('med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 1

Nr 187.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen, m. m.; given Stock­ holms slott den 5 mars 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen; 2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken; 3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 (nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten; samt 4) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) angå­ ende ocker.

Under Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 187. 1

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag

örn ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 17 kap, 1—3 §§, 18 kap. 4 och 5 §§ samt 20 kap. 9 § 2 mom. strafflagen skola upphöra att gälla dels att 5 kap. 10 och 12 §§, 12 kap. 1, 2 och 4 §§, 13 kap. 1 §, 14 kap. 9, 13, 36, 37 och 45 §§, 15 kap. 12 och 16 §§, 18 kap. 1—3 och 6—9 §§, 19 kap. 11 §, 20 kap. 3 och 7 §§, 22 kap. 1 och 11 §§, 23 kap. 1 och 3 §§ samt 25 kap. 12 § strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives dels ock att i 15 och 18 kap. skola införas nya paragrafer, en i 15 kap. betecknad såsom 15 a § samt två i 18 kap. betecknade såsom 2 a § och 8 a § av nedan angivna innehåll:

5 KAP.

10 §.

Nu har någon: i annat fall än i 7 eller 8 § sägs brukat våld till avvärjande av ett påbörjat eller omedelbart förestående orättmätigt angrepp å person eller egendom, eller övat våld emot den som medelst inbrott eller eljest olov­ ligen inträngt i annans rum, hus, gård eller fartyg, eller emot den som väg­ rat att från annans hemvist efter tillsägelse sig begiva: var det våld ej större än nöden krävde, och stod det ej heller i uppenbart missförhållande till den skada som av angreppet var att befara; då skall han från straff frias. Finnes han hava gjort svårare våld än nu är sagt, vare lag som i 9 § stadgas.

12 §.

För händelse----------- straff dömas. Förhöjt straff, som lagen utsätter för det fall att någon av brottslig gär­ ning får viss kroppsskada eller död, må ej heller ådömas, där sådan utgång timat mera av våda än av vållande, såframt ej gärningsmannen efter vunnen insikt örn faran underlåtit att göra vad i hans förmåga stått för att avvärja denna verkan. Vad nu är sagt skall dock ej äga tillämpning i de fall var­ om i 14 kap. 7, 8 och 14 §§ stadgas.

1 Senaste lydelse, se beträffande 5 kap. 10 § samt 12 kap. 1, 2 och 4 §§ 1890 : 33 s. 1, be­ träffande 14 kap. 9 § 1931: 327, 36 § 1921: 288, 37 § 1917: 382 och 45 § 1924: 369, beträffande

15 kap. 12 § 1921: 288, beträffande 18 kap. 1 § 1890 : 33 s. 1, 6 § 1917:\382 samt 7-9 §§ 1918: 459, beträffande 19 kap. 11 § 1931: 327, beträffande 20 kap. 3 § 1902: 71 s. 8 och 7 § 1890:

33 s. 1, beträffande 22 kap. 1 och 11 §§ 1890: 33 s. 1, beträffande 23 kap. 1 och 3 §§ 1921:

229 samt beträffande 25 kap. 12 § 1918: 312.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 3

12 KAP.

1 §• Den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, genom tilllägg, utplåning eller annorledes förfalskar eller ock förstör någon domstols eller annan offentlig myndighets dombok elier huvudprotokoll, kronans rä­ kenskapsböcker eller andra sådana handlingar eller skrifter, som till allmän nytta och efterrättelse äro; dömes till straffarbete från och med två till och med åtta år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till sex månader nedsättas.

2 §•

Har någon antingen förfalskat allmän handling, som är utgiven i Ko­ nungens namn, eller i Rikets ständers eller deras avdelningars, eller i dom­ stols, Konungens befallningshavandes eller annan offentlig myndighets, eller i särskild ämbets- eller tjänstemans uti ärende, som till hans ämbete eller tjänst hörer, eller å falsk skrift tillsatt eller annorledes förskaffat sig under­ skrift eller besegling, varmed sken av allmän handling däråt beredes; och har han av den falska handlingen, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, bruk gjort; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till två månader nedsättas.

4 §• Den, som falskeligen i annan persons namn skriver köpebrev, testamente, kontrakt, skuldebrev, växel, invisning, kredit- eller kvittobrev, handelsbok eller annan enskild handling, som till bevis örn rättighet eller befrielse från förbindelse tjänar, eller riktig sådan handling genom tillägg, utplåning eller annorledes förfalskar; eller å falsk skrift tillsätter eller förskaffar sig under­ skrift, varmed sken av gällande handling däråt beredes; varde, där han den handling, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, begagnar, dömd till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna äro synner­ ligen mildrande, till fängelse i högst sex månader.

13 KAP.

1 §• Har någon, emot bättre vetande, burit falskt vittnesbörd eller eljest avgi­ vit falsk utsaga, och det vittnesbörd eller den utsaga med laga edgång inför domstol, eller annorstädes efter domstols förordnande, bekräftat; dömes, för mened, till straffarbete från och med ett till och med sex år. Äro omstän­ digheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till sex måna­ der nedsättas.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

14 KAP.

9 §• Är någon ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummel­ se, vållande till annans död; dömes till fängelse i högst ett år eller, där om­ ständigheterna äro mildrande, till böter, dock ej under tio dagsböter. Var vållandet----------- två år dömas.

13 §. För uppsåtlig misshandel, varå ringare eller ingen skada följt, vare straf­ fet böter eller fängelse i högst ett år.

36 §. Begår någon------------försvårande ansedd. Gör någon uppsåtligen annan misshandel å skyldeman i rätt uppstigande led; då må straffet ej sättas lägre än två månaders straffarbete: äro omstän­ digheterna försvårande; må straffarbetet förhöjas till sådant arbete på livstid, om högsta strafftiden är i allmänhet bestämd till tio år, och, i annat fall, till två år utöver den i allmänhet bestämda högsta strafftiden. Sker sådan miss­ handel å annan av de personer, som i första stycket äro nämnda; varde den omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd.

37 §. Förbryter man sig, såsom i 15 § sägs, mot skyldeman i rätt uppstigande led; varde, där ingen skada sker, ändock straffad med fängelse i högst ett år. Sker sådan förbrytelse mot annan av de personer, som i 36 § äro nämnda; varde den omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd.

45 §. Misshandel som i 12 eller 13 § sägs, ändå att deli skett emot maka, styveller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver, eller det blivit förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan ort som i 11 kap. 9 eller 15 § omförmäles. Utan hinder av vad nu är sagt må, där misshandel varom i 12 eller 13 § förmäles medfört döden, brottet åtalas av allmän åkla­ gare. Vållande, varom----------- än målsägande. Därest brott------------till åtal. Har brott----------- åtal angives.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 5

15 KAP.

12 §.

Tager man kvinna med våld och, emot hennes vilja, med henne övar otukt, eller tvingar man henne därtill genom hot, som innebär trängande fara; var­ de dömd till straffarbete från och med fyra till och med tio år. Äro om­ ständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till två år nedsättas. Fick kvinnan av den gärning svår kroppsskada; dömes till straff­ arbete på livstid eller i tio år: ljöt hon därav döden; dömes gärningsmannen till straffarbete på livstid.

15 a §. Har någon förmått kvinna till otukt genom annat våld eller hot om brotts­ lig gärning än i 12 § avses, eller medelst hot att åtala eller angiva någon för brott eller att lämna meddelande, som är menligt för någons ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst; dömes till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till sex år höjas. Stannade gärningen vid försök; straffes högst med straffarbete i två år eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med straffarbete i högst fyra år. 16 §. Brott, som i 12, 13, 14, 15 eller 15 a § sagt är, må ej åtalas av allmän åkla­ gare, där ej kvinnan av brottet död ljutit, eller det av henne eller hennes målsman till sådant åtal angivet varder. Ej heller må sådant åtal anställas sedan sex månader förflutit efter det brottet skedde, där ej laga förfall visas eller så är, att döden genom brottet blivit kvinnan tillskyndad.

18 KAP.

1 §• öva släktingar i rätt upp- och nedstigande led otukt med varandra; dö­ mes den äldre till straffarbete från och med ett til! och med sex år samt den yngre till straffarbete i högst två år eller fängelse. Har släkting i rätt uppstigande led övat otukt med den, som ej fyllt fem­ ton år eller som var sinnessjuk eller sinnesslö, eller eljest genom grovt miss­ bruk av den yngres beroende ställning förmått denne till otukt, skall han dömas till straffarbete från och med fyra till och med tio år.

2 §■ övas otukt mellan dem, av vilka den ene är eller varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led; dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse. Var äktenskapet upplöst, må till böter dömas.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Styvfader eller styvmoder, som under omständigheter svarande mot de i 1 § 2 mom. angivna övat otukt med styvbarn eller styvbarns avkomling, dömes till straffarbete från och med ett till och med sex år.

2 a §. Ej må den som genom grovt missbruk av beroende ställning förmåtts till otukt, varom i 1 eller 2 § sägs, till straff dömas; ej heller i något fall den som vid otuktens övande var under aderton år.

3 §• öva syskon otukt med varandra; varde dömda till straffarbete i högst två år eller fängelse.

6 §•

öva religions- eller skollärare, uppfostrare eller läromästare otukt med ungdom, som de till undervisning eller uppfostran hava, eller göra det adoptiv­ föräldrar med adoptivbarn, fosterföräldrar med fosterbarn, eller förmyndare med myndling; varde dömda till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må till straffarbete i högst sex år dömas. övar styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsynings­ man eller vaktbetjänt vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus, barnhus eller annan sådan inrättning, otukt med kvinna, som där intagen är; dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse.

7 §• övar man otukt med kvinna, som ej fyllt tolv år; dömes till straffarbete från och med fyra till och med åtta år; dock må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet till två år nedsättas. Fick kvin­ nan av gärningen svår kroppsskada eller ljöt hon därav döden; dömes till straffarbete från och med åtta till och med tio år eller på livstid.

8 §•

Övar någon, i annat fall än i 7 § sägs, otukt med barn, som ej fyllt fem­ ton år; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år eller fängelse i minst sex månader.

8 a §. Förmår man, i annat fall än här ovan avses, genom grovt missbruk av överordnad ställning kvinna, som ej fyllt aderton år, till otukt; straffes med fängelse. 9 §. övar man otukt med kvinna, som är sinnessjuk eller sinnesslö; dömes tilli fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 7

19 KAP.

11 §•

Var som —------- tio dagsböter. Fick annan svår kroppsskada eller död, dömes gärningsmannen, i förra fallet till straffarbete från och med sex till och med tio år eller på livstid, och i senare fallet till straffarbete på livstid. Åstadkoms allmänt farlig över­ svämning, varde gärningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

20 KAP.

3 §• Såsom stöld eller snatteri skall anses: 1. om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolv år, eller från avvita; 2. om man, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, olovligen bortleder elektrisk ström från elektrisk anläggning.

7 §•

Begår någon andra gången stöld; dömes till straffarbete i högst tre år; dock må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i högst sex månader dömas. Inträffar fall, som i 4 § nämnes; vare straffet straffarbete i högst fyra år. Kommer han åter tredje gången eller oftare; dömes till straffarbete i högst fyra år, eller, där stölden är sådan, som i 4 § sägs, till straffarbete i högst fem år. Inbrott utan------------sagt är. Samma lag —------- straffas skall.

22 KAP.

1 §• Var, som genom antagande av falskt namn, stånd eller yrke, eller genom annat svikligt förfarande, bedrager sig till gods eller penningar, eller förlust därav annan tillskyndar, dömes, där ej annorledes här nedan stadgas, till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två ar. Äro omstän­ digheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till fyra år höjas: äro de synnerligen mildrande; må till böter döinas.

° Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

11 §• Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen för­ skingrar annans gods, det man i besittning haver; straffes högst med straff­ arbete i två år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till fyra år höjas.

23 KAP.

1 §■ Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava övat bedrägeri mot sina borgenärer i något av dessa fall: 1) att han under lånat namn köpt egendom och den bland tillgångarna ej uppgivit, eller under falskt sken av köp, gåva eller annat avtal egendom från konkursboet undandragit, eller annorledes svikligen förskingrat, undandolt eller ur vägen skaffat något av sina tillgångar; eller 2) att han i hemligt förstånd med någon föregiven borgenär uppgivit el­ ier vidgått falsk skuld; eller 3) att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok hållas bör, fört falska böcker, eller sina böcker svikligen förändrat eller uppsåtli­ gen förstört, undanstuckit eller oläsliga gjort; en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med ett till och med sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till sex månader nedsättas. Samma lag------------3) sägs.

3 §• Prövas gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava visat uppenbar vårdslöshet mot sina borgenärer därigenom 1) att han till sitt hushåll eller sina personliga utgifter använt, eller på spel eller andra därmed jämförliga företag, där utgången berott av ren till­ fällighet, eller genom vingleri i växelrörelse eller lättsinnigt ingångna an­ svarsförbindelser förlorat belopp, som icke stått i skäligt förhållande till hans ställning eller tillgångar; 2) att han antingen inom de sista trettio dagarna förr än han sin egendom avträdde eller borgenärs ansökning därom honom kungjord blev, eller ock i fall, då konkursen följt på offentlig ackordsförhandling utan konkurs så­ som i 2 § under 1) sägs, inom de sista trettio dagarna före ingivandet av an­ sökningen örn inledande av ackordsförhandling eller därefter indragit pen­ ningar, borgat varor eller sålt egendom och ej kan nöjaktigt reda därför visa; 3) att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok hållas bör, sådan bokföring icke ordentligen fullgjort; 4) att han, sedan han på sådant obestånd kommit, att han inse bort, det han ej kunde rätt för sig göra, genom försäljning av egendom till uppenbart

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 9

underpris eller på annat sådant sätt berett sig penningtillgång, eller gynnat någon borgenär, till de övrigas förfång, med betalning, pant eller annan sä­ kerhet för fordran, som ej förfallen varit eller varför viss förfallotid ej varit utsatt och krav ej heller hos gäldenären skett, eller, i uppenbar avsikt att för­ dröja utbrott av konkurs, sin rörelse fortsatt och därunder penningar eller varor upplånat; dömes till fängelse eller, örn omständigheterna äro synnerligen försvåran­ de, till straffarbete i högst två år; i fall varom under 3) sägs må, där omstän­ digheterna äro synnerligen mildrande, dömas till böter, dock ej under trettio dagsböter. Samma lag------------4) sägs.

25 KAP.

12 §.

Har ämbetsman, som i 11 § omtalas, genom falska räkenskaper eller böc­ ker sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit influtna medel eller upp­ tagit dem såsom restantier, eller å räkning uppfört utbetalningar, som icke skett, eller har han, till bristens döljande, undanskaffat handlingar, företett veterligen oriktiga verifikationer, eller förövat annat sådant bedrägeri; dö­ mes, ändå att han det förskingrade ersätter eller säkerhet därför ställer, till avsättning och straffarbete från och med ett till och med sex år. Äro om­ ständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till sex må­ nader nedsättas.

Denna lag träder i kraft, beträffande 20 kap. 7 § och 9 § 2 mom. den dag Konungen förordnar, samt i övrigt den 1 juli 1937.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 187

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 8 § giftermålsbalken skall erhålla föl­ jande ändrade lydelse:

8 §• Bryter ena maken äktenskapet med hor, eller övar han eljest otukt med annan, havé andra maken rätt till äktenskapsskillnad, såvida han ej varit delaktig i gärningen eller samtyckt därtill; han instämme dock sin talan inom sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år, sedan den begicks, eller vare förlustig sin rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 11

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 (nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 om be­ hörighet att utöva läkarkonsten skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

3 §• Har legitimerad läkare genom utslag, som mot honom äger laga kraft, för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, dömts till straffarbete eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27 eller 33 §, 15 kap. 9, 14 eller 15 a § eller 18 kap. 6, 8, 8 a eller 9 § strafflagen till fängelse eller, där han innehaft sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas såsom brott av ämbetsman, i annat fall än nyss sagts för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, gjort sig förfallen till avsättning från befattningen eller mistning därav på viss tid eller fällts till ansvar enligt 7 § här nedan, skall medicinalstyrelsen, såvida läkaren finnes hava genom vad han sålun­ da låtit komma sig till last visat sig ovärdig det förtroende, en läkare bör äga, eller oförmögen att nöjaktigt utöva sin konst, för viss tid, ej över tio år, eller för alltid återkalla hans legitimation; dock att för läkare, som blivit av Ko­ nungen eller av medicinalstyrelsen utnämnd till läkarbefattning, legitimationen ej må återkallas, så länge han innehar befattningen, samt att, där dylik läkare dömts till suspension, legitimationen må återkallas allenast för suspensionstiden. Där läkare------------ utöva läkarkonsten.

5 §• Har någon, som är behörig att utöva läkarkonsten, dömts till straffarbete eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27 eller 33 §, 15 kap. 9, 14 eller 15 a § eller 18 kap. 6, 8, 8 a eller 9 § strafflagen till fängelse eller till ansvar för förseelse, som i 7 § här nedan sägs, eller har innehavare av sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas såsom brott av ämbetsman,

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

gjort sig förfallen till avsättning från befattningen eller mistning därav på viss tid, skall domstolen till medicinalstyrelsen insända protokoll och utslag i målet. Har någon----------- hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 13

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) angående ocker.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 14 juni 1901 angående ocker skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §• Var som vid försträckning av penningar eller beviljande av anstånd med gälds betalning begagnar sig av någons trångmål, oförstånd eller lättsinne till att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner, vilka märk­ ligen överstiga vad som efter omständigheterna kunde anses utgöra skälig ränta, varde, ändå att överenskommelsen har sken av avtal örn annat än för­ sträckning eller anstånd med betalning, för ocker straffad med fängelse eller dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffar­ bete i högst två år dömas. Lag samma----------- skall utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31 januari 1936.

Närvarande: Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena S andler , statsråden U ndén , S chlyter , W igforss , M öller , L evinson , V ennerström , L eo , E ngberg , E kman , S köld .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler fråga an­ gående ändrade bestämmelser örn nödvärnsrått m. m. Föredraganden anför: »Yrkanden om en omarbetning av gällande stadganden rörande nödvärns rätten hava under de senaste årtiondena framställts från skilda håll. Med an­ ledning härav tillkallade jag jämlikt nådigt bemyndigande den 11 maj 1934 tre sakkunniga jämte sekreterare att inom departementet biträda med utred­ ning rörande revision av gällande lagbestämmelser om nödvärnsrått. De sak­ kunniga avgåvo den 22 december 1934 betänkande i ämnet jämte förslag till lag om ändring i vissa delar av 5, 14 och 19 kap. strafflagen (statens off. utredn. 1934: 56). Sedan numera yttranden över detta betänkande inkom­ mit från hörda myndigheter och sammanslutningar samt frågan varit före­ mål för överväganden inom justitiedepartementet, anhåller jag att få upp­ taga densamma till behandling.

Gällande rätt.

Nu gällande bestämmelser angående nödvärnsrått återfinnas i 5 kap. 7 och 9—11 §§ strafflagen. Nödvärn föreligger enligt dessa stadganden då någon till avvärjande av ett påbörjat eller omedelbart förestående orättmätigt an­ grepp å något av de intressen som omförmälas i 7 eller 10 § är nödgad att göra intrång i något angriparens eljest rättsligt skyddade intresse. De angrepp som få avvärjas genom nödvärn kunna vara riktade antingen mot person eller mot hemfrid och dylikt eller mot egendom. Angreppen äro med hänsyn till sin svårhetsgrad och i avseende på omfattningen av det nödvärn som får utövas uppdelade på två grupper. Den ena gruppen, vid vilken nödvärnsbefogenheten principiellt är större, behandlas i 7 §, den andra i 10 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 15

Nödvärnsrätt enligt 7 § föreligger i första hand, då någon varder av annan överfallen med våld eller hot som innebär trängande fara. Uttrycket överfallen plägar i detta sammanhang tolkas såsom innefattande krav på att den angripne ej själv vid tillfället i fråga givit anledning till an­ greppet eller med andra ord att den angripne icke själv varit den från början anfallande. Våldet respektive hotet skall för den angripne utgöra trängande fara. Detta anses innebära att det skall vara* fråga dels om en överhän­ gande fara eller med andra ord örn ett omedelbart förestående våld, dels ock om en fara för ett svårt våld å person. Vidare föreligger nödvärnsrätt enligt 7 §, då någon begår inbrott eller eljest tränger sig olovligen in i annans rum, hus, gård eller fartyg nattetid. Inträngandet måste ske olovligen. Nödvärnsrätt föreligger däremot icke, då någon vägrar att efter tillsägelse avlägsna sig från en lokalitet dit han lov­ ligen inkommit. Inträngandet måste vidare vara påbörjat, och det är således icke tillräckligt att det är omedelbart förestående. Det är icke nödvändigt att den lokalitet i vilken inträngandet ägt rum utgör annans hemvist. Nöd­ värnsrätt kan alltså föreligga även då inträngandet icke innebär hemfrids­ brott och då angreppet således icke är straffbart. Slutligen föreligger nödvärnsrätt enligt 7 §, då vid ett angrepp å egendom den angripne söker värja sig samt angriparen därvid sätter sig till motvärn, ävensom då någon, efter det angreppet lett till besittningstagande, vill ’å bär gärning’ återtaga det tillgripna.

Rätt till nödvärn enligt 10 § föreligger i första hand vid ett påbörjat eller omedelbart förestående angrepp å person sorn. icke går in under 7 §. Hit höra i främsta rummet sådana angrepp där våldet eller hotet icke innebär trängande fara samt sådana fall då det väl föreligger trängande fara men då den angripne icke kan anses 'överfallen’, enär han själv givit anled­ ning till angreppet. Under 'angrepp å person’ anses även ingå angrepp me­ delst s. k. realinjurier, d. v. s. sådana angrepp å ära som innefatta en fysisk påverkan av den angripne (kroppsliga förnärmelser, t. ex. oanständig berö­ ring, spottande å någon). Ett ofredande medelst injurier av annat slag (t. ex. muntliga förolämpningar eller skvmfliga åtbörder) anses däremot enligt den i rättspraxis härskande uppfattningen ej utgöra 'angrepp å person’. Såsom nyss nämnts förutsättes i samtliga dessa fall att angreppet är på­ börjat eller omedelbart förestående. Därav följer att nödvärn icke hur lång tid som helst i förväg får övas mot ett angrepp som är att befara. Nödvärnsrätt enligt 10 § föreligger vidare vid sådant — påbörjat — olov­ ligt inträngande i annans rum, hus, gård eller fartyg, som ej sker nattetid. Slutligen föreligger nödvärnsrätt enligt nyssnämnda paragraf vid ett på­ börjat eller omedelbart förestående 'angrepp å egendom’, där sådant mot­ värn från angriparens sida varom i 7 § sägs icke föreligger.

För att nödvärnsrätt skall vara för handen erfordras såväl enligt 7 som 10 §§ att handlingen företages för att avvärja angreppet. Detta får således

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ej vaxa överståndet. Man är t. ex. icke berättigad till nödvärn mot en person som, efter att ha överfallit och misshandlat någon, håller på att avlägsna sig. Vid olovligt inträngande är angreppet att anse som överståndet så snart angriparen fått vederbörandes frivilliga samtycke till att kvarstanna. Men har sådant lov ej givits, innebär ett kvarstannande efter olovligt inträngande att angreppet är att anse såsom pågående, och nödvärnsrätt föreligger. Vid angrepp å egendom är angreppet överståndet då besittning uppstått för an­ griparen. Endast i ett fall föreligger nödvärnsrätt även efter det angreppet är överståndet, nämligen vid sådant återtagande å bar gärning varom förmäles

i 7 §•

Nödvärns handlingen får icke riktas mot någon annan än angri­ paren. Beträffande frågan om hur nödvärnshandlingen skall vara beskaffad gäller vid nödvärn både enligt 7 och 10 §§ att våldet ej får vara 'större än nöden krävde’. Detta innebär att man är skyldig att välja den försvars­ åtgärd som tillfogar angriparen minst skada. Om den angripne med säkerhet kan hindra angreppet genom ett skott i angriparens hand eller fot, får han alltså icke rikta sitt vapen mot hans huvud. Är fråga om en nödvärnssituation enligt 7 §, finnes ingen annan begräns­ ning av nödvärnsrätten än den nu sagda, att man får göra det våld som är nödvändigt för angreppets avvärjande. Vid ifrågavarande fall får man alltså, om det är erforderligt, taga angriparens liv. Är åter fråga örn en nödvärnssituation enligt 10 §, gäller utöver kravet på att våldet skall vara nödvändigt för angreppets avvärjande den ytterligare begränsningen att det använda våldet icke får stå 'i uppenbart missförhållande till den skada, som av angreppet var att befara’. Det skall alltså föreligga en viss proportionalitet mellan angrepp och försvar, mellan den skada som avvärjes och den skada som göres. I den uppställda begränsningen ligger icke att den angripne är betagen rätten att i dessa fall tillfoga den angripne ett svårare våld än det varmed angriparen hotar, exempelvis att tillfoga svår kropps­ skada för att avvärja en mindre svår sådan därest detta är nödvändigt för angreppets avvärjande. Allenast den begränsningen gäller att det tillfogade våldet icke får framstå såsom obetingat otillbörligt vid jämförelse med den skada som hotat. Därest någon i en nödvärnssituation gjort större våld än han enligt 7 eller 10 § var berättigad till, föreligger s. k. nödvärnsexcess. En nödvärnsexcess är naturligen alltid en objektivt sett brottslig gärning. Men det kan hända att den icke kan subjektivt tillräknas och därför enligt all­ männa rättsgrundsatser blir straffri. Sålunda skall straff icke inträda för den som på grund av ursäktlig villfarelse rörande de faktiska förhållan­ dena trott sig befogad till åtgärden i fråga (han har t. ex. tyckt sig se an­ griparen använda ett livsfarligt tillhygge och av denna grund ansett sig äga en större nödvärnsrätt än han i verkligheten hade) eller för den som varken uppsåtligen eller genom oaktsamhet gjort större våld än han varit berättigad till. För det fall att den som gjort sig skyldig till nödvärnsex-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 17

cess handlat på grund av en icke ursäktlig villfarelse om de faktiska för­ hållandena eller eljest icke med vilja utan endast genom oaktsamhet gjort större våld än han varit berättigad till, kan han icke straffas för uppsåtligt brott utan allenast, därest excessen innefattar en kränkning i fråga om vil­ ken oaktsamhet överhuvud är straffbar, för oaktsamhetsbrott. Den som gör sig skyldig till nödvärnsexcess blir således på grund av det anförda ofta helt straffri eller straffad endast enligt de för oaktsamhets­ brott gällande lägre straffskalorna. Bortsett från vad sålunda följer av allmänna rättsregler uppställas emellertid i 9 § särskilda mildare bestraffningsregler vid nödvärnsexcess. Där stadgas sålunda beträffande nöd­ värnsexcess dels att domstolen efter omständigheterna skall pröva örn och i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort och dels att, därest omständigheterna varit sådana att gärningsman­ nen svårligen kunnat sig besinna, han ej må dömas till straff. Vad först angår stadgandet örn straffrihet gäller att ej blott den förhandenvarande farans storlek eller överhängande beskaffenhet utan även andra förelig­ gande omständigheter, såsom att angreppet skett på ett för den angripne plötsligt eller oväntat sätt, kunna komma i betraktande vid avgörandet av frågan om straffrihet. Icke blott sådana omständigheter som äro ägnade att hos den angripne utlösa s. k. asteniska affekter (bestörtning, fruktan, rädsla) utan även sådana omständigheter som äro ägnade att utlösa s. k. steniska affekter (vrede, harm) torde böra tagas i betraktande. Om stadgan­ dets avfattning även lämnar domstolarna befogenhet att taga hänsyn till rent subjektiva och individuella egendomligheter hos den som utövat nöd­ värnet eller om en objektiv måttstock skall anläggas vid bedömandet av frågan om gärningsmannen kunnat besinna sig, är däremot föremål för de­ lade meningar. Vad därefter angår stadgandet örn straffminskning får dom­ stolen vid straffets utmätande gå ned under det minimum som eljest är upp­ ställt i den tillämpliga straffskalan. Gränsen nedåt utgöres av det allmänna legala straffminimum (för närvarande en dagsbot, dock minst fem kronor). I detta sammanhang måste straffbestämmelserna vid vissa fall av s. k. objektiva överskott, särskilt enligt 14 kap. 4 och 5 §§ strafflagen, beröras. I nämnda lagrum stadgas att om någon genom uppsåtlig miss­ handel dödat annan och misshandeln skedde utan avsikt att dräpa, gärnings­ mannen skall dömas, om misshandeln skedde med berått mod, till straffarbete på livstid eller från och med åtta till och med tio år men, om misshandeln skedde av hastigt mod, till straffarbete från och med fyra till och med åtta år. Vid synnerligen mildrande omständigheter kan straffet nedsättas, i förra fallet till straffarbete i fyra år och i senare fallet till straffarbete i två år. För tillämpning av dessa paragrafer erfordras alltså, att döden orsakats av det förövade misshandelsbrottet och vidare att gärningsmannen ej haft uppsåt att döda. Föreligga dessa förutsättningar, inträder emellertid straff icke blott då gärningsmannen kan anses lia varit vållande till döden utan även då misshandeln av våda lett till den misshandlades död (den misshandlade knuffas t. ex. omkull i mörkret, slår huvudet i en spetsig sten och ljuter Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 1S7. 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

därav döden). Ifrågavarande båda lagrum kunna uppenbarligen bliva till­ lämpliga vid uppsåtlig nödvärnsexcess, d. v. s. då den angripne uppsåtligen gjort större våld (varvid bortses från den dödliga utgången) än han varit berättigad till och sedan döden följer. Ehuru bestämmelserna i 5 kap. 9 § om straffrihet respektive straffminskning vid nödvärnsexcess uppenbarligen äro tillämpliga även då nödvärnsexcessen blir straffbar enligt något av nu nämnda lagrum, kan dock, särskilt med hänsyn till straffskalornas maxi­ mum, i dessa fall ofta inträda ett i förhållande till gärningens beskaffenhet för hårt straff. Det nu sagda gäller även beträffande vissa andra straffbe­ stämmelser vid objektiva överskott, t. ex. 14 kap. 11 § strafflagen. I 5 kap. 11 § givas regler om s. k. nödvärnshjälp. Enligt dessa har icke blott den angripne själv utan även vem som helst annan rätt att genom nödvärnshandling avvärja angrepp varom nu är fråga. Rätten till nöd­ värnshjälp har alldeles samma omfång som den angripnes egen rätt till nöd­ värn. Lagens bestämmelser om nödvärnsexcess äro naturligen tillämpliga även på den som utövar nödvärnshjälp. Vad angår de av domstolarna tillämpade bevis reglerna i fråga örn nödvärn är det numera i svensk rättstillämpning fullt erkänt — i enlighet med vad som gäller i all modern straffprocessrätt — att en tilltalads uppgift att han handlat i nödvärn tages för god såvida den icke måste anses ve­ derlagd av omständigheterna i målet. Likaså är det allmänt erkänt att därest en tilltalads uppgift i sådant hänseende icke blivit vederlagd, han ej heller är i någon mån bevisskyldig för att han icke överskridit gränserna för nödvärnsbefogenlieten i det givna fallet.

Historik.

Sin nuvarande lydelse erhöllo bestämmelserna örn nödvärnsrätt genom la­ gen den 20 juni 1890 angående ändring i vissa delar av strafflagen. Fråga örn en ändring av dessa bestämmelser bragtes under statsmakternas pröv­ ning redan genom en motion (II: 32) vid 1901 års riksdag. I motio­ nen hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utarbetan­ de och framläggande för riksdagen av förslag till sådan ändring av 5 kap. 7—11 §§ strafflagen, att bestämmelserna rörande rätten till nödvärn dels gjordes mera betryggande för den som utövat nödvärn, dels ock förtydliga­ des i syfte som i motionen närmare angåves. Lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande (nr 20) motionen. Genom skilj­ aktiga beslut i kamrarna förföll frågan. I motion (11:128) vid första riksdagen år 1914 yrkades att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit obe­ roende av pågående utredning rörande revision av strafflagen snarast möj­ ligt måtte för riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i strafflagen att nödvärnsrätten uttryckligen erkändes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 19

Motionen blev på grund av riksdagens upplösning icke föremål för något riksdagens beslut. I ett av särskilda sakkunniga år 1921 avgivet betänkande med förslag angående åtgärder mot den försvarsfientliga propagandan fram­ hölls att det med skäl kunde ifrågasättas, huruvida ej annan ärekränkning än realinjurie borde berättiga till nödvärn, när den ägde karaktären av person­ ligt ofredande. Strafflagskommissionen upptog i sitt år 1 9 2 3 avlämnade för­ slag till strafflag, allmänna delen, följande bestämmelser angående nödvärn uti 3 och 5 §§ i 4 kap., vilket handlade 'örn yttre grunder, som utesluta eller minska gärnings brottslighet’:

3 §• Emot ett omedelbart förestående eller ock påbörjat och ännu icke avslu­ tat straffbart angrepp å enskild rätt bave såväl den angripne som en var annan rätt till nödvärn. Innebär angreppet svår fara för person eller tränger sig angriparen natte­ tid olovligen in i annans hemvist eller sätter han sig medelst våld å person eller hot örn sådant våld till motvärn, evad det är dag eller natt, emot den, som vill värja eller å bar gärning återtaga sin egen eller annans egendom; då havé man rätt att till försvar göra allt det våld, som nöden kräver. Vid nöd­ värn i annat fall må ej större våld göras, än att det icke står i uppenbart missförhållande till angreppets beskaffenhet.

5 §• Finnes någon i fall, som i 2, 3 eller 4 §* omtalas, hava gjort större våld eller svårare skada än i varje fall är sagt, pröve domstolen efter omstän­ digheterna, örn och i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmän­ het bort följa å gärningen. Nu har någon utan sannolika skäl trott sådan fara vara å färde, som i något av de i första stycket nämnda lagrum sägs: gjorde han skada och är gärningen belagd med straff, då den begås av oaktsamhet; varde dömd till det straff. Voro förhållandena sådana, att han svårligen kunnat besinna sig, må han ej dömas till straff. De i dessa paragrafer föreslagna nödvärnsbestämmelserna skilja sig till formen ganska mycket från de i strafflagen 5 kap. 7, 10 och 11 §§ i ämnet meddelade stadganden, men i sak innehålla de endast några få avvikelser från dessa. De väsentligaste skiljaktigheterna äro följande. Nödvärnsområdet har i den föreslagna 3 § utsträckts från att omfatta endast angrepp å vissa enskilda intressen till att omfatta angrepp mot varje enskild rätt. Nödvärnsrätt skulle således hl. a. komma att föreligga även vid annan äre­ kränkning än sådan som sker medelst realinjurier samt vid sådant hem- 1

1 2 § upptog ett stadgande motsvarande nuvarande 5 kap. 8 § strafflagen; uti 4 § regle­ rades nödinstitutet.

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

fridsbrott där den som lovligen inkommit i den angripnes hemvist vägrar att efter tillsägelse avlägsna sig. Genom bestämmelsen i samma paragraf att angreppet skall vara straffbart bär den tveksamma frågan om nödvärnsrätt föreligger gentemot en angripare som är otillräknelig eller handlar i misstag blivit i lagen reglerad. Genom uppställandet av berörda förutsätt­ ning sker emellertid en inskränkning av det nuvarande nödvärnsområdet på det sätt att nödvärnsrätt uteslutes vid olovligt inträngande i annans rum, hus, gård eller fartyg som ej utgör hemvist (då alltså något hemfrids­ brott ej är för handen). Slutligen må anmärkas att det för den större nödvärnsrätten vid angrepp å person enligt förslaget icke fordras att den angripne är 'överfallen’. På grund härav skulle det större nödvärnet icke såsom nu vara uteslutet i de fall då den angripne själv från början varit den anfallande. Vid 1929 års riksdag framställdes i andra kammaren av herr Lund­ stedt — under åberopande av vad som tilldragit sig i det s. k. marsjömålet (refererat i N. J. A. 1929 s. 130) — en interpellation till justitieministern med fråga bl. a. huruvida denne ansåge, att den svenska nödvärns- och bevis­ rätten fungerade på tillfredsställande sätt. I sitt anförande förklarade interpellanten bl. a. att man vid en förnuftigt anordnad nödvärnsrätt icke kunde behöva tåla något som helst fientligt angrepp mot sin kropp utan borde kunna använda vilka medel som helst som vore nödvändiga för att avvärja angreppet, till och med om det blott vore förestående och ännu icke påbör­ jats. Om gränsen för det nödvändiga våldet överskridits eller icke, finge naturligtvis icke bedömas uteslutande från skrivbordet, utan det gällde att sätta sig in i den anfallnes situation. Gällande bevisrätt vid nödvärn vore så osund och farlig för den personliga tryggheten att man icke kunde tveka att karakterisera densamma såsom oförenlig med rättskulturen i ett civili­ serat samhälle. Vid besvarandet av interpellationen förklarade departementschefen, stats­ rådet Bissmark, sedan han bemött interpellantens kritik av gällande nöd­ värnsrätt och därvid tillämpade bevisregler, att han icke ansåg sig böra för­ orda ändring i gällande bestämmelser örn nödvärnsrätten eller i omedelbart sammanhang därmed stående processuella frågor. I motion (11:284) vid 1 9 3 4 års riksdag hemställde herrar Hingård och Thorell att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om ut­ redning dels rörande ändring av bestämmelserna om rätt till nödvärn i än­ damål att ernå en utvidgning av denna rätt, dels ock rörande sänkning av straffminimum i 14 kap. 4 och 5 §§ strafflagen vid uppsåtlig misshandel varav döden följt eller begränsning av dessa lagrums tillämplighet till såda­ na fall då vållande till den dödliga utgången läge gärningsmannen till last, samt framläggande för riksdagen av de förslag vartill utredningen kunde föranleda. Beträffande nödvärnsrätten ifrågasatte motionärerna följande utvidgnin­ gar: d e 1 s en något mindre sträng formulering av bestämmelsen att det våld som brukades för att avvärja angreppet icke finge vara större än nöden

Kungl. Majis proposition nr 187. 21

krävde, förslagsvis så att strafallet borde inträda därest nödvärnsutövaren icke gjort avsevärt större våld än nöden krävde, dels en sådan förskjut­ ning av gränsen mellan de båda nödvärnsområdena att den s. k. större nödvärnsrätten utsträcktes att gälla vid överfall med våld eller hot såvida det ej vore uppenbart att allvarlig fara icke varit för handen (således ej blott då överfallet inneburit trängande fara), dels ock en utvidgning av det angreppsområde som överhuvud berättigade till nödvärn så att nödvärnsrätt — i enlighet med strafflagskommissionens förslag — skulle föreligga vid varje aktuellt straffbart angrepp å enskild rätt och i vart fall vid ärekränkning och vid andra former av hemfridsbrott än då nödvärnsrätt nu vore medgiven. I utlåtande (nr 29) i anledning av motionen hemställde första lagutskottet efter att ingående ha bemött motionärerna att motionen icke måtte till nå­ gon riksdagens åtgärd föranleda. Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av fem ledamöter vil­ ka hemställde att riksdagen måtte i anledning av motionen hos Kungl. Majit anhålla örn utredning dels angående sådan utvidgning av nödvärnsrätten att därunder folie jämväl angrepp i form av ärekränkning annorledes än genom kroppslig beröring, dels angående nedsättning av straffminimum i 14 kap. 5 § strafflagen. Vid ärendets behandling i kamrarna biföll första kammaren vad utskottet i sitt utlåtande hemställt, under det att andra kammaren med avslag å ut­ skottets hemställan biföll reservationen. Sedan till svenska kriminalistföreningen för yttrande re­ mitterats en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria angående fullföljande av arbetet på revision av strafflagen, anförde föreningens sty­ relse i skrivelse till Kungl. Majit den 11 maj 1 9 3 4 bl. a. följande: Rätten till nödvärn bör göras mer effektiv. Även örn man icke beträ­ der de vägar, som i sådant hänseende påyrkats vid innevarande års riks­ dag, lärer ett väsentligt steg i sådan riktning kunna nås därigenom att å lämpligt ställe i strafflagens allmänna del, exempelvis såsom ett nytt styc­ ke i 5 kap. 12 § strafflagen, införes den i modern strafflagstiftning allmänt upptagna regeln, att i lagen stadgade straffskärpningar vid s. k. objektivt överskott icke få tillämpas i andra fall än då den handlande insett möjlig­ heten av den ifrågavarande effektens inträde eller underlåtit att efter för­ måga förebygga den sedan han blivit uppmärksam på faran för dess inträde. En sådan regel, redan i och för sig särdeles rimlig, skulle särskilt för de fall då angriparens död orsakats genom en i nödvärn företagen åtgärd förebygga en nu ej sällan förekommande onödig stränghet i behandlingen av den nödvärnsberätligade för dylika fall. Samma dag tillkallades professorn vid Stockholms högskola Nils Stjern­ berg samt borgmästaren Jakob Pettersson och advokaten friherre Georg Stjernstedt att såsom sakkunniga inom departementet biträda med förut omförmälda utredning rörande revision av gällande bestämmelser örn nödvärn. Till sekreterare bos de sakkunniga förordnades sedermera hovrättsasses­ sorn Gunnar Lindskog. Den igångsatta utredningen bar, såsom nämnts,

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nu slutförts, i det att betänkande i ämnet jämte förslag till lag om ändring i vissa delar av 5, 14 och 19 kap. strafflagen framlagts den 22 december 1934. över betänkandet ha utlåtanden infordrats från Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Östergötlands län, Malmöhus län och Göteborgs och Bohus län, varjämte tillfälle till yttrande beretts Sveriges advokatsamfund. Utlåtanden ha inkommit från nämnda myndigheter och från advokat­ samfundet. Myndigheterna lia bifogat av dem infordrade yttranden från underlydande polis- och åklagarmyndigheter m. fl. Sålunda hava yttran­ den avgivits av landsfogdarna i de nämnda länen, polismästaren och tredje polisintendenten i Stockholm, poliskamrarna i Göteborg och Malmö samt vis­ sa underåklagare.

Lagförslagets räckvidd.

De sakkunniga utgingo ifrån att en genomgripande omarbetning av nödvärnsinstitutet icke i detta sammanhang borde komma till stånd. Till stöd härför åberopades dels att den kritik som riktats mot de gällande nödvärnsreglerna knappast torde lia åsyftat ändring i huvudgrunderna för nödvärnsinstitutets utformning och dels olämpligheten av att i det läge vari reform­ arbetet på straffrättens område för närvarande befunne sig bryta ut ett område av stor allmänstraffrättslig betydelse, vars reglering ägde nära sam­ band med andra allmänstraffrättsliga frågor. De sakkunniga begränsade sig därför till att med beaktande av de positiva uppslagen i den framkomna kritiken undersöka i vad mån nödvärnsrätten genom lagändringar som icke åstadkommo väsentlig rubbning i de nuvarande bestämmelsernas innehåll och utformning kunde göras mera effektiv. Vad angår de olika punkter beträffande vilka en reformering av nöd­ värnsrätten ifrågasatts, förklarade de sakkunniga till en början att sedan utvecklingen hos oss omsider nått fram till ett godtagande av de i all modern straffprocessrätt i fråga om nödvärn gällande bevisgrundsatserna, nödvärnsreglernas sätt att verka ej längre i bevisningshänseende kunde anses hem­ falla under den kritik som härutinnan tidigare blivit framställd. Tanken att i lagen fixera de numera i praxis antagna bevisreglerna avvisades och till stöd härför anfördes att dessa bevisregler för nödvärnets del ej utsade an­ nat eller mera än vad redan enligt allmänna straffprocessuella bevisgrund­ satser borde anses gälla. Det vore snarast att riskera att ett upptagande av ifrågavarande regler i strafflagen — där bevisregler för övrigt principiellt ej hörde hemma — skulle kunna giva anledning till felaktiga slutsatser e contrario rörande bevisbördan i andra fall. De sakkunniga togo vidare avstånd från det i motionen vid 1934 års riksdag framställda yrkandet att en nödvärnshandling alltid borde vara straffa så snart nödvärnsutövaren icke gjort avsevärt större våld än nöden krävde. I detta avseende åbero­ pades bl. a. strafflagskommissionens yttrande 1923, att det läge i sakens natur att den skada som tillfogades angriparen icke finge vara större än

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

som fordrades för att tvinga honom att upphöra med angreppet eller eljest komma detsamma att misslyckas; något annat kunde icke härledas ur nödvärnsrättens grund, endast handlingar i försvarssyfte finge ifrågakomma. Från nu angivna utgångspunkter inskränktes reformförslagen i betänkan­ det till frågorna om nödvärnsområdets omfattning, om reglerna för nödvärnsexcessens bestraffning samt örn beskaffenheten av vissa utav de bestraffningsregler som i sådant hänseende äro att tillämpa. Härutinnan föreslogos följande ändringar: 1) Nödvärnsrätt enligt 10 § skulle medgivas även vid viss annan ärekränk­ ning än s. k. realinjurier. 2) Nödvärnsrätt enligt nyssnämnda paragraf skulle föreligga även vid hem­ fridsbrott bestående i att någon som lovligen inkommit i annans hemvist vägrade att efter tillsägelse begiva sig därifrån. 3) Vissa av de subjektiva förutsättningar, som enligt allmänstraffrättsliga regler måste vara för handen för att vid nödvärnsexcess straff skall inträda för uppsåtligt brott, skulle uttryckligen angivas i 9 §. Stadgandet i samma paragraf örn straffrihet vid nödvärnsexcess skulle undergå viss ändring. 4) 1 5 kap. 12 § skulle införas ett stadgande av innehåll att i lagen stad­ gade straffskärpningar vid fall av död eller kroppsskada såsom s. k. objek­ tivt överskott i regel ej skulle få tillämpas när berörda olyckliga utgång timat mera av våda än av vållande. I samband därmed skulle vissa änd­ ringar genomföras i 14 kap. 13 § och 19 kap. 11 § andra stycket strafflagen. Beträffande den allmänna inställningen till förslaget i de avgivna yttrandena har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarat att den icke har något att erinra mot förslaget. Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län samt Sveriges advokat­ samfund ha i det stora hela tillstyrkt förslaget. Betänkligheter ha dock i flertalet av dessa yttranden framförts mot den föreslagna utvidgade nödvärnsrätten vid ärekränkning. I övrigt lia endast detaljanmärkningar fram­ ställts. Vad beträffar de yttranden som förut nämnda myndigheter bifogat från underlydande polis- och åklagarmyndigheter m. fl., har i några av dessa anmärkning framställts beträffande nödvärnsrätten vid ärekränkning, men har i övrigt förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Icke i något yttrande har riktats någon invändning mot att de sakkun­ niga avstått ifrån en genomgripande omarbetning av nödvärnsreglerna och inskränkt sig till att endast föreslå sådana lagändringar som icke medförde någon väsentlig rubbning i de nuvarande bestämmelsernas innehåll och ut­ formning. Allenast i ett yttrande — av advokatsamfundet — har ifråga­ satts en ändring på någon annan punkt än de sakkunniga föreslagit. Sam­ fundet, som riktat en allmän kritik mot de gällande nödvärnsreglerna och i viss må även mot deras tillämpning av åklagare och domstolar, har yttrat att lagen, då fråga är örn nödvärn enligt 10 §, ej med önskvärd tydlighet framhåller att under nödvärn förövat våld är en rättsenlig och tillåten handling och ej ett brott som av skonsamhet undgår bestraffning. Stadgan­

^ Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

det innehölle icke ens ordet nödvärn och dess plats omedelbart efter 9 § som handlade om nödvärnsexcess vore ägnad att främja nyssnämnda orik­ tiga uppfattning. En uppflyttning av stadgandet i 10 § närmast efter 7 § och en omformulering varav framginge att i där angivna fall rätt till nöd­ värn förelåge syntes därför enligt samfundets mening böra övervägas.

Lagförslagets särskilda bestämmelser.

” Nödvärn vid ärekränkning.

Såsom förut nämnts anses enligt gällande lag nödvärnsrätt föreligga vid ärekränkning allenast då ett angrepp å äran tillika innefattar en fysisk på­ verkan (kroppslig förnärmelse) av den angripne (realinjurier). En äre­ kränkning medelst injurier av annat slag, t. ex. genom muntliga förolämp­ ningar eller skymfliga åtbörder, får däremot ej avvärjas genom nödvärnshandling. I betänkandet föreslogs att vid ärekränkning nödvärnsrätt jäm­ likt 10 § skulle inträda då någon blivit av annan överfallen med smädliga yttranden, hotelser eller andra missfirmliga gärningar ändå att angrepp å person ej var för handen (i sådana fall då ärekränkningen kan betecknas som angrepp å person, realinjurier, förefinnes ju redan nödvärnsrätt). Det före­ slagna stadgandet skulle intagas i ett nytt andra stycke i 10 §. I betänkandet anfördes härom bl. a. följande: Det kunde icke förnekas att ett vässt behov av nödvärnsrättens utsträc­ kande till att gälla även försvar mot angrepp medelst annan ärekränkning än realinjurier gjort sig gällande. Å andra sidan torde emellertid uppstäl­ lande av en allmän rätt till nödvärn vid ärekränkning möta betänkligheter särskilt med hänsyn till att en sådan rätt lätteligen skulle kunna leda till missbruk. Klart syntes vara att det för närvarande endast kunde bliva frå­ ga om nödvärnsrätt mot sådan ärekränkning som ägde karaktären av ett personligt ofredande. Men fråga vore om icke en ytterligare begränsning borde göras. Det förefölle som örn man vid övervägande av i vad mån en utvidgning av nödvärnsrätten å detta område borde äga rum skulle kunna hämta vägledning från de synpunkter som tidigare behärskat svensk rätts­ utveckling på nödvärnsrättens område. Ända fram till 1890 års lagändring hade nödvärnsrätten vid angrepp medelst våld å person varit inskränkt till sådana fall då den angripne varit 'överfallen’. Först genom nämnda lag­ ändring hade nödvärnsrätt medgivits även mot sådana våldsamma angrepp å person vid vilka ett 'överfall' icke kunde anses föreligga. Det förefölle då ganska naturligt att i enlighet härmed vid nödvärnsrättens utsträckning till att gälla även försvar mot andra missfirmliga gärningar än realjurier åt­ minstone till en början begränsa sig till sådana situationer då vederbörande kunde anses vara av annan 'överfallen'. Motionärerna vid 1934 års riks­ dag hade ock företrädesvis framhållit just sådana fall då någon 'av annan överfalles med en ström av okvädinsord eller med de grövsta beskyllnin­ gar’• — I uttrycket 'överfallen' hade man att inlägga — förutom kravet på att angreppet skulle äga karaktären av ett personligt ofredande — jämväl eb krav på att den angripne icke givit anledning till angreppet genom att själv vid tillfället i fråga på dylikt sätt ofreda angriparen eller genom att

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 25

eljest mot denne vidtaga en åtgärd av beskaffenhet att grunda nödvärnsrätt. Därest man på ovan angivet sätt uppfattade uttrycket 'överfallen’ i det föreslagna nya nödvärnsstadgandet i 10 §, hade man vunnit en begränsning av detsamma som vore ägnad att i väsentlig grad avtrubba de betänklig­ heter mot att utsträcka nödvärnsrätten till att även gälla angrepp å ära, vilka uttalats inom Högsta domstolen vid granskningen av det förslag som legat till grund för gällande nödvärnsregler.1 Den därvid framförda an­ märkningen att vålds användande mot den som angrepe med en ärekränk­ ning syntes oftare vara ägnat att framkalla än att hindra ett fortsättande eller upprepande av densamma varför en sådan nödvärnshandling i allmän­ het förfelade sitt ändamål, förlorade väsentligen i bärkraft, därest fråga allenast vore örn sådana fall då någon blivit av annan med missfirmlig gär­ ning 'överfallen’. Att vidhålla det anförda betraktelsesättet även för dessa fall skulle ju i verkligheten innebära en privilegiering av andras oförsynt­ het. Ej heller kunde för nu angivna fall något större berättigande tiller­ kännas den andra anmärkningen inom Högsta domstolen, att det i de flesta fall vore omöjligt att avgöra huruvida en dylik våldsgärning verkligen hade karaktären av nödvärn mot ett befarat fortsättande eller upprepande av ärekränkningen eller örn den icke snarare förövades av hämnd för den re­ dan skedda förolämpningen. En dylik svårighet förelåge ju nämligen i större eller mindre grad även vid andra nödvärnssituationer, och det kun­ de svårligen anses riktigt att av hänsyn därtill ej medgiva nödvärnsrätt i fall då sådan otvivelaktigt vöre påkallad. Och de vanskligheter i bevisningshänseende som kunde föreligga med hänsyn till frågan huruvida förutsätt­ ningar för nödvärnsrättens utövning skulle anses föreligga gjorde sig givet­ vis med samma styrka gällande även i fråga örn andra fall av nödvärn. Det läge i sakens natur, att ett ingripande med våld mot överfall med allenast injurier åtminstone som regel måste vara tämligen lindrigt för att icke stå i 'uppenbart missförhållande till den skada, som av angreppet var att befara’. Att i sådant fall i försvarssyfte tillfoga angriparen svår kropps­ skada torde väl sålunda under inga förhållanden kunna anses tillåtet. Givetvis måste i dessa såväl som i andra nödvärnsfall den förutsättningen noggrant fasthållas att nödvärnsåtgärden varit nödvändig till angreppets av­ värjande. I sådant hänseende komme tydligen i de fall varom nu vore fråga en alldeles särskild betydelse att tilläggas den omständigheten huruvida ve­ derbörande först blivit tillsagd att upphöra med angreppet men det oaktat fortsatt detsamma. Att i lagen uppställa krav på en sådan tillsägelse som formell förutsättning för nödvärnsrättens förhandenvaro blott för dessa fall syntes dock ej riktigt. Genom intagande av ett stadgande att våld må övas 'till sådant angrepps avvärjande’ inskärptes för nu förevarande fall, liksom i 7 § 1 morn., den all­ männa förutsättningen för nödvärnsrätt att angreppet icke finge vara över­ ståndet. Huruvida så kunde anses vara förhållandet måste, liksom vid andra nödvärnssituationer, avgöras på grund av omständigheterna i det en­ skilda fallet.

