålunda uppdragna gränser har domstolen full frihet att bestämma behandlingsform; den kan sålunda, ehuru de formella förutsättningarna för intagande i arbetshem föreligga, besluta annan åtgärd, därest detta befinnes lämpligare. Sedan gammalt hava enskilda organisationer, framför allt Frälsningsarmén, bedrivit verksamhet bland prostituerade kvinnor, bl. a. genom att bereda dem uppehälle och sysselsättning å hem av olika slag. Denna verksamhet har visat sig vara till stort gagn och det vore högeligen önskvärt att de enskilda hem eller anstalter som finnas på detta område kunde infogas i det system som föreslås i utkastet. Bland annat torde man kunna förvänta att vederbörande kvinnor skulle kunna förmås att frivilligt ingå i dylika hem i större utsträckning än då det gäller de övriga arbetshemmen. De enskilda hemmens användning för här ifrågavarande ändamål får bliva föremål för prövning i varje särskilt fall. Möjlighet härtill h a r lämnats genom stadgandet i 14 §, enligt vilket Konungen må kunna erkänna av annan än av staten anordnat hem såsom arbetshem. Där sådant erkännande gives skola de i utkastet meddelade stadgandena om utskrivning från arbetshem, tillsyn över desamma m. m. äga tillämpning. De bestämmelser som erfordras för ordnandet av det ekonomiska mellanhavandet mellan staten och ifrågavarande enskilda hem torde bör utfärdas i administrativ ordning. Såsom av det ovan anförda framgår är ifrågavarande utkasts tillämplighetsområde jämförelsevis begränsat i förhållande till nu gällande lösdrivarlag. Även för den som accepterar de skäl som ligga till grund härför måste det stå klart att den verksamhet som f. n. av enskilda organisationer bedrives till stöd för sedeslösa kvinnor är värd all uppmuntran. Den omständigheten att staten icke anser sig kunna med sina organ ingripa mot vuxna pro-

54 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

stituerade i andra fall än då de göra sig skyldiga till vissa anstötliga eller farliga gärningar — ingripanden som visserligen kunna begränsas till rena hjälpåtgärder men där möjligheten till tvångsåtgärder dock ständigt står i bakgrunden — bör naturligen icke utgöra hinder för att statsmakterna i annan ordning intressera sig för åtgärder, syftande till att förmå dem till ett arbetsamt liv under ordnade former men där allt moment av tvång är borta. F. n. utgår bidrag av statsmedel dels till Frälsningsarmén och dels till Stockholms kyrkliga socialråd, varjämte kommunala bidrag utgå till vissa organisationer som hava sin verksamhet huvudsakligen förlagd till ungdomen. Utan att taga ställning till frågan i vilken omfattning ekonomiskt understöd från statsmakternas sida bör utgå till dylika organisationer vill kommittén emellertid uttala sig för önskvärdheten av att deras arbetsmöjligheter underlättas genom statsbidrag. Ett inom kommittén väckt förslag att i de större städerna upprätta kommunala rådgivnings- och hjälpbyråer för kvinnor har ännu icke varit föremål för slutlig behandling. Alternativ H. Även detta utkast bygger på en kriminalisering av vissa av prostitutionens yttringar i enlighet med de föreslagna stadgandena i 18 kap. 12 a och 13 § andra stycket strafflagen. I fråga om personer under 21 armaste, även om alt. II väljes, den föreslagna 22 a § i barnavårdslagen gälla. Den viktigaste skillnaden mellan alt. I och alt. II ligger däri, att de uppgifter, som enligt alt. I skola tillkomma domstol och övervakare, i viss utsträckning överflyttas på en kommunal vårdnämnd. Med hänsyn till prostitutionens karaktär av storstadsföreteelse föreslås att en särskild nämnd skall tillsättas allenast i de fall där kommunen själv så beslutar. Detta torde bliva nödvändigt allenast i Stockholm och Göteborg samt möjligen Malmö. På övriga orter skall vårdnämndens uppgifter skötas av ungdomsnämnden, såvida vederbörande är under 25 år, samt eljest av fattigvårdsstyrelsen. Med hänsyn till de arbetsuppgifter som åligga vårdnämnd är det nödvändigt att skapa en smidig och snabbt arbetande organisation. Det föreslås därför att den särskilda vårdnämnden skall bestå av allenast tre ledamöter samt att fattigvårdsstyrelse resp. ungdomsnämnd skall äga uppdraga åt ett utskott på tre eller flera ledamöter att helt eller delvis omhänderhava lagens tillämpning. Utredningen av frågan, huruvida en person gjort sig skyldig till brott som i 18 kap. 12 a och 13 § andra stycket strafflagen sägs, skall enligt detta alternativ åvila polismyndigheten; dock får, när allmänne åklagaren finner anledning antaga att den brottslige är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser, åtal ej omedelbart väckas, utan skall ärendet överlämnas till vårdnämnden (4 § första stycket). Om denna upptager ärendet, är åklagaren förhindrad att åtala; det inträder ett slags legal åtalseftergift. I de fall då åklagaren felbedömt omständigheterna i ärendet såtillvida att han, trots att vederbörande är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser, anställt åtal utan att underställa ärendet

ALTERNATIV U.

vårdnämnds prövning, skall domstolen hänskjuta målet till vårdnämnd och i avbidan på dennas besut förklara målet vilande. Upptager nämnden ärendet, är frågan om ansvar för brottet förfallen (4 § andra stycket). Vårdnämnden har enligt alt. II ytterst betydelsefulla uppgifter. Den skall sålunda föranstalta om den person- och miljöundersökning som omförmäles i 6 § samt meddela beslut om åtgärder i anledning därav. Dess befogenhet inskränker sig emellertid till rena hjälpåtgärder (8—11 §§). Dessa sammanfalla till sin natur med de åtgärder i alt. I, vilka åvila övervakaren. Domstols medverkan fordras för alla åtgärder som inskränka vederbörandes rörelse- eller handlingsfrihet och beträffande dessa föreligger full överensstämmelse i sak med alt. I. Skiljaktigheterna i övrigt mellan alt. I och alt. II hänföra sig till rent formella stadganden, om proceduren o. s. v., vilka äro betingade av vårdnämndens uppgifter.

Alternativ III. Det tredje alternativet avviker från alt. I och II därutinnan att någon kriminalisering av vissa gärningstyper icke förutsattes. De anstötliga gärningarna, vilka beskrivas i huvudsak på samma sätt enligt de olika alternativen, utgöra i alt. III endast sociala indikationer för ingripande i analogi med vad som är fallet exempelvis enligt alkoholistlagen. I princip skulle sålunda samma klientel omfattas av alla tre alternativen, men då den första prövningen av indikationernas förhandenvaro enligt alt. I ligger hos domstol, enligt alt. II hos åklagarmyndigheten och enligt alt. III hos den kommunala vårdnämnden, måste det, på grund av de större krav på bevisning som domstolarn a torde komma att uppställa, få antagas att antalet fall mot vilka ingripande kommer att ske, blir något lägre enligt alt. I än enligt de båda övriga alternativen. Bortsett från nu angivna skiljaktigheter mellan alt. II och III äro dessa i allt väsentligt inbördes överensstämmande. En olägenhet med alt. III är att det lämnar de prostituerades kundkrets alldeles oberörd. Vill man med anledning härav tänka sig en kriminalisering av de manliga kundernas anstötliga uppträdande på allmän plats vid deras uppfordran till otukt, så h a m n a r man till slut i något av alternativen I eller II, då det svårligen låter sig genomföra att kriminalisera blott den ena partens anstötliga provokation.

B.

I n g r i p a n d e m o t prostituerade m ä n .

Prostitution förekommer som bekant icke blott hos kvinnor utan även hos män. I vilken omfattning så är förhållandet i vårt land kan icke ens tillnärmelsevis avgöras. Polismyndigheterna i Stockholm, vilka torde vara de myndigheter som enligt vad antagas kan mest komma i beröring med denna företeelse, anse sig icke kunna angiva någon siffra belysande dess frekvens. Vid skilda tillfällen ha förslag framställts om en reformering av den straff13—389122.

Bilagor.

56 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

rättsliga behandlingen av homosexualiteten. 1 Dessa förslag h a icke lett till någon lagstiftningsåtgärd. Emellertid har chefen för justitiedepartementet den 29 november 1937 tillkallat professor emeritus A. Petrén att inom departementet biträda såsom sakkunnig för utredning angående åtgärder för bekämpande av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar, vilken utredning ännu ej slutförts. Vid sådant förhållande anser sig kommittén kunna inskränka sig till påpekandet av att de regler som enligt vad ovan anförts böra komma till tillämpning i fråga om prostituerade kvinnor synas väl ägnade att användas även gent emot prostituerade män. I överensstämmelse härmed har åt utkastet givits sådan formulering att detsamma kan omfatta jämväl prostituerade män.

Specialmotivering till alternativ I. Utkastet till lag o m ä n d r i n g i vissa delar av 18 kap. strafflagen. 12 a §. Uttrycken »förleda», »förmedla» och »främja» hava här samma innebörd som i 18 kap. 11 § strafflagen. 2 Att otukten utövas »för vinnings skull» innebär att den underårige åsyftar att därför i en eller annan form erhålla ekonomiskt vederlag eller annat positivt ekonomiskt utbyte. Stadgandet drabbar icke de fall, där förledandet allenast inriktar sig på etablerandet av en enstaka utomäktenskaplig könsförbindelse med ekonomiskt utbyte, utan förutsätter att det är fråga om ett vanemässigt ingående av fria förbindelser av tillfällig art från den förleddes sida. Om den förledande utövar sin verksamhet vanemässigt eller för att därmed bereda sig vinning blir 18 kap. 11 § strafflagen att tillämpa; är fråga om missbruk av en personlig ställning som i 12 § i samma kapitel sägs äger sistnämnda bestämmelse tillämpning. Det kan naturligen anföras argument för uppfattningen att samhället skall inskrida jämväl mot dem som — utan att fall som i 18 kap. 11 eller 12 § strafflagen sägs är för handen — förleda ungdom till ett otuktigt leverne utan att vinningssyfte föreligger hos den förledde ävensom mot dem som förleda unga personer att för vinnings skull inlåta sig på fria könsförbindelser av mera permanent natur. Med hänsyn till nödvändigheten att på detta område gå fram med en viss varsamhet och då dessa förfaranden icke 1 Motion vid 1935 års riksdag (II: 1), P. M. angående ändringar i strafflagen straffsatserna för särskilda brott m. m. (Stat. off. utr. 1935: 68). s Jfr angående tolkningen av dessa uttryck Stjernberg a. a. sid. 94 f.

beträffande

SPECIALMOTIVERING TILL ALTERNATIV I.

innebära samma vådor för samhället och individen som dem som direkt främja prostitutionens självrekrytering torde de icke böra läggas till grund för samhällsrepression. Genom att i enlighet med bestämmelserna i ovanstående paragraf skapa möjlighet att ingripa mot dem som aktivt bidraga till prostitutionens nyrekrytering har man väl icke helt säkrat sig mot skadliga inflytanden från utomstående personer, men man torde dock träffa de fall som erfarenhetsmässigt äro talrikast förekommande. Det är av största vikt att man icke skapar bestämmelser som visserligen äro teoretiskt tilltalande men beträffande vilka med fog kan antagas att de icke gå att upprätthålla i praktiken. De luckor som således nödvändigtvis måste föreligga i bestämmelserna om reaktion mot de förledande personerna måste kompenseras genom ett intensifierat arbete för räddningen av den ungdom som en gång kommit på avvägar. 13 §. I fråga om förutsättningarna för tillämpning av den nuvarande andra punkten i första stycket i 13 § innebär utkastet icke någon förändring. Under uttrycket »genom otuktigt levnadssätt stör närboende» falla alla de företeelser som äga samband med ett sedeslöst leverne och som tillika innefatta störande moment för närboende, vare sig dessa störningar uppträda i form av oljud, buller, för anständighetskänslan kränkande yttringar eller de medföra annan olägenhet. 1 I sakens natur ligger att ifrågavarande störningar måste hava nått en viss grad av permanens för att sambandet med det otuktiga levnadssättet skall vara fullt klart. Brottet ligger under allmänt åtal. Offentlig provokation till otukt är straffbelagd enligt denna paragraf, därest den sker på ett sätt som är ägnat att väcka anstöt, d. v. s. därest den sker så öppet att dess syfte måste stå klart för en var. Under bestämmelsen kommer icke blott de fall där vederbörande på ett mera aktivt sätt tager initiativ till inledandet av en tillfällig könsförbindelse (uppfordrar till otukt) utan även där vederbörande iakttager en viss passivitet men dock uppträder så att det efter ett objektivt bedömande är fullt klart att han eller hon åsyftar att provocera annan till otukt. 1

Jfr danska strafflagen 233 §: »Den, som opfordrer eller indbyder til Utugt paa saadan Maade eller stiller usiedelig Levevis saaledes til Skue, at Blufserdigheden kraenkes, offentlig Förargelse gives, eller omboende forulempes, straffes med Harfte eller med Fsengsel indtil 1 Aar eller under formildende Omstamdigheder med Bade;» norska strafflagen 378 §: »Med fengsel inntil 3 måneder straffes den, som enten ved ord, tegn eller uanstendig opfarsel på offentlig sted eller på nogen mate, som er egnet til å vekke offentlig förargelse, utvetydig opfordrer eller innbyr til utukt, eller som ved offentlig bekjentgjarelse saker innledet utuktig förbindelse, eller som medvirker hertil. I gjentagelsestilfelle kan fengsel inntill 6 månader anvendes. Under formildende omstendigheter kan bater anvendes>; samt schweiziska slrafflagsförslaget 1937 art. 206: »Wer gewerbsmässig und öffentlich jemanden durch Zumutungen öder Anträge zur Unzucht anlockt, wird mit Haft öder mit Busse bestraft» och art. 207: AVer die Mitbewohner eines Hauses öder die Nachbarschaft durch die Ausiibung gewerbsmässiger Unzucht belästigt, wird, auf Antrag, mit Haft öder mit Busse bestraft.»

58 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

U t k a s t e t till lag o m åtgärder m o t vissa s e d e s l ö s a . 1 §• För att denna lag skall bli tillämplig på en prostituerad kvinna vilken begått brott som i 18 kap. 12 a eller 13 § andra stycket strafflagen sägs erfordras enligt utkastet dels att brottsligheten huvudsakligen är utslag av eller står i samband med hennes otuktiga levnadssätt och dels att åtgärd enligt denna lag finnes lämpligare än straff med hänsyn till sålunda och eljest föreliggande förhållanden. Beträffande kausaliteten mellan det aktuella brottet och den osedliga livsföringen torde på grund av brottens natur några större svårigheter i bevisningshänseende icke behöva uppkomma. Vid avgörandet av frågan huruvida åtgärd enligt den föreslagna lagen är lämpligare än straff har domstolen att företaga en prövning, analog med den som kräves för tillämpning av vår nyare lagstiftning i övrigt om de skyddsåtgärder vilka träda i stället för straff. 2 §•

Ehuru den föreslagna lagen principiellt äger tillämpning allenast i fråga om vissa brott, kan den enligt förevarande paragraf komma att omfatta jämväl andra sådana, om de föreligga till samtidigt avgörande. Detta bör dock ej bliva fallet under andra förhållanden än då den brottslige för samtliga brott finnes förskylla lindrigare straff än frihetsstraff. Det har icke ansetts lämpligt att lämna några fixa regler för denna konkurrenssituation, utan har domstolen enligt denna paragraf fria händer att låta konsumtion inträda eller att för det andra brottet ådöma böter. Vid avgörandet härav böra naturligen samma synpunkter träda i förgrunden som då det gäller att taga ställning till frågan huruvida den föreslagna lagen skall äga tillämpning i fråga om brott enligt 18 kap. 12 a eller 13 § andra stycket strafflagen.

Beträffande (s. 43—44).

denna

paragraf

3 §. hänvisas till den allmänna motiveringen

4 §. Av hänvisningen till lagen angående villkorlig straffdom följer bl. a. att fångvårdsstyrelsen skall hava den befattning med förundersökningar enligt denna lag som den har med förundersökningar enligt lagen angående villkorlig straffdom (se 1 § Kungl. instruktionen den 31 december 1921 för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten). Kommittén har icke haft anledning att ingå på frågan huruvida förundersökningarna enligt lagen angående villkorlig straffdom f. n. utföras tillfredsställande men vill för sin del framhålla att om de åtgärder som av de sakkunniga för utredning av frågan om en reform av den villkorliga domen föreslås för att göra förundersökningarna mera fullständiga och upplysande komma till stånd, så innebär detta givetvis fördelar även för mål av här ifrågavarande beskaffenhet.

SPECIALMOTIVERING TILL ALTERNATIV I.

5 §. Den i första stycket av förevarande paragraf omförmälda åtgärden, maning och erinran, medför inga rättsverkningar. Någon viss form för åtgärdens verkställande är ej heller föreskriven, utan kan densamma lämpligen vidtagas av rättens ordförande i ett muntligt anförande. Då beslutet om maningen vunnit laga kraft är åtgärden att anse som till fullo verkställd och någon ytterligare påföljd av det brott för vilket den tilltalade lagförts ifrågakommer ej.

6§. Enligt denna paragraf skall, där så lämpligen kan ske, den domstol son meddelar domen utse övervakare, även om domstolen icke är övervakningsdomstol. Laga kraftvunnen dom behöver sålunda icke avvaktas. I admini strativ ordning torde närmare bestämmelser om utfärdande av övervaknings bok m. m. böra utfärdas.

7§. De sakkunniga för en reform av den villkorliga domen ha föreslagit att för ändamål liknande de i denna och nästa paragraf omförmälda skall utgå ett anslag av statsmedel, att uppföras under andra huvudtiteln, avdelning E. Fångvården m. m. och ställas till fångvårdsstyrelsens disposition. Samma metod torde man böra tillämpa i fråga om de åtgärder som avses i nyssnämnda paragrafer. Det skall alltså ankomma på övervakaren att hos fångvårdsstyrelsen eller skyddskonsulenten, därest sådana befattningshavare tillsättas, göra framställning om medel till den av domstol beslutade åtgärden, i den m å n detta befinnes nödvändigt. I vissa fall kan den dömdes anhöriga bidraga till kostnaderna, varjämte i andra fall utgifterna böra likvideras av vederbörandes hemortskommun i enlighet med bestämmelserna i fattigvårdslagen eller lagen om behandlingen av alkoholister. För att avhjälpa ett tillfälligt behov hos den dömde av kläder, husrum, mat, respengar m. m. torde såsom hittills i många fall bidrag kunna påräknas av fattigvårdsmyndigheter, skyddsföreningar eller liknande ideella organisationer. Frågan om storleken av de anslag av statsmedel som erfordras för ifrågavarande ändamål är föremål för fortsatt utredning.

8§. I den mån icke viss tid för föreskriftens giltighet fastställes av domstolen, skall den i princip vara gällande till övervakningstidens utgång. I vissa fall torde svårigheter uppkomma att i domsögonblicket angiva någon exakt bestämd tid för föreskriftens tillämplighetstid; i dessa och liknande fall k a n förordnande givas om dess giltighet tills vidare och intill dess viss annan omständighet inträffat, exempelvis att utskrivning för vårdanstalt ägt rum eller att övervakaren givit sitt samtycke till åtgärdens upphörande. Fullföljd av talan mot beslut enligt denna paragraf — vilket ju är att jämställa med slutligt utslag i brottmål — sker genom besvär i vanlig ordning.

60 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

»§• Den slutgiltiga avfattningen av hithörande bestämmelser är i viss mån beroende av hur motsvarande procedur utformas i lagstiftningen om villkorlig dom. Att den dömde bör beredas tillfälle att yttra sig då framställning göres av åklagare eller övervakare är uppenbart, liksom att de sistnämnda böra få tillfälle avgiva yttrande då framställning kommer från den dömde. I motsats till vad som föreslås i betänkandet angående villkorlig dom äger domstolen ingen initiativrätt i fall som avses i förevarande paragraf. Besvärsrätt tillkommer enligt tredje stycket såväl åklagare som övervakare och övervakad. Domstolens beslut äger dock omedelbar giltighet, oberoende av om besvär anförts. 10 §. Domstolens beslut om intagande i arbetshem skall icke innehålla uppgift om vilket arbetshem som skall komma i fråga; spörsmålet härom avgöres av socialstyrelsen jämlikt 15 §. Bestämmelsen i andra stycket innebär en utvidgning av eljest gällande straffprocessuella bestämmelser, vilken utvidgning torde vara motiverad av dessa måls speciella karaktär. Det i sista punkten av nämnda stycke omförmälda tagandet i förvar innebär också en utvidgning av reglerna om häktning. 11 §• Denna paragraf åsyftar allenast de fall där en person som står under övervakning bryter mot sina förpliktelser enligt 8 §. Proceduren har här formen av ett ansökningsärende. Yrkande om intagande i arbetshem av annan person skall ske efter stämning. 12 §. Beträffande innehållet i det läkarintyg som avses i förevarande paragraf torde i huvudsak kunna gälla vad som gäller om intyg enligt Kungl. kung. den 17 december 1937. 13 §. Första stycket av förevarande paragraf äger motsvarighet i lagstiftningen om villkorlig straffdom. 14 §. Se den allmänna motiveringen s. 51 f. 15 §. Såsom tidigare framhållits bygger utkastet på att arbetshemmen skola förstatligas och möjligheter till en differentierad behandling av de intagna skapas (se vidare nästa paragraf). Enligt 15 § skall socialstyrelsen i egenskap av uppsiktsmyndighet ombesörja verkställigheten av utslag angående inta-

SPECIALMOTIVERING TILL ALTERNATIV I.

6]

gande å arbetshem, därvid i främsta rummet skall ske en prövning av frågan vilket arbetshem som med hänsyn till den dömdes typ är lämpligast. Närmare bestämmelser om de principer som skola tillämpas vid denna verksamhet torde kunna utfärdas i administrativ ordning. 16 §. De i denna paragraf meddelade bestämmelserna äro endast att betrakta som rambestämmelser, vilka skola kompletteras genom administrativa stadganden. 17 §. I enlighet med de principer som gälla för skyddsåtgärderna är tidrymden för kvarhållandet i arbetshem relativt obestämd; inom viss maximitid är behandlingens långvarighet beroende av den intagnes uppförande. Maximitiden har föreslagits utgöra två år för dem som intagits efter domstols beslut och ett år för dem som frivilligt ingått. Att tiden två år valts sammanhänger med önskvärdheten av att den intagne skall kunna vänjas till arbete under en icke alltför kort tidrymd ävensom att han i fall av behov skall kunna bibringas erforderlig yrkesutbildning. I allmänhet kan tillstånd för den intagne att kvarstanna å arbetshem utöver maximitiden beviljas allenast en gång och detta för en tid av högst ett halvt år. Denna tidrymd har ansetts tillräcklig för att anpassa tiden för utskrivningen efter möjligheterna att erhålla arbete. Beträffande dem vilkas arbetsförmåga är nedsatt torde emellertid så stora svårigheter att erhålla arbete kunna yppa sig att sex månader icke är tillräckligt, varför möjlighet beretts dessa att upprepade gånger erhålla tillstånd att kvarstanna, varje gång för en tid av högst två år. 18 §. Reglerna om utskrivning från arbetshem överensstämma till sina huvudlinjer med motsvarande regler beträffande övriga skyddsåtgärder. Någon viss minimitid för vistelsen å arbetshemmet har dock icke ansetts erforderlig, utan kan utskrivning jke när helst hemmets styrelse finner de i andra stycket av förevarande paragraf uppställda förutsättningarna föreligga. 19 §. Denna paragraf fastställer tidpunkten för den obligatoriska prövningen av frågan om utskrivning. 20 §. I fråga om tillsyn enligt denna paragraf skall i princip gälla samma regler som för övervakning enligt 5 § andra stycket. Närmare bestämmelser om tillsynens utövande torde böra utfärdas i administrativ ordning. 21 §. I vissa fall skulle det måhända vara önskvärt med en förlängning av interneringstiden då vederbörande på grund av tredska återhämtas efter ut-

62 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

skrivning på prov. Det torde dock kunna anföras betänkligheter mot ett dylikt system på grund av de jämförelsevis ringa förseelser som ligga till grund för beslutet om intagande. I viss mån torde emellertid bestämmelsen i förevarande paragraf att den tid under vilken vederbörande vistats utom arbetshemmet icke skall medräknas vid bestämmandet av maximitiden kunna tjäna samma syfte. 22 §. Denna bestämmelse bör kompletteras med stadganden i syfte att möjliggöra efterlysning i polisunderrättelser av från arbetshem avvikna personer. 23 §.

Frågan om forum för besvär över beslut av styrelse för arbetshem, såvitt angår det klientel varom här är fråga, kan tänkas löst på flera sätt. En anordning vore att i överensstämmelse med 78 § i lagen om fattigvården låta besvären prövas av länsstyrelse. Vidare skulle det kunna anföras skäl för att överlåta prövningen till domstol, och slutligen kan den anordningen tänkas att socialstyrelsen blir besvärsmyndighet. Utkastet har preliminärt stannat vid sistnämnda ståndpunkt. Genom en omorganisation av arbetshemmen i överensstämmelse med de riktlinjer som ovan angivits är det tydligt att socialstyrelsen såsom uppsiktsmyndighet kommer att utöva ett högst avgörande inflytande över hemmens verksamhet, och det torde vara i full överensstämmelse med uppsiktsmyndighetens funktion i övrigt, om densamma jämväl bleve besvärsinstans. Mindre lämpligt torde det däremot vara att i ett system med förstatligade arbetshem och med statlig uppsiktsmyndighet hänskjuta prövningen av frågan om t. ex. vistelsens längd till ett fristående administrativt organ, länsstyrelsen. Till förmån för besvärsprövning av judiciell myndighet kunna naturligen anföras rättssäkerhetssynpunkter, men på grund av behandlingens kortvarighet och dess avsaknad av repressiv karaktär göra sig dessa synpunkter mindre starkt gällande. Utkastets ståndpunkt i denna fråga måste naturligen medföra en omprövning av frågan om besvärsorganet för dem som intagits i arbetshem jämlikt lagen om fattigvården eller barnavårdslagen. För att icke missbruk av besvärsrätten skall förekomma har till densamma anknutits vissa inskränkande föreskrifter. Således inträder ej rätt till besvär över beslut, varigenom framställning om utskrivning avslagits förrän klaganden vistats å arbetshemmet, minst sex månader eller, om han frivilligt ingått å arbetshemmet minst tre månader. Några betänkligheter mot dessa inskränkande regler torde icke behöva ifrågakomma, särskilt som intagandet i arbetshem beträffande förstnämnda kategori å arbetshem intagna är omgärdat med så starka garantier ur rättssäkerhetssynpunkt som fallet är. Har klagandens besvär avslagits, inträder rätt för klaganden till ny prövning av besvär först sedan sex månader förflutit, vilken bestämmelse jämväl torde uppfylla skäliga krav på rättssäkerhet, samtidigt som garantier skapats mot missbruk av klagorätten.

SPECIALMOTIVERING TILL ALTERNATIV I.

24 §.

Denna bestämmelse äger motsvarighet i 19 § i lagen om tvångsuppfostran samt 1 § i lagen om ungdomsfängelse. Den har samma syfte som nämnda stadganden, nämligen att förekomma att en påbörjad behandling med huvudvikten lagd på fostrande åtgärder avbrytes för undergående av straff. Inskränkningen i åtalsrätten avser brott av lindrigare natur, d. v. s. sådana där böter förekomma i straffskalan, antingen enbart eller tillsammans med frihetsstraff. Med hänsyn till den ändrade instruktion för stadsfiskalerna i Stockholm som utfärdats den 2 april 1937 (S. F. S. 1937: 139) föreslås den funktion som i lagarna om tvångsuppfostran och ungdomsfängelse tillägges överståthållarämbetet vid åtalsfrågans avgörande här tillagd förste stadsfiskalen i Stockholm. Om förvandling av böter som ådömts den som intagits i arbetshem se utkast till lag om ändring av 9 § i lagen om verkställighet av bötesstraff. 1

Utkastet till lag ang. ä n d r i n g i vissa d e l a r a v b a r n a v å r d s l a g e n . 16 §. Denna ändring hänför sig — liksom den föreslagna ändringen i 38 § fattigvårdslagen — närmast till det i 7 § i lagutkastet om åtgärder mot vissa sedeslösa givna stadgandet att övervakaren har att utföra närmare angivna uppgifter under samarbete med offentliga och enskilda institutioner. Därjämte anknyter den till de uppgifter som åvila tillsyningsmän för på prov utskrivna, vilka uppgifter icke angivits i lagtexten utan torde böra upptagas i instruktion, utfärdad i administrativ ordning. 22 § d . Se allmänna motiveringen s. 30 f. 22a§. Med hänsyn till brottsbeskrivningen i 18 kap. 12 a § och 13 § andra stycket strafflagen torde visserligen kunna förutsättas att de flesta av dem som göra sig skyldiga till brott mot dessa paragrafer fylla de i 22 § d) angivna kriterierna för samhällsingripande och att polismyndigheten sålunda jämlikt 17 § barnavårdslagen har att göra anmälan därom till barnavårdsnämnd resp. ungdomsnämnd, men betydelsen av det föreslagna stadgandet ligger däri att åtal ej får väckas förrän nämnden tagit ställning till frågan huruvida den vill vidtaga åtgärd. Den utredning polismyndigheten har att verkställa inskränker sig till förhållandena kring den brottsliga gärningen; person- och miljöutredning åter ankommer på vederbörande nämnd. 1

Se s. 64.

64 PROMEMORIA ANG. ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

Mera detaljerade bestämmelser om kommunikation mellan polismyndighet och barnavårdsorgan torde böra utfärdas i administrativ ordning. Den här föreslagna bestämmelsen har betydelse även för det fall att lagen om åtgärder mot vissa sedeslösa utformas i enlighet med alt. II. 31 §. Ändringarna i denna paragraf äro dels en redaktionell ändring i tredje stycket, motiverad av den föreslagna ändrade lydelsen av 22 § d) och dels bestämmelserna i sista stycket om vissa tidsfrister för nämndens eller ordförandens beslut. Innebörden av sistnämnda stadganden är som synes att efter anmälan inkommit till nämnden skall denna eller dess ordförande fatta beslut i kvarhållandefrägan inom två dygn därefter. Sista punkten i stadgandet har allenast avseende å de fall, där beslut om kvarhållande fattats.

Utkastet till lag o m ändring av 9 § i lagen o m v e r k s t ä l l i g h e t av bötesstraff. I 23 § i utkastet till lag om åtgärder mot vissa sedeslösa, alt. I, har föreslagits införandet av viss åtalsrestriktion i fråga om lindrigare brott, begångna av en i arbetshem intagen person. Förevarande lagändring åsyftar det fall att beslut om förvandling av böter meddelats angående sådan person. Stadgandet är grundat å samma skäl som föreligger i fråga om övriga i 9 § omförmälda anstalter, nämligen att det ur vårdsynpunkt är förenat med stora olägenheter att behandlingen avbrytes för avtjänande av ett kortvarigt förvandlingsstraff. Till kommitténs beaktande har hänskjutits en den 26 maj 1937 dagtecknad, av statens inspektör för fattigvård och barnavård till statsrådet och chefen för justitiedepartementet gjord framställning om sådan ändring av förevarande paragraf att densamma blir tillämplig å sådana i arbetshem jämlikt nu gällande bestämmelser intagna personer, vilka vistats där under en sammanhängande tid av minst tre månader. Kommittén har ännu icke tagit ställning till detta spörsmål, vilket sammanhänger med frågan om de förändringar i lagarna om fattigvården och barnavården som föranledas av den föreslagna lagstiftningen. Behandlingen av denna fråga, som i sin tur är beroende av den slutliga utformningen av lösdriverilagstiftningen, måste därför tills vidare anstå. Det bör anmärkas att de upptagna utkasten till följdförfattningar ej avse att vara uttömmande.

Bil. E.

Sammanfattning av yttranden över kommitténs promemoria jämte lagutkast angående åtgärder mot vissa sedeslösa m. m. I. Utkastet till lag om ändring i vissa delar av 18 kap. strafflagen. A.

Kriminalisering.

I de inkomna yttrandena har man ofta, i samband med att man fattat ståndpunkt till de tre olika alternativ kommittén utarbetat och framlagt skäl för den fattade ståndpunkten, uttalat sig i frågan, huruvida en kriminalisering av vissa gärningar som stå i samband med de tillfälliga könsförbindelserna är påkallad eller önskvärd. Denna fråga kan emellertid även behandlas självständigt, och så har i några yttranden skett. I åtskilliga yttranden har man, utan att fatta ståndpunkt i denna fråga, uttalat sig angående särskilda spörsmål som hänföra sig till de föreslagna ändringarna i strafflagen. Kriminalisering i den omfattning kommittén föreslagit har uttryckligen tillstyrkts i några yttranden. Så är fallet med socialstyrelsen, poliskamrarna i Göteborg och Hälsingborg, styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, styrelsen för Sveriges advokatsamfund och FredrikaBremer-förbundets förvaltningsutskott. Såsom en särskild förtjänst har i ett par yttranden framhållits, att de angivna handlingarna skola beivras vare sig de begås av köparen eller säljaren inom prostitutionsföreteelsen. Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har ej något att erinra mot tillägget till 13 § i 18 kap. strafflagen men avstyrker införandet av den föreslagna 12 a § i samma kapitel, enär styrelsen funnit tillräckliga skäl icke föreligga för kriminalisering av förledande till otukt eller främjande av otuktigt levnadssätt utöver vad som redan gäller enligt 11 och 12 §§ i nämnda kapitel. Därvid har styrelsen särskilt framhållit de avsevärda svårigheter som säkerligen komme att yppa sig för förebringande av bevisning rörande brottslighet enligt den föreslagna paragrafen. I några yttranden har man tagit avstånd från all ytterligare kriminalisering av handlingar som stå i samband med den vanemässiga otukten. Professorn H. Sjöbring, som i sin egenskap av ledamot i styrelsen för tvångsarbetsanstalten i Landskrona avgivit eget yttrande, har däri förklarat att det syntes angeläget att undvika formell kriminalisering. Såsom motivering härför har han anfört, att det säkerligen vore av största betydelse för ett gott resultat, att man så mycket som möjligt sökte bygga på personens egen goda vilja till bättring, ej mindre då det gällde sedeslöshet än då det gällde alkoholism. Detta betydde att tvång så långt möjligt borde undvikas och inlindas, ty tvång väcker motstånd och trots. Det ideala vore att personen själv med förtroende sökte hjälp såsom hos en läkare. Verkställande utskottet i riksförbundet Svenska städers polismän har förklarat sig anse det omotiverat att införa en kriminalisering av prostitutionsföreteelsens självrekrytering och dess anstötliga yttringar. Vad man därmed skulle vinna vore endast att prostitutionen sökte sig nya vägar. Det kunde ifrågasättas om ej vissa förhållanden i samhället, vilka ur social synpunkt ej kunde betecknas såsom miss-

66 YTTRANDEN ÖVER KOMMITTÉNS PROMEMORIA ANG. SEDESLÖSA.

förhållanden, bland annat tendensen till förskjutning uppåt av åldersgränsen för ingående av legitima förbindelser, gåve prostitutionsföreteelsen såsom sådan ett visst existensberättigande. Den primära orsaken till denna företeelse vore en sociologisk process, på vars grundval man av rent humanitära och sociala skäl ej syntes böra konstruera brottslighet. Tillskapandet av ett differentierat system för behandling speciellt av kvinnliga lösdrivare, vilket syntes vara synnerligen angeläget, torde mycket väl kunna ske utan den föreslagna kriminaliseringen. Det har uttryckligen framhållits i ett par yttranden att den vanemässiga otukten såsom sådan icke kunde eller borde straffbeläggas. Stockholms kyrkliga socialråd har uttalat farhåga för att kriminalisering i den föreslagna omfattningen i praktiken komme att leda till, att de föreslagna personer det här gällde snart lärde sig att iakttaga en viss försiktighet i sitt yttre uppträdande, men i stället åstadkomme, att vi finge en underjordisk men till sina moraliska och sociala verkningar samhällsundergrävande och växande prostitution. Även föreningen Sveriges poliskommissarier hör till dem som avböjt kriminalisering, varvid föreningen åberopat, att den föreslagna kriminaliseringen skulle komma att verka orättvis och bli svår att tillämpa samt ej heller lämna tillräckliga garantier för samhällets skydd mot de vådor, som prostitutionen medför i olika avseenden. Föreningen anser dock att möjlighet till tvångsåtgärder mot de prostituerade bör bibehållas, men anser att beslutanderätten beträffande dessa åtgärder bör ligga hos länsstyrelserna. Efter att hava framhållit, att det vore självklart att ordning och anständighet på offentliga platser måste upprätthållas samt att hemfriden borde skyddas, har Svenska kvinnors medborgarförbund förklarat, att det vore tvivelaktigt om tilllägget till 13 § i 18 kap. strafflagen vore behövligt, då det ju redan funnes bestämmelser om förargelseväckande beteende. I samband därmed har förbundet understrukit, att alla bestämmelser som avsåge förseelser i samband med prostitutionen borde tillämpas lika å båda könen och icke enbart eller ens företrädesvis å den kvinnliga parten i prostitutionsföreteelsen. Den föreslagna 12 a § har förbundet förklarat sig icke kunna godtaga. Den vore enligt förbundets åsikt ägnad att lägga skulden för förförelsen på orätt håll, då den enligt motiveringen vore avsedd att tillämpas endast på prostituerade kvinnor, som lockade unga oerfarna kvinnor in på samma bana. Det hade förbisetts, att den så att säga konkreta förförelsen komme från kunden, som förbleve oåtkomlig och när som helst kunde upprepa förförelsen. Koppleribestämmelsen torde vara lämplig att använda i sådana fall, där någon form av ekonomisk vinning förelåge hos den som förmedlade prostitutionsbekantskaper. Legitimerade läkaren Gerda Kjellberg, doktor Alma Sundqvist och advokaten Eva Anden hava anfört, att det förefölle som om hemfriden grannar emellan riktigare borde skyddas genom bestämmelser i hyreslagen, vilka bestämmelser även borde avse andra allvarliga störningar än dem som ske genom otuktigt levnadssätt. B. 18 kap. 12 a § strafflagen. Beträffande brottsbeskrivningen har i några yttranden uttalats, att densamma icke vore tillräckligt tydlig. Sålunda har styrelsen för Föreningen Vaksamhet, inom vilken olika meningar gjort sig gällande i fråga om behovet och nyttan av denna paragraf, menat att formuleringen lämnade alltför stort spelrum åt godtycke vid tillämpningen och gåve stöd åt uppfattningen, att man ej kunde fordra samma moral av en man som av en kvinna. Styrelsen för föreningen Skyddsvärnet i Stockholm har anfört, att paragrafen vore odistinkt och alltför omfattande samt kunde giva anledning till tolkningar som kommittén nog ej avsett. Fordran på uppsåt borde föreskrivas.

