Sexuella övergrepp

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Sexuell CI overgrepp

Statens olfentliga utredningar

láäâ@ 1976: 9

@ Justitiedepartementet

Sexuella övergrepp

till

Förslag lydelse

av

ny

brottsbalkens bestämmelser

om

sedlighetsbrott

Betänkande avgivet av

p_ _Sexualbrottsutrednin gen

Stockholm 1976

SOU 1976: 9

Innehåll

Förkortningar .

2.2 1734 års -lag . . . . . . . . 28 2.3 1864 års SL. Den ursprungliga . 29 lydelsen 2.4 Ändringar i SL . . . . . . . 31 2.4.1 Avkriminalisering . . . . . 31 2.4.2 Utvidgning av kriminaliseringen 33 2.5 Brottsbalken . . 35 2.5.1 Inledning . . . . . 35 2.5.2 Avkriminalisering i BrB . . . 37 2.5.3 Utvidgning av kriminaliseringen i BrB . 39 2.5.4 Ändring av straffskalor 40

Lagstiftningen utomlands - en översikt . 41

3.2 Våldtäkt och liknande handlingar . 42 3.3 Sexuellt umgänge med barn . . . . . . . . 43 3.4 Sexuellt umgänge med person i beroende ställning 44 3.5 Incest . . . . . 45 3.6 Homosexuella handlingar . 46 3.7 Sedlighetssårande handlingar 47 3.8 Koppleri 48

Allmänna överväganden . 51

Sexuellt tvång 57 5.1 Inledning 57 5.2 överväganden 58

6 Innehåll SOU 1976: 9

6 Andra sexuella övergrepp - straffbara oberoende av offrets ålder . . 63 6.1 . . . . . . . . 63 Inledning 6.2 Missbruk av beroende . 64 ställning . . . 64 6.2.1 Bakgrund 6.2.2 överväganden . . . . . . . . . . 65 tillstånd . . 66 6.3 Sexuellt umgänge med person i hjälplöst 66 6.4 Sexuellt umgänge med psykiskt sjuka och utvecklingsstörda 6.5 Blottande handlande riktat mot och annat sedlighetssårande 69 annan person . 69 6.5.1 Bakgrund 6.5.2 överväganden 71

7 Sexuellt med barn och ungdom . 73 umgänge 7.1 . . . . . 73 Inledning 7.2 . 74 Några bakgrundsfakta 7.2.1 Pubertetens inträde . 74 7.2.2 Debutåldern . . . . . . . 75 aborter . 77 7.2.3 Födslar, och könssjukdomar . . . . . . . 80 7.2.4 Psykiska skadeverkningar m.m. . 80 7.2.5 Attityder till tidiga sexualförbindelser 7.3 Uttalande av JO . 83 7.4 Uttalanden av USSU 84 7.5 . . . . . . . 85 överväganden 7.5.1 Behovet av en reform . . . . . . . . . . . 85

7.5.2 Olika reformmöjligheter samt förslag till grundläg- . . . . . . . . . . . 89 gande bestämmelse 7.5.3 Förslag till kompletterande bestämmelser 93

8 Behövs särskilda bestämmelser om homosexuellt umgänge? 95 8.1 95 Bakgrund

Koppleri 111 10.2 . 111 Syftet med den nuvarande lagstifningen 10.3 Innebörden av den nuvarande lagstiftningen 113 10.4 av koppleribestämmelsen . . . . . . . 116 Tillämpningen 10.5 av frågan om prostitution och koppleri vid Behandlingen 1972 års riksdag . 121 10.6 123 överväganden

11 av ungdom . 129 Förförelse

12 133 Specialmotivering

. . . . 143 Bilagor Statistiska uppgifter om sedlighetsbrotten . 143 Bilaga]

SOU 1976: 9 Innehåll 7

2 De olika brottstyperna i polis- och domstolsstatistiken 145 3 Polisanmälningarnas regionala fördelning, uppklaringsprocent m.m.. . . . . . . 153 4 Beslut att ej åtala för sedlighetsbrott . 157 5 Domar i mål om sedlighetsbrott . 158

Bilaga 2 Kriminell belastning m.m. hos personer dömda för sedlighetsbrott 167

Bilaga 3 Några kriminologiska synpunkter på sexualbrottslighe-

Bilaga 4 Rättspsykiatriska synpunkter på sexualbrottslingarna av Yngve Holmstedt . 195

Bilaga 5 Utlåtande ang. homosexualitet av Bertil Hansson . 213

Bilaga 6 Yttrande angående incestparagrafen 6 kap. 5 § BrB av Carl-Henry Alström . . . . . . . 219

SOU 1976: 9

F

orkortningar

BrB Brottsbalken DsJu Departementsserien justitiedepartementet JO Riksdagens ombudsmän LU Lagutskottet MB Missgärningsbalken NJA Nytt juridiskt arkiv Prop. Proposition Rskr Riksdagens skrivelse SL Strafflagen SOU Statens offentliga utredningar SoU Socialutskottet SvJt Svensk J uristtidning USSU Utredningen rörande sexual- och samlevnadsfrâgor i undervisningsoch upplysningsarbetet (SOU 1974: 59)

SOU 1976: 9 ll

F

Örfattningsförslag

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives att 6 kap . brottsbalken skall erhålla följande rubrik och lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap. Om sedlighetsbrott 6 kap. Om sexuella övergrepp

1 § 1 §

Tvingar man kvinna till samlag Den som medelst olaga tvång genom våld å henne eller genom förmår annan till sexuellt um-

hot som innebär trängande fara, gänge, dömes för sexuellt tvång dömes för våldtäkt till fängelse, till fängelse, lägst sex månader och lägst två och högst tio år. Lika högst fyra år.

med våld anses att försätta kvin- Är brottet med hänsyn till den nan i vanmakt eller annat sådant handlande tvingades före övertillstånd. greppet eller att anse som eljest Är brottet med hänsyn till kvin- mindre grovt, dömes till böter eller nans förhållande till mannen eller fängelse i högst ett år. eljest att anse som mindre grovt,

dömes för våldförande till fängel- 2§ se i högst fyra år.

Är brott som i I § sägs att anse

som grovt, skall för våldtäkt dö-

mas till fängelse, lägst två och 2§ högst tio år. Den som, i annat fall än i 1§ Vid bedämande huruvida brotsägs, förmår någon till samlag eller tet är grovt skall särskilt beaktas annat känsligt umgänge medelst om gärningsmannen genom våld, olaga tvång eller genom grovt hot om våld eller på annat sätt missbruk av dennes beroende ställvisat synnerlig hänsynsläshet eller ning eller övar känsligt umgänge råhet. med någon under otillbörligt ut-

nyttjande av att denne befinner sig i vanmakt eller annat till- 3§ hjälplöst stånd eller är sinnessjuk eller sin- Den som har sexuellt umgänge nesslö, dömes för frihetskränkamle med annan under utotillbörligt otukt till fängelse i högst fyra år. nyttjande av att denne på grund av

SOU 1976: 9 12 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

psykisk sjukdom, utvecklingsstörning eller av annan orsak befinner sig i hjälplöst tillstånd, dömes för sexuellt utnyttjande till böter eller

fängelse i högst två år.

3§ 4§

Har umgänge Har någon sexuellt umgänge någon känsligt med barn under femton år, dömes med barn under 14 år, dömes för till i sexuellt med barn till böför otukt med barn fängelse umgänge ter eller fängelse i högst två år. I högst fyra år. skall dömas till an-

Om gärningsmannen förgripit ringa fall ej

hänsynslös: mot barnet svar. sig särskilt eller brottet är att anse som Vid bedömande huruvida ringa eljest skall dömas till fall föreligger skall gärningsmangrovt, fängelse, nens och den underåriges ålder, lägst två och högst åtta år. utveckling och förhållande till var-

andra och det sexuella umgängets 4 §1 art särskilt beaktas. Har någon känsligt umgänge med annan av motsatt kön, som 5§ är under aderton år och som står Har någon sexuellt umgänge under hans tillsyn vid skola, anstalt eller annan eller med eget barn, adoptivbarn, styvinrättning barn eller annat barn, som står som eljest står under hans övereller eller under hans vård, och har barnet ej vakning, vård lydnad, fyllt 18 år, dömes för sexuellt umsker det under utnyttjande i annat med barn i beroende ställfall av den underåriges beroende gänge otukt med ning till böter eller fängelse högst ställning, dömes för två år. I ringa fall skall ej dömas ungdom till fängelse i högst fyra till ansvar. år. Vid bedömande huruvida ringa Detsamma skall gälla, om någon

fall föreligger skall beroendeför-

som fyllt aderton år har känsligt hållandets och det sexuella umumgänge med annan av samma gängets art särskilt beaktas. kön som ej fyllt aderton år eller ock, under omständigheter som ani första stycket, med annan 6§ givas av samma kön som är under tjugo Den som, utan att det kan anses ar. som sexuellt umgänge, sexuellt be-

rör barn under tio år, dömes för 5 § sexuellt ofredande till böter eller

fängelse i högst ett år. Har någon samlag med eget barn eller dess avkomling, dömes för otukt med avkomling till fäng- * Senaste lydelse else i högst tvä år. 1969: 162. Den som har samlag med sitt ” Senaste lydelse med helsyskon, dömes för otukt 1973: 648.

SOU 1976: 9 F örfattnings förslag 13

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse syskon till fängelse i högst ett år. Vad i denna paragraf sägs gäller ej den som förmåtts till gärningen medelst olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt.

6§ Den som berör barn under femton år på sedlighetssårande sätt, dömes, om gärningen ej är belagd med straff enligt vad förut i detta kapitel är sagt, för otuktigt beteende till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma skall gälla, om någon blattar sig för annan på sätt som är ägnat att väcka anstöt eller eljest genom 0rd eller handling som uppenbart sårar tukt och sedlighet uppträder anstötligt annan.

mot

7 §* 7§ Om någon vanemässigt eller för Den som yrkesmässigt främjar att bereda sig vinning eller eller främjar otillbörligt utnyttjar att anutnyttjar annans otuktiga levnads- nan har sexuella tillfälliga förbinsätt eller om någon förleder den delser mot betalning, dömes för som är under år till sådant till tjugo koppleri fängelse i högst fyra levnadssätt, dömes för koppleri till år. fängelse i högst fyra år. Ä r brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst två och högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen främjat otuktigt levnadssätt i större omfattning eller hänsynslöst utnyttjat annan. Om någon för att bereda sig särskild vinning främjar tillfällig könsförbindelse mellan andra, dömes för främjande av omkt till böter eller fängelse i högst sex månader.

8§l Den som genom att utlova eller giva ersättning skaffar eller söker 1 Senaste lydelse 1969: 162.

SOU 1976: 9 14 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skaffa sig tillfällig könsförbindelse med någon som är under aderton

år eller, om han är av samma kön, under tjugo år, dömes för förförelse av ungdom till böter eller

fängelse i högst sex månader.

9§ 8§

som i detta är Ansvar som i detta kapitel är Ansvar kapitel för som begås mot stadgat för gärning som begås mot stadgat gärning under viss ålder skall ådö- någon under viss ålder skall ådönågon mas även den som icke insåg men mas även den som icke insåg men att hade anledning antaga att hade skälig anledning antaga skälig den andre sådan ålder. den andre ej uppnått sådan ålder. ej uppnått

10§ 9§

För försök till För försök till sådant sexuellt våldtäkt, våldfäotukt med barn eller otukt tvång som ej är mindre grovt, rande, ansvar en- sexuellt umgänge med med ungdom dömes till våldtäkt, barn eller sexuellt umgänge med ligt vad i 23 kap. stadgas. barn i beroende ställning dömes till ansvar enligt vad i 23 kap.

stadgas.

1l§ 10§

Våldtäkt eller eller Sexuellt tvång eller våldtäkt, våldförande till sådant så ock fri- sexuellt umgänge med barn, sexuförsök brott, hetskränkande otukt må åtalas av ellt umgänge med barn i beroende allenast om ställning eller försök till sådant åklagare målsägande brottet till åta-l eller åtal brott, så ock sexuellt utnyttjande angivet

ur allmän eller sexuellt ofredande må åtalas

finnes påkallat synav åklagare allenast om målsäganpunkt. de angivet brottet till åtal eller åtal finnes påkallat ur allmän syn-

punkt. Sedan sex månader förflutit efter Sedan sex månader förflutit efter det sexuellt eller våldtäkt det brottet begicks må åklagare ej tvång med mindre eller försök till sådant brott eller väcka åtal, angivelse skett före av tid sexuellt utnyttjande begicks må utgången sagda visas åtal, med mindeller laga förfall för angivelse åklagare ej väcka eller ock åtal finnes re angivelse skett före utgången hava förelegat ur allmän Efter av sagda tid eller laga förfall för påkallat synpunkt. visas hava eller utgången av nämnda tid må ej hel- angivelse förelegat väcka åtal för ock åtal finnes påkallat ur allmän ler målsägande om förfall visas synpunkt. Efter utgången av brottet, ej laga nämnda tid må ej heller målshava förelegat.

SOU 1976: 9

Färfattningsförslag 15

Nuvarande lydelse F äreslagen lydelse Är vid otukt med barn eller åtal ägande väcka för brottet, om otukt med ungdom eller vid försök ej laga förfall visas hava förelegat. till sådant brott ringa skillnad i ålder och utveckling mellan gärningsmannen och den mot vilken gârningen förövats, må åtal ej väckas av åklagare, med mindre åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt

Denna lag träder i kraft den

SOU 1976: 9

Sammanfattning

Sexualbrottsutredningen föreslår att brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott ändras. Förr präglades lagstiftningen av långtgående ambitioner att styra människors sexuella handlande. Straffbestämmelsema riktade sig mot människor som ”övat synd och hade till uppgift att värna om sedligheten. Bestämmelsernas syfte är nu i första hand att bestraffa sexuella övergrepp. En äldre tids synsätt har emellertid hittills påverkat lagen. Sexualbrottsutredningen föreslår att bestämmelserna i större utsträckning än nu inriktas på övergreppssituat-ioner, att terminologin moderniseras samt att straffskalorna mildras. Termerna sedlighet, tukt och otukt föreslås utmönstrade ur lagtexten. Rubriken till 6 kap. BrB föreslås erhålla lydelsen Om sexuella övergrepp”- Förslagen rörande gärningar som består i att någon tvingar sig till sexuellt umgänge med våld eller hot innebär närmast en teknisk översyn av de nuvarande bestämmelserna. Brotten indelas i tre svårhetsgrader. Normalbrottet för vilket föreslås beteckningen sexuellt tvång har en straffskala avpassad för de typer av övergrepp som är vanligast. En lindrigare straffskala föreslås för mindre allvarliga fall. En nyhet är att det skall bli möjligt att döma till böter. Den grövre brottstypen för vilken behålles benämningen våldtäkt är avpassad för fall då gärningsmannen visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet. En särskild brottstyp benämnd sexuellt utnyttjande föreslås för fall när någon otillbörligt utnyttjar att annan på grund av psykisk sjukdom, utvecklingsstörning eller av annan orsak befinner sig i hjälplöst tillstånd. Också denna bestämmelse har en motsvarighet i gällande rätt. Kriminaliseringen av fall när någon förmår annan vuxen person till sexuellt umgänge genom grovt missbruk av dennes beroende ställning föreslås upphävd. Den har inte visat sig svara mot något behov av straffrättsliga ingripanden. Likaså föreslås att bestämmelsen om blottande och annat sedlighetssårande handlande upphäves. Slopandet av bestämmelsen innebär inte att ifrågavarande handlingar alltid blir straffria. Tvärtom torde de många gånger företas under sådana omständigheter a-tt de blir att bedöma antingen som förargelseväckande beteende eller som ofredande.

2 - Sexuella övergrepp

SOU 1976: 9 18 Sammanfattning

Sexuellt med barn behandlas såsom ett centralt avsnitt i umgänge Den nuvarande 15-årsgränsen tillkom 1864. Sedan dess utredningen. har den genomsnittliga åldern för pubertetens inträde nedgått markant. Det förekommer att ungdomar debuterar sexuellt med samlag innan de 15 år utan att detta annat än i rena undantagsfall leder till polisfyllt åtal eller dom. De ingripanden som sker ter sig i många utredning, fall stötande. Det kategoriska förbudet mot sexuellt umgänge med 15 år motverkar en nyanserad sexualförden som ej fyllt syn på tidiga bindelser. Den nuvarande alltför stela gränsen harmonierar också mindre väl med för underåriga att ingå äktenskap efter tillstånd möjligheterna av länsstyrelsen samt med de riktlinjer som år avsedda att läggas till för sexual- och samlevnadsundervisningen i skolan. grund anser det nödvändigt att IS-årsgränsen änd- Sexualbrottsutredningen ras. Utredningen har övervägt möjligheten att undvara en åldersgräns och i stället den straffbara handlingen i övergreppstermer men uttrycka funnit att detta inte praktiskt kan genomföras. I stället föreslår utredatt den nuvarande åldersgränsen sänks till 14 år samt att det ningen tillskapas möjlighet för domstol att ej döma till ansvar i ringa fall. Innebörden härav är att kriminaliseringen inte omfattar fall som bedöms som ringa. Polisutredning och åtal skall sålunda inte ske i dessa fall och skulle åtal likväl väckas skall domstolen ogilla åtalet. Den nya straffbestämmelsen föreslås erhålla beteckningen sexuellt umgänge med barn. Genom sänkningen av åldersgränsen undanröjes de mest uppenbara olägenheterna med den nuvarande kriminaliseringen. Förslaget kravet på en mer nyanserad straffbestämmelse än tillgodoser därjämte den nuvarande. Vid bedömande av om ringa fall föreligger skall gärningsmannens och den underåriges ålder, utveckling och förhållande till varandra och det sexuella umgängets art särskilt beaktas. Härmed avser utredningen att framhålla att fall då den underårige befinner sig i närnormalt bör bedömas heten av åldersgränsen och partnern är tonåring som samt a-tt det finns anledning att sträcka sig längre om det ringa sexuella umgänget stannat vid någon form av petting eller ingått i ett mer varaktigt och känslomässigt grundat förhållande. När den unge -befinner sig i den vuxnes vård anser utredningen att gränsen för sexuellt umgänge bör gå vid 18 år. Även här bör emellertid finnas möjlighet att underlåta att döma till ansvar i ringa fall. Bestämmelsen föreslås erhålla beteckningen sexuellt umgänge med barn i beroende ställning. Begränsningen till vårdsituationer innebär en viss avkriminalisering av »andra fall när en underårig intar en beroende ställning t-ill en vuxen. Sexualbrottsutredn-ingens förslag innehåller också en straffbestämmelse, sexuellt ofredande, som tar sikte på fall när någon, utan att det kan anses som sexuellt umgänge, sexuellt berör barn under 10 år. Bestämmelsen har en motsvarighet i gällande rätt. Den nuvarande åldersgränsen går dock vid 15 år. utformats så att gärningsman och offer kan

Samtliga brottstyperñlitar

vara både man och kvinna. Bestämmelserna har också gjorts tillämpliga på både hetero- och homosexuella övergrepp. Sexualbrottsutredningen har övervägt behovet av särskilda bestäm-

SOU 1976: 9 19 Sammanfattning

melser för homosexuellt umgänge. Sådana bestämmelser finns i den nu gällande lagen. Särregleringen grundas på uppfattningen att homosexuella handlingar medför större risker i psykiskt och socialt hänseende för unga människor än vad fallet är vid heterosexuellt umgänge. Utredningen har inte kunnat finna belägg för att vådorna av homosexuellt umgänge med ungdom är sådana att det finns anledning att behålla de nuvarande särbestämmelserna. Utredningen föreslår därför att dessa upphävs. Utredningen betonar också starkt angelägenheten av att de homosexuellas villkor förbättras samt att deras känsla av att vara avvikande och diskriminerade motverkas. Utredningen föreslår att de nuvarande -incestbestämmelsema som riktar sig mot sexuellt umgänge med avkomling och med helsyskon upphävs. Utredningen har funnit att de genetiska och etiska skäl som brukar åberopas till stöd för incestbestämmelsern-a inte har någon nämnvärd styrka. Förslaget innebär att sexuellt umgänge mellan anförvanter blir straffbart endast om någon av de övriga straffbestämmelserna är tillämplig. Det bör här framhållas att bestämmelsen om sexuell-t umgänge med *barn i beroende ställning ger ett straffskydd för barnet intill det fyllt 18 år. Sexualbrottsutredningen har utgått från att det alltjämt skall vara förbjudet med bordeller och annat yrkesmässigt främjande av prostitution. I övrigt stadgar utredningens förslag till koppleribestämmelse straff för den som otillbörligen utnyttjar att annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot betalning. I förhållande till gällande rätt innebär förslaget en viss inskränkning i straffansvaret. Den genom BrB införda bestämmelsen om förförelse av ungdom, som riktar sig mot den som skaffar eller söker skaffa en tillfällig sexuell förbindelse mot betalning med en underårig, har i stort sett inte kommit till användning. Utredningen anser att den bör upphävas.

SOU 1976: 9

Summary

English translation by Norman Bishop,

Head, Research and

Development Unit,

National Correctional Administration

The Committee on Sexual Offences recommends that the provisions of the Penal Code crimes should be concerning against morality amended. In the past, legislation on this matter was marked by farreaching ambitions to guide human sexual The activity. penal provisions were directed who “behaved against persons sinfully and were intended to protect The morality. purpose of the provisions now is primarily the punishment of various forms of sexual intrusion. The existing law has however been influenced by the considerations of the past. The Committee on Sexual Offences recommends that the provisions should be directed to a greater extent than at present against situations of intrusion, that the used should be modernized and terminology that the scale of penalties should be made milder. Terms such as

“morality”, “propriety and “carnal abuse should be removed from the text of the law. The title of Chapter 6 of the Penal Code, it is proposed, should become “Of Crimes of Sexual Intrusion. The recommendations acts which involve concerning a person 0btaining sexual relations by violence or threat a technical chiefly imply revision of the existing provisions. The offence is divided into three degrees of seriousness. The ordinary which it is offence, suggested should be called sexual coercion, has a penalty scale suited to those forms of intrusion which are commonest. A reduced scale penalty is proposed for less serious cases. An innovation here is that there would be a possibility to sentence to fines. Gross forms of the offence, for which the term is retained, are those where “rape” the perpetrator shows ruthlessness especial or brutality. A special form of offence, called “sexual exploitation”, is proposed for those cases where -a person improperly exploits the fact that another, by reason of mental illness or mental retardation or some similar cause, is helpless. This provision also has an equivalent in the existing law. The Committee recommends that it shall no longer be defined as a criminal offence for a person, of another by grossly taking advantage persons dependent situation, to prevail upon the latter to have sexual relations. Difficulties can be experienced over providing proof and, moreover, the present provision has not been shown to meet any need for -the institution of proceedings under the criminal law.

SOU 1976: 9 22 Summary

also recommends the abolition of the provision on The Committee and other similar acts which offend against morality. The exposure abolition would not mean that all such behaviour of this provision would On the contrary, these acts are often undertaken go unpunished. under circumstances which would allow a sentence to be passed for disorderly conduct or molestation. Sexual relations with children and young persons has been a question of central importance in the C0mmittees work. The present age limit of with children was fixed in 15 years in the ma-tter of sexual relations 1864. Since then the average age for the onset of puberty has gone down markedly. It now is so that some young persons begin their sexual life with intercourse before they are 15 years old without this leading to police or sentence except in exceptional cases. The investigation, prosecution interventions which do take place seem often to be objectionable. to forbid sexual relations with those of less than 15 years Categorically obstructs a modulated view of early sexual ties. The current, far too with that exist for those rigid limit does not fit well the possibilities under age to marry with the consent of a county administrative authority which are the intended basis for sexual and nor with the principles marital education in schools. The Committee on Sexual Offences finds it necessary to recommend The Committee considered the that the 15 year age limit be changed. possibility of doing away with an age limit altogether, defining punishbut found that such a proposal could able acts .in “intrusion terms, The Committee recommends therefore not be implemented practically. that the present age limit be reduced to 14 years and that it be possible in minor cases. The import of this for a court not to impose a penalty is that the definition of these forms of sexual relations as criminal shall not include minor cases. In such cases therefore no police investigation is called for and should a prosecution be undertaken, the or prosecution court will no approve it. The term proposed for this new penal provision is “sexual relations with a child. By -lowering the age limit the more obvious of the defin-ition of the offence are disadvantages present removed. In addition, the recommendation satisfies the demand for a more modulated provision than the present one. When assessing whether a particular case is minor, special consideration shall be paid to the age and state of development of both the perpetrator and the under-age child, the relationship between them and the nature of the sexual relations. The Committee urges in this connexion that where the under-age is a teen-ager”, the child is close to the age limit land the other partner case should ordinarily be assessed as minor. There is reason to be even more lenient in the assessment where the sexual relations went no further than some form of “petting” or occurred within a more stable or emotionally-based relationship. Where the the young person is in the care of the adult concerned, considers should be Committee that the age limit for sexual relations to refrain from 18 years. But here too there should also be a possibility a penalty in minor cases. The term proposed for this proviimposing sion is “sexual relations with a child having dependent status. Limiting

SOU 1976: 9 Summary 23

the provision to the situation where the child is in the care of the adult concerned implies a certain decriminalization of other cases where the under-age child has some other form of dependent status to an adult. The Committees recommendations also contain a proposed provision on sexual molestation intended to cover cases where a person, without it being possible to consider the act as one of having sexual relations, sexually touches a child under the age of 10 years. The provision has its equivalent in the existing law where however the age limit is 15 years. All the various offences have been so defined that the provisions are applicable to male and female perpetrators and victims alike. The provisions are also suitable for application to both hetero- and homosexual forms of sexual intrusion. The Committee on Sexual Offences has given consideration to the need for special provisions relating to homosexual relations. Such special provisions are to be found in existing law. They are based on the view that homosexual acts make for greater mental and social risks where young people are concerned than would be so with heterosexual relations. The Committee has not been able to find for any verification the view that the risks with homosexual relations with young persons are such as to warrant retaining the present The special provisions. Committee accordingly recommends their abolition. The Committee also strongly emphasizes the importance of the improving general situation of persons who are homosexual and of counteracting their feelings of being deviant and discriminated against. The Committee recommends that the present provisions on incest, which are directed sexual relations with against offspring and siblings, be abolished. The Committee finds that the genetic and ethical reasons which are customarily cited in support of the incest provisions have no special weight. The proposal means that sexual relations between related persons would only be punishable if one of the other provisions were applicable. In this connexion it should be pointed out that the provision concerning sexual relations with a child having dependent status provides a protection under the criminal law for a child until it has attained the age of 18 years. The Committee on Sexual Offences has taken the view that there should still be a prohibition on brothels and other forms of the professional furtherance of prostitution. For the -rest, the Committee recommends, in a provision on procuring, punishment where a person improperly exploits another who has temporary sexual relations for payment. This recommendation involves a certain reduction in criminal liability compared with the provision in existing law. A provision on the seduction of youth, which is directed against a person who obtains or -tries to obtain -a temporary sexual relationship with a minor against payment, was first introduced in the Penal Code of 1965. No great use has been made of the provision and the Committee has recommended its abolition.

SOU 1976: 9

Utredningsuppdraget

1 och arbetets

bedrivande

1.1 Utredningens direktiv

I direktiven för sexualbrottsutredningen anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Lennart Geijer - efter en kortfattad redogörelse för gällande rätt och vissa frågor som varit föremål för debatt följande till ledning för utredningsarbetet:

Fördomar och tabuföreställningar har länge hämmat en naturlig och öppen syn på sexuallivet och dess yttringar. En radikal förändring i synsättet har emellertid inträtt under senare tid. Sexualfrågor diskuteras numera öppet såväl i den offentliga debatten som människor emellan. Sexualundervisningen i skolorna får anses ha skapat en ökad och bättre insikt om sexuallivet. Härmed har följt en djupare förståelse för den betydelse som könsrelationerna i en vidare bemärkelse har för alla människor och för de problem som den enskilde kan ha att kämpa med i detta hänseende. Den sakkunnige bör, mot bakgrunden av vad jag nu har sagt, ta ställning till vilken roll som bör tillkomma brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott. Brottsbalkens kapitel om sedlighetsbrott bör ses över i sin helhet. Det är självfallet att straffbestämmelserna bör rikta sig mot sexuella övergrepp och att i detta hänseende skyddet för underåriga måste vara en central fråga. Härvid kan emellertid olika gränsdragningar och detaljavvägningar behöva granskas. Särskilt de frågor som jag har nämnt i det föregående - om åldersgränserna vid homosexuellt könsumgänge, om incestbrotten och om strafflatitudema för koppleri - bör utredas närmare. Bakom den straffrättsliga särregleringen vid homosexuella könsförbindelser ligger uppfattningen att homosexuella handlingar, framför allt när de berör unga människor, medför större risker för skador av psykisk och social natur än vad som är fallet vid heterosexuella handlingar. När det gäller frågan om det för homosexuella handlingar bör finnas andra regler än som gäller för heterosexuella, bör därför i första hand utredas om en sådan uppfattning har fog för sig. Med hänsyn till intresset av att inte utan starka sakliga skäl särbehandla de homosexuella bör enligt min mening särskilda åldersgränser vid homosexuella handlingar kunna övervägas endast om det kan ges belägg för att unga människor kan ta särskild skada av förbindelser av homosexuell art. Flera skäl har anförts som grund för kriminaliseringen av incest. Sålunda har sexuella förbindelser mellan nära anförvanter ansetts i regel hindra en sund och naturlig sammanlevnad mellan medlemmarna i en familj eller annan krets av närstående. Vidare har åberopats att sådana förbindelser torde medföra särskild risk för att ogynnsamma arvsanslag förs över på avkomlingarna. Senare tids bedömning av sexualhandlingar har i viss mån påverkat också

26 Sedlighetsbrotten i historiskt SOU 1976: 9 perspektiv

synen på incest. Det framstår inte som en självklarhet att de principer som ligger till grund för den nuvarande kriminaliseringen av incest måste upprätthâllas fullt ut. Sålunda torde det vara en utbredd uppfattning att könsumgänge mellan halvsyskon inte alltid bör beivrasf Den sakkunnige bör överväga om det finns skäl att upprätthålla dessa principer i samtliga de fall som den nuvarande straffbestämmelsen omfattar eller om kriminaliseringen i nâgra fall kan upphävas. En av de faktorer som inverkar på bedömningen av i vilken utsträckning incest bör vara straffbelagd är risken för ogynnsamma arvsbiologiska verkningar. Frågan i vilken utsträckning sådana risker finns vid olika fall av släktskap bör därför ägnas särskild uppmärksamhet. Av särskild betydelse är de arvsbiologiska faktorerna när det gäller att ta ställning till kriminaliseringens omfattning vid incest. Den sakkunnige bör vid utredningen av incestbrotten samråda med familjelagssakkunniga (Ju 1970: 52), som undersöker möjligheterna att uppmjuka vissa av de hinder mot äktenskap som har sin grund i att kontrahentema är släkt med varandra. Den sakkunnige bör också överväga i vad mån straffbestämmelserna om frihetskränkande otukt eller otukt med barn eller otukt med ungdom ger tillräckligt skydd mot icke önskvärda incesthandlingar. För den händelse kriminaliseringen anses böra behållas bör undersökas i vad mån den särskilda åtalsregeln i 6 kap 11 § tredje stycket BrB bör utvidgas till att omfatta vissa fall av incest, t.ex. mellan syskon. I denna del bör den sakkunnige samråda med åtalsrättskommittén (Ju 1970:63), som undersöker möjligheterna att i större utsträckning än f.n. underlåta åtal. I fråga om 8 § (förförelse av ungdom) bör övervägas om det finns behov av att behålla kriminaliseringen eller om straffbestämmelsen i 7 § bereder tillräckligt straffskydd mot att unga dras in i prostitution.

1.2 Utredningens arbete

Under utredningens arbete har överläggningar hållits med olika myndigheter, organisationer och enskilda personer. Från utredningen rörande sexual- och samlevnadsfrågor i undervisnings- och upplysningsarbetet (USSU) har inhämtats yttrande angående IS-årsgränsen vid brottet otukt med barn. Vid överläggningar med det danska straffelovrådet har sexualbrottsdel av rådets synpunkter på straffrättsliga åldersutredningen tagit gränser vid sexuella förhållanden, sedermera publicerade i Betaankning nr 747/ 1975. Samråd har under hand ägt rum med åtalsrättskomntittén (Ju 1970: 63). Utredningen har med anledning av remiss yttrat sig över en inom justitiedepartementet upprättad promemoria angående Förslag om 1 Efter direktivens sänkning av myndighetsåldern till 18 år mm.” (Ds Ju 1973: 11). utfärdande har otukt mellan halvsyskon av- Inom utredningen har vissa experter - förutom att de deltagit i samtkriminaliserats genom liga förekommande frågor - haft uppgifter av speciell karaktär. Resullagen 1973 (nr 648) om i BrB. tatet av deras arbete redovisas -i bilagor till betänkandet. ändring

SOU 1976: S

2 i historiskt

Seclighetsbrotten perspektiv

2.1 Inledning

Begreppet sedlighetsbrott är inte entydigt. Uttrycket antyder att fråga är om hantlirgar som strider mot en viss moraluppfattning. Inskränkiirgen till en sexuell sfär är inte självklar. Sålunda upptogs ursprungligen brottstyperna äventyrligt spel, fylleri och djurplågeri bland bestâmnelserna om sedlighetsbrott i SL. Först genom 1948 års strafflagsrefonn överfördes dessa brott till kapitlet om brott mot allmän ordning. Iroztens ursprungliga placering kan ledas tillbaka till ett förslag av Johan Gabriel Richert i en reservation till lagberedningens ”Förslag ti] straffbalk” (1844). Till motivering i systematiskt hänseende anförde Rhhtrt:

Man inskränker vanligtvis de så kallade sedlighetsbrotten till dem allena, som begås genom otukt eller skörlevnad; men sedema kränkas, förförelser åstadkommas, fördärv i vilja och böjelser grundlägges även genom andra laster, vilka därför, lika med de förra, påkalla lagstiftarens uppmärksamhet.”

Med sedlighetsbrott brukar man emellertid numera avse endast handlingar som typiskt sett har anknytning till sexuallivet. Andra straffbara handlingar såsom misshandel eller mord kan, när de begås, i det enskilda fallet framstå som utslag av en sjukligt inriktad sexualdrift. Ur medicinsk synpunkt kan det då vara fruktbart att analysera gärningsmannens hanilande utifrån denna aspekt. I juridiskt-systematiskt hänseende spelar emellertid det eventuella sexuella momentet i dessa fall inte någon rol. Sedlighasbrott som term i strafflagstiftningen infördes först genom 1864 års SL, nämligen i rubriken till 18 kap. Alla otillåtna sexualhandlingar hänförles emellertid inte dit. I enlighet med lagkommitténs Förslag till Allmän Criminallag (1832) upptogs sålundai 18 kap. SL endast ”de arter av otuktiga gärningar (delicta carnis) vilka ej, på den grund, att de tillika innefatta kränkning av särskilda privaträttigheter, blivit under andra kapitel hänförda”. Denna systematisering innebar att i andra kapitei inflöt brott som kan hänföras till sedlighetsbrott i vid bemärkelse. lBrB har uppfattningen att sedlighetsbrott utgör brott mot person påverkat brottstypemas placering i de olika kapitlen. I det följande ges en bild av kriminaliseringens omfattning och för-

28 Sedlighetsbrotten i historiskt perspektiv SOU 1976: 9

ändringar fr.o.m. 1734 års lag. Framställningen syftar inte till fullständighet.

2.2 1734 års lag

Straffbestämmelserna i 1734 års lag var uppdelade på en mängd kapitel i missgärningsbalken (MB) och inte systematiserade efter några konsekvent genomförda principer. Sedlighetsbrott återfinns på ett flertal olika ställen. Lagen präglades av uppfattningen att könsumgänge endast är tillåtet inom äktenskapet. Allt utomäktenskapligt könsumgänge var straffbart. Var parterna ogifta straffades för lönskaläge eller lägersmål. Som särskilt kvalificerade fall av lönskaläge ansågs könsumgänge med kvinna som dumbe är eller när husbonde lägrade” tjänstepiga, förmyndare den som stod under hans tillsyn, eller läromästare den som han undervisade. Att en eller bägge var gifta var en försvårande omständighet. Straff inträdde då för horsbrott. Straff stadgades för enfalt hor, dvs. det fall att endast en var gift och för tvefalt hor dvs. könsumgänge mellan personer gifta var och en på sit-t håll. Det fanns bestämmelser om tvegifte. Om parterna ej beblandat sig med varandra bedömdes gämingen mildare. Straff inträdde redan om gift man eller kvinna .trolovade sig med annan. I detta fall skärptes straffet om könsumgänge ägt rum. I ett kapitel om kvinnofrid fanns åtskilliga sedlighetsbrott. Straff stadgades för den man som tager ”kvinna med våld och emot hennes vilja främjar sin onda lusta. Jämställt hänned var hävdande av (dvs. könsumgänge med) avvita (dvs. sinnessjuk) kvinna och kvinna som ej fyllt 12 år. Våldtagen kvinna måste ge brottet tillkänna genast och kära därå inom viss tid. Vidare innehöll kapitlet straff för vissa enleveringsförfaranden. Ansvar stadgades sålunda för den som förde bort kvinna med våld. Allvarligast bedömdes brottet om det avsåg annan mans hustru eller trolovade. Straff drabbade även den som lockade eller bortförde kvinna från sin man eller dot-ter från sina föräldrar även om bortförandet inte skett mot kvinnans vilja. Vidare fanns bestämmelser om koppleri och skörlevnad. Den straffades som höll sådana hus och samkväm där otukt och lösaktighet drives” liksom de kvinnor ”som i sådana hus låta sig till skörlevnad bruka. Kriminaliseringen av incest var mycket långtgående. Sålunda bestraffades exempelvis sexuellt umgänge mellan kusiner. Vidare fanns bestämmelser som riktade sig mot tidelag medan homosexuella handlingar bestraffades utan stöd av lag. Straffen var mycket drastiska. Dödsstraff var sålunda stadgat för tidelag, tvegifte, våldtäkt, hävdande av avvita kvinna och kvinna som ej fyllt 12 år, vissa enleveringsbrott, tvefalt hor och fjärde gången enfalt hor samt åtskilliga av incestbrotten. Under upplysningstiden uppstod en reaktion mot den stränga straff-

SOU 1976: 9 Sedlighetsbrotten i historiskt perspektiv 29

lagstiftningen. Genom dödsstraffet lag år 1779 upphävdes för en lång rad brott, däribland vissa sedlighetsbrott. För incestbrotten kvarstod dock dödsstraffet fram till dess 1864 års SL trädde i kraft. Det bör dock framhållas att verkställande av dödsstraff många gånger undveks antingen genom att Konungen utnyttjade sin benådningsrätt eller genom att hovrätterna gjorde bruk av dem tillerkänd att leutebefogenhet rera straffen, dvs. att efter ådöma omständigheterna ett lindrigare straff än det av underrätterna i enlighet med lagens stadganden avkunnade dödsstraffet? Det förtjänar även nämnas att vid sedlighetsbrott, liksom vid vissa andra brott, skulle ibland böter betalas till kyrkan.”

2.3 1864 års SL. Den

ursprungliga lydelsen

Lagkommitténs och lagberedningens förslag (1832 resp. 1844), som i stort sett följdes vid genomförandet av 1864 års SL, innebar en mildring i synen på sedlighetsbrotten. Utvecklingen sedan dess kan med en viss

generalisering sägas ha inneburit att allt flera handlingar avkriminaliserats och att straffsatserna för återstående brott efter hand mildrats. I SL infördes ett särskilt kapitel om sedlighetsbrott. Först avhandlades de s.k. otuktsbrotten. Dessa inleddes med bestämmelser om incest. Straff stadgades för otukt mellan personer i rakt nedstigande led, mellan syskon, mellan et-t syskon och det andra syskonets barn, mellan föräldrar och barns make, mellan styvföräldrar och styvbarn eller styvbarns avkomlingar samt mellan personer som var så besvågrade att de inte fick ingå äktenskap. Vidare bestämmelser om otukt upptogs med personer i vissa angivna beroendesituaitioner och med kvinna under 12 år och mellan 12 och 15 år. Straff vidare för otukt med awita stadgades kvinna, för lönskaläge i visst fall, för otukt emot naturen” och tidelag. Efter otuktsbrotten kom bestämmelser om koppleri och sårande av tukt och sedlighet. Kapitlet avslutades med brottstyperna äventyrligt spel, fylleri och djurplågeri från vilka bortses i det följande. Som nämnts tidigare -inflöt vissa brott som kan betecknas som sedlighetsbrott i andra kapitel i SL. I enlighet med lagkommitténs uppfattning hänfördes till sedlighetsbrotten endast sådana otuktiga gärningar som inte på grund av att de innefattat kränkning av särskilda privaträttigheter, blivit hänförda till andra kapitel. Våldtäktsbrotten ansågs i första hand straffbara för det våld som utövades och hänfördes till kapitlet om brott emot annans frihet. Detta innehöll kapitel även bestämmelser om enlevering av kvinna, med eller mot hennes vilja, om bortförandet skedde för att förmå henne till giftermål eller otukt. Ett särskilt kapitel Om äktenskapsbrott” infördes. Straff 1 SOU 1935:68 s. 38 f. stadgades för enkelt och dubbelt ^ 53 kap. 5 § MB: I hor samt för olika former av tvegifte. sistnämnda alla lägersmål, evad det brott ansåg lagkommittén eftersom då kränkes allvarligare äktenskaps- är hor eller lönskaläge, bandet på ett svårare, mera och mot give mannen till kyrkan överlagt allmänna ordningen i fyra daler, och kvinnan högre grad stridande sätt, än genom horsbrott”. kan nämnas Slutligen två daler. att i bedrägerikapitlet stadgades straff för bl.a. det fall att någon bedrog “ Med detta uttryck en kvinna kom uteslutande att avtill äktenskapsavtal och hävdade henne. ses homosexuell otukt.

SOU 1976: 9

30 Sedlighetsbrotten i historiskt perspektiv

Kriminaliseringen i 18 kap. SL hade som främsta syfte att värna om Man kan dock i lagkomm-itténs motiv skönja ett modernare sedligheten. för krirninaliseringen. Kommitsynsätt där övergreppet utgör grunden av kvinna som ej fyllt 12 år borde betén ansåg att ”missbrukande” dömas som våldtäkt och föreslog vidare införande av 15-årsgränsen i anseende till de fördärvliga följderna av sådan förbrytelse. Ifråga led anförde kommittén: om incest med person i rakt nedstigande Det är åt föräldrar, som Naturen och Staten anförtrott vården och uppfostran av uppväxande generationer. De fela i hög grad, om de, med kränkmissbruka sin föräldramakt, att för tillfredsstälning av de heligaste plikter, landet av sina onda lustar, förstöra barnens fysiska och moraliska integritet.

SL innebar på många punkter en mildring i synen på sedlighetsbrotten. Ett av de viktigaste förslagen av lagkommittén var att könsumgänge mellan Lagberedningen anförde härom: ogifta skulle vara straffritt. Beredningen har, lika med Lagkommittén, ansett den otukt emellan ogifta personer, som i svenskt lagspråk kallas lönskaläge, icke egentligen kunna, ehuru i moraliskt avseende ganska lastbar, bliva föremål för bestraffning efter allmän brottmâlslag; men på det även i sådan lag något band må finnas pâ den lättsinnighet och förförelse, som på detta sätt kränker allmän sedlighet, har Beredningen föreslagit en ny § (9), vari stadgas böter för den mansperson, som rått kvinna med barn, men undandragit sig barnets underhåll och därigenom satt kvinnan i nödvändighet att med anklagelse mot honom offentliggöra sin egen vanära.

Lagkommi-tténs syn på sedlighetsbrottens förhållande till kyrkliga uppfattningar kommer tydligt till uttryck i motiveringen till bestämmelserna om incest. Kommittén anförde:

Otukt emellan personer, för vilka skyldskap eller svâgerlag, utgör ett ovillkorligt hinder mot äktenskap med varannan (blodskam), är väl, såsom en borgerlig ordning och goda seder synnerligen kränkande gärning, i hög grad straffbar, men kan dock ej, i avseende på bevekelsegrundema eller brottets farlighet, ställas i bredd med vissa uppsåtliga gärningar, som äro riktade mot statens existens eller säkerhet och medborgares liv eller välfärd. Äldre lagstiftningar, som utgått från den åsikt, att lägersmål inom de närmare leder, vari äktenskap efter Mosaiska lagen är förbjudet, borde anses såsom brott emot Guds egen lag - - -, hava, på denna grund, i allmänhet belagt sådana brott med livsstraff. Då nu straffbarheten av dessa gärningar ej må av borgerliga lagstiftningen dömas endast efter graden av deras osedlighet, utan efter den skadliga inflytelse de, i jämförelse med andra brott, äga på samhällets väl, har ock Kommittén funnit nedsättning av de i lagen stadgade straff å ifrågavarande brott böra äga rum.

Även om SL innebar en liberalisering i förhållande till äldre rätt karaktäriserades dock lagen av långtgående ambitioner att styra människors sexuella beteende. Bestämmelserna speglar även en gången tids samhällsförhållanden ifråga om synen på äktenskap, könsroller och sexua- Tidigare gällde en gräns vid 12 år. Var litet. kvinnan äldre kunde av bestämmelserna kunde endast avse manliga gärningsmän Många dock dömas för och kvinnliga offer. Detta gällde om otukt mellan befattningshavare lönskaläge.

SOU 1976: 9 Sedlighetsbrotten i historiskt perspektiv 31

och intagen vid anstalt, otukt med underårig, otukt med avvita person,

lönskaläge och bedrägeri till könsumgänge genom äktenskapslöfte, som

inte infriades. Vidare kunde våldtäkt och liknande brott endast begås av män. Bestämmelserna härom präglades även av uppfattningen om

mannens obetingade rätt till könsumgänge med sin hustru. De var

nämligen inte tillämpliga på övergrepp inom Åsikten att äktenskapet. mannen hade rätt till sin hustru och att hennes vilja inte respekterades

kom än tydligare till uttryck i enleveringsbestämmelserna. Sålunda

straffades t.o.m. den som med kvinnans förde bort henne från vilja sin man i uppsåt att förmå henne till otukt. Åtal kunde dock endast

ske av den äkta mannen. Det förtjänar nämnas att denna bestämmelse

liksom bestämmelsen om bedrägeri till könsumgänge upphävdes först i

samband med BrB:s ikraftträdande.

Sammantaget ger bestämmelserna, med den starkt negativt värde-

laddade otukt för beteckningen all utomäktenskaplig sexuell aktivitet, en bild av en negativ till sexualdriften inställning och dess yttringar med kvinnan som osjälvständigt för »mannens sexualdrift. I 1734 objekt års lag hade denna i våldtäktsbes-tämmelsen t.o.m. betecknats som

ond lusta” och samma återfinns för uttryck övrigt i lagkommitténs motiv.

2.4 i

Ändringar SL

2.4.1 A vkriminalisering

Efter hand uppträdde en reaktion mot att till men för strafflagens allmänna auktoritet. . .tilldela den omöjl-iga uppgifter på det moraliska

planet.“ I linje med denna uppfattning skedde en successiv avkrimina-

av sådana lisering handlingar som företogs mellan vuxna människor av fri vilja eller på annat sätt utmärktes av att offer för kriminaliteten

saknades. Sålunda upphävdes bestämmelsen om lönskaläge 19185 Vidare avkriminaliserades horsbrotten och vissa incestbrott 1937.” Det gällde incest som förövades av ett syskon med ett annat syskons barn och

könsumgänge mellan personer som var enderas besvågrade genom äktenskap med den andres syskon eller syskons eller med avkomling någon från vilkens syskon den andre härstammar. Vidare infördes en speciell bestämmelse, enligt vilken straffbarheten bortföll för den som

förmåtts till handlingen genom missbruk av beroende grovt ställning och för den som ej fyllt 18 år vid könsumgänget. Denna regel gällde ° SOU 1935: 68 s. 37. ° dock ej för otukt mellan Homosexuell otukt Lagen 1918 (nr 459) syskon. mellan vuxna om ändring i vissa delar människor och tidelag avkriminaliserades genom lag 1944.” Slutligen av 14 och 18 kap. SL. 7 kan nämnas att otukt mellan av vilka Lagen 1937 (nr 242) personer den ena varit gift med om ändring i vissa delar den andres släkting i rak-t upp- eller nedstigande led avkriminaliserades av SL.

1947.” ° Lagen 1944 (nr 167) De problem kring sambandet mellan moral om ändring i 18 och och strafflagstiftning som 25 kap. SL. vissa av de nämnda lagstiftningsåtgärderna involverade ° kan belysas med Lagen 1947 (nr 189) ett uttalande av departementschefen i propositionen” om upphävande om ändrad lydelse av av horsbrotten. 18 kap. 2 § SL. 1” Prop. 1937: 187 s. 72.

SOU 1976: 9

32 Sedlighetsbrotten i historiskt perspektiv

min mening är det väl ett samhälleligt intresse av största betydelse ”Enligt att troheten inom äktenskapet hálles i helgd. Emellertid torde detta intresse icke tillgodoses genom bibehållandet av straffbestämmelser, vilka enligt vad erfarenheten och då ger vid handen endast i enstaka fall bringas i tillämpning av enskild part, som drives av hämndlystnad eller så gott som undantagslöst av önskan att bereda sig obehöriga fördelar av ekonomisk natur eller med avseende å vårdnaden av barnen. Tvärtom synes en straffbestämmelse, som

i sin praktiska tillämpning gestaltar sig på nu angivet sätt, snarare ägnad att motverka än att befordra det syfte som man genom kriminaliseringen vill ock, såsom varje annan straffbestämmelse vilken uppnå liksom den naturligen endast tillämpas i enstaka fall och som drabbar ojämnt och kanske också kan leda till skada för strafflagens allmänna auktoritet. Det finnes orättvist, även andra, och icke så få, handlingar, vilka framstå icke blott såsom omoraliska utan även såsom samhällsskadliga, men beträffande vilka samhället likväl funnit antingen därför att straffet visat sig böra avstå från att straffa, sig odugligt såsom medel att bekämpa handlingen i fråga eller därför att straffet visat sig vara förbundet med kriminalpolitiska eller andra olägenheter av betydande grad. På nu anförda skäl finner jag mig böra förorda att, . . .straffet för äktenskapsbrott avskaffas.

Vid var och en av de nämnda reformerna gjorde sig speciella synpunkter Vid av bestämmelserna om incestbrott gällande. reformeringen avkriminalisering innefattade väsentliga mildringar 1937, som förutom av straffskalorna för de kvarvarande incestbrotten, grundades ändringarvid en undersökning som utförts av na delvis på vad som framkommit överläkaren Torsten Sondén.” I propositionen” sammanfattades resul-

taten på följande sätt:

rörande blodskamsbrotten i Av den utredning som de sakkunniga förebragt Sverige framgår, att blodskamsförbrytelse enligt l §, dvs. otukt mellan personer i rätt upp- och nedstigande släktskap (i praktiken nästan alltid mellan fader och dotter) kan vara av högst olikartad beskaffenhet. I det övervägande antalet fall har brottet karaktären av ett sexuellt övergrepp mot en minderårig, psykisk defekt eller eljest skyddslös kvinna, och den brottsliga förbindelsen har kommit till stånd därigenom att fadern genom våld, hot eller ekonomiskt tvång eller genom bruk av sin maktställning som husfader förmått henne till otukt och sedan, ofta under utnyttjande av det över henne vilande straffhotet, tvingat henne att fortsätta förbindelsen. Denna har därför i regel för dottern inneburit ett långvarigt och svårt lidande. Ibland har brottet, ehuru det riktar sig mot en kvinna i nu angivna skyddslösa läge, dock allenast karaktären av en tillfällig förlöpning. I andra mera sparsamt förekommande fall åter är det fråga om en fullt frivillig förbindelse mellan en far och hans vuxna fullmyndiga dotter. 1* SOU 1935: 68 s. 45 ff. 1” vid handen att förhållandena vid otukt Prop. 1937: 187 s. 76. Undersökningen gav vidare “ Se motion 193311: 1, vad som förekom vid mellan och styvdotter nära motsvarade styvfader lLU 1933: 15, SOU otukt mellan fader och dotter dock att frivilligt ingångna förbindelser 1935: 68,prop. 1937: 187, lLU 1937:45, SOU var något vanligare. 1941:3, SOU 1941:32, av homosexuella föregicks av ett Avkriminaliseringen handlingar motion 194311: 130, utredande” och en debatt med ofta starkt känslomässigt lLU 1943: 32, Rskr långvarigt 1943:205, prop. 1944: att homosexuella vanor och homosexuell färgade inslag. Föreställningen 13, lLU 1944:12, en stor roll. prostitution skulle sprida sig bland befolkningen spelade Rskr 1944: 102.

SOU 1976: 9 Sedlighetsbrotten i historiskt perspektiv 33

Uppfattningen att homosexuella erfarenheter i puberteten kunde leda till manifest homosexualitet var vedertagen och ledde till den särlagstiftning som alltjämt gäller ifråga om homosexuella handlingar. Medicinalstyrelsen ansåg sålunda att ”hänsynen till vårt lands bestånd krävde att den nonnalskapta ungdomen inte förleddes till homosexualitet. Det fanns också olika uppfattningar om formen för ingripanden mot dem som företagit otillåtna homosexuella handli-ngar med ungdomar. Åtskilliga medicinska instanser förordade omhändertagande på sinnessjukhus på obestämd tid. Mest extremt uttalade sig medicinalstyrelsen 1935” då man hävdade att ett rättsligt förfarande alltid borde leda till sinnesundersökning som i samtliga fall skulle leda till att den åtalade förklarades fri från ansvar på grund av psykisk abnormitet och med hänsyn till recidivrisken vara i behov av vård på sinnessjukhus. Den enda rationella åtgärden var därför enligt styrelsen ett omedelbart omhändertagande på sinnessjukhus utan föregående åtal. Den reform som sedermera genomfördes medförde emellertid inte att homosexuella lagöverträdare kom att särbehandlas med avseende å påföljden. En viss anknytning till de redovisade ändringarna av SL hade upphävandet av den s.k. preventivlagen. Denna hade införts 1910.” Stadgandet riktade sig mot vissa förfaranden med föremål avsedda för otuktigt bruk eller till att förebygga följder av könsumgänge”. Dit räknades såväl preventivmedel som medel för avbrytande av havandeskap. Praktiskt taget all upplysning om och utbjudande till försäljning av preventivmedel var straffbar. Lagrådet hade vid sin granskning av förslaget ansett att en från varje otuktigt syfte fri framställning rörande lämpligheten av att preventivmedel under vissa omständigheter användes, icke böra på grund av vådan för den allmänna sedligheten drabbas av förbud? Departementschefen ansåg emellertid att även en sådan framställning huru fri från omoraliska motiv den än må vara, kan vara i hög grad ägnad att förvilla de sedliga begreppen på det sexuella området. Preventivmedlens användning betecknades i propositionen som ett smygande gift, som kan moraliskt och fysiskt fördärva en hel nation?” Med det fysiska fördärvet avsågs folkökningens minskande eller avstannande. Stadgandet blev föremål för kraftig kritik. Det upphävdes efter utredning av tillkallade sakkunniga (SOU 1934: 50) och av befolkningskommissionen (SOU 1936: 51) samt ersattes med en förordning (1938: 567) om handel med preventivmedel och en förordning (1938: 569) med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel. “ SOU 1935: 68 s. 2.4.2 78 ff. Utvidgning av kriminaliseringen 15 Lagen 1910 (nr 51) Jämsides med skedde om ändrad lydelse av avkriminaliseringen en viss utvidgning av det 18 kap. 13§ SL. straffbara området. Medan avkriminaliseringen i huvudsak avsåg hand- i” Prop. 1910: 223 s. 24. lingar som företogs mellan vuxna människor av fri vilja gällde utvidg- A.st. 1* Prop. 1910:223 s. 4. ningarna för det mesta handlingar som bedömdes som övergrepp. Ett Stjemberg, Nils: undantag utgör den ovan berörda s.k. preventivlagen. Kommentar till straff- På förslag av den s.k. reg]ementeringskommittén, vars uppgift i första lagen kap. 17-18, 2 uppl. Uppsala 1930 hand var att föreslå åtgärder för att motverka spridningen av könssjuks. 141. 3 - Sexuella övergrepp

34 Sedlighetsbrotten i historiskt perspektiv SOU 1976: 9

domar, ändrades koppleribestämmelserna 1918.” Det straffbara området utvidgades för att det skulle bli praktiskt möjligt att ingripa mot s.k. sutenörer och mot de former som den mer organiserade prostitutionen hade antagit. Kommittén ansåg att främjande av otukt mellan andra lätt antog en vanemässig karaktär och ledde till att många personer fördes in på avvägar”. Det var viktigt att ”bereda den enskilde ett nödigt värn mot förledande till otukt med annan ävensom att mot exploatering skydda dem, som bliva föremål för en dylik verksamhet”. Det fanns inget för den allmänna sedlighetskänslan mera upprörande än den hantering, som i ockrande på andras sedeslöshet söker en förvärvskälla”.“ Vid olika tillfällen riktades kritik mot IS-årsgränsen för sexuellt umgänge. En höjning av åldersgränsen ifrågasattes.” En sådan reform avvisades emellertid med motiveringen att man därmed riskerade gripa om fall, där man ej kunde upprätthålla den presumtion om förförelse som till väsentlig del utgjorde grunden för straffet. En utvidgning av kriminaliseringen ansågs dock nödvändig med hänsyn till ändrade sociala förhållanden. Det påpekades att kvinnorna lämnade föräldrahemmet tidigare än förr för att på egen hand skaffa sig försörjning. Det skedde ofta närmast efter 15-årsåldern då de kunde vara kroppsligt utvecklade utan att ha vunnit motsvarande psykiska mognad eller självständighet. Det fanns därför risk för att de blev sexuellt utnyttjade, vilket kunde få djupt olyckliga verkningar bl.a. i form av graviditeter. Det straffbara området utvidgades 1937 på så sätt att kvinnor, men ej män, i åldersgruppen mellan 15 och 18 år gavs ett relativt straffskydd. Straffansvaret drabbade den som förmådde kvinna till otukt genom grovt missbruk av överordnad ställning. Samtidigt avvisades tanken att alternativt stadga ansvar för den som förmådde kvinna till otukt genom grovt missbruk av en på ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet”. En sådan bestämmelse ansågs alltför vag och obestämd till sin innebörd. Annan kritik mot bestämmelserna om sedlighetsbrott gällde att pojkar inte erhöll tillräckligt straffskydd. Vid heterosexuella förbindelser gällde 15-årsgränsen endast underår-iga kvinnor. På förslag av de sakkunniga för utredning av partiella reformer på strafflagstiftningens område” utsträcktes straffskyddet genom nyssnämnda lagändring 1937 till att avse även pojkar. Till motivering anförde de sakkunniga att ”det ej alltför sällan förekommer att sådana (underåriga pojkar) av äldre kvinnor lockas till otukt samt att även beträffande gossar äro nackdelarna av alltför tidiga sexuella upplevelser så avsevärda, att ett bestämt behov ”° Lagen 1918 (nr 459) av straffskydd för dem i angivna hänseende måste anses föreligga. om ändring i vissa delar av 14 och 18 kap. SL. En viss anknytning till nu berörda fråga hade kritiken mot utform- *l Bihang till riksdagens mot homosexuella Här visserningen av stadgandet handlingar. gällde protokoll 1918. 2 saml. 2 avd. 4 bandet ligen ett straffskydd när handlingar riktades mot unga pojkar men s. 215 ff straffskalan ansågs inte tillräckligt sträng. Den var gemensam för alla 2 SOU 1935: 68, Prop. och således inte som vid heterosexuella relationer av- 1937: 187 s. 82 f. slags handlingar ” karaktär av övergrepp. Vid avkriminaliseringen Lagen 1937 (nr 242) passad efter handlingens om ändring i vissa delar av homosexualitet mellan vuxna människor infördes en kriminalisering av SL. “ SOU 1935:68. av homosexuella handlingar i speciella situationer. En av dessa var

SOU 1976: 9 Sedlighetsbrotten i historiskt perspektiv 35

handlingar riktade mot barn under 15 år, vilken erhöll en strängare straffskala än andra fall.

2.5 Brottsbalken

2.5.1 Inledning Brottsbalken innehåller bestämmelser ”Om sedlighetsbrott i 6 kap. grundade på straffrättskommitténs förslag (SOU 1953: 14). Bestämmelserna om våldtäkt och våldförande (1 §) samt frihetskränkande otukt (2 §) riktar sig mot den som tilltvingar sig sexuellt umgänge genom olika former av våld, hot eller missbruk av beroende ställning eller den som har sexuellt umgänge med annan under otillbörligt utnyttjande av att denne befinner sig i hjälplöst tillstånd eller är sinnessjuk eller sinnesslö. Bestämmelserna om otukt med barn (3 §) och otukt med ungdom (4 §) stadgar straff för sexuellt umgänge med underåriga. För otukt med barn straffas den som har sexuellt umgänge med barn som ej fyllt 15 år. Stadgandet riktar sig mot både heterosexuella och homosexuella handlingar. I bestämmelsen om otukt med ungdom skiljes mellan dessa bägge typer av handlingar. Ungdom mellan 15 och 18 år har ett straffskydd mot heterosexuellt umgänge i vissa fall där den underårige intar en beroende ställning i förhållande till gärningsmannen. För homosexuellt umgänge stadgas straff om det äger rum med den som ej fyllt 18 år förutsatt dock att gärningsmannen själv uppnått denna ålder. Ungdom mellan 18 och 20 år ges vidare ett straffskydd mot homosexuellt umgänge i beroendeförhållanden som är utformat på samma sätt som motsvarande skydd vid heterosexuella relationer. Incest är straffbelagt genom bestämmelserna om otukt med avkomling och otukt med helsyskon (5 §). Blottande och annat sedlighetssårande handlande riktat mot annan person är straffbelagt som otuktigt beteende (6 §). Brotten koppleri och främjande av otukt (7 §) samt förförelse av ungdom (8 §) har till syfte att motverka prostitution. För koppleri straffas den som vanemässigt eller i vinningssyfte främjar eller utnyttjar annans otuktiga levnadssätt samt den som förleder person under 20 år till sådant levnadssätt. Främjande av otukt riktar sig mot personer som främjar en tillfällig könsförbindelse för att bereda sig särskild vinning. För förförelse av ungdom slutligen straffas den som skaffar eller söker skaffa sig tillfällig könsförbindelse med någon som är under 18 år, eller, om det är fråga om en homosexuell förbindelse, 20 år. Brottsbalken innebar för sedlighetsbrottens del förändringar på åtskilliga punkter. Ändringarna låg i allt väsentligt i linje med den utveckling som ägt rum under SL:s tid. I BrB betraktas sedlighetsbrotten såsom brott mot person, alltså förövade av en person, brottslingen, mot en annan person, offret. Huvudsyftet med beivrandet av sedlighetsbrott är enligt straffrättskommittén att ”bereda straffrättsligt skydd för barn och ungdom mot

36 Sedlighetsbrotten i historiskt SOU 1976: 9

perspektiv

sexuella kränkningar samt att -i övrigt värna individens integritet i sexuellt hänseende. I enlighet med denna uppfattning överfördes våldtäkt och liknande övergrepp från frihets- och fridsbrotten till sedlighetsbrotten. Brottet sårande av tukt och sedlighet hänfördes till brotten mot allmän ordning. Endast om sedlighetssårande handling är riktad mot annan person är den att bedöma som otuktigt beteende. Helt konsekvent har grundtankarna inte genomförts. Ifråga om koppleribrott framhöll straffrättskommittén att främjande av sexuellt umgänge mellan andra egentligen inte innefattade något brott mot person utan närmast utgjorde ett brott mot allmän ordning och anständighet medan andra koppleribrott såsom sutenörskap närmast var att uppfatta som brott mot person. Med hänsyn till att de inbördes något olika gärningstyperna ansågs kunna sammanföras i en gemensam straffbestämmelse om koppleri och då denna bestämmelse till väsentlig del avsågs bereda skydd för enskild person mot demoralisering och förförelse upptogs bestämmelsen bland sedlighetsbrotten. Incestbrottet, som i BrB är utformat med -tanke på fall av frivilliga förbindelser som annars skulle varit straffria, passar inte heller så väl in i systematiken. Straffrättskommittén hade därför föreslagit att detta brott skulle placeras i kapitlet om brott mot familj. Under departementsbehandlingen överfördes emellertid brottet utan närmare motivering till sedlighetsbrotten. Även vid vissa andra brott kan det vara missvisande att karaktärisera den brottsliga handlingen som övergrepp. Allt heterosexuellt umgänge med barn under 15 år och allt homosexuellt umgänge med barn under 18 år är straffbart, således även när den underårige deltagit fullt frivilligt i umgänget. Övergreppet kan därför i det enskilda fallet framstå som en fiktion. Uttrycket otukt användes inte i brottsbeskrivningarna i BrB. Straffrättskommittén framhöll att otukt hade en mycket obestämd betydelse i allmänt språkbruk samt att uttrycket på grund av den negativa värdering som låg i det inte passade i en objektiv brottsbeskrivning. Värderingen borde enligt kommittén i stället komma till uttryck i brottsbeteckningarna. Som termer för det sexuella umgänget används istället orden samlag och könsligt umgänge och i lagförarbetena har innebörden av dessa uttryck blivit utförligt belyst. Helt konsekvent h-ar emellertid de angivna grundtankarna inte genomförts. För att ansvar för koppleri skall inträda krävs att annan persons otukt-iga levnadssätt främjas eller utnyttjas. I detta sammanhang bör även nämnas att det negativt *laddade uttrycket sedlighetssårande beröring” används i brottsbeskrivningen för brottet otuktigt beteende. I SL gjordes i åtskilliga lagrum skillnad mellan könen på så sätt att straffbara handlingar endast kunde begås av män mot kvinnor. Dessa skillnader har praktiskt taget eliminerats i BrB. De särskilda enleveringsbestämmelserna har upphävts. Vissa enleveringsförfaranden är naturligtvis fortfarande straffbara, dock endast i den mån de faller under de mer allmänt hållna bestämmelserna om människorov, olaga frihetsberövande, försättande i nödläge eller olaga tvång (4 kap. 1-4 §§). Den särskilda bestämmelsen om bedrägeri till könsumgänge genom falskt

SOU 1976: 9 Sedlighetsbrotten i historiskt perspektiv 37

äktenskapslöfte har helt upphävts. I kapitlet om sedlighetsbrott görs endast i 1 § skillnad mellan könen. Våldtäkt kan endast begås av man mot kvinna. Om en kvinna skulle begå ett motsvarande brott mot en man skall hennes förfarande i stället bedömas som frihetskränkande otukt, som har en lindrigare straffskala än våldtäkt. BrB gör inte skillnad på övergrepp i och utom äktenskapet. Detta var en viktig principiell nyhet. Förslaget ansågs utgöra en konsekvens av principen att det tillkommer varje människa att själv avgöra om hon skall acceptera sexuellt umgänge. Det gav emellertid upphov till en livlig debatt under lagstiftningsarbetet och riksdagens kamrar fattade t.0.m. olika beslut beträffande motiveringen till reformen.” BrB innebar även vissa förändringar beträffande behandlingen av gämingar av homosexuell natur. I SL hade heterosexuella och homosexuella handlingar behandl-ats i skilda straffstadganden. Straffrättskommittén ansåg emellertid inte att det med hänsyn till syftet med beivrandet av sedlighetsbrotten eller ur kriminologisk synpunkt fanns anledning att skilja mellan heterosexuella och homosexuella handlingar vid den lagtekniska utformningen av de skilda brottstypema. Bestämmelserna har därför i regel utformats så att de omfattar båda typerna av handlingar. Det har dock gjorts vissa avsteg från denna princip. Såsom våldtäkt bestraffas endast fall då en man tvingar en kvinna till samlag. Inte heller incestbestämmelsen omfattar annat än heterosexuella handlingar. Det viktigaste undantaget rör emellertid handlingar som riktar sig mot ungdom. Här bibehölls de tidigare gällande skilda åldersgränserna för heterosexuella och homosexuella handlingar. Särbehandlingen grundas på uppfattningen att homosexuella handlingar ofta innebär större risker för skador av psykisk och social natur än vad som är fallet vid heterosexuella handlingar mot ungdom i samma ålder. Sammanfattningsvis kan sägas att BrB för de homosexuella handlingarnas vidkommande inte inneburit någon större förändring ifråga om vilka handlingar som är straffbara. Den lagtekniska sammankoppl-ingen med heterosexuella handlingar har haft till följd att mer varierade straffskalor står till buds vid straffmätningen.

2.5.2 Avkriminalisering i BrB Den sucoessiva avkriminalisering som ägde rum under SL:s tid av handlingar som företages av fri vilja mellan människor har i viss mån fullföljts genom BrB. Tidigare har nämnts att enleveringsbestämmelserna och stadgandet om bedragande av kvinna till otukt genom avgivande av falskt äktenskapslöfte upphävdes. Enlevering var ju straffbart även i vissa fall då bortförandet av kvinnan skedde med hennes vilja. Vidare kan nämnas att SL uppställde ett kategoriskt förbud mot otukt med sinnessjuk eller sinnesslö kvinna. Motsvarande förbud gällde även i homosexuella relationer. I BrB krävs för straffansvar att könsumgänget ägt rum under otillbörligt utnyttjande av att den andre är sinnessjuk eller sinnesslö. Även incestbrotten avkriminaliserades i en del fall. Straffrättskom- ”5 lLU 1962: 42 s. 44, 46 och 196 ff. samt mittén hade föreslagit att kretsen av anförvanter mellan vilka samlag 1962:43, Rskr 1962: 390.

38 Sedlighetsbrotten i historiskt perspektiv SOU 1976: 9

skulle vara straffbart skulle vara densamma som i SL. Kommittén fann incest straffbar främst för ”intresset av att kunna ingripa mot förhållanden som förhindra ett sunt familjeliv eller som eljest enligt allmän uppfattning äro grovt stötande”. Kommittén betonade emellertid även att incest som i stor utsträckning ingås mellan intellektuellt och moraliskt undermåliga personer, torde medföra särskild risk för att ogynnsamma arvsanlag överföres på avkomlingarna. Departementschefen fann det inte erforderligt att kriminalisera sexuella förbindelser mellan personer av vilka den ena är gift med den andres släkting i rakt uppeller nedstigande led och på lagrådets initiativ upphävdes även straffbarheten för den som hade samlag med person i rakt uppstigande led. I BrB begränsades sålunda kriminaliseringen till den som hade samlag med eget barn eller dess avkomling och till den som hade samlag med sitt syskon. Straffbarheten gäller inte den som förmåtts till handlingen medelst olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt. Incestbestämmelsen har ändrats efter BrB:s ikraftträdande. Efter prövning av de arvsbiologiska riskerna genomfördes på förslag av familjelagssakkunniga möjlighet för hvalvsyskon att ingå äktenskap efter dispens. I samband därmed upphävdes kriminaliseringen av samlag mellan halvsyskon.” En viss avkriminalisering ägde rum genom sänkning av åldersgränsen från 21 till 20 år vid brotten otukt med ungdom, koppleri och förförelse av ungdom. Denna lagändring var emellertid en följd av att myndighetsåldern sänktes till 20 år och grundade sig inte på några speciella överväganden om sedlighetsbrotten. I linje med avkriminaliseringarna låg införandet av den särskilda åtalsregeln, enligt vilken åklagaren vid otukt med barn eller otukt med ungdom eller försök till sådant brott endast får väcka åtal om det är påkallat ur allmän synpunkt i de fall då det är ringa skillnad i ålder och utveckling mellan gärningsmannen och den mot vilken gärningen förövats. Till motivering av regeln anförde straffrättskommittén att dessa fall ofta utgjorde pubertetsföreteelser där initiativet inte sällan utgick från den yngre samt att straffrättsligt ingripande i dessa fall ofta var opåkallat och ibland skadligt. Av intresse i detta sammanhang är också brottstypen sårande av tukt och sedlighet som upptogs i kapitlet om brott mot allmän ordning. Bestämmelsen riktade sig mot dels den som sårade tukt och sedlighet genom framställning i skrift eller bild eller genom att saluhålla, förevisa eller annorledes sprida skrift eller bild, dels den som på allmän plats eller eljest offentligen i ord eller handling sårade tukt och sedlighet. Efter utredning (SOU 1969: 38) upphävdes denna brottstyp och ersattes med en straffbestämmelse om otillåtet förfarande med pornografisk bild? Brottet riktar sig mot den som förevisar pornografisk bild på eller vid allmän plats på sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt eller den som tillställer annan pornografisk bild utan beställning. Till grund för lagändringen låg uppfattningen att den enskilde själv i ° Lagen 1973 (nr 648) vidast möjliga omfattning borde få bestämma vilka framställningar han om ändring i BrB. 7 skulle före- Lagen 1969 (nr 162) ta del av. En följd av lagändringen blev att pornografiska om ändring i BrB. och varietéer inte längre bestraffades. ” ställningar på sexklubbar Lagen 1970 (nr 225) om ändring i BrB. På förslag av den s.k. brottskommlssionen (Ds Ju 1973: 5) har seder-

Sedlighetsbrotten i historiskt perspektiv 39

mera införts krav på tillstånd av polismyndighet för anordnande av pornografisk föreställning. Syftet var att myndigheterna skulle ges bättre möjlighet att kontrollera den pornografiska verksamheten. Hänsyn skulle kunna tas till sökandens person, tillställningens art, lokalens lämplighet ur hälso- och brandsynpunkt m.m. Vidare infördes förbud mot förråande sexuella eller sadistiska beteenden samt förbud för person under 18 år att medverka i pornografisk föreställning. Kommissionen betonade dock att det inte fanns något belägg för att föreställningarna på svenska sexklubbar i form av samlagsshower, lesbiska shower m.m. innehöll sådana inslag som kunde betecknas som förråande eller sadistiska.

2.5.3 Utvidgning av kriminaliseringen i BrB Genom BrB skedde även en utvidgning av kriminaliseringen på vissa punkter. Som en sådan utvidgning kan man anse att ansvaret för våldtäkt utsträcktes till att gälla även övergrepp som ägde rum i äktenskapet. I SL krävdes för ansvar för brott mot underåriga att gärningsmannen begått brottet uppsåtligen. Detta krav ledde ofta till att bevissvårigheter uppstod. Särskilt svåra blev avgörandena i de fall verklig insikt om åldern ej var styrkt och fråga uppkom om eventuellt uppsåt skulle läggas gärningsmannen till last. Det ansågs att domstolarna för att nå ett materiellt tillfredsställande resultat ibland dömde till ansvar med en något pressad tolkning av uppsåtsbegreppet. För att uppnå en rimligare bedömning av dessa fall infördes på förslag av straffrättskommittén den ur principiell synpunkt viktiga utvidgningen av kriminaliseringen att ansvar skulle inträda även i fall då gärningsmannen inte insåg men hade skälig anledning antaga att den andre inte uppnått tillräcklig ålder. Både lagrådet och departementschefen framhöll att bestämmelsen borde tillämpas restriktivt. På förslag av straffrättskommittén utvidgades möjligheterna att inskrida mot exhibitionister. Blottande inför en enda person är sålunda straffbart om det sker på sätt som är ägnat att väcka anstöt. Enligt SL hade det krävts att det uppstod allmän förargelse eller fara för andras förförelse. Som skäl för utvidgningen angavs att exhibitionister ibland visat sig i andra situationer kunna begå andra och svårare sexualbrott som våldtäkt eller förgripelser mot barn och att möjlighet borde finnas att ”underkasta dem den kriminalpolitiska behandling vartill förhållandena kunna föranleda. En annan betydelsefull utvidgning av kriminaliseringen var införandet av bestämmelsen förförelse av ungdom, som helt saknade motsvarighet i SL. Stadgandet är avsett att utgöra ett skydd mot att ungdom dras in i heterosexuell eller homosexuell prostitution. Det riktar sig mot kunder till unga prostituerade och ansvar inträder för den som genom att utlova eller att giva ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfällig könsförbindelse med någon som är under 18 år eller, om han är av samma kön, under 20 år. I detta sammanhang bör även nämnas att vissa andra ändringar

40 Sedlighetsbrotten i historiskt perspektiv SOU 19762 9

mera hade karaktär av justering av det straffbara området än verklig utvidgning av straffansvaret. Detta gäller om ansvaret för missbruk av beroende ställning och koppleri.

2.5.4 Ändring av straffskalor

BrB innebar även ändringar av straffsatserna för de olika brotten. Förändringarna innebar i flertalet fall mildringar. Beträffande våldtäkt ändrades både förutsättningarna för ansvarets inträde och straffsatserna. Betydelsen av förändringarna är svårbedömbar. BrB innebar dock en mildring såtillvida som det även i fall när kraftigt våld utövas ges möjlighet att döma till korta fängelsestraff när detta är motiverat av hänsyn till bl.a. kvinnans förhållande till mannen. Vid otukt med barn slopades det särskilda brottet otukt med kvinna som ej fyllt 12 år, vilket hade en mycket sträng straffskala i SL. Vidare upphävdes, liksom vid åtskilliga andra brott, straffskärpningama vid s.k. objektiva överskott. I stället delades brottet upp på två svårhetsgrader där ansvar för grovt brott inträder i bl.a. de fall gärningsmannen förgripit sig särskilt hänsynslöst mot barnet. Samtidigt sänktes straffminimum för normalfallen till fängelse en månad. Vid brott mot 15-årsgränsen var straffminimum i SL fängelse sex månader. För incestbrotten innebar BrB i de fall kriminaliseringen kvarstod kraftiga mildringar av straffskalorna. Dessa är dock avpassade efter s.k. okvalificerad incest, dvs. frivilligt könsumgänge mellan vuxna släktingar. Har tvång förekommit eller är andra parten underårig skall även straffskaloma för andra brott beaktas. För koppleribrottets del innebar BrB att möjlighet tillskapades att döma för grovt brott med en strängare straffskala än tidigare i de fall gärningsmannen främjat otuktigt levnadssätt i större omfattning eller hänsynslöst utnyttjat annan. Slutligen kan erinras -om att den ovan nämnda lagtekniska sammankopplingen av heterosexuella och homosexuella handlingar på gemensamma straffstadganden för de homosexuella gärningarnas vidkommande innebar möjlighet att vid dessa typer av övergrepp döma till strängare straff.