Bland de hörda myndigheterna och sammanslutningarna lia såsom förut nämnts rått delade meningar örn den föreslagna nödvärnsrätten vid äre-

1 Berörda förslag medgav nödvärnsrätt vid ärekränkning överhuvud.

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

kränkning. Förutom av dem som tillstyrka de sakkunnigas förslag i dess helhet eller som lämna detsamma utan erinran har förslaget i nu ifrågava­ rande del tillstyrkts av advokatsamfundet. Länsstyrelsen i Östergötlands län har förklarat att det föreslagna stadgandet om nödvärnsrätt vid injurier icke vore påkallat av något starkare behov och att det möjligen kunde bliva till en uppmuntran för sådana som vid gräl gärna överginge från ord till handling. Emellertid ville länsstyrelsen med hänsyn till den varsamma tilllämpning av stadgandet som kunde förväntas av domstolarna icke bestämt avstyrka förslaget i denna del. En avvisande hållning till förslaget har intagits av länsstyrelsen i Malmö­ hus län, polismästaren och tredje polisintendenten i Stockholm samt en lands­ fiskal. Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört: Länsstyrelsen hyser för sin del betänkligheter i fråga om en utsträckning av nödvärnsrätten enligt föreslagna stadgandet i andra stycket av 10 §. Det kan ej förnekas att fall finnas, där sådan utsträckning står väl i överens­ stämmelse med den allmänna rättsuppfattningen, men otvivelaktigt torde vara att i rättstillämpningen betydande svårigheter skola uppstå. De flesta slagsmål börja med mer eller mindre ärekränkande yttranden, i följd varav nödvärnsrätten kan antagas ofta bliva åberopad av den som begått misshan­ deln. Den kroppsligen starke synes bliva i hög grad gynnad genom den föreslagna lagändringen. Ett förfluget ord från den kroppsligen under­ lägsne komme lätt att utlösa våldshandling av den andra parten, vilken i fråga örn bevisningen av ärekränkningen befinner sig i den gynnsamma si­ tuation som karakteriserats i motiven till lagförslaget sålunda, ’att därest en tilltalads uppgift i sådant hänseende (= handlande i nödvärn) icke blivit ve­ derlagd, han ej heller är i någon män bevisskyldig för att han icke överskri­ dit gränserna för nödvärnsbefogenheten i det givna fallet’. Länsstyrelsen har —- för det fall att nödvärnsrätt vid ärekränkning likväl skulle medgivas —- ifrågasatt en utvidgning av nödvärnsrättens innehåll. Länsstyrelsen har nämligen framhållit att om den med ärekränkning an­ gripne är den kroppsligt svagare, han torde vara tvungen att använda våld av annan art och med kraftigare verkan än en med angriparen kroppsligt mera jämställd person, såvida han skall ha någon utsikt att avvärja angrep­ pet. I en dylik situation skulle det måhända för den kroppsligt svagare vara till fördel om nödvärnsexcess förklarades inträda först sedan han gjort vä­ sentligt svårare våld än nöden krävde. Polismästaren och tredje polisintendenten i Stockholm lia yttrat: Mot förslaget om en utvidgning av nödvärnsområdet, så att rätt till nöd­ värn medgives även vid viss annan ärekränkning än s. k. realinjurier måste emellertid mycket starka betänkligheter resas.----------- -De sakkunniga synas ha tagit sikte framför allt på de fall, då man å öppen gata av annan överfalles med skymfliga tillmålen. Hur gärna man än såge att för sådana fall en möjlighet tillskapades för den angripne att på ett eftertryckligt sätt visa angriparen från sig, skulle dock ett legaliserande av våldet från den angrip­ nes sida i praxis få betänkliga konsekvenser. Temperament och sinnesstäm­ ning hos den angripne kunna växla högst avsevärt. Vet man med sig att

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 27

man skyddas av lagen för den händelse man med knytnäven 'täpper till mun­ nen’ på sin vedersakare, är det fara värt att detta sätt att freda sig blir det, som i första hand kommer till användning när det gäller en hel del män­ niskor. Och från tillrättavisningen i denna form är steget icke långt till det regelrätta slagsmålet. Den i betänkandet omnämnda invändningen från en av Högsta domstolens ledamöter vid granskningen av 1890 års förslag synes fortfarande ha allt fog för sig. Härutöver tillkomma andra omständigheter som göra betänkligheterna ännu större. En utvidgning av nödvärnsområdet till att omfatta jämväl s. k. formalinjurier skulle nämligen leda till uppkomsten av bl. a. följande situa­ tioner. En äkta man blir i hemmet överfallen av sin hustru med okvädinsord och skymfliga tillmälen. Då hustrun icke gör någon min av att vilja sluta, till­ griper mannen utvägen att med våld i en eller annan form få henne att tiga. Detta kallas ju i vanliga fall hustrumisshandel, bestraffas strängare än van­ lig misshandel och förekommer tyvärr redan nu i så stor utsträckning att det knappast går en dag utan att kriminalavdelningen i Stockholm får ett eller flera fall av sådan misshandel under behandling. I ett annat fall blir sonen i huset av sin far eller mor 'överfallen' med tillvitelser av olika slag. Sonen anser sig icke kunna få vara i fred på annat sätt än att han handgripligen tillrättavisar fadern eller modern. Detta kallas för misshandel av föräldrar, faller i nu gällande lagstiftning under allmänt åtal och förskyller ett minimistraff av två månaders straffarbete. I ett tredje fall sammanbor en man med en kvinna och samma händelseförlopp utspelas. I ett fjärde fall blir en kafé­ gäst överfallen av en annan med ärekränkande tillmälen, kanske endast på den grund att han hyser en annan åsikt i en vardaglig fråga. Med den rätt den förfördelade har söker han handgripligen tillrättavisa sin motståndare och det hela slutar med slagsmål. Man kan alltså på goda grunder antaga att den sålunda ifrågasatta ut­ vidgningen av nödvärnsområdet kommer att medföra komplikationer av svå­ raste slag. Inför denna utsikt synes man hellre böra stanna vid vad som nu gäller på detta område, nämligen att den förorättade får finna sig i att draga sig tillbaka och med hjälp av strafflagens 16 kap. söka upprättelse.

I sist berörda yttrande har slutligen framhållits att örn man godtoge de sakkunnigas förslag, enligt vilket nödvärnsrätt medgåves emot den som väg­ rat att från annans hemvist efter tillsägelse sig begiva, åstadkomme man här­ med en rätt till nödvärn å sådan plats från vilken den angripne icke rimli­ gen kunde draga sig undan oell där han hade all rätt att få vara i fred vare sig det gällde angrepp på person eller ära. En landsfiskal har förklarat sig avstyrka förslaget i förevarande del samt har till stöd härför anfört: Man måste ställa sig mycket tveksam mot den föreslagna bestämmelsen att nödvärnsrätt äger rum, där någon blivit av annan överfallen med smäd­ liga yttranden med mera. Det kan väl härvidlag starkt ifrågasättas, huru­ vida man icke härigenom gör ont värre. Den som har någon erfarenhet av tjänstgöring vid ordningspolisen vet blott alltför väl, att de flesta slagsmål å allmänna platser uppstå just vid tillämpning av ett nu otillåtet självhämndsförfarande, som de sakkunniga vilja legalisera. Visserligen skall det medgivas, att det icke är särdeles tilltalande, att en person utan annat även­

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

tyr än ett avlägset ärekränkningsåtal — som för honom kanske saknar all betydelse — får smäda och smutskasta en oförvitlig person. Men å andra sidan måste det anses än mindre tilltalande, att tillfälle skall lämnas veder­ börande att i lagens hägn åstadkomma 'uppgörelse’, som i viss mån skulle innebära en återgång till nävrätten. Härtill komma därjämte icke önskvärda situationer i ordningshänseende.

I två av de yttranden däri en utvidgning av nödvärnsområdet vid äre­ kränkning tillstyrkts, har förordats att detsamma på visst sätt begränsades i förhållande till vad de sakkunniga föreslagit. Överståthållarämbetet har sålunda förordat de sakkunnigas förslag att nödvärnsrätt skulle medgivas även vid vissa fall av ärekränkning vilka icke nu medförde sådan rätt men förklarat att det föreslagna stadgandet borde begränsas till att avse sådana fall, då ärekränkningen ägde rum på allmän plats. Ämbetet har härutinnan anfört följande: Det är enligt överståthållarämbetets förmenande obestridligt, att fall före­ kommit och förekomma, då avsaknaden av nödvärnsrätt vid ärekränkning framstått i särskilt stötande dager. Dessa fall torde emellertid huvudsakli­ gen, för att icke säga uteslutande, hava varit sådana, då en person antastats med missfirmelse å allmän plats. Om man förty i sistberörda fall kan vits­ orda behovet av en begränsad nödvärnsrätt, måste däremot, på sätt polis­ mästaren och tredje polisintendenten framhålla, betänkligheter uppstå mot att medgiva denna nödvärnsrätts utsträckande till privatlivets område. Till­ räckligt skydd mot angrepp från en utomståendes sida synes härvidlag vara berett genom den föreslagna och av Överståthållarämbetet förordade rätten att med våld avlägsna den, som icke på tillsägelse lämnar annans hemvist.

Poliskammaren i Malmö har uttalat sig för att nödvärnsrätt vid ärekränk­ ning av det slag varom nu är fråga begränsades till de fall där ärekränk­ ningen vore av svårare beskaffenhet och någon beivran av densamma icke syntes kunna vinnas på annat sätt. Poliskammaren har till stöd härför an­ fört följande: I betänkandet har anförts, att en ledamot av Högsta domstolen vid tidi­ gare framlagt förslag rörande nödvärn vid ärekränkning framhållit, att an­ vändande av våld mot den som angriper med en ärekränkning oftare vore ägnat att framkalla än att hindra ett fortsättande eller ett upprepande av densamma, varjämte en dylik våldshandling många gånger kunde komma att förövas mera av hämnd än i nödvärn. Poliskammaren håller före, att den nu anförda uppfattningen rörande följderna av en utsträckt lagstiftning i angivet syfte är riktig. Vid nödvärn har ju godtagits den bevisregeln, att en persons uppgift att han förövat våld i nödvärn tages för god, därest denna uppgift icke kan anses vederlagd av omständigheterna. Man kan då tänka sig det fallet, att en person utan giltigt skäl våldför sig å en annan. Den våldförde anmäler härefter våldet, men den som förövat detsamma invän­ der, att den våldförde överfallit honom med ärekränkning och att han där­ för endast utövat laga nödvärn. Resultatet skulle då kunna bliva, att den våldförde blir bevisningsskyldig för att han icke överfallit den andre med injurier av antytt slag. Många gånger skulle säkerligen också slagskämpar begagna sig av obetydliga anledningar, oskyldigt skämt o. s. v., för att skaffa

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 29

sig en till synes giltig anledning för förövande av misshandel. Numera av­ hålla sig många från utförande av misshandel, enär det allmänt torde bland allmänheten råda den åsikten, att den som i ett slagsmål utdelar första sla­ get i första hand ådrager sig straff. Denna spärrhake skulle bortfalla, örn vederbörande till sitt fredande endast behövde uppgiva, alt hans våldshand­ ling föranletts av ärekränkning från den andres sida. Att situationer emel­ lertid kunna förekomma, där en person bör hava rätt att med våld freda sig mot ärekränkning, är givet. Emellertid torde i första hand andra medel böra tillgripas. Står det vederbörande öppet att till exempel tillkalla polis eller att genom ojäviga vittnen få fastslaget vem angriparen är och äre­ kränkningens art, så torde denna utväg i första hand böra tillgripas. Det synes därför vara lämpligt, att nödvärnsrätten i här angivet fall något begrän­ sades dels till att avse svårare ärekränkning och dels till att omfatta endast sådana fall, där beivran av ärekränkningsbrottet icke synts kunna vinnas på annat sätt, utan den överfallne ansett sig nödsakad att tillgripa våld till sitt fredande.

Nödvärn vid hemfridsbrott.

Rätt till nödvärn äger, såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt, icke rum vid sådana i 11 kap. 10 § strafflagen omförmälda hemfridsbrott där någon som lovligen inkommit i annans hemvist vägrar att efter tillsä­ gelse begiva sig därifrån eller därstädes gömmer sig undan utan att kunna visa skälig anledning därtill. Nödvärnsrätt föreligger ej heller vid de i 12 § av samma kapitel upptagna hemfridsbrotten — fönster slås in i annans hus; sten eller annat kastas in i annans gård, hus eller fartyg; stenkastning, bul­ tande eller annat våld sker å annans hus; oljud eller oväsende åstadkommes i annans gård eller trädgård. I betänkandet föreslogs att nödvärnsrätt enligt 5 kap. 10 § skulle inträda mot den som vägrat att från annans hemvist efter tillsägelse sig begiva. Stadgande härom skulle intagas i första stycket av be­ rörda paragraf. Till stöd för vad som sålunda föreslagits anfördes i betän­ kandet bl. a. följande: Att märka är att flertalet av de i 11 kap. 12 § strafflagen uppräknade for­ merna av hemfridsbrott jämte kränkning av hemfrid innefatta angrepp å egendom och på sådan grund kunna föranleda rätt till nödvärn för den vars hemfrid kränkes, samt att, därest den som åstadkommer oljud eller oväsende i annans gård eller trädgård dessförinnan olovligen dit inträngt, ett nödvärnsingripande på denna grund kan vara tillåtet gentemot honom. Det enda slag av hemfridsbrott, vid vilket saknaden av nödvärnsrätt kan anses inne­ bära en påtaglig praktisk olägenhet, är det i 11 kap. 10 § upptagna, att nå­ gon som på lovligt sätt inkommit i annans hemvist vägrar att efter till­ sägelse avlägsna sig därifrån. Visserligen kan med en vägran att efter lov­ ligt inkommande begiva sig från annans hemvist vara förenat ett sådant hot örn våld, som grundar rätt till nödvärn, men så är givetvis långt ifrån alltid fallet. —------- Lagens ståndpunkt att i detta fall icke medgiva rätt till nöd­ värn står otvivelaktigt ock i strid med en naturlig rättskänslas krav, och i själva verket torde det bland allmänheten vara en utbredd uppfattning att nödvärnsrätt här föreligger.

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar lia tillstyrkt eller läm­ nat utan erinran de sakkunnigas förslag på denna punkt. Överståthållar­ ämbetet har sålunda förklarat att förslaget syntes lämpligt och ägnat att tillgodose hemvistinnehavarens berättigade intresse. Polismästaren och tredje polisintendenten i Stockholm ha yttrat att förslaget vore välgrundat icke minst med tanke på de praktiska erfarenheterna. Det hände näm­ ligen alltför ofta att en person inför en påträngande fridstörare icke hade annat val än att handgripligen söka avlägsna vederbörande. Man kunde utan tvekan betrakta som en brist i gällande lagstiftning att sådan rätt ännu icke funnes till skydd för hemfriden. Advokatsamfundet har likaledes förklarat att det funne den föreslagna utvidgningen av nödvärnsrätten vid hemfrids­ brott väl motiverad. Poliskammaren i Malmö har uttalat vissa betänkligheter mot förslaget i denna del men likväl tillstyrkt detsamma. Kammaren har sålunda anfört: Det är troligt, att en utvidgad lagstiftning i detta stycke kommer att i många fall missbrukas sålunda, att en person, som vill våldföra sig å annan, kommer att begagna sig av dennes besök för att genomföra det planerade våldet och därefter förklara, att hans handlingssätt förestavats av att den förre vägrat avlägsna sig från hans bostad. Särskilt torde detta bliva fallet i större hyreskaserner, där redan nu våldshandlingar ej sällan förekomma mel­ lan grannarna och där dessa ofta stå i spänt förhållande till varandra, många gånger beroende på gräl eller bråk mellan barnen. Emellertid är hemfri­ dens bevarande av sådan betydelse, att poliskammaren, trots det att vissa olägenheter kunna tänkas uppkomma av en utvidgad lagstiftning å detta om­ råde, icke tvekar att tillstyrka det föreslagna tillägget.

Straffbarhet vid nöd värn sexcess.

En nödvärn sutövare som gör sig skyldig till nödvärnsexcess kan på grund av allmänstraffrättsliga regler icke straffas för uppsåtligt brott, örn han sak­ nat uppsåt att göra våld som inneburit ett överskridande av nödvärnsrätten. Detsamma gäller örn nödvärnsutövaren på grund av ett ursäktligt eller oursäktligt misstag rörande de faktiska omständigheterna trott att sådan fara var å färde att han var befogad till åtgärden i fråga. I dessa fall blir han antingen straffri eller möjligen straffad för oaktsamhetsbrott. Straff­ frihet inträder — förutom då gärningen icke är straffbelagd såsom oaktsamhetsbrott -— då densamma tillkommit av våda eller då ett ursäktligt misstag rörande de faktiska omständigheterna förelegat. De sakkunniga föreslogo att de nyss angivna subjektiva förutsättningarna för att straff för uppsåtligt brott skall kunna inträda vid nödvärnsexcess skulle — till undvikande av oriktig lagtillämpning — uttryckligen angivas i lagtexten genom att i 9 § efter bestämmelsen om straffnedsättning vid nödvärnsexcess intogs ett stadgande härom. Detta skulle hava följande lydelse: Ville han ej sådant våld göra, eller trodde han på grund av om­ ständigheterna sådan fara å färde vara, att han ägde det våld öva, må straff för uppsåtlig gärning ej ådömas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 31

Till motivering av det sålunda föreslagna förtydligande tillägget i 9 § an­ fördes i betänkandet i huvudsak följande: I den avfattning det nuvarande stadgandet i 9 § hade före tillkomsten av 1890 års lag hade åt domaren givits en anvisning att pröva, huruvida den som gjort sig skyldig till nödvärnsexcess 'för uppsåtlig gärning eller blott så­ som för vållande straffas bör’. Detta stadgande hade uteslutits på grund av hemställan från lagutskottet vid 1890 års riksdag med den motivering bl. a., att en nödvärnsexcess ’väl nästan alltid måste anses vara uppsåtlig’. Den­ na uppfattning kunde emellertid icke anses överensstämma med den nu allmänt härskande uppfattningen av imputationsreglernas innebörd, enligt vilken, såsom lagutskottet vid 1934 års riksdag anmärkt, ansvar för upp­ såtlig gärning ej kunde ådömas med mindre den angripne 'vid nödvärnshandlingen insett att han gjort större våld än nöden krävde’. Det kunde ej betvivlas alt förenämnda uttalande av 1890 års lagutskott icke saknat bety­ delse för en tillämpning i mindre lycklig riktning av bestraffningsreglerna vid nödvärnsexcess. Redan nu angivna förhållanden syntes utgöra ett bestämt skäl för att i lagens text för ifrågavarande fall giva tydligt uttryck åt den i nutida straff­ rätt allmänt erkända grundsatsen, att en för brottslig gärning tilltalad, som på grund av omständigheterna, örn ock aldrig så oursäktligt, antagit att han ägt laglig befogenhet till den ifrågavarande gärningens företagande, icke kan straffas för uppsåtlig gärning. En sådan grundsats kunde i förevarande fall lämpligen så uttryckas, att straff för uppsåtlig gärning ej finge ådömas den, som på grund av omständigheterna trott 'sådan fara å färde vara, att han ägde det våld öva’. Därmed vore ock givet att en excesshandling icke kunde ens såsom kulpös tillräknas den som ursäktligt hyst en dylik uppfatt­ ning- Med hänsyn till den oklarhet eller ofullständighet som ej sällan vidlådde domsmotiveringarna då fråga vore örn tillämpning av 14 kap. 4 och 5 §§ respektive 14 kap. 11 och 12 §§ vid fall av nödvärnsexcess, hade de sakkun­ niga vidare ansett i lagtexten böra givas tydligt uttryck jämväl åt den grund­ satsen, att det för en tillämpning av dessa lagrum i sådana fall icke vore nog att vederbörande haft uppsåt att göra intrång i annans kroppsliga integritet, utan att därutöver jämväl krävdes att uppsåt förelegat just att göra sådant våld som innebure ett överskridande av nödvärnsrättens gränser. Detta krav syntes lämpligen kunna i lagtexten uttryckas med orden: 'Ville han ej sådant våld göra’. Att nämnda krav även utan särskilt lagstadgande måste uppställas framginge visserligen vid ett noggrannare inträngande i lagens stadganden i ämnet, då ju 14 kap. 4 och 5 §§ enligt sin lydelse krävde att vederbörande skulle ha tillfogat annan döden genom 'uppsåtlig misshandel’, och under uttrycket 'misshandel’ icke torde kunna hänföras intrång i annans kroppsliga integritet som vore rättsligen tillåtet, det ville för detta fall säga: icke överskrede nödvärnsgränsen. Men såväl med hänsyn till ovan anförda förhållanden inom rättspraxis som ock med hänsyn till nödvärnsreglernas särskilda betydelse för de enskilda medborgarnas känsla av rättssäkerhet torde likvisst skäl föreligga att bringa även nu nämnda krav till tydligt ut­ tryck i lagen. De sakkunniga ingingo i detta sammanhang på en med spörsmålet örn straffbarheten vid nödvärnsexcess närbesläktad fråga, nämligen den örn man i lagen borde angiva de subjektiva förutsättningarna för att straff skall kun­

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

na inträda för uppsåtlig! brott respektive för oaktsamhetsbrott, då någon på grund av misstag rörande de faktiska omständigheterna trott att det före­ legat en nödvärnssituation och handlat därefter. De sakkunniga avvisade emellertid denna tanke samt anförde härom: Huruvida i lagen borde införas jämväl ett stadgande, motsvarande det av strafflagskommissionen i 4 kap. 5 § föreslagna, har ock varit föremål för övervägande. Visserligen kunde det framstå såsom önskligt att i lagen tyd­ ligt utsädes att den, som i oursäktlig villfarelse angående något faktiskt för­ hållande trott sig vara försatt i en nödvärnssituation och handlat därefter, ej får dömas till ansvar för uppsåtlig gärning utan endast för vållande till den skada, han i sådant fall må ha åstadkommit. De sakkunniga ha emel­ lertid låtit tanken på ett stadgande av denna innebörd falla, särskilt som ett sådant måste erhålla praktiskt taget samma innehåll som det till införande i 9 § föreslagna, samt ett analogislut från detta för fall av nu angivna ka­ raktär måste anses ofrånkomligt. Att den, som ursäktligt trott de faktiska förhållandena vara sådana, att han befann sig i en nödvärnssituation, icke kan straffas ens för vållande till den skada, han åstadkommit, är lika tyd­ ligt som i fråga örn motsvarande fall vid nödvärnsexcess.

Det föreslagna tillägget i 9 § rörande de subjektiva förutsättningarna för ådömande av straff för uppsåtligt brott vid nödvärnsexcess har i samtliga yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Överståthållarämbetet har anfört: Domstolarna hava i icke obetydlig utsträckning på ett stundom icke rik­ tigt sätt bedömt de subjektiva kraven för straffbestämmandet vid nödvärns­ excess samt härigenom kommit att utmäta straff för brott, som ur berörda synpunkt måhända icke bort anses vara för handen.------------ Vad de sak­ kunniga föreslagit i syfte att ernå en riktigare tolkning av de subjektiva kra­ ven vid nödvärnsexcess kan Överståthållarämbetet, å nyss anförda skäl, en­ dast hälsa med tillfredsställelse.

Poliskammaren i Malmö har yttrat: I 5 kap. 9 § strafflagen, som handlar örn nödvärnsexcess, angivas icke gränserna för tillåtet nödvärn på sådant sätt, att allmänheten kan förstå vad som är tillåtet och vad som eventuellt kan vara straffbart. Väl ha i lagtillämpningen gränserna blivit tämligen klart angivna, så att, såsom lag­ utskottet år 1934 framhållit, därest fråga uppstår om överskridande av nödvärnsrätten, en person icke kan dömas för uppsåtlig förbrytelse med mindre han vid nödvärnshandlingen insett att han gjort större våld än nöden krävde. I lagtexten är detta däremot icke direkt utsagt. Det av de sakkunniga föreslagna tillägget till 9 § skulle med hänsyn till omnämnda lagtillämpning kanske icke behövas, men, såsom de sakkunniga anfört, torde det å andra sidan med hänsyn till de enskilda medborgarnas känsla av rättssäkerhet vara av betydelse att förutsättningarna för straff­ barhet för uppsåtligt brott erhåller tydligt uttryck i lagen. Att lagtextens innehåll så tydligt som möjligt sammanfaller med lagtillämpningen torde vara till fördel såväl för domstolarna som för allmänheten. Poliskamma­ ren tillstyrker därför för sin del det av de sakkunniga föreslagna tillägget till 9 §.

Kungl. Ma[:ts proposition nr 187. 33

Advokatsamfundet har i en utförlig motivering tillstyrkt det föreslagna tillägget men har, i syfte att förebygga ett felaktigt motsatsslut, förordat att i lagtexten intoges jämväl en erinran örn vissa subjektiva förutsättnin­ gar för att straff för oaktsamhetsbrott skall kunna inträda dels vid nödvärnsexcess och dels då någon på grund av villfarelse rörande de faktiska förhållandena trott att nödvärnssituation förelegat och handlat därefter. I nu angivna avseenden har samfundet bland annat anfört: Samfundet finner det välbetänkt, att de sakkunnige så starkt framhävt vikten av att straff för nödvärnsexcess icke ådömes med mindre de sub­ jektiva förutsättningarna äro för handen. Vid övervägande av bestämmel­ ser, ägnade att trygga straffrihet i fall där sådan bör inträda, har inom sam­ fundet uttalats sympati för den tanke, som framförts i en vid 1934 års riks­ dag väckt motion, innebärande en utvidgning av den objektiva nödvärnsgränsen på det sätt, att straffrihet alltid skulle inträda, där nödvärnsutövaren ej gjort avsevärt större våld än nöden krävde. Då härmed emellertid skulle beträdas en väg, som styrelsen veterlig! icke försökts i något annat lands lagstiftning, och då vidare, på sätt de sakkunnige framhållit, en mera genomgripande omarbetning av den svenska rättens nödvärnsregler i detta sammanhang knappast kan ifrågakomma, har samfundet ansett sig böra förorda den utväg de sakkunnige anvisat. —------- För den praktiska bety­ delsen av det föreslagna stadgandet är det av synnerlig vikt, att nödvärnsutövaren icke — vad ordalydelsen dock synes inbjuda till — anses bevis­ skyldig för att han ej ville sådant våld göra eller för att han trodde om­ ständigheterna vara sådana som i stadgandet sägs. Genom den föreslagna ändringen i 9 § dragés det subjektiva momen­ tet fram i ljuset och den omständigheten, att lagtexten såsom icke extra­ ordinärt behandlar det fall, att väl objektivt sett en nödvärnsexcess begåtts men att den handlande likväl på grund av en, låt vara oursäktlig, missupp­ fattning av situationen är fri från uppsåtlig brottslighet, synes ägnad att motverka tendensen att utan vidare som osannolika avvisa en tilltalads upp­ gifter i sådan riktning. Av motiven framgår, att tillägget i § 9 åsyftar det fall, att nödvärnsutövaren oursäktligt trott faran lia angiven omfattning; han må då likväl ej dömas till straff för uppsåtlig gärning. Då stadgandet emellertid ej på nå­ got sätt antyder, att det avser oursäktlig felbedömning av situationen, fin­ nes anledning befara, att det på sina håll kan komma att få en sådan tolk­ ning, att straff för culpa ådömes i större utsträckning än avsett (straff för uppsåtlig gärning må ej ådömas, alltså dömes för vållande). Motiven an­ giva visserligen, att vid ursäktlig felbedömning intet som helst straff skall ådömas, ej ens för vållande. Men till förekommande av ett oriktigt contrarieslut synes i lagen böra uttryckligen stadgas, att den som ursäktligt trott nödvärnssituation föreligga eller ursäktligt trott faran vara sådan, att till dess avvärjande krävdes det våld han övat, skall vara straffri. Väl kan det sägas vara utan vidare klart, att den som ursäktligt missuppfattat läget icke bör kunna dömas teir oaktsamhet. Men detsamma kan sägas därom, att den som trodde, låt vara oursäktligt, faran vara större än den var, icke bör kunna dömas för uppsåt. Det ena som det andra är en följd av all­ männa imputationsregler men då erfarenheten ådagalagt ett behov av att i lagtexten erinra örn de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet, torde sådan erinran böra intagas beträffande båda fallen. niliang till riksdagens protokoll 19,'I7. 1 sand. Nr 1S7. .'!

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Därest det skulle anses principiellt olämpligt eller med hänsyn till befa­ rade contrarieslut betänkligt att i lagtexten för ett särskilt fall införa ovan berörda, i sig självklara föreskrift rörande det subjektiva rekvisitet, må till övervägande framföras, huruvida möjligen samma mål skulle kunna vin­ nas genom en sådan omredigering av lagrummet, att första punkten begrän­ sas till att avse det fall, att uppsåtligt förövats större våld än nöden krävde, samt att därefter i en ny andra punkt regleras det fall, då någon på grund av oursäktlig felbedömning av läget eller eljest gjort sig skyldig till ansvar för vållande. En sådan uppställning av lagtexten skulle, örn den i övrigt befinnes lämplig, göra det fullt tydligt, att vid ursäktlig felbedömning straff­ frihet skall inträda.

I sista punkten av 9 § stadgas att den som gjort sig skyldig till nödvärnsexcess icke må till straff dömas, därest omständigheterna voro sådana, att han svårligen kunnat sig besinna. Såsom i framställningen rörande gäl­ lande rätt anmärkts är det föremål för delade meningar om stadgandets av­ fattning lämnar domstolarna befogenhet att taga hänsyn till rent subjek­ tiva och individuella egendomligheter hos den som utövat nödvärnet eller om en objektiv måttstock skall anläggas vid bedömandet av frågan om gär­ ningsmannen kunnat besinna sig. De sakkunniga ansågo att hänsyn borde få tagas till nyssnämnda subjektiva och individuella egendomligheter och föreslogo för att på ett mera otvivelaktigt sätt i lagen giva uttryck åt denna uppfattning, att sista punkten i 9 § skulle erhålla följande lydelse: Kunde han vid gärningen svårligen sig besinna; då må han ej till straff dömas. Till stöd för vad sålunda föreslagits anförde de sakkunniga följande: Det synes ingalunda opåkallat att, i överensstämmelse med vad i åtskil­ liga främmande lagar åtminstone delvis är fallet, rent personliga egenska­ per hos den angripne vid avgörande av frågan örn straffrihet vinna beak­ tande. Därest det mildare bedömandet av nödvärnsexcessen har sin grund särskilt däri, att nödvärnsåtgärden riktar sig just mot den, som genom sitt angrepp framkallat den föreliggande situationen, är det ganska rimligt, att denne senare ock till en viss grad får bära risken av de psykiska affekter, som till följd av den angripnes rent individuella egenskaper, såsom hans häftiga lynne eller hans lättskrämdhet, kunna hos honom utlösas. I samtliga yttranden har ifrågavarande ändringsförslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Straffbarhet vid s. k. objektiva överskott.

I strafflagen förekommer ofta en bestämmelse av innehåll att örn en — vanligen uppsåtlig — brottslig gärning medför en särskild i lagen angiven sekundär effekt, ett förhöjt straff skall inträda oberoende av om oaktsamhet med avseende å den sekundära effekten kan läggas gärningsmannen till last eller om densamma åstadkommits av våda (s. k. objektiva överskott). I fram­ ställningen rörande gällande rätt har anmärkts att vissa av dessa straffbe­ stämmelser, särskilt 14 kap. 4 och 5 §§, kunna medföra att en uppsåt­ lig nödvärnsexcess ådrager nödvärnsutövaren ett straff som icke synes stå

Kungl. Metias proposition nr 187. 35

i proportion till gärningens beskaffenhet. Vid kritiken av de gällande nödvärnsreglerna ha därför, såsom av den lämnade historiken framgår, fram­ ställts yrkanden av innebörd antingen att straffminimum skulle nedsät­ tas i nyss nämnda lagrum eller att lagrummens tillämplighet skulle begrän­ sas till sådana fall, då vållande till den sekundära effekten, döden, läge gärningsmannen till last. Förutom den kritik, som i samband med diskus­ sionen om nödvärnsreglerna riktats mot vissa av de lagrum som stadga straff för objektiva överskott, ha principiella invändningar framställts mot den straffrättsliga behandlingen av de objektiva överskotten överhuvud. Det har sålunda framhållits att det icke stöde väl överens med den moderna straffrättsåskådningen, vilken ju lägger väsentlig vikt vid det subjektiva, att straffa gärningsmannen för andra verkningar av hans handling än sådana, som på något sätt kunna läggas honom till last. Straffbarheten vid objektiva över­ skott borde förty inskränkas till att avse endast sådana verkningar. Med utgångspunkt härifrån avvisade de sakkunniga tanken att företaga en ändring endast av bestämmelserna i 14 kap. 4 och 5 §§ och föreslogo en reformering av bestraffningsreglerna vid objektiva överskott. De hem­ ställde sålunda att i 5 kap. 12 § strafflagen skulle i ett nytt andra stycke in­ tagas ett stadgande av innehåll att där lagen utsätter förhöjt straff för det fall att någon av brottslig gärning får viss kroppsskada eller död, sådant straff ej må ådömas, där utgången timot mera av våda än av vållande, såframt ej gär­ ningsmannen efter vunnen insikt örn faran underlåtit att göra vad i hans förmåga stått för att avvärja nämnda verkan. Bestämmelsen skulle dock ej äga tillämpning i de fall varom stadgas i 14 kap. 7, 8 och 14 §§. Till stöd för vad sålunda föreslagits och till närmare utveckling av stad­ gandets innebörd anförde de sakkunniga i huvudsak följande: Beträffande yrkandena om en nedsättning av straffminima i 14 kap. 4 och 5 §§ syntes en sådan åtgärd icke vara att förorda. En dylik straffnedsättning skulle komma att avse även sådana fall då vid uppsåtlig misshandel dödens inträde kunde läggas gärningsmannen till last. Visserligen framstode dessa straffbestämmelser såsom särdeles stränga vid jämförelse med andra fall av vållande till annans död för vilka den ordinära straffskalan vöre böter eller fängelse i högst sex månader. Men härvid finge ej förbises, att de i jämförelse med moderna lagar låga straff som vår strafflag upp­ ställde för vållande till annans död, kunde tänkas lia sin grund bland annat i förefintligheten av de väsentligt strängare straffbestämmelserna i 14 kap. 4 och 5 §§ för mera kvalificerade fall av sådant vållande. Dessutom torde en dylik straffnedsättning icke rimligen kunna vidtagas utan att en motsva­ rande straffminskning stadgades i fråga örn de i 14 kap. 11 § avsedda fall då svår kropsskada timat såsom kulpös eller kasuell följd av en tillfogad uppsåtlig misshandel. Beträffande åter yrkandet på en begränsning av tillämpligheten av 14 kap. 4 och 5 §§ till sådana fall då vållande lill den dödliga utgången läge gär­ ningsmannen till last, hade lagutskottet vid 1934 års riksdag med allt skäl uttalat att det knappast vöre lämpligt att utbryta nu ifrågavarande två lag­ rum till särskild behandling. Det vore av skäl som redan här ovan anförts föga rimligt att därvid förbigå stadgandet i 14 kap. 11 §. Det hade därför

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

synts de sakkunniga angeläget att i förevarande sammanhang söka inom ra­ men för nu gällande strafflag åstadkomma en lösning av spörsmålet på ett mera allsidigt sätt. Äldre strafflagar, däribland ock den svenska, stadgade i stor utsträckning ett förhöjt straff för det fall att en — vanligen uppsåtlig -—- brottslig gärning medförde en särskild i lagen angiven effekt, oberoende av om oaktsamhet med avseende å densamma kunde läggas gärningsmannen till last eller den­ samma timat av våda (s. k. objektiva överskott). Det vore numera allmänt erkänt att det icke kunde anses inför rättskänslan försvarligt att tillämpa dy­ lika straffbestämmelser i fråga om rent kasuella effekter. Nyare strafflagar och strafflagsförslag inskränkte ock i enlighet härmed gärningsmannens ansvar till att huvudsakligen avse allenast sådana effekter i förhållande till vilka culpa förelegat å hans sida. Strafflagskommissionen hade ock i 3 kap. 4 § av sitt förslag till strafflag, allmänna delen, (1923) upptagit ett stadgande härom. _ *-'i& Vid övervägande av på vad sätt en sådan regel skulle kunna införlivas med vår nu gällande strafflag hade de sakkunniga först och främst ansett att regeln borde begränsas till de fall då lagen utsatte förhöjt straff därest nå­ gon av brottslig gärning finge viss kroppsskada eller död. Genom en dylik formulering medtoges ej blott de fall då sådan förhöjning skedde till följd av svår kroppsskada eller död utan även de fall som avsåges i 14 kap. 12 § och 14 kap. 21 §. Utanför stadgandets räckvidd komme däremot att falla straffbestämmelserna i 10 kap. 8, 9 och 13 §§; 13 kap. 2 §; 14 kap. 29 §; 15 kap. 9 §; 16 kap. 3 §; 19 kap. 17 § 2 mom. och 20 § samt 25 kap. 2 §. Med en dylik begränsning uppnådde man att den nya regeln komme att avse allenast sådana fall som vore av en någorlunda ensartad natur. Och detta torde vid en partiell strafflagsändring vara att bestämt förorda. Ut­ sträckte man regeln därutöver, riskerade man att gripa om fall vid vilka jämväl andra hänsyn kunde ha medverkat vid bestraffningsreglernas utform­ ning i det hela inom respektive brottsområden. Och att göra en rubbning härutinnan ginge utöver syftet med ifrågavarande lagändring. De lagrum å vilka det föreslagna stadgandet skulle äga tillämpning bleve alltså föl­ jande: 8 kap. 27 §; 9 kap. 4 och 7 §§; 14 kap. 4, 5, 11 och 12 §§, 18 § 1 morn., 19—21, 23, 28, 30—33 §§, 34 § 2 mom. och 38 §; 15 kap. 5 och 12—15 §§; 18 kap. 7 §; 19 kap. 1, 3, 4, 6—8, 10, 11 och 18 §§; 21 kap. 6 och 8 §§ samt 22 kap. 3 och 4 §§. Enligt den avfattning den ifrågavarande regeln erhållit i strafflagskommissionens förslag skulle de stadgade strafförhöjningarna äga tillämpning då gärningsmannen av oaktsamhet åstadkommit den ifrågavarande verkan, men även då han efter handlingens företagande insett, att sådan verkan var att befara, och ej, medan tid var, efter förmåga sökt avvärja den. De sakkunniga hade ansett sig i förevarande avseenden helt kunna följa sträfflagskommissionens förslag, ehuru de, då fråga vore örn en partiell ändring av strafflagen, funnit stadgandets avfattning böra så nära som möj­ ligt ansluta sig till strafflagens språkbruk. Den av de sakkunniga föreslagna bestraffningsregeln stöde icke väl till­ sammans med de regler som uppställts i 14 kap. 7, 8 och 14 §§ för sådana fall då flera deltagit i misshandel varav någon fått döden eller viss kropps­ skada. Men de sakkunniga hade icke ansett lämpligt att i samband med den nu föreslagna lagändringen föreslå någon rubbning i dessa regler. Visser­ ligen avsåge de i 7 § och i 14 § 1 mom. givna reglerna för ansvarets fördel­

Kungl. Mafcts proposition nr 187. 37

ning i dylika fall allenast att göra modifikationer i eljest gällande kausalitetsregler. Men tydligt vore att den använda metoden för ansvarets fördel­ ning, såväl enligt dessa stadganden som enligt stadgandena i 8 § och 14 § 2 morn., vore uppbyggda på den förutsättningen alt ansvar skulle inträda även för kasuell skada. Och att för dessa fall föreslå någon ändring i grun­ derna för ansvarets fördelning borde i detta sammanhang så mycket mindre komma i fråga som det icke vore så särdeles lätt att avgöra vilka regler som vid en ny lagstiftning lämpligen borde sättas i stället. På nu angivna grun­ der hade de sakkunniga till det föreslagna stadgandet fogat ett tillägg enligt vilket dess bestämmelser ej skulle äga tillämpning i de fall varom i 14 kap. 7, 8 och 14 §§ stadgas. De sakkunniga föreslogo vidare en ändring i en av de paragrafer, som innehålla stadganden om objektiva överskott, nämligen 19 kap. 11 § strafflagen. I första stycket av ifrågavarande paragraf uppställas straffbestäm­ melser för uppsåtligt förstörande av vissa trafikinrättningar ävensom för vidtagande av sådana åtgärder att fara eller olycka vid inrättningarnas be­ gagnande eller allmänt farlig översvämning därav uppkomma kan. I andra stycket givas regler örn förhöjt straff vid objektiva överskott, bestående bland annat av svår kroppsskada eller död, och därvid gälla olika straffskalor allt­ eftersom gärningsmannen bort eller icke bort kunna inse att den inträdda effekten var att befara. De sakkunniga föreslogo såsom en nödvändig kon­ sekvens av det ifrågasatta nya stadgandet i 5 kap. 12 § ett borttagande av bestämmelsen om förhöjt straff för det fall att gärningsmannen icke bort kunna inse att effekten var att befara samt att straffbestämmelsen i övrigt skulle undergå viss formell ändring i det att orden: ’och var den brottsliges handling av beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka därav var att befara’ skulle utgå. I betänkandet föreslogs slutligen att straffbestämmelsen i 14 kap. 1 3 § strafflagen för uppsåtlig misshandel, varå ringare eller ingen skada följt, skulle undergå den ändring att det nuvarande maximum, sex månaders fän­ gelse, skulle vid försvårande omständigheter höjas till fängelse i högst ett år. Till motivering härav anförde de sakkunniga: Även i en strafflag, som är uppbyggd enligt moderna rättsprinciper, måste den verkan, som utan att lia varit föremål för gärningsmannens uppsåt föl­ jer av ett brott, för straffmätningen tillerkännas en stor betydelse. Denna omständighet måste tydligen vid en partiell lagändring av förevarande slag beaktas. Efter genomförandet av densamma komma nämligen ett flertal fall, som hittills bestraffats enligt 14 kap. 4 och 5 §§ respektive 14 kap. 11 och 12 §§, att bestraffas allenast i den mån de innefatta uppsåtlig misshan­ del. I allmänhet äro väl de straffskalor, som i vår lag uppställas för upp­ såtlig misshandel, tillräckliga för beaktande även av sådana fall, då död eller svår kroppsskada inträtt såsom kasuell följd av den uppsåtliga miss­ handeln. Så kan emellertid svårligen anses vara förhållandet i fråga om den i 14 kap. 13 § uppställda straffskalan för uppsåtlig misshandel: böter eller fängelse i högst sex månader. Denna straffskala har redan under nu­ varande förhållanden ofta ansetts vara alldeles för otillräcklig för beaktande av alla de försvårande omständigheter, som även vid sådan misshandel kunna föreligga och som i moderna strafflagar även för dylika fall i vid­

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

sträckt mån beaktas vid bestraffningsreglernas uppställande. Svenska kriminalistföreningens styrelse har i sin ovannämnda skrivelse till Kungl. Maj:t särskilt riktat uppmärksamheten på sådana fall, då misshandeln övas mot saklös person. De sakkunniga ha på nu angivna grunder ansett sig böra föreslå, att en straffskärpning genomföres i detta lagrum. En sådan synes, utan att medföra någon väsentlig rubbning i förhållandet till andra närlig­ gande straffskalor i strafflagen, kunna uppnås därigenom, att i detta lag­ rum göres ett tillägg, enligt vilket straffet, där omständigheterna äro försvå­ rande, må kunna höjas till fängelse i ett år.

De sakkunnigas förslag rörande straffbarheten vid objektiva överskott har i samtliga yttranden i princip tillstyrks eller lämnats utan erinran. Polismästaren och tredje polisintendenten i Stockholm ha förklarat att förslaget om visst tillägg till 5 kap. 12 § syntes vara väl motiverat. Någon ändring av 14 kap. 4 eller 5 § syftande till en nedsättning av där stadgade straff syntes icke påkallad. Med de av de sakkunniga föreslagna tilläggen till 5 kap. 9 och 12 §§ torde faran för en onödig stränghet i fråga om be­ handlingen av den nödvärnsberättigade vara till stor del undanröjd. Advokatsamfundet har uttalat sin tillfredsställelse över att frågan örn straffskärpningen vid de objektiva överskotten upptagits till behandling. Samfundet hade ingen erinran att framställa vare sig mot den av de sak­ kunniga föreslagna lösningen av detta spörsmål eller mot de övriga därmed sammanhängande ändringsförslagen. Överståthållarämbetet har förklarat att ämbetet i huvudsak kunde an­ sluta sig till vad de sakkunniga föreslagit beträffande förutsättningarna för straffskärpnings inträdande vid objektivt överskott. Ämbetet har emel­ lertid till förekommande av en icke önskvärd konsekvens av den föreslagna lagändringen hemställt örn viss ändring av åtalsreglerna vid misshandel samt har härom anfört: Den föreslagna nya bestämmelsen synes åtminstone stundom kunna med­ föra icke avsedda och ej heller önskvärda konsekvenser. Örn misshandel enligt 12 eller 13 § i 14 kap. strafflagen ägt rum å sådan plats och under sådana omständigheter i övrigt, att brottet endast får åtalas efter angivelse av målsägande, samt misshandeln, ehuru mera av våda än vållande, för­ anlett den misshandlades död, kan tänkas, att behörig målsägande därefter saknas. Därmed skulle emellertid, just å den grund att döden följt av miss­ handeln, straffrihet faktiskt komma att inträda för gärningsmannen. Ett dylikt resultat — låt vara att detsamma kanske blott sällan uppkommer — måste betecknas såsom föga tilltalande och till förekommande därav torde sådan ändring böra ske beträffande åtalsreglerna i 14 kap. strafflagen, att i fall av angiven art allmän åklagare äger utföra åtal i saken.

Mot den föreslagna höjningen av maximum vid misshandel enligt 14 kap. 13 § har ej heller någon erinran gjorts. Polismästaren och tredje polisintendenten i Stockholm ha härom anfört: Erfarenheten har givit talrika exempel på behovet och nödvändigheten av en sådan straffskärpning. Fall kunna åberopas där vederbörande vålds­ verkare gjort sig skyldig till synnerligen grov misshandel, men där alle­

Kungl. Metias proposition nr 187. 39

nast lyckliga omständigheter eller den anfallnes starka fysik bidragit till att något allvarligare men icke drabbat honom. Med kännedom örn dom­ stolarnas obenägenhet att tillgripa straffmaximum synes den föreslagna straffskärpningen för övrigt vara ännu mera motiverad.

Av det anförda framgår att i åtskilliga avseenden kritik riktats mot gäl­ Departe­

ments­

lande lagbestämmelser om nödvärn. Denna kritik har gällt — förutom be­ chefen. stämmelsernas avfattning — nödvärnsområdets avgränsning, särskilt vid äre­ kränknings- och hemfridsbrott, samt nödvärnsrättens innehåll, d. v. s. frågan örn vilket våld som får utövas. Anmärkning har vidare framställts mot dom­ stolarnas uppfattning angående bevisbördans fördelning då fråga uppkom­ mer huruvida nödvärnsrätt överhuvud förelegat eller örn dess gränser över­ skridits genom s. k. nödvärnsexcess. Slutligen har kritiken riktat sig mot det förhållandet att på grund av stadgandena om förhöjt straff vid vissa s. k. objektiva överskott alltför stränga straff ofta komma att drabba en nödvärnsutövare som gör sig skyldig till nödvärnsexcess. De sakkunnigas betänkande och däröver avgivna yttranden synas åda­ galägga att berörda kritik i vissa avseenden är berättigad. I likhet med de sakkunniga finner jag emellertid att en genomgripande omreglering av nödvärnsinstitutet lämpligen bör äga rum först i samband med en mera om­ fattande straff lagsreform. Såsom de sakkunniga funnit, bör därför för när­ varande allenast ifrågasättas alt, genom lagändringar som icke åstadkomma väsentlig rubbning i de nuvarande bestämmelsernas innehåll och utform­ ning, göra nödvärnsrätten mera effektiv. Vid en sådan begränsad omarbetning inställer sig till en början frågan huruvida kritiken mot domstolarnas uppfattning rörande bevisbördans fördelning i mål rörande nödvärnsrätt bör föranleda någon ändring i de lagrum som reglera nödvärnsrätten. Då i svensk rättstillämpning en tilltalads uppgift att han handlat i nödvärn respektive att han icke över­ skridit gränserna för sin nödvärnsbefogenhet numera tages för god, såvida den icke blivit vederlagd av omständigheterna i målet, finner jag liksom de sakkunniga att ett intagande bland nödvärnsreglerna av nu nämnda, med allmänna straffprocessuella bevisgrundsatser överensstämmande regel icke bör ske. I detta sammanhang må framhållas att den pågående reformeringen av åklagarväsendet kan förväntas medföra att en invändning om nödvärns­ rätt kommer att i större utsträckning än hittills vinna beaktande redan vid övervägande av åtalsfrågan. Även beträffande frågan huruvida en refor­ mering av nödvärnsrättens innehåll är påkallad synes den av­ visande hållning som de sakkunniga härutinnan intagit vara befogad. Till denna fråga återkommer jag i samband med behandlingen av de sakkunni­ gas förslag örn straffbarhet vid nödvärnsexcess. Härefter återstår till övervägande nödvärnsområdets omfattning vid äre­ kränknings- och hemfridsbrott, reglerna för nödvärnsexcessens bestraffning samt vissa bestraffningsregler som vid nödvärnsexcess ofta bliva tillämpliga (straffbarheten vid objektiva överskott). Att begränsa reformen till dessa frågor har vunnit gillande i de avgivna yttrandena

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Mot en utvidgning av nödvärnsrätten vid ärekränkning__för närva­ rande begränsad till s. k. realinjurie^ d. v. s. kroppsliga förnärmelser — kan knappast riktas någon invändning av principiell natur. Då nödvärnsrätt före­ ligger mot den som förövar en obetydlig misshandel eller mot den som rycker eller sliter i annans kläder, synes det föga konsekvent att icke medgiva den som av annan överfalles med förolämpningar och smädelser rätt att med våld freda sig mot ett fortsatt angrepp. Principiellt sett kan det svårligen törklaras varför den angripne i de förra fallen skall få avvärja angreppet men i det senare vara nödsakad att finna sig i den fortsatta kränkningen. Den allmänna opinionen i vårt land, även bland dem som principiellt ogilla att en angripen fredar sig med våld, reagerar ock, enligt vad erfarenheten givd vid handen, ofta starkt, då någon dömes till straff för att han på sådant sätt sökt avvärja fortsättandet eller upprepandet av en ärekränkning. Alla modernare lagar och senare lagförslag medgiva också generellt nödvärnsrätt mot olovliga angrepp å enskild rätt utan att undantag göres för ärekränk­ ning. Särskilt må erinras om att enligt strafflagskommissionens förslag av år 1923 nödvärnsrätt skulle föreligga vid varje straffbart angrepp å enskild rätt, således alltid vid ärekränkning. Emellertid har mot en utvidgning av nödvärnsrätten i ifrågavarande av­ seende framställts vissa invändningar med hänsyn till de praktiska konse­ kvenserna därav. I sådant hänseende har i de avgivna yttrandena anförts att en nödvärnshandling vid ärekränkning i allmänhet skulle förfela sitt ända­ mål, enär användande av våld mot den som angriper med ärekränkning mer kan vara ägnat att framkalla än att hindra ett fortsättande eller upprepande av angreppet. Vidare har anmärkts att en utvidgning av nödvärnsrätten i praktiken skulle lämna en med ärekränkning angripen tillfälle icke blott att avvärja ett fortsättande av ärekränkningen utan också att i lagens hägn häm­ nas för en liden förolämpning. I rättstillämpningen skulle det nämligen i de flesta fall bliva omöjligt att avgöra huruvida en våldsgärning haft karaktären av nödvärn mot ett befarat fortsättande eller upprepande av ärekränkningen eller örn den icke snarare förövats av hämnd för den redan skedda förolämp­ ningen. Den som utövat våldshandlingen befunne sig ju i den gynnsamma situationen att han icke vore bevisskyldig för att han handlat i nödvärn. De sålunda gjorda invändningarna synas emellertid ej övertygande. Det torde visserligen vara riktigt att användande av våld mot den som angriper med en ärekränkning ofta icke leder till målet att hindra angreppets fullföl­ jande. Men alldeles samma resonemang kan tillämpas på det fall då någon söker avvärja en påbörjad misshandel genom våld. Även mot invändnin­ gen att medgivande av nödvärnsrätt vid ärekränkning i praktiken kan öppna möjlighet för den ärekränkte att utöva våld allenast i hämndsyfte kan an­ föras att uppställandet av nödvärnsrätt vid angrepp medelst misshandel kan medföra alldeles samma möjlighet till missbruk. Några olägenheter av nu angivet slag synas emellertid icke ha gjort sig gällande i praktiken. Nå­ gon större risk för att den som övat våld allenast för att hämnas för en äre­ kränkning eller utan att någon ärekränkning förelegat skall undgå straff genom att åberopa att han handlat i nödvärn torde knappast föreligga.

