('med förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 1

Nr 13.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, m. m.; given Stockholms slott den 8 januari 19M.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen; 2) lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 22 § barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361); samt 3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 (nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19H 1 sami. Nr 13. 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag­

till

Lag

Olli ändring i 18 och 25 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 10 § och 25 kap. 20 § strafflagen1 skola erhålla följande ändrade lydelse samt att i förstnämnda kapitel skall införas en ny paragraf, benämnd 10 a §, med nedan angivet innehåll.

18 kap.

10 §.

övar någon otukt med annan av samma kön, som ej fyllt femton år, dömes till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Har någon övat sådan otukt med den, som fyllt femton men ej aderton år, och var han ej själv under aderton år, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse. Har någon, som fyllt aderton år, i annat fall än ovan sägs, övat otukt med annan av samma kön under utnyttjande av dennes oerfarenhet eller med grovt missbruk av hans beroende ställning, straffes med fängelse eller straff­ arbete i högst två år. Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

10 a §. övar någon otukt med annan av samma kön, som är sinnessjuk eller sinnesslö, straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år. Har styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsynings­ man eller vaktbetjänt vid inrättning, som avses i 6 § 2 moni., övat otukt med där intagen person av samma kön, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse.

25 kap.

20 §.

Varder ämbetsman, till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra ungdom, enligt 18 kap. 6 § 1 mom. eller 10 § dömd till fängelse för otukt med ungdom som han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade till under­ visning eller uppfostran, eller dömes han enligt 18 kap. 13 § till ansvar för

1 Senaste lydelse av 25 kap. 20 §, se SFS 1936: 244.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 3

någon tukt och sedlighet sårande gärning därav synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse kom, skall tillika till avsättning eller till mistning av ämbetet på viss tid dömas. Sådan påföljd må ock, om det med hänsyn till hans ämbetsuppgift finnes påkallat, ådömas, där han i annat fall än nyss sagts dömes till fängelse enligt 18 kap. 10 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Förslag*

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 22 § harnavårdslagen den 6 joni

1924 (nr 361).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. och 22 § barnavårdslagen den 6 juni 19241 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §.

1 mom. Barnavårdsnämnden har-------------dess åtgärder. Särskilt åligger det nämnden att, i fall som avses i 22 §, taga befattning med misshandlade, vanvår­ dade eller för annan fara till hälsan utsatta barn samt barn, som äro van­ artade eller i fara att bliva vanartade, ävensom ungdom, som är hemfal­ len åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt eller eljest visat svår oart; att, på sätt i 29 § stadgas, omhändertaga nödställda, sjuka och värnlösa barn, samt att enligt bestämmelserna i 7 kap. öva kontroll över fosterbarnsvården. Jämväl i------------ och handhavande. Hurusom den------------ i kommunallagarna.

22 §.

Barnavårdsnämnden har------------ dess tillrättaförande; samt d) person i åldern mellan aderton och tjuguelt år, som befinnes vara hemfallen åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt eller eljest visat svår oart och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrätlaförande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Senaste lydelse, se SFS 1942: 62.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag

till Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 (nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §.

Har legitimerad läkare genom utslag, som mot honom äger laga kraft, för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, dömts till straffarbete eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27, 28 a eller 33 §, 15 kap. 9, 15 a eller 25 § eller 18 kap. 6, 8, 8 a, 9, 10 eller 10 a § strafflagen, 12 § lagen örn avbrytande av havandeskap, 8 § lagen örn sterilisering eller 8 § lagen om kastrering till fängelse eller, där han innehaft sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraf­ fas såsom brott av ämbetsman, i annat fall än nyss sagts för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, gjort sig förfallen till avsätt­ ning från befattningen eller mistning därav på viss tid eller fällts till ansvar enligt 7 § här nedan, skall medicinalstyrelsen, såvida läkaren finnes hava genom vad han så­ lunda låtit komma sig till last visat sig ovärdig det förtroende, en läkare bör äga, eller oförmögen att nöjaktigt utöva sin konst, för viss tid, ej över tio år, eller för alltid återkalla hans legitimation; dock att för läkare, som blivit av Konungen eller av medicinalstyrelsen utnämnd till läkarbefatt­ ning, legitimationen ej må återkallas, så länge han innehar befattningen, samt att, där dylik läkare dömts till suspension, legitimationen må åter­ kallas allenast för suspensionstiden. Där läkare------------ utöva läkarkonsten.

5 §.

Har någon, som är behörig att utöva läkarkonsten, dömts till straffarbete eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27, 28 a eller 33 §, 15 kap. 9, 15 a eller 25 § eller 18 kap. 6, 8, 8 a, 9, 10 eller 10 a § straff­ lagen, 12 § lagen örn avbrytande av havandeskap, 8 § lagen om sterilise­ ring eller 8 § lagen örn kastrering till fängelse eller till ansvar för förse­ else, som i 7 § här nedan sägs, eller har innehavare av sådan läkarbefatt­ ning, att brott i tjänsten bestraffas såsom brott av ämbetsman, gjort sig förfallen till avsättning från befattningen eller mistning därav på viss tid, skall domstolen till medicinalstyrelsen insända protokoll och utslag i målet. Har någon------------hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

1 Senaste lydelse, se SFS 1942: 381.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 5

Utdrag av protokollet över justitie departementsär enden, hållet in­ för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 november 19A3.

Närvarande: Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena G unther , statsråden W igforss , S köld , E riksson , Q uensel , B ergquist , B agge , A ndersson , D omö , R osander , G jöres , E werlöf , R ubbestad .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler efter ge­ mensam beredning med t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Ro­ sander, fråga angående ändrad lagstiftning rörande homosexualitetens straff­ rättsliga behandling m. m. Föredraganden anför följande.

Inledning.

I 18 kap. 10 § strafflagen stadgas straff för den som med annan person övar »otukt som emot naturen är». Straffet utgör straffarbete i högst två år. Brottsbeskrivningen omfattar efter ordalagen all annan otukt än normalt köns­ umgänge mellan man och kvinna, vare sig den övats mellan personer av samma eller mellan personer av olika kön. I rättspraxis har stadgandet emel­ lertid ansetts tillämpligt endast beträffande sexuella förbindelser mellan per­ soner av samma kön, s. k. homosexuell otukt. Dess användande anses vi­ dare utesluta samtidig tillämpning av andra stadganden i strafflagen röran­ de sedlighetsbrott. Lagrummet är tillämpligt såväl då båda parterna äro män som då båda äro kvinnor, även örn det så gott som uteslutande är män som blivit föremål för åtal enligt detsamma. Enligt de officiella rättsstatistiska uppgifterna lia sålunda under 20-årsperioden 1921—1940 samman­ lagt 935 män men endast en kvinna ställts under tilltal för brott emot 18 kap. 10 § strafflagen. I dessa siffror ingå åtal för otukt med djur, s. k. tidelag, som jämväl omfattas av lagrummet. De anställda åtalen ha i stor utsträckning lett till att den tilltalade efter rättspsykiatrisk undersökning förklarats ha varit av sinnesbeskaffenhet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen och på grund härav icke kunna fällas till ansvar. Av nyssnämnda under åren 1921—1940 för brott emot 18 kap. 10 § strafflagen åtalade 936 personer blevo sålunda icke mindre än 143 straffriförklarade. Anledningen till denna relativt höga siffra torde väsentligen vara att söka däri att många psykiatrer liksom också medi­ cinalstyrelsen hysa den åsikten att homosexuell läggning såsom en biologiskt betingad psykisk abnormitet bör föranleda omhändertagande i form av sinnes­ sjukvård i stället för straff. Högsta domstolen torde emellertid få anses lia

6 Kungl. Maj:ts proposition nr lii.

tagit avstånd från uppfattningen att homosexuella anlag i och för sig skulle medföra straffrihet enligt 5 kap. 5 § strafflagen.1

Reformfrågans utveckling.

Att straffbarheten för homosexuell otukt enligt 18 kap. 10 § strafflagen är oinskränkt har sedan länge varit föremål för kritik, särskilt från läkarhåll. Frågan örn en ändring av lagrummet bragtes första gången under statsmak­ ternas prövning genom en av professorn A. V. Lundstedt vid 1933 års riksdag väckt motion (II: 1). I denna yrkades efter ingående motivering, att riksdagen måtte besluta att för sin del upphäva 10 § i 18 kap. strafflagen samt i dess ställe antaga ett stadgande av innehåll, att otukt, utövad mellan personer av samma kön, skulle beläggas med fängelse i högst 6 månader eller straff­ arbete i högst 2 år, dels därest gärningen skett under omständigheter mot­ svarande dem, som framginge av något av följande stadganden, nämligen 12, 13 och 15 §§ i 15 kap. samt 6—9 §§ i 18 kap. strafflagen, dels ock därest gärningen begåtts med person mellan 15 och 18 år, i vilket senare fall straf­ fet dock skulle kunna bortfalla, såvitt som personexna i ålder och utveckling vore varandra ungefärligen jämbördiga. Första lagutskottet hemställde i utlåtande (nr 15), att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, därvid utskottet anförde: Utskottet vill icke göra något bestämt uttalande örn man bör hos oss lik­ som i åtskilliga främmande länder i princip lämna de homosexuella hand­ lingarna straffria. En sådan princip förutsätter i allt fall, såsom även mo­ tionären framhållit, att de homosexuella handlingarna lika väl som otuktshandlingarna mellan personer av motsatta kön under särskilda omständig­ heter förbli straffbelagda, och frågan, i vilken omfattning så skall vara för­ hållandet, fordrar en ingående prövning. Chefen för justitiedepartementet har i samband med sitt initiativ till partiella reformer på strafflagstiftningens område framhållit frågan om en inskränkning av de straffbara gärningarnas omi-åde beträffande sedlighets­ brotten. Utskottet fönxtsätter, att frågan om de homosexuella handlingarnas straffbarhet i detta sammanhang blir föremål för en allsidig uttydning. Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna. Sedan Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen att avgiva utlåtande i det ämne som avsågs i nyssnämnda motion, avgav styrelsen sådant utlåtande den 24 oktober 1935. Vid utlåtandet fogade styrelsen till belysande av naturen av den drift, som läge till grund för otukt mellan personer av samma kön, en av medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn V. Wigert för fattad framställning »Homosexualiteten ur medicinsk ståndpunkt». Häri an­ fördes bl. a. att homosexuell i egentlig mening vore den, vilkens erotiska drift komme honom att föredraga en sexuell förening med individer av hans eget kön framför sådan förening med det andra könet eller komme honom att uteslutande eftersträva förening med likkönade personer. Denna erotiska böjelse kunde vara latent och behövde således icke giva upphov till homosexu­ ella handlingar. Dylika handlingar kunde emellertid förekomma oberoende av homosexualitet i nyss angiven mening, så t. ex. bland likkönade personer, 1 NJA 1938 s. 328, 1939 s. 140 och 1940 s. 593.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

som under längre tid vore avstängda från det andra könet, utan att deras driftliv vid tillgång till det andra könet företedde några avvikelser från det normala (pseudohomosexualitet). För ett icke oväsentligt antal personer vore det emellertid så att deras dragning till det ena eller andra könet vore ungefär likvärdig och att sexualdriften kunde tillfredsställas såväl med likkönade som med olikkönade personer (bisexualitet). Medicinalstyrelsen anförde i sitt nyssnämnda utlåtande: Enligt vad i professor Wigerts framställning utvecklas, synes man böra tyda föreliggande fakta rörande homosexualiteten sålunda. Samtliga människor hava, utom de organ och organkaraktärer, som be­ stämma deras egenskap av man eller kvinna, rudimentära anlag till det andra könets organ. Det är mycket sannolikt att motsvarande dubbelhet i organ­ anläggningen förefinnes även beträffande vissa för människans erotiska upp­ trädande viktiga centra i centrala nervsystemet. Man har därför anledning att antaga, att varje människa i fråga om sina anlag bär på en större eller mindre grad av bisexualitet. I en viss ålder, innan ännu sexualiteten mognat, kan den dubbla anlagstypen taga sig normalt uttryck i en psykisk dragning till personer av samma kön, vilken ofta måste betecknas såsom i viss mån erotisk. I och med mognaden fixeras den erotiska dragningen i flertalet fall till personer av motsatt kön. I vissa fall uteblir denna utveckling och ersättes med en utveckling, som blir mer eller mindre utpräglat homosexuell. Vid denna från det vanliga avvikande utveckling torde i många kanske i flertalet fall biologiska moment vara utslagsgivande, och dessa kunna ibland antagas vara ärftligt betingade. I många andra fall åter spela miljöfaktorer en be­ stämmande roll, och särskilt gäller detta yttre påverkan i genombrottsåldern. Just den rudimentära bisexualiteten, som hos många visar sig vara en poten­ tiell homosexualitet, gör det nödvändigt att skydda den mognande ungdomen för vanor, som kunna hindra dess känslolivs utveckling till heterosexualitet. Samhällets åtgärder mot homosexualiteten kunna därför sägas ha innebu­ rit ett moment av självförsvar mot vissa biologiskt betingade,, just därför ständigt förekommande men ur samhällets synpunkt i fortplantningsavseende misslyckade och för den normalskapta, fortplantningsdugliga ungdomens ut­ veckling till nästa generation fäder och mödrar ibland farliga individer. Homosexualiteten kan med denna grundsyn betecknas såsom en biologiskt betingad men ändock socialt anorina! företeelse. Med denna var ändrade uppfattning blir det enligt medicinalstyrelsens mening berättigat eller rättare framstår det såsom det enda försvarliga att inskränka samhällets ingripande till sådana fall, i vilka homosexualitetens yttringar kunna leda till skada för andra personer. Detta ingripande bör därför endast avse behövligt skydd för harn och ungdom. Skyddet bör icke ske i form av straff för handlingar, som hos vederbörande äro uttryck för hans fysiska eller psykiska skapnad, utan av samma åtgärd, som samhället vidtager mot andra på det psykiska området anormala, flir andras säkerhet, liv eller hälsa tarliga personer, d. v. s. omhändertagande, läkarbehandling och skyddsförvaring i de fall, för den tid och på det sätt, där detta befinnes vara erforderligt. Då könsdriftens slutliga differentiering ofta inträffar först efter den ålder, intill vilken kvinnans sexuella integritet är skyddad av strafflagen, är det emellertid befogat tillämpa en högre skyddsålder gentemot homosexuella genitalaggressioner. Åldersgränsen kan diskuteras och blir i viss man vill­ korlig. Medicinalstyrelsen har ansett sig böra sätta gränsen till 20 år. Då sa­ lunda samhällets reaktion inskränkes lill genitalaggression gentemot harn och ungdom, saknas anledning att skilja mellan de båda könen.

Kunni Maj:ts proposition nr 13.

På grundval av vad sålunda anförts föreslog styrelsen vissa ändringar i sinnessjuklagen, nämligen dels ett tillägg till 6 § enligt vilket den skyldighet att bereda vård åt sinnessjuk som åligger vissa personer och myndigheter skulle utsträckas att gälla omhändertagande av den, som förövat otukt med person under 20 år av samma kön, och dels en ändring i 18 § av innebörd att utskrivning av de sålunda på sinnessjukhus intagna homosexuella skulle, i likhet med vad nu gäller för kriminalpatienter och vissa andra samhällsfarliga sinnessjuka, endast få ske efter beslut av sinnessjuknämnden. Styrelsen uttalade slutligen, att om ändringar i sinnessjuklagen genomför­ des i huvudsaklig överensstämmelse med vad sålunda föreslagits straffbe­ stämmelsen örn otukt mot naturen i 18 kap. 10 § strafflagen borde utgå. Genom beslut den 16 december 1932 hade chefen för justitiedepartementet med stöd av Kungl. Maj ris samma dag givna bemyndigande tillkallat profes­ sorn Ragnar Bergendal att i egenskap av sakkunnig inom departementet biträ­ da med verkställande av utredning angående partiella reformer på strafflag­ stiftningens område, avseende bland annat 18 kap. 10 § strafflagen, varefter nuvarande borgmästaren Gunnar Lindskog och överläkaren docenten Torsten Sondén förordnades att biträda vid utredningen. Medicinalstyrelsens förenämnda utlåtande överlämnades till de sakkunniga för att av dem beaktas vid utredningsarbetet. De sakkunniga avlämnade den 31 december 1935 en promemoria angående ändringar i strafflagen beträffande straffsatserna för särskilda brott m. m. (SOU 1935: 68), i det följande benämnd 1935 års pro­ memoria. I denna anförde de sakkunniga bl. a.: De senaste årtiondenas medicinska forskningar ha visat upp, att den egent­ liga homosexualiteten har sin orsak i vissa, sannolikt medfödda, avvikelser från det normala samt att just på grund härav många homosexuellt inställda för ernående av driftstillfredsställelse av sin natur drivas till homosexuella handlingar utan att låta sig avskräckas av ett straffhot. Då i enlighet härmed det nuvarande straffbudet ej — även om det kunde effektivt genomföras — kan åstadkomma ett undertryckande av homosexualiteten utan så till vida är ändamalslöst, kan dess fortsatta upprätthållande vara motiverat endast av hänsyn till de faror, som homosexuella handlingar kunna anses medföra. Ur sådana synpunkter erfordras emellertid ej ett straffbeläggande av dessa handlingar i princip; tvärtom tala åtskilliga skäl däremot. Homosexuella handlingar, företagna mellan vuxna och ansvariga personer, äro i regel socialt oskadliga; deras framdragande i offentlighetens ljus giver däremot näring åt sensationslystnad och skandalhunger och kan därigenom medföra en viss smittorisk. Härtill kommer, att straffbudet enligt erfarenhetens vittnesbörd, i vårt och andra länder, ej låter sig effektivt genomföra; straff drabbar, slumpvis, endast ett ringa fåtal av de många homosexuella handlingar som ständigt begås. Detta är å ena sidan sårande för rättskänslan och i viss mån skadligt för strafflagens allmänna auktoritet. A andra sidan innebär det hot örn straff och därmed i mångå fall örn ekonomisk och social ruin, som vilar över homosexuella eljest socialt välanpassade människor, ofta en avsevärd ökning av det svåra personliga lidande, som redan medvetandet om deras abnormitet medför, och gör dem ej sällan till offer för utpressning eller annan brottslighet. Då homosexualitetens yttringar rikta sig mot barn eller ungdom kunna de emellertid, såsom även medicinalstyrelsen framhållit, leda till skada, och i

Kunell. Maj:ts proposition nr 13. 9

sådana fall måste samhället ingripa med repressiva åtgärder. Av professor Wigerts framställning framgår, att den manliga homosexualiteten av honom anses ha en utpräglad tendens att eftersträva yngre personer, samt att man under alla omständigheter lärer böra räkna med att sådana upplevelser som homosexuell förförelse under harna- och ungdomsåren kunna — åtminstone då vissa kroppsliga och psykiska förutsättningar äro för handen — omstäm­ ma en individ till homosexualitet eller fixera en sådan driftsriktning hos ho­ nom. Dylika verkningar måste givetvis samhället söka i görligaste mån före­ bygga. Medicinalstyrelsen har gjort sig till tolk för uppfattningen att sam­ hällets reaktion mot homosexuella delikter riktade mot ungdom icke borde vara ett kriminaliserande utan ett omhändertagande å sinnessjukhus, detta enär homosexualiteten heror på »en såväl somatiskt som psykiskt betingad abnormitet, ett avvikande från typen, som med hänsyn till sina yttringar under de här avsedda förhållandena torde böra jämställas med sinnessjuk­ dom». De sakkunniga få såsom sin mening uttala, att medicinalstyrelsens uppfattning — vilken ej lärer representera någon övervägande läkaropinion — i vart fall för närvarande ej torde böra läggas till grund för lagstiftning Det skulle innebära ett alltför starkt brott mot hittills tillämpade rätts­ psykiatriska principer att föreskriva att homosexuell böjelse städse skidle, i fråga örn förevarande gärningar, föranleda att gärningsmannen hänfördes under 5 kap. 5 § strafflagen eller behandlades såsom jämställd med därunder hänförliga personer. Härvid måste ytterligare uppmärksammas, att homo­ sexuella gärningar ju även i viss utsträckning förövas av personer, vilka ej ens äro homosexuella utan ha normal könsdrift. Och det måste möta bety­ dande praktiska betänkligheter att till vård å sinnessjukhusen hänvisa ett — förmodligen ganska stort — antal personer, vilka ej uppvisa annan avvikelse från det normala än att de förövat otillåtna homosexuella handlingar. Det förslag till ändrad lydelse av 18 kap. 10 § strafflagen som de sakkun­ niga framlade innebar i huvudsak följande. Homosexuell otukt skulle vara straffbar endast om gärningen riktade sig mot den som ej fyllt tjugu år eller ägde rum under omständigheter motsvarande dem, som avses i 18 kap. 6 § andra stycket strafflagen, vari stadgas straff för det fall att styresman, före­ ståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman eller vaktbetjänt vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattighus, barnhus eller annan sådan in­ rättning övar otukt med kvinna, som är där intagen. Straffet skulle utgöras av fängelse eller straffarbete i högst två år. Övades otukten med barn under 15 år, skulle straffet kunna skärpas till fyra års straffarbete. För otukt mel­ lan dem, som i ålder och utveckling voro nära jämställda, skidle dock kunna frias från straff, därest omständigheterna vore synnerligen mildrande. I promemorian fanns intagen en redogörelse för utländsk rätt i ämnet som torde få bifogas statsrådsprotokollet i delta ärende (Bilaga A).

över 1935 års promemoria infordrades yttranden från åtskilliga ämbetsmyndigheter. Den på grundval av promemorian utarbetade propositionen till 1937 års riksdag med förslag lill lag örn ändring i vissa delar av strafflagen m. m. (nr 187) innehöll emellertid icke något förslag lill ändrad lydelse av straffbudet för otukt mot naturen. Till motivering härför anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet, efter att lia redogjort för innehållet i inkomna yttranden, följande.

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Av det törni anförda framgår att medicinalstyrelsen uppfattat homosexuali­ teten såsom en biologiskt betingad företeelse och den samhälleliga reaktionen mot homosexuella handlingar såsom en medicinsk fråga. Emellertid lärer det icke från medicinskt håll kunna bestridas att homosexualiteten i vissa fall kan lia sin grund i faktorer vilka icke äro av biologisk natur. Den om­ ständigheten att homosexualiteten under vissa lider och bland vissa folk nått en särskilt stor spridning synes utgöra ett talande vittnesbörd om att även sociala faktorer kunna spela en betydande roll i detta sammanhang. Enligt min mening bör alltså spörsmålet örn den samhälleliga reaktionen mot homo­ sexuella handlingar icke betraktas som en enbart medicinsk fråga utan torde även andra synpunkter böra komma under beaktande. De sakkunniga lia till stöd för den av dem föreslagna principiella strafffriheten främst åberopat att homosexuella handlingar företagna mellan vux­ na och ansvariga personer i regel vöre socialt oskadliga. Erfarenheten synes emellertid giva vid handen att denna form av otukt i olika avseenden kan medföra allvarliga sociala vådor. Sålunda kan dylik otukt, även om den äger rum mellan vuxna och ansvariga personer, medföra skadliga psykologiska verk­ ningar för båda parterna eller endera av dem, liksom den även kan innebära en fara för psykisk smitta. Det förhållandet att de homosexuella ofta för att till­ fredsställa sin drift förmå heterosexuella personer att, mot vederlag i en eller annan form, stå dem lill tjänst kan icke heller ur samhällelig synpunkt vara lik­ giltigt. Av det nu sagda framgår att jag icke kan förorda att en inskränkning av tillämpningsområdet för ifrågavarande lagrum företages utan att man sam­ tidigt tillser, att samhället erhåller möjlighet att bekämpa sådana yttringar av homosexualiteten, vilka ur olika synpunkter framstå såsom samhällsfarliga. De sakkunnigas förslag torde emellertid icke tillgodose detta krav. I ett flertal yttranden framhålles sålunda, att borttagandet av straffet dels kan befaras medföra ett mera ohöljt ådagaläggande av homosexuella böjelser och ett mera öppet inledande av homosexuella förbindelser, dels ock kan för­ svåra kampen mot den manliga prostitutionen. Överståthållarämbetet fin­ ner det nödvändigt att sådana följder av straffriheten förhindras genom lag­ stiftning. De sålunda framförda invändningarna synas värda beaktande. De sakkunniga framhålla visserligen att sådana yttringar av homosexuella böjel­ ser. som såra den yttre anständigheten, kunna beivras jämlikt 18 kap. 13 § första stycket strafflagen, vari stadgas straff för gärning som sårar tukt och sedlighet, så alt allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kom­ mer, ävensom att emot den manliga prostitutionen kan såsom hittills i svå­ rare fall ingripas med stöd av lösdrivarlagsliltningen. Emellertid torde det, under förutsättning att principiell straffrihet för homosexuella handlingar införes, uppstå betydande risker för att homosexuella förbindelser komma att ingås eller anbud därom framställas under former, som påkalla särskilda lagstiftningsåtgärder. Erinras må att redan reglementeringskommittén i sitt år 1910 avgivna betänkande föreslog att straff intill sex månaders fängelse skulle stadgas för den som genom ord, tecken eller annan gärning, på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse, uppfordrar eller inbjuder till otukt. Vad därefter angår bekämpandet av den manliga prostitutionen må fram­ hållas att gällande lösdrivarlagstiftning icke möjliggör ett ingripande i andra fall än då fråga är örn helyrkesprostituerade. De personer — ofta icke själva homosexuella — som mot ersättning i en ellin- annan form låta bruka sig till homosexuell otukt torde emellertid i flertalet fall icke tillhöra nyssnämnda kategori. Det kan vidare ifrågasättas örn det icke, därest homosexuella hand­ lingar lämnas straffria utom då de riktas mot ungdom, är nödvändigt att kriminalisera även försök alt förleda ungdom till homosexuell otukt. Slut­ ligen må framhållas att ett borttagande av straffet i föreslagen omfattning synes kräva alt möjlighet berudes att, där förhållandena det påkalla, från

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 11

tjänstgöring avstänga eller vidtaga andra lämpliga åtgärder mot personer, vilka ha till uppgift att uppfostra eller undervisa ungdom och som ådagalagt homosexuella böjelser, även om dessa tagit sig uttryck endast i sådana hand­ lingar som enligt den nya lagstiftningen skulle lämnas straffria. Ett genomförande av principiell straffrihet för homosexuell otukt kräver alltså enligt min mening — utöver de av de sakkunniga föreslagna krimina­ liseringarna •—■ ändringar inom andra områden av lagstiftningen. Då vissa av dessa ändringar, såsom framgår av de förslag till vanartslag som under det sista årtiondet framlagts, ha mycket nära samband med den större frågan om ingripandet mot personer som äro hemfallna åt sedeslöst levnadssätt av samhällsskadlig art, vilken fråga alltjämt väntar på sin lösning, torde de­ samma icke nu kunna genomföras. Frågan örn den homosexuella otuktens straffrättsliga behandling är alltså enligt min mening icke så färdigberedd att jag kan förorda att den nu bör bringas till avgörande. Vid propositionens behandling i första lagutskottet yttrade utskottet i avgivet utlåtande (nr 45) i fråga örn reformeringen av lagbestämmelserna mot homo­ sexuell otukt: Utskottet, som finner de i propositionen anförda skälen för att förslag i frågan nu ej blivit framlagt förtjänta av allt beaktande, vill emellertid be­ tona att denna lagstiftningsfråga måste anses vara av trängande beskaffen­ het samt att en snar lösning av frågan i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag synes böra eftersträvas. Ej minst angeläget är att den föreslagna straffskärpningen beträffande homosexuella förgripelser mot barn blir genomförd. I anledning härav vill utskottet föreslå att riksdagen till Kungl. Majit avlåter skrivelse med anhållan att Kungl. Majit snarast måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till ändrad lagstiftning i fråga om den homosexuella otuktens straffrättsliga behandling. Riksdagen fattade beslut på denna punkt i enlighet med utskottets förslag.

