Våldtäkt : en kriminologisk kartläggning av våldtäktsbrottet : rapport

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Statens offentliga utredningar

?§3 @ 1981 :64

@, Justitiedepartementet

Våldtäkt

—— en

kriminologisk kartläggning

av våldtäktsbrottet

av Leif G W Persson, Rapport i sexualbrottskommittén expert Stockholm 1981

Omslag Johan Ogden Jernström Offsettryck ISBN 9i-38-06482-0 ISSN o375—25ox Gotab, Stockholm 1981

ö* I. sou 1981264 3 F

FÖRORD

Hösten l977 fick jag sexualbrottskommittêns uppdrag att genomföra en kriminologisk undersökning av våldtäktsbrottet. Syftet med denna studie var att försöka ge ett underlag för kommitténs förslag till lagstiftning på området. Vid min kartläggning har jag koncentrerat mig på fyra frågor. Att beskriva (a) brottets omfattning, struktur, områdesvisa fördelning och förändringar över tiden, (b) själva brottssituationen, (c) de inblandade parterna, offren och gärningsmännen, och deras inbördes relationer samt (d) den rättsliga handläggningen av brottet. I detta arbete har jag haft hjälp av ett flertal personer. Vid de intervjuer och samtal som jag haft med olika personer som i sitt arbete sysslat med våldtäktsproblemet, poliser, åklagare, advokater, domare etc, har jag i regel bemötts med hjälpsamhet och förståelse. Detta gäller även de kontakter som jag haft med offer och gärningsmän vid sådana brott. Kommitténs ordförande, ledamöter och sekreterare har visat stort intresse för undersökningen. Dessutom en icke ringa fördragsamhet med de förseningar som den tyvärr drabbats av. Med början sonmaren 1977 har jag fortlöpande haft tillfälle att redovisa och diskutera mina resultat inom utredningen. Två personer vill jag dock tacka särskilt; mina medarbetare Gunnar Arrhed och Marie Torstensson, båda vid Sociologiska institutionen Stockholms Universitet. Det är således Gunnar och Marie som svarat för den absoluta merparten av de rent praktiska göromålen i samband med denna studie. Bl a insamlingen och sammanställningen av undersökningsmaterialet. Med tanke på att detta arbete beställts och bekostats av en statlig utredning vill jag också göra ett avslutande påpekande. De slutsatser, synpunkter, tolkningar och inte minst förslag som jag fört fram i det följande är mina egna. Självfallet har jag så långt det nu är möjligt försökt att grunda dem på mitt material. Därmed är det dock inte sagt att de kommer att delas av konmittên. Med den sociala verkligheten är det nu en gång på det viset att skilda betraktare -som var för sig är förnuftiga och har ett ärligt uppsåt- kan uppfatta den på olika sätt.

Långedrag i maj l98l

Leif G.w. Persson

4 sou 1981:64

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

I INLEDNING 6

I.1 Undersökningens 6 bakgrund 1.2 Undersökningens syfte och omfattning 12 I.3 Tidigare forskning 17

II UNDERSUKNINGENS MATERIAL 22

II.1 Undersökningsmateria1et 22 II.2 Materialets 30 ti11för1it1ighet II.3 Bearbetningar och k0ntr011er av materialet 36 III STATISTISKA UPPGIFTER OM VALDTAKTSBROTTET 45 III.1 Den anmä1da brottsligheten under 1965-1980 perioden 45 III.2 Uppk1arade, åta1ade och dömda vå1dtäktsbrott samt 52 påfö1jder för dessa brott

IV BROTTSSITUATIONEN, YTTRE OMSTÅNDIGHETER I SAMBAND 58 MED BROTTET

IV.1 Den br0tts1iga gärningens för1opp 58 IV.2 Den brotts1iga gärningens karaktär 70 IV.3 Re1ationerna me11an offret och gärningsmannen 89 IV.4 Gärningsmönstret vid

vå1dtäktsbrott 98

IV.5 Jämföre1ser och s1utsatser 107

v GÄRN INGSMÄNNEN 113 V.1 Data om gärningsmännen 113 V.2 En e11er f1era gärningsmän 118 V.3 Gärningsmännens bakgrund och situation 122 V.4 De ut1ändska gärningsmännen 136 V.5 vid Gärningsmannatyper vå1dtäktsbrotten; en jämför- 139 e1se med tidigare forskning

VI OFFREN 143 VI.1 Tidigare studier; resu1tat som avser brottsoffren 143 VI.2 Data om offren 145 _ VI.3 Beskrivning av offrens bakgrund och situation 147 VI.4 Den socia1a närheten; Iikheter och o1ikheter me11an 160 gärningsmännen och deras offer

__ k t å

VII DEN RÄTTSLIGA HANDLÄGGNINGEN 164

Uversikt 164 VII. av handläggningen

VII. 167 Anmälningssituationen

173 VII. om angivelsemomentet

osm-äwm-ø

Allmänt

VII. 178 Förundersökningens inledning . 184 VII. Förundersökningen; förhörsdelen .. . 190 VII. Förundersökningen; tekniska utredningar, spaning, ,. .. tvångsåtgärder t., till följd av an- 195 VII. Förundersökningen; komplikationer

www,..- givelseregeln

resultat 199 VII. Förundersökningens

Åtalsbeslutet 202 VII.

4‘-rt-?z»o:4varvs;.-2rvI1l'n'.Ya-av!-k-rr-on-v;

205 VII. 10 Domstolsbehandlingen

208 VII. 11 Påföljderna

slutsatser 209 VII. 12 om den rättsliga handlägg-

Sammanfattande

ningen

VIII DEN VERKLIGA BROTTSLIGHETEN 212

212 VIII .1 Verklig och synlig brottslighet

VIII .2 och 216 Den verkliga brottslighetens struktur, omfattning

tidsmässiga förändringar

VIII .3 vid som grundas på den 226 Tolkningsproblem undersökningar

synliga brottsligheten

Åtgärder på samhällsnivå och den rättsliga hand- 239 IX.3 Förändringar av lagstiftningen läggningen till 247 IX.4 Förslag åtgärder

249 X SAMMANFATTNING

X.1 av resultaten 249 Sammanfattning till 252 X.2 Förslag åtgärder

NOTER 254 LITTERATURFURTECKNING 270

5 é s å 5

I INLEDNING -undersökningens bakgrund-syfte och omfattning-tidiga- A re forskning

I.l Undersökningens bakgrund

I november l97l bemyndigade regeringen den dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lennart Geijer, att tillkalla en sakkunnig för att se över brottsbalkens bestänmelser om sedlighetsbrotten. Som enmansutredare utsågs hovrättspresidenten Björn Kjellin och till hans hjälp förordnades sammanlagt sju experter (på genetik, kriminologi, psykiatri, sexualrådgivning och straffrätt) samt en sekreterare. Utredningen, som tog namnet sexualbrottsutredningen, inledde sitt arbete i februari l972. I de direktiv som låg till grund för uppdraget betonade man i den allmänna motiveringen den förändring som inträffat i synen på sexuallivet (den s k sexuella liberaliseringen) och som exempel på frågor som bor-

de ägnas särskild uppmärksamhet nämndes âldersgränserna vid homosexuellt

könsumgänge, incestbrotten och straffen för koppleri. Fördomar och tabuföreställningar har länge hämmat en naturlig och öppen syn på sexuallivet och dess yttringar. En radikal förändring i synsättet har emellertid inträtt under senare tid. Sexualfrågor diskuteras numera öppet såväl i den offentliga debatten som människor emellan. Sexualundervisningen i skolorna får anses ha skapat en ökad och bättre insikt om sexuallivet. Härmed har följt en djupare förståelse för den betydelse som könsrelationerna i en vidare bemärkelse har för alla människor och för de problem som den enskilde kan ha att kämpa med i detta hänseende. Den sakkunnige bör, mot bakgrunden av vad jag nu har sagt, ta ställning till vilken roll som bör tillkomma brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott. Brottsbalkens kapitel om sedlighetsbrott bör ses över i sin helhet. Det är självfallet att straffbestänmelserna bör rikta sig mot sexuella övergrepp och att i detta hänseende skyddet för underåriga måste vara en central fråga. Härvid kan emellertid olika gränsdragningar och detaljfrågorbehövagranskas. Särskilt de frågor som jag nämnt i det föregående -omåldersgränserna vid homosexuellt könsumgänge, om incestbrotten och om strafflatituderna för koppleri bör utredas närmare.l

Drygt fyra år tog det. Sexualbrottsutredningen lade fram sitt betänkande i

mars l976. Om man skall försöka ge en allmän karakteristik av utredningens förslag är det fullt berättigat att säga att det innebar en mycket långtgående mildring av det gällande regelsystemet. Bestämmelserna om våldtäkt, våldförande och frihetskränkande otukt genom 0laga tvång borde enligt utredningen ersättas av ett huvudstadgande om sexpellt tvång. Brottsrubriceringen våldtäkt reserverades för de grova övergrepp där gärningsmannen “visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet. Man föreslog

Inledning 7

också att straffskalorna för sexuellt tvång skulle sänkas. Vid de mindre

grova brotten skulle man kunna döma till böter.

Vissa fall av frihetskränkande otukt borde avkriminaliseras. I övriga fall skulle straffen mildras. Den s k lovlighetsgränsen, vid brottet otukt med barn, borde sänkas från femton till fjorton år, ringa fall av brottet avkriminaliseras och straffen mildras. För brottet otukt det straffbara området med ungdom föreslog man att begränsades till sådana fall där någon haft sexuellt umgänge med eget barn, adoptivbarn, styvbarn eller annat barn som stått under dennes vård och ej fyllt arton år. Vidare föreslogs strafflindringar och straffrihet för ringa fall. Åldersgränsen för otuktigt beteende, d v s i de brottssituationer som av-

såg sexuell beröring av barn, borde enligt förslaget sänkas från femton till

tio år. Några särskilda straffbestämmelser för homosexuellt umgänge och incest togs ,. inte med i förslaget.

www Straffansvaret för borde inskränkas till att gälla enbart sådana

koppleri

...mms personer som yrkesmässigt främjar eller otillbörligt utnyttjar att annan

har tillfälliga sexuella förbindelser mot betalning. Man föreslog också att straffen för detta brott skulle sänkas. Vidare att regeln om förförelse av ungdom, som riktar sig mot den s k ungdomsprostitutionen, avskaffades. Slutligen föreslog man vissa ändringar av åtalsreglerna. Bl a att flera

brott än tidigare borde vara angivelsebrott.

Sexualbrottsutredningens förslag blev föremål för en mycket omfattande offentlig debatt. Av de utredningar på det kriminalpolitiska området som lagts fram här i landet under tiden efter andra världskriget är det mycket få som rönt ett motsvarande intresse från massmedias sida. Knappast någon torde ha utsatts för en så häftig kritik. Denna kritik riktade sig speciellt mot en punkt i förslaget, utformningen av den nya våldtäktsparagrafen, bestämmelsen om sexuellt tvång. Som ett exempel på omständigheter som, enligt utredningen, borde föranleda att det sexuella övergreppet hänfördes till den lindrigaste brottstypen anförde man den tvingades handlande före övergreppet. I en intervju i Dagens Nyheter

utvecklade ordföranden Björn Kjellin utredningens inställning.3

Vi vill få fram att det är en fundamental skillnad mellan ett överfall av en främnande man i en park och ett övergrepp i en situation där en sexuell atmosfär byggts upp. Att anse att dessa situationer skulle bedömas lika, det kallar en föråldrad

l

jag kvinnosyn. Men kritikerna var av en annan uppfattning. Man menade att den formulering

8 Inledning

av straffstadgandet som utredningen valt kastade skulden på offret eller i vart fall gjorde henne medansvarig -skylla och att detta var sig självett uttryck för klassiska manliga könsfördomar. Ett nej var ett nej, oavsett

hur och när det gavs.4

Man hade också invändningar mot utredningens förslag om sänkta straff för sexuellt tvång. I sina överväganden anförde utredningen att straffet för våldtäkt, jämfört med grov misshandel, många gånger kunde framstå som omotiverat strängt. Medan kritikerna däremot ansåg att våldtäkt var ett vida allvarligare brott än misshandel genom att det innebar en dubbel kränkning

av offrets integritet, fysiskt och sexuellt.5

Denkritiksom fördes i massmedia mot sexualbrottsutredningensbetänkandevar i allt väsentligt av ideologisk innebörd. Det är att viktigt understryka detta. Visserligen förekom det såväl vetenskapliga som rent juridiska invändningar men dessa hade ändá karaktären av Det var ideorandanmärkningar. logiska motsättningar som frågan gällde.

Det är också enkelt nog att-finna en bakgrund till den debatt som fördes

liksom en förklaring till varför den nästan uteslutande kom att handla om våldtäkt. I USA och Västeuropa hade våldtäktsdebatten flanmat upp i mitten av 70-talet. Våldtäkt blev en ideologisk fråga i kvinnokampen. Den manifesyttersta tationen av manssamhällets En dramatisk illustration förtryck. av djupgående ekonomiska, politiska och sociala orättvisor. Och en illustration med avsevärd massmedial genomslagskraft. I och med publiceringen av sexualbrottskommittêns betänkande fick denna debatt en konkret utgångspunkt även i Sverige. Dessutom i form av ett lagförslag från en statlig utredning tillsatt av regeringen. När man kritiserade utredningen för dess utformning av bestämnelsen om sexuellt tvång anförde den till sitt försvar bl a det faktum att den ändrade i formuleringen själva verket bara innebar en anpassning till den praxis som sedan flera år tillämpades vid Som beskrivning av ett sakförhållande var detta ut-

domstolarna.

an tvekan korrekt. Som invändning mot kritiken var det närmast att uppfatta som en direkt provokation. Det var just här som den ideologiska brytpunkten fanns och det var just denna praxis som man ifrågasatte Sådant ideologiskt. som i tysthet hade praktiserats vid domstolarna fördes nu upp till och ytan blev synligt. Att man sedan försökte lagfästa det saken bättgjorde knappast re i kritikernas ögon. Sexualbrottsutredningens en dold förslag klargjorde

motsättning.6

En ideologiskt grundat kritik som främst kom från kvinnor och kvinnorörelsen. Dessutom en kritik som tog sig unika yttringar.

sou 1981:64 Inledning 9

För första gången i svensk historia har femton kvinnoorganisationer från moderata kvinnoförbundet till Grupp 8 kunnat gå samman och gemensamt kräva att lagtextförslaget Är brottet med hänsyn till den tvingades handlande före övergreppet eller eljest att anse som mindre grovt ska bort. Genast. En veritabel stormeld i den offentliga debatten. Remissinstansernas synpunkter på förslaget var däremot betydligt mer blandade. På två punkter framfördes starka invändningar från en så gott som enhällig remissopinion, nämligen mot de delar som gällde sexuellt tvång och koppleri. Här rådde, vilket var ganska förväntat, stark överensstänmelse med de synpunkter som förts fram i massmedia. Beträffande sexuellt tvång betonade man att det var gärningsmannens beteende och inte offrets som var det väsentliga vid bedömningen av brbttets svårhetsgrad. Några instanser kritiserade även det bristfälliga underlag som utredningen byggde på. Såväl våldtäkt som prostitution borde kartläggas ytterligare i olika avseenden innan man kunde föreslå några lagändringar. Också förslaget om att sänka åldersgränserna för sexuellt umgänge med barn och sexuell beröring av barn kritiserades. Även om avståndstagandet på dessa punkter inte var lika entydigt som när det gällde sexuellt tvång och koppleri. Samtidigt, och det är värt att betona bl a med tanke på att sexualbrottsutredningens förslag underkändes i sin helhet, anslöt sig en majoritet av remissinstanserna såväl till förslagets grundtanke, att lagstiftningen i ökad utsträckning borde inriktas på övergreppssituationer, som till de förändringar som föreslagits på andra punkter, t ex beträffande homosexualitet, incest, sänkta straffgränser etc. Men det hjälpte alltså föga. I februari l977 förkastades sexualbrottsutredningens förslag i sin helhet och den dåvarande justitieministern Sven Roman-

us beslutade om en ny översyn av brottsbalkens bestämnelser om sedlighets-

brotten. g De direktiv som utfärdades för den nya utredningen var starkt påverkade av kritiken mot den tidigare. Vad gällde synen på våldtäktsbrottet framhöll man således att I många domstolsavgöranden betonas ... kvinnans ansvar för händelseutvecklingen på ett sätt som med rätta uppfattas som stötande från Den nya utredningens arbete borde därför bl a inriktas

E

kvinnosynpunkt. på s att få en annan ordning till stånd på denna punkt. Man tog också upp polisg utredningarna vid våldtäkter samt de problem av social och psykologisk karaktär som offren för sådana brott kunde drabbas av. Hur skulle man kunna underlätta förundersökningen för den som utsatts för ett sexuellt övergrepp?

Hur skulle man kunna ge brottsoffren kurativ och psykologisk hjälp?8

10 Inledning

En annan fråga som borde ana1yseras ytterligare var kravet på ang1ve1se från målsägaren som förutsättning för åta1 vid vissa sediighetsbrott. Här borde man överväga om det var motiverat att behå11a särskiida angiveisereg- 1er. Uppgiften att göra den nya översynen sku11e anförtros åt en kommitté med pariamentarisk förankring. Vad gä11de den a11männa inriktningen av detta arbete betonade visserligen departementschefen Romanus att sexualbrottsutredningens betänkande samt de inkomna remissyttrandena sku11e 11gga t111 grund för uppdraget men trots detta innebär det ingen överdrift om man påstår att direktiven för den nya utredningen anvisade en k1ar kursändring ideologiskt sett. Den nya utredningen, som tog namnet sexua1brottsk0mmittên, 1n1edde s1tt arbete våren 1977. T111 sin sammansättning skiijde den sig kraftigt från den förra. Den kom att domineras av po1itiker, och företrädesvis kvinnor, inte man1iga experter. Ordförande b1ev Justitierådet U1f Nordensson som avgick hösten 1980 och ersattes av ordföranden i arbetsdomstoien Johan Lind. Ti11 ledamöter utsågs en representant för vart och ett av de fem riksdagspartierna; riksdagsledamoten Guni11a André (c), r1ksdags1edamoten Eva Hje1mgtgöm (vpk), po1. mag. Bengt Mårtensson (m), Avde1ningschefen Turid Ström

(s) och skyddskonsu1enten Stina Sveg1and(fp) somavgickvåren1980ochersattes

av fi1. 11c. Britta Bergström (fp). Vidare en sekreterare, hovrättsassessorn Anita Meyersson som hösten 1979 ersattes av hovrättsassessorn A1m- Ingrid

glggg, och ett anta1 experter.9

Ett av de argument som anförts mot sexuaibrottsutredningen, både i den offent1iga debatten och från fiera remissinstanser, var att man inte gjort någon mer omfattande-vetenskapiig kartiäggning av våidtäktsbrottet. I massmedia hade b1 a röster för att man borde höjts genomföra en s k offerundersökning, d v s en frågeundersökning där man vänder sig t111 ett urva1 (av kvinnor) i avsikt att studera deras eventue11a erfarenheter av sexue11a övergrepp. Försommaren 1977 kontaktades jag av kommittén som vi11e diskutera de1s möj1igheterna att genomföra en krimin01ogisk studie av vå1dtäkter, de1s det närmare innehå11et i en sådan undersökning. Under de 1n1edande samta1en som jag hade med komnittên gick vi igenom v11ka o11ka som borde omfattas frågor av en sådan kartläggning. Jag ti11frågades också om det var möjiigt att göra en offerstudie. För att ta den senare punkten först, en offerundersökning, så avrådde jag bestämt kommittén från en sådan tanke. Skälen t111 detta som jag utveck1at närmare nedan, var främst tre: (1) Tidigare offerundersökningar av 1§1g§brott (där man b1 a försökt be1ysa den verk1iga och strukturen omfattningen

åiä* v i r l l Inledning 11 för olika typer av våld) har visat att de data som man kan samla in ofta har låg tillförlitlighet. (2) Offerundersökningar är också mycket dyrbara att genomföra. Dessutom praktiskt och vetenskapligt komplicerade. I förening med den första invändningen kan man karakterisera dem som ett avsevärt ekonomiskt och vetenskapligt vågspel. (3) Många av de problem som man tagit upp i debatten om våldtäkt gällde rättsapparatens (d v s polisen, åklagarna, domstolarna och kriminalvården) sätt att handlägga sådana brott som komnit till polisens kännedom. För att kunna studera dessa frågor krävs att man inriktar sig på den anmälda brottsligheten vilket man således inte gör om man väljer en offeransats. Om man ser till vâldtäktsdebatten som helhet, och de olika invändningar sonirestesinot sexualbrottsutredningens förslag, måste slutsatsen bli den att en offerstudie har en relativt ringa grad av relevans. Av främst dessa skäl förkastade också kommittén tanken på en offerundersökning av våldtäkter. Vilka frågor borde man då undersöka? Och vilka var det möjligt att studera? En har jag nämnt tidigare, den rättsliga handläggningen av polisanmälda våldtäkter. I debatten hade man riktat mycket kritik mot just denna punkt. Några exempel: Det hävdades således att offren för våldtäkt utsattes för så pressande förhör och undersökningar att de ofta upplevde sig som skyldiga och inte som offer. Trots att gärningsmännen var kända vid flertalet av de brott som anmäldes till polisen var det mycket få av dem som dömdes för sina brott. Betydligt vanligare var det att offren tog tillbaka sina anmälningar eller att undersökningarna lades ned av andra skäl. Även domstolsprocessen innebar stora påfrestningar för de som utsatts för brotten. Bl a påstod nan att de advokater som försvarade gärningsmännen ibland försökte framställa offrets moral och livsföring som tvivelaktig. En annan fråga som ofta diskuterats: Vilka människor var det som förekom i dessa b^ottssituationer? Vilka var offren och gärningsmännen och hur förhöll det sig med deras inbördes relationer? Var exempelvis den negativa beskrivningen av våldtäktsoffren som man kunde hitta i tidigare forskning sann? Var det på det viset att en väsentlig andel av de polisanmälda våldtäkterna utgjordes av s k uppraggningsfall 0 s v, o s v. Frågor av den senare typen aktualiserade en kartläggning av brottssituation-

en och de inblandade personerna, offren och gärningsmännen.

Den undersökning som jag föreslog komnittên, och som man ställde sig bakom, hade följande uppläggning och omfattning: Att utifrån ett representativt urval av oolisanmälda våldtäkter under 70-talet försöka kartlägga (a) brotts-

situatianen, (b) offren och gärningsmännen samt deras relationer och (c) den

rättsliga handläggningen av sådana brott på olika nivåer i rättsapparaten.

12 Inledning

Vidare att komplettera dessa uppgifter med statistiska data, material från tidigare undersökningar och intervjuer för att på det sättet dels kunna ge

l

en beskrivning av den aktuella brottstypen omfattning, struktur, tids- och områdesvisa variationer, dels vissa kunskaper om den faktiska brottsligheten, d v s även om sådana brott som inte anmäldes till polisen (den dolda brottsligheten). Sommaren 1977 beviljade också justitiedepartementet anslag för en sådan studie och arbetet med den inleddes hösten samma år. Den kartläggning av våldtäktsbrottet som jag redovisat i detta arbete har således en tillkomsthistoria som kort kan sammanfattas enligt följande: (1) I november l97l tillsatte den dåvarande regeringen en utredning för att se över bestämmelserna om sedlighetsbrotten i brottsbalken. Direktiven för denna översyn var starkt präglade av den s k sexuella liberalismen som vi upplevt mot slutet av 60-talet. (2) I februari 1976 publicerade sexualbrottsutredningen sitt förslag. Detta utsattes för mycket stark kritik, främst i de delar som gällde utformningen av bestämmelserna om våldtäkt. Kritiken var av ideologisk innebörd och fördes huvudsakligen från kvinnorörelsen. En liknande debatt hade tagit sin början i USA och Västeuropa några år tidigare. Från kritikerna framfördes bl a krav på en vetenskaplig undersökning av våldtäktsbrottet. (3) I början av 1977 förkastades sexualbrottsutredningens förslag i sin helhet och regeringen tillsatte en ny utredning, sexualbrottskommittên. Direktiven för denna utredning hade tagit starkt intryck av kritiken. (4) Sommaren 1977 beslöt den nya utredningen att bl a genomföra en vetenskaplig kartläggning av våldtäktsbrottet för att på det viset skapa underlag för sitt förslag till lagregler på vområdet. (5) Arbetet med denna undersökning inleddes hösten 1977 och avslutades således våren 1981.

1.2 Undersökningens syfte och omfattning

Lagens bestämmelser om våldtäktsbrottet ges i brottsbalken, sjätte kapitlet

§ 1 (Brb 6:1).

r 13 Inledning Tvingar man kvinna till samlag genom våld å henne eller genom hot som innebär trängande fara, dömes för våldtäkt till fängelse, lägst tvâ och högst tio år. Eika med våld anses att försätta kvinnan i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Är brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller eljest att anse som mindre grovt, dömes för Våldförande till fängelse i högst fyra år. Våldtäkt, och även Våldförande som alltså avser den mindre grova formen av sådana övergrepp, är ett brott som endast kan begås av en man mot en kvinna. En kvinna kan inte dömas för våldtäkt (Våldförande) och en man kan inte vara offer vid ett sådant brott. Om en kvinna våldtar en man (eller en kvinna) -eller en man en annan man- så är detta inte våldtäkt i en straffrättslig bemärkelse. Detta betyder dock inte att den typen av gärningar är straffria.

I regel torde de kunna betecknas som frihetskränkande otukt.]0 Straffet för

det senare brottet är däremot i normalfallet lägre än för våldtäkt eller Våldförande. För att det skall vara fråga om våldtäkt krävs också att offret tvingas till samlag. Andra sexuella övergrepp, hur kränkande de än kan vara, räcker således inte för att uppfylla lagens krav på våldtäkt. Även i dessa fall torde främst bestämmelsen om frihetskränkande otukt bli aktuell. Samlag (i den här aktuella straffrättsliga betydelsen) anses föreligga om gärningsmannens och offrets könsdelar berört varandra. Det krävs således inte att gärningsmannen t ex fått utlösning. Allmänt skulle man kunna säga att det straffrättsliga begreppet samlag inte behöver ha särskilt mycket gemensamt med det som man i dagligt tal avser med ett samlag. Samlaget skall ha genomförts mot offrets vilja genom antingen våld å person, hot som innebär trängande fara eller på så sätt att kvinnan för-

satts i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Med våld å person förstås

en fysisk kraftanvändning som direkt träffar en person och som utgör antingen misshandel eller ett betvingande av den anfallnas kroppsliga rörelsefrihet. Med hot som innebär trängande fara menas sådant hot som innebär fara för omedelbart våld av allvarligare beskaffenhet. Som ett exempel på försättande i vanmakt slutligen, kan nämnas det fallet att gärningsmannen drogar en ovetande kvinna med t ex alkohol eller narkotika så att hon hamnar

i ett hjälplöst tillstånd.”

Vad gäller skillnaden mellan våldtäkt och det mindre grova brottet våldförande är det fråga om en gradskillnad, inte en artskillnad. Våldförande är helt enkelt, och av olika skäl, mindre allvarliga våldtäkter. Som exempel på förmildrande omständigheter nämner man i kommentaren till lagtexten sådana fall där kvinnan före brottet stått i intim förbindelse med gär-

14 Inledning

ningsmannen eller att hon föranlett eller tillåtit vissa närmanden“.]2

Många sexuella övergrepp som folk i allmänhet skulle kalla förvåldtäkt“ är det inte i en strikt juridisk bemärkelse. Den juridiska definitionen är således åtskilligt snävare än vardagsdefinitionen. Rent straffrättsligt betecknas dessa våldtäkter istället ofta som andra brott; som olika otuktsbrott, ibland som vanliga våldsbrott. Det är också ett faktum att majoriteten av devåldtäktersom förs till åtal av domstolen bedöms som mindre grova, d v s som våldförande (se nedan avsn III.2 0 VII.9). Att definitionerna av våldtäktsbrottet varierar märks kanske speciellt tydligt om man ser på hur begreppet avgränsas i den s k kvinnolitteraturen om

våldtäkt.]3 I dessa arbeten kan man med våldtäkt syfta på i stort sett

alla situationer där en man utsatt en kvinna för våld, hot, tvång eller t 0 m utnyttjande med ett sexuellt syfte eller en sexuell innebörd. D v s gärningar som enligt gällande svensk lagstiftning skulle bedömas som våldtäkt, våldförande (inklusive försök till sådana brott), frihetskränkande otukt, andra otuktsbrott, otuktigt beteende, misshandel, olaga tvång, olaga hot eller ofredande. Dessutom och ibland -vilket bör påpekas- handlingar som inte är kriminaliserade utan straffria. Det är viktigt att markera dessa skillnader, som ju grundar sig på skilda ideologiska synsätt, av bl a det skälet att de vållar problem i samband med avgränsningen av materialet för denna undersökning. Av orsaker som jag berört tidigare valde jag i denna studie (huvudsakligen)

att arbeta med sådana våldtäkter som anmälts till polisen. Om det nu skulle

förhålla sig på det viset att dessa anmälningar endast omfattar en liten del av alla de anmälda övergrepp som de flesta människor -av i regel fullt vettiga skäl- förknippar med begreppet våldtäkt, finns det självfallet god grund att ifrågasätta undersökningens utgångspunkter. Detta är dock knappast fallet. Det är snarare så att min avgränsning av materialet får till följd att det innehåller en mängd brott som inte är våldtäkter eller våldföranden utan istället olika otuktsbrott eller rena våldsbrott. Samt dessutom ett antal händelser som inte är brott över huvud taget. Anledningen till detta är främst de förhållanden som råder i samband med brottsanmälan. Jag skall f ö återkomma till denna fråga och diskutera hur den påverkat sammansättningen av mitt undersökningsmaterial (se nedan avsn II.l). Här skall jag istället försöka ge en översiktlig beskrivning av syft-

et med denna studie och dess (huvudsakliga) omfattning. Förhoppningsvis kom-

mer också denna bild att bli klarare efter den genomgång av undersökningsmaterialet som jag gjort i följande kapitel (kap II). Att den våldtäktsdebatt som föregick den här undersökningen i så hög grad

Inledning 15

uppehöll sig vid olika problem med en direkt anknytning till den anmälda våldtäktsbrottsligheten var en avgörande orsak till att den fick den uppläggning som den faktiskt har. Ett annat skäl var avsaknaden av alternativ. Det var således knappast möjligt att genomföra t ex en offerundersökning med, det i och för sig goda, syftet att närmare granska den verkliga brottsligheten. Ocksåtvå andra påpekanden kan vara på sin plats i sammanhanget. Det föreliggande arbetet är visserligen en vetenskaplig undersökning men samtidigt en undersökning med på förhand givna ramar. Den sammanfattar ett uppdrag för en statlig utredning där det gällde att så långt möjligt redovisa olika sakförhållanden på en mängd konkreta punkter. Därav innehållet, och därav dess form. Dessutom den besvärande skillnaden mellan ens syften (målsättning) och vad man faktiskt lyckas uppnå. Ett arbete av den här typen blir alltid en avvägning mellan det teoretiskt möjliga och det praktiskt genomförbara. Detta hårdhänta faktum drabbar i sin tur olika sakfrågor olika hårt. Vissa av dem kan man besvara tillfredställande (och några kanske t 0 m uttömmande). För vissa andra kvarstår betydande oklarhet även efter avslutat arbete. Och om ytterligare andra vet man fortfarande ingenting. Såväl syftet som omfattningen torde enklast framgå av hur jag disponerat den redovisning som jag gjort i de följande kapitlen. I kapitel II har jag gått igenom mitt undersökningsmaterial. Som jag påpekat tidigare består detta huvudsakligen av ett urval av (olika handlingar om) sådana våldtäktsbrott som kommit till polisens kännedom. Här har jag också diskuterat hos detta material. Eftersom den senare

tillförlitligheten

frågan är av avgörande betydelse -inte minst för den som skall ta del av mina undersökningsresultat- har jag försökt göra en utförlig granskning av mina data. Med bl a den konsekvensen att den blivit ganska lång. I kapitel III har jag gett en övergripande beskrivning av våldtäktsbrottet med utgångspunkt från olika statistiska uppgifter som hämtats ur den offentliga kriminalstatistiken. Jag har således redovisat den anmälda (synliga) brottslighetens omfattning, struktur, områdesvisa fördelning och variationer över tiden. Vidare har jag gett vissa kortfattade data om den uppklarade, åtalade och avdömda brottsligheten. Slutligen har jag försökt utvärdera denna statistik med hjälp av bl a sådana resultat som jag kommit fram till vid den genomgång av anmälda brott som jag gjort i den här undersökningen. Så långt kan det hela betraktas som en inledande översikt. I kapitlen IV- VII har jag därefter tagit upp mina huvudsakliga undersökningsresultat. Jag ansåg således att det var logiskt att gå vidare genom att ge en närmare beskrivning av de händelser som statistiken summerar; d v s hur dessa brott

16 Inledning

genomförts, var de begåtts, vilka de inblandade personerna var, deras tidigare relationer, vilka brott som klarades upp, vilka gärningsmän som dömdes o s v, 0 s v. a I kapitel IV har jag inlett denna genomgång av resultaten med en beskrivning av själva brottssituationen. I kapitlen V och VI har jag presenterat de inblandade parterna, offren och gärningsmännen. Kapitlet om den rättsliga handläggningen har jag lagt sist i resultatdelen, kapitel VII. Självfallet kan man diskutera denna placering. Det för mig avgörande skälet var att jag tyckte att det måste vara mycket svårt att förstå, och kritiskt granska, hur rättsmaskineriet arbetade om man inte hade någon kunskap om de händelser och människor som passerade genomapparaten. I kapitel VIII har jag så diskuterat en central fråga som uppkommer vid alla kartläggningar av den här typen, d v s sådana som grundar sig på data om den synliga brottsligheten. Nämligen problemet med den dolda brottslig; Inte minst vid de brott som är aktuella här är det nödvändigt med

heten.

en sådan granskning. Det stora flertalet våldtäkter kommer inte till polisens kännedom och i väsentliga avseenden skiljer sig den synliga brottsligheten från den dolda. Jag har försökt belysa de faktiska och tänkbara följderna av detta faktum. Kapitel IX behandlar olika åtgärder i samband med våldtäktsproblematiken. Båda sådana som man faktiskt vidtagit och sådana som man föreslagit. Här har jag diskuterat dem mot bakgrund av mina egna och andras undersökningsresultat. I kapitel X slutligen har jag sammanfattat det som tidigare sagts med tonvikt på resultatdelen. Om man skall försöka ge en allmän karakteristik av denna undersökning så kan man bäst likna den vid en översiktsbild. Ett slags flygfotografi avsett att fånga en topografi, och mönster i denna, mer än enskildheter eller detaljer. Fördelen med sådana beskrivningar är att de är övergripande, samlande. Nackdelen att det egentliga innehållet i dem kan gå förlorat. Att man efter läsningen har en bild av ett problem men fortfarande inte är klar över vad det består i. För att minska sannolikheten för detta har jag försökt komplettera min beskrivning på så sätt att jag gjort punktvisa insnitt i den yta som jag beskrivit; fallbeskrivningar, konkreta exempel, utdrag ur intervjuer, citat etc(se nedan s 27). Ett problem som jag hela tiden haft aktuellt är hur jag skall presentera mitt arbete. Efter samtal inonikomnittén enades vi om att jag skulle försöka skriva rapporten på ett sådant sätt att den kunde läsas av alla som var intresserade av denna fråga. Med tanke på det stora intresse som den förra ut-

fw F””’”‘—”””””””’””””4””iflM47’ sou 1981:64 Inledning 17

redningen rönte vardetta troligen ett klokt beslut. Det traditionellt vetenskapliga framställningssättet är inte alltid alldeles enkelt att tillgodogöra sig. Och det är sällan någon läsupplevelse. Därmed inte att detta sagt skulle vara det men jag har åtminstone strävat efter att det klart och göra Vad beträffar de olika tekniska

f tydligt. spörsmål som ständigt uppkommer i

E sammanhang som dessa har jag endast behållit det mest nödvändiga i den löp-

ande texten. övriga teknikaliteter har jag förvisat till notapparaten. För att summera. (a) Grundmaterialet för denna kartläggning utgörs av ett statistiskt urval av händelser som anmälts till polisen och då betecknats som våldtäkt, våldförande eller försök till sådana brott. (b) Detta material har kompletterat på olika sätt. Bl a med uppgifter ur kriminalstatistiken, intervjuer och resultat från tidigare undersökningar. (c) Vid den kartläggning som jag gjort har jag dels (och huvudsakligen) beskrivit den bilden av fenomenet d v s

synliga våldtäkt,

utifrån uppgifter som finns i kriminalstatistiken, förpolisens undersökningar, åklagar- och domstolsprotokoll, dels har jag diskuterat hur denna från synliga brottslighet skiljer sig den gglgg. de brott, gärningsmän och offer som inte kommer till myndigheternas kännedom. (d) Beskrivningen har inriktats på fyra frågor: (a) Den övergripande statistiska bilden av våldtäktsbrottsligheten. Brottssitua- (b) tionen. (c) Offren och gärningsmännen. (d) Den rättsliga handläggningen. (e) Avslutningsvis har jag tagit upp olika åtgärder mot problemet.

1.3 Tidigare forskning

g Den kriminologiska forskningen om våldtäkter har en förhållandevis lång tradition. En väsentlig del av den tidiga kriminologin, mot slutet av förra och början av detta sekel, var inriktad av vålds- och sexualförpå studiet

brytare. Ofta under den sammanfattande beteckningen abnormkriminalitet.]4

Samtidigt är det fråga om en tradition som förändrats Inte minst kraftigt. på de senaste åren. Om man försöker sammanfatta utvecklingen på detta forskningsområde är det framför allt tre tidsavsnitt som är intressanta; slutet av 40-talet, början av 60-talet och mitten av 70-talet. Det är också fråga om en tradition som vrider efter ett bestämt mönster. Det finns en tendens inom våldtäktsforskningen. Det är åtminstone det bestäm-

18 sou 1981:64 Inledning som jag själv har fått efter att ha studerat handda intryck kriminologiska l5 böcker och forskningsbibliografier som publicerats under olika tidsperioder. l Fram till slutet av 40-ta1et forskarnas intresse så gott som uteslut- i tycks ande vara inriktat Brottet förklaras utifrån olika bristpå gärningsmännen. er hos den enskilde gärningsmannen. Vad gäller innehållet i dessa förklaringar kan man dock iaktta klara förskjutningar. T111 en början är orsakerna av en klassisk biologisk, genetisk eller medicinsk natur men under de första decennierna av l900-talet får denna naturvetenskapliga-gärningsmannainriktade tradition ett mer specialiserat innehåll. Olika själsliga defekter hos tillmäts allt större betydelse, psykiatriska, psykoana-

gärningsmännen

lytiska och allmänt orienterade psykologiska resonemang kommer i förgrunden. Det förefaller också som intresset för det sexuellt orienterade våldet ökar under denna tidsperiod. Denna utveckling är både förväntad och naturlig. Den ligger väl i linje med fältet och den följer ett den generella utvecklingen på det kriminologiska ofta iakttaget mönster för det sätt på vilket vetenskapliga förklaringar av mänskligt beteende har komplicerats. Speciellt den psykoanalytiska verklighetsbeskrivningen, som under 20- och 30-talet utövar ett avsevärt inflytoch psykologiska torde dessutom te ande på de psykiatriska vetenskaperna, sig lockande rent innehållsligt för den som är ute efter att förklara sexu-

ella abnormiteter.]7

De studier som det handlar om är kliniskt orienterade. Antingen av enskilda intressanta fall eller på små material av kända sexualförbrytare. Det är undersökningar som görs på slutna institutioner; fängelser, mentalsjukhus, psykiatriska kliniker. Att det är studier om män gjorda av män behöver knappast sägas. Den här typen av forskning är väl etablerad långt in på 50-talet. Mot slutet av 40-talet kommer den dock att ifrågasättas på tvâ punkter och av en gemensam orsak. För det första: Innehållet i de vetenskapliga förklaringarna vrids i riktning mot mer socialpsykologiska resonemang. Individens närmaste 0mgivning,och den sociala påverkan som denna resulterat i, tillmäts ökad relevans vid förklaringen av hans beteende. För det andra, och sannolikt som en följd av det växande socialpsykologiska inflytandet, börjar man även intressera sig för offren vid dessa våldsbrott. Man får en mer situationsorienterad syn på våldsbrottsligheten och speciellt samspelet mellan 18 offer och gärningsman blir intressant. Att denna nya socialpsykologiskasituationsorienterade fas även åtföljs av en ändrad uppläggning av de aktuella undersökningarna är naturligt. Deras omfång växer, de omfattar fler in-

divider än tidigare. Man börjar också arbeta med andra data; kriminalstati-

77 77 7 7 7 777TT 7T7 sou 1931454 Inledning 19

stik, uppgifter från domstolar, fängelser etc. Under 50- och 60-talet tilltar denna tendens. Inom den rena forskningen börjar de socialpsykologiska, och så småningom de sociologiska, perspektiven att tränga undan den äldre psykiatrin och psykologin. Det är dock viktigt att betona att denna utveckling i stort sett bara gäller forskningen. Inom de kriminal- och socialpsykologiska institutionerna, vid utformningen av den behandling och de åtgärder som sätts in mot personer som begått sexuella övergrepp, kommer den traditionella inriktningen att bevara sin maktposition ända in på 70-talet. Det är först då som man på allvar börjar ifrågasätta sjukdomssynen på sexualbrottsligheten. Dels p g a en sociologisering av psykiatrin. Dels genom att det behandlingsinriktade betraktelsesättet nu kommer att få ge efter för en mer gammaldags straffrättslig inställning

till de s k sedlighetsbr0tten.19

Den mest intressanta förändringen är dock den senaste. Den som inträffar under mitten av 70-talet. Det är nu, och det är ingen överdrift utan enkelt nog att belägga, som forskningen om just våldtäkt dels ökar explosionsartat, dels får helt andra ideologiska utgångspunkter. Det är således vid denna

tidpunkt som den nya yjnggforskningen om våldtäkt uppstår. En sociologiskt

orienterad forskning som söker sina förklaringar på samhällsnivå och där seklers ekonomiska, politiska och sociala orättvisor mot kvinnor, könstraditioner och könsroller, får utgöra orsakerna till de sexuella övergreppen. Våldtäkt är inte längre en fråga omotillräckligaindivider eller en bristfällig social omgivning. Det är ett fenomen som finns inbyggt i samhällets struktur. Det är också en forskning där de kvinnliga offren utgör den intressanta gruppen och där de kvinnliga forskarna dominerar fältet i lika hög grad som männen tidigare gjorde det. Våldtäktsforskningen som en spjutspets i kvinnokampen. Samtidigt är det en forskning med klara regionella gränser. Det är i västvärldens industristater, och med början i USA, som denna förändring inträffar. I ett globalt perspektiv -om man ser till kvinnans ekonomiska, sociala och politiska situation på olika håll i världen- förklaras den bättre av den medvetenhet som följer med relativt sett goda materiella villkor än av orättvisornas faktiska storlek. I en antologi över aktuella våldtäktsundersökningar har Field och Barnett

(l977) gett en drastisk sammanfattning av det som hände?0

The literature dealing with various aspects of the crime has shown a phenomenal growth. ... Interestingly, there appears to have been somewhat of a shift in emphasis away from the concern for the legal rights of the defendant to those rights of the victims.

Inledning Kvinnoforskningen om våldtäkt utgör dock bara en del av en större helhet. Det är nämligen nu som den vetenskapliga debattlitteraturen gör sitt intåg på arenan. För att ytterligare komplicera det hela har dessa senare arbeten dessutom ofta varit vägledande. Inte bara för debatten och ideologibildningen på området utan även för utgångspunkterna, uppläggningen och innehållet i den rent vetenskapliga forskningen. Skall man nämna ett arbete som mer än något annat -och utan minsta konkurrens- har påverkat den samlade forskningen om våldtäkt så är det just en sådan debattbok med vetenskapliga ambitioner, Brownmillers redan klassiska Against Our will (l975). Om detta sedan är vetenskap eller ej är helt ointressant. Det inflytande som Brownmillers bok utövat har varit enormt. Inte minst på det som vi med

vedertagen terminologi kallar för vetenskaplig forskning.21

Från naturvetenskap och traditionell beteendevetenskap tillämpad på gärningsmännen. Via en socialpsykologisk/sociologisk beskrivning av brottssituationen. Till en samhällsorienterad granskning med tyngdpunkten lagd på offren och deras situation och med starka ideologiska förtecken. Om utvecklingen inom våldtäktsforskningen skall sammanfattas på några rader är det så den ser ut. Att försöka gå igenom ens den aktuella forskningen på detta område genom att räkna upp olika undersökningar och redovisa deras resultat är föga meningsfullt. Dessutom är uppgiften omöjlig. I Västeuropa och USA publiceras f n undersökningar om våldtäkt meden takt av flera arbeten per månad. Den’ intresserade hänvisas istället till de bibliografiska sanmanställningar som görs löpande, exempelvis Chapell m fl (1974), den tidigare citerade

studien av Field och Barnett eller Kemmer (l977).22

Mängden forskning gör det således hart när omöjligt att skaffa sig en samlad överblick. I den följande framställningen har jag försökt lösa detta dilemma på ett så praktiskt sätt som möjligt. Jag har redovisat resultat från sådana större forskningsarbeten som har direkt anknytning till de olika delar av problemet våldtäkt som jag behandlat. För att kunna ge ett så närliggande jämförelsematerial som möjligt har jag också koncentrerat mig på den skandinaviska, och speciellt svenska, forskningen på området. Eller sådana studier från andra länder som kan antas ha särskild relevans för den fråga som jag tagit upp. Vad beträffar den skandinaviska våldtäktsforskningen finns det således vissa undersökningar som kan vara av speciellt intresse genom att de förhållanden som de beskriver är likartade med de som behandlas i detta arbete. Det är också ett faktum att den skandinaviska forskningen fortfarande har en relativt blygsam omfattning (även om situationen snabbt håller på att

sou 1931;54 Inledning 21

förändras) vi1ket gör det 1ättare att referera ti11 den. Före 1970 finns det t 0 m mycket få undersökningar om vå1dtäkt pub1icerade i Danmark, Fin- 1and, Norge och Sverige.

Från Danmark kan nämnas Sva1astogas studie om sambandet me11an offrens

och gärningsmännens socia1a bakgrund vid vå1dtäkter Den utgör ett (1962). gott exempe1 på den tidiga typen av socio1ogiskt orienterad vå1dtäktsf0rskning. Vidare en rättssocio10gisk undersökning om vå1dtäktsbrottet på Grön- 1and av Weis Bentzon (1977) samt de kart1äggningar av o1ika i samaspekter band med detta brott som presenterats av b1 a Vestergaard Larsen (1974),

gLj]_(1977), Rasmussen och Kongstad (1978).23

I Norge har Lykkjen (1976) 1agt fram en undersökning om ett mindre anta1 fa11 av vå1dtäkt som kommit ti11 po1isens kännedom där hon koncentrerat sig på den rätts1iga hand1äggningen av dessa brott. Verkko (1966) har gjort en s0cio1ogisk beskrivning av vå1dtäktsbrottet utifrån ett finskt materia1 av po1isanmä1da fa11 och Antt11a m f1 (1968) har ana1yserat den statistiskt

redovisade vå1dtäktsbrotts1igheten i Fin1and under 60-ta1et.24

Sverige s1ut1igen. Här är främst tre undersökningar av intresse. Samt1iga har 1agts fram under 70-ta1et och ti11dragit sig förhå11andevis stor uppmärksamhet i samband med debatten kring vå1dtäkt. För sexua1brottsutredningens räkning genomförde Sveri (1976) en studie av samman1agt 132 vå1dtäkter/vå1dföranden som anmä1ts ti11 po1isen i Stockho1m under 1970. fal; gggg; (1975) har redovisat o1ika data om offren, och brottsgärningsmännen situationen som grundas på 100 fa11 av vå1dtäkt/vå1dförande som anmä1ts under 1968-1970. Hed1und perioden m f1 (1979) har beskrivit en försöksverksam-

het med kurativ hjä1p för kvinn1iga vå1dtäkts0ffer.25

II UNDERSÖKNINGENS MATERIAL -undersökningsmateria1et-materia1ets ti11för1it1ighet-bearbetningar och kontro11er av materia1et

II.1 Undersökningsmateria1et

Grundmateria1et 1 denna undersökning utgörs av ett anta1 hände1ser som inträffat 1970, 1973 och 1976 och anmä1ts ti11 po1isen samma år som (påstådda) vå1dtäkter, vâ1dföranden e11er försök ti11 sådana brott. För 1976 tog jag med samt1iga anmä1da brott för he1a 1andet i undersökningsmateria1et. Skä1et var fö1jande: Undersökningens primära syfte var att ge en så aktue11 som möj1igt av dessa brott och 1976 var det senbeskrivning aste året före start hösten 1977 för vi1ket det fanns data undersökningens för he1a året. För att kunna kontro11era om brottsstrukturen förändrats över tiden drog också ett 20-procentigt av samt1iga brott som anmä1ts under 1970

jag urval och 1973 (se nedan kap III).Att jag inte gick 1ängre ti11baka i tiden än

så hade främst två orsaker. För det första; att eventue11a 1ångsiktiga föri brottsstrukturen var av underordnad betyde1se i detta sammanändringar För det andra och viktigare; att det var svårt att få fram ett jämförhang. bart anmä1ningsmateria1 som avsåg tiden före 1970. Hos rikspo1isstyre1sen, som är den registerförva1tande myndigheten, finns dessa (ä1dre) brottsanmä1ningar överförda ti11 men för åren före 1970 är kva1iteten på

mikrofi1m

fi1merna så pass då1ig att anmä1ningarna ofta är omöj1iga att 1äsa.

Vad beträffar urva1ets stor1ek var 20 procent fu11t ti11räck1igt med tanke det endast sku11e användas för att ge en bi1d av brottstrukturen unpå att

der 197O och 1973 som kunde tjäna som under1ag för en jämföre1se med för-

hå11andena under 1976. Eftersom huvudsyftet var att kart1ägga den aktue11a situationen och resurserna för undersökningen var begränsade fanns det så- 1edes ingen an1edning att göra ett större urva1 än vad som krävdes för den rena strukturjämföre1sen. g Hur gjordes urva1et för 1970 och 1973? De anmä1ningar som omfattades av undersökningen fanns a11tså 1agrade på mikrofi1m, ârvis och i tidsfö1jd efter anmä1ningsdatum. Jag drog var femte anmä1an i den ordning som de 1åg på fi1men. För det fa11et att en anmä1an inte var 1äsbar ersattes den med den anmä1an som kom närmast efter. Gick inte he11er den att 1äsa tog jag den närmast före. Dock utan att i övrigt förrycka den ursprung1iga urva1s0rdningen (nr 1, 6, 11 0 s v). Påpekas bör också att ande1en 01äs1iga anmä1ningar var 1åg, mindre än fem procent. Urva1et kan beskrivas som ett systematiskt urva1 över tiden. Främst beroen-

,r material 23 Undersökningens . rude på att våldtäktsbrottsligheten varierar till sin struktur och omfattning

-‘A)*~ylf\ . under olika årstider så är denna urvalsprincip att föredra framför t ex ett

... .. s k obundet slumpmässigt urval (se kap III 0 IV nedan). Sammanfattningsvis: .. De 20-procentiga urvalen ger en god bild av de totala brottsmängder ur vilka de har dragits. v Under l976 uppgick antalet anmälningar (samtliga för hela landet) till 7l4. De 20-procentiga urvalen för l970 resp l973 resulterade i l39 resp llO anmälningar. Totalt således 963 anmälningar. I samband med insamlingen och sammanställningen av detta material noterades också ett mindre bortfall på 20 anmälningar, d v s 2 procent. Det fanns flera orsaker till bortfallet. Tre anmälningar visade sig avse hel; irrelevanta brott. Detta p g a att de felaktigt tilldelats någon av de brottskoder som används för våldtäkt/våldförande. Två gick ej att använda beroende på felaktiga diarienummer. I sju fall pågick fortfarande förundersökningen om det anmälda brottet och handlingarna kunde därför inte lånas ut. I ytterligare sju fall avsåg anmälan brott som begåtts under andra år än de som undersökningen gällde. I ett fall slutligen var de aktuella handlingarna försvunna. Ett bortfall av den här storleken -och av dessa orsaker- är normalt vid undersökningar som grundas på s k registerdata. Dessutom saknar det helt betydelse. Det påverkar inte materialets tillförlitlighet (se nedan avsn II.2). Hed utgångspunkt från de anmälningar som ingick i grundmaterialet begärde jag in de förundersökningar som polismyndigheterna på olika håll i landet inlett med anledning av anmälningarna. Sanmanlagt berördes l07 av landets totalt 118 polisdistrikt av denna insamling. Det underlag som jag huvudsakligen använt för denna undersökning bestod alltså av polisens förundersökningar. I de fall där förundersökningarna resulterat i ett åtal samlade jag också in de domar som följt på dessa (se nedan kap VII). Innan jag går vidare och redovisar materialet för undersökningen kan det g å dock vara befogat att ge en närmare beskrivning av hur förundersökningarna ser ut”, hur de tillkommit och vilka uppgifter de innehåller.

Hela denna process dras igång i och med att brottsanmälan görs.2 I denna

ges en kortfattad beskrivning av den händelse som ligger till grund för själva anmälan. Enkelt och sammanfattningsvis kan man säga att den bara innehållerdet allra mest nödvändiga”; vem som är offer, gärningsmannen (om denne är känd vilket han ofta är) eller en beskrivning av honom, uppgifter om eventuella och andra som kan vara av intresse för utred-

vittnen personer

24 Undersökningens material

ningen, tidpunkt och plats för brottet samt en summarisk redogörelse för

händelseförloppet. Det är sällan som en brottsanmälan upptar mer än en sida.

Det är en och en utgångspunkt för In-

bokföringshandling utredningsarbetet.

te ett arbetsmaterial i sig. Så fort en brottsanmälan har gjorts är huvudregeln den att skall polisen inleda en

förundersökning.3 Syftet med förundersökningen är följande: (a)

Att klarlägga om det har begåtts ett och i så fall försöka fast-

brott (b)

ställa de närmare detta

omständigheterna kring och (c) vgm_eller vilka som

förövat det. Det är således förundersökningen som skall ligga till grund för de fortsatta rättsliga åtgärderna. Vad innehåller förundersökningen Allmänt kan man säga, och det gäller speciellt vid den här typen av brott där det nästan alltid är ett villkor för att skall få inleda förpolisen undersökning att offret själv brottet till åtal, att innehållet i dem anger är ytterst varierande. Såväl vad beträffar ursprung och omfång som kvalitet-

en.4 _

_ I vissa fall innehåller de i stort sett ingenting mer än själva brottsanmälan först (som i regel läggs i förundersökningsprotokollet) med ett besked om att förundersökningen ned. Nästan alltid är det lagts då fråga om sådana anmälningar där offret inte vill ange brottet till åtal eller snabbt ångrat att hon gjort en angivelse och tagit tillbaka den. I andra fallkan det ‘ dock vara fråga om mycket tjocka och omsorgsfullt gjorda utredningar. När det finns en angivelse och speciellt då det är fråga om grova övergrepp. ; I princip kan man säga att förundersökningen innehåller tre typer av infor- 3 mation. som framkommit

Nämligen uppgifter genom (a) förhör, (b) tekniska l

undersökningar och (c) spaning. Vid förhören arbetar man i regel efter en bestämd turordning. Man börjar med att höra offret. Därefter eventuella vittnen och andra uppgiftslämnare. Slutligen, och självfallet förutsatt att han är känd, hör man den utpekade gärningsmannen. Skälen till denna ordningsföljd (som f ö varit föremål för kritik i den offentliga debatten kring våldtäktsproblemet) är praktiskt grundade. Innan man hör en misstänkt vill man ha så ingående som uppgifter möjligt om den aktuella händelsen. Denna manual f ö inte bara vid tillämpas sexuella övergrepp utan vid alla våldsbrott där det att tala med går offret eller sådana andra brott där man från polisens sida är beroende av uppgifter från målsägaren (offret) för att kunna utreda brottet. I regel -vid den genomsnittliga våldtäktsutredningen- brukar det inte vara särskilt många personer som hörs. Ofta nog är det bara två, offret och den utpekade gärningsmannen. Detta faktum (som också utgör det stora prob-

Undersökningens material 25 lemet vid många våldtäktsutredningar)berori sin tur på att vanligen är bara de direkt inblandade närvarande när brottet begås. Våldtäktsbrotten har ofta en privat karaktär (se nedan kap IV 0 VII). Till de tekniska undersökningarna hör bl a brottsplatsundersökning, rättsmedicinsk undersökning av offret (gynekologisk undersökning, inspektion av andra skador som blåmärken, sårskador etc, kroppsfotografering för att belägga dessa skador 0 s v) och ibland även av gärningsmannen (offret kan t ex ha klöst honom i ansiktet) samt andra rättstekniska eller rättskemiska

analyser (av fordon, klädesplagg, fotspår, blod, sperma 0 s v).5

Självfallet kommer även den tekniska biten att variera avsevärt till omfattning, innehåll och uppläggning beroende på omständigheterna i det speciella fallet. Ett exempel: Om en kvinna som inte företer några_yttre skador eller uppger att hon utsatts för något särskilt fysiskt våld anmäler en våldtäkt som hon utsatts för en vecka tidigare, på en plats som hon inte närmare kan ange, är ju en rättsmedicinsk undersökning sannolikt helt ointressant. Och även brottsplatsundersökningen uteblir av naturliga skäl. Omfattningen av de tekniska undersökningarna bestäms (främst) av tre faktorer: (l) Hur mycket man get om själva brottet, finns det t ex uppgift om en brottsplats, finns det någon utpekad gärningsman? (2) Själva brottets grovhet, ju grövre brottet ärdesto mer omfattande blir utredningen. (3) Slut-

ligen hur lång tjg_som förflutit från det att brottet begicks till dess att

förundersökningen inleddes. Spår av den här typen har tyvärr den egenskapen att dekallnar fort. Vetskap, grovhet, tid. Spaningen. Här skiljer man på yttre och igrg spaning. Vid yttre spaning kan t ex polisen leta efter en viss person eller ett fordon ute på fältet, man kan knacka dörr i det bostadsområde där brottet begicks etc. Vid den inre spaningen arbetar man (i regel) med hjälp av olika register; spanings-

register, fingeravtrycksregister, signalamentsregister, modus operandireg-

ister 0 s v, 0 s v.6

Det är alltså polisens förundersökningar som utgjort det huvudsakliga underlaget för denna undersökning, det som jag har kallat grundmaterialet. Av tre olika skäl var jag dock tvungen att komplettera dessa data. För det första har undersökningens syfte krävt att jag haft tillgång även till andra data. Det underlag som förundersökningarna ger har inte varit tillräckligt för att täcka samtliga de frågeställningar som jag varit intresserad av. Några exempel på kompletterande data: Beskrivningen av brottsutvecklingen i kapitel III nedan grundas i allt väsentligt på olika uppgifter som hämtats ur kriminalstatistiken. Beskrivningen av offren och gärningsmännen har bl a gjorts med hjälp av uppgifter om dem som tagits ur olika

26 Undersökningens material

personregister. Således har uppgifter om deras eventuella tidigare brottsbelastning, en i sammanhang som dessa väsentlig fråga, hämtats ur det s k Person- och belastningsregistret, PBR (se nedan kap V 0 VI). Beskrivningen av den rättsliga handläggningen i kapitel VII har i vissa fall krävt att jag haft tillgång till o s v.

domar

För det andra har det i olika enskilda fall varit nödvändigt att kontakta de myndigheter som ursprungligen sammanställt materialet (poliser, åklagare etc) när detta har varit bristfälligt eller svårt att begripa. Dessa kontakter har i regel tagits på telefon eller med brev. För det tredje slutligen en viktig typ av kompletteringar som sammanhänger med själva karaktären hos de s k registerdata som denna undersökning huvudsakligen grundar sig på. Mycket kortfattat (jag har utrett problemet närmare i det följande, bl a avsn II.2). Registerdata, kvantitativa data, hårda data, är betydligt bättre ägnade åt att svara på frågor av typen var, när, hur många och vilka än vad de är på att förklara varför, hur det kändes o s v. Enkelt nog beroende på att syftet med dem är att besvara frågor av den första typen. För att man skall ha någon chans att “förstå” verkligheten bakom de siffror, tabeller och översiktliga beskrivningar som den här redovisningen är full av så har jag -så gott det nu låter sig göras- försökt skänka substans åt dem genom konkreta exempel, citat etc. Dessa kvalitativa data har jag bl a i skaffat mig genom intervjuer med våldtäktsoffer, gärningsmän och sådana perj soner som för samhällets räkning arbetar med den här typen av problem; poli- Å ser, åklagare, domare, försvarsadvokater, socialarbetare 0 s v. Jag vill sam- J tidigt understryka att den delen av undersökningen har varit ett (nödvän-

digt) komplement och alls icke något huvudändamål.7

Åter till förundersökningarna. Det ursprungliga urvalet omfattade 963 anmälningar. För varje anmälan skulle det finnas en förundersökning (eller ett besked om att förundersök- l ningen ej hade inletts). Således 963 förundersökningar (besked). Av olika ä skäl uppstod ett bortfall, som jag nämnt tidigare, på 20 anmälningar 3 (förundersökningar/besked). I vissa fall berodde detta på felaktigheter i själva anmälningshandlingen, i andra på att den förundersökning som svarade mot anmälan inte var åtkomlig. Vid insamlingen av materialet visade det sig att det var mycket sällsynt att man inte påbörjat en förundersökning efter en anmälan. Besked om detta hade meddelats i ett fåtal fall (se nedan kap VII). För enkelhetens skull kan man alltså säga att det totala grundmaterialet bestod av 943förundersökningar (varav ett mindre antal som endast innehöll anmälan plus besked om att förundersökning ej skulle inledas).

i material 27 Undersökningens Dessa visade innehålla uppgifter om sammanlagt 961 brottstillfällen sig som fanns noterade i anmälan och var avungefändet slag som under- (brott) att täcka (se nedan avsn II.2). Skälet till diskrepansen sökningen avsåg mellan antalet förundersökningar (943) och antalet noterade brottstillfällen eller brott är att en och samma förundersökning (anmälan) i undan- (961) kan innehålla om två eller flera brott. Det senare samtagsfall uppgifter dels med reglerna för hur polisen skall förfara när de tar upp manhänger

anmälan om ett brott, dels med reglerna för antalsräkning av brott.8

För att förtydliga det senare skall jag ge tre exempel som gäller reglerna för av brott. Exempel ett: Om en och samma kvinna vid ett och antalsräkning samma tillfälle utsatts för våldtäkt av två olika gärningsmän är detta att betrakta som två olika brott. Däremot är det bara ett brott om den ene gärendast den andra att genomföra en våldtäkt. Antalet ningsmannen hjälpt bestämmer således brottsantalet. Exempel två: Om (fullgångna) gärningsmän de två i exempel ett,vid ett och samma tillfälle,båda våldgärningsmännen tar två olika således fyra brott. Varje offer har utsatts

offer föreligger

för ett från två d v s två plus två gör fyra brott. övergrepp gärningsmän, Brottsantalet bestäms även av antalet offer. Tre: Om en och samma kvinna vid tre olika tillfällen tillvåldtagits av samme gärningsman (som anmälts tre brott. Antalet tillfällen är den tredje faktorn som sammans) föreligger brottsantalet. Sammanfattningsvis; brottsantalet bestäms av antalet avgör gärningsmän, offer och tillfällen. Anmälningar av den typ som exemplifierats ovan utgör dock, som jag påpekat så handtidigare, undantag. Ser men på den anmälda våldtäktsbrottsligheten lar det som våldtagits av en gärningsman vid ett tilli regel om ett offer fälle. finns det däremot vissa fakta som talar för att den faktis- Samtidigt ka frekvensen av bl a upprepade våldtäkter mot ett och samma offer är större än vad den anmälda brottsligheten visar (se kap VIII nedan). I det här sammanhanget är de mer komplicerade fallen främst av intresse genom att de stökar till behandlingen av materialet. Konkret. De 943 förundersökningarna omfattade således 961 olika brott som noterats i anmälan. Bakom dessa 961 brott fanns l l34 och 894 offer. An- (påstådda) gärningsmän talet brott skiljer sig således från antalet offer resp antalet gärningsmän och de senare antalen är heller inte lika. Skälen har jag exemplifierat ovan. En relativt stor andel av gärningsmännen har således endast agerat som medhjälpare vid vissa brott. Därför är också antalet gärningsmän större än antalet brott. Vissa av offren har utsatts för flera brott med bl a den följden att brottsantalet är större än antalet offer. Problemet är främst intressant för förståelsen av de resultat som jag redovisat nedan.

28 Undersökningens material

Vid bearbetningen och analysen av undersökningsmaterialet har jag behandlat det på följande sätt: (a) Vid beskrivningen av själva brottssituationen har jag låtit varje brott utgöra en enhet i materialet (kap IV). (b) När jag tagit upp gärningsmännen har varje gärningsman fått utgöra enhet (kap V). (c) Och vid kartläggningen av offren har varje offer en enhet utgjort i materialet (kap VI). Hur jag förfarit i de övriga delarna av undersökningen torde framgå av sammanhanget. Det hela är tämligen känner logisktominan till utgångsläget. För att sammanfatta detta så enkelt som möjligt. Med utgångspunkt från ett antal från l970 urval av samtliga),

brottsanmälningar (ett 20-procentigt

1973 (också ett 20-procentigt urval) och 1976 (samtliga anmälningar) har jag samlat in motsvarande (resp besked om att förundersökförundersökningar ning ej skulle inledas i ett mindre antal fall). Efter ett mindre bortfall på två procent har jag så erhållit de förundersökningar (besked) som utgör undersökningens grundmaterial. Detta material innehåller uppgifter -av varierande karaktär- om 961 olika som noterats vid l l34

brott anmälan, (påstådda) gärningsmän samt 894 offer.

Som vid har jag använt

enhet undersökningens genomförande mig av antalet

brott resp antalet gärningsmän resp antalet offer och låtit valet av en viss enhet bestämmasaw det som jag studerat. samnanhang Detta material har jag kompletterat av tre olika skäl med bl a uppgifter ur kriminalstatistiken, domar, utdrag ur personregister och intervjuer. Tillsammans med grundmaterialet utgör de uppgifter som hämtats från de senare datakällorna i denna studie.

undersökningsmaterialet

Och allra enklast torde det hela kunna beskrivas med hjälp av nedanstående tablå.

(se tablå över undersökningens material på nästa sida)

Nu något om det närmare innehållet i undersökningsmaterialet. Allmänt kan man säga att de informationer som hämtats ur grundmaterialet och de kompletterande datakällorna har varit av olika slag och använts för olika delar av den beskrivning som undersökningen omfattar. Vid konstruktionen av undersökningens kodschema (d v s närmast den förteckning över information som skulle samlas delades den totala in) informationsmängden in i fyra faktablock. Dessa faktablock omfattade totalt ca 120 olika undersökningsvariabler (olika slags I den följande uppgifter). beskrivningen har jag främst av utrymmesskäl- beskrivit innehållet i de olika variablerna i notapparaten och i direkt anslutning till av en viss variabel. redovisningen

Undersökningens material 29

Tab1å materia1

E Undersökningens

Anmä1ningar om vå1dtäkt, vå1dförande samt försök , I ti11 sådana brott under

i 1970, 1973 (20-procentiga

3 urva1) och 1976 (samt1iga). Ti11sammans 963 anmä1ningar.

/som

svarar mot

bortfa11 på 20 förunder- 943 förundersökningar sökningar p g a (varav ett mindre anfortfarande öppna=7 ta1 besked om att förandra brottsår=7 undersökning ej ska11 fe1 typ av brott=3 in1edas). Det s k ej identifierbara=2 grundmateria1et försvunna=1

och kompletterats med som ge uppgifter om

uppgifter ur krimina1- 7 961 noterade brott statistiken (brottsti11fä1Ien§, ___, 1 134 gärningsmän och domar 894 offer som använts ___u____________________ som enñeter i undersökuppgifter ur person- ningsmateria1et E register å i

E

. i E - ti11samman vi1ka 1

i

i å &

UNDERSÖKNINGSMATERIALET

30 Undersökningens material

I sina huvuddrag framgår innehållet i denna samlade infonnationsmängd av uppställningen nedan.

FAKTABLOCK A -uppgifter om själva brottet/brottssituationen t ex år, datum, veckodag, tidpunkt för brottet, tidsrymnd mellan brott och anmälan, den straffrättsliga rubriceringen av brottet vid anmälningstillfället och senare under den rättsliga handläggningen, vem som gjort anmälan, hur anmälan gjorts, uppgivna orsaker till (eventuell) sen anmälan, personliga relationer mellan offer och gärningsman, mötesplats före brottet, typ av brottsplats, typ av våld eller hot i samband med brottet, offrets motstånd, sexuella moment i samband med brottet, offrets fysiska skador 0 s v

FAKTABLOCK B -uppgifter om offret t ex antal offer i samband med brottet, offrets ålder, nationalitet, civilstånd, antal barn, hemförhållanden, anställningsförhållanden, tidigare brottsbelastning, sociala situation, psykiska problem, handikapp, beteende i samband med övergreppet 0 s v

FAKTABLOCK C -uppgifter om gärningsmannen av motsvarande slag som för offret samt vissa ytterligare uppgifter ang bl a den tidigare brottsbelastningen

FAKTABLOCK D -uppgifter om den rättsliga handläggningen av brottet t ex brottsrubricering vid anmälan, förundersökningens förlopp och resultat, angivelsefrågan, omfattningen av utredningen (förhör, tekniska undersökningar, spaning), anhâllande, häktning, åtal, dom o s v

II2 Mmeñahtstñlwrhthgmt

Det material som använts för den här undersökningen måste betecknas som relativt omfattande. Närmare l 000 brott och ett ungefär motsvarande antal p

offer och gärningsmän som beskrivits med avseende på drygt 100 undersöknings-

i variabler. Dessutom ett material som avser att täcka ett mycket känsligt område, sexuella övergrepp och våldshandlingar. Självfallet är det förenat med avsevärda svårigheter av såväl vetenskaplig

Undersökningens material 31

som rent art när ett så pass stort och känsligt material skall anpraktisk vändas för en vetenskaplig undersökning. De centrala problemen i detta datas tillförlitlighet. Det är dessutom fråga om sammanhang gäller flera olika tillförlitlighetsproblem; av varierande innebörd och med olika orsaker och konsekvenser för de bearbetningar av data som jag gjort och för de resultat som jag presenterat. Det stora är klassiskt, För just den

problemet dgn_d0lda brottsligheten.

är denna fråga dessutom av väsentligt större här undersökningens vidkommande betydelse än vad den är för genomsnittet av kriminologiska undersökningar. Av främst det skälet har jag också valt att behandla den i ett särskilt kapitel Här skall jag nöja mig med att kortfattat redovisa (se nedan kap VIII). dess innebörd. Det är ett känt faktum att endast en mindre del av de våldtäkter, våldföranden etc som faktiskt begås kommer till myndigheternas kännedom (se nedan Den synliga en liten del av den avsn VIII.l). våldtäktsbrottsligheten utgör faktiska eller av denna typ. Skälet är enkelt. I verkliga brottsligheten offret att inte anmäla till polisen att hon utsatts för många fall väljer ett sådant övergrepp, brotten förblir dolda. Grundmaterialet i den här undersökningen utgörs av anmälda, synliga, brott. Om det nu skulle vara på det viset att dessa anmälda brott -för det förstaendast en mindre del av samtliga brott samt -för det andra- helt skilutgör jer sig från de som inte anmäls (d v s det stora flertalet) kommer självfallet värdet av en studie som grundas på anmälda brott att vara minst sagt tveksamt. Värre ändå. I vissa fall kan en sådan undersökning bli helt missvisande. t ex att man utgår från anmälda våldtäkter vid en analys av Antag orsakerna till (den verkliga) våldtäktsbrottsligheten. över att arbeta med anmälda våldtäkter vid Är det huvud taget meningsfullt en kartläggning av våldtäktsproblemet? Jag menar att det är det. Att andelen anmälda våldtäkter är liten, och att denna andel avseenden från den stora ickei många väsentliga skiljer sig anmälda delen får ändå inte automatiskt till resultat att det skulle vara bortkastad möda att studera den. Tvärtom. För vissa frågeställningar utgör den anmälda brottsligheten det enda relevanta underlaget. Så t ex om man skall undersöka om den rättsliga av våldden viktiga frågan handläggningen täktsbrotten (se nedan kap VII). I andra sammanhang kan värdet variera. Sammanfattningsvis vill jag dock påstå att en beskrivning av den anmälda är meningsfull i sig (se kap IV, V 0 VI nedan). Dessutom kan brottsligheten den vara en hygglig och ofta den enda, för en analys av den utgångspunkt, faktiska våldtäktsbrottsligheten.

32 Undersökningens material

Avgörande för värdet av en sådan beskrivning av den anmälda brottsligheten blir dock, självfallet, att de data som man använder har en godtagbar tillförlitlighet. I detta och det följande avsnittet skall jag ta upp tre tillförlitlighetsproblem som avser själva grundmaterialet och beror på (eller sammanhänger med) följande orsaker: (a) Fel vid avgränsningen och urvalet av grundmaterialet (b) Fel i grundmaterialet information från p g a felaktig de ursprungliga uppgiftslämnarna (offer, gärningsmän, vittnen etc) eller genom polisens av det hantering (c) Fel vid av grundmaterialet i samband med

behandlingen

genomförandet av denna undersökning Den första typen av brister har jag diskuterat i detta avsnitt. Däremot har jag funnit det naturligt att granska de båda övriga felkällorna i samband med att beskrivit jag de bearbetningar och kontroller som grundmaterialet genomgått när denna undersökning genomfördes (se nedan avsn II.3). Vare sig urvalet av grundmaterialet eller det bortfall som förekom när det samlades in utgör stötestenar några egentliga i sammanhanget. De 20-procentiga urvalen från l970 och l973 ger en -med tanke av på syftet- god bild hela den anmälda brottsligheten under dessa år. Bortfallet på två procent saknar helt betydelse. För det första är storleken av det försumbar. För det andra är orsakerna till det sådana att det mesta talar för att de förundersökningar som fallit bort i innehåller genomsnitt samma slags infor-

mationer som de som kom med i materialet.9

Däremot kan det finnas att diskutera anledning själva avgränsningen av grundmaterialet mer ingående än vad som skett tidigare. Hur väl täcker den avgränsade brottsmängden motsvarande anmälda brottslighet? Som jag påpekat i föregående avsnitt omfattar grundmaterialet sådana anmälda brott som (av polisen) vid anmälningstillfället betecknats som (l) våldtäkt, (2) våldförande eller (3) försök till något av dessa brott. Avgränsningen omfattar dock även sådana anmälningar där man angett något av dessa brott alternativt något annat brott. Eller sådana som avser någoti

av dessa brott_plgs ett eller flera andra brott.1O

De två senare typerna av anmälningar kräver sannolikt en närmare förklaring. När polisen tar upp anmälan om en händelse som gäller brott man helt anger naturligt vad det är fråga om för slags brott. I normalfallet, och även vid de brott som är aktuella här, brukar den anmälda händelsen avse ett brott, t ex en våldtäkt. Det inträffar dock, och det är inte ens särskilt ovanligt, att det kan föreligga tveksamhet om hur en viss skall rubgärning

material 33 Undersökningens riceras rent straffrättsligt. Är det t ex fråga om en våldtäkt eller bör brottet kanske betecknas som frihetskränkande otukt? När den här situationen uppstår brukar polisen tills vidare lösa det juridiska dilemmat genom att i anmälan ta upp de alternativ som kan bli aktuella. För att återgå till exemplet; våldtäkt alternativt frihetskränkande otukt. Denna anmälan kommer sedan att bokföras som våldtäkt, d v s under det grövre brottets rubrik. Det är också viktigt att känna till att vid de faktiskt förekommandealternativanmälningarna där våldtäkt som ett av ingår alternativen så utgör det brottet så gott som alltid den grövre gärningen. Anmälan kommer således, med nästan l0O-procentig sannolikhet, att redovisas som en våldtäkt. Åtminstone inledningsvis på anmälningsstadiet och under förundersökningens första skede. Den andra typen gäller de händelser som inte täcks helt och hållet ur straffrättslig synpunkt av en enda paragraf. Ett exempel: Gärningsmannen har först våldtagit sitt offer och sedan rånat henne. Här får vi en anmälan på våldtäkt rån. Och även en sådan anmälan konmer med i grundmaterialet.

ggh

Problem, ur den här aktuella synpunkten angående hur pass väl avgränsningen täcker det avsedda materialet, uppstår däremot vid en tredje av fall. typ Nämligen sådana situationer där det inträffat en våldtäkt men att ett därpå följande brott konsumerar själva våldtäkten. Konkret tänker jag på de mord och dråp (eller misshandelsbrott med dödlig utgång) som börjat med att offret de s k sexmorden. Dessa brott våldtagits, kommer igtgined i undersökningsmaterialet. Sammantaget utgör de en ”mindre grupp. Varje år har vi ca 10 mord, dråp och misshandel med dödlig utgång där det finns ett tydligt inslag av sexuellt våld. Detta för hela landet. I praktiken de också den utgör

enda grupp av brott som faller utanför p g a det här skälet.1]

Vad beträffar till bakgrunden problematiken med alternativanmälningarna är den i och för sig ganska självklar. När polisen tar upp en anmälan om ett brott grundas den i normalfallet på anmälarens (som i regel också är offer) egen berättelse. Själva brottsanmälan ges,som jag sagt tidigare, en summarisk karaktär och man ger sig inte in på några mer intrikata juridiska bedömningar. Ännu mindre några prövningar av sanningshalten i anmälarens berättelse. De får anstå till senare i den polisiära handläggningen; Om valet står mellan två grader av samma brott, t ex våldtäkt eller är tumregeln den att våldförande, man griper till den grövre brottsrubriceringen. Är det fråga om skilda brott gör man normalt enalternativanmälan av den typ som beskrivits ovan, ibland nöjer man sig med att det

ange enbart grövreibrottet.12

Ytterligare ett exempel. Anta att det är oklart om den anmälda händelsen

34 Undersökningens material

avser en våldtäkt eller ett otuktsbrott. I regel väljer man då det första alternativet, våldtäkt. Skulle man uppleva en högre grad av juridisk ambivalens anger man sannolikt båda, våldtäkt alternativt något otuktsbrott. Däremot att man bara tar brottet. I det är det ytterst sällsynt den ringare

här fallet 0tukten.13

I de båda första fallen brottet samt båda alternativen) kommer (det grövre anmälan att förutsatt att den avser den ingå i grundmaterialet (självfallet tidsperiod som omfattas av undersökningen). I det tredje fallet kommer den att det endast skulle ändra från otukt till göra om polisen rubriceringen våldtäkt, våldförande eller försök till sådant brott (eller något alternativ där ett av dessa brott Sådana ändringar förekommer men de är ingår). inte särskilt vanliga. Lite men i sak rättsvisande, skulle man kunna sammanfatta det slarvigt, hela på följande sätt. Om det bara finns en rimlig antydan från anmälarens sida att den anmälda händelsen kan vara att beteckna som ett våldtäktsbrott så kommer anmälan att få en sådan rubrik. Och därmed kommer den också med i grundmaterialet. Om man först senare under förundersökningen, d v s efter det att någon anmält ett helt annat brott, upptäcker att det är fråga om ettvåldtäktsbrott får anmälan med största sannolikhet en ny rubrik eller ett tillägg som gör att den hamnar i grundmaterialet. Det finns dock anledning till en Viktig reservation vad gäller fall av den senare typen, nämligen för s k kvinnomisshandel. I sådana utredningar brukar det vara så gott som legio att man finner att det kvinnliga offret utsatts för ett stort antal övergrepp under ofta mycket lång tid. Och inte 3 sällan av en sexuell karaktär. Här finns det risk för att våldtäktsbrott som upptäcks i samband med förundersökningen kan försvinna i mängden av j Ä misshandelsbrott och andra våldsbrott. Och därmed inte redovisas. Jag har

diskuterat dessa situationer särskilt nedan (se bl a avsn IV.l, V.3, VI.4

o kap VIII). Vad händer om motsatsen inträffar? T ex att en anmäld våldtäkt skrivs ner otukt som framkomnit under förundersökningen. Kom-

till p g a nya fakta

mer den anmälan då att försvinna ur grundmaterialet? Svaret är nej. Den finns kvar. Ändringar av den typen är f ö mycket vanliga (se nedan avsn II.3). I

För att sammanfatta: Den avgränsning som gjordes, och det sätt på vilket

materialet togs fram, ger en relativt sett mycket god täckning av den synliga våldtäktsbrottsligheten. De våldtäkter, våldförandenoch försök till sådana brott som kommit till polisens kännedom under undersökningsperioden ingår med hög sannolikhet i grundmaterialet. Undantagen utgörs av speciella

Undersökningens material 35

fall, de s k sexmorden samt, vilket är mer väsentligt om man ser till antalet brott, vissa sexuella övergrepp som begåtts i samband med s k kv1nnom1sshande1 och upptäckts först på förundersökningsstadiet. Problemet med avgränsningen är i själva verket inte risken för en ofullständig täckning utan istället det motsatta. I materialet konmer det att finnas en mängd lñndelser som anmälts som våldtäkt, våldförande eller försök till dessa brott som i själva verket avser andra brott och till en mindre del händelser som gQ_är brott. De problem som detta i sin tur föranleder -och de är avsevärda- har jag av praktiska skäl tagit upp i det följande avsnittet där jag också diskuterat hur jag försökt lösa dem (avsn II.3). Helt bortsett från detta faktum (som också får till följd att statistiken över anmälda våldtäkter och våldföranden innehåller en mängd händelser som inte är av den karaktären) föreligger det även irriterande skillnader mellan antalet våldtäktsbrott i grundmaterialet respektive statistiken över antalet anmälda brott av den typen. Siffrorna självfallet vara lika. bgrgg Jag skall försöka förklara orsaken till dessa skillnader. Enligt vad jag sagt tidigare skall denna undersökning bl a omfatta samtliga anmälda våldtäkter/våldföranden (inklusive försök) som anmäldes under l976. Enligt avsnitt II.l uppgår detta antal till 7l7. Enligt siffrorna i den offentliga statistiken över anmälda brott kom dock sammanlagt 773 sådana brott till polisens kännedom under l976. Vilken av dessa siffror är korrekt? Ingen av dem är det. Till den första siffran skall läggas ett mindre bortfall. Av olika skäl har sammanlagt l5 anmälningar med total l7 olika brott under l976 fallit bort. Utan detta bortfall, som vi således inte har i anmälningsstatistiken, skulle grundmaterialet ha innehållit 734 brott. Den kvarstående diskrepansen på 39 brott beror i sin tur på följande orsaker. (a) I anmälningsstatistiken för l976 ingår ett mindre antal brott som antingen anmälts under andra år än l976 men begåtts under detta år eller anmälts under l976 men begåtts under l975. (b) I anmälningsstatistiken för l976 ingår vidare ett mindre antal brott som ej är våldtäkter eller våldföranden (eller försök) men som felaktigt tilldelats denna rubrik och helt korrekt rensats ut ur polisens register över sådana anmälningar. I anmälningsstatistiken finns slutligen vissa återkommande fel (som korrigerats i underlaget för grundmaterialet) som kan medföra mindre ökningar av brottsantalet.

36 material Undersökningens Sammantaget gäller att skillnaden dels är mindre, dels ointressant ur tillförlitlighetssynpunkt av även andra skäl. Grundmaterialet ger ett mer tillxl förlitligt mått på den anmälda våldtäktsbrottsligheten än vad statistiken gör. Utan att det för den skull är exakt.

II.3 Bearbetningar och kontroller av materialet

Efter det att förundersökningarna (grundmaterialet) samlats in från de olika polisdistrikten inleddes bearbetningen av detta material. I samband med den gjordes också ett antal kontroller av materialets tillförlitlighet. Att arbeta direkt utifrån förundersökningarna var självfallet omöjligt. Istället sammanställdes den relevanta informationen enligt en särskild kod-

stansunderlag.14

och fördes över till ett s k

lista

Kodlistan, som jag kortfattat beskrivit ovan, innehåller alltså en förteckning över de uppgifter som jag ville ha ut ur förundersökningarna. Arbetet med kodlistan ingick i förbereldelserna för undersökningen och en i stort sett färdig kodlista, som hade prövats ut på ett mindre material av förundersökningar, fanns tillgänglig när insamlingen av grundmaterialet avslutades. i Vad innebar själva kodningen? Och hur behandlades materialet därefter? å

Enkelt uttryckt kan man säga att varje sökt uppgift i grundmaterialet till-Å

delades en sifferkod. Dessa sifferkoder fördes över på stansunderlage , en särskild blankett som användes som underlag när uppgifterna fördes över pâ hålkort till hålkort särskilda

(stansning). Uverföringen gjordes enligt pro-J

gram och det var sedan hålkorten som användes vid arbetet

(programmering) j

1 med materialet. Informationen från förundersökningarna fanns alltså lagrade

på hålkorten efter vissa regler eller principer i dataprogrammen.15 Ä

Sammanfattningsvis: Ursprungsinformationen syntetiseras, man sorterar ut

I

det väsentliga, det som man är ute efter. Därefter översätts den till siffror (ännu finns det ingen datamaskin som direkt kan tillgodogöra sig det som finns skrivet i en förundersökning) varefter denna sifferinformation förs över till hålkort. Arbetet med denna informationsmängd (läsning, sortering, sammanställning, analys och utskrift av önskade uppgifter) sköts sedan av datamaskinen enligt de direktiv som ges i dataprogrammen. Detta tillvägagångssätt, att man förlitar sig på datamaskinen, är f ö en förutsättning om man praktiskt skall kunna hantera datamaterial av den här omfattningen. I samband med det arbete som beskrivits ovan genomfördes också olika kon: troller av tillförlitligheten i materialet.