Kungl. Marits proposition nr 187. 41

De sakkunniga ha föreslagit den begränsningen att nödvärnsrätt (bortsett från angrepp medelst realinjurier) skulle föreligga allenast då den angripne blivit ’ överfallen ’ med smädliga yttranden, hotelser eller andra missfirmliga gärningar. Genom en dylik begränsning av nödvärnsområdet synas de risker för missbruk som alltid äro förbundna med medgivande av nödvärnsrätt vid angrepp av mindre allvarlig beskaffenhet ha i görligaste mån förminskats. Med uppställandet av kravet på att den angripne skall ha blivit 'överfallen’ ha de sakkunniga avsett att inskränka nödvärnsrätten till sådana fall då an­ greppet ägt karaktären av ett personligt ofredande samt den angripne tillika icke givit anledning till angreppet genom att själv vid tillfället i fråga ofreda angriparen genom ärekränkning varom nu är fråga eller genom annan åt­ gärd av beskaffenhet att grunda nödvärnsrätt. Enligt min mening inskränkes genom rekvisitet 'överfallen’ rätten till nödvärn mot ärekränkning ännu något mera än de sakkunniga förutsatt. Man synes sålunda överhuvud icke kunna tala om ett 'överfall' med ärekränkning när den ärekränkte själv genom klandervärt uppträdande givit angriparen skälig anledning till an­ greppet. Detta gäller i synnerhet i de fall där angriparen och den äre­ kränkte stå i ett visst personligt förhållande till varandra. Om därvid den ene kritiserar den andres olämpliga uppförande i ordalag som i strängt juridisk mening innefatta ärekränkning, torde den senare dock icke på grund härav kunna sägas hava blivit 'överfallen' med smädliga yttranden. Det har i ett av de utlåtanden i vilka den föreslagna utvidgningen av nöd­ värnsrätten avstyrkts gjorts gällande, att enligt förslaget nödvärnsrätt skulle föreligga bland annat då en äkta man blir i hemmet 'överfallen' av sin hustru med okvädinsord och hustrun icke gör någon min av att vilja sluta, eller då en son i hemmet 'överfalles' av sin får eller mor med tillvitelser av olika slag. Det synes uppenbart att i intetdera av dessa fall bör föreligga nöd­ värnsrätt, och med den nu angivna tolkningen av uttrycket 'överfallen' kan en sådan rätt ej heller anses vara medgiven enligt den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen. Det torde för övrigt icke vara någon risk för att domstolarna, som hittills med så stor försiktighet tillämpat nödvärnsreglerna, skulle ådagalägga någon benägenhet att godkänna påståenden om nödvärnsrätt mot ärekränkning i sådana fall då detta skulle vara för rätts­ känslan stötande. I ett yttrande har yrkats att den föreslagna utvidgade nödvärnsrätten vid ärekränkning borde begränsas till att avse sådana fall då ärekränkningen äg­ de rum på allmän plats, enär de fall då avsaknaden av nödvärnsrätt vid äre­ kränkning framstått i särskilt stötande dager huvudsakligen för att icke säga uteslutande varit sådana då en person antastats med missfirmelse å sådan plats. Vad sålunda yrkats kan möjligen vara befogat om man endast tar sikte på förhållandena i städer och tättbebyggda områden. Den föreslagna inskränkningen skulle emellertid för landsbygdens vidkommande innebära en alltför långt gående och föga rationell begränsning. Slutligen har i ett yttrande förordats en annan inskränkning av den före­ slagna nödvärnsrätten vid ärekränkning, av innebörd att nödvärnsrätten

42 Kungl. Majlis proposition nr 187.

skulle begränsas till de fall där ärekränkningen vore av svårare beskaffen­ het och någon beivran av densamma icke syntes kunna vinnas på annat sätt. Den tanke som ligger bakom yrkandet på att begränsa nödvärnsrätten vid annan ärekränkning än realinjurier till vissa svårare angrepp synes riktig. En tämligen obetydlig ärekränkning som icke består i kroppslig förnärmelse bör icke föranleda nödvärnsrätt, utan den angripne bör i sådant fall, även örn angreppet fortsättes, vara hänvisad till att söka vinna upprättelse genom anställande av åtal för ärekränkning. Det torde kunna ifrågasättas om icke nödvärnsrätt vid ringare angrepp i viss omfattning är utesluten redan genom det i förslaget uppställda kravet att den angripne skall vara överfallen. För att ett överfall skall föreligga torde nämligen angreppet icke få vara av allt­ för obetydlig beskaffenhet. Då det emellertid synes erforderligt att i lagen giva ett fullt otvetydigt uttryck åt kravet på att ärekränkningen skall ha varit av viss svårhetsgrad, bör lagtexten på denna punkt förtydligas. En lämplig formulering synes vara att föreskriva, att nödvärnsrätt skall föreligga då nå­ gon av annan överfallits med grov ärekränkning. Vad åter angår förslaget att för nödvärnsrätt skulle fordras att beivran av ärekränkningsbrottet icke synts kunna vinnas på annat sätt, d. v. s. i rättslig väg, strider detsamma all­ deles mot nödvärnsrättens begrepp. De sakkunnigas förslag om nödvärnsrätt vid ärekränkning torde alltså — med nyss omförmälda ändring -— böra godkännas. Den föreslagna bestäm­ melsen synes emellertid även böra undergå den formella jämkning, att orden 'ändå att angrepp å person ej var för handen’, vilka icke lära vara erfor­ derliga, uteslutas.

Förslaget örn utvidgning av nödvärnsrätten vid hemfridsbrott till att gälla även det fall, då någon (som lovligen inkommit) vägrar att från an­ nans hemvist efter tillsägelse sig begiva, har tillstyrkts i samtliga avgivna yttranden. Då principiella skäl synas tala för medgivandet av nödvärnsrätt i dessa fall, och då, såsom polismästaren och tredje polisintendenten i Stock­ holm i sitt yttrande vitsordat, de praktiska erfarenheterna ådagalägga att be­ hov av nödvärnsrätt i förevarande fall föreligger, ansluter jag mig även här­ utinnan till de sakkunnigas förslag.

Om en nödvärnsutövare gjort sig skyldig till nödvärnsexcess, d. v. s. gjort större våld än han var berättigad till, blir han på grund av allmänstraffrättsliga regler icke alltid straffad för uppsåtligt brott. Örn han saknade uppsåt att göra våld som innebar ett överskridande av nödvärnsrätten eller om han på grund av ett — ursäktligt eller oursäktligt — misstag rörande de faktiska omständigheterna trodde att sådan fara var å färde att han var befogad till åt­ gärden i fråga, blir han på grund av allmänstraffrättsliga regler om de sub­ jektiva förutsättningarna för straffbarhet antingen straffri eller straffad alle­ nast för oaktsamhetsbrott. Härom hänvisas till den föregående framställ­ ningen. Berörda allmänstraffrättsliga grundsatser ha icke kommit till ut­ tryck i nu gällande bestämmelser. De sakkunniga ha emellertid funnit sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

böra föreslå att i 9 §, som reglerar straffbarheten vid nödvärnsexcess, skall givas uttryck åt nämnda grundsatser genom införande av ett tillägg till para­ grafen av följande innehåll: Ville han ej sådant våld göra (d. v. s. våld som innebar ett överskridande av nödvärnsrättens gränser), eller trodde han på grund av omständigheterna sådan fara å färde vara, att han ägde det våld öva, må straff för uppsåtlig gärning ej ådömas. Till stöd för intagandet i la­ gen av nämnda tillägg ha de sakkunniga åberopat att bestraffningsreglerna vid nödvärnsexcess i viss utsträckning tillämpats i mindre lycklig riktning, vilket i någon mån vore att tillskriva ett — mot gällande allmänstraffrättsliga regler stridande — uttalande av lagutskottet vid 1890 års riksdag, att en nödvärnsexcess ’väl nästan alltid måste anses vara uppsåtlig’. Det lär icke kunna förnekas att det, såsom ock i vissa yttranden gjorts gäl­ lande, rått någon oklarhet rörande betydelsen av de subjektiva omständig­ heterna vid nödvärnsexcess och att i följd härav en oriktig lagtillämpning i ifrågavarande avseende stundom förekommit. Onekligen kunna på grund härav skäl föreligga för intagande av ett förtydligande tillägg i lagtexten. Emellertid synes det som om dessa skäl i icke oväsentlig grad förlorat i be­ tydelse sedan genom de sakkunnigas betänkande och det uttalande som gjorts av första lagutskottet vid 1934 års riksdag blivit fullt klarlagt vilken inver­ kan de subjektiva omständigheterna ha på straffbarheten vid nödvärnsex­ cess. Därtill kommer att vägande omständigheter kunna åberopas mot ett intagande i lagen av den föreslagna bestämmelsen. Det är överhuvud föga tilltalande att i strafflagen för särskilt fall angiva en regel som utan ut­ tryckligt stadgande äger allmän giltighet. Härtill kommer att regelns in­ förande just i nu ifrågavarande lagrum möter särskilda betänkligheter. Lagrummet innehåller nämligen i sin nuvarade lydelse tvenne regler av undantagsnatur om straffrihet och örn straffnedsättning vid nödvärns­ excess. Redan det föreslagna tillägget skulle därför göra lagrummet tämli­ gen svåröverskådligt. Men icke nog härmed. För undvikande av feltolk­ ning av tillägget skulle vara nödvändigt att ytterligare tillägg till paragrafen gjordes. I tillägget utsäges allenast när straff för uppsåtligt brott skall vara uteslutet, men det angives däremot ej när straff för oaktsamhetsbrott icke kan ifrågakomma och excessen således skall vara straffri. Med den före­ slagna formuleringen föreligger det därför, såsom advokatsamfundet fram­ hållit, anledning befara att paragrafen genom ett oriktigt motsatsslut kan komma att tolkas så som örn straff för oaktsamhetsbrott skulle ådömas vid nödvärnsexcess så snart straff för uppsåtlig gärning är uteslutet, alltså även örn straffrihet rätteligen skall inträda därför att nödvärnsutövaren ursäktligt trott faran vara sådan att till dess avvärjande krävdes det våld han övat. Ett tillägg till eller en omarbetning av lagtexten så att av densamma framgår även när straff för oaktsamhetsbrott är uteslutet — vilket för visst fall på­ yrkats av advokatsamfundet — torde alltså vara erforderligt. Detta kan emel­ lertid knappast företagas utan att lagrummet tekniskt sett blir ytterst oform­ ligt. Ännu mera skulle detta bliva fallet örn man i likhet med advokatsam­ fundet anser att i lagen jämväl böra intagas stadganden örn de subjektiva

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

förutsättningarna för straffbarhet för uppsåtligt brott respektive för oaktsamhetsbrott, då någon på grund av villfarelse rörande de faktiska omstän­ digheterna trott att nödvärnssituation förelegat och handlat därefter. Av det sålunda anförda framgår att det numera icke lärer vara av be­ hovet påkallat att i lagen intaga en bestämmelse av det innehåll de sakkun­ niga föreslagit och att mot införandet i lagen av en sådan bestämmelse kun­ na anföras såväl principiella som praktiska betänkligheter vilka synas böra tillerkännas avgörande betydelse.

I nu förevarande lagrum gives, såsom nyss antytts, en speciell bestämmelse om straffrihet vid nödvärnsexcess av innehåll att den som gjort sig skyldig till en excesshandling icke må till straff dömas, därest omständigheterna voro sådana, att han svårligen kunnat sig besinna. Rörande innebörden av detta stadgande råder i ett avseende delade meningar, nämligen beträffande frågan om stadgandets avfattning lämnar domstolarna befogenhet att taga hänsyn till rent subjektiva och individuella egendomligheler hos den som utövat nödvärnet eller om en objektiv måttstock skall anläggas vid bedö­ mandet av om gärningsmannen kunnat besinna sig. De sakkunniga, som an­ sett det rimligt att angriparen till en viss grad får bära risken av de psykiska affekter som till följd av den angripnes rent individuella egenskaper, såsom hans häftiga lynne eller hans lättskrämdhet, kunna hos honom utlösas, ha för att få denna ståndpunkt i lagen fastslagen hemställt att nuvarande av­ fattning 'voro omständigheterna sådana att han svårligen kunnat sig be­ sinna’ utbytes mot orden 'kunde han vid gärningen svårligen sig besinna'. Vad de sakkunniga sålunda föreslagit har i samtliga avgivna yttranden till­ styrkts eller lämnats utan erinran. För egen del finner jag förslaget på denna punkt välgrundat.

Av det nu anförda framgår att en person som gör sig skyldig till nöd­ värnsexcess på grund av allmänstraffrättsliga regler ofta blir straffad endast för oaktsamhetsbrott eller blir helt sträf fri. Bortsett härifrån har lagen emel­ lertid privilegierat excesshandlingen dels genom den nyss behandlade strafffrihetsregeln för fall då omständigheterna voro sådana att gärningsmannen svårligen kunnat sig besinna och dels genom en straffnedsättningsbestämmelse av innehåll att domstolen efter omständigheterna skall pröva om och i vad mån straffet (för uppsåtligt brott respektive för oaktsamhetsbrott) må nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort. Att nödvärnsexcessen föranleder ett mildare bedömande har såsom de sakkunniga framhållit sin grund dels objektivt sett däri, att vederbörande verkligen varit befogad att öva visst våld, varför gärningen endast till den del den åstadkommit en effekt som överskjuter nämnda kvantum innebär en rättskränkning, dels subjektivt sett däri, att den situation i vilken gärningen före­ tagits i sig innefattar en synnerligen stark frestelse till den rättsstridiga gär­ ningens företagande. Ytterligare tillkommer den omständigheten att gär­ ningen tillika är riktad just mot den person som genom sitt angrepp fram­ kallat den föreliggande situationen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 45

Då den som gör sig skyldig till en excesshandling således synnerligen ofta frias från straff eller erhåller ett nedsatt straff, kunde man ifrågasätta om det icke vore lämpligt att företaga en utvidgning av nödvärnsrättens innehåll, exempelvis så att nödvärnshandlingen förklarades rätts­ enlig så snart nödvärnsutövaren icke gjort avsevärt större våld än nöden kräv­ de. Härigenom skulle det område inom vilket nödvärnsexcess kan uppkomma i motsvarande mån inskränkas. Genom en sådan utvidgning, vilken föreslagits i en vid 1934 års riksdag väckt motion, vunne man att nödvärnsutövarens straffrihet icke skulle bliva beroende av domstolens prövning av de alltid svårbedömda subjektiva omständigheterna, utan straffrihet skulle inträda redan på grund av att handlingen objektivt sett vore rättsenlig. Någon änd­ ring i praktiken av det straffbara området skulle genom en sådan lagändring knappast komma till stånd, enär nödvärnsutövaren, såsom första lagutskot­ tet i sitt utlåtande över motionen anfört, redan nu torde böra på subjek­ tiva grunder frias från straff i så gott som alla fall då det icke är uppenbart att han använt avsevärt större våld än nöden krävde. Lagutskottet avstyrkte emellertid detta ändringsförslag av principiella skäl och jämväl de sakkun­ niga ha avvisat den sålunda ifrågasatta utvidgningen av nödvärnsrättens in­ nehåll. Även om vissa praktiska synpunkter kunna åberopas till stöd för en utvidgning av nödvärnsrättens innehåll, torde dock, med hänsyn till den av­ visande hållning som intagits av de instanser som hittills behandlat frågan, med densammas upptagande till förnyat skärskådande böra anstå till dess en mer omfattande reformering av nödvärnsrätten kommer till stånd. Såsom i annat sammanhang omnämnts förekommer i strafflagen ofta en bestämmelse av innehåll att, om en — vanligen uppsåtlig — brottslig gär­ ning medför en särskild i lagen angiven sekundär effekt, ett förhöjt straff skall inträda oberoende av om den sekundära effekten uppstått av oaktsamhet eller av våda, s. k. objektiva överskott. Då vissa av dessa straffbestämmelser, särskilt de i 14 kap. 4 och 5 §§ omförmälda — vilka stadga förhöjt straff då döden inträder som sekundär följd av en misshandel — kunna föranleda att häktning företages i större utsträckning än som är motiverat samt att ett straff som icke står i proportion till gärningens be­ skaffenhet kan komma att inträda bland annat för en nödvärnsutövare som gjort sig skyldig till uppsåtlig nödvärnsexcess, har vid kritiken av gäl­ lande nödvärnsregler yrkats antingen att straffminimum i nämnda lagrum skulle nedsättas eller att lagrummens tillämplighet skulle begränsas till så­ dana fall då vållande till den sekundära effekten, döden, läge gärnings­ mannen till last. De sakkunniga ha emellertid, liksom 1934 års riksdag i an­ ledning av förut berörda motion, avvisat denna lösning. I stället har föresla­ gits en reformering av bestraffningsreglerna vid sådana objektiva överskott där den sekundära följden utgöres av viss kroppsskada eller död. I betän­ kandet har sålunda hemställts att i 5 kap. 12 § strafflagen skulle i ett nytt andra stycke intagas ett stadgande av innehåll att, då lagen utsätter förhöjt straff för det fall att någon av brottslig gärning får viss kroppsskada eller

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

död, sådant straff ej må ådömas, där utgången timat mera av våda än av vållande, såframt ej gärningsmannen efter vunnen insikt om faran underlå­ tit att göra vad i hans förmåga stått för att avvärja nämnda verkan. Be­ stämmelsen skulle dock ej äga tillämpning i de fall varom stadgas i 14 kap. 7, 8 och 14 §§. Nämnda paragrafer innehålla speciella regler för fall då flera personer deltagit i en misshandel som lett till döden eller till viss svå­ rare kroppsskada. De sakkunnigas nu nämnda förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga avgivna yttranden. I likhet med de sakkunniga finner jag att i detta sammanhang en reforme­ ring av de erkänt otillfredsställande straffbestämmelserna om objektiva överskott bör komma till stånd, varemot fristående ändringar av straffbe­ stämmelserna i 14 kap. 4 och 5 §§ icke böra ifrågakomma. Även det sätt på vilket lagändringen genom det föreslagna stadgandet i 5 kap. 12 § straff­ lagen begränsats synes under förhandenvarande omständigheter välbetänkt. Mot den lagändring som de sakkunniga, såsom en nödvändig konsekvens av den uppställda regeln, föreslagit i 19 kap. 11 § andra stycket måste på en punkt erinran göras. Enligt den formulering av sistnämnda lagrum som de sakkunniga föreslagit skulle bestämmelsen om förhöjt straff, då allmänt farlig översvämning åstadkommes genom handling varom i första stycket av samma paragraf sägs, bortfalla. Då en sådan ändring uppenbarligen icke varit av de sakkunniga åsyftad, bör den föreslagna lagtexten med hänsyn här­ till jämkas. Därest strafflagens bestämmelser om förhöjt straff då någon av misshan­ del erhållit viss kroppsskada eller död ej längre skola tillämpas när effek­ ten inträffat av våda, synes det — såsom de sakkunniga funnit — vara påkallat att i gengäld företaga en höjning av maximistraffet för sådan uppsåtlig misshandel varom förmäles i 14 kap. 13 § straff­ lagen. Då döden eller svår kroppsskada inträffat som en vådaföljd av miss­ handel, skulle nämligen med hänsyn till den nya bestämmelsen om objek­ tiva överskott framdeles straffet kunna komma att utmätas enligt straff­ skalan i 13 §. Därtill kommer att, såsom de sakkunniga funnit, denna straff­ skala redan under nuvarande förhållanden ofta befunnits otillräcklig för beaktande av alla de försvarande omständigheter som även vid misshandel enligt berörda lagrum kunna föreligga. Emellertid synes det knappast be­ fogat att, i enlighet med de sakkunnigas förslag, låta höjningen av maximum från sex månader till ett år inträda allenast vid försvårande omständigheter, utan synes det lämpligt att maximum även för normala fall bestämmes till fängelse i ett år. Överståthållarämbetet har i sitt yttrande framhållit, att örn misshandel en­ ligt 12 eller 13 § i 14 kap. strafflagen ägt rum å sådan plats och under så­ dana omständigheter i övrigt att brottet endast får åtalas efter angivelse av målsägande samt misshandeln av våda föranlett den misshandlades död, det kan tänkas att behörig målsägande skulle komma att saknas och att sålunda straffrihet skulle komma att inträda för gärningsmannen just på den grund att döden följt av misshandeln. Till förekommande av en sådan konsekvens

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 47

av ändringen av straffbarheten vid objektiva överskott har ämbetet hemställt örn den ändring av åtalsreglerna i 14 kap. strafflagen att i fall av angiven art allmän åklagare äger utföra åtal i saken. Med hänsyn till vad äm­ betet sålunda yrkat böra åtalsreglerna i 45 § av nyssnämnda kapitel under­ kastas ändring i berörda avseende.» Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ett i enlighet med det anförda utarbetat förslag till lag om ändring i vissa delar av 5, H och 19 kap. strafflagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet. Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet: Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av 5, 11 och 19 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 9, 10 och 12 §§, 14 kap. 13 och 45 §§ samt 19 kap. 11 § strafflagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

5 KAP.

9 §•

Finnes någon i fall som i 7 eller 8 § sagt är hava gjort större våld än nöden krävde, pröve domstolen efter omständigheterna, örn och i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort. Kunde han vid gärningen svårligen sig besinna, må han ej till straff dömas.

10 §.

Nu har någon i annat fall än i 7 eller 8 § sägs brukat våld till avvärjande av ett påbörjat eller omedelbart förestående orättmätigt angrepp å person eller egendom, eller övat våld emot den som medelst inbrott eller eljest olov­ ligen inträngt i annans rum, hus, gård eller fartyg, eller emot den som väg­ rat att från annans hemvist efter tillsägelse sig begiva; var det våld ej större än nöden krävde, och stod det ej heller i uppenbart missförhållande till den skada som av angreppet var att befara, skall han från straff frias. Lag samma vare, där någon som av annan överfallits med grov ärekränk­ ning brukat våld till sådant angrepps avvärjande. Har någon gjort svårare våld än nu är sagt, vare lag som i 9 § stadgas.

12 §.

För händelse------------straff dömas. Förhöjt straff, som lagen utsätter för det fall att någon av brottslig gär­ ning får viss kroppsskada eller död, må ej heller ådömas, där sådan utgång timat mera av våda än av vållande, såframt ej gärningsmannen efter vunnen insikt om faran underlåtit att göra vad i hans förmåga stått för att avvärja denna verkan. Vad nu är sagt skall dock ej äga tillämpning i de fall var­ om i 14 kap. 7, 8 och 14 §§ stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 49

14 KAP.

13 §. För uppsåtlig misshandel, varå ringare eller ingen skada följt, vare straf­ fet böter eller fängelse i högst ett år.

45 §. Misshandel som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka, styveller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver, eller det blivit förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan ort som i 11 kap. 9 eller 15 § omförmäles. Utan hinder av vad nu är sagt må, där misshandel varom i 12 eller 13 § förmäles medfört döden, brottet åtalas av allmän åkla­ gare. Vållande, varom------------än målsägande. Därest brott----------- till åtal. Har brott------------ åtal angives.

19 KAP.

11 §•

Var som------------ tio dagsböter. Fick annan svår kroppsskada eller död, dömes gärningsmannen, i förra fallet till straffarbete från och med sex till och med tio år eller på livstid, och i senare fallet till straffarbete på livstid. Åstadkoms allmänt farlig över­ svämning, varde gärningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 187. 4

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

Utdrag uv protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 november 1936.

Närvarande: Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena S andler , statsråden P ehrsson , W estman , W igforss , M öller , L evinson , S köld , N ilsson , Q uensel , F orslund .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler fråga an­ gående ändringar i strafflagen beträffande straffsatserna för särskilda brott m. m. Föredraganden anför: »Såsom ett led i den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 decem­ ber 1932 igångsatta utredningen angående partiella reformer på strafflag­ stiftningens område uppdrog chefen för justitiedepartementet den 15 juni 1935 åt professorn Ragnar Bergendal och hovrättsassessorn Gunnar Lind­ skog att utarbeta förslag till ändringar i strafflagens speciella del i syfte att bringa strafflatituderna för olika brott i bättre överensstämmelse med brot­ tens svårhetsgrad enligt nu rådande uppfattning. Den 6 december 1935 an­ modades överläkaren docenten Torsten Sondén — med vilken Bergendal och Lindskog tidigare under utredningen samrått — att deltaga i densam­ ma såvitt anginge 18 kap. strafflagen. Såsom resultat av utredningen avgåvo de sakkunniga den 31 december 1935 en promemoria angående änd­ ringar i strafflagen beträffande straffsatserna för särskilda brott m. m. (sta­ tens off. utredn. 1935: 68). över promemorian ha yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, medicinalstyrelsen, såvitt angår 18 kap. strafflagen och lagen om behörighet att utöva läkarkonsten, fångvårdsstyrelsen, Över­ ståthållarämbetet, tredje polisintendenten i Stockholm, en stadsfiskal i Stock­ holm, polismästarna i Uppsala, Eskilstuna, Norrköping, Karlskrona, Malmö, Lund, Hälsingborg, Göteborg, Borås, örebro och Gävle, förste polisintenden­ ten i Göteborg, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, styrelserna för för­ eningarna Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiska­ ler och Sveriges stadsfiskaler ävensom av fyra häradshövdingar och aderton rådhusrätter. Tillfälle till yttrande hade beretts samtliga domhavande och rådhusrätter samt, utöver förut angivna föreningsstyrelser, styrelserna för för­ eningen Sveriges häradshövdingar och svenska kriminalistföreningen. Sedan

Kungl. Majlis proposition nr 187. 51

frågan med ledning av de avgivna yttrandena varit föremål för ytterligare överväganden, anhåller jag att få upptaga densamma till behandling.

Lagförslagens räckvidd.

1 promemorian lia de sakkunniga till en början fastslagit, att de vid full görande av sitt uppdrag att bringa strafflatituderna för olika brott i bättre överensstämmelse med brottens svårhetsgrad enligt nu rådande uppfattning bade att utgå från den uppfattning, som finge anses komma till uttryck i strafflagens nuvarande lydelse såväl beträffande det straff som i genom­ snitt borde svara mot den ena eller andra svårhetsgraden hos en brottslig gärning som beträffande det principiella tillämpningsområdet för de sär­ skilda straffarterna i förhållande till varandra. Vidare har framhållits att med hänsyn till den förestående allmänna strafflagsrevisionen de föreslagna ändringarna i straffskalorna måste betraktas såsom i viss mån provisoriska. Redan av hänsyn härtill lia de sakkunniga ansett att ändringarnas antal ej borde bliva alltför stort. Den erforderliga begränsningen har vunnits där­ igenom att i regel endast sådana straffbestämmelser upptagits till gransk­ ning, beträffande vilka tillämpningsfrekvensen varit så pass stor att ett prak­ tiskt behov av lagändring gjort sig gällande. Av dessa skäl ha i förslaget lämnats orubbade vissa stadganden i bl. a. 8, 9 och 15 kap. strafflagen, oaktat de, enligt de sakkunniga, upptaga straffsatser som för nutida upp­ fattning väl kunna synas alltför stränga. Ytterligare har den begränsning­ en iakttagits, att då ett stadgande om visst brott synts upptaga lämpliga högsta och lägsta straff, detsamma i regel lämnats orubbat, även om straff­ skalans närmare utbyggnad, t. ex. i fråga örn vilken straffart som nämnes först, ansetts kunna lämna rum för erinran. De sakkunniga ha vidare ansett sig böra lämna å sido vissa lagrum, som i annat sammanhang äro föremål för utredning, nämligen 14 kap. 26—28 §§ (fosterfördrivning), 18 kap. 13 § 2 mom. (den s. k. preventivlagen) samt 22 kap. 19 § (bittegodsdeliktet). Med hänsyn till det tillägg, som föreslagits till 5 kap. 12 § i ett år 1934 avgivet betänkande med förslag till revision av gällande bestämmelser örn nödvärnsrätt m. m., ha de sakkunniga ansett sig kunna avstå från att föreslå vissa nedsättningar av straffminima vid s. k. objektiva överskott, vilka eljest torde varit erforderliga. Slutligen ha de sakkunniga framhållit att det, i fråga örn de brott som sålunda varit föremål för de sakkunnigas närmare överväganden, visat sig, att en för nutida förhållanden tillfredsställande reglering icke kunde uppnås blott genom en förändring av straffsatserna utan att det vore nödvändigt att vidtaga icke obetydliga ändringar av gränserna mellan det straffbelagda och det straffria området och att i samband därmed inom det förra området ge­ nomföra en ny uppdelning av de brottsliga gärningarna på särskilda straff­ bestämmelser. Dessa svårigheter bade i synnerhet gjort sig gällande i fråga örn förmögenhetsbrotten (20—24 kap.) och otuktsförbrytelserna (18 kap. 1—10 §§). Vad angår de förra hade de sakkunniga därför nödgats in­

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

skränka sig till att föreslå ett fåtal ändringar i straffbestämmelserna, vilka synts vara särskilt trängande och möjliga att genomföra utan avbidan å den mera genomgripande omarbetning av ifrågavarande kapitel, som vore före­ stående. Beträffande otuktsförbrytelsernas jämförelsevis mera begränsade område hade däremot en omarbetning även av brottsbegreppen, låt vara i viss mån av provisorisk karaktär, synts kunna i detta sammanhang åstad­ kommas och de sakkunnigas förslag innefattade en sådan. Den innebure så­ väl upphävande, helt eller delvis, av vissa av de nuvarande straffbestäm­ melserna som straffbeläggande av vissa förut strafflösa gärningar. Jämväl i 15 kap. hade föreslagits någon utvidgning av det straffbara området. I fråga örn straffskalorna innebär förslaget dels nedsättningar, särskilt av minima, eller införande av nedsatt straff för fall av mildrande omständig­ heter, dels ock skärpningar, bl. a. vid vållande till annans död, vid be­ drägeri samt vid vissa fall av förskingring och trolöshet mot huvudman. De sakkunnigas utredning utmynnar i första hand i ett förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen. De föreslagna ändringarna avse föl­ jande lagrum: 12 kap. 1, 2, 4 och 21 §§ (förfalskning av vissa allmänna och enskilda handlingar), 13 kap. 1 § (mened), 14 kap. 9, 36 och 37 §§ (vållande till annans död, misshandel å maka m. m.), 15 kap. 12—15 §§ (våldtäkt m. m.), 17 kap. 1—-3 §§ (upphävande av straffbestämmelserna för hor), 18 kap. 1—10 §§ (vissa otuktsbrott: blodskam, otukt med missbruk av auktori­ tet, otukt med minderårig, otukt med sinnessjuk eller sinnesslö kvinna, ho­ mosexuell otukt och otukt med djur), 20 kap. 4 och 7 §§ samt 9 § 2 mom. (kvalificerad stöld; återfall), 22 kap. 1, 11 och 14 §§ (bedrägeri; förskingring; trolöshet mot huvudman), 23 kap. 1 och 3 §§ (bedrägeri och vårdslöshet mot borgenärer) samt 25 kap. 12 och 20 §§ (ämbetsmans förskingring; avsättning såsom påföljd). Därjämte framlägga de sakkunniga dels såsom en konse­ kvens av ändringen i 17 kap. ett förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken dels ock ett förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 (nr 362) om behörighet att ut­ öva läkarkonsten. Beträffande den närmare motiveringen för lagförslagen får jag hänvisa till de sakkunnigas promemoria.

Frågan huruvida med den förevarande reformen bör anstå i avbidan på den allmänna straff lagsrevisionen upp­ tages till behandling i några yttranden. Polismästaren i Örebro är tveksam örn nödvändigheten att skapa en pro­ visorisk lagstiftning, som måhända efter något år ånyo kan komma att bli­ va föremål för ändringar, men finner å andra sidan att det dock måste med­ givas att åtskilliga företeelser inom gällande strafflagstiftning äro av den be­ skaffenhet att ett skyndsamt ingripande är av nöden. I yttranden av fång­ vårdsstyrelsen, Stockholms rådhusrätt samt rådhusrätten och polismästaren i Eskilstuna förordas mera positivt att en reform bör genomföras utan av­ bidan på den allmänna strafflagsrevisionen. Fångvårdsstyrelsen yttrar så­

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 53

lunda att, ehuru provisoriska ändringar i strafflagen principiellt äro mindre tilltalande, de av de sakkunniga påvisade bristerna dock äro så stora att de mer än väl motivera en partiell reform. Polismästaren och rådhusrätten i Eskilstuna anföra: Ehuru vi hysa den uppfattningen, att dylika provisoriska ändringar icke utan tungt vägande skäl böra genomföras, hava vi intet att erinra mot att straffsatserna redan nu bringas i närmare överensstämmelse med nu rå­ dande rättsuppfattning och förhållanden. De påtalade bristerna i fråga örn straffsatsernas avvägning äro enligt vårt förmenande så påtagliga och bety­ dande, att de mer än väi uppväga betänkligheterna av en provisorisk reform på detta område. Då därjämte en dylik reform under alla förhållanden tor­ de bliva bestående under åtminstone ett flertal år framåt, torde skälen mot en reform redan nu och utan samband med den tilltänkta strafflagsreformen icke kunna tillmätas alltför stor vikt.

I några yttranden upptages frågan örn den omfattning i vilken en ändring av strafflatituderna bör komma till stånd. J ustitiekansler sämb etet anför härom: Förslaget berör icke något större antal straffstadganden. Säkerligen kun­ na efter nutida åskådning mindre väl avvägda straffsatser påvisas i åtskil­ liga fall som icke omfattas av förslaget. I avbidan på en allmän strafflagsrevision är dock en viss återhållsamhet tillrådlig, och mot de grunder, efter vilka förslaget begränsats, synes intet vara att erinra.

Sveriges advokatsamfund yttrar: Det av de sakkunniga utarbetade förslaget innebär huvudsakligen endast, att inom gällande strafflags ram vissa som provisoriska betecknade jämk­ ningar göras beträffande strafflatituderna för vissa brott. Ehuru det enligt styrelsens förmenande varit önskvärt att en mer djupgående överarbetning av de i strafflagens speciella del upptagna straffsatserna kunnat ske, måste styrelsen dock finna de skäl för begränsningen, som av de sakkunniga an­ förts, beaktansvärda.

Frågan örn lämpligheten av en nedsättning utav straff­ minima med hänsyn till domstolarnas benägenhet att vid straffmät­ ningen hålla sig vid eller i närheten av minimigränsen upptages av föreningen Sveriges landsfogdar i dess yttrande. Föreningen anför därom bl. a.: Föreningen vill till en början göra det uttalandet, att landsfogdarna i sin verksamhet som allmänna åklagare vunnit den erfarenheten, att många dom­ stolar vid sin straffmätning i regel hålla sig vid eller i närheten av minimi­ gränsen i den för respektive brott stadgade normala straffskalan. Med hän­ syn till denna mildhetstendens med avseende å straffmätningen anser för­ eningen det nödvändigt att framgå med största försiktighet, då det gäller nedsättning av minimigränsen i den normala straffskalan för de olika brot­ ten. För tillgodoseende av mildhetskravet i vissa fall är det därför enligt föreningens mening bättre att bibehålla nuvarande minimigräns i den nor­ mala skalan, men tillfoga en särskild straffskala med lägre minimum fbi­ fall av synnerligen förmildrande omständigheter. Det synes föreningen, som örn de sakkunniga även i viss omfattning delat denna uppfattning. Å andra sidan vill föreningen gärna vitsorda, att det finnes några strafflagrum, vilka innehålla straffminima, vilka även i fråga örn den normala straffskalan äro alltför höga. Som typiska exempel härå må anföras 15 kap. 12 § och 25 kap.

54 Kungl. Majlis proposition nr 187.

12 §. Det måste därför även ur åklagaresynpunkt hälsas med tillfredsstäl­ lelse, att vissa abnormt höga minimigränser nedsättas. Och anser förenin­ gen att de sakkunniga härutinnan utvalt de lagrum, som även enligt åkla­ gareerfarenhet äro just de, som närmast böra komma i fråga. Beträffande de avhörda myndigheternas och sammanslutningarnas a 1 tmanna inställning till förslaget tillstyrkes eller lämnas det­ samma utan erinran av polismästarna i Hälsingborg, Borås och Gävle, för­ eningen Sveriges stadsdomare, en häradshövding (Linköpings domsaga) och sju rådhusrätter (Malmö, Laholm, Uddevalla, Vänersborg, Borås, Skellefteå och Luleå). I övriga yttranden framställas anmärkningar allenast mot enstaka punk­ ter i förslaget. Redogörelse härför kommer att lämnas vid behandlingen av förslagets särskilda bestämmelser.

Departements­ Under det senaste årtiondet lia, jämsides med arbetet på förberedandet av chefen. en allmän strafflagsreform, företagits vissa partiella nydaningar på det straff­ rättsliga området. Lagstiftningsåtgärder lia sålunda kommit till stånd bland annat angående preskription i brottmål (1926), angående förvaring av för­ minskat tillräkneliga förbrytare och internering av återfallsförbrytare (1927), angående dagsbotssystem (1931), angående sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet (1934), angående utpressning (samma år), angående ungdomsfängelse (1935) samt angående avskaffande av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen och vissa andra straff­ påföljder (1936). Beträffande åtskilliga andra partiella strafflagsreformer föreligga utarbetade förslag eller pågå utredningar. Såsom skäl för det vid sidan av arbetet på den allmänna strafflagsrevisionen bedrivna partiella re­ formarbetet har framför allt åberopats, att den gällande straffrätten i vissa punkter vore så otillfredsställande att en förändring därav icke borde upp­ skjutas längre än nödigt. Detta skäl synes i hög grad tala för genomföran­ det av en partiell reform som har till syfte att bringa strafflatituderna för olika brott i bättre överensstämmelse med brottens svårhetsgrad enligt nu rådande uppfattning. Med tiden förändras den allmänna rättsuppfattningen då det gäller frågan örn vilken grad av samhällsfarlighet, som en viss i straff­ lagen upptagen handling kan anses ådagalägga, ävensom frågan huruvida en handling är av sådan natur att samhället bör emot densamma reagera med straff. Det är redan på grund härav i och för sig uppenbart att en så gam­ mal strafflag som vår måste innehålla icke så få straffbestämmelser som äro stridande mot nu rådande uppfattning. Ehuru en snar reform i angivet av­ seende sålunda är av behovet påkallad, kan man naturligen mot denna, liksom mot varje annan partiell och därmed också provisorisk reform som föregri­ per den allmänna strafflagsrevisionen, rikta vissa principiella invändningar. Då emellertid dessa invändningar endast i mindre grad göra sig gällande beträffande en reform, som i huvudsak tar sikte på en ändring allenast av straffsatserna, synes en förestående allmän strafflagsrevision icke böra ut­ göra hinder för den förevarande partiella reformens genomförande. I de

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 55

avgivna yttrandena har icke heller påyrkats något uppskov nied frågans lösning. Beträffande den omfattning, i vilken en ändring av strafflatituderna bör komma till stånd, synas de sakkunniga ha på ett lämpligt sätt begränsat sitt uppdrag. De lagrum, som varit föremål för de sakkunnigas närmare överväganden härutinnan, böra alltså enligt min mening undergå änd­ ringar. Det framlagda förslaget omfattar emellertid på vissa punkter mer än en förändring av straffsatserna i de särskilda lagrummen. Särskilt beträf­ fande otuktsförbrytelserna har sålunda föreslagits en tämligen vittgående omarbetning av brottsbegreppen jämte en ändring av gränserna mellan det straffbelagda och det straffria området. De sakkunniga ha motiverat denna utvidgning av uppgiften därmed, att en för nutida förhållanden tillfredsstäl­ lande reglering av detta brottsområde icke kunde uppnås blott genom en för­ ändring av straffsatserna. Den ståndpunkt de sakkunniga sålunda intagit synes befogad, även örn jag på en punkt, varpå jag senare kommer att ingå, icke kunnat ansluta mig till förslaget. Såsom de sakkunniga antytt synes en omarbetning av brottsbegreppen för ifrågavarande slag av brott kunna äga rum utan att rubbningar därigenom föranledas inom andra brottsområden.

De särskilda bestämmelserna i förslagen.

12 kap. strafflagen.

1, 2 och A §§. Enligt 12 kap. 1 § utgör straffet för förfalskning av sådana allmänna handlingar som pläga betecknas arkivhandlingar straffarbete från och med 2 till och med 8 år. De sakkunniga föreslå ett tillägg till paragrafen av inne­ håll, att om omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straff­ arbetet må nedsättas till 6 månader. 2 § innehåller straffbestämmelse mot förfalskning av vissa utav de all­ männa handlingar som bruka kallas expeditionshandlingar. Straffet utgöres av straffarbete från och med 6 månader till och med 4 år. De sakkunniga föreslå att straffet vid synnerligen mildrande omständigheter må kunna ned­ sättas till straffarbete i 2 månader. I 4 § givas straffbestämmelser mot förfalskning av enskilda handlingar av dispositiv natur ('enskild handling, som till bevis örn rättighet eller be­ frielse från förbindelse tjänar’). Straffet är straffarbete från och med 6 må­ nader till och med 4 år, varjämte vid synnerligen mildrande omständigheter tiden för straffarbetet må nedsättas till 2 månader eller ock till fängelse dö­ mas. De sakkunniga föreslå att skalan för de normala fallen skall utgöra straffarbete i högst 4 år; minimum skulle alltså sänkas från 6 till 2 månaders

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

straffarbete. Vid synnerligen mildrande omständigheter föreslås att straffet skall utgöras av fängelse i högst 6 månader. De sakkunniga ha även föreslagit ändring i 21 §, som innehåller bestäm­ melser om ådömande av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen. Då denna pa­ ragraf enligt lagen den 5 juni 1936 (nr 244) om ändring i vissa delar av strafflagen skall upphöra att gälla från och med den 1 januari 1937, har emellertid frågan om ändring i paragrafen förfallit.

De föreslagna straffnedsättningarna tillstyrkas eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden. Polismästaren i Malmö anför sålunda beträffande straf­ fet för förfalskning av allmänna handlingar i 1 och 2 §§: Då gränserna mellan offentlig och enskild affärsverksamhet i våra dagar blivit allt mer flytande, till en del beroende på den växande utvidgningen av de offentliga organens verksamhet, har följden blivit, att en handlings egen­ skap att vara offentlig i ett stort antal fall icke framträder med önskvärd tyd­ lighet, varför straffen för förfalskning icke sällan komma att verka allt för stränga. De sakkunnigas förslag till straffnedsältningsmöjlighet vid förmild­ rande omständigheter måste därför anses passa för nutida samhällsförhål­ landen. Tredje polisintendenten i Stockholm anför beträffande straffnedsättningar­ na i 4 §, att erfarenheten visat, att domstolarna — tydligen för att öppna ut­ väg för tillämpande av lagen om villkorlig straffdom — på senare tid i allt större utsträckning ansett förmildrande omständigheter föreligga och där­ igenom de facto sänkt normalstraffet under sexmånadersgränsen. Polismästaren i Örebro, som ansluter sig till de föreslagna straffnedsätt­ ningarna, anser att en sänkning av straffminimum även i 5 § bör tagas under övervägande. I tre yttranden, avgivna av Överståthållarämbetet, en stadsfiskal i Stock­ holm och rådhusrätten i Trosa, avstyrkas de föreslagna straffnedsättningarna. Överståthållarämbetet anför: Även om åtskilliga skäl tala för dessa straffnedsättningar, synes dock med dem vara förbunden den allvarliga faran, att ifrågavarande slag av förfalsk­ ningsbrott i rättsskipningen kunna komma att regelmässigt bestraffas vida lindrigare än nu. Med hänsyn till det stora intresse, som samhället måste ha däri, att handlingar, vilka i olika avseenden skola tjäna till bevismedel, äro i åtnjutande av ett kraftigt straffskydd, anser ämbetet försiktigheten bjuda att icke föreskriva generella straffnedsättningar i den utsträckning förslaget upptager. Det behov av nedsättning av straffet i 1 och 2 §§, som någon en­ staka gång måhända föreligger, torde kunna tillgodoses på annat sätt än som föreslås, till exempel genom en i lagen intagen föreskrift, att viss straffnedsättning må äga rum, där förfalskningsåtgärden berört endast någon mindre väsentlig del av en handling, eller genom annan föreskrift, som tvingar rätts­ skipningen till stark begränsning av straffnedsättningens användande. Stadsfiskalen i Stockholm har yttrat, att en förfalskning knappast kunde betecknas som en överilad handling, då den alltid krävde åtminstone någon teknisk förberedelse. I de fall då fråga vore om offentliga handlingar och då således förfalskningen innebure ett angrepp på statens auktoritet, syntes

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 57

det särskilt betänkligt att gå in för en sänkning av straffet. De offentliga handlingarna vore onekligen och komnie vid en utvidgning av statens verk­ samhet att än mer bliva hörnstenar i rättslivet.

Till stöd för de föreslagna straffnedsättningarna vid förfalskning av all - Departementsmänna handlingar enligt 1 och 2 §§ lia de sakkunniga anfört, att beträffande den statliga affärsverksamheten samt åtskilliga grenar av den kommunala förvaltningen gällde, att det offentligträttsliga momentet i manga fall vore föga framträdande. En förfalskningsåtgärd, som hänförde sig till ett sådant fall, vore till sin innebörd nära jämförlig med förfalskning av åtskilliga en­ skilda handlingar. Även bortsett härifrån kunde det tänkas förekomma och hade förekommit, att förfalskningsåtgärden berörde endast någon mindre väsentlig del av en handling och måhända samtidigt till sitt syfte ej vore sär­ deles förgriplig. Vad de sakkunniga sålunda åberopat synes mig riktigt. Mot de föreslagna straffnedsättningarna har huvudsakligen invänts att härmed vore förbunden den allvarliga faran att förfalskningsbrotten i rättsskipnin­ gen kunde komma att regelmässigt bestraffas vida lindrigare än nu. Denna invändning kan måhända icke frånkännas allt berättigande. Då emellertid strafflindringen skulle begränsas till sådana fall som kunna betecknas så­ som synnerligen mildrande, torde den i angivna avseende uttalade farhågan icke böra tillmätas den betydelse att möjligheten till strafflindring avvisas för de fall, där en sådan verkligen är befogad. Naturligen kunde det tänkas att man, såsom Överståthållarämbetet i sitt yttrande föreslagit, sökte undgå den befarade konsekvensen genom att i lagtexten närmare angiva, under vilka förutsättningar en straffnedsättning skulle kunna få äga rum. Då emellertid med en sådan begränsning, vilken för övrigt knappast skulle stå i överens­ stämmelse med de nuvarande strafflagsbestämmelsernas tekniska utform­ ning, möjlighet till strafflindring icke lärer kunna vinnas i alla de fall, där en sådan är påkallad, synes den sålunda förordade lösningen icke böra ifrågakomma. Beträffande den föreslagna nedsättningen av normalskalans minimum i 4 § lia de sakkunniga framhållit, att även i fall där denna skala bleve tillämp­ lig, brottsligheten kunde framstå såsom ganska lindrig, t. ex. om en växel eller annan värdehandling avsåge endast ett mindre belopp eller om för­ falskningsåtgärden varit klumpigt utförd och faran för vilseledande följakt­ ligen ej varit stor. Den ifrågavarande straffbestämmelsen hade därför ej sällan berett domstolarna svårighet att undvika ett alltför strängt straff. Mot den föreslagna nedsättningen har huvudsakligen riktats samma invänd­ ning som mot de sakkunnigas förslag örn strafflindringar i 1 och 2 §§, näm­ ligen att straffet även vid normala brott av ifrågavarande slag skulle kom­ ma att sättas alltför lågt. Såsom jag till bemötande av invändningen mot de föreslagna straffnedsättningarna i 1 och 2 §§ anfört bör emellertid den­ na omständighet icke utgöra hinder för genomförandet av ifrågavarande, enligt min mening befogade strafflindring. Vad slutligen angår den före­ slagna ändringen att straffskalan vid synnerligen förmildrande omständig-

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

heter skall utgöras av fängelse i högst 6 månader, synes någon befogad in­ vändning häremot icke kunna framställas. I ett yttrande har föreslagits att en nedsättning av straffminimum borde företagas även i 5 §, så att för däri avsedd förfalskning även bötesstraff skulle kunna ådömas. Det torde visserligen icke vara uteslutet att sådana fall av förfalskning kunna tänkas, mot vilka ett bötesstraff utgör en fullt tillräcklig reaktion. I våra grannländer ingår ju ock bötesstraff i skalan för förfalsk­ ningsbrott. Emellertid synes försiktigheten bjuda att man vid förevarande partiella reform icke bryter mot den nu gällande principen att ett förfalsk­ ningsbrott alltid skall vara belagt med frihetsstraff. I de sällsynta fall, där undergåendet av ett sådant straff synes alltför hårt, torde man såsom regel kunna använda sig av villkorlig dom.

13 kap. strafflagen.

1 §■

Straffet för mened utgör enligt förevarande paragraf straffarbete från och med 2 till och med 6 år. De sakkunniga föreslå dels en sänkning av mini­ mum till ett år, dels ock att straffet vid synnerligen mildrande omständig­ heter skall kunna nedsättas till straffarbete i 6 månader.

De sålunda föreslagna ändringarna tillstyrkas eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden. Tredje polisintendenten i Stockholm samt polismästaren i Malmö framhålla sålunda, att sänkningen av minimum möjliggör för åkla­ garmyndigheterna att utan tillgripande av häktning bringa tveksamma fall under domstolarnas prövning. Polismästaren i Örebro förklarar, att det är uppenbart att nu gällande straff för mened är för strängt samt att följden härav blivit den, att en åklagare icke anser sig kunna åtala i andra fall än dem som äro uppenbara. I yttrandet förordas vidare att, såsom av professor Thyrén i hans förberedande utkast till strafflag föreslagits, straffskalan skall omfatta även fängelse. Rådhusrätten i Arboga, som jämväl förordar de fö­ reslagna straffnedsättningarna, hemställer att obetänksamhet uttryckligen jämställes med synnerligen mildrande omständigheter. De föreslagna straffnedsättningarna avstyrkas i de yttranden som avgivits av Överståthållarämbetet, en stadsfiskal i Stockholm och föreningen Sveriges landsfiskaler. Överståthållarämbetet uttalar i likhet med stadsfiskalen i Stock­ holm farhåga för att en straffnedsättning skulle verka undergrävande på känslan av ansvar för sanningsenligheten av de uppgifter, som lämnas efter avlagd ed, samt förklarar att en uppmjukning av uppfattningen av edens helgd kunde förväntas uppstå. Ämbetet framhåller vidare gentemot ett ut­ talande i de sakkunnigas motivering, att det är synnerligen betydelsefullt att den föreställningen icke vinner insteg, att mened i mål som röra exempelvis olovlig befattning med brännvin är mindre brottslig än mened i mål som äro av väsentligare betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7. 59

Föreningen Sveriges landsfiskaler anför: Så länge vårt rättssystem fäster avgörande betydelse vid vittnesutsagorna såsom bevismedel är det av stor vikt att största möjliga garantier skapas för att vittnena verkligen lämna riktiga uppgifter. Erfarenheten ger tyvärr be­ lägg för den uppfattningen, att allmänhetens känsla för vittnesedens betydel­ se ej längre är densamma som förr. En missriktad solidaritetskänsla för någon av parterna väger stundom tyngre hos vittnet än dess plikt att omtala sina iakttagelser. Mot denna tendens till vittnesmålens minskade trovärdig­ het lärer intet annat medel finnas än ett avskräckande straffhot. Det synes därför föga välbetänkt att nu sänka straffsatsen för menedsbrottet. En så­ dan åtgärd kan dessutom lätt uppfattas som en eftergift från samhällets sida i kravet på ovillkorlig sanningsplikt.

De sakkunniga lia uttalat att det i vårt land torde vara en allmänt omfat- Departement tad mening att det nuvarande minimistraffet för mened, 2 års .straffarbete, chetenvore alltför högt i förhållande till brottets normala svårhetsgrad och att domstolarna på grund därav i viss utsträckning föranletts att frikänna för mened tilltalade personer. Riktigheten av denna uppfattning bekräftas av den utredning som de sakkunniga förebragt rörande domstolspraxis beträf­ fande ifrågavarande brott. Att berörda minimum enligt nutida rättsuppfatt­ ning är alltför högt synes även bestyrkas av den ställning, som i de avgivna yttrandena intagits till förevarande förslag, ävensom av det utav de sakkun­ niga åberopade förhållandet, att om minimistraffet sänktes på sätt som före­ slagits, detsamma ändock komme att ligga högre än i närmast jämförliga straffbestämmelser i åtskilliga andra närbesläktade länder. För en sänk­ ning kan, såsom skett i några yttranden, även åberopas den omständig­ heten att häktning efter den föreslagna nedsätlningen av straffet icke längre skulle vara obligatorisk. Uppenbarligen måste det ur skilda synpunkter vara högst ogynnsamt att häktning ovillkorligen måste äga rum vid ett brott så­ dant som mened, där frågan huruvida åtalet kommer att bifallas med hänsyn till de särskilda bevisningsvårigheterna ofta måste vara tämligen osäker. Det måste alltid framstå såsom mindre lyckligt att en person, som frikännes för ett brott, varit häktad i målet, och detta förhållande måste i sin tur göra åklagarna mindre benägna att åtala i andra fall än dem som förefalla fullt klara. I några yttranden har emellertid framhållits, att känslan för vittnesedens helgd icke är densamma nu som tidigare och att personer som åberopas så­ som vittnen i en rättegång i icke obetydlig utsträckning utsättas för stark press från partens eller parten närståendes sida i syfte att förmå vittnet att avgiva en för parten förmånlig utsaga. Det senare förhållandet har ock be­ aktats i lagstiftningen genom den vid 1934 års riksdag genomförda ändring­ en i 11 kap. 8 § strafflagen, varigenom utvidgat straffskydd bereus vittne. Naturligen ligger det vikt uppå att icke företaga någon lagstiftningsåtgärd, varigenom det utomordenligt betydelsefulla samhällsintresset av sanningspliktens upprätthållande vid avgivande av vittnesmål -— och detta oberoen­ de av den betydelse som det mål, vari utsagan avgives, i och för sig äger — kan äventyras. Emellertid torde knappast någon risk föreligga alt straff-

60 Kungl. Rlaj.ts proposition nr 187.

nedsättningen skall verka i sådan riktning med hänsyn till det stränga minimistraff som alltjämt skulle gälla. I allt fall gör sig emellertid en annan synpunkt gällande i motsatt riktning, som synes böra tillmätas det största be­ aktande. Det har ofta vitsordats, att ett sträffbuds allmänpreventiva verkan i hög grad är beroende av att detsammas överträdande verkligen blir i icke alltför ringa utsträckning beivrat, under det att straffets storlek har en jämrelsevis mindre betydelse. Nu lärer man emellertid med största visshet kunna antaga att den föreslagna straffnedsättningens genomförande skall visa sig ägnat att stärka ifrågavarande straffbestämmelses allmänpreventiva verkan. Det synes som om fördelen härav skulle mer än väl uppväga den nyss be­ rörda risken för att straffnedsättningen skulle kunna komma att uppfattas som en eftergift från samhällets sida beträffande sanningspliktens upprätt­ hållande. Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag övervägande skäl tala för att i detta sammanhang upptaga förslaget om en nedsättning av minimistraffet för mened. I fråga om det närmare bestämmandet av minimistraffets storlek synes det för närvarande icke tillrådligt att såsom professor Thyrén föreslagit in­ rymma fängelsestraff i skalan. De av de sakkunniga föreslagna minimistraffen — för normala fall ett års straffarbete och vid synnerligen mild­ rande omständigheter straffarbete i 6 månader — torde böra godtagas.

14 kap. strafflagen.

