Målsägandebiträde : slutbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

SIM]

198649 SIUTBEEÄNKANDE AV

? i RÄTFSHJÄLPSKOMNHTIFN

lBS

@ Statens offentliga utredningar

ww 1986: 49

% Justitiedepartementet

Målsägandebiträde

slutbetänkande av

Eättshjälpskommittén

Stockholm 1986

Omslag Jan Bohman ISBN 91-38-09526-2 ISSN 0375-250X Norstedts Tryckeri 1986 ALLF 1016022

Till statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 22 december 1981 (Dir 1981:75) bemyndigade regeringen dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Petri, att tillkalla en kommitté med uppdrag att se över rättshjälpssystemet. Med stöd av detta bemyndigande tillsattes rättshjälpskommittén i februari 1982. Tilläggsdirektiv för kommittén utfärdades i november 1984 (Dir 1984:43).

Kommittén har tidigare slutfört arbetet enligt de ursprungliga direktiven genom delbetänkandena (Ds Ju 1983:2) Rätten till offentlig försvarare och (Ds Ju 1983:9) ADB-hantering av rättshjälpsärenden, huvudbetänkandet (SOU 1984:66) Den allmänna rättshjälpen samt delbetänkandet (SOU 1985:4) Rättshjälp. Offentliga biträden, organisationsfrågor m.m. Kommitténs sekretariat har sammanställt häftet (Ds Ju 1984:8) Rättshjälpsstatistik.

Vi får härmed överlämna kommitténs slutbetänkande (SOU 1986:49) Målsägandebiträde. I arbetet med detta betänkande har såsom ledamöter deltagit lagmannen Jan Johnsson, ordförande (t,o.m. 1985-06-10), chefsrâdmannen Anders Stendahl, ordförande (fr.o.m. 1985-06-11), riksdagsledamöterna Arne Andersson i Gamleby, Gunhild Bolander och AllanEkström, ombudsmannen Karl-Gustaf Mathsson, lagmannen Josef och ersättaren för ledamot av riksdagen Styrud Ulla-Britt Åbark.

Som sakkunniga har deltagit departementsrâdet Gunnel Wennberg, rådmannen Jonas Ågren och advokaten Birgitta Alexanderson. Hovrättsassessorn Gertrud Holmquist, leg. psykoterapeuten Eva Hedlund, chefsáklagaren Claes-Axel Olsson (avled 1986-02-21) och chefsåklagaren Claes-Erik Edlund (fr.o.m. 1986-03-07) har deltagit i arbetet som experter. Hovrättsrådet Ann-Christine Persson har varit förordnad som sekreterare åt kommittén t.o.m. 1986-03-06 och har därefter deltagit i arbetet som expert.

Tingsfiskalen Anna Skarhed, förordnad som expert i kommittén, har fungerat som sekreterare under arbetet med detta betänkande.

Resultaten av den undersökning om målsägandens situation under det rättsliga förfarandet i mål om sexualbrottsom utförts för kommitténs räkning redovisas i en bilaga till betänkandet.

Vi är ense om förslagen.

Kommitténs uppdrag är härmed slutfört.

Anders Stendahl

Arne Andersson Gunhild Bolander Allan Ekström

Karl-Gustaf Mathsson Josef Styrud Ulla-Britt Abark

/Anna Skarhed

INNEHÅLL

FÖRKORTNINGAR . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. SAMMANFATTNING . . . . . . . . - . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 11 17

INLEDNING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . o c 27 Uppdraget . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 0 u 27

3.14 LAN-i

Utredningsarbetet . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 28 Några utgångspunkter . . . . . . . . . . . . . . . .. 28

FRAGANS TIDIGARE BEHANDLING . . . . . . . . 00 33 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 33 Tidigare utredningsförslag . . . . . . . . . .Ä 33 2.2.1 Sexualbrottskommittén 33 2.2.1.1 Utredningar utförda för sexualbrottskommitténs räkning . . . . .. 37 2.2.1.2 Remiss- och riksdagsbehandlingen av sexualbrottskommitténs

Socialdepartementets rapport om kvinnomisshandel 45 2.2.2.1 Uppdraget . . . . . . . . . . .. 45 2.2.2.2 Arbetsgruppens förslag 46 Pågående arbete . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 46 2.3.1 Centrala utbildningsinsatser och projekt . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 46 2.3.2 Regionala initiativ . . . . . . . . . .. 49 2.3.3 Brottsoffrens situation i allmänhet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

LMUJLAJUJ

Málsägandebegreppet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Bestämmelser som reglerar målsägandens situation under förundersökningen . . . . . . . . . . .. 53 3.3.1 Målsägandens möjlighet att påverka utredningen m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 53 3.3.2 Förhörsvittne vid polisförhör . . . . . .. 55 3.3.3 Förhör med barn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 55 3.3.4 Ersättning vid förundersökning i brottmål . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 56 3.3.5 Polisens och åklagarens kontakt med målsäganden under förundersökningen 56 3.3.6 Polisens och åklagarens objektivitetskrav . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 57 3.3.7 Polisens och åklagarens informationsskyldighet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 57 3.3.8 Målsägandens rätt att begära överprövning av beslut . . . . . . . . . . . . . . . . .. 59 3.3.9 Polisens och åklagarens skyldighet

Bestämmelser som reglerar målsägandens situation under rättegången . . . . . . . . . . . . . . . . .. 60 3.4.1 Målsägandens möjlighet att framställa yrkanden i brottmålet . . . . . . . . . . . . . .. 60 3.4.2 Målsägandens frågerätt m.m. . . . . . . . .. 61 3.4.3 offentlighet och ordning i domstol .. 62 3.4.4 Målsägandens rätt till ersättning för rättegångskostnader och ansvar för motparts kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . .. 63 3.4.5 Målsägandens möjlighet att anlita rättegångsombud eller biträde . . . . . .. 64 3.4.6 Målsägandens rätt till stödperson enligt 20 kap. 15 a § RB . . . . . . . . . . .. 64 3.4.7 Målsägandens möjlighet att få rättshjälp enligt rättshjälpslagen . . . . . .. 66 3.4.8 Målsägandens rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 69

. . . . . . . . . . . . . . . .. 70 Frivilliga organisationer

REGLER OM ADVOKATHJÄLP TILL VISSA BROTTS- I DANMARK OCH NORGE . . . . . . . . . . . . . . . .. 71 OFFER Sammanfattning av de danska och norska . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 71 reglerna för de . . . . . . . . . . . . . .. 73 Motiven nya reglerna . . . . . . . . . . . . . . .. 74 Den fortsatta utvecklingen Danmark . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 74 4.3.1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 74 4.3.2 Norge 4.3.2.1 Utvärdering av och ändringar i de norska ... 74 reglerna 4.3.2.2 Rättshjälp åt målsägande i kvinnomisshandelsmål . . . . .. 75

4.3.3 Erfarenheter av reglerna om advokattill vissa brottsoffer . . . . . .. 76 hjälp

ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG . . . . . . . . . . . . . . . . .. 79 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 79 Inledning Målsägandens behov av hjälp i sexualbrott- 80 mål . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5.2.1 av . . . . . . .. 80 Beskrivning hjälpbehovet 5.2.2 Formerna för en utvidgad juridisk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 87 hjälp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 91 Tillämpningsområdet 5.3.1 Offer för sexualbrott . . . . . . . . . . . . .. 91 Andra brottsoffer . . . . . . . . . . . . . . . . .. 94 5.3.2 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 95 Målsägandebiträde Biträdets ställning ... 95 5.4.1 processuella 5.4.2 Biträdets kvalifikationer . . . . . . . . .. 97 Biträdets och behörighet 98 5.4.3 uppgifter Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 98 5.4.3.1 Skadeståndstalan . . . . . . . . .. 99 5.4.3.2 Ansvarstalan . . . . . . . . . . . . .. 101 5.4.3.3 5.4.4 för förordnande av Förutsättningar . . . . . . . . . . . . . . . . .. 102 målsägandebiträde om barn . . . . . . . . . . . . . . . . .. 103 5.4.5 Speciellt . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 107 5.4.6 Beslutsmyndighet Biträdets . . . . . . . . . . . . . .. 108 5.4.7 ersättning

Kostnadstäckning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 108

5.5.2 Val av rättshjälpsform . . . . . . . . . . . . .. 109 5.5.3 Målsägandens kostnadsansvar . . . . . . . .. 111 5.5.4 Den tilltalades kostnadsansvar . . . . .. 111 Kostnaderna för en reform . . . . . . . . . . . . . . . . .. 112

SPECIALMOTIVERING . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 115 Förslag till lag om målsägandebiträde . . . . .. 115 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 126 Förslag till lag om ändring i förslaget till lag om rättshjälp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 127 Förslag till förordning om ändring av förundersökningskungörelsen . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 128 6.5_ Ikraftträdande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 128

BILAGOR Bilaga 1 Kommittédirektiv Tilläggsdirektiv till rättshjälpskommittén (Ju 1982:01) Dir 1984:43 Bilaga 2 OFFER FÖR SEXUALBROTT En beskrivning av målsägandens situation under förundersökning och rättegång

FÖRKORTNINGAR

BrB Brottsbalken BRIS Föreningen Barnens rätt i samhället BRÅ Brottsförebyggande rådet Dir Direktiv Ds Departementsserie FB Föräldrabalken FUK Förundersökningskungörelsen (1947:948) JuU Justitieutskottet JämO Jämställdhetsombudsmannen KK Kunglig kungörelse LR Lagen (1900:000) om rättshjälp (SOU 1984:66 och 1985:4) LVU Lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga mot. Motion prop. Proposition RB Rättegångsbalken RFSU Riksförbundet för sexuell upplysning RHL Rättshjälpslagen (1972:429) ROKS Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige SekrL Sekretesslagen (1980:100) SkL skadeståndslagen (1972:207) SoU Socialutskottet SOU Statens offentliga utredningar

SAMMANFATTNING

Vårt har varit dels att undersöka hur det uppdrag förfarandet i mål om ansvar för sexualbrott rättsliga har fungerat i praktiken från målsägandens synpunkt sedan i ämnet infördes den 1 juli 1984, nya regler dels att av undersökningen ta upp frågan på grundval för åt i första hand om formerna utvidgad rättshjälp som har utsatts för sexualbrott eller vissa kvinnor andra våldsbrott.

av den undersökningen, Offer En sammanställning gjorda - en undersökning av målsägandens siför sexualbrott och rättegång, finns fotuation under förundersökning gad som en bilaga till betänkandet.

i Danmark och inhämtat dessa länders er- Vi har Norge av ett med biståndsadvokat till farenheter system våldtäktsoffer.

att i sexualbrottmål, både Vi har funnit målsäganden och i samband med rättegången, under förundersökningen för att orka med de påfrestningar som behöver hjälp förfarandet innebär för henne. I samband det rättsliga behöver hon vidare för att ha med rättegången hjälp få sina intressen tillgodosedda när det möjlighet att olika Hon kan även behöva gäller handläggningsfrâgor. att få för uppkomna skador. hjälp för ersättning

visar att de åtgärder som hittills Vår undersökning situation invidtagits för att förbättra målsägandens avsett resultat. Många mâlsägande i sexute har gett behöver i olika avseenden mera hjälp. albrottmål

12 Sammanfattning sou 1986:49

Vi anser att det bör vara att inom ramen för möjligt nuvarande ordning finna vägar att förbättra hjälpen till målsäganden. Detta kan ske insatser i form genom av ytterligare information till och av beutbildning rörda personalgrupper. Vi hänvisar i detta sammanhang till det arbete som för närvarande bl.a. hos BRA pågår och inom justitiedepartementet. Vi konstaterar dock samtidigt att det är svårt att inom ramen för nuvarande ordning garantera målsäganden i sexualbrottmål den hjälp hon behöver. Vi anser därför att man nu bör ge vissa målsägande rätt till ett eget juridiskt biträde. En sådan reform skall ses som ett till övrikomplement ga tänkbara åtgärder, men är utan tvekan det snabbaste och mest effektiva sättet att ge berörda målsägande bättre hjälp i de avseenden vi tidigare beskrivit.

I våra direktiv förutsätts att för tillämpningsområdet en ny ordning skall inskränkas till de fall där behovet har ansetts mest angeläget.

Vi anser att de dvs. brott allvarliga sexualbrotten, mot 6 kap. BrB med enbart fängelse i straffskalan, generellt sett skiljer sig i två avseenden från andra brott. För det första menar vi att sexuellt våld innebär en särskilt svår kränkning av offret. Ett sexuellt övergrepp har en speciellt integritetskränkande karaktär som medför svåra påfrestningar för målsäganden under det rättsliga förfarandet. För det andra är frågan om målsägandens trovärdighet nästan alltid av avgörande betydelse i sexualbrottmål. Det saknas ofta i nämligen dessa mål annan bevisning än målsägandens berätegen telse och det är också vanligt att den misstänkte förnekar brottet. Nu beskrivna omständigheter att gör målsägandens behov av hjälp och stöd typiskt sett är större i sexualbrottmål än i andra brottmål.

Utöver sexualbrottsoffren är det främst de kvinnor som utsatts för misshandel inom familjen som i debatten angetts ha behov av ett eget juridiskt biträde. Den som

Sammanfattning 13

utsatts för vissa typer av misshandel eller brott som olaga hot, rån eller olaga frihetsberövande kan givetvis ha behov av hjälp liknande vad som gäller i sexualbrottmålen. Det är emellertid enligt vår mening svårt att hävda att det bland dessa brott just vid kvinnomisshandel skulle finnas ett särskilt stort behov av juridisk hjälp när det gäller frågor som direkt berör brottmålet.

Enbart antalet anmälda misshandelsbrott översteg 30 000 år 1985. Eftersom det uppenbarligen inte finns behov av biträde i alla dessa mål måste man, om man vill gå utöver sexualbrotten, i varje enskilt fall ta ställning till om det finns behov av biträde med hänsyn till faktorer som brottets grovhet, målsägandens person, personliga förhållanden och relation till gärningsmannen. En sådan ordning skulle innebära att kostnaderna för reformen med nödvändighet ökade högst avsevärt. Medan sexualbrotten är en begränsad och relativt homogen grupp av brott, finns det en mycket större variation bland andra våldsbrott. Att ge vissa mâlsägande rätt till ett eget biträde innebär vidare en principiell nyordning. Vi anser att man bör starta med en reform som tar sikte på de brottsoffer vilkas behov av hjälp vi vet är stort och vars konsekvenser relativt väl kan överblickas.

En ny reglering bör utformas så att den omfattar alla som utsatts för allvarliga sexuella övergrepp, oavsett kön och ålder. Vi föreslår att alla mâlsägande ges rätt till ett eget juridiskt biträde i mål om våldtäkt och grov våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande och grovt sexuellt utnyttjande av underârig, sexuellt umgänge med avkomling, syskon eller barn, koppleri och grovt koppleri samt i förekommande fall försök, förberedelse eller stämpling till dessa brott.

14 Sammanfattning

Vi har valt att kalla det nya biträdet málsägandebiträde.

Målsägandebiträdet skall förordnas av domstol på begäran av målsäganden eller när behov av biträde blir känt. Förordnande skall kunna ske så snart anmälan om brott upptagits hos polisen och skall bestå till dess utredningen avslutas genom beslut eller lagakraftvunnen dom.

Målsägandebiträdet skall ta till vara målsägandens intressen samt ge henne den hjälp och det stöd som hon behöver. Under förundersökningen skall målsägandebiträdet förklara för målsäganden hur denna går till och hålla henne informerad om hur utredningen fortskrider. Biträdet skall även ge målsäganden upplysningar om andra stödmöjligheter som finns, och vid behov hjälpa henne att ta erforderliga kontakter. När målsäganden är ett barn kan hennes intressen ofta tillgodoses genom att vårdnadshavaren får denna information och hjälp. Biträdet skall under förundersökningen ha rätt att närvara vid alla förhör med målsäganden, hos polisen och i domstol, och skall därvid kunna ställa kompletterande frågor. Inför rättegången skall biträdet beskriva för målsäganden hur huvudförhandlingen går till och förklara hennes roll i denna. Biträdet skall också på lämpligt sätt genom kontakter med åklagare och domstol före rättegången ta reda på hur denna är planerad och framföra eventuella önskemål från målsäganden. Biträdet skall kallas till huvudförhandling där målsäganden eller hennes ställföreträdare skall höras personligen. I samband med huvudförhandlingen skall biträdet se till att målsägandens intressen tillgodoses. Han kan t.ex. begära att det förordnas om stängda dörrar eller att förhör med målsäganden får ske i den tilltalades utevaro. Biträdet skall också kunna fästa rättens uppmärksamhet på att en viss fråga enligt hans uppfattning är kränkande eller saknar relevans i målet. Biträdet

skall, på samma sätt som målsäganden själv, kunna stäl-

Sammanfattning 15

la frågor till den tilltalade och bör även med rättens tillstånd kunna få ställa frågor till målsäganden och till vittnen. Biträdet får emellertid inte bli en ytterligare åklagare. Eventuella frågor skall syfta enbart till att förtydliga gjorda uttalanden eller att komplettera bilden i något för målsäganden väsentligt avseende.

Målsägandebiträdet skall även kunna biträda målsäganden om hon vill föra talan om enskilt anspråk i brottmålet. Däremot ingår det inte i biträdets uppgifter att ta till vara mâlsägandens intressen i skadeståndsdelen, när denna fråga behandlas utomprocessuellt eller i ett tvistemål. I biträdets uppgifter ingår inte heller att biträda målsäganden med en talan i ansvarsdelen.

Bestämmelsen om vem som skall kunna förordnas som målsägandebiträde överensstämmer med vad som gäller beträffande ett rättshjälpsbiträde. Målsägandebiträdet har rätt till ersättning för sitt arbete enligt reglerna om offentlig försvarare i rättegångsbalken.

Rätten till målsägandebiträde innefattar att staten betalar kostnaden för biträdet och för den utredning och bevisning som kan bli aktuell om målsäganden för talan om enskilt anspråk i brottmålet. Hjälpen skall vara kostnadsfri för målsäganden. Den som döms för brottet skall ersätta staten kostnaderna för biträdet och för eventuell bevisning och utredning enligt reglerna i 31 kap. RB.

Vi föreslår att bestämmelserna om målsägandebiträde utformas som en särskild lag.

Vi beräknar kostnaderna för den föreslagna reformen till i dag ca 2,5 milj. kr per år.

Författningsförslag

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

. till

Förslag

Lag (1900:000) om målsägandebiträde

Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.

1 § I mål om brott mot 6 kap. 1 - 6, 8, 9 och 12 §§ brottsbalken får ett biträde förordnas för målsäganden, om det inte måste antas att behov av sådant biträde saknas (målsägandebiträde). Beträffande sådant biträde tillämpas reglerna i rättegångsbalken om rättegângsbiträde åt part. Staten betalar kostnaden för biträde enligt 6 § samt för utredning och bevisning enligt 7 §.

2 § Målsägandebiträdet skall ta till vara målsägandens intressen samt ge målsäganden stöd och hjälp i brottmålet. Förordnandet omfattar dock inte att bistå målsäganden med att biträda åtalet eller i övrigt föra talan rörande brottet.

3 § Ett målsägandebiträde får förordnas så snart anmälan om brottet upptagits hos polisen. Målsägandebiträdet förordnas på begäran av målsäganden eller när behov av biträde blir känt.

4 § Till målsägandebiträde förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller annan. Den som förordnas skall vara lämplig för uppdraget. Har målsäganden föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om inte hans anlitande skulle medföra avsevärt

2 16-Yhh

Författningsförslag

eller i särskilda skäl föranleökade kostnader övrigt der annat.

skall entledigas, om målet inte 5 § Målsägandebiträdet avser sådant brott som anges i 1 § första stycklängre skäl inte föranleder annat. et, och särskilda och substitution av ett I fråga om entledigande, byte vidare i 2 kap. 13 målsägandebiträde gäller reglerna och 14 §§ lagen (1900:000) om rättshjälp.

6 § Bestämmelserna i rättegångsbalken om offentlig även i fråga om försvarares rätt till ersättning gäller

målsägandebiträde.

förordnas ersätts måls- 7 § Om ett målsägandebiträde därefter kostnader för bevisning ägandens uppkommande och i samma utsträckning som om målsäganden utredning i anledning av talan om enbeviljats allmän rättshjälp skilt anspråk i brottmålet.

8 § Bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet eller annan att till staten återbetala för tilltalad rättens beslut utgått av allmänna kostnader som enligt även i om kostnader enligt denna lag. medel gäller fråga endast om han Den tilltalade är dock ersättningsskyldig döms för brott som anges i 1 §.

fattas av den domstol som 9 § Beslut enligt denna lag är behörig att uppta brottmålet. får dock besluta om utredning en- Målsägandebiträdet kostnaden för utredare och ligt 7 § om den sammanlagda som inte har sådan sakkunnig enligt rättegångsbalken till högst tvåtusen kronor. förordnats av rätten uppgår

mot domstols beslut enligt denna 10 § I fråga om talan i allmänhet om talan mot lag tillämpas vad som gäller beslut av domstolen.

träder i kraft den 1 juli 1987. Denna lag

Författningsförslag , 19

2. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 20 kap. 15 a §, 23 kap. 5, 10, 11 och 21 §§, 31 kap. 1 § samt 49 kap. 7 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 kap. 15 a § Målsägande som hörs med Målsägande som hörs med anledning av åklagarens anledning av åklagarens talan och som med hänsyn talan och som med hänsyn till brottets art eller till brottets art eller annars kan antas vara i annars kan antas vara i behov av personligt stöd behov av personligt stöd under rättegången, får under rättegången, får âtföljas av lämplig per- âtföljas av lämplig person som sådant stöd. son som sådant stöd (stödperson). Stödperson som rätten har kännedom om skall underrättas om rättegång- §2- Om möjlighet att förordna målsägandebiträde i vissa fall finns särskildabestämmelser. Målsägandebiträde skall kallas till huvudförhandling eller annat sammanträde i rätten där målsäganden eller målsägandens ställföreträdare skall höras.

Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

23 kap.

ss*

Skall enligt 21 kap. Skall enligt 21 kap. 3 a § offentlig försvarare 3 a § offentlig försvarare utses för den misstänkte utses för den misstänkte åligger det undersöknings- åligger det undersökningsledaren att göra anmälan om ledaren att göra anmälan om det hos rätten. det hos rätten. Detsamma gäller om målsäganden begär att få ett målsägandebiträde eller om det annars finns anledning att förordna eller entlediga ett sådant biträde.

10 § Vid förhör skall såvitt möjligt ett av undersökningsledaren anmodat trovärdigt vittne närvara. Undersökhar att bestämma, huruvida annan än vittne ningsledaren må övervara förhör. Vid förhör som enligt 18 § andra hålles den misstänktes begäran, äge han och stycket på hans försvarare att närvara. Även vid annat förhör må, om det kan ske utan men för utredningen, försvarare vara till städes. har

Målsägandebiträde

rätt att närvara vid förhör med mâlsäganden. Är den som höres under 15 år, bör, om det kan ske utan men för utredningen, den som har vårdnaden om honom vara närvarande vid förhöret. Undersökningsledaren äge förordna, att vad som förekommit vid förhör icke får uppenbaras.

1 Senaste lydelse 1983:920.

Författningsförslag 21

Nuvarande lydelse Föreslagen lxdelse

11 § Är den misstänkte el- Är den misstänkte eller hans försvarare när- ler hans försvarare närvarande vid förhör, må varande vid förhör, må han i den ordning un- han i den ordning undersökningsledaren be- dersökningsledaren bestämmer framställa stämmer framställa frågor till den som hö- frågor till den som höres. Utan undersök- res. Detsamma målsgäller ningsledarens tillstånd ägandebiträde vid förhör må ej annan, som är när- med målsäganden. Utan unvarande vid förhör, där- dersökningsledarens tillunder meddela sig med stånd må ej annan, som är den hörde. närvarande vid förhör, därunder meddela sig med den hörde.

21 §

Så snart åtal beslu- Sá snart åtal beslutats, har den misstänk- tats, har den misstänkte eller hans försvara- te eller hans försvarare rätt att på begäran re och rätt

målsäganden

få en avskrift av pro- att på begäran få en avtokoll eller anteck- skrift av protokoll eller ningar från förunder- anteckningar från förundersökningen. Har offent- sökningen. Har offentlig lig försvarare förord- försvarare förordnats för nats för den misstänk- den misstänkte, skall en te, skall en avskrift avskrift utan särskild beutan särskild begäran gäran lämnas eller sändas lämnas eller sändas till försvararen. till försvararen.

1 Senaste lydelse 1981:1294.

Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 kap.

1§

i mål, vari åklaga- i mål, vari åklaga- Qömgå göms re för talan, den tilltala- re för talan, den tilltalade för brottet, skall han de för brottet, skall han till statsverket återgälda till staten betala vad envad rättens beslut ligt rättens beslut av enligt av allmänna medel allmänna medel utgått för utgått för hans inställelse vid hans inställelse vid räträtten under förundersök- ten under förundersöktill vittne eller ningen, till vittne elningen, eller för ler sakkunnig eller elsakkunnig eljest under förunder- jest för bevisning under bevisning eller i rätte- förundersökningen eller i sökningen samt i rättegången samt i ergången ersättning till försvarare så ock sättning till försvarare statsverkets kostnad för eller till målsägandebihans hämtande till rätten. träde så ock statens Den tilltalade dock kostnad för hans hämtande gare för till rätten. Den tilltagi ersättningsskyldig

kostnad, som icke skäli- lade är dock inte ersätt-

varit för ningsskyldig för kostnad, gen påkallad eller för som icke skäligen varit utredningen, kostnad, som vållats ge- påkallad för utredningen, nom vårdslöshet eller eller för kostnad, som försummelse av annan än vållats genom vårdslöshet den hans om- eller försummelse av antilltalade, bud eller av honom ut- nan än den tilltalade, sedd försvarare. Han hans ombud eller av honom vgre heller i annat utsedd försvarare. Han ej fall än som i 4 § är inte heller i annat sägs första fall än som sägs i 4 § stycket skyldig att betala mera än som första stycket skyldig motsvarar det för honom att betala mera än som motsvarar det för honom gällande maximibeloppet

1 Senaste lydelse 1983:920.

Författningsförslag 23

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

för rättshjälpsavgift gällande maximibeloppet för vid allmän rättshjälp rättshjälpsavgift vid allenligt rättshjälpsla- män rättshjälp enligt rättsgen (1972:429). hjälpslagen (1972:429).

49 kap.

751 Har underrätt förkla- Har underrätt förklarat en domare jävig el- rat en domare jävig eller bifallit en begäran ler bifallit en begäran om rättshjälp åt miss- om rättshjälp åt miss-

tänkt i brottmåL skall tänkt eller om mâlsägande-

underrättens beslut stå biträde i brottmål, skall fast. underrättens beslut stå fast.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

1 Senaste lydelse 1983:370.

24 Författningsförslag

3. till

Förslag

Lag om ändring i förslaget till lag (1900:000) om rättshjälp

Enligt riksdagens beslut föreskrivs att 3 kap. 1 §

samt rubriken till 3 kap. lagen (1900:000› om rätts-

hjälp skall ha följande lydelse.

Tidigare föreslagen lydelse Nu föreslagen lydelse

3 kap. Rättshjälp åt misstänkt Rättshjälp åt misstänkt i brottmål och åt vissa målsägande i brottmål

1 § Rättshjälp åt den som är Rättshjälp åt den som är misstänkt för brott lämnas misstänkt för brott lämnas genom offentlig försvarare genom offentlig försvarare särskilda bestämmel- och rättshjälp åt vissa enligt ser. målsägande lämnas genom

målsägandebiträde enligt

särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

1 Enligt kommitténs förslag i SOU 1984:66.

Författningsförslag 25

4. till

Förslag

Förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948)

Regeringen föreskriver i fråga om förundersöknings-

kungörelsen (1947:948)1

dels att 7 och 20 §§ skall ha följande lydelse, dels att det skall införas en ny paragraf 1 a § av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a § När det gäller en utredning om brott mot 6 kap. 1 - 6, 8, 9 och 12 §§ brottsbalken skall målsäganden, så snart det kan ske, underrättas om möjligheten att begära ett målsägandebiträde.

=-=-=-=-=-=-=-=9=i=-=-=-=-=-=-=-=-=0=0=-=-=-=0=-=-= Om den som skall höras Om den som skall höras begär att någon annan per- begär att någon annan person förutom vittnet och son förutom vittnet och försvararen skall få när- försvararen eller i fövara vid förhöret eller rekommande fall målsäganatt förhöret skall äga rum debiträdet skall få närutan särskilt förhörsvitt- vara vid förhöret eller ne, får denna begäran be- att förhöret skall äga viljas, om det kan ske rum utan särskilt förutan men för utredningen. hörsvittne, får denna begäran beviljas, om det kan ske utan men för utredningen. =i:i:-=-=-=-=-=-=-=0=-:-=-=-=0=0=-=0=-=-=-=-=-=-=0= n u o o . . . . . . . o . 0 . o u o o 1 Omtryckt 1969:589. 2 Senaste lydelse 1981:383.

26 Författningsförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

=-=-:-=-=-=-=-=0=-=-=0=-=- =-=-=-=-=-=-=-=-=-=-=0=-=_-= av att begäran av målsägande att begäran målsägande åtal skall väckas för åtal skall väckas för som i annat fall brott, som i annat fall brott, kan föranleda strafföre- kan föranleda strafföreläggande, ävensom vad i läggande, underrättelse finnes vara av be- till målsägande enligt övrigt att anteckna i ävensom vad i öv-

tydelse l_§_§,

rigt finnes vara av betyprotokollet. delse att anteckna i protokollet. =--:-::0=-=-=-=-=-=-=-=-=-=-=-=°=-=0=-=n°=-=-=-=-:-=-=

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1987.

1 Senaste lydelse 1970:64.

1 INLEDNING

1.1 Uppdraget

Enligt tilläggsdirektiv i november 1984 (Dir 1984:43) fick vi i uppdrag att undersöka hur det rättsliga förfarandet i mål om ansvar för sexualbrott har fungerat i praktiken från målsägandens synpunkt sedan nya regler i ämnet infördes den 1 juli 1984. På grundval av denna undersökning borde vi därefter ta upp frågan om formerna för utvidgad rättshjälp åt i första hand kvinnor som har utsatts för sexualbrott eller vissa andra våldsbrott.

Grunden för uppdraget är uttalanden som gjordes under

riksdagsbehandlingen av de förslag till lagändringar

bl.a. i fråga om sexualbrotten (SFS 1984:399) som trädde i kraft den 1 juli 1984. Riksdagen uttalade därvid, i enlighet med justitieutskottets betänkande (JuU 1983/84:25), att frågan om brottsoffrens situation under förundersökning och rättegång måste följas uppmärksamt. En utvärdering av hur de nya reglerna fungerat i praktiken borde ske så snart det över huvud taget fanns tillräckligt underlag. Om en sådan utvärdering visade att det fanns ett uttalat behov av juridiskt biträde åt vissa målsägande borde frågan övervägas på nytt. Samma uppfattning hade redovisats av de-

partementschefen i propositionen (prop. 1983/84:105).

I direktiven, som återges i sin helhet i bilaga , beskrivs inledningsvis de år 1984 genomförda ändringarna i fråga om sexualbrotten. Vidare redovisas en del av de överväganden som låg till grund för dessa ändringar och därvid speciellt tankarna bakom den nya bestämmelsen om s.k. stödperson i 20 kap. 15 a § RB.

I direktiven erinras om de bestämmelser om biståndsadvokat till vissa offer för sexuella övergrepp som finns i Danmark och Norge och det sägs att vi bör ta

till vara de erfarenheter som finns i dessa länder vid

28 Inledning

utformningen av våra förslag. I linje med vad som gäller i Danmark och Norge förutsätts att tillämpningsområdet för en ny ordning inriktas på de situationer där behovet har som mest akut. Vi skall dock samupplevts tidigt närmare överväga om en ny reglering bör ges en mer generell giltighet.

1.2 Utredningsarbetet

Den i undersökningen har för kommit-

direktiven begärda

téns räkning utförts av experten i kommittén, Anna Skarhed. En sammanställning av undersökningsresultaten finns fogad som bilaga 2 till detta betänkande.

Vi har i Danmark och inhämtat upplysningar om den Norge ordning med biståndsadvokat åt vissa sexualbrottsoffer som sedan några år tillämpas i dessa länder.

Samråd och diskussioner har ägt rum mellan sekretariatet och företrädare för bl.a. brottsskadenämnden, och försäkringsbranschen. Vissa rättshjälpsnämnderna har också diskuterats med företrädare för andra frågor kommittéer, bl.a. rättegångsutredningen (Ju 1977:06) och utredningen (1977:08) om barnens rätt.

1.3 Några utgångspunkter

Vårt är till frågan om särskilt utuppdrag begränsat satta brottsoffers behov av juridisk hjälp. Det ligger således inte inom ramen för vårt arbete att undersöka brottsoffers behov av stöd och hjälp i allmänhet eller att till åtgärder. Något bör dock ge förslag generella nämnas om denna större fråga som på senainledningsvis re tid uppmärksammats alltmer.

Inom Europarådet antog dess ministerkommitté i juni 1985 en rekommendation i frågan om offrets ställning inom ramen för strafflag och i straffprocess (Recommendation No. R (85) 11, se vidare JuU 1985/86:36 s. SL Brottsoffrens ställning uppmärksammades vid FN:s sjunde världskongress om förebyggande av brott och behandling

sou 1986:49 29 Inledning

av brottslingar i Milano under hösten 1985. Frågan har även behandlats inom Nordiska samarbetsrådet för kriminologi. I Sverige uppdrog regeringen i juli 1985 åt brottsförebyggande rådet (BRA) att kartlägga i vilka hänseenden behov av stöd och hjälp från samhällets sida åt dem som drabbats av brott gör sig särskilt gällande och i vilka former dessa behov lämpligen kan tänkas bli tillgodosedda. Uppdraget redovisades i januari 1986 i en (BRÅ Kansli PM 1986:1) promemoria Stöd och åt brottsoffer - en hjälp probleminventering. Regeringen har därefter uppdragit åt rikspolisstyrelsen och BRA att närmare överväga vissa av de uppslag som framförs i promemorian. Arbete i frågan pågår även inom justitiedepartementet (se vidare avsnitt 2.3.3).

Det är av rent humanitära skäl viktigt att alla brottsoffer, oavsett vilket brott de utsatts för, känner samhällets stöd. Det är också viktigt att deras behov av hjälp och intresse av att inteutsättasför ytterligare obehag och besvär om möjligt tillgodoses. Utöver den personliga påfrestningen kan utredningen och rättegången också medföra kostnader för den drabbade som enligt gällande regler inte alltid kan erhålla full kompensation för ekonomiska förluster i samband med förhör och domstolsförhandlingar.

Även rättspolitiska skäl kan åberopas för att samhället bör stödja dem som utsatts för brott. Det är utomordentligt viktigt att brott utreds och att gärningsmännen lagförs. Att så sker är en förutsättning om respekten för och efterlevnaden av lagarna skall kunna upprätthållas. Samhället behöver emellertid ofta offrets hjälp för att kunna utreda och beivra brottet. Om den som utsatts för brott känner sig sakna samhällets

stöd finns det risk att hon1 inte anser det vara mödan

1 Brottsoffret/målsäganden i fortsättningen ge-

benämns

eftersom V1 i huvudsak kommer att tala nomgående hon, om offer för sexualbrott och det övervägande flertalet av dessa är kvinnor.

30 Inledning

värt, eller inte tror sig klara av att gå igenom en polisutredning och eventuell rättegång. Att stärka brottsoffrets ställning genom att ge henne stöd och hjälp är inte detsamma som att ta hennes parti i saken och det får självfallet inte medföra att den misstänktes möjligheter att utforma sitt försvar försämras. Det handlar i stället om att bättre än hittills uppmärksamma och om möjligt avhjälpa problem och svårigheter som den som utsätts för brott ställs inför.

De flesta som drabbas av brott har behov av hjälp och stöd i någon form även om hjälpbehovet varierar beroende på brottet och på offrets egenskaper

personliga

och sociala situation. Hjälpbehovet är säkert, såsom förutsatts i våra direktiv, generellt sett ovanligt stort när det gäller kvinnor som utsatts för våldsbrott. I det enskilda fallet kan dock den som blivit bestulen ha lika stort behov av hjälp som den som blivit våldtagen.

Det är samhällets uppgift att hjälpa den som blivit utsatt för brott. Familj och vänner liksom olika frivilliga organisationer kan också utgöra ett viktigt stöd för henne. Hon kan ha behov av medicinsk vård, psykoterapeutisk behandling, ekonomisk, social och juridisk hjälp, praktiskt bistånd eller mera allmänt personligt medmänskligt stöd. Hjälpbehovet varierar, men de olika former av hjälp som kan bli aktuella hänger samman och måste ses som en helhet. För att på bästa sätt hjälpa den som utsatts för brott måste man utgå från hennes behov och försöka tillgodose dem på ett i det enskilda fallet lämpligt sätt. Det är därför viktigt att de yrkesgrupper som kommer i kontakt med personer som utsatts för brott har kunskaper om olika krisreaktioner, liksom om de olika hjälpmöjligheter som står till buds. Kunskaperna måste emellertid kompletteras med inlevelseförmåga och personligt engagemang för att vara av värde. Det är en självklar sanning att brottsoffrets situation, oavsett alla påverkas av hur hon blir bemött i regler,

Inledning V31

anslutning till brottsutredningen. Det går inte heller att dra klara gränser mellan olika hjälpbehov, eller att generellt bestämma olika inblandade personers ansvarsområden. Brottsoffrets behov av juridisk hjälp måste således ses som en del av hennes totala hjälpbehov.

2 FRÅGANS TIDIGARE BEHANDLING

2.1 Inledning

Detta avsnitt innehåller dels en beskrivning av vissa tidigare framlagda förslag till åtgärder för att förbättra situationen för vissa brottsoffer, dels en redogörelse för en del av de insatser som hittills gjorts för att få till stånd sådana förbättringar.

2.2 Tidigare utredningsförslag

2.2.1 Sexualbrottskommittén

År 1971 tillkallades en sakkunnig för att se över brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott. Den sakkunnige, som tog namnet sexualbrottsutredningen, lade i februari 1976 fram sitt betänkande (SOU 1976:9) Sexuella övergrepp. Sedan betänkandet utsatts för remisskritik och även blivit utgångspunkten för en omfattande debatt beslutade regeringen i februari 1977 att tillsätta en parlamentarisk kommitté med uppgift att ånyo se över

bestämmelserna om sedlighetsbrott. Översynen skulle av-

se hela 6 kap. brottsbalken. Kommittén fick namnet sexualbrottskommittén.