Sedan Kungl. Majit därefter tillkallat professorn Alfred Petrén att såsom sakkunnig inom justitiedepartementet biträda med utredning rörande åtgär­ der för bekämpande av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar, har den sakkunnige den 19 december 1940 avgivit betänkande i ämnet (SOU 1941: 3). Betänkandet, vartill såsom bilaga fogats redogörelse för ett av den sakkun­ nige bearbetat omfattande rättspsykiatrisk! material, utmynnade bl. a. i ett tillstyrkande av att den i 1935 års promemoria föreslagna ändringen av 13 kap. 10 § strafflagen genomfördes, men förutsatte, i viss överensstämmelse med den uppfattning medicinalstyrelsen tidigare givit uttryck åt, att stadgan­ det icke skulle komma till användning beträffande vissa homosexuella, för vilka i stället sinnessjuk vård borde komma till stånd. Genom remiss den 4 mars 1941 anbefalldes sträfflagberedningen att avgiva utlåtande i ärendet, varefter beredningen den 3 november samma år avgav utlåtande med förslag till lagstiftning angående åtgärder mot homosexualite­ tens samhällsfarliga yttringar (SOU 1941:32). över professor Petréns betänkande och strafflagberedningens utlåtande i ämnet lia sedermera efter remiss yttranden avgivits av åtskilliga myndighe­ ter och sammanslutningar. Jag återkommer i det följande lill en närmare redo­ görelse för professor Petréns betänkande och stralflagberedningens utlåtande samt däröver avgivna yttranden.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

I en vid 1943 års riksdag väckt motion (II: 130) yrkade professor Lund­ stedt. under anförande att i de avgivna yttrandena de remitterade förslagen ansetts innebära ett så stort steg fram mot lagstiftningsfrågans lösning att något ytterligare dröjsmål därmed icke kunde anses motiverat, att riksdagen måtte för sin del antaga lagförslagen med de jämkningar och ändringar, som kunde föranledas av motionens behandling i lagutskottet. Under erinran att frågorna om kastrations tillåtlighet ägde nära samband med åtgärderna mot homosexualitetens samhällsfarliga yttringar och att de båda lagstiftningsfrå­ gorna lämpligen borde lösas i ett sammanhang, framställdes i motionen ena­ handa yrkande beträffande av strafflagberedningen utarbetade förslag till lagstiftning om kastrering m. m. Första lagutskottet, till vars behandling motionen hänvisades, yttrade i av­ givet utlåtande (nr 32) angående den homosexuella otuktens straffrättsliga bebehandling: Utskottet finner i likhet med motionären angeläget att denna lagstiftnings­ fråga bringas till sin lösning utan ytterligare uppskov och anser strafflagberedningens förslag i huvudsak väl ägnade att läggas till grund för en bli­ vande lagstiftning i ämnet. Lagstiftningen bör sålunda enligt utskottets åsikt bygga på principen att homosexuella handlingar skola vara kriminaliserade endast när särskilda omständigheter därtill föranleda. Av särskild vikt är därvid att barn och ungdom i görligaste mån skyddas mot faran för homo­ sexuell förförelse. Likaså bör varje invit å allmän plats till homosexuellt när­ mande på grund av sin anstötlighet vara underkastad straff. I lagstiftnings­ frågans nuvarande läge — innan lagrådet hörts över ett inom justitiedepar­ tementet granskat förslag i ämnet — har utskottet icke funnit skäl att under­ kasta detaljbestämmelserna i lagförslagen en mera ingående prövning. Med anledning av de över förslagen avgivna remissyttrandena synas emellertid vissa av dessa bestämmelser böra underkastas ytterligare överväganden och överarbetningar. På hemställan av utskottet — som förklarade sig i likhet med motionären anse att frågan om kastrering hade ett nära samband med frågan örn en re­ viderad lagstiftning angående den homosexuella otukten och att de båda lag­ stiftningsfrågorna borde lösas i ett sammanhang — beslöt riksdagen att i skrivelse (nr 205) till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för nästkom­ mande års riksdag av förslag till ändrad lagstiftning angående homosexuali­ tetens straffrättsliga behandling och därmed sammanhängande ämnen i hu­ vudsaklig överensstämmelse med de principer som läge till grund för de av strafflagberedningen utarbetade lagförslagen. Ärendet har sedermera varit föremål för övervägande inom justitiedepar­ tementet. Frågan om lagstiftning angående kastrering har därvid ansetts äga den självständiga betydelse att jag anhåller att få upptaga densamma till särskild behandling.

Professor Petréus förslag.

Såsom förut nämnts hemställde professor Petrén i sitt betänkande att det i 1935 års promemoria framlagda förslaget om ändrad lydelse av 18 kap. 10 § strafflagen genomfördes. Vidare förordade han, att den ändringen av 41 §

Kungl. Maj.ts proposition nr 13. 13

andra stycket sinnessjuklagen vidtoges att föreskriften om inhämtande av läkares utlåtande bleve gällande även för den som tilltalats för brott mot 18 kap. 10 § strafflagen. I betänkandet uttalades därjämte önskvärdheten av att 5 kap. 5 § strafflagen vid en blivande omformulering finge en sådan lydelse att den komme att omfatta icke endast sinnesslöa och sinnessjuka utan även dem, vilka företedde abnormitet som vore att jämställa med sinnessjukdom. Till stöd för vad sålunda uttalats anfördes i betänkandet i huvudsak föl­ jande. Mot den av medicinalstyrelsen i dess utlåtande den 24 oktober 1935 för­ fäktade principen, att straff för homosexuella handlingar som innebure skada för andra personer borde ersättas med skyddsåtgärd, syntes ingen invändning kunna göras, när fråga vore om en utpräglat homosexuell. Omhändertagande å lämplig anstalt för obestämd tid vore i ett dylikt fall den enda rationella behandlingen. Den med intagningen å sinnessjukhus följande behandlingen vore uppenbarligen mera ändamålsenlig för bekämpande av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar än ett tidsbestämt straff med efterföljande fullständig frihet. Bästa sättet att bekämpa homosexualitetens samhällsfarliga yttringar vore alltså att icke endast sinnessjuka och sinnesslöa utan även utpräglat homo­ sexuella och bisexuella, som med den tilltagande åldern bleve alltmera homo­ sexuella eller i sig själva vore mera psykopatiskt betonade, såsom epileptoida, hysteriska och sådana, som hade perioder av bristande psykisk jämvikt, o. s. v., bleve omhändertagna inom sinnessjukvården. Därvid borde beaktas att en välordnad sinnessjukvård givetvis borde lia sådana differentieringsmöjligheter att verkligt sinnessjuka och psykopater -— däribland homosexuella — kunde vårdas å skilda avdelningar. Därigenom undginge man den obestridliga olä­ genheten av att de homosexuella finge vistas bland egentligt sinnessjuka pa­ tienter. Emellertid hörde visst icke alla, som beginge homosexuella handlingar, till den utpräglat homosexuella typen. I fråga örn sådana bisexuella, som ur­ sprungligen varit övervägande heterosexuella men hos vilka homosexuali­ teten först vid högre ålder blivit mera markerad, torde man med den fort­ skridande ålderdomen ha att räkna med ett allt starkare fixerande av de ho­ mosexuella tendenserna. Att medelst straff kunna påverka dem till avstående från ett abnormt sexualliv torde vara lika utsiktslöst som beträffande ursprung­ ligen konstitutionellt homosexuella. All förhoppning härutinnan behövde där­ emot icke vara utesluten i fråga om bisexuella män, vilka lika gärna hade sexualumgänge med kvinnor som med det egna könet. Än mer funnes skäl att låta samhällets reaktion utgöras av straff — låt vara med hänsyn till ab­ normiteten med tillämpning av 5 kap. 6 § strafflagen — ifråga örn sådana män som vore övervägande heterosexuella men dock så mycket bisexuella, att de vid bristande tillgång på kvinnligt sexualobjekt nöjde sig med att tillfreds­ ställa sin könsdrift genom homosexuella handlingar. I dylika fall torde vill­ korlig dom med övervakning vara den lämpligaste reaktivåtgärden. För övrigt förekomme det ju alt även personer med normal könsdrift beginge homosexu­ ella handlingar och det vore ingen mening uti att intaga en sådan brottsling, som varken vore sinnessjuk, sinnesslö eller behäftad med någon abnorm könsdrift, å sinnessjukhus i stället för att döma honom till straff. För bestäm­ mande av den lämpligaste reaktivåtgärden, när en homosexuell handling blivit begången mot ungdom under 20 år, erfordrades således att hänsyn logos lill arten och graden av homosexualiteten hos den som begått handlingen. Den i sinnessjuklagen intagna föreskriften örn obligatorisk rättspsykiatrisk under­

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

sökning borde därför utvidgas att gälla alla för homosexuell handling till­ talade.

Strafflagberedningens yttrande över professor Petréus förslag-.

I sitt yttrande över professor Petréns betänkande bär strafflagberedningen anfört i huvudsak följande. Då Petréns förslag om sinnessjukvård för vissa homosexuella begränsats till dem som begått homosexuell otukt med någon under 20 år, kunna enbart medicinska synpunkter ej lia varit utslagsgivande. Det synes egendomligt, att en konstitutionellt homosexuell persons behov av sinnessjukvård, bedömt enligt sinnessjuklagen, skall vara beroende av huruvida den med vilken han övat homosexuell otukt är över eller under 20 år. Då omhändertagandet på sinnessjukhus av en konstitutionellt homosexuell sålunda är beroende av att han begått den homosexuella gärningen mot en person, som det funnits påkallat att skydda mot yttringarna av hans drift, så innebär det sålunda föreskrivna omhändertagandet uppenbarligen en samhällelig skyddsåtgärd av samma slag som andra i lag reglerade omhändertaganden av personer, som förbrutit sig mot strafflagens bud. Genom de nytillkomna, ehuru ej ikraftträdda lagarna om förvaring och internering samt s. k. kvalificerad vill­ korlig dom hava möjligheter öppnats till ett rationellt omhändertagande av även homosexuella inom fångvårdens ram. Strafflagberedningen förordar sålunda — under erinran örn angelägenhe­ ten av att lagarna den 18 juni 1937 örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt och den 22 juni 1939 örn villkorlig dom snarast möjligt måtte få träda i kraft att i det särskilda fallet domstolen bör hava att följa de regler som i allmänhet gälla, d. v. s. att med hänsynstagande till individens särart och till brottets beskaffenhet välja den kriminalpolitiskt lämpligaste åtgärden.

Strafflagberedningen uttalade, att professor Petréns lösning av spörsmålet om homosexualitetens behandling icke kunde anses tillfredsställande, samt framlade i sitt utlåtande ett efter andra riktlinjer utarbetat förslag till lag­ stiftning i ämnet.

Strafflagberedning-ens förslag.

Beträffande frågan huruvida det är påkallat att genomföra en inskränk­ ning av den generella straffbarheten för homosexuell otukt har strafflagberedningen till en början uttalat, att det ur samhällets synpunkt måste anses angeläget att förhindra att tendensen till homosexuella handlingar utbredes. Enligt beredningens mening vore det dock icke utan vidare klart att detta syfte främjades därigenom att homosexuella gärningar under alla förhållanden straffades. Beredningen har härutinnan i huvudsak anfört föl­ jande. Ett av de viktigaste skälen mot bibehållandet av 18 kap. 10 § strafflagen i dess nuvarande gestalt är detta straffbuds bristande effektivitet. Överträ­ delser av straffbudet begås i stor utsträckning, särskilt i de större städerna. Av dessa gärningar kommer endast en bråkdel till andras kännedom, ännu färre leda till åtal och fällande dom. Till följd av de bristande möjligheter­ na att i någon mera avsevärd utsträckning tillämpa straffbudet mot homo­ sexuell otukt måste man befara, att dettas förmåga att verksamt bidraga

Kungl. Majus proposition nr 13. 15

lill att samhällsmedlemmarna avhålla sig från sådana gärningar som avses med straffbudet försvagas. Vidare kan det, när homosexualiteten är orga­ niskt betingad och följaktligen omöjlig att förändra genom vare sig straff eller andra inflytelser, som kunna vara ägnade att påverka vederbörandes vilja och instinkter, synas meningslöst att ingripa med straff mot homosexu­ ella handlingar överhuvud. Straffet kan här icke fylla sin uppgift; det kan icke bibringa den homosexuelle hämmande motiv i stånd att avhålla honom trän varje gärning som innebär ett utslag av hans konstitutionella driftsin­ riktning. Straffhotet kan ej åstadkomma någon radikal bot mot homosexua­ liteten utan endast leda till att de homosexuella iakttaga största möjliga hemlighetsfullhet i sina förehavanden. Även örn detta ur samhälleliga syn­ punkter kan vara en fördel, leder dock detta nödvändiga hemlighetsmakeri till nackdelar: de homosexuella drivas att uppsöka manliga prostituerade eller barn och ungdom, som äro lättare tillgängliga än äldre. Såsom i 1935 ars promemoria anmärkts kan också ett framdragande av homosexuella handlingar i offentlighetens ljus giva näring åt sensationslystnad och skan­ dalhunger och därigenom även medföra en viss smittorisk. Man har vidare att räkna med att existensen av ett generellt straffbud mot homosexuella handlingar kan användas och användes såsom ett medel för utpressning och förföljelse mot personer med homosexuell läggning. Att utpressningen mot homosexuella skulle helt upphöra genom att straffbar­ heten för homosexuella handlingar upphävdes eller inskränktes är visserli­ gen föga troligt. Hot örn trakasserier av annan art än angivelse till åtal, så­ som yppande av vederbörandes homosexuella läggning för överordnade eller andra, kan utpressaren alltjämt begagna sig av. Men det synes sannolikt att de grövsta och även en del lindrigare fall av utpressning skulle hava mindre utsikter att lyckas, därest utpressaren icke kunde motivera sina krav med hotet om straff. Det har slutligen också från skilda håll med ett visst fog gjorts gällande att den medicinska forskningens rön angående homosexualitetens natur och orsaker leda till att straffet för de konstitutionellt homosexuella måste anses innebära en hårdhet, som är oförenlig med rättvisans och humanitetens krav: de straffas för yttringarna av en naturdrift för vars riktning de icke kunna göras ansvariga. Det ständiga straffhotet och de risker i ekonomiskt och so­ cialt hänseende, som ett straffådömande innebär, betyder en ökning av det personliga lidande, som redan medvetandet örn att icke vara som andra ut­ gör för många hortiosexuella.

Med hänvisning till de olägenheter som sålunda enligt beredningens mening äro förknippade med det generella straffbudet i 18 kap. 10 § strafflagen har beredningen ansett att straffbarhclen borde inskränkas till fall då särskilda skäl talade för straff. Härvid har beredningen anmärkt att, ehuru skälen mot användandet av ett generellt straffbud ägde sin huvudsakliga tillämpning i fråga om konstitutionellt homosexuella, det uppenbarligen icke läte sig göra att inskränka den generella straffbarheten för dessa men bibehålla den­ samma för andra som beginge homosexuella gärningar. Redan svårigheten alt skilja mellan konstitutionell homosexualitet och bisexualitet med alla dess skiftningar gjorde en sådan gränsdragning vansklig för att icke säga omöjlig alt genomföra. Även därest straffbarheten inskränktes lill vissa fall, saknades enligt beredningens mening anledning alt låta de konstitutionellt homosexu­ ella intaga en särställning. I detta hänseende har beredningen framhållit, all

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

liksom vissa yttringar av den normala könsdriften också yttringar av den homosexuella driften kunde kränka vitala intressen, varför samhället även av den konstitutionellt homosexuelle måste kräva att sådana yttringar underlätes. I överensstämmelse med vad sålunda anförts innebär förslaget, att det nuvarande straffbudet i 18 kap. 10 § strafflagen ersättes med särskilda straff­ bestämmelser rörande vissa fall av homosexuell otukt. I främsta rummet avse dessa bestämmelser otukt med barn och ungdom. I syfte att motverka de olägen­ heter, som i olika avseenden kunde inträda genom upphävandet av det gene­ rella straffbudet, har beredningen föreslagit dels särskilda straffbestämmelser till skydd för yttre anständighet och allmän ordning, dels åtgärder för be­ kämpandet av den manliga prostitutionen dels ock föreskrifter innebärande ökad möjlighet att avsätta eller från tjänstgöring avstänga lärare eller andra uppfostrare som begå homosexuella handlingar. De av strafflagberedningen utarbetade lagförslagen omfatta förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling, lag angående änd­ rad lydelse av lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) samt lag om läkarundersökning av person misstänkt för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen. Lagförslagen torde böra fogas såsom bilaga till detta protokoll (Bilaga B).

I fråga om homosexuell otukt med barn och ungdom föreslår beredningen i första hand straff för den som förmår eller söker för­ må annan person av samma kön under 21 år till otukt med sig och som där­ vid utnyttjar den andres oerfarenhet eller beroende ställning. Straffet före­ slås skola utgöra fängelse eller straffarbete i högst två år. Det nu nämnda hu­ vudstadgandet har beredningen ansett böra kompletteras med en bestämmelse att straffbarhet städse skall föreligga då den som är över 21 år övar homo­ sexuell otukt med någon som icke fyllt 18 år eller söker förmå honom till sådan otukt med sig. I likhet med vad som skett i 1935 års promemoria har beredningen slutligen föreslagit, att för homosexuella förgripelser mot barn under 15 år straffet skall kunna skärpas till straffarbete i fyra år. Bestäm­ melser av nu nämnd innebörd ha i förslaget upptagits i ett första stycke i 18 kap. 10 § strafflagen. Beredningen har anfört att man borde söka förmå de homosexuella att avhålla sig från att på något sätt inlåta sig med unga personer i sådan form, att dessas sexualliv kunde påverkas i homosexuell riktning. Straffbarhet borde för den skull stadgas icke blott då saken gått så långt att fullbordad homo­ sexuell otukt kommit till stånd utan även då åtgärderna i det enskilda fallet stannat på ett tidigare stadium. Straffbestämmelsen borde därför omfatta såväl fullbordad otukt som försök därtill. Begränsningen av huvudstadgandet till att avse den som förmår eller söker förmå barn eller ungdom till otukt genom utnyttjande av den unges oerfa­ renhet eller beroende ställning har beredningen motiverat med att straffbudet

Kungl. Maj.ts proposition nr 13. 17

eljest kunde få olämpliga konsekvenser. Härutinnan har beredningen anfört, att erfarenheterna från bl. a. våra större städer syntes visa, att sysslolös, bråd­ mogen manlig ungdom i icke ringa utsträckning läte sig utnyttjas till otukt av äldre män. Ofta toge dessa unga själva initiativet till gärningen. Vad man med straffbudet i första hand ville uppnå vore dock att de homosexuella avstode från att inlåta sig med ungdomar med ett i normal utveckling statt driftliv. Vore den yngre redan hemfallen åt homosexuella böjelser eller sak­ nade han eljest icke praktisk erfarenhet av homosexuella könsförbindelser, syntes man kunna undvara straffskydd för honom, medan skydd däremot kunde vara synnerligen påkallat i fråga om en på området oerfaren ung man av samma ålder. Även om den unge tidigare varit med örn homosexuella handlingar borde ett utnyttjande av hans oerfarenhet anses föreligga, så snart handlingens karaktär av förförelse eller förledande från den äldres sida vöre tydlig och varje provokation från den yngres sida saknades. Med oerfarenhet hos den unge vore det nödvändigt att jämställa beroende ställning i förhål­ lande till den äldre. I likhet med vad som gällde örn kvinnlig ungdom mellan 15 och 18 år, för vilken ett skydd mot förförelse till heterosexuell otukt ge­ nom grovt missbruk av överordnad ställning införts i 18 kap. 8 a § straff­ lagen, borde unga personer skyddas mot att deras beroende ställning utnytt­ jades i homosexuellt syfte. Detta borde gälla även om den unge icke skulle vara helt oerfaren om homosexuella gärningar.

Rörande den föreslagna åldersgränsen 21 år i huvudstadgandet har bered­ ningen anfört att det syntes angeläget att skydda jämväl oerfarna ungdomar, hos vilka den sexuella mognaden inträdde relativt sent, och att fördenskull åldersgränsen borde sättas relativt högt. I fråga örn ungdomar, som nått myn­ dighetsåldern, har beredningen emellertid ansett att man hade rätt att räkna med en mera allmän både fysisk och psykisk mognad hos den unge med förmåga att självständigt bestämma i fråga om sitt sexuella liv, varför det icke borde ifrågakomma att sätta skyddsåldern högre än 21 år. I fråga om det absoluta skyddet för barn under 18 år har beredningen anmärkt att det i dessa fall så gott som alltid förelåge en presumtion för att den äldre utnyttjat sin större erfarenhet eller överlägsenhet i syfte att förmå den unge till otukt. Beredningen framhåller emellertid att stadgan­ det icke allenast hade karaktären av en presumtion i denna del utan även hade ett självständigt syfte, i det att beträffande så unga män det måste an­ ses angelägnare än i fråga om något äldre att söka förhindra allt övande av homosexuell otukt för att undvika en fixering av könsdriften i homosexuell riktning. Såsom skäl för att den absoluta skyddsåldern i förslaget icke satts högre än 18 år har beredningen åberopat att den manliga prostitutionen och den därmed förbundna utpressningen till en icke obetydlig del syntes vara för­ lagd just till åldersgrupperna närmast över 18 år. För att icke sätta vapen i händerna på dylika utpressare syntes det olämpligt att införa en lagregel som obetingat kriminaliserade homosexuell otukt med personer mellan 18 Bihang lill riksdagens protokoll 10H. 1 sami. Nr 13. 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

och 21 år. I detta sammanhang har beredningen anmärkt att det föreslagna stadgandet om straff för den som förmått eller sökt förmå annan av samma kön under 21 år till otukt med sig genom utnyttjande av dennes oerfarenhet eller beroende ställning icke för sin tillämpning förutsatte alt förföraren själv uppnått myndig ålder; vore det ej fråga om utnyttjande av den enes oerfarenhet eller beroende ställning bleve emellertid enligt förslaget homo­ sexuell otukt mellan personer som båda vore under 21 år straffri. Bered­ ningen förklarar sig hava genom en dylik avfattning av straffbestämmelser­ na sökt åstadkomma att sådana homosexuella handlingar mellan jämnåriga och i utvecklingsavseende jämställda unga människor, vilka hade karaktären av relativt oskyldiga pubertetsföreteelser, icke bleve föremål för en allt annat än önskvärd inblandning från polis- och åklagarmyndigheternas sida. Beträffande vad som bör anses såsom fullbordad otukt har beredningen i detta sammanhang anfört: Självfallet böra såsom straffbar otukt betecknas sådana åtgärder nied den unges kropp, vilka tillfredsställa eller äro ägnade att tillfredsställa hans könsdrift. Men härvid kan man naturligtvis icke stanna. Alldeles bortsett från att det sagda knappast passar in på homosexuella handlingar mot barn före pubertetsålderns annalkande, kan faran för homosexuell förförelse vara lika stor, när åtgärderna enbart tillfredsställa den äldres könsdrift, vare sig den yngre kan sägas ha aktivt medverkat eller förhållit sig passiv. Den distink­ tion, som särskilt äldre praxis velat göra mellan aktiva och passiva medver­ kande vid onaturlig otukt, bör icke tillmätas någon betydelse i detta sam­ manhang, ehuru den kan vara till en viss ledning vid bedömande av spörs­ målet om förförelse föreligger. Enligt beredningens mening bör sålunda åt otuktsbegreppet givas en ganska vid tolkning. I

I fråga örn homosexuell otukt i andra fall än då otukten övats med barn och ungdom upptager förslaget en straffbestäm­ melse för det fall att styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsyningsman eller vaktbetjänt vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattig­ hus, barnhus eller annan sådan inrättning övar otukt med någon där intagen av samma kön. Stadgandet, som i den av beredningen föreslagna lydelsen av 18 kap. 10 § strafflagen upptagits som ett andra stycke, korresponderar med 18 kap. 6 § andra stycket strafflagen, där straff stadgas för otukt med kvinna under motsvarande förhållanden. Straffet föreslås skola vara detsam­ ma som i sistnämnda lagrum eller straffarbete i högst två år eller fängelse. Genom det föreslagna stadgandet har beredningen ansett tillräckligt straff­ skydd vinnas även mot homosexuell otukt med sinnessjuk eller sinnesslö person. Några särskilda straffbestämmelser för homosexuell otukt under för­ hållanden motsvarande dem då heterosexuell otukt eljest är straffbelagd, så­ som vid våldtäkt, blodskam m. m., har beredningen ej ansett nödigt att föreslå. Som ett tredje stycke i 18 kap. 10 § strafflagen har strafflagberedningen upptagit en bestämmelse om straff för den som å allmän plats eller eljest så att allmän förargelse kan komma därav övar

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 19

otukt med annan av samma kön eller med ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt med sig. Straffet föreslås skola utgöra fängelse eller i ringare fall böter. Angående vad sålunda föreslagits bär beredningen anfört att det måste betraktas som en allmänhetens oavvisliga fordran att de homosexuella avhölle sig från att tillfredsställa sin drift eller inleda sina förbindelser på så­ dana platser där deras homosexuella förehavanden kunde väcka anstöt. Be­ redningen har erinrat att stadgandet i 18 kap. 13 § strafflagen — enligt vil­ ket lagrum böter eller fängelse kan ådömas för gärning som sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kom­ mer —• skulle, därest straffbarheten för homosexuell otukt inskränktes på sätt beredningen föreslagit, komma att bliva tillämpligt i en del fall, som för närvarande bedömdes efter 18 kap. 10 § strafflagen, varefter bered­ ningen anfört: Då homosexuell otukt övas å allmän plats eller eljest å ställen, där andra människor lätt kunna råka bli vittne därtill, är det enligt beredningens me­ ning önskvärt att normalstraffet därför blir fängelse och att bötesstraff kom­ mer först i andra hand. Detta synes påkallat icke minst ur allmänpreventiv synpunkt, då erfarenheten visat att homosexuella i stor utsträckning till­ fredsställa sina drifter å avsides belägna men dock för allmänheten tillgäng­ liga platser, såsom urinkurar m. m. Att begränsa straffbarheten till sådana fall då otukten övats å ställe som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs kan icke anses tillrådligt, då enahanda skäl föreligga för en kriminalisering av homo­ sexuell otukt i trappuppgångar, portar och liknande lokaliteter. Det synes vidare för här ifrågavarande fall icke vara erforderligt att såsom förutsätt­ ning för straffbarhet kräva att allmän förargelse uppkommit utan det bör räcka att allmän förargelse kunnat uppkomma. Straffbestämmelsen har föreslagits skola avse jämväl den, som å sådant ställe eller på sådant sätt som nyss angivits med ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt med sig. Härmed har beredningen velat för­ hindra sådana yttringar av homosexualiteten som inbjudan på allmän plats i öppna eller förtäckta ordalag eller genom iögonenfallande uppträdande och dylikt. Det synes av vikt att kunna ingripa med straff mot sådana handlingar, bl. a. för att därigenom kunna hålla tillbaka den manliga prostitutionen. Ett straffbud mot icke blott övande av homosexuell otukt utan även varje form av inbjudan därtill å ställe där allmänheten kan taga anstöt därav bör i varje fall vara ägnat att motverka förargelseväckande yttringar av homo­ sexualiteten. Självfallet blir det föreslagna stadgandet tillämpligt även å andra än manliga prostituerade, så att en homosexuell, som på allmän plats under sökande efter lämpligt och villigt sexualobjekt gör sig skyldig till sådan gärning som avses med stadgandet, blir straffbar.