SOU 1976: 9

-

3 utomlands

Lagstiftningen

en översikt

Inledning

Redogörelser för utländsk Straffrätt blir lätt missvisande. En riktig förståelse av ett samhälles inställning till en företeelse som bestraffas kräver kännedom om även andra förhållanden än straffbestämmelsen och dess tolkning. Man bör veta något om allmänhetens benägenhet att anmäla lagöverträdelser till polisen, polisens sätt att sköta utredningar, åklagarens möjlighet till och benägenhet att underlåta åtal, domstolens val av påföljd samt verkställighetsorganens handhavande av påföljden. Härtill kommer att varje lands strafflagstiftning är en produkt av landets historia och sociala och ekonomiska förhållanden. Vad särskilt angår sexualbrotten har religiösa och etiska föreställningar spelat stor roll för utformningen av kriminaliseringen. Kunskap om sådana faktorer är en nödvändig förutsättning för förståelsen av de olika ländernas strafflagar. Framställningen är översiktlig. Den syftar endast till att ge en summarisk bild av hur kriminaliseringen utformats för vissa gärningar utomlands. Härvid bör observeras att skillnader kan föreligga mellan olika länder även om ordalydelsen i straffbestämmelserna till synes är likvärdiga. De ofta starkt värdeladdade som användes uttryck i lagarna tolkas på olika sätt. I utländska lagar finns ofta straffbestämmelser som aldrig funnits i Sverige eller upphävts här. Exempel härpå är bestämmelser om frivilligt heterosexuellt umgänge mellan vuxna människor utanför äktenskapet under olika betingelser. En del delstater i USA har t.o.m. straffbelagt vissa former av sexuellt mellan makar. Sådana straffbestämumgänge melser är av intresse för att belysa hur synen på sexualbrott varierar mellan olika länder. Redogörelsen inskränker till straffsig emellertid belagda handlingar som bedömts vara av intresse med hänsyn till sexualbrottsutredningens uppdrag. Rättsordningarna uppvisar skillnader inte bara ifråga om kriminaliseringens omfattning utan också ifråga om den stränghet med vilken olika gärningar bestraffas. Detta kommer till uttryck i bl.a. straffskalorna, som för likvärdiga varierar handlingar kraftigt mellan olika länder. Straffskalorna vid de olika brottstyperna har emellertid lämnats utanför den följande framställningen. Redogörelsen bygger i stor utsträckning på den mycket ingående framställningen i Gerhard Simsons och Friedrich Geerds bok Straftaten gegen die Person und Sittlichkeitsd-elikten in rechtvergleichender

utomlands - en översikt SOU 1976: 9 42 Lagstiftningen

Sicht (München 1969). Lagändringar som genomförts efter bokens har endast beaktats beträffande vissa europeiska länder därutgivning ibland de nordiska. Ändringar i lagstiftningen om sexualbrott kan förväntas bli genomförda i fler länder än Sverige. Inom Europarådet finns en särskild kommitté som ägnar sig åt Crime problems”. Denna har i sin tur tillsatt en Sub-committee on decriminalisation”. Underutskottet skall försöka arbeta fram ett utkast till resolution om avkriminalisering. Arbetet dock även andra områden inom straffrätten än sexualbrotten. gäller

3.2 Våldtäkt och liknande handlingar

Våldtäkt och andra fall när någon förmår annan till könsumgänge mot dennes vilja betraktas i alla rättsordningar som ett grovt brott. Straffansvaret avgränsas dock inte på samma sätt i alla länder. de flesta kan en våldtäktsgärning endast begås Enligt rättsordningar av en man mot en kvinna. I vissa länder är emellertid brottsbeskrivutformad inte utesluter en kvinna ningen på sådant sätt att ordalydelsen som gärningsman och en man som offer (Frankrike, Italien, Norge, Polen, Rumänien och Turkiet). I nästan alla länder förutsättes för våldtäktsansvar att kontrahenterna inte är gifta med varandra. Ett undantag från denna regel utgör Danmark. I de flesta länder krävs för våldtäkt att samlag ägt rum. I vissa länder behövs inte detta utan det räcker att offret tvingats till annat sexuellt Då samlag krävs finns det oftast bestämmelser som umgänge. fångar upp andra fall av könsumgänge. Våld eller hot om våld brukar vara det tvångsmedel som skall ha för att ansvar skall inträda. Våldets beskaffenhet brukar oftast förelegat inte preciseras. I vissa rättsordningar utsägs dock att det måste röra sig om kroppsligt våld (Grekland, Österrike, Portugal och Sovjetunionen). Hot som tvångsmedel regleras däremot i allmänhet mer utförligt för att ansvaret :inte skall bli alltför obestämt. Ett exempel härpå är Danmark där det föreskrivs att tvånget hos kvinnan skall framkalla ”frygt for hendes eller hendes naermestes liv, helbred eller velfzerd. I andra lagar används andra uttryck. Det förtjänar också nämnas att vissa rättsordningar jämställer list och bedrägeri med våld och tvång som medel att förmå annan till könsumgänge (Belgien, Polen och Portugal). I andra länder där dessa gärningar kriminaliseras behandlas de i systematiskt hänseende skilda från våldtäkt. En del länder jämställer uttryckligen könsumgänge med underåriga Brasilien, Gröneller psykiskt sjuka med våldtäkt (Argentina, Belgien, Österrike, Rumänien, Spanien och Turkiet). I vissa land, Italien, Kuba, och inbegriper under våldtäkt rättsordningar går man ett steg längre i beroende Frankäven könsumgänge med personer ställning (Belgien, rike, Italien och Turkiet). Sexuellt av kvinna som befinner sig i vanmakt eller annat utnyttjande tillstånd hänförs i vissa länder till våldtäkt. Andra rättsordhjälplöst

SOU 1976: 9 Lagstiftningen utomlands - en översikt 43

ningar förutsätter i likhet med den svenska att gärningsmannen själv försatt offret i det hjälplösa tillståndet. I de länder där ifrågavarande övergrepp i systematiskt hänseende behandlas skilda från våldtäkt jämställs de ofta med könsumgänge med psykiskt sjuka eller utvecklingsstörda. Straffskalorna ger oftast möjlighet att döma till långvariga frihetsstraff. Därjämte inträder enligt många rättsordningar straffskärpningar när offret tillfogats svår kroppsskada eller avlidit (Argentina, Belgien, Bulgarien, Västtyskland, Japan, Jugoslavien, Holland, Norge, Österrike, Rumänien, Schweiz, Sovjetunionen, Tjeckoslovakien och Turkiet). Andra grunder för strängare straff kan vara att offret blivit smittat av könssjukdom (Norge, Portugal, Rumänien och Turkiet) eller blivit gravid (Rumänien). Försvårande kan det också vara om flera personer varit inblandade (Argentina, Brasilien, Bulgarien, Frankrike, Kuba, Rumänien, Sovjetunionen och Ungern) om gämingen förövats mot barn (Belgien, Bulgarien, Frankrike, Portugal, Rumänien, Sovjetunionen och Tjeckoslovakien) eller om gärningsmannen visat grymhet (Schweiz). Sällsynt är att lagen anger omständigheter som är förmildrande. I Turkiet gäller dock att brottet bedöms mildare om det riktats mot prostituerad.

3.3 Sexuellt med barn umgänge

I straffbestämmelser för könsumgänge med barn avgränsas nästan alltid det straffbara området genom en föreskrift om att barnet skall vara under viss ålder. Ett undantag från denna regel utgör rättsordningen i Sovjetunionen där puberteten bestämmer gränsen för straffansvaret. Detta torde hänga samman med -att stadgandet där skall gälla för folkgrupper med mycket skilda etniska förhållanden. I andra länder påverkar tidpunkten för puberteten valet av åldersgräns. Vissa rättsordningar jämställer som tidigare nämnts könsumgänge med barn under viss ålder med våldtäkt. Vanllgare är dock att de bägge gärningstyperna behandlas åtskilda. Straffskyddet brukar omfatta bägge könen. Utmärkande för bestämmelserna är att barnets egen inställning till könsumgänget inte tillmäts någon betydelse. I vissa rättsordningar finns emellertid en övre åldersgräns för brott mot äldre ungdom. Här kan den unges roll i vissa fall beaktas. En förutsättning för ansvar kan exempelvis vara att den unge förförts till könsumgänget (Danmark, Grönland, Island) eller att könsumgänget ägt rum under utnyttjande av den underåriges moraliska omognad (Östtyskland). När det finns ett beroendeförhållande mellan den vuxne och barnet föreligger en speciell problematik som kommer att belysas nännare nedan. Åtskilliga länder har endast en fast åldersgräns som då brukar variera mellan 12 och 16 år. I Spanien går gränsen vid 12 år, i Västtyskland, Jugoslavien, Östtyskland, Rumänien och Ungern vid 14 år, i Polen, Tjeckoslovakien och Turkiet vid 15 år och i Grekland och Schweiz vid 16 år.

44 Lagstiftningen utomlands - en översikt SOU 1976: 9

När mer än en åldersgräns finns är straffet ofta strängare vid brott mot den yngre åldersgruppen. I Danmark är detta den enda skillnaden vid brott mot de bestämmelser som gäller vid könsumgänge med person under 12 resp. 15 år? I Norge där lagen innehåller åldersgränser vid 14 och 16 år gäller därjämte vid brott mot den yngre kategorin en straffskala om könsumgänget är samlag. En motsvarande strängare konstruktion med förbud mot allt sexuellt umgänge med en yngre och mot endast samlag för en äldre grupp finns i andra åldersgrupp länder (England och Portugal). I Finland gäller en åldersgräns vid 14 år och en vid 16 år. För att brott mot 16-årsgränsen skall föreligga förutsättes att gärningsmannen själv fyllt 16 år. För sexuellt umgänge med en äldre åldersgrupp kan också gälla andra begränsningar i ansvaret. I Västtyskland krävs sålunda i visst fall att den underårige måste vara oförvitlig. I vissa länder går man längre och kräver att den underåriga flickan skall vara orörd (Portugal, Turkiet). Liksom vid våldtäkt gäller i många länder att strängare straff inträder om gärningen får allvarligare följder såsom kroppsskada, dödsfall, graviditet eller könssjukdom. En viktig fråga är vilken insikt gärningsmannen skall ha beträffande den underåriges ålder. De flesta lagar innehåller inga särskilda föreskrifter härom utan saken får avgöras efter allmänna straffrättsliga principer. I Danmark och Schweiz finns emellertid motsvarigheter till den svenska regeln att ansvar inträder inte bara i fall då gärningsmannen känt till att barnet inte var tillräckligt gammalt utan också då han haft skälig anledning antaga att så var fallet. En liknande regel finns också i Holland. I Norge och Italien går man ett steg längre och stadgar att villfarelse beträffande den underåriges ålder inte utesluter straffansvar. Slutligen kan nämnas att i Norge och Finland finns en motsvarighet till den svenska regeln att åtal inte skall äga rum i de fall det är ringa skillnad i ålder och utveckling mellan gärningsmannen och den underårige. Bestämmelserna går emellertid längre. De öppnar möjlighet för domstol att i förekommande fall gå under straffminimum eller underlåta att döma till påföljd.

3.4 Sexuellt med i beroende ställning

umgänge person

Sexuellt umgänge med person i beroende ställning är i en eller annan form kriminaliserat i alla länder. Ibland utgör beroendeförhållandet en straffskärpande omständighet vid andra sexualbrott. Oftast sker emellertid kriminaliseringen i särskilda bestämmelser. Beroendeförhållandet kan vara av skiftande karaktär och beskrivas mer eller mindre utförligt i straffstadgandena. Ibland kan det anges 1 I Danmark föreligger helt allmänt som i den svenska bestämmelsen om frihetskränkande ett förslag från straffe- missbruk av otukt där det straffbara handlandet betecknas som grovt lovrådet att den övre skall sän- annans beroende ställning. Så är förhållandet i Polen där ansvar åldersgränsen kas från 15 till 14 år. av en kritisk situation. också stadgas för utnyttjande (Betamkning nr När beroendeförhållandet preciseras kan man urskilja olika katego- 747/1975.)

SOU 1976: 9 - en översikt Lagstiftningen utomlands 45

rier av kriminaliserade situationer. En grupp av fall är när personerna står i en familjerättslig relation till varandra. Den beroende kan vara barn, styvbarn, adoptivbarn eller fosterbarn. Oftast förutsätts för ansvar att den beroende är underårig. En annan grupp av fall består av personer som övar över tillsyn andra utan att det föreligger en familjerelation mellan dem. Hit räknas lärare, präster och föreståndare av olika slag. Även i dessa relationer begränsas lcriminaliseringen ofta genom en föreskrift att den beroende måste vara under viss ålder. En tredje grupp av regler skyddar personer som intagits på anstalter av olika slag mot övergrepp från anställda vid anstalten. Ofta preciseras typen av anstalt såsom i den danska straffbestämmelsen där det talas om faengsel, forsorgshjem, børne- eller for ungdomshjem, hospital sindslidende, åndssvageinstitution eller lignende institution”. Denna typ av regler brukar inte innehålla åldersgränser. Slutligen finns en grupp regler där beroendet är av ekonomisk natur eller har sin grund i ett anställningsförhållande. En sådan bestämmelse finns bl.a. i Danmark där den straffas som ved groft misbrug av en kvindes tjenstlige eller økonomiske afhaengighed skaffer sig samleje udenfor aegteskab med hende. Regeln gäller till skydd för kvinnor under 21 år. Ibland är regeln ännu mindre preciserad och inte heller en begränsad genom åldersbestämmelse. När beroendeförhållandet preciseras begränsas straffansvaret på olika sätt i olika lagar. Ibland ett absolut förbud stadgas mot sexuellt umgänge. I andra lagar krävs att beroendeförhållandet faktiskt otillbörligen utnyttjats för att få till stånd det sexuella umgänget.

3.5 Incest

Medan alla länder har förbud för nära släktingar att ingå äktenskap med varandra är den straffrättsliga av incest mindre enhetregleringen lig. Ett stort antal stater saknar straffbestämmelser för sexuellt umgänge i sådana fall då kvalificerande såsom omständigheter tvång, psykisk sjukdom, underårighet eller auktoritetsmissbruk inte föreligger (Frankrike, Belgien, Holland, Portugal, Turkiet, Argentina, Brasilien och vissa andra Detta sydamerikanska stater). har sin grund i straffrättsliga reformsträvanden i samband med franska revolutionen. Incest betraktades principiellt som icke straffvärt. I franska Code penal och andra som påverkats rättsordningar av denna lag upptogs därför ingen bestämmelse om incest. I vissa länder är incest straffbelagd endast under att förutsättning den väcker offentlig förargelse och (Italien, Uruguay Venezuela). I andra stater har incest varit straffritt men kriminaliseringen återinförts (Spanien). I England var bestraffning av incest ända fram till 1908 en angelägenhet endast för den kyrkliga rättsordningen. I vissa länder betraktas incest som sedlighetsbrott. Andra rättsordningar behandlar brottstypen som en gärning riktad mot äktenskapet och familjen. De länder som betraktar incest som principiellt straffbar går olika

- en översikt SOU 1976: 9 46 Lagstiftningen utomlands

I första hand bestraffas könsumgänge med långt vid kriminaliseringen. i rakt eller nedstigande led. Flertalet länder stadgar släktingar uppstraff för båda kontrahentema Chile, Västtyskland, Grek- (Bulgarien, land, Grönland, Island, Italien, Jugoslavien, Kuba, Österrike, Polen, Rumänien, Schweiz, Tjeckoslovakien, Ungern och England). I allmänhet är straffet hårdare för den äldre släktingen. Ofta finns det särskilda regler som medför att straffrihet inträder för den yngre i vissa situationer. Straffansvaret bortfaller exempelvis vid förförelse eller om den viss ålder. I Finland, Danmark och Norge kan liksom unge inte uppnått i Sverige endast den äldre släktingen straffas. De länder som stadgar straff för frivilligt sexuellt umgänge mellan i rakt eller nedstigande led har i allmänhet också en släktingar uppstraffbestämmelse mot incest mellan hel- och halvsyskon. Oftast är straffskalan mildare och i många länder föreskrivs (ex. Norge) eller ges till (ex. Danmark) straffrihet för ungdom under viss ålder. möjlighet I vissa länder för könsumgänge mellan avges straffbestämmelser lägsnare släktingar och mellan personer som är besvågrade med varandra. Dessa bestämmelser lämnas här åsido. Vid okvalificerad incest är oftast endast samlag straffbelagt. Om annat sexuellt umgänge är kriminaliserat kan detta anses som ett lindri-

gare brott (så Danmark).

3.6 Homosexuella handlingar

straff för Det är numera sällsynt att europeiska stvrafflagar stadgar homosexuellt umgänge mellan vuxna människor. Avkriminalifrivilligt seringen av sådana förbindelser skedde först i franska Code penal och de rättsordningar som influerades av denna lag. Därefter har straffbarheten under 1900-talet upphävts i ett stort antal länder. Senast har det skett i Västtyskland och Finland (1970), Österrike (1971) och Norge (1972). Tendensen till avkriminalisering är inte helt enhetlig. I Sovjetunionen avskaffades straffbarheten efter oktoberrevolutionen men återinfördes 1934. Också i Spanien har straffet för okvalificerade homosexuella återinförts. Detta skedde 1970 efter en period av handlingar straffrihet 150 år. I USA har man i flertalet delstater på i det närmaste behållit straffbarheten. Ibland har avkriminaliseringen tillgått så att man begränsat åklagarens att väcka åtal på sådant sätt att åtal i praktiken inte alls möjligheter sällan väckts före den definitiva avkriminaliseeller ytterst (ex. Norge I vissa länder har kriminaliseringen bibehållits i situaringen 1972). tioner där det ansetts vara ett offentligt intresse att inskrida. Det är svårt att bedöma räckvidden av sådana bestämmelser utan närmare kännedom I Tjeckoslovakien är sålunda en homoom hur de praktiskt tillämpas. sexuell straffbar om det genom denna väckes offentlig förhandling och i Ungern inträder ansvar om någon bedriver homosexuell argelse otukt sätt. I Frankrike bestraffas en homopå ett för andra anstötligt sexuell handling om den sårar den allmänna skamkänslan. Att straffbarheten upphävts för frivilliga homosexuella handlingar

SOU 1976: 9 Lagstiftningen utomlands - en översikt 47

mellan vuxna människor har i regel inte betytt att samma bestämmelser kommit att gälla för homo- och heterosexuella Man har handlingar. visserligen syftat till att ge straffrättsliga bestämmelser för likartade situationer såsom fall av våld, hot, utnyttjande av beroende ställning och könsumgänge med barn och ungdom. Det kriminaliserade området och straffskalorna har dock många gånger varit olika. Särskilt betydelsefull har skillnaden varit ifråga om gärningar som riktat sig mot barn och ungdom. Här har, i likhet med vad som gäller i Sverige, många länder haft högre åldersgräns för homosexuella Skillnaden handlingar. har motiverats med att homosexuella mot varit gärningar ungdom ägnade att medföra större skadeverkningar än motsvarande heterosexuella handlingar. Ofta har dock straffbarheten begränsats en genom föreskrift om att gärningsmannen måste vara myndig eller i vart fal-l ha uppnått viss ålder eller genom att möjlighet givits till straffbortfall om parterna varit jämngamla. Kritik har under senare tid riktats mot den olika behandlingen av homosexuella och heterosexuella handlingar, vilket sammanhänger med att den medicinska numera sakkunskapen anser att den sexuella driftens inriktning i en mänfastlägges tidigt niskas liv. Bl.a. med hänsyn till detta förhållande har de skilda åldersgränserna upphävts och hetero- och homosexuellt umgänge med barn och ungdom likställts i straffrättsligt hänseende i Holland (1969) och I Danmark Norge (1972). föreligger ett förslag om en gemensam åldersgräns vid 14 år. I åtskilliga länder har dock sedan avsevärd tid hetero- och homosexuella handlingar med bestraffats ungdom enligt samma bestämmelser utan att homosexualitet särskilt nämnts (ex. Belgien, Italien, Polen, Portugal och Turkiet).

3.7 Sedlighetssârande handlingar

Straffbestämmelser som tar sikte på handlingar som sårar den sexuella anständighetskänslan omfattar ofta olika handlingstyper. Hit räknas handlingar som är direkt riktade mot enskilda personer men också handlingar som företas inför en obestämd allmänhet. I många strafflagar hänförs, liksom i Sverige på SL:s tid, spridande av pornografiska framställningar till denna brottstyp. I flertalet länder uppfattas ifrågavarande gärningar som sedlighetsbrott och gärningsbeskrivningen innehåller då ofta uttryck såsom ”otuktig handling eller liknande. För ansvar krävs att gärningen har sexuell inriktning. I andra länder, främst romanska, uppfattas brottstypen mer som ett brott mot allmänheten och brottsbeskrivningen kan då omfatta även handlingar som inte har direkt sexuell anknytning. Exempel härpå är offentlig urinering. Vissa strafflagar förutsätter för ansvar att gärningen företas offentligt. En del uppställer därutöver den att begränsningen handlingen åstadkommit offentlig I detta krav brukar förargelse. ligga att någon faktiskt blivit förargad och givit uttryck åt detta. De rättsordningar som kräver att handlingen skall företas offentligen har ofta ett särdelikt som tar sikte på handlingar som är riktade mot

- en översikt SOU 1976: 9 48 Lagstiftningen utomlands

annan Gärningen kan också uppfattas som en form av äreperson. kränkning. är en otuktig straffbar om den företas I Norge handling antingen eller inför som inte samtyckt därtill. I Danmark offentligen någon straffas den som ved uterligt forhold kraenker blufaerdigheden eller

giver offentlig forargelse”. av ifrågavarande straff- Som ett specialfall gärningar upptar många i likhet med vad som gäller enligt BrB, handlingar som företas lagar, med eller inför underåriga (ex. Norge). Andra lagar behandlar denna gärningstyp enligt särskilda stadganden. Som en särskild variant av sedlighetssårande handling finns i en del strafflagar en bestämmelse som straffbelägger att någon offentligen inbjuder eller uppmanar annan till könsumgänge.

3.8 Koppleri

räknas i de flesta rättsordningar som ett sexualbrott. Straff- Koppleri riktar mot främjande eller utnyttjande av stadgandena sig företrädesvis verksamhet. Tidigare var det vanligt att det straffbara prostituerads mellan andra och att under detta uttryck föll främjandet avsåg otukt könsumgänge. Utvecklingen har emellertid gått varje utomäktenskapligt mot att inskränka tillämpningsområdet på denna punkt. En vanlig begränsning är att främjandet skall avse otukt som någon driver yrkes- Det finns dock i åtskilliga länder kvar bestämmelser som i mässigt. särskilda fall stadgar ansvar för främjande av otukt utan att denna kan betecknas som prostitution. kan som brottsrekvisit ges en mycket vidsträckt tolkning Främjande och de lagar som uppställer detta krav kompletterar i regel koppleribestämmelsen med andra rekvisit för att begränsa ansvaret. Det förutsätts sålunda att handlandet skett exempelvis i vinningssyfte, av egen- Även dessa rekvisit kan emellertid tolkas extennytta eller vanemässigt. sivt. För att förhindra att enbart uthyrande av rum till prostituerade skulle drabbas av koppleriansvar fick sålunda ett särskilt tillägg göras i tyska strafflagen 1927. Till liknande resultat har andra rättsordningar kommit Man har inskränkt ansvaret i den praktiska rättstillämpningen. till sådana fall då vederbörande erhållit en oproportionerligt stor fördel. I Danmark har man valt att inte generellt straffbelägga främjande som straffbara under utan i stället precisera ett antal främjande åtgärder närmare angivna omständigheter. Hit hör förledande, hållande av bordell, uppträdande som mellanman och uthyrning av rum i hotell eller Endast ifråga om handlingar som riktar sig mot ungdom är gästgiveri. verksamheten beskriven i mer allmänna Även i den främjande ordalag. andra länder förekommer det att vissa främjande åtgärder särskilt anges i lagtexten. I romanska länder begränsades ursprungligen inte straffansvaret genom föreskrift om att de främjande åtgärderna skulle ske i visst syfte eller vanemässigt. I stället inriktades lagstiftningen på att skydda vissa Handlande som innebar främjande av att barn eller personkategorier.

SOU 1976: 9 Lagstiftningen utomlands - en översikt 49

ungdom övade otukt i vid bemärkelse bestraffades. Härigenom blev gränsen till de allmänna bestämmelserna om sexuellt umgänge med barn och ungdom flytande. Emellertid har det funnits en tendens att även i dessa länder utvidga straffansvaret till skydd för andra personer. Sådana utvidgningar har skett i Frankrike 1946 i samband med bordelldriftens avskaffande och i Belgien 1948. Om sålunda i nyssnämnda länder åldersgränser använts för att avgränsa straffansvaret har i andra länder handlingar som riktats mot underåriga kvalificerats genom att de hänförts till en grövre brottstyp. En grupp straffstadganden gör koppleriansvaret beroende av om det föreligger en särskild relation mellan vederbörande personer. Ett beroendeförhållande gör främjandet av otukt straffvärt. Koppleribestämmelsen kan rikta sig mot förälder, äkta make eller lärare eller helt allmänt beskriva relationen som ett beroendeförhållande. Ansvaret brukar inte begränsas till skydd för personer under viss ålder. Inte heller brukar det krävas att gärningen sker i visst syfte. Många länder har koppleribestämmelser som riktar sig mot personer som på ett mer överlagt sätt förmår andra till könsumgänge. Påverkan kan beskrivas i termer som förledande” och förförelse. Också hot och våldsanvändning kan i vissa fall grunda koppleriansvar. I en del rättsordningar kan straffansvaret avgränsas genom bestämmelser av nu nämnd art. I andra kvalificeras fallen som allvarligare former av koppleri. Många länder har utformat de allmänna bestämmelserna om koppleri så att de täcker även sutenörskap. Andra har särskilda stadganden för denna företeelse. En form av sutenörskap består i att helt eller delvis låta sig underhållas av en eller flera prostituerade. Ett sådant förfarande är exempelvis uttryckligen straffbart i Danmark. Det straffbara förfarandet kan också beskrivas som ett utnyttjande av en prostituerads verksamhet. Vanligen brukar inte krävas att förfarandet skall vara vanemässigt. I rekvisitet utnyttjande kan läggas in ett krav på att handlandet skall framstå som otillbörligt. I vissa länder utsträckes straffansvaret mycket långt. I Frankrike stadgas sålunda förbud mot att leva tillsammans med en prostituerad och i Danmark straffas den man som trots polisens varning delar bostad med en prostituerad. Den danska bestämmelsen har dock i ett nyligen framlagt betänkande föreslagits bli upphävd.” Slutligen bör påpekas att lagstiftningen om koppleri i ett visst land 2 Betanknin g 1973 bör ses mot bakgrund av landets lagstiftning rörande prostitution. m- 573_

4 - Sexuella övergrepp

SOU 1976: 9

4 Allmänna

överväganden

Familjemönstret i vårt land har varit patriarkaliskt. Mannen var familjens försörjare och överhuvud. Kvinnan arbetade i hemmet och var i ekonomiskt hänseende beroende av mannen. Inom den jordbrukande befolkningen följdes hävdvunna vanor vid arbetsfördelningen. I sina tilldelade funktioner ägde den gifta kvinnan hög status. För att systemet skulle fungera krävdes att samhället slog vakt om familjestabiliteten. Detta skedde bl.a. genom restriktiva skilsmässoregler. Synsättet att kvinnans roll var att som gift sköta om hemmet avspeglade sig också i den ogifta kvinnans ställning. Hon var på intet sätt jämställd med en ogift man. Sedan lång tid tillbaka har utvecklingen gått mot jämlikhet mellan könen. Genom olika lagstiftningsåtgärder har kvinnan i formellt hänseende successivt jämställts med mannen i samhällslivet och i äktenskapet. Det har varit svårare att åstadkomma reella förändringar av könens rollfördelning. Kvinnorna har alltjämt en lägre andel bland de förvärvsarbetande än männen och de rekryteras till yrken som är sämre betalda. Även om kvinnan har heltidsarbete får hon ofta sköta det mesta av hemarbetet. Förändringarna har emellertid varit så stora att de i väsentlig mån har .inverkat på förutsättningarna för samvaron mellan man och kvinna. Möjligheterna att bryta upp från en gemenskap man inte trivs med är större än tidigare. Samlevnad mellan könen har därför i betydligt större omfattning än förr karaktär av en gemenskap mellan likar. Dessa förändringar har självfallet påverkat den sexuella samvaron mellan könen. Utvecklingen har sedan rätt lång tid tillbaka gått mot en större öppenhet inom sexuallivets område. Under de allra senaste åren har förändringarna skett snabbbt. Förr dominerade uppfattningen att sexualiteten endast hörde hemma i ett blivande eller bestående äktenskap. En del gick längre och hävdade att det enda syftet med äkenskapligt sexuellt umgänge fick vara barnalstring. Samtidigt var det en utbredd uppfattning att kvinnan till skillnad från mannen saknade sexuell drift. Det ansågs vara hennes plikt att i äktenskapet underkasta sig sexuellt umgänge. Skillnaden i synen på kvinnlig och manlig sexualitet gav motiveringen till en dubbelmoral. Yttringar av manlig sexuell drift kunde ursäktas genom en hänvisning till mannens natur. Kvinnans sexuella snedsprång var däremot oförlåtliga. Sexuellt umgänge med en prostituerad kunde accepteras för mannen samtidigt som de prostituerade omfattades och för övrigt alltjämt omfattas av djupt förakt.

52 Allmänna SOU 1976: 9 överväganden

För inte så länge sedan uppfattades sexualiteten som något ociviliserat och ovärdigt. Sexuallivet kom därmed att omgärdas med hemlighetsmakeri. Tabuföreställningar, ångest och skuldkänslor präglade många människors inställning. Vanföreställningar i sexuella frågor var utbredda. Få kunde skydda sig mot oönskade graviditeter och könssjukdomar. I äktenskapet slets många kvinnor ut i förtid genom täta graviditeter. Illegala aborter åstadkom stora skador. De kvinnor som drabbades av graviditet utanför äktenskapet blev ofta utsatta för ett obarmhärtigt fördömande. Det sociala trycket i kombination med materiell nöd kunde i extrema fall leda till mord på nyfödda. Det icke önskade barnet, oäktingen, bar ett stigma som kunde betyda livslång själslig invalidisering. Successivt har förhållandena förbättrats. Nöden har avhjälpts och ett välfärdssamhälle har byggts upp. Ett av målen har varit att endast önskade barn skulle sättas till världen. Detta har varit en av drivkrafterna till sexualupplysning, utvecklandet av nya preventivmedel och rådgivning därom samt reformer inom abortlagstiftningen. Samtidigt har forskningsresultat inom olika områden hjälpt till att öka förståelsen för sexualiteten och dess yttringar. I detta sammanhang kan endast några få resultat nämnas. Freuds insatser ledde sålunda till att sexualiteten i större utsträckning än tidigare kom att ses som en integrerad del av personligheten och inte som en vild, främmande drift. Kinsey med medarbetare avslöjade det enorma gapet mellan officiellt dikterad moral och faktiskt handlande. Masters & Johnsons experimentella undersökningar klarlade bl.a. de fysiologiska mekanismerna bakom kvinnlig orgasm. Den ökade öppenheten och kunskapen om sexualitet har lett till att människors inställning idag kännetecknas av större avspändhet och saklighet. Insikt har vunnits om att sexualdriften är av vital betydelse för både mannen och kvinnan under hela livet, låt vara att den tar sig olika uttryck i olika åldrar och präglar människor på olika sätt. Nya preventivmetoder har möjliggjort sexuella upplevelser utan ängslan för graviditet. Sexualitetens positiva sidor, dess betydelse för upplevelser av gemenskap och lust, framhålls allt oftare. Sexuellt umgänge företas idag i större utsträckning än förr mellan människor som upplever sig som likar med känslomässig gemenskap? Den ökade öppenheten och kunskapen om sexualitet har också lett till en minskad benägenhet att fördöma människor på grund av deras sexuella handlingar. Människors relationer och bedömningen av dem i moraliskt hänseende ses i ett vidare perspektiv. Som ett uttryck för denna ändrade inställning kan man se den tämligen enhälliga kritik som riktats mot åtskilliga regler i giftermålsbalken därför att de förutsatte att domstol skulle bedöma om den ene eller andre maken hade skuld till att äktenskapet misslyckats. Regler av detta slag har därför 1 Jfr redogörelsen i utmönstrats ur lagen. Utvecklingen har också lett till en ökad förståelse SOU 1974: 59 s. 41 för Även toleransen mot för att människor kan ha svåra sexuella problem. Giese, H. & Schmidt, G.: Studentensexualität. sexuellt avvikande har blivit större. Eine Umfrage an 12 Den utveckling som nu antytts kan väl sägas ha varit övervägande Westdeutsche Universipositiv. Den har emellertid inte lett till att de samhällsproblem som täten. Hamburg 1968.

Allmänna överväganden 53

hänger samman med sexualiteten och dess yttringar undanröjts. Det stora antalet aborter och prostitutionen utgör exempel på sådana allvarliga problem. Inte heller är människors inställning till sexualiteten enhetlig och problemfri. Det finns betydande åsikts- och attitydskillnader mellan generationerna och mellan olika grupper i samhället. Förändringarna har därigenom skapat problem. Många människor står främmande för öppenheten kring sexuallivet. En del upplever att den ställer krav som de inte kan leva upp till. I en del fall har reaktionen mot äldre synsätt lett till överdrifter. Inslag i den allmänna debatten har vittnat om en övertro på sexuell utlevelse som medel för personlig lycka. Hos vissa människor är en till synes starkt frigjord inställning tecken på en inre kluvenhet i förhållande till det sexuella. öppenheten har även inneburit att pornografin med dess ensidiga inriktning på människors sexuella relationer och ofta djupt reaktionära syn på mannens och kvinnans roller kommit att tolereras i större omfattning än tidigare. Ett särskilt problem skapas av invandringen. Människor med annan kulturell bakgrund utsätts ofta för en veritabel chock när de finner vilka värderingar, attityder, normer och beteenden som är förhärskande här. Invandrarbarn hamnar ofta i en svår konflikt mellan föräldrarnas och kamraternas uppfattningar. Även om förändringarna skapat vissa problem måste en fortsatt utveckling i linje med den som ägt rum anses som önskvärd. Det finns anledning antaga att sexualundervisningen i skolan kan bidraga till detta. Ambitionen är här att ge en bred information i sexual- och samlevnadsfrågor och att få lärostoffet belyst ur fysiologiska, sociala, psykologiska och etiska aspekter. Utredningen rörande sexual- och samlevnadsfrågor i undervisnings- och upplysningsarbetet (USSU)“ betonar starkt att undervisningen skall vara saklig och att den på ett allsidigt sätt skall belysa de delar av lärostoffet om vilka olika värderingar föreligger. Det framhålls vidare att undervisningen bör präglas av respekt för olika värderingar i sexual- och samlevnadsfrågor. Sålunda uttalas att skolan bör befrämja tolerans både mot dem som har en restriktiv och mot dem som har en mindre restriktiv uppfattning i sexuella frågor samt att skolan inte bör dekretera någon generell moralregel ifråga om åldern för ungdomars sexualdebut. I en del frågor prioriterar läroplanen dock vissa värderingar. USSU hävdar sålunda att skolans uppslutning kring demokratins princip om tolerans har vissa konsekvenser för sexual- och samlevnadsundervisningen. En av dessa är att man inte bör moraliskt klandra människor, vilkas sexualdrift är fixerad i en annan riktning än den vanligaste. Vidare sägs att skolan skall söka belysa -:le faktorer som ligger bakom många människors motvilja inför tanken på sexuell aktivitet hos handikappade, psykiskt sjuka, utvecklingsstörda, intagna på vårdanstalter och hos gamla människor. Utvecklingen har även påverkat lagstiftningen om sedlighetsbrott. Som framgått av det historiska avsnittet präglades lagstiftningen förr av långtgående ambitioner att styra människors sexuella handlande. Straffbestämnelserna riktade sig mot människor som övat synd och hade till sryfle att värna om sedligheten. Efter hand har straffet för sexuella a SOU 1974; 59_

54 Allmänna SOU 197619 överväganden

handlingar som företagits av fri vilja mellan vuxna människor upphävts. Bestämmelsernas syfte är nu i första hand att värna om människors integritet genom bestraffning av sexuella övergrepp. Utvecklingen är emellertid inte konsekvent fullföljd i BrB. En äldre tids synsätt på reglemas funktion har påverkat omfattningen av det straffbara området och terminologin. Upphävandet av straffbestämmelser innebar i många fall »inte att de normer som legat till grund för dessa övergavs. När horsbrotten avskaffades betygades i propositionen att det var ett samhälleligt intresse av största betydelse att troheten i äktenskapet hålles i helgd”. Vid upphävandet av straffet för homosexuella handlingar mellan vuxna människor framhöll departementschefen att han hade ”full insikt om nödvändigheten att söka motverka spridningen av homosexuella vanor”. Uttalanden som de angivna är vanliga. Den successiva reformeringen av lagstiftningen om sedlighetsbrott får i stället till stor del ses mot bakgrund av en ökad insikt om svårigheterna att styra människors sexuella handlande med straffstadganden. Bestämmelserna omfattade i stor utsträckning fall där det inte fanns något offer i egentlig mening för kriminaliteten. Ingen hade då intresse av att anmäla saken för polisen och det blev beroende av tillfälligheter om straff inträdde. Inskridandena kom därigenom att upplevas som nyckfulla och orättfärdiga. De skadade förtroendet för rättsväsendet. Det blev därför angeläget att begränsa bestämmelserna till övergreppssituationer oberoende av vilken sexualetik man i övrigt anslöt sig till. Samtidigt som värnandet om sedlighet skjutits i bakgrunden har andra delvis nya skäl åberopats för sådana återstående straffbestämmelser som är svåra att motivera ifrån utgångspunkten att syftet skall vara att skydda mot sexuella övergrepp. Särbestämmelserna för homosexuella handlingar har grundats på uppfattningen att sådana medför större risker för skador av psykisk och social natur än vad som är fallet vid heterosexuella handlingar. Incestbestämmelserna har motiverats med att sexuella förbindelser mellan nära anhöriga förhindrar en sund och naturlig sammanlevnad mellan familjemedlemmarna samt medför risk för ogynnsamma arvsbiologiska verkningar. Lagstiftningen mot koppleri riktar sig inte bara mot otillbörligt utnyttjande av prostituerad utan omfattar också främjande av prostitution i sådana fall där övergrepp mot den prostituerade inte föreligger. Därigenom fyller bestämmelsen bl.a. den funktionen att bordelldrift förhindras. En översyn av lagen bör ske med beaktande av de förändringar i tänkesätt och uppfattningar som ägt rum i samhället och ansluta till den utveckling som pågått sedan lång tid tillbaka. Detta innebär att straffbestämmelserna i större utsträckning än nu bör inriktas på övergreppssituationer. översynen kommer därför att innehålla en kritisk granskning av de argument som framförs för straffbeläggande av andra handlingar än övergrepp. En översyn med denna inriktning ligger i linje med strävandena att begränsa straffrättens betydelse som medel för social kontroll och koncentrera de rättsvårdande myndigheternas insatser på allvarlig brottslighet. Med den syn på sexualbrotten som utredningen företräder är det inte

SOU 1976: 9 Allmänna överväganden 55

självklart att bestämmelserna därom bör behållas som en särskild kategori brott. Det ger nämligen intryck av att det finns en speciell sexuell integritet som är väsensskild från annan integritet. Med hänsyn till att utredningens uppdrag endast avser en översyn av lagstiftningen om sexualbrott har utredningen emellertid inte anledning att pröva om den nuvarande ordningen bör frångås. Utredningens förslag innebär därför att bestämmelserna om sexualbrott alltjämt är samlade i ett särskilt kapitel i BrB. Vid en mer omfattande revision av BrB kan det däremot visa sig möjligt och lämpligt att slopa sexualbrotten som särskild brottskategori. Inom kriminalpolitiken strävar man numera efter att minska tillämpningen av långa frihetsstraff och att i större utsträckning än tidigare använda böter som påföljd.” Dessa strävanden bör beaktas vid utformningen av straffskalorna för de skilda brottstypema. Vikt bör fästas vid terminologin. Lagen bör inte innehålla ord eller uttryck som är moraliserande eller som hänvisar till ett annat normsystem än lagens. Rubriken till 6 kap. BrB har nu lydelsen Om sedlighetsbrott. Ordet sedlighet återfinns även i brottsbeskrivningen för otuktigt beteende. Det stadgas straff för den som berör barn under 15 år på sedlighetssårande sätt. Termens sedlighet antyder att fråga är om handlingar som strider mot en viss moraluppfattning på sexuallivets område. Uttrycket sedlighetssårande beröring hänvisar uppenbarligen till ett annat norrnsystem än lagens. Detsamma gäller om begreppen tukt och ° Se exempelvis Brottsförebyggande rådet. otukt. De nämnda terrnerna är dessutom främmande för nutida språk- Rapport 1975:3 s. 15 f. bruk. De bör därför utmönstras ur lagen. och 85 f.

SOU 1976: 9

5 Sexuellt

tvång

Inledning

Att annan till könsumgänge tvinga med användning av våld eller hot anses i alla rättsordningar vara ett grovt brott. I BrB regleras sådana övergrepp genom bestämmelserna om våldtäkt, våldförande och frihetskränkande otukt (6 kap. 1 och 2 §§). Våldtäkt är det allvarligaste brottet. Det avser fall när en man tvingar en kvinna till samlag genom våld å henne eller genom hot som innebär trängande fara. Lika med våld anses att försätta kvinnan i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Straffet är fängelse i lägst två och högst tio år. Är brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller eljest att anse som mindre grovt rubriceras det i stället som våldförande. Straffet för detta brott är fängelse i minst en månad och högst fyra år. Frihetskränkande otukt omfattar olika däribland det fallet att gärningstyper någon, utan att gämingen är att bedöma som våldtäkt eller våldförande, förmår annan till könsligt umgänge medelst olaga tvång. Under paragrafens tillämpningsområde faller homosexuella övergrepp och övergrepp av kvinna mot man. Också övergrepp -av man mot kvinna är att anse som frihetskränkande otukt i de fall det utövade tvånget inte är så allvarligt som enligt våldtäktsbestämmelsen men dock är att anse som olaga tvång. Detsamma gäller om det könsliga umgänget inte varit samlag. Våldtäkt och våldförande men inte frihetskränkande otukt är straffbelagt om endast försök till brott föreligger. För samtliga brottstyper gäller speciella åtalsregler. Åtal får väckas av åklagare endast om målsäganden angiver brottet till åtal. Angivelsen måste ske inom sex månader från brottet. Åklagare skall dock alltid väcka åtal om det är påkallat ur allmän synpunkt. Statistiken över våldtäkter visar en viss stegring. Det rör sig dock på det hela taget om ett ringa antal brott. Antalet polisanmälningar, som i början av 1950-talet i allmänhet uppgick till omkring 350 per år, steg markant i slutet på 1950-talet och början på 1960-talet. Under åren 1965-1974 har antalet varierat mellan 565 och 692 anmälningar utan att visa bestämd tendens till minskning eller ökning? Även antalet 1 Jfr bilaga 1, figur l dömda för våldtäkt har ökat. I genomsnitt dömdes under senare hälften av 1940-talet 25 och under första hälften av 1950-talet s. 145. 30 personer per år. Under åren ” Jfr bilaga 1, tabell 3 1965-1972 har antalet dömda varierat mellan 66 och s. 146 och figur 2 s. 148.

Sexuellt SOU 1976: 9 58 tvång

115 per år. Antalet dömda för frihetskränkande otukt har åren 1965- 1972 varierat mellan 15 och 27 per år. En stor del härav får antagas ha avsett personer som gjort sig skyldiga till annat slags frihetskränkande otukt än olaga tvång till könsligt umgänge. Sexualbrottsutredningen har närmare studerat akterna i de mål där någon 1971 dömdes för frihetskränkande otukt i tingsrätt, hovrätt eller högsta domstolen. 32 sådana förekom, av vilka 24 dömdes för olaga tvång till sexuellt personer umgänge. I ett av fallen rörde det sig om ett homosexuellt övergrepp mot en vuxen person. I något eller några enstaka fall per år underlåtes åtal på den grund att gärningsmannen uppenbarligen begått våldtäkt under inflytande av själsoch sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för lig abnormitet utvecklingsstörda kommer till stånd utan lagföring. Under åren 1965- 1971 meddelades i genomsnitt 5 beslut per år att ej åtala för våldtäkt med stöd av lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. I mer än hälften av dessa fall hade barnavårdsnämnden föreslagit att den underårige skulle intagas i ungdomsvårdsskola eller beredas samhällsvård i annan form. I 25 % av fallen hade nämnden föreslagit att den unge skulle ställas under övervakning. Våldtäkt och våldförande bedöms som ett allvarligt brott av domstolarna. Av gärningsmännen erhöll 65 % påföljdema fängelse, ungdomsfängelse eller internering under åren 1965-1971, 17% ådömdes Villkorlig dom eller skyddstillsyn, 11 % överlämnades till sluten psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus för utvecklingsstörda. Av dem som dömdes till fängelse bestämdes längden av fängelsestraffet för 23 % av gärningsmännen till högst 6 månader, för 55 % till högst ett år och för 76 % till högst två år. Av bilaga 2 framgår att personer som begår våldtäkt i allmänhethar en hög kriminell belastning samt att de mycket ofta återfaller i brott. Övrig brottslighet utgöres dock endast till en mindre del av sexualbrott och andra brott mot person. Vanligast är förmögenhetsbrott. Utredningens expert professor Knut Sveri har i bilaga 3 analyserat våldtäktsbrottsligheten ur kriminologisk synvinkel. En framställning om psykiskt avvikande lagöverträdare ges i bilaga 4 av utredningens expert t.f. professorn Yngve Holmstedt.

5.2 överväganden

Att annan till sexuellt umgänge med våld eller hot innebär en tvinga svår personlig kränkning som är nedsättande för dennes människovärde. Därför på sexuell frihet som ett viktigt moment i strävaningår kravet för människors frihet och den att upprätthålla grundläggande principer jämlikhet. Utan att tillhöra de allra vanligaste brottstyperna utgör nämnda sexuella övergrepp en betydelsefull kategori straffbelagda handlingar. De som drabbas av övergreppen erhåller inte sällan svåra fysiska eller psykiska skador. Traditionellt har dessa gärningar såväl i Sverige som i andra en särskild kategori brott. I avsnittet All-

länder_ utgjort

männa har utredningen förordat att särskilda strafföverväganden

SOU 1976: 9 Sexuellt tvång 59.

bestämmelser om sexualbrott skall behållas i 6 kap. BrB samt att dessa i större utsträckning än nu skall inriktas på övergreppssituationer. Det ter sig naturligt att sexuella övergrepp under utövande av våld eller hot ges en central ställning i det omarbetade kapitlet. Det kunde emellertid tänkas lämpligt att vissa sexuella övergrepp föll utanför tillämpningsområdet för sexualbrotten. I samband med BrB:s genomförande fördes en omfattande debatt om lämpligheten av förslaget att göra bestämmelserna om våldtäkt och frihetskränkande otukt tillämpliga på övergrepp i äktenskapet och riksdagens kamrar fattade t.o.m. olika beslut i fråga om motiveringen till reformen.” Til-lskyndarna ansåg den vara en konsekvens av principen att det tillkommer varje människa att själv avgöra om hon skall acceptera sexuellt umgänge. Invändningarna mot reformen var i huvudsak följande. Det hävdades att vid borde beaktas brottsrubriceringen att övergrepp i äktenskap och äktenskapsliknande förhållanden hade en annan karaktär än om de riktades mot utomstående och att våldtäktsbegreppet skulle urlakas om refonnen genomfördes. Det gjordes gällande att reglerna skulle komma att användas i trakasseringssyfte, medföra omfattande polisutredningar och svårbedömda bevisfrågor. Vidare skulle en beskyllning om våldtäkt kunna få ödesdigra konsekvenser i ett äktenskap. I vart fall skulle den inte lösa makarnas problem. Också det faktum att de föreslagna bestämmelserna innebar en utvidgning av då gällande abortindikationer anfördes som skäl mot reformen. Kritiken, som även departementschefen och första lagutskottet med att i ansåg ha visst fog för sig, bemöttes stort sett samma invändningar kunde riktas mot den ordni-ng kritikerna förordade. Hustrun eller den sammanboende kvinnan skulle polisanmäla samma faktiska övergrepp från mannens sida. Endast den rättsliga rubriceringen av övergreppet skulle bli en annan. Det ansågs därför inte att invändningarna hade en sådan tyngd att det fanns anledning att

frångå den principiella målsättning som låg till grund för reformen.

Det betonades också att om våldet eller hotet inte var av särskilt grov art gärningen borde vara att bedöma som våldförande. Läget är detsamma idag. Alltjämt talar principen att det tillkommer varje människa att själv avgöra om hon skall acceptera sexuellt umgänge för att bestämmelserna om sexualbrott skall vara tillämpliga på övergrepp i äktenskapet och i äktenskapsliknande samlevnad. Skulle dessa övergrepp undantas från bestämmelsernas tillämpningsområde skulle detta endast få till konsekvens att de i stället bedömdes som olaga tvång ev. i kombination med misshandel. Enligt sexualbrottsutredningens uppfattning är en sådan ordning inte förenad med några fördelar. Härtill kommer att de farhågor som uttalades i samband med BrB:s genomförande inte visat sig befogade. En del anmälningar om våldtäkt i äktenskap och äktenskapsliknande samlevnad förekommer men rättegångar är sällsynta. Problem i samband med dessa anmälningar och rättegångar skiljer sig inte från dem som är förknippade med många andra brott. Inte heller de praktiska erfarenheterna talar sålunda för en omprövning av reformen. Enligt sexualbrottsutredningens uppfatt- “ lLU 1962:42 s. 44, 46 och 196 ff. samt ning bör man inte nu undantaga övergrepp i äktenskap eller äktenskaps- 1962:43, Rskr liknande samlevnad från bestämmelsernas tillämpningsområde. 1962: 390.

60 Sexuellt SOU 1976: 9 tvång

Även de situationer där kvinnan tillåtit vissa närmanden från mannens sida kunde tänkas undantagna från tillämpningsområdet för bestämmelserna om sexuella övergrepp. I en dansk undersökning om till straffbeläggande av olika sexuella handlingar fick ett antal attityder som ansågs representativa för yngre och medelålders mänpersoner niskor i Köpenhamn besvara om de ansåg vissa angivna handlingar för kriminella. en kvinna som En av frågorna avsåg en man som våldtagit först tillåtit petting. Endast 17 % av männen och 9 % av närgången kvinnorna ansåg att våldtäkt i en sådan situation borde vara straffbar. Svaren tyder på att flertalet människor upplever kvinnan som medansvarig för den uppkomna situationen och att hon därför själv får ta konsekvenserna av att hennes handlande lett till ett övergrepp. Det är emellertid otänkbart att i vissa situationer ge mannen rätt till att med misshandel eller hot tvinga en kvinna till ett sexuellt umgänge som han vet att hon motsätter sant att det i enskilda fall sig. Det är visserligen kan föreligga betydande svårigheter att avgöra om mannen brukat tvång, om kvinnan motsatt sig det sexuella umgänget eller om manverkligen nen insett detta. Föreligger tveksamhet på någon av dessa punkter bör mannen inte dömas. Om det emellertid är fullt klarlagt att givetvis mannen sig mot kvinnan bör han kunna fällas till ansvar även förgått om kvinnan dessförinnan tillåtit vissa närmanden. Det skulle i och för

tänkbart att föra dessa fall utanför tillämpningsområdet för

sig vara sexuella övergrepp och i stället tillämpa bestämmelsen om olaga tvång ev. i kombination med misshandel. Sexualbrottsutredningen kan emellertid inte finna att några fördelar skulle vara förknippade med en sådan ordning. I stället bör de bestämmelser som ges för sexuella övergrepp utformas med beaktande av dessa falls särart. I brottsbeskrivningen för olaga tvång (4 kap. 4 § BrB) anges vilka tvångsmedel som enligt gällande rätt medför straffansvar när en person förmår en annan att göra, tåla eller underlåta något. Sexualbrotts- »att liksom i gällande rätt till utredningen anser det naturligt anknyta denna bestämmelse och föreslår därför att *ansvar stadgas för sexualbrott om olaga tvång används för att förmå annan till sexuellt umgänge. Av bestämmelsen om olaga tvång framgår sålunda vilka de påtryckär som enligt gällande rätt och förslaget medför ansvar för ningsmedel sexualbrott. Det är misshandel eller annat våld eller hot om brottslig gärning. Också hot att åtala eller angiva annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande är straffbara påtryckningsmedel. Här gäller dock den begränsningen att tvånget måste framstå som otillbörligt. Kritik kan emellertid på flera punkter riktas mot den nuvarande regleringen. En översyn av bestämmelserna bör syfta till att göra dessa enklare och bättre avpassade efter de typer av övergrepp som är vanligast förekommande. En viss mildring i synen på sexuella övergrepp är också önskvärd. Särskilt i jämförelse med de påföljder som utdöms för allvarlig misshandel framstår straffet för våldtäkt många gånger som omotiverat strängt. 4 Berl: Traditionellt har vissa sexuella behandlats som allvarligare Kutchinsky, övergrepp Pornografi och sexual- brott I SL uppställmed hänsyn till arten av det våld som förekommit. förbrytelser, Uppsala des ett krav på s.k. absolut våld och enligt gällande rätt krävs att s.k. 1972 s. 122.

SOU 1976: 9 Sexuellt tvång 61

råntvång utövats av gärningsmannen. Detta sätt att bestämma tillämpningsområdet för de allvarligaste brotten är enligt sexualbrottsutredningens uppfattning mindre lämpligt. Även om kraftigt tvång utövats kan det finnas faktorer som talar för att gärningen i det enskilda fallet bör bedömas relativt milt. I gällande rätt har detta lett till att inte alla fall då råntvång förekommit skall bedömas enligt den strängare straffskalan. Särbehandlingen av fallen med råntvång framstår därför som i viss mån förfelad. Härtill kommer att en bestämmelse om visst kvalificerat tvång inte täcker hela det straffbara området utan måste kompletteras med ytterligare bestämmelser. Därmed förlorar distinktionen till stor del sin praktiska betydelse. Sexualbrottsutredningen anser att bestämmelserna om olaga tvång till sexuellt umgänge efter mönster av åtskilliga andra bestämmelser i BrB bör delas upp på tre svårhetsgrader. Normalbrottet bör få beteckningen sexuellt tvång och utformas med tanke på att passa för de situationer som i praktiken är vanligast förekommande. För lindrigare fall bör finnas en särskild straffskala, enligt vilken det bör vara att möjligt bestämma påföljden till ett kort fängelsestraff eller böter. Någon särskild brottsbeteckning på dessa fall torde ej vara erforderlig. Den grövre brottstypen bör benämnas våldtäkt. I lagtexten bör vidare ges vissa anvisningar till ledning för bedömningen av brottets svårhetsgrad. Dessa faktorer bör utgöra exempel på omständigheter som skall beaktas. Exemplifieringen bör inte syfta till att vara uttömmande och de faktorer som nämns bör inte binda domstolen. till vilken svårhets- Avgörandet grad ett brott i det enskilda fallet är att hänföra bör fattas under hänsynstagande till samtliga föreliggande omständigheter. Sexualbrottsutredningen tror att det är möjligt att med en sådan uppdelning av övergreppen beakta de ytterst skiftande förhållanden som kan föreligga. De speciella åtalsregler som idag gäller vid våldtäkt, våldförande och frihetskränkande otukt vilar på uppfattningen att en rättegång i många fall innebär ett svårt lidande för brottsoffret (i praktiken en kvinna) samt att hennes önskan att slippa en rättegång normalt bör respekteras. Många våldtäkter anmäls över huvud ej för polisen. När anmälan sker händer det ofta att den återtas eller att kvinnan att lämna vägrar till att åtal väckes. medgivande Det är endast i sällsynta fall som det finns anledning att tro att åtalsreglerna missbrukas exempelvis i utpressningssyfte. I flertalet fall bottnar kvinnans i olust agerande säkerligen inför polisutredningen och en kommande rättegång. Andra faktorer kan också tänkas spela in. Parterna har kanske försonats eller har det rent av aldrig inträffat ett övergrepp. Sexualbrottsutredningen anser att de nuvarande åtalsreglerna bör behållas. Även fortsättningsvis bör sålunda kvinnans önskemål att ej föra saken till Endast när åtal rättegång respekteras. är påkallat ur allmän synpunkt såsom när det rör sig om en farlig gärningsman finns det anledning att driva en rättegång mot kvinnans vilja. Regeln om åtalspreskription gör att kvinnan inte kan hålla frågan om åtal öppen under lång tid. I detta sammanhang vill sexualbrottsutredningen framhålla att en kvinna som anmäler ett sexuellt övergrepp kan vara i akut behov av

SOU 1976: 9 62 Sexuellt tvång

möjlighet för henne att få tala med exempelvis en hjälp. Det bör finnas psykiater eller kurator. Polisen bör kunna anvisa sådan hjälp. Möjligen finns det behov av att utbilda särskilda rutiner för samverkan så att polisen omedelbart kan skicka kvinnan till rätt instans eller person. Det får inte vara så att den enda medicinska sakkunskap som samhället ställer till förfogande vid anmälningar om våldtäkt har till uppgift att genom besiktning av kvinnan säkra bevis för en kommande rättegång. De nämnda önskemålen kan göra sig gällande även vid andra typer av sexualbrott t.ex. vid sexuella övergrepp mot barn. Det innebär inte på detta sätt ger allmänheten anvisnågon principiell nyhet att polisen ning till andra myndigheter och vårdorgan. Vad saken gäller är endast att tillse beaktar de särskilda som att man i praktiken komplikationer kan uppstå till följd av sexuella övergrepp.

SOU 1976: 9

6 Andra sexuella - stralT bara

övergrepp

oberoende av offrets ålder

Inledning

Bestämmelsen om frihetskränkande otukt straff för den som stadgar förmår någon till könsligt umgänge genom grovt missbruk av dennes beroende ställning eller den som övar könsligt med umgänge någon under otillbörligt utnyttjande av att denne befinner eller sig i vanmakt annat hjälplöst tillstånd eller är sinnessjuk eller sinnesslö. Liksom det i föregående avsnitt behandlade fallet av frihetskränkande otukt bestående i olaga tvång till könsligt umgänge är straffbarheten inte begränsad till handlingar riktade mot personer under viss ålder. Detsamma gäller om sådant beteende som består otuktigt i att någon blottar sig för annan på sätt som är ägnat att väcka anstöt eller eljest genom 0rd eller handling som uppenbart sårar tukt och sedlighet uppträder anstötligt mot annan (6 § 2 st.). Ifrågavarande former av frihetskränkande otukt är sällsynta. Antalet polisanmälningar är visserligen okänt eftersom dessa inte registreras som en särskild kategori i polisstatistiken. Det är emellertid få personer som varje år döms för frihetskränkande otukt. Åren 1965-1972 varierade antalet mellan 15 och 27. Det avser då fall där brottet frihetskränkande otukt var huvudbrott i den detta har i mening uttryck kriminalstatistikenñ Hur antalet dömda fördelar sig på olika gärningstyper av frihetskränkande otukt framgår inte av statistiken. En stor del får dock antagas ha begått sådan frihetskränkande otukt som utan att kriterierna för våldtäkt eller våldförande är uppfyllda består i att förmå annan till könsligt umgänge medelst olaga tvång. Denna typ av överhar behandlats i föregående avsnitt. grepp En inte obetydlig del av de dömda kan antagas ha övat könsligt umgänge med annan under otillbörligt utnyttjande av att denne varit sinnessjuk eller sinnesslö. Det kan nämnas att för motsvarande brott enligt SL dömdes 1960-1964 i genomsnitt 13 personer per år. Sexualbrottsutredningen har närmare studerat akterna i de mål

där

någon 1971 dömdes för frihetskränkande otukt i tingsrätt, hovrätt eller högsta domstolen utan att han samtidigt dömdes för våldtäkt. Sammanlagt 32 sådana personer förekom. 24 personer dömdes för olaga tvång till könsligt umgänge. De återstående åtta personerna hade övat könsligt umgänge med annan under otillbörligt utnyttjande av att denne befann sig i hjälplöst tillstånd. dömdes Fyra personer i samma mål. Åklagaren 1 se s. 146. Definition,

- oberoende av ålder SOU 1976: 9

64 Andra sexuella övergrepp straffbara offrets

utnyttjat en sinnessjuk flicka. Tingsrätten ansåg påstod att de otillbörligt emellertid att flickans inte kunde betecknas som sinpsykiska sjukdom men befann tillnessjukdom att hon p.g.a. sjukdomen sig i hjälplöst stånd. Fallen berörs ytterligare nedan. beteende är den brottstyp av sedlighetsbrotten som oftast Otuktigt som visade en topp i mitten av anmäls för polisen. Antalet anmälningar med cirka hållit 1960-talet 2 000 per år har under början på 1970-talet anmälsig omkring 1 500 per år. Det går inte att avgöra hur antalet ningar fördelar sig mellan sedlighetssårande beröring (6 § 1 st.) och de handlingar som är av intresse i detta sammanslags sedlighetssårande 1965 görs en uppdelning i statistiken mellan hang (6 § 2 st.). Efter blottande och annat otuktigt beteende. Det visar sig att sistnämnda

handlingstyp minskat mest. Vid juridiska institutionen i Lund har publicerats en uppsats” i vilken redovisas en undersökning av polisanmälda fall av otuktigt beteende 1.1.1965-30.6.1972 i Ängelholms polisdistrikt. Av totalt 69 anmälningar av barn under 15 år avsåg 55 blottande, 4 sedlighetssårande beröring och 10 annat sedlighetssårande beteende. Antalet dömda för otuktigt -beteende har inte något år efter BrB:s ikraftträdande 300. Brottet bedöms relativt milt av domstol? överstigit Mellan 70 och 75 % erhåller böter som påföljd. Av återstoden erhåller dom eller skyddstillsyn. Frihetsberövande i form majoriteten Villkorlig eller internering ådöms sällan. Ett fåtal av fängelse, ungdomsfängelse överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller vård på specialpersoner sjukhus för utvecklingsstörda. inte beteende de dömda Av statistiken framgår vad slags otuktigt till. Majoriteten av fall kan dock antagas ha avsett gjort sig skyldiga blottande. Av den undersökning som redovisas i bilaga 2 framgår att beteende 1971. I 17 fall sammanlagt 204 personer dömdes för otuktigt fanns det angivet att gärningen avsåg brott mot 6 § 1 st. dvs. sedlighetssårande beröring av underårig och i 102 fall att den avsåg brott

mot 6 § 2 st. Återstående 87 fall var ospecificerade. Personer som döms för otuktigt beteende har oftare än personer som begått andra typer av sedlighetsbrott gjort sig skyldiga till sedlighetsbrott vid annat tillfälle* Det visar sig att sedlighetsbrottet då nästan alltid avsett ett eller flera ytterligare fall av otuktigt beteende.

6.2 Missbruk av beroende ställning

6.2.1 Bakgrund

Bestämmelsen om straff för den som förmår annan till könsligt umgänge * Sune: Pettersson, är relativt genom grovt missbruk av dennes beroende ställning ny. Den Otuktigt beteende. studier i infördes först i homosexuella relationer i samband med att straffet för Tillämpade straffrätt. mellan vuxna människor upphävdes frivilligt homosexuellt umgänge Jfr s. 161. utsträcktes straffansvaret i * Se bilaga 2 s. 172 ff. 1944.” På förslag av straffrättskommittén 5 för fall av Lagen 1944 (nr 167) BrB till heterosexuella relationer. I BrB stadgas även straff om ändringi 18 och riktas mot missbruk av beroende ställning när handlingen ungdom 25 kap. SL.

SOU 1976: 9 Andra sexuella - oberoende av ålder

övergrepp straffbara offrets 65

(6 kap. 4 §). I detta avsnitt behandlas emellertid inte denna bestämmelse. Polisanmälan eller domstolssak om att någon förmåtts till könsumgänge genom grovt missbruk av beroende ställning förekommer ytterst sällan om ens någonsin. I förarbetena till bestämmelsen hänvisades inte heller till att praktiska erfarenheter visat behov av bestämmelsen. Det kan i detta sammanhang nämnas att den 1937° införda bestämmelsen om straff för den som förmådde kvinna som ej fyllt 18 år till otukt genom grovt missbruk av överordnad ställning endast tillämpades vid sammanlagt fem tillfällen under åren 1938-1964. Av förarbetena” till bestämmelsen framgår att den är avsedd att tilllämpas exempelvis när en arbetsgivare eller arbetsledare missbrukar sin ställning för att förmå en anställd till sexuellt umgänge. Hot om avsked anges som exempel på sådant missbruk. Straffrättskommittén uttalade vidare att den beroende ställningen kan ha sin grund i ekonomiska mellanhavanden eller i ett anställnings- eller lydnadsförhållande men också att den kan vara av annat slag, såsom en narkomans beroende av den som tillhandahåller honom narkotika. Kravet på att -missbruket skall vara grovt innebär enligt kommittén att den mot vilken gämingen förövas skall stå under ett tryck som är av allvarlig betydelse för honom. Utanför tillämpningsområdet sägs dock falla löfte om ekonomisk hjälp även om det lämnas i en för mottagaren kritisk situation.

6.2.2 överväganden

Omständigheterna vid sexuellt umgänge i beroendeförhållanden kan vara mycket olika. Det behöver ingalunda vara så att den som intar den beroende ställningen utnyttjas. Han eller hon kanske gärna deltar i umgänge av känslomässiga eller av andra skäl. Situationen kan vara sådan att båda parterna får eller räknar med att få någon form av utbyte. Vem som utnyttjar vem är då utsiktslöst att bringa klarhet i. Vad som är utnyttjande är också i hög grad en fråga om personlig upplevelse. Arbetsgivaren som har sexuellt umgänge med en anställd kan uppleva umgänget som resultat av sin egen oemotståndlighet medan den anställde upplever samma umgänge som en nödtvungen eftergift för att inte komma i onåd. En bedömning i efterhand vid domstol kan därför vara ytterst vansklig och risken för misstag är uppenbar. De bevissvårigheter som kan uppkomma i mål om sexuellt umgänge i beroendesituationer utgör enligt utredningens uppfattning en tungt vägande invändning mot att behålla den nuvarande straffbestämmelsen. Den har för övrigt under den relativt korta tid som den varit gällande ° Lagen 1937 (nr 242) inte visat sig svara mot ett faktiskt behov av straffrättsliga ingripanden. om ändring i vissa delar Sexualbrottsutredningen har därför inte funnit att föreslå av SL. anledning till bestämmelsen Prop. 1944: 13 s. 48 f. någon motsvarighet i det nya kapitlet om sexuella och SOU 1953: 14 övergrepp. s. 240.

5 - Sexuella övergrepp

66 Andra sexuella - straffbara oberoende av offrets ålder SOU 1976: 9

övergrepp

6.3 Sexuellt umgänge med person i hjälplöst tillstånd

Otukt med kvinna som befanns i yrsel, sömn eller vanmakt, så att hon saknade bruket av fri vilja eller var ur stånd att sig värja” var straffbelagt enligt 15 kap. 15 § SL. I BrB gäller straffet för frihetskränkande otukt den som ”övar könsligt umgänge med någon under otillbörligt utnyttjande av att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd. Med hjälplöst tillstånd avses enligt straffrättskommittén sådana fall där den angripne p.g.a. sjukdom eller kroppsskada är oförmögen att bjuda motstånd eller ej förmår uppfatta gämingens innebörd. Vid den genomgång som utredningen gjort av akterna i de mål där någon 1971 dömdes för frihetskränkande otukt visade det sig att inte mindre än 8 personer hade ansetts skyldiga till att otillbörligt ha utnyttjat att annan befunnit sig i hjälplöst tillstånd. 4 personer dömdes i samma mål. Handlingen riktade sig mot en psykiskt sjuk kvinna. I två mål rörde det sig om berusningsfall. I det ena hade en 13-årig flicka druckit stora mängder sprit och var medvetslös. I det andra fallet upptäckte två män en kraftigt berusad kvinna på gatan, förde henne avsides och utförde vissa sexuella handlingar. Ett riktigt samlag kunde dock inte styrkas ha ägt rum. Det sista fallet gällde sexuella närmanden mot en sovande kvinna. Enligt sexualbrottsutredningens uppfattning är det att betrakta som ett allvarligt övergrepp när någon utnyttjar att annan befinner sig i tillstånd för ett sexuellt umgänge som denne motsätter sig hjälplöst eller som denne på grund av sitt tillstånd inte uppfattar *innebörden av. Det finns behov av att kunna inskrida straffrättsligt i sådana fall. Ingen annan lämplig straffbestämmelse finns att tillgå. En motsvarighet till den nu gällande bestämmelsen bör därför upptagas i det nya kapitlet om sexuella övergrepp. Brottet bör betecknas som sexuellt utnyttjande.

6.4 Sexuellt umgänge med psykiskt sjuka och

utvecklingsstörda

I SL stadgades ett absolut förbud mot otukt med kvinna som var sinnessjuk eller sinnesslö. I BrB omfattar straffskyddet även män. Samtidigt har bestämmelsens tillämpningsområde inskränkts såtillvida att det numera krävs att det könsliga umgänget övas under otillbörligt utnyttjande av att den andre är sinnessjuk eller sinnesslö. Bestämmelsen saknar inte praktisk betydelse. Under åren 1960-1964 dömdes i genomsnitt 13 personer per år för brott mot motsvarande stadgande i SL. Antalet dömda enligt BrB framgår inte av statistiken. Det är dock sannolikt att antalet blivit färre. År 1971 dömdes sålunda I ett mål förelåg dock övergrepp mot en psykiskt sjuk kvinna ingen. till bedömande. Förhållandena var följande. Fyra män i åldern 19-24 år i bil såg i en mindre stad en 21-årig kvinna sitta på en bänk. De visste att hon var intagen på mentalsjukhus. Kvinnan följde frivilligt med i

SOU 1976: 9 Andra sexuella -

övergrepp straffbara oberoende av offrets ålder 67

bilen. Hon fördes till en barack som låstes. Hon kläddes av och männen hade samlag med henne i tur och ordning. Under hela händelseförloppet var kvinnan fullständigt passiv. Enligt läkare var hon mycket kontakthämmad med nedsatt reaktionsfönnåga i ovanliga situationer. Hon var också hämmad i sina känsloyttringar såsom förmågan att uttrycka rädsla, fruktan och skräck. Tingsrätten ansåg inte att kvinnan var sinnessjuk på sätt som avses i 6 kap. 2 § BrB men att hon p.g.a. sjukdomen befann sig i hjälplöst tillstånd. Vidare ansågs männen otillbörligen ha utnyttjat detta. De dömdes därför för frihetskränkande otukt. I samma mål dömdes de för en liknande gärning mot en annan kvinna som var intagen på samma sjukhus. Termerna sinnessjuk och sinnesslö är föråldrade. I det följande används i stället de inte helt synonyma termerna psykiskt sjuk och psykiskt utvecklingsstörd. Inställningen till sexualitet hos psykiskt sjuka och utvecklingsstörda har förändrats under senare år. Särskilt markant gäller detta beträffande de utvecklingsstörda. Det bör påpekas att psykiskt utvecklingsstörda utgör en mycket heterogen grupp människor. Gemensamt för dem är begåvningsstörningen. Skillnader i stömingens art och andra individuella olikheter gör emellertid att deras behov av hjälp och stöd varierar kraftigt. Många utvecklingsstörda har sådana behov endast i vissa situationer och under kort tid. Andra måste under praktiskt taget hela sitt liv vistas på någon form av institution. Samhällets strävan är numera att så långt möjligt skapa en normal miljö för de utvecklingsstörda.” Detta innebär bl.a. att de bör få bo och arbeta under så normala förhållanden som möjligt samt att de bör få känna för sitt respekt människovärde och uppleva gemenskap med andra människor däribland dem som tillhör det andra könet. Inom omsorgsverksamheten strävar man efter att minska antalet intagna vid vårdhem och specialsjukhus. Man frångår enkönade institutioner och försöker ge utvecklingsstörda hjälp till gemenskap i vid mening samt möjlighet att eventuellt bo samman med en partner. Den ömsesidiga påverkan som sker i sådana relationer har ofta en mycket positiv effekt. Denna strävan efter normalisering av de psykiskt utvecklingsstördas tillvaro har, liksom förändringarna i inställningen till sexualitet över huvud i samhället, medfört att yttringar av utvecklingsstördas sexualdrift kommit att accepteras på ett helt annat sätt än tidigare. En strävan är att tillerkänna rätt till sexualliv villkor “ Se ex. Grunewald, utvecklingsstörda på samma som gäller för Karl: Omsorger om andra människor. psykiskt utvecklings- Vad nu sagts om förändringar i synen på sexualitet hos utvecklings- störda. 6 uppl. Utg. av Svenska föreningen för störda torde också gälla dem som lider av allvarlig psykisk sjukdom av psykisk hälsovård. kronisk karaktär. Stockholm 1973. Även om man bland ° Samlevnads- och anhöriga, i omsorgsverksamheten och inom sexualfrågor hos psyvården av psykiskt sjuka ser mer positivt än tidigare på yttringar av kiskt utvecklingsstörda. utvecklingsstördas och psykiskt sjukas sexualdrift innebär detta inte att Skrift utgiven av Svensdet skulle saknas behov av en särskild straffbestämmelse ka föreningen för psytill skydd mot kisk hälsovård i samsexuella övergrepp. arbete med socialstyrel- Många svårt eller kan sitt sen under redaktion av utvecklingsstörda psykiskt sjuka p.g.a. Gregor Katz. Vällingby handikapp eller sin sjukdom inte värja sin integritet. Det erfordras en 1970.

68 Andra sexuella - straffbara oberoende av offrets ålder SOU 1976: 9

övergrepp

straffbestämmelse som kan tillämpas på sådant sexuellt umgänge som framstår som integritetskränkande. Också andra skäl kan anföras för en straffbestämmelse. Många utvecklingsstörda och psykiskt sjuka intar p.g.a. sitt handikapp resp. sjukdom en beroende ställning i förhållande till andra. Sexualbrottsutredningens förslag innehåller, på skäl som anförts i det föregående, ingen bestämmelse som straffbelägger att någon utnyttjar annans beroende ställning för sexuellt umgänge. Inte heller innehåller gällande BrB eller förslaget, i motsats till vissa andra länders strafflagar, någon bestämmelse som generellt förbjuder sexuellt umgänge mellan anställda och intagna vid olika former av antalter och andra inrättningar. Med hänsyn härtill får det anses föreligga behov av straffbestämmelse som ger möjlighet till ingripanden i vissa fall när psykiskt sjuka eller utvecklingstörda vid sexuellt umgänge intar en *beroende ställning. Det torde vidare vara ostridigt att vissa utvecklingsstörda på grund av sitt handikapp och sin personlighet i övrigt även i andra sammanhang löper risk att utnyttjas sexuellt. Enligt 35 § lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen) kan sålunda tvångsintagning i vårdhem eller specialsjukhus bl.a. ske om vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till utvecklingsstörningens grad och vederbörande till följd av utvecklingsstörningen är ur stånd att skydda sig själv mot att bli sexuellt utnyttjad. Bakgrunden till denna bestämmelse bör belysas något. I betänkandet ”Omsorger om psykiskt utvecklingshämmade (SOU 1966: 9), som låg till grund för ifrågavarande lagstiftning, anfördes att utvecklingshämmade ofta var lättledda och därför lättare än andra kunde utnyttjas av samvetslösa personer. Det borde därför enligt utredningen vara möjligt att oberoende av samtycke bereda den utvecklingshämmade skydd genom vård i vårdhem eller specialsjukhus i de fall vederbörande förde ett sedeslöst” liv. Härmed avsågs prostitution och annan sexuell lösaktighet. Denna indikation för tvångsintagning blev föremål för viss kritik under remissbehandlingen av förslaget. Det förelåg emellertid inga delade meningar om att det i vissa fall av sexuell vidlyftighet hos psykiskt utvecklingsstörda kunde föreligga ett behov av omhändertagande till skydd för den utvecklingsstörde. Detta behov ansågs dock täckt genom att man begagnade sig av indikationen ”saknar förmåga att taga vård om sig. Departementschefen ansåg emellertid att denna indikation inte borde ges annat innehåll än i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Med uttrycket avsågs att den sjuke inte förmådde sörja för sin rent personliga omvårdnad ifråga om föda, kläder, hygien o.dyl. Däremot anslöt sig departementschefen till annan kritik av utredningens förslag vilken gick ut på att indikationen för ett sedeslöst liv” antydde ett moraliskt klander och lade en skuldbörda på den utvecklingsstörda Departementschefen ansåg därför att möjligheten till omhändertagande borde avse utvecklingsstörda som inte kunde skydda sig själva mot att bli sexuellt utnyttjade samt underströk *att bestämmelsen skulle tolkas restriktivt. Den grupp utvecklingsstörda som på detta sätt löper risk att utnyttjas sexuellt är inte stor och regeln om tvångsomhändertagande tillämpas

SOU 1976: 9 Andra sexuella - oberoende av offrets ålder 69 övergrepp straffbara

sällan. När förutsättningarna för ett omhändertagande utan medgivande

föreligger behöver det_inte finnas någon bestämd person som står för

utnyttjandet. Om så är fallet kan det dock finnas anledning att ingripa med stöd av en straffbestämmelse. Sexualbrottsutredningen anser således att det alltjämt finns behov av en särskild bestämmelse i kapitlet om sexualbrott till skydd för psykiskt sjuka och psykiskt utvecklingsstörda. En lämplig avgränsning av bestämmelsens tillämpningsområde kan uppnås om brottsbeskrivningen tar sikte på att det straffbara beteendet innebär ett utnyttjande av annans bristande förmåga att hävda sin integritet. Ifrågavarande fall kan då på ett naturligt sätt sammanföras med de fall som avhandlats i närmast föregående avsnitt. I lagtexten kan detta uttryckas så att straff för sexuellt utnyttjande drabbar den som har sexuellt umgänge med annan under otillbörligt utnyttjande av att denne på grund av psykisk sjukdom, utvecklingsstörning eller av annan orsak befinner sig i hjälplöst tillstånd. Genom sammanföringen med andra fall av hjälplösa tillstånd vinns två fördelar. Psykisk sjukdom och utvecklingsstörning särbehandlas inte och det markeras att det måste röra sig om allvarliga fall av störningar. Det skulle vara möjligt att gå ett steg längre och underlåta att nämna psykisk sjukdom och utvecklingsstörning som exempel på när hjälplöst tillstånd kan föreligga. Genom att uttrycket hjälplöst tillstånd kommer att få en delvis annan innebörd än i gällande rätt har emellertid detta inte ansetts tillrådligt. Bedömningen av huruvida ett otillbörligt utnyttjande föreligger måste givetvis äga rum mot bakgrund av de förändringar som i ägt rum inställningen till sexualitet hos psykiskt sjuka och utvecklingsstörda. Straffbestämmelsen bör reserveras för fall av klara övergrepp. En sådan tolkning ligger för övrigt i linje med den bedömning högsta domstolen gjorde i rättsfallet NJA 1967 s. 380. I tenninologiskt hänseende märkes att orden sinnessjuk och sinnesslö utmönstras ur lagen. Därmed tillgodoses önskemål som uttalats i en rad olika sammanhang.”