I direktiven för sexualbrottskommittén (Dir 1977:7) angavs att sexualbrottsutredningens betänkande och remissyttrandena över denna skulle ligga till grund för arbetet. Härutöver preciserades tre frågor som enligt departementschefen särskilt skulle beaktas. Dessa tre frågor rörde alla offrets situation. Kommittén skulle överväga vilka åtgärder som borde vidtas för att underlätta offrets situation under den rättsliga handläggningen. Departementschefen anförde härom (s. 3):

En person som har utsatts för sexualbrott upplever utan tvekan den utredning som följer efter en polisanmälan som ytterligt påfrestande. Situationen är känslig och förhörsmetodiken måste anpassas därefter. De gällande reglerna om förhör under förundersökning i brottmål som finns upptagna i fÖrundersökningskungörelsen (1947:948)

3 16-?hu

34 behandling sou 1936:49 Frågans tidigare

för sådanasituationersom här avses. är inte avpassade av vad bör kommittén undersöka Mot bakgrund nyss sagts att särskilda regler eller förutsättningarna för genom

underlätta situationen under förundersökanvisningar den som utsatts för sexualbrott. I sammanningen för behov av utbildhanget bör bl.a. utredningspersonalens

i upplagd förhörsmetodik uppmärksamning psykologiskt

mas.

för ett sexuellt övergrepp lämnas Den som har utsatts eventuell läkarundersökning i anslutning f.n. efter att helt initiativ söka till polisutredningen på eget som övergreppet kan medhjälp för de psykiska problem som en allvarlig brist. I likhet föra. Detta framstår

finner jag det angeläget med sexualbrottsutredningen att vederbörande omgående kan att samhället ser till med läkare eller komma i kontakt kurator, psykolog, utbildad Kommittén bör annan för ändamålet person. fasta och ändamålsenliga rutiner kan överväga hur offer för sexualbrott kan få åstadkommas så att ett som bör inte vara omedelbar hjälp. Den hjälp erbjuds isolerad företeelse i samband med själavsedd som en då sker utan bör va övergreppet eller polisanmälan

stå till förfogande under förundersökning fortlöpande att för sådan hjälpverksamoch rättegång. Möjligheten som redan finns och som het utnyttja de samhällsorgan

för bl.a. bör undersökas. är avsedda rådgivning

skulle vidare arbeta för att få till stånd Kommittén

av ordning, i fråga om bedömen förändring gällande

vilken kvinnans förningen av våldtäktsbrott, enligt

och hennes handlande före hållande till gärningsmannen

kommit att tillmätas för stor betydelse övergreppet

Kommittén skulle även utreda vid brottsrubriceringen.

borde kvarstå som en om kravet på målsägandeangivelse

för åtal beträffande vissa sexualbrott. förutsättning

1982:61) Våldtäktoch andra I sitt slutbetänkande (SOU

sexualbrottskommittén samsexuella övergrepp föreslog

för att hjälpa dem manfattningsvis följande åtgärder

offer för sexualbrott (s. 129). som fallit

skall utse kontakt- 1. De socialvårdande myndigheterna utsatts för sexuella överför dem som har personer när de har behov av stöd och hjälp. grepp med inom de som i samband

2. Personer yrkeskategorier

kommer i kontakt med den rättsliga handläggningen socialarvåldtäktsoffer (poliser, sjukhuspersonal,

skall genomgå viss utbildning betare och åklagare) än i kunna bemöta våldtäktsoffer för att bättre dag

ett riktigt sätt. på

Frågans tidigare behandling 35

3. Den som har utsatts för ett sexuellt övergrepp skall av polisen informeras om sina möjligheter att få juridiskt biträde i samband med rättegången, om hur det rättsliga förfarandet kommer att gå till och om vilka rättigheter hon har under detta. 4. Polisen skall informera våldtäktsoffer om vilka möjligheter till hjälpinsatser som kan finnas i den ort där kvinnan bor. 5. Socialstyrelsen skall få i uppdrag att utarbeta en handledning för vilka åtgärder som kan behöva vidtas när barn har utsatts för sexuellt övergrepp inom familjen.

Beträffande frågan om betydelsen av kvinnans1 förhål-

lande till gärningsmannen och hennes handlande före övergreppet uttalade kommittén att bestämningen av våldtäktsbrottet måste göras utifrån den principiella synpunkten att offrets handlingssätt före övergreppet och relationen mellan offret och gärningsmannen saknar betydelse. Således underkändes i linje med direktiven sexualbrottsutredningens förslag att övergreppet skulle kunna anses mindre grovt med hänsyn till den tvingades handlande före övergreppet. Man föreslog också att kravet på åtalsangivelse beträffande vissa sexualbrott skulle slopas helt.

I sina överväganden om hjälp åt sexualbrottsoffer bemötte sexualbrottskommittén det krav som i den allmänna debatten framförts att kvinnan borde ha ett eget juridiskt biträde i mål om våldtäkt. Kravet på ett eget juridiskt biträde åt våldtäktsoffer sades bottna i den kritik som från olika håll riktats mot att det rättsliga förfarandet ofta blev mycket påfrestande för offret eftersom hon inte behandlades med tillbörlig hänsyn och urskiljning. kommitténs mening borde en del av grundvalen för Enligt denna kritik falla bort i och med att det blev klart utsagt att kvinnans levnadssätt inte skulle påverka bedömningen av gärningen. Frågan hur kvinnan betett sig före brottet kunde i fortsättningen tänkas få betydelse

1 sexualbrottskommittén använder genomgående beteckningen kvinnan för offret.

36 Frågans tidigare behandling sou 1985:49

enbart i sällsynta fall, varför den del av förunder-

sökningen och rättegången som tidigare inriktats på detta nu så gott som alltid torde bli onödig. Efter-

som inte bara samlag utan också därmed jämförliga sexualhandlingar enligt förslaget skulle innefattas i våldtäktsbrottet borde vidare kvinnan kunna slippa en

stor del av de mera ingående frågor om övergreppet som tidigare varit vanliga. Man poängterade att såväl

rättens ordförande som förundersökningsledaren, enligt reglerna i 43 kap. 4 § resp. 23 kap. 4 § rättegångsbalken, är ålagda att bevaka att kvinnan inte utsätts

för onödiga påfrestningar.

Sexualbrottskommittén tog även upp frågan om kvinnor

som blivit utsatta för sekuella övergrepp generellt

sett har behov av ett särskilt juridiskt biträde. Ut-

för resonemanget var att de rättsliga gångspunkten frågor som förekommer i samband med förundersökningen och rättegången hänför sig till endera ansvarsfrågan,

påföljdsfrågan eller skadeståndsfrågan i målet. Enligt kommitténs mening gav gällande regler i rättshjälpsla-

gen och rättegångsbalken kvinnan tillräckliga möjligheter att få hjälp i de fall då hon förde talan juridisk om ansvar eller skadestånd. Man anförde (s. 133 f):

Sammanfattningsvis anser kommittén att kvinnans möjatt få juridisk hjälp är tillräckligt väl ligheter det nu beskrivna systemet. Det kan tillgodosedda genom nu att det avgörande egentligen inte är vilka sägas kvinnan skall ha att utföra ansvarstalan möjligheter är om är - kan eller ersättningstalan. Vad det fråga det hävdas - att hon skall ha stöd och hjälp under särskilt juridiskt biträde. Komrättegångengenomett mittén menar emellertid att den genom sina ändringsrörande våldtäktsbrottet skapar en siförslag själva sådant stöd - framför allt i tuationdärbehovet av ett attacker - blivit form av hjälp mot försvararens betydmindre. Kommittén anser därför att det åtminstone ligt för närvarande, innan man hunnit få närmare erfarenheter av kommitténs förslag, inte finns anledning att utforma särskilda bestämmelser om rätt för kvinnan att i en om våldtäkt få juridiskt biträde. Skulle rättegång bli en annan än vad kommittén förutsatt utvecklingen kan det finnas skäl att senare ta upp frågan om utökade för kvinnan att få sådant biträde. Kommitmöjligheter tén anser emellertid att kvinnans behov av att ha nå-

Frågans tidigare 37 behandling

gon som under förundersökningenochrättegången ger henne stöd och hjälp nu i stället bör tillgodoses genom att - en socialarbetare - kan förnågon person gärna ordnas inom socialtjänstens ram att vara stödperson åt henne, såväl i rättegången som utanför denna.

Sexualbrottskommittén fick genom tilläggsdirektiv i december 1979 (Dir 1979:146) i uppdrag dels att göra en översyn av reglerna om åtal för misshandel samt för vissa med misshandel närbesläktade brott, dels att överväga vilken hjälp som borde ges kvinnor som fallit offer för misshandel. Frågan om åtalsreglerna behandlades i ett delbetänkande (Ds Ju 1981:8) Atalsregler vid misshandel. Sedan det inom socialdepartementet tillkallats en interdepartemental beredningsgrupp med uppgift att ta upp frågan om stöd och hjälp åt misshandlade kvinnor avstod sexualbrottskommittén frånatf.närmare gå in på denna fråga. Man uttalade endast som sin uppfattning att medan en våldtagen kvinna behöver stöd och hjälp i en akut krissituation en misshandlad kvinna härutöver ofta har ett mer påtagligt behov av långsiktiga åtgärder inom socialtjänstens ram.

Socialdepartementets ovan nämnda beredningsgrupp lade i februari 1983 fram sina förslag i rapporten (Ds S 1983:2) Kvinnomisshandel - och kartläggning överväganden (se nedan avsnitt 2.2.2).

2.2.1.1 Utredningar utförda för sexualbrottskommitténs räkning En av de invändningar som hade riktats mot sexualbrottsutredningen var att den byggt sina antaganden på ett bristfälligt empiriskt underlag. Kriminologen Leif G.W. Persson fick därför i uppdrag att för sexualbrottskommitténs räkning genomföra en kriminologisk kartläggningen/våldtäktsbrottet.

Den utförda undersökningen (SOU 1981:64) Våldtäkt, kom att ligga till grund för sexualbrottskommitténs över- I rapportens avslutande kapitel skriver Persväganden. son (s. 235):

38 Frágans tidigare behandling sou 1986:49

Omtanke om offren vid sexuella övergrepp utgör huvudpunkten i direktiven för sexualbrottskommittén. =.=.=.=.=.=.=.=.=._._..._._._,._,_...__._._ _ ... _ _ _ _-_. _._.._. _ _ _ _ , _ , _ _ _ ___..___._._ _._-_:_-_-_ Inte minst mot bakgrund av resultaten i den här underter sig de farhågor som uttrycks i direktisökningen ven som välgrundade. Ungefär en fjärdedel synnerligen av de brott som anmäls tas tillbaka av málsägaren och de skäl som uppges går i stort sett ut på att man inte klarar av de som förundersökningen innepåfrestningar bär. att få hjälp att reda ut den svåra Möjligheterna situationen också vara små. Ca fem procent av tycks offren hade fått någon form av kurativ hjälp. Sammanett offer (av de 670 under 1976) hade haft jurilagt diskt biträde under förundersökningen. Trots att man inte kan rikta nâgra formella invändningar mot polisens sätt att sköta den absoluta majoriteten av de så är det också helt sägranskade förundersökningarna kert viset att det juridiskt styrda förunderpå det lämnar övrigt att önska om sökningsförfarandet mycket man ser till offrens personliga situation i samband med Det är ett formellt förfarande, en utredningen. främmande situation, frågor som man inte förstår, nya och människor som man konfronteras med. Och i miljöer finns en upplevelse av traumatisk bakgrunden personlig eller t o m livsförändrande karaktär.

utmynnade i ett antal förslag till åtgärder. Rapporten i 6 kap. brottsbalken, i linje Förutomvissaändringar med vad som i direktiven,föreslogPersson i angetts

korthet följande åtgärder:

1. av den som handlägger desutbildning polispersonal

sa brott,

2. inrättande av sociala enheter som kan komplettera

det polisiära arbetet och ge social, psykologisk

och kurativ hjälp,

3. utökad verksamhet av sociala myndigheter för att ge

vård och åt kvinnliga offer för långsiktig hjälp

våldsbrott,

4. ekonomiskt stöd från stat och kommun till verksam-

het vid exempelvis RFSU och kvinnohus och

5. en allmän av möjligheter till förbättrat översyn

samarbete mellan berörda myndigheter.

På våren 1977 begärde RFSU hos sexualbrottskommittén

att få medel för att starta ett projekt i form av en

för kvinnor som utsatts för sexuellt våld.

mottagning

Frågans tidigare behandling 39

Tanken bakom förslaget var i första hand att erbjuda hjälp åt kvinnor som upplevde rädsla och ångest till av ett övergrepp. I andra hand var tanken att man följd utifrån de erfarenheter som kunde samlas in genom en sådan mottagning, borde kunna bidra till sexualbrottskommitténs arbete med kunskaper om våldförda kvinnors och behov av hjälp. RFSU erhöll medel för upplevelser projektet från justitiedepartementet. Mottagningen öppnade i augusti 1977. Ar 1979 blev verksamheten ett inom ramen för Delegationen för sociforskningsprojekt al forskning, socialdepartementet. Projektet avslutades år 1983 och har dokumenterats i en rad rapporter, artiklar och böcker (bl.a. Våldtäktskrisen, Eva Hedlund m.fl., Liber 1983).

Erfarenheterna från RFSU:s våldtäktsklinik visar att följdverkningarna av ett sexuellt övergrepp gestaltar olika inte bara beroende på hur mycket fysiskt våld sig kvinnan utsatts för utan också beroende på t.ex. hur hon är eller om hon känner gärningsmannen. Hengammal nes sociala och livssituation vid tiden känslomässiga för liksom hur hon klarat av kriser i livet övergreppet också ha betydelse för hur hon reagerar tidigare tycks efter våldtäkten. I vissa fall uppväcker det sexuella våldet minnen av övergreppssituationer i livet, tidigare som inte bara behöver ha varit av sexuell art. övergrepp

En annan erfarenhet som redovisades var att det hade beför kvinnans återhämtningsprocess hur hon blev tydelse bemött av på sjukhus och inom socialpolisen, personal av âklagaren, rättens ledamöter osv. Ofta hatjänsten, de kvinnan upplevt dessa möten negativt. Hennes upplevelser föreföll dock inte annat än undantagsvis bero på att hon utsatts för anspelningar om delaktighet eller att någon uppträtt direkt fördömande eller kränkande. på Det mera vara fråga om brist på lyhördhet för tycktes vad hon okunskap om vanliga krisreaktioner gått igenom, och ovana att möta offer för sexuella övergrepp, som ledde till att kvinnan kände sig oförstådd och avvisad.

40 Frågans tidigare behandling

Rådgivningsarbetet med våldtagna kvinnor på RFSU-kliniken visade att det fanns avsevärda brister i vården och omhändertagandet av våldtagna kvinnor. Man kunde emellertid konstatera att vâldtagna kvinnor har så skiftande anspråk på hjälp att en enda vårdorganisation aldrig skulle kunna täcka dem. Redan tidigt framfördes uppfattningen att ett gott omhändertagande av våldtäktsoffer i första hand föreföll vara en utbildningsfråga. 2.2.1.2 Remiss- och riksdagsbehandlingen av sexualbrottskommitténs förslag

Under remissbehandlingen av sexualbrottskommitténs betänkande underströk så gott som samtliga remissinstanser kraftigt vikten av ett bättre omhändertagande av offer för sexualbrott och stödde därvid kommitténs förslag till åtgärder. Vissa remissinstanser, bland dem de fyra största riksdagspartiernas kvinnoförbund, ansåg dock åtgärderna otillräckliga och förordade bl.a. att vâldtagna kvinnor skulle ges rätt till ett eget juridiskt biträde.

Bland dem som förordade rätt till juridiskt biträde uttalade några att hjälpen borde ges inom rättshjälpens ram och några angav uttryckligen att den borde vara kostnadsfri. JämO anförde bl.a. att den som utsatts för ett sexuellt brott snarare torde ha behov av juridiskt och psykologiskt stöd än av sociala hjälpinsatser. RFSU påpekade att kommitténs förslag förutsatte att åklagaren verkligen tar på sig rollen som rådgivare och stöd åt offret vilket kan bli svårt med tanke på att åklagaren skall förhålla sig objektiv. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund uppgav att det inom förbundet fanns en stark opinion för kravet på juridiskt biträde åt offer för sexualbrott och kvinnomisshandel inte minst bland de medlemmar som engagerat sig i olika former av stödverksamhet för kvinnovåldets offer. Moderata kvinnoförbundet ansåg att den som utsatts för ett sexuellt övergrepp ofta är

Frågans 41 tidigare behandling I

chockad och mycket sårbar och därför bör erbjudas ett juridiskt biträde.

Sedan sexualbrottskommitténs förslag remissbehandlats upprättades en lagrådsremiss i ärendet (prop. 1983/842105). I denna föreslogs, i enlighet med kommittén, att material för information och utbildning beträffande förfarandet vid förundersökning och rättegång i mål om sexualbrott skulle utarbetas av ansvariga myndigheter. Behovet av hjälp och stöd till mâlsäganden skulle som kommittén föreslagit tillgodoses inom ramen för socialtjänsten och sjukvården, bl.a. genom förordnande av kontaktperson enligt socialtjänstlagstiftningen. Utöver dessa åtgärder föreslogs införandet av ett nytt andra stycke i 20 kap. 15 § rättegångsbalken, enligt vilket en målsägande som hörs i anledning av åklagarens talan gavs rätt att ha med en lämplig person som stöd under rättegången.

Departementschefen anförde, liksom kommittén, att de föreslagna ändringarna beträffande sexualbrotten borde leda till att påfrestningen för mâlsäganden generellt sett blev mindre i dessa mål. Han ansåg emellertid att målsäganden i en hel del mål om sexualbrott liksom t.ex. i vissa kvinnomisshandelsmål fortfarande skulle ha behov av stöd under rättegången. Detta behov kunde bäst tillgodoses genom att den som fungerade som ett personligt stöd åt mâlsäganden fick en uttryckligen i lag reglerad rätt att vara med även vid rättegången. Regeln preciserade inte vem stödpersonen skulle vara utan lämnade öppet för mâlsäganden att avgöra detta. Tanken var att den kontaktperson, företrädare för kvinnohus, närstående eller annan som kopplats in i ärendet på ett tidigt stadium skulle kunna bistå mâlsäganden under hela den rättsliga handläggningen.

I enlighet med kommitténs resonemang ansågs således mâlsägandens behov av stöd och hjälp kunna tillgodoses utan att hon fick rätt till juridiskt biträde. Hjälp genom juridiskt biträde skulle, i enlighet med vad som re-

\ Frågans tidigare behandling

dan gällde, reserveras för de situationer då målsäganden förde talan i brottmålet.

Departementschefen uttalade emellertid avslutningsvis att om hur målsägandens rätt till biträde borde frågan utformas kunde ses på olika sätt och att effekterna av den skulleföljasnoga för att, om nya lagstiftningen så visade nödvändigt, frågan om juridiskt biträde sig skulle kunna tas upp till en ny prövning.

I propositionen (propi 1983/84:105) betonade departementschefen att förslaget till en ny regel om ånyo ett angeläget behov såväl när stödperson tillgodosåg det mål om ansvar för sexualbrott som i fråga gällde om t.ex. mål om kvinnomisshandel. Han påpekade vidare att det var att uppmärksamt följa effekterna angeläget av den lagstiftningen, och uttalade därvid (s. 79): nya

Min avsikt är att ta initiativ till en utvärdering av hur de har i praktiken sedan nånya reglerna fungerat tid har förflutit efter ikraftträdandet. Om det gon skulle visa sig behövas, bör frågan om utvidgade möjatt rätt till juridiskt biträligheter ge målsäganden de tas upp till omprövning.

Beträffande om betydelsen av kvinnans förhålfrågan lande till och hennes handlande före gärningsmannen anslöt sig departementschefen till kommitövergreppet téns Han föreslog således att bestämmeluppfattning. sen om vâldförande skulle upphävas samt att offrets handlande före övergreppet och förhållande till gärskulle sakna betydelse för brottsrubriceningsmannen Vid bedömningen av våldtäktsbrottets svârhetsringen. skulle om våldets eller hotets art alltid grad frågan vara det och den omständigheten att ett grundläggande hade föregåtts av samvaro mellan kontrahenövergrepp terna borde över huvud inte leda till en mildare taget bedömning (prop. 1983/84:105 s. 16 ff).

Med av väcktes ett flertal moanledning propositionen tioner bl.a. med krav på juridiskt biträde åt våldtagna och misshandlade kvinnor. Vidare hade under den

Frågans tidigare behandling 43

allmänna motionstiden 1982/83 väckts motioner i frågor med anknytning till sexualbrottskommitténs arbete.

Justitieutskottet anslöt sig i sitt betänkande (JuU 1983/84:25) till propositionens förslag om enrqzregel om stödperson och uttalade i denna del (s. 29):

Utskottet anser emellertid samtidigt att den nya ordningen redan från början måste följas med särskild uppmärksamhet och att det så snart över huvud taget tillräckligt underlag finns bör ske en utvärdering av hur de nya reglerna fungerat i praktiken. Visar det sig då att det finns ett uttalat behov av juridiskt biträde som stöd åt målsägande under förundersökning och rättegång bör man enligt utskottets mening noga överväga saken på nytt med sikte på att åstadkomma en önskvärd ordning. Samtidigt måste självfallet undersökas andra hithörande frågor, bl.a. frågan om kostnadsansvaret och frågan om inte regleringen bör ges en mer generell giltighet, och omfatta t.ex. även fall av andra våldsbrott och annan brottslighet.

Utskottet tog även upp frågan om betydelsen av vad som inträffat före ett våldtäktsbrott. Detta med anledning av en motion (mot. 1983/84:2558) vari anfördes att ståndpunkten i propositionen att offrets handlingssätt före övergreppet och relationen mellan offret och gärningsmannen alltid skulle sakna rättslig betydelse stred mot hävdvunna rättsprinciper. Utskottet uttalade med anledning härav (JuU 1983/84:25 s. 17 f):

När det så gäller frågan om i vad mån kvinnans förhållande till mannen och liknande omständigheter bör tillmätas betydelse vid det rättsliga förfarandet beträffande våldtäktsbrott vill utskottet till en början betona det i och för sig självklara i att sådana faktorer inte får inverka på bedömningen av huruvida kvinnan lämnat sitt samtycke till sexuellt umgänge. Som departementschefen framhåller skall kvinnans önskan att inte ha samlag ovillkorligen respekteras. Om mannen inte respekterar kvinnans vilja utan genom t.ex. hot som för kvinnan framstår som en trängande fara tilltvingar sig samlag, skall gärningen enligt utskottets mening bedömas som våldtäkt, oavsett parternas relationer och de omständigheter som har föregått övergreppet.

Vid våldtäkt, liksom vid andra brott enligt BrB där ej annat anges, krävs emellertid att gärningen skall ha begåtts uppsåtligen. Det innebär enligt utskottets mening att vad som inträffat före övergreppet någon gång kan få betydelse för bedömningen av uppsåtsfrågan. Med hänsyn

44 Frågans tidigare behandling s0U 1986:49

till att gärningen består i att tvinga någon till något genom våld eller genom hot som innebär eller för den hotade framstår som en trängande fara kan emellertid endast i extrema undantagsfall sådana omständigheter tänkas få betydelse i detta hänseende.

När det sedan gäller den speciella frågan att bedöma våldtäktsbrottets svårhetsgrad måste det vid våldtäkt liksom vid andra brott ske en helhetsbedömning av gär- Vad som här skall stå i centrum för den rättsningen. är, som departementschefen framhåller liga bedömningen (s, 51), gärningsmannens handling och vad som föranlett honom att utföra den. Avsikten med förslaget i är (se s. 24) att en bedömning av vålpropositionen dets och hotets art alltid skall vara det grundläggande. Och naturligtvis måste en gärning där våldet eller hotet varit av allvarlig karaktär regelmässigt falla

in under den strängare straffskalan oavsett omständigheterna i Helhetsbedömningen innebär emellerövrigt. tid att sådana faktorer som förhållandet mellan offret och liksom vad som föregått övergärningsmannen vid sidan av andra omständigheter inte kan greppet frånkännas betydelse. Mot denna bakgrund anser utskottet att departementschefens uttalande (se s. 24) att den omständigheten att ett övergrepp har föregåtts av samvaro mellan kontrahenterna över huvud taget inte bör leda till en mildare bedömning, ett uttalande som torde ha avseende på frågan huruvida brottet skall hänföras till den lindrigare straffskalan, är något

onyanserat.

Utskottet vill här samtidigt peka på att omständigheter av det nämnda slaget beroende på förhållandenyss na också kan göra bedömningen strängare. Exempelvis kan i ett fall där parterna varit bekanta med varandra ha svikit ett förtroende, något som bör gärningsmannen brottets svårhetsgrad i höjande riktning. Det påverka förhållandet att man - här såsom eljest - måste göra en

innebär naturligtvis inte att man i helhetsbedömning det rättsliga förfarandet får dra in omständigheter som saknar rättslig relevans. Som departementschefen säger (s. 24 och 51) gäller generellt att allmänna uppom t.ex. kvinnans vandel och levnadssätt saknar gifter för den rättsliga bedömningen. Utskottet betydelse vill här att det åligger rätten att se till peka på att man i målet inte drar in någonting som inte har (se 35 kap. 7 § och 46 kap. 4 § rättegångsbetydelse balken, RB).

Vad som nu har sagts om bedömningen av brottets svårkan i allt väsentligt föras över också på hetsgrad om straffmätning. Och vad som har sagts om de frågan som har betydelse för den straffrättsliomständigheter vid domstolsprövningen har givetvis bega bedömningen också för brottsutredningen vid våldtäkt. Häntydelse måste få en så fullständig belysning att delseförloppet kan utforma sin gärningsbeskrivning och att åklagaren

Frågans tidigare behandling 45

domstolen kan rätt värdera bevisningen. Utskottet vill emellertid betona vikten av att förhören med offret vid brottsutredningen liksom under rättegången uppfyller anspråken på respekt för den personliga integriteten.

Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottsbetänkandet. De nya reglerna trädde i kraft den 1 juli 1984.

2.2.2 Socialdepartementets rapport om kvinnomisshandel

2.2.2.1 Uppdraget

Behovet av stöd och hjälp till misshandlade kvinnor behandlades i samband med motioner i frågan under 1979/80 års riksmöte. I sitt betänkande över motionerna (SoU 1980/81:8) anförde socialutskottet bl.a. att riksdagen med anledning av motionerna borde ta initiativ till en översyn i syfte att kartlägga behovet av insatser för stöd och hjälp åt misshandlade kvinnor. Riksdagen anslöt sig till utskottets ståndpunkt.

Med anledning av riksdagsbeslutet bildades inom socialdepartementet en arbetsgrupp för stöd och hjälp till misshandlade kvinnor. I gruppen fanns även företrädare för justitiedepartementet, sexualbrottskommittén och dåvarande jämställdhetskommittén. Arbetsgruppens uppdrag var att kartlägga och beskriva problemet kvinnomisshandel samt att överväga förbättrade stöd- och hjälpinsatser för misshandlade kvinnor.

I 1977 års sexualbrottskommittés ursprungliga uppdrag ingick att se över förhörsmetodiken vid utredningar om sexualbrott. I tilläggsdirektiv (Dir 1979:146) angavs att uppdraget också skulle gälla misshandlade kvinnor och attsexualbrottskommitténäven skulle se över åtalsreglerna vid misshandel. Genom en överenskommelse mellan sexualbrottskommittén och arbetsgruppen för stöd och hjälp åt misshandlade kvinnor tog arbetsgruppen över den del av kommitténs uppdrag som gällde stöd åt misshandlade kvinnor. Arbetsgruppen avlämnade i februari 1983 be-

46 behandling Frågans tidigare

Kvinnomisshandel tänkandet (Ds S 1983:2) kartläggning och överväganden.

2.2.2.2 Arbetsgruppens förslag

Betänkandet främst en kartläggning och beskrivutgör av kvinnomisshandel. Därutöver redovining problemet sas vissa överväganden.

Beträffande om behovet av åtgärder för att frågan kvinnan i samband med det rättsliga förfarandet stödja uttalade att det kunde finnas vissa skäl arbetsgruppen för att i kvinnomisshandelsmål stöd och ge målsäganden av en under den rättsliga proceduren. Man hjälp jurist ansåg emellertid, med hänsyn till rättshjälpssystemets konstruktion, att denna fråga var av så stor principiell att den måste ses i ett större sammanhang. betydelse Bl.a. måste därvid övervägas om det kunde anses motiverat att särbehandla vissa mål. Man förordade därför att borde under beredningen av frågan övervägas ytterligare sexualbrottskommitténs förslag.

framförde även vissa förslag till för- Arbetsgruppen bättrade rutiner och åtgärder hos berörda myndigheter för att förbättra brottsoffrens situation.

remissbehandlades. Bland remiss- Arbetsgruppens rapport att frågan om instansernauttaladenánga uppfattningen biträde till kvinnomisshandelsoffer borde juridiskt utredas och flera, bl.a. domstolsverket ytterligare och att en rätt till sådant bisocialstyrelsen, ansåg träde borde införas för kvinnomisshandelsoffer.

2.3 Pågående arbete

2.3.1 Centrala utbildningsinsatser och projekt

i 1984 åt riksåklagaren, dom- Regeringen uppdrog juni stolsverket, rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen att i samråd utarbeta lämpligt material för information och rörande förundersökning och rätteutbildning

Frågans tidigare behandling 47

gång i mål om ansvar för sexualbrott och kvinnomisshandel. Uppdraget gavs mot bakgrund av de tidigare beskrivna överväganden om behovet av information och utbildning, som framförts bl.a. av sexualbrottskommittén. En arbetsgrupp, i vilken ingick representanter för de angivna myndigheterna, presenterade under hösten 1985 skriften Misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Den hade utarbetats i samråd med representanter för Sveriges advokatsamfund och RFSU samt efter kontakt med bl.a. riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) och föreningen barnens rätt i samhället (BRIS). I förordet anges att förhoppningen är att skriften skall kunna vara en sammanfattande handledning för alla som i sitt arbete kommer i kontakt med offer för misshandels- eller sexualbrott, t.ex. anställda inom rättsväsendet, socialtjänsten och sjukvården samt advokater, och att den skall kunna bidra till att brottsoffren får ett bättre stöd från samhället.

Med den nu nämnda skriften som underlag anordnade rikspolisstyrelsen under våren 1986, i samarbete med övriga berörda myndigheter, tre konferenser för i första hand tjänstemän inom socialtjänsten, polisen, åklagar- och domstolsväsendet. Målet var att på detta sätt inspirera till fortsatt regional och lokal utbildning och information i dessa frågor. Sammanlagt deltog ca 50 polismän, 30 tjänstemän inom socialtjänsten och 15 vardera åklagare och domare i dessa konferenser.

Som ett resultat av rapporten (Ds S 1983:2) Kvinnomisshandel beslutade regeringen att anslå 1 milj. kr till fortbildning och information om kvinnomisshandel, att disponeras av socialstyrelsen. Därutöver beslutades om anslag på 800 000 kr per år under tre år att fördelas till försöksverksamheter i syfte att förbättra stödet till misshandlade kvinnor och deras familjer. Vidare tillhandahölls medel för ett forskningsseminarium, att arrangeras av delegationen för social forskning vid socialdepartementet. (Seminariet finns redovisat i rapporten Forskning om Våld mot kvinnor, DSF 1985.)

48 Frågans tidigare behandling sou 1935:49

har härefter medverkat till framställ- Socialstyrelsen av skriftligt utbildningsmaterial och har vidaningen re, i samarbete med bl.a. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet, arrangerat flera konferenser. Resultat av detta arbete är böckerna Kvinnomisshandel av Barbro Ottoson-Hindberg (Liber 1984), och Kampen mot kvinnomisshandel av Elsa Bolin (brevskolan 1984), samt skriften På kurs - mot kvinnomisshandel (socialstyrelsen 1984). Socialstyrelsen har vidare beviljat statsbitill ett flertal fortbildningsprogram om drag regionala kvinnomisshandel.

nämnts har med början våren Som tidigare regeringen 1984, inom ramen 800 000 kr per år, beviljat bidrag till olika försöksverksamheter runt om i landet. Bland dessa kan nämnas Inom sociala distriktsnämnföljande. den 15 har en försöksverksamhet i Vällingby genomförts med av användningen av kontaktpersoner som utveckling stöd åt misshandlade kvinnor. Stockholms läns landshar fått för utarbetandet av en samarbetsting bidrag modell mellan barna- och ungdomsvârden och psykiska Alla Kvinnors Hus. I Göteborg och Färingsö har inom kriminalvårdens ram startats för behandling av projekt män som dömts för misshandel och i Sollefteå finns ett med att utarbeta ett fungerande vårdprojekt syftet för misshandlade kvinnor och deoch behandlingsprogram ras familjer.

senare tid har om sexuella övergrepp mot Under frågan alltmer. utgav år barn uppmärksammats Socialstyrelsen 1985 skriften Sexuella övergrepp mot barn inom familjen I denna beskrivs problemets art och omfatt- (PM 91/85). samt redovisas erfarenheter av arbetet ning praktiska med ärenden som rör barn som far illa. Skriften inne-

håller också när det gäller hur dessa utred-

synpunkter ningar bör bedrivas.

1985 tillsattes inom BRÅ en arbetsgrupp med upp- I juni undersöka och karaktären av gift att bl.a. omfattningen med sexuella mot barn. Arbetet, som problemet övergrepp

Frágans tidigare behandling 49

skall innefatta en forskningsdel och en praktisk förslagsdel, beräknas vara klart under första halvåret 1987.

2.3.2 Regionala initiativ

Inom vissa kommuner och landsting har under senare år anordnats temadagar och kurser för personal som arbetar med ärenden om kvinnomisshandel och sexuella övergrepp mot barn.

På flera håll i landet finns regionala samarbetsformer som tar sikte på handläggningen av ärenden angående sexuella övergrepp mot barn och ungdom. Som exempel kan nämnas de rutiner för arbetet inom socialtjänsten, sjukvården, polisen och åklagarväsendet som utarbetats av länsgruppen för barnmisshandelsfrågor i Östergötlands län. Man arbetar här enligt följande grundprinciper: V Barnet skall skyddas från ytterligare övergrepp, påtryckningar och repressalier, skonas från att känna myndigheternas agerande som en bestraffning, tillgodoses rättsskydd av ansvariga myndigheter. Myndigheterna skall samordna sina åtgärder i inledningsskedet så att resp. myndighet inte hindrar eller försvårar varandras utredningar, medverka till att resp. myndighets utredning blir så snabb och skonsam som möjligt för alla i familjen, bereda barnet och dess familj vård och behandling för fysiska och psykiska skador och följdverkningar.

2.3.3 Brottsoffrens situation i allmänhet

Med hänvisning till en i oktober 1984 inom justitiedepartementet upprättad promemoria om brottsförebyggande samarbete på lokal nivå, uppdrog regeringen i juli 1985 åt BRÅ att kartlägga i vilka hänseenden behov av stöd och hjälp från samhällets sida åt dem som drabbas av

u 16-?uu

50 Frågans tidigare behandling sou 1935;49

brott sig särskilt gällande och i vilka former gör dessa lämpligen kan tänkas bli tillgodosedda. Uppdraredovisades i januari 1986 i form av en promemoria get (BRA kansli PM 1986:1) Stöd och hjälp åt brottsoffer, I promemorian föreslås olika En probleminventering. vilka till att förbättra brottsoffrets åtgärder syftar under förundersökningen, i samband med rätteställning och sedan domstolsförfarandet avslutats. Förgången bättrade rutiner hos polis och åklagare för att garantera erforderlig information, ökade åklagarmålsäganden insatser och förenklade handläggningsregler när det skadeståndsanspråk är några av de gäller målsägandens förslag som framförs.

har rikspolisstyrelsen i uppdrag att Regeringen gett efter samråd med och domstolsverket närriksåklagaren mare promemorians förslag när det gäller möjöverväga att förbättra informationen till målsäganligheterna den. har BRÅ fått i uppdrag bl.a. att under- Samtidigt söka att utveckla verksamheten med s.k. möjligheterna och att utreda vissa frågor som rör brottsofferjourer behov av stöd målsägandens psykologiskt/psykiatriskt med av Härutöver pågår inom juanledning övergreppet. arbete med att utveckla de övriga stitiedepartementet till åtgärder som föreslagits i BRÅ-promemoriförslag an. Arbetet, som skall resultera i en departementspromemoria under hösten 1986, inriktas på frågorna om och polisens och åklabrottsoffrets skadeståndsanspråk informations- och underrättelseskyldighet. garens

nämnas att flera motioner med krav på Det bör slutligen biträde åt som utsatts för sexuella juridiskt personer under den allmänna motionstiden åren övergrepp avgetts och 1986 (JuU 1985/86:3 och 1985/86:20). Motioner- 1985 na behandlades av i november 1985 och i april riksdagen 1986. Därvid samtliga motioner med hänvisning avslogs till vårt pågående arbete.

3 NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN

3.1 Inledning

Detta avsnitt innehåller en beskrivning av brottsoffrets/målsägandens situation med utgångspunkt i de bestämmelser som i dag reglerar hennes rättigheter och skyldigheter under utredningen och i samband med rättegången. Eftersom det i dag inte finns några specialregler som bara gäller vissa målsägande är beskrivningen i princip allmängiltig. Olika regler får emellertid större eller mindre betydelse beroende på brottets art. Utgångspunkten för denna genomgång har varit situationen för målsägande i sexualbrottmål. Beskrivningen tar sikte på de bestämmelser som har en direkt anknytning till den rättsliga handläggningen. Härutöver finns bl.a. bestämmelser om rätt till skadestånd på grund av brott samt regler inom socialtjänst- och sjukvårdslagstiftningen som inom dessa områden reglerar målsägandens möjligheter att få hjälp från samhället. Här finns inte skäl att gå närmare in på dessa bestämmelser. Däremot måste, i en beskrivning av målsägandens situation under den rättsliga handläggningen, omnämnas de frivilliga organisationer som söker tillvarata hennes intressen.

Det kan nämnas att en motsvarande genomgång av brottsoffrets situation finns i den i föregående avsnitt beskrivna BRÅ-promemorian Stöd och hjälp åt brottsoffer.

hur de i detta avsnitt beskrivna reglerna till-

,Frågan

lämpas i praktiken i sexualbrottmål belyses i den undersökning som finns fogad som bil. 2 till detta betänkande.

3.2 Målsägandebegreppet

Brottsoffret kallas med rättegångsbalkens terminologi för målsägande.

52 Nuvarande förhållanden

Frågan om mâlsägandebegreppets innebörd är komplicerad och har varit föremål för diskussion i doktrin och praxis. (Se bl.a. Ekelöf, Rättegång II, 7:euppl.1985, s. 54 ff; Heuman, Målsägande, 1973; Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB, 1968, s. 68 ff;NJAI1969 s. 364 och 1978 s. 3 m.fl.)

I 20 kap. 8 § fjärde stycket RB definieras målsäganden som den mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada. Det finns således tre rekvisit som var för sig kan grunda målsäganderätt. Vårt utredningsuppdrag tar enbart sikte på brottsoffer som är mâlsägande i betydelsen att de är personer mot vilka brott är begångna. De har ofta samtidigt lidit skada av brottet, menskaderekvisitetär i detta sammanhang sekundärt. Vem som i ett visst fall är mâlsägande har betydelse i flera avseenden. Den enskilda åtalsrätten, rätten att ange angivelsebrott till åtal, liksom möjligheten att föra talan om enskilt i anledning av brott gälanspråk ler endast den som är mâlsägande i förhållande till det aktuella brottet.

Mâlsäganden är något av en processens kameleont. Hon är part i rättegången när hon för talan, dvs. framställer ett yrkande om ansvar eller enskilt anspråk i rättegången (20 kap. 8 § och 22 kap. RB). Även när hon inte är part behandlas hon i vissa avseenden som sådan (20 kap. 14 §, 36 kap. 1 §, 46 kap. 7 § RB). I andra avseenden behandlas målsäganden som ett vittne (20 kap. 15 § RB) och i vissa fall jämställs målsäganden med åklagaren (45 kap. 5 § andra stycket, 46 kap. 6 § tredje stycket RB). Samtidigt är målsäganden ett unikt rättssubjekt med en i processen (45 kap. 15 §, 46 kap. 6 § egen plats andra stycket och 20 kap. RB).