Vid sidan om de i 18 kap. 10 § tredje stycket föreslagna straffstadgandena föreslår beredningen i syfte att skapa förutsättningar för ett effektivare in­ gripande mot den manliga prostitutionen vissa ändringar i lösdriva rlagen och barnavårdslagen. Behandling såsom lösdrivare föreslås sålunda skola kunna ifrågakomma — förutom, såsom enligt gällande rätt, för den som ulan alt äga medel till sitt uppehälle underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och till­

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

lika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet -—• för den som vanemässigt, på allmän plats eller eljest så att allmän förargelse kan komma därav, med ord eller åtbörd inbju­ der annan av samma kön till otukt med sig och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande. I fråga örn barnavårdslagen föreslår beredningen att till 22 § skall fogas ett tillägg av innebörd att person i åldern 18—21 år, vilken på allmän plats eller eljest så att allmän förargelse kan komma därav övar otukt med eller med ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt med sig, skall kunna bliva föremål för skyddsuppfostran eller annan åtgärd i enlighet med lagen. Till stöd för dessa lagändringar har beredningen åberopat att åtgärder, ägnade att bekämpa den böjelse för parasitärt levnadssätt, som läge till grund för prostitutionen eller skapats av densamma, och återföra vederbörande till ordnade levnadsförhållanden, vore påkallade icke blott mot de mera utpräglat prostituerade utan även andra, som mera tillfälligtvis ställde sig till förfo­ gande för homosexuell otukt mot betalning i en eller annan form. Såvitt anginge barn under 18 år funne beredningen behov icke föreligga av ytterligare lagstiftning utöver stadgandet i 22 § c) barnavårdslagen, enligt vilket om­ händertagande från barnavårdsmyndighets sida kan äga rum beträffande barn som befinnes vara så vanarta!, att särskilda uppfostringsåtgärder krä­ vas för dess tillrättaförande. I fråga däremot om unga personer i åldern 18— 21 år ansåge beredningen, att stadgandet i barnavårdslagen 22 § d) örn åtgär­ der beträffande den, som befinnes vara hemfallen åt ett oordentligt, lättje­ fullt eller lastbart levnadssätt och beträffande vilken särskilda uppfostrings­ åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande, vöre föga ef­ fektivt såsom ett medel i kampen mot den manliga prostitutionen bland ung­ dom, då det förutsatte att det sedliga förfallet hos den som skulle omhänder­ tagas fortskridit så långt att utsikterna för hans tillrättaförande sannolikt vöre små. Även örn stadgandet, på sätt 1937 års lösdriveriiagstiftningskommitté föreslagit, erhölle en mindre restriktiv formulering så att det bleve tillämpligt i fråga örn den, som befunnes »föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv», vore det enligt beredningens mening befogat att upptaga ett sådant särskilt stadgande angående homosexuellt prostituerad ungdom som beredningen föreslagit. I avsikt att förläna det nya stadgandet största möjliga effektivitet hade beredningen underlåtit att för dess tillämplighet fordra att den unge vanemässigt sökt inleda homosexuella förbindelser. Uttrycklig före­ skrift örn att särskilda åtgärder från samhällets sida skulle vara erforderliga för vederbörandes tillrättaförande erfordrades ej, då så alltid måste anses vara fallet, vare sig den unges vanart fortskridit så långt att han kunde anses hemfallen åt ett lastbart levnadssätt eller man hade att söka orsaken till hans uppträdande mera i lättjefullhet och en begynnande benägenhet för asocialt levnadssätt. Däremot fordrades för tillämpning av det föreslagna tillägget till lösdrivarlagen såväl att vederbörande skulle vanemässigt inbjuda annan av

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 21

samma kön till otukt med honom som att särskilda åtgärder från samhällets sida vore erforderliga för hans tillrättaförande. Ett ingripande enligt lösdrivarlagen kunde nämligen icke anses försvarligt med mindre vederbörandes hela livsföring kännetecknades av parasitism eller annan asocialitet.

I fråga om avsättning eller suspension som påföljd för homosexuella handlingar märkes att enligt gällande lydelse av 18 kap. 10 § strafflagen straffet för homosexuell otukt städse är straffarbete samt att enligt 2 kap. 18 § strafflagen den som innehar ämbete, tjänst eller annan allmän befattning i regel skall dömas befattningen förlustig därest han dömes till straffarbete. Härutöver kan avsättning eller suspension i vissa fall ådömas för homosexuella handlingar som icke äro straffbara enligt 18 kap. 10 § strafflagen. Enligt 25 kap. 20 § strafflagen skall sålunda, därest ämbets­ man, till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra ungdom, enligt 18 kap. 13 § strafflagen dömes till ansvar för någon tukt och sedlighet sårande gärning, varav kommit synnerlig fara för förförelse av ungdom, som han i kraft av sitt ämbete hade till undervisning eller uppfostran, tillika dömas till av­ sättning eller mistning av ämbetet på viss tid. I fråga om prästerliga befatt­ ningshavare gäller i detta hänseende enligt lagen den 8 mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana mål att präst, som för brott utom ämbetet dömes till böter eller fängelse, skall, där brottet är sådant att hans prästerliga anseende därigenom fläckas eller spilles, dömas till var­ ning, mistning av ämbetet på viss tid eller avsättning. Beredningen har föreslagit att, om straffbarheten för homosexuell otukt begränsas och fängelse införes i den normala straffskalan för de straffbara fallen, stadgandet i 25 kap. 20 § utvidgas att avse jämväl det fall att lärare dömes till fängelse för homosexuell otukt med ungdom som han bär till un­ dervisning eller uppfostran. Härjämte föreslås ett tillägg till nämnda lagrum av innehåll att, när omständigheterna det föranleda, avsättning eller suspen­ sion skall kunna ådömas, därest sådan ämbetsman som avses i lagrummet i annat fall dömes till fängelse eller böter enligt 18 kap. 10 § strafflagen i dess föreslagna lydelse. I sin motivering för sistnämnda bestämmelse anför beredningen: Det är visserligen riktigt, att en lärare, som beträdes med homosexuell otukt med annan ungdom än sådan, som han själv har till undervisning, och på grand härav blir straffbar enligt de föreslagna bestämmelserna i 18 kap. 10 § första stycket, som regel måste anses olämplig för lärarkallet, vare sig brottet finnes böra föranleda straffarbete eller lägre straff. Främsta anledningen härtill är den risk som förefinnes för att hans homosexuella böjelse skall kunna vändas mot hans elever. Men en sådan risk behöver icke alltid före­ ligga, exempelvis när fråga är örn en manlig lärare som undervisar i eli flick­ läroverk eller som i ett gossläroverk har hand endast om de lägsta ålders­ grupperna. Det skulle stundom innebära en obillig hårdhet att i dylika fall ingripa med avsättning, som för den därav drabbade i allmänhet medför full­ ständig ekonomisk oell social ruin, medan för andra homosexuella i ungefär­ ligen enahanda ställning samhällets repression stannar vid straffet. Dömes

22 Kungl. Mcij:ts proposition nr lii.

lärare till straffarbete, är enligt 2 kap. 18 § avsättning ej obligatorisk och ej heller suspension. Å andra sidan torde det vara ett allmänt önskemål att lä­ rare, som över huvud begått homosexuella handlingar, vare sig med ungdom eller med vuxna män, kunna avskedas eller åtminstone avstängas från tjänst­ göring tills det visat sig i vad mån några risker för den ungdom de hava hand örn kunna förefinnas. Med hänsyn härtill synes möjlighet böra införas för domstolarna att vid ådömande av lägre straff än straffarbete enligt 18 kap. 10 § tillika döma till avsättning eller suspension, där omständigheterna det föranleda. Detta kan vara påkallat jämväl ur den synpunkten, att domsto­ larna eljest vid straff mätningen kunna komma att påverkas av frågan huru­ vida avsättning eller suspension bör följa på brottet. I andra än sådana fall då straffbarhet föreligger bör enligt strafflagbered­ ningens mening det ingripande, som kan anses påkallat för att från lärår- och liknande befattningar avlägsna personer som visat homosexuella böjelser, regleras på disciplinär väg. Allmänna stadganden i instruktioner och liknande författningar angående åtgärder av disciplinär natur mot funktionärer, som visat brister i sin vandel, torde stundom kunna tillgripas (se t. ex. 9 § i 1889 års prästerliga strafflag, 32 § i 1921 års folkskolestadga; jfr ock 17 § i 1925 års polisreglemente). Vid blivande ändringar i dylika författningar synes uppmärksamhet böra ägnas spörsmålet, på vad sätt homosexuella vanor böra beaktas såsom en brist i vederbörandes vandel. Likaså bör enligt beredningens mening vid en blivande revision av gällande bestämmelser om skyldighet att avgå från tjänsten på grund av sjukdom m. m., som medför oförmåga att bestrida densamma på ett tillfredsställande sätt, övervägas huruvida icke homosexuell läggning i viss utsträckning bör falla under dessa bestämmel­ ser. Att göra de av beredningen föreslagna lagändringarna beroende av an­ tydda revision av de nämnda författningsbestämmelserna synes däremot icke motiverat.

Såsom i det föregående omnämnts har beredningen tagit avstånd från tan­ ken att konstitutionellt homosexuella som förgripit sig mot de av bered­ ningen föreslagna bestämmelserna skulle i stället för straff underkastas me­ dicinsk vård. Beredningen uttalar att ett obligatoriskt hörande av läkare i mål av ifrågavarande art likväl kunde anses väl motiverat med hänsyn till att brottsligheten mycket ofta hade sin grand i sexuell abnormitet. Genom en obligatorisk läkarundersökning skulle den homosexuelle kom­ ma i kontakt med en sakkunnig läkare och kunna erhålla vederhäftiga råd rörande behandlingen av sin sexuella abnormitet, något som enligt beredning­ ens åsikt skulle kunna ha stor betydelse för eliminerande av återfallsrisken. Beredningen föreslår i anledning härav att i särskild lag örn läkarundersök­ ning av person, misstänkt för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen, upptages bestämmelse därom att, innan åtal för sådant brott väckes, läkarundersökning av den misstänkte skall äga rum, såvida han är villig underkasta sig sådan. Beslut om häktning av den misstänkte skall dock kunna fattas utan att lä­ karundersökning skett, därvid beredningen anför att undersökning troligen i allmänhet ej skulle medhinnas inom den tid som den misstänkte enligt lag finge kvarhållas innan häktning skedde. Att i andra fall undersökningen skall ske före åtals anställande sammanhänger med beredningens förslag örn åtalseftergift. Beredningen har anfört att, om med anledning av läkarundersökningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 23

medicinsk åtgärd till förebyggande av återfall komme till stånd, förhållan­ dena kunde vara sådana att åtal icke vöre erforderligt. Även efter en be­ gränsning av straffbarbeten kunde fall icke sällan förekomma i vilka all­ mänpreventiva hänsyn knappast påkallade åtals väckande, därest betryggande skyddsåtgärd av annan art än straff vidtagits. Beredningen har fördenskull föreslagit att eftergift av åtal skall kunna ske, då betryggande åtgärd vidtagits till förebyggande av att den brottslige återfaller samt åtal för brot­ tet icke är ur allmän synpunkt påkallat. Bestämmelserna örn åtalseftergift ha i förslaget upptagits i en ny 17 § i 18 kap. strafflagen. Prövningen av frågan huruvida åtalseftergift skall ske föreslås för vinnande av önskvärd enhetlighet skola läggas i händerna på överåklagarna, d. v. s. landsfogdarna och förste stadsfiskalen i Stockholm. I konsekvens härmed föreslås sådan jämkning av instruktionerna för landsfogdarna och för stadsfiskalerna i Stockholm, att beslut örn anställande av åtal för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen icke skall kunna överlåtas åt underordnad åklagare. Häktning av den för sådant brott misstänkte skall likaledes endast kunna beslutas av Överåklagare. Bland åtgärder, som skola kunna föranleda åtalseftergift, har beredningen i första hand omnämnt kastrering av den homosexuelle, varefter beredningen anfört: I andra fall kan såsom lämplig åtgärd till förebyggande av den homosexu­ elles återfall i brott ifrågakomma intagande på vårdanstalt, främst da sin­ nessjukhus, när förutsättningar härför äro för handen, eller anordnande av särskild sakkunnig, psykiatrisk tillsynsvård beträffande honom. I dylika fall föreligga visserligen icke samma garantier för att återfallsrisken kommer att elimineras som vid kastrering, men den brottsliges villighet att söka med­ verka till att förutsättningarna för ett upprepande av den brottsliga gärningen undanröjas eller minskas synes böra tillmätas en viss betydelse vid bedöman­ de av hans straffvärdhet. Slutligen kan stundom, då inflytande av alkohol visat sig utlösa homosexuella tendenser, intagande i alkoholistanstalt vara till­ räckligt betryggande åtgärd mot den homosexuelle. Självfallet synes vara, att möjlighet till åtalseftergift bör finnas när åtgärd mot den som begått homosexuella handlingar vidtages enligt barnavårds- eller lösdrivarlagarna, då dessa åtgärder i viss mån äro att betrakta som alternativ till straff enligt 18 kap. 10 § tredje stycket. Beredningen har framhållit att stor försiktighet med åtalseftergift borde iakttagas i sådana fall då en fällande dom vöre erforderlig för att en ho­ mosexuell person skulle kunna skiljas fran exempelvis läraretjänst eller an­ nan befattning, vid vars utövande homosexuella böjelser måste anses inne­ bära särskilda risker. Vidare borde beaktas, att nödig varsamhet med åtals­ eftergifts medgivande också krävdes för alt icke genom en dylik åtgärd lik­ heten inför lagen skulle åsidosättas och den allmänna rättskänslan såras. Ur denna synpunkt vöre en obligatorisk läkarundersökning av varje för straffbar homosexuell otukt misstänkt person av särskild betydelse, i det att härigenom garanti vunnes leir att icke endast deri som hade intresse och initiativ nog all själv hänvända sig lill läkare och underkasta sig vard a sjukhus eller tillsynsvård, ulan var och en oberoende av samhällsställning kunde komma i åtnjutande av åtalseftergift.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

De av beredningen föreslagna bestämmelserna rikta sig i första hand mot den manliga homosexualiteten. Rörande den kvinnliga homosexua­ liteten har beredningen uttalat att denna icke vore ett samhällsproblem av samma art som den manliga, men att det dock syntes opåkallat att skilja den kvinnliga homosexualiteten från strafflagstiftningen; flagranta fall av exempelvis auktoritetsmissbruk från en överordnads sida för att öva otukt med unga flickor syntes i och för sig böra straffas på samma sätt som motsvarande övergrepp från en homosexuell manlig överordnads sida.

Yttranden över professor Petréns oell strafflagrberedntngens förslag.

över professor Petréns betänkande och strafflagberedningens utlåtande ha efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, radhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, fångvårdsstyrelsen, social­ styrelsen, medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden, Överståthållarämbetet, läns­ styrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län efter hörande av landsfog­ darna i länen ävensom av styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svart­ sjö, medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska institutets lärarkollegium. Därvid har Överståthållarämbetet över­ lämnat yttranden från polismästaren, kriminalpolisintendenten och förste stadsfiskalen i Stockholm, länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från po­ liskamrarna i Malmö och Hälsingborg samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttranden från poliskammaren och kriminalpolisintendenten i Göteborg. Sedan tillfälle att inkomma med yttrande i ärendet beretts jämväl för­ eningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, för­ eningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, svenska läkaresällskapet, svenska psykiatriska föreningen, centralförbundet för socialt arbete och svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, ha yttranden avgivits av dessa sammanslutningar. Svenska lä­ karesällskapet har vid sitt yttrande fogat en av sällskapets sektioner för so­ cial medicin samt psykiatri och neurologi utarbetad promemoria i ämnet jämte ett föredrag av med. lic. G. Nycander. Vid det yttrande som avgivits av centralförbundet för socialt arbete har fogats en promemoria av överläkaren vid Långbro sjukhus docenten Sven Stenberg. De avgivna yttrandena innehålla i allmänhet intet särskilt uttalande angå­ ende professor Petréns betänkande utan avhandla företrädesvis det av straff­ lagberedningen framlagda förslaget. Detta har i sin helhet lämnats utan någon erinran av länsstgrelsen i \ästernorrlands län, landsfogdarna i Jönköpings och Malmöhus län, föreningen Sveriges stadsdomare och föreningen Sveriges lands­ fiskaler. I övriga yttranden har förslaget gjorts till föremål för mer eller mindre omfattande anmärkningar.

Förslagets grundtanke, begränsningen till vissa särskilda fall av homosexuella handlingars straffbarhet, har uttryckligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 25

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet av de hörda myndighe­ terna och sammanslutningarna. Det sistnämnda är fallet med de yttranden, som avgivits av länsstyrelsen i Malmöhus län, poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg samt svenska psykiatriska föreningen. Tillstyrkande yttranden föreligga från majoriteten i Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, fångvårdsstyrelsen, so­ cialstyrelsen, medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden, Överståthållarämbetet, medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund, Karolinska institutets lärarkollegium, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges landsfogdar, Sveriges advokatsamfund, svenska läkaresällskapet och centralförbundet för socialt arbete. Överståthållarämbetet har i sitt yttrande uttalat att förslagets bestämmelser syntes väl avvägda och ägnade att åstadkomma en tillfredsställande lösning av de ömtåliga problem som homosexualiteten medfört. Liknande uttalanden återfinnas i andra yttran­ den. Medicinalstyrelsen har anfört att förslaget utginge från samma prin­ cipiella inställning som den styrelsen givit uttryck åt i sitt yttrande över professor Lundstedts motion till 1933 års riksdag' och representerade högst betydande framsteg från nuvarande otillfredsställande förhållanden, varför styrelsen i stort sett förordade detsamma trots att det betydligt avveke från de linjer styrelsen i nyssnämnda yttrande uppdragit. Även sinnessjuknämnden har funnit förslaget innefatta ett steg i rätt riktning samt har funnit den avgränsning mellan straffbara och icke straffbara handlingar av homosexuell art som beredningen föreslagit väl motiverad, varför nämnden icke velat motsätta sig att förslaget lades till grund för lagstiftning i ämnet, även om vissa av nämnden framställda erinringar mot detsamma icke skulle vinna be­ aktande. Beredningens motivering för att utsträcka den principiella straff­ friheten jämväl till andra än konstitutionellt homosexuella har uttryckligen gillats av medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala, som därvid fram­ hållit, att man måste räkna med möjligheten att arvsanlag kunde betinga en ändring i sexualitetens natur långt in i vuxen ålder. I några yttranden har uttalats viss tveksamhet, särskilt med avseende å frågan om straffriheten borde gälla alla homosexuella. Sålunda anför hov­ rätten över Skåne och Blekinge, att allvarliga betänkligheter kunde resas mot ett borttagande av det generella straffbudet för homosexuell otukt, vil­ ket säkerligen, åtminstone för de bisexuella, hade en viss moralbildande be­ tydelse. När hovrätten likväl tillstyrkte att beredningens förslag lades till grund för lagstiftning i ämnet, hade detta därför skett med en viss tvekan och i medvetandet om svårigheten att finna en bättre framkomlig väg. Även styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat en viss tvekan inför förslaget att inskränka straffbarheten för homosexuella handlingar, som förövats av bisexuella personer, men har anslutit sig till beredningens uttalande att en gränsdragning mellan straffbara och icke straffbara homo­ sexuella handlingar, grundad på homosexualitetens art, torde vara så gott som omöjlig alt genomföra. Föreningen Sveriges landsfogdar, som ävenledes ifrågasatt örn icke straff­

26 Kungl, ftlcij.ts proposition nr 13.

barheten borde upphävas endast för de konstitutionellt homosexuella, har förklarat att föreningen i valet mellan att antingen bibehålla straffbarheten i full omfattning eller upphäva densamma i den utsträckning beredningen föreslagit ansett sig böra ansluta sig till beredningens ståndpunkt. Ett tredje alternativ, nämligen att bibehålla straffbarheten och endast införa rätt till åtalseftergift, vore mindre tillfredsställande med hänsyn till att åtalsefter­ gift säkerligen skulle komma att tillämpas i det övervägande antalet fall. I andra yttranden har mera bestämt hävdats att straffriheten borde be­ gränsas till de konstitutionellt homosexuella. I denna riktning uttala sig Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland och länsstgrelsen i Stockholms län. Svea hovrätt anför: Även om för närvarande allenast en ringa bråkdel av alla homosexuella handlingar leda till åtal och fällande dom, får betydelsen därav att sådana handlingar äro belagda med straff ej underskattas. Vetskapen om dessa handlingars straffbarhet bidrager utan tvivel lill att vidmakthålla den all­ mänt härskande motviljan mot homosexualitetens yttringar och därigenom att motverka dessas spridning utanför de konstitutionellt homosexuellas krets. Om, såsom förslaget innebär, de homosexuella handlingarna såsom sådana fritagas från straff, kan detta medverka till att en förändrad inställ­ ning till denna form av perversitet efter hand gör sig gällande, och har detta en gång skett, torde föga eller intet stå att vinna genom straffhotets åter­ upplivande. Straffrihet bör därför ej medgivas i större utsträckning än detta är av verkligt vägande skäl betingat. Av dem som begå homosexuella hand­ lingar torde jämförelsevis få vara konstitutionellt homosexuella; långt flera äro bisexuella, och dylika handlingar begås även i stor utsträckning av per­ soner, som äro fullt normala i sexuellt hänseende. Visserligen torde man ej behöva frukta, att det skulle verka förslappande på den allmänna moralen, om personer, behäftade med utpräglade abnorma böjelser, fritagas från straff för homosexuella handlingar, som ej äro på ett eller annat sätt kvali­ ficerade; för den allmänna uppfattningen torde en så begränsad straffrihet framstå såsom ett ganska naturligt utslag av regeln att psykiska defekter överhuvud kunna medföra straffrihet eller strafflindring. Men om samma regler erhålla allmän giltighet, kan den meningen vinna insteg, att de homo­ sexuella handlingarna i och för sig ej längre äro att räkna såsom något ur samhällets synpunkt förkastligt. I detta sammanhang förtjänar särskilt fram­ hållas, att enligt förslaget även en heterosexuell person, som mot betalning övar homosexuell otukt, i regel är fritagen från straff och, särskilt om han fyllt tjuguett år, i många fall ej heller drabbas av andra påföljder. Starka skäl tala sålunda för att straffrihet medgives allenast beträffande de konsti­ tutionellt homosexuella. Det må vara sant att gränsen mellan konstitutionell homosexualitet och bisexualitet är svår att draga. Liknande svårigheter vid tillämpningen av gällande regler i 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen hava dock kunnat övervinnas, och den medicinska sakkunskapen skulle vid tillämp­ ningen av den föreslagna bestämmelsen om åtalseftergift och av beredning­ ens tidigare avgivna, av hovrätten i huvudsak tillstyrkta förslag till lag om kastrering ställas inför likartade problem. Hovrätten känner sig därför av den på denna punkt ytterst knapphändiga motiveringen ej övertygad om nödvändigheten att kapitulera inför svårigheterna och lämna homosexuali­ teten obestraffad i långt större utsträckning än detta kan anses vara påkal­

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 27

lat av de skäl beredningen anfört mot användande av ett generellt straffbud såsom medel att bekämpa homosexualiteten. Slutligen har i åtskilliga yttranden gjorts gällande, att den principiella straffbarheten borde bibehållas. Med hänsyn till de konstitutionellt homo­ sexuella har dock i flera av dessa yttranden ifrågasatts införande av åtals­ eftergift. Justitiekanslersämbetet har yttrat alt principiell straffrihet för ho­ mosexuella handlingar mellan vuxna vore ägnad att ingiva betänkligheter och kunde medföra fara för ökad utbredning av homosexualiteten. Betydel­ sen av det starka ogillande från samhällets sida, som läge i att homosexuella handlingar principiellt förklarades straffbara, syntes icke böra underskattas. Ämbetet ansåge dock att för konstitutionellt homosexuella straffet skulle kunna bortfalla och ersättas med någon form av vård eller tillsyn. Pröv­ ningen härutinnan borde ankomma på domstol. Tänkbart vore att åtals­ eftergift kunde komma till stånd genom samverkan av exempelvis överåkla­ garna och medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd, vilken i dylikt fall borde förstärkas med person som vore eller hade varit innehavare av ordinarie domarämbete. Om nämnden tillstyrkte åtalseftergift borde sådan kunna med­ delas av överåklagaren. Romme eftergift ej till stånd, skulle det alltjämt stå domstolen öppet att förklara den tilltalade fri från straff. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt förste st ads fiskalen i Stockholm ha likaledes ifrågasatt, om det icke ur samhällets synpunkt vöre att föredraga att straff­ barheten bibehölles men att för sådana fall, där utkrävande av straff framstode sorn obilligt, det skapades möjlighet till åtalseftergift i förening med sådan läkarundersökning som beredningen föreslagit. Länsstyrelsen i Jönköpings län har förklarat sig icke kunna dela uppfattningen att homosexuella handlingar mellan vuxna skulle vara ur social synpunkt likgiltiga. Faran för demora­ lisation, i den mån sådana handlingar företoges mellan heterosexuella perso­ ner, vöre uppenbar och även eljest utgjorde homosexualiteten otvivelaktigt en smittokälla. Då det icke kunde uteslutas att den föreslagna lagändringen skulle komma att medföra en ökning av antalet homosexuella handlingar, borde straffbarheten bibehållas. Mot bestämmelserna örn åtalseftergift hade emellertid' länsstyrelsen intet att erinra. Landsfogden i Göteborgs och Bohus län har anfört, att medicinska synpunkter borde skänkas särskilt beaktande vid en lagstiftning av ifrågavarande slag. Obligatorisk läkarundersökning borde fördenskull föreskrivas och i de fall där den konstitutionella särarten varit så utpräglad och den undersöktes driftliv eller hans allmänna själsliga till­ stånd sådant att en tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen vore berättigad, borde åtal utan vidare kunna eftergivas och förordnande örn vederbörandes om­ händertagande å sinnessjukhus träda i stället för straff. I övriga fall borde lagförande i vanlig ordning ske oell anledning att i dylika fall eftergiva åtal och straff funnes icke. Vid återfall borde kastrering följa oberoende av den brollsliges medgivande. Landsfogden i Stockholms län har avstyrkt förslaget örn upphävande av den principiella straffbarheten men förklarat sig icke lia något att invända