UTKASTET TILL LAG OM ÄNDRING AV 18 KAP. STRAFFLAGEN.

67 Även styrelsen för Svenska skyddsförbundet, som överhuvud ansett det tvivelaktigt om paragrafen borde upptagas i strafflagen, har anmärkt på brottsbeskrivningen. Enligt styrelsens mening vore misstolkningar icke uteslutna. Man kunde fråga sig om endast kopplare avsåges. Eller åsyftades även t. ex. det fall att ett par förförare gemensamt förledde en ungdom till otukt med dem? Beträffande förmedlande och främjande av otuktigt levnadssätt kunde man vidare fråga, om det fordrades uppsåt eller icke samt om ordet sådant syftade även på bestämningen för vinnings skull eller endast på bestämningen otukt med andra i tillfälliga förbindelser. I sin nuvarande form kunde paragrafen medföra de absurdaste konsekvenser. Ordalagen, som vore omfattande och odistinkta, kunde komma en alltför nitisk myndighet att under paragrafen inrangera snart sagt både dansbane- och varictéägare, ja nästan alla innehavare av nöjesetablissement. Sammanförandet av unga män, med veckans avlöning i fickan, och unga kvinnor, som sökte både nöjet och ett förstärkande av sin magra kassa, kunde utan tvivel anses som ett främjande av otuktigt levnadssätt. Sådant som föreställningar av mer eller mindre sedeslös art och utbjudande av skabrös litteratur kunde med god vilja tolkas som förledande till otukt, och det torde icke vara arrangörer eller utbjudare obekant, att otukten å ena partens sida oftast skedde för vinnings skull. Om denna paragraf infördes i strafflagen borde den endast avse de grövsta formerna. Bevissvårigheterna hava i några yttranden understrukits. Socialstyrelsen, som ansett det befogat att komplettera 18 kap. 11 och 12 §§ strafflagen med den föreslagna 12 a § för att bereda samhället möjlighet att stäv ja de i brottsbeskrivningen angivna handlingarna, har förklarat att det helt naturligt vore i hög grad önskvärt att förhindra prostitutionens rekrytering samt att den föreslagna paragrafen i viss mån torde göra det möjligt att stävja rekryteringen. Anledningen till att kvinnor förfölle till prostitution, vilket enligt vad statistiken utvisade i övervägande flertalet fall skedde före 21 års ålder, vore måhända icke blott en viss predisposition utan även den omständigheten, att de yngre kvinnorna i regel förleddes till yrkesmässig skörlevnad av äldre kamrater, vilka helt eller delvis försörjde sig på prostitution. Styrelsen ansåge emellertid, att det komme att bliva en vansklig sak att medelst denna paragraf bekämpa rekryteringen, bland annat på grund av de svårigheter som kunde uppstå vid förebringande av bevisning. Efter att på sätt förut berörts hava avrått de föreslagna ändringarna i strafflagen har verkställande utskottet i riksförbundet Svenska städers polismän i fortsättningen anfört, att samhällets åtgärder givetvis vore påkallade i fråga om prostitutionens nyrekrytering och formerna därför. Emellertid syntes man, enligt utskottets mening, därvidlag knappast uppnå en tillfredsställande effektivitet genom kriminalisering av de handlingar som avsåges i 12 a §, ty man måste förutsätta, att avsevärda svårigheter komme att uppstå vid försök att fastslå den förledandes motiv. För straffbarhet fordrades konstaterande av avsikt att förleda någon som ej fyllt 21 år att för vinnings skull öva otukt med andra i tillfälliga förbindelser. Utskottet hyste farhåga för att en bestämmelse tillskapades, beträffande vilken med fog kunde antagas att den icke ginge att upprätthålla i praktiken. Styrelsen för Föreningen Vaksamhet har anfört att paragrafen, med den avfattning den erhållit, erbjöde stora svårigheter i tillämpningen. Att bevisa att en annan kvinna avsiktligt, ty så måste det vara, verkat förledande, vore naturligtvis mycket svårt, åtminstone om man ej kunde visa att hon fått betalt i någon form för att hon förmedlat en viss bekantskap. Kunde vinning bevisas fölle förseelsen under koppleriparagrafen, vilken gällde även om den förledda vore över 21 år, vilket naturligtvis vore en fördel. Efter att hava framhållit att de av kommittén föreslagna skyddsåtgärderna vore avhängiga av de gärningar, kommittén velat kriminalisera, har häradshövdingen Ragnar v. Koch påpekat, att kommittén utvalt allenast några få gärningar, vilka ansetts utgöra direkt anstötliga former av prostitution, däribland att ungdom förled-

68 YTTRANDEN ÖVER KOMMITTÉNS PROMEMORIA ANG. SEDESLÖSA.

des till prostitution, ej till otukt vilket ansetts stöta på alltför stora bevissvårigheter. Det syntes vara en opåkallad inskränkning i stadgandets tillämpning att, såsom i motiveringen framhållits, det förutsattes, att fråga vore om ett vanemässigt ingående av fria förbindelser från den förleddes sida, ty den som en gång prostituerat sig hade säkerligen i flertalet fall brutit isen och fortsatte därför i regel. Svårigheten att bevisa, att förledandet avsett vanemässigt övande av otukt i tillfälliga förbindelser för vinnings skull, vore säkerligen så stor att även därigenom stadgandets tillämplighet avsevärt begränsades. Den förleddas utsagor kunde i regel knappast tillerkännas bevisvärde. Kommitténs ståndpunkt, att paragrafens tillämplighet bör inskränkas till de fall då den förledde är under 21 år, har man i några yttranden gjort invändningar mot. I denna del har styrelsen för stadsmissionen i Stockholm förklarat sig anse det synnerligen otillfredsställande, att ansvarigheten begränsats på detta sätt. Erfarenheterna utvisade ju att prostitutionsklientelet till mycket hög procent utgjordes av intellektuellt eller karakterologiskt mindervärdiga individer, vilka vid uppnådda 21 år fortfarande kunde stå på en 11—12-årings utvecklingsnivå. Det vore en samhällelig orättvisa att bekläda dessa med en myndighet, som de själva icke kunde utnyttja men som andra begagnade till deras fall. Om den berörda begränsningen borttoges skulle inga personliga eller samhälleliga rättigheter sättas på spel men stora möjligheter till skydd för de svaga och till rättmätigt inskridande mot människofördärvare skulle vinnas. Motsvarande synpunkter hava framförts av Stockholms kyrkliga socialråd, som med stöd av sin erfarenhet från en omfattande verksamhet bland detta klientel gjort gällande, att majoriteten därav utgjordes av personer som vore sent utvecklade och gjorde skäl för benämningen barn ända till 25-årsåldern. Socialrådet har funnit det ologiskt och, trots vad i motiven framhållits till försvar för paragrafens formulering, omotiverat att här sätta en åldersgräns. Om ett förfarande vore brottsligt och borde beläggas med straff, så borde straffrihet icke beviljas därför att brottet begåtts mot en person över 21 år. Även häradshövdingen Ragnar v. Koch har uttalat sig mot denna begränsning. Han har påpekat att ett avsevärt antal kvinnor, särskilt från landsbygden, torde förfalla till prostitution även efter 21 år samt att det kunde ifrågasättas om, såsom kommitén påstått, bevissvårigheterna vore större då det gällde dylika kvinnor. Styrelsen för stadsmissionen i Stockholm har framfört även ett annat önskemål om utvidgning av lagens möjligheter. Styrelsen har ansett det vara av största vikt att antingen denna lag eller lösdrivarlagen erhölle sådant innehåll, att den medgåve ett effektivt inskridande mot personer, som hölle hus åt eller eljest beskyddade de prostituerade, ty erfarenheten visade, att alla försök att hjälpa en prostituerad kunde bliva resultatlösa på grund av sådana personers verksamhet. Legitimerade läkaren Ada Nilsson och doktor Andrea Andreen hava i fråga om denna paragraf anfört, att den förmedlande lockelse andra prostituerade säges utöva aldrig kunnat komma till stånd, om icke å ena sidan den betalande kunden ständigt vore villig att finansiera företeelsen och å andra sidan behov av och begär efter nöjen funnes. Paragrafen, som vore riktad mot de prostituerade kvinnorna, kunde föra bort en och annan sådan kvinna ur marknaden, men den torde få föga preventiv effekt och bleve med all sannolikhet verkningslös såsom medel till ungdomens skydd och mot prostitutionens rekrytering, då man ej ginge till roten. Kriminaliseringen borde omfatta kundens sexuella utnyttjande av en psykisk undermålig eller ekonomiskt nödställd kvinna, som redan vore eller löpte fara att bliva prostituerad. Beträffande straffet för brott mot denna paragraf har styrelsen för FredrikaBremer-förbundet ifrågasatt huruvida icke, med bänsyn till olämpligheten av att böter utdömdes till vilkas erläggande kvinnorna skaffade sig tillgångar genom sedeslöst leverne, särskilt stadgande borde införas av innebörd att böter som ej omedelbart erlades skulle förvandlas enligt allmänna strafflagen.

UTKASTET TILL LAG OM ÄNDRING AV 18 KAP. STRAFFLAGEN.

69 C. Tillägget till 18 kap. 13 § strafflagen. Yttrandena från styrelsen för föreningen Skyddsvärnet i Stockholm, verkställande utskottet för riksförbundet Svenska städers polismän och Svenska kvinnors medborgarförbund innehålla den anmärkningen, att tillägget icke vore tillräckligt tydligt avfattat för att hindra godtycke vid tolkningen. Utskottet har sålunda anfört, att det lämnats en alltför vid marginal för att subjektiva omdömen läggas till grund för domstolarnas avgöranden. Straffbarheten hade visserligen utsträckts så långt, att även passivitet som måste anses innebära utbjudande till otukt vore straffbar, vilket torde i någon mån eliminera möjligheten till alltför fritt spelrum för subjektiviteten, men en sådan räckvidd vore omotiverad. Under alla omständigheter kunde man ej bortse från att lagens tillämpning komme att i hög grad vara beroende av en rent personlig moralisk inställning och att sålunda fara förelåge, att dess tilllämpning skulle gripa in i privatlivet på ett sätt, som komme att giva den karaktären av en morallagstiftning, exklusiv för en viss kategori av kvinnor; en utveckling som kommittén själv förklarat sig icke vilja gå med på. I viss motsättning härtill stå vissa uttalanden av häradshövdingen Ragnar v. Koch. Han har beträffande störande av närboende och anstötliga former av närmande anfört, att dessa båda slag av gärningar numera torde vara utmärkande för ett ganska ringa antal prostituerade. De mest förslagna och de mest samhällsvådliga av dem visste i regel alt akta sig för anmärkningar i sådant hänseende. Det vore måhända huvudsakligen de mest förfallna som kunde åtalas enligt dessa bestämmelser. Sedan det blivit känt att en dylik förseelse kunde föranleda skyddsåtgärder komme för visso vaksamheten att ytterligare skärpas. Erfarenheten visade att de prostituerade under olika perioder valt olika former för sitt näringsfång. Sedan i Stockholm polisens uppmärksamhet på gatorna skärpts, hade restaurangprostitutionen blivit den dominerande. Huruvida denna vore att föredraga framför gatuprostitutionen kunde lämnas därhän, även om det givetvis vore en fördel om gatorna kunde befrias från denna trafik. Socialstyrelsen, som icke velat motsätta sig den föreslagna kriminaliseringen ehuru styrelsen icke vore övertygad om nödvändigheten av densamma, har ansett beskrivningen på offentlig provokation till otukt icke vara väl funnen. Denna erinran riktades särskilt mot ordet anstötligt. Såsom brottsbestämning hade angivits, icke en objektiv egenskap hos handlingen utan en subjektiv känsla hos personer som iakttagit den. Olika människor reagerade emellertid mycket olika på en och samma handling, liksom ock samma människa kunde reagera mycket olika vid skilda tidpunkter. Det bleve därför nödvändigt för den som skulle avgöra om brott förelåge att själv bedöma, om de som funnit ett beteende anstötligt också haft tillräckliga skäl att göra detta, vilket bedömande i sin ordning utgjorde ett nytt subjektivt värderande. För att förtydliga vilka handlingar eller yttranden som avsåges borde ordet anstötligt ersättas med ett objektivt beskrivande uttryck såsom närgånget, efterhängset eller liknande. Genom en dylik ändring skulle förslaget komma att täcka samtliga fall som angåves i motiven. Beträffande innebörden av ordet anstötligt har häradshövdingen Ragnar v. Koch, efter att hava erinrat om att ordet av kommittén tolkats så, att syftet med provokationen till otukt måste stå klart för envar, förklarat att detta icke torde stämma med det allmänna språkbruket och knappast kunde vara riktigt. Människor av olika åskådning reagerade olika inför företeelser av denna art. En hel del människor funne måhända intet anstötligt i att unga flickor, som icke uppträdde ohyfsat eller högljutt, kväll efter kväll besökte olika danstillställningar, fastän det vore klart att besöken skedde i vinningslystet syfte. Men många andra, däribland de som genom socialt arbete eller eljest kommit att ömma för ungdomen, funne det i hög grad anstötligt att unga kvinnor skulle ha möjlighet att på detta sätt, låt vara

70 YTTRANDEN ÖVER KOMMITTÉNS PROMEMORIA ANG. SEDESLÖSA.

under ett yttre sken av anständighet, gå sin undergång till mötes utan att samhället ingrepe. Legitimerade läkaren Gerda Kjellberg, doktor Alma Sundqvist och advokaten Eva Anden hava anfört, att det vore svårt att bedöma i vilken utsträckning den föreslagna bestämmelsen skulle kunna tillämpas på de nuvarande formerna av köpslagan. Detta särskilt med hänsyn till den säkerligen oövervinneliga svårigheten att rättvist och objektivt och lika för alla, framför allt köpare och säljare, bestämma begreppet anstötligt. Anständigheten hade hittills friat den manliga parten. Skulle anstötligheten bedömas lika för båda parterna torde anständighelsbegreppet i praktiken få reformeras. Om sedlighet och moral vore det tydligen icke fråga, eftersom paragrafen icke i och för sig med straff belade uppfordran till otukt eller utbjudande därtill utan endast de anstötliga formerna. Emellertid borde det finnas bestämmelser lika för alla, avsedda att drabba gärningar som sårade tukt och sedlighet, medförde fara för andras förförelse eller störde gatufriden. Under förutsättning att lagen gällde lika för alla och att man ej hade mindre krav på anständighet hos köparen än hos säljaren, kunde de tillstyrka tillägget. Medicinalstyrelsen har ansett att bestämmelsen om störande av närboende borde, för att icke lämna rum för godtycke vid tillämpningen, begränsas till att avse fall av grovt störande. Även styrelsen för Svenska skyddsförbundet har förmenat att kriminalisering, därest sådan komme till stånd, borde inskränkas till de grövsta formerna. T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm Eugen Glas har emellertid framhållit, att full laga bevisning om exempelvis för närboende störande levnadssätt endast i sällsynta undantagsfall torde kunna åvägabringas. Den sistnämnde har påyrkat sådan ändring av tilläggets avfattning, att straffbeläggningen omfattade även ett anstötligt utbjudande av annan till otukt i sådana fall där förfarandet icke kunde åtkommas med stöd av övriga bestämmelser i 18 kap. strafflagen, ävensom kriminaliseringens utsträckning till att omfatta samtliga fall då anstötligt uppfordrande eller utbjudande till otukt kunde iakttagas från allmän plats. Fall där en prostituerad från ett fönster i sin bostad på anstötligt sätt uppmanade förbipasserande att komma in för att öva otukt torde eljest ej bliva straffbara. Kriminalkommissarien Nils Lundholm i Stockholm har invänt, att genom begränsningen av platsen för provokationen till sådant ställe varom i 11 kap. 15 § strafflagen förmäles de s. k. nattklubbarna blivit undantagna. Beträffande möjligheterna att ingripa mot de prostituerades kunder har socialstyrelsen förklarat, att kundkretsen genom en noggrann tillämpning av 18 kap. 13 § strafflagen i detta lagrums nuvarande omfattning skulle kunna åtalas, samt uppgivit, att så med framgång förfarits av polismyndigheten i en av rikets större städer. Då det torde finnas en utbredd kvinnoopinion för ett mera effektivt ingripande mot kundkretsen, och då kommitténs avsikt syntes vara att åstadkomma icke en ren könslagstiftning utan bestämmelser som skulle bliva tillämpliga jämväl på dem som inläte sig på köpslagan med kvinnor, funne styrelsen icke skäl motsätta sig den föreslagna bestämmelsen. Såväl styrelserna för Fredrika-Bremer-förbundet, Svenska skyddsförbundet och Föreningen Vaksamhet som legitimerade läkaren Ada Nilsson och doktor Andrea Andreen hava understrukit vikten av att de föreslagna bestämmelserna vore lika tillämpliga å män och kvinnor. I anslutning härtill hava de båda sistnämnda uttalat önskvärdheten därav, att uttrycket utbjuder sig därtill, vilket hade en biklang av att fråga vore om att sälja något, utbyttes mot uttrycket inbjuder därtill. Däremot har verkställande utskottet för riksförbundet Svenska städers polismän på tal om alternativ III anfört, att de företeelser som avsåges i 12 a § och tillägget till 13 § torde hos kundkretsen endast i ytterst sällsynta undantag förekomma såsom ett för individen och hans livsföring utmärkande drag, detta i motsats till vad

UTKASTET TILL LAG OM ÄNDRING AV 18 KAP. STRAFFLAGEN.

förhållandet vore med de prostituerade, varför ur denna synpunkt ett uteslutande av kundkretsen från lagens tillämplighetsområde torde vara fullt befogat. I ett yttrande har ifrågasatts huruvida icke i såväl 12 a § som i 13 § i 18 kap. strafflagen borde givas hänvisning till den föreslagna bestämmelsen i barnavårdslagen enligt vilken åtgärd enligt sistnämnda lag skulle träda i stället för straff, då gärningsmannen vore under 21 år.

II.

Utkastet till lag om åtgärder mot vissa sedeslösa. A. Lagens tillämpningsområde.

Med utgångspunkt från vad kommittén föreslagit kan man indela yttrandena, i vad de angå området för lagens tillämpning, i tre olika grupper, nämligen sådana som intaga samma ståndpunkt som kommittén, sådana som förorda en vidsträcktare tillämpning så att prostitutionen såsom sådan angrepes samt sådana som föreslå en mera begränsad tillämpning än vad kommittén föreslagit. Kommitténs ståndpunkt har godkänts, i något fall med tvekan, i yttrandena från socialstyrelsen, förste polisintendenten i Stockholm Knut Rydholm, poliskammaren i Norrköping, styrelserna för arbetshemmet Emaus för kvinnor, föreningen Sveriges stadsdomare, Svenska stadsförbundet, Skyddsvärnet i Kopparbergs län och Samariterhemmet i Uppsala. Såsom motivering för den ståndpunkt de sålunda intagit hava Knut Rydholm och poliskammaren i Norrköping anfört, att en lagstiftning byggd på principen om tvångsåtgärder mot vuxna prostituerade kvinnor enbart på grund av deras levnadssätt icke skulle kunna rättvist tillämpas utan måste bliva beroende på slumpen, vilket skulle kunna medföra olidliga konsekvenser, varjämte den skulle ställa myndigheterna inför alltför grannlaga avgöranden. Poliskammaren har tillagt att det, för att en sådan lagstiftning skulle bliva effektiv, skulle erfordras ett sedlighetspolisväsen med rätt att göra långt gående undersökningar i vissa medborgares privatliv. Medicinalstyrelsen har anfört, att styrelsen icke kunde underlåta att giva uttryck åt farhågan, att allt för energiska repressiva åtgärder mot prostitutionen kunde tänkas huvudsakligen träffa och därifrån avskilja ett folkmaterial av lägre värde och därigenom framkalla en i och för sig icke önskvärd ytterligare förskjutning av företeelsen i fråga på sådant sätt, att den komme att omfatta ett mera värdefullt folkmaterial, som därvid utsattes för prostitutionens allvarliga följder i form av sterilitet och allmänt förfall, en verkan som ur befolkningssynpunkt måste anses såsom direkt ogynnsam. Verkställande utskottet för riksförbundet Svenska städers polismän har funnit kommitténs motivering, att en till mogen ålder kommen persons sexuella liv måste anses höra privatlivet till intill det ögonblick då det därutöver föreligger omständigheter som kunna motivera samhällsåtgärder, i alla avseenden välbetänkt, men har dock ifrågasatt om ej 1 § andra stycket i 1885 års lösdrivarlag hade större möjlighet att tillfredsställa samhällets skäliga krav på rätt att ingripa mot handlingar av den art som där sägs. Till den andra gruppen höra yttrandena från överståthållaråmbetet, t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm Eugen Glas, kriminalkommissarien Nils Lundholm, fångvårdsstyrelsen, föreningen Sveriges poliskommissarier, styrelserna för Svenska skyddsförbundet, föreningen Skyddsvärnet i Stockholm och stadsmissionen i Stockholm, Stockholms stads ungdomsnämnd, Stockholms kyrkliga socialråd, Centralförbundet för socialt arbete och häradshövdingen Ragnar v. Koch. Överståthållaråmbetet har såsom sin åsikt uttalat, att en lagstiftning enligt de föreslagna linjerna skulle medföra, att åtgärder mot de prostituerade på grund av 14—389122.

Bilagor.

72 YTTRANDEN ÖVER KOMMITTÉNS PROMEMORIA ANG. SEDESLÖSA.

deras sedeslösa levnadssätt ytterst sällan skulle kunna företagas. Ingripande enligt kommitténs förslag i de fall då prostituerad förlett eller förhjälpt underårig till prostitution torde kunna ske allenast då handlingen med avsikt inriktats på den uppnådda effekten. Sådan avsikt torde emellertid sällan föreligga, utan förledandet skedde i regel genom att den prostituerade av oförstånd omtalade eller skröte över de ekonomiska fördelar som kunde utvinnas av ett sedeslöst levnadssätt. Även om dylik avsikt förelegat kunde sällan tillräcklig bevisning därom förebringas. Anstötligt uppträdande å offentlig plats vore icke förhanden, därest den prostituerade läte sig antastas eller själv antastade andra utan att samtidigt genom tal eller åtbörder såra anständighetskänslan. Med en dylik tolkning av stadgandet torde, åtminstone vad Stockholm anginge, de prostituerades uppträdande sällan kunna betecknas såsom anstötligt. Däremot torde tillfredsställande bevisning kunna åstadkommas angående störande levnadssätt från de prostituerades sida. Det vore att förvänta att kommitténs förslag skulle medföra en avsevärd begränsning i samhällets reaktion mot prostitutionen i jämförelse med de rådande förhållandena. Ingripandena komme att rikta sig mot prostitutionens bottenskikt, företrädesvis psykiskt defekta eller i det närmaste imbecilla personer. De mera högtstående prostituerade skulle säkerligen veta att bete sig på sådant sätt att de icke bleve föremål för några åtgärder. Även om en vuxen persons sexuella liv tillhörde privatlivet, så vore det dock ett samhällsintresse, att personer som av lättja eller lyxbegär hemfallit till prostitution förmåddes att ägna sig åt någon nyttig verksamhet. Även ur de prostituerades egen synpunkt kunde åtgärder anses befogade, då det förnedrande levnadssättet ofta för dem själva innebure ett svårt lidande. Alkoholistlagen vore bevis för att ingripande av sådant skäl icke vore främmande för modern socialvård. Om prostitutionen genom en tilltagande spridning hotade att mera allmänt undergräva den sexuella moralen, kunde samhället bliva nödsakat att söka undertrycka prostitutionen. Den förslappande och deprimerande tillvaro som de prostituerade förde bröte deras moraliska motståndskraft och gjorde dem predestinerade för brottslighet. I detta förhållande låge ytterligare ett starkt skäl att söka hindra prostitutionens spridning och att vidtaga hjälpåtgärder beträffande dem som redan hemfallit däråt. Det vore bättre att upprätta en person innan hon begått brott än efteråt. Liksom man genom straffhotet kunde hålla brottsligheten inom vissa gränser, syntes man genom repressiva åtgärder mot prostitutionen böra kunna hindra dess spridning till alltför vida kretsar. Kommitténs förslag torde medföra att samhällets reaktion mot prostitutionen praktiskt taget upphörde, och i följd därav torde prostitutionen så småningom komma att anses såsom tillåtlig. Det syntes troligt att en dylik uppfattning komme att på prostitutionens bana leda in en del svaga personer som tidigare av samhällets reaktioner hållits därifrån. Svårigheterna i fråga om rättstillämpningen finge icke föranleda till att varje samhällsingripande underlätes. Det vore ingalunda nödvändigt att upptaga de mest tveksamma fallen, utan för att hålla prostitutionen inom rimliga gränser torde det vara tillräckligt att ingripa mot de uppenbara fallen. Motsvarande synpunkter hava kommit till uttryck i yttrandena av Eugen Glas och Nils Lundholm. Den förstnämnde har påpekat betydelsen av förhandenvaron av en lagstiftning som medgåve åtgärder mot prostitutionen såsom sådan, så att samhället liksom hittills gåve uttryck åt sitt ogillande av densamma, vilket säkerligen i icke obetydlig omfattning verkat avhållande. Fångvårdsstyrelsen har såsom sin mening framfört, att kommittén uppdragit gränserna för lagens tillämpning alltför snävt, då lagen väl ytterst borde avse att åstadkomma förändrad livsföring hos människor som hemfallit åt otuktigt levnadssätt. Lagen skulle komma till användning endast vid de grövsta yttringarna av prostitution och komme med all sannolikhet att nå endast de allra djupast sjunkna, vilka redan hunnit så långt på utförsbacken, att föga eller intet hopp funnes om deras tillrättaförande. Det syntes emellertid ej lämpligt att enbart gentemot dessa

UTKASTET TILL LAG OM ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

människor föreskriva så omfattande och dyrbara åtgärder, vilka med största sannolikhet vore dömda att misslyckas. Givetvis borde lagstiftningen bereda möjlighet till hjälp även åt de mest förkomna, men ej med åsidosättande av effektiva åtgärder mot dem som ej hunnit så långt på vägen utför. De frivilliga organisationerna på området måste kunna räkna på stöd i lagstiftningen, och detta stöd måste utnyttjas, då enbart hjälpåtgärder ej ledde till resultat. Styrelsen för Svenska skyddsförbundet har förklarat, att vårdnämnden icke borde i sin verksamhet vara begränsad på sätt kommittén föreslagit utan tillerkännas uppgifter efter förebilden av vad som för nykterhetsnämnd funnes stadgat i 64 § rusdrycksförsäljningsförordningen och således äga till åliggande att övervaka sedlighetstillståndet inom kommunen och i det hänseendet vidtaga hjälpåtgärder, företrädesvis av förebyggande art, men i värsta fall även förordna om övervakning beträffande personer som syntes utsatta för fara att komma därhän, att de beginge brott mot de föreslagna straffbestämmelserna. Det har synts styrelsen för föreningen Skyddsvärnet i Stockholm betänkligt, att med straff belägga vissa arter av prostitution under det att andra kanske minst lika farliga arter därav lämnats utan beivran. Förfaringssättet kunde lätt leda till att de prostituerade sökte gestalta sitt liv så, att de icke kunde drabbas av den föreslagna lagen. Det vore ju allmänt känt att prostitutionen hade en otrolig förmåga att anpassa sig efter ändrade förhållanden. Därför borde de nya bestämmelserna vara så smidiga att de kunde användas även om prostitutionen sökte sig in på nya banor, enär man eljest löpte risk att den nya lagen bleve en lag på papperet. Vid ett effektivt ingripande enligt alkoholistlagen och sinnessjuklagen skulle klientelet säkerligen sjunka så starkt, att behovet av ny lagstiftning kunde ifrågasättas. Hjälpåtgärder på sociala indikationer borde, enligt vad Stockholms stads ungdomsnämnd förmenat, anordnas även gentemot sådana sedeslösa, som icke gjort sig skyldiga till prostitutionsförseelser. Den av kommittén föreslagna gränsdragningen komme utan tvivel att medföra ett uppsving för prostitutionens finare former med dess depraverande inflytande, särskilt på ungdomen. Vidare torde den med all sannolikhet komma att försvåra ungdomsnämndernas arbete för prostitutionens bekämpande, i synnerhet inom de åldrar som ligga närmast under myndighetsåldern. Sistnämnda skäl har åberopats jämväl av styrelsen för stadsmissionen i Stockholm som anfört, att det enskilda hjälparbetet skulle stå ganska maktlöst, om det icke erhölle stöd av en lagstiftning som gällde även nybörjarna på fallets väg. Styrelsen kunde därför endast förorda ett lagförslag, som icke blott erkände samhällets plikt att ingripa, hjälpande eller straffande, mot individers sedliga förfall i den mån detta utgjorde en fara för andra, utan som även möjliggjorde ett snabbt och smidigt ingripande innan skadan blivit för stor. Styrelsen kunde icke förstå varför just prostitutionsföreteelsen och den sexuella vanarten skulle omgärdas med speciella försiktighetsmått, som skulle befordra dess kvarblivande och utbredning i samhället. En lagstiftning som verkligen syftade till uppröjning och upprensning på detta område syntes lämpligen kunna framgå efter samma linjer, som hittills med så stor framgång tillämpats i kampen mot alkoholismen och som nu delvis föreslagits till bekämpande av lösdriveriet. Skulle det vara en större medborgerlig rättighet att imbecilla, degenererade och karaktärssvaga individer finge fritt förfalla och draga andra med sig i fallet än att en person finge supa sig själv fördärvad och förmörka tillvaron för sina närmaste? Likheten med alkoholistlagstiftningens uppgifter har understrukits jämväl i yttrande från Centralförbundet för socialt arbete. Stockholms kyrkliga socialråd har framhållit vikten av att såväl lagen som motiven till densamma erhålla sådan utformning att inte allmänheten och det ifrågavarande klientelet bibringades den uppfattningen, att samhället väl nödgades topphugga de för omgivningen störande utslagen av prostitutionsföreteelsen men icke alls intresserade sig för att komma själva företeelsen till livs, eljest funnes fara för

74 YTTRANDEN ÖVER KOMMITTÉNS PROMEMORIA ANG. SEDESLÖSA.

att lagen uppfattades såsom ett fribrev av innehåll att man nu icke hade något att frukta om det bara inte kom till störande uppträden. Häradshövdingen Ragnar v. Koch har framhållit att långt gående, även tvingande bestämmelser gällde beträffande prostituerade under 21 år samt att tvångsåtgärder erfordrades såsom en sista utväg även då det gällde att tillrättaföra prostituerade kvinnor över denna ålder. Han har vidare anfört att kommitténs förslag fått karaktären av en lagstiftning till skydd för den yttre anständigheten. Däremot hade kommittén icke tillräckligt beaktat den humanitära angelägenheten att söka hjälpa i nöd eller fara stadda människor att komma från ett liv, som visserligen medan ungdomen varade kunde ha sina lockande sidor men som dock förr eller senare gjorde dem till människovrak. Dessa människor vore i många fall svagt utrustade och saknade viljekraft samt vore dessutom kroppsligt och andligt försvagade genom sin livsföring och missbruk av alkohol och andra gifter. Många vore värnlösa och hjälplösa. Sådana människor finge i stor utsträckning hjälp och stöd av vårt moderna samhälle. Om de dessutom, såsom fallet ofta vore med de prostituerade, vore samhällsfarliga finge de hjälp även mot sin vilja. De yttranden som förut betecknats såsom den tredje gruppen förete inbördes skiljaktigheter, i det att i ett yttrande förordats att betingelserna för ingripande skulle skärpas under det att man i andra yttranden avböjt alla åtgärder, riktade mot själva den vanemässiga otukten. Den förstnämnda ståndpunkten har intagits av poliskammaren i Göteborg som på det livligaste vitsordat riktigheten av att den rationella metoden att ingripa mot kriminalitet i samband med prostitution vore alt i anledning av ett brott vidtaga åtgärder i syfte att återföra vederbörande till ett hederligt och arbetsamt levnadssätt. Däremot torde det, har poliskammaren fortsatt, knappast vara önskvärt att låta en enda i och för sig bagatellartad förseelse såsom störande levnadssätt, sedlighetssårande beteende och dylikt motivera tvångsåtgärder av så genomgripande art som flerårigt intagande i arbetshem. Ett sådant system måste komma att verka minst lika orättvist och slumpartat, som det nuvarande uppgivits göra. Grannarnas olika känslighet för oväsen, bostadens akustiska egenskaper och andra tillfälligheter skulle kunna bliva avgörande för frågan om ingripande. Likformig tillämpning torde knappast vara att förvänta. Därför borde utdömda straff verkställas i vanlig ordning. Vårdnämndens ingripande borde, efter förebilden i alkoholistlagstiftningen, begränsas till det fall att en person över 21 år vore hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser och därjämte förslagsvis under de senaste två åren tre eller flera gånger dömts för brott eller ordningsförseelse som utgjorde utslag av eller stode i förbindelse med sådant leverne. Styrelsen för Fredrika-Bremer-förbundet har ansett sig böra taga avstånd från samtliga tre alternativen, enär de bygga på tvångsingripande mot myndiga prostituerade kvinnor jämväl i anledning av deras sedeslösa levnadssätt i och för sig. Styrelsen kunde icke finna annat än att bestämmelserna i 5, 7, 8 och 10 §§ i alternativ I och motsvarande bestämmelser i de båda andra alternativen strede mot principen, att det icke vore mot det sedeslösa livet i och för sig utan mot vissa dess yttringar som ingripande skulle ske. Den dualism som genomginge kommittéförslaget skulle i tillämpningen leda till att ingripande på grund av levnadssättet skedde beträffande en del av de prostituerade, medan andra som förde samma levnadssätt skulle gå fria. Den föreslagna lagen innebure en orättvisa mot de prostituerade kvinnorna även såtillvida, att den manliga parten väl kunde dömas till böter eller kortvarigt fängelsestraff medan den kvinnliga underkastades mindre eller större inskränkningar i sin personliga frihet, vilka inskränkningar kunde sträcka sig över en tid av flera år. En medlem av förbundets förvaltningsutskott har dock ansett tvångsåtgärder icke gärna kunna undvaras som ett yttersta medel. Verkställande utskottet för Vita bandets centralstyrelse har framhållit, att inskridande mot de prostituerade kvinnorna icke på grund av deras sedeslösa liv utan