Det är i detta sammanhang framför allt viktigt att uppmärksamma att målsäganden formellt sett är part i brottmålet endast om hon framställer ett yrkande i pro-

Nuvarande förhållanden

cessen. I praktiken betraktas hon emellertid ofta som den misstänktes motpart även när hon inte för någon talan i målet. Målsäganden har alltid utsatts för en kränkning genom brottet och hon intar därför av naturliga skäl en motsatsställning i förhållande till den misstänkte.

Oftast råder ingen tvekan om vem som i ett visst fall är målsägande. När det gäller sexualbrotten är de, med

undantag för koppleri, alltid brott som utgör angrepp

på enskilda personer. Detsamma gäller brotten mot liv och hälsa. I dessa fall finns det alltid en målsägande, vars mâlsäganderätt primärt grundar sig på att hon är den person mot vilken brottet är begånget.

Koppleribrottet är till sin utformning inte lika klart ett brott mot person. Historiskt sett är kriminaliseringen av koppleri främst ett uttryck för samhällets intresse att av såväl medicinska som moraliska skäl upprätthålla den allmänna sedligheten. I dag är dock huvudskälet för en kriminalisering att samhället vill skydda den enskilde från risken att bli förledd till prostitution ochhindraatt den som prostituerar sig exploateras av annan. Utan att gå närmare in på olika typer av koppleribrott räcker det att här konstatera att det finns fall där någon utnyttjas på ett sådant sätt att hon är målsägande i betydelsen den mot vilken brottet är begånget.

3.3 Bestämmelser som reglerar målsägandens situation under förundersökningen

3.3.1 Målsägandens möjlighet att påverka utredningen m.m.

Så snart det finns anledning anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats skall, med vissa undantag för bl.a. bagatellbrott, polis eller åklagare inleda en förundersökning (23 kap. 1 § RB). Det är givetvis vanligt att målsäganden själv gör polisanmälan,

54 Nuvarande förhållanden

men polis och åklagare är skyldiga att inleda förundersökning, oavsett hur de fått kunskap om brottet och oavsett om målsäganden motsätter sig en utredning. Har förundersökningen inletts av polisen, och är saken inte av enkel beskaffenhet, skall åklagaren överta ledningen när någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall också överta ledningen om det annars är påkallat av särskilda skäl (23 kap. 3 § RB). Detta anses som regel vara fallet när det är fråga om sexualbrott. Åklagaren har alltid rätt att ta över förundersökningen och kan även meddela anvisningar när undersökningen leds av polisen. Det finns inga regler som ger målsäganden en uttrycklig rätt att t.ex. påkalla viss utredning eller kräva att förundersökningen påskyndas. Det är polis och åklagare som skall tillgodose samhällets och målsägandens intresse av att brott som faller under allmänt åtal utreds, och de ansvarar för att utredningen genomförs i enlighet med gällande regler. Närmast som en kontrollfunktion finns dock en subsidiär åtalsrätt för målsäganden

i vissa fall.1 Innebörden av denna rätt kommer att be-

handlas nedan (avsnitt 3.4.1).

Under förundersökningen får förhör hållas med alla som antas kunna lämna värdefulla upplysningar (23 kap. 6 § RB). Till skillnad från ett vittne är målsäganden emellertid inte skyldig att svara på nâgra frågor. Det finns inga sanktionsmöjligheter att ta till mot en mâlsägande som vägrar yttra sig. Förundersökningen skall bedrivas så att ingen utsätts för onödig kostnad eller olägenhet. Den som inte är misstänkt är inte skyldig att kvarstanna för förhör längre än sex timmar (23 kap. 4 och 9 §§ RB).

1 Se härom Ekelöf, Rättegång II 7:e uppl. 1985. s. 59 ff.

Nuvarande förhållanden 55

3.3.2 Förhörsvittne vid polisförhör

Vid alla förhör under förundersökningen skall om möjligt ett av undersökningsledaren anmodat trovärdigt vittne närvara (23 kap. 10 § RB). Vid förhör med barn under 15 år bör, om det inte är olämpligt av utredningsskäl, vårdnadshavaren vara närvarande. Som förhörsvittne skall i första hand anlitas ett medborgarvittne [lag (1981:324) om medb0rgarvittnen]. När den som skall höras är en kvinna bör ett kvinnligt vittne anlitas om det begärs och så lämpligen kan ske. Den som skall höras kan ibland ha önskemål om att någon viss person skall få närvara. En sådan begäran får beviljas om det kan ske utan men för utredningen och den aktuella personen kan därvid förordnas som förhörsvittne om förhörsledaren anser det lämpligt. Det är undersökningsledaren, dvs. polis eller åklagare som skall se till att förhörsvittne utses och som bedömer vem detta skall vara och om någon ytterligare person skall få vara närvarande vid förhöret. Om det inte går att få fram ett förhörsvittne kan förundersökningsledaren besluta att förhöret ändå skall hållas, förutsatt att det skulle medföra väsentlig olägenhet att uppskjuta det. Sammanfattningsvis innebär detta att målsäganden under förundersökningen får ta med sig någon som ett stöd i samband med förhör men att undersökningsledaren kan denna rätt om han anser att den akvägra målsäganden tuella personens närvaro skulle vara till men för ut- Det är vidare undersökningsledaren som avredningen. gör om förhörsvittne skall förordnas och vem detta skall vara. Reglerna förutsätter självfallet att undersökningsledaren tar hänsyn till målsägandens behov och önskemål.

3.313 Förhör med barn

I förundersökningskungörelsen (1947:948) finns speciella bestämmelser om förhör med barn. Reglerna avser

56 Nuvarande förhållanden

enligt sin ordalydelse förhör med barn som själva är misstänkta för brott, dock att den som finns skyldighet att i vissa fall anmäla till socialnämnd när förhör skall hållas även gäller annat förhör med barn. De allmänna regler till skydd för barnet som finns i dessa bestämmelser får anses analogt tillämpliga vid förhör med underårig målsägande. Bl.a. nämns att särskilt stor varsamhet skall iakttas i fall som berör sexuallivet. I praktiken blir det polisens och/eller åklagarens insikter och omdöme som till stor del avgör hur påfrestande utredningen blir för målsäganden.

3.3.4 Ersättning vid förundersökning i brottmål

Den som hörs under förundersökning i brottmål har rätt till ersättning enligt samma regler som gäller för ersättning till vittnen i domstol (KK 1969:590). Målsäganden kan således få viss ersättning för sina kostnader i samband med förhör hosp0lisen.Hon måste själv begära sådan ersättning inom två veckor från förhöret.

3.3.5 Polisens och åklagarens kontakt med målsäganden under förundersökningen

Det finns ingen bestämmelse som ålägger polisen eller åklagaren att ta personlig kontakt med målsäganden under förundersökningen. När det gäller grövre brott träffar förhörsledaren i regel målsäganden i samband med förhör. Åklagaren bedömer själv om han bör ta någon kontakt med målsäganden under utredningen (jämför 3 § FUK).

Vissa åklagare försöker som regel träffa målsäganden under förundersökningen i mål där målsägandens uppgifter är av betydelse för åtalsfrågan. Det är dock fullt möjligt för åklagaren att väcka talan utan att ha sammanträffat med målsäganden och så sker också i de flesta fallen. I ett år 1981 avgivet yttrande över klagomål mot en åklagare för att denne inte varit villig att sammanträffa med en målsägande som begärt detta, uttalade riksåklagaren att åklagaren normalt bör ställa upp om en

Nuvarande förhållanden 57

målsägande begär att få träffa honom. Vidare sades dock att åklagaren inte alltid är skyldig att ställa sig till förfogande i den utsträckning som målsäganden kan önska. Åklagaren måste alltid främst handla utifrån de krav på objektivitet och självständighet i förhållande till alla inblandade som utgör grundförutsättningen för hans agerande under förundersökningen.

3.3.6 Polisens och åklagarens objektivitetskrav

Frågan om polisens och åklagarens kontakt med målsäganden har samband med det krav på objektivitet som åvilar dem under utredningen. Så skall t.ex. både omständigheter som talar för och emot den misstänkte beaktas (23 kap. 4 § RB). Åklagaren och polisen står inte på målsägandens sida gentemot den misstänkte. Deras upp-

gift är att utreda vad som inträffat och de skall kri-

tiskt granska alla utsagor och omständigheter.

Kravet på objektivitet gör att polis och åklagare många gånger tycker att det är svårt att mera aktivt stödja målsäganden.

3.3.7 Polisens och åklagarens informationsskyldighet

Det finns i dag inte någon bestämmelse som ålägger polis eller åklagare att hålla målsäganden informerad om hur förundersökningen framskrider. I många fall får målsäganden av naturliga skäl veta vad som sker. Om en misstänkt grips kan målsäganden t.ex. bli kallad till en konfrontation. När polisen efter spaning griper en misstänkt, när den som misshandlat sin hustru avviker och så småningom grips eller när den misstänkte som suttit anhållen släpps, är emellertid polis och åklagare inte ålagda att informera målsäganden härom. Inte heller domstolen har för övrigt någon sådan skyldighet när det gäller häktade. Polisen är dock enligt 2 § polislagen (1984:387) skyldig att förebygga brott, t.ex.

58 Nuvarande förhållanden

genom att varna målsäganden om det finns risk för fortsatt brottslighet.

Om undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott finner att enskilt anspråk kan grundas på brottet skall han om det kan ske,innan åtal väcks, underrätta målsäganden härom. Detta sker i regel genom en skriftlig förfrågan till målsäganden (22 kap. 2 § RB).

En förundersökning kan under vissa förutsättningar läggas ner. Det finns även i vissa fall möjlighet att avstå från att inleda förundersökning. Om förundersökningen slutförs fattar åklagaren beslut huruvida åtal skall väckas. Om åtal inte väcks meddelar åklagaren ett negativt åtalsbeslut alternativt ett beslut om åtalsunderlåtelse (23 kap. 4, 4 a och 20 §§ RB).

Målsägande som angett brottet eller anmält enskilt anspråk i anledning av brottet skall underrättas om förundersökning inte inleds eller nedläggs, dock endast om blivit skäligen misstänkt för det aktuella brotnågon tet. Om utredningen inte lett fram till någon skäligen misstänkt, är således inte skyldig att informepolisen ra målsäganden om förundersökningen läggs ner. Grunden för avskrivningsbeslutet blir då “ej spaningsresultat, vilket innebär att ärendet åter kan tas upp om nya uppgifter framkommer.

Målsägande som angett brottet eller som anmält enskilt anspråk skall dock alltid underrättas om åklagaren fattar beslut att inte väcka åtal (14 § FUK). Uttrycket målsägande som angett brottet bör enligt uttalanden från riksåklagaren anses innefatta också målsägande som polisanmält brottet.

Om beslutar att väcka åtal är han däremot inåklagaren te att informera målsäganden härom. Med de ruskyldig tiner som i får dock en målsägande som under dag gäller, anmält att hon kan komma att ha skadeförundersökningen

Nuvarande förhållanden 59

ståndsanspråk, ofta besked om att åtal väckts genom den underrättelse om möjligheten att i brottmålet framställa anspråk på skadestånd som åklagaren i sådana fall sänder ut.

En målsägande som skall höras vid huvudförhandlingen eller som för talan om skadestånd får annars veta att åtal väckts när hon kallas till rättegången resp. när hon erhåller en kopia av domen i målet. Om å andra sidan målsäganden inte skall höras vid rättegången och inte heller framställer något yrkande i målet kan det hända att hon aldrig får veta att målet leder till rättegång och dom.

Det kan här finnas skäl att beröra frågan om målsägandens tillgång till handlingar i ärendet. När det gäller förundersökningen har målsäganden rätt att utan kostnad få en kopia av denna, sedan åtal har väckts. Det bör dock påpekas att sekretesslagens bestämmelser kan medföra inskränkningar i denna rätt. En målsägande som för talan om enskilt anspråk erhåller kostnadsfritt en kopia av domen i målet. Andra målsägande kan givetvis begära att få ett exemplar av domen, men måste betala för denna.

3.3.8 Målsägandens rätt att begära överprövning av beslut

Ett beslut av åklagaren att lägga ner eller inte inleda förundersökning, liksom ett beslut om åtalsunderlåtelse eller ett negativt åtalsbeslut, kan överprövas av överordnad åklagare. Ett beslut av polismyndighet att inte inleda eller nedlägga förundersökning kan prövas av åklagaren. Målsäganden har rätt att begära en sådan prövning. Denna rätt är inte författningsreglerad, men framgår numera av riksåklagarens cirkulär (RÅC I:95 och RÅC I:108). En förutsättning för att målsäganden skall kunna utnyttja denna möjlighet är att hon får information om ärendets handläggning.

60 Nuvarande förhållanden

3.3.9 Polisens och åklagarens skyldighet att samarbeta med socialtjänsten

Polisen är enligt polislagen (1984:387) ålagd att samarbeta med åklagarmyndigheterna, men också med andra myndigheter och organisationer. Detta gäller speciellt myndigheterna inom socialtjänsten. Polisen skall meddela om man i sitt arbete upptäcker förhållanden, som bör leda till någon åtgärd av social myndighet. Om en målsägande bedöms vara i behov av hjälp från socialtjänsten skall polisen informera berörda myndigheter. I propositionen till polislagen sades att polisens uppgiftsskyldighet i princip gäller utan hinder av sekretess och oberoende av den enskildes samtycke. Det betonades dock samtidigt att frågan om den enskildes inställning kunde vägas in i vissa fall. Som exempel anfördes att om en kvinna som utsatts för misshandel i hemmet motsätter sig att polisen informerar socialtjänsten, polisen kan avstå från att lämna uppgift om omständigheterna i övrigt inte talar för att uppgift ändock bör lämnas (prop. 1983/84:111 s. 58).

När det gäller barn under 18 år är polis och åklagare, liksom andra myndigheter vars verksamhet berör barn, enligt 71 § socialtjänstlagen skyldiga att anmäla till socialnämnden om de får veta att en underårig kan vara i behov av socialnämndens ingripande.

Nu beskrivna regler ställer stora krav på dem som handlägger känsliga ärenden. Från målsägandens synpunkt kan, beroende på omständigheterna, såväl ett uteblivet som ett alltför aktivt ingripande ställa till skada.

3.4 Bestämmelser som reglerar målsägandens situation under rättegången

3.4.1 Målsägandens möjlighet att framställa yrkanden i brottmálet

Om man updantar målsägandebrotten i 5 kap. BrB och specialregeln i 20 kap.8 § tredje stycket RB är målsägan-

Nuvarande förhållanden 61

dens möjligheter att framställa yrkanden i ansvarsfrâgan utformade på följande sätt enligt 20 kap. 8 och 9 §§ RB:

1. Målsäganden får väcka åtal för brott om hon angett det till åtal och åklagaren beslutat att inte väcka åtal. 2. Målsäganden har rätt att biträda åtalet sedan åklagaren väckt åtal. Hon inträder då i rättegången som åklagarens medpart. Hennes processuella ställning är i stort sett densamma som åklagarens. Hon kan justera åtalet enligt samma regler som gäller för denne och har möjlighet att framlägga annan utredning och argumentering än åklagaren. 3. Om åklagaren lägger ner åtalet på den grunden att tillräckliga skäl för åtal inte längre föreligger kan målsäganden överta åtalet. 4. Om åklagaren inte överklagar domen kan målsäganden överta åtalet genom att fullfölja talan till högre rätt.

Målsäganden kan även framställa yrkanden om enskilt anspråk på grund av brottet. Hon intar då ställning som part i brottmålet när denna talan handläggs i samband med brottmålsprocessen, enligt reglerna om kumulation i 22 kap. RB.

Målsäganden kan själv föra sin talan i målet om hon är processbehörig, vilket här betyder myndig. omyndig målsägandes talan förs av vårdnadshavaren när det gäller brott mot den omyndiges person. Denne uppträder då som ställföreträdare för den omyndige (20 kap. 14 § RB). Målsäganden kan också välja att föra sin talan genom ombud eller med hjälp av biträde, se härom nedan avsnitt 3.4.5.

3.4.2 Målsägandens frågerätt m.m.

Målsäganden får, med rättens tillstånd, ställa frågor till den tilltalade under huvudförhandlingen (46 kap.

62 Nuvarande förhållanden

6 § RB). Detta gäller oavsett om målsäganden är part eller ej. Målsägande som inte för talan har dock inte rätt att ställa frågor till vittnen och får inte heller åberopa någon bevisning. Om målsäganden för talan om enskilt anspråk har hon rätt att delta i vittnesförhör och kan även åberopa bevisning som har relevans för hennes skadeståndstalan. Hon får dock inte ingripa i ansvarsfrågan. Att dra en sådan gräns är i praktiken svårt, eftersom bedömningen i ansvarsfrágan ofta har betydelse för avgörandet i skadeståndsdelen.

3.4.3 Offentlighet och ordning i domstol

Rätten skall förelägga målsäganden vite om hon kallas personligen till huvudförhandlingen (45 kap. 15 § RB). Däremot kan inte målsäganden tillskillnadfrån ett vittne, förpliktas att uttala sig vid äventyr av vite eller häkte. Målsäganden har på samma sätt som den misstänkte rätt att vägra yttra sig. Om hon inte vill uttala sig kan emellertid hennes utsaga under förundersom bevisning (46 kap. 6 § RB). Möjsökningen åberopas ligheten att åberopa en utsaga under förundersökningen som bevisning används också när det gäller barn och sjuka personer. Förhandling vid domstol skall vara offentlig. Rätten kan dock förordna om stängda dörrar om det kan antas att det vid förhandlingen kommer att förebringas uppgifter för vilka sekretess gäller hos domstolen enligt någon bestämmelse i sekretesslagen (5 kap.1 § RB).

Sekretess som huvudregel för uppgifter i förungäller dersökningen om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, under förutsättning att den enskilde eller honom närstående kan antas lida skada eller någon men om uppgiften röjs. Detta gäller i alla ärenden medan förundersökningen pågår. Däremot blir förundersöki offentlig handling i och med att åtal ningen regel väcks. Sekretess gäller dock hos domstol i mål om ansvar för sexualbrott för uppgift om enskilds personliga

Nuvarande förhållanden 63

förhållande, dock endast om det kan antas skada den uppgiften gäller eller någon honom närstående att uppgiften röjs. Förutsatt att förhandlingen hållits inom stängda dörrar finns det också möjlighet för domstolen att förordna om sekretess beträffande delar av domen (9 kap. 16 - 18 §§, 12 kap. 3 och 4 §§ SekrL).

Frågor om sekretess och ordning vid domstolsförhandling skall med något undantag prövas av domstolen ex officio. Målsäganden har dock möjlighet att fästa domstolens uppmärksamhet på att det t.ex. föreligger omständigheter som bör leda till att det förordnas om stängda dörrar. Det kan vara viktigt för målsäganden att förhandlingen inte är offentlig om hon skall berätta om ett svårt och kränkande övergrepp, utfört av någon närstående. Rätten kan även bestämma att målsäganden får lämna sin berättelse utan att den tilltalade är närvarande i rättssalen (46 kap. 7 § RB).

Rätten har att vaka över ordningen under rättegången och skall se till att ingenting som saknar betydelse dras in i målet (46 kap. 4 § RB). Rätten ansvarar således för att målsäganden inte utsätts för kränkande behandling eller utfrâgas om saker som inte har någon rättslig betydelse i målet.

3.4.4 Målsägandens rätt till ersättning för rättegångskostnader och ansvar för motparts kostnader

En målsägande som hörs i anledning av åklagarens talan får ersättning för sin inställelse enligt samma regler som gäller för vittne (20 kap. 15 § RB). En målsägande som är part i målet, dvs. som framställt yrkande rörande ansvar eller enskilt anspråk, har rätt till ersättning för sina rättegångskostnader. Samtidigt är hon då skyldig att betala rättegångskostnad i vissa fall (30 kap. 11 § RB).

64 Nuvarande förhållanden

Oavsett om målsäganden för talan eller inte kan hon åläggas viss ersättningsskyldighet om hon handlar otillbörligt (31 kap. 3 och 4 §§ RB).

3.4.5 Målsägandens möjlighet att anlita rättegångsombud eller biträde

Enligt rättegångsbalkens regler kan parts talan i rättegång föras genom ombud. Part kan också anlita biträde vid utförande av sin talan (12 kap. 1 och 22 §§ RB). En målsägande som framställer ett eget yrkande och därigenom blir part i målet kan således få hjälp av ett ombud eller biträde i processen. Det är emellertid endast parterna som i processen kan låta sig företrädas/biträdas av ett rättegångsombud/biträde. En målsägande som hörs i rättegången med anledning av åklagarens talan, men som inte för talan om ansvar eller enskilt ansjälv kan således enligt rättegångsbalken inte ha ett språk rättegångsbiträde i målet.

Om målsäganden har anspråk på skadestånd mot den till-

talade kan hon att åklagaren utför denna talan i begära samband med åtalet. Det åligger åklagaren att bistå målsäganden härmed om det kan ske utan olägenhet och anspråket inte är obefogat (22 kap. 2 § RB). Kravet att det inte skall vålla olägenhet innebär i praktiken att åklagaren endast åtar sig att föra målsägandens talan i okomplicerade fall. Åklagaren utför denna talan å vägnar. Han är inte ett rättegångsombud i latjänstens gens mening, men har en motsvarande behörighet.

3.4.6 Målsägandens rätt till stödperson enligt 20 kap. 15 a § RB

med de rörande sexualbrotten som Samtidigt ändringar trädde i kraft den 1 juli 1984 infördes en ny paragraf, 20 kap. 15 a § RB. En målsägande som hörs i rättegång och som med till brottets art eller annars kan hänsyn antas vara i behov av personligt stöd har enligt denna rätt att ta med sig någon som bestämmelseeuiuttrycklig

Nuvarande förhållanden 65

stöd vid rättegången. Med rättegång avses alla tillfällen då målsäganden hörs i rätten, dvs. även utom huvudförhandlingen.

Stödpersoner har inte rätt till ersättning av staten för sin medverkan.

Vissa förutsättningar måste vara uppfyllda för att målsäganden skall ha rätt att ta med en stödperson. Regeln gäller i alla brottmål där en målsägande hörs. Målsäganden skall dock med hänsyn till brottets art eller annars kunna antas vara i behov av personligt stöd. Uttryckssättet får ses mot bakgrund av att stadgandet tillkommit för att underlätta mâlsägandens situation särskilt i mål om sexualbrott och vissa andra våldsbrott. Lagrådet konstaterade i sitt yttrande över förslaget att det fick anses ligga närmast till hands att i princip överlåta åt målsäganden att själv bedöma om stöd behövs (prop. 1983/84:105, s. 66 ff).

I stadgandet sägs vidare att får målsäganden åtföljas av lämplig person. Någranärmare kvalifikationskrav har inte uppställts och kravet är således endast att personen i fråga skall vara lämplig. Någon särskild prövning av lämpligheten torde i normala fall inte behöva göras av rätten. En person som följer målsäganden som stöd vid rättegången får sin processuella identitet på samma sätt som ett rättegångsbiträde, dvs. geom att målsäganden talar om för rätten att personen i fråga är där i egenskap av stödperson. Eftersom det beträffande stödpersonen inte finns någon regel motsvarande 12 kap. 5 § RB, och regeln i 46 kap. 7 § RB endast hänför sig till parterna och målsäganden, torde rätten ha små möjligheter att avvisa den som målsäganden vill ha som stödperson. Om rätten anser att den som målsäganden vill ha som stöd är olämplig och hon står fast vid sin önskan, har rätten möjlighet att utestänga denne endast om stödpersonen uppträder störande eller möjligen om förhandlingen hålls inom stängda dörrar (jämför dock lagrådet s. 74).

5 16-7hh

66 Nuvarande förhållanden

Stödpersonens uppgift är enbart att utgöra ett personligt stöd åt målsäganden. I lagrådsremissen angavs som exempel på en aktiv åtgärd att stödpersonen skall kunna begära en paus i förhandlingen om målsäganden har behov av det. Det sades vidare att det bör falla inom ramen för stödpersonens uppgifter att undantagsvis vid behov fästa rättens ordförandes uppmärksamhet på att en fråga till målsäganden kan bedömas vara av särskilt påfrestande art. Lagrådet, som yttrade sig över förslaget, anmärkte att stödpersonen, till skillnad från ett juridiskt biträde, inte får företa någon rättegångshandling såsom att ställa frågor till den tilltalade eller till målsäganden. Stödpersonen är inte heller behörig att ta ställning till om en fråga till målsäganden är att bedöma som betydelsefull för bedömningen av målet.

Sammanfattningsvis innebär regeln i 20 kap. 15 a § RB att målsäganden får ha med sig någon som ett personligt stöd när hon hörs inför rätta. Det är målsäganden själv som får ta initiativet och det är målsäganden som bedömer om stödperson behövs och vem det i så fall skall vara.Stödpersonenfår inte utföra några rättegångshandlingar och får ingen ersättning av allmänna medel för sin inställelse.

3.4.7 Målsägandens möjlighet att få rättshjälp enligt rättshjälpslagen Vi har i våra tidigare betänkanden utförligt beskrivit rättshjälpslagens regler och lagt fram förslag till förändringar i det nuvarande systemet. Här skall endast ges en översiktlig genomgång av nu gällande regler för att visa vilka möjligheter som i dag finns för en målsägande att erhålla någon form av rättshjälp.

Allmän rättshjälp kan för närvarande beviljas fysiskperson i rättslig angelägenhet om han behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst inte överstiger 110 000 kr. En rättslig angelägenhet kan vara en rättegång, ett förvaltningsärende eller ett utomprocessuellt

Nuvarande förhållanden 67

ärende. Övergår ett ärende utom rätta till rättegång gäller tidigare meddelad allmän rättshjälp även rättegången. Den rättssökandes behov av rättshjälp bedöms utifrån behovet av någon eller några av de förmåner som räknas upp i 9, 9 a och 10 §§ RHL. Dessa förmåner är bl.a. ersättning för kostnader för biträde, bevisning vid domstol, resa och uppehälle i samband med rättegång och avgifter enligt expeditionskungörelsen. Behov av biträde föreligger om den enskilde inte själv eller med hjälp av någon som på grund av tjänsteställning har att biträda honom eller henne kan ta till vara sin rätt. Möjligheten att erhålla rättshjälp är begränsad genom kravet på en årsinkomst under 110 000 kr och sökandens ekonomi bestämmer också hur stor del av den slutliga kostnaden som han måste betala i form av rättshjälps- och tilläggsavgift. Regeln om rätt till allmän rättshjälp inskränks genom 8 § RHL, där tilllämpningsomrâdet begränsats bl.a. genom en allmän regel att sökanden skall ha befogat intresse av att få sin sak behandlad.

För att rättshjälp skall kunna beviljas förutsätts att sökanden kan Visa att det föreligger en rättslig angelägenhet. Detta krav är inte uppfyllt beträffande den som i egenskap av målsägande eller vittne skall höras i rättegång. Om målsäganden framställer ett eget yrkande, och därigenom blir part i rättegången, är emellertid denna förutsättning uppfylld.

Som tidigare nämnts är åklagaren skyldig att föra målsägandens skadeståndstalan om det kan ske utan olägenhet och målsägandens anspråk inte är obefogat. Denna rätt att få åklagarens hjälp med att utföra talan om enskilt anspråk är avsedd att vara en förmån för målsäganden, som därigenom i praktiken slipper att riskera några rättegångskostnader. Om åklagaren åtar sig att föra målsägandens talan kan målsäganden i praktiken inte beviljas biträde enligt rättshjälpslagen. När åklagaren inte åtar sig att föra målsägandens talan

68 Nuvarande förhållanden

kan hon däremot begära allmän rättshjälp med biträdesförordnande.

Utöver det fallet att målsäganden väcker talan om enskilt anspråk i brottmålet föreligger en rättslig angelägenhet om målsäganden själv väcker åtal, biträder åklagarens talan, fullföljer talan i brottmålet i högre rätt eller övertar väckt åtal. Dessa möjligheter är begränsade och utnyttjas i ringa omfattning. Målsägandens möjlighet att i en sådan situation erhålla rättshjälp beror på omständigheterna i det särskilda fallet. I förarbetena till rättshjälpslagen (prop. 1972:4 s. 248) anförs att det kan finnas skäl att vägra rättshjälp för en målsägande som vill föra ansvarstalan för ett brott som faller under allmänt åtal. Besvärsnämndens praxis vad gäller rättshjälp i angelägenheter rörande enskilt åtal är mycket restriktiv. Högsta domstolen har dock i ett avgörande i december 1985 (SÖ 621 i mål Ö 1655/85) beviljat målsäganden allmän rättshjälp för fullföljd av ansvarstalan i ett mål om våldtäkt, där underrätten bedömt brottet som mindre allvarligt.

Rättshjälp genom offentligt biträde kan beviljas i vissa mål eller ärenden, främst angående administrativa frihetsberövanden inom den psykiatriska och sociala vårdlagstiftningen samt inom kriminalvården och i utlänningsärenden. Ersättningen till ett offentligt biträde utgår av allmänna medel utan återbetalningsskyldighet för den enskilde. Någon möjlighet för målsägande i brottmål att erhålla rättshjälp genom offentligt biträde föreligger inte för närvarande.

Inom rättshjälpslagens ram kan en rättssökande få rådgivning i rättsliga angelägenheter under högst en timme. Rådgivningen, som lämnas av en advokat eller av en biträdande jurist på advokatbyrå, sker mot en avgift som i vissa fall får sättas ned.

Nuvarande förhållanden 69

3.4.8 Målsägandens rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen Enligt socialtjänstlagen ansvarar varje kommun för socialtjänsten inom sitt område och har det yttersta ansvaret för att kommunens invånare får den hjälp och det stöd som de behöver.

Enligt 10 § socialtjänstlagen (1980:620) kan socialnämnden utse en särskild s.k. kontaktperson med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det. I motiven till denna bestämmelse nämns inte uttryckligen att en kontaktperson bör kunna förordnas för ett brottsoffer men det finns ingenting som hindrar en sådan tillämpning. Både sexualbrottskommittén och socialdepartementets arbetsgrupp för stöd och hjälp till misshandlade kvinnor diskuterade denna möjlighet. Sexualbrottskommittén uttalade att ingenting torde hindra att regeln om kontaktperson utnyttjas för att hjälpa brottsoffer och att en sådan lösning skulle ha fördelen att möjliggöra rikstäckande rutiner. Förslaget upptogs positivt av departementschefen i den följande propositionen.

Det är socialnämnden som prövar om det finns behov av kontaktperson. I förarbetena anges att den som begär en kontaktperson också torde behöva en sådan. Kontaktpersonens uppgifter bestäms av den enskildes behov. Kontaktpersonen bör således kunna fungera som en stödperson enligt 20 kap. 15 a § RB i samband med en rättegång. En kontaktperson kan inte förordnas mot den enskildes vilja. En målsägande som begär att få en kontaktperson kan själv avgöra vem detta skall vara, så länge personen i fråga kan anses lämplig. Det finns i och för sig ingenting som hindrar att en advokat förordnas, även om detta knappast varit tanken.

70 Nuvarande förhållanden s0U 1986:49

Kontaktpersonen erhåller viss ersättning för sitt arbete av socialförvaltningen. Denna kan variera beroende på insatsernas omfattning och inriktning. På många håll finns utarbetade riktlinjer med bestämda normalbelopp, några hundra kronor, som knutits till en viss vanligen beräknad insats per månad. Ingenting hindrar dock att ersättning i enskilda fall kan utgå med betydligt högre belopp. 3.5 Frivilliga organisationer

Vi har hittills beskrivit de bestämmelser som enligt gällande rätt reglerar málsägandens möjligheter att få stöd och hjälp. Beskrivningen är emellertid ofullständig om man inte nämner de frivilliga organisationer som utför ett viktigt och omfattande arbete för främst kvinnor och barn som utsatts för sexuella övergrepp och misshandel. Bland dessa kan nämnas de ca 70 kvinnojourerna, BRIS, Rädda barnen och RFSU. Den verksamhet som de bedriver innefattar personlig rådgivning och hjälp, men också utbildningsinsatserochinformationsarbete.

En redogörelse för kvinnojourernas verksamhet finns i den undersökning om offer för sexualbrott som är fogad som bil. 2 till detta betänkande.

BRIS tar årligen emot ca 2 000 telefonsamtal från personer som vill anmäla att barn far illa. Anmälningarna rör oftast vårdnads- och umgängesfrågor, tonârsproblem och barnmisshandel av fysisk, psykisk eller sexuell natur. En låg skattning, grundad på en av BRIS under 1984/85 kontaktundersökning avseende perioden gjord 1 000 fall, visar att ungefär 10 % av anmälningarna rörde fall av misstänkta sexuella övergrepp mot barn. har denna andel ökat på senare tid. Enligt uppgift Erfarenheterna från RFSU:s våldtäktsklinik har redovisats i tidigare avsnitt. Även om denna nu avvecklats i motsvarande hjälp inom ramen för den ordinages dag rie verksamheten.

4 REGLER OM ADVOKATHJÄLP TILL VISSA BROTTSOFFER I DANMARK OCH NORGE

4.1 Sammanfattning av de danska och norska reglerna

I ärenden rörande våldtäkt och vissa därmed likartade brott (närmast motsvarande 6 kap. 1 - 3 §§ brottsbalhar i Danmark sedan år 1980 och i ken) målsäganden, Norge sedan år 1981, rätt att få ett eget juridiskt biträde under förundersökningen och rättegången. Regler härom finns i den danska Retsplejeloven och i den norska och Påtaleinstruksen. Reg- Straffeprosessloven lernas är likartad i de två länderna och utformning innebär i korthet följande.

I samband med anmälan eller innan hon1 hörs skall

av informeras om sin rätt till bimålsäganden polisen träde. Det skall av framgå att hon fått polisrapporten härom och polisen ansvarar för att en beupplysningar om biträde föreläggs domstolen. Det är domstolen gäran som förordnar biträde åt målsäganden. Endast advokater kan inneha sådana Målsäganden har alltid rätt uppdrag. att få ett biträde om hon begär det. Det sker då ingen I vissa undantagsfall kan biträde, när behovsprövning. behov förordnas trots att målsäganden inte föreligger, det. Polisen kan kalla in ett biträde om begärt själv det av utredningsskäl inte går att avvakta rättens förordnande. Domstolen får då fatta beslut i efterhand. är kostnadsfri för målsäganden. Önskar hon en Hjälpen viss advokat skall denne förordnas, men hon kan enligt de norska få betala den ökade kostnaden om reglerna hon en advokat från annan ort. begär

Biträdets är att ta till vara målsägandens inuppgift tressen under utredningen och i samband med huvudför- Biträdet skall informeras när polisen elhandlingen. ler rätten avser att hålla förhör med målsäganden och men kallas här, 1 Regeln är könsneutral, målsäganden liksom i övrigt, hon.

72 Regler om advokathjälp till vissa brottsoffer i

har rätt att närvara vid alla sådana förhör samt får därvid ställa kompletterande frågor till målsäganden. Han har däremot inte rätt att vara närvarande vid förhör med den misstänkte eller med vittnen under utredningen. Om det blir aktuellt med andra utredningsåtgärder där målsäganden är närvarande, t.ex. läkarundersökning eller konfrontation, bör biträdet ges tillfälle att närvara. Biträdet har rätt att närvara vid huvudförhandlingen under förhöret med målsäganden, och i övrigt i den utsträckning rätten bestämmer. Målsäganden är enligt dansk och norsk rätt ett vittne i processen. Hon är därför endast närvarande vid förhandlingen när hon själv hörs. Biträdet får ställa frågor till målsäganden och kan protestera om målsäganden får frågor som är irrelevanta eller kränkande. Biträdet skall vidare ta till vara målsägandens intressen i processuella frågor genom att exempelvis vid huvudförhandlingen ta ställning till om det är pâkallat med stängda dörrar eller om den tilltalade skall förbjudas att vara närvarande under förhöret med målsäganden.

Biträdet skall hjälpa målsäganden om hon vill föra talan om enskilt anspråk i målet och får därvid utföra hennes talan. När talan i denna del utförs av åklagare skall biträdet ges tillfälle att uttala sig.

Biträdet har inte någon uttrycklig rätt att ställa frâgor till den tilltalade eller till vittnen under huvudförhandlingen eller att hålla slutanförande. När det gäller biträdets agerande under förhandlingen förutsätts att rätten i stor utsträckning avgör vad som är lämpligt i det enskilda fallet. Ramarna ges av de uttalanden i förarbetena där det klart sägs att biträdet inte skall agera i ansvars- och påföljdsfrågan.

Utöver de nu beskrivna uppgifterna sägs det i den norska lagen uttryckligen att advokaten skall ge målsäganden den hjälp och det stöd som i övrigt är naturligt och rimligt med hänsyn till saken. Samma tankegångar

Regler om advokathjälp till vissa brottsoffer i 73

finns i de danska förarbetena. Den hjälp som här avses är t.ex. samtal med målsäganden och hennes familj, information om hur rättegången går till, hjälp att komma i kontakt med exempelvis psykolog och hjälp med att framställa krav om brottsskadeersättning.

4.2 Motiven för de nya reglerna

Liksom enligt gällande svensk rätt fanns det i Danmark och Norge tidigare ingen möjlighet att förordna ett biträde åt en målsägande om hon inte som part förde talan om enskilt anspråk med anledning av brottet.

I motiven till de nya bestämmelserna angavs allmänt att man ville stärka målsägandens ställning genom att ge henne rätt till ett eget biträde. Utgångspunkten för de danska och norska övervägandena var de speciellt svåra påfrestningar som man ansåg att just målsägande i våldtäktsmål utsattes för. Man menade att våldtäktsbrottets konstruktion och det faktum att det vanligen inte finns vittnen till händelsen innebär att förhören med målsäganden i dessa mål blir ovanligt ingående. Vidare sades det vara karakteristiskt för dessa ärenden att den misstänktes handlande inte är straffbart om målsägandensamtycker eller gärningsmannen tror att hon samtycker, varför frågan om kvinnan varit villig att inlåta sig med den misstänkte måste utredas. Det sades vidare vara vanligt att man under förhören kom in på frågan om kvinnans tidigare sexuella erfarenheter. Mot denna bakgrund ansågs målsäganden i dessa mål ha behov av sakkunnig hjälp från någon som endast hade till uppgift att tillvarata hennes intressen. Under förundersökningen kunde målsäganden härutöver ofta antas behöva information om möjligheterna till psykologisk, medicinsk och social hjälp. Motsvarande behov av hjälp ansågs inte finnas i andra typer av sexualbrottmål eller i ärenden om andra våldsbrott mot person. Man valde därför att inskränka tillämp-

74 Regler om advokathjälp till vissa brottsoffer i

ningsområdet till de målsägande som utsatts för våldtäkt och vissa därmed likartade brott. Även kostnadsskäl anfördes som ett argument för att begränsa tilllämpningsområdet. 4.3 Den fortsatta utvecklingen

4.3.1 Danmark

År 1983 tillsattes under justisministeriet ett utvalg med representanter från bl.a. polisen, åklagarna, domstolarna, advokatrådet och olika kvinnoorganisationer. Utvalget skall ta upp frågor som har samband med handläggningen av våldtäktsmål och skall i första hand undersöka möjligheterna att stärka målsägandens ställning i dessa ärenden och även i andra mål rörande grövre våldsbrott. Det finns överväganden som går ut på att föreslå en utvidgning av den nya ordningen så att rätt till advokathjälp skulle ges också andra offer för våldsbrott än våldtäktsoffer. Utvalget avser att lägga fram ett betänkande vid årsskiftet 1986/87.