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

mot att beträffande konstitutionellt homosexuella skyddsåtgärder trädde i stället för straff, med hänsyn vartill det syntes motiverat att rättspsykiatrisk undersökning gjordes obligatorisk beträffande alla för homosexuell handling tilltalade. Kriminalpolisintendenten i Göteborg har likaledes avstyrkt förslaget samt därvid åberopat bl. a. att den föreslagna straffriheten kunde få till följd att polismyndigheten i stor utsträckning skulle sakna stöd i lag för att kunna ingripa mot och därmed lämna sin medverkan till att lämpliga åtgärder bleve vidtagna mot dessa socialt onormala individer. Samtidigt har dock i ytt­ randet anförts att det säkerligen i många fall och beträffande utpräglat homo­ sexuella förvisso regelmässigt torde vara lämpligare att anlita andra åtgärder än straff. En skiljaktig ledamot i Göta hovrätt har yttrat att tillräckliga skäl ej syntes föreligga att borttaga lagens straffhot som säkerligen hade stor betydelse såsom eggelse till tämjande av naturvidrig! driftliv och därigenom i avsevärd mån hindrade spridning av homosexualiteten. Poliskammaren i Göteborg har ansett tillgänglig kriminalstatistik visa, att homosexuella otuktsbrott ej vore vare sig så talrika eller upprörande att behovet av en ny lagstiftning kunde anses dokumenterat. Intresset att skydda den homosexuelle mot utpressning kun­ de ej tillmätas någon avgörande betydelse jämfört med det för den allmänna rättskänslan påtagligt motbjudande i att yttringar av homosexualitet i de flesta fall ej längre skulle drabbas av straff. Det socialt diffamerande i den homosexuella handlingen torde för övrigt komma att utgöra ett fullt effek­ tivt påtryckningsmedel för utpressare. Fördelarna med att utbyta nuvarande enkla straffbestämmelse mot en i hög grad komplicerad lagstiftning med oviss och kanske rent av ogynnsam effekt syntes därför poliskammaren åt­ skilligt diskutabla. Den omedelbara effekten av förslagets genomförande kunde bli en ökning av den homosexuella otukten. Uttalanden i enahanda riktning ha gjorts av förste stadsfiskalen i Stockholm, som anfört, att det syntes kunna ifrågasättas huruvida icke hänsynen till det fåtal individer, vilkas sexuella driftliv av biologiska orsaker vore uteslutande inriktat mot det egna könet, borde väga fjäderlätt mot samhällets berättigade krav på ett absolut fördömande av dylika gärningar. Landsfogden i Östergötlands län, i vars yttrande länsstyrelsen i länet instämt, har avstyrkt förslaget under åberopande av faran för ökad utbredning av homosexualiteten. Därjämte har i yttrandet åberopats att vid tillämpning av de föreslagna reglerna till ungdomens skydd mot homosexuella förgripelse!- det ofta torde bli svårt att förebringa bevisning örn att den tilltalade haft vetskap örn att den angripne icke uppnått den fastställda åldersgränsen med påföljd att många skyldiga komme att gå fria från straff. I

I fråga om formen för samhällets reaktion mot icke önskvärda handlingar av homosexuell natur har, såsom av det sagda framgår, i några yttranden, i vilka ett upphävande av den generella straffbarheten för dylika handlingar avstyrkts, antytts lämpligheten av att andra åtgärder än straff komme till användning gent emot konstitutionellt homosexuella. I andra ytt-

Kunni. Maj:ts proposition nr 13. 29

randen, i vilka principiell straffrihet tillstyrkes, förordas härutöver att sam­ hällets ingripande, då sådant är påkallat, gent emot de konstitutionellt homo­ sexuella sker annorledes än genom straff. Medicinalstyrelsen har, under er­ inran om att homosexuell i medicinsk mening vore den, vilkens könsdrift komme honom eller henne alt uteslutande eftersträva eller föredraga sexuell förening med likkönade personer, anfört att den medicinska forskningen förebragt mycket starka skäl för att homosexualitet i denna mening vöre grundad i vederbörandes psykofysiska konstitution, d. v. s. vore ett uttryck för hans kroppsliga och därav följande psykiska skapnad, varigenom homo­ sexualiteten framstode såsom ett otvetydigt sjukligt tillstånd, närmare be­ stämt såsom ett lyte. Styrelsen har därefter anfört: Styrelsen vill med bestämdhet hävda, att homosexualiteten i den utsträck­ ning, som den är ett sjukligt tillstånd, principiellt bör behandlas så som andra sjukliga företeelser. Den omständigheten, att homosexualiteten kan innebära allvarliga vådor för andra (särskilt för unga personers sexualutveckling) ger den icke någon principiell undantagsställning. Det finns flera sjukliga till­ stånd, som innebära att den sjuke kan vara vådlig för andra personer (exem­ pelvis smittosamma sjukdomar och sinnessjukdomar). Mot sådana sjuka in­ griper samhället örn erforderligt med tvångsbehandling och interneringsförfarande. Styrelsen instämmer till fullo med professor Petrén, att omhänder­ tagandet av personer, som äro samhällsvådliga på grund av en medfödd abnorm könsdrift, bör vara en sjukvårds- och icke en fångvårdsfråga. Vidare kan styrelsen icke underlåta att påpeka, att tvångsåtgärder mot en med ett sjukligt tillstånd behäftad person givetvis icke böra ifrågakomma annat än när fara för andra (eller för den sjuke själv) synes föreligga. Det kan därför icke anses egendomligt, att en homosexuell persons behov av sinnessjukvård, sedan det fastslagits att samhällsfaran endast gäller ungdomen, göres bero­ ende av huruvida den med vilken han övar homosexuell otukt är över eller under 20 år. — Icke tvångsmässig (frivillig) vård på sinnessjukhus kommer dessutom givetvis i fråga dels för personer, vilka önska hjälp mot en homo­ sexuell drift, som riktar sig mot vuxna, dels för personer, vilka ha svårighet att bekämpa en homosexuell böjelse för underåriga, som dock aldrig tagit sig uttryck i homosexuell otukt. Styrelsen har så mycket mer anledning att förorda sjukvårdsbehandling för samhällsfarliga (konstitutionellt) homosexuella som vanlig bestraffning visat sig ha en mycket bristande effektivitet, ett förhållande som jämväl konstateras av strafflagberedningen och enligt denna utgör ett av de vikti­ gaste skälen mot bibehållandet av gällande strafflagbestämmelser i deras nuvarande gestalt. Enligt styrelsens erfarenhet utgör sjukvård och en efter­ följande, så långt som nödigt utsträckt samhällstillsyn genom sjukvårdsorgan ett icke blott ofta effektivt utan även synnerligen humant korrektiv mot återfall till asociala yttringar av en homosexuell drift. Genom den vid sta­ tens samtliga sinnessjukhus inrättade hjälpverksamheten förfogar samhället över organ, som visat sig vara utmärkt väl skickade för utövande av erfor­ derlig samhällstillsyn och samhällshjälp åt många homosexuella med asociala tendenser. De frihetsinskränkningar, som vederbörande måste underkasta sig för sådan tillsyn, äro ofta mindre betungande (exempelvis bostad och arbete i mindre samhälle, avhållsamhet från alkohol, sammanboende med pålitlig anhörig eller dylikt).

Sinncssjuknämnden, som gjort sig till tolk flör uppfattningen att redan enligt gällande rätt konstitutionellt homosexuella borde straffriförklaras för

30 Kungl. Majlis proposition nr 13.

homosexuella handlingar (men ej för brott i allmänhet), har hävdat att de såvitt anginge detta brott vöre oemottagliga för straff och att det därför icke innebure något rationellt bekämpande av homosexualiteten att döma dem till straff. Nämnden har vidare anfört: Mot nämndens påstående att ådömande av ett kortvarigt straff är en irrationell behandling av konstitutionellt homosexuella kan invändas, att det finnes andra kriminalpolitiska åtgärder att tillgripa än utdömande av ett frihetsstraff. De nya lagarna om villkorlig dom och om förvaring och inter­ nering i säkerhetsanstalt kunna tillämpas, och genom tillämpning av dessa lagar kan man vinna just en tillsynsvård av ungefärligen den art, som nämn­ den vill rekommendera. Härvid må först erinras om att enligt straffsystemet dessa åtgärder böra tillgripas endast där mottaglighet för straff föreligger, och ådömande av ett tidsbestämt straff sålunda kan ifrågakomma. Vidare må anmärkas, att dessa lagar ännu icke trätt i kraft, under det att vi redan äga en väl organiserad psykiatrisk hjälpverksamhet. Nämndens huvudsakliga argument mot ovannämnda invändning är dock att med nämndens uppfatt­ ning om den konstitutionella homosexualitetens natur tillsynsvården bör äga rum under en sakkunnig läkares ledning. Nämnden anser sålunda, att de kon­ stitutionellt homosexuella, med vilka torde böra jämställas vissa bisexuella, exempelvis äldre med begynnande arterioskleros, böra straffriförklaras. En­ ligt nämndens mening är detta det enda rationella sättet att bekämpa den konstitutionella homosexualitetens samhällsfarliga verkningar, och det är denna homosexualitet, som är den ur samhällets synpunkt farliga. Kommer man till rätta med denna homosexualitet, torde till exempel den manliga prostitutionen snart försvinna.

På grund av det anförda har nämnden föreslagit en särbestämmelse av innehåll, att konstitutionell homosexualitet skulle, såvitt anginge homosexuella handlingar, anses lika med sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 5 § strafflagen sägs. Karolinska institutets lärarkollegium har likaledes förklarat att omhänder­ tagandet av personer, som vore samhällsvådliga på grund av en medfödd abnorm könsdrift, borde vara en sjukvårds- och icke en fångvårdsfråga. En­ dast därigenom kunde de båda önskemålen rationell medicinsk behandling och betryggande samhällsövervakning uppnås och därigenom de bästa möj­ liga garantier mot vederbörandes återfall till asociala homosexuella hand­ lingar skapas. Kollegiet förordade därför — liksom medicinalstyrelsen — att bestämmelse infördes om obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning av personer, som åtalades för homosexuella handlingar. Sistnämnda krav har framförts jämväl av medicinska fakulteten vid uni­ versitetet i Uppsala, som i fråga om det rättspsykiatriska bedömandet av ho­ mosexuella anfört följande. Enligt fakultetens mening böra lätta fall — i realiteten oftast av bisexuell art — i likhet med de lättare formerna av psykopati icke bedömas såsom abnorma och behandlas i enlighet därmed. Mera uttalade fall böra däremot bedömas såsom halvabnorma med åtföljande straffminskning eller förvaring med tillämpning av 5 kap. 6 § strafflagen. I de allra svåraste fallen slutligen, där homosexualiteten är komplicerad med andra själsliga abnormiteter, hypersexualitet, uttalad pedofili, karakterologisk hållningslöshet m. m., som

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 31

konstituera en högre grad av samhällsfarlighet, bör slraffriförklaring med tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen och åtföljande vård på sinnessjukhus komma i fråga. Ett sådant betraktelsesätt torde siå helt i överensstämmelse med den medicinska vetenskapens uppfattning om homosexualitetens väsen. Att medicinska vårdåtgärder få träda i stället för straff genom tillämpning av de föreslagna reglerna om åtalseftergift tillstyrkes livligt i åtskilliga ytt­ randen. Medicinalstyrelsen har förklarat att styrelsen i flertalet av ifråga­ varande brottslingar måste se djupt olyckliga människor, som utan egen skuld blivit bärare av sjukliga symtom. Det vore därför berättigat att i det längsta söka föra dem till medicinsk vård innan ett domstolsförfarande ägde rum. Även om läkekonstens hjälpmedel mot dessa sjukdomar för närvarande vore begränsade till psykoterapi, medicinsk övervakning i olika former och kastration, kunde det antagas att den moderna hormonforskningen inom över­ skådlig tid skulle ställa skonsamma medel till förfogande till den patologiska könsdriftens dämpande och korrigerande. Även sinnessjuknämnden har till­ styrkt vad beredningen föreslagit örn läkarundersökning och principiellt fun­ nit åtalseftergift vara synnerligen lämplig, ehuru nämnden icke kunde god­ taga det sätt varpå enligt beredningens förslag denna fråga ordnats. I de ytt­ randen, som avgivits av socialstyrelsen, svenska läkaresällskapet, svenska psykiatriska föreningen och poliskammaren i Malmö, har betonats att medi­ cinska synpunkter borde tillmätas stor betydelse vid ingripandet mot homo­ sexuella och förordats att läkarundersökning av den som misstänktes för homosexuell gärning gjordes obligatorisk. Detta har föreslagits jämväl av länsstyrelsen i Stockholms län och landsfogden i Uppsala län. Medicinska fa­ kulteten vid universitetet i Lund har anfört att möjligheten av rättsligt ingri­ pande mot homosexualitetens samhällsfarliga yttringar tedde sig som önsk­ värd även med hänsyn till den medicinska sidan av de uppgifter det gällde, exempelvis där det behövdes för att framtvinga lämplig medicinsk behand­ ling, ombyte av verksamhet eller vistelseort och dylikt. Från sådan synpunkt syntes även åtalseftergift kunna försvaras. I

I fråga om skyddet för barn och ungdom mot homosexuella förgripelse!’ har i yttrandena vikten av effektiva bestämmelser härom allmänt framhävts. Dock har av svenska läkaresällskapets sektioner för social medi­ cin samt psykiatri och neurologi anmärkts, att erfarenheten rörande liga­ pojkar visade att dessa ofta vore och förbleve heterosexuella trots mer eller mindre yrkesmässiga praktiker med vuxna män. Man torde därför ha goda skäl att antaga att i de fall där homosexuella närmanden från vuxna mäns sida framkallade en homosexuell driftinställning det funnes vissa hormonala rubbningar eller neurotiska tillstånd, som predisponerade för driftomkastning. Självklart borde dock barn och uppväxande ungdom i största möjliga utsträckning skyddas för homosexuell förförelse och homosexuella övergrepp. Rörande de av strafflagberedningen föreslagna åldersgränserna för ungdo­ mens skydd mot homosexuella förgripelser uttalas i yttrandena åtskilliga av­ vikande meningar. Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

uttalat tvekan, om icke skyddsåldern bort sättas högre än 21 år, samt har an­ fört att, även om det finge anses berättigat att skyddsåldern icke sattes högre, tillräckliga skäl icke anförts för begränsningen av straffskyddet för den som fyllt 18 men icke 21 år till sådana fall då utnyttjande av hans oerfarenhet eller beroende ställning förelåge. I yttrandet anföres härom: Otvivelaktigt äga de av beredningen anförda synpunkterna ett visst berät­ tigande. Den 'förledde gärningsmannen’ — om man överhuvud taget i detta sammanhang kan tala om en sådan — är utan tvivel, från moralisk synpunkt sett, något mindre skyldig än den förledande. Men att därav sluta att behov av straffhot icke skulle föreligga synes knappast rikligt. Beredningen har själv, under erinran om att den slutliga differentieringen av könsdriften sker under utvecklingsåren, särskilt betonat, att effektiva åtgärder uppenbarligen måste från samhällets synpunkt vidtagas för att icke den normala och sunda gången av denna utvecklingsprocess skulle störas. Så viktigt som just av dessa skäl statens intresse är att förhindra homosexuella handlingars utbred­ ning bland den ungdom, som ännu ej nått sexuell mognad, synes frågan om vem av de agerande, som i det särskilda fallet tagit initiativet, vara av ringa betydelse vid bedömande av behovet av straffskydd. En så långt gående straffrihet för otukt mot ungdom, som beredningen föreslår, synes kunna helt äventyra det mål, som dock alltjämt måste efter­ strävas, eiler skyddet för ungdomen mot de homosexuella handlingarnas skadliga verkningar. Härtill kommer att svårigheten alt i varje fall utreda, vem som i verkligheten är initiativtagaren, i praktiken kan komma att göra även det straffhot, som enligt beredningens förslag skulle kvarstå, verknings­ löst. Intresset av att förhindra utpressning mot homosexuella kan säkerligen icke motväga dessa olägenheter. På grundval av det anförda bär i yttrandet föreslagits att straffbestäm­ melserna utformades på sätt föreslagits i 1935 års promemoria. I vart fall bor­ de för vinnande av större överskådlighet stadgandet omredigeras så att först angåves de fall då straffbarheten vore obetingad och därefter de som endast under viss förutsättning vore straffbara. Kriminal polisintendenten i Stockholm har likaledes med hänsyn till bevissvårigheterna uttalat betänk­ ligheter mot förslaget att såsom villkor för straffbarhet fordra utnyttjande av den andres oerfarenhet eller beroende ställning. Göta hovrätt har för sin del anmärkt att uttrycket »oerfarenhet» knappast täckte den tanke, som enligt motiven bort komma till uttryck i lagtexten, och hemställt att lagtexten om­ arbetades i sådant syfte. Göteborgs rådhusrätt har anfört att straffbarheten för homosexuell otukt med personer Öyér 18 år borde göras helt beroende av det intresse, som kunde föreligga för att stävja homosexualiteten och icke av en sådan biomständighet som att utpressning kunde befaras. Åldersgränsen borde i alla förekommande fall kunna bestämmas till 20 eller högst 21 år, dock givetvis med bibehållande av den strängare straffskalan för brott mot barn under 15 år. Länsstyrelsen i Malmöhus län och medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala ha likaledes föreslagit att straff för homosexuell otukt med person som ej fyllt 21 år borde följa oavsett under vilka omständigheter otukten kommit till stånd. Att de föreslagna åldersgränserna kunde giva upp­ hov till bevissvårigheter har framhållits — förutom av landsfogden i Öster­ götlands län, som på sätt förut nämnts åberopat bl. a. denna synpunkt till

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 33

grund för sitt avstyrkande av förslaget — av hovrätten över Skåne och Ble­ kinge, som funne det nödvändigt att, såsom skett i den danska strafflagen, en bestämmelse infördes som stadgade straff för homosexuell otukt även då gärningsmannen saknat vetskap om ålder hos den med vilken han övat otukt men dock handlat oaktsamt. Förslaget örn straffskärpning för homosexuell otukt med barn under 15 år har uttryckligen tillstyrkts av åtskilliga av de hörda myndigheterna. Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland och Överståthållar­ ämbetet lia anmärkt, att av motiveringen till strafflagberedningens förslag syntes framgå att straffskärpningen vore avsedd att tillämpas endast i det fall att någon som fyllt 21 år övade homosexuell otukt med barn under 15 år men att densamma borde kunna användas även om gärningsmannen vore under 21 år eller gärningen stannat vid försök. Justitiekanslersämbetet, som förut­ satt att straffskärpningen vore avsedd att omfatta även försök, har i övrigt icke funnit något att erinra mot den i motiveringen angivna ståndpunkten och ansett att denna borde komma till uttryck i lagtexten. Jämväl poliskam­ maren i Malmö och länsstyrelsen i Malmöhus län lia förordat ett förtydligande av lagtexten på denna punkt. Svenska läkaresällskapets sektioner för social medicin samt psykiatri och neurologi ha ifrågasatt, huruvida homosexuellt be­ teende mot barn under 15 år vore farligare för den normala utvecklingen av deras könsliv än homosexuella angrepp mot ungdom i åldern 15—18 år. Den större ovetskap om könsförhållandena överhuvud taget som kunde förutsättas hos barn vore på visst sätt ett skydd mot psykologisk skade­ görelse genom sexuella handlingar. Friska och normala barn med sin utåt­ vända uppmärksamhet och starka avledbarhet kunde antagas vara mindre ut­ satta för att en homosexuell erfarenhet skulle bli fixerad i form av ett övervärdigt tankeinnehåll och därigenom bli utgångspunkt för driftförvecklingar eller andra neurotiseringar än ynglingar i pubertetsperioden, som nästan regelmäs­ sigt företedde vissa neurotiska reaktionssätt. Minderårighetsgränsen borde fixeras till 18 ar och någon anledning att uppställa en särskild åldersgräns vid 15 år med särskild straffskärpning torde icke finnas. Svenska läkaresällskapet har intagit enahanda ståndpunkt. Å andra sidan har en utvidgning av den föreslagna straffskärpningsregeln föreslagits av hovrätten över Skåne och Ble­ kinge, som ansett det önskvärt, att man i större utsträckning än beredningen föreslagit vid straffmätningen kunde beakta det förhållandet, att den som övat homosexuell otukt med ungdom samtidigt gjort sig skyldig till sådan kränkning av familjelivets helgd, som avses i 18 kap. 1—3 §§ strafflagen, eller missbrukat sådan auktoritetsställning, som omtalas i 18 kap. 6 § första stycket. Hovrätten har därför föreslagit att tiden för straffarbetet skulle kunna höjas till fyra ar ej endast da brottet förövats med barn under 15 år utan även då omständigheterna eljest vöre försvårande. Rörande den föreslagna lydelse.i i övrigt av straffbestämmelserna till ung­ domens skydd mot homosexuella förgripelser har hovrätten över Skåne och Blekinge föreslagit borttagande av bestämmelsen örn straff för försök för­ del fall att någon som fyllt 21 år sökt förmå någon under 18 år till homo- Pihdng lill riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 13. <5

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

sexuell otukt. Hovrätten har därvid framhållit att de fall där gärningsman­ nen endast sökt förmå den yngre till otukt torde komma att bli mycket säll­ synta. Sektionerna för social medicin samt psykiatri och neurologi inom svenska läkaresällskapet lia funnit förslaget att straffbelägga försök att förmå någon till homosexuell otukt ägnat att väcka synnerliga betänkligheter. Ett par ligapojkar som beslutat sig för att anlita den bekväma utväg till utpress­ ning, som ett dylikt lagstadgande skulle innebära, kunde under vilken oskyl­ dig förevändning som helst — genom att fråga vad klockan vore eller begära upplysning om vägen till en viss plats — på gatan inleda samtal med en man och därpå samfällt påstå att han gjort dem förslag om homosexuell otukt samt hota angiva honom. Ängsliga och osäkra personer skulle säkerligen ofta i en dylik situation kunna låta skrämma sig att giva dem pengar och därefter bli föremål för systematisk utpressning med alla därmed förknippade ödesdigra följder. Stockholms och Göteborgs rådhusrätter ha hemställt att försök att för­ må annan till otukt i straffbarhetshänseende skulle behandlas lindrigare än fullbordat brott. I ett par yttranden ha erinringar framställts mot brottsbeskrivninge n i förslaget. Socialstyrelsen har betecknat det som en allvarlig brist att klart begränsande föreskrifter saknas om vilka beteenden som skola anses ■brottsliga. På de homosexuella känsloyttringarnas område, likaväl som på heterosexuellas, bestode en väsentlig skillnad mellan å ena sidan grovt sexu­ ella handlingar och å andra sidan de lättare formerna av en erotiskt beto­ nad uppmärksamhet. Att som försök till homosexuell otukt straffa alla former av manligt intresse för unga män där en homosexuell tendens vöre märkbar kunde icke vara riktigt, utan straffbarheten borde begränsas till fall där fråga vore om beröringar av genita! art. Om icke i själva lagtexten, borde dessa kunna angivas i en vägledande kommentar till denna. En alltför svä­ vande bestämning av brottets art vore ovillkorligen ägnad att underlätta aktioner med utpressningssyfte. Av samma skäl syntes det betänkligt att, så­ som strafflagberedningen gjort, utsträcka straffbarheten att omfatta även för­ beredelser till homosexuella handlingar av visst slag. Svenska läkaresällska­ pets sektioner för social medicin samt psykiatri och neurologi ha framhållit att det sexuella beteendets skadlighet för därav berörda personer borde vara den från praktisk social synpunkt avgörande omständigheten vid bedömning av beteendets farlighet samt att en brottsbeskrivning, som vore så obe­ stämd att någon fast gräns mot kategorien sedlighetssårande handling icke funnes, vore otillfredsställande. Det borde göras till ett oundgängligt vill­ kor för den nya lagstiftningen att brottsbeskrivningen bleve så tydlig att en­ dast otvetydigt homosexuella handlingar kunde bli föremål för rättsreaktion.

Beträffande frågan om straffbestämmelser för homosexu­ ell otukt i andra fall än då fråga är örn angrepp mot barn och ung­ dom har i flera yttranden hemställts om utvidgning av vad strafflagbered­ ningen härutinnan föreslagit. Stockholms rådhusrätt har uttalat att även andra fall av grovt maktmissbruk än de av strafflagberedningen angivna

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 35

kunde vara väl värda att straffbeläggas, ehuru rådhusrätten ej vöre beredd att framföra något positivt förslag i sådant avseende. Göta hovrätt har an­ fört: Homosexuell otukt, övad under förhållanden, som avses i 15 kap. 12— 15 a §§ strafflagen, bör enligt hovrättens mening betraktas såsom allvarliga frihetsbrott av särskilt slag, jämförliga med i nämnda lagrum avhandlade brott mot kvinna, och såsom sådana straffbeläggas oberoende av objektets ålder. Även örn, såsom beredningen framhållit, fall av våldtäktsnatur sällan förekomma, torde man icke kunna säga detsamma örn homosexuell otukt, som kommer till stånd genom bruk av berusande medel. Örn i dylikt fall 22 § i sistnämnda kapitel ej kan vinna tillämpning, skulle gärningen bliva straffri, vilket icke kan vara tillfredsställande. Hovrätten kan ej heller dela beredningens uppfattning att straffbestämmelser ej äro erforderliga i fråga örn homosexuell otukt, övad med person över 21 år i sådana fall, som angivas i 18 kap. 6 § första stycket och 9 § strafflagen. I fråga örn homosexuell otukt med sinnessjuk eller sinnesslö får hovrätten särskilt framhålla, att så­ dana personer ju ej endast finnas å anstalter. Även i andra fall än de nu angivna bör straff enligt hovrättens uppfattning inträda för homosexuell otukt, övad med person över 21 år. I dansk rätt finnes en bestämmelse örn straff för den, som förmår annan av samma kön till otukt medelst grovt missbruk av den andres beroende ställning i tjänsten eller i ekonomiskt avse­ ende. Hovrätten anser vägande skäl tala för införande i svensk rätt av en motsvarande bestämmelse, vilken skulle utgöra en enligt hovrättens mening behövlig komplettering av övriga föreslagna bestämmelser till skydd mot auktoritetsmissbruk. Med likartad motivering har hovrätten över Skåne och Blekinge förordat bestämmelser örn straff för homosexuell otukt förövad under förhållanden motsvarande de i 15 kap. 13 § och 18 kap. 9 § strafflagen avsedda. Även rådhusrätten i Malmö har ifrågasatt om icke homosexuell otukt med sinnes­ sjuk eller sinnesslö borde generellt straffbeläggas. — Föreningen Sveriges häradshövdingar har i fråga örn lärares och andra uppfostrares otuktsbrott mot dem som de ha till undervisning eller uppfostran anfört att det numera torde vara ganska vanligt att exempelvis elever vid de allmänna läroverken överskridit 21-årsåldern. Någon anledning att behandla homosexuella hand­ lingar mot dem mildare än heterosexuella syntes icke finnas, snarare tvärt­ om. Det kunde överhuvud taget ifrågasättas örn icke från den synpunkt, varom här vore fråga, straffskydd krävdes för alla de fall, då någon för­ mådde annan av samma kön till otukt med sig och därvid utnyttjade dennes beroende ställning. En straffbestämmelse med sådan räckvidd vore säker­ ligen även ägnad att minska den tveksamhet man eljest kunde hysa inför förslaget örn upphävande i princip av homosexuella handlingars straffbarhet. Central förbundet för socialt arbete har ifrågasatt huruvida ej i lagstiftningen borde givas uttryck för att homosexuella gärningar av vissa slag av fostrare, som icke folie under begreppet ämbetsmän eller omnämndes i 18 kap. 6 § strafflagen men likväl intogc en position, som gåve dem auktoritet mot dem underställda ungdomar, exempelvis ungdomsledare och övervakare av vili korligt dömda, icke borde bedömas mildare än då gärningen begåtts av an­ nan fostrare.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Slutligen kan anmärkas att styrelsen för Sveriges advokatsamfund ansett det inkonsekvent och i praktiskt avseende mindre tillfredsställande att ge­ nerellt straffbelägga försök till homosexuell otukt i samma utsträckning som fullbordat brott men samtidigt från kriminalisering undantaga försök till sådan handling som förövas under omständigheter som motsvara de i 18 kap. 6 § andra stycket strafflagen avsedda. Icke minst med hänsyn till att normal­ straffet för ämbetsbrott enligt 25 kap. 17 § strafflagen liksom för brott mot 18 kap. 13 § samma lag vore böter ifrågasatte samfundet, om förslaget gåve möjlighet att i erforderlig utsträckning reagera mot ifrågavarande hand­ lingar. Vad angår den av beredningen föreslagna straffskalan har social­ styrelsen hävdat att normalstraffet för straffbelagd homosexuell otukt bor­ de vara fängelse samt i samband därmed anfört, att straffarbete borde ifrågakomma endast där sådana försvårande omständigheter vore för han­ den, vilka föranledde straff vid heterosexuella handlingar enligt strafflagen 15 kap. 13 och 15 §§ samt 18 kap. 6—9 §§. Icke under några omständighe­ ter borde straffet få höjas utöver nu gällande straffmaximum av två års straffarbete. Enahanda uttalande har gjorts av svenska läkaresällskapets sek­ tioner för social medicin samt psykiatri och neurologi.