6.5 Blottande och annat sedlighetssårande handlande

riktat mot annan person

6.5.1 Bakgrund I SL upptogs bland sedlighetsbrotten förfaranden med sedlighetssårande framställningar i skrift och bild. Även andra handlingar som sårade tukt och sedlighet bestraffades enligt samma paragraf. En förutsättning var dock att det uppstod allmän förargelse eller fara för andras förförelse. För att sistnämnda krav skulle anses uppfyllt krävdes enligt straffrättskommittén att handlingen riktats mot personer som äga en relativt svag motståndskraft mot de frestelser som gärningen innebär, 1” SOU 1966:9 s. 49 f., dvs. i främsta rummet barn. I syfte att vinna en klarare prop. 1967: 142 s. 103 avgränsning samt riksdagsberättelsen av det straffbara området omarbetades sistnämnda bestämmelse. I stället 1972 s. 86.

70 Andra sexuella - oberoende av ålder SOU 1976: 9

övergrepp straffbara offrets

straffas enligt BrB den som berör barn under 15 år på sedlighetssårande sätt (6 § 1 st.). Denna bestämmelse behandlas av sexualbrottsutredningen i avsnittet om sexuellt umgänge med barn.” Det alternativa kravet att handlingen skulle ha väckt allmän förargelse hade enligt straffrättskommittén försvårat ”möjligheten att inskrida mot personer med onormala böjelser och underkasta dem den kriminalpolitiska behandling vartill förhållandena kunna föranleda”. Ett särskilt skäl att öka möjligheterna till inskridanden mot exhibitionister var enligt kommittén att de ibland visat sig under andra situationer kunna begå andra och svårare sexualbrott såsom våldtäkt eller förgripelser mot barn. Övervägandena ledde till att kriminaliseringen utökades för att det skulle bli möjligt att inskrida mot blottande inför en enda person. Det krävs dock att blottandet skall ha skett på sätt som är ägnat att väcka anstöt. Som otuktigt beteende anses också att någon genom ord eller handling som uppenbart sårar tukt och sedlighet uppträder anstötligt mot annan. I det till lagrådet remitterade förslaget fanns inte denna variant med. För att vinna en klar avgränsning av lagrummets tillämplighet hade otuktigt beteende begränsats till att omfatta blottande och sedlighetssårande beröring av underårig. Departementschefen framhöll att övriga fall av angrepp med sexuell inriktning mot enskild person, såsom sedlighetssårande beröring av vuxen person, oanständiga åtbörder och yttranden täcktes i främsta rummet av bestämmelsen om ofredande. Lagrådet ansåg emellertid att det låg närmare till hands att låta typiskt sedlighetssårande kränkningar såsom obscena uttalanden och gester falla under bestämmelsen om otuktigt beteende. Lagrådet ville dock begränsa straffansvaret till uppenbart” tukt och sedlighetssårande handlingar. Lagrummet kom att utformas i enlighet med vad lagrådet förordat. Den valda formuleringen innebär att inte alla angrepp med sexuell inriktning skall anses som otuktigt beteende. Under förarbetena till bestämmelsen om ofredande betonades paragrafens betydelse för att värna om kvinnofriden på allmänna platser. Antastande av kvinna i syfte att uppnå sexuell förbindelse borde enligt departementschefen kunna bedömas som ofredande. Beckman mfl.” anger som exempel på paragrafens tillämpningsområde att hindra en kvinna att komma fram, att ta henne under armen för att förmå henne att följa med samt att antasta henne med klappar eller liknande smekningar. Principen att sedlighetsbrott skall avse övergrepp har i BrB medfört att brottet otuktigt beteende inskränkts till att omfatta fall då sedlighetssårande handling är riktad mot annan person. Andra fall av sedlighetssårande beteende straffades tidigare enligt 16 kap. 11 § BrB som sårande av tukt och sedlighet. Denna bestämmelse var uppdelad på två stycken. Första stycket tog sikte på sedlighetssårande framställningar i skrift eller bild. Enligt andra stycket straffades den som offentligen i ord eller 1* S. 93. sårade tukt och Bestämmelsen skulle handling sedlighet. exempelvis ” Beckman m.fl.: tillämpas om någon inbjöd till könsumgänge på ett för omgivningen Brottsbalken jämte förklaringar. Band I, störande och anstötligt sätt eller om två personer i en park hade köns- 1 uppl. s. 153. som kunde iakttagas av förbipasserande. Genom lag 1970” 1 umgänge Lagen 1970 (nr 225) upphävdes emellertid bestämmelsen och ersattes av ett stadgande om om ändring i BrB.

SOU 1976: 9 Andra sexuella - oberoende av ålder 71

övergrepp straffbara offrets

otillåtet förfarande med pornografisk bild. Departementschefen” anslöt sig därvid till uppfattningen hos vissa remissinstanser som ansåg att den enskilde åtnjöt tillräckligt skydd genom bestämmelsen om otuktigt beteende samt framhöll att vissa av de gärningar som bedömdes som sårande av tukt och sedlighet i stället skulle bestraffas som förargelseväckande beteende.

6.5.2 överväganden Med hänsyn till vad som uttalades om exhibitionister under förarbetena till BrB har Sexualbrottsutredningen försökt att bilda sig en uppfattning om i vilken utsträckning de kan anses farliga. Först bör emellertid påpekas att gärningsbeskrivningen blottande tar sikte på ett yttre handlande medan med exhibitionist brukar avses en person som är tvångsmässigt fixerad vid blottande som ett slags sexuell rit. En hel del personer som döms för blottande får antagas inte tillhöra exhibitionisterna i nu nämnd bemärkelse. Det är oomstritt att exhibitionisterna är helt ofarliga i flertalet fall. Det typiska är att blottandet sker på distans och att tillfredsställelse uppnås genom skrämseleffekten som uppkommer hos en främmande person.” Det finns dock exempel på att exhibitionister tilltalar och närmar sig sitt offer samt att sådana personer ibland kan utvecklas till farliga våldsmän. Sexualbrottsutredningen har undersökt den kriminella belastningen sexualbrott 1971 av tingsrätt, hovrätt eller hos personer dömda för högsta domstolen (Bilaga 2). Det allmänna resultatet av undersökningen är att det beträffande samtliga sexualbrott utom incest är vanligt att förövarna tidigare begått brott liksom att de återfaller i brottslighet av mer eller mindre allvarlig beskaffenhet. Av allt att döma fanns det emellertid inte bland dem som dömdes för våldtäkt eller våldförande (87 personer) någon som tidigare dömts för exhibitionism och inte heller bland dem som dömdes för otuktigt beteende (204 personer) någon exhibitionist som därefter dömts för våldtäkt.” Det kan antagas att flertalet av -dem som dömdes för otuktigt beteende hade gjort sig skyldiga till blottande.” I detta sammanhang bör erinras om att de allra flesta som döms för otuktigt beteende idag erhåller böter som påföljd, i många fall utan att någon form av personutredning förekommer. Relativt ofta misstänks sådan psykisk särart att det förordnas om läkarundersökning enligt lagen om personundersökning i brottmål. I de allra flesta fallen konstateras dock att vederbörande inte har sådan psykisk läggning att det är motiverat med rättslig särbedömning. Av dem som dömdes för otuktigt beteende 1971 var det endast fyra som blev föremål för rättspsykiatrisk undersökning och endast tre överlämnades till sluten psykiatrisk vård. Av de sistnämnda hade en gjort sig skyldig till sedlighetssårande beröring av underårig och saknar redan vid 1* således intresse i detta sammanhang. En hade ett tidigare Prop. 1970: 125 s. 70. sluten vård efter 15 Se närmare bilaga 4. tillfälle överlämnats till psykiatrisk att ha gjort sig 1° Se bilaga 2 s. 174. skyldig till bland annat försök till våldtäkt och grov misshandel. Den 1 Jfr ovan s. 64.

72 Andra sexuella - oberoende av offrets ålder SOU 1976: 9 övergrepp straffbara

siste utskrevs på försök efter tre dagar men har sedermera återintagits vid fem olika tillfällen. Även detta material ger således vid handen att exhibitionister ytterst sällan visar sig farliga. Det är ohållbart att åberopa dessa få fall som skäl för att inskrida med straff mot blottaren i gemen. I princip bör inte heller överväganden om vilka handlingar som skall bestraffas grundas på antaganden att gärningsmännen kan begå brott av annat och allvarligare slag. Enligt sexualbrottsutredningens uppfattning finns det inte längre anledning att behålla blottande som särskild brottstyp i BrB. Handlingssättet som sådant är oskadligt. Den numera tämligen avspända inställningen till nakenhet och den ökade kunskapen om exhibitionisternas ofarlighet har säkerligen också medverkat till att många människor idag uppfattar blottande som en tämligen harmlös företeelse. Slopandet av blottande som brottstyp innebär inte att förfarandet alltid blir straffritt. Tvärtom torde blottande många gånger företas på sådant sätt och i sådant sammanhang att det blir att anse som förargelseväckande beteende (16 kap. 16 § BrB), som dock har en lindrigare straffskala än otuktigt beteende. I en del fall företas blottandet så att det får anses hänsynslöst mot den mot vilken det riktas. Exempel härpå kan vara att blottaren närmar sig, förföljer eller spärrar vägen för offret eller att handlandet eljest sker under sådana omständigheter att det är ägnat att skrämma offret. Förfarandet blir då att bedöma som ofredande (4 kap. 7 § BrB). Det fåtal personer som i annat sammanhang kan tänkas begå allvarligare sexualbrott torde ingå i denna grupp som gör sig skyldig till ofredande. Möjligheten kvarstår därför att närmare undersöka och vidtaga åtgärder mot denna grupp människor. Vad som i detta sammanhang bör .iakttagas utvecklas närmare av utredningens expert t.f. professorn Yngve Holmstedt i bilaga 4. Straffskalan för ofredande är inte så sträng att det i praktiken längre blir möjligt att häkta eller anhålla den misstänkte. Olägenheterna härav har emellertid sexualbrottsutredningen bedömt som små. Det kan nämnas att möjlighet att anhålla och häkta inte heller föreligger för andra typer av ofredande som får bedömas som väl så allvarliga brott som blottande. Exempel härpå är fönstertittning och telefonterror. Vad sedan angår annat sedlighetssårande handlande än blottande var det endast straffrättssystematiska synpunkter från lagrådet som föranledde att sådant handlande i samband med BrB:s införande kom att anses som otuktigt beteende. Departementschefen hade först föreslagit att bestämmelsen om ofredande skulle tillämpas. Någon anledning att nu behålla dessa fall som en brottstyp bland 1” Jfr Nelson, Alvar: sexualbrotten finns inte. Sedlighetsbrotten s. innebär sålunda att bestämmelsen Sexualbrottsutredningens förslag 258 f. Ingår i Israel, om blottande och annat sedlighetssårande handlande upphävs utan att Joachim (red.): Sexologi. 1970. ersättas av annan bestämmelse.

SOU 1976: 9

7 Sexuellt med barn och

umgänge ungdom

Inledning

I detta avsnitt avhandlas om straffbart sexuellt med frågan umgänge barn och ungdom. Tonvikten har lagts på heterosexuella relationer. I vad mån det erfordras särskilda straffbestämmelser för homosexuellt umgänge tas upp till behandling i kap. 8. De nu gällande straffbestämmelserna har utformats som ett skydd för vissa om heterosexuella

åldersgrupper. Ifråga handlingar innebär

bestämmelserna följande. De som ej fyllt 15 år erhåller skydd genom bestämmelserna otukt med barn (3 §) och otuktigt beteende (6 § 1 st.). Det förstnämnda innehåller ett förbud mot umstadgandet könsligt gänge med den underårige. Det sistnämnda straffbelägger sedlighetssårande beröring. mellan 15 och 18 år erhåller

Åldersgruppen ett

kompletterande skydd genom bestämmelsen om otukt med ungdom (4 §). Detta stadgande straffbelägger heterosexuellt med den umgänge underårige i fall då denne står under gärningsmannens tillsyn vid skola, anstalt eller annan inrättning eller eljest under hans övervakning, vård eller lydnad. Bestämmelsen tar också sikte på fall då gärningsmannen i andra situationer utnyttjar den underåriges beroende ställning. Åldersmellan gruppen 15 och 18 år skyddas även genom bestämmelsen om förförelse av ungdom (8 §). Denna bestämmelse har emellertid med hänsyn till sin bakgrund och sitt syfte brutits ut till behandling särskilt i kap 11. För otukt med barn och otukt med ungdom ges samma straffskala, fängelse en månad lägst och högst fyra år. För otukt med barn ges dessutom en strängare straffskala när brottet är att anse som grovt. Minimistraffet är här fängelse två år och maximistraffet åtta år. Vid bedömande huruvida grovt brott skall bl.a. beaktas föreligger om gärningsmannen förgripit sig särskilt hänsynslöst mot barnet. För otuktigt beteende ges en straffskala med böter eller fängelse i högst ett år. Straffbestämmelserna kompletteras genom i ytterligare stadganden 6 kap. BrB. Ansvar för gärning som begås mot någon under viss ålder skall sålunda ådömas även den som icke insåg men hade skälig anledning antaga att den andre ej uppnått sådan ålder (9 §). Vidare är brotten otukt med barn och otukt med ungdom straffbara även på försöksstadiet (10 §). För otukt med barn och otukt med ungdom eller försök till sådant brott ges slutligen en särskild åtalsbestämmelse (11 § 3 st.).

barn SOU 1976: 9 74 Sexuellt umgänge med och ungdom

i ålder mellan och den Är skillnaden och utveckling gärningsmannen med mindre åtal finnes underårige ringa må åtal ej väckas av åklagare påkallat ur allmän synpunkt. Kriminalstatistiken beträffande otukt med barn som ej fyllt 15 år visar en anmärkningsvärd utveckling. Efter en kraftig ökning av antalet och antalet dömda under senare hälften av 1950-talet polisanmälningar vilken kulminerade kring 1960 har det skett en kontinuerlig minskning som fortsatt Under de sista åren från vilka det finns in på 1970-talet. tillgänglig statistik har antalet dömda understigit 100 per år. Som av avsnittet statistiska uppgifter om sedlighetsbrott hänförde framgår 1960 till brott riktade mot flickor i åldern sig förändringarna kring 12-14 årf Endast ett fåtal döms årligen för heterosexuell otukt med personer eller ungdom (4 § 1 st.). Oftast torde det röra sig om incestförbindelser förhållanden mellan styvfader och styvdotter. Det kan nämnas att under åren 1938-1964 var det endast fem personer som dömdes för att ha förmått kvinna i åldern 15-17 år till otukt grovt missbruk av genom överordnad Vid sexualbrottsutredningens genomgång av dem ställning. som dömdes 1971 för visade det sig att endast två sedlighetsbrott personer dömdes för heterosexuell otukt med ungdom. I bägge fallen

var det styvfäder som dömdes. Påföljderna för dem som döms för otukt med barn varierar kraftigt.” Detta samman med att brottet rymmer företeelser av högst hänger skiftande beskaffenhet. Barnets ålder varierar från ett fåtal år upp t.o.m. 14 år. Den sexuella handlingen kan bestå i samlag eller smekav olika kan vara jämnårig eller vuxen. Det kan ningar slag. Partnern röra sig om en tillfällig förbindelse med en vuxen men också om en incestförbindelse. Det sexuella umgänget kan vara frivilligt långvarig från barnets sida. Det kan också vara genomfört med mer eller mindre

tvång. Kriminologiska synpunkter på otuktsbrottsligheten lämnas av professor Knut Sveri i bilaga 3. Upplysningar om psykiskt abnorma lagöverträdare lämnas av t.f. professorn Yngve Holmstedt i bilaga 4.

7.2 Några bakgrundsfakta

7.2.1 Pubertetens inträde

inträde varierar starkt mellan olika individer. Mellan Könsmognadens den skillnaden senare. könen föreligger att pojkar genomsnittligt mognar Under inträffar en mängd hormonellt betingade förändpuberteten ringar. Kroppen växer till i längd och antar den vuxnes proportioner. och armhålor behåras. Flickor får menstruation. Pojkar Könsorgan får skägg och kommer i målbrottet. Penis och pung ökar i storlek. flickor utvecklas bröst och behåring av könsorgan under en Hos Flickan är då vanligen 8-14 år. Första menstruation intreårsperiod. träffar normalt mellan 10 och 16 1/2 år. Genomsnittsåldern är fyllda 1 Jfr bilaga l s. 147 ff. 13 år. i Jfr s. 161 och 176.

SOU 1976: 9 Sexuellt med barn umgänge och ungdom 75

Hos pojkar utvecklas testiklar och behåring av könsorgan under en 4-årsperiod. Utvecklingen avslutas vanligen mellan det pojken är 14 och 18 år. Penis tillväxer under en 2-årsperiod, normalt mellan 13 1/2 och 17 års ålder. Av betydande intresse i detta sammanhang är att puberteten idag inträffar tidigare än förr. På hundra år har sålunda den genomsnittliga åldern för första menstruation sjunkit från omkring 16 till 13 årf

7.2.2 Debutåldern Det finns ett par moderna svenska sociologiska som undersökningar ger upplysningar om tidpunkten för den sexuella debuten. En av undersökningarna har verkställts av professor Hans Zetterberg på uppdrag av USSU (SOU 1969: 2). Den genomfördes 1967 och omfattade cirka 2 000 personer i åldern 18-60 år, vilka lottats inom mantalslängderna för de kommuner som utgör SIFO:s basurval. I undersökningen fördelade sig åldern för första samlag på sätt framgår av tabell 7.1:

Tabell 7.1 Ålder för första samlag enligt Zetterbergs undersökning!

a SOU 1969:2 s. 33.

Medianåldern för samlagsdebuten var 17 år och 7 månader. I den

yngre generationen (18-30 år) var medianåldern 16,6 år för männen och 17,2 år för kvinnorna. Av särskilt intresse är hur många som uppgivit att de debuterat sexuellt före 15 års ålder. Bland den yngre generationens män, som fyllde 15 år mellan början av 1950-talet och början av 1960-talet, gällde detta om 6 % av de intervjuade och bland kvinnorna i samma ålder om 2 %.

Undersökningen gav vidare vid handen att debutåldem var i sjunkandef Mellan åren 1920 och 1950 nedgick sålunda den genomsnittliga debutåldem med ett år. Nedgången svarade sålunda mot förändringen under samma tid av tidpunkten för könsmognadens inträde? Skillnaden mellan männen och kvinnorna om debutåldem tenderade att ifråga minska -i den yngre generationen. Av intresse är vidare ° utredningens Sakuppgifterna i de konstaterande att de som väl debuterat sexuellt i allmänhet fortsätter

med :tråflkârgühar

sexuell aktivitet. En överväldigande av de tillfrågade majoritet 1974; 59 s_ 49 f_ och hade sålunda haft sitt andra samlag inom fem veckor från det förstaf

Detta innebär emellertid inte att de därmed 35%?

kan sägas ha etablerat ett 5

m. SÖU 1974: 59

regelbundet sexualliv. Andra undersökningar utvisar att en stor del av s. 51 f. de allra yngsta debutanterna dröjer med fortsatta brotts- ° SOU 1959: 2 5- 35 fsamlag.” Enligt 1974: 59 balken är inte bara samlag utan även petting (smekning av könsorgan)

SOU 1976: 9 76 Sexuellt umgänge med barn och ungdom

stnaffbar om den sker med person som är under 15 år. Zetterbergs om ungdomars pettingaktivitet. Det undersökning ger få upplysningar som finns dock angivet att 23 % av dem inom den yngre generationen inte hade samlagserfarenhet uppgivit att de ägnade sig åt petting i stället för samlag. Vidare svarade 19 % av de oerfarna inom den yngre generationen att de idkat petting den senaste månaden. En annan undersökning genomfördes 1966 och 1967 vid socialmedicinska institutionen vid Stockholms universitet* Undersökningen omfattade urval av stockholmsungdomar i ett slumpmässigt (ca 1 500) åldern 16-25 år. Den kumulativa förekomsten av samlag framgår av följande tabell 7.2.

Tabell 7.2 Kumulativ samlagserfarenhet i åldern 11-22 år i Stockholm 1966/67 (l6-25-åringar). I %.a

a Eliasson a.a. s. 26.

Av männen hade sålunda 12% och av kvinnorna 5 % haft samlag

innan de fyllt 15 år. I Eliassons avhandling lämnas också vissa uppgifter

den beräknade kumulativa föreom ungdomars pettingaktivitet. Enligt komsten härav hade män smekt en kvinnas könsorgan vid en tidpunkt

medan kvinnor haft cirka ungefär ett år innan de haft samlag samlag ett halvår efter att de låtit en man smeka deras könsorgan första gången.

var det färre kvinnor som smekt en mans köns- I samtliga åldersgrupper än som haft Eliasson fann vidare att kvinnornas debutorgan samlag. ålder för var i sjunkande. Sålunda uppgav 15% av samlag troligen kvinnorna 16-20 år att de haft innan de fyllt i åldersgruppen samlag siffra 21-25 år var 8%. En lik- 16 år. Motsvarande i åldersgruppen

nande nedgång kunde icke konstateras bland männen. Här var siffrorna

27 resp. 26%. Eliasson kunde vidare för de båda ålderskategorierna konstatera ett klart samband mellan åldern för första kyss och åldern

för första samt att den åldersgruppen kvinnor hade samlag yngre

markant lägre ålder för den första kyssen än den äldre. som innefattar ett flertal av I det s.k. örebroprojektet, undersökningar och beteenden, redovisas siffror som bekräftar att ungdomars attityder 3 flickor Undersökningsresul- debutåldern är i sjunkande. Av tillfrågade 15-åriga (årskurs 8) taten finns redovisade och analyserade b1.a. av 1970 uppgav 22 % att de hade haft samlag (jfr s. 81 f.). Enligt de bägge Joachim Israel i boken nämnda undersökningarna var andelen som debuterat i samma tidigare Sexologi (Stockholm ålder betydligt lägre. 1970) och av Rosmari Eliasson i avhandlingen Av undersökningarna framgår att en inte obetydlig del av ungdomen

Könsdifferenser i sexuellt innan de fyllt 15 år samt att de ägnat sig åt idag debuterar sexuellt beteende och petting före det första samlaget. Uppgifterna bekräftas av personer med attityder till sexuallivet

1971). erfarenhet av sexual- och preventivmedelsrådgivning åt ungdom.

(Lund

SOU 1976: 9 Sexuellt med barn och umgänge ungdom 77

Tabell 7.3 Levande födda barn efter moderns ålder 1956-19733

Moderns 1956- 1961- 1966- 1969 1970 1971 1972 1973 ålder 1960 1965 1970

Antal 10-14 år 13 17 17 . 15 18 31 21 21 15-19 år 9 215 13 179 11802 9 545 9162 9 252 8 922 8184 20-24 år 29 067 35 388 40 708 38 192 38 912 39 716 37 736 35 611 25-29 år 30 823 32 929 36 058 35 539 38 098 41 527 42 286 42 327 30-34 år 21 180 19 706 17 227 16 275 16 383 16 774 16 706 17 275 35-39 år 11 570 9 717 7 292 6 277 6 027 5 769 5 344 5 180 4044 år 3 395 2 907 1 882 1 669 1 446 1 338 1 198 989 45-49 år 255 188 129 110 103 75 60 76

Samtliga 105 518 114 031 115115 107 622 1101505 114 4846 112 273 109 663

Pâ 1 000 kvinnor i resp. ålder

a Statistisk årsbok 1974. b Inkl. en moder som fyllt 50 år. C Uppgift om moderns ålder saknas för ett barn fött 1971, inkl. en moder som fyllt 50 år. d Fruktsamheten räknad pâ kvinnor i åldrarna 15-44 år.

Tabell 7.4 Antal födda 1973 efter moderns ålder i åldersgruppen 15-19 år.

Moderns ålder 15 16 17 18 19 Antal födda 132 528 1 455 2 387 3 682

7.2.3 Födslar, aborter och

könssjukdomar

Ungdomens sexuella aktivitet avspeglar sig i statistiken över födslar, aborter och könssjukdomar. Samtidigt ger denna statistik ett mått på de viktigaste skadeverkningarna av sådana förbindelser. Tabell 7.3 visar antalet levande födda barn efter moderns ålder 1956-1973. 1973 fördelade i åldersgruppen 15-19 sig de födda år på sätt framgår aV tabell 7-4- 1 Källa: Gunnar af Av diagram 7.11 framgår antalet verkställda aborter 1968-1974 för- Geiierstam,

Legala.

delade efter kvinnans ålder.

?gâátseeâcåâgâfefgcgêgz 1

Av diagrammet framgår att antalet aborter under denna tid i det Läkartidningen 1973, närmaste tredubblats. Tonåringamas procentuella andel har dock hållit S- 2756 Samt W131 . . .. .. sett oforandrad. styrelsens preliminära sig 1 stort statistik_

SOU 1976: 9 78 Sexuellt umgänge med barn och ungdom

3A 30 636

30-

23 #32532

25 990 uppåt 26_ , V 24170 4 105 24* // . 3 971 15,8 % 22 16,5 % 7 19 250

l

20-

3 404 y // //1

18- _ 16100 17,7 % / 18488 2044 16- / A 60,3 % /Å å, 13 735

14- 1381883/ ° 14 511

W

r *

l ;âzâz

2767 60,1% , ”#09440 o 1 %

1°2224.1Ã1§A› y/

äga” /A

5232;

sea/s

/

835964/ W

/ //

m 7493/

//// 6105 -19år 4 24:5 °/° 3 033 3 588 23,5 % 23.5 % 2- 2 523 23 ?å ° 231W 22,1 % 223 %

1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974

7.1 Verkställda aborter 1968-1974 efter kvinnans ålder. Diagram

Av det totala antalet aborter har cirka 1 % verkställts på kvinnor

under 15 år. De absoluta talen framgår av tabell 7.5.

Tabell 7.5 Aborter verkställda på kvinnor

under 15 år 1968-19744

u Källa: SOS (Sveriges Offentliga Statistik), Allmän hälso- och sjukvård samt Socialstyrelsens preliminära statistik.

nämnas att en del av de kvinnor som redovisas som Det förtjänar i statistiken haft det befruktande samlaget som 14-åringar. Att 15-åriga särskild abortindikakvinnan är under 15 år vid konceptionen utgjorde tion tills den nya abortlagen trädde i kraft 1.1.1975. I praktiken händock sådana fall även till andra indikationer. Antalet fall där fördes abortindikationen framgår av tabell 7.6. den särskilda tillämpades

SOU 1976: 9 Sexuellt umgänge med barn och ungdom 79

Tabell 7.6 Aborter verkställda p.g.a. indikationer: yngre än 15 år vid konceptionen. 1968-1974.

framgår tabell 7.7.

Tabell 7.7 Rapporterade fall av gonorré 1950-1974.

Rapporterade fall Fall per 100 000 invånare av

medelfolkmängden

Ålder, är Summa âr Ålder, Summa

0-9 10-14 15-19 20-24 25- 0-9 10-14 15-19 20-24 25-

1950 22 13 1 631 3 312 5 234 10 212 .. 3 390 714 116 146 1955 8 37 2 458 4 402 6 947 13 852 . . 7 548 1 022 149 191 1958 6 100 2 988 4 174 5 770 13 038 . . 16 590 950 122 176 1959 9 100 4 389 4 881 6 042 15 421 .. 16 814 1086 127 207 1960 17 150 5 758 6 023 6 525 18 473 . . 24 1 002 1 309 137 247 1961 12 219 6 656 6 297 6 528 19 712 .. 37 1092 1332 136 262 1962 10 193 7 599 7 177 6 611 21 590 .. 34 1 186 1 425 137 285 1963 9 198 7 665 7 308 5 957 21 137 .. 36 1 193 1 366 123 277 1964 17 229 8 306 7 949 6 435 22 936 . . 42 1 310 1 387 132 298 1965 12 191 7 717 9 094 7 086 24100 .. 36 1248 1479 144 310 1967 9 161 7 085 10 357 8 362 25 974 . . 30 1 222 1 561 167 329 1968 8 142 8 088 11 964 10 012 30 214 . . 27 1432 1 797 199 380 1969 7 110 7 842 14 635 11 826 34 420 .. 21 1414 2 200 231 430 1970 6 133 9 226 16 311 13 209 38 885 .. 25 1 668 2 465 256 484 1971 11 157 8 957 15 223 13 804 38 152 .. 30 1 630 2 359 265 471 1972 9 111 7 039 12119 12 220 31498 .. 21 1291 1955 232 388 19734 6 76 5 573 9 916 10 855 26 426

19744 24 035

Källa: Sammanställning från Statens bakteriologiska laboratorium. u Preliminära uppgifter.

Som framgår av tabellen ökade det totala antalet anmälda fall av

gonorré kraftigt t.0.m. år 1970. Därefter inträdde en markant nedgång. Tonåringama har sålunda inte sedan 1950-talet uppvisat så låga siffror

som de senaste åren.

Övriga könssjukdomar har så ringa utbredning att en redovisning i

detta sammanhang inte ter sig motiverad.

SOU 1976: 9 80 Sexuellt umgänge med barn och ungdom

7.2.4 Psykiska skadeverkningar*

Det hävdas ofta att tidiga sexuella förbindelser kan medföra allvarliga Den reella kunskapen härom är emellertid psykiska skadeverkningar. större undersökning som kartlagt eventuella ringa. Någon vetenskaplig sätt föreligger veterligen inte. skadeverkningar på ett tillfredsställande av barnpsykiatrisk och barn- De viktigaste kunskapskällorna utgöres

psykologisk expertis. vid barns sexuella *varierar starkt. omständigheterna upplevelser Barnet kan vara endast ett fåtal år. Det kan också befinna sig i puberteten. Den sexuella kan vara samlag eller inskränka sig till handlingen Partnern kan vara jämnårig eller vuxen. Det kan röra sig smekningar. om med okänd eller en långvarig incestfören tillfällig kontakt någon Barnet kan kanske initiativet. Det bindelse. ha deltagit frivilligt, tagit sexuella umgänget kan också vara genomfört med tvång. Förekomsten av skadeverkningar torde i hög grad vara psykiska beroende av de närmare omständigheterna vid det sexuella umgänget.

Härvid kan i detta sammanhang umgänge som framkallats genom olaga lämnas åsido. Sådant förfarande är straffbart oberoende av åldern tvång hos den angripne. Sådana av nonnal barnsexualitet som sexuella lekar med uttryck kan i och för ha någon skadlig inverkan i jämnåriga sig inte antagas psykiskt hänseende. Detsamma gäller om petting och samlag med jämnåriga när puberteten inträtt. Detta hindrar emellertid inte att psykiska kan i form av skuldkänslor när barnets skadeverkningar uppkomma handlande strider mot tabuföreställningar som det förvärvat under upp-

växten. omedelbara reaktion är av stor betydelse. Präglas Omgivningens sexuella förbindelser av och skuldkänslor finns risk för tidiga ångest framtida störningar i sexualfunktionen. sexuella kontakter mellan barn och vuxna passerar ofta Tillfälliga barnet förbi utan negativa konsekvenser i psykiskt hännågra synbara seende. De skadorna erhålles också här om saken vållar allvarligaste uppståndelse vid upptäckt. Vid mera förbindelser kommer parternas relationer i andra långvariga hänseenden än det rent sexuella in i bilden på ett mer avgörande sätt. Särskilt detta om incest där bl.a. de ofta starka känslomässiga gäller bindningarna mellan parterna och sammanblandningen av familjerollerna kan medverka till psykiska återverkningar för barnet. allvarliga annars har en förbindelse med en äldre man kan När en ung flicka faktor vara att hon i denne funnit en fadersbild. Det en psykologisk kan då finnas risk för en fördröjning av mognadsprocesserna hos

flickan.

7.2.5 Attityder till tidiga sexualförbindelser m.m.

wav svenska folket accepterar enligt Zetter- En överväldigande majoritet förbindelser. Det förutsätts dock bergs undersökning föräktenskapliga särskilt av kvinnorna, att det sexuella umgänget äger rum i allmänhet, mellan i en fast relation. Var femte tillfrågad ville inte specificera ° Jfr bilaga 3 s. 191 ff. par

SOU 1976: 9 Sexuellt med barn umgänge och ungdom 81

en viss ålder då sexuella förbindelser skulle få inledas. Övriga gav svar vars median var 18 år 8 månader för män och 18 år 5 månader för kvinnor. Vuxnas attityder till tidiga sexualförbindelser speglas även i deras uppfattning om vad skolans sexualundervisning bör innehålla i etiskt hänseende. I Zetterbergs undersökning ansåg i det närmaste 70% av dem som befann sig i åldersgruppen 24-60 år att skolan borde rekommendera avhållsamhet under uppväxtåren. Praktiskt taget alla övriga ville att skolan skulle lära ut alla uppfattningar men inte rekommendera någon utan låta eleverna själva ta ställning. Det visar sig emellertid att många föräldrar som i princip ställer sig avvisande till att ungdomar har sexuellt umgänge reagerar föga när de får reda på att deras egna barn har det. USSU har även genomfört elevenkäter på grundskolans högstadium och i gymnasiet. Av största intresse i detta sammanhang är enkäten i grundskolan.” Eleverna var 16 år. De tillfrågades bl.a. om sina egna normer för sexuellt mellan umgänge ungdomar i deras egen ålder och vilka normer de trodde skola, föräldrar och kamrater hade. Det visade sig att 65 % av de tillfrågade ansåg att man borde ha stadigt sällskap. Endast 12 % tyckte att det räckte att man träffades mer tillfälligt. 6 % ansåg att det absolut inte fick förekomma. En majoritet (55 %) trodde att skolan ville att man själv skulle bilda sig en uppfattning och handla därefter. Endast 28 % tillskrev sina föräldrar denna uppfattning. Många trodde att föräldrarna var helt negativa (32 %) eller att de uppställde stadigt sällskap som krav (20%). Slutligen fanns en svag tendens att tiltlskriva sina kamrater en friare inställning än den man själv hade. I örebroprojektet har undersökts vilka har till attityder tonåringar vissa normbrytande beteenden. De tillfrågades också om vilken uppfattning de trodde kamrater och föräldrar hade. Intressantast i detta sammanhang är uppgifterna som lämnades av elever i årskurs 8. De var i genomsnitt 15 år. Det visade sig att de beteenden som de tog mest avstånd ifrån var snatt-eri och haschrökning. De trodde också att föräldrarna ställde sig mest avvisande till dessa beteenden. Relativt många tillskrev sina föräldrar tillåtande attityder ifråga om samlag med pojkvän resp. flickvän. Tonåringarnas egna attityder till sexualitet sammanfattas på följande sättz”

Attityden till sexualitet har blivit väsentligen liberalare. Halva årskursen i 8:an tycker att sexuella relationer i deras ålder är okay” och 22% av flickorna anger också en sexuell debut. I väsentligen mindre grad än vad som gäller alkoholkonsumtion, skolk etc. anger man samlag som något tufft utan majoriteten av tonåringarna tycks ha en mera naturlig syn på sexualiteten. Den liberalare synen på sexualitet är utspridd i årskursen och inte knuten till något allmänt missanpassningsmönster. För inte så många år sedan sågs en tidig sexualdebut som ett relativt allvarligt symptom på utagerande hos tonårsflickor och speciella lagrum hotade i bakgrunden. Att denna syn måste *° SOU 1969: 8. n revideras belyses klart i materialet. Visserligen är det så att sexuell erfarenhet Henricsson, Marta: och normer. är något vanligare bland de flickor som befinner sig i opposition mot vuxen- Tonåringar SÖ-rapport FoU nr 4 världen (de högaccepterande i fråga om normbrott), men den är också relativt 1973 s. 106.

6 - Sexuella övergrepp

med barn SOU 1976: 9 82 Sexuellt umgänge och ungdom

omfattande bland flickor som visar ett mera neurotiskt mönster, bland mera självsäkra flickor med en god och öppen anpassning och i en klart välanpassad flickgrupp.

Det sålunda att tidig sexuell debut har en varierande bakframgår De missanpassade tonåringarna som befinner sig i konflikt grund.” med föräldrar och samhälle utgör endast en del av de tidiga debutanterna. Det är emellertid inte säkert att det sexuella umgänget ens hos dessa tonåringar har karaktär av trots, desperation eller självdestruktion. Det kan innebära ett sökande efter en gemenskap.” När tidig sexualdebut och stark promiskuitet förekommer i kombination med annan asocialitet kan inte heller det sexuella beteendet ses som orsak till de asociala dragen utan som en av flera verkningar av en ofördelaktig uppväxtmiljö.” De angivna undersökningarna har redovisat allmänna attityder till tidiga sexualförbindelser. Man kan emellertid starkt ogilla handlingar utan att för den skull vilja att samhället skall ingripa straffrättsligt mot dem. I Danmark har undersökts i vad mån människor uppfattar olika sexualhandlingar som kriminella.” De tillfrågade anses utgöra ett representativt urval av den yngre och medelålders delen av Köpenhamns Resultatet av undersökningen i denna del framgår av befolkning. tabell 7.8. De handlingar som är av störst intresse i detta sammanhang är de som betecknas som antastande av 4-årig flicka, petting med 16-årig dotter och samlag efter samtycke med 14-årig flicka. De exakta frågeformuleringarna var i dessa fall följande: 1. En främmande man tar med en 4-å-rig flicka ned i en källare och vidrör henne mellan benen. Bör detta enligt er åsikt betraktas som en kriminell handling? 2. En man smeker sexuellt sin 16-åriga dotter, som dock inte protesterar. Bör detta enligt er åsikt betraktas som en kriminell handling? 3. En 28-årig man har samlag med en 14-årig flicka. De är förälskade i varandra. Bör detta enligt er åsikt betraktas som en kriminell handling? Figur 7.1 visar procenttalen för män och kvinnor i olika åldersgrupper som ansåg sistnämnda handling brottslig.

Tabell 7.8 Kutchinskys undersökning av sexualbrott. Procenttal män och kvinnor vilka betecknade den beskrivna handlingen som 1” Jfr Crafoord, Karin: kriminell”. Efter allvarlighetsgrad. Symptom eller ålderstypiskt beteende. En ”En kriminell handling: ja studie av 15-åriga flickor. Lic.-avh. Sten- Män Kvinnor Totalt Kort beskrivning cil 1972 s. 79, 181 och 183 f. samt Sexualiteten Antastande av 4-årig flicka 92 0/0 93 % 93 % under ungdomsâren.

Pornografi förbrytelser. Uppsala Antal (198) (200) (398) 1972.

SOU 1976: 9 Sexuellt med barn umgänge och ungdom 83

% 100-

90 0 K_vi_nnor El Män

70 I

so-

sd-

40-

30 Figur 7.1 Kutchinskys 20- av sexualundersökning brott. Procenttal män och kvinnor efter ålder 10vilka betecknade det som brottsligt att en I | I I J 28-årig man hade sam- 18-24 25-29 30-39 40-49 50- lag med en 14-årig flicka med hennes Åldersgrupper samtycke.

7.3 Uttalande av JO

1974-07-04 meddelade JO Bertil Wennergren ett beslut, som överlämnats till sexualbrottsutredningen. Beslutet var föranlett av en förfrågan om inte läkare som förskrev preventivmedel åt flickor som ej fyllt 15 år gjorde sig skyldiga till straffbar medhjälp till brott. JO fann att om initiativet kom från flickan, som inte själv inlät sig på något brottsligt genom att ha sexuellt umgänge, kunde syftet med läkarens bistånd inte rimligen anses vara att främja hennes partners gärningar utan att bereda henne skydd mot oönskade graviditeter. JO fann därför att förskrivning av preventivmedel till flickor under 15 år inte var oförenligt med straffbudet i 6 kap. 3 § BrB. Efter att ha redogjort för resultaten av sociologiska undersökningar (se avsnitt 7.2.2) om åldern för den sexuella debuten uttalade JO följande:

straffbudet i 6 kap. 3 § brottsbalken har till syfte att bereda straffrättsligt skydd för barn och ungdom mot sexuella kränkningar och att värna de ungas sexuella integritet. Det har om straffbudet uttalats att det bygger pá en presumtion om förförelse av den minderåriga. Denna presumtion kan ha tett sig naturlig i äldre tid men är det inte idag så som ungdomens sexualliv nu tecknar sig. Det är tydligt att det generella straffbudet mot könsligt umgänge med barn under femton âr i våra dagar rimmar illa med verkligheten och ungdomens rättsuppfattning. När tydlig lag saklöst överträds i den utsträckning som måste antas vara fallet, kan härav följa en uppluckring av rättsmedvetandet och ett undergrävande av tilltron till rättsordningen hos de unga

med barn SOU 1976: 9 84 Sexuellt umgänge och ungdom

som kan få mycket olyckliga konsekvenser. Det måste i ett sådant fall som det här är fråga om av lagstiftningen krävas att den inte släpar efter samhällsutvecklingen utan uppmärksamt anpassas till denna. Beaktas bör också att 6 kap. 3 § brottsbalken lägger hinder i vägen för en meningsfull och verklighetsnära sexualundervisning i skolan. Denna måste ju utgå från gällande lag. Barn och ungdom skall naturligtvis även i fortsättningen tillförsäkras ett straffrättsligt skydd mot sexuella övergrepp och kränkningar av den sexuella integriteten men detta skydd måste utformas med en helt annan urskillning än som skett i 6 kap. 3 § brottsbalken. En lagändring framstår som mycket angelägen och det är fara i dröjsmål.

7.4 Uttalanden av USSU

I sitt förslag till sexual- och samlevnadsundervisning i skolan (SOU i undervisningen bör 1974: 59) anför USSU att en av tyngdpunkterna vara vilka etiska krav man kan ställa på en sexuell förbindelse. Utredningen konstaterar att en rad grundläggande värderingar bör främjas. Hit hör exempelvis att en sexuell relation bör förenas med gemenskap och respekt för den andra människans integritet. Härav följer att varje form bör avvisas liksom otrohet i av psykisk press eller fysiskt övervåld bemärkelsen svek mot gemenskapen. Utredningen anser vidare att skolan bör verka för likaberättigande mellan människor genom att ta avstånd från dubbelmoral och fördomsfulla könsroller. Undervisningen bör också främja tolerans i betydelsen respekt för andras normer för sexuellt leverne i den mån dessa inte strider mot de grundläggande värderingar som skolan skall verka för. USSU framhåller att mycket tidiga sexuella förbindelser kan ha konsekvenser. Det finns risk för att förhållandena präglas av negativa oförmåga till inlevelse och därmed bristande möjligheter att slitningar, visa hänsyn och ta ansvar. De unga kan hamna i en rad kortvariga och opersonliga förhållanden som kanske skapar en verklighetsfrämmande negativ uppfattning om vad samlivet mellan man och kvinna kan ge. Risken finns också att de unga inte äger tillräcklig erfarenhet och omdömesförmåga för att hindra oönskad graviditet eller gonorrésmitta. USSU anser att allför tidiga sexuella förbindelser bör motverkas genom en undervisning om de normer som enligt grundläggande värderingar bör gälla för sexuella förbindelser samt genom att skolan pekar på de negativa konsekvenser som kan vara förknippade med en tidig debut. USSU avvisar därmed tanken att skolan skall verka för sexuell avhållsamhet under uppväxtåren. USSU konstaterar att det i den allmänna debatten krävts att undervisningen skall ge stor plats åt ett inskärpande av femtonårsgränsen i 6 kap. 3 § BrB samt anför (s. 299 f.):

Givetvis bör en klar information om denna lagparagraf ges, men man bör då enligt USSU:s mening framhålla att straffbarhetsgränsen långtifrån är den mest väsentliga synpunkt som kan läggas på tidigt sexuellt samliv. De överväganden som refererats tidigare i detta avsnitt betyder mer för unga män-

SOU 1976: 9 Sexuellt med barn umgänge och ungdom 85

niskors handlande. Det myckna talet om den lagliga femtonårsgränsen har dessutom lett till att en del både manliga och kvinnliga tonåringar låter sitt tänkande om dessa frågor dirigeras av den primitiva föreställningen att en flicka är lovlig när hon har fyllt femton år. Just i belysning av en sådan reaktion framstår önskvärdheten av en annorlunda upplagd undervisning särskilt tydligt. - - - Liknande överväganden kan anföras beträffande önskemålet att skolan skall ange en åldersgräns nedanför vilken sexualumgänge i varje fall bör betecknas som icke tillåtligt. Varje sådan âldersangivelse innebär en olycklig förenkling av frågeställningarna, en förflyttning av uppmärksamheten från väsentliga och tungt vägande synpunkter till en ytlig och mekanisk synpunkt. En annan effekt blir att eleverna oundvikligen drar slutsatsen att ovanför den preciserade åldern inga vägande skäl kan anföras mot ett tidigt sexuellt samliv.

Sexualbrottsutredningen har inhämtat USSU:s uppfattning om den nuvarande kriminaliseringen. I yttrande 1972-04-17 anförde USSU:s majoritet att den ansåg det riktigt att ta bort fixeringen i 6 kap. 3 § BrB vid en bestämd åldersgräns. ”Att kriminalisera samlag med en individ under en viss ålder och förklara samma handling för icke kriminell om den äger rum med en individ över denna ålder upplevs nu som stötande för rättsmedvetandet och som oförenligt med en nyanserad psykologisk syn på tidiga sexualupplevelser.” Skyddet för underåriga borde utformas som kriminalisering av allt slags exploatering av någons ungdom och oförstånd varvid lagen borde vara tillämplig på även andra områden än det sexuella. En av USSU:s ledamöter ansåg att 15-årsgränsen borde bibehållas emedan andelen sexuellt aktiva flickor under 15 år ökar, vilket innebär en ökad frestelse för vuxna och äldre män att söka sexuellt utnyttja dem. Också en av utredningens ville behålla experter 15-årsgränsen. Han gjorde gällande att skolledare inte så sällan befann sig i den situationen att män sökte sexuellt utnyttja flickor och pojkar på mellanstadiet och uppehöll sig utanför skolan för att söka kontakt med dem. I den situationen behövdes stödet av en handfast och lätttolkad skulle bli alltför subtilt lag. ”Exploatering” och inte fungera.

överväganden

7.5.1 Behovet av en reform

Åldersgränsen vid 15 år tillkom genom 1864 års SL. Ursprungligen gällde den endast för sexuellt umgänge med flicka. 1937” utvidgades straffansvaret såatt även pojkar skyddades. Under förarbetena till 1937 års ändringar av lagstiftningen om sedlighetsbrott och vid tillkomsten av BrB uttalades att åldersgränsen till stor del grundades på en presumtion om förförelse. När en underårig deltagit i sexuellt kunde umgänge man enligt denna presumtion utgå ifrån att han blivit förförd därtill. 1” Med denna verklighetssyn fyller bestämmelsen otukt med barn en Lagen 1937 (nr 242) om ändring i vissa delar , funktion som är väl förenlig med vad man under förarbetena till BrB av SL.

med barn SOU 1976: 9 86 Sexuellt umgänge och ungdom .

uppfattade som ett huvudsyfte med bestämmelserna om sedlighetsbrott nämligen att skydda barn och ungdom mot sexuella kränkningar. Med den kunskap som idag finns om ungdomens sexualliv framstår emellertid den presumtion om förförelse som ligger till grund för 15-årsgränsen som uppenbart oriktig. Puberteten inträffar idag tidigare än förr. För cirka hundra år sedan då 15-årsgränsen infördes var den genomsnittliga åldern för första menstruation 16 år. För närvarande är den 13 år. Den sexuella debuten sker idag vid tidigare ålder än förr. Nedgången synes ha skett snabbare under de allra senaste åren. Åtminstone tycks detta gälla beträffande flickorna. En inte obetydlig del av dem som idag fyller 15 år har erfarenhet av samlag. Ännu fler har varit med om att smeka annans könsorgan eller att på motsvarande sätt bli smekt av annan, vilket också utgör straffbara handlingar. Idag vet vi att en tidig sexuell debut inte behöver vara utslag av en asocial läggning eller av ungdomstrots. Tidiga debuter förekommer även bland ungdom med goda relationer till hem, skola och kamrater. Mycket tidiga sexuella förbindelser är förknippade med risker. Många ungdomar har inte mognad att ta ansvar och hänsyn i en sexuell relation, varken känslomässigt gentemot partnern eller praktiskt till skydd mot könssjukdomar och graviditeter. Gonorréfrekvensen har emellertid visat en markant minskning under de allra senaste åren. Antalet aborter har däremot ökat. En tredubbling har ägt rum sedan 1968. Ökningen har varit likformig i olika åldersgrupper. De allra yngsta utgör sålunda idag ungefär samma andel av det totala antalet kvinnor som tidigare. Det sagda får inte undanskymma det faktum att det endast är en mycket liten del av de tidigt debuterande som drabbas av komplikationer i form av könssjukdomar och graviditeter. Många ungdomar är dessutom beredda att ta ansvar. Som ett uttryck härför kan man se de återkommande rapporterna från bl.a. kuratorer och gynekologer om att ungdom söker sig till dem för att få råd och hjälp med att bemästra graviditetsrisken. Det är ingalunda ovanligt att de som vill ha upplysning om eller förskrivning av preventivmedel är under 15 år. De mycket tidiga sexuella debuterna avsätter inte några större spår i kriminalstatistiken. De få polisanmälningarna och domarna avseende otukt med barn tyder på att benägenheten att vilja inskrida med straff är låg. Detta antagande stödes av Berl Kutchinskys undersökningar från Danmark, som också har en gräns vid 15 år för sexuellt umgänge. Det befanns att endast en tredjedel av Köpenhamns befolkning vill bestraffa en 28-årig man som hade samlag med en 14-årig flicka samt att benägenheten att vilja straffa var mindre i yngre åldersgrupper än i äldre. Det är ytterst sällan en kvinna döms för otukt med barn. Det händer för övrigt nästan aldrig att farhågor uttalas över att pojkar har tidiga sexuella upplevelser. Omsorgen gäller flickorna. Notabelt är inte endast det ringa antalet polisanmälningar och domar avseende otukt med barn utan också att en kraftig minskning ägt rum sedan början av 1960-talet då de rättsliga förfarandena uppnådde en topp. Minskningen fram till BrB:s ikraftträdande 1.1.1965 går i huvudsak att hänföra till en minskning av brott riktade mot barn i åldern

SOU 1976: 9 Sexuellt med barn och 87 umgänge ungdom

12-14 år. För tiden därefter lämnas i statistiken inte uppgifter så att en motsvarande uppdelning i ålderskategorier är möjlig. Det kan finnas flera orsaker till minskningen. Allmänhetens benägenhet att anmäla ifrågavarande brott för polisen har säkerligen minskat. Likaså kan polisens attityd ha ändrats så att man är mindre benägen att anse att misstanke om brott föreligger. En annan faktor som kan ha spelat in i begränsad omfattning är att föräldrar i dag kanske känner till mindre om sina barns förehavanden än i början av 1960-talet. Anmärkningsvärt är hur få anmälningar som de undersökta åren 1968 och 1969 föll på Stockholm, Göteborg och Malmö.” Vanligast torde vara att sexuellt umgänge i unga år äger rum mellan jämnåriga. Enligt gällande lag är det inte meningen att dessa fall skall bli föremål för domstolsprövning. Är det ringa skillnad i ålder och utveckling mellan parterna skall åtal endast äga rum om det är påkallat ur allmän synpunkt. Det finns ingen statistik beträffande tillämpningen av denna regel. Det är emellertid sällsynt med polisanmälningar av fall där regeln kan vinna tillämpning. När en sådan polisanmälan görs måste polisutredning ske för att åklagaren skall ha underlag för sitt ställningstagande i åtalsfrågan. Åtalsregeln garanterar att många fall som inte är värda att ingripa mot inte blir föremål för domstolsprövning. Detta innebär emellertid inte att de fall där åtal inte väckes är fria från komplikationer. Polisutredningen som måste genomföras kan säkerligen upplevas som besvärande för ungdomarna. Om dessa inte utan vidare är beredda att upphöra med sin förbindelse uppstår problem. Frågan kan då uppkomma om ingripanden för att förhindra fortsatt brottslig verksamhet. Det har inträffat fall då den underåriga flickan fött barn och hon och hennes pojkvän velat bo tillsammans. Föräldrarna till flickan har upplåtit rum i sin lägenhet för detta ändamål. Det har då ställts anspråk på att ungdomarna skulle flytta isär samtidigt som föräldrama blivit föremål för polisutredning såsom misstänkta för medhjälp till otukt med barn. Då och då förekommer fall av åtal mot män som haft sexuellt umgänge med flickor i åldern 13-14 år. Ofta är det rena tillfälligheter som gör att saken kommer till polisens kännedom. En graviditet kan ha tillstött. av den sexuella förbindelsen Upptäckten kan vara en biprodukt av en polisutredning i annat ärende. Flickornas föräldrar kan ha ingripit. Det har förekommit fall då mannen och den underåriga flickan ilbrottmålet uppträtt inför domstol tillsammans med ett gemensamt barn och deklarerat att de vill bilda familj och leva samman i fortsättningen. Sådana mål ges ofta stor publicitet i massmedia. Det kategoriska förbudet mot sexuellt umgänge med den som är under 15 år harmonierar mindre väl med möjligheterna för underåriga att ingå äktenskap. Enligt 2 kap. 1 § giftermålsbalken får den som är under 18 år ej ingå äktenskap utan länsstyrelsens tillstånd. Lagen innehåller ingen nedre gräns för tillståndsgivningen. Ifråga om utländsk medborgare som vill ingå äktenskap i Sverige gäller enligt 1 kap. 1 § lagen (1904: 26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap att hans rätt därtill skall prövas enligt 1, se bilaga 1 tabell 7 lagen i den stat där han är medborgare. Utländska rättsordningars be- s. 154_

88 Sexuellt med barn och ungdom SOU 1976: 9 umgänge

stämmelser om äktenskapsålder skall sålunda respekteras. Härifrån har dock det undantaget gjorts att den som är under 15 år enligt 1 kap. 3 § 1. samma lag ej får ingå äktenskap utan länsstyrelsens tillstånd. Vid behandlingen i riksdagen av detta stadgande hävdades i en motion (1973: 2101) att det skulle strida mot bestämmelsen om otukt med barn att lämna tillstånd för den som ej fyllt 15 år att ingå äktenskap. I sitt av riksdagen godkända utlåtande anmärkte emellertid lagutskottet (LU 1973: 42) att det tidigare inträffat att länsstyrelse lämnat sådant tillstånd med stöd av 2 kap. 1 § giftermålsbalken samt att bestämmelsen om otukt med barn ej kunde anses lägga hinder i vägen härför. Sedan äktenskap väl ingåtts får straffbestämmelsen anses satt ur spel. Enligt sexualbrottsutredningens uppfattning är det nödvändigt att 15-årsgränsen för sexuellt umgänge ändras. Ungdomens tidigare mognad och sexualvanor har ändrat förutsättningarna för straffrättsliga ingripanden. Det kategoriska förbudet mot sexuellt umgänge med den som ej fyllt 15 år motverkar en nyanserad syn på tidiga sexualupplevelser. På goda grunder kan man utgå från att den nuvarande straffbestämmelsen saknar förankring hos stora delar av allmänheten. Det är stötande att lagen överträdes i den utsträckning som sker utan att ingripanden äger rum eller ens är avsedda att äga rum. Såsom JO anfört skadar en sådan ordning på sikt förtroendet för rättsväsendet. Härtill kommer att också de ingripanden som sker i många fall ter sig stötande. Det gäller såväl fall där åtal underlåtes som fall vilka går till domstol. Den nuvarande bestämmelsen harmonierar också mindre väl med möjligheterna för underåriga att ingå äktenskap efter tillstånd av länsstyrelsen samt med de riktlinjer som USSU föreslagit skall ligga till grund för sexualoch samlevnadsundervisningen i skolan. Ibland uttalas farhågor för att ungdomens sexualliv skulle ändras radikalt om 15-årsgränsen justerades. Det görs gällande att föräldrar, skolledare och andra som har hand om barns fostran behöver stöd av bestämmelsen för att hindra barn från alltför tidiga sexualupplevelser. Det hävdas också att 15-årsgränsen utgör ett stöd för underåriga. Genom att hänvisa till den kan de få sin önskan om att ej ha sexuellt umgänge respekterad. Av dessa skäl avvisas tanken på en ändring av 15-årsgränsen. Sexualbrottsutredningen vill .inte bestrida att en ändring av 15-årsgränsen kan inverka på människors handlande i viss utsträckning. Farhågorna härför bör emellertid inte överdrivas. Det finns andra och mer betydelsefulla faktorer som påverkar människors handlande på sexuallivets område. Den nuvarande bestämmelsen hindrar inte att en stor del av ungdomen skaffar sig sexuell erfarenhet före 15 års ålder. Samtidigt får det antagas vara ytterst få ungdomar som påbörjar ett sexuellt förhållande på grund av att de nyss fyllt 15 år. Att av angivna skäl behålla 15-årsgränsen skulle vara att tilldela den omöjliga uppgifter på det moraliska planet. Det kan inte antagas att ens de som vill behålla 15-årsgränsen är beredda att ingripa med polisu-tredningar och åtal mot tonårssexualitet. I princip bör straffrättsliga bestämmelser reserveras för beteenden mot vilka man är beredd att ingripa med straffrättsliga åtgärder.

SOU 1976: 9 Sexuellt umgänge med barn och ungdom 89

7.5.2 Olika samt

reformmöjliglzeter förslag till grundläggande

bestämmelse

I avsnittet Allmänna överväganden har utvecksexualbrottsutredningen lat att syftet med om sexualbrott bör vara att lagstiftningen inskrida mot sexuella övergrepp. Denna bör vara vid utsynpunkt vägl-edande formningen av framtida bestämmelser om sexuellt med barn umgänge och ungdom. Den ligger även i linje med JO:s uttalande att bestämmelserna bör utformas med större än vad som är betydligt urskillning fallet för närvarande samt med USSU:s uppfattning att kriminaliseringen bör riktas mot exploatering av någons ungdom och oförstånd.” Mot bakgrund av den för angivna principiella utgångspunkten en reform har sexualbrottsutredningen övervägt möjligheterna att i lagtexten beskriva den straffbara handlingen i övergreppstermer. Det går att på detta sätt täcka en rad övergreppssituationer i vilka det av olika

skäl inte är lämpligt med om kriminalisering handlingen riktas mot en vuxen. Straffbarheten kan sålunda att omfatta alla bringas slags hot och användande av muta för att förmå barn till sexuellt umgänge. Vidare kan utnyttjande av beroende och förförelse ställning av barn till sexuellt umgänge kriminaliseras.

Förförelse är ett vagt begrepp och därmed svårt att i det tillämpa praktiska rättslivet. Det har tidigare föreslagits (SOU 1935: 68) att en bestämmelse efter mönster av dansk rätt skulle införas vilken den enligt straffades som förmådde en kvinna som ej fyllt 18 år till otukt genom ”grovt missbruk av en på ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet. Det föreslagna sikte stadgandet tog på viss slags förförelse. Förslaget blev emellertid föremål för kritik och dåvarande justitieministern anslöt sig till kritikerna. Det ansågs att var svävande till

brottsbeskrivningen

sin innebörd och kunde vålla svårigheter i rättstillämpningen. Bestämmelsen ansågs vidare kunna till ge upphov bevissvårigheter, obefogade åtal samt utpressningsförsök. Den kom därför att aldrig införlivas i SL. Skall man i lagtext vad förförelse precisera innebär går det knappast att undvika sådana svävande som det formuleringar nämnda förslaget innehöll. Det blir därmed inte heller möjligt att undgå de olägenheter som föranledde att förslaget avvisades. En möjlighet är att generellt stadga straffansvar för den som förmår

barn till sexuellt En sådan umgänge. kriminalisering skulle inkludera alla de tidigare berörda Även övergreppssituationerna. här torde dock betydande tolkningssvårigheter kunna uppkomma. Gemensamt för de berörda övergreppssituationerna är att sättet för tillkomsten av det sexuella umgänget blir helt för om är straffbar. avgörande handlingen Om initiativet till det sexuella kommer från barnet eller umgänget om den vuxnes agerande inte in eljest passar på lagens beskrivning av övergreppet blir förfarandet straffritt. Denna konsekvens är inte acceptabel. Det inträffar i praktiken fall då mycket unga flickor innan de ens kommit i puberteten själva tar initativet till mer eller mindre avan-

cerat sexuellt 1 Se även Nelson, umgänge med vuxna män. Det bör krävas att vuxna avhåller sig från sådant Alva Sedlighetsbrmten umgänge. , . 257 f. I á I l, Det är inte heller att i straffbestämmelsen an till lämpligt

knyta (mi), Sgåojoêi_

och SOU 1976: 9 90 Sexuellt umgänge med barn ungdom

inträde. Det finns inte några lätt iakttagbara kroppsliga pubertetens som kan utgöra en naturlig gräns för kriminaliseringen. förändringar Denna får i så fall bygga på en helhetsbedömning av vederbörandes I realiteten skulle detta innebära att man överlät till domutveckling. i fysiskt, och stolen att avgöra om ett barn har den mognad psykiskt socialt hänseende som krävs för sexuellt umgänge. Detta är emellertid en omöjlig uppgift både för domstolen och för de personer eller organ från vilka domstolen skulle inhämta sakkunnigutlåtande. För en person att ha sexuellt med en ung pojke eller som står i begrepp umgänge flicka skulle det inte heller gå att avgöra om den tilltänkta handlingen var straffbar. När av USSU att kriminaliseringen skall det sedan gäller förslaget riktas av någons ungdom och oförstånd anser sexualmot exploatering att formuleringen -tar sikte på något väsentligt i sambrottsutredningen kan emellertid riktas mot att låta manhanget. Allvarliga invändningar straffbarheten bli beroende av tolkningen av en sådan bestämmelse. Menar man allvar med formuleringen måste det innebära att man erkänner av att en mycket ung flicka som har sexuellt ummöjligheten ha detta av oförstånd och att den gänge med en äldre man inte behöver äldres agerande inte heller behöver innebära en exploatering. I varje särskilt fall får det undersökas om oförstånd och exploatering föreligger. Sådana avgöranden torde emellertid i många fall vålla oöverstigliga svårigheter. Anser man däremot att äldre män alltid exploaterar unga flickors och oförstånd när de har sexuellt umgänge med dem ungdom blir formuleringen missvisande. har sålunda funnit att en beskrivning av den Sexualbrottsutredningen straffbara handlingen i övergreppstermer praktiskt inte kan genomföras. Inte heller kan straffbarheten knytas an till den unges fysiska och psykiska utveckling. Sexualbrottsutredningen föreslår därför i stället att den nuvarande sänks till 14 år samt att det tillskapas möjlighet för åldersgränsen domstol att vid ringa fall av överträdelse av åldersgränsen underlåta att döma till ansvar. Lagen bör vidare innehålla vissa riktlinjer för bedömningen av om ringa fall föreligger. Genom sänkningen av åldersde mest uppenbara olägenheterna med den nuvarande gränsen undanröjs Det blir inte straffbart att ha sexuellt umgänge med kriminaliseringen. att den som fyllt 14 år. På denna punkt blir lagen otvetydig. Förslaget i ringa fall ej döma till ansvar tillgodoser därjämte kravet på en mer nyanserad straffbestämmelse än den nuvarande. I förhållande till den nuvarande lagen enligt vilken åklagaren ej skall väcka talan i fall då det är ringa skillnad i ålder och utveckling mellan parterna innebär förslaget flera fördelar. För närvarande måste i princip innan åklagaren fattar beslut en fullständig förundersökning genomföras i åtalsfrågan. Enligt förslaget bör i många fall ärendet kunna avskrivas stadium under konstaterande att brott ej förövats. Förpå ett tidigare av proceduren. För den missdelen ligger inte enbart i en förkortning tänkte innebär det en klar förbättring att åklagaren finner att han ej misstänks för brott med att åklagaren konstaterar att brott förjämfört övats men att åtal av någon anledning ej väckes. Motsvarande gäller

SOU 1976: 9 Sexuellt umgänge med barn och ungdom 91

på domstolssidan. Finner domstolen att ringa fall föreligger skall enligt förslaget åtalet ogillas. Idag måste domstolen fälla till ansvar även om den anser att åklagaren aldrig borde ha väckt åtal. En målsägande behöver inte finna sig i åklagarens beslut att ej åtala. Han kan själv väcka åtal. Idag måste domstolen i sådana fall alltid döma till ansvar. Enligt förslaget skall åtalet ogillas om ringa fall föreligger. Genom att de ringa fallen ej anses utgöra brott vinns också andra fördelar. Vid fortsatt sexuellt umgänge mellan behöver ungdomar ingen som nu ingripa för att förhindra brottslig verksamhet. Den nuvarande är inte åtalsregeln tillämplig på medhjälpande vuxna. Föräldrar till underåriga har kunnat råka i svårigheter. Vidare har läkare eller andra som lämnat råd eller hjälp åt underåriga i preventivmedelsfrågor känt osäkerhet om de handlat brottsligt och av denna anledning ibland vägrat medverka till sådan rådgivning. Genom att ringa fall av sexuellt umgänge med barn ej är straffbart är heller inte medhjälp därtill straffbart. Därigenom löses de nuvarande problemen med medhjälpare. JO har visserligen uttalat att redan enligt gällande rätt förskrivning av preventivmedel till underåriga inte är oförenlig med straffbudet i 6 kap. 3 § BrB. Genom förslaget klarlägges emellertid än tydligare att straffbestämmelsen inte skall behöva influera på frågan i vad mån ungdomar skall ha hjälp i frågor rörande preventivmedel. De föreslagna bestämmelserna kommer inte i konflikt med för möjligheterna underåriga att ingå äktenskap efter tillstånd av länsstyrelsen och bör inte heller lägga hinder i vägen för en nyanserad sexualundervisning. Enligt skall förslaget gärningsmannens och den underåriges ålder, utveckling och förhållande till varandra och det sexuella art umgängets särskilt beaktas vid bedömningen huruvida ringa fall föreligger. Härmed avser utredningen att framhålla att fall då den underårige befinner sig i närheten av åldersgränsen och partnern är tonåring normalt bör bedömas som ringa samt att det finns anledning att sträcka sig längre om det sexuella stannat umgänget vid någon form av petting eller om detta ingår i ett mer varaktigt och känslomässigt grundat förhållande. I sistnämnda hänseende lämnas för härigenom utrymme att ta hänsyn till invandrares sexualvanor och traditioner ifråga om familjebildning. Fortfarande skulle dock varje form av sexuellt umgänge med barn upp till cirka 12 år vara straffbar åtminstone för den som inte befinner sig i närheten av straffmyndighetsåldern 15 år. En nödvändig följd av nyanseringen av straffansvaret är att utredningen i vissa mål blir mer komplicerad och besvärande för den underårige än vad som skulle ha vari-t fallet med en mer schematisk regel. Skall man beakta vad som hänt måste detta givetvis bli föremål för

utredning. Sexualbrottsutredningen anser emellertid att förslaget fått en

sådan utformning att de ökade olägenheterna måste bedömas som små. För sexuellt umgänge med barn upp till cirka 12 år innebär förslaget ingen ändring i förhållande till gällande rätt och utredningen i sådana mål kan därför bedrivas som hittills. Vid sexuellt med lite umgänge äldre barn innebär som redan nämnts att ärenden i en del förslaget fall kan avskrivas på ett tidigt stadium under konstaterande att brott ej föreligger. I jämförelse med gällande rätt då åklagaren fattar beslut i

med barn SOU 1976: 9 92 Sexuellt umgänge och ungdom

av en fullständig förundersökning medför föråtalsfrågan på grundval och därmed en slaget i dessa fall en förkortning av handläggningen kan endast blir mer komplicerad när det är förbättring. Utredningen osäkert om det sexuella skall anses som ringa. De faktorer umgänget som det främst skall fästas vikt vid nämligen parternas ålder, utveckling och förhållande till varandra samt det sexuella umgängets art är emellertid sådana att de i flertalet fall redan idag utreds ordentligt. Vidlyftiga förhör vid domstol med den underårige för att utröna dennes sexuella erfarenhet skall inte få förekomma. Inte heller skall intresset normalt behöva till den underåriges medverkan vid etableringen av en knytas kan det dock te sig motiverat att sexuell förbindelse. I undantagsfall bedöma fall då den underårige befinner sig alldeles i närheten av åldersoch i realitegränsen som ringa då han eller hon agerat initiativkraftigt ten förfört den äldre till det sexuella umgänget. Detta får då utredas. Det bör emellertid framhållas att faktorer som de nämnda redan idag kan inverka Detta hindrar inte att förhör med på påföljdsbedömningen. normalt sköts på ett odramatiskt och skonsamt sätt i de den underårige fall inställelse inför domstol anses erforderlig. Så bör det även kunna gå till om sexualbrottsutredningens förslag genomföres. har inte funnit anledning att i brottsbeskrivsexualbrottsutredningen ningen skilja mellan olika former av sexuellt umgänge. Liksom i övriga bestämmelser avses att uttrycket sexuellt umgänge skall ha föreslagna samma innebörd som uttrycket könsligt umgänge i den nuvarande lagen. För otukt med barn skall idag dömas till fängelse, lägst en månad och högst fyra år. Är brottet grovt utgör fängelsestraffet lägst två och åtta år. förslag innebär en väsentlig högst Sexualbrottsutredningens av straffskalan. För sexuellt med barn skall det mildring umgänge dömas till böter eller fängelse i högst två år. I gällande rätt är straffskalan utformad med tanke då gärningen också på att passa för fall innefattar skall emellertid dessa fall beolaga tvång. Enligt förslaget dömas som sexuellt tvång eller våldtäkt. Offrets ringa ålder blir en omsom skall beaktas vid bestämmandet av straff för dessa brott. ständighet Straffskalan för sexuellt med barn behöver därför inte utforumgänge mas med tanke på fall där barnet förmåtts till det sexuella umgänget genom olaga tvång. Andra gärningar som idag ofta bedöms som grova med långa fängelsestraff som följd är incestbrott och andra fall där den underårige intar en beroende ställning till den vuxne. Det visar sig att domstolarnas i dessa fall är mycket ojämn. Ibland tar straffutmätning domstolen endast fasta på beroendeförhållandet och anser att detta bör medföra att brottet skall anses som grovt. I andra fall beaktar domstolen hur samlevnaden faktiskt har gestaltat sig och ser milt på gärningen. För kan fleråriga frihetsstraff likaväl tillsynes likvärdiga handlingar som straff eller icke frihetsberövande påföljder utpå några månader dömas. Den nuvarande lagen ger inte domstolen tillräcklig vägledning saknas. Den som och rättesnören i form av prejudikat undersökning låtit verkställa visar att förövare av fader-dottersexualbrottsutredningen incest nästan aldrig återfaller i sexualbrott eller andra brott. Härigenom från förövare av andra sexualbrott. Straffbestämskiljer de sig markant att den ger möjlighet att inskrida och melsen fyller en funktion genom

SOU 1976: 9 Sexuellt umgänge med barn och ungdom 93

bryta ett incestförhållande. Därjämte kan det finnas att vidta anledning åtgärder av annan art. Det kan vara nödvändigt att omhänderta barnet för samhällsvård för kortare eller längre tid. Det kan visa sig ändamålsenligt med psykoterapeutiska insatser i familjen. Däremot är det av intet värde att döma till långa fängelsestraff. En straffskala med fängelse i två år som maximum får anses tillräcklig. också Härigenom begränsas utrymmet för variationer i straffutmätningen högst väsentligt. Liksom hittills har sexualbrottsutredningen ansett det erforderligt att sexuellt umgänge med barn är straffbart En bepå försöksstadiet. stämmelse härom upptas i 9 §. Idag gäller ansvaret för gärning som begås mot någon under viss ålder inte bara den som insåg utan också den som hade skälig anledning

antaga att den andre inte uppnått sådan ålder. Sexualbrottsutredningen

anser att denna bestämmelse bör gälla också i fortsättningen samt att kravet på oaktsamhet som hittills bör ställas högt. Bestämmelsen upptas i 8 § i förslaget. Den kommer att få mindre betydelse än nu. Många

gånger får omständigheterna antagas vara sådana att gärningen bedöms som ett ringa fall av sexuellt umgänge med barn och att den dänned blir straffri. Det är endast i andra fall som den vuxne kan dömas. Han skall emellertid då inte kunna freda sig från ansvar genom att påstå att han inte insåg att barnet var underårigt om han varit grovt oaktsam i detta hänseende.

Enligt samstämmig uppfattning kan uppståndelse i samband med upptäckten av en sexuell förbindelse mellan en vuxen och ett barn vålla barnet psykiska skador. Föräldrar med insikt härom kan vilja tona ner händelsen att undvika genom ett rättsligt förfarande. Dessa föräldrars önskemål bör normalt

respekteras. Sexualbrottsutredningen

föreslår därför att sexuellt umgänge med -barn får åtalas av åklagare endast om målsäganden, dvs. barnets vårdnadshavare i egenskap av ställföreträdare för barnet (20 kap. 14 § rättegångsbalken), angiver brottet till åtal. Undantag bör göras för det fall åtal är påkallat ur allmän Detta kan vara fallet när det rör sig om en farlig person som synpunkt. det annars inte finns möjlighet att vidtaga åtgärder mot eller när det gäller en incestförbindelse. Någon uttrycklig bestämmelse för sistnämnda fall torde inte påkallas av att den misstänkte själv är vårdnadshavare. Åklagaren har likväl möjlighet att väcka åtal om han finner detta vara påkallat ur allmän synpunkt på samma sätt som t.ex. vid misshandel av barn på enskild plats (3 kap. 11 § BrB).

7.5.3 Förslag till kompletterande bestämmelser Den bestämmelsen om 1” Samma ståndpunkt föreslagna sexuellt umgänge med barn bör har man intagit i Finkompletteras med ytterligare bestämmelser. Enligt gällande rätt straffas land genom lagen 1971 inte endast den som har könsligt umgänge med barn under 15 år utan (nr 16) om ändring av också den som berör barn under 20 och 25 kap. straff- 15 år på sedlighetssårande sätt (6 § lagen. Se vidare lag- 1 st.).*° Sexualbrottsutredningen anser att en viss motsvarighet till be- utskottets betänkande stämmelsen om sedlighetssårande beröring bör finnas i framtiden. Det nr 11 med anledning av händer propositionen 1970 inte så sällan att vuxna män tar kontakt med unga flickor, ofta nr 52. ° inte mer än 5-7 år gamla, och berör deras könsorgan så flyktigt att det Angående gränsdraginte är att anse som sexuellt Ibland ningen mellan de bägge umgänge. rör det sig om ett tillbegreppen se s. 133.

med barn SOU 1976: 9 94 Sexuellt umgänge och ungdom

handlande, ibland om ett upprepat beteende från i övrigt ofarliga fälligt personer. I sällsynta fall rör det sig om personer som kan begå allvarliga övergrepp. Det måste finnas möjligheter att inskrida mot ifrågavarande beteenden. Berl Kutchinskys undersökning från Danmark tyder också på att allmänhetens här är enhetlig och fördömande.” Sexualinställning innehåller en bestämmelse med brottsrubricebrottsutredningens förslag sexuellt ofredande vilken den straffas som sexuellt berör ringen enligt barn under tio år. Äldre barn får anses erhålla ett tillräckligt straffrättsbestämmelserna om sexuellt umgänge med barn, ligt skydd genom försök till sådant brott och ofredande (4 kap. 7 § BrB). Straffskalan för sexuellt ofredande är densamma som idag gäller för motsvarande hand-

lingar, böter eller fängelse i högst ett år. Bestämmelsen om sexuellt med barn bör kompletteras med umgänge en bestämmelse närmast över som ger ett visst skydd för åldersgruppen 14 år. För närvarande denna åldersgrupp genom bestämmelsen skyddas otukt med ungdom. Den straffas som har könsligt umgänge med någon som är under 18 år och som står under hans tillsyn vid skola, anstalt eller annan inrättning eller som eljest står under hans övervakning, vård eller lydnad eller om det könsliga umgänget i annat fall äger rum under av den underåriges beroende ställning. Endast ett fåtal utnyttjande döms för detta brott. Viktigast är incestfallen och då personer årligen har sexuellt med styvbam. I dessa fall finns det Styvförälder umgänge behov av ett straffrättsligt skydd. Behovet accentueras om utalltjämt redningens förslag att upphäva brottet otukt med avkomling genomförs. I andra situationer någon funktion. Det kan i detta fyller lagen knappast nämnas att den 1937 införda bestämmelsen (18 kap. sammanhang 8 a § SL) om straff för den som förmådde kvinna som ej fyllt 18 år till otukt missbruk av överordnad ställning - som vid ingenom grovt förandet ansågs ge unga kvinnor ett väsentligt utökat skydd mot sexuella övergrepp - under åren fram till BrB:s ikraftträdande endast föranledde fällande dom vid sammanlagt fem tillfällen. Den nuvarande lagen utgår från att det i de beskrivna situationerna såsom när en lärare har sexuellt umgänge med en elev eller en övervakare med en övervakad alltid är så att den underåriges beroende ställ- Så behöver naturligtvis inte vara fallet. Grunden kan ning utnyttjas. vara ett ömsesidigt känslomässigt engagemang. I framtiden bör inte utformas lika kategoriskt och vidsträckt som i den kriminaliseringen nuvarande En tillfredsställande ordning bör kunna erhållas om lagen. straffbestämmelsen riktas mot den som har sexuellt umgänge med eget styvbam eller annat barn som står under hans vård barn, adoptivbarn, om barnet ej fyllt 18 år. En sådan bestämmelse bör kompletteras med ett stadgande om straffrihet i ringa fall. Vid bedömande av om ringa bör beroendeförhållandets och det sexuella umgängets art fall föreligger särskilt beaktas. Brottet bör benämnas sexuellt umgänge med barn i beroende Straffskalan bör vara densamma som vid sexuell-t ställning. umgänge med barn. Även vid brotten sexuellt ofredande och sexuellt umgänge med barn i

beroende ställning bör »gälla att åklagare får väcka åtal endast om målsbrottet till åtal eller åtal är påkallat ur allmän synpunkt. l Jfr ovan s. 82. äganden angivit

SOU 1976: 9

8 Behövs särskilda

bestämmelser om

homosexuellt

umgänge?