9, 36 och 37 §§. Enligt 9 § första stycket av förevarande kapitel är straffet för vållande till annans död böter, dock ej under 10 dagsböter, eller fängelse i högst 6 månader. Om vållandet var synnerligen grovt, kan jämlikt andra stycket 1 paragrafen dömas till straffarbete i högst 2 år. De sakkunniga föreslå nu att straffet för ordinära fäll bestämmes till fängelse i högst ett år samt att till böter skall få dömas endast där omständigheterna äro mildrande. Någon ändring i lagrummets andra stycke föreslås ej. I 36 § andra stycket första punkten stadgas, att vid annan misshandel å skyldeman i rätt uppstigande led än dråp straffet ej må sättas lägre än 2 månaders straffarbete; under försvårande omständigheter må straffet på visst sätt höjas utöver eljest för misshandeln gällande straffmaximum. I denna punkt föreslå de sakkunniga ingen ändring. I sista punkten av samma stycke stadgas att om annan misshandel än dråp sker å maka, styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde eller annan, under vars lydnad gärningsmannen står, denna omständighet skall anses såsom synnerligen försvårande samt att i sådana fall ej skall få dömas till lindrigare straff än fängelse. Beträffande denna punkt hemställa de sak­ kunniga, alt förefintligheten av någon utav dessa relationer skall beaktas endast såsom en synnerligen försvårande omständighet. Satsen 'och må ej till lindrigare straff än fängelse dömas’ skulle alltså utgå ur lagrummet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S7.

Enligt 37 § skall straffet i 14 kap. 15 § strafflagen för resande av livs­ farligt vapen, i de fall där skada ej uppstår, utgöra fängelse i högst ett år, då förbrytelsen äger rum mot någon av de i 36 § nämnda personerna. De sakkunniga föreslå ingen ändring i detta stadgande, såvitt brottet företagits mot skyldeman i rätt uppstigande led. Om däremot gärningen förövats mot någon av de övriga i 36 § nämnda personerna — maka, styv- eller svär­ föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde eller an­ nan, under vars lydnad nian står — föreslås att detta förhållande vid tilllämpning av 14 kap. 15 § blott skall beaktas såsom en synnerligen försvå­ rande omständighet. Den föreslagna ändringen i 9 § rörande straffet för vållande till annans död tillstyrkes av en stadsfiskal i Stockholm samt polismästaren i Örebro. I flertalet övriga yttranden lämnas förslaget utan anmärkning. Polismästaren i Norrköping och rådhusrätten därstädes hemställa att nor­ mallatituden skall omfatta även böter med ett tämligen högt dagsbotsantal såsom minimum. Rådhusrätten åberopar till stöd härför, att det ofta är svårt att vid vårdslöshetsförbrytelser finna mildrande omständigheter, men att även om sådana omständigheter icke äro för handen, bötesstraff under­ stundom kan vara en fullt tillräcklig reaktion. Rådhusrätten föreslår därför att bötesstraffet bibehålies i normallatituden med 50 dagsböter såsom mi­ nimum. I båda yttrandena framhålles, att borttagandet av bötesstraf­ fet ur normallatituden kan medföra att domstolarna för att undgå att döma till frihetsstraff alltför ofta komma att anse förmildrande omständigheter föreligga. I några yttranden föreslås ändringar i skärpande riktning i andra stycket av paragrafen. Rådhusrätten i Norrköping hemställer sålunda att skalan i andra stycket göres tillämplig så snart det föreligger grovt vållande. Ordet 'synnerligen’ skulle alltså utgå ur nämnda stycke. Polismästaren i Malmö, som finner skärpandet av det normala straffet för vållande till annans död med hänsyn till den under senare åren väsentligt stegrade brottsfrekvensen på detta område vara av behovet påkallat, ifrågasätter om icke även straf­ fet för synnerligen grovt vållande samtidigt bör höjas samt anför härom: Då efter 4 och 5 §§ straffminima för uppsåtlig misshandel i berått eller hastigt mod med dödlig utgång utgöra respektive 8 och 4 års straffarbete synes det icke konsekvent, att även ett synnerligen grovt vallande icke straf­ fas med mera än 2 års straffarbete. Gärningsmännen kunna i senare fallet befinna sig på olika stadier från rent vållande till eventuellt uppsåt och så­ ledes komma ganska nära det uppsåtliga brottet, under det att brottsligt uppsåt beträffande själva dödandet enligt 4 och 5 §§ helt saknas. Maximi­ straffet för ett synnerligen grovt vållande borde därför lämpligen höjas till minimistraffct för det normala brottet enligt 5 § eller till 4 års straffarbete.

Polismästaren i örebro ifrågasätter huruvida det icke är nödvändigt att efter införande av lagen den 7 juni 1934 angående straff för vissa brott vid förande av motorfordon ändra straffskalan i 17 § i 14 kap. för vallande till sådan kroppsskada som omförmäles uti 10 § i samma kap. så att ska-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ian, med bibehållande av nuvarande minimum, täcker maximum i 2 § i förenämnda lag, nämligen straffarbete i ett år. Tillika ifrågasättes, örn ej brottet i 17 §, åtminstone då det begås under förande av motorfordon, bör läggas under allmänt åtal. De föreslagna straffnedsättningarna i 36 och 37 §§ lämnas i flertalet ytt­ randen utan anmärkning. Ändringarna tillstyrkas positivt av en stadsfiskal i Stockholm och polismästaren i Örebro. Jämväl justitiekanslersämbetet och polismästaren i Göteborg ansluta sig till de föreslagna nedsättningarna men hemställa om ändringar jämväl i andra delar av 36 §. Justitiekanslersämbetet anför sålunda: Ämbetet,, som intet har att erinra mot den av de sakkunniga föreslagna ändringen i 36 §, anser vad de sakkunniga anfört giva skäl jämväl för en jämkning i stadgandet i vad det avser misshandel mot skyldeman i rätt upp­ stigande led. Det är näppeligen rimligt att en, örn än aldrig så ringa miss­ handel, som i vanliga fall skolat sonas med ett lågt bötesstraff, icke må i förevarande fall bedömas lindrigare än med straffarbete i 2 månader, exem­ pelvis där en berusad hustyranns brutala uppträdande mot hustrun gett so­ nen impulsen till en överilad handling. Det må här uppmärksammas att även lindrigare misshandel är under allmänt åtal, när den riktas mot skylde­ man i rätt uppstigande led. Polismästaren i Göteborg har ifrågasatt huruvida icke i sammanhang med de föreslagna ändringarna av 36 och 37 §§ en mildring av straffet jämväl för den, som misshandlat skyldeman i rätt uppstigande led, borde för un­ dantagsfall möjliggöras. Det nuvarande läget torde göra ascendenten syn­ nerligen betänksam att påkalla polisskydd mot hotfulla avkomlingar, då han därigenom kunde ådraga dessa ett frihetsstraff, som han ville göra allt för att skydda dem för. Det syntes tveksamt huruvida misshandel av nu ifrågavarande slag borde vara underkastad allmänt åtal med mindre straffminimum sänktes. I några yttranden hemställes att i detta sammanhang ändringar företagas även beträffande misshandelsbrotten i övrigt. Rådhusrätten och polis­ mästaren i Eskilstuna ha sålunda yttrat, att det måhända kunde anses be­ fogat att en omarbetning skett även av bestämmelserna örn misshan­ delsbrotten. Den betydande vikt, som fortfarande vid straffmätningen tillmättes den skada som skett av misshandeln, syntes något betänklig och föga i överensstämmelse med nu rådande rättsuppfattning. Rådhusrätten i Västerås ifrågasätter, om ej straffsatsen i 14 kap. 13 § strafflagen bör skärpas, antingen så att straffmaximum höjes till fängelse i högst ett år eller ock så att straffarbete införes i straffskalan.

Departements­ • Till stöd för den föreslagna straffhöjningen i 9 § lia de sakkunniga åbe­ chefen. ropat, dels att den nu gällande straffskalan för vållande till annans död framstode såsom anmärkningsvärt låg i jämförelse med de straff som för mot­ svarande fall uppställdes i åtskilliga oss närstående länders strafflagar, dels ock den sedan omkring år 1920 ständigt fortgående stegringen av de hit­ hörande brottens antal. De sakkunniga ha ock hänvisat till att straffen för

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 63

vissa brott vid förande av motorfordon blivit genom lag av den 7 juni 1934 skärpta, i allmänhet till fängelse i högst ett år, samt framhållit, att då grunden för straffbarheten av de i nyssnämnda lag angivna brotten huvudsakligen vore den därigenom framkallade faran för andra människors liv, det ej kunde anses rimligt att den straffbestämmelse, som i första hand bleve att tillämpa då faran förverkligats, skulle vara avsevärt lindrigare. I likhet med de sakkunniga finner jag, att en höjning av straffskalan för de normala fallen av vållande till annans död är påkallad. Beträffande ska­ lans avvägning synes den av de sakkunniga föreslagna höjningen av maximi­ straffet från 6 månaders till ett års fängelse lämplig. Någon anmärkning mot förslaget härutinnan har ej heller framställts i de avgivna yttrandena. Vad minimistraffet beträffar synas två möjligheter kunna ifrågakomma. Antingen kan man i likhet med de sakkunniga bestämma minimum för normalfallen till en månads fängelse samt förbehålla bötesstraffet för sådana fall, då omständigheterna äro mildrande, eller ock kan man, såsom i två yttranden föreslås, låta skalan för normalfallen omfatta även bötesstraff, därvid man dock naturligen måste stadga ett tämligen högt dagsbotsantal såsom minimum. Då emellertid enligt min mening vållande till annans död alltid bör föran­ leda frihetsstraff, såframt ej mildrande omständigheter föreligga, och då en sådan rättstillämpning icke lärer kunna vinnas på annat sätt än genom att bötesstraff icke upptages i skalan för normalfallen, ansluter jag mig till det av de sakkunniga förordade alternativet. I ett yttrande har, med hänvisning särskilt till de i 4 och 5 §§ stadgade höga straffminima för uppsåtlig misshandel med dödlig utgång, förordats en höj­ ning av maximistraffet i andra stycket av 9 § vid synnerligen grovt vållande till annans död. Uppenbarligen kan det tänkas att förhållandena vid detta brott äro sådana att straffet i förevarande lagrum framstår såsom väl lågt. Framför allt gäller detta om fallet ligger så till att man har anledning misstänka att gärningsmannen handlat i uppsåt att döda. Då emeller­ tid de fall, där det kan ifrågakomma att utdöma ett högre straff än 2 års straffarbete, i praktiken torde vara ganska sällsynta, finner jag i likhet med de sakkunniga att en ändring i skärpande riktning nu icke är oundgängligen erforderlig. Beträffande den i yttrandet gjorda hänvisningen till straffsat­ serna i 4 och 5 §§ må för övrigt framhållas, att skillnaden mellan maximum i förevarande lagrum och minima i 4 och 5 §§ kommer att framstå såsom mindre stötande, därest det för närvarande till lagrådet remitterade för­ slaget till ändring i, bland annat, 5 kap. 12 § strafflagen — enligt vilket tilllämpningen av förstnämnda båda lagrum skulle bli utesluten, då döden inträtt av våda — kommer att genomföras. Det i ett yttrande framställda förslaget att skalan i andra stycket av 9 § skulle göras tillämplig så snart vållandet vore grovt — även om det icke kunde betecknas såsom 'synnerligen’ grovt — anser jag mig icke böra förorda. En höjning av straffmaximum i 17 § från 6 månaders fängelse till ett års straffarbete för vållande till den svåraste graden av kroppsskada har, un­ der åberopande av straffsatserna i nyssberörda lag den 7 juni 1934 örn straff

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

för vissa brott vid förande av motorfordon, föreslagits i ett yttrande. Ehuru enligt min mening vissa skäl kunna åberopas för en höjning av straff­ maximum, lärer dock en ändring i detta sammanhang icke vara erforderlig. Beträffande det i samma yttrande framställda förslaget att lägga föreva­ rande brott under allmänt åtal, åtminstone då det begåtts under förande av motorfordon, må framhållas att brottet under sist angivna förutsättning redan nu jämlikt 19 § 2. i strafflagens promulgationsförordning lärer ligga under sådant åtal. För övriga fall synes det icke föreligga tillräcklig anled­ ning att göra brottet till åklagarbrott. Mot de föreslagna strafflindringarna i 36 och 37 §§ vid misshandel av den ringaste graden samt vid resande av livsfarligt vapen, såvitt brotten för­ övas mot make, styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde eller annan under vars lydnad gärningsmannen står, har någon anmärkning icke framställts i de avgivna yttrandena. Ehuru det i och för sig är mindre tilltalande att företaga en sänkning i straffsatserna för misshandelsbrott — de låga straffen för sådana brott lia ju ofta påta­ lats — synes det dock vara alltför hårt att brott av nu ifrågavarande slag aldrig skulle kunna sonas med lägre straff än fängelse. I likhet med de sakkunniga finner jag alltså att den särskilda kvalifikation, som ligger i relationen mellan gärningsmannen och den angripne, blir tillfredsställande beaktad genom att den förklaras utgöra en synnerligen försvårande om­ ständighet. I två yttranden har hemställts om nedsättning av minimum i 36 § även för det fall att misshandeln förövats å skyldeman i rätt uppstigande led. Till denna mening kan jag ej ansluta mig. Misshandel å sådan skyldeman torde, även i jämförelse med misshandel å någon av de nyss nämnda perso­ nerna, för det allmänna rättsmedvetandet framstå såsom en så allvarlig handling att någon straffnedsättning icke i detta sammanhang är påkallad. För sådana säkerligen mycket sällsynta undantagsfall, då undergående av det nu gällande minimistraffet, 2 månaders straffarbete, framstår såsom allt­ för hårt, torde villkorlig dom kunna ifrågakomma. Någon ändring av åtalsreglerna för förevarande brott synes ej heller erforderlig. Att i detta sam­ manhang vidtaga den i ett yttrande berörda omredigeringen av lagrummet synes ej böra ske. Till det i ett annat yttrande framställda förslaget att nu verkställa en om­ arbetning av straffbestämmelserna för misshandelsbrotten kan jag icke an­ sluta mig. En sådan omarbetning, för vilken visserligen skäl kunna anfö­ ras, skulle kräva en mycket omfattande utredning och faller dessutom utan­ för ramen för ifrågavarande partiella reform Det i ett yttrande fram­ ställda förslaget om höjning av straffminimum för sådan ringare misshan­ del, varom förmäles i 13 §, har upptagits i sammanhang med förut be­ rörda, till lagrådet remitterade förslag rörande ändring i vissa delar av strafflagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 65

15 kap. strafflagen.

12—15 §§. Straffet för våldtäkt utgör enligt 12 § straffarbete från och med 6 till och med 10 år. Därjämte uppställas i paragrafen strängare straffskalor för det fall att kvinnan av gärningen får svår kroppsskada eller ljuter döden. I 13 § stadgas samma straff som i 12 § för det fall att någon övar otukt med kvinna, vilken han genom dövande eller annat medel uppsåtligen försatt i yrsel, sömn eller vanmakt, så att hon saknat bruket av fri vilja eller varit ur stånd att sig värja. 14 § innehåller straffbestämmelser för försök till brott enligt 12 eller 13 §. I 15 § straffbelägges otukt, som övas med kvin­ na vilken utan gärningsmannens åtgörande befinner sig i det uti 13 § omförmälda motståndslösa tillståndet. De sakkunniga föreslå nu en nedsättning av minimum för våldtäkt och för brott enligt 13 § från 6 till 4 år, varjämte föreslås, att då omständigheterna äro synnerligen mildrande straffet skall få nedsättas till 2 års straffarbete. Vidare skall enligt de sakkunnigas förslag i lagen införas en ny straffbe­ stämmelse av följande lydelse: Har man förmått kvinna till otukt genom annat våld eller hot om brottslig gärning än i 12 § avses, eller medelst hot att åtala eller angiva någon för brott eller att lämna meddelande, som är menligt för någons ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst; dömes till straff­ arbete i högst fyra år eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen för­ svårande; må tiden för straffarbetet till sex år höjas. Stannade gärningen vid försök; straffes högst med straffarbete i två år eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med straffarbete i högst fyra år. Nu nämnda straffbestämmelse föreslås skola intagas såsom 15 §. För att erhålla plats åt denna nya paragraf ha i 15 kap. vissa redaktionella jämk­ ningar företagits. Sålunda har nuvarande 13 § införts som ett andra stycke i 12 §, till vars straffbestämmelser den redan nu hänvisar, och i anslutning Härtill ha nuvarande 14 och 15 §§ betecknats som respektive 13 § och 14 § samt hänvisningen i nuvarande 14 § till 12 och 13 §§ ändrats till att avse endast 12 §. De föreslagna straffnedsättningarna i nuvarande 12 och 13 §§ tillstyrkas av Överståthållarämbetet, en stadsfiskal i Stockholm samt styrelsen för för­ eningen Sveriges landsfogdar. I övriga yttranden lämnas ändringarna utan erinran. Rådhusrätten i Gävle anser emellertid att det med hänsyn till den föreslagna nya 15 § torde vara erforderligt att angiva att med våld i 12 § avses s. k. absolut våld. Den föreslagna nya 15 § tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet avgivna yttranden. Styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar framhål­ ler sålunda, att paragrafen kommer att fylla en lucka i strafflagen som förut ofta gjort sig påmind samt tillägger att straffbudet säkerligen kommer att i praktiken visa sig vara av stort värde. Fallang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 187. • 5

66 Kungl. Mcij:ts proposition nr 1S7.

I två yttranden hemställes att endast vissa av de i nämnda lagrum upp­ tagna handlingsformerna skola straffbeläggas. Tredje polisintendenten i Stockholm anser sålunda att kriminaliseringen bör omfatta endast de fall då tvångsmedlet utgöres av annat våld eller hot örn brottslig gärning än i 12 § avses, under det att rådhusrätten i Norrköping vill straffbelägga gär­ ningen endast vid fullbordat brott men ej vid försök. Tredje polisintendenten anför: I förslagets 15 § straffbelägges till en början användande av lindrigare former av våld och hot örn brottslig gärning, än i 12—14 §§ angivits, för att förmå kvinna till otukt. Mot införande av härför föreslagna straff, vilket bildar en övergång mellan det för vissa hithörande fall alltför lindriga straf­ fet i 15 kap. 22 § och straffet i 12—14 §§ i samma kapitel, är intet att in­ vända. Genom innehållet i övrigt i den föreslagna 15 § straffbeläggas vissa slag av gärningar, varigenom man förmår kvinna till otukt och vilka hit­ tills ej varit kriminaliserade. Utsträckandet av straffbarheten till det an­ givna förfarandet må väl ur teoretiska synpunkter vara berättigat; något praktiskt behov därav torde däremot, att döma av hittills av polismyndig­ heten i Stockholm gjorda erfarenheter, ej föreligga. På grund härav och då en utvidgning av det straffbara området just i hithörande fall, såsom de sakkunniga även antytt, lätt kan locka till utpressningsförsök och trakasse­ rier av hämndlystnad eller liknande motiv, torde värdet av den föreslagna utvidgningen av straffbarheten kunna diskuteras. Rådhusrätten i Norrköping yttrar: Första stycket av den föreslagna 15 § torde fylla ett behov. Vidkomman­ de andra stycket åter ställer sig rådhusrätten tveksam med hänsyn till den synnerligen begränsade omfattning, i vilken försöket i övrigt straffbelägges i svensk rätt. Rådhusrätten håller före, att med införandet av dessa bestäm­ melser torde böra anstå, till dess vid en allmän revision av strafflagen försöksstraffet gives en större plats i systemet. En stadsfiskal i Stockholm hemställer om vidtagande av den formella jämkning i den föreslagna lagtexten att ordet :man’ i § 15 utbytes mot "någon’ för att undvika den feltolkningen att lagrummet icke skulle vara tillämpligt då tvånget utövas av kvinna. Slutligen må anmärkas att medicinalstyrelsen i sitt yttrande förordar obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning av personer, åtalade för våldtäkt eller försök därtill.

Departements­ Vad först angår de föreslagna straffnedsättningarna i 12 och 13 §§ lia de chefen. sakkunniga härom anfört, att våldtäktsbrotten visserligen utgjorde en brottskategori som i sin typiska form ådagalade grov asocialitet och krävde sträng bestraffning av allmänpreventiva skäl, men att det höga minimum av 6 års straffarbete omöjliggjorde en önskvärd differentiering mellan svårare och lindrigare fall samt en för åtskilliga lindrigare fall obetingat påkallad mil­ dare straffmätning. Vidare har framhållits att domstolarna därför ej säl­ lan, då mildrande omständigheter synts vara för handen (exempel: kvinnan för notoriskt ett sedeslöst liv och har kanske tidigare tillåtit gärningsman­ nen könsumgänge, hon har tidigare under längre tid statt i könsförhallande

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 67

till honom, eller hon har vid brottstillfället frivilligt inlåtit sig ganska nära med honom, dock utan att vilja tillåta könsumgänge) i stället för att tilllämpa 15 kap. 12 §, såsom rätteligen bort ske, för att kunna ådöma ett mot gärningens svårhetsgrad mera passande straff tillämpat 15 kap. 14 § (törsöksparagrafen) eller 15 kap. 22 § första stycket (den allmänna tvångsparagrafen). Slutligen har ytterligare åberopats att vårt land med avseende å minimas stränghet intoge en fullständig särställning samt att professor Thyrén i ett efterlämnat lagutkast, omfattande bl. a. brott mot familj eller sedlighet, för 12 och 13 paragrafernas fall upptagit en straffskala av fän­ gelse i 2 till 3 år eller tukthus i 6 till 8 år med stadgande tillika, att där omständigheterna vore synnerligen mildrande, straffet skulle kunna ned­ sättas till fängelse i 6 månader. Vad de sakkunniga sålunda anfört till stöd för en nedsättning av straffskalorna synes övertygande, och de före­ slagna minima förefalla väl avvägda. Någon erinran i sak har ej heller gjorts mot förslaget på denna punkt. Vad sedan angår den föreslagna nya straffbestämmelsen i 15 § lärer enighet råda därom, att nu gällande lag icke i tillräcklig omfattning stad­ gar straff för den som genom tvång förmår en kvinna till otukt. Örn såsom tvångsmedel varken brukats s. k. absolut våld eller hot som innebär trän­ gande fara samt därför 15 kap. 12 § ej kan komma till användning, kan för närvarande straff för fullbordad gärning inträda allenast enligt den allmän­ na tvångsbestämmelsen i 15 kap. 22 § första stycket, i fråga om hot dock en­ dast örn hotet avsett något rättsstridigt; har angreppet i nu angivna fall stannat vid försök, kan det överhuvud icke straffas. Framtvingande av könsumgänge med en kvinna och försök därtill är således i viss omfattning straffritt, och där straff jämlikt den allmänna tvångsbestämmelsen kan ifrågakomma torde skalan mången gång vara alltför lindrig. Frågan gäl­ ler alltså huru det tvång skall vara beskaffat, som skall kunna föranleda straff i nu ifrågavarande hänseende. De sakkunniga lia stannat för att bestämma tvångsmedlet så, att samtliga de former av tvång som jämlikt 21 kap. 10 § strafflagen kunna giva upphov till ett utpressningsbrott även skola kunna konstituera ett brott enligt förevarande paragraf (såvida icke tvånget är av den svårhetsgrad att handlingen blir straffbar redan såsom våldtäkt enligt 15 kap. 12 §). Straff skall sålunda inträda, då kvinna förmås till otukt 1) genom annat våld eller hot örn brottslig gärning än i 12 § avses, 2) genom hot örn åtal eller angivelse av henne eller annan för brott, eller slutligen 3) genom hot att meddelande skall lämnas som är menligt för hennes eller annans ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst. Straff skall även inträda, då gärningen stannat vid försök. Att den först omnämnda formen av tvång 'annat våld eller hot om brottslig gärning än i 12 § avses’ bör upptagas, därom lärer enighet råda Mera tveksamt är, örn de under 2) och 3) angivna formerna av tvång böra kunna giva upphov lill sådant brott varom nu är fråga. I ett yttrande har förordats att desamma borde uteslutas ur den föreslagna paragrafen. Till

68 Kungl. Majlis proposition nr 1S7.

stöd härför har åberopats att något praktiskt behov av dessa falls kriminali­ sering ej förelåge samt att deras straffbeläggande kunde locka till utpress­ ningsförsök eller trakasserier av hämndlystnad eller liknande motiv. Beträffande förevarande spörsmål må till en början framhållas att önske­ målet att vinna överensstämmelse med straffbestämmelsen för utpressning i och för sig icke synes böra tillmätas avgörande betydelse. Det typiska utpressningsbrotlet förövas nämligen just genom användande av sådant psy­ kiskt tvång varom nu är fråga, under det att en rättskapabel kvinnas köns­ liga integritet i regel angripes genom våld å person av grövre eller ringare slag. Emellertid torde det likvisst föreligga starka skäl för att, då en viss utvidgning av det brottsliga området nu allmänt anses böra företagas, med­ taga även sådana angrepp, där tvångsmedlet icke utgjorts av våld eller hot örn brottslig gärning. Dessa angrepp, vilka ju alltid måste företagas i berått mod, torde utvisa en lika samhällsfarlig vilja som ett angrepp medelst rin­ gare våld eller hot, vilket väl oftast företages i hastigt mod och kanske un­ der inflytande av alkohol. Den i förut anförda yttrande åberopade omstän­ digheten, att något praktiskt behov av en kriminalisering av de nu ifråga­ varande fallen ej förelåge, synes ej böra tillerkännes någon väsentlig bety­ delse, då såväl de omständigheter under vilka tilltvingandet sker som ock det förhållandet att gärningen för närvarande är straffri naturligen leder till, att den endast undantagsvis kommer till polismyndighetens eller all­ mänhetens kännedom. Att sådana handlingar icke så sällan förekomma, låt vara i mindre utsträckning än de till den förstnämnda gruppen hörande, lärer icke kunna betvivlas. Och beträffande invändningen att en kriminali­ sering lätteligen kan ge upphov till utpressning, finner jag, i likhet med de sakkunniga, farhågorna i detta avseende överdrivna, sedan straff för ut­ pressning och försök därtill numera införts. Av vad sålunda anförts fram­ går, att tvångsmedlet synes mig lämpligen böra bestämmas på sätt de sak­ kunniga föreslagit. I likhet med de sakkunniga finner jag ock att de sålunda i 15 § upptagna angreppen mot kvinnans könsliga integritet böra straffas även på försöks­ stadiet. Då bland de sällsynta försöksbestämmelserna i nu gällande straff­ lag även upptagits försök till våldtäkt, synes det vara ali anledning att ock­ så straffa försök alt förmå en kvinna till otukt genom användande av an­ nat våld eller hot om brottslig gärning än i våldtäktsparagrafen avses. Och örn tvångsmedlet består av hot örn åtal eller angivelse för brott eller av hot om att lämna meddelande, som är menligt för någons ära, goda namn och medborgerliga ansende, yrke, näring eller fortkomst, är det av minst lika stor vikt att handlingen kan straffas redan på försöksstadiet. För de fall då tvånget lett till åsyftat resultat torde nämligen av skäl, som icke närmare behöva utvecklas, kvinnan ofta nog vara föga benägen att söka få till stånd något ingripande mot gärningsmannen. Men då kvinnan ännu icke givit vika för det framställda hotet, kan saken ej så sällan ligga annorlunda till. Och framför allt är att beakta, att blotta vetskapen örn att straff kan kom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 69

ma att inträda redan på grund av framställande av hot i nu ifrågavarande syfte torde vara ägnad att verka avhållande på den, som eljest kunde vara sinnad att på angivet sätt söka förmå en kvinna till otukt. Straffbestäm­ melsen kommer med ali sannolikhet att få sin största betydelse just genom denna sin avhållande verkan. Vad angår de föreslagna straffskalorna i 15 § synas desamma väl avväg­ da. Den särskilda straffskalan vid försök, där synnerligen försvårande om­ ständigheter föreligga, synes dock ge anledning till viss tvekan. De sak­ kunniga ha föreslagit att för detta fall straffet skall kunna höjas, från maxi­ mum för de normala försöksfallen -—- 2 års straffarbete — till straffarbete i högst 4 år. Samma straffskalor gälla enligt 21 kap. 10 § andra stycket vid försök till utpressning. Då vid försök till utpressning på förslag av kriminalistföreningen en särskild skala infördes för synnerligen försvåran­ de omständigheter — det ursprungliga inom departementet utarbetade för­ slaget upptog icke någon särskild skala för sådana fall, utan maximum för försök till utpressning utgjorde straffarbete i 2 år — torde man närmast haft i sikte den kategori av utpressare som yrkes- eller vanemässigt ägnar sig åt utpressning. Någon motsvarande kategori av brottslingar lärer emel­ lertid icke förekomma vid ifrågavarande brottstyp. Med hänsyn till att vid försök till detta brott liksom vid egentlig våldtäkt s. k. objektiva överskott eller andra synnerligen försvårande omständigheter kunna föreligga (kvin­ nan berövar sig t. ex. livet för att icke behöva foga sig i mannens önskan) har jag emellertid funnit mig böra godtaga de sakkunnigas förslag även på denna punkt. I formellt hänseende har i ett yttrande anmärkts att uttrycket ’har man förmått kvinna till otukt’ kunde ge anledning till tvekan huruvida straffbe­ stämmelsen vore tillämplig, då tvånget utövats av kvinna. I yttrandet har därför hemställts att ordet 'man’ Skulle utbytas mot 'någon’. Ehuru enligt min mening någon tvekan knappast synes kunna uppstå därom att para­ grafen skall vara tillämplig även då den som utövar tvånget är kvinna, sy­ nes dock för undvikande av varje missförstånd lämpligt att vid beskriv­ ningen av brottssubjektet ordet 'man’ utbytes mot 'någon’. Till medicinalstyrelsens förslag örn obligatorisk rättspsykiatrisk under­ sökning vid våldtäktsförbrytelser återkommer jag i samband med behand­ lingen av ändringsförslagen i 18 kap.

17 kap. strafflagen.

1—3 §§. Förevarande paragrafer innehålla bestämmelser örn straff för hor. Enligt 1 § utgör straffet för enkelt hor, för den gifte fängelse i högst 6 månader eller böter samt för den ogifte böter. Straffet för dubbelt hor är enligt 2 § fängelse från och med 0 månader till och med 2 år. Enligt 3 § får hors-

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

brott ej åtalas av allmän åklagare, där ej den oskyldiga makan angivit brottet till åtal eller, under åberopande av horsbrottet, sökt skillnad i äktenskapet eller mannen ålagts att utgiva underhåll till barn, som avlats i hordom, eller ock brottet eljest hör under allmänt åtal. De sakkunniga föreslå att straffet för hor helt upphäves, i följd varav nämnda paragrafer skulle utgå ur straff­ lagen. Innan redogörelse lämnas för de över förslaget avgivna yttrandena må erinras, att hor fortfarande är kriminaliserat i Finland, Holland och Tysk­ land under det att gärningen ej bestraffas i Danmark, Norge och England. I Norge avskaffades straffbestämmelsen 1927. I regeringspropositionen härom framhölls huvudsakligen, att även örn man icke helt kunde dela den mening­ en, att frågan örn den äktenskapliga troheten vore en privatsak, så måste det dock erkännas vara 'lite smakelig’ att söka främja denna trohet genom straff­ bud, samt att det i varje fall vore bättre att icke lia någon straffbestämmelse alls än en bestämmelse, som i praxis så gott som uteslutande missbrukades. Lagstiftningens ogillande av brott mot den äktenskapliga troheten hade dess­ utom fått ett naturligare uttryck på annat sätt, nämligen i den rätt, som med­ givits den förorättade maken att kräva upplösning av äktenskapet. — I Dan­ mark upphävdes straffbestämmelsen genom 1930 års strafflag. I det kom­ mittébetänkande som låg till grund för berörda strafflag anfördes såsom skäl härför, att straff ej vore något lämpligt värn för äktenskapets renhet samt att begäran om åtal oftast framställdes i fall, då förutsättningarna för äkten­ skapligt samliv redan brustit och förseelsen därför varit mera ursäktlig, var­ till komme, att bevekelsegrunderna för en sådan begäran i regel vore mindre tilltalande.

De sakkunnigas förslag att upphäva straffbestämmelserna för horsbrott tillstyrkes av tredje polisintendenten samt cn stadsfiskal i Stockholm, polis­ mästarna i Karlskrona och Malmö, styrelsen för Sveriges advokatsamfund ävensom häradshövdingen i Kinds och Redvägs domsaga. Polismästaren i Malmö förklarar sålunda, att borttagande av dessa straffbestämmelser synes överensstämma med nutida åskådningssätt, och advokatsamfundet yttrar, att enligt dess mening tvekan icke kan råda därom att ifrågavarande handlingar böra vara straffria. Tredje polisintendenten i Stockholm anför: Åtal för horsbrott hava under senare tid i Stockholm väckts av allmän åklagare endast i de fall, då angivelse av enskild part skett. Dylika an­ givelser hava med tiden blivit allt sällsyntare och torde under de senaste åren icke hava uppgått till mer än två å tre per år. I regel hava de utgått från en make, som legat i skilsmässa, och skälig anledning har funnits till anta­ gande, att angivelsen skett av hämndlystnad eller i syfte att bereda den an­ givande maken större ekonomiska fördelar i skilsmässoprocessen. Av de verk­ ställda åtalen hava minst hälften ogillats. För fällande utslag i de fall, då vederbörande nekat, synes hava erfordrats mer än vanligt stark bevisning, vilket tyder på obenägenhet från de dömande myndigheternas sida att ut­ kräva ansvar för ifrågavarande slags brott. De erfarenheter, polismvndighe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ten i Stockholm erhållit på ifrågavarande område, giva icke anledning mot­ sätta sig avskaffande av straffet för horsbrolt. Stadsfiskalen i Stockholm har förklarat att det torde vara ställt utom allt tvivel att straffet för horsbrott vore moget för avskaffande. Stralfet tjänade numera icke något vare sig moraliskt eller socialt ändamål utan vöre i själva verket endast, enligt vad erfarenheten visade, ett av staten tillhandahållet på­ tryckningsmedel, som enskild person kunde använda i privatekonomiskt syfte. Polismästaren i Karlskrona har yttrat att skilda meningar givetvis kunde råda örn lämpligheten av att alldeles borttaga straffet för horsbrott. Obestridligt torde emellertid vara, att angivelse för dylikt brott i de allra flesta fall vore dikterad av hämndlystnad eller önskan att skandalisera eller tvinga den skyldige att vid äktenskapsskillnad utgiva ersättningar, som eljest icke kunde komma i fråga, och med hänsyn härtill vore måhända ett av­ kriminaliserande av horsbrottet befogat. Polismästaren i Lund uttalar däremot betänkligheter mot straffets avskaf­ fande samt anför härom: Även om jag tillfullo måste medgiva riktigheten av de skäl, som anförts för den föreslagna åtgärden, synes mig dock straffhotets bortfallande giva rum för allvarliga betänkligheter. Enligt min mening kan det icke rada tvekan om att handlingens karaktär av brottslig gärning på ett helt annat sätt än civila lagbestämmelser understryker samhällets ogillande av hand­ lingen och därmed också i många fall bidrager att verka återhållande. Häradshövdingen i Uppsala läns norra domsaga avstyrker straffets full­ ständiga borttagande och vill endast förorda att straffrihet införes för ogift part. I några yttranden, vari straffets borttagande förordas, hemställes att även vissa andra straffbestämmelser underkastas ändring eller helt upphävas. Tredje polisintendenten i Stockholm anser sålunda att det bör tagas undei omprövning, huruvida icke de gällande straffen för tvegifte äro väl stränga, särskilt i betraktande därav, att de torde drabba även vissa kulpösa förfa­ randen, under det att häradshövdingen i Kinds och Redvägs domsaga ut­ talar att stadgandet i 15 kap. 20 § om straff för enlevering av hustru med hennes vilja i uppsåt att henne till otukt förmå bör upphävas. I

Departement s- I sin motivering för borttagande av straffet för hor ha de sakkunniga fram­ chefen. hållit, att tillgänglig statistik med tydlighet utvisade att horsbrott sedan lång tid tillbaka av allmän åklagare ej beivrats på långt när i den utsträckning sorn lagens stadganden bjöde samt att det torde vara en allmän erfarenhet att åtal för sådant brott i flertalet fall anhängiggjordes av enskild målsägande och att de motiv som föranlett dessa åtal i regel varit hämndlystnad eller önskan att utöva press på motparten i ekonomiska mellanvaranden i sam­ manhang med äktenskapets upplösning. Gentemot den synpunkt, som ofta åberopas till stöd för straffets bibehållande, nämligen att staten genom kri­ minaliseringen ger uttryck åt sin principiella inställning till äktenskapsinstitulionen såsom en av samhällets grundvalar, ha de sakkunniga aldort att upp-

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

rättliållandet till skydd för äktenskapets helgd av straffbestämmelser, som i praxis nästan alltid missbrukades, knappast kunde anses annat än som en opåkallad eftergift för en uppfattning, som alltjämt till men för strafflagens allmänna auktoritet ville tilldela strafflagen omöjliga uppgifter på det mora­ liska planet. Samhällets moraliska ogillande av horsbrottet komme enligt de sakkunniga tillräckligt och på sin rätta plats till synes i äktenskapslagstiftningens föreskrifter om rätt för den oskyldige maken att vinna äkten­ skapsskillnad på grund av andra makens horsbrott samt att erhålla skade­ stånd då förhållandet inneburit en grov kränkning av honom eller henne. Enligt min mening är det väl ett samhiilleligt intresse av största betydelse att troheten inom äktenskapet hålles i helgd. Emellertid torde detta intresse icke tillgodoses genom bibehållandet av straffbestämmelser, vilka enligt vad erfarenheten ger vid handen endast i enstaka fall bringas i tilllämpning och då så gott som undantagslöst av enskild part, som drives avhämndlystnad eller av önskan att bereda sig obehöriga fördelar av eko­ nomisk natur eller med avseende å vårdnaden av barnen. Tvärtom synes en straffbestämmelse, som i sin praktiska tillämpning gestaltar sig på nu angivet sätt, snarare ägnad att motverka än att befordra det syfte som man genom kriminaliseringen vill uppnå liksom den naturligen ock, så­ som varje annan straffbestämmelse vilken endast tillämpas i enstaka fall och som drabbar ojämnt och kanske också orättvist, kan leda till skada för strafflagens allmänna auktoritet. Det finnes även andra, och icke så få, handlingar, vilka framstå icke blott såsom omoraliska utan även så­ som samhällsskadliga, men beträffande vilka samhället likväl funnit sig böra avstå från att straffa, antingen därför att straffet visat sig odugligt såsom medel att bekämpa handlingen i fråga eller därför att straffet visat sig vara förbundet med kriminalpolitiska eller andra olägenheter av bety­ dande grad. På nu anförda skäl finner jag mig böra förorda att, såsom nyligen skett i Danmark och Norge och till överensstämmelse med den praxis som i England tillämpas, straffet för äktenskapsbrott avskaffas. Förslaget härom har ju ock vunnit gillande eller lämnats utan erinran i de allra flesta yttrandena. Samhällets ogillande av äktenskapsbrottet kommer även att i framtiden få sitt uttryck i lagstiftningen genom att lagen till äktenskaps­ brottet knyter rättsverkningar av civil natur, bestående i rätt för den oskyldige maken att vinna äktenskapsskillnad samt i vissa fall erhålla skadestånd. Yrkandena om en ändring beträffande tvegiftesbrottets bestraffning och om upphävande av bestämmelsen i 15 kap. 20 § strafflagen synas icke böra upptagas i detta sammanhang.

18 kap. strafflagen.

§§■

1—5 §§ i 18 kap. innehålla straffbestämmelser beträffande blodskamsbrott. Enligt 1 §, som avser otukt mellan släktingar i rätt upp- och ned­ stigande led (mellan ascendent och descendent), straffas ascendenten med

Kungl. Maj-.ts proposition nr 187. 73

straffarbete på livstid eller från och med 8 till och med 10 år, under det att descendenten ådömes straffarbete i högst 4 år. Vid otukt mellan per­ soner i rätt upp- och nedstigande svågerlag (den ene är eller har varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led) utgör straffe* enligt 2 § för parten i det uppstigande svågerlaget straffarbete från och med 6 månader till och med 4 år och för parten i det nedstigande svågerlaget fängelse i högst 6 månader eller straffarbete i högst 2 år. Enligt 3 § bestraf­ fas otukt mellan syskon med straffarbete från och med 2 till och med 6 år. 4 § innehåller straffbestämmelser för otukt mellan ett syskon och det andras avkomling. Båda parterna straffas högst med straffarbete i 2 år. Enligt 5 § slutligen straffas med böter otukt mellan personer, som äro med varandra besvågrade genom enderas äktenskap med den andras syskon eller syskons avkomling eller med någon från vilkens syskon den andra härstammar. De sakkunniga föreslå till en början den inskränkningen av det straffbara området att de i 5 § upptagna fallen uteslutas från blodskamsbrotten. I övrigt föreslås vittgående jämkningar i straffsatserna huvudsakligen i mild­ rande men även i skärpande riktning, varjämte för vissa fall straffrihet skall inträda. 1 § i de sakkunnigas förslag innehåller straffbestämmelser för otukt mel­ lan ascendent och descendent. Straffet skall utgöra enligt paragrafens för­ sta stycke för den äldre straffarbete från och med ett till och med 6 år samt för den yngre straffarbete i högst 2 år eller fängelse. I andra stycket stad­ gas, att örn en manlig ascendent övat otukt med kvinna, som ej fyllt femton år eller som var sinnessjuk eller sinnesslö, eller eljest med grovt missbruk av kvinnas beroende ställning förmått henne till otukt, straffet skall ut­ göra straffarbete från och med 4 till och med 10 år. I 2 § första stycket upptagas straffbestämmelser för otukt mellan personer i rätt lipp- och ned­ stigande svågerlag. Straffet skall för båda parterna utgöra straffarbete i högst 2 år eller fängelse. Var det svågerlagsgrundande äktenskapet upplöst, må till böter dömas. I andra stycket av paragrafen stadgas, att om styv­ fader övat otukt med styvdotter eller styvbarns dotter under omständigheter svarande mot de i andra stycket av 1 § angivna, styvfadern skall dömas till straffarbete från och med 1 till och med 6 år. I 3 § föreslås att straffrihet i fall som omförmälas i 1 och 2 §§ under vissa omständigheter skall in­ träda. Kvinna, som genom grovt missbruk av hennes beroende ställning för­ måtts till otukt varom i nyssnämnda paragrafer sägs, må sålunda icke dömas lill straff. Detsamma skall gälla kvinna eller man, som vid gärningens för­ övande var under aderton år. 4 § upptager straffbestämmelser för otukt mellan syskon. Straffet föreslås skola utgöra straffarbete i högst 2 år eller fängelse. I 5 § slutligen givas straffbestämmelser för otukt mellan ett syskon och det andras avkomling. Skalan föreslås skola upptaga böter el­ ler fängelse i högst 6 månader. De föreslagna ändringarna i fråga örn blodskamsbrottens bestraffning till­ styrkas eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden. Invändningar mot förslaget riktas allenast mot vissa punkter.

74 Kungl. Majlis proposition nr 187.

Vad först beträffar det område, inom vilket sexuella förbindelser böra be­ straffas såsom blodskamsbrott, framställes icke någon invändning mot för­ slaget att från straff utesluta de i den nuvarande 5 § upptagna fallen. En ytterligare inskränkning av det straffbara området föreslås av medi­ cinalstyrelsen och rådhusrätten i Västerås, vilka förorda, att även otukt mellan ett syskon och det andras avkomling bör vara straffri. Medicinalstyrelsen anför härom: Könsförbindelser av detta slag beivras för närvarande endast i undantags­ fall. Enligt styrelsens förmenande synes ock det allmänna rättsmedvetan­ det kunna reagera mot det nuvarande förhållandet, att könsförbindelser av ifrågavarande slag straffbeläggas, samtidigt som kännedom finnes om möj­ lighet för kontrahenterna att ingå äktenskap efter tillstånd av Konungen en­ ligt giftermålsbalkens 2 kap. 8 §. Styrelsen vill därför hävda den uppfatt­ ningen, att bestämmelsen om straff för otukt mellan ett syskon och det and­ ras avkomling numera bör uteslutas ur strafflagen, eller om detta icke an­ ses kunna genomföras, högre straff än böter för detta slag av brott i varje fall icke måtte komma i fråga. Rådhusrätten i Västerås yttrar: Det torde redan hava ingått i allmänna medvetandet, att absolut hinder ej föreligger för äktenskap mellan ett syskon och det andras avkomling, och att giva straffrättslig sanktion åt ett dispensabelt äktenskapshinder måste ur flera synpunkter anses mindre tilltalande. Enligt rådhusrättens mening synes tiden vara inne att upphäva detta straffbud. I några yttranden föreslås vissa inskränkningar av det straffbara områ­ det även såvitt angår otukt mellan personer i rätt upp- och nedstigande svå­ gerlag. Rådhusrätten samt polismästaren i Eskilstuna förorda sålunda att straffet skall inskränkas till de fall, då det svågerlagsgrundande äktenska­ pet består vid tidpunkten för otuktens övande. Även mot övriga ändringsförslag framställas vissa anmärkningar. Be­ träffande de föreslagna straffbestämmelserna i 1 och 2 §§ avstyrker rådhus­ rätten i Trälleberg sänkningen av straffmaxima. Rådhusrätten anför här­ om: Beträffande de brott, som avses i 1 och 2 §§, kunna onekligen mildrande omständigheter sägas föreligga i fall, då brotten väsentligen framkallats av vissa yttre miljöförhållanden, särskilt trångboddhet. Med hänsyn härtill finner rådhusrätten skäl finnas till nedsättning av straffminima i den ut­ sträckning, som föreslagits i promemorian. Emellertid finnes en särskilt svårartad kategori brottslingar. ’Det är’, för att citera promemorian, 'hu­ struplågarna och familjetyrannerna, som under åratal sexuellt utnyttja sina döttrar och genom misshandel och hot hålla familjen i ständig skräck och dödsångest.’ I betraktande av den synnerligen upprörande karaktären av deras förbrytelser betvivlar rådhusrätten starkt, att en straffminskning för dem skulle vara påkallad av nutida rättsuppfattning. På grund härav av­ styrker rådhusrätten de föreslagna sänkningarna av straffmaxima i före­ varande paragrafer. Däremot tillstyrker rådhusrätten sänkningarna av sam­ ma lagrums straffminima.

Polismästaren i Malmö ifrågasätter om icke de i andra stycket av 1 och 2 §§ föreslagna straffskärpningarna för manlig släkting böra drabba jämväl kvinnlig släkting som övat otukt med gosse under 15 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 75

Beträffande den föreslagna straffbestämmelsen i 2 § andra stycket för otukt i vissa kvalificerade fall mellan styvfader och styvdotter eller styv­ barns dotter ifrågasätter Stockholms rådhusrätt huruvida icke straffmini­ mum är alltför lågt, då motsvarande straff enligt 1 § ansetts böra sättas til! straffarbete i 4 år. Den föreslagna bestämmelsen i 3 § örn strafallet i vissa fall tillstyrkes av polismästaren i Malmö, som förklarar att det länge med full rätt ansetts såsom en orimlighet, att den som vid blodskamsbrott utan tvivel varit den Jörförde eller för den största skadan utsatte ovillkorligen skall straffas. Beträffande de föreslagna nedsättningarna i 4 och 5 §§ anföres, att desam­ ma äro väl motiverade, enär otukt mellan vuxna personer i här avsedda skyldskapsförhållanden, ehuru förkastlig från moralisk synpunkt, måste framstå som relativt ofarlig för rättsordningen. Rådhusrätten i Arboga har yttrat att formuleringen i 4 och 5 §§ gåve vid handen att även otukt mellan syskon av samma kön vore straffbar enligt dessa paragrafer. Då sådana fall borde bestraffas enligt 10 §, vore en för­ tydligande ändring i angivet avseende erforderlig. En liknande invändning har framställts av domhavanden i Kinds och Redvägs domsaga i avseende på 7 §.

Departements- Beträffande det område inom vilket sexuella förbindelser böra vara straff­ chefen. belagda såsom blodskam anser jag i likhet med de sakkunniga att de i den nuvarande 5 § upptagna fallen böra utgå ur strafflagen. Mot denna änd­ ring har ej heller i något yttrande invändning framställts. Vad därefter an går otukt mellan ett syskon och det andras avkomling lia de sakkunniga med viss tvekan förordat att sådana förbindelser fortfarande skola vara straffbelagda men föreslagit en nedsättning av straffet till böter eller fän­ gelse i högst 6 månader. Till stöd för straffets bibehållande har åberopats att ett fullständigt upphävande av straffbarheten i detta hänseende säker­ ligen i mångas ögon skulle innebära ett väl kraftigt avsteg från vad för närvarande gällde och att det alltjämt bestående äktenskapshindret enligt 2 kap. 8 § giftermålsbalk^! syntes erfordra en straffrättslig sanktion. Dessa skäl synas icke bärande. Det torde med fog kunna ifrågasättas örn detta straffbud uppbäres av någon allmän opinion. Säkerligen råder det t. o. m. på många håll, varom även rättspraxis lämnar vittnesbörd, okunnighet örn att könsförbindelser av detta slag överhuvud äro straffbara. För den som bar vetskap örn alt äktenskap, låt vara först efter erhållen dispens, kan komma till stånd mellan personer som äro nied varandra besläktade på nu angivet sätt måste det framstå såsom egendomligt att en utomäktenskaplig förbindelse mellan sådana personer under alla förhållanden är straffbelagd. Vad därefter beträffar det senare av de sakkunniga åberopade skälet före­ faller det icke erforderligt att genom kriminalisering söka upprätthålla ett dispensabelt äktenskapshinder. Enligt mili mening bör alltså även detta .straffbud utgå ur strafflagen. Då härigenom 5 § i de sakkunnigas förslag skulle utgå, torde av redaktionella skäl nuvarande första stycket i 6 § er

<6 Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

hålla paragrafnummer 5, varefter andra stycket i G § ensamt kommer att utgöra 6 §. I några yttranden har förordats att vid otukt mellan personer i rätt uppoch nedstigande svågerlag straff skulle inträda endast, därest det svågerlagsgrundaude äktenskapet bestode vid tidpunkten för otuktens övande. Ehuru vissa skäl kunna tala för att från straff utesluta de fall där det svågerlagsgrundande äktenskapet icke längre består, synes dock rådligast att icke i detta sammanhang företaga en så långt gående ändring i förhållande till gällande rätt. För närvarande lärer man alltså böra begränsa sig tili den ändring de sakkunniga förordat, innebärande att straffet i dessa fall, därest ej i övrigt kvalificerande omständigheter föreligga, skall kunna ned­ sättas till böter. Av den utredning som de sakkunniga förebragt rörande blodskamsbrotten i Sverige framgår, att blodskamsförbrytelse enligt 1 §, d. v. s. otukt mel­ lan personer i rätt upp- och nedstigande släktskap (i praktiken nästan all­ tid mellan fader och dotter) kan vara av högst olikartad beskaffenhet. I det övervägande antalet fall har brottet karaktären av ett sexuellt över­ grepp mot en minderårig, psykiskt defekt eller eljest skyddslös kvinna, och den brottsliga förbindelsen har kommit till stånd därigenom att fadern ge­ nom våld, hot eller ekonomiskt tvång eller genom bruk av sin maktställning som husfader förmått henne till otukt och sedan, ofta under utnyttjande av det över henne vilande straffhotet, tvingat henne att fortsätta förbindelsen. Denna har därför i regel för dottern inneburit ett långvarigt och svårt lidan­ de. Ibland har brottet, ehuru det riktar sig mot en kvinna i nu angivna skyddslösa läge, dock allenast karaktären av en tillfällig förlöpning. I andra mera sparsamt förekommande fall åter är det fråga om en fullt frivillig förbindelse mellan en far och hans vuxna och fullmyndiga dot­ ter. Med utgångspunkt från förhandenvaron av dessa vitt skilda brotts­ typer ha de sakkunniga uppställt två olika skalor, en strängare för manlig ascendent vilken antingen övat otukt med kvinna, som ej fyllt 15 år eller som var sinnessjuk eller sinnesslö, eller ock med grovt missbruk av kvinnas beroende ställning förmått henne till otukt, samt en lindrigare skala avsedd för manlig eller kvinnlig ascendent i övriga fall. Därjämte har liksom hit­ tills uppställts en särskild mildare skala för descendenten. Mot de före­ slagna skalorna, för vilka tidigare närmare redogjorts, har allenast i ett yttrande framställts en invändning, av innebörd att en straffmildring för de svårare fallen icke skulle vara påkallad av nutida rättsuppfattning, i följd varav en sänkning av maximum för dessa fall icke borde äga rum. Då enligt min mening den föreslagna sänkningen från livstids straffarbete till 10 års straffarbete ur humanitär synpunkt torde vara befogad och ur allmänpreventiv synpunkt ej lärer medföra några vådor samt avvägningen av ska­ lorna även i övrigt synes lämplig med hänsyn till den kunskap som numera vunnits rörande blodskamsbrotten, ansluter jag mig till de av de sakkunniga föreslagna straffsatserna, dock att enligt min mening den strängare skalan bör kunna bliva tillämplig även i sådana fall då ascendenten är kvinna och

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 77

descendenten man. Även om dessa fall i praktiken endast sällan förekom­ ma, synes det icke tilltalande att på grund härav uppdraga någon gränslinje med hänsyn till ascendentens kön. Beträffande det i 2 § upptagna brottet — otukt mellan personer i rätt uppoch nedstigande svågerlag (i praktiken nästan alltid otukt mellan styvfader och styvdotter) — ger de sakkunnigas utredning vid handen, att detta brott uppvisar brottstyper som nära motsvara dem som förekomma vid otukt mel­ lan ascendent och descendent, ehuru frivilligt ingangna förbindelser i nu förevarande fall äro vanligare än mellan fäder och döttrar. De sakkunniga ha därför även här uppställt två olika skalor, en strängare för de fall då styvfader övat otukt med styvdotter eller styvbarns dotter under de kvali­ ficerande omständigheter som angivas i andra stycket av den föreslagna nva 1 § och en lindrigare avsedd för övriga fall. I den lindrigare skalan har såsom förut antytts upptagits ett särskilt minimum av böter för fall då det svågerlagsgrundande äktenskapet var upplöst. Någon särskild skala för parten i det nedstigande svågerlaget (styvbarnet m. fl.) har ej uppställts, utan på denna part är den lindrigare skalan tillämplig (försåvitt icke straff­ frihet enligt 3 § inträder). Beträffande den föreslagna straffsatsen för de kvalificerade fallen har i ett yttrande ifrågasatts huruvida icke det före­ slagna minimum, straffarbete i ett år, vore alltför lågt i jämförelse med motsvarande minimum i 1 §, 4 år. Denna mening synes ha ett visst fog för sig. Då emellertid i dessa fall icke förekommer något blodsband mellan parterna och det för blodskamsbrottet speciellt utmärkande mo­ mentet att handlingen utgör ’en borgerlig ordning och goda seder synner­ ligen kränkande gärning’ kan vara ganska förtunnat, finner jag mig dock böra ansluta mig till de sakkunnigas förslag rörande minimistraffets stor­ lek. Beträffande den i ett annat yttrande framställda anmärkningen mot maximum i nu ifrågavarande skala må framhållas att enligt förslaget maxi­ mum i själva verket skulle undergå en höjning från 4 till 6 års straffarbete. Denna skala lärer möjliggöra utdömande av ett mot brottets svårhetsgrad svarande straff, även då synnerligen försvårande omständigheter föreligga. .lag ansluter mig alltså till de sakkunnigas förslag i avseende på de kvali­ ficerade fallen; dock bör denna bestämmelse kunna bliva tillämplig även på styvmoder. Jämväl de föreslagna straffsatserna för de icke kvalificerade fallen, mot vilka någon anmärkning ej framställts, finner jag lämpligt av­ vägda. Mot de sakkunnigas i 3 § upptagna förslag om straffrihet för kvinna, som genom grovt missbruk av hennes beroende ställning förmatts till otukt val­ mu i 1 eller 2 § sägs, så ock för man eller kvinna, som vid sådan otukts för­ övande var under aderton år, har någon invändning ej gjorts. För min del finner jag det riktigt att den som befinner sig i nu angivet läge undgår åtal och straff. Införande av straffrihet i dessa fall medför ock såsom dc sakkunniga framhållit den fördelen att den äldre förhindras att utnyttja det över den yngre vilande straffhotet till alt förmå denne alt hemlighålla och fortsätta en förbindelse från vilken denne gjort ansatser att befria sig. Straff-

78 Kungl. Mcij:ts proposition nr 187.

friheten bör emellertid, såsom konsekvens av de utav mig i 1 och 2 §§ före­ slagna ändringarna, utsträckas även till man, som genom grovt missbruk av hans beroende ställning förmåtts till otukt. Paragrafen har därjämte i re­ daktionellt hänseende underkastats jämkning. I fråga örn den i 4 § för otukt mellan syskon föreslagna nedsättningen av straffet, varemot någon anmärkning i sak icke blivit framställd, ansluter jag mig till de sakkunniga. Vad beträffar den i ett yttrande gjorda anmärk­ ningen att formuleringen i 4 § syntes ge vid handen att även homosexuell otukt skulle falla under denna paragraf, må framhållas, att denna invänd­ ning, vilken gäller även paragrafernas nuvarande lydelse och som med samma berättigande skulle kunna framställas mot vissa andra lagrum i förevarande kapitel, icke synes behöva föranleda några omformuleringar i kapitlet med hänsyn till att det enligt nuvarande praxis är ställt utom allt tvivel att övande av homosexuell otukt aldrig är hänförlig under annan be­ stämmelse i 18 kap. än 10 §.