Förslaget att straffbelägga homosexuell otukt och inbjudan därtill å allmän plats har föranlett åtskilliga erinringar. Länsstyrel­ sen i Uppsala lån har ifrågasatt huruvida icke straffarbete borde ingå i straffsatsen. Även grova yttringar av homosexualitet eller av prostitution folie under brottsbeskrivningen, och fängelsestraffet kunde för förfallna in­ divider vara en olämpligt lindrig strafform. Göteborgs rådhusrätt har å andra sidan förklarat att det icke vöre motiverat att bestraffa åstadkommande av förargelse genom övande av homosexuell otukt på annat sätt eller sträng­ are än då förargelse åstadkommits genom övande av annan otukt. Social­ styrelsen har yttrat att det måste anses orimligt att straffet för förseelse mot en ordningsföreskrift av detta slag skulle kunna bliva fängelse. Endast homosexuella handlingar utförda på vissa allmänna platser borde avses med stadgandet. För ingripanden mot den manliga prostitutionens klientel erbjöde sig bättre vägar genom tillämpning av lösdriverilagstiftningen och bar­ navårdslagen med de däri av strafflagberedningen föreslagna ändringarna. Den allmänna ordningens krav kunde nöjaktigt tillgodoses med bestämmel­ serna i 18 kap. 13 § strafflagen. Även svenska läkaresällskapets sektioner för social medicin samt psykiatri och neurologi ha erinrat att inbjudan till ho­ mosexuell otukt som skedde å allmän plats borde, om så befunnes nödigt, kunna beivras enligt 18 kap. 13 §. Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har påtalat risken för att bestämmelsen om straff för den som med ord eller åtbörd inbjuder an­ nan av samma kön till otukt med sig skulle kunna komma att utnyttjas i utpressningssyfte och på grund härav hemställt att stadgandet begränsades att avse endast de fall då allmän förargelse verkligen uppkommit. I yttrandet har i detta sammanhang anförts jämväl följande.

Kungl. Majlis proposition nr 13. 37

Åtskilliga skäl synas tala emot att, på sätt beredningen gjort, till ett sär­ skilt stadgande sammanföra de fall, då homosexuella handlingar böra krimi­ naliseras till skydd för allmän anständighet. Utan tvivel höra de rätteligen tillsammans med de i 18 kap. 13 § strafflagen omförmälda fall, för vilka där straff för annan otukt stadgas från samma synpunkt. I själva verket borde även dessa bestraffas i samma utsträckning som de homosexuella fallen. I sådant hänseende må erinras om den ståndpunkt lagutskottet och andra kammaren intagit vid behandling under 1918 års riksdag av förslag om änd­ ring i nämnda paragraf. Den skärpning av straffsatsen, som beredningen an­ sett erforderlig, liksom även innehållet i övrigt i 10 § tredje stycket i försla­ get, torde utan svårighet kunna inarbetas i 13 §, särskilt om man utgår ifrån att från här ifrågavarande synpunkt den heterosexuella otukten bör krimina­ liseras i samma utsträckning som den homosexuella. Beredningens tillväga­ gångssätt synes däremot föranleda vissa olägenheter. Därest det vinner bifall torde andra punkten i 18 kap. 13 § knappast längre kunna anses tillämplig å homosexuella gärningar. Paragrafens första punkt däremot skulle alltjämt avse även sådan otukt. Sammanförandet i en paragraf av de från så olika synpunkter uppburna straffbestämmelserna, som återgivas i 10 §:ns tre särskilda stycken, ger intryck av fullständighet. Därav skulle tvekan kunna uppstå även örn räckvidden av 18 kap. 11 och 12 §§, vilket bör undvikas, sär­ skilt som förstnämnda lagrum efter den homosexuella otuktens principiella straffriförklaring är av stor betydelse till förhindrande bl. a. av ett homo­ sexuellt klubbväsen. Hovrätten över Skåne och Blekinge, som förutsatt att 18 kap. 11 och 12 §§ skola vara tillämpliga även å homosexuell otukt, har framhållit att de av be­ redningen föreslagna bestämmelserna icke komine att förhindra uppkomsten av homosexuella sammanslutningar eller klubbar, som hade till ändamål att bereda medlemmarna tillfällen till homosexuell otukt med varandra. Även om dessa klubbars verksamhet bedreves under diskreta former, finge deras blotta existens anses stöta anständigheten i sådan grad att de borde förbju­ das genom ett straffbud. Angående utformningen av de föreslagna bestäm­ melserna har hovrätten anmärkt att det kunde ifrågasättas om ordet »inbju­ der» täckte alla de handlingssätt beredningen avsett att därunder inbegripa samt att det fördenskull borde ersättas med ett mera adekvat uttryck. I sam­ band med nu förevarande spörsmål har hovrätten för Övre Norrland an­ märkt att förslagets uttryck »så att allmän förargelse kan komma därav» motsvarades av uttrycket »så att allmän förargelse — — — därav kommer» i 18 kap. 13 § strafflagen, vilket senare uttryck i praxis syntes lia föranlett vissa svårigheter, varför detsamma måhända vore i behov av jämkning.

De av beredningen för bekämpande av den manliga prostitutionen före­ slagna ändringarna i lösdriveri- och barnavårdslagstiftn inge n lia i åtskilliga yttranden givit anledning till anmärkningar. Krimi­ nal polisintendenten i Stockholm har ifrågasatt, huruvida det föreslagna till­ lägget till 1 § lösdrivarlagen vore behövligt, men förklarat sig icke hava någon erinran att göra emot förslaget i denna del, då det icke torde vara ur vägen att tydligt utmärka den reaktion från samhällets sida, som kunde till­ gripas. Poliskammaren i Malmö har anfört, att don som hade stadig syssel­

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 13

sättning eller i varje fall hade medel för sin försörjning icke torde kunna hänföras till lösdrivarekategorien saint föreslagit att till uttrycket »vanemässigt» tillädes exempelvis »och för egen vinning». Länsstyrelsen i Uppsala län finner det nödvändigt att samhället reagerar mot den manliga prostitu­ tionen även genom straff och har härom anfört: Lösdriverilagen lärer icke bli tillämplig annat än i vissa fall, och detta gäller jämväl efter den föreslagna ändringen. Någon tillrättaförande be­ handling torde icke kunna äga rum i nämnvärd omfattning med nuvarande lösdriverilagstiftning. Det föreslagna nya stadgandet i barnavårdslagen blir icke tillämpligt annat än under vissa förutsättningar, och dessutom torde en del av de unga manliga prostituerade vara av sådan psykisk och moralisk beskaffenhet, att de icke utan allvarliga vådor för kamraterna kunna vårdas på skyddshem. Om mot straff för manlig prostitution invändes, att den kvinnliga lämnas utan sådan reaktion, torde kunna anföras, att de manliga prostituerade äro mera enhetligt asociala än de kvinnliga. Det synes därför som om starka skäl tala för att lagstiftningen kompletteras med bestämmel­ ser om straff för den som mot betalning utövar homosexuella handlingar. Den danska strafflagen synes därvid kunna tjäna såsom förebild.

Föreningen Sveriges landsfogdar har likaledes ansett den föreslagna änd­ ringen av lösdrivarlagen icke vara tillfyllest, då denna endast kunde komma till användning vid särskilt kvalificerad prostitution, samt har förordat en föreskrift i huvudsaklig överensstämmelse med den danska lagens stadgande örn straff för den som mottager betalning för otukt med person av samma kön. Jämväl enligt Stockholms rådhusrätts mening borde den drabbas av straff som vanemässigt utbjuder sig till homosexuell otukt och därför beting­ ar sig vederlag. Ett sådant straffbud skulle måhända även kunna i viss mån avskräcka från de i dessa kretsar ej ovanliga utpressningsförsöken. Justitiekansler sämb etet har anfört följande. Vad angår den av strafflagberedningen föreslagna ändringen i lösdrivar­ lagen vill ämbetet ifrågasätta, huruvida icke åtminstone för tiden till dess en mera tidsenlig sådan lag kommer till stånd samhällets ingripande mot de manliga prostituerade, som ej äro helyrkesprostituerade, bör taga formen av straff. Det förefaller också mindre lämpligt att såsom grund för ingripande enligt lösdrivarlagen angiva ett förfarande, vilket oftast skulle falla under strafflagen och följaktligen såsom ett brott drabbas av straff. Romme åtals­ eftergift ej till stånd, skulle vederbörande för samma sak först bliva straffad och därefter behandlad som lösdrivare. För deni, som mot betalning låta bruka sig till homosexuella handlingar utan att själva vara homosexuella, synes ganska strängt straff vara på sin plats. Beträffande personer i åldern 18—21 år torde däremot det ingripande, som mot dem må vara påkallat ur nu ifrågavarande lagstiftnings synpunkt, åt­ minstone där fråga ej är om mera utpräglat asociala personer, lämpligen kunna ske jämlikt barnavårdslagen. Emot den i förslaget till ändring av barnavårdslagen uppställda förutsättningen för ingripande kan emellertid göras samma invändning som den nyss beträffande lösdriverilagen fram­ ställda. Utan att närmare ingå på den svårlösta frågan, vilka förutsättningar som här skola uppställas för ingripande enligt barnavårdslagen, vill ämbetet framhålla, att envar, som mot ersättning tillhandagår homosexuella personer, oavsett var detta äger rum, synes böra bliva föremål för åtgärd enligt lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr lii. 39

Införes, såsom skeft i förslaget, i 22 § barnavårdslagen ett morn. e), lärer detta medföra även åtskilliga andra ändringar i lagen. Enahanda synpunkter ha anförts av hovrätten över Skåne och Blekinge. Socialstyrelsen har förklarat sig i princip intet hava att erinra mot beredning­ ens förslag i denna del men har anmärkt att i fråga om lösdrivarlagen uttrycket »vanemässigt» syntes vara överflödigt vid sidan av den bestämning som läge i orden »beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande». Vidare borde 22 § d) barnavårdslagen samtidigt med införandet av det nya mom. e) i samma paragraf erhålla den av lösdriverilagstiftningskommittén förordade lydelsen, genom vilken ett omhän­ dertagande av sedeslös ungdom skulle möjliggöras i ökad utsträckning. — Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet har för sin del ifrågasatt, om icke antagandet av lösdriverilagstiftningskommitténs ifrågavarande förslag skulle giva tillräckliga medel till bekämpandet av homosexuell prostitution hos ungdom mellan 18 och 21 år. Som skäl för att förbundet ställt sig tvek­ samt till införande av det av strafflagberedningen föreslagna tillägget till 22 § barnavårdslagen har förbundet, med utgångspunkt från stadgandet i mom. d) av nämnda paragraf, anfört följande. Vid utformandet av denna bestämmelse liksom bestämmelsen i 22 § mom. c) torde man särskilt velat undvika, att barnavårdsnämnds ingripande skulle få karaktären av straff för en enstaka handling, varigenom barnavårdsnämnd i allmänhetens ögon skulle komma att framträda som ett slags domstol eller polismyndighet. I det av strafflagberedningen föreslagna nya momentet har man frångått de mera allmänna kriterierna på missanpassning med därav följande behov av uppfostringsåtgärder samt i stället gjort barnavårdsnämnds skyldighet och rätt att ingripa beroende på vissa bestämda handlingar eller yttranden t. o. m. vid enstaka tillfällen. Då dessa handlingar eller yttranden under liknande omständigheter samtidigt skulle vara belagda nied fängelse eller böter, skulle barnavårdsnämnds ingripande i ett sådant fall, därvid gi­ vetvis måste förutsättas att åtal eftergives, i särskilt hög grad komma att upp­ fattas som straff för personens beteende. Jämväl styrelsen för Sveriges advokatsamfund har funnit det föreslagna tillägget till 22 § barnavårdslagen ägnat att väcka betänkligheter. Så som regeln formulerats kunde den giva en barnavårdsnämnd anledning att om­ händertaga även den som mer passivt läte sig brukas till homosexuell otukt och detta oavsett örn i övrigt skäl funnes för antagande att särskilda åtgärder från samhällets sida vore påkallade.

Beredningens förslag beträffande avsättning eller suspension såsom påföljd av homosexuella handlingar har givit anledning till erinringar i olika riktningar. Länsstyrelsen i Jönköpings län har anmärkt att 2 kap. 18 § strafflagen lämnade möjlighet öppen att underlåta att döma till avsättning och suspension, örn ämbetsman, till vars ämbete hörde att undervisa eller upp­ fostra ungdom, dömdes lill straffarbete för otukt med ungdom som han i kraft av sitt ämbete hade till undervisning eller uppfostran. Dylik möjlighet syntes böra undanröjas. Länsstyrelsen ville därjämte ifrågasätta, huruvida lagstiftningen över huvud borde lämna domstolarna möjlighet att vid en

40 Kungl. Rlaj:ts proposition nr 13.

så svår förseelse döma till blott suspension. Anledning saknades att i lärarämbete bibehålla en person som blivit dömd till frihetsstraff för sådan hand­ ling. önskvärt vore vidare, att möjligheter tillskapades för att från lärarbefattning avsätta person, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet blivit be­ friad från straff för dylik handling. Överståthållarämbetet har yttrat att det vore otillfredsställande att lärare, som för homosexuell handling mot annan ungdom än den han hade för uppfostran eller undervisning dömdes till fäng­ else, skulle undgå avsättning eller suspension, såvida icke särskilda omstän­ digheter föranledde ådömande av dylik påföljd. Även örn risken för att lä­ raren skulle företaga sexuella handlingar mot sina elever vöre utesluten, syntes det ämbetet för undervisningsväsendets anseende i hög grad menligt, om läraren finge fortsätta sin undervisning. Ämbetet ville för sin del för­ orda att avsättning eller suspension undantagslöst skulle ådömas, så snart någon dömdes till fängelse för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen, och att fakultativt ådömande av sådan påföljd endast skulle få äga rum vid sådana lindrigare förseelser mot nämnda lagrum, som endast förskyllde böter. Svea hovrätt har i denna fråga anfört: Nu berörda spörsmål är av stor betydelse ej blott beträffande de grupper befattningshavare, som särskilt uppmärksammats av beredningen — lärare, läkare och präster — utan även eljest. Officerskåren, som har så mycket med manlig ungdoms utbildning att göra, bör här komma i betraktande, likaså domarkåren, vars auktoritet ej bör få spillas därigenom att personer, kända för homosexuella böjelser, ej kunna därifrån avlägsnas. Liknande synpunkter göra sig gällande på andra områden, särskilt i fråga om chefsbefattningar. Enligt hovrättens mening bör därför möjlighet alltid stå öppen att, då befatt­ ningshavare enligt 18 kap. 10 § strafflagen dömes till lindrigare straff än straffarbete, tillika döma till avsättning eller till mistning av befattningen på viss tid, när omständigheterna det föranleda. Hovrätten delar ej heller bered­ ningens mening att de av beredningens förslag till ändring i i8 kap. straff­ lagen betingade ändringarna i instruktioner och andra förut berörda författ­ ningar utan olägenhet kunna ställas på framtiden. Tvärtom synes det hov­ rätten vara av vikt att alla hithörande frågor prövas och avgöras i ett sam­ manhang. Justitiekanslersämbetet framhåller att om beredningens förslag genomfördes något ingripande icke skulle kunna ske mot t. ex. en officer som i sin bostad företoge sexuella handlingar mot värnpliktiga, fyllda 21 år, eller mot en domare, som förfore på enahanda sätt beträffande likaledes vuxna personer. Bleve det känt, att officeren eller domaren gjort sig skyldig till sådana hand­ lingar, vore ett ingripande otvivelaktigt påkallat såväl av nödvändigheten att upprätthålla domarämbetets eller officerstjänstens auktoritet som ock av hänsyn till de kårer vederbörande tillhörde. Enligt ämbetets mening krävde lagförslagets upphöjande till lag obetingat ett samtidigt införande av möjlig­ heter att från allmän tjänst eller befattning skilja personer som gjort sig skyldiga till homosexuella gärningar. Länsstyrelsen i Uppsala län har erinrat att 25 kap. 20 § strafflagen icke torde anses tillämplig på officerare, under­ officerare eller underbefäl vid krigsmakten, och att gällande lydelse av 29 § strafflagen för krigsmakten icke syntes omfatta de fall som avses i 18 kap.

Kungl. Majlis proposition nr 13. 41

10 § allmänna strafflagen. Med anledning därav har länsstyrelsen ifrågasatt, huruvida icke en komplettering av strafflagen för krigsmakten erfordrades. I några yttranden ilrågasättes däremot huruvida icke de föreslagna be­ stämmelserna ginge för långt. Styrelsen för föreningen Sveriges häradshöv­ dingar har sålunda anfört: Därest ämbetsman dömes till ansvar enligt 18 kap. 13 § förutsättes enligt 25 kap. 20 § för påföljdens inträde att av gärningen kommit »synnerlig fara» för förförelse av ungdom, som han har till undervisning eller fostran. Enligt förslaget skulle däremot, örn den otuktiga gärningen varit homosexuell, på­ följden kunna ådömas även örn dessa förutsättningar icke äro för handen. Ehuru beredningen själv om de i 10 § tredje stycket omförmälda fallen uttalar att de i själva verket i viss utsträckning äro rena ordningsförseelser, skulle likväl enligt beredningens förslag ifråga om dem icke krävas, vare sig att fara för förförelse uppkommit, än mindre synnerlig fara, eller att den som utsatts för faran varit någon som ämbetsmannen hade till undervisning eller fostran. Till en så betydande skillnad i statens reaktioner mot otuktiga homo­ sexuella gärningar och annan otukt torde skäl icke föreligga. Stadgandet är även i övrigt ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter. Möjligheten av en så allvarlig påföljd, som avsättning eller suspension dock är, kan icke anses motiverad ifråga örn »ordningsförseelser» och skulle otvivelaktigt giva ut­ pressare ytterligare ett kraftigt vapen i hand. Av nu anförda skäl synes den föreslagna nya punkten i 25 kap. 20 §, örn den ej anses kunna helt utgå, i varje fall böra till sin räckvidd begränsas till närmare överensstämmelse med grunderna för lagrummet i övrigt. Svenska läkaresällskapets sektioner för social medicin samt psykiatri och neurologi ha ifrågasatt lämpligheten av att en ämbetsman till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra ungdom skulle kunna dömas till avsätt­ ning eller suspension även då brottet begåtts mot annan person än elev. En sådan ämbetsman kunde vara en utmärkt lärare och örn han icke visade sina homosexuella böjelser i förhållande till sina elever syntes det icke äga någon förnuftig mening att genom avsättning tillfoga honom social ruin och därmed ytterligare förstärka skadorna av det straff vartill han blivit dömd. Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala har visserligen funnit det angeläget att lärare och uppfostrare, vilka gjort sig skyldiga till förseelser av här avsett slag, kunde skiljas från sina befattningar, men har avstyrkt de föreslagna bestämmelserna under erinran om möjligheten att med stöd av ett läkareintyg förtidspensionera lärare och uppfostrare i sådana fall, där detta med hänsyn till deras läggning och föregående kunde anses påkallat. Att beröva en person varje rätt till pension på grund av ett själslyte, som han icke rådde för, syntes nämligen fakulteten stå i strid med den allmänna rättsuppfattningen.

Såsom av det förestående framgår har i åtskilliga yttranden tillstyrkts att regler örn åtalseftergift införas för att därigenom åstadkomma önsk­ värd medicinsk behandling av konstilutionellt homosexuella. Införande av möjlighet till åtalseftergift tillslyrkes jämväl i flera andra yttranden. I en del yttranden föreslås institutet böra komma till mera vidsträckt användning än strafflagberedningen föreslagit. Socialstyrelsen har sålunda ifrågasatt, örn

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

det borde anbefallas särskilt stor försiktighet med åtalseftergift beträffande homosexuella lärare, i varje fall där kastrering komme till stånd. I fråga om vissa sexualförseelser på allmänna platser borde åtalseftergift, under förut­ sättning att skyddsåtgärd vidtoges, också i det hela kunna äga rum i större utsträckning än vad strafflagberedningen syntes ha tänkt sig. Hovrätten över Skäne och Blekinge har, med anledning av vad beredningen uttalat angående homosexuella handlingar mellan jämnåriga och i utvecklingsavseende jäm­ ställda unga människor, föreslagit att möjlighet till åtalseftergift skapades i sådana fall, även örn betryggande åtgärd till förebyggande av återfall icke vid­ tagits. Då en åklagares rätt till åtalseftergift uppenbarligen icke kunde betaga en målsägande hans rätt till talan, borde det föreslagna stadgandet förtydligas så att misstag härutinnan uteslötes. Landsfogden i Uppsala län uttalar att, då eftergift av åtal kunde återkallas, det för möjlighet till eftergift borde vara tillräckligt, att det på betryggande grund kunde antagas, att återfall i brottet icke komme att ske. Införande av möjlighet till åtalseftergift har avstyrkts av bl. a. Svea hov­ rätt, som erinrat att den föreslagna bestämmelsen avsåge ett fall av helt an­ nan art än de i den nya rättegångsbalken åsyftade och att på sedlighetsbrot­ tens område även andra fall förelåge, där likartade synpunkter gjorde sig gällande. Kravet på följdriktighet inom strafflagstiftningen talade för att frågan om åtalseftergift upptoges till prövning i ett större sammanhang. Be­ tänksamhet rörande lämpligheten att införa dylika principiellt viktiga reg­ ler på en enstaka punkt av strafflagen har anmälts även av hovrätten för övre Norrland, som uttalat att hovrätten icke vore beredd att fatta slutlig ståndpunkt till lämpligheten av förslaget örn åtalseftergift, vilket syntes inne­ bära en kompromiss mellan sådana medicinska synpunkter, som just vid homosexualbrottet inställde sig, och mera allmänt kriminalpolitiska övervä­ ganden. Länsstyrelsen i Malmöhus län har likaledes funnit del föreslagna stadgandet om åtalseftergift diskutabelt och avstyrkt detsamma. Bortsett från att förfarandet icke ägde någon motsvarighet beträffande andra brott, öpp­ nade föreskriften möjlighet alt straffriheten sträcktes längre än lämpligt vore med hänsyn till gärningarnas farlighet för samhälle och individer. En­ ligt poliskammaren i Hälsingborg skulle en bestämmelse om åtalseftergift kunna medföra att respekten för straffbudet avtoge. Ett ytterligare skäl att här gå fram med försiktighet vore att homosexualitet troligen förekomme i relativt större utsträckning bland de högre samhällsklasserna och att fara förelåge för att bestämmelserna i det allmänna medvetandet finge karaktären av en klasslagstiftning. Poliskammaren i Göteborg har anfört att några be­ rättigade anmärkningar veterligen ej riktats mot polismyndigheterna för att de icke skulle ha vid undersökningar av hithörande slag förfarit med den takt och diskretion som brottens ömtåliga natur krävt samt att domstolspraxis torde bestyrka, att anställda åtal ej på något sätt varit att betrakta som socialt upprörande. Möjligheten till åtalseftergift beträffande det ytterst begränsade straffbara området enligt beredningens förslag syntes därför vara skäligen obehövlig. Även kriminalpolisintendenten i Göteborg har funnit möjligheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 43

till åtalseftergift giva anledning till betänkligheter såväl ur principiell syn­ punkt som med hänsyn till de praktiska konsekvenserna. Beträffande detaljutformningen av bestämmelserna om åtalseftergift har Göta hovrätt uttalat önskvärdheten av att i lagtexten genom exemplifiering angåves vad som närmast vore avsett med att »betryggande åtgärd» vidtagits till förebyggande av återfall. Socialstyrelsen anser det erforderligt att åkla­ garmyndigheterna erhålla upplysande vägledning i fråga om normerna för institutets tillämpning. Jämväl landsfogden i Stockholms län har, under erin­ ran om vikten av enhetlighet i lagtillämpningen, anmärkt att närmare be­ stämmelser om förutsättningarna för åtalseftergift borde meddelas. Fång­ vårdsstyrelsen, enligt vars mening stor försiktighet med åtalseftergift borde iakttagas, har anfört att enhetlighet i tillämpningen bättre syntes kunna er­ nås, om prövningen förlädes till justitiekanslersämbetet. Enahanda uttalande har gjorts av länsstyrelsen i Stockholms län, medan länsstyrelsen i Uppsala län ansett någon särskild prövningsinstans utöver landsfogde resp. förste stadsfiskal ej lämpligen böra anordnas, då därigenom kunde uppstå risk för publicitet som kunde utnyttjas till utpressning. Poliskammaren i Malmö har förklarat att rätten att eftergiva åtal i stad, som är undantagen från området för landsfogdes polisverksamhet, borde tillkomma polismästaren därstädes samt att denne borde kunna verkställa häktning oavsett att läkarundersök­ ning ej hunnit företagas. Sinnessjuknämnden, som finner åtalseftergift prin­ cipiellt vara synnerligen lämplig, förklarar sig emellertid icke kunna god­ taga det sätt, varpå enligt beredningens förslag denna fråga ordnats. Enligt förslaget komme det att bliva åklagarens sak att bestämma vilken åtgärd som skulle vidtagas, och han vore icke kompetent att bestämma härutinnan. Såväl intagande å sinnessjukhus som ställande under tillsynsvård vore sa ömtåliga åtgärder att de icke boi’de vidtagas utan ingående sakkunnig pröv­ ning i varje särskilt fall. Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala har uttalat önskvärdheten av att den undersökande läkaren finge sig före­ lagt att yttra sig angående lämpligheten av åtalseftergift för att skapa till­ räcklig säkerhet för att den undersöktes medikopsykologiska förhållanden vid åtalseftergiftens tillämpande vunne beaktande. Fakulteten har vidare ifrå­ gasatt huruvida själstillståndet hos en för homosexuell otukt misstänkt per­ son under pågående polisutredning vore sådant att han därunder borde för­ mås att fatta ståndpunkt i en angelägenhet av sådan vikt som kastrering. En av fakultetens ledamöter, professorn E. L. Backman, har bestämt reserverat sig mot förslaget att uppställa kastrering såsom villkor för åtalseftergift. Inom medicinska fakulteten vid universitetet i Lund har dess ledamot professorn G. V. Backman gjort enahanda uttalande. Anmärkas må slutligen att socialstyrelsen och läkaresällskapet uttalat, att åtgärderna mot homosexualiteten jämväl borde bestå i profylaktiska åtgär­ der, såsom förbättrad sexualundervisning i skolorna samt dylik undervisning för uppfostrare, lärare och lärarinnor, ävensom en vetenskapligt lagd och socialt inriktad upplysningsverksamhet.

