Kanslister i administrativ tjänst betänkande

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

I

ITENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1957:23 1 1 JUL 1957

Civildepartementet

STOCKHOLM

KANSLISTER I ADMINISTRATIV TJÄNST BETÄNKANDE AVGIVET AV KOMPETENSUTREDNINGEN

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1957 Kronologisk förteckning

1. Nordiskt sanarbete inom näringsforskningen. Statsrådets trycceri, Helsingfors. 28 s. H. JO och konmunerna. Kihlström. 80 s. J u . FullfÖljdsberränsning i skattemål. Idun. 146 8. Fi. Oljelagring Kihlström. 117 s. H. Krigsskada å egendom. Idun. 188 s. H . Statens ins i tuts för folkhälsan arbetsuppgifter och organisatio*. Victor Petterson. 191 B. I. 7. Förbättrad pensionering. Idun. 260 s. S. 8. Jordbruks förstärkande med skog. Kihlström. 416 B. Jo. 9. örlogavarveis organisation m. m. Victor Petterson. 320 s. Fö. 10. Balanserad expansion. Bilagor. Marcus. 197 B. F l . 11. Fordringspeskription m. m. Idun. 198 s. J a . 12. Stommaterul från jord- och stenindustrin. Idun. 234 s. S. 13. Den statli;a indirekta beskattningen. Kihlström. 423 s.Fi. 14. Beroende uppdragstagare. Beckman. 139 B. S. 15. Församlingjag. Idun. 413 6. £ . 16. Remissyttranden Över allmänna pensionsberedningens betänkmde om förbättrad pensionering. Esselte. 424 s. S. 17. Markvård ich erosionsskydd. Esselte. 82 s. Jo. 18. Trafiksäkenet. II. Esselte. 493 s. K. 19. Biskopsval. Gummesson. 132 s. E . 20. Utredning ned förslag till ny veterinärtaxa m. m. Statens Rep-oduktionsanstalt. 80 s. J o . 21. Förenklad iyggnadslapstiftning. Kihlström. 292 s. K. 22. Remissyttraiden. — Balanserad expansion. Marcus. 331 6. Fi. 23. Kanslister i administrativ tjänst. Kihlström. 128 B. C. 2. 8. 4. 5. 6.

Anm. Om sä-•ikild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det dtpartement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. J o . ™ jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1957:23 Civildepartementet

KANSLISTER I ADMINISTRATIV TJÄNST Betänkande avgivet av

kompetensutredningen

EMIL K I H L S T R Ö M S T R Y C K E R I AKTIEBOLAG STOCKHOLM 1957

'.

-

.

•

,

' I • '

•

!

•

•":

•

M ... 'i...

y :•'

•«

ii>

:•;'

• ....

Innehållsförteckning Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kung]. Civildepartementet . . .

5 Inledning

.

. . . . . . . .

.

.

:. .:.

Kap. 1. Synpunkter på ärendesuppdelningar mellan grupper i den administrativa verksamheten

olika

,; • ; • tjänstemanna-

10 Kap. 2. Amanuenspersonalens arbets- och utbildningsförhållanden . . . Arbetsuppgifter . . . . . . . . . . .. , . , , , _ < , Utbildningskrav . . ' . ; , . . . . . . . . . . . . . Inriktningen av kompetensutredningens undersökningar . .

14 -.^ 16 17

Kap. 3. Landskansltsternas arbetsuppgifter, löneställning och utbildning . 21 Historisk återblick 21 Utvecklingen aV ländskanslistgruppens arbetsuppgifter ] . . •: S3 Länsstyrelsernas nuvarande organisation . .". . . . •. . . 26 Landskanslisternas avlöningsförhållanden 28 Landskanslistutbildningen 29 Landskanslisternas nuvarande arbetsuppgifter 31 Minskningen av juristbehovet genom landskanslisterna . . . 39 Kap. 4. Förekomsten av mellangradstjänster Statens utlänningskommission Arbetsmarknadsstyrelsen Riksförsäkringsanstalten

vid vissa centrala verk

. . .

Kap. 5. Kompelensutredningens undersökningar hos några centrala verk ;T Undersökningarnas syfte och uppläggning Undersökningen inom socialstyrelsen Undersökningen inom bostadsstyrelsen Undersökningen inom pensionsstyrelsen Riksräkenskapsverkets försöksverksamhet

ämbets-

Kap. 6. Undersökningar vid vägförvallningarna Undersökningarnas syftemål Den tekniska personalen vid vägväsendet En vägförvaltnings allmänna organisation Enkät bland den tekniska personalen Genomgång av den tekniska personalens arbetsuppgifter vid sju vägförvaltningar Avlastning för vägdirektören Hjälp med skrivarbete Kompetenskrav för underhållsavdelningens chef m. m. Exemplifiering av ytterligare landskanslistuppgifter . . . .

41 41 43 44

46 46 51 54 56 61 66 66 69 73 74 74 7g g0

82 85

Mellangradsuppgifter hos distriktsingenjörer för vatten och avlopp Landskanslistens placering inom vägförvaltningens organisation

89 Kap. 7. Den nya personalgruppens tomställning och utbildning — Vissa organisations- och anslagsfrågor Löneställning och rekryteringsunderlag Mellangradstjänster vid de centrala ämbetsverken Mellangradstjänster vid vägförvaltningarna Tjänstebenämningar Utbildningen för mellangradstjänster vid centrala verk . . .

91 91 93 94 96 96

Kap. 8. Sammanfattning

1°1

Bilaga i. Enkät med vägförvaltningarnas tekniska personal Undersökningens syfte och omfattning Undersökningens genomförande Undersökningens resultat Frågeformuläret

våren 1956

Bilaga 2. Den tekniska personalens vid vägförvaltningarna synpunkter önskemål i fråga om arbetsuppgifternas fördelning

.

.

104 104 104 I05 H"

och 119

Till Herr Statsrådet Kungl.

och Chefen

för

Civildepartementet

Sedan kompetensutredningen — bestående av regeringsrådet O. H. Klackenberg och rektorn vid tekniska högskolan i Stockholm, professorn R. Woxén med kanslirådet i finansdepartementet N. E. B. Fjellander som sekreterare — numera fullföljt vissa undersökningar dels angående lämpligheten att inom de centrala ämbetsverken införa en kategori mellangradstjänstemän, i sak motsvarande länsstyrelsernas landskanslistkår, dels angående användningen av liknande personal för administrativa arbetsuppgifter vid vägförvaltningarna, närmast i syftet att effektivare utnyttja den högre tekniska personalen för kvalificerade tekniska uppgifter, får utredningen härmed vördsamt överlämna ett betänkande, »Kanslister i administrativ tjänst», vari dess överväganden och förslag i anledning av dessa undersökningar sammanfattats. Tillika överlämnas såsom (otryckta) bilagor till detta betänkande en serie vid undersökningarna upprättade arbetspromemorior med detaljmässig redovisning rönande fördelningen av arbetsuppgifterna, vilka promemorior tagits till utgångspunkt för utredningens i betänkandet återgivna allmänna bedömanden rörande behovet av kanslistpersonal. Undersökningarna h a r letts av utredningens expert, byråchefen i riksräkenskapsverket N. C. E. Wildeman, som biträtts av t. f. förste revisorn hos statens sakrevision A. T. Jacobsson och t. f. förste revisorn hos riksräkenskapsverket N. R. Bäckman. Vid undersökningarna inom vägförvaltningarna har vidare såsom experter medverkat byråchefen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen H. V. Ekström och chefen för styrelsens sakkontroll majoren E. V. Garberg med biträde av byråsekreteraren hos styrelsen, numera ombudsmannen F. Gustafsson. För genomförandet av en enkät med vägförvaltningarnas tekniska personal har anlitats statistiska centralbyråns utredningsinstitut, därvid arbetet närmast omhänderhafts av amanuensen, fil. kand. Anne-Marie Bolander. Vidare har byrådirektören hos statens organisationsnämnd E. A. Norberg stått till utredningens förfogande som expert i fråga om länsstyrelsernas arbetssätt. Kompetensutredningen har före framläggandet av detta betänkande haft samråd med de statsanställdas huvudorganisationer, nämligen Statstjänar-

6 kartellen, Statstjänstemännens Riksförbund, Sveriges Akademikers Centralorganisation och Tjänstemännens Centralorganisation. Företrädarna för dessa organisationer har samtliga förklarat sig godtaga de av utredningen föreslagna riktlinjerna beträffande den nya mellangradsgruppen. Stockholm den 18 juni 1957. Henrik

Klackenberg

R-

Woxén

/ Nils

Fjellander

Inledning

Vid de förhandlingar, som föregick 1952 års tjänsteförteckningsrevision, uppmärksammades ur olika synpunkter bl. a. amanuensernas tjänstgöringsförhållanden. De arbetsuppgifter, med vilka den merendels juridiskt utbildade amanuenspersonalen sysselsattes inom den civila statsförvaltningen, ansågs på sina håll icke vara tillräckligt kvalificerade med hänsyn till denna personals utbildning och löneställning. Omfattningen av de mera rutinbetonade arbetsuppgifter, som stundom pålagts amanuenser, hade vid vissa verk medfört en sådan ansvällning av denna tjänstemannagrupp, att en ur personalsynpunkt tillfredsställande befordringstur utöver amanuensstadiet ansågs äventyrad. En granskning av arbetsuppgifterna för amanuenspersonalen inom den reglerade befordringsgången framstod med hänsyn härtill såsom angelägen både med hänsyn till statsverkets intresse av en riktig avvägning mellan göromål och kompetenskrav och med hänsyn till amanuenspersonalens intresse inom olika verk att icke genom olämplig arbetsfördelning bli mera talrik än att den motsvarade en rimlig rekryteringsbas för de högre tjänsterna inom vederbörande verk. Vid redovisning av en med vissa personalorganisationer träffad förhandlingsöverenskommelse anförde 194-9 års tjänsteförleckningskommitlé i skrivelse den 6 mars 1952 följande. I samband med kommitténs förslag an-

gående reglerad befordringsgång för amanuenser förutsattes en allmän översyn skola ske i syfte att nedbringa antalet amanuenser till vad som kan anses erforderligt för en normal rekrytering. Härvid bör iakttagas, att behovet av permanenta arbetsuppgifter i första hand tillgodoses genom inrättande av ordinarie tjänster, med beaktande tillika av föreliggande möjligheter att för förekommande arbetsuppgifter taga i anspråk personal med lägre formell kompetens än som kräves för amanuenser. Vid tillsättandet av kompetensutredningen erinrade föredragande departementschefen om förenämnda uttalande och antydde därmed ett av de praktiska problem, som Utredningsuppdraget avsåg att lösa. Kompetensutredningen har u n d e r sitt arbete i olika sammanhang mött nyssberörda problem och har efterhand kommit till den uppfattningen, att frågan om gränsdragningen mellan de arbetsuppgifter, som normalt bör påläggas den akademiskt utbildade amanuenspersonalen, och de arbetsuppgifter av administrativ art, som lämpligen kan anförtros åt annan personal, är ett spörsmål av allmän räckvidd. Det har särskild aktualitet vid de centrala verken inom den civila statsförvaltningen och har framträtt även inom ämbetsverk, där befordringsförhållandena icke varit ogynnsamma. Sin allmänna inställning till ett problem av förevarande art har kompetensutredningen tidigare angivit i sitt betankande »Om kompetenskrav» (SOU 1954:15). Utredningen underströk där-

8 vid principen, att högre kompetenskrav icke bör uppställas än som verkligen ä r påkallade av tjänstens krav och att utbildningen för tjänstemännen sålunda b ö r vara anpassad efter arten av arbetsuppgifterna. Ur samhällets synpunkt är standarden å tjänstemännens utbildning — till skillnad från standarden å den allmänna folkbildningen — enligt utredningens mening icke ett självändamål utan måste anses endast utgöra ett medel för att få vissa funktioner tillfredsställande utförda. Nivån bör därvid bestämmas efter den service, som samhället anser sig böra ha, varken högre eller lägre. Utredningen framhöll, att det givetvis kunde finnas olika meningar om den service, som borde eftersträvas, men att sedan den fastställts, det icke funnes anledning för samhället att göra kostnaderna för densamma högre än de behövde vara. Enligt utredningens mening är uppställandet av högre kompetenskrav än som i varje enskilt fall är påkallat en ur samhällets synpunkt onödig kostnadsfördyring, som icke heller i längden blir gynnsam för vederbörande tjänstemän själva. Om den av utredningen angivna principiella utgångspunkten för bedömandet lär meningsskiljaktigheter icke behöva råda. Det torde i grund och botten vara en relativt självklar princip, vars tillämpning vid flera tillfällen även kommit till författningsmässigt uttryck. Tanken kan utläsas av stadgandet i 1 punkten Kungl. Maj:ts cirkulär till statsmyndigheterna den 16 februari 1951, nr 81, ang. rationaliseringsverksamhet inom den civila statsförvaltningen. Varje myndighet ålades däri att vidtaga de åtgärder som erfordrades för att verksamheten inom myndighetens ämbetsområde — såväl med avseende å myndighetens inre organisation och arbetsformer som i förhållandet till allmänheten och andra myndigheter — skulle

kunna utövas så enkelt, snabbt och ekonomiskt som möjligt utan att säkerheten eftersattes. I 6 § allmänna verksstadgan den 7 januari 1955, nr 3, som på denna punkt ersätter nyssnämnda cirkulär, h a r det angivna kravet angivits mera expressivt: »Verksamheten hos myndigheten skall bedrivas så enkelt, snabbt och ekonomiskt som är möjligt utan att säkerheten eftersattes. Därvid skall eftersträvas, att ärende icke handlägges av mera kvalificerad personal än dess beskaffenhet kräver.» I det följande behandlar kompetensutredningen med utgångspunkt från nyss angivna krav till en början några synpunkter på de allmänna problem, som möter strävandet efter en rationell ärendes- och personaluppdelning inom den administrativa verksamheten. Det är nyttigt att ha gjort klart för sig de svårigheter och begränsningar, som en dylik strävan innefattar, när man tar itu med eller bedömer förslag om praktiska reformer på området. Den praktiska huvudfråga, som framställningen i fortsättningen behandlar, gäller i vad mån de arbetsuppgifter, som vid de centrala verken gemenligen påläggs den akademiskt utbildade arbetskraften inom den administrativa verksamheten, kan anses i stort sett vara av beskaffenhet att motsvara denna personals kvalifikationer, eller huruvida en avlastning av vissa arbetsuppgifter, företrädesvis av enklare eller mera rutinbetonad karaktär, är lämplig ur olika synpunkter. Diskussionen ä r särskilt inriktad på spörsmålet i vad mån amanuenser, byråsekreterare och därmed likställd personal sysselsätts med ärenden av sådan art, som enligt vad erfarenheten vid länsstyrelserna utvisar kan handläggas tillfredsställande av landskanslistpersonal. Vidare behandlas en liknande frågeställning för vägförvaltningarnas verksamhet, vilken aktualiserats av den

g under senare år skärpta bristen på civilingenjörer inom det statliga vägväsendet. Undersökningen har direkt avsett frågan, om det ä r möjligt att från den högre ingenjörspersonalen vid vägförvaltningarna, som för närvarande i stor utsträckning tages i anspråk för administrativa och andra göromål, avlasta dylika ärenden på administrativt utbildad personal av landskanslisttyp.

så att den högkvalificerade tekniska personalen bättre kan utnyttjas på de uppgifter, för vilka den är mest behövlig och lämplig. I anslutning till dessa undersökningar framlägger kompetensutredningen förslag om införande av en administrativt utbildad mellangradskategori tjänstemän inom de centrala verken och vid vägförvaltningarna.

;

'..':•' ••. • '.'.:' ,

i':;

•:

'• . Ulf

'• '-;

••

. . - •

FÖRSTA KAPITLET

Synpunkter på ärendesuppdelningar mellan olika tjänstemannagrupper i den administrativa verksamheten

Även om principen att kompetenskraven för personalen bör vara anpassade efter svårighetsgraden av de ärenden, som personalen har att handlägga, anses tämligen klar, blir tillämpningen inom olika verksamhetsområden ingalunda enkel. Det ä r alltid vanskligt att principiellt fördela ärenden av olika svårighetsgrad mellan personalgrupper med skilda kvalifikationer. Varje dylik gränsdragning blir i regel blott en grov approximation. Invändningar kan i större eller mindre grad göras både i fråga om ärendesuppdelningen och personalgrupperingen. Inga ärendesgrupper är enhetliga i den meningen, att alla ärendena i gruppen kan sägas vara av enklare respektive svårare beskaffenhet. Även om ärendena i en viss grupp merendels eller som regel måste anses vara enklare, kan ärenden av principiell eller eljest vansklig beskaffenhet dyka upp i gruppen. Lika klart är att icke heller några personalgrupper är ur den h ä r anlagda synpunkten enhetliga. Även om den teoretiska utbildningen inom en grupp genomgående skulle vara en och densamma, vilket mera sällan ä r fallet, blir personalgruppen ä n d å icke enhetlig. Omdömesförmåga av viss kvalitet garanteras ej genom likhet i utbildning. Ett ärende, som är svårt för en person, framstår som relativt enkelt för en annan person med samma utbildning och kan måhända med framgång handläggas även av en tredje person utan denna utbildning.

Man kan sålunda icke få renodlade ärendes- eller personalgrupper. Den som är skeptiskt inställd till dylika ärendes- och personaluppdelningar kan f. ö. icke utan fog göra gällande, att även i högre statliga tjänster förekommer enklare arbetsuppgifter bland de svårare uppgifterna och att rutinbetonat kontrollarbete omväxlar med omdömesfrågorna, ett förhållande, som man aldrig helt kan komma ifrån. Trots de svårigheter, som möter varje ärendesfördelning på personalgrupper med olika kvalifikationer, är dylika uppdelningar likväl en förutsättning för en rationell arbetsorganisation. De gäller då endast såsom grova approximationer. Vare sig formella kompetenskrav tillämpas eller ej, är ju en dylik allmän ärendesuppdelning mellan högre och lägre tjänster nödvändig i alla företag av någon storleksordning, statliga såväl som enskilda. Uppdelningen kommer till stånd antingen genom att viss praxis efter hand utbildas eller genom att ordningen fastställes efter mer eller m i n d r e rationella överväganden. I den mån uppdelningen av personalen sker efter formella kompetenskrav, utgår man ifrån att examina eller andra formella kompetenskrav är sakligt ändamålsenliga, såtillvida att den bakomliggande utbildningen varit ägnad att skola omdömet och öka skickligheten inom vederbörande förvaltningsområde. Inom statsförvaltningen har en dylik grovsållning av gammalt gjorts,

11 och man' far — såsom kömpétensutrednihgen i sitt r förenämnda betänkande framhållit — räkna med att denna metod icke heller i framtiden kan undvaras som en normal sållhingsgrund inom åtskilliga områden, där staten har att pröva, om personer besitter för en tjänst erforderliga teoretiska kvalifikationer. Därvid är det enligt utrednihgens mening viktigt att tillse, att den officiellt hallstämplade utbildning, som anges genom det formella kompetenskravet, icke får vara det allena godtagbara sättet att styrka kompetensen. Uppdelningen av personalen efter formella kvalifikationer bör kunna genombrytas av den, som i annan ordning förvärvat erforderligt kunskapsmått och tillika visat skicklighet och gott omdöme i lägre tjänst. Å andra sidan bör aspiranter i en högre karriär i utbildningssyfte under en kortare tid kunna fullgöra arbetsuppgifter, som eljest åvilar lägre befattningshavare. •. Den angivna grovsållningen av personalen kommer också i praktiken att på många arbetsplatser modifieras efter befattningshavarnas personliga förutsättningar. En förståndig chef fördelar arbetet efter de anställdas lämplighet och fallenhet för olika arbetsuppgifter och får då stundom lov att bortse från tjänsteställningen. Samma krav på rationell arbetsorganisation, som ligger till grund för en allmän uppdelning av personalen efter teoretiska kvalifikationer, föranleder sålunda att undantag göres i de enskilda fallen med hänsyn till de föreliggande personliga förhållandena. En byråkratiskt stel arbetsorganisation fungerar aldrig rationellt. Det centrala spörsmålet är i vilken utsträckning handläggningen av enklare eller mera rutinbetonäde ärenden kan överföras på personal med lägre utbildning. Skälet för överflyttningen är i sista hand samhällets ekonomiska

intresse och tillika det under de sista åren alltmer accentuerade behovet att hushålla med den begränsade akademiska arbetskraften. Staten bör för sin del tillse att denna arbetskraft tages i anspråk främst på de områden och för de arbetsuppgifter, där den bäst behövs. Självfallet är icke motivet för en dylik strävan —• om: detta nu skall behöva utsägas — någon speciell omsorg om akademikerna i syfte att gardera dem för »tråkiga» arbetsuppgifter. Den synpunkten att en person med akademisk utbildning skulle vara för »fin» att utföra vissa enklare uppgifter kan helt utmönstras ur resonemanget om den ändamålsenliga allmänna fördelningen av olika arbetsuppgifter inom statsförvaltningen. Intet arbete i statens tjänst bör anses så enkelt, att inte av vilken tjänsteman som helst kan påfordras att han vid förefallande behov skall utföra det. Alla arbetsuppgifter är i den meningen lika betydelsefulla i statens tjänst, att de för det helas bästa måste utföras. Men självfallet är det för samhället mest rationellt att'utnyttja specialutbildad arbetskraft väsentligen på de uppgifter, för vilka dess utbildning är erforderlig. Måhända bör det likväl från början konstateras, att arbetsuppgifterna i den administrativa verksamheten i praktiken sällan kan så renodlas, att de löpande arbetsuppgifterna ens i huvudsak kommer att innefatta ett fullt utnyttjande av den akademiska utbildning, varom är fråga, till exempel utnyttjandet av det för juris kandidatexamen inhämtade kunskapsmåttet. Huvudparten av arbetet för förvaltningsjuristen kommer — även vid en ändamålsenlig fördelning av arbetsuppgifterna — som regel att innebära en handläggning av ärenden, som mindre kräver specialutbildning än ett normalt gott omdöme. Den s. k. rena juridiken blir

12 för de flesta ett minimum, och författningstillämpningen kan ofta begränsas till ett speciellt område, där examenskunskaperna måhända varit mycket bristfälliga och det väsentliga av vetandet har inhämtats under tjänsteutövningen. Värdet av juristutbildningen för tjänsteutövningen är därmed icke ifrågasatt. Nyttan ligger väl främst i en allmän orientering, tack vare vilken befattningshavaren har på känn var svårigheterna i ärenden utanför den vanliga rutinen finns och lätt kan aktualisera det erforderliga kunskapsmaterialet, och måhända därjämte i en uppfostran eller träning till ett allmänt betraktelsesätt och till en metod att bedöma ärenden efter. Även om man eftersträvar en rationell arbetsuppdelning — vilket är ett mål som för statsförvaltningens del enligt utredningens mening bestämt bör fasthållas — skall man sålunda icke göra sig några överdrivna föreställningar om den omfattning, i vilken den akademiska specialutbildningen ordinärt kan bli omedelbart utnyttjad i den vanliga administrativa verksamheten. Det vore naivt att börja tala om olämplig arbetsorganisation, så snart det konstateras att den akademiskt utbildade personalen icke enbart sysslar med arbetsuppgifter, som h a r anknytning till den akademiska utbildningen. Det ä r att märka att då en viss ärendesgruppering förordas, den gjorda uppdelningen vanligen icke är principiell utan endast anger en allmän riktlinje, som mer eller mindre genombrytes av undantag. Om en grupp ärenden av merendels enklare beskaffenhet pålägges en viss personalkategori, göres ej sällan förbehåll för att ärenden med särskilt angivna komplikationer ej skall handläggas av denna personal, eller också göres undantaget i den formen, att personalen ålägges en allmän skyl-

dighet att för överordnad föredraga ärenden, som den finner vara svåra eller eljest avvikande från den vanliga typen. (Se härom närmare vid redogörelserna för landskanslisternas och andra mellangradstjänstemäns arbetsuppgifter.) Den underordnades omdöme får visa sig i att han upptäcker svårigheterna. Risken föreligger givetvis att detta stundom icke sker och att ett dylikt ärende sålunda blir felaktigt handlagt enligt den vanliga rutinen. Vid varje överflyttning av ärendesgrupper till en lägre kvalificerad personalgrupp är det uppenbarligen av central betydelse att pröva, i vad mån säkerheten i avgörandena därigenom kan bli eftersatt. Det är ingalunda självklart att riskerna i dylikt hänseende ökas genom en överflyttning till en lägre avlönad personalgrupp. Om arbetsuppgiften tidigare handlagts av personal, som känt sig överkvalificerad för uppgiften och för den skull kanske fått sitt intresse för arbetet mer eller mindre dämpat, kan överflyttningen till en personalgrupp, mot vars kvalifikationer ärendesgruppen bättre passar och som därför finner mera stimulans i arbetet, leda till ökad tillförlitlighet i avgörandena. Måhända är det påkallat att framhålla, att det centrala för rättssäkerheten ligger i att en riktig och säker bedömning göres vid handläggningen av ärendena, och icke främst i att det självklara och inom statsförvaltningen högt uppdrivna anspråket på noggrannhet och detaljriktighet tillgodoses. Sistnämnda krav överbetonas måhända ibland och åberopas stundom utan egentligt fog såsom skäl för högre kompetenskrav. Bristande precision och säkerhet i detaljer torde väsentligen vara en fråga om den personliga läggningen och i någon mån om träning, men lär i ringa grad vara beroende av teoretisk utbildning. Man kan sålunda icke i all-

13 mänhet taga för givet att rättssäkerheten ökas genom att en siffra i en handling noteras av en högre befattningshavare än av en lägre. Det kan vara tvärtom. Ibland innebär överflyttningen av en ärendesgrupp i realiteten endast en överflyttning av ansvaret för avgörandena. Detta kan tidigare formellt ha legat på en högre befattningshavare utan att denne i praktiken upprätthållit eller ens haft möjlighet att upprätthålla en effektiv kontroll över den riktiga handläggningen av varje enskilt ärende. Överförandet av jämväl ansvaret för handläggningen till den personal, som faktiskt avgjort ärendena tidigare, kan då vara ägnat att öka denna personals ansvarskänsla och intresse för arbetet och även bli till gagn för rättssäkerheten.

I den mån överflyttningen av handläggningen innefattar en risk för nedsättning av säkerheten i avgörandena, måste det för varje arbetsområde noggrant prövas, om denna risk uppväges av de med överflyttningen förenade fördelarna i olika avseenden och i vart fall tillses, att sådana kontroller anordnas, att tillbörlig säkerhet icke eftersattes. Det ä r givetvis ett ömtåligt spörsmål att göra en avvägning mellan rättssäkerheten i domstols- eller förvaltningsavgörandena och de kostnader, som samhället skäligen bör lägga ned på förfarandet, men den avvägningen måste likväl göras — och den göres, mer eller mindre medvetet, av statsmakterna, när personalorganisationen vid verk och myndigheter fastställes eller omprövas.

ÄNDRA KAPITLET

.'•',...