5 och 6 §§. Den nuvarande 6 § innehåller bestämmelser örn straff för övande av otukt, som innebär missbruk av auktoritet. Första stycket stadgar sålunda straff för religions- och skollärare, uppfostrare och läromästare, vilka öva otukt med ungdom, som de hava till undervisning eller uppfostran, samt vidare för adoptivföräldrar, fosterföräldrar och förmyndare, vilka öva otukt med adoptivbarn, fosterbarn eller myndling. Straffet utgör straffarbete från och med 6 månader till och med 4 år eller fängelse. Andra stycket föreskriver att styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman eller vaktbetjänt vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus, barnhus eller annan sådan inrättning, vilken .ovar otukt med kvinnsperson, som där är intagen, skall dömas till straffarbete i högst 2 år eller fängelse i högst 6 må­ nader. Enligt båda lagrummen inträder straff endast för den av parterna i förbindelsen som innehar den nu angivna vårdnadsställningen; den andra parten är straffri. De sakkunniga föreslå nu att minimum i första stycket, såvitt fråga är om straffarbete, nedsättes till den lägsta straffarbetstiden — 2 månader. Maximum — 4 års straffarbete — bibehålies för normala fall, men de sak­ kunniga föreslå en tilläggsbestämmelse av innehåll att vid synnerligen för­ svårande omständigheter straffet må höjas till straffarbete i högst 6 år. 1 andra stycket föreslås — förutom en redaktionell jämkning — den änd­ ringen att vid tillämpning av fängelsestraff sådant straff skall kunna ådömas upp till den för denna straffart gällande högsta strafftiden 2 år.

Mot de sålunda föreslagna straffsatserna framställes allenast på en punkt anmärkning. Föreningen Sveriges landsfogdar anser sålunda att de i 6 § föreslagna normala straff skalorna såtillvida äro för milda, som de inne­ hålla fängelse. De brott, som falla under detta lagrum äro enligt förenin­ gens åsikt så samhällsfarliga, att de icke böra förskylla lindrigare straff än

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 79

straffarbete; åtminstone bör fängelsestraff ej vara medgivet annat än i fall av synnerligen förmildrande omständigheter.

De föreslagna ändringarna i straffsatserna, av vilka höjningen av maxi- Dep^^ntl' mum vid synnerligen försvårande omständigheter i första stycket — vilket lagrum enligt vad förut anförts bör upptagas såsom 5 § — huvudsakligen avser att möjliggöra en tillbörlig straffreaktion för fall då fosterfader eller adoptivfader övar otukt med fosterdotter eller adoptivdotter under omstän­ digheter svarande mot dem som avses i 2 § första stycket vid styvfaders otukt med styvdotter, synas väl motiverade. Vad beträffar invändningen att lindrigare straff än straffarbete icke borde kunna ådömas — åtminstone icke i andra fall än då synnerligen förmildrande omständigheter förelåge — må framhållas, att stadgandena i förevarande lagrum äro tillämpliga även örn i det förhandenvarande fallet icke kan anses föreligga något missbruk av den personliga ställningen, ja t. o. m. örn den straffria parten varit den för­ ledande. Lägre straff än straffarbete måste på grund härav ingå i skalan. Då de senast avsedda fallen uppenbarligen måste rubriceras såsom synner­ ligen förmildrande, kunde man naturligen tänka sig att fängelsestraff upptoges i skalan allenast för de fall då sådana omständigheter förelåge. Som det emellertid synes önskvärt att i möjligaste mån undvika att för samma brott uppställa tre olika skalor, finner jag ej anledning att frångå vad de sakkunniga föreslagit.

7 och 8 §§. Nu ifrågavarande paragrafer innehålla straffbestämmelser för otukt med minderårig kvinna. I 7 § stadgas sålunda, att man som övar otukt nied kvinna, som ej fyllt tolv år, skall dömas till straffarbete från och med 4 till och med 8 år och, örn hon av gärningen fick svår kroppsskada eller död, till straff­ arbete från och med 8 till och med 10 år eller på livstid. Övar man otukt med kvinna, som fyllt tolv men ej femton år, dömes han enligt 8 § till straff­ arbete i högst 2 år eller fängelse i högst 6 månader. De sakkunniga, som sammanföra straffbestämmelserna för otukt varom nu är fråga i en paragraf (7 §), föreslå dels den lindring av straffet för otukt med kvinna som ej fyllt tolv år, att där omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet må nedsättas till 2 år, dels ock en skärp­ ning av straffet för otukt med kvinna som fyllt tolv men ej femton år, så att detsamma skall utgöra straffarbete från och med fi månader till och med 4 år eller fängelse i minst 0 månader. Bestämmelserna örn otukt med kvinna under tolv år upptagas i första stycket av 7 § och stad­ gandet örn otukt nied kvinna mellan tolv och femton ar i andra stycket av samma paragraf. De sakkunnig^ föreslå därjämte vissa utvidgningar av det straffbara området för otukt nied minderårig. Straffskyddet föreslås sålunda skola utsträckas att avse även gossar under femton år och för detta brott skall gälla samma straffskala som för otukt med kvinna mellan tolv och

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

femton år. Ändringen genomföres på så sätt att andra stycket i 7 § (mot­ svarande nuvarande 8 §) göres tillämplig beträffande all otukt med barn un­ der femton år, i andra fall än som avses i 7 § första stycket (nuvarande 7 §). Ytterligare föreslås den utvidgningen av det straffbara området att i särskilda fall straffskydd beredes även kvinna som fyllt femton men ej aderton år. De sakkunniga föreslå nämligen en ny straffbestämmelse, som skulle inta­ gas såsom 8 §, av följande lydelse: Förmår man, i annat fall än här ovan avses, till otukt kvinna, som ej fyllt aderton år, under grovt missbruk av överordnad ställning eller eljest av en på ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet; straffes med fängelse. Brottet må ej åtalas av allmän åklagare, där ej kvinnan eller hennes måls­ man det till sådant åtal angiver.

De föreslagna ändringarna i straffsatserna i 7 § lämnas i flertalet yttran­ den utan erinran. Polismästaren i Malmö och rådhusrätten i Träleborg ställa sig emellertid tveksamma till den föreslagna nedsättningen av minimum vid otukt med kvinna under tolv år där omständigheterna äro synnerligen mild­ rande. Rådhusrätten anför härom bl. a.: Även om otukt förekommit endast vid något enstaka tillfälle samt någon fysisk skada icke orsakats av densamma, kan rådhusrätten dock icke, såsom de sakkunniga, finna dessa omständigheter synnerligen mildrande och för­ tjänta av en lindrigare straffskala. Därtill är brottet i sig självt av alltför djupt asocial karaktär. Det allmänna rättsmedvetandet torde näppeligen vara böjt för att med särskild mildhet omfatta dylika fall eller att sålunda godtaga en nedsättning av nuvarande straffminimum för ifrågavarande brott.

Förslaget att utsträcka straffskyddet till att avse även gossar under fem­ ton år beröres allenast i ett yttrande av en stadsfiskal i Stockholm, som förklarar sig vilja understryka önskvärdheten av införande av sådant straff­ skydd. Den till införande i 8 § föreslagna bestämmelsen om utsträckning av straffskyddet till att för särskilda fall avse även kvinnor mellan femton och aderton år tillstyrkes av styrelsen för Sveriges advokatsamfund, som förklarar att den föreslagna utvidgningen synes tillrådlig, samt av polis­ mästaren i Malmö, som yttrar att man med rätta måste anse, att den unga kvinnan såsom samhällsförhållandena numera gestaltat sig bör till­ försäkras ett särskilt skydd till förhindrande av att hon på grund av sin ungdom och bristande erfarenhet förledes till otukt, som måhända kan medföra ödesdigra verkningar för hennes framtida liv. Ett skyddande av. den unga kvinnan vid hennes utträde i livet måste framstå såsom ett sam­ hällsintresse av stor betydelse, och bestämmelsen, rätt tillämpad, torde där­ för hava en synnerligen viktig uppgift att fylla. Rådhusrätten och polismästaren i Eskilstuna vilja däremot icke förorda den nya straffbestämmelsen och anföra härom: Mot det föreslagna nya straffbudet i 18 kap. 8 § strafflagen ställa vi oss tveksamma. En utsträckning av de nu befintliga hithörande straffbestäm­ melserna torde, åtminstone i detta sammanhang, vara ägnad att väcka be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 81

tänkligheter, så mycket mera som man här rör sig på ett område, där man bör gå fram med en viss försiktighet. Men härtill kommer, att bestämmelsen knappast kan i den föreslagna formen komma till användning. Redan in­ skränkningen i åtalsrätten torde motivera denna uppfattning. För det säker­ ligen synnerligen ringa antal fall, då kvinnan eller hennes målsman ville draga brottet under domstolens behandling, skulle bevisningen komma att stöta på mycket stora svårigheter. Den praktiska nyttan av straffbudet torde vid nu angivna förhållanden bliva mycket ringa, och straffbudet torde där­ för utan skada kunna utgå. Det torde för övrigt icke kunna anses helt ute­ slutet, att ett dylikt straffbud kunde användas för att utöva obehörig påtryck­ ning på män, som av en eller annan anledning inlåtit sig i förbindelser med kvinnor i ifrågakommen ålder. I ett flertal yttranden avstyrkes eller ifrågasättes lämpligheten av det nya straffbudet, såvitt angår övande av otukt under grovt missbruk av en på ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet, varjämte i ett av dessa ytt­ randen förordas, att i vart fall bestämmelsen i andra stycket att brottet endast får åtalas efter angivelse bör utgå. Överståthållarämbetet förklarar sålunda, att uttrycket ’en på ålder och er­ farenhet grundad överlägsenhet’ torde giva möjlighet till en utvidgning av brottsbegreppet utöver vad som kan anses behövligt och lämpligt, och tredje polisintendenten i Stockholm ifrågasätter huruvida icke ifrågavarande brottsbeskrivning är alltför vagt formulerad. Häradshövdingen i Kinds och Red­ vägs domsaga yttrar att lämpligheten av brottsbeskrivningen torde kunna starkt ifrågasättas. Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler förklarar att ett på detta vaga sätt formulerat stadgande måste vid tillämpningen komma att bereda så avsevärda svårigheter i bevisningshänseende att det praktiskt taget förblir en tom bokstav. Stockholms rådhusrätt har i princip intet att erinra mot den föreslagna kriminaliseringen, men ifrågasätter örn det från dansk rätt hämtade rekvisitet (under grovt missbruk av) ’en på ålder och erfa­ renhet grundad överlägsenhet’ bör bibehållas. Säkerligen, yttrar rådhus­ rätten, kommer detta stadgande att i praktiken mycket sällan kunna tillämpas, ej minst med hänsyn till bevisningssvårigheter; även de valda ordalagen före­ falla något främmande för svenskt lagspråk. Rådhusrätten i Västerås anför: Det föreslagna stadgandet måste i och för sig anses väl befogat, men det torde icke kunna bestridas, att det använda uttrycket ’på ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet’ såsom rekvisit för straffbarhet är synnerligen vagt och i praktiken kan giva anledning till en mycket osäker och ojämn lag­ tillämpning. Då här är fråga om ett nytt straffbud, torde det vara lämpligt att gå försiktigt fram, och starka skäl torde föreligga att för närvarande stanna vid att bestraffa endast det grova missbruket av överordnad ställning, sär­ skilt som redan därmed det stora flertalet av de fall, som avses, torde drabbas av straffhot. En stadsfiskal i Stockholm yttrar: Bestämmelsen att brottet icke må åtalas av allmän åklagare, där ej kvinnan eller hennes målsman det till sådant åtal angiver, synes icke lycklig och kun­ na ge anledning till konflikter. 1 de tyvärr ingalunda sällan förekommande fall, då en kvinna på lö å 17 år flyttar ihop med en man, kan genom det före- Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 187. 6

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

slagna stadgandet t. o. m. skapas samma situation som i fråga om de nu till avskaffande föreslagna straffen för horsbrott med det tillägg, att det vapen, som åtalshotet onekligen är, här även sättes i målsmans hand. Då det emel­ lertid, på sätt de sakkunniga framhållit, av flera skäl är önskligt att skydda kvinnlig ungdom upp till 18 års ålder samt det i paragrafen upptagna andra fallet ’av en på ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet’ är så vagt for­ mulerat, att det säkerligen ytterst sällan kommer att kunna föranleda ådömande av straff men kanske stundom ett åtal, anser jag, att det ovan citerade ledet i paragrafen bör utgå, samt att, för förhindrande av köpslående om åtal åtminstone i de fall, som blivit för åtalsmyndigheten kända, det föreslagna andra stycket slopas.

Departements­ Till stöd för den föreslagna ändringen av straffsatserna för otukt med min­ chefen. derårig kvinna ha de sakkunniga åberopat att den nu förefintliga betydande luckan mellan straffminimum för otukt med kvinna under tolv år och straffmaximum för otukt med kvinna mellan tolv och femton år ur rent principi­ ella synpunkter vore olämplig och att skalorna rimligen borde åtminstone gränsa intill varandra eller, bättre, gripa över i varandra. Såsom skäl för den föreslagna strafflindringen i den nuvarande 7 § har särskilt åberopats, att paragrafens minimum vore alltför högt, åtminstone för de fall där otukt förekommit endast vid något enstaka tillfälle samt någon fysisk skada icke orsakats av densamma, under det att till stöd för straffskärpningen i nuva­ rande 8 § hänvisats till den mycket påtagliga fortgående stegring av årliga antalet brott mot denna paragraf, vilken ägt rum under tiden till och med år 1929. Mot de sakkunnigas förslag i nu ifrågavarande avseende har invändning framställts allenast såvitt angår den föreslagna strafflindringen vid otukt med kvinna under tolv år. Denna invändning synes dock icke befogad. Vid otukts övande med kvinna under tolv år torde omständigheterna kunna vara sådana, att gärningen bör bedömas mildare än ett otuktsbrott mot kvinna som uppnått denna ålder, särskilt med hänsyn till att fullbordat brott kan föreligga utan att samlag kommit till stånd. Det nuvarande minimum — 4 års straffarbete — lär därför kunna i särskilda fall framstå såsom alltför strängt. Jag ansluter mig alltså till den av de sakkunniga föreslagna straff­ lindringen i den nuvarande 7 §. Även den föreslagna straffskärpningen i den nuvarande 8 § synes befogad. De sakkunnigas förslag att utsträcka straffskyddet även till gossar har. icke i något yttrande mött motstånd. Då erfarenheten visat att även i fråga örn dem alltför tidiga sexuella upplevelser kunna vara skadliga och då det ej sällan lärer förekomma att gossar av vuxna kvinnor förledas till otukt, fin­ ner jag det angeläget att, i likhet med vad som skett i alla modernare lagar och i enlighet med den mening som redan för ett kvartssekel sedan uttalats av reglementeringskommittén, en kriminalisering på denna punkt kommer till stånd. Den föreslagna åldersgränsen femton år synes mig riktig och straff­ satserna lämpligt avvägda. I modern lagstiftning föreligger en tydlig tendens att utsträcka straff­ skyddet för unga kvinnor utöver femtonårsgränsen. Denna tendens torde

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 83

företrädesvis vara betingad av den omständigheten att unga kvinnor nu­ mera, på grund av ändrade sociala förhållanden, i större utsträckning än förr redan i de första ungdomsåren lämna föräldrahemmet för att på egen hand skaffa sig sin försörjning. Då de under tiden närmast efter femton­ årsåldern ofta äro i kroppsligt avseende utvecklade utan att de vunnit mot­ svarande psykiska mognad och självständighet, kunna de lätt — undan­ dragna det stöd som familjegemenskapen skulle berett dem — bliva i sexuellt avseende utnyttjade. Detta kan, särskilt örn de därvid råka i graviditet, lätt komma att medföra djupt olyckliga verkningar. Det så­ lunda erforderliga straffskyddet för unga kvinnor som uppnått femtonårs­ gränsen synes kunna komma till stånd antingen genom en generell höj­ ning av straffbarhetsgränsen, t. ex. till sexton år, eller genom att man, utan alt företaga någon allmän höjning, för särskilda fall stadgar straff för den som övar otukt med kvinnlig ungdom över femton år. De sakkunniga ha, som det vill synas på goda skäl, avvisat den förra lösningen. En generell höjning av straffbarhetsgränsen skulle säkerligen, såsom de sakkunniga framhållit, medföra att under kriminaliseringen skulle indragas även såda­ na fall, då den presumtion om förförelse av kvinnan som till väsentlig del utgör grunden för straffet ej kan upprätthållas. Uppenbarligen förekommer det ganska ofta att kvinnor i åldern mellan femton och sexton år själva ta initiativet till sexuella förbindelser såväl med jämnåriga ynglingar som med något äldre män. En generell sextonårsgräns torde på grund härav icke kunna uppställas utan att man samtidigt föreskriver att straff ej skall inträ­ da, där det ådagalagts att kvinnan varit den förförande. Men uppställandet av en sådan x-egel lärer av flera skäl vara olämpligt. Den lösning som de sakkunniga föreslagit, nämligen att endast för särskilda fall kriminalisera otukt med kvinna under aderton år, synes således böra tillerkännas företrä­ de. Av de två till kriminalisering föreslagna förfarandena avser det ena att den unga kvinnan förmås till otukt genom grovt missbruk av överord­ nad ställning och det andra att hon förmås därtill under grovt missbruk av en på ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet. Båda de föreslagna straffbestämmelserna lia avstyrkts i ett yttrande under hänvisning dels till att den praktiska nyttan av stadgandet med hänsyn till bevisningssvårigheterna skulle bliva mycket ringa, och dels till att det icke vore uteslutet att straffbudet kunde användas för att utöva obehörig påtryckning på män, som inlåtit sig med kvinnor som ej fyllt aderton år. I ett flertal yttranden, där den förstnämnda bestämmelsen lämnas utan anmärkning, avstyrkes eller ifrågasättes lämpligheten av det senare stadgandet. Därvid åberopas dels de två nyss förut omförmälda skälen att på grund av svårigheterna att före­ bringa bindande bevisning en fällande dom endast sällan skulle kunna kom­ ma till stånd samt att kriminaliseringen skulle kunna ge upphov till ulpressningsåtgärder mot förföraren, dels ock att stadgandet vore vagt formulerat samt att på grund därav en osäker och ojämn rättstillämpning vore att be­ fara. Den sålunda framställda kritiken synes knappast grundad i den mån den

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

riktar sig mot den först angivna kriminaliseringen, under det att kritiken mot den senare kriminaliseringen synes ha mera fog för sig. Det lärer så­ lunda icke kunna förnekas att begreppet 'grovt missbruk av en på ålder oell erfarenhet grundad överlägsenhet’ är tämligen svävande till sin innebörd och att detsamma kan komma att vålla svårigheter i rättstillämpningen, örn det överhuvud med hänsyn till bevisningssvårigheterna kommer att få nå­ gon praktisk betydelse. Och det lärer ej heller vara uteslutet att stadgan­ det kan ge upphov till utpressningsförsök och måhända ock till obefogade åtal. På grund härav kan jag endast förorda ett upptagande av den första utav de av de sakkunniga föreslagna utvidgningarna av det straffbara om­ rådet vid otukt med kvinna under aderton år. Den föreslagna straffskalan, mot vilken någon anmärkning icke blivit framställd, finner jag lämplig. Det i andra stycket av paragrafen upptagna stadgandet att ifrågavarande brott ej må åtalas av allmän åklagare, där ej kvinnan eller hennes målsman brottet till sådant åtal angiver, synes mindre lyckligt. Såsom av en stads­ fiskal i Stockholm framhållits torde nämligen detta stadgande öka möj­ ligheterna för kvinnan och hennes målsman att under utnyttjande av åtalshotet skaffa sig mer eller mindre obehöriga ekonomiska förmåner av 'för­ föraren'. Å andra sidan synes önskemålet att tillse att kvinnan icke tillfo­ gas lidande genom att hennes sak mot hennes vilja genom en rättegång framdrages i ljuset icke kräva att brottet göres till angivelsebrott. Det torde nämligen ligga i sakens natur att ifrågavarande brott knappast kan komma att föranleda åtal utan att kvinnan eller hennes målsman tar initiativet därtill. Av dessa skäl har det föreslagna andra stycket ansetts icke böra upptagas.

9 §. Nuvarande 9 § stadgar straff för övande av otukt med avvita kvinna. Straffet utgör straffarbete från och med 6 månader till och med 4 år. De sakkunniga föreslå nu dels en utvidgning av det straffbara området till att omfatta övande av otukt med kvinna som är sinnessjuk eller sinnesslö, dels ock den mildring av straffskalan att straffet skall utgöras av fängelse eller straffarbete i högst 4 år. De föreslagna ändringarna lämnas i flertalet yttranden utan erinran. Me­ dicinalstyrelsen, som tillstyrker förslaget, uttalar att ett ersättande av begrep­ pet 'avvita' med 'sinnessjuk eller sinnesslö’ innebär en fördel, och att den ändrade straffsatsen kan, såsom de sakkunniga framhållit, giva stadgan­ det betydligt ökad effektivitet. Allenast i ett yttrande, avgivet av Stockholms rådhusrätt, göres en in­ vändning mot förslaget. Rådhusrätten anser det nämligen tveksamt om i straffskalan bör ingå även fängelse. Det förefaller rådhusrätten som örn ett straffminimum av 2 månaders straffarbete vöre att föredraga.

Departements De sakkunniga lia i sin motivering framhållit att uttrycket 'avvita', som chefen. i äldre tid betecknade alla höggradiga och tydliga fall av sinnessjukdom och

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 85

sinnesslöhet, så småningom erhållit en begränsad och speciell innebörd samt att det för närvarande både på juridiskt och medicinskt håll torde råda osä­ kerhet om vad som menades därmed. På grund därav och då tillika straff­ skalan förefallit alltför sträng att vinna tillämpning annat än i mycket svår­ artade fall, syntes man numera i stor utsträckning undvika att tillämpa be­ stämmelsen. De sakkunniga ha nu föreslagit att straffbarheten skall kny­ tas till begreppet sinnessjuk eller sinnesslö, varigenom överensstämmelse skulle vinnas med det i giftermålsbalken uppställda förbudet mot äktenskap för sinnessjuka och sinnesslöa. Såsom motivering för denna utvidgning av det straffbara området lia de sakkunniga framhållit, dels att det måste anses synnerligen otillfredsställande att sinnessjukdom och sinnesslöhet utgjorde indispensabel! äktenskapshinder medan samtidigt en man kunde utan straff­ påföljd öppet underhålla sexuell förbindelse och avla barn med en notoriskt sinnessjuk eller sinnesslö kvinna, såvida hon icke kunde betecknas såsom avvita, dels ock det förhållandet att särskilt på landsbygden boende psykiskt defekta kvinnor nu ej sällan systematiskt utnyttjades till otukt utan att nå­ gon möjlighet funnes att ingripa mot mannen. Beträffande den föreslagna bestämmelsens tillämpning lia de sakkunniga framhållit, att på grund av de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet straff skulle inträda allenast, då det gällde notoriskt sinnessjuka eller sinnesslöa kvinnor eller då mannen eljest erfarit eller måste lia insett, att den kvinna han inlåtit sig med var sinnessjuk eller sinnesslö. Vad angår straffsatsen har den föreslagna mild­ ringen av skalan, vilken redan tidigare ansetts såsom väl sträng, motiverats med utvidgningen av lagrummets tillämpningsområde. Den sålunda föreslagna utvidgningen av straffbudet synes väl motiverad. Den nu gällande bestämmelsen torde sakna praktisk betydelse då det gäl­ ler att förhindra otukt med psykiskt defekta kvinnor, vilket bäst framgår av att lagrummet endast kommer till tillämpning i några få fall om året. Genom den år 1934 genomförda steriliseringslagstiftningen har viss möjlighet öppnats att förebygga följderna av sådana förbindelser. Men uppenbarligen ligger det i samhällets intresse att kraftigt inskrida redan mot att dylika för­ bindelser överhuvud uppstå. Även den förordade mildringen av straffskalan finner jag befogad. Att såsom i ett yttrande föreslagits icke låta fängelse ingå i skalan synes icke stå väl samman med de i vissa andia lagrum av detta kapitel uppställda straffsatserna. Med hänsyn till att kvinnor varom nu är fråga — särskilt de sinnesslöa — ofta i sexuellt avseende äro synnerligen ak­ tiva, kan mången gång straffarbete för den manliga kontrahenten framstå såsom ett alltför strängt straff.

Såsom av det föregående framgår fordras för tillämpligheten av nu berör­ da lagrum i 18 kap. icke att samlag mellan parterna kommit till stånd utan för brottets fullbordan kräves allenast att otukt mellan parterna övats. I ett yttrande av rådhusrätten i Hälsingborg ifrågasättes, huruvida icke, såsom av professor Thyrén föreslagits och såsom skett i åtskilliga utländska straff-

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

lagar, skillnad bör göras mellan samlag och annan otukt, i vilket fall olika straffskalor skulle kunna uppställas. Även om vissa skäl kunna åberopas för en sådan lösning och densamma vid en blivande strafflagsreform bör övervägas, lärer det i allt fall icke kunna ifrågakomma alt vid nu före­ varande partiella reform företaga en ändring av angivet slag, vilken skulle förutsätta en alltför genomgripande omläggning av 18 kap.

Homosexuell otukt. I 18 kap. 10 § stadgas straff för den som med annan person övar otukt som emot naturen är. Straffet utgör straffarbete i högst 2 år. En­ ligt rättspraxis faller under stadgandet allenast otukt mellan personer av samma kön, s. k. homosexuell otukt. Lagrummet är tillämpligt såväl då båda parterna äro män som då båda äro kvinnor, men i praxis torde tilllämpning av lagrummet ytterst sällan örn ens någonsin lia påkallats, då frå­ ga varit örn otukt mellan kvinnor. Såsom förut framhållits utesluter detta lagrum samtidig tillämpning av annan paragraf i 18 kap. De sakkunniga föreslå att otukt varom nu är fråga skall bestraffas allenast då den övats med person under tjugu år samt då styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman eller vaktbetjänt vid inrätt­ ning, som avses i nuvarande 6 § andra stycket, övar sådan otukt med där in­ tagen person, även om den, med vilken otukten övades, fyllt tjugu år. Straffet utgör i det förra fallet fängelse eller straffarbete i högst två år. Om otukten övades med barn under femton år, må tiden för straffarbetet höjas till 4 år. Och vid otukt mellan dem, som i ålder och utveckling voro nära jämställda, skall där omständigheterna vörö synnerligen mildrande kunna från straff frias. Härmed avses enligt de sakunnigas motivering icke blott att domsto­ len i sådana fall skall kunna fria från straff utan jämväl att åklagaren skall vara berättigad att underlåta åtal. Vad därefter beträffar det senare fallet, då homosexuell otukt med person över tjugu år kommit till stånd under miss­ bruk av viss tjänsteställning, utgör straffet liksom enligt huvudbestämmelsen fängelse eller straffarbete i högst 2 år. Straffrihet kan i dessa fall ej inträda. Innan redogörelse lämnas för de sakkunnigas motivering och de över ifrå­ gavarande förslag avgivna yttrandena må erinras om att Kungl. Maj:t med anledning av en vid 1933 års riksdag väckt motion (II: 1) örn upphävande av 18 kap. 10 § strafflagen m. m. anbefallt medicinalstyrelsen att avgiva ut­ låtande i ämnet. Sådant utlåtande avgavs den 24 oktober 1935. Styrelsen anförde däri rörande homosexualitetens väsen bl. a.: Samtliga människor hava, utom de organ och organkaraktärer, som be­ stämma deras egenskap av fnan eller kvinna, rudimentära anlag till det an­ dra könets organ. Det är mycket sannolikt att motsvarande dubbelhet i or­ gananläggningen förefinnes även beträffande vissa för människans erotiska uppträdande viktiga centra i centrala nervsystemet. Man har därför anled­ ning att antaga, att varje människa i fråga om sina anlag bär på en större eller mindre grad av bisexualitet. I en viss ålder, innan ännu sexualiteten mognat, kan den dubbla anlagstypen taga sig normalt uttryck i en psykisk dragning till personer av samma kön, vilken ofta måste betecknas såsom i

Kanyl. Maj:ts proposition nr 187. 87

viss män erotisk. I och med mognaden fixeras den erotiska dragningen i flertalet fall till personer av motsatt kön. I vissa fall uteblir denna utveck­ ling och ersättes med en utveckling, som blir mer eller mindre utprägla^ ho­ mosexuell. Vid denna från det vanliga avvikande utveckling torde i många kanske i flertalet fall biologiska moment vara utslagsgivande, och dessa kun­ na ibland antagas vara ärftligt betingade. I många andra fall åter spela mil­ jöfaktorer en bestämmande roll, och särskilt gäller detta yttre påverkan i genombrottsåldern. Just den rudimentära bisexualiteten, som hos många vi­ sar sig vara en potentiell homosexualitet, gör det nödvändigt att skydda den mognande ungdomen för vanor, som kunna hindra dess känslolivs utveckling till heterosexualitet. Medicinalstyrelsen upptog därefter till behandling frågan örn samhällets reaktion mot homosexuella handlingar och anförde därom hl. a.. Homosexualiteten kan med denna grundsyn betecknas såsom en biologiskt betingad men ändock socialt anormal företeelse. Med denna var ändrade uppfattning blir det enligt styrelsens mening berättigat eller rättare framstår det såsom det enda försvarliga att inskränka samhällets ingripande till så­ dana fall, i vilka homosexualitetens yttringar kunna leda till skada för andra personer. Detta ingripande bör därför endast avse behövligt skydd för barn och ungdom. Skyddet bör icke ske i form av straff för handlingar, som hos vederbörande äro uttryck för hans fysiska eller psykiska skapnad, utan av samma åtgärd, som samhället vidtager mot andra på det psykiska området anormala, för andras säkerhet, liv eller hälsa farliga personer, d. v. s. om­ händertagande, läkarbehandling och skyddsförvaring i de fall, för den tid och på det sätt, där detta befinnes vara erforderligt. Då könsdriftens slutliga differentiering ofta inträffar först efter den ålder, intill vilken kvinnans sexuella integritet är skyddad av strafflagen, är det emellertid befogat tillämpa en högre skyddsålder gentemot homosexuella genitalaggressioner. Åldersgränsen kan diskuteras och blir i viss mån villkor­ lig. Styrelsen har ansett sig böra sätta gränsen till tjugu år. Styrelsen har sålunda gjort sig till tolk för den uppfattningen, alt samhäl­ lets reaktion emot homosexuella delikter riktade mot ungdom icke bör vara ett kriminaliserande utan ett omhändertagande med skyddsförvaring. Ett rättsligt förfarande med åtal borde nämligen enligt styrelsens förmenande i varje fall av homosexualitet, som tagit sig nämnda uttryck, föranleda en un­ dersökning av den tilltalades sinnesbeskaffenhet enligt 41 § sinnessjuklagen och med "den uppfattning, som numera råder angående homosexualitetens väsen, leda till att den åtalade på grund av psykisk abnormitet bomme att förklaras från ansvar fri och med hänsyn till recidivrisken vara i behov av vård å sinnessjukhus. Då sålunda samhällets reaktion i varje här åsyftat fall rätteligen bolde komma att följas av vård å sinnessjukhus, synes det styrelsen som om den rationella åtgärden bleve ett omedelbart omhänderta­ gande å sinnessjukhus under betryggande former men utan föregående åtal inför domstol. Genom ett sådant förfarande hade samhället även vunnit, att den asociale homosexuelle säkert bomme i åtnjutande av den specialbe­ handling, som i vissa fall dock visat sig kunna giva något resultat. Med avseende på sättet för reglerande av den samhällets åtgärd, som i fall av denna art blir av nöden, synes det styrelsen möjligt att genom vissa änd­ ringar i sinnessjuklagen ernå de erforderliga lagbestämmelserna. Homosexualiteten är enligt ovan hävdade uppfattning beroende på en så­ väl somatiskt sorn psykiskt betingad abnormitet, ett avvikande från typen, som med hänsyn lill sina yttringar under de här avsedda förhållandena torde böra jämställas med sinnessjukdom, vilket betraktelsesätt ligger så mycket

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

närmare lill hands som sinnessjuklagen av förklarliga skäl icke innehåller någon definition av begreppet sinnessjuk.

De av styrelsen föreslagna ändringarna i sinnessjuklagen utgjordes dels av ett tillägg till 6 §, enligt vilket den skyldighet att bereda vård åt sinnes­ sjuk som åligger vissa personer och myndigheter skulle utsträckas att gälla omhändertagande av den, som förövat otukt med person under tjugu år av samma kön, och dels av en ändring i 18 § av innebörd, att utskrivning av de sålunda på sinnessjukhus intagna homosexuella skulle, i likhet med vad nu gäller för kriminalpatienter och vissa andra samhällsfarliga sinnes­ sjuka, få ske endast efter beslut av sinnessjuknämnden. Styrelsen uttalade slutligen, att om ändringar i sinnessjuklagen genomför­ des i huvudsaklig överensstämmelse med vad sålunda föreslagits, straff­ bestämmelsen om otukt mot naturen enligt 18 kap. 10 § strafflagen borde därur utgå. De sakkunniga anförde till stöd för sitt nyssberörda förslag i huvudsak föl­ jande: De senaste årtiondenas medicinska forskningar ha uppvisat, att den egent­ liga homosexualiteten har sin orsak i vissa, sannolikt medfödda, avvikelser från det normala samt att just på grund härav många homosexuellt inställda för ernående av driftstillfredsställelse av sin natur drivas till homosexuella handlingar utan att låta sig avskräckas av ett straffhot. Då i enlighet här­ med det nuvarande straffbudet ej •— även om det kunde effektivt genom­ föras — kan åstadkomma ett undertryckande av homosexualiteten utan så till vida är ändamålslöst, kan dess fortsatta upprätthållande vara motiverat endast av hänsyn till de faror, som homosexuella handlingar kunna anses medföra. Ur sådana synpunkter erfordras emellertid ej ett straffbeläg­ gande av dessa handlingar i princip; tvärtom tala åtskilliga skäl där­ emot. Homosexuella handlingar, företagna mellan vuxna och ansvariga per­ soner, äro i regel socialt oskadliga; deras framdragande i offentlighetens ljus giver däremot näring åt sensationslystnad och skandalhunger och kan däri­ genom medföra en viss smittorisk. Härtill kommer, att straffbudet enligt erfarenhetens vittnesbörd, i vårt och andra länder, ej låter sig effektivt ge­ nomföra; straff drabbar, slumpvis, endast ett ringa fåtal av de många homo­ sexuella handlingar, som ständigt begås. Detta är å ena sidan sårande för rättskänslan och i viss mån skadligt för strafflagens allmänna auktoritet. A andra sidan innebär det hot om straff och därmed i många fall om eko­ nomisk och social ruin, som vilar över homosexuella, eljest socialt väl­ anpassade människor, ofta en avsevärd ökning av det svåra personliga li­ dande, som redan medvetandet örn deras abnormitet medför, och gör dem ej sällan till offer för utpressning eller annan brottslighet. Då homosexualitetens yttringar rikta sig mot barn eller ungdom kunna de emellertid, såsom även medicinalstyrelsen framhållit, leda till skada, och i sådana fall måste samhället ingripa med repressiva åtgärder. Styrelsen har gjort sig till tolk för uppfattningen att samhällets reaktion mot homosexuella delikter riktade mot ungdom icke borde vara ett kriminaliserande utan ett omhändertagande å sinnessjukhus. De sakkunniga få såsom sin mening ut­ tala, att medicinalstyrelsens uppfattning — vilken ej lärer representera nå­ gon övervägande läkaropinion — i vart fall för närvarande ej torde böra läg­ gas till grund för lagstiftning. Det skulle innebära ett alltför starkt brott mot hittills tillämpade rättspsykiatriska principer att föreskriva att homo-

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 89

sexuell böjelse städse skulle, i fråga om förevarande gärningar, föranleda att gärningsmannen hänfördes under 5 kap. 5 § strafflagen eller behand­ lades såsom jämställd nied därunder hänförliga personer. Härvid måste yt­ terligare uppmärksammas, att homosexuella gärningar ju även i viss ut­ sträckning förövas av personer, vilka ej ens äro homosexuella utan lia nor­ mal könsdrift. Och det måste möta betydande praktiska betänkligheter alt till vård å sinnessjukhusen hänvisa ett — förmodligen ganska stort -— antal personer, vilka ej uppvisa annan avvikelse från det normala än att de förövat otillåtna homosexuella handlingar. De sakkunniga hålla sålunda före att homosexuell otukt nied barn eller ungdom alltjämt bör vara belagd med straff.

De sakkunnigas förslag tillstyrkes av rådhusrätten i Arboga, som förklarar att det synes fullt följdriktigt att på sätt de sakkunniga föreslagit enligt 10 § bestraffa endast de fall av homosexuell otukt, som riktas mot barn samt icke fullt utvuxen och mognad ungdom. I några yttranden, som i princip ansluta sig till förslaget, uttalas vissa be­ tänkligheter mot detsamma eller framställas anmärkningar på enskilda punk­ ter. Detta gäller de yttranden som avgivits av justitiekanslersämbetet, Över­ ståthållarämbetet, en stadsfiskal i Stockholm, polismästarna i Uppsala och Norrköping, styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler samt rådhusrät­ ten i Hälsingborg. Överståthållarämbetet och polismästaren i Norrköping framhålla sålunda, att den principiella straffriheten dels kan befaras medföra ett mera ohöljt ådagaläggande av homosexuella böjelser och ett mera öppet inledande av homosexuella förbindelser, dels ock kan försvåra kampen mot den manli­ ga prostitutionen. Överståthållarämbetet anför härom: Införande i strafflagstiftningen av principiell strafflöshet för homosexuella handlingar kan befaras medföra uppkomsten av åtskilliga i den allmänna meningen synnerligen stötande företeelser, såsom ett mer ohöljt utbjudande till otukt från vuxna mäns sida eller ett mer öppet inledande av förbindelser mellan vuxna män i otuktigt syfte. Dessutom kan strafflösheten inbjuda till ett öppet manifesterande av homosexuella böjelser, även om detta äger rum under former, som i och för sig icke kunna anses vara anstötliga. Dyli­ ka företeelser kunna väl även nu förekomma, men det nuvarande straffhotet i 10 § är dock ägnat att hålla dessa företeelser tillbaka. Visserligen anföres i motiven, att gent emot manlig prostitution skall såsom hitintills kunna in­ gripas med stöd av lösdrivarlagen, ävensom att sådana yttringar av homo­ sexuella böjelser, som såra den yttre anständigheten, alltjämt böra kunna åtkommas jämlikt 18 kap. 13 § 1 mom. Varken nämnda lagstiftning eller straffbestämmelse torde emellertid innebära samma korrektiv mot sagda företeelser, som nuvarande straffbestämmelsen i 10 §. Även örn emellertid Överståthållarämbetet icke avstyrker förslaget i förevarande del, enär åt­ skilliga i motiven anförda skäl tala för detsamma, anser ämbetet likväl nöd­ vändigt, att antydda följder av den föreslagna straffriheten och särskilt så­ dant manifesterande av homosexuella böjelser, som ovan omförmälts, i möj­ ligaste mån förhindras genom lagstiftning. Även i det av polismästaren i Uppsala avgivna yttrandet tages sikte på att möjligheten att bekämpa den manliga prostitutionen måste bevaras. I nämnda yttrande förordas sålunda alt straff skall inträda för homosexuell otukt för

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

person under tjugu år som för att därmed bereda sig vinning låter bruka sig till sådan otukt. Härom anföres bl. a. följande: Visserligen har man vid fall av dylik karaktär möjlighet att ingripa mot vederbörande med stöd av barnavårdslagen, men omständigheterna kunna vara sådana, att denna utväg på grund av vederbörandes karaktär och ut­ veckling icke framstår såsom den riktiga. Jag anser det i viss mån betänk­ ligt att inordna dessa fall under icke straffbar otukt. Icke sällan lärer det väl förhålla sig så, att ungdomar i åldern under tjugu år utan böjelse i och för sig till homosexuell otukt mot betalning låta bruka sig därtill. Därest det överhuvudtaget anses nödvändigt att under några förhållanden straffbe­ lägga homosexuell otukt, synes det kunna ifrågasättas, örn man icke här har ett område, där ett dylikt intresse gör sig gällande. Rådhusrätten i Hälsingborg anför: Att helt borttaga straff för homosexuella gärningar mellan personer över tjugu år synes betänkligt. Icke ens yrkesmässigt bedrivande av sådana gär­ ningar skulle då vara strafflagda, ej heller alla fall av missbruk av nödläge eller beroende. Justitiekanslersämbetet avstyrker den föreslagna bestämmelsen, att från straff må frias då homosexuell otukt övats mellan dem som äro i ålder och utveckling nära jämställda samt omständigheterna äro synnerligen mildran­ de, och anför härom: Under viss angiven förutsättning hava de sakkunniga ansett önskvärt att åtal icke skall behöva anställas. Enligt ämbetets mening föreligger här ett typiskt fält för en reglerad åtalseftergift. Ämbetet betraktar införandet av möjlighet att eftergiva åtal och ett generellt reglerande av de former under vilka en sådan befogenhet må utövas såsom en angelägen uppgift för lag­ stiftningen. Därvid träder i förgrunden spörsmålet om vilka garantier böra uppställas mot godtycklig tillämpning. Innan ämnet blivit närmare över­ vägt efter vidare linjer, ställer sig ämbetet betänksamt mot att, såsom här föreslagits, för ett specialfall införa åtalseftergift.

En stadsfiskal i Stockholm och styrelsen för föreningen Sveriges landsfi­ skaler framställa anmärkningar mot den föreslagna tjuguårsgränsen. Så­ lunda ifrågasätter stadsfiskalen lämpligheten av att införa ytterligare en ål­ dersgräns inom sedlighetsbrottens område samt förordar en utsträckning av ungdomsskyddet till tjuguett år, under det att föreningen anser att straffbarhetsgränsen lämpligen bör sänkas till aderton år. Den föreslagna principiella straffriheten för homosexuell otukt avstyrkes i två yttranden, avgivna av häradshövdingen i Västerbergslags domsaga och rådhusrätten i Trosa. I förstnämnda yttrande anföres sålunda: Att helt upphäva straffbestämmelser för homosexuella handlingar, när objektet uppnått en ålder av tjugu år, synes mig vara att gå allt för långt. Visserligen torde enligt numera gällande uppfattning sådana handlingar vara beroende av en viss abnormitet hos gärningsmannen, en abnormitet, som må kallas sjukdom, men därmed är icke sagt, att denna sjukdom är till sin inten­ sitet så utpräglad att den icke kan behärskas. Är det riktigt att abnormi­ teten beror på att den i övrigt normala könsdriften allenast så till vida är ab­ norm att den riktar sig mot personer av samma kön i stället för mot perso­ ner av det andra könet, följer ingalunda därav, att denna förvända drift är så stark att den icke skall kunna behärskas. Det föreligger många fall, då den normala könsdriften måste behärskas och då underlåtenheten att så göra

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7. 91

innebär en klandervärd, omoralisk eller straffbar handling (fall av venerisk sjukdom). I fråga om homosexuella handlingar föreligga för en i övrigt nor­ malt tänkande och kännande så många omständigheter, som utgöra avhål­ lande motiv och vars övervinnande utgöra tecken på en omoralisk eller brotts­ lig vilja, att den homosexuelle bör lättare kunna avhålla sig från sådana handlingar än den icke homosexuelle från att på ett normalt sätt tillfredsstäl­ la sin könsdrift. Utredningen i saken giver icke något som helst stöd för att den homosexuelles vilja icke skulle vara påverkbar för hotet av ett straff eller för ett straff. Han begår icke sina gärningar i blind yra, utan han vid­ tager antagligen i förväg diverse förberedande åtgärder för att realisera sitt uppsåt, under vilken tid han har tillfälle att reflektera på sitt uppsåts rätta innebörd. Ingen har påstått, att han skulle vara omedveten örn sin abnormi­ tet. Även vid begående av sådana handlingar emot personer, som uppnått en ålder av tjugu år, är han att betrakta såsom en smittospridare i moraliskt avseende. Det förkastliga och socialt farliga i ifrågavarande handlingar fram­ står i så mycket bjärtare färg, när gärningsmannen i samhället intager en mera framskjuten ställning. Man tänke sig t. ex. en präst. Exemplet är valt ur verkligheten. Att en sådan, utan reaktion från samhället, skall kun­ na mot tjuguåringar och äldre begå sådana handlingar, är väl varken lämp­ ligt eller riktigt. Sådana handlingar måste anses utgöra ett straffbart socialt ont. Slutligen må anmärkas att medicinalstyrelsen under hänvisning till sitt förut berörda utlåtande förordar att den homosexuelle skall omhändertagas på sinnessjukhus i de fall då någon reaktion från det allmännas sida är be­ hövlig.

Av det förut anförda framgår att medicinalstyrelsen uppfattat homosexua- Departementsliteten såsom en biologiskt betingad företeelse och den samhälleliga reaktio- chef<™nen mot homosexuella handlingar såsom en medicinsk fråga. Emellertid lärer det icke från medicinskt håll kunna bestridas att homosexualiteten i vissa fall kan lia sin grund i faktorer vilka icke äro av biologisk natur. Den omständig­ heten att homosexualiteten under vissa tider och bland vissa folk nått en särskilt stor spridning synes utgöra ett talande vittnesbörd om att även sociala faktorer kunna spela en betydande roll i detta sammanhang. Enligt min mening bör alltså spörsmålet om den samhälleliga reaktionen mot homo­ sexuella handlingar icke betraktas som en enbart medicinsk fråga utan torde även andra synpunkter böra komma under beaktande. De sakkunniga ha till stöd för den av dem föreslagna principiella straff­ friheten främst åberopat att homosexuella handlingar företagna mellan vuxna och ansvariga personer i regel vore socialt oskadliga. Erfarenheten synes emellertid giva vid handen att denna form av otukt i olika avseenden kan medföra allvarliga sociala vådor. Sålunda kan dylik otukt, även örn den äger rum mellan vuxna och ansvariga personer, medföra skadliga psykolo­ giska verkningar för håda parterna eller endera av dem, liksom den även kan innebära en fara för psykisk smitta. Det förhållandet att de homo­ sexuella ofta för att tillfredsställa sin drift förmå heterosexuella personer att, mot vederlag i en eller annan form, stå dem lill tjänst kan icke heller ur samhällelig synpunkt vara likgiltigt. Av det nu sagda framgår att jag icke

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 1S7.

kan förorda att en inskränkning av tillämpningsområdet för ifrågavarande lagrum företages utan att man samtidigt tillser, att samhället erhåller möj­ lighet att bekämpa sådana yttringar av homosexualiteten, vilka ur olika synpunkter framstå såsom samhällsfarliga. De sakkunnigas förslag torde emellertid icke tillgodose detta krav. I ett flertal yttranden framhålles så­ lunda, att borttagandet av straffet dels kan befaras medföra ett mera ohöljt ådagaläggande av homosexuella böjelser och ett mera öppet inledande av homosexuella förbindelser, dels ock kan försvåra kampen mot den manliga prostitutionen. Överståthållarämbetet finner det nödvändigt att sådana följ­ der av straffriheten förhindras genom lagstiftning. De sålunda framförda invändningarna synas värda beaktande. De sakkunniga framhålla visserligen att sådana yttringar av homosexuella böjelser, som såra den yttre anständig­ heten, kunna beivras jämlikt 18 kap. 13 § första stycket strafflagen, vari stad­ gas straff för gärning som sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer, ävensom att emot den manliga prostitutionen kan såsom hittills i svårare fall ingripas med stöd av lösdrivarlagstiftningen. Emellertid torde det, under förutsättning att principiell strafflrihet för homosexuella handlingar införes, uppstå betydande risker för att homosexuella förbindelser komma att ingås eller anbud därom framställas under former, som påkalla särskilda lagstiftningsåtgärder. Erinras må att redan reglementeringskommittén i sitt år 1910 avgivna betänkande föreslog att straff intill sex månaders fängelse skulle stadgas för den som genom ord, tecken eller annan gärning, på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse, uppfordrar eller inbjuder till otukt. Vad därefter angår bekämpandet av den manliga prostitutionen må framhållas att gällande lösdrivarlagstiftning icke möjliggör ett ingripande i andra fall än då fråga är om helyrkesprostituerade. De personer — ofta icke själva homosexuella — som mot er­ sättning i en eller annan form låta bruka sig till homosexuell otukt torde emellertid i flertalet fall icke tillhöra nyssnämnda kategori. Det kan vidare ifrågasättas örn det icke, därest homosexuella handlingar lämnas straffria utom då de riktas mot ungdom, är nödvändigt att kriminalisera även försök att förleda ungdom till homosexuell otukt. Slutligen må framhållas att ett borttagande av straffet i föreslagen omfattning synes kräva att möjlighet beredes att, där förhållandena det påkalla, från tjänstgöring avstänga eller vid­ taga andra lämpliga åtgärder mot personer, vilka ha till uppgift att uppfostra eller undervisa ungdom och som ådagalagt homosexuella böjelser, även örn dessa tagit sig uttryck endast i sådana handlingar som enligt den nya lagstift­ ningen skulle lämnas straffria. Ett genomförande av principiell straffrihet för homosexuell otukt kräver alltså enligt min mening — utöver de av de sakkunniga föreslagna krimina­ liseringarna — ändringar inom andra områden av lagstiftningen. Då vissa av dessa ändringar, såsom framgår av de förslag till vanartslag som under det sista årtiondet framlagts, ha mycket nära samband med den större frågan om ingripandet mot personer som äro hemfallna åt sedeslöst levnads­ sätt av samhällsskadlig art, vilken fråga alltjämt väntar på sin lösning, torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 93

desamma icke nu kunna genomföras. Frågan örn den homosexuella otuk­ tens straffrättsliga behandling är alltså enligt min mening icke så färdigberedd att jag kan förorda att den nu bör bringas till avgörande.