å . U d n S0 k mg ens material 37 sou 1981.64 ; De1s försökte jag och mina medarbetare att spåra upp och rätta till olika : brister, tvetydigheter etc i materialet. Bl a genom de kompletterande kontakterna med de poliser som skött förundersökningarna som jag nämnt tidigare. Dels försökte vi också, så objektivt som möjligt, att värdera vad materialet egentligen innehöll. Bl a gjordes i det sammanhanget en jämförelse mellan polisens kategorisering av den anmälda händelsen vid själva brottsanmälan, vår egen juridiska bedömning av samma anmälan samt slutligen vår samlade bedömning av händelsen utifrån hela det tillgängliga förundersökningsmaterialet. Dessa två senare kategoriseringar i samband med bearbetningen av grundmaterialet togs självfallet med bland de informationer som vi förde över till stansunderlag-

en (och hålk0rten).16

Denna övergripande värdering av materialet visar på intressanta skillnader mellan polisens straffrättsliga rubricering av anmälan, den straffrättsligt korrekta rubriceringen av samma anmälan och den samlade bedömningen på grundval av samtliga tillgängliga handlingar i de olika fallen. Jag har redovisat dessa skillnader i tabellen nedan för den del av materialet som avser 1976. Mönstret är f ö likartat under 1970 och 1973.

Tabell II.3 Den anmälda våldtäktsbrottsligheten enligt polisens bedöm-

ning av anmälan (PA), enligt en straffrättsligt korrekt § 2 bedömning av samma anmälan (KA) och enligt samtliga hand- 5 lingar om händelsen (antal brott=7l7,

17 nativt annnat brott annat brott (misshandel etc) ‘1 11 12 ej brott - 3 13 saknas uppgift 0,1 0,4 totalt (100) (100) (100)

Den första kolumnen ovan beskriver väl polisens sätt att arbeta med dessa anmälningar. Man undviker mer komplicerade straffrättsliga bedömningar och klipper istället till med den grövre kategorin (t ex våldtäkt istället för våldförande). Eller också ger man ett alternativ. Enüigt polisen är således 78 procent av anmälningarna (562 stycken) att beteckna som våldtäkter men bara tvâ procent som våldförande (12 brott). Men detta är alltså inte sant. Gör man en straffrättsligt korrekt bedömning av det som sägs på anmälan blir andelen våldtäkter väsentligt mindre, 54 pro-

38 material Undersökningens

cent, medan andelen våldföranden är avsevärt högre, 23 procent. D v s att man valt den grövre kategorin av brottet. undviker också otukts-

Polisen

brotten. fall anmälan- av olika otuktsbrott kodas Även uppenbara -enligt i regel som våldtäkt (och ibland som våldförande). Och då vanligen som för- 3 söksbrott. Likaså är man generös medvåldtäktsstämpeln vid andra brott som misshandel, ofredande etc. Enligt polisen är en procent av de anmälda brotten ej att anse som våldtäkter eller våldföranden. Av olika anledningar har de ändå hamnat i grundmaterialet. I regel beroende på att man tilldelat dem fel brottskod och sannolikt kommer sig dessa fel av att man sneglat på tveksamheter i sin egen beskrivning i anmälan. En misshandel enligt texten i anmälan har t ex fått koden för våldtäkt p g a att det funnits något sexuellt moment, eller en antydan i den riktningen, 1 samband med misshandelsbrottet. i I själva verket är denna grupp, andra brott, betydligt större. Enbart utifrån anmälningarna utgör de elva procent (78 fall) av samtliga brott. I

regel handlar det om ringa misshandel eller ofredande där en manlig gär-

i 1 ningsman gett sig på en kvinna som han inte känner. 1 1 Som en kuriositet kan också nämnas att man i ett fåtal fall tillgripit rub- 1 1

riken våldtäkt utan att man rimligen kan ha haft en aning om vad som in- 1

i träffat. Ett exempel: En rediopatrull påträffar en av berusning medvetslös

i

kvinna i en blomsterrabatt utanför ett hyreshus. Det finns ingenting, vare sig i hennes klädedräkt eller i övrigt, som stöder det antagande om våldtäkt som polisen gör 1 sin anmälan. Något som hon f ö själv indignerat förnekar när hon nyktrat till. Jag var full och somnade. Det är allt. Sammanfattningsvis kan man säga att polisens anmälningar (och därmed också

l

uppgifterna i kriminalstatistiken) ger en missvisande och överdriven bild

av den synliga våldtäktsbrottsligheten. Ca femton procent av dessa anmäl- i

klart eller

ningar avser händelser där det redan från början får anses helt 1

högst osannolikt att det handlar om sexuellt våld, sexuella övergrepp eller utnyttjanden. I ytterligare drygt fem procent av anmälningarna måste det

be-1

tecknas som tveksamt. § Q En värdering av hela materialet (samtliga handlingar som ingår i förunder-

sökningarna plus eventuella kompletterande uppgifter) ger en bild som avvik-i

er än mer från anmälningarna och statistiken. Totalt ca 70 procent av de anmälda brotten avser sådana händelser som man (åtminstone i dagligt tal) kallar för våldtäkter, d v s våldtäkt, våldförande och vissa typer av fri-- 1 hetskränkande otukt inklusive försök till sådana brott. Tar man hänsyn till bortfallet kan man dra följande slutsats om vad som verkligen döljer sig bakom statistikens våldtäktsbrottslighet. Nämligen att

Undersökningens material 39 siffrorna i kriminalstatistiken över anmälda våldtäktsbrott ger en överskattning av denna brottslighet med ca 30 procent. Vad består då det icke-relevanta överskottet av? Några procent av de anmälda brott som redovisas i statistiken (och således ingår i grundmaterialet) gäller gärningar med en sexuell innebörd men utan det våldsinslag som krävs vid våldtäkt/våldförande. Konkret handlar det om olika otuktsbrott eller otuktigt beteende. Den resterande andelen på ca 25 procent kan delas i två ungefär likstora högar. I den ena finns misshandelsbrott, ofredanden etc. I den andra händelser som, enligt gällande svensk lag,

är att betrakta som brott. Den senare gruppen, 13 procent enligt förunder-

ej

sökningarna, är intressant. Bl a av det skälet att det i den allmänna debatten (och i viss tidigare forskning med för den delen) har hävdats att en väsentlig andel av alla våldtäktsanmälningar är hopfantiserade av offren, offren ljuger. De hade inte blivit utsatta för någon våldtäkt. Enligt den bedömning av grundmaterialet som jag själv och mina medarbetare gjort är stödet för den typen av påståenden svagt. Den kategori som vi betecknat som ej brott på totalt 13 procent av samtliga anmälda brott under 1976 (94 anmälda brott) består av två typer av fall. För det första en mindre grupp på 17 kvinnor (17 brott) som med största sannolikhet inte utsatts för något sådant brott. Antingen har man diktat ihop anmälan eller också har man utan egen förskyllan, som i det tidigare exemplet med kvinnan i blomsterrabatten, felaktigt blivit betraktad som våldtäktsoffer. Andelen falska anmälningar i grundmaterialet utgör (sannolikt) mindre än två procent av samtliga. Andelen falska anmälningar plus missförstånden utgör drygt två procent. Det är f ö en andel av den storleksordningen som är aktuell i sammanhanget under 70-talet, d v s i de redovisningar som gjorts av den synliga våldtäktsbrottsligheten i kriminalstatistiken och i andra sammanhang. Den ringa andelen är således ungefär densanma i de båda jämförelseurvalen från 1970 respektive 1973 och det finns inga skäl som talar för att förhållandena under andra år på 70-talet skulle ha tett sig annorlunda. v › Trots att de falska anmälningarna utgör ett fåtal kan det ändå finnas anledning att fråga sig varför de förekommer över huvud taget. Bl a av det skälet att en anmälan om att man utsatts för ett sådant brott är förenad med både besvär och obehag för anmälaren. Och oavsett om man talar sanning eller ljuger. Min eget intryck är -kortfattat- följande. Vissa offer har gjort anmälan beroende på att de varit utsatta för ett starkt tryck från personer i deras omgivning; föräldrar, äkta män, fästmän eller pojkvänner. Den minderåriga dottern som kommer sent hem och i ett upprivet tillstånd och fredar sig mot föräldrarnas anklagelser med en historia om att hon utsatts för

40 Undersökningens material

ett sexuellt övergrepp. Med den följden att föräldrarna tar henne till polisen. Eller pojkvännen som tvingar sin flicka att vända sig till polisen med något som enklast kan betecknas som ett svartsjukedrama med viss handlingsmässig substans. Psykologiskt är det långt ifrån oförklarligt eller ens svårförståeligt och till offrens förmån talar också det faktum att de vanligen, och så fort de lämnats ifred med den utredande polismannen, gör noggrannt reda för hur det hela egentligen låg till. I vissa andra fall beror den falska anmälan på att offret är psykiskt sjuk eller psykiskt instabil. Också dessa historier är sällan särskilt svåra att skilja ut. Ofta är de mycket allmänt hållna. Uppgifterna är svävande, motsägelsefulla och ändras under hand. Allmänna berättelser om övergrepp som inte konkretiseras i tiden eller till plats, personer och handlingsmässiga omständigheter. För undvikande av missförstånd vill jag också understryka att man alls icke tycks ta särskilt lätt på sådana anmälningar från polisens sida. Tvärtom snarare. Ibland föranleder de åtskilligt mer utredningsarbete än det genomsnittliga och bevisade övergreppet. För personer som har brottslighet och sociala problem till yrke är faktum av den typ som beskrivits ovan alls icke särskilt uppseendeväckande eller konstiga. De utgör ett normalt och själv har jag dragit den slutsatsen

inslag 1

att andelen falska /åldtäktsanmälningar inte tycks vara större än för någon j annan brottsgrupp där det brottsliga angreppet är av den karaktären att det Å riktar sig mot en enskild individ. Jag tror således att andelen falska miss-

handelsanmälningar är ungefär lika stor, d v s inte särskilt stor, som den I som förekommer vid vâldtäktsbrotten. Dessa andelar är i sin tur

reän t ex andelen falska och med säkerhet sannoliktrnindw min-

inbrottsanmälningar betydligt 5 dre än andelen uppdiktade I de senare fallen finns det nämligen

bilstölder. å

också krasst affärsmässiga skäl att ljuga som saknas vid de rena.våldsbrott- §

en.17 Annat än undantagsvis (se t exutpressningsfallet i avsn IV.2 nedan).

ä Så långt om den första gruppen. % Den andra gruppen, 77 kvinnliga offer och ett motsvarande antal brott tor- E de vara mer intressant och åtskilligt svårare att bedöma. Här har det varit nödvändigt att ta ställning till sanningshalten i flera personers berättelser (där offren och de utpekade gärningsmännen inte så sällan gett helt motstridiga versioner av vad som hänt). Vem talar Dessutom sanning? göra en straffrättslig bedömning av det som inträffat. Är det straffbart? I många fall är det alldeles klart att kvinnorna utsatts för någon form av tvång eller påtryckningar -eller i vart fall upplevt det så- att ha samlag med gärningsmannen. Däremot har det inte varit av den typ eller grovhet som lagen kräver för att det skall föreligga en våldtäkt eller ett våldförande.

i material 41 sou 1931;64 Undersökningens Det är viktigt att betona det senare. Gällande lag på området är förvisso icke identisk med den syn på begreppet våldtäkt som t ex kommer till uttryck inom den radikala kvinnorörelsen under 70-talet. Dessa fall illustrerar således en både intressant och känslig ideologisk fråga. Var skall gränserna gå för det straffbara området? Jag har återkommit till detta problem nedan (se bl a avsn IX.3). En väsentlig fråga i detta sammanhang är tillförlitligheten hos de straffrättsliga bedömningar som jag och mina medarbetare gjort av materialet. Hur pass säkra är de? Vad gäller granskningen av anmälningarna så vållar dessa härvidlag mindre problem. Dessutom är de av mindre intresse för undersökningen sonihelhet. I sak innebär de ju bara att man nagelfar en beskrivning av ett påstått brott utifrån ett fastslaget juridiskt regelsystem. Sådant låter sig alltid göras med rimlig säkerhet förutsatt att man besitter det erforderliga

juridiska kunnandet.]8 Betydligt mer tvistiga är de avgöranden som gjorts

om den egentliga straffrättsliga innebörden i samtliga de handlingar som förelegat i de olika anmälda fallen. Den sanning som man kan uppnå här måste med nödvändighet bli ungefärlig. Samtidigt får man inte överdriva svårigheterna och den osäkerhet som är förenad med ett sådant arbete. En majoritet av de anmälda fallen är helt klara ur straffrättslig synpunkt. Här är det fråga om våldtäkter och vâldföranden och att endast ennnndreandel av dem avslutats med att gärningsmannen dömts för det brott som avses beror inte främst på någon oklarhet i själva sakfrågan utan mer på juridiska teknikaliteter. T ex att offret inte önskat fortsätta den rättsliga handläggningen (se nedan kap VII). Problemen uppstår främst i anknytning till de senast beskrivna fallen där man så att säga balanserar på gränsen till det straffbara området. Andelen sådana komplicerade fall utgör ungefär fem procent av

hela materialet och här finns det alltså utrynme för en viss osäkerhet.19 En

händelse som i själva verket var brottslig fick felaktigt beteckningen ej brott och vice versa. Min sammanfattande bedömning är dock att eventuella fel av den typen är av underordnad betydelse. Skälen är främst tre. För det första är andelen sådana fall totalt sett ringa. För det andra måste man hålla i minnet att undersökningen beskriver den anmälda brottsligheten som helhet och inte enskilda fall. Fel av det här slaget brukar gå i olika riktning och totalt sett har de således en tendens att ta ut varandra. För det tredje slutligen; alla anmälningar i det ursprungliga materialet finns med i undersökningen. Således även de som betecknats som ej brott. Varför har jag utvecklat nedan. Detta om den övergripande granskningen av grundmaterialets egentliga innehåll.

42 Undersökningens material

Totalt ca 30 procent av mittvåldtäktsmaterial avsåg således inte sådana brott. Ca fem procent av dem gällde visserligen s k sedlighetsbrott men utan det inslag av våld, tvång eller hot som krävdes. Drygt tio procent avsåg andra brott av våldskaraktär utan sexuellt syfte. Ytterligare ca tio procent handlade om obehagliga upplevelser som samtidigt inte var straffbara. Och ungefär två procent av brotten hade i själva verket aldrig inträffat. Hur har jag hanterat detta faktum? En möjlighet vore att utesluta dem ur materialet och endast undersöka de rena våldtäktsbrotten. Jag valde dock, som jag påpekat ovan, att behålla dem. Detta avfyraolika skäl. För det första -och det är enrprincipielh teknisk ståndpunkt som jag intagit sedan länge- skall man alltid akta sig för att kasta bort information på ett tidigt stadium av en undersökning. Skulle det visa sig senare att den inte var så ointressant som man trodde i början

l

så är det för sent att åt saken. För det andra att dessa händel- l göra något ser, som i och för sig är straffrättsligt diskvalificerade, kan ge viktig kunskap om den sociala och psykologiska innebörden av våldtäktsbegreppet. Det är således långt ifrån ointressant att ca tio procent av offren anser att de utsatts för envåldtäkt trots att de händelser det faktiskt gäller (sannolikt) inte är straffbara. Hur ser dessa våldtäkter ut? Heterogeniteten iden synliga våldtäktsbrottslighetenär ett intressant faktum i sig. För det tredje ger den bedömning som jag gjort av de anmälda händelserna självfallet möjlighet att separera olika kategorier av fall i samband med studiet av en speciell fråga. Det är således inget som hindrar att man bryter ut t ex de rena våldtäkterma om man vill titta särskilt på dem (vilket jag f ö också gjort), jämför dem med andra grupper 0 s v. Det är tvärtom | mycket enkelt att göra sådana uppdelningar. För det fjärde slutligen; syftet med denna undersökningvarju inte att göra någon juridisk granskning

i

av våldtäktsbrottet utan istället en kriminologisk kartläggning av fenomen- l

l

et våldtäkt, dess sociala, psykologiska och rent handlingsmässiga aspekter. l Avgränsningarna av det studerade fenomenet blir då också med nödvändighet l både vidare och mer formbara än vad som är fallet vid en juridisk studie. Parallellt med den övergripande granskningen av materialet gjordes :även vissa kontroller som avsåg speciella delar det. Dessa har jag redovisat och diskuterat i de avsnitt där jag arbetat med just den informationen. De insamlade uppgifterna har nämligen olika karaktär och varierande tillförlitlighet och jag har därför varit tvungen att försöka lösa tillförlitlighets- \ problemen på skilda sätt i olika enskilda fall. Variationerna i angreppssätt är också så stora att det inte är meningsfullt att göra någon allmän beskrivning av detta arbete.

Undersökningens material 43

Bearbetningen av materiaiet har jag varit inne på iniedningsvis i detta avsnitt. En svårighet i detta sanmanhang är att den överföring av materialet från en form tiil en annan som jag gjort i sin tur kan ge upphov ti11 prob- Iem med ti11för1it1igheten. I tabiån nedan har jag försökt beskriva hur ma- . y som b1ivit aktueila . teriaiet bearbetats och vi1ka kontro11er med an1edning av dessa bearbetningar.

Tablå Bearbetningar av grundmateriaiet, kontro11er av bearbetningarna

MATERIAL BEARBETNING KONTROLLER t 943 förunddersökningar _ provkodning -—-——————-——————~ -------- k0ntr011k0dkodning ping

programnering gprogramkontroii

stansning kontroiistansning

_hå]k°rt

provkörningar dogiska kontro11er

av

innehå11et_______.§tc

på håikorten färdiga data

Kodningen utgör det första kritiska momentet. Här gä11er det att se ti11 att kod1istan (och koderna) ej ger upphov till felaktigheter. Ett sätt att undvika detta är genom en s k grovkodning. Man prövar kodiistan på ett mindre material. De som utför kodningen måste förstå hur o1ika typer av information ska11 toikas. Dessutom måste det göra det på sanma sätt, man måste använda samma kod för en viss uppgift. Det senare b1ir specie11t kritiskt ju mer subjektiv karaktären är hos de insamiade uppgifterna. Skador på offret av ett visst s1ag t ex måste kategoriseras på samma sätt av de olika bedömarna (kodarna). I den här undersökningen försökte jag iösa probiemet eniigt föijande. En noggrann utprövning av kodlistan gjordes på ett 50-ta1 förundersökningar. Tveksamma bitar av information i kodiistan försågs med kompietterande anvisningar. Jag sjäiv och kodarna diskuterade ingående hur vi sku11e gå tiiiväga vid kodningen. Så iångt det var möjiigt försökte vi specificera vi1ka oiika uppgifter vi var intresserade av.

44 Undersökningens material Dessutom; ett iitet anta1 kodare. He1a materiaiet för denna undersökning har kodats av två av mina medhjälpare. Risken för 01ikhet i bedömningen minskar så1edes om det är få personer som handskas med det. När materia1et vä] var kodat drogs så ett s1umpmässigt urva1 på 30 förundersökningar från 1976 (4,5 procent av samtliga) därjag gick in och kontro11erade den kodning som gjorts. Ande1en fei var mindre än en procent

(av den samlade informationsmängden) varför materia1et accepterades.20

På i princip samma sätt gjorde jag i nästa 1ed, överföringen av den kodade informationen från stansblanketterna tili hålkort. Här genomfördes s k kon-

tro11stansningar enligt de standardmanualer som finns.21 Också programmen

kontroiierades. B1 a genom provkörningarav hå1kdroen.Fickvi utde data som

programmen skuthe ge oss.

I detta avsiutande steg ingick också s k 1ogiska kontro11er. D v s att vi begärde vissa tabe11er och uppgifter från vår kortmassa och jämförde därefter hur de stämde med vår uppfattning om vad som skulie finnas där. Det behöver knappast påpekas att när man har fö1jt ett materia1 från början, och b1 a 1äst igenom he1a grundmaterialet, så har man en ganska god uppfattning om vad som finns på hå1korten. Man vet så1edes på ett ungefär vi1ka ande1ar av o1ika egenskaper som materia1et har, hur det förde1ar sig med avseende på en viss variabe1 o s v. 1 Sedan grundmateria1et var färdigkontroiierat återstod så det egentiiga undersökningsarbetet. Som en första åtgärd Tat jag köra ut hela datamassan i tabe11er och förde1ningar (procent och absoiuta tai) för de o1ika uppgifter som fanns lagrade. De bearbetningar som därefter gjordes var av varier- 4 ande s1ag. Huvudsak1igen tog jag fram oiika beskrivande mått. Dessutom gjordes, i samband med anaiyser av orsakdr och samband me11an o1ika variabier, statistiska sambandsberäkningar, variansanaiyser och s k signifikansprövning- Den närmare innebörden av dessa bearbetningar ska11 jag återkomma ti11 i ar. 4 i i de avsnitt där jag använt mig av ett visst ti11vägagångssätt. i I I l Y

sou 1981:64 45

III STATISTISKA UPPGIFTER OM VÅLDTÄKTSBROTTET -den anmälda brottsligheten under perioden 1965-1980-uppklarade, åtalade och dömda väldtäktsbrott samt påföljder för dessa brott

III.T Den anmälda brottsligheten under perioden 1965-1980

Det finns huvudsakligen två källor till kunskap om brottsligheten. Den ena utgörs av den löpande kriminalstatistiken, den andra av olika specialundersökningar om brott ochbrottslingar.I detta kapitel har jag gett en övergripande beskrivning av våldtäktsbrottet utifrån olika uppgifter som hämtats ur den offentliga kriminalstatistiken (eller underlaget till denna statistik). Som jag påpekat tidigare finns det lite svensk forskning om just våldtäktsproblemet. Samtidigt är det på det viset att de statistiska daüa som vi i så hög grad måste förlita oss på är bemängda med fel. I väsentliga avseenden ger statistiken en missvisande bild av denna kriminalitet (se ovan avsn II.3). Genom att korrigera statistiken med vissa avde resultat som jag tagit fram i min vâldtäktsundersökning har jag försökt att ge en så korrekt bild som möjligt av den anmälda (eller synliga) brottsligheten. Primärt har jag koncentrerat mig på de förändringar över tiden som statistiken visar; brottsutvecklingen för våldtäktsbrottet under perioden 1965 t olm 1980. Vad är det egentligen som döljer sig bakom siffrorna i statistiken? Först något om själva statistiken. Det är förenat med avsevärda svårigheter att jämföra statistik över en längre tidsperiod. Skälen är främst två. För det första har man gjort omlägg-

i de sxstem som ligger i botten på statistikproduktionen eller i de ningar

rutiner man har vid denna produktion. Åren 1965, 1968 och 1975 har man bl a ändrat rutinerna för redovisning och databehandling av anmälda brott samt

reglerna för antalsräkning av brott.1 I det här sammanhanget torde dock dessa

förändringar vara av mindre betydelse.2

För det andra har man ändrat redovisningen av denna statistik. En del uppgifter har fallit bort medan andra har tillkommit. Man har skapat nya redovisningskategorier, innehållet i vissa tabeller, liksom utformningen av dem, har förändrats. Vad gäller den anmälda brottsligheten är det främst en av dessa förändringar som är av intresse; redovisningen av brottet frihetskränkande otukt. Före 1972 fördes detta brott in under två rubriker,heterosexuell otukt resp lhomosemuell otukt; tillsammans med andra otuktsbrott av resp art. Den frihetskränkande otukten kan alltså inte särskiljas under första hälften av den

46 Statistiska uppgifter om våldtäktsbrottet

period som är aktuell här. I figur III.la nedan har jag redovisat den anmälda brottsligheten enligt statistiken för perioden l965-l980. Siffrorna avser våldtäkt/våldförande inklusive försök till sådana brott i hela landet.

Figur III.la Anmälda våldtäktsbrott i hela landet under perioden 1965-1980 (våldtäkt/våldförande inkl försök, absoluta tal) antal brott

922 930X

900 850 .+

800 å 750

f

700 4

f

650 600

f»

617 593 597 587 550 + 500 f L 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80

XAntalet anmälda brott under 1980 har skattats utifrån uppgifter som

hämtats ur den preliminära statistiken

Som framgår av figuren ovan är de årsvisa variationerna i den anmälda brottsligheten stora. Från periodens början fram till 1974 beskriver brottsutvecklingen_en svagt uppåtriktad zig-zagkurva. Det finns ingen uttalad trend utan brottstalen pendlar kring ett medelvärde på drygt 600 anmälda brott per år. Fr 0 m l974 får vi dock en kraftig och obruten av den anmälda brottsökning ligheten. Det genomsnittliga brottsantalet under perioden l974-l980 uppgår till 800 brott, drygt d v s en ökning kring 30 procent jämfört med den första hälften av perioden. Till den viktiga frågan om denna ökning beror på att den faktiska brottsligheten har ökat eller enbart kan tillskrivas en ökning av andelen anmälda brott skall âterkonma jag 1 kapitel VIII nedan. Skillnaderna i den anmälda brottsligheten från ett år till ett annat kan

Statistiska uppgifter om våldtäktsbrottet

således vara avsevärda. Men också variationerna över årets månader, veckans dygn och olika delar av dygnet är påtagliga. Dessutom följer de ett -med tanke på brottets karaktär- förväntat mönster som har giltighet för den aktuella perioden som helhet (se kap IV nedan). Antalet anmälningar är klart högre under juni, juli och augusti än för år- › ets övriga månader. Drygt en tredjedel av samtliga brott som anmäls under ett är begås på sommaren. Det finns även en markerad variation över veckans dagar. Ungefär vart femte brott som anmäls har förövats under lördagsdygnet medan endast ett av tio anmälda brott har inträffat på måndagar (eller tisdagar eller onsdagar). Den synliga våldtäktsbrottsligheten är koncentrerad till helgerna (fredag kväll till söndag morgon). Den kraftigaste variationen hittar man dock helt naturligt över dygnet. Närmare halvparten av de anmälda brotten begås på kvällen eller natten, mellan kl 21 och 03. Detta jämfört med endast ca sju procent mellan 06 och l2. Hur förhåller det sig då med våldtäktsbrottslighetens regionella fördelning? De brott som flyter in i brottsstatistiken har nästan alltid utspelats inom landets gränser. Det bör dock påpekas att i genomsnitt ett till två av de brott som anmäls varje år har inträffat utomlands. Det är i dessa fall fråga om kvinnor som varit på resa utrikes och då fallit offer för ett sexuellt övergrepp som de anmält till polisen i Sverige. De senare brotten har självfallet ingen som helst betydelse för den totala brottsbilden. Den anmälda våldtäktsbrottsligheten har en utpräglad storstadskaraktär. I runda tal 50 procent av den anmälda brottsligheten faller på de tre storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Enbart Stockholmsområdet, med ca en sjättedel av landets befolkning, svarar för 20-25 procent av hela den anmälda brottsligheten. Också i Göteborg och Malmö är de här brotten fler än vad debordevara om man uteslutande ser till befolkningens storlek i dessa områden Tar man hänsyn till karaktären hos dessa gärningar kan man dock förvänta sig en förhöjd kriminalitetsnivå just i storstäderna (se kap IV nedan). Av den resterande hälften anmäls en absolut majoritet i landets övriga större städer (mer än 50 000 invånare). Däremot är våldtäktsanmälningar relativt sett mer sällsynta i mindre tätorter och på den rena landsbygden. Den synliga brottslighetens regionvisa utbredning tycks också ha varit oförändrad under en lång följd av år och i vart fall under den period som diskuteras här. I och för sig är våldtäkt/våldförande inte något stort brott i en antalsmässig bemärkelse. Vid polismyndigheterna i de större städerna tillhör de

48 Statistiska uppgifter om våldtäktsbrottet

samtidigt rutinen. I Stockho1m, Göteborg och Ma1mö har man i snitt en ti11 tre sådana anmä1ningar varje vecka. I de mindre po1isdistrikten kan det dock gå år me11an de enstaka anmä1ningar som görs. Detta senare faktum är främst intressant när man diskuterar hur po1isen (och även andra myndigheter) bör hand1ägga dessa brott (se kap VII 0 IX nedan). Så 1ångt om den anmä1da vå1dtäktsbrotts1igheten en1igt den offent1iga statistiken. Som jag påpekat i avsnitt II.3 ovan innehå11er statistiken över anmä1da vâ1dtäkter/vå1dföranden de1s en re1ativt stor ande1 brott som fa11er under andra 1agrum, de1s hände1ser som inte är brott över huvud taget. Under perioden 1970-1976 utgör ande1en ovidkommande brott e11er hände1ser i denna statistik 20-25 av he1a den anmä1da

procent brottsmängden.3 Sanno-

1ikt har vi också ungefär motsvarande ande1ar “icke-vå1dtäkter för perioderna 1965-1969 och 1977-1980 (se nedan). Före 1965 är brottsstatistiken däremot tro1igen bättre i just detta avseende. Detta samnanhänger med att man fram ti11 1965 ti11ämpade andra redovisningsrutiner för den anmä1da brotts- 1igheten vi1ka gjorde det 1ättare att på ett tidigt stadium ,och före den

statistiska redovisningen, ga11ra bort sådant som inte var re1evant.4

Vad innehå11er då statistiken som är av re1evans? Under perioden 1970-1976 utgörs me11an 20 och 30 procent av den anmä1da brotts1igheten av fu11bordade vå1dtäkter. I mede1ta1 är denna ande1 25 procent. Ande1en fu11bordade vå1dföranden varierar me11an 16 och 22 procent

S1år man ihop dessa båda brottskategorier, fu11bordade vå1dtäkter eller fu11-

bordade vâ1dföranden, uppgår de ti11sammans ti11 38-43 procent. Variationerna är så1edes mindre för brotten sammantaget än vad de är om man betraktar dem var för sig. Detta senare faktum fö1jer enke1t av att det råder ett ömsesidigt beroende me11an dem. Em högre ande1 vå1dtäkter under ett år är kopp- 1ad ti11 en 1ägre ande1 vâ1dföranden under samma år (och vice versa). En variation av den här arten och omfattningen

torde f ö vara fu11t natur1ig.5

Ti11 denna ande1 på i genomsnitt 40 procent fu11b0rdade brott ska11 1äggas ande1en försöksbrott; 15-20 procent försök ti11 vå1dtäkt och 6-8 procent försök ti11 vâ1dförande. Den samman1agda ande1en försöksbrott ti11 20uppgår 25 procent. Ti11sammans med de fu11bordade brotten erhå11er vi så1edes en ande1 på 65-75 procent av samt1iga anmä1da vå1dtäktsbrott, d v s den ande1 av den statistiskt redovisade anmä1da brotts1igheten under denna rubrik som faktiskt utgörs av vå1dtäkt, vå1dförande e11er försök ti11 sådana brott. Det finns dock ytter1igare en grupp som bokförs i vå1dtäktsstatistiken och som jag sku11e vi1ja beteckna som re1evant ur i vart fa11 krimino1ogiska synpunkter. Det gä11er sådana fa11 av frihetskränkande otukt där en man1ig gär-

sou 1981:64 Statistiska uppgifter om våldtäktsbrottet 49

ningsman genomfört ett sexuellt övergrepp som riktat sig mot ett kvinnligt offer (och där således brottet statistiskt blivit redovisat som våldtäkt/ vâldförande och då ofta som ett försöksbrott). Den senare andelen tycks vara

ganska konstant, 6-8 procent av hela anmälningsmaterialet.6

Sammanfattningsvis: 70-80 procent (andelen varierar under olika år) av de brott som redovisas som våldtäkt/våldförande i statistikenär av den karaktären att de skall stå där.Enmindneandelav dessobrott;$e8procentäräodkinte våldtäktsbrott i en strikt juridisk bemärkelse utan frihetskränkande otukter. Deras rent handlingsmässiga likhet med våldtäktsbrotten är samtidigt mycket stor. Av det skälet -med tanke på att min uppgift har varit att göra en kriminologisk kartläggning av våldtäktsbrottet och inte någon straffrättslig genomgång av det aktuella brottet- har jag ändå valt att beteckna dem som våldtäktsbrott. När jag i den fortsatta framställningen tagit upp olika egenskapet hos dessa brott (våldtäkter och våldförande inklusive försök till sådana brott samt vissa fall av frihetskränkande otukt) har jag använt beteckningen rena våldtäktsbrott. I en kriminologisk-fenomenologisk bemärkelse således. Detta om statistikens tillförlitlighet under perioden 1970-1976. Hur pass rättvisande är då statistiken efter l976? Kan det t o m vara på det viset att den brottsökning som vi kan iaktta i statistiken fr o m l974 beror på att antalet icke-relevanta brott i statistiken har ökat? Jag har försökt kontrollera detta genom att gå igenom ett urval av anmälda våldtäkter/våldföranden från l979. Enligt den kontrollen tycks andelen ickerelevanta brott vara ungefär densamma som tidigare under 70-talet, d v s att den utgör mellan 20 och 30 procent av samtliga anmälningar. Det tycks också

vara fråga om samma slags brott eller händelser som tidigare.7

Samtidigt har sannolikt andelen sådana icke-våldtäkter i statistiken över anmälda våldtäktsbrott ökat något över perioden l970-1980 som helhet. Det är

dock fråga om en mindre ökning, några procent av samtliga som

anmälningar, endast kan förklara en mycket liten del av uppgången i antalet anmälda brott sedan l974. Att andelen icke-relevanta brott är så pass konstant är heller knappast förvånande. De bakomliggande systemen och rutinerna för den statistiska har inte förändrats redovisningen i några -i det här sammanhanget- väsentliga avseenden under 70-talet. Inte heller de allmänna problem som man alltid dras med när en brottsanmälan skall tas upp, typ det starka beroendet av mâlsägarens uppgifter, och som utgör den väsentliga orsaken till de felaktiga redovisningarna.

Vad betyder dessa fel_för statistikens tillförlitlighet?

Om jag tills vidare begränsar mig till de uppgifter om den synliga brotts-

50 Statistiska uppgifter om vâldtäktsbrottet

ligheten som jag redovisat tidigare i detta avsnitt så kan man kortfattat säga följande: De saknar för den fördelningen. Den tycks vara den-

(l) betydelse regionella

i samma för de rena våldtäktsbrotten som för hela den anmälda brottsmängden. Variationerna över heller inte med undantag för en punkt.

(2) tiden_påverkas

en ännu starkare koncentration till tiden De rena_våldtäkterna uppvisar mellan hälften med knappt hälften av den 0- Zl och 03. Drygt (jämfört av dessa brott begås på kvällen eller natten. korrigerade brottsmängden) De kan inte förklara i den anmälda brottsligheten fr o m (3) ökningarna l974 I stort sett är nämligen andelen (annat än i mycket ringa grad). fel i statistiken konstant under den aktuella tidsperioden. (4) Däremot får felen till resultat att den synliga brottsligheten (enligt statistiken över anmälda brott) blir större än vad den faktiskt är. Dessutom ger underlaget till statistiken en missvisande bild av själva vid våldtäktsbrotten. Eftersom den senare strukturen gärningsmönstret inte framgår av den offentliga statistiken (den som publiceras i Bättsstatistisk är dock skadan i regel ringa. Betydelse får de först årsbok) när man vid olika specialundersökningar (okritiskt) förlitar sig på data som hämtats från statistiken över anmälda brott. (underlaget till) Denna dubbla -båda vad gäller antal och strukturöverrapportering av våldtäkter är dock huvudsakligen intressant i två andra sammanhang. Vid analyser av den faktiska brottsligheten medför den påtagliga risker om man utgår från den synliga brottsligheten. Dessutom komplicerar den en granskning av den rättsliga handläggningen av våldtäktsbrotten. Ett senare f ö skall återkomma till i avsn III.2 exempel på det (som jag nedan). Sett mot bakgrund av den anmälda och uppklarade våldtäktsbrotts-

i

ligheten är den andel som gått till domstol mycket ringa. Och detta har bl a använts som utgångspunkt för en kritik av rämtsmaskineriet.

i

Den låga andelen förklaras dock delvis av det faktum att anmälningsstatistiken innehåller en mängd ovidkomnande brott eller händelser som inte är brott. D v s att andelen åtalade och dömda brott i själva verket 3 Z är (betydligt) större än vad den verkar vara. nedan har jag redovisat den korrigerade anmälda I figur III.lb (korrekta) under l970-l980. Således efter det att de våldtäktsbrottsligheten perioden icke-relevanta anmälningarna har gallrats bort ur statistiken. Ett påpekande med anledning av figuren. Det rör sig om skattningar. De tal som redovisas i figuren är ungefärliga. Exakta beräkningar låter sig heller inte göras.

Statistiska 51 uppgzfter om våldtäktsbrottet

III.1b Den korrigerade anmä1da vá1dtäktsbrotts1igheten i he1a 1an- Figur det under perioden 1965-1980, tota1t och förde1ad på typ av

brott (abso1uta ta1, skattningar)

anta1 brott

A

650 — 635 635 -vå1dtäkts- 59 x’ brotten 600 _ t0ta1t 555 560 550 550 5504- ,M.m._swu»« |\/

i 500 .

./ 49/0/

75 1 4- .

450 4- 4E9. “.30

400-~ 370 3 O -fu11bordade 34° 350 4- 330 vå1dtäkter/ 32 310 310 vå1dföranden ’ 300-_ “\280 289, 250 \\\250 /./ 250 -› “*»-w-4««v

190 190 -försök ti11 200 ~

våldforande 150 w M,,»

‘~\\‘NA“KlEp. 120

100 -- . 75 75 -vissa fa11 45 45 45

45,5_ z0_--.----»--.

39_____g5_._§5

ann-hets_ so” ““ ““”“ kränkande

gOtukt

Q7 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80

Ca 75 procent av den anmä1da vå1dtäktsbr0tts1igheten under perioden 1970-1980

avsåg faktiskt sådana brott. Den resterande ande1en kring 25 procent gä11de

dock andra brott e11er hände1ser som inte är straffbara. Ungefär 40 procent

i statistiken utgjordes av fu11bordade vå1dtäkter e11er vå1dföranden och

ca 25 procent av försök ti11 sådana brott. Ytter1igare ca åtta procent var

frihetskränkande otukter som i vart fa11 i en fenomen01ogisk bemärke1se hör

ti11 samma brottsgrupp.

I verk1igheten har så1edes den anmä1da vå1dtäktsbr0tts1igheten varierat

me11an 450 och 650 brott under perioden. De fu11bordade vå1dtäkterna e11er

vå1dförandena me11an 250 och 370 brott och försöken me11an 120 och 190 brott

per år. ökningen av den anmä1da brotts1igheten över perioden som he1het är sanno-

1ikt inte fu11t så stor som den okorrigerade statistiken visar. En skatt-

ning pekar mot en ökning på ca 25 procent under perioden fr 0 m 1974 jäm-

fört med föregående period. Samtidigt är den i stort sett jämförbar. Som

52 Statistiska uppgifter om vâldtäktsbrottet jag visat ovan ger den okorrigerade statistiken en ökning kring 30 procent. Andelen icke-relevanta händelser i anmälningsstatistiken har visserligen ökat sedan periodens början men det är fråga om en relativt obetydlig förändring. Därav också de små skillnaderna mellan den okorrigerade respektive den korrigerade statistiken vad gäller brottsökningen. Vad är då orsaken till att inslaget av icke-relevanta brott och händelser 1 våldtäktsstatistiken (troligen) har ökat något? En möjlig förklaring är att statistikhanteringen totalt sett har blivit mer omfattande och arbetskrävande. Den anmälda brottsbalksbrottsligheten har således ökat med

flera hundratusen brott sedan 1970.9 Självfallet måste man också ha klart

för sig att.det är fråga om marginella förändringar i kvaliteten som kan 4 vara av en mer tillfällig karaktär.

III.2 Uppklarade, åtalade och dömda våldtäktsbrott samt påföljder för dessa brott

För det stora flertalet av de brott som utreds av polisen så har utredningsmaskineriet

dragits igång genom en anmälan från en målsägare.10 Vad beträff-

ar vâldtäktsbrotten är detta nästan alltid fallet, det finns en anmälan från offret (se nedan kap VII). Vid våldtäktsbrotten -till skillnad från de flesta andra brott- krävs dock 1 regel att ytterligare ett villkor_skall vara uppfyllt. Offret skall ha angivit brottet till åtal. Vardagligt uttryckt kan man säga att kravet på angivelse innebär ett krav på godkännande av (och medverkan i) den utredning som nu skall göras. Om inte offret vill ha någon utredning och således vägrar att ange brottet till åtal, eller tar tillbaka sin så är poliangivelse, sen i regel förhindrad att utreda brottet (se nedan kap VII). Mängden av de brott, offer och gärningsmän som vandrar genom rättsapparaten V kan liknas vid ett statistiskt flöde. Endast en del av de brott som anmäls Ä kommer att bli föremål för någon För våldtäktsbrottets

Z

(egentlig) utredning. vidkommande utgör kravet på angivelse för de flesta sådana brott ett avgörande villkor. Av de brott som utreds kommer endast en del att klaras upp. är Uppklaring heller inte liktydigt med att man fått tag i en misstänkt gärningsman. Det finns fler uppklaringsgrunder än så. T ex att det v1sat sig att brottet

inte var något brott eller att angivelsen återtagits.11

Om nu polisen lyckas koppla ihop brottet med en misstänkt blir det åklagarens sak att avgöra om denne skall åtalas eller ej. Avgörande för detta bg: slut 1 âtalsfrågan är styrkan av den bevisning mot den misstänkte som fram-

kommit under förundersökningen.]2 Väljer åklagaren att föra brottet till å-

SOU 198164 Statistiska uppgifter om våldtäktsbrottet 53 tal blir det domstolen som får ta ställning till två frågor. För det första skuldfrågan; skyldig eller oskyldig? Anser rätten att gärningsmannen är skyldig upplommer nästa fråga, att bestämma den påföljd som gärningsmannen skall ha. Verkstâllandet av själva påföljden slutligen, sköts av de s k påföljdsverkställance myndigheterna. När det handlar om våldtäktsbrott i regel kriminalvården. I korta drag och sammanfattningsvis. I den rättsliga handläggningen av våldtäktsbrott finns sex avgörande punkter; anmälan, angivelse, uppklaring, beslut i åtalsfrågan, dom och påföljdsverkställighet. Processen berör fyra byråkratiska system som är ordnade i pyramidform och står i ett starkt ömsesidigt beroende till varandra. I botten polisen. Därefter åklagaren. Så domstolen och slutligen den påföljdsverkställande myndigheten, d v s vanligen kriminalvården. I detta avsnitt har jag gett en kortfattad beskrivning av denna process i statistiska termer och med hjälp av uppgifter som är hämtade ur den offentliga kriminalstatistiken. Syftet är främst att ge så mycket kött på benen att det skall vara möjligt att följa den fortsatta I framställningen. kapitel VII nedan har jag återkommit med en mer utförlig av den beskrivning rättsliga handläggningen utifrån hela det undersökningsmaterial som jag samlat in. I tabell III.2a nedan har jag med utgångspunkt från antalet unanmälningar der perioden l965-l979 försökt visa omfattningen av den rättsliga handläggningen på olika nivåer. Att uppgifter saknas för vissa år beror på skilda skäl. Den kolumn som visar antal (andel) åtalade täcker således endast perioden l965-l97l. Det kommer sig av att man upphörde att redovisa detta i statistiken efter l97l. I kapitel VII nedan har jag dock kompletterat denna brist i statistiken med data som hämtats från grundmaterialet. Det kan f ö avslöjas redan här att relationen mellan åtalade och dömda är densamma under 70-talet som tidigare vilket betyder att så gott som samtliga åtalade också blir dömda. För l980 saknas uppgifter. De fanns inte när detta tillgängliga skrevs. Genom att den rättsliga handläggningen präglas av en hög grad av stabilitet är det dock enkelt nog att göra en prognos som kommer att ha hög tillförlitlighet. Som jag visat i avsnitt III.l ovan anmäldes drygt 900 våldtäktsbrott under l980. Ungefär 50 procent av dem kommer att klaras upp och ca tio procent av gärningsmännen kommer att dömas. I absoluta tal handlar det om ca 500 brott och ca l0O gärningsmän. Orsakerna till stabilirättssystemets tet har jag tagit upp i kapitel VII nedan.

54 Statistiska uppgifter om våldtäktsbrottet

Tabell III.2a Anmälda och uppklarade våldtäktsbrott samt åtalade (l965l97l) och dömda personer vid sådana brott under perioden l965-l979 (absoluta tal och procent av anmälda brott) År anmälda uppklarade åtalade dömda 1965 587 384 (65) 98 (17) 87 (15) ‘ 1966 660 423 (64) 90 (14) 78 (12) 1967 652 410 (63) 112 (17) 107 (16) ( 1968 603 283 (47) 123 (20) 112 (19) 1969 630 289 (46) 83 (13) 73 (12)

1970 692 364 (53) l36 (20) 129 (19) i

1971 617 286 (46) 83 (13) 77 (12) 1972 598 - 279 (47) 93 (16) -

1973 597 276 (46) 83 (14) i

1974 684 - 298 (44) 87 (13) 1975 763 - 365 (48) 100 (13) 1976 - 773 383 (50) 93 (12) 1977 800 - 359 (45) 83 (10) -

1978 851 403 (47) 95 (11) i

- 1979 922 451 (49) 94 (10)

Siffrorna över anmälda brott är hämtade direkt från statistiken över anmälå da brott. De är således inte korrigerade för olika fel (jmf fig III.la 0 III.lb). Kolumnen över uppklarade brott visar(ungefär) den andel som konmer

att klaras upp någonsin av de anmälda brotten.]3 Siffrorna över åtalade resp

dömda personer visar antalet personer som åtalats och dömts under ett visst år. Här inträffar således en viss förskjutning mellan olika år men den är av mindre betydelse beroende på attden är likartad över perioden som helhet. Vad gäller de dömda är de sådana som haft våldtäkt eller våldförande (inklusive försök till dessa brott) som huvudbrott. För det fallet att man samtidigt dömts för flera brott är huvudbrottet det allvarligaste (det med högst straffskala). Risken för att en våldtäktsman skulle försvinna ur den statistiska redovisningen genom att han har ett huvudbrott som är grövre än våldtäkt/våldförande kan dock anses amnmycket ringa. Vad visar tabellen ovan? Andelarna uppklarade, åtalade och dömda brott är förhållandevis mycket konstanta. Variationerna i dessa andelar är således åtskilligt mindre än variationerna i den anmälda brottsligheten. Det senare är f ö en vanlig iakttagelse när man granskar utfallet av det arbete som utförs inom rättsmaskineriet.

Det tycks inte finnas några enkla och direkta samband mellan arbetsbördan

Statistiska uppgifter om våldtäktsbrottet 55

och det mått av framgång som man röner i sitt arbete.14

Den genomsnitt1iga uppk1aringen för he1a perioden 1igger kring 50 procent. Ande1en åta1ade (för perioden 1965-1971) på 16 procent och ande1en dömda på 14 procent. Samtidigt finns det en tendens ti11 att dessa ande1ar sjunker över perioden. De1vis är dock denna skenbar och betingad av det förhå11andet att vi har en ökande ande1 icke-re1evanta anmä1ningar som be1astar statistiken. Dessa anmä1ningar förb1ir näm1igen 0uppk1arade i en majoritet av fa11en. Det kan också ha inträffat en förändring i po1isens va1 av motiveringar när de avs1utat en förundersökning som påverkat uppk1aringen i en negativ 15 riktning. För att återgå ti11 de icke-re1evanta anmä1ningarna så betyder de 1ite, som jag påpekat tidigare, för förändringarna i den anmä1da brotts- 1igheten. Den iakttagna ökningen b1ir något större än vad den faktiskt är. Vad beträffar den uppk1arade ande1en får de a11tså den motsatta effekten. Nedgången i uppk1aring är tro1igen något mindre än vad uppk1aringsstatistiken antyder. S1ut1igen får de också genoms1ag på ande1en dömda brott. Under 70—ta1et uppgår ande1en brott som gått ti11 dom ti11 knappt tretton procent av anta1et anmä1da brott. Ga11rar man bort de ovidkommande brotten och hände1serna ur anmä1ningsstatistiken och beräknar ande1en dömda brott mot anta1et anmä1ningar som faktiskt gä11de vå1dtäkt e11er vå1dförande (och det är sjä1vfa11et en nödvändig förutsättning för att man eventue11t ska11 kunna dömas för ett sådant brott) b1ir dock ande1en avsevärt högre. De korrigerade d0msande1arna under 70—ta1et b1ir då ca 20 procent. I detta sammanhang bör man också nämna en annan kä11a ti11 fe1t01kningar av statistiken: Att siffrorna över anta1et dömda personer inte tar hänsyn ti11 de fa11 av som förekommer. D v s att en och samma gärningsman, vid ett serieuppk1aring och samma ti11fä11e, dömts för två e11er f1era anmä1da vå1dtäkter/vå1dföranden. Tota1t sett betyder detta mindre -det gen0msnitt1iga anta1et brott per gärningsman är 0betyd1igt högre än ett- men fe1et får samma konsekvenser som de brister som jag diskuterat tidigare. Det ger sken av att ande1en dömda är 1ägre än vad den i verk1igheten är. För att sammanfatta: I runda ta1 20 procent av de vå1dtäkter/vå1dföranden som anmä1des under 70—ta1et s1utade med att gärningsmannen också dömdes för dessa brott (se kap VII nedan). Som en jämföre1se kan nämnas att den ande1-

en är ungefär densamma som ande1en dömda för s k kvinnomisshande1.]6 För-

k1aringen torde främst vara att dessa båda brottstyper företer mycket stora 1ikheter. Inte minst ur po1isiära utredningssynpunkter (se nedan kap VII o VIII). Åter ti11 uppk1aringen. De1vis (och sanno1ikt huvudsak1igen) motsvaras också de minskade ande1arna

56 Statistiska uppgifter om våldtäktsbrottet

uppklarade, åtalade och dömda brott av en reell nedgång. Sett i ett längre perspektiv är denna tendens tydlig och den gäller för de flesta brott. I regel har den också haftettlner drastiskt utseende än vad som är fallet vid våldtäktsbrotten. Här har vi fortfarande relativt sett höga och konstan- 17 ta uppklaringsandelar. De regionella variationerna 1 uppklaring tycks inte vara påfallande och följer inte något givet mönster. Det bör också understrykas att antalet sådana brott som begås i mindre polisdistrikt (i mindre tätorter och på den rena landsbygden) är så pass ringa att det knappast är meningsfullt att använda dem som underlag för några jämförelser av den typen. Påföljderna. I tabell III.2b nedan har jag redovisat vilka påföljder de personer fått som dömts för våldtäkt/våldförande under perioden 1965-1979.

‘ Tabell III.2b Antal personer som dömts för våldtäkt/våldförande fördelade efter typ av påföljd under perioden 1965-1979 (absoluta tal och procent av samtliga dömda) sluten skydds- villkor- övriga påfängelse t°ta1t År psykvård tillsyn lig dom följder 1965 40(46) 13(15) 13(15) 3 (3) 18(21) 87(1oo) 1966 45(58) 7 (9) 9(12) 3 (4) l4(l8) 78(l00) 1957 58(54) 12(11) 12(11) 2 (2) 23(22) 107(100) 1968 60(54) 14(13) 18(16) 3 (3) 17(15) 112(1oo) 1969 41(56) 7(1o) 1o(14) 6 (8) 9(12) 73(1oo) 1970 83(64) 13(1o) 18(14) 4 (3) 11 (8) 129(1o0) 1971 50(65) 6 (8) 5 (6) 8(10) 8(10) 77(1oo) 1972 61(66) 12(13) 4 (4 ) (8) 9(1o) 93(1oo) I 1973 39(47) l2(14) l2(l4 ) (2) l8(28) 83(l0O)

E

\l—-l\)\l

1974 42(48) 29(33) 6 (7) (1) 9(10) 87(l00)

1975 54(54) l5(l5) 8 (8) (7) l6(l6) 100(100) 1976 53(57) 23(25) 8 (9) 0 (0) 9(10) 93(l00) ( 1977 5 (6) 3 (4) 4 (5)

61(73) 10(12) 83(l0O) 1978 57(60) 17(18) 7 (7) 2 (2) 12(l2) 95(l00) 1979 62(66) 2l(22) 6 (6) 1 (1) 4 (4) 93(l00) medeltal iprocent (58) (15) (10) (Q) (12) (100)

Somframgåravtabe1lemovawvarfängelsedendomiderandepåföljdenmedsiffronrunt

. 60 procent av samtliga dömda per år. Med tanke på att fängelse är den påföljd som anges i straffstadgandet är -den jämfört med andra brott höga- andelen snarast än vad man skulle

lägre vänta sig.]8 Våldtäkt/våldförande betraktas

Statistiska uppgifter om våldtäktsbrottet 57

som ett grovt brott. Att andelen som ändå inte dömts till fängelse är så pass hög som ca 40 procent förklaras dels av att en relativt stor andel döms till sluten psvkiatrisk vård (en påföljd som används förhållandevis ofta vid just sexuella övergrepp), dels att det finns ett icke ringa inslag av minderåriga gärningsmän som överlämnats till särskild vård enligt barnavårdslagen (under kategorin övriga påföljder i tabell III.2b). I undantagsfall tycks man också utnyttja de möjligheter som ges i lagstiftningen att döma

till icke frihetsberövande påföljder.19 Jag skall återkomma till bl a de

skäl som kan ligga bakom de senare påföljdsvalen i kapitel VII nedan. Variationerna i fördelningen av påföljder för olika år förklaras huvudsakligen av variationerna i den underliggande brottsmängden. Bl a den tidigare påpekade variationen i fördelningen på våldtäkt resp våldförande. Förändringarnas storlek är dock inte uppseendeväckande (se kap VII nedan). Någon eventuell trend vid valet_mellan olika påföljder kan knappast utläsas från de statistiska uppgifterna. Detta om våldtäktsbrotten i kriminalstatistiken och tillförlitligheten i › dessa siffror. Den centrala i sammanhanget, nämligen överensstämmelfrågan

sen mellan den anmälda eller synliga brottsligheten och den som faktiskt be-

gås, har jag behandlat i ett särskilt kapitel. Det problemet är så pass komé plicerat att det kräver en utförlig och enskild behandling (se kap VIII nedan).

BROTTSSITUATIONEN, YTTRE OMSTÃNDIGHETER I SAMBAND MED BROTTET -den brottsliga gärningens förlopp-den brottsliga gärningens karaktär-relationerna mellan offret och gärningsmannen-gärningsmönstret vid vâldtäktsbrott-jämförelser och slutsatser

IV.l Den brottsliga gärningens förlopp

När forskningen om våldtäktersociologiserades på 50- och 60-talet innebar detta att det tidigare intresset för gärningsmannen fick ge vika för ett mer situationsorienterat synsätt. Den brottsliga händelsen i sig, relationerna

mellan offret och gärningsmannen, samspelet mellan dem sköts i förgrunden.]

I detta kapitel har jag gjort en sådan traditionell sociologisk beskrivning med utgångspunkt från grundmaterialet. I regel har jag nöjt mig med att ta upp situationen under l976. Detta beror då på att den speciella aspekt av brottssituationen som jag behandlat har sett ut på samma sätt under de båda tidigare åren l970 och l973. I de fall där det funnits skillnader mellan de olika åren -och speciellt där dessa haft karaktären av tendenser eller trender- har jag däremot redovisat dessa och diskuterat de tänkbara orsakerna. Allmänt kan man dock säga att de yttre omständigheterna i samband med, i vart fall den synliga, våldtäktsbrottsligheten präglas av en hög grad av stabilitet. Jag har också försökt göra framställningen logisk i så måtto att jag inlett den med en övergripande beskrivning av den brottsliga gärningens förlopp där de olika händelserna granskats i den tidsföljd som de (normalt) inträffat. Därefter harjag granskat det centrala momentet, själva den brottsliga gärningen. Det våld, och eventuella motvåld, som kommit till användning, de

skador som följt av detta etc.

SH vidare tiil sådana faktorer som kan förklara det som hänt. T ex relationmellan offret och gärningsmannen som kanske utgör den mest väsentliga

erna

biten i detta sammanhang. Slutligen har jag försökt syntetisera denna beskrivning och urskilja de mön-

ster som kan finnas i de aktuella gärningarna samt jämfört mina slutsatser

med resultaten från tidigare undersökningar. Två väsentliga situationsfaktorer har jag dock tills vidare utelämnat av praktiska skäl. Nämligen det antal gärningsmän resp offer som varit inblandade i en viss brottslig händelse. Dessa frågor har jag istället behardlat i kapitlen om offren resp gärningsmännen (se avsn V.2 0 VI.2 nedan). Den främsta orsaken till denna uppdelning varatt jag inte onödigtvis ville konplicera det faktum att våldtäktsbrotten i regel utspelas mellan en gärningsman och ett offer. Fallen med två eller flera gärningsmän är sällsynta. Fallen med

Brottsituationen 59

två eller flera offer är mycket sällsynta. Nu över till en redovisning av gärningsförloppet. I tabell IV.la nedan har jag beskrivit hur den anmälda brottsligheten fördelar sig över de olika dygnen i veckan för hela den anmälda brottsmängden under l976. Det föreligger således inga skillnader på den punkten i förhållande till åren 1970 och l973. Även fördelningen för de rena våldtäktsbrott-

en är densamma som i tabellen (se s 44, p 2 ovan).

Tabell IV.la Anmälda våldtäktsbrott fördelade på dygn i veckan

i (dygn under vilket brottet inträffat, n=7l7, procent)

XAtt uppgift saknas i fyra procent av fallen beror på

att offret inte känt till vilken dag brottet förövades och att detta heller inte kunnat klarläggas under förundersökningen

Den helgdominans, som jag påpekat tidigare, som framgår av tabellen kan till viss del förklaras av två omständigheter som är koncentrerade till helgerna och ger en ökning av antalet brottstillfällen. En del av brotten har inträffat efter det att parterna träffats på en offentlig eller privat nöjestillställning. Vid många anmälda våldtäktsbrott har gärningen föregåtts av alkoholförtäring. Det senare gäller främst gärningsmännen men även en god andel av offren. I båda fallen handlar det om (typiska) helgbeteenden. Jag skall återkomma till dem nedan (se avsn IV.l nedan 0 IV.4). Effekten av bl a dessa faktorer märks kanske ännu starkare om man betraktar brottens fördelning över dygnet. Av än större betydelse i detta sammanhang är dock de dygnsbundna variationerna i det sexuella beteendet i allmänhet (se nedan avsn IV.1 0 IV.4). Här finns också en viss skillnad mellan den totala anmälda våldtäktsbrotts-

ligheten och de rena våldtäktsbrotten. Många av de icke-relevanta brotten,

60 Brottsituationen SOU 1981164

ofta av typen ofredande eller otuktigt beteende, har förövats på dagtid. Rensar man bort dessa ökar andelen brott som begåtts eller nattpå kvällen en. Dygnsvariationen för l976 framgår av tabell IV.lb nedan (förhållandena är alltså likartade under de olika åren).

Tabell IV.lb Anmälda våldtäktsbrott totalt samt s k rena våldtäktsbrott fördelade över dygnet (tidpunkt då brottet inträffat, n=7l7 resp 550, procent)

Tidpunkt samtliga anmälda rena våldtäktsbrott

1 totalt (J00) (100) J l XÅV samma skäl som redovisats i föregående tabell

l

Mellan klockan nio på kvällen och klockan tre på natten inträffade knappt

hälften av anmälda brott 1

samtliga (49 procent) och drygt hälften av de rena

våldtäkterna (56 procent). På morgonen, förmiddagen och eftermiddagen var 1 det däremot mellan klockan l âtskilligt lugnare. Fjorton procent sex på mori gonen och tre på eftermiddagen för båda kategorierna. Detta är en förväntad variation av bl a de skäl som jag berört tidigare. Den våldtäkts-

synliga

brottsligheten är koncentrerad till veckosluten, kvällen och natten. Och till sommarhalvåret (se s 41, st 2 ovan). Var träffades offren innan dessa brott begicks? Mötesplatsen är självfallet en viktig faktor i sammanhanget. I flera undersökningar av den här typen har man t 0 m gett den så stor betydelse att man indelat brotten efter mötets

eller mötesplatsens karaktär.2

Det finns två träffpunkter som är klart mer vanliga än andra. Den första är hemmet; gärningsmannens, offrets eller bådas gemensamma hem. Om vi ser till hela anmälningsmaterialet (inklusive de irrelevanta brotten eller händelserna) utgjorde hemmet mötesplats i drygt trettio procent av fallen. I ett fall av tre, d v s ca tio av samtliga procent anmälningar, har gärningsmannen dykt upp i offrets hem utan att vara inbjuden. Detta kan ha inträffat un-

Brottsituationen 61

der mer eller mindre dramatiska omständigheter. En vanlig situation är att parterna känner varandra sedan tidigare. Den blivande gärningsmannen ringer på dörren; han hade vägarna förbi, vill titta in och snacka 0 s v. Och det blivande offret släpper frivilligt in honom. Men ibland är det mindre trevligt redan från början. Plötsligt infinner sig den f d mannen. Kvinnanvil?inteñâthfhononrkmmmrinnuihan övertalar, bönar och ber, hotar, tvingar eller slår sig in om så behövs. Eller också sitter han bara där, i hennes bostad, när hon kommer hem från sitt arbete. Med hjälp av en extranyckel som han inte skulle ha haft. Ett annat fall. En kvinna vaknar mitt i natten av att en vilt främmande man står vid fotändan av sängen. Han är inbrottstjuv och har redan plockat åt sig diverse värdeföremål, smycken och kontanter. Nu talar han om för sitt offer att det skulle vara gott med ett nyp också. En stund senare är våldtäkten ett fullbordat faktum. Händelser av den första och andra typen är långt ifrån ovanliga. Det finns ett flertal anmälningar av det slaget och många skäl som talar för att sexuella övergrepp som inleds på det viset utgör en väsentlig andel av den faktiska brottsligheten (se kap VIII nedan). Det tredje exemplet är däremot mycket sällsynt. Såväl i den anmälda som den verkliga brottsmängden (kap VIII). Den resterande andelen av de brott där hemmet varit mötesplats, ca tjugo procent av samtliga anmälningar, består av tre olika situationer: (l) Gärningsmannen har varit inbjuden till kvinnans. (2) Kvinnan har varit inbjuden till gärningsmannens hem och frivilligt kommit dit. (3) Man har befunnit sig

i bådas gemensamma hem. Fall där kvinnan utan att vara inviterad uppsökt gär-

ningsmannen i hans bostad förekommer i vart fall inte i grundmaterialet. Detta betyder i sin tur att de måste vara utomordentligt sällsynta i den anmälda brottsligheten. Den här kategorin,mötesplats hemmet, uppvisar även vissa skillnader med avseende dels på olika år i grundmaterialet, dels beroende på vilka anmälningar man utgår ifrån. Det finns således en tendens i materialet att andelen oinbjudna gärningsmän som uppsökt offret i hennes bostad ökar under perioden (se nedan avsn IV.4 o kap VLII). Gallrar man bort de l67 icke-våldtäkterna och betraktar enbart de 550 rena våldtäktsbrotten så ökar också andelen där man träffats i henmet från drygt trettio procent till ca fyrtio procent. Merparten av den ökningen faller i gruppen frivilliga möten. Det egna hemmet (endera partens eller bådas gemensamma) utgör den ena av två mycket vanliga mötesplatser. Lite längre fram i händelseförloppet kommer den nästan alltid att vara brottsplats. Träffas man i hemmet är det ytterligt sällsynt att brottet utspelas någon annanstans. Det är också den här

62 Bronsñuaüonen

typen av möten som utgör upprinnelsen till en majoritet av de grova sexuella övergreppen. Orsakerna skall jag återkomma till (se nedan avsn IV.2, IV,4 0

kap VIII). Ibland träffas man 1 någon annans hem. Undantagsvis kan man ha kommit 1 i dit tillsammans. Betydligt vanligare är att man anlänt var för sig elli er 1 sällskap med en annan person. Ofta beroende på att man varit bjuden i på en fest eller privat tillställning. I ungefär sex procent av samt- i liga anmälningar har annans hem“ varit den plats där man mötts. Den an- i

delen är också konstant för olika år i materialet och den ändras heller i

i inte om man ser enbart på de rena våldtäktsbrotten.

i

Den andra stora träffpunkten (jämte eget hem) utgörs av gata, väg, i park etc. På avgörande punkter skiljer sig de bakomliggande handlingä arna från dem som jag redovisat tidigare. Och skillnaderna gäller inte

enbart de yttre miljöfaktorerna. Den mest privata rumsliga sfären å den ena sidan. En offentlig utomhusmiljö å den andra. Olikheterna är , främst andra.

Med den terminologi som utbildats inom den sociologiskt orienterade

i våldtäktsforskningen skulle man kunna säga att det här ofta handlar om i s k överfallsvåldtäkter medan det i det första fallet rör sig om s k bekgggeller Observera: Ofta men långt ifrån alltid.

bekantskapsvåldtäkter.

Här är det således fråga om en gärningsman som ger sig på ett kvinnligt i

offer som han (vanligtvis) aldrig träffat tidigare på en offentlig plats är tillräckligt för att inte skall versom samtidigt avskiljd gärningen ka helt vansinnig från början; parker, dåligt upplysta gator, sparsamt trafikerade vägar etc. D v s i regel. Ibland är det rena stollebrott. Vid drygt 30 procent av de anmälningar som ingår i hela materialet har I gata, väg, park etc varit mötesplatsen. Det senare yttrycket är samtid-

i

igt föga relevant i sammanhanget. Nästan alltid är mötet identiskt med själva brottet. De är simultana händelser, alls icke de olika faser som de utgör när man först träffats hemma hos någon. Drygt 30 procent av samtliga anmälningaräralltså avdet här slaget och den andelen tycks också vara mycket konstant under olika år. Varför skall jag diskutera i ett annat sammanhang (se kap VIII nedan). Däremot innehåller den en relativt sett stor del av icke-relevanta anmälningar. Brott

som faller under andra lagrum än våldtäktsparagrafen. Vid de rena våld-

täktsbrotten har gata, väg, park etc varit mötesplatsen vid ca en fjärdedel av fallen (jämfört med en tredjedel i det ursprungliga materialet).

De brott som fallit bort ärvanligen av typen ringa misshandel, olaga hot,

ofredande etc. Inte våldtäkt, våldförande eller försök till sådana brott.

Brottsituationen 63 Några exempel på dessa, i sammanhanget icke-relevanta, anmälningar. Den första händelsen inträffar mitt på dagen i en större park. En kvinna i 30-årsåldern är ute och går med barnvagn och sitt sex månaders barn när hon antastas av tre pojkar i l4-l5-ârsåldern. En av dem frågar med hög röst får jag knulla med tant? Därefter börjar de springa och hoppa runt henne medan de -för att citera anmälan- ropar könsord och tillmälen. Vid flera tillfällen knuffar och drar de i barnvagnen. Hon ber dem att sluta för att inte skrämma barnet och börjar sedan springa med vagnen. När en av dem tar tag i hennes jacka skriker hon på hjälp. Detta uppmärksammas av några personer i närheten och pojkarna springer därifrån. Fall två. En kvinna i 45-årsåldern passerar genom en mindre park på väg till sitt arbete efter lunchrasten. På en parksoffa sitter två män och en kvinna i 50-årsåldern. Samtliga högljudda och kraftigt berusade. När hon går

förbi dem hör hon att de säger något till henne men hon svarar inte utan fortsätter. En av männen reser sig, springer i fatt henne, griper tag i hennes arm (varvid smärta uppstod) och säger att han vill prata med henne. 5 När hon försöker slita lös ramlar de båda omkull med mannsig på gräsmattan en överst. Kvinnan befrias av tillskyndande människor. Två alls icke ovanligasituationersom felrubricerats och hamnat i våldtäktsmaterialet. Ur straffrättslig synpunkt torde det handla om ofredande resp ringa misshandel. En annan grupp utgörs av blottarna. Ibland kan även en ringa grad av kontaktsökande från en blottares sida, t ex att han genom diverse kroppsliga manövrer försöker hålla sig i kvinnans synfält, medföra att hans otuktiga

beteende anmäls som (försök till) våldtäkt/våldförande.3

Ett exempel på det senare. En man i fyrtioårsåldern befinner sig på en allmän badplats. Till en början ligger han på en filt och solar samt dricker burköl. Efter en stund börjar han däremot gå omkring på stranden och försöker vid flera tillfällen få kontakt med olika kvinnliga badgäster. Företrädesvis uppehåller han sig då i närheten av det omklädnmngsrum som utnyttjas av de kvinnliga badande. Redan nu tilldrar sig hans beteende avsevärd uppmärksamhet och han är även påtagligt berusad. Efter att försökt kika in i kvinnornas omklädningsrum från den sida som skjuter ut i vattnet dyker han så plötsligt upp inne i omklädningsrummet utan badbyxor men med en burköl 1 handen. Där står han i stort sett bara rakt upp och ner, och försöker således inte gå handgripligt till väga, vilket dock inte hindrar att viss panik utbryter. Polis tillkallas, mannen grips och avförs från platsen. Tre exempel på ovidkommande brott. Kvar finns ca 25 procent av samtliga anmälningar (där mötet ägt rum på gata, väg, park etc) som faktiskt avser

64 Bronwüuaüonen ett våldtäktsbrott. Att just dessa övergrepp ofta avbryts på försöksstadiet är heller inte gärningsmannens förtjänst utan kan tillskrivas en kombination av två fakta. Att det motstånd som offret gör uppmärksammas beroende på att platsen för det överfall som det i regel handlar om är olämpligt vald för den typen av aktiviteter (se avsn IV.2 nedan). Tillsammans omfattar således dessa båda mötesplatser (offrets och/eller gärningsmannens hem respektive“gata, väg, park etc) närmare 70 procent av hela anmälningsmaterialet och en ungefär motsvarande andel av de rena våldtäktsbrotten. Den tredje kategorin efter frekvensen utgörs av sådana möten som inletts på restaurang, diskotek, pub etc. Andelen ligger i storleksordningen tio procent och visar ingen märkbar variation under olika år eller beroende på vilken brottsmängd man utgår ifrån. Den fjärde gruppen i storlek (som i massmedia ofta brukar beskrivas som

raggarvåldtäkter) har börjat i gärningsmannens bil. Andelen är låg, ca fem

procent under 1973 och l976. För 1970 är den dock väsentligt högre, nämligen fjorton procent. Denna skillnad är så stor att den inte kan tillskrivas

slumpen.4 Därmed inte sagt att minskningen beror på en nedgång i den här typ-

en av anmälningar sedan 70-talets början. Troligen är förklaringen en annan. Att andelen anmälningar av det här slaget kan variera kraftigt från ett år

till ett annat.5 Det bör också påpekas att bakom dem återfinns en betydligt

vidare krets av manliga fordonsinnehavare än enbart s k raggare. De resterande femton procenten anmälningar fördelar sig på ett otal olika mötesplatser; buss- och tunnelbanestationer, affärer, köpcentra, båtplatser, t o m fartyg. I tabell IV.lc nedan har jag gett en sanmanfattande redovisning av var gärningsmannen och offret träffades innan brottet. Dels för samtliga anmälningar, dels för de våldtäktsbrotten. Siffrorna avser 1976 och de skillna-

rena

der som föreligger på vissa punkter i förhållande till de båda tidigare åren l970 och 1973 har jag behandlat i det föregående. I kategorin“uppgift saknas ingår f ö -förutom de fall som förekommer i de tidigare tabellernaäven de händelser där något möte aldrig ägt rum. Beroende på att anmälan varit helt uppdiktad eller att en händelse missförståtts och felaktigt betraktats som ett brott. T ex fallet med kvinnan som hittades i blomsterrabbatten. För att summera. De klart vanligaste mötesplatserna är offrets och/eller gärningsmannens hem resp någon offentlig plats som gata, väg, park etc. Tillsammans utgör de drygt två tredjedelar av hela materialet. Den återståemde tredjedelen fördelar sig relativt jämnt på ett flertal olika platser.

Bronsüuaäonen 65

Tabell IV.lc Anmälda våldtäktsbrott totalt samt s k rena våldtäktsbrott fördelade på typ av mötesplats (n=7l7 resp 550, procent)

Mötesplats samtliga anmälda rena våldtäktsbrott offrets o/e gär- 32 41 ningsmannens hem annans hem 6 6 gata, väg, park etc 34 27 restaurang, disko- 1] 1] tek, pub etc gärningsmannens bil 6 6 annan plats 9 8 uppgift saknas 2 l totalt (100) (100)

Från mötesplats till brottsplats (de närmare omständigheterna i samband med själva brottet har jag behandlat i avsn IV.2 nedan). Den vanligaste mötesplatsen vid de brott som leder till ett sexuellt övergrepp är således offrets och/eller gärningsmannens hem. Detsamma gäller, av lätt insedda skäl, brottsplatsen (se tabell IV.ld nedan).

område utomhus, ensligt 9 6 omrâde uppgift saknas 2 l totalt (l00l ÅJQQL

Tabellen ovan avser förhållandena under 1976. Fördelningen på olika slags brottsplatser har således varit relativt konstant under de olika är som täcks av undersökningen (och med hög sannolikhet gäller detta för hela 70talet). Detta frånsett vissa av de tidigare beskrivna mindre skillnaderna 5

66 Brottsituationen SOU 1931564

vid valet av mötesplats som alltså går igen även här. Därför har jag också begränsat mig till att redovisa l976 års data. De ger en god bild av förhållandena under perioden som helhet. Likheten i variation över tiden liksom överensstämmelsen i fördelningarna över mötesplats resp brottsplats förklaras enkelt av det höga samband som råder mellan (valet av) mötesplats/brottsplats (se nedan). Samtidigt får variationerna i mötesplats mindre genomslag på valet av brottsplats beroende på att man förhållandevis ofta uppsöker offrets och/eller gärningsmannens hem även då man först träffats på en annan plats. Våldtäktsbrottens privata karaktär -inte minst i en rumslig bemärkelse- suger upp en del av den första variationen. Det är värt att understryka detta liksom att det gäller inte bara den anmälda utan också den verkliga brottsligheten (se nedan kap VIII). Offrets eller gärningsmannens (eller bådas) hem är denn0rmalabr0ttsplatsen. I runda tal hälften av de rena våldtäktsbrotten förövades där vilket är naturligt med tanke på hur de aktuella brotten ser ut. I de fall där gärningsmannen planerat det sexuella övergreppet (och de är säkerligen ganska få) har han självfallet ett uttalat intresse av att få vara i fred med sitt offer. Samma intresse har han f ö -och här rör det sig sannolikt om betydligt fler fall- om han bara tänkt sig att förföra henne. I båda situationerna är hemmet en lämplig lokal. På samma gång skall man akta sig för att överdriva inslaget av planering vid den här typen av brott. Mer än något annat är de nämligen starkt situa-

tionsbetingade.6 De är utlösta av en mängd omständigheter i en emotionell

situation som i sin tur i hög grad bestäms av parternas tidigare relationer (se nedan avsn IV.3). Men också denna fysiska och psykiska urladdning är starkt avhängig speciella rumsliga förutsättningar. Allt sanmantaget med den följden att hemmet blir en kritisk plats. Det som framför allt bryter det här mönstret ärstollebrotten. Ofta, ur någon gärningsteknologisk aspekt, huvudlösa överfall som rimligen inte borde leda till att förövaren kan uppnå det syfte som i vart fall lagstiftningen förutsätter att han har. Huvudlösa brott av det enkla faktum att gärningsmannen ofta varit huvudlös. Antingen tillfälligt p g a berusning eller liknande eller genom att han varit psykiskt sjuk (se nedan kap V). Om man försöker analysera de senare brotten är det knappast meningsfullt att koncentrera sig på att bena ut något psykologiskt samspel mellan offret och gär- L ningsmannen. Det är helt säkert bättre att ta en klassisk ansats och ge 1 sig i kast med gärningsmannens psyke. Hemmetsom den vanliga brottsplatsen. Och än vanligare blir den om man im-

Brottsituationen 67

kluderar även andra hem (sju procent). I en vid bemärkelse kan man personers alltså totalt utspelades ca 60 procent av de rena våldtäktsbrotten säga att inom hemmets väggar. Vad beträffar den faktiska brottsligheten torde f ö den andelen vara än högre (se nedan kap VIII). De återstående ca 40 procenten fördelar sig ganska jämnt på en mängd olika tio procent förövas inomhus på annan plats än hemmet. Det platser. Ungefär kan i stort sett vara var som helst förutsatt att det är tillräckligt avskiljt. I undersökningsmaterialet förekommer trappuppgångar, källar- och I en kulvertanläggning 0 s v.

2 affärslokaler, lager,

En jämförbar andel, ca tio procent, har inträffat i en bil, I regel gärnings- : är en utmärkt i sammanhanget. Det framgår bl a av § mannens egen. Bilen plats l den oftare förekommer än som mötesplats. Bildet faktum att som brottsplats ! en är ett slutet rum som gärningsmannen dessutom kan förflytta till en avskiljd omgivning. Kvar finns ca 20 procent av de rena våldtäkterna (och ca 30 procent av det materialet) som begås utomhus och vi är nu tillbaka till den ursprungliga andel av den totala brottsmängden som bryter mönstret. Bland de brott som utspelas utomhus i ett resp ensligt område (l9 resp nio procent av bebyggt samtliga anmälningar) finns dels ett kraftigt inslag av

icke-relevanta

brott (se ovan s 63), dels många av de s k överfallsvåldtäkterna. I regel

misslyckadeöverfalli den bemärkelsen att de stannar på försöksstadiet (se nedan avsn IV.2). Vad visar då sambandet mellan mötesplatsen och brottsplatsen? Först tvâ påpekanden som rör valet av metod resp material för min granskning

av detta. Jag har gjort en s k flödesanalys.7 Det innebär konkret att jag

5 följt brotten från mötesplats till brottsplats. Var träffades offret och gärningsmannen vid ett visst brott? Vart tog de vägen? Var förövades brottet? i Här finns två typer av fall: (l) Man har lämnat mötesplatsen och begett sig till en annan brottsplats. (2) Mötesplatsen är identisk med brottsplatsen. Denna analys har jag begränsat dels till l976 års data, dels till de rena våldtäktsbrotten. Skälen är att l976 års data har giltighet även för de båda tidigare åren. Avvikelserna är marqinella. Det finns heller ingen anledning att komplicera flödesanalysen med ovidkommande anmälningar. Nu till resultaten. I 4l av fallen möttes offret och gärningsmannen i endera partens procent (eller bådas gemensamma) bostad. Där förövades sedan 52 procent av de rena våldtäktsbrotten. Varifrån kommer dessa 52 procent? fanns där från början. D v s att med undantag för sammanlagt Fyrtio procent tre fall så blev man kvar där man träffats och där begicks sed- (en procent)

68 Bronsüuaäonen SOlJ198k64

an brottet. Denna enda procent är också mer intressant än vad procentsatsens storlek låter ana; Orsaken till att man lämnade bostaden/mötesplatsen var att samvaron hade spårat ur. Brotten är redan på gång och inträffar i samtliga fall strax efteråt. Fast utanför hemmets väggar. 1 Dessutom finns det således ett tillskott på tolv Varifrån kommer i procent. detta? Den stora gruppen, som f ö inte är särskilt stor, utgörs av sådana som träff-

l

ats på restaurang, diskotek, pub etc och därefter beslutat sig för att fortsätta hemma hos någon av parterna. Den svarar för fem procent av tillskottet. fl ä Trots sin litenhet är det dock fråga om en grupp som både omhuldats inom s våldtäktsforskningen (och utgjort den huvudsakliga inspirationskällan till , beteckningen uppraggningsfall) och komnit mycken väsen åstad i våldtäkts-

debatten. Jag skall återkonma till denna kategori i avsn IV.5 nedan. I

E

De återstående sju procenten hämnör från de mest olika håll och i små an-

delar. Några har träffats ute på stan och sökt sig inomhus. Andra har E

mötts på en fest och gått hem till sig o s v, 0 s v. Också när man träffats i någon annans hem blir man i regel kvar där. D v s I i de speciella sammanhang som vi diskuterar här.Annans hem utgjorde plats- I en där man möttes vid sex procent av de möten som föregick de rena våldtäktsbrotten och brottsplatsen vid sju procent av de senare brotten.

Först avtappningen. Några har lämnatannans hem. I regel för att gå hem 3

till sig. De som stannar kvar svarar för drygt fyra procent av brottsplats annans hem. Denna siffra uttrycker en relativt av stabilitet. Samhög grad tidigt är den väsentligt lägre än när man från början träffas i det egna hemmet. J Till dessa -de där mötesplats och brottsplats är annans hem- kommer l 1 ett tillskott på tre procent. Den stora tillströmningen kommer från två olika i håll; restaurang, diskotek, pub etc samt gata, väg, park etc. Man skall

i

gå på fest”, söka sig in i värmen 0 s v. Restaurang, diskotek, pub etc är mötesplats för elva procent. Däremot, 1 I och av naturliga skäl, mycket sällan brottsplats (även om det faktiskt har förekommit). Istället beger man sig därifrån. Hem till någon av partenna, hem till någon annan eller till någon annan plats som är mer avskiljd. Detta är en typisk avtappningskategori, en träffpunkt och inte en brottsplats. Gärningsmannens bil är mötesplats i sex procent av fallen medan bilen (gärningsmannens eller någon annans) är brottsplats vid tio procent av de rena i våldtäktsbrotten. Den avtappning som sker är ringa (och då handlar det i regel om att man kört till något ensligt beläget område varefter brottet begåtts utanför bilen). Tillskottet är betydligt större och kommer huvudsakligen

sou 1931;64 Brottsituationen 69 från kategorin gata, väg, park etc. Så den problematiska gruppen, nämligen gata, väg, park etc. Den efter hemmet näst vanligaste mötesplatsen resp brottsplatsen. Vid de rena våldtäktsbrotten är detta mötesplats i 27 procent av fallen medan totalt Zl procent av samma brottsmängd också förövas utomhus (och då i regel på platser i den nämnda kategorin). Orsaken till att denna kategori orsakar svårigheter har jag varit inne på tidigare. Man kan säga att det här handlar om två slags gärningar. För det första de s k överfallsvåldtäkterna. Här är mötesplatsen densamma som brottsplatsen. Det faktum att det handlar om överfall utgör en tillräcklig garanti för detta. Således; distinktionen mellan mötesplats och brottsplats är konstlad. Det är aldrig fråga om det socialpsykologiska moment som vi i dagligt tal kallar för ett möte. Tillskottet till den här gruppen är också ringa. I stort sett sådana som varit på restaurang, diskotek, pub etc”. Avtappningen är däremot betydligt större beroende på att“gata, väg, park etc -för det andra- utgör mötesplats även vid en annan kategori av våldtäktsbrott än de s k överfallsvåldtäkterna. Man träffas här men beger sig därefter någon annanstans. Vart tar man då vägen och inträffar brotten? Här utgör inomhus, offentlig den största andelen och sannolikt uttrycker den den enklaste förflytt-

plats ningen. Andra vanliga kategorier är att man beger sig hem eller att gärning-

en förövas i en

bil.

För att sammanfatta denna punkt (och detta gäller även i hög grad för samlingskategorin annan plats: Ungefär 70 procent av de situationer där gata, väg, park etc varit mötesplatsen avser s k överfallsvåldtäkter (se nedan avsn IV.5). Här föreligger således identitet mellan mötesplats och brottsplats. Den återstående andelen på ca 30 procent skiljer sig i väsentliga avseenden från den först nämnda. Man har träffats på gata, väg, park etc (eller annan plats) men begett sig därifrån. Ofta frivilligt från offrets sida vilket dock inte betyder att hon varit införstådd med att ha samlag med den blivande gärningsmannen. Hur man skall beteckna denna senare kategori är svårt att säga. I tidigare forskning har den ibland gått in under de s k

uppraggningsfallen.8 I avsnitt IV.5 nedan har jag diskuterat i vad mån denna

beteckning är rättvisande eller ens rimlig. Kan man urskilja något mönster i de samband som finns mellan mötesplats och brottsplats? I huvudsak torde man kunna säga att de förflyttningar som görs syftar till att man skall uppnå en högre grad av avskiljdhet. Om denna redan uppfattas som tillräcklig stannar man kvar. Detta får dock inte tolkas så att den pre-

70 Bronwüuaüonen

sumtive gärningsmannen tidigt planerat för det kommande sexuella övergreppet. Sådant torde vara undantag. Däremot vill_han kanske vara ensam med kvinnan av det enkla skälet att han hoppas eller tror på (eller planerar) en sexuell samvaro med henne. Till saken hör också att kvinnan på det här stadiet ofta inte har något emot att vara ensam med gärningsmannen. Fast skälen kanske i regel är andra. Viktigare ändå är att den här typen av brott ofta är starkt betingade av situationen (och relationen mellan parterna) och att sannolikheten för övergrepp tilltar i mer privata situationer, the other way around således. Den rumsliga situationen (den tidigare relationen mellan parterna, situationen i övrigt) styr planeringen mer än vad en planering av ett sexuellt övergrepp eller en sexuell samvaro styr valet av (rumslig) situation. Den strävan efter avskiljdhet som jag nämnt ovan är således ofta väl tillgodosedd från början. Man kan t 0 m säga att den ofta är betingad av vissa sociala och psykologiska faktum. Om man möts på en (tillräckligt) avskiljd plats finns det således få skäl att bege sig därifrån. Allra minst om man planerar ett sexuellt övergrepp eller en sexuell samvaro. Anledning att välja en annan och mindre avskiljd plats har man däremot om samvaron inte tilltalar en. Platsbyten av den orsaken är säkert vanliga i mänskligt umgänge även om de inte syns i statistiken ’ över anmälda brott. Som jag sagt tidigare kompliceras det här mönstret av överfallen. Visserligen bidrar de till att höja den andel där mötesplatsen är densamma som brottsplatsen men de gör det på fel sätt. I en objektiv bemärkelse är nämligen valet av brottsplats i regel mindre lyckat. Genom att mörktalet vid den här typen av sexuella övergrepp sannolikt är relativt lågt får de också stort genomslag på den synliga brottsligheten (se kap VIII nedan). På mötesplatsen och brottsplatsen är gärningsmannen och offret tillsammans. När brottet blivit ett faktum komner kvinnan ofta att lämnas ensam. Om hon beslutar sig för att göra anmälan och går till polisen så har hon i vart fall inte sällskap av den man som hon avser att peka ut för ett grovt brott. Till anmälningssituationen skall jag återkonma i kapitel VII om den rättsliga handläggningen av väldtäktsbrotten. Den utgör en logisk startpunkt för en sådan granskning. I detta kapitel skall jag gå vidare och se närmare på själva den brottsliga gärningen.