Amanuenspersonalens arbets-,och utbildningsförhållanden

Arbetsuppgifter , Någon allmän beskrivning «ller; definition ay de arbetsuppgifter, som. bör anförtros åt: den administrativa amanuenspersonalen inom, den centrala statsförvaltningen, h a r icke givits i författningsform. Arbetsuppgifternas innehåll varierar, givetvis mellan : verksamhetsgrenar av olika slag. Påtagliga skillnader i fråga om svårighetsgraden hos de ärenden, som handläggs av sådan personal, framträder även mellan olika ämbetsverk och departement. I betydande grad har uppkomsten av sådana skillnader betingats av olika relativt tillfälliga omständigheter. En faktor av icke ringa vikt h a r varit den större eller m i n d r e benägenheten hos verksledningen eller vederbörande byråchef att släppa fram amanuenserna till föredragning och självständig handläggning av mera kvalificerade uppgifter. Dylika skiljaktigheter kan påvisas även inom olika delar av en sådan organisation som Kungl. Maj :ts kansli, där man eljest kunde väntat mera enhetliga arbetsformer. Den äldre uppfattningen att amanuenserna endast vore biträden, vilkas arbetsresultat byråchefer och sekreterare skulle redovisa genom sin föredragning, h a r inom förvaltningen alltmera börjat vika för ett effektivare utnyttjande av amanuenspersonalens kvalifikationer, vilket otvivelaktigt varit till gagn för denna personals intresse och ansvarskänsla för sina arbetsuppgifter. Vid den undersökning av amanuen-

sernas arbets- och löneförhållanden, pom, gjordes av 1944 års personalutredning och som låg till grund för förslaget om reglerad : befordringsgång för amanuenspersonalen, konstaterades, att denna personal i allmänhet sysselsattes med utredningar, uppsättande av koncept till skrivelser och beslut, protokollsföring och kollationering, .Överhuvudtaget hade- amanuenserna att biträda överordnade med beredning av ärenden. På sina håll fick amanuenserna, åtminstone de äldre, även själva föredraga ärenden. Någon klar gräns mellan amanuenspersonalens arbetsuppgifter och sekreterar- (aktuarie-, revisors-) göromålen ansågs inom åtskilliga verk icke kunna dragas. Amanuenserna sysselsattes där med ungefärligen samma slags göromål som ankom på byråsekreterare (aktuarier, revisorer). Arbetsuppgifterna kunde dock, enligt vad utredningen framhöll, vara av avsevärt skiftande karaktär, varierande från uppgifter av sådan kvalitet och med sådant ansvar, att de enligt allmän förvaltningspraxis borde ankomma på tjänstemän i högre löneställning, till uppgifter av så relativt enkel beskaffenhet, att det icke kunde anses ändamålsenligt att för deras utförande anlita akademiskt utbildad arbetskraft, exempelvis kollationering av utskrifter. F ö r en så skiftande personalkategori som amanuenspersonalen förelåg givetvis, framhöll utredningen, svårigheter att renodla arbetsuppgifter av någorlun-

** da kvalificerad karaktär, som: skulle an- "tu regelmässigt hade att fullgöra ungefortrosiänTanuenserna. Eniigtutredningfär samma göromål som de; ordinarie ens mening kunde det' för den skull tjänstemännen- i samma lönegrad, d.vvs. knappast undvikas, att d.cnna. personal byråsekreterare,: aktuarier och revisoåtminstone på'ett tidigt stadium av an- rers I! , ti :-• i =.,-,;,: i,- . ställningen finge syssla även- med göDet må erinras att denna likhet i löromål, fÖT-vilka den med. hänsyn till ftegrad mellart slutstadiet i' ämänuefis^ sin teoretiska Utbildning .strängt taget personalens reglerade béfordriftgsgång finge anses .överkvalificerad mert vilka och den lägsta o r d i n a r i e ' n o r m a l g r a d e n likväl vore av betydelse för vederböran;inom byråorgånisationen bibehölls 1 .vid des praktiska utbildning inom verket, den i samband med tjänstéförteékftingsPersonalutredningen 'betonade emelr revisionen å r 1952 beslutade Höjningen lertid, att den' béfordriftgsgång och alläv slfttsteget i befordrirtgsgångéHliH m ä n n a löneställndng som utredningen Gé 25. I dén till grund för beslutet ligföreslog för. amanuenserna, förutsatte gande. överenskommelsen med : vissa peratt amanuensernas, väsentliga arbetsuppsonalorganisationer framstår ' f . ö . fastgifter icke' vore - av ,$å enkel beskaffen* ställandet av lönegraderna i 'dén reglehet, att de lämpligen kunde-regelmässigt rade béfordringsgången som det primähandhavas av personal med i. lägre "Ut- r a ' o c h uppflyttniftgenav ördinäriégräbildning. • .• \ • ' • : : " . ;; -.a .•: dén med ett steg söm en följd häräVi' •I. anslutning, härtill framhöll utredUtgångspunkten vid införandet av ben i n g e n följande. . \l,\, -. • stämmelserna Örn reglerad- befördrings* ' Det. är enligt. Utredningens; mening, ange» läget, att vecken ha sin uppmärksamhet.rjk- gång för amanuenspérsonalénVäV-ätt tad på frågan, i vad mån amanuenspprso- denna personalgrupp i htivudsäk rekrynalen med hänsyn till arbetsuppgifterna terades- äv akademiskt utbildad arbetskanersättås äv billigare' arbetskraft, exem- kraft.' Pérsonälutrédningeh sö&é sig ha pelvis .till: biträdesgjfuppen hörande pet-sa* utgått' ifrån ätt en tillämpning 1 äv dylik nal i hpgre lönegrader ellejv befattningshareglerad béfordringsgång -i-allmänhet vare i. mella,ngrader. med lägre utbildning och löneställning än den för amanuénsgrup- förutsatte avlagd akademisk examen elpen förutsatta: Där's'a kaiir ske, u é r a ä n d - ler annan utbildning av 'därtwhöf' svai'ingar 4 persoiyalbrgatfisätionén vidtagas rande slag, exempelvis handelshögskola. i angivet syfte. .Såvitt personalutredningen Någon författningsmässig reglering- erkan döma, bör åtminstone vid större verk höll dock icke. denna allmänna' föruteii viss avlastning av arbetsuppgifter av sättning,- såvitt gäller d e n ' normala; mera rutinmässig art kurvija ske från aii}anuenspersonal till befattningshavarei läg- längre béfordringsgången. !• kungörelsen re löneställning. om den r e g l e r a ' d e b é f o r d r i n g s g å n g e n angives endast, att vederbörande vmynEnligt utredningens förslag skulle dighet. •! h a r att•• tillser att till a m a n u e n s slutlönegraderi' i den reglerade befordicke" antages annan än den, som" prövas ringsgången till sitt nummer, motsvara äga förutsättningar - för befordran till tien lägsta nörmällönegraden 'på orditjänst i slutlönegraden för béfordringsnariestadiet .för kvalificerade tjänstegången. Den.kortare béfordringsgången män. Vid remissbehandlingen framföranknöt däremot till-' avlagd.'examen så^ des betänkligheter häremot", men föredragande departementschefen godtog i till vida • att den förbehölls för tjänstedetta hänseende förslaget hied i huvud- man, som avlagt antingen filosofie, licentiatexamen inom ämnesområde: äv sak den motiveringen, alt,amanuensersärskild betydelse för hans "arbete: vid na i själva verket .T- i varje fall de äldre

16 verket eller ock mer än en lägre akademisk eller motsvarande examen i en kombination, som prövades särskilt önskvärd med hänsyn till verkets speciella behov. Vid utsträckning år 1952 av tillämpningen av den reglerade béfordringsgången för amanuenspersonalen och för vissa tekniker i statlig tjänst gjordes anknytningen direkt till examen, i det att 1947 års kungörelse förklarades skola, i den mån ej Kungl. Maj:t beträffande visst verk eller viss grupp av tjänstemän annorlunda förordnade, äga motsvarande tillämpning beträffande icke-ordinarie tjänstemän, som avlagt avgångsexamen vid teknisk högskola, jägmästarexamen och agronomexamen. I den förhandlingsöverenskommelse, som låg till grund för nämnda utvidgning och som sedermera godtogs av riksdagen, stipulerades i fråga om den, som erhållit diplom från socialinstitut, att han kunde antagas till amanuens i béfordringsgången under förutsättning att han utövat minst tre års praktik, som prövades vara av väsentlig betydelse för tjänstgöringen vid vederbörande ämbetsverk. Utbildningskrav Några enhetliga bestämmelser om utbildningskrav för amanuenser i den reglerade béfordringsgången var det — trots att utredningen angav akademisk eller däremot svarande examen såsom en allmän förutsättning — icke gärna möjligt att skriva in i 1947 års kungörelse om reglerad befordringsgång. Kompetenskraven för amanuenserna i olika verk hade nämligen, i den mån bestämmelser förekom, reglerats i skilda sammanhang, och dessa kompetenskrav hade delvis rätt varierande innehåll, skiftande med de särskilda behoven vid olika ämbetsverk och departement. F ö r åtskilliga verk fanns överhuvud inga särskilda föreskrifter om kompetens-

krav för amanuenserna, men då i verkens instruktioner föreskrivits krav p å akademisk examen för de högre ordinarie tjänster, som normalt rekryterades bland amanuenserna, tillämpades för denna personalgrupp i regel enahanda examenskrav som för de ordinarie tjänsterna. Vid ämbetsverk, där instruktionerna icke heller innehöll dylika kompetenskrav i fråga om de ordinarie tjänsterna (utom vissa specialbefattningar), tillämpades likväl enligt stadgad praxis krav på akademisk eller däremot svarande utbildning. För åter andra ämbetsverk och statsdepartementen (utom utrikesdepartementet) reglerades kraven på juridisk examen för amanuenserna genom den åldriga, alltjämt gällande kungörelsen den 12 maj 1865, n r 32, angående förändrade villkor för anställning i statens civila tjänstebefattningar, med däri vidtagna ändringar genom kungörelserna den 16 februari 1872, nr 13, och den 5 maj 1882, nr 21. Vid ett bedömande av de arbetsuppgifter, som bör påläggas den administrativa amanuenspersonalen inom statsförvaltningen, kan man allmänt sett utgå ifrån, att fråga är om personal, som i stort sett h a r akademisk eller liknande utbildning 1 . Det torde vara en lönlös i I fråga om fördelningen av amanuenspersonalen i reglerad befordringsgång på olika slag av utbildning torde en allmän uppfattning erhållas av följande översikt över förhållandena den 1 oktober 1955 vid allmänna civilförvaltningen och försvarets förvaltningar. Amanuenspcrsonalcn vid statens affärsverk ingår sålunda icke. Blaind amanuenspersonalen i reglerad befordringsgång har här medräknats samtliga extra och extraordinarie byråsekreterare, kanslisekreterare, byråinspektörer, ak t u a ~ rier och revisorer i 25 lönegraden. Vid fördelning på de olika utbildningsslagen har jur. kandidater, som tillika avlagt annan fil. eller pol. examen (11 st.), hänförts till de juridiskt utbildade, medan personer med handelshögskolccxamcn, som tillika avlagt annan akademisk examen (13 st.), hänförts till handelshögskolegruppen. Siffrorna

17 uppgift att söka i allmänna termer definiera de arbetsuppgifter, som denna personal bör handlägga, så mångskiftande till sin art och sitt innehåll, som den administrativa verksamheten är, inom vilken amanuenserna sysselsattes. Med en allmän karakteristik av olika ärenden såsom enklare eller svårare, mera rutinmässiga eller omdömesbetonade kommer man i praktiken icke grundar sig på uppgifter, som erhållits från statistiska centralbyrån.

Rent juridisk utbildning: i Jur. kand.-examen Kansliexamen

Antal

1 % av samtliga

39,8

300 12

Samhällsvetenskaplig utbildning: 88 11,2 Filosofisk utbildning: 166 21,2 Fil. d : r eller fil. l i c examcn 30 Fil. mag.- eller fil. kand.-examen 136 Handelsutbildning: 80 10,2 Handelshögskola 59 Annan handelsutbildning 21 Socialutbildning: 4,o Annan högre utbild31 ning: 2,8 22 Studentexamen och ej avsl. akad. studier: 5,6 44 Lägre eller ej redovisad utbildning: 5,2 41 Summa 784 | 100,0

En jämförelse mellan dessa siffror och det material, som redovisades i 1944 års personalutrednings amanuensundersökning (SOU 1946:66 bil. 2) och hänförde sig till förhållandena den 1 mars 1945, kan vara av intresse. Även om siffrorna icke är helt jämförliga, torde de belysa tendenserna i utvecklingen under den gångna tioårsperioden. Juristpersonalen har minskat från 66 % till 40 % av samtliga, samtidigt som den samhällsvetenskapligt och filosofiskt utbildade personalen ökat, pol. mag. från 5 till 11 % och den filosofiskt utbildade gruppen från 9 till 21 %. Den handelsutbildade gruppen har minskat från 15 till 10 %, medan socialinstitutsgruppen stigit från mindre än 1 % till 4 %.

långt. Dessa begrepp är ju också mycket relativa. En grupp ärenden kan till sin natur synas vara omdömesbetonade men ändå för en på området erfaren och kunnig tjänsteman framstå som rutinmässiga. Inriktningen av kompetensutredningenä undersökningar F ö r att komma till fruktbara resultat vid prövning av vilka arbetsuppgifter, som bör ligga på den ena och den andra personalgruppen, lär man svårligen undgå den omständliga vägen att för varje enskild tjänst göra en detaljgenomgång av de arbetsmoment, som handläggningen av vederbörliga ärendesgrupper innefattar, och pröva i vad mån dessa arbetsmoment i allmänhet är av den svårighetsgrad, alt de bör ligga på den ena eller den andra personalgruppen. Kompetensutredningen har, såsom i det följande kommer att redovisas, försöksvis tillämpat denna metod dels i fråga om tre centrala ämbetsverk inom socialdepartementets verksamhetsområde, nämligen socialstyrelsen, bostadsstyrelsen och pensionsstyrelsen, dels också för en undersökning av arbetsuppgifterna för den högre ingenjörspersonalen vid vägförvaltningarna. Varje sådan genomgång vid ptt större verk är relativt tidsödande, och det h a r för utredningen icke synts kunna ifrågakomma att på bred front göra en dylik undersökning inom ämbetsverken i allmänhet. Sedan de allmänna utgångspunkterna för dylik granskning klarlagts, bör det enligt utredningens mening, därest de vid granskningen vunna resultaten befinnes godtagbara och praktiskt ändamålsenliga, ankomma på verksledningarna att var inom sitt område själva utföra granskningen och att draga slutsatserna därav. Vid prövning av lämpligheten utav att lägga en arbetsuppgift på amanuens-

18 personal får man, som antyddes av personalutredningen, skilja på amanuenser i olika stadier. Under den första tiden i amanuensanställningen är det självfallet, att enklare arbetsuppgifter i rent utbildningssyfte pålägges amanuensen för kortare tid. För att behärska verksamheten från botten måste han bli förtrogen även med arbetsformer och uppgifter, som han i fortsättningen inte kommer att i nämnvärd grad sysselsätta sig med. Man bör emellertid enligt utredningens mening icke överdriva betydelsen av i e n n a s.a.s. mera hantverksmässiga sida av den administrativa verksamheten utan hålla den inom så snäv tidsram som möjligt med hänsyn till det praktiska utbildningssyftet. Exempelvis bör kollationering av skrivelser och korrekturläsning inte under någon längre period utgöra amanuensens huvudsakliga arbete. Utredningen vill här erinra om att förslag med enahanda syfte nyligen framlagts beträffande det statliga domstolsväsendet, därvid som riktpunkt angivits att tingsnotarier icke borde få tagas i anspråk för biträdesuppgifter annat än under aspiranttiden, d.v.s. första halvåret av anställningen. Tyngdpunkten i spörsmålet om de lämpliga arbetsuppgifterna för amanuenspersonalen avser sysselsättningen efter den första orienteringsbetonade anställningstiden. Det torde framför allt ha varit genom att amanuensernas arbete under den fortsatta anställningen kommit att i väsentlig omfattning gälla rutinmässiga, rätt okvalificerade ärenden av masskaraktär, som de inledningsvis berörda, av tjänsteförteckningskommittén påtalade olägenheterna uppkommit. Problemet om vilka arbetsuppgifter, som bör åvila den mera erfarna amanuenspersonalen, är enligt kompetensutredningens mening icke i och för sig

löst, därför att man kan konstatera, att någon egentlig gräns icke finnes mellan amanuensernas göromål och det arbete, som inom ett verk utföres av de ordinarie byråsekreterarna, revisorerna eller aktuarierna. En dylik likställighet, åtminstone för de äldre amanuensernas del, får som förut nämnts anses vara ett normalt krav efter införandet av den reglerade béfordringsgången. Problemet om den riktiga fördelningen av arbetsuppgifterna vidgar sig, där sådan likställighet är för handen, till att omfatta även spörsmålet, om de arbetsuppgifter som handlägges av de ordinarie tjänstemännen är lämpligt avvägda. Vid den av kompetensutredningen utförda specialundersökningen vid tre ämbetsverk h a r det visat sig, att anledning funnits att ur denna synpunkt sätta frågetecken också för arbetsuppgifter, som handlagts av både ordinarie byråsekreterare och av förste byråsekreterare. — Undersökningarna inom väg- och vattenbyggnadsverket, som aktualiserats av bristen på civilingenjörer, har påvisat, att åtskilliga administrativa arbetsuppgifter, som kan fullgöras av administrativt skolad lägre personal, nu ombesörjes av kvalificerade tekniker. Vid införandet av den reglerade béfordringsgången för amanuenspersonal gjordes, som framgår av det föregående, åt ämbetsverken en allmän rekommendation att ägna uppmärksamhet åt möjligheterna att avlasta arbetsuppgifter av mera rutinmässig art från amanuenser till befattningshavare i lägre löneställning. Såvitt kompetensutredningen kunnat konstatera, har denna rekommendation i allmänhet icke givit några större resultat. Det bör dock framhållas, att särskilt en hård arbetspress på vissa håll tvingat till en omprövning i dylikt hänseende, som medfört beaktansvärda rationaliseringar. I övrigt torde de mera påtagliga resultat med avseende å dylik

19 rationalisering, som uppnåtts inom den centrala förvaltningen, närmast ha frambragls genom de särskilda undersökningar av arbetsrutiner och organisation, som företagits vid några ämbetsverk genom eller i samarbete med specialorganet statens organisationsnämnd. Det må gärna erkännas att ingenting är lättare i den administrativa verksamheten än att den självklara principen, att mera kvalificerad personal inte bör användas för ett ärendes handläggning än vad dess beskaffenhet kräver, förblir orealiserad under trycket av å ena sidan tradition och slentrian samt å andra sidan obenägenheten eller svårigheten att rubba den bestående organisationen. Ofta har väl en verksledning så många löpande arbetsuppgifter under händer, att den inte anser sig ha tid och kraft att ägna tillräcklig uppmärksamhet åt rationalisering av verksamheten. Detta må gälla som en moralisk ursäkt men kan också innefatta en slags konkursförklaring beträffande verkets framtida funktionsduglighet. Det är måhända fara å färde, om man icke kan taga sig tid att rationalisera det egna arbetet. En omständighet, som enligt kompetensutredningens mening bidragit till att de centrala ämbetsverken inom civilförvaltningen icke lyckats i större utsträckning själva verkställa överflyttningen av enklare och mera rutinmässiga arbetsuppgifter från amanuenspersonalen, har varit att man inom detta förvaltningsområde icke arbetat med ett lämpligt alternativ till denna personalgrupp. Frågeställningen har, praktiskt sett, ofta kommit att begränsa sig till en prövning om en överflyttning kunde ske till viss biträdespersonal, i främsta rummet till kanslibiträden och kontorister, i någon mån även till kansliskrivare. Med en grov förenkling kan de existerande personalkategorierna i de

äldre centrala verken sägas ha varit endast tre, den akademiskt utbildade personalen, biträdespersonalen och vaktmästarna, och mellan dessa har i befordringshänseende varit så gott som oöverstigliga murar. Någon personalgrupp av kvantitativ betydelse mellan den akademiska personalen och de båda övriga grupperna har icke funnits. Det har sålunda icke varit ett praktiskt alternativ att överflytta amanuensgöromålen till någon personalgrupp i mellanställning. Närmast som undantagsfall och efter mycken argumentering om nödvändigheten att ge en rimlig löneställning åt synnerligen förtjänta biträden, som fått sig anförtrodda särskilt kvalificerade arbetsuppgifter, har ifrågakornmit, att ämbetsverken i personalförteckningarna fått tjänster i lönegraderna mellan kansliskrivare och byråsekreterare. Möjligheterna att avlasta enklare arbetsuppgifter från den akademiskt utbildade personalen skulle enligt utredningens mening ha varit helt andra, om dessa ämbetsverk kunnat normalt räkna med en mellangrupp tjänstemän av sådan typ, som länsstyrelserna haft i landskanslisterna och kommunikationsverken i bokhållar- och kontorsskrivarpersonalen. Vid sina undersökningar har kompetensutredningen utgått från att de allmänna riktlinjer beträffande biträdespersonalens arbetsuppgifter, som föreslagits av 1947 års biträdesutredning och sedermera godkänts av 1952 års riksdag (prop, nr 14; riksdagens skriv. nr 45), även i fortsättningen skall tilllämpas. Men kompetensutredningen har därjämte funnit sig böra räkna med en administrativ mellangrupp såsom ett praktiskt alternativ och har särskilt inriktat sin uppmärksamhet på frågan, i vad mån en tjänstemannagrupp av landskanslisttyp skulle ha en uppgift att fylla inom de centrala ämbetsver-

20 ken. Till grund för denna speciella inriktning av frågeställningen ligger ett medvetet val. Det har synts utredningen enklare och mera rationellt att i fråga om den allmänt administrativa verksamheten tillämpa och söka överflytta erfarenheterna från länsstyrelsernas mera likartade verksamhet än erfarenheterna exempelvis från kommunikationsverken. De funktioner, som kammarskrivarpersonalen fullgör inom tullverket, är i vissa hänseenden likartade men torde merendels vara alltför speciella för att utnyttjas vid jämförelser med arbetsuppgifterna inom den allmänt administrativa verksamheten. Paralleller kan även dragas med de arbetsuppgifter, som fullgöres av dylik mellangradspersonal inom arbetsmarknadsstyrelsen och statens utlänningskommission, nämligen assistenter och förste assistenter, båda dock relativt fåtaliga grupper, ävensom med kontorsskrivargruppen inom riksförsäkringsanstalten. Omprövningen av amanuens- och byråsekreterarpersonalens arbetsuppgifter har utredningen sålunda främst gjort mot bakgrunden av ett studium av hur motsvarande eller liknande ärendesgrupper handlägges vid länsstyrelserna. Utredningen h a r genom en av sina experter kunnat utnyttja de erfarenheter, som framkommit vid statens organisationsnämnds mångåriga undersökningar rörande länsstyrelsernas arbetsformer och lämpliga organisation. Med vederbörligt medgivande har utredningen vidare vid besök hos ett antal länsstyrelser genom självsyn bildat sig en uppfattning om vilka arbetsuppgifter, som anförtros åt landskanslister, främst så-

dana verksamma på landskanslierna. Landskanslisternas insatser inom taxerings- och uppbördsväsendet har i detta sammanhang varit av m i n d r e intresse. Utredningsmännen h a r vid sina besök plägat taga del av för envar av de berörda landskanslisterna uppgjorda förteckningar över de grupper av ärenden, som handlägges av dem, och redogörelser för deras utbildningsförhållanden. Genom personliga samtal med flertalet av dessa har utredningsmännen sökt skaffa sig en uppfattning om deras kapacitet och sätt att bedöma sina ärenden. Vad som framkommit vid kompetensutredningens mot denna bakgrund gjorda undersökningar vid tre centrala verk — socialstyrelsen, bostadsstyrelsen och pensionsstyrelsen — och vid vägförvaltningarna talar bestämt för att behov föreligger av en sådan specialutbildad tjänstemannagrupp som landskanslisterna för handläggning av en hel del ärenden, som nu åvilar amanuens- och byråsekreterarpersonal resp. ingenjörspersonal. På grundval av dessa specialundersökningar och utredningens administrativa erfarenheter från andra håll har utredningen kommit till uppfattningen, att en dylik personalkategori bör i mån av behov införas vid verken i centrala statsförvaltningen och vid vägförvaltningarna. Den h ä r ifrågasatta reformen kan såtillvida anses bygga på beprövad erfarenhet, som den endast innebär, att erfarenheter och metoder, som givit tillfredsställande resultat inom ett stort förvaltningsområde, skall tillämpas inom andra delvis likartade områden av förvaltningen.

T R E D J E KAPITLET

Landskanslisternas arbetsuppgifter, löneställning och utbildning

Som bakgrund till diskussionen om möjligheterna att även vid de centrala ämbetsverken avlasta arbetsuppgifter från amanuens- och byråsekreterarpersonalen till en mellankategori tjänstemän av landskanslisttyp har kompetensutredningen funnit det vara erforderligt att lämna en relativt fyllig redogörelse för landskanslisternas arbetsuppgifter och ställning hos länsstyrelserna. I allmänhet lär kännedomen inom centralförvaltningen om vad denna tjänstemannagrupp duger till och betyder för länsförvaltningens verksamhet vara ganska begränsad. Omfattningen av den följande redogörelsen motiveras även av önskemålet att därmed bereda ämbetsverk, som h a r att ompröva ärendesuppdelningen i den egna verksamheten, ett lättillgängligt, konkret och detaljrikt material som jämförelseunderlag vid omprövningen. Förste landskanslister och landskanslister utgör numera vid länsstyrelserna en för administrativa arbetsuppgifter specialutbildad mellangrupp tjänstemän, som har både arbetsledande funktioner och i betydande utsträckning föredragningsskyldighet och beslutanderätt. Den teoretiska specialutbildningen består av en centralt anordnad utbildningskurs, vars genomgång är kostnadsfri för aspiranterna (med bl. a. oavkortad lön under kurstiden). Godkända vitsord från sådan kurs gäller som formellt kompetenskrav för erhållande av o r d i n a r i e landskanslisttjänst (Ca 21).

Uttagningen till kurserna sker efter ansökan, varöver vederbörande länsstyrelse yttrat sig, bland aspiranter, som efter prövning i olika kvalificerade göromål under viss längre tid funnits lämpade för vidareutbildning. Historisk återblick En historisk tillbakablick på hur förhållandena för denna personalgrupp utvecklat sig jämfört med förändringarna för motsvarande grupp befattningshavare inom de centrala verken kan vara av intresse, särskilt om den göres i belysningen av det förslag, vari förevarande utredning utmynnar, nämligen om återinförande av kanslister i de centrala ämbetsverken för handläggning av uppgifter, som nu merendels fullgörs av amanuenspersonal. Landskanslistgruppen har sitt historiska ursprung i de skrivare, som landssekreterare och landskamrerare redan under 1600-talet erhöll som biträden. Motsvarande befattningar fanns inrättade också vid de centrala verken och hade olika benämningar, Jmnslisler, skrivare eller kammarskrivare, stundom även kopister. Antalet dylika tjänster utgjorde en relativt betydande del av ämbetsverkens dåtida personal. Tjänstemännen i kanslistgruppen användes främst för renskrivning, kollationering och expedieringsgöromål men de biträdde också de högre tjänstemännen med uppsättning av brev och expeditio-

22 ner. Även protokollsföring kunde åligga dem. Utvecklingen för kanslist- eller skrivargruppen gick emellertid åt olika håll inom centralförvaltningen och inom landsstaten. Under senare hälften av 1800-talet avskaffades i allmänhet kanslist- och kammarskrivartjänsterna vid de centrala ämbetsverken och ersattes av icke-ordinarie tjänstemän, amanuenser, samtidigt med att särskilda medel ställdes till verkens förfogande för bestridande av renskrivningskostnader. Försvinnandet av kanslister och skrivare från de centrala verken ägde rum successivt från 1850-talet. Som belysande för utvecklingen må nämnas förändringarna i sammansättningen av den ordinarie personalen hos kammarkollegiet. Enligt 1838 års instruktion ingick sju kanslister och åtta kammarskrivare bland kollegiets ordinarie personal om tillhopa 38 befattningshavare. Av kanslisttjänsterna indrogs en år 1858, två ur 1860 och två år 1863. Genom 1879 års omorganisation, som baserades på ett förslag av 1874 års kommitté för reglering av de förvaltande ämbetsverkens och myndigheternas löneförhållanden, fullföljdes borttagandet av denna grupp tjänster, så att inga kanslister eller kammarskrivare fanns kvar i 1879 års instruktion. I stället erhöll kollegiet medel för anställande av åtta amanuenser samt för anskaffande av tillfällig skrivhjälp. Nyssnämnda kommitté hävdade grundsatsen, att dittillsvarande lägsta ordinariegradens tjänster — till vilka kanslister och kammarskrivare hörde — skulle indragas, i den mån de icke vore av beskaffenhet att kunna utbytas mot tjänster i dåvarande andra (i enlighet med kommitténs förslag sedermera kallad första) tjänstegraden. Renskrivnings- och expeditionsgöromålen

borde förrättas av extra o r d i n a r i e tjänstemän (ej pensionsberättigade) och särskilt antagna renskrivare. Kanslisternas göromål skulle sålunda föras över till extra ordinarie amanuenser och till de särskilda renskrivarna. Huruvida amanuenserna borde tagas i anspråk för renskrivningsarbete uttalade sig kommittén icke fullt klart om. För kommittén gällde det främst att genomföra grundsatsen, att ordinarie tjänstemän ej vidare skulle användas för renskrivningsarbete. Icke blott de föreslagna renskrivarna utan även amanuenserna, som ämbetsverken skulle få antaga för år eller annan bestämd tid eller för visst angivet arbete, framstod som billigare arbetskraft än dåvarande ordinarie kanslister och kammarskrivare. Förmodligen har kommittén likväl avsett, att amanuenserna i vart fall icke i högre grad skulle få syssla med renskrivning. Som skäl för behovet av amanuenser anförde kommittén, att de ordinarie tjänstemännen icke utan amanuensbiträde skulle medhinna »en mängd, visserligen i allmänhet enkla men likväl ofta tidsödande göromål, dem kommittén ansett kunna bestridas på ett för statsverket m i n d r e kostsamt sätt än genom anställande av tjänstemän med fast avlöning» (Ret. ang. lönereglering för statskontoret, avgivet den 11 november 1875, sid. 65). För renskrivningskostnader räknade kommittén med ett särskilt angivet belopp för ämbetsverken. Någon säker slutsats kan dock knappast dragas härav. För statskontorels del h a d e motsvarande mellangrupp tjänster i anslutning till förslag av samma lönekommitté avskaffats ett par år tidigare. Enligt riksdagsbeslut år 1876 borttogs ur lönestaten fyra kanslist- och åtta kammarskrivartjänster samtidigt som viss ökning skedde av antalet bokhållartjänster och medel anvisades till sex amanuensarvo-

23 den och 1.500 kr. till bestridande av renskrivningskostnader. Till en del verkställdes emellertid renskrivning vid verken alltfort av inträdessökande tjänstemän, auskultanter, vilka enligt ämbetsverkens arbetsordningar kunde vara förpliktade att såsom pensum renskriva ett visst antal ark. Det förekom även under första delen av 1900-talet, att amanuenser och annan akademiskt utbildad arbetskraft sysselsattes med renskrift och andra dylika rent mekaniska arbeten. I sitt betänkande del I reagerade 1902 års löneregleringskommilté starkt häremot och framhöll, att användande av sådan arbetskraft till dylikt ändamål — förutom i undantagsfall, då annat biträde bärför ej fanns tillgängligt — måste betecknas som misshushållning. Först under 1900-talets första decennium började verken erhålla bemyndiganden att anställa kvinnliga skrivbiträden. För länsförvaltningens del bibehölls däremot skrivarna, då benämnda landskanslister eller landskontorister efter den avdelning av länsstyrelsen, som de tillhörde. Efter hand har gruppen fått sina från början till renskrivning och andra enklare uppgifter begränsade göromål inriktade på mera kvalificerade arbetsuppgifter. Denna utveckling, vars tidigare skeden icke i förevarande sammanhang närmare kan behandlas, har accentuerats under de senaste årtiondena. Renskrivnings- och därmed jämförligt arbete, som landskanslister och landskontorister sysselsattes med i betydande omfattning ännu på 1910-talet, åtminstone inom vissa län, har förts över på skrivbiträdespersonalen. 1902 års löneregleringskommilté riktade i ett betänkande av år 1906 kritik mot att dessa tjänstemän sysselsattes med dylikt mekaniskt arbete och ansåg dylikt utnyttjande av dem böra i möjligaste mån inskränkas. En avse-

värd mängd av det övriga arbete, som lendskanslister och landskontorister hade att fullgöra, ville kommittén karaktärisera såsom »sådana enklare göromål, som kunde och borde utföras såsom lärospån av extra ordinarie tjänstemän». Utvecklingen av landskanslistgruppens arbetsuppgifter En uppspaltning av göromålen efter svårighetsgrad har efter h a n d ägt rum. Samtidigt har vissa landskanslistbefattningår, där göromålen ansetts vara av enklare beskaffenhet, nedflyttats och successivt utbytts mot kontorist- och kansliskrivartjänster. I anslutning till att löne- och utbildningförhållandena genom olika beslut av statsmakterna reglerats och förbättrats, har landskanslistgruppens arbetsuppgifter och ställning inom länsstyrelserna mera medvetet preciserats och kommit till författningsmässigt uttryck. För länsstyrelsernas del har samtidigt verksamhetsformerna och arbetsorganisationen — vilka tidigare varit mycket skiftande mellan olika län — blivit åtminstone i avsevärd mån enhetligare. Slutstenen i landskanslistgruppens hittillsvarande utveckling betecknar 1952 års länsstyrelsereform. Vid denna inrättades förste landskanslisttjänster (i lönegrad Ca 25), och den gemensamma benämningen landskanslist infördes för dessa tjänstemän, oavsett om de tillhörde landskontoret eller landskansliet. Utan att mera i detalj följa denna utveckling, sådan den återspeglas i åtskilliga utredningar om länsstyrelsernas arbets- och löneförhållanden, vill kompetensutredningen här endast återgiva några huvuddrag i anslutning till den skildring, som gavs av 1942 års sakkunniga rörande lönegradsplaceringen för landskanslisler och landskontorister i

24 ett den 25 febr. 1943 avgivet betänkande. Redan år 1924 hade en utredning konstaterat en tendens att anförtro landskontorister och landskanslister även något mera kvalificerade uppgifter än som dittills åvilat dem, och år 1936 fastslog en annan utredning att denna tendens blivit alltmer utpräglad och allmän. De rena registratorsgöromålen, som förut utgjort en väsentlig del av landskanslisternas arbetsbörda, hade småningom blivit ett ringa moment i arbetet, medan på dem i stället i betydande omfattning överflyttats bestyren med ärendenas beredning till föredragning samt u p p sättande av förslag till beslut. Denna utveckling hade, enligt vad 1942 års sakkunniga konstaterade, ytterligare fortskridit under tiden därefter. För landskanslislernas del hade enligt de sakkunniga på många håll genomförts den anordningen att dessa befattningshavare — stundom i mer eller mindre intimt samarbete med länsstyrelsens olika experter, såsom vägingenjören, länsarkitekten, länsbesiktningsmannen, fattigvårdskonsulenten etc. — ombesörjde beredning till föredragning av ansöknings- och besvärsärenden å flertalet diarier, vilket understundom gällde även något mera invecklade ärenden. Bland mera kvalificerat arbete, som i tämligen stor utsträckning utfördes av kanslister, nämndes vidare uppsättande av även något längre och icke helt rutinmässiga skrivelser i varjehanda ärenden samt yttranden i besvärsmål, vidare utslag i exempelvis vissa fattigvårdsmål samt i väg- och enklare handräckningsärenden samt fastställelseresolutioner i kommunala underställningsärenden av skilda slag m. fl. liknande ärenden. Många landskanslister hade därjämte att leda dem underställda befattningshavares arbete samt att beträffande dessa befattningshavare i förhållande till

vederbörande föredragande ansvara för arbetets behöriga gång. Härtill kom den närmast på landskanslisterna ankommande betydelsefulla funktion, som bestod i att tillhandahålla allmänheten — liksom ock i viss omfattning länsstyrelsen underordnade statliga och kommunala myndigheter — råd och upplysningar i olika ärenden. Vidkommande därefter landskontorislerna hade utvecklingen medfört, att jämväl dessa tjänstemän mångenstädes hade anförtrotts jämförelsevis kvalificerat beredningsarbete. Ej minst torde detta ha varit fallet å länsstyrelsernas taxerings- och anordningsdetaljer, Å ett flertal länsstyrelser biträdde sålunda dåmera landskontorister med granskning av sådana räkningar, statsbidragsrekvisitioner och redovisningar, vilka tidigare regelmässigt i detalj genomgåtts av juridiskt skolad arbetskraft. Maktpåliggande och kvalificerade arbetsuppgifter åvilade den landskontorist, vilken tjänstgjorde som föreståndare under vederbörande föredragande för länsstyrelsens uppbördsavdelning. Denne verkställde ofta även självständigt inventeringar hos länsstyrelsen underordnade redogörare. Med funktionen som föreståndare för uppbördsavdelning följde rätt omfattande skyldigheter i fråga om arbetsledning och meddelande av direktiv. Vidare hade även vissa landskontorister att stå allmänheten till tjänst med upplysningar i skilda hänseenden. Ingalunda alla landskanslister och landskontorister i landet fullgjorde dock enligt de sakkunniga arbetsuppgifter av mera kvalificerad beskaffenhet. I själva verket företedde de olika länsstyrelserna sinsemellan rätt stora olikheter härutinnan; man hade med andra ord i detta avseende hunnit olika långl i utvecklingen. Större och medelstora länsstyrelser låg i enlighet med sakens natur i detta hänseende till synes i all-