Otukt med djur. I 18 kap. 10 § upptages även en straffbestämmelse för den som övar otukt med djur, s. k. tidelag. Straffet utgör, liksom vid homosexuell otukt, straffarbete i högst 2 år. Enligt de sakkunnigas förslag skall denna bestäm­ melse utgå ur strafflagen. Medicinalstyrelsen har i sitt förut berörda, den 24 oktober 1935 avgivna utlåtande rörande de frågor, som avsågos i den tidigare omtalade motionen vid 1933 års riksdag, uttalat sig för bestämmelsens upphävande. Till stöd härför anförde styrelsen att tidelag i och för sig enligt rådande rättsupp­ fattning icke längre syntes böra straffas samt att de fall därav, mot vilka sam­ hället kunde ha skäl reagera därest 18 kap. 10 § i denna del skulle upphävas, antingen torde vara att hänföra till sådan i 18 kap. 13 § åsyftad gärning, som sårar tukt och sedlighet så att allmän förargelse eller fara för annans förförelse därav kommer, eller till sådan uppenbar grymhet mot djur, som avses i 18 kap. 16 §, vadan möjlighet till erforderlig rättsreaktion alltjämt skulle föreligga. Styrelsen tilläde, att erfarenheten för övrigt visat, att de straffmyndiga personer som åtalades för tidelag praktiskt taget alltid vore så psykiskt abnorma, att de måste lämnas straffria och omhändertagas på annat sätt. De sakkunniga ha till stöd för den föreslagna straffriheten åberopat att straffet för tidelag ej kunde sägas fylla någon egentlig uppgift, i all synnerhet som de, vilka beginge dylika gärningar, ofta vore mer eller mindre psykiskt defekta. Vidare har framhållits, att dylika handlingar i allmänhet företoges i största avskildhet och att, örn förhållandet ändock skulle bliva upptäckt, ett straffrättsligt förfarande, genom den uppmärksamhet som därigenom påkal­ lades, ofta nog torde göra mera skada än nytta. Slutligen har ock erinrats örn att för de säkerligen mycket sällsynta fall, där ett behov av straffinskri­ dande mot otuktiga handlingar med djur även enligt rådande rättsuppfatt­ ning kunde anses föreligga, såsom medicinalstyrelsen framhållit, andra straff­ bestämmelser i 18 kap. (13 § första stycket och 16 §) torde erbjuda möjlig­ heter till erforderlig reaktion. Förslaget örn borttagande av straffet för otukt med djur tillstyrkes förutom av medicinalstyrelsen, som hänvisar till sitt nyss omnämnda utlåtande, jäm­ väl av styrelsen för Sveriges advokatsamfund, som yttrar att enligt styrelsens förmenande tvekan icke kan råda örn att straffet för tidelag bör upphävas. Även styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar förklarar sig icke i och för sig hava någon erinran mot straffets borttagande, men erinrar örn att straffriheten kommer att försvåra möjligheterna för en husbonde att få en tjänare, som gjort sig skyldig till sådan otukt, skild från tjänsten. Den föreslagna straffriheten har avstyrkts allenast av polismästaren i Karls-

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

krona, som förklarat att otukt med djur fortfarande borde vara belagd med straff dels på grund av brottets avskyvärda beskaffenhet och dels enär straff­ frihet kunde misstänkas medföra icke önskvärda moraliska konsekvenser. Vis­ serligen vore det sant, att personer som beginge dylika handlingar i de flesta fall vore psykiskt undermåliga och därför i alla fall borde omhändertagas, men detta omhändertagande möjliggjordes bäst genom att åtal komme till stånd. Departements­ Då av förut angivna skäl någon ändring icke föreslagits beträffande det chefen. stadgande i paragrafen som avser homosexuell otukt, lärer någon ändring i detta sammanhang icke heller böra företagas beträffande paragrafen i övrigt.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande hemställt att frågan om obliga­ torisk rättspsykiatrisk undersökning av sedlighetsförbrytare ånyo skulle upptagas till prövning, varjämte styrelsen fram­ hållit, att undersökning av för våldtäkt eller försök därtill åtalade jäm­ väl borde göras obligatorisk. Styrelsen påpekar att kravet på obligatorisk undersökning av våldtäktsförbrytare hävdades redan av 1926 års sinnes­ sjuksakkunniga i deras ar 1927 framlagda betänkande, ehuru nu gällande sinnessjuklag icke kom att innehålla bestämmelser härom.

Departements­ Från rättspsykiatriskt håll har under de senare åren ofta gjorts gällande chefen. att domstolarna visat en viss obenägenhet att förordna om undersökning av tilltalads sinnesbeskaffenhet. Sålunda skulle ej sällan ha inträffat, att en undersökning, som kommit till stand först efter det en person upprepade gånger straffats, visat att denne redan vid åtalade gärningarnas begående varit psykiskt defekt. För min del finner jag det vara ett önskemål att un­ dersökning av tilltalads sinnesbeskaffenhet kommer att företagas i större utsträckning än hittills, i all synnerhet då fråga är örn sedlighets- och våldtäktsbrott, där man ofta har anledning räkna med att den tilltalade varit av sådan sinnesbeskaffenhet som utesluter eller minskar straffbarheten. Att, så­ som medicinalstyrelsen förordar, i delta sammanhang föreskriva obligato­ risk rättspsykiatrisk undersökning av sedlighets- och våldtäktsförbrytare lä­ rer emellertid vara uteslutet redan på den grund att den nuvarande organisa­ tionen icke möjliggör att undersökningar företagas i den utsträckning som ett sådant stadgande skulle föranleda. De här framlagda ändringsförslagen i 15 och 18 kap. torde ej heller för sitt genomförande kräva någon omedelbar ändring av sinnessjuklagens stadganden om undersökning av tilltalads sin­ nesbeskaffenhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 95

20 kap. strafflagen.

U, 7 och 9 §§. Enligt 4 § i förevarande kapitel utgör straffet för kvalificerad stöld — van­ ligast inbrottsstöld och fickstöld, men även ett antal andra, mindre ofta förekommande former — straffarbete i högst 4 år. 7 § innehåller bestäm­ melser om straff för återfall i tjuvnadsbrott. Straffet utgör för vanlig stöld: andra resan, straffarbete i högst 3 år, dock att, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, må dömas till fängelse i högst 6 månader; tredje resan, straffarbete i högst 4 år; samt fjärde eller högre resa, straffarbete från och med 6 månader till och med 6 år. För kvalificerad stöld enligt 4 § utgör straffet för andra resan, straffarbete i högst 5 år; tredje resan, straffarbete i högst 6 år; samt fjärde eller högre resa, straffarbete från och med ett till och med 10 år. I 9 § första stycket stadgas att, där någon å särskilda ställen eller tider begått stöld och härför lagföres på en gång, ett gemensamt straff skall ut­ mätas på sätt i 4 kap. 3 § är stadgat för fortsatt förbrytelse, därvid emeller­ tid straffet må förhöjas till straffarbete i ett år utöver den för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden. Enligt andra stycket i samma paragraf må dock genom sådan förhöjning högsta strafftiden i intet fall överskrida 10 år. De sakkunniga föreslå nu att straffmaxima i 4 och 7 §§ nedsättas på föl­ jande sätt: för tredje eller högre resan vanlig stöld till straffarbete i 4 år; för första resan kvalificerad stöld till straffarbete i 3 år, för andra resan sådan stöld till straffarbete i 4 år samt för tredje eller högre resan kvalificerad stöld till straffarbete i 5 år. Dessutom föreslås att den särskilda regeln i 9 § andra stycket angående begränsning av den i samma paragraf stadgade straffhöjningen till 10 års straffarbete skall utgå, enär denna regel med hänsyn till de föreslagna straffnedsättningarna i 7 § blir överflödig.

De sålunda föreslagna ändringarna ha tillstyrkts av rådhusrätten och polismästaren i Eskilstuna, vilka framhållit att stöldbrotten i förhållande till framför allt bedrägeri och förskingring vore alltför strängt straffbelag­ da, då bedrägeri och förskingring numera torde ur samhällets synpunkt vara långt farligare än flertalet enkla stöldbrott. Den ändring av dessa förhållan­ den, som i förslaget skett, vore därför ägnad att väcka tillfredsställelse. I ifrågavarande yttranden har emellertid vidare framhållits att det kunde an­ ses tvivelaktigt, om man med de föreslagna ändringarna nått fram till en riktig och slutgiltig avvägning mellan de nu ifrågakomna brottstyperna. Då emellertid detta spörsmål syntes böra erhålla sin definitiva lösning i samband med en mera vittgående strafflagsreform, torde de sakkunnigas förslag i den­ na del för närvarande kunna godtagas. I några yttranden göres gällande att de föreslagna nedsättningarna av maxima vid återfall i tjuvnadsbrott böra föranleda en ändring av den be­ stämmelse i lagen den 22 april 1927 om internering av återfallsförbrytare,

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

vilken för internering första gången kräver att vederbörande undergått straff­ arbete i sammanlagt minst 10 år. Därest denna tid icke sänkes, skulle efter nedsättningen av straffmaxima för återfall i tjuvnad de fall där internering skulle kunna komma till användning bli än färre än för närvarande. Denna mening uttalas av Överståthållarämbetet, en stadsfiskal och tredje polisinten­ denten i Stockholm, polismästaren i Örebro, styrelsen för föreningen Sveriges landsfogdar, häradshövdingen i Västerbergslags domsaga och rådhusrätten i Göteborg. I vissa av dessa yttranden framhålles, att de av de sakkunniga föreslagna straffnedsättningarna överhuvud icke böra genomföras förrän ändring skett i interneringslagen. Överståthållarämbetet ifrågasätter lämpligheten av att även sådana allvar­ liga brott, som avses i 4 § 5 och 6 inom., omfattas av den straffnedsättning som föreslås i 4 §. Betänkligheter mot de föreslagna straffnedsättningarna uttalas av styrel­ sen för föreningen Sveriges landsfogdar och rådhusrätten i Trosa. Förenin­ gen förklarar sålunda att de sakkunniga knappast förebragt några bärande skäl för de föreslagna sänkningarna och framhåller att desamma torde kom­ ma att medföra en genomgående sänkning vid utmätandet av straffen för dessa de vanligaste av alla grövre brott. I ett yttrande framkastas tanken på vidtagandet av en ändring även be­ träffande straffet för enkel tjuvnad. Rådhusrätten i Hälsingborg ifråga­ sätter sålunda huruvida icke normalslraffet för detta brott bör sättas till fängelse.

Departements­ De sakkunniga lia i sin motivering till de föreslagna straffnedsättningarna chefen. erinrat att de mycket höga straff som vore stadgade för stöld hade sin hi­ storiska förklaring däri, att brottet av ålder ansetts synnerligen nesligt, även­ som att en mera rationell grund för en sträng bestraffning av itererad tjuv­ nad varit att finna i behovet av att kunna effektivt oskadliggöra de oförbät­ terliga återfallsförbrytare, som förekomme oftare vid detta brott än vid något annat. Emellertid lia de sakkunniga framhållit att dessa skäl numera ej ägde någon avgörande betydelse samt ha till stöd härför åberopat, dels att sedan förmögenhetsbrott av annat slag än tjuvnad nu blivit vanligare och på grund av sina ofta i vidare kretsar kännbara ekonomiska verkningar på­ kallat en allt större uppmärksamhet, ett tjuvnadsbrott av genomsnittlig svårhetsgrad för den allmänna uppfattningen knappast torde framstå såsom mera straffvärt än andra lukrativa förmögenhetsbrott av sådan beskaffenhet, dels ock att behovet av effektiv reaktion mot yrkesmässiga eller eljest utpräglat kroniska tjuvar numera i vår, liksom i annan modern strafflagstiftning, vore tillgodosett genom bestämmelser om internering såsom skyddsåtgärd. Hinder förelåge alltså ej för en anpassning av tjuvnadsstraffen efter nuvarande upp­ fattning om brottets svårhetsgrad. De sakkunniga ha därefter företagit en jämförelse mellan tjuvnads- och förskingringsbrottens svårhetsgrad och ha därvid kommit till det resultatet att i fråga om straffmaxima likställighet borde råda mellan tjuvnad och förskingring och att detta borde uppnås ge-

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 97

nom en sänkning av straffet för det förra brottet och en höjning av straffet för det senare. Härvid ha de sakkunniga ansett det riktigast att inställa bedömandet ej på straffet för ett enstaka brott utan på straffet för flera sammanträffande brott. Med hänsyn tagen jämväl till de straffmaxima, som äro stadgade i 22 kap. 1 § för bedrägeri och i 23 kap. 1 § för konkursbedrä­ geri (i vilket sistnämnda fall sammanträffande av den art, som avses i 4 kap. 2 §, är av mycket ringa betydelse), ha de sakkunniga antagit, att det sammanlagda straffet för såväl flera tjuvnadsbrott som flera förskingringsbrott borde i svåraste fall sättas till straffarbete i 6 år. Vid det närmare genomförandet av denna ståndpunkt lia de sakkunniga bibehållit den nuvarande uppdelningen av tjuvnadsbrotten i 20 kap., dock med det undantag att någon särskild ytterligare straffhöjning för återfall utöver tredje resan ej vidare skall äga rum. De synpunkter som på sin tid kunnat åberopas till stöd för en sådan förhöjning borde nämligen enligt de sakkun­ niga numera helt tillgodoses genom interneringslagstiftningen. Med utgångspunkt från att tredje eller högre resan kvalificerad stöld på särskilda tider eller ställen skall hemfalla under ett straffmaximum av 6 års straffarbete och med beaktande av den i 9 § stadgade straffskärpningen av ett år har i 7 § maximum för en enstaka stöld av den angivna beskaffenheten föreslagits till 5 år, varav följt ett straffmaximum för kvalificerad stöld vid andra resan av 4 år och vid första resan av 3 år. Beträffande den enkla stöl­ den har med utgångspunkt från att särskild ytterligare straffhöjning för åter­ fall utöver tredje resan ej vidare borde äga rum föreslagits, att straffet för fjärde eller högre resan, vilket nu utgör straffarbete från och med 6 månader till och med 6 år, skall vara lika med straffet för tredje resan sådan stöld d. v. s. straffarbete i högst 4 år. De skäl som av de sakkunniga sålunda åberopats för en sänkning av straf­ fen vid återfall i tjuvnad och vid första resan kvalificerad stöld synas riktiga. De föreslagna straffnedsättningarna ha ock i flertalet yttranden vunnit gil­ lande. Emellertid har i några yttranden framhållits att en sträffnedsättning ovillkorligen krävde att förutsättningarna för tillgripande av internering mild­ rades. Denna synpunkt synes värd beaktande. Då enligt nu gällan­ de regler internering första gången icke kan ådömas förrän den tilltalade undergått sammanlagt 10 års straffarbete, är det uppenbart att de föreslag­ na straffnedsättningarna skulle i hög grad inskränka den redan nu täm­ ligen begränsade möjligheten att använda den mest rationella och effektiva reaktionen mot yrkesmässiga eller eljest utpräglat kroniska tjuvar, nämligen internering. Jag kan alltså icke förorda att de föreslagna sänkningarna ge­ nomföras förrän interneringslagen undergått sådan omarbetning, att straffncdsättningarna icke försvåra tillgripandet av nämnda skyddsåtgärd. För närvarande är inom departementet under utarbetande ett förslag lill ny in­ terneringslag, enligt vilket förutsättningarna för ådömande av internering i högst betydande grad skulle mildras. Då det icke med säkerhet kan beräk­ nas att delta förslag kan föreläggas 1937 års riksdag, men det å andra sidan synes angeläget alt riksdagen i allt fall får taga ställning lill de föreslagna nedsättningarna i 20 kap. i samband med övriga ändringsförslag beträffande Mimny till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 137. 7

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

förmögenhetsbrotten, synes den lämpligaste lösningen vara den, att ändrin­ garna i 20 kap. nu vidtagas, men att deras ikraftträdande uppskjutes till den dag — efter en ny interneringslags antagande — som Kungl. Maj:t förord­ nar. I detta sammanhang må därjämte framhållas, att då det i ett yttrande göres gällande att de föreslagna nedsättningarna av maxima komma att medföra en genomgående sänkning vid utmätandet av straffen för ifrågavarande brott, en sådan sänkning enligt min mening icke blott låter sig väl förena med den nutida uppfattningen om brottets svårhetsgrad utan även framstår såsom önskvärd därför att den kan förväntas öka domstolarnas benägenhet att, då fråga är om kroniska förbrytare, inskrida mot deras samhällsfarlighet icke med ett långvarigt frihetsstraff, som med hänsyn till det konkreta brottets ringhet kanske framstår såsom stötande, utan med internering. Erinras må att man i den nya danska strafflagen väsentligt nedsatt maximistraffen för tjuvnadsbrott just för att förmå domstolarna till att i större utsträckning an­ vända frihetsberövande på relativt obestämd tid mot återfallsförbrytare. Örn sålunda en nedsättning i vissa fall av straffmaxima för tjuvnadsbrott får anses erforderlig, uppstår fråga huruvida man samtidigt härmed bör över­ gå till ett nytt system för tjuvnadsbrottens uppdelning på olika svårhetsgrader i enlighet med de principer som göra sig gällande i modern strafflagstift­ ning. Man skulle då bl. a. ha att taga i övervägande, dels att införa en unifiering av straffen för de grundläggande enkla förmögenhetsbrotten, tjuvnad, bedrägeri, förskingring och trolöshet, dels att ersätta de nuvarande tjuvnadskvalifikationerna för vissa speciella fall med en generell kvalifikation vid ’grov tjuvnad", dels ock att möjliggöra straffskärpning vid återfall inom en större grupp av förmögenhetsbrott än nu gällande lag medger. Med hänsyn till de omfattande utredningar även beträffande andra förmögenhetsbrott än tjuvnadsbrotten, som erfordras för en sådan omarbetning, lärer frågan härom böra anstå till en blivande allmän strafflagsreform. Då emellertid med de tek­ niskt synnerligen enkla ändringar, som av de sakkunniga föreslagits, avse­ värda kriminalpolitiska fördelar synas vara att vinna, lärer den omständig­ heten att dessa ändringar kunna beräknas bliva relativt provisoriska icke böra utgöra hinder för deras genomförande. Även i fråga om den närmare avvägningen av straffsatserna ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag. Det i ett yttrande framställda förslaget att även straffskalan för enkel tjuvnad skulle undergå ändring och att normal­ straffet för detta brott skulle utgöras av fängelse bör enligt min mening icke i detta sammanhang tagas under övervägande. Till en av mig i 3 § av detta kapitel föreslagen ändring återkommer jag i samband med behandlingen av ändringen i 22 kap. 11 §.

22 kap. 1 § strafflagen.

Enligt förevarande paragraf utgör normalstraffet för bedrägeri böter eller fängelse i högst 6 månader eller straffarbete i högst 2 år. Vid synnerligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 99

försvårande omständigheter må tiden för straffarbetet höjas till 4 år. De sakkunniga föreslå att bötesstraff icke längre skall ingå i normalskalan; endast när omständigheterna äro synnerligen mildrande får enligt förslaget dömas till böter. På grund av hänvisning kommer en sådan ändring att vinna tillämpning jämväl för de brott, som omförmälas i 2 och 5 §§ av före­ varande kapitel.

Den föreslagna straffskärpningen tillstyrkes av en stadsfiskal i Stockholm , Stockholms rådhusrätt samt rådhusrätten och polismästaren i Eskilstuna. Stadsfiskalen yttrar att en straffskärpning synes vara synnerligen väl motive­ rad och länge varit av behovet påkallad. Stockholms rådhusrätt förklarar sig icke vilja yrka på någon ändring av de föreslagna straffsatserna men vill, med stöd av den erfarenhet som vunnits inom rådhusrätten, understryka den av de sakkunniga uttalade åsikten örn lämpligheten av en höjning även av maximistraffet. Rådhusrätten i Norrköping avstyrker den föreslagna ändringen under för­ klaring att, om densamma genomföres, straffet måhända kan bliva alltför hårt för en tilltalad, för vilken annan mildrande omständighet än beloppets ringhet icke kan påvisas. I allt fall torde enligt rådhusrättens mening med bötesstraffets borttagande ur normallatituden böra anstå till dess nya be­ stämmelser införts angående sammanträffande av brott.

De sakkunniga ha i sin motivering, sedan de erinrat om att antalet för be- Departementsdrägeri dömda i det närmaste fördubblats under tiden från år 1923 till år chefen- 1932, framhållit att rättsskipningens reaktion mot bedrägeribrotten ofta vore alltför lindrig i förhållande till brottets beskaffenhet och att erfarenheten bestyrkt att en mer energisk bestraffning vore av nöden. De sakkunniga ha därefter i första hand till prövning upptagit frågan om en höjning av maximi­ straffet för de svåraste fallen av bedrägeri och förklara att starka skäl kunde anses tala härför. Då en sådan höjning emellertid skulle erfordra dels en mera djupgående omarbetning av brottsbegreppet och dels en omarbetning i viss utsträckning av reglerna örn sammanträffande av brott, avvisas tanken på att för närvarande företaga en höjning av maximistraffet. De sak­ kunniga ha emellertid ansett det angeläget att i detta sammanhang råda bot på det nuvarande missförhållandet att straffen utmätas allt för lågt inom de gällande straffbestämmelsernas ram och finna att detta ej kan ske annorledes än genom en höjning av minimistraffet. Då det emellertid synts de sakkun­ niga nödvändigt att bibehålla nuvarande minimum av lägsta bötesstraff för de lindrigaste fallen, lia de sakkunniga förordat den lösningen, att bötesstraff skall kunna ådömas endast då omständigheterna äro synnerligen mildrande och att minimum för normalfallen alltså skall utgöras av lägsta frihetsstraff. De sakkunniga utgå ifrån, att denna ändring ej blott skall medföra en höjning av stral imedium utan även leda lill alt domstolarna komma att anse omstän­ digheterna vara synnerligen försvårande i ett större antal fall än för när­ varande. Till vad de sakkunniga sålunda anfört kan jag ansluta mig. I ett yttrande

leo Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

har framställts den invändningen, att med bötesstraffets borttagande ur nor­ mallatituden borde anstå till dess andra bestämmelser införts angående sam­ manträffande av brott. Därmed lärer åsyftas det förhållandet, att domsto­ larna stundom, då en person begått ett stort antal bedrägeribrott, för att undvika ådömande av ett enligt domstolens mening väl långt frihetsstraff, döma till böter, ehuru det enskilda brottet i och för sig med en riktig lag­ tillämpning bort föranleda frihetsstraff. Vad sålunda anförts synes mig emellertid knappast vara av beskaffenhet att böra föranleda uppskov med den föreslagna straffskärpningen. I detta sammanhang må erinras att bland annat med hänsyn till de mindre tillfredsställande resultat i avseende på straffmätningen, som gällande regler om brottskonkurrens understundom kunna giva upphov till, inom departementet igångsatts utredning angående en reform av stadgandena rörande sammanträffande av brott.

22 kap. 11 § samt 20 kap. 3 § strafflagen.

I 22 kap. 11 § straffbelägges förskingring. Straffet härför utgör högst straffarbete i 2 år; straffskalan inrymmer alltså böter, fängelse i högst 2 år och straffarbete i högst 2 år. I 14 § stadgas straff för trolöshet mot huvud­ man. Beträffande straffskalan hänvisas härvid till 11 §. De sakkunniga hemställa nu örn införande av en särskild kvalifikation med högre straffskala vid ifrågavarande brott. Det föreslås sålunda att i 11 § ett nytt stycke införes av innehåll, att där någon förskingrar gods till högre värde än 5,000 kronor, som han på grund av yrke eller tjänst fått sig anförtrott, straffet skall vara straffarbete i lägst 2 månader och högst 4 år. Ett i sak överensstämmande stadgande rörande trolöshet mot huvudman föreslås i 14 §. Innan redogörelse lämnas för de över förslaget avgivna yttrandena må erinras om att i motioner vid 1933 års riksdag (I: 127 och II: 240) hemställ­ des om införande i 22 kap. 11 § av en andra punkt med följande lydelse: 'Har därav kommit synnerlig förlust eller olägenhet, eller är gärningen eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenad, må tiden för straff­ arbetet till fyra år höjas’. Motionerna vunno ej riksdagens bifall men för­ anledde skrivelse (nr 85), vari riksdagen anhöll att Kungl. Maj:t ville sna­ rast framlägga förslag till ändring i 22 kap. 11 § strafflagen, innebärande höjning av straffet för svårare förskingrings- och trolöshetsbrott. I samtliga yttranden över det nu remitterade förslaget, vilka ingå på frå­ gan om en ändring av straffen för berörda brott, har man visserligen till­ styrkt eller lämnat utan erinran förslaget om en straffskärpning men sam­ tidigt uttalat betänkligheter mot den föreslagna kvalifikationsgrunden, sär­ skilt i avseende på 5,000-kronorsgränsen, samt förordat att skärpningsbestämmelsen konstruerades på annat sätt. I nu angiven riktning uttala sig fångvårdsstyrelsen, Överståthållarämbetet, tredje polisintendenten och en stadsfiskal i Stockholm, polismästaren i örebro, styrelserna för föreningarna Sveriges advokatsamfund, Sveriges landsfogdar och Sveriges landsfiskaler samt rådhusrätten och polismästaren i Eskilstuna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 101

Mot den föreslagna kvalifikationen, såvitt densamma innefattar krav på visst till beloppet bestämt förmögenhetsresultat, anför sålunda fångvårdssty­ relsen att det är olämpligt att en för alla bär avsedda fall gemensam gräns för straffskärpnings användande fastställes genom bestämmelse, att skärpning är tillåten endast örn det förskingrade överstiger ett visst värde. En dylik generell gräns måste nämligen alltid bliva godtycklig. Överståthållarämbetet anser den tanken riktig som kommit till uttryck i de föreslagna ändringarna i 22 kap. 11 och 14 §§, men ställer sig tveksam till, huruvida den föreslagna avfattningen av lagbuden med deras bundenhet vid visst penningbelopp är lämplig. Polismästaren i örebro har förklarat att den av de sakkunniga föreslagna kvalifikationsgrunden icke syntes taga tillbörlig hänsyn till effek­ ten. Att enbart kvalificera förskingring av gods till högre värde än 5,000 kronor, som man på grund av yrke eller tjänst fått sig anförtrott, syntes icke tillfredsställande. En förskingring av en advokat av 5,100 kronor från en rik man, som av denna förlust ej på något sätt rubbades i sin ekonomiska ställning, syntes ingalunda så kvalificerad som exempelvis enkel försking­ ring av ett vida mindre belopp från en person, som därigenom råkade i nöd. Föreningen Sveriges landsfiskaler har givit uttryck åt liknande synpunkter och förklarat att en sådan kvalifikationsgrund av flera skäl vore ägnad att väcka allvarliga betänkligheter, då skadeeffekten uppenbarligen måste vara den yttersta grunden för varje bedömande av ett förmögenhetsbrotts svårhetsgrad. Denna effekt kunde emellertid icke, såsom av de sakkunniga före­ slagits, generaliseras utan måste prövas från fall till fall med hänsyn tagen till den större eller mindre verkan, som brottet åstadkommit på målsägarens förmögenhetsförhållanden. Stadsfiskal^! i Slockholm anför beträffande 5,000-kronorsgränsen: Visserligen finnes en likartad konstruktion i fråga om tjuvnadsbrotten, där ju skillnaden mellan snatteri och stöld gjorts beroende av det tillgripnas värde, men detta motiverar knappast nu införande av en likartad bestämmelse i fråga örn förskingrings- och trolöshetsbrotten, i all synnerhet som en all­ män strafflagsrevision åtminstone delvis torde komma att lägga andra syn­ punkter på hithörande problem, örn förslaget i denna del upphöjes till lag, komma i åtskilliga gränsfall domstolarna säkerligen att mången gång just för värdets bestämmande få svårigheter att bemästra. Jag får även fästa uppmärksamheten på stadgandet i 2 kap. 14 § strafflagen, att om straff är beroende av värdet å viss egendom, det värde gäller, egendomen hade å den tid, brottet förövades. Det är således nödvändigt, enligt de föreslagna be­ stämmelserna, att fastslå, när ett förskingrings- eller trolöshetsbrott är full­ bordat, vilket uppenbarligen i dessa fall är mycket svårare än vid tillgreppsbrotten och i vissa fall även föranlett domstolsutslag i olika riktningar. Framhållas må i detta sammanhang också att ett brotts svårhet även influe­ ras av den brottsliga viljans intensitet, ej uteslutande av den brottsliga effek­ ten, samt att allmänheten troligen får svårt att acceptera den föreslagna gränslinjen särskilt vid jämförelse med tjuvnadsbrotten. Av anförda skäl anser jag icke lämpligt att i förskingrings- och trolöshetsparagraferna ^införa en efter värdet graderad straffskala. Emellertid framföres i yttrandena, såsom nyss omnämnts, icke endast kritik mot de sakkunnigas förslag till kvalifikation, utan andra förslag i detta

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

avseende framläggas även. Polismästaren i örebro och styrelsen för före­ ningen Sveriges landsfogdar förorda att den av de sakkunniga föreslagna kvalifikationen upptages men att densamma på visst sätt kompletteras. Po­ lismästaren hemställer sålunda att kvalifikationsgrunden omarbetas att om­ fatta jämväl fall, varav kommit synnerlig förlust eller olägenhet. Föreningen anför å sin sida: Det synes som om straffskärpningen icke borde uteslutande anknytas till värdet av förmögenhetsskadan. Även andra synpunkter torde vinna beak­ tande såsom att vederbörande vid genomförandet av brottet visat uppröran­ de missbruk av givet förtroende, gjort bruk av intellektuell handlingsförfalskning och dylikt. Lämpligen borde därför i fråga om straffskärpningsfallen tilläggas 'eller äro omständigheterna eljest synnerligen försvårande’ etc. samt överlämnas åt domstolarna att in casu bedöma denna fråga. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund förordar att såsom kvalifikationsgrund skall upptagas allenast yrke eller tjänst, samt anför närmare härom: Intet synes vara att erinra mot det moment i villkoren för straffskärpning, som angives med att förskingringen avsett gods vilket vederbörande på grund av yrke eller tjänst fått sig anförtrott eller att den trolösa handlingen skett i utövningen av yrke eller tjänst. Däremot hyser styrelsen betänklig­ heter mot att som förutsättning för straffskärpning föreskrives, att den ge­ nom brottet förorsakade skadan uppgår till visst värde. Enligt styrelsens uppfattning torde det ej vara praktiskt erforderligt eller önskvärt att upp­ ställa ett dylikt villkor. Som hittills bör åt domstolen kunna överlämnas att vid straffmätningen taga hänsyn även till den skada som genom brottet uppstått, varigenom den fördelen vinnes, att straffmätningen icke göres be­ roende av en yttre omständighet, utan att hänsyn kan tagas till förhållandena i det särskilda fallet. Då emellertid, som de sakkunniga framhållit, även vid förskingring eller trolöshet i yrke eller tjänst relativt lindriga fall kunna före­ komma, bör den i första stycket angivna straffskalan tillämpas, där omstän­ digheterna äro mildrande. Utsträckningen i preskriptionstid även för de lindriga fallen synes icke böra tillmätas större vikt. Den längre preskrip­ tionstiden gäller ju även för lindriga fall enligt 22 kap. 1 §.

Styrelsen för föreningen Sveriges landsfiskaler samt rådhusrätten och po­ lismästaren i Eskilstuna hemställa att kvalifikationen bestämmes i enlighet med det förslag som framlades i motionerna vid 1933 års riksdag. Stads­ fiskal i Stockholm uttalar sig i liknande riktning, i det att han förordar ett stadgande av innehåll att straffskärpning skall inträda, därest omständig­ heterna äro synnerligen försvårande eller den uppkomna skadan av större omfattning. Fångvårdsstyrelsen uttalar sig för en allmänt avfattad kvalifikation. Sty­ relsen yttrar sålunda, att det bör överlämnas åt domstolen att i varje sär­ skilt fall efter föreliggande omständigheter pröva, huruvida skärpt bestraff­ ning är påkallad. Överståthållarämbetet föreslår slutligen den metoden att man ökar den normala skalans maximum och stadgar ett lägre maximum för vissa lind­ rigare fall. Ämbetet anför härom: Måhända skulle syftet med lagändringen kunna uppnås på det sättet, att straffet i 11 § bestämdes till att utgöra högst straffarbete i 4 år med tillägg

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 103

att om brottet vore ringa eller det icke vore fråga om gods, som man på grund av yrke eller tjänst fått sig anförtrott, straffmaximum skulle utgöra straffarbete i 2 år. Motsvarande föreskrift skulle i så fall intagas i 14 §. Visserligen synes en sådan avfattning av lagbuden icke hava varit främmande för förslagsställarna men av dem icke befunnits lämplig. Skälen härför synas dock icke övertygande.

Såsom de sakkunniga anfört torde det ej råda mer än en mening därom Departementsatt straffen för grövre förskingringsbrott böra höjas. En sådan skärpning chelenframstår såsom påkallad såväl med hänsyn till dylika brotts svårhetsgrad i förhållande till andra förmögenhetsbrott som ock på grund av att förskingringsbrottens frekvens hos oss är anmärkningsvärt hög i jämförelse med vissa andra länder och även visar tendens till fortsatt stegring. Mot en höj­ ning av maximum för de svårare fallen till 4 års straffarbete, som de sak­ kunniga föreslagit, synes alltså någon befogad invändning icke kunna fram­ ställas. Å andra sidan lärer det ock råda enighet därom att någon höjning av straffen för de lindrigare förskingringsfallen icke bör komma till stånd. Det synes alltså icke råda någon meningsskiljaktighet om i vilken riktning straffbestämmelserna för förskingring böra ändras. Meningarna äro där­ emot, såsom av det tidigare anförda framgår, delade om hur man lagtekniskt bör gå till väga för att uppnå att strängare straff komma att ut­ mätas för de mera svårartade fallen utan att detta medför en höjning av straffen även för de lindrigare förskingringsbrotten. För uppnående av detta syfte kunna såsom de sakkunniga framhållit olika metoder användas. Den väg, som ligger närmast till hands — och på vilken de sakkunniga även inslagit — synes vara den att i lagen noggrant angiva vid vilka fall av förskingring det strängare straffet skall inträda. Med denna väg är uppenbarligen den fördelen förbunden att det av lagen klart framgår när ett förskingringsfall icke får föranleda en strängare bestraffning, liksom man å andra sidan genom uppställandet av ett högre minimum för de i lagen an­ givna svårare fallen vinner att dessa fall verkligen bli hårdare bestraffade. A andra sidan har denna metod vissa påtagliga nackdelar. Det är sålunda till en början klart, att det icke gärna är möjligt att i lagen uppräkna alla de fall som böra medföra ett strängare straff, utan man måste nöja sig med att under straffskärpningen indraga allenast de mest typiska av de grova förskingringsfallen. Vidare är att beakta, att om man vill giva en nog­ grann avgränsning av kvalilikationsfallen, detta medför även den konse­ kvensen att gränsen mellan de kvalificerade och icke kvalificerade fallen lät­ teligen blir irrationell. De sakkunnigas förslag synes lämna exempel härpå, då däri såsom kvalifikationsgrund upptagits, tillsammans med det förhål­ landet att den brottslige fått sig det förskingrade anförtrott på grund av yrke eller tjänst, den omständigheten att det förskingrade godsets värde överstigit ä,000 kronor. Såsom i ett flertal yttranden framhållits kan en sådan absolut värdegräns ibland leda till otillfredsställande resultat. Slutligen kan mot den nu ifrågavarande metoden anmärkas, att det knappast är i överensstämmelse med modern lagstiftningsteknik att i lagen uppräkna kvalilikationsfallen.

101 Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

En rakt motsatt metod, vilken förordats i ett yttrande, vore att i stället angiva vilka fall som skulle omfattas av den lindrigare skalan. Mot denna metod synas samma invändningar kunna riktas som mot den förut behand­ lade. Men därtill kommer, att det lagtekniskt sett torde vara mycket svårt att någorlunda tillfredsställande angiva vilka fall som skulle komma under en sådan lägre skala. En annan möjlighet vore att ange de viktigaste kvalifikationsgrunderna, vilka skulle föranleda ett högre straff, samt att därjämte stadga att den högre straffskalan skulle bli tillämplig även när eljest synnerligen försvårande om­ ständigheter förelåge. Mot denna lösning kan invändas, att en sådan upp­ räkning av de viktigaste straffskärpande omständigheterna knappast fyller något praktiskt behov. Även utan uttryckligt angivande i lagtexten torde det nämligen stå fullt klart att vissa förhållanden, såsom att brottsobjektets värde uppgått till ett högt belopp, att av brottet eljest följt synnerlig förlust eller olägenhet, att brottet begåtts i utövning av yrke eller tjänst, att brotts­ lingen sökt dölja brottet genom missbruk av bevismedel (jfr 25 kap. 12 § strafflagen) m. m., böra utgöra synnerligen försvårande omständigheter och alltså föra in brottet under en strängare skala. Det återstår slutligen metoden att införa en allmänt avfattad kvalifikation eller med andra ord att stadga skärpt straff för de fall, då omständigheterna äro synnerligen försvårande. Mot denna metod har av de sakkunniga i första hand invänts att den allmänpreventiva effekten av en sådan avgränsad straff­ skärpning torde försvagas av den hos de hithörande brottslingarna mycket vanliga benägenheten att betrakta just det egna brottet såsom en jämförelse­ vis lindrig oegentlighet. Denna invändning synes icke böra tillmätas allt för stor betydelse. Den allmänpreventiva verkan av en straffbestämmelse torde, såsom ofta framhållits, mindre bero på skalans uppbyggnad, varom brotts­ lingen i regel är okunnig, än på svårhetsgraden av de straff som utdömas. De sakkunniga lia vidare invänt, att ifrågavarande metod skulle med­ föra att även för mycket lindriga förskingringsfall preskriptionstiden enligt 5 kap. 14 § skulle komma att förlängas från 5 till 10 år. Naturligen kan det icke bestridas att denna konsekvens är teoretiskt sett föga tilltalande, även om samma förhållande redan nu gäller i avseende på bedrägeribrotten. Nämnda olägenhet torde emellertid i praktiken vara av ytterst ringa betydelse. Möj­ ligen kunde mot nu ifrågavarande metod även invändas att man med den­ samma icke bereder tillräcklig garanti mot att icke en höjning av straffen även för lindrigare förskingringsfall kan komma att inträffa. En sådan far­ håga torde emellertid med hänsyn till den straffmätning inom de uppställda skalorna, vilken domstolarna pläga tillämpa, sakna grund. Enligt min mening kan någon vägande invändning alltså icke framställas mot den lösningen av den föreliggande frågan, att man vid synnerligen försvårande omständigheter stadgar ett maximum av 4 års straffarbete. Härigenom beredes domstolarna möjlighet att, oberoende av de försvårande omständigheternas art, utdöma ett tillräckligt långt frihetsstraff. Enligt 20 kap. 3 § 1—4 mom. skola vissa fall av förskingring bestraf-

Kungl. Maj.ts proposition nr 1S7. 105

fas såsom tjuvnad. För dessa förskingringsfall kommer på grund härav att gälla ett strängare minimistraff än för vanlig förskingring enligt nu gällande straffskala. Dessutom bliva å dessa fall reglerna i 20 kap. örn skärpt bestraff­ ning vid återfall tillämpliga. De sakkunniga lia, ehuru med viss tvekan, för­ ordat att nu ifrågavarande lagrum bibehållas vid sidan av den utav dem före­ slagna särskilda förskingringskvalifikationen. Till stöd härför har åberopats att särskilt beträffande underordnade anställda vore den egna besittningen av det objekt som förskingrades så föga utpräglad, att förskingringen för den allmänna åskådningen torde vara nära jämställd med tjuvnad; i dessa fall hade ock 20 kapitlets regler örn skärpt bestraffning vid återfall en uppgift att fylla. Beträffande sådana självständiga företagare, som avsåges i 20 kap. 3 §, ägde möjligen dessa förhållanden endast i mindre grad tillämpning, och skäl kunde anföras för att å sådana brottslingar bringa till användning den föreslagna straffskärpningen i 22 kap. 11 §. Då emellertid, på grund av den uppställda värdegränsen för det förskingrade, denna skärpning endast mycket sällan skulle kunna komma till användning å de fall, som avsåges i 20 kap. 3 §, ha de sakkunniga ansett att sistnämnda lagrum åtminstone för närvarande kunde lämnas oförändrat. Därest den av de sakkunniga föreslagna särskilda kvalifikationen vid för­ skingring ersättes med en kvalifikation av generell natur, synes frågan om bibehållandet av nyssnämnda stadganden i 20 kap. 3 § komma i ett annat läge. Det är sålunda att märka att då fråga är om förskingring av någon av de självständiga företagare som nämnas i sist berörda lagrum, det ej sällan torde kunna inträffa att omständigheterna äro synnerligen försvårande. Men det vore uppenbart orimligt, om enbart den omständigheten att brottssubjektet tillhör den kategori som omnämnes i 20 kap. 3 § skulle medföra att han bomme att straffas lindrigare än en i motsvarande förhållanden va­ rande person, vars brott komme in under förskingring. Vidare må erinras att den omständigheten att, vid upphävande av 20 kap. 3 § 1—4 mom. återfallsbestämmelserna icke längre skulle bliva tillämpliga på sådana brott, icke torde innebära någon nämnvärd olägenhet med hänsyn till att ett återfall i förskingring väl ofta skulle bringa brottet under den nu föreslagna allmänna kvalifikationen vid förskingring. Däremot kan det icke bestridas att då upp­ hävandet av nyssnämnda lagrum skulle medföra att vid där angivna fall det för förskingringsbrotten i jämförelse med tjuvnadsbrotten stadgade lägre minimum bleve tillämpligt, detta möjligen skulle kunna föranleda domsto­ larna att utmäta lägre straff än som för närvarande vid sådana brottsfall ut­ dömas. Vid övervägande av nu angivna synpunkter synas emellertid de skäl avgörande som tala för ett upphävande av stadgandena i 20 kap. 3 § 1—4 mom. Dc skäl, som tidigare åberopats till stöd för att i 11 § införes en bestäm­ melse örn att straffet vid synnerligen försvårande omständigheter må höjas till straffarbete i högst 4 år, lära lia giltighet även i avseende på trolöslietsbrottet i 14 §. Med hänsyn till alt i denna paragraf hänvisas till straffska­ lan i 11 § erfordras emellertid icke någon ändring i 14 §.

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

23 kap. strafflagen.

1 §• Denna paragraf innehåller bestämmelser örn konkursgäldenärs bedrägeri mot borgenärer. Straffet utgör straffarbete från och med 2 till och med 6 år. Vid synnerligen mildrande omständigheter må straffet nedsättas till straffarbete i 6 månader. De sakkunniga föreslå nu att straffminimum för normalfallen skall nedsättas från 2 till ett års straffarbete. Ifrågavarande ändringsförslag behandlas allenast i ett yttrande, avgivet av en stadsfiskal i Stockholm. Däri anföres följande: För den i § 1 föreslagna sänkningen av straff minimum tala kanske en del skäl, men det bör icke förbises, att sänkningen kommer att medföra att häktningstvång vid de svåraste konkursbrotten icke vidare kommer att föreligga. Denna verkan av den föreslagna ändringen anser jag betänklig, enär veder­ börande i händelse av en lagändring kunna befaras som regel underlåta häkt­ ning, vilket enligt min mening är olämpligt i fråga om de grövre konkursbrotten, vilka, enligt vad erfarenheten utvisar, i icke obetydlig omfattning begås av personer med större försänkningar och resurser i allmänhet och mången gång även i högre social samhällsställning än de personer, som eljest komma i kontakt med strafflagen. Häri ligga vissa risker, t. ex. för rymning, undanröjande av bevis o. s. v. Även risken för självmord kanske härvidlag icke bör förbises. I detta sista fall innebär en häktning ju till och med ett skydd för den brottslige själv. På grund av det anförda får jag av­ styrka den i § 1 föreslagna ändringen.

Departements­ Såsom skäl för den föreslagna strafflindringen ha de sakkunniga åbero­ chefen. pat att den stora skillnad i bestraffningen som för närvarande bestode mellan förevarande brott och det vanliga bedrägeriet icke alltid vore tillräckligt mo­ tiverad. Erfarenheten visade ock att domstolarna nödgats att för ifrågava­ rande brott utmäta straff som varit oskäligt stränga. Vidare har framhål­ lits att den i åtskilliga hänseenden mycket osäkra gränsdragningen mot be­ drägeribrottet kommit att för straffbarhetens grad erhålla en icke önskvärd betydelse; på grund därav torde det enligt de sakkunniga icke vara överdrivet att påstå, att straffmåttet för bedrägligt förfarande av en konkursgäldenär kommit att i åtskilliga fall röna inflytande av det sätt varpå åtal utförts eller på andra tillfälligheter av processuell natur. Den av de sakkunniga föreslagna strafflindringen synes mig lämplig. Det nuvarande minimum för normalfallen gör att i jämförelse med främmande rätt ifrågavarande stadgande framstår som ett av de hårdaste i strafflagen. Beträffande den invändning som i ett yttrande riktats mot förslaget, näm­ ligen att häktningstvång icke längre skulle komma att föreligga, må framhål­ las att, med hänsyn lill att vid synnerligen förmildrande omständigheter straffet kan understiga 2 års straffarbete, häktning redan nu icke lärer vara obligatorisk.

3 §■ I denna paragraf upptagas straffbestämmelser för vissa förfaranden, som innebära uppenbar vårdslöshet av konkursgäldenär mot borgenärer. Sträf-

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 107

fet utgör fängelse, varför straffskalan alltså omfattar sådant straff från och med en månad till och med 2 år. De sakkunniga föreslå att, om omständig­ heterna äro synnerligen försvårande, straffet må utgöra straffarbete i högst 2 år.

Den föreslagna straffskärpningen tillstyrkes av polismästarna i Norrkö­ ping och Lund samt Stockholms rådhusrätt. Rådhusrätten förklarar sålunda att den till fullo delar de sakkunnigas mening att straffmaximum vid syn­ nerligen försvårande omständigheter bör höjas till straffarbete i 2 år. Mot ifrågavarande straffskärpning 1'ramställes anmärkning allenast i det av rådhusrätten i Träleborg avgivna yttrandet. Anmärkningen tar närmast sikte på sådana fall av uppenbar vårdslöshet mot borgenärer som avses i 3 morn. av paragrafen, d. v. s. då vårdslösheten består i att konkursgäldenärens bokföringsskyldighet icke blivit ordentligt fullgjord. Rådhusrätten för­ klarar sålunda att någon skärpning av straffskalan icke bör ifrågakomma förrän kunnighet i bokföring kräves såsom villkor för rättighet att idka så­ dan rörelse för vilken bokföringsskyldighet föreligger. Därjämte uttalar råd­ husrätten den meningen att såsom förutsättning för att oordentlig bokföring överhuvud skall straffas vid konkurs bör uppställas att den oordentliga bok­ föringen varit en, väl icke avgörande, men åtminstone medverkande orsak till konkursgäldenärens obestånd. I de yttranden som avgivits av polismästarna i Norrköping och Lund, sty­ relsen för Sveriges advokatsamfund, Stockholms rådhusrätt samt radhusrät­ terna i Norrköping och Gävle förordas, att möjlighet öppnas att då omstän­ digheterna äro synnerligen mildrande eller vårdslösheten i allt fall är av lindrigare beskaffenhet döma allenast till böter. Advokatsamfundet antör så­ lunda bl. a.: Mot införande av bötesstraff i straffskalan i detta lagrum torde endast teo­ retiska skäl kunna anföras, nämligen att det får anses oriktigt ådöma böter, då den brottslige a priori måste antagas sakna tillgång till deras gäldande. Denna invändning torde icke böra tillerkännas avgörande betydelse. Sär­ skilt må erinras om att straff för brott mot 23 kap. 3 § kan enligt 4 i? samma kap. ådömas personer, vilka icke äro i konkurstillstånd. Hinder anses ej hel­ ler föreligga att för annat brott ådöma en konkursgäldenär bötesstraff. Med hänsyn härtill synes avgörande vikt böra tillmätas frågan örn nuvarande mi­ nimum — en månads fängelse — utgör en lämpligt avvägd reaktion mot de i nu åsyftade lagrum angivna brottsliga handlingarna. Detta torde icke vara fallet. Erfarenheten giver vid handen, att under nuvarande förhållanden de oftast förekommande brotten till sin natur äro synnerligen lindriga. Det får med hänsyn härtill anses stötande att, såsom nu ofta sker, dessa förseelser av någon borgenär, vilken törhända bevakat endast en obetydlig fordran i hon­ kursen, skola kunna utnyttjas i illvilligt syfte och föranleda att gäldenären ovillkorligen berövas friheten. Med hänsyn till stadgandet i 6 §, att konkursgäldenären frias från ansvar enligt 3 §, örn han inför rätten styrker, att bor­ genärerna i konkursen blivit till fullo förnöjda, förekommer ej sällan, alt åtal eller hot örn åtal för vårdslöshet användes som påtryckning för att förmå gäldenären uppbringa medel hos anhöriga eller andra närstående. Rådhusrätten i Gävle, som anlägger ungefär liknande synpunkter, anför:

Kungl. Alaj-.ts proposition nr 187.

Fall pläga förekomma då gäldenär, som icke ordentligen fullgjort sin bok­ föringsskyldighet, måste ådömas urbota bestraffning, ehuru skadan varit ingen eller ringa, och den brottsliga handlingen till övervägande del varit be­ roende på bristande insikt i bokföring. En bestämmelse om bötesstraff sy­ nes även vara tillämplig pa de styrelseledamöter i aktiebolags- eller föreningskonkurser, som icke haft ställningen av ledare utav bolagets eller föreningens angelägenheter, och knappast haft anledning att mera ingående följa bokiöringen inom företaget. Enligt gällande lagstiftning kunna dylika sty­ relseledamöter drabbas av fängelsestraff på grund av att bokföringen icke blivit ordentligen fullgjord, om angivelse till åtal sker av någon borgenär, och det betänkliga härvidlag är, att borgenärer ej sällan begagna sin rätt till an­ givelse för att av styrelseledamöterna söka utkräva ekonomiska förmåner eller eljest på otillbörligt sätt. Väl lia domstolarna alltmer övergått till att allenast fälla vederbörande ledare till ansvar i fall av nu ifrågavarande art, men detta, som näppeligen står i överensstämmelse med lagens bokstav, åda­ galägger, att föreskriften örn fängelse såsom minimistraff i många fall an­ setts vara onödigt hård. Om bötesstraff kunde ifrågakomma för under syn­ nerligen mildrande omständigheter begångna brott mot denna paragraf eller åtminstone mot 3 mom. i paragrafen, skulle den betänkliga press, som nu kan utövas, av borgenär mot styrelseledamöter i aktiebolag och föreningar, som råkat i konkurs, till väsentlig del bortfalla. Stockholms rådhusrätt har yttrat att fall lia förekommit, då domstolen en­ dast genom tillämpning av lagen örn villkorlig straffdom kunnat undgå att komma till resultat, som synts mindre tillfredsställande. Härvid avsåge råd­ husrätten huvudsakligen en del relativt oskyldiga fall av bokföringsförsummelse; och kunde ett för undantagsfall avsett bötesstraff lämpligen begrän­ sas till dylika försummelser.

Departements Till stöd för den föreslagna straffskärpningen ha de sakkunniga åberopat chejen. att i flera av de i paragrafen upptagna fallen brottet skulle i visst hänse­ ende vara uppsåtlig! och att, även bortsett härifrån, vårdslösheten kunde vara så grov, att den gåve rum för stark misstanke örn sådant bedrägligt uppsåt, som, om det vore fullt styrkt, borde föranleda gärningens hänfö­ rande under 1 §. Även med hänsyn till den ej sällan förekommande situa­ tionen att gäldenären gjort sig skyldig till flera otillbörliga åtgärder som för borgenärerna föranlett betydande förlust, syntes det de sakkunniga orik­ tigt, att strängare straff än fängelse ej skulle stå till buds. Slutligen har fram­ hållits att upptagande av straffarbete i skalan torde medverka till en ofta välbehövlig skärpning av bedömandet av hithörande brott. Vad de sakkunniga sålunda anfört finner jag riktigt. Redan den svävan­ de och ovissa gränsen på vissa punkter mellan de särskilda handlingstyper som ingå under bedrägeri och vårdslöshet mot borgenärer synes, för und­ vikande av stötande ojämnheter i rättstillämpningen, nödvändiggöra att åt straffskalan gives en ökad spännvidd uppåt. Och även om i praktiken straffarbete ytterst sällan skulle komma att ådömas, är dock bestämmelsen, såsom de sakkunniga anmärkt, ägnad att motverka utdömandet av lägsta möjliga frihetsstraff i fall där förhållandena betinga strängare straff. Från flera håll ha yrkanden framställts om att vid lindrigare fall av vårds-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 109

löshet mot borgenärer böter borde kunna utdömas. Till stöd härför har åberopats att fängelsestraff under vissa omständigheter framstode såsom obilligt, exempelvis vid lindriga fall av oordentlig bokföring eller då konkursgäldenären saknat tillräckliga insikter i bokföring eller då fråga vore om sådana styrelseledamöter i bolag vilka icke själva vore ansvariga för bok­ föringen. Det nu gällande stränga minimum hade medfört att domstolarna blivit benägna att antingen tillämpa villkorlig dom i större utsträckning än som bort förekomma eller att helt fria från straff. Vidare har framhållits, att den omständigheten att man nu icke har möjlighet att döma till lägre straff än frihetsstraff kunde av borgenär i konkursen — utan vars initiativ åtal för nu ifrågavarande brott icke kan komma till stånd — användas såsom påtryckningsmedel för att förmå gäldenären att uppbringa medel hos anhöriga eller andra närstående eller ock att vid bolags konkurs förmå sty­ relseledamöter till utbetalningar. Mot att för vissa undantagsfall medgiva en nedsättning av minimum till böter kan i första hand riktas den principiella invändningen, att det stri­ der mot bötesstraffets syfte att använda detsamma mot personer som regel­ mässigt äro urståndsätta att med egna medel gälda böterna. Och den om­ ständigheten att straffbestämmelsen i förevarande paragraf i undantags­ fall kan bli tillämplig på personer som icke själva befinna sig i konkurs, t. ex. vid bolags konkurs på dess styrelseledamöter, synes icke nämnvärt förringa betydelsen av detta skäl. För övrigt må märkas att bestämmelsens införande skulle i praktiken medföra ogynnsamma och oberäkneliga verk­ ningar av skilda slag samt vid sin tillämpning vålla svårigheter bl. a. be­ träffande dagsbotens bestämmande. Beträffande det till stöd för den för­ ordade sträffnedsättningen åberopade skälet, att fängelsestraff vid dessa brott ibland framstode såsom alltför hårt, må understrykas att straffbestäm­ melsen är tillämplig allenast då det föreligger uppenbar vårdslöshet mot borgenärerna. För sådana fall synes ett fängelsestraff icke obilligt. Av nu anförda skäl finner jag mig icke böra upptaga någon bestämmelse om bötes­ straff för ifrågavarande brott.

25 kap. strafflagen.