VI.2 Den brottsliga gärningens karaktär

Bakom den anmälda våldtäktsbrottsligheten finns händelser av en mycket hetero-

SOU 1981 :64 Brottsituationen 71

gen karaktär, inte minst handlingsmässigt. Detta har jag betonat vid flera tidigare tillfällen och jag har även gett en kortfattad beskrivning av hur den anmälda brottsligheten ser ut ur en rent straffrättslig synvinkel; ca 25 procent av anmälningarna gäller fullbordade våldtäkter, l5-20 procent fullbordade våldföranden, l5-20 procent försök till våldtäkt, 6-8 procent 9 försök till våldförande och 6-8 procent vissa fall av frihetskränkande otukt.

Av skäl som jag redogjort för har jag valt att kalla dessa brott för rena

våldtäktsbrott och tillsammans utgör de mellan 70 och 80 procent av samtliga de anmälningar som redovisas i statistiken under rubriken våldtäkt/våldförande. Jag har också påpekat att andelen sådana brott varierar under olika år (liksom hur variationen ser ut) men att den samtidigt i stort sett är kon- I stant. Om de återstående ca trettio procenten icke-våldtäktsbrott“ kan man kortå fattat säga följande beträffande deras straffrättsliga innebörd. Ca 4-5 procent avser brott som har en sexuell karaktär men saknar det inslag av våld, hot eller tvång som krävs för att det skall bli fråga om våldtäkt/våldförande eller frihetskränkande otukt. Istället är det andra typer

av otukt eller otuktigt beteende.10

Ungefär tio procent gäller andra våldsbrott; misshandel, olaga tvång, olaga l hot, ofredande etc. Så långt rör det sig dock fortfarande om straffbelagda gärningar och vissa av de senare våldsbrotten har f ö straffsatser som är fullt jämförbara med

de som gäller för våldtäkt/våldförande.”

Däremot inte återstoden. Tio till femton procent av anmälningarna (också den andelen varierar under olika år) avser händelser som är brott. Att

inte

de trots det anmälts till polisen beror i regel på att offret haft en annan uppfattning på den punkten. I regel men inte alltid. Ett par procent av anmälningarna är antingen uppdiktade av offret eller tillkomna genom rena missförstång. Ett har de dock gemensamt och det är också skälet till att polisen bokfört dem i den här kategorin -de har en sexuell prägel. Jag skall försöka exemplifiera denna mångfald genom att beskriva dels två händelser som betecknats som ej brott, dels två s k rena våldtäktsbrott, som jag har hämtat ur undersökningens grundmaterial. Däremot tänkte jag inte upprepa vad jag redan har sagt om de övriga vålds- och sexbrotten. Tills vidare får det räcka med de tre exempel (på ofredande, ofredande alt ringa misshandel samt otuktigt beteende) som jag gett i föregående avsnitt. Dessutom skall jag återkomma till den typen av brott. Från sådant som ej är brott till de typiska fallen av rena våldtäktsbrott

som finns i grundmaterialet. Det är ett rimligt sätt att illustrera den stora

72 Brottsituationen

variationen i grovhet mellan olika gärningar med samma eller likartade straffrättsliga rubriceringar. Först vill jag dock göra en reservation. Dessutom med ett exempel. När man i en undersökning av den här typen, som huvudsakligen grundas på registerdata, försöker bestänma ett brotts grovhet är man ofta hänvisad till att använda sådana fysiska skador eller sådan våldsanvändning som går att mäta i en slags yttre, objektiv bemärkelse. Detta har både för- och nackdel-

ar. Till de senare hör att sådana mått kan vara grova och okänsliga för individuella variationer. T ex psykisk läggning eller tidigare erfarenheter f som gjorde att just det här offret blev fullkomligt skräckslagen av just den här typen av våld eller just den hotelsen. Ett våld och ett hot som kanske för andra människor, med andra erfarenheter, föreföll mindre farligt. Det är f ö samma problem som domstolarna ofta möter när de skall göra sin bedömning och det är också därför som åklagare och poliser bl a gärna vill fotografera ett våldsoffers skador om det är möjligt (se nedan kap VII). För att uttrycka

sig cyniskt men i sak korrekt: brutna revben och knäckta näsben smäller hög-

re än sömnbesvär och rädsla för att gå ut ensam. Nu till exemplet som jag f ö berört tidigare. : En kvinna vaknar mitt i natten av att en inbrottstjuv står vid fotändan av Ä Å sängen. Hon är ensam i huset och hon vet att det är meningslöst att skrika för det finns i närheten som kan höra henne. på hjälp ingen Tjuven säger utan att höja rösten- att hon skall ta det lugnt och inte göra någonting. Kvinnan kan inte ens nicka till svar beroende på att hon är -och här är uttrycket fullt rättvisande- fullständigt paralyserad av skräck. Tjuven fortsätter med sitt, rotar i lådor och skåp, stoppar ned sådant som han finner lämpligt i en kasse. Efter några minuter ställer han sig och tittar på henne. Hon ligger på rygg i sängen utan att röra sig, med täcket till midjan och händerna på täcket. V

På sig har hon ett nattlinne. Sedan han betraktat henne konstaterar han att l

å det skulle vara gott med ett nyp också. Därefter drar han av henne täcket (kvinnan gör fortfarande ingenting), ser granskande på henne och säger du ser så jävlig ut att det får bli bakifrån” (cit från förundersökningen). Han säger åt henne att ställa sig på knä i sängen med benen särade och framåtlutad på armbågarna, stussen mot fotändan av sängen. Hela tiden gör hon som han säger, t 0 m när han ber henne ändra kroppsställning så att han lättare skall kunna dra upp hennes nattlinne till midjan. Så genomför han våldtäkten. När han är klar (kvinnan vet inte hur lång tid det tog eller om han fick utlösning) säger han åt henne att lägga sig ner, tittar på henne igen och konstaterar att det var ett tag sen sist förstår jag. En stund senare går han

Brottsituationen 73 därifrån med sitt stöldgods. Inget våld, inget kroppsligt betvingande, inga fysiska skador, inga uttala-

de hotelser. inte ens en höjd röst. Men ett offer som på goda grunderär full-

komligt paralyserad av skräck. Med tanke på den beskrivna händelsens karaktär vill jag också tillägga att offrets berättelse är vidimerad både av gär-

ningsmannen och genom tekniska undersökningar.]3

Helt säkert finns det händelser som är livsavgörande för en människa i ordets allra mest negativa bemärkelse. Jag tror att det här kan vara en sådan händelse. Vid bearbetningen av grundmaterialet har den kodats i bl a följande kategorier: Endast hotfullt uppträdande från gärningsmannens sida, d v s den näst ringaste graden av sådant våld, hot eller tvång som förekonmer vid den här typen av gärningar. Inget synligt motstånd från offret. Den ringaste kategorin i det avseendet. Inga synliga skador. Också det den ringas-

tg kateg0rin.14

I en objektiv bemärkelse är de använda koderna genomgående korrekta. Jag tror också att de ger en bra motivering till reservationen. Nu till den övergripande exemplifieringen. Först en upgdiktad våldtäkt. En av de knappt två procenten i sanmanhanget och mer sjaskig och sorglig än vad dessa i regel är. Människor som ljuger beroende på att de har det svårt, blivit utnyttjade, låtit sig utnyttjas och försökt utnyttja. En kvinna i 20-årsåldern har satt in en annons omposering i Dagens Nyheter. En av de som nappar är en medelålders affärsinnehavare som f ö bedriver sin rörelse alldeles i närheten av kvinnans kombinerade bostad och ateljé. Efter avtal om tid på telefon infinner sig mannen i ateljén medförande en

småbildskamera. Han betalar 300 kronor. Kvinnan klär av sig naken och mannen

fotograferar i ungefär en halvtinme. Sedan skall det hela vara slut. När kvinnan satt sig på sängen klappar affärsinnehavaren henne på kinden och frågar om hon inte kan tänka sig att vara snäll mot honom, men hon har ingen lust så han tar sin kamera och går. Dagen därpå kommer kvinnan och hennes fästman (en känd s k rövare och narkoman) in i affärsinnehavarens butik. Fästmannen är mycket upprörd: Affärsinnehavaren har försökt våldta hans fästmö och nu skall han antingen ha l 000 kronor för att göra upp i godo eller också skall han gå till polisen. Affärsinnehavaren försvarar sig, hänvisar till fästmön (som i stort sett inte säger någonting) och motar till sist ut dem ur butiken. Därifrån går de till polisen och gör anmälan om våldtäkt. Vid det inledande förhöret försvarar sig affärsinnehavaren bl a med hjälp av sitt bildmaterial. Kvinnan tar tillbaka sin angivelse ( det var fästmannen som tvingadehenne) och

74 Brottsituationen

ärendet skrivs av som ej brott. Uppdiktade anmälningar eller sådana där offret och lagstiftaren haft

olika

uppfattning om vad som egentligen inryms under våldtäktsparagrafen. Ett mindre handelsfartyg har anlöpt en hamn i södra På kvällen Sverige. får man besök ombord av en kvinna i 20-årsåldern. Hon känner invisserligen gen i besättningen men hon brukar besöka fartyg som ligger i stadens hamn. Hon tycker att sjömän är trevliga människor, det blir ofta fest, man kan köpa sprit och cigaretter billigt. Fest blir det också den här kvällen. Deltagare är den kvinnliga samt gästen några manliga besättningsmedlemmar i varierande åldrar. Man dricker en hel del sprit och samtliga blirganska fulla. Men det är ingen som är redlös och det förekommer heller sexuella närmanden utan enbart inga stoj och glam. ; Vid tvåtiden på natten bestämmer för att det sig sällskapet är dags att bry- § ‘ ta upp. Kvinnan har dock ingen lust att lämna båten, hon har långt hem, hon har druckit sprit och känner sig över huvud taget inte för upplagd några förflyttningar. En besättningsman i 45-ârsåldern erbjuder henne att sova över i hans hytt j förutsatt att hon ligger i den s k fyllkojen (en enkel väggfast brits klädd

Q

med galon som kan användas som dagbädd, avlastningsutrymme etc). Själv behöv- E

er han nämligen sova ut, nästa dag väntar en arbetsdag. ! När de kommit in i hytten tar kvinnan av sig kläderna och lägger sig i be- j I sättningsmannens säng. Då denne gör invändningar svarar hon att han själv kan lägga sig i fyllkojen. Men det gör han inte. Istället tar han av sig och kryper ner bredvid henne. Efter en stund börjar han kladda (och det är de första närmanden han gör). Klart är också att kvinnan ha tillättycks ; \ it och även besvarat vissa inledande kramar smekningar, etc, men något samlag vill hon inte vara med på. Hon känner sig “inte upplagd, hon har druck- E

it, hon är trött och vill sova 0 s v. Hon säger åt honom att av. i

lägga Vilket han alltså inte gör utan efter en stund är samlaget ett faktum. Om detta kan sägas följande. Det är klarlagt att vare besättningsmannen sig brukat våld, tvång eller hot mot kvinnan. Det har heller inte förekommit något motvåld eller några undanmanövrer från hennes sida. kraftiga kroppsliga Heller inga verbala Däremot kraftiga protester. har hon sagt åt honom att lägga av, att hon inte har lust o s v. Även i övrigt har hon försökt visa att hon inte var intresserad. Att samlaget ändå blev av förklarar hon själv med att han var tjatig, att å hon var trött, att hon inte orkade bråka. Efter samlaget somnar de båda. Kvinnan lämnar först fartyget morgonen därpå. Hon funderar över det som inträffat, ilsknar till och går till polisen där

Brottsituationen 75 SOU 1981 :64 hon anmäler för våldtäkt. Anmälan tar hon själv tillbaka besättningsmannen ett par dagar senare -det här är ju meningslöst. Under det inledande, och f ö enda, förhöret med henne motiverar hon sitt beslut att anmäla mannen med ett ordval som mycket väl skulle kunna vara ett direkt citat från den våldtäktsdebatt som skulle följa några år senare. -Är det nej så är det. Det måste han ju fatta. Men det han alltså inte och inte lagstiftaren heller. Det som hänt gjorde faller utanför det straffbara området. Händelser av den här typen är undantag. I vart fall i den synliga brottsligheten. De rena våldtäktsbrotten? Först ett exempel på frihetskränkande otukt som anser med en våldtäkt eller ett våldförande jag är handlingsmässigt analogt ha varit det om sexualbrottsutredningens förslag till ny (och som skulle våldtäktsparagraf varit lag när händelsen inträffade). Den springande punkten är att inte haft samlag med sitt offer. Istället har han gärningsmannen ägnat sig åt något som i brottsbalkskommentaren och den medicinskt orienter-

ade våldtäktsforskningen kallas förintroitus peros, inträngande i munnen.15

En kvinna i 20-årsåldern överfalls mitt på dagen av en för henne okänd gärningsman. Uverfallet sker utomhus i ett s k grönområde och övergreppet genomförs strax efteråt i ett närbeläget buskage. Mannen kopplar livtag på kvinnan, handen över hennes mun, och hon vågar inte skrika eller göra något lägger kraftigare motstånd när han drar in henne bland buskarna. Där tvingar han ner blus och BH. Kjolen har hon fortfarhenne på marken, river av henne trosor, ande på sig liksom ett par sandaler. Flera gånger säger han åt henne att om hon bara är tyst så skall ingenting hända. I detta skede av händelseförloppet står han på knä med benen grenslade över hennes bröst. Han har låst hennes armar genom att sätta knät på den ena och hålla den andra pressad mot marken med vänster hand. Med den fria högerhandendrar han ner blixtlåset i gylfen, tar fram sin manslem samt säger åt (henne) att suga åt (honom). När hon inte reagerar tar han tag bakom nacken huvud.(Kvinnan) har då tagit den halvt eripå henne och tvingar upp hennes gerade manslemmen i munnen varvid (gärningsmannen) utfört samlagsliknande rörelser med underkroppen. Han har också lösgjort hennes armar samt uppmanat henne att krama hans pung. Efter några minuter säger han åt henne att sluta. Därefter reser han sig, ordnar sin klädsel samt går därifrån. Förhoppningsvis framgår det av exemplet varför jag valt att behandla händelser av den här typen (frihetskränkande otukt i kombination med något våldsbrott) som våldtäkt eller våldförande. De handlingsmässiga likheterna är sto-

76 Bronwüuaüonen SOlJ198t64 l ra och den sexuella kränkningen torde vara fullt i paritet med den som förekommer vid en genomsnittlig våldtäkt eller ett våldförande. Ett exempel på de senare brotten. En våldtäkt (alternativt våldförande) där förundersökningen läggs ned efter en kort tid beroende på att det kvinnliga offret inte längre vill ange brottet till åtal. En kvinna i 25-årsåldern som sammanbor med sin fästman i motsvarande ålder har på morgonen samma dag som övergreppet inträffar genomgått en s k skrapning av livmodern. Läkaren har sjukskrivit henne samt gett henne vissa föreskrifter. Bl a har han betonat att hon självfallet inte kan ha samlag på en längre tid. Hon skall återkomma för kontroll inom en vecka förutsatt att ingen försämring inträffar. Tills vidare är hon alltså sjukskriven. Väl hemkommen går hon och lägger sig. Hon vaknar på eftermiddagen men ligger kvar i sängen för att hon inte mår bra. Hennes fästman, som slutar sitt arbete klockan fem på eftermiddagen, dyker upp först vid tiotiden på kvällen. Då ligger kvinnan och sover men hon väcks av fästmannen som har sällskap av en arbetskamrat. När han ber henne att laga mat åt dem berättar hon att hon inte känner sig bra (fästmannen känner redan till att hon skulle skrapas) och att hon ordinerats vila. Fästmannen anser dock att hon verkar tillräckligt pigg för att laga mat åt honom och arbetskamraten. Till sist låter hon sig övertalas. Hon lagar mat åt dem och dukar i köket. Under tiden sitter fästmannen och arbetskamraten i vardagsrumet och dricker grogg samt öl. De var f ö berusade redan när de kom hem. När hon är färdig med matlagningen säger hon att hon måste gå och lägga sig igen vilket hon också gör. Efter någon timme kommer fästmannen in till henne i sovrummet. Han är kraftigt berusad. Arbetskamraten har somnat på soffan i vardagsrunmet. Fästmannen klär av sig och lägger sig bredvid henne i sängen. Han säger att han vill ligga med henne men hon förklarar att hon inte _ kan och inte får. Och att hon inte mår bra. Fästmannen avfärdar detta som : bortförklaringar varefter han genomför ett samlag med henne mot hennes vilja och genom att betvinga hennes kroppsliga rörelsefrihet. Kvinnan har mycket ont under samlaget och ber honom flera gånger att han skall sluta vilket han dock inte gör. Efter avslutat samlag somnar han. Morgonen därpå försvinner han och arbetskamraten till sitt gemensamma arbete (där f ö även kvinnan arbetar i vanliga fall). Tidigt på morgonen, strax efter det att de gått, kontaktar kvinnan sjukhuset. Hon har mycket svåra smärtor i underlivet och ber att få komma till läkaren. En timme senare är hon där. Den läkare som undersöker henne vill ha en förklaring vilket han så småningom får. Därefter övertalas kvinnan av läkaren och annan personal på sjukhuset att polisanmäla det som hänt. som Något

Brottsituationen 77 hon motvilligt gör på eftermiddagen samma dag. Och den anmälan tar hon alltså tillbaka kort tid senare. En hopljugen anmälan. En händelse som inte är straffbar, En frihetskränkande otukt som har allt gemensamt med en överfallsvåldtäkt frånsett själva samlaget eller försöket till samlag. Slutligen en typisk våldtäkt, typisk i den bemärkelsen att parterna står i en nära relation till varandra. Jag har gett fler exempel nedan. Om dessa verkar lika udda som de som jag beskrivit här beror det sannolikt på det faktum att den synliga våldtäktsbrottsligheten har en mycket hög grad av heterogenitet om man ser till själva den brottsliga gärningen. Likheterna gäller andra saker. Mötesplatsen, brottsplatsen, det är främst här man kan tala om mönster. Vilka objektiva fakta kan man belägga i samband med dessa gärningar? Med utgångspunkt från grundmaterialet tänkte jag redovisa och diskutera bl a följande faktorer: (l) Vilket våld som gärningsmannen brukat mot sitt offer. (2) Hur offret försökt mot övergreppet. Vilka skador offret

vagga sig (3)

fått. (4) De sexuella momenten i samband med gärningen. (5) Frihetsberövan-

dets karaktär samt (6) hur offret och gärningsmannen skiljts efter övergrepp-

et. Men först något om utgångsläget. Som jag sagt tidigare har våldtäktsbrotten i regel en privat karaktär. Ett offer och en gärningsman som är avskiljda från omgivningen. Ofta är gärningsmannen berusad, tillfälligt förvirrad eller psykiskt sjuk. Ibland är också offret berusad, fysiskt eller psykiskt handikappad. Åtminstone om man ser till den synliga brottsligheten (se nedan kap V o VI, jmf kap VIII). I en våldtäkt ett moment av våld eller hot

(våldförande) ingår (tvång).16

Detta är ett krav som anges i lagtexten med bl a den konsekvensen att gärningsmannen inte kan göras särskilt ansvarig för det våld eller de hotelser som han använt som medel för att genomföra det sexuella övergreppet. Detta inryms redan under paragrafen tillsammans med den sexuella kränkningen, d v s samlag eller försök till samlag. Ser man enbart till våldet eller hotet är det samtidigt ett känt faktum att dessa gärningar i sig är straffbara. Det finns ett flertal straffstadganden som är avsedda att täcka olika typer av våld, hot, tvång etc. I samband med en våldtäkt/våldförande kan det också inträffa att det förekommer våld eller hot som inte utgör medel vid det sexuella övergreppet utan framstår som

sgälv-

ständigt i förhållande till detta. T ex att gärningsmannen en stund efter det att våldtäkten begåtts misshandlar sitt offer. Självfallet kan det också vara fråga om en massa andra brott som alls inte har något med den sexuella gärningen att skaffa. T ex inbrottsstölden i det tidigare exemplet med kvinn-

Brottsituationen SOU 1931364 an som våldtas i sitt hem av en inbrottstjuv, den utgör ett eget brott i sammanhanget. Hur pass vanligt är det att även andra brott förövas i samband med ett sexuellt övergrepp? I tabell IV.2a nedan har jag redovisat detta för de rena våldtäktsbrotten under l976. Andelarna är f ö konstanta under hela den period som täcks av undersökningsmaterialet och att döma av det kontrollurval som

jag gjort är de ungefär likstora även efter l976.17

Tabell IV.2a Andra brott som förövats i samband med s k rena våldtäktsbrott fördelade på typ av brott (n=550, procent)

Typ av brott procent misshandel, vissa andra våldsbrott 6 rån, inbrottsstöld, annan stöld ll annat brott än ovan l3 enbart sexuellt övergrepp 70 totalt (J00)

Som framgår av tabellen är det i normalfallet fråga om enbart ett sexuellt övergrepp. I det här fallet en våldtäkt eller ett våldförande (inklusive för-

g

E sök till sådana brott) eller en frihetskränkande otukt av speciellt slag. Vid 30 procent av de våldtäktsbrott som kommer till polisens kännedom har dock även ett eller flera andra brott blivit begångna. Det kan gälla misshandel, stölder, skadegörelser. I regel är det inga märkvärdiga brott. Deras straffvärde i förhållande till det sexuella övergreppet är nästan alltid ringa. Våld, hot eller tvångsommedel att tilltvinga sig samlag. I tabell IV.2b nedan har jag försökt gradera detv§lg som gärningsmannen tillgripit vid de

olika brotten.]8 Jag vill också påminna om min tidigare reservation. Detta

är det mått av våld från gärningsmannens sida som faktiskt förekommit enligt tillgängliga uppgifter. Det behöver i sin tur inte säga något särskilt om hur offret upplevde det i ett visst enskilt fall. Den viktiga frågan om sam: bandet mellan grovheten i gärningsmannens våldsutövning och offrets försök att värja sig eller eventuella motvåld skall jag ta upp härnäst. Skillnaderna i våldsanvändning (motvåld) mellan olika år i undersökningsmaterialet är små. Därför har jag begränsat mig till l976 års data. Av naturliga skäl har jag också enbart granskat de rena våldtäktsbrotten. Några kommentarer till de kategorier som jag använt i tabellen. Våldsanvändningen varierar kraftigt mellan olika brott. I den första kategorin finns den lägsta graden av våld. Den inrymmer bl a några händelser där det inte

sou 1981:64 Brottsituationen 79 förekommit något våld eller hot över huvud taget. Kvinnan har, för att tala med lagens egna ord, varit försatt i vanmakt, ”sinnessjuk eller sinnesslö, vilket gärningsmannen utnyttjat. Vidare ett hotfullt uppträdande eller verbala hotelser. Slutligen en kombination av hotfullt uppträdande och verbala hotelser. Det är således fråga om en samlingskategori där jag klumpat ihop beteenden som i någon objektiv, genomsnittlig bemärkelse är de minst farliga i detta sammanhang. Om gärningsmannen gripit till fysiskt våld av ringa slag har han däremot hamnat i nästa kategori; ringa fysiskt våld. Med sådant våld menas här någon form (eller flera) av fysiskt betvingande eller lättare slag. Han har pressat ner kvinnan, låst hennes armar, försökt bända isär hennes ben, gett henne en örfil o s v. Har han däremot utdelat kraftigare slag eller sparkar, tagit struptag etc har jag kallat det för grovt fysiskt våld. Till sist det mycket grova fysiska våldet. Gärningsmannen har använt tillhygge, hotat, skurit eller stuckit med kniv, försökt strypa sitt offer. I den här kategorin kan man allmänt säga att offret faktiskt har svävat i livsfara. Det som avgjort vilken kategori en viss händelse hamnat i är det grövsta våldet som använts vid det aktuella tillfället. Detta innebär således att det kan ha hänt mycket annat också som inte är lika allvarligt. Ofta har det f ö gjort det. Om min terminologi kan man självfallet ha olika uppfattning. Jag vill poängtera att det inte är fråga om att värdera utan enbart att gradera, att göra en relativ bedömning.Våldsanvändningen i de tre grövre kategorierna torde på ett ungefär följa de tumregler som domstolarna går efter när de sor-

terar misshandelsbrott i ringa misshandel, misshandel och grov misshandel.19

Tabell IV.2b Gärningsmannens vâldsanvändning i samband med s k rena våldtäktsbrott fördelad pâ grad av våld (n=550, procent)

totalt (100)

V Det mycket grova våldet är sällsynt. Under l976 rörde det sig om totalt ett 1 tiotal anmälda fall (och motsvarande andelar även för de tidigare I åren).

80 Brottsituationen regel räcker det med mindre än så. I drygt hälften av fallen har gärningsmannen endast utövat ett ringa fysiskt våld mot sitt offer. Därmed inte sagt att det skulle vara hans förtjänst. En stor grupp i sammanhanget utgörs av de s k överfallsvåldtäkterna och där är det antingen så att offret blir livrädd och ger sig från början eller också börjar hon skrika och värja sig och då är det sällan som gärningsmannen hinner med något mer. Ofta får han avbryta gärningen. Vad man måste hålla i minnet när man betraktar tabeller med det här innehållet är egenskaper hos de människor det handlar om. Å ena sidan genomsnittligt,och i vart fall i relation till offret, stora, starka och våldsamma gärningsmän. Å den andra sidan, genomsnittligt och relativt, små, svaga och vettskrämda offer. Det är inte brottning eller boxning det gäller. Det är fysiska

övergrepp under närmast idealiska förutsättningar för gärningsmannen.20

Detta måste man självfallet också tänka på när man ser vilket motstånd offret gjort. Tabell IV.2c nedan visar en sak mycket klart. I bästa fall är offret på defensiven. Hon försöker värja sig, slingra sig ur gärningsmannens grepp, hålla undan hans händer. Hon skriker på hjälp, klöser, slår tillbaka eller försöker fly. Om det nu skulle finnas våldtäktsförsök som stannar på den nivån beroende på att den kvinnliga parten avgår med segern så är det i vart fall inte de som anmäls till polisen. I tjugo procent av fallen gör man

ingenting eller protesterar verbalt; bönar, ber, gråter, skriker.2]

Tabell IV.2c Offrens motstånd i samband med s k rena våldtäktsbrott fördelat på grad av motstånd (n=550, procent)

Grad av motstånd _4pr0cent inget motstånd, ver- 20 bala protester verbala protester och 35 försök att värja sig slagit, klöst, sparkat 35 samt värjande motstånd slagit, klöst, sparkat, värjande motstånd samt l0 flyktsförsök totalt (100)

Vad finns det för samband mellan det mått av vålg_s0m gärningsmannen använt och graden av motstånd från offret? Om man går igenom hela materialet fall för fall och jämför våldet vid en viss anmäld händelse med det motstånd som offret gjort vid samma tillfälle

Brottsituationen 81

framkonmer intressanta skillnader mellan hela anmälningsmaterialet, de rena våldtäktsbrotten och olika typer av våldtäktsbrott (s k överfallsvåldtäkter, uppraggningsvåldtäkter och bekantskapsvåldtäkter). Samma slags skillnader

föreligger också under de olika år som omfattas av undersökningsmaterialet.22

finns ett relativt starkt samband mell- Granskar man samtliga anmälningar an våld och motstånd av den innebörden att det grövre våldet är kopplat till ett kraftigare motstånd. Det ligger således nära till hands att göra den tolkningen att gärningsmannens våldsanvändning är instrumentell; d v s att han brukar det mått av våld som krävs för att han skall uppnå sitt sexuella syfte. Ett liknande synsätt möter man f ö i de rättsliga överväganden som ligger bakom straffstadgandets utformning. Om man gallrar bort de ovidkommande anmälningarna -de som inte avser några brott eller andra brott än våldtäkt/våldförande- och betraktar enbart de rena våldtäktsbrotten minskar dock detta samband. Kvar finns ett svagt samband av samma innebörd som tidigare. Varför sambandet minskar när man gör denna renodling av materialet torde ha framgått av min tidigare beskrivning och exemplifiering av de icke-relevanta brotten. I denna grupp finns nämligen dels ett markant inslag av händelser där det vare sig förekommit något våld eller något motstånd, dels brott av typen ofredande där såväl våldet som kvinnans reaktioner på det varit ringa och ungefär likvärdiga. Faktum av det slaget ger bl a upphov till statistiska samband. Hur förhåller det sig då med den närmare innebörden av det svaga sambandet mellan våld och motstånd, eller kanske rättare sagt mellan motstånd och våld, vid de s k rena våldtäktsbrotten? Ger detta samband stöd för ett påstående att det är fråga om en instrumentell våldsanvändning. Att gärningsmannen använder mer våld om offret gör motstånd. Med risk för att föregripa min fortsatta analys skulle jag vilja hävda att det är tveksamt om man kan tala om vare sig ett instrumentellt våld eller ett enkelt samband av den karaktären. Andra faktorer -som i sin tur står i olika inbördes samband till varandra- tycks vara minst lika avgörande. Bland dessa kan nämnas själva gärningsmönstret, den rumsliga situationen där brottet begås, personliga egenskaper hos offret och gärningsmannen samt relationerna mellan dem. Det är knappast möjligt att göra några generella uttalanden om graden av instrumentalitet i våldet eller sambandet mellan våld och motvåld. Det hela varierar för olika brott och man är tvungen att se till hela den brottsliga händelsen. Hur denna komplexa variation ser ut skall jag återkomma till i avsnitten IV.3 och IV.4 nedan.

82 Brottsituationen I den våldtäktsdebatt som pågått sedan mitten av 70-talet har man bl a diskuterat om kvinnor bör göra motstånd eller ej när de blir utsatta för ett försök till ett sexuellt övergrepp. De råd som getts har varit av varierande innehåll och ofta grundat sig på antaganden eller påståenden om sambandet mellan våld, motstånd och risken för ett fullbordat sexuellt övergrepp. Mitt eget råd i det sammanhanget är att man bör avhålla sig från den typen av rådgivning. Ett större motstånd kan i en viss situation minska riskerna för både våld och sexuella kränkningar medan det vid ett annat brott kan ha rakt motsatt effekt. Det avgörande härvidlag är inte sambandet mellan våld och motvåld utan en mängd andra faktum av det slag som jag tagit upp ovan; gärningsmönstret, den rumsliga situationen, personliga egenskaper hos offret och gärningsmannen, deras relationer. Allmänt och sammanfattningsvis skulle man våldet och vär-

kunna säga

agt

jandet inte har särskilt mycket med varandra att göra. Det finns bl a mycket som talar för att våldet vid de sexuellt orienterade våldsbrotten ofta inte är instrumentellt utan ett mål i sig. Liksom att den sexuella kränkningen inte utgör något mål utan är ett (ytterligare) våldsmedel. Således: Att det ofta inte är fråga om brott med ett sexuellt syfte utan våldsbrott där det även finns ett våldsinslag som har en sexu- ‘ ell karaktär (se nedan avsn IV.4). Att det finns ett samband mellan våldsanvändningen och de fysiska skador som offret fått behöver knappast påpekas. Däremot är det vik- \ tigt att understryka att sambandet vare sig är särskilt starkt eller }

så direkt som man kanske föreställer sig.28

J I tabell IV.2d nedan har jag redovisat offrens fysiska skador vid de j ‘

rena våldtäktsbrotten under l976.29 Den beskrivna skadebilden tycks

vara i stort sett likartad under de båda tidigare åren. Det är heller inga större skillnader om man ser till hela den anmälda brottsmängden. Skadorna är något allvarligare vid de rena våldtäktsbrotten men det är också allt. Tabellen kräver några förtydliganden. Med skador menas såda-

synliga

na som antingen låter sig upptäckas med blotta ögat eller genom en medicinsk undersökning. Nästan alltid är det fråga om skador av den första typen. Andelen invärtes skador är mycket ringa. Som exempel på mindre skador kan nämnas blåmärken, rispor etc. Medan större utgjutningar, större blödande sår, frakturer o s v karakteriserats som kraftiga skador. I ett litet antal av dessa anmälda fall kan våldet också ha riktat sig mot offrets könsdelar. Ibland har det varit fråga om enbart sådant våld, i regel uppträder det i kombination med våld mot övriga kroppen som gett upphov till kraftiga skador. Med tan-

Brottsituationen 83

ke dels på detta senare faktum, dels den speciellt karaktären allvarliga hos sådant våld har jag gjort det till den grövsta kategorin. Gärningsmannen kan ha fört upp föremål i slidan på offret, Bitit, rivit, slitit, rispat, bränt, sparkat 0 s v, i och mot offrets kön. Vid många av de s k sexmorden möter man f ö våld av den här typen. Ett sexuellt våld mycket handgripligt sig närmast rituella uttryck och sannolikt ofta har den innebörd-

somsåagit

en.

Tabell IV.2d Offrens fysiska skador i samband med s k rena våld: täktsbrott fördelade på typ av skada (n=550, procent)

Typ av fysisk skada procent

aven/endast konsdelarna uppgift saknas 3 totalt (100)

Som framgår av tabellen är det alltså fråga om genomsnittligt ringa fysiska skador. Ungefär hälften av offren har inte haft skador alls att visa några upp vid anmälan. I någon procent av dessa fall beror det på att kvinnan dröjt så länge med att göra anmälan att de skador hon haft hunnit

försvinna (sen anmälan ärocksåden främstaorsaken till att uppgift om fysiska skador saknas vid tre procent av de rena våldtäktsbrotten). Viktigare ändå är dock att även ganska kraftigt våld mot t ex kroppens mjukdelar inte behöver ge vare sig särskilt omfattande eller synliga skador. Ännu mindre ett hot. kraftigt Några exempel. Gärningsmannen tar tag om strupen på sitt offer. Något som kan innebära en reell livsfara för offret om hon inte ger med sig. Vilket hon också vet om och därför ger hon upp. Gärningsmannen hotar sitt offer med en kniv. Ofta räcker det med att han bara tar upp den. Ibland kan han sätta den mot offrets kropp; eggen mot strupen eller knivspetsen under hakan. För att ta två i anmälningsmaterialet faktiskt förekommande hotelser. Och några synliga skador sällan fysiska ger det eller aldrig. När sådana skador finns beror de ofta mer på offrets motstånd än på gärningsmannens våld. Eller att han ägnat sig åt rent övervåld mot

84 Brottsituationen

offret. Sambandet mellan de fysiska skadorna och offrets motstånd vid de rena våldtäktsbrotten är således något starkare än sambandet mellan

gärningsmannens våldsutövning och samma skador.31

Dessa faktum är intressanta ur främst två aspekter. För det första utredningstekniskt. För det andra när man diskuterar hur de sexuella övergreppen skall regleras rättsligt. Vid flera tidigare tillfällen har jag påpekat att de sexuella övergreppen nästan alltid har en privat karaktär. De utspelas mellan en gärningsman och ett offer (se nedan kap V 0 VI). När anmälan görs har vi dels ett offer som i normalfallet inte kan stödja sin berättelse med några särskilda tecken på att hon varit utsatt för fysiskt våld. Dels har vi en gärningsman som geren helt annan version av det som har inträffat. Vem skall man tro på? Från poliser som utreder våldtäktsbrott har jag hört synpunkten att värdet med att göra motstånd främst ligger i att man på så sätt enkelt kan skaffa sig några blåmärken som är bra att ha vid förundersökningen. En cynism som tyvärr är betingad av utredningstekniska realiteter. I den juridiska debatten har man ibland framfört tanken att de sexuella borde betraktas som de vanliga våldsövergreppen på samma sätt brotten. Att borde se till hotet och våldet och man (främst) tvånget, inte (främst) den sexuella kränkningen. Vad skulle hända ur straffmätningssynpunkt om ett sådant synsätt blev från om gärningsmännens våldslag? Om vi utgår de tidigare uppgifterna och offrens fysiska skador så är det alldeles klart att det användning skulle bli ett 1 påföljderna om dessa nya våldskraftigt prisfall brott skulle bedömas enligt samma principer som de som gäller för våldsbrotten i övrigt. En absolut majoritet av dem skulle karakterise- 1 ras som ringa misshandel eller vanlig misshandel och här är påföljderna sällan frihetsberövande.

av den omfattningen ter förvisso icke motiver- l

En påföljdslindring sig ad med tanke som det handlar om. Det är viktigt att på de realiteter man har klart för sig att våldtäktsbrotten -om vi nu ser dem ur offrets i betydligt högre grad handlar om kränkningar av den sexuperspektivella och (bl a därav orsakade) psykiska skador, än om fysintegriteten iska skador av klassisk misshandelskaraktär. Observera. Detta uteslutatt samma brott för vider inte vad jag tidigare sagt gärningsmannens kommande, eller ur någon slags fenomenologisk synvinkel, ofta och snarare bör ses som ett våldsbrott än ett sexuellt övergrepp.

i Brottsituationen 85

Om den sexuella kränkningen är det centrala momentet är en naturlig följdfråga vilka sexuella moment som förekommer i samband med de brott som anmäls till polisen som våldtäkt, våldförande etc. För att våldtäkt/våldförande skall föreligga i en juridisk mening krävs att offret och gärningsmannen haft samlag med varandra. Vid avgränsningen av det senare begreppet har man från lagstiftarens sida visat en mycket teknisk inställning med bl a den konsekvensen, som jag sagt tidigare, att den juridiska definitionen inte behöver ha särskilt mycket gemensamt med det som man i en vardaglig bemärkelse förknippar med ett samlag. För att citera kommentaren till brottsbalken. För att(samlag) skall anses föreligga är det sålunda tillfyllest att könsdelarna berört varandra. Begreppet samlag... innefattar icke något krav på att samlaget skall ha fullbordats. Vill man hårddra konsekvenserna av detta skulle man bl a kunna göra följande jämförelse. I det ena fallet har vi en gärningsman som har våldtagit sitt offer i den bemärkelsen att hans manslem snuddat vid offrets blygdläppar.

Men ingenting mer. För att ytterligare spetsa till det hela kan vi också sä-

ga att det våld eller hot som han använt sig av har varit ringa.(fast dock tillräckligt för att uppfylla kraven för våldtäkt eller våldförande). I det andra fallet har vi en gärningsman som med hjälp av brutalt våld fört in manslemmen i anus på offret där han sedan genomfört ett längre samlag som slutat med att han fått utlösning. Det senare fallet kan aldrig vara våldtäkt eller våldförande i en juridisk bemärkelse. Istället handlar det om en frihetskränkande otukt -d v s ett ur straffmätningssynpunkt ringare brott än våldtäkt- plus eventuellt något misshandelsbrott. För en vanlig människa kan ju en distinktion av den typen förefalla mindre lyckad. I kommentaren till brottsbalken lämnas följande förklaring. Att en kvinna nödgas underkasta sig sexuella övergrepp av annat slag än samlag behöver visserligen ej alltid innebära ett mindre lidande för henne än då gärningsmannen tilltvingar sig samlag men det kan i regel dock ej anses i samma

grad kränkande för henne.34

I regel inte lika kränkande. Ett påstående som säkert är riktigt samtidigt som exemplet ovan väl illustrerar konsekvenserna i de undantagsfall som hamnar utanför mönstret. Straffrättsliga bestämmelser, och andra lagregler med för den delen, vidlådes tyvärr av den bristen att de inte tål särskilt många undantag. En anledning till att jag uppehåller mig kring detta (som jag dessutom skall återkomma till i kapitel VII nedan) är följande. När offret(och även gärningsmannen) förhörs av polisen kommer hon att få en mängd frågor som hon ofta uppfattar som minst sagt konstiga. Våldtäktsoffer som jag själv har pratat

86 Brottsituationen SOU 1981564

med förklarade det så att de, mitt i allt annat elände, råkat ut för en förhörsledare som var en riktig snuskhummer. Hade gärningsmannens penis

trängt in i hennes slida? ”Hade den berört hennes blygdläppar? Hade den

endast snuddat vid hennes blygdhår? Hade gärningsmannen fått utlösning? 0 s v, o s v. Vad offren genomgående inte hade en aning om var att förhörsledaren sysslade med viktiga och nödvändiga straffrättsliga problem. Och att han i vissa fall säkert var lika besvärad och generad som den person som han

frågade ut.35

Samlag eller inte samlag. Den avgörande punkten i det sexuella sammanhang som skall utredas. Hur förhåller det sig i verkligheten? Om man tittar på de s k rena våldtäktsbrotten, det är ju dessa som är avgjort mest relevanta i sammanhanget, finner man bl a följande. (a) Vid drygt hälften av de rena våldtäktsbrott som anmälts under 70-talet (andelarna är f ö relativt konstanta under olika år) så har gärningsmannen haft samlag med sitt offer. (b) I regel handlar det om ett samlag. I drygt tio procent av fallen om två eller flera. (c) I drygt tjugo procent av fallen har övergreppet stannat vid försök till samlag. Av naturliga skäl överensstämmer andelarna ovan väl med hur anmälningarna ; fördelar sig på olika brott (se s 65 ovan). Samtidigt ger de bara en bit av sanningen. Beräkningen av dem har nämligen gjorts på grundval av den legala definitionen av begreppet samlag. För att enkelt säga vad jag menar. Den verklighet som det handlar om -och då bortser jag helt från inslaget av våld, hot eller tvång- ligger mycket långt från de önskvärda eller ideala beteen- 4 den som beskrivs i t ex olika handböcker i sexualrådgivning. De ca femtio procenten samlag kommer i halvparten av fallen att avslutas innan gärningsmannen fått utlösning. Ibland beror detta på att offret gör motstånd. Lika ofta på att gärningsmannen inte klarar av att genomföra sam-

laget av andra skäl. Tvärt emot vad som hävdas i porrtidningarna torde det v finnas få delar av männens sexuella värld där inslaget av slokande eller helt slaka manslemmar är så markant. De s k ståkukarna, som utgör ett reguljärt moment i den pornografiska beskrivningen av våldtäkter, är sällsynta undan-

tag i verkligheten.36

Gärningsmännen är fulla, tokiga, förbannade, trötta, ledsna eller bara odugliga ändå. Om offret har tur använder de sin oförmåga som en ursäkt för att avbryta övergreppet. Har hon otur så riktar sig deras ilska och förtvivlan mot henne med ytterligare våld och sexuella excesser som följd. I några pro-

Brottsituationen 87 cent av de anmälda fallen av rena våldtäktsbrott förekommer olika sadistiska inslag. I regel som ett resultat av gärningsmannens oförmåga. Han skall hämnas på offret, hon skall kränkas ytterligare. Det är i dessa situationer som gärningsmännen fört upp föremål i slidan på offret, rispat offret med kniv kring könet eller bröstvårtorna, bränt henne med cigarett på samma ställen, rakat av könshåret, bundit offret, piskat henne 0 s v, 0 s v. Om kvinnans erotiska upplevelser 1 samband med en våldtäkt har det också skrivits och talats en hel del. Bl a har det hävdats att drömmen om att bli våldtagen skulle utgöra ett vanligt kvinnligt onanimotiv. Att många kvinnor

egentligen vill bli tagna med våld etc.38 Undersökningsmaterialet ger rin-

ga stöd för påståenden av den typen. Att ingen av de de kvinnor som gjort anmälan har något positivt att säga om själva upplevelsen är 1 och för sig inget avgörande argument mot att kvinnor vill bli våldtagna (man kan ju tänka sig att den kategorin avstår från att göra anmälan). Inte heller att ingen av dem ens kommit i närheten av en sexuell utlösning. Det är det samlade intrycket man får. Som underlag för erotiska drömmar är de anmälda våldtäktsbrotten inte till stor hjälp. Man blir inte erotiskt upphetsad av dem. Ibland kan man bli upprörd. I regel blir man bara djupt beklämd å båda parternas vägnar. Den verklighet som beskrivs är allt för fjärran både manliga och kvinnliga sexuella fantasier och det som man inser mer än något annat under läsningen av aktmaterialet är att det måste ha gjort förskräckligt ont. Några exempel ur förhören med de kvinnliga offren. Ofta vet inte offret om gärningsmannen in i henne. rängt -Han låg där och höll på. Det gjorde ont. -Jag vet inte om det var med fingrarna eller riktigt. -Jag bad att han skulle sluta men han bara rev och slet. Hon vet sällan ur länge samlaget varade. -Jag har ingen aning. Fem minuter. En kvart kanske. -Jag vet inte. -Han bråkade hela tiden. Eller om han fått utlösning”. -Jag har ingen aning om det. Han bara slutade. -Jag tror det. Han lät så konstigt. -Jag vet inte. Han var ju inte klok ju. När det är som sämst för offret kan det handla om ett plötsligt

Förspelet?

och brutalt överfall. Gärningsmannen dyker upp som en blixt från klar himmel. När det är som bäst är det en gärningsman (som man visserligen ofta känner fast inte på det här viset) som sliter och drar i ens kläder. Trevar över ens kropp. Trasslar med blixtlåset i sina egna jeans samtidigt som han försöker

88 Brottsituationen

få stånd. Och hotar, övertalar, bönar, ber. Några uppgifter om detta ur materialet om de rena våldtäktsbrotten. (a) I knappt hälften av fallet har gärningsmannen lyckats klä av offret delvis; dra upp hennes blus eller kjol, dra ner hennes byxor och trosor. I tjugo procent av fallen har offret varit helt avklädd. (b) I drygt tio procent av fallen har gärningsmannen kysst eller kramat sitt offer. Vanligare är att han kladdat på henne; trevat i grenen, tagit på brösten etc. Vid ungefär tjugo procent av de anmälda gärningarna förekommer sådant som man sammanfattningsvis brukar kalla för petting. Nästan alltid med gärningsmannen som den ende aktiva parten. (c) I sju procent av fallen har gärningsmannen ägnat sig åt munsex och i fyra procent har han trängt in i offrets ändtarm. Att de procenttal som jag redovisat ovan överstiger hundra kommer sig enkelt av att det i genomsnitt förekommer fler sexuellt betonade moment vid ett och samma tillfälle. I våldtäktsbrotten finns ett moment av våld, hot eller tvång. Det finns också ett sexuellt inslag. Slutligen finns det ett frihetsberövande som kan vara mer eller mindre utsträckt i tiden. Bl a är skillnaderna i frihetsberövandets längd stora mellan olika typer av brott. De genomsnittligt kortvariga över- Ä fallsvåldtäkterna å ena sidan, de mer utdragna bekantskapsvåldtäkterma ä den

l

andra.39

I tabell IV.2e nedan har jag redovisat frihetsberövandets längd i samband med de rena våldtäktsbrotten. Jag har nöjt mig med l976 års data. Förhållandena är således likartade under de båda tidigare åren.

I

l 1 Tabell IV.2e Frihetsberövandets längd 1 samband med s k rena våldl täktsbrott fördelade på längd i timmar (n=550, procent) l

1 I Frihetsberövandets längd procent endast under övergreppet 6 mindre än en timme 63 en till fyra timmar 24 mer än fyra timmar 7 totalt (100)

I regel handlar det om kortvariga frihetsberövanden. I ca 70 procent av fallen om mindre än en timme. Det är också i den här gruppen som man hittar så gott som samtliga s k överfallsvåldtäkter. Dock inte alla. Det finns över-

Brottsituationen 89 fallsvåldtäkter som varat längre än så. Gärningsmannen kan ha kidnappat sitt offer och fört henne till en annan plats där övergreppet genomförts. En främmande har klättrat in genom fönstret till offrets bostad gärningsman där han sedan hållit henne fången under några timmars tid, o s v. Påpekas bör att dessa undantag så gott som alltid avser mycket grova brott. De längre frihetsberövandena domineras annars av de S k bskântskansxñlds känner varandra sedan tidigare. Den brottsliga situa- Läkterna, Parterna tionen är utsträckt och omfattar flera brottsliga händelser. Man bråkar, utsätts för ett flera) sexuella övergrepp, man offret misshandlas, (eller bråkar igen 0 s v. Hur parterna skiljts åt. Även Så slutskedet i den brottsliga gärningen. det stora variationer beroende karakhär finns och naturliga på brottets är att avviker, knappt 30 procent av tär. Det vanligaste gärningsmannen våldtäktsbrotten har avslutats på det sättet. I en fjärdedel av fallen har offret fått tillåtelse att väg. I regel efter det att gärningen gå sin 20 procent av brotten har hon lyckats Ockhar fullbordats. Vid drygt fly. ett faktum. Andra har kommit in och så då är övergreppet vanligen personer avbrutit det brottsliga skeendet i drygt tio procent av fallen. I några sitt offer. Han har t ex stannat sin procent har gärningsmannen umpat bil, öppnat dörren och knuffat ut henne. I några procent slutligen så har man inte skiljts åt efter brottet av det skälet att man bor tillsammans. Jag har beskrivit en sådan händelse tidigare. Kvinnan som fått livmodern skrapad och senare våldtagits av sin sammanboende. Detta om den brottsliga gärningens karaktär. De mönster som man kan urskilja i denna heterogena verklighet skall jag återkonma till avslutningsvis i detta kapitel.

IV.3 Relationerna mellan offret och gärningsmannen

Relationerna mellan offret och gärningsmannen är en mycket viktig faktor

-kanske den mest väsentliga- vid alla slags våldsbrottåo Så även när det

gäller det sexuellt orienterade våldet. Något tillspetsat skulle man kunna säga att våld är en familjeangelägenhet“. En majoritet av de grövsta våldsbrotten utspelas inom hemmets väggar. Det är ett kriminologiskt faktum. De personer som vi i en statistisk bemärkelse har mest anledning att frukta är våra närmaste. Det är ett annat kriminologiskt faktum. Samtidigt finns det en mängd undersökningar om hur vi upplever våld som visar att den rädsla vi faktiskt känner relaterar sig till de udda, de sällsynta delarna av fenomenet. Fruktan för den okände

90 Brottsituationen

gärningsmannen, rädslan för att bli överfallen på gatan, i tunnelbanan 0 s v. I allt detta finns en motsägelse. Dessutom en motsägelse -och det är min egen erfarenhet- som det tycks vara omöjligt att rå på med t ex kriminologiska undersökningar eller data ur kriminalstatistiken. En förklaring är sannolikt att vi inte värderar våld i något slags enhetlig, absolut bemärkelse. Bl a tycks vi vara villiga att tolerera vissa handlingar från närstående som vi annars skulle se som grova kränkningar. Ett annat skäl är att våldet inom hemmets väggar inte fördelar sig jämnt över befolkningen. En mindre andel hem, och vissa relationer, är betydligt mer utsatta än andra och inom den grupp som löper högst risk i detta avseende tycks man inte vara särskilt be-

nägen att tala om det i vetenskapliga undersökningar.42 Där är det inte så

enkelt att hälsan tiger still. Tvärtom är den ofta högljudd medan ohälsan 3

däremot kan vara både diskret och tystlåten.43

Å Några exempel på våld som en familjeangelägenhet. Vid ca 75 procent av de allra grövsta våldsbrotten som begås här i landet -mord, dråp, misshandel med dödlig har gärningsmannen och utgångoffret tillhört samma familj, släkt eller vänkrets (s k primärgruppsvåld). j Så gott som alla vid dessa i gärningsmän våldsbrott, och en majoritet av offren, är män. När en man ger sig på en kvinna är det i regel någon som han känner mycket väl. För de grova våldsbrotten råder det också en hög grad av överensstämmelse mellan den brottslighet som redovisas i statistiken och den verkliga brottsligheten, d v s att statistiken ger en bra bild av de faktiska förhållandena. Risken för våld ökar när relagrovt tionen blir tätare; kärlek och hat går hand i hand. Ser man på det mindre grova våldet, typ misshandel, ringa misshandel etc, torde förhållandena i stort sett vara desamma som vid den grova våldsbrottsligheten. I en majoritet av fallen, när det gäller den faktiska brottsligheten, är parterna bekanta med varandra. Här är dock överensstämmelsen med den anmälda brottsligheten statibetydligt lägre. Enligt stiken så är nämligen en majoritet av gärningsmännen vid dessa brott 0kända för offret. Orsaken till att statistiken beskrivger en felaktig ning vid just dessa brott med två av de faktorer sammanhänger som styr benägenheten för att anmäla våldsbrott; relationerna mellan offret och gärningsmannen å ena sidan och brottets grovhet å den andra. Av naturliga skäl blir offret mindre benägen att anmäla en gärningsman ju bättre offret känner honom. För ett våldsbrott av viss grovhet löper således den okände gärningsmannen en betydligt risk att bli anmäld högre än en gärningsman som offret känner. Risken för anmälan minskar när rela-

tionen blir tätare.45

Brottsituationen 91 Samtidigt har brottets grovhet också betydelse för anmälningsrisken. Ju grövre ett brott är desto högre är risken för anmälan. Bl a av det skälet att offrets vilja att avstå från anmälan blir svagare. Vid de mycket grova våldsbrotten är offrets möjligheter att påverka anmälan ringa. Om offret blivit ihjälslagen t ex. Då är det fullkomligt ointressant ur anmälningssynpunkt om gärningsmannen var en nära och kär vän. Relationerna mellan offret och gärningsmannen får således olika följder. De påverkar både brottets grovhet och sannolikheten för att brottet skall komma till myndigheternas kännedom. Dessa faktum är inte minst intressanta när man betraktar våldtäktsbrotten eller de -i en fenomenologisk bemärkelse- ofta närbesläktade misshandelsbrott där en man utövat våld

mot en kvinna, t ex s k hustrumisshandel eller kvinn0misshandel.46

Den största kategorin av offer vid mord, dråp och dödsmisshandel är kvinnor som vid tillfället för brottet eller tidigare, varit gifta, sammanboende eller stått i en nära emotionell relation till gärningsmannen. Drygt här i landet tillhör den kategorin och en tredjedel av samtliga mordoffer det är också en angel som varit förhållandevis konstant under hela 70-talet. översatt i absoluta tal det att 40-60 (nuvarande eller f d) hustbetyder fästmör, sammanboende, flickvänner etc dödas varje år av sina rur, kvinnliga äkta sammanboende eller pojkvänner. Andelen sådana offer inom män, fästmän, den verkliga brottsligheten svarar också väl mot samma andel i den registrerade brottsmängden. g Ser vi däremot på de vanliga misshandelsbrotten sjunker andelen hustru- eller kvinnomisshandel markant. Ungefär tjugo procent av samtliga anmälda misshandelsbrott kan, en skattning, hänföras till den gruppen. Här är ockenligt så inslaget av grov misshandel något högre än för återstoden av misshandelsbrotten. Ett skäl till den beskrivna minskningen är att sanmälningsbenägenheten sannolikt är lägre vid dessa brott än vid andra misshandelsbrott av jämförbar Detta beroende på att relationerna genomsnittligt är tätagrovhet. re. Kvinnomisshandel är ett bra exempel på ett brott som har mycket högt

mörktal (se nedan kap VIII).47

Hur förhåller det sig med relationerna mellan offret och gärningsmannen vid det sexuellt orienterade våldet? Allmänt och inledningsvis kan man säga att mönstret är detsamma som det jag beskrivit ovan. I tabell IV.3 nedan har jag beskrivit hur relationerna mellan offret och gärningsmannen fördelar sig på olikaSla9S Te1at10ePi7ÖP$amtl19a anmälda brott under 1976 samt för de s k våldtäktsbrotten under sanma år. Jag skall strax återkomma till varför

rena

valt att ta med även den första gruppen. Den är inte så ovidkomnande som jag

®tkm|wcmsA8

Bronsüuaäonen

De tidigare personliga relationerna mellan offret och gärningsmannen,

d v s innan det anmälda .brottet inträffade. Som framgår av tabellen är det avsevärda och intressanta skillnader mellan samtliga anmälningar och de rena våldtäktsbrotten. Vad som händer med relationsfördelningen när materialet rensas från ovidkommande anmälningar är i korthet följande. De som faller bort ligger nästan genomgående i kategorierna helt obekanta eller beytligt kanta. Här finns bl a så gott som samtliga av de ofredanden och liknande som hamnat i undersökningsmaterialet. Dessutom det absoluta flertalet av de händelser som ej är brott. Andelen helt obekanta minskar från 50 till 40 procent. Andelen ytligt bekanta är oförändrad beroende på att bastalet blir mindre. De resterande andelarna ökar. De fall där parterna varit obekanta eller bara ytligt bekanta med varandra dominerar dock även i det rena våldtäktsmaterialet. Tillsammans utgör de ca 50 procent av det materialet. I denna grupp finns dels de s k överfallsvåldtäkterna, dels de s k uppraggningsfallen. De som varit närmare bekanta och haft en sexuell ett relation, tidigare eller pågående äktenskaps-/samboförhållande är betydligt färre. Tillsammans ca 15 procent av de rena våldtäktsbrotten. Mellan dessa båda grupper -i stort sett obekanta respektive de med en nära och sexuellt orienterad relation- finns en mellangrupp på drygt 30 där känt procent parterna varandra väl sedan tidigare med inte haft sexuellt förhållande. något Så långt om relationerna i sig. Vad kan man då säga om sambandet mellan

Brottsituationen 93 SOU 1931:64 l r l denna faktor och de övriga faktorer som gemensamt kommer att bestämma brottets förlopp och utseende? Bl a följande samband är av intresse: (a) sambandet mellan den tidigare personliga relationen och valet av mötesplats (b) sambandet mellan den tidigare personliga relationen och valet av brottsplats (c) sambandet mellan den tidigare personliga relationen och gärningsmannens våldsanvändning (d) sambandet mellan den tidigare personliga relationen och graden av motstånd från offret (e) sambandet mellan den tidigare personliga relationen och det sekuella övergreppets karaktär Hur starka är dessa samband? Och i vilken riktning går de? Först ett allmänt påpekande. Samband av det här slaget är sällan särskilt starka. I vart fall inte om de behandlar mer vitala faktorer. Mänskliga relationer -och mänskligt beteende- är ett komplicerat område. I de mönster som man eventuellt kan hitta finns i regel mängder av olika undantag. Undantag som bl a, och fullt logiskt, medför att de statistiska sam-

banden blir svagaflg

Sambandet mellan den tidigare personliga relationen och valet av mgtgsär mycket starkt. Det bär också det självklaras prägel.

plats

Om man klyver materialet (de s k rena våldtäktsbrotten) i två delar efter relationens art, dels de som är helt obekanta, ytligt bekanta, ej närmre bekanta (ca 70 procent av samtliga), dels de närmre bekanta med eller utan sexuell relation samt tidigare eller pågående äktenskaps-/samboförhållanden, d v s återstoden (ca 30 procent), så framkommer bl a följande. I den första gruppen (“0bekantaetc) så har man i knappt en fjärdel av fallen träffats i endera partens bostad. Vanligen träffas man alltså på någon annan plats. De vanliga träffpunkterna är gata, väg, park eller restaurang, diskotek, pub (se ovan s 64). I den andra gruppen (närmre bekanta etc) träffas man så gott som alltid hemma hos någon (eller i den gemensanma bostaden). Undantagen från de senare mönstren är dels mycket få, dels illustrerar de ibland endast fyrkantigheten i de avgränsningar som man måste arbeta med vid den här typen av undersökningar. Ett exempel: En man och en kvinna som tidigare sammanbott konmer överens om att han skall hämta henne efter arbetets slut vid hennes arbetsplats och att man därefter skall åka hem till henne för att diskutera sina problem. Vad detta mycket starka samband mellan den tidigare relationen och valet

94 Brottsituationen SOU 1981264

av mötesplats säger är föga märkligt. Nämligen att människor som känner varandra väl ofta träffas i hemmet och att detta torde vara speciellt vanligt vid de av deras möten som kan tänkas utveckla sig till fysiska övergrepp. In-

genting annat.50 i

I nästa mellan relationen och valet steg (sambandet av brottsplats) har vi också ett mycket starkt samband. Även det av fullt logisk innebörd. Som jag påpekat tidigare finns det en tendens att parterna söker sig till mer avskiljda förhållanden förutsatt att man inte redan är lämnad i fred. Detta får till resultat_att i gruppen obekanta etc så har knappt hälften av brotten förövats i bostaden och drygt hälften på någon annan plats. Ett tillskott av bostadssökande således. Samma strävan, att gå hem, finner vi också bland de närmare bekanta. D v s i det fåtal fall där man inte redan är hemma. I den gruppen kan alltså inte den generella förflyttningstendensen få särskilt starkt genomslag därför att man redan är hemma. Bostaden blir brottsplats 3 i nästan samtliga fall. Här skall jag göra en kort utvikning och försöka förklara vad dessa två faktorer (sambandet mellan relationen och mötesplatsen samt förflyttningstendensen) får för konsekvenser för sambandet mellan relationen och brottsplatsen. Ett fullständigt samband, istället för ett som bara är mycket starkt, v skulle vi få om förflyttningsmönstren i de båda relationsgrupperna var helt

olika och kunde genomföras fullt ut. Antag att alla som kände varandra ut- I nyttjade hemmet som brottsplats oavsett var de mötts och att alla som inte kände varandra såg till att brottet begick utanför hemmet (oavsett var man träffats). Med de indelningar som vi gjort av de två variablerna (typen av relation resp brottsplats) skulle vi då erhålla ett fullständigt samband. D v s att om vi vet parternas tidigare relation så kan vi med fullständig säkerhet uttala oss om var brottet begicks (och omvänt). Således; vid ett å fullständigt samband mellan två variabler kan vi med hundraprocentig säkerhet uttala oss om det enskilda fallets konkreta egenskaper i ett avseende om vi känner dess egenskaper i detandraavseendet (och omvänt liksom självfall-

et om samtliga fall av en viss typ 0 s v).5]

Nu har vi inget fullständigt samband (det har man f ö så gott som aldrig när man sysslar med beteende- eller samhällsvetenskap) och ett skäl till det i det aktuella exemplet -vilket kan verka paradoxalt- är att oavsett relationen mellan parterna så visar man likartade önskemål eller mönster vid förflyttningen mellan mötesplats och brottsplats. Inget fullständigt samband men däremot två mycket starka samband vilket gör att vi kan presentera åtminstone tre bra gissningar om mötesplatsen respektive brottsplatsen om vi känner relationen mellan de inblandade. Vid de s k

Brottsituationen 95 rena våldtäktsbrotten som kommer till polisens kännedom gäller således bl a: (a) Vid nära relationer mellan de inblandade har de (nästan alltid)mötts i endera partens hem (eller bådas gemensamma) före övergreppet. (b) Vid nära relationer mellan de inblandade parterna har brottet (med ett fåtal undantag) begåtts i endera partens hem (eller bådas gemensamma). (c) När de inblandade inte känner varandra närmre har de (i regel) träffats på annan plats än i endera partens bostad. Och om man vänder på detta kan man säga följande om parternas relation med utgångspunkt från brottsplatsen: Om en våldtäkt (våldförande) har förövats på annan plats än offrets eller gärningsmannens bostad är det mycket osannolikt

att de inblandade är närmare bekanta.52

Vidare i sambanden; den tidigare personliga relationen och gärningsmannens våldsanvändning. Med tanke på vad jag sagt inledningsvis i detta avsnitt borde vi här hitta ett starkt samband av den innebörden att ju bättre parterna känner varandra desto grövre bör våldet vara. Men det gör vi alltså inte, det är mycket svagt. Tendensen till grövre våld, hot, tvång etc är obetydligt högre vid de händelser där parterna känner varandra närmare än vad den är då man inte känner varandra eller endast är yt-

ligt bekanta. Detta vid de s k rena våldtäktsbrotten.53

Detta samband blir dock något starkare om jag ändrar relationskategorierna och jämför de sexuella relationerna (tidigare eller pågående) med de icke-

sexuella. I det första fallet är våldet genomsnittligt grövre men något starkt

samband är det fortfarande inte fråga om. Vad är då orsaken? Kan man t ex tänka sig att det allmänna mönstret vid våldsbrotten inte gäller för det sexuellt orienterade våldet? Själv tror jag inte det och jag skall försöka presentera en förklaring till det oväntat svaga samband som vi finner i materialet. Först vill jag dock betona att jag nu är ute och spekulerar. Det jag kommer att säga låter sig alltså inte enkelt beläggas i några empiriska fakta. En förklaring till det låga sambandet vid de rena våldtäktsbrotten som inte kan uteslutas är materialet endast omfattar sådana brott som kommit till polisens kännedom. Det är möjligt att sambanden skulle varit starkare om jag kunnat granska denfaktiska våldtäktsbrottsligheten. Det förhålla så

kan sig

trots vad jag inledningsvis och allmänt har sagt om sambanden mellan anmälningsbenägenhet, brottsgrovhet och tidigare relationer mellan offer och 54 gärningsmän. Om man söker efter förklaringar i det studerade materialet tror jag bl a följande är av intresse.

96 Bronsüuanonen För det första: Det relativt stora inslaget av s k överfallsvåldtäkter komplicerar analysen. Visserligen är våldsinslaget i den gruppen genomsnittligt ringa men samtidigt finns det en andel övergrepp där våldet varit grovt främst beroende på egenskaper hos gärningsmannen. Jag vill också påminna om vad jag sagt tidigare. Våldsinslaget vid de anmälda våldtäktsbrotten är ringa on man ser till materialet som helhet (se s 78-80 ovan). Särskilt mycket betyder dock inte överfallen i det här aktuella hänseendet. Tar man bort dem ur materialet och gör om samma analys så ökar visserligen sambandet mellan relationen och våldsanvänd-

ningen men endast obetydligt.55

För det andra (och detta är mer väsentligt i sammanhanget). Vid en relativt stor andel av de s k uppraggningsfallen (där ju parterna på sin höjd varit ytligt bekanta med varandra) finns det ett inslag av våld, hot eller tvång som ligger över det genomsnittliga. En bidragande orsak i det sammanhanget är att gärningsmannen ofta är berusad (och inte så sällan även offret). sambanden mellan alkoholpåverkan och våld är ofta starka. Jag skall återkonma till denna fråga i kapitlet om gärningsmännen nedan (kap V). För det tredje: En initierad gissning som jag samtidigt tror kan vara den väsentliga förklaringen. De sexuella övergrepp som utspelas inom sexu-

ella relationer utgör inte någon påtagligt homogen grupp. Dels kan man

urskilja en kategori med grovt våld, och ofta kraftigt motstånd eller motvåld från offret, dels en annan där såväl våldet som motvåldet varit ringa. Dessutom ett flertal konkreta fall som ligger mellan dessa båda. Om relationerna är desamma (eller likartade) men reaktionerna (d v s Vålblandade blir det statistiska sambandet | det) lågt. l I den första handlar det ofta äkten- i gruppen om tidigare eller pågående 4 z eller samlevnadsförhållanden a skaps- som är mycket kaotiska vid det till- l I fälle då brottet anmäls -nära relationer i kris. Det sexuella övergrepp- I et utgör närmast en detalj i en lång serie av fysiska övergrepp; vanlig misshandel, ofredanden, skadegörelser etc. Plus hemfridsbrott där mannen fått lämna det tidigare hemmet. Våldet i samband med det sexuella övergreppet är sällan ett instrument för att tilltvinga sig samlag utan ett uttryck för den bakomliggande situationen och ett mål i sig. På samma sätt som den sexuella kränkningen är en misshandelsvariant jämte örfilar, slag och sparkar. I dessa situationer hittar man också kvinnor som gjort kraftigt motstånd eller t 0 m kraftigt motvåld. Man har slagits helt enkelt.

sou 19g1;54 Brottsituationen 97

Maktförhållandena i dessa relationer är av avgörande betydelse för parterna och växlar snabbt. Vid-ett tillfälle är den ena parten i överläge, i nästa i underläge. Mannen är våldsam, förkrossad, underlägsen och överlägsen pa i stort sett samma gång. I kvinnans Våldet

ögon är han ynklig och farlig.

blir hans uttrycksmedel; hans sätt att och hans sätt att förtrycka reagera när han känner Kvinnan är ofta sig underlägsen. i en betydligt sämre position socialt och ekonomiskt. Emotionellt kan hon lika ofta ha ett övertag.

Svartsjuka, mannens Svartsjuka, är en viktig komponent i förhållandet.56

I den andra gruppen är det inte lika ofta fråga om samlevnadsrelationer. Kvinnan är en tyst part i förhållandet. Hon upplever mannens överläge och hans övergrepp som självklara och naturliga. Hon klandrar sig själv för att samvaron har gått snett -kvinnor med lågt eller alls inget självförtroende och en självstraffande attityd. Det klassiska förtryckarförhållande som hon lever i betraktar hon som normalt och naturligt. Männen är -i bästa fall- emotionellt Ofta omogna. är de känslomässiga analfabeter. De förstår helt enkelt inte vad de håller behandlas på med. Kvinnan som ett objekt med olika hon finns serviceuppgifter, där på mannens villkor. Att mannen utövar våld mot kvinnan Här rör det om grovt utgör undantag. sig örfilar i uppfostrande syfte. Bl a av den orsaken att det sällan behövs mer och att mannen inte hatar den kvinna som han undertrycker. kan Möjligen han bli irriterad på henne om hon inte gör som han vill. Kvinnan som fått livmodern skrapad är ett alldeles utmärkt Hon accexempel. epterar anser t o m att övergreppet, det är naturligt. Polisen kontaktar hon först efter kraftiga från andra auktoriteter påtryckningar -läkaren, sjuksköterskan, kuratorn- som står utanför förhållandet. Hon känner gärningsmannen väl, han bara är sådan, hon är beroende av honom. Hon ser heller ingen väg ut ur förhållandet och har inte ens reflekterat på en brytning. Mannen fattar inte vad han gjort. Han blir bara förbannad Det hela är hennes på offret. fel. Och själv ser hon alltså i det inget märkligt synsättet. När kvinnorna i den här gruppen gör anmälan de ofta tycks ha något slags civilrättslig ambition. Polisen skall hjälpa dem att få gärningsmannen att bli snällare. Men inte mer. något Och när de upptäcker att rättsapparaten inte ägnar sig åt den typen av förhandlingar drar de tillbaka sin anmälan. Mannen förlåter henne. Relationen fortsätter. Förhoppningsvis kan denna beskrivning bidra till att förklara varför sambandet mellan den personliga relationen och våldsutövningen ser ut som det gör. Ett relativt svagt samband vad gäller de rena våldtäktsbrott som

kommit till myndigheternas känned0m.57

98 Bronsüuaüonen

Så ytterligare en komplikation vad beträffar detta samband. Som jag påpekat tidigare så ökar sannolikheten för våld om brottsplatsen är mer avskild, t ex om brottet utspelas i bostaden. Sannolikt också som en direkt funktion av just detta rumsliga förhållande. Med de sexuella övergreppen i de nära relationerna är det på det viset att de (nästan) alltid utspelas i hemmet. Det är de okända gärningsmännen, och de som inte är närmare bekanta med offret, som begår sina brott utanför hemmiljön. Det relativt svaga sambandet ovan är alltså -sannolikt- till viss del betingat av en påspädningseffekt p g a brottsplatsens karaktär. Samtidigt är materialet sådant att det inte är möjligt att pröva den relativa betydelsen av dessa båda faktorer, relationen respektive den rumsliga miljön, på något mer systematiskt sätt. Det finns ju nämligen (nästan) inga fall att jämföra med, d v s sexuella övergrepp i nära relationer

som ägt rum utanför henmets väggar.58

Också sambandet mellan den tidigare personliga relationen och offrets motstånd är svagt. Varför torde ha framgått av det jag sagt i avsnitt IV.2 ovan om sambandet mellan våld och motstånd samt det ovan redovisade sambandet mellan relationen och våldsutövningen. En heterogen verklighet med bl a varierande reaktioner från offret och gärningsmannen.

Slutligen sambandet mellan relationen och det sexuella övergreppets

karaktär. Här finns ett relativt starkt samband av den innebörden att risken för att utsättas för ett fullbordat sexuellt övergrepp, liksom andra sexuella kränkningar, ökar när relationen blir tätare. Också här beror viss del på sambandet av de miljömässiga omständigheterna. Två exempel. Vid de s k överfallsvåldtäkterna går det ungefär fyra försöksbrott på varje fullbordat övergrepp, d v s där gärningsmannen tilltvingat sig samlag. Ser man på de nära relationerna där parterna haft etttidigaresexuellt förhållande eller ett samlevnadsförhållande är proportionerna de omvända. Vid en absolut majoritet av de anmälda brotten

har gärningsmannen haft samlag med sitt offer.60

IV.4 _ Gärningsmönstret vid våldtäktsbrott

Statistiska samband är ofta komplicerade. Bl a av det skälet att ett statistiskt rättare sagt en samvariation- mellan två faktorer ggmband -eller inte behöver betyda att det föreligger något dem. Be-

gr§ak§§ambang_mellan

av den här typen en utgångspunkt för kausala analyser och räkningar utgör en hjälp för tanken. Ingenting mer.

Brottsituationen 99

De samband som jag diskuterat i föregående avsnitt kan sammanstäiias 1 en

m0de11 över hur de sexuelia övergreppen ser ut, d v s vi1ka iänkar som finns me11an 01ika situationsfaktorer och yttre omständigheter i anknytning ti11

brottet. De personiiga egenskaperna hos offren och gärningsmännen -som självfa11et är av stor betydelse i detta sammanhang- har jag ti11s vidare 1ämnat därhän. Jag skall återkomma ti11 dem senare (se nedan kap V, VI 0 VIII). Om vi ti11 att börja med betraktar det genere11a mönster som man kan ur-

ski1ja med utgångspunkt från vad vi vet om de rena våldtäktsbrotten får vi

föijande “0rsaksm0de11.

M0de11 IV.4a Situationsfaktorer vid våidtäktsbrotten; det a11männa mönstret

sexue11a det övergreppets karaktär

f a ‘ e ‘ z a s ‘ r ø z \ ’ gra d av _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 9? V › H

t_

vå1d motvarn ‘ * V’ ~ - _ -_ \\ ___ \ ä \ ä — ä x 7 s_ ‘

mötespiats- \ I.’ bF0ttSP1at§_

’ ens karaktär \ / ens karaktar

//

øl,

// —”’ » ’ /; re1ati0nerna me11an offret och gärningsmannen

Först något om m0de11ens innebörd. Pi1arna i mode11en markerar samband som jag anser har en kausai karaktär. Ett exempe1: Pi1en från “re1ationsboxen“ ti11 mötespiatsboxen (när man diskuterar sådana här m0de11er taiar man så-

1edes om pi1ar och b0xar) uttrycker det faktum att reiationerna me11an offret och gärningsmannen kommer att ha betydeise för var man träffats. Däremot gä11er inte motsatsen. Den tidigare reiationen me11an de inbiandade parterna kan sjäivfaiiet inte pâverkas av det faktum att man vid ti11fä11et för

brottet träffades på piatsen A och inte piatsen B. Det finns en dubbeiriktad pi1 i mode11en me11an graden av vå1d resp graden av motvärn. Med detta menar att det ett jag föreligger ömsesidigt

100 Bronsüuaäonen orsakssamband mellan dem. Gärningsmannens initiala våld bestämmer vad offret kommer att ta sig för. Men också det omvända, det instrumentella våldet som jag varit inne Gärningsmannen anpassar sin våldsanvändpå tidigare. till hur mycket motstånd offret gör. Exempel. Gärningsmannen inleder ning plötsligt rycka upp en kniv som han sätter mot halsövergreppet genom att en på det helt överrumplade offret -ta av dig kläderna annars dödar jag Offret blir helt motstånd alls. Jämfört med det dig. spak och gör inget andra förhållandet. Gärningsmannen börjar tafsa på offret som försöker ta bort hans händer, varpå han i sin tur försöker låsa armarna på henne 0 s v, 0 s v. Den statistiska konsekvensen av den här dubbellänkningen blir f ö att sambandet minskar. Inte att det blir starkare vilket man kanske skulle föreställa sig. Jag har också försökt illustrera sambandens styrka grafiskt. De heldragna starkare samband, de genombrutna svagare. Påpekas bör pilarna uttrycker dock att i en absolut, statistisk bemärkelse så är även de heldragna sam-

banden i regel relativt svaga.62

Vissa har jag utelämnat, t ex de som samband som jag tagit upp tidigare finns med offrets fysiska skador, frihetsberövandets längd, hur parterna skiljts åt 0 s v. Skälen är två. Jag vill inte komplicera den generella modellen mer än nödvändigt. Dessutom skall jag återkomma till de utelämnade faktorerna vid bl a beskrivningen av de speciella gärningsmönstren. Där är de mer relevanta. Kortfattat om den allmänna modellens innebörd. Den tidigare relationen mellan parterna är central när man försöker förklara varför ett visst sexuellt övergrepp ser ut som det gör. För det första har den en direkt betydelse för övergreppet i sig, d v s att vissa moment i detta (sannolikt) kan härledas just till offretsnoch gänningsmannens tidigare förhållande. För det andra påverkar den andra faktorer som i sin tur styr det sexuella övergreppet. T ex valet av mötesplats. För det tredje slutligen. På vägen får den följder i andra avseenden som är intressanta för gärningsbeskriv- 4 ningen i sin helhet. Vilka mönster kan man då se i detta? de tvâflankgrupperna om man utgår från relationen. De Jag har jämfört fyrtio procenten rena våldtäktsbrott där parterna varit helt obekanta med varandra med de femton där de sedan tidigare haftminst en sexuell relation. Det första gärningsmönstret har jag kallat för främlingsmönstret. Det andra dessa båda?

partnersmönstret.63

för Vilka skillnader finns det mellan

Brottsituationen 101

Först ett allmänt påpekande. Olikheterna har en varierande innebörd och stor-

lek. De är formulerade som jämförelser mellan mönstren. Samtidigt är de till-

E räckligt stora för att uppdelningen i de två grupperna skall vara motiverad.

Så ett tekniskt dito. Boxarna är ordnade i något slags tidsföljd. I botten

relationen (som ju har en historisk karaktär och finns där före gärningen).

Högst upp det sätt på vilket man skiljs åt. Slutsteget i det brottsliga ske-

endet.

Modell IV.4b Situationsfaktorer vid våldtäktsbrotten; främlingsmönstret

S I l i l hög andel där l av- I gärningen i brutits av andl z l ra personer, z offret flytt

A res

:REGEL RINGA SKADOR

I ‘

! genomsnittligt låg andel full- genomsnittligt

i I ringa fysiska bordade sexuella kortvariga friv Skador / övergrepp hetsberövanden

L_ /

‘

‘r:\

/’,»a7

\ . \ \ : F _ \ \/

g varierande vålds- - _ _ varierande mot-

användnin › p värn |

AV UVERFALLSTYP

k\

PKRNING l

f hög andel som \ hög andel utomhusbrott / möts utomhus där brottsplatsen är i-

E L \ 7-å

g dentisk med mötesplatsen \ I ? / I , i \ ’ / , ’ \ / r M offret och gärnings-

BEKANTÅ PÅRTER mannen är helt obekan- ’ ta före qärningen

Modellen är komplicerad. Mängden pilar och boxar gör också att den blir svår-

läst. Jag skall försöka bringa reda i det hela genom nâgra kommentarer. Tre

nivåer är intressanta. Jag har ställt upp dem längst till vänster:

(l) Innan gärningen inträffar är parterna helt obekanta med varandra. Detta

är den främsta orsaken till att de träffas utomhus. Det är även ett

skäl till att offret inte är villig att följa med gärningsmannen från

Brottsituationen SOU 1981=64

för det fallet att han nu skulle försöka få henne att göra mötesplatsen det. (2) Det sista är alltså sällsynt. I regel handlar det nämligen om rena övgrj fall. Undantag finns -gärningsmannen har t ex lyckats lura med sig offret till någon annan plats- men de är få. (3) Gärningar av den här typen är sällan särskilt rationella. Om gärningsmannen haft för avsikt att tilltvinga sig sexuellt umgänge med sitt off- 1 er har han valt en olämplig plats. I den här gruppen finns således fler- ‘ andra män-

l

talet av de rena våldtäktsbrott som avbrutits beroende på att niskor ingripit. å Det finns två faktorer i modellen som är väsentliga och står i ett nära sam- ; band till varandra; de helt obekanta parterna och denolämpliga mötesplatsen/brottsplatsen. Dessa faktorer betyder bl a åtskilligt mer för skadebilden och gärningsförloppet än våldsanvändningen resp graden av motvärn. Observera att de pilar som dragits från de senare boxarna till de olika skadeboxarna är genombrutna, d v s sambanden med skadorna eller följderna av gärningen är i

svaga.64

I

Det senare förklaras även av att egenskaper hos gärningsmännen och offren (liksom konstellationen gärningsman/offer i ett visst fall) här betyder mer

för såväl våldet som motvåldet som de olika effekterna av brottet (se nedan kap V 0 VI). Till sist en viktig reservation som jag varit inne på ovan (p 2). Det mönster inte alltid när de inblandade varit helt obekansom jag redovisat gäller ta med varandra. Sambanden är genomsnittligt inte särskilt starka och det beror bl a på att det finns undantag från typfallet. Två exempel. Det finns några brott där den obekante gärningsmannen överfallit sitt offer i hennes läg- g

enhet (eller på någon annan enskild plats). Det finns andra brott där offret I

följt med gärningsmannen och utsatts för övergreppet strax efter

frivilligt I

den första kontakten. 1

1 Observera. Den enda gemensamma utgångspunkten är det faktum att parterna varit helt obekanta med varandra när brottet inträffar. Vad gäller valet av möt- 3 esplats/brottsplats vid sådana gärningar har det beskrivna mönstret mycket hög tillämplighet. Om återstoden av mönstret kan man sammanfattningsvis säga att den visar vad som sannolikt komner att inträffa. Jag vill också påminna vad jag sagt tidigare om skadorna. De psykiska skadorna finns inte med i resonemanget. Samtidigt finns det mycket som talar för att de kan vara avsevärda vid dessa våldtäkter och våldtäktsförsök (se nedan kap VI). Så det andra mönstret: Partnersmönstret.

Brottsituationen 103

Mode11 IV.4c Situationsfaktorer vid våidtäktsbrotten; partnersmönstret

hög andel där gärningsmannen av1ägsnat sig efter övergreppet, fiertaiet g av de faH där parterna ej skiijts åt

ELATIVT SETT EEBVRE SKADOR

i

i hög andei fuH-

å genomsnittiigt genomsnittiigt

; ngt grovre fys- bordade sexueHa iängre frihetsskador berövanden

E y iska _ övergrepp

g.

g

r

g \

tendens tiH tendens tiH

N användning motvärn HDSMÃSSIGT UTDRAGEN OCH LCCELERERAD UVERGREPPS-

VBITUATION \

i 0 ff ret oc h gär- brottet begås hemma \ möts och brottsp1atsen är

ningämannen

/ emma \ identisk med mötes- , piatsen \ ”7

?ARTER SOM ÄR ELLER /

z z {AR PARTNERS \ / /

i offret och gärnings-

mannen har ett tidiga re äktenskaps-, sambo eHer sexförhåHande

Som innehåiiet i boxarna visar finns det väsentiiga skiiinader me11an det gärningsmönster som beskrivits här och det där parterna varit helt obekanta med varandra. Här träffas man hemma och brottssituationen växer fram, en s0cia1, psykoiogisk och tiil sist fysisk ur1addning. Som heihet betraktat är skadorna grövre (detta med den tidigare reservationen om de psykiska skadorna i minnet). Väsentiiga bitar i detta mönster är den tidigare reiationen och de (därav beroende) rumsiiga förhåiiandena. Det kan verka förvånande men det finns få miijöer som är så iämpiiga ur gärningsmannens synpunkt som hemmet om man ska11 försöka genomföra ett grovt våidsbrott. Inom den socioiogiskt orienterade våidtäktsforskningen har man tidigare ägnat avsevärd möda åt försöka finna situationeiia mönster vid sådana gärningar,

104 Brottsituationen

d v s grupper av brott som visar en hög grad av likhet sinsemellan om man ser till brottssituationen och gärningsförloppet samtidigt som de skiljer sig från andra grupper av brott. Det behöver knappast sägas att ett sådant I mönster står resp faller med antalet undantag som man måste göra från det.

Det bör heller inte vara alltför komplicerat. Mönstret skall ha en hög grad l

av giltighet och vara lätt att urskilja. Å I det närmast föregående har jag försökt ta fram sådana mönster med utgångs- å punkt från parternas tidigare relation. Det torde också ha framgått att det j är långt ifrån enkelt att göra det. Det handlar om en heterogen och mångfass- I etterad verklighet. Olikheterna slår en nästan lika mycket som likheterna och man är tvungen att arbeta utifrån motsatta förhållanden (i det här ñall- ‘ et spegelvända relationstyper) för att det skall märkas några skillnader. Å Hur har man då lyckats i tidigare forskning? I det följande avsnittet har jag gjort en övergripande jämförelse mellan de resultat om brottssituationen som framkommit vid den här undersökningen och ett antal andra studien. Där-* emot tänkte jag redan här pröva giltigheten hos några våldtäktsmönster (som man tidigareisäger sig ha funnit) påinina egna data. För enkelhetens skull har jag utgått från den -i och för sig magra- svenska forskningen på området och granskat tre gärningstyper som jag f ö redan berört i detta kapitel. Nämligen; (a) överfallssituationen, (b) uppraggningssituationen och (c) bekantskägg- eller bekantsituationen. I sexualbrottsutredningens betänkande har Sveri gjort följande avgränsningar av dem. För det första har man de fall där gärningsmannen och offret tidigare är helt obekanta med varandra och där våld från gärningsmannens sida omedelbart tillgripits (överfallssituationen). Därnäst har man de fall där gärningsman och offer har i - Tätt en bekantskap kort tid före brottet och där det föreligger en direkt tidssekvens mellan bekantskapens inledande och brottet (uppraggningssituationen). Och slutligen har man de fall där gärningsman och offer är bekanta med varandra sedan

tidigare (bekantsituationen)S55

De redovisade definitionerna, som används i likartad tappning i ett flertal olika studier, är inte så klara som de kan verka vid en snabb genomläsning. Vad Sveri (och andra) avser torde vara (ungefär) detta. Uverfallssituationen utspelas mellan parter som är helt obekanta med varandra när brottet begås. Våldet inträffar samtidigt (eller så gott som samtidigt) med den första fysiska kontakten mellan dem (mötesplatsen identisk med brottsplatsen). Ordet överfall implicerar också att det inte är offret som kontaktat gärningsmannen (ännu mindre frivilligt följt med denne). Uppraggningssituationen kännetecknas av att parterna träffats och blivit be-

SOU 1981 :64 Brottsituationen 105 kanta under “fredliga” förhållanden (strax) före brottet och att man tillbringat tiden mellan det första mötet och själva brottet i varandras sällskap (i regel någon eller några timmar). Men att man således inte känner varandra sedan något tidigare tillfälle. Där brottsplatsen är en annan än mötesplatsen -vilket den i regel är som antyds av ordet uppraggning- så har offret frivilligt följt med gärningsmannen. Vi bortser också att det

från

senare kan vara följden av falska förespeglingar från gärningsmannens sida. I bekantsituationerna slutligen har parterna känt varandra “sedan tidigare och detta tolkar jag som att de åtminstone varit ytligt bekanta sedan något tillfälle som i tiden ligger före själva brottstillfället. Först överfallssituationen; helt obekanta parter, offret har ofrivilligt och mot sin vilja blivit indragen, angreppet har en direkt karaktär. Andelen sådana fall i det här studerade materialet uppgår till 28 procent för de s k rena våldtäktsbrotten under l976. I stort sett kan man säga att gärningsmönstret är detsamma som det s k främlingsmönstret som jag beskrivit ovan. Som jag påpekat tidigare finns det dock i den senare gruppen en mindre andel fall där offret inte blivit överfallen direkt utan frivilligt gjort 0lika saker som gagnat gärningsmannen; t ex följt med honom från mötesplatsen. Hur som helst. En jämförelse med mina data visar att det är befogat att tala om överfallsvåldtäkter enligt den definition som Sveri och andra använt sig av. Det är den kategori som är lättast att avgränsa, dessutom den största i den anmälda brottsligheten. Att den samtidigt torde vara den minsta om man ser till den verkliga våldtäktsbrottsligheten är ett faktum som jag skall återkomma till (se nedan kap VIII). Ett annat problem i sammanhanget är att det finns en nnndre andel fall i mitt material som man rimligen måste karakterisera som överfall men där offret och gärningsmannen inte har varit helt obekanta (se nedan). En vilt främmande gärningsman hoppar på offret. I flertalet fall utomhus på allmän plats och istället för mötesplats och brottsplats handlar det nästan alltid om en överfallsplats. Har man förflyttat sighardet skett mot offrets vilja (annat än undantagsvis då hon blivit lurad att följa med) och det rör sig om en kortare sträcka. Uverfallssituationerna är intressanta även ur en annan aspekt. Andelen sådana visar nämligen en tendens att minska under 70-talet. Antalet är dock förhållandevis konstant (och har t 0 m ökat något) och den andelsvisa minskningen kommer sig huvudsakligen av att den anmälda brottsligheten (och andra brottskategorier) ökar under perioden. Hur stor är denna minskning? Under l970 utgör andelen sådana fall 30-35 procent av de rena våldtäktsbrotten som kommit till polisens kännedom. Den sanna

106 Brottsituationen

67 siffran ligger troligen någonstans mitt i intervallet. För l973 är motsvarande andel drygt 30 procent medan den för l976 för kontrollurval- (liksom et från l979) ligger något under 30 procent. Det är således om en minskfråga ning i storleksordningen fem procent om man ser till andelen. Orsaken till detta, som alltså beror på att ökningen av den anmälda våldtäktsbrottsligheten varit större i andra gärningskategorier, har jag diskuterat nedan l (se kap 1 l VIII). Vad som är förvånansvärt i sanmanhanget är att antalet överfallsvåldtäkter tycks vara så konstant under olika år. kan detta

l

Möjligen bero på att gärningsmännen vid den här typen av brott utgör en mycket speciell grupp (se

nedan kap V).