Bakgrund

De bestämmelser som sexualbrottsutredningen föreslagit till skydd för

heterosexuella övergrepp mot barn, sexuellt nämligen umgänge med barn, sexuellt umgänge med barn i beroende och sexuellt ställning ofredande, har givits en sådan utformning att de även är tillämpliga på

homosexuellt umgänge. Frågan är om det därutöver finns behov av ytterligare bestämmelser som tar sikte på homosexuella handlingar. Sådana särbestämmelser finns i den nu gällande lagen. I stället för 15-årsgränsen vid heterosexuella handlingar gäller en 18-årsgräns för homosexuella handlingar för det fall gärningsmannen själv är över 18 år och för 18-19

åldersgruppen år gäller ett straffskydd som är ut-

format på samma sätt som för 15-17

åldersgruppen år vid hetero-

sexuellt umgänge. Den nuvarande lagen fick i allt väsentligt sin utformning vid lagstiftningen 1944 då homosexuellt umgänge mellan vuxna

avkriminaliserades. BrB innebar i huvudsak en teknisk av beöversyn stämmelsemañ Efter BrB:s ikraftträdande genomfördes som en följdändring till att myndighetsåldern sänktes från 21 till 20 år motsvarande

sänkning av åldern för det relativa straffskyddet i homosexuella relationer.”

Bakom särregleringen av homosexuella handlingar ligger uppfattningen att sådana handlingar medför större risker i psykiskt och socialt

hänseende för unga människor än vad som är fallet vid heterosexuellt umgänge. Främst har det varit den s.k. förförelseteorin” som influerat på ställningstagandena. Enligt denna teori, som tidigare hade talrika förespråkare inom medicinsk sakkunskap, kan homosexuella upplevelser i puberteten leda till en permanent homosexuell läggning hos den unge. Av kriminalstatistiken framgår inte hur många ärenden hos polis och domstol som skulle bortfalla om särbestämmelserna om homosexuellt umgänge slopades. I den nuvarande statistiken melgörs en uppdelning lan homosexuell otukt riktad mot barn under resp. över 15 år. Polisanmälda brott mot de yngre barnen har efter BrB:s ikraftträdande 1965

varierat mellan 189 och 82 och mot de äldre barnen mellan 136 och 10

Sveris i bilaga 3 (s. 190) lämnade redogörelse framgår per år. Av Knut att år 1970 de sammanlagt 146 polisanmälda fallen av homosexuell 1 Jfr ovan s. 37. 9 otukt med barn som ej fyllt 15 år riktade sig mot sammanlagt 84 pojkar, Lagen 1969 (nr 162) varav cirka hälften var 13 eller 14 år och återstoden om ändring i BrB. i åldrarna 5-11 år. 3 Jfr nedan s. 100.

om homosexuellt SOU 1976: 9 96 Behövs särskilda bestämmelser umgänge?

är i allmänhet hög. Antalet personer dömda för Uppklaringsprocenten brott mot barn under 15 år har inte något år överstigit 25 och för brott mot äldre barn i allmänhet 10 och som högst varit 17. De understigit nämnda siffrorna inkluderar personer överlämnade till sluten ej antalet psykiatrisk vård. Antalet sådana personer har inte något år överstigit 10. Antalet fall av homosexuell otukt mot barn över 15 år hos polis och

domstol har minskat sedan BrB trätt i kraft. Sett över kan man inte finna tenen längre tidsperiod några speciella denser till eller av det totala antalet ingripanden mot ökning minskning homosexuell otukt. Antalet dömda personer har varierat rätt kraftigt med av 1940- och 1950-talen. Statistiken är emellertid toppar i början antalet Helt en dålig mätare på det faktiska begångna lagöverträdelser. missvisande är siffrorna beträffande brott mot barn över 15 år. Delvis statistiken det intresse polisen vid olika tidpunkter anser Slg återspeglar böra visa för homosexuell aktivitet. Det har dock säkerligen inträffat som påverkat möjligheter att upptäcka eventuella förändringar polisens Sålunda torde homosexuella kontakter i betydligt större lagöverträdelser. än förr av olika slag och inte i lika hög utsträckning knytas på klubbar grad på gatan. i sådana ärenden om homosexuell otukt med per- Omständighetema son över 15 år som blir föremål för domstolsbehandling varierar starkt. Vid av mål rörande sedlighetsbrott avdömda 1971 visade genomgången dömts för sådan homosexuell otukt. I ett fall det sig att fem personer händelserna vid en festplats. En pojke hade blivit föremål utspelades för sexuella närmanden av en 34-årig man. Han och en kamrat bad därefter mannen att följa med dem ut i ett skogsparti. I anslutning till sexuellt med kamraten blev mannen slagen i huvudet med en umgänge ölflaska och berövad innehållet i sin plånbok. Mannen polisanmälde vilket ledde till att han själv, liksom en av pojkarna, blev övergreppet åtalad och dömd. I ett annat mål gällde det sexuellt umgänge med en

16-årig pojke. Han hade i 14-årsåldern upptäckt att han var homosexuell och därefter haft ett antal homosexuella förbindelser. En av männen kunde inte att pojken ville bryta förbindelsen med honom. acceptera Han och hotade På en restaurang kastade mannen en förföljde pojken. i huvudet som han uppfattade som en rival. Detta ölsejdel på en person och han dömdes senare för olaga hot, misshandel och polisanmäldes otukt med I ett annat mål rörde det sig om en man som ungdom. onanerat åt två åt den ene vid ett och åt den andre vid fem pojkar, tillfällen. Han hade tidigare dömts för homosexuell otukt vid ett tillfälle och för vid ett otal tillfällen. Han hade varit föremål förmögenhetsbrott för sluten vård. I det aktuella målet dömdes han förutom psykiatrisk för otukt med för en rad förrnögenhetsbrott till internering. ungdom mål rörde en 60-årig ostraffad man. Han brukade få besök Ett tidigare av ett antal med vilka han onanerade. Saken upptäcktes och pojkar av en hemvårdarinna. I det sista falle-t blev en 15-årig polisanmäldes till en 40-årig arbetskamrat. Efter spritförtäring förepojke hembjuden vissa sexuella handlingar. Polisanmälan skedde sedan pojken betogs rättat om händelsen för en släkting. om den straffrättsliga regleringen av homosexuella handlingar Frågan

SOU 1976: 9 Behövs särskilda bestämmelser om homosexuellt umgänge? 97

var föremål för behandling av riksdagen 1971. I en motion (1971: 648) yrkades att åldersgränsen för homosexuellt umgänge borde nedsättas till 15 år. Som skäl för yrkandet anfördes i huvudsak att underåriga utnyttjade homosexuella kontakter med vuxna i utpressningssyfte. Vid utskottsbehandlingen i riksdagen inhämtades yttranden från ett antal instanser. Av dem som uttalade var det sig i sak över motionsyrkandet endast advokatsamfundet som avstyrkte bifall. Samfundet hänvisade till att några nya erfarenheter inte vunnits under den tid BrB varit i kraft samt att de skäl som låg till grund för lagstiftningen 1944 alltjämt gällde. Av övriga instanser betonade läkarsällskapet att det var önskvärt att minska de homosexuellas känsla av att vara avvikande och därmed inte accepterade av samhället. Riksåklagaren gjorde gällande att förståelsen för olika sexuella minoriteter var större än tidigare samt att det idag inte förelåg tillräckliga skäl för en särreglering av homosexuella handlingar. Socialstyrelsen framhöll att de skilda åldersgränserna måste ses som en oberättigad diskriminering av de homosexuella. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) framhöll att de erfarenheter förbundet samlat bestyrkte att det varken från eller medicinsk, psykiatrisk social synpunkt fanns skäl att upprätthålla de skilda åldersgränserna. Förekomsten av dessa hade enligt förbundet bevarat farogrundade hågor för homosexuell förförelse och en onödig särbehandling av de homosexuella. Riksförbundet för sexuellt framlikaberättigande (RFSL) höll att den nuvarande lagen innebar en sådan onödig diskriminering som stred mot FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Justitieutskottet (JuU 1971: 19) delade motionärens att den nuuppfattning varande lagstiftningen innebär vissa risker att homosexuella kontakter utnyttjas i utpressningssyfte. Även andra skäl kunde enligt utskottet anföras mot en särreglering av homosexuella Utskottet var handlingar. emellertid inte berett att på föreliggande material i alla delar ställa sig bakom vad som i detta hänseende uttalats under remissbehandlingen. Det var emellertid utskottet enligt tydligt att vissa av de värderingar som legat bakom straffbestämmelserna om homosexuell otukt nu torde få bedömas annorlunda än vid lagstiftningens tillkomst. Sexualbrottsutredningen har sammanträffat med för representanter RFSL. De framhöll då att förbundet eftersträvar en reformering av den sociala, civilrättsliga, skatterättsliga och straffrättsliga lagstiftningen på åtskilliga punkter. Målet är att hetero- och homosexuella relationer skall behandlas lika i rättsliga sammanhang. Förbundet har ingen bestämd uppfattning om hur skyddet för barn och ungdom mot sexuella övergrepp bör utformas i framtiden. Däremot har förbundet det bestämda kravet att hetero- och homosexuella likställs handlingar i straffrättsligt hänseende. Den nu gällande särlagstiftningen är diskriminerande och upplevs så av de homosexuella. Det finns förbundets erfarenhet enligt homosexuella många som har svårt att acceptera sin läggning. Det är förbundets uppfattning att många skulle sin homosexualitet uppleva som mindre avvikande om särlagstiftningen upphävdes.

7 - Sexuella övergrepp

bestämmelser om homosexuellt SOU 1976: 9 98 Behövs särskilda umgänge?

8.2 överväganden

Homosexualitet är inget enhetligt begrepp. En viktig distinktion är den mellan homosexuella och en homosexuell inriktning av handlingar sexualdriften. Personer med homosexuell inriktning behöver inte företa homosexuella handlingar. Å andra sidan kan sådana handlingar företas som saknar homosexuell I beskrivningar av av personer inriktning. och debatten homosexualitet vållas ofta oklarhet av att dessa kring begrepp inte hålles isär. Fäster man sig vid handlandet kan sexualitet beskrivas i en glidande skala där människor med enbart heterosexuell erfarenhet eller homosexuell erfarenhet utgör ytterpunkter men där också mellanformer förekommer! Tas utgångspunkten däremot i inriktningen av sexualdriften är homosexualitetens natur och uppkomst avgörande. I psykiatriska att i sistnämnda heteroarbeten synes det vara vanligt mening uppfatta sexualitet och homosexualitet som artskilda och att inte i strid häremot också röra sig med en grupp som betecknas som bisexuellaf Personer med homosexuell inriktning utgör givetvis ingen enhetlig människor. Precis som hos heterosexuella varierar sexualdriften grupp att förena sexualiteten med känsloi styrka liksom viljan och förmågan engagemaug. Precis som bland heterosexuella finns en grupp mässigt med sexuellt intresse för barn och ungdom. Det anses numera att denna grupp är rätt liten. Säkra uppgifter om antalet personer med erfarenhet av homosexuella och personer med homosexuell driftinställning finns inte. I handlingar Kinseyrapporterna hade ungefär hälften av männen och en fjärdedel av kvinnorna erfarenhet av homosexuella handlingar eller känt fysisk dragav samma kön. När det gäller antalet personer med en ning till person homosexuell driftinställning anges frekvensen oftast till 4-5 % bland Siffrornas är emelmän och något färre -bland kvinnor. representativitet lertid osäker och utländska forskningsresultat lär inte utan vidare kunna överföras förhållanden. Det står emellertid klart att de på svenska homosexuella utgör ett rätt stort antal människor. Deras förhållanden, människors inställning till dem och lagstiftningen beträffande dem är viktiga sociala frågor. om homosexuellas levnadsvillkor är liten. Deras situation Kunskapen har dock säkerligen förbättrats under senare år. Inställningen till homosexualitet är inte lika kompakt fördömande som för endast några decennier sedan. Som ett utslag härav kan man se uttalandet av riksdagens lagutskott i samband med reformeringen av giftermålsbalken 1973 att samlevnad mellan två parter av samma kön är en från samhällets sida 4 En sådan indelning med en sjugradig skatt- fullt acceptabel samlevnadsform (LU 1973: 20 s. 116).” Det är emellertid ningsskala använde har det svårt i dagens ställt utom allt tvivel att många homosexuella Kinsey med medsamhälle. Det innebär en avsevärd påfrestning för en ung människa att arbetare. 5 Se ex. Betzenkning upptäcka att hon är homosexuell. Många har svårt att acceptera sin nr 747 København läggning och berätta om den för sina anhöriga. Sexuell kontakt och 1975. Bilaga 8. I-Iertoft, samlevnad mellan av samma kön är svår att etablera och Preben: Om begrebet personer bisexualitet. betraktas inte som en naturlig sak. Homosexuella känner sig ofta hän- ° Se även lagutskottets sina visade till ett mer eller mindre utpräglat hemlighetsmakeri kring betänkande LU 1975: 8.

SOU 1976: 9 Behövs särskilda bestämmelser om homosexuellt umgänge? 99

relationer och till en vänkrets som i extrem utsträckning består av likasinnade. Homosexuell samlevnad är förenad med avsevärt större komplikationer än vad som är fallet vid heterosexuella relationer.” Varje särlagstiftning om homosexuella handlingar i straffrättsligt hänseende bidrar till att försvåra de homosexuellas situation. De heterosexuella som har en fördömande inställning till homosexualitet ser i särlagstiftningen - oavsett motivet för denna - en bekräftelse på att deras inställning är riktig. De homosexuella uppfattar å andra sidan lagstiftningen som diskriminerande. Den unge homosexuelle som just upptäckt sin läggning kan inte som sina heterosexuellt inriktade jämnåriga leva i enlighet med sin driftinställning utan att partnern och eventuellt han själv gör sig skyldig till brottsligt handlande. Vetskapen härom förstärker känslan av att vara avvikande och tillhöra en icke accepterad grupp människor. Lagstiftningen försvårar därmed de homosexuell-as anpassning till sin läggning och till samhället i stort. Även vuxna homosexuella som accepterat sin driftinriktning och inte har en t-anke på att företaga otillåtna homosexuella handlingar torde ofta uppfatta särlagstiftningen som ett slags prickning. Olägenhetema med en särlagstiftning för homosexuella handlingar är delvis beroende av i vilken omfattning den tillämpas. I den allmänna debatten före BrB:s ikraftträdande uttalades farhågor att bestämmelserna skulle komma att användas för att förfölja och trakassera de homosexuella. Dessa farhågor har inte besannats. har endast Ingripanden skett i ett fåtal fall per år. Dessutom har de ofta föranletts av utredningar av annan kriminalitet i jämförelse med vilken den homosexuella aktiviteten framstår som en bisak. Den nuvarande av särtillämpningen bestämmelsen ter sig därför närmast som godtycklig. Ett argument som alltid framförts mot kriminalisering av homosexuella med lite äldre ungdomar handlingar är att dessa ibland utnyttjar det faktum att den homosexuelle handlat brottsligt för utpressning, som kan pågå under lång tid. Det är emellertid svårt att bilda sig en om i vilken uppfattning utsträckning sådan utpressning förekommer i praktiken. Det är ovanligt med polisanmälningar. De representanter för RFSL som utredningen träffat uppgav också att de inte kände till några fall av utpressning. Det är också svårt att veta vilken betydelse krimina_ liseringen har för utpressningen. Det kan tänkas att de sociala konsekvenser som avslöjandet av en homosexuell förbindelse med en ungdom kan innebära är tillräckliga för att skapa en utpressningssituation. I den mån kriminaliseringen har någon betydelse undanröjs denna emellertid 7 Jfr Hagelthorn, Christill stor del om straffbarheten begränsas till situationer i vilka det är tina: En socialpsykolostraffbart med heterosexuellt gisk undersökning av umgänge. homosexuella männi- Bakom den nuvarande särlagstiftningen ligger uppfattningen att homo- skors livssituation. sexuella erfarenheter i unga år medför större risker i psykiskt och socialt Psykisk hälsa. 1975 s. 241 ff., motionerna hänseende än vad som är fallet vid heterosexuella förbindelser. Kun- 1975: 1286 och skapen om eventuella i psykiskt hänseende skadeverkningar av tidiga 1294, socialutskottets sexualförbindelser betänkande SoU är begränsad. Vad som nämnts i denna fråga i avsnitt 1975/76: 19 samt De 7.2.4 har närmast tagit sikte på heterosexuella relationer. Det finns homosexuella och emellertid inte belägg för att de problem som möter vid tidiga homo- kyrkan (red. Holsten sexuella Fagerberg) Stockholm upplevelser ter sig i något väsentligt hänseende annorlunda. 1974.

bestämmelser om homosexuellt SOU 1976: 9 100 Behövs särskilda umgänge?

Av förarbetena till lagstiftningen år 1944 då homosexuellt umgänge mellan vuxna avkriminaliserades och ersattes av bestämmelser med i stort sett samma innehåll som de nu gällande framgår att det var en fara som man främst lagstiftade mot. Man trodde att homospeciell sexuella erfarenheter i puberteten kunde resultera i en varaktig homosexuell i vart fall om det homosexuella umgänget initiedriftinställning rats av en vuxen. Denna uppfattning om homosexualitetens uppkomst brukar benämnas förförelseteorin. Kriminaliseringen av homosexuella förbindelser hade till syfte att hindra unga människor från att bli homosexuella. Bakom låg givetvis uppfattningen att det inte var bra att bli homosexuell, vilket kunde bottna i en fördömande eller föraktfull in- -till homosexualitet men också i insikten om de svårigheter i ställning och socialt hänseende som var förknippade med en homopsykiskt sexuell läggning. Mot bakgrund av den roll som förförelseteorin spelat för utformningen av den nuvarande särlagstiftningen har sexualbrottsutredningens expert bitr. överläkaren Bertil Hansson gjort en genomgång av den vetenskapliga litteraturen beträffande orsakerna till homosexuellt beteende hos människan. Resultatet av genomgången finns redovisat i 5. Efter en redogörelse för olika teorier anför Hansson följande. bilaga

Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att säkra kunskaper om orsakerna till homosexuellt beteende hos människa saknas. Argument kan framföras för att genetiska faktorer, psykologiska faktorer och eventuellt neuroendokrina faktorer kan vara av betydelse. Det kan hända, att det krävs ett sammanträffande av flera faktorer, för att manifest homosexualitet skall uppstå . . . Allmänt kan dock sägas, att de faktorer, som kan vara av betydelse i detta fall måste inverka mycket tidigt - i konceptionsögonblicket, då det gäller de genetiska faktorerna, under fosterstadiet, då det gäller de hormonella faktorerna, eller under de första barnaåren, då det gäller de psykologiska faktorerna. I de åldrar, då hittillsvarande lagstiftning ger skydd mot homosexuella men ej mot heterosexuella handlingar, är alltså enligt samstämmig uppfattning den sexuella inriktningen redan fastställd och omöjlig att påverka i varje fall enbart genom homosexuella kontakter. 5 Den s.k. Speijerrapporten, som utgivits i svensk översättning i Det kan nämnas att liknande har gjorts i anslutning till genomgångar stencil av RFSL. i Holland* och Danmark.” Dessa genomgångar har Den danska utred- lagstiftnvingsärenden ningen, som sexual- i motsvarande slutsatser.” I Holland ledde utredningsarbetet utmynnat brottsutredningen haft likställdes med heterosexuella i strafftill att homosexuella handlingar tillgång till, finns såvitt rättsligt hänseende. I Danmark resulterade det i ett förslag inför folkebekant inte i tryck. Den finns omnämnd i om en gemensam åldersgräns vid 14 år för heterosexuella och tinget Betaenkning nr Det kunde emellertid inte behandlas homosexuella handlingar. på grund 747/1975 s. 26 f. *° Till samma resultat av nyval. Sedermera har det danska straffelovrådet yttrat sig i frågan har enligt bl.a. Speijer- och också rekommenderat en gemensam åldersgräns vid 14 år.” rapporten en engelsk Till bilden hör att det sannolikt är rätt vanligt med homosexuella kommitté kommit, nämligen Wolfenden mellan jämnåriga ända upp i puberteten utan att detta är handlingar report: Report of the för en homosexuell och utan att det leder till ett homouttryck läggning Committee on Homosexuellt beteende i vuxna år. Det torde heller inte vara ovanligt med sexual Offences and Prostitution. HMSO, homosexuella närmanden mot ungdomar från vuxna utan att detta annat u Betaankning nr leder till sexuell kontakt. Dessa förhållanden än i rena undantagsfall 747/ 1975.

SOU 1976: 9 Behövs särskilda bestämmelser om homosexuellt umgänge? 101

finns belysta i en dansk från 1963-64 av 400

intervjuundersökning

18-19-åriga pojkar.” En överväldigande majoritet hade onanerat och ungefär hälften hade lärt sig det av kamrater. 42 % hade onanerat tillsammans med en kamrat och 9 % hade deltagit i ömsesidig onani. 13 % hade upplevt homosexuella närmanden i form av muntliga inviter eller mer eller mindre intima innan beröringar de fyllt 15 år. Efter denna ålder hade hela 49 % upplevt sådana närmanden, en tredjedel vid 15 års

ålder, knappt hälften i åldern 16-17 år och resten som äldre. 2/3 hade varit omedelbart avvisande. Några hade reagerat aggressivt. Knappt en tredjedel hade inlåtit sig i samtal med vederbörande, emot en tagit cigarrett eller öl e.dyl. men i övrigt varit avvisande. Endast sju ungdomar hade erfarenhet av homosexuella förhållanden. -av dem Fyra hade aldrig haft något heterosexuellt förhållande medan de övriga tre hade haft rätt talrika sådana samt debuterat De homosexuella tidigt. erfarenheterna hos dem kunde ses som utslag av en i övrigt rätt livlig sexuell aktivitet. De angivna talen anses utgöra minimisiffror. Någon motsvarande svensk undersökning finns inte. Det bör också nämnas att det visat sig praktiskt att taget omöjligt ändra ett manifest homosexuellt beteende. Varken heterosexuella er-

farenheter, psykologiskt inriktade behandlingsmetoder eller hormonbehandlingar har givit nämnvärda resultat. Andra skäl som åberopats för en särlagstiftning beträffande homosexuella handlingar hänger samman med överväganden beträffande den homosexuella prostitutionen. brukar Argumenteringen föras på ungefär följande sätt. En straffbestämmelse avhåller vuxna homosexuella från att ta sexuella kontakter med ungdomar och ger polisen större möjligheter att ingripa. De ungdomar som rekryteras till prostitutionen och som själva kanske oftast har en heterosexuell driftinställning, glider in i en parasiterande asocial livsföring. Tillgången till lättförtjänta pengar och fritid gör att de saknar motivation att arbeta eller utbilda sig. När de sedan blir äldre och kanske saknar attraktionskraft för äldre homosexuella är risken stor att de övergår till kriminell verksamhet. Under 1950-talet och även tidigare uppfattades den homosexuella med unga pojkar i våra större städer som ett allvarligt prostitutionen socialt problem.” Kontaktema togs på gatan och de inblandade pojkarna var inte helt få. Numera synes gatuprostitutionen inte vara lika omfattande. Enligt vad sexualbrottsutredningen erfarit upplevs inte aktivitet från homosexuella som ett problem från polisens sida. Det kan tänkas att den homosexuella prostitutionen tagit andra former men troligare är att det skett en reell minskning. Genom att homosexualitet blivit mer

accepterat är det i vart fall inte längre lika svårt för homosexuella att skaffa 1” sig kontakter på annat sätt än genom att anlita prostituerade Hertoft, Preben: pojkar. Undersøgelser over Det unge mzends seksuelle är inte uteslutet att en sänkning av åldersgränsen ifråga om adfaard, viden og holdhomosexuellt kan medföra umgänge en viss ökning av antalet homo- ning, Köpenhamn 1968, sexuella kontakter s. lll ff., 239 ff., 259 ff. med pojkar. Farhågorna härför får emellertid inte 1” Jfr Ackemark, Lars överdrivas. Det visar sig som redan nämnts att kontaktförsök sällan Erik: Pojkprostituleder till sexuellt tionen i Stockholm, umgänge och det är endast i sällsynta fall som risk Sociala Meddelanden föreligger att den unge pojken blir prostituerad. 1954 s. 678.

bestämmelser om homosexuellt SOU 19761 9 102 Behövs särskilda umgänge?

Homosexuell med unga pojkar bör självfallet motarbetas. prostitution Barnavårdslagen ger här möjligheter till olika former av ingripanden. av prostitutionen som ett absolut förbud Det bidrag till bekämpningen mot homosexuellt med får är ytterst begränsat och umgänge underåriga har den nackdelen att det även drabbar sexuella relationer av annat slag. Den homosexuella prostitutionen är för övrigt förenad med olägenheter av samma karaktär som den heterosexuella. Genom sin större omfattning utgör emellertid den heterosexuella prostitutionen ett betydstörre Det är därför inte hållbart att motivera ligt samhällsproblem. särbestämmelser om homosexuellt umgänge med barn och straffrättsliga ungdom under hänvisning till vådoma av homosexuell prostitution. sexualbrottsutredningens uppfattning är det angeläget att de Enligt homosexuellas villkor förbättras. om och förståelsen för Kunskapen homosexualitet bör ökas bland allmänheten. Homosexuella kontakter bör kunna knytas och samlevnad etableras på ett mer öppet och natursätt än vad som nu är möjligt. De homosexuellas känsla av att vara ligt avvikande och diskriminerade bör motverkas. En särlagstiftning för homosexuella handlingar med barn och ungdom försvårar dessa strävanden. Det bör därför krävas mycket starka skäl för att en sådan särskall bibehållas i framtiden. Detta har också betonats i direklagstiftning tiven till sexualbrottsutredningen. Utredningen har inte kunnat finna att skäl för särbehandling föreligger och föreslår därför att i framtiden samma straffrättsliga bestämmelser skall gälla för homosexuellt och heterosexuellt umgänge med barn och ungdom. I kap. 7 har föreslagits bestämmelser som motiverats utifrån de förhållanden som föreligger vid heterosexuella relationer. Homosexuella förbindelser med barn och ungdom har inte sådan karaktär att det finns anledning att ompröva vad som där föreslagits.

SOU 1976: 9 103

9 Behövs särskilda bestämmelser

om incest?

De bestämmelser som sexualbrottsutredningen föreslagit i det föregående, nämligen om sexuellt tvång, våldtäkt, sexuellt utnyttjande, sexuellt umgänge med barn, sexuellt umgänge med barn i beroende ställning och sexuellt ofredande är även tillämpliga vid släktskap mellan gärningsmannen och offret. Frågan är om det finns behov av ytterligare bestämmelser som tar sikte på sexuellt umgänge mellan anförvancter. I den nu gällande lagen finns sådana bestämmelser. I 6 kap. 5 § BrB stadgas straff för otukt med avkomling och otukt med syskon. I förbindelser mellan släktingar i rakt nedstigande led är det sålunda endast den äldre som straffas. Efter lagändring 1973* är straffansvaret för otukt med syskon inskränkt till att gälla förbindelser mellan helsyskon. En förutsättning för straffansvar är att det föreligger biologiskt släktskap. Adoptivförhållanden faller utanför bestämmelsernas tilllämpnin-gsområde. Endast sexuellt umgänge i form av samlag bestraffas. Homosexuella relationer är sålunda inte kriminaliserade. Straffansvaret gäller inte för den som förmåtts till gärningen medelst olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt. Straffet för otukt med avkomling är fängelse lägst en månad och högst två år. Straffskalan för otukt med syskon är fängelse, lägst en månad och högst ett år. Sltraffbestämmelserna om otukt med avkomling och otukt med syskon är tillämpliga på frivilliga sexuella förbindelser mellan vuxna människor. De är därmed inte förenliga med den målsättning sexualbrottsutredningen angivit för en reformering av lagen, nämligen att kriminaliseringen skall inriktas på övergreppssituationer. De nuvarande bestämmelserna bör därför behållas endast om starka skäl av annat slag motiverar deras existens. Få företeelser behandlas så olika i straffrättsligt hänseende som incest. I vissa länder betraktas incest som ett ytterst allvarligt brott. I andra är förfarandet straffri-tt om inte kvalificerande omständigheter som tvång, psykisk sjukdom, underårighet eller auktoritetsmissbruk föreligger. Sistnämnda ståndpunkt intar Frankrike sedan början av 1800-talet och en rad rättsordningar som influerats av lagstiftningen där. I England var bestraffning av incest ända fram till 1908 en angelägenhet endast för den kyrkliga rättsordningen. I Sverige utgör den nuvarande lagstiftningen resultatet av en lång historisk utveckling. Sedan synen på incest efter refonnationen skärpts 1 Lagen 1973 (m 648) väsentligt under inflytande av mosaisk lag inflöt sedermera ytterst om ändring i BrB_

104 Behövs särskilda bestämmelser om incest? SOU 1976: 9

stränga bestämmelser i 1734 års lag.” I överensstämmelse med mosaisk lag stadgades dödsstraff för otukt i rakt upp- eller nedstigande led, för otukt i rakt upp- eller nedstigande svågerlag, för otukt mellan syskon samt för otuklt mellan ett syskon och ett annat syskons avkomling. Därutöver var incest straffbelagt i ytterligare ett antal släktled. Dödsstraffet i angivna situationer upphävdes först genom 1864 års strafflag. Dessförinnan hade dock detta straff sedan rätt lång tid tillbaka upphört att tillämpas i praktiken. Antingen beviljades nåd eller också nedsattes straffet av hovrätt. Strafflagen innebar en distansering från den mosaiska rättens inflytande.” Fortfarande behölls dock straffet i samtliga släktled i vilka incest tidigare varit belagt med dödsstraff, och därutöver i några förbindelser i vilka det förelåg förbud att ingå äktenskap. Den mildare synen på incest kom till uttryck i straffskalorna. Dock var otukt med person i rakt nedstigande led alltjämt ett ytterst svårt brott med sträng straffskala. Kriminaliseringen av incest var därefter i stort sett oförändrad fram till 1937. Lagändringen då grundades på ett utredningsförslag av tillkallade sakkunniga för utredning av partiella reformer på strafflagstiftningens område. Det ansågs nödvändigt med en viss avkriminalisering. I inga andra länder (utom Finland) bestraffades incest i så avlägsna släktled som i Sverige. Straffet borttogs sålunda för otukt förövad mellan ett syskon och ett annat syskons avkornling samt mellan personer som var besvågrade genom enderas äktenskap med den andres syskon eller syskons avkornling eller med någon från vilkens syskon den andre härstammade. För återstående med brottstyper ansågs det nödvändigt strafflindringar och med en nyansering med hänsyn till vad som framkommit genom en av överläkaren Torsten Sondén verkställd undersökning. Undersökningsresultaten redovisas i propositionen på följande sätt:

Av den utredning som de sakkunniga förebragt rörande blodskamsbrotten i Sverige framgår, att blodskamsförbrytelse enligt 1 §, dvs. otukt mellan personer i rätt upp- och nedstigande släktskap (i praktiken nästan alltid mellan fader och dotter) kan vara av högst olikartad beskaffenhet. I det övervägande antalet fall har brottet karaktären av ett sexuellt övergrepp mot en minderårig, psykiskt defekt eller eljest skyddslös kvinna, och den brottsliga förbindelsen har kommit till stånd därigenom att fadern genom våld, hot eller ekonomiskt tvång eller genom bruk av sin maktställning som husfader förmått henne till otukt och sedan, ofta under utnyttjande av det över henne vilande straffhovtet, tvingat henne att forsätta förbindelsen. Denna har därför i regel för dottern inneburit ett långvarigt och svårt lidande. Ibland har brottet, ehuru det riktar sig mot en kvinna i nu angivna skyddslösa läge, dock allenast karaktären av en tillfällig förlöpning. I andra mera sparsamt förekommande fall åter är det fråga om en fullt frivillig förbindelse mellan en far och hans vuxna fullmyndiga dotter. ° Jan Eric: Almquist, Straffet för incest i Sverige under reforma- Det visade sig också att omständigheterna vid otukt mellan styvfader tionstiden SvJt 1961 vid otukt mellan fader och styvdotter var rätt lika dem som förekom s. 31. förbindelser var emellertid ° Jfr s. 30. och dotter. Frivilliga vanligare.

SOU 1976: 9 Behövs särskilda bestämmelser om incest? 105

Resultaten av undersökningen motiverade att straffet för avkomlingen respektive styvbarnet eller dess avkomling bortföll om barnet ej fyllt 18 år vid otukten eller om det förmåtts till handlingen genom grovt missbruk av beroende ställning. För den äldre släktingen tillskapades två straffskalor. Straff enligt den strängare skalan inträdde om otukten övats med den som ej fyllt 15 år eller om denne varit sinnessjuk eller sinnesslö eller förrnåtts till otukten missbruk av beroende genom grovt ställning. Sedan otukt mellan personer av vilka den ena varit med den gift andres släkting i rakt upp- eller nedstigande led avkriminaliserats 1947 kvarstod straffbestämrnelserna om incest oförändrade fram till BrB:s ikraftträdande. I BrB gjordes den i systematiskt hänseende ändviktiga ringen att incestbestämmelsen utformades med tanke på frivilliga förbindelser mellan vuxna. Fall då den ena parten är underårig eller tvingas till det sexuella skall bedömas de bestämmelser umgänget enligt som gäller oberoende av släktskap. Härigenom markeras att det allvarligaste momentet vid exempelvis incest med underårig inte är släktskapet utan att handlingen riktats mot ett barn. BrB innebar också en viss avkriminalisering. Straffrättskommittén hade visserligen föreslagit att kretsen av anförvanter, mellan vilka sexuellt umgänge skulle vara förbjudet, skulle vara oförändrad. Departementschefen fann emellertid att det inte var erforderligt att kriminalisera sexuella förbindelser mellan av vilka personer den ene är gift med den andres släkting i rakt upp- eller nedstigande led. På lagrådets initiativ borttogs också straffet för den yngre anförvanten vid incest mellan personer i rakt nedstigande släktskap. I BrB begränsades sålunda straffbarheten till samlag med eget barn eller dess avkomling samt till samlag med syskon. Straff inträder dock inte för den som förmåtts till handlingen medelst olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt. Den senast genomförda ändringen av incestbestämmelserna skedde 1973. Då infördes för möjlighet halvsyskon att ingå äktenskap efter dispens. I samband därmed avkriminaliserades mellan halvsamlag syskon. Mål om incest förekommer sällan vid våra domstolar. Det exakta antalet är emellertid svårt att angef På SL:s tid redovisades i domstolsstatistiken inte de som straffriförklarades. Härtill kommer att de uppgifter som lämnades avsåg summan av olika brottstyper av vilka en del numera inte hänförs till incestbrotten. Den redovisning som utredningens Alexpert professor Carl-Henry ström lärnnar i bilaga 6 ger en bättre bild av de olika brottstypernas förekomst än domstolsstatistiken. Många mål om incest avser brott riktade mot underåriga. BrB Enligt skall dessa fall bedömas som otukt med barn eller otukt med ungdom. Incestparagrafen är avsedd för fall när dessa bestämmelser inte är tilllämpliga. Domstolsstatistiken efter BrB:s ikraftträdande visar också en markant nedgång i antalet avdömda incestbrott. Det är endast enstaka personer som varje år döms för otukt med avkomling eller otukt med syskon. För att skaffa en uppfattning om dessa mål har Alström granskat 4 m. S_ 151 och 168_

om incest? SOU 1976: 9 106 Behövs särskilda bestämmelser

alla domstolsakter i de fall då någon i kriminalregistret antecknats som dömd för otukt med eller syskon under åren 1965-avkomling 1974. Det visade sig att domstol ofta åberopade incestbestämmelsen även utgjorde otukt med barn eller otukt med ungdom. när gärningen Det visade att domstolsstatistikens siffror inte helt överenssig också stämmer med aktuppgifterna. Alström redovisar även åldern hos avkomlingarna vid tidpunkten för inledandet av incestförbindelsen. Det visade sig att under den aktuella hade endast tre fäder dömts för sexuellt umgänge med 10-årsperioden dotter som vid inledandet av förbindelsen fyllt 18 år. Av Alströms redogörelse framgår också hur många av de dömda som hade gjort till otukt med helsyskon, vilket numera, sedan sexuellt umsig skyldiga gänge med halvsyskon avkriminaliserats, är den för sexualbrottsutredningen intressanta siffran. Det står helt klart att det endast är ett fåtal fall som berörs, om bestämmelserna om otukt med avkomling och otukt med syskon upphäves. Bibehållandet av straff för incest i BrB motiverades dels med etiska dels med skäl. Straffrättskommittén fann incest skäl, arvsbiologiska straffbar främst för intresset av att kunna ingripa mot förhållanden som förhindra ett sunt familjeliv eller som eljest enligt allmän uppfattning Kommittén betonade emellertid också att incest äro grovt stötande”. som intellektuellt och moraliskt underi stor utsträckning ingås mellan torde medföra särskild risk för att ogynnsamma arvsmåliga personer, anlag överföras på avkomlingarna. Departementschefen nöjde sig med att ut-tala att inoestbrottet ”torde böra bibehållas såsom en särskild åt samhällets av förfarandet även brottstyp för att giva uttryck ogillande när det sker fullt frivilligt mellan vuxna rättskapabla personer. Det genetiska argumentet mot incest bygger på förhållandet att vissa sjukdomar endast uppträder då sjukdomsanlaget ärves från både fadern och modern samt att risken för sådant Sammanträffande är större vid släktskap mellan föräldrarna. Ett barn ärver hälften av sina anlag (gener) från sin far och hälften från sin mor. Föräldrarna i sin tur har erhållit hälften av sina anlag från vardera av sina föräldrar. Antalet gemensamma gener hos barn och deras far- och morföräldrar är därför 1/4. Vidare har helsyskon, halvsyskon och kusiner i genomsnitt 1/2, 1/4 resp. 1/ 8 av sina gener gemensamma. Utgående från dessa andelstal kan man säga att den risk som generellt sett föreligger vid barnalstring mellan kusiner fördubblas när fråga och fyrdubblas när det gäller helsyskon eller förbinär om halvsyskon delser mellan föräldrar och barn. Det ett helt teoretiskt resonemang. Det är inte sagda är emellertid med empiriska undersökningar och säger ingenting om den underbygg-t faktiska risken att det föds sjuka barn. Alström finns det inga tillförlitliga undersökningar av barn Enligt vars föräldrar är syskon eller släktingar i rakt nedstigande led. I de små serier av incestbarn som finns redovisade finner man en förhöjning av frekvensen dödfödda och allvarligt sjuka. Enligt Alström missfall,

SOU 1976: 9 Behövs särskilda bestämmelser om incest? 107

kan emellertid detta inte utan vidare tillskrivas genetiska faktorer. Mödrarna står under en oerhört stark psykisk press och åtskilliga av dem försöker med olika medel framkalla missfall, Vilket i en del fall leder till fosterskador. Till bilden hör att i alla material fin-ns helt normala bam. Vissa data finns tillgängliga ifråga om kusinäktenskap. Undersökningar om sjukdomstillstånd hos barn avlade i kusinäktenskap anses ha gett varierande resultat. Man har dock kunnat konstatera en förhöjd sjuklighet och dödlighet. Statistiskt signifikanta skillnader har endast kunnat observeras i stora serier och har då varit små. Totalt sett bedöms risken för allvarliga genetiska sjukdomar vara liten. Som nämnts fördubblas den risk som föreligger vid barnalstring mellan kusiner när halvsyskon får barn och den fyrdubblas när fråga är om förbindelser mellan helsyskon och mellan föräldrar och barn. Om den risk som man kunnat konstatera bland barn till kusiner är liten och endast obetydligt större än bland barn till icke släktingar måste slutsatsen bli att den ej heller efter en fördubbling eller fyrdubbling är särskilt stor. Antalet barn vilkas föräldrar är syskon eller släktingar i rakt nedstigande led är idag ytterst få. Av de registrerade fallen fader-dotterincest 1965-1974 var det sålunda endast tre som resulterade i graviditet. Om antalet sådana barn ökade skulle sjukdomsfrekvensen helt visst inom denna grupp barn vara större än bland övriga barn. Det är emellertid inte säkert att detta på sikt skulle medföra en ökning av sjukdomsfrekvensen inom befolkningen som helhet. Hade släktskapsförbindelsema inte ägt rum måste det antagas att släktingarna hade ingått förbindelser med andra människor och därmed spritt sjukdomsanlagen till en vidare krets människor. Förhållandet är att den överväldigande majoriteten av dem som får barn med ärftliga sjukdomar inte är släkt. När det genetiska argumentet framföres som skäl för att motarbeta incestförbindelser torde det emellertid inte vara riskerna i arvsbiologiskt hänseende för befolkningen i sin helhet man tänker på. Motsvarande gäller numera på äktenskapsrättens område ifråga om möjligheterna att ingå äktenskap. Tidigare fanns i svensk rätt ett antal medicinska äktenskapshinder som motiverades utifrån arvshygieniska aspekter. Tanken var att man genom att inskränka fortplantningen för människor med ärftliga sjukdomar skulle på sikt kunna mer eller mindre utrota anlagen till dessa sjukdomar bland befolkningen. Denna tanke har emellertid övergivits, vilket hänger samman med att det är omöjligt att nå alla dem som har latenta sjukdomsanlag. I samband med senaste reformeringen av giftermålsbalkens bestämmelser om äktenskapshinder framhöll såväl familjelagssakkunniga som föredragande statsrådet att det enda genetiska argumentet som hade bärkraft var att det i det konkreta fallet kunde föreligga en särskild stor risk att avkomman skulle drabbas av sjukdom.” Motsvarande bör gälla ifråga om bedömningen av de genetiska riskerna vid incest. Endast om dessa risker bedöms 5 SOU 1972* 41 5- 134 som otillbörligt stora . .. . . . .. h . 1973: 32

för avkomlingarna bor det kunna komma ifraga att av genetiska skal 39712701)

Behövs särskilda bestämmelser om incest? SOU 1976: 9

behålla förbudet mot samlag mellan syskon och mellan föräldrar och dess avkomlingar. Av den föregående framställningen framgår att riskerna för barnen ökar i sådana förbindelser men att de dock håller sig på en relativt låg nivå. De straffrättsliga bestämmelserna måste emellertid också harmoniera med samhällets attityder när fråga är om genetiska risker vid förbindelser mellan människor som inte är släkt. Det händer att bägge föräldrarna har latenta sjukdomsanlag till en allvarlig ärftlig sjukdom utan att vara släkt och att detta visar sig genom att de får ett sjukt barn. I detta fall förbjuder inte samhället fortsatta sexuella förbindelser mellan föräldrarna och inte heller förbjuder man dem att skaffa fler barn. Flertalet humangenetiker torde anse det vara fel att ens råda föräldrarna. Man upplyser dem om hur stor risken är att de ånyo skall få ett sjukt barn och överlåter till dem att själva bestämma om de vill skaffa sig någon Om föräldrarna i det angivna exemplet vill skaffa ett nytt barn är risken för att det skall erhålla sjukdomen en på fyra. Detta är en betydligt större risk än som generellt föreligger i förbindelser mellan syskon och mellan föräldrar och barn. Ett straffrättsligt förbud mot incest är därför svårt att försvara under hänvisning till de genetiska riskerna. Härtill kommer att det straffrättsliga förbudet mot incest även drabbar relationer där graviditetsrisken är utesluten p.g.a. sterilitet. Det har inträffat fall när vuxna syskon dömts för incest och tvingats leva isär trots att de inte kunnat få bam. Det kan i detta sammanhang heller inte bortses från möjligheterna att utesluta graviditetsrisken genom användning av preventivmedel. För att det genetiska argumentet skall ha någon bärkraft förutsätts emellertid också att människors beteende påverkas av att straffbestämmelsen upphävs så att incestuösa förbindelser i framtiden kommer att ingås i betydligt större utsträckning än vad som nu är fallet, samt att dessa resulterar i graviditeter och födslar. Under alla förhållanden måste man emellertid räkna med en hög frekvens av aborter vid graviditeter i incestförbindelser. Sexualbrottsutredningen betvivlar dock att det kommer att ske en ökning av antalet incestförhållanden. Motvilja mot incest finns i alla kulturer. Det tycks vara så att uppväxtmiljön i en familj är ägnad att motverka uppkomsten av incest så att förbindelser av detta slag sällan förekommer. Enligt Alström talar allt för att spärren mot incest är av djupgående psykologisk natur. Det genetiska argumentet mot incest betecknar han som en efterrationalisering. De rättsliga inskridandena mot incest vilka sker på mycket olika sätt i olika rättsordningar saknar av allt att döma betydelse i detta sammanhang. Även om man slopar straffet för frivilliga förbindelser mellan vuxna syskon och mellan föräldrar och deras vuxna barn kvarstår ett förbud att ingå äktenskap i dessa relationer. En rad andra länder har tidigare intagit en liknande ståndpunkt. Sexualbrottsutredningen finner att det genetiska argumentet mot incest inte har sådan bärkraft att det kan motivera ett fortsatt straffrättsligt förbud mot samlag mellan syskon och mellan föräldrar och barn. Kvar står då att granska de andra skäl som brukar anföras mot

SOU 1976: 9 Behövs särskilda bestämmelser om incest? 109

incest. Lagkomrnittén (1832) fann var straffbar på sin tid att incest såsom en borgerlig ordning och goda seder synnerligen kränkande gärning. De sakkunniga för utredning av partiella reformer på strafflagstiftningens område ansåg att denna hade varit dominesynpunkt rande vid utformningen av bestämmelserna i den svenska strafflagen. De vittgående förbuden mot sexuellt umgänge i svågerskapsförhållanden måste ses mot bakgrund härav. Samma argument framfördes av straffrättskommittén. Incestbestämmelsen motiverades av intresset att kunna ingripa mot förhållanden som är grovt stötande. Det brukar också anföras att incest förhindrar ett sunt familjeliv. Farniljerollerna hålls inte isär och relationerna kompliceras genom rivalitet och skuldkänslor. Det påstås även att förövare av incest oftast är intellektuellt och moraliskt undermåliga”. Det kan bestridas knappast att många människor uppfattar incest som grovt stötande och att incestrelationer ofta har en negativ inverkan i familjen. Däremot torde påståendena att förövare av incest skulle i andra hänseenden än att de gjort sig skyldiga till incest - på ett negativt sätt skilja sig från den övriga befolkningen i stort sett sakna täckning. Detta visar sig exempelvis genom undersökningar av den kriminella belastningen hos personer som dömts för incest. Av bilaga 2 framgår att i jämförelse med personer som dömts för andra sexualbrott har förövarna av incest en klart lägre kriminell Resultaten stödes av belastning. Alströms i bilaga 6 redovisade undersökning. Att vissa sexuella relationer som stötande uppfattas är inte idag ett bärkraftigt argument för krimi-nalisering. Många andra beteenden uppfattas som stötande utan att för den skull vara straffbelagda. Det är sålunda svårt att inse varför just heterosexuella i form av handlingar samlag mellan nära släktingar skall drabbas av straff. Samma argument kan framföras mot homosexuella relationer och sexuella i handlingar form av exempelvis petting. De argument som framföres mot sexuellt umgänge mellan släktingar borde också gälla adoptivförhållanden. Här gäller emellertid inget förbud mot sexuella relationer. Tvärtom har man i föräldrabalken tillgodosett det behov som kan tänkas finnas för en adoptant och ett adoptivbarn att legalisera en förbindelse i form av äktenskap. I 4 kap. 4§ föräldrabalken stadgas sålunda att såvitt angår adoptivbarnets förhållande till adoptanten och dennes släktingar upphör all verkan av adoption om adoptanten ingår äktenskap med adoptivbarnet. Vidare kan erinras om att förbudet för syskon att ingå äktenskap endast tar sikte på biologiskt släktskap. Ingenting hindrar sålunda att ett adoptivbarn gifter sig med ett biologiskt barn till adoptanten. Den nämnda bestämmelsen i föräldrabalken tillkom så sent som 1970 vid en lagstiftning som hade till syfte att så långt som möjligt likställa adoptivbarn med biologiska barn i familjerättsligt hänseende? Bestämmelsen innebar ingen förändring i sak i förhållande till vad som hade gällt tidigare. I det promemorieförsilag som låg till grund för reformen gjordes gällande att förbudet mot äktenskap vid släktskap i rakt nedstigande led väsentligen var be- ° tingat av arvsbiologiska skäl som saknade motsvarighet vid adoptiv- PTOP- 197°3185› förhållanden. Det hänvisades 81 Rskr också till att frågan om äktenskapshindren

SOU 1976: 9 110 Behövs särskilda bestämmelser om incest?

som emellertid var föremål för prövning av familjelagssakkunniga, sedermera fann de berörda redan gällande bestämmelserna ändamålsenliga? I inget av dessa lagstiftningsärenden var det någon som framförde uppfattningen att sexuella relationer i adoptionsförhållanden kunde förhindra ett sunt familjeliv och komplicera relationerna genom att familjerollema inte hölls isär. Man fann ej heller tanken på sådan-t sexuellt umgänge stötande. Vad angår de negativa verkningarna inom familjen av en incestförbindelse torde för dessa i hög grad kunna tillskrivas redan föreövrigt fintliga känslomässiga bindningar som i och för sig inte behöver taga sig i sexuella Motsvarande problem finns i familjer där uttryck handlingar. incest inte förekommer. Härtill kommer att straffrättsliga ingripanden inte är ägnade att lösa problem i en familj. Härför krävs åtgärder av helt annat slag. föreslår att bestämmelserna om otukt med Sexualbrottsutredningen och otukt med syskon upphäves. Förslaget innebär att sexuellt avkomling umgänge mellan släktingar blir straffritt såvida inte någon av bestämmelserna om sexuellt övergrepp (6 kap. 1-6 §§) är tillämplig på för- SOU 1972:41 s. 139. hållandet.

SOU 1976: 9 lll

10 Koppleri

Inledning

Bestämmelsen om koppleri i 6 kap. 7 § BrB omfattar följande tre gärningstyper:

1. att

vanemässigt eller för att bereda sig vinning främja annans otuk-

tiga levnadssätt, 2. att vanemässigt eller för att bereda sig vinning utnyttja annans otuktiga levnadssätt samt 3. att förleda den som är under 20 år till otuktigt levnadssätt.

För koppleri kan dömas till fängelse lägst en månad och högst fyra år. Det finns en särskild straffskala för grovt brott. Den upptar fängelse i lägst två och högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen levnadssätt i främjat otuktigt större omfattning eller hänsynslöst utnyttjat annan. I bestämmelsemas tredje stycke återfinns av brottstypen främjande otukt. Den straffas som främjar en tillfällig könsförbindelse mellan andra för att skaffa sig särskild vinning. För främjande av otukt kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

10.2 med den nuvarande

Syftet lagstiftningen

Den nuvarande erhöll koppleribestämmelsen sin lydelse med BrB. Därefter har endast den ändringen vidtagits att åldersgränsen sänkts från 21 till 20 år vid förledande av underårig till otuktigt levnadssätt. Ändringen vidtogs i samband med motsvarande sänkning av myndighetsåldern. BrB innebar vissa ändringar i förhållande till vad som gällde tidigare. Dessa kan dock i stort sett betecknas som förskjutningar av det kriminaliserade området. I väsentliga delar utformades koppleribestämmelsen redan genom lagstiftning 1918* på förslag av den s.k. reglementeringskommittén vars huvuduppgift var att föreslå åtgärder mot spridning av könssjukdomar. Reglementeringskommittén föreslog en koppleribestämmelse som skulle 1 möjliggöra ingripanden mot de former som den organiserade Lagen 1918 (nr 459) om ändring i vissa delar prostitutionen antagit. Kommittén beskrev läget på följande sätt: av 14 och 18 kap. SL.

SOU 1976: 9 l 12 Koppleri

Medan ett bordellväsende i inskränkt mening eller den form av koppleri, som består däri, att en person uti en av honom innehavd lägenhet låter för sådant ändamål anställda kvinnor mot till honom utgående betalning bruka sig till skörlevnad, icke vunnit något nämnvärt insteg i vårt land, hava åter andra, från dylikt bordellväsende mer eller mindre avvikande former av ifrågavarande hantering i stor utsträckning kommit till användning i våra största städer. Ett sätt för hanteringens utövande, som tidigare torde hava varit det vanligast förekommande, är sålunda, att en person i en av honom innehavd lägenhet upplåter rum åt prostituerade kvinnor med begivande för dessa, vilka dessutom å stället ofta åtnjuta även kost och andra förmåner, att använda de av dem bebodda rummen för yrkesmässigt bedrivande av otukt, och därvid för upplåtelsen med tillhörande förmåner betingar sig en oberoende av kvinnornas dagsinkomst utgående, oskäligt hög avgift, som vanligen uttages för varje dag. Dylika ställen, å vilka ofta finnes ett gemensamt större rum, där de besökande männen först sammanträffa med de inneboende kvinnorna, benämnes gemenligen fliekställen. En annan form av bordellväsende i mera vidsträckt bemärkelse är den rörelse, som i stor omfattning bedrives å s.k. partihotell och som består däri, att en person inreder ett hus eller del därav till hotell eller rum för resande samt förser huset eller våningen med skylt, som utmärker denna dess egenskap, men i själva verket uteslutande eller till väsentlig del använder lokalen till uthyrande av rum åt s.k. nattpartier, vardera bestående av en man och en kvinna, som under en natt eller oftast blott för en eller annan timme eller ännu kortare stunder uppehålla sig å hotellet i uppenbar avsikt att därstädes bereda sig tillfälle att med varandra öva otukt. I annat sammanhang har ock tidigare omnämnts den förtäckta prostitution av nära nog bordelliknande beskaffenhet, som understundom förekommer i vissa yrkesgrupper, där kvinnlig betjäning användes till gästers uppassning eller kunders betjänande.

Ifråga om grunden för ingripanden mot koppleriförfaranden anförde reglementeringskommittén i huvudsak följande. Främjande av otukt mellan andra antog lätt en vanemässig karaktär och ledde till att många personer fördes in på avvägar”. Det var viktigt att bereda den enskilde ett nödigt värn mot förledande till otukt med annan och att skydda den som förleddes mot att exploateras. Koppleriförfaranden var även ägnade att befordra promiskuitet ifråga om könsförbindelser. spriddes framför allt genom tillfälliga könsförbindelser. Könssjukdomar Det var därför tydligt att ett motverkande av koppleriförfaranden hade en alldeles särskild betydelse för att hindra dessa sjukdomars utbredning. Även ur samhällsmoralens synpunkt var det angeläget att motverka koppleri. Av alla med osedligheten förknippade företeelser är för den allmänna sedlighetskänslan mera upprörande än den ingen hantering, som i ockrande på andras sedeslöshet söker en förvärvskälla.” Bestämmelsen hade också till syfte att straffbelägga sådan verksamhet som utövades av sutenörer. Innebörden och förekomsten av denna verksamhet beskrivs i en redogörelse Om sutenörsväsendet, vilken intogs som bilaga till reglementeringskommitténs betänkande. Det karaktäristiska för en sutenör skulle vara att han praktiskt taget uteslutande levde av pengar, som han erhöll av en prostituerad kvinna med vilken han stod i förbindelse” och att han på olika sätt sökte främja den

SOU 1976: 9 Koppleri 113

prostituerades verksamhet. Sutenörernas samhällsfarlighet ansågs bero på att de prostituerade till stor del rekryterades genom dem. Vidare ansågs det att sutenörerna tvingade de prostituerade att utöva sitt yrke så intensivt som möjligt samt att de var ett av de svåraste hindren för de prostituerades återanpassning i samhället. Slutligen hävdades att sutenörerna ofta gjorde sig skyldiga till andra brott såsom överfall, stöld och utpressning samt att de spred könssjukdomar. De olika funktionerna hos koppleribestämmelsen i SL framhölls också av straffrättskommittén i dess förslag till brottsbalk. Kommittén uttalade sålunda att främjande av sexuellt umgänge mellan andra egentligen inte innefattade något brott mot person utan närmast utgjorde ett brott mot allmän ordning och anständighet medan andra koppleribrott såsom sutenörskap närmast var att uppfatta som ett brott mot person. Då det ansågs att de olika gärningstyperna kunde sammanföras till en gemensam straffbestämmelse och då denna till väsentlig del avsåg att bereda skydd för enskild person mot demoralisering och förförelse upptogs bestämmelsen bland sedlighetsbrotten. De nämnda funktionerna hos koppleribestämmelsen att förhindra organiserad prostitution och att bestraffa övergrepp mot prostituerade från sutenörer är inte de enda synpunkter som spelat in vid utforrnningen av straffansvaret. I motiven till bestämmelserna kan man spåra en allmän motvilja mot tillfälliga sexuella förbindelser. av Främjande sådana förbindelser ansågs straffbart även i sådana fall då det inte var fråga om prostitution. En annan synpunkt som spelat in hänger samman med de svårigheter som ofta föreligger att styrka att koppleri har ägt rum. har därför utformats så att det skall bli Koppleribestämmelsen möjligt att inskrida. De bägge sist nämnda Synpunkterna har verkat i samma riktning och medfört att begreppet koppleri fått en vidsträckt innebörd i BrB. Det omfattar långt fler handlingstyper än organiserande av prostitution och övergrepp mot prostituerade.

10.3 Innebörden av den nuvarande

lagstiftningen

För att koppleri skall föreligga krävs att någons otuktiga levnadssätt främjas eller utnyttjas eller att underårig förledes till sådant levnadssätt. Innebörden av uttrycket otuktigt levnadssätt är inte helt klar. Straffrättskommittén ansåg att därmed åsyftades vanemässiga utomäktenskapliga förbindelser av tillfällig natur, i främsta rummet den mer eller mindre yrkesmässiga kvinnliga eller manliga prostitutionen. Kommittén tillade att den som främjade en stadigvarande fri förbindelse mellan två personer därför inte kunde anses ha gjort sig skyldig till koppleri. Det är emellertid tydligt att även andra än prostituerade kan uppfylla kravet på att föra ett otuktigt levnadssätt. I en hovrättsdom har ansetts att medverkan i offentliga samlag på sexklubbar i och för sig inte kan anses som otuktigt levnadssätt. Detta ställningstagande får anses bekräftat sedan polismyndighet numera efter ändringar i allmänna ordningsstadgan kan lämna tillstånd till sådan

8 - Sexuella övergrepp

114 SOU 1976: 9 Koppleri

offentlig tillställning. Den inskränkning som gäller enligt stadgan är att person under 18 år ej får medverka samt att vid den pornografiska föreställningen ej får förekomma förråande eller sadistiska beteenden.” Koppleriansvar inträder för den som vanemässigt främjar eller utnyttjar annans otuktiga levnadssätt. Gärningsmannen behöver sålunda inte erhålla något ekonomiskt utbyte. Kravet på vanemässighet innebar enligt straffrättskommittén att gärningsmannen vid flera tillfällen med en viss regelbundenhet måste ha främjat eller utnyttjat annans otuktiga levnadssätt. Det skulle emellertid inte vara nödvändigt att flera särskilda handlingar var föremål för domstolens omedelbara bedömning. Det skulle vara tillräckligt att en viss handling framstod som ”utslag av en objektivt sett, vanemässig verksamhet. Straffrättskommittén hävdade att kravet på vanemässighet i vissa situationer innebar en utvidgning av straffansvaret och därmed underlättade möjligheterna att inskrida mot sutenörer. Ansvar inträder vidare för den som för egen vinning främjar eller utnyttjar annans otuktiga levnadssätt. Främjandet eller utnyttjandet behöver endast ske vid ett enda tillfälle. I fråga om utnyttjande innebar brottsbalken en utvidgning av straffansvaret. Enligt SL krävdes ett stadigvarande utnyttjande för egen vinning. Innebörden av vinningsrekvisitet är inte helt klar. Reglementeringskommittén ansåg att det låg en fara i att låta det få en alltför stor räckvidd. Kommittén föreslog därför att främjande av otukt mellan andra skulle bli straffbart om det ägde rum för att bereda gärningsmannen särskild vinning. Departementschefen ansåg emellertid att detta innefattade en så väsentlig inskränkning i straffbudets räckvidd att syftet med bestämmelsen äventyrades. I propositionen betonades att främjandet borde vara straffbart så snart gärningsmannen tagit eller betingat sig något vederlag oberoende av vederlagets storlek. Det framhölls också att den av kommittén föreslagna formuleringen skulle i många fall vålla hart när oöverstigliga bevissvårigheter. Kravet på att vinningen skulle vara särskild ströks därför ur lagtexten. Det får antagas att vinningsrekvisitet i BrB skall uppfattas på samma sätt som i SL och att därför gärningsmarmens vinning inte behöver framstå som oskälig. Denna uppfattning stödes av att kravet på vinning vid koppleri inte gärna kan betyda samma sak som särskild vinning vid främjande av otukt i samma paragrafs tredje stycke. Kravet på främjande gavs i SL en rätt vidsträckt innebörd.” I för- 2 tillkom som exempel på främ- Lagstiftningen slaget till brottsbalk angav straffrättskommittén på förslag av den s.k. jande åtgärder att hålla bordell, att lämna anvisning på adresser till brottskommissionen prostituerade samt psykisk påverkan på annan varigenom denne be- (DS Ju 1973: 5). Angående förarbetena i öv- slutar sig för ett otuktigt levnadssätt. Kommittén anförde vidare: rigt se prop. 1973: 115, JuU 1973:26, rskr För straffbarhet kräves icke nödvändigtvis bevisning om att gärningsmannens 1973:258. Jfr motionen främjande åtgärd i det särskilda fallet lett till att en tillfällig könsförbindelse 1975: 1109 och JuU 1975/76: 2. mellan andra kommit till stånd. Om övriga brottsrekvisit äro uppfyllda, är ° Nils: eller Stjernberg, det tillräckligt att genom sin handling skapat möjlighet Kommentar till straff- underlättat för annan att öva otukt i tillfälliga förbindelser. Det mäste emellagen kap. 17-18. lertid verksamt till att axman hemfallit krävas att gärningsmannen bidragit 2 uppl. Uppsala 1930 s. 94 ff. åt eller fortsatt ett otuktigt levnadssätt. Han skall med andra ord genom sin

SOU 1976: 9 Koppleri l 15

handling ha berett annan en möjlighet till otuktigt levnadssätt som är beaktansvärt gynnsammare än de tillfällen därtill som föreligga vid vanliga levnadsförhållanden. En hyresvärd som uthyr en bostad åt en prostituerad kvinna blir således icke enbart på denna grund straffbar enligt förevarande stadgande. Den som vanemässigt eller för att bereda sig vinning utnyttjar annans otuktiga levnadssätt har gjort sig skyldig till koppleri. I SL gavs uttrycket utnyttjande en vidsträckt tolkning. Det ansågs att i begreppet inte kunde läggas något annat än att ”på ett eller annat sätt bereda sig fördelar”.* Straffrättskommittén ansåg att det i utnyttjande låg ett krav på vinning. Kommittén uppställde heller inte något krav på vinning vid sidan av kravet på utnyttjande. Enligt kommittén var rekvisitet utnyttjande uppfyllt när någon förskaffar sig fördelar utan vederlag eller mot ett vederlag som står i missförhållande till vad han å sin sida presterat”. Avsikten var att komma tillrätta med sutenörernas verksamhet. Ett utnyttjande kunde dock föreligga i vissa andra fall som innebär att ”någon ekonomiskt ockrar eller eljest profiterar på annans otuktiga levnadssätt”. Kommittén ansåg vidare att brottslighet i regel inte uteslöts av att underhållsskyldighet består mellan parterna, såsom mellan äkta makar eller mellan föräldrar och barn”. I dessa fall borde dock enligt kommittén gälla att det otuktiga levnadssättet var ett av gärningsmannen eftersträvat medel att vinna de fördelar det var fråga om. Kornmittén ansåg vdet inte erforderligt att genom tillägg av ordet otillbörligen eller på annat sätt utmärka denna begränsning. När nu vinningsrekvisitet tagits upp som ett särskilt moment i brottskommer beskrivningen frågan om tolkningen av uttrycket utnyttja i ett annat läge. Det får antagas att den ekonomiska aspekten är uttömmande reglerad genom utformningen av vinningsrekvisitet. Enligt den ovan gjorda tolkningen härav behöver det inte föreligga något missförhållande mellan prestation och vederlag för att kravet skall på vinning vara uppfyllt. Är denna tolkning riktig synes straffbarhet kunna föreligga i långt fler fall än vad straffrättskomnrittén åsyftat. För koppleri kan slutligen den dömas som förleder person under 20 år till otuktigt levnadssätt. Här gäller inget krav på vinning eller vanemässighet. Straffrättskommittén ville med bestämmelsen bereda ökade möjligheter att ingripa .mot sutenörer och prostituerade, manliga eller kvinnliga, som förleder underåriga till prostitution. Förledande ansåg kommittén inte föreligga vid en påverkan av helt tillfällig art, såsom att någon vid ett enstaka tillfälle uppmanar eller föranleder annan till könsumgänge. Enligt Stjernberg avsågs med motsvarande uttryck i SL form av åstadkommen ”varje psykisk påverkan å annan, varigenom man orsakat att vederbörande beslutat sig för verksamheten ifråga?” Den som främjar tillfällig könsförbindelse mellan andra för att bereda sig särskild vinning gör sig skyldig till främjande av otukt. Till skillnad från vad som gäller ifråga om koppleri behöver främjandet inte avse någons otuktiga levnadssätt. Det räcker att det är fråga om en tillfällig sexuell förbindelse. Kravet på särskild vinning innebar enligt straffrättskommittén att gärningsmannen måste ha tagit eller bet Stjernberg a.a. s. 112. tingat sig ett oskäligt vederlag. ° A.a. s. 93.

116 SOU 1976: 9 Koppleri

10.4 Tillämpningen av koppleribestämmelsen

Polisanmälningar och domar avseende koppleri förekommer i ett förhållandevis litet antal fall per år och nästan uteslutande i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Antalet polisanmälningar under 1950-talet och fram till BrB:s ikraftträdande 1965 var i allmänhet fler än 100 per år och som mest 143. Under åren 1965-1973 varierade antalet mellan 44 och 65. 1974 var anta-let 199. Antalet dömda personer var under de nämnda åren före BrB:s ikraftträdande vanligen fler än 20 och som mest 37. Antalet dömda under åren därefter t.o.m. 1972 har endast två år överstigit 20. Två år har färre än 10 dömts. Under åren 1965-1971 erhöll cirka 30% av gärningsmännen vid koppleri Villkorlig dom eller skyddstillsyn som påföljd. Några enstaka personer överlämnades till vård medan återstoden dömdes till fängelse, ungdomsfängelse eller internering, vanligen fängelse. Frihetsstraffets längd varierade rätt kraftigt. Det är emellertid endast ett begränsat antal personer som kan antagas ha blivit dömda för grovt koppleri där minimistraffet är fängelse i två år.° Den dolda brottsligheten är mycket hög. Förändringarna av antalet polisanmälningar och dömda kan inte antagas vara uttryck för faktiska förändringar av brottsligheten. Antalet ingripanden är i hög grad beroende av polisens aktivitet. Av en undersökning av det totala antalet polisanmälda koppleribrott i Sverige 19707 visade det sig att i det närmaste hälften av de sammanlagt 40 anmälningarna härrörde från polisspaning eller utgjorde biprodukt av polisutredningar i andra ärenden. 15 av anmälningarna kom från målsäganden dvs. en prostituerad kvinna. Genom att den dolda brottsligheten är mycket hög och genom att många polisanmälningar emanerar från polisens egen aktivitet kan man inte räkna med att polisanmälningarna eller domarna beträffande koppleri är representativa för den totala brottsligheten. De ger däremot en anvisning om förekommande typfall. Inskridanden mot sexklubbar på vilka det förekommer prostitution har ägt rum i ett rätt stort antal fa.1l under 1970-talet. Sexklubbar finns företrädesvis i de största städerna. De är inte klubbar i vanlig mening. Allmänheten har tillträde, vanligen efter erläggande av inträdesavgift. Verksamheten består av pornografiska föreställningar (live-show, samt ofta av pornografisk film. För verk- ° Jfr s. 162 f. petting-show etc.) visning Hans: samheten krävs tillstånd enligt allmänna ordningsstadgan och om den Maschmann, Polisanmälda brott mot bedrivs i meddelat tillstånd är den givetvis i enlighet med föreskrifterna BrB 6: 7 i Sverige under år 1970. En orienteran- helt legal. de undersökning. Upp- Det har emellertid visat sig att även prostitution ofta ingått i verksats vid Kriminalveten- samheten.” har det sexuella rum Vanligen umgänget ägt rum i avskilda skapliga institutet vid i direkt anslutning till klubben. De prostituerade kvinnorna har ofta Stockholms universitet. 8 Jfr Olsson, Tore: varit anställda som värdinnor” eller som ”artisten”. Koppleribrottet i svensk Det har också förekommit avslöjanden av inrättningar där prostituoch engelsk rätt. Uppsats i ämnet tillämpade tionen inte varit förenad med klubbverksamhet utan mer uteslutande studier i Straffrätt vid av bordellkaraktär. Både de bordelliknande och sexinrättningama juridiska institutionen klubbarna med prostitution som service har varit av rätt varierande iLund.

Koppleri 117

storlek. Ibland har endast någon enstaka kvinna ägnat sig åt prostitution. I andra fall har ett betydande antal kvinnor varit inblandade och omsättningen bland dem har varit stor. Också förhållandet mellan klubb- eller bordellinnehavaren och de prostituerade kvinnorna har varierat. Ofta har det varit fråga om en rent affärsmässig uppgörelse mellan innehavaren och den prostituerade där man inte har kunnat finna för form belägg någon av påtryckning mot den prostituerade. Ibland har det rört sig om välordnade där de prostituerade etablissemang av allt att döma funnit sig väl tillrätta och varit med det sätt nöjda varpå verksamheten bedrivits. I en del fall har de prostituerade varit tvungna att överlämna rätt betydande summor av sina inkomster pengar till innehavaren. Det har hänt att underåriga i verksamheten. utnyttjats Ur ordnings- och sanitetssynpunkt har verksamheten ofta varit helt otillfredsställande. Ibland har även annan brottslighet varit förenad med klubbverksamheten. Gemensamt för sexklubbarna med prostitution som ett inslag i verksamheten och de mer renodlade bordellerna är att polisingripandena praktiskt taget aldrig skett på grund av anmälan från prostituerade i klubben eller bordellen. Polisen har själv tagit initiativ till utredningen, ibland på grund av klagomål från störda eller grannar av någon liknande anledning. Den intensitet med vilken verksamheten bedrivits från polisens sida har varierat mellan olika polisdistrikt och inom samma distrikt i tiden. Ofta är det svårt att styrka att prostitution förekommit. verkligen Om man inte vid en razzia kan göra direkta krävs att avslöjanden någon eller några av de prostituerade berättar om vad som förekommer. Någon gång har det också hänt att kunder till prostituerade berätta-t om sina upplevelser. I något enstaka fall har klubbinnehavaren oförblommerat berättat för polisen om vad som förekommit. Oftast har han emellertid försökt att freda sig från ansvar genom att påstå att han inte kände till att kvinnorna ägnade sig åt prostitution. Ibland har han t.o.m. visat upp anställningsavtal i vilka kvinnorna uttryckligen förbjudits att ägna sig häråt i klubblokalerna. Har det väl kunnat styrkas att prostitution förekommit har det emellertid i regel inte varit möjligt för innehavaren att undgå ansvar för koppleri. Även om de prostituerade skött sin verksamhet självständigt har klubbinnehavaren ansetts främja den genom att med vetskap om vad som försiggått upplåta rum till dem. Även om innehavaren inte betingat sig något vederlag för rummet eller enskilda prostitutionskontakter har han ansetts ha haft vinning av verksamheten att inkomsterna genom av inträdesavgifterna eller omsättningen varit större på grund av att prostitution ingått som ett led i vad klubben haft att erbjuda kunderna.

AnsvaET för koppleri har i regel drabbat den som varit

ägare till klubben eller förestått denna. Någon enstaka gång har en finansiär som själv inte tagit del i skötseln fällts till ansvar. I ett sådan fall kunde inte styrkas att kreditgivaren vid tidpunkten för sitt engagemang hade insett att prostitution skulle förekomma i klubben. När han efter en tid hade fått vetskap härom - ansåg hovrätten - hade han haft ett ”så-

l 18 SOU 1976: 9 Koppleri

dant ansvar för och sådan vetskap om den rörelse som bedrevs att han borde tillsett att verksamheten upphörde eller också uppsagt sina ekonomiska åtaganden. Genom att underlåta detta samt genom att uppbära inkomster från klubben ansågs han ha gjort sig skyldig till koppleri. Det har hänt att personer som haft en mer underordnad ställning åtalats för medhjälp till koppleri. Det har gällt anställda som haft till uppgift att sköta filmning, städning, barservering, telefonsvarande m.m. I regel har de anställda frikänts. Det har inte ansetts att de främjat på sådant sätt att de gjort sig skyldiga till medhjälp till koppleribrottet koppleri. I ett fall dömdes emellertid en man för att han med vetskap om att en lokal skulle användas som bordell hjälpte den kvinna som var innehavare med lån, arbetsinsatser och undertecknande av avtal. Lånet, 7.000 kr, var avsett att finansiera inredningen. Arbetsinsatserna bestod i att han under en månads tid arbetade som hantverkare för lokalens iordningställande och att han vissa tider arbetade som vaktmästare. Han undertecknade också ett avbetalningskontrakt avseende möbler till bordellen. Han dömdes även för koppleri för att han överlämnat 200 kr från en av de prostituerade till bordellinnehavarinnan som satt anhållen. När bedrives i mindre skala med endast någon eller prostitution några prostituerade brukar inrättningen kallas poseringsateljé. Lokalen är då vanligen en bostadslägenhet. Det har hänt att poseringsateljéer utvecklats till sexklubbar eller större bordeller. Utvecklingen har ibland också gått i motsatt riktning. Det har förekommit en rad åtal och domar avseende koppleri när prostitutionen förekommit i poseringsateljéer. Ansvaret har i en del fall drabbat den kvinna som framstått som innehavare. I några fall har uthyraren av lägenheten fällts till ansom hyrt ut ett flertal till svar. Det har rört sig om personer lägenheter prostituerade, ofta till mycket hög hyra. I andra fall har en fästman till någon av flickorna dömts till ansvar för att han hjälpt till i verksamheten. Det har då liknat mål om sutenörskap. Påföljden för koppleri i samband med klubb- eller bordellverksamhet har i allmänhet varit fängelse. Villkorlig dom och skyddstillsyn har emellertid också förekommit särskilt i fall när verksamheten bedrivits i mindre omfattning eller när gärningsmannen varit inblandad endast i mindre mån. Fängelsestraffens längd har varierat kraftigt även för tämligen likvärdiga handlingar. Till en del kan detta förklaras av utformningen av bestämmelsen om grovt koppleri. Vid bedömande av om grovt brott föreligger skall enligt lagtexten särskilt beaktas om gärningsmannen främjat otuktigt levnadssätt i större omfattning. I en del fall har domstolen endast konstaterat att verksamheten bedrivis under en inte helt kort tid samt att åtskilliga kvinnor varit inblandade och därmed funnit kriterierna för grovt brott uppfyllda. Påföljden har då vantvå år, ibland något längre. I andra fall har domligen blivit fängelse stolen fäst sig vid att verksamheten skötts på ett för de prostituerade fördelaktigt sätt samt att dessa varit nöjda. Trots att många kvinnor varit inblandade har domstolen då funnit att brottet inte varit grovt. Sålunda erhöll de bägge personer som låg bakom och skötte den kanske

SOU 1976: 9 Koppleri l 19

största bordellen i landet fängelse i fyra resp. tio månader. Sutenörskap skiljer sig från de hittills behandlade formerna av koppleri genom att det föreligger en personlig relation mellan sutenören och den prostituerade. Sutenörskap är emellertid ingen enhetlig företeelse. I ett nyligen framlagt danskt betänkande om prostitution lämnas en redogörelse för prostituerade och sutenörer i Köpenhamn.” Som sutenörer anses män som helt eller delvis låter sig underhållas av en eller flera kvinnor. prostituerade Det uppges att cirka 20% av sutenörerna är aggressiva såtillvida som de driver kvinnorna till prostitution genom våld eller hot. 40 % betecknas som assisterande. De följer exempelvis med kvinnan, varnar henne för polisen, skyddar henne mot aggressiva kunder samt hjälper till att inkassera Återstoden betalning. -- cirka 40% -uppges vara passiva. De hjälper endast till genom att exempelvis passa barnen. De tar dock del av kvinnans inkomster. De olika formerna av sutenörskap återfinnes i svenska polisutredningar och domar. Den aggressive sutenören som med våld eller hot driver ut kvinnan i prostitution förekommer sällan. När så är fallet rör det sig emellertid om allvarliga övergrepp. Förutom för koppleri döms vederbörande ofta för misshandel, olaga hot eller olaga tvång. Den assisterande eller passive sutenören gör sig inte på samma sätt skyldig till övergrepp mot den prostituerade. Parets livsstil kan emellertid vara sådan att den förutsätter fortlöpande stora inkomster av prostitution exempelvis för narkotikaförbrukning. Ibland kan det också vara så att mannen fordrar och också erhåller stora summor för ren lyxkonsumtion från den prostituerade utan att bruka våld eller hot. I vissa mål som förekommit kan man inte finna belägg för att kvinnan vari-t föremål för någon påtryckning från mannens sida. Mannen och kvinnan kan i samförstånd ha kommit överens om att det bästa sättet att lösa en för dem svår ekonomisk situation är att kvinnan ägnar sig åt prostitution. I ett sådant fall hade två makar svårt att klara avbetalningarna på ett hus som de gärna ville behålla. Kvinnan började därför ägna sig åt gatuprostitution. Mannen henne till staden skjutsade och höll vakt utanför den lägenhet de hyrt för ändamålet. De förtjänade pengarna, som varje dag antecknades i parets kassabok, användes för betalning av gemensamma skulder på villan och på deras bil. De

upptäcktes vid polisspaning. De skilde sig från andra liknande

par genom att de omedelbart berättade för polisen vad de ägnade sig åt. Mannen ansågs ha främjat och utnyttjat sin hustrus levnadsotuktiga sätt för egen vinning. Han dömdes därför för koppleri. I andra fall har kvinnan varit redan prostituerad när parterna träffades och fortsatt härmed. Ofta har det rört sig om långvariga förbindelser. Mannen kan ha haft förvärvsarbete. I ett fall rörde det sig om ett par som varit gifta i cirka 12 år. Kvinnan hade varit prostituerad före äktenskapet och fortsatte härmed med vissa avbrott. Mannen hade hela tiden varit taxichaufför. Mannen ansågs av tingsrätten ha främjat

hustruns verksamhet genom att vid vissa tillfällen henne i bil °

skjutsa Kriminalforsorgstill stadens centrum för att hon där skulle sammanträffa med män i udvalgets betaenkning sedeslöst syfte, genom att, i förekommande fall tillsammans med ma- om prostitution (Betaenkning 1973 karnas barn, lämna hemmet, när hustrun därstädes skulle emottaga män nr 678).