12 §. I förevarande paragraf stadgas straff för förskingring av ämbetsman i vissa fall, nämligen då han genom falska räkenskaper eller böcker sökt dölja sitt tillgrepp eller då han till bristens döljande undanskaffat hand­ lingar, företett veterligen oriktiga verifikationer eller förövat annat sådant bedrägeri. Straffet utgör straffarbete från och med 2 år 6 månader till och med 10 år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden för straff­ arbetet nedsättas till ett år. Dessutom skall dömas till avsättning. De sak­ kunniga föreslå att, med bibehållande av avsättningsstraffet, maximum för

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

straffarbetet sättes till 6 år samt minimum till ett år eller, där omständig­ heterna äro synnerligen mildrande, till 6 månader.

Ifrågavarande ändringsförslag har särskilt behandlats allenast av polis­ mästaren i Malmö, som i sitt yttrande förklarat att det icke torde kunna be­ stridas att de nuvarande straffsatserna i 12 § ofta bomme att verka med orimlig stränghet särskilt i jämförelse med straffet för andra icke kvalifi­ cerade förskingringsbrott. Då den skyldige i dessa fall dessutom drabbades av synnerligen kännbara påföljdsstraff, syntes den föreslagna sänkningen väl motsvaras av dessa förbrytelsers i många fall ganska ringa svårhetsgrad.

Departements - De sakkunniga ha i sin motivering till de föreslagna straffnedsättningarna till en början anfört att skillnaden mellan straffen för ämbetsmans för­ skingringsbrott och för sådant brott av annan måste betecknas såsom helt orimlig. Även efter den fördubbling av straffmaximum i 22 kap. 11 § för förskingring, som de sakkunniga för vissa fall föreslagit, måste ett bibehål­ lande av straffskalan i nu förevarande paragraf framstå såsom orättvist, då i själva verket de båda arterna av förskingring i fråga om svårhetsgraden ej behövde avvika från varandra synnerligen mycket. Den offentligträttsliga innebörden hos nu ifrågavarande brott vunne i icke ringa mån beaktande ge­ nom det ovillkorliga avsättningsstraffet och vore för övrigt mången gång föga framträdande. I det senare avseendet har särskilt erinrats örn att den offentliga verksamheten numera i sina mera periferiska delar ej alltför mycket skilde sig från den enskilda verksamheten. 1 enlighet härmed vore de som drabbades av straff enligt förevarande paragraf (jäm­ förd med 22 § första stycket) mycket ofta befattningshavare inom statens affärsverksamhet, t. ex. poststationsföreståndare, eller inom den kommunala förvaltningen; bland de sistnämnda märktes talrika innehavare av oavlönade förtroendeuppdrag (kommunalnämndsordförande o. dyl.). Även i fråga örn den mera centrala statsförvaltningen gällde, att de som dömdes till ansvar enligt förevarande lagrum i allmänhet icke vore ämbetsmän i egentlig me­ ning (10 kap. 1 § andra stycket) utan oftast ganska underordnade befattnings­ havare, t. ex. inom uppbördsväsendet. Att straffskalan uppfattats såsom oskäligt sträng komme till uttryck bl. a. däri, att domstolarna ibland syn­ tes på alltför svaga grunder anse omständigheterna vara synnerligen mild­ rande. De skäl som de sakkunniga sålunda åberopat för en nedsättning av straff­ minima synas övertygande och de föreslagna skalorna lämpligt avvägda. Erin­ ran har ej heller från något håll framställts mot de sakkunnigas förslag. Möj­ ligen kunde mot en strafflindring åberopas, att de hithörande oredlighetsbrotten snarare synas öka än minska. Såsom de sakkunniga framhållit torde emellertid ökningen av antalet åtal och fällande domar främst bero på den offentliga förvaltningens oavlåtligt vidgade omfattning och av en större stränghet i befordrande till åtal av förekommande förskingringar. I vart fall torde den föreslagna sänkningen icke förminska straffbestämmelsens allmänpreventiva verkan. Såsom ofta framhållits, torde det nämligen för-

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. lil

hålla sig så, alt det för varje brott finnes en viss gräns utöver vilken en skärpning av straffet icke leder till någon nämnvärd ökning av straffets av­ skräckande verkan. Även med de nu föreslagna straffskalorna torde denna gräns icke vara underskriden. Nu berörda förhållande bör alltså enligt min mening icke stå i vägen för en sänkning av straffskalorna, vilken med hän­ syn till brottets svårhetsgrad synes starkt motiverad.

20 §.

Den ändring som av de sakkunniga i denna paragraf förordats har föran­ letts av de sakkunnigas förslag i 18 kap. 10 § om ändrade bestämmelser rö­ rande bestraffningen av homosexuell otukt. Då detta förslag icke upptagits, blir den i förevarande paragraf förordade ändringen ej erforderlig. Med hänsyn till uppdelningen av nuvarande 6 § i 18 kap. på 5 och 6 §§ måste emellertid paragrafen undergå viss redaktionell jämkning.

11 kap. 8 § giftermålsbalken.

I denna paragraf föreslås i enlighet med de sakkunnigas förslag viss redak­ tionell jämkning, vilken föranletts av att hor icke längre skall utgöra en straffbelagd gärning.

3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 (nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten.

De sakkunniga ha i dessa paragrafer föreslagit vissa ändringar dels av saklig och dels av redaktionell natur. Rörande den närmare innebörden av desamma får jag hänvisa till de sakkunnigas promemoria. Mot dessa änd­ ringar, beträffande vilka jag samrått med chefen för socialdepartementet, har någon anmärkning icke framställts och desamma synas befogade. På grund av att de sakkunnigas förslag rörande bestraffningen av homosexuell otukt icke upptagits, skola emellertid de i förevarande paragrafer föreslagna hänvisningarna till 18 kap. 10 § strafflagen utgå. Uppdelningen av 6 § i sam­ ma kap. föranleder viss redaktionell jämkning i nu ifrågavarande paragrafer.

Förslag rörande ändring i 1 § lagen den 14 juni 1901 angående ocker.

Vid övervägande inom departementet av det förut behandlade sakkunnig­ förslaget och de däröver avgivna yttrandena har fråga uppkommit huruvida icke i samband med de föreslagna ändringarna i straffsatserna för vissa för­ mögenhetsbrott — stöld, bedrägeri, förskingring, trolöshet mot huvudman, bedrägeri och vårdslöshet mot borgenärer — ändring borde företagas jämväl beträffande straffsatserna för ytterligare ett förmögenhetsbrott, nämligen

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ocker. Med anledning härav har inom departementet utarbetats en prome­ moria rörande ändring i 1 § lagen den 14 juni 1901 angående ocker. I be­ rörda promemoria har bl. a. anförts: Jämlikt 1 § lagen den 14 juni 1901 angående ocker utgör straffet för detta brott böter från och med 25 till och med 1,000 kronor (d. v. s. numera dags­ böter) eller fängelse i högst ett år, där ej å förbrytelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt. Den sålunda gällande skalan torde vara alltför låg i för­ hållande till detta brotts ofta mycket allvarliga karaktär. En lämpligare av­ vägning av skalan synes vara att bestämma straffet för normala fall till fän­ gelse eller böter samt, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, till straffarbete i högst 2 år. Det kunde naturligen ifrågasättas om icke i detta sammanhang jämväl en omarbetning av själva brottsbegreppet borde komma till stånd. Då en sådan omarbetning, vilken faller utanför ramen för de i de sakkunnigas promemoria föreslagna ändringarna, emellertid icke synes vara så trängande som en höjning av straffskalan och då den skulle kräva en jämförelsevis omfattande utredning, torde frågan härom icke i detta sammanhang böra upptagas. I överensstämmelse med vad nu anförts har inom departementet upprättats bifogade utkast till ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1901 angående ocker. Utkastet var av följande lydelse:

1 §• Var som vid försträckning av penningar eller beviljande av anstånd med gälds betalning begagnar sig av någons trångmål, oförstånd eller lättsinne till att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner, vilka märkligen överstiga vad som efter omständigheterna kunde anses utgöra skä­ lig ränta, varde, ändå att överenskommelsen har sken av avtal om annat än försträckning eller anstånd med betalning, för ocker straffad med fängelse eller böter, där ej å förbrytelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas. Lag samma------------skall utgå.

över berörda promemoria ha yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, Överståthållarämbetet, polismästaren i Stockholm och en stadsfiskal därstä­ des, polismästarna i Uppsala, Eskilstuna, Norrköping, Karlskrona, Malmö, Lund, Hälsingborg, Göteborg, Borås, örebro och Gävle, Stockholms rådhus­ rätt samt rådhusrätterna i Göteborg och Malmö, styrelsen för Sveriges advo­ katsamfund ävensom styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveri­ ges stadsfiskaler.

Förslaget tillstyrkes utan erinran av polismästarna i Uppsala, Norrköping, Karlskrona, Malmö, Lund, Hälsingborg, Göteborg, Borås och Gävle, Stock­ holms rådhusrätt samt rådhusrätterna i Göteborg och Malmö ävensom av styrelserna för föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdoma­ re, Sveriges landsfogdar, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler. Även justitiekanslersämbetet tillstyrker den föreslagna straffskärpningen, men hemställer alt orden 'där ej å förbrytelsen straff är i allmänna straff­ lagen utsatt’ böra utgå.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 187. 113

Polismästarna i Eskilstuna och örebro påyrka en ytterligare skärpning av straffet utöver den i promemorian föreslagna. Polismästaren i Eskilstuna anser sålunda att straffarbete bör kunna tillgripas icke endast då synnerligen försvårande omständigheter föreligga, utan att straffarbete bör ingå i den normala skalan. I båda yttrandena bar förordats fängelsestraff såsom det normala straffet för ocker samt att böter följaktligen skulle kunna ådömas endast då omständigheterna vore mildrande. Polismästaren i örebro anför till stöd för sin mening: Det lider intet tvivel om att gällande straff är för lågt, särskilt efter in­ förande av dagsbotssystemet. Man torde nämligen kunna utgå ifrån att en person, som ådagalägger sådant karaktärslyte som en ockrare, icke kan an­ tagas samvetsgrant och riktigt uppgiva sina inkomster för taxeringsmyndig­ heterna. Ett utdömt dagsbotsbelopp, baserat på taxerad inkomst, kan sålun­ da icke antagas svara mot den bötfälldes verkliga ekonomiska förhållanden. Det är sålunda anledning antaga att samhällets reaktion mot brottet i form av utdömda dagsböter för ockraren icke är annat än en bagatell. Den i pro­ memorian föreslagna straffskärpningen synes visserligen vara ett steg i rätt riktning men torde ändock kunna giva utrymme för felaktigheter, därest dom­ stolarna, vilket är anledning att förmoda, komma att i övervägande fall tilllämpa bötesstraffet. Det synes därför ur anförda synpunkt vara riktigast att lagen får en sådan formulering att fängelsestraffet blir huvudstraff och bö­ tesstraff endast må användas då förmildrande omständigheter föreligga. En stadsfiskal i Stockholm förordar, under åberopande av att visst sam­ band torde förefinnas mellan ocker och trolöshetsbrott, att straffskalan för ocker göres lika med skalan för trolöshetsbrott. I några yttranden har man, utan att avstyrka en straffskärpning, uttalat den meningen att en omarbetning av ockerbegreppet vore av större betydelse än en skärpning av straffet. I denna riktning ha Överståthållarämbetet, en stadsfiskal i Stockholm, polismästarna i Stockholm och Eskilstuna samt sty­ relsen för Sveriges advokatsamfund yttrat sig. Överståthållarämbetet anför sålunda: Ämbetet har, i likhet med polismästaren och stadsfiskalen, den uppfatt­ ningen, att det för åvägabringande av tillräcklig effektivitet åt ockerlagstift­ ningen är angelägnare att brottsbegreppet närmare klarlägges och i erforder­ lig utsträckning utvidgas än att straffet höjes. Då det emellertid, på sätt po­ lismästaren framhållit, är möjligt, att även en skärpning av straffskalan och särskilt då införande däri av straffarbetsstraff kan medverka till höjande av lagens effektivitet, tillstyrker ämbetet även ur nu ifrågakomna synpunkt den föreslagna straffskärpningens genomförande. Polismästaren i Stockholm yttrar att en skyndsam omarbetning av brotts­ begreppet torde vara lika mycket av behovet påkallad som en straffskärp­ ning, under det att stadsfiskalen därstädes förklarar att det måste anses vara angelägnare att genom en omarbetning av ockerlagens definition å ocker med beaktande av 31 § avtalslagen bringa brottsbegreppet i bättre överensstäm­ melse med nu allmänt rådande uppfattning än att skärpa straffet. Polismästaren i Eskilstuna yttrar bl. a.: Att enbart tillgripa en straffskärpning torde säkerligen icke komma att åstadkomma den verkan, som med lagändringen avses. Ehuru, enligt vad i Bihang lill riksdagens protokoll 193 7 . / sami. Nr 1S7. 8

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

promemorian angives, en omarbetning nu icke kan låta sig göra, torde ändå kunna ifrågasättas, om icke en mindre jämkning i brottsrekvisitet kunde verkställas, så att det synnerligen osympatiska och ofta i tysthet förekom­ mande ockerbrottet något lättare än vad som nu är fallet bleve åtkomligt. En relativt enkel väg synes vara, örn brottsrekvisitet något utvidgades, så att ordet 'märkligen’ uteslötes ur lagtexten.

Sveriges advokatsamfund anför: Erfarenheten visar, att den nuvarande lagstiftningen om straffrättsligt ocker icke fyller sitt ändamål. Enligt styrelsens uppfattning får orsaken härtill sökas närmast i det förhållandet, att lagen den 14 juni 1901 an­ gående ocker bestämmer ockerbegreppet att omfatta endast kreditocker. 1 detta avseende torde det vara tillräckligt att erinra därom, att ett visst för­ farande kan bliva straffritt, ehuru det enligt 31 § avtalslagen måste karak­ teriseras såsom civilrättsligt ocker. Styrelsen, som saknar anledning att i detta sammanhang närmare ingå på frågan, i vilken utsträckning civilrätts­ ligt ocker jämväl bör straffbeläggas, anser sig dock böra uttala, att en re­ form av det straffrättsliga ockerinstitutet bör syfta till att uppnå en större överensstämmelse med motsvarande civilrättsliga begrepp. En dylik reform bör enligt styrelsens förmenande med det snaraste genomföras. Styrelsen förutsätter härvidlag, att såväl det civilrättsliga som i synnerhet det straff­ rättsliga ockerbegreppet göres till föremål för en inträngande analys i syfte att närmare söka klarlägga begreppets innebörd. Det torde nämligen icke kunna förnekas, att de nuvarande lagbestämmelserna i sin generella och därför obestämda avfattning kunna giva anledning till alltför skiftande tolk ningar. Under nu angivna förhållanden torde man kunna ifrågasätta lämpligheten av en partiell reform, som endast åsyftar att med bibehållande av den nu­ varande brottsbeskrivningen höja straffsatserna för ett särskilt slag av ocker, kreditockret. Vid den förutsatta omarbetningen av det straffrättsliga ocker­ begreppet torde nämligen de nu föreslagna straffsatserna icke kunna bi­ behållas oförändrade. Den nu föreslagna reformen kan förty efter all sanno­ likhet icke beräknas få mer än några års livslängd. Ehuru styrelsen sålunda för sin del anser en genomgripande omarbetning av själva brottsbeskrivningen omedelbart böra ske och på denna grund av ovan anförda skäl nödgas giva uttryck för en viss tvekan om den ifråga­ satta reformens lämplighet, finner den sig dock icke böra avstyrka förslagets upphöjande till lag.

Departements­ Det torde, såsom ock av de avgivna yttrandena framgår, icke råda mer chefen. än en mening därom att de nu gällande straffbestämmelserna för ocker icke möjliggöra ett effektivt ingripande mot gärningar av ifrågavarande slag. För att sådant skall kunna ske lärer det vara erforderligt icke blott att höja straf­ fet utan även att verkställa en omarbetning av själva brottsbegreppet så att åt detsamma gives en vidare utsträckning och så att brottsbeskrivningen er­ håller en klarare avfattning. Såsom redan i den inom departementet ut­ arbetade promemorian anmärkts, kan emellertid en omarbetning i detta sam­ manhang icke företagas, enär den skulle erfordra en jämförelsevis omfat­ tande utredning. Hur svårlöst detta spörsmål är framgår bl. a. av det utlåtande som år 1928 avgivits av första lagutskottet i anledning av en i ärendet väckt motion samt av de yttranden som inhämtats över den skrivelse till Kungl.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187. 115

Maj:t som av riksdagen beslutats i anledning av motionen. Örn en om­ arbetning av brottsbegreppet alltså icke nu kan företagas, uppstår frågan örn man på grund härav bör avstå även från att genomföra en skärpning av straffet. Enligt min mening saknar en sådan skärpning, även om brotts­ begreppet lämnas oförändrat, icke betydelse. Den enda invändning som med visst fog synes kunna riktas mot en höjning av straffet, nämligen att de nya straffsatserna icke kunna förväntas bliva bestående efter omarbetningen av brottsbegreppet och att i följd därav den föreslagna reformen icke kan be­ räknas få någon längre livslängd, synes icke böra tillmätas någon avgörande betydelse. Att vid denna omarbetning straffsatserna komma att höjas åt­ minstone till i promemorian föreslagen nivå synes, i betraktande av de i modernare lagar och lagförslag förekommande straffsaterna, icke kunna be­ tvivlas. Beträffande frågan i vilken grad straffet bör skärpas ha de i promemorian föreslagna skalorna vunnit gillande i flertalet yttranden. I några utlåtan­ den har emellertid en ytterligare skärpning förordats. Därvid har yrkats dels att straffarbete borde kunna utdömas även då omständigheterna icke vore synnerligen försvårande, dels ock att böter skulle få ådömas endast då om­ ständigheterna vore mildrande. Vad förstnämnda förslag angår bör det en­ ligt min mening icke ifrågakomma att utan samband med omarbetning av brottsbegreppet företaga en så långt gående skärpning av straffet för de normala fallen. Vad åter det senare förslaget angår synes det i sak riktigt att normalfallen av ocker böra sonas med frihetsstraff och att böter således böra ådömas endast då omständigheterna äro mildrande. Att åt den i pro­ memorian föreslagna lagtexten bör givas en sådan tolkning torde emellertid framgå av den omständigheten att i normalskalan fängelse utan någon tids­ begränsning nämnts såsom första straffart vilken bör ifrågakomma. Na­ turligen skulle en bestämmelse att böter må ådömas endast då omständig­ heterna äro mildrande utgöra en än säkrare garanti för att frihetsstraff komme alt ådömas i normalfallen. Då man emellertid torde böra undvika att uppställa icke mindre än tre skalor för ett brott, vars straffmaximum ligger vid 2 års straffarbete, synas straffskalorna böra erhålla den i prome­ morian föreslagna utformningen; dock bör i paragrafen angivas att bötes­ straffet skall utgöras av dagsböter. Justitiekanslersämbetet har i sitt yttrande hemställt att den från paragra­ fens nuvarande avfattning bibehållna regeln att straff enligt lagrummet i fråga endast bör ådömas, ’där ej å förbrytelsen straff är i allmänna straff­ lagen utsatt’, skulle utgå, och att alltså, då handlingen ingår såväl under ockerbestämmelsen som under något i strafflagen upptaget lagrum, konkur­ renslärans allmänna regler skulle vara tillämpliga. Då detta med hänsyn till den föreslagna straffskärpningen synes principiellt riktigt, lärer paragrafen böra avfattas i enlighet med vad ämbetet sålunda förordat. I

I enlighet med vad i det föregående anförts lia upprättats förslag till 1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken; 3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten;

4) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) an­

gående ocker.

Vid upprättande av förslaget till förstnämnda lag har hänsyn tagits till lagstiftningen angående avskaffande av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen jämte vissa andra straffpåföljder, vilken lagstiftning träder i kraft den 1 januari 1937.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lag­ förslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av proto­ kollet. Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 117

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 17 kap. 1—3 §§ samt 20 kap. 9 § 2 mom. strafflagen skola upphöra att gälla dels ock att 12 kap. 1, 2 och 4 §§, 13 kap.

1 §, 14 kap. 9, 36 och 37 §§, 15 kap. 12—15 §§, 18 kap. 1—9 §§, 20 kap. 3,

4 och 7 §§, 22 kap. 1 och 11 §§, 23 kap. 1 och 3 §§ samt 25 kap. 12 och

20 §§ strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

12 KAP.

1 §• Den sorn, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, genom tilllägg, utplåning eller annorledes förfalskar eller ock förstör någon domstols eller annan offentlig myndighets dombok eller huvudprotokoll, kronans rä­ kenskapsböcker eller andra sådana handlingar eller skrifter, som till allmän nytta och efterrättelse äro; dömes till straffarbete från och med två till och med åtta år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till sex månader nedsättas.

2 §.

Har någon antingen förfalskat allmän handling, som är utgiven i Ko­ nungens namn, eller i Rikets ständers eller deras avdelningars, eller i dom­

stols, Konungens befallningshavandes eller annan offentlig myndighets, eller i särskild ämbets- eller tjänstemans uti ärende, som till hans ämbete eller tjänst hörer, eller å falsk skrift tillsatt eller annorledes förskaffat sig under­ skrift eller besegling, varmed sken av allmän handling däråt beredes; och har han av den falska handlingen, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, bruk gjort; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till två månader nedsättas.

1 Senaste lydelse, se beträffande 12 kap. 1 , 2 och 4 §§ 1890 : 33 s. 1 , beträffande 14 kap. 9 § 1931 : 327 , 36 § 1921 : 288 och 37 § 1917 : 382 , beträffande 15 kap. 12 § 1921 : 288 , beträffande 18 kap. 1 § 1890 : 33 s. 1 , 5 § 1872 : 27 s. 8 , 6 § 1917 : 382 samt 7—9 §§ 1918 : 459 , beträffande 20 kap. 3 § 1902 : 71 s. 8 , 4 § 1918 : 268 och 7 § 1890 : 33 s. 1 , beträffande 22 kap. 1 och 11 §§ 1890 : 33 s. 1 , beträffande 23 kap. 1 och 3 §§ 1921 : 229 samt beträffande 25 kap. 12 § 1918 : 312 och 20 § 1936 : 244 .

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

4 §■ Den, som falskeligen i annan persons namn skriver köpebrev, testamente, kontrakt, skuldebrev, växel, invisning, kredit- eller kvittobrev, handelsbok eller annan enskild handling, som till bevis om rättighet eller befrielse från förbindelse tjänar, eller riktig sådan handling genom tillägg, utplåning eller annorledes förfalskar; eller å falsk skrift tillsätter eller förskaffar sig under­ skrift, varmed sken av gällande handling däråt beredes; varde, där han den handling, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, begagnar, dömd till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna äro synner­ ligen mildrande, till fängelse i högst sex månader.

13 KAP.

1 §•

Har någon, emot bättre vetande, burit falskt vittnesbörd eller eljest avgi­ vit falsk utsaga, och det vittnesbörd eller den utsaga med laga edgång inför domstol, eller annorstädes efter domstols förordnande, bekräftat; dömes, för mened, till straffarbete från och med ett till och med sex år. Äro omstän­ digheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till sex måna­ der nedsättas.

14 KAP.

9§. Är någon ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummel­ se, vållande till annans död; dömes till fängelse i högst ett år eller, där om­ ständigheterna äro mildrande, till böter, dock ej under tio dagsböter. Var vållandet------------ två år dömas.

36 §. Begår någon------------ försvårande ansedd. Gör någon uppsåtligen annan misshandel å skyldeman i rätt uppstigande led; då må straffet ej sättas lägre än två månaders straffarbete: äro omstän­ digheterna försvårande; må straffarbetet förhöjas till sådant arbete på livstid, örn högsta strafftiden är i allmänhet bestämd till tio år, och, i annat fall, till två år utöver den i allmänhet bestämda högsta strafftiden. Sker sådan miss­ handel å annan av de personer, som i första stycket äro nämnda; varde den omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd.

37 §. Förbryter man sig, såsom i 15 § sägs, mot skyldeman i rätt uppstigande led; varde, där ingen skada sker, ändock straffad med fängelse i högst ett år. Sker sådan förbrytelse mot annan av de personer, som i 36 § äro nämnda; varde den omständighet såsom synnerligen försvårande ansedd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 119

15 KAP.

12 §. Tager man kvinna med våld och, emot hennes vilja, med henne ovar otukt, eller tvingar man henne därtill genom hot, som innebär trängande fara; var­ de dömd till straffarbete från och med fyra till och med tio år. Äro om­ ständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till två år nedsättas. Fick kvinnan av den gärning svår kroppsskada; dömes till straff­ arbete på livstid eller i tio år: ljöt hon därav döden; dömes gärningsmannen till straffarbete på livstid. Har någon, genom dövande eller annat medel, uppsåtligen försatt kvinna i yrsel, sömn eller vanmakt, så att hon saknat bruket av fri vilja eller varit ur stånd att sig värja, och har han med henne i den belägenhet otukt övat; vare lag som i 1 mom. stadgas.

13 §. Har någon, i uppsåt, som i 12 § omtalas, våld, hot eller list, som där sägs, emot kvinna brukat, utan att uppsåtet fullbordat blev; varde till straff­ arbete i högst sex år eller fängelse dömd. Fick kvinnan av den gärning svår kroppsskada; då skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas: ljöt hon därav döden; dömes till straffarbete på livstid eller från och med åtta till och med tio år.

14 §. Har någon övat otukt med kvinna, den där, honom veterligen, befanns i yrsel, sömn eller vanmakt, så att hon saknade bruket av fri vilja eller var ur stånd att sig värja, och hade han ej i det tillstånd henne försatt; dömes till straffarbete från och med två till och med sex år. Fick kvinnan svår kroppsskada; dömes gärningsmannen till straffarbete från och med sex till och med tio år: ljöt hon därav döden; då skall till straffarbete på livstid eller i tio år dömas.

15 §. Har någon förmått kvinna till otukt genom annat våld eller hot örn brotts­ lig gärning än i 12 § avses, eller medelst hot att åtala eller angiva någon för brott eller att lämna meddelande, som är menligt för någons ära, goda namn och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst; dömes till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till sex år höjas. Stannade gärningen vid försök; straffes högst med straffarbete i två år eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med straffarbete i högst fyra år.

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

18 KAP.

1 §•

öva släktingar i rätt upp- och nedstigande led otukt med varandra; dömes den äldre till straffarbete från och med ett till och med sex år samt den yngre till straffarbete i högst två år eller fängelse. Ilar släkting i rätt uppstigande led övat otukt med den, som ej fyllt fem­ ton år eller som var sinnessjuk eller sinnesslö, eller eljest genom grovt miss­ bruk av den yngres beroende ställning förmått denne till otukt, skall han dömas till straffarbete från och med fyra till och med tio år.

2 §‘

övas otukt mellan dem, av vilka den ene är eller varit gift med den andres släkting i rätt upp- eller nedstigande led; dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse. Var äktenskapet upplöst, må till böter dömas. Styvfader eller styvmoder, som under omständigheter svarande mot de i

1 § 2 mom. angivna övat otukt med styvbarn eller styvbarns barn, dömes till straffarbete från och med ett till och med sex år.

3 §. Ej må den som genom grovt missbruk av beroende ställning förmåtts till otukt, varom i 1 eller 2 § sägs, till straff dömas; ej heller i något fall den som vid otuktens övande var under aderton år.

4§-

öva syskon otukt med varandra; varde dömda till straffarbete i högst två år eller fängelse.

5 §• Öva religions- eller skollärare, uppfostrare eller läromästare otukt med ungdom, som de till undervisning eller uppfostran hava, eller göra det adoptivföräldrar med adoptivbarn, fosterföräldrar med fosterbarn, eller för­ myndare med myndling; varde dömda till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må till straffar­ bete i högst sex år dömas.

6 §• övar styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsynings­ man eller vaktbetjänt vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus, barnhus eller annan sådan inrättning, otukt med kvinna, som där intagen är; dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse.

7 §• Övar man otukt med kvinna, som ej fyllt tolv år; dömes till straffarbete från och med fyra till och med åtta år; dock må, där omständigheterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 121

äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet till två år nedsättas. Fick kvinnan av gärningen svår kroppsskada eller ljöt hon därav döden; dömes till straffarbete från och med åtta till och med tio år eller på livstid. övar någon eljest otukt med barn, som ej fyllt femton år; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år eller fängelse i minst sex månader.

8 §.

Förmår man, i annat fall än här ovan avses, genom grovt missbruk av över­ ordnad ställning kvinna, som ej fyllt aderton år, till otukt; straffes med fängelse.

9 §. övar man otukt med kvinna, som är sinnessjuk eller sinnesslö; dömes till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

20 KAP.

3 §. Såsom stöld eller snatteri skall anses: 1. om man svikligen tager något från barn, som ej fyllt tolv år, eller från avvita; 2. örn man, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, olovligen bortleder elektrisk ström från elektrisk anläggning.

4 §•

Till straffarbete i högst tre år dömes: 1. om man stjäl i kyrka något, som kyrkan tillhörer eller av andra där i förvar satt är; 2. om man stjäl penningar eller annat, som åt allmänna posten förtrott är, evad det sker i posthus eller under forslingen; 3. om man stjäl ur förseglat brev, som ej åt allmänna posten förtrott är, eller ur kläder, som någon bär på sig; 4. om man stjäl medelst inbrott, som i 5 § sägs, eller, för brottets för­ övande, bortförer och med våld eller list öppnar skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel, som med lås, försegling eller annat dylikt stäng­ sel tillsluten är; 5. om man stjäl nattetid i hus, som bebott är, och gärningsmannen olov­ ligen, dock utan inbrott, dit inkommit eller där sig undangömt; 6. om gärningsmannen för stöldens förövande sig med vapen inställt el­ ler använt ringare skräckmedel eller hot, än att gärningen till rån hänföras kan; 7. om man stjäl kreatur, som går i bete ute å mark; 8. örn man stjäl av fartyg, som strandat eller eljest förolyckat är eller

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

utan folk i sjö driver, eller, under bärgning, vad till dylikt fartyg hörer eller därå fört var; 9. om man stjäl från den, som genom allmän farsot, eldsvåda, vattunöd, skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara är satt ur stånd att sin egendom värja; eller 10. om man stjäl gift eller sprängämne i uppsåt att därmed skada annan till liv eller hälsa eller förstöra eller skada annans egendom. Går i------------ månader dömas.

7 §• Begår någon andra gången stöld; dömes till straffarbete i högst tre år; dock må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i högst sex månader dömas. Inträffar fall, som i 4 § nämnes; vare straffet straffarbete i högst fyra år. Kommer han åter tredje gången eller oftare; dömes till straffarbete i högst fyra år, eller, där stölden är sådan, som i 4 § sägs, till straffarbete i högst fem år. Inbrott utan — — — sagt är. Samma lag------------ straffas skall.

22 KAP,

1 §•

Var, som genom antagande av falskt namn, stånd eller yrke, eller genom annat svikligt förfarande, bedrager sig till gods eller penningar, eller förlust därav annan tillskyndar, dömes, där ej annorledes här nedan stadgas, till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Äro om­ ständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till fyra år höjas: äro de synnerligen mildrande; må till böter dömas.

11 §•

Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen för­ skingrar annans gods, det man i besittning haver; straffes högst med straff­ arbete i två år. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till fyra år höjas.

23 KAP.

1 §■

Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava övat bedrägeri mot sina borgenärer i något av dessa fall: 1) att han under lånat namn köpt egendom och den bland tillgångarna ej uppgivit, eller under falskt sken av köp, gåva eller annat avtal egendom från konkursboet undandragit, eller annorledes svikligen förskingrat, undandolt eller ur vägen skaffat något av sina tillgångar; eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 123

2) att han i hemligt förstånd med någon föregiven borgenär uppgivit el­ ler vidgått falsk skuld; eller 3) att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok hållas bör, fört falska böcker, eller sina böcker svikligen förändrat eller uppsåtli­ gen förstört, undanstuckit eller oläsliga gjort; en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med ett till och med sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till sex månader nedsättas. Samma lag------------3) sägs.

3 §• Prövas gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava visat uppenbar vårdslöshet mot sina borgenärer därigenom 1) att han till sitt hushåll eller sina personliga utgifter använt, eller på spel eller andra därmed jämförliga företag, där utgången berott av ren till­ fällighet, eller genom vingleri i växelrörelse eller lättsinnigt ingångna an­ svarsförbindelser förlorat belopp, som icke stått i skäligt förhållande till hans ställning eller tillgångar; 2) att han antingen inom de sista trettio dagarna förr än han sin egen­ dom avträdde eller borgenärs ansökning därom honom kungjord blev, eller ock i fall, då konkursen följt på offentlig ackordsförhandling utan konkurs såsom i 2 § under 1) sägs, inom de sista trettio dagarna före ingivandet av ansökningen om inledande av ackordsförhandling eller därefter indragit penningar, borgat varor eller sålt egendom och ej kan nöjaktigt reda där­ för visa; 3) att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok hållas bör, sådan bokföring icke ordentligen fullgjort; 4) att han, sedan han på sådant obestånd kommit, att han inse bort, det han ej kunde rätt för sig göra, genom försäljning av egendom till uppen­ bart underpris eller på annat sådant sätt berett sig penningtillgång, eller gynnat någon borgenär, till de övrigas förfång, med betalning, pant eller annan säkerhet för fordran, som ej förfallen varit eller varför viss förfallo­ tid ej varit utsatt och krav ej heller hos gäldenären skett, eller, i uppenbar avsikt att fördröja utbrott av konkurs, sin rörelse fortsatt och därunder penningar eller varor upplånat; dömes till fängelse eller, örn omständigheterna äro synnerligen försvå­ rande, till straffarbete i högst två år. Samma lag------------ 4) sägs.

25 KAP.

12 §.

Har ämbetsman, som i 11 § omtalas, genom falska räkenskaper eller böc­ ker sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit influtna medel eller

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

upptagit dem såsom restantier, eller å räkning uppfört utbetalningar, som icke skett, eller har han, till bristens döljande, undanskaffat handlingar, företett veterligen oriktiga verifikationer, eller förövat annat sådant be­ drägeri; dömes, ändå att han det förskingrade ersätter eller säkerhet där­ för ställer, till avsättning och straffarbete från och med ett till och med sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för straff­ arbetet till sex månader nedsättas.

20 §.

Varder ämbetsman, till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra ungdom, enligt 18 kap. 5 § dömd till fängelse för otukt med ungdom, som han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade till undervisning eller uppfostran, eller dömes han enligt 18 kap. 13 § till ansvar för någon tukt och sedlighet sårande gärning, därav synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse kom; skall tillika till avsättning eller till mistning av ämbetet på viss tid dömas.

Denna lag träder i kraft, beträffande 20 kap. 4 och 7 §§ samt 9 § 2 mom. den dag Konungen förordnar, samt i övrigt den 1 juli 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 125

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 8 § giftermålsbalken skall erhålla föl­ jande ändrade lydelse:

8 §.

Bryter ena maken äktenskapet med hor, eller övar han eljest otukt med annan, bave andra maken rätt till äktenskapsskillnad, såvida han ej varit delaktig i gärningen eller samtyckt därtill; han instämme dock sin talan inom sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år, sedan den begicks, eller vare förlustig sin rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 (nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 örn be­ hörighet att utöva läkarkonsten skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

3 §. Har legitimerad läkare genom utslag, som mot honom äger laga kraft, för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, dömts till straffarbete eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27 eller 33 §,

15 kap. 9, 13 eller 15 § eller ^18 kap. 5 eller 6 §, 7 § 2 morn., 8 eller 9 § straff­ lagen till fängelse eller, där han innehaft sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas såsom brott av ämbetsman, i annat fall än nyss sagts för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, gjort sig förfallen till avsättning från befattningen eller mistning därav på viss tid eller fällts till ansvar enligt 7 § här nedan, skall medicinalstyrelsen, såvida läkaren finnes hava genom vad han så­ lunda låtit komma sig till last visat sig ovärdig det förtroende, en läkare bör äga, eller oförmögen att nöjaktigt utöva sin konst, för viss tid, ej över tio år, eller för alltid återkalla hans legitimation; dock att för läkare, som blivit av Konungen eller av medicinalstyrelsen utnämnd till läkarbefattning, legiti­ mationen ej må återkallas, så länge han innehar befattningen, samt att, där dylik läkare dömts till suspension, legitimationen må återkallas allenast för suspensionstiden. Där läkare----------- utöva läkarkonsten.

5 §. Har någon, som är behörig att utöva läkarkonsten, dömts till straffarbete eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27 eller 33 §, 15 kap. 9,

13 eller 15 § eller 18 kap. 5 eller 6 §, 7 § 2 morn., 8 eller 9 § strafflagen till fängelse eller till ansvar för förseelse, som i 7 § här nedan sägs, eller har inne­ havare av sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas såsom brott

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 127

av ämbetsman, gjort sig förfallen till avsättning från befattningen eller mist­ ning därav på viss tid, skall domstolen till medicinalstyrelsen insända proto­ koll och utslag i målet. Har någon------------hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

128 Kungl. Majlis proposition nr 187.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) angående ocker.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 14 juni 1901 angående ocker skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Var som vid försträckning av penningar eller beviljande av anstånd med gälds betalning begagnar sig av någons trångmål, oförstånd eller lättsinne till att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner, vilka märk­ ligen överstiga vad som efter omständigheterna kunde anses utgöra skälig ränta, varde, ändå att överenskommelsen har sken av avtal örn annat än för­ sträckning eller anstånd med betalning, för ocker straffad med fängelse eller dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straff­ arbete i högst två år dömas. Lag samma------------ skall utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 129

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den A januari 1937.

Närvarande: justi tierådet A fzelius , regeringsrådet A schan , justi tieråden F orsberg , S andström .

Enligt lagrådet den 22 maj 1936 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 31 januari 1936, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av 5, 1A och 19 kap. straff­ lagen. Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Gunnar Lindskog.

Lagrådet fann förslaget ej föranleda erinran i andra hänseenden än som framgå av efterföljande uttalanden.

5 kap. 9 §. Enligt nuvarande lydelse av andra punkten i förevarande lagrum är straff uteslutet vid nödvärnsexcess, där omständigheterna voro sådana att den, som handlade i nödvärn, svårligen kunnat sig besinna. De sakkunnigas förslag, till vilket föredragande departementschefen anslutit sig, innebär allenast den ändring att förutsättningen för strafflöshet angives med orden »kunde han vid gärningen svårligen sig besinna». Betydelsen av en sålunda ändrad av­ fattning är enligt de sakkunnigas uttalande den, att därigenom skulle på ett mera otvivelaktigt sätt komma till uttryck i lagen, att vissa rent individuella egenskaper hos den angripne — såsom exempelvis häftigt lynne och lättskrämdhet — böra vinna beaktande vid bedömandet av nödvärnsexcess. Att till »omständigheter», vilka enligt ifrågavarande lagbestämmelse böra komma i betraktande vid dess tillämpning, är att räkna även skälig hänsyn till sådana förhållanden, som här åsyftas av de sakkunniga, kan efter lagrådets uppfattning knappast vara föremål för tvekan. Uppenbart är nämligen, att reaktionen emot ett orättmätigt angrepp blir i hög grad beroende av de per­ sonliga egenskaperna hos den, som utsättes för rättskränkningen; vad den ene förmår att bedöma med lugn och måtta kan hos den andre framkalla en ögonblicklig, kanske helt onödig eller överdriven våldshandling. Med den utveckling nödvärnsreglerna numera äga hos oss står helt visst i god över- Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 187. 9

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ensslämmelse, att omständigheter av dylikt slag få gälla till förmån för den, som dragés till ansvar för en nödvärnsexcess. Ett godkännande härav ute­ sluter dock icke, att även i detta avseende måste åt domaren bevaras frihet vid prövningen. Ej heller den, som till sitt försvar vill åberopa att hans sinnesart i utpräglad mån gör honom benägen till våld och överilning, kan, där han över huvud är tillräknelig för sina gärningar, vara fritagen från skyl­ dighet att i varje läge iakttaga åtminstone något mått av självbehärskning och förnuftigt omdöme. Att ett sådant anspråk upprätthålles även när fråga är om nödvärnsexcess, kräves av omsorg för rättssäkerheten. Härav följer emellertid icke, att till grund för avgörandet skall läggas en abstrakt beräk­ ning av den grad av aktsamhet eller eftertanke som i dylika fall regelmässigt bort kunna påfordras. Fastmera lärer det ingå i domarens uppgift att under­ söka, huru med hänsyn till den angripnes personliga förutsättningar den fö­ religgande situationen måste hava tett sig för honom, och att därefter be­ döma huruvida han rättvisligen bör befrias från straff. Åt en lagregel i detta ämne torde icke böra givas annat innehåll än som lämnar fullt utrymme åt domarens fria prövning av de omständigheter, vilka tjäna till att belysa nödvärnsfrågan. Om stadgandets innebörd anses vara den här återgivna, lärer någon an­ märkning icke kunna riktas emot lagtextens nuvarande avfattning. Ej heller torde de sakkunniga hava funnit en ändring vara i och för sig påkallad; or­ saken till framläggandet av deras förslag är att söka i ett uttalande under la­ gens förarbeten, vilket synts kunna göra tolkningen i någon mån oviss. Av ett uttryck i motiven till Nya lagberedningens för femtio år sedan avgivna förslag i detta ämne skulle nämligen, såsom de sakkunniga framhållit, kunna slutas, att »meningen med stadgandet varit att föreskriva anläggandet av en objektiv måttstock på frågan, huruvida de föreliggande omständigheterna ut­ göra grund för straffrihet eller icke». Lagrådet har för sin del icke kunnat tillägga detta förhållande sådan betydelse att det bör leda till en lagändring. Att ett uttalande sadant som det nu asyftade, vilket icke i någon form åter­ går i lagtexten, ej kan vara bindande för rättstillämpningen, är överflödigt att här utveckla. Huruvida det verkligen under någon tid övat ett mer vä­ sentligt inflytande på domstolarnas praxis, lärer knappast med säkerhet kun­ na bedömas. Någon bestämd slutsats i detta avseende kan — naturligt nog i fråga om ett spörsmål av denna art — icke dragas av tillgängliga rättsfallsreferat, och till stöd för ändringsförslaget har ej heller åberopats något av­ görande, som skulle utvisa att den anmärkta uppfattningen varit eller är den förhärskande. I varje fall synes det mindre antagligt att, även örn en sådan åsikt en gång vunnit insteg, den allt fortfarande skulle göra sig gällande, och den med lagrummets ordalydelse väl förenliga tolkning, som här angivits, torde numera vara obestridd. Såsom redan antytts, äger den nämligen vä­ sentliga beröringspunkter med den friare uppfattning i fråga om nödvärnsreglernas tillämpning, som efter hand blivit den allmänna. I en ny lydelse av lagrummet i enlighet med förslaget skulle efter lagrådets mening icke rätteligen kunna inläggas annan innebörd än som bör anses följa

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 131

av den nuvarande avfattningen. I val mellan dessa texter måste åt den sist­ nämnda givas företräde, då den tydligare framhåller domstolens frihet vid prövningen av föreliggande omständigheter. Med erinran om vad i det före­ gående anförts kan ej heller förbises, att under dessa förhållanden en lag­ ändring tilläventyrs skulle kunna oriktigt uppfattas såsom avsedd att i nskränka denna frihet i vad den hänför sig till en även efter rättssäkerhe­ tens krav lämpad värdesättning av de individuella egenskapernas betydelse för nödvärnsexcessen. Av dessa skäl hemställer lagrådet, att förevarande lagrum bibehålies vid den gällande lydelsen. 5 kap. 10 §. Till grund för stadgandet i det föreslagna andra stycket ligger den upp­ fattning att, då rätt till nödvärn enligt gällande lag är i det stora hela ute­ sluten vid ärekränkningsbrott, häri röjer sig en brist hos vår lagstiftning, vil­ ken nu bör avhjälpas. Denna fråga var i samband med de nu snart fem­ tioåriga nödvärnsreglernas tillkomst föremål för övervägande men har i se­ nare meningsutbyten örn dessa regler intagit ett föga framträdande rum. Kri­ tiken har i allmänhet riktat sig mot andra punkter, och först på sistone har, vid sidan av starkare betonade reformkrav i ämnet, ånyo framförts tanken på denna utvidgning av nödvärnsrätten. Att en sådan lagstiftningsåtgärd skulle uppbäras av något mer utbrett intresse i landet synes knappast an­ tagligt. Den betydelse, som bör fästas vid detta spörsmål, hänför sig näppeligen i främsta rummet till själva utvidgningen av området för nödvärnsrätten. Nå­ gon större förändring genomföres på denna väg i verkligheten icke. Nödvärnsrätt kan ej avse annat än avvärjande av ett påbörjat eller omedelbart förestående angrepp, och häri ligger en begränsning, som måste utesluta dess användning vid flertalet ärekränkningsbrott. Det säger sig självt, att de fall måste bliva ytterligt sällsynta, om ens några, då våld skulle kunna brukas till skydd emot en »förestående» ärekränkning. Ej heller lärer annat än under särskilda omständigheter så kunna ske vid »påbörjad» ärekränkning, enär för att anlitandet av våld skall kunna vara lovligt såsom nödvärn måste förutsättas att ärekränkningen ännu icke var avslutad. I huvudsak synas de situationer, i vilka det föreslagna stadgandet skulle kunna vinna tillämpning, ganska väl åskådliggöras genom det stundom anförda exemplet att någon vill »tysta munnen» på den som gör sig skyldig till ofredande med »en ström av okvädinsord», oanständiga tillmålen eller liknande. Även örn ytterligare några fall skulle kunna påvisas, där en ärekränkning försiggår i sådan form att den kan tänkas bliva hejdad innan den hunnit fullbordas, torde dessa fall i praktiken dock vara föga avsevärda, över huvud erhåller stadgandet alltså en starkt begränsad räckvidd; det kommer att medgiva ett ingripande med våld mot vissa ärekränkningsbrott, vilka väl kunna ådagalägga råhet och oförsynthet men knappast äro av den allvarligare beskaffenhet att de inne­ fatta fara eller skada för den angripne. Från dessa utgångspunkter måste det synas naturligt, att när en representant för den svenska straffrättsveten-

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

skapen å 1881 års nordiska juristmöte uttalade sig för en genomgripande re­ formering av dåtidens i hög grad föråldrade svenska nödvärnsregler och där­ vid förordade nödvärnsrätt även vid angrepp å äran, han i sistnämnda hän­ seende fann sig böra anmärka, »att hela denna fråga icke vore av synnerligen stor praktisk betydelse». Vad här framhållits till belysning av den föreslagna lagändringens inne­ börd avser det rättsliga bedömande, som blir en följd av att befogenhet till ingripande med våld emot ärekränkning sammanställes med nödvärnsrätt. En annan fråga är, huru långt det allmänna föreställningssättet skall kunna tillägna sig en riktig och klar insikt i detta avseende. För populär uppfatt­ ning kan, såsom det vill synas, i nödvärnsrätt vid ärekränkning lätteli­ gen inläggas ett allmännare medgivande att med måttligt våld omedelbart besvara en sådan förgripelse, och stundom synes jämväl en förväxling med sådant ofredande, som närmast blir att beteckna såsom förargelseväckande beteende, ligga tämligen nära. I senare avseendet gives icke någon nöd­ värnsrätt, och om brukande av våld vid sådan förnärmelse, som ostridig! innebär ärekränkning, gäller att, örn därvid icke strängt fasthålles vid nödvärnsrättens nyss antydda kännetecken, en sådan handling blir liktydig med en tuktan och därför icke kommer att falla inom ramen för det tillåtna. Huruvida i dylika fall eftergift av straff skulle under vissa betingelser kunna vara på sin plats, är ett spörsmål som icke föreligger bär och därför kan lämnas åsido. Allenast må anmärkas, att lagändringen ej osannolikt kan hava till följd att den, som vid utdelandet av en dylik handgriplig tillrätta­ visning menat sig vara i sin goda rätt, skall finna sig vara hemfallen under ansvar för misshandel. Emot införande av nödvärnsrätt vid ärekränkning anfördes redan under förberedelserna till den gällande lagstiftningen skäl, vilka såväl då som allt­ sedan fått vara de avgörande. Dessa skäl äro återgivna av de sakkunniga och behöva icke här upprepas. Enligt lagrådets uppfattning äga de fort­ farande sitt berättigande. Av utredningen i detta ärende har framgått att de betänkligheter, som sålunda redan under ett tidigare skede gjorde sig gäl­ lande, ännu kvarstå på många håll. Bland annat gäller detta det föreslagna stadgandets väl oförnekliga verkan att kunna leda till våldsam uppgörelse av eljest ganska oväsentliga tvister och trätor. Beaktansvärda äro i detta av­ seende vissa uttalanden av myndigheter som företräda ordningsmakten. De möjligheter till misstag och missbruk, som påtagligen inneslutas i rät­ ten till nödvärn vid ärekränkning, hava såväl av de sakkunniga som av de­ partementschefen funnits böra leda till vissa förbehåll och inskränkningar vid lagfästandet av sådan rätt. Sålunda har bland annat i bestämningen »överfallen» inlagts en särskild betydelse i olika riktningar. Även om här­ med anses vara på nöjaktigt sätt angivet, att den för ärekränkning utsatte, vilken tillgriper våld, icke äger åberopa nödvärnsrätt, därest han vid till­ fället själv förgått sig eller, såsom det heter i remissprotokollet, »givit skä­ lig anledning till angreppet», måste dock ifrågasättas huruvida av det nämn­ da uttrycket kan hämtas ledning i det säkerligen icke ovanliga fall att en träta, där det ena ordet ger det andra, övergått till handgemäng; att där av-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 133

göra vem av de båda som först »överföll» den andre med smädelse, lärer ofta vara ogörligt, vid lugnare besinning till och med för dem själva. Ej hel­ ler är det alldeles sällsynt att en »kritik», som den ene finner avfattad i väl valda och fullt tillständiga ordalag, av den andre betecknas just såsom »överfall» med grov ärekränkning. Att såsom enligt det remitterade förslaget skulle ske, överlämna åt delomännens avgörande huruvida en ärekränkning är »grov» eller icke, torde knappast vara ägnat att avstyra våldsamheter under nödvärnsrättens hägn; mindre troligt är att de vid ett sådant tillfälle skola hava samma uppfattning om ordens valör och med hänsyn härtill var å sin sida dämpa sitt uppträdande. Med avseende å de nu berörda och även andra under förarbetena ifråga­ satta restriktiva bestämmelser synes gälla, att även örn dessa så till vida äro erkännansvärda som de åsyfta ett förebyggande av blott alltför närliggande missbruk och missuppfattningar, de dock från annan synpunkt äro mindre ändamålsenliga. På nödvärnsregler synes i särskild grad böra ställas an­ språk på enkelhet, klarhet och lättfattlighet; de måste över huvud vara så an­ ordnade att de utan svårighet upptagas i det folkliga medvetandet. Ju flera och ju finare de distinktioner äro som fästas vid en sådan regel, desto mer lärer den förlora sin verkan i lägen, där det gäller omedelbar handling. I allt för hög grad kan ett giltigt bruk av nödvärnsrätten icke göras beroende av lagkunskap. Att dylika lagbestämmelser otvivelaktigt kunna erbjuda full­ god ledning för domstolen, när den efteråt har att skipa rättvisa, utesluter icke att de likväl måste anses hava förfelat sitt främsta ändamål, därest de få antagas icke kunna utöva ett tillbörligt inflytande i handlingens ögon­ blick. Visserligen har gjorts gällande, att i huvudsak här icke skulle före­ ligga andra förhållanden än som kunna vara för handen även i fråga örn den hos oss redan erkända nödvärnsrätten och att således nu berörda svårigheter icke vore obekanta i vår lagstiftning. Det måste dock betvivlas att en så­ dan jämförelse mellan att sätta våld mot våld och att sätta våld mot ärekränk­ ning skall i verkligheten visa sig i allo hållbar. Ett angrepp, som innebär omedelbar fara för liv och lem, för hemfrid eller egendomsskada, är på helt annat sätt verkande och långt mer ägnat att framkalla en naturlig och efter förhållandena lämpad försvarsåtgärd än vad en ärekränkning är, helst örn därvid nödvärnsrätten är förbunden med förbehåll, vilka icke kunna vara för en och var helt självfallna. Någon verklig motsvarighet till den fara, som i det förra fallet avgör motvärnets berättigande, föreligger ej i det se­ nare. Av största betydelse för tillämpningen av de hos oss gällande reglerna om nödvärn är obestritt den numera i domstolspraxis fullt genomförda principen att en tilltalads uppgift att han handlat i nödvärn tages för god, såvida den icke måste anses vederlagd av omständigheterna i målet. Det synes kunna ifrågasättas huruvida det skall visa sig möjligt att i vanlig utsträckning låta denna viktiga grundsats gälla även till förmån för den, som till sitt fredande från ansvar för misshandel kan åberopa allenast en enkel uppgift att han handlat i nödvärn mot ärekränkning. Genom att grundlöst framkomma med ett dylikt påstående skulle nämligen under vissa omständigheter den tillta-

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

lade alltför lätt kunna undandraga sig straff. Om härav skulle framtvingas en särskild varsamhet i regelns tillämpning, är dock av vikt att detta icke får återverka på bedömandet av andra nödvärnsfrågor och medföra ett åter­ upplivande av en äldre, numera övergiven uppfattning örn bevisskyldighet i dylika fall. Beträffande det våld, som skulle vara medgivet vid nödvärn mot ärekränk­ ning, hava de sakkunniga anfört att detta måste vara lindrigt och att tillfo­ gande av svår kroppsskada väl under inga förhållanden skulle kunna anses tillåtet. Då i de fall, där laga förutsättning för nödvärnsrätt skulle kunna vara för handen, »skadan» väl mestadels icke kan bestå i annat än obehaget att tåla några sannolikt tämligen vettlösa smädelser, måste varje överskri­ dande av lindrigt våld regelmässigt bliva att bedöma såsom nödvärnsexcess. Om man därvid skulle utgå från att vid rättens utövning en sådan återhåll­ samhet genomgående kommer att iakttagas, lärer emellertid kunna befaras att ett dylikt antagande ej sällan skall visa sig hava varit en illusion. Såsom ett verksamt argument för lämpligheten att även i vårt land införa nödvärnsrätt vid ärekränkning har kunnat åberopas, att denna ståndpunkt i stor utsträckning vunnit godkännande i modern främmande rätt. I vissa kulturländer är den dock icke antagen. Vidare är att märka, att de åbe­ ropade utländska nödvärnsreglerna ofta äro av annan typ än våra, i det att de vanligen hava formen av ett generellt medgivande av nödvärnsrätt vid orättmätigt angrepp å enskild rätt. Att i en dylik abstrakt hållen regel icke undantaga angrepp å äran synes vara ej oväsentligen skilt från att i en lag, sådan som den svenska, bland kasuistiskt avfattade, till vissa speciella slag av angrepp hänförliga nödvärnsregler positivt fastställa ett nytt sådant område för nödvärnsrätt. Genom att den nu ifrågavarande rätten, såsom i senare fallet sker, ställes i jämbredd med annan, efter sin natur vid­ sträcktare och på olikartat sätt verkande nödvärnsrätt, gives däråt en större och självständigare betydelse än om den blott härledes från en allmän formel av nyss nämnda slag. För att avgöra huruvida utlandets föredöme kan mana till efterföljd hos oss vore därför av större värde att vinna upplysning om den erfarenhet som där föreligger rörande behovet och den faktiska tilllämpningen av den, teoretiskt sett, obegränsade regeln örn rätt till nödvärn vid ärekränkning. Lagrådet avstyrker föreslagen ändring i förevarande lagrum så vitt angår nödvärnsrätt vid ärekränkning. Skulle lagstiftningsåtgärd i detta avseende ändock finnas påkallad, bör enligt lagrådets uppfattning åt de sakkunnigas förslag givas företräde framför det remitterade förslaget. Med avseende å den räckvidd en dylik bestämmelse kan erhålla synes nämligen dess inne­ börd bättre komma till uttryck enligt det förra förslaget, och i fråga örn den i det remitterade förslaget brukade men för 16 kap. strafflagen okända be­ teckningen »grov ärekränkning» hänvisas till vad därutinnan anmärkts i det föregående. Ur protokollet: Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 135

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 26 feb­ ruari 1937.