4.3.2 Norge

4.3.2.1 Utvärdering av och ändringar i de norska reglerna

I en proposition våren 1984 presenterade det norska justisdepartementet en utvärdering av 1981 års regler om advokathjälp till váldtäktsoffer. Samtidigt föreslogs en viss utvidgning av reglernas tillämpningsområde. på att bestämmelserna i allmänhet Utvärderingen tydde / hade tillfredsställande. En fråga som diskutefungerat rades var om den nya ordningen lett till en ökad benäatt anmäla våldtäktsbrott. Man ansåg sig kunna genhet spåra en viss ökning, men sade att denna även kunde förklaras med att frågan om våldtäktsbrottet och dess för offren förekommit flitigt i debatföljdverkningar ten under de senaste åren. Under perioden augusti 1981

Regler om advokathjälp till vissa brottsoffer i 75

till oktober 1982 hade ca 40 % av de målsägande som hade rätt att få ett biträde utnyttjat denna möjlighet. Bland de våldtäktsmål som under denna period avgjordes av domstol hade målsäganden i 30 fall av 39 en bistândsadvokat vid rättegången. Undersökningen visade vidare att det oftast var polisen som hade ordnat ett biträde utan att avvakta rättens förordnande.

I 1984 års proposition föreslogs en utvidgning av tilllämpningsområdet så att även barn under 16 år som utsatts för sexuellt umgänge skulle ges rätt till advokathjälp. Förslaget motiverades främstmedatt det visat sig kunna uppstå praktiska problem vid tillämpningen, på så sätt att det vid anmälan kunde vara oklart vilken regel den påstådda gärningen borde hänföras till. Den föreslagna utvidgningen godtogs och de ändrade reglerna trädde i kraft den 1 januari 1986.

4.3.2.2 Rättshjälp åt målsägande i kvinnomisshandelsmål

Redan i förarbetena till 1981 års regler diskuterades om rätten till ett eget juridiskt biträde borde gälla även andra målsägande än dem som utsatts för sexualbrott. Diskussionen gällde därvid främst offer för s.k. hustrumisshandel. Slutsatsen blev att frågan om en eventuell utvidgning av rätten till biträde borde utvärderas när man fått tillräcklig erfarenhet av den nya ordningen. I propositionen våren 1984 föreslogs ingen sådan utvidgning. Redan under år 1983 hade emellertid, med stöd av reglerna i rättshjälpslagen, införts speciella möjligheter till rättshjälp för misshandlade kvinnor.

Kvinnor som utsätts för fysisk misshandel, tvång eller hot från make eller sambo, liksom prostituerade som utsätts för sådan behandling av en kund eller hallick har enligt dessa regler rätt till gratis rättshjälp, s.k. fritt rettsråd. Bestämmelserna innebär att en advokat själv kan bevilja tio timmars konsultation i ett

76 Regler om advokathjälp till vissa brottsoffer i

sådant ärende. Om kvinnan behöver mera hjälp avgör fylkesmannen om denna skall ges som fritt rettsråd. Det är inte avsett att advokaten skall bistå kvinnan i rätten, men däremot skall kvinnan kunna få råd av biträdet inför en förhandling. Kvinnan skall, liksom i våldtäktsärenden, informeras om sin rätt till rättshjälp av polisen i samband med anmälan. Fritt rettsråd skall vanligtvis ges till den som begär det, utan någon behovsprövning. Hjälpen är kostnadsfri för målsäganden.

4.3.3 Erfarenheter av reglerna om advokathjälp till vissa brottsoffer

De uppgifter som kommittén inhämtat i Danmark och Norge visar att man i allmänhet har positiva erfarenheter av de nya reglerna, men att det finns vissa tillämpningsproblem. En allmän uppfattning i både Danmark och Norge är att rätten till bistånd är viktigast under förundersökningen. Här kan anmärkas att handläggningstiden i våldtäktsmål i både Danmark och Norge enligt uppgift ofta uppgår till ett âr. Målsäganden är vidare i både Danmark och Norge ett vittne i processen, vilket innebär att hon i allmänhet bara är närvarande vid rättegången när hon själv förhörs.

Erfarenheterna visar att biståndsadvokaten ofta får en förhållandevis passiv roll, speciellt under huvudförhandlingen. Detta har lett till att dessa uppdrag anses mindre attraktiva för många advokater, med undantag för ett engagerat fåtal. Speciellt från advokathåll efterlyses mer preciserade regler om vilka befogenheter advokaten har under rättegången, liksom om advokatens rätt att få ta del av handlingar i målet. Det har i vissa fall visat sig innebära problem att fastställa ersättningen till biståndsadvokaten på grund av att uppdraget innefattar mera kurativa uppgifter än andra biträdesuppdrag. I både Danmark och Norge har skade-

Regler om advokathjälp till vissa brottsoffer i ståndsfrágan kommit mera i centrum sedan ordningen med biståndsadvokat infördes.

sou 1986:49 79

5 ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

5.1 Inledning

I tidigare avsnitt har vi beskrivit en del av de insatser som hittills gjorts för att hjälpa offer för sexualbrott och vissa andra våldsbrott (kap. 2) och vi har redogjort för de bestämmelser som i dag påverkar målsägandens situation under förundersökning och rättegång (kap. 3). Vi har vidare redovisat innehållet i de danska och norska reglerna om advokatbistånd till våldtäktsoffer (kap. 4). I en bilaga till betänkandet presenteras resultaten av den undersökning som utförts för kommitténs räkning om situationen för målsägande i sexualbrottmål.

Alla brottsoffer behöver hjälp och det finns skäl att förbättra nuvarande regler och rutiner i olika avseenden. Som redan beskrivits innehåller den i avsnitt 2 omtalade BRÅ-promemorian (kansli PM 1986:1) ett flertal olika förslag till åtgärder för att förbättra brottsoffrens situation. Arbete pågår för närvarande såväl hos BRÅ och rikspolisstyrelsen som inom justitiedepartementet för att utveckla dessa tankegångar.

Vår uppgift blir mot denna bakgrund att överväga i vilken utsträckning det finns anledning att, utöver dessa allmänna insatser, ge vissa särskilt utsatta brottsoffer utvidgad juridisk hjälp. Vi skall därvid ta ställning till vilka målsägande som bör innefattas i en eventuell ny reglering och också närmare precisera hur hjälpen bör utformas.

I enlighet med våra direktiv behandlar den undersökning som utförts för kommitténs räkning enbart situationen för sexualbrottsoffer, eller mera exakt målsägande i mål avseende sådana sexualbrott för vilka endast fängelse ingår i straffskalan. Vi har därför ansett det vara naturligt att utgå från det behov av hjälp och stöd som vi kan konstatera hos dessa brotts-

80 överväganden och förslag

offer. Beskrivningen i det följande gäller således de målsägande som ingår i den gjorda undersökningen. När vi klarlagt vilken hjälp dessa målsägande behöver, får vi bedöma om eventuella åtgärder bör omfatta endast vissa eller alla sexualbrottsoffer och om tillämpningsområdet för en ny ordning eventuellt bör innefatta även andra brottsoffer.

I debatten har det allmänt förutsatts att en utvidgad juridisk hjälp skall innebära att målsäganden får rätt till ett eget juridiskt biträde. Denna lösning ligger naturligtvis nära till hands, men vi har ansett att vårt uppdrag innefattar att klarlägga för- och nackdelarna med en sådan nyordning och att vi bör undersöka möjligheterna att ge målsäganden den hjälp hon behöver genom att utnyttja befintliga resurser bättre än i dag.

5.2 Målsägandens behov av hjälp i sexualbrottmål

5.2.1 Beskrivning av hjälpbehovet

Antalet anmälda sexualbrott(föreden 1 juli 1984 sedlighetsbrott) var 3 321 år 1970, 2 377 år 1976 och uppgick år 1985 till 4098. Av de år 1985 anmälda sexualbrotten avsåg 2 068 sexuellt ofredande (6 kap. 7 § BrB). Antalet anmälda våldtäkter/våldföranden var omkring 600 per år i början av 1970-talet. För år 1985 var motsvarande siffra 1 035.

Hur många sexualbrott som aldrig anmäls vet vi inte. Kriminologen Leif G.W. Persson uppger i sin kartläggning av våldtäktsbrottet (SOU 1981:64) att en minimiskattning skulle tyda på att endast vart tjugonde våldtäktsbrott polisanmäls.

Även om sexualbrotten numera faller under allmänt åtal är det uppenbart att ett sådant brott oftast inte blir utrett om målsäganden avstår från att anmäla det eller om hon vägrar att medverka under utredningen. I vår undersökning av brottsanmälningar rörande sexualbrott ville var femte målsägande ta tillbaka sin anmälan och

överväganden och förslag 81

i nästan samtliga dessa fall lades förundersökningen ner med motiveringen brott ej styrkt. Om man jämför detta med de uppgifter som finns i Perssons undersökning, vilken bygger på anmälda fall av våldtäkt under år 1976, blir slutsatsen att det i dag tycks vara lika vanligt som det var för tio år sedan att en utredning om sexualbrott inte fullföljs.

Det kan finnas olika anledningar varför ett brott aldrig anmäls eller varför en brottsutredning inte fullföljs. Om man ser till de skäl som målsäganden kan ha för att inte vilja medverka, kan det t.ex. vara otänkbart för henne att anmäla en nära anhörig eller att fullfölja utredningen om hon försonas med gärningsmannen. Hon kan vidare vara ovillig att ställa upp därför att hon vill glömma den hemska upplevelse hon utsatts för. Det kan även förekomma felaktiga anmälningar. Åklagarnas arbetssituationkanockså göra att de inte har tid att engagera sig för de målsägande som återtar sin anmälan, trots att det kan antas att de varit utsatta för brott. Detta kan leda till att anledningen till att målsäganden återtar sin anmälan inte blir tillräckligt utredd.

Även om skälen varierar finns det ingen anledning att betvivla att en grundläggande orsak till att många brott aldrig anmäls och att många målsägande inte vill medverka vid utredningen är, att de inte vill utsätta sig för eller inte orkar med de påfrestningar som anmälan, polisutredning och rättegång innebär. I Perssons undersökning anges att den vanligaste uppgivna orsaken till att en målsägande återtog sin angivelse av ett våldtäktsbrott var att hon inte ansåg sig kunna klara de påfrestningar som den rättsliga handläggningen medförde. De samlade erfarenheter som finns när det gäller situationen för dessa brottsoffer, t.ex. genom arbetet vid RFSU:s vâldtäktsklinik, visar också att det är mycket påfrestande och ibland kan vara direkt skadligt för målsäganden att nästan omedelbart efter

6 16-7141;

82 överväganden och förslag

övergreppet utsättas för den press som förhör, läkarundersökningar och domstolsförhandling innebär. Efter övergreppet är offret ofta i ett akut chocktillstånd som kan övergå i en kris, vars verkningar kan bli varaktiga, speciellt om hon utsätts för nya svåra påfrestningar (se härom Våldtäktskrisen,Hedlundnnfl., Liber 1983).

Den omständigheten att det kan antas att många brott aldrig anmäls, liksom att det är så.passvanligt att offret inte vill stå fast vid sin anmälan, tillsammans med de kunskaper som finns om brottsoffrens reaktioner, leder till slutsatsen att målsäganden i dessa mål behöver hjälp och stöd för att våga anmäla brottet, liksom för att orka med utredningen.

Den som utsatts för ett brott måste under utredningen inför främmande personer och i en främmande miljö, ofta flera gånger, berätta om sina upplevelser. Ett sexuellt övergrepp har en speciellt integritetskränkande karaktär, som i förening med de tabun som omgärdar sexualiteten väcker starka känslor och medför att det rättsliga förfarandet blir ovanligt påfrestande för målsäganden, men också för andra inblandade i dessa mål. Det är vidare i sexualbrottmål vanligt att målsägandens berättelse är åklagarens enda bevis. Av naturliga skäl innebär detta att stora krav ställs på henne, eftersom det blir av avgörande betydelse om man kan fästa tilltro till hennes utsaga. Till detta kommer att det i dessa mål är mycket vanligt att den misstänkte förnekar gärningen. I vår undersökning av 60 fällande domar erkände den misstänkte gärningen endast i 7 fall. Också det faktum att den misstänkte ofta riskerar ett långt frihetsstraff innebär en press på målsäganden. Andelen överklagade domar är också hög i sexualbrottmål. Vår undersökning visar att nästan hälften av dem fullföljs till högre rätt, mot vart tionde i genomsnitt av samtliga brottmål. Detta innebär givetvis en ytterligare belastning för målsäganden.

Överväganden och förslag 83

När man i Danmark och Norge införde regler om advokathjälp till våldtäktsoffer var ett viktigt motiv att man såg ett behov av att i ett tidigt skede av förundersökningen skydda målsäganden mot insinuanta och kränkande frågor av innebörd att hon själv skulle ha varit medskyldig till den uppkomna situationen. Det är givetvis svårt att med hjälp av skriftligt förundersökningsmaterial klarlägga om dessa problem finns hos oss. Vår undersökning tyder dock inte på missförhållanden av denna art vid målsägandens kontakter med polisen. Det kan givetvis inte uteslutas att övertramp förekommer. Man måste vara medveten om att dessa mål ställer stora krav på utredarna och att även berättigade frågor kan uppfattas som kränkande på grund av deras känsliga karaktär. Det tycks emellertid som om den uppmärksamhet detta problem rönt, först när sexualbrottsutredningens betänkande kom år 1976 och därefter i samband med sexualbrottskommitténs förslag och den lagstiftning som trädde i kraft år 1984, har lett till positiva resultat. Redan vid redovisningen av erfarenheterna från RFSU:s våltäktsklinik liksom i Perssons undersökning angavs att polisutredningarna så gott som alltid genomfördes på ett korrekt sätt. Det är också påtagligt att debatten, som när den startade år 1976 till stor del handlade just om målsägandens svåra situation under polisutredningen, numera främst gäller målsägandens situation inför och i samband med rättegången. Även om målsäganden inte utsätts för osakliga eller olämpliga frågor kan förhören, som redan sagts, kännas förnedrande och pressande när hon utfrâgas om intima detaljer kring brottssituationen. När våldtäktsparagrafen ändrades år 1984, så att även med samlag jämförligt sexuellt umgänge skulle föranleda ansvar för våldtäkt, förutsattes det i förarbetena att man med den nya regeln i viss mån skulle komma ifrån frågor om de exakta detaljerna vid övergreppet. Vår undersökning ger inte belägg för några sådana effekter. Det är ock-

84 överväganden och förslag

så vår uppfattning att utredningen av brottet kräver att man både

noga analyserar händelseförloppet och re-

lationen mellan offer och gärningsman. Dessa omständigheter är fakta som ingår i en fullständig brottsutredning och som inte generellt kan frånkännas betydelse. En nära relation mellan offer och gärningsman skall inte, vilket ofta skedde tidigare, medföra att brottet bedöms som mindre allvarligt, men frågan om parternas inbördes relation är för den skull inte utan intresse. På samma sätt är det alltid betydelsefullt att få en så detaljerad bild av händelsen som möjligt för att kunna avgöra hur gärningen skall rubriceras och hur allvarlig den är. Det är därför ofrånkomligt att målsäganden utsätts för många och svåra frågor. Det är då viktigt att hon förstår varför dessa frågor måste ställas, liksom att hon behandlas på ett sådant sätt att hon inte utsätts för onödigt obehag.

I sexualbrottmål har den tilltalade ofta ett intresse av att förringa målsägandens trovärdighet och att framställa henne i ofördelaktig dager. Vid huvudförhandlingen tar sig detta uttryck dels i de frågor som den offentlige försvararen ställer till målsäganden, dels i den tilltalades berättelse, som ofta avges medan målsäganden är närvarande. Målsägandens berättelse är ofta åklagarens huvudsakliga bevisning och det är vanligt att uppgift står mot uppgift. När åklagaren, försvararen och ofta även domstolen utsätter målsäganden för många och upprepade frågor, kan detta lätt ge henne uppfattningen att man ifrågasätter hennes uppgifter. Det är naturligt om hon i dessa situationer känner sig utsatt och hjälplös. Hon kan då behöva hjälp för att slippa kränkande eller onödiga frågor, liksom för att förstå att det faktiskt är i hennes intresse att berätta om sina svåra upplevelser. Hon kan även ha önskemål om att slippa förhöras i den tilltalades närvaro och hon kanluaintresse av att förhandlingen hålls inom stängda dörrar.

sou 1986:49 överväganden och förslag 85

Vår undersökning av 135 förundersökningar i sexualbrottmål visar att målsäganden sällan hade träffat förhörsledaren vid mer än två tillfällen. Vid polisförhören var i två tredjedelar av fallen ett förhörsvittne närvarande. Detta var oftast en polisman. Endast en mindre del av förhörsledarna uppgav att de hade informerat målsäganden om hennes möjligheter att få stöd och hjälp. Omkring hälften av målsägandena hade enligt polisens uppgift någon som stöttade dem under utredningen. I vår undersökning av mål som ledde till fällande dom hade åklagaren, under utredningstiden eller inför huvudförhandlingen, sammanträffat med 15 av de 42 målsägande som var närvarande för att höras vid rättegången.Åtta.må1sägande hade haft någon kontakt med domstolen före huvudförhandlingen. 16 av 60 tillfrågade åklagare uppgav att de hade informerat målsäganden om olika stöd- och hjälpmöjligheter. 19 av 42 målsägande kom ensamma till rättegången. Målsäganden hade ett rättshjälpsbiträde i 7 av 60 mål.

Knappt hälften av de 42 målsägande som hördes vid rättegången hade med sig en stödperson. Denne var oftast en tjänsteman inom sjukvården eller socialtjänsten, såsom en kurator, psykolog eller socialsekreterare. I två fall kom stödpersonen från en kvinnojour och i ett fall var det en s.k. kontaktperson enligtsocialtjänstlagen.Stödpersonerna utgjorde i de undersökta målen ett rent personligt stöd för målsäganden och ingrep inteaktivtunder rättegången. De hade oftast liten erfarenhet av hur det går till i en rättegång och saknade i regel kunskaper om brottmålsprocessen. De flesta av de domare som deltog i undersökningen antog att de stödpersoner som förekom, exempelvis socialsekreterare och kuratorer, skulle ha varit med vid rättegången även om målet hade handlagts innan den nya regeln om stödperson infördes år 1984.

86 överväganden och förslag

Av de i undersökningen tillfrågade åklagarna och domarna ansåg endast ett fåtal att målsäganden skulle ha haft nytta av mera hjälp i det aktuella målet. Samtidigt svarade dock två tredjedelar av dem att de rent allmänt ansåg att målsäganden i sexualbrottmål skulle behöva ett eget juridiskt biträde. Biträdets uppgift skulle emellertid endast eller främst vara att bistå målsäganden i skadeståndsfrågan. Bland de stödpersoner som intervjuades i undersökningen var det en allmän uppfattning att målsägande i sexualbrottmål har ett stort behov av hjälp och stöd som endast delvis kan tillgodoses av en person utan vana vid brottmålsprocessen. Målsäganden i sexualbrottmål, liksom i andra brottmål, kan ha behov av hjälp för att föra talan om enskilt anspråk i målet. Enligt vår undersökning yrkades skadestånd i knappt hälften av de mål som ledde fram till dom. Kraven avsåg till största delen ideellt skadestånd, dvs. anspråk på ersättning för sveda, värk och olägenheter i övrigt (5 kap. 1 § SkL). Hälften av de målsägande som begärde skadestånd hade fått fysiska skador av brottet. Åklagaren förde málsägandens skadeståndstalan i en tredjedel av fallen. Bland de i vår undersökning tillfrågade personerna var det en allmän uppfattning att målsägandena i allmänhet behöver mera hjälp i skadeståndsdelen.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att målsäganden i sexualbrottmål behöver hjälp för att orka igenom utredningen och för att få veta vad förundersökningen och rättegången innebär för henne. Hon kan vidare behöva hjälp för att få sina intressen tillgodosedda när det gäller olika handläggningsfrågor för att såvitt möjligt undvika onödiga påfrestningar i samband med förhör och rättegång. Hon kan även behöva hjälp för att få ersättning för uppkomna skador.

överväganden och förslag 87

Om man jämför våra undersökningsresultat med de förslag till åtgärder som framfördes av sexualbrottskommittén (SOU 1982:61 s. 129) kan man konstatera att kontaktpersoner inom socialtjänsten som stöd åt målsägande i sexualbrottmål knappast förekommer. Omkring hälften av de målsägande som hördes vid huvudförhandlingen hade med en reformen har inte innebusig stödperson,men rit någon avsevärd skillnad jämfört med vad som tidigare gällde. Det är fortfarande få tjänstemän som genomgått någon form av utbildning när det gäller handläggningen av dessa mål. Många målsägande får bristeller ingen information om sina rättigheter och fällig skyldigheter under utredningen.

5.2.2 Formerna för en utvidgad juridisk hjälp

Vår ger vid handen att de åtgärder som undersökning hittills för att förbättra målsägandens sividtagits tuation inte har gett avsett resultat. Många målsägande i sexualbrottmål har fortfarande i olika avseenden behov av mera Det är emellertid inte självklart hjälp. att detta behov skall tillgodoses genom att målsäganden får rätt till ett eget juridiskt biträde.

Konstruktionen att i processen införa en rätt till juridiskt biträde även åt målsägande som inte är part i rättegången skulle innebära en processuell nyordning. Eftersom brottsoffer har behov av hjälp och stöd många kan det också vara svårt att på ett sakligt godtagbart sätt bestämma vilka målsägande som bör få rätt till sådant biträde. De uppgifter som biträdet skulle utföra kan som mera kurativa och mindre juridiska uppfattas än det arbete som utförs av ett ordinärt rättegångsbiträde. Om biträdets juridiska uppgifter är begränsade kan detta leda till att man får svårt att engagera advokater för sådana uppdrag. Vissa sådana exempelvis finns vad vi erfarit i Danmark och Norge. problem enligt I debatten har kravet ett biträde ibland på juridiskt förefallit innefatta en önskan att finna en enda person

88 överväganden och förslag

som kan tillgodose brottsoffrets hela behov av hjälp och stöd. Vår uppfattning är att det endast i begränsad omfattning går att finna någon sådan person, och att lösningen här är samarbete. Mâlsäganden behöver ofta hjälp av flera olika slag och behovet är individuellt både när det gäller hur mycket och vilken som efhjälp terfrågas. Samverkan av den typ vi här förordar förekommer bl.a. inom de länsgrupper för samarbete mellan olika myndigheter och organisationer i som rör frågor övergrepp mot barn som finns bl.a. i Östergötlands och Gävleborgs län.

Vad som nu sagts utgör skäl för att försöka föruppnå bättringar inom ramen för gällande ordning, t.ex. genom ytterligare insatser när det gäller information och utbildning av berörda personalgrupper.

Om man skall kunna ge målsäganden erforderlig hjälp utan att hon får ett eget biträde förutsätter det större insatser än i dag av de tjänstemän som kommer i kontakt med henne under utredningen.

Enligt vår mening kan polis och åklagare och i viss mån domstolen i större utsträckning vidta praktiska åtgärder för att hjälpa målsäganden. Det måste således vara möjligt att bättre än i dag försäkra sig om att målsäganden känner till hur utredningen och rättegången går till och att se till att hon ges möjlighet att ställa frågor beträffande handläggningen. Vi hänvisar till de förslag som lagts fram i promemorian Stöd och hjälp åt brottsoffer, (BRÅ kansli PM 1986:1, särskilt avsnitten 2.1 - och 2.7) tillstyrker dem. En större lyhördhet från domstolarnas sida för de önskemål och målsfrågor äganden kan ha, liksom fastare regler och rutiner för polis och åklagare under utredningen, kan säkerligen konsekvent genomfört ge resultat.

När det gäller att tillvarata målsägandens intressen i frågor som rör t.ex. sekretess eller utformningen av förhör, liksom när det gäller mera allmänt personligt

överväganden och 89 förslag

stöd är det svårare att ange exakt vilka krav man kan ställa på polis, åklagare och domstol. Åklagaren bör i viss utsträckning kunna bistå målsäganden i nu nämnda avseenden. Åklagarens huvuduppgift är emellertid att föra ansvarstalan i målet och åklagaren är ålagd att vara objektiv. I detta krav ligger att han bl.a. skall se till att få fram så många fakta som möjligt i målet och att han hela tiden har att kritiskt värdera alla utsagor, målsägandens såväl som den tilltalades. Han får i vart fall under förundersökningen aldrig handla så att det kan uppfattas som att han oförbehållsamt står på målsägandens sida. Även om åklagaren när han väcker åtal är övertygad om den misstänktes skuld, kan kravet på objektivitet medföra att han inte fullt ut kan fungera som ett målsägandens biträde. Han kan ju även under rättegången lägga ned åtalet om han finner att bevisningen för den misstänktes skuld inte är tillräckligt stark. Även om åklagaren vill bistå målsäganden kan det vara svårt för honom att hinna med denna uppgift om arbetsbelastningen är stor och tiden pressad på grund av att den misstänkte är häktad.

Domstolen har av naturliga skäl begränsade möjligheter att hjälpa målsäganden, eftersom det aldrig får ges utrymme för att ifrågasätta domstolens opartiskhet. Det ligger också i rättens intresse att få fram alla tänkbara relevanta uppgifter för att kunna bedöma skuld- och påföljdsfrågan, vilket i sin tur kan leda till att man exempelvis blir obenägen att självmant inskrida mot frågor, även om de kan synas till viss del oväsentliga eller otillbörliga.

Det finns emellertid åklagare och även vissa domare som ser det som sin uppgift att mera aktivt hjälpa och stödja målsäganden och som inte uppfattar detta som

ett avsteg från kravet på objektivitet. Bland de stöd-

personer som intervjuats i vår undersökning, var den allmänna uppfattningen att när polis, åklagare och domstol intresserade sig för målsägandens situation

90 överväganden och förslag sou 1986:49

och t.ex. samtal såg till att hon förgenom personliga stod vad som skedde,var hennes situation i processen

godtagbar.

Det bör således vara möjligt att inom ramen för nuvarande finna vägar att förbättra hjälpen till ordning Vi måste dock samtidigt konstatera att det målsäganden. trots allt är osäkert om man med hjälp av sådana insatser kan málsäganden den hjälp hon behöver. garantera

Det finns uppenbarligen skilda uppfattningar, främst bland om hur aktivt de kan engagera sig för åklagarna, att och målsäganden. Systemet med stödstödja hjälpa innebär endast en möjlighet till rent personperson stöd. Med tanke på den arbetsbelastning som råder ligt hos och i domstolar är det knappast heller åklagare att förutsätta att åklagare och domare skall rimligt kunna utföra den till en inte obetydlig del sociala insats som det här är om. Det är också ett faktum fråga att situation är oförändrat svår många mâlsägandes trots att dessa under en följd problem uppmärksammats av år. inom ram som vi hittills De åtgärder systemets diskuterat kan med visst fog sägas vara en upprepning av krav som redan tidigare framförts utan att detta tillfredsställande resultat. Till detta kan läggett att vår undersökning visar att det finns många gas bland dem som arbetar med sexualbrottmål som förordar tanken ett eget juridiskt biträde åt målsäganden. på

Införandet av en rätt till eget juridiskt biträde åt vissa målsägande innebär inte en problemfri lösning, och en sådan kan aldrig lösa målsägandens alnyordning la Hittills insatser har emellertid inproblem. gjorda te inneburit sådana förändringar att situationen i dag kan anses tillfredsställande. Att nu försöka en nyordsom vissa målsägande rätt till ett eget biträning ger de bedömer vi därför vara det otvivelaktigt snabbaste och mest effektiva sättet att garantera berörda målsbättre i de avseenden vi tidigare beskriägande hjälp vit. Vi förordar därför en sådan reform.

överväganden och förslag

5.3 Tillämpningsområdet

5.3.1 Offer för sexualbrott

När det gäller tillämpningsomrádet för en ny reglering sägs i våra direktiv att vi bör inrikta oss pá de situationer där behovet har upplevts som mest akut.

Med utgångspunkt i sexualbrotten blir därvid den första frågan om det finns skäl att begränsa tillämpningsomrádet till endast vissa av dessa brott. I den allmänna debatten har det talats mest om behovet av hjälp hos dem som utsatts för våldtäkt. I Danmark är det endast våldtäktsoffer som har rätt till biståndsadvokat. I Norge har man nu innefattat även vissa brott mot barn i sin reglering. Ett viktigt skäl när man i Danmark, liksom ursprungligen i Norge, valde att ge endast våldtäktsoffer biståndsadvokat, var att man ansåg att just dessa målsägande under förundersökning och rättegång utsattes för särskilt pressande och ibland kränkande frågor, bl.a. om sitt sexualliv och sina sexualvanor. Detta sades vara en konsekvens av våldtäktsbrottets konstruktion, enligt vilken samtycke eller förmodat samtycke i dessa fall utesluter ansvar för brott.

Vi har tidigare konstaterat att detta problem inte tycks förekomma i samma utsträckning hos oss, men att man givetvis inte kan utesluta att ovidkommande eller otillbörliga frågor tas upp. Vår uppfattning är emellertid att denna typ av frågor förekommer även vid andra sexualbrott än våldtäkt och att behovet av hjälp är lika stort i dessa fall.

Inte heller när det gäller behovet av kunskap om hur utredningen går till och om målsägandens.rättigheter och skyldigheter, eller när det gäller praktiska handläggningsfrågor, t.ex. om offentlighet och sekretess, anser vi att det finns skäl att särbehandla just våld-

92 Överväganden och förslag

täktsoffren. Vår undersökning ger inte belägg för att en sådan särbehandling skulle vara motiverad.

Vår uppfattning är att behovet av hjälp generellt sett kan antas vara lika stort hos alla målsägande som utsatts för allvarliga sexualbrott och det är således knappast möjligt att göra en generell inbördes graderingmellandessa brott. Med allvarliga sexualbrott menar vi då brott mot 6 kap. BrB med enbart fängelse i straffskalan, dvs. våldtäkt och grov våldtäkt (1 §), sexuellt tvång (2 §), sexuellt utnyttjande (3 §), sexuellt utnyttjande av underårig och grovt sexuellt utnyttjande av underárig (4 §), sexuellt umgänge med avkomling eller med syskon (5 §), sexuellt umgänge med barn (6 §), koppleri (8 §) gch grovt koppleri (9 §) samt i förekommande fall försök, förberedelse eller stämpling till dessa brott.

När det gäller sexuellt ofredande (7 §) och förförelse av ungdom (10 §) ingår böter i straffskalan för brotten. Dessa brott innebär i regel inte sådana allvarliga kränkningar som de övriga sexualbrotten och det är svårt att motivera en ordning som innebär att alla målsägande mål skulle få rätt till biträde. År

i\sådana

1985 polisanmäldes 2 068 fall av sexuellt ofredande (tidigare otuktigt beteende), och 226 personer dömdes samma år för detta brott, varav 178 till böter. Brottet förförelse av ungdom förekommer mycket sällan. Ar 1985 polisanmäldes 25 fall och en person dömdes för detta brott till dagsböter. Vi anser inte att det finns skäl 6 att låta en ny reglering omfatta dessa målsägande.

När det gäller brottet koppleri (6 kap. 8 och 9 §§ BrB) finns det i vissa fall inte någon målsägande. Som exempel kan nämnas att den som hyr ut en lägenhet till en prostituerad kan dömas för koppleri.

Vid sådana koppleribrott som innebär att gärningsmannen på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersätt-

Överväganden och förslag 93

ning finns det emellertid alltid en målsägande vars situation är jämförbar med den som gäller för andra sexualbrottsoffer. Dessa prostituerades svåra situation betonas bl.a. av polismän som uttalat sig i vår undersökning. Även dessa målsägande bör innefattas i en ny reglering.

I våra direktiv sägs att de situationer där behovet av hjälp är störst gäller fall då kvinnor har varit utsatta för övergrepp. Även om flertalet sexualbrott riktar sig mot kvinnor är det viktigt att minnas att nästan 40 % av brotten riktar sig mot barn under 15 år. Dessa barn är givetvis i stort behov av olika former av stöd och hjälp. Vår undersökning visar att det förekommer att målsägande som är under 15 år kallas för att höras personligen i rättegången och att det inträffar att barn kommer ensamma till en rättegång där de skall höras. När det gäller övergrepp inom familjen förekommer det t.ex. att hustrun tar mannens parti och att det barn som utsatts för övergreppet står ensamt. Det åligger visserligen socialtjänsten att bistå barn som far illa, men de speciella behov av juridisk hjälp som vi tidigare beskrivit finns även när det gäller unga målsägande. Även när målsäganden är ett litet barn är det självfallet viktigt att hennes rätt tillgodoses, exempelvis när det gäller frågor om sekretess. När barn är målsägande finns det också i många fall ett motsvarande behov av hjälp till barnets vårdnadshavare. Även män kan utsättas för sexualbrott och har då behov av stöd och hjälp på samma sätt som kvinnor och barn.

Mot bakgrund av vad som nu sagts anser vi sammanfattningsvis att en ny reglering bör omfatta alla som utsatts för allvarliga sexuella övergrepp, oavsett kön och ålder. Vi föreslår att alla målsägande som utsatts för brott enligt 6 kap. 1 - 6, 8, 9 och 12 §§ BrB skall få rätt till ett eget juridiskt biträde.

94 Överväganden och förslag

5.3.2 Andra brottsoffer

Utöver sexualbrottsoffren är det främst de kvinnor som utsatts för misshandel inom familjen av make eller sambo, som i debatten angetts ha behov av ett eget juridiskt biträde. Bland dem som uttalat sig i vår undersökning finns det emellertid många som pekar på att också andra målsägandegrupper kan vara i behov av särskild hjälp. Utöver kvinnomisshandel nämns således bl.a. mera vidsträckt familjevâld, rån och bostadsinbrott. Härtill kan t.ex. olaga frihetsberövande och försök till läggas mord.

Vi anser att de allvarliga sexualbrotten generellt sett skiljer sig i två avseenden från andra brott. För det första menar vi att sexuellt våld innebär en särskilt svår kränkning av offret. Ett sexuellt övergrepp har en speciellt integritetskränkande karaktär som medför svåra påfrestningar för målsäganden under det rättsliga förfarandet. För det andra är frågan om målsägandens nästan alltid av betydelse i trovärdighet avgörande i sexualbrottmål. Det saknas nämligen ofta i dessa mål annan bevisning änmålsägandensberättelse och det är också att den misstänkte förnekar brottet. Vi vanligt menar att nu beskrivna omständigheter gör att målsägandens behov av hjälp, i de avseenden vi tidigare beskrivit i avsnitt 5.2.1, typiskt sett är större i sexualbrottmâl än i andra brottmål.

Självfallet är det ändå så att den som utsatts för vissa typer av misshandel kan ha behov av hjälp liknande vad som gäller i sexualbrottmål. Det finns emellertid som redan sagts även andra brott såsom olaga hot, rån och olaga frihetsberövande, som i sin integritetskränkande karaktär kan jämställas med misshandelsbrotten. Det är enligt vår mening svårt att hävda att det bland dessa brott just vid kvinnomisshandel skulle finnas ett särskilt stort behov av juridisk hjälp när det gäller frågor som direkt berör brottmålet. Detta behov kan i varje fall antas vara lika stort när det gäller miss-

överväganden och förslag 95

handel av barn eller föräldrar. Antalet anmälda misshandelsbrott var drygt 30 000 år 1985, av vilka ett stort antal avsåg brott där det uppenbarligen inte finns något behov av biträde. Om man vill utvidga tillämpningsområdet utöver sexualbrotten, måste man således i varje enskilt fall ta ställning till om det finns behov av biträde med hänsyn till faktorer som brottets grovhet, målsägandens person, personliga förhållanden och relation till gärningsmannen. En sådan ordning skulle innebära att kostnaderna för reformen med nödvändighet ökade högst avsevärt. Medan sexualbrotten är en begränsad och relativt homogen grupp av brott, finns det en mycket större variation bland andra våldsbrott. Att ge vissa målsägande rätt till ett eget biträde innebär vidare en principiell nyordning. Vi är av den uppfattningen att man bör starta med en reform, som tar sikte på de brottsoffer vilkas behov av hjälp vi vet är stort och vars konsekvenser relativt väl kan överblickas. Rätten till juridiskt biträde bör därför nu förbehållas målsägande som utsatts för sexualbrott enligt 6 kap. 1 - 6, 8, 9 och 12 §§ BrB. Erfarenheterna av reformen bör följas och utvärderas efter viss tid. Därefter får på nytt övervägas om tillämpningsområdet bör utvidgas.

5.4 Málsägandebiträde

5.4.1 Biträdets processuella ställning

Vi har funnit att målsägande som utsatts för allvarliga sexuella övergrepp bör få rätt till ett eget juridiskt biträde. Biträdet kallas i fortsättningen målsägandebiträde. Inledningsvis finns det skäl att något beröra frågan om målsägandebiträdets processuella ställning. Vi har tidigare (avsnitt 3.2) beskrivit målsägandens ställning i rättegången och därvid konstaterat att en målsägande som inte för talan formellt sett inte är part i målet.

96 Överväganden och förslag

H0n har dock i flera avseenden samma rättigheter som en part och hon betraktas i praktiken ofta som en motpart till den misstänkte.

Enligt rättegångsbalkens regler får en parts talan föras genom ombud. Parten kan också vid utförande av sin talan anlita ett biträde. Det är bara den som är part i rättegången som kan ha ett rättegångsombud eller rättegångsbiträde. När vi nu föreslår att vissa målsägande, även då de inte för talan, skall ha rätt till ett målsägandebiträde, innebär detta därför en nyordning. Ett sådantbiträdeär inte ett rättegångsbiträde i rättegångsbalkens mening, men rättegångsbalkens regler om rättegångsbiträde bör gälla även för målsägandebiträdet.

Den som är part kan alltid ha ett biträde i målet. Bestämmelser i bl.a. rättshjälpslagen reglerar i vilka fall staten träder in och betalar hela eller del av partens kostnad för biträdet. En motsvarande utformning av reglerna om mâlsägandebiträde skulle innebära att alla mâlsägande gavs rätt att anlita ett mâlsägandebiträde, medan hjälp att täcka kostnaderna endast skulle ges till de målsägande som utsatts för allvarliga sexualbrott. Vi är dock inte beredda att förorda en sådan allmän regel utan föreslår att mâlsägandebiträde endast skall kunna förekomma i mål som rör brott mot 6 kap. 1 - 6, 8, 9 och 12 §§ BrB och att målsägandebiträdet alltid skall vara förordnat av domstol.

Ett rättegångsbiträde får inte i denna egenskap självständigt företa processuella handlingar för sin huvudmans räkning. Han skall endast biträda när huvudmannen utför sin talan och kan handla för huvudmannens räkning endast när denne är närvarande (12 kap. 22 § RB). För att själv kunna göra en framställning till rätten måste biträdet i princip ha en fullmakt så att han intar ställning som ombud. När det gäller försvarare finns i 21 kap. 8 § RB en regel som ger denne rätt att självständigt vidta vissa processuella åtgärder för huvudmannens räkning. Försvararen kan t.ex. begära viss utred-

överväganden och förslag 97

ning eller förebringa bevisning inför rätten. Även ett offentligt biträde som förordnats för ett barn handlar i praktiken, inom uppdragets ramar,självständigtför att tillgodose barnets intressen.

De flesta av målsägandebiträdets uppgifter kommer att utföras i målsägandens närvaro. Det bör dock ges möjlighet för biträdet att i viss utsträckning, i linje med vad som gäller för en försvarare, uppträda själv-. ständigt för att ta till vara målsägandens intressen. Det kan t.ex. röra sig om att ta kontakter med polis, åklagare och domare för att framföra målsägandens önskemål i praktiska frågor under utredningen och inför huvudförhandlingen, eller att för målsägandens räkning begära att få ta del av handlingar i målet. Det kan självfallet aldrig bli fråga om att låta biträdet vidta åtgärder som kan medföra rättsförlust för målsäganden.