120 SOU 1976: 9

Koppleri

i förut angivet syfte samt genom att inlösa checkar, som hustrun motsom betalning vid sin prostitution”. Tingsrätten fann det vissertagit ligen inte styrkt att mannen för egen eller familjens del mottagit pengar som hustrun förvärvat genom prostitution, men ansåg ändå att mannen haft vinning av denna. Det framgick nämligen ”att hustrun använt genom sedeslöst leverne åtkomna medel för bestridande av egna och barnens och inköp av möbler för familjens gemensamma bruk. utgifter Tingsrätten konstaterade också att det måste anses uteslutet att mannen under den långa tid som det var fråga om skulle ha funnit sig i att hustrun ägnat sig åt prostitution om han inte haft någon vinning av det. Mannen dömdes för koppleri till fängelse i tre månader. Hovrätten fann ej skäl ändra domen och högsta domstolen meddelade ej prövningstillstånd. Den nämnda domen är ingen isolerad företeelse. I en annan hovrätt förekom exempelvis ett mål där man uttalade att vid bedömandet av vad mannen erhållit genom sin hustrus livsföring borde tagas i betraktande förutom ett kontant belopp som han mottagit även den allmänna standardhöjning i form av bl.a. möbel- och bilinköp, vilken kommit honom till del och som möjliggjorts genom hustruns verksamhet”. Tingsrätten hade även ansett att mannen gjort sig skyldig till koppleri genom att han vid bodelning i anledning av äktenskapets upplösning tillskiftats bilen. Hur hovrätten ställde sig till denna fråga framgår inte av domskälen. Polisutredning och mål angående sutenörskap förekommer sällan. Normalt får det antagas föreligga sådan intressegemenskap mellan den prostituerade och hennes sutenör att den prostituerade saknar anledning att anmäla förhållandet för polisen eller yppa något om polisen själv tar initiativ till utredning. Det förekommer säkerligen också att den prostituerades tystnad bottnar i rädsla för sutenören. En del polisanmälningar sker av prostituerade sedan hon blivit utsatt för misshandel eller liknande övergrepp. I andra fall har anmälan ett direkt samband med en brytning av gemenskapen. I de två sist nämnda fallen ägde äktenskapsskillnad rum i omedelbart samband med koppleriåtalen. Vid en genomgång av polisanmälningarna för koppleri 1970 påträffades ett fall med en kvinna som sedan länge varit prostituerad. Vid flera tillfällen hade hon anmält den man för koppleri med vilken hon för tillfället sammanlevde, vilket ledde till polisutredning, åtal och dom för mannen medan kvinnan omedelbart upptog samlevnad med en ny man. Även vid sutenörskap är fängelse den vanligaste påföljden. Det förekommer att Villkorlig dom och skyddstillsyn ådömes. Ett exempel härpå är det ovan relaterade fallet med paret som gjorde avbetalningar på sitt hus. Ytterst sällan döms för grovt koppleri vid sutenörskap. Vid sådana tillfällen har i de fall sexualbrottsutredningen känner till gärningsmannen även dömts för andra brott mot person såsom olaga hot eller misshandel.

SOU 1976: 9 Koppleri 121

10.5 av och

Behandlingen frågan om prostitution koppleri vid 1972 års riksdag

Samhällets inställning till prostitution och koppleri aktualiserades vid 1972 års riksdag genom tre motioner (1972: 59, 310 och 330). I motion 1972: 59 hemställdes att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t begära utredning och förslag till ett system med statlig bordellverksamhet. Sedermera -- under - ändrades riksdagsdebatten motionsyrkandet på så sätt att det i stället hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära att en utredning tillsattes med uppgift att dels verkställa en kartläggning av prostitutionens och omfattning karaktär och av de prostituerades bakgrund, levnadsförhålutbildning, landen m.m., dels lägga fram förslag till åtgärder för att bekämpa de mänskligt förnedrande former under vilka prostitutionen för närvarande bedrivs. I motionerna 1972: 310 och 330 hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla dels om sådan ändring av 6 kap. 7 § BrB, att den blir tillämplig på var och en som ägnar sig åt att främja, underlätta, förmedla eller marknadsföra tillfällig könsförbindelse mot betalning dels ock att socialstyrelsen gavs i uppdrag att utfärda nödvändiga anvisningar för socialbyråerna för att de skulle kunna vidtaga åtgärder för att anskaffa arbete, alternativt och förmå ge socialhjälp prostituerade att övergå till annan för såväl individen som samhället nyttig verksamhet. Socialutskottet (SOU 1972:36) hemställde att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet motionen 1972:59 avstyrkte med motiveringen att upprättandet av bordeller, som drivs eller godkänts av samhället, skulle innebära att samhället aktivt medverkade till att ett antal människor utnyttjades för en verksamhet som ofta leder till erfarenhetsmässigt både allvarliga psykiska skador och till livsvarig social missanpassning för dem”. [fråga om ingripanden mot sexklubbar och poseringsateljéer uttalade utskottet följande:

I den mån det förekommer samlag eller eljest otukt mellan kunderna och dem som är anställda på en sexklubb eller poseringsateljé ger brottsbalkens regler om koppleri redan nu betydande möjligheter till straffrättsliga ingripanden mot både den som driver institutionen och anställda som tar aktiv del i verksamheten, låt vara att möjligheterna till ingripanden ofta kan begränsas av föreliggande bevissvårigheter. I viss utsträckning torde det också vara möjligt att med stöd av bl.a. hälsovârdslagstiftningen vidta åtgärder mot sexklubbar och poseringsateljéer. I fall då personer under 20 år tar del i verksamheten kan bamavårdsnämnden ingripa med stöd av bamavårdslagen. Även reglerna i smittskyddslagen om åtgärder till förhindrande av att venerisk sjukdom sprids bör beaktas i sammanhanget. Trots att det således ingalunda saknas möjligheter att ingripa mot sexklubbar och poseringsateljéer har polisen och andra myndigheter uppenbarligen ganska länge ställt sig avvaktande. Under det gångna året har dock, enligt vad chefen för justitiedepartementet uppgivit i svar på enkla frågor

SOU 1976: 9 122 Koppleri

den 2 i denna månad, antalet polisingripanden mot sexklubbar varit betydande. Det har också upplysts att en fortsatt intensiv polisiär övervakning av verksamheten pågår. Det finns därför anledning räkna med att de legala möjligheter som finns att bekämpa de aktuella formerna av prostitution kommer att tas till vara i väsentligt större utsträckning än hitintills. Då det gäller andra myndigheter än polisen kan inte bortses från att den omständigheten att lagstiftningen inte har varit inriktad på förekomsten av företeelser av den här aktuella typen kan ha föranlett osäkerhet om möjligheterna att mgnpa. Utskottet även för sexualbrottsutredningens direktiv och utredogjorde talade i samband därmed följande:

Enligt utskottets mening måste utredningen vid fullgörandet av sitt uppdrag självfallet beakta vilka konsekvenser som tillkomsten av sexklubbar, poseringsateljéer och liknande företeelser bör få för lagstifningen om sedlighetsbrott. I anslutning till det sist sagda vill utskottet framhålla att det ingalunda är givet att utvecklingen på alla punkter motiverar en liberalisering av lag- Med utgångspunkt i att samhället även i fortsättningen måste stiftningen. ge ett långtgående skydd mot att människor hänsynslöst utnyttjas för prostitution kan det visa sig att rekvisiten för koppleribrott behöver få en annan utformning än för närvarande för att det skall bli möjlighet att på ett effektivt sätt komma åt kopplare och sutenörer. Samtidigt bör påpekas att det i utredningsdirektiven ifrågasätts om det är rimligt att minimistraffet för grovt koppleri är sä högt som fängelse i tvâ år. Detta uttalande ställs enligt utskottets mening i en delvis annan belysning genom den senaste utvecklingen på området. Enligt utskottets mening bör emellertid utredningens förslag avvaktas innan ställning tas till de här behandlade frågorna.

Efter att ha erinrat om att även en sanering av reklamen för bordellverksamhet kunde vara av värde för att bekämpa prostitutionen anförde utskottet: Det är emellertid enligt utskottets bedömning uppenbart att i vart fall på åtgärderna måste vara sådana som innebär att längre sikt de effektivaste orsakerna till prostitution undanröjs. Att motiven många gånger är att söka i att de prostituerade haft svårigheter av social och ekonomisk karaktär torde vara ett faktum. Man har emellertid ingen entydig bild av bakomliggande orsaker. Både denna omständighet och det faktum att gatuprostitutionen till väsentlig del försvunnit och ersatts av andra former aktualiserar enligt utskottets mening frågan om en kartläggning av prostitutionens omfattning och karaktär och av de prostituerades sociala bakgrund, utbildning, levnadsförhållanden m.m. . . . Det bör framhållas att en kartläggning av olika problem kring prostitutionen, vilken kartläggning självfallet bör ske under medverkan av Socialmedicinsk och annan expertis, skulle bli av betydelse inte bara för fortsatta överväganden rörande åtgärder för att förebygga att människor ägnar sig åt prostitution utan även för val av hjälpinsatser av den karaktär som tas upp i motionen 1972: 330 och som syftar till att hjälpa personer som redan dragits in i prostitutionen. Samtidigt måste emellertid slås fast att barnavårds- och socialhjälpslagstiftning inte bara ger utrymme för gällande utan även klart ålägger myndigheterna att bistå prostituerade lika väl som andra socialt missanpassade.

Utskottet utgå från att frågan om en kartläggning av ansåg sig kunna skulle bli föremål för noggrann prövning i annat sammanprostitutionen

SOU 1976: 9 123 Koppleri

hang. Det ansågs vidare inte erforderligt att socialstyrelsen gavs uttryckligt uppdrag att utarbeta sådana anvisningar till socialbyråerna som föreslagits i en av motionerna. Utskottets hemställan bifölls i riksdagen med 303 röster mot 5.

10.6 överväganden

Koppleribestämmelsen fyller olika funktioner och tillämpas även på en rad tämligen olikartade situationer. En viktig funktion är att allt organiserande av prostitution inklusive bordelldrift är straffbelagt genom bestämmelsen. Samhällets attityd till prostitution är därmed till stor del bestämd genom utformningen av koppleribestämmelsen. Till bilden hör emellertid också att det inte är straffbelagt att ägna sig åt prostitution. Det finns visserligen teoretiska möjligheter att inskrida mot vissa prostituerade med stöd av lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. En förutsättning är att vederbörande underlåter att efter förmåga söka försörja samt för ett sig hederligt sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger för allmän eller ordning säkerhet. I praktiken tillämpas emellertid inte lagen och riksdagen har för övrigt uttalat sig i riktning mot ett avskaffande av den. I övrigt kan direkta mot ingripanden en person för att han eller hon ägnar sig åt prostitution endast ske mot utvecklingsstörda med stöd av omsorgslagen och mot underåriga med stöd av barnavårdslagen. sist- Enligt nämnda lag kan åtgärder vidtagas mot person som ej fyllt 20 år om han på grund av exempelvis sedeslöst levnadssätt är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida. Rättelse skall i första hand söka åstadkommas genom i form förebyggande åtgärder av råd och stöd, förmaning och varning, föreskrifter den angående underåriges levnadsförhållanden samt övervakning. Om förebyggande åtgärder bedöms vara gagnlösa eller om sådana åtgärder vidtagits utan att medföra rättelse skall den underårige för samhällsomhändertagas vård. Det bör tilläggas att socialnämnds skyldighet att bedriva en aktivt uppsökande verksamhet i förhållande till socialt missanpassade inkluderar de prostituerade som kan räknas till denna människor. kategori Prostitutionen är i allt väsentligt ett socialt problem. De viktigaste insatserna som samhället kan göra torde ligga på det sociala planet samt bestå i åtgärder för att på olika sätt bistå de prostituerade och hjälpa dem till en annan livsföring. Insatser av mer allmänt förebyggande karaktär har säkerligen också stor betydelse. En svårighet i att ligger närmare kännedom saknas om prostitutionens karaktär och de prostituerades utbildning, bakgrund, [levnadsförhållanden m.m. Motsvarande uppgifter saknas om de prostituerades kunder. till efter- Bakgrunden frågan på prostitution är därmed dåligt belyst. Förbudet mot bordeller och annan organiserad prostitution är vedertaget. En omprövning av förbudet förutsätter att samhällets attityd till prostitutionen i sin helhet tas upp till behandling. Sexualbrottsutredningen har inte ett så omfattande uppdrag. Det är för övrigt något av en tillfällighet att i ett kapitel som avhandlar sexuella övergrepp i BrB

124 SOU 1976: 9 Koppleri

influtit en bestämmelse som har denna för de övriga bestämmelserna väsensfrämmande funktion. Sexualbrottsutredningen har sålunda utgått från att en översyn av koppleribestämmelsen inte får leda till att förbudet mot bordeller och annan organiserad prostitution upphävs. När det sedan gäller den andra huvudfunktionen hos koppleribestämmelsen nämligen att skydda prostituerade mot övergrepp från sutenörer har denna en större anknytning till sexualbrottsutredningens uppdrag. Inte heller här är det emellertid särskilt träffande att tala om sexuella övergrepp. I skildringar av sutenörer och deras förhållande till prostituerade är det oftast den aggressive sutenören som med hugg, slag och hot driver den prostituerade ut på gatan som beskrives. Det förekommer sådana fall och det rör sig då ofta om mycket upprörande övergrepp. Utmärkande är emellertid att sutenören samtidigt gör sig skyldig till andra allvarliga brott mot person såsom misshandel eller olaga tvång. Koppleribestämmelsen behövs strängt taget inte för att möjliggöra inskridanden i dessa fall. Majoriteten av de män som sammanlever med prostituerade torde emellertid inte tillhöra denna kategori. Tidigare har nämnts att i ett nyligen avgivet danskt betänkande cirka 40 % uppgavs endast assistera den prostituerade i hennes verksamhet och lika många uppgavs förhålla sig passiva. Det är främst för dessa personer som koppleribestäm- - bortsett från bordelldrift och liknande företeelser - har melsen självständig betydelse. Vid övervägande i vilken omfattning dessa personer skall anses göra sig skyldiga till handlingar som bör bestraffas går det inte att bortse från att vuxna kan påföljdslöst ägna sig åt prostitution. Det är inkonsekvent att låta en kvinna fritt få välja om hon vill vara prostituerad men anse att hon är utsatt för ett övergrepp så snart hon gör av med sina pengar eller får den minsta lilla hjälp i sin verksamhet. Det hävdas ibland att det angivna resonemanget bör medföra att koppleribestämmelsen såvitt angår sutenörer kan upphävas helt. Enligt sexualbrottsutredningens uppfattning är detta att gå för långt. Det går inte att bortse från att förhållandet mellan den prostituerade och hennes sutenör ofta tar sig övergreppsliknande former utan att andra straffbestämmelser är tillämpliga. Ofta är parternas livsstil uppbyggd kring att den prostituerade dagligen överlämnar stora summor pengar till sin sutenör. Hon befinner sig då i realiteten i en tvånwgssiøtuation där hon måste fortsätta med en verksamhet som ofta är psykiskt nedbrytande och ägnad att leda till social missanpassning. Av förarbetena till den nuvarande lagstiftningen framgår att det närmast är de nu nämnda fallen man avsett att lagstifta mot. Gränsdragningen mellan dessa och andra mer godartade, som det saknas anledmot, är vansklig. Vid utformningen av de nuvarande ning att inskrida straffbestämmelserna har till de bevissvårigheter som kan hänsynen föreligga vid koppleri spelat stor roll. Man har bestämt vad som skall vara straffbart på ett sådant sätt att det skall bli möjligt att inskrida. Det är utan tvivel så att det föreligger stora svårigheter att bevisa Till allra största delen beror detta på att den prostituerade inte koppleri.

SOU 1976: 9 Koppleri 125

vill medverka till att hennes sutenör blir åtalad och dömd. Skälen härtill varierar. Hon kan vara nöjd med sin relation och inte anse sig utsatt för något övergrepp. Även om hon anser sig utnyttjad vill hon kanske inte blanda in polisen. Ibland hyser hon säkerligen rädsla för repressalier. Situationen med bevissvårigheter på grund av en intressegemenskap och personlig relation förekommer även vid andra brott. Det är sålunda mycket vanligt att exempelvis alkoholister utsätter sina hustrur för misshandel eller olaga hot utan att detta polisanmäles eller utredes. Ofta sker en anmälan för att avvärja en akut farlig situation men återtas någon dag senare när hustrun vill återuppta sammanlevnaden. Vid våldtäkt har det visat sig att anmälningarna, när det finns en fast relation mellan gärningsmannen och offret, avser genomgående mycket brutala övergrepp. De lindrigare våldtäkterna inte. I de polisanmäles nu nänmda situationerna disponerar kvinnan över om det skall bli ett rättsligt förfarande mot mannen. I vissa fall kan åtal enligt lag inte väckas utan kvinnans medgivande och väckes åtal är det omöjligt att styrka brottet om inte kvinnan medverkar. Vid de nämnda övergreppssituationerna har man accepterat att bevissvårigheterna i många fall leder till att gärningsmännen inte kan fällas till ansvar. Vid koppleri däremot har man låtit samma bevissvårigheter leda till en utvidgning av straffansvaret. Innebörden härav är att man för att komma åt” allvarliga även sådana handövergrepp straffbelagt lingar som inte är övergrepp. Vid den praktiska tillämpningen av koppleribestämmelsen är det, bortsett från påföljdsvalet, ointressant om den prostituerade blivit utsatt för övergrepp. Så har avsikten varit och så tillämpas bestämmelsen. En nödvändig konsekvens av den tillämpade lagstiftningstekniken är också att domstolen blir tvungen att döma till ansvar i vissa fall då det är fullt klarlagt att den prostituerade inte blivit utsatt för övergrepp. Till bilden hör också att den använda tekniken att kommat åt” sutenörer inte är effektiv. Med den vidsträckta tolkning som givits koppleribestämmelsen torde det i praktiken inte vara möjligt att sammanleva med en prostituerad utan att göra sig skyldig till koppleri. Likväl förekommer åtal mot sutenörer mycket sällan. En förutsättning för att bestämmelsen skall tillämpas är även med det vidsträckta straffansvar som föreligger idag att den prostituerade kvinnan är villig att berätta om sitt förhållande till sin sutenör. En sådan vilja föreligger sällan och om den föreligger behöver den inte ha sin grund i att den prostituerade blivit utsatt för övergrepp. Hon kan exempelvis har tröttnat på gemenskapen. Enligt sexualbrottsutredningens uppfattning bör inte de bevissvårigheter som föreligger vid koppleri på samma sätt som i gällande rätt få påverka bedömningen av vilka handlingar som skall bestraffas. Det sagda innebär att det kriminaliserade området bör inskränkas. Straffbarheten bör inte som nu drabba alla handlingar som kan betecknas som främjande av prostitution och inte heller bör utnyttjande av prostituerad anses som straffbart i den utsträckning som nu är fallet. Det är vidare angeläget att bestämmelsen ges en modern språkdräkt.

SOU 1976: 9

126 _K0ppleri

bör vara att straffansvar för koppleri drabbar den som Huvudregeln en prostituerad. Förfarandet måste framstå som otillbörligen utnyttjar Den straffbara situationen bör vara att gärningsotillbörligt. typiska mannen regelbundet uppbär stora summor pengar av en prostituerad. Däremot bör inte samlevnad med en prostituerad i sig grunda straffansvar. Detta innebär att den prostituerade måste kunna -bidra till den gemensamma hushållningen och även i samma utsträckning som eljest överlämna till den som hon sammanbor med är vanligt kunna pengar utan att denne gör sig skyldig till något straffbart. Ett otillbörligt utnyttjande av en prostituerad kan givetvis föreligga även i fall när det inte finns någon personlig relation till gärningsmannen. Ett typiskt exempel är när någon hyr ut lägenheter till prostituerade till som ligger över den gängse hyresnivån. Även vid hyror torde förhållandena ofta bordelldrift och annan organiserad prostitution av den prostituerades verkvara sådana att ett otillbörligt utnyttjande samhet föreligger. att gärningsmannen bereder I uttrycket utnyttja ligger sig fördelar som av ett eller annat slag. När det saknas ett sådant vinningsmoment framstår som otillbörligt finns det i regel inte anledning att inskrida

straffrättsligt. Bordelldrift och annat främjande av prostitution bör yrkesmässigt i det föregående alltjämt vara straffbelagt. Det på skäl som angivits kan inte bortses från att sådan organiserad verksamhet kan bedrivas utan att det framstår som ett otillbörligt utnyttjande av de prostituerade. Dessa fall får därför nämnas särskilt i lagtexten. Straffansvaret bör vara till den som intar en ledande ställning till verksamheten.” begränsat den nu gällande lagtexten drabbar ansvaret den som främjar Enligt eller utnyttjar annans otuktiga levnadssätt. Sexualtbrottsutredningen föreslår ändras så att straffansvaret drabbar den som att ordalydelsen att annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot otillbörligen utnyttjar Därmed markeras att det måste röra sig om utnyttjande av betalning. en eller flera prostituerade. lag är det straffbelagt att förleda person under tjugo Enligt gällande år till levnadssätt. Det är ytterst sällan som denna bestämotuktigt Delvis beror detta på att det är svårt att bedöma om melse tillämpas. gärningsmannen haft ett sådant avgörande inflytande på den underatt han skall anses ha förlett denne. I de fall där ett åriges handlande förledande föreligger torde också föreligga ett vinningssyfte hos gär- Så har varit fallet i de mål om förledande till otuktigt ningsmannen. levnadssätt som sexualbrottsutredningen har kännedom om. Sexualbrottsanser därför att bestämmelsen bör kunna avvaras. Det bör utredningen i sammanhanget framhållas att vid bedömande av om ett otillbörligt till bör utnyttjande föreligger enligt förslaget ny koppleribestämmelse använt för att förmå vederbeaktas om gärningsmannen påtryckningar börande att prostituera sig eller fortsätta härmed. Den särskilda bestämmelsen om främjande av otukt där straffansvaret drabbar den som för att skaffa sig särskild vinning främjar en tillfällig könsförbindelse mellan andra fyller av allt att döma ingen funktion. 1° Jfr specialmotive- vara böter. kriminalstatistiken har Den normala påföljden borde Enligt ringen s. 140 f.

SOU 1976: 9 Koppleri 127

emellertid hittills ingen person dömts till böter för brott mot 6 kap. 7 § BrB.“ Straffansvaret drabbar främjande av tillfälliga sexuella förbindelser utan samband med prostitution. Bestämmelsen får anses vara en kvarleva från en tid då det ansågs vara en uppgift för strafflagen att motarbeta sexuella förbindelser. tillfälliga Den bör upphävas. Straffskalan för koppleri bör vara densamma som nu, fängelse lägst en månad och högst fyra år. Vad därefter om den nuangår frågan varande bestämmelsen om grovt koppleri bör behållas får sexualbrottsutredningen anföra följande. Av kriminalstatistiken att domframgår stol under åren 1965-1971 endast kan ha dömt en enda person till längre frihetsstraff än fängelse 25 månader för Även grovt koppleri. om man ansett grovt brott har man sålunda vid straffmätföreligga ningen hållit sig inom Straffskalan för normalbrottet. För tiden därefter känner sexualbrottsutredningen till ett enda fall där man överskridit nämnda straffskala och dömt till fem års fängelse. Gärningsmannen dömdes emellertid dessutom för grov utpressning, misshandel m.m. Straffskalan för grovt koppleri inte svara mot synes därför ett reellt behov av straffrättsliga av bestämingripanden. Utformningen melsen har däremot medverkat till en ojämn straffutmätning i den praktiska rättstillämpningen. Tämligen har bedömts likvärdiga handlingar olika. I bestämmelsen anges att vid bedömande av huruvida brottet är

grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen främjat otuktigt levnadssätt i stor omfattning eller hänsynslöst utnyttjat annan. Domstolen har ibland endast konstaterat att rätt många kvinnor varit inblandade under en inte alltför kort tidsperiod och därmed bedömt brottet som grovt. I andra likartade fall har domstolen beaktat att kvinnorna av allt att döma behandlats väl och varit med det sätt som verksamheten nöjda bedrivits på. Fängelsestraffet har då bestämts -till tid väsentligt underskridande minimistraffet för grovt koppleri. an-

Sexualbrottsutredningen

ser att bestämmelsen om grovt koppleri bör upphävas. Vidare anser utredningen att den kanske viktigaste omständigheten vid bestämmandet av straff för koppleri är förhållandet mellan 1* Fr.o.m. 1972 görs en gärningsmannen och uppdelning i statistiken. den eller de prostituerade som är inblandade. Är förhållandet gott talar Detta år dömdes en detta, om frihetsberövande påföljd anses för ett person för främjande erforderlig, kort av otukt till Villkorlig fängelsestraff även i fall då många kvinnor är inblandade. dom.

SOU 1976: 9 129

11 Förförelse

ungdom

av

Bestämmelsen om förförelse av ungdom (6 kap. 8 § BrB) riktar sig mot den som genom att utlova eller giva ersättning skaffar eller söker skaffa sig en »tillfällig könsförbindelse med en underårig. Åldersgränsen går i heterosexuella relationer vid 18 år och i homosexuella relationer vid 20 år. För brottet kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Bestämmelsen saknade motsvarighet i äldre rätt och i straffrättskommitténs förslag till brottsbalk. Den har sin bakgrund i de diskussioner om prostitutionsproblemet som fördes på 1950-talet. Vid överläggningar i justitiedepartementets regi för översyn och samordning av åtgärder mot ungdomsbrottslighet väcktes vid en konferens om ungdomsprostitutionen* tanken att åtgärder borde vidtagas mot kunder till prostituerade. Vid 1958 års riksdag behandlades vidare med prostitutionsproblemet anledning av två motioner (I: 151 och II: 175) i ämnet. I motionerna ifrågasattes bl.a. om inte prostitutionen borde kriminaliseras och därvid både kunden och den prostituerade drabbas av ansvar. Allmänna beredningsutskottet, vars utlåtande (1958: 17) godkändes av riksdagen, slog fast att prostitutionen var ett samhällsproblem av mycket allvarlig art inte minst med hänsyn till att den tenderade -att sprida sig till lägre

åldersgrupper. Utskottet fann det angeläget att stora ansträngningar

gjordes för att komma till rätta med de problem som sammanhängde med prostitutionen samt att särskild vikt därvid borde fästas vid de yngre åldersgruppernas situation. Utskottet gick genom olika tänkbara möjligheter till reformer samt framhöll avslutningsvis att det kunde tänkas föreligga behov av ett flertal författningar på olika områden, av ändringar i strafflagstiftningen och av andra åtgärder än lagstiftning. Huvudsyftet borde enligt utskottet vara att åstadkomma ökade möjligheter till effektiva ingripanden vad gällde såväl det förebyggande arbetet som efterföljande omhändertaganden eller straffreaktioner beträffande parterna i prostitutionen. I det 1958 till lagrådet remitterade förslaget till brottsbalk erinrade departementschefen om de nämnda överläggningarna om ungdomsbrottsligheten och om riksdagsbehandlingen av prostitutionsproblemet 1958. Departementschefen framhöll att åtgärder mot prostitutionen borde sättas in på flera olika områden samt att möjligheterna att komma till 1 SOU 1959_ 37 rätta med problemet genom strafflagstiftning inte borde överskattas. s_ 212 ff_ 9 - Sexuella övergrepp

SOU 1976: 9 130 F örförelse av ungdom

För att bereda ökat skydd mot att dras in i prostitutionen föreungdom otukt med ungdom skulle omfatta även fall slogs dock att brottstypen då någon mot vederlag övade sexuellt umgänge med annan i den ålder som angavs i bestämmelsen. Lagrådet framhöll att kriminaliseringen skulle bli tydligare om ifrågavarande fall bröts ut till särskild behandi bestämmelsen otukt med ling. Lagrådet ansåg också att straffskalan ungdom var alltför sträng för den nya brottstypen. Ifråga om tillämpav bestämmelsen framhöll lagrådet att det måste fasthållas vid ningen att den avsåg att vända sig mot utnyttjandet av ungdom i gatuprostitution eller under liknande förhållanden. I annat fall skulle stadgandet få en alltför vidsträckt tillämpning. Bestämmelsen blev föremål för kritik under riksdagsbehandlingen. I motionen 1962 II: 650 yrkades att ansvaret begränsades till homosexuella relaioner och i motionen 1962 II: 654 att det straffbara området erhöll en klarare precisering. Motionerna avstyrktes av första lagutskottet (1LU 1962: 42). Utskotten hänvisade till lagrådets uttalande om att bestämmelsen vände sig mot utnyttjande av ungdom i gatuprostitution eller liknande förhållanden samt uttalade att det för lagrumrnets tillämpning borde krävas att fråga var om verklig ersättning. Mot denna fanns enligt utskottet intet att invända. Utmålsättning skottet var inte enigt. I en reservation yrkades att bestämmelsen skulle Som motivering anfördes främst risken för utpressutgå ur förslaget. ning mot de prostituerades kunder. Det framhölls dock också att polisundersökning och domstolsförhandling var ägnad att stämpla de unga som prostituerade och därmed försvåra deras resocialisering. Riksdagen antog emellertid utskottets hemställan. Bestämmelsen om förförelse av ungdom tillämpas sällan. Antalet under åren 1965-1967 uppgick visserligen till e-tt polisanmälningar hundratal per år. Detta kan delvis antagas ha sin grund i att även andra brott förts till denna brottskategori vid statistikföringen. Efter omläggav statistiken fr.o.m. 1968 sjönk antalet anmälningar markant. ning Under åren 1968-1973 varierade de mellan 6 och 27. År 1974 var så många som 146 beroende på uppdagandet, av en stor anmälningarna s.k. otuktshärva (jfr s. 144). Antalet dömda har varit mycket få. Åren 1965-1972 varierade de mellan 1 och 5 per år. I nästan samtliga fall bestämdes påföljden till böter. I en undersökning vid kriminalvetenskapliga institutet vid Stockholms universitet har de polisanmälningar som ägde rum 1970 närmare Antalet anmälningar var 27. Ungefär hälften av anmälanalyserats.” hade polisen själv tagit initiativ till. Många anmälningar beningarna dömdes vara fel statistikförda. Endast 15 anmälningar ansågs sålunda avse brottet förförelse av ungdom. Som resultat av anmälningarna dömdes två personer för förförelse av ungdom till 40 dagsböter vardera och en person för bl.a. otuktigt beteende och otukt med barn. 3 Maschmann, Hans: Den ena av de personer som dömdes för förförelse av ungdom brukade En orienterande underfå besök av två underåriga flickor som onanerade åt och hade samlag sökning kring brottet förförelse med honom mot kontant betalning. Flickorna var kända hos polisen. av ungdom. Kriminalvetenskapliga I det andra fallet rörde det sig om ett homosexuellt närmande mot en institutet, Stockholm pojke. Gärningsmannen, som var granne till pojken, satte lappar med 1973.

SOU 1976: 9 Förförelse av ungdom 131

sexuella inviter på pojkens moped. Pojken berättade om det inträffade för sina föräldrar. kom aldrig till stånd. Något sexuellt umgänge Bestämmelsen om förförelse av ungdom har tillämpats så sällan att den inte kan antagas ha fyllt sin avsedda funktion att förhindra att ungdom utnyttjas i gatuprostitution eller under liknande förhållanden. Genom att bestämmelsen kommit till så liten kan den användning heller inte antagas ha varit förenad med de olägenheter som dess kritiker befarade. Koppleribestämmelsen ger skydd mot att ungdom utnyttjas i prostitution. Det bör också erinras om de möjligheter som barnavårdslagen ger att ingripa för att få till stånd en ändring i en ung prostituerads levnadssätt. Det kan nämnas att i den danska straffeloven infördes 1961 en bestämmelse med samma innebörd som stadgandet om förförelse av ungdom. Denna dock redan ° Nordisk tidsskrift for upphävdes 1965. Slutligen kan kriminalvidenskap 1970 tilläggas att riksåklagaren redan 1969 uttalade sig för ett avskaffande s. 209, jfr även Nelson, av bestämmelsen.” Alvar: Sedlighetsbrot- Sexualbrottsutredningen anser att bestämmelsen om förförelse av ten s. 257. Ingår i Israel J. (red.): Sexoloungdom bör upphävas. gi. 1970.

SOU 1976: 9

12 Specialmotivering

Rubriken till 6 kap. BrB

I avsnittet Allmänna överväganden har förordats att termerna sedlighet, tukt och otukt utmönstras ur lagen. sexualbrottsutredningens förslag innebär att 6 kap. BrB erhåller rubriken ”Om sexuella övergrepp”.

l och2 §§

Den som medelst olaga tvång förmår annan till sexuellt umgänge döms enligt 1 och 2 §§ för sexuellt tvång, sexuellt tvång som är mindre grovt eller våldtäkt. Som nämnts i den allmänna motiveringen syftar uttrycket olaga tvång på brottet med samma namn (4 kap. 4 § BrB). I brottsbeskrivningen för olaga tvång preciseras de påtryckningsmedel som medför straffansvar. Det är misshandel, annat våld eller hot om brottslig gärning. Också hot att åtala eller angiva annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande är straffbara påtryckningsmedel, såframt tvånget är otillbörligt. Som misshandel anses försättande i vanmakt eller annat sådant tillstånd (3 kap. 5 § BrB). Detta förfarande behöver därför inte som nu i 6 kap. 1 § 1 s-t. 2 p. omnämnas särskilti lagtexten. För att ansvar skall inträda krävs, liksom enligt 3-5 §§ i förslaget, att sexuellt umgänge” skall ha ägt rum. Sexualbrottsutredningen har avsett att detta uttryck skall betyda detsamma som uttrycket umkönsligt gänge” i gällande rätt. En sådan anknytning till vad som gäller nu har stora fördelar. Innebörden av uttrycket könsligt umgänge blev utförligt belyst under förarbetena till BrB. Enligt sexualbrottsutredningens bedömning har tolkningen av uttrycket i den praktiska rättstillämpningen inte vållat några större problem. Ur saklig synpunkt finns det inte heller att erinra mot anledning en gränsdragning i överensstämmelse med gällande rätt. Till belysning av uttrycket könsligt umgänge och därmed även uttrycket sexuellt umgänge i den föreslagna lagtexten kan följande ur förarbetena till BrB och praxis anföras. Enligt straffrättskommittén räknades till könsligt umgänge handlingar vilka typiskt sett avsåg att tillfredsställa eller bådas eller uppväcka enderas sexuella drift. Huruvida handlingen faktiskt medfört direkt

134 SOU 1976: 9 Specialmotivering

tillfredsställelse av könsdriften skulle däremot inte tillmätas någon betydelse och utredning om huruvida gärningsmannen haft sädesavgång skulle kunna underlåtas, vilket sades ha viss betydelse då förhör skulle hållas med barn. Beträffande de handlingar som kunde tänkas komma ifråga som könsligt umgänge anförde kommittén följande:

Vad angår andra hithörande heterosexuella handlingar än samlag avses i första hand samlagsförsök och andra samlagsliknande åtgärder. För straffbarhet bör icke nödvändigtvis krävas att gärningsmannens och offrets könsdelar beröra varandra. I de fall där gärningen förövas av en man mot en kvinna är det t.ex. tillräckligt, att gärningsmannen med sitt könsorgan berör annan del av kvinnans kropp än hennes könsorgan. I regel måste fordras att direkt kroppslig beröring föreligger. Stundom bör emellertid könsligt umgänge anses äga rum även utan direkt kroppslig beröring mellan den enas könsorgan och den andras kropp. Som exempel kan nämnas den situation som förelåg i det i NJA 1950 s. 263 refererade rättsfallet (samlagsliknande handling med en flicka som vid tillfället bar underbyxor). Såsom könsligt umgänge bör vidare anses att gärningsmannen med munnen eller tungan berör den andras könsorgan eller denna företager motsvarande åtgärd med gärningsmannens könsorgan. Utanför det område som avses med begreppet könsligt umgänge bör däremot i regel falla att gärningsmannen fingrar på eller eljest flyktigt berör den andras yttre könsorgan. För att anses såsom könsligt umgänge torde beröringen i regel böra vara inriktad på en viss varaktighet. Vid bedömande huruvida en beröring av annans könsorgan med händerna skall anses innefatta könsligt umgänge eller om gärningen skall anses utgöra sådant otuktigt beteende som avses i 6 § bör betydelse tillmätas den föreliggande situationen i dess helhet. Sålunda kan exempelvis en man som lockat en flicka in i sin bostad och där under en icke alltför kort tidrymd med henne företaget handlingar av ifrågavarande slag bliva att straffa jämlikt 3 § för otukt med barn. I fråga om homosexuella handlingar får gränsen mellan vad som skall hänföras till könsligt umgänge och vad som skall anses såsom sedlighetssárande gärning dragas på likartat sätt som beträffande handlingar av heterosexuell natur. Såsom könsligt umgänge böra anses sådana förfaranden som motsvara normalt könsumgänge i heterosexuella förhållanden, i främsta rummet samlagsliknande handlingar såsom immissio in anum eller in os samt masturbatoriska åtgärder av skilda slag. Något krav på ejaculatio seminis såsom objektivt rekvisit för fullbordat brott bör icke uppställas.

Vid det fortsatta lagstiftningsarbetet utsattes det uppställda kravet på könsligt umgänge för kritik från olika utgångspunkter. Riksåklagarämbetet påpekade att kommittén i sina motiv icke berört det fall att offret rör vid gärningsmannens penis samt hävdade att oklarhet förelåg om en sådan gärning var att hänföra till könsligt umgänge eller till annan sedlighetssårande handling. RFSU framhöll att könsligt umgänge innefattade sexualhandlingar av mycket olika slag och farlighetsgrad samt förordade en restriktiv tolkning av uttrycket medan skolöverstyrelsen uttalade betänkligheter för det fall att gärningar som bedömdes som otukt i strafflagen i framtiden endast skulle bli att bedöma som otuktigt beteende. Departementschefen betonade att en skarp gräns icke kunde uppdragas mellan könsligt umgänge och otuktigt beteende utan att vid bedömningen av gärningen hänsyn fick tagas till den föreliggande situationen i sin helhet.

SOU 1976: 9 Specialmotivering 135

I riksdagen kritiserades uttrycket könsligt umgänge i två motioner (1962 II: 650 och II: 654). Motionärerna ansåg det oklart vilka förfaranden som kunde inrymmas under detsamma. Första lagutskottet ansåg att det med hänsyn till den ingående belysning uttrycket könsligt umgänge erhållit i straffrättskommitténs betänkande fanns anledning antaga att de tolkningssvårigheter som kunde uppkomma i det praktiska rättslivet skulle bli mindre framträdande än de som visat sig vara förenade med klarläggandet av det i strafflagen använda uttrycket otukt. Innebörden av uttrycket könsligt umgänge har varit föremål för prövning av högsta domstolen i ett antal fall. I Nytt juridiskt arkiv (NJA) 1967 B 21 bedömdes ömsesidig onani som könsligt umgänge och i NJA 1970 B 8 blev resultatet detsamma i fråga om en tilltalad som berörde en pojkes könsorgan samtidigt som han onanerade och vid något tillfälle sög på pojkens penis. I NJA 1966 B 50 befanns en tilltalad övertygad om att vid en mångfald tillfällen ha med fingrarna, munnen och penis berört könsorganen på ett antal flickor. Förfarandena bedömdes som könsligt umgänge. Som otuktigt beteende ansågs däremot i NJA 1966 B 61 gärningar som in-nebar att den tilltalade vid ett antal tillfällen med handen strukit några flickor över könsorganen utan att föra något finger innanför blygdläpparna och utan att han haft erektion. Enligt förslaget har olaga tvång till sexuellt umgänge delats upp på tre svårhetsgrader. Normalbrottet, sexuellt tvång (1 § 1 st.), har en straffskala med fängelse i minst sex månader och högst fyra år. Den lindrigaste brottstypen (1 § 2 st.) upptar böter och fängelse i högst ett år i skalan. För det grövsta brottet, våldtäkt (2 §), kan det dömas till fängelse i lägst två och högst tio år. Straffskalorna har utformats med tanke på att flertalet fall skall bedömas som sexuellt tvång. Redan idag döms majoriteten av dem som erhåller fängelse som påföljd för våldtäkt, våldförande eller försök därtill till kortare frihetsstraff än två år? Härtill kommer att brotten bör bedömas mildare än vad fallet är idag. I jämförelse med de påföljder som utdöms vid misshandel” framstår de vid våldtäkt eller våldförande utdömda straffen må-nga gånger som omotiverat stränga. Särskilt gäller detta då kvinnan av allt att döma endast erhållit obetydliga fysiska eller psykiska skador. I detta sammanhang bör påföljdsvalet i övrigt något beröras. Sexualbrottsutredningen har gjort den iakttagelsen att domstolarna även vid relativt lindriga övergrepp oftast ansett att hänsynen till allmän laglydnad krävt att gärningsmannen ådömts ett fängelsestraff. Synpunkten kan inte vara riktig. Den sociala kontrollen, utövad med andra medel än straffrättskipning är stark och sexuella övergrepp är relativt ovanliga. Sexuella övergrepp kan i det enskilda fallet te sig så allvarliga att ett strängt straff är motiverat men behöver inte alltid vara det. Framför allt då övergreppet framstår som en engångsföreteelse där offret får anses ha del i ansvaret för händelseförloppets utveckling bör påföljden för gärningsmannen kunna bestämmas till Villkorlig dom eller skyddstillsyn. Detta gäller även om brottet inte hänförs till den lindrigaste 1 m bilaga 1- 503

ÄfrIäEASFQZåif

brottstypen. Bedöms gärningen som våldtäkt kan p.g.a. det höga straff-

136 SOU 19761 9 Specialmotivering .

minimum för detta brott villkorlig dom eller skyddstillsyn komma ifråga endast i rena undantagsfall. I lagtexten har särskilt angivits att den tvingades handlande före övergreppet kan motivera att gärningen hänförs till den lindrigaste brottstypen. Här åsyftas fall där den som blivit föremål för övergrepp mer eller mindre medvetet uppmuntrat till sexuella närmanden. Att så varit fallet behöver emellertid inte alltid medföra att brottet skall anses som mindre grovt. Andra faktorer kan föranleda annan bedömning. Den i lagtexten angivna omständigheten är endast ett exempel på vad som talar för att brottet bedöms som mindre grovt. En faktor som alltid kommer in i bilden är arten och graden av det tvång som gärningsmannen brukat. De tvångsmedel som kan föranleda ansvar enligt ifrågavarande bestämmelser behöver inte vara av särskilt allvarlig beskaffenhet. Hit hör exempelvis när någon genom hot att åtala eller angiva annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande förmår denne till sexuellt umgänge såframt tvånget är otillbörligt. Sådana och andra fall där tvånget framstår som mindre allvarligt torde ofta kunna hänföras till den lindrigaste brottstypen. I förarbetena till BrB *nämndes att en omständighet som kunde föranleda att ett våldtäktsbrott skulle bedömas mildare och rubriceras som våldförande var att parterna var gifta, sammanboende eller tidigare haft sexuellt umgänge med varandra. Det har emellertid visat sig att, när sådana fall anmäls för polisen, kvinnan ofta varit utsatt för övergrepp under en längre tid eller att kraftigt tvång använts för att förnedra henne. Sådana omständigheter talar givetvis mot en mild bedömning av övergreppet. Redan idag är det inte ovanligt att domstol dömer till kortare frihetsstraff än fängelse sex månader även då s.-k. råntvång förekommit men brottet bedömts som våldförande. Vid en genomgång av personer dömda 1971 för frihetskränkande otukt bestående i olaga tvång till könsligt umgänge visade det sig att de som erhöll fängelse som påföljd lika ofta dömdes till kortare som längre tid än sex månader. Enligt gällande rätt finns möjligheten att vid såväl våldförande som frihetskränkande otukt döma till kortast möjliga frihetsstraff, fängelse en månad. En nyhet i förslaget är att böter ingår i straffskalan för den lindrigaste brottstypen. Särskilt i de fall övergreppet föregåtts av petting kan böter framstå som en lämplig påföljd. Det kan här nämnas att böter också ingår i straffskalan för olaga tvång (4 kap. 4 § BrB). Den grövre brottstypen, våldtäkt, har en straffskala med fängelse i lägst två och högst tio år. Vid bedömningen huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen genom våld eller hot om våld eller på annat sätt visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet. För åtskilliga av de brott som enligt gällande rätt rubriceras som våldtäkt innebär förslaget ingen ändring av rubriceringen. Begreppet våldtäkt har i lagförslaget en vidare omfattning än i gällande lag. Medan det nu förutsätts att brottet begås av man mot kvinna, att det leder till samlag och att våld eller hot som innebär trängande fara kommer till användning kan under våldtäkt i paragrafens före-

Specialmotivering 137

slagna lydelse hänföras även homosexuella övergrepp, av övergrepp kvinna mot man, övergrepp där annat sexuellt umgänge än samlag framtvingats eller övergrepp där ett ringare hot kommer till användning. Det skulle kunna invändas att förslaget härigenom strider mot vad som kan anses vara allmänt härav måste språkbruk. Olägenheterna dock enligt utredningens mening anses vara ringa. Ändringen kan till stor del anses vara mera formell än verklig. Ett homosexuellt övergrepp skulle väl kunna tänkas ske med våld eller hot på sådant sätt att det måste bedömas som grovt. Det är svårare att tänka sig ett övergrepp av kvinna mot man som skulle betecknas som våldtäkt. Detsamma gäller då endast lindrigt hot använts som påtryckningsmedel. Försök till sådant sexuellt tvång som ej är mindre och försök grovt till våldtäkt är straffbelagt 9 §. Sexuellt enligt förslagets två-ng som är mindre grovt har det ej ansetts erforderligt att straffbelägga på försöksstadiet. Brott mot 1 och 2 §§ får enligt förslagets 10 § åtalas av åklagare endast om målsägande angiver brottet till åtal eller åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. På denna innebär punkt förslaget ingen ändring av gällande rätt. Förslagets 10 § innehåller vidare en bestämmelse om åtalspreskription, vilken överensstämmer med 11 § 2 st. gällande lag.

3§

För sexuellt utnyttjande döms enligt 3 § den som har sexuellt umgänge med annan under otillbörligt utnyttjande av att denne av på grund psykisk sjukdom, utvecklingsstörning eller av annan orsak befinner sig i hjälplöst tillstånd. I förhållande till gällande rätt innebär bestämmelsen inte några större förändringar. Motsvarande handlingssätt är idag straffbara som frihetskränkande otukt. Vissa jämkningar av ordalydelsen har gjorts. För straffansvar krävs att gärningen riktas mot någon som befinner sig i hjälplöst tillstånd. Ett sådant tillstånd kan föreligga till av följd exempelvis fysiskt handikapp, alkoholförtäring, psykisk sjukdom eller utvecklingsstörning. På skäl som redovisas i den allmänna motiveringen anges de bägge sist nämnda faktorerna i lagtexten. Det ligger i sakens natur att det måste röra sig om allvarliga störningar för att kravet på hjälplöst tillstånd skall vara uppfyllt. För att ett handlande skall vara straffbart som sexuellt utnyttjande krävs att det framstår som ett otillbörligt utnyttjande. I den allmänna motiveringen har beskrivits hur attityderna till sexualitet hos psykiskt sjuka och utvecklingsstörda förändrats. En strävan är att tillerkänna dem rätt till sexualliv på samma villkor som gäller för andra människor. Tolkningen av vad som skall anses som ett otillbörligt utnyttjande måste ske mot bakgrund härav. av bestämmelsen Tillämpningen bör reserveras för fall av klara övergrepp. Innebörden av uttrycket sexuellt har behandlats umgänge i specialmotiveringen till 1 och 2 §§. Försök till sexuellt har inte bli utnyttjande föreslagits straffbart.

SOU 1976: 9

138 Specialmotivering

Förslaget innebär inte någon ändring av gällande lag. Samma som vid brotten sexuellt tvång och våldtäkt har åtalsregler föreslagits beträffande sexuellt utnyttjande (10 §). För sexuellt utnyttjande kan dömas till böter eller fängelse i högst två år. I förhållande till gällande rätt innebär förslaget en mindre sträng straffskala. Straffmaximum har sänkts från fyra till två års fängelse. En nyhet är att böter ingår i straffskalan.

4§

4 § straffas den som har sexuellt umgänge med barn som ej Enligt fyllt 14 år. I ringa fall skall det dock inte dömas till ansvar. Vid bedömande huruvida fall skall gärningsmannens och den ringa föreligger ålder, och förhållande till varandra och det underåriges utveckling sexuella umgängets art särskilt beaktas. I avsnitt 7.5.2 har motiven till bestämmelsen och dess avsedda tillbehandlats Där har också straffskalan med böter lämpning utförligt. eller fängelse i högst två år kommenterats. Bestämmelsen såväl heterosexuella som homosexuella handgäller lingar. Bedömningen av om ringa fall skall föreligga har i den allmänna förhållandena vid heterosexuella förbindelmotiveringen belysts utifrån ser. Motsvarande får göras vid homosexuella relationer. överväganden Innebörden av uttrycket sexuellt umgänge har behandlats i specialmotiveringen till 1 och 2 §§. Försök till sexuellt umgänge med barn är straffbelagt enligt 9 §. Ansvar skall enligt 8 § ådömas även om gärningsmannen inte insåg men hade skälig anledning antaga att barnet ej fyllt 14 år. Denna bestämmelse har kommenterats i den allmänna motiveringen. Åtal får enligt 10 § väckas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Bestämmelsen har motiverats i avsnitt 7.5.2.

5§

Den som har sexuellt umgänge med eget barn, adoptivbarn, styvbarn eller annat barn som står under hans vård dömes enligt 5 § för sexuellt med barn i beroende ställning förutsatt att barnet ej fyllt umgänge 18 år. I ringa fall skall det dock ej dömas till ansvar. Vid bedömande av huruvida fall skall beroendeförhållandets och det ringa föreligger sexuella umgängets art särskilt beaktas. och homosexuella hand- Bestämmelsen är tillämplig på både heterolingar. har en snävare räckvidd än de bestämmelser Den föreslagna regeln som för närvarande ett straffrättsligt skydd för åldersgruppen ger 15-17 år i vissa heterosexuella relationer och åldersgruppen 18-19 år i motsvarande homosexuella relationer. Skälen till att straffansvaret bör begränsas har redovisats i den allmänna motiveringen.

SOU 1976: 9

Specialmotivering 139

För straffansvar krävs att en vårdrelation mellan den vuxne föreligger och den underårige. Det mest praktiska fallet är att relationen har en familjerättslig anknytning. Barnet kan emellertid också mer eller mindre tillfälligt genom vårdnadshavares eller samhällets försorg vara överlämnat till vård hos annan. Genom begränsningen till vård uteslutes en del relationer i vilka det idag är straffbart med sexuellt Hit umgänge. hör förhållandet mellan lärare och elev samt mellan övervakare och övervakad. Det kan visserligen sägas att det i många av dessa fall är olämpligt med sexuellt umgänge. mot sexualbrott skall Ingripanden emellertid ske utifrån att handlandet innefattar ett översynpunkten grepp mot den unge. Det olämpliga med sexuellt umgänge i ifrågavarande situationer har mer sin grund i att det är svårförenligt med den uppgift som den vuxne har. Förhållandena kan vara sådana att han åsidosatt vad som åligger honom i hans tjänst och att förutsättningar därför att inskrida föreligger med disciplinära åtgärder. Grunden för att inskrida i vårdrelationer är att det erstraffrättsligt

farenhetsmässigt uppstår komplikationer med psykiska störningar för

den unge i dessa fall. Ofta befinner sig den unge i en sådan situation att han i realiteten inte kan fritt avgöra om han vill ha sexuellt umgänge. De nämnda förhållandena är mest utpräglade i föräldra-barn-relationen. När vårdnadsförhållandet är mer uttunnat talar inte skälen med samma styrka för straffrättsliga ingripanden. Beroendeförhållandets art har därför som angivits en omständighet som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om ringa fall föreligger. Också det sexuella umgängets art skall beaktas särskilt. I detta uttryck ligger att hänsyn skall tagas till hur det sexuella umgänget tillgått. Innebörden av uttrycket sexuellt har behandlats umgänge i specialmotiveringen till 1 och 2 §§. Försök till sexuellt umgänge med barn i beroende ställning är straffbelagt enligt 9 §. Ansvar skall enligt 8 § ådömas även om gärningsmannen inte insåg men hade skälig anledning antaga att barnet ej fyllt 18 år. Normalt har gärningsmannen kännedom om barnets ålder i de relationer som kan bli föremål för straffansvar enligt 5 §. Det torde därför endast i sällsynta fall bli aktuellt att tillämpa 8 §. Åtal får väckas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal. Undantag gäller för det fall åtal är påkallat ur allmän synpunkt (10 §). För sexuellt umgänge med barn i beroende kan dömas till ställning böter eller fängelse i högst två år. Straffskalan är densamma som för brottet sexuellt umgänge med barn.

6§

Som sexuellt ofredande bedöms enligt förslaget 6 § att någon, utan att det kan anses som sexuellt sexuellt berör barn umgänge, som ej fyllt 10 år. Innebörden av uttrycket sexuellt har behandlats umgänge i special-

SOU 1976: 9

140 Specialmotivering

till 1 och 2 §§. Det framgår där att inte alla handlingar motiveringen med sexuell kan betraktas som sexuellt umgänge. Främst är inriktning det förhållandet med inte alltför långvariga beröringar av annans köns- Sådant handlande blir att bedöma som sexuellt ofredande om organ. barnet 10 år. Det har ansetts att äldre barn det deltagande ej fyllt erhåller tillräckligt skydd genom bestämmelserna om sexuellt umgänge med barn, försök till sådant brott och ofredande. Försök till sexuellt ofredande har inte föreslagits bli straffbart. Förslaget innebär på denna punkt ingen ändring i förhållande till gällande rätt. Ansvar skall enligt 8 § ådömas även om gärningsmannen inte insåg men hade skälig anledning antaga att barnet ej fyllt 10 år. Å-tal får väckas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till för det fall åtal är påkallat ur allmän synåtal. Undantag gäller punkt (10 §). straffskalan kan för sexuellt ofredande dömas Enligt den föreslagna straffskala som till böter eller fängelse i högst ett år. Det är samma gäller för motsvarande handlingssätt idag.

7§

eller otillbörligen ut- För koppleri döms den som yrkesmässigt främjar nyttjar att annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot betalning. Med främja avses detsamma som i den nu gällande koppleribestämkrävs melsen (se avsnitt 10.3). För att främjandet skall vara yrkesmässigt att det inte framstår som tillfälligt samt att gärningsmannen har ett ekonomiskt intresse av sin främjande verksamhet. Typiskt sett drabbar straffbestämmelsen bordelldrift och annat organiserande av prostitution. Det har visat sig att prostitution ofta förekommer på sexklubbar. Det sexuella rum i avskilda rum som vid klubben umgänget äger anställda ”värdinnor eller artister” disponerar. Klubbägaren förnekar ofta att han känner till vad som förekommer. Han uppger att kvinnorna använder rummen för omklädning och vila. Ibland hävdar han att det är kvinnornas ensak om de vill ta emot kunder på rummen och att han därmed eller har någon vinning av det. Ibland inte tar någon befattning i vilka kvinnorna förbjudits att visar klubbägaren upp anställningsavtal ägna sig åt prostitution i klubblokalerna. För att ansvar för koppleri skall inträda i berörda och liknande situationer måste givetvis krävas att klubbägaren känner till prostitutionen. Han måste också ha en sådan anknytning till denna att han kan sägas den. Om prostitutionen framstår som en del av vad yrkesmässigt främja klubben har att erbjuda och klubbägaren drar nytta härav genom exemett yrkesmässigt främjande och detta pelvis ökad omsättning föreligger oavsett vad klubbägaren och den prostituerade i formellt hänseende kan ha träffat avtal om. I den allmänna motiveringen har framhållits att ansvaret för koppleri vid bordelldrift eller annan prostitution bör begränsas till organiserad den som intar en ledande ställning till verksamheten. Anställda personer

SOU 1976: 9

Specialmotivering 141

såsom exempelvis städerskor, uppassare, utkastare eller filmskötare kan i regel inte anses ha främjat koppleribrottet på sådant sätt att de skall dömas för medhjälp till koppleri (23 kap. 5 § BrB). Om två eller flera prostituerade driver verksamhet i kompanjonskap innebär inte detta att de automatiskt skall anses yrkesmässigt främja varandras verksamhet. Det torde dock knappast vara praktiskt möjligt att driva i större prostitution skala med många prostituerade utan att någon enskild person framstår som ledande på sådant sätt att han yrkesmässigt främjar den. Det är vanligt och säkerligen ofrånkomligt att kontakter mellan prostituerade och deras kunder tas på restauranger, nattklubbar och liknande ställen samt att det sexuella umgänget äger rum på hotellrum. Enbart härigenom har inte ägarna eller föreståndarna till klubbarna och hotellen gjort sig skyldiga till yrkesmässigt främjande av prostitution. För att de skall fällas till ansvar för måste koppleri verksamheten i inte obetydlig omfattning vara avsiktligt inriktad på att tillhandagå de prostituerade och deras kunder. Om yrkesmässigt främjande av prostitution inte samtidigt innefattar ett otillbörligt utnyttjande innebär det inte något övergrepp mot den eller de prostituerade vilkas verksamhet främjas. Det finns då inte heller anledning att betrakta det som ett allvarligt brott. Såsom framhållits i den allmänna motiveringen bör det inte komma ifråga att döma till långa frihetsstraff i de fall förhållandet mellan och inblangärningsmannen dade prostituerade varit gott. Vad sedan angår otillbörligt utnyttjande av att annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot betalning har innebörden härav belysts i den allmänna motiveringen. De allvarliga övergreppen mot prostituerade av sutenörer faller företagna under denna formulering.

8-10 §§

Dessa bestämmelser innehåller endast smärre ändringar i förhållande till vad som gäller nu. Bestämmelsen i 8 § innebärande att ansvaret för gärning som begås mot någon under viss ålder skall ådöm-as även den som inte insåg men hade skälig anledning antaga att den andre ej hade uppnått sådan ålder har en direkt motsvarighet i gällande lag. Brott straffbelagda på försöksstadiet anges i 9 §. Brotten är sexuellt tvång som ej är mindre grovt, våldtäkt, sexuellt med barn och umgänge sexuellt umgänge med barn i beroende I förhållande ställning. till gällande rätt innebär detta att vissa gärningar som idag bedöms som försök till våldförande kan bli straffria om de bedöms som mindre grova fall av sexuellt tvång. Andra sådana mindre grova fall av försök till sexuellt tvång - liksom för försök till - är enligt övrigt sexuellt utnyttjande gällande rätt att bedöma som försök till frihetskränkande otukt, vilket inte är straffbelagt. I dessa fall innebär sålunda förslaget ingen ändring av gällande rätt. Bestämmelsen att åklagaren endast får väcka talan om det är påkallat

SOU 19761 9

142 S pecialmotivering

ur allmän i de fall målsäganden inte angiver brottet till åtal, synpunkt vilken vid brottstypema våldtäkt, våldförande och frihetsidag gäller kränkande otukt, föreslås gälla vid de däremot svarande brottstyperna sexuellt och sexuellt (jfr avsnitt i förslaget, tvång, våldtäkt utnyttjande 5.2 s. 61). Därjämte föreslås på skäl som angivits i avsnitt 7.5.2 (s. 93) att bestämmelsen också skall gälla vid brottstyperna sexuellt umgänge med barn i beroende ställning och sexuellt med barn, sexuellt umgänge ofredande. anledning att göra motsvarande utvidgning av be- Någon stämmelsen om åtalspreskription i 10 § 2 st. finnes inte.

SOU 1976: 9

Bilaga l Statistiska uppgifter

om

sedlighetsbrott

Inledning

Uppgifterna i denna bilaga grundas som återfinns på material i den officiella statistiken. Statistiska redovisar Centralbyrån fortlöpande sammanställningar av kriminalstatistik i olika Polisstatistik publikationer. för åren 1950-1966 återfinns i statistikserien Brott som kommit till polisens kännedom. 1950 utgavs statistiken i en särskild publikation, 1951-58 i Statistisk tidskrift och därefter åter som särskild publikation. Uppgifter om domstols- och åklagarstatistik finns fram till 1967 i Brottsligheten. Fr.o.m. detta år lämnas uppgifter i publikationen Kriminalstatistik. Del 1 härav innehåller polisstvatistik och del 2 domstolsoch åklagarstatistik. Utförligare uppgifter om allvarligare kriminalitet

ges sedan 1965 i publikationen Den grövre brottsligheten. Preliminära uppgifter om polisstatistik publiceras i Statistiska meddelanden, Nr R? Polisstatistiken återger bl.a. vad som i en teknisk mening benämns polisanmäld Hit räknas brottslighet. all brottslighet som kommit till polisens kännedom oavsett om detta skett genom angivelse eller på annat sätt och som registrerats av polisen. Den polisanmälda brottsligheten får inte förväxlas med den verkliga brottsligheten. Skillnaden mellan verklig och registrerad brukar brottslighet benämnas dold brottslighet. Storleken av den dolda och därmed även den verkliga brottsligheten går inte att erhålla kännedom om genom kriminalstatistiken.

Förändringar av den registrerade brottsligheten kan men behöver inte bero på förändringar av den faktiska brottsligheten. Andra faktorer kan spela in. Människors till brott attityder kan ändras och deras benägenhet att göra polisanmälan kan öka eller minska. Vid vissa av sedlighetsbrotten är det straffbara området utformat på sådant sätt att det inte behöver finnas något offer i egentlig mening för kriminaliteten. Det finns då ofta inte någon som har intresse av att anmäla förhållandet för polisen. Upptäckt blir beroende av polisens eller andra myndigheters aktivitet. i statistiken Förändringar kan vara utslag av en ändrad inriktning av polisens arbete.”

1 På grund av datatekniska svårigheter är den slutgiltiga statistiken kraftigt försenad. Per den 1 dec. 1975 föreligger publicerad kriminalstatistik del 1 för året 1970 och del 2 för året 1971. Utredningen har emellertid för vissa data fått tillgång till de slutgiltiga tabellerna från Statistiska Cenralbyrån fram till och med året 1974. ” Jfr bilaga 3.

SOU 1976: 9

144 Bilaga 1 Statistiska uppgifter om sedlighetsbrott

Tabell 1 Polisanmälda brott i hela riket 1950, 1955, 1960, 1965, 1973 och 1974.

1950 1955 1960 1965!! 1973 1974 Brott

Absoluta tal 161 778 225 231 276 314 393 660 547 542 570 610 Brott mot BrBb 12 665 15 101 15 985 24165 35 641 40 436 Brott mot person 2 829 3 200 4 045 3 934 2 718 3 3136 Därav sedlighetsbrott 136 137 195 338 244 075 348 088 488 716 507 424 Brott mot förmögenheten 5 986 7 507 9 712 10 181 10 236 Brott mot allmänheten 4 161 8 566 8 601 11 695 13 004 12 314 Brott mot staten 8 280

Indextal

Brott mot allmänheten 100 104 104 141 157 149 Brott mot staten

a Statistikomläggning år 1965.

b Exkl. fylleri och förargelseväckande beteende. av att en s.k. otuktshärva i en 0 1974 års siffror för sedlighetsbrotten har påverkats kraftigt brott motsvarande 8 indexenheter. landsortsstad föranledde inte mindre än 235 polisanmälda brott mot familj, högmâls- Anmärkning. Brott mot 5, 7, 18 och 19 kap. BrB (ärekränkning, fr.o.m. 1965. brott och brott mot rikets säkerhet) ingår i totalsumman

1973-74 i hela riket polisanmälda brott av vissa kategorier. Tabell 2 Antalet

1973 1974 Brottstyp 1973 1974 Brottstyp

237 271 54 199 Mord, drâp Koppleri 17 487 19 899 Förförelse av ungdom 15 1464 Misshandel Tillgrepp av cykel 65 444 67 881 Vållande till annans 584 488 Rån 2 150 2 096 död 6 297 Checkbedrägeri 4 926 5 800 Olaga hot 5 891 597 684 Rattfylleri, ratt- Våldtäkt, våldförande 328 536!! onykterhet 18 322 15 002 Heterosexuell otukt Homosexuell otukt 103 121 Brott mot narkotika- 1 627 strafflagen 20 859 18 840 Otuktigt beteende 1 621

a Varav 115 fall av heterosexuell otukt och 118 fall av förförelse av ungdom i

ett och samma ärende.

av statistiken försvåras också av mer statistiskt-tekniska Tolkningen ordnat sätt faktorer. Tidigare var insamlandet av uppgifter på sådant

Statistikomläggningar och föratt det fanns risk för dubbelbokföring.

till-

ändringar av inrapporteringsrutinerna har ägt rum vid ett flertal

fällen i okänd omfattning. Vid vissa sedlighetsoch påverkat statistiken

en oklarhet om vad som skall anses utgöra ett eller brott föreligger

flicka haft könsumgänge med tre olika flera brott. Om en underårig

kan detta komma att registreras som tre män vid vardera tio tillfällen

brott. En annan faktor som kan variera mellan polisdistrikt eller trettio

och i tiden är klassificeringen av brott. Ofta är det en omdömesfråga

en viss handling hänförs. till vilken brottskategori

vid ett flertal tillfällen. Ändringar av straffstadganden har genomförts

SOU 1976: 9 Bilaga 1 Statistiska uppgifter om sedlighetsbrott 145

Viktigast är ikraftträdandet av BrB. Ibland omöjliggör eller försvårar ändringarna jämförelser mellan olika tidsperioder. Av det att av statistiken sagda framgår tolkningen är vansklig. Genom att sedlighetsbrotten är få kan i och för sig små felkällor få en relativt sett stor betydelse. sexualbrotten utgör istatistiken en i förhållande till annan brottslighet liten kategori brott och dess betydelse är i avtagande. Förhållandet framgår av tabell 1. Sexualbrottens relativa betydelse kan också belysas genom en jämförelse med andra brottstyper. En sådan jämförelse 2. görs i tabell

2 De olika i och

brottstyperna polis-

domstolsstatistiken

Av tabell 1 framgår at-t de hos polisen registrerade sexualbrotten under de sista åren varit färre än tidigare. Bilden är emellertid inte enhetlig för alla typer av sexualbrott. De antalsmässigt dominerande sexualbrotten kan indelas i kategorierna våldtäkt, otukt och sedlighetssårande handling, Till våldtäkt har då räknats brott mot 15 kap. 12-15 a §§ SL och mot 6 kap. 1 § BrB. Till otuktsbrotten, dvs. incest, annan heterosexuell otukt och homosexuell otukt, har hänförts brott mot 18 kap. 1-10 a §§ SL och mot 6 kap. 2-5 §§ BrB. Som sedlighetssårande handling har ansetts brott mot 18 kap. 13 § SL och mot 6 kap. 6 § BrB (otuktigt beteende). Även om det förekommit vissa förändringar av det straffbara området har det antagits att sedlighetsbrotten indelade i de nämnda tre kategorierna i allt väsentligt är jämförbara. Den indexmässiga förändringen av polisanmälningarna med 1950 som utgångsår framgår av figur 1. Det kan nämnas att i absoluta tal var polisanmälningarna 1950 för våldtäkt 350, för otukt 1 058 och för sedlighetssårande handling 1348.

, Otu kt 50 Figur I Den indexmässiga förändringen av . 4 polisanmälningarna ^ för våld-

1950 frêzm. tänotutochsedlig- 1:50

55 50 55 70 75 hetssárande handling. 10 - Sexuella övergrepp

146 Bilaga 1 Statistiska uppgifter om sedlighetsbrott SOU 1976: 9

Av figuren framgår att de polisanmälda våldtäkterna efter att ha legat på konstant nivå under första hälften av 1950-talet ökat markant. De polisanmälda otuktema har efter en kraftig uppgång i slutet av 1950talet stadigt minskat under 1960-talet. Denna tendens har fortsatt under 1970-talet. Toppen nåddes 1960 då antalet anmälningar uppgick till 2033. 1974 var antalet 657 varav dock 115 fall hänförde till ett och samma ärende. Antalet fall av sedlighetssårande handling höll sig tämligen konstant under hela 1950-talet, ökade därefter och har sedan slutet av 1960-talet visat en tendens att minska. Förändringarna kan också iakttagas i statistiken över antalet dömda. Antalet dömda anges efter huvudbrott. När den tilltalade dömts för flera brott räknas det brott som har den strängaste straffskalan som huvudbrott. Vid lika straffskala har i princip brott mot BrB företräde. När en till-talad samtidigt dömts för sexualbrott och brott med svårare straffskala redovisas sålunda inte den dömde bland sexualbrotten.” Antalet dömda för våldtäkt, otukt, sedlighetssårande handling och koppleri 1930-1974 anges i tabell 3. Att koppleri redovisas först i denna tabell beror på att polisanmälningarna beträffande detta brott tidigare inte angavs särskilt i polisstatistiken. Bland de dömda anges av redovisningstekniska skäl inte antalet strafffriförklarade enligt SL och antalet överlämnade till sluten psykiatrisk vård enligt BrB. Praxis kan här ha varierat mellan olika perioder. En annan faktor som påverkat siffrorna är åtalseftergifterna Möjligheterna till åtalseftergift var inte lika stora förr som nu. Vissa statistiska uppgifter om antalet överlämnade till sluten psykiatrisk vård och antalet meddelade åtalseftergifter för tiden efter BrB:s ikraftträdande lämnas dock längre fram.

Tabell 3 Antalet dömda personer för våldtäkt, otukt, sedlighetssårande handling och koppleri 1930-1974.

Sedlighetssårande handling 155 164 224 234 269 280 258 303 326 310 318 Koppleri 14 11 16 14 19 28 35 26 25 36 32

Brott 65 66 67 68 69 70 71 72 73a 74a

Våldtäkt 74 71 95 98 66 116 71 93 90 89 Otukt 209 234 189 138 135 136 133 118 Sedlighetssárande handling 247 266 271 289 200 212 193 197 Koppleri ll 6 10 13 31 11 13 35 3415 39017

n Preliminära uppgifter. ° Jfr bilaga 2 s. 167 f. b Övriga sexualbrott totalt.

SOU 1976: 9 1 Statistiska Bilaga uppgifter om sedlighetsbrott 147

Fram t.o.m. 1959 avser siffrorna genomsnittliga antalet dömda per år i femårsintervall. Ungefär samma tendenser för de olika brottstyperna kan iakttagas som beträffande polisanmälningarna. Därutöver framgår att antalet dömda under 1950-talet var markant flera än under de närmast föregående decennierna. Detta gäller även koppleri. Statistiken säger nonnalt ingenting om orsakerna till förändringarna. Domstolssta.-tistiken antyder dock att ökningen av våldtäkterna delvis hänger samman med det ökade inslaget av utländska i medborgare Sverige. I figur 2 anges fördelningen av antalet dömda på svenska och utländska medborgare. Antalet för våldtäkt dömda utländska medborgare är anmärkningsvärt stort. Det bör dock noteras att en dömd utländsk medborgare inte behöver vara invandrare. Han kan vistas här mera tillfälligt som turist. Inom grupperna otukt och sedlighetssårande handling ryms tämligen olikartade brottskategorier. Otukt kan vara heterosexuell eller homosexuell. Den kan rikta sig mot person över eller under 15 år. En speciell grupp av heterosexuell otukt utgör incestfallen. hand- Sedlighetssårande ling kan bestå i exhibitionism eller sexuellt inriktad beröring av person som ej fyllt 15 år. Även annan handling som sårar tukt och sedlighet räknas dit. Det straffbara området var utformat på något annat sätt i SL. Då var bl.a. också olika förfaranden med pornografiska alster a-tt hänföra till denna brottskategori. Statistiken över polisanmälningar inte mellan skiljer olika brottstyper på *sådant sätt att det går att göra jämförelser under någon längre tidsperiod. Statistiken över uppklarade brott hos polisen ger här ett något bättre underlag för jämförelsen* En jämförelse mellan polisanmälda och olika typer av uppklarade fall av otukt görs i figur 3. Av figur 3 framgår att uppklaringsprocenten varit mycket hög för otuktsbrottens del. Det framgår också att den större delen av otuktsbrotten avser brott mot person som ej fyllt 15 år samt att majoriteten av sistnämnda av heterosexuell otukt. brottskategori utgörs I själva verket torde den markanta uppgången av polisanmälda otuktsbrott i slutet av 1950-talet och den därefter lika markanta under 1960nedgången och 1970-talet i stort sett bero på förändringar av polisanmälningar inom kategorin heterosexuell otukt med person som ej fyllt 15 år. Domstolsstatistiken ger möjlighet till studium av denna under brottstyp längre tidsperiod. I figur 4 anges antalet dömda för heterosexuell otukt med person som ej fyllt 15 år 1930-1972 och andelen därav som dömts för otukt med flicka som ej fyllt 12 år 1930-1964. En felkälla i figuren ligger i att 1930-1964 vissa fall av incest med person som ej fyllt 15 år inte medtagits bland de dömda. Antalet fall av incest (18 kap. 1-3 §§ SL) varierade under denna tid mellan 7 och 41 per år och en stor del av dessa fall får antagas ha avsett brott mot

4 Som uppklarade brott räknas fall i vilka 1) brott konstaterats ej föreligga, 2) brott konstaterats ha blivit begånget av underårig, 3) beslut att tala å brottet ej meddelats, 4) beslut om åtal eller strafföreläggande meddelats, 5) gämingsmannen uppdagats men frågan om åtal förfallit p.g.a. preskription, dödsfall eller oanträffbarhet och anledning till ytterligare förundersökning icke funnits samt 6) angivelse saknas eller har återkallats då sådan krävs för åtal.

148 1 Statistiska om SOU 1976: 9

Bilaga uppgifter sedlighetsbrott

120- 110- 100 90- Antal dömda för våldtäkt

80- 70- 60- 50- 40- 30 : Därav utländska medborgare 2 Antalet för 20 Figur våldtäkt dömda 1950- 10 1972. Därav svenska och utländska med- i Ä

borgare 1962-1972. 1950 så 6b es 7.0

Teckenförklaring Antal polisanmälda fall av otukt ---------- -- Antal uppklarade fall av otukt --------------- Därav uppklarade fall av otukt “ mot person under 15 år --- Därav uppklaradefall av heterosexuell otukt mot person under 15 år

2 000 ›

1 000 * Figur 3 Polisanmälda och olika kategorier uppklarade fall av otukt 500 - 1950-1973. Anmärkning: För 1965 saknas tillgänglig jämförbar uppgift angáende uppklarade brottsfall. 50 55

person som ej fyllt 15 år. Av figuren framgår att av dömda för heterosexuell otukt med underårig endast en mindre och tämligen konstant del avsett otukt med flicka under 12 år samt att den stora ökningen av dömda för otukt under senare delen av 1950-talet och den därefter följande minskningen avsåg ingripanden mot personer som haft könsumgänge med barn i åldern 12-14 år. Ytterst få av dessa har varit kvinnor. Domar avseende heterosexuell otukt med barn riktar sig nästan undantagslöst mot män. Det är tänkbart att den kraftiga ök-

SOU 1976: 9 1 Statistiska om Bilaga uppgifter sedlighetsbrott 149

A

f.

300-

p_

i

256- . : .

=..-. 200- . u g I , n

u l .

150«

å:å. . A Ä l: å

: *--\ I\\ :Hx , val Il l \ IV Kr i_ v *

100- _: x_ i -_

, \_,1 \ r Il \| I V

50. \,I

Figur 4 Antal dömda för heterosexuell otukt med person som ej fyllt 15 år 1930-1972. Därav t 2 t t _ t : t I. 5 l 4 med kvinna som ej 65 70 fyll: 12 år 1930-1964.

Anmärkning. Siffrorna för tiden efter BrB:s ikraftträdande har erhållits genom att från det totala antalet dömda för otukt med barn (6 kap. 3 § BrB) har dragits antalet dömda för homosexuell otukt med barn under 15 år. Det är tänkbart att enstaka fall från sistnämnda kategori brott inte har avsett otukt med barn utan frihetskränkande otukt. I den mån så varit fallet är således siffrorna för heterosexuell otukt med barn under 15 år i motsvarande mån för låga.

ningen i slutet av 1950-talet hade ett visst samband med de då rätt intensiva diskussionerna kring kriminalitet och bland prostitution ungdom (se ex. allmänna beredningsutskottets utlåtande 1958: 17 och SOU 1959: 37). Homosexuell otukt utgör numera endast en mindre del av otuktsbrotten. Antalet uppkl-arade fall av homosexuell otukt under åren 1957-1974 redovisas särskilt i figur 5. Av figuren framgår att de uppklarade fallen varierat mellan cirka 60 och 300 fall per år. Den del därav som riktat sig mot person som ej fyllt 15 år har under samma tid varierat mellan cirka 60 och 180 fall per år. Tendensen har varit att fallen minskat i antal. Mest utpräglad har denna tendens varit för brott riktade mot som 15 år. person fyllt Statistiken över antalet dömda personer ger till möjlighet jämförelser under en längre tidsperiod. Av figur 6 framgår att i utvecklingen. gått vågor. Antalet dömda för homosexuell otukt har under tiden 1930-1972 varierat mellan 19 och 124 personer år med per toppar i början av

1 Statistiska om SOU 1976: 9

150 Bilaga uppgifter sedlighetsbrott

Uppklarade fall av homosexuell otukt \\_ 5 Uppklarade \\ Därav med person som ej fyllt 15 år

Figur fall _ V f

av homosexuell otukt 1957-1974. Därav med person yngre än 15 år V under samma tid.