44 Kunni. Maj.ts proposition ni 13.

Otukt med djur.

Såsom inledningsvis berörts, upptager 18 kap. 10 § strafflagen en straff­ bestämmelse även för den som övar otukt med djur, s. k. tidelag. Enligt det förslag till ändring av 18 kap. 10 § strafflagen, som framlades i 1935 års promemoria, skulle bestämmelsen om straff för tidelag utgå ur strafflagen. Till stöd för den föreslagna straffriheten åberopades därvid att straffet för tidelag ej kunde sägas fylla någon egentlig uppgift, i all synner­ het som de, vilka beginge dylika gärningar, ofta vore mer eller mindre psy­ kiskt defekta. Vidare framhölls, att dylika handlingar i allmänhet företoges i största avskildhet och att, örn förhållandet ändock skulle bli upptäckt, ett straffrättsligt förfarande genom den uppmärksamhet som därigenom påkal­ lades ofta nog syntes göra mera skada än nytta. Slutligen erinrades att för de säkerligen mycket sällsynta fall, där ett behov av straffinskridande mot otuktiga handlingar med djur även enligt rådande rättsuppfattning kunde anses föreligga, andra straffbestämmelser i 18 kap. (13 och 16 §§) torde erbjuda möjligheter till erforderlig reaktion. Strafflagberedningen har i sitt nu föreliggande förslag helt anslutit sig till vad salunda anförts i 1935 ars promemoria. I de över beredningens förslag avgivna yttranden, däri frågan berörts, tillstyrkes allmänt att bestämmelsen om straff för tidelag utmönstras ur strafflagen. Landsfogdarna i Stockholms och Östergötlands län ha dock anmält betänkligheter häremot, därvid den förre anmärkt, att örn straffbestämmelsen upphävdes, andra bestämmelser erfordrades för att möjliggöra omhändertagande och rättspsykiatrisk under­ sökning av personer, som övat otukt med djur.

Departementschefen.

Stadgandet i 18 kap. 10 § strafflagen kvarstår oförändrat sedan tillkomsten av 1864 års strafflag. Under straffbestämmelsen innefattas som förut nämnts dels otukt med annan person »emot naturen», vartill hänföres homosexuell otukt, dels ock otukt med djur, s. k. tidelag.

Beträffande homosexuell otukt ha på senare tid, under åberopan­ de av den medicinska forskningens rön i fråga om homosexualitetens natur och orsaker, yrkanden framställts om en lagändring i syfte att inskränka straffbarheten för dylika handlingar. Dessa krav ha utgått från det förhål­ landet att, såsom numera torde få anses klarlagt, homosexuella handlingar ofta äro betingade av en konstitutionell särart som yttrar sig däri att den sexuella driften är uteslutande eller i övervägande grad riktad mot personer av det egna könet. Det är tydligt att ett straffhot icke kan ändra den bio­ logiskt betingade anomali som den konstitutionellt homosexuelles böjelse för sexuella förbindelser med personer av samma kön utgör. Erfarenheten har också visat att straffbudet icke kunnat upprätthållas. Såsom under utred­ ningen framhållits sker åtal endast i ett fåtal, tämligen godtyckligt utvalda fall. Att ett straffbud sålunda icke efterleves och icke heller kan upprätthållas är givetvis synnerligen betänkligt. Det är fördenskull ur allmän synpunkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 45

önskvärt att, såsom riksdagen hemställt, en revision av stadgandet i 18 kap. 10 § strafflagen genomföres. Ett skäligt hänsynstagande till de människor som lida av homosexuell läggning talar likaledes för att ändrade bestämmel­ ser meddelas. Riksdagen har också senast innevarande år uttalat sig för en begränsning av det straffbara området och understrukit angelägenheten av en sådan reform. Det förslag som i detta syfte utarbetats av strafflagbered­ ningen synes i huvudsak ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet.

I fråga om grunderna för denna lagstiftning har strafflagberedningen — i överensstämmelse med riksdagens ståndpunkt — föreslagit, att det generella straffbeläggandet av homosexuella handlingar skulle upphävas och att straff skulle inträda endast i vissa särskilda fall. I de över förslaget avgivna ytt­ randena har denna ståndpunkt också så gott som undantagslöst vunnit an­ slutning såvitt angår de konstitutionellt homosexuella. Olika meningar ha där­ emot kommit till uttryck i frågan, huruvida även homosexuella handlingar av personer vilka icke äro konstitutionellt homosexuella böra i den utsträck­ ning som beredningen föreslagit undandragas straff. Såsom Svea hovrätt framhållit kan det tänkas, att det generella straffbudet bidrager till att vid­ makthålla den allmänna motviljan mot homosexualitetens yttringar och däri­ genom motverkar dessas spridning utanför de konstitutionellt homosexuellas krets. Ett upphävande av den principiella straffbarheten medför också, såsom i ett annat yttrande påpekats, att polismyndigheten icke får sam­ ma möjlighet som hittills att ingripa mot osunda företeelser. Å andra sidan synes det — såsom strafflagberedningen framhållit — icke vara möjligt att i tillämpningen draga någon bestämd gräns mellan konsti­ tutionellt homosexuella och andra. Det torde också vara ogörligt att i det allmänna rättsmedvetandet finna erforderlig! stöd för en regel som lämnar utanför straffbudets tillämpningsområde homosexuella handlingar av dem som äro mest hemfallna däråt men däremot stadgar straff för dem som endast mera sporadiskt göra sig skyldiga därtill. Vad åter angår syn­ punkten att polisen genom den principiella straffbarhetens upphävande skulle avsevärt inskränkas i möjligheten till ingripande torde, såsom strafflagbe­ redningen jämväl anmärkt, med fog kunna framhållas, att denna möjlighet icke enbart är av godo. Det lärer icke kunna bestridas, att det mången gång är .stötande att polis skall ingripa i personliga förhållanden av den intima natur som här är i fråga. Såsom framhålles redan i 1935 års promemoria kan framdragandet i offentlighetens ljus av homosexuella handlingar mellan vuxna och ansvariga personer medföra en viss smittorisk genom att giva nä­ ring åt sensationslystnad och skandalhunger. Justitiekanslersämbetet har, liksom vissa andra myndigheter, uttalat sig för att nu ifrågavarande lagstiftning borde, med bibehållande av den princi­ piella straffbarheten för homosexuell otukt, inskränkas till införande av möj­ lighet att eftergiva åtal mot konstitutionellt homosexuella. Detta torde dock icke vara tillfyllest. Åtal skulle säkerligen underlåtas i den utsträckning att lilllämpningen av straffbudet — på sätt nu är förhållandet — skulle inskränka sig till undantagsfall.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Med full insikt om nödvändigheten av att söka motverka spridningen av homosexuella vanor finner jag övervägande skäl tala för den av straff­ lagberedningen intagna ståndpunkten att homosexuella handlingar böra vara straffbelagda endast när särskilda omständigheter därtill föranleda. Utom­ lands ha också generella straffbestämmelser för homosexuell otukt i många länder ansetts kunna undvaras. Med hänsyn härtill synas sådana icke heller i vårt land oundgängligen nödvändiga.

Av medicinalstyrelsen har hävdats att, då den konstitutionellt betingade homosexualiteten vöre att anse som ett lyte, samhällets reaktion mot en konsti­ tutionellt homosexuell, som begått en otillåten homosexuell handling, borde utgöras av omhändertagande för medicinsk vård i stället för straff. Samma mening har uttalats av sinnessjuknämnden liksom i vissa andra yttranden från medicinskt håll. Den omständigheten att en person är konstitutionellt homo­ sexuell kan dock icke föranleda, att alla utslag av hans böjelse skola lämnas utan straff. Såsom strafflagberedningen framhållit äro jämväl yttringarna av den normala könsdriften i samhällsordningens intresse underkastade begräns­ ningar. Medicinalstyrelsens åsikt torde därför icke vara hållbar ur kriminalpolitisk synpunkt. Jag vill således ansluta mig till beredningens uppfatt­ ning att, om straffbarheten för homosexuella gärningar inskränkes till så­ dana fall där särskilda skäl tala för straff, anledning saknas att göra skill­ nad mellan konstitutionellt homosexuella och andra som begå homosexuella handlingar. Vad nu sagts innebär emellertid icke något ståndpunktstagande i frågan, under vilka förutsättningar en konstitutionellt homosexuell person må förklaras otillräknelig enligt strafflagens allmänna bestämmelser härom. Denna fråga kommer att bliva föremål för närmare överväganden i samband med behandlingen av strafflagberedningens betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbeslämmelser, sinnesundersökning m. m. I fråga örn de samhällsintressen som vid ett upphävande av den generella straffbarheten för homosexuell otukt påkalla skydd genom särskilda lagbe­ stämmelser är jag i stort sett ense med strafflagberedningen. I första hand torde sålunda straffbud vara erforderliga för att skydda barn och ungdom mot homosexuella förgripelser. Många manliga homosexuella eftersträva före­ trädesvis förbindelse nied yngre personer. Erfarenheten synes också giva vid handen, att ungdom i genombrottsåldern kan vara särskilt mottaglig för på­ verkan i homosexuell riktning. Därutöver synes i vissa fall straffbarhet böra föreligga för homosexuella handligar, begångna under sådana förhållanden att andra särskilda skäl tala för straff. Att sådana yttringar av homosexualitet som kränka allmän ordning och anständighet böra vara straffbelagda synes mig också klart. Jag är vidare ense med beredningen örn behovet av lagstiftnings­ åtgärder för att hindra att manlig ungdom hemfaller åt prostitution. I likhet med beredningen finner jag det också angeläget, att möjlighet finnes att i större utsträckning än som följer av vanliga regler från tjänsten skilja lärare eller andra till vilkas tjänst hör att undervisa eller uppfostra ungdom, om de göra sig skyldiga till homosexuella handlingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 47

Såsom strafflagberedningen framhållit är skyddet för barn och ung­ dom starkare motiverat för de yngsta åldersklasserna än för de äldre. Väl är det möjligt att barn som ej ännu kommit i pubertetsåldern ej alltid taga dju­ pare intryck av ett tillfälligt homosexuellt övergrepp mot barnet. Det torde likväl vara synnerligen välgrundat att med kraft söka avvärja alla angrepp mot barnets integritet i nu förevarande hänseende. Beträffande heterosexuell otukt gäller som bekant ett ovillkorligt skydd för barn under 15 år. Bered­ ningen har icke upptagit något motsvarande stadgande om ovillkorligt skydd mot homosexuell otukt. Förslaget innehåller allenast stadgande örn straffskärp­ ning i eljest föreslagna bestämmelser örn sådan otukt, därest brottet begås mot den som ej fyllt 15 år. Detta synes mindre tillfredsställande. Enligt min mening bör i första hand — i anslutning till vad som stadgas om heterosexuell otukt i 18 kap. 8 § — meddelas ett ovillkorligt förbud mot homosexuell otukt med barn som ej fyllt 15 år. Möjligen kunde det ifrågasättas att stadga undantag för den händelse att den som övar otukt med barnet själv är endast obetydligt över 15 år. Nå­ got sådant undantag finnes emellertid ej stadgat beträffande heterosexuell otukt och att göra skillnad i detta avseende mellan homosexuell och hetero­ sexuell otukt synes icke motiverat. Jag vill framhålla, att i sådana fall, då den som övat otukt med barnet är under 18 år, åtalseftergift kan komma i fråga enligt bestämmelser som jag i annat sammanhang förordat. Sådana fall, då åldersskillnaden är mycket ringa, påkalla givetvis en mild bedömning ur straffrättslig synpunkt. Beträffande innebörden av att såsom förutsättning för straffbarhet skall gälla, att gärningen begås mot någon som ej uppnått viss ålder, vill jag, med anledning av uttalanden i vissa yttranden, erinra om den ståndpunkt som högsta domstolen nyligen intagit i mål örn ansvar enligt 18 kap. 8 §* för otukt med barn under 15 år. Den tilltalade dömdes av högsta domstolen till ansvar i målet, enär det var uppenbart att, örn han än icke med säkerhet visste att barnet ej fyllt 15 år, det likväl måste ha framstått som synnerligen tvivelaktigt för honom huru därmed förhöll sig. Med denna tolkning torde några sär­ skilda svårigheter vid tillämpningen av de subjektiva rekvisiten ej behöva uppkomma. Jag övergår härefter till frågan om straffrättsligt skydd för barn i åldern 15—18 år mot homosexuell otukt. Strafflagberedningens förslag innebär i den­ na del, att envar som övar homosexuell otukt med någon som ej fyllt 18 år eller som söker förmå honom därtill skall fällas till straff, om han själv vid tiden för gärningens begående fyllt 21 år. Åldersgränsen för straffskyddet, 18 år, står i överensstämmelse med en gränsdragning som redan skett i vissa andra lagrum i kapitlet, nämligen 2 a och 8 a §§. Enligt 2 a § må straff ej ådömas den som vid otukt mellan släk­ tingar i rätt upp- och nedstigande led själv är under 18 år. I 8 a § stadgas straff för den som, i annat fall än förut angivits i kapitlet, genom grovt miss­ bruk av överordnad ställning förmår kvinna som ej fyllt 18 år till otukt. Det 1 NJA 1941 s. 466; jfr även 1942 s. 420.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

synes därför vara naturligt att även i nu förevarande sammanhang anknyta till 18-årsgränsen. Den av beredningen föreslagna bestämmelsen om ovillkorligt skydd för den som ej fyllt 18 år mot homosexuella handlingar gäller som nyss nämnts allenast om gärningsmannen själv fyllt 21 år. Emellertid kan straff för den som ej fyllt 21 år komma att inträda enligt den allmänna bestämmelsen i be­ redningens förslag om straff för den som förmår eller söker förmå annan av samma kön under 21 år till otukt med sig och som därvid utnyttjar den and­ res oerfarenhet eller beroende ställning. Mot de nu berörda bestämmelserna i förslaget kan anföras, alt de erbjuda en ganska invecklad reglering. Enligt min mening är det av största vikt att de nya straffbestämmelserna bliva sådana att de kunna lätt tillägnas av det all­ männa rättsmedvetandet. Reglerna måste därför vara enkla och framstå såsom naturliga. Jag finner det mest ändamålsenliga vara att giva även ungdomen i åldern 15—18 år ett ovillkorligt straffskydd, så snart gärningsmannen fyllt 18 år och alltså uppnått den allmänna straffmyndighetsåldern. Större fasthet åt bestämmelserna och bättre överensstämmelse med straffsystemet i övrigt vinnes, örn i lagen icke meddelas någon sådan straffrihetsregel som enligt beredningens förslag i viss utsträckning skulle gälla för den som är i åldern 18—21 år. Att den som själv är i åldem 15—18 år enligt den av mig förordade bestämmelsen blir fri från straff innebär ej annat avsteg från allmänna regler om straffbarhet än att straffrihet medgivits i stället för att eljest straffnedsättning bort äga rum. Denna avvikelse är allenast en naturlig följd av att han själv tillhör den åldersgrupp som skall skyddas. Beträffande förutsättningarna i subjektivt hänseende för att i det särskilda fallet döma till straff för otukt med den som ej fyllt 18 år kan jag hänvisa till vad jag anfört örn otukt med den som ej fyllt 15 år.

Såsom förut nämnts innebär strafflagberedningens förslag visst skydd mot homosexuella närmanden även för ungdom i åldern 18—21 år, i det att be­ redningens förslag innehåller en allmän bestämmelse om straff för den som förmår eller söker förmå någon av samma kön under 21 år till otukt med sig och därvid utnyttjar den andres oerfarenhet eller beroende ställning. Såsom skäl för begränsningen av skyddet till dem som ej fyllt 21 år har beredning­ en anfört, att man i fråga om personer som nått myndig ålder hade rätt att räkna med en mera allmän mognad och förmåga att självständigt bestämma om sitt sexuella liv. Någon motsvarighet till den åldersgräns som här angivits har icke eljest upptagits i strafflagen. Den medför ur mera formell synpunkt den mindre tillfredsställande konsekvensen, att den som själv är under 21 år, och således befinner sig i den skyddade åldem, enligt ordalagen kommer att straffas för otukt med annan person under samma åldersgräns, örn de av beredningen i övrigt angivna förutsättningarna äro för handen. Detta kan i tillämpningen komma att förefalla egendomligt. Av större vikt är emellertid, att ett prak­ tiskt behov av skydd mot homosexuella närmanden otvivelaktigt före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 49

ligger även för andra än dem som äro under 21 år. I yttrandena lia särskilt berörts sådana fall, då lärare göra sig skyldiga till homosexuell otukt med elever som fyllt 21 år. Man kan även nämna sådan otukt mellan föräldrar och barn. Det är uppenbarligen av vikt att kunna inskrida med straff även i dy­ lika fall. Även i vissa andra situationer torde det vara nödvändigt att kunna ingripa med straff med anledning av otukt utan att vara bunden av en sådan ålders­ gräns som beredningen föreslagit. Det torde sålunda böra finnas straff för överordnade eller arbetsgivare, som missbruka sin ställning gentemot under­ ordnade eller anställda för att förmå dem till homosexuell otukt. Särskilt inom manliga förläggningar eller vid utbildningsanstalter kan föreligga en fara för att befäl eller lärare öva obehörig påtryckning på dem de äro satta att leda. Viss risk föreligger också att äldre kamrater mer eller mindre syste­ matiskt angripa nykomlingar med homosexuella närmanden. Såsom Göta hov­ rätt framhållit kunna vägande skäl åberopas för att, efter danskt mönster, meddela en bestämmelse om straff för den som förmår annan av samma kön till otukt medelst grovt missbruk av den andres beroende ställning i tjänsten eller i ekonomiskt avseende. Med hänsyn till det anförda kan jag icke finna tillrådligt att begränsa straffskyddet till dem som ej uppnått myndig ålder. Strafflagberedningen bär själv understrukit, att det ur samhällets synpunkt måste anses angeläget att förhindra att tendensen till homosexuella handlingar utbredes. Till stöd för en mera omfattande straffbestämmelse än den beredningen föreslagit ta­ lar även att det på det straffrättsliga området är särskilt angeläget att gå fram med försiktighet så att man icke — på grund av en alltför långtgående ändring — efter någon tid tvingas mer eller mindre långt tillbaka mot den tidigare ståndpunkten. Denna synpunkt har i yttrandena särskilt understru­ kits av Svea hovrätt.

Såsom förutsättning för straffbarhet vid otukt med person över 18 år torde till en början, i anslutning till strafflagberedningens förslag, böra upptagas, att gärningen skett under utnyttjande av annans oerfarenh e t. För att utnyttjande av annans oerfarenhet skall kunna anses föreligga bör givetvis förutsättas en icke alltför obetydlig skillnad i fråga örn ålder, erfa­ renhet på det sexuella området eller den allmänna personliga utvecklingen. I regel torde utnyttjande av annans oerfarenhet överhuvud icke kunna an­ ses föreligga gentemot den som är kommen lill myndig ålder. Den person­ liga utvecklingen i varje särskilt fall måste emellertid tillmätas betydelse och kan föranleda att utnyttjande av vederbörandes oerfarenhet måste anses föreligga även vid en något högre ålder. Jag vill vidare med tanke på yngre personer framhålla, att den omständigheten, alt den mot vilken handlingen riktas tidigare kan lia deltagit i homosexuella handlingar, icke i och för sig utesluter att han kan anses oerfaren på området. Det är sålunda tänkbart, att en och samme person kan successivt bliva utsatt för straffbara angrepp

Bihang till riksdagens protokoll lätt. 1 sami. Nr 13. 4

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

från två eller flera personer. Att en viss person lyckats i sitt uppsåt medför icke, att andra skulle kunna ostraffat begagna sig av den förledde för att tillfredsställa sina böjelser. Med utnyttjande av annans oerfarenhet har straff lagberedningen jäm­ ställt utnyttjande av annans beroende ställning. Detta alternativ bar i fråga örn heterosexuell otukt en nära motsvarighet i den förut berörda straffbe­ stämmelsen i 18 kap. 8 a §, varest stadgas straff för den som genom grovt missbruk av överordnad ställning förmår kvinna som ej fyllt 18 år till otukt. Det synes lämpligt att utforma den nu ifrågasatta förutsättningen för straffbeläggande av homosexuell otukt i nära överensstämmelse med sistnämnda lagrum. Såsom villkor för straffbarhet torde fördenskull böra uppställas, att gärningen skett genom grovt missbruk av annans beroende ställning. Jag har förut anfört flera exempel på sådant missbruk och det torde icke vara behövligt att närmare utveckla vad där­ med bör förstås. Huruvida missbruket är att anse som grovt, får givetvis be­ dömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. I de yttranden som Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge avgivit över strafflagberedningens förslag har blivit ifrågasatt att straff­ belägga även den som med användning av berusande medel förmår annan till homosexuell otukt eller, efter att ha använt bedövande medel mot an­ nan, gör sig skyldig till homosexuell otukt med honom. Tillräcklig anled­ ning att vid sidan av förut angivna straffbestämmelser upptaga särskilda bestämmelser för nu angivna fall torde emellertid icke föreligga. Använd­ ning av bedövande medel torde kunna föranleda straff enligt 15 kap. 22 §.

Vad härefter angår strafflatituden för de homosexuella handlingar som enligt vad jag nu anfört böra beläggas med straff torde för homosexuell otukt med den som ej fyllt 15 år böra i nära anslutning till beredningens förslag stadgas straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Straffmaximum kommer i så fall att sammanfalla med maximum i 18 kap. 8 § som straff­ belägger heterosexuell otukt med den som ej fyllt 15 år. I fråga örn homo­ sexuell otukt med den som fyllt 15 men ej 18 år torde vara tillfyllest att stadga straffarbete i högst två år eller fängelse. Att, såsom hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasatt, införa möjlighet till straffskärpning vid för­ svårande omständigheter synes knappast erforderligt. Beträffande slutligen homosexuell otukt med den som fyllt 18 år torde straffet för de fall, då sådan otukt enligt vad förut sagts skall vara kriminaliserad, böra bestämmas till i första hand fängelse och i andra hand straffarbete i högst två år. Såsom förut nämnts skall enligt beredningens förslag straff inträda även för den som »söker» förmå annan av samma kön till otukt med sig, om den andre är under 18 år eiler om han utnyttjat den andres oerfarenhet eller beroende ställning och denne är under 21 år. Beredningen avsåg här­ med att straffbelägga även försök till förförelse. Efter det beredningens förslag framlagts ha genom 1942 års lagstiftning införts nya allmänna be­ stämmelser örn förutsättningarna för att straffa försök, vilka upptagits i

Kungl. Maj.ts proposition nr lii. 51

3 kap. 13 § strafflagen. Enligt dessa bestämmelser gäller, alt då någon på­ börjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till fullbordan, han skall i de fall lagen utsätter straffas för försök till brottet, såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. Straff för försök skall ej, utom i fall varom särskilt är stadgat, ådömas den som fri­ villigt genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes föranlett att brottet ej fullbordats. Straffet för försök skall i regel sättas under vad eljest å gärningen följa bort. Det torde få anses uteslutet att i fråga örn homosexuell otukt införa någon särskild reglering av brottets straffbarhet på försöksstadiet. I detta samman­ hang synes därför endast böra upptagas stadgande att försök till homosexuell otukt, som enligt vad förut sagts skall vara kriminaliserad, straffas enligt vad som föreskrives i 3 kap. Härigenom vinnes också en betydligt mera bestämd avgränsning av de straffbara försökshandlingarna än enligt beredningens för­ slag. Det torde vid sådant förhållande icke, med hänsyn till de invändningar som i ett pär yttranden rests mot beredningens förslag på nu ifrågavarande punkt, möta betänkligheter att stadga straff även för lörsöksstadiet.

De bestämmelser som jag hittills ansett mig böra föreslå torde böra utgöra 10 § i 18 kap. De olika straffbestämmelserna torde böra upptagas i särskilda stycken (moment), som vid ådömande av straff kunna åberopas vart för sig.

I vissa yttranden har påyrkats att, i analogi med vad som enligt 18 kap. 9 § gäller om heterosexuell otukt, en straffbestämmelse borde meddelas jäm­ väl i fråga om homosexuell otukt med den som är sinnessjuk eller s i n n e s s 1 ö. Beredningen har icke i sitt förslag upptagit något sådant stad­ gande men har, i anslutning till 18 kap. 6 § 2 morn., föreslagit ett särskilt stadgande örn straff för funktionär på sådan inrättning som där avses, om han övar otukt med på inrättningen intagen person av samma kön. Bered­ ningen har ansett att genom ett dylikt straffbud skapades tillräckligt straffskydd även mot homosexuell otukt med sinnessjuk eller sinnesslö person. Även örn behovet av särskilt straffskydd mot homosexuell otukt med sin­ nessjuka eller sinnesslöa personer såvitt man nu kan bedöma icke är särskilt framträdande, synes det likväl principiellt motiverat att bereda dem skydd mot homosexuella närmanden. Då de icke själva kunna antagas lia kraft att avvisa vederbörande, torde en straffbestämmelse vara på sin plats. Stad­ gande härom synes lämpligen böra upptagas under en ny paragraf, betecknad 10 a §. Straffet torde böra utgöra fängelse eller straffarbete i högst två år. I samma paragraf torde även böra intagas det av beredningen föreslagna mot 18 kap. 6 § 2 mom. svarande stadgandet örn straff, därest vissa funk­ tionärer göra sig skyldiga till otukt med personer sorn äro intagna på anstalt. Då varken 18 kap. 0 8 2 mom. eller 9 § innehåller straff för försök till heterosexuell otukt i där angivna fall, torde det icke böra komma i fråga att i förevarande sammanhang stadga straff för försök till brott som

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

avses i den nya 10 a §. Detta är ur andra synpunkter icke helt till­ fredsställande. Frågan om straffbarheten vid försök till brott som avses i förevarande kapitel i strafflagen torde emellertid inom kort komma att bliva föremål för ett enhetligt bedömande i samband med en omarbetning av ka­ pitlet i dess helhet.