25 mänhet något före de mindre styrelserna. Än mera påfallande var emellertid på åtskilliga håll skillnaden i kvalitativt hänseende mellan arbetsuppgifterna för olika kanslister och kontorister å en och samma länsstyrelseavdelning. Dessa skiljaktigheter torde emellertid i stor utsträckning ha haft sin naturliga förklaring i de olika befattningshavarnas skiftande förutsättningar för arbete av dylik högre svårighetsgrad. De sakkunniga förordade en differentiering av arbetsuppgifterna på så sätt, att vissa mindre krävande av landskanslisternas och landskontoristernas dåvarande arbetsuppgifter överflyttades å biträdespersonal i lägre löneställning, samtidigt som en motsvarande reducering skedde av antalet landskanslistoch landskontoristbefattningar. Landskanslierna och landskontoren skulle enligt de sakkunnigas förslag uppdelas i ett begränsat antal arbetsdetaljer, envar uppbyggd kring en i görligaste mån homogen och naturligt avgränsad samt tillräckligt stor grupp av diarier. Enligt de sakkunnigas mening borde varje arbetsdetalj av förordad art erhålla en ordinarie landskanslist respektive landskontorist som föreståndare under vederbörande föredragande. Arbetsledarfunktionen förutsattes taga blott en ringa del av föreståndarens arbetstid i anspråk. Denna borde väsentligen upptagas av beredningsarbete, ej minst uppsättande av beslut av olika slag. I detta sammanhang borde beaktas, att å ett flertal länsstyrelser den del av de arbetsuppgifter, som åvilade yngre jurister, med fördel syntes kunna överflyttas på kvalificerade landskanslister och landskontorister, i likhet med vad redan i större eller m i n d r e utsträckning ägt rum på andra länsstyrelser. Exempel å sådana uppgifter vore å landskansliet uppsättande av utslag i flertalet fat-

tigvårds- och vägärenden, fastställelseresolutioner i olika grupper av ärenden, en del ej helt rutinmässiga skrivelser etc. Som exempel å landskontorssidan kunde nämnas åtskilligt granskningsarbete å länsbokhållareexpeditionen (anordningsdetaljen). De berörda förskjutningarna i landskanslisternas och landskontoristernas göromål hade ägt rum utan att de kommit till författningsmässigt uttryck i instruktioner o. dyl. I 1855 års landshövdinginstruktion angavs endast, att landskanslist och landskontorist hade att biträda vid förefallande göromål, enligt vad landshövdingen därom stadgade och särskilt kunde dem anbefallas av vederbörande avdelningschef. Ännu 1937 års landshövdinginstruktion var i sin ursprungliga lydelse ungefär lika kortfattad. För nämnda tjänstemän stadgades liksom för biträdespersonalen endast, att de hade att efter vederbörande avdelningschefs föreskrifter deltaga i förekommande göromål. Efter förordnande av länsstyrelsen kunde dock på dem ankomma att mottaga och ansvara för kontant erlagda medel. I kungörelsen den 24 sept. 1943 (nr 708) om särskilda åligganden, som under vissa förhållanden tillkomma länsstyrelserna och dem underlydande myndigheter, erhöll länsstyrelserna befogenhet att under krig och därmed jämförliga förhållanden i vissa avseenden göra avvikelser från vad i instruktionen stadgades rörande bl. a. föredragnings- och beslutsformer. Vissa länsstyrelser uppdrog med föranledande av denna kungörelse, som genast trädde i kraft, föredragningen av olika slags rutinärenden åt landskanslister och landskontorister. Denna praxis vann sedermera efter upphörandet av krigsförhållandena sanktion genom ändring den 12 dec. 1947 (nr 966) i 1937 ars landshövdinginstruktion. I ett till-

26 lägg till 19 § stadgades i viss anslutning till vad 1942 års sakkunniga föreslagit, att landskontorist respektive landskanslist efter beslut av länsstyrelsen i varje särskilt fall skulle vara skyldig att handlägga de grupper av ärenden, som anförtroddes honom. Sådant beslut fick av länsstyrelsen lämnas, endast när särskilda skäl därtill förelåg, och avse allenast ärenden av expeditioneli natur eller eljest ärenden av enklare beskaffenhet. Nu gällande länsstyrelseinstruktion den 5 juni 1953 (nr 541) markerar ett ytterligare steg i denna utveckling. Instruktionen innefattar en påtaglig förändring i landskanslistpersonalens ställning. Förste landskanslisten ålägges direkt i instruktionen viss föredragningsskyldighet. För att få en mera konkret föreställning om göromålens art för landskanslisterna får man emellertid gå till föreskrifterna i vederbörande arbetsordningar, och bilden av deras verksamhet blir icke ens därigenom fullständig utan måste kompletteras med ett studium av praxis. Länsstyrelsernas nuvarande organisation Innan en mera ingående uppmärksamhet ägnas åt landskanslisternas nuvarande arbetsuppgifter enligt olika bestämmelser och i praxis torde det vara på sin plats lämna en kort redogörelse för länsstyrelsernas nuvarande organisation, sådan den utformades vid 1952 års länsstyrelsereform, 1 samt för landskanslisternas löne- och utbildningsförhållanden. Mot en sådan bakgrund förstår man bättre landskanslistpersonalens ställning och uppgifter. För att länsstyrelserna skulle kunna 1

För ett närmare studium hänvisas till 1948 års länsstyrelseutrednings betänkande ang. länsstyrelsernas organisation och ställning inom länsförvaltningen (SOU 1950:28) och prop, nr 155 till 1952 års riksdag.

bemästra sina starkt ökade arbetsuppgifter ansågs vid nämnda reform nödvändigt, att den inre organisationen rationaliserades. Den dittillsvarande uppdelningen på två huvudavdelningar, landskontor och landskansli, bibehölls, då den ansågs motsvara en naturlig indelning av länsstyrelsernas arbetsuppgifter mellan å ena sidan ärenden tillhörande kameral- och skatteväsendet och å andra sidan övriga ärenden. Den nödvändiga rationaliseringen av den inre organisationen inom dessa huvudavdelningar ville man vinna genom tilllämpning i viss omfattning av den vid de centrala verken hävdvunna byråorganisationen. Denna hade redan tidigare i någon mån tillämpats vid länsstyrelserna, särskilt för landskontorens del. Utbyggnaden av byråsystemet inom länsstyrelserna skedde i den formen, att landskontor och landskansli indelades i ett antal sektioner, var och en under chefskap av en kvalificerad befattningshavare, länsassessor eller förste länsassessor eller motsvarande (civilförsvarsdirektör, taxeringsintendent). Genom ett dylikt system ville man öppna möjligheter för såväl landshövding som avdelningschefer att i ökad omfattning delegera göromål av mindre vikt till underlydande befattningshavare. Särskilt ansågs det önskvärt, att avdelningscheferna befriades från den egna, särskilt för landssekreteraren betungande föredragningen. Detta framstod som en förutsättning för att avdelningscheferna skulle kunna fullgöra expeditionschefsuppgifterna. De skulle även få större möjligheter att ägna sig åt betydelsefullare frågor, särskilt initiativärenden, och att mera effektivt leda verksamheten inom vederbörande avdelning. Uppdelningen på smärre enheter, samordnade under avdelningschefen, ansågs främja kontinuitet och enhetlighet samt tillgodose kravet på

27 en aktiv förvaltningsverksamhet. Genom sektionssystemet skulle även utrymmet bli större för den personalledande verksamhet, som var nödvändig för att nå en rationell fördelning av arbetsuppgifterna efter svårighetsgrad utan eftersättande av enhetligheten. Behovet av kvalificerad personal begränsades härigenom och även i övrigt skulle man ernå en smidigare personalorganisation. Vid behov kunde slutligen nya verksamhetsgrenar påläggas länsstyrelsen genom inrättande av nya sektioner utan att organisationsformen därigenom rubbades. Den närmare utformningen av organisationen bestämdes väsentligen efter de olika länsstyrelsernas arbetsmängd på skilda områden. Den allmänna organisationsplanen blev följande. Landskansliet indelades i fyra sektioner vid sju större länsstyrelser, nämligen en allmän sektion (bl. a. personalärenden, överexekutorsgöromål, ärenden angående allmän ordning och säkerhet samt polisväsendet), en planeringssektion (ärenden ang. bebyggelseplanering, byggnadsväsende, vägväsende och trafikväsende), en socialseklion (socialvårdsärenden och ärenden ang. hälso- och sjukvård in. m.) och en försvarssektion (ärenden ang. civilförsvaret och h r a n d v ä s e n d e t ) . Vid övriga länsstyrelser ingick socialscktionen i den allmänna sektionen. För Gotlands del hänfördes samtliga ärenden till en sektion. Landskontoret indelades i samtliga län i tre sektioner, nämligen en iaxeringssektion (taxeringsärendena), en folkbokföringsoch uppbördssektion (ärenden ang. folkbokföring och uppbörd) och en kameral sektion (anordnings- och

bokföringsärenden samt övriga till landskontorets verksamhet hörande ärenden). . Den inre decentraliseringen i den nya organisationen innebar främst att mer krävande och ansvarsfulla arbetsuppgifter lades på sektionschefen. Han skulle sålunda besluta i ärenden, som föredrogs för honom och därjämte själv föredraga viktigare ärenden samt, när så erfordrades, närvara vid underordnads föredragning inför avdelningschef eller landshövding. Under sektionschefen sorterar jurister samt förste landskanslist och landskanslister, därvid båda grupperna kan ha föredragande uppgifter. Beträffande landskanslist personalens uppgifter såsom föredragande och arbetsledare inom den nya organisationen anförde föredragande departementschefen (prop. 155/1952) följande. De möjligheter att företaga ytterligare decentralisering utan att eftersätta kravet på säkerhet, som det nya systemet medgiver, bör även utnyttjas så, att därför lämpade landskanslister och landskontorister anförtros att föredraga mera rutinmässiga ärenden. Härigenom vinner man bl. a., att det nuvarande systemet med s. k. enmansärenden bättre kan anpassas efter kravet på säkerhet. Erfarenheterna har tillika visat, att vissa av de nuvarande arbetsdetaljerna är för små för att medgiva en tillräckligt smidig disposition av personalen. Jag ansluter mig därför till förslaget, att den omedelbara ledningen av biträdespersonalens arbete inom varje sektion i princip skall åvila en landskanslist resp. landskontorist såsom arbetsledare. Förslaget att i ökad utsträckning anlita landskanslistpersonalen för föredragning hade framlagts av 1948 års länsslyrelseutredning såsom ett led i strävandena att decentralisera arbetet vid länsstyrelserna. Att lägga den huvudsakliga handläggningen av rutinärenden på juristföredragande skulle enligt utredningens mening innebära an-

28 vändning av över-kvalificerad arbetskraft. En differentiering av arbetsuppgifterna efter svårighetsgrad måste därför ur rationaliseringssynpunkt vara eftersträvansvärd. Detta förutsatte dock att till förfogande stode dugande landskanslistpersonal. I många grupper av länsstyrelseärenden bestode prövningen enligt länsstyrelseutredningens uppfattning regelmässigt i ett enkelt konstaterande av att vissa formella förutsättningar vore uppfyllda. I vissa andra ärenden låge bedömandet på det principiella planet, men sedan principerna fastställts, innebure avgörandet i regel en tillämpning av den fastslagna principen. Åtskilliga ärendesgrupper finge därför anses ha en rutinmässig karaktär och den huvudsakliga handläggningen av sådana ärenden kunde därför enligt utredningens mening handhavas av personal i lägre ställning än juristpersonal. Dylika föredragningsuppgifter borde därför tilldelas landskanslister, som kunde anses lämpliga härför. Ifrågavarande kategori befattningshavare utgjorde enligt utredningens mening en för länsstyrelsernas riktiga fungerande så viktig kategori befattningshavare och en med hänsyn till en ändamålsenlig arbetsfördelning så betydelsefull grupp, alt alla rimliga åtgärder borde vidtagas för att säkra tillgången på dugliga sådana befattningshavare. Landskanslisternas avlöningsförhållanden Landskanslisternas löner har reglerats och förbättrats i viss anslutning till den förut skildrade utvecklingen och preciseringen av deras arbetsuppgifter. Genom beslut av 1943 års riksdag inplacerades ordinarie landskanslist och landskontorist i lönegrad A 17 (nuvarande Ca 21). Samtidigt medgavs, att de extra ordinarie landskanslisterna och

landskontoristerna fick inplaceras i högst lönegrad Eo 15 (nuvarande Ce 19). För den icke-ordinarie personalen har Kungl. Maj:t senast i brev den 12 december 1952 föreskrivit en reglerad befordringsgång, som i huvudsak innebär följande. Den som antagits till extra landskanslist eller landskontorist må inplaceras i lönegraden Cf 13 u n d e r ett och ett halvt år samt inplaceras därefter såsom extra ordinarie i lönegrad Ce 15. Efter att ha tillhört denna lönegrad ett ooh ett halvt år må han uppflyttas till lönegrad Ce 17 och efter ett år i sistnämnda ställning sker befordran till lönegrad Ce 19. Tillsättning av ordinarie tjänst (Ca 21), som sålunda ligger två lönegrader över den högsta extra ordinarie tjänsten i befordringsgången, sker i mån av ledigblivande befattningar. Antalet ordinarie landskanslisttjänster utgör under budgetåret 1956/57 vid landskanslierna 60 stycken och vid landskontoren 124 stycken. Tjänster som förste landskanslist inrättades enligt beslut av 1952 års riksdag i lönegrad Ca 24, alltså samma lönegrad som den, i vilken ordinarie länsnotarie var placerad. Sedermera uppflyttades förste landskanslisttjänstema till lönegraden Ca 25 i samband med 1952 års tjänsteförteckningsrevision. Antalet sådana tjänster uppgår budgetåret 1956/57 för landskansliernas del till 64 och för landskontorens del till 75 stycken. Antalet tjänster som förste landskanslist är sålunda relativt stort i förhållande till antalet ordinarie landskanslisttjänster. Vid bedömande av deras betydelse såsom befordringstjänster måste hänsyn emellertid tagas också till de icke-ordinarie landskanslisterna. Deras antal uppgår enligt personalplanen till 46 vid landskanslierna och 118 vid landskontoren (jämte 63 landskontorister i fögderi). För jämförelses skull må nämnas att

29 mot tillhopa 124 ordinarie landskanslist- och förste Iandskanslisttjänster uppgår nämnda budgetår antalet högre ordinarie tjänster vid landskanslierna till sammanlagt 130 (däri inräknade 13 länsnotarier i lönegrad Ca 25). Mot 199 dylika Iandskanslisttjänster vid landskontoren svarar 275 högre ordinarie tjänster (däri inräknade 12 taxeringsinspektörer i lönegrad Ca 25). Den förutnämnda befordringsgången för landskanslistpersonalen har uppbyggts såsom en fristående befordringsgång för denna mellankategori av tjänstemän. Detta innebär emellertid icke, att landskanslisterna icke skulle i betydande omfattning rekryteras från biträdespersonalen. Särskilda bestämmelser har icke meddelats beträffande övergången från biträdestjänst till ifrågavarande befordringsgång, utan uppkommande inplaceringsfrågor prövas av Kungl. Maj:t från fall till fall. Därvid tillämpas i regel den principen, att vederbörande vid övergången till landskanslistkarriären erhåller sådan placering, att han icke behöver lida löneminskning. De med övergången från biträdesbefattning till landskanslistkarriären förenade spörsmålen h a r uppmärksammats av olika utredningar. I samband med förslaget om inrättandet av kansliskrivar- och kontoristtjänster vid länsstyrelserna uttalade sålunda 1942 års sakkunniga, att nyssnämnda biträdestjänster icke vore avsedda som passagetjänster för rekryteringen till landskanslistbefattningar utan borde utgöra kvalificerade sluttjänster för den kvinnliga biträdespersonalen. Hinder skulle dock givetvis inte föreligga att till landskanslisttjänsterna utse även lämpliga kvinnliga befattningshavare. 1948 års länssiyrelseutredning diskuterade närmare den lämpliga tidpunkten och förutsättningarna för en övergång från biträdestjänst till landskanslistkar-

riären. Utredningen tänkte sig närmast, att länsstyrelserna redan tämligen tidigt borde pröva, om befattningshavare i biträdeskategorien kunde anses lämpliga som aspiranter i landskanslistkarriären. Som skäl härför åberopades dels att befordringsutsikterna för biträdespersonalen borde förbättras och dels att rekryteringsbasen för landskanslistkarriären borde breddas. För att utröna vederbörandes lämplighet borde länsstyrelserna därför under erforderlig tid pröva dem på mera kvalificerade uppgifter. Denna prövning borde omfatta i vart fall större delen av landskansliets resp. landskontorets arbetsområden och ha samma karaktär som den prövning som en i landskanslistkarriären direkt intagen aspirant finge genomgå. Under provtjänstgöringen skulle vederbörande normalt kvarstå i biträdesbefattningen. Först sedan aspiranterna förvärvat god praktisk kunskap och en viss rutin inom samtliga förekommande arbetsområden borde den teoretiska utbildningen äga rum, varför utredningen förordade ett par tre års handläggning av uppgifter, som ankommer på landskanslistpersonal, före den teoretiska utbildningen. Enligt utredningens mening borde för aspiranterna ur biträdeskarriären gälla såsom villkor för antagning till extra landskanslist, att de genomgått godkänd utbildning vid den teoretiska utbildningskursen. Landskanslistntbildningen I fråga om landskanslistpersonalens utbildning är att märka, att genomgång av särskild teoretisk utbildningskurs är ett obligatoriskt kompetenskrav för befordran till ordinarie landskanslisttjänst. Undantag kan medgivas endast av Kungl. Maj:t. Utbildningen handhaves av en för länsstyrelserna gemensam utbildningsnämnd, som enligt Kungl. Maj:ts uppdrag anordnar, så vitt här är

30 i fråga, två olika slag av kurser, den ena avsedd för blivande landskanslister m. fl. vid landskontoren och aspiranter på häradsskrivar- och kronokamrerartjänster, och den andra avsedd för landskanslistpersonal vid landskanslierna. I detta sammanhang torde den för landskanslisterna å landskontor m. fl. anordnade kursen, som främst är inriktad på taxeringsfrågor, vara av mindre intresse. Den för landskansliets personal avsedda kursen, som är av yngre datum än de nyssnämnda kurserna för landskontorspersonal, tillkom på initiativ av 1948 års länsstyrelseutredning, vars synpunkter delvis torde vara av intresse i fråga om anordnandet av utbildning för mellangradstjänstemän i allmänhet. Vissa skäl kunde enligt utredningens mening tala för att ifrågavarande utbildning skulle ingå i universitetsutbildningen. Å andra sidan ansågs förevarande utbildning inte böra uppläggas efter samma principer som i allmänhet gällde för de akademiska studierna, utan det borde vara fråga om en kortare och mera koncentrerad studieverksamhet, som inte lämpligen kunde inordnas inom de akademiska studiernas ram. Att införa en lägre förvaltningsexamen med så kort studietid som det här skulle bli fråga om, vore mindre lämpligt. Utredningen befarade, att detta skulle medföra svårigheter för undervisningsverksamheten i övrigt och dessutom bidraga till uppkomsten av en »klassindelning» av juris studerandena. Utredningen förordade därför, att den teoretiska utbildningen skulle, på samma sätt som de tidigare förekommande häradsskrivarkurserna, anordnas separat. Utbildningskursen skulle enligt länsstyrelseutredningens förslag omfatta en första del å två månader med syfte att bibringa eleverna kunskap om statsförvaltningens uppbyggnad och vissa ele-

mentära förvaltningsrättsliga och allmänjuridiska principer, ävensom en överblick över huvuddragen av den kommunala förvaltningen. Den senare delen av kursen skulle omfatta speciell utbildning i de författningskomplex, som för vederbörande landskanslistgrupp vore av betydelse. Enligt utredningens mening borde den speciella delen av utbildningen icke pågå kortare tid än tre men helst fyra månader. Enligt de bestämmelser, som Kungl. Maj:t den 30 juni 1952 meddelat om den teoretiska utbildningen för kanslisidans personal, är utbildningskursen förlagd till Stockholm och omfattar två delar, en allmän och en speciell, pågående under två på varandra följande vårterminer. För antagande till elev vid kursen fordras att vederbörande minst tre år tjänstgjort å landskansli och därvid prövats på mera kvalificerade arbetsuppgifter inom kansliets olika verksamhetsområden. Utbildningsnämnden äger dock när särskilda skäl föreligger därtill beträffande viss elev medge jämkning i nyssnämnda villkor. Beträffande de ekonomiska förmånerna under kurstiden har i nämnda bestämmelser föreskrivits, att deltagare i utbildningen skall erhålla oavkortad lön i innehavd befattning samt — därest han är familjeförsörjare, stationerad utom Stockholm — tjänstgöringstraktamente med 16 kronor 50 öre för dygn. Därjämte utgår rese- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglementet vid resor till och från kursen. Kursplanen omfattar enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser 225 timmar för kursens allmänna del och 220 timmar för den speciella delen. Den allmänna delen omfattar 25 timmar statskunskap, 25 tim. finansrätt, 50 tim. civilrätt, 20 tim. straff- och processrätt, 35 tim. exekutionsrätt, 30 tim. allmän förvaltningsrätt och

40 tim. kommunalrätt. Den speciella delen omfattar (med däri fr. o. m. budgetåret 1955/56 föreskriven jämkning) 15 tim. näringsrätt, 20 tim. politirätt, 30 tim. trafikförfattningar, 50 tim. socialrätt, 15 tim. hälso- och sjukvård, 50 tim. fastighetsrätt och 40 tim. försvarsberedskap. Utbildningsnämnden äger, där så erfordras, sammanslå olika ämnen till ett och medgiva smärre jämkningar i det åt varje ämne anslagna timantalet. Likaså äger nämnden anordna ett mindre antal föreläsningar i andra för utbildningen betydelsefulla ämnen. Landskanslisternas nuvarande arbetsuppgifter Landskanslistpersonalens nuvarande arbetsuppgifter regleras genom 23, 25 och 29 §§ i gällande länsstyrelseinstruktion (541/1953). Huvudstadgandet återfinnes i 23 § instruktionen: Förste landskanslist åligger att som arbetsledare efter sektionschefens anvisningar leda och fördela den honom underställda personalens arbete, att enligt vad i 25 § stadgas vara föredragande samt att efter sektionschefens föreskrifter deltaga i förekommande göromål i övrigt. Förste landskanslist å landskontorets kameralsektion åligger särskilt att leda arbetet med räkenskapsföringen samt att hava tillsyn över kassagöromålen å länsstyrelsen. Landskanslist har att efter länsstyrelsens särskilda förordnande fullgöra göromål, som i första och andra styckena avses, samt att i övrigt enligt vad i arbetsordningen stadgas eller efter sektionschefens eller arbetsledarens eller annan förmans föreskrifter deltaga i förekommande göromål. Den åberopade 25 § i instruktionen anger de uppgifter, som åvilar föredragande. Den, som är föredragande, har att i enlighet med instruktionens bestämmelser a) bereda och föredraga eller b) själv avgöra eller c) för vederbörlig åtgärd av underordnad tjänste-

man överlämna de ärenden, som ankommer på hans handläggning. Föredraganden är ock pliktig tillse, att sådana ärenden utan onödig tidsutdräkt företages till behandling samt att beslut i dessa ärenden uppsattes och utan dröjsmål expedieras. Av betydelse för landskanslistpersonalens föredragning är föreskriften att om föredraganden själv icke är avdelnings- eller sektionschef, han har att i erforderlig omfattning samråda med sektionschefen beträffande ärendenas beredning och föredragning. Innebörden av föreskriften att föredraganden själv i viss omfattning har att avgöra ärenden framgår närmare av 29 § instruktionen, som anger grunderna för delegation av länsstyrelses beslutanderätt och stadgar som följer. / mom. Landshövdingen äger ensam beslutanderätt i alla ärenden, som föredragas för honom. 2 mom. Länsstyrelsen må i arbetsordning eller eljest uppdraga beslutanderätten åt avdelningschef beträffande vissa grupper av ärenden (avdelningschefsärenden). 3 mom. I arbetsordning eller annorledes må ock uppdragas åt sektionschef eller annan föredragande att, på föredragning av eller eljest i närvaro av annan befattningshavare, å länsstyrelsens vägnar utöva beslutanderätten beträffande vissa grupper av ärenden, vilka äro av den beskaffenhet, att de icke skäligen böra kräva deltagande av landshövdingen eller avdelningschefen (sektionsärenden). Yppas i ärende, som skall handläggas enligt föreskrifterna i detta moment, olika meningar bland de i handläggningen deltagande eller kan beslut i ärendet väntas medföra verkningar utöver det enskilda fallet, skall ärendet hänskjutas till avgörande av avdelningschefen eller enligt bestämmelserna i 30 § 1 mom. underställas landshövdingens bedömande. 4 mom. Sektionschef eller annan föredragande må å länsstyrelsens vägnar ensam meddela beslut dels i ärenden av expeditionen natur, dels ock i sådana i arbetsordningen angivna ärenden, vilka eljest äro av den art, att i avgörandet icke skäligen bör krävas deltagande av mera än en person (enmansärenden).

32 Ärende, som enligt vad sålunda är stadgat må avgöras av annan än sektionschef, skall, om sektionschefen så påfordrar eller om ärendet är av svårare beskaffenhet eller större omfattning, handläggas i den för sektionsärenden enligt 3 mom. föreskrivna ordningen. Varje länsstyrelse fastställer själv sin arbetsordning och avgör sålunda hur föredragningsskyldigheten skall fördelas på befattningshavarna. I samband med att 1952 års länsstyrelsereform skulle föras ut i livet utarbetades emellertid inom inrikesdepartementet ett exempel på arbetsordning för länsstyrelse, som av Kungl. Maj:t överlämnades till länsstyrelserna att tjäna till ledning vid upprättande av arbetsordningar. Enligt 5 § denna modell till arbetsordning anges i bilagor till arbetsordningen huru föredragningen av olika ärendesgrupper skall ske. Ärendena fördelas på landshövdinge- (L), avdelningschefs(A), sektions- (S) och enmansärenden (E). I de som sektionsärenden betecknade ärendena utövar sektionschefen beslutanderätten, såvida annat ej särskilt angives. De sektionsärenden, i vilka förste landskanslist eller landskanslist är föredragande, skall föredragas för sektionschefen, i den mån landskanslisten icke — såsom i de honom tillagda enmansärendena — själv har beslutanderätten. I 7 § nämnda modell till arbetsordning göres ett betydelsefullt allmänt förbehåll beträffande enmansärende, som skall handläggas av annan än sektionschef (sålunda bl. a. förste landskanslist eller landskanslist). Om vid utställningen eller remissbehandlingen av sådant ärende erinringar framförts eller eljest något förekommit, som kan föranleda tveksamhet vid dess avgörande, eller det ifrågakommer att i ärendet gjord ansökan bör avslås, skall sålunda föredraganden, om annat inte bestämts, samråda med sektionschefen, och denne

kan föreskriva, att ärendet skall handläggas såsom sektionsärende. Utöver föredragningsskyldighet anges i nämnda exempel på arbetsordning, att förste landskanslist å planeringssektionen har att granska automobilskattedebiteringen, medan en landskanslist närmast under honom är debiteringsförrättare och föreståndare för bil- och bilreservrcgistren. Förste landskanslisten på kameralsektionen ålägges vidare att svara för tjänstematrikeln för landsstaten. Det åligger en landskanslist inom vartdera landskansliet och landskontoret att ha tillsyn över avdelningens bokförråd och arkiv. Vidare har en landskanslist på vardera avdelningen att föra saköreslängd över utdömda viten och böter. I övrigt anges åliggandena för förste landskanslist och landskanslist i 10 § nämnda modell till arbetsordning vara följande: att biträda med beredning av ärenden och därvid efter vederbörande förmans anvisningar infordra upplysningar och yttranden samt uppsätta förslag till skrivelser, cirkulär, utslag, resolutioner, protokoll och kungörelser med mera dylikt, att svara för att förteckning över oavgjorda ärenden i vederbörlig ordning upprättas, att på begäran meddela parter, sökande eller allmänhet sådana upplysningar i tjänsten, som av honom kunna lämnas, att utfärda diariebevis, lagakraftbevis, registreringsbevis, bevis å karta m. fl. dylika bevis samt att hava tillsyn över att arkivläggning sker på sådant sätt att föreskriven gallring underlättas. Det må emellertid påpekas, att de i sistnämnda paragraf upptagna åliggandena för landskanslisterna i vissa hänseenden sammanfaller med eller närmar sig de göromål, som åvilar den högre biträdespersonalen. Det ligger i sakens natur att hithörande göromål bildar ett kontinuum, där skarpa gränser svårligen kan dragas. Göromålen för kansli-

33 skrivare, kontorist och kanslibiträde har sålunda i 11 § nyssnämnda exempel på arbetsordning — i huvudsaklig anslutning till de allmänna riktlinjer, som uppdrogs av 1947 års biträdesutredning och godkändes av 1952 års riksdag (prop, nr 14, riksdagens skriv, nr 45) — angivits omfatta följande allmänna uppgifter, nämligen för: kansliskrivare att uppsätta förslag till skrivelser, resolutioner och protokoll m. m., samt att granska räkningar, medelsrekvisitioner och redovisningar m. m., kontorist att uppsätta förslag till remisser och kommunikationsresolutioner samt — efter meddelade anvisningar — till skrivelser, resolutioner och protokoll m. m., att självständigt verkställa bokföring, att utföra registreringsarbete av mera krävande slag ävensom att granska enklare redovisningar m. m., kanslibiträde att uppsätta förslag till enklare skrivelser, resolutioner och protokoll m. m., att föra mera omfattande eller viktigare diarier, att bestyrka avskrifter av till diarium hörande handlingar, att tillse .att remissvar, anmälningar och dylikt inkomma samt i händelse av dröjsmål anmäla detta till arbetsledaren, att arkivera protokoll och andra koncept m. m. samt att verkställa bokföring och viktigare registreringsarbete. Om de olika ärendesgrupper, i vilka föredragningen anförtrotts åt landskanslistpersonal, får man som förut nämnts uppgift i varje enskilt fall ur den av vederbörande länsstyrelse fastställda arbetsordningen. Bestämmelserna härom varierar starkt mellan olika länsstyrelser. Bland annat återspeglas däri skiljaktigheter både i de personliga förutsättningarna hos föredragandena och i det intresse och den vikt, som olika landshövdingar och avdelningschefer tillmäter skilda ärendesgrupper. Det skulle i detta sammanhang föra alltför långt att göra sammanställningar eller mera ingående exemplifieringar ur dessa arbetsordningar. Det h a r synts kompetensutredningen lämpligare och mera .8

givande att här dröja vid statens organisationsnämnds förslag rörande delegering av beslutanderätt och föredragningsskyldighet inom länsstyrelsernas landskanslier. Detta förslag har framlagts i en promemoria i slutet av år 1955. Nämnden har sedan åtskilliga år tillbaka bedrivit organisationsundersökningar, som mer eller mindre berört länsstyrelsernas arbete. Från år 1952 har nämnden erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att verkställa organisationsundersökningar vid länsstyrelserna, vilket varit av betydelse för fullföljandet av vissa linjer i länsstyrelsereformen. Nämnda promemoria har anmälts i 1957 års statsverksproposition av chefen för inrikesdepartementet (XI huvudtiteln sid. 414 ff.), som därvid uttalade att de föreslagna anordningarna enligt hans mening vore ägnade att främja en effektivisering av landskansliernas arbete och därmed bidragande till att minska de svårigheter, som ökningen av arbetsvolymen medfört. Depprtementschefen förklarade, att han avsåge att medverka till att nämndens förslag och rekommendationer i princip bleve genomförda. Till sin nyssnämnda promemoria h a r organisationsnämnden fogat en sammanställning, som anger hur långt man för närvarande enligt nämndens mening normalt bör kunna delegera beslutanderätten. Vissa avsnitt därav skall i fortsättningen närmare beröras. Vid läsningen av det följande bör sålunda bemärkas, att kompetensutredningen h ä r återger material, som inte i sin helhet återspeglar vad som faktiskt gäller utan vad nämnden föreslagit. Promemorian går på vissa punkter betydligt längre än vad som i allmänhet genomförts av länsstyrelserna. Gränsdragningen mellan juristernas och landskanslistpersonalens föredragningsskyldighet och beslutanderätt h a r

3'4 organisationsnämnden ansett principiellt böra göras med utgångspunkt från följande riktlinjer. Till landskanslistplanet bör hänföras ärenden av expeditioneli natur liksom ärenden, vilkas behandling regleras av jämförelsevis enkla bestämmelser eller där en fast praxis utbildat sig och där tolkningsfrågor mera sällan torde uppkomma, samt ärenden av mera komplicerad art, för vilkas handläggning juristutbildning likväl icke i och för sig kräves. Till juristplanet bör hänföras svårare ärenden och ärenden, där juridisk skolning erfordras, därvid de mest komplicerade eller ömtåliga ärendesgrupperna ansetts böra handläggas av respektive sektionschefer personligen. Nämnden har därvid utgått från att föredragningsskyldighet i regel icke bör påläggas icke-ordinarie jurist eller ickeordinarie landskanslist. Bl. a. ur utbildningssynpunkt har det nämligen synts lämpligast, att denna personal i stället huvudsakligen anlitas för att biträda äldre kolleger med beredning av ärenden av olika slag inom sektionen. Undantag från dessa regler har nämnden ansett böra göras i fråga om vissa ärenden av i huvudsak expeditioneli karaktär, där det dock med hänsyn till särskilda förhållanden kan anses lämpligt att beslut eller förordnande undertecknas av t. ex. landshövdingen personligen; trots sin i och för sig enkla beskaffenhet har sådana ärenden i många fall hänförts till juristplanet. Nämnden förutsätter generellt, att biträdespersonalen verkställer sådana remisser m. m., som av praxis eller eljest alltid verkställes och där remisstexten är mer eller mindre standardbetonad. Beträffande garantierna för en tillfredsställande prövning av ärendena vid den ifrågasatta delegeringen har nämnden framhållit följande.