UTKASTET TILL LAG OM ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

på grund av vissa periferiska yttringar i samband med deras livsföring ställde hinder i vägen för uppfostran till bättre individuell och samhällsmoral såväl som för dessa kvinnors tillrättaförande. Det syntes som om dessa kvinnor icke skulle kunna övertygas om sammanhanget mellan brott och straff. En annan sak vore om man inskrede mot prostitutionsföreteelsen i hela dess vidd, vilket icke skulle sakna rättsbefogenhet därest åtgärden träffade båda parterna, den köpande såväl som den säljande. Då det emellertid syntes omöjligt att en sådan lag skulle kunna genomföras, har styrelsen menat att det icke funnes någon annan väg att gå än att avstå från lagstiftning på detta område, varför varje lagåtgärd, riktad enbart mot de prostituerade kvinnorna, avstyrktes. Samma synpunkter som i de båda sist berörda yttrandena återkomma i yttrandet från Svenska kvinnors medborgarförbund. Förbundet har ansett det stå utom allt tvivel, att de kvinnor, som livnärde sig på tillfälliga könsförbindelser, i stor utsträckning vore i behov av hjälp och stöd. Detta behov borde av samhället tillgodoses icke på grund av kvinnornas sedeslöshet utan på grund av deras värnlöshet och oförmåga att taga hand om sig själva. Hjälpverksamheten borde icke taga form av långtgående inskränkningar i den personliga friheten, vilka i sista hand resulterade i tvångsinternering i arbetshem. Detta tillvägagångssätt vore icke motiverat av de ganska obetydliga lagöverträdelser som det vore fråga om och komme i uppenbar strid mot grundsatsen att icke lagstifta mot ett visst levnadssätt. Förbundet motsåge med tillfredsställelse ett upphävande av den nuvarande iösdrivarlagens tillämpning på kvinnor, men kunde icke ansluta sig till förslaget om ingripande mot vissa sedeslösa, enär förbundet ansåge repressiva åtgärder mot kvinnor som hängåve sig åt prostitution såsom förkastliga. Även styrelsen för Föreningen Vaksamhet har avböjt lagstiftning mot vissa sedeslösas levnadssätt under åberopande av att tvångsåtgärder mot de prostituerade visat sig verkningslösa, där de icke medfört skada, samt att det erforderliga hjälpoch rättningsarbetet borde ha frivillighetens karaktär. Legitimerade läkaren Gerda Kjellberg, doktor Alma Sundqvist, advokaten Eva Anden, legitimerade läkaren Ada Nilsson och doktor Andrea Andreen hava förklarat sig anse särskild lagstiftning rörande vuxna personers sexuella vandel icke erforderliga, varvid framhållits att samhällets skydd mot vissa kvinnors utnyttjande i sexuellt avseende borde lämnas på ett mera rationellt sätt än i anledning av en tillfällig förseelse. B. Formen för ingripande. Med avseende på sin ställning till frågan om formen för samhällets ingripande mot vanemässig otukt kunna yttrandena naturligen grupperas kring kommitténs tre olika alternativ. I en del yttranden har man dock förklarat att intet av dessa alternativ kan godkännas, eller uttryckt önskemål om vissa jämkningar. Alternativ I har förordats av överståthållaråmbetet, förste polisintendenten i Stockholm, t. f. förste stadsfiskalen Eugen Glas, t. f. tredje polisintendenten i Stockholm Otto Lindell, poliskamrarna i Malmö och Norrköping, styrelserna för föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, Svenska stadsförbundet, Skyddsvärnet i Kopparbergs län, Fredrika-Bremerförbundet och Föreningen Vaksamhet samt ungdomsnämnden i Borås. I det yttrande där ställningstagandet till förmån för alternativ I särskilt motiverats har man framhållit, att rättssäkerheten bäst tillgodosåges genom att avgörandet lades i domstolarnas hand och icke tillkomme en kommunal nämnd, vars lämplighet kunde ifrågasättas beträffande en stor del av landets kommuner, samt att detta alternativ erbjöde bäst garantier för likformighet vid tillämpningen, överståthållaråmbetet har mot alternativ II och III anfört, att det helt berodde på vård-

76 YTTRANDEN ÖVER KOMMITTÉNS PROMEMORIA ANG. SEDESLÖSA.

nämnden vilken åtgärd som skulle vidtagas i varje särskilt fall. I fall då brottet begåtts under försvårande omständigheter måste det framstå såsom otillfredsställande, om vårdnämnd tillgrepe en så lindrig reaktion som tilldelande av erinran. Lika otillfredsställande vore, att domstolen icke på egen hand kunde besluta om behandlingsåtgärder. Om vårdnämnden icke upptoge ett mål skulle domstolen bliva tvungen att ådöma straff, även om det vore klart att annan behandling vore lämpligare. Det kunde lätt inträffa fall där åklagare eller vårdnämnd bedömde frågan om förutsättningarna för ingripande fel, så att ingripande skedde utan att något brott blivit begånget, vilket i verkligheten innebure ett inskridande mot prostitutionen såsom sådan. Styrelsen för Samariterhemmet i Uppsala har, utan att vilja binda sig vid något av alternativen, givit uttryck för tvekan om effektiviteten av en lagstiftning enligt alternativ III, och Svenska kvinnors medborgar förbund har framhållit, att förseelser mot ordning och anständighet, hemfrid och dylikt givetvis borde behandlas av domstol i vanlig ordning samt att det kunde vara farligt att giva för stor makt åt sociala nämnder. Till alternativ II hava anslutit sig styrelserna för föreningen Sveriges häradshövdingar, statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona och arbetshemmet Emaus för kvinnor, två ledamöter av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges socialvårdsfunktionäreres riksförbund, Frälsningsarmén samt legitimerade läkaren AnnaClara Romanus-Alfvén. Till förmån för detta alternativ har styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona åberopat, att det ur såväl principiell som praktisk synpunkt syntes lämpligast att en social nämnd innan vederbörande ställdes inför domstol finge söka tillrättaföra honom, samt att domstolsförfarandet i många fall icke skulle leda till resultat på grund av de stränga krav på bevisning som domstolarna vore vana att uppställa. Mot alternativ I har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar anfört, att domstolarna i möjligaste mån borde befrias från meddelande av föreskrifter angående nu ifrågasatta skyddsåtgärder. Det gällde här en social verksamhet för vilken kommunala organ vore mera lämpade. Inom domstolen saknades i regel sådan kännedom om förhållandena, att den kunde bedöma vilken åtgärd som i varje särskilt fall kunde anses böra komma ifråga för vederbörandes tillrättaförande. En utredning därom vid domstol kunde förväntas bliva omständig och tidsödande samt på landet försenas därigenom att tingssammanträde skulle avvaktas. Om ärendet lades i händerna på en kommunal vårdnämnd bleve förfarandet snabbare och smidigare, erforderliga åtgärder kunde bättre anpassas efter föreliggande förhållanden och fordringarna på legalt bindande bevisning kunde eftergivas. Vid valet mellan alternativ II och III syntes det förra böra föredragas. Enligt det senare kunde vem som helst hos vårdnämnden göra anmälan mot vederbörande, varför det kunde befaras att anmälan stundom skulle sakna tillförlitlig grund samt vara tillkommen av illvilja. Polismyndighet, som enligt alternativ II komme att väsentligen göra hänvändelse till nämnden, hade den bästa förutsättningen att upptäcka sådan verksamhet samt att opartiskt och objektivt bedöma förhållandena. Här må anmärkas att styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare icke velat motsätta sig en utvidgning av domstolarnas arbetsuppgifter enligt alternativ I. Kyrkoherden Hagb. Isberg har i egenskap av ledamot av styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona anfört, att då det ville synas som om det icke läte sig göra att ingripa mot den manliga kundkretsen med mindre de ifrågavarande gärningstyperna kriminaliserades, funne han sig nödsakad att förorda alternativ II, ehuru det enligt hans förmenande skulle vara lyckligast om alternativ III antoges och någon utväg till inskridande även mot kundkretsen bereddes. Till förmån för alternativ III hava uttalat sig, mer eller mindre bestämt, fång-

UTKASTET TILL LAG OM ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

vårdsstyrelsen, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, två ledamöter av styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare, styrelserna för Svenska skyddsförbundet, föreningarna Skyddsvärnet i Stockholm och Göteborg och stadsmissionen i Stockholm, verkställande utskottet för riksförbundet Svenska städers polismän, Stockholms kyrkliga socialråd, Centralförbundet för socialt arbete och häradshövdingen Ragnar v. Kock. Jämväl i yttrandena från poliskammaren i Malmö och Hälsingborg samt från föreningen Sveriges poliskommissarier har man förordat en social linje, men velat att förfarandet skulle närmare anslutas till vad som gäller enligt alkoholisllagen. I några yttranden har det gjorts gällande att tvångsåtgärder mot vissa sedeslösa borde ankomma på länsstyrelserna och icke på domstolarna. Det har framhållits att man kunde påräkna större smidighet i tillämpningen och större möjligheter beträffande det betydelsefulla förebyggande arbetet om ärendena redan från början omhändertoges av en kommunal vårdnämnd. Sålunda har styrelsen för Svenska skyddsförbundet framhållit, att domstolarna icke ägde tillräcklig adminstrativ och social träning och att den psykologiska blick och människokännedom som dessa ärenden krävde icke kunde förvärvas genom universitetsstudier eller handläggning av brottmål. I ett yttrande har påståtts att vårdnämndsalternativet syntes äga bestämda folkpsykologiska företräden. Styrelsen för stadsmissionen i Stockhom har anfört, att om lagen skulle få någon som helst karaktär av hjälp i rätt tid åt dem som hemfallit åt prostitution måste ingripande kunna ske både tidigare, snabbare och smidigare än vad som vore möjligt om samhällets första åtgärd skulle bestå i ärendets anhängiggörande vid domstol eller upptagande av allmän åklagare. En människas sexuella förfall måste ha blivit djupt och uppenbart innan sådan åtgärd tillgrepes. Därtill komme att genom sådana åtgärder en offentlighet som försvårade återgången till ett hederligt liv kunde befaras. Erfarenheten gåve vid handen att åtgärder på detta område måste sättas in på ett tidigt stadium och med all kraft om något resultat skulle kunna uppnås, och då alternativ III medgåve ett sådant ingripande på eget initiativ av ett socialt hjälporgan syntes detta alternativ komma den ideala lösningen närmast. Såväl i sistnämnda yttrande som i yttrandet från Stockhoms kyrkliga socialråd har man utgått från att möjligheterna till inskridande mot kundkretsen vore lika stora enligt alternativ III som enligt de båda övriga alternativen. Socialrådet h a r sålunda anfört, att det skulle utgöra en stor brist om alternativ III skulle lämna kundkretsen alldeles oberörd, men rådet hade svårt att inse varför inte också manliga personer, som deltagit i förargelseväckande, störande eller ungdomsförledande sedeslöshetsuppträden, skulle kunna behandlas av vårdnämnden enligt lagen. I varje fall kunde möjlighet därtill beredas genom en omredigering av alternativ III. Dessutom funnes möjligheten att påkalla talan vid domstol eller ingripande enligt lösdrivarlagen. I fråga om beaktandet av rättssäkerhetens krav har medicinalstyrelsen framhållit, att det väl knappast vore troligt att de åtgärder som skulle vidtagas av vårdnämnd enligt 9 § skulle medföra risk för åsidosättande av individuella rättssäkerhetssynpunkter, förutsatt att nämnden finge lämplig sammansättning och lämpligt verksamhetsområde. Berörda farhåga torde i stort sett sakna stöd i erfarenheten från andra jämförbara områden av social verksamhet. Då även alternativ III för tvångsåtgärder förutsatte domstols medverkan, syntes tillräckliga garantier ur rättssäkerhetssynpunkt förefinnas. Centralförbundet för sociat arbete har framkastat tanken att om rättssäkerhetsspörsmålet skulle anses ömtåligare i detta fall än när det gällde behandlingen av alkoholister syntes föreskrift kunna ges därom, att ordförande i särskild vårdnämnd skulle vara innehavare av domarämbete.

78 YTTRANDEN ÖVER KOMMITTÉNS PROMEMORIA ANG. SEDESLÖSA.

C. Organet för vidtagande av hjälpåtgärder. Splittringen är stor bland dem som yttrat sig angående den särskilda vid alternativ II och III uppkommande frågan om det lämpligaste organet för vidtagande av hjälpåtgärder enligt denna lag. Inrättandet av en särskild vårdnämnd i de större städerna samt ärendenas överlämnande till nykterhetsnämnden i övriga kommuner har tillstyrkts av fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen och styrelsen för Svenska skyddsförbundet. Styrelsen för Skyddsvärnet i Kopparbergs lån har anfört att för landsortens vidkommande en tillfredsställande lösning måhända kunde vinnas genom inrättande av ett gemensamt organ för omhändertagande av sedeslösa, lösdrivare och alkoholister samt att kommunernas nykterhetsnämnder kanske skulle kunna anförtros denna uppgift, sedan alkoholistlagen omarbetats och länsnykterhetsnämnder inrättats. I yttrandena från medicinalstyrelsen och styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona har förordats att mindre kommuner skulle sammanföras och särskild vårdnämnd utses för varje landstingsområde eller härad. Medicinalstyrelsen har ansett, att det därvid borde föreskrivas att en av ledamöterna skulle besitta juridisk sakkunskap ävensom att åtminstone en kvinnlig ledamot borde vara gift. Ledamoten av tvångsarbetsanstaltens styrelse professorn H. Sjöbring har anfört, att det borde undersökas om det icke kunde vara lämpligt att saken ordnades länsvis, så att en socialnämnd kunde taga hand om samtliga de frågor som rörde den sociala vårdnaden och som rörde människor såsom sådana, och vilken nämnd kunde erhålla domstols befogenhet i den utsträckning så kunde visa sig behövligt. Ett sammanförande av de olika sociala frågorna till en gemensam nämnd vore också ägnat att råda bot på de olägenheter, som vore förbundna med den schematiska uppdelningen av olika, i realiteten nära förbundna problem på olika myndigheter. Kyrkoherden Hagb. Isberg, som även är ledamot av sistnämnda styrelse, har yttrat att enligt hans mening fattigvårdsstyrelsen icke kunde komma i fråga, varemot nykterhetsnämnden eller ungdomsnämnden syntes kunna komma i åtanke. Emellertid borde aldrig en sådan nämnd i sin helhet få fungera såsom vårdnämnd, utan ett tremannautskott skulle, då särskild vårdnämnd icke tillsatts, utses inom nykterhets- eller ungdomsnämnden. Bland annat från uppfostringssynpunkt vore det motbjudande att en kvinna, särskilt när det gällde förvillelser på det sexuella området, skulle ställas inför en större samling människor. För att förebygga att vårdnämnder inrättades som endast sporadiskt finge en uppgift att fylla måste man skapa större distrikt än kommuner. Närmast till hands låge måhända att tänka på mödrahjälpsnämnderna. Jämväl Sveriges socialvårdsfunktionårers riksförbund har uttalat sig mot att ställa vederbörande inför ett alltför stort antal personer samt förordat att ärendena borde handhavas av en mindre delegation. Förbundet har ansett att ärendena borde överlämnas till delegationer inom fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd eller kanske helst till en av dessa båda institutioner gemensamt utsedd nämnd, bestående av en eller två ledamöter från vardera jämte den gemensamma ledamoten. Det syntes önskvärt att fattigvårdsstyrelses och barnavårdsnämnds samlade erfarenheter och beprövade organisationer utnyttjades för dessa uppgifter. Ungdomsnämnden i Stockholm har bestämt avstyrkt att uppgiften splittrades på ungdomsnämnd och fattigvårdsstyrelse. I Stockholm borde särskild vårdnämnd inrättas. På de orter där särskild vårdnämnd ej erfordrades borde fattigvårdsstyrelsen ensam handhava verksamheten enligt denna lag. För den händelse uppgifterna uppdroges åt ett utskott inom styrelsen borde det lämpligen föreskrivas, att den gemensamma ledamoten i ungdomsnämnd och fattigvårdsstyrelse alltid skulle vara medlem av utskottet. Barnavårdsnämnden torde vara en av de mest arbetstyngda

UTKASTET TILL LAG OM ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

kommunala myndigheterna och borde fördenskull icke belastas med ytterligare uppgifter. Styrelserna för stadsmissionen i Stockholm och Samariterhemmet i Uppsala hava emellertid ifrågasatt, om icke ungdomsnämnderna kunde fungera såsom vårdnämnder. Oftast förhölle det sig så, att personer som hemfalla åt sedeslöshet redan tidigare varit föremål för åtgärder från barnavårds- och ungdomsnämnd. Slutligen har legitimerade läkaren Anna-Clara Romanus-Alfvén framkastat den tanken, att hälsovårdsnämnderna i de större städerna skulle kunna lämpa sig såsom kommunala vårdnämnder, varvid själva undersökningen och vården under hälsovårdsnämndens inseende skulle med stor självständighet få handhavas av en läkare, biträdd av skolade assistenter. D.

Hjälpåtgärder.

Såsom framgår av det föregående har tanken att vidtaga hjälpåtgärder beträffande de kvinnor som hemfallit åt otukt i allmänhet icke mött gensagor; det är först i fråga om formerna för dessa åtgärders genomförande som meningarna gå isär. I flera yttranden har behovet av hjälpåtgärder understrukits. Styrelsen för föreningen Skyddsvärnet i Göteborg har upplyst att föreningen sedan 1914 bedrivit hjälpverksamhet bland kvinnliga prostituerade samt därvid gjort den erfarenheten, att den gällande lösdrivarlagen vore behäftad med allvarliga brister. En av de allvarligaste vore avsaknaden av bestämmelser om förebyggande och eftervårdande åtgärder. Visserligen hade föreningen under många år utövat en viss övervakning i förening med platsanskaffning över kvinnliga lösdrivare både före och efter anstaltsvård, men då denna övervakning icke varit legaliserad och sålunda icke förenad med möjlighet till strängare åtgärder hade den icke kunnat få önskvärd effektivitet. För avhjälpande av dessa brister vore det synnerligen angeläget att en ny lagstiftning komme till stånd. Jämväl styrelsen för Skyddsvärnet i Kopparbergs lån har tillstyrkt införande av behandlingsformer av skyddsåtgärds natur att träda i stället för straff. Barnavårdsnämnden i Göteborg har uttalat sin odelade tillfredsställelse med de grundsatser som kommit till uttryck i den föreslagna lagen. Nämnden vore nämligen av den övertygelsen att om något skulle kunna vinnas med ifrågavarande brottsliga, där brottsligheten väl mestadels bottnade i ärftliga anlag, skadlig påverkan, dåliga uppväxtförhållanden och psykisk efterblivenhet, botemedlet låge icke i straff utan just i sådana åtgärder som i lagutkastet angivits. Styrelsen för Samariterhemmet i Uppsala har yttrat, att den nu gällande lagstiftningen lede av så väsentliga brister att en reform vore i högsta grad påkallad. Den godtycklighet i fråga om ingripande, som alltid komme att råda så länge samhällets reaktion mot prostitutionen behärskades av lösdrivarlagens synpunkter, och ännu mera avsaknaden av varje form av stöd- och hjälpåtgärder vore brister av sådan art, att man från kristet-etiska synpunkter måste med bestämdhet hävda det nuvarande lägets ohållbarhet. Styrelsen såge i den remitterade promemorian ett beaktansvärt steg mot en önskvärd reform och kunde i huvudsak ansluta sig till de nya lagutkastens principer. Det väsentliga i de tre utkasten, nämligen de föreslagna hjälp- och skyddsåtgärderna, vore gemensamt för dem alla tre och hälsades med odelad tillfredsställelse. Det saknas emellertid icke helt röster som avstyrka de föreslagna särskilda hjälpåtgärderna. Sålunda har styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar ansett sig icke kunna tillstyrka den ifrågasatta lagstiftningen. Befogad anledning saknades nämligen, enligt styrelsens förmenande, att för den brottslighet varom här vore fråga ersätta de allmänna straffarterna med en mängd speciella skyddsåtgärder. Enligt styrelsens mening borde i förekommande fall åtal anställas vid domstol i vanlig ordning. Genom möjligheten av villkorlig dom och i sammanhang därmed

80 YTTRANDEN ÖVER KOMMITTÉNS PROMEMORIA ANG. SEDESLÖSA.

anordnad effektiv övervakning syntes vara tillräckligt sörjt för att, då skäl förelåge, tillfälle kunde beredas vederbörande att låta sig rättas utan straffets undergående. I åtskilliga yttranden har betydelsen av det frivilliga hjälparbetet och behovet av ekonomiskt stöd åt detsamma särskilt betonats. Styrelsen för föreningen Skyddsvärnet i Stockholm har härom anfört, att det icke kunde nog starkt betonas att prostitutionen bäst bekämpades genom profylaktiska åtgärder, framför allt bland det uppväxande släktet. Att gripa in när en individ kommit in i prostitutionen hade alltid visat sig synnerligen vanskligt, och om man skulle hava något hopp om räddning finge ingripandet ej vara repressivt, ty psyket hos detta klientel vore sådant, att ett ingripande på föreslaget sätt säkerligen komme att försvåra möjligheterna till förbättring, även om ingripandet sedermera utbyttes mot skyddsåtgärd. Det vore nämligen endast i teorien som en dylik åtgärd hade karaktären av en särskild humanitär behandling; i praktiken och bland dem som bleve föremål för åtgärden komme den att betraktas såsom ett straff på obestämd tid. Styrelsen för Skyddsvärnet i Kopparbergs län har understrukit kommitténs uttalande om allmänna sociala åtgärders betydelse för kampen mot prostitutionen samt framhållit vikten av att statsmakten intresserade sig för och ekonomiskt understödde de organisationer som strävade att under friare former tillrättaföra sådana sedeslösa, vilka ännu icke hunnit så långt i sin sedeslösa livsföring att de fölle inom ramen för laga åtgärder. Även fångvårdsstyrelsen, styrelserna för Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet och Samariterhemmet i Uppsala, Svenska kvinnors medborgarförbund, Stockholms kyrkliga socialråd, Frälsningsarmén, Centralförbundet för socialt arbete och Svenska kvinnliga läkares klubb hava uttalat sig för önskvärdheten av att arbetsmöjligheterna för de frivilliga organisationer, vilkas verksamhet berör hithörande område, underlättades genom statsbidrag, varvid i ett yttrande tillagts att erhållandet av bidrag icke borde förknippas med villkor som inskränkte organisationernas handlingsfrihet och äventyrade verksamhetens karaktär av frivilligt hjälparbete. E. Vissa detaljspörsmål. T. f. tredje polisintendenten i Stockholm Otto Lindeli har förmenat att det beträffande de sedeslösa borde finnas ökade möjligheter för åklagare att tillgripa häktning. Med den inställning mot myndigheterna dessa sedeslösa hade, komme de att vägra att självmant inställa sig inför dömande myndighet. På de flesta orter saknades utväg att låta enskilda institutioner omhändertaga de anhållna. Föreningen Sveriges poliskommissarier har ansett att lagen borde innehålla bestämmelser om polismyndighets rätt och skyldighet att ingripa mot sedeslösa, att anhålla dem och kvarhålla dem under utredningen. Större delen av dessa personer saknade fast bostad, varför lagen skulle bliva illusorisk om dylika bestämmelser saknades. Med hänsyn till de svårigheter som kunde uppstå vid identifieringen vore det nödvändigt att kvarhållningstiden bestämdes till vad som gällde om för brott misstänkt. Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler har framhållit angelägenheten av att tydliga föreskrifter meddelades huru personer av denna kategori skulle förvaras sedan de av polismyndighet omhändertagits. Behovet av annan förvaringsmöjlighet än polisarrest har understrukits av styrelsen för Samariterhemmet i Uppsala, varvid uttalats att lämplig förvaring i de flesta fall torde kunna beredas genom samarbete mellan polismyndighet och enskild hjälporganisation. Såväl i yttrandet från styrelsen för Föreningen Vaksamhet som i andra yttranden har framförts önskemål om utökning av den kvinnliga polispersonalens verksamhet vid ingripanden mot sedlighetsförseelser.

UTKASTET TILL LAG OM ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

81 F. Anmärkningar till särskilda paragrafer i alternativ I. 1 §• Se ovan angående lagens tillämpningsområde.

3§. Poliskammaren i Göteborg har framhållit, att denna bestämmelse torde komma att i mycket stor utsträckning omintetgöra möjligheterna till ingripande mot de sedeslösa. De farligaste av dessa hade ofta utestående frihetsstraff eller skulle på ett behändigt sätt kunna undandraga sig lagens tillämpning genom att medelst polismisshandel eller annorledes förskaffa sig förmånen att ha ett icke verkställt kortare frihetsstraff att hänvisa till. Genom överklagande till högsta instans skulle de under åratal kunna känna sig säkra för samhällsingripanden på grund av sitt sedeslösa leverne. *§• Vikten av att genom förundersökning en allsidig och fullständig utredning åstadkommes beträffande vederbörandes personliga förhållanden samt de lämpligaste åtgärderna för hans rättande h a r understrukits i yttrandena från föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Skyddsvärnet i Göteborg och Föreningen Vaksamhet. 5§. Poliskammaren i Malmö har påpekat att det vore önskvärt att i polisunderrättelser under särskild rubrik infördes meddelande angående åtgärder enligt första stycket i denna paragraf, vilka åtgärder hade karaktären av varning. Stockholms kyrkliga socialråd har yttrat, att det syntes angeläget att det icke lämnades domstolarna frihet att genom varningsförfarande enligt denna paragraf uppskjuta den enda hjälp, som enligt alternativ I komme den kvinna till del som kommit så långt som till brottsligt förfarande i samband med sitt sedeslösa liv, nämligen hjälpen att få en övervakare. Under den administrativa regimen hade vi haft nog av meningslösa formaliteter på varningarnas område. Ville man emellertid bevara möjlighet för domstolarna att i enstaka undantagsfall underlåta att förordna om övervakning, borde paragrafen erhålla sådan formulering att domstol skulle nöja sig med varning endast när särskilda skäl därtill förelåge. I flera yttranden har man understrukit vikten av övervakningen och nödvändigheten att till övervakare utse personer med särskilda kvalifikationer för uppgiften. Styrelsen för Skyddsvärnet i Göteborg har såsom sin mening uttalat, att på de platser där skyddsvärns- eller skyddsföreningar funnes uppdragen såsom förundersökare och övervakare borde anförtros åt tjänstemän hos dessa föreningar såsom särskilt skickade för uppgiften. Särskild ersättning borde givetvis utgå, enär det eljest torde bli svårt om inte omöjligt att erhålla lämpliga förundersökare och övervakare. Ersättning för förundersökning borde utgå efter samma grunder som för förundersökning enligt lagen om villkorlig dom och ersättning för övervakning efter de grunder som föreslagits i 1937 års betänkande om villkorlig dom. Dessutom borde övervakaren i vissa fall kunna tillerkännas särskilt tilläggsarvode. Efter att hava pekat på det förnämliga resultat som den av domstolarna uppburna lagen om villkorlig dom kunnat uppvisa har barnavårdsnämnden i Bords förklarat, att vad som brustit i tillämpningen av nämda lag främst torde förklaras av svårigheten att finna lämpliga övervakare. Genom bättre avvägda bestämmelser än de nuvarade angående dylika funktionärers ställning och ersättning torde emellertid denna fråga kunna lösas med hjälp av de institutioner som utbildade socialvårdstjänstemän, och genom utbyggnad av de befintliga skyddsföreningarna torde sedan

82 YTTRANDEN ÖVER KOMMITTÉNS PROMEMORIA ANG. SEDESLÖSA.

lämpligen kunna skapas behövliga centralorgan för förundersöknings- och övervakningsverksamheten, lokalt för större städer och länsvis för hela eller delar av landstingsområden. Enligt vad styrelsen för Fredrika-Bremer-förbundet uttalat borde övervakningen av prostituerade kvinnor handhavas av kvinnliga tjänstemän, vilka torde hava större förutsättningar för arbetet och lättare att tillvinna sig de övervakades förtroende. 8§Poliskammaren i Malmö har förmenat att i polisunderrättelser borde intagas uppgift å de personer som ställts under övervakning och samtidigt ålagts att uppehålla sig å viss ort, men som sedermera brutit häremot. Dylika uppgifter skulle kunna motverka ifrågavarande personers benägenhet för ett kringflackande levnadssätt. Det vore nämligen känt att personer som förde ett sedeslöst leverne merendels vistades endast kortare tider å varje plats, varefter de avflyttade till annan ort för att undgå uppmärksamhet och i det längsta undvika ingripanden från myndigheternas sida. 10 §. Styrelserna för Arrie arbetshem, Svenska landstingsförbundet och föreningen Skyddsvärnet i Göteborg, vilka yttrat sig angående arbetshems anlitande för behandlingen av vissa sedeslösa, hava icke haft något att erinra mot vad kommittén i denna del föreslagit. Styrelsen för föreningen Sveriges stadsfiskaler har ansett det önskvärt att den som dömts enligt denna paragraf kunde tagas i häkte i stället för tagas i förvar, samt att rätt och skyldighet att häkta tillkomme häktningsmyndigheterna. 12 §. Socialstyrelsen har funnit stadgandet om obligatorisk undersökning av sinnesbeskaffenheten hos dem som enligt domstols beslut skola intagas i arbetshem synnerligen välbetänkt, eftersom de prostituerade till stor del utgöras av psykiskt efterblivna eller eljest abnorma individer. Styrelsen för Fredrika-Bremer-förbundet har ifrågasatt om icke läkarundersökningen borde ske på tidigare stadium, helst i samband med förundersökningen. Svenska kvinnliga läkares klubb har anfört, att det syntes nödvändigt att samhällets åtgärder skedde utifrån medicinska synpunkter, vilket i första hand innebure att en psykiatrisk undersökning borde göras på tidigt stadium. Det vore ur medicinsk synpunkt meningslöst att först slösa med förbättringsåtgärder på en individ som man senare konstaterade vara oemottaglig för sådan behandling, och ur humanitär synpunkt grymt mot den abnorma individen att den först måste göra sig skyldig till större förseelser innan den komme in under samhällets vårdmöjligheter. Det vore önskvärt om 41 § sinnessjuklagen kunde ändras så att den komme att omfatta även personer som gjort sig skyldiga till brott mot 18 kap. 12 a och 13 §§ strafflagen. Ett differentierat omhändertagande av de psykiskt defekta allt efter deras art kunde sedan komma till stånd. De planerade arbetshemmen bleve i så fall olika slag av vårdhem. Den mindre procent av de ifrågavarande kvinnorna hos vilka inga psykiska abnormiteter påvisats torde kunna, liksom större delen av de åtalade männen, utan risk ådömas bötesstraff. 14 §. Beträffande mellanhavandet mellan staten och erkända, enskilda arbetshem har socialstgrelsen anmärkt, att staten borde bekosta de allmänna utgifterna för dessa

UTKASTET TILL LAG OM ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

hems drift, ty annars kunde det befaras att enskilda hem, vilka torde ha viktiga uppgifter vid omhändertagandet av ifrågavarande klientel, icke skulle komma att anläggas. — Socialstyrelsen borde på sätt föreslagits vara tillsynsmyndighet. 18 §. Under åberopande av förhållandena vid alkoholistvården har socialstyrelsen förordat, att i denna lag borde intagas bestämmelser om permittering från arbetshem samt förlängning av tiden för intagande å arbetshem. Permitteringsinstitutet kunde användas på ett betydligt smidigare sätt än provutskrivning, vilken dock borde bibehållas för de fall där utskrivning komme till stånd först i närheten av tidpunkten för den slutliga utskrivningen. Tillvaron av ett dylikt institut skulle minska betänkligheterna mot möjligheten att förordna om intagande av en förstagångsförbrytare å arbetsanstalt. Då alkoholistanstalternas styrelser visat sig väl kunna handhava denna uppgift, torde motsvarande befogenhet med fullt förtroende kunna överlämnas till arbetshemmens styrelser. För genomförande av differentiering av klientelet borde uppsiktsmyndigheten tillerkännas rätt att besluta om överflyttning från en anstalt till en annan. 23 §. Socialstyrelsen har ansett att sista stycket i denna paragraf borde utgå, och alla beslut av arbetshemmens styrelser få överklagas. Det hade icke försports någon olägenhet därav att alla beslut av alkoholistanstalternas styrelser finge överklagas. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har framhållit att det ur rättssäkerhetens synpunkt vore ofrånkomligt, att klagan mot arbetshemsstyrelses beslut att kvarhålla eller återhämta någon finge föras hos domstol och icke hos socialstyrelsen. 24 §. Mot denna paragraf har styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler erinrat, att åtal antingen borde såväl beslutas som utföras av distriktsåklagaren eller ock helt anförtros åt landsfogden.

G. Anmärkningar till särskilda paragrafer i alternativ II. 2 §• Styrelsen för Samariterhemmet i Uppsala har ifrågasatt det lämpliga i att fördela ansvaret för lagens tillämpning mellan barnavårdsnämnd och fattigvårdsstyrelse. Ungdomsnämnden i Norrköping har anfört att det ej vore många år sedan barnavårdsnämnderna tillagts uppgiften att fungera såsom ungdomsnämnder och att de ännu icke torde ha vunnit större förtrogenhet med den nya verksamheten, varför det förefölle mindre lämpligt att redan ytterligare utöka vårdnadsklientelet. *§• Överståthållaråmbetet har påpekat att enligt den avfattning första sycket i denna paragraf erhållit, åklagaren endast skulle hava att pröva huruvida svaranden vore hemfallen åt prostitution, medan han däremot beträffande själva brottsbestämmelsen skulle hava att följa innehållet i anmälan; en omformulering av stadgandet torde vara erforderlig för att det rätt skulle giva uttryck för kommitténs avsikter. Styrelsen för föreningen Sveriges stadsfiskaler har funnit det olämpligt och principiellt oriktigt att ett kommunalt organ skulle givas den i denna paragraf föreslagna vetorätten mot åtal för kriminaliserad gärning.

84 YTTRANDEN ÖVER KOMMITTÉNS PROMEMORIA ANG. SEDESLÖSA.

6§Socialstyrelsen har förordat att redan i den utredning angående hälsotillståndet som vårdnämnden enligt denna paragraf har att åvägabringa obligatoriskt borde ingå en sådan summarisk läkarundersökning som avses i 19 § andra stycket. 9 §• Till denna paragraf har styrelsen för Svenska stadsförbundet anmärkt, att någon besvärsrätt över beslut att avvisa ärendet icke syntes vara ifrågasatt, varför det i realiteten bleve det kommunala organet självt som i väsentlig grad bestämde sin arbetsbörda. 13 §. Socialstyrelsen har anfört att ärendena skulle kunna behandlas långt smidigare om åtgärder enligt denna paragraf kunde vidtagas av vårdnämnden. Enligt styrelsens mening kunde det icke vara förenat med någon risk att anförtro denna bestämmanderätt åt vårdnämnden. Däremot skulle nämnden, vilken förutsattes komma att äga stor sakkunskap i sociala frågor, säkerligen med större intresse och effektivitet kunna ägna sig åt sina viktiga uppgifter om den hade rättighet att i dessa avseenden självständigt fatta beslut. Vidare skulle genom denna anordning tidsbesparing vinnas och nämndens auktoritet ökas. Det kunde också ifrågasättas, om ärendenas sakliga behandling skulle bliva bättre om domstol vore beslutande myndighet i dessa frågor. Möjligen skulle en bestämmelse att vederbörande hade rätt att påkalla domstols prövning av vårdnämnds beslut kunna givas. Enligt den sålunda skisserade ordningen skulle domstols befattning med detta klientel begränsas till förordnande om intagande på arbetshem. Motsvarande synpunkter hava anförts av styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar. 15 §. Socialstyrelsen har förmenat att de i denna paragraf angivna förutsättningarna för ådömande av frihetsberövande vore alltför snäva. Enligt förslaget skulle förstagångsförbrytare icke kunna dömas till intagande å arbetshem; en sådan begränsning kunde icke vara lämplig. Styrelsen ville förorda att någon begränsning i domstols rätt att döma till arbetshem ej skulle angivas; vistelsen å arbetshem vore ju avsedd att verka förbättrande och fostrande. Då behandlingen vore avsedd att vara differentierad begränsades riskerna för att de som första gången intoges å arbetshem skulle komma under inflytande av det äldre mera asociala klientelet. Dessutom förekomme otvivelaktigt fall där den förberedande undersökningen visat, att utsikt att genom friare behandling vinna resultat icke funnes. Av samma skäl torde det kunna överlämnas till domstolen att avgöra, huruvida den som gjorde sig skyldig till förnyad brottslighet enligt denna paragraf borde intagas i arbetshem eller bliva föremål för hjälpåtgärder. 19 §. Se ovan under 6 §. 32 §. Slutligen har socialstyrelsen framhållit att en lag enligt detta alternativ icke borde träda i kraft, förrän åtgärder vidtagits för att bereda lämplig anstallsvård åt klientelet. Socialstyrelsen har även påpekat att konkurrensbestämmelser i likhet med stadgandena i 3 § i alternativ I icke upptagits i alternativ II. Enligt styrelsens mening kunde sådana bestämmelser svårligen undvaras. Det borde stadgas att frihetsstraff,

UTKASTET TILL LAG OM ÅTGÄRDER MOT VISSA SEDESLÖSA.

ådömda enligt de föreslagna strafflagsparagraferna borde konsumeras av åtgärder, vidtagna enligt sedeslöshetslagen. Däremot borde frihetsstraff som ådömts enligt andra lagrum gå i verkställighet före omhändertagande enligt förstnämnda lag. Eljest kunde vederbörande kvinna undandraga sig behandling enligt sedeslöshetslagen genom att göra sig skyldig till gärning som vore belagd med frihetsstraff, vilket tidigare förekommit vid tillämpning av lösdrivarlagen. H. Anmärkningar till särskilda paragrafer i alternativ III. 4 §• I några yttranden har såsom en nackdel framhållits att alternativ III icke såsom alternativ II förutsätter kriminalisering av vissa gärningar. 9 §• Se ovan under 9 § i alternativ II.