140- 120-

100- 80- 60- 40- Figur 6 Antal dömda för homosexuell otukt 20- 1930-1972. Därav med person som ej fyllt

15 år 1965-1972. 1930 35 4b 45 §0 äs so as 7ol

1940-talet och i början av 1950-talet. Anmärkningsvärt är att antalet dömda för homosexuell otukt under 1930-talet och början av 1950-talet var praktiskt taget lika många som de som dömdes för heterosexuell otukt med barn. Nedgången under 1940-talets senare hälft har säkerett starkt samband med att frågan om homosexualitet efter avligen kriminaliseringen 1944 kom ur blickfältet fram till den upphetsade debatt kring homosexualitet och homosexuell prostitution som ägde rum i anslutning till de s.k. rättsaffärerna. Incest en mycket liten del av otuktsbrotten och statistiken härutgör om är torftig. I polisstatistiken utgör inte incestbrotten en särskild brottsoch i domstolsstatistiken är jämförelser mellan olika år svåra kategori att göra. Ett av skälen härtill är att det straffbara området inskränkts vid skilda tillfällen. På SL:s tid redovisades brott mot 18 kap. 1-3 §§ i en klumpsumma. De viktigaste brottstyperna enligt dessa bestämmelser var otukt mellan i rakt eller nedstigande släktskap, otukt personer uppmellan och styvbarn samt otukt mellan syskon. Under styvföräldrar åren 1930-64 varierade antalet dömda mellan 7 och 41 per år med ett

SOU 1976: 9 I Statistiska Bilaga uppgifter om sedlighetsbrott 151

genomsnitt under 1930-talet av 25 personer, under 1940-talet av 20 personer, under 1950-talet av 22 personer samt under första hälften av 1960-talet av 28 personer. Det bör erinras om att de straffriförklarade, vilka var rätt många vid incest, inte ingår bland dem som redovisas som dömda i statistiken. Registreringen efter huvudbrott utgör också ett osäkerhetsmoment i statistiken. När ena parten i ett incestförhållande är underårig är förfarandet också straffbart som otukt med barn. Fall av incest kan därför ha blivit registrerade under de allmänna bestämmelserna om otukt med barn. Detta gäller särskilt om den yngre var flicka och ej fyllt 12 år. Detta brott hade strängare straffskala än incestbrotten otukt mellan syskon och otukt mellan styvföräldrar och styvbam. Även brottet otukt med barn som ej fyllt 15 år hade efter lagändringar 1937 strängare straffskala än otukt med syskon. Vid biologiskt i släktskap rakt upp- eller nedstigande led var dock incest alltid huvudbrott. Detta torde i motsats till andra incestbrott även ha varit fallet vid våldtäkt. Ändringarna av incestbestämmelserna i BrB medförde att färre kategorier av incest kom att hänföras under denna rubrik i domstolsstatistiken. En viss avkriminalisering ägde rum och könsumgänge mellan styvföräldrar och styvbarn fördes bort från incestbestämmelsernas tillämpningsområde. Detta omfattar numera endast otukt med avkornling och otukt med syskon. Vidare utgör alltid brotten otukt med barn och otukt med ungdom huvudbrott i förhållande till incest. När en förälder har samlag med eget barn som ej fyllt 18 år registreras sålunda inte brottet som otukt med avkomling. Inte heller registreras vid syskonincest brottet som otukt med syskon om en av dem inte uppnått 15 års ålder. Uppgifterna om antalet dömda personer enligt SL och BrB är därför inte jämförbara. Antalet dömda personer enligt domstolsstatistiken efter BrB:s ikraftträdande framgår av tabell 4. Närmare om föreuppgifter komsten och karaktären av olika typer av incest lämnas av utredningens expert professor Carl-Henry Alström i bilaga 6.

Tabell 4 Antal dömda personer för otukt med avkomling eller syskon 1965-72.

Anmärkning. När kvinnor döms är det i regel fråga om syskonincest i vilka fall även brodern normalt döms. Av de fem kvinnorna var fyra halvsyskon.

Vissa otuktsbrott som statistiskt sett är av underordnad har betydelse inte berörts i den tidigare framställningen. Det gäller annan heterosexuell otukt än incest med person som fyllt 15 år, dvs. fall som ryms under brotten frihetskränkande otukt och otukt med ungdom. Domar i mål om dessa brott avser emellertid också homosexuell otukt med person som fyllt 15 år. Det går därför inte att ur statistiken se hur många de heterosexuella fallen är. Följande tabell 5 kan dock tjäna till viss ledning.

152 1 Statistiska om sedlighetsbrott SOU 1976: 9

Bilaga uppgifter

Tabell 5 Antalet dömda för frihetskränkande otukt, otukt med ungdom och andelen därav som dömts för homosexuell otukt med person som fyllt 15 âr, 1965-72.

Brott 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

Frihetskränkande otukt 21 26 22 21 15 20 27 17 Otukt med ungdom 23 22 13 11 9 6 7 7 Homosexuell otukt med person som fyllt 15 år 17 15 9 8 6 l 7 4

Homosexuell otukt med person som fyllt 15 år måste avse frihetskränkande otukt eller otukt med ungdom. Det får antagas att det helt övervägande antalet fall av homosexuell otukt med person som fyllt 15 år faller otukt med ungdom. Återstoden av domarna för på brottet otukt med ungdom avser heterosexuell otukt med ungdom i åldern 15-17 år. An-talet sådana domar är få. Det avser fall då den underårige står under gärningsmannens tillsyn vid skola, anstalt eller annan inrätteller eljest står under hans övervakning, vård eller lydnad eller då ning gärningsmannen i annat fall utnyttjar den underåriges beroende ställning. Den viktigaste gruppen av dessa fall får antagas vara könsumgänge mellan styvfader och styvdotter. Det förtjänar i detta sammanhang nämnas att brottet i 18 kap 8 a § SL, som infördes genom lag 1937 (nr 242) och riktade sig mot man som förmådde kvinna i åldern 15-17 år till otukt genom grovt missbruk av överordnad ställning under tiden 1938- 1964 endast föranledde fällande dom i sammanlagt fem fall, varav tre 1958. Frihetskränkande otukt omfattar en rad olika gärningstyper. Brottet *kan bestå i homosexuella övergrepp mot person över eller under 15 år. Dessa fall måste emellertid vara mycket få. Hur antalet domar fördelar sig på olika gärningstyper framgår inte av statistiken.” Könsligt umgänge med annan under otillbörligt utnyttjande av att denne är sinnessjuk eller sinnesslö torde dock utgöra en icke oväsentlig del av fallen. Det kan nämnas att för motsvarande brott enligt SL, som dock stadgade ett något vidsträcktare ansvar än BrB, dömdes i genomsnitt 13 personer per år under perioden 1960-1964. Sedlighetssårande handling kan som nämnts uppdelas i exhibitionism och annat sedlighetssårande beteende. Statistiken över uppklarade brott skiljer visserligen mellan dessa handlingstyper men eftersom uppklarningsprocenten inte är så hög är dessa uppgifter inte så intressanta som beträffande otuktsbrotten. I statistiken över polisanmälda fall av sedlighetssårande handling görs först efter 1965 en uppdelning i olika handlingstyper. Utvecklingen framgår av figur 7. Av figuren framgår att det totala antalet polisanmälda fall av sedlighetssårande handling höll sig tämligen konstant under 1950-talet, att det därefter skedde en ökning samt att fallen sedan slutet av 1960-talet visat 5 I avsnitt 6.1 har lämen tendens att minska. Mest utpräglad har denna tendens varit för nats en redovisning för hur de 1971 dömda för sådant sedlighetssårande handlande som ej utgör exhibitionism. Antalet frihetskränkande otukt har redovisats i tabell dömda för sedlighetssårande handling 3 (s. 146). fördelade sig på olika Brottet förförelse av ungdom har hittills inte berörts. Brottet infördes gärningstyper.

SOU 1976: 9 I Statistiska Bilaga uppgifter om sedlighetsbrott 153

2000-

Jlll Sedlighetssárande handling

i

._ _.--Da'rav exhibitionism

1 000 -- -. _.-

Figur 7 Polisanmâlda

500 :_ g ____ Därav annat fall av sedlighetssârande

handling 1951-1974. Därav exhibitionism och annat sedlighetssárande handlande

1951 5.5 60 als 7b 75 1965-1974.

i BrB. Under åren 1965-1967 finns ingen betillförlitlig polisstatistik träffande detta brott. Därefter har antalet åren 1968polisanmälningar 1974 varierat mellan 10 och 146 per år. Sistnämnda siffra är extremt hög. 118 av anmälningarna hänförde sig till ett och samma ärende. Antalet dömda för förförelse av ungdom framgår av tabell 6.

Tabell 6 Antal personer dömda för förförelse av ungdom 1965-1972.

År 1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972

Antal l 5 5 3 3 3 - 1

Polisanmälningarnas regionala fördelning, uppklaringsprocent m.m.

Av polisstatistiken framgår även hur polisanmälningarna fördelar sig på olika regioner. I tabell 7 redovisas 1968 och 1969 mellan fördelningen tre regioner, nämligen storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö, övriga kommuner med mer än 20000 invånare samt återstående kommuner. Brottsbalksbrotten fördelar mellan de tre sig tämligen jämnt regionerna. Om man beaktar även folkmängden finner man att den relativt sett högre brottslighet som de största kommunerna i genomsnitt uppvisar har motsvarighet när det gäller våldtäkt, koppleri och förförelse av ungdom men inte i fråga om övriga sedlighetsbrott.

Antalet uppklarade sedlighetsbrott 1974 och

uppklaringsprocenten framgår av tabell 8. Termen uppklarade brott har förklarats ovan (s. 147 not 4). Med uppklaringsprocent menas relationen mellan samtliga under året uppklarade brott och antalet under samma år anmälda brott. Uppklaringsprocenten för sedlighetsbrotten är i allmänhet hög. Särskilt gäller detta otuktsbrotten (jfr figur 3 s. 148).

SOU 1976: 9

154 Bilaga 1 Statistiska uppgifter om sedlighetsbrott

Tabell 7 Antal polisanmälningar 1968 och 1969 för vissa brottstyper fördelade på regioner.

Brott Stockholm, Övriga kommuner Övriga kommuner Summan

Göteborg med 20 000 eller

och Malmö fler invånare

1968 174 077 35 % 166 284 34 % 147 876 30 % 493 926 Samtliga brottsbalksbrott 1969 163 141 34 70 168 135 35 7/0 147 546 31 70 480 979

1968 10 762 31 7/0 12 847 37 70 10 683 31 70 34 357 Brott mot enskild person 1969 11 102 31 70 13 017 37 70 11479 32 Wo 35 655 1968 933 25 % 1 436 39 % l 339 36 % 3 717 Sedlighetsbrott 1969 796 24 70 1 128 34 70 1 405 42 70 3 335

1968 203 34 70 198 33 % 198 33 0/0 603 Våldtäkt 1969 230 36 7/0 175 28 % 224 36 D/o 630

otukt 1968 92 16 % 205 5 % 293 49 % 593 Heterosexuell

otuktigt

Anmärkning. Folkmängden fördelade sig med 18 %, 34 % resp. 48 % på de olika regionerna i nu nämnd ordning.

Tabell 8 Uppklarade sedlighetsbrott och uppklaringsprocent 1974.

Brott Uppklarade brott

Totalt Därav anmälda Uppklarin gsprocent samma år tidigare

Samtliga sedlighetsbrott 1 756 1 574 182 53,00 Våldtäkt 335 298 37 48,98 Heterosexuell otukt med barn under 15 år 303 289 14 66,16 Annan heterosexuell otukt 42 39 3 53,85 Homosexuell otukt med

725 610 115 44,56 Otuktigt beteende 174 168 6 87,44 Koppleri Förförelse av ungdom 89 88 1 60,96

avskrives med konstaterande att brott ej Åtskilliga polisanmälningar Fram t.0.m. 1967 redovisades uppgift härom i polisstatistiken. förelegat. Särskilt vid våldtäkt och koppleri var en stor del av de uppklarade Siffrorna för 1967 framgår av tabell 9. Till anmälningarna ej brott. ej brott” har inte hänförts brott som begåtts av underåriga. I tabell 10 har de personer som ”skäligen misstänkts” för sedlighetsbrott fördelats efter hur många brott de förövat. Av tabellen framgår vid heterosexuell otukt att det är relativt vanligt att samma gärningsman med barn under 15 år, homosexuell otukt och otuktigt beteende förövat flera brott. År 1968 hade sålunda 473 uppklarade fall av heterosexuell

SOU 1976: 9 1 Statistiska om 155 Bilaga uppgifter sedlighetsbrott

Tabell 9 Uppklarade polisanmälningar 1967 och andelen därav som befunnits ej vara brott.

Brott Uppklarade Därav ej Procent anmälningar brott

Våldtäkt mot kvinna under 15 är 67 25 37,31 mot kvinna 15 âr eller äldre 393 129 32,82 Heterosexuell otukt med barn under 15 år 517 88 17,02 annan 136 21 15,44 Homosexuell otukt med bam under 15 âr 106 9 8,49 annan 61 4 6,56

Otuktigt beteende

Tabell 10 Personer som skäligen misstänktes för sedlighetsbrott efter antalet begángna brott, 1968, 1969 och 1970.

Upp- För brotten misstänkta personer Summa klarade personer brott Antal begångna brott 1 3 4 5 6-

Samtliga sedlighetsbrott 1968 1 979 946 68 21 12 13 39 1 099 1969 1514 854 69 30 ll 15 33 1012 1970 1 642 1 038 57 30 12 10 30 1 177

Heterosexuell otukt med

Homosexuell otukt med

I om sedlighetsbrott SOU 1976: 9

156 Bilaga Statistiska uppgifter

otukt med barn under 15 år begåtts av 173 personer medan året därpå 456 brott hade förövats av 204 personer. 1968 hade 23 personer

otuktigt beteende vid 6 eller fler tillfällen och de sammanlagt begått brotten fördelade Året därpå 1 025 uppklarade sig på 563 personer. hade nästan lika (491) begått betydligt färre brott många personer statistiken över antalet polisanmälda och uppklarade brott (654). Enbart .lätt en missvisande bild av den registrerade brottslighetens ger därför storlek. Tabell de misstänkta ålder vid tiden för 11 anger lagöverträdarnas brottet Av de antalsmässigt mest betydande enligt polisstatistiken. sexualbrotten har brottet heterosexuell otukt med barn under 15 år störst andel unga lagöverträdare. 1968, 1969 och 1970 hade 41, 46 44 % inte 20 års ålder. Motsvarande andel vid våldtäkt resp. uppnått var 28, 21 resp. 22% och vid otuktigt beteende 22, 24 resp. 22%. Förövama av homosexuell otukt var anmärkningsvärt gamla. Cirka

hälften av dem var 35 år eller äldre.

Tabell 11 Personer som skäligen misstänktes för sedlighetsbrott efter ålder vid tiden för brottet, 1968, 1969 och 1970.

Summa Personer i ålder personer -14 15- 20- 25- 30- 35- 40- 50- 60- 19 24 29 34 39 49 59

1968 1 099 42 246 220 144 127 66 132 67 55 Samtliga sedlighetsbrott 1969 1 012 37 227 225 122 100 97 117 44 43 1970 1 177 49 241 250 200 141 94 108 56 38 23 31 18 19 4 - Våldtäkt 1968 228 10 54 69 1969 214 9 36 61 45 28 11 13 8 3 27 20 6 - 1970 295 15 49 78 66 34

Heterosexeull otukt med barn under 15 år 1968 173 9 62 33 9 13 8 14 8 17 1969 204 12 81 51 9 6 10 14 7 14 1970 199 7 80 44 10 6 16 15 14 7 4 4 1 - Annan heterosexuell otukt 1968 45 4 12 14 4 2 1969 27 1 6 3 3 2 7 2 1 2 - 2 6 4 3 - 1970 41 14 7 5

Homosexuell otukt med barn under 15 âr 1968 45 2 9 3 3 5 4 12 4 3 1969 41 - 1 5 6 7 7 13 1 1 1970 56 - 4 13 6 9 7 6 5 6 - - 1 4 1 - 5 1 Annan homosexuell otukt 1968 14 2 - - - 1 2 1 5 - - 1969 9 - 2 1 3 1 - 1970 1 1 2 1 1 beteende 1968 563 17 106 98 95 66 27 77 44 33 Otuktigt 1969 491 15 101 101 54 50 60 64 25 21 1970 542 27 91 102 102 81 36 55 23 25

- - - - - - 2 1 2 1969 5 - - - - 2 - 3 - - 1970 5

SOU 1976: 9 1 Statistiska Bilaga uppgifter om sedlighetsbrott 157

4 Beslut att åtala för

ej sedlighetsbrott

Åtalseftergift kan meddelas gärningsmännen enligt ett flertal

lagrum. Åtal för otukt med barn och otukt med ungdom må sålunda enligt 6 kap. 11 § 3 st. BrB ej väckas i de fall det är ringa skillnad i ålder och utveckling mellan gärningsmannen och den mot vilken gärningen förövats med mindre åtal är påkallat ur allmän Skäl torde synpunkt. ofta föreligga att tillämpa denna regel. I den officiella statistiken redovisas emellertid inte sådana beslut och kunskap saknas därför om hur ofta bestämmelsen tillämpas. Generella regler om när åtalseftergift får meddelas återfinns i 20 kap. 7 § 1 st. RB. Bestämmelsen omfattar fyra fall. Åtal får för det första underlåtas om påföljden kan bli böter antagas och lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. För sedlighetsbrottens del kan ett sådant åtalsbeslut endast bli aktuellt vid brotten beteende och förotuktigt förelse av ungdom och under åren 1965-1971 meddelades 19 sådana beslut beträffande otuktigt beteende. För det andra kan åtal underlåtas i vissa fall om brottet i jämförelse med andra brott som gärningsmannen begått saknar nämnvärd betydelse med hänsyn till påföljden. Årligen meddelas ett antal sådana beslut beträffande sexualbrott. 1969 var antalet 13, 1970 18 och 1971 12. Närmare 2/3 av besluten (30) avsåg brottet otuktigt beteende. Den tredje gruppen av fall då åtalseftergift kan meddelas enligt 20 kap. 7 § RB avser rena undantagssituationer då det av särskilda skäl är uppenbart, att påföljd ej erfordras för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna ej heller eljest är påkallat att åtal väckes”. Beslut om denna typ av åtalseftergift får endast meddelas av riksâklagaren. Av större intresse är den sista gruppen fall, som avser brott som uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 § BrB. Åtal får i dessa fall underlåtas om sluten psykiatrisk vård eller vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda kommer till stånd utan lagföring och åtal ej är påkallat av särskilda skäl. Åren 1965-1971 har i genomsnitt per år meddelats cirka 2 sådana åtalseftergifter för våldtäkt, 4 för otukt med barn och 11 för otuktigt beteende. Vid andra sexualbrott är denna typ av åtalseftergift ovanlig. Inslaget av psykiskt sjuka eller utvecklingsstörda bland förövarna av sedlighetsbrott kommer att belysas ytterligare i samband med redovisningen av antalet av domstol överlämnade till sluten psykiatrisk vård eller vård på specialsjukhus för utvecklingsstördaf Beslut att underlåta åtal kan också meddelas med stöd av lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Sådan åtalseftergift får meddelas person som ej fyllt 18 år. En förutsättning är att den underårige blir föremål för åtgärder enligt BvL i form av

övervakning, omhändertagande för samhällsvård eller hjälp- eller stödåtgärder samt det kan antagas att detta är lämpligast för hans tillrättaförande. Åtalseftergift kan emellertid också meddelas om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande. När åtal är påkallat ur allmän synpunkt skall åtalseftergift inte meddelas. för Åtalseftergifter sexualbrott enligt 1964 års lag är inte så ovanliga. År a m. även bilaga 4 1965-1971 har

SOU 1976: 9

158 Bilaga 1 Statistiska uppgifter om sedlighetsbrott

5 sådana åtalseftergifter avseende persoi genomsnitt per år meddelats till våldtäkt eller frihetskränkande otukt. ner som gjort sig skyldiga för brottet otukt med barn har under åren Antalet åtalseftergifter mellan Ten- 1967-1971 varierat 12 och 20 per år men var fler tidigare. densen till minskning torde hänga samman med minskningen av polisav detta brott. För otuktigt beteende har det efter BrB:s anmälningarna ikraftträdande meddelats i genomsnitt 25 åtalseftergifter per år med stöd att underlåta åtal för andra sexualbrott är av 1964 års lag. Beslut

ovanliga. Innan åklagare meddelar beslut i åtalsfrågan inhämtar han som regel från barnavårdsnämnden om vilken åtgärd nämnden anser yttrande att vidtaga. I kriminalstatistiken finns redovisat barnavårdslämpligast till beträffande vilka åklagare med nämndens förslag åtgärd personer, Majoriteten av stöd av 1964 års lag beslutat ej åtala för sedlighetsbrott. beträffande åtalsbeslut åren 1965-1971 avseende ungdomar förslagen som gjort sig skyldiga till våldtäkt har avsett inskrivning i ungdomsvårdsskola eller samhällsvård i annan form. I 25 % av fallen har dock nämnden övervakning som den lämpligaste åtgärden. Samma föreslagit har ställts i hälften av de fal-l av annan heterosexuell otukt i förslag Vid sistnämnda brott har nämnden i vilka nämnden avgivit yttrande. cirka 25 % av fallen ansett att ingen åtgärd var behövlig eller föreslagit

att endast varning skulle meddelas den unge. I 15 % av fallen har föreslagits samhällsvård som åtgärd. I tre av de fyra f-all av homosexuell otukt som förekommit har nämnden föreslagit att den underårige skulle ställas under Ifråga om övriga sedlighetsbrott - nästan övervakning. uteslutande otuktigt beteende - avser 43 % av förslagen ”var-ning eller

Återstoden av förslagen fördelar sig tämligen jämnt ”ingen åtgärd”. mellan och ”annan åtgär ”. Endast undantagsvis har ”övervakning” att den unge skulle beredas samhällsvård i dessa fall. det föreslagits Om den som inskrivits vid ungdomsvårdsskola begått brott före utskrivningen skall åklagaren enligt 69 § BvL pröva om åtal lämpligen

skall ske. Med stöd av denna bestämmelse underlåtes årligen åtal i något

enstaka fall av sedlighetsbrott. kan nämnas att enligt 57 § NvL möjlighet finns att i vissa Slutligen fall meddela beslut om att underlåta åtal beträffande den som är intagen å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Sådana beslut är emellertid

ytterst ovanliga vid sexualbrott.

5 Domar i mål om sedlighetsbrott

Vid domstol en del av åtalen i frikännande dom. Andelen utmynnar 1969-1971 framgår av tabell 12. sådana domar i mål om sedlighetsbrott dom vid åtal för våldtäkt meddelades i Det visar sig att frikännande Motsvarande siffra för annan heterosexuell otukt var 7,6 % av åtalen. otukt utmynnade i frikännande 7,4 %. Inget av åtalen för homosexuell medan för andelen frikända uppgick till dom övriga sedlighetsbrott

5,3 %. I de mål där frikännande dom ej meddelas döms den tilltalade. Om

SOU 1976: 9 Bilaga 1 Statistiska uppgifter om sedlighetsbrott 159

dessa mål finns en hel del information i kriminalstatistiken. I statistiken görs en uppdelning mellan grövre och lindrigare brottslighet. En person anses ha gjort sig skyldig till grövre brott om han dömts till någon av

påföljderna Villkorlig dom, skyddstillsyn, fängelse, ungdomsfängelse, internering eller överlämnande till vård BvL vård enligt (i vissa fall), NvL enligt (om för brottet är stadgat fängelse) eller öppen psykiatrisk vård. Lindrigare brott är brott som föranlett annan påföljd dvs. i huvudsak böter. Personer som överlämnats till sluten vård eller psykiatrisk till vård i specialsjukhus för utvecklingsstörda redovisas ofta separat. För grövre brott finns redovisat andelen utländska bland medborgare de dömda. Siffrorna för åren 1969-1971 har återgivits i tabell 13. Andelen utländska medborgare är anmärkningsvärt hög. Tidigare har påvisats att ökningen av antalet dömda för våldtäktsbrott under 1960talet till stor del kan förklaras av ökningen av antalet dömda utländska medborgare. Hela 33 % av dem som dömdes för våldtäkt 1969-1971 var utlänningar. Vid övriga sedlighetsbrott var inslaget av utländska medborgare inte lika markant. (Frihetskränkande otukt 18 %, otukt med barn 10 %, otukt med ungdom 16 %, otuktigt beteende 7 % och koppleri 19%.) Den höga siffran för homosexuell otukt med person som fyllt 15 år (43 %) kan vara en tillfällighet. Inslaget av kvinnor bland de dömda är litet. Det för gäller övrigt även bland dem som meddelats åtalseftergift för sed-lighetsbrott. Under åren 1965-1971 såvitt fattades, framgår av kriminalstatistiken, endast ett beslut att ej åtala kvinna för sedlighetsbrott. Beslutet avsåg brottet otukt med syskon och meddelades med stöd av 1964 års lag. Under angivna tid dömdes en kvinna för frihetskränkande otukt med person som fyllt 15 år, åtta kvinnor för otukt med barn, fem för otukt med avkomling eller syskon, tre för otuktigt beteende och fem för koppleri. Utförliga uppgifter om påföljder i mål om sedlighetsbrott finns med brotten indelade i kategorierna annan våldtäkt, heterosexuell otukt, homosexuell otukt och övriga sedlighetsbrott. Fördelningen av påföljder åren 1965-1971 framgår av tabell 14. De som dömts till fängelse har vidare i tabell 15 fördelats efter fängelsetidens längd. Viss ytterligare

Tabell 12 För sedlighetsbrott tilltalade personer och därav frikända, 1969-1971.

SOU 1976: 9

160 Bilaga 1 Statistiska uppgifter om sedlighetsbrott

Tabell 13 Andelen utländska medborgare dömda för grövre sedlighetsbrott 1969-19713

Otukt med avkomling eller syskon 1969 3 - - 0 % 1970 1971 2 -

Därav heterosexuell otukt

Därav homosexuell otukt 1969 30 3 med person under 15 år

Otuktigt

Koppleri 1970 17 5 19 % 1971 14 6

1 Personer överlämnade till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för utvecklingsstörda har medtagits i denna tabell.

information finns tillgänglig om ådömda påföljder för varje brottstyp. Dessa har inte här medtagits i tabellform. uppgifter erinras om att registreringen i kriminalstatistiken sker Det bör återigen efter huvudbrott. Valet av påföljd kan ha påverkats av att den dömde dömts för andra brott. Domen kan också avse mer än ett samtidigt huvudbrott. påverkas också av sådana faktorer som tidi- Påföljdsvalet gare kriminalitet och personliga förhållanden i övrigt. förekommer det att påföljder döms i kombination. I viss utsträckning Särskilt vanligt är att den dömde jämte Villkorlig dom, skyddstillsyn till vård BvL erhåller ett bötesstraff. Ibland eller överlämnande enligt

SOU 1976: 9 I Statistiska om Bilaga uppgifter sedlighetsbrott 161

Tabell 14 Personer dömda till påföljd för sedlighetsbrott efter påföljdens art, 1965-1971

Samt- Böter Fäng- Ung- In- Villk. Sk.- Vård Vård Sluten ÖppenÄmb.liga else doms- tem. dom till- BvL NvL psyk. psyk. straff fäng. syn vård vård

Våldtäkt m.m. (1 §) 1965 87 - 40 9 3 3 13 6 - 13 - - 1966 78 - 45 5 1 3 9 8 - 7 - - 1967 107 1 58 5 5 2 12 12 - 12 - - 1968 112 - 60 5 4 3 18 - - - 8 14 1969 73 - 41 3 3 6 10 3 - - - 7 1970 129 1 83 5 3 4 18 2 - 13 - - 1971 77 - 50 2 - 8 - - - 5 6 6

Heterosexuell otukt, annan 1965 194 l 56 5 2 44 67 4 - 12 3 - 1966 210 1 65 5 1 51 67 11 - 9 - - 1967 175 l 55 - 2 34 54 - - 9 18 2 1968 113 1 39 - 1 23 41 - - - - 8 1969 119 - 24 2 1 35 43 1 - - - 13 1970 122 1 34 - 1 29 40 5 - 12 - - 1971 120 - 31 - 1 24 - - 52 2 1 9

Homosexuell otukt 1965 35 - 8 e 2 3 14 - - - - 8 1966 39 - 5 - 1 4 21 - l 6 1 1967 39 - 12 - 1 3 16 - - - - 7 1968 37 - 8 - - 5 - - - - 20 4 1969 33 ›- 7 1 - 5 16 - - - - 4 1970 31 - 4 - 1 6 14 »- - - 5 1 1971 29 - 6 - 1 4 ll - - - - 7 Övr. sedlighetsbrott 1965 271 182 22 - 1 2 45 - - 12 - 7 1966 283 199 ll - 2 5 51 1 4 6 4 - 1967 292 197 9 - 3 7 56 1 2 7 9 1 1968 310 215 10 1 3 7 58 - 3 5 8 - 1969 237 152 25 - 2 6 42 2 1 3 - 4 1970 232 161 11 - - 7 43 2 1 6 1 - 1971 207 145 10 - - 12 36 - 2 1 l -

kombineras en skyddstillsyn med behandling i anstalt enligt 28 kap. 3 § BrB. Fall av påföljdskombinationer har inte medtagits i tabellerna.

Av tabellerna framgår att våldtäkt i allmänhet bedöms mycket strängt. I hela 65 % av fallen bestäms påföljden till fängelse, ungdomsfängelse eller intemering. I 17 % av fallen ådöms dom eller Villkorlig skyddstillsyn. Hela 11 % av gärningsmännen överlämnas til-1 sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för utvecklingsstörda. Med tanke på det höga straffminimum för våldtäkt, fängelse i minst två år, erhåller

förvånansvärt många av dem som döm-ts till fängelse förhållandevis

korta straff. 23 % av gärningsmännen ådöms fängelse i högst 6 måna-

der, 55 % i högst 1 år och 76 % i högst 2 år. Huvudförklaringen måste

ligga i att domstolarna rubricerar merparten av fallen som våldförande.

En del av de kortare straffen avser dock säkerligen försök till våldtäkt

där förhållandena varit sådana att minimistraffet för fullbordat brott

ansetts böra underskridas.

Gruppen annan heterosexuell otukt består av ett antal sinsemellan

tämligen olikartade brott. Det kan gälla frihetskränkande otukt, otukt

11 - Sexuellaövergrepp

162 1 Statistiska om sedlighetsbrott SOU 1976: 9

Bilaga uppgifter

Tabell 15 Personer dömda till fängelse för sedlighetsbrott efter fängelsetidens längd, 1965-1971.

Samtliga 1 2 3-4 5-6 7-12 13-24 25mán. mån. man. mån. mån. mån. mån.

40 1 - - 4 10 14 11 Våldtäkt 1965 1966 45 - 2 3 6 19 7 8 1967 58 - m 10 6 19 10 13 1968 60 - 1 8 16 14 11 10 1969 41 - - 3 5 14 7 12 1970 83 - 3 4 8 29 17 22 1971 50 - - 3 5 15 11 16

Annan heterosexuell otukt 1965 56 - - 11 14 13 10 8 1966 65 4 6 8 11 17 11 8 1967 55 2 6 3 10 12 12 10 1968 39 2 2 4 7 13 9 2 1969 24 - 2 3 5 7 6 1 1970 34 2 3 7 5 6 7 4 1971 31 - 2 5 3 13 5 3 8 - - 1 2 3 2 - Homosexuell otukt 1965 1966 5 - - 3 2 - - - 1967 12 1 1 3 4 3 - - - - 1 1 3 3 - 1968 8 7 - - 1 4 2 - - 1969 1970 4 - - 2 1 - 1 - 1971 6 - - 2 1 3 - -

Övriga sedlig- 1 5 5 4 1 6 hetsbrott 1965 22 11 4 2 1 1 3 - - 1966 1967 9 1 3 1 1 1 2 - 1968 10 1 2 3 - 2 2 - 1969 25 1 1 8 4 7 3 1 1970 11 - 2 2 2 3 2 - 1971 10 - 1 3 1 3 2 -

med barn, otukt med ungdom eller otukt med avkomling eller syskon. Majoriteten av brotten avser dock otukt med barn. Vid ”annan heterosexuell otukt utdöms inte frihetsberövande påföljd lika ofta som vid våldtäkt. 57 % av de dömda erhåller Villkorlig dom eller skyddstillsyn och 31 % fängelse, ungdomsfängelse eller internering, 8 % överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller vård å specialsjukhus för utvecklingsstörda. Kortare fängelsestraff utdöms än vid våldtäkt. Emellertid utdöms också en hel del långa frihetsstraff. 42% av gärningsmännen erhöll fängelsestraff i högst 6 månader, 68 % i högst ett år och 88 % i högst två år. Hela 12 % erhöll alltså fängelse i minst 25 månader.” Beträffande brottet otukt med avkomling eller syskon finns vidare Av bilaga 2 (s. 169) om att av de 32 dömda under tiden 1965-1971 21 uppgift personerna framgår att åtskilliga av de långa frihets- erhållit Villkorlig dom eller skyddstillsyn, 1 överlämnats till sluten psystraffen avser otukt kiatrisk vård eller vård på specialsjukhus för utvecklingsstörda samt 1 med underârig av- vård.” Det bör då erinras om att som överlämnats till öppen psykiatrisk komling. ° endast fall när avkomlingen 18 år eller syskonet Ytterligare informa- incest registreras fyllt tion om påföljder vid 15 år. Motsvarande information beträffande övriga brottstyper fyllt incest lämnas i bilaga 2 inom kategorin annan heterosexuell otukt är ej tillgänglig. och 6.

SOU 1976: 9 1 Statistiska Bilaga uppgifter om sedlighetsbrott 163

För homosexuell otukt dömdes 58 % till påföljderna Villkorlig dom eller skyddstillsyn, dvs. ungefär samma andel som vid annan heterosexuell otukt. En mindre andel, 23 %, dömdes till fängelse. Anmärkningsvärt många, 17 %, överlämnades till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för utvecklingsstörda. Uppdelas den homosexuella otukten i sådana handlingar som riktats mot person under resp. över 15 år kan man finna en klar skillnad i påföljdsvalet. Medan 21 % av dem som begått gärningen mot den yngre kategorin erhöll sluten psykiatrisk vård eller vård för utvecklingsstörda var motsvarande andel i den andra gruppen endast 5 %. De 50 personer som dömdes till fängelse för homosexuell otukt erhöll i allmänhet kortare straff än de som dömdes för de tidigare nämnda kategorierna brott. 60% erhöll fängelse i högst 6 månader och 88 % i högst 1 år. Beträffande kategorin övriga sedlighetsbrott nämligen otuktigt beteende, koppleri och förförelse av ungdom finns vissa uppgifter om varje brottstyp. För otuktigt beteende har således årligen mellan 70-75 % av de dömda erhållit böter som påföljd. Av återstoden har majoriteten erhållit villkorlig dom eller skyddstillsyn. Frihetsberövande i form av fängelse, ungdomsfängelse eller internering ådöms mycket sällan. Under perioden 1965-1971 har det hänt i 7 fall i genomsnitt per år och de sista 4 åren under perioden har antalet inte något år överstigit 5. Antalet överlämnade till sluten psykiatrisk vård eller vård å specialsjukhus för utvecklingsstörda liksom de som överlämnades -till öppen psykiatrisk vård uppgick till i genomsnitt 5 per år. Vid koppleri anses i regel allmänpreventiva skäl tala för frihetsberövande påföljd. Av de 94 som åren 1965-1971 dömts för detta brott har endast 30% dömts till Villkorlig dom eller skyddstillsyn. Någon enstaka person har erhållit sluten psykiatrisk vård eller vård å specialsjukhus för utvecklingsstörda eller överlämnats till vård enligt BvL. Återstoden har dömts till fängelse, ungdomsfängelse eller internering. Påföljden för förförelse av ungdom bestäms i regel till böter. Denna påföljd valdes i 17 av de 20 fall som förekom under åren 1965-1971. Av återstående 3 fall erhöll 2 villkorlig dom eller skyddsti-llsyn. Vid redovisningen av fängelsestraffens längd i tabell 15 ingår brotten otuktigt beteende, koppleri och förförelse av ungdom i kategorin övriga sedlighetsbrott. Från förförelse av ungdom kan emellertid bortses i detta sammanhang. Av de övriga bägge brotten kan det antagas att otuktigt beteende genomgående leder till kortare straff och att de inte så få långa straff som utdömts sålunda i huvudsak avser koppleri. Som framgått av den föregående framställningen och tabell 14 särbehandlas en stor del av dem som döms för sedlighetsbrott genom att de p.g.a. psykisk avvikelse överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller vård å specialsjukhus för utvecklingsstörda eller öppen psykiatrisk vård. Siffrorna härom ger emellertid inte en fullständig bild av kategorin psykiskt avvikande bland de dömda. Domstol har möjlighet att döma den som begått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan därmed jämställd själslig abnormitet till skyddstillsyn eller förklara att han skall vara fri från påföljd i stället för att överlämna honom till särskild vård (33 kap. 2 § BrB). Av dem som i tabell 14

164 I Statistiska om SOU 1976: 9

Bilaga uppgifter sedlighetsbrott

Tabell 16 Personer vilka p.g.a. sedlighetsbrott överlämnats till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för utvecklingsstörda efter den själsliga abnormitetens art och antalet föregående sakfällningar för kriminalregisterbrott, 1965-1971.

Annan hetero-

1969 1970 3 2 7 12 4 5 3 1971 4 - 5 9 6 1 - 2

Homosexuell

Övriga sedlig-

1968 1 - 2 3 - 1 - 2 1969 1970 3 - 2 l 6 3 - 2 1 1971 - - 1 l - - - 1

angivits som dömda till skyddstillsyn har i genomsnitt ungefär två personer per år vid vardera av brotten ”annan heterosexuell otukt” och otuktigt beteende avsett sådana fall. Under samma tid har 2 personer dömts för våldtäkt och 2 för homosexuell otukt till skyddstillsyn under angivna omständigheter. Ovanligare är att gärningsmannen förklaras vara fri från påföljd. Det har inträffat i tre fall av otuktigt beteende och ett fall av annan heterosexuell otukt”. Det bör påpekas att samma gärningsman kan återkomma och dömas vid flera tillfällen. Beträffande dem som överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för utvecklingsstörda finns uppgift om antalet föregående sakfällningar dock utan specifikation av den tidigare brottslighetens art. Uppgift finns även om arten av den psykiska abnormitet som föranlett överlämnandet till särskild vård. Dessa fakta har för tiden 1965-1971 sammanställts i tabell 16. Av tabellen framgår att av de 234 personer som överlämnats till särskild vård har över hälften hänförts till kategorin jämställd med sinnessjukdom. Mest

SOU 1976: 9 1 Statistiska Bilaga uppgifter om sedlighetsbrott 165

dominerande har denna kategori varit vid brottet våldtäkt. Sammanlagt har cirka 15 % ansetts som sinnesslöa och 29 % som sinnessjuka. Av de överlämnade hade 41 % inte tidigare dömts för kriminalregisterbrott. Störst var inslaget av tidigare inte dömda inom kategorin annan heterosexuell otukt (54 %). Kraftigast belastade var de som dömts för våldtäkt. Endast 29% var tidigare ostraffade och hela 28 % hade dömts vid tre eller flera tidigare tillfällen.” ° Jfr bilaga 2 s_ 172_

SOU 1976: 9 167

2 Kriminell

Bilaga belastning

m. m.

hos personer dömda för

sedlighetsbrott

Uppgifterna i denna utredning grundar sig på innehållet i registerbesked som sexualbrottsutredningen erhöll genom uttag ur rikspolisstyrelsens person- och belastningsregister vid årsskiftet 1974/75. Uttaget gällde dels alla personer som dömdes för sedlighetsbrott 1971, dels alla som dömdes för otukt med avkomling eller syskon fr.0.m. 1.1.1965 till så kort tid före uttaget att domen hunnit antecknas i registret. Syftet med utredningen har i första hand varit att erhålla en bild av den kriminella belastningen hos personer som dömts för sedlighetsbrott. Registerbeskeden innehåller emellertid även en del andra uppgifter av intresse. Vissa sådana redovisas också. Av tabell 1 framgår antalet personer som dömdes 1971 för sedlighetsbrott uppdelade på lagrum. Även fall där sedlighetsbrottet inte utgör huvudbrott i kriminalstatistisk mening ingår i materialet. Samma person redovisas dock endast en gång. I den mån en person dömts för två olika sedlighetsbrott 1971 har han endast redovisats under den brottstyp som ansetts som allvarligast. Härvid har våldtäkt eller våldförande bedömts som det grövsta brottet och därefter de övriga brotten i den ordning de förekommer i 6 kap. BrB. Till jämförelse redovisas också i tabell 1 statistiska centralbyråns domstolsstatistik för 1971. Det bör dock framhållas att medan uttaget ur person- och belastningsregistret avsåg personer som av tingsrätt, hovrätt eller högsta domstolen dömts för sedlighetsbrott så redovisas i statistiska centralbyråns statistik endast personer som ifrågavarande år dömts av tingsrätt. En jämförelse mellan uttaget och statistiska centralbyråns statistik visar ganska små skillnader för de olika brotten. Det är således ett rätt litet antal personer som döms för sedlighetsbrott och som inte redovisas i den officiella statistiken p.g.a. att sedlighetsbrottet inte utgör huvudbrott. Av särskilt stort intresse i detta sammanhang är frekvensen av sammanträffanden mellan sedlighetsbrott och sådana allvarliga brott mot person som mord och dråp. Genomgången av personbladen visar att offret för sedlighetsbrottet avled vid två tillfällen. I ena fallet dömdes för mord och våldtäkt och i det andra för grovt vållande til] annans död och våldtäkt. Av tabell 1 framgår också att hälften av brotten mot 6 kap. 1 § BrB bedömdes som våldtäkt och hälften som våldförande. Vidare redovisas vissa uppgifter om vad de personer som dömts för otuktigt beteende har begått för slags brott. Endast 17 personer har med säkerhet

168 Bilaga 2 Kriminell belastning m.m. SOU 1976: 9

Tabell 1. Personer som dömts för sedlighetsbrott 1971 enligt uttag ur rikspolisstyrelsens person- och belastningsregister och enligt statistiska centralbyråns Kriminalstatistik 1971. Del 2. Domstols- och åklagarstatistik.

(Därav váldförande

dömts för sedlighetssårande beröring av underårig (6 § 1 st). Hälften (102) har dömts för blottande eller annat beteende som sårar tukt och och sedlighet (6 § 2 st). Tyvärr innehåller många personblad ingen specifikation av om brottet hänförde sig till första eller andra stycket. Incestmaterialet består av personer dömda åren 1965-1974. Hur domarna fördelar sig mellan de olika åren framgår av tabell 2.

Tabell 2. Personer dömda för otukt med avkomling eller otukt med syskon 1965-1974 enligt uttag ur rikspolisstyrelsens person- och belastningsregister.

År 1965 66 67 68 69 70 71 72 73 74 Antaldömda 14 12 15 9 8 3 7 8 ll 8

Av de sammanlagt 95 dömda personerna hade 70 gjort sig skyldiga till otukt med avkomling och 25 till otukt med hel- eller halvsyskon. I den senare gruppen ingår sex syskonpar, då sålunda både systern och brodern fälldes till ansvar? I övrigt finns inga kvinnor bland de dömda. I incestmaterialet ingår alla fall när domstol åberopat incestbestämmelsen, således även fall som samtidigt bedömts som våldtäkt, frihetskränkande otukt, otukt med barn eller otukt med ungdom. Flertalet

fall av otukt med avkomling ägde för övrigt rum med någon som ej

uppnått sådan ålder att endast incestbestämmelsen var tillämplig. Det 1 Av Carl-Henry Albör dock påpekas att domstolen inte behöver åberopa bestämmelsen ströms genomgång av fallen, redovisade i om otukt med avkomling eller syskon i de fall gärningen samtidigt utbilaga 6, framgår att visst antal incestfall får gör brott enligt de nämnda stadgandena. Ett det endast förekom 9 fall av otukt med hel- därför antagas inte ingå i materialet. syskon mellan svenska Ett rätt stort antal utländska medborgare döms för sedlighetsbrott.” medborgare. var detta i vårt matei Jfr s. 160. Av de antalsmässigt mest betydande brottstyperna i Denna term beteck- rial fallet med 34 % av dem som dömdes för våldtäktf 14 % av dem nar här och i den fortsom dömdes för otukt med barn, 11 % av dem som dömdes för otukt satta framställningen även vâldförande. med avkomling eller syskon och 7 % av dem som dömdes för otuktigt

SOU 1976: 9 Bilaga 2 Kriminell belastning m.m. 169

beteende. I »tabell 7 har de dömda fördelats Finpå nationaliteter. ländska cirka hälften medborgare utgjorde av utlänningarna och cirka 18 % av det totala antalet personer som dömdes för våldtäkt. Övriga nationer var representerade med enstaka personer! I det följande lämnas endast uppgift om de antalsmässigt mest betydande brottstypema i uttaget nämligen våldtäkt, otukt med barn, otukt med avkornling eller syskon samt otuktigt beteende. Av intresse för bl.a. av återfallsfrekvensen bedömningen är påföljderna i de domar som föranledde uttaget. En sammanställning ges i tabell 8.” Uppgift om påföljderna för dem som döms för otukt med avkornling eller syskon ingår inte i den officiella statistiken. De här sammanställda uppgifterna ger vid handen att nästan alla som döms för otukt med syskon erhåller icke frihetsberövande påföljd (22 av 25), vanligen i form av Villkorlig dom eller skyddstillsyn. I bjärt kontrast härtill står påföljderna för dem som döms för otukt med avkomling. Många erhåller I genomsnitt dömdes långa fängelsestraff. det till längre fängelsestraff än för våldtäkt och till väsentligt än för längre fängelsestraff otukt med bam. En jämförelse med dem som under åren 1965-1971 (se bilaga 1 s. 161) dömts för annan heterosexuell otukt än våldtäkt visar att den i sammanhanget lilla gruppen otukt med avkornling svarat för i det närmaste hälften av alla fall då längre fängelsestraff än två år utdöm-ts. De som dömdes till fängelse avtjänade i regel inte hela straffet i anstalt. Genom Villkorlig frigivning kunde vistelsen i anstalt väsentligt avkortas. Tiden för vistelse i anstalt för dem som överlämnades till sluten psykiatrisk vård varierade i längd. Registerbeskeden :innehåller emellertid inte fullständiga uppgifter på denna punkt. Beträffande de nio som gjort sig skyldiga till våldtäkt föreligger uppgift om intagning för samtliga. Tidpunkt för för försöksutskrivning föreligger tre personer och för ytterligare två lämnas uppgift om den slutliga utskrivningen. Försöksutskrivningarna ägde i samtliga fall rum efter mindre än ett års anstaltsvistelse (4 mån., 7 mån. och 8 mån.). De slutliga utskrivningama skedde efter 1 år 9 mån. resp. 3 år 1 mån. Att uppgift inte lämnats om de återstående fyra personerna kan bero på att de vid tidpunkten för uttaget fanns kvar i anstalt. En av dem hade dömts för våldtäkt vid tre tillfällen, försök till våldtäkt vid ett och därjämte för vållande grovt till annans död. En annan hade dömts för mord och våldtäkt. Av de 13 personer som överlämnades till sluten vård psykiatrisk efter att ha gjort sig skyldiga till otukt med barn finns om uppgift försöksutskrivning i 11 fall. Tiden varierade mellan två mån. och tre år med en median Beträffande på sex månader. en person saknas helt uppgift om verkställighet. Om den sista personen lämnas den uppgiften att han efter att ha återintagits i anstalt slutligt utskrivits efter * Jfr Sveri, Britt: Ut- 2 år 3 mån. länningars brottslighet. SvJt 1973 s. 279. Av de 17 personer som gjort sig skyldiga till otukt med avkornling ° En mer utförlig statiseller finns tisk redovisning av syskon uppgift om försöksutskrivning i 11 fall. Ingen av domstols påföljdsval dessa personer vistades i anstalt mer än ett år. Mediantiden var fyra ges i bilaga l s. 161 f.

Kriminell m.m. 170 Bilaga2 belastning

tre personer utskrevs efter mån., ett år mån. Ytterligare slutligt fyra resp. tre år. Om en person som intogs 1974 saknas uppgift om någon form av utskrivning och om de återstående två personerna saknas alla verkställighetsuppgifter. Av dem som överlämnades till sluten psykiatrisk vård efter att ha dömts för beteende försöksutskrevs en person efter endast otuktigt och en efter 11 månader. Beträffande den återstående några dagar saknas verkställighetsuppgifter. Det kan slutligen nämnas att några av dem som försöksutskrevs återintogs för vård i anstalt för kortare eller

längre tid. Utredningen bekräftar den i andra sammanhang gjorda iakttagelsen kan en dom där gärningsmannen överatt vid allvarligare brottslighet lämnas till sluten vård leda till väsentligt kortare tid i psykiatrisk anstalt än om han döms till fängelsestraff. Innan döms till sluten psykiatrisk vård blir han gärningsmannen föremål för en rättspsykiatrisk undersökning (RPU). Denna utmynnar i en rekommendation ifråga om påföljden. Konstateras att gärningsmannen är i behov av sluten psykiatrisk vård blir detta nästan undandomstolens påföljdsval. Ibland inhämtas dock socialstyrelsens tagslöst Oftast förordnar domstolen inte omeyttrande över undersökningen. delbart om rättspsykiatrisk undersökning. Först låter man gärningsmannen genomgå sådan läkarundersökning som avses i 7 § lagen 1964 (nr 542) om personundersökning i brottmål (§ 7-undersökning). En sådan undersökning tjänar bl.a. syftet att utröna om det föreligger anledning att förordna om rättspsykiatrisk undersökning. Den personutredning som sker genom en § 7-undersökning och en rättspsykiatrisk undersökning är givetvis av stort värde som underlag för påföljdsbestämvård inte kommer ifråga. ningen även i sådana fall då sluten psykiatrisk I registerbeskeden antecknas om § 7-undersökning eller rättspsykiatrisk verkställts. I följande tabell 3 redovisas omfattningen av undersökning sådana undersökningar i urvalen. Av tabellen framgår att grovt räknat hälften av dem som dömdes otukt med barn och otukt med syskon blev föremål för för våldtäkt, eller RPU, 20 % för RPU och att som resultat härav § 7-undersökning 10 % överlämnades till sluten psykiatrisk vård. Otuktigt beteende upp-

Tabell 3. Personer dömda för våldtäkt, otukt med barn och otuktigt beteende 1971 samt för otukt med avkomling eller syskon 1965-1974. Förekomst av RPU och överlämnande till sluten psykiatrisk vård. § 7-undersökning,

Summa Därav med Därav Över-

Otuktigt Otukt med avkomling 70 67 42 15 Otukt med syskon 25 13 5 2

Kriminell m.m. 171 Bilaga2 belastning

visar färre undersökta medan vid otukt med avkomling nästan alla undersökts. Beträffande otukt med barn finns ett klart samband mellan åldern på gärningsmannen och frekvensen Av 38 gärundersökningar. ningsmän födda 1946 (ca 25 år vid domen) eller senare undersöktes 7 (18 %) på det ena eller andra sättet. Av övriga 72 gärningsmän undersöktes 47 (63 %). Siffrorna antyder att företeelsen otukt med barn har annan karaktär eller i vart fall uppfattas annorlunda om gärningsmannen är äldre. I det följande lämnas uppgift om den kriminella belastningen hos personerna i urvalen. Redogörelsen ger emellertid endast en summarisk bild av denna. Uppgift lämnas endast om andra domar än dem som föranledde uttaget ur registret. Dessa domar kunde innehålla brott av högst skiftande svårhetsgrad. Inget försök har gjorts att värdera hur allvarlig kriminaliteten var och att systematisera materialet härefter. Domen avseende sedlighetsbrott, vilken föranledde uttaget, kunde innebära att gärningsmannen befanns skyldig till att ha begått brott vid ett flertal tillfällen och av annan typ än sedlighetsbrott. Redogörelsen ger ingen bild härav. I person- och belastningsregistret antecknas in-te bara domar utan även vissa typer av åtalsunderlåtelser, nämligen sådana som är meddelade med stöd av 20 kap. 7 § 1 st. 4. rättegångsbalken, lagen 1964 om unga lagöverträdare, 69 § barnavårdslagen och 57 § nykterhetsvårdslagen. När i fortsättningen talas om domar inkluderas häri även sådana beslut om åtalsunderlåtelse. Uppgift om bötesförvandlingar och strafförelägganden har inte medtagits. Det har medfört den ink0nsekvensen” att brott som i och för sig hade kunnat gå på” strafförelägganden har beaktats när vederbörande dömts av domstol. Registerbeskeden innehåller inte fullständiga uppgifter om föregående kriminalitet. Efter 10 år räknat från tidpunkten för dom på skyddstillsyn, villkorlig dom eller överlämnande till särskild vård upptages inte domen i beskeden. Detsamma gäller ifråga om dom på fängelse, ungdomsfängelse och internering räknat från frigivningen eller övergången till vård utom anstalt. Har person begått nytt brott som föranleder anteckning i registret innan tiden gått ut för den föregående anteckningen räknas dock de 10 åren från den sista domen resp. frigivningen eller övergången till vård utom anstalt. Vid bedömningen av hur många som åt-erfallit i brott bör erinras om den relativt korta observationstiden. Urvalet avser personer som 1971 dömdes för våldtäkt, otukt med barn eller otuktigt beteende. Incestmaterialet består av personer dömda åren 1965-1974 i enlighet med vad som angivits i tabell 2. För dem som erhållit frihetsberövande påföljd har möjligheterna att begå brott under viss tid varit begränsade. Endast domar som vid årsskiftet 1974/75 införts i rikspolisstyrelsens person- och belastningsregister har kunnat beaktas. I tabell 9 anges antalet föregående och efterföljande domar för de olika brottstyperna. I följande tabell 4 har de viktigaste resultaten sammanfattats. Tabellen visar att de som dömts för sedlighetsbrott har en anmärkningsvärt hög kriminell belastning. Särskilt hög är den vid våldtäkt.

172 2 Kriminell m.m. SOU 197619 Bilaga belastning

Tabell 4. Personer dömda för våldtäkt, otukt med barn och otuktigt beteende 1971 samt för otukt med avkomling 1965-1974. Andel i procent med föregående och efterföljande domar.

Antal Med dom Med dom Med dom pers. före efter före och/

Hela 70 % hade dömts vid annat tillfälle och knappt 50 % hade återfallit i kriminalitet efter våldtäktsdomen. Det stora inslaget av utländska medborgare ”förskönaf” dessutom siffrorna för totalurvalet. En hel del av utlänningarna har inte haft tillfälle att dömas tidigare i Sverige beroende på att de flyttat hit i vuxen ålder. Vidare meddelade domstolen beträffande 13 utlänningar beslut om förvisning ur riket i våldtäktsdomen. En del av dessa förvisningar har dock säkerligen inte kunnat verkställas. I fyra fall har utlänningar sålunda trots förvisningen dömts ånyo. Beträffande två utlänningar finns antecknat att de lämnat Sverige utan dom på förvisning. De som dömts för otukt med avkomling eller syskon skiljer sig markant från de övriga grupperna genom sin lägre belastning. Arten av kriminalitet i övriga domar har angivits i tabell 10. För de viktigaste brottstyperna sammanfattas resultatet i följande tabell 5. Det visar sig att vid våldtäkt, otukt med barn eller otukt med avkomling eller syskon, de som fällts till ansvar vid annat tillfälle, då betydligt oftare dömts för fönnögenhetsbrott eller trafikbrott än för sedlighetsbrott eller annat brott mot person. Sålunda var det bland dem som dömts för våldtäkt tre gånger så vanligt att de vid annat tillfälle dömts för förmögenhetsbrott än- för sedlighetsbrott. De som dömts

Tabell 5. Personer dömda för våldtäkt, otukt med barn och otuktigt beteende 1971 samt för otukt med avkomling eller syskon 1965-1974. Förekomst hos dem av vissa typer av brott i andra domar.

Antal Därav som dömts för pers. Brott mot Sedlig- Förmögen- Trafikpersona hetsbrott hetsbrott brott (3-5, 7 (6 kap. (8-12 kap.

Otukt med avkom- 95 ll 6 16 21 ling eller syskon beteende 204 20 32 32 29 Otuktigt

a Exkl. sedlighetsbrott.

SOU 1976: 9 Bilaga2 Kriminell belastning m.m. 173

för otuktigt beteende hade jämförelsevis oftare dömts för sedlighetsbrott. Det relativt sett stora antalet i detta urval som dömts personer för ofredande förvånar. Förklaringen kan ligga i att domstolen i stället för att döma för otuktigt beteende dömt för ofredande. Samma bild av förekomsten av olika typer av brottslighet erhålles om det totala antalet domar som gärningsmännen var belastade med fördelas på olika arter av kriminalitet (tabell 11). Ett närmare studium av dem som vid annat tillfälle dömts för sedlighetsbrott ger, vid handen följande. I våldtäktsurvalet förekom 14 sådana personer. Elva av dem hade dömts för våldtäkt, tre för otukt med barn och fem för annat sedlighetsbrott. Av de elva som dömts för våldtäkt ytterligare en gång var tre utländska som återmedborgare fallit i detta brott. Från dessa bortses i det följande. De återstående 11 personerna, som alltså var svenska och som dömts för medborgare våldtäkt 1971 och för sedlighetsbrott vid ytterligare var något tillfälle, hårt belastade. Förutom domen 1971 hade de i genomsnitt dömts vid åtta olika tillfällen. I genomsnitt hade de vid två tillfällen dömts för sedlighetsbrott, vid ett tillfälle för annat brott mot person och vid fem tillfällen för förmögenhetsbrott. Endast två personer hade inte dömts för förmögenhetsbrott. Siffrorna kan jämföras med den stora gruppen på 61 personer som hade dömts någon annan gång än 1971. Denna grupp hade dömts vid i genomsnitt 4 tillfällen förutom 1971. Vid i genomsnitt något mer än två tillfällen hade de dömts för förmögenhetsbrott. I urvalet av dem som 1971 dömts för otukt med barn hade 17 (15 %) vid något anna-t tillfälle dömts för sedlighetsbrott. En hade återfallit genom att begå våldtäkt, 13 hade gjort sig skyldiga till otukt med barn och nio till något annat slags besedlighetsbrott, vanligen otuk-tigt teende eller otukt med ungdom. Det framgår genom lagrumshänvisningar att åtminstone sex personer gjort till homosexuell sig skyldiga otukt. Det kan erinras om att otukt med barn kan avse såväl heterosexuella som homosexuella handlingar. De som dömts för otukt med barn 1971 och för sedlighetsbrott ytterligare en gång hade bortsett från domen 1971 dömts vid i genomsnitt cirka 3,5 tillfällen. Vid cirka 2 tillfällen i genomsnitt hade de dömts för sedlighetsbrott och vid lika många tillfällen för förmögenhetsbrott. Sex personer (1/3) hade över huvud ej dömts för förmögenhetsbrott. Därmed uppvisade ifrågavarande grupp en betydligt lägre kriminell belastning än motsvarande urval ur våldtäktsmaterialet. I hela urvalet fanns det fem personer som bortsett från 1971 dömts för sedlighetsbrott vid mer än tre tillfällen. av dessa Fyra ingick i den tidigare nämnda gruppen som dömts för homosexuell otukt. I incesturvalet hade sex personer sedlighetsbrott i sin bakgrund. Ingen hade dömts för sedlighetsbrott efter 1971. Av de sex hade två dömts för otukt tidigare med barn. Två hade döm-ts för otukt med styvbarn (18 kap. 2 § 2 st. SL). Av de återstående två hade en person tidigare dömts för otukt med avkomling och en för otukt med syskon. Den sistnämnda domen föll 1952. Den dom som föranledde avuttaget kunnades 1973 och avsåg otukt med avkomling. hade Gärningsmannen bortsett från domen 1973 dömts vid fem olika tillfällen, däribland för

SOU 1976: 9 174 Bilaga2 Kriminell belastning m.m.

brott mot vid ett tillfälle och för förmögenhetsbrott vid ett person förutom det som annat. Övriga fem hade endast dömts vid ett tillfälle föranledde I en av domarna fälldes till ansvar för förmögenhetsuttaget. brott. beteende hade i större än De som dömdes för otuktigt utsträckning vid annat tillfälle. Detta var fallet de övriga dömts för sedlighetsbrott då med 66 av 204 personer (32 %). Det visar sig att sedlighetsbrottet fall av otuktigt beteende. Dock hade sju nästan alltid avsett ytterligare dömts för våldtäkt varav en efter domen på otuktigt beteende. personer Endast två personer hade dömts för otukt med barn. Av de 63 personer som vid annat tillfälle blivit dömda för otuktigt beteende hade hälften blivit detta vid endast ett tillfälle. Tio personer hade förutom 1971 dömts för otuktigt beteende vid fem eller fler tillfällen. Av de 63 personer som dömts för otuktigt beteende vid minst ett »tillfälle förutom och 23 för annat brott mot 1971 hade 33 dömts för fönnögenhetsbrott domar innebar person än sedlighetsbrott. Ytterligare på sedlighetsbrott inte i samma mån som vid våldtäkt en ökning av även andra typer av

brottslighet. I diskussionen kring kriminalisering av blottande spelar argumentet att blottare i regel är ofarliga men ibland kan återfalla till allvarligare sexualbrott en viss roll. Med hänsyn härtill är det av intresse att påpeka att varken våldtäktsurvalet eller urvalet med otuktigt beteende såvitt innehåller med sådan utframgår av registerbeskeden någon person I våldtäktsurvalet fanns tre personer som dömts för otuktigt veckling. beteende före våldtäktsdomen 1971. En av dem var redan överlämnad när han dömdes för till sluten psykiatrisk vård p.g.a. en annan våldtäkt beteende. En annan hade en åtalseftergift avseende frihetskränotuktigt kande otukt när han dömdes för otuktigt beteende, missi sin bakgrund och trafikbrott i samma dom. Den siste handel, förrnögenhetsbrott dömdes 1971 för våldtäkt med avkomling. Han hade fem slutligen domar med homosexuell otukt i sin bakgrund. I två av dem dömdes också för otuktigt beteende, som sannolikt bestått i sedlighetssårande dömda för otuktigt beteende 1971 beröring. I urvalet om 204 personer att begå våldtäkt. Denne hade hade endast en person återfallit genom före domen 1971 och vid sex tillfällen därefter. dömts vid sju tillfällen Endast 1971 och då han dömdes för våldtäkt avsåg domarna sedlighetsbrott. Mestadels (11 ggr) hade han dömts för förmögenhetsbrott. för debatt är utskrivningen av En annan fråga som ofta är föremål dem som överlämnats till sluten psykiatrisk vård. Det görs ibland gällande skrivs ut alltför och m allmänatt farliga personer lättvindigt heten utsätts för faror. I urvalen av dem som därigenom onödiga dömts för otukt med barn och otukt med avkornling eller våldtäkt, mellan dem som överlämnats till sluten syskon, fördelade sig återfallen vård och övriga dömda på sätt framgår av tabell 6. psykiatrisk Tabellen utvisar att i de olika urvalen är återfallsfrekvensen i andra brott än sexualbrott de personer som inte överlämnats till högre bland vård än bland dem som erhållit denna påföljd. Ansluten psykiatrisk delen återfall i sexualbrott är ungefär densamma för de olika grupperna. efter Det kan nämnas att den person som på nytt dömdes för våldtäkt

SOU 1976: 9

Bilaga2 Kriminell belastning m.m. 175

Tabell 6. Personer dömda för våldtäkt och otukt med barn 1971 samt för otukt med avkomling eller syskon 1965-1974. Återfall bland dem som överlämnats till sluten psykiatrisk vård jämfört med dem som erhållit annan påföljd.

Antal Därav med Därav med Därav personer återfall sexualbrott våldtäkt

Våldtäkt överlämnade t. sluten psyk. värd 9 l 1 1 Övriga 78 42 8 6

Otukt med barn överlämnade t. sluten psyk. vård 13 4 2 1 Övriga 97 32 9 -

Otukt med avkomling eller syskon överlämnade t. sluten psyk. vård 15 »- - - Övriga 80 13 - -

Tabell 7. Personer dömda för sedlighetsbrott 1971 och otukt med avkomling eller syskon 1965--1974. Nationalitet.

Medborgare i Dömda enligt 6 kap.a

1 § 2 § 3 § 4 § 5 § 6 § 7 § Sza

Sverige 57 26 96 4 85 190 7 465 Finland 16 9 1 6 9 A Marocko Västtyskland 3 1 Österrike

›-d›-›-›-›-AO\

N ›-

Hummwmämøxw

Danmark USA IQ Jugoslavien Italien 1 l Norge 1 l Algeriet 1 Dominikanska

a l § (våldtäkt, vâldförande), 2 § (frihetskränkande Otukt), 3 § (otukt med barn), 4 § (otukt med ungdom), 5 § (otukt med avkomling eller syskon), 6 § (otuktigt beteende) samt 7 § (koppleri).

176 Bilaga2 Kriminell belastning m.m.

8. Personer dömda för våldtäkt, otukt med barn och otuktigt beteende 1971 samt för otukt med Tabell avkomling eller syskon 1965-1974. Páföljder.

Böter Villk. d. Inter- Sluten Fängelse i månader Summa skyddst. nering psyk. öpp. eL ung- värd psyk. domsvârd enl. fängelse BvL el. NvL --11 12-23 24-35 36-

17 1 9 19 21 14 6 87 Våldtäkt - 74 2 13 14 3 4 110 Otukt med bam Otukt med avkomling 41 1 17 3 12 11 10 95 eller syskon

Otuktigt

a Bägge dömdes samtidigt för våldtäkt. Anmärkning: Gärningsmannen kan samtidigt ha dömts för andra brott.

dömda otukt med bam och otuktigt beteende 1971 samt för otukt med Tabell 9. Personer för våldtäkt, eller syskon 1965-1974. Tidigare och efterföljande domar. avkomling

Summa Personer med följande 0 l 2 3 4 5 6 7 8 9 10- personer antal domar

Våldtäkt 8 7 - 3 5 2 -- 4 2 87

26 20 8 9 3 6 5 - 4 2 5 87 Med dom före och/eller efter 11 13 3 7 2 6 5 - 4 2 5 57 Därav sv. mb. - - - - - - 30 Därav utl. mb. 14 8 5 2 1

Otukt med barn

58 14 14 7 1 5 3 2 4 1 1 110 Med dom före 3 1 - - - -- - 110 Med dom efter 74 19 10 3

47 18 12 11 2 2 4 4 6 1 3 110 Med dom före och/eller efter

Otukt med avkomling eller syskon

- 1 1 - 1 - - 3 95 Med dom före 69 14 6 - - - - - - 95 Med dom efter 82 6 3 1 3 - - 4 1 1 - - 3 95 Med dom före och/eller efter 63 17 6

Otuktigt beteende

112 28 21 6 4 7 6 ll 1 4 4 204 Med dom före 8 7 2 2 - - - - 204 Med dom efter 130 41 14

efter 90 35 19 14 5 7 5 5 5 7 12 204 Med dom före och/eller

SOU 1976: 9 2 Kr iminell belastn Bilaga ing m.m. 177

så E00

H. N H n H N

.HoHHo Hoco

ov ra wH wH

H52

8 8 3 oø

83 vHH

»Hanson

.Sto

H

.vSHlmåH

H

Eov

v n

H52 v» mH vm | .l mm | Hm l I Hm

.E230 voNv H52 Sov

e N H v H

EE

N

Nm Hm Hv I: vv Nm 2 Hv oH

:sin

så E00

3:0

.Ho

Huan

H H

v02 ...H8 3=»

o N v m n Nm oH | | | mH 1 oN

uHHHHESHâ wHHHHEouän AHOHHOmHOQ H52 EoH. .Sao

v m H H m

mH I I :I I | | zu I I

HV08 wav

Hz...

§3.. §30 nov?? H62 EoH. 9.8

n o N av m n

oN I: l Iu NH .l I | NH

å

EoH. E00

.sa H52 .HoHHo .Sao

H m. n m m

»HE

mH 2 mH v v

8 | mv ut mm

HSH

:än

.Eco

H

H32

w o v H H N N

FHOU øm HH | vH

09.032_

I I t.

AHOGOPHOQ

.ECC Hö.:

§50 oHHV H62 SOU 9.8

v v m m v m H.

§33..

Nm wH oH a: oH .l 11 mN

Oman-Näbäwwhhm

SoH. E00

:S

H62 83 .HoHHo Hocu

H m v m a m N N

Hw vN vH H I HH em oH

E2

50:0

.Ami

Hö.:

Ewa-O

.m

H52 .Sao

H H H H

SOU

w m n m m

mv | | | | HN

omv

§2..

Cocomhä

Ohm:

man

.HHoBmHoHHwHHcom

Hamåâø H52

65:a.,

EOU 38

m8 m m m ...m m m o H H H.

om oN oH I: wN .H5

56m 85

å

.ooamo

EOG 85 .HHSH

3:_

vass.

=ommHmm=HHww=Eå

me:

812V

H8 de_ HöE

Gouoznowweuøww

Hmm?

coHoHHcwEHHd

.HHPHHHmHoHHmHHvom

E3 85

»HESHB

3.5 Husie..

Hmmm

:cava

uOa=w=_E_hv_

282.

vnoäoa

.Hoaoäoa

v08 523m 5:8

de_

H

dä_ .HHSH 30.5

HHOHHHSHHSuHäZ

FHOm

:oszonmzvøm

...H

HoE HoE HoE H08

å

“Miaa

H.

Hag...?

SE

§HmQ

.E

HHPBUEHHHH

§30 5005 .maa/v .Him

asså âHmnH alm: 212V awHbHO

...åh

:gås ?_41 :Em .mic 33m :oem :Em 88m u .H o

12 - Sexuella övergrepp

178 Kriminell m.m. SOU 197619 Bilaga2 belastning

Tabell 11. Förekomst av vissa typer av brott i övriga domar mot personer dömda för våldtäkt, otukt med barn och otuktigt beteende 1971 samt för otukt med avkomling eller syskon 1965-1974.

Summa Därav Antal Därav med personer med sådana andra domar Brott Sedlig- Förmö- Trafikdomar mot per- hetsbrott genhets- brott son (3- (6 kap. brott (8- % 5, 7 kap. BrB) 12 kap.

att första gången ha överlämnats till sluten psykiatrisk vård efter ny rättspsykiatrisk undersökning inte erhöll samma påföljd utan dömdes till fängelse. Av de sex som 1971 erhöll annan påföljd och som återfallit i våldtäkt var det endast en person som vid återfallet överlämnades till sluten psykiatrisk vård. Det bör betonas att det inte går att draga några mer vittgående slutsatser av de här redovisade siffrorna. Urvalet är litet och en bedömning av utskrivningarna kan sannolikt göras bättre genom en granskning av individuella fall än genom sådan statistik som redovisas här. Siffermaterialet ger dock en anvisning om att de ofta uttalade farhågorna över den utskrivningspolitik som bedrivs är överdrivna.

SOU 1976: 9 179

3 Bilaga Några kriminologiska synpunkter

på sexualbrottsligheten

av Knut Sveri

1 Inledning

Det existerar knappast något brottsområde som har blivit föremål för kriminologemas intresse i samma utsträckning som sexualbrotten. Litteraturen är sålunda mycket omfattande och svåröverskådligf Intresset för just sexualbrotten tillkom i början av seklet och i första hand genom freudianismens intåg inom psykiatri och psykologi.” Som en konsekvens av detta blev sexualbrottens kriminologi ett specialområde för klinisk psykiatrisk/psykologisk forskning och större delen av litteraturen en redovisning och tolkning av enskilda, ofta ganska exceptionella, fall. De olika psykoana-lytiska skolorna har spelat en utomordentligt stor roll för västerländsk kultur och för våra insikter om individens utveckling och reaktionssätt. Dessa förtjänster förringas inte av att det ur andra synvinklar kan finnas anledning till kritik av det undersökningsmaterial som man har använt sig av när det gäller sexualbrottsligheten. I och med att det kliniska materialet huvudsakligen består av fall som har utsorterats via polis, åklagare och domstolar därför att lagöverträdaren eller hans brottsliga handling verkar egendomligñ blir fallen inte representativa för alla lagöverträdare inom samma brottskategori. Detta medför, att den bild man får av sexualbrottsligheten och -brottslingarna domineras av särskilt seriösa brott med ofta extremt abnorma brottslingar.” Det kan tyvärr inte förnekas, att resultatet av detta har blivit, att allmänheten fått en missvisande bild av sexualbrottens farlighet, med de konsekvenser detta haft för reformarbetet inom kriminalpolitiken. Man kan även tillägga, att den större delen av de undersökningar som här åsyftas tillkom under en period, då man saknade mera ingående kunskap om människors sexualbeteende i allmänhet. Den första banbrytande insatsen kom här så sent som 1948 med Kinsey och hans med-

1 The Sexual Offender Karpman, Benjamin, and His Offences, N.Y. 1954, har 300 referenser för åren 1912-51. Hans bibliografi omfattar emellertid endast arbeten på engelska språket - den tysksprákiga är betydligt mera omfattande. 3 För denna utveckling se Karpman, op. cit. s. VII-IX och s. 3-292. ° Korn, Richard R. & Lloyd W. McCorkle, Criminology and Penology, N.Y. 1959, s. 158-67 och Gibbons, Don C., Society, Crime, and Criminal Careers, New Jersey 1968, s. 377-381.

180 SOU 1976: 9 Bilaga 3 Några kriminologiska synpunkter på sexualbrottsligheten

arbetare* Dessa kunde i sin rapport visa, att mycket av de: som tidigare ansetts vara perverst och abnormt var beteenden som förekom rätt allmänt. Undersökningen ledde till ett ökat forskningsintresse från sociologiskt håll för studier av mer representativ art, något som även har börjat avspegla sig i den kriminologiska litteraturen. Man har sålunda i USA kunnat påvisa en betydande diskrepans mellan straffextremt puritanska hållning på sexuallivets område och det lagarnas faktiska beteendet hos majoriteten av befolkningen.” Systematiska undersökningar av sexualbrott anmälda till polisen har visat, att det föreligger många missuppfattningar beträffande hur t.ex. våldtäkt 02h otukt med barn vanligtvis går till och vilka skador som offret erhåller.” Några påtagliga resultat av dessa kriminologiska studier har dock inte kunnat spåras på lagstiftningssidan i USA. I kapitel 3 har visats hur olika lagstiftningen på sexualbrottens område är i olika länder. Detta förhållande medför, att de: är praktiskt taget omöjligt att jämföra de statistiskt redovisade frekvenserna av sexualbrott länderna emellan. I tillägg till de definitionsmissiga problemen kommer dessutom svårigheter som rör allmänhetens benägenhet att anmäla sådana brott och myndigheternas benägenhet att registrera och utreda dem. Några komparativa data skall därför inte presenteras i det följande. I stället kommer att redovisas några konklusioner hämtade ur* den internationella kriminologiska litteraturen beträffande våldtäkt och sexuella övergrepp mot barn, vilka är de brottstyper som allmänt har störst intresse.” Mera ingående kommer att redovisas några svenska undersökningar. Ett särskilt avsnitt ägnas skadeverkningar av sexualbrott.

2 Våldtäkt

Av utländska undersökningar är den mest omfattande utförd av Amir på ett material från Philadelphia för åren 1958 och 1960. Utgångsmaterialet var polisanmälda fall. Sedan han bortsorterat fall av statu-

tory rape (dvs. samlag med flicka under 16 år med hennes samtycke)

4 Kinsey, Alfred C. m.fl., Sexual Behavior in the Human Male, Philadelphia 1948 och Sexual Behavior in the Human Female, Philadelphia 1953. 5 Sá sent som under 50-talet hade 16 amerikanska stater dödsstraff för Statutory rape” (dvs. samlag med kvinna under the age of consent utan hot eller våld) med kvinna under 18 - och i Tennessee 21 år. Se Bloch, Herbert & Gilbert Geis, Man Crime, and Society, N.Y. 1962, s. 294. ° Patterns of Forcible Marshall B. & Amir, Menachem, Rape i Clinard, Richard Quinney, Criminal Behavior Systems, N.Y. 1967, s. 6(-75. 7 Endast undersökningar av vetenskapligt värde och av intresse för utredningen har medtagits. Dessa kriterier har medfört, att debattskrifter har ute slutits, exempelvis Gladys Denny Schultz, How Many More lictimsi (Phil., 1965) och Susan Brownmiller, Against Our Will (London 1975). Böcker av denna typ - närmast att beteckna som sensationspräglad journalistik - saknar vetenskapligt värde (bortsett från värdefull dokumentation). Samtidigt ger de emellertid intressanta inblickar i hur konfliktartat sexproblemet har blivit i det amerikanska samhället.