I de fall ärenden, som med tillämpning av dessa principer må ankomma på landskanslists föredragning, utgöras av tvåmansärenden torde säkerhetssynpunkterna under alla förhållanden få anses tillgodosedda. I fråga däremot om ärenden, som må avgöras som enmansärenden, kunna, ehuru dessa ärenden regelmässigt torde få anses enkla, gränsfall uppkomma, som i och för sig kunna vara mera svårbedömbara än många till komplicerade ärendegrupper hänförliga ärenden. Genom den generella föreskrift, som regelmässigt förekommer i arbetsordningarna, att i enmansärenden. där sektionschefen icke är föredragande och där vid remissbehandling eller eljest invändningar förekomma eller där avslag ifrågasattes eller där tveksamhet om behandlingen kan råda eller där den till synes riktiga behandlingen kan komma att strida mot dittills tillämpad praxis, samråd skall ske med sektionschefen, synas dock tillfredsställande garantier föreligga för att säkerheten icke skall bliva eftersatt. Tillika erinrar nämnden om möjligheterna för avdelningschefen att vid postgenomgången ge ändrade föreskrifter om föredragningen av särskilda ärenden (samråd, övertagande av föredragningen). Den till promemorian fogade sammanställningen rörande beslutanderätt och föredragningsskyldighet i olika ärendesgrupper avser endast att utgöra ett underlag för fördelningen av föredragningsskyldigheten. På grund av personella förhållanden kan denna behöva förskjutas uppåt och bör stundom även kunna åläggas lägre befattningshavare än som angivits. Nämnden håller emellertid för troligt, att personalförhållandena i regel är sådana, att huvuddelen av de ärenden, som enligt sammanställningen skulle tillföras landskanslists föredragning, också skall kunna åläggas denna personalgrupp. Vidare betonas den viktiga principen, att frågan om delegeringen fortlöpande bör omprövas. Allteftersom fastare praxis utbildas för handläggningen av en ärendesgrupp uppkommer förutsätt-

35 ningar för att överföra föredragningsskyldighet och. beslutanderätt till mindre kvalificerad personal än som ursprungligen ansetts erforderlig. I följande tablå har sammanställts de särskilda grupper av ärenden, i vilka organisationsnämnden ansett i princip möjligt att ålägga landskanslistpersonalen föredragningsskyldighet antingen som sektionsärende ( = S; alltså med

föredragning inför sektionschefen) eller som enmansärende ( = E; d.v.s. med egen beslutanderätt). I noterna till tablån har för vissa ärendesgrupper intagits de kommentarer eller motiveringar, som organisationsnämnden anfört. I tablån har ej medtagits restgrupper, betecknade såsom »övriga ärenden», då dessa grupper i förevarande utdrag ej erhåller ett klart fixerat innehåll.

Ärende

Allmänna ärenden Utsökningsärenden 1 Utslag från lagsökningsdomare Indrivning av underhållsbidrag Godkännande av pant eller borgen, rättsstatistik, nedsättande av medel för förhindrande av utmätning Gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar. nedsättning av hyra enl. lagen om nyttjanderätt till fast egendom Vapenärenden Passärenden Utfärdande av pass Övriga passärenden (återkallelse, besvär) Lotteriärenden Eldfarliga oljor, explosiva varor, giftiga ämnen Jakt* Tillstånd Fiske^ Fiskeskepparbrev Tillstånd Handel Ärenden rörande anteckning i handels-, förenings- och näringsregistren Övriga ärenden rörande handel Personalärenden Beviljande av semester i huvudsaklig överensstämmelse med fastställd semesterplan samt annan ledighet ej överstigande sex dagar ävensom förordnande av vikarie därunder enligt fastställda riktlinjer för landskanslist- och biträdespersonal i lägre lönegrad än 253

Förste landskanslist

Landskanslist

E S

s s B E

s s

E S E E

s

1 Beträffande de utsökningsärenden, som hänföres till landskanslists föredragning, torde förslaget endast ge sanktion åt ett flerstädes redan rådande faktiskt förhållande. Ofta färdigställer landskanslist självständigt dessa ärenden, som därefter granskas och formellt avgöres av jurist. 2 I tillståndsärenden torde länsstyrelserna endast i undantagsfall frångå av remissmyndigheterna förordade åtgärder. Ärendena torde således normalt kunna betraktas såsom expeditionella. I de fall invändningar mot ett sökt tillstånd framförts, skall enligt arbetsordning samråd ske med sektionschefen. 3 Därvid förutsattes givetvis, att vederbörande sektionschef icke haft något att invända beträffande ledigheten och att förordnande av vikarie sker i enlighet med av länsstyrelsen tillämpad praxis.

36 Ärende

Förste landskanslist

Landskanslist

Allmän ordning och säkerhet Rättsmedicinsk obduktion och tillstånd till begravning Utlänningsärenden Bosättningstillstånd Medborgarskapsärenden Allmänna val S a m m a n r ä k n i n g för utseende av efterträdare åt avgången kom munal-, municipal- eller kyrkofullmäktigledamot Diverse förordnanden Enligt växel- och checklagen, utseende av kontrollanter för guldoch silverarbeten Övriga a l l m ä n n a ärenden Intyg för straffregisterutdrag, arkivärenden, uppgifter till stats kalendern, anskaffning av inventarier .' Sociala ärenden Fattig- och b a r n a v å r d Ersättning av staten enl. 8 kap. fattigvårdslagen och 8 kap. b a r navå rdisl agen* Besvär, klagomål eller ansökan av enskilda personer ang. vård och understöd Äktenskapsdispenser Granskning av mödrahjälpsverksamheten Bidragsförskott Besvär över b a r n a v å r d s n ä m n d s beslut samt eftergivande av åter kravsrätt Granskning och beviljande av statsbidrag Hälso- och sjukvård Åtgärder enligt lex veneris 5 Flyttning av lik och aska efter eldbegängelse Växtsjukdomar

S

s

B

s E E E

Öl

Alkoholfria drycker övriga sociala ärenden Användande av b a r n vid offentliga förevisningar m. m. Planärenden Bilregisterärenden 8 Besvär över debitering av bilskatt Körförbud och upphävande av körförbud

s E

* I fråga om dessa ersättningar torde granskningsarbetet huvudsakligen ha utförts av landskanslist (stundom av fattig- och barnavårdskonsulenten) och föredragandens mening endast i tvistiga fall i n h ä m t a t s före uppsättande av förslag till beslut. Någon d e t a l j granskning av dessa omfattande ärenden torde icke ha medhunnits av föredraganden. Då det faktiska avgörandet under dylika förhållanden kommit a t t i flertalet ärenden ligga hos landskanslist och ärendena i regel får anses vara av ringa svårighetsgrad, h a r de h ä r hänförts till landskanslists föredragning. 5 Länsstyrelsens åtgärder består i regel i att, efter sundhetsinspektörs hemställan, förordna om att könssjuk genom polismyndighets försorg skall inställas hos läkare resp. på sjukhus. Då dessa ärenden torde få betraktas som rent expeditionella, torde förordnande kunna utfärdas av landskanslist som enmansärende. 6 Handläggning av ärenden om registrering i och a n m ä l a n till bilregistret, debitering av automobilskatt och trafikförsäkring som grundar sig på enkla och klara bestämmelser, får anses väsentligen kräva, förutom kännedom om bestämmelserna, noggrannhet och ordning. Huvuddelen av dessa ärenden h a r ansetts k u n n a handläggas självständigt av kansliskrivare eller kontorist.

37 Förste landskanslist

Ärende Kör- och trafikkortsärenden 7 Utfärdande första gången Övriga körkortsärenden Yrkesmässig trafik Godkännande av fordonS övriga ärenden angående yrkesmässig trafik 9 Krigstrafikärenden Enskilda vägar Förordnande av förrättningsman till laga delning av enskild väg; vägsamfälligheter Utfärdande av lokala trafikföreskrifter Dispenser från gällande trafikföreskrifter; tävling å väg Plan- och byggnadsärenden Tomtindelningar Dispenser från nybyggnadsförbud Avstyckningsärenden Faststållelse av avstyckning enl. gällande plan Fastställelse av annan avstyckning Tillstånd till förvärv av fast egendom Elektriska anläggningar Ärenden rör. hotell och pensionat, biografer och film

Landskanslist

E S E S

s

s s

B E B

s s

7 Beträffande dessa ärenden har numera en tämligen fast praxis utbildat sig, även i fråga om de mera grannlaga ärendena om återkallelse, varning och utfärdande efter återkallelse, om än denna praxis varierar mellan skilda länsstyrelser, och gällande bestämmelser är i och för sig tämligen enkla. Att det i denna ärendesgrupp kan förekomma särskilt återkallelseärenden av ytterligt ömtålig och grannlaga natur, som måhända kan behöva föras ända till landshövdingen, synes icke böra föranleda, att föredragningsskyldigheten lägges högre än till landskanslist med sektionschefen som beslutande. 8 Endast godkännande av fordon får anses vara av huvudsakligen expeditionen karaktär — även när det gäller dispensfrågor. I dessa senare fall inhämtas nämligen alltid vägdirektörens yttrande, som länsstyrelsen sällan går emot. Denna ärendesgrupp synes således kunna anförtros landskanslist som enmansärende. 9 Bestämmelserna om yrkesmässig trafik är av den arten, att det icke i och för sig kräves juristutbildning för behandling av hithörande ärenden utan kännedom om länets struktur och trafikbehov i förening med gott omdöme, och föredragningsskyldigheten bör i de allra flesta fall kunna åläggas förste landskanslist.

Kompetensutredningen har för sin del icke tagit ställning i detalj till den i förut återgivna tablå angivna ärendesfördelningen. Det kan givetvis finnas utrymme för delade meningar om lämpligheten att beträffande olika ärendesg r u p p e r förlägga föredragningen eller beslutanderätten på föreslaget sätt, och de personliga förutsättningarna vid olika länsstyrelser kan, såsom nämnden även anmärkt, föranleda åtskilliga praktiska avvikelser från en i princip lämplig anordning. Merendels bygger nämndens rekommendationer på erfarenhe-

ter, vunna vid någon eller några länsstyrelser. Det finns för den skull icke anledning antaga annat än att de vunna resultaten skall kunna tillämpas även på andra håll. Kompetensutredningen har med stort intresse tagit del av utgångsläget för nämndens undersökningar och finner de mycket utpräglade olikheterna mellan handläggningsformerna i skilda länsstyrelser av samma siags ärenden utgöra ett gott belägg för hur nödvändig en dylik allmän översyn av ärendesfördelningen och beslutsformerna är.

38 Även om förenämnda tablå i vissa avseenden skulle ha gått längre i fråga om delegation av beslutanderätt till landskanslistpersonal än man i allmänhet finner tillrådligt på länsstyrelsehåll, torde nämndens rekommendationer till sina huvuddrag ge en allmän uppfattning av vilka slags arbetsuppgifter, som det kan ifrågakomma att anförtro åt dessa mellangradstjänstemän. Från sina studier av landskanslisternas arbetsförhållanden kan kompetensutredningen vitsorda, att denna allmänna bild av vad ifrågavarande personalgrupp duger till och kan taga ansvar för överensstämmer med utredningens iakttagelser, åtminstone beträffande de skickligare inom gruppen. Det skall emellertid icke förnekas, att de personliga kvalifikationerna, särskilt inom det äldre personalbeståndet, kan ligga på rätt skiftande nivåer och att följaktligen icke alla ordinarie landskanslister fullgör eller kan antagas vara i stånd att fullgöra föredragningsuppgifter av omskrivna slag. Därmed är icke sagt att ojämnheterna skulle vara större inom denna personalgrupp än inom andra. Det är möjligt att, då en utredningsman h a r sin uppmärksamhet inriktad på att konstatera vilka förhållandevis svåra arbetsuppgifter en grupp befattningshavare utför, han är benägen att särskilt inregistrera de negativa avvikelserna från den allmänna regel han tycker sig finna. Varje försök till allmän beskrivning av ärendesuppdelningen efter svårighetsgrad mellan olika befattningshavargrupper kan ju — såsom utredningen inledningsvis betonat — alltid jävas genom åberopande av ett större eller mindre antal undantag. Inom alla grupper, både bland jurister, landskanslister och biträdespersonal, finns det som bekant befattningshavare, vilka av en eller annan anledning — inte nödvändigtvis sjukdom eller för tidigt åldrande — är undermå-

liga i förhållande till de krav på skicklighet och duglighet, som normalt ställs i den tjänst de innehar. Kompetensutredningen har genom sina studiebesök hos länsstyrelserna fått goda belägg för riktigheten av länsstyrelseutredningens förut anförda omdöme om den stora betydelse, som landskanslistpersonalen har för en ändamålsenlig arbetsfördelning och för länsstyrelsernas riktiga fungerande. Tilläggas må, att ingen av de ledande länsstyrelsetjänstemän, med vilka utredningen i samband med sina länsstyrelsebesök överlagt i ämnet, har anfört synpunkter, som talat häremot. Vid dessa överläggningar har ej sällan återkommit en synpunkt, som måste anses vara av vikt för bedömningen av det värde, som tillgången till en mellankategori tjänstemän av ifrågavarande slag kan ha för en myndighet. Landskanslisterna blir ofta ganska specialinriktade och stannar i regel under större delen av sin tjänstetid inom sitt specialområde vid länsstyrelsen. Samtidigt som denna specialisering självfallet innefattar en personlig begränsning eller, om man så vill, en svaghet i tjänstemannens användbarhet, leder den ofta för verket till en ökad kontinuitet och stabilitet i avgörandena, som självfallet är av stort värde i den administrativa verksamheten. De lägre länsstyrelsejuristerna cirkulerar mera mellan olika arbetsområden och flyttar ej sällan mellan länsstyrelserna. De är därför ofta tämligen nya på sina arbetsuppgifter, medan landskanslister, som merendels står länge kvar i sina poster, är erfarna på sina ärenden och »vet hur allt ska vara». När utredningen vid ett par tillfällen mött karaktäristiken av landskanslisterna, att de faktiskt utgör »ankare i länsstyrelsearbetet», h a r bl. a. åsyftats denna sammanhållande funktion.

39 Minskningen av juristbehovet genom landskanslisterna

Det är ett intressant och nyttigt tankeexperiment att klargöra för sig, vad det skulle betyda för behovet av juridiskt skolad arbetskraft vid länsstyrelserna, om de av landskanslister och förste landskanslister nu handlagda uppgifterna skulle fördelas mellan högre biträdespersonal och jurister. Att göra en dylik beräkning innefattar givetvis stora vanskligheter. Men även en grov överslagsberäkning kan vara av värde för bedömandet. Kompetensutredningen har låtit verkställa en sådan beräkning i fråga om den ökning av juristerna, som för landskansliernas del skulle erfordras, om landskanslistpersonalen vore borta. Uppskattningen bygger på en genomgång av arbetsförhållandena vid två länsstyrelser, nämligen de i Stockholms och Södermanlands län. Utgångspunkten h a r givetvis varit de arbetsuppgifter, som landskanslisterna där faktiskt fullgör (och inte dem, som organisationsnämnden ansett normalt böra åläggas sådan personal). Vid ett antaget bortfall av landskanslistpersonalen har vid uppskattningen förutsatts att landskanslisternas arbetsuppgifter skulle fördelas mellan jurister och biträdespersonal enligt de grunder, som normalt tillämpas vid de centrala ämbetsverken. En förutsättning för uppskattningen får dessutom sägas vara, att den tänkta nya arbetsfördelningen förelegat viss tid, så att den vunnit stadga. Ett plötsligt bortfall av landskanslistkåren skulle sannolikt medföra, att det omedelbara behovet av jurister bleve ännu större än som beräknats. Den gjorda, mycket approximativa beräkningen — som det icke torde vara anledning att här närmare redovisa med avseende å olika ärendesgruppcr — ger vid handen, att man för landskansliet i Stockholms län kunde räkna med en

ökning av juristbehovet på 6 å 7 befattningshavare. För Södermanlands läns del skulle motsvarande ökning röra sig omkring 3,5 befattningshavare. Det äi ju tveksamt i vad mån förhållandena vid dessa två länsstyrelser tillsammantagna, den ena stor och den andra liten, kan anses representativa. Den faktiska arbetsfördelningen skiftar, såsom tidigare nämnts, starkt mellan länsstyrelserna. Skulle man likväl våga försöket att generalisera resultatet av den för dessa länsstyrelser gjorda uppskattningen, bleve slutsatsen närmast den att, om landskanslistkåren bortfölle, en ökning av den juridiskt skolade personalen skulle erfordras med ett antal motsvarande ungefär 60 % av det nuvarande antalet landskanslister och förste landskanslister. Med gällande personalram för landskanslisterna skulle det betyda att ytterligare ett 100-tal jurister skulle erfordras för landskansliernas del. Hela antalet högre ordinarie tjänster utgör där för närvarande omkring 130 stycken. Då ökningen huvudsakligen skulle gälla de lägre juristtjänsterna, belyser beräkningen i någon mån vilken försämring i befordringsförhållandena för den akademiskt utbildade personalen vid länsstyrelserna, som skulle följa av landskanslistgruppens bortfall. Utifrån dessa beräkningar är det självfallet icke möjligt att draga några säkrare slutsatser om den avlastning av mera rutinbetonade göromål från amanuenser och byråsekreterare, vilken inom de centrala verken skulle vara möjlig, därest tillgång erhölls till en mellankategori tjänstemän av landskanslisttyp. Det enda man generellt kan säga är, att den möjliga överflyttningen måste vara avsevärt mera blygsam än den överflyttning, som skett för länsstyrelsernas vidkommande. För länsstyrelsernas del har ju likartade registrerings-, expeditions- eller eljest rutinbe-

40 tonade ärenden en kvantitativt mycket stor betydelse. Utvecklingen av den moderna statsverksamheten, särskilt inom socialpolitikens område har visserligen medfört, att ärenden av liknande typ i betydande mån fallit också på vissa centrala verks lott. Inslaget av dylika

ärenden är likväl i allmänhet av mindre omfattning än hos länsstyrelserna, där verksamheten av gammalt i hög grad präglats av länsstyrelsens funktion att vara organ för statlig tillståndsgivning eller registrering beträffande enskilda personers eller företags förhållanden.

FJÄRDE KAPITLET

Förekomsten av mellangradstjänster vid vissa centrala verk

Såsom tidigare framhållits saknas i stort sett vid de centrala administrativa verken mellangradstjänster jämförliga med landskanslisttjänsterna hos länsstyrelserna. Vid vissa sådana verk h a r dock under senare år tillkommit dylika mellangradstjänster i viss mindre omfattning, ofta efter stora ansträngningar från verksledningarnas sida. I den följande redogörelsen för kompetensutredningens undersökningar hos bostadsstyrelsen och pensionsstyrelsen omnämnes smärre grupper av sådana tjänster, i bostadsstyrelsen assistenttjänster i Ce 22 och Ce 17 samt förste kansliskrivare i Ca 17 och i pensionsstyrelsen kontorsskrivare och förste kontorsskrivare i 19 och 21 lönegraderna samt förste kansliskrivare i 17 lönegraden. Även vid andra centrala ämbetsverk finns liknande tjänster men vanligtvis i så ringa antal att man icke kan tala om en allmän tjänstekategori utan snarare om ströfall av tjänster, tillkomna på grund av speciella behov vid verken. Motsvarigheter till sådana tjänster kan även återfinnas bl. a. i lägre ingenjörstjänster med allmänt administrativa göromål. Dessa torde emellertid i detta sammanhang vara av mindre intresse liksom mellangradstjänsterna vid affärsverken och tullverket. En viss särställning intager de under senare tid tillkomna assistentgrupperna hos statens utlänningskommission och arbetsmarknadsstyrelsen. Kompetensutredningen har i detta sammanhang

icke ansett sig böra förbigå dessa tjänstekategorier, även om de av olika skäl inte är ägnade att lika bra som landskanslistpersonalen tjäna som förebild för den av utredningen åsyftade administrativa mellangradskategorien inom den centrala förvaltningen. Det är emellertid påtagligt att assistenttjänsterna inom nämnda båda verk framstår såsom alternativ till amanuenstjänster i den reglerade befordringsgången eller till byråsekreteraroch byråinspektörstjänster. Statens utiänningskommission Vid statens utlänningskommission förekommer fr. o. m. 1953 ett antal mellangradstjänster, nämligen assistenttjänster i lönegrad Ce 21. Dessa inrättades vid den av 1952 års riksdag beslutade omorganisationen (prop, nr 147, statsutsk. uti. nr 183). Tillkomsten av denna tjänstekategori föregicks icke av någon närmare utredning rörande arbetsuppgifter och kompetenskrav i de nya tjänsterna. 1949 års utlänningskommitté, som framlagt förslaget till ny organisation av det centrala utlänningsorganet, hade upptagit ett betydande antal amanuensbefattningar i personalplanen, men departementschefen förordade i nämnda proposition en väsentlig reduktion av detta antal. I stället föreslogs, att tills vidare skulle inrättas 13 assistenttjänster i 21 lönegraden, och antalet amanuenser reducerades till tre stycken. Såsom motivering anfördes,

42 att på ifrågavarande befattningshavare i betydande omfattning komme att falla arbetsuppgifter av mera rutinmässig karaktär. Vidare uttalade departementschefen att man, sedan ytterligare erfarenheter vunnits av denna anordning, finge undersöka, om icke några befordringstjänster borde inrättas för assistentkarriären. — Förslaget godtogs av riksdagen. Enligt de bestämmelser rörande handläggningsformerna, som utlänningskommissionen fastställt den 16 november 1954, skall olika grupper av ärenden föredragas och avgöras enligt en särskild plan över fördelning av beslutanderätt m. m. Ordföranden äger därjämte förordna amanuens/byråsekreterare eller assistent att föredraga eller avgöra ärende, som eljest enligt planen ankommer på befattningshavare i 27 lönegraden. I nämnda plan, som sålunda gäller för normalfallen, görs ingen skillnad mellan befattningshavare i den reglerade befordringsgången för amanuenser och befattningshavare i assislentlönegraden. Båda tjänstemannagrupperna används för föredragning av ett stort antal grupper av ärenden, där beslutanderätten merendels ligger på byråchefen eller sektionschefen men i några fall även ankommer på kommissionens ordförande. Det skulle i detta sammanhang föra för långt att lämna en närmare redogörelse för de olika slag av utlänningsärenden, där föredragningen ligger på mellangradstjänstemän. Av större intresse torde vara att angiva de grupper av ärenden, i vilka beslutanderätten anförtrotts åt sådan personal, och hur dessa ärendesgrupper avgränsats. Till dessa hör beviljande av viseringar, uppehålls- och arbetstillstånd; beviljande av återresetillstånd; förlängning av giltighetstid för främlingspass; utbyte av fulltecknat främlingspass; utfärdande av

främlingspass för minderårig, som varit upptagen i vuxen persons främlingspass samt A-märkning 1 av ärenden på grund av arbetsmarknadsskäl; samt beslut om efterlysning av utlänningar. Uppräkningen av dessa ärenden är i planen försedd med den allmänna förutsättningen att ärendes handläggning ej skall ske enligt något av de föregående momenten i planen. Enligt dessa tidigare moment lägges beslutanderätten i de angivna ärendena som regel på en högre befattningshavare, så snart de innefattar komplikationer av visst angivet slag, såsom där säkerhetsintresse eller politiskt flyktingskap spelar avgörande roll för bedömningen, där i remissyttrande förekommer avstyrkande eller där särskilda begränsningar eller återkallelser av tillstånd eller viseringar ifrågasätts. Tillika gäller för planens tiII— lämpning den allmänna regeln, att befattningshavare, som enligt de givna föreskrifterna må avgöra ärende, är skyldig att till närmaste förmans prövning hänskjuta detta, såframt ärendet är svårbedömbart eller tveksamt eller beslutet kan väntas få betydelse utöver det enskilda fallet. Den här tillämpade metoden att från delegationen till mellrngradstjänstemännen avgränsa svårare, kontroversiella och prejudiciella ärenden erbjuder påtagliga likheter med de förut berörda metoderna för motsvarande avgränsningar av landskanslistärendena hos länsstyrelserna. Beträffande ärendenas svårighetsgrad har från kommissionen framhållits, att en decentralisering av uppehålls- och arbetstillståndsärenden från kommissionen till polismyndighet och länsarbetsnämnd successivt genomförts under 1 Sådan märkning innebär att kommissionen förbehåller sig beslutanderätten i fortsättningen, medan eljest förlängning av uppehålls- och arbetstillstånd beviljas av polismyndighet och länsarbetsnämnd.