5.4.2 Biträdets kvalifikationer

Av den som skall förordnas som målsägandebiträde måste krävas att han har kunskaper om de regler som gäller förundersökningen och rättegången i brottmål och att han har processvana. Han bör ha insikt om de problem som ofta uppkommer för brottsoffer och känna till vilka olika möjligheter som finns att få ytterligare hjälp och stöd. Man kan inte förutsätta att målsägandebiträdet skall kunna tillgodose målsägandens hela behov av hjälp. Biträdets uppgifter hänför sig främst till själva brottmålet. Som vi kommer att utveckla i det följande skall målsägandebiträdet i förekommande

fall kunna föra målsägandens talan om enskilt anspråk

i brottmålet. Detta förutsätter givetvis vissa skadeståndsrättsliga kunskaper. Vår uppfattning är att målsägandebiträdet oftast skall vara jurist och vi förutsätter att dessa uppdrag i regel kommer att utföras av advokater eller biträdande jurister på advokatbyrå. Vi menar att samma övervägan-

7 16-?bh

98 Överväganden och förslag

x

den bör göras i dessa fall som när det gäller andra rättshjälpsbiträden (se vidare specialmotiveringen). Det är viktigt att rätt personer förordnas som mâlsägandebiträden. Situationen kan jämföras med den som gäller för offentliga biträden i mål rörande omhändertagande av barn. Det har ibland riktats kritik mot att alltför oerfarna biträden förordnas i dessa mål.

5.4.3 Biträdets uppgifter och behörighet

5.4.3.1 Allmänt

En viktig uppgift för målsägandebiträdet under förundersökningen är att förklara för målsäganden hur denna går till och att hålla henne informerad om hur utredningen fortskrider. Biträdet skall även informera målsäganden om andra stödmöjligheter som finns, och vid behov hjälpa henne att ta kontakt med personer inom t.ex. sjukvården, socialtjänsten, kvinnojourerna eller BRIS. När målsäganden är ett barn kan hennes intressen ofta tillgodoses genom att vårdnadshavaren får denna information och hjälp.

Biträdet skall under förundersökningen ha rätt att närvara vid alla förhör med målsäganden, hos polisen och i domstol, och skall därvid kunna ställa kompletterande frågor. När åtal väcks bör biträdet, för målsägandens räkning, kunna begära att få en avskrift av förundersökningen i målet (jämför 23 kap. 21 § RB).

Inför rättegången skall biträdet beskriva för målsäganden hur huvudförhandlingen går till och förklara hennes roll i denna. Biträdet skall också på lämpligt sätt genom kontakter med åklagare och domstol före rättegången ta reda på hur denna är planerad och framföra eventuella önskemål från målsäganden. Målsägandebiträdet skall alltid ha rätt till ersättning om han är närvarande vid en huvudförhandling där målsäganden eller hennes ställföreträdare är kallad att höras personligen, och skall också i dessa fall kallas till huvudförhandlingen. Om

* Överväganden och förslag

varken mâlsäganden eller hennes ställföreträdare skall höras finns det däremot inte någon anledning att kalla biträdet till huvudförhandlingen. Om målsägandebiträdet för målsägandens talan om enskilt anspråk i brottmålet kan han emellertid företräda mâlsäganden i egenskap av ombud och han kallas i sådana fall till förhandlingen oavsett om mâlsäganden skall höras eller ej. Om biträdet på eget initiativ är närvarande vid huvudförhandlingen bör han, som framgått av vad som nu sagts, inte kunna påräkna ersättning för sin inställelse.

I samband med huvudförhandlingen skall biträdet se till att målsägandens intressen tillgodoses. Han kan t.ex. begära att det förordnas om stängda dörrar eller att förhör med mâlsäganden får ske i den tilltalades utevaro. Biträdet skall också kunna fästa rättens uppmärksamhet på att en viss fråga enligt hans uppfattning är kränkande eller saknar relevans i målet.

Biträdet skall, på samma sätt som mâlsäganden själv, kunna ställa frågor till den tilltalade och bör även med rättens tillstånd kunna få ställa frågor till målsägandenochtill vittnen. Biträdet får emellertid inte bli en ytterligare åklagare. Eventuella frågor skall syfta enbart till att förtydliga gjorda uttalanden eller att komplettera bilden i något för målsäganden väsentligt avseende (se vidare nedan avsnitt 5.4.3.3).

5.4.3.2 Skadeståndstalan

När det gäller frågan om målsägandens skadeståndstalan finns det skäl att påpeka att mâlsäganden redan i dag ofta kan få rättshjälp med biträde i denna del. Att denna möjlighet inte utnyttjas i större utsträckning torde åtminstone delvis bero på att många målsägande saknar kunskap om gällande regler. Vi har tidigare nämnt att det för närvarande pågår arbete för att för-

Överväganden och förslag

bättra brottsoffers möjligheter att få ersättning för uppkomna skador.

Vi har funnit att man bör vidta speciella åtgärder för att hjälpa offer för sexualbrott. Men detta innebär inte att vi anser att det finns anledning att särbehandla dessa målsägande när det gäller rätten till hjälp i skadeståndsfrågan. Det är dessa brottsoffers behov av stöd och hjälp för att orka genomföra utredningen och rättegången som är huvudskälet för reformen. Alla som skadats genom brott har ett rättmätigt krav på kompensation. Det saknas därför anledning att prioritera någon viss grupp av målsägande när det gäller möjligheten att få hjälp i skadeståndsdelen.

När vi nu föreslår att målsägande i allvarliga sexualbrottmål skall få rätt till ett målsägandebiträde, föreslår vi dock att detta biträde även skall kunna föra målsägandens skadeståndstalan i brottmålet. Detta motiveras av att en annan ordning får anses praktiskt och processekonomiskt mindre lämplig. Om målsägandebiträdet inte fick biträda i skadeståndsdelen skulle detta innebära att målsäganden kunde komma att ha två biträden i samma mål, alternativt att samma person i samma mål skulle inneha två skilda biträdesförordnanden, dels som målsägandebiträde, dels som rättshjälpsbiträde. För att undvika detta skulle man vara tvungen att utesluta de målsägande som för talan om enskilt anspråk från rätten till målsägandebiträde. En sådan ordning är inte godtagbar. Målsägandebiträdets förordnande bör således innefatta rätt att utföra målsägandens talan om enskilt anspråk i brottmålet. Detta innebär i sin tur att målsägandena i dessa sexualbrottmål i praktiken inte kommer att ha behov av allmän rättshjälp i denna del.

När målsägandebiträdet utför målsägandens skadeståndstalan är det naturligt att målsäganden också skall kunna erhålla ersättning för bevisning och utredning i skadeståndsdelen i samma omfattning som om hon hade beviljats allmän rättshjälp. En målsägande som beviljas

överväganden och förslag 101

málsägandebiträde kommer således i rättshjälp genom praktiken att få samma rätt till hjälp i skadeståndsdelen i brottmålet som om hon hade beviljats allmän rättshjälp med biträdesförordnande.

skall emellertid inte i denna egen- Målsägandebiträdet kunna biträda målsäganden i skadeståndsfrågan om skap denna för att handläggas som tvistemål. Detta avskiljs överensstämmer med vad som gäller i fråga om en offörsvarares möjligheter att bistå den tilltafentlig lade i skadeståndsdelen. Målsägandebiträdet skall inte heller i kunna biträda målsäganden i skadeövrigt utanför brottmålet. Som exempel pá sådana ståndsfrågan situationer kan nämnas talan hos brottsskadenämnden eller krav mot Det saknas skäl för försäkringsbolag. en av sexualbrottsoffren när det gäller särbehandling dessa frågor. Denna begränsning av biträdets uppgifter innebär också fördelar. Att låta biträdets praktiska helt inom ramen för brottmålet medför uppgifter ligga t.ex. att domstol kan fatta beslut i alla frågor som rör genom målsägandebiträde (se nedan avrättshjälp snitt 5.4.6).

Om målet vidare till högre rätt genom att åklagagår eller den tilltalade tingsrättens dom i ren överklagar ansvars- eller påföljdsfrâgan, skall målsägandebiträdets förordnande även i processen i högre rätt. gälla Om enbart skadeståndsfrågan överklagas skall målsägandebiträdet däremot inte i denna egenskap kunna biträda i rätt. Även här överensstämmer denmålsäganden högre na med vad som gäller en offentlig försvarare. ordning

5.4.3.3 Ansvarstalan

kan i vissa fall tänkas ha juri- En målsägande vilja disk för att kunna föra ansvarstalan i hjälp själv brottmålet eller för att få till stånd en överprövning av ett negativt âtalsbeslut.

102 överväganden och förslag s0U 1986:49

De bestämmelser som finns i dag innebär att alla målsägande har vissa möjligheter att handla i ansvarsfrågan, men att dessa är begränsade och snarast innebär en kontrollfunktion. Det är primärt samhällets ansvar att se till att brott som faller under allmänt åtal beivras. Vår uppfattning är att det vore olyckligt om man vidtog åtgärder som kunde ge intryck av, eller faktiskt leda till, att ansvaret för att brott blir uttömmande och riktigt utredda läggs över på målsäganden. Det vore speciellt olämpligt att i detta avseende särbehandla en viss grupp av brottsoffer. Att ge målsägandebiträdet rätt att bistå målsäganden om hon vill föra egen ansvarstalan skulle kunna uppmuntra till fler enskilda åtal i dessa mål. Det skulle även ge intrycket att man ifrågasatte samhällets förmåga att utreda och beivra just dessa svåra och känsliga brott. Kritik mot att åtal inte väcks eller mot hur förundersökningar bedrivs bör, oavsett om kritiken är befogad eller ej, inte föranleda att målsägandena ges en utvidgad möjlighet att själva föra ansvarstalan. I stället bör befogad kritik tillmötesgås genom t.ex. förändrade rutiner och klarare bestämmelser i fråga om handläggningen av sexualbrottmål.

Det är alltså vår uppfattning att det inte i målsägandebiträdets förordnande skall ingå att bistå målsägande som vill begära överprövning av ett negativt åtalsbeslut eller som vill biträda åtalet, alternativt själv föra talan i ansvarsdelen.

5.4.4 Förutsättningar för förordnande av målsägandebiträde

Vi anser att man bör utgå från att målsäganden i allvarliga sexualbrottmål alltid behöver ett biträde. Hon kan emellertid aldrig antas ha behov av två biträden i brottmålet. Om målsäganden begär att få ett målsägandebiträde skall därför ett sådant biträde alltid förordnas när det är fråga om ett sådant brott som sägs i

överväganden och förslag 103

6 kap. 1 - 6, 8, 9 eller 12 §§ BrB, förutsatt att målsäganden inte redan har ett biträde i målet.

Det måste stå en vuxen målsägande fritt att själv avgöra om hon vill ha ett biträde. Dock bör det finnas att i enstaka undantagsfall förordna biträde möjlighet utan att detta begärts. Behov härav kan föreligga om målsäganden inte förmår ta till vara sin rätt, t.ex. av ett chocktillstånd. Beträffande barn se på grund avsnitt 5.4.5.

Ett målsägandebiträde skall kunna förordnas så snart anmälan om brottet upptagits hos polisen, men det skall även vara möjligt att förordna målsägandebiträde först inför huvudförhandlingen. Det torde dock ofta vara värdefullt både för målsäganden och för utredom biträdet kommer in redan på ett tidigt staningen dium. Målsäganden kan t.ex. redan vid anmälningstillfället vilja ha med sig den person som hon önskar skall förordnas som biträde. Vi förutsätter att det på samma sätt som när det gäller offentliga försvarare kommer att skapas rutiner så att det går att få tag i ett biträde även under kvällar och helger. Biträdet bör, liksom en offentlig försvarare, i viss utsträckkunna erhålla ersättning även för arbete som utning förts före förordnandet.

Polisen skall så snart det är möjligt informera målsom hennes rätt till biträde och också hjälpa äganden till med att förmedla hennes begäran om biträde till den domstol som har att fatta beslut i frågan.

Det måste finnas möjlighet att entlediga målsägandebiträdet om målsäganden begär det eller om förutsättför att förordna biträde inte längre föreningarna ligger.

5.4.5 Speciellt om barn

Den som är och har utsatts för ett brott mot omyndig kan inte själv ange brottet eller föra talan person

104 överväganden och

förslag

om ansvar eller skadestånd i anledning härav. En person under 18 år är, liksom den som är omyndigförklarad, inte processbehörig när det gäller talan som rör brott mot hans person eller en skadegörande Det är handling. i stället den omyndiges vårdnadshavare som i egenskap av ställföreträdare är behörig att föra dennes talan (20 kap. 14 § RB). Den omyndige intar emellertid ställning som målsägande, och i förekommande fall som part i processen.

Som vi tidigare sagt bör även en omyndig målsägande, oavsett ålder, ha rätt att få ett målsägandebiträde. vårdnadshavaren får i dessa fall för barnets räkning begära att ett biträde förordnas. Biträdet får sedan rådgöra med vårdnadshavaren och med den omyndige när så är lämpligt, för att på bästa sätt tillvarata den omyndiges intressen. När det finns anledning att framställa skadeståndsanspråk får vårdnadshavaren ge målsägandebiträdet i uppdrag att utföra denna talan.

Det finns emellertid fall där barnets och vårdnadshavarens intressen inte sammanfaller, eller där vårdnadshavaren av andra skäl inte förmår tillvarata barnets intressen. Främst gäller detta när den omyndige har utsatts för övergrepp inom familjen. Situationen kan t.ex. vara den att vårdnadshavaren är misstänkt för brottet eller att vårdnadshavaren tar parti för den misstänkte. Beträffande en omyndigförklarad kan en motsvarande situation uppstâ när den misstänkte är den omyndiges förmyndare. Det måste med tanke på dessa situationer finnas möjlighet för domstolen att förordna ett målsägandebiträde för den omyndige ex officio. Om domstolen bedömer att det saknas någon som tillgodoser en omyndig målsägandes intressen bör således ett biträde förordnas för denne. Detsamma gäller om den omyndige själv eller t.ex. en socialsekreterare eller åklagaren meddelar domstolen att den omyndige behöver ett biträde.

Överväganden och förslag 105

Målsägandebiträdets ställning kommer i dessa fall att likna den som ett offentligt biträde har när han förordnats som biträde åt ett barn under 15 år i ett mål enligt LVU. Ett sådant biträde utför sitt uppdrag, att ta till vara barnets intressen, utan att ha en processbehörig huvudman. Däremot är barnet i det fallet alltid part i målet. På samma sätt bör ett målsägandebiträde kunna ge en omyndig målsägande stöd och hjälp och ta till vara hennes intressen oavsett vårdnadshavarens inställning.

Om målsäganden har lidit skada och det finns skäl att väcka talan om enskilt anspråk kan mâlsägandebiträdet emellertid inte väcka en sådan talan utan att ha fått detta uppdrag från vårdnadshavaren. En annan ordning skulle strida mot de grundläggande bestämmelser som gäller beträffande en omyndigs rättshandlingsförmåga.

När det saknas någon som företräder den omyndige i skadeståndsdelen förekommer det i dag att man förordnar en god man för denne enligt 18 kap. 2 § FB. Bestämmelserna om god man har tillkommit för att tillgodose den omyndiges behov av hjälp när det gäller förmögenhetsrättsliga frågor. I praxis finns det emellertid exempel på att god man förordnats även i faderskaps- och vårdnadsmål. Att denna möjlighet utnyttjas i mål som rör sexualbrott mot barn inom familjen har framkommit under arbetet med vår undersökning om offer för sexualbrott. Av de uppgifter som inhämtats framgår dock att man på många håll är osäker på hur dessa situationer skall hanteras.

När en god man förordnas ersätter han förmyndaren i den aktuella angelägenheten och kan därefter lämna fullmakt till någon, vanligen ett rättshjälpsbiträde, som i egenskap av ombud för den omyndige kan föra dennes talan om enskilt anspråk. Eftersom en god man enligt 18 kap. 2 § FB träder i stället för den omyndiges förmyndare förutsätter den ovan beskrivna lösningen dock att vårdnadshavaren, vilkens intressen strider

106 överväganden och förslag

mot den omyndiges, samtidigt är dennes förmyndare. Detta är så gott som alltid fallet när vårdnadshavaren är barnets förälder eller adoptivförälder. Det kan emellertid förekomma att vårdnadshavaren inte samtidigt är förmyndare. I ett sådant fall torde det i dag vara omöjligt att ersätta vårdnadshavaren med en god man. Den omyndige kan därvid enligt vårt förslag visserligen få ett målsägandebiträde men det krävs en överflyttning av vårdnaden för att barnet skall ha någon som tar till vara dess intresse av att få ersättning för inträffad skada. Nu beskrivna problem visar på den skevhet som finns i förhållandet mellan de två funktionerna vårdnadshavare och förmyndare. För att säkerställa att en omyndig målsägande alltid har någon som tar till vara hennes intressen kan man tänka sig olika lösningar. En möjlighet är att genom ett tilllägg i 18 kap. 2 § FB utvidga denna regel så att det går att förordna en god man också när det är vårdnadshavarens och den omyndiges intressen som kolliderar. En annan möjlighet är att ändra 20 kap. 14 § RB så att också förmyndaren får talerätt i fråga om brott som rör den omyndiges person. En ytterligare möjlighet skulle vara att ge även omyndiga talerätt i dessa fall.

Förmynderskapsutredningen (Ju 1984:07) har bl.a. i uppdrag att se över reglerna i 18 kap. FB. Frågor som rör barns processbehörighet behandlas av utredningen om barnens rätt (Ju 1977508). Mot bakgrund av att nu antydda problem således är föremål för överväganden och med tanke på att den i detta sammanhang viktigaste frågan, nämligen att säkerställa att även omyndiga målsägande får rätt till det personliga stödet från ett målsägandebiträde, kan lösas genom en ordning som överensstämmer med vad som i dag gäller för vissa offentliga biträden, anser vi oss inte ha anledning att nu föreslå några ändringar i fråga om vårdnadshavares/förmyndares funktioner.

överväganden och förslag 107

5.4.6 Beslutsmyndighet

Vi anser att alla beslut som rör målsägandebiträdet bör fattas av domstol, närmare bestämt av den domstol som handlägger eller kommer att handlägga det aktuella brottmålet.

När åtal väckts är det självklart att målsägandebiträdet bör förordnas av domstol. Detta i enlighet med principen att rättshjälpsfrågor som uppkommer i mål eller ärenden som är anhängiga vid domstol skall avgöras av domstolen. Det kunde däremot övervägas att låta rättshjälpsnämnden fatta beslut om och förordna målsägandebiträde under förundersökningsstadiet. En sådan ordning skulle överensstämma med huvudregeln att allmän domstol i dag inte fattar beslut om rättshjälp annat än i hos domstolen anhängiga ärenden. När det gäller offentlig försvarare förordnas emellertid sådan alltid av domstol.

En grundregel bör vara att den myndighet som bäst kan bedömafråganockså skall fatta beslut. Rättshjälpsnämnderna har liten erfarenhet av brottmål och skulle i dessa frågor inte ha stor möjlighet att göra en självständig bedömning. En nackdel med att låta domstol fatta beslut innan åtal väckts är att domstolen härigenom får handha även de ärenden som sedermera aldrig leder till åtal. Det är svårt att förutsäga hur många ärenden detta kan gälla. Med tanke på att antalet anmälda allvarligare sexualbrott år 1985 var ca 2 000, medan antalet dömda i sådana mål var ca 300, finns det skäl att tro att biträde kan komma att förordnas i en hel del ärenden som aldrig leder till åtal och dom. Det rör sig emellertid om ett totalt sett litet antal ärenden. Samma problem finns för övrigt när det gäller offentliga försvarare, utan att det i de fallen anses besvärande.

Vi förordar således att domstol skall vara beslutsmyni dessa ärenden. Detta kommer i praktiken att dighet

108 överväganden och förslag

innebära en ordning som i allt väsentligt överensstämmer med vad som gäller beträffande offentliga försvarare. Om åtal väckts kommer frågan således att behandlas i det redan anhängiga brottmålet, medan en begäran om målsägandebiträde i annat fall får tas upp som ett nytt brottmål i domstolen.

5.4.7 Biträdets ersättning

Målsägandebiträdets rätt till ersättning bör regleras i enlighet med vad som nu gäller beträffande antingen rättshjälpsbiträden eller offentliga försvarare. Ersättning till rättshjälpsbiträden och offentliga försvarare bestäms i dag enligt i princip likalydande regler i 22 § RHL resp. 21 kap. 10 § RB. Vi har i vårt tidigare betänkande, Den allmänna rättshjälpen, föreslagit vissa ändringar i ersättningsreglerna för rättshjälpsbiträden som syftar till en förbättrad kostnadskontroll (SOU 1984:66 s. 147 ff, jämför 2 kap. 34 § LR). Ett rättshjälpsbiträde liksom en offentlig försvarare får inte förbehålla sig extra ersättning av huvudmannen (23 § RHL jämför 2 kap. 35 § LR och 21 kap. 10 § tredje stycket RB). Av vad som nu sagts framgår att det sakligt sett inte gör någon skillnad vilken av de två modellerna man väljer. Målsägandebiträdet förekommer endast i brottmål och det torde vara rimligt att den timkostnadsnorm som gäller försvarare också skall tillämpas vid beräkning av målsägandebiträdets ersättning för arbete. Vi har därför valt att i fråga om ersättningen till målsägandebiträdet hänvisa till RB:s regler.

Målsägandebiträdet skall i större utsträckning än andra biträden kunna få ersättning för uppgifter som närmast kan betecknas som kurativa (jämför avsnitt 5.4.3.1).

5.5 Kostnadstäckning

5.5.1 Kostnadstäckning via försäkring?

Vi skall enligt direktiven ta upp frågan om det finns någon möjlighet att inom försäkringväsendets ram täcka

sou 1986:49 överväganden och förs-lag 109

kostnaderna för den utvidgade juridiska hjälpen till vissa málsägande.

Med dagens regler skulle målsäganden inte via försäkring kunna täcka någon annan del av kostnaden för ett målsägandebiträde än den som hänför sig till utförandet av en talan om enskilt anspråk.

För att inom ramen för någon av de försäkringsformer som finns i dag, varav det i detta sammanhang endast är målsägandens egen rättsskyddsförsäkring som skulle kunna vara aktuell, kunna täcka alla hennes kostnader skulle det krävas väsentliga ändringar av nuvarande försäkringsvillkor. En grundläggande förutsättning i dessa är nämligen att försäkringstagaren är part i en tvist, vilket inte är fallet när hon behöver juridisk hjälp enbart i egenskap av málsägande.

Om bolagen ändrar sina försäkringsvillkor, skulle ändå vissa målsägande stå utan möjlighet till ersättning, eftersom alla inte i dag har hemförsäkring med rättsskydd. Redan av vad som nu sagts framgår att det inte torde vara praktiskt möjligt att föra över någon del av kostnaderna för denna reform till försäkringsväsendet.

5.5.2 Val av rättshjälpsform

Vi har kommit fram till att kostnaderna för málsägandebiträdet inte kan täckas via försäkringsväsendet. I våra direktiv förutsätts då att den juridiska hjälpen skall utformas inom ramen för den allmänna rättshjälpen eller rättshjälpsformen offentligt biträde.

Det visar sig dock att ingen av dessa rättshjälpsformer passar särskilt väl för detta nya biträde. Vårt förslag har i och för sig beröringspunkter med såväl reglerna om allmän rättshjälp och rättshjälp genom offentligt biträde som med reglerna om offentlig försvarare. Om man försöker föra in bestämmelserna om måls-

110 överväganden och förslag

ägandebiträde under någon redan existerande rättshjälpsform krävs det emellertid, oavsett vilken modell man väljer, så pass omfattande kompletteringar av gällande regler för att få till stånd en fungerande reglering att bestämmelserna blir svåröverskådliga. Det finns inte så stora fördelar med en anpassning till någon nu gällande rättshjälpsform att man bör söka uppnå en sådan på bekostnad av bestämmelsernas sakliga utformning. Även om det här är fråga om en liten grupp av ärenden är den samtidigt särpräglad. Vår uppfattning är att bestämmelserna om målsägandebiträde bör utformas på ett sådant sätt att man får en sammanhängande bild av denna nya form av rättshjälp.

I Danmark och Norge har man valt att sätta in reglerna om biståndsadvokat i de lagar som motsvarar vår rättegångsbalk. Man kan i linje härmed tänka sig att placera reglerna om målsägandebiträde i 20 kap. RB. Det är även tänkbart att föra in ett nytt kapitel om målsägandebiträde i den av oss tidigare föreslagna lagen om rättshjälp (LR). Däremot är det svårt att nå en tillfredsställande lösning genom att foga in bestämmelserna om målsägandebiträde i något befintligt kapitel i RHL eller i LR.

Det finns således flera tänkbara lösningar, av vilka ingen är avgjort att föredra. Med hänsyn till att det är fråga om en speciell biträdeshjälp, avsedd för en begränsad målgrupp, och till att det pågår arbete som syftar till förändringar av såväl rättegångsbalken som den nuvarande rättshjälpslagen, samt till att det framförts krav på snabba insatser för utsatta brottsoffer, har vi valt att lägga fram förslag till en ny lag on målsägandebiträde, jämte vissa kompletterande ändringar i bl.a. rättegångsbalken och förslaget till lag om rättshjälp. De föreslagna bestämmelserna torde utan större svårighet kunna fogas in i rättegångsbalken alternativt i rättshjälpslagen eller i lagen om rättshjälp, om så anses lämpligt.

å

överväganden och förslag *111

5.5.3 Målsägandens kostnadsansvar

Enligt vår mening bör den grupp av speciellt utsatta málsägande som nu föreslås få rätt till ett målsägandebiträde inte behöva betala för denna hjälp. Eftersom en målsägande som inte för talan inte är part i målet kan de tankegångar som ligger bakom rättegångsbalkens och den allmänna rättshjälpens rättegångskostnadsregler inte anses relevanta i detta sammanhang. I stället har målsägandens situation beröringspunkter med vad som gäller i de fall där den som utsätts för vissa ingripande åtgärder frân samhällets sida är berättigad till kostnadsfri hjälp i form av offentligt biträde. Vår uppfattning är därför att målsäganden i allmänhet inte skall åläggas att betala någon del av kostnaden för målsägandebiträdet.

Det är dock naturligt att låta målsäganden ansvara för uppkomna kostnader i samma utsträckning som annars gäller beträffande hennes kostnadsansvar i brottmål enligt 31 kap. RB. Målsägande som utan skäl gjort angivelse eller eljest föranlett åtalet, liksom målsägande som föranlett rättegångskostnader genom vårdslöshet eller försummelse, skall således enligt 31 kap. 3 och 4 §§ RB kunna åläggas ersättningsskyldighet även för kostnader som uppkommit enligt lagen om målsägandebiträde.

5.5.4 Den tilltalades kostnadsansvar

Den tilltalade kan givetvis bli skyldig att betala uppkomna kostnader endast i de fall där utredningen leder till åtal och fällande dom. Enligt nu gällande regler kan den tilltalade, när målsäganden för skadeståndstalan, förpliktas att betala hennes rättegångskostnader i denna del. Ersättningsskyldigheten regleras enligt vad som gäller för rättegångskostnad i tvistemål. Samma ordning bör här gälla om det i brottmålet uppkommer kostnader för utredning och bevisning i skadeståndsdelen. Detta följer av 31 kap. 11 §

112 överväganden och förslag sou 1935:49

tredje stycket RB jämfört med 18 kap. 12 och 13 §§ RB. Även om rätten till målsägandebiträde utgör en form av rättshjälp kan det, med tanke på att målsägandebiträdets huvuduppgift är att biträda i brottmålet, knappast komma i fråga att låta den tilltalades ersättningsskyldighet när det gäller kostnaden för målsägandebiträdet enligt bestämmelserna i 18 kap. RB. Däremot regleras förefaller det rimligt att ålägga den dömde att betala kostnaden för biträdet i samma omfattning som enligt RB gäller beträffande andra kostnader som en- 31 kap. rättens beslut utgått av allmänna medel. ligt

5.6 Kostnaderna för en reform

År 1985 fanns det ca 2 000 anmälda sexualbrott där målsäganden, med det av oss föreslagna tillämpningsområdet, skulle ha kunnat begära ett målsägandebiträde. Av ledde ca 300 till donn Enutvärdedessa anmälningar som i när reglerna där tillämpats en ring gjordes Norge tid visade att omkring 40 % av de målsägande som hade rätt till advokatbistånd denna hjälp, men att begärde nästan alla i de mål som gick till åtal och målsägande dom hade en biståndsadvokat. Det bör då observeras att det där rörde sig enbart om fall av våldtäkt.

Det finns säkra när det gäller att beinga hållpunkter döma hur stor arbetsinsats som kommer att behövas av En skattning, med utgångspunkt i målsägandebiträdena. i dessa mål, kan vara att man får beförhandlingstiden räkna i fem timmars förhandlingstid i de mål genomsnitt som till vartill kan beräknas åtminstone går rättegång, lika mycket arbete under utredningstiden.

Detta skulle innebära en kostnad för den föreslagna reformen som i kan beräknas till omkring 2,5 milj. kr dag per år.

Våra nu skall ses som en del av hela framlagda förslag arbetet med att reformera rättshjälpssystemet. Vi förutsätter således att de besparingar som våra tidigare

överväganden och förslag 113 förslag inneburit kan utnyttjas för att täcka kostnaderna för denna nya rättshjälpsform.

8 16-7hh

6 SPECIALMOTIVERING

6.1 Förslag till lag om målsägandebiträde

1 § Med mål avses här den aktuella saken, från brottsanmälan till dess den avgjorts genom lagakraftvunnen dom eller slutligt beslut (jämför Ekelöf, Rättegång I, sjätte upplagan, s. 24).

kan endast förordnas i mål som rör Målsägandebiträde sexualbrott. Beträffande frågan vad som allvarliga sker om gärningen får en annan rubricering under utredningens gång, se under 5 § nedan.

Den valda konstruktionen innebär att det endast är den som blivit förordnad härtill som kan inneha ställning som målsägandebiträde (jämför den allmänna motiveringen avsnitt 5.4.1).

avses här den som blivit utsatt för det Med målsägande sexuella dvs. enligt 20 kap. 8 §.RB den övergreppet, mot vilken brott är I sällsynta fall kan begånget. det förekomma att också någon annan än den som utsatts för det sexuella lidit skada därav, t.ex. övergreppet att hans blivit förstörd. Även en sådan genom egendom intar formellt ställning som målsägande men mot person av de överväganden som motiverat införandet bakgrund av denna form av rättshjälp finns det uppenbarlinya

inte skäl att låta den som av brottet enbart li-

gen dit skada få rätt till ett målsägandebiträde. Däremot har den mot vilken brottet är begånget ofta givetvis samtidigt lidit skada därav.

kan förordnas även för den som är Målsägandebiträde och oavsett om mâlsäganden skall höras personomyndig under och i rättegången eller ligen förundersökningen ej.

116 Specialmotivering SOU 1935:49

Rättshjälp genom målsägandebiträde får beviljas målsäganden i mål som rör allvarliga sexualbrott om det inte måste antas att behov av sådant biträde saknas. Det finns således en presumtion för att målsäganden i dessa mål har behov av ett målsägandebiträde. Om målsäganden redan har ett biträde i målet måste det emellertid antas att behov av målsägandebiträde saknas. Detsamma gäller i regel om målsäganden själv, eller beträffande omyndig målsägande hennes ställföreträdare, uppger att hon inte vill ha ett målsägandebiträde (se härom närmare under 3 §).

Om målsäganden beviljas rättshjälp med biträde i brottmålet men denna upphör under målets handläggning, kan ett målsägandebiträde förordnas för henne. Detsamma gäller om hon begär att den som varit ett privat biträde i stället skall förordnas som hennes målsägandebiträde. Målsägandebiträdet kan emellertid aldrig biträda i ansvarsdelen. Grundtanken är att målsäganden aldrig kan antas ha behov av två biträden i brottmâlet. Hon skall inte kunna ha tvâ olika biträden och samma person skall inte heller kunna vara förordnad som målsägandebiträde och samtidigt inneha ställning som biträde enligt rättshjälpslagen eller som ett privat biträde åt målsäganden i brottmâlet.

I rättegångsbalken finns behörighetsvillkor för den som skall vara rättegångsbiträde och där anges också biträdets behörighet (12 kap. 22 § RB jämförd med 12 kap. 2 - 5 §§ och 6 § andra RB). Det finns vidare stycket regler om domarjäv och undantag från vittnesplikt som gäller rättegångsbiträde (4 kap. 13 § resp. 36 kap. 5 § RB). I 49 kap. RB finns bestämmelser om fullföljd av talan mot beslut som rör biträde (49 kap. 4 § punkterna 1, 5 och 7). Ett rättegångsbiträde som genom sitt handlande förorsakar rättegångskostnader kan också i viss utsträckning förpliktas att ersätta dessa (18 kap. och 31 kap. RB).

Specialmotivering 117

Ett rättegángsbiträde får sin behörighet genom att parten inför rätten förklarar att en person som gör honom sällskap intar denna ställning. Rätten får därvid pröva om den aktuella personen uppfyller rättegångsbalkens krav och om han inte avvisas blir därefter reglerna om biträde i rättegångsbalken tillämpliga beträffande honom. Ett rättshjälpsbiträde förordnas, utom i vissa familjerättsliga ärenden där biträdet själv kan bevilja av rättshjälpsnämnd eller av rätten, som rättshjälp, därvid har att pröva om de i rättshjälpslagen uppställda behörighetsvillkoren är uppfyllda. När ett sådant biträde uppträder i rättegång intar han ställning som och de ovan beskrivna bestämmelrättegångsbiträde serna i rättegångsbalken är därvid tillämpliga.

uppgifter har beskrivits i den Målsägandebiträdets allmänna motiveringen och tas också upp under 2 § nedan. Om målsägandebiträdet biträder målsäganden med hennes skadeståndstalan i brottmålet intar han i den delen i ställning som rättegångsbiträde enprocessen ligt rättegångsbalkens regler. Om emellertid målsäganden inte för någon talan i målet och målsägandebiträdet således enbart utför sin huvuduppgift, att bistå i hennes egenskap av målsägande, är han målsäganden inte utan att detta särskilt stadgas ett biträde i mening. Hänvisningen till rätterättegångsbalkens gångsbalkens regler om biträde är således nödvändig på av den principiellt viktiga skillnaden mellan grund att biträda den som är part och den som inte är part i målet. företräder/biträder ett Enligt rättegångsbalken alltid någon som är part i mårättegångsombud/biträde let. Den nu ordningen innebär att en målsföreslagna i vissa fall skall kunna ha ett målsägandebiägande träde trots att hon inte för talan och således inte är i målet. Enär de ovan beskrivna bestämmelserna om part

118 Specialmotivering .

rättegångsbiträde bör gälla också för ett målsägandebiträde har hänvisning skett till rättegångsbalkens regler härom.

Ersättningen till målsägandebiträdet och kostnaden för eventuell utredning och bevisning betalas av allmänna medel. Förmånen är kostnadsfri för målsäganden (jämför dock under 8 § nedan). Ersättningsskyldighet för den tilltalade föreligger enligt reglerna i 31 kap. RB.

2 § Målsägandebiträdets uppgifter har närmare beskrivits i den allmänna motiveringen, avsnitt 5.4.3. När vi i det följande talar om vad biträdet får göra avses de arbetsuppgifter för vilka han är berättigad till ersättning pá grund av sitt förordnande.

Som nämnts under avsnitt 5.4.1 måste ett målsägandebiträde i viss utsträckning kunna handla självständigt för att ta till vara mâlsägandens intressen och ge henne stöd och hjälp. Detta är nödvändigt med hänsyn till biträdets uppgifter och innebär inte något avsteg från rättegångsbalkens regler om biträde. Målsägandebiträdet bör således för mâlsägandens räkning kunna framställa önskemål när det gäller olika handläggningsfrågor, men kan däremot självfallet inte, lika litet som andra biträden, föra huvudmannens talan i dennes utevaro utan att inneha en fullmakt.

I begreppet ta till vara mâlsägandens intressen ligger även att målsägandebiträdet skall bistå målsäganden när hon för talan om enskilt anspråk. Någon skillnad gentemot ett vanligt rättegångsbiträdes uppgifter i sådant avseende finns inte. När ett målsägandebiträde förordnas finns det därför i praktiken inte behov av att i brottmålet bevilja målsäganden allmän rättshjälp i skadeståndsdelen (se vidare under 1 §).

Ibland kan målsäganden ha utsatts för flera olika brott vilka handläggs gemensamt som ett brottmål i domstolen.

Specialmotivering 119

Det bör i sådana fall anses ingå i ett målsägandebiträdes att biträda målsäganden i anledning uppgifter av de brott som tas upp i samma mål som det samtliga som föranlett biträdets förordnande. En sexualbrott annan ordning skulle leda till praktiska problem.

(jämför avsnitt 5.4.3.2).

de som kan uppkomma när Beträffande speciella problem är hänvisas till den allmänna momålsäganden omyndig tiveringen, avsnitt 5.4.5.

3 § kan förordnas så snart en anmälan om Målsägandebiträde ett brott som faller under något av de i 1 § angivna hos (Beträffande beslulagrummen upptagits polisen. tande se 9 §.) Det är emellertid också möjmyndighet att förordna ett biträde först under pågående ligt eller inför en eventuell huvudförhandförundersökning För att ett skall kunna ges förut-

ling. förordnande

sätts att det framkommit så uppgifter att polimycket sen diariefört en brottsanmälan såsom avseende en gärvilken är att beteckna som ett brott mot 6 kap. ning 1 - 9 eller 12 §§ BrB. Om gärningen omrubriceras 6, 8, målet av annat skäl inte längre avser ett sådant eller som i 1 § skall biträdet i regel entledibrott anges gas (se vidare under 5 § nedan).

normalt brottets i polisanmälan eller Det är benämning som avgör om ett målsi åklagarens stämningsansökan kan förordnas. Det är således polisens ägandebiträde som skall ligga till eller åklagarens rubricering av huruvida målet gäller ett sågrund för bedömningen dant brott som anges i 1 §.

att få ett biträde. En myndig målsägande begär själv är är det vårdnadshavaren som När målsäganden omyndig får göra framställning härom (jämför 20 kap. 14 § RB). med tanke de fall där det i målet råder Speciellt på ett motsatsförhållande mellan en omyndig målsägande men även med tanke på att en mynoch vårdnadshavaren,

120 Specialmotivering

dig målsägande i enstaka fall på grund av chock eller av andra skäl kan vara ur stånd att ta till vara sina egna intressen, bör det finnas möjlighet att i vissa fall förordna ett málsägandebiträde även om inte målsäganden eller hennes ställföreträdare begärt detta (jämför under 1 § ovan). Om det saknas någon som tar till vara den omyndiges intressen, liksom om en myndig målsägande inte begär att få ett biträde, trots att det framgår klart att hon behöver sådan hjälp, bör ett málsägandebiträde således förordnas för målsäganden. När det gäller en skall dock myndig målsägande aldrig ett biträde förordnas om hon motsätter uttryckligen sig detta.

Beträffande de speciella problem som finns när det gäller omyndiga målsägande hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4.5).

För att ett málsägandebiträde skall kunna förordnas under förundersökningen, utan att målsäganden besjälv gärt det, måste någon anmäla till rätten att det finns behov av biträde. Om en sådan anmälan kommer från polisen, åklagaren eller socialtjänsten bör biträde förordnas. Detsamma gäller om den omyndige själv begär det. Rätten får i dessa fall, när så erfordras, kongenom takt med undersökningsledaren skaffa informanödvändig tion i ärendet.

Begäran om málsägandebiträde kan ske formlöst.