Uppraggningssituationen? Människor som träffas för första gången och där detta första möte avslutas med ett sexuellt övergrepp efter en inledande kontakt av frivillig karaktär. Kategorin är föga lyckad. Bl a visar den en avsevärd variationsvidd om man ser till gärningens förlopp. Vid drygt tio av de rena våldtäktsbrottprocent en som anmälts under l976 har vi en sådan inledande kontakt där man frivillig träffas och pratas vid under vänskapliga (eller i vart fall inte fientliga) ] förhållanden och därefter tillsammans

beger sig till plats.68

I

någon annan Att hävda att det är fråga om enuppraggningär däremot tveksamt t o m mycket

om man bortser från H

vem som raggat upp vem. Att offret följer med gärnings-

i

mannen kan förklaras på ett flertal sätt. Att hon gjort det i den uttalade eller outtalade avsikten att senare ha sexuellt umgänge med honom förefaller att vara mycket sällsynt. Skälen är andra. Man skall dela på en taxi eftersom man ändå bor åt samma håll. Gå på en trevlig fest med massor av kul människor hemma hos någon som gärningsmannen känner, följa med upp på en öl och en macka 0 s v, 0 s v. Dessutom, och det är betydligt värre om man skall ta fram ett mönster, finns

det en andel på 6-8 procent där parterna har varit helt obekanta men offret frivilligt följt med gärningsmannen. Här finns liftande flickor, sådana som bara blivit lurade och sådana som inte fattat vad det hela handlat om. T ex en efterbliven flicka som skall hjälpa att hitta en viss adgärningsmannen ress. Slutligen: Såväl brottssituationen i en vid bemärkelse som själva gärningsförloppet är mycket heterogent. Man kan inte tala om några starka samband mellan olika faktorer med utgångspunkt från kategorin. Det senare gäller f ö i än högre grad den sist nämnda gruppen, bekantsituationerna. Inom denna, som sträcker sig från de som varit bekanta men ej närmare till make, fästman, sammanboende, finns en lika stor variationsvidd som om man ser på samtliga rena våldtäktsbrott. Först när man skiljer ut det

Bronxüuaüonen 107

s k partnersmönstret blir det befogat att tala om en mer homogen grupp. Men då handlar det alltså om en mindre del av samtliga bekantsituationer. Svagheten i de senare mönstren gör det också mycket svårt att spåra några förändringar. Allmänt skulle man kunna hävda en tendens av den tidsmässiga innebörden att andelen anmälda brott där parterna känner varandra tycks ha ökat något under 70-talet (se nedan kap VIII). Sammanfattningsvis. (l) En skillnad i gärningsmönstret om man jämför främlingarna med de som var eller hade varit partners då övergreppet inträffade. funnit i tidigare som man skulle kunna kalla (2) En grupp (som man studier) för överfallsvåldtäkter och som tillsanmans med en mindre andel frivilliga inledande kontakter mellan helt obekanta utgör det som jag kallat för främlingsmönstret. (3) Det empiriska underlaget för de s k är däremot svagt.

uppraggningsfallen

Vad gäller bekantsituationerna slutligen, ger data inget stöd för att (4) det skulle handla om enkateg0ri. När statistiker (och statistiskt bevandrade sociologer) indelar material i kategorier har man ett självklart krav. Variationen mellan kategorierna (i det eller de avseenden som är aktuella) bör självfallet vara större än variationen (i samma av-

kateg0ri.69

seenden) och samna Det är ju just detta faktum som

jggm_en

vi lägger in i betydelsen av ordet, att där finns vissa egenskaper som andra kategorier saknar eller uppvisar i en (betydligt) lägre grad (och tvärtom). Jag återkommer till vad jag sa inledningsvis. Ett mönster står resp faller med mängden undantag som måste göras. De skillnader,mellan mina egna och tidigare resultat,som jag belyst ovan kan bero på två saker. Antingen att de underliggande materialen i de olika t ex min och Sveris, är jämförbara, eller att de är

undersökningarna, inte

jämförbara men att sanma faktum tolkats (behandlats) på glika sätt. Denna fråga tänkte jag behandla avslutningsvis i detta kapitel. En jämförelse mellan resultaten i denna undersökning och de som framkommit vid andra studier vad beträffar brottssituationen vid polisanmälda våldtäktsbrott.

IV.5 Jämförelser och slutsatser

När man tar del av den jämförelse av olika vetenskapliga undersökningar som jag presenterat i detta avsnitt är det väsentligt att hålla en sak i minnet. Att studierna genomgående grundar sig på data om sådana våldtäktsbrott som kommit till polisens kännedom. Vi utgår alltså från det som man brukar kalla

för den synliga brottsligheten.70

108 Brottsituationen

De material som använts vid dessa undersökningar kan se mycket olika ut. En nödvändig första åtgärd blir således att avgöra om en observerad skillnad mellan två studier helt enkelt beror på att inte är jämförunderlagen bara. En undersökning av dömda brott brukar t ex visa på en avsevärt grövre brottslighet än en som är grundad på anmälda brott vilket är helt naturligt eftersom materialet i det första fallet genomgått en gallring efter bl a grovheten. Viktigast av allt -vilket jag betonat vid flera tillfällen- är tidigare dock att den verkliga från våldtäktsbrottsligheten skiljer sig den synliga i väsentliga avseenden (se kap VIII nedan). Som jag sagt inledningsvis har det vetenskapliga intresset för våldtäktsproblemet varierat i olika länder, inom skilda kulturer och under olika tidsperioder. Åtminstone den sociologiskt orienterade våldtäktsforskningen tycks vara som man enbart med i västvärlden; något sysslat d v s USA och Västeuropa. Länder som ekonomiskt, politiskt och socialt är ganska lika varandra. Relativt sett och i stora drag. Man kan då tycka att detta borde underlätta en jämförelse men så är långt ifrån alltid fallet. Skillnaderna i lagstiftning, rättstillämpning och vad beträffar rättsapparatens inriktning och effektivitet är påtagliga och kanske speciellt på det här området, de sexuella över-

greppen.71

Enklast kan det senare illustreras påståendet med utgångspunkt från den beskrivning av våldtäktsbrotten som ges i den sociologiska studie som är mest citerad (jag har då undantagit Brownmillers bok), Amirs undersökning av polis-

anmälda våldtäkter 1 Philadephia under åren 1958 och 1960.72

Ett exempel. Närmare 30 procent av anmälningarna i Amirs material gäller §

gruppvåldtäkter där gäng av i regel minderåriga svarta gärningsmän genomfört E

planerade och mycket grova sexuella övergrepp mot i regel minderåriga svarta flickor, The i Amirs studie helt säk-

Gang-Bang. Brottsbeskrivningarna ger

ert bra argument för den som vill ha drakoniska vid våldtäkter påföljder och jag har sett hur han används med det syftet i bl a svenska tidningarmen det handlar om en annan verklighet och mer än något annat speglar hans undersökning avståndet mellan Philadelpdias slum och t ex det svenska folk-

hemmet.73

För att vi skall kunna göra meningsfulla jämförelser måste vi gå närmare än så; skandinaviska helst svenska. studier, I och med denna begränsning är vi

nere i ett tiotal arbeten av intresse.73 I fem av dessa redovisas sådana da-

ta om brottssituationen att det i vart fall är teoretiskt att möjligt göra en jämförelse med resultaten från min egen undersökning. I ett fall -och detta gäller tyvärr den i mitt mest intressanta undertycke

Brottsituationen 109 sou 1931364 är det dock uteslutet av samma skäl som jag varit inne på inledsökningen studie av Tugt, ningsvis. Jag talar om Agnete Weis Bentzons rättssociologiska

Vold och voldtaegt bland eskimâerna på Grönland.74 En annan kultur, en ann-

an social verklighet och en annan syn på våldtäktsbrottet. Kvar finns rapporter, en dansk och tre svenska. Svalastofyra vetenskapliga ett material av åtalade våldtäkter i Danmark under åren l946ga har studerat l958 som omfattar samtliga sådana brott l956-58 och ett 50-procentigt urval för åren. På två stora skillnader mellan de föregående punkter föreligger Svalastogas och min egen beskrivning av brottssituationen, vad beträffar

brottsplatsen samt relationerna mellan offret och gärningsmannen.75

Ca 75 procent av brotten har inträffat utomhus och drygt hälften av gärningsmännen har varit helt obekanta för offret. Inslaget av s k överfallsvåldtäkter är således mer markerat i Svalastogas material. Denna olikhet betydligt torde dock till delar kunna hänföras just till det faktum att maväsentliga

jämförbara.76

terialen inte är I en annan dansk studie av polisanmälda våldtäkter har Larsen bl a visat att sannoi Köpenhamn under åren l972-73 m__fl likheten för överfallsvåldtäkterna att hamna i domstol är betydligt högre

än för andra typer av övergrepp.77 Denna gallringstendens tycks också vara

starkare än i t ex Sverige (se kap VII nedan). Tar man hänsyn till denna och liknande skillnader mellan materialen skulle man allmänt och sammanfattningsvis kunna hävda att det råder en relativt hyggöverensstämmelse mellan de resultat som avser brottssituationen i de bålig da undersökningarna, Svalastogas och min egen. Hedlund m fl har gjort en studie som grundar sig på uppgifter från 57 kvinnor som sökt kurativ hjälp beroende på att de utsatts för våldtäkt eller hot

om våldtäkt.” Vad beträffar brottssituationen har de redovisat data om (a)

relationen mellan parterna (knappt hälften av gärningsmännen var helt okända för offret), (b) (drygt hälften av brotten har begåtts i offbrottsplatsen rets eller gärningsmannens hem), (c) tidpunkten för brottet (drygt 60 procent utspelas på natten), (d) det sexuella övergreppets karaktär (85 procent fullbordade våldtäkter) och (e) graden av motstånd (som är genomsnittligt ringa). överensstämmelsen med mina egna resultat är således varierande. Största differensen om man ser till andelen fullbordade våldtäkter. Tyvärr förföreligger svåras också en jämförelse av andra skäl. Bl a beroende på att Hedlunds m fl personmaterial dels utgörs av sådana kvinnor som anmält övergreppet till polisen (56 procent), dels sådana som ej gjort anmälan. Data om brottssituationen finns heller inte särredovisade för de båda grupperna. Falconer har studerat lO0 våldtäktsfall som anmälts till polisen i Stock-

110 Brottsituationen holms län under perioden 1967-70 och där offret genomgått rättsmedicinsk un- 79 dersökning med anledning av den inträffade händelsen. Det är alltså fråga om ett som som undergått en gallringsprocedur som får av-

anmälningsmaterial

sevärda konsekvenser för materialets sammansättning. Majoriteten av de anmälningar som inte resulterat i några särskilda skador eller i ett fullbordat sexuellt övergrepp (och hit hör flertalet av de s k överfallsvåldtäkterna) kommer således inte med i Falconers studie. Heller inte de brott som anmälts en längre tid efter övergreppet. De vanliga mötesplatserna i Falconers material utgörs av olika nöjeslokaler (18 procent), kvinnans bostad (l7 procent) eller gata, väg, park etc (27 procent). Brotten har i regel inträffat inomhus, den relativt sett vanligaste brottsplatsen är kvinnans bostad (33 procent). Det våld som utövats och de skador som uppkommit kan genomsnittligt betecknas som ringa. Skall man försöka karakterisera Falconers material skulle man kunna säga att det innehåller en stor andel s k uppraggningsfall. överensstämmelsen med mina egna p data (vad beträffar brottssituationen) är rimlig på de punkter där det polis- ; anmälda materialet som helhet visar en hög grad av konsistens. Vilket är både förväntat och mindre intressant. 1 av våldtäkt/våldförande som

i

Återstår en studie. Den kartläggning av 132 fall anmälts till i Stockholm under l970 och som §vgrl presenterat i en

polisen l bilaga till sexualbrottsutredningens betänkande.80 Här är jämförelsemöjlig- I

heterna mycket goda. Mitt eget material innehåller bl a ett ca 20-procentigt urval av samma händelser som Sveri studerat. Dessutom ett urval som är gjort på ett sådant sätt att det kan förväntas ge en god bild av Sveris hela mate-

rial.81

I sin beskrivning av brottssituationen har Sveri koncentrerat sig på att försöka hitta mönster i gärningarna. Han menar sig också ha funnit tre sådana som jag redovisat ovan: överfallssituationen, uppraggningssituationen och bekantsituationen. Vad gäller överfallen ger de båda undersökningarna likartade resultat. Sveri har beräknat andelen brott av den typen till 27 procent av hela sitt material (jämfört med 28 procent av de s k rena våldtäkterna under l976). Det råder också hög överensstämmelse mellan hans allmänna beskrivning av dessa gärningar och de uppgifter om dem som jag tagit fram ur mitt eget material. Här finns ett mönster i den bemärkelsen att man med utgångspunkt från det faktum att den kvinnliga parten blivit överfallen av en främmande man med hög grad av säkerhet kan uttala sig om brottets förlopp och övriga situationella omständigheter i samband med det. Däremot ställer jag mig mycket tveksam till hans beskrivning av de s k be-

Brottsituationen 111 kantsituationerna (20 procent i Sveris material). Som jag påpekat ovan är det först när man särskiljer en speciell grupp avbekanta (de med ett tidigare.eller pågående äktenskaps-, sambo- eller sexuellt förhållande) som det går att urskilja ett gärningsmönster. Det s k partnersmönstret. Vidgar man däremot nelationen till att omfatta samtliga offer och gärningsmän som varit bekanta sedan tidigare (d v s före brottstillfället) blir heterogeniteten i de brottsliga händelserna påfallande. Utifrån denna relationsbeskrivning kan man inte presentera annat än dåliga gissningar om hur ett sådant brott gestaltat sig. Det finns heller inget som tyder på att situationen skulle vara annorlunda vid de brott i mitt material som anmälts i Stockholm under l970. En särbehandling av dessa visar istället att de i det här avseendet tycks överensstämma med hela datamängden. Det saknas ett mönster av det slag

som Sveri talar 0m.82

De s k uppraggningsfallen har jag avsiktligt lämnat till sist. Enligt Sveri skulle dessa utgöra den största gruppen i hans material, 3l procent av samtliga anmälningar. Om jag utgår från hans egen beskrivning av relationen (inlett bekantskap kort tid före brottet och där det föreligger en direkt tidssekvens mellan bekantskapens inledande och br0ttet) kan denna grupp av brott maximalt uppgå till femton procent av samtliga brott i Stockholm under

1970.83 För landet och perioden som helhet är andelen lägre. Om jag tillägg-

er de ytterligare krav som han ger i sin definition av uppraggningsfallen måste den faktiska andelen av saklogiska skäl vara lägre än de (högst) femton procent som hade den aktuella relationen. Hur mycket lägre kan jag tyvärr inte säga av den orsaken att Sveris definition saknar den begreppsliga E exakthet som krävs för att jag skall kunna bryta ner mitt material till den

gruppen.84

avsedda Mycket kort. Jag anser att Sveris beskrivning av denna kategori saknar stöd i data i avgörande stycken. Med tanke på bl a det sammanhang i vilket den presenterats och den negativa bild som han ger av offren E vid dessa övergrepp är jag också angelägen om att markera detta. De fall där parterna träffats för första gången i direkt anslutning till öv-

E

ergreppet och där denna inledande kontakt haft en frivillig prägel från off- : rets sida (och helt bortsett från att gärningsmannen kan ha vilselett eller

E lurat henne) utgör ca tjugo procent av samtliga anmälda brott. Ungefär hälft-

en av dessa kan mest rättvisande karakteriseras som fördröjda överfall. De resterande tio procenten som uppraggningar i den bemärkelsen att offret I följe med gärningsmannen. Det som sedan händer i de senare frivilligt gjort . situationerna är mycket varierande från fall till fall. Det kan vara hög tid att sammanfatta. Om brottssituationen vid de våldtäktsbrott som anmälts till polisen kan man bl a säga följande:

112 Bronsüuaüonen

(a) Om man utgår från samtliga anmälningar under rubrikerna våldtäkt/våldförande inklusive försök utgörs ca 25 procent av de anmälda brotten av fullbordade våldtäkter, l5-20 procent av fullbordade våldföranden, l5-20 procent av försök till våldtäkt, 6-8 procent av försök till våldförande och 6-8 procent av vissa fall av frihetskränkande otukt. De s k rena våldtäktsbrotten utgör således ca 70 procent av den anmälda brottsligheten. De resterande ca 30 procenten avser andra brott eller händelser som ej är brott. (b) De s k rena vâldtäktsbrotten är koncentrerade till sommarhalvåret, till veckosluten, kvällen och natten. (C) Den vanligaste mötesplatsen vid dessa brott är offrets och/eller gärningsmannens hem. Ca 40 procent av de rena våldtäktsbrotten inleds här. Hemmet är också den vanligaste brottsplatsen, där begås ca hälften av brotten. Det våld som gärningsmannen tillgripit är genomsnittligt vilket ringa också gäller det motstånd som offret gjort. Dessutom är sambandet mellan dessa faktorer svagt. Ser man till konsekvenserna för offret av dessa brott bl a att de gäller fysiska skadorna i regel är ringa, att offret tvingats till i samlag ungefär hälften av fallen och att det frihetsberövande som är förknippat med brottet vanligen är kortare än en timme. I regel är parterna inte närmare bekanta med varandra. Ca 40 procent är helt obekanta, ca tio procent har träffats vid samma tillfälle som den brottsliga gärningen begås. Ca 20 procent är bekanta sedan tidigare tillfällen men det är ej fråga om någon närmare relation. I denna brottslighet kan man urskilja två gärningsmönster. Dels det s k främlingsmönstret (som huvudsakligen består av s k överfallsvåldtäkter) som omfattar knappt 30 procent av de rena våldtäktsbrotten, dels det s k partnersmönstret som omfattar ca femton procent av samma brottsmängd. Allmänt dock att brotten gäller präglas av en hög grad av heterogenitet om man ser till själva brottssituationen. Åter till ett av mina inledande påpekanden. Det jag sagt om brottssituationen i detta kapitel gäller sådana brott som kommit till kännedom. Vid polisens den verkliga brottsligheten finns det mycket som talar för att förhållandena ter sig annorlunda i väsentliga avseenden. Inte vad beträffar det konkreta handlingsmässiga innehållet (det torde ha framgått ovan att även den synliga brottsligheten täcker mycket varierande händelser) men däremot vad gäller den faktiska frekvensen av olika typer av våldtäktsbrott. Och till detta skall jag alltså återkomma (se nedan kap VIII).

GÄRNINGSMÄNNEN -data om gärningsmännen-en e11er f1era gärningsmän-gärningsmännens bakgrund och situation-de ut1ändska gärningsmännen-gärningsmannatyper vid vå1dtäktsbr0tten; en jämföre1se med tidigare forskning

V.1 Data om gärningsmännen

I avsnitt II.1 ovan har jag gett en övergripande beskrivning av datama- teria1et i denna undersökning. Vad finns det då för uppgifter om gä I tab1ån nedan har jag redovisat materia1ets omfattning i ningsmännen? den delen.

Tab1å Materia1et om gärningsmännen

961 brottsti11fä11en

varav

134 under 110 under 717 under. ,l9Zâ_ 1976 __l2Z9

vi1ket ger o1ika uppom

gifjir Å

127 per- 836 personer soner

r,...

varav n Lu11stä ndigt

identifierats s om indi ide?

\ 112 identifierade ?73 identifierade 457

identifieradef

personer personer personer L

Tota1t innehå11er så1edes materia1et o1ika uppgifter (av mycket varierande karaktär vi1ket jag strax ska11 återkomna ti11) om 1 134 påstådda gärningsmän (varav en är kvinna). Av dessa har 642 b1ivit fu11ständigt identifierade (57 procent av samt1iga).

114 Gärningsmännen

Den främsta anledningen till att endast drygt hälften av de som pekas ut blivit fullständigt identifierade är att uppklaringen av dessa brott är långt ifrån hundraprocentig. I en relativ bemärkelse, d v s jämfört med andra brott eller brottstyper som anmäls till polisen, är den dock mycket hög. Vid grova stölder t ex brukar man klara upp ungefär tio procent av de brott som kommer till polisens kännedom. Samtidigt får siffran 57 procent inte tolkas som något exakt mått på den uppklarade andelen av de brott som utgör underlaget för denna undersökning. Det hela är mer komplicerat än så (se kap VIII nedan). Sammanfattningsvis kan man säga att det ligger till på följande sätt. Vid de totalt 96l brotten omnämns sammanlagt l l34 gärningsmän. I regel beroå

endepåattoffretlämnatmemellermindreutförligauppgifteromdem.Ivissafalh ä

där hon känner kan hon direkt l gärningsmannen, ha pekat ut en viss person. I andra, där hon ej varit bekant med honom, kanske det bara finnsupplysningar Å om hans utseende, hur gammal hon tyckte att han var, hur och var hon träffal de honom 0 s v. För enkelhetens skull har jag kallat dem för påstådda gä ningsmän, gruppen på l l34 (varav en kvinna) således. En god del av de för offret obekanta gärningsmännen i denna församling 1 kommer att förbli okända och deras brott förblir alltså ouppklarade i ordets

E

egentliga innebörd. Det hör nämligen till saken -vilket jag också skall åter-

komma till i kapitel VII nedan- att om inte offret kan hjälpa polisen med informationer om gärningsmannen står de sig i regel ganska slätt. Och det

gäller f ö inte bara våldtäkter utan brott över huvud taget. En försvinnande liten del av dem klaras upp genom detektiva stordåd. Till detta bortfall kommer ytterligare ett. av de utpekade Nämligen gärningsmän som man vet vilka de är (eller i vart fall skulle kunna men l identifiera) l l där förundersökningen avbryts på ett tidigt stadium och innan man hunnit il dentifiera den som pekats ut. Man kan t ex ha namn och adress på en gärningsi man men innan man hinner förhöra l honom, och ta hans personnummer, så har l offret dragit tillbaka sin angivelse och polisen får skriva av den anmälda å händelsen. Bl a av dessa skäl finns det alltså varierande informationeronide gärningsmän som förekommer i materialet. I en anmälan kanske endast en beskrivning av gärningsmannens utseende. I en annan vet man vem han är men personnumret saknas (och det måste man veta om man skall kunna slå honom i olika personregister). I en tredje finns alla uppgifter man kan tänka sig: Namn, adress, personnummer. För de l l34 påstådda gärningsmännen fanns namn (adress) och mer eller mindre fullständiga personnummer för totalt 707 stycken. Jag har kallat dem för

Gärningsmännen 115 identifierade gärningsmän. Gruppen identifierade utgjorde således 62 procent av de påstådda vilket ger ett bortfall på 38 procent. Av olika anledningar som jag försökt antyda genom att sätta ordet gärningsman inom citationstecken- så är dock en del av detta bortfall ointressant i den bemärkelsen att det ur vetenskapliga synpunkter snarast är en fördel att vissa gärningsmän fallit bort. Varför skall jag förklara strax. Av de 707 kunde 642 identifieras fullständigt, fullständigt identifierade gärningsmän. Bortfallet på nio procent och 65 individer berodde i 26 fall på ofullständiga personnummer, i 34 fall på att personnumret var felaktigt och i fem fall påaggraÖskäl. Jag skall också erkänna att jag aldrig blivit riktigt klar över vari dessa andra skäl egentligen består. Det finns en mängd tänkbara förklaringar som samtliga är mindre intressanta beroende på bortfallets ringa storlek. Försvinnanden av den här typen, och av ungefär den här omfattningen, är f ö vanligt förekomnande i alla vetenskapliga undersökningar som grundas på registermaterial. Att man sällan pekar på dem är en annan sak. Jag har heller inte haft vare sig praktiska möjligheter eller några särskilda ambitioner att ta reda på vem man i själva verket avsåg i t ex den nedlagda anmälan om försök till våldtäkt från l97O där man under misstänkt anger en Andersson, Jan (kallad Tjocken), född l954(?) och boende i Mölndal. Närmare adress okänd. För forskningen får han vila i frid. Hur som helst. Gruppen fullständigt identifierade (642) utgjorde 57 procent av de påstådda gärningsmännen (l l34). Bortfallet var alltså 43 procent. Orsakerna till slarvet med personnumren är däremot mer intressanta. En av dem har jag redan nämnt, förundersökningen avbryts innan man vunnit klarhet p g a att offret tar tillbaka sin angivelse. Om angivelsen återtagits och åklagaren inte funnit anledning att fortsätta förundersökningen ur allmän synpunkt” måste polisen släppa den utpekade gärningsmannen. Rättsapparaten får inte samla på sig personuppgifter av allmänt, privat eller rent vetenskapligt intresse. Denna rationella princip märks också om man ser enbart på de sk rena våldtäktsbrotten. Här finns det genomsnittligt större anledning att vara noggrann. Drygt 900 av de l 134 påstådda gärningsmännen förekommer i samband med sådana brott. Av dessa har drygt 600 identifierats varav 548 fullständigt. D v s ca 60 procent av de ursprungligen omnämnda. Skillnaderna är visserligen inte stora men de är förväntade. Man är mer noga när man har anledning att vara det. Hur det förhåller sig med noggrannheten i en absolut bemärkelse har jag diskuterat nedan (se kap VII). Långt ifrån alla i den sist nämnda gruppen kommer dock att dömas för de

116 Gärningsmännen brott som de anmäldes för. Ca 150 av dem, d v s knappt en tredjedel, dömdes så småningom för det anmälda brottet. Till den rättsliga handläggningen av anmälda våldtäktsbrott skall jag också komma tillbaka. Orsaken till att jag nämner det här är att materialet om gärningsmännen bl a kompletterats med de 134 domar som förelåg sommaren 1979, den tidpunkt då den egentliga datainsamlingen avslutades. Sammanfattningsvis: Vi har främst fyra personkategorier som är av intresse när vi betraktar det material som jag använt vid den beskrivning av gärningsmännen som jag redovisat i detta kapitel. Om dessa fyra vet vi olika mycket beroende på att individerna är mer eller mindre kända. Både som grupp betraktat och i det enskilda fallet (om vi ser till en viss anmälan jämfört med en annan). Vår varierande kunskap kan också uttryckas i termer av ett varierande bortfall. I t ex avsnitt V.3 märks detta genom att bastalen i de olika tabellerna är olika. Om man ser till de variabler som jag behandlat (för skilda delar av materialet) sä är det lägsta bortfallet två procent och det högsta 66 procent. Det är viktigt när man värderar en viss uppgift. Hur stort är bortfallet just här. Fyra personkategorier. Olika datakällor, ett varierande bortfall. Enklast torde denna komplicerade verklighet kunna sammanfattas i ännu en tablå.

Tablå Personkategorier, datakällor, bortfall

olika uppgifter ur l 134 påstådda förundersökningspro- gärningsman to 0 en ; E

förundersökningen 707:_ident1‘f1’erade 4g7 okända_ __

-———~————-——————— garningsman garningsman }___ förundersökningar 642 “ful ständigt 65 “gärnings- å -

utdrag ur person- identifierade gar- mänsom ej i- i

register ningsman dentifierats fullständigt

förundersökningen* 548 fullständigt 94 gärnings- .. identifierade - män som före-

fggjsterutarag gä

domar ningsmänvid s k kommer i samrena våldtäktsbrott band med andra händelser

Gämingsmännen 117

Materialet i dess huvuddrag. Nu uppstår en intressant fråga. Den som betingade citationstecknen. Är dessa gärningsmän gärningsmän? Det är fullt klart att endast en mindre andel av dem är det i en strikt legal bemärkelse, i rättssamhällets ögon och i relation till det eller de brott som är aktuella i den här undersökningen. Den absoluta majoriteten av dem blev nämligen aldrig dömda och det gäller också de fullständigt identifierade gärningsmännen vid de s k rena våldtäktsbrotten. D v s den grupp på 548 individer som vi hittar längst ner i tablån ovan (se kap VII nedan). Rättsliga aspekter är en sak. De behöver med nödvändighet inte vara desamma som de som styr en kriminologisk undersökning. I det här kapitlet har jag nämligen behandlat gärningsmännen som om de vore gärningsmän. Men inte helt utan förbehåll. Jag har uteslutit de anmälningar som inte avser s k rena våldtäktsbrott. Utpekade som inte har begått något brott (låt vara att de kan ha betett sig mindre väl mot den kvinna som anmält dem) har inte kommit med i min beskrivning av gärningsmannatypen vid våldtäktsbrotten. Inte heller de som gjort sig skyldiga till andra brott än våldtäkt eller våldförande. Trots att deras brott handlingsmässigt kan ligga ganska nära dessa. Jag har alltså arbetat med kategorin fullständigt identifierade gärningsmän vid s k rena våldtäktsbrott och de övriga grupperna har inte kommit med annat än i undantagsfall eller föratt tjäna som jämförelse med denna. I huvudsak handlar det om fullständigt identifierade och rena våldtäktsbrott. Det finns tvâ avgörande skäl till att jag gjort på detta sätt. Ett har med sakens natur att skaffa. Ett är mer praktiskt. Majoriteten av gärningsmännen vid våldtäktsbrotten undgår inte påföljd beroende på att de är oskyldiga till det som läggs dem till last utan av andra orsaker. Detta är ett faktum som jag försökt styrka i kapitel VII nedan. Den relativt sett vanligaste anledningen är att det kvinnliga offret aldrig gör någon angivelse ellertartillbaka den. För mig -i min egenskap av forskare- är detta irrelevant i sammanhanget. Självfallet kan jag inte utesluta att jag på det viset fått med några gärningsmän som när allt kom till kritan var oskyldiga. När jag rensade ut de irrelevanta fallen kan jag ha missat något beroende på att det verkade äkta nog” (och tvärt om). Samtidigt är jag helt övertygad om att jag skulle göra mig skyldig till ett mycket större fel, och inte minst rent vetenskapligt, om jag nöjde mig med att ta upp de gärningsmän

118 Gärningsmännen sou 193154

som dömts (åtalats). Kategoriseringsproblem av den här typen är ofrânkomliga, som jag påpekat i kapitel II ovan, när samhälls- eller beteendevetenskap skall tillämpas i juridiska sammanhang. Det är dålig juridik att göra som jag och andra gör. Men motsatsen, att slaviskt följa de rättsliga begreppsbestämningarna, vore dålig samhälls- eller beteendevetenskap. Vilket är värre med tanke på utgångspunkterna för mitt ar- 1 bete. har jag försökt lösa detta så noggrant som Så långt möjligt genom att som förekommit vid de i det nu går redovisa de faktiska omständigheter 1 olika brotten, bryta ner dem i homogena grupper 0 s v, 0 s v. Det är det enda rimliga sättet att arbeta på. Dessutom är mitt tillvägagångssätt praktiskt. Och det är det andra skälj et. Om jag bara använde (eller t ex de

mig av de dömda gärningsmännen 1

s k skälig så skulle inte vinna tek- l

som delgivits misstanke) jag några ‘ niska fördelar. Det är således lika lätt eller svårt att hantera den gruppen som den betydligt större mängdenfullständigt identifierade gärningsmän vid s k rena våldtäktsbrott. Och i det senare fallet behöver

inte vräka bort information på vägen och därmed kraftigt; minska un- 1

jag derlaget för mina analyser.

Att välja den grupp som jag gjort är en i mitt tycke bra medelväg. Jag 1

har inte belastat materialet med sådant som med hög grad av sannolikhet 1

inte hör dit. Jag har heller inte gjort mig av med relevanta uppgifter. Till sist ett påpekande om hur jag disponerat den fortsatta genomgången. Jag har gått tillväga på samma sätt som tidigare; 1976 års material enbart så länge det inte föreligger några skillnader i förhållande till de båda tidigare åren som gör det befogat att ta upp dem. Bortfall och andra komplikationer har jag diskuterat i deras speciella sammanhang.

V.2 En eller flera gärningsmän

En intressant fråga, som jag f ö redan berört i min analys av brottssituationen vid våldtäktsbrotten, är hur många gärningsmän (respektive offer) som är inblandade i de aktuella händelserna. Att belysa detta är tyvärr ganska krångligt beroende på de regler som gäller för hur man räknar antalet brott i samband med sexuella övergrepp. Jag skall säga något kort om dettautöver vad jag sagt inledningsvis. Vid bl a våldtäkt/våldförande har lagstiftaren tagit sikte på den sexuella kränkningen. Det är den som är den centrala i sammanhanget och man har tillagt den en individuell karaktär. Om ett offer vid ett och samma

Gärningsmännen 119

ti11fä11e vå1dtas av två o1ika gärningsmän (i den bemärke1sen att var och en av dem ti11tvingar sig, ett e11er f1era, sam1ag med henne) så räknas detta som två brott. En straffrättsprofessor i min bekantskapskrets har formu1erat det he1a som att i 1agstiftarens ögon är varje penis unik. Det är karaktären hos respektive gärningsmans individue11a kränkning som genererar brottsanta1et. Omdäremotdenene avdemi exemp1et ti11tvingat sig två sam1ag och den andre tre så är det fortfarande bara två brott. Anta1et sam1ag är ointressant i sammanhanget så 1änge sonide inträffar i ett avgränsat tidssammanhang. Sku11e gärningsmännen däremot 1ämna sitt offer och återkomma nästa dag för nya övergrepp så får man räkna dem som

sjä1vständiga brott.]

Antag nu att det bara är en av dem som ti11tvingar sig sam1ag e11er försöker göra det medan den andre nöjer sig med att hjä1pa ti11 på så sätt att han hå11er i offret. Då harvi endastett vå1dtäktsbrott men vi har fortfarande två gärningsmän. En av dem, han som bara hjä1pt ti11, är s k medgärningsman medan den andre, han som genomfört det sexue11a övergreppet, sku11e kunna karakteriseras som fu11g0d gärningsman. Det senare är I f ö ingen straffrätts1ig term men den uttrycker vä1 vad jag avser. Den enda kvinnan i mitt undersökningsmateria1 är en sådan medgärningsman. Hon hamnade 1 mater1a1et beroende på att hon assisterat sin pojkvän när denne genomförde en vå1dtäkt/vå1dförande på en av hennes väninnor. Y har varit 1 behjä1p1ig vid gärningens begående på så sätt att hon hjä1pt X att betvin-

ga offrets röre1sefrihet som den utredande po1ismannen uttryckte saken. Det he1a utspe1ades 1 en s k raggarbi1 och de 1nb1andade ti11hörde den

t

krets av personer som ti11bringar viss de1 av sin tid i dy1ika fordon.

i

A11s 1cke ovan11gt f ö om man ser på de anmä1da sexue11a övegrepp där tvâ E e11er f1era gärningsmän varit inb1andade.

g

Det jag sagt ovan motsäger inte vad jag nämnde in1edningsvis om att endast män kan dömas för vâ1dtäkt/vå1dförande e11er försök ti11 sådana brott och att offret måste vara kvinna. Straffbar medverkan kan man göra sig sky1dig s ti11 oavsett kön 1iksom att man sjä1vfa11et kan begå andra brott under ett

sådant t111fa11e.2 Däremot kan kvinnan i vårt exempe1 a1drig b1i fu11god

gärningsman vid en vå1dtäkt e11er ett vå1dförande. Hon kan he11er inte dömas för ett försök ti11 sådant brott. Däremot för andra brott beroende på hur övergreppet ser ut. Det ursprung1iga materia1et för 1976 omfattar 717 brott som i vart fa11 i ett in1edande skede kommit att betecknas som vå1dtäkt/vå1dförande e11er försök ti11 sådana brott. I samband med dessa 717 brott, som så1edes utgör enhet i undersökningsmateria1et, förekommer tota1t 836 påstådda gärnings-

Gärningsmännen

män, d v s i medeltal l,2 gärningsmän vid varje brott.3

I denna grupp av brott (n=7l7) har 626 av dem begåtts av en gärningsman mot ett offer vilket innebär att 87 procent av brotten är s k singelbrott. Kvar finns tretton procent av den totala brottsmängden där gärningsmännen varit två eller flera. Med tanke på sambandet mellan gärningsmannaflerhet och brottsflerhet förstår man då att det i regel handlar om medgärningsman- Vid några av de senare brotten, med två eller flera gärningsmän, har naskap. f ö offren varit fler än ett. Detta är dock mycket sällsynt och jag skall diskutera i kapitlet om offren nedan Att den typen av övergrepp (kap VI). en och samme gärningsman vid samma tillfälle förgripit sig på två eller t 0 m flera offer har hänt. Det finns sådana brott i anmälningsstatistiken. Däremot inte i det material som använts vid den här undersökningen. Om vi de våldtäktsbrotten (n=550) visar det sig att andelen

går till rena

singelbrott sjunker något, till 85 procent. Detta beror på att singelbrottbland de irrelevanta än i resten av materialen är något fler anmälningarna et. _ I tabell V.2 nedan har jag försökt att sammanfatta detta.

Tabell V.2 Antal gärningsmän vid s k rena våldtäktsbrott (n=550, absoluta tal 0 procent)

ant gm ant tillf. ant brott proc.

dominerar klart följt av fallen med två gärningsmän. Vid dessa Singelbrotten är det i regel fråga om en fullgod gärningsman och en medgärningsman. Fallen med tre eller flera gärningsmän är mycket sällsynta och har ett markant inslag av sådana brott där vi har en fullgod gärningsman och två (enstaka fall fler än två) medgärningsmän. antalet vid de rena våldtäktsbrotten är så- Det genomsnittliga gärningsmän ledes l,2 Om vi med en avser en situation där

per tillfälle. gruppvåldtäkt

minst tre gärningsmän varit inblandade (fullgoda gärningsmän och medgärningsden gruppen en ringa andel av de våldtäktsbrott som komner till män) så utgör polisens kännedom. Ser vi till de anmälda händelserna som ligger bakom anmälningarna så är en på tjugo av det slaget. Ser vi till antalet brott är andelen mindre än tio procent av de anmälda rena våldtäktsbrotten. Att andelen sådana brott är relativt sett något större bland de brott

Gämingsmännen 121 SOU 1981 :64 domstol torde kunna tillskrivas deras genomsnittligt högre allvargår till lighetsgrad och den systematiska gallring av de anmälda brotten efter bl a grovhet som görs inom rättsapparaten (se kap VII nedan). Andelen gruppvâldtäkter tycks också ha varit mycket konstant under den studerade tidsperioden. I vart fall finns det inget i den synliga brottsutvecklingen som tyder på att de skulle ha blivit vanligare. En jämförelse med materialen från 1970 och l973 pekar snarast på det motsatta men skillnaden

är samtidigt så liten att den inte är statistiskt säkerställd.4

I detta sammanhang kan det också finnas anledning att erinra om resultaten från bl a där närmare 30 procent av våldtäktsanmäl-

§mir§_Philadelphiastudie

ningarna rörde gängvåldtäkter av överfallskaraktär. Som jag sagt tidigare är likheterna inte påtagliga mellan den verklighetsbeskrivning som ges i undersökningarna från USA och den som framkommer här.

Hur ser då dessa brott ut i det svenska fallet vid de relativt få tillfäll-

en där de ändå blir aktuella? Ofta är det fråga om s k raggarvåldtäkter. En eller ett par flickor som mer eller mindre frivilligt följt med ett gäng i deras bil och efter en stund blivit utsatta för ett eller flera sexuella övergrepp. Ofta fall av det slaget men dock inte alltid. En ungefär lika frekvent grupp tilldrar sig utanför dessa speciella kretsar. Ett exempel från undersökningsmaterialet. En kvinna i 20-årsåldern har mitt på dagen uppsökt en några år äldre utländsk man (som hon är ytligt bekant med sedan tidigare) i den lägenhet som han och en landsman När hon kommer på besök visar det sig att mannen disponerar. som hon skall träffa och den som han delar bostad med har en tredje landsman hos sig. Det blivande kvinnliga offret samt tre olika män således. Den inledande samvaron präglas av allmän gemytlighet. Man dricker några flaskor vin. Dock utan att någon av dem blir berusad. Kvinnan och hennes bekant sitter i en soffa i det större av lägenhetens två rum. De båda andra männen i varsin stol mitt emot dem. Kvinnans bekant har redan från det att de slagit sig ner i soffan gjort vissa fysiska närmanden (kramar och kyssar) som hon också har besvarat. Efter en stund blir han dock mer närgângen och när han börjar ta henne på brösten försöker hon ta bort hans händer. Hon har visserligen inte gjort något kraftigare motstånd men tyckte att det hela var genant med tanke på att de inte var ensamma. Mannen bryr sig inte om detta. Istället reser han sig ur soffan, tar henne handleden och släpar in henne i det mindre rummet. Trots att hon spjärkring nar emot och säger åt honom att hon inte vill. Väl inkomna stänger han dörren bakom dem, griper henne om midjan och tvingar omkull henne på en säng som

122 Gämingsmännen SOU 1981 :64 står i rummet. Han sliter och drar i hennes kläder. Kvinnan gör nu kraftigt motstånd, de brottas ovanpå sängen. Hon drar upp sina knän mot bröstet och hakan och försöker vid flera tillfällen sparka honom som samtidigt hon skriker åt honom att släppa henne. Mannen ropar nu något som hon inte förstår till männen i det andra rummet varpå dessa kommer in till dem. Den ene av dem tar genast tag i hennes armar medan den andre står passiv bredvid sängen och ser på. Kvinnan bönfaller honom att henne men 7 hjälpa mannen svarar inte. När hennes bekant säger något åt honom (som hon heller inte förstår) tar han dock tag i hennes ena ben och låser det mot sängkanten. De tre männen hjälps nu åt att ta av kvinnan hennes jeans, trosor, blus, BH och sockor varefter den man som hon var bekant med tilltvingar ett sig fullbordat samlag med henne. Under samlaget håller den ene av mannens kamrater fast hennes händer ovanför hennes huvud medan den andre fortfarande låser hennes ena ben. Den senare har också vid två tillfällen lagt handen över munnen på henne när hon skrikit på hjälp. Efter fullbordat övergrepp tillåts hon klä på sig och lämna lägenheten. Hon utsätts således inte för någon mer våldtäkt eller något försök till sådant brott. Skall man säga något sammanfattande om gärningsmännen vid de gruppvåldtäkter som anmäls till polisen -och det kan man alltså göra- så är det att dessa brott nästan alltid har begåtts av s k raggare eller utländska medborgare. Tänkbara förklaringar till detta faktum har jag diskuterat nedan (se avsn V.4 0 V.5). Närmast skall jag försöka ge en beskrivning av gärningsmännen i statistiska termer; av deras bakgrund och aktuella situation vid den tidpunkt då de begick det brott som gjorde att de hamnade i den här undersökningen.

V.3 Gärningsmännens bakgrund och situation

De gärningsmän som förekommer i polisens utredningar av våldtäktsbrott utgör förvisso inte något statistiskt tvärsnitt av den manliga här i befolkningen landet. Tvärtom, det är en grupp som i väsentliga avseenden skiljer från sig Medelsvensson (jmfkap VIII nedan ang gärningsmännen vid den faktiska våldtäktsbrottsligheten). Jag skall visa hur gruppen ser ut med avseende på bl a följande faktorer:

(a) ålder, (b) nationalitet, (c) civilstånd, (d) antal barn, (e) arbetsför-

hållanden, (f) bostadsortens förhållande till brottsplatsen, (g) tidigare (d v s före det här aktuella övergreppet) (h) tidigare

brottsbelastning, §95

i ciala och/eller individuella problem, aktuella för (i) (d v s vid tidpunkten

Gärningsmännen sociala/individuella problem, (j) psykiska problem, (k) fysiskt hanbrottet) dikapp och (1) a1koho1- och/eller narkotikapåverkan i samband med övergreppet. Som underlag för de tabeller jag tagit fram har jag genomgående använt mig av de fullständigt identifierade gärningsmännen vid s k rena vâldtäktsbrott under l976. Denna kategori utgör 401 personer, d v s 65 procent av de totalt 621 påstådda gärningsmännen vid dessa brott (se tabell V.2 ovan). övriga perhar jag diskuterat när det finns avvikelser eller oklarheter som songrupper motiverar det. Dessutom har jag gjort jämförelser med motsvarande delar av den manliga normalbefolkningen. Åldersfördelningen i tabellen nedan innehåller f ö ett exempel på detta. Där har jag jämfört de 401 med de 836 påstådda gärningsmännen under l976 för anmälda brott (se avsn V.l, tablå ovan). Skälet är att det föresamtliga intressanta skillnader mellan grupperna. Åldersfördelningen för den ligger senare gruppen har jag försökt skatta. Denna skattning torde ha en relativt hög grad av tillförlitlighet trots det stora bortfallet av okända gärnings-

män.5

brotten är att den kryper ihop och får en mer uttalad tyngdpunkt kring 25 âr. Anledningen är den att många av brotten i den första kategorin kan till gärningsmän som genomsnittligt sett är yngre eller äldre än de kopplas Isom förekommer i samband med de rena våldtäktsbrotten. Typexempel de ofredanden som jag beskrivit i kapitel III ovan. Unga pojkar eller äldre manliga alkoholister som malträterarförbipasserandekvinnorochråkar hamna i våldtäktsstatistiken. Det är viktigt att hålla detta i minnet rent allmänt. Hur

124 Gärningsmännen SOU 3981:64 gärningsmännen som grupp betraktat kommer att te sig beror i avsevärd grad vilken brottsmängd man ser på. Vid de rena våldtäktsbrotten är gärningsmännen åldersmässigt koncentrerade kring 25-årsstrecket. Två tredjedelar av samtliga är mellan 20 och 35 år. Andelen minderåriga liksom andelen över 50 år är försumbar. Hur är det med tillförlitligheten hos dessa siffror? Med den reservationen att jag hela tiden talar om sådana brott och gärningsmän som kommit till polisens kännedom finns det mycket som pekar mot att de 35 procenten okärda gärningsmän vid rena våldtäktsbrott har ungefär sanma åldersfördelning som

de kända.6 Den bild som tabellen ger tycks också vara i stort sett dersamma

under de båda tidigare åren l970 och l973. I vart fall går det inte att belägga några förändringar utifrån undersökningsmaterialet, d v s att dramatiska eller kraftiga skillnader över tiden kan uteslutas. Gärningsmännens nationalitet? Även här inträffar en förskjutning av samma slag, och beroende på samma orsaker, som när det gällde åldern. Jag har försökt visa detta genom att jämföra samma grupper som i tabell V.3a ovan. De yngre ligister och äldre alkoholister som försvann ur materialet när jag gick från de anmälda brotten totalt till de rena våldtäktsbrotten har nämligen en gemensam egenskap utöver det faktum att de stört kvinnofriden. De är i regel svenska medborgare. Bl a av det skälet kommer andelen utländska gärningsmän att öka när jag renodlar mitt material.

Tabell V.3b Nationalitetsfördelningen för påstådda gärningsmän vid samtliga brott resp fullständigt identifierade gärningsmän vid s k rena våldtäktsbrott (PAST resp FIG, n=836 resp 401, procent, PÅST skattade tal)

Nationalitet PÅST FIG Sverige 66 61

Knappt 40 procent av de fullständigt identifierade gärningsmännen vid rena våldtäktsbrott under 1976 var således utländska medborgare. Om vi ser till hela denna brottskategori, d v s rena våldtäktsbrott, innebär detta att andelen utländska gärningsmän rent teoretiskt kan variera mellan 25 och 61 procent. Drygt en tredjedel av de gärningsmän som nämns i samband med dessa

sou 1931:54 Gärningsmännen 125

brott förblev nämligen okända i den bemärkelsen att deras identitet, och nationalitet, aldrig blev fullständigt klarlagd. För det fallet att samtliga okända var svenskar konmer andelen utländska gärningsmän att utgöra 25 pro-

cent. Om samtliga istället var utlänningar blir andelen 6l procent.7

Var ligger den sanna siffran? En skattning (som kan antas ha hög tillförlitlighet) pekar på att andelen utländska medborgare i den okända gruppen tycks vara ungefär densamma som den är för de fullständigt identifierade. Detta ger en andel på ca 40 procent utländska gärningsmän för de rena våldtäktsbrotten totalt sett. Den främsta anledningen till att en sådan skattning har hög precision är att skattningsunderlaget är gott. Materialet, de olika förundersökningsprotokollen, innehåller nämligen ofta upplysningar som kan ge vägledning om gärningsmannens nationalitet även i de fall där han förblivit okänd. Jag skall ge ett exempel där man med rimlig säkerhet kan uttala sig om gärningsmännens härkomst trots att de aldrig blev kända. En kvinna utsätts för en våldtäkt Till detta på en campingplats. övergrepp finns flera vittnen. Gärningsmännen var två färgade män som talade engelska och färdades i en tyskregistrerad bil. Brottet förblev beroende ouppklarat på att man aldrig fick tagpå dem. Den största kategorin bland de utländska är de från gärningsmännen Finland, nio procent av samtliga, medan t ex danskar och norrmän tillsammans utgör knappt tre procent. Sexton procent är från andra europeiska länder (företrädesvis frân och tretton medelhavsregionen) procent ärutomeuropeiska medborgare. I den senare finns ett markant gruppen inslag av gärningsmän från Nordafrika, Västafrika och mellanöstern. Dessa siffror säger dock ingenting i sig. För att det skall vara någon mening med dem måste de självfallet relateras till hela antalet män i Sverige från resp land. Utöver detta bör man också ta hänsyn till deras äldersfördelning. Som jag visat ovan i tabell V.2a är ju våldtäktsbrotten långt ifrån jämnt fördelade över olika ålderskategorier. Det intressanta är om en viss kategori, t ex män av en viss nationalitet, är eller d v s att andelen

över- underrepresenterad, är högre eller lägre än

än deras andel av hela De finska norska och danska befolkningen. resp gärningsmännen ger en bra illustration till detta. Procentandelen finska gärningsmän är mer än tre gånger så hög som andelen norska och danska gärningsmän. Däremot är inte gruppen finska medborgare i förhållande överrepresenterad till danskar och norrmän. Antalet finska manliga medborgare i Sverige under l976 är nämligen mer än tre så stort som antalet

gånger norrmän och danskar.9

Den vanliga jämförelsen i sammanhang som dessa är med den svenska befolkning-

126 Gärningsmännen

en. Enkelt uttryckt går den ut på att undersöka om medborgare av en viss nationalitet har högre brottsbelastning än motsvarande grupp av svenska med-

borgare. Om man gör en sådan genomgång med avseende på nationalitets fördelningen hos gärningsmännen vid s k rena váldtäktsbrott framkommer sammanfattningsvis bl a följande. Do svenska är underrepresenterade. Deras andel är ca (a) gärningsmännen än vad den borde vara om man tar hänsyn till hela 50 procent lägre med avseende på nationalitet, ålder och befolkningens sammansättning boendeort. De utländska är överrepresenterade givet samma faktorer (b) gärningsmännen som ovan. Deras andel är ca sex gånger högre än den förväntade. Att det krävs en så pass kraftig överrepresentation bland dem för att bland de svenska uppväga den 50-procentiga underrepresentationen förklaras självfallet av att andelen utländska medborgare medborgarna

av hela befolkningen är låg.10

(c) De finska, norska och danska gärningsmännen har en svag överrepresenän vad som följer av deras tation. Deras andel är ca 50 procent högre befolkningsandel, ålderssammansättning och boende. och utomeuropéer är kraftigt eller myck- (d) övriga europeiska medborgare Här försvåras dock en jämförelse av et kraftigt överrepresenterade. bl a följande faktorer; (l) mycket låga andelar av totalbefolkningen, fall av den grupp det gäller, (2) i vissa en speciell sammansättning samt (3) ett markant inslag av icke-kyrkobokförda gärningsmän (typ turister, illegala invandrare etc). Av naturliga skäl har jag inte gjort motsvarande jämförelser när jag disku- Att gärningsmännen vid våldtäktsbrott terade gruppens ålderssammansättning. än den manliga normalbefolkningen torde har en annan ålderssammansättning väcka Inte heller i vilken riktning dessa skillknappast något uppseende. nader Däremot är sambandet mellan ålder och nationalitet kanske går. inte lika självklart. Det finns således ett sådant även vid de rena våldtäktsbrotten. Knappt av de utländska i åldersintervallet 80 procent gärningsmännen ligger 20-35 med 55 procent för de svenska Delvis år jämfört gärningsmännen. förklaras detta av den utländska gruppens ålderssammansätttroligen

som helhet. Vad det kan bero är oklar tjl

ning i befolkningen på i övrigt Tar åren i undersökningsmaterialet föreman med de båda tidigare även vissa i nationalitetsfördelningen. Två av dessa ligger förändringar med säkerhet. Andelen finska i den synliga kan beläggas gärningsmän

Gärningsmännen våldtäktsbrottsligheten visar en nedgånq sedan 70-talets början. Andelen utländska gärningsmän från övriga länder har dock för denna kompenserat minskning genom en motsvarande ökning. Hur den senare fördelar sig på olika nationaliteter är mer0säkert.En initierad är att den gissning följer förändringarna i stort i den utländska befolkningsandelen. Andelen utländska gärningsmän totalt sett har således varit relativt 0-

förändrad under 70-talet.12

Civilstånd? Drygt hälften av de fullständigt identifierade vid s k gärningsmännen rena våldtäktsbrott var ensamstående. En tredjedel av dessa hade tidigare varit gifta men var skilda vid tidpunkten för brottet. De som levde

i någon form av fast parförhållande (sammanboende eller gifta) utgjorde

den näst största gruppen. Ungefär en tredjedel. Här kan det också vara på sin plats att erinra om vad jag sagt om relationerna mellan offret och gärningsmannen vid dessa brott (se avsn IV.3 ovan). Nämligen att vid sex procent av brotten förelåg denna relation mellan De parterna. gifta och sammanboende gärningsmännen väljer således ett annat offer än sin maka eller sambo vid en absolut majoritet av de övergrepp av den typen som anmäls till polisen. Ca tio procent var (ensamstående) yngre män som fortfarande bodde hemma hos sina föräldrar annan vård- (eller nadshavare). Några procent, slutligen, var institutionsfall och i regel intagna på kriminalvårdsanstalter. Att de tydligen var ute vid tillfället för brottet är en annan sak (inbr0ttstjuven i det extidigare emplet i avsnitt IV.l tillhörde f ö den här kategorin). Likaså att vissa av dem var gifta. Deras speciella under den tidslevnadsomständigheter period då de begick de aktuella brotten gjorde att jag valde att särskilja dem. Trots att jag självklart är medveten om att det faktum att de var institutionsfall i och för inte konstituerar sig någon speciell tillhörighet i detta avseende. Den här fördelningen tycks inte uppvisa större variationer under några 70-talet. Påpekas bör dock att de data som finns inte är alldeles tillförlitliga. Bl a finns det skäl att förmoda att av deenåtskilliga samståendemännen kan ha haft någon form av kortvarig relation till en

kvinna vid tidpunkten för brottet.13

Sambanden mellan civilståndet och de båda tidigare variablerna ålder och nationalitet går i en förväntad men är inte särskilt starriktning ka. Andelen ensamstående bland de som är yngre än 25 och bland de utländska gärningsmännen är således något högre än för de över 25 och de som är svenska medborgare. Jämfört med normalbefolkningen är andelen gifta eller sammanboende läg-

S()IJ 1981:64 128 Gärningsmännen Detta om man tar till ålder, nationalitet och re än förväntat. hänsyn

boendeorten.]4 Skillnaden är dock ringa.

om andelen som har egna barn måste betraktas

Uppgifterna gärningsmän De kan på sin höjd användas för en initierad som mycket otillförlitliga. identifierade gärningsmän gissning. Om jag går på gruppen fullständigt att femton av dem har ett eller

så kan jag säkert påstå minst procent

barn enbarnsfäderna är något fler relativt sett). Så myckflera (och att et vet jag utifrån mina data. i fråga anser dock att På grundval av min samlade kunskap om gruppen jag Sannolikt är närmare hälften av den verkliga andelen är betydligt högre. Det är mitt första initierade påstående. Det andra är att dem fäder. vara det i en uteslutande eller huvudsakligen bioflertalet av dem torde bemärkelse. som fäder i den meningen att de lever logisk De som fungerar tillsammans med sina barn torde icke överstiga 20 procent. eller sambandsberäkningar låter sig inte göras. Några vettiga jämförelser Därtill är data för För att kunna beräkna samband av det slag dåliga. ovan räcker det inte med att veta andelen som jag presenterat nämligen fäder. känna till vilka individer i gruppen som har (respektive Jag måste inte har) barn. åldern, nationaliteten, boendeorten och civilståndet Tar man hänsyn till identifierade vid rena våldtäktsså torde de fullständigt gärningsmännen i vart fall inte ha färre barn än motsvarande delar av den manliga brott normalbefolkningen. Det är ungefär vad man kan säga på denna punkt.

Vad finns det för uppgifter om deras anställningsförhållanden?

identifierade gärningsmän vid rena våldtäkts- Utifrån gruppen fullständigt brott kan bl a följande sägas. tio var studerande. Drygt en fjärdedel var arbetslösa. Drygt Knappt procent hälften var arbetare, ca fyra procent tjänstemän och ca tre procent egna fö-

retagare. I relation till normalbefolkningen rör det sig således om en utpräglad lågoch detta blir än tydligare om man går in i materialet och ser statusgrupp är vad som egentligen döljer sig bakom kategoriseringarna. Studerandegruppen således inga gymnasister eller universitetsstuderande som genomsnitt (vilket man annars kanske kan tro om man utgår från den tidigare åldersfördelningen). Istället handlar det om några som man rätteligen bör beteckna som inprocent stitutionsklientel. som mer än något annat, i vart Ytterligare några procent fall mer än studier, åt att driva omkring. Bland de arbetslösa ägnar sig eller de som helt enkelt inte brytt sig om något arbete finns institutionsklientel, understödsklientel eller personer som vi i sådana här sammanhang

Gärningsmânnen

brukar karakterisera som utslagna. av icke Gruppenarbetaredomineras yrkesutbildade arbetare inom industrin, sjukvården eller Bland restaurangnäringen. tjänstemännen och de egna företagarna finns ett gott inslag av personer som med varierande intensitet ägnar åt sig försäljning (handelsresande, dörr-

knackare etc, med kontoret på fickan), vaktmästararbete 0 s v.16

Yrkesfördelningen bland våldtäktsmännen förefaller också att ha varit i stort sett densamma under hela den studerade tidsperioden och den tycks heller inte påverkas i nämnvärd grad om man betraktar de större grupperna av påstådda gärningsmän etc som jag beskrev inledningsvis. Ur arbetslivssynpunkt är det fråga om en restkategori och varför det är på det viset torde framgå klarare längre fram när jag behandlat deras och aktuella sociala sitidigare tuation. - Vad beträffar brottsplatsens i förhållande till bostadsorten har belägenhet den synliga våldtäktsbrottsligheten en påtagligt lokal prägel. De fullständigt identifierade gärningsmännen har i ca 80 procent av fallen sina begått brott på den ort där de var bosatta. Endast ett brott av tio förövades längre bort än tre mil från gärningsmannens hemort. En närmare av materigranskning alet tyder också på att inslaget av utsocknes i den okända gärningsmän gruppen är relativt ringa. En absolut majoritet av de rena våldtäktsbrotten torde begås av gärningsmän som är bosatta på den ort där brottsplatsen är belägen. i detta Jag vill sammanhang även påminna om vad jag sagt ovan (i avsn III.l 0 IV.l). Dels om den regionella fördelningen vid dessa brott, dels om valet

av mötesplats resp br0ttsplats.17

Av den beskrivning av gärningsmännen som jag hittills gjort torde det åtminstone delvis ha framgått vad jag menade med mitt inledande att påstående, det alls icke är fråga om något tvärsnitt av den manliga befolkningen. Allra tydligast märks dock denna olikhet i förhållande till om normalpopulationen man ser på den bakgrundsfaktor som jag tänkte ta upp härnäst, deras tidigare

brottsbelastning.18

Denna är nämligen både omfattande och grov. Dessutom gäller den endast till en ringa del sexuella övergrepp. Men först några siffror som underlag för en jämförelse. Gör man ett urval av den manliga befolkningen som ser likadant ut med avseende på ålder, nationalitet och boendeort som den aktuella av våldtäktsmän kan man förgruppen vänta sig att drygt tio procent av dem finns för brott. registrerade I regel handlar det om enstaka och mindre saker. om förseallvarliga Genomsnittligt elser. Med de kända gärningsmännen vid anmälda våldtäktsbrott förhåller det sig dock på annat sätt. Om man betraktar de fullständigt identifierade gärnings-

130 Gärningsmânnen

männen vid rena våldtäktsbrott under l976 finner man att närmare 70 procent av dem fanns registrerade för ett eller flera brott (se tabell V.3c nedan)

Tabell V.3c Den tidigare brottsbelastningen för fullständigt identifierade gärningsmän vid s k rena våldtäktsbrott (FIG, n=40l, procent)

Antal registrerade brott FIG ä ej registrerade 33 Ä i l- 3 20 3-10 l4 l0-20 15 1 20- l8

i

totalt (100) E

Tabellen kräver sannolikt ett påpekande. Siffrorna i den avser således de fullständigt identifierade gärningsmännens brottsbelastning före det övergrepp som bl a föranledde att de hamnade i mitt undersökningsmaterial. Det senare 4 brottet betydde f ö relativt sett lite för gruppens totala brottsbelastning i vilket enkelt framgår om man mäter deras brottsbelastning vid en tidpunkt som Å

ligger i genomsnitt tre år senare, d v s sommaren l979. Då är 75 procent av f

l

dem registrerade jämfört med 67 procent före det övergrepp som finns med i denna undersökning. Andelen som blev registrerade för första gången beroende på de här aktuella brott är mindre än fem procent. Den samnanfattande slutsatsen av detta är följande: Andelen brottsdebutanter bland vâldtäktsmännen j 7 är ringa. Flertalet av dem hade en omfattande (och registrerad) kriminalitet 4 bakom sig när de anmäldes för våldtäkt (våldförande). Flertalet av dem torde också ha fortsatt på sama sätt efter denna anmälan.

Närmare 20 procent av de fullständigt identifierade gärningsmännen hade gg

eller fler tidigare brott i registren. Personer med en belastning av den om- § E fattningen kan enklast betecknas som yrkesförbrytare av traditionellt snitt. Andelen sådana i den manliga normalbefolkningen utgör mindre än en procent. Denna dystra bild mildras endast i ringa grad om man ser på de andra grupperna i sammanhanget. En skattning av belastningen i gruppen påstådda gärningsmän pekar således mot att drygt hälften av dem sannolikt fanns registrerade före det övergrepp som behandlats här. Andelen yrkesförbrytare (enligt definitionen ovan) i denna större kategori är i vart fall inte lägre än tio procent. Sannolikt skiljer den sig relativt obetydligt från den andel som vi har för de fullständigt identifierade.

Gärningsmännen 131 Det finns också en tendens i undersökningsmaterialet att gärningsmännen som grupp betraktat har blivit mer belastad än tidigare, en förgrovning av klientelet. Samtidigt är den tendensen inte särskilt stark. De identifierade gärningsmännen från 1970 är i stort sett lika belastade som de från l976. Kontrollurvalet från 1979 befäster f ö detta allmänna mönster.

l Vad är de då frågan om för slags brott?

Rent allmänt kan man säga att de sexuella har marginell

I övergreppen betydel-

l se i det hela. Ca fem procent av de kända gärningsmännen vid rena våldtäkts-

I brott hade tidigare gjort sig skyldiga till våldtäkt eller våldförande. Den

andelen är också mycket stabil under de olika åren och slutsatsen ligger nära till hands: Den synliga våldtäktsbrottsligheten produceras endast till en liten del av gärningsmän som återfallit i sådana brott. Om man lägger till övriga registrerade brott mot sjätte kapitlet finner man att andelen kända sedlighetsförbrytare uppgår till drygt tio procent; våldtäkt, våldförande, olika otuktsbrott, otuktigt beteende. Istället handlar det huvudsakligen om andra traditionella brott. Det finns ett kraftigt inslag av allmän våldsbrottslighet (misshandel, olaga hot, ofredande etc), ett ännu starkare av stöldbrottslighet och grova trafikbrott. . Om man har till yrke att studera personmaterial av den här typen är det en relativt enkel att ställa en allmän

f uppgift diagnos på den aktuella gruppen

j vad gäller arten, graden och omfattningen av deras kriminalitet. Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att till väsentlig del utgörs den av kända ; ~ traditionella av s k rövare, anstaltsklientel etc. Eller hur lagöverträdare,

E man nu väljer att beteckna dem.

E

I tabell V.3d nedan har jag sammanfattat hur stor andel av de fullständigt identifierade vid rena

i

gärningsmännen våldtäktsbrott som fanns registrerade för ett eller flera brott av visst slag före de sexuella övergrepp som utå gör underlag för denna studie. Att den totala procentsatsen överstiger hund- | ra beror av det faktum som jag visat i föregående tabell. Mer än hälften av

g

E dem är noterade för två eller flera brott. För att summera innehållet i tabellen. Närmare hälften finns registrerade för ett eller flera tillgrepp resp ett eller flera trafikbrott (typ rattfylleri/rattonykterhet, olovlig körning, vårdslöshet i trafik etc). Drygt en tredjedel för våldbrott som misshandel, olaga hot etc resp övriga brott mot brottsbalken (bedrägerier, skadegörelser 0 s v). Drygt tio procent finns antecknade för sedlighetsbrott varav sex procent för våldtäkt/våldförande. Slutligen en liten andel narkotikabrottslingar, två procent. Totalt således 67 procent med en eller flera noteringar.

132 Gärningsmännen

Tabell V.3d Den tidigare brottsbelastningen för fullständigt identifierade gärningsmän vid s k rena våldtäktsbrott fördelad på olika typer av brott (FIG, n= 401, andel registrerade för viss brottstyp i procent)

g ‘ narkotikabrott 2 ____ samtliga brottstyper 67 Å

Mot bakgrund av redovisningen ovan kan sägas att andelen av de fullständigt identifierade gärningsmännen som vid ett eller flera tillfällen avtjänat frihetsberövande påföljd uppgår till knappt en fjärdedel. I regel är det fråga 4 1 om fängelsedomar (se kap VII nedan). Andelen anstaltsklientel inom samma

grupp (ca) tre år efter det här aktuella sexuella övergreppet utgör ca 30 i

procent. A Brottslighet är indikator på social och individuell ofärd. Det finns

en

självfallet andra. Ofta kan de också kasta någon gnutta ljus över det faktum att man råkat i konflikt med de rättsvârdande myndigheterna. Avslutningsvis i detta avsnitt tänkte redovisa olika om den berörda 9 jag uppgifter gruppens sociala och rent individuella situation före övergreppet och i samband med det. Först dock något om dessa datas tillförlitlighet och allmänna karaktär. Uppgifterna om de sociala/individuella problemen har självklart en varierande tillförlitlighet. Mest utförliga och bäst belagda är de naturligt nog för de gärningsmän som dömts och där man i samband med domen gjort en personkanske undersökning (eller t 0 m rättspsykiatrisk undersökning). Den gruppen

personundersökta- utgör enligt en skattning minst 35 procent av de som full-

ständigt identifierats vid rena våldtäktsbrott under de tre år som undersökningen omfattar. Om de gärningsmän som förblivit okända existerar det å andra sidan inga uppgifter alls av den här karaktären och återstoden av dem ligger

genomsnittligt någonstans där i mellan.19

Av den orsaken har jag nöjt mig med att redovisa förhållandena för de full-

ständigt identifierade gärningsmännen vid rena våldtäktsbrott. Eftersom bilden

Gärningsmännen 133

tycks vara likartad under de tre åren som täcks av undersökningsmaterialet har jag också begränsat mig till 1976 års data. Jag tror samtidigt att denna grupp av fullständigt identifierade ger en ganska rättvisande beskrivning av gruppen som helhet, d v s de drygt l 100 som förekommer i sammanhanget. Så gott som samtliga av de äldre alkoholister som gjort sig skyldiga till sådana ofredanden som rensats ut ur materialet lever t ex i en social och individuell misär. Man bör dock vara klar över att de andelar som redovisats nedan måste ses som minimiskattningar av motsvarande faktiska andelar. Dels har jag satt kraven ganska högt för att en viss person skall anses ha problem av den här typen, dels finns det alltid ett kraftigt inslag av dolda problem i sådana här sanmmnhang. Bl a beroende på att gärningsmännen sällan tycks vara särskilt neddelsamma när det gäller deras sociala och rent personliga misslyckanden. Intresset från rättsmaskineriets sida för att utreda dessa frågor är heller inte påfallande stort. Som exempel på sociala/individuella problem -eller rättare sagt indikatorer på sådana problem- kan nämnas långvarig arbetslöshet, avsaknad av bostad, missbruk av alkohol och/eller narkotika. Redovisningen nedan omfattar således inte sådant som jag redan berört; kriminalitet, kortvarig arbetslöshet etc. Eller t ex det faktum att man tillhör någon speciell invandrargrupp och lever sitt liv i en främmande värld som är befolkad av främlingar som i väsentliga avseenden är helt oförståeliga. Språklöshet, kontaktlöshet och liknande element är alltför subtila för att kunna beläggas vid den här typen av undersökningar; en bred kartläggning där man tyvärr är tvungen att sortera sitt människomaterial med tumvantar på händerna. Brister av det senare slaget försöker man bl alösamed s k minimiskattningar. Ännu tydligare märks detta när man ser på vad som döljer sig bakom beteck-

ningen psykiska pr0blem.20 åvåra psykiska problem är här liktydigt med att

gärningsmannen varit omhändertagen för psykisk vård eller stått under fort-

löpande läkarkontroll ggh_att detta förhållande finns noterat i undersöknings-

materialet. Har manbara gått på valium, varit sömnlös, plågats av ångest eller lidit av tvångsföreställningar av den att det satt spår

omfattningen

i ens polisiära annaler har jag kallat det för ringa psykiska problem. I enstaka fall kan denna kategorisering samtidigt bli uppenbart missvisande och på ett sådant sätt att det framgår direkt och alldeles tydligt även utifrån

det dokumentära materialet.2]

Ett exempel. En av gärningsmännen har vid de förhör som han genomgått på ett stillsamt och diskret sätt lämnat olika uppgifter om sig själv och sin tillvaro som inte ger utrymme för något som helst tvivel om att han är spritt

134 Gärningsmännen

språngande galen. Men han har aldrig varit intagen och blir det inte den här gången heller beroende på att hans offer tar tillbaka sin anmälan. Och i kon-

sekvensens namn får han gå in under kategorin med ringa psykiska problem.22

Självfallet kan man också diskutera de beteckningar som jag valt på de exemplifierade problemen. Är de sociala, individuella eller psykiska? Jag har försökt lösa detta dilemma genom att dels följa gängse språkbruk, dels lämna frågan öppen och tala om sociala/individuella problem. D v s problem som är socialt och/eller individuellt betingade. En ambitionsnivå som får anses rimlig för en person som inte är psykiater eller psykolog utan sociolog. Några jämförelser med normalbefolkningen har jag inte vågat mig på. Uppgifterna om hur det är ställt med medborgarnas sociala och mentala hälsa är inte av den arten att det är meningsfullt elder ens möjligt. Att männen i mitt material är illa ute -socialt, individuellt, psykiskt lika väl som absolut,

relativt eller genomsnittligt- anser jag dock ställt utom varje tvivel.23

Nu till tabellmaterialet.

tidigare och/eller aktuella 50 sociala/individue1la“probl. i.1 En minimiskattning enligt ovan gör således att halvparten kan betecknas som I

problemklientel. Den verkliga andelen torde vara högre. Som framgår av tabell- i l

en ovan föreligger också en förväntad överlappning mellan tidigare resp aktuella problem. Sambandet mellan problemfaktorn och den ovan redovisade brottsbelastningen är också utomordentligt högt. Således finns 90 procent av männen med tidigare sociala/individuella problem noterade för tio eller fler ti-

digare brgtt (jmf tabell V.3c ovan).

Hur är det med de psykiska problemen? I tabell V.3f nedan har jag beskrivit detta för samma underlag som tidigare: fullständigt identifierade gärningsmän vid rena våldtäktsbrott under l976. Ett påpekande. Att andelen med ringa problem relativt sett är så liten torde helt kunna tillskrivas brister i materialet. Sannolikheten för att problemen skall noteras beror på hur allvar-

sou 1931:64 Gärningsmännen 135

liga de är.

Tabell V.3f Aktuella psykiska problem för fullständigt identifierade gärningsmän vid s k rena våldtäktsbrott (FIG, n=40l, procent, minimiskattningar)

Andel med noterade problem FIG ej noterade för sådana problem 88 ringa psykiska problem l svåra psykiska problem ll ringa eller svåra problem l2

Här är således andelen betydligt lägre. Personerna finns i regel också redan noterade i den sociala problemkategorin. Det är en hög grad av överlappning

och gruppen med psykiska problem kan mest rättvisande betecknas som en multi-

problemkategori, sociala och psykiska problem, omfattande registrerad kriminalitet 0 s v. Dessutom är den med säkerhet underskattad. Den verkliga andelen vågar jag inte uttala mig om, annat än att den är högre. Inte ens den som faller under min avgränsning. Men det finns även andra svårigheter. Knappt en procent av gärningsmännen var fysiskt handikappade. Detta enligt polisprotokollen. Vid det tillfälle då de begick det övergrepp som gjorde att de blev en del av ett forskningsmaterial hade de dessutom ytterligare försvårat sin redan förut trassliga

situation genom att konsumera alkohol (och i några fall narkotika).24

En skattning visar att majoriteten av dem var påverkade av alkohol (och någ-

ra av narkotika). Ca trettio procent var kraftigt påverkade.(berusade så att

det märktes av deras tal och rörelser) och ca tjugo procent var påverkade i grad. Den faktiska andelen torde dock ligga något högre beroende på

ringa

bristande tillförlitlighet i materialet. Bilden tycks också vara likartad under hela den studerade tidsperioden och oberoende av vilken kategori av gärningsmän som man studerar. Alkoholdimman ligger tät över gärningsmännens förehavanden och det senare är f ö en klassisk iakttagelse som man kan göra vid alla slags våldsbrott. Och inte bara vad beträffar gärningsmännen f ö

utan även deras offer (se nedan kap VI).25

Gärningsmännen som förekommer vid den synliga våldtäktsbrottsligheten utgör således långt ifrån något tvärsnitt av den manliga befolkningen ens i de aktuella ålderskategorierna. Hur det förhåller sig vid den faktiska

brotts-

ligheten av samma slag skadl jag återkomma till i en senare och mer övergripande diskussion (se nedan kap VIII).

136 Gämingsmännen

V.4 De utländska gärningsmännen

Utländska gärningsmän som begår brott i Sverige är en känslig fråga.

Inte minst i dessa tider och när man talar om brott av den här typen. Forskarna är heller inte immuna mot dessa faktum vilket bl a märks när de försöker förklara orsakerna till den högre (synliga) brottsligheten bland utländska medborgare. Vad beträffar de sexuella övergreppen har man i regel använt sig av två olika resonemang, dels något som jag skulle vilja kalla för diskretionsargumentet och som i korthet går ut på att dataunderlagetär missvisande, dels olika

slag av kulturkonfliktförklaringar. Jag skall strax återkomma med en

empirisk granskning av dessa båda utifrån olika data, bl a ur min egen undersökning, men först tänkte jag säga något om min egen syn på själ va problemet. Det förhållandet att en person som begått ett brott är utlänning är ‘ endast fak- ‘ intressantförutsattattendera,ellerbåda,avföljandetvå ta är för handen: Att hans nationalitet

(l) (eller utlänningsskap) l

utgör en förklaring i sig till hans brott, eller (2) att den är kri- 1

minalpolitiskt intressant i den bemärkelsen att vetskap om den kan utä nyttjas för att förebygga eller förhindra brott av visst slag. ä Om inte så är det fullständigt likgiltigt om han är israel, norrman, 5 libyer eller svensk. Vad vet vi om de utländska gärningsmännens del i den svenska våldtäktsbrottsligheten? Under 70-talet anmäldes ca 5 000 rena våldtäktsbrott till polisen här , i landet. I samband med dessa förekommer totalt ca 2 000 olika utländ- 5 ska gärningsmän varav ungefär hälften blivit kända och -i runda tal-

E

några hundra dömts för sådana brott. Den faktiska brottsligheten är med Ö säkerhet många gånger större än så men detta kan vi tills vidare bortse ifrån. Likaså det utländska inslaget i den. Antalet utländska medborgare som under samma tidsperiod uppehållit sig här i landet är betydligt svårare att få grepp om. Det måste bli fråga om mycket ungefärliga skattningar. Om vi tar gruppen utländska män som vistats längre tid i landet (minst tre månader) så kan den i vart fall inte vara mindre än ca 400 000. Tar vi med manliga turister och sådana som gjort mer kortvariga besök så tyder den tillgängliga statistiken på att det måste röra sig om ca en miljon olika män. Två promille av dessa har tydligen gjort sig skyldiga till något som i vart fall av den kvinnliga parten uppfattats som ett sexuellt övergrepp. Och ett par tiondels promille har dömts för detta. Så mycket kan vi säga om bakgrunden

Gärningsmännen 137

och vi kan dessutom göra det med en hög grad av säkerhet. Med tanke på problemets relativa storleksordning kanske man kan tycka att det ägnats oförklarligt stort intresse men jag skall i alla fall granska de förklaringar man gett. Först diskretionsargumentet. Den allmänna innebörden av detta är att den utländske gärningsmannen, just genom det förhållandet att han är utlänning, är handikappad i olika rättsliga avseenden jämfört med sin svenske kollega. Det har således hävdats att han löper högre risk att upptäckas och/eller anmälas för ett visst brott. Vidare att rättsmaskineriet skulle behandla honom med större stränghet och vara mindre benägen att överse med hans handlande än med en svensk som begått samma slags

br0tt.27 Förfarandet skulle alltså vara diskretionärt i den bemärkelsen

att utländska medborgare diskrimineras. Huruvida en utländsk våldtäktsman är under högre risk för att anmälas än om han vore svensk är omöjligt att svara på. Vi vet inte tillräckligt mycket om gärningsmännen vid den faktiska våldtäktsbrottsligheten. Våra svar måste ha karaktären av spekulationer. Själv tror jag att gärningsmannens nationalitet är av underordnad betydelse i sammanhanget (d v s för offrets beslut att anmäla respektive inte anmäla ett På samma brott). gång håller jag för troligt att våldtäkterförövade av utländska gärningsmän har högre anmäld andel än de där gärningsmannen är svensk. Detta skulle dock inte (främst) sammanhänga med gärningsmannens nationalitet utan (mer) med egenskaper hos själva brottet och de olika omständigheterna kring brottet, bl a relationerna mellan parterna. De senare kan tfiex ha visst samband med många utländska medborgares sociala och individuella situation under den tid då de vistas här i landet (se kap VIII nedan). Om diskretionen inom kan vi däremot

rättsapparaten göra tillförlitliga

uttalanden. Slutsatsen kan också bara bli en. Det finns som tyder inget på att de utländska gärningsmännen skulle röna en mer hårdhänt behandling vad gäller dessa brott. Några siffror. Under 70-talet utgör andelen utländska gärningsmän som på utredningsstadiet kopplats till s k rena våldtäktsbrott mellan 30 och 40 procent av samtliga. Uppklaringsandelen för dem är inte högre än för de svenska gärningsmännen om man tar hänsyn till omständigheterna brottet kring (se kap VII nedan). Andelen åtalade och dömda är dock lägre. För samma tidsperiod varierar den kring“20-30“procent. D V s bortfallet av utländska gärningsmän är relativt sett än för de svenska. Tar något högre man hänsyn till de aktuella gärningarnas grovhet, vilket man självfallet måste så kan hellgöra, er inte denna faktor förklara att en något större andel utlänningar tycks

Gärningsmännen falla bort. En granskning visar nämligen att brotten med utländsk gärningsman genomsnittligt tycks vara något grövre än de med svensk. Den förklaring som jag själv tror på sanmanhänger med tre faktorer som dessutom står i ett visst samband till varandra. För det första att inslaget av sådana fall som man i viss tidigare forskning kallat för uppraggningsfall är ganska markant i den här gruppen. För

det andra egenskaper hos offret som gör att man kan vara benägen att till-

mäta henne mindre trovärdighet. Sanmantaget bidrar dessa faktorer till att göra brotten mer svårutredda. För det tredje angivelseregeln. Offret ångrar sig och anger aldrig brottet till åtal eller också tar hon tillbaka sin angivelse. Skall man tala om diskriminering i sammanhanget -om man nu nödvändigt skall göra det- tror jag att offren ligger närmare till hands som stöd

för ett sådant påstående än deras gärningsmän.28

Min sammanfattande bedömning är denna. Det finns inte särskilt mycket som talar för att de utländska gärningsmännen har högre anmälningsrisk just för att de är utlänningar. Å andra sidan är kunskapsläget sådant att möjligheten inte kan uteslutas. Vad gäller den rättsliga handläggningen finns det inget som styrker påståendet om en negativ särbehandling av utländska gärningsmän

(se kap VII nedan). E

Kulturkonflikt? I den debatt som förts -och förvisso haft en varierande grad av vetenskap- . lighet- har man ofta fört fram påståenden av den innebörden att det handlar Å om en kollission mellan sexuella normer i olika länder. Utlänningen skulle

således inte klara av den fria svenska kvinnan utan missförstå hela situa-

tionen och uppfatta henne som något slags gratisprostituerad.29

Utan att veta särskilt mycket om sexuella regler och värderingar i andra län- ; I der skulle jag ändå vilja göra vissa invändningar. Huvudsakligen av statistisk natur och grundade på de siffror som jag redovisat ovan. Under hela 70-talet har vi totalt 2 000 gärningsmän av utländsk nationalitet i den synliga vâldtäktsbrottsligheten. Majoriteten av dem kommer från länder som Finland, Norge, Danmark, Västtyskland, USA o s v. Vari skulle den kulturella konflikten egentligen bestå? Såvitt jag fattat det -genom besök i dessa länder och vad jag läst mig till- är de kulturella likheterna mellan dessa länder och vårt eget i det här avseendet många gånger större än olikheterna. Vid min granskning av de brott som faktiskt ligger till grund för denna diskussion har jag heller inte tyckt mig finna några kulturella särdrag. Tvärtom är det inte speciellt svårt att hitta ekvivalenta fall med svenska gärningsmän. Tolkningen av detta skulle bli att den kulturella olikheten främst

Gärningsmännen 139

skulle visa sig genom en allmänt sett högre benägenhet att begå våldtäkt (och mot svenska kvinnor) bland män av viss nationalitet. Med tanke på de relativa tal det nu handlar om, vi rör oss här under promilleandelen av samtliga brott, och med tanke på vad vi vet om de inblandade männens bakgrund rent allmänt undrar jag om inte detta är att ta i. Själv känner jag således i den här relationen betydligt mer för handfasta polisiära förklaringar där man menar att skurkar finns det väl av alla kulörer. Jag tror alltså att hela kulturkonfliktresonemanget är av -minst sagt- underordnad betydelse. Gärningsmännens(utländska)nationalitet betyder enligt mitt förmenande betydligt mindre än individuella egenskaper hos de män som det handlar om. Vilket alltså inte på något visbehöverutesluta att synen på kvinnan, respekten för henne 0 s v kan te sig olika på olika håll. Och det är alldeles klart. I undersökningsmaterialet är det enkelt nog att leta upp konkreta övergreppssituationer där utländska män betett sig lika illa mot sina offer som våra inhemska förmågor och där brottsbelastningen och den negativa sociala bakgrunden har varit likartad och oberoende av nationalitet. En annan faktor som jag tror mer på är följande: Många av de utländska gärningsmännen (liksom de svenska gärningsmännen) befinner sig i en svår social situation som kan vara frustrerande och utlösa aggressioner mot bl a kvinnor. En sådan situation kan i sin tur bl a vara följden av det främlingsskap som är förenat med att man är utlänning. Till detta, som är något annat än en kulturell konflikt, skall jag återkomma i det följande avsnittet. En personlig reflektion i anledning av kulturresonemanget. Kan det vara så att vår analys av olika mänskliga och samhälleliga förhållanden (som vi ofta och konkret inte vet särdeles mycket om) ibland är mer högtravande, komplicerad och sammansatt än den verklighet som ligger under?