III. Utkastet till lag angående ändring i barnavårdslagen. Barnavårdsnämnden i Göteborg har ansett det föreslagna tillägget till 16 § ganska överflödigt, då dessa övervakare och tillsyningsmän torde kunna inrymmas under de myndigheter och institutioner m. m. som omtalades i paragrafens första stycke. Nämnden ville dock icke yrka att tillägget skulle utgå, ty genom detsamma betonades det samarbete som borde äga rum mellan barnavårdsnämnd samt övervakare och tillsyningsmän. Ungdomsnämnden i Norrköping har ifrågasatt lämpligheten av tillägget. Visserligen kunde övervakare och tillsyningsmän ha behov av biträde från barnavårdsnämnden och denna å sin sida draga nytta av samarbete med dem, men det borde ankomma på nämnden att själv avgöra om och i vilken omfattning biträde skulle lämnas. Formuleringen syntes därför böra ändras så, att biträde icke utan vidare finge påkallas. Den föreslagna ändringen i 22 § d) i barnavårdslagen har uttryckligen tillstyrkts i yttrandena från fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, styrelserna för arbetshemmet Emaus, svenska fattigvärds- och barnavdrdsförbundet, Skyddsvärnet i Kopparbergs län, Fredrika-Bremer-förbundet och Samariterhemmet i Uppsala, ungdomsnämnderna i Stockholm, Malmö och Norrköping, barnavårdsnämnderna i Göteborg, Hälsingborg och Borås, styrelsen för stadsmissionen i Stockholm, Stockholms kyrkliga socialråd samt legitimerade läkaren Ada Nilsson och doktor Andrea Andreen, varjämte förslaget i denna del lämnats utan erinran av Sveriges socialvärdsfunktionärers riksförbund och styrelsen för Svenska stadsförbundet. I flera av dessa yttranden har framhållits ändringens betydelse för ett snabbare och effektivare ingripande. Sålunda har barnavårdsnämnden i Göteborg anfört, att den nuvarande lydelsen varit eller rättare blivit ett hinder för nämndens ingripande. Att vara hemfallen åt ett oordentligt levnadssätt måste innebära ett djupt och långtgående förfall. Det hade också behövts förebringas kraftigt bevismaterial för att styrka rättmätigheten i en vidtagen åtgärd. Även om en ungdomsnämnd kunnat ingripa mot vissa sedeslösa enligt nuvarande formulering, så hade den dock i lagtexten icke någon direkt maning att ingripa utan snarare en maning att visa den yttersta försiktighet. Det räckte inte med goda lagar; resultatet berodde på tilllämpningen och därför syntes det nämnden vara av stor betydelse att lagtexten gåve myndigheterna en sporre och väckelse att göra sitt bästa och icke ett hjälpmedel att slöa till och göra så litet som möjligt. Härtill ansåge nämnden den föreslagna formuleringen vara lämplig.

86 YTTRANDEN ÖVER KOMMITTÉNS PROMEMORIA ANG. SEDESLÖSA.

Barnavårdsnämnden i Borås har påpekat att det alltid erbjöde vissa svårigheter alt beträffande ungdom i denna ålder konstatera hemfallenhet åt ett lastbart levnadssätt, vilket givetvis lätt kunde medföra att det finge anstå så länge med behövliga åtgärder att resultatet äventyrades. Att det föreslagna stadgandet skulle innebära större risk för missbruk än den nuvarande formuleringen ansåge nämnden uteslutet, då ju gällande bestämmelser innehölle starka korrektiv mot missbruk och det därjämte visat sig om icke obenägenhet så dock en mycket stor försiktighet från nämndernas sida, då det gällt att tillämpa lagen. Enligt ungdomsnämndens i Norrköping erfarenhet hade den nuvarande formuleringen av 22 § d) i vissa fall lagt hinder i vägen för ett önskvärt och välmotiverat omhändertagande. Styrelsen för stadsmissionen i Stockholm har uppgivit, att det vore styrelsen välbekant, huru sexuellt överbetonade eller abnorma flickor som varit omhändertagna i skyddshem men utskrivits vid 20-årsåldern kunnat börja sexuellt förfalla utan att ungdomsnämnd kunnat förmås eller på grund av lagens ordalydelse ansett sig vara i stånd att omhändertaga dem på nytt för fortsatt fostran eller övervakning. På så sätt hade hela den föregående vården gått till spillo. En uppmjukning av bestämmelserna för omhändertagande av ungdom mellan 18 och 21 år vore därför av den största betydelse. Även styrelsen för Samariterhemmet har med stöd av sina erfarenheter bekräftat behovet av en uppmjukning av förevarande stadgande. Barnavårdsnämnden i Hälsingborg har förklarat att den visserligen icke av den nuvarande formuleringen ansett sig bunden av någon särskilt restriktiv tolkning av stadgandet, men dock ville tillstyrka den föreslagna omformuleringen. Beträffande tabell 4 i promemorian har ungdomsnämnden i Stockholm framhållit, att den hjälpverksamhet som utövades av föreningen Unga kvinnors värn, Stockholms kyrkliga socialråd och nämndens egen ungdomsbyrå medfört, att siffrorna för Stockholms vidkommande blivit lägre än vad som skulle blivit förhållandet om samtliga fall handlagts av nämnden. Införandet av den föreslagna 22 a § i barnavårdslagen har tillstyrkts av barnavårdsnämnderna i Göteborg och Hälsingborg samt ungdomsnämnden i Norrköping. Förstnämnda myndighet har i detta sammanhang påpekat den brist som låge däri att det saknades närmare bestämmelser om kommunikation mellan polismyndighet och barnavårdsnämnd. Det vore önskvärt att närmare föreskrifter gåves om det samarbete som borde finnas dem emellan. T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm Eugen Glas har erinrat att, enär prövning av frågan om förefintligheten av visst brott på åtskilliga håll ej åvilade polismyndigheten, ordet polismyndighet i denna paragraf borde utbytas mot ordet åklagarmyndighet. Beträffande det föreslagna tillägget till 31 § i barnavårdslagen har ungdomsnämnden i Norrköping förklarat sig ej ha något att erinra. I yttrandena från styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavärdsförbundet, ungdomsnämnden i Stockholm och barnavårdsnämnden i Borås har det emellertid hävdats att de föreslagna fristerna vore för snävt tilltagna. Ungdomsnämnden har framhållit att man ej kunde medhinna att komplettera den enligt sakens natur ofta högst bristfälliga utredning som polisrapporten innehölle. De flesta unga varom här vore fråga vore som bekant från andra orter och saknade i regel varje legitimationshandling och nämnden ägde ej rätt att få utdrag ur straffregistret. Då såväl den berörde själv som vårdnadshavare skulle beredas tillfälle att yttra sig samt nämnden sammankallas för att besluta angående omhändertagande som verkställts av ordföranden, torde följden bliva införande av ett uppskovsförfarande eller också att nämnden finge låta sig nöja med polisutredningen. Varken det ena eller andra kunde anses tillfredsställande. En annan följd kunde bliva att den berörde släpptes eller behandlades enligt 28 § barnavårdslagen oaktat han bort omhändertagas. Där andra förvaringsmöjligheter än polisarresterna stode till buds, borde fristen

UTKASTET TILL LAG ANG. ÄNDRING I BARNAVÅRDSLAGEN.

kunna utsträckas till åtta dagar i likhet med vad som gäller för rannsakning inför rådhusrätt. —• Barnavårdsnämnden i Borås har föreslagit en frist av fem dygn under åberopande av skäl som delvis sammanfalla med de nyss anförda. Styrelsen för Samariterhemmet i Uppsala har, utan att taga ställning till det föreslagna tillägget, kraftigt understrukit vikten av att genom lagändring garantier skapades för snabb handläggning av de fall där person mellan 18 och 21 år omhändertagits av polismyndighet och ärendet sedan hänskjutits till ungdomsnämnd. I fråga om barnavårdslagen ha i vissa yttranden framkommit krav på ytterligare ändringar. Styrelsen för svenska fattigvärds- och barnavärdsförbundet och ungdomsnämnden i Stockholm ha ifrågasatt om icke barnavårdsnämndernas arbete borde effektiviseras genom en höjning av åldersgränsen i 22 § b) barnavårdslagen till 18 år, vilket torde medföra en justering även beträffande åldersgränsen för slutlig utskrivning. Ungdomsnämnden har härvidlag anfört att det för närvarande saknades möjlighet att ingripa beträffande en efterbliven flicka som fyllt 16 år och som ännu icke kunde anses så vanartad som enligt 22 § c) fordrades för nämndens ingripande men som vore i uppenbar fara att bliva vanartad. Givetvis finge man icke sätta likhetstecken mellan efterbliven och blivande prostituerad, men det skulle vara till fördel om barnavårdsnämnden, då en utvecklingshämmad flicka levde i en moraliskt skadlig miljö, skulle kunna vidtaga förebyggande åtgärder och eventuellt omhändertaga henne för skyddsuppfostran upp till 18 år. Icke levnadsåldern utan utvecklingsgraden vore avgörande för en människas mognad. Sedlig vanart eller tendenser därtill började, åtminstone hos flickor, oftare att framträda mellan 16 och 17 år än före 16 år. Det hade länge känts såsom en brist att det icke funnes möjlighet att behålla en inemot 18-årsåldern enligt 22 § c) omhändertagen efter uppnåendet av 21 års ålder försåvitt icke den unge intagits i skyddshem. Barnavårdsnämnden stode inför valet att tillgripa den onödigt stränga åtgärden med skyddshem eller att helt släppa vederbörande, även om man vore tämligen övertygad om att det skulle vara möjligt att tillrättaföra vederbörande under fortsatt vistelse å en midre sträng anstalt än skyddshem, exempelvis lärlingshem eller annan dylik halvöppen anstalt. Möjligheten till frivilligt kvarstannande saknade enligt nämndens erfarenhet praktisk betydelse i de svåra och tvivelaktiga fallen, där behovet av stöd vore starkast. I dessa fall önskade den unge ofta intet högre än att så snart som möjligt bli fri från barnavårdsnämnden. Därjämte borde samma frihet i fråga om placering införas, som redan gällde beträffande fall som avsåges i 22 § d). Behovet av denna smidigare och mera rationella arbetsform hade gjort sig starkt gällande redan nu. Vid bifall härtill borde 46 § 2 mom. erhålla ändrad lydelse. Nämnden ville hemställa att kommittén lämnade sin rekommendation till dessa förslag. Ungdomsnämnden i Norrköping har ifrågasatt om icke särskild läkarundersökning borde vara obligatorisk även då barnavårds- eller ungdomsnämnd hade att vidtaga åtgärd på grund av förseelse mot de föreslagna bestämmelserna i 18 kap. strafflagen. Socialstyrelsen har funnit den ordning som gäller för vidtagande av åtgärder beträffande skyddshemselever som uppnått 21 års ålder icke vara lämplig. De åtgärder som vidtagas beträffande dem som omhändertagits jämlikt 22 § c) barnavårdslagen borde sammanknytas med de åtgärder som kunna vidtagas enligt mom. d) i samma paragraf. Beslutanderätten skulle då överflyttas från barnavårdsnämnd till antingen skyddshemsstyrelse eller socialstyrelsen. Enligt det senare alternativet, vilket styrelsen funne vara det lämpligaste, skulle beslutet ha karaktären av ett förordnande om kvarhållande för fortsatt vård. Socialstyrelsen skulle sålunda kunna besluta att vederbörande skulle kunna överflyttas t. ex. från hemskola till ungdomshem. överflyttning skulle dock ske först efter det att uppförandet under en tids villkorlig utskrivning från skyddshemmet givit vid handen, att fortsatt omhändertagande vore påkallat. Betydelsen av en dylik prövotid vore synnerligen stor. Även beträffande de jämlikt 22 § c) på uppfostringsanstalt intagna barna15—389122.

Bilagor.

88 YTTRANDEN ÖVER KOMMITTÉNS PROMEMORIA ANG. SEDESLÖSA.

vårdsfallen borde anknytning sökas med de åtgärder som kunde vidtagas enligt mom. d). Till undanröjande av de olägenheter som vore förknippade med den nuvarande ordningen borde möjlighet finnas att tillgripa den behandling som stode till buds enligt sistnämnda moment. Visserligen kunde den utvägen tänkas att särskilda ungdomshem inrättades för detta mera svårartade klientel, men för detta ändamål skulle erfordras en starkare organisation än den som för närvarande funnes. Alla skäl talade för att det fortsatta omhändertagandet borde äga r u m på uppfostringsanstalt. Även i dessa frågor borde beslutanderätten anförtros socialstyrelsen. Slutligen har den av kommittén berörda frågan om särskilda åtgärder till hjälp åt andligt undermåliga barn upptagits till behandling i åtskilliga yttranden. Socialstyrelsen har härom anfört, att kommitténs förslag om anmälan till barnavårdsnämnden när dylika elever avslutade sin skolgång vore värd synnerligt beaktande. En stor del av dessa efterblivna nådde aldrig en sådan grad av mognad att de kunde taga vård om sig själva, utan vore i behov av ständig omvårdnad, vilken dock mestadels torde kunna begränsas till övervakning och vissa inskränkningar i deras borgerliga rörelsefrihet. Säkerligen skulle genom tillsyn och hjälpverksamhet många unga människor räddas från att hemfalla åt prostitution eller eljest komma på avvägar. — Vikten av dylik tillsyn har understrukits jämväl av medicinalstyrelsen, styrelserna för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, arbetshemmet Emaus, svenska fattigvärdsoch barnavärdsförbundet och Föreningen Vaksamhet, ungdomsnämnderna i Stockholm och Malmö, styrelsen för Fredrika-Bremer-förbundet och Svenska kvinnliga läkares klubb. Ungdomsnämnden i Stockholm har uppgivit att det vore nämndens erfarenhet, att ett mycket stort antal av de unga flickor med vilka nämnden haft att taga befattning på grund av sexuell vanart företett brister i fråga om psykisk utrustning. Nämnden hade icke stått främmande för de behov av eftervård som förefunnes beträffande utskrivna hjälpklasselever. Nämnden hade för sin del understött framlagda förslag om vidtagande av dylika åtgärder i Stockholm. Emellertid förhölle det sig så, att flertalet av de unga flickor med vilka ungdomsnämnderna i de större städerna finge befattning enligt 22 § d) barnavårdslagen vore från landsorten, där i allmänhet varken någon hjälpskolundervisning förekomme eller några eftervårdande åtgärder funnes vidtagna. Det vore därför av största vikt att denna undervisning och eftervård snarast möjligt bleve på ett tillfredsställande sätt ordnad över hela landet. Förslag härom förelåge också i det att 1932 års seminariesakkunniga den 28 april 1936 avgivit ett betänkande angående psykiskt efterblivnas undervisning och utbildning i barn- och ungdomsåldern. I avbiden på att åtgärder i sådant syfte vidtoges syntes den av kommittén ifrågasatta anmälningsplikten kunna bliva av stor betydelse. Nämnden hemställde därför att kommittén ville i sitt slutbetänkande giva en krafig rekommendation för en dylik anmälningsplikt. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har gjort sig till tolk för motsvarande synpunkter.

IV. Yttrandena i övrigt. Sveriges socialvårdsfunktionärers riksförbund har i fråga om 9 § i lagen om verkställighet av bötesstraff framhållit, att sådan anordning borde vidtagas att förvandlingsstraffets borttagande beträffande dem som ombändertagits för skyddsuppfostran icke begränsades enbart till dem som intagits i skyddshem. Det torde vara minst lika viktigt att förvandlingsstraff ej drabbade dem som ej funnits vara i behov av vård på skyddshem. Socialstyrelsen har ifrågasatt huruvida icke ökad rätt till sterilisering av unga, psykiskt defekta individer borde föreskrivas samt framhållit den betydelse en dylik rätt i det långa loppet skulle få för hämmandet av tillflödet till prostitutionen. S. L.

Bil. F-

Psykiatrisk undersökning rörande kvinnliga tvångsarbetare i Sverige 1938. Utförd av GUNNAR ADELL och GUSTAV JONSSON.

Inledning. Föreliggande undersökning har utförts på Kungl. Maj:ts uppdrag. Initiativet till densamma har tagits av den för revision av lösdrivarlagstiftningen tillsatta kommittén och Kungl. Medicinalstyrelsen, som meddelat närmare direktiv för dess genomförande. Enligt detta uppdrag skulle undersökningen omfatta de å Statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona intagna, som hade att undergå tvångsarbete under juni, juli och augusti månader 1938, och — i den mån tiden det medgåve — även de under samma tid internerade kvinnliga alkoholisterna, eftersom dessa i flertalet fall tidigare undergått tvångsarbete. Undersökningen skulle enligt direktiven förutom fysisk och psykisk exploration även omfatta förslag till den behandling, som ur medicinska synpunkter kunde anses i respektive fall mest ändamålsenlig. Förutom medicinalstyrelsens anvisningar ha råd även inhämtats av professor Olof Kinberg. Beträffande frågeställningar som beröra de prostituerades sociala förhållanden har även fru Nancy Eriksson, som officiellt förordnats att följa Stockholms Kyrkliga Socialråds verksamhet bland prostituerade, lämnat uppgifter, som tjänat till ledning vid utformandet av det frågeformulär, som kommit till användning vid undersökningen. Som socialassistent har fröken Margareta Almqvist deltagit i arbetet. Jämförelsematerial ur den rikhaltiga litteraturen på området har i första hand hämtats från följande arbeten: »Undersökning rörande kvinnliga tvångsarbetare i Sverige åren 1916—1924», Sociala Meddelanden nr 2 och 3 1925 (i det följande benämnd »Socialstyrelsens utredning»), A. Lindblad: »Statistisk undersökning angående skörlefvande kvinnors lefnadsförhållanden», Sthlm 1908, (bilaga till reglementeringskommitténs betänkande), T. Kemp: »Prostitution. — An investigation of its causes, especially with regard to hereditary factors», Köpenhamn 1936.* Undersökningsmaterial. Sammanlagt ha 54 kvinnor blivit föremål för undersökning. Av dessa voro 31 intagna som tvångsarbetare och 23 som alkoholister. Av den senare kategorien hade 19 tidigare avtjänat tvångsarbete eller varnats för lösdriveri och beträffande de återstående 4 framgick tydligt, att de tidigare levt som prostituerade. Förutom samtliga intagningshandlingar (polisrapporter, nykterhetsnämndens handlingar etc.) ha de å anstalten förda anteckningarna stått till förfogande. Anstaltens läkare, direktör, assistent och övriga tjänstemän ha dessutom lämnat muntliga upplysningar. Erforderliga anamnestiska uppgifter ha dessutom införskaffats genom utsändande 1 Socialstyrelsens utredning omfattade 936 kvinnliga tvångsarbetare å Landskronaanstalten; Kemps undersökning 530 kvinnor som kommit i kontakt med sedlighetspolisen i Köpenhamn under åren 1931—35.

90 PSYKIATRISK UNDERSÖKNING RÖRANDE KVINNLIGA TVÅNGSARBETARE.

av brev och särskilda frågeformulär till explorandernas anhöriga, lärare och arbetsgivare samt till olika myndigheter, sjukhus och övriga anstalter. Omkring 275 svar ha inkommit på ung. 400 förfrågningar. Åldersfördelning. De undersöktas fördelning på åldersgrupper framgår av tab. 1, där till jämförelse införts motsvarande siffror från Socialstyrelsens utredning och Kemps ovannämnda arbete. Tab. 1. De undersöktas åldersfördelning Föreliggande undersökning

Å l d e r

16—20 år 20—25 » 25—30 » 30-35 » 35-40 » 40—45 » 45—50 » 50—55 » 55—60 » Summa Genomsni ttsålder

Antal

Procent

1 7 9 11 9 6 6 3 2

2 13 17 20 17 11 11 5 4

54 40-4

100 Socialstyrelsen Procent 9-5 35-0 24-0 12-2 7-7 5-4 2-9 2-1 11 01 100 28-0

Kemp Procent 120 32-3 28-8 l

23'2

i

3-2

100 27-1

Av tabellen framgår att de högre åldersgrupperna äro betydligt talrikare företrädda i denna undersökning än i de båda andra utredningarna. Materialets representativitet. Redan åldersfördelningen enligt tab. 1. visar att det nu undersökta materialet icke utan vidare kan anses ge en bild av de prostituerade kvinnorna i Sverige överhuvud. Till detta kommer materialets begränsade omfattning — endast 54 personer — och det urval som blir följden av att i praktiken blott den grövre gatuprostitutionen blir föremål för ingripande från polismyndigheternas sida. I själva verket torde de undersökta endast motsvara prostitutionens bottenskikt. Å andra sidan kan emellertid framhävas att exploranderna representera de mest samhällsbesvärliga elementen bland de prostituerade och sålunda komma i främsta rummet bland dem som äro i behov av omhändertagande. Det förtjänar påpekas att praktiskt taget samtliga levat som prostituerade under 1920- och 30-talen, och att undersökningen alltså berör en form av prostitution som faktiskt försiggår. Några svårigheter från de intagnas sida — vägran att underkasta sig undersökningen e. d. — h a icke förekommit, och något urval av denna anledning har alltså ej ägt rum. Metodik. Undersökningen av varje enskild individ har företagits som en något modifierad rättspsykiatrisk undersökning. De anamnestiska data ha införts å tryckta journalformulär och kompletterats vid samtalen med exploranderna. Formuläret har innehållit följande huvudrubriker:

INLEDNING.

91 I. Hereditet. II. Barndomsmiljö — avseende typen på den ort där expl. vuxit upp, hennes inom- eller utomäktenskapliga börd, arten av föräldrarnas förbindelse, föräldrarnas yrken, tidpunkten för hemmets upplösning och orsakerna därtill, växlingar av familjens boplats, föräldrarnas ålder vid expl:s födelse, expl:s syskonantal, hennes ordningsnummer i syskonskaran, hemmets ekonomi, bostadsförhållanden, hematmosfär (supighet, stridigheter, stränghet, etc.) familjernas psykologiska attityd mot expl. III. Skolgång — expl:s ålder vid dess början och slut, kvarsitteri, särklass, skolkning; expl:s trivsel i skolan och anpassningsförmåga till lärare och kamrater; begåvning, sedebetyg, etc. IV. Ungdom — ålder vid flyttningen hemifrån och anledningen därtill, psykologiska målsättningar under pubertetsåren, yrkesutbildning, första anställning, bostadsförhållanden, ekonomisk standard; intressen, nöjen, umgänge, psykologisk bindning till anhöriga och andra. V. Vuxen ålder (efter c:a 20 år) — yrkesval, yrkesväxling och trivsel med yrket; bostadsförhållanden, ekonomisk standard, intressen, nöjen, umgänge; reaktion inför den sociala gruppen. VI. Sexualitet •—• menarche, mensesförhållanden, första coitus, frigiditet, erotomani; ungdomsförälskelser; tidigaste sexualupplysning, kunskap om sexuella ting; sexualliv utom prostitutionen etc. VII. Prostitution — expl:s ålder, anställning och ekonomiska standard vid dess början, uppgiven yttre orsak, tillvägagångssätt; soutenörer och kopplare; inkomsten och dess användning; hänsyn till smittorisk, fordringar på kunderna, perversiteter; expl:s egen uppfattning om prostitutionen. VIII. Egen familj — barn inom eller utom äktenskap; »Stockholmsäktenskap», barnafäderna, barnen önskade eller ej, aborter; bostads- och försörjningsmöjligheter under graviditeten; barnens vård och fostran; psykologisk bindning till barnen eller kontrahenten, karaktäristik av denne; familjens ev. upplösning; ev. fosterbarn. IX. Kriminalitet — förvärvsbrott, aggressions-, destruktions-, sexualbrott, olaga sprithantering, brott mot lex veneris, andra brott; spritpåverkan vid brottens begående. X. Samhällelig reaktion •—• strafftider och -orter, villkorlig dom; skyddshem, uppfostringsanstalt, arbetshem, försörjningsinrättning, varning av nykterhetsnämnd och intagning på alkoholistanstalt, straffriförklaring; varning för lösdriveri och effekten av denna, intagning på tvångsarbetsanstalt, levnadsförhållanden under första halvåret efter tidigare frigivningar; sterilisering, tvångsintagning å venerologiskt sjukhus. XI. Sjukdomar — venerea och deras behandling, tid mellan smittotillfället och behandlingens början; övriga somatiska sjukdomar, psykiska sjukdomar, anmärkningsvärda förhållanden i anamnesen såsom »nattskräck», stamning, kramper e t c ; arbetsförmåga. XIJ. Sjukhusvård. XIII. Giftmissbruk — spritmissbruk, fylleriförseelser, spritsorter och kvantiteter, surrogat, rytm och periodicitet, reaktion på sprit, bakrus; solo- eller sällskapssupning; tobak, andra gifter. XIV. Expl:s omdöme om sig själv. XV. Andras omdöme om expl. (intelligens, lynne, karaktär, e t c ) . Själva undersökningen av de internerade inleddes i det enskilda fallet med en somatisk undersökning, omfattande rutinundersökning av inre organ och nervsystem, vissa antropologiska mätningar samt bestämmande av konstitutions-, ålders- och könstyp. Expl:s psykiska status grundades på iakttagelser vid samtal och utfrågning, kompletterade med åtskilliga experimentalpsykologiska prov såsom intelligens-

92 PSYKIATRISK UNDERSÖKNING RÖRANDE KVINNLIGA TVÅNGSARBETARE.

bestämning enligt förkortad Point Scale eller enligt Terman, Bourdons prov, etiskt omdömesprov, kunskaps- och associationsprov. Slutligen upprättades för varje fall en epikritisk resumé efter diskussion mellan undersökarna.

Psykiatrisk utredning. Hereditära förhållanden. Tab. 2 har upprättats på grundval av uppgifter från de undersökta själva, deras anhöriga, pastorsämbeten etc. Redovisningen har skett så, att om exempelvis två syskon till expl. varit alkoholister, har detta registrerats som endast ett fall av alkoholism hos syskon. Som sinnessjuka har räknats endast anhöriga, som vårdats på sinnessjukhus. De fall, där alkoholismen med all sannolikhet varit sekundär till en psykisk rubbning, ha redovisats endast som psykiskt abnorma. En alkoholist, som begått självmord har sålunda förts endast som fall av suicidium. I 22 fall kunde ingen hereditär belastning påvisas. Tattarpåbrå fanns i 2 fall. Eftersom fullständiga uppgifter givetvis inte stått att få i varje enskilt fall äro tabellens siffror att betrakta som minimital. Tab. 2. Psykiska rubbningar in. m. hos de undersöktas n ä r m a s t e släktingar. Psykisk rubbning in. m.

Karaktärsanomali (psykopati) Alkoholism Lösdriveri

Fader

Faders föräldrar och syskon

1 3 1 10 1 5

B

Moder

Moders föräldrar och syskon

1 4 1

2 2

3 Syskon

2 3 2 1 2 1 3

Tros materialets ringa omfattning antyda tabellens siffror, att psykiska rubbningar skulle vara relativt vanligt förekommande bland explorandernas närmaste släktingar. Undersökningar på större material ge mer otvetydigt vid handen att så är förhållandet (se exempelvis Kemp, op. cit. p. 50 ff). Psykiatriska typer. De undersökta ha i första hand uppdelats i grupper enligt gängse psykiatrisk systematik efter samma principer som vid Svartsjöutredningen. Som huvudgrupper ha därvid uppförts oligofrena (intellektuellt undermåliga), andra konstitutionellt abnorma (s. k. psykopater), hjärnskadade (genom syfilitiska, senila och arteriosclerotiska hjärnförändringar), sinnessjuka och slutligen individer utan grövre psykopatologiska drag. De oligofrena ha fördelats på underavdelningarna djupt imbecilla (sinnesslöa) och lätt imbecilla, varvid »intelligensåldern» (I. Å.) använts som indelningsgrund, ö v r e gränsen h a r för de båda grupperna satts vid en I. Å. på resp. 10 och 12—13 år (motsvarande en »intelligenskvot» för vuxna personer på ung. 60 resp. 75—80). Vid bestämmandet av I. Å. har som rutinmetod använts den s. k. Point Scale och i alla tveksamma fall även intelligensbestämningen enligt Terman. Graden av intellektuell efterblivenhet har i varje enskilt fall uppskattats ej blott med ledning av dessa

93 PSYKIATRISK UTREDNING.

båda tests utan även av övriga experimentalpsykologiska prov och det allmänintryck expl. givit. Indelningen av de övriga konstitutionellt abnorma har genomförts enligt samma principer och terminologi som vid Svartsjöundersökningen. Den tidigare använda indelningen av Landskronaklientelet i sociala typer såsom galflickor, demimonder, berglärkor, soutenörflickor, höggradiga alkoholister» etc. iiar i denna undersökningen inte använts, enär praktiskt taget samtliga explorander varit gatuprostituerade och flera av grupperna — exempelvis demimonder och bettlerskor — inte finns företrädda bland dem. I stället kommer i det följande de problem som uttryckas i benämningar sådana som »soutenörflickor, höggradiga alkoholister» etc. att behandlas under särskilda kapitelrubriker. Av tab. 3 framgår som undersökningens huvudresultat att majoriteten av de undersökta — drygt 4 / 5 — äro i psykiskt avseende mer eller mindre abnorma individer. Huvudgrupperna äro oligofrena och övriga konstitutionellt abnorma, s. k. psykopater. Anmärkas bör, att individer med uttalad psykopati och samtidig intelligensnedsättning registrerats som psykopater i den mån psykopatin varit den väsentligare och i explorandens psykiska status dominerande faktorn. Medräknar man alla fall med nedsatt intelligens får man en totalsumma av 24, alltså närmare hälften av de undersökta. 10 av dessa voro djupt imbecilla, d. v. s. hade en intelligensålder under 10 år. Till gruppen »utan grövre psykopatologiska drag» har förts 3 fall, där m a n visserligen kunde fastställa en lindrig intelligensbrist, men där denna ej var så uttalad, att den kunde motivera att exploranden betecknades som psykiskt abnorm. En rent siffermässig jämförelse mellan undersökningsresultaten från Svartsjö och Landskrona synes alltså ge vid handen att de kvinnliga tvångsarbetarna skulle vara i något mindre utsträckning psykiskt abnorma (gruppen »utan grövre psykopatologiska drag» omfattade i Svartsjöutredningen endast 3 personer av 120 undersökta). Emellertid måste det betonas, att manliga och kvinnliga tvångsarbetare i praktiken omhändertagas på något olika indikationer och att dessutom antalet undersökta i synnerhet på Landskronaanstalten är alltför litet för att tillåta några påståenden i den ena eller andra riktningen. Tab. 3. Psykiatriska typer. Antal

Diagnos

Antal

Oligofrena: Därav: Djupt imbecilla Lätt imbecilla

11 Conativt hypoplastiska Hyperthyma Dysthyma

a 4 7

Andra konstitutionellt abnorma: . Därav: Infantila Hysteroida Emotionellt hypoplastiska . . .

29 Diagnos

9 2 2 6 5

3 Hjärnskadade: 'i Schizofrena Utan grövre psykopatologiska drag . . . . 10 Summa 54

Fall av misstänkt schizofreni.

Föreslagen behandling. Den omständigheten att det stora flertalet av de undersökta befunnits vara mer eller mindre psykiskt abnorma innebär givetvis icke att de kräva omhändertagande på sjukvårdsinrättningar. Vid uppgörandet av tab. 4 ha vi tagit hänsyn ej blott till den medicinska diagnosen i och för sig, utan i stor utsträckning låtit praktisk-terapeutiska skäl vara utslagsgivande.

94 PSYKIATRISK UNDERSÖKNING RÖRANDE KVINNLIGA TVÅNGSARBETARE.

Tab. 4. Föreslagen behandling. Därav nu intagna som B e h a n d l i n g s f o r m

Antal Alkoholister

Lösdrivare

Alkoholistvård Behandling enligt reviderad lösdrivarlagstiftning..

9 6 17 22

4 4 10 5

Summa

5 2 7 17 31

Resultatet av kroppsundersökningen sammanfattas i följande båda tablåer över fördelningen av resp. konstitutionstyper och förekomsten av fysiska sjukdomar eller lyten bland de undersökta. Konstitutionstyp. Leptosom Pyknisk Atletisk Odeciderad

16 23 6 9 Summa

54 En uppdelning av konstitutionstyperna på olika psykiatriska grupper visade ej några anmärkningsvärda förhållanden. Dysplastiska inslag funnos hos icke mindre än 26, d. v. s. i hälften av fallen; därav företedde 11 infantila och 4 maskulina drag. Kroppsliga sjukdomar Rörelse- och

och lyten bland de

hållningsorgan

Plattfot Ryggradsdeformiteter Övriga

9 13 12

Inre organ Hjärtåkommor Åderbråck

14 9

undersökta

Andningsorgan Kronisk luftrörskatarr. Sinnesorgan Ögonskador o. -sjukdomar Öronskador o. -sjukdomar

4 4

Övriga sjukdomar (psoriasis, krön. eccem etc.) 9 Utan sjukdomstecken 11

För att få en mer fullständig uppfattning om den utsträckning i vilken fysiska sjukdoms- eller svaghetstillstånd förekommit bland de undersökta, måste man emellertid även ta hänsyn till anamnesen; se följande tablå, som upptar några mer anmärkningsvärda sjukdomar och kroppsskador. Lungtuberkulos Lungsäcksinflammation Skrofler Knölros

5 3 1 1

Reumatisk feber o. d Kroniska eccem Skallskada (commotio cerebri) Danssjuka (chorea minor)

8 4 7 1

Det föreliggande materialet är av alltför ringa omfattning och alltför heterogent sammansatt beträffande åldersfördelning o. d. för att tillåta några närmare slutsatser med ledning av tablåns siffror. Skallskadorna hade i de flesta fallen inträffat först flera år efter prostitutionens början.

PSYKIATRISK UTREDNING.

95 Det är av naturliga skäl svårt att i varje enskilt fall med säkerhet uppskatta i vilken grad en fysisk defekt eller sjukdom nedsatt de prostituerades arbetsförmåga. I vissa fall torde man dock kunna påstå att exempelvis ett kroniskt eksem eller en smygande tuberkulos bidragit till att utforma eller befästa den prostituerades livsföring. I vidstående tablå har sammanställts det antal individer som av medicinska skäl kunna antagas ha varit mer eller mindre handikapade i det enklare kroppsarbete, som med hänsyn till deras ringa yrkesträning och bristande psykiska utrustning är det enda, som står dem till buds. Generande åkommor Åkommor, medförande någon nedsättning av arbetsförmågan Åkommor, avgjort nedsättande arbetsförmågan

_ 12 11 6 Summa 29

Till generande åkommor har räknats eksem, utpräglade åderbråck, plattfot o. s. v. med subjektiva besvär. Till åkommor, medförande någon nedsättning av arbetsförmågan ha förts hjärtfel på gränsen till inkompensation, diabetes etc. Som avgjort nedsättande på arbetsförmågan ha betraktats exempelvis starkt nedsatt syn eller hörsel, tidvis inkompenserade hjärtfel o. d. Förändringar, som kunna sägas stå i samband med det naturliga åldrandet ha givetvis icke medtagits. Med hänsyn till den särställning som veneriska sjukdomar intaga, speciellt för detta material, ha även dessa i detta sammanhang lämnats åsido och behandlas separat i följande avsnitt. Det förtjänar dock framhållas att den höga frekvensen av kroniska underlivsåkommor ytterligare inskränker de undersöktas förmåga att utföra tyngre kroppsarbete. Venerea. Frekvensen av de vanligaste könssjukdomarna bland de undersökta framgår av tab. 5 där jämförelsesiffror från de redan tidigare citerade, mera omfattande undersökningarna finnas införda. Tab. 5. Förekomst av könssjukdomar. Föreliggande undersökning

Sjukdom

Enbart gonorrhe Både lues och gonorrhe Enbart lues Varken lues eller gonorrhe Uppgift saknas Summa

Antal

Procent

9 34 6 5

17 63 11 9

100 Socialstyrelsen Procent 16-0 34-7 29-2 93 108 100

Kemp Procent 27-0 27-5 18-9 26 6 100

Siffrorna från här föreliggande undersökning och från Socialstyrelsens utredning från åren 1916—24 visa som synes båda, att de prostituerade till 9 / 10 äro eller ha varit veneriskt infekterade. De lägre siffrorna från den danska undersökningen torde med all sannolikhet vara att återföra på materialolikheter. Beträffande behandlingen av könssjukdomen visade anamnesupptagningen och införskaffade uppgifter att åtminstone 18 försummat att taga regelbunden behandling. 10 hade blivit tvångsintagna på venerologisk klinik och 3 dömda enligt lex veneris. Ett vårdslösande av sjukdomens behandling återspeglas säkerligen även i det förhållandet, att inte mindre än 24, d. v. s. hälften av de undersökta, ledo av kroniska underlivsåkommor, såsom framgår av följande tablå.

96 PSYKIATRISK UNDERSÖKNING RÖRANDE KVINNLIGA TVÅNGSARBETARE. Kronisk salpingit Salping-ovarektomi (därav dubbelsidig: 4) Annan operation för underlivsåkomma

Antal 18 6 8 Summa 32

Tidpunkten för första smittan och därmed sammanhängande förhållanden kommer att närmare utredas under kapitlet om prostitutionens början.