4 § Regeln överensstämmer med vad vi tidigare föreslagit i fråga om vem som skall kunna förordnas som rättshjälpsbiträde (se 2 kap. 12 § LR). Det bör således ställas samma krav på målsägandebiträden som rättspå övriga hjälpsbiträden (se härom bl.a. prop. 1972:4 s. 257 f).

Det är av stor vikt att densonlförordnas är för lämplig uppdraget. Med tanke på målsägandebiträdets uppgifter torde det i regel vara en advokat med erfarenhet av

Specialmotivering 121

brottmâlsprocessen som bäst kan tillgodose målsägandens behov. Det kan dock i enstaka fall finnas andra

personer med erfarenheter och kunskaper som gör dem

lämpliga för dessa uppdrag. Hänsyn skall självfallet tas till målsägandens egna önskemål, men det bör ställas krav på att den som förordnas har erforderliga kunskaper om denna typ av ärenden.

Vi har i vårt huvudbetänkande (SOU 1984:66 s. 187 f) Den allmänna rättshjälpen, när det gäller biträde åt part som beviljats allmän rättshjälp, konstaterat att man bör kunna utgå från att advokater och biträdande jurister på advokatbyråer är lämpliga, men att en prövning skall kunna ske av den individuella lämpligheten även inom dessa kategorier om det finns särskild anledning härtill. Detta bör, mot bakgrund av vad som sagts ovan, gälla även vid förordnande av ett målsägandebiträde. 5 § Som framgått av den allmänna har vi anmotiveringen sett att man inte nu bör utvidga tillämpningsområdet till andra brottsoffer än dem som utsatts för allvarliga sexuella övergrepp.

Om undersökningsledaren under utredningens gång omrubricerar gärningen, så att denna inte längre bedöms som ett sådant brott som anges i 1 §, skall målsägandebiträdets förordnande därför i regel upphävas. Om övergreppets art och målsägandens situation, trots omrubriceringen, bedöms vara jämförbar med vad som gäller vid ett allvarligt sexualbrott bör det emellertid vara möjligt att i vissa fall låta målsägandebiträdet kvarstå. Särskilda skäl kan t.ex. anses föreligga om åklagaren i ett sent utredningsskede beslutar att omrubricera gärningen till ett annat grovt våldsbrott. Detsamma gäller om utredningen avser flera brott mot samma mâlsägande, varav bl.a. ett sexualbrott, och åkla-

garen på grund av bristande bevisning beslutar att in-

te väcka åtal för sexualbrottet. Det torde vidare i

122 Specialmotivering

regel vara rimligt att låta biträdet kvarstå om åklagaren först under huvudförhandlingen justerar åtalet till att avse annat brott än som anges i 1-§. Att i dessa och liknande fall entlediga målsägandebiträdet skulle kunna drabba målsäganden hårt. Hänsyn måste alltid tas till målsägandens person i dessa fall.

Utöver vad som nu sagts bör entledigande, byte och substitution kunna ske under samma förutsättningar som gäller för ett biträde enligt lagen om rättshjälp (se härom våra överväganden i SOU 1984:66 s. 188 f). När det gäller entledigande av biträde kan vidare hänvisas till vad som sagts under 3 § i fråga om förordnande av målsägandebiträde. Som där angetts kan det förutsättas att de målsägande som har rätt att få ett målsägandebiträde också har behov härav, men det finns aldrig anledning att en målsägande skall ha mer än ett biträde i brottmålet. Om en målsägande som har ett målsägandebiträde beviljas rättshjälp med biträdesförordnande för att föra egen ansvarstalan i brottmålet, eller om hon skaffar sig ett privat biträde som skall bistå henne med sådan talan, finns därför inget behov av att hon samtidigt skall ha ett målsägandebiträde och denne skall därför entledigas. Detta gäller även om det är målsägandebiträdet som åtagit sig att biträda också i ansvarsfrågan.

6 § I paragrafen hänvisas till rättegångsbalkens regler, närmare bestämt till 21 kap. 10 § RB. Vad som där sägs om avdrag för eventuell uppburen râdgivningsavgift och om förbud mot att förbehålla sig ytterligare ersättning gäller också i här aktuella fall.

Målsägandebiträdet bör i enlighet med den praxis som utbildats beträffande offentlig försvarare ha rätt till ersättning även för visst arbete som utförts före förordnandet. Detta kan bli aktuellt exempelvis om den som senare förordnas biträder målsäganden redan när brottet polisanmäls.

Specialmotivering P23

Den taxa som gäller offentliga försvarare är självfallet inte användbar, men det är däremot rimligt att den timkostnadsnorm som gäller försvarare i brottmål tilllämpas också beträffande målsägandebiträden.

7 § När för målsägandens talan om enmålsägandebiträdet skilt i brottmålet kommer biträdet att ha samanspråk ma uppgifter som ett rättshjälpsbiträde. Praktiska kräver att målsäganden i dessa fall skall kunna hänsyn få ersättning för bevisning och utredning i skadeståndsdelen i samma utsträckning som om hon beviljats allmän i målet. Detta bör gälla även om rättshjälp trots att biträde förordnats, för målsäganåklagaren, dens talan om enskilt anspråk. Vi hänvisar beträffande kostnader för bevisning och utredning till de övervävi i vårt huvudbetänkande (SOU 1984:66 s. ganden gjort 205 ff). I sexualbrottmâl torde det i regel endast röra om att skaffa in enklare intyg avsedda att sig om uppkomna skador. I överensstämmelstyrka uppgifter se med vad som ett rättshjälpsbiträde bör målsgäller kunna besluta om mindre omfattande utägandebiträdet redningar, se härom 10 § nedan.

8 § har utformats med motsvarande bestämmelse Paragrafen åt misstänkt i brottmål som förebild om rättshjälp (jämför 38 § RHL).

När leder till åtal och fällande dom kan utredningen den tilltalade att ersätta uppkomna kostnaförpliktas der för i samma utsträckning som i målsägandebiträdet beträffande ersättningsskyldighet för övrigt gäller kostnader som rättens beslut utgått av allmänna enligt medel. Ett tillägg har gjorts i 31 kap. 1 § RB, som innebär att ersättning som utgått enligt 6 § dvs. kostnad för är en sådan kostnad målsägandebiträdet, som den dömde skall betala tillbaka till staten. Erföreligger dock endast om den sättningsskyldighet

124 Specialmotivering

tilltalade döms för ett sådant brott som i

anges 1 §. I de enstaka fall då biträdesförordnandet får kvarstå, trots att målet inte avser brott längre enligt 1 §, skall den dömde således inte kunna att erförpliktas sätta kostnaden för biträdet. Detta har särskilt angetts, eftersom ersättningsskyldighet enligt 31 kap. 1 § RB annars torde kunna även i ett sådant föreligga fall.

När det gäller kostnader för och i utredning bevisning skadeståndsdelen regleras den tilltalades ersättningsskyldighet i överensstämmelse med gällande rättegångskostnadsreqler i tvistemål. till rätte- Hänvisningen gångsbalkens regler innebär att vad som sägs i 31 kap. 11 § tredje stycket RB skall gälla. Den tilltalade om han döms för brott 1 §

skall enligt förpliktas att

till staten återbetala de kostnader för målsägandens utredning och bevisning som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel (18 12 § med kap. jämfört 18 kap. 13 § RB).

Enligt 31 kap. 3 och 4 §§ RB kan målsäganden i vissa fall åläggas att ersätta statsverkets kostnader i målet. Enligt 31 kap. 5 § RB kan bl.a. förpartsbiträde pliktas att jämte denne stå för de kostnader som parten förpliktas att ersätta. Genom att målsägandebiträdet jämställts med ett biträde enligt komrättegångsbalken mer vad som i 31 kap. 3 - 5 §§ sägs om ersättningsskyldighet för målsägande och dennes biträde nu att gälla även i fråga om kostnader enligt lagen om målsägandebiträde. Mâlsäganden kan givetvis om hon inte härutöver, vinner bifall till sin talan om enskilt föranspråk, pliktas att ersätta den tilltalades rättegångskostnader i skadeståndsdelen enligt rättegångsbalkens regler.

9 § Det är domstol som är beslutande Liksom ett myndighet. rättshjälpsbiträde bör dock målsägandebiträdet kunna besluta om viss mindre som hänför till utredning sig ett enskilt anspråk (jämför 7 §). i andra Regeln styck-

Specialmotivering

et överensstämmer med vad vi tidigare föreslagit när det gäller om allrättshjälpsbiträde enligt reglerna män rättshjälp (jämför 2 kap. 55 § andra stycket LR).

Som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 5.4.6) kommer frågor enligt denna att tas i z lag upp brottmålet när detta är i medan det anhängigt domstol, innan åtal väckts eller försvarare bör förordnats, ligga närmast till hands att utnyttja samma rutiner som i dag gäller för förordnande av försvaoffentlig rare. För att underlätta den praktiska handläggningen torde det vara att om biträde lämpligast begäran görs hos undersökningsledaren som därefter förmedlar denna till domstolen (jämför till av 23 förslaget ändring kap. 5 § RB nedan). Han kan därvid bekräfta att det pågår en utredning och ge information härerforderlig om. Om biträde begärs direkt hos domstolen innan åtal har väckts får det förutsättas att i reupplysningar gel inhämtas från undersökningsledaren.

Om åtal väcks fattar rätten beslut om ersättning till biträdet i samband med att målet avgörs. Om ärendet skrivs av på förundersökningsstadiet får biträdet hos rätten begära ersättning för sitt arbete samma sätt på som en offentlig försvarare i motsvarande situation.

10 § När det gäller möjligheterna att beslut enöverklaga ligt denna lag bör dessa utformas i överensstämmelse med vad som i andra beslut dag gäller om rättshjälp. Rättegângsbalkens fullföljdsregler är tillämpliga när det gäller domstols beslut enligt denna Biträdes lag. beslut om utredning kan däremot inte överklagas (jämför 49 § RHL och 6 kap. 1 § LR).

Genom ett tillägg i 49 kap. 7 § RB har beslut om att förordna ett målsägandebiträde jämställts med beslut om att bevilja åt misstänkt i brottmål. Ett rättshjälp beslut om att förordna målsägandebiträde skall således inte kunna överklagas, medan ett beslut att avslå be-

126 Specialmotivering

gäran om målsägandebiträde kan överklagas enligt 49 kap. punkt 1 RB och ett beslut att förordna annan än

den som målsäganden föreslagit kan prövas enligt 49

kap. 4 § punkt 7 RB.

6.2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

20 kap. 15 a § Denna bestämmelse, som tillkom vid ändringarna rörande sexualbrotten år 1984, har behandlats i avsnitt 2. Även om det kan förutsättas att behov av stödperson inte kommer att finnas i de fall där målsägandebiträde förordnas bör regeln kvarstå, främst med tanke på de målsägande som har behov av stöd, men som inte kan erhålla ett Det kan givetvis inte komma i målsägandebiträde.

fråga att förbjuda den som har ett målsägandebiträde

att också ta med sig någon som ett ytterligare stöd vid förhandlingen. För tydlighetens skull bör begreppet stödperson införas i lagen och det bör vidare anges att en stödperson som är känd för rätten skall få besked om tidpunkten för rättegången. Vidare finns det skäl att uttryckligen ange att målsägandebiträdet, på samma sätt som en försvarare, skall kallas till rättens sammanträden där målsäganden eller hennes ställföreträdare skall höras.

23 kap. 5 § Liksom det åligger undersökningsledaren att anmäla när det finns skäl att förordna offentlig försvarare, bör det åligga undersökningsledaren att se till att målsägandens begäran om biträde föreläggs domstolen. Han skall vidare underrätta domstolen om ett biträde bör förordnas ex officio eller om det finns anledning att entlediga ett målsägandebiträde, t.ex. därför att utredningen inte längre avser ett sådant brott som anges i 1 §. Frågan vem som skall ansvara för denna uppgift i de fall då fråga om att förordna målsägandebiträde uppkommer innan förundersökning inletts förutsätts bli löst genom föreskrifter eller praxis.

Specialmotivering 127

23 kap. 10 och 11 §§ Mâlsägandebiträdets rätt att vara närvarande vid förhör med málsäganden och att ställa frågor till henne har slagits fast genom tillägg i dessa paragrafer.

23 kap. 21 § Redan i dag har målsäganden rätt att utan avgift erhålla avskrift av förundersökningen i målet (jämför 8 § expeditionskungörelsen 1964:618). Det finns dock skäl att betona denna möjlighet genom att i förundersökningskapitlet särskilt ange att målsäganden liksom den misstänkte har rätt att få en avskrift av utredningen i målet.

31 kap. 1 § Som närmare beskrivits under 8 § lagen om målsägandebiträde har kostnader enligt denna lag jämställts med de övriga kostnader som den dömde kan förpliktas att återbetala till statsverket.

49 kap. 7 § Ändringen i denna paragraf innebär att ett positivt beslut om förordnande av målsägandebiträde, liksom ett beslut om att bevilja rättshjälp åt misstänkt i brottmåL inte kan överklagas.

6.3 Förslag till lag om ändring i förslaget till lag om rättshjälp

För att att rätt till målsägandebiträde likklargöra som rätt till offentlig försvarare utgör en form av har i förslaget till lag om rättshjälp inrättshjälp förts en hänvisning till lagen om målsägandebiträde. Ett tillägg har vidare gjorts i rubriken till 3 kap. LR.

128 Specialmotivering

6.4 Förslag till förordning om ändring av förundersökningskungörelsen 7 § Ändringen är en följd av den ändring som gjorts i 23 kap. 10 § RB.

20 § Det bör av förundersökningsprotokollet framgå att målsäganden informerats om möjligheten att få ett målsägandebiträde.

6.5 Ikraftträdande

Bestämmelserna om målsägandebiträde avses träda i kraft med omedelbar verkan. Detta innebär att förordnande kommer att kunna ges i mål där utredningen påbörjats före lagens ikraftträdande, förutsatt att målsäganden inte redan har ett biträde (jämför 3 §).

Bilaga 1 Tilläggsdirektiv till rättshjälpskommittén (Ju 1982:01) Dir 1984:43

9 xé-vuu

Bilaga l

@

Kommittédirektiv Egg

w

Dir 1984:43

Tilläggsdirektiv till (Ju 1982:01)

rättshjälpskommittén

Dir 1984:43

Beslut vid regeringssammanträde 1984-11-29.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Wickbom, anför.

Mitt förslag Jag föreslår att rättshjälpskommittén (Ju 1982:01) får i uppdrag att undersöka hur det rättsliga förfarandet i mål om ansvar för sexualbrott har fungerat i praktiken från målsägandens synpunkt sedan nya regler i ämnet infördes den 1 juli 1984. På grundval av denna undersökning bör kommittén ta upp frågan om formerna för utvidgad rättshjälp åt i första hand kvinnor som har utsatts för sexualbrott eller vissa andra våldsbrott.

Bakgrund För kvinnor som utsatts för våldsbrott kan det rättsliga förfarande som brottet ger upphov till många gånger innebära stora påfrestningar. Detta gäller kanske främst när fråga är om våldtäkt eller något annat sexualbrott men även i åtskilliga fall vid misshandel. De ändringar som nyligen genomfördes i fråga om sexualbrotten (SFS 1984:399) innebär att förundersökningen och rättegången i våldtäktsmål generellt sett bör bli mindre påfrestande för kvinnan än vad som tidigare var fallet. De särskilda angivelsereglerna har tagits bort. Det betyder att åklagaren ensam bestämmer om åtal skall väckas. Hur brottet kommit till myndigheternas kännedom, skall kvinnan därför inte behöva riskera att bli utsatt för påtryckningar för att underlåta eller ta tillbaka en anmälan. Den bestämmelse om våldförande som tidigare gällde tolkades ofta så att brottet bedömdes vara mindre allvarligt om kvinnan hade haft något slags relation till mannen. Detsamma kunde bli fallet, om hon tillåtit vissa

Bilaga 1

närmanden från hans sida. Vid den rättsliga prövningen beaktades ibland också faktorer med anknytning till hennes levnadssätt. Den berörda beüänuneben har nu tagns bon. Iinonven UH den ändnngen sägs uttryckligen att brottsbeskrivningen inte bör vara så utformad att de omständigheter som har föregått ett sexuellt inverkar på övergrepp brottsrubriceringen och att lagstiftningen inte får ha en sådan inriktning att man riskerar att uppmärksamheten, i stället för att fokuseras på själva övergreppet, kommer att riktas mot hur kvinnan har uppträtt. Sådana faktorer som exempelvis hur kvinnans levnadssätt har varit blir utan betydelse för den rättsliga bedömningen. Den del av förundersökningen och rättegången som tidigare ibland inriktades på sådana faktorer blir därmed onödg. I propositionen med förslag till de nya reglerna om sexualbrott (prop. 1983/84:105) underströk jag också vikten av att de som blivit utsatta för sexualbrott får en insiktsfull och hänsynsfull behandling i samband med den rättsliga handläggningen. I enlighet med vad som förutskickades i propositionen har riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, domstolsverket och socialstyrelsen fått i uppdrag att utarbeta material för information och utbildning såvitt gäller förundersökning och rättegång i mål om ansvar för sexualbrott och kvinnomisshandel. Myndigheterna skall samråda med Riksförbundet för sexuell upplysning och Sveriges advokatsamfund samt med företrädare för ideella organisationer som verkar för stöd och hjälp åt kvinnor som har blivit utsatta för sådana brott. Jag räknar med att myndigheterna kommer att redovisa detta uppdrag under våren 1985. I propositionen framhölls emellertid att övergrepp av det slag som jag nu har berört kan medföra konflikter och påfrestningar för målsäganden oavsett om de rättsvårdande instanserna agerar invändningsfritt i alla avseenden.

_Ofta kan naturligtvis i sådana fall den närmaste omgivningen vara till

personligt stöd och hjälp för brottsoffret. I andra fall kan det finnas behov av stöd utifrån. Samhället erbjuder f.n. sådant stöd på många olika sätt. Här kan nämnas psykiatrisk hjälp eller annan läkarvård, familjerådgivning och olika åtgärder av socialtjänsten. Enskilda organisationer såsom kvinnojourer och kxinnohus gör också betydelsefulla insatser, ofta med samhällets stöd. När det särskilt gäller stöd och hjälp under det rättsliga förfarandet i mål av det slag som det här är fråga om har självfallet polis och åklagare ansvarsfulla och grannlaga uppgifter. Såvitt gäller möjligheterna för den som har drabbats av brott att få juridisk hjälp pekades i propositionen på reglerna i rättshjälpslagen (1972:429) som innebär att allmän rättshjälp med vissa undantag kan beviljas personer som behöver bistånd i rättsliga angelägenheter. Om sökanden inte kan ta tillvara sin rätt själv eller genom någon som i sin tjänsteställning eller annars lämnar

Bilaga 1

honom eller henne bistånd, kan ett biträde förordnas. Till sådant biträde förordnas advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan som är lämplig för uppdraget. Den som får rättshjälp skall betala en avgift som baserar sig på den rättssökandes ekonomiska förhållanden. I vissa fall skall också en procentuell tilläggsavgift betalas. för att allmän skall kunna En grundläggande förutsättning rättshjälp beviljas är alltså att sökanden behöver hjälp i en rättslig angelägenhet. Den omständigheten att någon skall höras som målsägande vid en rättegång anses inte i sig innebära att en sådan angelägenhet föreligger. Om målsäganden framställer ett i målet, kan emellertid - beroende eget yrkande på omständigheterna i det särskilda fallet - allmän rättshjälp med biträdesförordnande beviljas för målsäganden. Det åligger annars i regel allmän åklagare att föra skadeståndstalan för målsägandens räkning. En annan form av rättshjälp enligt rättshjälpslagen är offentligt biträde. Ett sådant kan förordnas i samband med ingripanden bl.a. enligt den sociala vårdlagstiftningen och utlänningslagstiftningen. Den som fått ett offentligt biträde betalar ingenting för den hjälpen. Någon ändring i rättshjälpslagen föreslogs inte i propositionen rörande sexualbrotten. I enlighet med vad som föreslogs i propositionen har intresset av att den som drabbas av brott av aktuellt slag får personligt stöd under rättegången i stället tillgodosetts genom att en ny regel införts i rättegångsbalken (20 kap. 15 a §). Den nya regeln innebär att en målsägande, som hörs med anledning av åklagarens talan och som med hänsyn till brottets art eller añnars kan antas vara i behov av personligt stöd under rättegången, får åtföljas av en lämplig person som sådant stöd. Den som biträder målsäganden med personligt stöd utanför rättegången - vare sig det är fråga om en kontaktperson enligt socialtjänstlagstiftningen, en sjukhuskurator, en företrädare för ett kvinnohus. en anhörig eller någon annan - skall alltså kunna fungera som ett sådant stöd även under rättegången. Stödpersonens uppgifter begränsas emellertid till vad som faller inom ramen för beredande av personligt stöd. Han eller hon har med andra ord inte någon befogenhet att ingripa i förfarandet från juridiska utgångspunkter. När jag anmälde propositionen framhöll jag (prop. l983/84zl05 s. 79) angelägenheten av att man uppmärksamt följer effekterna av den nya lagstiftningen i stort och av de förordade formerna för hjälp åt framför allt kvinnor som varit utsatta för sexualbrott. Jag uttalade vidare att det var min avsikt att ta initiativ till en utvärdering av hur de nya reglerna hade fungerat i praktiken och att, om det skulle visa sig behövas, frågan om utvidgade möjligheter att ge målsäganden rätt till juridiskt biträde borde tas upp till omprövning.

6 Bilaga 1 SOU 1986:49

Frågans behandling i riksdagen

Vid frågans behandling i riksdagen gjordes från flera håll gällande att det inte är tillräckligt att målsäganden får ett personligt stöd utan att det i många fall också finns behov av juridiskt biträde under det rättsliga förfarandet i anledning av det aktuella brottet. Justitieutskottet framhöll att den nya ordningen redan från början måste följas med särskild uppmärksamhet och att det så snart det över huvud taget finns tillräckligt underlag bör ske en utvärdering av hur de nya reglerna fungerat i praktiken. Visar det sig att det finns ett uttalat behov av juridiskt biträde som stöd åt målsägande under förundersökning och rättegång, bör man enligt utskottet noga överväga den saken på nytt. Samtidigt mäste andra hithörande frågor undersökas, bl.a. frågan om kostnadsansvaret och frågan huruvida regleringen bör ges en generell giltighet och omfatta t.ex. även fall av andra våldsbrott och annan 1983/84:25 brottslighet (JuU s. 29). Vad utskottet sålunda anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (rskr 332).

Undersökningen bör anförtros åt rättshjälpskommittén

Den undersökning som riksdagen begärt och som jag själv förutskickat bör nu komma till stånd. Uppdraget bör ges åt rättshjälpskommittén (Ju 1982:01) som f.n. utreder hur samhällets rättshjälp i framtiden bör vara utformad. En första för kommittén uppgift blir att på lämpligt sätt utvärdera hur de nya reglerna har fungerat i den praktiska tillämpningen. Det bör ankomma på utredningen själv att avgöra de närmare formerna för en sådan undersökning. Bland tänkbara metoder kan nämnas enkäter till polis. åklagare, domstolar och socialtjänstens organ, intervjuundersökningar med brottsoffer, offentliga försvarare och åklagare samt genomgång av domar. förundersökningsprotokoll och andra domstolshandlingar i mål av aktuellt slag. På grundval av resultatet av denna undersökning bör kommittén sedan ta upp frågan om formerna för utvidgad juridisk hjälp åt i första hand kvinnor som har varit utsatta för sexualbrott eller andra våldsbrott.

Lagstiftningen i Danmark och Norge bör uppmärksammas

Jag vill i det sammanhanget erinra om att det i både Danmark och Norge finns en ordning som innebär att den som har utsatts för ett sexuellt övergrepp kan få ett juridiskt biträde under det rättsliga förfarandet. Systemet infördes i Danmark år 1980 och i Norge år 1981. Det är i väsentliga avseenden likartat uppbyggt i båda länderna och innebär i huvudsak följande.

sou 1986:49 Bilaga 1

Polisen skall redan då en kvinna gör anmälan om våldtäkt upplysa henne om hennes rätt att få juridiskt biträde. Det är i princip domstolen som förordnar det juridiska biträdet. Kvinnan behöver inte underkasta sig förhör hos polisen utan att det juridiska biträdet är närvarande. Det juridiska biträdet har rätt att vara närvarande vid förhör med kvinnan såväl under förundersökningen som i rättegången och kan komplettera utredningen genom att ställa frågor till kvinnan. När det gäller det juridiska biträdets ställning i processuellt avseende saknas mera detaljerade regler. I såväl de danska som de norska förarbetena sägs att avsikten inte är att biträdet skall verka som en ytterligare åklagare i målet. Regleringen i båda länderna förutsätter emellertid att biträdet skall kunna t.ex. företräda målsäganden i skadeståndsfrågan. I de danska förarbetena uttalas att biträdets uppgifter kan vara av både juridisk och mer allmän karaktär. Utöver stöd till målsäganden vid förhör hos polisen och inför rätten och bistånd vid eventuella skadeståndsanspråk kan det bli tal om bl.a. personligt stöd och vägledning; det betonas att det mer allmänna biståndet ofta kan vara av mycket väsentlig betydelse för målsäganden. l de norska bestämmelserna sägs uttryckligen att biträdet skall tillvarata målsägandens intressen i samband med förundersökningen och vid huvudförhandlingen samt att biträdet skall ge målsäganden den hjälp och det stöd som eljest är naturligt och rimligt i samband med saken. Rätten till juridiskt biträde är i princip kostnadsfri i såväl Danmark som Norge. Kommittén bör på lämpligt sätt bilda sig en uppfattning om hur systemet i våra grannländer fungerar och undersöka om det är en sådan ordning som bör bilda modell för ett nytt system för svensk del eller om systemet här bör ges en annorlunda utformning.

Tillämpningsområdet Jag förutsätter att en ny ordning på området i linje med vad som gäller i våra grannländer i princip bör inriktas på de situationer där behovet har upplevts som mest akut, dvs. fall då kvinnor har varit utsatta för övergrepp. Kommittén bör emellertid närmare överväga och söka precisera tillämpningsområdet i linje med vad riksdagen har uttalat i denna fråga.

Övriga frågor

Kommittén bör undersöka om det finns utrymme för att genom försäkringsväsendet täcka kostnaderna för juridisk hjälp eller om samhället bör stå för kostnaderna inom ramen för den allmänna rättshjälpen eller offentligt biträde. I det senare fallet bör kommittén söka rättshjälpsformen

8 Bilaga 1

bilda sig en uppfattning om kostnaderna för det allmänna och ange hur en reform på området bör finansieras. Kommittén bör också ta upp frågan om den som döms för brottet bör vara återbetalningsskyldig för kostnaden. Oavsett vilken lösning kommittén stannar för i de hänseenden som angetts nyss bör kommittén precisera vilka frågor den juridiska hjälpen skall avse. Särskilt på denna punkt bör resultatet av den utvärdering som har anförtrotts åt kommittén vara till god nytta. Kommittén bör vara oförhindrad att ta upp också andra frågor inom den ram för utredningsarbetet som nu har redovisats. Kommittén bör lägga fram förslag till erforderliga författningsändringar.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen utvidgar rättshjälpskommitténs uppdrag i enlighet med vad jag nu har anfört.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(JUSTITIEDEPARTEMENTET)

Bilaga 2

OFFER FÖR SEXUALBROTT En beskrivning av målsägandens situation under förundersökning och rättegång Undersökning utförd för rättshjälpskommittén av Anna Skarhed

Skadeståndsfrågan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 36 Handläggningstiden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 36 Närmare om innehållet i domarna m.m. . . . . .. 37

ALLMÄNNA ERFARENHETER OCH SYNPUNKTER . . . . .. 41 - och doma- Tjänstemännen poliser, åklagare re . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 41 5.1.1 Tidigare erfarenhet av sexualbrottmål m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 41 5.1.2 Anvisningar och riktlinjer på myndigheterna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 42 5.1.3 Erfarenheter av 1984 års lagändringar 43 5.1.4 Målsägandens behov av stöd och hjälp 44 Stödpersoner och andra som bistått målsägande i sexualbrottmål . . . . . . . . . . . . . . . . .. 47 Kontaktperson enligt socialtjänstlagen som stöd åt målsäganden . . . . . . . . . . . . . . . . .. 49

ENKÄTEN TILL KVINNOJOURERNA . . . . . . . . . . . . . . 51 verksamhet . . . . . . . . . . . . . .. 51 Kvinnojourernas Kvinnojourernas uppfattning om hjälpbehovet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 53

SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER . . . . . . . . . . .. 57

1 INLEDNING

Enligt tilläggsdirektiv i november 1984 (Dir 1984:43) fick rättshjälpskommittén i uppdrag att undersöka hur det rättsliga förfarandet i mål om ansvar för sexualbrott har fungerat i praktiken från målsägandens synpunkt sedan nya regler i ämnet infördes den 1 juli 1984. På grundval av denna undersökning skulle kommittén därefter ta upp frågan om formerna för utvidgad rättshjälp åt i första hand kvinnor som har utsatts för sexualbrott eller vissa andra våldsbrott.

I direktiven1 beskrivs inledningsvis vissa av de änd-

ringar i fråga om sexualbrotten som trädde i kraft den 1 juli 1984. Det sägs därvid att dessa ändringar bör innebära att det rättsliga förfarandet generellt sett blir mindre påfrestande än tidigare för brottsoffret. Härefter anförs dock att det redan i propositionen, och därefter under riksdagsbehandlingen av förslaget till ny lagstiftning, påpekades att den nya ordningen,

och då speciellt frågan om formerna för hjälp åt dem

som utsatts för sexualbrott, måste följas med särskild uppmärksamhet. Riksdagen uttalade därvid att en utvärdering av hur de nya reglerna fungerar i praktiken borde ske så snart det fanns tillräckligt underlag.

Detta är den av riksdagen begärda utvärderingen. Rättshjälpskommittén har fått bestämma de närmare formerna för undersökningen. Jag har fått uppdraget att utföra denna för kommitténs räkning. Jag står själv för undersökningsresultaten. Sociologen Marie Torstens- 1 Dessa återges i sin helhet i bilaga 1.

6 2 › Bilaga sou 1986:49

son harhjälpttill med bearbetningen och sammanställningen av materialet.

Undersökningens syfte är att beskriva må1sägandens1 si-

tuation under förundersökningen och rättegången i sexualbrottmål. Särskilt intresse har ägnats åt frågan vilka stödinsatser som erbjuds mâlsäganden och hur dessa utnyttjas. Undersökningen är vidare ett försök att klarlägga om, och i så fall i vilka avseenden, dessa brottsoffer har behov av ytterligare stöd och hjälp.

Arbetet med undersökningen har innefattat genomgång av förundersökningsmaterial och domstolshandlingar i sammanlagt 195 sexualbrottmål. Det har vidare genomförts ett antal enkätundersökningar. Härutöver har information och synpunkter inhämtats genom intervjuer och samtal med tjänstemän, advokater och enskilda.

Undersökningen ger i huvudsak en bild av förhållandena under det första året efter det att de nya reglerna om sexualbrotten trädde i kraft den 1 juli 1984. Härav följer att den endast delvis kan ses som en utvärdering av den nya ordningen. De eventuella effekterna av de informations- och utbildningsinsatser som gjorts kan inte förväntas förrän efter några år. Däremot bör man eventuellt kunna bedöma om det medfört några förändringar för målsäganden att det inte längre krävs åtalsangivelse för vissa sexualbrott och att straffbestämmelsen om våldtäkt fått en delvis ny utformning.

I Sverige finns det inte tidigare någon undersökning med det huvudsakliga syftet att försöka kartlägga situationen för en grupp målsägande under det rättsliga förfarandet. Det finns dock tre arbeten som innehåller uppgifter om brottsoffer och som är av intresse som jämförelsematerial. I den av kriminologen Leif G.W. Persson 1 Brottsoffret kallas med rättegångsbalkens terminologi för målsäganden. Denna benämning används i fortsättningen för att beteckna den som utsatts för brottet. Målsäganden kallas hon eftersom det övervägande flertalet av dem som utsätts för sexualbrott är kvinnor.

I Bilaga 2 W

på sexualbrottskommitténs uppdrag utförda undersökningen (SOU 1981:64) Våldtäkt - en kriminologisk kartläggning av våldtäktsbrottet, finns uppgifter om behandlingen av målsägande under förundersökningen i våldtäktsmål och om förekomsten av stödåtgärder. I boken Vâldtäktskrisen (Hedlund m.f1., Prisma 1983), redovisas erfarenheter från en av RFSU bedriven mottagning för váldtagna kvinnor, bl.a. beträffande dessa kvinnors kontakter med polisen. I rapporten Brottsoffer i Malmö, del II (Lunds universitet 1980, Carlsson/Frost) presenteras uppgifter om reaktioner och påverkan hos brottsoffer. Den omfattar dock inte offer för sexualbrott eller andra våldsbrott inom familjen.

Perssons kartläggning bygger huvudsakligen på förundersökningsmaterialet i drygt 900 anmälda fall av våldtäkt, våldförande och försök till sådana brott medan Hedlunds beskrivning av offrens situation grundar sig på uppgifter som lämnats av 57 kvinnor som fått hjälp inom ramen för RFSU:s våldtäktsmottagning. Carlsson/ Frost redovisar i sin uppsats svaren på en enkät som besvarades av 350 brottsoffer. Denrnigenomförda undersökningen bygger delvis på skriftligt material i form av polisprotokoll och domstolshandlingar. De flesta uppgifterna har dock inhämtats genom enkäter till poliser, åklagare och domare, vartill kommer intervjuer med advokater, tjänstemän inom socialtjänsten och sjukvården samt enskilda personer som bistått offer för sexualbrott. Till skillnad från de tidigare nämnda undersökningarna är det således främst de inblandade tjänstemännen som fått ge sin bild av utredningen och rättegången. Det är också i högre grad förhållandena under den senare delen av utredningen och i samband med rättegången som här står i centrum.

sou 1986:49 Bilaga 2

2 UNDERSÖKNINGSMATERIALET

2.1 Inledning

Straffbestämmelserna om sexualbrott finns i 6 kap. brottsbalken. Kapitlet innefattar brotten våldtäkt och våldtäkt (1 §), sexuellt tvång (2 §), sexuellt utgrov nyttjande (3 §), sexuellt utnyttjande av underårig och grovt sexuellt utnyttjande av underårig (4 §), sexuellt umgänge med avkomling och syskon (5 §), sexuellt umgänge med barn (6 §), sexuellt ofredande (7 §), koppleri (8 §), grovt koppleri (9 §) och förförelse av ungdom (10 §). Även försök till brott enligt 1 - 4, 6, 8 och 9 §§ är straffbelagda. Detsamma gäller förberedelse och stämpling till våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av underårig och grovt koppleri. I straffskalan för sexualbrotten ingår enbart fängelse utom när det gäller sexuellt ofredande och förförelse av ungdom. Vid dessa brott är straffet böter eller fängelse i högst ett år resp. sex månader. För våldtäkt, sexuellt utnyttjande av underårig och grovt grovt är minimistraffet tvâ års fängelse, för grov koppleri våldtäkt fyra års fängelse.

med denna undersökning är, som ovan sagts, att Syftet situation i sexualbrottmål. Underbelysa målsägandens sökningen skall utgöra underlag för rättshjälpskommitténs överväganden rörande formerna för utvidgad rättsåt särskilt utsatta brottsoffer. Jag har därför hjälp valt att i undersökningsmaterialet inte redovisa mål avseende de mera bagatellartade brotten sexuellt ofredande och förförelse av ungdom. Med sexualbrott menas x

10 16-7uh

10 2 › sou 1986:49 Bilaga

därför i denna undersökning samtliga brott mot 6 kap. brottsbalken med enbart fängelse i straffskalan.

Det finns inga synpunkter från brottsoffren själva i En förklaring till detta är att det undersökningen. skulle ha krävt mera tid och pengar att göra intervjuer med brottsoffer, bl.a. därför att endast personer med

utbildning för att hjälpa människor i kris skulle ha

kunnat anförtros denna uppgift. Det främsta skälet är emellertid att sådana intervjuer knappast är den effektivaste metoden om man vill beskriva hur utredningen och rättegången i sexualbrottmål går till. Att många brottsoffer sin situation som svår och själva upplever finns redan väl dokumenterat och det gäller pressande därför här snarast att ta fram fakta som kan förklara varför det förhåller sig så och som kan utgöra underlag för överväganden om tänkbara åtgärder.

omfattar tre delar. I den första beskrivs Undersökningen målsägandens situation under förundersökningen, med utgångspunkt i 135 brottsanmälningar avseende sexualbrott (avsnitt 3). Den andra delen behandlar målsägandens situation i samband med rättegången i 60 mål onlsexualbrott som ledde till fällande dom i tingsrätten (avsnitt 4). Den tredje delen innehåller uppgifter och synpunkter från och enskilda med anknytning till de untjänstemän dersökta målen, samt en redogörelse för kvinnojourernas verksamhet och erfarenheter (avsnitt 5 och 6). Avslutningsvis ges i en tabellbilaga vissa statistiska upprörande sexualbrotten och brotten mot liv och gifter hälsa.

2.2 135 polisanmälda sexualbrott

har tagit fram uppgifter beträffande Rikspolisstyrelsen om sexualbrott (utom sexuellt ofresamtliga anmälningar dande 7 § och förförelse av 10 §) under tiden 1 ungdom 1984 t.o.m. maj/juni 1985, totalt drygt 1 200 juli Anmälningarna har delats i sju brottsanmälningar. de brottskoder som används av polisen vid grupper enligt

Bilaga 2 11

ärenderegistreringen. Uppdelningen har skett dels med hänsyn till brottet (1 §, 2 - 6 §§ samt 8 och 9 §§), dels med hänsyn till målsägandens ålder vid tidpunkten för brottet (under/över 15 år). Grupperingen garanterar att olika brottstyper blir representerade i undersökningsmaterialet. Ur fyra grupper har därefter plockats ut var tionde, och ur tre grupper, där det totala antalet ärenden varit mindre än 50, var femte anmälan i löpnummerföljd.

Grupp Ålder Brott Antal Andel ur resp. grupp 1 Under 15 år Försök till våldtäkt, grov våldtäkt 5 20 % 2 - Våldtäkt, grov våldtäkt 8 20 % - / 3 6 kap. 2 - 6 §§ BrB 38 10 % 4 15 år och Försök till äldre (åldtäkt, grov våldtäkt 24 10 % 5 - Våldtäkt, grov våldtäkt 38 10 % 6 - 6 kap. 2 - 6 §§ BrB 17 10 % 7 Samtliga Koppleri, grovt koppleri 8 20 % Totalt 138

Polisdistrikten har tillhandahållit kopia av brottsanmälan samt övriga förundersökningshandlingar i de utvalda ärendena. Tre ärenden har därvid fallit bort. Ett visade sig avse annat brott (misshandel) och två hade överflyttats till annan myndighet. Undersökningsmaterialet omfattar således förundersökningshandlingar beträffande 135 anmälda sexualbrott.

Av de åtta kopplerimålen avsåg fyra brott som inte riktade sig mot en enskild person så att någon var att anse som målsägande. I dessa fall redovisas följaktli-

12 Bilaga 2 sou 1986:49

gen inga svar på de frågor som gäller målsägandens person.

De poliser som var förhörsledare i de utvalda ärendena har under hösten 1985 besvarat en enkät med frågor rörande dels det aktuella ärendet, dels hans eller hennes allmänna erfarenheter av sexualbrottmål. Bortfallet i dennadel utgörs av tio ärenden som antingen avskrivits utan förundersökning eller där förhörsledaren ej gått att nå. Undersökningsmaterialet omfattar således 125 förhörsledarenkäter.