43 senare år. Besluten om förlängning av dessa tillstånd ankommer sålunda på sistnämnda myndigheter utom i de fall, där tveksamhet råder om utlänningen skall få kvarstanna i landet eller icke. De av kommissionen handlagda ärendena anses till följd härav ha blivit av mera kvalificerad natur, och de kräver noggrann prövning och gott omdöme av personalen. Ärendenas mångfald har emellertid nödvändiggjort den omfattande delegationen av beslutanderätten även till assistentpersonalen. Utbildnings- och tidigare tjänstgöringsförhållanden för de hos kommissionen anställda assistenterna är ganska varierande. Rekryteringen hittills har dessutom i viss mån präglats av förhållandena före omorganisationen. Av de tio personer, som i augusti 1956 tjänstgjorde i assistentbefattningar, hade sex avlagt akademiska examina (en var juris kandidat och fem var filosofie kandidater eller magistrar i moderna s p r å k ) . Dessa sex assistenter tjänstgjorde före omorganisationen såsom icke-ordinarie byråsekreterare hos kommissionen. De övriga fyra, som hade normalskolekompetens eller studentexamen, hade börjat såsom skrivcller kontorsbiträden och efter avancemang inom biträdeskarriären erhållit assistenttjänst. Nio av assistenterna var kvinnor. Enligt vad inom kommissionen gjorts gällande har den omständigheten, att förutvarande byråsekreterare i sådan utsträckning kvarstannat såsom assistenter, gjort det möjligt för kommissionen att delegera beslutanderätten i större omfattning än som eljest skulle ha varit möjligt. Arbetsmarknadsstyrelsen Inom arbetsmarknadsstyrelsen förekommer mellangradstjänster av liknande karaktär, nämligen förste assistenter

i 22 lönegraden, f. n. till ett antal av omkring 20 och i huvudsak extra ordinarie. Såväl nämnda tjänster som därjämte förekommande assistenttjänster i 19 lönegraden har sin motsvarighet i arbetsförmedlingsorganisationen. Inom denna utgöres stora tjänstemannagrupper av förste assistenter eller kontorsföreståndare i 22 lönegraden (1956/57: 147 i Ca 22 och 17 i Ce 22) och assistenter eller kontorsföreståndare i 19 lönegraden (1956/57: 210 i Ca 19 och 132 i Ce 19). Assistenter eller kontorsföreståndare förekommer även i 16 lönegraden (1956/57: 67 i Ca 16, varjämte det medgivna antalet tjänster i befordringsgången, Cf 12, Cf 14 och Ce 14 samt i Ce 16 uppgick till 418). F ö r förste assistenterna inom arbetsmarknadsstyrelsen har varken i arbetsordning eller eljest av styrelsen utfärdats några föreskrifter om arbetsuppgifterna med avseende å föredragningsskyldighet eller beslutanderätt. Cheferna för de olika byråerna har att bestämma härom. I regel biträder förste assistenten en tjänsteman i 27 lönegraden med att bereda, utreda eller föredraga ärenden. De flesta tjänsterna finns på arbetsvärds- och yrkesvägledningsbyråerna, vilka vardera har fem tjänster, och på arbetsförmedlings- och kameralbyråerna, vilka vardera har fyra tjänster. Någon principiell gränsdragning mellan förste assistenternas och den akademiskt eller socialinstitutsutbildade amanuenspersonalens arbetsuppgifter föreligger icke utan arten av de ärenden, som handläggs av båda grupperna, anses på det hela taget vara densamma. Genomsnittligt får man dock räkna med att de på amanuenspersonalen ankommande ärendena är av större svårighetsgrad, men mellan olika befattningshavares uppgifter förekommer betydande variationer, betingade av växlande personliga kvalifikationer. Den befordran,

44 som mera framstående förste assistenter kan vinna, avser närmast byråinspektörstjänst i 25 lönegraden. Förste assistenterna inom arbetsmarknadsstyrelsen har, såsom naturligt är, merendels sina arbetsområden knutna till uppgifter, som står i visst samband med arbetsförmedlingsverksamheten. Ett betydande antal sysslar sålunda med utarbetande av informationsmaterial för yrkesvägledningens olika områden och med frågor om yrkesutbildningen för partiellt arbetsföra, en arbetar med personalärenden för själva arbetsförmedlingsorganisationen och en annan med arbetstillståndsärenden för utlänningar och nordisk arbetsförmedlingssamverkan. Assistenter utnyttjas emellertid även inom mera allmänt administrativ verksamhet. På kameralbyrån sysslar en med resekostnads- och flyttningsersättningar, andra med frågor om styrelsens lokaler och inventarier, med styrelsens omkostnadsanslag och tryckerianläggning samt upphandlingsfrågor rörande byggnader och byggnadsmaterial m. m. Några formella kompetenskrav finns icke fastställda för befattningar inom arbetsmarknadsstyrelsen (utom för enstaka högre tjänster), ej heller inom arbetsförmedlingsorganisationen. För assistentpersonalen inom förmedlingsorganisationen tillämpas emellertid en särskild utbildnings- och befordringsgång, som har vissa likheter med förhållandena inom landskanslistkarriären. Härom må nämnas följande. Nyanställningen för blivande assistenter börjar med en obligatorisk sex månaders provtjänstgöring vid större arbetsförmedlingskontor. Härunder utgår lön enligt lönegrad Cf 14 eller Cf 12. Lönegraden bestämmes av styrelsen med hänsyn till tidigare anställning och i vissa fall även till genomgången utbildning. Vid slutet av de sex månaderna sker prövning av aspirantens lämp-

lighet för fortsatt anställning inom arbetsförmedlingen. Under återstående 18 månader av aspiranttiden fullgöres tjänstgöring inom olika grenar av arbetsförmedlingen och aspiranten genomgår vidare en centralt anordnad assistentkurs av tio veckors varaktighet. Under kurstiden i Stockholm utgår lön enligt där gällande dyrort. För kostnaderna vid resa till och från kursen utgår därjämte rese- och traktamentsersältning. Efter aspiranttidens slut förklaras den, som med godkända betyg genomgått kursen och anses lämplig för assistentanställning, behörig att vinna sådan anställning. För speciella verksamhetsgrenar såsom ungdomsförmedling med yrkesvägledning förekommer därjämte särskilda utbildningskurser. Efter behörighetsförklaringen äger vederbörande söka och erhålla assistenttjänst i 16 och högre lönegrader. Om sådan anställning icke vinnes i samband med behörigheten, skall aspiranten förordnas till befattningshavare i Ce 14. Efter ungefär två års sammanlagd anställning kan vederbörande alltså räkna med att åtminstone vara extra ordinarie tjänsteman i 14 lönegraden. Rekryteringen till assistenttjänsterna sker i stor utsträckning bland personer, som tidigare haft sin utkomst inom industrin och andra arbetsmarknadsområden samt där förvärvat praktiska erfarenheter av arbetslivet. Dylika erfarenheter har ansetts vara av central betydelse för arbetsförmedlingsverksamheten.

Riksförsäkringsanstalten Redan i början av 1920-talet inrättades hos riksförsäkringsanstalten tjänster, vars innehavare skulle fullgöra arbetsuppgifter, som icke förutsatte någon mera kvalificerad utbildning men som å andra sidan ej heller lämpligen

45 kunde anförtros åt biträdespersonal. Av de mellangradstjänstemän, som sålunda kom att ingå i ämbetsverkets personalorganisation, har alltsedan dess funnits och finns alltjämt ett påtagligt behov. Personalgruppen omfattar u n d e r budgetåret 1956/57 sammanlagt 31 befattningshavare, varav 15 kontorsskrivare i 19 lönegraden och 16 förste kontorsskrivare i 21 lönegraden. Kontorsskrivargruppen finns representerad inom riksförsäkringsanstaltens samtliga byråer, om än med ett växlande antal befattningshavare. Det största antalet, eller tillhopa tolv i nyssnämnda båda lönegrader, finns på försäkringsbyrån. Kontorsskrivarna får bl. a. i viss utsträckning deltaga i granskningen av skadeärenden och debiteringsärenden och därvid även ombesörja sådana utredningar, som kan vara erforderliga för att åvägabringa en riktig registrering eller debitering, granska arbetsgivares dagsverks- och löneuppgifter och bl. a. bedöma, i vad mån lämnade uppgifter är rimliga och fullständiga, kontrollera av biträdespersonal verkställda uträkningar av lönesummor m. m. och även i andra avseenden fungera som arbetsledare för biträdespersonal. Därjämte ombesörjes i stor omfattning upplysningsverksamhet och övriga kontakter med allmänheten av kontorsskrivarpersonal. — Även på riksförsäkringsanstaltens båda skaderegleringsbyråer sysselsattes sammanlagt tolv kontorsskrivare och förste kontorsskrivare. De får bl. a. i huvudsak självständigt svara för erforderliga utredningar i skadeärenden samt handlägga ärenden rörande utbetalning av vissa ersättningar och verkställa kontroll av livränteuträkningar. — Beträffande kontorsskrivarpersona-

lens arbetsuppgifter på anstaltens övriga byråer må nämnas gransknings-, kontroll-, utrednings- och statistikgöromål av olika slag. På administrativa byrån fungerar en förste kontorsskrivare som arbetsledare för den arbetsgrupp, som svarar för avlöningsuträkning m. m. för riksförsäkringsanstaltens personal, samt handlägger olika slag av personaladministrativa ärenden. Vid rekrytering till kontorsskrivarbefattningar kräver riksförsäkringsanstalten i princip att sökande skall ha avlagt studentexamen. Vid vissa tillfällen har dock dispens lämnats från detta krav, i huvudsak till befattningshavare hos anstalten med lägst realexamen eller normalskolekompetens och väl vitsordad tjänstgöring hos anstalten. Utöver nämnda utbildningskrav har för vinnande av anställning som kontorsskrivare på skaderegleringsbyrå i regel fordrats godkänt deltagande i utbildningskurser som ämbetsverket anordnat ävensom i viss efterföljande praktisk provtjänstgöring. Kurserna har omfattat en allmän genomgång av gällande yrkesskadeförsäkringslagstiftning med särskild inriktning på vissa för skaderegleringsarbelet centrala delar av denna lagstiftning samt har avslutats med skriftliga prov. Efter godkända sådana prov har aspiranterna prövats i praktiskt skaderegleringsarbete och därvid fått tillämpa de kunskaper, som förvärvats vid den teoretiska utbildningen. — För kontorsskrivaraspiranter å övriga byråer har utbildningen bedrivits i del praktiska arbetet under erfarna handledare. Särskilda kurser har sålunda icke anordnats för dessa aspiranter.

FEMTE KAPITLET

Kompetensutredningens undersökningar hos några centrala ämbetsverk

Undersökningarnas syfte och uppläggning Kompetensutredningens undersökningar inom olika byråer hos socialstyrelsen, bostadsstyrelsen och pensionsstyrelsen har åsyftat att klargöra, i vad mån presonalens kompetens varit riktigt anpassad efter arbetsuppgifternas svårighetsgrad. Intresset h a r därvid särskilt varit inriktat på spörsmålet om amanuensoch byråsekreterarpersonalen fullgjort arbetsuppgifter, som lämpligen borde ligga på mellangradstjänstemän. Men uppmärksamhet har även ägnats åt att konstatera, om dylika uppgifter i mera betydande grad pålagts biträdespersonal. I anslutning till dessa specialundersökningar h a r kompetensutredningen även studerat den försöksverksamhet, som under senare år drivits inom riksräkenskapsverket för rationalisering av revisionsarbetet. I det följande lämnas en redogörelse för uppläggningen av nämnda undersökningar och resultatet av dem. Den allmänna gången av kompetensutredningens specialundersökningar kan i korthet anges på följande sätt. Sedan utredningens expert upprättat ett översiktligt organisationsschema för vederbörande byrå inom ämbetsverket, har utredningsarbetet bedrivits så, att han i samråd med den berörde enskilde befattningshavaren i detalj inventerat och klarlagt de i varje ärendesgrupp ingående arbetsmomenten. Var för sig har de olika arbetsmomenten uppförts och beskrivits i en tabellpromemoria. Där-

efter h a r gjorts en bedömning beträffande vart och ett av arbetsmomenten, huruvida de kan anses vara av den kvalificerade art, att de bör fullgöras avamanuens eller byråsekreterare eller om de i stället kan läggas på mellangradstjänstemän av landskanslisttyp eller möjligen på kvalificerad biträdespersonal. De i ett ärendes handläggning ingående arbetsmomenten har i viss utsträckning befunnits vara principiellt hänförliga till skilda personalgrupper. Då har nästa spörsmål varit att bedöma, i vad mån det kan anses praktiskt lämpligt att göra en uppdelning av ärendenas handläggning på skilda personalgrupper. De olika synpunkter, som gör sig gällande vid bedömningen av ärendenas eller arbetsmomentens svårighetsgrad och vid prövningen av den praktiska lämpligheten av en överflyttning mellan olika personalgrupper, beröres närmare i det följande. Redan nu bör emellertid framhållas, att ifrågavarande undersökningar icke avsett att söka kvantitativt bedöma konsekvenserna i personalhänseende utav de ifrågasatta överflyttningarna av ärendesgrupper eller särskilda arbetsmoment mellan olika personalkategorier. Uppgiften har i huvudsak begränsats till att beträffande olika ärendesgrupper och arbetsmoment klargöra, i vad mån de innefattar lämpliga arbetsuppgifter för tjänstemän av kanslisttyp eller för viss biträdespersonal. En sammanvägning av de exempelvis för kans-

47 lister tänkta arbetsuppgifterna, så att man mera bestämt kunde angiva det erforderliga antalet sådana befattningshavare inom olika byråer och den häremot svarande minskningen i behovet av amanuens- och byråsekreterartjänster skulle ha förutsatt omfattande tidsstudier av de olika arbetsmomenten. Dylikt utredningsarbete har icke ifrågakommit i förevarande sammanhang. Kompetensutredningen h a r närmast velat besvara frågan, om det finns behov av mellangradstjänstemän i de berörda centrala verken, men har icke sökt att närmare bestämma storleken av detta behov. Sedan kompetensutredningens experter tillsammans med de närmast berörda tjänstemännen genomgått olika ärendesgrupper och experterna därvid klassificerat och bedömt arbetsmomenten såsom hänförliga till olika personalkategorier, har utredningen för sin del genomgått utredningsmaterialet och därefter förelagt vederbörande byråchefer eller andra administrativt ledande tjänstemän resultatet av bedömningen för att få en saklig granskning av den i promemorieform redovisade klassificeringen av arbetsuppgifterna. Vid sammanträden med nämnda chefstjänstemän har kompetensutredningen därefter fått del av deras allmänna syn på problemet och på de i promemoriorna gjorda bedömningarna samt fått tillfälle till samråd om olika vid utredningsarbetet framkomna spörsmål. Dessa mera förtroliga överläggningar på byråchefsplanet h a r för utredningen framstått som i regel mycket givande. Vid förevarande undersökningar har det ej sällan varit påtagligt, att arbetsmoment av alltför enkel beskaffenhet utförts av byråsekreterare och amanuenspersonal, såsom exempelvis förande av diaricr och olika liggare, handhavande av bokföring eller upprättande

av enklare tabeller och statistik eller utförande av räkneoperationer av ringa svårighetsgrad. Svårigheten har närmast varit att bedöma, om det arbetsekonomiskt skulle löna sig att bryta ut sådana moment ur nämnda tjänstemäns verksamhet för att förlägga dem till annan personal. I fråga om överflyttbarhcten av olika arbetsmoment spelar givetvis den rent kvantitativa betydelsen av arbetsmomenten en stor roll. Ofta kan det vara ändamålsenligt att uppdraga åt biträdespersonal att på ett förberedande stadium i handläggningen av en grupp ärenden fullgöra och ansvara för granskningen av vissa rutindata, medan de återstående arbetsmomenten och själva bedömningen av ärendena lägges på mera kvalificerad personal. Det förekommer även att olika delar av ett ärendes bedömning lämpligen kan läggas på skilda personalgrupper, och att sålunda dessa delar var för sig slutligt prövas av olika tjänstemän. Vid ifrågasatt överflyttning möter gärna den invändningen, att de enklare arbetsmomenten som regel fullgöres i ett sådant sammanhang med de svårare — eller nästan i förbigående — att det skulle vålla mera tidsutdräkt och besvär att dela upp handläggningen på flera personer. I viss utsträckning har dylika invändningar onekligen haft fog för sig. Man får emellertid icke vara benägen att alltför hastigt godtaga ett omdöme, att en omläggning av den dittillsvarande arbetsfördelningen icke lönar sig eller att den endast skulle leda till ökat besvär. Varje omläggning innefattar ju initialsvårigheter, som lätt överskattas. Fördelarna av den inarbetade rutinen är alltför välkända, och de faktiska och psykologiska besvärligheterna vid ärendets nya gång blir gärna starkt accentuerade. Även om den nya ordningen, innan den ännu blivit inarbetad, faktiskt leder till mera besvär eller flera

48 felaktigheter än den gamla, kan den på längre sikt innefatta avsevärda arbetsbesparingar och rationaliseringar. En dylik omläggning är sålunda erfarenhetsmässigt icke endast ett teoretiskt spörsmål utan ofta i lika hög grad en fråga om praktisk träning. Det bör understrykas, att genomförandet av sådana reformer av arbetsledningen i vederbörande ämbetsverk vanligen kräver en aktiv och ej sällan tålmodig medverkan. Det bör vidare beaktas, att resultatet av arbetsomläggningar ofta betingas av en summationsprocess, så till vida att ett antal överflyttningar av var för sig till synes mindre betydande arbetsmoment tillsammans kan ge en beaktansvärd rationalisering ifråga om arbetskraftens användning och sålunda till verksledningens förfogande ställa arbetskraft, som frigjorts från enklare göromål och härigenom blir beredd att övertagia mera kvalificerade och ansvarsfulla arbetsuppgifter. Det kan vara naturligt att, då ett arbetsområde är nytt och formerna för verksamheten ännu icke stabiliserat sig, amanuens- och byråsekreterarpersonal kommer att få utföra arbetsuppgifter, som senare kan överflyttas till personal med lägre kvalifikationer. Första uppläggandet av en tabellserie eller av vissa statistiska översikter är självfallet betydligt mera kvalificerade arbetsuppgifter än att år efter år fullfölja bearbetningen av samma material efter de uppdragna riktlinjerna. Det som från början var en kvalificerad arbetsuppgift har då övergått till att vara rutingöromål av sådant slag, att amanuens- och byråsekreterarpersonal endast undantagsvis bör bibehållas därvid. Att amanuenser under sin första anställningstid för att komma in i ärendena kan behöva sysselsättas med liknande enkla göromål, är en speciell omständighet, som icke jävar principen om den här angivna

kvalitativa uppdelningen av göromålen. Denna amanuensernas utbildning med de enklare göromålen bör, som tidigare framhållits, icke få fortsätta under alltför lång tid. Risken föreligger eljest alltid, att denna personal fastnar i dylika arbetsuppgifter och att, n ä r behov inom ämbetsverket uppkommer att få nya, svårare och mera ansvarsfyllda arbetsuppgifter utförda, personalen anses vara alltför strängt upptagen utav rutingöromålen l ö r att kunna tagas i anspråk. Vid bedömandet av svårighetsgraden hos olika arbetsmoment och av det principiellt befogade i en överflyttning har en mångfald olika synpunkter varit att beakta. Är det exempelvis fråga om ett arbetssätt, som måste varieras i betydande grad från fall till fall, eller är behandlingen av ärendena mera ensartad och rutinbetonad? Gäller det omdömesfrågor eller uppgifter av expeditioneli natur? Kräver tjänsten att självständiga initiativ tages, eller ligger tyngdpunkten på noggrannhet och energi i arbetsutövningen? Innebär handläggningen vanligen tillämpning av en relativt enkel lagstiftning inom ett begränsat område eller kräver handläggningen behärskande av ett större eller mera komplicerat författningsområde? Finns det inom området en fast praxis, på vilken avgörandena i allmänhet grundas? Är avgörandena av större eller mindre betydelse för den enskildes rättssäkerhet? Avser de större ekonomiska värden för det allmänna? Vilka garantier mot misstag eller andra felaktigheter i handläggningen finns eller kan anordnas inom verket? Vilka faktiska möjligheter till kontroll erbjuder förefintlig besvärsrätt? Vilka möjligheter finns att utfärda tillräckliga skriftliga anvisningar till ledning för den lägre personalens arbete? I fråga om många arbetsmoment och ärenden är svaren på dylika frågor så

49 självklara, att frågorna alls icke behöver ställas. Det är däremot gränsfallen, som är svåra att bedöma och kan kräva skärskådande ur olika synpunkter. För överflyttbarheten av många ärendesgrupper blir ofta den praktiskt avgörande huvudfrågan vilka möjligheter som finns att sovra ut mera komplicerade, kontroversiella, prejudiciella eller eljest ömtåliga ärenden inom grupper av sådana ärenden, som i regel eller merendels måste anses vara relativt enkla till sin beskaffenhet. Då det gällt att för de centrala verkens vidkommande bedöma, om olika arbetsuppgifter varit av natur att kunna överflyttas till mellangradstjänstemän, har kompetensutredningen ansett sig böra gå fram med försiktighet. Om man jämför de i expertpromemoriorna för mellangradstjänster angivna arbetsuppgifterna och de arbetsuppgifter, som statens organisationsnämnd enligt vad i kap. 3 angivits funnit möjligt att pålägga landskanslistpersonalen vid länsstyrelserna, är det uppenbart att de av kompetensutredningen ifrågasatta överflyttningarna av arbetsuppgifter är avsevärt mindre långtgående än organisationsnämndens förslag. Det ligger i sakens natur att en viss försiktighet bör iakttagas, då man övergår till ett nytt verksamhetsområde, där det ännu icke finns någon kanslistpersonal utbildad och erfarenheter hos verken saknas av dylik personals användbarhet. Inom landsstaten, där man sedan länge har erfarenheter, mer eller mindre utbredda, av landskanslisternas prestationer på olika arbetsområden och där verksamhetsformerna vid utnyttjandet av denna personal vid handläggning av särskilda ärendesgrupper har stadgat sig, är det naturligt att man kan gå betydligt längre beträffande överflyttning av föredragningen och delegering av beslutanderätten. De av kompetensutred4

ningen ifrågasatta överflyttningarna kan för ämbetsverkens del sägas i viss mån ha karaktären av försöksverksamhet i begränsad omfattning. Allteftersom inom ämbetsverken gynnsamma erfarenheter vinns av den föreslagna överflyttningen av göromål till kanslistpersonal och hithörande verksamhetsformer mera stabiliserats, bör man kunna gå vidare i samma riktning. På detta sätt har utvecklingen, såsom förut berörts, gått vid länsstyrelserna, och kompetensutredningen hyser inga tvivel om att så kommer att ske även vid de centrala verken, när en gång välutbildad mellangradspersonal ställs till förfogande. Måhända kommer också vid dessa ämbetsverk efter hand såsom en fördel att framträda den garanti för kontinuitet i verksamheten, som den relativt stora stabiliteten i tjänsteinnehavet hos denna specialutbildade mellangradspersonal innebär. Vid den på byråchefsplanet gjorda genomgången av den ifrågasatta ärendesgrupperingen har i regel den bedömning av ärendenas eller arbetsmomentens svårighetsgrad, som kommit till uttryck i expertpromemoriorna, av vederbörande byråchefer vitsordats. I vissa fall har modifikationer eller korrigeringar gjorts. Dessa h a r även gått i den riktningen att ytterligare arbetsmoment eller ärendesgrupper ansetts kunna överföras till tjänstemän av mellangradskategorin eller till biträdespersonal. Stundom har därvid gjorts den reservationen, att ärendena merendels är av beskaffenhet att kunna överflyttas, men att inom gruppen då och då förekommer komplicerade ärenden, som bör handläggas av mera kvalificerad personal. Det avgörande spörsmålet har följaktligen som vanligt varit, i vad mån genom föreskrifter i arbetsordningen eller eljest genom generella regler sistnämnda slag av ärenden kunde utsönd-

r>o ras från de övriga inom gruppen. Utredningens förslag har merendels vid denna genomgång inom två av de berörda ämbetsverken mött sådant gensvar och positivt intresse, att utredningen fått ett intryck av att dess förevarande arbetsuppgift legat och väntat på sin lösning. Att driva förslaget om utnyttjande av mellangradstjänstemän för vissa arbetsuppgifter har stundom fått karaktären av att »slå in öppna dörrar». På flera håll synes dilemmat för ämbetsverken ha varit, att arbetsuppgifterna väl framstått såsom egentligen alltför litet kvalificerade för amanuens- eller byråsekreterarpersonalen men samtidigt synts vara alltför ansvarsfulla och krävande för att flyttas över på biträdespersonal. Eftersom utnyttjandet av mellangradstjänstemän icke varit normalt inom de centrala administrativa ämbetsverken, har göromålen då kommit att stanna på en för deras beskaffenhet något överkvalificerad personal. Det har vid kompetensutredningens överläggningar framhållits, att det enskilda ämbetsverket också haft svårt att för sitt vidkommande argumentera för anställande av tjänstemän i kanslistställning, i synnerhet som den speciella administrativa skolning, som landskanslisterna erhåller, icke funnits ordnad inom centralförvaltningen och inte gärna kunde anordnas av varje verk för sig. Att skapa tillgång till och utrymme för dylik kanslistpersonal har u n d e r sådana förhållanden synts kompetensutredningen vara ett allmänt problem. På vissa punkter har i anslutning till utredningens förslag överflyttning av en del arbetsuppgifter till kvalificerad biträdespersonal redan påbörjats av verken, vilket kompetensutredningen självfallet noterat med tillfredsställelse. I fråga om genomförandet av utredningens förslag vid de närmast berörda ämbetsverken h a r kompetensutredning-

en tänkt sig att, sedan dess kvalitativa bedömning av arbetskraftsbehovet godtagits, det bör ankomma på vederbörande verksstyrelser alt göra en bedömning av det vid varje tillfälle erforderliga antalet mellangradstjänstemän, här förslagsvis kallade kanslister. En för flera verk gemensam kanslistutbildning bör anordnas i enlighet med utredningens i det följande redovisade förslag. Utredningen har utgått ifrån att genomförandet av dess förslag skall ske på sådant sätt, att arbetslöshet icke uppkommer för de vid verken redan anställda amanuenserna och icke-ordinarie byråsekreterarna. Arbetsöverflyttningen bör ske successivt och antalet kanslisttjänster bli beroende av inträffande ledigheter på amanuens- eller byråsekreterartjänster eller av uppkommande ökningar i personalbehovet. Det torde även böra förutsättas, att krav på anslagshöjningar kommer att vid budgetarbetet föranleda en prövning av i vad mån mellangradstjänstemän kan utnyttjas i ifrågasatt nytillkommande verksamhet. Därest jurister eller annan akademiskt utbildad personal finnes erforderlig för den nya verksamheten, får i andra hand prövas, huruvida inom ämbetsverket redan anställd sådan personal lämpligen kan flyttas över till de nya arbetsuppgifterna och kanslistpersonal i stället utnyttjas helt eller delvis inom det äldre verksamhetsområdet. Det har icke synts kompetensutredningen påkallat att i detta betänkande redovisa expertutredningarnas resultat i detalj. Dessa har, som förut nämnts, delgivits vederbörande byråchefer. Promemoriorna kan av verken utnyttjas såsom en utgångspunkt för bedömande av eventuellt erforderligt antal kanslisttjänster vid ett genomförande av utredningens förslag. En samling av ifråga-

51 varande promemorior fogas tillika såsom bilaga (otryckt) till detta betänkande vid överlämnandet till civildepartementet. Av större intresse synes däremot vara att i detta betänkande ge en allmän karaktäristik eller kanske snarare en utförligare exemplifiering av arten utav de ärenden, som ansetts kunna handläggas av rnellangradspersonal i de berörda verken. En dylik exemplifiering jämte den förut lämnade redogörelsen för landskanslisternas arbetsuppgifter bör även kunna tjäna till ledning för andra ämbetsverks prövning av i vad mån en överflyttning av arbetsuppgifter till dylik rnellangradspersonal kan och bör göras för deras vidkommande. Dylika omprövningar kan ju aktualiseras av olika anledningar. Utredningen finner det naturligt att Kungl. Maj:t framdeles efter ställningstagande till utredningens förslag kan giva verken i allmänhet eller särskilda verk i uppdrag att verkställa en dylik genomgång av arbetsuppgifterna för att pröva, i vad mån en överflyttning till kanslistpersonal bör äga rum. Omprövningen kan även aktualiseras inom ämbetsverket självt, då det gäller att bemästra föreliggande arbetsuppgifter eller eventuellt nypålagda sådana. Vidare kan om-

prövningen aktualiseras enbart för att fullgöra verksstadgans åläggande att genomföra de rationaliseringar i fråga om bl. a. arbetsuppdelningen, som finnes möjliga. I det följande kommer sålunda alt givas kortare redogörelser för några typgrupper av ärenden, som inom olika verksamhetsgrenar h a r ifrågasatts till överflyttning på kanslistpersonal hos socialstyrelsen, bostadsstyrelsen och pensionsstyrelsen. I samband därmed behandlas även ärendesuppdelningen vid den inom en av riksräkenskapsverkets revisionsbyråer bedrivna försöksverksamheten. Undersökningen inom socialstyrelsen Vid kompetensutredningens undersökning inom socialstyrelsen har ämbetsverkets omfattande och arbetskrävande uppgifter såsom statsbidragsbcviljande myndighet visat sig vara av särskilt intresse. En mångfald av de därmed förenade göromålen är av samma natur som det arbete, som inom landsstaten fullgöres av landskanslistcr. En uppfattning om storleksordningen av styrelsens statsbidragsverksamhet antydes av följande översikt av de större anslagsändamålen med belopp och ungc-

Statsbidrag till kommuner för hemhjälpsverksamhet med över 1000-talet ansökningar om året 3.600.000 kr Statsbidrag till kommuner för ny- och ombyggnad av ålderdomshem (granskning och kontroll av ritningar och ansökningar hos socialstyrelsen, beslut av länsstyrelse, utbetalning av bidragen från socialstyrelsen), 12.000.000 kr Statsbidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård, c:a 750 3.650.000 kr institutioner 2.000.000 kr Statsbidrag till driften av barnhem, över 200 olika hem 1.700.000 kr Statsbidrag till driften av barnkolonier 1 , över 500 kolonier Statsbidrag till de kommunala nykterhetsnämnderna, över 1000-talet kom4.000.000 kr muner Statsbidrag till driften av erkända alkoholistanstalter m. fl., över 20-talet 6.100.000 kr institutioner 1 I samband med denna verksamhet bör vidare socialstyrelsens bidragsverksamhet via fattigvårdsstyrelserna till vissa enskilnämnas administreringen av anslagen till ferieresor för barn och husmödrar å till- da utlänningar (estlandssvenskar, varaktigt arbetsoförmögna, nyanlända flyktinghopa 3.540.000 kr. ar, tbc-smittade utlänningar, hitförda enligt Kungl. Maj :ts särskilda beslut, m. fl.). Av liknande administrativ karaktär är

52 farligt antal ansökningar o. dyl. Denna översikt avser i huvudsak bidrag, som utgår till kommuner eller särskilda institutioner och anstalter. Siffrorna å anslagsbeloppen hänför sig till budgetåret 195C/57. Prövningen av en statsbidragsansökan innefattar givetvis mycket varierande kontroller, beroende på de villkor och betingelser, som enligt vederbörliga kungörelser gäller för erhållande av statsbidrag. Som exempel på de många olika arbetsmoment, som omhänderhavandet av statsbidragsverksamheten kan innefatta på det administrativa planet, må nämnas följande, som avser ett bidrag till kommunala och enskilda institutioner enligt relativt enkla statsbidragsgrunder. Förhandsprövningen av ansökan om statsbidrag till en dylik institution omfattar följande arbetsmoment: 1. Kontroll att vederbörlig kommunalnämnd bestyrkt ansökan. 2. Kontroll av inkomst- och utgiftsstaten för hemmet. 3. Kontroll att föreskrivet platsantal ej överskrides. 4. Kontroll att föreskriven personal finnes. 5. Kontroll att ej för hög avgift uttages. 6. Kontroll av ortsgrupp. 7. Beräkning av antal kostdagar och det statliga kostbidraget. 8. Beräkning av bidraget till personalens grundlöner. 9. Beräkning av ålderstillägg för personalen. 10. Uppförande av lönebidrag och kostbidrag i förteckning. 11. Beslut om beviljande av bidrag eller om avslag. 12. Meddelande till institutionen om beslutets innehåll. 13. Utbetalning ä conto halvårsvis av beviljat bidrag. Av den här lämnade översikten torde utan vidare framgå, att de angivna arbetsmomenten i huvudsak icke är så kvalificerade, att härför behöver eller bör anlitas akademiskt utbildad arbetskraft. Flertalet av arbetsmomenten är

av beskaffenhet att med fördel kunna anförtros åt personal i mellangradskarriären, och några av arbetsuppgifterna, åtminstone de under 7 och 10 angivna, är hänförliga till sådana arbetsuppgifter, som enligt gängse normer skall handläggas av kontorist eller kanslibiträde. Efter nyssnämnda förhandsprövning med ä contoutbetalning av bidragen kominer styrelsens granskning för den slutliga utbetalningen av samma bidrag. Denna granskning är en mera tidsödande arbetsuppgift än den första granskningen och omfattar följande arbetsmoment: 1. Kontroll av redovisningen mot ansökan. 2. Kontroll över att anlitade lärare haft föreskriven kompetens. 3. Kontroll över att lokalerna varit vederbörligen godkända. 4. Kontroll av grundlön och uträknat bidrag. 5. Kontroll av ålderstilläggen. 6. Kontroll av index. 7. Summering av bidragen till varje institution. 8. Uppförande av ersättningarna i förteckning. 1). Upprättande av protokoll med särskild paragraf för varje huvudman. 10. Föredragning av hela ärendet för vederbörande chefstjänsteman. Av de här angivna arbetsuppgifterna är åtminstone de under 1—3 och 9 av natur att böra ombesörjas av personal i mellangradsgruppen; uppgifterna under 7 och 8 framstår som lämpliga biträdesuppgifter. Det synes tveksamt om de under 3—5 angivna slutkontrollerna behöver ligga på den amanuens- eller byråsekreterarpersonal, som närmast skulle ha att svara för föredragningen av ärendet; övervägande skäl talar för att även dessa granskningsuppgifter kan fullgöras av mellangradstjänstemän. Beträffande själva föredragningen har kompetensutredningen utgått ifrån att den tills vidare skulle ligga på amanuens eller byråsekreterare. Med hänsyn till erfarenheterna från landsstaten finner