Det är givet, att homosexuella handlingar som såra allmän ordning och anständighet icke kunna tolereras, även örn det ej är fråga om sådan otukt som åsyftas med förut av mig förordade straffregler. Bered­ ningen har med hänsyn därtill i sitt förslag till ändring av 18 kap. 10 § upp­ tagit ett särskilt stadgande örn straff för den som å allmän plats eller eljest så att allmän förargelse kan komma därav övar otukt med annan av samma kön eller med ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt med sig. I fråga om sexuella närmanden föreslog redan den s. k. reglementeringskommittén i sitt år 1910 avgivna betänkande en straffbestämmelse för den som ge­ nom ord, tecken eller annan gärning, på sätt sorn vöre ägnat att väcka allmän förargelse, uppfordrade eller inbjöde till otukt. Förslaget föranledde icke nå­ got stadgande i ämnet, till synes väsentligen av den anledningen att bestäm­ melserna i 18 kap. 13 § ansågos i praxis ha erhållit en tolkning som i huvud­ sak omfattade de gärningar kommittén avsett med sitt förslag. Sedermera före­ slog lösdriverilagstiftningskommiftén i sitt år 1939 avgiVna betänkande ett tillägg till nämnda lagrum av innehåll att detsamma skulle bliva tillämpligt beträffande den som på allmän plats och anstötligt sätt inbjöde till könsförbindelse. Båda förslagen avsågo i första hand den kvinnliga prostitutionen. I vad mån för dennas bekämpande ett stadgande av angiven art är önskvärt torde i detta sammanhang icke behöva upptagas till övervägande. Såvitt an­ går den manliga prostitutionen anser jag emellertid införande av ett dylikt stadgande icke vara erforderligt. Med rådande tolkning av 18 kap. 13 § torde behövliga ingripanden mot handlingar av ifrågavarande natur kunna äga rum i alla praktiska fall. I detta lagrum stadgas bland annat straff — böter eller fängelse — för den som sårar tukt och sedlighet så att allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kommer. För stadgandets tillämpning förutsättes icke att gärningen skett på »allmän plats». Lagrummet kan så­ lunda tillämpas även i fråga örn handlingar som begås i sådana lokaliteter som trappuppgångar, portar och dylikt. Rättspraxis kräver ej heller, att handlingen i det särskilda fallet väckt förargelse hos flera personer för att allmän förargelse skall anses föreligga, utan anser tillfyllest, att någon utom­ stående iakttagit handlingen och att den lätteligen kunnat iakttagas av ett flertal personer. I ett tidigare rättsfall ansågs lagrummet tillämpligt, då nå­ gon vid upprepade tillfällen förövat lukt och sedlighet sårande gärningar, vilka vid varje enstaka tillfälle iakttagits endast av en person. Även beträf­ fande det andra alternativet, nämligen att gärningen innebär fara för andras förförelse har lagrummet erhållit en vidsträckt tolkning. Det torde således icke förutsättas att handlingen inneburit fara för förförelse av flera personer.1 Att 1 Betr. tillämpningen av 18 kap. 13 § strafflagen sc bi. a. NJA 1937 s 378, 1926 s. 203, 1924 B 201.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 53

handlingen, såsom ordalagen möjligen kunde anses giva vid handen, skulle föranleda straff, örn den inneburit fara för förförelse av två personer, men däremot icke vara straffbar, örn fara förelegat allenast för en person, har sålun­ da icke antagits. En sådan gränsdragning vore också irrationell. Ehuru lag­ rummet möjligen kan sägas vara i behov av förtydligande, har jag ej funnit anledning att i detta sammanhang låta omarbeta detsamma. I ett yttrande har ifrågasatts att till komplettering av 18 kap. 11 § införa ett särskilt straffbud i syfte att hindra uppkomsten av sammanslut­ ningar eller klubbar som lia till ändamål att främja homosexuell otukt mellan medlemmarna. Sistnämnda lagrum stadgar bland annat straff för den som vanemässigt eller för att därigenom bereda sig vinning förleder till, förmedlar eller på annat sätt främjar otukt mellan andra. Lagrummet medför otvivelaktigt straff för den som ställer sig i ledningen för dylika sammanslutningar eller klubbar liksom för den som eljest vanemässigt eller för sin vinning stöder sammanslutningen eller klubben. Att lagrummet — liksom 18 kap. 12 § — är tillämpligt i fråga om främjande av homosexuell likaväl som beträffande heterosexuell otukt, är icke föremål för tvivel. I vissa yttranden har yrkats, att i 18 kap. strafflagen borde — liksom i den danska strafflagen — införas ett stadgande av innebörd att all medver­ kan till homosexuell otukt som sker mot betalning skulle straff­ beläggas. Ett dylikt straffbud torde emellertid, även bortsett från att lös­ driveri och prostitution icke hos oss äro kriminaliserade, icke vara tillrådligt. Tillämpningen därav skulle säkerligen bereda avsevärda svårigheter bland annat med hänsyn till vanskligheterna att besvara frågan vad som skall anses som betalning. Att göra skillnad mellan kontant betalning och annan ersättning kan ej gärna komma i fråga. Jag kan icke heller finna tillräck­ liga skäl att behandla homosexuell och heterosexuell prostitution olika i nu berört hänseende. Strafflagberedningen bar för sin del i syfte att motarbeta den manliga prostitutionen föreslagit vissa ändringar i lösdr i v arlagen och bar­ navårdslagen. Enligt den förra lagen skall såsom lösdrivare behandlas den som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle liksom den vilken eljest, utan att ha medel lill sitt uppehälle, un­ derlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett så­ dant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Personer under 21 år må dock ej behandlas såsom lösdrivare. En­ ligt beredningens förslag skall såsom lösdrivare behandlas även den som vanemässigt på allmän plats eller eljest så ali allmän förargelse kan upp­ komma därav med ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt med sig och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krä­ vas för bans tillrättaförande. Det är tydligt, att beredningens förslag innebär en väsentlig avvikelse från grunderna för lösdrivarlagstiftningen. Anledningen till denna avvikelse torde framför allt vara ali, såsom beredningen framhållit, manliga prostituerade

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 1.

ofta icke äro lielyrkesprostituerade. Det torde dock icke vara lämpligt att i förevarande sammanhang göra någon ändring i lösdrivarlagen av den prin­ cipiellt betydelsefulla innebörd beredningen föreslagit. Beträffande möjlig­ heten att tillämpa lagen i dess nuvarande lydelse mot manligt prostituerade må framhållas, att de s. k. helyrkesprostituerade helt naturligt icke utgöra någon bestämt avgränsad grupp. Erforderliga åtgärder enligt lagen torde kunna äga rum även i de gränsfall, där sådant ingripande av sociala skäl är särskilt påkallat. Jag finner på grund av vad nu sagts övervägande skäl tala för att frågan om eventuellt behov av utvidgade möjligheter att med lösdrivarlagens hjälp ingripa mot manlig prostitution får övervägas i samband med en mera omfattande revision av denna lagstiftning. Jag vill emellertid påpeka att manligt prostituerade under 21 år skola kunna omhändertagas av barnavårdsnämnd enligt vad jag i det följande vill förorda. Beredningens förslag om ändring i barnavårdslagen innebär, att under 22 § e) skulle införas ett nytt stadgande enligt vilket barnavårdsnämnd skulle tillerkännas befogenhet att vidtaga i lagen närmare angivna åtgärder be­ träffande dem som tillhöra åldersgruppen 18—21 år, örn vederbörande gjor­ de sig skyldig lill sådan handling som beredningen angivit i sitt förslag till ändring av lösdrivarlagen, dock med den utvidgningen att vanemässighet ej skulle krävas. Mot införande i barnavårdslagen av en bestämmelse med syfte att tillrätta­ föra ungdom som hemfallit åt homosexuella vanor synes principiellt icke vara något att erinra. Däremot förefaller det ej lämpligt att, på sätt bered­ ningens förslag kan sägas göra, låta barnavårdsnämnds åtgärd följa såsom ett slags straff med anledning av en viss handling. Den utformning bered­ ningen givit sitt förslag har också väckt betänkligheter i flera yttranden. Förslaget torde böra begränsas till sådana fall, då skyddsåtgärder äro in­ dicerade på ett sätt som är mera jämförligt med andra i barnavårdslagen angivna fall. Till stöd för en sådan begränsning kan även åberopas, att del givetvis måste fordras mera vägande skäl för ingripande mot den som är i åldern 18—21 år än i fråga örn yngre personer. Erforderlig ändring av la­ gen torde lämpligen böra ske genom ett tillägg i 22 § d), som för närvarande medgiver att barnavårdsnämnd ingriper mot person i åldern mellan 18 och 21 år som befinnes vara hemfallen åt ett oordentligt, lättjefullt eller last­ bart levnadssätt och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande. Då en person kan vara hemfallen åt homosexuella vanor, även om hans levnadssätt icke kan sägas vara »oordent­ ligt, lättjefullt eller lastbart», torde härmed lämpligen böra jämställas att hail eljest är hemfallen åt svår oart. Att detta uttryck icke uteslutande träffar homosexuella vanor synes icke böra möta några betänkligheter. Av lagrum­ met i övrigt framgår ju bland annat, att särskilda åtgärder måste anses på­ kallade ur allmän synpunkt för vederbörandes tillrättaförande. Eljest må ej ingripande äga rum. Den nya bestämmelsen kan därför icke med fog befaras få en för vidsträckt tillämpning. Genom att tillägget införes under 22 § d) blir det icke behövligt att, såsom eljest måst ske, vidtaga annan följdändring än att 2 § 1 mom. bör jämkas på motsvarande sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Beträffande barn under 18 år kan enligt barnavårdslagen ingripande äga rum, om barnet är vanartat eller — därest det ej fyllt 16 år — på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att fostra barnet dr i fara att bliva vanartat eller i föräldrahemmet utsättes för fara till sin kropps­ liga eller andliga hälsa. Dessa bestämmelser torde vara tillfyllest. Bered­ ningen har icke heller föreslagit någon ändring i denna del. Till komplettering av de förut behandlade straffbestämmelserna har be­ redningen med särskild tanke på lärare föreslagit en ändring även i 25 kap. 20 § strafflagen. Enligt detta lagrum gäller, att om den, till vars ämbete hör att undervisa eller uppfostra ungdom, enligt 18 kap. 6 § 1 mom. dömes till fängelse för otukt med ungdom som han i kraft av ämbetet eller eljest hade till undervisning eller uppfostran, eller om han dömes enligt 18 kap. 13 § till ansvar för någon tukt och sedlighet sårande gärning därav kom synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse, han tillika skall dömas till avsättning eller till mistning av ämbetet på viss tid. Beträffande äm­ bets- eller tjänsteman som dömes till straffarbete eller svårare straff gäl­ ler redan enligt 2 kap. 18 §, att han i regel skall avsättas eller suspenderas. Enligt beredningens förslag skall vad i 25 kap. 20 § stadgas även gälla, om ämbetsman som där avses dömes till fängelse för otukt med ungdom som han hade till undervisning eller uppfostran, vare sig enligt 18 kap. 6 § 1 mom. eller enligt den av beredningen föreslagna nya 10 § i sistnämnda kapitel. Avsättning eller suspension må också enligt förslaget ådömas, där så­ dan ämbetsman i annat fall än nyss sagts dömes till böter eller fängelse enligt 18 kap. 10 §, såframt omständigheterna föranleda därtill. Beredningens förslag i denna del har blivit föremål för mycket delade meningar i yttrandena. Av medicinska fakulteten i Uppsala har sålunda gjorts gällande, att avsättning vore en orimligt hård påföljd även i fråga om lärare som övat homosexuell otukt med någon av sina elever. Därvid har er­ inrats örn möjligheten att med stöd av läkarintyg förtidspensionera lärare, vilkas homosexuella läggning påkallar en sådan åtgärd. Denna utväg torde dock i tillämpningen vara förenad med avsevärda svårigheter. Behovet av att kunna undanröja varje fara för att homosexuell läggning hos en lärare skall rikta sig mot hans elever synes mig kräva att möjlighet till avsätt­ ning finnes såväl då han övat otukt med någon av sina egna elever, som då han eljest begått straffbar homosexuell otukt och omständigheterna ej föranleda till att faran för eleverna kan anses undanröjd. Jag vill alltså ansluta mig till beredningens förslag i denna del. Beträffande den ifrågasatta ändringen av 25 kap. 20 § vill jag i övrigt framhålla, alt möjligheten att döma till avsättning eller suspension i sam­ band med fängelsestraff för homosexuell otukt torde kunna begränsas till sådan otukt som avses i den av mig föreslagna nya 10 § i 18 kap. Be­ träffande sådan otukt som skulle komma att straffas enligt 18 kap. 10 a g torde icke i högre grad än i fråga örn heterosexuell otukt i motsvarande fall vara påkallat att stadga möjlighet till avsättning eller suspension när straffet stannar vid fängelse. Vad särskilt angår det fall, alt den homo­ sexuella otukt som avses i nyssnämnda 10 § i 18 kap. icke hogås mot ungdom

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

som ämbets- eller tjänstemannen har för uppfostran eller undervisning, sy­ nes såsom uttrycklig förutsättning för att avsättning eller suspension skall komma i fråga böra stadgas att sådan åtgärd finnes påkallad med hänsyn till ämbetsuppgiften. Härav torde framgå, att avsättning ej må ådömas an­ nat än om vederbörande måste anses direkt olämplig att fortfarande inne­ hava sin befattning. Motsvarande gäller givetvis suspension. Den av mig förordade lydelsen utmärker också tydligare, att grunden till den föreslagna regeln om avsättning eller suspension är den att brottet i viss mån är att likställa med tjänstefel. Örn denna synpunkt ej kan anläggas i det särskilda fallet, bör icke heller dömas till sådan påföljd. Då beträffande fullbordat brott böter icke ingå i latituden för någon av de av mig såsom 18 kap. 10 § föreslagna bestämmelserna, uppkommer för sådant fall icke fråga, huruvida avsättning eller suspension kan tänkas motiverad även när vederbörande dömes allenast till bötesstraff. Att införa möjlighet till avsättning eller suspension, örn böter ådömas vid försök, synes icke lämpligt. Beträffande det fall att ämbetsman dömes till ansvar för annan tukt och sedlighet sårande handling av homosexuell natur finner jag ej skäl att göra något avsteg från vad nu gäller, därest ämbetsmannen dömes till straff en­ ligt 18 kap. 13 §. I fråga örn andra befattningshavare än lärare kan jag icke finna påkal­ lat att införa möjlighet till avsättning eller suspension under andra förut­ sättningar, då straff ådömes befattningshavaren för homosexuell otukt, än då straff för annat brott ådömes honom. Det förhållandet att 25 kap. 20 § strafflagen icke i allmänhet torde kunna tillämpas på officerare eller under­ officerare vid krigsmakten, synes icke heller påkalla någon särskild åtgärd. De vidsträckta befogenheter alt förflytta officerare och underofficerare som tillkomma överordnade befälhavare synas innebära tillräcklig garanti att ve­ derbörande skall kunna erhålla en sysselsättning, där hans homosexuella läggning icke innebär fara för att han skall förgripa sig mot underlydande. Jag vill för övrigt erinra, att de av mig förordade straffbestämmelserna för homosexuell otukt giva möjligheter att ingripa bland annat mot ämbets- eller tjänstemän som göra sig skyldiga till homosexuell otukt med underordnade utan begränsning med hänsyn till de senares ålder och att avsättning eller suspension i regel skall ådömas enligt 2 kap. 18 §, örn brottet föranleder straffarbete. Vad beredningen påpekat angående önskvärdheten av att vid blivande änd­ ringar i instruktioner och liknande författningar uppmärksamhet äg­ nas spörsmålet på vad sätt homosexuella vanor böra betraktas som en brist i vederbörandes vandel av beskaffenhet att kunna föranleda avstängning från tjänstgöring eller annan därmed jämförlig åtgärd synes mig värt be­ aktande. Det torde däremot icke vara oundgängligen erforderligt att, såsom Svea hovrätt påyrkat, nu söka i ett sammanhang införa bestämmelser där­ om. Med hänsyn lill den utvidgning av det straffbara området som jag för­ ordat, jämfört med beredningens förslag, torde det ej vara förenat med be­ tänkligheter att genomföra nu ifrågavarande lagstiftning utan att avvakta erforderlig genomgång och omarbetning av tillämpliga instruktioner m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 57

Beträffande åtal mot den som gjort sig skyldig till brott mot den av be­ redningen föreslagna 10 § i 18 kap. strafflagen bär beredningen föreslagit en särskild bestämmelse, enligt vilken landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen må eftergiva åtalet, om betryggande åtgärd vidtagits till före­ byggande av återfall och åtal icke ur allmän synpunkt är påkallat. Mot delta förslag har bland annat Svea hovrätt invänt, att frågan örn åtalseftergift måste upptagas i ett större sammanhang. Även jag finner det betänkligt att för ett speciellt brott — utan att lia erhållit någon översikt över behovet av åtalseftergift i andra fall — införa bestämmelser i detta hänseende. De av sinnessjuknämnden framförda betänkligheterna mot alt låta åklagaren fak­ tiskt bestämma vilken åtgärd den misstänkte borde bliva föremål för torde icke heller sakna fog. Jag kan därför icke ansluta mig till beredningens för­ slag i denna del. Det bör emellertid framhållas, att frågan om åtal för brott mot 18 kap. 1—12 §§ strafflagen redan enligt gällande instruktioner skall prövas av överåklagaren, örn ej annorlunda förordnats. Därigenom torde ha skapats viss garanti mot att utpressare kunna lyckas att med hot örn oberät­ tigade angivelser förmå någon att falla till föga för hans påtryckningar. En annan sak är att redan den omständigheten att vederbörande har en homo­ sexuell läggning giver en utpressare möjlighet att hota honom med att yppa förhållandet t. ex. för närstående eller överordnade. Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, att beredningen jämväl föreslagit en särskild lag örn läkarundersökning av person misstänkt för brott mot 18 kap. 10 § strafflagen. Enligt huvudstadgandet i detta för­ slag skall, innan allmänt åtal väckes för sådant brott, läkarundersökning av den misstänkte äga runi, örn denne är villig att underkasta sig sådan. Detta stadgande äger nära samband med beredningens förslag om åtals­ eftergift. Därest den föreslagna bestämmelsen angående åtalseftergift i fråga om homosexuell otukt icke upptages i nu förevarande sammanhang, torde det väsentliga skälet för beredningens förslag om särskild läkarundersökning bortfalla. Men även bortsett från detta samband synes det mindre lämpligt att endast med avseende å visst slag av brott meddela speciella bestämmel­ ser örn förberedande läkarundersökning. Jämväl denna fråga kräver ett be­ dömande i större sammanhang. Jag vill erinra alt lagen den 22 juni 1939 örn särskild förundersökning i brottmål enligt Kungl. Maj:ts beslut den 1 oktober 1943 skall träda i kraft den 1 januari 1944. Denna lag bereder dom­ stolen eller dess ordförande möjlighet att besluta att läkarintyg skall vid förundersökningen införskaffas om den tilltalade. Dessutom skall givetvis domstolen förordna örn sinnesundersökning i vanlig ordning, när anledning därtill förekommer. Jag är icke för närvarande beredd att tillerkänna även åklagaren någon befogenhet att föranstalta om läkarundersökning. Ifråga­ varande lagförslag torde därför icke nu böra upptagas. Såsom förut nämnts omfattar 18 kap. 10 § strafflagen förutom otukt mot naturen med annan person även otukt med djur, s. k. tidelag. I denna del skulle straffbudet enligt beredningens förslag helt bortfalla. I enlighet

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

med den uppfattning, som torde vara allmänt rådande, tillstyrker jag att straffet för otukt med djur avskaffas.

Såsom en följd av att fängelse införes i straffskalan i 18 kap. 10 och 10 a §§ strafflagen torde i 3 § lagen den 21 september 1915 om behö­ righet att utöva läkarkonsten böra vidtagas sådan ändring att förlust av legitimationen kan inträda då legitimerad läkare dömes till fäng­ else för brott som han under utövning av läkarkonsten begått mot något av förstnämnda båda lagrum. I anslutning härtill bör i 5 § samma lag föreskri­ vas skyldighet för domstol att till medicinalstyrelsen insända protokoll och utslag i mål varigenom läkare dömts till fängelse för sådant brott. Med anledning av förslag till lag om kastrering, som jag senare kommer att anmäla, torde 3 och 5 §§ lagen om behörighet att utöva läkarkonsten böra jämväl kompletteras med hänvisning till en straffbestämmelse som upp­ tagits i nu nämnda lagförslag.

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprät­ tats förslag till 1) lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen; 2) lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 22 § barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361); samt 3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 (nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och 3) upptagna lagförslagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom ut­ drag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet: Bertil Crona.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen i ämnet

har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13. 59

Bilaga A.

Utländsk rätt.

Redogörelse intagen i 1935 års promemoria (SOU 1935: <>S).

I fråga om onaturlig otukt mellan människor skilja sig lagarna i två hu­ vudgrupper. Den ena gruppen, vartill bland annat höra de flesta romanska lagarna samt ett stort antal utomeuropeiska lagar, straffar -icke i något fall nämnda otuktsform såsom sådan, d. v. s. uppställer icke ett självständigt rekvisit, enbart byggt på otuktens egenskap av onaturlig, varemot dylik gärning regel­ mässigt blir straffbar under sådana omständigheter, då även naturlig otukt skulle straffats, t. ex. då den begåtts mot barn. I allmänhet gäller om dessa lagar, att de vid de särskilda otuktsbrott som uppställas bestämma objektet och handlingen så, att mer eller mindre av onaturlig otukt ingår i rekvisitet. De till den andra huvudgruppen hörande lagarna överensstämma däri, att ett större eller mindre område uppställes, där otukten straffas enbart därför att den är onaturlig (av en eller annan art). Däremot skilja de sig i flera olika typer beträffande utstakandet av det straffbara området. 1. Flera lagar göra i likhet med den svenska bokstavligen betraktat ingen inskränkning i begreppet otukt mot naturen. Detta skulle således kunna antagas avse även sådan otukt mellan personer av olika kön som icke innefattar normalt könsumgänge. 2. Vissa lagar — bl. a. den finska — inskränka det i och för sig straff­ bara området till otukt mellan personer av samma kön. 3. Några lagar, som inskränka det straffbara området till personer av samma kön, införa därjämte en åldersgräns, varigenom institutet framstår såsom en utvidgning av otukt med minderårig, så bl. a. den danska lagen ävensom vissa strafflagsförslag, t. ex. det finska. Stundom medtages såsom förutsättning för straffbarhet även yrkesmässighet eller ock missbruk av nödläge eller beroende. Den uppställda ålders­ gränsen angives i vissa fall genom uttrycket »minderårighet», i andra fall genom olika ålderssiffror, högst 21 år. Ett strängare straff under viss lägre åldersgräns stadgas genomgående. 4. En inskränkning till otukt mellan män göres bl. a. i norska och tyska lagarna. 5. I engelsk rätt upptages till särskild strängare behandling otuktsformen co i tus per anum, vare sig den sker med man eller kvinna. I övrigt straffas endast otukt mellan män. Finland. I 20 kap. 12 § första stycket strafflagen belägges »otukt med annan av samma kön» med straff för vardera (alltså även den som even­ tuellt förhåller sig passiv) av fängelse i högst 2 år. För att fullbordat brott skall anses föreligga torde i praxis fordras, att kontrahenternas könsdelar eller trakterna kring könsdelarna kommit i omedelbar beröring med var­ andra i ett lägersmålsliknande förhållande. Det av Serlachius år 1922 framlagda förslaget till ny strafflag stadgade icke straff för otukt mellan personer av samma kön såsom sådan. Endast örn den ena parten vöre myndig, men den andra minderårig eller örn tvång kommit till användning, »då handlingen således icke begåtts av tvenne ge­ mensamt, utan av den ena mot den andra», skulle den enligt förslaget — 23 kap. 12 § — bliva att straffa (med fängelse eller tukthus i högst 4 år).