I 47 av de 135 ärendena (35 %) beslutade åklagaren sedan utredningen avslutats att inte väcka åtal med motiveringen brott ej styrkt. 46 av dessa åklagare har under hösten 1985 besvarat en enkät med frågor motsvarande dem som ställts till förhörsledarna.

Av de 135 brottsanmälningarna ledde 44 till åtal. När undersökningen slutfördes hade dom meddelats i 43 av dessa mål. Även vissa uppgifter ur domarna ingår i undersökningsmaterialet. Det finns ett internt bortfall i materialet eftersom enstaka uppgifter saknas i vissa förundersökningar och alla de tillfrågade förhörsledarna och åklagarna inte har svarat på samtliga frågor. I tabellerna beräknas procenttalen enbart på de ärenden där uppgift finns. Bastalen kan därför variera.

Materialet har vid redovisningen ofta delats i två grupper med hänsyn till målsägandens ålder; under 15 år resp. 15 år och äldre. Eftersom målsäganden var 15 år eller äldre i nästan 85 % av våldtäktsmålen och i samtliga kopplerimål där det fanns en målsägande, medan nästan 70 % av brotten enligt 6 kap. 2 - 6 §§ BrB riktade sig mot barn innebär detta samtidigt en uppdelning mellan olika brottstyper.

sou 1986:49 Bilaga 2 13

Redovisningen i avsnitt 3 bygger således dels på uppgifter som hämtats ur tillgängliga handlingar, dels på de svar som getts av poliser och åklagare.

2.3 60 domar i mål om sexualbrott

Grundmaterialet i denna del av undersökningen är samtliga i landet, under tiden februari t.o.m. april 1985, meddelade tingsrättsdomar vari någon dömdes för sexualbrott (utom sexuellt ofredande och förförelse av ungdom). Det gäller dock bara de domar där något av de sexualbrott som prövades hade brottsdatum efter den 1 juli 1984, då de nya reglerna om sexualbrotten trädde i kraft.

I materialet finns enbart fällande domar. Detta beror på att frikännande domar inte registreras i statistiken med angivande av vilket brott misstanken avsett. Domar där åtalet har ogillats kan därför inte tas fram på annat sätt än genom att gå till de enskilda domstolarnas arkiv. Det torde kunna förutsättas att utredningen och rättegången ofta innebär extra stora påfrestningar för målsäganden i de fall där bevisningen inte räcker till en fällande dom. Den omständigheten att undersökinte frikännande domar bör där-

ningen innefattar några

för inte medföra att den ger en alltför negativ bild av målsägandens situation.

I undersökningen ingår 60 domar som har tagits fram av statistiska centralbyrån enligt ovan angivna kriterier. Listan upptog ursprungligen 66 domar. Av dessa bortföll fyra sedan de visat sig gälla sexuellt ofredande. En dom avsåg inte sexualbrott och en dom har uteslutits eftersom offret mördades i samband med det sexuella övergreppet. Tingsrätterna har tillhandahållit kopia av domen, tingsrättens dagsboksblad och protokollet från huvudförhandlingen i varje mål.

De domare som var rättens ordförande vid huvudförhandi de utvalda målen har fått besvara en enkät med lingen

14 Bilaga 2 sou 1986:49

frågor rörande dels det aktuella målet, dels hans eller hennes allmänna erfarenheter av denna typ av mål. Detsamma gäller de åklagare som förde talan i målen. Samtliga domare och åklagare, totalt 120,har besvarat dessa enkäter.

Det finns ett visst internt bortfall i materialet,eftersom enstaka åklagare och domare avstått från att besvara vissa frågor. Några uppgifter saknas vidare i de fem mål där sekretess gäller för uppgifter i domen eller protokollet.

Redovisningen i avsnitt 4 bygger således dels på uppgifter ur de tillgängliga domstolshandlingarna, dels på de svar som getts av åklagare och domare.

2.4 Allmänna erfarenheter och synpunkter

Undersökningsmaterialet i denna delutgörsför det första av de svar som har lämnats av poliser (125 st), åklagare (106 st) och domare (60 st) i de tidigare beskrivna enkäterna. Härutöver har ett tjugotal advokater, tjänstemän och enskilda personer som varit engagerade i de undersökta målen intervjuats. Vissa uppgifter har också inhämtats vid samtal med tjänstemän inom socialtjänsten. har 69 av landets kvinnojourer besvarat en en- Slutligen kät där de tillfrågats om sin verksamhet och sina erfarenheter. 2.5 - Sammanfattning undersökningsmaterialet Undersökningsmaterialet kan sammanfattningsvis beskrivas enligt följande. 1. 135 polisanmälda sexualbrott a) 135 brottsanmälningar jämte förundersökningsprotokoll/motsvarande b) 43 domar C) 125 enkätsvar från poliser d) 46 enkätsvar från åklagare

*Bilaga 2 15

2. 60 domar i mål om sexualbrott a) 60 tingsrättsdomar b) Tingsrättens dagboksblad och protokollet från huvudförhandlingen i dessa mål C) 60 enkätsvar från domare d) 60 enkätsvar från åklagare

3. Allmänna erfarenheter och synpunkter a) 125 enkätsvar från poliser b) 106 enkätsvar från åklagare c) 60 enkätsvar från domare d) 20 intervjuer med advokater och Drygt stödpersoner e) Uppgifter från tjänstemän inom sjukvården och socialtjänsten f) 69 enkätsvar från landets kvinnojourer

Bilaga 2 17

3 UNDERSÖKNING AV 135 POLISANMÄLDA SEXUALBROTT

3.1 Brotten

Drygt hälften av de anmälningar som ingår i denna del av undersökningen rubricerades som misstanke om våldtäkt, grov våldtäkt eller försök till våldtäkt. Åtta ärenden gällde misstänkta koppleribrott medan övriga anmälningar avsåg brott mot 6 kap. 2 - 6 §§ brottsbalken eller försök till sådana brott, bl.a. sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande och sexuellt umgänge med barn eller avkomling.

Tabell 1 Brottsrubricering

Barn Kvinnor Målsägande Totalt Procent saknas Våldtäkt 1 § 12 61 O 73 54,1 Koppleri 8 - 9 §§ 0 4 4 8 5,9 Övriga brott 2 - 6 §§ 37 17 0 54 40,0 Totalt 49 82 4 135 100

Fördelningen överensstämmer väl med vad som redovisas i den officiella statistiken beträffande polisanmälda sexualbrott för hela år 1985.

3.2 Offren

Av de anmälda brotten riktade sig 49 mot barn under 15 år (36 %) medan målsäganden i de övriga fallen var 15

Bilaga 2

år eller äldre, oftast 20 - 25 år. Andelen barnärenden överensstämmer med den andel som redovisas beträffande dessa brott i den officiella statistiken för år 1985. Målsägandena över 15 år var alla kvinnor. Av barnen var 75 % flickor och 25 % pojkar. (När materialet i det följande delas med hänsyn till målsägandens ålder kallas grupperna kvinnor resp. barn.)

3.3 Brottssituationen

Om man beträffande hela materialet gör en uppdelning med hänsyn till relationen mellan offret och gärningsmannen (okänd, bekant eller familjemedlem) får man tre ungefär lika stora grupper. Om man endast ser på brotten mot barn, var gärningsmannen någon helt okänd i 10 % och en familjemedlem i mer än 60 % av fallen. Brotten mot kvinnor begicks däremot av någon helt okänd i 40 % och av någon inom familjen i 15 % av fallen. Mer än hälften av brotten mot kvinnor och 90 % av brotten mot barn utfördes således av någon som offret var åtminstone ytligt bekant med.

Tabell 2Relationenmellanofferochgärningsman(procent)

Barn Kvinnor Totalt

Okänd 10,0 40,5 29,1 Bekant 26,0 44,0 37,3 Make/sambo (även f.d.) eller annan släkting 64,0 15,5 33,6 Totalt antal 49 84 133

Om man försöker karakterisera brotten som överfall, uppraggning eller bekanta är andelen överfall följaktligen låg i barngruppen (8 %) medan nästan vart tredje brott mot kvinna kan betecknas som ett överfall. S.k. uppraggningsfall var också vanligare bland de äldre målsägandena, drygt 20 % jämfört med 12 % bland barnen .

nen inte hade haft någon kontakt före övergreppet (t.ex. liftare, prostituerad) och fall där de var ytligt bekanta (t.ex. vid en danstillställning).

var, oavsett offrets ålder, oftast måls- Brottsplatsen eller gärningsmannens bostad (65 %). En fjärägandens dedel av brotten inträffade utomhus eller i en bil.

Om man, med användning av de kriterier som Persson anger i sin undersökning (SOU 1981:64 s. 78 ff), försöker bestämma i vilken utsträckning brotten innefattat fysiskt våld mot offret,finner man att ungefär 70 % av barnen och 10 % av kvinnorna inte utsattes för något våld. Detta gällde t.ex. brott mot små barn, fysiskt brott där utnyttjade offrets beroendegärningsmannen och brott där offret var så rädd att hon inställning te något motstånd. 30 % av barnen och majoritegjorde ten av kvinnorna utsattes för något fysiskt våld, alltifrån att hållas fast till att få slag och sparkar. Grovt våld såsom kraftiga struptag och omfattande misshandel, ibland med vapen eller annat tillhygge,förekom vid drygt 20 % av brotten mot kvinnor.

Totalt i materialet hade 5 av 131 målsägande, samtliga kvinnor, skador efter övergreppet som av läkare bedömdes som Mindre skador hade 20 % av kvinnorallvarliga. na och knappt 10 % av barnen (rispor, hudavskrap,

20 Bilaga 2

blåmärken). Knappt hälften av målsägandena blev såvitt framgår av handlingarna undersökta av läkare efter övergreppet. Tabell 4 Fysiska skador (procent)

Barn Kvinnor Totalt

Det finns givetvis inget brott som är det andra helt likt. Sammanfattningsvis kan man dock urskilja två huvudtyper av brott. En grupp utgörs av fall där målsäganden var ett barn, gärningsmannen en nära släkting eller bekant och de fysiska våldsinslagen nästan obefintliga. Den händelse som anmälan avsåg var i dessa fall ofta bara ett av flera övergrepp som pågått under en längre tid. Den andra gruppen är fall där offren var kvinnor, de flesta mellan 20 och 25 år. Gärningsmannen var antingen helt okänd eller en tillfällig bekantskap. I det förra fallet rörde det sig oftast om rena överfall, i det senare om situationer där misshandel, alkohol och narkotika var vanliga inslag.

3.4 Brottsanmälan

Ungefär 40 % av brotten polisanmäldes samma dag som de inträffade och drygt hälften inom en vecka efter brottet. Beträffande en tredjedel av brotten gjordes emellertid anmälan mer än en månad efter det uppgivna brottstillfället. Detta gällde nästan bara brott mot barn.

Brotten mot barn polisanmäldes i mer än hälften av fallen av de sociala myndigheterna. Barnets föräldrar anmälde en tredjedel av dessa brott. I övrigt förekom an-

Bilaga 2 21

mälan av skolsköterska, lärare, läkare och av barnet självt.Två anmälningar skedde anonymt. Brotten mot kvinnor i fallen av polisanmäldes tvåtredjedelarav Sociala myndigheter stod för en målsäganden själv. av dessa anmälningar. Det gällde nästan i fjärdedel samtliga fall tonårsflickor som utsatts för övergrepp inom familjen.

Anmälan om brottet hade i regel tagits upp av förhörsledaren själv eller annan utredningspersonal. Endast en anmälan av fem hade tagits emot av en vakthavande polisman.

3.5 Förhörssituationen

I en femtedel av de undersökta 135 ärendena hölls det, att döma av förundersökningshandlingarna, aldrig något förhör med målsäganden. Skälen till detta var flera. När brottet riktade mot ett litet barn hölls ofta sig förhör med barnet utan endast med t.ex. föräldinget rar, eller som återgav barpsykolog sjukvårdspersonal nets berättelse. När det inte hölls förhör med en vuxen målsägande berodde det oftast på att hon vägrade att medverka i utredningen. Beträffande tre anmälinleddes vidare ingen förundersökning (se avningar snitt 3.9) och fyra anmälningar avsåg koppleribrott där det inte fanns någon målsägande.

I de ärenden där det hölls förhör skedde detta i de flesta fall inom en vecka från anmälan. Det finns i materialet ett tiotal s.k. incestbrott mot barn där en månad eller mera förflöt från anmälan till första I dessa ärenden förhördes inledmålsägandeförhöret. socialtjänstemän, sjukvårdspersonal eller ningsvis för att kartlägga händelsen föräldrar, uppenbarligen innan barnet blandades in.

22 Bilaga 2 i sou 1986:49 Tabell 5 Första förhör med målsäganden (procent) Barn Kvinnor Totalt

regel under förundersökningen utöver anmälningstillfället. förhörsledarna hölls det i 52 ärenden ett förhör Enligt och i 42 ärenden två förhör. Tre eller flera, ofta långa och detaljerade förhör hölls i 19 ärenden,b1.a. med några barn under 15 år.

De flesta av målsägandena förhördes enbart av den polisman som var förhörsledare i ärendet. En av fyra blev emellertid förhörd av två olika poliser vid olika tillfällen och i två ärenden förekom flera än två förhörs- 4 kontakter.

förhörsledarnas uppgifter var ett förhörsvittne Enligt eller annan peson utöver förhörsledaren själv närnågon varande vid drygt tvâ tredjedelar av samtliga de förhör ”som hölls med målsägandena i de undersökta målen. Detta alla de förhör som hölls med barn. Det var därvid gällde en förälder och/eller en socialtjänsteman som vanligen var med. Vid hälften av förhören med kvinnor var knappt mer än förhörsledaren närvarande. Förhörsvittnet någon var i dessa fall oftast en polisman. Flera av de förhörsledare som besvarade enkäten uppgav att något förhörsvittne inte inkallades eftersom målsäganden inte önskade det.

Bilaga 2 23

I Perssons undersökning av närmare 1 000 utredda våldtäktsbrott drogs slutsatsen att förundersökningarna nästan alltid hade genomförts på ett korrekt sätt, dvs. det fanns få exempel på olämpliga förhör eller antydningar om offrets vandel eller delaktighet i det inträffade (SOU 1981:64 s. 185 f). En motsvarande bedömning av materialet i denna undersökning ger samma resultat. Bara i två fall, som gällde brott mot kvinnor, fanns i förhören omotiverade omdömen om målsägandens handlingssätt. Av de 125 förhörsledare som besvarade enkäten uppgav 27 att målsäganden ville ta tillbaka sin anmälan under utredningens gång (22 %). Andelen var ungefär lika stor bland barnen som bland kvinnorna. Gärningsmannen var i 22 av fallen antingen helt obekant för offret eller en tillfällig bekantskap. Av dessa 27 förundersökningar lades 24 ned av åklagaren med motiveringen brott ej styrkt medan 3 fördes vidare till åtal;

3.6 Stöd och hjälp under utredningen

Enligt förhörsledarnas uppfattning hade hälften av målsägandena någon utomstående som hjälpte dem under förundersökningen. Detta kunde vara en tjänsteman inom sjukvården eller socialtjänsten, någon från en frivillig organisation, en advokat eller i vissa fall en familjemedlem eller en vän. Kontakterna hade oftast etablerats redan före det aktuella övergreppet.

Förhörsledarna fick i sin enkät svara på frågor om de informerat målsäganden om hennes möjligheter att få 1) rättshjälp, 2) kontaktperson enligt socialtjänstlagen, 3) s.k. vid eller 4) hjälp av 4 stödperson rättegången t.ex. kvinnojour, BRIS eller sjukvården. Få förhörsledare uppgav att målsäganden fått information om någon eller några av dessa möjligheter (1) 19 %, 2) 14 %, 3) 14 %,4) 27 %).

i 24 Bila9a2 sou 1986:49

Många uppgav att de inte gett sådan information då de ansåg att målsäganden redan hade stöd av sociala myndigheter, föräldrar eller vänner. Ett tjugotal svarade att de inte kunde erinra sig om de gett denna typ av information.Det är svårt att minnas. Det är inte sådant man antecknar. Vissa uppgav att målsäganden inte ville ha någon hjälp. Det var tillräckligt jobbigt för henne att i långa och utdragna förhör i detalj berätta om övergreppet. Hon sade sig inte orka med någon utomstående person som skulle sitta med och lyssna.

Förhörsledarna fick även frågan om de hade hjälpt målsäganden att kontakta andra myndigheter eller organisationer. Knapppt en av fem uppgav att de gett sådan hjälp. I de flesta fallen gällde det kontakt med kvinnojour eller sociala myndigheter.

Som tidigare sagts ville 27 målsägande ta tillbaka sin anmälan under utredningstiden. Av dessa hade hälften någon form av hjälp eller stöd under förundersökningstiden och fem av dem fick hjälp av förhörsledaren att ta kontakt med socialtjänsten eller den lokala kvinnojouren.

I 47 av de 135 undersökta ärendena beslutade åklagaren att inte väcka åtal, med motiveringen att brott inte kunde anses styrkt. Dessa åklagare har fått besvara en enkät med frågor bl.a. om handläggningen av det aktuella ärendet. Av de 46 åklagare som besvarade enkäten hade 7 träffat målsäganden eller talat med henne i telefon innan de fattade beslutet om att inte väcka åtal.

Liksom förhörsledarna fick åklagarna besvara frågor om de hade informerat målsäganden om olika stödmöjligheter eller hjälpt henne att få kontakt med någon myndighet eller organisation. Det var 2 av 46 åklagare som uppgav att de hade gett någon sådan information. Dessa två åklagare hade också hjälptxnålsäganden att få kontakt med en advokat resp. en socialsekreterare.

Bilaga 2 25

3.7 Skadeståndsfrågan

Enligt förhörsledarna diskuterades frågan om eventuella skadeståndsanspråk i ungefär en tredjedel av fallen. Flera uppgav att de inte mindes om skadeståndsfrågan hade tagits upp. I sex förundersökningsprotokoll fanns antecknat att målsäganden begärde skadestånd. I fem av dessa gällde brottsmisstanken våldtäkt. I två protokoll fanns om att målsäganden hade begärt att uppgift åklagaren skulle föra hennes skadeståndstalan.

3.8 Utredningstiden

I drygt 40 % av de undersökta målen redovisade polisen förundersökningen inom 30 dagar efter brottsanmälan. Utredningstiden var som längst tre månader i 80 % av fallen. När förundersökningen pågick under längre tid än tre månader rörde det sig om spaningsärenden (fall där man inte hade funnit någon misstänkt), mycket omfattande ärenden (åtta till tio anmälningar mot samma och vissa brott mot barn (många förhör, utlåperson) tanden av barnpsykolog/psykiater etc.).

Tabell 6 Antaldagarmellananmälanoch redovisning av förundersökning (procent)

Antal Barn (kum.) Kvinnor (kum.) Totalt dagar

0 - 7 6,4 ( 6,4) 5,1 ( v5,1) 5,6 8 - 14 ( 17,0) 12,7 ( 17,8) 11,9 10,6 15 - 30 27,7 ( 44,7) 24,1 ( 41,9) 25,4

11 16-?hu

26 Bilaga 2 sou 1986:49

3.9 Förundersökningsresultatet

Beträffande tre anmälningar inleddes aldrig någon förun-

dersökning. Ett fall gällde en kvinna som anmälde en

våldtäkt men som därefter inte infann sig när hon kallades till för förhör. En anmälan som gällde polisen försök till våldtäkt alternativt sexuellt ofredande skrevs av på anmälan utan angivande av skäl. En anmälan om brott mot en nioårig flicka bedömdes efter samtal med flickan sakna grund. Anmälan var gjord av flickans mor och gällde ett påstått övergrepp av en fosterfar. Flickan uppgav att mammans uppgift var felaktig.

Två förundersökningar var inte slutförda när undersöksammanställdes. Det gällde i båda fallen ärenden ningen med många anmälningar mot samma person.

Totalt 81 ärenden av 135 avslutades genom att förunderlades ner eller med ett beslut av åklagaren sökningen att inte väcka åtal (60 %). I 47 av dessa fall var motiför avskrivningsbeslutet att brott ej kunde veringen anses I 19 ärenden uppgavs att man inte hade styrkt. och i 8 fall angavs att gäruppnått spaningsresultat inte var ett brott. Fem förundersökningar lades ningen ner av att den misstänkte var under 15 år och på grund inte straffmyndig.

således

Åtal väcktes i 44 fall av 135 (32 %). Anmälningarna om brott mot barn ledde i större utsträckning till åtal än dem som gällde brott mot kvinnor.

Bilaga 2 27

Tabell 7 Förundersökningsresultat

Barn % Kvinnor % \ Åtal 20 (40,8) 24 (27,9) Atalsunderlåtelse 2 ( 4,1) 3 ( 3,5) Ärendet avskrivet 26 (53,1) 55 (64,0) Därav: Brott ej styrkt 19 28 Ej spaningsresultat 1 18 Gärningen ej brott 4 Misstänkt under 15 år 2 3 Angivelse saknas 0 1

Förundersökningen ej slutförd 0 2 ( 2,3) Förundersökning ej inledd 1 ( 2,0) 2 ( 2,3)

Totalt 49 861

1 Här ingår de fyra koppleribrott där det inte fanns någon målsägande. När undersökningen sammanställdes hade dom meddelats i 43 av de 44 ärenden som ledde till åtal. I 38 mål meddelades en fällande dom för sexualbrott i tingsrätten. Två åtal ogillades helt. Det ena gällde en far som var åtalad för brott mot sitt fyraåriga barn. Det andra gällde ett åtal för våldtäkt som ogillades av tingsrätten som ansåg att de inblandades minnesbilder, på grund av kraftig berusning, var så vaga att det inte kunde anses styrkt att den misstänkte tilltvingat sig samlag genom våld. Ett åtal för försök till våldtäkt bedömdes av tingsrätten som ett fall av misshandel. I två mål ledde de ursprungliga anmälningarna om sexualbrott till åtal och fällande dom för andra brott (misshandel resp. egenmäktighet med barn).

Av totalt 43 domar överklagades 19 till hovrätten. Det gällde i samtliga fall fällande domar avseende sexualbrott.

Bilaga 2 29

4 UNDERSÖKNING AV 60 DOMAR I MÅL OM SEXUALBROTT

4.1 Brotten

Huvudbrottet i de 60 undersökta domarna är våldtäkt, sexuellt och sexuellt utnyttjande, sexuellt uttvång av underårig och sexuellt umgänge med barn. nyttjande sexualbrott med enbart fängelse i straffska- Samtliga lan utom och sexuellt umgänge med avkomling koppleri eller syskon finns således representerade. I drygt hälften av målen är det fråga om brott med straffminimum två års fängelse. Våldtäktsdomarna utgör knappt 60 % av materialet. Detta överensstämmer ganska väl med den andel våldtäktsärenden som ingick i undersökav 135 sexualbrott. Däremot var ningen polisanmälda det bland de som, under hela år 1985, dömdes personer för sexualbrott, utom sexuellt ofredande, bara drygt 40 % som dömdes för våldtäkt.

Tabell 1 Brottsrubricering

Våldtäkt l\J O Våldtäkt, mindre allvarlig Grov våldtäkt Försök till våldtäkt

uläbblküdtñwxl

Försök till sexuellt tvång Sexuellt utnyttjande Sexuellt utnyttjande av underårig Grovt sexuellt utnyttjande av underårig Sexuellt med barn ..a umgänge Totalt ON O

30 2 i Bilaga sou 1986:49

I fyra domar rubricerades gärningen på annat sätt i domen än i stämningsansökan. I två av dessa fall hade åklagaren åtalat för våldtäkt enligt 6 kap. 1 § första stycket BrB, medan tingsrätten ansåg att brottet var mindre allvarligt och dömde för våldtäkt enligt 6 kap. 1 § andra stycket BrB. De övriga två fallen gällde ett våldtäktsbrott som domstolen bedömde som ett försök och ett sexuellt utnyttjande av underárig som tingsrätten till skillnad från åklagaren inte ansåg som grovt.

I samtliga de undersökta målen fördes allmänt åtal mot den misstänkte. I ett mål biträdde målsäganden åtalet.

4.2 Offren

Mer än en målsägande förekom i sju mål. Totalt var det 70 målsägande i de 60 målen. Av dessa var 36 kvinnor - 75 22 flickor (7 -17 år) och 12 pojkar (18 år), - 14 år). 15 år när målet av- (5 27 målsägande var under i tingsrätten (38 %). Enligt den officiella krigjordes minalstatistiken avseende anmälda sexualbrott var andelen målsägande under 15 år knappt 25 % år 1983, 30 % år 1984 och nästan 35 % år 1985. Av de 135 undersökta

brottsanmälningarna avsåg 36 % brott mot barn.

4.3 Brottssituationen m.m.

Om man, påsamma sätt som i den tidigare redovisningen av de undersökta brottsanmälningarna, försöker bestämma relationen mellan offret och gärningsmannen (okänd, bekant eller familjemedlem) får man även här tre ungefär jämnstora grupper med en viss övervikt för brotten inom fa- Om man emellertid enbart ser på de domar som miljen. gällde brott mot barn,var gärningsmannen en för barnet helt okänd i 30 %, och en familjemedlem i 25 % av person fallen. Motsvarande andelar av de undersökta 135 brottsanmälningarna var 10 % resp. drygt 60 %. Av de domar där var en kvinna avsåg däremot 40 % brott av målsäganden nuvarande eller f.d. maka/sambo. Motsvarande andel av de undersökta anmälningarna var 15 %. En tiondel av brotten i domarna kan karakteriseras som rena överfall,

sou 1986:49 Bilaga 2 31

medan det i övriga ärenden förekom åtminstone någon kontakt före brottet. Bland de anmälda brotten var en femtedel överfall.

Två tredjedelar av brotten i domarna innefattade fysiskt våld mot offret. Våldet bestod i att hålla fast och trycka ner, att slå, sparka, ta struptag och använda tillhygge eller vapen. I de fall där det förekom grovt våld hade gärningsmannen och offret oftast en nära personlig relation.

I en tredjedel av målen redovisades fysiska skador på målsäganden. I knappt hälften av fallen rörde det sig om mera allvarliga skador (t.ex. svullnader, omfattande I de mål där det fanns z blåmärken, sår). uppgifter om skador åberopades i regel rättsintyg som bevisning i målet. Dessa innefattade oftast en gynekologisk undersökning. Om man jämför uppgifterna om våldsanvändning och skador med dem som redovisades beträffande de undersökta anmälningarna framgår det att de i dessa avseenden brotten oftare tycks leda till åtal och fällangrövre de dom.

I 53 av 60 mål förnekade den misstänkte helt eller delvis, eller sade sig varken kunna erkänna eller förneka brottet. I hälften av målen var den misstänkte häktad vid huvudförhandlingen och därefter fram till dess dom meddelades. I 31 mål förordnade domstolen om läkarundersökning enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål och i 19 mål förordnades om rättspsykiatrisk undersökning av den tilltalade.

4.4 Målsägandens kontakter med åklagaren och domstolen

I minst tio mål var två eller flera åklagare inblandade i handläggningen under utredningstiden.

132 Bilaga 2 sou 1986:49

På frågan Hur fick målsäganden kännedom om att åtal väckts? svarade 16 av 60 åklagare vet ej. Några av dem uppgav att uppgiften att informera om åtalsbeslutet hade delegerats till kanslipersonal. 8 hade informerat målsäganden om åtalsbeslutet vid ett sammanträffande på åklagarmyndigheten, medan 25 hade lämnat beskedet per telefon eller brev. I åtta mål fick målsäganden beskedet genom kallelsen till huvudförhandlingen, medan hon i tre mål troligen aldrig underrättades om åtalsbeslutet.

I 25 mål hade åklagaren ingen direktkontakt med målsäganden under utredningstiden. I drygt hälften av dessa mål åberopades målsägandens utsaga som bevisning i målet och hon hördes personligen vid huvudförhandlingen.

I 25 mål var åklagaren närvarande vid förhör med målsäganden och/eller träffade henne för samtal under utredningstiden. I tio mål hade åklagaren kontakt med målsäganden själv eller företrädare för henne per telefon. Telefonkontakterna skedde oftast på målsägandens eget initiativ.

Åklagarnas samtal med målsäganden rörde främst proceduren i rättegången, skadeståndsanspråk och målsägandens rädsla för rättegången och för den tilltalade.

Endast tre åklagare uppgav att de berättade för målsäganden både om hennes möjlighet att få en kontaktperson enligt socialtjänstlagen, om hennes rätt till stödperson vid rättegång och om andra former av hjälp, t.ex. via kvinnojour. 16 åklagare uppgav att de talade

med målsäganden om någon av dessa stödmöjligheter.

Några åklagare svarade att de inte informerade om olika hjälpmöjligheter eftersom målsäganden redan hade fått hjälp. Enligt en åklagare gav han inte någon sådan information, eftersom målsäganden var ovanligt intelligent, säker och tålig. En åklagare i ett våldtäktsmål uppgav: Målsäganden var en gift kvinna född år 1941 som väl kände gärningsmannen. Något behov av stöd kan knappast ha förelegat.

sou 1986:49 Bilaga-Z 33

Fem åklagare hjälpte målsäganden att ta kontakt med andra myndigheter under utredningstiden (i två fall kurator/psykolog inom sjukvården och itre fall brottsskadenämnden).

Av de totalt 70 målsägandena i de undersökta målen var 42 närvarande för att höras vid huvudförhandlingen. Av dessa 42 träffade 15 åklagaren en eller flera gånger och 13 talade med honom per telefon före förhandlingen. I 14 mål hade målsäganden inte någon kontakt med åklagaren inför huvudförhandlingen.

Rättens ordförande hade kontakt med 8 av 42 målsägande före huvudförhandlingen. Fem av dessa målsägande tog kontakt med domstolen t.ex. för att fråga om själva hon måste komma till förhandlingen eller om hon fick ta med sig någon som stöd. En domare hade på eget initiativ ett samtal med målsäganden och hennes fostermor där han talade om hur förhandlingen skulle gå till. I ett mål skrev rättens ordförande ett brev till de tvâ målsägandena. Detta innehöll upplysningar om rätteoch information om vart de kunde vända sig för gången att få hjälp.

I sju mål kom målsäganden till huvudförhandlingen utan att dessförinnan ha haft någon kontakt vare sig med åklagaren eller med rättens ordförande. Fem av dessa målsägande kom ensamma. Bland dem var två fjortonåringar som var kallade för att höras i mål om sexuellt umgänge med barn.

.5 Stöd och hjälp

Något fler än hälften av målsägandena hade enligt åklagaren stöd under utredningstiden av ett eget juridiskt biträde, en kontakt/stödperson eller någon anhömedan övriga inte hade någon som bistod dem. I de rig, 60 målen förekom totalt 7 rättshjälpsbiträden och 2 privata ombud.

34 Bilaga 2 sou 1986:49

Av de 42 målsägande som hördes vid rättegången kom 19 ensamma medan 23 hade en eller flera personer med sig som stöd. Fem målsägande som framställde skadeståndsanspråk hade sällskap av ett ombud eller rättshjälpsbiträ- 7 de vid huvudförhandlingen. I ett av dessa fall fördedet privata ombudet även mâlsägandens talan då hon biträdde åtalet.

I 18 mål förekom någon som kunde betecknas som en s.k. stödperson enligt 20 kap. 15 a § RB. Hon eller han var oftast en tjänsteman, t.ex. kurator, psykolog eller socialsekreterare. I ett fall var en enligt socialtjänstlagen förordnad kontaktperson närvarande vid huvudförhandlingen. Kontaktpersonen hade emellertid inte fått sitt förordnande i anledning av brottet utan hade redan tidigare varit förordnad för att hjälpa målsäganden av andra skäl. I två mål var en representant från en kvinnojour närvarande vid rättegången. I några fall var stödpersonen en anhörig.

9 av de 42 målsägande som hördes personligen vid huvudförhandlingen var yngre än 18 år. Av dessa nio var en 15 år och två 14 år gamla. De två fjortonåringarna kom båda ensamma till domstolen. Tre flickor hade med sig sin mor eller fostermor som stöd medan fyra unga hade sällskap av en psykolog eller socialsekreterare.

I några fall där målsäganden var ett litet barn som inte själv hördes var mâlsägandens mor i egenskap av vårdnadshavare kallad för att vittna vid rättegången. Det förekom därvid att hon hade med sig någon som stöd vid förhandlingen. Domarna beskrev stödpersonernas roll som att hon eller han satt med, var ett allmänt personligt stöd, höll målsäganden i handen. Det finns inga uppgifter om att en stödperson ingrep aktivt i förhandlingen. Fyra domare uppgav att stödpersonens närvaro hade sin grund i den nya regeln i 20 kap. 15 a § RB, medan de flesta trodde att den aktuella personen skulle ha varit närvarande

. Bilaga 2 35

även om förhandlingen hade hållits före den 1 juli 1984, då regeln om stödperson tillkom.

4.6 Huvudförhandlingen

Som redan nämnts var 42 av totalt 70 målsägande närvarande för att höras vid huvudförhandlingen i de 60 undersökta målen och av dessa 42 var 9 under 18 år. I sju mål åberopades målsägandens berättelse över huvud taget inte som bevisning i målet. Detta gällde små barn, och i ett fall en psykiskt sjuk kvinna. I övriga mål åberopades målsägandens berättelse under förundersökningen som bevisning. Målsägandena var i dessa fall barn, och i ett mål en sjuttiofemårig kvinna.

I drygt en tredjedel av de mål där målsäganden hördes personligen vidtog domaren särskilda praktiska arrangemang inför eller under huvudförhandlingen. Den vanligaste åtgärden var att ordna så att den misstänkte inte var närvarande under förhöret med målsäganden. I ett mål ringde domaren till socialförvaltningen för att höra om någon därifrån kunde följa med målsäganden till huvudförhandlingen.

I knappt hälften av målen var huvudförhandlingen helt offentlig. I en tredjedel av målen hölls hela huvudinom dörrar, medan det i övriga i förhandlingen stängda fall förordnades om stängda dörrar under någon del av förhandlingen, vanligen vid föredragning av den tilltalades personalia. Det var, såvitt framgår av handlingarna, oftare hänsynen till den misstänkte än till offret som föranledde att förhandlingen hölls inom stängda dörrar.

När målsäganden hördes vid huvudförhandlingen skedde detta i mer än två tredjedelar av fallen i den tilltalades närvaro. I något fall framgår det att domstolen avslog målsägandens begäran om att få avge sin berättelse utan att den misstänkte var närvarande. Det finns också exempel på att målsäganden efter diskus-

36 Bilaga 2 sou 1986:49

sion gick med på att förhöras i närvaro av den tilltalade.

4.7 Skadeståndsfrågan

Målsäganden yrkade skadestånd i 27 mål, varav 23 våldtäktsmâl. skadeståndskrav framställdes således i 65 % av våldtäktsmålen, men bara i 16 % av de övriga målen. Ungefär hälften av de målsägande som begärde skadestånd hade att döma av handlingarna fått fysiska skador av brottet. I fall utom två avsåg det yrkade besamtliga så som enbart ersättning för sveda och värk. loppet gott Yrkade varierade mellan 500 och 20 000 kr. I belopp tolv mål 10 000 kr eller mera. Utdömda skadeyrkades stånd varierade mellan 500 och 15 000 kr. I fem mål utdömdes 10 000 kr eller mera.

skadeståndskrav ogillades helt, men i nästan två Inget av fallen sattes beloppet ned av domstolen. tredjedelar

Av de målsägande som framställde skadeståndsanspråk fick en hjälp av åklagaren med att föra sin tredjedel talan, en tredjedel förde själva sin talan och lika fick av ett eller i nåmånga hjälp rättshjälpsbiträde fall ett ombud. Det var inte någon regel att got privat åklagaren biträdde i de enklare fallen. De målsägande som hade ett eget biträde yrkade inte generellt högre än övriga. När målsäganden själv förskadeståndsbelopp de sin talan gällde det i de flesta fallen krav på minst 5 000 kr.

4.8 Handläggningstiden

I 12 mål av 60 meddelades dom inom en månad och i totalt 25 mål inom tre månader från tidpunkten för det senaste i målet aktuella sexualbrottet. Många av de mål som gällde brott mot barn avsåg dock flera gärningar som delvis låg flera år tillbaka i tiden. I 15 mål det mer än sex månader från brott till dom, som dröjde mest nio månader i tvâ fall.

37 Tabell 2 Tidfråndetsenasteaktuellabrottettilldomen Barn Kvinnor Av de 60 domarna

av målen en månad eller mindre. I sju mål tredjedelar var denna tid fyra månader eller mer, som mest i ett fall sex månader.

Om man ser på domstolens handläggningstid, dvs. tiden mellan åtal och dom, var denna en månad eller mindre i nästan hälften av målen och fyra månader eller mer i tolv mål. I hälften av dessa tolv mål kan en förklatill den långa tiden vara att den misstänkte gering nomgick en rättspsykiatrisk undersökning.

Den totala huvudförhandlingstiden i tingsrätten var i 34 mål av 60 en hel dag eller mer.

Ny huvudförhandling hölls i 14 mål och föranleddes i samtliga fall av att det vid den första huvudförhandlingen förordnats om rättspsykiatrisk undersökning eller om yttrande från socialstyrelsens rättsliga råd. I tre av dessa mål var målsäganden närvarande även vid den andra förhandlingen. I övriga fall föredrogs därvid vad hon hade berättat vid den första rättegången.

4.9 Närmare om innehållet i domarna m.m.

I de flesta av de 60 undersökta domarna beskrivs den brottsliga gårningen noggrant inte bara i åklagarens utan även i domskälen. Man nöjer gärningsbeskrivning sig således inte med att konstatera t.ex. att det fö-

38 Bilaga 2

rekommit sexuellt umgänge utan relaterar det inträffade

händelseförloppet i detalj. I knappt en fjärdedel av domarna ges en mera ingående beskrivning av själva den sexuella handlingen.

I de undersökta domarna förekommer inga omdömen om målsäganden från domstolens sida som kan betecknas som nedsättande. I några fall redovisas dock den tilltalades eller ett vittnes berättelse som innehåller ofördelaktiga omdömen om målsäganden. Det bör observeras att alla de undersökta domarna är fällande domar. Domstolen ansåg alltså i samtliga dessa fall att målsäganden var trovärdig. Förordnande om sekretess beträffande del av domskälen

och/eller stämningsansökan förekommer i fem domar. I

några fall har en motsvarande effekt uppnåtts genom att domen gjorts mycket kortfattad. I två av de fall där delar av domen sekretessbelagts har domstolen även sökt hålla målsägandens identitet hemlig genom att förordna om sekretess beträffande samtliga handlingar i målet där hennes namn förekommer.

De fem mål där delar av domen skyddas av sekretess gällde alla svåra övergrepp men de är inte unika i materialet. Det finns sâledes,om man ser till brottets grovhet, detaljer om övergreppet och parternas relation, såsom dessa omständigheter relateras i domen, jämförbara fall där hela domen är offentlig.

I41 av 60 domar (68 %) dömdes gärningsmannen till fängelse. Motsvarande andel för hela år 1985 var 58 %. Fängelsestraffets längd varierade från en månad till fem år, och var i drygt hälften av fallen två år eller längre. I åtta mål dömdes till sluten psykiatrisk vård. I övrigt förekom påföljderna Villkorlig dom i fyra fall (gällde alla sexuellt umgänge med barn), skyddstillsyn i sju fall (gällde våldtäkt, sexuellt tvång och sexuellt umgänge med barn) och vård inom socialtjänsten i två fall (unga gärningsmän).

sou 1986:494 Bilaga 2 39

Här kan också nämnas att i 3 av de 60 domarna var nämndemän skiljaktiga i fråga om domslutet. I ett våldtäktsmål och ett mål om sexuellt utnyttjande av underårig ville således en resp. två nämndemän ogilla åtalet, och i ett mål om våldtäkt ansåg två nämndemän att brottet var att bedöma som mindre allvarligt.