V.5 Gärningsmannatyper vid våldtäktsbrotteng en jämförelse med tidigare forskning

Det är inte särskilt svårt att finna exempel i tidigare vetenskaplig forskning på olika klassificeringar av gärningsmännen vid våldtäktsbrott. Tvärtom, inom en god del av speciellt den kliniskt orienterade forskningen har man både beskrivit och systematiserat olika gärningsmannatyper. Jag skall redovisa några av dessa beskrivningar som relativt väl täcker skalan av skilda vetenskapliga utgångspunkter. Guttmacher och weihofen menar att våldtäktsbrotten följer (åtminstone) tre

motivationella mönster om man utgår från gärningsmännen: (l) De §agna_våld-

täktsmännen (ofta med starka latenta homosexuella tendenser som de försöker

140 Gämingsmännen

undertrycka genom övergreppet) vars brott är ett explosivt uttryck för uppdämda sexuella impulser. (2) De sadistiska våldtäktsmännen med störd personlighet och starka aggressiva tendenser riktade mot kvinnor. (3) Den aggressive, asociale förbrytaren som är ute i andra kriminella ärenden men tar chan-

sen till våldtäkt när han ser den.3O

Cohen m fl har lagt fram en teori som grundar sig på att våldtäkten fyller tre olika syften; ett aggressivt, ett sexuellt och ett där dessa båda komponenter blandas. Gebhardt m fl har föreslagit sex olika gärningsmannakategorier: “våldsmönstret, den amoraliske förbrytaren (jmf Guttmacher och weihofens aggressive, asociale förbrytare), fyllemönstret, det explosiva mönstret, hora-ma-

donnamönstret och en restkategori som man enkelt kallar för övriga.32

Abel m fl tre urskiljer typer av gärningsmannabeteende. En gärningsman som

behöver aggressiva, våldsbetonade inslag i sin sexualitet. En annan som l

saknar förmåga att umgås med kvinnor på ett normalt sätt och en tredje som jag själv tycker påminner mycket om den första; a rapist who become excess-

ively aroused by forced sexual contact.33

Amir är kritisk mot psykologiska eller psykiatriska indelningar av det slag

som jag redovisat ovan. Istället förespråkar han en typologi som grundar sig på sociala roller. Han anser sig ha funnit tre sådana rollmönster. Våldtäkten som ett uttryck för en hos gärningsmannen, som ett sätt

idiosynkrasi

att stärka sin roll och som ett sätt att uttrycka sin roll.34

Rada slutligen har gjort en klinisk-psykiatrisk klassificering där han tar

upp fem gärningsmannatyper: (1) Den psykotiske våldtäktsmannen. (2) Våldtäktsmannen som är under stark situationell stress. (3) Våldtäktsmannen som upp- s lever en maskulin identitetskonflikt. (4) Den sadistiske våldtäktsmannen och

(5) sociopaten.35 å

i Vad kan man då säga om gärningsmännen och deras drivkrafter utifrån det material som använts vid den här undersökningen? j ä Först två reservationer. En av dem följer av det jag sagt i föregående kapital. Den synliga våldtäktsbrottsligheten utgörs av någon homogen massa

inte

av brott. Istället handlar det om gärningar som handlingsmässigt och i andra väsentliga avseenden kan te sig helt olika. Det är självfallet viktigt att hålla i minnet även när man betraktar gärningsmännen. Ser man till de underliggande brotten finns det inte särskilt starka skäl för att skära alla gärningsmän över en kam. Den andra begränsningen gäller data och mina egna utgångspunkter. Vare sig mitt material eller mina kunskaper är således av den arten att jag kunnat genomföra några psykologiska eller psykiatriska klassificeringar av den typ som jag exemplifierat ovan. Samtidigt är jag inte över-

Gärningsmännen 141

tygad om att detta skulle vara en avgörande brist. När man tar del av studier av det slag som jag kortfattat refererat i inledningen till detta avsnitt kommer man ofta på sig att nicka instämmande när man ser en viss gärningsmannatyp eller ett visst gärningsmönster beskrivas. Ganska snart inställer sig dock andra reflektioner. Att dessa typologier egentligen är beskrivningar och inte förklaringar. Att underlagen för dessa beskrivningar i sin tur är små och speciella (i normalfallet gärningsmän som omhändertagits för psykisk vård)nrh att det som beskrivs i termer av en kategori ofta ytterst går tillbaka på ett tiotal individer. Uverensstänmelsen mellan olika undersökningar är heller inte påfallande, allra minst om man ser till terminologin. Sålångtnnna reservationer. I den beskrivning som jag gjort av gärningsmännen framkommer vissa gemensamma drag som jag anser kan vara av värde om man försöker ställa upp en förklaring till de sexuella övergrepp som de gjort sig skyldiga till. Gärningsmännen vid den synliga våldtäktsbrottsligheten tycks till stor del vara män som haft en mycket svår och befunnit bakgrund sig i en problematisk situation. Den fnustration som deras gärningar kan sägas uttrycka ter sig i många fall -hur obehagligt det än kan låta- logisk och t o m naturlig. Det finns också mycket som talar för att de som individer ofta är känslomässigt handikappade och speciellt när det gäller att uttrycka sina känslor inför kvinnor. Ibland tycks det vara fråga om något som närmast kan betecknas som avsaknad av förmåga att föreställa sig hur och varför andra människor handlar på ett visst sätt. Följande citat från ett av förundersökningsprotokollen är tyvärr betecknande för den närmast totala känslomässiga och moraliska omognad som man möter hos en stor andel av gärningsmännen. G (gärningsmannen) förnekar försök till våldtäkt med den motiveringen att alla fruntimmer gör alltid lite motstånd i början då man inte känner dom. I övrigt uppger han följande. Någon gång omkring klockan 21.00 lördagen den 6 oktober befann han sig på loftgången utanför sin bostad på 4:e våningen då han fick se en kvinna (målsäganden) som stod utanför en annan dörr på loftgången. G började tala med henne och frågade om hon skulle följa med honom in i hans bostad. G troddeatthon var en hora men anledningen till att han trodde detta kan han inte uttala om. Då sig hon inte ville följa med honom in tog han bakifrån tag om midjan på henne och drog henne mot sin dörr. Dessa män hamnar så i kritiska situationer -ofta berusade av alkohol- som de inte förmår hantera. Kontakten med den andra parten går snett och det våld som sedan utlöses är i många fall en slags av deras samlade misssummering lyckanden. Såväl i den aktuella situationen som tidigare. Våldtäktsbrotten tycks ofta innehålla mer av våld än av sexualitet. Det är fråga om aggressi-

Gämingsmännen

va utlevelser som kan vara betingade avattgärningsmannen befinner sig i en situation som han inte kan hantera, att han ofta är allmänt våldsbenägen, berusad eller bara stollig. Och att han ofta gör saker mot offret som rimligen inte kan ha något sexuellt syfte utan är till för att kränka henne. Makt,

våld och självkompensation mer än sexualitet.36 1

i Kan man urskilja några speciellatyper i detta allmänna mönster? Själv är J jag tveksam. Det tycks således inte finnas några särskilt starka samband mellan en viss kategori av gärningsmän och ett visst gärningsbeteende. De

samband som jag funnit -utöver vad jag redan sagt- är genomgående svaga (se 1

kap IV ovan). En mindre andel av gärningsmännen, ca l0-l5 procent, kan beteck- I nas som psykiskt sjuka men enbart detta faktum säger inte mycket om deras brott. Här finns några som ägnat sig åt i alla stycken vansinniga överfall l på vilt främmande kvinnor och en annan lika stor grupp som försökt plåga liv-

et ur den kvinna som de levt tillsammans med. Och enbart henne. I

I de utländska gärningsmännens brottslighet finns ett markant inslag av s k 7 uppraggningsfall (som jag påpekat tidigare) men när man närmare skärskådar dessa brott tycks gärningsmännens sociala situation och rent individuella egenskaper betyda mer än något annat, t ex en viss kulturtillhörighet. Man 1 finner således likartade brott_i materialet som har begåtts av svenska gär-i ningsmän. å Hur är då överensstämmelsen mellan min egen beskrivning av gärningsmännen och den som man finner i tidigare studier? Bortsett från att möjligheterna att göra jämförelser i stort sett är begränsade till de undersökningar av resp Falconer som jag nämnt tidigare så är likheterna dock stora. En

åveri

stor andel av j gärningsmän med tidigare brottsbelastning, ett markant inslag 37

utländska gärningsmän o s v, o s v. I I i l

sou 1981:64 143

VI OFFREN -tidigare studier; resu1tat som avser brottsoffren-data om offren-beskrivning av offrens bakgrund och situationden socia1a närheten, 1ikheter och o1ikheter me11an gärningsmännen och deras offer

VI.1 Tidigare studier; resu1tat som avser brottsoffren

Som jag påpekat ovan i b1 a avsnitt 1.3 finns det ett fåta1 svenska krimino1ogiska studier om vå1dtäkt. I de som gjorts har man he11er inte ägnat brottsoffren något mer ingående intresse.

åveri ger vissa mycket kortfattade bakgrundsdata i sin undersökning av

de t0ta1t 132 fa11en av vå1dtäkt/vå1dförande som anmä1des ti11 po1isen i Stockholm under 1970. Han understryker att hos offren vaegenskaperna rierar, b1 a beroende på gärningsmönstret, men att det i rege1 är fråga om yngre kvinnor. Gruppen som sådan tycks också vara 1ångt ifrån problemfri att döma av Sveris beskrivning. siffror inte men Några presenteras ett f1erta1 exempe1. Många av kvinnorna har varit kraftigt berusade när de utsattes för övergreppet, den största Sveribrottsgruppen -en1igt utgörs av de s k uppraggningsfa11en och det är he11er inte ovan1igt att brottet riktat 1 sig mot en prostituerad i samband med hennes yrkesutövning. Falconer fionxredovisat 01ika bakgrundsfakta om samman1agt 100 kvinnor som anmä1t att de utsatts för vå1dtäkt/vå1dförande under åren be- 1968-70) tonar 1iksom Sveri att de 1ägre å1drarna (upp ti11 30 år) dominerar i hans materia1. Ofta är det också fråga om ogifta kvinnor 1iksom att kvinnor av ut1ändsk nationa1itet är överrepresenterade. En1igt författaren finns det även ett påfa11ande stort av kvinnor med socia1a ins1ag och psykiska prob- 1em. På grundva1 av b1 a uppgifter från po1isen i Stockholm hävdas så1unda att många av offren har svåra psykiska störningar, a1koho1prob1em och 1iknande. Av ...(de 100)...kvinn0rna var 22 prostituerade, 25 möj1igen prostituerade, fem a1koh01ister och en möj1igen a1koho1ist...Som sinnessjuka e11er möj1igen sinnessjuka kunde 9 av kvinnorna betecknas...Det torde knappast vara för djärvt att påstå att omkring hä1ften av de kvinnor som så1unda anmä1t att de varit utsatta för vå1dtäktsbr0tt, varit prostitue-

rade.2 Mot påståenden av den senare typen framförsdock stark .kritik av Hedlund m fl .3

En1igt författarna ti11 denna studie är det istä11et så att “vem som helst, oavsett å1der, civi1stånd, yrke, socia1grupp etc, 1öper risk att utsättas för sexue11t övervå1d. Ti11 stöd för detta b1 a resu1tat från åberopas

två större undersökningar om vå1dtäkts0ffer som genomförts i USA.4

Offren

De data som de redovisar från sitt eget undersökningsmaterial (sammanlagt 57 kvinnor som sökt kurativ hjälp beroende på att de utsatts för våldtäkt eller hot om våldtäkt) är däremot, tyvärr, inte särskilt utförliga på denna punkt. Vad beträffar uppgifterna om offrens ålder, civilstånd och nationalitet föreligger t 0 m hög överensstämmelse med resultaten från de tidigare två undersökningarna av Sveri resp Falconer. Beskrivningen av offrens sociala situation är också alltför kortfattad för att man skall kunna göra några jämförelser med andra studier eller med den kvinnliga befolkningen i stort. Om den svenska våldtäktsforskningen är föga omfattande finns det desto fler undersökningar från USA. I den inledande litteraturöversikten har jag påpekat det kraftigt ökade intresset för våldtäktsproblematiken som inträffar inom den samhälls- och beteendevetenskapliga forskningen i USA mot mitten av 70-talet. En god del av dessa nya arbeten är också inriktade på offren, der- I as bakgrund, situation, kontakter med rättsapparaten 0 s v; en Victim-0rien- l ted Research för att använda det bibliografiska stickordet. I deaktuella bib-

liografier om våldtäkt som publicerats av bl a Chappell m fl, Field och Bar- i

gett och Kemmer ges således referenser till ett hundratal olika undersökningar där man behandlat offren vid dessa brott. Det finns också ett flertal an-

tologier kring just detta ämne, t ex Schulz (red), Bgpe Victimology (l975).5

Som jag sagt inledningsvis är det vare sig meningsfullt eller möjligt att J försöka beskriva resultaten i dessa undersökningar. Däremot skall jag försöka ge en karakteristik av själva företeelsen, den offerinriktade våldtäktsforskningen av 70-talsmodell. På avgörande punkter, vilket jag varit inne på tidigare, bryter den nämligen med den tidigare forskningen. Självfallet finns det I undantag, det finns det alltid, men om man betraktar den som fenomen och genomsnitt står den ideologiskt och i sak i klar motsats till den äldre forsk- Ä ningen. j

I denna äldre forskning, som alltså inte behöver vara särskilt gammal, fram- i

1 ställs offren ofta på ett negativt sätt. D v s vid de tillfällen då man överhuvud taget tar upp dem vilket är relativt sällsynt. Våldtäkt är ett brott som man inte riktigt tycks ta på allvar annat när gärningsmannen är psykiskt sjuk. I den här litteraturen är det en lätt uppgift att hitta tveksamma och direkt felaktiga påståenden av en mycket subjektiv och “traditionellt manlig karaktär. En kvinna kan inte bli våldtagen om hon gör det motstånd som hon är mäktig, Våldtäkt drabbar nästan bara kvinnor av tvivelaktig vandel o s v. över denna forskningstradition vilar en sexualpsykologi från Krafft- Ebings dagar. Stridiga känslor har bemäktigat sig offret, dunkla krafter är i rörelse.

Offren

Man tillägger således offret ett stort mått av medansvar för det som har hänt och detta är inte minst märkligt mot bakgrund av att inom den traditionella kriminalvetenskapliga forskningen, när det andra förvisso gällt brott, icke gjort sig känd för att lägga fingrarna i mellan när man tagit itu med v gärningsmännen. Men här gör man det.

f

Detta är alltså läget fram till ungefär mitten av 70-talet. Då börjar plöts- 3 ligt forskningsmarknaden flöda över av arbeten som inte bara är Victim-0ri- E ented“ utan alldeles klart också tar offrets Hon är inte det parti. längre f hon hittills tvivelaktiga stycke varit. Tvärtom, det är en kvinna vem som

helst.7

Allt detta gör ett märkligt intryck och med tanke inom sampå svängningarna hällsdebatten under samma tidsperiod kan det ligga nära till hands att uppfatta forskarna som en samling opportunister. blir heller in- Villrådigheten te mindre om man vet att dessa helt olika resultat ofta § har tagits fram på

i grundval av material som är desamma, likartade eller jämförbara och att man

inte kan belägga några strukturella förändringar i själva det å underliggande

g

fenomenet våldtäkt under sanma tidsperiod. Man tycks bara ha tolkat samma

i verklighet olika sätt.8

på helt De två studierna av Hedlund m fl resp Falconer ett utmärkt illustrautgör tionsexempel på det jag sagt ovan. Här har vi således två närmast antitetiska beskrivningar av samma grupp, kvinnor som fallit offer för våldtäkt. Jag tänkte därför ta dem som utgångspunkt för den följande av redovisningen ; mina egna data. Vilka kvinnor är det egentligen som utsätts för dessa brott? ; Först dock något om de data som jag använt

i och hur jag gått till väga.

r VI.2 Data om offren

I

I

i

Allmänt kan man säga att jag arbetat som vid på samma sätt min beskrivning

i av gärningsmännen i föregående kapitel. Jag har således utnyttjat sanma data-

källor (förundersökningsprotokoll, domar, utdrag ur personregister etc). Problemen med datas tillförlitlighet är också desamma eller likartade tän- (jag ker inte beröra dem igen). Vad beträffar offren tillkommer dock en komplikation i sammanhanget. Vid den fullständiga av offren från identifieringen l970 resp l973 blev bortfallet mycket stort. Detta har bl a fått till följd att jag inte kunnat göra vissa jämförelser över tiden. Bl a sådana som kräver registerutdrag för de individer som förekommer i undersökningen. De konkreta konsekvenserna av detta torde av det framgå följande. Skälet till detta bortfall är, i korthet, att man under de båda första undersökningsåren underlåtit att skriva ut de fyra sista siffrorna i offrets

Offren

personnummer med bl a den konsekvensen att vi inte kunnat finna dessa individer när vi slagit dem i de aktuella personregistren. Det totala bortfall-

et under de båda åren överstiger 70 procent.9

För 1976 är dock situationen avsevärt bättre. Sammanlagt 670 kvinnor förekommer i samband med de 717 brotten. Av dessa kan 43 inte identifieras p g a felaktiga eller ofullständiga personnummer (se procent). Till denna grupp skall dock läggas ett speciellt bortfall i den del av undersökningen som grundar sig på kompletterande uppgifter om offren som hämtats ur det s k Person- och belastningsregistret. Som jag påpekat tidigare omfattar detta register endast personer över femton år. Totalt 71 personer var underåriga (elva procent) och vi får alltså ett samlat bortfall på 17 procent i registerdelen av beskrivningen. Antalet fullständigt identifierade offer utgör således 627 personer varav 556 var femton år eller äldre. Vid de 550 rena våldtäktsbrotten förekommer 505 olika offer varav 501 fullständigt identifierade (99 procent) och 451 som är femton år eller äldre. I den mest relevanta kategorin finns det därför knappast anledning att tala om något bortfall. Omfattningen av materialet framgår av tablån nedan.

Tablå Materialet om offren

961 brotts-

l____

tillfällen

4 134 under 110 under 717 under 1970 V 1973 1976

varav 550

rena våldt. I u l

I123 1

offer 670 offer 505 offer

1 1

l

1628 varav 5561 501 varav

_ 1 a löver 15 år 1 över 15 år 451(

Som jag påpekat ovan har beskrivningen av offren gjorts på samma sätt som den som avsåg gärningsmännen. Först vissa enkla bakgrundsdata om ålder, nationalitet, civilstånd, boendeförhållanden, antal barn, anställningsförhållanden etc. Därefter har jag försökt belysa deras aktuella §ggialg_§ituati0n vid den tidpunkt då de utsattes för det (anmälda) övergreppet. Här finns således upp-

* 147

Offren

gifter om eventueiia sociaia och psykiska probiem, oiika former av handikapp, tidigare brottsbeiastning 0 s v. Dessa data kan antas ge en rättvisande biid av offren vid de s k rena våidtäktsbrotten som anmäits tiii poiisen under i976. Så gott som samtiiga av dessa -50i av 505 är såiedes fuiiständigt identifierade- och vi har inga probiem med bortfaii. Vad gäiier de övriga grupperna i materiaiet, specieiit för de båda tidigare åren i970 respektive i973, är dock tiiiföriitiighetsprobiemen avsevärda.

i

Jag har diskuterat dessa, iiksom jämföreisemöjiigheterna, i de oiika konkreta faiien nedan. I avsnitt V.2 ovan har jag påpekat att vid en mindre andei av de här aktueiia brotten förekommer fiera gärningsmän (i regei i roiien av medgärningsmän). Faiien med fiera offer vid ett och samma brottstiiifäiie är dock åtskiiiigt färre. Ca en procent av de beskrivna brotten avser situationer av den typen.(sex faii). Det handiar då om två offer och brotten har i regei utfaiiit så att endast det ena offret biivit utsatt för ett fuiibordat övergrepp medan det för den andra kvinnan stannat vid försök. Gärningsmännen vid dessa övergrepp har aiitid varit fier än en. Som mest omfattar dessa händeiser sju personer varav två offer och fem oiika gärningsmän. Det tidigare påståendet om att våidtäktsbrotten har enprivat karaktärhar aiitså nästan fuiiständig giitighet om man ser tiii antaiet offer. Nu tiii beskrivningen av dem.

VI.3 Beskrivning av offrens bakgrund och situation

Först åidern. Som framgår av tabeii VI.3a nedan är brottsoffren iångt ifrån jämnt fördeiade över oiika åiderskategorier. Visseriigen är åidersvariationen avsevärd (det yngsta offret var femton månader och det äidsta 80

år om vi ser tiii samtiiga anmäiningar under i976) men samtidigt tiii-

hör närmare häiften av dem åidersgruppen i5-25 år. Eftersom materiaiet inte besväras av något bortfaii på den här punkten har jag såiedes kunnat redovisa åidersfördeiningen deis för samtiiga offer under i976, deis för de som utsatts för s k rena våidtäktsbrott samma år. En jämföreise med de båda tidigare åren visar inga större skiiinader. I stort sett är biiden oförändrad och f ö densamma som framkommer i kontroiiurvaiet från i979. Möjiigen kan det finnas en tendens tiii att andeien offer i den yngsta åiderskategorin kan ha minskat något. Detta kan i sin tur sammanhänga med vissa förändringar av strukturen hos de anmäida brott-

148 sou 1981:64

Offren

10 en sedan periodens början (se kap VIII nedan).

Tabell VI.3a Åldersfördelningen för offren vid samtliga brott resp fullständigt identifierade offer vid s k rena vâldtäktsbrott (PÅST resp FIO, n=670 resp 501, procent, PAST skattade ta1)

i

! ‘

5 totalt (100) (109

1 I Vad som händer med åldersfördelningen när man gallrar bort de irrelevanta 1 anmälningarna är ungefär detsamma som för gärningsmännen; åldersfördelning-

i

en drar ihop sig kring tyngdpunkten i intervallet 20-25 år. Förändringen är dock något svagare än i det första fallet. Detta beroende på att våldtäktsbrotten träffar offer som âldersmässigt har en större spridning än vad gärningsmännen har. Det är huvudsakligen de s k överfallsvåldtäkterna -och speciellt de av stollekaraktär- som bidrar till detta. Gärningsmän- * nen ger sig på offren (ganska) oberoende av deras ålder.

1 Av tabe11en ovan framgår att knappt hälften (48 procent) av samtliga off-

i

er vid s k rena våldtäktsbrott under l976 är mellan l5 och 25 år. Totalt 64 procent är l5-30. Vad beträffar de som är yngre än l5 år ligger de 1 re- 1 i närheten av 15-ârsgränsen. Få av dem är yngre än tolv år. D v 5 i en

gel 5

yttre bemärkelse ser offren könsmogna ut. Efter 25 år sjunker åldersandelarna något fram till 40 men därefter blir minskningen kraftigare och andelarna faller snabbt med stigande ålder. Andelen offer över 50 år är låg, sex procent vid de rena våldtäktsbrotten. Enklaste sättet att tolka dessa siffror torde vara genom att jämföra brottsoffrens ålderssammansättning med den kvinnliga normalbefolkningens och därefter föra resonemanget i termer av risker. Den relativa risken för att utsättas för en våldtäkt vid en viss ålder. Självfallet med den reservationen i minnet att uppgifterna hela tiden avser brott som anmälts till polisen (jmf kap VIII nedan)

sou 1981:64 Offren 149

En enkel förklaring: Som tabellen ovan visar är 25 procent av offren vid rena våldtäktsbrott l5-20 år. Motsvarande bland den åldergrupp kvinnliga totalbefolkningen utgjorde l976 ca sju procent. Den var alltså knappt tredjedelen så stor. Detta kan man tolka som att det föreligger en kraftig överrisk inom den aktuella ålderskategorin. På samma sätt kan man säga att det finns en underrisk (av varierande storlek) för kvinnor över 40 är och att denna risk minskar med stigande ålder. Andelen offer i intervallet 30-40 år slutligen, svarar väl mot ganska åldersandelen inom den kvinnliga normalbefolkningen. Riskresonemangen utifrån åldersvariabeln skulle således kunna sammanfattas enligt följande. Fram till ungefär tolv års ålder unföreligger derrisker. Vid femtonårsåldern, på ett ungefär, komner så risken i kapp motsvarande åldersgrupps andel av befolkningen i stort. Mellan l5 och 25 har vi kraftiga överrisker, mellan 25 och 30 en markerad överrisk och mellan 30 och 40 en genomsnittlig risk. Därefter sjunker riskerna kraftigt med stigande ålder mellan ålder och (ang sambandet de faktiska riskerna hänvisas till kap VIII nedan). Det bör samtidigt understrykas att de risker vi talar om -att utsättas för sexuellt våld av den karaktären att det anmäls till är utompolisenordentligt små. Genomsnittsrisken under ett år är således lägre än en på åttatusen (en kvinna på åttatusen) om vi ser på de rena våldtäktsbrotten och ungefär en på tvåtusen i den högsta riskkategorin l5-20 (vad

år

beträffar de faktiska riskerna hänvisas till kap VIII nedan). Allmänt kan man också säga att de data som redovisats ovan om offrens åldersfördelning stämmer väl överens inte bara med de tidigare redovisade svenska undersökningarna utan även med utländska studier av jämförbart slag. De synliga våldtäktsbrotten tycks drabba vem som helst” oav-

inte

sett åldern. Förklaringarna till den observerade åldersfördelningen torde vara främst tre. I botten ligger de åldersbetingade variationerna i de sexuella mönstren hos män (gärningsmän) och kvinnor (offer). Avvikelser från det generella mönstret betingas dels av att gärningsmönstren skiljer sig från detta och på olika sätt. Dessutom har olika gärningar varierande anmälningsrisker (se kap VIII nedan). Dels har speciella egenskaper hos gärningsmannen avgörande betydelse om man ser till inslaget av mycket unga respektive äldre offer (se avsn VI.4 nedan).

150 (2fren Om man tittar på offrens nationalitet finner man att 90 procent av dem var svenska medborgare (9l procent om man utgår från samtliga fördelade lika anmälningar). De resterande ca tio procenten sig d v s med ca fem procent på vardera gruppen- på finska medborgare respektive medborgare från andra länder. Vad beträffar den landsvisa fördelningen inom den senare kategorin är sifferunderlaget alltför litet för att det skall vara meningsfullt att ge några mer preciserade uttalanden. Ett intryck är dock att andelarna relativt väl följer

invandrarbefolkningens fördelning på olika nationaliteterJ1

Andelen utländska kvinnor på tio procent är ungefär dubbelt så stor som deras befolkningsandel. Tar man hänsyn till att den aktuella brottsligheten dels är högre i områden med högre andelar utländska kvinnor, dels att de utländska kvinnorna genomsnittligt har högre andelar i ålderskategorierna med högre risk så minskar dock deras överrepresentation i våldtäktsstatistiken. Kvar står det faktum att de är ca 50 procent fler än vad deskulle vara om våldtäkterna fördelade sig helt slumpmässigt inom deh kvinnliga befolkningen i vissa åldrar

och områden.12

Det är också värt att påpeka att andelen är avsevärt lägre än vad den är i de tidigare redovisade svenska undersökningarna, t ex Falconer och Sveri. I dessa ligger andelarna kring 20 procent vilket således ger en markerad överrepresentation för utländska kvinnor. Skillnaden mellan studierna torde dock enkelt kunna hänföras till denna och de tidigare de speciella undersökningsmaterial som använts vid de tidigare. Den

sanna andelen utländska kvinnor i den totala synliga våldtäktsbrottslig-

heten utgör ca tio procent. En andel som f ö varit förhållandevis kon-

stant under hela 70-talet.13

Vad beträffar sambandet mellan ålder och nationalitet så är de utländska kvinnorna koncentrerade till det kritiska åldersintervallet l5-25 år i något högre grad än de svenska. De svenska offren har således högre spridning åldersmässigt förklaras av den relativt sett

vilket_torde

andelen överfall inom den gruppen. Skillnaderna sammantaget är högre dock små. Vad som kanske förvånar vid första anblicken är att de utländnågot ska offren är förhållandevis få i relation till andelen utländska gär- I normalfallet har således den utländske gärningsmannen ningsmän. riktat sitt mot en svensk kvinna. Där offret varit utländsk angrepp medborgare har vi å andra sidan en ganska kraftig överrepresentation torde sammanhänga dels med av utländska gärningsmän. Förklaringen

Cfifivn 151

tillgången på presumtiva offer av varierande nationalitet, dels med den sociala närheten mellan offer och gärningsman (se avsn VI.4 nedan). Uppgifterna om offrens ålder och nationalitet har en hög grad av tillförlitlighet och det oavsett vilken grupp av offer man betraktar. Vad beträffar offrens fördelning på variablerna civilstånd /boendeförhållanden, anställningsförhållanden och antal barn är dock underlaget betydligt mer osäkert. Det är långt ifrån alltid som sådana uppgifter tas med i förundersökningen och i regel är det offret själv som lämnat dem. Jag har försökt lösa detta dilenma genom att begränsa mig till gruppen av fullständigt identifierade offer vid rena våldtäktsbrott. Frånsett att den gruppen är mer relevant i hela sammanhanget så är också data om dem mer tillförlitliga. Och av naturliga skäl. Trots denna begränsning av den studerade gruppen måste dock de andelar som redovisas nedan betraktas som skattningar. Låt vara att de sannolikt stämmer väl överens med de faktiska förhållanden som rådde vid den tidpunkt då brotten anmäldes. Felen torde maximalt utgöra 2-3 procent i

de största kategorierna.14

Vad gäller offrens civilstånd/boendeförhållanden har jag gjort en grov indelning av dem i följande kategorier: (l) bor hos förälder (annan vårdnadshavare eller äldre anhörig), (2) ensamstående med egen bostad, (3) gifta/sammanboende och (4) institutionsfall. i Några kommentarer till denna indelning. i Av de ensamstående med egen bostad var drygt femton procent frånskilda. Många av dem -och det gäller gruppen som helhet- har sannolikt haft någon form av närmare relation till en part av motsatta könet vid tidpunkten för övergreppet. Hur många är dock svårt att säga. När uppgifter om detta förekommer i data beror det i regel på att den aktuella mannen förekommer i samband med övergreppet. Vanligen som gärningsman, ibland som vittne eller hörd av andra skäl. Den lilla gruppen institutionsfall omfattar kvinnor som av skilda orsaker vistats på någon samhällelig institution; åldershandikapp, fysiskt eller psykiskt handikapp. Det är alltså inte fråga om det kriminalvårdsklientel som det ofta handlar om när man ser på samma kategori av gärningsmän. Andelen institutionsfall bland offren torde vara något högre än vad den är inom den kvinnliga normalbefolkningen förutsatt att man tar hänsyn till gruppens âlderssammansättning. Skillnaden är dock marginell. Vad beträffar fördelningen i övrigt i tabell VI.3b nedan är den ungefär förväntad med tanke på offrens ålderssammansättning och boendeort. Data från tidigare år ger också liknande resultat.

152 Offren sou 1981:64

Tabell VI.3b Civilstånd/boendeförhållanden för de fullständigt identifierade offren vid s k rena våldtäktsbrott (FIG, n=50l, skattade procentandelar) Civilstånd/boendeförhållanden

l I Gift/sammanboende utgör den största offerkategorin, 38 procent enligt skattningen i tabellen ovan. Vid en mindre andel av dessa fall, ca sex procent, har gärningsmannen varit identisk med maken/sambon. I den resterande andelen finns ett kraftigt inslag av s k överfallsvåldtäkter.

E

Sambanden mellan civilstånd/boendeförhållanden och ålder är de för- I

väntade. De yngre offren, upp till 20 år, bor till en absolut majoritet

å hemma hos föräldrarna. Några skillnader med avseende på nationalitet

i

och civilstånd/boendeförhållanden kan inte Vilket alltså

i

beläggas. betyder att om det finns sådana differenser så är de små. å

Hur många barn har offren? Uppgifterna om barnantal är tyvärr så osäk-

ra att det inte är meningsfullt att redovisa dem i en tabell.Uppgift om detta saknas således för ca 30 procent av de fullständigt identifierade offren under de olika åren och ser man till den ursprungliga offer-

gruppen är bortfallet av information än högre.15

mina skattningar l

Enligt så skulle gruppen kvinnor utan barn vara över-

representerad även sedan man tagit hänsyn till ålderssammansättningen. i

Ca sjuttio procent av offren torde sakna barn (d v s vid tidpunkten för

I

övergreppet). Och sannolikt är den verkliga andelen ännu något högre. Bland de (högst) trettio procenten som hade barn dominerar gruppen med ett barn. Den utgör ca hälften av de med barn. Aterstoden har alltså två eller flera barn men den närmare fördelningen kan inte bestämmas med någ-

on högre grad av säkerhet.]6

Offrens anställningsförhållanden. Här har jag delat in materialet i sex olika kategorier; (l) arbetslös, (2) studerande, (3) hemarbetande, (4) arbetare, (5) tjänsteman och (6) Som jag sagt tidigare emanerar uppgifterna på den här egen företagare. i regel från offren själva. I vad mån detta har påverkat punkten

tillför-

-och i så fall dock inte uttala mig om. I litligheten hur-vågarjag

S()lJ 1981:64 CU7)en

tabe11 VI.3c nedan redovisas offrens anställningsförhållanden. Materialet är detsamma som i den föregående tabellen och av sanma skäl.

Tabell VI.3c Anställningsförhållanden för de fullständigt identifierade offren vid s k rena våldtäktsbrott (FIO, n=50l, skattade procentandelar) 1 l ! Anställningsförhållanden FIO arbetslös 16 studerande 30 hemarbetande 6 arbetare 35 tjänsteman l2 egen företagare l

totalt (l0Ql

Majoriteten av offren har någon form av sysselsättning. I regel studerande eller arbetare. Tar man hänsyn till åldersfördelningen är studerandegruppen inte oväntad hög. Däremot andelen arbetslösa. Den är klart än för högre i motsvarande

genomsnittsbefolkningen ålderskategorier.18 Gruppen hemarbet-

ande är underrepresenterad i materialet. Anställningsförhållanden är ett ofta använt mått på social status. Om våldtäktsoffren kan man säga att deras sociala status utifrån det här kriteriet knappast är lägre än för den kvinnliga normalbefolkningen. Däremot ser den annorlunda ut. Det finns ett stort inslag av arbetslösa. en väsent- Samtidigt lig andel som är självförsörjande och den första siffran kan inte betraktas enskilt utan måste ses mot bakgrund av gruppens sammanspeciella yrkesmässiga sättning och bl a det senare förhållandet. Jämför man offren med gärningsmännen så är det fullt klart att deras sociala status genomsnittligt är högre. Likaså att i deras statusfördelspridningen ning är större. Bland tjänstemännen i offergruppen finns således akademiskt utbildade kvinnor; ett par lärare, en socialassistent 0 s v. Medan gärningsmännen framstår_som en ganska homogen social restkategori så är de kvinnliga offren som grupp betraktade åtskilligt mer heterogena. åter- Jag skall komma till detta faktum i följande avsnitt (avsn VI.4). En socialt heterogen som ändock visar i andra avseenden. grupp hög likhet Så vad beträffar bostadsortens läge i förhållande till brottsplatsen. Närmare nittio procent av offren har utsatts för anmälda övergreppet på den

154 Offren

ort där de bor eller i närheten av denna plats. Att offren kan te sig mycket olika som individer visas klarast av de data som speglar deras sociala bakgrund och situation vid tidpunkten för övergreppet. Det är också här som man hittar de starkaste bevisen för att de som helhet skiljer sig från den kvinnliga normalbefolkningen. Innan jag går över till att redovisa dessa uppgifter tänkte jag dock säga något ytterliga (utöver det jag redan sagt i det tidigare) om den närmare innebörden av sådana informationer och hur de rimligen bör tolkas. Skälet till denna utförlighet som ibland leder till upprepningar har jag varit inne på tidigare i detta kapitel. Den motsägelsefulla beskrivningen av våldtäktsoffren i den tidigare forskningen. En av de uppgifter som jag samlat in om offren gäller deras eventuella brottsbelastning innan det anmälda övergreppet inträffade. Varför har jag

brytt mig om denna? Offren har ju inte begått något brott i sammanhanget?

Orsakerna är främst tre och alla väl kända. För det första så kan det faktum att en människa finns registrerad för en brottslig handling ofta utgöra ett tecken på att hennes situation, socialt och personligt, varit problematisk. För det andra är det på det viset att sannolikheten för att man skall registreras för en brottslig handling också ökar om ens livsbetingelser är sämre. För det tredje speglar också registreringen ett förhållande som är tråkigt i sig, nämligen att den registrerade personen utsatts för olika samhällsåtgärder av genomgående obehaglig karaktär. Sammanfattningsvis skulle jag vilja hävda -och här är också enigheten hög bland de samhälls- och beteendeforskare som arbetar med den här typen av problem- att registrerad brottslighet är en mycket bra indikator på ofärd. Och att den är speciellt bra på kvinnor. Det senare beror på att andelen brottsregistrerade kvinnor relativt sett är mycket liten och att de genomsnittligt är betydligt sämre ute än de män som registrerats för brott. Att så sker är betydligt vanligare och deras kriminalitet är mer varierande. Uppgifterna om offrens tidigare brottsbelastning har hämtats ur Personoch belastningsregistret (PBR). Detta register innehåller uppgifter

om personer över femton år som blivit minst skäligen misstänkta för vissa

brott. De offer som finns i materialet och som var yngre än femton är omfattas således inte av den här kontrollen. Kontrollen kan heller inte för göras de båda tidigare åren l970 och l973. Detta av det tidigare redovisade skälet. Bortfallet i de grupperna var alltför stort.

sou 1981:64 Offren 155

Men för 1976 går det. Av de tota1t 670 personerna som förekom vid samt1iga 717 brott som anmä1des under det året var 71 yngre än femton år och fö11 a11tså bort (11 procent). Ytterligare 43 (sex procent) fö11 bort av andra skä1 som ofu11ständiga personnummer etc. Kvar fanns så1edes 556 kvinnor som jag betecknat som fu11ständigt identifierade (se avsn VI.2 ovan). Vid de s k rena vå1dtäktsbrotten hade vi tota1t 505 offer av vi1ka 501 b1ev fu11ständigt identifierade. Femtio av dem var yngre än femton år. Här täcker så1edes kontro11en i PBR 451 o1ika kvinnor. Hur stor ande1 av dem var registrerade i PBR för tidigare brott? I den första gruppen på 556 k0ntro11erade kvinnor var 74 registrerade för ett e11er f1era tidigare brott (13 procent). I den andra gruppen, d v s offren vid s k rena vå1dtäktsbr0tt, fanns 66 av 451 i registren (15 procent). Ungefär hä1ften i båda grupperna hade 1-3 registreringar. Den andra hä1ften f1er (se tabe11 VI.3d nedan).

Tabe11 VI.3d Brottsbe1astningen för offren vid samt1iga brott resp fu11ständigt identifierade offer vid s k rena vå1dtäktsbrott (PÅST resp FIO, n=556 resp 451, procent) å Anta1 registrerade brott PÅST F10

1 ej registrerade 87 85

1- 3 7 7 i

Ande1en registrerade är något högre vid de rena vå1dtäktsbrotten än vid samt1iga anmä1ningar. Denna förändring är knappast förvånande om man hå11er i minnet vad jag tidigare sagt om de bortga11rade brottens karaktär. Här finns b1 a en stor ande1 ofredanden och 1iknande som drabbar i a11a styckenvan1iga“ kvinnor. Offrens registerande1 på femton procent 1igger avsevärt högre än ande1en brottsregistrerade kvinnor i n0rma1befo1kningen. Den registrerade ande1en för he1a den kvinn1iga befo1kningen är ca tvâ procent och tar vi hänsyn ti11 offergruppens å1derssammansättning och boende vore den förväntade ande1en ca tre procent. Här har vi a11tså en mycket överkraftig

156 Offren

representation av brottsbe1astade kvinnor. De är fem gånger f1er än vad de borde vara om brottet drabbade s1umpmässigt. En påfa11ande stor ande1 av dem kommer också från Stockho1msområdet. Me11an 25 och 30 procent av samt1iga vå1dtäktsbrott som anmä1ts under 70-ta1et har begåtts i detta område. Mot dessa brott svarar också 1ikstora ande1ar av gruppen gärningsmän respektive offer. Av offren med tidigare brottsbe1astning konmer dock drygt tredjede1en från Stockho1ms po1isdistrikt e11er de omgivande distrikten inom Stockho1ms 1än. Det är en icke ringa överrepresentation som man bör hå11a i minnet av b1 a det skä1et att den ti11 eninindre de1 kan förk1ara ski11naderna me11an resu1taten om offren i denna undersökning jämfört med de som framkommit hos Sveri och Falconer. De senare studierna grundas ju på materia1 från Stockho1ms p01isdistrikt respektive Stockho1ms0mrådet. Särski1t mycket betyder det dock inte i det senare sammanhanget. De väsent1iga

01ikheterna kvarstår (se nedan).19 1

Vad beträffar offrens brottsbi1d så är det o1ika typer av förmögenhetsbrott som dominerar. tre 1 Drygt fjärdede1ar av de registernoterade hade

anteckningar om sådana brott, i rege1 stö1der och snatterier. Andra I

stora av brott mot 13-17

l

brottsgrupper utgjordes kap Brb (ca 25 procent 1 av de registrerade), grövre trafikbrott (ca 25 procent), narkotikabrott

procent).20

(ca 15 procent) och vå1dsbrott (ca 12 å 1 Sambanden me11an registrerad brottsfrekvens och brottsgrovhet är också mycket starka. Ca fyra procent av samt1iga offer vid s k rena vå1dtäktsbrott under 1976 har minst tio registrerade brott. Många av dem grova: typ misshande1, rån, narkotikabrott. mened 0 s v. En skattning av ande1en ‘ offer som avtjänat frihetsberövande påfö1jder av något s1ag hamnar kring tre « procent. Det är en mycket hög ande1 så 1änge man jämför med den kvinn- 1iga norma1befo1kningen där kåkfararna (ink1uderat de som endast gjort ti11fä11iga besök) uppgår ti11 ungefär en promi11e av he1a gruppen, men samtidigt är det en 1åg ande1 om man jämför med gärningsmännen (se s 132- 133 ovan). Samtidigt som ande1en brottsregistrerade i offergruppen är många gånger högre än i den kvinn1iga norma1befo1kningen är det dock viktigt att betona att siffrorna ej kan tas ti11 intäkt för genera1iseringar om gruppen som he1het. Den höga ande1en registernoterade torde istä11et förk1aras av den mycket stora heterogeniteten i gruppen som jag varit inne på tidigare (och som jag ska11 återkomma ti11 nedan). Det finns så1edes avsevärda variationer,med avseende på socia1 bakgrund och socia1 situation, me11an o1ika kategorier av vå1dtäktsoffer.

Cvñwn 157

Det genomsnittliga våldtäktsoffret är ett begrepp som man helst inte bör använda beroende på just gruppens heterogenitet. Om man ändå gör det (i en rent statistisk bemärkelse) och intresserar sig för den s k personliga vandeln hos offret, så är hon en vanlig kvinna. En mindre andel av offren, ca tjugo procent, utgörs av kvinnor som lever under mycket besvärliga ekonomiska och sociala omständigheter. Och det är också i den senare gruppen som de brottsbelastade kvinnorna nästan alltid återfinns. Bakom dessa offer finns ofta speciella gärningsmönster, speciella relationer till hårt belastade gärningsmän och en allmänt sett mycket dyster tillvaro. Det är den sanning som döljer sig bakom de offer som förvisso belastar våldtäktsproblematiken i flera olika avseenden. Låt vara att de själva är utan skuld i den delen (se bl a kap VII nedan). Vad beträffar de övriga uppgifterna om sociala och individuella problem hos offren som jag redovisat nedan så har de delvis en annan innebörd än vad de hade när jag diskuterade gärningsmännens förhållanden. När jag och mina medarbetare sammanställde dessa problemindikatorer så letade vi efterdelvisolikaindikatorerberoendepå mndetgällde offret eller gärningsmannen. Därför kan det också vara motiverat att jag utvecklar närmare vilka realiteter som finns bakom de kategoriseringar som använts här. Som exempel på sociala/individuella problem kan nämnas störda relationer till den närmaste omgivningen eller avsaknad av sådana relationer. En kvinna som mer eller mindre är tvungen att gönma sig för att hennes f d pojkvän inte skall få tag i henne. Den nyinflyttade yngre kvinnan som inte känner en levande själ på den ort hon bor. Andra exempel av merklassiskart med arbete, bostad och ekonomi. Man saknar arbete. De obetalda räkningarna hopar sig i brevlådan, man saknar fast bostad och lever i kappsäck. Precis som i fallet med gärningsmännen har också kraven på vad som skall betecknas som problem ställts mycket högt. Det får heller inte handla om svårigheter som varit en följd av den anmälda gärningen. Detta har betraktats som en senare -och säkert ganska påtaglig- problematik. I allmänna termer skulle man kunna säga att de offer som förts in under den aktuella kategorin har levt under sådana förhållanden att man vid genomgången av deras förundersökning fått ett bestämt intryck av att de haft detverkligt jobbigt. Grunden för det ställningstagandet (som självfallet måste få en ganska subjektiv karaktär) har varit uppgifter av varierande slag. Informationer som offret lämnat om sig själv vid förhör. Antingen i l direkt eller sådant som framk0mmit“vid sidan om. Uppgifter om offret som

“

158 Offren sou 1981264

lämnats av andra personer i samband med utredningen. Dokumentärt underlag av typen läkarundersökningar, barnavårds- och sociala utredningar. Plus allt annat av relevans som man kan läsa sig till mellan raderna. När dessa informationer sammantaget har nått den nivån att man tycker att den här personen har haft det verkligt jobbigt så har kategoriser-

ingen tillgripits. Men inte annars. Risken, den främsta risken, med det

här kodningsförfarandet är att skattningarna komner i underkant av de verkliga förhållandena. Många som haft det svårt har valt att tiga. Många förundersökningar innehåller rent allmänt sett lite om offren utöver vad hon själv haft att säga. Gärningsmännen kan ibland ha en hel

del synpunkter på sitt offer. Långt ifrån alltid särskilt sanningsenliga.21

I tabellen nedan har jag redovisat mina skattningar av de offer som uppvisar olika slags problem. Jag har följt den tidigare indelningen som för gärningsmännen och talat om tidigare respektive aktuella sociala/ individuella problem. Minimiskattningar kringgärdade av alla de reservationer som jag meddelat i den tidigare framställningen (tabell VI.3e).

Tabell VI.3e Tidigare och aktuella sociala/individuella problem för de fullständigt identifierade offren vid s k rena våldtäktsbrott (FIO, n=50l, skattade procentandelar)

I

Andel med noterade problem FIO tidigare soc./ind. problem 12

I

aktuella soc./ind. problem l6 tidigare och/eller aktuella 20 soc./ind. problem ejtnoteringar om sådana problem 80 totalt glO0)

1 Drygt femton procent av offren har haft en ganska kaotisk tillvaro vid tillfället för brottet. Ca 20 procent av dem har haft det mycket problematiskt före det att de föll offer eller då brottet begicks. Liknande svårigheter -de ofullständiga data och skattningarnas subjektiva karaktär- möter när man försöker avgränsa den grupp som haft psykiska Jag har här använt samna indelningar och indelningsgrunder som 1 problem. .vid beskrivningen av gärningsmännen (se ovan s l34-l35). Tillämpar man dessa krav finner man att (minst) sju procent av offren hade svårare problem vid tillfället för övergreppet och att yttpsykiska två av den arten vid rena erligare procent hade rigga problem (offer i våldtäktsbrott under l976). Också detta är självfallet en minimiskattning med tanke på underlagets tillförlitlighet. Sammanfattningsvis kan man säga

Cyflvn

att (minst) tio procent av offren vid s k rena våldtäktsbrott haft psykiska problem före övergreppet av i regel svårare art. Vad gäller uppgiften om olika handikapp slutligen är uppgifterna betydligt mer tillförlitliga. Detta genom att de ofta tillmätts avsevärd betydelse vid utredningen av brottet och styrks med läkarutlåtanden och liknande. Ca en procent av kvinnorna -och det gäller båda grupperna av offervar utvecklingsstörda. Ca tre d v s procentvarjysiskt handikappade, rörelsehindrade. Till detta skall så läggas sådana offer som var handikappade av ålder, Här är det självfallet svårt att göra generella uttalanden (de individuella variationerna kan ju vara stora) men utgår man från hela gruppen, d v s de 670, så var tolv kvinnor (två procent) över 65 år och tio (en procent) var tio år eller yngre. När man betraktar de ovan redovisade indikatorerna på olika av typer problem är det självfallet väsentligt att man har klart för att de sig ofta står i höga samband till varandra. En majoritet av de kvinnor som i haft sociala/individuella eller psykiska problem finns således i den Å brottsbelastade gruppen. De kvinnor som haft psykiska problem har nästan § genomgående haft sociala problem o s v l Undantaget utgörs av gruppen med olika handikapp. Här är det låga samband 5 med de övriga problemindikatorerna som brottsbelastning, sociala/individuella och psykiska

E problem.

› Skall man försöka karakteristik i termer av andelsig på en övergripande i ar av offergruppen är det berättigat att säga att ca tio procent av , offren vid s k rena våldtäktsbrott utgörs av d v s

multiproblemgffer,

kvinnor som uppvisar en tidigare sociala/individuella

L brottsbelastning och

‘

problem och psykiska problem. Dessutom ytterligare ca 20 procent som haft

E någon (eller flera) former av problem. Inkluderat olika handikapp. Vad beträffar de ytterligare symptom på problem som Ealggngr_och andra författare berört (alkoholism, narkotikamissbruk och prostitution) så finns det få uppgifter om detta utöver de som kan döljas under de tidigare kategoriseringarna. Någrainitierade gissningar. Andelen offer som är alkoholmissbrukare torde ej överstiga fem procent av de båda offergrupper som jag behandlat. Andelen narkotikamissbrukare är sannolikt mindre än tre Andelen missbrukare totalt av procent. sett, alkohol och/eller narkotika, kan skattas till ca fem procent. S k blandmissbruk förekommer således i ett flertal fall (och sannolikt) inom gruppen.

160 Offren

kunnat bedöma ringa. Och Även inslaget av prostituerade är såvitt jag detta oavsett om man talar om samtliga offer eller de som förekommer i samband med s k rena våldtäktsbrott. I ungefär en procent av fallen det klart av förundersökningen att offret varit prostituerad framgår och i regel har då brottet inträffat i samband med hennes verksamhet

prostituerad.22

som I ytterligare någon procent av fallen kan man med visst fog misstänka att det förhåller sig på det viset. För återstoden av offren, d v s mer än 95 procent av samtliga, finns det inget som talar för detta och för en absolut majoritet av dem är uppgifterna sådana att det måste betraktas som absolut uteslutet. Om jag skulle våga mig på ytterligare en s k initierad gissning så skulle jag, på grundval av det samlade materialet, ange gruppen prostituerade till ca tre procent. En överrepresentation som ter sig fullt med tanke på de risker som man utsätter sig för när det gäller rimlig

sexuella våldshandlingar.23

säkrare uttalanden om hur de senast berörda faktorerna förändrats Några över tiden vågar jag inte göra. Materialet är alltför otillförlitligt för detta. En allmän bedömning talar för att offergruppens sammansättvarit densamma under den studerade tidsperioden. I vart ning ungefär fall har utvecklingen inte varit sådan att den lämnar utrymme för t ex Falconers beskrivning av våldtäktsoffren under perioden l968-70. Jag anser således att den senare är helt missvisande beroende på fel i hans data. ord om offrens kondition i samband med själva över- Några avslutande En majoritet av offren var inte påverkade av vare sig alkohol greppet. (tabletter etc). Ser vi till hela gruppen är andelen gllgr_garkotika §g_g§vg§kggg ca 70 procent. För de rena våldtäktsoffren ligger den något lägre, ca 60 procent. Ca l7 respektive ca 20 procent har haft en rigga medan tolv respektive femton procent varit kraftigtJggg$agg. påverkan en procent av offren har varit närmast

Ungefär mzcket kraftigt påverkade,

medvetslösa p g a berusning. Nästan alltid handlar det om påverkan av alkohol och i en god del av fallen är det fråga om drycker som man konsumerat i sällskap med gärningsmannen.

VI.4 Den sociala närheten; likheter och olikheter mellan gärningsmännen och deras offer

En beskrivning av våldtäktsoffren kan svårligen bli rättvisande eller ens rimlig om man inte fäster stort avseende vid egenskaper hos gärningsmännen.

Offren 161

Vid vâldsbrotten i gemen föreligger ofta en hög grad av likhet i olika avseenden mellan gärningsmännen och deras offer. Det finns en social

närhet mellan parterna.25 Mycket talar för att denna faktor också har

giltighet vid de sexuellt orienterade våldshandlingarna. En komplicerande faktor i sammanhanget är dock att endast en mindre del av de berörda brotten kommer till myndigheternas kännedom och att bl a närheten mellan gärningsmannen och offret påverkar offrets benägenhet att anmäl-

a övergreppet (se nedan kap VIII).26 Den förklaring som jag presenterat

i det följande om sambandet mellan egenskaper hos gärningsmännen resp egenskaper hos deras offer är alltså kringgärdad av ett kraftigt förbehåll. Den gäller för den synliga brottsligheten. Vid den verkliga brottsligheten kommer situationen att bli något annorlunda. Knappt 30 procent av de rena våldtäktsbrotten, d v s de som anmäls, är s k överfallsvåldtäkter. Här är också likheten mellan gärningsmannen och offren små. Därmed inte sagt att överfallsvåldtäkterna riktar sig mot slumpmässigt valda offer. Vissa av kvinnorna har tagit större risker än kvinnor i gemen och även om risken att utsättas för brott är mycket liten så finns den dock där. Och speciellt för de kvinnor som uppehållit sig fel platser vid fel tillfällen. Självfallet är dessa brott även präglade av de allmänna sexuella mönster som råder i det omgivande samhället. I regel ger gärningsmännen prov på ett visst sökbeteende. Man undviker offer som är för gamla eller för unga. Man tar viss hänsyn till den omgivande miljön, möjligheterna att genomföra brottet. Undantaget de ca tio procenten då gärningsmannen kan betecknas som psykiskt sjuk och när offren i en rent statistisk bemärkelse kan bli vem som helst oavsett ålder, bakgrund 0 s v. Det är vid “stollebrotten som vi hittar de mycket unga respektive äldre offren och dessa skiljer sig inte från övriga flickor eller kvinnor i de åldrarna vad beträffar sociala och andra karakteristika. Om man renodlar materialet och tittar på de offer som utsatts

enbart

för överfall så tonar den negativa bilden bort. Kvar finns de skillnader i förhållande till den kvinnliga normalbefolkningen som är förenad med gärningsmännens sökbeteende och de varierande risker som olika kvinnor löper beroende på ålder, social bakgrund, livsmönster och vardagsbeteende. När kontakten mellan parterna varit frivillig så stärks å andra sidan de samband som jag berörde inledningsvis. Gärningsmännen utgör förvisso icke någon normalgrupp, det är fullt tillåten generalisering, och som en funktion av detta kommer också de tänkbara offren att bli en socialt och individuellt mer avgränsad grupp. av Gärningsmännen_§ty§;sammansättningen 11

162 Offren sou 1981:64

offergruppen och innebörden av denna process är att likheten mellan dem och offren ökar. Mest uttalat blir detta samband om man ser till den grupp av brott där parterna haft en tidigare eller pågående relation. Har finns ett kraftigt inslag av hårt belastade män. Och eftersom de bl a delat livsbetingelser och social situation med sina offer är det knappast förvånande att också dessa ofta uppvisar olika tecken

på sociala och andra problem.

Den här gruppen är även kritisk i så måtto att mycket talar för att anmälningsbenägenheten inom denna socialt och individuellt utsatta kategori är högre än vad den annars är när gärningsman och offer står i en närmare relation till varandra. Orsaken skulle vara det enkla faktum att kvinnorna i dessa förhållanden dels befinner sig i en mycket allvarlig situation, dels saknar de möjligheter att söka stöd hos andra personer eller instanser som finns i mer vardagliga eller normala 3

relationer. Och därför går till polisen.27

Skall man försöka sammanfatta dessa resonemang kan det hela vid första anblicken verka förvånande och motsägelsefullt. De gärningsmän som överfaller obekanta offer gör att gruppen av offer får ett mer normalt utseende än vad den skulle ha denna brottsgrupp förutan. Genom att anmälningsbenägenheten vid sådana brott är hög får också överfallsbeteendet relativt sett kraftigt genomslag i detta avseende. Ser man till den fak- 5 tiska så uteblir i stort sett denna

i

brottsligheten kompensationseffekt genom att ande1en sådana brott är så pass liten (se nedan kap VIII). De gärningsmän som det handlar om tycks ofta ha tidigare brottsbelastningar av icke ringa omfattning och grovhet. J I de övriga fallen kommer (de negativa) egenskaperna hos gärningsmännen att på visst sätt styra offergruppens sammansättning i en negativ rikt- 3 Det bör dock understrykas att det ifrån är fråga om några

ning. långt absoluta samband. Det är således inte ovanligt att helt fläckfria kvinnor kan ha fallit offer för synnerligen belastade gärningsmän som de haft en inledande och frivillig kontakt med. Vad jag säger är bara att gärnings-

männens speciella egenskaper ökar sannolikheten för det motsatta.

För undvikande av missförstånd vill jag också understryka att jag självfallet inte anser att offrens tidigare sociala bakgrund, deras vandel etc är särskilt intressant i relation till det övergrepp som de utsatts för. Ännu mindre att olika brister hos offren i dessa avseenden i sig skulle kunna urskulda gärningsmannen. Istället är jag bara ute efter att förklara hur det kan komma sig att offergruppen avviker från den kvinnliga normalbefolkningen i ett antal

Offren 163

avseenden som man sammanfattningsvis skulle kunna beteckna som känsliga. Om vi nu ser på motsvarande brottssituationer mellan parter som i dessa avseenden är helt vanliga, d v s de saknar tidigare brottsbelastning, svårare sociala problem etc, så talar mycket för att anmälningsbenägenheten i den gruppen är lägre och av just dessa skäl. D v s att man undviker att vända sig till polisen bl a för att tillgången på alternativa lösningar är bättre. De vâldtäktsbrott som kommit till polisens kännedom och utgör underlag för mina analyser är således på visst sätt selekterade. Innebörden av denna selektionsprocess är bl a att gärningsmännen och offren får ett mer avvikande utseende än vad de faktiskt har. Observera att detta inte utesluter att både benägenheten att begå en våldtäkt och risken att falla offer för den kan vara högre i t ex mer socialt utsatta grupper. Vilket jag f ö också anser att den är (se nedan kap VIII). Gärningsmännen vid dessa brott är genomsnittligt en avvikande grupp. Deras offer är genomsnittligt mer normala vilket bl a kommer sig av att en väsentlig andel av dem har utsatts för rena överfall och så att säga bara hamnat i materialet. För vissa av dem har dock olika sociala och individuella selektionsmekanismer,som gärningsmännen angett ramarna för, fått verka. Och därav gruppens utseende. Om gärningsmännen vid den synliga våldtäktsbrottsligheten kan man med visst fog ägna sig åt att generalisera. Men så icke med offren. Offren vid polisanmälda våldtäkter utgör inte en utan flera olika grupper. För en mindreandelavdemkanderassocialtochindividuellt bristfälliga situation bidra till att förklara både varför de fallit offer för ett våldtäktsbrott och varför de valt att anmäla det.

DEN RÄTTSLIGA HANDLÄGGNINGEN -översikt av handläggningen-anmälningssituationen-allmänt om angivelsemomentet-förundersökningens inledning-förundersökningen; förhörsdelen-förundersökningen; tekniska utredningar, spaning, tvångsåtgärder-förundersökningen; komplikationer till följd av angivelseregeln-förundersökningens resultatåtalsbeslutet-domstolsbehandlingenpåföljderna-sammanfattande slutsatser om den rättsliga handläggningen

I VII.l Översikt av handläggningen l

Endast en mindre del av samtliga våldtäkter som begås anmäls till polisen. Majoriteten kommer aldrig att hamna i rättsmaskineriet. Offrens ställningstagande spelar den avgörande rollen härvidlag. Våldtäkt är nämligen ett brott V som nästan alltid anmäls av offret. Det är ett fåtal brott som kommer till po- Å lisens kännedom på andra sätt. Vad beträffar den rättsliga handläggningen av anmälda våldtäktsbrott kan den liknas vid en gallringsprocedur i ett ellerwflera steg. Antalet sådana steg Ä kan variera avsevärt för olika brott. I tablån nedan har jag gett en översikt av dessa selektionsmekanismer som ett brott måste passera på sin väg genom det legala systemet. s á Tablå Hur ett (vâldtäkts)brott passerar genom det rättsliga systemet i l å

{§ffrets

ställnings- I = ‘tagande 2 ej anmä ua b sens arbete 0 ;

beslut, offrets stäl

uppklaradec ej uppklarade ningstaganda brott Å åklagarens beslut ej åtala e

domstolens ställning r- tagande

d0mdaga

ningsmän

uåföljder

S()lJ 1981:64 Den rättsliga handläggningen 165

Orsakerna till att vissa brott inte anmäls -och de olika konsekvenser som detta får- skall jag återkomma till i nästa kapitel om den verkliga våldtäktsbrottsligheten (kapitel VIII). Här skall jag granska vad som händer med den anmälda (synliga) brottsligheten. Jag har följt samtliga de 7l7 brotten i mitt undersökningsmaterial som anmäldes under l976. Rättsapparatens primära uppgift är ju att utreda händelser, rättssaker, inte personer. De senare är intressanta i relation till själva händelsen och den rättsliga regleringen av denna. Inte tvärtom. För enkelhetens skull har jag också utgått från enheten brott. Som jag påpekat tidigare svarar mängden brott på ett ungefär mot mängden anmälningar, offer respektive gärningsmän. Där det har varit befogat -vilket f ö är relativt sällan beroende på att rättssystemets arbete präglas av en stabilitet som är klart högre än för de underliggande problemen- har jag jämfört med tidigare år i materialet. Allt enligt den modell som jag hittills arbetat efter. Det flöde som jag beskrivit översiktligt i tablån ovan berör fyra olika beslutsnivåer och arbetet inom fyra olika delar av det legala systemet. Först beslutsnivåerna: (l) Offrets beslut att anmäla respektive inte anmäla brottet. (2) Polisens beslut 1 samband med själva utredningsarbetet (förundersökningen). (3) Åklagarens beslut i åtalsfrågan (åtalsprövningen). (4) Domstolens beslut i skuldfrågan (skyldig/icke skyldig?) resp

påföljdsfrågan (Vilket straff skall den skyldige ha?).

Handläggningen berör fyra olika delar av rättsmaskineriet; (l) polisen, (2) åklagaren, (3) domstolen och (4) de påföljdsverkställande myndigheterna (kriminalvården etc). Tyvärr kompliceras det hela på olika sätt och av olika faktorer. Som jag nämnt inledningsvis är våldtäkt/våldförande ett Detta angiyelsebrott. juridiska faktum i kombination med det förhållandet att man i regel är beroende av offret för att brottet skall kunna styrkas får till konsekvens att offret har ett avgörande inflytande ända fram till på handläggningen det att domstolen fattat sitt beslut. Ofta orkar offren inte med det. Självklart påverkas arbetet också av omständighetersoniendast kan styras ivarierande grad. Att man inte får tag i någon misstänkt, att brottet inte går att styrka o s v. I det senare sammanhanget är våldtäktsbrottens privata karaktär ofta av stor återkomma till dessa betydelse. Jag skall problem och andra- med en mer utförlig diskussion. Inledningsvis skall jag nöja mig med att kortfattat redovisa huvuddragen av den rättsliga handläggningen.

166 Den rättsliga handläggningen

När en händelse anmälts skall förundersökningen inledas så snart som möjligt (se avsn VII.4 nedan). I regel görs angivelsen samtidigt med anmälan (avsn VII.3 nedan). Syftet med förundersökningen är att kartlägga alla omständigheter som kan ha betydelse för den rättsliga prövningen- i samband med den anmälda händelsen: (l) Är den anmälda händelsen brottslig? (2) Om$å ärfa11eta flnnsdet någon (några) som kan (skäligen) misstänkas för brottet? Rent formellt är det åklagaren som leder förundersökningen. I praktiken sköts dock utredningsarbetet nästan alltid och uteslutande av polisen. Åklagaren kommer i regel in först när förundersökningen är avslutad. Vid grövre, eller mer komplicerade fall, kan han dock spela en mer aktiv roll. Där förundersökningen resulterat i att polisen fått tag i en person som kan misstänkas för skall fatta beslut om åtal

skäligen brottet åklagaren

nedan avsn VII.5). De flesta anmälningarna har dock redan fallit bort. (se Endast en mindre del leder fram till en skäligen misstänkt gärningsman. Anser åklagaren att bevisningen är tillräcklig är han skyldig att väcka åtal. I annat fall gallras ytterligare ett antal brott ut ur rättsapparaten. Beslutar åklagaren att väcka åtal lämnar han en stämningsansökan till domstolen där brottet och den åberopade bevisningen anges. Domstolen utfärdar stämning på den åtalade och rättegången inleds. Vid rättegången skall domstolen ta ställning till två frågor varav den senare är beroende av svaret på den första. Skuldfrågan; är gärningsmannen skyldig eller oskyldig. Om han befinns skyldig skall domstolen också bestämma påföljd för brottet, (se avsnitt VII.6 nedan). ;

påföljdsfrågan

Om gärningsmannen eller åklagaren är missnöjd med domstolens, d v s tings-

rättens dom, kan de överklaga den till en högre dömande instans, hovrätten, där hela domstolsförfarandet görs om. Är man fortfarande inte nöjd kan man söka prövningstillstånd i Högsta Domstolen. Slutinstansen. När den rättsliga prövningen är avslutad, vilket alltså kan gå olika fort, kommer domen att vinna laga kraft. Här gärningsmannen dömts skall han nu överlämnas till den myndighet som i det aktuella fallet skall verkställa hans påföljd. Och anmälan har passerat genom det legala systemet (avsn VII.7). Så ser det alltså ut i normalfallet. Till detta och de olika undantagen skall jag återkomma i den följande diskussionen där jag behandlat flödet genom rättsapparaten i den tidsföljd som det faktiskt har.

Den rättsliga handläggningen 167

I tab1ån nedan har jag sammanfattat de o11ka stegen i den rätts11ga hand1äggn1ngen.

Tab1á De 01ika stegen 1 den rättsliga hand1äggn1ngen

Anmä1an

Angive1se

Förundersökning

Åtalsprövning

Prövning 1domst01V

Al

Påfö1jdsverkstä11ighet

VII.2 Anmä1n1ngssituati0nen

Offrets agerande har mycket stor betyde1se för den rätts11ga hand1äggn1ngen av vå1dtäktsbrotten. Hennes inf1ytande på det 1ega1a systemets arbete är så- 1edes 1ångt större än vad det är genomsnittligt, för andra typer av brott. Detta märks inte minst när man betraktar anmä1ningssituat1onen. I tabe11 VII.2a nedan har jag redovisat vem som gjorde den första anmälan ti11 po1isen. Nästan a11t1d är det offret sjä1v. Tabe11 VII.2a Vem gjorde anmä1an (samt11ga brott under 1976, n=717, procent) Anmä1are offret 8 förä1der, ä1dre anh.

O0-5OJ|\)®©

make/sammanboende vän, bekant p011sen övriga t0ta1t (1oQ)

168 Den rättsliga handläggningen

I åttio procent av fallen var det offret själv som gjorde anmälan. Den näst största gruppen avsåg de yngre offren där en förälder eller annan äldre anhörig i en formell mening (och nästan alltid även i praktiken) svarade för anmälan. Åtta procent. Få anmälningar kommer in som ett resultat av polisens arbete. De totalt fyra procenten utgörs dels av fall där man ingripit ute på fältet, och ofta i en akut situation, dels av sådana brott som framkommit i samband med utredningar av andra brott. Vid t ex polisanmälda fall av s k kvinnomisshandel är det således inte ovanligt att den misshandlade kvinnan under förhören lämnar om att hon också utsatts 1 uppgift för ett eller flera sexuella övergrepp. Och att utredaren då tar upp I anmälan om dessa. Det senare är dock långt ifrån regel. j Gruppenövriga består av ett flertal olika personkategorier; grannar, personer som befunnit sig på platsen när händelsen inträffat, företrädare för den institution där offret varit intagen o s v. En jämförelse med äldre data, från l970 och l973, visar på en i stort

sett oförändrad situation. Möjligen finns det en tendens till att kate-

gorin förälder, äldre anhörig minskat något vilket .förmodberor tendensen till 2 ligen på den ovan påpekade en minskning av andelen offer i de lägsta åldrarna sedan början av 70-talet. Den första anmälan görs i regel genom att anmälaren inställer sig på polisstationen. Ungefär två tredjedelar av samtliga anmälningar går in

i

under den kategorin. I den resterande tredjedelen fall görs anmälan ofta å till polis som kallats till platsen (15 procent) eller på telefon, l3 1 1 ‘ procent (se tabell VII.2b nedan). Tabell VII.2b Var gjordes första anmälan (samma material som i tabell VII.2a ovan) Plats för anmälan besok på polisstationen 68 polis som kallats till 15 platsen telefon till polisen l3 andra sätt 4 totalt (100)

Även den situationen, var anmälan gjordes, präglas av en hög grad av stabilitet under de olika åren som omfattas av undersökningsmaterialet. Det går inte att belägga några ändrade anmälningsvanor. Det personliga besöket på polisstationen är den normala första kontakten mellan offret och de rättsvårdande myndigheterna, d v s här polisen.

Den rättsliga handläggningen 169

En intressant fråga i sammanhanget är när anmälan gjordes? Av tabell VII.3c framgår hur lång tid som förflutit från det att brottet avslutades till det att offret kontaktade polisen. Tidsrymnden mellan brott

och anmälan kan bl a ses som en indikator på hur allvarligt offret upp-

fattar den inträffade händelsen. Ju grövre brott desto snabbare anmälan. ä Tabell VII.2c Tidsrymnd mellan brott och anmälan (samma material som tidigare) Tidsrymnd 1 - 2 timmar 50 ; 2- 6 timmar l2 l 6-24 timmar l7 l- 7 dygn l3 mer än 7 dygn 8 (l00l I hälften av fallen tycks offren (eller någon annan) anmäla det inträffade så fort det går, d v s inom två timmar. I praktiken innebär detta att hon ofta dyker upp vid de för polisen minst lämpliga tidpunkterna. Som jag visat i avsnitt III.l ovan begås ungefär halvparten av de anmälda brotten på kvällen eller natten. Det finns också en förhöjd frekvens för den anmälda brottsligheten under veckändar och sommarhalvåret. D v s sammantaget till de perioder och tidpunkter då polisen är sämst utrustad för att hjälpa offret med hennes problem och ta itu med den konkreta situationen. Om vi tills vidare bortser från detta och hur det kan fördröja offrets inledande åtgärder och istället ser på vilka skäl hon själv angivit till att anmälan försenats så framkommer bl a följande angående de 50 procenten anmälningar som gjordes mer än två timmar efter brottet, s k sen anmälan (tabell VII.2d). Tabell VII.2d Av offret uppgivna orsaker till sen anmälan (samma material som tidigare, n=358) ggpgi ven orsak täñkt efter, rådgjört med annan 29

(l00) Den vanligaste uppgivna orsaken är att man vill tänka efter eller rådgöra med någon annan. Att man varit skadat eller chockad. Eller rädd för gärningsmannen. Tillsammans utgör de 53 procent av alla anmälningar som dröjt mer än två timmar och drygt en fjärdedel av samtliga. Det ger också

170 Den rättsliga handläggningen

en fingervisning om brottets käns1ighet och sannoiikheten för att man aidrig kommer att göra anmälan. Ser man ti11 den br0ttsvo1ym som passerar in i rättsmaskineriet så är det ingen tvekan om att tidsperioden närmast efter övergreppet är kritisk. I många fa11 finns det också mycket praktiskt betingade hinder för en omedeibar e11er snar anmä1an. Att brotten ofta inträffar på mindre iämpliga tidpunkter har jag varit inne på tidigare. Likaså att offren ib1and är i då1ig kondition. Både t111 fö1jd av övergreppet och beroende på andra omständigheter. Ca femton procent av dem har så1edes varit kraftigt eller mycket kraftigt påverkade av a1koho1 (se avsn

VI.3 ovan). Och utöver dessa orsaker finns en räcka av relevanta skä1 i

som sammanhänger med offrets personliga situation e11er omständigheterå I na när brottet begicks. Jag har försökt mig på att göra en skattning x 1 av hur stor ande1en är där offret av o1ika an1edningar inte kunnat göra anmä1an inom två timmar. Ande1en praktiskt betingade förseningar utgör ungefär hä1ften av de sena anmä1ningarna. Men det finns också annat som kan 1igga bakom. En faktor av intresse är sjä1va brottssituationen och då spec1e11t offrets reiationer ti11 gärningsmannen. I 50 procent av fa11en (n=717) var offret och gärningsmannen he1t obekanta. Här 1igger b1 a de s k överfa11svå1dtäkterna. Det förväntade mönstret sku11e vara att ande1en okända gärningsmän sku11e vara störst i den kategori där anmä1an gjorts inom två timmar och därefter minska i samma takt som offret dröjer med att anmäia. Som tabe11 i VII.2e visar finner vi också ett starkt förväntat samband me11an tiden i Ä 1

från brott ti11 anmälan och parternas tidigare re1ation.1

Tabe11 VII.2e Ande1en okända gärningsmän förde1ade efter tidsrymnden me11an brott och anmä1an (samma materiai som tidigare, procent okända av anta1et brott i en viss kategori)

Sambandet ovan är närmast klassiskt inom krimino10gin. Benägenheten att anmä1a ett brott minskar när parterna känner varandra och det får tyd1igt genoms1ag även på tiden me11an brott och anmäian. Dessutom stöd i tidigare forskning. Med tanke på den k1ena överensstämme1sen me11an denna och andra studier på en mängd punkter är jag inte minst angeiägen om att understryka

Den rättsliga handläggningen 171

detta. Svalastoga komer således till mycket likartade resultat i sin

danska undersökning.2

En annan faktor som borde uppvisa ett starkt samband med tidsrymnden mellan brott och anmälan är det anmälda brottets grovhet. Ju grövre brott desto tidigare anmälan. Svalastoga finner också ett sådant samband,

som är mycket starkt, i sitt material.3 Däremot inte jag. Jag hittar ett

svagt samband som blir obetydligt starkare efter diverse manipulationer med undersökningsmaterialet. Skälen torde vara främst tre: (l) De mått som jag använt på brottets grovhet (offrets fysiska skador respektive gärningsmannens våldsanvändning) är sannolikt mindre bra som mått på hur allvarligt offret sett på det inträffade. (2) Det finns ett samband mellan relationerna och brottets grovhet som stör det här studerade sambandet. Vissa brott, där parterna står i en nära relation till varandra, kan således vara grova och anmälda efter lång tid. Typexempel de fall av kvinnomisshandel som jag berört ovan. (3) Vissa brott av s k uppraggningskaraktär kan både vara grova och sent anmälda (sent i den här aktuella bemärkelsen). Mitt material är heller inte så stort att jag kan hålla undan dessa störande faktorer. Om jag renodlar materialet och tittar enbart på de s k rena våldtäktsbrotten samt delar in dessa i två gruppen där anmälan gjorts inom 6 timmar respektive efter längre tid än så, hittar jag ett måttligt samband i den

förväntade riktningen mellan brottsgrovheten och tidsrymnden.4 Med den reser-

vationen att det finns få fall i den grova och sent anmälda kategorin. De tidigare nämnda praktiska hindren bidrar också till att komplicera analysen. Brott begågna utomlands, psykiskt handikappade offer 0 s v. På grundval av de ovan redovisade resultaten (och en granskning av de komplicerande faktorerna) kan man formulera följande modell över orsakerna till att tidsrymnden mellan brott och anmälan varierar.

Modell Orsaker till variationer i tidsrymnden mellan brott och anmälan (TBA)

172 Den rättsliga handläggningen

Tidsrymnden mellan brott och anmälan (TBA) står således i ett (orsaks)samband till parternas tidigare relationer (PTR), de praktiska hindren i samband med anmälan (PH) och brottets grovhet (BG). Mellan de tre senare (0rsaks)faktorerna finns i sin tur samband.

Sannolikheten för en snabb anmälan ökar i sådana fall där parterna är

helt obekanta med varandra. Här är de praktiska hindren också ofta små liksom att brottet i vart fall uppfattas som grovt av offret och hennes omgivning. Sannolikheten för att anmälan fördröjs ökar å andra sidan när parterna känner varandra tidigare (och offret är mer benägen att överse med det inträffade trots att det kan handla om ett grovt övergrepp) liksom när de praktiska omständigheterna försvårar en anmälan. Vad kan man säga om anmälningssituationen rent allmänt? I regel ger data starkt stöd för att anmälda våldtäkter uppfattas som allvarliga händelser. De sena anmälningarna är relativt få och låter sig ofta förklaras på ett naturligt och logiskt sätt. Att offren snabbt får bl a den konsekvensen att i A reagerar polisen genomi i snittligt är illa rustad att möta den akuta situationen. Det är ont om I folk och de som är i tjänst är sällan rutinerade våldsbrottsutreda- l några i i re. Det är sådana som har jourtjänst, ordningspolis och yngre personal. Visserligen är våldtäkt ett grovt brott men det är sällan så allvarligt att polisen gör brandkårsutryckningar av det slag som blir aktuella vid t ex mord och dråp. Med tanke på den relativt sett stora brottsvolymen och polisens resurser är heller inget annat att vänta. I inledningsskedet får man normalt inrikta sig på att vidta de nödvändiga rutinåtgärderna; ta upp anmälan, få en angivelse från offret, säkra eventuella bevis och lämna över ärendet till den utredningspersonal som skall ha hand om det. Offren är ofta upprivna och i allmänt dålig kondition. Det är sällan möjligt eller särskilt motiverat att göra några mer ingående förhör med dem. Man får nöja sig med det som de vill berätta. Här ligger också den väsentliga förklaringen till att polisens första anmälningar inte uppvisar någon högre grad av överensstämmelse med det som framkommit vid den senare utredningen. Som jag visat i avsnitt II.3 ovan avser ca 80 procent av de initiala anmälningarna våldtäkt (och endast två procent våldförande) eller försök till sådant brott, och l7 procent dessa brott alternativt något annat närliggande brott. Vanligen är det offret som bestämt den kategoriseringen. Det är nästan alltid offren -och offren ensamma- som svarar för uppgifterna i ingångsanmälan. Ibland kan det visserligen vara en annan person som gjort anmälan men då är det i regel fråga om en andrahandsversion som ursprungligen härrör från offret. Likaså lämnat l anmälan: t GX de när polisen Uppglfter

Den rättsliga 173 handläggningen

poiismän som ka11ats t111 p1atsen för brottet och tagit med sig offret til] stationen. Att vittnen e11er gärningsmän kommer t111 ta1s på detta stadium är utomordentiigt säiisynt (se nedan tabe11 VII.2f).

Tabe11 VII.2f Vem som stått för uppgifterna i anmäian (samma materiai som tidigare, typ av uppgiftslämnare i procent av antaiet anmäida brott)

i

E

Uppgiftslämnare måisägaren å

i

annan anmäiare ._a poiisen

—f\‘J\l\l

vittne garningsman Ska11 man tänka strikt 1ega1t -och detSka11 i sådana här situamangöra tioner och inte minst av omtanke om offret- bör man se den iniedande anmäian som en partsiniaga från offret. Med tanke är det också på rättsiäget en inlaga som man måste betrakta med största a11var. Maximistraffet vid våldtäkt är tio års fängeise och detta faktum torde inte vara ointressant för någon. A11ra minst den utpekade gärningsmannen. Poiisen tar det säkra för det osäkra och anpassar ti11 de faktiska omsig ständigheter som i regel är för handen. Man gör inga sofistikerade rättsliga avvägningar. Hur sku11e man kunna göra det med det underiag som man har? Istäliet kiipper man ti11 med våldtäktsrubriken och skickar ärendet vidare ti11 de ko11eger som har mer rutin och bättre med tid. Och med b1 a den konsekvensen att deras arbete verkar mindre framgångsrikt än vad det faktiskt var.

v11_3 Aiimänt om angiveisemomentet

Ur rättsiiga och utredningstekniska synpunkter utgör kravet på angiveise från måisägaren ett kompiicerande moment. Därmed inte att sagt svårigheterna enke1t sku11e försvinna om man ändrade åtaisregein. Våidtäkt och våidförande, iiksom frihetskränkande otukt, är s k angive1sebrott. Den aktue11a bestämmeisen ges i Brb 6:11. Våldtäkt e11er våidförande e11er försök ti11 sådant så och brott, frihetskränkande otukt må åtaias av åkiagare a11enast om målsägande angiver brottet t111 åtal e11er åtai finnes påka11at ur a11män synpunkt (cit Brb 6:11) Vad innebär detta?

174 Den rättsliga handläggningen

att ett anmält brott av den här endast kan Som huvudregel gäller typen föras till åtal om målsäganden anger brottet till åtal. Målsägande är den som utsatts för brottet eller, om offret är underårigt, dennperson

es vårdnadshavare. D v s 1 regel förälder.6 Om man inte får åtala ett

brott som anmälts kan man självfallet heller inte inleda någon förunder-

sökning. Angivelse är ett nödvändigt villkor för att rättsmaskineriet 1

’ skall kunna utreda ett sådant brott. Det f1nns dock ett från huvudregeln. Det som i lagregeln utundantag åtal finnes ur allmän Här å trycks med orden eller påkallat synpunkt. 1 kan således åklagaren, som ju är förundersökningsledare, självständigt besluta att man skall inleda förundersökning. trots att målsäganden inte brottet till åtal. I kommentaren till brottsbalken har man angivit gjort följande tolkning av uttryckets innebörd. Beträffande uttryckets innebörd har ... framhâllits att bedöm- i får ske med hänsyn såväl till brottets art och straffets § ningen som till vid brottets begående. Det har syfte omständigheterna också betonats att sociala hänsyn, exempelvis till målsäganden, tala mot allmänt åtal för sådana brott som hemfridsbrott, misshandelsbrott inom hemmets väggar och våldtäktsbrott. ... Om åklagaren överväger att väcka åtal för angivelsebrott utan att 4 angivelse har skett, bör uppenbarligen skälen för att målsäganden ej angivit brottet till åtal beaktas (cit s 91, st 4). ä I praktiken har möjligheterna för åklagaren att gå vid sidan av målsäganden uppfattats som synnerligen små. Det är således utomoruppenbarligen dentligt sällsyntatten åklagarebeslutar sig för att inleda förundersökvid ett våldtäktsbrott fastän offret inte vill ange det till åtal. ning Skälen torde också vara mer praktiskt än humanitärt betingade. Om offret inte vill medverka är det ofta ogörligt att utreda de närmare omstänbrottet. Med bl a den konsekvensen att polisen och åkladigheterna kring även brott om offret inte vill ange det eller garna släpper mycket grova tar tillbaka sin angivelse (se nedan avsn VlI.4). Som jag skall förundersökning i princip inledas så snart sagt tidigare som ett brott anmälts (se ovan avsn VII.l). Hur påverkas denna regel av de speciella förhållandena vid våldtäktsbrottet med -åtminstone 1 praktiken- det så gott som absoluta kravet på målsägandeangivelse? Även här har de praktiska övervägandena fått råda. I normalfallet, undanfinns till väga på följande sätt när man får in tag givetvis,

går7polisen

en anmälan om våldtäkt. (a) När offret gör sin anmälan upplyser man henne om kravet på angivelse. Därmed inte sagt att alla offer i och med det skulle ha angivelsens juridiska innebörd klar för sig. På anmälningsblanketten finns en särskild rad där målsäganden bekräftar angivelsen med sin namnteckning.