Psykopatologiska stigmata. Övriga anmärkningsvärda förhållanden i anamnesen., vilka bruka tillmätas bety clelse i psykopatologiskt avseende har här nedan sammanställts i tablåform. Pavor nocturnus Somnambulism Enuresis nocturna Stamning Epileptitorma kramper

3 5 1 3 2

En uppdelning efter olika diagnosgrupper har på grund av materialets litenhet inte utförts. Av samma anledning kunna några mer bestämda påståenden på grundval av dessa uppgifter icke göras, men exempelvis förekomsten av 5 somnambula på ett 50-tal undersökta måste betecknas som en hög siffra. Sexualitet. Liksom i de flesta andra undersökningar 1 kan man även beträffande föreliggande undersökningsmaterial finna belägg för att sexualdriften hos kvinnorna själva icke synes spela någon avgörande roll för uppkomsten och upprätthållandet av deras prostitution. Betecknande är ätt de prostituerade själva ofta skilde mellan könsumgänge med kunderna som yrkesutövning och coitus med fästmannen eller maken. Flera kvinnor uppgåvo att de fingo orgasm endast i det senare fallet. Det stöter naturligt nog på stora svårigheter att uppskatta könsdriftens styrka i det enskilda fallet. Med ledning av den beskrivning som kvinnorna själva lämnade av sitt sexualliv, hade man skäl antaga frigiditet hos ett tiotal kvinnor och ökad sexualdrift hos några få. Av de undersökta hade 2 visat otvetydiga homosexuella tendenser, den ena huvudsakligen under spritpåverkan. Vissa av de övriga uppgåvo, att homosexuella handlingar av miljöbetingad typ (under anstaltsvistelser o. d). tidigare haft en viss utbredning inom deras kretsar, men att detta gått tillbaka i samma mån som deras behandling humaniserats. För att utröna den roll som kan tillmätas den populära uppfattningens »förförelse i ungdomen» utfrågades de undersökta vidare dels om åldern vid deras första könsumgänge, dels om partnern därvid. De lämnade uppgifterna om åldern ha här nedan sammanställts i tablåform. Ålder Antal Ålder Antal 19 år 4 1 8 år 20 » 9 1 13 » över 20 1 4 15 » ingen uppgift 3 7 16 » 18 17 >, Summa 54 18 > 6 Kemp, op. cit. p. 164; Kurt Schneider, Studien iiber Persönlichkeit und Schicksal eingeschriebener Prostituierter. Berlin 1926 p. 203 ff. William Thomas: The unadjusted girl, London och Newyork 1924 p. 109.

PSYKIATRISK UTREDNING.

97 I något enstaka fall gåvo dessa uppgifter intryck av att vara tillrättalagda för tillfället, men i flertalet fall föreföll man angelägen att ge riktiga upplysningar. Tablåns siffror visa i stort sett samma fördelning, som i Lindblads utredning 1908. 1 Första sexualpartnern uppgavs i de flesta fall vara någon man ur kvinnornas eget samhällsskikt och av ungefär samma ålder. Den roll som tidiga sexualtraumata spela kan näppeligen med någon säkerhet avgöras vid en undersökning av denna art. En viss betydelse kan tillmätas trångboddheten under barndomsåren, något som närmare beröres i ett följande kapitel. 3 kvinnor uppgåvo sig ha blivit våldtagna vid sitt första coitus (vid resp. 8, 13 och 19 års ålder). I fråga om 13-åringen rörde det sig om en närmast erotoman kvinna och beträffande 19-flringen hade man anledning ifrågasätta riktigheten av hennes uppgifter. Beträffande tidpunkten för regleringens första uppträdande uppgav det stora flertalet (42 st.) åldern 12—15 år. I 4 fall inföll menarchen först vid 18 år eller senare och i 1 fall före 12 års ålder. — I närmare */3 av fallen framhöllo de undersökta att de hade avsevärda besvär (dysmenorrhe, menorrhagier o. d.) i samband med regleringen. Dessa rubbningar torde i stor utsträckning ha varit följden av kronisk gonorrhe (jfr föreg.).

Sociologisk utredning. I det föregående har undersökningsmaterialet behandlats företrädesvis ur medicinsk synpunkt. För att ge en mer fyllig bild av det undersökta klientelet, skall detta i det följande analyseras något med hänsyn till en del miljöförhållanden o. dyl. som kunna vara av intresse. Födelseortens lokalisation till land eller stad och omflyttningsförhållandena belyses av tab. 6. Av denna framgår — ett förhållande som närmare utretts i Socialstyrelsens undersökning — att de i stad födda kvinnliga tvångsarbetarna äro relativt taget mer än tre gånger så talrikt representerade som de på landsbygden födda och att inflyttningsprocenten till stad för de prostituerades vidkommande är betydligt (5—6 gånger) större än för den kvinnliga befolkningen överhuvud. Jämförelsetalen äro flämtade från Socialstyrelsens utredning. Tab. 6. Födelse- och hemort. Födelse- och hemort

Föreliggande undersökning

SocialSveriges hela kvinnliga styrelsens undersökning befolkning Procent Procent

Antal

Procent

Stad Därav nu bosatta i stad > » » på landet

18 17 1

33 31 2

406 37-3 3-3

16-7 13-3 3-4

Landsbygd Därav nu bosatta i stad » » > på landet

36 35 1

67 65 2

59-4 45-7 13-7

833 Tillsammans Därav nu bosatta i stad > ' » på landet

54 52 2

96 4

83-0 17-0

25-9 741

Av de nu undersökta bo 47 i Stockholm, Göteborg och Malmö. 1

Lindblad, op. cit. p. 10.

12-6 17-7

98 PSYKIATRISK UNDERSÖKNING RÖRANDE KVINNLIGA TVÅNGSARBETARE.

Av de undersökta voro 9 eller 17 % födda utom äktenskapet. I Socialstyrelsens utredning var procenttalet för de utom äktenskapet födda 152. Motsvarande tal för hela befolkningen i Sverige ligga något lägre, men differenserna äro icke statistiskt säkerställda. Föräldrarnas yrken. I avsikt att ge någon uppfattning om de samhällskikt från vilka dessa prostituerade rekryterats, har en sammanställning av föräldrarnas yrken gjorts i nedanstående tablåer. Av lätt förstådda skäl äro emellertid uppgifterna osäkra och indelningen i yrkesgrupper svårgenomförbar, varför tabellernas siffror få tillmätas endast ett begränsat värde. Liksom i Socialstyrelsens utredning och i Svartsjöutredningen finner man även här att anmärkningsvärt få fäder •— 4 självägande bönder och 3 statare — tillhöra jordbruksbefolkningen. Faderns yrke.

Moderns yrke före

Antal Bruksdisponent 1 Självägande bönder 4 Handlande och handelsresande . . . . 3 Vid krigsmakten anställda 2 Lägre hantverkare 5 Industriarbetare och jämnställda . . 16 Grov- hamn- o. åkeriarbetare . . . . 9 Sjömän 3 Fiskare 2 Jordbruksarbetare, statare 3 Vagabond, hästhandlare 3 Ingen uppgift 2

äktenskapet. Antal Hemmadöttrar 13 Affärsinnehaverska 1 Hushållerskor, kokerskor 5 Servitriser 3 Fabriksarbeterskor 5 Sömmerska 1 Hembiträden, bondpigor 17 Puella 1 Ingen uppgift 8 Summa 54

Summa 54 Hemmiljö under uppväxtåren. Uppgifterna om de undersöktas hemförhållanden äro baserade dels på uttalanden av kvinnorna själva, dels på uppgifter, införskaffade från föräldrar och närmare släktingar, pastorsämbeten, sociala nämnder, skolmyndigheter o. s. v. I de fall där sålunda expbs egen utsago kunnat kontrolleras, visade det sig i praktiskt taget samtliga fall, att expl. varit den som framställt förhållandena i den gynnsammaste dagern. I 13 fall framkom inga anmärkningsvärda omständigheter beträffande barndomsoch uppväxtförhållanden. I de återstående 41 fallen hade däremot förelegat en eller flera av sådana omständigheter, som bruka anföras som hemförsämrande. Sålunda hade 1 / 3 av de undersökta växt upp utom föräldrahemmet (6 på barnhem och 12 i fosterhem), och i nära hälften av fallen i ett »stympat hem» enligt nedanstående tablå. Beträffande hemmets ekonomiska standard förelåg uppgift om utpräglad Uppväxt

i y>stympat hem».

Modern tidigt död Fadern » » Endera av föräldrarna avviken Skilsmässa

Antal 9 7 5 3 Summa 24

SOCIOLOGISK UTREDNING.

91»

fattigdom i 13 fall under det att 3 kommit från relativt välsituerade hem. Lösdriveri eller kriminalitet hos föräldrarna kunde konstateras i 6 fall. En starkt alkoholiserad hemmiljö fanns i 11 fall (i likhet med Socialstyrelsens utredning och Svartsjöundersökningen har därvid medräknats endast de fall då spritmissbruket varit mer framträdande och utövat ett avgjort ogynnsamt inflytande på hemlivet). En uppdelning med hänsyn till olika åldersgrupper bland de undersökta visar ingen anmärkningsvärd skillnad mellan de äldres och yngres hemförhållanden under barndomen i h ä r berörda avseenden. Barnantalet i de prostituerades föräldrafamiljer framgår av nedanstående tablå. Antal Antal Arital Antal barn familjer b;irn familjer t ban 2 9 2 » 1 4 10 3 » 4 11 4 » 1 6 12 >; 5 » 9 13 6 » 4 14 7 » 6 17 2 Summa 54 Totala antalet barn = 355 = 6-6 barn per familj. Till jämförelse kan redan här nämnas att de prostituerade själva fött inalles 49 = 0 91 barn per individ. I Kemps material var antalet barn per föräldrafamilj = 6-7 och de prostituerades egna = 059 per individ. Det är alltså påtagligt, att de prostituerade växt upp i stora syskonflockar. F r å n flera andra håll har framhållits, att den trångboddhet, som gärna blir följden av ett stort barnantal i hemmet, skadligt inverkar på de uppväxande genom tidiga sexuella erfarenheter o. d. 1 Med ledning av de undersöktas egna uppgifter om familjebostadens storlek och antalet boende under deras barndomsår finner man att i mer än Vs av fallen antalet boende överstigit 2 personer per rum. Något mindre än 1/3 h a r bott trängre än 2 personenheter per rumsenhet (barn under 15 år c = l/a personenhet; kök = 1j2 rumsenhet). Skolförhållanden. Pä grund av svårigheterna att i varje enskilt fall kontrollera riktigheten av exphs egna uppgifter äro följande siffror att betrakta som minimital. I flera fall, där uppgifter även kunnat införskaffas från skolmyndigheterna, visade sig att expl. förtigit sina misslyckanden i skolan. Antal Kvarsitteri 14 Särklass 1 Avgångsbetyg enl. folkskolestadgans § 48 . . 2 Beträffande de 10 imbecilla hade det i samtliga fall stått klart för vederbörande lärare, att expl. var intellektuellt undermålig. Även i fråga om psykopaterna hade man i flertalet fall redan under deras skoltid kommit till insikt om att de i psykiskt avseende avveko från normen. Ålder vid flyttningen hemifrån. Följande tablå ger en översikt av den tidpunkt, vid vilken de undersökta lämnat föräldra- och fosterhem, barnhem etc. I drygt % av fallen skedde detta som synes före 15 års ålder. 1

Se exempelvis Befolkningskommissionens betänkande i sexualfrågan 1936, p. 106 ff.

100 PSYKIATRISK UNDERSÖKNING RÖRANDE KVINNLIGA TVÅNGSARBETARE. Flyttade före 15 år 15—18 » 19—21 »

Antal 15 36 3 Summa 54

Yrkesväxling före prostitutionen. Tab. 7 illustrerar för båda undersökningarna den vanliga utvecklingsgången hembiträde—restauranganställd—prostituerad. En olikhet i undersökningsresultaten föreligger så tillvida som man i Socialstyrelsens utredning inom gruppen f. d. restauranganställda fann de flesta prostituerade bland serveringspersonalen, under det att i denna undersökning de flesta inom motsvarande grupp tillhört kökspersonalen (23 diskerskor o. d. mot 8 servitriser). Tab. 7. Yrkesväxling löre prostitutionen. Föreliggande undersökning Y r k e s g r u p p

Restauranganställda Affärsanställda Summa 1

Anställning Första

Sista

28 12 9 5 >49

9 31 8 1 H9

ökning eller minskning -19 + 19 - 1 - 4

Socialstyrelsens utredning Anställning Första

Sista

Ökning eller minskning

440 127 128 60 755

213 300 186 56

-227 + 173 + 58 4

755 Därtill 5 gifta utan yr ke

Civilstånd. Av följande sammanställning framgår fördelningen på civilstånd. Antal Ogifta 28 Gifta 13 Änkor 7 Frånskilda 6 Summa 54 Av de gifta hade endast 2 ingått äktenskap före prostitutionens början och 11 hade levat som prostituerade över 10 år innan de gifte sig. Barnalstring. Av de 54 undersökta kvinnorna ha 31 fött barn. Deras sammanlagda barnantal är, som redan nämnts, 49, därav 7 födda inom och 42 utom äktenskap. Fördelat på samtliga kvinnor, blir detta 091 barn per individ. Motsvarande siffror i Kemps och Socialstyrelsens undersökningar voro resp. 059 och 0-46 barn per prostituerad. Av de 49 barnen voro 22 avlade före och 18 efter prostitutionens början medan i 9 fall relationen var okänd. I Socialstyrelsens utredning voro motsvarande siffror resp. ung. 70, 20 och 10 %.

SOCIOLOGISK UTREDNING.

101 Aborter. Enligt explorandernas egna uppgifter skulle på totalmaterialet falla 27 aborter, fördelade på 15 individer. Det verkliga antalet är sannolikt högre. 14 aborter kunna möjligen sättas i samband med en tidigare luetisk infektion; flertalet av de återstående äro med säkerhet provocerade. Prostitution. Ålder vid prostitutionens början. För att med ledning av ett större material än det föreliggande få en uppfattning om den ålder, vid vilken kvinnorna börja prostituera sig, har i följande tabell citerats siffrorna från Socialstyrelsens utredning 1925. I detta sammanhang kan även nämnas, att erfarenheten visar, att kvinnor i åldern 20—30 år avtaga i frekvens bland de för lösdriveri varnade, under det att de äldre äro stadda i relativ ökning. 1 Tab. 8. Ålder vid prostitutionens början. Föreliggande undersökning Å l d e r

15—18 år 18-21 » 21—24 » 24—27 » 27—30 » Summa

Socialstyrelsens utredning 1924

Antal

Procent

Procent

10 16 13 4 3 2 48

21 33 27

0-4 20-3 37-7 23-2

i

»

13-7 4-7

100 Uppgiven yttre anledning till prostitutionens början. Med ledning av explorandernas berättelser om sina förhållanden vid tiden för prostitutionens början har upprättats följande sammanställning av de vanligast anförda orsaksmomenten. Antal fall Inrådan av annan prostituerad 33 Bidragande orsak därvid: arbetslöshet 11 dålig lön 10 nöjeslystnad, begär efter vackra kläder o. d 6 nyligen genomgången sjukdom 3 Nöjeslystnad, sprit- eller klädbegär 4 Arbetslöshet eller fattigdom 7 Inrådan av »fästman» 3 Övriga eller intet motiv uppgivet 7 Summa

54 Som framgår av denna tablå, har orsaksfaktorn dålig ekonomi uppgivits av inalles 28, nöjeslystnad, klädbegär o. dyl. av 10. 1

Se T. Eriksson, Prostitutionen i Sverige. — De nordiska kriminalistföreningarnas årsbok

1 uo l.

102 PSYKIATRISK UNDERSÖKNING RÖRANDE KVINNLIGA TVÅNGSARBETARE.

Övriga sociala förhållanden i samband m e d prostitutionens början. Jämnt hälften av de undersökta ha enligt egen uppgift stått utan plats, då de började prostituera sig. Anledningen till att de slutade den sista anställningen, uppgavs av 4 vara, att en säsonganställning upphört, av 5 att sjukdom hindrat dem att arbeta och av 1 att hon blivit gravid. (Ang. arten av den sista anställningen före prostitutionens början se sid. 100.) En jämförelse mellan tidpunkten för födandet av första barnet utom äktenskap och prostitutionens början visar, att dessa tidpunkter ofta sammanfalla. I 11 fall hade kvinnan stått som ogift moder året närmast före eller efter det årtal hon i annat sammanhang uppgivit vara första året för henne som prostituerad och inalles 18 hade fött barn utom äktenskap under tre-årsperioden före och efter denna tidpunkt. Huruvida man har anledning att ur detta tidssamband utläsa något orsakssamband, undandrar sig ett säkert bedömande. Eftersom kännedomen om sexuella ting måste tillmätas en särskild betydelse för detta klientel, utfrågades de undersökta konsekvent angående deras kunskaper om befruktningsförhållanden, smittorisker o. d. De vägar, på vilka de fått sin första upplysning, ha sammanställts i nedanstående tablå. Det visade sig emellertid, att av dem som överhuvud kunde ge ordentliga besked, inte mindre än hälften helt saknat kännedom om kondomet som preventiv och profylakticum vid tidpunkten för prostitutionens början. Detta förhållande kan bidraga till att förklara anhopningen av första insjuknanden i venerisk sjukdom kring denna tidpunkt. Av de 33 som lämnat bestämd uppgift på denna punkt, ha nämligen 27 insjuknat inom två-årsperioden före eller efter nämnda tidpunkt, därav 20 samma år som prostitutionen börjat eller året närmast därintill. Källan till första sexuella Antal 10 17 7 4

Föräldrar eller syskon Kamrater Andra prostituerade Soutenörer, »fästman»

upplysningen. Antal

Broschyrer o. d Övriga

från

sjukvårdsaffärer

Summa

4 12 54

Även om man alltså har anledning att antaga, att de nyrekryterade prostituerade i stor utsträckning utsätta sig själva och andra för smittorisker, kunde man konstatera att de äldre prostituerade någorlunda lärt sig att iakttaga en viss sexuell hygien. Det visade sig nämligen att ungefär 1j2 av de undersökta fordrade kondom vid coitus med kunderna och att över 3/4 använde det tämligen regelbundet. Som en ytterligare säkerhetsåtgärd prövade dessutom uppemot xj2 på förekomsten av flytning o. d. ^ Prostitutionens typ.

§§

En utfrågning av de undersökta angående tillvägagångssättet under prostitutionens första skede visar, att detta klientel som regel helt släppt kontakten med arbetsmarknaden redan från början och uteslutande försörjt sig som prostituerade. Endast 7 av de 54 hade varit halvprostituerade under den första tiden. 2 / 3 av fallen hade redan från början typen av gatuprostitution, och den återstående tredjedelen utgjordes av övervägande restaurang- eller blandad restaurang- och gatuprostitution. 10 hade varit reglementerade. Som redan nämnts i inledningen, levde praktiskt taget samtliga de undersökta numera som gatuprostituerade.

PROSTITUTION.

103 Beträffande prostitutionens intensitet berättade i det närmaste alla som lämnat uppgifter, att de brukat skaffa sig kunder minst varannan eller var tredje kväll; 1 / 2 hade därvid haft minst 5 coitus per kväll. En anmärkningsvärd omständighet är vidare att 9 uppgåvo att de bott hos kopplerskor så pass sent som efter 1925, 5 av dem t. o. m. efter 1930. I allmänhet fick man dock det beskedet av exploranderna, att de s. k. »värdinnorna» voro betydligt vanligare förr än nu. 2 av de undersökta voro själva dömda för koppleri. Kunderna. Om kundtillgången uttala sig exploranderna på följande sätt. Den största gruppen anser, att fredag—lördag—söndag är »de bästa dagarna», dock reservera sig flera mot fredagen, därför att det då brukar vara polisrazzia. De mer pretentiösa säga tvärtom, att dessa dagar äro »de sämsta» på grund av den »dåliga publiken», under det att man träffar de »fina karlarna» på måndagarna. Flera berätta, att de gifta männen utgöra den stadiga kundkretsen och att därför sommarmånaderna äro mest inkomstbringande, eftersom hustrurna då äro på landet. Som ett kuriosum kan också nämnas, att synnerligen många påstå, att kundtillgången ökar vid regnväder; vid publikevenemang såsom större fotbollsmatcher o. d. är förhållandet detsamma och överhuvudtaget uppges inslaget av resande från landsorten bli allt vanligare. Ganska allmänt uppges, att antalet kunder med mer eller mindre perversa böjelser är i stigande och att dessa kunder äro relativt yngre än förr. — Den utan tvekan vanligaste typen är masochisten. Därnäst i frekvens synes cunnilingus komma. Flera av de prostituerade framhålla att denna sed förr praktiserades endast av de mer välsituerade kunderna, men att den numera gripit omkring sig även inom arbetarklassen och t. o. m. bland skolungdom. Mycket vanliga äro även voyeurer och olika slags transvestitism, vanligen kombinerad med någon form av masochism, som ofta tar sig synnerligen bizarra uttryck. Coitus in ore eller in anu uppges även höra till de relativt vanliga fordringarna från kundens sida. Sadister uppges rätt vanligt förekomma på gatorna, men de mera erfarna prostituerade ha ofta lärt sig känna igen dem eller fått dem utpekade för sig av andra gatflickor och avvisa dem i regel, trots deras löften om bättre betalning. Homosexuella kvinnor som kunder till detta klientel förekomma mycket sällan. Prostitutionsinkomsterna. Flertalet av de äldre bland de undersökta uppge, att de som betalning gå ned till 5—10 kronor eller därunder per kund. Även bland de yngre påstår sig över hälften ha samma låga fordran på betalning. Nästan alla säga sig dessutom taga emot sprit som betalningsmedel. Beträffande användningen av inkomsterna påstår över hälften av dem som överhuvud kunna lämna tillförlitliga uppgifter, att de fått betala 5 kr. eller mera per dygn för ett enkelrum även när de bott kvar på samma ställe under längre tid. En påfallande stor del av inkomsterna går till restaurangbesök. Enligt de prostituerades egna uppgifter skulle de ofta ge ut 70—80 kronor i veckan på restauranger, motsvarande 15—30 kronor per kväll 3—4 gånger i veckan. Vanligen besöka de då flera vin- och dansrestauranger samma kväll och bjuda även som regel någon soutenör eller väninna. En annan stor utgiftspost är kläderna, enligt många upp till flera hundratals kronor i månaden. Kosmetik, smycken o. d. slukar även en stor del av inkomsterna. Överhuvud är det betecknande, att det mesta går till stundens behov. Av alla de undersökta hade endast en något sparkapital (en lätt imbecill, hyperthym kvinna med 26 000 kronor på banken). 16—389122. Bilagor.

104 PSYKIATRISK UNDERSÖKNING RÖRANDE KVINNLIGA TVÅNGSARBETARE.

Soutenörerna. Med största sannolikhet har det övervägande flertalet av de undersökta haft en eller flera soutenörer. I närmare 3 / 4 av fallen bekräftas detta av uppgifter från intagningshandlingarna och de undersökta själva. Soutenörens roll vid den prostituerades sida visade sig vara i flera avseenden växlande. Många gånger var hans funktion snarast att vara restaurangsällskap, medan han i andra fall tog mera aktiv del i explorandernas prostitution som skydd och kunskapare gentemot polisen. De äldre prostituerade sambodde eller voro ofta gifta med någon mer eller mindre avsigkommen individ, som åtnöjde sig med att mer passivt leva på deras prostitutionsinkomster. I synnerhet beträffande de yngre hade förhållandet mången gång karaktären av en vänskaps- eller kärleksförbindelse och genomgående voro bägge parterna solidariska gentemot alla myndigheter, och det trots att kvinnan ofta blev utsatt för grov misshandel från soutenörens sida. Soutenörförbindelserna utmärkte sig vidare för relativt lång varaktighet: V 3 räckte över 5 år, 1/s mellan 1—5 år och endast 1f3 upphörde efter en tidrymd mindre än ett år. De närmare uppgifterna om tidpunkten för förbindelsens etablerande visade, att kvinnorna som regel levat som prostituerade flera år innan förhållandet kom till stånd, vilket närmast tyder på att soutenörerna skulle ha mindre betydelse för prostitutionens första utveckling än för dess vidmakthållande. Samhällsingripanden mot prostitutionen. Som redan nämnts ha de undersökta som regel ända från början varit helyrkesprostituerade av gatflickstyp. Det visade sig även att över 2 / 3 erhållit första lösdriverivarningen (»enskild» eller offentlig) redan första eller andra året efter prostititutionens början. De undersöktas oförmåga att undvika kontakt med polismyndigheterna visar sig även däri att över 2 / 3 av dem blivit ådömda tvångsarbete inom 2 år efter första varningen. Deras stora recidivtendens framgår av nedanstående sammanställning av antalet ådömda tvångsarbeten. T^.. , Antal „.. . Antal Domda Domda expl. expl. Ingen gång 9 9 gånger 3 Igång 2 10 » 2 2 gånger 6 11 » 1 3 » 4 12 » 1 4 > 6 13 » 1 5 » 6 15 » 3 6 » 5 23 » 1 7

*}

'

Summa 54

Antal tvångsarbeten per individ = 5 3. Motsvarande siffra i Socialstyrelsens utredning = 4. Att döma av de undersöktas egna berättelser skulle det hittills tillämpade varningsförfarandet för detta klientels vidkommande haft ringa positiv effekt. Av 38 explorander som närmare beskrivit sin reaktion inför första varningen ha 6 påstått att de ej alls förstått vad saken gällt: Av de övriga ha 20 fortsatt prostitutionen som förut 5 » » i mer dold form 5 försökt skaffa arbete (därav 2 utan resultat) 2 rest till föräldrahemmet.

PROSTITUTION.

105 Samma benägenhet att fortsätta det en gång påbörjade utelivet visar sig också däri, att efter frigivningen efter första tvångsarbetet 24 genast återupptagit prostitutionen, därav 11 i samarbete med sin tidigare soutenör; endast 3 ha tillträtt något arbete och 11 ha till att börja med rest till föräldrahemmet eller syskon. I flera fall ha de frigivna genom anstaltens försorg erbjudits arbete men avböjt. Stundom hade de tillträtt en anställning, men slutat redan inom någon vecka på grund av någon obetydlig konflikt med omgivningen. Skydds- och hjälpåtgärder. De prostituerade ha i stor utsträckning varit intagna på hem och anstalter av olika slag. En översikt härav ges i följande tablå. Antal expl. Skyddshem och uppfostringsanstalt 2 Privata räddningshem 14 Försörjningsinrättning 17 Alkoholistanstalt 25 Sinnessjukhus 10 Antalet på sinnessjukhus vårdade är anmärkningsvärt högt. I 6 fall stod intagningen i klart samband med spritmissbruk (3 vårdade för delirium tremens och 3 för alkoholhallucinos). De återstående 4 hade vårdats för episodiska psykoser på psykopatisk grund. Giftmissbruk. Eftersom begagnandet av spritvaror är intimt förknippat med de prostituerades hela livsföring, är det synnerligen vanskligt att uppdraga den gräns där missbruk skulle anses inträda. De flesta av de undersökta uppgåvo, att de måste vara mer eller mindre berusade för att kunna prostituera sig på gatan. Drygt hälften —• 30 explorander •— hade varit i kontakt med nykterhetsnämnden. I 5 fall inskränkte sig åtgärden till varning. Förutom de 23 som vid undersökningstillfället voro intagna som alkoholister, hade ytterligare 2 varit intagna på alkoholistanstalt. 45 hade varit bötfällda för fylleri, 2 / 3 av dessa mer än 4 gånger, 3 hade bötfällts 50—80 gånger. Följande sammanställning visar den ålder, vid vilken de prostituerade enligt egen utsago börjat använda sprit till övermått; a / 3 börjar före 20 år och över 2/3 före 25 år. De närmare uppgifterna visade att i de allra flesta fall spritmissbrukets och prostitutionens början sammanföllo. Ålder

Antal

15—20 år 20—25 »

16 17

f~H ' 30—35 » 35—40 »

I 5 3

ÅWer

40—50 år Intet missbruk

Antal 2 6 Summa 54

Flertalet explorander omtalade att de skaffat spriten på restauranger eller fått den av kunder. Ung. 1j3 hade erhållit sin sprit genom soutenörernas försorg och ung. lika många av langare, resp. andra prostituerade. Beträffande spritsorterna framgick det tydligt, att de yngre prostituerade företrädesvis hållit sig till starkviner, likörer o. d., under det att de äldre företrädesvis begagnat öl, exportsprit och surrogat av diverse sorter. Brännvin användes i samma utsträckning av båda kategorierna.

IOC)

PSYKIATRISK UNDERSÖKNING RÖRANDE KVINNLIGA TVÅNGSARBETARE.

Reaktionen på sprit utmärktes i inte mindre än 1j3 av fallen av en aggressivitet, som tagit sig uttryck i våldshandlingar, bråk och slagsmål av olika slag. Bakrusets karaktär kännetecknades relativt ofta av en dysforiskt betonad oro (9 fall) och suicidaltendens (5 fall). Alkoholismen kunde i ett mindre antall fall — speciellt beträffande de dysthyma — sägas vara endogent betingad men för det övervägande antalet torde den vara ett parallellfenomen till prostitutionen. Följande tablå ger en översikt av explorandernas giftmissbruk överhuvud taget. Antal fall Enbart alkoholism 37 Alkoholism o. narkomani 11 Enbart narkomani 2 Intet giftmissbruk 4 Summa

54 Av siffrorna framgår, att 13 voro narkomaner. I de flesta fall hade narkomanien den relativt oskyldiga formen av intensivt pulverätande, men 6 hade under någon period av sitt liv använt cocain och kunde beskriva åtkomstsättet och medlets verkningar på ett sätt som utesluter konfabulation. Kriminalitet. Det nära sambandet mellan prostitution och kriminalitet framgår av följande tablå, som visar, att endast 19 av de undersökta undgått att dömas till frihetsstraff eller böter för snatteri o. d., (däri medräknat 5 villkorligt dömda, som ej förverkat den villkorliga domen). Inte mindre än 65 % ha sålunda varit kriminella. Antal individer Frihetsstraff 28 Villkorlig dom 5 Enbart bötesstraff1 2 Ostraffade 19 Summa

54 I Socialstyrelsens utredning var motsvarande siffra 380 %. Skillnaden beror antagligen på den helt olika åldersfördelningen i de undersökta materialen (se sid. 00). Kriminalitetens nära samband med prostitutionen framgår tydligt därav att samtliga utom 2 straffats efter prostitutionens början. Brottstyperna voro följande. Antal brott Förvärvsbrott 41 Aggressionsbrott 9 Koppleri 2 Brott mot lex veneris 3 Olaga sprithantering 12 Medeltalet brott per individ = 1% I ung. vart fjärde fall av förvärvs- eller aggressionsbrott uppgav expl., att hon varit avsevärt berusad vid brottstillfället. Av förvärvsbrotten voro ung. 1 U typiska kundstölder. Att denna siffra är för låg, göres sannolikt bl. a. 1

Fylleriböter ej medräknade.

PROSTITUTION.

därav att handlingarna visade, att de undersökta många gånger varit i polisförhör angående dylika stölder men gått fria på grund av bristande bevisning. Dessutom är det allbekant, att de flesta kunder underlåta att göra polisanmälan om dylika tillgrepp. Det är överhuvud sannolikt att antalet begångna brott i verkligheten är högre än vad som motsvaras av antalet ådömda straff, eftersom även flera brott av annan typ, begås under sådana omständigheter, att de ej bli beivrade. Recidivtendensen i brott anges i följande tablå: Antal . . Antat Antal ådömda *ntal ådömda expl ex L frihetsstr. frihetsstr. P Ingen gång 19 4 gånger 1 1 gång 22 5 > 1 2 gånger 9 3 » Summa 54 2

Innehåll. Sid.

Inledning Undersökningsmaterial Åldersfördelning Materialets representativitet Metodik

89 89 90 90 90

Psykiatrisk utredning Hereditära förhållanden Psykiatriska typer Föreslagen behandling Resultat av kroppsundersökning Venerea Psykopatologiska stigmata Sexualitet

92 92 92 93 94 95 96 96

Sociologisk utredning Föräldrarnas yrken Hemmiljö under uppväxtåren Skolförhållanden Ålder vid flyttning hemifrån Yrkesväxling före prostitutionen. Aborter

97 98 98 99 99 100 101

Civilstånd.

Barnalstring

Prostitution Ålder vid prostitutionens början Uppgiven yttre anledning Övriga sociala förhållanden i samband med prostitutionens början Prostitutionens typ Kunderna Prostitutionsinkomsterna Soutenörerna Samhällsingripanden mot prostitutionen Skydds- och hjälpåtgärder Giftmissbruk Kriminalitet

101 101 101 102 102 103 103 104 104 105 105

Bil.

G.

Redogörelse för vissa utländska lagar och lagförslag i fråga om behandlingen av lösdrivare och bettlare, prostituerade samt arbetsskygga brottslingar. Av Hovrättsassessorn SVEN LARSSON.

Danmark. A.

Bettlare och lösdrivare.

Straffelovskommissionens

förslag 1912 (U I).

Då för Danmarks vidkommande jämväl den utveckling som föregått tillkomsten av nu gällande lagstiftning synes vara av intresse, torde redogörelsen böra begynna med det betänkande, avgivet 1912, nedan benämnt U I, som den år 1905 tillsatta straffelovskommissionen framlade. 1 Den som bettlade på offentlig plats eller genom vandring från hus till hus eller på plats, där han icke hade lovligt ärende, skulle enligt U I kunna straffas — så framt han icke dömdes till ansvar som lösdrivare (se nedan) — med arbejdsfajngsel i högst tre månader. Skärpning av straffet kunde äga rum bl. a. om bettlandet skedde vanemässigt (§ 324). En arbetsför person, som icke gjort sig skyldig till straffbart lösdriveri men dock helt eller delvis sökte sitt uppehälle genom bettleri el. dyl. (§ 326) skulle av polismyndigheten kunna tilldelas föreläggande att söka hederligt arbete eller att utföra ett honom anvisat arbete. Underlåtenhet att efterkomma detta föreläggande skulle straffas med arbejdsfsengsel. I samband med föreläggandet skulle polismyndigheten kunna ålägga vederbörande viss anmälningsplikt (§ 327). Beträffande lösdriveriet föreslogs i U I att den, som hängåve sig åt eller dreve omkring i sysslolöshet, skulle — om förhållandena gåve anledning till antagande att han helt eller delvis sökte sitt uppehälle genom straffbara handlingar eller han under dylikt levnadssätt uppträdde så att fara för den allmänna säkerheten uppstode — kunna straffas med arbejdsfsengsel (§ 325, vilken även innehöll en bestämmelse om straff skärpning vid iteration). Torps utkast

(TU).

1 sitt år 1917 framlagda strafflagsutkast (TU) 2 föreslog Torp kriminalisering av i tiggeri» med arbejdsfsengsel i högst sex månader som påföljd. Åtal skulle dock kunna ske först efter varning från åklagarmyndigheten, så framt ej den skyldige tidigare straffats för tiggeri eller lösdriveri m. m. eller fått anmaning att söka lagligt arbete (§ 180). Sådan anmaning skulle kunna tilldelas arbetsför person, som icke regelbundet arbetade och i följd därav fölle fattigvården till last eller bleve urståndsatt att fullgöra sin försörjningsplikt. Straffet för bettlare kunde i vissa fall 1 Bettenkning afgiven af Kommissionen nedsat til at foretage et Gennemsyn af den almindelige borgerlige Straffelovgivning. Kobenhavn 1912. 2 Betäckning angaaende de af den under 11. August 1905 nedsatte Straffelovskommisson udarbejdede Forslag indeholdende Udkast til Love vedrorende den borgerlige Straffelovgivning med Motiver. Efter Justitsministeriets Anmodning udarbejdet af CARL TORP. Kabenhavn 1917.

109 DANMARK.

lindras eller helt eftergivas. I övrigt överensstämde TU i detta sammanhang i huvudsak med U I. Med arbejdsfsengsel skulle enligt TU bestraffas jämväl lösdriveri. Såsom lösdrivare skulle den vara att betrakta, som utan att vara i besittning av erforderliga medel till sitt uppehälle ägnade sig åt sysslolöshet eller dreve sysslolös omkring och därvid förde ett levnadssätt, som icke kunde antagas vara grundat på laghg sysselsättning. Som laglig sysselsättning skulle icke räknas spelvinster, otukt eller understöd från kvinnor, som sökte sitt uppehälle genom otukt. — Innan åtal ägde rum, kunde åklagarmyndigheten, om det befunnes ändamålsenligt, giva den skyldige varning med tillkännagivande, att åtal komme att anhängiggöras, därest icke vederbörande inom viss tid sökte laglig sysselsättning. Sådan varning föreslogs obligatorisk i de fall, då vederbörande sökte sitt uppehälle genom otukt och han icke tidigare varnats eller tilltalats (182 §). — TU föreslog tillika (§ 52), att intagning i arbejdshus i vissa fall skulle kunna träda i stället för straff för bl. a. bettleri och lösdriveri. Sålunda skulle bl. a. en person, som tidigare två gånger undergått arbejdsfsengsel för tiggeri eller lösdriveri och som inom ett (två) år efter frigivningen gjorde sig skyldig till samma förfarande eller till förmögenhetsbrott, som icke förskyllde högre straff än sex månaders arbejdsfsengsel, kunna ådömas intagning i arbejdshus i stället för straff, om brottet — utan att den brottslige kunde anses som vanemässig eller yrkesmässig förbrytare — kunde betraktas som ett utslag av den brottsliges böjelse för sysslolöshet och oordnat levnadssätt. 1917 års straffelovskommission

(U II).