Av de undersökta 60 domarna överklagades 28 till hovrätten. Detta överensstämmer med resultatet av de undersökta 135 anmälningarna där talan fullföljdes mot 19 av 38 fällande domar. Andelen runt 50 % kan jämföras med att endast drygt 10 % av 1985 års samtliga brottmålsdomar överklagades (domar i enkla bötesmål inte inräknade).

2 41 Bilaga

5 ALLMÄNNA ERFARENHETER OCH SYNPUNKTER

5.1 - och domare Tjänstemännen poliser, åklagare 5.1.1 Tidigare erfarenhet av sexualbrottmål m.m.

Förhörsledarenkäten besvarades av 125 polismän, flertalet kriminalinspektörer. Av dem hade 30 % utrett mer än 50 sexualbrottsärenden, 40 % 10 - 50 ärenden och 30 % mindre än 10 ärenden.

Av de totalt 106 åklagare som svarade på de två åklagarenkäterna var 42 chefsåklagare, 61 distrikts/kammaråklagare och 3 assistentåklagare. Två åklagare hade erfarenhet av mer än 30 sexualbrottsärenden under de senaste tre åren, 53 % uppgav 10 - 30 ärenden och 45 % mindre än 10 ärenden.

Av de 60 domare som fick besvara domarenkäten var 14 lagmän eller chefsrådmän, 35 rådmän och 11 tingsfiskaler. Av domarna uppgav 85 % att de hade handlagt mindre än tio mål om sexualbrott under de senaste tre åren.

Var femte förhörsledare och var tionde åklagare hade på något sätt utbildat sig speciellt för att bättre kunna handlägga sexualbrottsärenden. De hade t.ex. deltagit i samarbetsgrupper för utredningar om övergrepp mot barn eller genomgått kortare kurser om incestbrott och kvinnomisshandel i kommunal eller regional regi. Några hänvisade till egna litteraturstudier.(Sedan undersökningen gjordes har vid årsskiftet 1985/86 på polismyndigheter, åklagarmyndigheter och domstolar distribuerats en informationsskrift med

12 16-?hk

42 Bilaga 2 sou 1986:49

titeln Misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn.)

På frågan om de kände behov av mer utbildning och/eller svarade två tredjedelar av polismännen och anvisningar hälften av åklagarna ja. Flera nämnde därvid speciellt när det gäller utredningar om sexualbrott svårigheterna mot barn. Bland var det påfallande att samtåklagarna liga de som redan hade fått viss utbildning ansåg sig ha behov av mera kunskaper.

5.1.2 Anvisningar och riktlinjer på myndigheterna

Poliserna och åklagarna fick frågan om det på den egna fanns några särskilda riktlinjer eller anmyndigheten visningar för handläggningen av sexualbrottsärenden.

Nästan hälften av uppgav att det fanns sådana poliserna Speciella handläggningsrutiner beträffande anvisningar. sexuella mot barn, lokala anvisningar och PM övergrepp rörande våldtäktsutredningar, föreskrift om snabb handläggning och om att kvinnlig förhörsledare om möjligt skall anlitas, var bland de exempel som gavs.

De flesta av svarade att det inte fanns några åklagarna för sexualbrottsutredningar. En speciella anvisningar att utdrag ur propositionen med chefsåklagare uppgav 1984 års rörande sexualbrotten hade delats ut ändringar till distriktets samtliga åklagare. Två åklagare angav att det fanns vissa riktlinjer när det gällde utredom brott mot barn och på några håll sades det ningar arbete med att samarbetsformer för dessa pågå skapa ärenden.

En chefsåklagare uppgav att åklagarna vid myndigheten hade fått vissa rekommendationer beträffande handlägg- Han beskrev vidare hur han själv tillämpar desningen. sa riktlinjer i våldtäktsmål:

har under de tre senaste åren handlagt cirka 20 mål Jag våldtäkt eller försök därtill. Rent generellt angående att strävar efter att vara närvarande vid gäller jag

Bilaga 2 43

förhören med målsäganden, detta gäller framförallt det första förhöret. Syftet är inte bara att göra en bedömning av målsägandens trovärdighet utan också att tillse att vederbörande blir föremål för vård och behandling av läkare, psykiater eller psykolog. Vid det första sammanträffandet erhåller målsäganden därutöver alltid information om hur förundersökningen kommer att tillgå. När förundersökningen fortskridit så långt att det förefaller klart att åtal kommer att väckas kallas målsäganden till åklagarmyndigheten där jag informerar dels om hur den kommande rättegången kommer att tillgå, dels om målsägandens möjlighet att erhålla skadestånd. Jag erbjuder mig därvid regelbundet att föra målsägandens talan. Om skadeståndsfrågan är mycket besvärlig rekommenderas målsäganden att kontakta advokat. Efter huvudförhandlingen erbjuder jag mig alltid att vara behjälplig med att utfå utdömt skadestånd via försäkringsbolag eller brottsskadenämnden.

5.1.3 Erfarenheter av 1984 års lagändringar

Av de totalt 120 domare och åklagare som under hösten 1985 tillfrågades härom, hade bara 26 tidigare erfarenhet från andra mål där det förekommit en s.k. stödperson enligt den nya regeln i 20 kap. 15 a § RB. Det var främst i våldtäktsmål men även i mål om andra sexualbrott, rån och kvinnomisshandel som denna möjlighet hade utnyttjats. När det gällde misshandelsmålen uppgavs att stödpersonen ofta hade varit en representant från kvinnojouren.

Samtliga åklagare och domare, 166 st, tillfrågades också om de ansåg att påfrestningarna för målsägande i sexualbrottmål, generellt sett, blivit mindre sedan den lagstiftningen om sexualbrott trädde i kraft nya den 1 juli 1984. De flesta svarade att de inte hade märkt några sådana effekter eller att de inte hade någon uppfattning i frågan eftersom de nya reglerna tillämpats endast en kort tid. Bland dem som svarade menade flera att det inte kan undvikas att sexualnej brottmål ofta medför stora påfrestningar för målsägandena. Totalt 26 åklagare och domare svarade att de nya reglerna hade lett till förbättringar för målsägandena. De nämnde därvid särskilt möjligheten att få ta med en stödperson vid rättegången, den pågående attitydför-

44 Bilaga 2

ändring som de ansåg sig se hos inblandade tjänstemän och advokater och i ett fall betydelsen av ökade insatser från den lokala kvinnojouren.

5.1.4 Målsägandens behov av stöd och hjälp

Enligt förhörsledarnas uppgifter hade ungefär hälften av målsägandena i de undersökta 135 anmälningarna om sexualbrott någon utomstående som stöd under utredningen. De flesta ansåg att detta var till nytta för målsäganden.

I de ärenden där målsäganden inte hade någon som bistod henne ansåg en tredjedel av förhörsledarna att det skulle ha varit till hjälp för utredaren om hon hade haft sådant stöd. Hälften av dem angav att det skulle ha varit till hjälp för målsäganden att ha någon vid sin sida.

Även de som tyckte att målsäganden i det aktuella målet inte behövde mera hjälp ansåg att det fanns andra ärenden där målsäganden behöver någon som stöd under utredningen. De flesta nämnde därvid våldtäktsmål men många angav härutöver brott såsom koppleri, andra sexuella övergrepp, misshandel, olaga hot, mera allmänt brott som kränkt den personliga integriteten och brott mot barn. En allmän uppfattning bland förhörsledarna var att behovet av stöd är störst i de fall där målsäganden och gärningsmannen har en närmare personlig relation. Flera beskrev därvid att det ofta är särskilt svårt för kvinnan att orka stå fast vid sina uppgifter under polisutredningen i kopplerimål. En annan grupp som särskilt nämndes var barn eller ungdomar som blivit utsatta för sexuella övergrepp inom familjen.

Såvitt framgår av protokollen från huvudförhandlingarna i de 60 undersökta målen som ledde till fällande dom, kom 19 målsägande ensamma till huvudförhandlingen. Domarna i dessa mål fick svara på frågan om det skulle ha varit av värde för målsäganden eller för domstolen om målsäganden hade haft med sig någon som stöd. Fem domare ansåg att detta skulle varit av värde för målsäganden

sou 1986:49 “Bilaga 2 45

och två ansåg att det skulle ha varit till hjälp för domstolen. De som var positiva angav att målsäganden hade behov av stöd för att klara påfrestningarna under och de menade att det är svårt för åklaförhandlingen och rätten att mera aktivt hjälpa henne eftersom garen de är att vara objektiva. Ytterligare sades skyldiga att behövde samtala med någon som kunde målsäganden förklara att det var viktigt att hon ställde upp i och att hon behövde information om hur en rättegången rättegång går till.

av 106 att i det aktuel- 4 åklagare tyckte målsäganden la målet var i behov av mer stöd och hjälp.

Ett fåtal av och domarna ansåg således att åklagarna i det aktuella målet behövde mera stöd. målsäganden Nästan två tredjedelar av dem svarade emellertid ja på om de, allmänt sett, mot bakgrund av sin yrkesfrågan att målsäganden i sexualbrottmål be-

erfarenhet tycker

höver ett biträde. De flesta gjorde dock eget juridiskt inskränkningen att ett juridiskt biträde endast eller i fall främst behövs när målsäganden för talan varje om enskilt anspråk.

När det gällde att ange ett tänkt biträdes uppgifter de flesta att denne främst eller ansåg följaktligen enbart skulle bistå målsäganden i skadeståndsfrågan. anförde att ett juridiskt biträde måste ha juri- Några diska och att detta är fallet endast arbetsuppgifter för talan om skadestånd eller ansvar. om målsäganden

Det fanns emellertid de som menade att vissa målsägande behöver av ett biträde också i andra avseenhjälp den än när det att föra skadeståndstalan. De gäller angav t.ex. att ett biträde skulle kunna utgöra ett stöd för målsäganden och att han eller hon personligt också, mera än en stödperson skulle kunna biallsidigt träda henne och bevaka hennes intressen. Att bistå kontakter med olika myndigheter, att

praktiskt genom

vara med vid förhör och se till att målsägandensversion

46 Bilaga 2

av händelseförloppet kommer fram och att förklara för henne hur rättegången kommer att gå till, var andra tänkbara uppgifter som nämndes.

Bland de och domare som var positiva till åklagare tanken ett biträde åt målsäganden var det på juridiskt få som att en sådan rätt borde gälla enbart våldansåg täktsoffer. att samma behov torde finnas i Många angav andra sexualbrottmål liksom i vissa misshandelsmål och nämnde mera allmänt grova våldsbrott mot person. några

Bland var det flera som speciellt nämnde att åklagarna barn och som blivit utsatta för övergrepp ungdomar inom ofta står utan hjälp. När vårdnadshavaren familjen är eller solidariserar sig med denne, finns gärningsman, i inte som kan företräda barnet,t.ex. när det dag någon det gäller att framställa skadeståndsanspråk.

och domare som menade att det inte finns De åklagare skäl att i sexualbrottmål ett juridiskt ge målsägande biträde hänvisade till den hjälp som kan ges av sjukoch och till regeln om s.k. stödvården socialtjänsten och domstol borde enligt deras person. Polis, åklagare kunna målsäganden nödvändig information. uppfattning ge borde vidare kunna henne i samband med Åklagaren stödja och och domstol borde kunna vinnrättegången åklagare sig om en varsam behandling av målsäganden. Några lägga av de var av den uppfattningen att det tillfrågade leda till svåra att ge vissa skulle avgränsningsfrâgor rätt till biträde och de betonade att det målsägande flera än offer för sexualbrott som har finns grupper stort t.ex. personer som ett stödbehov, åldringaroch utsatts för misshandel eller bostadsinbrott. oprovocerad

Bland de mera allmänna som framfördes av synpunkter och domare kan nämnas följande. Den allmänna åklagare hos de inblandade handläggarna är viktigare attityden än att alltid har ett biträde eller en målsäganden Särskilt åklagarens attityd till målsäganstödperson. är Det finns fortfarande på vissa den betydelsefull.

sou 1986:49 Bilaga 2 47

håll en nedlåtande eller fördömande attityd gentemot i sexualbrottmål. Många målsägande behöver målsägande bättre om hur processen går till. De s.k. kunskaper som förekommer tycks oftast sakna kunskastödpersoner om de bestämmelser som reglerar utredningen och per Det borde finnas en lista på personer som rättegången. är att ställa upp som stödpersoner i domstol villiga och stödpersoner borde också ha rätt till ersättning för sitt arbete.

5.2 Stödpersoner och andra som bistått målsägande i sexualbrottmål

I det redovisas från ett tjugotal följande synpunkter som i de undersökta måpersoner hjälpte målsägandena len, under utredningen och/eller i samband med rätte- De är dels advokater som i egengången. intervjuade av förde målsägandens skadeskap rättshjälpsbiträden ståndstalan, dels personer som i sitt arbete blivit för att stödja målsäganden, såsom kuratorer, engagerade socialsekreterare, och läkare. Vidare finns psykologer bland de några lärare och företrädare för utfrågade kvinnojourer.

Alla de att målsägandena i de aktuelintervjuade ansåg la sexualbrottmålen hade stort behov av hjälp och stöd. Det var de som hade minst erfarenhet av stödpersoner och om brottmålsprocessen som uppfattade kunskaper situation som mest utsatt. Deras reaktiomålsägandens ner inför och rättegången kan antas ligga utredningen närmast offrens egna.

hade sällan mera aktivt försökt påverka Stödpersonerna den Endast ett fåtal hade rättsliga handläggningen. varit med vid Några hade tagit kontakter polisförhör. med eller domstolen för att ställa frågor åklagaren eller framställa önskemål inför hunågot målsägandens vudförhandlingen. I domstolen förhöll de sig passiva. deras påverkades målsägandens si- Enligt uppfattning tuation främst av hur hon blev bemött av polis, åkla-

48 Bilaga 2 sou 1986:49

gare och domare. Det uppfattades t.ex. positivt när åklagaren tog sig tid att träffa målsäganden före huvudförhandlingen för att berätta för henne vad som skulle ske. Flera påpekade att det kunde vara viktigt för målsäganden att få hjälp med att begära stängda dörrar vid rättegången och att åklagaren kunde göra en viktig insats bara genom att samtala med henne i förhandlingspauserna. I de fall där dessa och liknande åtgärder hade vidtagits uppfattades målsägandens situation som visserligen svår, men acceptabel. När de inblandade handläggarna inte visade något intresse för målsägandens problem och inte heller frågade efter hennes behov och önskemål beskrevs hennes situation i termer som orimligt pressande och utsatt. Detta tycktes mera sällan bero på att man uppfattade åklagaren, domaren eller försvararen som direkt fientlig eller ohövlig. Det var oftare en fråga om att målsäganden kände sig bortkommen och utlämnad i en skrämmande miljö. Som exempel nämndes att domstolen avslog en begäran om förhör i den tilltalades utevaro eller att målsäganden utsattes för svåra och ingående förhör, utan att någon förklarade varför detta var nödvändigt. I vissa fall uppfattades också förhören som orimligt långa och ingående. Även om stödpersonerna i dessa fall ansåg att de utgjorde ett värdefullt personligt stöd åt målsäganden kunde de inte kompensera bristen på engagemang från de inblandade tjänstemännen.

Även de intervjuade advokaterna beskrev målsägandens situation som påfrestande och svår. De hade alla, trots att de formellt var förordnade enbart i skadeståndsdelen, ävenhjälptnálsäganden t.ex. genom att förmedla kontakt med psykolog och informera henne om hur rättegången skulle gå till.

Flera av att det leder till en bättre

advokaterna ansåg

jämvikt i processen och därigenom gagnar rättegången när målsäganden har ett biträde i dessa mål. De påpekade att dagens ersättningsregler inte medger för advokater att ge målsäganden nödvändig hjälp. De framhöll därvid

Bilaga 2 49

att denna typ av ärenden med nödvändighet är tidsödande, eftersom målsäganden ofta är rädd och förvirrad och har svårt både att ge och ta emot information. De flesta av de tillfrågade advokaterna ansåg sig ha en uppgift att fylla under utredningen och rättegången i sexualbrottmål, även om målsäganden inte kräver skadestånd. Några menade att även målsägande som utsatts för andra våldsbrott kan ha ett motsvarande behov av hjälp. Även advokaterna pekade på vikten av att polis, åklagare och domstol intresserar sig för målsägandens situation. Några hade positiva erfarenheter av ett organiserat samarbete mellan berörda myndigheter i ärenden rörande övergrepp mot barn, enligt den modell som b1.a. finns i Östergötland. Liksom bland åklagarna fanns det advokater som särskilt nämnde att barn och ungdomar som blivit utsatta för sexuella övergrepp inom familjen skulle behöva mera hjälp när de saknar föräldrarnas stöd. En advokat uppgav att hon i flera fall hade förordnats som god man åt sådana barn, för att se till att deras intresse av att få skadestånd på grund av brottet blev tillgodosett. I egenskap av god man kunde hon därvid, för barnets räkning, ansöka om rättshjälp med biträdesförordnande.

5.3 Kontaktperson enligt socialtjänstlagen som stöd åt målsäganden

Sexualbrottskommittén föreslog i sitt betänkande (SOU 1982:61) att enligt socialtjänstlagen förordnade kontaktpersoner skulle utnyttjas som stöd åt målsäganden i sexualbrottmål. För att få veta om denna ordning tillämpats i praktiken har uppgifter inhämtats från socialförvaltningarna i Stockholm och Göteborg.

I Stockholm finns på varje socialdistrikt två tjänstemän som är ansvariga för att kontaktpersoner utses när någon begär det. Polisdistrikten har informerats om detta och skall således känna till att möjligheten finns och att de kan hänvisa målsägande som behöver stöd till socialtjänsten.

13 16-Tüh

50 Bilaga 2 sou 1986:49

I praktiken har endast ett fåtal kontaktpersoner för-

ordnats, eftersom det inte funnits någon efterfrågan.

Ett undantag utgör socialdistrikt 15 i Vällingby där man bedrivit en försöksverksamhet som syftat till att utveckla användningen av kontaktpersoner inom socialtjänsten. Enligt projektledaren, socialinspektören tiden 1984 - Christina Duvander, har man under maj januari 1986 förordnat tolv lekmän och två socialtjänstemän som kontaktpersoner åt kvinnor som blivit utsatta för misshandel. Det har således i dessa fall inte handlat om anmälda sexualbrott.

Erfarenheterna av försöksverksamheten är positiva. Kontaktpersonerna har utgjort ett värdefullt personligt stöd för de drabbade kvinnorna. Få av kontaktpersonerna har emellertid varit med vid polisförhör eller domstolsförhandlingar och det råder därför viss osäkerhet om, och i så fall i vilken utsträckning, de klarar av att bistå under en och rättegång. De erfarenpolisutredning heter man hittills haft visar att det kan vara svårt för en kontaktperson som inte själv är van vid brottmålsprocesser att ge målsäganden den information och övriga hjälpsomhon behöver.

I Göteborg finns centralt inom socialförvaltningen tjänstemän som ansvarar för förordnandet av kontaktpersoner. T.o.m. våren 1986 hade man endast förordnat en kontaktperson i ett fall som gällde en misshandlad kvinna. Kontaktpersonen var här en privatperson som genom förordnandet kunde få ersättning för sina kostnader när hon följde med till domstolsförhandlingen.

Bilaga 2 51

6 ENKÄTEN TILL KVINNOJOURERNA

6.1 Kvinnojourernas verksamhet

I 1985 fanns, enligt en lista sammanställd av april kvinnojouren i Luleå, totalt 101 kvinnojourer runtom i Sverige. Till samtliga dessa jourer sändes i juli 1985 en enkät. Från sju jourer meddelades att de inte bedrev verksamhet eller att de hade för liten erfanågon renhet för att vilja svara. 25 jourer hörde inte av sig, trots påminnelse. Av de 69 kvinnojourer som besvarade enkäten hade hälften fungerat under tre år eller mera, de tvâ äldsta, i Göteborg resp. Kristianstad, i sju år. Fem av jourerna hade varit verksamma i mindre än ett år.

målsättning varierar något men kan sam- Kvinnojourernas manfattningsvis beskrivas enligt följande.

1. Att ge stöd i akuta nödsituationer till kvinnor som utsatts för våld, 2. att sprida kunskap om våldet mot kvinnor, att bedriva verksamhet som bidrar till kvinnors och kulturellt och som främfrigörelse politiskt förståelsen för alla människors lika värde. jar

Två av de jourer som besvarade enkäten skiljer sig från de Den ena är stödcentrum mot incest i övriga. Stockholm, som enbart vänder sig till kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp inom familjen. Den andra är för kvinnor i Göteborg. Jourhemmet drivs jourhemmet av Göteborgs kommun med personal anställd av socialförvaltningen.

52 Bilaga 2 sou 1986:49

Med undantag för jourhemmet för kvinnor i Göteborg, som således är en helt kommunal verksamhet, uppgav samtliga jourer att de får visst ekonomiskt stöd från resp. kommun. Bland dem som angav ett exakt belopp var bidragets storlek i genomsnitt 85 000 kr för år 1985 (5 000 - 410 000 att kr). Många angav kommunen betalar hyra, el, telefonetc.för en lägenhet åt jouren. Förutom bidrag från kommunerna förekommer bidrag från vissa landsting, kyrkan och olika fonder. I några fall betalar kommunen hela eller del av kostnaden för en anställd.

En viktig princip för kvinnojourerna är att de kvinnor som kommer dit skall få vara anonyma. Det är därför vanligt att man inte för någon statistik över verksamheten. På frågan hur många kontakter jouren hade haft totalt sedan starten, uppgav de flesta att man inte kunde ange någon exakt siffra och några avstod helt från att svara. Av de svar som gavs framgår dock att minst 20 000 kvinnor har vänt sig till kvinnojourerna sedan dessa startade sin verksamhet. Av de jourer som besvarade enkäten hade hälften haft mindre än 100 kontakter totalt. Fem jourer uppgav att de sedan starten hade haft kontakt med mer än 1 000 kvinnor vardera.

Flertalet av de kvinnor som söker hjälp hos kvinnojourerna kommer dit därför att de har blivit misshandlade av sin make eller sambo. Samtliga jourer uppgav att de hade haft kontakt med misshandlade kvinnor och många hade främst eller enbart erfarenhet av misshandelsfall. Flera påpekade dock att även om misshandeln var den direkta orsaken till att kvinnan sökte upp dem, fanns det ofta sexuellt våld, alkohol och långvariga samlevnadsproblem i bakgrunden.

Drygt hälften av jourerna hade haft kontakt med kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt och/eller andra sexualbrott.

Av enkätsvaren framgår att det oftast är kvinnan själv som tar initiativet att söka upp kvinnojouren. Hälften

Bilaga 2 53

av jourerna uppgav att det förekommer att främst polisen och socialtjänsten, men även sjukhus, kurator, präst eller en vän till kvinnan förmedlar en kontakt. Några jourer uppgav att de får sina flesta kontakter via polisen eller socialjouren. I dessa fall finns ett.etablerat samarbete där kvinnojouren fungerar som ett alternativ till sjukvårdens och socialtjänstens resurser. En jour hade t.ex. via brandförsvaret fått en personsökare så att de kan ställa upp i akuta situationer när någon behöver deras hjälp.

På frågan vilka former av hjälp som jouren ger svarade i stort sett samtliga att jouren erbjuder kvinnorna någon att tala med, att de kan ordna tillfällig bostad och att de hjälper till att ta kontakter med olika myndigheter. Drygt hälften av jourerna uppgav att de, under det senaste året, hade hjälpt kvinnor genom att gå med till polisförhör eller rättegång.

En tredjedel av uppgav att det förekommit att jourerna någon från jouren blivit förordnad som kontaktperson enligt socialtjänstlagen,eller fungerat som s.k. stödåt målsäganden vid rättegång. Av svaren att döperson ma skulle det, totalt sedan jourerna startade,röra sig sig om ca 30 förordnanden som kontaktperson och ca 80 rättegångstillfällen. 6.2 Kvinnojourernas uppfattning om hjälpbehovet

De jourer som hade hjälpt kvinnor i samband med förundersökning och rättegång fick frågan om de kunde ange i vilket skede behovet av hjälp ärstörst; i samband med anmälan, under polisutredningen eller inför och vid domstolsförhandlingen. De flesta svarade att behovet är lika stort under hela denna tid.

På vilken hjälp de kvinnor som vände sig till frågan dem ville ha i samband med den rättsliga handläggningen, svarade nästan samtliga jourer att kvinnorna

54 B llaga 2 sou 1986:49

moraliskt stöd för att orka med sin svåra främst behövde situation. Stöd för att våga göra polisanmälan, hjälp att förberedelse och information påskynda utredningen, stöd vid förhör och rättegång, hjälp med skainför och och mera allmänt juridisk hjälp var deståndsanspråk andra behov som angavs av många.

att de kvinnor som hade Med få undantag ansåg jourerna fått av dem i samband med en förundersökning och/ hjälp skulle ha behövt mer och stöd än eller rättegång, hjälp alternativt bättre kontakt med de fick. En egen advokat var de till förbättringar som domineåklagaren förslag som besvarade enkäten menade att det är rade. De flesta att kvinnornas behov av svårt för jourerna tillgodose information om hur utredningen och rättegången går tilL inte heller har de kunskaper och den och att jourerna krävs för att kvinnorna skall känna att deras status som intressen tillgodoses under den rättsliga handläggningen.

i sexualbrottmål bör ha rätt På frågan om målsäganden till ett biträde svarade kvinnojourerna eget juridiskt och synpunkter på vilka uppgifentydigt ja gavföljande ter ett sådant biträde kunde ha.

kvinnan om hur utredningen och Biträdet skulle informera till och se till att hennes intressen rättegången går Biträdet skulle kunna ge målsäganden en tillgodoses. inför förhör och rättegång genom att förklara beredskap måste ställas. I samband med varför många svåra frågor hon eller han kunna se till att kvinnans förhör skulle och att hon inte utsätts för berättelse blir komplett Biträdet skulle vara någon som stod otillbörliga frågor. och som henne att orka stå fast på kvinnans sida hjälpte trots alla Ett juridiskt vid sin anmälan, påfrestningar. biträde åt kvinnan skulle skapa balans i domstolen, motvikt mot försvararen, och ett eget bifrämst som en kunna bidra till att kvinnan inte uppfattar träde skulle en i Biträdet skulle sig själv som anklagad processen. till att utredningen. Biträdet kunna hjälpa påskynda för att fylla sin funkmåste ha juridiska kunskaper

Bilaga 2 55

är nödvändigt att hon eltion, men att det samtidigt

om brottsoffrets reaktioner och ler han har insikter

personligt stöd. kanutgöraett

till biträde, såsom i På frågan om en rätt juridiskt

och bör omfatta endast våldtäktsoffer Danmark Norge, andra där behovet är lika eller om det finns grupper

de flesta att även misshandlade kvinnor stort, svarade

sådan Omkring hälften nämnde härutöver behöver hjälp. hot eller mera allmänt våldsandra sexualbrott, olaga att invandrarkvinnor har brott. Flera jourer pekade på

en speciellt svår situation.

kan nämnas att flera jourer var kritiska Härutöver i detta sammanhang utnyttja socialtill tanken att De menade att regler om kontaktperson. tjänstlagens inte ses som ett tänkbart aldenna möjlighet av många

inte redan har kontakt med soternativ. Kvinnor som

är inte sällan ovilliga att vända sig dit,

cialtjänsten att detta skulle kunna vara till eftersom de t.ex. tror

för dem i en eventuell framtida vårdnadstvist. nackdel

Bilaga 2 57

7 SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER

Som en sammanfattning av de nu redovisade undersökningsresultaten skall här tas upp nâgra av de frågor som är av särskilt intresse för en bedömning av hur målsägandens situation gestaltar sig i sexualbrottmål.

De polisanmälda sexualbrotten riktar sig mot kvinnor och barn. Den brottsliga gärningen innefattar i många fall fysiskt våld och det förekommer nästan alltid hot om våld eller någon form av tvång. Det är vanligt att den som begår övergreppet är någon som offret känner. När det gäller anmälda sexualbrott mot barn är den misstänkte oftast någon i barnets familj. Den utpekade gärningsmannen förnekar nästan alltid att han begått det påstådda brottet. Vad som nu sagts kan jämföras med resultaten av den undersökning om offer för vissa tillgreppsbrott, rån och misshandel utanför familjen som gjordes av Carlsson/Frost. De fann att de brottsoffer som påverkades mest av övergreppet var kvinnor

som blivit misshandlade av någon de kände.1

Den nu gjorda undersökningen tyder på att förundersökningen i sexualbrottmål oftast slutförs inom tre månader från brottsanmälan. Förhören med målsäganden tycks så gott som alltid genomföras på ett oklanderligt sätt. Många förhörsledare har stor erfarenhet av att

utreda denna typ av brott. Även Persson och Hedlundz

1 Lars A. G. Carlsson och Mats Frost, Brottsoffer i

Malmö, del II, Lunds universitet 1980. 2 Leif G. W. Persson, Våldtäkt (SOU 1981:64), Hedlund m.fl., Våldtäktskrisen, Prisma 1983.

58 Bilaga 2 sou 1986:49

fann i sina undersökningar att polisutredningarna i allmänhet genomfördes på ett korrekt sätt.

Vid alla förhör.som hölls med barn i de undersökta målen var, utöver förhörsledaren, också barnets vårdnadshavare eller någon annan person närvarande. Ett förhörsvittne förekom emellertid vid mindre än hälften av de förhör som hölls med målsägande över 15 år. Förhörsvittnet var i dessa fall oftast en polis. Persson uppgav i sin rapport, som gällde anmälda våldtäktsbrott åren 1970 - att ett förhörsvittne förekom vid vart 1976, tredje målsägandeförhör (a.a. s. 184). Av dessa uppgifter att döma tycks det inte vara mycket vanligare i dag, än det var för tio år sedan, att förhörsvittne är närvarande vid förhör med vuxna målsägande.

träffar i allmänhet bara förhörsledaren en Målsäganden eller två under förundersökningen. De flesta av gånger i de undersökta målen hade ingen kontakt målsägandena med åklagaren under utredningstiden.

En målsägande av fem fick under utredningen information av förhörsledaren om olika möjligheter att få hjälp och stöd. En av tre informerades av förhörsledaren om möjatt begära skadestånd på grund av brottet. Inligheten te heller de åklagare som träffade målsäganden under utredningstiden gav annat än undantagsvis sådan information eller hjälp.

Minst en femtedel av målsägandena i de nu undersökta ärendena ville ta tillbaka sin anmälan under utred- I nästan samtliga dessa fall lades förunningstiden. ner med motiveringen att brott inte kunde dersökningen anses I Perssons undersökning av våldtäktsbrott styrkt. ville nästan var kvinna ta tillbaka sin anmälan. fjärde Det skälet för detta var att de inte orkade vanligaste med den påfrestning som utredningen och rättegången innebar (a.a. s. 195 ff). Före den 1 juli 1984 krävdes bl.a. vid våldtäkt. När målsäganden inåtalsangivelse te ville medverka blev därför resultatet antingen att

Bilaga 2 59

hon brottet till åtal, eller att hon tog aldrig angav tillbaka sin Numera krävs det inte att målsangivelse. brottet till åtal och utredningen skall äganden anger således så brottsmisstanken kvarstår. fullföljas länge emellertid på att förun- Undersökningsresultaten tyder som tidigare, läggs ner när dersökningen nu, precis inte vilja medverka vid utredmålsäganden säger sig ningen.

Flertalet av de 42 målsägande som var närvarande för höras vid huvudförhandlingen i de unatt personligen dersökta målen, hade inte träffat åklagaren inför huoch 7 av dem hade inte haft någon vudförhandlingen kontakt vare med eller med domaren under sig åklagaren eller inför Nästan hälften av utredningen rättegången. de som hördes vid huvudförhandlingen kom målsägande ensamma till domstolen. I två mål kom fjortonåriga barn ensamma till huvudförhandlingen.

Åtal för sexualbrott leder nästan utan undantag till fällande dom i I de mål som ingick i den tingsrätten. nu bedömde domstolen i regel gjorda undersökningen brottet samma sätt som åklagaren. Det förekom i tvâ på att domstolen med till parternas nära fall hänvisning relation bedömde våldtäktsbrott som mindre allvarliga. kan med Perssons påstående att Brott Detta jämföras som åtalats som våldtäkt dömdes relativt ofta som vå1dförande.(a.a. s. 204)

dom meddelades, i nästan hälften av målen Tingsrättens inom tre månader från det aktuella i undersökningen, men var fick vänta mer än brottet, fjärde målsägande ett halvt år på domstolens avgörande.

om sexualbrotten verkar inte ha med- De nya reglerna fört att utfrågas mindre om hur övergrepmålsäganden har till och om omständigheterna kring det. pet gått

om s.k. i 20 kap. 15 a § RB, hade Regeln stödperson, bara under ca ett år när undersökningen getillämpats

60 Bilaga 2

nomfördes. I de undersökta målen den inte ha medansågs fört att så många fler än fick målsägande tidigare stöd under rättegången. Bland de i undersökningen tillfrågade personerna var man i allmänhet till tanken positiv på en stödperson men menade att många stödpersonen, i sin nuvarande form, inte kan tillgodose hela målsägandens behov av hjälp och stöd.

Undersökningsresultaten tyder på att det, inom ramen för det nuvarande systemet, är såsom möjligt att, sexualbrottskommittén föreslog, vidta åtgärder som underlättar för målsäganden under och i samband med utredningen rättegången. Det tycks i första hand vara de inblandade tjänstemännens sätt att förhålla sig till målsäganden som är avgörande för hur hon kommer att den uppfatta rättsliga handläggningen. Det finns således exempel på att målsäganden, även i svåra klarat mycket mål, sig bra tack vare stöd från en kombinerat

stödperson med_

hjälp och engagemang från främst och Om polis åklagare. man sammanfattar kan man emelundersökningsresultaten lertid konstatera att det fortfarande är många målsägande i sexualbrottmål som lämnas ensamma och att det finns många som känner rädsla och osäkerhet inför utredningen och rättegången. Dessa målsägande behöver personligt stöd men de behöver också bättre om den rättskunskaper liga handläggningen och hjälp för att kunna ta till vara sina intressen.

Statens offentliga utredningar 1986

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet lndustridepartementet Översyn av rättegångsbalken 2. Högsta domstolen och rättsbild- Vägar till effektiv energianvändning. [16] ningen. [1] EFU 87. [31] Påföljd för brott 1.Lagtext och sammanfattning. [13] EFU 87Bilagedel [32] Påföljd för brott 2. Motiv [14] Bränsle och drivmedelsberedskapen under kriser och krig. [42]. Påföljd och brott 3, Bilagor [15] Aktiers röstvärde. [23] lntegritetsskydd i informationssamhället. [24] Civildepartementet . Åklagarväsendets lokala organisation. [26] Framtid i samverkan. Del 1.[17] Folkets främsta företrädare. [27] Framtid i samverkan. Del 2. [18] Folkstyrelsen under krig och krigsfara. [28] Bibeln - Tillägg till Gamla testamentet. [45] Fastighetsbildning 4. Förrättnlngsförfarande och boendeinflytande m, m. [29] Framtid, huvudbetänkande. [33] Framtid, bilagedel. [34]. Samernas folkrättsliga ställning. [36] Förvärv av nya småhus. [38]. Integritetsskyddeti informationssamhället 2. [46] Målsågandebiträde [49]

Försvarsdepartementet Militära skvddsområden. [7] Datorer, sårbarhet, säkerhet [12] Vapenfriutbildningen i framtiden. [30] Befrielse från värnpliktstjänstgöring. [43]

Socialdepartementet Allmänna socialtjänstfrágor. [19] Barns behov och föräldrars rätt. [20] Barns behov och föräldrars rätt - sammanfattning. [21] Handel med teknisk sprit. [35] Delpension [47]

Finansdepartementet Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten. [8] Riksbanken och riksgäldsfullmäktige. [22] Reavinst aktier och obligationer. [37] Skatteutredningar. (391. Utgiftsskatt. Teknik och effekter. [40] Utgiftsskatt. Ej utk. [41] Staketmetod för beskattning av handelsbolag. [44]

Utbildningsdepartementet En treårig yrkesutbildning - riktlinjer. [2] En treårig yrkesutbildning - beskrivningar, förslag. [3] Enklare skolförfattningar. Del 1. Sammanfattning, författningsförslag. [10] Enklare skolförfattningar. Del 2. Motiv m. m. [11]

Jordbruksdepartementet Kontroll av livsmedel. [25]

Arbetsmarknadsdepartementet Ny Iönegarantilag. [9] Pättssäkerheten vid direktavvisningar [48]

Bostadsdepartementet Bostadskommitténs slutbetänkande. Sammanfattning. [4] Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 1.[5] Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 2. [6]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kronologiska förteckningen.

Statens 1986

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

.a . Översyn av rättegångsbalken 2. Högsta domstolen och rättsbildningen. Ju. . En treårig yrkesutbildning - riktlinjer. U. . En treårig yrkesutbildning - beskrivningar, förslag. U. . Bostadskommitténs slutbetänkande. Sammanfattning. Bo.

Scocnummamn

. Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 1. Bo. . Bostadskommitténs slutbetänkande. Del 2. Bo. . Militära skyddsområden. Fö. . Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten. Fi. . Ny lönegarantilag. A. . Enklare skolförfattningar. Del 1. Sammanfattning, författningsförslag. U. . Enklare skolförfattningar. Dal 2. Motiv m. m. U. . Datorer, sårbarhet, säkerhet. Fö. . Påföljd och brott 1. Lagtext och sammanfattning. Ju. . Påföljd och brott 2. Motiv. Ju. . Påföljd och brott 3. Bilagor. Ju. . Vägartill effektiv energianvändning. I. . Framtid i samverkan. Del 1. C. . Framtid i samverkan. Del 2. C. . Aktuella socialtjänstfrågor. S. . Barns behov och föräldrars rätt. S. . Barns behov och föräldrars rätt. Sammanfattning. S. . Riksbanken och riksgâldsfullmâktige. Fi. . Aktiers röstvârde. Ju. . lntegritetsskydd i informationssemhället. Ju. . Kontroll av livsmedel. Jo. . Åklagarvâsandets lokala organisation m. m. Ju. . Folkets främsta företrädare. Ju. . Folkstyrelsen under krig och krigsfara. Ju. . Fastighetsbildning 4. Förrättningsförfarande och boendeinflytande m. m. Ju. . Vapenfriutbildningen i framtiden. Fo. . EFU 87. I. . EFU 87 Bilagadel. l. . Framtid, huvudbetänkande. Ju. . Framtid, bilagedel. Ju. . Handel med teknisk sprit m. m. S. . Samernas folkrättsliga ställning. Ju. . Raavinst, aktier och obligationer. Fi. . Förvärv av nya småhus. Ju. . Skatteutredningar. Fi. . Utgiftsskatt. Teknik och effekter. Fi. . Utgiftsskatt. Ej urk. Fi. . Bränsle- och drivmedelsberedskapen under kriser och i krig. l. . Befrielse från vârnpliktstjänstgöring. Fö. . Staketmetod för beskattning av handelsbolag. Fi. . Bibeln - Tillägg till Gamla testamentet. C. . Integritetsskyddeti informationssamhället 2. Ju. . Delpension. S. . Rättssäkerhemu vid direktawisningar. A. . Målsägandebiträde. Ju.

KUNGL. BIBL

1986 lZ l l

STOCna I LM