Den rättsliga handläggningen 175

Våldtäktsoffer som jag själv intervjuat, och som gjort anmälan om våldtäkt, har dock inte riktigt förstått distinktionen mellan själva anmälan och angivelsen. En av dem säger att hon vid anmälningstillfället trodde att hon “kvitterade” anmälan. Den polisman som tog upp den s k ingångsanmälan hade sagt åt henne att sådana här brott måste anges till åtal. Detta tolkade hon som att det var nödvändigt ur någon slags kriminalpolitisk aspekt att man tog itu med den här typen av brott. Först dagen efter hade förundersökningsledaren klargjort vad åtalsangivelsen innebar. egentligen Ett annat offer uppger att hon blivit uppmanad att skriva sitt namn på anmälan vilket hon gjort. Först senare hade hon fattat att hennes medverkan tydligen var nödvändig för att skulle kunna utreda polisen brottet. Även här var det förundersökningsledaren som upplyst henne om hur det hela låg till. Hur som helst. Polismän som jag talat med säger genomgående att de dels upplyser offren om den rättsliga innebörden av åtalsangivelsen, dels försöker få offret att göra angivelse med anmälan. samtidigt Undantagen från denna regel avser sådana fall där-offret verkat berusad, psykiskt sjuk eller kommit med en historia. vansinnig Dessa säger man sig lösa på så sätt att man tar upp anmälan, upplyser om kravet på angivelse och ber offret att ta sig en funderare på denwsenare Och återkomma nästa frågan. dag. Ta upp det med förundersökningsledaren etc. Mot denna beskrivning talar bl a det dokumentära materialet i den här undersökningen. Det finns mycket som tyder på att man (alltid) tar upp anmälan. Även högst besynnerliga incidenter bokförs som ju våldtäkter som jag påpekat ovan. Däremot är det alls inte ovanligt att angivelse saknas på ingångsanmälan och det är också alldeles klart att det i flertalet fall inte kan tillskrivas brister hos anmälaren eller i hennes berättelse. Förklaringarnatorde varanwcket enklare. Ofta torde man ha glömt bort det. Den genomsnittlige polismannen här i landet har aldrig tagit upp en våldtäktsanmälan. Däremot ett flertal anmälningar där man skall Ibland har man säk-

inte göra angivelse.

ert struntat i det eftersom man vet att det ändå konmer att hamna på någon annans bord. I ytterligare några fall har det inte varit praktiskt möjligt beroende på omständigheterna i samband med själva brottet. Några siffror. I 78 procent av fallen har offret angivit det anmälda brottet till åtal. Detta har antingen skett vid eller vid de inledanmälningstillfället

176 Den rättsliga handläggningen

ande kontakterna med förhörsledaren. Hur de 78 procenten fördelar mellan dessa tillfällen är omöjligt att fastställa med fullsig säkerhet. En skattning pekar mot att drygt hälften av anständig givelserna gjorts vid anmälningstillfället och återstoden vid de

inledande förhören.8 Vid sjutton procent av brotten saknas angiv-

else. Orsakerna varierar. Vissa offer har bett att få återkomma med en angivelse. Vid andra brott har inte målsägaren varit med vid anmälningstillfället (se tabell VII.2a ovan). I ytterligare andra torde skälen vara av den karaktären som jag berört ovan. Fem procent av brotten saknar uppgift om angivelse. Sannolikt och i regel beroende på att någon sådan aldrig gjorts. I detta sammanhang vill jag också påpeka att åtalsangivelser, och inte minst återtaganden av sådana, kan förekonma i de mest skiftande formella skepnader.Brevellerlapparmed meddelanden från målsäganden. Anteckningar i förundersökningsprotokollen om att offret hört av på telefon klockan 1315 den l4 maj och meddelat att sig hon inte längre vill ange brottet till åtal och ber att förundersökningen skall läggas ner. Undertecknat med en oläslig namnteckav någon som tydligen har med utredningen att skaffa. 2 ning När man inleder har man således i normalfallet (b) förundersökningen och Vid 95 procent av de anmälda både en anmälan en angivelse. har inletts. Endast i fem procent har det brotten förundersökning När så sker är det nästan alltid börjat och slutat med en anmälan. av lätt insedda skäl. Kvinnan som hittades i blomsterrabatten t ex 537 , st 5 ovan). Ibland kan man dock dra igång utredningen (se utan Speciellt om man har ett fall som verkar allvarligt. angivelse. Vid av de här aktuella brotten har förundersökningen drygt 20 procent innan man haft någon angivelse. Vid flertalet av dessa påbörjats har man heller fått in någon. Dessa E ( 15 procent av samtliga) aldrig å har.då lagts ner. av den är det alltså olika prak- I inledningsskedet rättsliga handläggningen råda. man utreda äntikabilitetsskäl som får Har man ingen angivelse börjar att anmälan verkar allvarlig. Om inte så avvaktar då förutsatt tillräckligt Ganska snart dock de formella kraven påminda. Får man angivelsen. gör sig man förundersökningen (se avsn VII.4 man inte in någon angivelse avbryter nedan). Likaså om offret tar tillbaka sin angivelse.

Den rättsliga handläggningen 177

I nästa avsnitt skall jag ge en mer systematisk av detta utifrån beskrivning det flöde av anmälda brott som vandrar genom rättsmaskineriet. Här skall jag nöja mig med några allmänna kommentarer kring själva angivelsemomentet. I och med att angivelsen i praktiken kommer att bli ett villkor nödvändigt för att man skall kunna bedriva en förundersökning vid ett våldtäktsbrott och genom att dessa brott är känsliga, svårutredda och medför stora påfrestningar på målsägaren, så innebär ett avsevärt utredningen vågspel. Som jag sagt tidigare är man från polisens och åklagarens sida sätt beropå ett avgörande ende av offrets medverkan. Offret å andra sidan befinner sig i en mycket pressad situation. Helst av allt skulle hon vilja att det hela var över och demilitanta offren som till varje pris vill sätta åt är förgärningsmannen visso icke särskilt många. Offren är rädda, förtvivlade,iblandbara kompakt ovilliga, Många av dem har också en uppenbart ambivalent inställning till gärningsmannen. Redan i inledningsskedet väljer flera att inte göra någon angivelse. Andra ber att få tänka över saken men beslutar så till sist för att sig inte ange brottet. Vissa hörs helt enkelt inte av mer trots att försökt polisen få tag i dem för att få gång på utredningen. . När förundersökningen väl börjat är det ytterligare några som tar tillbaka sin angivelse beroende man inte orkar på att med“ utredningen. Dessa återtagna angivelser fördelar sig heller inte rakt över de olika förundersökningarna. Hittar man inte gärningsmannen blir ju för offret påfrestningarna mindre och det är till att andelen

sannoliktjgrförklaring återtagna angivelser är lägre

i den icke-uppklarade kategorin än den där man har en utpekad eller misstänkt gärningsman. Den här osäkerheten i utredningsarbetet, att offret när som helst kan vika sig, kvarstår också under hela förundersökningen. Och i praktiken t o m ända in i domstolen. När åtal väl är väckt kan man visserligen inte ta tillbaka någon angivelse längre men i praktiken kan man åstadkomma samma resultat genom att t ex inte infinna till

sig huvudförhandlingen. Eller genom att ändra sin

berättelse på avgörande punkter när man sitter i domstolen. Samtidigt är det alldeles klart att osäkerheten minskar ju fram i den längre rättsliga handläggningen man konmer. Ungefär tre fjärdedelar av alla offer som kliver av gör det i inledningsskedet, i samband med anmälan eller när förundersökningen just har börjat. Det är relativt få som ångrar sig när åtalet

väl är väckt eller senareF;Men det förekonmer (se avsn VII.7, VII.8 o VII.9).

Vid det stora flertalet är min bestämda förundersökningar (och det uppfattning som jag skall utveckla närmare nedan) tycks polisen och åklagaren gjort vad de kunnat för att stödja och hjälpa offret. I enstaka fall verkar det -undantagtyvärr varapå detomvändaviset. Man har satt press på offret för att få henne att

178 Den rättsliga handläggningen

ta ti11baka sin angive1se för att man på så sätt ska11 kunna avs1uta en besvär1ig utredning (se nedan avsn VII.7). Så 1ångt om de a11männa komp1ikationer som vå11as av angive1serege1n vid vå1dtäktsbrotten.

VII.4 Förundersökningens in1edning

I §1, 23 kapit1et rättegångsbalken sägs fö1jande angående förundersökningens å in1edande. Förundersökning ska11 in1edas, så snart på grund av angive1se e11er e1jest an1edning förekommer. att brott, som hör under a11mänt åta1, förövats. Hör brottet a11enast efter angive1se under a11mänt åta1, må, ehuru angive1se ej skett, förundersökning in1edas, om angive1se icke kan utan fara avvaktas; må1säganden ska11 dock, så snart ske kan, underrättas. Angiver han ej då brottet ti11 åta1, ska11 förundersökningen 3 * ned1äggas. Under 1976 anmä1des 717 brott. I 95 procent av fa11en in1eddes förundersökning. Drygt hä1ften av dessa påbörjades omede1bart (52 procent) och ytter1igare knappt en tredjede1 (30 procent) så fort det var praktiskt möj1igt. I rege1 hand1ar det här om fördröjningar på något e11er några

dygn. Inom 1oppet av en vecka från anmä1an var förundersökningen igång 5

för drygt 80 procent av de anmä1da brotten. ä För ca to1v procent dröjde det dock minst en vecka innan man börjat utreda de anmä1da brotten och skä1en kan främst ti11skrivas må1säganden. Antingen har må1säganden inte gjort någon angive1se e11er också (i ytter- 1igare några fa11) så har hon inte gått att nå under det in1edande skedet av arbetet. Vid fem procent av brotten (39 fa11) b1ev det a1drig någon förundersökning. I hä1ften av fa11en beror detta på att må1säganden tagit ti11baka g sin anmä1an att saknas e11er A (nio brott), angive1se (sex brott) återtag- 3 its (två brott). I ytter1igare sjutton fa11 har po1isen e11er åk1agaren -av skä1 som inte framgår av förundersökningsprotoko11en- bes1utat att förundersökning ej ska11 in1edas. I de resterande fem fa11en saknas uppgift om orsaken_ Här torde det dock i rege1 hand1a om irre1evanta brott. Varför vi11e po1isen e11er åk1agarna inte utreda den anmä1da hände1sen? Skä1en framgick så1edes inte av förundersökningsprotoko11en. Vid vissa av de aktue11a brotten kunde man visser1igen ana sig ti11 dem när man tog de1 av den anmä1da hände1sen. Det varsä11an fråga om några grövre brott (att döma av anmä1an), hände1seför1oppet var ofta tveksamt ur juridiska synpunkter e11er redovisat på ett ok1art sätt. Genom komp1etterande kontakter på brev och te1efon med de po1iser och

Den rättsliga handläggningen 179

åklagare som fattat besluten att inte utreda anmälningarna försökte jag och mina medhjälpare få reda på anledningarna. Dessa kontakter gav föga. Flertalet av dem som vi talade med kunde inte erinra sig den anmälda händelsen (vilket i och för sig inte var så märkligt med tanke på att de låg ett par år tillbaka i tiden). I ett par fall upplystes vi helt frankt om att det berodde på att anmälaren, d v s det kvinnliga offret, inte var trovärdig. Och detta visste man genom s k

personlig kännedom.]0 Allmänt fick vi det intrycket att man gjort någ-

on slags bedömning av sanningshalten i anmälan (och ofta grundad på kännedom om anmälaren som man inte ville redovisa i sitt beslut om att inte inleda förundersökning) och därvid bestämt sig för att den inte skulle tas på allvar. Huruvida dessa antaganden varit korrekta eller ej kan jag självfallet inte ta ställning till. Däremot är det alldeles klart att polis och åklagare vid ett mindre antal fall beslutar sig för att inte inleda en förundersökning beroende på att offret inte anses trovärdig ggh, vilket är viktigt, att dessa skäl inte redovisas i de skrivna handlingarna. Omfattningen av just denna polis-/åklagardiskretion är relativt ringa, ca två procent av samtliga anmälda brott, men bör ändå påpekas. Vid 678 av de 7l7 anmälda brotten inledde man således förundersökning (95 procent av samtliga anmälda brott). Gärningsmannen (gärningsmännen) var känd eller utpekad i 68 procent av de förundersökta fallen (461 brott) när förundersökningen påbörjades eller kort därefter. De ovan beskrivna förhållandena tycks också ha varit i stort sett desamma under hela den undersökta perioden. Visserligen har andelenkända eller utpekade gärningsmän minskat något under perioden l970-1976 men detta torde främst kunna tillskrivas det faktum att våldtäktsstatistiken blivit sämre, d v s att andelen irrelevanta anmälningar (med ofta okända gärningsmän eller inga gärningsmän alls) har ökat, under samma

period (se ovan avsn II.2, II,3 och III.l).]]

En anmälan om ett våldtäktsbrott leder nästan alltid till en förundersökning och förutsatt att den anmälda händelsen inte verkar uppenbart ovidkommande så kan förundersökningen inledas oavsett att man inte har fått någon angivelse. Jag vill här påminna om vad jag sagt i föregående avsnitt: totalt sett gjordes angivelse i knappt 80 procent av fallen. Däremot startades förundersökningen vid 95 procent av de anmälda brotten. Ca femton procent av förundersökningarna avsåg alltså brott utan angivelse och ytterligare ca fem procent sådana där man först senare fick en angivelse. Så gott som samtliga av dessa har f ö lagts ner och i regel ganska snart (se nedan).

180 Den rättsliga handläggningen

Enklast torde detta inledande skede ,anmälningssituationen och påbörjandet av förundersökningen, beskrivas med hjälp av en tablå.

Tablå Det inledande skedet; anmälan och starten av förundersökningen

717 anmälda brott { -Wu .2,_._______.

där,///

95 procent fem procent där 1

förundersökning förundersökning

påbörjats I

anmälda 1

;E78

anmälda brott

_. ._-____._ brottj 139

_.___T_,--..__- ä .

varav gm känd/ arav E

utpekad i\68 % och okänd _M ya! U ..h_sw-m_susa Å 32

% när fu inleds 117 där anm.eller ang.

, Eåtertagits __sms._ eller saknasg

K/ j _.

.461 med känd/ “ål/metal” s_ s

utpekad gm där polisen/åkl. be-

4_ okänd gm.

I17

slutat att ej inleda för-

undersökning (

*

.___ i . g

5 där skälet är okänt

(men sannolikt beror på 1

att den anmälda händelsen betraktats som irre-

levant)

En intressant fråga i sammanhanget är hur stor andel av de fem procenten som fallit bort som avser irrelevanta händelser. Som jag påpekat tidigare var ca 77 procent av de 7l7 brotten under 1976 s k rena våldtäktsbrott De övriga 167 (23 procent) var det (sannolikt) inte även om (550 brott). många av dem gällde andra brott än våldtäkt/våldförande (frihetskränkande

otukt). Av skäl som jag redan varit inne på är det omöjligt att göra någon exakt beräkning av hur de bortfallna brotten fördelar sig på dessa kategorier. En skattning pekar dock mot att drygt hälften av dem inte var relevanta. I vissa fall är det alldeles klart (t ex kvinnan i rabatten). I andra bara sannolikt. Vänder man på detta kan man således hävda att ett mindre

SOU- 1981:64 Den rättsliga handläggningen 181 antal brott (ca två procent av samtliga som de facto var våldanmälda) täkter/våldföranden inte kommer att utredas trots att de anmälts. Orsaken är nästan genomgående att offret tagit tillbaka sin anmälan eller angivelse. Det kan heller inte uteslutas att något enstaka brott av den typen fallit bort genom att polisen eller bedömt anmälaren som åklagaren mindre trovärdig. Sammanfattningsvis kan man orskilja tre orsaker till detta initiala bort-

jgll_av anmälda brott: (l) Att offret ångrat och tillbaka sin

sig tagit anmälan eller angivelse. (2) Diskretionära från bedömningar polisen/åklagarna. (3) Att man korrigerar fel som begåtts i samband med anmälan och sorterar bort uppenbart irrelevanta modellen anmälningar (se nedan)

Modell Orsaker till det initiala bortfallet av anmälda brott

3%%FEEang-

__.r3L§.19._M_.a«K)

ven « % mu-“ polis-/åklaga r - .

R9l‘.Ef9l‘_ initialt]

% ‘ uppenbara fel

V1_d_§£fl9Efl__ l

VII.5 Förundersökningen; förhörsdelen

Som jag sagt tidigare (i kap II bl a) kommer förundersökningen av bestå av följande arbetsmoment; (a) förhör, olika tekniska

(b) undersökningar

samt (c) spaning. Arbetets omfattning och inriktning kan också varierar avsevärt från fall till fall. Först förhörsdelen. I 74 procent av fallen (vid 504 av de 678 förundersökta brotten) hölls förhör med målsäganden. Motsvarande siffra för var 56 progärningsmännen cent (382 brott). Om man jämför dessa båda andelar måste man dock hålla i minnet att gärningsmannen förblev okänd vid ca 30 procent av de anmälda brotten. Andelen hörda gärningsmän, d v s utpekade, kända, faktiska etc, av de som man fick tag i är således något högre än andelen målsägare som blivit förhörda; 76 jämfört med 74 procent. Att andelen som inte hörts -och det gäller såväl målsägande som gärningsmän- är så pass hög som (ca) 25 procent förklaras av främst två skäl. (l) Eftersom en del fall läggs ned på ett tidigt stadium, t ex för att offret inte vill fortsätta utredningen, kommer man inte att höra

Den rättsliga handläggningen S()IJ 1981:64

parterna. (2) Enligt polisens manual vid utredning av våldsbrott (se ovan avsn II.l) brukar förhören hållas i ordningen offer, vittne(n), gärningsman. Detta, i förening med det relativt stora bortfallet av förundersökningar under gång, minskar andelen hörda gärningsmän. Det senare förhållandet förklarar också varför det första förhöret i reg-

el hölls med målsäganden (se tabell VII.5a nedan).12

Tabell VII.5a Med vem hölls det första förhöret (l976:års data, n=7l7, absoluta tal och procent av samtliga brott)

X26 procent av de fall där gm var känd/utpekad 5 Hur lång förflöt mellan och det första förhöret

tid anmälningstillfället 3 1

| Av tabell VII.4b 1 med offret respektive gärningsmannen? nedan framgår att 1 i 3 att offren hördes tidigare än gärningsmännen. Detta är en Ii genomsnittligt 1 förväntad skillnad med tanke på dels den ovan redovisade manualen, dels i 1 att vissa gärningsmän inte varit kända från förundersökningens början. Den senare faktorn betyder dock relativt lite i sammanhanget. Drygt hälften av samtliga förhör (och med respektive part) hölls inom loppet av 24 timmar från anmälan. Där det dröjt mer än sju dygn från anmälningstillfället är det i regel fråga om gärningsmannaförhör. Tabellen nedan ger också en uppfattning om de korta tidsfrister som är aktuella i samband med utredningar av sådana här brott. Det arbete som läggs ner -och framför allt de resultat som åstadkoms- ligger tidsmässigt i nära anknytning till anmälningstillfället.

Tabell VII.5b Tidsrymnd mellan anmälningstillfället och första förhöret med mâlsäganden resp gärningsmannen (l976:års data, absoluta tal och procent av samtliga brott där förhör hållits med resp part, n=504 resp n=382)

Part -24 tim l-7 dygn merän 7 dygn

målsägande 300(60) l47(29) 57(ll) gärningsman 202(53)- 85(22) 95(25) totalt 502(57) 232(26) l52(l7)

sou 19g1;64 Den rättsliga handläggningen 183

Vid 74 procent av de anmälda brotten hördes målsägaren av polisen. Likaså hörde man en motsvarande andel av de gärningsmän som var kända, utpekade eller knöts till brottet under utredningens gång. Att antalet vittnen och andra personer som hörts är betydligt färre beror knappast på slöhet från utredarnas sida utan är mer ett uttyck för det faktum -som jag varit inne på vid flera tidigare tillfällen- att våldtäktsbrotten ofta har en privat karaktär. 13 Begreppet vittne är långt ifrån precist till sin innebörd. Allmänt skulle man kunna säga att ett vittne är en person som anser sig kunna ge upplysningar som är ägnade att klarlägga det förhållande som är under utredning. I detta sammanhang har jag dock valt att ge det en något snävare betydelse. Ett vittne är således en person som gjort iakttagelser i samband med själva den utredda händelsen (brottet, omständigheter före och efter brottet). Andra personer som hörts för att de eventuellt haft några upplysningar att förmedla, t ex om den misstänkte gärningsmannens person etc, har jag kallat för annan person. Sammanlagt hördes ett eller flera vittnen vid 36 procent (241) av de 678 brotten där man inledde förundersökning. Vid sju procent av dessa (45 brott) hördes vittnet först. När så skedde berodde det i regel på speciella omständigheter; t ex att vittnet anmält brottet, att offret var svårt att höra beroende på personliga handikapp etc. Ett konkret exempel. I samband med att patienter och vårdare från ettheniför utvecklingsstörda ungdomar gjorde en båtutflykt till Åland utsattes en av de kvinnliga patienterna för ett sexuellt övergrepp från en manlig passagerare. Detta upptäcktes av en kvinnlig vårdare som ingrep. Anmälde händelsen till polisen och hördes vid anmälningstillfället. I 26 procent av de utredda brotten hördes annan person. Vid tre procent hördes annan först. Ytterligare ett exempel. En kvinna i 30-ärsåldern har anmält en våldtäkt för sin väninnas räkning. Denne har i förtroende berättat för henne om att hon utsatts för grova övergrepp av sin make och bett henne om hjälp. väninnan har dock inte varit vittne till något av det som hon har fått höra. Däremot tror hon på sin väninna,.hon_bedömer det som allvarligt och anser att polisanmälan är enda sättet att komma till rätta med mannen. När man i den allmännadebatten riktat kritik mot den rättsliga handläggningen av polisanmälda våldtäktsbrott har kärnpunkten i kritiken varit att utredningssituationen påstås vara sådan att offren upplever sig mer som skyldiga än offer. Man har också framfört konkreta förslag till hur dessa hävdade missförhållanden skall kunna åtgärdas. Bl a att förhören med offren skall göras av kvinnlig utredningspersonal, att offren skall få kura-

184 Den rättsliga handläggningen sou 1931454

tiv och juridisk hjälp, tillgång till förhörsvittnen etc. Förhörsledarens kön är således en av de faktorer som tillagts betydelse 1 sammanhanget som en tänkbar eller faktisk orsak till att offren upplever utredningssituationen som otillfredställande. Hur förhåller det sig då med förhörsledarens och den förhördes respektive könstillhörighet? Vid 65 procent av förhören med de kvinnliga offren var förhörsledaren man. Drygt en tredjedel av offren blev alltså hörda av en polis av sanma kön som de själva. Påpekas bör att den andelen relativt sett är hög. Motsvarande siffra för gärningsmännen var 97 procent. Endast tre procent av de manl l liga gärningsmännen hördes av kvinnliga poliser. Situationen är också den- l

samma under hela den undersökta tidsperioden. i

Som jag påpekat i kapitel III ovan är den anmälda våldtäktsbrottsligheten starkt koncentrerad till de tre större polisdistrikten Stockholm, Göteborg och Malmö. Här finns också tillgång till kvinnlig utredningspersonal inom 4 och ofta vid de rotlar där man utreder s k sedlighetsbrott,

polisen, just E

vilket annars långt ifrån är fallet vid de mindre polisdistrikten.

alltid

Påpekas bör att andelen kvinnor inom kriminalpoliskåren här i landet är mindre än tio procent. Vid de större polisdistrikten följer man dock.ofta rutiner som är av den innebörden att man försöker använda sig av kvinnliga utredare vid förhör med barn och kvinnor som utsatts för den här typen av brott. Skälen är polisiära och praktiska och avsevärt äldre än debatten kring detta. Offer i dessa grupper antas ha lättare för att prata med en kvinnlig förhörsledare än en manlig. Anvisningar om förhörsledarens kön finns också intagna i förundersökningskungörelsen. I §7 sägs bl a: Hålles förhör med kvinna av manlig förhörsledare, bör kvinnligt förhörsvittne anlitas där så lämpligen kan ske; ledes sådant förhör av kvinna,bör kvinna vara förhörsvittne, om förhörets beskaffenhet eller förhållandena i övrigt påkalla det”. Förhörsvittne fanns närvarande vid en tredjedel (33 procent) av offerförhören och vid en dryg tredjedel (40 procent) av förhören med gärningsmannen. I regel fanns alltså inget förhörsvittne närvarande. När så var fallet hade det heller inget samband med förhörsledarens kön. Och 1 regel var förhörsvittnena män, d v s andra poliser och kolleger till förhörsledaren. Att förhören i regel sköts av män och att förhörsvittnen endast är närvarande vid en tredjedel av förhören behöver självfallet inte betyda att förundersökningarna skulle ge utrymme för godtycke eller diskriminerande inslag.

Den rättsliga handläggningen 185

Den utredande personalen är hårt bunden av olika anvisningar och manualer för hur arbetet skall bedrivas. Reglerna i rättegångsbalken, förundersökningskungörelsen, olika anvisningar av mer konkret innehåll som utarbetats inom polisen. Möjligheterna till privata initiativ, förbättringar eller nyordningar är små. Den polisiära byråkratin är hårt omgärdad av regler, inom den råder närmast rituella mönster. Har man arbetat i den, vilket jag har gjort under några års tid, så slås man av likheterna mer än olikheterna. För att kunna tro att en utredares kön skulle vara av avgörande eller ens stor betyddelse för hur denne är som polis krävs det sannolikt att man är en outsider. Att man har ringa eller ingen kännedom om de praktiska och kollegiala realiteter som gör att kvinnliga poliser i sitt arbete är just poliser mer än något annat. Att döma av de skrivna handlingarna mitt undersökningsmaterial,som ju j ändå omfattar närmare l 000 utredda brott, tycks förundersökningarna (och nästan alltid korrekt förhören) genomföras på ett sätt, d v s i enlighet med de anvisningar av olika slag som finns. Men det ges också undantag och där är mitt intryck att dessa inte tycks stå i något särskilt samband till förhörsledarens kön. Jag skall ge två konkreta exempel.

Det första gäller ett förhör med en l3-årig flicka som anmält en våldtäkt

(alternativt våldförande). Förhörsledaren var kvinna och två förhörsvittnen (varav en kvinna) var närvarande. En genomläsning av förhörsprotokollet ger ett bestämt intryck av att förhörsledaren utsatt den l3-åriga målsägaren för en hård press (F=förhörsledaren, M=målsäganden, offret). F: Hör du, vi har fått in en anmälan att du varit utsatt för något. Nu skulle vi vilja att du med egna ord berättade om händelsen. M: Det har jag gjort. F: Ja, men nu vill vi höra från början till slut vad som hände. Varför kan du inte göra det? Det är absolut nödvändigt. M: Jag får bara höra att det var mitt eget fel. :och: F: Du, jag känner inte igen dig, brukar du alltid uppträda så här? M: (snyftningar) F: Kan du beskriva hur det började? M: (inget svar) F: Du, jag har fått den uppfattningen att det var du som började kela med honom på kvällen? M: Javisst, det var väl jag som la mig med honom också va? F: Ja.

Den rättsliga handläggningen

: Jag bara menar vad som hände mellan er sexuellt? M: Det som brukar hända. F: Brukar hända, ja, är du så väldigt van vid sånt här så du bara säger sånt som brukar hända

Fall två gäller ett förhör med en l4-årig flicka. Manlig förhörsledare och kvinnligt förhörsvittne. Också här tycks förhörsledaren mer intresse-

rad av offrets allmänna och tidigare vandel än själva den anmälda händel-

sen. F: Var det ett fullbordat samlag det här? : Menar du om jag gick med på det?

H3 Nej, men jag säger var det ett fullbordat samlag? Fick han in veken?

Ja, slog till han, men han sa att det är ingen idé. jag då?

‘I3|Z

Hjälpte du till att få in veken Nej, nej. Är det riktigt säkert det?

M: Jag var ju så rädd, och tänkte nu skall jag anmäla honom bara han släpper mig, så att han inte gör mer eller slår ihjäl mig. F: Varför var du så rädd att han skulle slå ihjäl dig?

F: Du har bl a runkat åt honom och nu måste du tala om hur det verkligen gick till. Men det har jag inte gjort. Och du har t 0 m lovat honom 20 pippningar, hur är det med det då?

712713 Nej det har jag inte sagt. Har du runkat åt honom då?

Fall ett lades ned. Gärningsmannen släpptes med motiveringen ej brott. Vid fall tvâ dömdes gärningsmannen. Han var f ö dömd för våldtäkt vid ett tidigare tillfälle. Enstaka exempel där man direkt av de skrivna handlingarna kan ifrågasätta förundersökningens objektivitet. Jag vill betona det senare. Syftet med förundersökningen är ju att fria oskyldigt utpekade lika väl som att få fram bevisning som kan fälla de skyldiga. Exemplen på olämpliga eller mindre lämpliga förhör tycks dock gälla offren i högre grad än gärningsmännen. Med den reservationen att antalet konkreta fall är få.

Den rättsliga handläggningen

Tyvärr finns det också exempel på direkt olagliga förhör. Det mest graverande avser ett s k konfrontationsförhör där det l3-åriga offret konfronterats med den 20-årige gärningsmannen. övriga närvarande var förundersökningsledaren, polismästaren samt den åklagare som var förundersökningsledare. Samtliga män som under ett förhör på ca en timme utsätter offret för mycket hård press. Däremot ställer man inga frågor till den utpekade gärningsmannen och det ligger nära till hands att uppfatta detta som att han varit närvarande enbart för att fungera som ett psykologiskt påtryckningsmedel. Hur som helst. Offret vidhåller sin version av det inträffade vilket dock inte hindrar förundersökningsledaren från att skriva av det som ej brott. Några stöd för den slutsatsen finns docki vart fall inte i det skriftliga materialet. Där står ord mot ord på ett sätt som gör det omöjligt att hävda att den ena eller andra ljuger respektive talar sanning. Hela förundersökningsprotokollet gör ett minst sagt olustigt intryck. olustiga är också vissa -i regel handskivna kommentarer- som man ibland kan hitta på olika ställen i protokollen och som av någon anledning alltid avser offren och inte gärningsmännen. Jag skall ge fyra exempel (av något tiotal) där det ligger nära till hands att ifrågasätta objektiviteten i förundersökningen. Det första är hämtat ur en promemoria som den utredande polismannen upprättat och där han sammanfattar vissa slutsatser av de tekniska undersökningarna på bl a följande sätt: Enligt X så skulle det med säkerhet funnits spermier kvar i Y:s ädla delar (min kursiv) därifrån provet togs Nummer två. Där har den kvinnliga förhörsledaren gjort följande sammanning i ett förhörsprotokoll som gäller en l7-årig flicka som våldtagits och misshandlats av en bekant. K tillfrågades om varför hon inte ville ha samlag med M, som hon kände igen och som hon tillåtit sig bli hemkörd av och även frivilligt följt med upp i lägenheten. Dessutom hade hon tidigare haft samlag ett antal gånger. K svarade jag ville bara inte. Tre. Den manlige förhörsledarens handskrivna reflektion i marginalen till förhöret med det offret vid kvinnliga en s k uppraggningsvåldtäkt. Brott mot avtalslagen? Det fjärde och sista exemplet har också en kvinnlig utredare som upphovsman. Hon konstaterar i marginalen, (handskrivet signerat och tydligen avsett för den åklagare som var förundersökningsledare) angående det anmälda

188 Den rättsliga handläggningen

övergreppet att“J (offret) har viss tidigare erfarenhet (citerat av den kvinnliga utredaren) av den här typen. Sammanfattningsvis: Vid det absoluta flertalet av de förundersökningar som utgjort material för denna undersökning finns det inget som tyder g på att ovidkommande hänsyn, fördomar eller liknande, snedvridit utredningen. Jag vill dock betona att min granskning avser det skrivna materialet. Om det som förekommit utan att bli nedskrivet kan jag självfallet inte uttala mig. Vid ca fem procent av förundersökningarna hittar man en diskrepans mellan i det skrivna s underlaget och de nedläggningsbeslut, förundersökningsresultat, åtalsbeslut etc smnfinns därsom inte låter förklaras i sig på annat sätt än att oredovisade, och för offret negativa omständigheter, tillmätts ä

betydelse vid de avgöranden som gjorts. E

I I ett par procent av samtliga förundersökningar förekommer tecken på bristande objektivitet till offrets nackdel. I några fall har man överträtt gällande regler och bestämmelser. I åtminstone ett par av dessa fall handlar det om att utredarna begått lagbrott och inte om tveksamma, olämpliga, oetiska eller blott och bart busaktiga förhörsmetoder. Det finns dock inget i materialet som talar för att dessa brister skulle kunna hänföras till utredarens kön. Möjligen kan de diskuteras i termer av personlig (utredarens) lämplighet för uppgiften. I Vad gäller den ton som präglar förhören så är den vanligtvis (undantaget

i

det mindre antal fall som exemplifierats ovan) formell och korrekt. Förhörsledarna tycks sällan försöka trösta, stödja eller leda offren. Och gör man det i samband med förhören så tycks man inte ha bandspelaren J

på vid sådana tillfällen. Många av de exemplariska förundersökningarna f

i materialet har också en mycket formell karaktär. Mycket omfattande, nog- ; och utförligt

i

granna, väldisponerade redovisade utredningar. Offren tycks också sällan ha fått den typen av stöd från annat håll under I den tid som förundersökningen pågått. Vad gäller juridiskt biträde under förundersökningen så har sju procent av de hörda gärningsmännen utnyttjat denna möjlighet, d v s att de haft sällskap av sin advokat eller annat juridiskt biträde under förhör och liknande. Ett offer har utnyttjat samma slags tjänster (l promille av samtliga). Kurativ hjälp? Även detta tycks vara sällsynt förekommande. Sex procent av offren fick sådan hjälp. Genom polisens försorg eller genom egna åtgärder. Jämför man den andelen med andelen kvinnor som återkallat sina angivelser beroende på psykiska svårigheter (se nedan) eller med andelen offer som befunnit sig i dålig psykisk kondition så är den anmärkningsvärt låg. Jag skall återkomma

Den rättsliga handläggningen 189

till denna och liknande frågor i min diskussion av åtgärder mot våldtäktsbrotten och den problematik som är förenad med dessa brott (se kapitel IX nedan). Att offren för våldtäktsbrott upplever utredningarna som plågsamma är knappast ägnat att förvåna. Av stor betydelse i det sammanhanget är dock vad deras negativa upplevelser grundar sig på. Berodde de på själva brottet? På utredningsförfarandet? Eller kanske t 0 m på brister eller felaktigheter i samband med den rättsliga handläggningen. Det bästa vore således om orsakerna låg i en felaktig handläggning. Då vore de nämligen hanterbara på ett helt annat sätt än om de måste tillskrivas övergreppen i sig. Det material som jag arbetat med är föga ägnat åt att ge svar på sådana frågor. Det tillvägagångssätt som jag själv skulle välja om jag hade att utreda den typen av problem vore en intervjuundersökning med kvinnliga våldtäktsoffer. Hedlund m fl har varit inne på det här problemet i sin studie. Trots att deras material är litet, sanmanlagt 32 kvinnor som vänt sig till polisen, så är offrens erfarenheter av polisen och deras arbete i regel goda. Flertalet har bemötts korrekt. Deras anmälningar har tagits på allvar. En del av dem uttalar sig t 0 m mycket positivt om polisens arbete. Utöver vänligt och korrekt bemötande har de fått stöd och ett första förband (cit s 132). Författarna själva tycks också positivt inställda till polisen. kan Sammanfattningsvis man säga att bilden i väsentliga avseenden skiljer sig från populära föreställningar om hur det går till vid dessa utredningar. På den här punkten skulle det också en överensstämmelse föreligga med mina egna resultat. Bortsett från att mitt material är mindre lämpligt som underlag vid dessa frågeställningar så är ändå andelen fall där man kan ifrågasätta förfarandet i klar minoritet. Ungefär fem procent av samtliga förundersökningar kan bedömas som tveksamma utifrån de tillgängliga handlingarna. D v s att mot 95 procent kan man inte rikta anmärkningar av det enkla slaget. De uppgifter från offren som förekommer i det dokumentära underlaget om olika slags problem i samband med den rättsliga handläggningen innehåller heller inte några om brister. Istället handanmärkningar lar de om att man inte klarar av att först utsättas för ett övergrepp och därefter, i omedelbar anknytning till det, tvingas penetrera alla plågsamma upplevelser. Förundersökningar är inget bra sätt att glömma hemska erfarenheter. Låt vara att glömska kanske är ett sätt dåligt

Den rättsliga handläggningen

att lösa svåra personliga problem. I regel är det ändå så vi försöker överkomma ett trauma på det personliga planet. Genom att tränga undan det, det. Men förundersökningen håller minnet vid gott liv. glömma bort Dessutom skall den hela tiden rannsaka vårt minne. I det senare ett stort och tyvärr ofta olösligt problem. Priligger vata konflikter som skall regleras rättsligt. Där ord ofta står mot ord och man saknar en våg att mäta dem på. Andras berättelser, vittnen, tekniska undersökningar som kan tala för eller mot. Och i bakgrunden finns de drastiska konsekvenserna av hur denna vägningsprocedur utfallsom bestjäls bitar av sitt er. En oskyldigt dömd gärningsman väsentliga liv. En felaktigt friad gärningsman och ett offer vars rättsuppfattning och självsyn istället får en definitiv knäck. Det kanske bästa sättet att illustrera detta är genom att visa vad förhören egentligen ledde till. Vid drygt hälften av de förundersökta brotten så förhördes de utpekade Arton av dem erkände det som offret lade dem gärningsmännen. procent till last utan några mer väsentliga avvikelser. Ytterligare 30 procent de haft sexuell med offret av dem medgav att samlag (eller samvaro) men att det varit frivilligt från hennes sida. Hälften av dem nekade Det hade över inte förekommit sexuellt. Man hade helt. huvud taget något inte ens träffats 0 s v. j

procent av offren erkände att de hittat på sin anmälan eller gett i

Några av den anmälda händelsen. Ett offer på fyra tog en felaktigt beskrivning tillbaka sin anmälan men i regel hade det beslutet ingenting med sannings- { i deras historia att skaffa. Man orkade bara inte med. Återstoden

halten vidhöll sin berättelse om ett Och i regel gick den stick i övergrepp. stäv mot gärningsmannens. Å Om rättsapparatens beslut och domar grundades på statistiska överväganden å och efter antingen-eller-regel så borde den döma å någon sannolikhetsmässig alla utpekade gärningsmän. Men det gör man inte. Med boxhandskar på händerna, ochtill belysning, försöker man istället reda ut enmiltsagt sparsam sina trassliga garnnystan.

VII.6 Förundersökningen; tekniska utredningar, spaning, tvångsåtgärder

De tekniska kan vara av olika I regel avser de offret ellutredningarna slag.

er brottsplatsen. Undantagsvis annat (gärningsmannen, fordon etc). Det handlar f

gynekologisk underom rättsmedicinska undersökningar (yttre kroppsbesiktning, sperma etc) eller andsökning etc), rättskemiska undersökningar (av blodprov, ra tekniska undersökningar (spårsäkring, fingeravtryck etc).

Den rättsliga handläggningen 191 I tabell VII.6a nedan har jag redovisat de olika metoder som kommit till användning i samband med förundersökningarna. Tabell VII.6a Metoder som använts vid förundersökningen (l976:års data, n=678, procent av antalet brott som varit föremål för förundersökn) Metod procent yttre kroppsbesiktning 46 gynekologisk undersökn. 38 rättsmedicinsk undersökn. 14 av annat slag an ovan

Det vanliga är att man nöjer sig med en yttre besiktning av skadorna (46 procent), i regel kombinerad med en gynekologisk undersökning. Av görande för omfattningen av undersökningen är offrets egen berättelse. Den gynekologiska undersökningen blir ju endast aktuell där det förekommit någon form av sexuell samvaro eller att offret har skador på könsdelarna. För att det skall var någon mening med den bör den också i omedelbar eller

genomföras nära anslutning till övergreppet.14

Annan rättsmedicinsk undersökning eller fotografering av skador är relativt ovanligt och betingas främst av skadebilden. Det är sällsynt att skadorna vid dessa brott är sådana att det krävs undersökytterligare ningar utöver en kroppsbesiktning och/eller gynekologisk undersökning (se avsn IV.2 ovan ang offrets skador). De övriga tekniska eller kemiska undersökningarna avser i regel man letar efter brottsplatsen (där och försöker säkra olika spår, eller fotograferar den, gör skisser)

offrets kläder i de fall där hon fått dessa sönderrivna.]5

Åtgärder av det här slaget har förekommit vid drygt hälften av samtliga förundersökta brott. Vanligen är det fråga om flera i ett åtgärder sammanhang, t ex kroppsbesiktning och gynekologisk undersökning av offret, av förstörda kläder undersökning samt brottsplatsundersökning. Avgörande för insatsernas är dels tidsfaktorn omfattning som jag påpekat ovan, dels det anmälda brottets grovhet som man kan er- (och den ledning hålla utifrån offrets beträffande det beskrivning meningsfulla i åtgärder av denna typ). Det tredje utredningsmomentet är spaningen. Sådan förekom vid drygt hälften av samtliga förundersökningar och nästan alltid var det gärningsmannen som man spanade efter (i ett par fall gällde det dock vittnen).

192 Den rättsliga handläggningen S()IJ 1981:64

Norma1t var det fråga om en kombinerad spaning. D v s inre_spaning (genomgång av 01ika register över personer, foton, gärningsmönster, fingeravtryck, fordon etc) och yttre spaning där man ietade efter gärningsmannen (vittnen 0 s v) ute på fä1tet,knackade dörr hos grannar etc. I nio procent av fa11en bedrev man enbart inre spaning och i 13 procent enbart yttre spaning. Det som bestämmer arbetets utformning är sjä1vfa11et det konkreta brottet. Att man inte spanade vid 44 procent av de förundersökta brotten beror på flera skä1. Att offret tidigt tog ti11baka sin angive1se e11er anmä1an, att angivelse inte gjordes e11er att spaning var obehöv1ig beroende på att den utpekade gärningsmannen var känd och kunde nås på annat sätt. Vad beträffar de o1ika förundersökningsåtgärdernas inbördes tids: f§lQg_så är det sjä1vfa11et omöj1igt att säga något genere11t om denna. Man iagar efter lägenhet och utifrån det övergripande syftet att brottet ska11 klaras upp så snart som möjligt. Tidsfaktorn är kritisk vid a11a po1isiära utredningar och specie11t vid sådana här brott. Det man åstadkommer gör man vaniigen i början och detta är man vä1 medveten om. Förundersökningen inleds antingen med förhör e11er o1ika undersökningar av offret och/e11er brottsp1atsen. Om offretanmä1tettjust inträffat grövre sexue11t övergrepp försöker man omede1bart få henne ti11 1äkare. Den de1en är så1edes mer känsiig än förhören med henne. Därefter blir det i rege1 förhör och i den ordningsfö1jd som jag beskrivit ovan. På grundva1 av de uppgifter som framkommit vid förhören (och de tekniska undersökningarna) kan det sedan b1i aktue11t med spaning efter gärningsmannen. Den senare kan variera högst väsent1igt i 01ika fa11. Om det gä11er en överfa11svå1dtäkt på en yngre kvinna exempeivis så kan det bli fråga om ett omfattande pådrag och specie11t vid brott av seriekaraktär. D v s att en och samma gärningsman under en kortare e11er 1ängre tid överfa11it ett f1erta1 kvinnor. Vid andra brott kan spaningen b1ott och bart bestå i att offret får titta på foton av kända sexua1förbrytare. Sjä1vfa11et är förundersökningen ofta förenad med o1ika s1ags frihetsberövanden. I 1ega1 mening ta1ar man om tre 01ika frihetsberövanden, nämiig-

en gripande, häktning.16

anhå11ande respektive Gripande är ett kortvarigt frihetsberövande -i norma1fa11et hand1ar det om högst sex timmar- som kan bes1utas av po1isen. I det här fa11et används det huvudsak1igen för att man ska11 få möj1ighet att undersökta om det är motiverat med ett 1ängre frihetsberövande; anhå11ande (som bes1utas av åk1agaren) e11er häktning (som bes1utas av domstol). Vi11 po1isen ha tag i en känd e11er utpekad gär-

Den rättsliga handläggningen 193

ningsman som inte kan förväntas inställa sig frivilligt beslutar man ofta att han skall gripas. Om saken verkar allvarlig redan från början kanske man ser till att få honom anhållen i hans frånvaro. Normalt är det dock fråga om en upptrappning och gallring. Man börjar med gripande för att få chans att sållaagnarna från vetet. Finns det lite som talar mot gärningsmannen, är saken mindre allvar-

i lig och är det riskfritt att låta honom gå så släpps han. Mer kom-

i licerade ärenden blir anhållna förutsatt att det finns så mycket

1 som talar mot den utpekade att det går att motivera ett sådant fri-

* hetsberövande rent rättsligt. Om brottet är grovt och det finns till-

g

räckligt starka skäl att fortsätta frihetsberövandet så begär man är anhållen) häktad. Och som häktad

i

gärningsmannen (som då i regel kan han bli sittande längre eller kortare tid. T 0 m fram till domen även om detta inte är så pass vanligt som man kanske föreställer

i sig (se nedan avsn VII.9 o VII.10). i

I samband med de 678 förundersökta brotten i undersökningsmaterialet är likartade l970 och l973 med l976)

E (förhållandena jämfört gjordes

sammanlagt 574 frihetsberövanden. Det var således inte ovanligt att ‘

i en och samma gärningsman blev föremål för flera frihetsberövanden.

E T ex enligt det ovan beskrivna tiilvägagångssättet att han först greps, därefter anhölls och så häktades. Vid 68 procent av de förundersökta brotten var gärningsmannen känd eller utpekad. Vid hälften av dessa (49 procent) så grggs han och i regel skedde gripandet inom ett dygn från anmälningstillfället. De övriga gärningsmännen som hördes fick kontakt med polisen på mindre dramatiska vägar; några inställde sig frivilligt och på eget initiativ, andra kom frivilligt efter kallelse eller hämtades till förhör. Drygt hälften av de gripna blev anhållna (52 procent) och ett motsvarande antal blev anhållna redan från början eller efter den inledande frivilliga kontakten med polisen. Totalt gjordes anhållanden i 5l proggn; av de 68 procenten fall med känd eller utpekad gärningsman.Om man räknar i antalet gärningsmän rör det sig om ca 250 olika personer. Hälften av de anhållna häktades och totalt blev således ca en fjärdedel av samtliga utpekade/kända gärningsmän häktade (24 procent). Enklast kan dessa siffror och andelar sammanfattas i en tablå som visar vilka frihetsberövanden som användes på de olika nivåerna i den rättsliga handläggningen. Steg l avser således den initiala kontakten mellan den utpekade/kände gärningsmannen och polisen. Steg 2 är efter detta inledande möte och 13

194 Den rättsliga handläggningen sou 193154

vid steg 3 har vi kommit ytter1igare en bit fram i handiäggningsprocessen. nöjt mig med att visa fiödet under 1976 av det skäl som jag Jag har också tidigare påpekat; förhå11andena tycks inte ha förändrats i någon nämnvärd 17 under den studerade tidsperioden (ande1 gärningsmän av kända).

grad samt1iga

Tab1å Gärningsmännens kontakter med p01is och åk1agare

Samt1iga kända gm Steg 1 -den inledande n kontakten

549 procent 51 procent

gripna e11.: frivi11i ah

anhâ11na från start

VV Steg 2 -utfa11et av den 25 procent 25 procent - procent ,25 procenâ in1edande kontak- anhå11na anhö11s s1äpptes is1äpptes å 4 ten 1 i 1 1 I

\/ c . Steg 3 -1ängre fram under 24 procent 26 procent förundersökningen häktades s1äpptes

i

i

1 I tabe11 VII.6b nedan har jag sammanfattat frihetsberövandens omfattning i siffror och ande1ar av samt1iga anmä1da brott, förundersökta samt1iga å brott samt samt1iga förundersökta brott med känd gärningsman. 1

Tabe11 VII.6b Frihetsberövande åtgärder (1976:års data, absoiuta ta1

och procent av samt1iga anmä1da brott (SAB), samt1iga

forundersokta brott (SFB) och samt1iga förundersökta brott med känd gärningsman (SFBgmk, n=717, n=678, n=461)

Typ av frih.b. SAB SFB SFBgmk gripande 228 (32) 228(34) 228 (49) :

anhå11ande 235 (33) 235(35) 235 (51) E

häktning 111 ([5) 111(16) 111 (24) j X tota1t 574 (48) 574 (73)

574(52) E

X N Ande1 av SAB, SFB och SFBgmk dar ett e11er fiera frihetsberövanden förekommit

Den rättsliga handläggningen 195

Vid totalt 73 procent av de förundersökta brotten med känd gärningsman företogs ett eller flera frihetsberövanden. Andelen är intressant inte minst i relation till andelen dömda. En majoritet av de frihetsberövade gärningsmännen har således inte blivit dömda (se avsn VII.l0 nedan). Frihetsberövandena genomfördes i regel på ett tidigt stadium. Ca två tredjedelar av dem inom ett dygn från anmälan och ytterligare tolv inom procent en vecka. I de återstående fallen det dröjde längre. Det vanliga skälet var att dessa brott hade karaktären av spaningsbrott.

VII 7 till Förundersökningen; komplikationer följd av angivelseregeln

Ovan har jag berört angivelsemomentet ur allmänna synvinklar.Härskalljagåter- I | l erkomma till denna fråga med en närmare av hur de uteblivna beskrivning och . l återtagna angivelserna komplicerar den rättsliga handläggningen. Det är enklast att utgå från de anmälda brotten. Under l976 från detta (data år gäller således för perioden som helhet) anmäldes 7l7 brott varav 678 blev föremål för en förundersökning (95 procent av samtliga anmälda). Angivelse saknades för l7 procent av de anmälda brotten l23 (vid brott). Trots detta inleddes förundersökning i normalfallet även vid dessa. I det stora flertalet av de senare fallen kom det dock aldrig in någon angivelse varför man snabbt avslutade Under utredningen. utredningsarbetets gång kom så ytterligare förundersökningar att läggas ned beroende offret tillpå att tagit baka den angivelse som hon en gång gett. Vid totalt l75 av de 7l7 anmälda brotten, d v s 24 procent, kommer angivelsen antingen att utebli från början eller

återtas medan förundersökningen pågår. De uteblivna angivelserna tycks

vara något vanligare än de återtagna, ca 60 procent av samtliga. Vad beror detta stora bortfall på? I 75 av fallen, där angivelsen uteblivit eller återtagits, finns de skäl som offren angivit för sitt beslut noterade i förundersökningsprotokollen (och i några fall på anmälan). De orsaker som dessa kvinnor ger är följande: (a) Kvinnan är rädd för repressalier från gärningsmannen. Citat: Han slår ihjäl mig om jag anmäler honom. (b) Kvinnan tycker synd om gärningsmannen. Hon oroar sig för att han kanske skall få ett långt straff. Många av offren uttrycker f ö en ambivalent inställning till sina gärningsmän vid förhör och andra kontakter med polisen. Ett exempel: Fru B. har i ca ett och ett halvt års tid utsatts för upprepade fall av misshandel, ofredande, våldtäkt m m av sin f d man. Vid anmälningstillfället vet hon således inte

sou 1981:64 196 Den rättsliga handläggningen

hon vå1dtagits. Vid ett f1erta1 ti11fä11en har hur många gånger för att få mannen avhyst från sin bostad. Vid hon ka11at på po1is

denna anmä1an ifrågasätts hennes uppgifter om vå1dtäkt av po1isen.

dock brottet ti11 åta1 men återka11ar angive1sen efter

Hon anger i

det är synd om mannen och att hon in- J ett par dagar. Hon säger att

te vi11 medverka ti11 att han hamnar i fänge1se.

Kvinnan anser vara psykiskt påfrestande och orkar 1 (c) förundersökningen

i

inte med en fortsatt utredning e11er eventue11 rättegång. Ytter1ig-

are ett ur för förundersökningsprotoko11et. Vid exempe1 citerat

te1efonkontakt med M. förk1arade hon att hon inte vi11e ange brott- 1

et ti11 åta1. Hon ansåg inte att hon sku11e orka med den påfrest- 1

ning som sku11e b1i vid en eventue11 rättegång. Hon ansåg också att

både ti11fä11et då hon gjorde anmä1an och sjä1va förhöret var minst

1ika som brottet varför hon inte vi11e med-

påfrestande (min kursiv) 1

verka ti11 fortsatt utredning 1 att hon har sig sjä1v att sky11a. Hon upp1ever visst 3

(d) Kvinnan tycker

medansvar för brottet. Ofta har någon anhörig e11er bekant påpekat

detta för henne.

Kvinnan anser att man tror att hon 1juger. Citat: Det är ingen som (e) ta ti11baka anmä1an. tror på vad jag säger så jag kan 1ika gärna

sådana fa11 där inte inträffat (t ex kvinnan som hitta-

(f) S1ut1igen brott

e11er trott att det varit des i b1omsterrabatten) då någon utomstående

anmä1an men offret att så inte var fråga om brott och gjort påstår

fa11et.

bör att att vissa offer f1era av de nämnda orsakerna. I Påpekas uppger

tabe11en nedan har de dock redovisats under den kategori som innehå11er

det huvudsak1iga skä1et e11er det som de nämnt först. Det är också min egen

att de fa11 där orsaken inte framgår av hand1ingarna i stort uppfattning sett ser som de redovisade. Åtminstone tyder en jämföre1se ut på samma sätt

av de aktue11a brotten på detta (tabe11 VII.7a nedan)

Tabe11 VII.7a Av offret uppgivna orsaker ti11 uteb1iven/återdata, abso1uta ta1 och tagen angive1se (1976:års av samt1iga brott där angive1se uteb1ivprocent it e11er återtagits, ná75)

Orsak anta1 procent 10 6’ 41a) 15 9 (b) 37 21 (c) 29 16 (d) 21 12 (e) 17 10 (f) saknas 46 26 uppgift

Tota1t 175 (100) .

Den 197

rättsliga handläggningen

Intressant i sammanhanget är att den vanligaste uppgivna orsaken är de påfrestningar som den rättsliga handläggningen medför. Kan det finnas andra skäl i bakgrunden? Två sådana ter sig i vart fall logiska. Dessutom har de starkt stöd i

tidigare forskning.]8

För det första brottets grovngt. Det förefaller troligt att andelen uteblivna/återtagna angivelser skulle vara lägre vid grova brott. För det andra relationerna mellan parterna. Andelen uteblivna/återtagna angivelser borde vara lägre vid sådana brott där parterna är obekanta för varandra eller känner varandra mindre väl. I tabell VII.7b nedan har jag visat hur de uteblivna/återtagna angivelserna fördelar sig på brott av olika grovhet. Som synes är det förväntade sambandet starkt. Andelen uteblivna/återtagna ökar angivelser kraftigt när brottets grovhet minskar. Som mått på brottets har jag använt grovhet

det mått av våld som gärningsmannen använt vid de olika anmälda brotten.19

Tabell VII.7b Andel uteblivna/återtagna angivelser vid brott av olika grovhet (l976:års data, antal brott där angivelse uteblivit/återtagits av samtliga i viss kategori, n=7l7 ) Brottets grovhet procent u/å ang

fysiskt våld Genomsnitt 24 Vid de ringa br0ttenåterkalladesmer än hälften av anmälningarna. Det bör dock understrykas att kategorin är liten (se avsn IV.2 ovan). I den grövsta ett brott av fem. I genomsnitt rörde det om ett brott sig av fyra. Relationen mellan parterna? Även här ett starkt samband som går i den förväntade riktningen. Andelen uteblivna/återkallade ökar ju närmakraftigt re bekanta parterna var (tabell VII.7c nedan). Tabell VIIJC Andel vid relationer uteblivna/återtagna angivelser avikhika typ E (samma material som föregående tab.) Typ av relation procent u/å ang

198 Den rättsliga handläggningen

Två starka samband som i själva verket är än starkare än vad tabellerna Som jag visat i kapitel IV ovan fanns det således ett svagt samantyder. band mellan brottets grovhet och parternas tidigare relation som var av den innebörden att sannolikheten ökade något för grövre brott ju bättre kände varandra sedan tidigare. I det här fallet får det den konparterna sekvensen att effekterna av brottsgrovheten respektive relationen i tabellerna ovan inte får tillfälle att visa sin fulla styrka utan att sambanden verkar än vad de faktiskt är. Detta är dock enkelt att lösa teksvagare niskt. Konstanthåller man relationen (d v s jämför bortfallet vid kategorier av olika och för parter med ågmma relation) så blir det mycket grovhet

starkt. Och vice versa.20 Jag har sammanfattat de aktuella sambanden mellan

uteblivna/återtagna angivelser (UÅA), brottets grovhet (BG) och parternas tidigare relation (PTR) i modellen nedan.

1 i Modell Orsaker till att angivelser uteblir eller tas tillbaka l l

4 4 i

4 / ----

Orsaksmönstret i modellen torde också vara väl förenligt med de skäl som av offren själva. ge nâgra exempel i anknytning till den uppges Jag skall tidigare uppräkningen i tabell VII.7a ovan. Rädslan för repressalier kan antas stå i ett starkare samband med (l) det faktum att man känner gärningsmannen, d v s han vet vem man är och var man bor, än brottets grovhet. Är gärningsmannen okänd för J en kanske det finns mycket som talar för att han komer att förbli det (åtminstone gör kriminologiska data det). _ Att kvinnan bör rimligen också bero på Å (2) tycker synd om gärningsmannen hur väl hon känner honom. Eller hur mycket våld han använt. Det borde vara lättare att tycks synd om någon som man känner väl och som begått ett mindre allvarligt övergrepp än motsatsen. Påfrestningarna som man upplever i samband med förundersökningen bör (3) sannolikt öka vid mindre grova brott (man upplever tvivel hos de som utreder och i sin omgivning). Likaså om den person som försöker få I fast är någon man känner.

Den rättsliga handläggningen 199

(4) Även omgivningens tvivel bör vara större om man inte kan visa att man utsatts för ett grovt brott eller när man är bekant med gärningsmannen sedan tidigare. Liksom sannolikt de egna skuldkänslorna. Ur är det idealiskt om man utsätts för en grov överfalls-

utredningssynpunkt

våldtäkt av en vilt främmande gärningsman och att detta klart av omframgår

l brottet. Det är också den enda fördelen

ständigheterna kring i sammanhanget (se nedan kap VIII). Den tidsmässiga fördelningen av angivelsebootfallet har jag berört tidigare.

i

Sammanfattningsvis kan man säga att risken för utebliven/återtagen angivelse är störst i samband med att anmälan görs och strax därefter. Därefter minskar den snabbt ju längre utredningen framskrider. kan det bli kritiskt Visserligen

i

om polisen får tag i en tidigare okänd gärningsman -då ökar ju påfrestningarna på offret i och med att hennes rädsla tar gestalt- men samtidigt denna betyder faktor mycket lite i hela samnanhanget. Skälet är enkelt och kan möjligen utgöra grund för pessimism angående även det rent pragmatiska värdet av po. ›ens brottsutredande insatser: Andelen gärningsmän som blir föremål för utredning genom självständiga polisiära åtgärder är mycket ringa. Så gott som samtliga som knyts till ett anmält våldtäktsbrott är kända av offret vid anmälningstillfället eller har pekats ut med åtminstone hygglig noggrannhet. Vad polisen i stort sett gör är att man använder sin till att rättsliga legitimitet sortera bitar som är givna på förhand.

VII.8 Förundersökningens resultat

Oavsett vem som gör vad kan det vara hög tid att sanmanfatta resultaten av förundersökningsarbetet, att betrakta utflödet av de brott, gärningsmän och offer som slussas in i rättsapparaten. I tabell VII.8a nedan har jag ställt samman resultaten med utgångspunkt från de 7l7 anmälda brotten under l976 är likartad under (bilden 1970 och l973).

Tabell VII.8a Förundersökningsresultaten (l976:ârs data, absoluta tal o procent av samtliga anmälda brott, n=7l7)

(100) En tredjedel av brotten (34 procent av de som anmäldes resp 36 procent

200 Den rättsliga handläggningen

av de 678 förundersökta brotten) har således kopplats till en gärningsman misstanke för det anmälda brottet (låt vara som av polisen delgivits skälig att av brottet ofta ändrats från anmälningstillfället kategoriseringen fram till det att förundersökningen avslutats). väl också denna misstänkt, som man lek- I regel är det kategori, skäligen mannamässigt förknippar med uttrycket att ett brott klarats upp. I praktiken är det mer komplicerat än så. Till andelen brott dock något uppklarade polisen även de där angivelsen uteblivit eller återtagits. lägger nämligen På samma sätt den statistiska redovisningen. Brotten betecknas gör man vid som uppklarade med uppklaringsgrunden ej angivelse (och ibland använder man även andra som ej brott o s v vilket i och för sig inte 1 beteckningar behöver vara korrekt och i enlighet med anvisningarna). vissa brott som befunnits vara ej brott och speciella fall Slutligen som även de betecknas som uppklarade av av kategorin brott ej styrkt 1 och i statistiken. Andelen sådana brott uppgår till ca tolv procent I polisen I och den totala uppklaringen till ca 70 procent av samtliga anmälda.

Den uppklaringssiffra som man redovisar är således hög, i en absolut men 1

framför allt i en relativ bemärkelse. Hälften av den kan dock med visst

i

betecknas som sken. Offren själva svarar för ca en tredjedel av hela

fog 3

ta tillbaka sin anmälan eller angivelse eller aldrig uppklaringen genom att å I Och ytterligare ca l0 procent avser brott som skrivits göra någon angivelse. av med rubriken ej brott, brott ej styrkt men där man i regel inte vunnit klarhet i vad som inträffat. Kvar finns drygt hälften av de någon särskild uppklarade där själva uttrycket har substans; skäligen misstänkta gärningsmän debr0ttdär det är alldeles klart att det inte förekommit något plus brottsligt. Skall man se till innehållet mer än till det formella så är det befogat att hävda att hälften av de uppklarade brotten klaras upp istället för ungefär ca 70 procent av dem. När man värderar andelen uteblivna angivelser respektive återtagna anmälningar eller bör man också vara klar över att en del av dessa avser angivelser händelser som jag tidigare betecknat som irrelevanta. D v s anmälda händelser som ej var brott på att de missförståtts eller att offret gett fel- (beroende eller andra typer av brott än de som är aktuella i aktiga uppgifter) avsåg å den här undersökningen. Den andelen är f ö högre i kategorin uteblivna/återe

tagna angivelser (anmälningar) än i materialet som helhet. Vilket heller in-

te är förvånande. En mer rättvisande bild av uppklaringen får man om de irrelevantabrotten bort ur materialet och man betraktar enbart de s k rena våldtäktsgallras å

s

l

l

Den rättsliga handläggningen 201

brotten (n=550 under 1976). Av dessa de1gavs gärningsmannen skä1ig misstanke vid drygt 40 procent av brotten (jämfört med 34 procent i den tidigare brottsmängden) medan angive1sebortfa11et endast uppgick ti11 18 procent (jämfört med 24 i det ursprung1iga materia1et. Ti11sammans med de övriga uppk1aringsgrunderna har vi sâ1edes en ree11 uppk1aring som 1igger högre vid de relevanta brotten, kring 60 procent av samt1iga. Vad är det som styr det som jag ovan ka11at för den ree11a uppk1aringen? Även här spe1ar de två tidigare faktorerna brottets grovhet och re1ati0nen me11an parterna en avgörande ro11. I tabe11 VII.8b nedan har jag sammanstä11t förundersökningsresu1taten för brott av 01ika grovhet (procent av samt1iga anmä1da).

Observera hur ande1en skä1igen misstänkta ökar stadigt när brottsgrovheten stiger. Från 22 ti11 43 procent. Vidare hur kategorin ej angive1se minskar kraftigt och hur den statistiskt redovisade brotts1igheten får en i stort sett konstant uppk1aringsande1 beroende på attk1umpsumman är ungefär densamma samtidigt som substansen i den ändras kraftigt. Den ree11a uppk1aringen står däremot i ett mycket starkt samband ti11 brottsgrovheten. Utgår vi från de tidigare re1ationerna me11an parterna b1ir bi1den de1vis annor1unda. Ju närmare bekanta de är desto högre b1ir såvä1 ande1en skä1igen misstänkta som ej angive1se. Förk1aringen är densamma som vi stött på vid f1era tidigare ti11fä11en. Näm1igen att de s k överfa11svå1dtäkterna stökar ti11 de ana1ytiska mönstren. Här gör de det på det viset att en re1ativt sett ringa ande1 av dessa brott k1aras upp ree11t, d v s genom att man får tag i gärningsmannen. Samtidigt producerar de ett starkt samband me11an den tidigare re1ati0nen och uppk1aringsande1en oavsett hur man avgränar den senare (tabe11 VII.8c nedan).

202 Den rättsliga handläggningen

Sambanden ovan kan sammanfattas i nedanstående mode11 som beskriver (orsaks)re1ationerna me11an brottets grovhet (BG), tidigare

parternas

re1ati0ner (PTR) och det som jag ka11at ree11 uppk1aring (RU vi1ket

uttryckts med ande1en skä1igen misstänkta).2

Mode11 Faktorer som styr den ree11a uppk1aringen av vå1dtäktsbrott

/\

e-———@

VII.9 Åta1sbes1utet

Som jag påpekat tidigare är det po1isen som sköter det praktiska arbetet vid förundersökningen. Åk1agaren är visser1igen

förundersöknings1edare

men det sä11an som han tar aktiv de1 i utredningen. Och gör han det är det i rege1 hans juridiska expertis som tas i anspråk. När förundersökningen är avs1utad (och ofta om det inträffat tidigare något som gör att man måste avbryta, 1ägga ner e11er utvidga den) kommer han däremot a11tid in. Det är så1edes i sin åk1agaren, egenskap av förundersöknings1edare, som fattar bes1ut om vad som ska11 hända med den fortsatta handrätts1iga 1äggningen av ärendet. Vid 34 procent av de anmä1ningar som gjordes under 1976, d v s t0ta1t 244 av de 717 anmä1da brotten, så de1gavs gärningsmannen skä1ig misstanke om brott (ande1arna skä1igen misstänkta är i stort sett oförändrade under perioden).

Den rättsliga handläggningen 203

Vid 65 procent av de av förundersökta brotten som avslutats med skälig misstanke beslöt åklagaren att väcka åtal. Utgår man från antalet anmälda brott var andelen åtalade 22 procent (159 av 717). Vid samtliga utom ett förelåg angivelse från målsägaren. Andelen brott där åtal ansågs befogat av allmänna skäl utgjorde således drygt en av de som ursprung-

prgmille

ligen anmälts och fyra promille av de lett fram till en skälig misstanke. Det är således ytterst sällsynt, som jag sagt tidigare, att man utnyttjar möjligheten till undantag från angivelseregeln. Så har också situationen varit under hela 70-talet. Av de anmälda brotten har man åtalat utan angivelse i högst ett par tre fall per år. På de allra senaste åren, 1979 och 1980, märks dock en tendens till en svag ökning. F n rör det sig om ett halvdussin brott per år som förs till åtal av anmälda skäl. Andelen sådana

utgör således fortfarande mindre än en procent av de anmälda brotten.22

Anledningen till att åklagaren inte väckte åtal videttså pass stort an- \ ta1 brott var främst att han ansåg bevisningen Ofta hade

otillräcklig.

i

han också en mildare syn på de förundersökta brotten än vad polisen redovisade i sina förundersökningar. Av de 244 brotten med skälig misstanke som förundersökningsresultat rubricerades 91 procent som våldtäkt/våldförande av polisen och de återstående nio procenten som olika otuktsbrott (i regel frihetskränkande otukt), olaga hot, olaga tvång eller misshandel. I den senare gruppen dominerade otuktsbrotten. Åklagaren däremot beslöt att inte åtala vid knappt hälften av våldtäktsbrotten och vid mer än hälften av brotten med annan rubricering beroende på att han ansåg dem otillräckligt styrkta. Av 244 brott med skälig misstanke väcktes åtal för våldtäkt/våldförande vid 116 fall och för andra brott (vanligen frihetskränkande otukt) i 43 fall. Det sker således en avsevärd utgallring av brott även på åklagarniván. Aklagare som jag talat med, och som har relativt stor erfarenhet av den typen av åtal, uppger som förklaring att förundersökningarna ofta är optimistiska i sin övertygelse om de misstänktas skuld, att våldtäktsbrotten är speciellt känsliga genom att man som åklagare i regel är beroende av målsägaren och att hon står pall under rättegången och att de kraftiga påföljderna manar till försiktighet rent allmänt. En av de tillfrågade uppger att han alltid brukar tala med målsägaren innan han fattar sitt

beslut och oavsett om han anser att bevisningen är tillräcklig för att åtal.23

Vid ett par tillfällen påstår han också att han avstått från att åtala beroende på att han genom denna kontakt med offret fått klart för sig att det kunde ha blivit mycket problematiskt att få (gärningsmannen) fälld.

204 Den rättsliga handläggningen

Oavsett vad man anser om dessa bedömningar i sig så råder det inget som helst tvivel om att när åklagarna väl väcker åtal så ärdet nästan alltid med framgång. Av de l59 åtalade brotten under l976 så ledde l56 (98 procent) till fällande dom. Vid två brott friades gärningsmannen

av domstolen och vid ett blev det aldrig någon rättegång.24

Tendensen ärockså.densamma under hela den studerade tidsperioden. Åklagarna har en nästan hundraprocentig framgång och andelen som friats av domstolen utgör en till två procent per år. Däremot är det inte ovanligt att domstolen ser mildare på brotten än vad åklagaren gjort i sin framställan. Brott som åtalats som våldtäkt döms relativt ofta som våldförande (och ibland som frihetskränkande otukt) exempelvis (se nedan avsn

v11.1o).25

De olika synsätten som man möter hos polisen, åklagarna resp domstolarna sedan brotten slutbehandlats på resp nivå framgår av tabell VII.9 nedan. Tabell VII.9 En jämförelse av brottsrubriceringen hos polisen, åklagarna resp domstolarna (l976:års data, procent av samtliga anmälda brott, n=7l7) Rubricering polisen åklagarna domstolarna våldtäkt/våld- 31 16 13 förande olika otukts- 3 3 brott misshandel, olaga hot, 0- l 3 3 laga tvång etc ej skälig misstanke, ej åtal, 65 78 79 ej fällande dom Totalt (l00) (l00) (100) Jämför man med den rubricering som gjordes vid anmälningstillfället, och som nästan alltid gällde våldtäkt eller våldförande, så är det således inte särskilt många brott som fortfarande har den beteckningen sedan de passerat genom rättsmaskineriet. Av de 97 procenten anmälningar om våldtäkt/våldförande (inklusive försöksbrott och s k alternativanmälningar) återstår l3 procent (se avsn II.3 ovan). Det finns främst tre skäl till detta kraftiga bortfall av anmälda våldtäkter som var för sig torde betyda ungefär lika mycket. För det första att vissa av de anmälda brotten inte avser våldtäkt/våldförande utan andra brott eller händelser som inte var brott. 1

För det andra att vissa av de anmälda brotten aldrig klarats upp i den bemär- i

kelsen att man inte fått tag i gärningsmannen.

Den rättsliga handläggningen 205

För det tredje att målsäganden aldrig gjort någon angivelse eller tagit tillbaka den (eller anmälan) vid vissa brott som i och för sig varit av det här aktuella slaget och att man heller inte fört saken vidare av allmänna skäl.

VII.lO Domstolsbehandlingen

Av de brott som gick till åtal kom majoriteten att stanna i underrätten (tingsrätten). Samtidigt är andelen överklaganden relativt stor, d v s jämfört med andra typer av brott. Åtal väcktes således i l59 fall (22 procent av samtliga brott som anmäldes l976). Vid 98procentavdessafälldes gärningsmannen till ansvar (156 brott). Knappt en dom av fyra överklagades till hovrätten (34 brott). I majoriteten av dessa blev hovrättens domslut detsamma som i tingsrätten. Ett överklagande av fem medförde att hovrätten mildrade tingsrättens dom och samma andel ledde till Sammanskärpningar. lagt två brott fördes vidare till Högsta Domstolen. I bägge fallen nekades

prövningstillstånd varför hovrättens dom fastställdes.26

i Uttryckt i siffror: 22 procent av de brott som anmäldes fördes till dom-

l stol. Sjutton procent av de anmälda brotten avdömdes i tingsslutgiltigt rätten. Fem procent överklagades till hovrätten. Tre procent fick samma dom som i tingsrätten, en procent mildrades och en skärptes. Mindre än en procent fördes vidare till HD där man genomgående nekade prövningstillstånd. Om man ser till de brott som omfattas av domarna så är det inte ovanligt att det är fråga om konkurrensdomar. D v s att gärningsmännen samtidigt dömts för flera brott. Ungefär hälften av samtliga domar avsåg ett eller flera brott utöver den (de) våldtäkt/våldförande som var aktuell i denna undersökning. Den vanligaste typen av brottskonkurrens var mellan våldtäkt/ våldförande och något våldsbrott. Misshandel, olaga hot, olaga tvång, ofredande etc. Med tanke på gärningsmannagruppens sammansättning är det kraftiga inslaget av konkurrensdomar å andra sidan förvånande. knappast En väsentlig andel av dem hade ju en omfattande tidigare kriminell I regel belastning. är dock våldtäkten/våldförandet det grövsta brottet i sammanhanget även om det finns fall där andra, konkurrerande, brott varit grövre, t ex grovt rån och våldförande, grovt narkotikabrott och vâldförande o s v. Att det ofta är fråga om konkurrensdomar är bl a viktigt att hålla i minnet när man betraktar de påföljder som dömdes ut vid de här studerade sexuella övergreppen. Om det enbart gällt de senare hade påföljderna genomsnittligt blivit ringare än vad de blev.

206 Den rättsliga handläggningen En viktig aspekt som man inte kan förbigå i detta sammanhang är själva för: handlingen inför domstol i våldtäktsärenden. Det är också en fråga som ägnats avsevärt intresse i den offentliga debatten kring våldtäktsproblemet och ett icke ringa mått av kritiska synpunkter.

Bl a har man hävdat att offren upplever huvudförhandlingen som mycket press- 1

ande beroende på att den dels innebär en konfrontation med gärningsmannen, ä dels att rätten ibland ger uttryck för en negativ syn på offren, dels slutlig- Å en att vissa av de tilltalades försvarare haft för vana att off-

ifrågasätta rets tidigare livsföring för att på det viset framställa den aktuella över-

E

greppssituationen som tveksam. Olika förslag för att råda bot på dessa hävdai de missförhållanden har också framförts från kritikerna. Bl a att offret skulle få avge sin version av det inträffade utan att behöva träffa gärnings-

i

mannen, att man i en högre utsträckning än tidigare skulle föra våldtäktsför-

handlingar inför lyckta dörrar och att försvararna skulle åläggas att inte 3 ta upp andra omständigheter än sådana som direkt gällde själva övergreppssi- 1 tuationen. l Tyvärr är mitt material inte särskilt lämpat för en granskning av i vilken l En

l

mån kritiken mot domstolsförhandlingen i våldtäktsmål varit berättigad. utvärdering av den typen kräver tillgång till andra data än de som jag använt å vid den här undersökningen. Vissa synpunkter, av såväl empirisk som rent rättsfilosofisk karaktär, kan 1 dock anföras. Först de empiriska. En genomläsning av det skriftliga underlaget (d v s den skriftligt redovisade diskussion som rätten fört när man arbetat fram en dom) för de sammanlagt ca 200 domar som omfattas av mitt material ger dock igkg intryck av att de rättsliga analyserna skulle skilja sig i någon märkbar grad från de som man annars för i straffrättsmål av våldskaraktär. Jag har heller inte funnit några slående exempel på fördomsfullhet från rättens sida mot det kvinnliga offi ret av den som anförts i den debatten. Sannolikt beroende

typ offentliga på i

att domar av det slaget är sällsynta.29 i

På en punkt, och i ett mindre antal domar, har jag dock stött på juridiska j i resonemang som tett sig konstlade, nämligen vid gärningsbestämningen. Uppenbart är således att man i vissa konkreta enskilda fall har ansett att de straffsatser som gäller för våldtäkt (våldförande) varit alltför höga trots att gärningen strikt juridiskt varit av den karaktären. För att lösa den konflikten har man istället tillgripit en kombination av kriminaliseringar i sina försök att täcka in det inträffade. Vanligen av typen misshandel (olaga tvång, olaga hot) pigg något otuktsbrott (i regel frihetskränkande otukt) som således öppnat möjlighet att dömda till ett lägre straff.Låtvara till priset aven

Den rättsliga handläggningen 207 juridisk analys som jag svårligen kan tänka mig att man egentligen har trott på. Andelen domar i mitt material där man möter den här typen av pragmatisk

gärningsbestämning kan skattas till ca tio procent av samtliga.3O

Ur rättssäkerhetssynpunkt anser jag också att det finns anledning att ställa sig kritisk till många av de förslag som lagts fram till en ändrad ordning för den rättsliga handläggningen i domstol av våldtäkter. Kraven på att offret skall fâ ge sin version av händelsen utan att gärningsmannen är närvarande stöter således mot en av grundtankarna i ett demokratiskt rättssystem. Att man direkt skall kunna ta del av de anklagelser som framförs mot en. Självfallet finns det situationer som kan motivera undantag från denna huvudregel. Risk för hot eller fortsatta övergrepp från gärningsmannen exempelvis. Domstolen har också redan nu möjlighet att låta offren berätta enskilt om det som hänt. Vad man måste ha klart för sig är att detta förfarande även fortsättningsvis måste utgöra undantag och inte regel. På den här punkten måste det finnas sätt att stödja offret som inte sker på bekostnad av gärnings-

mannens rättssäkerhet.3]

På samma sätt är jag kritisk mot bruket av lyckta dörrar. Det är redan nu relativt sett mycket vanligt att mål av den här typen förs utanför offentlig insynoch det är rättsligt högst otillfredställande. Offentlighetsprincipen är en hörnsten i varje juridiskt system som gör anspråk på att vara rättssäkert. Också de synpunkter som förts fram på försvaret vid våldtäktsmål kan få olyckliga konsekvenser. Jag är således inte enig med de personer som anser att man kan klarlägga en övergreppssituation enbart utifrån fakta som gäller själva övergreppet. Självfallet måste man i ett sådant sammanhang ta med alla uppgifter som man kan få om de inblandade personerna, deras eventuella tidigare relation 0 s v. Vad jag tror kritikerna här gjort sig skyldigatill är en sammanblandning av två olika förhållanden. Dels en kunskapsfilosofisk fråga: hur man bäst skall utreda en viss händelse. Dels ett ideologiskt spörsmål: vilket straffvärde som olika gärningar skall anses ha. Det senare är skilt från den Ä

förra.32

Vad man däremot kan ifrågasätta -och här ger jag kritikerna rätt- är den ideologi och de uttryck för denna ideologi som fortfarande ligger under straffmätningen vid olika typer av sexuella övergrepp och bl a fått den konsekvensen att vissa försvarare ansett att det legat i gärningsmannens intresse att dra offrets tidigare vandel i tvivelsmål. Konkret. Det är en ideologisk fråga om det faktum att offret frivilligt följt med gärningsmannen hem skall anses

som en för honom förmildrande omständighet.33 Så långt om detta som jag f ö

skall återkomma till i min avslutande åtgärdsdiskussion (se nedan kap IX).

208 Den rättsliga handläggningen

VII.ll Påföljderna

Vilka blev då påföljderna vid de l56 brotten som ledde till fällande dom? I tabell VII.llnedan har jag redovisat dessa för l976. Fördelningen av påföljderna under de båda tidigare åren l970 respektive 1973 är f ö likartad. Tabell VII.ll Typ av påföljd (l976:års data, procent av samtliga brott med fällande dom, n=l56 ) Påföljd fängelse 53 varav

ej frihetsberövande påföljd alt särsk. vård 24

Totalt (100) 1

Vid drygt hälften av brotten dömdes således till fängelse. Den relativt sett vanligaste påföljden låg mellan ett och två år, 22 procent av samtliga dömda fick detta straff. Knappt tio procent fick sex månaders fängelse eller mindre och en motsvarande andel två år eller mer. Med tanke på att minimistraffet vid våldtäkt är två års fängelse kan denna ringa andel möjligen te sig förvånande. Svaret är enkelt. Om man åtalas för våldtäkt 1 döms man normalt för våldförande (ochåtalasmanförvåldförandedömsman i reför det). En skattning pekar mot att mindre än 20 procent av straffen gel avsett våldtäkt. Ungefär hälften av dessa var fängelse på två år eller 1

mer och den resterande andelen ryms inom de 23 procenten som dömdes till 1

sluten psykiatrisk vård. En fjärdedel fick icke frihetsberövande påföljder (skyddstillsyn, villkorlig dom, ofta i kombination med dagsböter) eller överlämnades till särskild vård enligt nykterhetsvårds- respektive barnavårdslagen. En absolut majoritet av de dömda frihetsberövades således. Antingen inom kriminalvården, psykvården, barnavården eller nykterhetsvården. Och i regel på kortare tid än ett år. Skall man ge något allmänt omdöme om detta skulle det möjligen vara att de påföljder som det talas om i lagtexten ter sig mer drakoniska än vad de i själva verket blir i praktiken. Mitt eget intryck -efter att ha gått

Den rättsliga handläggningen 209 igenom ett par hundra våldtäktsdomar och bevistat ett dussin våldtäktsrättegångar- är att rätten ibland tillgriper beteckningen våldförande mer av något slags humanitet och omtanke om gärningsmannen än av rättsligt relevanta skäl. Samma motiv således som jag anser att man kan spåra bakom de domar på (frihetskränkande) otukt ogh misshandel etc som förekommeri materialetför den här undersökningen. En intressant fråga som jag tyvärr inte kan avgöra på basis av mina egna data är om påföljderna för våldtäktsbrott skärpts på senare år. Domstolsjurister som jag talat med framför således ofta den uppfattningen och menar även att denna skärpning är resultatet av de senaste årens våldtäktsdebatt. Själv hyser jag en misstanke om att de kan ha rätt. En granskning av påföljdsstatistiken (och även en jämförelse av data från olika år i den här studien) pekar således mot att straffen kan ha blivit längre i framförallt den nedre del-

en av straffkontinuet.34 Några mer omfattande ändringar till gärningsmännens

nackdel kan den dock inte vara fråga om. Det kan heller inte uteslutas att förklaringarna är andra än de som hävdats från praktikerhåll. I ex en förgrovning av den underliggande strukturen eller en skärpning av det arbete och den inställning som ligger på de lägre nivåerna i rättsmaskineriet. Tyvärr är också frågor av den här typen mycket svåra att besvara med vetenskapliga

undersökningar.35

VII.l2 Sammanfattande slutsatser om den rättsliga handläggningen

Polisens förundersökningar av anmälda våldtäktsbrott tycks i regel präglas av noggrannhet och objektivitet. Vid ett mindre antal fall kan man dock rikta anmärkningar mot förfarandet. Här har offren varit föremål för en subjektiv, fördomsfull, felaktig eller t 0 m lagstridig behandling. På grundval av de skriftliga underlaget för denna undersökning kan den senare kategorin skattas till ca fem procent av samtliga förundersökningar. Polisens utredningsarbete kompliceras ofta av att våldtäktsbrotten har en privat karaktär och i regel genomförs med ett ringa mått av våld som ? kan vara svårt att styrka genom olika tekniska undersökningar. Ofta blir det fråga om att avgöra vem av de två parterna, offret eller gärningsmannen, som ger den mest rättvisande beskrivningen av den inträffade händelsen. Arbetet underlättas å andra sidan av att gärningsmannen i en majoritet av fallen är känd eller utpekad från början, vanligen av offret själv. Andelen okända gärningsmän som blir kända genom polisens spanings- och utredningsarbete är dock marginellt.

210 Den rättsliga handläggningen Att bli utsatt för ett sexuellt övergrepp medför påfrestningar på offret som genomsnittligt torde vara långt större än vid andra typer av brott. Detta faktum i förening med det förhållandet att vâldtäktsbrotten i praktiken alltid är angivelsebrott försvårar ytterligare den rättsliga handläggningen. En stor andel av de anmälda brotten kommer aldrig att bli utredda genom att offren inte gör någon angivelse eller tar tillbaka anmälan eller angivelsen. Ungefär en fjärdedel av de anmälda brotten avslutas på detta vis. Relativt sett är detta en hög andel. Samtidigt är den inte större än vid andra brott där offret utsätts för jämförbara påfrestningar, t ex s k

kvinnomisshandel,36 Man bör också understryka att andelen irrelevanta anmäl-

ningar, d v s för andra brott än våldtäktsbrott eller händelser som ej är kriminaliserade, är högre inom denna kategori där angivelsen återtas eller uteblir än för de brott där så inte sker. Majoriteten av dessa brott är dock våldtäktsbrott och en väsentlig andel av dem hade sannolikt medfört att gärningsmannen fällts till ansvar förutsatt att offret hållit fast vid sin angivelse. Också de relativt sett hårda påföljderna vid våldtäktsbrottet tycks påverka handläggningen på ett sätt som inte är meningen. Ca en tredjedel av de brott där förundersökningen avslutats med skälig misstanke förs ej till åtal beroende på en kombination av faktorer där sannolikt de tänkbara påföljderna ibland kan spela roll för åklagarens bedömning. Att de relativt ofta tycks göra det vid domstolarnas påföljdsmätning är även av intresse i sammanhanget. Sammanfattningsvis. Här finns i vart fall tre kritiska punkter där man kan diskutera förändringar i den rättsliga handläggningen, nämligen brister i polisens handläggning av anmälda våldtäktsbrott, angivelsemomguugggsamt straffstadgandets utf0rmning_0ch då speciellt pâföljderna vid brottet. Till dessa skall jag f ö återkomma i mitt åtgärdsförslag i kapitel IX nedan. , Möjligen kan olika förbättringar i dessa hänseenden bidra till att bl a öka den slutliga uppklaringen av de anmälda brotten och samtidigt ge den en mer reell innebörd. En uppklaring som jämförelsevis är hög och i vart fall högre än vad uppgifter ur rättsstatistiken visar. Avslutningsvis vill jag således påpeka att 28 procent av de s k rena våldtäktsbrotten under l976 ledde till en fällande dom (bilden är likartad för de båda tidigare åren). D v s ungefär dubbelt så hög andel som statistiken visar. Att drygt 70 procent föll bort förklaras till jämförbara delar av tre olika fakta: (a) Vid vissa brott får man aldrig tag i någon gärningsman. Detta är ett generellt problem vid brottsuppklaring över huvud taget och erfarenheten visar att möjligheterna att öka uppklaringen har ganska

Den rättsliga handläggningen 211

lite att skaffa med hur omfattande åtgärder man sätter in. Andelen ouppklarade spaningsmord, där man sätter in mycket stora resurser på utredningssidan, är således inte särskilt mycket lägre än andelen våldtäktsbrott med okänd gärningsman som aldrig klaras upp. Problemet med okänd gärningsman. (b) Våldtäktsbrotten privata karaktär som genomsnittligt gör dem bevistekniskt komplicerade. Om ord står mot ord kan man förfara på endera av två sätt. Antingen tro på den ena parten och på grundval av detta utlösa åtgärder mot den andra. Eller låta saken falla vad beträffar samhällets möjligheter att ingripa i den. I svensk straffrättsskipning har man av ideologiska skäl fastnat för den senare ståndpunkten. Om gärningsmannen i själva verket är skyldig fast det inte låter sig bevisas är detta självfallet otillfredställande. Hur som helst har man ansettdetän mindre acceptabelt att ge avkall på de strikta beviskraven och t ex tillmäta offrens berättelse i sig en högre grad av trovärdighet än den anklagades. Personligen kan jag inte se någon annan möjlighet att lösa detta dilemma. (c) Juridiska komplikationer som vållas av bl a kravet på angivelse respektive för de aktuella brotten och som får icke avsedda återpåföljderna verkningar på den rättsliga handläggningen på förundersökningsstadiet, fatta beslut i åtalsfrågan och när domstolen skall när åklagaren skall döma. Till dessa frågor skall jag återkonma (se kap IX nedan).