Det av 1917 års straffelovskommission utarbetade betänkandet (U II) 1 innehöll beträffande bettleri ungefär samma regler som TU, dock att bestraffning av bettleriet icke krävde föregående varning (§ 181). Nedsättning av straffet eller bortfallande av detsamma kunde äga rum, då bettlandet skett av nöd och icke utövades vanemässigt. Varningsinstitutet ansågs icke behöva regleras i denna lag, då Loven om Rettens Pleje d. 11 april 1916, § 937, lämnade möjlighet för domaren att i stället för dom meddela varning. 2 Arbetsför person, som hängåve sig åt sysslolöshet och i följd därav fölle fattigvården till last eller försummade sin försörjningsplikt, skulle av polismyndigheten kunna tilldelas varning och såvitt möjligt genom fattigvården eller för sådant syfte arbetande förening anvisas arbete (182 §). Vid återfall inom ett år från varningen skulle vederbörande kunna straffas för lösdriveri med fsengsel upp till ett år. Det egentliga lösdriveriet reglerades i U II i 183 §, enligt vilken, då någon hängåve sig åt sysslolöshet under sådana förhållanden, att det funnes anledning antaga, att han icke försörjde sig på lagligt sätt, polismyndighet skulle meddela honom varning med föreskrift att söka laglig sysselsättning inom viss tid (183 §). Åtlyddes icke sådan föreskrift, skulle vederbörande kunna straffas med fsengsel upp till ett år. Som laglig sysselsättning skulle icke betraktas de av TU i detta sammanhang angivna förfarandena. Straffeloven

1930.

1930 års strafflag3 (§ 197) förutsätter, att förstagångsbett/are skall tilldelas varning av polismyndigheten och att endast efter tidigare meddelad varning eller under1 Betäckning afgiven af Straffelovskommissionen af 9. November 1917. K0benhavn 1923. (N.2 H. Glarbo, Aug. Goll, Oskar Johansen, Oluf H. Krabbe, Eyvind Olrik, Carl Torp.) § 937 lyder: »Naar Dommeren finder, at Tiltalte er skyldig, men at Sägen efter Bradens Beskaffenhed, saasom navnlig i Tilfselde af f0rste Gang begaaet ringe Förseelse, egner sig til Afgerrelse ved en Advarsel, er han, saafremt Tiltalte icke erklserer sig derimod, berettiget til i Stedet for at afsige Dom at tildele Tiltalte en saadan Advarsel, for saa vidt Sägens Afgarelse paa denne Maade ikke er udelukket ved saerlig Bestemmelse. 3 Borgerlig Straffelov nr. 126 af 15. April 1930. (Se Straffeloven I. Med Noter, Henvisninger og Sagregister ved OLUF H. KRABBB. Anden Udgave. K0benhavn 1937.)

110 UTLÄNDSK LAGSTIFTNING.

gången bestraffning för bettleri, lösdriveri och vissa andra förseelser straff (fsengsel upp till sex månader) skall inträda. Har handlingen företagits på grund av nöd och icke utövats vanemässigt, är straffet hsefte och kan under i övrigt förmildrande omständigheter bortfalla. Möjlighet till varning av domstol enligt Retsplejelovens 937 § förefinnes. I 198 § regleras påföljden av bl. a. försummad försörjningsplikt. Huvudregeln är meddelandet av varning utav polismyndighet och om möjligt anvisande av arbete. Sker återfall inom ett år därefter, skall vederbörande straffas för lösdriveri med fsengsel upp till ett år. Det egentliga lösdriveriet regleras i 199 § i huvudsaklig överensstämmelse med U II, § 183. Enligt § 200 kan polismyndighet ålägga för bettleri eller lösdriveri dömd person viss anmälningsskyldighet. Intagning i arbejdshus i stället för straff kan ådömas vid upprepat bettleri och lösdriveri. Enligt § 62 mom. 2 kan detta äga rum, när någon som undergått tre straff för bettleri eller varit intagen i arbejdshus inom två år från den sista frigivningen ånyo bettlar och föreliggande upplysningar känneteckna honom som yrkeseller vanemässig förbrytare. Om upprepat lösdriveri såsom grund för intagning i arbejdshus se nedan under rubriken »arbetsskygga». Lov om offentlig

Forsorg.

Tvångsarbete som straff enligt strafflagen bortföll vid genomförandet av 1930 års strafflag. Emellertid har genom socialreformen av år 1933 möjlighet lämnats administrativa myndigheter att ådöma bettlare och lösdrivare tvångsarbete. Enligt § 318 i Lov om offentlig Forsorg kan vederbörande amtman, sedan någon utstått straff för lösdriveri eller bettleri, bl. a. förordna om den frigivnes intagande å arbetsanstalt eller avvänjningsanstalt för drinkare. Om den frigivne kan betraktas som en professionell vagabond och under de senare åren upprepade gånger straffats för lösdriveri eller bettleri i grövre former, kan han insättas å tvångsarbetsanstalt, där vistelsen kan utsträckas till två år (§ 319). B.

Prostituerade.

Redogörelsen här nedan inskränkes till att omfatta allenast gällande rätt. Ovannämnda stadganden om lösdrivare komma naturligen till användning jämväl mot prostituerade. Emellertid finns en särskild straffbestämmelse om vissa yttringar av prostitutionen. Enligt 233 § SL skall nämligen den, som uppfordrar eller inbjuder till otukt å sådant sätt eller lever ett osedligt leverne så öppet, att sedlighetskänslan såras, offentlig förargelse åstadkommes eller grannar förolämpas, straffas med hasfte eller fsengsel upp till ett år eller vid förmildrande omständigheter med böter. Även här kan retsplejelovens 937 § komma till användning. Olika slag av förvärvsmässigt förledande till och främjande av otukt kriminaliseras i 228 och 229 §§ strafflagen. Det förtjänar särskilt beaktande att förvärvsmässig homosexuell otukt enligt dansk rätt i motsats till vanlig yrkesmässig otukt är straffbar i och för sig. Enligt 230 § strafflagen straffas nämligen den som mottager betalning för att öva otukt med en person av samma kön med fsengsel i högst två år. Vid återfall inom tre år efter avtjänat frengselstraff för någon av ovannämnda förseelser kan vederbörande under vissa förutsättningar intagas å arbejdshus (jfr nedan). Vissa ordningsföreskrifter — bland annat ett egentligen i trafiksäkerhetens intresse meddelat förbud mot att stanna å gata eller trafikerad plats — medföra att bötesstraff ofta komma att tillämpas i fråga om gatuprostitutionen.

DANMARK.

C.

Ill

Arbetsskygga brottslingar.

Särbehandling av arbetsskygga kriminella föreslogs först av Torp. Enligt TU (52 §) kunde dom å intagning i arbejdshus i stället för straff äga rum, då någon, efter att tidigare hava utstått två (arbejds-)fsengselstraff för tiggeri eller lösdriveri eller efter det han tidigare dömts jämlikt samma 52 §, inom 2 år efter den sista slutliga frigivningen ånyo funnes skyldig till samma förfarande eller till stöld eller annat förmögenhetsbrott, som icke förskyllde högre straff än (arbejds-) fsengsel i sex månader, och förbrytelsen, utan att den brottslige kunde anses som vanemässig eller yrkesmässig förbrytare, kunde betraktas som utslag av hans »Hang til Lediggang og uordnet Levevis». U II upptog Torps förslag med smärre ändringar (§ 65). I 1930 års strafflag meddelas bestämmelser härom i 62 § 1 mom. Enligt detta lagrum kan dom å intagning i arbejdshus i stället för fsengsel förekomma, då någon, som undergått 2 fsengselstraff för förmögenhelsbrott eller för lösdriveri eller varit intagen i arbejdshus, inom tre år från sista frigivningen gör sig skyldig till samma slags brott och brotten kunna betraktas som utslag av böjelse för sysslolöshet och oordnat levnadssätt. Jämväl i vissa andra fall kan intagande i arbejdshus tillämpas. Här nedan lämnas en kortfattad översikt över de viktigaste reglerna om detta institut. Gemensam förutsättning för ådömande av arbejdshus är, att vederbörande förskyllt fangsel. Arbejdshus kan ådömas dels för vilka brott som helst, då brottet begåtts under alkoholpåverkan och den brottslige kan anses hemfallen åt dryckenskap (§ 62 mom. 4), dels ock för vissa bestämda förbrytelser, nämligen förmögenhetsbrott (Berigelsesforbrytelse), lösdriveri (§ 62 mom. 1), bettleri (mom. 2), sedlighetsbrott (mom. 3) samt utsättande av risk för smitta av könssjukdom (mom. 5). Iteration kräves icke vid alkoholbrottslighet enligt mom. 4. Enligt mom. 5 fordras tidigare ådömt straff för samma brott. I alla andra fall förutsattes att tidigare ådömt straff eller arbejdshus skall vara verkställt. Tidigare dom å arbejdshus kommer i betraktande, oavsett arten av de brott för vilka domen meddelats; i övrigt skall tidigare dom avse de i mom. 1)—3) samt 4) angivna brott. Att det tidigare straffet är fcengsel fordras i mom. 1) och 3); detta straffs art är däremot likgiltigt enligt mom. 2) och 5). Den till arbejdshus dömde kan ej frigivas förrän ett år efter intagningen förflutit (§ 63). Han kan ej kvarhållas längre än fem år. Efter ett år kan spörsmålet om hans utskrivning upptagas av anstaltens styrelse och beslut härom fattas av fsangselsnevnet. Obligatorisk prövning av frågan om huruvida den intagne skall kvarbliva å anstalten skall äga rum två, vid återfall tre år efter intagandet. Beslutas kvarhållande, skall frågan upptagas till ny behandling var gång ytterligare ett år förflutit, till dess femårsfristen tilländalupit. Utskrivning sker antingen ovillkorligt eller på försök med ett års prövotid. Arbejdshus skall undergås i särskild därtill inrättad anstalt eller anstaltsavdelning (§ 64). Arbetsplikt råder. Friluftsarbete skall användas i största möjliga utsträckning. Behandlingen bör icke vara strängare än hänsyn Ull disciplinen och arbetspliktens fullgörande kräver. Reglemente för arbejdshus är utfärdat den 28 januari 1933.

112 UTLÄNDSK LAGSTIFTNING.

Finland. A.

Bettlare och lösdrivare.

Behandlingen av bettlare och lösdrivare regleras genom den på basis av lagberedningens förslag av år 1926 utarbetade lagen den 17 januari 1936 om lösdrivare,1 vilken fortfarande intager den i Finlands lagstiftning av ålder omfattade ståndpunkten, numera delad endast av Sveriges gällande lagstiftning, att lösdriveriet icke i någon form kriminaliseras och att behandlingen av lösdriveriärenden ej anförtros domstolarna utan fortfarande åligger förvaltningsmyndigheterna, statliga och kommunala. Som lösdrivare betraktas enligt denna lag (§ 1): 1) arbetsför person, som sysslolös, utan tillräckliga medel till sitt uppehälle, stryker omkring från ort till ort, där ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete; 2) sådan arbetsför person, som har för vana att sky arbete och fördenskull kommer i behov av fattigvård eller blir till övermäktig börda för annan person och sålunda uppenbarligen utsätter denna för fara att råka i behov av fattigvård för sig själv eller för den, om vilken han enligt lag äger draga försorg; 3) person, som har för vana att tigga eller använda annan till tiggeri eller som tillåter, att i hans vård befintlig person under aderton år tigger; samt 4) person, som genom att vanemässigt förskaffa sig inkomst på ett mot god sed stridande sätt och genom sedligt förkastliga medel eller som genom sitt levnadssätt i övrigt medför uppenbar våda för allmän ordning, säkerhet eller sedlighet. Såsom lösdrivare enligt lagen anses dock icke person under aderton år, ej heller sinnessjuk, sinnesslö eller sinnessvag. Tillsyn över och övervakning av lösdrivare ankommer å polismyndigheten och de kommunala vårdnämnderna. Mot lösdrivare tillämpas i första hand varning och vissa hjälpåtgärder. Vårdnämnden bör sålunda förhjälpa lösdrivare att frigöra sig från en ogynnsam omgivning samt att förskaffa sig lämplig bostad eller arbetsplats, befordra dem till deras hemort för att där undergå behandling, bispringa dem för erhållande av sjukhuseller annan vård, om de äro i behov därav, och slutligen genom andra lämpliga medel stöda dem och leda dem till ett ordentligt och hederligt levnadssätt. När det är uppenbart, att ovannämnda hjälpåtgärder icke äro tillräckliga, kan vårdnämnden meddela förordnande om vederbörandes ställande under lösdriveriövervakning. Den som står under sådan övervakning skall följa de anvisningar, som meddelats beträffande hans levnadssätt, boningsort, bostad eller förvärvsverksamhet. Lösdriveriövervakning varar i regel ett år, men tiden kan förlängas med högst två år, där det på grund av den övervakades levnadssätt eller uppförande är uppenbart, att han icke skulle föra ett ordentligt och hederligt liv, därest han befriades från övervakningen. Lösdriveriövervakning kan upphävas före fastställd tid, om det är sannolikt att den övervakade även utan övervakning kommer att föra ett ordentligt och hederligt liv. övervakning må dock icke utan synnerliga skäl upphävas, innan den varat sex månader. Om lösdrivare icke medelst lösdriveriövervakning kunnat återföras eller det är uppenbart att han icke medelst sådan övervakning kan återföras till ett ordentligt och hederligt levnadssätt, så ock om lösdrivare, för vars vårdande på annat sätt säkerhet ej finnes, är till fara för sig själv eller för andras personliga säkerhet eller till uppenbar våda för allmän ordning eller sedlighet, skall landshövdingen på fram1 Se 1734 Års Lag så vitt den gäller i Finland, med stadganden som ersätta eller ansluta sig till densamma. Utgiven på initiativ av Juridiska Föreningen i Finland. Helsingfors 1938.

FINLAND.

ställning av vårdnämnden eller polischef och sedan han i fall av behov inhämtat läkarutlåtande förordna om vederbörandes intagande i arbetsanstalt eller hållande i tvångsarbete. I arbetsanstalt eller tvångsarbetsanstalt må icke den intagas, som befunnits varaktigt oförmögen till arbete, utan sådan lösdrivare skall behandlas enligt fattigvårdslagen. Det finnes sålunda två slag av intagande i anstalt, den lindrigare interneringen i arbetsanstalt och det strängare förordnandet om tvångsarbete. Arbetsanstalten är en inrättning, som grundats antingen av staten eller kommunerna eller av enskilda, eller avdelning av sådan inrättning. Lösdrivare skall hållas i arbetsanstalt, till dess grundad anledning finnes att antaga, att han kommer att föra ett ordentligt och hederligt liv, likväl högst ett år. Om han under loppet av de närmast föregående fem åren till följd av lösdriveri varit intagen i arbets- eller tvångsarbetsanstalt, skall han kvarhållas i arbetsanstalten högst tre år. Den intagne kan frigivas villkorligt från anstalten före maximitidens utgång, dock ej förrän tre månader förflutit efter det han intagits där. Villkorligt frigiven är under ett år underkastad lösdrivaruppsikt och kan under denna tid, om skäl därtill yppas, återsändas till arbetsanstalten. Tvångsarbetsanstalt är i allmänhet grundad av staten men kan också utgöra en kommunal inrättning eller avdelning därav, som för ändamålet godkänts. Tvångsarbetsanstalterna ledas och övervakas av justitieministeriet — i likhet med fångvårdsinrättningarna —• medan däremot socialministeriet övervakar arbetsanstalterna. Tvångsarbete kan tillsvidare, till dess ett tillräckligt antal tvångsarbetsanstalter hunnit grundas, utföras i fängelse. Å tvångsarbetsanstalt intagen skall i allmänhet kvarhållas å anstalten två år, men denna tid kan förlängas med högst ett år, om det på grund av hans levnadssätt eller uppförande å anstalten är uppenbart, att han, om han frigives därifrån, icke kommer att föra ett hederligt och arbetsamt liv. För de svåraste fallen föreligger till och med möjlighet till livstidsinternering. Om tvångsarbetare tidigare under sammanlagt sex år varit intagen å tvångsarbetsanstalt eller i annan fångvårdsanstalt för undergående av frihetsstraff, skall han nämligen hållas i tvångsarbete intill dess grundad anledning finnes att antaga, att han efter frigivningen kommer att försörja sig på hederligt sätt samt även i övrigt föra ett arbetsamt och ordentligt liv. Tvångsarbetare kan villkorligt frigivas från anstalten men är efter frigivningen under tre års tid underkastad lösdrivaruppsikt och kan under denna tid återsändas till anstalten, om skäl därtill yppar sig. I samband med lösdrivarlagstiftningen märkes ett stadgande i lagen den 1 juni 1922 om fattigvården. Enligt 31 § i denna lag kunna personer, som äro i behov av fattigvårdsunderstöd men på grund av sitt levnadssätt och tidigare missbruk av understöd ej äro lämpade för de vanliga kommunala fattigvårdsanstalterna och ej heller kunna få s. k. öppen fattigvård, intagas å de arbetsinrättningar, där understödstagares och försumliga försörjares arbetsplikt fullgöres för att där mot arbete få sitt uppehälle. Sådan intagen kvarhålles i arbetsinrättningen, till dess det finnes skäl att antaga, att han icke mera är i behov av anstaltens vård. B.

Prostituerade.

Före tillkomsten av 1936 års lösdrivarlag straffades enligt 20 kap. 10 § strafflagen kvinna som allmänneligen lät bruka sig till skörlevnad med fängelse i högst två år. Samtidigt med införandet av de nya lösdriveribestämmelserna fick emellertid denna straffbestämmelse utgå ur strafflagen, och lagstiftningen gör numera icke prostituerade till föremål för åtgärder annat än i den mån de hemfalla under lösdrivarlagen. På grund av stadgandet i 1 § 4) av denna lag blir dock så merendels fallet. (Jfr ovan under A.) I detta sammanhang bör märkas, att kopplerideliktet i finsk straffrätt har betydligt vidare omfattning än i gällande svensk rätt. Enligt 20 kap. 10 § i 18S9 års

114 UTLÄNDSK LAGSTIFTNING.

finska strafflag straffas nämligen helt allmänt — oberoende av vinningssyfte — den som förleder kvinna till skörlevnad med tukthus i högst tre år och förlust av medborgerligt förtroende. Även försök till sådant förledande är straffbart enligt allmänna regler för försöks straffbarhet, alltså med fängelse eller tukthus i högst två år tre månader och, då tukthusstraff ådömes, jämväl förlust av medborgerligt förtroende. C.

A r b e t s s k y g g a brottslingar.

Ej heller beträffande arbetsskygga förbrytare finnes i Finland annan lagstiftning än lösdrivarlagen. Det bör emellertid beaktas, att stadgandet i denna lag om internering i vissa fall på obestämd tid av den som tidigare varit intagen i sammanlagt sex år å tvångsarbetsanstalt eller fångvårdsanstalt i verkligheten innebär en anmärkningsvärt kraftig reaktion mot arbetsskygga förbrytare. (Jfr ovan under A.) Tvångsarbete utanför lösdrivarlagens område. I en lag av den 9 januari 1934 om hällande i allmänt arbete av särskilda för brott mot lagarna om alkoholdrycker dömda personer stadgas, att vissa till frihetsstraff dömda yrkes- och vanemässiga förövare av brott mot rusdryckslagarna, som dömts till frihetsstraff, skola, när de annars skulle från straffanstalten frigivas, i stället tills vidare och till dess statsrådet annorlunda förordnar hållas i sådant allmänt arbete, varom stadgas i lösdrivarlagen. Frigivning sker villkorligt pä bestämd tid eller tills vidare. Under prövotiden står den frigivne under uppsikt av polismyndigheterna. Den villkorligt medgivna friheten kan avbrytas och den frigivne återsändas till anstalten, om statsrådet finner skäl därtill föreligga. Ifrågavarande lagstiftning har vunnit en vidsträckt tillämpning. Enligt en av inrikesministeriet uppgjord statistik har följande antal förbrytare mot rusdryckslagstiftningen förpassats till allmänt arbete: år 1934 487 personer, år 1935 739 personer samt år 1936 554 personer. Av dessa ha under årens lopp 1 393 personer frigivits på försök, och endast 16 av dem ha under hela tiden på nytt dömts till allmänt arbete.

Norge. A.

Bettlare och lösdrivare.

Bestämmelser härom återfinnas i 1 kap. i loven den 31 maj 1900 om Lesgjengeri, Betleri og Drukkenskab (losgjengerloven).1 Arbetsför person som hängiver sig åt sysslolöshet skall av polismyndigheten tilldelas varning, om detta befinnes lämpligt, samt om möjligt genom platsens fattigvårdsstyrelse, arbetsförmedlingsanstalt eller annan myndighet givas anvisning på arbete, om han a) helt eller delvis förskaffar sig sitt livsuppehälle genom bettleri eller måste understödjas av fattigvården; b) försummar sin försörjningsplikt eller faller sin familj till last så att den utsattes för fara att komma i trångmål eller måste understödjas av fattigvården; eller c) underlåter att betala underhållsbidrag till hustru eller barn eller dettas moder (1 §). Med fängelse i högst tre månader straffas den arbetsföra person som hängiver sig åt sysslolöshet då han a) underlåter att söka eller att utföra ett honom av fattigvårdsstyrelse, arbetsförmedlingsanstalt eller annan myndighet anvisat arbete eller b) utan grund lämnar detta arbete eller på grund av dåligt uppförande måste avskedas från detsamma samt han, i båda dessa fall, inom ett år därefter kommer i sådant läge, som omförmäles i 1 § a)—c) (2 §). 1

Lesgjengerloven med kommentar av Carl Hartmann. Oslo 1934.

NORGE.

115 Den som hängiver sig åt sysslolöshet eller driver omkring under sådana förhållanden att anledning finnes att antaga att han helt eller delvis skaffar sig medel till sitt uppehälle genom straffbara handlingar eller genom andras yrkesmässiga otukt, straffas för lösdriveri med fängelse i högst tre månader. — Detsamma gäller den som hängiver sig åt sysslolöshet eller driver omkring och härvid genom våldsamt, hotande eller påträngande uppförande förolämpar eller vållar fara för andra (4 §). Åklagarmyndigheten skall uppmana en var som hängiver sig åt sysslolöshet eller driver omkring att göra reda för sina förvärvskällor, så framt det finnes anledning antaga att han helt eller delvis skaffar sig medel till sitt uppehälle genom straffbara handlingar eller andras yrkesmässiga otukt. Då straff enligt § 4 kan ifrågakomma, skall åklagarmyndigheten, om det befinnes ändamålsenligt, giva vederbörande varning med erinran att han kommer att ställas under tilltal om han ej inom viss tid visar att han skaffat sig laglig sysselsättning. Är han kringstrykare skall sysselsättningen vara av stadigvarande natur (3 §). I dom enligt §§ 2 och 4 kan rätten, efter yrkande från åklagaren, bemyndiga denne att sätta den dömde till arbete för allmän räkning eller hos privata eller i Ivångsarbetshus (5 §). Till arbete för allmän räkning eller hos privata kan den dömde icke hållas under längre tid än 18 månader. I tvångsarbetshus kan den, som dömts jämlikt 2 §, kvarhållas i högst 18 månader men, om han tidigare ådömts tvångsarbete enligt lösdrivarlagen, i högst tre år. Dömes vederbörande jämlikt 4 § kan han kvarhållas i tvångsarbetshus i högst tre år, eller, om han tidigare undergått tvångsarbete jämlikt lösdrivarlagen, i högst fyra år. Enligt i administrativ ordning utfärdade författningar kan frigivning från tvångsarbetsanstalt ske på prov före maximitidens utgång, för de för första gången intagna då de intjänat visst belopp och för recidivister då ändamålet med interneringen får anses uppnått. Om sådan villkorlig utskrivning beslutar fängelsedirektören, då det gäller för första gången intagna, och fångvårdsstyrelsen, då det är fråga om andra internerade. Under prövoliden står den frigivne under tillsyn och är skyldig att följa meddelade föreskrifter beträffande arbete och uppehållsort. Fångvårdsstyrelsen kan förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad. Blir den dömde satt till arbete eller intagen å tvångsarbetshus, kan verkställigheten av straffet helt eller delvis bortfalla. Då särskilda omständigheter tala för att ställa den dömde på prov, kan åklagarmyndigheten vänta med att fatta beslut om hans sättande till arbete eller intagande i tvångsarbetshus i högst ett år efter det att domen vunnit laga kraft eller efter det att den dömde frigivits från ett samtidigt eller tidigare ådömt fängelsestraff. För personer som dömts efter 4 § kan intagande i räddningshem eller liknande inrättning, som av Konungen godkänts, träda i stället för intagning i tvånssarbetshus (5 §). När en dom jämlikt 2 och 4 §§ tillika gäller annan straffbar handling och den dömde sättes i arbete eller intages i tvängsarbetshus, kan verkställigheten av hela det ådömda fängelsestraffet bortfalla om det icke överstiger tre månader (§ 6). Slutligen lämnas i lagen föreskrifter om hemsändande av lösdrivare, kostnader därför o. s. v. Beträffande bettlare innehåller lösdrivarlagen i 11 § en bestämmelse, varigenom med fängelse i högst två månader bestraffas den som bettlar av vana eller som upprepade gånger bettlar på allmänneligen befaren plats eller å plats för allmän samfärdsel eller gående från hus till hus. Straff enligt § 11 kan icke ifrågakomma om vederbörande fälles jämlikt § 4. Den som använder andra till bettleri av ovannämnt slag eller tillåter någon under hans vårdnad stående omyndig att bettla straffes jämväl med fängelse i högst två månader. Straff för bettleri kommer icke till användning å den som har bettlat på grund av

116 UTLÄNDSK LAGSTIFTNING.

att h a n tvingats därtill av oförutsett nödtillstånd eller som på grund av särskilda omständigheter fått polismyndighets tillstånd att bettla (12 §). Den som bettlar på ett hotande sätt eller tillsammans med någon annan eller under falska uppgifter, som han söker göra trovärdiga genom konstgrepp eller skriftliga intyg, straffas, om ansvar icke utgår efter 2 eller 4 §§, med fängelse i högst tre månader (13 §). B.

Prostituerade.

1 I straffeloven (378 §) kriminaliseras grövre former av prostitution, nämligen förfarandet att genom ord, tecken eller oanständigt uppförande på offentlig plats eller på något sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse otvetydigt uppfordra eller inbjuda till otukt eller att genom offentligt tillkännagivande söka inleda otuktig förbindelse. Straffet är fängelse i högst tre månader, vid återfall högst sex månader samt vid förmildrande omständigheter böter. I övrigt lämnas prostitutionen såsom sådan straffri. Med stöd i losgjengerlovens förarbeten har det emellertid genom praxis fastslagits, att 4 § i nämnda lag kan till lämpas på kvinnor som hängiva sig åt sysslolöshet eller driva omkring och därunder helt eller delvis skaffa sig existensmedel genom otukt, när deras förbindelser inledas på i 378 § strafflagen angivet sätt. I denna form blir alltså gatuprostitutionen föremål för ingripande jämväl genom vederbörandes sättande till arbete för allmän räkning, hos privata eller i tvångsarbetshus ävensom andra åtgärder enligt losgjengerloven. C.

Arbetsskygga brottslingar.

Arbetsskygga förbrytare göras i norsk rätt icke till föremål för särbehandling i annan mån än vad som framgår av den ovan under A och B lämnade framställningen rörande lösdrivare, bettlare och prostituerade. Tvångsarbete utanför straff- och lösdrivarlagens r a m . Enligt loven den 10 april 1915 om barn, hvis foraldre ikke har indgaat egteskap med hverandre, § 30, kan den som underlåter att betala barnuppfostringsbidrag eller förlossningskostnader, ehuru han har medel därtill eller har möjlighet att skaffa sig sådana medel, ådömas böter eller fängelse i högst tre månader. Vid fällande dom kan rätten bemyndiga åklagarmyndigheten att sätta den dömde till arbete för det allmänna eller hos privata, därest det kan erbjudas honom arbete å sådana villkor att ett lämpligt belopp kan erhållas till fullgörande av hans underhållsplikt. Likaledes kan rätten bemyndiga åklagarmyndigheten att — om dylikt arbete ej kan erhållas — intaga den dömde i tvångsarbetshus eller annan av Konungen godkänd anstalt till dess h a n betalar eller ställer säkerhet för det belopp, varmed han häftar eller så stort belopp som landsfogden bestämmer. Sådan intagning må dock bl. a. ej ske om den dömde är under 21 år eller arbetsoduglig. Sättande till arbete kan icke ske under längre tid än sex månader. Om dylikt förordnande meddelas kan straffet helt eller delvis bortfalla. Motsvarande bestämmelser återfinnas i lagen om foraldre og egtebarn. I rusdrikkloven (Lov den 5 april 1927 om innfersel og omsetning av brennevin, vin, fruktvin, mjod og el) 2 § 69 stipuleras att den som jämlikt samma lag dömes till 1

Almindelig Borgerlig Straffelov av 22. mars 1902. (Se Almindelig Borgerlig Straffelov, utgitt

med kommentar av P. KJERSCHOW. 2

Oslo 1930.

Se Norges Lover 1682—1936. Utgitt av Det Juridiske Fakultet, utarbeidet av P. I. Paulsen. Oslo 1936.

NORGE.

fängelse kan, därest det kan antagas att han helt eller delvis förskaffar sig medel till sitt uppehälle genom brott mot sagda lags bestämmelser, efter beslut av åklagarmyndigheten, sedan denna erhållit domstols bemyndigande härtill, intagas å tvångsarbetshus, där han kan kvarhållas i högst 18 månader eller vid återfall högst tre år. Motsvarande bestämmelser återfinnas i lagstiftningen om tillverkning och beskattning av brännvin och om olovlig införsel av rusdrycker.

England. A.

B e t t l a r e och l ö s d r i v a r e .

Bestämmelser härom återfinnas i Vagrancy Act av år 18241 med senare tillkomna författningar. Genom dessa författningar regleras icke blott formerna för samhällets ingripande mot bettleri och lösdriveri utan även organisationen av fattigvården. England har sålunda uppdelats i ett stort antal fattigvårdsdistrikt (poor law unions) med självförvaltning. Varje sådant distrikt har sin arbetsanstalt (workhouse), som såtillvida bildar grundvalen för den engelska fattigvården, som ingen har rätt att fordra fattigvård i annan form än genom intagande å arbetsanstalten. I dessa anstalter råder arbetsplikt för arbetsföra personer, sträng disciplin och sä gott som fullständig isolering från yttervärlden. De personer som kunna underkastas behandling som lösdrivare uppdelas i tre klasser, nämligen a) lösdrivare och landstrykare (rogues and vagabonds), b) oförbätterliga lösdrivare (incorrigible rogues) samt c) arbetsskygga och oordentliga personer (idle and disorderly persons). Såsom lösdrivare och landsstrykare skola betraktas följande personer: den som överger hustru och barn så att de falla fattigvården till last; den som dömts för avvikande från fattigvårdsanstalt och ånyo gör sig skyldig tili samma förseelse; den som utan tillgängliga medel till sitt uppehälle stryker omkring och logerar ute i det fria, i uthus, i övergivna eller obebodda byggnader eller i tält och icke lämnar tillfredsställande upplysningar om sig; den som stryker omkring och bettlar under uppvisande av sår och missbildningar; den som under falska uppgifter går omkring och begär gåvor till välgörande ändamål; den som på gata eller allmän plats anordnar spel; den som i sin besittning har inbrottsverktyg eller vapen eller annat broltsredskap i tydlig avsikt att begå brott; den som anträffas i bostadshus, varuhus, uthus eller i inhägnad gård eller trädgård med uppenbart brottsliga avsikter; misstänkt person eller för tjuvnadsbrott dömd person som i tydlig avsikt att begå inbrott ofta besöker och sysslolöst stryker omkring vid kajer, varv, varuhus samt å gator och landsvägar; den som efter att hava dömts såsom »an idle and disorderly person» ånyo befinnes hemfalla åt lättja eller oordentlighet eller, då han anhålles, sätter sig till våldsamt motstånd; samt den som, under vistelse å fattigvårdsanstalt, gör sig skyldig till skadegörelse å sina kläder eller å anstaltens tillbehör. Som lösdrivare och landsstrykare behandlas även vissa sedlighetsförbrytare. Ovannämnda kategorier lösdrivare och bettlare kunna bestraffas med fängelse med hårt arbete ej över tre månader. Såsom oförbätterliga lösdrivare skola behandlas: den som sedan han dömts enligt lösdrivarlagen bryter sig ut eller rymmer från den plats, där han enligt denna lag förvaras; den som sedan han dömts såsom »a rouge and vagabond» ånyo gör sig skyldig till sådan förseelse samt den som dömts för enahanda brott och vid anhållande gör våldsamt motstånd. Dessa personer kunna av »the justice of the peace» dömas till fängelse med hårt 1 A Digest of the Criminal Law. Seventh edition. Sir Herbert Stephen and Sir Harry Lushington Stephen. London 1926.

118 UTLÄNDSK LAGSTIFTNING.

arbete tills vidare, varefter de vid »quarter sessions» kunna ådömas fortsatt fängelse i högst ett år och om de äro män därjämte ådömas spöstraff. Såsom lättjefulla och oordentliga personer skola betraktas: den som ehuru han är i stånd att helt eller genom arbete försörja sig och sin familj uppsåtligen försummar sin försörjningsplikt så att fattigvård måste utgå; den som hemsänts från en ort men återvänder dit utan tillstånd och ånyo faller fattigvården till last; den kringvandrande handlare som icke erhållit vederbörligt tillstånd för idkande av handel; den som stryker omkring eller ställer sig på allmän plats för att bettla; den som är intagen å fattigvårdsanstalt och gör sig skyldig till obstruktion därstädes; samt den som för att erhålla fattigvård uppgiver falskt namn eller lämnar falska uppgifter. Ovannämnda personer kunna ådömas fängelse i högst en månad. B.

Prostituerade.

I engelsk rätt lämnas icke någon definition å begreppet prostituerad. Mot prostitutionen såsom sådan ingripes icke straffrättsligt, men de stötande formerna av densamma beivras genom straffbestämmelser. Således kan enligt Vagrancy Act den prostituerade som på allmän plats uppträder störande eller olämpligt ådömas fängelse i högst en månad. En sådan prostituerad betraktas som »an idle and disorderly person» (se ovan under A). Förledande till prostitution bestraffas med fängelse i högst tvä år, i vissa fall ännu strängare. De manliga personer som å allmän plats enträget uppmana till otukt eller leva som soutenörer ävensom kopplerskor behandlas som »rogues and vagabonds» (jfr ovan). Straffet är dock i vissa fall hårdare, i det att de manliga av dessa kategorier kunna dömas till fängelse med hårt arbete upp till två år och vid återfall även ådömas spöstraff. Vid återfall behandlas de däremot icke som »incorrigible rogues».

C.

Arbetsskygga brottslingar.

Utöver vad som framgår av den ovan under A och B lämnade framställningen göras arbetsskygga förbrytare icke till föremål för särskild behandling enligt engelsk rätt. Engelskt strafflagsförslag 1938. Det i november 1938 framlagda förslaget till partiella reformer på straffsystemets område (Criminal Justice Bill)1 innebär för hithörande kategorier inga andra förändringar än vad som blir följden av de föreslagna ändringarna beträffande vissa .straffarter. Såväl spöstraffet som fängelse med hårt arbele äro enligt förslaget avsedda att avskaffas. Sistnämnda strafform skall ersättas med vanligt fängelse (imprisonment), som för övrigt även skall träda i stället för den nuvarande hårdaste formen av frihetsberövande, penal servitude. För arbetsskygga förbrytares behandling kan det möjligen vara av betydelse atl förslaget inför en ny skyddsåtgärd, corrective training, som av domstol för en tid av två till fyra år i stället för straff skall kunna ådömas vissa återfallsförbrytare mellan 21 och 30 års ålder, om deras föregående, karaktär och vanor göra denna behandlingsform lämplig. 1 Criminal Justice Bill. Ordered bv The House of Commons, to be Printed, 10 November 1938.

BELGIEN.

119 Belgien. A.

Bettlare och lösdrivare.