SOU 1976: 9 Bilaga 3 Några kriminologiska 181 synpunkter på sexualbrottsligheten

återstod 646 fall med 1 292 gärningsmän. Att antalet gärningsmän översteg antalet offer berodde på att det i endast 370 fall var en ensam gärningsman medan två förekom i 105 fall och tre eller flera i 171 fall. Det förhållandet, att en så stor del av brotten förövades i grupp hade samband med ålder, ras och bostadsområde. De flesta grupp-våldtäkter var förövade av färgade i åldern 10-20 år mot flickor i samma ålder och ras från samma bostadsområde. Vita unga män var å andra sidan oftare ansvariga för de fall där två gärningsmän deltagit i brottet. Gruppvåldtäkterna var i allmänhet planerade handlingar och riktade sig oftast mot flickor som gärningsmännen inte var direkt bekanta med. Offrens fysiska skador var genomgående små, vilket givetvis hade samband med gruppens överlägsna fysiska styrka. Å andra sid-an blev offren ofta utsatta för upprepade samlag och ytterst förnedrande Anbehandling. greppen ägde oftast rum på någon mörk gata eller på någon annan folktom offentlig plats. Beträffande de övriga våldtäkterna, dvs. de med en ensam gärningsman, var dessa i de uppklarade fallen oftast förövade mot kvinnor i ungefär samma ålder som gärningsmannen och efter en kortare eller längre tids bekantskap mellan denne och offret. De mest brutala våldtäkterna angavs förekomma i den grupp av fall där offret och gärningsman bodde nära varandra och var väl bekanta med varandra. Dessa brott skedde i allmänhet i offrets eller gärningsmannens bostad eller i bil. Gärningsmännen vid våldtäktsbrotten i allmänhet var oftast i åldrarna 15-25 år, tillhörde de lägsta socialgrupperna och i 50 % av fallen var gärningsmännen registrerade för tidigare brott. Endast 20 % av de tidigare dömda hade emellertid registrerats för våldsbrott, varav endast en mycket liten del för sexualbrott. Offren å sin sida var i 19 % av fallen registrerade för brott, de flesta för någon typ av sexualbrott (prostitution o.dyl.). Flertalet (65 %) hade ej utsatts för fysisk brutalitet i någon nämnvärd grad och hälften av dem hade inte gjort något motstånd alls. Av de 646 registrerade brotten var 23 % ouppklarade. Tyvärr ger Amir endast några mycket ofullständiga informationer om dessa fall, men det framgår att de oftast var enmansbrott förövade av (troligen) något äldre gärningsmän, att de oftast var av explosiv art utan före-

gående bekantskap och att gärningsmännen oftare var påverkade av

alkohol än i de övriga relaterade fallen. Det är intressant att konstatera, att den bild av våldtäktsbrotten som här presenterats från USA i sina huvuddrag stämmer överens med en undersökning från Östtyskland 1960-67.” Det heter här, att huvuddelen av gärningsmännen var mellan 18-25 år (142 fall) och att det i 33 % av dessa fall rörde sig om grupp-våldtäkt. Bekantskapssituationew verkar även i Östtyskland vara rätt vanlig i det det anges att brottsling - och i tillägg till dessa fanns och offer var bekanta i 40 % av fallen en del fall där bekantskapen inletts omedelbart före brottet. Halvs Gewalt_ und Sexual_ parten av offren och 75 % av gärningsmännen var alkoholpåverkade. Staatskriminalität, Att gärningsmännen tidigare var straffade förekom i nästan samma Verlag de Deutsche . . . . .. . . D k h R som 1 det amerikanska i 40%

pjäffgäååfniå7a°

utsträckning materialet, namligen av

182 SOU 1976: 9

Bilaga 3 Några kriminologiska synpunkter på sexualbrottsligheten

fallen, och även här var de tidigare brotten ytterst sällan sexualbrott. Beträffande gärningsmännens sociala bakgrund tycks även i Östtyskland förhållandet vara att de kommer från samhällets lägre sociala skikt. På sexualbrottsutredningens uppdrag har utförts en undersökning av samtliga fall av våldtäkt/våldförande anmälda till Stockholmspolisen år 1970 - inalles 132 fall.° Dessa ger en mycket brokig bild av såväl själva händelseförloppet vid våldtäkt som fallens processuella öde. Fördelen med att utgå från polisanmälde. och inte endast avdömda fall är att man får med även de ouppklarade brotten. På så sätt blir materialet mer representativt emedan man kan utgå från att de ouppklarade fallen oftare är fall där gärningsman och offer är obekanta med varandra än i de uppklarade fallen. Polisens möjligheter att klara betydligt när gärningsman och offer har haft upp ett fall ökar givetvis kontakt med varandra före brottstillfället. Det är emellertid uppenbart, att inte heller de polisanmälda fallen ger oss det totala antalet faktiskt förekommande våldtäktsfall. Hur stor del som aldrig kommer till polisens kännedom är det emellertid svårt att uppskatta.” Man kan väl emellertid utgå ifrån att de rena överfallsbrotten är bättre representerade i polismaterialet än de fall där parterna var bekanta med varandra. Å andra sidan är förhållandet att man bland de anmälda våldtäktsfallen hittar rätt många fall där det är tvivelaktigt huruvida verkligen våldtäkt eller våldtäktsförsök föreligger. För det första kan det ofta vara tveksamt huruvida en händelse skall anses som våldtäktsförsök eller exempelvis otuktigt beteende, ofredande eller misshandel. Och för det andra inträffar det rätt ofta att polisen och åklagaren anser att något brott inte objektivt kan konstateras. Av de 132 anmälningarna har 22 ärenden (17 %) avslutats med att de avskrivits som gämingen ej brott” eller brott ej styrkt”. Även bland de övriga fallen finns en del, som verkar vara tvivelaktiga ur juridisk synvinkel. Gör man en genomgång av fallen visar det sig att man kan dela in dem i tre huvudgrupper beträffande själva brottssituationen. För det första har man de fall, där gärningsmannen och offret tidigare är helt obekanta med varandra och där våld från gärningsmannens sida omedelbart tillgrips (överfallssituationen). Därnäst har man de fall, där gärningsman och offer har inlett en bekantskap kort tid före brottet och där det föreligger en direkt tidssekvens mellan bekantskapens inledande och brottet (uppraggningssituationen). Och slutligen har man de fall där gärningsman och offer är bekanta med varandra sedan tidigare (bekantsituationen). Av de 132 anmälda fallen utgöres 35 st. (27 %) av överfall i en eller

° som kommit till polisens kännedom i Stock- Linderholm, Ulf, Våldtäkter holm 1970. Kriminalvetenskapliga institutets skriftserie nr 33, 1973. 1° Stickprovsundersökningar av totalbefolkningen (”offerundersökningar) ger så låga svarsfrekvenser att váldtäktsfallen inte går att behandla stastistiskt (se exempelvis U.S. Dept. of Justice, LEAA, National Crime Survey, Crime in the Nations Five Largest Cities, Washington D.C., April 1974, och Crimes and Victims, A report on the Dayton-San-Jose Pilot Survey of Victimazation, Washington D.C., June 1974). Vid bedömningen av de låga svarsfrekvensema bör, såsom också framhålles i rapporterna, beaktas att många kvinnor sannolikt inte velat uppge att de blivit utsatta för våldtäkt.

SOU 1976: 9 Bilaga 3 Några kriminologiska synpunkter på sexualbrottsligheten 183

annan form. Det klassiska våldtäktsöverfallet, där gärningsmannen nattetid ligger och lurar på sitt offer i en park eller på en avskild plats och plötsligt kastar sig över offret, förekommer i 30 av fallen, varav 2 förövades genom intrång i offrets bostad och de övriga i parkområden, på gatan eller (i 4 fall) i portgång. De icke-klassiska” fallen refererar sig till 4 fall där flickor med våld har släpats in i bilar och 1 fall av överfall på spärrvakt i tunnelbanan. Endast fyra av dessa 35 fall har lett till dom. I ett fall har målet lagts ner av polisen och i ytterligare ett har flickan avstått från anmälan.” I de övriga fallen, 29 st., är gärningsmannen okänd och brotten följaktligen ouppklarade. Offren är i allmänhet mycket unga flickor, 60% av dem är under 21 år. Om gärningsmännen föreligger det i de flesta fall mycket dåliga informationer emedan händelserna oftast sker i mörker och mycket snabbt. Det är intressant att konstatera, att endast i tre av de 30 klassiska fallen” har gärningsmannen lyckats i sitt uppsåt.” Det vanliga är, att gärningsmannen griper tag i kvinnan, lyckas kanske få henne omkull, river i kläderna och kladdar på kroppen, men ger upp inför motstånd och skrik. Han avlägsnar sig därefter springande. Ofta avbryts det hela när kvinnans skrik medför att någon förbipasserande ingriper. Utifrån de beskrivningar som föreligger i anmälan, kan det oftast vara svårt att utröna om gämingsmannens syfte var att tilltvinga sig samlag (dvs. om det verkligen föreligger försök till våldtäkt) eller om det var fråga om exempelvis misshandel eller ofredande. I de fyra fallen där flickor med våld dragits in i bilar rör det sig i två fall om fullbordad våldtäkt, förövade av två resp. fyra män. Annars är gruppvåldtäkter, som tycks vara rätt vanliga i USA och Östtyskland, sällan förekommande. Av de 35 överfallsbrotten rör det sig om totalt 6 fall.” Beträffande alkoholpåverkan hos gärningsmännen är informationerna mycket otillförlitliga. Det är å andra sidan helt klart, att åtminstone fyra av de äldre offren var uppenbart berusade. Nästa grupp har ovan karaktäriserats som uppraggningsfall. Med detta uttryck förstås, att gärningsman och offer har knutit en kontakt innan brottet förövades, men att de inte känner varandra så väl att det är naturligt att kalla dem bekanta. I allmänhet knyts kontakten på restauranger, pubar, järnvägsstationer eller på gatan. Även fall av liftande flickor som utsätts för övergrepp kan föras hit. Kontakten sker 11 Dessa två fall illustrerar hur olika polisanmälningarna i våldtäktsfall kan se ut. I det första fallet hade en sannolikt prostituerad kvinna diktat ihop en våldtäktshistoria för att bli av med sin fästman. I det andra rör det sig om en ung flicka som blir överfallen pâ gatan av två ynglingar. Hennes uppgifter bekräftas av rättsläkarens undersökning. Flickan nekar emellertid att bistå polisen emedan hon tyckte hela händelsen var så otäck att hon önskar glömma det hela. 1” Jämte det sista fallet i föregående not rör det sig om dels en fullbordad våldtäkt genom intrång i sängkammare via en öppen balkongdörr (fallet ouppklarat) dels ett överfall på gata med knivhot (åtal, 3 års fängelse). ” Den yngsta flickan i överfallsgruppen var 13 år när hon av 4 ynglingar blev indragen i bil, förd till en barack och våldtagen av tre av pojkarna (fallet ouppklarat).

184 Bilaga 3 Några kriminologiska synpunkter på sexualbrottsligheten SOU 1976: 9

sålunda från offret sida. Hon frivilligt följer med gärningsmannen exempelvis till hans eller hennes bostad eller hotellrum - och vid någon tidpunkt sker ett sexuellt närmande från gärningsmannens sida som avvisas av offret, varefter han tillgriper våld eller hot om våld. Antalet anmälda fall i Stockholm 1970 som kan hänföras till denna grupp är 41 (31 % av samtliga anmälningar). I en del fall är det emellertid svårt att bilda sig någon välgrundad uppfattning av vad som inträffat p.g.a. att kvinnan som en följd av kraftig alkoholberusning har mycket dimmiga föreställningar om händelseförloppet. (Inte mindre än halvparten av kvinnorna hade förtärt alkohol före händelsen.) I några andra fall verkar kvinnans anmälan påhittad. Skälen till detta kan vara olika, såsom att det är en prostituerad som anmäler sin kund därför att han inte vill betala överenskommet pris eller en flicka som hittar på en våldtäktshistoria för att förklara för sina föräldrar eller sin fästman varför hon varit borta från hemmet över natten. I 8 fall har polisen avskrivit brotten med påskriften ”brott ej styrkt” eller ej brott. I motsats till de rena överfallssituationerna lyckas gärningsmannen i uppraggningsfallen oftare uppnå samlag, nämligen i något över halvparten av fallen (56 %). I vart femte fall förekommer mer än en misstänkt. Det våld som förekommer är av mycket varierande art. Lindrigast är det givetvis i de fall där kvinnan ger med sig inför en ren hotelse (exempelvis: Han hade så elaka ögon, att jag inte vågade göra motstånd). Där kvinnan gör kraftigt motstånd kan mycket omfattande misshandel bli följden och skadorna i enskilda fall bli allvarliga. I materialet redovisas dock endast två fall där de fysiska skadorna är mera allvarliga än blåmärken o.dyl. I det ena fallet blev resultatet bl.a. ett spräckt näsben. I det andra rörde det sig om en kvinna som först misshandlades kraftigt och som för att undkomma fick klättra nedför en takränna och därifrån föll och skadade benet. Det bör framhållas att lindrig” misshandel ibland pågick under många timmar och var då säkerligen mycket påfrestande. Beträffande offren är dessa genomgående äldre än i överfallsgruppen. Endast i 6 av de 41 fallen var flickan under 18 år - det rör sig i samtliga dessa fall om unga flickor som tagit emot lift av bilbuma män. Åldern för de övriga var koncentrerad till 18-30 år. Att just denna åldersgrupp av kvinnor blir utsatt för övergrepp som är sexuellt motiverade, är mycket lätt förståeligt. De är i allmänhet ensamstående, förvärvsarbetande och ute för att roa sig och träffa en kar”. Helt naturligt söker de sig då till dansrestauranger, diskotek, folkparker, o.dyl. Familjesociologiska undersökningar har visat, att en betydande del av alla bekantskaper mellan könen som sedan leder till familjebildning inleds på detta sätt. Många såväl män som kvinnor är beredda att inleda sexuellt umgänge efter kort bekantskap, ofta är detta säkerligen den enda avsikten med kontaktsökandet. I allmänhet avlöper det hela utan större komplikationer. I de fall som leder till övergrepp mot kvinnan har parterna på något sätt missuppfattat varandras intentioner. Det sexuella spelets regler har inte följts.

SOU 1976: 9 Bilaga 3 Några kriminologiska synpunkter på sexualbrottsligheten 185

Platsen för brottet är antingen mannens eller kvinnan bostad (24 fall), hotellrum (2 fall), bilar i förbindelse med liftning (12 fall) och tältläger (1 fall). Med undantag för 3 av liftningsfallen finns det någon bestämd person misstänkt i samtliga fall. Detta betyder dock inte att resultatet blir åtal i alla dessa fall: I 13 av fallen anser polisen att brottet inte är styrkt, dvs. att det inte finns tillräckligt med bevis för att våld eller hot har förekommit, i 4 fall avstår kvinnan från att begära åtal och i 12 fall återtar hon sin anmälan innan åtal väckts. Det är således endast 9 fall som går till domstol, där åklagaren lägger ned åtalet i ett fall och ett annat ogillas av domstolen. De återstående 7 fallen ger en ganska bra bild av de typiska uppraggningsfallen. I ett av fallen rör det sig om två ungdomar som övertalar två flickor att följa med i bil till en skogsbacke där en av flickorna (16 år) våldtas efter vinförtäring. Fallet överförs till barnavårdsnämnden. Det nästa fallet rör sig även om liftning, men denna gång av en sannolikt kvinna. prostituerad Gärningsmannen kör till en ödsligt belägen plats där de har samlag varefter han tar hennes handväska och sliter ut henne ur bilen. Mannen blir senare fast för tre ytterligare likadana brott, alla förövade mot prostituerade. Han döms då till sluten psykiatrisk vård. De följande två fallen rör sig om gruppvåldtäkter förövade i vardera fallet av två män. I båda fallen har parterna träffats på restaurang och flickorna följt männen hem till deras bostad. Domarna löd på mellan 10 månader och 1 år och två månaders fängelse. I de resterande tre fallen träffades parterna på restaurang i två och på centralstationen i ett fall varefter kvinnorna männen till bostad följde eller hotellrum. Dessa kvinnor utsattes för lindrig misshandel och män-

nen tycks ställa sig ganska oförstående till åtalet (i ett av fallen lämnade

gärningsmannen sitt telefonnummer till kvinnan sedan han följt henne - han hoppades att de skulle få träffas igen). till tåget på morgonen Straffen blev i dessa fall dels Villkorlig dom, dels 2-3 månader fängelse. Den sista något så när enhetliga rör där gruppen sig om de fall parterna är bekanta med varandra sedan tidigare. I samtliga dessa fall finns - givetvis - en klart utpekad misstänkt person. Totalt rör det sig om 27 fall (20 % av anmälningarna) som förts till denna grupp. I 17 av dessa fall är mönstret tämligen exakt detsamma. Parterna, i samtliga fall över 25 års ålder, är sedan länge bekanta med varandra, de träffas hemma för att ha en trevlig kväll, mannen dricker alkohol (i 90% av fallen) och ofta även kvinnan. När han så vill ha samlag med henne nekar hon och ett mer eller mindre kraftigt gräl med tillhörande våldsamheter utbryter. I ungefär halvparten av fallen lyckas mannen i sitt uppsåt. Som man kan förvänta sig, leder sällan dessa fall till åtal, utan kvinnan tar tillbaka sin anmälan kort tid därefter. I materialet är det därför endast ett enda fall som har lett till dom. Detta fall skulle för övrigt lika gärna ha kunnat uppfattas som ett uppraggningsfall i det parterna träffades på restaurang och endast var bekanta med varandra från arbetet. Mannen dömdes till två månaders fängelse för våldförande sedan rätten funnit att kvinnans beteende varit sådant, att det var ägnat att inge honom uppfattningen att hon inte hade något

186 på sexualbrottsligheten SOU 1976: 9

Bilaga 3 Några kriminologiska synpunkter

emot intimt umgänge med honom. I 6 fall rör det sig om gifta (4) eller förlovade (2). Mönstret är här likartat det föregående, men det finns något mera av ett hämndmotiv från mannens sida i två av fallen. Ett av dessa, för övrigt det enda som ledde till åtal och dom på 6 månader för otukt och misshandel, hade till innebörd att gärningsmannen tvingade kvinnan att klä av sig, låta sig fotograferas etc. Bland de fyra återstående fallen, som samtliga ledde till åtal, finns för det första ett fall med klart hämndmotiv. Flickan, som övergivit sin fästman, uppsöks i sin våning av fästmannen och dennes kamrat som under många timmar misshandlar henne med olika tillhyggen (bl.a. betong), skjuter med startpistol, tvingar henne till upprepade samlag, etc. Männen döms till 2 år och sex månaders resp. 3 år och sex månaders fängelse. I det nästa fallet misshandlas och våldtas en 17-årig flicka efter ett s.k. party av en bekant och dennes kamrat. Straffet blev 2 års fängelse för våldtäkt. De två sista fallen rör sig dels om en man som förgriper sig på sin elva-åriga systerdotter - han döms till sluten psykiatrisk vård - dels om en man som våldtar sin 75-åriga värdinna och för detta döms till 3 år och sex månaders fängelse. De återstående 29 anmälningarna låter sig inte inpassas i den indelningen som här använts. I de flesta fall rör det sig om berusade kvinnor med mycket suddigt minne om vad som skulle ha inträffat och där det saknas något som helst bevis för -att det skulle vara fråga om brott (18 fall). I de övriga har uppenbart någon typ av milt våld tillgripits, men flickorna - ofta i övre tonåren - tar tillbaka anmälan. Ibland synes klara över om de var villiga till förförelsen eller inte. de inte riktigt I något fall rör det sig om flickor som uppsökt båtar i hamnen för att köpa sprit. Endast ett fall leder till åtal och dom fast det finns en utpekad misstänkt person i 12 av fallen. Detta fall är emellertid intressant, därför att det visar att även en prostituerad har rätt till personligt integritetsskydd - och kan få det. Det rör sig här nämligen om en prostituerad kvinna som sökt sig till Slussen för att skaffa sprit till eget bruk. Tillsammans med två manliga kompisar drar hon sig tillbaka till en plantering för att konsumera spriten. Mot hennes vilja har så de två männen samlag med henne, för vilket de var och en blir dömda till 1 år och sex månaders fängelse samt förvisning ur riket på 10 år. Det är mycket svårt att sammanfatta resultaten av den undersökning av polisanmälda våldtäktsfall i Stockholm år 1970 som här har refererats. Skälen till detta är två, nämligen dels att brotten är så olika till sin karaktär dels att anmälningarna ofta är så diffusa till sitt innehåll beroende på att kvinnan, som säger sig vara brottsoffer, inte kan redogöra för händelseförloppet. Ofta står även ord mot ord - mannen säger att kvinnan frivilligt var med om samlaget medan kvinnan säger att hon våldtogs - och om inga övriga bevis finns kan mannen inte övertygas mot sitt nekande. Det verkar emellertid förhålla sig så, att de klassiska överfallssituationerna endast undantagsvis leder till fullbordade våldtäkter och att de fysiska skadorna på offret i allmänhet är små.

SOU 1976: 9 Bilaga 3 Några kriminologiska synpunkter på sexualbrottsligheten 187

Fullbordad våldtäkt sker oftast då parterna känner varandra, antingen genom att de har träffats omedelbart innan under socialt accepterade former eller därför att de sedan länge är gifta eller bekanta med varandra. Det är här de fysiska skadorna på offret blir störst. Det händer mera sällan att mycket unga flickor utsätts för denna typ av brott. Till bilden hör att många av dessa kvinnor själva tycks medverka till att bygga upp den sexuella atmosfär som utlöser den brottsliga handlingen. Slutligen skall nämnas, att förvånansvärt många anmälningar riktar sig mot utlänningar. Speciellt vanligt är detta i uppraggningsfallen, där närmare 2/3 av de misstänkta är utlänningar. Det är svårt att säga huruvida siffrorna ger någon riktig bild av utlänningarnas och svenskarnas faktiska beteende inom detta brottsområde. Å ena sidan vet vi att många utlänningar lever i en slags baracktillvaro och har svårt att få kontakt med svenska kvinnor. Ett sätt för dem att lösa sina sexuella behov skulle därför vara att ragga flickor”. Om de dessutom har uppskruvade och felaktiga föreställningar om hur lätt tillgängliga de svenska kvinnorna är kan den beskrivna våldsanvändningen lätt inträffa och av följas polisanmälan. Men å andra sidan kan det tänkas att kvinnorna lättare går till polisen när det rör sig om ett övergrepp från en utlänning än när det rör sig om en svensk. Det faktum, att kvinnorna tar tillbaka de flesta anmälningar riktade mot svenskar, medan de sällan gör det beträffande utlänningar, kan tyda på detta. I så fall är utlänningarna överrepresenterade i materialet ahos polisen. Att de är det bland de fall som kommer inför rätta är nämligen alldeles säkert.

3 Sexuella övergrepp mot barn

Det finns knappast några brottsliga handlingar som allmän-heten anser vara mera motbjudande än sexuella övergrepp mot barn. I Kutchinskys undersökning av den Köpenhamnska befolkningens uppfattning om det straffvärda i olika sexuella handlingar fann han, att praktiskt taget samtliga respondenter (93 %) ansåg att antastande av 4-årig flicka” var en ”kriminell handling?” Medan det för de övriga sexuella övergrepp som respondenterna fick ta ställning till, rådde betydande oenighet, var det samstämmighet beträffande sexualbrott mot barn. Att resultatet skulle bli detsamma i Sverige, kan man anse för självklart. Oavsett vad som kan vara skälet till den allmänt negativa attityden till sexuella närmanden till barn - såväl psykologiska som kulturella element ingår säkerligen - kan man säga, att det råder fullständig enighet om att barn har krav på straffrättsligt skydd mot övergrepp. Med denna utgångspunkt kan det i och för sig sägas vara onödigt att presen- 1* Den fråga som ställdes var huruvida följantera någon kriminologisk utredning om dessa brott. En sådan kan nämde handling var kriligen knappast påverka lagstiftaren till någon ändrad ståndpunkt eller minel1”: En främmanmotivera modifikationer de man tar ner en några påtagliga i lagens regler. S-ârig flicka i källaren Å andra sidan är det av ett visst intresse att ge en bild av vad vi vet och vidrör henne mellan om hur denna brottslighet ter sig i praktiken och vad man har kunnat benen. Kutchinsky, redovisa beträffande Pornografi och Sexualdess skadeverkningar. Framför allt kan det vara brott, Stockholm 1972, av betydelse att påvisa, hur olika de handlingar är, som går in under s. 173, jfr s. 122-123.

188 SOU 19761 9

Bilaga 3 Några kriminologiska synpunkter på sexualbrottsligheten

lagens otuktsbegrepp. Det mest frapperande är nämligen hur varierande dessa sexuella beteenden är: Det kan röra sig om såväl homo- som heterosexuella kontakter, om samlag, samlagsliknande handlingar, onani, beröring av könsdelarna m.m. och detta mot barn från förskoleåldern till puberteten såväl frivilligt som under tvång och med bekanta eller obekanta gärningsmän i olika åldrar. De undersökningar som föreligger, försöker givetvis att ta hänsyn till alla dessa olika förhållanden, men tyvärr är ingen undersökning så omfattande, att man har tillräckligt stort material till en ordentlig klassifikation ens av huvudtyperna. Detta medför, att de konklusioner man kan dra nödvändigtvis blir mycket allmänt hållna. En annan svårighet är, att mörkertalet beträffande dessa brott säkerligen är mycket högt. Den nedgång i otuktsanmälningarna till polisen som man finner i polisstatistiken sedan 1960 (bilaga 1), behöver därför inte motsvaras av någon nedgång i den reella brottsligheten. I stället kan den bero på ett större överseende från offrens eller deras föräldrars sida med de lindrigaste typerna av otukt.” I så fall är mörkertalet idag större än tidigare och av de polisanmälda fallen representativiteten dubiös. Även detta gör, att de undersökningar man har knappast tillåter allt för specifika konklusioner. De heterosexuella brotten finns analyserade av Elsa-Brita Nordlund och i en undersökning utförd av Helle Laurén för sexualbrottsutredningen.” Av utländska undersökningar av särskilt intresse finns två engelska, Gibbens/Prince och Benton. Av amerikanska undersökningar ger Kinseyinstitutets rapport värdefull information, speciellt om gärmedan en mera detaljerad beskrivning beträffande brotten ningsmännen, finns redovisad i en av McCaghy utförd studie från Wisconsin.” Man återfinner i samtliga dessa undersökningar att offren delar sig i två relativt distinkta åldersgrupperingar. Dels finns det en koncentration av småflickor i åldrarna omkring 5-9 år dels en grupp flickor i åldern 12-14 år. De senare har mycket sällan varit utsatta för några övergrepp i egentlig mening, utan det rör sig om samtyckefall, där flickorna själva inte alls är intresserade av att polisen inblandas. Av Lauréns 25 fall i åldrarna 12-14 år var det endast fyra fall där samtycke ej förelåg. Överhuvudtaget är själva polisanmälan sällan något som sker på flickornas initiativ, utan det rör sig i allmänhet om att föräldrar eller myndigheter anser att flickornas manliga sällskap är olämpligt för dem. Föräldrar - och speciellt fäder - står oftast bakom anmälningarna som

15 anser att en motsvarande är Kutchinsky nedgång i den danska statistiken reell och har samband med den lättare tillgången på pornografi. Likgiltigt om detta är riktigt eller inte, är det viktigt att fastslå, att det ökade pomografiutbudet uppenbarligen inte har medfört någon ökning i antalet övergrepp mot barn. 1” Elsa-Brita Nordlund, SOU 1953: 14, bilaga 3. Helle Laurén, Medelgrova sexualbrott mot flickor under 15 år (polisanmälda i Stockholm, Göteborg och Malmö 1970). Kriminalvetenskapliga institutet, Stockholm 1973. 17 of Sex Offenders (In- Gibbens, T. C. N. & Prince, Joyce, Child Victims stitute for the Study and Treatment of Delinquency), London 1963. Burton, Linday, Vulnerable Children, London 1968, p. 87-169. ” 1965. Gebhard, Gagnon, Pomeroy, Christenson, Sex Offenders, Philadelphia McCaghy, Charles H., Child Molesters (i Clinard, Marshall B. & Quinney, Richard, Criminal Behaviour Systems, N.Y. 1967).

SOU 1976: 9 Bilaga 3 Några kriminologiska synpunkter på sexualbrottsligheten 189

är motiverade med att flickornas sällskap missbrukar sprit eller narkotika och för ett oordentligt liv. Oftast är detta högst berättigade anklagelser (de flesta pojkvänner är kända hos polisen från tidigare) och det verkar som om en polisanmälan är en sista utväg för att få barnet ur det dåliga sällskapet. När myndigheterna - oftast polisen - själva tar initiativet, är detta när flickorna hittas i knarkarkvartar, poseringsateljéer el.dyl. Annorlunda förhåller det sig med barnen i åldern under 10 år. Här är det vanligtvis föräldrar som anmäler förhållandet till polisen. I motsats till vad som är fallet beträffande de äldre flickorna, är det här i 2/3 av fallen fråga om sexuella förövade av för barnet övergrepp obekanta personer. I och med att det oftast rör sig om barn i 3-6-årsåldern, är det meningslöst att i dessa fall tala om ”samtycke”. Detta kan endast förekomma undantagsvis för barn som närmar sig IO-årsåldern. I Lauréns undersökning redovisas informationer beträffande följande barnen under 10 år. Beröringssättet var i 5 av de 19 fall, som rörde barn mellan 3 och 6 år, samlag eller samlagsförsök. I 14 fall inskränkte brottet sig till manipulationer, antingen av flickans kropp eller av mannens könsorgan.” För de 8 flickor i undersökningen som var mellan 7 och 10 år var beröringssättet samlag i 6 fall och annat i 2 fall. Det må understrykas, att det med ”samlag” här endast menas att mannens och kvinnans könsorgan har berört varandra. sam- Regelrätta lagsförsök har emellertid uppenbarligen förekommit i några av småbarnsfallen emedan 4 av 3-7-åringarna efteråt hade genital blödning. Och i ytterligare 2 fall har blödning konstaterats som resultat av manipulationer. Med undantag för dessa fall var d-e fysiska skadorna antingen mycket ringa eller inte konstaterbara. Men det är värt att påpeka, att nästan alla småflickor känt smärta, t.ex. genom att gärningsmannen hållit fast dem. För brotten mot småbarnen var brottsplatsen utomhus eller i hiss/ trappuppgång i närheten av flickans bostad. Lockbeten - i form av pengar, karameller eller vädjan om hjälp (”visa vägen, rasta hunden el.dyl.) - förekom allmänt. Det rör sig sålunda vanligtvis om kortvariga kontakter, där den främmande mannen får med sig barnet till ett ställe där de inte kan iakttas. Annorlunda förhåller det sig med de fall, där flickor i 10-14-årsåldern är inblandade, i det detta så-som ovan redovisats genomgående rör sig om samtyckefall. Det är här inte fråga om helt tillfälliga kontakter, utan parterna är oftast bekanta med varandra. I Nordlunds från slutet av 40-talet finns undersökning ett betydande antal fall där det sexuella beteendet har upprepats mellan flickorna och gärningsmännen. För de äldre flickorna bekräftas som synes detta av Lauréns vilket undersökning, givetvis är helt naturligt. Det som förvånar, är att dessa s.k. frekvensfall även dominerar bilden i Nordlunds n H _d b tt undersökning beträffande småflickorna. Hon fann faktiskt fler

skanuâåâlååagrgøåt

frekvensfall i åldersgruppen 5-9 år än fall av isolerad kontakt. Detta otukt med barn eller tycks även vara fallet i de utländska Sålunda “ekügt beteende är undersökningarna. tyder informationema hos McCaghy och i den tidigare refererade

åâtåálâêlnlngsstadlet

östtyska

SOU 1976: 9

190 Bilaga 3 Några kriminologiska synpunkter på sexualbrottsligheten

rapporterade fallen undersökningen på att en större del av de till polisen frekventa mellan småflickor och nära rör sig om sexualhandlingar bekanta som gärningsmän. Till av hur detta eller släktingar bedömning förhåller idag, fordras ett större material än det föreligsig i Sverige gande.” De informationer som föreligger beträffande gärningsmännen är myc- Skälet till detta är, att nästan halvparten av småbarnsket ofullständiga. antastarna är okända. Av Lauréns undersökning framgår, att de män som förekommer i de av polisen uppklarade fallen genomgående hade social och psykisk något som även är en kraftigt negativ belastning, fallet beträffande dem som anmälts för otukt med tonårsflickor. Generellt kan man säga, att det rör sig om ensamstående män, många med alkohol- eller drogbesvär i kombination med psykiska problem. finns den högsta frekvensen under 30 år, men ålders- Åldersmässigt kurvan är kraftigt utdragen. Inte mindre än 3/4 av de 36 män som förekom i Lauréns material från Stockholm var tidigare registrerade för brott, varav dock de flesta för annat än sexualbrott. Det är emellertid klart, att det finns en mindre med upprepad sexualbrottslighet av samma art. grupp småbarnsantastare De homosexuella otuktsbrotten är även redovisade i den refererade men har inte omfattats av samma intresse som den heterolitteraturen, sexuella I syfte att få en något bättre bild av homobrottsligheten. sexuella otuktsbrott mot barn under 15 år, har sexualbrottsutredningen sammanställt vissa uppgifter om de till polisen anmälda brotten år 1970 i hela riket. detta år förekom 61 anmälningar med totalt Enligt polisstatistiken 146 brott. I 10 av fallen har flera pojkar varit inblandade och i flera fall rör med samma pojke det sig om upprepade sexualhandlingar (eller pojkar). Beteendet rör sig i 22 fall om onani, 15 fall om fellatio, 5 fall om coitus mellan pojkens lår och ett fall av analcoitus. De övriga 18 fallen fördelade försök (eller otuktigt beteende) och sig på 9 fall 9 fall där inget sexuellt förekommit. Brottsplatsen var oftast gärningsmannens eller pojkens hem och i över halvparten av fallen var gärningsmannen bekant med pojken från tidigare. Antalet uppgår till 84, varav halvparten var 13 eller 14 år och pojkar 5-11 år. Endast i 6 fall har hot eller de övriga fördelar sig på åldrarna våld förekommit och totalt säger sig endast 11 pojkar ha varit rädda. Några fysiska skador av betydelse har inte rapporterats. till 55 män, varav 12 är okända. I 12 fall Gärningsmännen uppgår avskrevs saken på efterforskningsstadiet. Av de övriga 31 finns indikationer på psykiska abnorrntillstånd hos 17 (10 av dessa hade vårdats på 2/3 hade tidigare kriminell belastning, men mentalsjukhus). Ungefär endast en liten del för sexualbrott. På samma sätt som beträffande

2 Skulle resultatet av en sådan undersökningen ge vid handen att det bland kan de polisanmälda fallen faktiskt föreligger en minskning av frekvensfallen, tänkas. Exempelvis: Medför den bättre bostadsstandarden flera förklaringar mindre risker för sexuella frestelser av inneboende eller släktingar? Anmäls färre sådana fall därför att man inte vill blanda in myndigheterna? Bedöms flera fall som otuktigt beteende och ej som otukt med barn? Är bamtillsynen - - mera intensiv? speciellt i städerna

SOU 1976: 9

Bilaga 3 N âgra kriminologiska synpunkter på sexualbrottsligheten 191

heterosexuell otukt med minderårig tycks det dock finnas en liten grupp

män fixerade vid småpojkar som sexualobjekt.”

4 sexualbrott

skadeverkningar av

sexualbrott i form av våldtäkt och övergrepp mot barn kan tänkas medföra två typer av skadeverkningar, dels en allmän nämligen ängslan och otrygghet hos medborgarna, dels individuella skadeverkningar hos den som utsatts för övergrepp. Den förstnämnda typen av skadeverkningar är inte så mycket beroende av den faktiska risken att bli brottsoffer som människors upplevelser av att de själva eller deras anhöriga kan bli föremål för övergrepp.

skadeverkningar av detta slag förekommer kanske oftast till följd av annan brottslighet såsom exempelvis väskryckning, misshandel eller rån. hos människor Otrygghetskänslan kan tänkas påverka umgängesformer, rörligheten på kvällstid, barnpassning m.m. Närmare kunskap hur det därmed förhåller sig föreligger emellertid inte. Vad särskilt gäller sexualbrotten bör en överdriven otrygghetskänsla kunna motverkas genom saklig om den faktiska upplysning. Uppgifter risken att bli utsatt för övergrepp, dessa övergrepps karaktär och skade-

verkningarna för offren är av betydelse. En utveckling mot en mer avspänd inställning till sexuallivet är också ägnad att motverka oberätti-

gade skrämselföreställningar. Den andra typen av skadeverkningar refererar skador som sig till brottsoffren varit utsatta för. Såsom framgått av det tidigare redovisade materialet är det relativt sällan fråga om fysiska skador av någon omfattning. I allmänhet förorsakar skadorna inte några bestående men. Till bilden hör dock att det årligen inträffar enstaka fall av mord och dråp i förbindelse med sexualbrott. En genomgång av den existerande litteraturen ifråga om psykiska skador visar, att detta är ett problemområde som inte har blivit föremål för särskilt stort intresse. Det är dessutom mycket komplicerat att handskas med, speciellt därför att man nästan alltid saknar informationer om brottsoffrets psykiska status före övergreppet och därför har svårt för att bestämma huruvida eventuella abnormtillstånd har psykiska inträffat efter eller övergreppet om de förelåg redan innan detta inträffade.

Denna kritik kan sålunda riktas mot en nyligen underpublicerad av offren för våldtäktsbrott - för övrigt troligen den sökning i Danmark enda existerande undersökning av detta problem.” Materialet omfattar 12 vuxna kvinnor som för 1 1/2 till 13 år sedan blivit utsatta för våldtäkt eller (oftast) våldtäktsförsök. Efter samtal med dessa kvinnor kon-

kluderar i; ä åxäâlthgfggáfs*

rapporten med att 9 av kvinnorna under någon tid efter över-

bridgl; Department of

fallet varit i ett förlängt chocktillstånd med uttalad Criminal ångest, och att 4 har Science, L011blivit kraftigt neurotiserade.

De kvinnor gméååâzeåtââgâ

som ingick i undersökningen hade spårats via gärnings- om voldtägtsofre, män som blivit föremål för psykiatrisk NWd- Tidsskr- fm undersökning. De utgjorde 12 av en undersökningspopulation på 36 som frivilligt ställde upp för ett

SOU 1976: 9

192 Bilaga 3 Några kriminologiska synpunkter på sexualbrottsligheten

samtal. Nästan kvinnor hade blivit föremål för våldtäkt eller samtliga försök därtill sedan de överfallits. Man kan inte utesluta att de 12 är De kanske i någon mån skyller sina aktuella problem på specialfall. den händelse som inträffade långt tillbaka i tiden. Det finns heller inga övertygande bevis för att deras psykiska problem inte förelåg före våld-

täktshändelsen. Dessa invändningar betyder inte att man vill förneka att psykiska skador kan bli en följd av en överfallsituation, men endast att det fortfarande är outrett under vilka betingelser och hur ofta bestående

skador förekommer.” Medan det sålunda är dåligt beställt med undersökningar av psykiska skador mot vuxna finns det å andra som en följd av våldtäkt kvinnor, sidan flera som rör barn som offer för sexuella överundersökningar grepp. Även om undersökningspopulationerna oftast är små 03h speciella, ger dock dessa undersökningar vissa resultat av generellt värde. Den första mera noggrant utförda undersökningen presenterades 1934 av den norska läkaren Augusta Rasmussen.” Materialet omfattade 54 barn som i åldern 9-13 år varit utsatta för sexualbrott. Undersöksom utfördes 20-30 år efter händelsen, visade att endast 8 av ningen, de 54 hade dålig anpassning och att det heller inte för dessa 8 förelåg samband mellan brottet och deras senare problem. Rasmussen något fan-n sålunda, att tidigare förekommande påståenden - huvudsakligen grundade på teoretiska resonemang - om betydelsen av traumatiska för förekomsten av hysteri och ångestneurcser var sexualupplevelser betydligt överdrivna. En annan intressant som presenteras i Rasmussens underiakttagelse att det vid brottstillfället i hela 35 av de 54 fallen inte sökning var, motstånd mot den sexuella handlingen eller ens någon förelåg något protest. I de flesta av dessa fall var barnet sedan tidigare bekant med och kom från hem som var klart otillfredsställande ur gärningsmannen emotionell synvinkel. Dessa resultat visar, att man står inför två typer av sexualhandlingar med barn. Å ena sidan har man den rena ”överfallssituationaf som riktar välanpassade barn, medan man å andra sidan sig mot normala, har brott som riktar sig mot emotionellt undernärda barn som är mycket kontaktsökande. De senare låter sig lätt ”för1edas (begreppet är inte helt adekvat, ofta är det barnet själv som tar initiativet till den första och får därmed även sina egna kontaktbehov tillfysiska kontakten) fredsstäl-lda. Detta förhållande påvisas i en undersökning från. USA, omfattande 73 flickor i åldern 4-16 år (varav 30 mellan 4-9 ån. Inte mindre än 44 av flickorna (varav 18 i 4-9-årsåldern) hade själv tagit 2” De forskningsetiska initiativet till kontakten och strävat efter att den skulle fortsätta. Gärproblemen är påtagliga vid efterundersökningar var oftast en granne eller en bekant till familien och ningsmannen av denna typ. förhållandet inför föräldrarna. För de “ Acta Psychiat. et barnen försökte hemlighålla Neurol., København bestod sexualhandlingen i smekningar, inte i samlagsliknande yngsta 1934, Vol. 9, s. 351-434. *i* handlingar. Weiss, J. m.fl., Det verkar sålunda sannolikt, att en stor del av sexualbrotten mot A study of girl sex victims. The Psychiatric barn har samband med svårigheter i barnets hemmiljö. Detta under- Quarterly, Vol. 29, av sexualbrott mot stryks bl.a. av Gibbens/Prince i deras undersökning 1955, s. 1-27.

SOU 1976: 9 Bilaga 3 Några kriminologiska synpunkter på sexualbrottsligheten 193

barn i London, vilket sålunda stöder de resultat Rasmussen och Weiss, m.fl. kommit fram till.” Den av Gibbens/Prince gjorda efterundersökningen visar också, att skadeverkningama är minst och förvinner snabbast i de fall där gärningsmannen tidigare är obekant för barnet, men att de ökar ju närmare relationerna är. Störst problem uppkommer sålunda i incestuösa förbindelser. Den mest omfattande efterundersökningen har utförts i England av Lindy Burton.” Hon använde sig av en rad psykoanalytiskt orienterade tester på en grupp barn som i åldern 5-15 år varit utsatta för sexuella övergrepp. Undersökningen omfattar totalt 41 barn och utmärkes av att den har en kontrollgrupp på 154 barn i samma ålder. Testen företogs vid två tillfällen med ca 2 års mellanrum. Minst tre år hade då passerat sedan brottstillfället. Undersökningen bekräftar de ovan relaterade resultaten. Jämförd med kontrollgruppen avviker inte offergruppen utom på en punkt, nämligen genom att barnen i denna var påtagligt kontaktsökande.

mera

Buttons konklusion är, att sexuella övergrepp mot barn inte tycks ha någon speciell skadlig effekt för barnens personlighetsutveckling. Samm-a konklusion har den danska läkaren Kai Tolstrup kommit till i en undersökning av 11 barn som varit intagna på en barnpsykiatrisk klinik.” Han säger, att han inte har påträffat något fall, där ett psykiskt friskt barn har blivit psykiskt sjukt som en följd av sexualbrott. Sammanfattningsvis kan man säga, att det lyckligtvis verkar förekomma ganska sällan, att barn får varaktiga psykiska skador som en följd av sexuella övergrepp. Sannolikheten för att sådana skador skall uppkomma verkar vara mindre beträffande övergrepp från främlingar än från någon i barnets bekantskapskrets. Ofta kan efterföljande händelser såsom polisförhör, läkarundersökningar, rättegångar och föräldrareaktioner vara ägnade att förstora eventuella psykiska skadeverkningar eller vara huvudorsaken till uppkomsten av sådana skador.

“° s. 13. Gibbens/Prince, i” Lindy Burton, Vulnerable Children, London 1968. ”s Kai Tolstrup, Om skadevirkninger av saedelighetsforbrydelser mod piger, Juristen 1969 s. 253. De undersökta barnen var de enda som under en l8-ársperiod varit intagna på kliniken p.g.a. svårigheter i samband med ett sexuellt övergrepp eller som under samma period eljest hade ett misstänkt sådant övergrepp i anamnesen.

13 - Sexuella övergrepp

SOU 1976: 9 195

4 Bilaga Rättspsykiatriska synpunkter på

sexualbrottslingarna

av Yngve Holmstedt

Åren 1968-1969 dömdes sammanlagt 1 034 personer i Sverige för sexualbrott. Under samma år undersöktes 131 rättspsykiatriskt, dvs. cirka 12 % av samtliga. Om endast vålds- och otuktsfallen räknas - 487 dömda personer - undersöktes 109 fall, motsvarande 22% av dessa som gjort sig skyldiga till mer allvarliga typer av sexualbrott. De sista 30 åren har i stort sett en femtedel av dessa vålds- och otuktsbrottslingar undersökts rättspsykiatriskt. Under åren 1968-1969 särbedömdes av rättspsykiatriska skäl 53 av ovannämnda 109 undersökta (se tabell 1 och 2 s. 210). Av de särbedömda - 9 sinnessjuka, 9 sinnesslöa, 35 ”jämställda” enligt brottsbalkens terminologi (33 kap. 2 §) - erhöll 40 personer sluten psykiatrisk vård och 7 vård på specialsjukhus för utvecklingsstörda. Resultatet av samtliga .rättspsykiatriska undersökningar i landet gällande alla kategorier brottslingar åren 1968-1969 (1 650 fall, av vilka de särbedömda fördelade sig på 246 sinnessjuka, 72 sinnesslöa och 527 jämställda) visar avsevärd avvikelse från resultatet av undersökningen av de sexualkriminella endast i så måtto att de utvecklingsstörda (sinnesslöa” med brottsbalkens terminologi) är överrepresenterade bland sexualbrottslingarna. Eftersom sålunda endast cirka en femtedel av de personer som döms för otukt och våldtäkt (cirka en tiondel av samtliga sexualbrottslingar) undersöks rättspsykiatriskt blir redovisningen av rättspsykiatriska material missvisande. Endast en liten del av hela antalet blir ju belyst. I sådant material är dels psykiskt avvikande överrepresenterade, dels personer som :begått grövre brott än genomsnittligt, dels troligen också mer recidivbenägna. Ibland presenteras dessa utvalda material utan att det klart utsägs att det gäller en icke-representativ grupp. är Vanligt också att enstaka, speciellt anmärkningsvärda fall vad avser brutalitet eller särskilt svår sexualpatologi skildras i internationell litteratur (massmördaren Kürten, Jack the Ripper”). Varje rät-tspsykiater löper sålunda risken att övervärdera brutalitet, vådlighet och sexualpatologi hos sexualbrottslingarna i allmänhet - om nämligen ej denna urvalseffekt alltid hålles levande. Sedan 1950 har jag undersökt ett par hundra sexualbrottslingar. Mitt material är alltså ej alls representativt. Tabellarisk medför redovisning därför risk för allvarliga missuppfattningar. avstått från Jag har därför detta förfarande. Svårare fall är klart Dock har en överrepresenterade.

196 Bilaga 4 synpunkter på sexualbrottslingarna SOU 1976: 9

Rättspsykiatriska

enskild rättspsykiaters erfarenhet tvivelsutan intresse. Det är ju särskilt de gravare fallen av vålds- och övergreppstyp som bereder samhälle och enskilda speciella bekymmer. Först några 0rd om ordinär och avvikande sexualutveckling. om ordinärt, för svagt, av sjukdom raserat och för strängt sexualtabu. Vilka krafter som styr individens sexuella utveckling från barndom till vuxenhet är ännu något omstritt. Den sexuella utvecklingen är ju en del av personlighetsutvecklingen. Kromosomalt arv, konstitution, hormoner har sista decennierna kommit något i skymundan till förmån för en mera dynamisk uppfattning. De första årens betydelse för grundläggande av individens sexuella mönster i sund eller avvikande riktning har alltmer betonats. Nyckelorden i detta primärgruppskraftspel heter kärlek och fasthet och ordinär och positiv sexuell normtrygghet hos fostrarna. Därmed är förutsättningarna givna för barnet att tillägna sig en identifikatoriskt uppbyggd harmonisk vuxenroll, inklusive könsroll. En problematisk barndomsmiljö, framför allt en auktoritär och förbudspräglad sådan utan tillräcklig kärlekskompensation vid nödvändig frustrering av barnets krav, innebär risker för att inslag av ångest och inre tvång kan leda också sexuallivet i awikande banor. De trevande utslagen av sexuell drift hos barnet, nyfikenhetsmanifestationer, etc. skall givetvis mötas med kärleksfull förståelse, men i den mån sadistiska antydningar eller annan skadeverkan gentemot andra spåras bör även detta behov, liksom t.ex. aggressionsberedskapen hos barnet ansas, tuktas av fostraren. Kärlekskompensation från fostrarens sida i samband med dessa nödvändiga förbud, denna tygling av vi-taldrifterna, skapar då ”lagom hämning och tabu. Tabu och hämning hör i vår kultur knappast till honnörsorden och dock representerar båda viktiga realiteter, nödvändiga för dräglig kollektiv och familjär samlevnad. Slapphet och intresselöshet alstrar för litet hämning och tabu. Kärlekslös förbudsmentalitet inför barnets naturliga sexuella nyfikenhetsmanifestationer innebär risk för att ångest tidigt inmängs i barnets inställning till egen och andras sexualitet. Mycket starka tabu men också risk för stark protest gentemot tabu, antitabu” uppkommer. Grogrunden för framväxande av avvikande sexuella drag är då given. Fixering vid eller regression till infantilsexuella småbarnsnivåer kan bli resultatet. Mer eller mindre tvångsmässiga, stereotypa fastlåsningar vid ritualbetonade sexuella mönster av perversionstyp uppkommer då. Olika kulturer under olika tidsskeden har haft vitt skilda sexuella tabuinställningar. Incest-tabu är dock universellt, men intensiteten har varierat starkt. Inställningen till incest, blodskam, under de sista tvåhundra åren uppvisar en tämligen representativ tabuförändring. 1734 års missgärningsbalk stadgade i 9 paragrafer, motsvarande olika fonner av incest, mycket stränga straff, även dödsstraff. Sålunda dömdes ett 60-tal vuxna människor till döden för blodskam, män och nästan lika många kvinnor, under 1700-talets sista hälft. 1864 års strafflag inrymde fem incestparagrafer. 1937 minskades antalet till tre. I brottsbalken slutligen, ikraftträdande 1965, finns endast en paragraf kvar i kapitel 6, nämligen 5 §, st-adgande straff för incesthandlingar mellan vuxna (förålder-bam och helsyskon-helsyskon). Det gäller alltså i princip frivilliga

SOU 1976: 9 Bilaga 4 Rättspsykiatriska synpunkter på sexualbrottslingarna l97

handlingar mel-lan vuxna. Barns sexuella integritet värnas genom de fyra första paragraferna i 6 kap. Det ter sig ju snarast otroligt att man bara för sex generationer sedan i vårt land dömde så många till döden för handlingar som i dag av kanske de flesta ej anses böra straffbeläggas alls. Orsaken till denna drastiska värde- och normförändring är framför allt att söka i den fortgående förskjutningen av tonvikten från synd till övergrepp vid bedömning av det skadliga och alltså förbjudna av olika sexuella handlingar. Frivilliga sexuella handlingar mellan vuxna tolereras och accepteras. De anses ej skada varken enskild eller samhälle. Lagstiftning gentemot homosexuella handlingar mellan vuxna hävdes 1944. Frestelsen till incest torde för övrigt - liksom för så många andra ”avvikande” och sexuella - i takt med förbudens förbjudna handlingar avtaga uppmjukning eller avlägsnande. Ordinärt och adekvat utvecklat incest-tabu såsom det uppkommer i och med faderns samspel i familjen kring dotterns vård och fostran som spädbarn, småbarn och barn (och liknande samspel i moderns relation till sonen respektive syskonen inbördes) - medför i allmänhet fullt tillräcklig hämning gentemot brottsfrestelse. Egentligen är det felaktigt att tala om tabu gentemot incest i normalfallen inom vår kultur. Den primära incestuösa frestelsen torde vara alltför obetydlig eller rent för att behöva

av obefintlig stävjas

genom förbud. Risk uppkommer däremot om t.ex. fadern länge hindras sammanträffa med den lilla dottern. Krigsfångar under andra världskriget löpte denna risk, såsom ett par fall vid Statens rättspsykiatriska klinik i Stockholm visar. Såsom skildrats innebär tidig ångestinmängning hos barnet kring det sexuella risk för fastlåsning vid en eller flera perversa sexualmönster. Den sexuellt avvikande kan te sig besatt, trollbunden av sin speciella ångestbetingade och ångestdirigerade ceremoni. I och med detta sjukliga tvång talar man om en perversitet i egentlig mening. Som ett av alla känt exempel på en sådan ångeststyrd tvångsritual kan exhibitionismen, som den klassiske blottaren är hemfallen åt, kort skildras. Det rör sig om en yngre man som framför allt under perioder av olust, depression och nedsatt kondition tvingas söka lindring, tröst genom att ta sin tillflykt -till barndomens sexualtrotsande. Han visar den erigerade penis för en kvinna som han överraskar, och med eller utan onani får han i allmänhet orgasm under iakttagande av hennes reaktioner. Handlingen har infantil-symbolisk innebörd av att ”våga göra det förbjudna”, skrämma. Även infantilt inslag av att fömeka kastrering”, demonstrera virilitet finns ibland. Sedan orgasm sålunda snabbt uppnåtts försvinner han ofta längs en väl planerad reträttväg. Han vill givetvis ej ha samlag under denna ritual - ceremonien är i allmänhet en pseudokommunikation på distans. Småbamsnivån markeras av att han oftast ter sig helt hjälplös då det gäller att skildra vad han upplever som blottare. Han kan för övrigt motsvara vuxenrollens krav beträffande arbete och gemenskapsliv. Han kan fungera normalt sexuellt samman med hustrun t.ex. Tekniskt och intellektuellt vet han vad som sket-t vid exhibitionismen men ord och begrepp för sitt kvarlevande ångestpräglade rebelliska småbarns-jag har han inte, känslo-

198 Bilaga 4 SOU 1976: 9

Rättspsykiatriska synpunkter på sexualbrottslingarna

mässig inlevelse i sitt eget agerande som blottare saknas. Han kan inte känslomässigt identifiera sig med den person som också är blottare. Han vill ej ha annat än denna distans-kontakt. Skulle en modig kvinna närma sig flyr han. Egendomligt nog kan också dessa män vid sidan om ha ett normalt sexualliv, hustrun vet i allmänhet ej om deras eskapader. Typiskt är att vanlig, normal sexualitet, i dessa fall alltså samlag med hustrun, icke kan ersätta exhibitionisternas eller andra utpräglat perversa individers specialceremoni. Samlag kan ge dem, som alla andra, dels största tänkbara kroppsliga och själsliga intimitet, ömhets- och kärleksutbyte, dels största möjliga vällustupplevelse, dels slutligen vegetativ spänningslindring bland annat genom körtelsekretuttömning vid orgasmen. Men den infantil-sexuellt betingade och kvarlevande ångesten, orsakande och underhållande perversionen minskas inte eller mycket obetydligt. Den ångesten - numera på vuxenstadiet, registrerbar som en svårdefinierbar, omotiverad”, spänning med olika grader av oro, rastlöshet, olust och nedstämdhet - kanaliseras bara genom specialceremonien-. Typiskt nog synes också behovet att leva ut perversionsceremonien ifråga öka under perioder av nedsatt fysisk och psykisk kondition medan det mindre ångestinmängda sexualbehovet ger sig mera tillkänna vid episoder av ökad vitalitet. Alla slags sexuella beteenden, även perversa, framhålls ofta även

av initierade personer numera som naturliga och normala. Sådana ten-

denser är i och för sig högst vällovliga i den mån de kan minska olusten, skräcken och äcklet för det sexuellt annorlunda, göra folk mer förstående och toleranta och därmed göra de avvikandes lott lättare. Benhård och intolerant moralisering är härvidlag grym och meningslös - ingen människa, frisk eller sjuk, väljer sin sexuella inställning. Grundmönstret formas ju i tidiga barnaår, då vi är tämligen hjälplöst beroende av vår miljö. Men tendensen att skildra alla slags sexualbeteenden som normala bottnar mindre i kunskap om de sexuella avvikelsernas natur än i andra omständigheter. Tidigare generationers hyckleri, dubbelmoral och fastlåsta, falska schema angående vad som ansågs rätt och orätt, sunt och skadligt, friskt och sjukt i sexuell mening har med nödvändighet utlöst en stark pendelreaktion åt andra hållet. Denna antiviktorianska reaktion har varit verksam i mer än 50 år - och är det än. Ett just nu kraftigt verkande motiv till att man gärna uppfattar alla slags avvikelser på det sexuella området som naturliga ligger vidare säkert däri att man inte skiljer mellan smärre perversi0nstendenser°, som är mycket vanliga, snarast förekommande hos alla människor, och verkliga perversioner. De förra har visserligen sannolikt samma ursprung som de senare, alltså tidiga ångestinslag i de infantilsexuella upplevelserna, vilka ju snarast rutinmässigt drabbar alla barn. Men av olika skäl, skillnader i ärftliga anlag, hematmosfär, fostrans art, normer, föräldrarnas intima liv ooh deras lämplighet som identifikationsobjekt, nummerordning i syskonskaran och framför allt graden av kärlekskompensation efter besvikelser blir perversionsinslaget synnerligen olika hos olika människor - modifikationer under pubertetsåren och senare inräknade. Ångestinslagets styrka och barnets utvecklingsnivå då det drabbas

SOU 1976: 9 Bilaga 4 Rättspsykiatriska synpunkter på sexualbrottslingarna 199

svårast avgör i det enskilda fallet enligt denna psykodynamiska perversionsteori dels om en verklig perversion utvecklas eller ej, dels vilken av de olika perversionerna eller perversionstendenserna som fixeras. Varje introspektivt nonnalbegåvad människa, som inte är alltför ömtålig och tvingas tränga bort alltför mycket ur medvetandet=det för henne outhärdliga, kan sålunda konstatera en eller flera sådana tendenser hos sig själv. Dit hör lust att blotta sig och titta, att manipulera med könsorganen, att använda andra slemhinnor än könsorganens som friktionsobjekt, etc. - allt ofta ingående som mer eller mindre väsentliga sexuallekar före det egentliga samlaget såsom förspel. Men skillnaden mellan dessa tendenser och perversion är mycket stor. Perversionen har mycket mera av tvång, nödvändighet. Den perverse är besatt, förhäxad, trollbunden av sin specialceremoni. Perversionen är icke på samma sätt som annan sexualitet integrerad i personligheten, den ter sig ofta som en främmande kropp som lever sitt eget liv, då och då mer eller mindre tvingande sin bärare att fullfölja ritualen. Vissa perversa med starkt tvång jämsides med en stark antiauktoritär rebellism tycks dock identifiera sig med sina specialböjelser - att göra det mest förbjudna, att häda, att deltaga i häxsabbatliknande orgier bör ju ha maximalt lustvärde för dem. Den antiauktoritäre re- bellen - givetvis både den sexuellt genomsnittlige och den avvikande har ju ”anti-tabu som topp i sin värdehierarki. Och enär det sexuella hittills omgärda-ts med mest tabuisering av auktoriteten ter det sig logiskt att kränkning av just sexualtabu får förstarangsplats bland rebellens frigörelse- och proteststrävanden. Följaktligen omhuldas och adlas - - också av perversioner och perversionstendenser egna och andras sexualnormala rebeller av detta slag. Jag undrar om inte detta förklarar mycket av sista årens antitabuistiska sexualkampanj, denna glorifiering av perversiteter och pornografi. För att nu återgå till perversionshandlingen, så är denna stel, föga formbar, knappast anpassningsbar efter partnerns önskningar, såsom normalt är fallet - i den mån nu en partner eller frivillig sådan alls förekommer. Symbolvärdet att göra det förbjudna”, låt vara i allmänhet knappast klart medvetet, tycks vara väsentligt som motivinslag vid alla perversiteter, säkert också vid de ovannämnda statistiskt sett normala tendenserna till småperversioner ingående i förspelet”, även om här motivinslaget är obetydligt. Sexuell nyfikenhet och intresse för pornografi har likaså alla människor - men detta har mycket litet att göra med den pornografibesattes allt uppslukande passion, en per-version i egentlig mening. Dessa svåra, tvångsrituellt präglade perversioner ger i själva verket sin bärare en utpräglad psykisk särställning. Liksom redan praxis utformats så att särbedömning sker av lagbrytare som utfört brotten under inflytande av liknande tvångsmässig ritual, av kleptomaner, av fetischister som stjäl sina fetischer, av seriepyromaner, episodiskt besatta av sin obetvingliga eldsanläggningsceremoni, synes det mig rimligt att också dessa svårast perverterade lagbrytare straffrättsligt särbedöms. Orsaken till att så pass ingående dynamiska synpunkter på de

200 Bilaga 4 Rättspsykiatriska synpunkter på sexualbrottslingarna SOU 1976: 9

sexuella perversionerna här kommit till uttryck är att dessa spelar en stor och ödesdiger roll också för många av de mest recidiverande sexualbrotten. Kvinnliga sexualbrottslingar är mycket sällsynta. Av olika skäl, bland annat skillnad i biologisk utrustning och funktion, men även sammanhängande med traderad kvinnoroll, är frekvensen försvinnande liten, långt mindre än de ca 5-10 % som brukar anges som kvinnlig brottsandel generellt sett. Ingen kvinna ingår i mitt sexualbrottsmaterial. Intressant är att den vanligaste manliga tvångsperversionella fixeringen, som tar sig kriminella uttryck, blottningen, exhibitionismen, ej är känd för kvinnors vidkommande. Fall av blottning av de kvinnliga genitalia såsom en ceremoni av tvångs-, tröst- och trotsmässig innebörd, motsvarande mannens exhibitionism, har aldrig undersökts av mig eller övertygande skildrats i vetenskaplig litteratur. De exhibitionistiska tendenser som anses utmärka kvinnan har helt annan upprinnelse, syftning och innebörd. De ingår normalt i det erotiska samspelet. De har ej alls den tvångsperversionella bilden av antitabuceremoni med sexualångest i bakgrunden, som tröst- och trotsaktion syftande till spänningslindring. Hos vissa sinnessjuka kvinnor med aggressivt och sexuellt impulsliv frisläppt undan konvention och förbud förekommer stundom blottning av genitalia, men då i anslutning till icke kontrollerbar sexuell spänning och ej som perversionsritual av ovannämnda tungt symboliska karaktär. Blottning såsom skamlös gest av antitabuistisk kränkningsinnebörd torde väl dock också kvinnor teoretiskt sett kunna frestas utnyttja liksom männen med sin exhibitionistiska ångestlindringsritual. Skillnaden synes vara att den aggressiva och kastrationsnegerande komponenten, som torde vara dynamiskt verksam vid manlig exhibitionism helt saknas vid teoretiskt tänkbar handling av motsvarande slag hos en kvinna. Penisblottande innebär infantil-dynamiskt bland annat demonstration av angreppsberedskap, vulvablottande ter sig snarast som en inbjudande gest, helt obrukbar i perversionell symbolmening. Invandrarsituationen har sista decennierna medfört speciella svårigheter. Främmande etnisk bakgrund ger anledning till svåra missförstånd, normkollisioner och brott mot vår sexuallagstiftn-ing. Den sydalpinska människans syn på mans- och kvinnoroll, familjeliv, etc. medför stor risk för normkollisioner och lagöverträdelser på detta område. Mannens dyrkan av modern, systern, hustrun, den rena och goda kvinnan å ena sidan, föraktet för den syndiga, sexuellt lösaktiga å den andra parallellt med äganderättsinställning till den kvinna han bundit vid sig är en gynnsam jordmån för brott. För våldtäkt, då en nordisk kvinnas flirtmönster missförstås, för våld då svartsjuka och kränkning av stolthet och ära spirar ur dessa rnissförtånd. Våldtäkt, svartsjukedåd, olaga hot, grov misshandel är sålunda överrepresenterade. (Se fall 1.) Sexualbrotten har alltid ansetts som kanske mer än andra brott ha psykopatologisk upprinnelse. Framträdande sakkunniga t.ex. Aschaffenburg och Kinberg ansåg att alla sexualbrottslingar borde rättspsykiatriskt undersökas. Olika rättspsykiatriska material - med det viktiga

SOU 1976: 9 Bilaga 4 Rättspsykiatriska synpunkter på sexualbrottslingarna 201

förbehåll som angivits inledningsvis angående materialens representativitet - Wimmer, Kinberg, Rylander har medfört följande ungefärliga psykiatriska skattning av rättspsykiatriskt undersökta sexualbrottslingar. 1/3 betecknas som psykiskt utvecklingsstörda, 1/4 som neurotiker och psykopater, 1/5 som sinnessjuka. Såsom ovan visats är det dock endast en liten del av alla sexualförbrytare som undersöks, ca en tiondel. Undersökningsresurserna är otillräckliga. Följande schematiska gruppering av sexualbrottslingarna har jag använt sedan ett 20-tal år. Främst avser den att underlätta bedömning av vådlighet och recidivrisk prognostiskt, ävensom av bästa behandlingsalternativ. Dessa fyra grupper särskiljes genom olikheter ur psykosexuell uvtvecklings- och och därmed sammanmognadssynpunkt hängande skillnader i förhållande till sexuellt tabu. Grupp 0 motsvarar lagom tabu, adekvat, milt kulturneurotiskt ångestinslag. Lagom hämoch adekvat ningsinslag integrering och legering mellan primitiva behov och sekundära behov fram till sexuell mognad. Grupp I motsvarar tabu-underskott, dålig integrering, primärt bristfällig sexuell mognad. Grupp II motsvarar ett raserat tabu-mönster, en sekundär avhämning, orsakad av hjärnskada, hjärnsjukdom, giftinverkan, åldrande, sinnessjukdom. Grupp III motsvarar tabu-överskott el-ler anti-tabudominans. Stark

ångestinmängning infantilt. Den antitabuära försvarshållningen inne-

bär perversionell fastlåsning vid ritual, tvångsmässighet, besatthet, trollbundenhet, trots- och tröst-innebörd. Grupp 0 utgörs alltså av sexuellt sett helt vanligt folk med viss trygghet i könsroll, behov av relativt stadig sexualpartner, frånvaro av -tvångsmässig fixering vid viss sexualritual (en viss plasticitet alltså). Brottsfrestelse (till övergrepp mot barn och vuxna) kan uppkomma vid avhållsamhet, dålig kondition (rus t.ex.) eller speciella situationer. Vålds- och recidivtendens ringa. Grupp I utgörs av personer med för litet av gängse traderad sexualtabu. De är uppfostrade i känslomässigt torftig eller eljest avsevärt avvikande miljö. har saknat Uppfostrarna tid, intresse, förmåga att ge sina barn förmånen av detta lagom av sexualtabu och sexualhämning. Framför allt under perioder av sexuell abstinens kan dessa göra sig skyldiga till surrogatbetonade vuxna sexualövergrepp gentemot barn, eller äldre kvinnor, innebärande otukt eller våldtäkt. Deras förmåga av driftskontroll, deras behov av nyanserat samspel med partner, även på andra personlighetsplan än det rent vegetativa sexuella, är mindre än genomsnittets. Å andra sidan ter de sig icke fixerade i vissa handlingsmönster sexuellt, tvärtom. Under livsperioder då de har samliv med passande sexualobjekt är de helt fridsamma sexuellt sett, detta till skillnad från grupp III. Grupp II utgörs av personer vilka som regel utvecklats ordinärt sexuellt. De har alltså tillägnat sig genomsnittligt sett sedvanligt mått av gängse tabu och hämning inom denna sfär, möjliggörande adekvat driftskontroll. Men somatiskt eller psykiskt sjukdomstillstånd, kronisk alkoholism, hjärntraumata, för tidigt eller patologiskt åldrande har avtrubbat eller destruerat dessa högre, kontrollerande instanser. Den sinnessjukes, den kroniska alkoholistens, åldringens sexualövergrepp

202 4 SOU 1976: 9

Bilaga Rättspsykiatriska synpunkter på sexualbrottslingarna

mot barn blir möjliga. Handlingarna är ofta puerilt lekpräglade och med lek-samspel med objektet. Personer tillhörande grupp II har alltid i mycket stor utsträckning särställts rättspsykiatriskt (sinnessjuka, hjärnskadade, framför allt kroniska svåra intoxikationstillstånd, främst alkoholister och praesenila och senila demensfall). Grupp III motsvaras av personer med starkt sexuellt ångestinslag sedan tidig barndom och med denna ångest som fortlevande central, sexualdynarnisk faktor. Tabuöverskott, sexualångest, sexualambivalens tar sig hos dessa personer mycket olika uttryck. På det icke kriminella området finns personer med sexualneuros, med impotens och frigiditet, med erotomani, och nymfomani. Tvångsonani och andonjuanism nan icke kriminell fixering vid en speciell sexualritual, t.ex. vid fetischism, hör också hit. De sexuella perversionerna ingår i denna grupp. III omfattar de farligaste, mest recidivbenägna individerna. Alla Grupp inom är dock ej vådliga - t.ex. den klassiska exhibitionisten. gruppen Alla perversa ter sig dock tvångsmässigt fixerade vid speciella, individuellt olika ceremonier, motsvarande sexuell ångestfixering vid respektive regression till tidig infantil sexualnivå. På grund av den bristfälliga integreringen av sexualiteten är kontrollen från högre personlighetsnivåer obetydlig. Samliv och samlag med ömhetsinslag med en partner, som vederbörande är engagerad av personligt - och många sexuellt perversa har denna mogna samspelsmöjlighet - har föga eller ingen brottshämmande effekt, till skillnad från personer i grupp I. Vådligast är våldtäkter av serietyp, där övergreppen robotmässigt kommer att likna varandra, ibland med dödande av offret som resultat av antingen våld” vid offrets motstånd eller i panik inför risk för överskjutande upptäckt om offret sedan skulle vittna. Såsom framhållits är de perversionella brotten, alltså de ångest- och tvångsstyrda gärningarna av ritualtyp prognostiskt mest ogynnsamma. Det må sedan gälla övergrepp gentemot vuxna eller barn, flickor eller pojkar. För prognostisk bedömning i det enskilda fallet beträffande risk för recidiv och vådlighet spelar, utom grupptillhörigheten, en rad faktorer en stor roll. Allmän kulturell nivå, idealbildning, samvetsfunktion och moral, integrations- och mognadsnivå samt framför allt intelligensnivå är härvid betydelsefulla. Innan temat det förbjudnas lockelse, småperversioner och den rigida fastlåsningen i perversion, lämnas må ytterligare några exemplifieringar på protest gentemot förbud, olika former av anti-tabu, anges. För många människor ter sig uppväxttidens påtvungna relativa sexualabstinens som urtypen för maktövergrepp. Den personligt upplevda vanmakten och nesligheten föder protest- och revoltstämningar. Kampen för frihet, sexuell frihet, kan vara livet ut. Fömedringstidens surrogatlösning, onanin, blir då gärna symbolen för detta ovärdiga beroendetillstånd. Samlaget kommer däremot att framstå som tecknet rätt. Erotomaner av båda könen kan bland annat ha på den vuxnes denna protest-dynamiska bakgrund. Men även andra för barnet ambivalent upplevda förbud, att stjäla, att säga fula ord, att slåss, att leka med elden kan då och sedermera i livet föda trots- och tröstbehov,

SOU 1976: 9 Bilaga 4 Rättspsykiatriska synpunkter på sexualbrottslingarna 203

utan att därför nödvändigtvis tvångsmässig besatthet, serieobetvinglig mässighet behöver uppkomma såsom skildrats för perversioner i egen-tlig mening såsom en produkt av stark ångest inför det infantilsexuella förbudet. Lika litet som många erotomaner behöver betraktas som tvångsfixerade. smuggling, snatteri i varuhus, verbal eller fysisk aggressivitet, koprolali, lust att leka med eld, kan för en person med endast måttlig anti-tabuladdning gentemot förbuden vara tillfyllest såsom viktiga symboliska trotsmanövrer, markerande hans frihet, självständighet, tröstande honom att ej bli kvävd i alla förbuds och regleringars tvångströja. Hemmafrun i förort, isolerad och småbarnsomgiven, den strikte ämbetsmannen i sin trista arbetaren vardagsrutin, vid löpande bandet kan uppleva sådana småöverträdelser som snatteri och smuggling som förlösande - nivå. känslourladdningar på infantilsymbolisk Först då ambivalensen till förbudet är än större, ångesten mer markerad, är grogrunden given för att eldsåsättningen, snatteriet skall få sådan tyngd, liknande personlighetsförnyelse, frälsning”, att serietendensen, besattheten kring ceremonien präglar personen. Den genuine pyromanen, den äkta kleptomanen, besatt av sin förlösande symbolhandling har skapats i och med den första så präglande, banande upplevelsen av det för honom maximalt förbjudna. Exakt samma skeende som skildrats för den äkta sexuella perversionens uppkomst. På samma sätt kan ovannämnda småsnattare, småsmugglare analogiseras med den småperversionelle, såsom ovan berörts. De srnåperversionella, de flesta hypersexuella, de småsnattande, de småsmugglande är dock ej alls prisgivna åt sina speciella böjelser. De kan avstå, om nämligen andra väsentliga värden och behov hotas. Den fixerade antitabuära ceremonien har ej alls denna plasticitet. Mekanisering, robotisering, omänskliggörande, ritualprägling karakteriserar dessa svåra fall med ångestdirigerad av

kanalisering fdet förbjudna”.

Den tvångsperversionelle pedofilen, serievåldtäktsmannen, kleptomanen, seriepyromanen - liksom för övrigt också de svåraste fallen av barnmisshandlare utgör exempel på dessa tragiska fall av obönhörligt ångest- och tvångsbesatta människor. Kleptomaniens och pyromaniens dynamiska bakgrund bör kompletteras. Många psykiatrers, inklusive min egen tämligen omfattande erfarenhet beträffande dessa tillstånd, talar för att både starka aggressiva och sexuella krafter är i rörelse. i allmänhet en Seriekleptomanen, kvinna, och seriepyromanen, i allmänhet en man, har oftast alltför starka tabun både beträffande och sexualitet. aggression De ter sig alltså vanligen som starkt och sexualhämmade. aggressions- Den uppdämda starka driften av sexuell och aggressiv innebörd kanaliseras så genom de förlösande symbolhandlingarna, innebärande tungt laddade antitabuära skeenden, givetvis undandragna medveten och beinsyn arbetning. Spänningslättnaden efter den allra första handlingen ifråga tycks vara så befriande och förlossande att gärningsmannen sedan ter sig som ett tämligen hjälplöst offer för fortsatt seriemässig utlevelse i enlighet med det mönster som den första handlingen uppritat. Sammanfattande synpunkter på våldtäkt, övergrepp mot bam (heterooch homosexuella övergrepp), blottning.