Närvarande: justitierådet A fzelius , regeringsrådet A schan , justitieråden F orsberg , S andström .

Enligt lagrådet den 18 januari 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i stats­ rådet den 20 november 1936, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets ut­ låtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhäm­ tas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen; 2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken; 3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 (nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten; samt 4) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) an­ gående ocker. Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av hovrättsassessorn Gunnar Lindskog.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen

föranledde följande yttranden. 13 kap. 1 §. Lagrådet: Det har ofta anmärkts att de svenska domstolarna vid sin straffmätning i allt för ringa grad låta sig bestämmas av den samhällsfara som brottslighet i ett visst avseende utgör och den reaktion som därav må påkallas. Straffet kommer ofta att framgå ur en tämligen schematisk uppskattning av det straff som det typiska fallet inom brottsarten anses normalt förskylla. Detta normalstraff förlägges i allmänhet ganska nära straffminimum, och vid mer väsentliga avvikelser från typfallet sker jämkning uppåt eller nedåt. Till detta förhållande måste tagas hänsyn, när fråga uppkommer örn sänkning av straff­ skalornas minima. En sådan sänkning kommer att innebära ej blott ökad

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

möjlighet för domaren att avpassa straffmåttet efter en lindrigare grad av brottslighet utan jämväl att normalstraffet kommer att sänkas. Även där en sådan lagändring kan i det förra avseendet mottagas med tillfredsställelse, kan den i det senare hänseendet vara ägnad att väcka betänklighet. Åt de synpunkter vilka nu antytts måste enligt lagrådets mening givas sär­ skild uppmärksamhet vid den föreslagna sänkningen av straffminimum för menedsbrottet. Det kan väl icke förnekas att i vissa fall av mened ett straff av två års straffarbete måste anses hårt. Lämpligheten av en allmän sänkning av normalstraffet kan dock med fog sättas i fråga redan därför, att eden såsom garanti för sanningsplikten i rättegång numera hos många icke äger samma religiösa helgd som den tidigare haft. Hänsyn måste vida­ re tagas till att, såsom i ett yttrande över sakkunnigförslaget anförts, en miss­ riktad solidaritetskänsla — vare sig den gäller en enskild individ eller en samhällsgrupp — hos ett vittne stundom väger tyngre än plikten mot sam­ hället. I betraktande härav kommer värnandet örn det för rättssamhället så betydelsefulla edsinstitutet att i mycket bero av den straffrättsliga reaktion som riktas mot missbruk av eden. Ur denna synpunkt kan det förefalla tvivelaktigt örn under nuvarande förhållanden en allmän straffsänkning bör genomföras, då därmed kan framkallas den föreställningen att en mindre sträng uppfattning gör sig gällande i avseende å menedsbrottet. Gentemot sådana farhågor har anförts bland annat, att det med största visshet kan antagas att den föreslagna straffnedsättningen skall visa sig äg­ nad att stärka denna straffbestämmelses allmänpreventiva verkan. Det gö­ res sålunda gällande, att domstolarna på grund av minimistraffets storlek i förhållande till brottets normala svårhetsgrad skulle hava föranletts att i viss utsträckning frikänna för mened tilltalade personer. På grund av den med hänsyn till nuvarande minimistraff ovillkorliga skyldigheten att vid menedsbrott företaga häktning skulle åklagarna i sin tur vara mindre benäg­ na att åtala i andra fall än sådana, som synas fullt klara. Vid en sänkning av minimum skulle, menar man tydligen, dessa återhållande moment bort­ falla, och den större utsträckning i vilken menedsbrott skulle bliva beivrade måste i hög grad öka straffets allmänpreventiva verkan. De antaganden, på vilka detta betraktelsesätt grundar sig, äro emelleitid knappast riktiga och kunna i viss mån vara ägnade att framkalla miss­ förstånd. Åklagarnas försiktighet vid anställande av åtal för menedsbrott och det relativt stora antal friande domar som meddelats i anledning av så­ dana åtal torde säkerligen uteslutande hava sin grund i de beträffande detta brott speciella bevissvårigheterna. Med den föreslagna sänkningen av straff­ minimum ändras ingenting häri, och det synes därför föga sannolikt att fäl­ lande dom skall komma att meddelas i en högre proportion än nu. Därest efter den nya straffskalans införande åtal skulle följa i ett större antal fall utan att häktning företages, kunna dessutom bevissvårigheterna därigenom ökas, och under sådana förhållanden lärer även av denna grund icke vara att vänta ett sakfällande i större utsträckning. Vid bedömande av den föreslagna sänkningen av straffminimum synes

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 137

icke böra förbises att straffbudets allmänpreventiva verkan i någon mån kan komma att nedsättas, och frågan gäller huruvida trots detta nämnda verkan kan antagas bliva tillräckligt stor. Hur naturliga de nu antydda farhågorna än må förefalla, torde frågan likväl icke behöva besvaras nekan­ de. Då det nuvarande minimum sannolikt uppfattats såsom väl högt, kan nämligen därav hava föranletts att normalstraffet kommit att sättas ännu närmare minimum än eljest skulle hava varit fallet. Vid en sänkning av minimum finnes anledning att förutsätta ett i viss man motsatt förhållande. Nedsättningen i normalstraffet torde alltså ej komma att motsvara skillnaden mellan det gamla och det nya straffminimum. Med en nedsättning av straff­ minimum kan vidare förväntas att domstolarna skola i högre grad än må­ hända hittills skett beakta angelägenheten av sådan differentiering i straff­ mätningen, som ifrågavarande brotts allmänfarliga beskaffenhet påkallar. Slutligen bör, såsom i remissprotokollet anmärkes, även det föreslagna straff­ minimum kunna öva en kraftig verkan i allmänpreventiv riktning. Vid des­ sa förhållanden har lagrådet ansett sig kunna lämna förslaget i förevarande del utan erinran. 14 kap. 9 §. Lagrådet: I fråga om straff för den, som ouppsåtligen genom vårdslöshet, oförsiktig­ het eller försummelse varit vållande till annans död, innebär förslaget i för­ hållande till gällande lag en betydande skärpning, i det att den för de ordi­ nära brottsfallen avsedda straffskalan upptager allenast fängelse med för­ höjning av dess maximum, nu sex månader, till ett år. Blott där brottet är begånget under omständigheter som kunna anses mildrande skall straffet få stanna vid böter. Den nuvarande särskilda skalan vid synnerligen grovt vållande skall kvarstå oförändrad. Erfarenheten från domstolarna torde bestyrka, att under den ofta tilläm­ pade straffbestämmelsen i första stycket inrymmas fall av vitt skilda brottslighetsgrader. Härav synes följa, att straffskalan bör vara tillräckligt vid­ sträckt för att medgiva en icke alltför bunden straffmätning. Från denna synpunkt och med beaktande jämväl av de skäl, som åberopats för att straff­ skalan bör ombildas i skärpande riktning, är intet att erinra emot att möj­ lighet beredes till ådömande av strängare straff än den nuvarande skalan tillstädjer. Däremot synes icke nödvändigt att i en ny skala för ordinära fall utesluta böter, därest av stadgandets avfattning framgår att denna straff­ art skall ifrågakomma först i andra hand. Varken i gällande lag eller i det av Thyrén framlagda strafflagsutkastet är ett lindrigare bedömande än det regelmässiga knutet till förutsättningen av mildrande omständighetei utan avses kunna ske genom straffets utmätande inom den enhetligt angivna skalan. Ej heller kan under alla förhållanden rättskänslan kräva, att när en oförvitlig person varit nog olycklig att genom en icke alltför oförlåtlig oaktsamhet eller obetänksamhet hava bragt en medmänniska — kanske en anhö­ rig eller en vän — örn livet, hans börda skall ökas genom ett efter omständig­ heterna särskilt tungt verkande straff. Även örn ett frihetsstraff måhända

138 Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

kan komma att villkorligt eftergivas, drabbar det likväl i här åsyftade fall med ojämförligt större hårdhet än ett bötesstraff. För att även detta senare under alla förhållanden skall bliva allvarligt nog kan sörjas genom att i lagen fastställes ett lämpligt minimum. Anvisar lagen ej annat straff än fängelse för samtliga de växlande fall, vilka rätteligen bliva att hänföra under en ordinär straffskala, kan därav framkallas en benägenhet att i bedömandet gå vid sidan om lagen genom att låtä omständigheterna gälla såsom mildrande även där detta med riktig tillämpning av vanliga straffrättsliga grunder ej skulle vara befogat. Den skärpning, som i fråga om första stycket är påkallad främst av all­ mänpreventiva hänsyn, kan enligt lagrådets uppfattning med tillräcklig ver­ kan och utan att lägga hinder för skäligt bedömande i enskilda fall genomlöras på det sätt, att i straffskalan upptages först fängelse med det i för­ slaget angivna maximum och därefter böter, dock ej under tjugu dagsböter. Emot att andra stycket bibehalles vid nu gällande lydelse har lagrådet icke något att erinra.

15 kap.

Lagrådet:

För att icke försvåra användningen av de viktiga hjälpmedel, som refe­ rat från domstolspraxis och vetenskaplig litteratur erbjuda för strafflagstolkningen, är i allmänhet önskvärt att vid partiella reformer strafflagens upp­ ställning och paragrafföljd så långt sig göra låter lämnas orubbade. Av lik­ nande hänsyn har numera inom lagstiftningen flerstädes anlitats utvägen att införa nya stadganden under beteckning av a-paragrafer. Även i straff­ lagen har en sådan metod blivit begagnad (jfr 8, 10 och 11 kap.). Med av­ seende a de ändringar, som nu föreslås i 15 kap., synes hinder ej möta för att gå tillväga på samma sätt. Härav skulle följa, att det i förslaget så­ som andra stycke i 12 § upptagna stadgandet fortfarande betecknas 13 §, att gällande lags 14 och 15 §§ bibehållas vid oförändrad paragrafbeteck­ ning, samt att det nya stadgandet i förslagets 15 § erhåller beteckningen 15 a §. 18 kap.

Lagrådet:

Under hänvisning till sitt yttrande vid 15 kap. tillstyrker lagrådet att den föreslagna paragrafindelningen i 18 kap. sålunda ändras, a 11 3 § erhåller beteckningen 2a §, att 4§ betecknas 3 §, a 11 5 och 6 §§ sammanföras under beteckningen 6 §, att andra stycket i 7 § — med en av omflyttningen föranledd jämkning av ordalagen — betecknas 8 §, samt att det nya stadgandet i 8 § upptages i lagen såsom 8 a §.

18 kap. 1 och 2 §§. Justitierådet Afzelius , regeringsrådet Aschan och justitierådet Sandström: För blodskamsbrott av släktingar i rätt upp- och nedstigande led innehål­ ler förevarande paragraf, såvitt angår ascendenten, tvenne straffskalor, av vilka den ena, stadgande straffarbete från och med ett till och med sex år,

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 139

närmast avser de lindrigare fall, då otukt övas med en vuxen och psykiskt fullmålig dotter, eller därmed likartade fall, och den andra, stadgande straff­ arbete från och med fyra till och med tio år, uttryckligen angivits tillämplig i de svårare fall, då otukt övas med den som ej fyllt 15 år eller som är sin­ nessjuk eller sinnesslö eller ock där brottet eljest sker med grovt missbruk av den yngres beroende ställning. De båda straffskalorna förekomma i för­ slaget i nu nämnd ordning, varför i rent yttre avseende den lindrigare fram­ träder såsom den normala skalan och den strängare såsom en skala för un­ dantagsfall. Den redogörelse, som i de sakkunnigas promemoria lämnats angående fö­ rekomsten av blodskamsförbrytelser, visar att redan på grund av den åldersbestämmelse, som är upptagen i den strängare skalan, mer än 60 % av ifrågavarande slags förbrytelser direkt komma att falla under denna skala. Huru många de andra fall äro, på vilka samma skala är omedelbart till­ lämplig, kan naturligtvis icke bliva föremål för någon exakt beräkning. I de sakkunnigas redogörelse förekommer emellertid det uttalandet att, när fråga är om vuxna kvinnor, kan man nästan säga det vara regel att de äro mer eller mindre imbecilla. Vad återigen angår grovt missbruk av den yng­ res beroende ställning lärer för vanligt betraktelsesätt ett sådant missbruk i regel få anses föreligga jämväl då den yngre — vanligen en dotter —fyllt 15 år. Ascendentens ålder i förening med hans ställning som fostrare och famil­ jens överhuvud måste ställa den yngre under ett mycket starkt inflytande från hans sida. Ävenledes kan, särskilt i de fall då ascendenten brukar be­ tecknas såsom hustruplågare och familjetyrann, det grova missbruket vara ytterligare kvalificerat. Allt sammantaget synes man böra utgå från att de fall då den mildare ska­ lan kommer till användning bliva tämligen få. Redan på grund härav må­ ste sättas i fråga huruvida förslagets uppdelning av fallen på skilda skalor är lämplig. Mot förslagets ståndpunkt kunna emellertid riktas anmärkningar även från andra synpunkter. Sålunda är att märka, att varje åldersgräns sådan som den i den strängare skalan förekommande måste bliva mer eller mindre artificiell. Otukt med dotter, som väl fyllt femton år men befinner sig jämförelsevis nära denna åldersgräns, kan i verkligheten icke bedömas väsentligt annor­ lunda än otukt med dotter som befinner sig något under gränsen. I fråga örn dotter i åren närmast över 15-årsåldern tillkomma dessutom som försvårande moment för ascendenten den då särskilt stora faran i avseende å dotterns moraliska utveckling samt utsikten att hon kommer i grossess. I ett bety­ dande antal fall, där den lindrigare skalan formellt sett skulle kunna tänkas bliva tillämpad, bör således den strängare skalan indirekt öva ett mycket starkt inflytande på straffmätningen i höjande riktning, så att straffet ofta kommer att närma sig den strängare skalans minimum. Frågans betydelse framgår av det förhållandet att incestbrotten mot flickor i åldern 15—17 år utgöra 25 % av samtliga fallen. Det synes ej osannolikt att det sammanhang, som sålunda förefinnes mellan dessa brottsfall, många gånger icke kommer

140 Kungl. May.ts proposition nr 187.

att beaktas. Därigenom skulle i lagrummets tillämpning lätteligen uppkom­ ma en viss ojämnhet och brist på följdriktighet. En annan anmärkning mot förslagets ståndpunkt föranledes av den för tillämpningen av den strängare skalan uppställda förutsättningen att ascendenten »eljest genom grovt missbruk av den yngres beroende ställning för­ mått denne till otukt». Såsom redan framhållits kan sådant missbruk i ett mycket stort antal fall presumeras, även då det gäller döttrar som fyllt 15 år. Då emellertid förhållandet angivits såsom förutsättning för tillämpningen av en straffskala med avsevärt förhöjt minimum, kan många gånger komma att utkrävas en bevisning, som är svår att åstadkomma. Den missuppfattningen är väl icke heller helt utesluten att för skalans tillämpning skulle fordras så­ dan ytterligare kvalifikation av det gröva missbruket varom förut talats. En dylik restriktiv tolkning i fråga om tillämpligheten skulle kanske i och för sig icke innebära någon allvarligare olägenhet, särskilt som straffet enligt den lindrigare skalan kan bliva jämförelsevis högt. Bedömandet måste mellerud bliva ett annat då sambandet med 3 § beaktas. Såsom de sakkunniga fram­ hållit, är den yngres intresse icke tillgodosett därigenom att villkorlig dom kan erhållas. Varje inskränkning i den möjlighet till åtals- och straffrihet, som öppnas genom 3 §, måste framstå såsom betänklig. Med hänsyn till de allvarliga olägenheter, vilka sålunda äro förenade med förslagets dubbla straffskalor för ascendenten, synes en omarbetning vara att föroida. Förhållandenas natur torde såsom den närmast liggande utvägen anvisa, att den strängare skalan göres till normalskala samt att straffnedsättning ned till ett års straffarbete medgives för det fall att den yngre fyllt 15 år samt omständigheterna i övrigt äro synnerligen mildrande. Med dessa fordringar torde med tillräcklig tydlighet komma till uttryck, att de fall som närmast åsyftas för ett lindrigare bedömande äro de, då fråga är om frivillig förbindelse mellan en far och hans vuxna psykiskt fullmåliga dotter. Vid bifall till denna hemställan bör den föreslagna 2 § i förevarande kapi­ tel i enlighet härmed omarbetas, och torde därvid anledning saknas att ut­ byta gällande lags »styvbarns avkomling» mot »styvbarns barn».

20 kap. 3 §. Lagrådet: De sakkunniga hade i samband med frågan örn skärpning av straffet för vissa fall av förskingringsbrott till behandling upptagit spörsmålet huruvida ej de fyra första momenten i förevarande paragraf enligt dess nuvarande lydelse borde upphävas. Anledning härtill förelåge däri, att eljest ej å de där angivna brotten, vilka i själva verket utgjorde förskingringsbrott, den i fråga om sådant brott i 22 kap. 11 § föreslagna straffskärpningen kunde vin­ na tillämpning. De sakkunniga funno emellertid lagrummet åtminstone för närvarande icke behöva undergå ändring och anförde därvid såsom skäl bland annat, att för nämnda skärpning förutsatts ett visst högre värde av det förskingrade och att den med hänsyn till detta värde endast mycket sällan kunde komma till användning uti de i förevarande paragraf avsedda fallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

I det remitterade förslaget har straffskärpningen i 22 kap. 11 § genomförts efter andra linjer än de av de sakkunniga föreslagna. Värdegränsen har borttagits och såsom förutsättning för det strängare straffet hava endast angivits synnerligen försvårande omständigheter. Därmed anses, enligt vad remissprotokollet ger vid handen, frågan om bibehållandet av nyssnämnda moment i här förevarande paragraf hava kommit i ett annat läge, och i det remit­ terade förslaget föreslås deras upphävande. Att vid en allmän strafflagsreform även förevarande lagrum bör bliva före­ mål för omarbetning torde vara otvivelaktigt. Däremot kan sättas i fråga huruvida tillräckliga skäl anförts för att företaga en sådan omarbetning, åt­ minstone i den omfattning som föreslagits, i samband med förevarande i hu­ vudsak till ändring av vissa straffskalor inskränkta reform. Sålunda är att märka att beträffande de viktigaste av ifrågavarande fall, nämligen de i första momentet upptagna, den föreslagna ändringen i allmänhet skulle hava till följd, ej blott att straffminimum och på grund därav normalstraffet komme att väsentligt sänkas samt att återfallsbestämmelserna i 20 kap. ej bleve tillämpliga, utan därjämte att tillgrepp uti ifrågavarande tjänsteförhållanden, i stället för att såsom nu vara underlagt en enhetlig behandling, skulle bliva före­ mål för en differentiering, vilken säkerligen i åtskilliga fall måste för den all­ männa uppfattningen te sig svårförklarlig. Tillgrepp under dessa omstän­ digheter skulle nämligen komma att behandlas såsom förskingring endast då de i momentet omnämnda brottssubjekten erhållit ensambesittning av det som lämnats i deras vård, varemot då sambesittning förelåge tillgreppet allt­ jämt enligt allmänna straffrättsgrunder komme att anses såsom tjuvnad. Även då ensambesittning uppnåtts är emellertid, såsom de sakkunniga fram­ hållit, särskilt beträffande underordnade anställda denna besittning så föga utpräglad att förskingringen för den allmänna åskådningen torde vara nära jämställd med tjuvnad. De praktiska olägenheter, som sålunda måste anses åtfölja upphävandet av ifrågavarande moment, väga otvivelaktigt tyngre än den vinst som i systematiskt avseende kan ernås. Då härtill kommer, att i fall av denna beskaffenhet den för förskingringsbrott föreslagna straffskärp­ ningen endast i sällsynta undantagsfall torde medföra att straffet komme att sättas högre än de för tjuvnadsbrotten stadgade maxima, synes utan olägen­ het med prövningen av frågan angående omarbetning av förevarande lagrum kunna anstå till en mera genomgripande strafflagsreform. Lagrådet avstyr­ ker fördenskull att ändring nu vidtages i förevarande paragraf.

20 kap. 4, 7 och 9 §§. Lagrådet: Beträffande de här ifrågasatta ändringarna i straffskalorna bör uppmärk­ sammas att, då det gäller maxima, de svenska domstolarna visat sig ytterst obenägna att begagna dessa eller att ens närma sig dem. Denna obenägen­ het är självfallet mera framträdande ju vidare straffskalan och ju högre dess maximum är. Ej heller såvitt tjuvnadsbrotten angår jävas dessa iakttagel­ ser av brottmålsstatistiken. Under tjuguårsperioden 1913—1932 bär straff-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

arbete över sex år — strafftidens längd är ej närmare angiven — ådömts i två fall av tredje resan kvalificerad stöld och i nio fall av fjärde eller högre resa kvalificerad stöld, därav två fall efter den 1 januari 1928 eller den dag då lagen om internering av återfallsförbrytare trädde i kraft. De fall då en strafftid av över fyra till sex års straffarbete kommit till användning ha varit 71 för fjärde eller högre resa kvalificerad stöld, därav 18 fall efter den 1 janu­ ari 1928, 21 fall för sådan resa okvalificerad stöld, därav 2 fall efter den 1 januari 1928, 9 fall för tredje resan kvalificerad stöld, därav ett fall efter den 1 januari 1928, ett fall 1929 för tredje resan okvalificerad stöld, 10 fall för­ andra resan kvalificerad stöld, därav ett efter den 1 januari 1928, och 8 fall för första resan kvalificerad stöld, därav tre efter sistnämnda dag. För att belysa straffmätningen kan för övrigt nämnas att i ett mycket uppmärksam­ mat fall, som inträffade för några år sedan, en person, vilken genom inbrott under omständigheter utvisande den största förslagenhet och hänsynslöshet tillgrep närmare en halv miljon kronor skattemedel, blev dömd till tre års straffarbete, Det måste betvivlas att vid fastställandet av de nu föreslagna straffska­ lorna en lämplig metod blivit använd, då såsom utgångspunkt och norm valts det högsta straff, som vid återfall och sammanträffande av brott må utdömas. Pa detta sätt har det straff, som har den minsta användningen och dessutom otvivelaktigt är svårast att a priori fastställa, blivit bestäm­ mande för de praktiskt betydelsefullare och lättare fastställbara lägre maxi­ ma. Olägenheten av den använda metoden blir så mycket påtagligare som utgångspunkten bestämts genom en jämförelse med det svåraste straff som vid sammanträffande av brott kan ådömas för förskingring. En sådan jäm­ förelse måste anses föga naturlig. Den tager icke tillräcklig hänsyn till brotts­ typernas egenart och icke heller till den speciella verkan av återfall i fråga om tjuvnadsbrotten, vilken alltjämt skall kvarstå. Utgångspunkten kan där­ för betecknas såsom tämligen godtycklig. En jämförelse skulle snarare kun­ na tänkas i fråga om fall av mindre komplicerad natur, hämtade från de båda brottsgrupperna. Därvid måste t. ex. det maximistraff, som enligt för­ slaget skall gälla för första resan kvalificerad stöld, tre år, framstå såsom för lågt i förhållande till maximistraffet för förskingring, fyra år. En riktigare metod för prövning av maximistraffen i 20 kapitlets straff­ skalor synes emellertid ligga i en undersökning huruvida det lägsta av de maximistraff, beträffande vilka en ändring kan ifrågakomma, är för högt. Detta straff synes vara det i 4 § för kvalificerad stöld bestämda, vilket utgör straffarbete i fyra år. En sådan granskning lärer emellertid ej giva vid han­ den att straffet i och för sig kan anses vara för högt. Det synes ej vara lämpligt att ett fall som det nyss särskilt omnämnda skulle bliva föremål för ett mildare bedömande, något som säkerligen bleve förhållandet, därest för­ slagets maximum för 4 §, tre år, bleve antaget. Vidare är att märka att 4 § omfattar jämväl sådana svåra fall som inbrottsstöld nattetid i bebott hus samt stöld, där »gärningsmannen för stöldens förövande sig med vapen inställt el­ ler använt ringare skräckmedel eller hot än att gärningen till rån hänföras

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 143

kan». De sakkunniga hava själva anfört att det föreslagna straffmaximum för kvalificerad stöld möjligen kan synas väl lågt, men de ha ansett det för­ svarligt bland annat av hänsyn därtill att avgränsningen av de kvalificerade fallen i 4 § är ganska godtycklig för nutida förhållanden; vissa ungefär lika svåra fall vore hänförliga allenast under 1 §. De lindrigare kvalifikationsfall, som inbegripas under paragrafen, lia alltså i sista hand fått bliva utslagsgivande. Jämväl med hänsyn till vad som anmärkts angående våra domstolars tillvägagående vid straffmätningen synes det emellertid vara naturligare att låta straffmaximum bestämmas av de svårare kvalifikationsfallen. Örn sålunda nuvarande straffmaximum i 4 § icke i och för sig kan anses för högt, synas några befogade anmärkningar icke heller kunna göras mot maxima i de skalor, som äro angivna i 7 och 9 §§, så långt som tredje resan stöld är i fråga. Det svåraste straff som skulle kunna ådömas för sådan resa kvalificerad stöld är sju års straffarbete. Ett sådant straff synes knap­ past ens från de sakkunnigas egna utgångspunkter kunna te sig såsom allt­ för strängt. Med den uppfattning varåt nu givits uttryck kvarstår för här behandlade straffskalors del endast frågan angående straffmaximum för fjärde och högre resa stöld. På grund av det samband detta spörsmål äger med en revision av interneringslagstiftningen synes det icke böra erhålla sin lös­ ning, förrän denna revision genomförts och därmed vunnits en fastare grund för en omläggning av dessa skalor. Med hänsyn till de siffror, som in­ ledningsvis återgivits från brottmålsstatistiken, kan ett sådant dröjsmål icke ingiva betänklighet. Med stöd av vad sålunda anförts hemställer lagrådet att förevarande pa­ ragrafer för närvarande lämnas oförändrade. Godkännes denna hemställan, föranledes därav ändrad avfattning av slutstadgandet.

23 kap. 3 §. Lagrådet: Alltsedan strafflagens tillkomst har straffet för de olika förbrytelser, vilka i förevarande lagrum sammanfattas under beteckningen uppenbar vårdslös­ het mot konkursborgenärer, varit bestämt till fängelse. Bland här avsedda brottsliga förfaranden ingår även underlåtenhet å gäldenärens sida att or­ dentligen fullgöra honom åliggande bokföringsskyldighet. Beträffande detta särskilda slag av brottslighet i dess lindrigaste yttringar har redan tidigt framträtt den uppfattning, att möjlighet borde erbjudas att under vissa för­ hållanden låta straffet stanna vid böter. I sådan riktning uttalade sig vid granskningen av det förslag, som ledde till 1890 års strafflagsändringar, två ledamöter av Högsta domstolen (jfr Kungl. Maj:ts proposition 1890 nr 21). Att samma betraktelsesätt numera är ganska utbrett bland dem, vilka äga er­ farenhet om stadgandets praktiska verkningar, framgår av yttranden, som av­ givits över det föreliggande sakkunnigförslaget. De skäl, vilka därvid åbe-

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

ropats till stöd för att vid synnerligen mildrande omständigheter medgiva användning av bötesstraff, synas påkalla ett allvarligt beaktande. I fråga om den utsträckning, vari bokföringsskyldighet gäller för idkare av handel eller annan näring, må allenast erinras, att även verksamhet, som drives i enkla former och med obetydlig omsättning, kan vara inbegripen under dylik skyldighet. De krav lagen ställer på bokföringens beskaffenhet måste tydligen vara sådana, att de näppeligen kunna helt uppfyllas utan att hos den ansvarige finnes åtminstone ett visst mått av insikt och utbildning eller ock att hans ställning tillåter honom att anlita ett kunnigt biträde. Ofta saknas dessa förutsättningar, och näringslagstiftningen har icke gjort dem till villkor för rätten att utöva verksamhet, med vilken följer bokföringsplikt. I sådana fall kommer därför ej sällan, när konkurs inträffar, straffskyldighet att föreligga på grund av försummad eller eljest bristfällig bokföring i ett eller annat avseende. Helt naturligt kan icke ifrågakomma att under några förhållanden stadga straffrihet, och i allmänhet bör fortfarande gälla att straffet skall vara urbota. Men såsom omständigheter, vilka borde komma i betraktande för ett något mildare bedömande i form av ett icke alltför obe­ tydligt bötesstraff, skulle kunna nämnas, att bristerna i bokföringen äro en­ staka eller att de icke och i varje fall endast i oväsentlig mån försvåra över­ sikten av konkursboets ställning; att de påtagligen äro att tillskriva oförstånd eller okunnighet och tillkommit utan avsikt att vilseleda; samt att, där bok­ föringen handhafts av annan än den ansvarige själv, denne senare efter för­ hållandena får anses hava gjort vad av honom skäligen kunnat fordras för att skyldigheten skulle bliva nöjaktigt fullgjord. En omständighet, som måste anses häntyda på att den nuvarande straff­ skalan stundom framstår såsom alltför trång, ligger däri, att domstolarna i anmärkningsvärt talrika fall vid straffets bestämmande stanna vid skalans minimum, en månads fängelse. Samma iakttagelse göres, då åtskilliga un­ derrätter — enligt mångas mening oegentligt när det gäller detta slag av brott — vid ådömande av straff för nu ifrågavarande konkursförbrytelse tillämpa lagen örn villkorlig dom. Från allmänpreventionens synpunkt måste förvisso användning av villkorlig dom här möta betänklighet. Men likartade skäl torde knappast kunna anföras emot att i särskilda undantagsfall, känne­ tecknade av att omständigheterna skola vara synnerligen mildrande, låta straffet utgöras av böter. Enligt de grunder som här antytts skulle nämligen denna mildring icke utövas i andra fall än där straffhotet måste sakna egent­ ligt inflytande på brottsligheten. I remissprotokollet har — såsom ock skedde i samband med 1890 års strafflagsändringar — framhållits, att straffskyldighet inträder allenast när bok­ föringens brister kunna anses ådagalägga uppenbar vårdslöshet och att i denna bestämning alltså skulle ligga ett skydd emot en alltför vidsträckt tillämpning av straffbestämmelsen. Härvid må endast anmärkas, att i domstolspraxis blott sällan torde förekomma, att åtal ogillas av den sålunda an­ givna grunden; fortfarande dömes till straff i många fall, vilka här framhål­ lits såsom förtjänta av uppmärksamhet i samband med övervägande örn en

Kungl. Majlis proposition nr 187. 145

vidgad straffskala. Det synes ej heller kunna förnekas, att i åtskilliga av dessa fall vårdslöshet väl kail vara »uppenbar» och av beskaffenhet att böra beivras, ehuru den icke med nödvändighet kan anses påkalla ådömande av frihetsstraff. Den tolkningsgrund, vilken sålunda bragts i erinran, innebär följaktligen icke något skäl för att ej genomföra den strafflindring som här förordas. Emot upptagande av böter i straffskalan har stundom och nu även av de­ partementschefen åberopats, att från principiell synpunkt det vore oegentligt att stadga sådant straff för den, vars insolvens blivit ådagalagd genom kon­ kursen. Det är dock ingalunda ovanligt, att bötesstraff måste ådömas även personer, vilkas betalningsoförmåga är notorisk, och den som är eller varit i konkurstillstånd befinner sig härutinnan näppeligen i ett särskilt läge. I varje fall torde efter den reform av bötesstraffet, vilken nu synes förestå, var­ ken den nämnda invändningen eller vad i övrigt anförts örn svårigheter vid straffets utmätande bliva av betydelse. Av nu anförda skäl finner sig lagrådet böra tillstyrka, att i fråga om brott, som avses i förevarande lagrum under 3), straffet må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, bestämmas till böter, dock ej under trettio dags­ böter, Den ändring av lagrummet vilken innefattas i det remitterade för­ slaget föranleder icke någon lagrådets erinran.

Övriga lagförslag.

Lagrådet lämnade dessa förslag utan erinran.

Ur protokollet: Ragnar Kihlgren.

Hiliana tdi riksdagens protokoll 1937 1 saini Nr 1S7. 10

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­ rådet å Stockholms slott den 5 mars 1937.

Närvarande: Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena S andler , statsråden P ehrsson -B ramstorp , W estman , W igforss , M öller , L evinson , E ngberg , S köld , N ilsson , Q uensel , F orslund .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets den 4 januari 1937 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 31 januari 1936 remitterade förslaget till lag örn ändring i vissa delar av 5, lb och 19 kap. strafflagen samt anför: »Enligt det remitterade förslaget skulle andra punkten i 5 kap. 9 § straff­ lagen undergå viss ändring för att på ett mera otvetydigt sätt i lagen skulle bringas till uttryck att även vissa rent individuella egenskaper lios den an­ gripne — såsom häftigt lynne eller lättskrämdhet — borde vinna beaktande vid bedömandet av nödvärnsexcess. I sin utförliga redogörelse för innebör­ den av ifrågavarande lagbestämmelse har lagrådet utvecklat, att redan den nuvarande lydelsen måste anses giva domstolarna både möjlighet och an­ visning att tillbörligen beakta nyssnämnda särskilda omständigheter. På grund härav och då den ifrågasatta lagändringen till äventyrs skulle kunna oriktigt uppfattas såsom avsedd att inskränka domstolarnas frihet vid värde­ sättningen av de individuella egenskapernas betydelse för nödvärnsexcessen, har lagrådet hemställt att lagrummet måtte bibehållas vid sin nuvarande ly­ delse. Med hänsyn till den tolkning som lagrådet sålunda ansett böra givas åt det nu gällande stadgandet har jag funnit mig icke böra framlägga något ändringsförslag i denna del. Vidare har lagrådet avstyrkt föreslagen ändring i 5 kap. 10 § strafflagen såvitt angår nödvärnsrätt vid ärekränkning. Efter att inledningsvis ha an­ fört att det knappast syntes antagligt att den ifrågavarande lagstiftningsåt­ gärden uppbures av något mer utbrett intresse i landet har lagrådet, med framhållande av lagändringens begränsade räckvidd och risken för att det allmänna föreställningssättet ej skulle kunna tillägna sig en riktig och klar insikt om lagens innebörd, uttalat, att de skäl emot införande av nödvärns­ rätt vid ärekränkning, som anfördes redan under förberedelserna till den gällande lagstiftningen, fortfarande ägde sitt berättigande. Vad lagrådet i nu angivna hänseenden närmare anfört synes mig om än beaktansvärt dock icke innefatta avgörande skäl mot förslaget. Vid frågans övervägande har jag

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 147

emellertid icke kunnat undgå att särskilt taga intryck av vad lagrådet i fort­ sättningen av sitt utlåtande uttalat angående det inflytande lagändringen kan komma att utöva å tillämpningen av grundsatsen att en tilltalads uppgift att han handlat i nödvärn skall tagas för god, där den icke måste anses veder­ lagd av omständigheterna i målet. Lagrådet har härutinnan framhållit, att det syntes kunna ifrågasättas huruvida det skulle visa sig möjligt att i vanlig ut­ sträckning låta denna grundsats gälla även till förmån för den, som till sitt fredande från ansvar för misshandel kunde åberopa allenast en enkel upp­ gift att han handlat i nödvärn mot ärekränkning. Ett undantagslöst fast­ hållande vid nämnda grundsats är enligt min mening av synnerlig betydelse för nödvärnsreglernas verkningssätt, och skulle avsteg från densamma be­ höva ske då fråga är om nödvärn mot ärekränkning, måste man, vilket även lagrådet antytt, räkna med möjligheten av återverkningar vid bedömandet av andra praktiskt mera betydelsefulla nödvärnsfall. Med hänsyn härtill och då denna lagstiftningsfråga ej torde vara av trängande beskaffenhet lärer med densamma böra anstå i avvaktan på en mera allmän reform. Vid sådant förhållande saknar jag anledning föreslå annan ändring i 5 kap. 10 § än att satsen 'eller emot den som vägrat att från annans hemvist efter tillsä­ gelse sig begiva’ infogas i lagrummets första punkt.»

Föredraganden anmäler vidare lagrådets den 26 februari 1937 avgivna ut­ låtande över de den 20 november 1936 till lagrådet remitterade förslagen till 1) lag om ändring i vissa delar av sträf flogen; 2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken; 3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 (nr 362) örn behörighet att utöva låkarkonsten; samt 4) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) angå­ ende ocker. Föredraganden anför: »Enligt det remitterade förslaget skall det ordinära straffet i 14 kap. 9 § första stycket strafflagen för vållande till annans död skärpas, i det att straff­ skalan skall upptaga allenast fängelse med förhöjning av dess maximum från 6 månader till ett år. Blott vid mildrande omständigheter skall straffet få stanna vid böter. En sådan skärpning av straffskalan ansågs särskilt mo­ tiverad av stegringen i antalet fall, där vårdslöshet vid förande av motorfor­ don lett till dödlig utgång. Lagrådet har ansett att det icke vore nödvändigt att i en ny skala för ordinära fall utesluta böter, därest av stadgandets av­ fattning framginge att böter skulle ifrågakomma först i andra hand samt ett lämpligt minimum för bötesstraffet fastställdes, och har förordat att i straffskalan skulle upptagas först fängelse med det i förslaget angivna maxi­ mum och därefter böter, dock ej under 20 dagsböter. Lagrådets utlåtande ger vid handen, att lagrådet ansett bötesstraff böra kunna inträda även då omständigheterna icke kunna anses mildrande. Då jag, såsom av mitt yttran­ de vid remissen till lagrådet framgår, icke kan dela denna mening, och då risk synes föreligga för att vid genomförande av lagrådets förslag den straff

148 Kungl. Maj.ts proposition nr 1S7.

skärpning, som även av lagrådet anses påkallad, i praktiken skulle utebliva, har jag icke ansett mig böra frångå det remitterade förslaget. Jag kan icke underlåta att i detta sammanhang erinra om att den norska strafflagen med­ giver bötesstraff för ifrågavarande brott allenast då omständigheterna äro synnerligen mildrande. Vid 18 kap. 1 och 2 §§ strafflagen ha tre av lagrådets ledamöter framhål­ lit att redan på grund av det tämligen ringa antalet av de fall, då den mildare skalan i 1 § skulle komma till användning, man måste sätta i fråga, huru­ vida förslagets uppdelning på skilda skalor vore lämplig. Mot uppdelningen kunde vidare anmärkas att det ej vore osannolikt att i rättstillämpningen många gånger ej komme att beaktas det sammanhang, som förefunnes mel­ lan brottsfall å ömse sidor örn den uppställda, ofrånkomligt artificiella ål­ dersgränsen av 15 år och som talade för att i ett betydande antal fall, där den lindrigare skalan formellt sett skulle kunna tänkas bliva tillämpad, den strän­ gare skalan borde indirekt öva ett mycket starkt inflytande på straffmätnin­ gen i höjande riktning. Därigenom skulle i lagrummets tillämpning lätteligen uppkomma en viss ojämnhet och brist på följdriktighet. En annan anmärk­ ning mot förslagets ståndpunkt innefattade att den för tillämpning av den strängare skalan uppställda förutsättningen att ascendenten 'genom grovt missbruk av den yngres beroende ställning förmått denne till otukt’ kunde komma att föranleda utkrävande av en bevisning, som vore svår att åstad­ komma, eller möjligen missuppfattas därhän att viss ytterligare kvalifika­ tion av det grova missbruket skulle fordras. En dylik restriktiv tolkning kunde leda till en betänklig inskränkning av den åtals- och straffrihet som öppnades genom 3 §. Med hänsyn till de allvarliga olägenheter, vilka sålun­ da vore förenade med förslagets dubbla straffskalor, har förordats att den strängare skalan gjordes till normalskala och att straffnedsättning ned till ett års straffarbete medgåves för det fall att den yngre fyllt 15 år samt om­ ständigheterna i övrigt vore synnerligen mildrande. Därest så skedde, borde 2 § i enlighet härmed omarbetas. Att jag trots att de fall, då den mildare skalan i 1 § skulle kunna komma till användning, säkerligen måste bliva långt färre än de fall, beträffande vilka andra stycket i paragrafen skulle erhålla tillämplighet, i det remitterade förslaget behållit de sakkunnigas uppställning av paragrafen har sin grund främst däri, att jag funnit det vara av vikt att i möjligaste mån säkerställa tillbörligt beaktande av de för ifrågavarande brott karakteristiska kvalifice­ rande omständigheterna genom att dessa uttryckligen angåves i lagtexten. Ett sådant uttryckligt angivande synes vara av betydelse även indirekt så till vida, att domstolarna därigenom erhålla anvisning att då omständigheterna väl icke kunna till fullo motivera tillämpning av den strängare skalan men dock äro försvårande — det föreligger måhända icke 'grovt missbruk’ men väl 'missbruk' av den yngres beroende ställning — utmäta straffet för ascendenten inom den övre delen av den mildare skalan, som ju griper över i den strän­ gare. Den anmärkning, som grundats huvudsakligen å sambandet mellan den kvalificerande omständigheten att den yngre förmåtts till otukt genom grovt

Kungl. Majlis proposition nr 1S7. 149

missbruk av beroende ställning samt det däremot svarande straffrihetsstadgandet i 3 §, kan jag ej heller tillmäta avgörande betydelse. Väl är det sant att frågan örn ascendenten bör ådömas straff enligt den strängare eller den mildare skalan kan komma att inverka på frågan örn straffrihet för descendenten. Det bör emellertid erinras att enligt förslaget straffrihet alltid skall inträda då descendenten ej fyllt 18 år. Skulle domstolen, då descendenten uppnått denna ålder, icke finna tillräcklig grund för antagande att grovt missbruk av dennes beroende ställning varit för handen, torde skäl föreligga för ådömande av straff. Den straffskala, som därvid blir att tillämpa, möj­ liggör ådömande av ett lågt straff och eventuellt villkorlig dom, därest för­ hållandena så påkalla. Till vad som anförts med avseende å 1 § kommer, att en omarbetning av 2 § i enlighet med den beträffande 1 § föreslagna omredigeringen synes för­ bunden med särskilda olägenheter. Bortsett från att det möter betydande svårigheter att uppnå en fullt tillfredsställande avfattning av lagrummet, måste avsevärd vikt fästas vid att en omläggning av lagrummets straffskalor, enligt vilken straffarbete från och med ett till och med 6 år bleve normalskola i varje fall vid styvfaders och styvmoders otukt med styvbarn, skulle komma att innebära en icke önskvärd skärpning av straffet för åtskilliga av dessa fall. Av en sådan omläggning skulle i vart fall lätteligen kunna föranledas en alltför sträng lagtillämpning. På skäl som nu angivits finner jag ej anledning upptaga ifrågavarande ändringsförslag. En inom lagrådet framställd anmärkning beträffande av­ fattningen av 2 § har iakttagits. Det i sammanhang med skärpningsförslaget beträffande 22 kap. 11 § straff­ lagen framställda förslaget örn upphävande av 20 kap. 3 § 1—4 morn., enligt vilka lagrum vissa förskingringsfall för närvarande äro underkastade en strängare behandling genom att hänföras till tjuvnad, har avstyrkts av lag­ rådet, som funnit att prövningen av denna fråga utan olägenhet kunde anstå till en mera genomgripande strafflagsreform. Som skäl härför har lagrådet beträffande de viktigaste av ifrågavarande fall, nämligen de i 3 § 1 mom. upp­ tagna tillgreppen uti vissa tjänsteförhållanden, anfört, att den föreslagna änd­ ringen i allmänhet skulle lia till följd, ej blott att straffminimum och på grund därav normalstraffet komme att väsentligt sänkas samt att återfallsbestämmelserna i 20 kap. ej bleve tillämpliga, utan även att ifrågavarande tillgrepp i stället för att såsom nu vara underlagda en enhetlig behandling skulle bliva föremål för en differentiering, vilken säkerligen i åtskilliga fall måste för den allmänna uppfattningen te sig svårförklarlig. Gärningen skulle nämligen komma att behandlas sorn förskingring endast då den brottslige erhållit en­ sambesittning till det som lämnats i hans vård, varemot då sambesittning förelåge tillgreppet alltjämt komme att anses som tjuvnad. Gentemot vad lagrådet sålunda framhållit må, utöver vad i remissproto­ kollet blivit anfört, erinras örn att vid det långt övervägande flertalet fall av tillgrepp i tjänsteförhållanden sambesittning måste antagas vara för handen och gärningen därför, även örn 3 § 1 moni. upphäves, alltjämt bliva att

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

hänföra till tjuvnad. Lagrådets anmärkning om olägenheterna av straffnedsältning och bortfall av återfallsbestämmelserna vid förslagets genomförande kan således avse endast ett mycket begränsat antal fall. Att dessa erhålla en annan behandling än huvudparten av fallen och bestraffas såsom försking­ ring är emellertid enligt min mening sakligt befogat. Även för den allmänna uppfattningen torde det ej vara främmande att betrakta den enskilde tjänare som tillgriper en sak, vartill han har ensambesiltning, på annat sätt än den som tillgriper en sak som befinner sig i jämväl husbondens besittning. Jag har därför vid frågans förnyade övervägande ej funnit skäl frångå det re­ mitterade förslaget. Av lagrådets ullåtande synes för övrigt framgå, att lag­ rådet icke räknar med att särbestämmelserna i 3 § 1—4 mom. vid en blivande reform komma att bibehållas. I 20 kap. strafflagen skola enligt det remitterade förslaget straffsatserna för första resan kvalificerad stöld och för återfall i tjuvnad sänkas. Maxi­ mum vid första resan kvalificerad stöld föreslås sålunda sänkt från 4 till 3 års straffarbete och maximum vid andra resan kvalificerad stöld från 5 till 4 års straffarbete. Straffmaximum vid tredje eller högre resa kvalificerad stöld nedsättes från 6 respektive 10 års straffarbete till 5 års straffarbete, varjämte minimum för fjärde och högre resa nedsättes från ett år till 2 må­ naders straffarbete. Beträffande den enkla stölden föreslås att straffet för fjärde eller högre resa — för närvarande straffarbete från och med 6 måna­ der till och med 6 år — skall vara lika med straffet för tredje resan sådan stöld, d. v. s. straffarbete i högst 4 år. Under erinran om att de svenska domstolarna visat sig ytterst obenägna att begagna maxima i straffskalorna eller ens närma sig dem har lagrådet ut­ talat att det nuvarande maximistraffet för första resan kvalificerad stöld icke kunde anses för högt. Några befogade anmärkningar syntes icke heller kun­ na göras mot maxima vid återfall så långt som tredje resan stöld vore i fråga. Vad slutligen anginge straff maximum för fjärde och högre resa stöld har lagrådet ansett att spörsmålet härom med hänsyn till sambandet med en revision av interneringslagstiftningen icke syntes böra erhålla sin lösning förrän denna revision genomförts och därmed vunnits en fastare grund för en omläggning av dessa skalor. Med stöd av vad sålunda anförts har lag­ rådet hemställt att nu ifrågavarande lagrum för närvarande lämnades oför­ ändrade. Med de föreslagna nedsättningarna av maximistraffen har åsyftats att er­ nå en allmän sänkning av straffen för de tjuvnadsbrott som beröras av änd­ ringarna. På skäl som i remissprotokollet angivits finner jag alltjämt en så­ dan sänkning önskvärd. Även med den nedsättning av maximistraffen som föreslagits lärer möjlighet finnas till erforderlig straffreaktion mot de grövsta tjuvnadsfallen. Med hänsyn till vad lagrådet anfört mot den föreslagna sänk­ ningen av maximistraffet i 4 § för första resan kvalificerad stöld anser jag emellertid detta straff lämpligen böra bibehållas vid 4 års straffarbete. Att härigenom samma maximistraff skulle komma att gälla för första och andra resan kvalificerad stöld synes icke böra tillmätas betydelse, enär den även

Kungl. Maj:ts proposition nr 187. 151

vid andra resan tillämpliga skalan dock lärer möjliggöra att behörig hänsyn tages till att gärningsmannen tidigare undergått straff' för stöld. Vad beträffar lagrådets hänvisning till det samband som föreligger mellan nedsättningen av straffskalorna för tjuvnadsbrott och revisionen av interneringslagstiftningen må erinras om att enligt det remitterade förslaget ändrin­ garna i 20 kap. skola träda i kraft först efter nämnda lagstiftnings genom­ förande. Vidare må framhållas att efter remissen till lagrådet av nu före­ varande förslag arbetet på en revision av interneringslagstiftningen fram­ skridit så långt att de sakkunniga framlagt ett betänkande med förslag till revision av förvarings- och interneringslagarna. Med hänsyn till nämnda förslag och de yttranden som däröver avgivits lärer man kunna utgå ifrån att frågan örn de nu föreslagna sänkningarna i straffskalorna för tjuvnadsbrotten icke kommer att påverkas av interneringslagstiftningens utformning. På grund av vad sålunda anförts finner jag att — bortsett från straffbe­ stämmelsen för första resan kvalificerad stöld — tillräckliga skäl icke före­ ligga att avstå från att nu genomföra en nedsättning av de alltför stränga straffen för tjuvnadsbrott. Enligt det remitterade förslaget skall för de i 23 kap. 3 § strafflagen upp­ tagna förbrytelser, vilka sammanfattas under beteckningen uppenbar vårds­ löshet mot konkursborgenärer, kunna dömas till straffarbete i högst två år om omständigheterna äro synnerligen försvårande. Liksom enligt gällande rätt skall icke kunna dömas till lägre straff än fängelse. Mot den föreslagna straffskärpningen vid synnerligen försvårande omständigheter har lagrådet icke framställt någon erinran. Däremot har lagrådet hemställt att i fråga om brott som avses i förevarande lagrum under 3) — d. v. s. underlåtenhet av gäldenären att ordentligen fullgöra honom åliggande bokföringsskyldighet — straffet skulle kunna, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, bestämmas till böter, dock ej under 30 dagsböter. I lagrådets utlåtande ha angivits vissa fall vilka borde komma i betraktande för ett sådant mildare bedömande. Till bestyrkande av att den nuvarande straffskalan stundom framstode såsom alltför trång har lagrådet åberopat att domstolarna i an­ märkningsvärt talrika fall vid straffets bestämmande stannade vid skalans minimum ävensom att åtskilliga underrätter tillämpade lagen örn villkorlig straffdom. Från allmänpreventionens synpunkt måste enligt lagrådets mening användande av villkorlig dom här möta betänkligheter, under det att likartade skäl knappast torde kunna anföras emot att i särskilda undantagsfall låta straffet utgöras av böter, enär denna mildring icke skulle utövas i andra fall äp, där straffhotet måste sakna egentligt inflytande på brottsligheten. Av lagrådets utlåtande framgår att sådana fall av oordentlig bokföring nå­ gon gång kunna förekomma, där man måste beteckna vårdslösheten såsom uppenbar men där fängelsestraff dock framstår såsom alltför strängt. Sär­ skilt synes detta kunna inträffa då fråga är örn en mindre företagare utan tillgång till sakkunnigt biträde i sin rörelse och bristerna i bokföringen äro att tillskriva oförstånd eller okunnighet. På grund härav finner jag mig böra frånträda den i det remitterade lörslagct härutinnan intagna stånd­

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

punkten trots de betänkligheter som bland annat ur allmänpreventiv syn­ punkt möta mot bötesstraff vid brottsfall av detta slag. Jag ansluter mig alltså till lagrådets förslag att vid underlåtenhet av gäldenär att ordentligen fullgöra honom åliggande bokföringsskyldighet straffet skall kunna, där omständig­ heterna äro synnerligen mildrande, bestämmas till böter, dock ej under 30 dagsböter. De av lagrådet föreslagna ändringarna i 15 och 18 kap. strafflagen i fråga om paragrafbeteckningarna lia iakttagits. Härav har bland annat föranletts att jämkning måst ske i 15 kap. 16 §, att 18 kap. 4 och 5 §§ föreslagits till upphävande, att någon ändring av 25 kap. 20 § ej behöver ifrågakomma ävensom att jämkningar måst företagas i förslaget till lag angående ändrad lydelse av lagen örn behörighet att utöva läkarkonsten. Förslaget till lag om ändring i vissa delar av 5, 14 och 19 kap. strafflagen samt förslaget till lag om ändring i vissa delar av strafflagen ha sammanförts till ett förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen.

I enlighet med vad nu anförts hava upprättats förslag till 1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen; 2) lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § giftermålsbalken; 3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 (nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten; samt 4) lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 14 juni 1901 (nr 36 s. 1) an­ gående ocker .»

Föredraganden hemställer att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsfor­ men, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Tage Evers.

Stockholm 1937. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

365588