Vissa grövre former av bettleri kriminaliseras i Code pénal1 (5 kap., med rubrik: »Des délits contre la sécurité publique commis par des vagabonds ou des mendiants.»). —- Med vagabonder avses enligt art. 347 i Code pénal de som ej hava vare sig fast hemvist eller medel till sitt uppehälle och som icke regelbundet utöva sysselsättning (ni métier ni profession). Med fängelse i åtta dagar intill en månad bestraffas a) den vagabond eller annan person som, för att bettla, utan tillåtelse av ägaren eller hans husfolk inkommer i någons bostad eller dess biutrymmen; b) den som bettlande falskeligen föregiver sig lida av sjukdom eller lyte; c) de som bettla i förening, så framt det ej gäller äkta makar, föräldrar och deras minderåriga barn eller blinda eller invalider tillsammans med vårdare (Code pénal art. 342). Den bettlare eller vagabond som påträffas på något sätt förklädd straffas med fängelse i åtta dagar upp till två månader (art. 343). Med fängelse i tre månader upp till ett år bestraffas a) vagabonder eller bettlare som anträffas medförande falska certifikat, falska pass eller falska »feuilles de route»; b) de som anträffas beväpnade; c) de som anträffas utrustade med filar, dyrkar eller andra instrument, lämpliga för stölder eller andra brott eller för inträngande i husen (art. 344). Den som under tiggeri hotar med angrepp å person eller egendom dömes till fängelse i en månad upp till ett år. Om våld å person utövats dömes den skyldige till fängelse i sex månader upp till tre år (art. 345). Vagabonder och bettlare kunna vidare åläggas att efter utstående av straff för lösdriveri eller bettleri stå under polismyndighets speciella övervakning under minst fem, högst tio år (art. 346). I övrigt regleras formerna för samhällets ingripande mot bettlare och lösdrivare genom en lag av den 27 november 1891 *pour la repression du vagabondage et de la mendicité», samt, såvitt angår personer under 18 år genom en lag av den 15 maj 1912. Sistnämnda lag lämnas här åsido. Enligt 1891 års lag skall den som befinnes stryka omkring (en état de vagabondage) anhållas och ställas inför polisdomstol (art. 8). Beträffande bettlare däremot stipuleras, att dessa kunna anhållas och ställas inför polisdomstol (art. 9). Såväl domstolen som allmänne åklagaren kan emellertid förordna om den anhållnes försättande på fri fot tillsvidare (art. 11). Fredsdomarna skola införskaffa uppgifter om den anhållnes person, ålder, fysiska och psykiska tillstånd och hans livsföring (art. 12). Arbetsföra personer som i stället för att genom arbete förtjäna sitt livsuppehälle utnyttja andras barmhärtighet genom yrkestiggeri samt de som på grund av lättja, supighet eller oordentligt levnadssätt leva som lösdrivare skola av fredsdomaren ställas till regeringens förfogande (å la disposition du gouvernement) för att interneras i tvångsarbetsanstalt (dépöt de mendicité) under en av domaren bestämd tid, lägst två, högst sju år (art. 13). Kriminaldomstolarna kunna, då bettlare eller lösdrivare för brott mot strafflagen ådömas fängelse för kortare tid än ett år, ställa vederbörande till regeringens för1 Se Les Codes et les Lois spéciales les plus usuelles en vigueur en Belgique par Jean Servais et E. Mechelynck. Vingt-deuxiéme edition. Bruxelles 1936. 17—389122. Bilagor.

120 UTLÄNDSK LAGSTIFTNING.

fogande för att efter utståndet straff interneras i tvångsarbetsanstalt för en tid avlägst ett högst sju år (art. 14). De internerade kunna genom beslut av justitieministern frigivas före utgången av den utav domaren fastställda tiden, om fortsalt internering befinnes onyttig (art. 15). Beträffande de lösdrivare och bettlare, vilka icke kunna anses tillhöra de ovan (art. 13) angivna kategorierna, kan fredsdomaren förordna att de skola ställas till regeringens förfogande för att interneras i en asyl (maison de refuge) (art. 16). De som internerats i asyl kunna kvarhållas där till dess deras innestående behållning uppgår till visst belopp, fastställt av justitieministern. Under alla förhållanden skola de frigivas efter ett år, varjämte justitieministern kan besluta frigivning så snart ytterligare internering icke längre är nödvändig (art. 17, 18). I såväl tvångsarbetsanstalterna som asylerna föreligger arbetsplikt (art. 6). Viss daglig gottgörelse utgår, varav en del besparas till frigivningen. Justitieministern fastställer storleken av daglönen och det belopp därav som skall innehållas (art. 6). Den inre ordningen på anstalterna regleras genom i administrativ ordning utfärdade föreskrifter. I själva lagen utsäges endast att avskiljande av internerad i enrum är tillåtet (art. 7). Efter tillkomsten av 1891 års lösdrivarlag har det sociala reformarbetet i Belgien fått uttryck bland annat i ny fattigoärdslagstiftning 1925 (Loi du 10 mars 1925 organique de 1'assistance publique). Enligt denna lag skola genom förvaltningsmyndigheternas försorg i kommunerna upprättas allmänna understödsnämnder (commissions d'assistance publique), som ha till uppgift att avhjälpa och förekomma nöd (misére) och att i viss utsträckning organisera sjukhusvården. Därutöver ha dessa nämnder bland annat vittgående uppgifter på barnavårdens område. Till de principer som kommit till uttryck i 1925 års lagstiftning anknyter ett mot slutet av år 1936 av en regeringskommission framlagt lagförslag angående förebyggande och behandling av lösdriveri och bettleri (Projet de loi relatif å la prevention et au traitement du vagabondage et de la mendicité). 1 I detta lagförslag stadgas inledningsvis helt allmänt (art. 1), att de i förslaget upptagna interneringsåtgärderna endast få vidtagas då förut försökta hjälpåtgärder och åtgärder för social återanpassning visat sig overksamma. I anslutning härtill ger förslaget (art. 2) möjlighet till upprättande av organisationer för social återanpassning (organismes s'occupant de réadaptation sociale), vilka fastställas av Konungen och under förutsättning av fullständig religiös och politisk neutralitet erhålla vissa anslag. Vid en granskning av det nya förslaget i relation till 1891 års lagstiftning märkes i övrigt följande: Enligt förslaget kan — med iakttagande av att hjälpåtgärder dessförinnan måste ha försökts — varje person över 18 år, som befinnes bettla eller stryka omkring (en état de vagabondage), anhållas och ställas inför polisdomstol, där fredsdomaren avgör huruvida skäl finnas för internering i samhällsvårdanstalt (établissement d'assistance sociale). Fredsdomaren skall före avgörandet införskaffa uppgifter om den anhållnes person, ålder, fysiska och psykiska tillstånd samt hans sociala och sedliga levnadsvillkor ävensom inhämta yttrande av de lokala förvaltningsmyndigheterna och — där sådana finnas — av de sociala hjälporganisationerna. Klagorätt finnes mot fredsdomares beslut. Allmän åklagare eller domstol kan förordna om den anhållnes försättande på fri fot tills vidare. Kriminaldomstolarna kunna, då bettlare eller lösdrivare för brott mot strafflagstiftningen dömes till fängelse för kortare tid än ett år, ställa vederbörande till regeringens förfogande för att efter utståndet straff intagas i samhällsvårdanstalt. Den i 1891 års lag gjorda uppdelningen av bettlare och lösdrivare i mera profes1

Chambre des Representants, Session de 1936—1937, nr 254.

BELGIEN.

sionella sådana, som för viss av domstolen bestämd tid interneras i tvångsarbetsanstalt, och mera tillfälliga bettlare och lösdrivare, som intagas i asyl till dess de intjänat visst belopp, föreslås sålunda upphävd. I motiven anföres till stöd härför, att uppdelningen visat sig svår att i praktiken genomföra, särskilt med hänsyn till att den före interneringsbeslutet verkställda utredningen måste bliva av summarisk karaktär. I stället skola enligt förslaget samtliga bettlare och lösdrivare, som bliva föremal för internering, utan att domstolen bestämmer interneringstidens längd intagas i gemensamma av regeringen upprättade inrättningar, samhällsvärdanstalter för internering och social återanpassning av lösdrivare och bettlare (établissements d'assistance sociale en vue de finternement et de la réadaptation sociale des vagabonds et des mendiants). Det förutsattes i motiven att de intagna skola uppdelas i kategorier, som förvaras i skilda sektioner av anstalten. För att underlätta denna uppdelning, som antages skola bliva betydligt mera effektiv än den tidigare differentieringen vid interneringsbeslutets meddelande, stadgas i förslaget (art. 5) att vederbörande vid intagandet i anstalten skall underkastas kroppslig läkarundersökning och eventuellt även psykiatrisk observation. I anstalten intagen skall sysselsättas med för honom lämpat arbete och även såvitt möjligt erhålla fortsatt yrkesutbildning. Justitieministern bestämmer med hänsyn till de olika kategorierna intagna och det utförda arbetet storleken av daglig gottgörelse och det belopp därav, som skall innehållas, ävensom sättet för dess utbetalande. Avskiljande av intagen i enrum kan äga rum. Isolering som disciplinär åtgärd får icke överstiga tio dagar utan särskilt bemyndigande av justitieministern. I övrigt regleras den inre ordningen på anstalterna genom i administrativ ordning utfärdade föreskrifter. Justitieministern skall förordna om frigivning av intagen, då hans kvarhållande icke längre kan anses berättigat. Intagen får icke kvarhållas längre än två år. På den internerades egen begäran kan tiden dock av justitieministern förlängas. Frigivning kan ske villkorligt med två års prövotid. För att avgiva yttrande beträffande de internerades frigivning skall vid varje anstalt finnas en nämnd för social återanpassning (commission de réadaptation sociale). Nämnden består av en av justitieministern förordnad ordförande jämte av justitieministern bestämt antal representanter för de lokala hjälporganisationerna. Ett ombud för justitieministern är självskriven ledamot. Anstaltens direktör, kroppsläkare och socialassistent deltaga i nämndens förhandlingar men ej i besluten. Jämväl frivilligt intagande å anstalterna kan äga rum. Förslaget stadgar nämligen att varje person över aderton år, som saknar såväl bostad som existensmedel, under vissa förutsättningar kan vinna inträde å ifrågavarande anstalter. Sådan intagen må icke mot sin vilja kvarhållas å anstalten längre än två månader eller, därest han tidigare varit intagen, sex månader efter framställd begäran om utskrivning Det förtjänar beaktande, att de olika interneringsbeslulen trots att de meddelas av judiciella myndigheter betraktas som administrativa åtgärder. B.

Prostituerade.

Olika former av koppleri ävensom tvång och svikligt förledande till otukt straffas med fängelse eller straffarbete (Code pénal art. 379—382). Ovannämnda lag av den 27 november 1891 och 1936 års lagförslag äro helt naturligt riktade jämväl mot prostitutionen. Vidare har Belgien i motsats till de flesta andra länder bibehållit statlig reglementering av den yrkesmässiga prostitutionen. Bordeller tillåtas visserligen numera icke men prostituerade inregistreras hos polisen och ha bland annat skyldighet att periodvis undergå läkarundersökning. Lagförslag hava emellertid framlagts om inregistreringens avskaffande.

122 UTLÄNDSK LAGSTIFTNING.

C.

Arbetsskygga brottslingar.

Ovan under A har redogjorts för huru kriminaldomstolarna enligt såväl 1891 års lag som 1937 års förslag under vissa förutsättningar k u n n a ställa bettlare och lösdrivare, som för brott mot strafflagstiftningen ådömas fängelse i högst ett år, till regeringens förfogande för att efter utståndet straff interneras i tvångsarbetsanstalt respektive samhällsvårdanstalt. I övrigt göras icke arbetsskygga förbrytare till föremål för särskild behandling.

Frankrike. A.

Bettlare och lösdrivare.

Lösdriveri kriminaliseras i Code pénal1 (Le vagabondage est un délit; art. 269). Såsom vagabonder eller lösdrivare (vagabonds ou gens sans aveu) betraktas de som varken hava stadig bostad eller medel till sitt uppehälle och som icke regelbundet utöva sysselsättning (ni métier ni profession ) (art. 270), likaså enligt särskilda regler i 1885 års recidivistlag personer med eller utan stadig bostad som hava sin utkomst uteslutande av att på allmän plats utöva eller befrämja otillåtna spel. De som på rättslig väg förklaras för vagabonder eller lösdrivare skola straffas med fängelse från tre till sex månader. Tidigare skulle de efter utståndet straff i fem till tio år stå under polisuppsikt (sous la surveillance de la haute police), men detta institut har numera ersatts av vid frigivning meddelat förbud att uppehålla sig å viss ort eller vissa orter (interdiction de séjour). Den som dömts till ansvar för lösdriveri kan emellertid på administrativ väg befrias från ovannämnda påföljder, därest municipalrådet i hans hemort gör framställning därom eller solvent person ikläder sig borgen för honom. I dylika fall transporteras vagabonden till ifrågavarande kommun eller till den uppehållsort, som på begäran av borgensmannen bestämmes (art. 273). Tidigare skulle enligt särskild bestämmelse (Code pénal art. 269) som lösdrivare jämväl betraktas de personer under aderton år som sedan mera än sex dagar utan giltig anledning lämnat sina föräldrars, förmyndares eller särskilda vårdares hemvist och anträffades kringvandrande eller inneboende hos annan utan att livnära sig av arbete eller förskaffande sig medel genom osedligt leverne. Genom en 1935 tillkommen förordning angående ungdomsskgdd (Décret relatif å la protection de 1'enfance) upphävdes emellertid nämnda bestämmelse och ifrågavarande kategorier betraktas icke längre som lösdrivare. I Ukhet med andra vanartade eller försummade underåriga som ej fyllt aderton år behandlas de enligt 1912 års ungdomslagstiftning i särskild processuell ordning och bliva enligt ovannämnda förordning av år 1935 i stället för ådömas straff föremål för olika hjälpåtgärder. Sålunda kunna de återföras till föräldrarna eller för vård överlämnas till andra enskilda eller till välgörenhetsinrättningar. Vidare kunna de intagas i för dem särskilt avsedda anstalter. Jämväl överlämnande till fattigvården kan förekomma. Den franska rättens åtgärder för bekämpande av bettleriet vila på principer från Napoleon I:s dagar. Genom ett dekret av den 5 juli 1808 inrättades särskilda anstalter för att åstadkomma en rationell behandling av bettleriets olika former. Anstalterna voro av tre slag, inrättningar för arbetsoförmögna bettlare, sådana för arbetsföra bettlare (depots répressifs) och slutligen inrättningar för vagabonder (maisons de detention). I de orter där anstalter av förstnämnda slag icke upprättats skulle bettleri i viss utsträckning vara tillåtet. Emellertid blev ifrågavarande för1

Code Pénal, Petite Collection Dalloz. Paris 1937.

FRANKRIKE.

fattning endast en lag på papperet, i det man nöjde sig med att anlita de i ett flertal departement redan befintliga »dépöts de mendicité» för samtliga kategorier bettlare. Utvecklingen återspeglas i nu gällande rättsregler om bettleriet. Var och en som bettlar å ort, där en allmän anstalt för motarbetande av bettleriet finnes upprättad, skall straffas med fängelse från tre till sex månader och skall efter utståndet straff överföras till en »dépöt de mendicité» (art. 274). Å de orter där dylika anstalter icke förefinnas straffas endast yrkesmässigt tiggeri av arbetsföra personer; straffet är en till tre månaders fängelse eller, om vederbörande anhålles utanför sin hemort, fängelse från sex månader till två år (art. 275). Därest bettlare använt hotelser eller utan lov inträngt i bostad eller till bostad hörande inhägnat område — varvid enligt praxis till bostad räknas jämväl t. ex. restauranger — eller om han simulerat sår, lyten eller sjukdomar ävensom om han bettlat tillsammans med annan, såvida det icke är fråga om makar, föräldrar och barn eller blind med förare, utgör straffet fängelse från sex månader till två år (art. 276). Den som dömts för bettleri kan vid frigivningens meddelas uppehållsförbud för viss ort eller vissa orter. För såväl lösdrivare som bettlare gälla vidare följande gemensamma bestämmelser (art. 277—281): Om lösdrivare eller bettlare gripes förklädd, innehavande vapen eller försedd med dyrkar eller andra brottsverktyg, straffas han med fängelse från två till fem år. Varje lösdrivare eller bettlare, som befinnes innehava föremål till högre värde än 100 francs och icke kan lämna nöjaktig redogörelse för åtkomsten, straffas med fängelse frän sex månader till två år. Lösdrivare eller bettlare som begått eller försökt begå våld mot person straffas, om brottet ej förskyller högre straff, med fängelse från två till fem år, och vid försvårande omständigheter med réclusion (frihetsstraff från fem till tio år). Vid vissa andra brott utgör den omständigheten att förövaren är lösdrivare eller bettlare en försvårande omständighet. Lösdriveri och bettleri utgöra också vid iteration en av förutsättningarna för tilllämpning av 1885 års recidivistlag och kunna sålunda föranleda förvisning till viss ort inom kolonierna, antingen den mildare formen relegation eller den strängare åtgärden deportation. Slutligen skola de som två eller flera gånger dömts till sammanlagt minst tre månaders fängelse för lösdriveri eller bettleri enligt en år 1928 utfärdad författning tvångsenrolleras i vissa afrikanska trupper (les bataillons d'infanterie légére d'Afrique). Genom en år 1905 till skydd för åldringar och sjuka utfärdad författning h a r möjlighet lämnats sådan person att, om han åtalas för bettleri eller lösdriveri och vill göra gällande rätt till allmänt understöd, erhålla uppskov med åtalet och om skäl därtill finnes efter verkställd undersökning befrias från påföljder för förseelserna. I 1934 års franska strafflagsförslag (Profet de loi portant refonte du code pénal)1 lämnas regler som i viss mån avvika från stadgandena i Code pénal. Enligt art. 329 i förslaget föreligger lösdriveri då någon arbetsför person under sjuttio år, som varken har stadigt hemvist eller medel till sitt uppehälle och som icke regelbundet utövar något yrke, ej kan visa, att han gjort erforderliga försök att skaffa sig arbete, eller om han nekat antaga avlönat arbete som anvisats honom. I förslaget har vidare upptagits gällande rätts utvidgning av lösdriveribegreppel till vissa spelare ävensom den före 1935 gällande utvidgningen därav till vissa barn 1

Documents Parlementaires-Chambre, annexe n° 3351. Paris 1934.

124 UTLÄNDSK LAGSTIFTNING.

under aderton år, för de sistnämnda med det tillägget att de äro att betrakta som lösdrivare, då de skaffa sig medel genom osedligt leverne, även om de icke avvikit från sina föräldrar eller vårdare (jfr ovan). Straffet för lösdriveri utgör fängelse från tio dagar till sex månader. Efter verkställt straff skall vederbörande överföras till arbetsanstalt (dépöt de mendicité). Förvaringen i dylik anstalt må icke utsträckas över två år, och den skall avbrytas tidigare, om domaren i anstaltsorten finner att vederbörande visat säkra tecken på social återanpassning (art. 78). Lösdrivare under 16 år kunna icke bliva föremål för ovannämnda åtgärder utan skola återföras till föräldrarna eller omhändertagas för meddelande av samhällelig vård. Lösdrivare kunna, om de äro fransmän, på framställning överlämnas till en välgörenhetsinrättning eller ställas under övervakning eller överlämnas till annan person, om vars hederlighet intet tvivel finnes och som åtagit sig att hålla den dömde till arbete (art. 332). Sådant överlämnande kan äga rum även efter lagakraftvunnen dom. Beträffande bettleri lämnas i förslaget följande bestämmelser: Var och en som har medel till sitt uppehälle eller är i stånd att genom arbete skaffa sig sådana medel men som i vinningssyfte vädjar till allmänhetens barmhärtighet på vilken plats det vara må, skall straffas med fängelse från tio dagar till sex månader (art. 333). Om det är fråga om bettleri å ort, där allmän anstalt för motarbetande av bettleriet finnes upprättad, skall den skyldige därjämte efter straffets utstående intagas i arbetsanstalt (dépöt de mendicité) för samma tid och på samma villkor som ovan sagts beträffande lösdrivare (art. 78). Liksom lösdrivare kunna bettlare i stället på begäran överlämnas till välgörenhetsinrättning eller enskild arbetsgivare eller ställas under övervakning (jfr ovan). Med fängelse från sex månader till två år bestraffas bettlare — även om de äro invalider eller eljest oförmögna att skaffa sig existensmedel — om de vid sin vädjan till allmänhetens barmhärtighet 1) begagnat sig av hotelser, 2) utan tillstånd av ägare eller husfolk inträngt i bostad eller tillhörande avskilt område, 3) simulerat sår, lyten eller sjukdomar, 4) uppträtt i förklädnad, 5) vanemässigt låtit sig åtföljas av en eller flera minderåriga, eller 6) bettlat i förening, såvida det icke är fråga om makar, föräldrar med barn eller blind med förare (art. 334). På samma sätt straffas var och en som för bettleriet begagnar sig av barn under sexton år, vare sig det sker öppet eller under sken av annan sysselsättning. Beträffande bettlare och lösdrivare skola vidare gälla följande gemensamma bestämmelser: Med fängelse från sex månader till två år straffas föräldrar eller andra vårdare, som, vare sig det skett mot ersättning eller ej, utlämnat barn under sexton år till lösdrivare eller yrkestiggare, ävensom de som härvid tjänstgjort som mellanhänder eller eljest förmått sådan minderårig att lämna sitt hemvist för att medfölja lösdrivare eller vanebettlare (art. 336). Föräldrar som utnyttjat sina minderåriga barn för bettleri eller på ovannämnt sätt utlämnat dem till lösdrivare och yrkesbettlare kunna av domstolen berövas vårdnaden om barnen (art. 337). Varje lösdrivare eller bettlare som anträffas bärande vapen eller försedd med brottsverktyg av något slag, skall straffas med fängelse från sex månader till två år (art. 338). Om bettlare eller lösdrivare utövat eller försökt utöva våld mot person, straffas vederbörande, om brottet ej förskyller strängare straff, med fängelse från två till fem år. Den som dömes enligt art. 334, 338 eller 339 kan jämväl meddelas förbud att under viss tid från två till fem år uppehålla sig å viss ort eller vissa orter.

FRANKRIKE.

B.

125 Prostituerade.

Yrkesmässig otukt är icke såsom sådan straffbar i fransk rätt. Enligt Code pénal art. 334 straffas dock med fängelse från sex månader till tre år ävensom böter 1) den som vanemässigt uppmanat till, gynnat eller underlätlat minderårigas otukt, 2) den som för att tillfredsställa andras begär förlett minderårig kvinna till otukt, 3) den som för att tillfredsställa andras begär genom våld, svek, hotelser, missbruk av myndighet eller annat tvångsmedel förmått myndig kvinna till otukt saml 4) den som med enahanda medel hållit någon mot sin vilja i otuktigt hus eller tvingat någon att ägna sig åt prostitution. Försök till dessa förseelser är belagt med samma straff. Om föräldrar göra sig skyldiga till sådant brott skarpes frihetsstraffet och de kunna därjämte berövas vårdnaden om sina barn. Manliga personer, som för brott mot nämnda bestämmelser dömts till minst en månads fängelse, skola enligt en författning av år 1928 tvångsenrolleras i »les bataillons d'infanterie légére d'Afrique». Code pénals bestämmelser om lösdrivare kunna naturligen tillämpas jämväl på prostituerade. Frankrike tillhör de få länder som bibehållit statlig reglementering av prostituerade. Dessa inregistreras sålunda hos polisen samt ha viss anmälningsplikt och skyldighet att undergå läkarundersökning. I 1934 års förslag ha ovannämnda straffbestämmelser angående vissa former av prostitutionen bibehållits i oförändrad form. Förslagets ovan under A. berörda stadganden om lösdrivare äro givetvis även tillämpliga å prostituerade. C.

Arbetsskygga.

Förutom vad som framgår av den ovan under A. och B. lämnade framställningen göras icke arbetsskygga förbrytare till föremal för särbehandling vare sig i gällande rätt eller 1934 års strafflagsförslag. Schweiz. A.

Bettlare och lösdrivare.

I de skilda kantonerna göras bettlare och lösdrivare till föremål för olika administrativa åtgärder. En del fattigvårdslagar innehålla sålunda även föreskrifter om försumliga försörjare, bettlare och lösdrivare samt deras hänvisande till tvångsarbets- och förbättringsanstalter. I vissa kantoner finnas därjämte särskilda lagar om försörjning i sådana anstalter, enligt vilka författningar bl. a. personer som föra ett oordentligt eller lättjefullt liv och väcka allmän förargelse eller utgöra en fara för den allmänna säkerheten kunna bliva föremål för anstaltsbehandling. Intagningstiden i anstalterna är växlande för olika kantoner. Den 1937 antagna för förbundsstaten gemensamma Code Pénal Suisse1 innehåller däremot inga bestämmelser om lösdriveri och bettleri, som sålunda ej kriminaliseras. Av naturliga skäl bliva emellertid bettlare och lösdrivare ofta föremål för den i lagen stadgade särbehandlingen beträffande oordentliga och lättjefulla förbrytare, varom hänvisas till den nedan under C. lämnade framställningen. B.

Prostituerade.

Prostitutionen såsom sådan göres icke till föremål för straffrättsligt ingripande enligt schweizisk lagstiftning. Förutom olika slag av koppleri och soutenörskap kriminaliseras emellertid vissa former av prostitution och andra närstående handlingar i Code pénal: 1

Code Pénal Suisse (du 21 décembre 1937). Bern 1937.

126 UTLÄNDSK LAGSTIFTNING.

Var och en som offentligen i otuktigt syfte ofredar annan person som ej givit anledning därtill skall efter angivelse dömas till arrest (arrets) eller böter (art. 205; arrets = frihetsstraff frän en dag till tre månader). Om någon yrkesmässigt och offentligen söker förmå annan till otukt genom övertalning eller otuktiga förslag, straffas han med arrest eller böter (art. 206). Den som genom utövandet av prostitution stör invånarna i ett hus eller grannarna kan, efter angivelse, dömas till arrest eller böter (art. 207). Om den som gjort sig skyldig till brott mot art. 206—207 vid tiden för brottets begående fyllt aderton men ej tjuguett år, skall domaren inhämta noggranna uppgifter angående hans fysiska och psykiska tillstånd ävensom beträffande hans uppfostran. I tveksamma fall skall läkarutlåtande inhämtas. Domaren kan förordna om den underåriges internering i anstalt för arbetsfostran (maison d'education au travail) eller överlämna honom till vårdmyndighet eller privat organisation med uppgift att förbättra underåriga (art. 208). Prostituerade som äro hemfallna åt ett oordentligt eller lättjefullt levnadssätt kunna jämväl bliva föremål för anstaltsbehandling enligt nedanstående regler för arbetsskygga förbrytare. C.

Arbetsskygga brottslingar.

Beträffande denna kategori innehåller Code pénal (art. 43) utförliga bestämmelser: När någon som för brott (crime ou délit) dömes till fängelse för ett lättjefullt eller oordentligt leverne och brottet äger samband med detta levnadssätt, äger domaren, om den brottslige synes kunna fostras till arbete och ej tidigare dömts till straffarbete (réclusion) eller internering i anstalt för återfallsförbrytare, uppskjuta verkställigheten av straffet och förordna om den brottsliges intagande i anstalt för arbetsfostran. Innan sådant förordnande meddelas skall domaren låta undersöka vederbörandes fysiska och psykiska tillstånd ävensom hans arbetsanlag samt inhämta noggranna uppgifter om hans uppfostran och föregåenden. Anstalt för arbetsfostran skall vara uteslutande avsedd för detta ändamål men kan förenas med alkoholistanstalt under förutsättning att de intagna hållas åtskilda och jämväl den inre administrationen uppdelas. Den intagne skall undervisas i ett yrke som passar hans anlag och sätter honom i stånd att förtjäna sitt livsuppehälle efter frigivningen. Hans intellektuella och fysiska fostran och särskilt hans yrkeskunnighet skall utvecklas genom undervisningen. De intagna skola i regel isoleras nattetid. Den dömde skall vistas i anstalten under minst två tredjedelar av strafftiden och i varje fall minst ett år. Om det visar sig att den dömde är oförmögen att lära sig arbeta, skall domaren förordna om verkställighet av straffet helt eller delvis. Efter utgången av ett år kan vederbörande myndighet villkorligt frigiva den intagne, om han anses skickad och benägen för arbete, samt för en tid av ett år ställa honom under tillsyn, varvid särskilda regler för hans uppförande kunna fastställas. Om den frigivne uppfört sig väl till prövotidens utgång, blir hans frigivning definitiv och det ådömda straffet förfaller. Om han under prövotiden uppsåtligen begår brott, skall det ådömda straffet verkställas. Där han utan att göra sig skyldig till sådan handling under samma tid ånyo för ett oordentligt eller lättjefullt liv eller trots uttrycklig varning från tillsynsmyndigheten underlåter att ställa sig till efterrättelse de regler som fastställts för hans uppförande, kan vederbörande myndighet förordna om hans återintagning i anstalten eller ock hos domaren hemställa om verkställighet av straffet. Om förutsättningarna för villkorlig frigivning icke äro för handen efter tre års anstaltsvistelse, skall domaren förordna om det ådömda straffets verkställighet helt eller delvis.

Bil. H.

Om arbetshemmens användande i lösdrivarvården. 1 I promemorian Bil. A. (s. 80—86) lämnas en redogörelse för gällande bestämmelser om arbetshem jämlikt lagen om fattigvården, ävensom statistiska uppgifter angående klientelet å hemmen. Till denna redogörelse må lämnas vissa kompletterande uppgifter. I stor utsträckning har förekommit samarbete mellan flera landsting eller mellan landsting och stad, som icke deltager i landsting, om inrättandet av gemensamt arbetshem. Omfattningen av de olika arbetshemmens upptagningsområden är i allmänhet beroende av träffade avtal. Här nedan lämnas en tablå över arbetshemmens ägare samt deras nuvarande upptagningsområden. Namn Långmora

Ödevata Blinkarp Malmö stads arbetshem Västergården

Ösbyholm Kalbo Emaus Arrie

Herrljunga

Malmköping

Smedsbo

Ä g a r e

Platser disponeras av

Mellersta Sveriges arbetshemsförbund, Ägarna samt landstingen i Västervilket utgör ett kommunalförbund, benorrlands, Västerbottens och Norrstående av Gävleborgs, Kopparbergs, bottens län. Örebro, Västmanlands och Uppsala läns landsting samt Gävle stad. Ägaren samt Kalmar läns norra Kalmar läns södra landsting. landsting, Blekinge läns och Gotlands läns landsting. Ägaren samt Kristianstads läns Malmöhus läns landsting. landsting. Malmö stad. Ägaren och Hälsingborgs stad. Västergötlands, Bohusläns och Dalslands Ägarna, Göteborgs stad samt landsarbetshemsförbund, bestående av Götetingen i Jönköpings, Kronobergs, borgs och Bohus, Älvsborgs och SkaraHallands, Värmlands och J ä m t borgs läns landsting. lands län. Svenska Diakonsällskapet. Stockholms stad. Norrköpings stad och Östergötlands läns Ägarna samt landstingen i Stocklandsting. holms och Södermanlands län. Kristliga föreningens av unga kvinnor Stockholms stad. centralförening. Malmöhus och Kristianstads läns lands- Ägarna samt Blekinge, Kronobergs, Kalmar läns södra och Hallands ting. läns landsting och städerna Malmö och Hälsingborg. Ägaren samt Göteborgs stad, GöteÄlvsborgs läns landsting. borgs och Bohus läns, Skaraborgs, Jönköpings och Värmlands läns landsting. Ägaren samt Östergötlands, StockSödermanlands läns landsting. holms, Kalmar läns norra, Gotlands, Jämtlands och Västerbottens läns landsting samt Norrköpings stad. Ägarna samt Västernorrlands, J ä m t Mellersta Sveriges arbetshemsförbund. lands och Norrbottens läns landsting.

1 Denna P. M. avhandlar allenast arbetshem för män, men de principer som ligga till grund för densamma torde kunna tillämpas jämväl i fråga om arbetshem för kvinnor.

128 OM ARBETSHEMMENS ANVÄNDANDE I LÖSDRIVARVÅRDEN.

S å s o m i p r o m e m o r i a n f r a m h å l l i t s d o m i n e r a r såvitt a n g å r a r b e t s h e m m e n för m ä n jordbruksdriften. Av n e d a n s t å e n d e t a b l å f r a m g å r vilken a r e a l av o l i k a ägoslag s o m d i s p o n e r a s av dessa, d ä r v i d tillika a n g i v e s t a x e r i n g s v ä r d e t av j o r d a r e a l e n s a m t t a x e r i n g s v ä r d e , b r a n d f ö r s ä k r i n g s v ä r d e eller b o k f ö r t v ä r d e å b y g g n a d e r n a .

Arbetshem åker 30 7-93 23-5 24 140-5 75-04 20-5

Långmora.... Ödevata Blinkarp Malmö Västergården . Ösbyholm . . . Kalbo

äng

a r e a l

i

betesmark

skogsmark

trädgård

0-5

i

0-48

0-6 0-25 42 2

9-08 7-20

3 1-25 5-50 82-13 14

tax. värde, tax. värde brandförs.å jordvärde el. arealen bokf. värde å byggnaderna kronor kronor

h a r

92-3 106-94 159

1-6

201 2 15-3 77-1 33-6

55 300 10 000 39100 46 627 138 300 117 400 51300 458027

Summa

195 000 78055 169 000 133 480 488 600 9 282 000 42 000 2

1 I arbetshemmets omedelbara närhet är belägen landstinget tillhörig skogsmark med en areal av 350 har. — 2 I detta tal, som utgör brandförsäkringsvärdet, ingår vissa till jordbruket hörande byggnader, vilka omfattas av tax. v. för jordarealen. — 3 Under uppförande är en köksbyggnad med ett kostnadsberäknat värde av 75 375 kr.

D e o m r å d e n s o m d i s p o n e r a s av a r b e t s h e m m e n för k v i n n o r ä r o av b e t y d l i g t m i n d re o m f a t t n i n g ä n m o t s v a r a n d e o m r å d e n för övriga a r b e t s h e m . Till s t ö r s t a delen u t g ö r e s m a r k e n av t r ä d g å r d s o m r å d e n , vilket belyses av n e d a n s t å e n d e t a b e l l . A r e a l Arbetshem trädgård 50 0-5 0-396 0-0 B 4

Emaus Arrie Herrljunga . Malmköping Smedsbo.... Summa

övrig

J

4-34 01 2-43 0-18

beräknat v. el. tax. v. å hela egendomen kronor 51000 25 000 80 000 50 000 55000 261500

1 Dessa områden utgöras av områden, arrenderade av landstinget, och innefatta dels tomtmark, vara byggnaderna äro belägna, dels trädgård, och dels viss åker-, skogs- och mossmark.

Utkast till en ny arbetshemsorganisation. I p r o m e m o r i a n h a u t v e c k l a t s de s k ä l s o m t a l a för a n v ä n d a n d e i l ö s d r i v a r v å r d e n av de r e d a n befintliga a r b e t s h e m m e n . D e t t a k r ä v e r , s å s o m i p r o m e m o r i a n f r a m hållits, a t t ö k a d e m ö j l i g h e t e r till differentiering av klientelet s k a p a s , vilket i sin t u r f ö r u t s ä t t e r ett f ö r s t a t l i g a n d e a v h e m m e n . Mot dessa p r i n c i p e r h a i ö v e r v ä g a n d e a n t a l e t y t t r a n d e n inga e r i n r i n g a r f r a m s t ä l l t s . 1 Vid ö v e r v ä g a n d e a v u t f o r m n i n g e n av e n n y o r g a n i s a t i o n t o r d e till en b ö r j a n b ö r a k l a r g ö r a s , vilka olika slag av a r b e t s h e m s o m l ä m p l i g e n b ö r a finnas. I förslaget till lag o m b e h a n d l i n g i a r b e t s h e m angives (2 §) a t t s ä r s k i l t a r b e t s 1

Se dock direktionen för Östergötlands, Bohusläns och Dalslands arbetshemsförbund och styrelsen föe Ösbyholms arbetshem, Bil. B s. 108.