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Norge. Enligt § 213 i strafflagen straffas man, som övar eller medver­ kar till »utuktig omgjengelse» med annan man, med fengsel i högst ett år. Även den passiva parten är straffbar. Lagrummet avser endast otukt, som sker under sådana omständigheter, att heterosexuell otukt skulle vara straff­ fri. Har gärningsmannen däremot t. ex. med våld eller hot förmått en annan man att med sig öva otukt eller har han övat otukt med gosse under 16 år eller med »sinnssyk» person av mankön, straffas han jämlikt de lagrum, som äro tillämpliga vid motsvarande förgripelse mot en kvinna. — En syn­ nerligen viktig inskränkning i fråga örn tillämpningen av den angivna straff­ bestämmelsen i § 213 ligger däri, att gärningen åtalas endast »når det påkreves av almene hensyn». I ett år 1925 framlagt kommittébetänkande rörande bl. a. revision av strafflagens bestämmelser angående sedlighetsbrott föreslogs, att straffbar­ heten av homosexuell otukt skulle inskränkas till vissa fall av otukt med person under 21 år samt till otukt som övas för vinnings skull. Emellertid blev kommitténs förslag i denna del icke av regeringen förelagt stortinget, enär det ansågs »overveiende betenkelig å legalisera perverse forhold av den her nevnte art» (Ot. prp. 1927 nr. 8 s. 13). Danmark. Frågan örn den homosexuella otuktens straffbarhet har i strafflagen reglerats med utgångspunkt i uppfattningen att otukt mellan per­ soner av samma kön, utan hänsyn till otuktens art i övrigt, bör lika väl som otukt mellan personer av olika kön falla utanför det straffbaras om­ råde, då icke särskilda straffgrundande omständigheter äro för handen. I §§ 225 och 230 angivas fall då sådana omständigheter föreligga att straff­ barhet inträder för den som övar otukt (»konslig Ussedelighed») med person av samma kön. Enligt § 225 första stycket inträder straffbarhet då gärningen begåtts un­ der omständigheter motsvarande dem, som jämlikt §§ 216—220 och 222 föranleda straff för samlag med person av annat kön. I de angivna lag­ rummen avses följande fall: 1) kvinna tvingas till samlag genom våld, frihets­ berövande eller framkallande av fruktan för hennes eller hennes närmastes liv, hälsa eller välfärd (§ 216); 2) samlag (utom äktenskap) sker med kvinna, som är sinnessjuk eller »udprseget aandssvag», (§ 217 första stycket) eller som befinner sig i eit tillstånd, i vilket hon ej är i stånd att motsätta sig gärningen eller förstå dess betydelse, (§ 217 andra stycket) eller som är in­ tagen på sjukhus eller anstalt för sinnessjuka eller sinnessvaga (§ 217 tredje stycket); 3) kvinna förmås, i annat fall än i § 216 och § 217 första och andra styckena åsyftas, till samlag genom hot om våld, frihetsberövande eller »Sigtelse» för straffbart eller ärerörigt förhållande (§ 218); 4) tjänsteman eller till­ syningsman vid fängelse, fattighus, uppfostringshem, sinnessjukhus eller lik­ nande anstalt övar samlag med en där intagen person (g 219); 5) kvinna för­ mås till samlag (utom äktenskap) genom grovt missbruk av hennes beroende ställning i tjänsten eller i ekonomiskt avseende (§ 220); samt 6) samlag övas med barn under 15 år (§ 222). Straffet utgör enligt § 225 första stycket faengsel i högst 6 år. Denna straffskala är för vissa fall mildare, för andra åter sträng­ are än straffskalorna i de lagrum (§§ 216—220 och 222) till vilkas brottsbeskrivningar hänvisning skett, varvid emellertid är att märka, att straff enligt något av sistnämnda lagrum enligt särskilt stadgande (§ 224) må på visst sätt nedsättas, därest »anden konslig Omgaengelse» än samlag skett. — I § 225 andra stycket stadgas straff av fsengsel i högst 4 år för otukt med per­ son under 18 år. Straffet kan dock bortfalla, om de ifrågavarande perso­ nerna äro ungefärligen jämbördiga i ålder och utveckling. — Enligt § 225 tredje stycket straffas med faengsel i högst 3 år den som under missbruk av

Kanal. Maj.ts proposition nr 13. 61

en på ålder och erfarenhet beroende överlägsenhet förför en person under 21 år till otukt med sig. I vissa fall då uppsåtlig! brott mot § 225 ej kan anses föreligga, t. ex. där­ för att gärningsmannen saknat vetskap örn ålder eller sinnesbeskaffenhet hos den med vilken han övade otukt, skall enligt § 226, därest gärningsmannen dock handlat oaktsamt, »en forholdsmsessig mindre Sträf» ådömas. I § 230 stadgas straff av flengsel i högst 2 år för mottagande av betalning för otukt med person av samma kön. Bestämmelsen, som åsyftar att för­ hindra homosexuell prostitution, förutsätter för sin tillämplighet icke yrkes­ mässighet. Straffet kan bl. a. då vederbörande tidigare ådömts straff enligt samma bestämmelse eller ock för förmögenhetsbrott blivit dömd till fängsel höjas till fängsel i 3 år (§ 231). Tyskland. Enligt § 175 i strafflagen av 1871 straffades med fängelse »widernaturliche Unzucht» mellan män. Praxis krävde för straffbarhet före­ tagande av samlagsliknande handlingar. Straffet drabbade regelmässigt även den eventuellt passiva parten i förhållandet, vilken kunde påräkna strafffrihet endast örn otukt med honom övades utan lians vetskap och vilja (barn, sovande, otillräkneliga). I det förslag till strafflag, som förelädes riksdagen 1927, bibehölls i § 296 en mot § 175 svarande bestämmelse, däri begreppet »widernaturliche Un- ^ucht» uttryckligen ersattes med företagande av en »samlagsliknande hand­ ling». I § 297 föreslogos vissa bestämmelser angående »schwere Unzucht z wiseli en Männern», enligt vilka strängare straff skulle inträda i vissa fall (minst fängelse i 6 månader, i särskilt svåra fall högst tukthus i 10 år). — Vid lagförslagets behandling i det för sådant ändamål tillsatta riksdagsut­ skottet uteslöts bestämmelsen i § 296 och sänktes straffet enligt § 297. Genom lag den 28 juni 1935 ha skärpta bestämmelser angående homo­ sexuell otukt genomförts. Straffet för man, som övar otukt med annan man eller av honom låter missbruka sig till otukt, är enligt § 175 fängelse, dock att den som ej fyllt 21 år i särskilt lindriga fall kan frias från straff. — I § 175 a straffbelägges, delvis i enlighet med stadganden i § 297 i 1927 års förslag, med tukthus i högst 10 år, vid förmildrande omständigheter fängelse i minst 3 månader, bl. a. otukt med användande av våld eller visst hot eller med utnyttjande av annans underordnade ställning, otukt, som av man över 21 år åvägabringas genom förförelse av man under 21 år, samt slutligen otukt eller utbjudande därtill, som sker yrkesmässigt. England. Engelsk rätt bestraffar med frihetsstraff i högst två år grovt oanständiga handlingar fany act of gross indecency) mellan män. — Med högst straffarbete (penal servitude) på livstid straffbelägges »sodomi» med man eller kvinna (coitus per anum). Även den passiva parten vid sist­ nämnda brott förklaras uttryckligen straffbar (såsom principal in the first degree) därest han eller hon uppnått 14 års ålder. Försök straffas högst med straffarbete i 10 år. — Den som söker använda våld eller visst hot eller be­ rövar någon friheten i uppsåt att öva sodomi eiler som gör sig skyldig till motsvarande angrepp mot en person av mankön i annat oanständigt syfte är likaledes förfallen till högst straffarbete i 10 år.

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Bilaga B.

Strafflagberedningens lagförslag.

Lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas att 18 kap. 10 § och 25 kap. 20 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse samt att till 18 kap. skall fogas en ny para­ graf, betecknad 17 §, av den lydelse nedan angives:

18 KAP. 10 §. Förmår någon eller söker någon förmå annan av samma kön under tjuguett år till otukt med sig och utnyttjar han därvid den andres oerfarenhet eller beroende ställning, dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. övar någon som fyllt tjuguett år otukt med annan av samma kön under aderton år eller söker han förmå honom därtill, straffes städse som nu sagts. Förövas brott som ovan sägs med barn under femton år, må tiden för straffarbetet höjas till fyra år. Övar styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsynings­ man eller vaktbetjänt vid inrättning som avses i 6 § 2 mom. otukt med där intagen av samma kön, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där någon, å ställe som i 11 kap. 15 § sägs eller eljest så att allmän för­ argelse kan komma därav, övar otukt med annan av samma kön eller med ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt med sig, straffes med fängelse eller, i ringare fall, med böter.

17 §. Har betryggande åtgärd vidtagits till förebyggande av att någon som be­ gått brott varom i 10 § sägs återfaller i sådant brott, och är åtal för brottet icke ur allmän synpunkt påkallat, må landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskal eftergiva åtalet. Finnas tillräckliga skäl för eftergift ej längre föreligga, må den åter­ kallas. 25 KAP. 20 §. Varder ämbetsman, till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra ungdom, enligt 18 kap. 6 § 1 mom. eller 10 § dömd till fängelse för otukt med ungdom, som han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade till undervis­ ning eller uppfostran, eller dömes han enligt 18 kap. 13 § till ansvar för någon tukt och sedlighet sårande gärning därav synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse kom, skall tillika till avsättning eller till mistning av ämbetet på viss tid dömas. Sådan påföljd må ock, när omständigheterna det föranleda, ådömas, där han enligt 18 kap. 10 § i annat fall än nyss sagts dömes till fängelse eller ock till böter.

Lag om Hild rad lydelse liv 1 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares behandling.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 juni 1885 angående lösdriva­ res behandling skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §■ Var, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, må, där ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete, be­ handlas såsom lösdrivare på sätt i denna lag sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 63

Till enahanda behandling vare ock den förfallen, vilken eljest, utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet, så ock den vilken vanemåssigt, å ställe som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs eller eljest så att allmän förargelse kan komma därav, med ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt med sig och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillråttaförande. Personer under tjuguett år må ej såsom lösdrivare behandlas.

Lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samliällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas att 22 § lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barna­ vård och ungdomsskydd (barnavårdslag) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

22 §.

Barnavårdsnämnden har att i enlighet med 23—25 §§ vidtaga åtgärder be­ träffande a) barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa; b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat; c) barn under aderton år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande; d) person i åldern mellan aderton och tjuguett år, som befinnes vara hem­ fallen åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättafö­ rande; samt e) person i åldern mellan aderton och tjuguett år, vilken, å ställe som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs eller eljest så att allmän förargelse kan komma därav, övar otukt med annan av samma kön eller med ord eller åtbörd in­ bjuder annan av samma kön till otukt med sig.

Lag om läkarundersökning av person misstänkt för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Innan allmänt åtal för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen väckes, skall, såvida den misstänkte är villig underkasta sig läkarundersökning, sådan un­ dersökning ske. Vad nu sagts utgör dock ej hinder för landsfogde eller förste stadsfiskal i Stockholm att besluta örn häktning av den misstänkte.

2 §. Läkarundersökning som avses i denna lag skall utföras av läkare med rättspsykiatrisk erfarenhet, som medicinalstyrelsen därtill förordnar.

3 g. Konungen meddelar anvisningar angående avfattningen av intyg rörande läkarundersökning som ovan sagts och övriga bestämmelser som erfordras för tillämpningen av denna lag.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 de­ cember 1943.

Närvarande: justitieråden A lsén , L ind , regeringsrådet E klund , justitierådet E ricsson .

Enligt lagrådet den 17 november 1943 tillhandakommet utdrag av proto­ koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 5 november 1943, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­ hämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen; samt 2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 (nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av hovrättsrådet L. G. Ohlsson. Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i 18 oell 25 kap. strafflagen.

Lagrådet: Den ingående behandling som genom ett flertal sakkunnigutredningar ägnats frågan om homosexualitetens straffrättsliga bedömande visar enligt lagrådets mening, att övervägande skäl tala för en reform i förslagets syfte. Väl möta, såsom framhållits i åtskilliga yttranden över strafflagberedningens förslag, vissa betänkligheter mot ett upphävande i princip av straffet för homosexuella handlingar. Dessa betänkligheter kunna dock icke vara avgö­ rande. Med den numera vidgade kunskapen om homosexualitetens natur och orsaker låter det sig svårligen förena att upprätthålla den principiella straffbarheten i vad rör de konstitutionellt homosexuella. Beträffande homo­ sexuella förgripelser av andra personer — med en gemensam beteckning kal­ lade pseudohomosexuella — föreligger icke motsvarande anledning till straff­ frihet. Då det emellertid ej torde låta sig göra att i tillämpningen uppdraga en bestämd gräns mellan de konstitutionellt homosexuella och de pseudoho­ mosexuella, framstå möjligheterna att nå positivt resultat starkt beskurna, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 65

någon annan väg än den i remissförslaget valda synes knappast framkomlig. I fråga örn de samhällsintressen som vid ett upphävande av det generella straffbudet kräva skydd, främst värnandet av det uppväxande släktet, torde i huvudsak råda enighet. Angående den närmare utformningen av straffskyddet i de särskilda fallen kunna naturligen delade meningar framträda. Ju vidare emellertid området för straffbarheten bestämmes, desto mindre gör sig gäl­ lande den måhända mest vägande erinringen emot lagstiftningen, nämligen att efter dennas genomförande den samhälleliga reaktionen kunde befaras ej bliva stark nog att motverka utbredningen av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar. Det föreliggande förslaget — som i förhållande till tidi­ gare förslag vidgar det straffbara området — synes innefatta en i det stora hela tillfredsställande lösning och jämväl beträffande enskildheterna vara väl avvägt. Endast på en punkt av i viss mån principiell innebörd, vilken nedan skall beröras, synes tvekan kunna råda om den intagna ståndpunkten. Framhållas må emellertid, att bestämda fördelar såväl i sakligt som i for­ mellt hänseende utan tvivel skulle stått att vinna, därest frågan om den straffrättsliga behandlingen av de olika formerna av otukt —- den hetero­ sexuella och den homosexuella — kunnat bliva föremål för eif enhetligt be­ dömande vid den omarbetning av 18 kap. strafflagen, som enligt remiss­ protokollet torde inom en nära framtid vara att förvänta såsom ett led i den allmänna strafflagsrevisionen.

18 kap. 10 §. Lagrådet: Medan enligt första momentet av förevarande paragraf ovillkorligt straff­ skydd mot homosexuell otukt gives barn som ej fyllt 15 år, är det i andra momentet för ungdom mellan 15 och 18 år stadgade straffrättsliga skyddet såtillvida begränsat att gärningsman som själv är under 18 år går fri från straff. Härom anföres i remissprotokollet endast, att straffriheten för sådan gärningsman ej innebär annat avsteg från allmänna regler om straffbarhet än att straffrihet medgivits i stället för att eljest straffnedsättning bort äga rum, samt att avvikelsen är allenast en naturlig följd av att gärningsman­ nen själv tillhör den åldersgrupp som skall skyddas. Enligt det av strafflagberedningen framlagda förslaget skulle beträffande ungdom i åldern mellan 15 och 18 år ett ovillkorligt skydd gälla mot homo­ sexuella handlingar, om gärningsmannen fyllt 21 år. Vid fall av »förförelse> och därmed jämförliga handlingar — sådana dessa beskrivits i första mo­ mentet första punkten i 18 kap. 10 § av beredningens förslag — inlrädde emellertid straff även för den som var under 21 år, alltså jämväl för gär­ ningsman i åldern mellan 15 och 18 år. Det synes kunna ifrågasättas huruvida tillräcklig anledning förelegat att frångå strafflagberedningens ståndpunkt i förevarande hänseende. Om sålun­ da exempelvis en försigkommen sjuttonåring mer eller mindre systematiskt förleder yngre, oerfarna kamrater — låt vara fyllda 15 år — lill homosexuell otukt, förefaller det knappast riktigt alt förfarandet ej skall vara straffbart.

Bihang till riksdagens protokoll 10i4. 1 sami. A r 13. 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Den omständigheten att gärningsmannen själv tillhör ifrågavarande skyddade åldersgrupp synes näppeligen böra leda till ett annat bedömande; handlingen

i och för sig vittnar om en sådan sinnesriktning och en sådan grad av farlighet

att den ej synes böra privilegieras i förhållande till andra med straff be­ lagda handlingar av dem som tillhöra samma åldersgrupp. Tvärtom torde de skäl som föranlett särskild straffbestämmelse till skydd för ungdom i förevarande ålder motivera att skydd beredes denna ungdom jämväl i nu föreliggande fall. Framhållas må för övrigt att de i tredje momentet av före­ varande paragraf beskrivna förfarandena — vilka behandla fallen av för­ förelse — ansetts vara av den allvarliga natur att skyddets inträdande ej gjorts beroende av någon åldersgräns uppåt hos den förförde. Det synes då följdriktigt att dylika förfaranden som begås mot ungdom i den särskilt skyddade åldersgruppen städse skola kunna drabbas av straff. Nedsättning av straffet kan emellertid äga rum med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen; ej sällan torde härvid en väsentlig strafflindring ifrågakomma. Förhållandena kunna ock stundom vara sådana att åtalseftergift må ske enligt det förslag varö ver lagrådet den 22 november 1943 avgav utlåtande; i sådan händelse kommer straffreaktionen att ersättas med åtgärd av barnavårdsnämnd. På grund av det anförda vill lagrådet förorda, att undantaget från straff i andra momentet av förevarande paragraf för den som vid otuktens övande var under aderton år såtillvida begränsas att straffrihet ej skall föreligga där otukten skett under utnyttjande av den andres oerfarenhet. I anslutning härtill synes vidare begränsningen i tredje momentet till att gälla gärningsman som fyllt aderton år såsom praktiskt betydelselös kunna utgå; det må anmärkas att någon motsvarande begränsning ej uppställts

i 10 a §.

Vid ett beaktande av det sålunda anförda —- i samband varmed vissa re­ daktionella jämkningar kunna vidtagas — skulle ytterligare tillgodoses den enkelhet i reglernas utformning som vunnits genom remissförslaget. På sätt i remissprotokollet angivits har i ett par yttranden ifrågasatts att straffbelägga även den som med användning av berusande medel förmår an­ nan till homosexuell otukt eller, efter att ha använt bedövande medel mot annan, gör sig skyldig till dylik otukt med honom. Departementschefen har icke funnit tillräcklig anledning föreligga att vid sidan av övriga straffbe­ stämmelser upptaga särskilda sådana för nu angivna fall och därvid tillika uttalat att användning av bedövande medel torde kunna föranleda straff enligt 15 kap. 22 § strafflagen. Detta uttalande lärer för att rätt förstås kräva det tillägget, att för tillämpning av nämnda lagrum städse är av nöden att någon form av våld eller hot kommit till användning. Den omständigheten att någon i syfte att bli i tillfälle att öva homosexuell otukt med annan t. ex. föranlett denne att intaga bedövande medel medför således icke i och för sig att straff kan inträda enligt lagrummet; jfr i fråga om sådana medel vid rån straffrättskommitténs betänkande, statens offentliga utredningar 1940: 20, s.

lil. Även med beaktande härav har lagrådet dock icke ansett sig böra intaga annan ståndpunkt än departementschefen. Därets behov av ett stadgande i

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 67

ämnet framdeles skulle yppas, lärer frågan kunna upptagas i samband med den förestående omarbetningen av 18 kap. strafflagen.

25 kap. 20 §. Justitieråden Alsén och Lind samt regeringsrådet Eklund: I samband med 1936 års lagstiftning angående avskaffandet av påföljd en­ ligt 2 kap. 19 § strafflagen jämte vissa andra straffpåföljder blev, av syste­ matiska grunder, till 2 kap. såsom en ny 18 § överflyttat stadgandet i 25 kap. 20 § 1 mom. Enligt sistnämnda lagrum, jämfört med 25 kap. 22 §, skulle ämbetsman eller annan under 25 kap. hänförlig befattningshavare som dömdes till straffarbete — vare sig för brott i eller utom tjänsten — ovill­ korligen dömas till avsättning eller, där omständigheterna voro synnerligen mildrande, till suspension. Vid stadgandets överflyttande kompletterades detta med bestämmelser om förlust av jämväl andra allmänna befattningar, därvid såsom förutsättning för befattningens förlust uppställdes, vid sidan av dom å straffarbete, att den dömde förskyllt avsättning från annan befatt­ ning. Till vinnande av en enhetlig reglering för de olika slagen av befatt­ ningar vidtogs därjämte den i detta sammanhang betydelsefulla ändringen, att den ovillkorliga regeln om påföljdens inträdande frångicks och ersattes med nu gällande bestämmelse att, därest omständigheterna det föranledde, befattningshavare kunde bibehållas i befattningen. Uti det av lagrådet i ärendet avgivna utlåtandet hade lagrådet förordat, att bestämmelsen så utfor­ mades, att av stadgandet tydligt framginge, att förlust av allmänna befatt­ ningar regelmässigt borde inträda i straffarbetsfallen, under det att i avsättningsfallen befattningar icke i samma utsträckning skulle förloras, men skillnaden ansågs icke vara så stor att den motiverade uppställandet av olika presumtionsregler. Då stadgandet i 25 kap. 20 § 2 mom. (nuvarande 25 kap. 20 §) bibehölls oförändrat, uppkom den oegentligheten att, medan avsättning eller suspension ovillkorligen skulle ådömas där avsedd ämbets­ man eller tjänsteman, såframt han dömdes till fängelse enligt 18 kap. 6 § 1 mom. för otukt med ungdom, sådan påföljd enligt ordalagen i 2 kap. 18 § icke var obligatorisk i motsvarande fall vid dom å straffarbete. Denna oegentlighet kvarstår vid den nu föreslagna utvidgningen av 25 kap. 20 § till att avse jämväl fängelsestraff enligt 18 kap. 10 § i dess nya lydelse. Det kunde synas ligga nära till hands att i 25 kap. 20 § utbyta ordet »fängelse» mot »straffarbete eller fängelse». En dylik jämkning lärer emellertid lagtekniskt icke vara helt invändningsfri (jfr lagtekniken vid 8 kap. 31 §). Stad­ gandet i 2 kap. 18 §, jämfört med 25 kap. 20 §, torde dock i tillämp­ ningen knappast giva anledning till tvekan, och någon olägenhet av inadvertensen har ej heller försports. Vid sådant förhållande och då straffrättskommittén, enligt vad lagrådet erfarit, i sitt snart väntade betänkande med för­ slag lill lagstiftning om brott mot staten och allmänheten lärer komma att till prövning upptaga i hela dess vidd frågan örn förlust av innehavd be­ fattning vid brott i allmänhet — och således jämväl vid lägre straff än straffarbete -—■ synes förslaget i denna del ej böra föranleda vidare erinran.

68 Kungl. Maurts proposition nr 13.

Justitierådet Ericsson: Förevarande paragraf stadgade ursprungligen allenast, att om ämbetsman beginge brott därför han till straffarbete eller svårare straff dömdes, han skulle tillika dömas till avsättning från ämbete som han innehade, ändå att brottet utom ämbetet begånget vöre, samt att, där omständigheterna vore syn­ nerligen mildrande, till mistning av ämbetet på viss tid finge dömas. Genom lag den 17 mars 1905 fogades till paragrafen såsom ett andra mo­ ment ett tillägg, som numera — d. v. s. efter överflyttandet genom lag den 5 juni 1936 till 2 kap. 18 § av innehållet i första momentet — en­ samt utgör paragrafens innehåll; härigenom stadgades beträffande äm­ betsman, till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra ungdom, att därest han dömdes enligt 18 kap. 6 § 1 mom. till »fängelse» för otukt med ungdom, som han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade till undervisning tel­ ler uppfostran, eller enligt 18 kap. 13 § till »ansvar» för någon tukt och sed­ lighet sårande gärning, därav synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse kom, han skulle tillika dömas till avsättning eller till mistning av ämbetet på viss tid. Med hänsyn till de dåvarande straffsatserna i 18 kap. 10 § (allenast straff­ arbete), 18 kap. 6 § 1 mom. (straffarbete eller fängelse) och 18 kap. 13 § (böter eller fängelse) var — med bortseende från den obegränsade straff­ minskning, som kunde föranledas av stadgandet i 5 kap. 6 § — sålunda stad­ gat, att ämbetsman, som på nämnda sätt ådragit sig ansvar, ovillkorligen skulle dömas jämväl till avsättning eller till suspension.

Strafflatitudema förklara också, att i 25 kap. 20 § olika lokutioner kommo till användning beträffande brott mot 18 kap. 6 § 1 mom. och beträffande brott mot 18 kap. 13 §, detta ehuru det måhända kan synas anmärknings­ värt, att avsättning eller suspension stadgades jämväl för det fall, att brottet mot 18 kap. 13 § funnits förskylla allenast böter, allra helst då 25 kap. 20 § såsom särskilt rekvisit uppställde att av den brottsliga gärningen kom syn­ nerlig fara för ungdomens förförelse. Genom de föreslagna bestämmelserna

i 18 kap. 10 § belägges jämväl försök till straffbar homosexuell otukt med

straff, som efter ty i 3 kap. 13 § stadgas skall sättas under vad å den full­ bordade gärningen följa bort, d. v. s. obegränsat straffminimum, och i sam­ band härmed föreslås ändring i 25 kap. 20 § första ledet, varigenom 18 kap. 10 § sättes i full paritet med 18 kap. 6 § 1 mom. Då emellertid gränsen mellan försök till brott jämlikt 18 kap. 10 §, å ena, samt tukt och sedlighet sårande gärning, å andra sidan, på grund av sakens natur måste bliva fly­ tande, synes det vara mindre följdriktigt att fortfarande upprätthålla den skillnad som ligger däri att jämlikt 25 kap. 20 § avsättning eller suspension kan ådömas redan vid bötesstraff för brott mot 18 kap. 13 § men allenast vid fängelsestraff för brott mot 18 kap. 6 § 1 mom. eller 10 §. Det synes mig fördenskull nödigt, att dessa alternativ sidoordnas, helst så att i båda fallen fordras fängelsestraff eller ock så att det i båda fallen är tillräckligt med bötesstraff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 69

Den lydelse, som 2 kap. 18 § erhöll genom lagen den 5 juni 1936, innebär att regeln örn avsättning eller suspension numera icke är ovillkorlig beträf­ fande ämbetsman, som dömes till straffarbete eller svårare straff (det sist­ nämnda, trots dödsstraffets avskaffande i allmänna strafflagen, medtaget av hänsyn till krigslagstiftningen, se N. J. A. II 1937 sid. 96); andra punkten av 2 kap. 18 § 1 mom. stadgar nämligen att, därest omständigheterna det för­ anleda, befattningshavaren må bibehållas i befattningen, och att i sådant fall må, där fråga är om ämbete eller tjänst, dömas till mistning av befatt­ ningen på viss tid. För närvarande föreligger sålunda den låt vara rent teo­ retiska möjligheten, att ämbetsman, som avses i 25 kap. 20 § och som ådragit sig ansvar jämlikt 18 kap. 6 § 1 morn., kan, om han dömes till straffarbete, undgå såväl avsättning som suspension, under det att avsättning eller sus­ pension är en ovillkorlig följd, örn han dömes till fängelse. De föreslagna straffbestämmelserna i 18 kap. 10 § införa fängelse i straffskalorna och med­ föra förty, sammanställda med den föreslagna ändringen av 25 kap. 20 §, att den sålunda föreliggande inadvertensen erhåller större räckvidd och mera praktisk betydelse. På grund av det anförda hemställer jag, att första punkten i förslagets 25 kap. 20 § måtte undergå sådan jämkning att med avseende å det all­ männa straffet förutsättningen för ådömandet av ämbetsstraff bestämmes lika samt att denna angives vara, i första hand »frihetsstraff» och i andra hand »ansvar».

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 örn behörighet att utöva läkarkonsten.

Lagrådet, som denna dag avgivit utlåtande över upprättat förslag till lag örn kastrering, lämnar nu förevarande förslag utan erinran.

Ur protokollet: G. Lindencrona.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­ för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 januari 1944.

Närvarande: Statsministern H ansson , ministern för utrikes ärendena G unther , statsråden W igforss , M öller , S köld , E riksson , Q uensel , B ergquist , B agge , D omö , G jöres , E werlöf , R ubbestad .

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets den 22 decem­ ber 1943 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 5 november 1943 remit­ terade förslagen till 1) lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen; och 2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 (nr 362) örn behörighet att utöva låkarkonsten. Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande. Lagrådet har anfört, att på en punkt tvekan kunde råda om den stånd­ punkt i fråga om bestraffning av homosexuella handlingar som intagits i det remitterade förslaget, nämligen i fråga om dylika handlingar mellan dem som fyllt 15 men ej 18 år. Gentemot vad lagrådet anfört i denna del kan er­ inras, att enligt vad som uppgivits homosexuella handlingar mellan ungdo­ mar i pubertetsåren icke äro så sällsynta och att sådana handlingar synas vara relativt betydelselösa för den fortsatta sexuella utvecklingen. Enligt sa­ kens natur måste det i fråga örn sådana handlingar ofta inträffa, att den ene av de medverkande kan sägas ha utnyttjat den andres oerfarenhet. En ut­ vidgning av straffbarheten i den riktning lagrådet förordat skulle fördenskull få en icke ringa räckvidd. Enligt min mening är det föga tilltalande, att de

pubertetsföreteelser mellan i det närmaste jämnåriga ungdomar, varom här i

regel är fråga, skola falla under strafflagen. Otvivelaktigt är visserligen ett ingripande från samhällets sida mången gång påkallat även med anledning av homosexuella handlingar mellan ungdomar i nu ifrågavarande ålders­ grupp. Ett sådant ingripande synes emellertid lämpligen böra ske genom barnavårdsmyndigheterna i stället för genom polis- och åklagarmyndighe­ terna. På grund av det anförda ha lagrådets erinringar beträffande 18 kap. 10 § icke föranlett någon ändring i förslaget. I fråga om 25 kap. 20 § delar jag de synpunkter som anförts av lagrådets flesta ledamöter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13. 71

Föredraganden hemställer, att förenämnda båda lagförslag ävensom det vid statsrådsprotokollet för den 5 november 1943 fogade förslaget till lag om änd­ rad lydelse av 2 § 1 mom. och 22 § barnavårdslagen den 6 juni 192b (nr 361) måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande. Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträd­ da hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riks­ dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Bertil Crona.