DEN VERKLIGA BROTTSLIGHETEN -verklig brottslighet och synlig brottslighet-den verkliga brottslighetens struktur, omfattning och tidsmässiga förändringar-tolkningsproblem vid undersökningar som grundas på den synliga brottsligheten

VIII.l Verklig brottslighet och synlig brottslighet

I den tidigare framställningen har jag gett en beskrivning av våldtäktsbrotten utifrån olika data om sådana brott som kommit till polisens kännedom, d v s den anmälda eller synliga brottsligheten. En väsentlig fråga -som alltså gäller giltigheten hos den tidigare beskrivningen- är hur pass väl den synliga

brottsligheten stämmer överens med den verkliga eller faktiska brottsligheten.

Tillgången på data om den verkliga brottsligheten, och det gäller kanske i

särskilt hög grad våldtäktsbrotten, är av naturliga skäl dålig. I princip kan

man säga att det finns fyra olika metoder att undersöka den faktiska brotts-

ligheten. En av dem, som vi sammanfattningsvis skulle kunnakalla för obser-

vationsmetoden, går inte att använda vid de brott som är aktuella här. Kvar finns tre olika metoder. Man kan fråga ett urval av personer om de begått vissa brott. Undersökningar av den typen brukar kallas för självdeklarationsstudier. Man kan också fråga om de fallit offer för olika brott, s k offerundersökningar. Det tredje tillvägagångssättet består inte av en speciell teknik utan av flera, s k initierade gissningar. D v s att man t ex använder sig av befintliga kunskaper av relevans för att bedöma en brottsgrupps ungefärliga omfattning och struktur. Man kan göra analogislut från en brottskategori som man vet mer om till en annan som är likartad och som man vet mindre om. Man kan försöka skatta den teoretiskt tänkbara omfattningen av ett visst brott o s v. De två första metoderna står resp faller med graden av glömska eller sanningsenlighet hos de som tillfrågas. Vad gäller den tredje behöver det knappast påpekas att den i bästa fall ger en ungefärlig beskrivning. Beträffande våldtäktsbrottsligheten finns det totalt sett få tidigare undersökningar av det här slaget. Självdeklarationsstudier har i regel använts för att skatta kriminaliteten bland barn och ungdomar. Det finns få exempel där man frågat urval av vuxna män om brott som de begått och ytterligt få där man varit inne på de sexuella övergreppen. Skälet är enkelt. Mycket talar för att tillförlitligheten vid sådana studier skulle bli låg. Dessa brott är alltför känsliga för att man skall kunna förvänta sig något större mått av sanningsenlighet från respondenterna, De s k offerundersökningarna har dock genomsnittligt en något högre grad av

Den verkliga brottsligheten 213

tillämplighet. Dels har de i regel använts på representativa urval av befolkningen, dels kan man tänka sig att det allmänt sett skulle vara mindre känsligt att fråga om brott som en person utsatts för än sådana som han begått. När det gäller våldtäktsbrotten är dock det senare mycket tveksamt. Det finns således resultat som talar för att offerundersökningar om våldsbrott i vissa avseenden t 0 m kan ge sämre data än de som man erhåller från den anmälda brottsligheten. Konkret. Att det har hänt att man anmält sådana brott men att

man inte nämnt dem vid en offerundersökning som man deltagit i.]

Sammanfattningsvis kan man säga att de sexuella övergreppen representerar en mycket svårundersökt brottsgrupp. De olika resultat som finns(jag skall återkomma till en mer ingående beskrivning av dem nedan) pekar dock entydigt på att det s k mörktalet är stort. Att endast en mindre andel av samtliga sådana brott kommer till polismyndigheternas kännedom. Några exempel. Enligt The Presidents Commission on Law Enforcement and The Administration of Justice anmäldes ca 20 procent av samtliga våldtäkter/våldföranden i USA

till p0lisen.2

Amerikanska fig; har hävdat att antalet anmälda brott av den här typen måste multipliceras med minst siffran tio för att kompensera för bortfallet genom

uteblivna anmälningar.3

De amerikanska kriminologer som specialstuderat frågan, främst Biederman m fl,

har kommit till liknande resultat.4

Samtliga de ovan nämnda undersökningsresultaten grundar sig på jämförelser mellan statistiken över anmälda brott och slutsatserna från de stora offerundersökningar som man genomfört på olika håll i USA sedan mitten av 60-talet.

En samstämmig bild således.5

Haines anser dock att andelen anmälda våldtäktsbrott är än lägre. Enligt för-

fattaren utgör den synliga brottsligheten ca fem procent av den faktiska.6

Också Radzinovicz har i en engelsk

studie hamnat nära Haines skattningar.7

Med undantag för de allra grövsta brotten anmäls ca fem procent av samtliga sådana brott. Att mörktalet för ett brott är stort behöver i och för sig inte utesluta att man kan använda den synliga brottsligheten som utgångspunkt för olika slut-

satser om den verkliga brottsligheten. Kritiskt blir det först om viktiga fak-

torer i den aktuella brottslighetens struktur också styr sannolikheten för att brottet anmäls. Vad gäller våldtäktsbrotten finns det mycket som talar för att det på det viset. Å andra sidan existerar det en icke ringa kunskap om vilka faktorer som är av avgörande betydelse för anmälningsbenägenheten och möjligheterna till en analys av den verkliga brottslighetens struktur

214 Den verkliga brottsligheten och (ungefärliga) omfattning med utgångspunkt i dels den denanmälda brottsligheten, dels befintlig vetskap om mörktalsproblemet, är således förhållandevis goda. Vad gäller våldsbrotten i allmänhet finns det två faktorer som är av mycket stor betydelse för anmälningsbenägenheten. För det första relationerna mellan offret och gärningsmannen och för det andra brottets grovhet. Samma faktorer således, och av naturliga skäl, som var aktuella i den tidigare diskussionen

om uteblivna och âtertagna åtalsangivelser.Relationen och brottsgrovheten tycks

betyda väsentligt mer än olika individuella egenskaper hos offren respektive gärningsmännen (eller kombinationer av sådana egenskaper). Beträffande de sexuellt orienterade våldsbrotten är det dock rimligt att förvänta sig vissa avvikelser från detta mönster. Det är ett känt faktum, som framgår inte minst av denna undersökning, att offren ofta upplever skamkänslor i samband med brottet, att de t 0 m skyller sig själva för det inträffade. Dessa känslor kan tänkas vara relaterade till ett flertal olika faktorer. Har man utsatts för ett rent överfall är de rimligen mindre än om de inledande kontakterna har varit frivilligal Likaså om det sexuella övergreppet till sin karak tär varit mindre omfattande. Det senare sexuella momentet är helt säkert det § E centrala när det gäller offrets skuldkänslor.

Så långt om avvikelserna. Relationerna mellan offret och gärningsmannen spelari

dock troligen samma roll som för våldsbrotten i övrigt. Det är t o m tänkbart att nära relationer kan vara mer anmälningsavhâllande än eljest. Om man summerar dessa faktum med två exempel så skulle de s k överfallsvåldtäkterna ligga illa till ur anmälningssynpunkt. Vilt främmande gärningsmän och genomsnittligt mindre grova brott (ofta försök) om man ser till det sexuella inslaget i dem. Det finns mycket starka skäl som talar för att överfallsvåldtäkterna har ett 4 litet mörktal.

E

Däremot torde det förhålla sig tvärtom med de våldtäkter och våldföranden §

som utspelas i

mellan individer som lever, eller har levt, i en nära relation

till varandra. Vid nära och emotionella relationer mellan parterna finns det övertygande evidens för att mörktalet är mycket stort. Utgår man från samma mönster som ovan skulle man med visst fog kunna hävda att de s k uppraggningsvåldtäkterna, d v s en inledande frivillig kontakt före det sexuella övergreppet mellan tidigare obekanta individer, ur mörktalssynpunkt borde ligga någonstans mellan dessa båda fenomenologiska ytter-

ligheter. Att mörktalet är stort således.

Jag skall återkomma till en diskussion av mörktalets storlek för olika typer av våldtäktsbrott i det följande avsnittet. Här tänkte jag avslutningsvis redovisa några resultat från tidigare undersökningar som kan vara av intresse för det fortsatta resonemanget. Studier där man bl a försökt få grepp om

Den verkliga brottsligheten 215

dessa brotts verkliga omfattning. Låt mig dock inledningsvis få påpeka en gemensam svaghet i dessa undersökningar vad gäller de delarna av dem som handlar om sexuella övergrepp. Nämligen att man inte i något fall försökt skilja mellan olika typer av brott, t ex överfallsvåldtäkter, uppraggningsvåldtäkter eller sådana i parrelationer. I vissa fall framgår det på ett ungefär -av frågans formulering, det undersökta personmaterialet 0 s v- vad det är för slags brott som är aktuella men någon strikt indelning av dem har man inte företagit. Ur mörktalssynpunkt, när man är på jakt efter mörktalet är detta naturligtvis inte bra. Bra är det heller inte att man i regel är utelämnad åt den tillfrågades uppfattning om vad som menas med våldtäkt etc. Nu till resultaten och först de “självdeklarerade gärningsmännen. Från de skandinaviska länderna föreligger så vitt jag vet endast en undersökning där man frågat om våldtäkt. Nämligen en studie av Andenaes m fl på 125 manliga studerande vid Oslo universitet. Ingen av de tillfrågade

uppgav att han begått något sådant br0tt.8

I USA finns dock ett större antal sådana arbeten där man även tagit upp sexuella övergrepp. Speciellt två är av intresse. Clark och Tifft frågade, i en klassisk studie, manliga studenter om brott som de gjort sig skyldiga till och utvärderade därefter deras förstagångssvar vid en förnyad utfrågning där man använde en s k lögndetektor. Femton procent av de tillfrågade medgav att de försökt tvinga eller tvingat en kvinna att ha samlag med dem och utvärderingen av svaren visar att de relativt sett har en hög grad av tillförlitlighet. Tendensen att förneka detta beteende var dock tre gånger så stark som den motsatta. Att man påstod att man gjort det trots

att så (sannolikt) inte var fallet.9

I en undersökning av ggnin som omfattade 400 ogifta manliga collegestudenter uppgav 25 procent av de tillfrågade att de under sin tid vid college använt sig av aggressivt sexuellt beteende. Totalt gällde det l82 händelser som fördelade sig på 87 män och l42 kvinnor och en icke ringa andel av de aktuella incidenterna torde ha fallit innanför det straffbara området även om exemplen på grova övergrepp var få. Av visst intresse i sanmanhanget

är dock att de genomgående inte anmälts till polisen.]0 Likaså att dessa

övergrepp var relativt sett mest vanliga i stadiga relationer. Om man byter perspektiv och ser på offrens version så framkommer en likartad bild. Pen-Studie- av & uppgav sjutton procent av knappt 300 tillfrågade kvinnliga collegestudenter att de varit utsatta för någon form av sexuella övergrepp där våld, hot eller tvång förekommit. Inte någon av

216 Den verkliga brottsligheten ll dessa händelser hade anmälts till polisen. Liknande resultat framkommer i en svensk undersökning av Bresky och Teelagg, Författarna prövade ett formulär med samlevnadsfrågor på bl a 112 kvinnliga universitetsstuderande. Av de som besvarat de olika frågorna så instämde 35 procent i påståendet ”Jag har varit i situationer där jag mer eller mindre blivit påtvingad samlag och 19 procent i att Man kan nästan

säga att jag har varit med om våldtäkt.12

Av intresse i sammanhanget är också en annan svensk studie som även den är utförd på universitetsstudenter. I det här fallet sådana som läste krimi-

n0logi.13 Av de 64 kvinnliga studenter som besvarat frågorna uppgav nämligen

fem (åtta procent) att de blivit utsatta för våldtäkt/våldförande. Andelen är intressant av bl a det skälet att den tillfrågade gruppen genomsnittligt kan antas vara väl införstådd med den legala avgränsningen av begreppet. De mest omfattande undersökningarna som genomförts i den här relationen är de amerikanska offerundersökningarna på representativa befolkningsurval som jag varit inne på tidigare. Här har man således frågat grupper på mellan

10 000 och 25 000 personer vid ett mycket stort antal tillfällen sedan mitt-

en av sexti0talet.14 Resultaten är också mycket entydiga vad beträffar t ex

våldtäktsbrottens mörktal. I genomsnitt har ungefär ett sådant brott av fem kommit till polisens kännedom. Skall man försöka sammanfatta dessa resultat från den tidigare forskningen så finns det således åtskilligt som talar för ett stort mörktal. Samtidigt är det inte svårt att hitta argument för att detta mörktal säkert varierar åtskilligt för olika typer av brott men inom samma rättsliga kategori, d v s 1

våldtäkt/våldförande. Hur stora dessa variationer är och hur de ser ut skall z

2 1 jag återkomma till i följande avsnitt.

VIII.2 Den verkliga brottslighetens struktur, omfattning och tidsmässiga förändringar

I det här avsnittet tänkte jag ta upp tre sammanhängande frågor. Den verkliga våldtäktsbrottslighetens struktur, omfattning och tidsmässiga förändringar. Först dess struktur. I avsnitt IV.3 ovan har jag redovisat hur den synliga våldtäktsbrottsligheten fördelar sig med avseende på relationerna mellan offret och gärningsmannen. I min följande analys av den faktiska våldtäktsbrottsligheten har jag huvudsakligen utgått från den faktorn. Som jag påpekat tidigare är den av avgörande betydelse för mörktalets storlek vid olika slags våldtäktsbrott. Den anmälda våldtäktsbrottsligheten domineras således av sådana fall där

Den verkliga brottsligheten 217

parterna var helt obekanta med varandra. Fyrtio procent av de s k rena våldtäktsbrotten faller inom den kategorin. Majoriteten av denna grupp, ca 28 procent, utgörs av de s k överfallsvâldtäkterna, den klart största enskilda brottskategorin av mer homogen karaktär. Offret och gärningsmannen var helt obekanta med varandra, mötesplatsen var (nästan alltid) identisk med brottsplatsen, offrets inblandning helt ofrivillig. Hon utsattes för ett renodlat överfall. Jag har behandlat överfallsvåldtäkterna som en speciell Bl grupp. a av det skälet att de är tacksamma att analysera ur mörktalssynpunkt. I den andra änden av relationsskalan finner vi tillsammans femton procent av de anmälda fallen. Där har offret och gärningsmannen haft en nära och emotionell relation som antingen pågått när brottet begicks eller ligger tidigare i deras historik. Tre procent närmare bekanta med sexuell relation, sex procent tidigare make, sambo etc och ytterligare sex procent nuvarande make, sambo etc. Också dessa har jag tagit har upp särskilt -jag kallat dem för parvåldtäkter- och även om dem finns det en hel del kända fakta som gäller mörktalets storlek och utseende. Problemen uppstår för mellankategorin som sammanlagt omfattar hälften drygt av alla anmälda brott. Som jag påpekat ovan är det fråga om en mycket heterogen grupp. Här finns bl a ca tio procent av sådana övergrepp som man i tidigare litteratur kallat för uppraggningsfall (fast där har andelen varit betydligt större). Brott där offret haft en inledande kontakt med frivillig en tidigare obekant man som sedan utsatt henne för en övergrepp. Det finns ytterligare ett ungefär motsvarande antal där man varit obekanta eller ytligt bekanta där kvinnan fallit offer för något som bäst kan karakteriseras som ett fördröjt överfall. Gärningsmannen har förlett eller lurat ibland henne, har hon varit i något slags god tro. Före brottet. finns den stora Slutligen gruppen med varierande grader av bekantskap, olika till brottet. Och upptakt helt olika brottsliga tillvägagångssätt. Jag har försökt diskutera dem med utgångspunkt i skilda faktorer som är av betydelse för mörktalet. Relationen, brottets hos offret grovhet, egenskaper respektive gärningsmannen. Vad gäller den faktiska våldtäktsbrottslighetens struktur vill inleda min jag beskrivning med ett påstående som jag först senare skall försöka leda i bevis, nämligen att relationsfördelningen torde vara helt omkastad jämfört med den som gäller för den synliga brottsligheten. I verkligheten torde således överfallsvåldtäkterna utgöra den klart minsta gruppen av våldtäktsbrotten medan de våldtäkter/våldföranden som utspelats inom nära och emotionellt orienterade relationer helt säkert är den största kategorin. Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att det finns mycket som talar för att sannolikheten för våldtäktsbrott ökar ju närmare bekanta de in-

Den 218 verkliga brottsligheten

volverade är. För detta talar dels olika kunskaper om mörkpersonerna talets storlek vid skilda typer av våldtäktsbrott, dels vår vetskap om utseende i allmänhet. De sexuella övergreppen har våldsbrottslighetens karaktären av just våldsbrott. i dem är mer än något annat Våldsinslaget således mer centralt än det sexuella momentet. Om våldsbrotten, och speciellt de grova fallen, kan vi med säkerhet säga att de i regel utspelas

mellan människor som känner varandra.15

Uverfallsvåldtäkterna torde utgöra undantag om vi ser till den aktuella brottsligheten som helhet. Andelen sådana utgör knappt 30 procent av den anmälda rena våldtäktsbrottsligheten under hela 70-talet. Andelen är således konstant och det finns inget som tyder på att de vare sig mycket skulle ha minskat eller ökat på något märkbart sätt under denna tidsperi-

od.16 Dessa brott innehåller också en stor andel försöksbrott. Dessutom

ofta brott av seriekaraktär. En och samma gärningsman gör sig under en kortare skyldig till ett flertal brott. Det finns således extidsperiod empel på enstaka gärningsmän som under den aktuella tidsperioden begått ett tiotal sådana brott som kommit till polisens kännedom. Karaktären hos överfallsvåldtäkterna utgör det starkaste argumentet för att de bör ha ett litet mörktal. I dessa brott finns inget särskilt moment starkt hinder för offret att anmäla brottet. Tvärtom. som bör utgöra något Data om sådana kända gärningsmän som gjort sig skyldiga till serier av överfallsvåldtäkter talar också starkt för detta. När polisen fått tag i 1 en sådan gärningsman har förhören och utredningen i övrigt i regel kunnat

återföras kända och anmälda brott. Undantag finns dock. D v s att l

på redan i misstänkta gärningsmän i den här kategorin erkänt fler brott än vad som funnits anmälda. Jag skall ge två exempel från 70-talet. Polisen i Göteborg l977 en våldtäktsman som erkände sammanlagt tre grep fullbordade våldtäkter och fem försök, totalt åtta brott. Brotten hade begåtts inom loppet av ett år från gripandet och han kunde lämna utförliga beskrivningar om samtliga av dem. För två av de fullbordade brotten och fyra av försöksbrotten stämde dessa också väl överens med de redogörelser som offren (och vittnen i ett par fall) lämnat i sina anmälningar. Vad gällde två händelser så saknades anmälan och man fick heller inte in någon senare trots att man gick ut i tidningarna och bad att offren skulle kontakta polisen. I ett fall (där man således aldrig fick in någon anmälan) hade mannen överfallit en flicka i 20-årsåldern när hon var-på väg från spårvagnen. Han hade släpat in henne i en skogsdunge ca l50 meter från överfallsplatsen där han genomfört en fullbordad våldtäkt. Efter brottet hade han sprungit därifrån. I det andra fallet följde han efter en flicka som steg av en buss. I när-

Den verkliga brottsligheten 219

heten av en lekplats hade han kastat sig över henne och slitit sönder hennes kläder. Hon lyckades dock ta sig loss och skrek på hjälp varvid mannen flytt. Det andra exemplet är från l974 och Stockholm. Personen som greps i omedelbar anslutning till ett våldtäktsförsök erkände på ett tidigt stadium ett fullbordat brott och fyra försöksbrott. Anmälan saknades för ett av de fyra försöksbrotten. I övrigt var gärningarna i stort sett analoga med de som be-

skrivits i det tidigare exemplet.]7

Fall av den beskrivna typen stöder antagandet om ett litet mörktal samtidigt som de självfallet också visar att anmälningsbenägenheten inte är hundraprocentig ens vid dessa brott. En majoritet av dessa brott torde dock anmälas och det verkliga brottsantalet torde vara obetydligt större än det anmälda. Likaså torde de allra grövsta brotten, där offret får allvarligare skador, med största sannolikhet konma till polisens kännedom. Om överfallsvåldtäkterna skulle vi således kunna hävda att det faktiska antalet sådana brott uppgår till ca 200 per år. Att detta antal torde ha varit mycket konstant beroende på att allt talar för en hög och konstant anmälningsbenägenhet. Och att det i regel är fråga om brott som stannar på försöksstadiet. Hur förhåller det sig med de s k parvåldtäkterna? Om vi utgår från relationerna mellan parterna i den anmälda brottsligheten så avsåg som jag påpekat tidigare femton procent av samtliga fall sådana förhållanden där offret och gärningsmannen haft en tidigare sexuell samvaro eller ett tidigare eller pågående samlevnadsförhållande. Totalt rör det om sig ca 75 till 100 brott per år i den här kategorin. är det också Genomsnittligt fråga om något grövre övergrepp liksom att en majoritet av dem avser fullbordade samlag. Samtidigt är det på det viset att statistiken egentligen innehåller väsentligt fler brott inom den här gruppen än vad siffrorna ger en antydan om. Skälet till detta är att det nästan alltid -vad beträffar de kända fallentycks handla om upprepad brottslighet. En och samma gärningsman har under en längre tid utsatt offret för ett flertal Dessa finns nästan alltid redoövergrepp. visade i förundersökningarna som någon slags allmän bakgrundsteckning men det brott som redovisats antalsmässigt, och det som man koncentrerat utredsjälva ningsarbetet kring, är just den händelse som föranledde själva anmälan. Av praktiska skäl bryr man sig inte om de brott som ligger tillbaka i tiden. längre Ofta kan det också röra sig om brott som ligger mer än sex månader tillbaka i tiden innan offret gjorde sin anmälan ach då för ett brott som inträffat senare. Reglerna om angivelseåtal i Brb 6:ll sätter således en ganska snäv

tldsgräns Vid den här typen av övergrepp.18

Den verkliga brottsligheten

Ett typiskt exempel kan se ut enligt följande. kvinna har blivit utsatt för fall av sexuella övergrepp, En gift upprepade hot, ofredanden etc från sin make. Mannen har ofta varit misshandel, olaga berusad och kvinnan anser att detta är förklaringen till hans beteende. Hon är också länge trott att hon skall kunna få honom att sluta missbruka sprit och att då kommer att upphöra. Efter en tid har hon dock insett övergreppen att detta inte kommer att lyckas. Hon begär skilsmässa och mannen flyttar ifrån henne och deras En pojke på sex år. övergreppen fortgemensamma barn. sätter dock. Mannen har nämligen behållit sin nyckel till deras tidigare gemensamma bostad och vid upprepade tillfällen har han uppsökt kvinnan i lägenheten där han utsatt henne för olika övergrepp. Bl a har han haft samlag med henne mot hennes Dessa brott har i regel förövats på dagtid när barvilja. net varit Den händelse som utlöser anmälan till polisen har dock på dagis. ett annorlunda utseende. Mannen kommer hem till den tidigare hustrun på natten och tilltvingar sig samlag med henne utan att bry sig om att den sexårige detta, att barnet fått sonen ligger i sängen hos sin mamma. Det är således

om vad som pågår, som får henne att till slut anmäla den f d maken. g

vetskap Gör man en noggrann genomgång av den här typen av anmälningar så finner man att anmälan i regel avser ett enstaka brott, d v s det brott som föran- g ledde anmälan, men att det i förundersökningshandlingarna förekommer uppgifter om i genomsnitt ett tiotal liknande brott. I enstaka undantagsfall kan

det t o m röra sig om åtskilligt fler brott än så. T ex en man som under flera

års tid utsatt hustrun samt i tur och ordning sina tre minderåriga döttrar för upprepade sexuella övergrepp. l utifrån offrets i Om man tänker sig att man tillämpade en strikt antalsräkning l vid dessa så skulle en omedelbar följd av detta bli att uppgifter anmälningar

antalet anmälda våldtäkter mer än fördubblades. Ett så pass stort antal brottl

ligger alltså dolda i polisens anmälningshandlingar om våldtäktsbrott. stora likheter med den

brottskate-3

Som jag sagt ovan företer dessa brott ofta som vi brukar kalla för kvinnomisshandel, d v s att en man utsatt sin gori tidigare eller nuvarande kvinnliga partner för misshandel, ofredande, olaga hot, tvång etc. I själva verket rör det sig ofta om samma slags fall olaga och en anledning till att anmälan oftare avser rena våldsbrott än sådana med en sexuell karaktär torde vara att de dels relativt sett kanske är mer frekventa i en viss relation där övergrepp förekommer, dels lättare för offret att ta upp om hon väl bestämmer sig för att göra anmälan. Andelen sådana misshandelsfall av samtliga anmälda misshandelsfall är f ö i stort sett densamma som andelen med nära relationer inom våldtäktsbrottsligheten. En skattning pekar mot att det rör sig om ca 20 procent av de anmälda misshandelsbrotten. Totalt således ca 4 000 till 5 000 brott per år. Om man till denna

Den verkliga brottsligheten 221

grupp lägger liknande brott under andra straffrättsliga rubriceringar som olaga hot, olaga tvång, ofredande etc, får vi ytterligare ett par tusen anmälda brott per år. Sammanlagt handlar det alltså om en fenomenologiskt likartad och synlig brottslighet i storleksordningen 7 000 anmälda brott per år. Dock med den viktiga reservationen att det antalet grundar sig på en så gott som genomgående mycket restriktiv antalsräkningsprincip, attnmn iregelnöjt sig med att bokföra det brott som föranledde anmälan. Det är viktigt att understryka detta senare faktum. Det finns således utrymme för en avsevärd ökning av den synliga brottsligheten på det här området. Gick man strikt efter det av offren-anmälarna uppgivna brottsantalen skulle man få (mer än) en fördubbling av antalet anmälda brott. Utan att antalet anmälningar förändrats. Och utan att man satt sig över reglerna

för antalsräkning av brott.19

Tyvärr har jag inte haft möjlighet att gå igenom ett urval av anmälningar om kvinnomisshandel för att kontrollera den eventuella förekomsten av sexuella övergrepp även inom den brottskategorin. En initierad gissning, som dessutom får starkt empiriskt stöd i de samtal som jag haft med poliser som sysslat med att utreda sådana misshandelsbrott, pekar dock mot att det här döljs också ett stort antal sexuella övergrepp. Men att man av olika praktiska-polisiära skäl föredrar att betrakta dem som renodlade misshandelsbrott. Och att även offren ofta väljer att ta upp de rent fysiska övergreppen. Skall man försöka göra någon sammanfattande beskrivning av den här brottskategorin med utgångspunkt från de som anmälts som sexuella övergrepp så torde man bl a kunna hävda följande. De relationer som är aktuella kan (i regel) hänföras till två grupper. Dels utslagningsrelationer, dels r§jationeI;;LJ§1_akut_kris. Utslagningsrelationerna kännetecknas av att båda parterna har allmänna problem av social och/eller psykologisk karaktär. Missbruk av alkohol är t ex frekvent förekommande. Den kvinnliga parten har sedan lång tid, ofta kan det handla om flera år, varit utsatt för upprepade övergrepp. Ibland kan också barnen i relationen ha misshandlats eller ha utnyttjats sexuellt av mannen. Det är heller inte ovanligt att det kan ha gjorts flera anmälningar om detta till polisen vid olika tillfällen. I den psykologiska bakgrunden hittar man ofta ett starkt ömsesidigt beroende mellan makarna. Återtagna anmälningar är mer eller mindre legio så fort förhållandet mellan makarna lappats ihop någorlunda. Svartsjuka utgör en vanlig utlösande orsak i de olika våldssituationer som uppstår. Mannen har ofta ett socialt och ekonomiskt Å andra sidan överläga. tycks han vara emotionellt beroende av kvinnan. Vid relationerna i akut kris kan parterna utåt sett, i en social bemärkelse,

222 Den verkliga brottsligheten

Missbruk och andra sociala är te sig skäligen vanliga. synliga problem således sällsynta. Ofta är det fråga om förhållanden som håller på att parten upplever ett känslomässigt underbrytas upp och där den manliga som han tar mot kvinnan. Svartsjuka, emoläge igen genom våldshandlingar tionella, sociala och rent praktiska beroenden utgör orsak till de brott som begås. I regel löses det hela upp i och med att förhållandet avslutas. Mörktalet vid av brott är med hög sannolikhet stort. den här typen mycket Andelen fall som kommer till kännedom torde företrädesvis tillpolisens höra den första gruppen och vara genomsnittligt grövre. En initierad gissmot att endast någon eller nägra procent av alla de brott som ning pekar begås i den här kategorin anmäls till polisen. Denna skattning får också starkt stöd i olika som gjorts om rena våldsbrott av offerundersökningar

slaget.2O

det här Den relativt sett vanligaste våldtäkten, liksom den kanske största gruppen av våldsbrott i allmänhet, torde utspelas inom sådana här relationer. I runda tal rör det sig om ca l0 000 sexuellt orienterade våldsbrott och ca 200 000 till 300 000 andra våldsbrott per år. De ovan nämnda talen får dock inte likställas med ett motsvarande antal offer. Genom att det ofta är fråga om upprepade brott mot ett och samma offer (och med samme gärningsman) så är antalet olika offer under ett år väsentligt lägre. En försiktigt skattning visar dock att det ändå måste röra sig om några tusen kvinnor som varje år utsätts för sexuella övergrepp från sina tidigare och nuvarande män. Tar man med även andra våldsbrott blir offerkategorin väsentligt större. Storleksordningen några l0 000-tal offer per år. stor- I Siffror av den storleksordningen kan ju te sig skrämmande genom sin l . l lek. Å andra sidan måste vi ha klart för oss att det f n finns ca 30 000 i l D v s där den ene av makar- A relationer av utslagningskaraktär här i landet. na, eller båda, har allvarliga sociala och/eller psykologiska problem. Andelen män med svåra missbruksproblem kan således skattas till ca gifta fem procent för att bara ta ett exempel på en faktor som är av stor betydel-

se i samband med våldsbr0tt.21

Hur förhåller det då med mellankategorin av brott? De sexuella översig grepp som inte är av ren överfallstyp men heller inte förövats mot närstående kvinnor? Mer än hälften av den anmälda brottsligheten hör till denna synnerligen heterogena grupp och omsatt i absoluta tal rör det sig om några hundra anmälda brott per år. Mörktalets storlek torde här vara åtskilligt högre än vid de rena överfallen. Vanligtvis har det förekommit en inledande frivillig kontakt mellan offret och gärningsmannen och vi vet av tidigare forskning att offren har en uttalad benägenhet att uppleva detta faktum som ett tecken på medansvar.

Den 223 verkliga brottsligheten Detta bör i sin tur leda till en väsentligt minskad anmälningsbenägenhet. Men även andra faktorer kan tänkas få den följden; att offret konsumerat sprit tillsammans med gärningsmannen före övergreppet, att gärningsmannen är någon hon känner sedan tidigare (låt vara att de inte haft eller har någon emotionell relation), att den rättsliga kan verka avskräckande. proceduren Och att hon försöker förtränga hela den aktuella händelsen. Resultat från ti-

digare undersökningar om våldsbrott och om sexuella övergrepp ger starkt stöd för att endast en mindre del av samtliga sådana brott kommer till polisens kännedom. Skall man försöka sammanfatta dem till en procentskattning torde den senare hamna någonstans tio ett sådant brott kring procent, ungefär

av tio anmäls.22 Det faktiska antalet sexuella i den här mellan-

övergrepp kategorin uppgår således till några tusen brott per år. En försiktig summering av de ovan förda resonemangen om den faktiska våld-

täktsbrottslighetens omfattning skulle bli följande: (l) Att vi genomsnittligt har ett stort mörktal vid våldtäktsbrotten. (2) Att detta mörktal samtidigt är synnerligen varierande beroende på bl a de tidigare relationerna mellan offret och gärningsmannen och ‘ brottets grovhet. (3) Att det faktiska brottsantalet är åtskilligt större än de i genomsnitt ca 600 rena våldtäktsbrott per år som den anmälda visar brottsligheten under den senaste femårsperioden. En det

minimiskattning tyder på att

verkliga brottsantalet med säkerhet överstiger l0 000 brott per år varav den absoluta majoriteten riktar sig mot offret närstående kvinnor och den relativt sett minsta gruppen avser s k överfallsvåldtäkter. (4) Att en s k initierad gissning,beträffande den verkliga omfattningen och fördelningen av den verkliga brottsligheten på olika typer av brott, pekar mot att det varje år begås något l0 000-tal s k parvåldtäkter (våldtäkter i nära och emotinella relationer), ett par hundra överfallsvåldtäkter och några tusen brott i de kategorier som ligger mellan dessa. Den mest synliga är således brottsgruppen den i verkligheten minst vanliga och omvänt förutsatt att man utgår från den förenklade indelningsgrund som jag brukat ovan (jmf

kategoriseringarna i kap IV ovan).23

Detta om strukturen och omfattningen. Hur har då den faktiska brottsligheten förändrats över tiden? Under den senare hälften av 70-talet har den anmälda våldtäktsbrottsligheten visat en markerad som inte kan förklaras ökning av felaktigheter i samband med den statistiska Under perioden l975-l980

redovisningen. uppgår antalets k

rena våldtäktsbrott till i genomsnitt ca 600 per år. Detta jämfört med knappt 500 sådana brott per år och i genomsnitt för första hälften av 70-talet.

224 Den brottsligheten verkliga är om denna uppgång i den anmälda be- Den avgörande frågan brottsligheten ror ökning av den faktiska brottsligheten eller om den på en (motsvarande) Det som främst enbart kan tillskrivas en ökad anmälningsbenägenhet. komplicerar detta är det faktum som jag redovisat ovan; att våldtäktsbrottsproblem har ett mycket högt mörktal. Som jag visat ovan finns det således ligheten skäl att anta att den anmälda andelen ligger i storleksordningen någon eller några procent av samtliga brott för den typ av övergrepp som utspelas inom 1 nära relationer. 3 Ett av detta. Antag att endast ett brott av hundra i exempel på konsekvenserna anmäls under ett visst år. Under ett följande år ökar så anmälningsbenägenheten från ett till två brott av hundra. Denna ytterst marginella förändring inte låter med tillav anmälningsbenägenheten (som självfallet sig upptäckas kommer då att medföra en mycket drastisk ökgängliga vetenskapliga metoder) ning av den anmälda brottsligheten, nämligen en fördubbling. vid våldtäktsbrott under 70- Vad kan man då säga om anmälningsbenägenheten talet? Först ett påpekande. Den ökning av den anmälda brottsligheten som framgår av statistiken utesluter i och för sig inte att anmälningsbenägenheten under kan ha minskat. Detta förutsatt att vi har haft en tillväxt av « samma period den verkliga brottsligheten som varit så kraftig att den dels kompenserat för ett bortfall av anmälningar, dels, utöver detta, producerat en ökning av den anmälda brottsligheten. Av olika skäl (som jag utvecklat i den föregåenanser inte att det är särskilt att vi haft en de redovisningen) jag troligt minskad anmälningsbenägenhet under perioden. Vare sig totalt eller för någon enskild brottsgrupp. Det empiriska underlag vi har om bl a brottstrukturen, faktorer som styr mörktalet 0 s v talar inte för en minskad anmälningsbenägenhet. Det går heller icke att formulera några rimliga teoretiska spekulationer som pekar i den riktningen. En

ökad_anmälningsbenägenhet?

I den allmänna debatten om våldtäkter har man på senare år framfört detta påstående som en tänkbar förklaring till ökningen av den synliga brottsligheten. Argumentationen har i korthet (och på ett ungefär) varit följande: Kvinnans frigörelse, debatten kring detta och inte minst den speciella yttring som utgörs av den s k våldtäktsdebatten, har medfört en ökad medvetenhet bland kvinnor som gjort dem mer benägna än tidigare att anmäla sexuella övergrepp. Vad finns det för vetenskapliga stöd för påståenden av den innebörden? Det finns inga undersökningar av anmälningsbenägenheten som visar något sådant. Det finns nämligen över huvud taget inga sådana longitudinella stu-

Den verkliga brottsligheten 225 dier av anmälningsbenägenheten vare sig i Sverige eller på annat håll. En förklaring till detta, som jag varit inne på ovan, är sannolikt att de är

utomordentligt svåra att genomföra.24

I den här redovisade våldtäktsundersökningen har jag försökt att angripa problemet genom att jämföra strukturen för de anmälda våldtäktsbrotten under 0lika år. Som jag påpekat inledningsvis var det främsta skälet till att jag inte bara tog med aktuella anmälningar utan även urval från tidigare år att jag ville försöka se om strukturen för brottet möjligen förändrats. Om det hade hänt något med brottsmönstren, offren eller gärningsmännen som kunde tyda på en ökad anmälningsbenägenhet. Vitsen med att göra en sådan jämförelse att det finns vissa och förhållandevis välgrundade kunskaper om sam-

fir

bandet mellan mörktalets storlek å ena sidan samt gärningsmönster, offeroch gärningsmannakategorier å den andra, av den art som jag beskrivit tidigare i detta kapitel. Strukturjämförelsen för åren 1970, 1973 och 1976 (liksom med kontrollurvalet från l979) tyder jnte_på att den synliga skulle ha våldtäktsbrottsligheten ändrat karaktär i något mer märkbart hänseende. Den tendens till en andelsvis minskning av de s k överfallsvåldtäkterna som framkommer lämnar å andra sidan utrymme för antaganden om antingen en faktisk ökning eller en ökad anmälningsbenägenhet (eller för de återstående bådadera) brottstyperna av mar-

ginell omfattning. Genom de stora mörktalen kan en sådan marginell ökning

också få kraftigt genomslag i den synliga brottsligheten. Jag vill också understryka att den här metoden -strukturjämförelse- långt ifrån utgör något säkert sätt att spåra de mycket små förändringar i anmälr ningsbenägengeten som är tillräckliga för ge upphov till mycket stora variationer i den synliga brottsligheten. Vad den kan ge är vissa fingervisningar i den ena eller andra riktningen. Det resonemang som förts i debatten om en ökad anmälningsbenägenhet kan således inte uteslutas på grundval av tillgängliga empiriska För det kunskaper.

talar också dess allmänna rimlighet. Resonemanget som sådant är inte ofören-

lighet med vår tidigare vetskap om mörktalsproblematiken. Den troliga förklaringen till uppgången i den synliga brottsligheten är följande. Undersökningens material ger vissa antydningar om att övergreppen mot en viss kategori av offer som befinner sig i en mer utsatt social och psykologisk situation kan ha ökat rent faktiskt och då främst som en följd av att

den gruppen kan ha ökat.25

Vidare kan man inte utesluta en marginell ökning av anmälningsbenägenheten vid den grupp av våldtäktsbrott som utspelas inom nära relationer. Dessa brott

Den verkliga brottsligheten

och är relativt sett varför även små förhar samtidigt höga mörktal vanliga i benägenheten att anmäla kan ge avsevärda variationer i den anmäländringar da brottsligheten. de s k överfallsvåldtäkterna så talar data och Vad gäller undersökningens tillgängliga kunskaper om bl a mörktalet för att den faktiska omfattningen av dessa brott ha varit i stort sett oförändrad under den aktuella tidstycks perioden. av den l Sammanfattningsvis. Man kan inte utesluta att den kraftiga ökningen till viss del motsvaras av en Den

synliga brottsligheten reell_brottsökning.

senare är dock i vart fall väsentligt lägre procentuellt sett än uppgången i den synliga andelen. Man kan heller inte utesluta en marginell ökning av vid vissa typer av övergrepp som fått betydligt större anmälningsbenägenheten En kombination av orsaker således. genomslag i den synliga brottsligheten. En avslutande reservation. Förklaringen ovan är den -enligt min uppfattningmest sannolika som man kan göra på grundval av de fakta som företolkningen Detta utesluter tyvärr inte att den kan vara helt felaktig. Starka ligger. förbehåll således som kommer sig av det förhållandet att vetenskapliga fråf n är mer eller mindre olösliga. I bästa fall befinner gor av den här typen vi oss på de initierade gissningarnas nivå.

VIII.3 Tolkningsproblem vid undersökningar som grundas på den synliga brottsligheten

I kapitlen I-VII ovan har jag gett en redovisning av våldtäktsbrottet utifrån olika data om sådana brott som kommer till myndigheternas kännedom. I föregående avsnitt har jag också visat att denna brottslighet endast utgör en mindre del av den faktiska brottsligheten av det här slaget. En central fråga i sammanhanget blir då om den tidigare beskrivningen även är giltig för den majoritet av brott som inte anmäls till polisen. Konkret: överensstämmer de synliga brotten, brottsoffren och gärningsmännen med de dolda? Svaret på den frågan blir med nödvändighet varierande. Vad gäller överfallsvåldtäkterna, för att ta ett exempel som jag berört i föregående avsnitt, så torde den synliga brottsligheten i stort sett vara identisk med den faktiska och vi kan alltså bortse från de problem som normalt vållas av det s k mörktalet. Vad gäller den rättsliga handläggningen av anmälda våldtäktsbrott är frågan om den dolda brottsligheten irrelevant. I vart fall om man ser till den handläggning som faktiskt sker. I ett vidare perspektiv, om man är intresserad varför vissa brott men inte andra kommer

Den verkliga brottsligheten 227

att utredas,är den självfallet inte det. På andra punkter däremot är det alldeles klart att den dolda brottsligheten vållar avsevärda problem. Så exempelvis vad gäller den synliga våldtäktsbrottslighetens struktur jämfört med samma struktur hos den faktiska brottsligheten. I stort sett, och vad beträffar andelarna av olika kan man säga att den senare brottstyper, utgör en spegelvänd bild av den förra. De s k parvåldtäkterna (nära och emotionella relationer) utgör den stora gruppen medan överfallsvåldtäkterna är relativt sett liten grupp. Med den synliga förhåller det som bekant brottsligheten sig tvärtom beroende på att mörktalet varierar för olika systematiskt slags brott. Allmänt sett skulle man kunna säga att den synliga brottsligheten ger en god bild av olika faktiskt förekommande våldtäktsbrott medan den däremot säçer lite om verkliga frekvensen av dem. Det som främst komplicerar det hela är att benägenheten att inte anmäla sådana brott ökar närmare ju parterna står varandra. Men det finns också andra faktorer som bidrar till att den synliga brottsligheten kan ge en sned bild av den verkliga brottsligheten som helhet betraktat. Bl a egenskaper hos offren respektive gärningsmännen. Självfallet finns det inte möjlighet att för punkt punkt ta upp den tidigare redovisningen och diskutera dess allmängiltighet. Skälet är att data om den dolda brottsligheten inte är sådana att en sådan genomgång kan få en rimlig tillförlitlighet. Det är således inte av utrymmesskäl som jag begränsat tolkningsexempel nedan till ett fåtal av de mer centrala frågorna i sammanhanget. Istället handlar det om tillgången, eller snarare bristen, på data och deras tillförlitlighet. Vad gäller själva våldtäktsbrottet så har jag redan berört en viktig punkt, nämligei relationsfördelningen. Den får i sin tur återverkningar på en mängd aidra faktorer som dessutom kan ha självständig betydelse i sammanhanget. Ett exempel på detta utgörs av brottens Normalt sett grovhet. brukar det vara ett relativt riskfritt om man hävdar påstående att den synliga brottsligheten vid våldsbrott brukar vara än den dolgenomsnittligt grövre da andelen. Vid de sexuella är förhållandet övergreppen mer komplicerat än så. lels finns det ett samband mellan svagt ökad grovhet på brottet och en närmare relation, dels också ett starkt samband mellan en nära relation och öka: bortfall av anmälningar. Dessutom kompliceras det hela rent allmänt av överfallsvåldtäkterna som genomsnittligt är mindre allvarliga men som i regel anmäls. Den sammanfattande slutsatsen av detta blir att det finns nycket som talar för att den dolda våldtäktsbrottsligheten genomsnittliqt kan vara grövre än den synliga. Detta om man ser till det sexuella

228 Den verkliga brottsligheten

för de allra brotten ,momentet i övergreppet och med reservation grövsta där offret kan ha fått svåra fysiska skador vilka gjort att det konmit till kännedom. Jag vill också erinra om den snedvridning som

myndigheternas

kan följa genom offrets upplevelser av skam och liknande. på den här punkten Den senare faktorn bör rimligen stå i ett visst samanmälningsavhållande band till själva den sexuella kränkningens omfattning och grovhet. reservationer vad beträffar relationsfördelningen och brottsgrov- Viktiga heten således. att de data som gäller dessa brotts tidsmässiga På samma gång tror jag sett. Här finns variationer kan ha en hög grad av giltighet generellt som talar för snedvridningar. Tvärtom bör såväl inget särskilt några av samma faktorer, de den synliga som den dolda brottsligheten styras tidsvariationer etc, och på likartat sätt. sexuella mönstrens allmänna den tidigare av olika mötesplatser, brottsplat- Vad gäller fördelningen så kommer den däremot att ha ett annorlunda utseende vad gäller ser etc och beroende på att denna domineras av s k den faktiska brottsligheten torde således vara den normala mötes- och brotts-

parvåldtäkter.Hemmet

vid av brott. Också här är det överfallen som förvirrplatsen den typen ar begreppen. offren av det varier- Hur påverkas bilden av gärningsmännen respektive ande mörktalet? Som framgått så utgjorde de kända gärningsmännen en grupp avseenden skiljde sig från det statistsom i så gott som alla väsentliga iska som vi brukar kalla för Medelsvensson. Helt säkert är den begrepp missvisande. således att den verklige våldbilden åtskilligt Jag tror täktsmannen företer åtskilliga fler vanliga drag. Samtidigt är jag långt ifrån att skriva under på de påståenden som gjorts i den allmänna villig om att våldtäktsmannen är en helt vanlig man. Jag anser således debatten det ett skäl till att kända våldtäktsmän innehållatt väsentligt gruppen avvikande män är att just dessa grupper har en er en så pass hög andel brottsbenägenhet av det aktuella slaget. Den brottsbenägväsentlig högre

enheten behöver inte främst vara betingad av individuella orsaker. I

hänseenden kan förklaringen sökas i deras allmänt sett utsatta viktiga sociala situation, kontaktlöshet, missbruksproblem och liknande. När en helt vanlig man begår ett våldsbrott, och detta gäller med hög sannolikhet även de sexuella så riktas det så gott som alltid övergreppen, mot hans närstående. I det här fallet den kvinna som han har en relation större chans att

med.26 I och med detta faktum så torde han ha betydligt

än den psykiskt och socialt utsatte främlingen som ger sig undgå anmälan eller bekanta kvinnor. På samma gång torde brottspå helt obekanta ytligt vara relativt sett ovanligare i den förra lighet av den typen betydligt

Den 229 verkliga brottsligheten

gruppen än i den senare. För att sammanfatta detta. Ett skäl till att de kända gärningsmännen som grupp betraktat ser ut som de gör är deras väsentligt högre brottsfrekvens rent faktiskt. Ett annat skäl som förstärker den synliga bilden är de

sannolikt genom olika individuella och sociala egenskaper är under högre anmälningsrisk. Om anmälningsbenägenheten enbart vore en funktion av själva brottsbenägenheten hos olika kategorier av män så skulle de kända gär-

ningsmännen överensstänma bättre med den manliga normalbefolkningen. | Detta utan att för den skull vara någon statistiskt representativ nor-

malgrupp. På samma sätt, och av samma orsaker, förhåller det sig med offren. Att andelen socialt utsatta eller t o m utslagna offer är så pass stor inom den synliga brottsligheten beror dels på att de löper en högre risk att

i

falla offer för sådana brott, dels att deras benägenhet att anmäla dem är högre än för den vanliga kvinnan. De senare personerna har en mängd

i alternativ som de förra saknar om de utsätts för våldsbrott. Det är ett

g

känt kriminologiskt faktum att benägenheten att anmäla brott ökar bland ’ personer som har det svårt. Också här finns självfallet samverkande fak-

I

torer av olika slag. En av dem har jag varit inne Att våldpå tidigare. brott bland vanliga människor nästan alltid har en intern karaktär. Här blir det ett ytterligare anmälningsavhållande faktum. I den allmänna debatten har man, och det är analogt med samma debatts sätt att beskriva hävdat att offren för vålddeverkligagärningsmännen, } I täktsbrott fördelar sig ganska jämnt över olika sociala skikt. Konkret:

g

Att risken att utsättas för våldtäkt skulle vara lika stor för den väl-

anpassade högstatuskvinnan som för de kvinnor som lever under mycket svåra

l

sociala omständigheter. Jag anser att detta är rent nonsens. Den samlade forskningen om våldsbrott, och även om sexuella övergrepp, pekar entydigt

t

åt rakt motsatt håll. Nämligen att de gamla klassiska sambanden mellan I våldsrisk och social nöd håller streck. Det senare utesluter självfall-

l

et inte den faktiska förekomsten av såväl som offer inom sogärningsmän cialgrupp ett. Det säger bara att de relativt sett torde vara sällsynta. : I inte Jag har således hittat en undersökning som på ett övertygande sätt : visar på någon social likformighet vare sig i våldsbenägenhet eller offt errisker. Att sedan förekomsten av den här typen av övergrepp tycks vara större än vad man föreställt sig bland universitetsstudenter kvinnliga och liknande grupper är en annan sak. Alldeles bortsett från klassiska

tillförlitlighetsproblem så har det faktum att knappt tio procent kvinnliga kriminologistuderanden, för att ta ett exempel, uppger att de varit offer för en våldtäkt ingenting att bland t ex narkosäga om samma andel

230 Den verkliga brottsligheten

tikamissbrukande gatuprostituerade. Andra undersökningar har det. Erfarenheter av sexuella övergrepp tycks vara mer eller mindre legio inom kvinnliga utslagningsgrupper. Dessutom; vanligt sunt förnuft talar för att det förhåller

sig som all tillgänglig empirisk forskning visar.27

Svåra sociala förhållanden ökar inte bara benägenheten att man själv tar

till våld utan även risken för att man faller offer för det.28

Undantag ges självfallet som jag påpekat i min tidigare beskrivning. Men det handlar om undantag. Jag skall ge ett konkret exempel för att illustrera vad jag menar. Den stora andelen utländska gärytterligare ningsmän vid den synliga våldtäktsbrottsligheten. Beror det kraftiga inslaget av sådana på en högre brottsbenägenhet, en högre anmälningseller på bådadera. Min tolkning är att orsaken är den senare. benägenhet Inom den aktuella gruppen som till en absolut majoritet torde utgöras av är våldsbenägenhetssynpunkt helt vanliga män finns en mindre andel med högre benägenhet att bruka våld. Delvis är detta en följd av individselektion, delvis beror den på negativa sociala faktorer. De senare kommer också i hög utsträckning att styra deras kontakter med kvinnor. De sociala sambanden är starka när det gäller så kallad mating och den genomsnittligt mer våldbenägna och socialt utsatta gruppen av utländska män har högre sannolikhet att komma i kontakt med kvinnor som befinner i genomsnittligt svårare sociala och individuella förhållanden. Våldet konstant så är benägenheten att anmäla övergrepp till polisen större inom den senare gruppen än vad den är inom en normalgrupp. Det finns också skäl att anta att benägenheten att göra det ökar än mer beroende på egenskaper hos de aktuella männen. Här får vi en mängd samverk- 1 I till att av utländska l ande faktorer som bidrar inslaget män i exempel- i l vis våldtäktsstatistiken dels blir högt, dels högre än vad det skulle ha varit om utsett de anmälda gärningsmännen genom något slags lottningsförfarande bland samtliga gärningsmän. På en punkt anser jag dock att beskrivningen av de synliga gärningsmännen respektive offren håller streck även när det gäller den verkliga brotts- Nämligen vad gäller deras åldersfördelning. Såväl sannolikheten ligheten. för att som att utsättas för dem är väsentligt högre inom begå våldsbrott bland genomsnittligt yngre grupper av befolkningen är här föreligger hög grad av överensstämmelse mellan t ex den offentliga kriminalstatistikens åldersfördelningar och den som framgår av olika s k offerundersökningar. Samanfattningsvis. Beskrivningen av gärningsmännen i den synliga brottsligheten ärsvartareän vad den borde vara. Också offren, som jämfört med gärningsmännen utgör en relativt normal grupp inom den anmälda brottsligheten, torde i realiteten ha en högre grad av likhet med den kvinnliga

Den verkliga brottsligheten 231

normalbefoikningen än vad den har i syniiga data. Detta med undantag för åldersfaktorn som torde vara giitig i bägge faiien. De förbehåii som man måste göra när man går från den syniiga ti11 den faktisär såiedes varierande ti11 sin karaktär och mer e11er mindka brottsiigheten kan man säga att en vettig av den re iångtgående. Sammanfattningsvis anaiys faktiska kräver att man utgår från (och har en kiar bi1d av) brottsiigheten Att överensstämmeiserna vad gäiier den konkreta den syniiga brottsiigheten. av enskiida fa11 ofta är goda samtidigt som den syniiga biiden beskrivningen av fenomenet som heihet i vissa avseenden kan te sig mer dramatisk än den som

faktiskt gä11er. Detta beroende på att de bristfaktorer som ger upphov tiil

sociala och mänskiiga probiem av det här slaget också ofta bidrar till att

öka anmäiningsbenägenheten viiket ger en förstärkning av den synliga bi1den.29

ÅTGÄRDER -tidigare åtgärder-åtgärder på samhällsnivå-förändringar av lagstiftningen och den rättsliga handläggningen-förslag till åtgärder

IX.l Tidigare åtgärder I ä 1 Om samhällets tidigare åtgärder mot våldtäktsproblemet kan man yttra sig mycket kort. Fram till mitten av 70-talet, och den s k våldtäktsdebatten

l

som kulminerade när sexualbrottsutredningen presenterade sitt förslag, så ägnas våldtäktsbrotten inget särskilt intresse vare sig i den kriminalå politiska debatten eller vad beträffar de konkreta åtgärder som statsmak- Ä ten sätter in mot olika typer av kriminalitet.

E

Ser man till den brottsmängd som kommer till myndigheternas kännedom ut-

i

gör våldtäkter och våldföranden ett marginellt problem. Dessutom, och det j är säkert mer väsentligt, har dessa brott traditionellt haft en speciell stämpel. Antingen har man betraktat dem som en fråga som gäller en liten grupp av psykiskt sjuka gärningsmän eller som den svarta sektorn av en

karaktär.] 3

evig mänsklig problematik av emotionell Våldtäktsbrotten har inte offererat några enkla samband med samhällsutvecklingen i stort som t ex narkotikabrottsligheten eller den ekonomiska brottsligheten och om dess ideologiska sprängkraft är man som sagt omedveten långt in på 70-talet. Till dess är våldtäktsbrotten en kriminalpolitisk restkategori utan hemortsrätt i de olika debatter och ideologier som i varierande grad genom-

syrat samhällets kriminalpolitiska praktik under detta sekel.2

Vad våldtäktsdebatten innebär, som jag varit inne på inledningsvis, är att den för fram våldtäkt som ett ideologiskt argument i en långt vidare konflikt som handlar om kvinnans krav på social, ekonomisk, politisk och inte minst individuell rättvisa. Våldtäktsbrotten får utgöra spjutspets i den kampen vilket än en gång visar den styrka som brottsexemplet har som argument i det större sammanhanget genom att det klart och skarpt illustrerar generella problem och motsättningar vars konturer är betydligt svårare att skönja eller avgränsa. Den diskussion om kvinnomisshandel som börjar på hösten l979 är f ö analog med våldtäktsdebatten i detta hänseende. Precis som den senare har den också startat i USA ett par år innan den kommer

till Sverige.3

Den liberala kriminalpolitiken som börjar få genomslag under 60-talet erbjuder heller ingen förändring i detta hänseende. Istället kommer den snarast att uppfattas som en huvudfiende när våldtäktsdebatten väl tar fart. Skälen till detta är långt ifrån enkla eller logiska. Den liberala politiken under 60-talet inriktade sina krafter på att en mer human begenomföra

sou 1931;64 233

Åtgärder

handling av gärningsmännen vid brott. Debatten, och de liberala förslag som läggs fram och genomförs, syftar till avkriminaliseringar, strafflindringar och en mer mänsklig kriminal- och påföljdspolitik i allmänhet. Totalt sett handlar det visserligen om små förändringar i ett system som i allt väsentligt fungerar som förut men det är just den biten som kommer att ta på krafterna; som man måste kämpa sig till, argumentera för och ständigt försvara. Tyvärr är det också så illa att den fullt legitima kampen för gärningsmännen lämnar föga utrymme och förståelse för brottsoffren och deras problem. För att förstå detta måste vi hålla det kriminalpolitiska systemets konstruktion i minnet. Här ställs gärningsmän och offer mot varandra och dessutom på ett sätt som ofta saknar i verktäckning ligheten. Man överdriver intressekonflikten mellan dem. Ett grundantagande vid systemets är nämligen att uppbyggnad man tillgodoser offrets intresse genom olika former av sanktioner mot gärningsmannen. Att detta ifrån långt alltid är sant är av underordnad betydelse så länge systemet agerar som om det vore på det viset och så länge som människor i gemen ansluter sig till

den uppfattningen.4 Våldtäktsbrotten

är samtidigt mer känsliga i detta avseende

genomattdetjusthärfinnsetthögreinslag,änför många andra brott,

av den konflikt systemet hävdar och säger sig kunna reglera. Dessutom; det finns inga andra samhälleliga som kan träda in istället regulatorer (se ovan kapitel VIII). Sexualbrottsutredningens direktiv belyser detta på ett mycket handfast sätt. De speglar den liberala och alla dess kriminalpolitiken krav på avkriminaliseringar, strafflindringar och förståelse för gärningsmännen och deras beteende, men man har mycket lite att och offrens säga om offren problem. Till yttermera visso samma direktiv också ett uttrycker annat slags liberalism av mycket den sexuella känslig innebörd; liberalismen. Och kombinationen avdetta blirett tändmedel i den debatt förträffligt som skall komma. Direktiven ges i början på 70-talet. I begynnelsen av l976 är arbetet avslutat och det kan enkelt ses som en syntes av de argument och fenomen som kvinnokampen riktar sig mot. I det omgivande samhället finns de otaliga konkreta exemplen på hur den sexuella om till frigörelsen gjorts en ytterlig-

are $exuell)exploatering av kvinnor via

pornografiska tryckalster och en kraftigt ökad prostitution. Här finns det en kategori av brott, de s k sedlighetsbrotten, vars främsta kännetecken är att offren nästan alltid är kvinnor och gärningsmännen män och där en av staten tillsatt utredning föreslår att man bör se mildare och deras på gärningsmännen handlingar. Som provokation är detta enastående och jag har svårt att tro att man ens skulle ha lyckats konstruera något motsvarande om man nu haft det från börsyftet

sou 19g1;(,4

234 Åtgärder

Jan. mot denna orsaksanalys, antag t ex att man ifråga- Om man nu har invändningar

sätter orsakssambandet mellan den s k sexuella liberaliseringen och pornogra-

tillväxt, måste man ändå göra klart för sig fi- och prostitutionsindustrins

de som tror sådant samatt detta är fullkomligt ointressant så länge på ett

formulera sig. Vilket man var. band är tillräckligt många och kapabla nog att

Om det nu fanns personer som trodde Våldtäktsdebatten ändrade på många saker.

och utsagor om verkligheten som låg till eller hade trott, på de ideologier

för bl a sexualbrottsutredningens arbete så visade de en påfallande grund blev -och nu är logiken bei debatten. Denna debatt självfallet tystlåtenhet offerinriktad. Det var offrens talan som man främst tydligt bättre- mycket

tur fick en långt större krets av förtryckförde och de i sin representera

Med samma obönhörliga logik visar denna ta kvinnor och kvinnor i allmänhet.

vådor. Våldtäktsmännen får bära andebatt också på det konkreta argumentets

för sina brott utan dessutom representera det totala förtrycksvar inte bara

kvinnor för. Till skillnad från vanliga män som skyddas et som män utsatt

faktum att de i vart fall inte dömts för några våldtäkter så löper å av det

dock den först nämnda gruppen en betydligt större riskLIJvåldtäktsdebattem ställ

1 och det finns tecken som tyder på att den ler man krav på skärpta påföljder

vid våldtäkt också skärps upp i faktiska repressionen mot gärningsmännen

under slutet av 70-talet. Och utan stöd i lagstiftning eller de argupraxis debatten. Förebudet till l ment som man annars använder i den kriminalpolitiska i tydligt i de direktiv som ges för den nya uten sådan utveckling syns också

sexualbrottskommittên, i februarial977.6

redningen, å Eftersom har svårt att tro att det primära syftet hos många av de som l jag

var att åstadkomma en straff- l

kritiserade sexualbrottsutredningens förslag tveksamt vill l vars värde måste anses som mycket skärpning brottsförebyggande 4 här i lanjag ytterligare understryka vad jag sagt ovan. Rättstillämpningen I

det har på senare år börjat visa en obehaglig mottaglighet för den allmänna l

som tyvärr inte låter debatten. Detta är min bestämda personliga uppfattning

beroende på att sådana saknas. Det är sig styrkas av empiriska undersökningar

att för enskilda heller inte så enkelt man kan göra undantag på den punkten

hävda att de tidifrågor i denna debatt, t ex våldtäktsproblemet, genom att

För det är principen det gare förhållandena var än mer otillfredställande.

de mest varierande tillämpningsfall. För att handlar om och den kan täcka

är det fundamentalt att man har rättssäkerheten skall kunna upprätthållas

likhet i rättstillämpningen och att ändringar i den senare föregås av poli-

i föreskriven Inte att den får vaja i takt tiska beslut som fattats ordning.

förstasidor. Alla förändringar som sker smygvägmed innehållet på massmedias

Ãtgärder

en är av ondo enbart till av det vilket följd sättpå de genomförts. Och

detta väger tyngre än det förhållandet att i vissa konkreta förändringen fall kan innebära en förbättring jämfört med tidigare. Omtanke om offren vid sexuella i direktivövergrepp utgör huvudpunkten en för sexualbrottskommittén. Det är tre som betonas frågor när det gäller offren för våldtäkt och våldförande. För det första de påfrestningar som förundersökningen kan innebära för offren. För det andra deras be-

hov av psykologisk och kurativ hjälp. För det tredje den press som kan

läggas på offren genom den nuvarande angivelseregeln.

En person som har utsatts för ett sexualbrott utan upplever tvekan den utredning som följer efter en polisanmälan som ytterligt påfrestande. . Mot bakgrund av vad nyss sagts bör kommittén undersöka förutsättningarna för att genom särskilda regler eller anvisningar underlätta situationen under förundersökningen för den som utsatts för sexualbrott. I sammanhanget bör bl a utredningspersonalens behov av utbildning i psykologiskt upplagd förhörsmetodik uppmärksammas. Den som har utsatts för ett sexuellt lämnas f n övergrepp efter eventuell läkarundersökning i anslutning till polisutredningen att helt på eget initiativ söka hjälp för de psykiska problem som övergreppet kan medföra. Detta framstår som en allvarlig brist. (kommittén bör) överväga hur fasta och ändamålsenliga rutiner kan åstadkommas så att ett offer för sexualbrott kan få omedelbar hjälp. En fråga som bör analyseras ytterligare är det nuvarande kravet pä målsägandeangivelse som förutsättning för åtal för vissa brott i 6 kap. . Kommittén bör överväga om det är motiverat att bibehålla särskilda för sexualbrott angivelseregler (cit sexualbrottskommitténs direktiv)

Inte minst mot bakgrund av resultaten i den här undersökningen ter sig de farhågor som uttrycks i direktiven som synnerligen välgrundade. Ungefär en fjärdedel av de brott som anmäls tas tillbaka av målsägaren och de skäl som uppges går i stort sett ut på att man inte klarar av de påfrestningar som förundersökningen innebär. Möjligheterna att få hjälp

att reda ut den svåra situationen också vara tycks små. Ca fem procent av offren hade fått någon form av kurativ hjälp. Sammanlagt ett offer (av de 670 under 1976) hade haft juridiskt biträde under förundersökningen. Trots att man inte kan rikta formella några invändningar mot polisens sätt att sköta den absoluta majoriteten av de granskade förundersökningarna så är det också helt säkert viset på det att det juridiskt styrda

förundersökningsförfarandet lämnar mycket övrigt att önska om man ser till offrens situation personliga i samband med utredningen. Det är ett formellt förfarande, en främmande situation, frågor som man inte förstår, nya miljöer och människor som man konfronteras med. Och i bakgrunden finns en personlig upplevelse av traumatisk eller t o m livsförändrande karaktär. Går det att förbättra denna situation? Till den frågan skall jag åter-

236 Åtgärder

komma i avsnitt IX.3 nedan. Här skall jag istället kortfattat redovisa de -ofta försök som gjorts på senare år att underlätta situaprivatationen för de kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp. Sommaren l977 inledde RFSU (med bidrag från sexualbrottskommittên) en försöksverksamhet med kurativ hjälp åt kvinnor som utsatts för sexuellt å våld. Verksamheten har bedrivit i Stockholm och finns beskriven i den Å

tidigare omnämnda rapporten av Hedlund m fl.7

Sedan ett finns också s k kvinnohus i Stockholm och par år tillbaka

som bl a skall ge hjälp åt misshandlade och våldtagna kvinnor.8 ,

Göteborg

Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att den här verksamheten ligger 3

nära den amerikanska förebilden med s k Rape Crisis Center (RCC). ganska ä

Dessa det f n finns ett femtiotal något så när institutionaliser- E

(varav ade i USA) erbjuder dels akut hjälp i form av övernattningsmöjligheter, ekonomiska bidrag, kurativ och juridisk rådgivning, dels en räcka åtgärder med ett syfte som skall hjälpa kvinnan att bryta sig ur den längre svåra och sociala situation som hon ofta befinner sig i vid tidpsykiska för Precis som i det svenska fallet är dessa centrum punkten övergreppet. i regel tillkomna initiativ från kvinnoorganisationer och likpå privata

nande, och med ett varierande ekonomiskt och annat stöd från stat och g

kommun (Verksamheter av det här slaget finns bl a dokumenterade och utvär- å

derade i ett flertal Se t ex Mills, Rape Intervention Republikationer. source Manual, Springfield Illinois, l976). ; I USA har våldtäktsproblemet också ägnats ett stort mått av intresse från å

de rättsvårdande myndigheternas sida och inte minst polisen. I flera större i

städer kan man således hitta särskilda journummer i telefonkatalogen dit man kan ringa om man blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp och på så sätt komma i omedelbar kontakt med speciella avdelningar inom polisen. Vid New Yorkpolisen har man t ex en särskild våldtäktsrotel med enbart kvinnliga

poliser som bildades redan l973, Sex Crimes Unit.9

Liknande initiativ -kvinnohus, kriscentrum, speciella avdelningar inom

polisen etc- har också tagits i många andra länder i västvärlden under sena-

re hälften av 70-talet. Allmänt skulle man kunna säga att våldtäktsproblemet har bemötts på ett likartat sätt, att de olika åtgärderna sätts in vid ungefär samma tidpunkt, och att mycket talar för attden bakomliggande orsaken är densamma som betingade den kraftiga tillväxten i våldtäktsforskningen under 70-talets mitt: Våldtäktsdebatten och de ideologiska strömningarna inom framför allt den radikala kvinnorörelsen, detta äreffektiva medel i kampen mot sexuella och andra våldsöver-

Huruvida

grepp mot kvinnor tänkte jag diskutera avslutningsvis i detta kapitel (avsn

sou 1981:64 237

Åtgärder

IX.4 nedan).

IX.2 Åtgärder på samhällsnivå

Våldtäkt, våldförande eller andra sexuella med ett av övergrepp inslag våld, hot eller tvång ligger ofta nära beteendemässigt de övriga våldsbrotten. Som jag påpekat finns det således tidigare inga väsentliga etiologiska eller fenomenologiska skäl att skilja mellan s k kvinnomisshandel och den stora grupp av våldtäkter/våldföranden som utspelas inom parrelationer (se ovan kap VIII). Däremot har våld mot kvinnor -med manliga ibland gärningsmän- en något annorlunda karaktär än det våld som äger rum mellan män. I det förra fallet har vi ofta mer djupgående och emotionella mellan bindningar parterna. Svartsjuka t ex är en viktig faktor när man diskuterar den typen av våldsbrott. Vad beträffar själva brottssituationen är dock likheterna större; personer som är tidigare bekanta med varandra eller känner varandra väl, ett markant inslag av alkohol, en emotionell historik som kan ge extra laddning åt samspelet mellan de inblandade. Det finns också ett samband mellan våld i allmänhet, det sexuellt orienterade våldet och negativa eller sociala bristfälliga omständigheter i övrigt. Risken för våld ökar ju sämre människor får det i en rent yttre bemärkelse. De s k utslagningsrelationerna, och de män och kvinnor som lever under svåra personliga och sociala förhållanden med missbruk, kriminalitet, prostitution etc, en riskgrupp utgör i sammanhanget. En annan kategori med hög risk är sådana relationer som befinner i kris. Individerna i en sig sådan relation kan vara i stort sett hur vanliga som helst, även om den också här finns samband av det ovan nämnda slaget, men under längre eller kortare tid lever de i en pressad situation där ett uttryck för detta är att speciellt den kvinnliga kan komma att parten utsättas för olika typer av våld. Bl a dessa förhållanden är väsentliga utgångspunkter när man diskuterar om, och i så fall hur, våldtäkt och våldförande kan förebyggas genom åtgärder på samhällsnivå. Att försöka våldsbrott

förebygga med generella samhällsåtgärder är sanno-

likt föga meningsfullt. För det första finns det mycket som talar för att de bakomliggande orsakerna är både komplexa och varierande i olika enskilda fall. För det andra visar erfarenheten att sådana åtgärder vare sig har tillräcklig räckvidd eller för att de skall genomslagskraft kunna nå effekt.

238 Åtgärder

som utlöser våld i en relation mellan två Ett exempel: De problem

människor kan således vara helt skilda från de som gör att utslagna

beroende på ett en utåt sett välanpassad man ger sig på sin hustru

deras förhållande in i ett kritiskt skede. Dessutom är det i reg- i gått l

el omöjligt för samhället att kunna gripa in i dessa situationer. i

att de inblandade individerna ofta aktivt försök-

Bl a av det skälet i

e er undgå inblandning från andra. l 3 Det måste således bli fråga om riktade åtgärder och i det sammanhang- i

i det att faktorer som ofta et finns anledning peka på bl a följande s

brotten och som åtminstone i viss förekommer i samband med de aktuella i låter överordnat sätt. z grad sig styras på ett i I När det våldsbrotten finns det in- Alkoholen är en sådan orsak. gäller

och situationsfaktor som tillnärmelsevis kan konkurrera gen bakgrunds-

står i ett direkt samband med ökad med denna. God tillgång på alkohol

konsumtion av alkohol och missbruk av alkohol. Här verkar den på olika

till missbruk som kraftigt ökar

sättoch påfleraorsaksnivåer.Denleder

Den medför en individuell utslagning och risken för social utslagning.

skador och hans närmaste omgivning. fysiska och psykiska på missbrukaren

tändmedel i den konkreta situationen. Farliga Den utgör ett effektivt

situationer som också ökar i antal genom missbruket och dess kraftigt

följdverkningar. 0 s v, 0 s v.

På samma sätt är det med andra typer av utslaqninqsrelaterat missbruk,

etc. över huvud taget är ökningen av andelen kriminalitet, prostitution

människor oroande. Förvisso de en ringa andel av den totutslagna utgör

under samala befolkningen. ökningen av gruppen efterkrigstiden inger

oro. Alla riktade som kan minska antalet misstidigt allvarlig åtgärder

som är inkapaciterade i arbetsbrukare, kända lagöverträdare, personer

livet i detta ovan). Tidio dyl är väsentliga sammanhang (se kap VIII

starkt stöd för att traditionella och handfasta gare forskning ger också

mot konkreta kan bli relativt framgångsrika. Det tidiåtgärder problem

är således bestickande (avsn VIII.3 ovan). gare exemplet medprostitutionen

talar detta för en restriktiv alkohol- Samnantaget, och på samhällsnivå,

och en ökning av de sociala och andra insatser som görs mot de politik

redan existerande Vidare för kraftiga insatser för att alkoholproblemen.

motverka social narkotikamissbruk och kriminalitet och för utslagning,

att de individer som redan har råkat illa ut. Här bör man också behjälpa

tänka den motsättning som finns mellan sociala hjälp- och stödåtgärder

kriminalpolitiska åtgärder å den å ena sidan och traditionella repressiva

andra. mot en enskild löser det akuta problemet i Repression gärningsman

den bemärkelsen att han tas ur cirkulation. På sikt bidrar den i regel

sou 1981:64 239

Åtgärder

tiii att göra honom än mindre samhällsanpassad. I den mån man måste göra en sådan avvägning i konkreta fall finns det dock mycket som talar för att omtanken om offren bör tillmätas större vikt än vad man tidigare gjort. Den sociala sidan bör förstärkas genom bl a jourverksamhet, ökade personella och ekonomiska resurser, som kan användas för att hjälpa kvinnor som hamnat i en akut krissituation. Här bör man också strama upp det så att detta bättre straffrättsliga systemet än förut kan verka för att förhindra våldsbrott upprepade (se nedan avsn IX.3). Alla ekonomiska, politiska och sociala som kan bidra till åtgärder att förbättra kvinnors situation i motsvarande avseenden bör rimligtvis ha positiva effekter även när det gäller det här problemet. Det kan således underlätta för en kvinna att bryta sig ur en svår det kan ta relation, ifrån de presumtiva gärningsmännen deras medel att utöva I press på sin närmaste omgivning. När det gäller våldsbrotten finns det ett faktum som har en hög grad av giltighet. Gärningsmännen ger sig sällan på offer som är deras jämlikar eller övermän socialt. Att mäns fysiska styrka genomsnittligt är större än kvinnors bör inte tillmätas alltför stor betydelse. Viktigare ändå i de relationer och situationer där våld är vanligt eller förekommande, är att offret ofta står i ett socialt och ekonomiskt beroende till Fallen gärningsmannen. med långvarig hustrumisshandel är utmärkta exempel på detta. Kvinnas ekonomiska och sociala beroende av mannen gör att hon saknar alternativa vägar och därför tvingas kvar i relationen. Det är inte för att hon tycker om att få stryk utan för att hon inte ser några möjligheter att klara och barnen som den misshandsig lade hustrun förlåter den som slår henne och hoppfullt noterar varje uttryck för ånger eller som ett tecken vänlighet på en komnande sinnesförändring hos plågoanden. I många sådana fall vore det utan tvekan bäst för henne (och barnen) om hon fick den ekonomiska och sociala som behövs för hjälp att göra slut på förhållandet. Och allt detta måste göras med de medel som vi redan känner och tidigare använt oss av. Det finns nämligen inga oprövade universalmedel för att förebygga eller förhindra våldsbrott.

IX.3 Förändringar av lagstiftningen och den rättsliga handläggningen

Rättsmaskineriet har en stor fördel jämfört med det samhälle inom vilket det verkar: Det är betydligt lättare att manipulera.

sou 1981:64

240 Åtgärder

brister, som jag uppfattar det, i samband Jag skulle vilja peka på några

med den rättsliga hanteringen av våldtäktsbrotten.

Först vad gäller lagreglernas utformning.

De bestämmelser som främst är aktuella f n ges i Brb 6 kapitlet, §§

och våldförande 1.2) och i l-2. I §l stadgas om våldtäkt (se ovan avsn

§2 om frihetskränkande otukt.

Den som, i annat fall än i l§ sägs, förmår någon till samlag é

olaga tvång eller genom j eller annat könsligt umgänge medelst av dennes beroende ställning eller övar könsgrovt missbruk otillbörligt utnyttjande av att ligt umgänge med någon under denne befinner i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd sig eller eller sinnesslö, dömes för frihetskränkanär sinnessjuk år Br : de otukt till fängelse i högst fyra (cit

betänkande man att de tidigare be- I sexualbrottsutredningens föreslog

våldförande frihetskränkande otukt stämmelserna om våldtäkt, respektive

sexuellt och sexuellt utskulle ersättas med regler om våldtäkt, tvång

nyttjande av följande lydelse.

Den som medelst förmår annan till sexuellt umgänge, olaga tvång till lägst sex månader och dömes för sexuellt tvång fängelse,

högst fyra r. den tvingades handlande före övergrepp- 3 Är brottet med hänsyn till att anse som mindre dömes till böter eller § et eller eljest grovt, 2 i högst ett år (föreslagen lydelse av Brb 6:l) fängelse

anse som grovt, skall för våldtäkt Är brott som i l § sägs att två och högst tio år. dömas till fängelse, lägst brottet skall särskilt beaktas Vid bedömande huruvida är grovt

hot om våld eller på annat sätt { om gärningsmannen genom våld, visat hänsynslöshet eller råhet (föreslagen lydelse synnerlig å X av Brb 6:2)

ut- i Den som har sexuellt umgänge med annan under otillbörligt

av att denne på grund av psykisk sjukdom, utvecklings- E

nyttjande 4 eller annan orsak befinner sig i hjälplöst tillstånd, störning I dömes för sexuellt utnyttjande till böter eller fängelse i högst

två år (föreslagen lydelse av Brb 6:3) ¢

två l innehåller sexualbrottsutredningens förslag l Enligt min uppfattning 1 man avskaff- i bra saker och åtminstone en uppenbar dumhet. Av godo är att

måste vara man respektive att det måste at kraven på att gärningsmannen i I till för att skall kunna ställas handla om samlag (försök samlag) någon

för våldtäkt/våldförande till sådant brott). Det rådtill ansvar (försök

om att en sexuell kränkning som ej innefattar er knappast någon tvekan

det som man i juridisk/teknisk bemärkelse kallar för samlag i många fall

förekommit. Nu gällande bestämmelse innekan vara grövre än en där samlag

På samma sätt är det en principiell och håller en olycklig gränsdragning.

att ha ett som är könsneutralt. Att majorifaktisk fördel straffstadgande

som faktiskt inträffar begås av teten av de övergrepp av den här typen

mot kvinnor självfallet inget skäl för att på förmän och riktas utgör

Åtgärder 241

hand utesluta eventuella undantag somhomosexuella våldtäkter eller att en kvinna med våld eller hot som medel genomför ett sexuellt övergrepp mot en man. Däremot tycker jag det är märkligt att, som man gör i gällande rätt, förutsätta att kyjnngns förhållande till mannen skulle utgöra en för; mildrande omständighet. Eller, vilket man gör i sexualbrottsutredningens förslag och som är än mer tveksamt, att hennes handlande före övergreppet skall få den konsekvensen. Det senare yttrandet är heller inte så intetsägande som det kan verka. Vad man är ute efter är en i lagen inskriven grund för en mildare bedömning av de s k uppraggningsvåldtäk-

terna.]O Att detta är en gammal tanke gör den knappast mer välgrundad.

Straffrättskommittêns förslag, som låg till grund för utformningen av straffstadgandena i brottsbalken, att våldtäktsbestämmelsen skulle omfatta även gärningar inom äktenskap väckte på sin tid en våldsam debatt i riksdagen vars båda kamrar stannade i olika beslut. Efter sammanman så

jämkning accepterade utredningsförslaget.]1

Detta är en ideologisk fråga och det nära till hands att tro att ligger gränslinjen kanske relativt väl följer könet hos de av olika uppfattning. Är det försvårande eller förmildrande att den som man slår, våldtar, stjäl ifrån 0 s v är någon som man känner sedan Allt efter ens tidigare? ideologiska synpunkter så kan man ge argument för båda ståndpunkterna. I rättsskipningen har man hittills varit av den uppfattningen att det skulle vara förmildrande och av någon anledning mer förmildrande närju

mare relationen har varit.12 Det är ett kriminologiskt faktum att sanno-

likheten för grövre våld ökar när relationerna blir tätare. Eftersom lagstiftarens uppgift bl a äratt verka förenlnoral och ett rättsmedvetande som i görligaste man förebygger brott så menar jag att den logiska tolkningen av detta empiriska faktum vore ett ideologiskt ståndpunktstagande som till sitt innehåll är motsatt det vi nu har. D v s att man markerar att man bör se särskilt allvarligt på just sådant våld som riktar mot sig närstående. I vart fall är det mer logiskt än den tillämpning som vi nu har.

Personligen ser jag dock en risk även i en markering av den innebörden.

Erfarenheten visar nämligen att man i regel brukar för dem kompensera sig pa ett olyckligt och icke avsett sätt. Eftersom jag ogärna skulle vilja medverka till en attitydförändring av den innebörden att man kom att se mildare på de våldsverkare som gav sig på vilt främmande offer tror jag att det är klokast att hålla undan dessa ideologiska uttryck i lagstiftningen och istället låta avgörandet ske i de enskilda fallen och utifrån den vägledande principen attvåldets grovhet är det primära i samman- 16

242 sou 1981:64

Åtgârder

hanget. Inte relationen till offret. Så en detalj som jag inte tycker om vare sig i nu gällande bestämmelser eller i sexualbrottsutredningens förslag, nämligen att man har bestämmelser som (i regel) är avsedda att täcka likartade gärningar av varierande grovhet men att straffskalorna samtidigt tillåts överlappa varandra. Konkret. mellan två och tio år. För 3 För våldtäkt kan man idag dömas till fängelse våldförande till fängelse högst fyra år. Att man inte gör det i praktiken j

i

är en annan sak. Nästan alltid ligger man mot den nedre gränsen av straffskalorna. hittar man således ett fall där en I verkliga livet aldrig

5 =

dömts till fyra års fängelse för våldförande. Enstaka gärningsgärningsman män kan visserligen ha fått straff av den omfattningen men så fort man ä passerat tvåårsgränsen så har domen avsett våldtäkt.

1 Bl a de ovan redovisade synpunkterna har legat i botten för mitt eget ; till straffbestämmelser för det som vi i dag betecknar som våld- å förslag täkt, våldförande och frihetskränkande otukt.

Förslaget skulle bli som följer: l§ Den som förmår annan till sexuellt umgänge genom våld, hot, 1 tvång eller ett otillbörligt utnyttjande av att denne befinner sig i en beroendeställning eller ett hjälplöst tillstånd, dömes för sexuellt tvång till fängelse högst två år. i Är brott som i l§ sägs att anse som grovt dömes för våldtäkt 2§ ä till fängelse i lägst två och högst tio år.

3§ Är brott som i l§ sägs att anse som mindre grovt dömes för j

eller 1

sexuellt utnyttjande till böter fängelse i högst sex

måna er av brottets bör man främst ta hänsyn till den Vid bedömningen grovhet sexuella kränkningens karaktär och först i andra hand till arten och/eller kvalitéten hos de medel som gärningsmannen använt sig av. Att man gör på det viset motiverat. De brott som det gäller är tycker jag är empiriskt ä huvudsakligen sexuella kränkningar och inslaget av rent fysisk misshandel

är i regel Data från bl a den här undersökningen visar också att

ringa. 3

en viss av våld, hot eller tvång kan uppfattas helt olika, och få 1

grad 1 varierande effekter, beroende på egenskaper hos offret och andra omständigheter som inte direkt låter sig mätas med något objektivt mått på själva våldet, hotet eller Samtidigt är det nödvändigt att betona även tvånget. den delen vid bedömningen av brottets grovhet. Detta för att kunna markera en gräns mot de handlingar där den sexuella integritetskränkningen genomförts med offrets uttalade eller tysta samtycke. Sådant lär ju förekomma. Enklast torde det vara att göra detta genom ett tillägg till den föreslag-

na 2§ av (ungefär) följande lydelse. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall dels beaktas om gärningen med hänsyn till det sexuella umgängets art och de omständig-

sou 1981:64 243

Åtgärder

heter under vilka den förövats innebär en synnerligen allvarlig kränkning av den andres sexuella dels också integritet, om gärningsmannen använt sig av sådant våld, hot, tvång eller otillbörligt utnyttjande som visat på en synnerlig hänsynslöshet eller råhet

Vad som föreslås är således att man väger den sexuella ihop kränkningen med de medel som använts för att den. Den närmare genomföra gränsdragningen mellan grova respektive mindre grova och medel bör kränkningar göras i motiven till lagtexten. I En viktig del av det straffrättsliga sammanhanget utgörs av kravet på

målsägandeangivelse som en förutsättning för åtal. Som jag påpekat tidi-

är skälet till att gare man har den regeln att man försökt ta hänsyn till att kvinnan i vissa fall kan utsättas för svårt lidande om mycket åtalet äger rum mot hennes

vilja_14

Angivelsereglerna bygger således på uppfattningen att en förundersökning och rättegång i ett våldtäktsärende ofta innebär ett så svårt lidande för brottsoffret att man normalt skall respektera hennes önskan att slippa ifrån detta och att hon kan ge uttryck för sina önskemål i detta avseende

genom att ange respektive ej ange brottet. När strafflagskommittên på sin tid föreslog att man borde lägga samtliga brott i sjätte kapitlet under allmänt åtal så pekade man främst på att kvinnan därmed fråntogs möjligheten att utnyttja situationen för att tvinga gärningsmannen till ekonomisk gottgörelse: Betala annars anger jag dig. I den debatt som förts på senare år, och där omtanken mer gällt offren än gärningsmännen, har man istället hävdat att existensen av en angivelseregel ökat risken för att offret utsätts för från påtryckningar gärningsmannen att ta tillbaka sin angivelse.

Sexualbrottsutredningenintogi sittförslag den ståndpunkten att man borde behålla den nuvarande angivelseregeln medan man i direktiven för sexualbrottskommittên ansåg att den borde om det är motiverat att beöverväga hålla särskilda för sexualbr0tt.75 angivelseregler Helt säkert finns det sakskäl som talar för samtliga de argument som jag redovisat ovan. Man kan således inte göra mellan någon enkel avvägning I gott och ont utan det blir snarare om att hitta det minst fråga otillfredsställande alternativet. E Själv anser jag att det finns mer som talar för att man slopar angivelseregeln och lägger de aktuella brotten under allmänt åtal än att man behåller den. Jag skall försöka motivera detta men först skall erinra om de siffror jag som är aktuella.