OM ARBETSHEMMENS ANVÄNDANDE I LÖSDRIVARVÅRDEN.

hem eller avdelning därav skall finnas för dem som lida av nedsatt arbetsförmåga. I övrigt skola finnas särskilda arbetshem eller avdelningar därav, i vilka de intagna skola såvitt möjligt fördelas efter ålder, anlag, arbetsförmåga, mottaglighet för arbetsfostran samt föregående brottslighet. Med hänsyn till lösdrivarklientelets beskaffenhet torde ett relativt stort antal av de omhändertagna komma att visa sig mer eller mindre arbetsoförmögna. Antalet av dessa torde vara så betydande att ett relativt stort antal platser torde böra reserveras för omhändertagande av dem. Fråga uppstår, huruvida å ett arbetshem avsett för arbetsoförmögna, vilket ju på grund av sakens natur måste erhålla asylkaraktär, lämpligen böra intagas interner av annan kategori. Till en början bör bemärkas att svårigheter givetvis måste uppstå vid valet av arbetsobjekt, därest endast mer eller mindre arbetsoförmögna personer sammanföras å ett arbetshem. Å ett dylikt kan givetvis icke såsom f. n. är fallet tyngdpunkten läggas på jordbruksarbete. Å andra sidan förekommer i samband med jordbruksdrift en mångfald arbeten, vilka mycket väl kunna utföras av personer som icke äga full arbetsförmåga. Ur behandlingssynpunkt är det för visso mången gång till fördel, om personer som helt eller delvis förlorat sin arbetsförmåga placeras i en miljö, där de dock stä i en viss kontakt med ett i verklig mening produktivt arbete. Det torde därför vara lämpligt att lämna möjligheten öppen att i ett arbetshem men i särskilda avdelningar sammanföra dels personer som lida av nedsatt arbetsförmåga och dels sådana som äro i full besittning av sådan förmåga. Det torde dock vara nödvändigt att verkställa fördelning av internerna jämväl efter deras vilja och förmåga att ställa sig hemmets regler till efterrättelse. Att särskilt arbetshem eller avdelning därav måste inrättas för omhändertagande av indisciplinära och kriminellt belastade lösdrivare torde vara uppenbart. Endast härigenom kan det nuvarande systemets nackdelar helt undvikas. Uttrycklig bestämmelse härom meddelas i 3 § i förslaget till lag om behandling i arbetshem. Särskild avdelning av dylikt arbetshem torde böra finnas för arbetsoförmögna eller ej fullt arbetsföra personer. Ytterligare en grupp som bör omhändertagas i särskilda arbetshem eller avdelningar därav utgöres av personer i de yngre åldersklasserna. I den mån yrkesutbildning kan bibringas dem bör detta naturligen vara eftersträvansvärt. Sålunda torde viss hantverksutbildning kunna anordnas; i övrigt lärer jordbruk och skogsdrift med fördel lämpa sig för detta klientel. Av största vikt är att de ungdomliga lösdrivarna under sin vistelse å arbetshemmen icke bliva utsatta för psykisk smitta från andra intagnas sida. Avgörande för placeringen å ett arbetshem för yngre interner bör därför icke vara allenast åldern utan även föregående kriminalitet och mottaglighet för arbetsfostran. I övrigt torde erfordras allenast en huvudtyp av arbetshem, nämligen sådana där intagande kan ske av de lösdrivare, vilka äro i besittning av full arbetsförmåga samt hava lämnat de yngre åldersklasserna och beträffande vilka inga särskilda disciplinära föranstaltningar äro nödvändiga. I regel torde det vara utsiktslöst att bibringa dessa någon yrkesutbildning, utan huvudsyftet med behandlingen lärer få bliva att söka vänja dem vid ordnat arbete och åstadkomma en allmän psykisk och fysisk uppryckning. Tyngdpunkten torde böra läggas vid jordbruksarbete; dock böra möjligheter till hantverksutövning tillika föreligga, exempelvis i snickeri, mekaniskt verkstadsarbete, måleri-, skrädderi- och skomakeriarbete. Av det ovan anförda framgår att för en rationell organisation av arbetshemsväsendet torde erfordras differentiering av hemmen i följande grupper: A) hem för yngre personer; B) hem eller avdelning för lättdisciplinerbara som äro arbetsoförmögna eller ej fullt arbetsföra; C) hem för arbetsförmögna personer som lämnat de yngre åldersklasserna och som ej erfordra särskilda disciplinära åtgärder; D) hem för arbetsoförmögna eller ej fullt arbetsföra, svårdisciplinerbara; E) hem

130 OM ARBETSHEMMENS ANVÄNDANDE I LÖSDRIVARVÅRDEN.

för arbetsförmögna personer med kriminell belastning och erfordrande strängare tillsyn. I sistnämnda båda arter av h e m torde jämväl psykopater böra omhändertagas. Vidare torde under vissa förutsättningar i hem av samma typ kunna intagas personer, tillhörande kategorierna B) och E) samt B) och C) här ovan. Att avgöra det platsbehov som föreligger är givetvis förenat med stora svårigheter. I första hand är detta beroende av huru skall förfaras med arbetshemmens nuvarande klientel. Såsom av kommitténs promemoria framgår avses, att arbetshemmen jämväl i fortsättningen skola upptaga det klientel som jämlikt fattigvårds- och barnavårdslagarna kunna bliva föremål för sådan behandling som med dessa hem avses. Härvid är dock att märka att åtskilliga av de personer som f. n. intagas å arbetshem jämlikt 73 § fattigvårdslagen omfattas av de i 2 § i förslaget till lag om arbetsfostran angivna rekvisiten. Det torde icke föreligga skäl att anordna särskilda upptagningsmöjligheter för sådana understödstagare som ej kunna emottagas eller behållas å ålderdomshem eller annan dylik fattigvårdsanstalt. Av den utredning angående kriminaliteten bland dylika personer som redovisas å s. 84—85 i kommitténs promemoria Bil. A framgår, att de i stor utsträckning tidigare varit föremål för kriminalpolitisk behandling. Då de tillika i allmänhet lämnat de yngre åldersklasserna torde ur synpunkten av risken för en ogynnsam miljöpåverkan föga vara att invända mot att intaga sådana personer i hem av ovan angivna slag. Därvid bör givetvis en fördelning mellan hemmen ske allt efter omständigheterna i de särskilda fallen. Beträffande åter sådana personer som på grund av försummad försörjningsplikt skola intagas i arbetshem äro förhållandena annorlunda. Väl förekomma även bland dem personer med svår kriminell belastning ävensom sådana som ha svårt att finna sig tillrätta under de disciplinära förhållandena på arbetshemmen, men i allmänhet utgöra de dock en från det övriga klientelet i viss mån artskild grupp. Man kan också icke förbise att intagandet i arbetshem av dylika personer utgör en form av personalexekution som i princip har föga gemensamt med det politi- eller straffrättsliga frihetsberövandet. Vid dessa förhållanden synes det vara riktigast att intaga denna kategori personer i särskilda arbetshem. Det kan för övrigt råda tvivel om lämpligheten av att intaga dem i särskild avdelning av annan typ av arbetshem. Då det gäller att avgöra platsbehovet för sådana personers vidkommande vilka bliva föremål för behandling enligt förslaget till lag om arbetsfostran inställa sig givetvis betydande svårigheter. Under åren 1930—1937 ha i medeltal nedannämnda antal personer över 21 år årligen blivit föremål för följande åtgärder enligt nuvarande lösdrivarlagen, nämligen 1 462 tilldelats enskild varning, 718 tilldelats offentlig varning, samt 215 ådömts tvångsarbete. Om förslaget upphöjes till lag komma givetvis åtskilliga av de personer som blivit föremål för dessa åtgärder att intagas i arbetshem. Detta torde framför allt gälla dem som enligt gällande lag tilldelas officiell varning. Under beaktande av att alla beräkningar givetvis måste vara synnerligen approximativa, torde såsom utgångspunkt för vidare beräkningar kunna tagas ett behov av 100 platser. Vid avgörandet av frågan om det platsantal som behöver beräknas för arbetshemmens nuvarande klientel kan ledning hämtas från tillgängliga uppgifter angående medelbeläggningen pr den 1 mars varje år under åren 1930—1937. Enligt dessa uppgifter uppgår medeltalet till omkring 165 st. Att tiden den 1 mars valts sammanhänger därmed att beläggningen vid denna tidpunkt plägar vara störst. Att märka är emellertid att i denna siffra ingår jämväl ett begränsat antal personer som jämlikt 73 § fattigvårdslagen intagits å arbetshem. Av medeltalet 165 utgjordes 75 av understödstagare samt 90 av försumliga för-

OM ARBETSHEMMENS ANVÄNDANDE I LÖSDRIVARVÅRDEN.

sörjningspliktiga. I vad mån lagen den 18 juni 1937 om förskottering av underhållsbidrag till barn skall föranleda ökning av antalet försörjningspliktiga är, såsom i promemorian (82—83) framhållits, tills vidare en öppen fråga. Enligt uppgifter från olika håll torde emellertid en tendens till stegring redan nu vara märkbar. Vid dessa förhållanden torde man vara berättigad att utgå från ett erforderligt platsantal av 175 st. Då antalet platser å arbetshemmen för män för närvarande uppgår till 273 förutom de 10 platser som finnas å den slutna avdelningen å Västergårdens arbetshem, skulle det alltså föreligga möjligheter att inom den nuvarande arbetshemsorganisationens ram bereda upptagningsmöjligheter för lösdrivarklientelet. Det måste emellertid starkt betonas att alla beräkningar härutinnan måste vara synnerligen approximativa. Det torde dock vara lämpligt att beräkna organisationen i underkant för att sedermera vid behov kunna utfylla densamma. Såsom i promemorian, Bil. A, framhållits tala övervägande skäl för att låta varje arbetshem hava hela landet som upptagningsområde. För att i möjligaste mån undvika de olägenheter och kostnader som äro förenade med längre transporter bör det emellertid vara angeläget att söka anpassa organisationen så att det om möjligt gives flera arbetshem av samma typ, belägna i olika delar av landet. Att helt tillgodose delta önskemål är dock inom nuvarande organisations ram omöjligt. Beträffande först arbetshem för yngre åldersklasser torde böra uppställas särskilda krav, i vissa delar avvikande från vad som bör gälla i fråga om andra slag av arbetshem. Av den på kommitténs initiativ verkställda undersökningen av tvångsarbetarna å Svartsjö framgår bl. a. att mer än hälften av dessa blivit föremål för ingripande från samhällets sida innan de fyllt 25 år. En effektiv kamp mot lösdriveriet förutsätter sålunda att särskild uppmärksamhet ägnas fostrande åtgärder gent emot dem som i yngre år börjat ägna sig ät ett asocialt levnadssätt. Det torde icke föreligga något tvivel om att arbetshemmen just i fråga om dessa ha en stor uppgift att fylla och att ett jämförelsevis stort antal platser måste anordnas för dem. Ehuru ur kommunikationssynpunkt skäl tala för ifrågavarande klientels fördelning å olika arbetshem, föreligga å andra sidan omständigheter som tala för en centralisering av denna del av arbetshemsverksamheten. Framför allt är härvid att taga hänsyn till att för det ungdomliga klientelets vidkommande erfordras utbildningsmöjligheter i större skala än beträffande övriga kategorier. Såväl ur utbildnings- som kostnadssynpunkt torde vara att föredraga en centraliserad yrkesdrift. Vidare torde å arbetshem av denna typ böra uppställas kravet att det äger ett ur kommunikationssynpunkt fördelaktigt läge samt att man därifrån skall kunna upprätthålla en intim kontakt med arbetsmarknaden. Åtskilliga av dessa krav uppfyllas av ösbyholms arbetshem. Det ligger i omedelbar närhet av Norrtälje, har ett jämförelsevis stort platsantal (47 st., vilket inom kort ökas till 54) samt befinner sig i gott skick. För närvarande är tyngdpunkten lagd på jordbruksdrift, vilket erfordrar i genomsnitt en arbetskraft av 30 personer. Däremot äro tillfällena till hantverksutövning begränsade, i det att f. n. endast 8 man kunna sysselsättas därmed (2 i snickeri, 2 i skomakeri, 2 i metallslöjd och 2 i skrädderi eller sömnad). Att företaga en utbyggnad av hantverksdriften torde icke vara förenat med mera avsevärda kostnader. En dylik utbyggnad kan med fördel verkställas i etapper med ledning av gjorda erfarenheter. Såsom förut nämnts torde vissa fördelar stå att vinna därest helt eller delvis arbetsoförmögna personer sammanföras med sådana som äga full arbetsförmåga, detta under förutsättning att de båda kategorierna hava samma psykiska struktur. För sådana personer som icke erfordra särskilda disciplinära åtgärder torde det vara lämpligt att använda ett arbetshem med ett relativt begränsat antal platser, ödevata arbetshem, som har 20 platser, torde ur dessa och andra synpunkter väl lämpa sig för ifrågavarande ändamål. Möjlighet torde föreligga att anordna särskilda avdelningar för de båda kategorierna interner.

132 OM ARBETSHEMMENS ANVÄNDANDE I LÖSDRIVARVÅRDEN.

1 övrigt torde för de helt eller delvis arbetsoförmögna internerna erfordras anordnandet av arbetshem eller avdelning därav av strängare karaktär än som lämpligen bör anordnas i ödevata. Våstergården är det enda hem som har en sluten avdelning, avsedd för sådana personer som störa ordningen eller eljest kräva särskild tillsyn. Det ligger därför nära till hands att föreslå upprättandet av en särskild avdelning å detta arbetshem för dylika personer, jämväl i fall där de icke äga full arbetsförmåga. Denna avdelning torde kunna anordnas för 25 platser. I övrigt är Västergårdens arbetshem säkerligen det som bäst lämpar sig för upptagande av kriminellt belastade och svårdisciplinerbara personer. Icke minst tillvaron av den slutna avdelningen bidrager härtill. För den ovan under D) omförmälda kategori av arbetsoförmögna personer torde böra reserveras tvä arbetshem, belägna i olika delar av landet. Det synes som om Blinkarps och Kalbo arbetshem med ett sammanlagt platsantal av 67 med fördel skulle kunna apteras för detta ändamål. För omhändertagande av de försörjningspliktiga återstår härefter Längmora och Malmö stads arbetshem med ett sammanlagt platsantal av 74. Härigenom tillgodoses önskemålet om förefintligheten för detta ändamål av två arbetshem i olika delar av landet, bägge med goda kommunikationer. Av särskild betydelse är att båda arbetshemmen erbjuda jämförelsevis goda möjligheter till utövande av hantverk. Vad särskilt Långmora arbetshem angår torde för en jämförelsevis ringa kostnad kunna företagas en utbyggnad av denna verksamhet. Den föreslagna organisationen belyses av nedanstående tablå: Antal platser för följande klientel Arbetsförmögna

Arbetsoförmögna Arbetshem lättdisciplinerbara

Yngre mottagliga för svårdisciplinerbara arbetsfostran psykopater

lättdisciplinerbara

svårdisciplinerbara kriminella psykopater

Försörjningspliktiga

50 10 37

ödevata

24 Malmö stads Västergården

25 54

Kalbo Summa

30 77

74 Allt efter som erfarenheter vinnas kunna naturligen erforderliga justeringar av den föreslagna organisationen vidtagas. Den torde i allt fall under en övergångstid vara ägnad att tillgodose syften som avses med reformen.

Handhavande och ledning av arbetshemsverksamheten. Såsom tidigare anmärkts ha i regel inga invändningar framförts mot promemorians ståndpunkt att staten skall övertaga ansvarigheten för arbetshemmens verksamhet. Denna ståndpunkt utesluter dock icke att enskilda sammanslutningar och stiftelser, vilka önska ägna sig åt dylik verksamhet och som äga förutsättningar härför skola beredas möjlighet i enlighet med de riktlinjer som i promemorian och här ovan uppdragits. I samband med den nyligen företagna reformen av skyddshemsväsendet ha statsmakterna tagit ställning till spörsmål motsvarande dem som uppkomma då frågan

OM ARBETSHEMMENS ANVÄNDANDE I LÖSDRIVARVÅRDEN.

om arbetshemsväsendets förstatligande skall avgöras. Därvid har beslutats att staten skulle förvärva skyddshem av vissa typer medan i fråga om andra skyddshem avtal om arrende för viss tid träffats med huvudmännen. Denna dualism i fråga om sättet för hemmens upplåtande har motiverats huvudsakligen med hänsyn till svårigheterna att säkert bedöma omfattningen av den blivande skyddsverksamheten. Svårigheter av samma art föreligga naturligen vid beräknandet av omfattningen av den verksamhet varom här är fråga, men de torde — särskilt i betraktande av det jämförelsevis ringa antal arbetshem som ansetts kunna ligga till grund för organisationsförslaget — icke vara så stora att betänkligheter behöva uppstå mot ett förordande av principen om ett statens övertagande av arbetshemmen. I fråga om ett arbetshem, nämligen ösbyholms, torde undantag böra göras från denna princip. Detta hem äges av Svenska Diakonsällskapet och spelar en betydande roll för den verksamhet för utbildning av diakoner som bedrives av detta sällskap. Denna uppgift, som givetvis äger stor betydelse för vida områden av den samhälleliga hjälpverksamheten, torde bäst kunna fullföljas därest sällskapet äger större inflytande över hemmets förvaltning än som skulle vara fallet därest staten övertoge detsamma. Några olägenheter ur organisatorisk synpunkt torde näppeligen vara att befara med en sådan anordning. Tvärtom vore den måhända särskilt lämplig med hänsyn till det ungdomliga klientel som avses skola omhändertagas i hemmet. Det syfte som nyss nämnts torde bäst tillgodoses därest diakonsällskapet finge liksom nu driva hemmet i egen regi men att avtal träffades mellan staten och sällskapet om statlig representation i hemmets styrelse. Detta liksom bestämmandet av övriga villkor i detta avtal torde böra bliva föremål för särskilda förhandlingar mellan representanter för statsmakterna och sällskapet. De skäl som ur lösdrivarvårdens synpunkt tala för ett förstatligande av arbetshemmen föreligga icke med samma styrka såvitt angår de arbetshem som enligt vad ovan anförts föreslås skola användas uteslutande för omhändertagande av försumliga försörjare. En differentiering av detta klientel framstår såsom ett behov närmast med hänsyn till önskvärdheten att undvika längre, dyrbara transporter, samt att uppehålla närmare kontakt med vederbörande kommunalorgan i den intagnes hemort. Med hänsyn till pågående reformarbeten på fattigvårds- och barnavårdslagstiftningens område kan det också med fog göras gällande att i avbidan på resultatet härav inga andra förändringar av de fundamentala principerna i denna lagstiftning böra göras, än sådana som nödvändigtvis äro betingade av lagstiftningen på a n d r a områden. För ett effektivt utnyttjande av arbetshemmen för lösdrivarvården ä r det givetvis icke någon förutsättning, att de arbetshem som skola upptaga försumliga försörjare ägas och administreras av staten. Vid dessa förhållanden synes det vara lämpligt att — åtminstone tills vidare — förorda bildandet av tvenne kommunalförbund för ifrågavarande tvenne arbetshems drift. Detta förutsätter naturligen att landstingen och de städer som icke deltaga i landsting frivilligt ingå på en sådan anordning. Skulle detta icke bliva fallet återstår intet annat än att låta staten övertaga jämväl dessa arbetshem. De arbetshem som föreslås skola övertagas av staten äro sålunda — under förutsättning att kommunalförbund bildas för driften av ovannämnda tvenne arbetshem — ödevata, Blinkarp, Västergården och Kalbo. Fråga uppstår huruvida beträffande formerna och villkoren för detta övertagande, någon ledning står att vinna från tillvägagångssättet vid statens övertagande av vissa skyddshem. Detta innebar att ersättning till hemmens ägare skulle utgå för halva värdet av anstaltsbyggnaderna. För det jordområde som skulle tillhöra varje skyddshem liksom för själva hemmets inventarier skulle någon gottgörelse icke ifrågakomma. Ersättning till fulla värdet skulle utgå för jordbrukets byggnader samt döda och levande inventarier. Ovannämnda inlösningsförfarande motiverades bl. a. därav att landstingen och

134 OM ARBETSHEMMENS ANVÄNDANDE I LÖSDRIVARVÅRDEN.

icke-landstingsstäder befriades från skyldigheten att för framtiden utgiva betydande belopp, årligen uppgående till mer än 900 000 kronor. För arbetshemmens drift betungas landstingen och nämnda städer med betydligt mindre belopp eller med i runt tal 180 000 kronor årligen. Denna omständighet torde göra att det inlösningsförfarande som ägde rum då staten övertog skyddshemmen icke utan vidare kan göras till föremål för efterföljd såvitt angår arbetshemmen. Fastmer torde man få utgå ifrån att staten blir nödsakad att ersätta vederbörande landsting med i det närmaste fulla värdet för de arbteshem som föreslås till inlösen. Såsom av tabellen å s. 128 framgår värdet av jordareal och byggnader för ifrågavarande hem till något över en miljon kronor. Till detta belopp måste läggas värdet av inventarier, i fråga om vilka några värden f. n. icke kunna uppgivas. S. L.

Bil. I. P. M. angående kostnaderna för tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen angående behandlingen av lösdrivare. Vid beräkningen av kostnaderna för tillämpningen av den av kommittén föreslagna lagstiftningen angående behandling av lösdrivare uppställer sig först den frågan, huru många personer som kunna beräknas bliva föremål för åtgärd enligt 2 k a p . i lagen om arbetsfostran. Den i det föregående återgivna tabellen rörande polismyndigheternas ingripande mot lösdriveri utvisar att medeltalet anhållna män över 21 år för åren 1930—1937 uppgått till 6 384. Av dessa fall hade 3 901 lämnats utan åtgärd och 108 överlämnats till fattigvården, övriga fall — enskilt varnade, offentligt varnade och till tvångsarbete dömda —• ha alltså stannat vid 2 375. Det är utan vidare givet, att ett stort antal av de personer, mot vilka åtgärd enligt den nuvarande lösdrivarlagen ej vidtages, efter en ny lagstiftning kommer att bli föremål för förebyggande åtgärder av olika slag. Kommittén har därför funnit sig böra i vad rör manliga lösdrivare uppskatta antalet fall, som kommer inför övervakningsnämnden under de första åren, till omkring 3 000. Vad beträffar kvinnorna har lösdrivarlagen hittills i så övervägande grad tillämpats på prostituerade att återstående fall av lösdriveri icke torde hava någon betydelse vid sidan om nämnda siffra för männen. Beträffande de sedeslösa föreslås återigen sådana lagändringar, att prostituerade som behandlats såsom lösdrivare framdeles komma att behandlas enligt allmänna bestämmelser i barnavårdslagen, alkoholistlagen samt lagen om villkorlig dom. /.

Kostnader

för

övervakningsnämnderna.

Antalet övervakningsnämnder skall enligt förslaget utgöra 58. Under hänvisning till vad i den allmänna motiveringen (sid. 60 och 61) anförts rörande ersättning till ordförande och ledamöter samt i förekommande fall sekreterare, torde böra räknas med ett arvode till ordföranden av i medeltal 500 kronor jämte dagarvode till ordförande och ledamöter om 15 kronor. Sekreterare beräknas bliva erforderlig i åtminstone 40 nämnder; arvodet har här beräknats till i medeltal 500 kronor. Till ordförande, ledamöter och sekreterare bör utgå ersättning för resor till och från sammanträdesorten ävensom, i de fall då sammanträdet påkallar bortovaro från bostadsorten mer än en dag, traktamentsersättning. Med inräknande av samtliga dessa kostnader, uppskattar kommittén kostnaden för varje sammanträde till, förutom dagarvode med (3 X 15) 45 kronor, ytterligare 30 kronor eller tillhopa 75 kronor. Antager man att nämnderna i de fyra största städerna sammanträda en gång i veckan (4 X 52 = 208), nämnderna i 20 städer i genomsnitt två gånger i månaden (20 X 24 = 480) och övriga nämnder i genomsnitt en gång i månaden (34 X 12 = 408), s:a 1 096 sammanträden, avrundat till 1 100, skulle kostnaderna för övervakningsnämnderna bli följande: 18—389122.

Bilagor.

136 KOSTNADERNA FÖR LÖSDRIVARVÅRDEN.

1 100 sammanträden å 75 kronor Arvode åt 58 ordförande å 500 kronor Arvode åt 40 sekreterare å 500 kronor Kostnader för läkarundersökningar, expedition, expenser m. m., förslagsvis

82 500 kronor 29 000 > 20 000 » 30 000

»

161 500 kronor. 2.

Förundersökningar.

Om förundersökningar beräknas bli erforderliga i 200 fall, utgör kostnaden härför, efter 25 kronor för undersökning, 3.

5 000 kronor.

övervakningar.

Om man antager att av de 3 000 fall, som beräknats årligen bli föremål för åtgärd av övervakningsnämnd, omkring 1 000 under de första åren komma att ställas under övervakning, och till övervakare utgår ersättning enligt de grunder som 1939 års riksdag fastställt beträffande övervakare över villkorligt dömda m. fl. eller med i medeltal för övervakare och år 39 kronor, skulle under första året kostnaden för 1 000 övervakningar uppgå till 39 000 kronor. Detta belopp kommer å ena sidan att ökas under några år framåt, då övervakningar, beslutade under flera på varandra följande år, hopas på varandra. Man får därför räkna med möjligheten att under lagens tredje tillämpningsår kostnaderna enligt denna punkt komma att uppgå till det tredubbla eller 117 000 kronor, Å andra sidan torde i den mån det bestående lösdrivarklientelet hinner omhändertagas å arbetshem och arbetsanstalter och de arbetsfostrande åtgärderna medföra åsyftad verkan, en väsentlig minskning i antalet nya övervakningar komma att inträda. 4. Medel, ställda till övervakningsnåmndernas, skyddsföreningars och andra organisationers förfogande för hjälpverksamhet. Härmed avses dels medel för avhjälpande av ett omedelbart och trängande behov hos klientelet, såsom medel till resor till arbetsplatser, arbetskolonier och arbetshem vid frivilligt ingående samt till kläder och dylikt dels ock medel, ställda till skyddsföreningars och enskilda hjälporganisationers förfogande för hjälpverksamheten bland lösdrivare 150 000 kronor. 5. Underhålls- och transportkostnader vid anhållande och omhändertagande. Man torde böra räkna med möjligheten att anhållande och omhändertagande kommer att äga rum i omkring 2 500 fall årligen med en genomsnittlig tid för omhändertagande av 6 dagar. Vid en beräkning av dagskostnaden till 1 krona 50 öre medför detta en utgift av (2 500 X 6 X lso) 22 500 kronor. För transporter av omhändertagna till övervakningsnämnder och domstolar torde böra beräknas 7 500 kronor årligen eller sammanlagt

30 000 kronor.

6. Driftkostnader vid arbetskolonier. Av motiven framgår att kommittén räknar med 100 platser å arbetskolonier men ansett antalet kunna beräknas lägre under verksamhetens första år. Här upptagas kostnaderna för 50 platser å 1 500 kronor per vårdplats eller

75 000 kronor.

KOSTNADERNA FÖR LÖSDRIVARVÅRDEN.

137 När verksamheten utbyggts i den omfattning som av kommittén förutsatts torde kostnaderna komma att uppgå till det dubbla beloppet. 7.

Driftkostnader

vid

arbetshemmen.

Antalet platser vid arbetshem har beräknats till 150. Vårdkostnaden lärer med ledning av nuvarande kostnader vid dessa hem icke kunna uppskattas lägre än till 1 500 kronor. Första året torde platsantalet stanna vid omkring 100 150 000 kronor. Även denna post kommer givetvis att stiga med verksamhetens utveckling. 8.

Kostnader

uppskattas till

för

centralregister 20 000 kronor. S:a 708 500 kronor.

I ovannämnda beräkningar ingå icke engångskostnader för anläggning av arbetskolonier, arbetshem, arbetsanstalter och sinnessjukavdelningar, ej heller de ökningar av driftkostnader vid redan bestående anstalter, som föranledas av den nya lagstiftningen. Det är vidare att märka, att här icke gjorts någon uppskattning av motsedda ökningar av kostnaderna för vittnen och rättegångsbiträden eller för konsulentorganisationen. Å andra sidan avse kostnaderna för övervakningsnämnderna till en del jämväl det arbete som åligger dessa enligt lagen om villkorlig dom. Beräkningen avser endast kostnaderna för lösdrivarvården, icke den ökning av kostnaderna för barnavård och alkoholistvård och för tillämpning av lagstiftningen om villkorlig dom, som kan föranledas av tillökningen av dessa vårdlagars klientel genom de föreslagna lagändringarna angående sedeslösa (ang. detta spörsmål se betänkandet s. 79).

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till KONUNGEN Tidigare utredningar

j vin

ALLMÄNNA MOTIV. Om åtgärder mot lösdrivare. I. Statistiska uppgifter angående gällande lösdrivarlags tillämpning å män II. Förutsättningarna för ingripande mot lösdrivare III. Organet för vidtagande av hjälpåtgärder IV. Lösdrivarärendes anhänggiggörande och handläggning V. Övervakningsnämnds olika åtgärder. Förhållandet till andra hjälporgan Arbetsanskaffning Övriga hjälpåtgärder Övervakning, frihetsinskränkningar, varning VI. Om arbetshem VII. Domstols befattning med lösdrivarärenden Vni. Om arbetsanstalt IX. Behandlingen av psykiskt defekta lösdrivare X. Registrering av åtgärder mot lösdrivare XI. Vissa följdförfattningar XII. Om kostnaderna för lösdrivarvården Om åtgärder mot vissa sedeslösa. I. Allmänna synpunkter II. Om behandlingen av sedeslös ungdom under 21 år III. Om utsträckning av barnavårdslagens bestämmelser beträffande psykiskt efterblivna IV. Ingripande i anledning av alkoholism och alkoholbrottslighet V. Ingripande i anledning av kriminalitet i övrigt VI. Statsunderstöd åt enskild hjälpverksamhet bland prostituerade och övriga kostnadsfrågor

1 5 15 23 27 29 33 35 36 40 43 50 57 58 60 62 64 65 69 73 77

LAGUTKAST OCH SPECIELLA MOTIV. Förslag till lag om arbetsfostran 1 kap. Om övervakningsnämnd 2 kap. Om åtgärder mot lösdrivare 3 kap. Om åtgärder beträffande vissa villkorligt dömda personer 4 kap. Allmänna bestämmelser Övergångsbestämmelser Förslag till lag om behandling i arbetshem

81 81 82 93 94 96 97

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

139 Sid.

Förslag till lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt 101 Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) 105 Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av alkoholister (alkoholistlag) 110 Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom 111 Förslag till lag om ändring i vissa delar av 18 kap. strafflagen 112 Förslag till lag om ändrad lydelse av 9 § i lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff 113 Förslag till lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om förvaring och internering i säkerhetsanstalt 114 Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister 114 Förslag till lag om ändrad lydelse av 27 kap. 1 och 15 §§ samt 30 kap. 6 § 1 mom. och 35 § rättegångsbalken 116 Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1901 (nr 38) om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om ändring i vissa delar av rättegångsbalken 118 Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten a t t utbekomma allmänna handlingar 119 Förslag till lag om ändring i vissa delar av sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) 120 Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården 123 Förslag till lag om ändring av 2 § 17 mom. i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt 124 RESERVATIONER. A) Beträffande frågan om åtgärder mot lösdrivare. 1. Av herr Linders 2. Av herr Göransson 3. Av herrar Schlyter och Agge

125 128 131

B) Beträffande frågan om åtgärder mot vissa sedeslösa. 1. Av fru Nordgren 2. Av herr Wangson 3. Av fru Grubb och herr Hedlund

131 133 134

C) Beträffande gemensamma bestämmelser. Av herrar Agge, Hedlund, Skoglund och "Wolgast

134 BILAGOR. Bil. A—C, med särskild paginering, s. 1—138. Bil. A. Promemoria jämte lagutkast angående åtgärder beträffande lättjefulla brottslingar, lösdrivare samt vissa andra arbetsskygga (särskild innehållsförteckning se nedan)

1—98

140 INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Bil. B. Sammanfattning av yttranden över promemorian Bil. A, såvitt angår utkastet till lösdrivarlag och därmed sammanhängande författningar 99—118 Bil. C. Psykiatrisk undersökning rörande manliga tvångsarbetare i Sverige 1938. Utförd av Gunnar Adell och Gustav Jonsson 119—138 Bil. D—I, med särskild paginering, s. 1—137. Bil. D. Promemoria jämte lagutkast angående åtgärder mot vissa sedeslösa m. m 1 64 Bil. E. Sammanfattning av yttranden över promemorian Bil. D 65—88 Bil. F. Psykiatrisk undersökning rörande kvinnliga tvångsarbetare i Sverige 1938. Utförd av Gunnar Adell och Gustav Jonsson 89—107 Bil. G. Redogörelse för vissa utländska lagar och lagförslag i fråga om behandlingen av lösdrivare och bettlare, prostituerade samt arbetsskygga brottslingar. Av Sven Larsson 108—126 Bil. H. Om arbetshemmens användande i lösdrivarvården 127—134 Bil. I. P. M. angående kostnaderna för tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen angående behandlingen av lösdrivare 135—137

Innehållsförteckning till Bil. A. Sid.

Inledning

,..

I. Utkast till lag om arbetsanstalt för vissa brottslingar Motiv II.

m.

3—5 21—40

Utkast till lag om åtgärder beträffande lösdrivare och vissa andra arbetsskygga (lösdrivarlag) Motiv: Vissa av utkastets huvudgrunder Organet för vidtagande av hjälpåtgärder Organet för vidtagande av tvångsåtgärder Den föreslagna lagstiftningens tillämplighetsområde Utkastets detalj bestämmelser

6—12 41—42 42—46 47—48 48—50 50—67

Utkast till lag om verkställighet av dom å arbetsanstalt Motiv

13—17 68—79

IV. Utkast till lag om behandling i arbetshem av vissa arbetsskygga . . . . Motiv: Gällande bestämmelser om arbetshem Statistiska uppgifter angående klientelet å arbetshemmen . . . . Arbetshemmens förstatligande och användande för lösdrivarvården Utkastets detalj bestämmelser Bilaga Bilaga

1. 2.

Vissa av reformen författningar

föranledda

18—20 80—82 82—86 86—88 89—92

ändringar i strafflagen m. fl.

Alternativt utkast till lag om åtgärder beträffande lösdrivare och vissa andra arbetsskygga (lösdrivarlag)

93—95 96—98

141 Innehållsförteckning till Bil. D. Sid.

Inledning

1—2

Alternativ I. U t k a s t till lag om ändring i vissa delar av 18 kap. strafflagen U t k a s t till lag om åtgärder mot vissa sedeslösa U t k a s t till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd U t k a s t till lag om ändring av 9 § i lagen om verkställighet av bötesstraff U t k a s t till lag om ändring av 38 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården

3 4—10 11—12 12 13

Alternativ II. U t k a s t till lag om åtgärder mot vissa sedeslösa

14—19

Alternativ III. U t k a s t till lag om åtgärder mot vissa sedeslösa

20 ALLMÄNNA MOTIV. A.

Ingripande

mot prostituerade

kvinnor.

Gällande lösdrivarlag Tabell 1. Antalet under åren 1935—1937 för lösdriveri kvinnor i Stockholm samt orsaken till anhållandet

21—24 anhållna 22

Tabell 2. Antalet under åren 1930 samt 1936 och 1937 för lösdriveri anhållna kvinnor över 21 år samt den behandling de undergått

23 Tabell 3. Antalet enskilda varningar i Stockholm, Göteborg och Malmö åren 1931—1935

24 Barnavårdslagens tillämplighet å prostituerade mellan 18—21 år

25—27

Tabell 4. Antalet anmälda kvinnor jämlikt 22 § d) barnavårdslagen åren 1935—1937

26 Tabell S. Tabell utvisande av vem anmälan om fall som i 22 § d) barnavårdslagen sägs ingivits till ungdomsnämnd beträffande kvinnlig ungdom

26 Tabell 6. Arten av ungdomsnämndernas åtgärder beträffande kvinnlig ungdom under åren 1935—1937 i fall som avses i 22 § d) barnavårdslagen

27 Psykiatriska och andra undersökningar av prostituerade Tabell 7. Fördelning i åldersgrupper av kvinnor som under åren 1930—1936 officiellt varnats eller ådömts tvångsarbete

27—28 28

142 INNEHÅLLSFÖRTECKNING TILL BIL. D. Sid.

Socialpolitiska åtgärder mot prostitutionen

29—30

Terapeutiska åtgärder. Tillrättaförande av ungdom Ingripande mot vuxna prostituerade

30—33 33 42

Alternativ

I

42 Alternativ

II

54 Alternativ III B. Ingripande

54 55 55

mot prostituerade män

55—56

SPECIALMOTIVERING TILL ALTERNATIV I. Utkastet till lag om ändring i vissa delar av 18 kap. strafflagen Utkastet till lag om åtgärder mot vissa sedeslösa Utkastet till lag ang. ändring i vissa delar av barnavårdslagen Utkastet till lag om ändring av 9 § i lagen om verkställighet av bötesstraff

56—57 58—63 63—64

Statens offentliga utredningar 1939 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. F å n g v å r d . Betänkande med förslag till ändringar i vissa delar av sjömanslagen m. m. [21] Betänkande^ med förslag till lag om arbetsfostran m. m. [25] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande ang. justitiekanslerns, justitieombudsmannens och mllitleombudsmannens allmänna ämbetsställning m. m. [7] 1937 ars landsfiskals- och stadsfiskalsutrednlng. Betänkande med förslag till omorganisation av landsfiskals- och stadsfiskalsbefattningama m. m. [9] BetänKande om statstjänstemäns ställning vid arbotskonflikter. [19]

Vattenväsen. Skogsbruk.

Bergsbruk.

Industri. Betänkande och förslag rörande befrämjande av avi ningen av den svenska stenindustriens produkter. Betänkande rörande industriellt utnyttjande av halm.

Handel och sjöfart.

Kommunalförvaltning.

Statens ocli k o m m u n e r n a s 0nansväsen. Betänkande ang. revision av tjänsteförteckningen 1 vad avser statens affärsdrivande verk. [5] 1936 ars lönekommitté. Betänkande med förslag till militärt ieke-ordinariereglemente. [10] 1938 års arvsskattekommitté. Betänkande med förslag till förordning om arvs- och gåvoskatt m. m. [18] Polltl. Betänkande med förslag till vissa ändringar i beklädnadsreglementet för polispersonalen m. m. [20]

Nationalekonomi och socialpolitik. Rationaliseringsutredningens betänkande. Del 1. Motiv och förslag. [13] Del 2. Verkställda undersökningar. [14] Hembiträdesutredningens hotänkande. 2. Betänkande med förslag till lag om reglering av anställnings- och arbetsförhållandena inom det husliga arbetet. [15] Arbetslöshetsräkningen den 31 augusti 1937. Del 2. Arbetsförhet m. m. [24] Hälso- och sjukvård. Ledningen av landstingens hälso- och sjukvårdsverksamhet. [23]

Kommunikations väsen. Betänkande ang. grunder för intagning av enskild till allmänt underhåll ävensom ang. statsbidrag enskilda vägar. [1] Betänkande med förslag till taxa för befordring gods m. m. å statens järnvägar. [3] Betänkande med förslag till exporttariffer. [8] Betänkande och förslag ang. vissa med beviljande tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik fören frågor. [22] Bank-, kredit- oeh penningväsen.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Svensk namnbok till vägledning vid val av nya sli namn. [4] Utredning och förslag ang. fortsatt förstatligande kommunala mellanskolor. [16] Utredning och förslag rörande fri undervisningsmate för folk- och fortsättningsskolor. [17]

Allmän! näringsväsen. Försvarsväsen. Utredning och förslag rörande plats i Stockholms si gård för förläggning av Stockholms örlogsbas. [2 F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Underlättandet av kvinnornas arbete i de mindre länthemmen. [6]

Utrikes ärenden.

Isaac Marcus Boktr.-A.-B., Sthlm 389122

Internationell r ä t t .