SOU 1976: 9

204 Bilaga 4 Rättspsykiatriska synpunkter på sexualbrottslingarna

Våldtäkt. Som bekant är denna handling av synnerligen skiftande med sedan en art. Tilltvingat samlag tidigare sexualpartner, samlag kvinna tillåtit intimitet av annan art, men motsätter sig samlag, subkultursamlag av typ raggarvåldtäkt och soldatvåldtäkt, pubertetstafatta invandrares våldtäkt, överfallsvåldtäkter m.fl. reprevåldtäktsförsök, senterar i själva verket vitt skilda skeenden och brottstyper, trots att rubriceringen är gemensam. Åren 1954-1963 undersöktes rättspsykiatriskt ca en tredjedel av de dömda, och av de undersökta särbedömdes ca en tredjedel. Ca en tiondel av dömda kom till sluten psykiatrisk vård. Av 4 360 polisanmälda dömdes 594 personer, av vilka 63 strafffriförklarades. I Kriminologiska Centralarkivet återfanns 175 fall, 52 av dessa var straffria, 13 var recidivister, 13 dömdes till internering (förvaring”). Av de 52 straffria var 19 psykiskt utvecklingsstörda (37 %), 1 psykoinfantil, 9 hjärnskadade, 12 psyk0pater”, 11 sinnessjuka. Seav de undersökta särbedömts tronare år har ungefär hälften rättsligt, med att rättspsykiatrisk undersökning numera ligen sammanhängande reserverats för mera uppenbart psykiskt avvikande. Våldtäktare ter sig ju helt olika alltefter mina angivna -tabugrupper, I grupp O finns våldtäkter under omständigheter, längre tids avhållsamhet, russpeciella avhämning, dålig kondition, mm. Våldsintensitet och recidivbenägenhet ringa. För grupp I gäller liknande faktorer, men tabuhindret är ju lättare att övervinna. Grupp II innefattar en del yngre mentalt sjuka, medan äldre avhämningsfall ju icke har sexuell kapacitet. Grupp III slutligen innefattar de svåraste, farligaste, mest recidivfallen. Fall av våldtäkt i serie är exemplifierat. Gemensamt benägna med andra ceremonier karakteriseras seriebrotten inom denna perversa av den skildrade fixeringen eller regressionen till infantil, från grupp den mognare personligheten frikopplad aktivitet. Den agerande perär så avkapslad och primitiv att introspektiv bearbetsonlighetsnivån icke är möjlig. Nivån tillåter ej kommunikation med ning av vuxentyp en annan människa - dessa brott är aldrig uttryck för samspel med annan, sker aldrig i samarbete med medbrottsling. Brotten är någon urladdningar av uppdämd olust och ångest, kortslutningshandlingar. Brottstendensen visar periodicitet. Dels tillhör dessa brott den sexuellt aktivaste åldern - i stort sett mellan 15 och 45 år - dels ökar brotten under av svårigheter, konflikter, depression, detta till skillnad perioder från normalsexualitet. En våldtäktsbrottsling tillhörande grupperna O, olika både i sin aktivitet och I, II eller III ter sig alltså fundamentalt beträffande och recidivtendens. I grupp O och I finns anfarlighet satser till samspel på olika personlighetsplan. Det är fråga om surrogatbetonade och icke alls ångestdynamiskt fixerade tillfällighetshandlingar eller rituella sådana. är ofta tillräckligt - brotts- Samhällsingripande etableras. Det är vid brott med våldstendenser inom grupp hämning III som hormonbehandling bör tas upp till diskussion. Beträffande ett tiotal fall av dödande av offren i samband med sexualdelikt har jag undersökt gärningsmännen. Intet av fallen kan berättspsykiatriskt tecknas som renodlat lustmord. Sadistiska inslag har dock i flera fall konstaterats. Men dödande har i allmänhet skett i panik efter i rädsla för att offret skulle ställa gärningsmannen till ansamlaget

SOU 1976: 9 Bilaga 4 Rättspsykiatriska synpunkter på sexualbrottslingarna 205

svar, eller som ”överskjutande våld, oavsiktligt, vid betvingandet. Sadistiska inslag har dessutom förefunnits vid ytterligare ett tiotal våldtäktsfall. Heterosexuella övergrepp mot barn. Fall tillhörande grupp O och I är sällsynta, surrogatbetonade tillfällighetsdelikt, vanligen under rusavhämning, mycket sällan våldsbetonade. Mycket psykoinfantila män förekommer i dessa grupper. Fall tillhörande II grupp är vanligare framför allt hos alkoholiserade, avtrubbade och äldre men personer, även där relativt beskedliga, oftast lekbetonade och ej alls sällan med ömsesidig lek- och lustkaraktär. Fall tillhörande grupp III motsvarar de tvångsmässigt pedofila, trollbundna, formligen besatta av fantasier kring sexuell lek med barn. Sexuell lek av vitt skild natur, ibland med sadistisk-masochistiska inslag. Homosexuella övergrepp mot barn. Först några reflektioner kring homosexuell problematik. Det är vanskligt att diskutera homosexualitet. Man menar så olika saker, man skiljer inte t.ex. på homosexuella handlingar (som kan utföras surrogatmässigt i vissa undantagssituationer också av heterosexuella) och homosexuell Hela omläggning. rådet är starkt känsloladdat. Om homosexuali-tet är övervägande eller exklusivt medfödd eller förvärvad vet man ej säkert - det mesta talar dock för att arvet, hormonerna, kromosomerna spelar föga eller ingen, roll, barndomssituationen så mycket större. Liknande krafter tycks inverka som vid uppkomsten av andra sexualavvikelser. Hit hör sålunda balansen mellan den manliga och kvinnliga principen i hemmiljön, ångestinslaget i upplevelsen av den egna sexuella rollen etc. Viktigt är att skilja mellan en form av homosexuell, mogen läggning och en mer tvångsmässig som är robotmässigt fixerad vid vissa kroppsdelar respektive ceremonier. Bara denna senare form bör betecknas som en slags perversion - där är tydligen ångestinslaget stort, det opersonliga i sexualceremonien typiskt. Vid den första formen finner man personlig förälskelse, rik sexualvariationsmöjlighet, långvariga förhållanden, alldeles som vid lycklig kärlek mellan två personer av motsatt kön. Dessutom finns en grupp män som aldrig utvecklats personlighetsmässigt, inklusive sexuellt, utöver en prepubertuell nivå, alltså uttalat psykoinfantila män, vilka snarast har kvar prepubertuellt betonade sexuella förekommande i vissa pojkgäng, pojkmönster, av ömsesidig onanityp. De upplever sig ej som homosexuella, accepteras ej heller av homosexuella som sådana. De bör ej heller betecknas som homosexuella. Samma bedömningar som angivits ovan angående heterosexuella delikt mot barn gäller i stort sett för denna kategori. För övrigt har jag undersökt flera fall tillhörande alla grupperna, som haft båda könen till sexualobjekt. Numera saknas enligt psykiatrisk erfarenhet anledning att ha särlagstiftning för homosexuella övergrepp. Det gäller som huvudregel för delikt mot barn utan våldsinslag att det framför allt är uppståndelsen, skrämseln kring händelsen efteråt, som kan skada barnet. Exhibitionism, blottning. Denna handling är mycket vanlig - mörkertalet är här tveklöst synnerligen stort. Också beträffande övriga

206 SOU 1976: 9 Bilaga 4 Rättspsykiatriska synpunkter på sexualbrottslingarna

sexualdelikt försvårar eller omöjliggör som bekant mörkertalet kunskap om det verkliga antalet straffbara handlingar. Tidigare har grupp-IIItypen, den klassiska exhibitionismen skildrats. Men blottning förekomi de andra banalt och mer också grupperna. Egentligen självklart sexuella handlingar innebär ju nästan alltid också att könsorganen blir synliga. Beteckningen blottning kan därför i polisiära och juridiska sammanhang komma till användning, då det är fråga om gärningar av helt annan innebörd än klassisk exhibitionism, denna distansbetonade harmlösa ritual, motsvarande perversionstvång, grupp III. Handlingar med blottande av genitalia finns representerade också i grupp 0, I och II. Lekbetonade eller aggressiva närmanden, i allmänhet av surrogatkaraktär, kan komma ifråga. Samma erfarenheter som i USA och i Danmark har gjorts i Sverige, också av mig, att enstaka farliga Sexualförbrytare, till en början missbedömts, också av erfarna psykiatrici, som harmlösa exhibitionister. Som allmän viktig regel gäller att personer som blottar sig, men i sina sexuella yttringar tar avsteg från distanshållningen, med ord, åtbörder och närmanden, framför allt om sadistiska inslag finns med i bilden, skall underkastas rättspsykiatrisk analys. Ovan berörda, tidigt framförda önkemål att sexualbrottslingar borde rättspsykiatriskt undersökas kvarstår fortfarande. Tillgången till framför allt initierade psykiatriska bedömare är dock alltför liten för att detta önskemål skulle kunna realiseras. Misstänkt sinnessjuka och psykiskt utvecklingsstörda bör självklart undersökas rättspsykiatriskt. I övvåldsfall, de grövre mot barn riktade brotten och rigt bör kvalificerade fall av blottning, varvid avsteg från mönstret med distanskommunikation tages, leda till § 7-undersökning. Behandlingsmöfliglzetema för sexualbrottslingar måste betecknas som otillfredsställande. De som med hittillsvarande praxis hamnar på straffanstalter räknas till strykklassen bland internerna. Strafflidandet blir alltså större än genomsnittligt. Sexualförbrytare tillhörande grupperna O och I är ju ej särskilt avvikande sexuellt sett - brotten är oftast tillfällighetshandlingar av surrogattyp. Brottshämning kan i bästa fall - om ökad frivård gör uppnås genom samhällsingripandet förhoppning sig starkt gällande hos alla initierade - och recidivrisken så bli minimal, utan speciell behandling. Beträffande grupp II behöver dessa behandling för sitt grundlidande. Fallen patienter gängse psykiatrisk tillhörande grupp III slutligen är ju dels de svåraste och mest recidivbenägna, men samtidigt ofta också mest svårbehandlade. Medvetenhetsnivån, introspektions- och identifikationsförmågan lämnar i allmänhet mycket övrigt att önska. Och det är ju dessa tre faktorer som är väsentliga för radikal psykoterapeutisk bearbetning av psykisk problematik. Psykoterapi av olika slag, inklusive medikamentell behandling, är dock alltid nödvändiga åtgärder. För de mest våldsbenägna, framför allt de därtill starkt recidivbenägna, bör driftsnedsättande behandling Tidigare har man i vissa länder, framför allt Danmark, men prövas. även i mindre utsträckning i Sverige använt kastrerande operation vid de allra svåraste våldsfallen, 5-10 årligen i Sverige. Resultaten är mycket goda beträffande hävande av recidivrisk. Oförmåga till samlag

SOU 1976: 9 Bilaga 4 Rättspsykiatriska synpunkter på sexualbrottslingarna 207

uppkommer vanligen. Bortfallssymtomen är för övrigt icke av svårare art. Emellertid har senare år endast ett par fall årligen i Sverige underkastats kastrerande operation. Man har använt hormonbehandling i stället. En ersättning för denna vilken är frioperation, ju i princip villig, liksom behandling med kvinnligt könshormon, som gav en del besvärande finnes numera bisymtom, sedan några år att tillgå ett modifierat kvinnligt könshormon, antiandrogen, som dock ännu endast i få fall använts i Sverige. Fortsatt försöksverksamhet Resultaten pågår. är lovande. för injektionsbruk Preparat har dock tyvärr ännu ej syntetiserats. I de fall då patientens beträffande medicinesamarbetsvilja ringen kan betvivlas bör nämligen komma till aninjektionsbehandling vändning (i allmänhet en gång per månad).

Fallbeskrivningar

Fall l

från föräldrahem 30-årig, i Balkan-bergsby, extremt modersbunden, mönsterson, arbetande med järnflit utan tidigare anmärkning. Debil, skolsvårigheter. Till Sverige 3 år före brottet, -ambitiöst strävsam med trenne arbeten, tidningsutbärning, hotellgårdskarl, diskplockare, sparande, sändande flera hundra kronor per månad till den hjärtsjuka modern. Träffade 18-årig kvinnlig, nordisk henne arbetskamrat, uppvaktade höviskt med bl.-a. sight-seeing kring Stockholm i sin ägandes bil. Erotiska närmanden i bilen samma kväll, till en början med flickans medgivande, så småningom tilltvingande sig ett hafsigt samlag i bilen. Flickan kördes hem, en äldre arbetskamrat till henne anmälde övergreppet. Dömdes för våldtäkt till 2 års fängelse och utvisning i underrätt, fastställt av hovrätt. Först genom Högsta Domstolen och rätts- § 7-undersökning psykiatrisk undersökning. Enligt rättspsykiatrisk undersökning förutom utvecklingsstömingen helt missförstått samlagssituationen. Hade ridderligt medels konversationslexikon bett få fara till flickans hemland för att hos hennes föräldrar anhålla om hennes hand. Hennes medgivande till och deltagande i flirt, kyssar, smekningar tog han som uttryck för en fin flickas hennes motstånd kärlek, mot samlag vore endast en ärbar flickas rimliga reaktioner, hörande till gängse giljarrnanövrar i hans kulturkrets. Han visade sig icke alls kunna inse att han begått ett brott enligt svensk lag. Som ett barn flydde han i gravaste hypokondriska fixeringar, därmed avlastande sin oro, som framför allt rörde hans omtanke om modern. Denna skulle dö om hennes älsklingsson kom åter fängelseblek och hade haft med polisen att göra. Utlåtandet utmynnade i förslag om jämställdhet, vårdbehov. Högsta Domstolen dömde honom för våldförande till sluten psykiatrisk vård, utvisningsbeslutet hävdes. Grupp O.

4 SOU 1976: 9

208 Bilaga Rättspsykiatriska synpunkter på sexualbrottslingarna

Fall 2

Från barnrikt, armodspräglat lant- 45-årig hälsing, skogsarbetare. arbetarhem. Två yngre bröder straffriförklarats såsom sinnesslöa, tilltalade för otukt med småpojkar och småflickor. Barnen utan tillsyn nattetid Föräldrarna varken tid eller resurser för i järnspiselrummet. adekvat sexuell fostran. Sexuallekar mellan syskonen. Tiggeri, svält, umbäranden. Inte värt man ligger för länge på morron, för dom som kommer Kvarsittare i skolan. Ostrafsist upp finns inga kläder kvar.” Tilltalad för otukt med 9-årig debil flicka, dotter till den fad tidigare. kvinna han sammanbott med några år. Kvinnan troligen vetat om relationen, men sedan de blivit osams anmält otukten för polisen. In- 64, skrytsamt och omdömeslöst pratsam och högljudd, telligenskvot total okunnighet om gängse moral och tabun. aningslöst avslöjande sexuallek, snarare än grymt övergrepp. Dom: såsom Surrogatbetonad sinnesslö särbedömd, sluten psykiatrisk vård. Grupp I.

Fall 3

lantarbetare. Sen utveckling, slumbetonat hem, barnen utan 25-årig ungdomsvårdsskola, egendomsbrott. Dömd för våldtillsyn. Vanart, täkter liknande situationer: efter dans sommartid tre gånger under med kvinna, efter viss tolererad flirtslagit följe tidigare ej bekant kontakt i skogsområden. Interpåträngande och tilltvingat sig samlag nerad. infantil, som ett hjälplöst barn, ringa driftskontroll. Be- Debil, först men sedan ha-n funnit dömdes som en farlig serie-våldtäktare, (fast sällskap på längre sikt) fridsam sexuellt sett lämpligt sexualobjekt för kvinnor. Grupp I.

Fall 4

f.d. från Dalarna. Tidigare alltid en harmonisk, du- 75-årig torpare gande, lugn, humoristisk yrkesman och familjefar - 9 barn. Självklart

fint hustrun numera utan poliskontakt tidigare. Monogamt äktenskap, därför celibat i undantagsstuga sesjuklig, några år. Han och hustrun dan äldste sonen övertagit torpets skötsel. Nu otukt med ett par 7mera ömsesidig, ”frivillig” sexuallek än överåriga flickor, tydligen grepp i strikt mening. Om samlagsförsök var ju ej tal. Begynnande senil demens. och samhällsreaktion för öv- I och med polisingripande väletablerade adekvata sexualtabun, som destrucrigt har hans tidigare restituerats. Han rats av hjärnfunktionsrubbningen genom åldrandet, var blödigt självanklagande och i överensstämmelse med gängse stränga han sig som niding även om han kunde ge uttryck för tabun upplevde sin förvåning över att flickorna inte alls behövt förföras, tvärtom. Särbedömd Kunde överlämnas till sluten vård kort rättsligt, jämställd. tid - fick bo hos sina barn på annan ort. Grupp II.

SOU 1976: 9 Bilaga 4 Rättspsykiatriska synpunkter på sexualbrottslingarna 209

Fall 5

30-årig resemontör. Från s.k. ta-ttarfamilj, tidigt omhändertagen av frikyrklig, from familj med mycket stränga sexualtabun. Accepterade helt sin frigida mors och sina fina systrars avståndstagande från det förbjudet sexuella. Inympad med rädsla för vad han uppfattade som sin egen inneboende tattar-betonade syndiga sexualdrift. Gifte sig med frigid kvinna, 4 barn, aldrig glad sexuallek med henne, coitus sällan, enbart i barnalstringssyfte. Skamset några gånger under alkoholrus tvingats medge sin uselhet sexuellt: hade samlag med kvinnor han betalade och kunde då uppleva sin starka sexualitet med största ambivalens. Nu tilltalad för fyra våldtäkter under få månaders under tidsrymd exakt likadana förhållanden. Efter arbetets slut ort efter på annan krogbesök och alkoholförtäring per cykel färdats i skogsområde, prejat mötande kvinna, utan minsta 0rd eller annat mänskligt kontaktförsök hårdhänt släpat in henne i skogen och brutalt tilltvingat sig samlag. Endast hans våldsamhet och kvinnornas panik och torde ha apati hindrat ändå värre våda. Han var tacksam bli och bad gripen om_ kastrering. Rättspsykiatrisk undersökning mynnade ut i förslag om särbedömning och vård. Han dömdes emellertid till 6 års fängelse, men erhöll nåd efter två år och kastrerande operation hade utförts. Båda - hans förmåga till samlag hade makarna enbart nöjda med ingreppet till bådas belåtenhet upphört. Grupp III.

Fall 6

30-årig lagerarbetare från en stad i mellansverige. Efter vid brytning 20 års ålder med en kvinna, som hade fullföljt hans mors hängivenhet, alltid ytterst frekvent aggressivt, sadistiskt till en börangripit kvinnor, jan väsentligen som exhibitionistiska seanser, men sedan i tilltagande grad med sadistiskt betonade övergrepp, skrämsel, angrepp, sparkar, slutligen våldtäkter. Detta trots att han hade fast sällskap med en kvinna, som ej visste om hans mycket svåra, sadistiskt präglade, polymorfa perversitet. Han hade redan vid 20 års ålder första gången dömts för dessa vid den tiden mindre allvarliga kvinnoangrepp (närmast av typ exhibitionism) och straffriförklarats, som termen då lydde, och överförts till sluten psykiatrisk vård. Under under förfrigång, söksutskrivningar har han sedan dess ständigt återfallit i alltmer grymma övergrepp, kulminerande i våldtäkter, bl.a. sedan han sparkat en kvinna medvetslös. Han är starkt psykoinfantil, uselt integrerad mognadsmässigt, dubbelmänniskobetonad med å ena sidan en snäll, barnafrom mammas-gosse-attityd, å andra sidan gravt sexuellt polymorft pervers. Hans ångestdrivna serieattacker gentemot kvinnor domineras av sadistiskt färgad aggressivitet. Exhibitionismens infantila symbolmening av kastrationsnegerande” och ”trotsande av det mest förbjudna” kommer i hans fall i bakgrunden i jämförelse med de mera påtagliga sadistiskt aggressiva inslagen. Han bedömdes som jämställd och vårdbehövande, kastrerande operation indicerad. Grupp III.

14 - Sexuella övergrepp

SOU 1976: 9

210 Bilaga 4 Rättspsykiatriska synpunkter på sexualbrottslingarna

Fall 7

40-årig man utan yrke. Mycket ogynnsam uppväxt med tidig bestående pedofil fixering. Sedan puberteten nästan ständigt omhändertagen på eller på straffanstalter för ständiga recidiv i otukt eller mentalsjukhus otuktigt beteende med ca 10-åriga flickor, mera sällan pojkar i samma ålder. som en robot att omedelbart efter Obetvingligt ångestdirigerad återfalla i enlighet med sina alldeles speciella beteenden. frigivning Helt dominerad och besatt av denna pedofila perversion, hela livsav denna. Trots detta ej särbedömd rättsligt, utan föringen präglad efter i ungdomen mestadels internerad. sejourer på mentalsjukhus även försök med behandling med kvinnligt köns- Psykoterapi utsiktslös, hormon slagit slint. Betydligt mindre våldsbenägen än eftersträvande med barnens kropp och könsdelar. Grupp III. beröringskontakt

Fall 8

från mellansverige. Farföräldrafostrad. Alltid 30-årig sjukpensionär sexualfixerad. Till pojkhem och efter blottning till skygg, vanartig, för asociala utvecklingsstörda. Ständigt sexuellt aktiv, med sjukhus småflickor, även vuxna män. Sedan några år utskriven småpojkar, från sjukhuset, boende hos farmodem och sista året i egen lägenhet. Alltmer tilltagande ångestdriven perversionell -tvångsaktivitet, kulminerande i otukt med två flickor i S-årsåldern, dräpte båda sedan de börjat skrika - dåden med ett par veckors mellanrum. Oförmögen vuxenleverne utanför anstalt - endast intresserad av westernfilmer och sexualitet, tvångsonani, tvångsceremoniel med barn. Såtvångsmässig lunda pervers, men knappast ”lustmördare”, även om sadispolymorft till barn. Dödat i rädsla tiska inslag spåras i hans sexuella närmanden att bli fast. Farmodern skildrar hans monumentala hjälplöshet, hans nästan totala oförmåga av inlevelse i offrens situation, hans spädbarnsoförmåga att ångra då hon skildrar hans reaktion framför henaktiga nes TV kvällen efter ett av dråpen. Han var helt oberörd inför mordfolksamling. Då jag sa honom hur kan människor platsen, poliser, svarade han - det är inte alls svårt farmor, göra så mot små flickor, det finns mycket sten däruppe på berget, pekande ut platsen på TVbilden. Särbedömd som sinnesslö. Vårdomhändertagen. Kastreringsoperation. Grupp III.

SOU 1976: 9

5 Utlåtande

Bilaga angående homo-

sexualitet

av Bertil Hansson

Utformningen av BrB 6: 3, 6: 4 och 6: 6 första stycket måste innebära, att sexuella mellan handlingar vuxna och barn eller ungdom anses innebära en fara för den unga parten, och att homosexuella sådana handlingar anses innebära en större fara än heterosexuella Som handlingar. grund för den år 1944 genomförda förändringen i sexualbrottslagstiftningen låg den nämnda uppfattningen, och någon ändring ansågs ej böra göras vid tillkomsten av BrB. Följderna av sådana sexuella förbindelser för den unga parten har undersökts av A. Rasmussen (1934) i Norge och L. Bender och medarbetare i U.S.A. (Bender, L-Blau, A. 1937, Bender, L.--Paster, S. 1941, Bender, L. Grugett, A. E. 1952). . Rasmussen undersökte personer, som varit utsatta för sexuella handlingar från vuxna i barndomen. Vid undersökningstillfället, 20 år eller mera efter de sexuella var de vuxna. handlingarna, Det visade sig, att det övervägande antalet (46 av 54) inte hade haft några anpassningseller utvecklingsproblem av betydelse. 8 av probanderna, alltså en tämligen hög andel, visade vid undersökningen otillfredsställande tillstånd tre var psykotiska, en ”hysterisk”, en ”mycket nervös” och tre prostituerade. Rasmussen anför emellertid omständigheter, som starkt talar för att det sexuella traumats roll för den ogynnsamma utvecklingen varit åtminstone tveksam, då hon kunde påvisa andra omständigheter av sådan art, att de i och för sig mycket väl kunde förklara den ogynnsamma utvecklingen. Bender och hennes medarbetare studerade barn, som haft avvikande sexuella upplevelser. I de flesta fallen rörde det sig om heterosexuella handlingar från vuxna, men en del av barnen hade också haft homosexuella erfarenheter. Bender och hennes medarbetare rapporterar, att barnen visade anmärkningsvärt litet initial ångest, men att sådan kunde utveckla sig i samband med polisutredning och domstolsförhandlingar. På lång sikt anser sig författarna kunna konkludera, att de problem, som flera av barnen onekligen fick i fortsättningen, sannolikt inte haft samband med det sexuella traumat. Hennes material utgjordes av barn, som hänvisats till psyldatrisk vård i samband med att de sexuella handlingarna upptäckts, och i många fall förelåg det mycket allvarliga missförhållanden av olika slag i deras miljö. Som en omständighet värd

214 5 Utlåtande homosexualitet Bilaga angående

att beakta noterar Bender, att inte något av de barn, som haft upplevelser av homosexuell natur, utvecklat något homosexuellt mönster i fortsättningen. De risker, som man speciellt räknat med i homosexuella sammanhang, torde bestå i risken för ”förförelse”, alltså risken för att en ung och sexuellt omogen människa genom homosexuella förbindelser skulle fixeras i ett homosexuellt mönster. Som nämnts, fann Bender och hennes medarbetare ej belägg för en sådan utveckling i sina undersökningar. Skäl finnes dock att undersöka, vad man hittills kan säga sig veta om orsakerna till uppkomsten av homosexualitet. Man kan säga, att det har uppställts tre typer av teorier för uppkomsten av homosexualitet hos människan: Den genetiska teorin, psykologiska teorier, hormonella teorier. 1. Den genetiska teorien får stöd i flera undersökningar. Familjär förekomst beskrivs (t.ex. av Kenyon 1967) i en utsträckning, som bestämt antyder ett genetiskt underlag. Den klassiska undersökningen på detta område har annars gjorts av Kallmann (1952). Han har undersökt tvillingar, som utvalts så, att den ene tvillingen var homosexuell. I de 40 enäggiga paren fann han konkordans i 100 %, medan konkordansgraden i de 45 tvåäggiga paren var låg. Kallmanns undersökning har visserligen kritiserats, och det torde vara klart, att den är behäftad med vissa metodiska fel. Dessa kan dock knappast förklara hela den markanta skillnaden i konkordans mellan en- och tvåäggiga tvillingpar. Även andra genetiska undersökningar har givit resultat, som klart antyder, att en genetisk faktor eller genetiska faktorer är av betydelse för den sexuella inriktningen, även om det eventuellt krävs sammanträffande med faktorer av annat slag, för att en manifest homosexualitet skall uppstå. 2. De psykologiska teorierna för uppkomsten av homosexualitet baserar sig i stort sett på Freuds sexualteori, som han uppställde i arbetet Drei Abhandlungen zur Sexualtheorie (1905). En förutsättning för Freuds och andra psykologiska teorier är antagandet om en primär bisexualitet, vilket antagande Freud själv har betecknat som en grundval för sin teori. Detta antagande har på senare tid ifrågasatts (se t.ex. Stoller 1972). Freuds teori har vidare utvecklats av senare forskare, tillhörande den psykoanalytiska skolan, och den teori, som nu är den mest omfattade inom denna skola, har skarpast utformats av Bieber och medarbetare (1962). Teorien är rätt komplicerad, men avgörande är en speciell familjekonstellation med en överbeskyddande moder och en fientlig och bestraffande, svag och ointresserad eller frånvarande fader. Bieber finner dock inte denna konstellation i 100% hos sina homosexuella patienter, och han finner motsvarande situationer i ganska hög frekvens hos en kontrollgrupp av heterosexuella, neurotiska patienter. Schofield (1965) har gjort en omfattande sociologisk undersökning av olika grupper av homosexuella män (en grupp, som befann sig i fängelse för homosexuella brott, en grupp, som befann si-g i psykoterapi på grund av problem med anknytning till deras homosexualitet, och en grupp normala homosexuella, som varken befann sig i fängelse eller var patienter), och han har jämfört grupperna med kontrollgrup-

SOU 1976: 9 5 Utlåtande homosexualitet 215 Bilaga angående

per. Han har bl.a. undersökt olika bakgrundsfaktorer, som skulle kunna tänkas ha varit av betydelse för undersökningsfallens homosexuella utveckling. Han fann, att hans homosexuella grupper skilde sig från kontrollgruppema i det avseendet, att fadern saknats i hemmet under sonens uppväxttid i högre frekvens. Skillnaden är emellertid tämligen liten, särskilt i fråga om gruppen normala homosexuella, starkare framträdande i den kriminella och i den neurotiska gruppen. Detta minskar värdet av det gjorda fyndet, då the absent father är en i psykiatriska sammanhang berömd person, och det förefaller rimligt att räkna med denna faktor som tämligen ospecifik, endast disponerande för psykiska eller sociala svårigheter. Gebhard och medarbetare skriver också i sitt monumentala arbete ”Sex Offenders (1965), att deras grupp homosexuella sexualförbrytare hade dåliga relationer till fadern i högre frekvens än någon annan grupp, som de undersökte. Detta fynd får emellertid mindre slagkraft, när man finner, att denna grupp också var den, som hade de sämsta relationerna till modem. Flera andra undersökningar har givit likartade resultat, dvs. antydningar om att relationerna mellan barn och föräldrar kan vara av betydelse för uppkomsten av homosexualitet, men inga övertygande bevis. En inlärningspsykologisk teori har framförts av Harper (1963). Han antar, att en sexualfientlig attityd framför allt från moderns sida kan medföra en rädsla för heterosexuella lekar och senare heterosexuellt beteende, medan homosexuellt beteende inte blir lika tabubelagt och kontakten med barn av samma kön underlättas. Teorien får ett visst stöd av iakttagelserna, att homosexualitet är vanligare i kulturer med en restriktiv attityd »till sexualiteten över huvud taget men ovanligare i kulturer med en mera permissiv attityd. Gemensamt för de psykologiska teorierna för förklaring av homosexualitet är, att man måste antaga, att de faktorer, som bestämmer utvecklingen måste utöva sina verkningar mycket tidigt under utveck- - senast före av den s.k. dvs. i lingen utgången oedipala perioden, stort sett före skolålderns inträde och att det rör sig om förhållanden inom familjen eller primärgruppen. Ingen är tydligen beredd att antaga, att mer eller mindre tillfälliga homosexuella erfarenheter skulle kunna ge upphov till en fixering i homosexuellt beteende. Det skall dock nämnas, att Giese (1964), som själv var homosexuell och hade mycket omfattande och ingående kännedom om de homosexuellas liv, räknar med att homosexuell initiation kan vara av betydelse för inriktningen av det overta sexuella beteendet i homosexuell riktning. Detta kan enligt Giese vara värdefullt, då det underlättar den unges identitetsbildning, vilken är viktig för hans fortsatta psykiska och sociala anpassning. En omständighet, som utgör ett stöd för uppfattningen, att eventuella psykologiska faktorer måste utöva sin verkan mycket tidigt, är det faktum, att det enligt nästan samstämmig uppfattning är ytterst svårt eller helt omöjligt att med psykologiska metoder påverka den sexuella inriktningen, när den väl har blivit manifest. (Detta utesluter ej, att det i vissa fall kan vara möjligt att t.ex. med beteendeterapi förstärka heterosexuellt och försvaga homosexuellt beteende.) 3. De hormonella teorierna bygger ännu på mycket osäker grund.

216 Bilaga 5 Utlåtande angående homosexualitet SOU 1976: 9

Vissa undersökningsresultat tyder på att det finns mindre olikheter i hormonutsöndringen mellan homosexuella och heterosexuella män. Om dessa olikheter kan vara orsak till homosexualiteten eller ett resultat av denna är emellertid ännu en öppen fråga. En forskningslinje, som har givit intressanta resultat, då det gäller vissa arter av försöksdjur, är en neuro-endokrinologisk forskning. Man har funnit, att det sexuella beteendet hos dessa djur styres av funktionen hos vissa strukturer i den främre delen av mellanhjärnan. Funktionen av dessa strukturer bestäms i sin .tur av hormonell påverkan under bestämda, kritiska perioder av fosterutvecklingen. Om denna hormonella inverkan uteblir, uppstår det olika former av intersexuella individer eller avvikande sexuellt beteende. Det är naturligtvis äventyrligt att dra slutsatser från djur till människa, då det gäller sexuellt beteende, och man kan ju av etiska skäl ej göra experiment på människa i detta avseende. Emellertid visar vissa naturliga experiment (vissa spontant uppträdande kromosomala avvikelser, komplikationer till nödvändig horrnonbehandling av gravida kvinnor) i vissa fall mot att människans sexuella beteende åtminstone i viss utsträckning kan påverkas av hormonella skeenden under fosterlivet. En god sammanställning av hittillsvarande forskningsresultat på detta nya forskningsområde finnes hos Gadpaille (1972). Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att säkra kunskaper om orsakerna till homosexuellt beteende hos människa saknas. Argument kan framföras för att genetiska faktorer, psykologiska faktorer och eventuellt neuroendokrina faktorer kan vara av betydelse. Det kan hända, att det krävs ett Sammanträffande av flera faktorer, för att manifest homosexualitet skall uppstå. (Det kanske skall påpekas, att Freud aldrig förnekade betydelsen av konstitutionella faktorer för uppkomsten av störningar av olika slag, ehuru han mest intresserade sig för de psykologiska faktorerna.) Allmänt kan dock sägas, att de faktorer, som kan vara av betydelse i detta fall måste inverka -- i konceptionsögonblicket, då mycket tidigt det gäller de genetiska faktorerna, under fosterstadiet, då det gäller de hormonella faktorerna, eller under de första barnaåren, då det gäller de psykologiska faktorerna. I de åldrar, då hittillsvarande lagstiftning ger skydd mot homosexuella men ej mot heterosexuella handlingar, är alltså enligt samstämrnig uppfattning den sexuella inriktningen redan fastställd och omöjlig att påverka i varje fall enbart genom homosexuella kontakter.

SOU 1976: 9 5 Utlåtande homosexualitet Bilaga angående 217

Litteratur

Bender, L.-Blau, A.: Am. Journal of Orthopsychiatry 7 (1937), 500. Bender, L-Grugett, A. E.: Am. Journal of Orthopsychiatry 22 (1952), 825. Bender, L-Paster, S.: Am. Journal of Orthopsychiatry ll (1941), 730. Bieber, I. m.f1.: Homosexuality, New York 1962. Freud, S.: Drei Abhandlungen zur Sexualtheorie, Wien 1905. Gadpaille, W. J.: Archives of General Psychiatry 26 (1972), 193. Gebhard, P. H. m.f1.: Sex Offenders, New York 1965. Giese, H.: Der homosexuelle Mann in der Welt, Stuttgart 1964. Harper, R. A.: Advances in Sex Research (Ed. H. G. Beigel), New York 1965. Kallmaim, F. J.: Journal of Nervous and Mental Diseases 115 (1952), 283. Kenyon, F. E.: Acta psychiatrica scandinavica 3 (1967), 224. Rasmussen, A.: Acta psychiatrica et neurologica scand. 9 (1934), 351. Schofield, M.: Sociological Aspects of Homosexuality, London 1965. Stoller, R. J.: Archives of General Psychiatry, 26 (1972), 207.

15-- Sexuellaövergrepp

SOU 1976: 9

Bilaga 6 Yttrande angående incestpara-

grafen 6 5 BrB

kap §

av Alström

Carl-Henry

I

Med incest menas sexuellt mellan umgänge nära släktingar och med incest-tabu förbud mot sådana förbindelser. Förbudet vad avser förbindelser inom ”kärn-familjen, dvs. mellan föräldrar-barn och mellan syskon synes vara universellt och gälla såväl civiliserade som s.k. primitiva samhällen. om historiska Uppgifter undantag från denna regel förändrar ej detta förhållande. Förbudet har i varierande utgrad varit sträckt till andra grupper av besläktade, biologiskt eller genom giftermål befryndade. Även i vårt land har sådant förekommit. Förbud mot kusingiften försvann ur svensk lag 1845, straff mot sexuell förbindelse svågersvägerska försvann 1937 och mellan änkling och vuxen styvdotter 1947, för att nämna några exempel. Äktenskap mellan kan sedan halvsyskon 1974 ingås mot dispens och sexuell förbindelse mellan halvogifta syskon bestraffas ej, de kunna således utan leva straffrättlig påföljd tillsammans i ett fritt förhållande om deras dispensansökan om giftermål eventuellt skulle avslås. I vissa stater i U.S.A. är kusingiften i våra dagar tillåtna, i andra ej och upplösas genom publikt rättsligt ingripande om de eventuellt ingåtts. I s.k. primitiva samhällen kan förekomma mycket komplicerade och svåröverskådliga schemata över för giftermål förbjudna grupper. Detta har varit föremål för intensiva studier av etnografer och antropologer sedan lång tid tillbaka. Denna forskning har dock tvingats till resignation vad gäller incesttabuts uppkomst. På svenska finnes bl.a. av Kin-

berg och medarbetare (1943) en ambitiös redogörelse för denna forsknings historia och utveckling. Straffen ha också varierat från tid till tid och från samhälle till samhälle, från inget officiellt alls över ingripande böter till dödsstraff. En av de största för incest avrättade i grupperna vårt land under 1600-talet var svåger-svägerska (Alström I Sve- 1973). rige avskaffades dödsstraffet för incest 1864, men ännu samma år dömdes av 4 personer åtalade och dömda för incest 2 till döden av underrätterna. Någon avrättning för incest har dock ej skett i Sverige under det århundradet, men frihetsstraffen voro stränga. Kvar står att det föreligger ett universellt outtalat förbud, eller i lag mot incest inom uttryckt den s.k. ”kärM-familjen. Lösningen till att

6 SOU 1976: 9

220 Bilaga 6 Yttrande angående incestparagrafen kap. 5 § BrB

förstå detsamma utan tvekan på det psykologiska planet, olika ligger straffsatser torde vara efterrationaliseringar, i och rättsliga ingripanden sig själva av sekundär betydelse. De kunna ledas tillbaka till religiösa föreställningar och påbud, vilka liksom profana rättsliga påbud i våra ävenledes äro att betrakta som efterrationaliseringar. Utsträckdagar ningen av incesttabut till 7:de släktled motiverades med att Gud vilade sig på 7:de dagen efter att ha skapat världen. I den fortsatta diskussionen avses med incest sexuell förbindelse främst mellan föräldrar-barn och mellan bror-syster. Den torde vara sällsynt än vad officiell statistik rörande om också betydligt vanligare legalt beivrad incest ger vid handen. Kinberg och medarbetare (1943) referera för Sverige den legala incestfrekvensen 0,5 per 100 000 inv. per år, för andra europeiska länder -tal svängande kring detta, lägst för Danmark 0,2 på 100 000, högst för Tyskland 1,3 på 100000. Lägre tal refereras av Weinberg (1955) från USA och av Maisch (1973) från Tyskland. (1960) fann vid en noggrann inventering från Danmark att le- Stürup galt beivrade fall på 100 000 vuxna män åren 1938 resp. 1955 var för större städer 5 resp. 8, för mindre städer 9 resp. 16, för landsbygd är givetvis i sammanhanget mest 21 resp. 14. Stürups beräkningssätt adekvat. De återgivna fluktuationerna torde inte återspegla verkliga sådana av incest ute i samhället. Stürups siffror ligger verkligheten närmare än tidigare refererade, med reservation även här för stora mörker-tal. Den verkliga frekvensen incest ute i samhället känna vi ej. Tillförlitliga intervjuundersökningar saknas. Kinsey (1948, s. 588) anger i sitt stora arbete Sexual Behaviour in The Human Male” att heterosexuell incest förekommer oftare ”in the thinking hos kliniker och socialarbetare än i verkligheten. Hans fall, skriver han, representera alla socialgrupper, men äro så få att några slutsatser ej kan dragas. Det är dock att beklaga att Kinsey inte anger antalet fall, ty även ett lågt sådant vore givetvis av intresse att få veta. Kinsey kritiserar slutsatser dragna från selekterade grupper. Som exempel må nämnas enn undersökning av Stransky (1933) som intervjuade 174 kvinnliga patienter, vilka sökt för neurotiska besvär. Av dessa angav 5 % incest eller incestförsök, främst från fäder. Endast ett fall följdes av åtal. En sådan frekvens torde vara för hög men det är att märka att Kinzsey och medarbetare senare i Sexual Behaviour in The Human Female (1953 s. 117-120) med vars hjälp -- reservation för svårighet att tolka tabelgiva siffror lerna - kan beräknas sexuellt närmande från fäder eller bröder, dvs. kvinnorna före puberteten. Märkincest, till cirka 1 % av de intervjuade inte incest av förff., termen t.o.m. lyser med sin ligt nog avhandlas frånvaro i detta arbete från 1953. Däremot avhandlas på flera sidor sexuell kontakt med djur, främst hundar. Märkligt nog ha 1,5 % av de - intervjuade kvinnorna representerande den vita befolkningen haft sådan kontakt före puberteten, och 3,6 % efter denna. I ”Sex Offenders publicerat 1965 från Kinsey-gruppen av Gebhard och medarbetare diskuteras däremot mycket ingående incest, utgörande cirka 8 % av de av förff. analyserade 2 111 avdömda sexualbrotten hos vita män. Antalet incestfäder är 137, en mycket heterogen grupp, varav

SOU 1976: 9 6 Yttrande

Bilaga angående incestparagrafen 6 kap. 5 §BrB 221

knappt 1/5 hade relation till döttrar eller styvdöttrar som voro 16 år och äldre. Incestbröder äro ett fåtal. För en kontrollgrupp omfattande 477 vuxna vita män redovisas 0 % far-dotter incest, 0,2 % bror-syster, samt coitus med kusin 3,4 %, vilket senare anges som incest. Med all reservation för svårigheten att siffermässigt analysera Kinseygruppens olika serier, torde dock siffrorna vunna på den kvinnliga serien (från 1953) komma verkligheten närmast. Den legalt beivrade incesten även i USA med de där gällande hårda straffen, är en bråkdel av de verkligen inträffade. Majoriteten av incestfallen synes gälla minderåriga kvinnor.

II Den legalt beivrade incesten är visserligen sällsynt men de mest ingående kunskaperna om incestrelationen är vunna på rättspsykiatriskt undersökta material. Det mest omfattande och noggrant analyserade, torde vara det av Kinberg och medarbetare (1943) publicerade. Den största i detta är far-dotterincest - 86 fäder med en eller gruppen - flera döttrar, därefter bror-syster 26 bröder, och ett fåtal mor-son 2 fall. Denna relativa fördelning återfinnes i de flesta undesökningar. Då man i gångna tider talade om incest avsågs i allmänhet vuxna personer. I företagna undersökningar av legalt beivrad incest från våra dagar visar sig i far-dottergruppen, att de kvinnliga kontrahenterna ha en förvånansvärt låg ålder. I Kinbergs material är 15 % av döttrarna under 11 års ålder vid incestens början; fall ned till några års ålder redovisas, median och genomsnitt ligger vid 13 år. Majoriteten av fäderna är mellan 30-50 år gamla. Liknande siffror redovisas av tyska författare och samma förhållanden fann Alström (1973) likaledes på ett svenskt rättspsykiatriskt material omfattande 246 incestfäder och 65 incestbröder. De få fallen av mor-son incest, till antalet 4, voro också här av särpräglad natur och bortses ifrån. Det av Alström (1973) redovisade materialet av far-dotter incest bestod av vid Kriminologiska centralarkivet, Rättspsykiatriska kliniken, Stockholm, 246 konsekutivt registrerade fäder hänvisade till rättspsykiatrisk undersökning under åren 1934-52. En vägrade medverka, har dock medtagits enär tillräckliga uppgifter erhölls via dotterns rättspsykiatriska undersökning. Vid efterforskning framkom att 5 fäder frikändes eller åtal nedlades. I samtliga fall fann Alström vid genomgång av akterna så stor sannolikhet för att incest förelegat att de medtogs i undersökningen. I ett nedlagt fall förelåg t.ex. graviditet med partus, där incestdottern avled före det målet avgjorts. I ett fall hade fadern först erkänt, sedan nekat. Härmed är ingen kritik utsagd mot respektive domstolars och åklagares ställningstagande, det var präglat av humanitet och åtgärderna synnerligen förnuftiga. Det är endast ur statistisk synpunkt det må sägas, att i åtskilliga andra fall kunde mer bärkraftiga skäl tyckas föreligga för ev. frikännande än i dessa fem. Beräkningar ha också gjorts med och utan de 5, skillnaden är negligerbar. Vid vissa beräkningar, t.ex. vid jämförelse avseende påföljd, ha de uteslutits. De ha ju inte erhållit någon påföljd. I undersökningen har uteslutits ut-

16 - Sexuella övergrepp

222 Bilaga 6 Yttrande angående incestparagrafen 6 kap. 5 § BrB SOU 1976: 9

ländska medborgare på mer tillfällig vistelse i Sverige. De voro få under denna period. Fäderna i de 246 familjerna ha haft sexuell förbindelse med en eller fler döttrar. Vid incestens början var 2 / 3 av fäderna under 45 år, endast 1/5 voro över 50 år. Döttrama voro vid incestens början minder- och underåriga, liksom i Kinbergs undersökning ned till en förvånansvärt låg ålder, och endast 7 % voro över 18 år. Incesten hade i regel börjat med s.k. petting, som blivit alltmer avancerad eller redan från början varit det, och som i 2/3 av förbindelserna synes ha utvecklats till verkliga samlag. En vanlig utveckling var, att ett från början positivt förhållande bröts då dottern kommit upp i puberteten och vänt sig ut mot jämnåriga. Ofta med svartsjuka från fadern som följd. - I nära 1 / 2 av förbindelserna hade dessa varat 3 år och längre, och 5 % hade varat mer än 10 år. Det är alltså fråga om rätt långvariga förbindelser. Det synes knappast möjligt, att en majoritet av förbindelsema kunnat upprätthållas så lång tid med grovt våld från fädernas sida. Skildringarna vid domstolsförhandlingar präglas emellertid av en allmän nedklassning av fäderna och incesten som sådan. Det är märkligt, att om också en minoritet, dock 10 % av döttrarna mot en sådan press kunnat vittna om positiva förhållanden till sina fäder och vid förhören sökt skydda fadern. Utan tvekan ha fäderna utnyttjat sin auktoritet, men att detta skett under brukandet av grovt våld var av allt att döma ej vanligt, vad gäller fysiskt sådant ovanligt. Det var då fråga om särpräglade fall, som skilde sig från gruppen i övrigt. Brutalitet och familjedespotism finnes omvittnad hos ca 1/3. Emellertid större delen av incestfäderna synes icke ha brutala tendenser, 36% ha betecknats som beskedliga och mer saktmodiga. Nära 10 % har särskilt betecknats som ”normala, vad nu det egentligen kan innebära, i varje fall ha några nedvärderande omdömen ej givits. Socialt-ekonomiskt var incestfäderna vid åtalstiden en selektion nedåt, dock ej så utpräglad som Kinberg och medarbetare fann i sitt material hämtat från åren 1929 37. De jämföra sitt klientel med de beryktade s.k. vargbarnen påträffade i Indien (Kinberg et al., s. 321, 323), beskrivna av Kellogg (1931, 1934) m.fl. Det förelåg emellertid en högre frekvens av trångboddhet, alkoholism och kriminalitet hos incestfäderna som grupp jämfört med den allmänna populationen, varvid Standardisering för ålder, civilstånd, bostadsort och vad gäller arbetets tillhörighet till näringsgren skett. Frekvensen personer med ”ospecificerad verksamhet” såsom diversearbetare var högre än i den allmänna populationen, 16 % mot 1-2 % (Folkräkningen 1950, del VI). Till stor del är dock gruppen arbetare väl yrkesutbildad, och av samtliga fäder ha 2/3 positiva arbetsvitsord. De nämnda faktorerna kunna ej rimligtvis sättas på något enkelt sätt i samband med incesten ty majoriteten av incestfäderna voro icke registrerade i straffregistrei, cirka 3/4. Och majoriteten hade icke alkoholproblem, cirka 4/5. Och drygt 1/2 av incestfamiljerna kunde ej betecknas som trångbodda (Johansson och Borgnäs, Bostäder och boendeförhållanden i Sverige 1945-1960, s. 161). Med trångboddhet avses mer än 2 personer boende per rumsenhet. Så definierad var 1945 cirka 1/4 av alla hushåll som förestods

SOU 1976: 9 6 Yttrande 6 5 223

Bilaga angående incestparagrafen kap. §BrB

av gifta samboende män trângbodda i den allmänna befolkningen. Den kriminalitet, som förekom registrerad före åtalet för incest var vanligtvis egendomsbrott med kortare straffpåföljder. Även våldsbrotten voro av enklare slag givande påföljder från 1 till några månaders fängelse eller straffarbete i samtliga 6 registrerade fall. Av intresse är att notera, att de före inceståtalet registrerade sedlighetsbrotten voro få, -till antalet 7. I ett fall förelåg tidigare incest med dotter, i 1 fall otukt -med minderårig styvdotter vid något tillfälle” påföljd 3 års straffarbete, i 4 fall otukt med minderårig flicka med påföljd frihetsstraff 1 till 6 månader. Ett fall av horsbrott då hustrun var gravid, medförande 5 månaders fängelse, Villkorlig dom, vittnar om en svunnen tidsepok. Vid utredningarna framkom s.k. pedofila tendenser dvs. sexuell dragning till minderårig hos ytterligare ett tiotal fäder, utöver de ovan nämnda, vilka dömts härför. Vid den senare mycket långa uppföljningen förekom i kriminalregistret ytterligare 7 fall av otukt med minderårig, varav 2 med styvdotter. Pedofila tendenser i vanlig bemärkelse föreligga inte hos den stora majoriteten av incestfäderna och kan inte förklara hurusom incestspärren genombrytes. Bundenheten till deras minderåriga döttrar synes vara av annat slag och undergår en utveckling då döttrama bli äldre som ej är karaktäristisk för pedofili. I åtskilliga fall förelåg positiva förhållanden till äldre döttrar. Av 59 kända och analyserade graviditeter vid far-dotter incest avbrytes 9 med legal abort, 3 med spontan eller illegal. Dödfödsel eller död i anslutning till förlossningen sker i 10 fall och i ytterligare 2 fall dödas barnen omedelbart efter förlossningen. I 3 fall avlida barnen efter dagar till några veckor efter förlossningen. I 32 fall äro barnen livsdugliga. Borträknas legala aborter och barnamord sluta således 1/3 av graviditeterna fatalt, till synes spontant. De båda fallen av barnamord representera på ett tragiskt sätt den oerhörda psykiska press, som en incestgraviditet innebär. I båda fallen förelåg positivt förhållande mellan far och dotter. I båda fallen var hustrun död, dottern s.a.s. trätt i hennes ställe, leva som i äktenskap”, god ekonomi, ej trångbott, socialt skötsamma, frånsett incesten ej kriminalitet. Påföljden blev 7 års straffarbete för den ene incestfadern, resp. straffrihet och psykiatrisk sluten vård för den andre, vilket märkligt nog med tanke på övriga fall från den tiden, ej blir längre än 2 år i sluten vård och 2 år som försöksutskriven i arbete. Trots uruselt intelligenstestresultat och klassning som djupt oligofren vid undersökningen vid åtalet, sköter han sig på sjukhuset på ett föredömligt sätt, duktig och omtyckt, visar initiativ och god ekonomisk förmåga även efter utskrivningen från sjukhuset, vilket står i skärande kontrast till testresultatet. Påföljden av incestbrottet blev för de incestfäder som förekom i straffregistret betydligt allvarligare än för övriga brott. Av de 241 dömda blev 54 0/0 straffade. Av dem erhöll 9 % Villkorlig dom och av de övriga nåra hälften mer än 4 års straffarbete eller fängelse, och 1/3 av dessa återigen avtjänade så långt frihetsstraff, dvs. 15 % av samtliga straffade. Det skall dock framhållas, att under den 22 år långa perio-

224 Bilaga 6 Yttrande angående 6 kap. 5 §BrB SOU 1976: 9 incestparagrafen

den en förändring mot kortare strafftider skedde. Alla med Villkorlig dom återfinnas således inom periodens senare hälft. straffade och strafffria förekomma i samma utsträckning i straffregistret före inceståtalet, dvs. 3/4 förekom icke i straffregistret. Av 110 straffriförklarade fick 3 öppen psykiatrisk vård, för 1 har handlingar ej kunnat uppspåras. Av övriga 106 tillbringade 35% i sluten psykiatrisk vård mer än 4 år, 15 % mer än 9 år, 1/2 av dessa senare mer än 15 år. Ej så få blevo steriliserade eller kastrerade. I den redovisade gruppen far-dotter incest från tidsperioden 1934- 55 var 11 procent av döttrarna över 20 år vid incestens slut. Majoriteten av dem voro alltså minder- och underåriga. I den brottsbalk, som trädde i kraft 1965 avhandlas incest endast i 6 kap. 5 §, den gäller vuxna personer och avser samlag. Se Beckman, Holmberg et al. (1968). Den stora majoriteten av incestförbindelser, med minder- och underåriga, som i tidigare undersökningar kunde nås via officiell statistik, är sedan 1965 svårtillgänglig för undersökning. Dessa fall dömas nu enligt paragrafer, som beakta den kvinnliga partens minder- och underårighet samt beroende eller vårdnadsställning i förhållande till den manliga, och då oberoende av biologiskt släktskap eller ej. Detta är logiskt och rimligt. Enligt officiell statistik och via registerdata skulle således det tidigare minder- och underåriga incestmaterialet ej kunna spåras. Att en stor del dock kan det, beror på att domstolarna likväl ibland åberopa incestparagrafen i dessa fall. En analys av det genom sexualbrottsutredningens försorg insamlade incestmaterialet, dömt enligt 6 kap. 5 §, visar för den sista IO-årsperioden, 1965-74, emellertid, att det till strukturen ej skiljer sig från tidigare bearbetade vad gäller döttrarnas ålderssammansättning. Vid den beivrade incestens början var 73 % av döttrarna under 15 år, 4 % var 18 år och över. Vid incestens slut var en majoritet, drygt 80 % av döttrarna under 18 år och i 30 % av samtliga far-dotter relationer hade fullbordat coitus ej förekommit. Av samtliga 64 fäder som registrerats enligt 6 kap. 5 § hade 22% gjort sig skyldiga till avancerad petting, men fullbordat samlag hade ej förekommit. I 3 fall hade incestrelationer - under en 10-årsregistrerade period -- resulterat i graviditet. Så gott som samtliga fäder hade förutom enligt 6 kap. 5 § registrerats enligt 3 § eller 4 § på grund av dotterns ålder och därmed fått strängare straff. Åtta fäder hade emellertid dömts enbart enligt 6 kap. 5 § vad avser incesten, men 5 av dessa skulle ha dömts som majoriteten enär incestdöttrama var under 15 resp. 18 år. Endast i 3 fall var incestdottern över 18 år - - och nämligen 23, 26 resp. 30 år gamla endast för dessa, dvs. för 5 % av samtliga fäder vore inoestparagrafen 6 kap. 5 § enligt lagens mening uteslutande tillämplig. Under perioden 1965-74 blev av 38 rättspsykiatriskt undersökta och dömda incestfäder 1/3 straffria, resten straffade. Av de senare fick 1 / 5 Villkorlig dom eller skyddstillsyn, övriga vanligtvis fängelse. Ca 1/2 av de senare dömdes till mer än 2 års frihetsstraff men endast 1/4 avtjänade så långt straff. - Av 13 straffria fick 1 öppen och 12 sluten psykiatrisk vård. Vårdtiden var för 2 mellan 1-2 år, för övriga mindre än 1 år, i regel skedde försöksutskrivning mycket snart efter intag-

SOU 1976: 9 6 Yttrande Bilaga angâende incestparagrafen 6 kap. 5 § BrB 225

ningen på sjukhuset. Av 26 incestfäder, icke rättspsykiatriskt undersökta, fick 10 villkorlig dom eller skyddstillsyn, resten frihetsberövande. Hälften av dessa dömdes till strafftider 2 år och mer, Villkorlig frigivning tillämpades i stor utsträckning. Två personer avtjänade 2-3 år, endast en person avtjänade hela strafftiden. De båda rättspsykiatriskt undersökta materialen av far-dotterincest för perioderna 1934-55 och 1965-74 synes till sin struktur icke skilja sig mycket. Lägges till det senare även de icke-råttspsykiatriskt undersökta blir det inte heller någon egentlig skillnad. Detta gäller fädemas resp. döttrarnas ålder, alkoholproblem och kriminalitet bland fäderna - frekvens något högre registrerade i kriminalregistret under den senare perioden. Den senare periodens incestfäder synes ekonomiskt och bostadsmässigt vara i bättre läge än den tidigare periodens. Detta torde dock återspegla den förändring som skett i hela samhället. Vad som påtagligt förändrats är påföljden. Under den tidigare perioden fick de straffria mycket långa vårdtider i sluten under den vård, senare perioden kan vårdtiden räknas i månader. En påtaglig lindring har också skett för de straffade vad gäller påföljden. Dock ej lika påtaglig, ty även under den senare perioden utdömas fleråriga frihetsstraff. Man kan ej värja sig för intrycket, att vad gäller de straffade en viss nyckfullhet i fråga om de utdömda straffens stränghet föreligger. Till synes analoga fall kan i ett område av landet dömas till både avsättning från tjänst och strängt straff, i en annan del av landet bestämmes särskilt att avsättning ej skall ske, i båda fallen hade vederbörande mycket positiva vitsord från sina tjänster. I ett fall kan påföljden bli skyddstillsyn och sociala stödåtgärder, i ett annat dömes till flerårigt frihetsstraff. Viss variation i fråga om rättspsykiatriskt bedömande är ofrånkomlig, enstaka fall bli redan i samband med den rättspsykiatriska föremål för undersökningen engagerad och framgångsrik terapi, t.o.m. s.k. familjeterapi. I flesta fall saknas dock resurser till något sådant. De något skiftande kriminalpolitiska åtgärderna gentemot de straffade liksom de psykiatriska gentemot de straffriförklarade är fullt begripliga med tanke dessa på hur sällsynta fall äro, därmed givande mycket såväl begränsat erfarenhetsunderlag för den enskilda domstolen som för den enskilda läkaren. I hela 10-årsmaterialet 1965-74 finnes endast 9 bröder registrerade enligt incestparagrafen för förbindelse med en eller flera systrar, samtliga helsyskonförbindelser. Endast en syster hade åtalats, detta syskonpar var i 35- resp. 40-årsåldern då de träffas, kortvarigt positivt förhållande utvecklas, avbrytes då myndigheter till synes motvilligt taga upp anmälan båda få Villkorlig dom. Båda ha positiva sociala vitsord, ingen kriminali-tet varken före eller under 9-årig observationstid. I 7 fall dömes till skyddstillsyn. - Två fall av incestgraviditet anmäles från sjukhusen då kvinnan vid förhör efter förlossningen erkänner incest, en är 18 år gammal; en är 14 år gammal och hennes incestbroder 17 år vid åtalets väckande. - I ett fall dömes för incest samt 22-åring för våldtäkt resp. försök därtill i spritpåverkat tillstånd av 17-årig syster. Han företedde efter värnplikten i samband med påtagliga alkoholproblem en egendomligt snabb asocial utveckling med huvudlösa små-

226 6 Yttrande 6 kap. 5 § BrB SOU 1976: 9

Bilaga angående incestparagrafen

stölder och bedrägerier. Detta brytes vid åtalet, då han dömes till sluten psykiatrisk vård vilken varar ett år, därefter försöksutskriven under ett år. Sjukhuskontakten med psykoterapi och socialt stöd torde utan tvekan för hans del möjliggjort den positiva sociala utveckling som skedde och därefter under ytterligare 8 års observationstid ingen kriminalitet. - fall voro åtalade i 10-årsperiodens Så gott som samtliga början, endast 2 under de sista 5 åren. Det kan bero på slumpen, men kan också tyda på att fall av incest mellan helsyskon i stigande utsträckning tagas om hand på annat sätt än genom åtal. Det allmänna intrycket av denna lilla serie är, att domstolarna sökt handlägga dessa fall på ett för parterna skonsamt sätt, och med åtgärder som i fortsatta utvecklingen visat sig gynnsamma. I skarp kontrast härtill står den stränga behandling av de 65 bröder rättspsykiatriskt undersökta under 22-årsperioden 1934-55, även om en humanisering kan skönjas mot slutet av den perioden. Ej rättsundersökta - kan skattas till ett 30-tal - ha ej blivit upppsykiatriskt spårade och uppföljda. Av de 65 rättspsykiatriskt undersökta blev en frikänd på sitt nekande, av 21 till straff dömda erhöll 10 Villkorlig dom, 6 fängelse under 2 år, resten mellan 2-5 år. Endast 2 avtjänade dock så långt straff som 4-5 år. Av de 43 straffria överlämnades 5 till öppen psykiatrisk vård, 38 till sluten sådan. För de senare har journalerna kunnat spåras till resp. sjukhus i 36 fall. Vårdtiderna blev påfallande långa, för drygt hälften mer än 5 år, för 7 mer än 10 år varav 4 mer än 20 år. Detta kan synas något egendomligt, enär så gott som alla i sina journaler få övervägande positiva vitsord. Det var alltså på den tiden förmånligare” att dömas till fängelse än erhålla ”strafffrihet. Av de straffriförklarade förekom vid observationens slut 23 % i lcriminalregistret för andra brott än incesten, av de straffade 19 %. Observationstiden var mycket lång, 15 till 36 år vid 1970 års uppföljning. Ett fall av sexualbrott (otukt med styvbarn) tillkom genom den senare jämfört med 1960 års. Vid 1970 hade 84% av bröderna kommit över 40 års ålder, de flesta av dem över 50. Vid incestens slut var 1/3 av systrarna över 18 år och 70 % 15 år och äldre. Av 10 spårade graviditeter slutade 4 f-atalt med dödfödsel eller död strax efter förlossningen. Av de 36 uppspårade, på sjukhus vårdade, blev 2/3 steriliserade, ingrepp som då vanligen sattes som villkor för utskrivning eller försöksutskrivning. Ej sällan föreslogs redan i de rättspsykiatriska utlåtandena sterilisering. Jämförelsevis få fall av kvinnor blevo emellertid även vid den tiden åtalade, därför ej heller rättspsykiatriskt undersökta, och om så skedde vanligen mildare bedömda än bröderna, ej blott på grund av att de voro yngre. En ung kvinna, 19 år, blev dock redan under den rättspsykiatriska undersökningen övertalad till sterilisering och överförd till sjukhus där ingreppet gjordes, alltså före det dom avkunnats i målet. Vid studium av akten är det svårt att hitta annat skäl till operationen än att hon varit med om incest. Åtgärden måste betraktas som ett övergrepp. Jämför påföljdema för denna unga kvinna, fängelse 3 månader som avtjänas, med Villkorlig dom för den tidigare refererade

SOU 1976: 9 6 Yttrande

Bilaga angående incestparagrafen 6 kap. 5 §BrB 227

ca 35 år gamla kvinnan tillhörande perioden 1965-74. Ingen av dem förekom varken före eller efter incesten i kriminalregistret. Observationstiden för den yngre var 22 år, för den äldre 9 år. Socialt positiv utveckling förelåg hos båda. Vid jämförande studium av akterna för incestfallen bror-syster under de två perioderna 1934-55 och 1965-74 är det som att se in i två vitt skilda världar. Man skulle kunna tro, att det tidigare materialet vore särskilt kriminellt belastat. Så är det emellertid inte, enär 90% ej förekommer i straffregistret före åtalet för incest. För smärre tillgrepp hade 4 erhållit villkorliga domar med en till några månaders fängelse i 3 fall och 6 månaders straffarbete i ett fall, då 19-åring bl.a. tillgriper motorbåt vilket bedömes som grov stöld å sabbatstid. Straffarbete i 9 månader hade en erhållit för förfalskning av släktings sparbanksbok, denne blir i fortsättningen under 28 års observationstid 3 ggr dömd för bedrägeri och förfalskning av mindre slag. En hade dömts till 3 års straffarbete för dråp, begånget i berusat tillstånd. Han hade fortsatta alkoholproblem, för vilka han dock blev föremål för hjälpåtgärder. Under den fortsatta nära 30 år långa observationstiden förekommer han ytterligare en gång i straffregistret med fängelse i 3 månade för misshandel begången i alkoholpåverkat tillstånd. För övrigt sytnes han socialt ha kunnat sköta sig.

III I vissa europeiska länder saknas straffbestämmelser för incestförbindelser mellan vuxna. Detta framhölls av Kinberg och medarbetare 1943. De ansåg att detta borde vara förhållandet även i Sverige, enär de inte kunde finna något skäl att kriminalisera dylika förbindelser enbart på grund av parternas släktskap. Analys av tillgängliga data, som exempelvis de ovan redovisade materialen, visar också huru ytterligt sällsynta sådana legalt beivrade fall äro. De sakna helt praktisk betydelse, frånsett det individuella meningslösa lidande som åsamkas dessa få personer genom åtalet och varom akterna nogsamt bära vittnesbörd. Incestrelationer däremot där den kvinnliga parten är minder- eller underårig inordnas 1965 i brottsbalken på ett naturligt sätt i den grupp, där den kvinnliga parten, oberoende av släktskap, är i beroende eller vårdnadsställning; straff utmätes med hänsyn härtill. Då det gällde sådana incestfall -- med underårig - framhöll Kinberg och medarbetare det meningslösa, och från deras utgångspunkter orimliga med straffrättsliga åtgärder. Straffet mot den manlige parten betraktade de som en ”primitiv hämndeakt” från samhällets sida. De framhöll också, och med rätta, att all uppståndelse i samband med inceståtalet kunde förorsaka döttrarna mer skada än själva incesten. Den var inlagrad i en familjesituation, som i stället i sin helhet skulle ha varit föremål för stöd och hjälpåtgärder från olika sociala myndigheter, såväl av terapeutiskt som profylaktiskt slag. Kinbergs och medarbetares bearbetning ligger snart 40 år tillbaka i tiden, den måste ses s.a.s. ur *historisk synpunkt. Deras förordande av överförande till psykiatrisk vård kunde i praktiken få mer skadlig

228 6 Yttrande angående incestparagrafen 6 5 § BrB SOU 1976: 9

Bilaga kap.

effekt än straff. Och detta beroende på att sjukhusvården vid den tiden som regel blev mycket lång jämfört med de trots allt kortare fängelsestraffen. Deras diskussion om sterilisering av s.k. oligofrena är också ett barn av sin tid. Rättspykiatrin hade emellertid då trubbiga instrument till förfogande vid sin människobedömning, för att inte tala om de kriminalpolitiska och socialpolitiska möjligheterna. Bortsett härifrån var Kinberg och medförfattare i viktiga avseenden långt före sin tid med sina reformförslag. Det första systematiska försöket att helt ersätta straff med behandling kom långt senare. Det synes ha inletts under 1960-talet i Canada vid McGilluniversitetet i Montreal, då incestfamiljer gavs sociala stödåtgärder och psykoterapi omfattande hela familjen. Det publicerade materialet är visserligen litet, men tillvägagångssättet och resultatet synes lovande (Kennedy och Cormier 1969). Man får emellertid inte glömma att vad gäller vårt land, så har sedan 1940talet en betydande utveckling skett. Vi ha haft tillkomsten av psykiatriska kliniker, barn- och ungdomspsykiatriska kliniker och öppna mottagningar. Vi ha haft tillkomsten av familjerådgivningsbyråer för barn, ungdom och vuxna. Det har skett en utökning av sociala vårdresurser på flera fronter. Många fall av sexualbrott mot minderåriga, däribland incestfall, torde i dag ej gå till åtal. De fångas i stället upp på nämnda nivåer med möjlighet till omedelbart och skonsamt omhändertagande. Även om detta helt systematiskt genomfördes, kan dock räknas med ett mindre antal fall där åtal ej kan undvikas, t.ex. på grund av annars svårbemästrade behandlingsproblem. Även kriminalpolitiskt har en betydande utveckling skett under sista decennierna mot ett alltmer nyanserat påföljdssystem, som ej stod till buds vid 1940-talets början.

IV Vid släktgiften ökar statistiskt sett risken för s.k. recessiva sjukdomar bland avkomman. Två personer, själva friska men som äro heterozygoter dvs. ha anlaget för en sådan sjukdom i enkel dos, kan få barn med anlaget i dubbel dos, ett från vardera föräldern. Av barnen kan förväntas att 1/4 på så sätt äro homozygoter och få sjukdomen i fråga. De släktgiften som man ur samhällets synpunkt i praktiken har att räkna med är kusingiften, som torde kunna skattas till ca 1 % av samtliga giften, något olika i olika regioner av landet. Åkesson har i bilaga 7 av Familjelagssakkunnigas betänkande, SOU 1972: 41, givit en instruktiv översikt av dessa förhållanden. Risken för halvsyskon resp. helsyskon likom far-dotter, är 2 resp. 4 ggr större än kusinförbindelser att få sjuka barn. Rent teoretiskt kan vi påstå, att risken för barn med recessiva sjukdomar är större för kusingiften än för giften mellan obesläktade i befolkningen. Trots många undersökningar som generellt visat en förhöjning av såväl dödlighet som sjuklighet bland barn födda i kusinäktenskap” så, vi citera Åkesson, är det av vikt att betona, att statistiskt signifikanta avvikelser endast har observerats i mycket stora serier: skillnaderna är om än signifikanta relativt små”. Att jämföra siffror erhållna från olika serier kan också vara vanskligt. År 1967 publicerade Kumar och Swaminathan en studie av en

SOU 1976: 9 6 Yttrande Bilaga angående incestparagrafen 6 kap. 5 § BrB 229

indisk med högt ingifte. population De uppgav att 15% av graviditeterna i en kusingiftesgrupp slutade med abort eller dödfödsel mot 3 % i en grupp icke besläktade. Den senare siffran är t.0.m. påtagligt lägre än genomsnittet för hela Indien enligt officiell statistik. Orsaken härtill förmodas av författarna vara en jämförelsevis medicinsk högre och social standard i det undersökta området. Av data i författarnas arbete kan uträknas, att antalet graviditeter per kusinfamilj är 4,7 och per familj icke besläktade 4,2. Det kan vidare med hjälp av data i deras tabeller ses, att de okritiskt accepterat en felräkning på en decimal vad gäller obesläktade familjer, där i själva verket 30% av alla graviditeter slutade med abort eller dödfödsel, ej 3 % som de beräknat. Drages även ifrån senare döda ha kusinfamiljerna i genomsnitt 3,1 barn per familj, icke besläktade 2,6 barn per familj, som komma upp i vuxen ålder. Av det förhållandet, att kusingiften visar ha 1/2 så sig endast många dödfödslar och aborter som icke besläktade, får man icke draga slutsatsen att genetisk effekt av släktgiften ej skulle Om den föreligga. också är liten, så är det rimligt antaga att den finns där. Det kan vara så att författarnas material är olämpligt som studieobjekt, orsakssambandet kan vara beslöjat av miljöfaktorer. torde - som i Kusingiftena Sverige i gångna tider (Alström 1958) - i större utsträckning rekryteras ur ett ekonomiskt bättre ställt socialskikt än de obesläktade. Några slutsatser kunna ej dragas, förrän man standardiserat med grupperna hänsyn till sociala förhållanden. Vi återgå till den ovan tidigare förda diskussionen rörande den genetiska effekten av olika släktskapsgrader. Vad gäller risken för incestgraviditeter mellan halvsyskon skulle vi alltså enresp. mellan syskon, dast behöva multiplicera den visserligen osäkra men låga faktorn på empirisk väg skattad med 2 resp. 4. Men så enkelt blir det inte, ty det befruktade ägget i en incestförbindelse har, alldeles bortsett från den genetiska faktorn, ej samma chans att utvecklas till ett friskt barn som t.ex. i kusingiften. Modern till incestbarnet är utsatt för ett socialt tryck av samma slag, som den ogifta modern vid t.ex. sekelskiftet, men kan sägas utan överdrift, mycket hårdare. Vid sekelskiftet var ännu 1/3 av alla mord i landet s.k. barnamord, begångna av uinga ogifta kvinnor på sina nyfödda barn. Frekvensen provocerade aborter bland dessa unga ogifta gravida vet vi ej, endast att den kan skattas som mycket hög. Att ”misslyckade” abortförsök med åtföljande fosterskador måste ha resulterat i defekta och sjuka barn är rimligt. Att hänföra allt detta till genetisk ”mindervärdighet” hos en socialt sedimenterad befolkningsgrupp är ej rimligt. Ovan angivna förhållanden, det sociala måste man tryckets effekt, ha klart för sig, då man skall bedöma de små serier av incestbarn, som finnas publicerade, se t.ex. Morton & Neel (1967), Seemanova (1972). Det finnes övernog skildringar av incestbarn med helt normal utveckling, hög intelligens och social kapacitet. Vi behöva inte gå tillbaka ända till Kleopatra, resultatet av generationers syskongifte, för att visa det. Sådana helt ”normala finnas representerade i alla incestbarnserier. Men utan tvekan har incestgraviditeter en starkt frekvens av förhöjd

SOU 1976: 9

230 Bilaga 6 Yttrande angående incestparagrafen 6 kap. 5 § BrB

aborter, dödfödda, defekta och sjuka barn. Sådana material äro, ur genetisk-teoretisk synpunkt beklagligt nog, av ovan nämnda skäl olämpav ingiftets genetiska effekt. Emellertid, dessa material liga till studier äro ytterligt små, och ur populationsgenetisk synpunkt sakna de helt betydelse. Den absoluta majoriteten recessivt sjuka ute i samhället födes av icke besläktade föräldrar. I familjer, där ett sådant barn fötts, är risken 1/4 för att nästa barn ävenledes skall vara sjukt. Trots denna höga arvsrisk är det otänkbart att här -kriminalisera fortsatt barnalstring, än mindre sexuellt umgänge. Den arvsbiologiska risken, vad gäller recessiva sjukdomar och det är sådana det här är fråga om, är hos nära besläktade i genomsnitt vida mindre. Och skulle de nu mot förmodan föda ett recess-ivt sjukt barn, så finnes ej anledning att med hänsyn till i särställning bland alla faderas släktskap sätta dem kriminalpolitiskt miljer i samhället med sådan risk, och bland vilka de äro i försvinnande minoritet. Ovanstående diskussion kan synas omständlig, dessutom av enbart akademiskt intresse. Den försvarar dock sin plats, ty av alla efterrationaalltfrån de gamla etnografemas förklaringsförsök vilka slutat liseringar, så är det arvsbiologiska det sista tillskottet i i resignation, argumentet den långa raden av efterrationaliseringar. Man har t.0.m. velat förklara incesttabuts uppkomst med att redan våra tidiga förfäder observerat effekt. Det är inte rimligt att de gjorde det. ingiftets ogynnsamma Incesttabut är mycket starkt även hos s.k. primitiva folk, som ej ha sambandet mellan samlag och barnafödande klart för sig. Malinowski folken hade av (1952) ger groteska exempel härpå. De gamla semitiska allt att döma detta samband klart. I deras utläggningar av incesttabut talas emellertid i Bibeln om avkommans beskaffenhet. Däringenstädes emot talas med starkt emotionellt engagemang om ”blottandet av blygd dvs. själva samlaget.

V

Ett faktum är, att en universell kraftig spärr mot incest i kärnWfamil- - i vissa länder även kusiner - förekommer. jen än i dag omfattande Alla skäl talar för att den är av djupgripande psykologisk natur, starkt emotionellt laddad. Vissa författare tala om vidskeplighet, men det för diskussionen är snarast uttryck för inte heller den vetenskapliga framåt, en irriterad som resignation över att ej ha funnit gåtans lösning. Det, hållit denna vid liv i mänsklighetens historia, kan inte vara de spärr högeligen varierande straffsatserna. Här är inte platsen till utläggning teorier. från kibbutzer i Israel av olika psykologiska Några iakttagelser är dock av intresse att referera, naturiakttagelser, som kunna väsentligt bidraga till den teoretiska diskussionen. Bannen leva där i stora grupper i mycket intim kontakt med varandra, precis som syskon i en vanlig Några restriktioner med avseende på sexuella lekar och samliv familj. barnen emellan utövas tvärtom är en mycket liberal ej av de vuxna, attityd därvidlag rådande från de vuxnas sida. Shepher (1972) har studerat 2 769 äktenskap och inget av dessa hade ingåtts mellan personer,

SOU 1976: 9 6 Yttrande 6

Bilaga angående incestparagrafen kap. 5 § BrB 231

som vuxit upp i samma grupp sedan födelsen. I 13 fall hade äktenskap ingåtts mellan personer i samma grupp, men i samtliga av dessa hade ett avbrott skett i grupptillhörigheten. Shepher drar den rimliga slutsatsen, att det synes föreligga en kritisk period mellan födelsen och 6 års ålder i människans liv, under vilken präglas det mönster som i vuxen ålder gör sig gällande vid val av sexualpartner. En studie av Spiro från 1958 av kibbutzbarnens utveckling och beteende ur sexualpsykologisk synpunkt belyser på ett intressant sätt bakgrunden till Shephers fynd. Allt talar sålunda för att brottsbalkens incestparagraf 6 kap. 5 § vilken gäller vuxna helt saknar betydelse som spärr mot incest. Den är en eftersläpande efterrationalisering av en betydligt effektivare spärr, som är utav djupare liggande psykologisk natur. Tanken, att med avskaffandet av denna straffbestämmelse den sista i en rad påbud, som bäst förstås ur historisk synpunkt en kraftig ökning av t.ex. sexuella bror-systerförbindelser skulle inträffa, är ej rimlig. I praktiken kommer således i fråga förbindelser mellan syskon, som träffat varandra först i vuxen ålder, och där kärleksförhållanden av vanligt mänskligt slag kunnat utvecklas. Dessa fall äro ytterligt få, sakna helt praktisk betydelse, men exempel finnas, där incestparagrafens tillämpning har förorsakat personliga och meningslösa tragedier. Vuxna personer varmt fästade vid varandra förbjudas att träffa varandra, t.o.m. att vistas på samma ort.

Sammanfattningsvis må framhållas, att rationella skäl till incestparagrafens bibehållande i svensk strafflag saknas. Varken arvshygieniska eller socialpsykologiska sådana kunna uppbådas. Incesttabut är av djupgående psykologisk natur och straffsatser torde vara efterrationaliseringar utan preventiv betydelse. Däremot har det hittillsvarande samhällsingripandet vid incest kunnat vara till stor skada för de fåtaligt förekommande individuella parterna. Vid sexuell förbindelse med minder- eller underårig bör hänsyn tagas till dennas beroende och vårdnadsställning oberoende av släktskap. Ett sådant, nämligen släktskap, kan dock medföra särskilda komplikationer, som äro i särskilt behov av psykoterapi och sociala stödåtgärder. Straffrättsliga åtgärder böra i görligaste mån undvikas, då dessa medföra risk för skadeverkningar. En serie undersökningar i vårt land ha visat att den allmänna utvecklingen alltmer också gått i den riktningen.

SOU 1976: 9

232 Bilaga 6 Yttrande angående incestparagrafen 6 kap. 5 § BrB

Litteratur

Alström, C. H. (1958): First-cousin marriages in Sweden 1750-1844 and a study of the population movement in some Swedish subpopulations from the genetic-statistical viewpoint. Acta genet. (Basel) 8, 295-369. Alström, C. H. (1973): Incest från biologisk-genetisk och socialpsykologisk synpunkt. KVA Information. Meddelanden från Kungl. Vetenskapsakademins sekretariat, 1973/7. Beckman, N., C. Holmberg, B. Hult & I. Strahl (1968): Brottsbalken jämte förklaringar, Bd I. P. A. Norstedt & Söner, Stockholm. Gebhard, P. H., J. H. Gagnon, W. D. Pomeroy & C. Christenson (1965): Sex Offenders. Heineman, London. Johansson, B. & L. Borgnäs (1968): Bostäder och boendeförhâllanden i Sverige 1945-1960. Monografiserie 3. Statistiska Centralbyrån och Bostadsstyrelsen, Stockholm. Kellogg, W. N. (1931): More about the “Wolf children of India. Amer. Journ. Psychol. 43, 508-509. Kellogg, W. N. (1934): A further note on the Wolf Children of India. Amer. Journ. Psychol. 46, 149-150. Kennedy, M. & B. M. Courmier (1969): Father-daughter incest. Treatment of the family. Laval Medical, V01. 40, 946-950. Kinberg, O., G. Inghe & S. Riemer (1943): Incestproblemet i Sverige. Natur & Kultur, Stockholm. Kinsey, A. C., W. B. Pomeroy & C. E. Martin (1948): Sexual Behaviour in the Human Male. Saunders, Philadelphia & London. Kinsey, A. C., W. B. Pomeroy, C. E. Martin & P. H. Gebhard (1953): Sexual Behaviour in the Human Female. Saunders, Philadelphia & London. Maisch, H. (1973): Incest. André Deutsch Limited, London. Malinowski, B. (1952): The sexual life of savages in North-Western Melanesia. Routledge & Kegan Paul LTD, London. Morten, S. A. & J. V. Neel (1967): Children of Incest. Pediatrics, Vol. 40, 1: 55-62. Seemanova, E. (1972): Children of incest. Referat av arbete från Tjeckoslovakiska Vetenskapsakademin i Science, Newsweek, October 9, 1972. Sherpher, J. (1972): Who Marries Who, Marriages of second-generation kibbutz adolescents and adults. Scientific American, Dec. 1972, p. 43. Simson, G. & F. Geerds (1969): Straftaten gegen die Person und Sittlichkeitsdelikte in rechtsvergleichender Sicht. Becksche Verlagsbuchhandlung, München. Spiro, M. E. (1958): Children of the Kibbutz, Cambridge, Mass. Squires, P. C. (1927): “Wolf Children of India. Amer. Journ. Psychol. 38, 313-315. Stransky, E. (1933): Zum Inzestproblem. Wien. Med. Wschr. 83, 1197.

SOU 1976: 9 6 Yttrande 6

Bilaga angående incestparagrafen kap. 5 § BrB 233

Stürup, G. K. (1960): Law and Contemporary Problems, Vol. 25, No. 2. Sushil Kumar, R. A. P. & M. S. Swaminathan (1967): Consangulneous marriages and the genetic load due to lethal genes in Kerala. Ann. Hum. Genet., London, Vol. 31, 141-145. Weinberg, S. K. (1955): Incest Behaviour. Citadell Press, New York. Åkesson, H. O. (1968): Medicinsk genetik. Almquist & Wiksell, Stockholm. Åkesson, H. O. (1972): Yttrande angående psykisk sjukdom och släktskap såsom äktenskapshinder. Familj och äktenskap 1. SOU 1972: 41. Sveriges officiella statistik (1955): Folkräkningen 1950, del VI; folkmängden efter yrke, hushåll. Statistiska Centralbyrån, Stockholm.

KUNG-L.. T t... 0 . 18 ,, sTçvçzxz--soLm

Statens offentliga utredningar 1976

Kronologisk förteckning

. Arbetsmiljölag. A. . Bakgrund till förslag om arbetsmiljölag. A.

ppna

Rapport i psykosociala frågor. A. Internationella konventioner inom arbetarskyddet. A. . Säkerhetspolitik och totalförsvar. Fö. Deltidsanställdas villkor. Ju.

mupm

. Deltidsarbete 1974. Ju. . Regionala trafikplaner -- länsvisa sammanfattningar. K. w . Sexuella övergrepp. Ju.

Statens offentliga utredningar 1976

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor. 1. Deltidsanställdas villkor. [6] 2. Deltidsarbete 1974. [7] Sexuella övergrepp. [9] Försvarsdepartementet Säkerhetspolitik och totalförsvar. [5] Kommunikationsdepartementet Regionala trafikplaner - länsvisa sammanfattningar. [8] Arbetsmarknadsdepartementet Arbetsmiljöutredningen. 1. Arbetsmiljölag. [1] 2. Bakgrund till förslag om arbetsmiljölag. [2] 3. Rapport i psykosociala frågor. [3] 4. Internationella konventioner inom arbetarskyddet. [4]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utred -kronologiska förteckningen * kLlbz-cs. p, U .- l/ 8 STOCKHOLM

ååw

»La ...F