53 utredningen det ingalunda uteslutet, att även en sådan arbetsuppgift skall kunna framdeles anförtros åt en mellangradstjänstemän, som specialiserat sig på sådana statsbidragsärenden och i granskningsarbetet visat sig särskilt omdömesgill och noggrann. Kompetensutredningen har icke tagit upp frågan, inför vilken befattningshavare den slutliga föredragningen av liknande statsbidragsärenden bör ske. Utredningen vill i detta sammanhang endast framhålla, att spörsmålet om en ökad formell decentralisering av beslutanderätten inom de centrala ämbetsverken beträffande vissa slag av ärenden enligt utredningens erfarenheter förtjänar att närmare undersökas. Möjligheterna för ämbetsverken att själva genomföra sådana rationaliseringar med stöd av verksstadgan är ofta starkt begränsade genom de bestämmelser rörande handläggnings- och beslutandeformerna, som av Kungl. Maj:t meddelats i verkens instruktioner. De bestämmelser, som givits exempelvis i socialstyrelsens instruktion, lär enligt kompetensutredningens -mening knappast möjliggöra så smidiga beslutsformer, som vore önskvärda och naturliga vid administrerandet av en omfattande kollektiv eller individuell statsbidragsverksamhet. En jämförelse med normalarbetsordningen för länsstyrelserna kunde ge uppslag till långtgående förenklingar. Såsom framgår av den nyss gjorda exemplifieringen beträffande ett enda relativt enkelt uppbyggt statsbidrag innefattar utbetalningen och kontrollen därav en administrativ verksamhet med ett mycket betydande antal detaljmässiga gransknings- och räkneuppgifter av mindre kvalificerad natur. Det finns icke anledning att här närmare redovisa motsvarande arbetsmoment å det ofta flerdubbelt mera tidsödande kontrollarbetet beträffande andra statsbidragsfor-

mer inom socialstyrelsens verksamhetsområde. Det anförda exemplet på statsbidragskontroll må räcka för att antyda arten och mångfalden av de varierande kontroller, som ingår i dylik verksamhet. I den mån sådan granskning icke kan inskränkas exempelvis genom stickprovskontroll eller kan begränsas genom förenklingar i bidragsreglerna — såsom framgår av allmänna stalsbidragsutredningcns nyligen avgivna betänkande »Förenklad statsbidragsgivning» (SOU 1956:8) torde betydande möjligheter i sådant hänseende föreligga, åtminstone i fråga om ett avsevärt antal kommunala driftsbidrag (jfr prop, nr 112 till 1957 års riksdag) — är det självfallet angeläget tillse, att icke mera kvalificerad personal än nödvändigt bindes i denna administrativa verksamhet. Det är uppenbart att svårigheterna att icke förlora sig i detaljkontroll och administrativt knåparbete betingas av utformningen av statsbidragsvillkoren, och att kontrollen blir särskilt belastande, då till grund för bidragens bestämmande läggs de verkliga kostnaderna för den kommunala verksamheten. De under sista åren starkt ökade nykterhetsvårdsanslagen, avseende statsbidrag till kommunala nykterhetsnämnder och till alkoholistanstalter, är ur dessa synpunkter icke lättadministrerade. Även om ledningen av denna bidragsverksamhet måste ligga på kvalificerad personal med erfarenheter inom detta specialområde, bör detaljarbetet i stor utsträckning kunna anförtros åt mellangradstjänstemän. Jämväl i annan form än statsbidrag till kommuner och enskilda institutioner handhar socialstyrelsen dispositionen av statsmedel. Vad i det föregående sagts om det administrativa gransknings- och utbetalningsarbetet beträffande statsbidragen gäller delvis också i

54 fråga om utbetalningsverksamheten på andra områden, såtillvida att däri ingår, ehuru som regel icke i samma omfattning, liknande arbetsuppgifter av rutinkaraktär. Utbetalningen och dispositionen av anslagen till ferieresor för barn och för husmödrar å tillhopa 3.540.000 kronor och av driftsanslagen till ungdomsvårdsskolorna å närmare 9.000.000 kronor medför omfattande kontrollverksamhet, som i stor utsträckning innefattar för mellangradstjänstemän lämpliga kamerala arbetsuppgifter. Göromål av liknande typ förekommer vidare vid dispositionen och granskningen av länsnykterhetsnämndernas avlönings- och omkostnadsanslag samt vid granskningen av mödrahjälpsnämndernas expensutgifter. De göromål, för vilka det kan ifrågakomina att utnyttja personal i mellangradskategorien, är emellertid ingalunda begränsade till den ekonomiska verksamheten. Ett par exempel på dylika göromål från andra verksamhetsområden må nämnas, även om de kvantitativt betyder långt mindre än de förutnämnda till utbetalningsverksamheten knutna mellangradsuppgifterna. Vissa av de arbetsuppgifter, som är förenade med den av socialstyrelsen ombesörjda centrala efterlysningen av försumliga barnaförsörjare, är av sådan karaktär, att göromålen kan delegeras till mellangradskategorien. Beträffande styrelsens prövning av besvär i mödrahjälpsmål föreligger numera en relativt fast och enkel praxis, och det torde därför icke vara uteslutet, att föredragningen av dylika mål i allmänhet skulle kunna anförtros åt en på området specialiserad mellangradstjänstemän. Mera komplicerade eller prejudiciella mål finge överlämnas till den å barnavårdsbyrån befintliga högre expertisen. Inom de flesta grenar av styrelsens verksamhet förekommer vidare såsom löpande arbetsuppgif-

ter upprättande av enklare statistiska översikter eller redogörelser samt förande av liggare och register över olika data. För sådana arbetsuppgifter bör ju icke mera regelmässigt anlitas amanuens- eller byråsekreterarpersonal. Detsamma gäller beträffande den inom många ärendesgrupper återkommande första arbetsuppgiften att kontrollera att alla de handlingar eller uppgifter, som enligt vederbörlig författning skall finnas i eller vid en ansökan, också föreligger samt att, i den mån så ej är fallet, infordra erforderliga handlingar och uppgifter. Ombesörjandet av remisser, som enligt praxis är obligatoriska, får vidare anses vara en arbetsuppgift av liknande natur. Det anförda må räcka som en exemplifiering av sådana arbetsuppgifter, i vilka kanslistpersonal enligt kompetensutredningens mening med fördel kan utnyttjas inom socialstyrelsens arbetsområde. Undersökningen inom bostadsstyrelsen Kompetensutredningens undersökning beträffande bostadsstyrelsen har utförts efter enahanda metoder, som undersökningen hos socialstyrelsen, och i betydande grad har samma problem mött inom de båda verkens vidsträckta verksamhet med utbetalning av statsmedel till kommuner och andra. Bostadsstyrelsens bidrags- och låneverksamhet torde dock mera än socialstyrelsens vara riktad mot enskilda personer och företag, ehuru kommunerna i stor utsträckning är inkopplade på verksamheten. Såsom centralorgan för statens verksamhet till främjande av bostadsförsörjningen h a n d h a r bostadsstyrelsen jämte de därunder sorterande länsbostadsnämnderna hela den omfattande statliga låne- och bidragsverksamheten för bostadsförsörjningen. Omfattningen av organisationen antydes av avlöningsan-

55 slagen, som för budgetåret 1956/57 uppgår till för styrelsen 3.983.800 kronor och för länsbostadsnämnderna 3.291.700 kronor. Den finansiella omfattningen av verksamheten antydes i någon mån av driftbudgetsanslagen till bidrag till bostadsbyggande, bostadsrabatter och liknande kostnader samt av investeringsanslagen till lån för bostadsändamål. De .slörre löpande anslagen för sådana ändamål på femte huvudtiteln utgjorde under nyssnämnda budgetår bostadsrabatter å 100 milj. kronor, kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån å 60 milj. kronor och bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet å 25 milj. kronor. Investeringsanslagen utgjorde 600 milj. kronor till lånefonden för bostadsbyggande (varav 25 % avskrevs omedelbart genom anslag å driftbudgeten under avskrivningshuvudtitel) och 160 milj. kronor under fonden för låneunderstöd till tillläggslån för viss bostadsbyggnadsverksarnhet. Omfattningen av hithörande verksamhet är emellertid icke bestämd enbart av arbetet med utlämnandet av löpande bidrag eller nya lån för den planerade eller pågående bostadsbyggnadsverksamheten. Därtill kommer ett omfattande administrativt arbete med förvaltningen av de miljardbelopp av statsmedel, som tidigare utlämnats såsom bostadslån i olika former. Av vad förut sagts om det administrativa arbetet med utbetalning och kontroll av statsbidrag, som handhaves av socialstyrelsen, torde man utan vidare kunna sluta, att den mycket omfattande bidrags- och låneverksamhet, som bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna omhänderhar, måste i stor omfattning innefatta arbetsuppgifter av sådan typ, som bör handläggas av mellangradstjänstemän. För att få verksamheten att löpa har bostadsstyrelsen under trycket av en svällande arbetsbörda

i viss mån även överfört arbetsuppgifter på sådan personal. Inom styrelsen har — ehuru i ringa antal — inrättats assistenttjänster i lönegrad Ce 22 och Ce 17 och därjämte förekommer ingenjörstjänster med liknande kontrolluppgifter i Ce 21 och Ce 19. Innehavarna av dessa tjänster fullgör i stor utsträckning göromål av mellangradskaraktär. Till denna grupp bör även räknas en tjänst som förste kansliskrivare i lönegrad Ca 17. Mellangradsgöromål fullgörs, enligt vad vid undersökningen konstaterats, i vissa fall också av biträdespersonal i lönegrad 15 och 13. Av större kvantitativ betydelse än här berörda tjänstemän torde emellertid vara den överflyttning av uppgifter på rnellangradspersonal, som följt av den under sista åren genomförda decentraliseringen av låneoch bidragsgivningen från styrelsen till länsbostadsnämnderna. Härigenom har göromål, som inom styrelsen fullgjorts av amanuens- och byråsekreterarpersonal, i stor utsträckning pålagts kamrerare i lönegrad Ce 25, d.v.s. en befattningshavargrupp som är närmast jämförbar med förste landskanslist hos länsstyrelserna. Det har ansetts möjligt att överflytta granskningen av låne- och säkerhetshandlingar för egnahem och delvis även flerfamiljshus till denna juridiskt icke utbildade personalgrupp. I det dagliga arbetet på länsbostadsnämnden kan dessa tjänstemän icke regelmässigt anlita hjälp av jurister. Länsnämndens ombudsman är deltidsanställd, och ständigt samråd, skriftligen eller per telefon, kan ju icke äga rum med styrelsens jurister. Det steg, som sålunda genom denna decentralisering tagits på bostadsstyrelsens initiativ, anser kompetensutredningen utgöra ett gott belägg för att ytterligare överflyttningar till rnellangradspersonal av liknande göromål bör kunna göras inom själva styrelsen. Med hänsyn till de stör-

56 re möjligheter, som föreligger inom det centrala ämbetsverket att specialisera befattningshavare på enhetliga grupper av ärenden, och med den ständiga tillgången inom vederbörande byråer till juridisk expertis, som kan övervaka arbetet och kan ge råd vid komplicerade fall, måste förutsättningarna att anförtro dylika göromål till mellangradstjänstemän föreligga i högre grad inom styrelsen än ute i länsorganisationen. Det finns icke anledning att här närmare redovisa de kontroll- och beräkningsuppgifter inom skilda slag av bidrags- och låneformer, som vid kompetensutredningens undersökning synts vara av sådan art, att de lämpligen kan anförtros åt mellangradstjänstemän. Dylika arbetsuppgifter förekommer i stor utsträckning vid både preliminära och slutliga lånebeslut, vid lån till flerfamiljshus lika väl som vid lån till enoch tvåfamiljshus, vid beräkning av ränteeftergifter, vid granskning av de kommunala förmedlingsorganens utbetalningar av bostadsrabatter och vid styrelsens beviljande av dylika rabatter. Även vid styrelsens granskning av kommunala låneärenden i samband med remissutlåtanden till Kungl. Maj:t finns åtskilliga sådana göromål. Granskningen av låne- och säkerhetshandlingarna rörande flerfamiljshus har ansetts vara ett gränsområde, där det rått tvekan om lämpligheten av att göra en överflyttning. Till exemplifiering av de med granskning av dylika handlingar hörande kontrolluppgifter, som kompetensutredningen anser kunna läggas på mellangradstjänstemän, må nämnas följande. Vid granskning av själva låneförbindelsen bör mellangradstjänstemannen kunna slutligt granska 1) åberopad författning, 2) lånesummans belopp, 3) fastighetsbeteckningen, 4) förteckningen över lämnade säkerheter, 5) underskriftens riktighet och vidimering.

Granskningen av gravationsbeviset bör kunna ske på samma sätt beträffande kontrollstämpel och, då fråga är om tomträtt, kontroll att denna ej utlöper under det statliga lånets löptid. Kontrollen av lämnade inteckningars förmånsrättsläge bör däremot normalt eller åtminstone i alla svårare fall ligga hos juristpersonal, i den mån härför specialiserade mellangradstjänstemän, exempelvis sådana med erfarenheter från bankverksamhet, ej finns tillgängliga. Juristpersonal bör även granska gcneralpantförskrivningar vid förekommande gemensamhetsanläggningar o. dyl. liksom pantförskrivningen av underliggande krediter. På den lämnade inteckningssäkerheten bör mellangradstjänstemän kunna kontrollera förekomsten av inteckningskontrollstämpel, anteckning av innehav, rätt fastighetsbeteckning och underskriftsförhållandena m. m. och vidare bör åt honom kunna anförtros att granska ansvarsförbindelser från brandförsäkringsbolag. Även andra arbetsuppgifter än sådana, som har omedelbart samband med låne- och statsbidragsverksamheten, kan inom bostadsstyrelsen ifrågakomma att överflytta till mellangradstjänstemän. Vad härom anförts beträffande sådana arbetsuppgifter hos socialstyrelsen har i stor utsträckning tillämpning också inom bostadsstyrelsen. Då syftet med denna redogörelse närmast är att klargöra typen av de olika arbetsuppgifter, som utredningen anser kunna läggas på rnellangradspersonal, finns icke anledning att lämna ytterligare exempel på dylika göromål, hämtade från bostadsstyrelsens arbetsområde. Undersökningen inom pensionsstyrelsen

Vid kompetensutredningens undersökning av arbetsförhållandena inom pensionsstyrelsen har mött delvis enahanda frågeställningar som vid under-

57 sökningarna hos social- och bostadsstyrelserna men därjämte betydelsefulla särpräglade problem, som sammanhänger med den för styrelsens del kvantitativt dominerande verksamheten med beviljande av individuella pensioner och understöd av olika slag. Pensionsstyrelsen hör med ett avlöningsanslag på omkring 5,5 milj. kronor och ett omkostnadsanslag på 1,2 milj. kronor (budgetåret 1956/57) till våra största centrala ämbetsverk och har som sin mest arbetskrävande uppgift att handlägga ärenden angående folkpensioner, däribland invalidpensionerna, invalidunderstöd, bidrag till änkor och änklingar med barn och särskilda barnbidrag. Det är självfallet att inom styrelsens omfattande verksamhet åtskilliga arbetsuppgifter av mellangradskaraktär föreligger. Styrelsen har även efter ihärdig strävan fått ett icke oväsentligt antal tjänstemän i de eljest inom den centrala administrationen föga besatta mellangraderna, och dessa tjänstemän är till övervägande delen sysselsatta med arbetsuppgifter, som också enligt kompetensutredningens mening bör ligga på sådan personal. På ordinarie stat har styrelsen sålunda två förste kontorsskrivare i lönegrad Ca 21, sju kontorsskrivare i lönegrad Ca 19 och två förste kansliskrivare i lönegrad Ca 17. Härjämte finns ett par extra ordinarie befattningshavare tillhörande s i m m a mellangrupp. Arbetsuppgifterna för juristpersonalen, vilken bl. a. omfattar över 20-talet tjänster som förste byråsekreterare i 29 och 27 lönegraderna, präglas i hög grad av den på sjukvårds- och granskningsbyråerna främst ankommande prövningen av frågor om invalidpensioner eller sjukbidrag för personer under, respektive över 60 år (jämte i förekommande fall hustrutillägg, hjälplöshetstillägg, vårdtillägg och kommunalt bo-

stadstillägg) samt särskilda barnbidrag i samband därmed. Otvivelaktigt är dessa ärenden med hänsyn till sin allmänna beskaffenhet och sin stora betydelse för den enskilde i allmänhet av sådan art, att de måste göras till föremål för en omsorgsfull och kvalificerad prövning. De har även en betydande ekonomisk valör för det allmänna. I instruktionen för pensionsstyrelsen har särskilda föreskrifter meddelats om formerna för denna prövning. I ärende angående folkpension, bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn eller särskilt barnbidrag skall sålunda enligt 12 § instruktionen, sådant nämnda författningsrum lyder genom ändringar den 30 december 1947, nr 1005, och den 17 juni 1955, n r 440, pensionsstyrelsens beslut fattas i vissa kvalificerade fall av minst två befattningshavare i lägst 27 lönegraden och i övriga fall av en sådan befattningshavare. Om de två icke blir ense, skall ytterligare en befattningshavare i lägst 27 lönegraden tillkallas att deltaga i beslutet. De kvalificerade fallen omfattar sådana ärenden, då det är fråga om: 1) återförvisning till pensionsnämnd eller uppdrag åt nämnd att upptaga ärende till förnyad prövning, 2) besvär över pensionsnämnds beslut, 3) fastställande av nämnds avslagsbeslut och 4) avgivande av utlåtande angående besvär över pensionsstyrelsens beslut. Ärende om jämkning av redan utgående pension eller bidrag samt ärende om hustrutillägg må dock, i den omfattning styrelsen bestämmer, avgöras av befattningshavare i lägre grad. Därjämte är föreskrivet, att ärende, vari ifrågakommer att frångå av styrelsen förut tillämpad princip, skall anmälas för generaldirektören. Kompetensutredningen har icke undgått intrycket att ifrågavarande granskningsverksamhet fungerar under relativt

58 tyngande arbetsformer och har kommit till uppfattningen, att en betydande del av det granskningsarbete, som nu lagts på juristpersonal, lämpligen kunde fullgöras av särskilt utbildade mellangradstjänstemän. Vid utredningens överläggningar med vederbörande h a r denna uppfattning emellertid mötts av ett påtagligt motstånd på flera håll inom styrelsen. Obenägenheten att pröva ifrågasatta ändringar synes därvid i sak icke ha grundats på andra skäl än dem man ofta på förhand möter i utredningsarbete av förevarande slag, nämligen antingen att arbetsuppgifter, som normalt vore av beskaffenhet att icke erfordra juristprövning, stundom krävde en mera kvalificerad bedömning och att arbetsuppgifterna i allmänhet därför svårligen kunde undantagas från juristpersonalen eller att ifrågasatta överflyttningar till rnellangradspersonal icke lönade sig arbetsekonomiskt, eftersom arbetsuppgifterna enklare fullgjordes av juristen i ett sammanhang med övriga uppgifter. Även om dessa invändningar enligt utredningens mening måste på några punkter anses bärande, har de i stort sett icke varit sådana, att kompetensutredningen på grund därav ändrat uppfattning om möjligheten och nyttan av att överflytta en del av ifrågavarande granskningsarbete på särskilt utbildade mellangradstjänstemän. Utredningen vill därför närmare redovisa en huvudgrupp av göromål, varom delade meningar gjort sig gällande. Kompetensutredningen ifrågasätter icke, att någon ändring nu skulle göras av de. förut anförda instruktionsbestämmelserna om formerna för fattandet av pensionsstyrelsens beslut i ifrågavarande ärenden. Det är möjligt att kommande erfarenheter av specialutbildade melIangradstjänstemäns insatser vid granskningsverksamheten blir sådana, att man finner att dessa tjänstemän bör

kunna självständigt handlägga vissa grupper av pensionsärendena, men det finns icke förutsättningar för ett sådant förslag för närvarande. Bibehållandet av kravet på att styrelsens beslut skall fattas av en och i vissa fall två jurister i lägst 27 lönegraden innebär emellertid icke, att granskningen av hela utredningen i ärendet skulle behöva ombesörjas av juristpersonal. En viss enklare förgranskning av pensions- och barnbidragsansökningar har redan av pensionsstyrelsen försöksvis införts. Nämnda i februari 1954 anbefallda förgranskning avser ett antal lättkontrollerade uppgiftspunkter i ansökningarna och har lagts å kanslibyråns registeravdelning. Vad sålunda förgranskats skall enligt styrelsens föreskrift icke ånyo kontrolleras vid ärendets handläggning å gransknings- eller sjukvårdsbyrån. Om kvalificerad rnellangradspersonal funnes tillgänglig för sådan delgranskning, vore det enligt kompetensutredningens mening möjligt att gå betydligt längre i vissa avseenden. Prövningen av en ansökan om invalidpcnsion eller liknande behovsprövat understöd omfattar främst granskning av utredningar av två slag, nämligen av den sökandes medicinska status och av hans ekonomiska förhållanden. Det gäller för det första att bedöma, om sökanden är på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte ur stånd att försörja sig genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter, och för det andra att till grund för pensionsbeloppets bestämmande göra en uppskattning av den årsinkomst, som sökanden skäligen kan antagas komma att åtnjuta under den närmaste tiden. Den medicinska bedömningen av huruvida arbetsförmågan till följd av invaliditet är nedsatt med minst % innefattar givetvis ett vanskligt avgörande, vid vilket många olika, delvis

§9 svårbedömbara faktorer måste beaktas. Den granskande tjänstemannen har att bilda sig en egen uppfattning härom med utgångspunkt från de uppgifter, som i ansökan lämnats om sökandens förmåga att utföra arbete, från vad som angivits i det bilagda läkarintyget och från vad pensionsnämnden anfört i sitt utlåtande. Om så är erforderligt, har han att, på basis av en kort sammanfattning av lämnade fakta i ärendet, underställa någon av pensionsstyrelsens läkare frågan, i vad mån arbetsförmågan kan anses vara så höggradigt nedsatt, som krävs för pension, och om nedsättningen kan antagas bli varaktig. Ytterligare utredning kan vara påkallad, exempelvis i form av kompletterande uppgifter från vederbörande pensionsnämnd eller från den läkare, som utfärdat intyget i ansökan. Ärendet kan vara av sådan art, att granskaren bör föredraga detsamma för byråchef, byrådirektör eller vid s. k. läkarsammanträde. Kompetensutredningen delar uppfattningen att förevarande bedömning i allmänhet är av så kvalificerad art, att denna del av granskningen icke bör överflyttas till mellangradstjänstemän. Granskningen av uppgifterna i inkomst- och förmögenhetsavseende lär däremot icke innefatta ett lika kvalificerat bedömande. För att belysa de granskningsuppgifter det här är fråga om anges nedan de vanligare arbetsmomenten. Den av pensionsnämnden gjorda förmögenhelsuppskaltningen granskas åtminstone i följande avseenden: 1. Beträffande fastighet kontrolleras det värde, som upptagits. Huvudregeln är att verkliga värdet anses motsvara taxeringsvärdet. Men värdet bör i vissa fall upptagas högre exempelvis om fastigheten nyligen inköpts till betydligt högre pris och sålunda tjänat som kapitalplacering. 2. Beträffande kapital kontrolleras uppgifterna i ansökan mot bl. a. av pensions-

nämnden gjord undersökning av behållning å bankböcker m. m. I förekommande fall undersökes med ledning av bouppteckning efter avliden make uppgifterna om behållningen eller om fastighet kan ha överlåtits eller om kapital avhänts till barn etc. 3. Beträffande inventarier m. m. (kreatur, jordbruksredskap, bilar och båtar) granskas skäligheten av de uppskattade värdena. 4. Beträffande skulder sker granskning mot uppgifterna i ansökan och mot annat förekommande material. Granskningen av den av pensionsnämnden gjorda inkomstberäkningen avser i huvudsak följande moment: 1. Beträffande inkomst av fastighet i pengar och in natura göres en jämförelse med uppgifterna i ansökan. En genomgång sker av fastighetsbilagans olika poster för bedömning av skäligheten av den beräknade avkastningen. 2. I fråga om bostadsförmån, fri kost och övriga naturaförmåner kontrolleras, att de beräknade värdena överensstämmer med av Kungl. Maj:t och pensionsstyrelsen lämnade föreskrifter rörande uppskattningen. Jämkning uppåt eller nedåt kan äga rum särskilt med hänsyn till bostadens beskaffenhet m. m. 3. Beträffande lönearbete göres en jämförelse med uppgifterna i ansökan och en bedömning, i vad mån förekommande uppskattningar kan anses skäliga; särskilt granskas exempelvis värdet av åt barn utfört husligt arbete med beaktande av sökandens arbetsförmåga, om barnen själva hjälper till etc. 4. Beträffande inkomst av rörelse eller yrke jämförcs uppgifterna i ansökan och av pensionsnämnden lämnad taxeringsuppgift. 5. Beträffande ränta å kapital kontrolleras, att beräkningen skett i enlighet med av pensionsstyrelsen givna föreskrifter. 6. Beträffande arbetsgivarpension, annan pension eller livränta m. m. kan utredning föranledas av iakttagelser, som gjorts vid förhandsgranskningen av ansökan. 7. Beträffande avdrag exempelvis för gäldränta eller andra omkostnader för fastighet göres jämförelser med uppgifterna i ansökan. 8. I förekommande fall kontrolleras att i 13 § 2 mom. folkpensioneringslagen före-

60 skriven höjning skett vid uppskattning av förmögenhetsavkastningen. Åtskilliga andra kontroller kan även förekomma vid bedömningen av inkomst- och förmögenhetsförhållandena. Jämförelser göres exempelvis med bilagda inkomstdeklarationer och med de på grundval av dessa verkställda taxeringarna. Iakttagelser vid granskningen föranleder självfallet ofta att kompletterande uppgifter på olika punkter införskaffas eller att hos pensionsnämnden begäres ytterligare kontrollåtgärder. Det här berörda granskningsarbetet beträffande inkomst- och förmögenhetsuppgifterna och den därmed förenade bedömningen förutsätter givetvis en viss ekonomisk erfarenhet, ett gott omdöme och noggrannhet, men arbetet kan enligt kompetensutredningens mening icke anses vara en egentlig juristuppgift. Det skall icke förnekas, att granskningen för pensionsstyrelsens del stundom kan behöva göras mera ingående än den granskning av liknande uppgifter som i allmänhet sker eller är möjlig vid den årliga taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt. Till sin art är granskningsarbetet dock helt överensstämmande. Vid länsstyrelsernas taxerings- och uppbördsavdelningar fullgöres sådant arbete i betydande utsträckning av landskanslistpersonal. Åtskilliga landskanslister tages också i anspråk som taxeringsnämndsordförande eller kronoombud och har då att självständigt granska deklarationer, som många gånger avser betydligt mera komplicerade inkomst- och förmögenhetsförhållanden än dem som normalt förekommer i ansökningar om invalidpensioner och liknande understöd. En jämförelse ligger också nära till hands med arbetsuppgifterna för de nya tjänsterna såsom taxeringsassistent i 23 lönegraden. Dessa befattningshavare, vilka skall ha genomgått s. k. häradsskrivar-

kurs för landskanslister (något utvidgad), skall biträda med taxeringsgranskningen av rörelseidkares m. fl. deklarationer, vilket torde utgöra ett mera kvalificerat arbete än inkomstgranskningen i pensionsstyrelsen. Svårighetsgraden av sistnämnda gianskningsverksamhet kan sålunda inte gärna åberopas som skäl emot att överflytta granskningen av ansökningarna i denna del till rnellangradspersonal med särskild utbild r i n g för ändamålet. I och för sig får granskningen av de ekonomiska förhållandena också antagas vara en sådan särskild del av hela prövningen, som kan utbrytas ur juristgranskningen och läggas hos annan personal; denna personal skulle ha att på eget ansvar slutligt granska ansökningen i dessa avseenden. Detta utesluter självfallet icke, att en blick på inkomstförhållandena kan vara av betydelse för bedömningen av invaliditetsgraden i tveksamma fall och att granskningen av det ena slaget av uppgifter kan färga av sig på bedömningen av uppgifterna i det andra hänseendet. Mot den ifrågasatta uppdelningen av granskningsarbetet har slutligen gjorts även den invändningen, att den arbetsekonomiska vinsten skulle vara alltför ringa. Om granskningen av inkomstoch förmögenhetsförhållandena gjordes av juristpersonalen i ett sammanhang med den övriga prövningen, skulle den m. a. o. ta så liten tid i anspråk, att det inte alls vore lönt att dela upp arbetet. Detta synes vara en uppenbar nedvärdering av nämnda del av granskningsarbetet. Den åtgång av tid, som granskningen av ur medicinsk synpunkt rätt klara fall kräver, skulle eljest vara svårförklarlig. Prövningen av uppgifterna om de ekonomiska förhållandena är enligt kompetensutredningens mening i allmänhet en så tidskrävande uppgift, om den skall göras med erforderlig

61 noggrannhet, att invändningen att dess särskiljande från den medicinska bedömningen icke skulle löna sig arbetsekonomiskt ej förtjänar avseende. Även om en dylik uppdelning göres, bör det vara möjligt att inom styrelsen så samordna granskningsverksamheten, att uppdelningen icke föranleder att pensionsnämnderna besväras med ett större antal skrivelser med förfrågningar eller krav på kompletterande utredningar än hittills. De här berörda granskningsgöromålen beträffande inkomst- och förmögenhetsuppgifterna är den ur kvantitativ synpunkt mera betydelsefulla av de arbetsuppgifter i samband med prövningen av ansökningar om invalidpension och liknande understöd, som enligt kompetensutredningens mening med fördel kan anförtros åt mellangradstjänstemän. Om en sådan överflyttning kommer till stånd, lär samtidigt ett antal andra smärre gransknings- och beräkningsuppgifter kunna följa med. Det torde emellertid icke vara erforderligt att här upptaga dessa detaljspörsmål till närmare behandling, då de kan väntus bli lösta av sig själva, när verksamheten en gång kommit igång efter de av utredningen nyss angivna riktlinjerna. I det föregående har arbetet med den individuella prövningen av pensionsansökningar behandlats såsom det för pensionsstyrelsens verksamhet särpräglade och dominerande typproblemet. Vid kompetensutredningens undersökningar inom styrelsen har framkommit även åtskilliga andra arbetsuppgifter av natur att kunna läggas på rnellangradspersonal. I huvudsak har dessa uppgifter varit till arten överensstämmande eller tämligen lika med de göromål, vilkas överflyttning berörts vid diskussionen av arbetsförhållandena inom social- och bostadsstyrelserna.