Åtgärder

Under 70-talet anmäldes varje år mellan 600 och 900 brott under rubriken våldtäkt/våldförande försök). Ca 70-75 procent av dessa avsåg (inklusive s k rena våldtäktsbrott medan återstoden gällde andra brott eller händel-

ser som ej var straffbara. Vid en fjärdedel av de anmälda brotten uteblev eller återtogs angivelsen med den konsekvensen att man inte inledde någon förundersökning (anmälan) eller att den avslutades. sådana fall ligger således kring 150-200 Mängden 70-talet varav hälften avser icke-relevanta brott ellper år under knappt er händelser. av sådana är alltså högre i den senare gruppen än Inslaget för den anmälda brottsligheten totalt sett. Hur som helst så kvarstår det faktum att ca 75-l00 våldtäktsbrott varje utredda beroende tas tillbaka år aldrig blir ordentligt på att angivelsen eller uteblir och att det i många av dessa fall handlar om mycket grova

övergrepp. tillbaka beroende offrets utsatts för Hur många av dem har tagits på att från eller andra personer i sin omgivning? påtryckningar gärningsmannen att direkta påtryckningar förekommit i endast ett fåtal

Själv tror jag

men lika handfasta skäl som gör att offfall och att det 1 regel är andra ret âtrar ovan ökar andelen ju närmare resig. Som jag visat återtaganden laterade är och det är helt säkert så att det genomsnittligt måste parterna än om denne i innebära en avsevärt större påfrestning att känna gärningsmannen J i 1 är totalt obekant. | l 1 Just i en sådan situation tror jag dock angivelsemomentet kan lägga ytterur rättslig synpunkt är också de fall där ligare press på offret. Otrevliga man från sida vid tillfällen erinrat henne om detta sakpolisens upprepade

förhållande kan man vid ett mindre antal brott

och som jag sagt tidigare att sätt försökt av med besvärliga utinte utesluta man på detta göra sig

redningar. offret nästan alltid en vilja att brottet Viktigt är ju också att uttryckt skall utredas hon anmält det till polisen. Här bör man också ungenom att derstryka att flertalet offer torde uppfatta anmälan som en angivelse. dock inte att ett av angivelseregeln skulle medföra några Jag tror slopande större av andelen åtalade och dömda gärningsmän. Beroendet av offrets ökningar alltför starkt och flertalet av de aktuella medverkan, som jag sagt tidigare,är fallen torde även om de föll under allmänt åtal bli nedlagda på förundersökeller avslutade med rubriken ej brott, brott ej styrkt o s v. ningsstadiet är detta inte särskilt tillfredställande men det har åtminstone Självfallet det att de rättsvårdande får fatta de beslut som goda med sig myndigheterna man nu överlåter Förutsatt att man genom olika sociala, kurativa på offren.

sou 1981:64

Åtgärder 245

och juridiska åtgärder bättre kan hjälpa offren i samband med förundersökningen, och förutsatt att förundersökningsförfarandet kan göras mindre plågsamt tror jag också att man kan åstadkonma vissa mindre förbätt-

av rättssäkerheten ringar i samband med handläggningen. D v s att man in-

te tvingas släppa riktigt så många eklatanta fall som f n utan att en

något större andel kan gå till åtal. Men det är långt ifrån något enkelt problem och att enbart ta bort angivelseregeln är knappast rekommendabelt. En sådan åtgärd måste kompletteras med ett bättre stöd I för offren. Vad kan man då göra i dessa senare avseenden? För att förbättra

E

förunder-

sökningsförfarandet och ge offren annan stöd och hjälp?

Först förundersökninqsförfarandet. ! Statistiken

l

över anmälda våldtäkter/våldföranden äri avsevärd grad miss- 5 visande och ger en överdriven om den anmälda uppfattning brottsligheten omfattning och grovhet beroende brister på olika i samband med anmälningsförfarandet. Genom min föreslagna ! rubricerinq -våldtäkt, sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande- och genom att dessa anmälningar redovisas i klump och inte separat kommer man att erhålla en mer rättvisande

I

statistisk beskrivning. Beroendet av offret vid kommer dock att anmälningssituationen kvarstå och kan knappast lösas om man skall följa den nuvarande principen med en fortlöpande redovisning av anmälda brott.

Utredningsförfarandet måste självfallet ha kvar sin formella även prägel fortsättningsvis och det är således inte möjligt att man från sida polisens vidtar åtgärder som är ägnade att offret bibringa den uppfattningen att man primärt förutsätter att hennes uppgifter är korrekta och gärningsmannens fel-

I aktiga. Att detta kan vara sant i en statistisk

bemärkelse är härvidlag

l ointressant. Däremot är det viktigt att man tidigt upplyser offret om för-

N

undersökningens syfte och omfattning. Om de olika frågor och utredningar

V som kommer att Och varför

göras. man måste göra dem. Självfallet förutsätter

jag också att man använder kvalificerad utredningspersonal och att man utj bildar rutiner som utesluter risken för en subjektiv eller t o m kränkande

F

handläggning. Detta är utbildningsfrågor

l som lämpligen kunde skötas i samråd med de sociala

i instanser som skall

komplettera den polisiära handläggningen med råd och stöd i åt offren. Däremot tror inte att det jag är en könsfråga av det slaget att

l kvinnliga utredare givet skulle vara mer lämpade för uppgiften. Med tanke

ä på att problematiken är likartad även för andra offerkategorier, och speciellt för de kvinnor som utsatts för misshandel av närstående män, bör åtgärderna sättas in i ett större sammanhang. Vad gäller hjälp åt brottsoffren av social, och kurativ innebörd psykologisk har man vid Malmö polisdistrikt sedan år bedrivit något en försöksverksam-

246 Åtgärder

till att offer för brott med såväl praktiska som rent het som syftar hjälpa

kurativa som uppstått i anledning av brottet.16 Liknande permanenta

problem torde vara vid i vart fall de tre större polisdistrikåtgärder genomförbara ten i landet. Därmed skulle man också ha åtminstone teoretiska möjligheter

av de kvinnor som anmäler att de utsatts för sexuatt hjälpa bl a en majoritet

ella övergrepp. i dock när det gäller mer omfattande och långsiktiga hjälp- Svårigheter uppstår i som kvinnohustanken bl a vill uttrycka, nämligen att z insatser av det slag l l I dit misshandlade och våldtagna kvinnor kan dra sig undan för skapa asyler i . att komma bort från en farlig miljö. l l Kvinnohustanken, och motiven bakom de konkreta forsök som gjorts, grundar sig

som både ter sig praktiskt motiverade och allmänt förvisso på överväganden av verksamheten som blir aktuella i det här diskumedmänskliga. Mot de delar avseendet kan man dock resa den principiella invändningen att samhälleterade -och inte minst sådana som berör individens rättsliga skyddliga problem skall och bör skötas av samhälleligt styrda och bekostade organ.

En tänkbar lösning vore en ökad satsning på institutioner av sanma typ som

Stockholm. Där har socialförvaltningen i Stockholm sedan flera år SKA utanför bedrivit s k familjevård och konkret har denna bl_a bestått i att erbjudit

åt kvinnor barn) som plågats av sina alternativa livsmöjligheter (och deras män. I ett sammanhang som detta är det väsentligt att man dels kan garantera

dels att som sätts in blir och nödvändiga resurser, de åtgärder kontinuerliga följs insatser under en övergångsperiod, dels att den hjälp som upp med olika och bedrivs med tillräcklig social, psykologisk och juriges är professionell

disk sakkunskap.]7

Till fördel för de mer eller mindre privata initiativ som kvinnohusen utgör

sidan ett och en kollektiv samhörighetskänsla som talar å andra engagemang visat vara svår att återskapa inom den statliga och erfarenhetsmässigt sig kommunala sociala för dessa kvinnor som befinner sig i byråkratin. Viktigt är att nätverk av mänskliga kontaken utsatt situation de kan bygga upp ett ter som stöder dem och kan användas som motvikt till den tillmed personer varo som de skall bryta sig ur eller just har lämnat.

således. Hur skall man kunna tillgodogöra På nytt en svår avvägningsfråga entusiasmen, viljan att helhjärtat ställa upp på de kvinnsig engagemanget, offren som finns inom de privata kvinnohusen samtidigt som man får garanliga tier för att en sådan verksamhet sköts med den professionalism och praktiska

som är nödvändig vid allt socialt och kurativt arbete och som förinriktning visso också finns inom majoriteten av samhällets hjälpinstitutioner. att en lösning dilemma torde vara genom Enklaste sättet åvägabringa på detta

Åtgärder 247

ett utvidgat samarbete mellan kommunala organ och privata initiativ av t ex

kvinnohustypen. Ett samarbete som f ö redan bedrivs.]8

I utbyte mot den ekonomiska och personella hjälp som de officiella ställer organen upp med får man så se till att skaffa för verksamhetens sig garantier utformning och inriktning. Bl a är det viktigt med en fortlöpande av initiativ utvärdering av det här slaget. Det gäller f ö nya hjälpåtgärder över huvud taget. I vissa fallkandetocksåvarasåattdenönskvärda expertisen är större utanför samhällets egna sociala Ett organ. exempel på detta utgörs enligt mitt förmenande av den försöksverksamhet som RFSU bedrivit i Stockholm med syfte att ge kurativ hjälp åt våldtagna kvinnor. Här finns det således mycket som talar för att motsvarande insatser inte enkelt och inom överskådlig tid skulle kunna tillskapas på annat sätt. Verksamheten som sådan är också föremål för en fortlöpande och omfattande utvärdering. Detta sammantaget gör det angeläg-

et att garantera ett fortsatt stöd.19

samhälleligt

IX.4 Förslag till åtgärder

De åtgärdsförslag som gäller den rättsliga handläggningen av våldtäktsbrott och förutsättningarna för denna kan sammanfattas enligt följande. (l) Att de nuvarande reglerna om våldtäkt, våldförande och frihetskränkande otukt i Brb 6:l-2 ersätts med nya bestämmelser om våldtäkt, sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande av den innebörd och lydelse som redovisats ovan. (2) Att angivelseregeln tas bort vid brotten våldtäkt, våldförande och frihetskränkande otukt och ersätts av en bestämmelse om att dessa brott skall falla under allmänt åtal. (3) Att man inom polisen ordnar en särskild utbildning för de polismän som har till uppgift att utreda brott av den aktuella typen (sexuella övergrepp, s k kvinnomisshandel samt att man vid etc) denna utbildning lägger speciell vikt vid de psykologiska och sociala som offpåfrestningar ren kan uppleva i samband med en sådan förundersökning.

(4) Att brottsoffren (och detta gäller inte bara offer för sexuella övergrepp utan generellt) ges möjlighet till social, psykologisk och annan kurativ och praktisk hjälp genom inrättande av särskilda sociala enheter som kan komplettera det polisiära arbetet. Typ den försöksverksamhet med hjälp åt brottsoffer som prövats vid Malmö polisdistrikt. (5) Att de sociala försöker myndigheterna skapa institutioner för mer långsiktig vård och hjälp åt sådana offer för kvinnliga våldsbrott som befinner sig i en svår social situation och att denna verksamhet ut-

248 sou 1981:64

Åtgärder

formas av b1 a de erfarenheter om s k fami1jevérd som vunmot bakgrund nits inom institutionen SKA.

Att stat och kommun ekonomiskt stöderkurativhjäip och rådgivningsverk-

samhet av det slag som bedrivits som försöksverksamhet inom RFSU s moti Stockhoimsområdet samt att man ger bidrag tili verksamhet av tagning förutsatt att tiiiräckiiga garantier kan skapas för att arkvinnohustyp betet inom dessa kvinnohus sker i enlighet med kunskap och beprövad erfarenhet s0cia1a området. S1ut1igen att man rent aiimänt ser på det över i vad mån samarbetet meiian berörda myndigheter på området kan för-

bättras i syfte att hjä1pa offren vid de här behandiade br0tten.20

SAMMANFATTNING -sammanfattning av resuitaten-förslag tili åtgärder

X.) Sammanfattning av resuitaten

Resuitaten i denna undersökning grundar sig på ett urvai av po11sanma1da våldtäkter under 70-taiet. Totalt omfattar materiaiet knappt 1 000 brott, drygt 1 100 gärningsmän och knappt 900 offer. På grundvai av detta underiag har jag beskrivit (a) brottssituationen, (b) de inbiandade parterna (gärningsmännen och offren), (c) den rättsiiga handiäggningen samt (d) brottsutveckiingen. ä Resuitaten kan kort sammanfattas eniigt föijande.

i Om man utgår från samtiiga anmäiningar under rubrikerna vâ1dtäkt/vå1dföran-

de (inkiusive försök til] sådana brott) utgörs ca 25 procent av fuiibordade l våidtäkter, 15-20 procent av fuiibordade våidföranden, ca 25 procent av försök till v51dtakt/va1df6rande och 6-8 procent av vissa fall av frihetskränk- I ande otukt som handlingsmässigt iigger nära våidtäktsbrotten. Dessa, s k

rena

I

vâidtäktsbrott, utgör tiiisammans ca 70 procent av den anmäida brottsiigheten. l i De resterande 30 procenten avser andra brott (andra otuktsbrott, ofredande,

E misshandei e11er händeiser

etc) som gi är brott.

De rena våidtäktsbrotten är koncentrerade ti11 sommarhaivåret, veckosiuten, kvä11en och natten. Den vaniigaste mötespiatsen vid dessa brott är offrets och/e11er gärningsmannens hem. Hemmet är också den vaniigaste brottspiatsen. Där begås ca häif- Å ten av brotten.

b

j Det våld som gärningsmannen tiiigripit är genomsnittiigt ringa vi1ket också gä11er det motstånd som offret och de fysiska skador som föijt gjort av gär-

F

ningen. I ungefär 50 procent av fa11en har offret ti11 Det tvingats samlag. frihetsberövande som är förknippat med brottet är van1igen kortare än en timå me. ) 1 I rege1 varparterna inte närmare bekanta med varandra. Ca 40 procent var heit ca tio hade träffats

3 obekanta, procent för första gången strax före den brotts-

iiga gärningen. Ca tjugo procent var ytiigt bekanta sedan tidigare medan 15 procent hade ett tidigare e11er pågående förhåiiande. I denna kan man urskiija två

brottsiighet gärningsmönster..De1s det s k

främiingsmönstret (som huvudsakiigen består av s k överfaiisvåidtäkter) och omfattar ca 30 procent av de rena våidtäkterna. De1s det s k partnersmönstret (där parterna haft en tidigare e11er pågående relation) som utgör ca femton procent av samma brottsmängd. A11mänt gä11er dock att brotten prägias av en hög grad av heterogenitet om man ser til] sja1va brottssituationen,

250 Sammanfattning

De kända gärningsmännen vid dessa brott karakteriseras som grupp av bl a

följande egenskaper. Ca hälften av dem var i åldrarna gglgg år. Knappt 40 procent av dem var utländska Ser man till deras arbetsförhållanden handlar det om en medborgare. med ca 25 procent arbetslösa och ca 50 procent arutpräglad lågstatusgrupp har en omfattande som i l betare. Gruppen och grov tidigare brottsbelastning l än sexuella Två tredjedelar av samtliga z regel gäller andra brott övergrepp. En tredjedel för tio eller fler såda-

l

fanns registrerade för tidigare brott. l na brott. Bland dem finns ett väsentligt inslag av personer som i dessa hänseenden enklast kan betecknas som yrkesförbrytare. I regel handlar det om våldsbrott, stölder och grova trafikbrott. Också förekomsten av andra sociala och psykiska problem är uttalad inom gruppen. eller aktuella av Ca 50 procent hade tidigare sociala/psykiska problem icke ringa omfattning. l s En jämförelse med den manliga normalbefolkningen visar bl a att gruppenkänl innehåller av yngre män, ut- l da våldtäktsmän en kraftig överrepresentation och omfattande

l

ländska medborgare samt män med tidigare brottsbelastning so-

gjglg_och/eller psykiska problem. Gruppen skiljer sig i väsentliga avseenden

å markant från den manliga normalbefolkningen.

E

Vad beträffar offren är dock denna bild långt mindre entydig. Närmare hälften av dem är l5-25 år. uppvisar gruppen som helhet en relativt stor ål- Samtidigt Det finns en svag överrepresentation av utländska kvinndersmässig spridning. Andelen arbetslösa är också än för or (tio procent av samtliga offer). högre den kvinnliga normalbefolkningen. En mindre andel av samtliga offer, totalt ca femton , utgörs av kvinnprocen or med sociala och/eller problem, tidigare brottsbelastning etc. Denna psykiska andel är avsevärt högre än för normalbefolkningen och förekomsten av den torde enklast förklaras utifrån gärningsmannagruppens speciella sammansättning och den sociala närhet som relativt ofta är för handen mellan parterna vid 4 dessa brott. Sammanfattningsvis ger materialet inte anledning att tala om någon speciell grupp av våldtäktsoffer utan istället om flera grupper med va-

rierande bakgrund och levnadsbetingelser. Vad gäller i den rättsliga handläggningen tycks polisens förundersökningar é A av noggrannhet och objektivitet. Vid ett mindre antal fall (ca regel präglas fem procent) kan man dock rikta anmärkningar mot förfarandet. Här har offren varit föremål för subjektiv, fördomsfull eller t o m lagstridig behandling. Det som främst komplicerar polisens utredningsarbete är att dessa brott har vilket leder till Å andra sidan unen mycket privat karaktär bevisproblem. derlättas arbetet av att gärningsmännen vid en majoritet av fallen är kända

Sanunanfiunflng 251

eller utpekade från början. Vanligen av offret själv. Uppenbart är också att offren för dessa brott utsätts för stora påfrestningar. Ca 25 procent av de anmälda brotten läggs ned beroende på att offret inte vill ange brottet till åtal eller tar tillbaka sin angivelse, Ungefär ggmprocent av de rena våldtäktsbrotten leder till att en gärningsman meddelas Av dessa skälig misstanke. kommer drygt hälften att åtalas och dömas. Den reella uppklaringen av våldtäktsbrott är också väsentligt högre än de drygt tio procenten dömda som statistiken visar. Tar man hänsyn till bortfallet p g a utebliven angivelse och att ca 30 procent av brotten är irrelevanta i sammanhanget blir andelen dömda mer än dubbelt så hög. Knappt trettio procent av samtliga repolisanmälda na våldtäktsbrott slutade med att dömdes för sitt brott. Den gärningsmannen andelen är relativt sett hög. Påpekas bör också att ca hälften av samtliga kända gärningsmän blivit föremål för någon eller flera former av frihetsberövande i samband med förundersökningen. Vid drygt hälften av de åtalade brotten dömdes till fängelse. I regel för våldförande och vanligen mellan ett och två år. Knappt en fjärdedel dömdes till sluten och en motsvarande andel till annan särskild

psykiatrisk_vårg

vård alternativt ej frihetsberövande påföljd. Antalet som friades gärningsmän av domstolen var försumbart. De årsvisa variationerna i den anmälda är stora. våldtäktsbrottsligheten Från l965 fram till l974 beskriver brottsligheten en svagt uppåtriktad zigzagkurva. Det finns ingen uttalad trend och brottstalen ett mependlar kring delvärde på drygt 600 anmälda brott per år i hela landet. Fr o m l974 får vi dock en kraftig och obruten ökning av den anmälda brottsligheten. Det genomsnittliga brottsantalet under perioden l974-l980 uppgår till drygt 800 brott, d v s en ökning kring 30 procent för perioden som helhet och jämfört med föregående period. Denna ökning är dock inte så stor som statistiken visar. En mindre del av den beror på att andelen irrelevanta brott och händelse i våldtäktsstatistiken sannolikt har ökat under Ett perioden. skattning pekar mot en ökning -efter korrigering- på 25 procent under fr 0 m l974 perioden jämfört med föregående period. Den faktiska brottsligheten dock ha varit i stort sett oförändrad und-

torde

er period. I vart fall är det osannolikt att den ökad

samma i samma grad som

den anmälda. Förändringen i den statistiskt redovisade kan möjbrottsligheten ligen tillskrivas dels en mindre faktisk av våldtäktsbrott i utslagökning ningsrelationer etc, dels en mindre ökning av anmälningsbenägenheten. Det bör också att den faktiska påpekas brottsligheten är väsentligt större än den anmälda. Antalet våldtäktsbrott som begås per år kan skattas till någ-

252 Sammanfattning sou 193154

ot l0 000-tal jämfört med de ca 600 rena våldtäktsbrott som statistiken visar. Den absoluta majoriteten av dessa utspelas inom nära relationer (ca l0 000 per år). Till detta antal skall läggas ytterligare några tusen där parterna är bekanta med varandra sedan tidigare samt ett par hundra s k överfallsvåldtäkter. Den senare gruppen, som således är den största i den anmälda brottstorde vara den faktiskt minst omfattande. Detta beror dessa 9 ligheten, på att A brott anmäls i en betydligt högre grad än andra våldtäkter. Bortfallet genom utebliven anmälan tycks således vara ringa. Avslutningsvis kan sägas att den faktiska brottsligheten tycks ha ett något mer normalt utseende än den anmälda, bl a vad gäller egenskaper hos de inblandade parterna. Den avvikande karaktären hos den synliga våldtäktsbrottsligheten förklaras sannolikt delvis av en snedvridning till följd av anmälningsbortfallet.

X.2 Förslag till åtgärder

Bl a följande åtgärder föreslås: (l) Att de nuvarande reglerna om våldtäkt, våldförande och frihetskränkande otukt i brottsbalken 6:l-2 ersätts med nya bestämmelser om våldtäkt, v sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande.

/-\ l\) xx Att tas bort vid brotten våldtäkt, våldförande och fri- E

angivelseregeln hetskränkande otukt (motsvarande enligt förslaget) och ersätts av en bestämmelse om att dessa brott skall falla under allmänt åtal. (3) Att man inom polisen ordnar särskild utbildning för de polismän som har till uppgift att utreda brott av det aktuella slaget samt att man vid denna lägger särskild vikt vid de psykologiska och sociala påfrestningar som (framför allt) offren kan uppleva i samband med förundersökningen. (4) Att brottsoffrgg ges möjlighet till social, psykologisk och annan_kurg; 5 jjy hjälp genom inrättande av särskilda sociala enheter som kan komplettera den polisiära verksamheten. Typ den försöksverksamhet med hjälp åt brottsoffer som prövats vid Malmö polisdistrikt. (5) Att de sociala myndigheterna försöker skapa institutioner för mer långsiktig vård och hjälp åt sådana kvinnliga offer för sexuella övergrepp (och andra våldsbrott) som befinner sig i en svår social situation och att denna verksamhet utformas mot bakgrund av bl a de erfarenheter om s k familjevård som vunnits inom institutionen SKA. (6) Att stat och kommun stöder rådgivningsverksamhet av det slag som bedrivits som försöksverksamhet inom RFSU:s mottagning i Stockholm samt att man ger bidrag till verksamhet av kvinnohustyp förutsatt att tillräck-

Sammanfattning 253

liga garantier kan skapas för att arbetet inom dessa skeri .en1ighet med kunskap och beprövad erfarenhet på det s0cia1a omrâdet. (7) Att man s1ut1igen ser över samarbetet meHan de myndigheter som berörs av det aktueHa problemet liksom de eventueHa formerna för

samarbete

med institutioner av mer privat karaktär, typ kvinnohusen.

S()lJ 1981:64

NOTER

Kap I

1. Cit SOU 1976:9, Sexue11a övergrepp, s 25.

2. I Brb 6:11 så1edes att vå1dtäkt e11er vå1dförande e11er försök stadgas ti11 sådant brott, så ock frihetskränkande otukt må åta1as av åklagare a11enast om må1sägande angiver brottet ti11 âta1 e11er åta1 finnes pâka11at . Detta så1edes ett undantag från regur a11män synpunkt utgör e1n om a11mänt åta1. Må1sägande är den mot vi1ken brott är begånget e11er som därav b1ivit förnärmad e11er 1idit skada (Rättegångsba1ken 20:8, 4st). A11mänt sku11e man kunna säga att vid s k angive1sebrott i rea1iteten att brottså krävs det så gott som a11tid må1säganden anger att anser att åta1 är befogat ur et. Det är mycket sä11synt en åk1agare vi1ket a11tså att åta1a utan angiva11män synpunkt, ger honom möj1ighet e1se. förstås att det varit fråga om ett Med uttrycket a11män synpunkt mycket grovt brott.

3. Se Boethius, M-P, Sky11a sig sjä1v. En bok om vå1dtäkt, s 74 (Stockho1m

1976)

4. Se t ex Boethius s 67-81.

5. Se t ex Boethius s 159, Schu1tz, L.G. (red), Rape Victim01o9y› S 221-245 I11inois Ho1mstrom, L.L. 0 Burgess, A.w., The Victim (Sprinfie1d, 1975), of Rape, s 63-121 (New York 1978).

Pressen och sexua1brottsutredningen, i Aspe1in, E.(red), 6. Se Engström, L-G, Rättsp01itiska studier -En vänbok ti11 Björn Kje11in (Ma1mö 1977).

7. Cit Boethius s 73.

8. Se t ex Hed1und, E. m f1, Vå1dtäktsk1iniken, s 48-65.

9. Ti11 har så1edes fyra personer utsetts ti11 experter i utredningdags dato kuratorn Eva Hed1und, Rita Li1jeström, hovrättsassessorn en; s0ci01ogen Anita som expert sedan hon avgått som sekre- Meyersson (som kvarstannade terare) och jag sjä1v.

10. Om frihetskränkande otukt stadgas i Brb 6:2: “Den som... förmår någon ti11 samlag el er annat Eons 1gt umgänge medde1st o1aga tvång e11er genom grovt missbruk av dennes beroende stä11ning e11er övar köns1igt umgänge med någon under av att denne befinner sig i vanmakt e11er oti11bör1igt utnyttjande annat ti11stånd e11er är sinnessjuk e11er sinness1ö, dömes för hjä1p1öst frihetskränkande otukt ti11 fänge1se i högst fyra år. Jämfört med vå1dtäkt/vâ1dförande är brottet frihetskränkande otukt mer vidsträckt ti11 sin Det sexue11a beteendet omfattar sam1ag e11er annat köns-

omfattning. 1

ti11 ski11nad från enbart sam1ag. Det stä11s he11er inga 1 1igt umgänge bestämda krav kön även om det gen0msnitt1iga anmä1da a på kontrahenternas brottet under paragrafen avser ett övergrepp från en man mot en kvinna. Ande1en anmä1da s k homosexue11a vå1dtäkter (d v s i rea1iteten me11an mycket ringa. S1ut1igen stä11s he11er inte samma krav på män) är så1edes de mede1 som använts för att genomföra brottet.

11. Beträffande försättande i vanmakt sägs b1 a i kommentaren ti11 uttrycket brottsba1ken att en förutsättning är att offret försatts

(KBrb s 220-221)

i detta ti11stând mot sin vi1ja. Som exempe1 nämns att gärningsmannen förmått kvinnan att förtära något som -henne ovetande- innehå11er a1koho1.

12. Se KBrb s 216-222 års upp1aga) samt Ne1son, A., Sed1i hetsbrotten, (1968 s 228-230, i Israe1, J. (red), Sexo1ogi (St0ckho1m 1970).

S()lJ 1981:64 Noter 255

13. Se t ex diskussionen hos Boethius, s 51-80.

14. Ang begreppet abnormkriminalitet, se Agge, I., Den kriminolo iska vetenskapen, i Schlyter, K.(red), Kriminologi (Stockho m I955).

15. Se t ex Chappe1, D. m fl, Forcible Rape: Bibliography, i The Journal of Criminal Law & Criminology, vol 65, no 2 (1974), Field, H.S. & Barnett,

N.J., Forcible Rape: An Updated i The Journal of Criminal Bibliography, Law and Criminölogy, vol 68, no 1 (1977), Kemner, E.J., Ra e and Rape-

Related Issues: Än annotated Bibliography (New York l977), Wolfgang, M.

E. m fl,”Criminology Index,vol I (New York 1975).

16. Se Cohen, A.K., Deviance and Contro1, s 24-63 (Englewood Cliffs, New Jer-

sey 1966).

17. Se Cohen s 63-73, McCord, & McC0rd, J., The Psychopath, s 56-98 (New York 1964).

18. Se Cohen s 43-47.

19. Se Brottsförebyggande rådet l977 Rapport 7, Nytt straffsystem. Idéer och förslag, s 13-83.

20. Cit s 146.

21. Vilket bl a kan avläsas på mängden av referenser till detta arbete.

22. Se ovan not l5.

23. Se Larsen, S.m fl, of Criminal

Rape in Denmark (Institute Science, Uni-

versity of Copenhagen, Stenci l977), Rasmussen, N. 0 Kongstad, A., Ide-

ologi og virkelighed omkring kriminalisering af voldtaegt (Köpenhamn_T§78, stencil), Svalastoga, K., Rape and Social Structure, i Pacific Sociological Review, vol 5, no l (1962), Vestergaard, E., Om voldtaegtsofre, i Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskab, l hefte (I974). Weis Bentzon, A., Tugt, vold og voldtaegt i Grönland, i Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskab, 1-2 hefte (1977).

24. Anttila, I. m fl, Forcible An Evaluation Rape: of the Crime Trend (Kriminologinen tutkismuslaitos M:2, Helsingfors 1968, stencil), Lykkjen, M., Strukturellt våld mot kvinnor (Institutt for Kriminologi og Strafferett, Oslo Universitet, rapport no 22, stencil 1976).

25. Fa1coner, B., Våldtäktsbrottet, i Svensk Juristtidnin , Årg 60, häfte 3, (1975), Hed1und, E. m f1, Sveri, K., Några krimino ogiska synpunkter på

sexualbrottsligheten, i SOU l976:9, bil 3.

Kap II

. Syftet med att dra dessa urval är att man vill arbete. spara Det slumpmässigt dragna urvalet skall således ge en bild av den (betydligt större) population ur Vl ket det dragits. Ang s k systematiska urva1 hänvisas t ex ti ramställningen hos Cochran, w.G., Sampling Techniques, s 206-

233 (New York

1963).

. Rikspolisstyrelsen, som är central myndighet för har i sampolisverket, råd med Statistiska Centralbyrån, den statistikproducerande myndigheten, utformat särskilda för hur brottsanmälan anvisningar skall göras.

. Vad som menas med en finns beskrivet förundersökning Z i Rättegångsbalken 23 kap samt Förundersökni gskungörelsen.

. Den mest omfångsrika förundersökningen i grundmaterialet omfattar såled-

es totalt mer än 300 sidor. Å andra sidan finns åtskilliga sådana på ett par eller några sidor, i sama material.

Noter

5. Den intresserade kan t ex ta de1 av den kortfattade introduktion ti11 Krimina1teknik e11er ämnet som ges av Svensson, A., (Uppsa1a 1968) någon av de mer utför1iga framställningar e11er handböcker varav det finns ett stort anta1 på detta område. Se t ex Kirk, P.L., Crime Investi ation York e11er K., Po1ice: The Investigation of Violence

(New 1974) Simpson, (London 1978)

6. finns en mängd o1ika såvä1 datoriserade Inom po1ismyndigheten register, som manue11a. Vad beträffar sexua1brotten finns b1 a register över ti11vägagångssätt, s k modus operandi, som förekommit i samband med sådana brott. 7. Kva1itativa data har b1 a den goda egenskapen att de kan konkretisera den som man översikt1igt försöker sammanfatta i en tabe11. Om det verk1ighet å andra sidan hand1ar oniett mycket heterogent fenomen så uppstår prob1emet med att ba1ansera mot varandra. Tyvärr tycks det ofta vara exemp1en viset att de mest s1ående exemp1en -de man minns bäst- utgör unpå det dantag när man ser ti11 den studerade he1heten. 3 av brott samt de prob1em som kan uppstå i 8. Ang reg1erna för anta1sräkning det avseendet när man ska11 ta upp anmä1an om brott hänvisas ti11 framhos Persson, L., Om anta1sräkning av brott, Promemorior från stä11ningen Statistiska Centra1byrån nr 1973: . 9. Bortfa11ets stor1ek är i och för sig av underordnad betyde1se. Kritiskt b1ir det först när (de studerade) egenskaperna i b0rtfa11et ski1jer sig från de i den de1 av materia1et som man 1yckats sam1a in. Erfarenheten i visar tyvärr, och det gä11er i hög grad för krimino1ogiska undersökning- , ar, att det ofta ski11nader av det s1aget. Ett sätt att för- Q före1igger söka minska de fe1 som kan uppstå ti11 fö1jd av bortfa11et är att sträva efter att få 1itet bortfa11 som möj1igt. A11mänt kan man dock säga att såvä1 bortfa11ets stor1ek som dess utseende brukar vå11a mindre prob1em 2 när man arbetar med urva1 från registerdata än t ex intervjumateria1. Samkan registerdata orsaka svårigheter beroende på att de i sin tur tidigt ofta kan betraktas som ett s1ags urva1 som ti11kommit på ett osystematiskt och/e11er 0kontro11erat sätt. 10. Se Persson 1973 s 1-7, 65, 66-72, 89-99. 11. De s k sexmorden är en brottsgrupp som ofta beskrivs på ett direkt missvisande sätt i b1 a massmedia. I rege1 är det fråga om brott där gärningsman och offer stått i en nära re1ation ti11 varandra. Det sexue11a ins1aget har också ofta en underordnad betyde1se. Det kan mer ses som ett av f1era sätt att utöva vå1d mot offret (ib1and av en ritue11 innebörd) än som något syfte med sjä1va övergreppet. Jag har försökt beskriva ett typiskt sexmord (en1igt massmedias termino1ogi) i min roman Profitörerna 1979). Påpekas bör dock att det fa11 som beskrivs i romanen (Stockho1m inte har utspe1ats i verk1igheten utan snarare är en s1ags syntes av den av brott. viset, som brottet i romanen, brukar de typen Ungefär på det se ut i verk1igheten.

12. Se Persson 1973 s 66-72. 13. Se Persson 1973 s 89-99. 14. Ett ser ut som ett rutat papper där varje rad och varje kostansunder1ag 1umn är numrerad i 1öpande ordning. Varje ruta har så1edes ett nummer. I dessa rutor för man så in de siffror som svarar mot en viss sakuppgift. För en 1ättfatt1ig beskrivning av denna arbetsmetod; se t ex Swedner, H.,

Socio1ogisk metod, s 195-215 (Lund 1961).

. Se t ex Swedner 10c cit.

Noter 257

. Vilket således tre variabler ger totalt med samma kategorier; polisens av anmälan, en straffrättsligt korrekt bedömning bedömning av samma anmälan och en bedömning på grundval av samtliga handlingar (förundersökningen). De aktuella kategorierna framgår av tabell II.3.

. Problemen med falska ökar t ex när anmälaren anmälningar kan ha någon form av personlig av anmälan och de uppgifter vinning han ger i denna. Genom försäkringsbestämmelsernas utformning är detta således relativt ofta fallet vid t ex inbrott och bilstölder. Vissa data från bl a Malmö polisdistrikt antyder att det speciellt vid bilstölder (stölder från och ur fordon) kan förekomma ett relativt stort inslag av (försök till) försäkringsbedrägerier.Jmf Persson, L., Offer för tillgrepp, skadegörelser och våld -en redovisning av l974 års Promemorior offerundersökning, från Statistiska Centralbyrån l977:7.

l8. De straffrättsliga av anmälningarna bedömningarna resp förundersökningarna i grundmaterialet gjordes huvudsakligen av mig själv samt en av mina medarbetare, jur kand Lars Winbladh. Mer komplicerade fall blev föremål för diskussion mellan sekreterare Anita Vid mig och kommitténs Meyersson. ett par tillfällen blev jag också att vända mig till kommitténs tvungen ordförande Ulf Nordensson.

. Långt ifrån alla icke-kriminaliserade händelser hörde således till den komplicerade kategorin. Fallet med kvinnan på båten t ex. Här fanns det entydiga och samstämmiga beskrivningar av händelsen.

20. D9 fel som påträffades rättades självfallet. Det fanns heller som inget antydde förekomsten av systematiska fel.

21. Bl a innefattade dessa kontroller två av varandra oberoende stansningar av samma material.

Kap III

. Se Persson, L., Har brottsligheten ökat eller minskat? (Stockholm 1975,

stencil) . Huvudsakligen beroende på att förändringarna l965 resp 1968 ligger utanför den tidsperiod som är aktuell i denna undersökning.

. Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att polismyndigheterna tar emot även sådana anmälningar om brott som vid anmälningstillfället gör ett icke-trovärdigt intryck. Den främsta anledningen till denna praxis torde vara att JO, som vid ett par tillfällen granskat polisens i detta praxis hänseende, avgivit yttranden i den riktningen (bl a ang polisanmälningar från psykiskt sjuka personer). Tillrättaläggandet av dessa anmälningar blir således en senare fråga. Normalt klaras de upp under rubriken “ej brott.

. Vid l965 års av statistiken man således över till en koromläggning gick tare redovisningsperiod vid för statistikredovisningen. Möjligheterna polisen att gallra bort irrelevanta anmälningar före den statistiska redovisningen försvann i och med denna förändring. Se Persson l975.

. Den årsvisa variationen i brottsstrukturen kan således vara stor vid antalsmässigt små brott som t ex mord, bank- och postrån eller våldtäkter.

. De brott som från början kodas som frihetskränkande otukt har i regel en manlig gärningsman och ett kvinnligt offer. Skillnaderna i förhållande till våldtäktsbrotten är dock genomsnittligt stora. Antalet sådana anmälda brott är också ringa. Mindre än lO0 per år.

258 Noter

. Kontrollurvalet från 1979 omfattade ett tioprocentigt systematiskt urval av samtliga anmälnin ar under året. Totalt samlades 85 sådana (över tid) in bortfall) vilka således har jämförts med anmälninganmälningar (efter arna med denna var enbart att göra i grundmaterialet. Syftet insamling av vissa förhållanden efter 1976. De kontroller som en grovkontroll på att förhållandena efter 1976 är likartade. gjorts tyder genomgående 8. Helt har sådana offer som utsatts för ett våldsbrott föga förnaturligt ståelse för vid det tillfälle då de gör anmälan. De är gärningsmannen upprörda, ofta chockade.

9. Den totala anmälda har således nästan fördubblats under brottsvolymen 70-talet. Dessutom har statistikredovisningen blivit mer komplicerad i en större inom det arbetet. sig och tillagts betydelse polisiära

10. Vid brott är anmälan i raktiken ett villkor för att poav den här typen lisen skall utreda brottet. Även om det inte behöver vara något forbörja mellt krav.

ll. De vanligaste s k uppklaringsgrunderna är (a) att en gärningsman delgiv- Z its misstanke för brottet, att brottet klarats upp som ej brott g skälig (b) samt vissa fall (C) där brottet ej kunnat styrkas.

12. Se Rättegångsbalken 20 kap.

av ett brott nästan alltid nära anmälan i tiden. An- 13. Uppklaringen ligger delen brott som klaras längre tid är mycket liten och i dessa upp efter handlar det mord, bankrån fall i regel om mycket grova brott; typ dråp, etc.

14. Sambandet mellan det arbete som polisen lägger ner på en utredning och de resultat som man uppnår är inte påfallande högt. Det finns sannolikt flera orsaker till detta. Vid brott mot person är man således i avgörande beroende av de informationer man kan få från offret och eventuella , grad vittnen. våldsbrott är det viset att ; Med många grova samtidigt på det de tycks ha passerat i stort sett obemärkta av omgivningen.

15. Det saknas således om polisens val av rubriker när en utundersökningar avslutas Det kan inte uteslutas att redning och läggs till handlingarna. praxis på denna punkt varierar och har varierat.

16. Se Kemva11, B., Kvinnomisshandel -En probleminventering (Stockholm 1981,

Kvinnomisshandel -en kortfattad kriminologisk bestencil), Persson, L., skrivning, i Ds Ju 198178, bilaga.

17. Som en jämförelse kan nämnas att uppklaringen för t ex grova stölder ligg-

er under tio procent.

är således minimistraffet vid våldtäkt två års 18. Som jag påpekat tidigare och vid våldförande fängelse, d v s minsta tiden för denna påfängelse följd som f n är en månad.

19. Se Brb 33 kap samt KBrb s 250-279 (1967 års upplaga).

Kap IV

av Amirs klassiska studie, Ju Ett bra exempel på denna inriktning utgörs Amir, Forcible 1971). För en beskrivning M., Eatterns_gf Rage (Chicago E. & Weinberg, The Stuav det teoretiska synsättet, se Rubington, M.S.,

dy s 163-171 (New York 1971). of_§gcial_Problems,

2. I denna studie användes följande kategorier: (l) offrets hem, gm ej inoffrets eller hem, inbjudan, (3) annans hem, bjuden, (2) gärningsmannens

Noter 259

(4) restaurang, diskotek, pub etc, buss- (5) tunnelbana, 0 järnvägsstation, affärslokal etc, (öyärningsmannens bil, (7) gata, väg, park etc,(8) annan plats, (9) uppgift saknas.

. Enligt uppgifter som framkommit i samband med en ännu icke avslutad stu-

die inom brottsförebyggande rådet som avser bl a otuktigt beteende kan den synliga brottsligheten av denna typ ha förgrovats under senare år.

. Materialet från 1970 resp 1973 består av urval. Detta får bl a den konsekvensen att en observerad skillnad mellan dessa år (och l976) antingen beror på att det faktiskt en skillnad föreligger mellan åren, eller att urvalet ger en missvisande bild av hela materialet för samma år. Genom att urvalet dragits en bestämd matematisk enligt formel kan dock sannolikheten för det senare förhållandet beräknas. I det här fallet är skillnaden signifikant på 5-procentsnivån vilket betyder att sannolikheten för att skillnaden skulle bero på att urvalet ger en felaktig bild är högst fem procent. D v s att med hög sannolikhet så skiljer sig de olika åren åt i detta avseende.

. Det kan således inte uteslutas att denna brottskategori (som omfattar ett relativt litet antal brott) kan pendla avsevärt i båda riktningarna från ett år till ett annat. Genom att urvalet avser vart tredje år är det också svårt att med säkerhet uttala sig om denna Variations närmare utseende och storlek.

. Våldsbrotten är således ofta starkt betingade av en konkret rumslig situation. Se t ex Toch, H., Violent Men (Chicago l969).

. Flödesanalysen är således en vanlig deskriptiv teknik när man försöker

beskriva förlopp. Den aktuella mellan förflyttningen mötes- och brottsplats kan enklast liknas vid ett sådant förlopp.

. Jmf t ex Sveri s l85.

. Se avsn III.l ovan.

lO. Se Brb 6:3-6.

ll. Se Brb 3:5-6, 4:4-5.

l2. För grov misshandel således stadgas fängelse lägst ett och högst tio år.

13. Händelser av det som beskrivs slag i exemplet tycks inte vara särskilt vanliga. I den anmälda rör det brottsligheten sig om något eller några fall per år.

14. Följande kategoriseringar har använts. Vad gäller våld, hot eller tvång i samband med brottet: (l) ej hot, våld eller tvång, (2) endast hotfullt uppträdande, (3) 2 och verbala hotelser, (4) 2/3 och ringa fysiskt våld typ betvingande, (5) 2/3 och svårt fysiskt våld typ slagit, tagit struptag etc, (6) något eller flera av tidigare och mycket svårt fysiskt våld där gm använt tillhygge, kniv etc, (9) saknas. uppgift Kategoriseringen av ett visst fall bestäms således av det svåraste våldet som använts, Vad beträffar motståndet från offret fanns följande kategorier: (l) inget synligt motstånd, (2) endast verbala protester etc, (3) 2 och fysiskt motstånd av värjande innebörd, (4) slagit, skrikit, sparkat etc, (5) 2 och flyktförsök, (6) 310Ch flyktförsök, (7) 4 0 flyktförsök, (9) uppgift saknas. Offrets fysiska skador: (l) inga synliga skador, (2) mindre synliga skador typ blåmärken, rispor etc, (3) kraftiga synliga skador typ utgjutningar, större sår, frakturer etc, 3 och/eller (4) sådana skador avseende könsdelarna, saknas. (9) uppgift

15. Se KBrb I s 2l7,4:e st.

. Se KBrb I s 219-222.

260 Noter

som använts för andra brott i samband med det sexuella l7. De kategorier rån, stöld, (3) misshandel, ofredande övergreppet är följande: (1) (2) etc utan direkt samband med det sexuella övergreppet, (4) annat brott,

annat brott, (9) uppgift saknas. (5) inget

l8. Se not l4 ovan.

av naturliga skäl utanför det straffbara oml9. Den lägsta kategorin ligger beteenden som kan vara att bedöma som rådet i den mån den ej omfattar olaga hot etc.

20. Att döma av de konkreta gärningsbeskrivningarna tycks gärningsmännen genstort Många av offren föreomsnittligt ha haft ett mycket fysiskt övertag. kondition vid faller också att ha varit i dålig fysisk och/eller psykisk

tillfället för övergreppet.

. Se not l4 ovan.

22. Statistiskt säkerställda skillnader på minst 5-procentsnivån.

har använts bl a det s k Yu1es Q (och andra sambands- 23. Som sambandsmått som kan anta värden mellan +l och -l bemätt med jämförbara egenskaper) aktuella sambandets styrka och riktning. För en beskrivroende på det hänvisas till Siegel, S., Non-Parametric ning av dessa mått exempelvis s 195-24l York Sambandet våld/motstånd ger Q=.50.

Statistics, (New 1956).

24. Se KBrb I s 217-222.

25. Ger Q=.28.

av vad som avses med statistiska samband 26. För en lättfattlig beskrivning till Blalock, H.M., Social Statistics, s 273-302 hänvisas exempelvis

(New York l960).

27. Jmf Toch s 133-181.

28. Se not l4 ovan.

av skadebilder vid sexuella övergrepp hän- 29. För en systematisk beskrivning till Lundevall, J., Rettsmedisin, s 179-184 (0s1o 1978, 2 visas exempelvis 4:e g uppl.)

30. Se Simpson s 96-ll0. V

31. Q=.34 resp .30.

Sexual Assault,

32. Se Schultz s 145-221, Walker, M.J. & Brodsky, S.L. (red), 1

s 9-23 (London 1976).

33. Cit KBrb 1 s 217 st 5.

34. Loc cit.

med totalt sex olika offer om detta. Samtliga hade anmält 35. Jag har pratat till att de utsatts för våldtäkt/våldförande eller försök till polisen sådana brott. Endast ett av dessa brott (ett offer) ingår dock i mitt bör också att två av de intervjuade var prostitugrundmaterial. Påpekas erade och att brotten inträffat i samband med deras prostitutionsutövning.

36. Eller t ex i litterära beskrivningar av våldtäkt av den typ som man möter hos Elridge Cleaver, LeRoi Jones och andra.

av brott finns f ö ett markant inslag av utländska gär- 37. I denna kategori med en upplevd frustration. ningsmän. Det senare kan möjligen sammanhänga Se avsn V.4 0 V.5 nedan.

38. Se t ex Ottar. om Sexualitet, samlevnad, samhälle Nr l, l98l, Boktidningen Fria Fantasier -Om mäns och kvinnors sexuella dagdrömmar.

S()l) 1981:64 Noter 261

39. De kategorier som använts för att beskriva frihetsberövandets längd är följande: (l) ej frihetsberövad, (2) högst en timme, (3) en till fyra timmar, (4) fyra till tolv timmar, (5) tolv till 24 timmar, (6) mer än 24 timmar, (9) uppgift saknas. 40. Ang den typ av våldsbrott som riktas mot kvinnor från dem närstående män, se t ex Gelles, The Violent - R.J., Home (London 1972), Goldstein, Aggres ion and Crimes of Violence (New York I975), Madden, D.J. & Lion, J.R.(red),

Rage, Hate, Assault and Other Forms of Vio1ence (New York 1976), Moore,

D.M. (red), Battered women (Beverly Hills l979).

41. Se t ex Eysenck, H.J. & Nias, D.K.B., Sex, Violence and the Media (London

1978). 42. Se Persson 1974, s 16-36. 43. Op cit s 18-21. 44. Se t ex Toch. 45. Se Persson, L.G.w., Hidden Criminality -theorethical and methodological

problems, empirical results, bil l (Stockholm 1980).

46. Se Kemva11. 47. Se Persson 1981 s 79-80. 48. De relationskategorier som använts (och således avser relationen vid tillfället för brottet) är följande: (1) helt obekanta, (2) ytligt bekanta, (3) bekanta men ej närmare, (4) närmare bekanta men ej haft sexuell samvaro eller relation, (5) närmare bekanta 0 tidigare eller pågående sexuell relation, (6) tidigare make, fästman, sambo, nuvarande make, fäst- (7) man, sambo, (9) uppgift saknas. l 49. Se Blalock loc cit. l l 50. Sambandet mellan mötesplats/brottsplats är således mycket starkt, Q=.92. 51. För en diskussion av statistiska samband i sannolikheter, se t ex Feller, w., An Introduction to Probability Theory and its Applications, vol I s 114-146 (New York 1968). 52. Se Feller loc cit. 53. Q=.l5. 54. Nämligen att sannolikheten för anmälan ökar vid grövre våld. Jmf dock min reservation beträffande de sexuella övergreppen i avsn VIII.2. 55. Q=.19 jmf med .l5. 56. Se Gelles. 57. Den statistiska konsekvensen av de undantag som jag exemplifierat blir således att sambanden sjunker. 58. Även den synliga andelen sådana brott tycks vara i stort sett försumbar. En skattning pekar på att det kan röra sig om högst några procent av våldsbrottsligheten inom s k primärgruppsrelationer. 59. Q=.ll. 60. Jmf Sveri s 187. 61. För en lättfattlig diskussion av skillnaden mellan en statistisk samvariation (eller ett statistiskt beroende) och ett kausalt samband eller orsakssamband hänvisas till exempelvis Dahlström, E., Analys av surveymaterial, s 166-203 i Karlsson, G. (red), Sociologiska metoder Stock- _ñoImT§6l).

262 Noter

62. Sjäivfaiiet finns det inga bestämda definitioner av vad som menas med starka svaga samband. Här har jag sjäiv gränserna. Ett starkt

resp satt

med de mått som jag använt, är högre än -.50. Ett svagt iägre

samband, som

än -.25. Ien absoiut bemärkeise, och med tanke på att de sambandsmått använt särski1tstarka i sig, så är he11er inte ett

jag mig av inte är

samband som iigger över -.50-gränsen särskiit imponerande. 63. I sådana här sammanhang råder alitid en avsevärd terminoiogisk oreda. De uttryck som jag använt har den fördeien att de ger en ganska hyggiig biid av vad som egentiigen avses. Däremot kan jag inte påminna mig att jag stött på dem i tidigare undersökningar.

64. Lägre än t.25 således för de genombrutna piiarna.

65. Viiket i o1ika sammanhang har tiiiskrivits det moderna samhäiiets anonymitet. Se t ex Go1dstein. 66. Cit Sveri s 182. 67. Vi1ket såiedes är en s k punktskattning jmf med den intervaiiskattning för viiken man kan beräkna sannoiikheten under vissa givna betingeiser. j 68. Jmf Sveris exempei s 184-185. 69. Me11angruppsvariat1onen ska11 såiedes vara större än inomgruppsvariationen förutsatt att vi inte har en statistisk fördeining som ser a11de1es ut. F6rde1ningar av det senare siaget möter man f ö inte inom specie11 samhälis- och beteendevetenskaperna varför det he11er inte finns någon aniedning att gå närmare in på dem. 70. Oiika synonymer förekommer. Den synliga, anmäida, rapporterade 7 brott som kommit ti11 po1isens kännedom 0 s v. Vad ; brottsiigheten, samma sak. J som avses är dock (i regei och på ett ungefär) 71. Se Brown, J.S., A Comparative Study of Deviations from Sexuai Mores å

i American Soci01og1caT Review,apri1 1952, voi 17 s 138-156. 3

72. Se Amir op cit. 73. att man i svensk kriminaipoiitisk debatt ibiand möter en a11t- Q Jag tycker för stor benägenhet att tiiimäta utiändska resuitat, och då företrädevis 3 sådana från i även det svenska fa11et. 1 USA, giitighet 74. Se not 23. a

75. Se Svaiâstoga s 49-50. i

76. Op cit s 49. 77. se not 23. 78. Se Hed1und, E. m f1, Våidtäktskiiniken (Stockho1m 1979). 79. Se Fa1coner s 164+165. 80. Se Sveri s 182. 81. För att ett 20-procentigt siumpmässigt urvai förtydiigaz Jag har såiedes av he1a Sveris materiai som kan antas ge en god bi1d av samna materia1. 82. När jag bryter ut de 20-procenten våidtäkter från Stockho1m 1970 och betraktar dessa särskiit (viiket är enkelt att göra med hjäip av datamaskinen) kan jag såiedes inte finna de mönster som Sveri taiar om. 83. Genom att jag har ett urvai av Sveris materiai får jag såiedes en osäkerhetsmarginai när jag ska11 utta1a mig om he1a materiaiet. 84. Sveris definition är inte operationeii. Hur han själv burit sig åt för att beräkna de kategorier som han exakt anger har jag faktiskt ingen an-

SOU 1981264 Noter 263

ing om. I och med att definitionen inte är exakt kan självfallet inte den definierade kategorin anges exakt. kan Sveris Möjligen redovisning av definitionen vara mindre exakt än den han använt av. sig

Se Persson 1973 s 55-60.

Se Brb 23 kap.

U‘!-0J|\)-—

Fallen flera gärningsmän än en utgör således undantag.

Skillnaden ej signifikant på l0-procentsnivån.

Gärningsmannens (ungefärliga) ålder är således en av de återkommande uppgifterna som ges. Mycket talar också för att sådana har en skattningar relativt hög grad av tillförlitlighet. Observera även att redovisningen av gärningsmännens ålder gjorts inom intervall på fem resp tio år vilket minskar sannolikheten för fel.

. Bland annat de uppgifter som ges i förundersökningarna om de okända gärningsmännens signalament.

. S k teoretiska min- resp maxvärden.

. Även dessa skattningar (jmf åldern) kan således antas ha hög grad av till-

förlitlighet. Observera även den vida

kategoriindelningen.

. Se Nelson, A., Utlänningar och brottslighet -En översikt, s l42-l46, i Brårapport l980:3.

10. Andelen

kyrkobokfördautländskamedborgare av hela den svenska befolkning-

en under l976 utgör drygt fem procent. Se Nelson op cit s 142.

11. Möjligen kan det sammanhänga med den utländska gruppens lika fördelning på otyper av sexuella övergrepp och därtill kopplade varierande upptäcktsrisker. En annan möjlig förklaring är att den ur brottssynpunkt kritiska

gruppen av utländska medborgare uppvisar en högre koncentration till dessa ålderskategorier än motsvarande svenska grupp.

12. Jmf Nelson s l50.

13. Bl a finns det olika uppgifter i förundersökningsmaterialet som kan tyda

på detta.

. Man håller således undan inverkan från dessa variabler vilka har vissa samband med den undersökta faktorn som kan störa en jämförelse.

15. Min initierade gissning på den här punkten grundar sig på en relativt sett stor kännedom om den här gruppen av män och deras familjerättsliga förhållanden.

16. I regel är det fråga

om kortvariga, tillfälliga,"pâhugg“inom yrken som

i en statistisk bemärkelse förs till tjänstemannakategorin. Mer rättvisande är sannolikt att karakterisera dem som diversearbetande.

17. Och bl a de höga sambanden mellan de senare variablerna. F ö de högsta enskilda sambanden som vi finner i den här undersökningen.

18. Vilket således har mätts med deras

registrerade brottsbelastning i Per-

son- och

belastningsregistret. Det senare innehåller

er över uppgifter om personfemton år som blivit minst skäligen misstänkta för gärningar av en viss lägsta grovhet. Bagatellartade förseelser omfattas inte av registreringen men dessa är heller inte intressanta i detta sammanhang.

264 Noter

l964 om personundersökning i brottmål. Mängden uppgifter l9. Se Lag 29 juni växer således med omfattningen och grovheten hos hans om en viss person de okända för ett visst tidigare belastning. Vad gäller gärningsmännen inte utesluta att de är kända i relation till brott kan man självfallet brott. Sannolikheten för att detta i så fall skall ett annat (uppklarat) materialet måste dock betecknas som försumfinnas med i det undersökta

bar.

illustrerar de definitionsvisa svårigheterna i 20. För en diskussion som väl till problem hänvisas till exempelvis anknytning begreppetpsykiska Mentala i Israel, J. (red), Sociala avvikelser Israel, J., sjukdomar,

och social kontroll, s 3Ö7-335 (Stockholm l964).

beror tveksamma fall av den här typen anses ligga 21. Vilket sannolikt på att utanför polisens åligganden i samband med en förundersökning.

Detta om att han ordinerats vissa anti-depressiva psyko- 22. p g a en notering farmaka.

23. Se Israel loc cit.

är så pass liten torde knappast kunna till-

24. Att andelen narkotikapåverkade skrivas de större svårigheter som är förenade med att upptäcka den typen

utan istället det faktum att andelen faktiskt sett är ringa. av påverkan

25. Se Toch. Statistiken är tyvärr lite svår att använda som underlag på den här punk- 26. siffror övden redovisar statistiska individer (exempelvis ten genom att En och samma person kan således er turism) och inte fysiska personer. landet vid olika tillbli fler statistiska individer om han t ex besökt olika torde heller infällen. En statistik över antalet fysiska personer

te vara genomförbar.

27. har bl a framförts av Sveri, B., Utlänningars brottslighet Argumentet

(Stockholm 1980).

28. Se diskussionen i kap VII nedan.

hör i debatten men som således inte finns be- 29. Ett påstående som man ofta tillbakavisat) i någon vetenskaplig undersökning. lagt (eller

and the Law (New York

30. Se Guttmacher, M.S. & weihofen, H., Psychiatry

1952). i Semin Psychiatry 3, s 3l. Cohen, M.L. m fl., The Psychology of Rapists,

307-327, l97l.

32. P.H. m fl, Sex offenders (New York l965).

Gebhardt, Treatment for i Brodsky, N.M. 33. Abel, G.G. m fl, Psychological Rapists, Sexualt Assault (Lexington, Mass. l976). (red),

34. Amir op cit.

Clinical of the Rapist (New York l978).

35. Se Rada, R.T. (red), Aspects vara den mest systematiska moderna framställningen på Radas bok torde olika teoretiska förklaringar till gärningsområdet, d v s vad beträffar männens handlande vid sexuella övergrepp av våldskaraktär.

M.D.A., Violence the Home (London l979). 36. Se Freeman. in

37. Se Sveri s l86-l87 resp Falconer s 169-184.

Kap VI

Noter 265

l. Se Sveri s l85.

2. Cit Fa1coner s 170 st 1.

3. Cit Hed1und m fl s 85 st 2.

4 . Holmström, L.L. & Burgess, A.w., The Victim of Ra e York

(New 1978),

US Department of Hea1th, Education and welfare, Victims of Rape (washington 1977).

. Se not 15 resp Schultz, L.G.

(red), Rape Victimology (Sprinfield, Ill.

1975).

. Krafft-Ebing, R. von, Psychopatia Sexualis (New York 1965). Första

utgåvan 1886.

. Falconers resp Hedlundsrnfl studier ger således eleganta illustrationer till denna motsättning. Att Falconers studie publiceras så sent som 1975 är heller knappast förvånande. Inom den medicinskt och kliniskt orienterade kriminologin, där författaren är verksam, hade man troligen aningen ing om vad som höll på att hända inom amerikansk sociologi vid samma tidpunkt.

. Skillnaden är besvärande, inte minst vad gäller 1970 års data för Siiokholm där ju Sveri och jag själv borde ha kommit till åtminstone likari Je

resultat ang andelen s k uppraggningsvåldtäkter. Självfallet anser jag att beskrivningen i min undersökning är den korrekta.

. Vid sökning i registren får man således ut samtliga personer med samma sex första siffror. I enskilda fall kan detta antal vara stort. Hur som helst är identifikationen inte för att tillräckligt noggrann jag skall kunna använda mig av den.

10. Möjligen med den tidigare tendensen till påpekade en nedgång av andelen överfallsvåldtäkter.

11. Se Nelson s 142.

12. Efter det att man hållit undan den åldersbetingade variationen.

13. Se Nelson s 142.

14. Slumpvariationen minskar således bl a till att följd de skattade andelarna är små. Störst variation i detta avseende får vi när den skattade andelen utgör femtio procent av hela materialet.

. Uppgiften bedöms knappast som relevant (annat än i undantagsfall) i samband med förundersökningen.

16. Beroende på datas bristande tillförlitlighet.

17. Erfarenheter från s k surveyundersökningar visar bl a att respondenterna har en tendens att förgylla sin situation i olika avseenden. I vad mån detta även skulle gälla brottsoffer i deras speciella situation är dock okänt.

18. Gruppen hemarbetande ej medtagen i gruppen arbetslösa.

19. Storstadspopulationer innehåller en överrepresentation av bl a individer med tidigare brottsbelastning.

20. Jag vill här understryka den relativt höga koncentrationen på en mindre grupp av personer som framgår av tabell VI.3d.

21. I gärningsmännens försvar således ofta ingår olika försök att framställa offret som psykiskt sjuk, allmänt sedeslös, lögnaktig 0 s v.

22. Totalt ett tiotal fall där det direkt av förundersökningen att framgår så varit fallet. ett fall Ytterligare tjugotal där man på goda grunder

266 Noter

kan misstänka att så varit fallet. Dessa brott ligger företrädesvis på _

de tre storstadsomrâdena och gäller i regel s k gatuprostituerade. i

23. Se Persson, L.G.w., Horor, hallickar och torskar, s 56-64, 79-92 (Stockho1m 1981(b)). 24. Med undantag för de tidigare påpekade tendenserna till förändring av ålders- resp nationalitetsfördelningen. 25. Se t ex Freeman op cit. 26. Se Persson 1980. 27. Se Persson l980.

Kap v11

1. Ju kortare tid från brott till anmälan desto högre andel okända gärningsmän. Jmf Svalastoga s 52. Jmf Svalastoga s 51.

U1-bQ)I‘\) o...

Vilket sannolikt beror på den störande inverkan av relationsfaktorn. Den senare faktorn är en självklarhet som man dock inte kan bortse ifrån beroende de avstånd som ibland kan vara aktuella, dels tillgångpå dels en på polis vid de tidpunkter då en god del av brotten inträffar. 6. Se rättegångsbalken 20:5 o 20:8. 7. Vi1ket är i enlighet med föreliggande anvisningar.

8. Att andelen angivelser vid anmälningstillfället inte är högre beror sanno-

likt på att anmälan i regel tas upp av annan personal än den som skall utreda ärendet. 9. Denna sena ånger brukar ibland visa sig under huvudförhandlingen då vissa offer helt kan ändra sin tidigare berättelse och till gärningsmannens . förmån. 1 Å 10. Vid ett större polisdistrikt i södra Sverige förklarade således den tillfrågade polismannen att det rörde sig om en hora.

ll. Många av de irrelevanta brotten föranleder inga särskilda polisiära ef- f

man blivit klar över ka- 5 terspaningsåtgärder så fort gärningens verkliga raktär. 12. Genom att tidpunkten för de olika förhören antecknas i förhörsprotokollen är det enkelt att belägga detta faktum. l3. Ang innebörden av begreppet vittne hänvisas till framställningen hos

Ekelöf, P.0., Rättegång, fjärde häftet l20-l45 (Stockholm l968, andra

uppl). l4. Eftersom de eventuella spår som kan säkras har en “lättflyktig“ karaktär. 15. Se Simpson op cit. 16. Se rättegångsbalken 24 kap, l7. Vilket sannolikt beror på det tidigare påpekade förhållandet att rättsapparatens stabilitet är betydligt högre än vad den är för de problem som man hanterar. . Se Persson 1980, bil 1.

Noter 267

l9. Se not l4 kap IV ovan.

20. Q=.8O vid den tudelning av relationsfördelningen som använts för avgränsningen av det s k partnersmönstret i kap IV. 21. Mycket starka samband mellan RU och BG resp RU och PTR enligt den tidigare definitionen av sambandens styrka. 22. Se Cecilgård, E., Kvinnomisshandel (Umeå universitet, rättsvetenskapliga institutionen l98l, stencil}. 23. Jag har talat med sammanlagt fyra olika åklagare om deras erfarenheter av den här typen av brottmål. Två av dem är verksamma i storstadsområden och de andra två i mellanstora städer i södra resp västra All- Sverige. mänt uppger man att den besvärliga delen av dessa mål avser offrets medverkan. 24. Vilket f ö är en generell erfarenhet vid grova traditionella brott. Åtal är i stort sett liktydigt med fällande dom.

25. En rabatteringstendens som f ö tycks gälla för rättssystemet som helhet. Ju längre den rättsliga handläggningen av ett anmält brott framskrider, desto mildare blir synen på det. Undantagen från detta mönster är fâ. 26. HD kan således avvisa mål efter en förberedande granskning. Anledningen är att HD skaml ägna sig åt sådana mål som är av intresse för rättstillämpningen (eller gäller mycket stora värden). 27. Se t ex Boethius s 97-ll5. 28. Bl a observationsdata från ett urval av mål. 29. För exempel på minst sagt underliga hänvisas till Boedomsmotiveringar thius loc cit. 30. Ibland har man således ägnat sig åt att dela upp den aktuella gärningen tidsmässigt på ett sätt som knappast verkar rimligt eller men naturligt i syfte att kunna bedöma de olika gärningsleden var för sig. 3l. Bl a ett ökat stöd genom social, kurativ och juridisk psykologisk, hjälp under förundersökningen, huvudförhandlingen och efteråt. Se kap IX. 32. Däremot påverkar självfallet lagstiftningens innehåll vid (ideologiska) en viss tidpunkt de olika handlingar som utförs inom rättsapparaten med anledning av ett visst brott. 33. Se diskussionen hos Nelson, A., i Israel, Sexo- Sedlighetsbrotten, J.(red) logi, s 223-26l (Uppsala l970). 34. Jag tror också att det ändrade företrädesvis synsättet kan ha gällt vissa typer av brott. En brottsgrupp som knappast påverkats är överfallsvåldtäkterna. Dessa har sedan länge varit klara brott i en ideologisk bemärkelse. S k raggarvâldtäkter och liknande har däremot (sannolikt) påverkats mer vad gäller den rättsliga bedömningen. 35. Bl a är det en mängd rättsligt relevanta faktorer som gäller brottets grovhet, gärningsmannens person, relationerna till offret etc som man måste hålla undan. 36. Jmf Kemvall samt Persson l98l.

Kap VIII

. Se Persson l977 s l8-2l.

268 Noter

2. The Presidents Commission on Law Enforcement and the Adminsitration of Justice, The Cha11enge of Crime in a Free Society (Washington l967). Se Schultz s 8. Jå Biderman, A. m f1, An Inventory of Surveys of the Public on Crime, Justice and Related Topics (Washington l972). Se Biderman op cit. Se Radzinovicz, L., Sexual Offenses (London 1957).

CD\lOfiU1

Op cit. Andenaes, J. m f1., Krimina1itetshyppigheten hos ustraffede, i Nordisk tidskrift for Kriminalvidenskab, s 97-113, 1960. C1ark, J.P. & Tifft, L.L., Polygraph and Interview Validation of Self- Deviant Behaviour, i American Socio1ogica1 Review, 1966, vo1 31 Reported s STB-523. 10. Kanin, E.J., Selected Dyadic Aspects of Ma1e Sex Aggression, i Schu1tz (red), Rape Victimo1ogy. E.J. Ma1e Sex Aggression on a Univeristy Cam- 11. Kanin, & Kirkpatrick, C., i American Socio1ogica1 Review, feb 1957, vol 22 s 52-58. pus,

12. Se ref i Borg, A. m f1, Prostitution, s 648 not 74 (Stockholm 1981).

13. Se ref i Persson, Den do1da brottsligheten, (Stockholm 1972).

14. Se Biderman m f1. 15. Se Toch. 16. Vi1ket möjligen kan sanmanhänga med speciella egenskaper hos gärningsmännen och deras ringa antal. 17. Dessa uppgifter stöds också av intervjuer som jag gjort med tre olika män som dömts för serier av våldtäkter. Enligt vad de uppger vid intervjuerna tycks det absoluta flertalet av deras brott ha kommit till polisens kännedom. 18. Se Brb 6:ll st 2 där man stadgar en tidsgräns på sex månader från brottets begående för angivelseåtal. 19. Se Persson l973. 20. Se Biderman m fl. 21. En försiktig skattning som avser den av samhället kända andelen män med sådana problem. 22. Se Biderman m f1. 23. I den tidigare debatten har nämnts siffror av typen 60 000 våldtäkter per år. Siffran synes grunda sig på ett antagande om att ca en procent av samtliga våldtäkter (och liknande brott inklusive försök) kommer till polisens kännedom. 24. Dels blir det om att skatta små andelar, dels andelar dam riskerna fråga för olika fel tycks uppenbara. Speciellt om skattningarna skall göras vid olika tidpunkter. 25. De s k utslagningsfallen. 26. Se ref till tidigare undersökningar i bl a not 40 kap IV samt vidare

Dobash, R.E. & Dobash, R.P., wives: The Appropriate”Victims of Marita1

Vio1ence, i Victimo1ogy vol 2, l977-78 s 426-442. . Se tidigare ref till litteratur om våldsbrottslighet.

sou 1981264 Noter 269

28. Se Lenke, L., Den do1da våldsbrottsligheten 1 Stockho1m -en sjukhussurvgy, i Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskab 1973, s l36-l45. 29. Se Persson 1972, dens.1980.

Kap IX

l. Vilket är en inställning som man ofta möter inte bara inom den psykologiskt orienterade våldsbrottsforskningen utan även inom sociologin. Se t ex Coser, L.A., Social konflikt (Stockholm 1971). 2. Se Persson, L.G.w., Det nya Nya Riket -brottsligheten, kriminalpolitiken och samhället (publiceras hösten 1981). 3. Se min inledande diskussion i kap I. 4. En intressant fråga som gäller rättsapparatens symbolvärde. Tyvärr har man 1 sant pragmatisk anda ägnat den ringa intresse i tidigare arbeten. Jmf t ex beskrivningen hos Strahl, I., Den svenska kriminalpolitiken (Stockholm 1968). Se t ex Boethius s 73. Se kap I ovan.

®kOG)\lO1U1

Op cit. Se Hedlund m fl. Se artikel i Svensk Polis, mars 1978, nr 12. V11ket f ö ligger väl i linje med de empiriska resultat som utredningen anser sig ha funnit. . Se Nelson, A., Sedlighetsbrotten, s 228-229. 12. Loc cit. 13. På det sätt som man traditionellt gör genom en redovisning och relativ bedömning av de olika synpunkter som förts fram i samband med bl a remissförfarandet och den politiska behandlingen av frågan. 14. Se Nelson loc cit, KBrb s 252-253. 15. Se direktiven för sexualbrottskommittên.

16. Se Carlsson, L.G. & Frost, M., Brottsoffer i Malmö (Lunds universitet

1980, stenc11). 17. Vilket torde vara enkelt att åstadkomma via de anslag som kommunen ger. 18. Såväl 1 Göteborg som 1 Stockho1m. 19. Se Hed1und m f1. 20. Vilket kan tyckas vara ett standardförslag utan närmare innehåll. Med tanke på att det rör sig om nya verksamhetsformer är det icke förty nödvändigt.

LITTERATURFÖRTECKNING

Abe1, G.G. m f1, Psycho1ogica1 Treatment for Rapists, i Brodsky, w.M. (red), SexuaTt Assau1t (Lexington, Mass. 1976). Agge, I., Den krimino1ogiska vetenskapen, i Sch1yter, K. (red), Krimino1ogi (St0ckh0Tm 1955). Amir, M., Patterns of Forcib1e Rape (Chicago 1971) Andenaes, J. m f1, Krimina1itetshyppigheten hos ustraffede, i Nordisk Tidskrift ?or Krimina1videnskab, 196U s 97-113. Antti1a, I. m f1, Forcib1e Rape: An Eva1uation of the Crime Trend (Krimino1oginen tutk1smus1ait0s M:2, He1singsfors 1968,stenci1) Biderman, A. m f1, An Inventory of Surveys to the Pub1ic on Crime, Justice and Re1ated Topics (Washington DC 1972). B1a10ck, H., S0cia1 Statistics (New York Å 1960). Boethius, M-P., Sky11a sig sjä1v. En bok om vå1dtäkt (Stockho1m 1976).

Borg, A. m f1, Prostitution (Stockholm 1981).

Brown, J.S., A Comparative Study of Deviations from Sexua1 Mores, i American Soc1o1ogicaT’Review, 1952 v01 17 s 138-156.

Car1sson, L.G. & Frost, M., Brottsoffer i Ma1mö (Lunds universitet 1980, sten-

ci Ceci1gård, E. m f1, Kvinnomisshande1 (Umeå universitet rättsvetenskap1iga institutionen |98l, stenci1) Chappe1, D.m f1, Forcib1e Rape: Bib1iography, i The Journa1 of Crimina1 Law and Crimin010gy, 1974 v01 65 no 2. Clark, J,P. & Tifft, L.L., Po1ygraph and Interview Va1idation of Se1f-Report- Ed_Deviant Behaviour, i American SocioTogica1 Review, 1966 vo1 31, s 516-523.

Cochran, w.G., Samp1ing Technigues (New York 1963) ;

Deviance and Contro1 3 Cohen, A.K., (Eng1ewood C1iffs, New Jersey 1966) Cohen, M.L.m f1, The Psycho1ogy of Ragists, i Semin Psychiatry,1971 no 3 s 307-

Coser, L.A., S0cia1 konf1ikt (Stockho1m 1971). Dah1ström, E., Ana1ys av surveymateria1, i Kar1sson, G., S0cio1ogiska metoder toc 0 m

Dobash, R.E. & Dobash, R.P., Nives: The “AppropriateVictims of Marita1 Vio-

1ence, i Victim010gy,1977-78 v01 2 s 426-442. Eke1öf, P.0., Rättegång (fjärde häftet, andra upp1., Stockho1m 1968). Engström, L-G., Pressen och sexua1br0ttsutredningen, i Aspe1in, E. (red), En vanbok ti11 Björn Kje11in (Ma1mö T977).

Eysenck, H.J. & Nias, D.K.B., Sex, Vio1ence and the Media (London 1978).

Fa1coner, B., Vå1dtäktsbrottet, i Svensk Juristtidning, 1975 årg 60, v01 3. Fe11er, N., An Introduction to Probabi1ity and Theory and its App1ications, (v01 I, New York 1968). Fie1d, H.S. & Barnett, N.J., Forcib1e Rape: An Updated Bib1iography, i The Journa1 of Crimina1 Law and Crimino1ogy, 1977 v01 68 no 1.

sou 1931454 271 Litteraturförteckning

Freeman, M.D.A., Vi01ence in the Home (London 1979). Gebhardt, P.H. m f1, Sex Offenders (New York 1965). Ge11es, R.J., The Vio1ent Home (1ondon 1972). Go1dstein, J.H., Aggression and Crimes of Vio1ence York

(New 1975). Guttmacher, M.S. & weihofen, H., Psychiatry and the Law (New York 1952).

Hed1und, E. m f1, Vå1dtäktsk1iniken (Stockho1m 1979). Ho1mstrom, L.L. & Burgess, A.w., The Victim

of Rage (New York 1978).

Israe1, J., Menta1a sjukdomar, i Israe1, J. (red), Socia1a avvikelser och social Eontro|1 (Stockho1m 1964). Kanin, E.J., Se1ected Dyadic Aspects of Ma1e Sex Aggression, i Schu1tz, L.G. (red), Rape Victimo1ogy (Sprinfie1d I11. 1975). Kanin, E.J. & Kirkpatrick, C., Ma1e Sex Aggression on a University i Campus, American Socio1ogica1 Review, 1957 vo 22. Kemmer, E.J., Ra e and Rape—Re1ated Issues: An annotated Bib1iography (New York I977). Kemva11, B., Kvinnomisshande1 -En prob1eminventering (Stockho1ms universitet 1981, stenci1).

Kirk, P.L., Crime Investigation (New York

1974).

Krafft-Ebing, R. von, Psychopatia Sexua1is (New York 1965).

Larsen, S. m f1, Rage in Denmark (University of Copenhagen 1977, stenci1) Lenke, L., Den do1da vå1dsbrotts1igheten i Stockho1m -en sjukhussurvey, i Nordisk Tidskrift for Krimina1videnskab 19731 Lundeva11, J., Rettsmedisin (0s1o 1978). Lykkjen, M., Strukture11t vo1d mot kvinder (0510 universitet 1976, stenci1). Madden, D.J. & Lion, J.R. (red), Rage, Hate, Assau1t and Other Forms of Vio- Têhce (New York 1976). McCord, W. & McC0rd, J., The Psychopath (New York 1964). Moore, D.M. (red), Battered women (Bever1y Hi11s 1979). Ne1son, A., Sed1ighetsbrotten, i Israe1, J. (red), Sexo1ogi (Uppsa1a 1970). dens Ut1änningar och brotts1ighet -En översikt, i Brårapport 1980:3. Persson, L.G.w., Den do1da brotts1igheten (Stockho1ms universitet 1972, stencil) dens Om antaisräkning av brott, i promemorior från SCB nr 1973:11. dens Har brotts1igheten ökat e11er minskat? (St0ckho1ms universitet 1975, stenci1). dens Kvinnomisshande1 -En kortfattad krimino1ogisk beskrivning, 1 Ds Ju 198TE8 bi1aga. dens Hidden -the0retica1 Crimina1ity and methodo1ogica1 prob1ems, empirica1 resu1ts (Stockho1m 1980). dens Horor, Ha11ickar och Torskar (Stockho1m 1981). dens Det nya Nya Riket“ -brotts1igheten, krimina1po1itiken och samhä11et (Stockho1m 1981, pub1iceras under hösten). The Presidents Commission on Law Enforcement and the Administration of Justice,

Litteraturförteckning

The Cha11enge of Crime in a Free Society (Washington DC 1967) Rada, R.T. (red), C1inica1 Aspects of the Rapist (New York 1978). Radzinovicz, L., Sexua1 Offenses (London 1957). Rasmussen, N. & Kongstad, A., Ideo1ogi og virkeiighed omkring kriminaiisering a? vo1dtae t (Köpenhamns universitet 1978, stencil).

The Study of Socia1 Prob1ems (New York 1971). 4

Rubington, E. & Weinberg, M.S., Schu1tz, L.G. Rape Victimoiogy (springfieid I11. 1975). (red), Siege1, S., Non-Parametric Statistics (New York 1956). Simpson, K., Po1ice: The Investigation of Vio1ence (London 1978). SOU 1976 9, Sexue11a övergrepp. Strahi, I., Den svenska krimina1po1itiken (Stockho1m 1968). Structure, i Pacific Socio1ogica1 Review, 1962, Sva1astoga, K., Rape and Socia1 v0 5 no .

Swedner, H., Socio1ogisk metod (Lund 1961).

Svensson, A., Krimina1teknik (Uppsa1a 1968). B., brottsiighet (Stockho1ms universitet 1980, stenci1). Sveri, Utiänningars på sexuaibrottsiigheten, i SOU Sveri, K., Några kriminoiogiska synpunkter 1976:9. Toch, H., Vio1ent Men (Chicago 1969).

wa1ker, M.J. & Brodsky, S.L. (red), Sexua1 Assau1t (London 1976).

E., Om voidtaegtsofre, i Nordisk Tidskrift for Kriminaividenskab, Vestergaard, , e te. i Gröniand, i Nordisk Tidskrift for Weis Bentzon, A., Tugt, vo1d og vo1dtaegt Kriminaividenskab, 1977, hefte 1-2.

No1fgang, M. m f1, Crimino1ogy Index (New York 1975, vo1 I).

KUNGL. om.

1981 -10 z 1

STOC1!—10’M

Statens offentliga 1981 utredningar

Kronologisk förteckning

1. HS 90: Hälsorisker. S. 63. Samhället och samlingslokalerna. Bo. 2. HS 90: Ohälsa och vårdutnyttiande. S. 64. Våldtäkt. Ju. 3. HS 90: Hälso- och sjukvård i internationellt perspektiv. S. 4. HS 90: utgångspunkter och riktlinjer för det fortsatta arbetet. S. 5 Ny arbetstidslag, A. 6. Översyn av lagen om församlingsstyrelse. Kn. 7. Lag om vård av missbrukare i vissa fall. S. 8. Översyn av sjölagen 1. Ju. 9. Enhetligt huvudmannaskap för högskolan. U. 10. Datateknik i verkstadsindustrin, l. 11. Datateknik i processindustrin. l. 12. lnrikesflyget under 1980-talet. K. 13. Närradio. U. ‘I4. Reformerat kyrkomöte, kyrklig lagstiftning m. m. Kn. 15. Grundlagsfrägor. Ju 16. Film och TV i barnens värld. U. 17. Industrins datorisering. A. 18. Minskat tobaksbruk. S. 19. Översyn av radiolagen. U. 20. Omprövning av samvetsklausulen. Kn. 21. Internationellt patentsamarbete Ill. H. 22. Sjukersättningsfrågor. S. 23. Tekniska hjälpmedel för handikappade. U. 24. Socialförsäkringens datorer. S. 25. Bra daghem för små barn. S. 26. Omsorger om vissa handikappade. S. 27. Omsorger om vissa handikappade. Sammanfattning, lagförslag, specialmotiveringar. S. 28. Turism och friluftsliv. Det centrala myndighetsansvaret. Jo. 29. Forskningens framtid. U. 30. Forskarutbildningens meritvärde. U. 31. Avtalsvillkor mellan näringsidkare. Ju. 32. Fluor i kariesförebyggande syfte. S. 33. Effekter av investeringar utomlands. l. 34. Fristående skolor för skolpliktiga elever. U. 35. Sjukresor. S. 36. Begravningsverksamheten. Kn. 37. Företags obestånd Il, B. 38. Om hets mot folkgrupp. A. 39. Svenk krigsmaterielexpon. H. 40. Prisreglering mot inflation? H. 41. Prisreglering mot inflation? Bilagor 1-6. H. 42. Prisreglering mot inflation? Bilagor 7-12. H. 43. De internationella investeringarnas effekter. l. 44. Löntagarna och kapitaltillväxten. Slutrapport. E. 45. Nya medier - text-TV, teledata. U. 46. Ändringar i förvaltningslagen, Ju. 47. Hyresgästinflytande på målning och tapetsering. Bo. 48. Telubaffären. Ju. 49. Den svenska psalmboken. Band 1. Kn. 50. Den svenska psalmboken. Band 2. Kn. 51. Den svenska psalmboken. Band 3. Kn. 52. Den svenska psalmboken. Band 4.Kn. 53. Stockholms kommunala styrelse. Kn. 54. Kooperativa företag. l. 55. Video. U. 56. Bibeln. Nya testamentet. U. 57. Djurens hälso- och sjukvård. Jo. 58. Samverkan vid uppgiftslämnande. B. 59. Datateknik i industriproduktionen. l. 60. Kooperationen i samhället. I. 61. Familjepensionen. S. . Familjepensionen. Sammanfattning. S.

Statens offentliga utredningar 1981

i

l

Systematisk förteckning 1

Justitiedepartementet Arbetsmarknadsdepartementet Översynav sjölagen1. [8] Ny arbetstidslag.[5] Grundlagsfrågor.[15] Industrinsdatorisering.[17] Om hetsmot folkgrupp] [38] .fkvtalsvillkormellan näringsidkare.[31] Andringari förvaltningslagen.[46] Telubaffären.[48] Bostadsdepartementet Våldtäkt.[64] Hyresgästinflytandepå målningoch tapetsering.[47] Samhälletoch samlingslokalerna.[63] Socialdepartementet Hälso-ochsjukvårdinfÖrSO-talet. 1.Hälsorisker.[1]2.Ohälsaoch Industridepartementet vårdutnyttjande. [2] 3. Hälso- och sjukvård i internationellt Data-och elektronikkommittén.1. Datatekniki Verkstadsinduperspektiv.[3] 4. utgångspunkteroch riktlinjer för det fortsatta strin. [10] 2. Datatekniki processindustrin.[11] 3. Datatekniki arbetet.[4] industriproduktionen.[59] Lagom värd av missbrukarei vissafall. [7] 1.Effekterav investeringarutom-

Minskattobaksbruk.[18] Direktinvesteringskommittén. l

lands.[33] 2. De internationellainvesteringarnaseffekter.[43] l Siukersättningsfrågor.[22] Kooperationsutredningen. 1.Kooperativaföretag,[54]2.Koope-

Socialförsäkringensdatorer. [24] rationeni samhället.[60] l

Bradaghemför små barn. [25] i Omsorgskommittén.1. Omsorgerom vissahandikappade.[26] 2. Omsorgerom vissa handikappade.Sammanfattning,lagför- Kommundepartementet slag, specialmotiveringar.[27] Översynav lagenom församlingsstyrelse.[6] Fluor i kariesförebyggandesyfte. [32] Reformeratkyrkomöte,kyrklig lagstiftningm. m. [14] Siukresor.[35] Omprövningav samvetsklausulen.[20] Pensionskommittén. 1.Familjepensionen.[61]2. Familiepensio- Begravningsverksamheten. [36] nen.Sammanfattning.[62] 1969års psalmkommitté.1, Densvenskapsalmboken.Band1. [49] 2. Den svenskapsalmboken.Band2. [50] 3. Den svenska Kommunikationsdepartementet psalmboken.Band3. [51] 4. Densvenskapsalmboken.Band4. [52] lnrikesflygetunder 1980-talet.[12]

Ekonomidepartementet Löntagarnaoch kapitaltillvâxten.Slutrapport,[44]

Budgetdepartementet FöretagsobeståndIl. [37] Samverkanvid uppgiftslämnande.[58]

Utbildningsdepartementet Enhetligthuvudmanneskapför högskolan.[9] Närradio.[13] Film och TV i barnensvärld. [16] Översynav radiolagen.[19] Tekniskahjälpmedelför handikappade.[23] Utredningenom forskningensoch forskarutbildningenssituation. 1. Forskningensframtid. [29] 2. Forskarutbildningens meritvärde.[30] Friståendeskolorför skolpliktigaelever.[34] Nya medier- text-TV,teledata.[45] Video.[55] Bibeln.Nyatestamentet.[56]

Jordbruksdepartementet Turism och friluftsliv. Detcentralamyndighetsansvaret.[28] Djurenshälso-och sjukvård.[57]

Handelsdepartementet Internationelltpatentsamarbetelll. [21] Svenskkrigsmaterielexport.[39] Prisregleringskommittén.1. Prisregleringmot inflation? [40] 2. Prisregleringmot inflation?Bilagor1-6. [41] 3. Prisregleringmot inflation?Bilagor7-12. [42]

Anm. Siffrorna inom klammerbetecknarutredningarnasnummer i den kronologiskaförteckningen.

V

m

5 ISBN 91-38-064482-0

LlberFörlag

lSSN 0375-250›x

Allmänna Förlaget l