Riksräkenskapsverkets försöksverksamhet I anslutning till de av kompetensutredningen verkställda specialundersökningarna hos socialstyrelsen, bostadsstyrelsen och pensionsstyrelsen har utredningen även ägnat uppmärksamhet åt den försöksverksamhet, som inom riksräkenskapsverkel under de senaste åren bedrivits för att effektivisera och rationalisera revisionsverksamheten. Därvid har å en byrå från revisorerna överflyttats kvantitativt mycket betydande arbetsuppgifter till biträdespersonal, medan i stället mera krävande revisionsarbetsuppgifter pålagts den förra personalgruppen. De kvalificerade revisionsgöromålen har därigenom renodlats, och denna personals särskilda utbildning kunnat bättre utnyttjas. Vid omläggningen av verksamheten har i första hand de tidskrävande men för revisorspersonalen mera rutinbetonade uppgifterna överförts till därför lämpad biträdespersonal. Biträdena har tillika fått fullgöra viss saklig granskning eller förberedande arbeten för en sådan granskning samt har vidare anförtrotts att verkställa systematisk genomgång av utgifts- eller inkomstböcker samt av verifikationsmaterial för konstaterande av i vad mån i räkenskapshandlingarna förelegat felaktigheter av sådan art, som enligt vederbörande revisors bedömande bör göras till föremål för revisionsanmärkning. Ofta har personalen därvid haft att jämföra flera års eller olika myndigheters räkenskapshandlingar. Biträdespersonal har även i samband med revisionsplanernas fastställande utsetts att biträda revisorerna vid den s. k. eftergranskningen av räkenskaper. Till ledning för arbetet har därvid av de överordnade tillhandahållits närmare skriftliga anvisningar för de olika arbetsmomenten jämte redogörelser för innebörden av de författ-

62 ningsbestämmelser o. d., som skolat tilllämpas. Såsom ett belysande exempel för arten av de undersökningar, som biträdespersonalen sålunda med ledning av skriftliga eller muntliga anvisningar haft att utföra, må här nämnas granskningen av rekvisitioner av statsbidrag till avlöning åt övningslärare vid högre kommunala skolor, folkskolor och fortsättningsskolor. Denna granskning verkställdes tidigare uteslutande av revisorspersonal. Det har vid försöksverksamheten visat sig att granskningsverksamheten med fördel kunnat utföras av biträdespersonal. Vid detta granskningsarbete har biträdena haft att iakttaga bl. a. följande anvisningar. 1. Anteckna de fall, där det framgår att personlig lönefyllnad utgått och denna ej avdragits från statsbidraget. Löncfyllnaden utgår till ordinarie övergångslärare vid samtliga skolformer under vissa villkor. 2. I fråga om ferieavdrag för ordinarie och extra ordinarie övningslärare vid folkskola och högre kommunal skola skall beaktas följande: Anteckna de lärare, vilka under redovisningsåret varit tjänstlediga av anledning, som avses i 11 § p. 6 b), c), 10 och 11 reglementet, eller med C-avdrag så lång tid att återstående terminstiden ej uppgår till 60 dagar. 3. Anteckna för kontroll av ferieavdrag, kallortstillägg och tillfälligt lönetillägg m. m. de lärare, vilka under redovisningsåret vidkänts C-avdrag. 4. Anteckna de fall då ordinarie och extra ordinarie lärare med tilläggstimmar samt timlärare varit tjänstlediga. 5. Anteckna de ordinarie och extra ordinarie lärare, som varit tjänstlediga för olycksfall i arbete, enligt 11 § 6 a) avlöningsreglementet. 6. Anteckna lärare, som haft lön enligt högre ortsgrupp, än som angives i kol. 1. 7. Anteckna de övningslärare vid folkskola och fortsättningsskola, som uppburit barntillägg (9 § SFS 387/1950). Beträffande rekvisition för övningslärare vid fortsättningsskolor beaktas följande:

8. Anteckna ordinarie övergångslärare ( = lärare som enligt föregående redovisningsårs rekvisition varit ordinarie), vilka haft en undervisningsskyldighet, som understiger 1.080 timmar. Se kol. 14—15. Obs. att samma lärare i allmänhet undervisa vid flera skolor, varvid observeras om del sammanlagda timantalet understiger 1.080. 9. Kontrollera att övningslärare erhållit statsbidrag med 78 % av beloppet i kol. 23. Ämneslärarna (Äl) erhålla hela beloppet. Endast beträffande rekvisition för lärare i slöjd och hushdllsgöromål vid folkskolor. 10. Kontrollera i kol. 3—5 att antal lärjungar och uppdelning i avdelningar i slöjd gjorts enligt föreskrifterna i 3§ a) kung. 1950:479. Anteckna de fall där antalet avdelningar är högre än antalet elever medgiver enligt nämnda författning och det oaktat statsbidrag utgått. 11. Kontrollera i kol. 3—5, att uppdelningen i avdelningar för hushållsgöromål gjorts enl. 4 § a) kung. 1950:479. Anteckna de fall, där antalet avdelningar är högre än elevantalet medgiver enligt nämnda författning och statsbidrag utgått. 12. Anteckna de fall, där statsbidrag per år och avdelning utgått för 156 undervisningstimmar. Åt särskilt utbildad biträdespersonal har, enligt vad det vid försöksverksamheten inom riksräkenskapsverket visat sig, vidare kunnat överlämnas att verkställa vissa systematiska granskningar av sjukvårdsersättningar, tjänstgöringstraktamenten, ränteberäkningar i samband med restitutioner av skatter m. m. Såsom ett ytterligare typexempel på arbetsuppgifter, som delegerats från revisorer till biträdespersonal, må även nämnas den granskning, som för något år sedan avslutades beträffande familjebostads- och bränslebidrag, beviljade av länsbostadsnämnderna. De för granskningen utarbetade anvisningarna för biträdespersonalen belyser närmare arbetsuppgifternas art. Följande kontrollåtgärder och undersökningar skulle enligt dessa anvisningar utföras av biträdespersonalen :

63 1. Kontrollera att a n t a l e t bidragsberätligade barn uppgår till minst 2. 2. Tillse att bidrag icke utgått redan under det kvartal, då familjen fått sitt andra barn. 3. Undersök f. ö. att antalet bidragsberättigade b a r n enligt slutliga beslutet överenss t ä m m e r med uppgifterna i ansökan om bidrag. (Bidragsberättigat ä r barn, som ej fyllt 16 år och som helt eller delvis försörjes inom familjen. Till b a r n räknas adoptivbarn. Fosterbarn r ä k n a s endast om det försörjes utan ersättning. Barn över 16 år, vilket på grund av skolgång, sjukdom etc. ä r utan arbetsförtjänst, kan efter särskild prövning medräknas.)

4. Tillse att vid ökning av familjs barnantal därav föranledd höjning av familjebostadsbidraget i n t r ä d e r från och med nästföljande kvartalsskifte samt vid minskning av barnantalet sänkningen av bidraget inträder från och med ingången av påföljande år. 5. Kontrollera att familjeförsörjarens eller, i förekommande fall, mannens och hustruns sammanlagda beskattningsbara inkomst icke överstiger för familj med 2 barn 4.000 kronor och för familj med flera barn n ä m n d a belopp ökat med 1.000 kronor för varje b a r n utöver 2. 6. Tillse att bostaden i fråga om storleken uppfyller nedanstående villkor.

Från 1/7 1948

Från 1/7 1949

F r å n 1/7 1951

a) i tätort: minst 3 r u m och kök; l ä g e n h e t s y t a : minst 70 m 2 . b) i annan del av landet: minst 2 rum och kök; lägenhetsyta: minst 60 m 2 . c) i fråga om nybyggnad av enfamiljshus om 2 r u m och kök måste finnas inredningsbar vind.

a) inredningsbar vind: minst 2 r u m och kök. b) ej inredningsbar v i n d : minst 3 r u m och kök; lägenhetsyta: minst 70 m 2 . Lägenhetsytan får icke överstiga betr. 1 p l a n h u s : 100 m 2 1% » 140 m 2 2 » 120 m 2

a) inredningsbar v i n d : minst 2 r u m och kök. b) ej inredningsbar v i n d : minst 3 rum och kök; lägenhetsyta: minst 70 m». Lägenhetsytan får icke överstiga betr. 1 p l a n h u s : 90 m 2 1% » 114 m 2 2 » 100 m 2

Lägenhet i ny- eller ombyggt flerfamiljshus: minst 2 rum och kök, lägenhetsyta: minst 50 m 2 och högst 100 m 2 . 7. Kontrollera att bostaden (efter ny- eller ombyggnad) färdigställts efter den 1 januari 1948. Tillse att bidrag utgår tidigast från kvartalsskiftet n ä r m a s t efter det inflyttningen ägt rum. Om familjebostadsbidraget ä r större än 130 kronor för varje barn, kontrollera då att familjen ä r bosatt i familjemedlem tillhörigt nybyggt enfamiljshus, vilket uppförts med stöd av egnahemslån (i så fall ä r l å n e n u m m e r angivet i slutliga beslutet). Familjebostadsbidrag u t g å r i sådant fall med ett årligt belopp, motsvarande för varje b a r n 20 % av den årliga kapitalkostnaden för huset, dock för varje b a r n Tiögsf 175 kronor. 8. Kontrollera bränslebidragets storlek. Se härvid Statsliggaren u n d e r anslag V D 6: Hyresrabatter för m i n d r e bemedlade, barnrika familjer. E n a n n a n granskningsuppgift, som b e f u n n i t s m ö j l i g a t t d e l e g e r a , ä r utför a n d e t av en i n o m r e v i s i o n s v e r k s a m h e -

ten a n l i t a d r u t i n b e t o n a d k o n t r o l l å t g ä r d , som s y f t a r till att m e d l e d n i n g a v i n o m ämbetsverket tillgängliga räkenskapsh a n d l i n g a r i g o d t i d avslöja p å b ö r j a d e f ö r s k i n g r i n g a r av v i s s t slag. Det h a r ä v e n v i s a t sig möjligt att u n d e r l e d n i n g av en förste r e v i s o r åt b i t r ä d e s p e r s o n a l anförtro g r a n s k n i n g av undcrförvaltningars huvudböcker. Genom den förtrogenhet med huvudboksgranskning, förskingringskontroll o c h g r a n s k n i n g av ett o m f a t t a n d e v e r i f i k a t i o n s m a t e r i a l m. m., s o m d e n a n l i t a d e biträdespersonalen vunnit vid denna verksamhet, h a r det slutligen blivit möjligt att u t n y t t j a s å d a n p e r s o n a l v i d i n v e n t e r i n g s f ö r r ä t t n i n g a r . T i d i g a r e utförd e s i n v e n t e r i n g a r s o m regel av t v å e l l e r t r e r e v i s o r e r g e m e n s a m t . I n o m ifrågavarande b y r å har inventeringarna i stor u t s t r ä c k n i n g n u m e r a k u n n a t u t f ö r a s av

64 en enda revisor jämte ett biträde. Biträdet har därvid närmast haft att verkställa sifferrevisionen men har dessutom anförtrotts de särskilda undersökningar, som vederbörande inventeringsförrättare funnit vara påkallade. Då en betydande minskning av de för revisorspersonalen mindre kvalificerade arbetsuppgifterna sålunda kunnat ske genom den förut beskrivna omfördelningen av arbetet har det blivit möjligt att med den tillgängliga revisorspersonalen genomföra en mera effektiv systematisk sakrevision än tidigare på grundval av ingående analys av räkenskaperna. Denna har företrädesvis inriktats på områden, där möjligheterna att fel begås eller behovet av vägledande övervakning ansetts vara störst, exempelvis strax efter ikraftträdandet av nya statsbidragsförfattningar. Trots att en minskning i antalet revisorer å byrån genomförts i samband med försöksverksamheten har likväl alla betydelsefulla granskningsområden för byråns del kunnat medhinnas. De genom byråns revision vunna rättelserna har samtidigt ökats såväl till antal som belopp. I fråga om utbildningen av den biträdespersonal, till vilken granskningsuppgifter överförts från revisorerna, må i korthet nämnas följande. För att förebygga sådan osäkerhet hos personalen, som lätt uppkommer, då den ställs inför nya arbetsuppgifter, har under försöksverksamheten stor vikt lagts vid utarbetandet av fullständiga, skriftliga anvisningar jämte muntlig genomgång av arbetsmetoderna. I största möjliga utsträckning har vederbörande revisorer nära samarbetat med biträdespersonalen såväl vid utarbetandet av anvisningarna som vid utförandet av själva granskningsarbetet. Utbildningen har utöver anvisningar för de speciella revisionsuppgifterna även omfattat instruktion rörande avlöningsreglementen.

Beglementena har i stora drag genomgåtts paragraf för paragraf. Därvid har de för revisionsarbetet väsentliga partierna behandlats utförligare, medan övriga partier omnämnts mera i förbigående. I utbildningen har även ingått instruktioner med övningar för biträdespcrsonalen avseende förmågan att orientera sig i och begagna riksdagstrycket och statsliggaren med bihang. Vissa facktidskrifter och handböcker har fått cirkulera hos samtliga befattningshavare. Till arbctsledarnas förfogande har vidare för självstudium överlämnats handböcker i arbetsledning, revisionsteknik o. d. Den här berörda speciella utbildningen för biträdespersonalen har framstått som tillräcklig för att få de nya arbetsuppgifterna väl och riktigt utförda. I försöksverksamheten deltagande revisorer har samtliga avlagt akademisk examen (främst pol. mag.- eller fil. kand.-examen eller också civilekonomexamen). Med hänsyn till de kvalificerade arbetsuppgifter, som revisorerna avsetts skola utföra, har riksräkenskapsverket i regel krävt akademisk examen. Detta krav på teoretisk kompetens torde få antagas komma att framstå som mera befogat, ju längre den systematiska och stickprovsmässiga sakrevisionen och inspektionsverksamheten drives inom ämbetsverket och ju mera den övervägande mekaniska genomgången av räkenskapsmaterial flyttas till biträdespersonal. I försöksverksamheten anlitad biträdespersonal har som regel såsom underbyggnad haft folkhögskola, realexamen eller studentexamen. Något behov av skärpning av den allmänna teoretiska underbyggnaden hos denna personal har icke framträtt. Den här i korthet berörda försöksverksamheten inom riksräkenskapsverket ger enligt kompetensutredningens

65 uppfattning vid handen, att en del av de arbetsuppgifter, som från revisorerna överförts till kvalificerad biträdespersonal, till art och svårighetsgrad motsvarar arbetsuppgifter, som utredningen vid sina besök hos länsstyrelserna och vid undersökningarna hos socialstyrelsen, bostadsstyrelsen och pensionsstyrelsen funnit böra tilldelas befattningshavare i den förut berörda mellangradskarriären. Alla de vid försöksverksamheten på biträdespersonal överförda granskningsuppgifterna är dock icke av dylik art. Men en så betydande del av de berörda granskningsuppgifterna måste anses hänförlig till mellangradsuppgifterna, att utredningen ansett sig avförsöksverksamheten i riksräkenskapsverket kunna draga slutsatsen, att inom

ämbetsverket finnes ett avsevärt utrymme för mellangradstjänster, i den mån en motsvarande överflyttning av arbetsuppgifter faktiskt kommer till stånd mera allmänt inom verket. Försöksverksamheten har ju hittills varit begränsad till en av revisionsbyråerna. Enligt kompetensutredningens mening är det lämpligt att de vid försöksverksamheten inom riksräkenskapsverket tillämpade formerna för revisionsarbetets fördelning föranleder en prövning även hos andra myndigheter. Det är troligt att dessa former i viss utsträckning kan vinna tillämpning även inom de s. k. specialrevisionerna och inom större kamerala enheter vid affärsverken och andra centrala ämbetsverk.

SJÄTTE KAPITLET

Undersökningar vid vägförvaltningarna

Undersökningarnas syftemål Vid utverkande den 17 juni 1955 av Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredning rörande friare lönesättning för högskoleutbildad teknikerpersonal inom vissa delar av det statliga verksamhetsområdet framhöll chefen för civildepartementet vissa synpunkter på den rådande bristen på högskoleutbildade tekniker. Därvid nämndes att det sammanlagda underskottet av civilingenjörer, bergsingenjörer och arkitekter i vårt land torde kunna beräknas till icke mindre än ett tusental. Bristsituationen hade lett till en alltmer kännbar konkurrens om denna teknikerpersonal med följd att löneläget på arbetsmarknaden uppskruvats. Civilministern berörde i sitt anförande olika åtgärder, som vid sidan av en smidigare lönesättning för vissa tekniker inom den statliga sektorn kunde ifrågakomma för bemästrande av den svåra situationen. Huvudspörsmålet — att avhjälpa den rådande teknikerbristen genom vidgade utbildningsmöjligheter — skulle upptagas i ett större sammanhang, nämligen genom utredningen rörande universitetens och högskolornas ställning i det moderna samhället. Vidare anförde civilministern bl. a. följande, som är av intresse i förevarande sammanhang. Man torde icke kunna räkna med att bristen på tekniker kommer att avhjälpas inom en nära framtid. Andra åtgärder måste därför vidtagas för att inom det statliga verksamhetsområdet säkra tillgången på

oundgängligen erforderlig högskoleutbildad teknikerpersonal. Härvidlag ifrågakommer främst en strängare hushållning med högskoleutbildad teknikerpersonal inom det statliga området. I den rådande situationen har jag anmodat kompetensutredningen att med förtur till behandling upptaga frågan om effektivare utnyttjande av den högskoleutbildade teknikerpersonalen. I åtskilliga fall torde nämligen en rationellare disposition av personal med teknisk utbildning kunna åstadkommas genom en översyn av tillämpade krav på formell kompetens. Det är givetvis angeläget att utredningen av detta spörsmål bedrives med största skyndsamhet liksom också de av kompetensutredningen igångsatta undersökningarna för att utröna möjligheterna att genom en vidare utbildning av läroverks- och institutsingenjörer avlasta högskoleteknikerna mindre kvalificerade arbetsuppgifter. De i det citerade statsrådsanförande åsyftade undersökningarna av kompt tensutredningen avsåg närmast de då påbörjade undersökningarna vid det statliga vägväsendet. Innan kompetensutredningen i det följande redovisar vissa resultat av dessa undersökningar vill utredningen siffermässigt något belysa civilingenjörsbristen, särskilt i vad avser väg- och vattenbyggare. Olika beräkningar och prognoser rörande den aktuella och framtida bristen på civilingenjörer i vårt land har gjorts under senare tid. Sveriges Industriförbunds teknikerkommitté, som tillsattes i januari 1956 och nyligen överlämnat sina beräkningar till 1955 års universitetsutredning, har enligt den sammanfattning som publicerats (Industriför-

67 humlets meddelanden nr 3/1957) uppskattat den aktuella totala bristen på civilingenjörer till ungefär 1.000. Av denna brist beräknas c:a 700 falla på staten och kommunerna samt c:a 300 på enskilda industriföretag. Beträffande civilingenjörerna inom väg- och vattenbyggnadsfacket har kommittén angivit antalet nu verksamma väg- och vattenbyggare till c:a 2.300 och behovet år 1965 har uppskattats till c:a 3.700. Svenska Väg- och Vattenbyggares Riksförbund (SVR) har i november 1956 framlagt liknande beräkningar i en skrift, »Behovet av högskoleutbildade väg- och vattenbyggare». Hela antalet sådana ingenjörer under 66 år beräknas däri u n d e r sommaren 1955 ha uppgått till c:a 2.430 stycken. Av dessa var 2.215 verksamma i Sverige inom facket och de övriga anställda i utländsk tjänst eller eljest verksamma utom facket. Bristen på väg- och vattenbyggare beräknades vid samma tidpunkt till ungefär 270 stycken. Behovet av väg- och vattenbyggare under de sista åren av 1960-talet uppskattades till i runt tal 4.000. En relativt god överensstämmelse föreligger sålunda mellan de båda prognoserna i stort sett. Riktigheten av framtidsberäkningarna hänger givetvis i hög grad på h u r välgrundade gjorda antaganden rör a n d e produktionsutvecklingen o. dyl. visar sig vara. Beträffande väg- och vattenbyggnadsverkets civilingenjörer, tillhörande vägoch vattenbyggnadsfacket, ingår i n ä m n d a beräkningar vissa siffror, som bör n ä r m a r e belysas. I redogörelsen för den av SVR utförda prognosen (sid. 64) angives, att för väg- och vattenbyggnadsverkets del antalet väg- och vattenbyggare med examen från teknisk högskola år 1954 uppgick till 250 stycken samt att behovet år 1960 kunde beräknas till 440 stycken. I siffran 250 synes, enligt vad kompetensutredningen under

hand erfarit, ingå 18 stycken civilingenjörer, som icke är väg- och vattenbyggare. Uppgiften att väg- och vattenbyggnadsverkets behov av civilingenjörer redan 1960 skulle uppgå till 440 stycken har också synts kompetensutredningen tvivelaktig. Utredningen h a r därför tagit kontakt med teknikerkommittén och beretts tillfälle taga del av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens år 1956 dit lämnade uppgifter. Av dessa framgår, att man år 1956 redovisar 87 väg- och vattenbyggare vid styrelsen och att behovet år 1965 uppskattats till 190 stycken. För vägförvaltningarnas del redovisas 140 stycken 1 år 1956, och behovet beräknas år 1965 utgöra 250 stycken. Det sammanlagda antalet väg- och vattenbyggare hos verket, som år 1956 uppgick till 227 stycken, skulle sålunda enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beräkningar ha ökats till 440 stycken år 1965 (och alltså icke redan år 1960, såsom angivits i den av SVR gjorda prognosen). Syftet med kompetensutredningens undersökningar vid vägförvaltningarna har, såsom angavs i förutnämnda statsrådsanförande, varit att med hänsyn till rådande brist i samhället på högskoleutbildade tekniker åstadkomma en strängare hushållning med den på vägområdet tillgängliga civilingenjörspersonalen. Strävandet har varit att denna personal skulle utnyttjas så effektivt som möjligt på sådana arbetsuppgifter, där civilingenjörerna med sina högre 1 Det må med tanke på jämförbarheten med uppgifterna i det följande om antalet civilingenjörer vid vägförvaltningarna anmärkas, att i den här redovisade siffran inräknats ett 25-tal civilingenjörer tillhörande distriktsorganisationen för vatten och avlopp samt hamnbyggnadsverksamheten. De för vägväsendet avsedda civilingenjörerna vid vägförvaltningarna skulle sålunda fir 1956 uppgå till c:a 115 stycken och år 1965 till c:a 225 stycken enligt dessa beräkningar.

68 tekniska kvalifikationer måste anses mest behövliga. Det må i fråga om resultatet av undersökningarna här förutskickas, att det för vägförvaltningarnas del visat sig icke vara möjligt att i avsevärd mån åstadkomma den strängare hushållningen genom att nedbringa antalet där anställda civilingenjörer. En minskning av denna arbetskraft har redan faktiskt uppkommit i förhållande till de aktuella arbetsuppgifterna genom de sista årens besvärliga brist på civilingenjörer inom verket, vilken varit en följd av både minskad rekrytering till verket och ökad avgång till enskild och kommunal tjänst. Med hänsyn till den väntade utvecklingen inom vägområdet anser sig kompetensutredningen ej heller kunna räkna med något nedbringande av antalet civilingenjörer inom verket, även om civilingenjörskompetens visats icke vara erforderlig i vissa tjänster, som hittills företrädesvis besatts med sådan arbetskraft. Däremot hyser kompetensutredningen den förhoppningen att de åtgärder utredningen föreslår skall leda till att ett mindre antal civilingenjörer än de c:a 225, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen räknat med år 1965 för vägförvaltningarna, skall visa sig tillfyllest för de arbetsuppgifter som då föreligger. Den huvudsakliga utredningsuppgiften vid förevarande undersökning har blivit att pröva, i vad mån en strängare hushållning med högre tekniskt utbildade befattningshavare vid vägförvaltningarna kunde — utöver vad som redan framtvingats av den rådande bristen — ske genom att från civilingenjörer och andra högre befattningshavare överföra rutinbetonade göromål av administrativ eller teknisk natur. Härigenom skulle för dessa befattningshavares del frigöras arbetskraft, att i större utsträckning kunna utnyttjas för kvalificerade tekniska arbetsuppgifter.

Man kan fråga sig huru verksamheten, trots den påtalade civilingenjörsbristen, kunnat bedrivas för det statliga vägväsendets del. Förklaringen ligger väsentligen däri, att den trånga sektorn för statens del har balanserats genom ett ökat utnyttjande av enskilda konsultoch entreprenörsföretag för såväl projekterings- som byggnadsverksamhet. Detta torde stundom ha skett i större utsträckning än som framstått såsom statsfinansiellt gynnsamt. Det är givet att staten genom anlitande av dylika enskilda firmor måste bidraga till att betala bl. a. de relativt mycket höga ingenjörslöner, som förekommer hos dessa företag och som ökar deras förmåga att konkurrera om den kvalificerade arbetskraften. Så länge det ä r fråga om att därmed klara en mera temporär överbelastning, synes denna synpunkt vara av mindre betydelse, men ett mera permanent sådant förhållande skulle kunna leda till en för det allmänna ogynnsam snedvridning. Eftersläpande eller ofullständigt projekterings- eller planeringsarbete från statens sida kommer vidare också lätt att medföra oskäliga kostnadsökningar. Här nämnda kostnadsposter får självfallet vägas mot de ekonomiska konsekvenserna på längre sikt av en ansvällning utav den statliga vägbyggnadsorganisationen. Utan att söka göra någon mera ingående avvägning mellan dessa olika kostnadsalternativ har kompetensutredningen ansett sig kunna utgå ifrån att det för närvarande föreligger utrymme och behov av en ökad civilingenjörsinsats från statens sida på vägväsendets område och att åtminstone vad som inom ramen av den nuvarande tekniska organisationen kan göras för att tillgodose detta behov genom en mera rationell arbetsfördelning måste vara till ekonomisk fördel för det allmänna och gynnsamt ur hela samhällets synpunkt.

69 Det bör redan nu understrykas, att kompetensutredningens undersökningar måst få en uteslutande praktisk inriktning och icke har kunnat resultera i ändringar i eller borttagande av några nu gällande formella kompetensbestämmelser. I instruktionen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess lokala förvaltningar (SFS 681/1942) saknas nämligen alla formella kompetenskrav, vilket är mera radikalt än eljest i ämbetsverkens instruktioner. Även om i åtskilliga instruktioner kompetensföreskrifterna slopats för befattningarna i allmänhet, brukar åtminstone i vissa specialtjänster, exempelvis sådana där innehavarens väsentliga uppgifter är att handlägga juridiska spörsmål och företräda verket inför domstolar, uppställas särskilda utbildningskrav. Slopandet av alla kompetensföreskrifter lär emellertid inte för väg- och vattenbyggnadsverkets del ha medfört några skönjbara förändringar i fråga om rekrytering eller sammansättning av personalen. De högre tjänsterna rekryteras alltfort, om man bortser från juridiska specialtjänster, väsentligen inom civilingenjörsgruppen och, såvitt kompetensutredningens erfarenheter sträcker sig, h a r verksledningen icke ådagalagt någon mera fri och obunden inställning i kompetensfrågor än andra verksledningar. Snarare har utredningen kanske fått ett intryck av att inriktningen på civilingenjörer där stundom varit mera prononcerad än hos andra likställda verk, vilket kan vara betingat av de påtagliga aktuella rekryteringssvårigheterna för vägväsendets del. Den omständigheten att ett ämbetsverk med tekniska arbetsuppgifter är starkt inriktat på att rekrytera personal med den bästa möjliga utbildningen bör ju icke heller enligt utredningens mening normalt föranleda kritik.

Den tekniska personalen vid vägväsendet Innan utredningen går in på de särskilda undersökningarna vid vägförvaltningarna, må lämnas några uppgifter om väg- och vattenbyggnadsverkets personalbestånd, särskilt den tekniska personalens sammansättning och vidare en översiktlig orientering om vägförvaltningarnas organisation m. m. Vägförvaltningarna är lokalförvaltningar, en i varje län, av väg- och vattenbyggnadsverket och sorterar under det centrala ämbetsverket väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Den inbördes storleken mellan ämbetsverket och lokalförvaltningarna må antydas av avlöningskostnaderna, som för budgetåret 1956/57 uppgår för styrelsens del till i runt tal 8 milj. kronor och för vägförvaltningarnas del till 21,5 milj. kronor. Sammansättningen av personalen skiljer sig påtagligt mellan styrelsen och lokalförvaltningarna. Andelen av högre tekniska befattningar är helt naturligt större inom styrelsen än inom vägförvaltningarna. Styrelsen har ju en längre driven teknisk specialisering, särskilt genom dess inom vissa byråer omfattande konstruktionsverksamhet, medan lokalförvaltningarna, förutom en betydande planeringsverksamhet, omhänderhar det verkställande arbetet. Inom en vägförvallning dominerar bland den löneplansanslällda personalen de lägre tekniska befattningarna, och vägmästarna är den största gruppen. De högre tekniska tjänsterna vid förvaltningarna uppgår emellertid också till ett betydande antal. Enligt den för budgetåret 1956/57 gällande personalförteckningen finns vid vägförvaltningarna 24 vägdirektörer i Cp 13, 10 arbetschefer i Cp 9, 53 vägingenjörer i 31 lönegraden (därav 46 ordinarie), 21 ingenjörer i 29 lönegraden (därav 18 extra ordinarie) och 41 ingenjörer i 27

70 lönegraden (därav 31 extra o r d i n a r i e ) . A personalförteckningen finns även upptagna 18 distriktsingenjörstjänster i lönegrad Ce 31, vilka är knutna till den regionala vatten- och avloppsorganisationen (fr. o. m. den 1 juli 1957 uppflyttas dessa till Ce 33).Till denna distriktsorganisation — som numera (prop, n r 49/1957) föreslagits skola fr. o. m. den 1 juli 1958 utbrytas ur väg- och vattenbyggnadsverkets lokalorganisation för att bli underställd byggnadsstyrelsen — hör jämväl sju av de förut nämnda extra ordinarie ingenjörstjänsterna. I fråga om de lägre tekniska tjänsterna vid vägförvaltningarna må nämnas 50 ingenjörer i Ca eller Ce 25 och 76 ingenjörer i Ce 21, 432 vågmästare i 23, 20 och 19 lönegraderna (därav 297 stycken i Ca eller Ce 20) samt 33 tekniker i 17 lönegraden. För den kamerala verksamheten finns 24 vägkamrerare i Ca 27, 10 kontrollörer i Ca 23 och 14 bokhållare i Ca 21. Av de högre biträdestjänsterna må nämnas 26 kontorsskrivare i Ce 19, 26 förste kansliskrivare i 17 lönegraden och 17 kansliskrivare i 15 lönegraden samt 60 kontorister i 13 lönegraden. Utöver de förut angivna ordinarie och extra ordinarie tjänsterna finns vid vägförvaltningarna ett antal extra tjänster, som dock för olika befattningar är så obetydligt, att det knappast påverkar helhetsbilden av personalbeståndet. I ovan angivna ingenjörspersonal ingår icke civilingenjörer, som ej uppnått slutlönegraden i den reglerade befordringsgången. För civilingenjör tillämpas numera, enligt kungörelse 763/1952, den s. k. kortare befordringsgången, vilket betyder att den nyanställde placeras i lönegrad Cf 21 under 1% år. Därefter befordras han till Ce 23, där han står under två år, för att sedan befordras till Ce 25. För budgetåret 1956/57 räknade man med sammanlagt 5 civilingen-

jörer i 21 och 23 lönegraderna inom befordringsgången. I det följande lämnas en översikt över antalet civilingenjörer ävensom antalet andra högre tekniker i 25 och högre lönegrader vid olika vägförvaltningar med angivande av personalens fördelning på olika avdelningar vid ingången av år 1957. Bland civilingenjörerna ingår även sådana, som tillhör den reglerade befordringsgången och ä n n u ej hunnit upp i 25 lönegraden. Distriktsingenjörerna och övriga till den lokala organisationen för vatten och avlopp knutna tekniker ingår däremot icke. Antalet civilingenjörer och andra högre tekniker vid olika vägförvaltningar har i tabellen sammanställts med senast tillgängliga uppgifter om medelsåtgången vid respektive förvaltningar dels för väg- och brobyggnadsarbeten (kalenderåret 1956) dels ock för vägunderhåll (budgetåret 1955/56). För att bereda möjlighet till jämförelser med några tidigare år h a r i tabellen även upptagits totalsiffror för enahanda personalgrupper den 1 oktober 1955 och den 1 januari 1951 samt å medelsåtgången för investeringar och underhåll u n d e r motsvarande tidsperioder. Den i översikten gjorda beräkningen av medelsåtgången vid olika vägförvaltningar per civilingenjör, respektive per civilingenjör eller annan tekniker i 25 och högre lönegrader kan ha sitt intresse för belysning av de stora kostnader, som vid vägväsendet genomsnittligt belöper på varje sådan tekniker. Siffrorna får givetvis inte pressas och uppfattas såsom något godtagbart mått på det ekonomiska ansvaret för dessa befattningshavare. Jämförelser mellan olika län kan också vara missvisande och påverkas av att ingenjörsbeståndet angivits för viss tidpunkt och icke såsom genomsnitt för de tidsperioder, som siffrorna å medelsförbrukningen

o

o

as o

CM

00 O

CM

as r » f t co oo 00 WD 0C ?•] T-J

OO O

f t

CM CM CM CQ CO*

CM CO CM CM CM*

i-t

O

"—i OS

r f

cc c s CM as oo CM

f t

CM* CO

.75 (2.84 ;2.69

civ.ing. Igr 25 röver)

u "-

CO r f O r f O ».O CO f t CM q 1-* t > TJ; c j CO OS r f CM CO* CM c i CO CO CM r f " CO r f

w as oo CO

t.O

ci f*

bi E

S 5° 01

u .^

r - as

bi C

r f ti:

>

r f ^

00 t ^

CO CQ

O q

CM 0 0

r f Tf

CM OS CM CM CM oo CM co o as

CC

rf* r f t o os' co

tO

CO

CO ©

f

\n cc t ^ r^ © r f oo* f * <•* in

co as f < f t CM o r - in in os

to !>• CO CO

00 tO

OO r f

CO

CO*

CO

rf*

rf"

lO

UO*

> f t

t-Q CM

rf*

^

r f O0

r f r f

r f

CM

U

rf •JJ £ a

2^ . oc bo o G tbo

i/56

CA

!

3 ° ^ <£

OJ

sa

t ,

O

5* c: 3 Q

E

OJ

U

SO

CM

f t

A]

o

f t CO CM r f CO f t tJO tfO

00 CO

ö

as" co t ^ co

CO

f t

f t

CM CM

o

as o

CM

00 CO f |

r*;

f t CO

r f " r f CO* CQ CO CO

00 C-

f r f CM CO

oo" o as r f OS CM in r f CM

as CM t - i r - i-i C©

f t

CM O

^1 r>

i f ) 00 « N r f oo CM o t o i-j r-^ o co rf* o

CM

t ^ F ^ d H r t

r »

w

"

.—< CM tio ° q ° ° pr; i © OJ CO O

o co CM m f t r * f t co m oo r f 00* 00 r f O

O CO O CQ CO CM

GO O

od CM as oo

f"

T—<

_ , m as as ' " : » cc o CO

S « "*

t a o oo CM o CM co r f as f < r f cd as CM os CM f«

f < co o

o

r-

r f

w0

r f

oc CO OO 00 co

CO CO CM

f t

cO

as* f l CM r f c i

r f

CS

T-i

tO t r t r - r * o f t o o as r CO CM 00 tfO CM cq o CM os o q as" oo* as* as as m' f i in CM CM

r f f t

i n

CO r H r i H

CO

o

i-" m oo t o

**

CO CO O

r f

uO

O

OS

CO

CO*

CM

r f

tC

f t

CI

f t

f t

CM r -

o oo

f l

1—1

CM

f t

CM CO t o oq r f as as as CM f - CO 00 CM CM

00 CM O OS cc t o f"

f t

J—t

t*

CM c i

t o co

CM f t

f l

CO

r f

CS

f .

tfl

r f

CM

m oo

co

r-

CO CO

r f

co as co CO CO

tO

ft:«

£t

. -o B ° *

i

.*

A

t* —* TJ

to

_ ; I

f t

I

CM

C'l

f t

f l

f

CI

f t

f t

c i

[

tO

r f

CM CM

CM

..

i

I

bo-a ^ >> es g

:> 0 ^ «

|

1 1

S-SgS J3 «

»

i

H

W

r

F-.

t

f l

1 CM

f t

* 0

1 CM CM

f t

C|

CM f t

f t

r-.

! f. 1

1 1

N

r f

m rf rf rf

f t

CI

f .

r f CQ

00 CM

r f CM

CO f t

•co

'o V

a s <! Q

•-.

>

O,

a

CO

3 Cs

u

s

u :0 C to _c

>

*' t-.

f^

OT

—t

,

MM ~J

CO

«

P

ö

S

>>« rf 'é? ^ c >* a.

c

<

W

H

ft

1 ft ft

rf

1 1 r f

u0

f t

f<

^

i n

| CM f t [ 1 1

r f

f t

t^-

r f

CM 1 1

UO

r f

CO

t-O

r

-

r

t

H

CI CO r f if:

f t

bOT3 B

|

r-i r f co oo r o

a^rf bO

|

1 I

S2 s c c/3

SJ L.

-*

f <

O CM

3 C C/5

o o s o

H

OS CM f t CQ

i

£ *

Ss

S _ 5

«

CM r f CM y-i

5 ""• a

• =-

O

VI

• <

igen-

6 |

to

örsersonal

^-, so

t

r - CM r - oo CM r * \o co oq co

^

s

b,

r

i—i

«*S

fc. "3 O •O o

w

CM CM i - i CO O CO

r > rt >fl o i c i

^ J v£

^

f*

CI

f l

^ »fl

^

i !$

fH

|

#1 I I I

I

j

M

1 ^ 1

1 1 1 1 ft

f

|

CO CM in CM C I

f t

rf

O0

ft

1 1 ft

ft ft

I

1 1 1 I ft f.

CM f t

T-I

H

f

CM

f t

as

£>o in os •

^

CO CO CM C I •t-Q

^

w

n

«

H

f t

1 CO

CI

CI

CI

CM

f

f i

1 1

bO t-' :rf 1 ~

CO r f

oo r f

rf rf rf CM CI CM

>^ *4>

' j 2

i,1

i

O X f -

X

J

K^ocuc: » w ^

^

^

< £2

Hela rik 1955 1950

~ O

derail

*4

«

CO r f CM r f

•Si

-i Ti

- * r » o s as i n as r^ co as co oo oo t o co os

E g

Tf"

72 gäller. För totalsiffrornas del torde missvisningar av sistnämnda slag dock icke spela någon roll. En jämförelse mellan totalsiffrorna för de olika efterkrigsår, som angivits i tabellen, ger vid handen, att antalet civilingenjörer och andra högre tekniker vid vägförvaltningarna stigit avsevärt under senare år, från 150 i början av år 1951 till 198 i början av år 1957, eller med 32 procent. Ökningen av civilingenjörsgruppen h a r varit mindre, från 94 till 112, eller omkring 19 procent. Stegringen av antalet högre tekniker har dock ej hållit takten med ökningen av medelsförbrukningen, icke ens om denna reduceras med hänsyn till prisstegringarna. Än mindre har ju så skett i förhållande till förändringarna i antalet civilingenjörer. Om medelsförbrukningen för tidigare år omräknas med hänsyn till prisförändringarna enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens byggnadskostnadsindex, har medelsåtgången per civilingenjör grovt räknat stigit under perioden 1950—1956 från 4,3 milj. kr. till 4,9 milj. kr. Denna sifferjämförelse underskattar dock minskningen i civilingenjörsantalet, eftersom siffrorna å medelsförbrukningen innefattar en stark förskjutning mellan kostnaderna för nyinvesteringar, som i högre grad kräver kvalificerade tekniker, och kostnaderna för underhåll. Investeringskostnaderna har under nämnda tid, som framgår av tabellen, i kronor räknat Civilingenjörer

mer än tredubblats, medan underhållskostnaderna samtidigt stigit ej fullt 80 procent. Mera slående är m å h ä n d a den uttunning av civilingenjörerna på underhållssidan, som kan utläsas av tabellen. Antalet civilingenjörer p å underhållsavdelningarna har under angivna tid minskats med nära en femtedel, och vid ungefär tredjedelen av förvaltningarna saknas för närvarande civilingenjör på underhållsavdelningen. Kompetensutredningen återkommer i fortsättningen till detta förhållande och betydelsen därav. De anförda uppgifterna om vägförvaltningarnas tekniska personal bör kompletteras med några uppgifter om sammansättningen av den till vägväsendet knutna ingenjörspersonalen med högre och lägre teknisk utbildning vid hela väg- och vattenbyggnadsverket. I uppgifterna ingår sålunda varken ingenjörspersonalen vid organisationen för vatten och avlopp eller den till hamnbyggnadsverksamheten knutna, numera till sjöfartsverket överflyttade ingenjörspersonalen. I följande tablå upptages den till vägväsendet knutna ingenjörspersonalen hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vägförvaltningarna, fördelad på civilingenjörer, läroverksingenjörer och institutsingenjörer, den 1 januari 1957 och, för jämförelses skull, den 1 oktober 1955 och den 1 januari 1951: Läroverksingenjörer

Institutsingenjörer

därav vid

därav vid

därav vid År

Totalt

1/1 -57 1/10 -55 1/1 -51

197 195 183

väg- o. vägförvattenvaltbyggn.- ningstyr. arna 85 82 89

112 113 94

Totalt

115 105 45

väg- o. vägförvattenvaltbyggn.- ningarna styr. 6 9 8

109 96

Totalt

311 305 251

väg- o. vägförvaltvattenbyggn.- ningarna styr. 80 71 75

231 234 176

7;$ I denna sammanställning är det närmast den inbördes storleksordningen mellan grupperna i styrelsen och vid förvaltningarna, som har intresse. Av verkets civilingenjörer, till vilka även räknats diplomingenjörer med jämförlig kompetens, fanns sålunda vid början av år 1957 inom själva styrelsen 85 stycken, eller något över 40 procent av samtliga. Civilingenjörsgruppen är där ungefär lika stor som de båda andra grupperna /tillsammantagna. Läroverksingenjörerna är fåtaliga, medan institutsgruppen uppgår till ett 80-tal. Vid vägförvaltningarna h a r de lägre ingenjörsgrupperna däremot stark övervikt. Institutsingenjörerna är den största gruppen, 231 stycken, ungefär lika stor som civilingenjörsgruppen på 112 befattningshavare och gruppen läroverksingenjörer på 109 befattningshavare tillsammantagna. För läroverksingenjörerna, som främst tagits i anspråk för projekteringsarbete, kan under senare åren konstateras en stark ökning jämfört med de båda övriga grupperna vid vägförvaltningarna, vilket är en tendens av stort intresse i detta sammanhang. En vägfSrvaltnings allmänna organisation Beträffande vägförvaltningens allmänna organisation och ärendesuppdelningen mellan olika avdelningar må erinras om följande. En vägförvaltning är vanligen organiserad på fem avdelningar, nämligen projekteringsavdelningen, byggnadsavdelningen, underhållsavdelningen, avdelningen för enskild väghållning samt kameral- och personalavdelningen. Chef är en vägdirektör, som är inför vägoch vattenbyggnadsstyrelsen ansvarig för att förvaltningens arbetsuppgifter fullgöres enligt gällande instruktion och eljest i vederbörlig ordning utfärdade föreskrifter. Närmast under honom sor-

terar avdelningscheferna, som på de tre större tekniska avdelningarna vanligen är vägingenjörer i Ca 31. Vägkamreraren i Ca 27 är närmast ansvarig för de arbetsuppgifter, som ankommer på kameral- och personalavdelningen, medan en övervägmästare vanligen svarar för den enskilda väghållningen. Fördelningen av ärendena mellan olika avdelningar är icke generellt fastställd utan vägdirektören äger vidtaga de dispositioner som finnes lämpliga. Betydande variationer mellan olika vägförvaltningar föreligger för den skull med avseende å ärendesfördelningen. Som en allmänt gällande uppdelning torde emellertid kunna angivas följande. På projekteringsavdelningen handläggs ärenden angående vägar och broar, såvitt fråga är om utredningsplaner, flerårsplaner, arbetsplaner, arbetsritningar, förändring av enskild väg till allmän och indragning av väg samt trafiksäkerhetsfrågor i allmänhet. På byggnadsavdelningen handläggs ärenden angående dels byggande i egen regi eller genom entreprenör av vägar och broar eller annat företag, som för sådant ändamål överlämnas till vägförvaltningen, dels kontroll av väg- och brobyggnadsföretag, som ombesörjes av inom länet belägna städer och stadsliknande samhällen, som själva är väghållare, dels ock marklösen och överenskommelser med av vägbyggnadsföretag berörda sakägare. På underhållsavdelningen handläggs ärenden avseende underhåll av vägar och broar och vad därmed äger samband, inrättande av särskild vinterväg, anordnande av tillfällig väg, som i 28 § lag om allmänna vägar avses, rätt till uppförande av byggnad och uppsättande av skylt invid väg, inskränkning i fråga om fordonsbredd, axeltryck och hastighet vid trafik på vissa vägar och broar, dispens från vägtrafikförordning-

74 ens föreskrifter eller från av länsstyrelsen utfärdade bestämmelser i sådana frågor samt ansökan om rätt att insätta visst fordon i yrkesmässig trafik. På avdelningen för enskild väghållning handläggs ärenden angående statsbidrag till byggande och underhåll av enskild väg. På kameral- och personalavdelningen handläggs ärenden, som angår kassarörelse, bokföring och revision, personal, avlönings- och omkostnadsstat, kontorsorganisation, indrivning av kronans fordringar, hyresärenden, lagfart och inteckning, lantmäteriförrättning, förrättning enligt gruvlagen, kontrakt och värdehandlingar, skada å person och egendom, som för väg- och vattenbyggnadsverket kan medföra skyldighet att utgiva eller rätt att erhålla skadestånd, diarieföring, arkiv m. m. Enkät bland den tekniska personalen Framställningen övergår härefter till av kompetensutredningen utförda särskilda undersökningar vid vägförvaltningarna och en redogörelse för därvid framkomna resultat. Efter vissa överläggningar med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och närmast i anledning av förslag från Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund inleddes undersökningarna med en enkät bland de närmast berörda högre och lägre teknikerna vid vägförvaltningarna och fullföljdes sedermera med en detaljerad genomgång av olika arbetsuppgifter vid ett antal vägförvaltningar, vilken utfördes i viss anslutning till de förut redovisade undersökningarna vid vissa centrala ämbetsverk. Den efter vederbörligt medgivande av chefen för civildepartementet utförda enkäten bland den tekniska personalen hos vägförvaltningarna avsåg att införskaffa uppgifter om de anställdas utbildning och arbetsuppgifter, arbetets

organisation och fördelning samt rörande personalens uppfattning om lämpligheten av en omfördelning av arbetsuppgifterna mellan högre och lägre befattningshavare och den lägre personalens i samband därmed uppkommande utbildningsbehov. Frågor härom har utsänts till sådana befattningshavare vid vägförvaltningarnas kontor i 17 och högre lönegrader, som haft arbetsuppgifter av teknisk natur. Enkäten har utförts i samverkan med statistiska centralbyråns utredningsinstitut, och svaren har där blivit föremål för statistisk bearbetning. En kortare redogörelse för uppläggningen av undersökningen och vissa statistiska huvudresultat av denna lämnas i en av fil. kand. A.-M. Bolander utarbetad bilaga till detta betänkande (Bilaga 1). En särskild redogörelse för vid enkäten framkomna synpunkter och önskemål hos olika teknikergrupper i fråga om arbetsuppgifternas fördelning återfinnes i bilaga 2, som utarbetats av dåv. byråsekreteraren hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen F. Gustafsson. Vid frågeformulärens utsändande anhöll utredningen tillika att vägdirektörerna — för vilka formulären icke var avsedda — måtto ge utredningen del av sin uppfattning om de i dessa berörda spörsmålen. Endast från några vägdirektörer inkom svar. Däri framkomna synpunkter h a r utredningen tillgodogjort sig. I fråga om enkätens resultat må hänvisas till nyssnämnda bilagor och de slutsatser, som de framlagda förslagen innefattar.

Genomgång av den tekniska personalens arbetsuppgifter vid sju vägförvaltningar För att få ett fastare grepp om de göromål, som möjligen kunde avlastas från den högre ingenjörspersonalen vid vägförvaltningarna, har kompetensutredningen vidare verkställt en detaljmässig genomgång av den tekniska per-

75 sonalens arbetsuppgifter vid ett antal vägförvaltningar. Därvid har i huvudsak tillämpats samma metoder, som använts vid de i föregående kapitel behandlade specialundersökningarna vid några centrala ämbetsverk. En dylik genomgång av arbetsuppgifterna har verkställts vid vägförvaltningarna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län. Huvudfrågan har därvid varit att utröna, om civilingenjörerna eller andra befattningshavare i högre löneställning för närvarande belastas med administrativa göromål, som kan handhas av landskanslister eller därmed jämförlig personal, och i vad mån en överflyttning av arbetsuppgifterna på dylik personal praktiskt sett lämpligen kan ske. Vid genomgången har uppmärksamhet även ägnats åt frågan, i vad mån lägre tekniker fullgjort arbetsuppgifter, som kunde anförtros åt administrativt skolad personal. Något ekonomiskt intresse för statens del att åstadkomma en överflyttning från de lägre teknikerna till den administrativa mellangradskategorin föreligger ju icke, eftersom några nämnvärda löneskillnader icke är för handen mellan dessa båda grupper. I vad mån olikheter i rekryteringsmöjligheter kunde motivera en överflyttning av arbetsuppgifter till den senare gruppen, låter sig för närvarande icke bedöma. För utredningens del har det emellertid synts vara av intresse att få klarlagt, huruvida även hos de lägre teknikerna förekommer administrativt betonade arbetsuppgifter, som kan överflyttas på landskanslister. För den händelse en eller flera landskanslisttjänster skulle inrättas vid vägförvaltningarna för övertagande av administrativa arbetsuppgifter från de högre teknikerna och dessa landskanslisters arbetsförmåga i något fall icke skulle tagas helt i anspråk av

dessa göromål, skulle en arbetsreserv föreligga i de administrativa göromål, som nu ombesörjes av vissa lägre tekniker. Dessa kunde i sin tur inriktas på att taga hand om tekniska arbetsuppgifter av förhållandevis mera kvalificerad karaktär. I det följande behandlas i huvudsak endast de administrativt betonade arbetsuppgifter vid vägförvaltningarna, som ansetts kunna överflyttas från de högre ingenjörsbefattningarna till landskanslistpersonal. Frågan om dessa ingenjörer också belastas med rent tekniska arbetsuppgifter, som med fördel kan läggas på lägre ingenjörspersonal, sammanhänger delvis med frågan om vidareutbildningen för sistnämnda personal och får behandlas i annat sammanhang. Erinras må om den betydande utbildningsverksamhet, som numera drives av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och under senare tid särskilt inriktats på att göra relativt nyanställda läroverksingenjörer snabbt kapabla att åstadkomma en mera effektiv insats vid vägförvaltningarnas projekteringsarbete. Den detaljmässiga genomgången av teknikernas arbetsuppgifter vid sju vägförvaltningar har som nyss nämnts verkställts efter i huvudsak samma metoder, som tillämpats vid undersökningarna hos social-, bostads- och pensionsstyrelserna. I samråd med vederbörande befattningshavare har sålunda de i varje ärendesgrupp ingående arbetsmomenten i detalj inventerats och uppförts i tabellpromemorior. För olika ärendesgrupper eller däri ingående arbetsmoment har sedan, delvis i samråd med befattningshavaren, skett en bedömning i vad mån deras fullgörande krävde högre eller lägre teknisk utbildning eller om i huvudsak erfordrades administrativ skolning och erfarenhet. I sistnämnda fall har frågan vidare gällt, om ar-

76 betsuppgifterna kunde läggas på en arbetskraft av landskanslisttyp. Där olika arbetsmoment inom en ärendesgrupp befunnits hänförliga till olika personalgrupper, har återstått att bedöma spörsmålet, om en utbrytning och överflyttning av särskilda arbetsmoment till annan arbetskraft än den, som borde svara för det slutliga avgörandet, kunde praktiskt genomföras och i övrigt vore en lämplig anordning. Beträffande de olika synpunkter, som kan göra sig gällande vid bedömningen av om en överflyttning bör ske, må hänvisas till vad härom anförts i föregående kapitel. I stort sett har frågeställningarna och de allmänna bedömningsgrunderna för vägförvaltningarnas del varit desamma som vid undersökningarna hos de centrala ämbetsverken. Den modifikationen bor dock framhållas, att angelägenheten att överflytta enklare administrativa och tekniska arbetsuppgifter från de högre teknikerna vid vägförvaltningarna bedömts såsom mera trängande på grund av den aktuella civilingenjörsbristen än motsvarande avlastning från ämbetsverkens akademiskt utbildade personal. De administrativa göromål, som vid vägförvaltningarna ifrågakommit till överflyttning på kanslistpersonal, har också framstått såsom mer likartade med länsstyrelseuppgifterna än arbetsuppgifterna vid de centrala verken. Man h a r här kunnat röra sig på så mycket säkrare mark, som vissa av de ifrågavarande arbetsuppgifterna före vägväsendets förstatligande avgjorts inom länsstyrelserna och där i betydande omfattning ombesörjts av landskanslistpersonal. Arbetsuppgifternas fördelning mellan olika avdelningar inom en vägförvaltning är i stort sett given till följd av avdelningarnas allmänna uppgifter, men betydande avvikelser förekommer mellan olika vägförvaltningar. En viss ärendesgrupp kan sålunda återfinnas på

olika avdelningar vid skilda vägförvaltningar. Gränserna mellan underhålls-, byggnads- och projekteringsavdelningarna kan synas i viss mån flytande. Vid vissa vägförvaltningar förekommer även att kameralavdelningen har hand om en del ärenden som eljest ligger på de tekniska avdelningarna. Exempelvis har i vissa fall upphandlingsärendena i betydande utsträckning lagts på vägkamreraren. Anledningen kan exempelvis ha varit, att han visat sig särskilt skickad att handha sådana ärenden. Dylika omläggningar må ju beslutas av vägdirektören, som är ansvarig för vägförvaltningens arbete och som kan bestämma ärendenas fördelning med hänsyn till vad som i olika fall finnes lämpligast, bl. a. med beaktande av de personella resurserna inom vägförvaltningen och övriga omständigheter. Det är ju i och för sig naturligt att arbetsbelastningen för de olika avdelningarna kan skifta i hög grad mellan länen. Inom ett län kan pågå byggnadsarbeten av stor omfattning under en tid och föranleda särskilt hårt arbete för projekterings- och byggnadsavdelningarna. I ett annat län med mindre byggnadsverksamhet blir underhållsavdelningen den relativt mera belastade avdelningen. Arbetsuppgifternas fördelning mellan olika befattningshavare bestämmes inom ramen av arbetsordningen av vägdirektören. Vid kompetensutredningens undersökningar har konstaterats påtagliga olikheter i denna arbetsfördelning, och dessa har ingalunda synts enbart förklarliga med hänsyn till vägförvaltningarnas organisation och storlek eller med hänsyn till vanliga skillnader i personliga kvalifikationer. Till sistnämnda olikheter får man alltid ta betydande hänsyn vid smärre arbetsenheter. Det må dock påpekas att utredningen eftersträvat att i möjlig mån bortse från sådana fall, där befattningshavarna på

grund av sjukdom eller eljest haft avgjort mindre kvalificerade arbetsuppgifter än normalt i tjänstegraden. De konstaterade olikheterna mellan vägförvaltningarna måste delvis ha sin grund i en skiljaktig bedömning av svårighetsgraden hos olika arbetsuppgifter. Det är givet att storleken av en vägförvaltning betyder en hel del för arbetsfördelningen. Vid mindre vägförvaltningar är det sålunda svårt att undgå att både vägdirektören och vägingenjörerna får påtaga sig arbetsuppgifter, som vid större vägförvaltningar kan spaltas upp och till betydande del flyttas över på lägre teknisk personal. Det får väl sägas ligga i sakens natur att de högre tjänstemännen blir mera mångsysslare vid smärre enheter än vid större, så till vida att de belastas med allehanda uppgifter, även administrativt plock, för vilket kvalificerade teknikers tid egentligen är alldeles för dyrbar. I det enskilda fallet kan det likväl vara för statsverket ekonomiskt försvarligt, att den högre tjänstemannen fullgör sådana arbetsuppgifter, exempelvis där dessa uppgifter tillsammantagna icke har sådan omfattning, att de motiverar anställande av en ytterligare arbetskraft med administrativ eller lägre teknisk utbildning och där en överflyttning icke heller skulle kunna föranleda en minskning av antalet kvalificerade tekniker. I regel torde dock en överflyttning leda till ett bättre utnyttjande av de högre teknikerna. Om emellertid arbetsenhetens begränsning i enskilda fall föranleder avvikelser från vad som eljest är att anse som rationell arbetsfördelning, är det enligt utredningens mening av vikt att ledningen ä r medveten om dessa avvikelser och ständigt håller dem i ögonsikte för att vid lämpligt tillfälle få bort dem. Beslutanderätten i fråga om de på en vägförvaltning ankommande ärendena

77 « ligger i princip hos vägdirektören, men denne äger meddela föreskrifter om överflyttande av beslutanderätt till honom underlydande personal. Generellt må han överlåta å vägingenjör, särskild arbetschef och vägkamrerare att avgöra på förvaltningen ankommande upphandlingsärenden. Även i övrigt förekommer att han uppdrager åt andra befattningshavare att på eget ansvar avgöra ärenden av mindre betydelse eller vidtaga särskilda åtgärder, för vilka allmänna riktlinjer och anvisningar har utfärdats. I dessa hänseenden har kompetensutredningen iakttagit mycket stora olikheter mellan de olika vägförvaltningarna. Frågan om en delegation av beslutanderätten är enligt utredningens mening av stor vikt för arbetets organisation och smidiga fungerande, särskilt då det gäller att genomföra en rationell arbetsfördelning. Det har givetvis vissa fördelar att som hittills låta delegationen ske efter vägdirektörens bestämmande. Detta system möjliggör ju en bedömning efter omständigheterna i varje särskilt fall, men förhållandena kommer samtidigt att variera i högre grad än som är påkallat av objektiva skillnader mellan förvaltningarna, och på många håll kommer utvecklingen av arbetsorganisationen härigenom att släpa efter till följd av slentrian eller konservatism vid bedömningen av hithörande frågor. Kompetensutredningen h a r för sin del kommit till den uppfattningen, att en översyn av beslutanderätten efter enhetliga grunder på sätt som skett vid länsstyrelserna vore påkallad för att vid vägförvaltningarna mera allmänt få fram smidiga och effektiva besluts- och arbetsformer. En dylik allmän översyn behöver ju icke resultera i bindande föreskrifter, som hindrar en anpassning efter föreliggande personella kvalifikationer. Det är måhända tillräckligt att för vägförvaltningarna få

78 fram en modell till arbetsordning eller åtminstone riktlinjer, som väsentligen kan tjäna till ledning för beslutsdelegeringen. I förevarahde sammanhang har det givetvis icke varit möjligt att framlägga något förslag i dylikt hänseende. Det torde böra ankomma på verksledningen att utarbeta dylika riktlinjer, lämpligen i samråd med statens organisationsnämnd, vilken ju inom länsstyrelseområdet varit en drivande kraft i detta avseende. Det kan måhända vara naturligt att avvakta erfarenheterna av vad den av kompetensutredningen ifrågasatta nya administrativa personalkategorien duger till inom vägorganisationen, innan riktlinjerna anges för en mera omfattande beslutsdelegation i fråga om de administrativt betonade ärendena. Om vägförvaltningarna lyckas att i denna mellangradskategori rekrytera lika bra folk som länsstyrelserna erhållit inom landskanslistkarriären, kan man emellertid taga för givet att självständiga avgöranden i betydande grad skall kunna flyttas över till denna personalgrupp. Avlastning for vägdirektören

Av vägdirektörens arbete utgör de till länsstyrelsen knutna arbetsuppgifterna en betydande del. I avsevärd omfattning är det här fråga om administrativa ärenden, som kräver ett omfattande skrivarbete. Vägdirektören är jämlikt 40 § länsstyrelseinstruktionen (SFS 541/ 1953) föredragande hos länsstyrelsen dels i sådana ärenden, som länsstyrelsen skall handlägga enligt lagen om allmänna vägar (med undantag för vissa speciella ärenden), enligt vägstadgan och enligt gällande bestämmelser angående vägmärken, varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m., dels i ärenden om statsbidrag till allmän och enskild väghållning samt till gatuhållning, ävensom i fråga om sammankallande

av vägnämnd eller länsvägnämnd, dels ock i andra till kommunikationsväsendet hörande ärenden, som länsstyrelsen bestämmer. Annan av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen därtill utsedd befattningshavare vid vägförvaltningen kan dock av länsstyrelsen i samråd med vägdirektören förordnas att i dennes ställe vara föredragande i sådana ärenden. För utförande av de uppgifter, som ankommer på vägdirektören eller den i hans ställe förordnade befattningshavaren i deras egenskap av föredragande hos länsstyrelsen, skall enligt 42 § länsstyrelseinstruktionen erforderligt arbetsbiträde lämnas i länsstyrelsen. Det åligger vederbörande sektionschef inom länsstyrelsen tillse att sådan arbetshjälp ställs till förfogande. Enligt vad kompetensutredningen erfarit är den hjälp, som vägdirektören hos länsstyrelsen erhåller för beredning och uppsättande av besluten, av mycket växlande art. Vid vissa länsstyrelser är det lämnade arbetsbiträdet tillfredsställande. Vanligen har därvid hjälp erhållits av en landskanslist eller förste landskanslist. På andra håll h a r vägdirektörerna klagat över att hjälpen h a r varit alldeles otillräcklig, och härigenom har vägdirektören i onödan bundits vid mindre kvalificerat skrivarbete. I viss mån kan den olika situationen vid skilda länsstyrelser vara betingad av lokala förhållanden. Där vägförvaltningen varit placerad i samma byggnad som eller i närheten av länsstyrelsen, har det ofta varit lättare att ordna med det erforderliga biträdet åt föredraganden i vägärenden. I andra fall där lokalförhållandena för länsstyrelse och vägförvaltning h a r varit mera splittrade, har hjälpen stundom varit sämre, men så h a r ingalunda alltid varit fallet. Med den arbetsbelastning och personalbrist, som ofta rått vid länsstyrelserna, har måhända biträdet åt vägdirektörer, som icke till-

79 räckligt kraftigt gjort sina anspråk gällande, fått stå tillbaka för andra arbetsuppgifter. Såsom framgår av den följande exemplifieringen av de ärenden, där vägdirektören är föredragande i länsstyrelsen, torde det vid åtskilliga av dessa ärenden också bereda vissa svårigheter att ge instruktioner åt den landskanslist, som skulle hjälpa till, om han befinner sig på annat håll. För vägdirektörens effektivitet skulle det med hänsyn bl. a. härtill otvivelaktigt vara gynnsamt att vid behov kunna anlita en vid vägförvaltningen placerad kanslist. Förhållandena är dock så växlande på olika håll och de arbetsuppgifter, till vilka kanslistpersonal vid en vägförvaltning kan behövas, så mångahanda, att införandet av egen kanslistpersonal hos vägförvaltningarna tills vidare icke bör föranleda upphävande av länsstyrelsens åliggande enligt länsstyrelseinstruktionen att åt föredraganden i vägärenden ställa erforderlig hjälp till förfogande. De i 33 och 39 §§ lagen om allmänna vägar angivna länsstyrelseuppgifterna torde genom sin mångfald och övervägande administrativa karaktär innefatta sådana arbetsuppgifter, där föredraganden bör kunna erhålla väsentlig hjälp av kanslistpersonal. Stundom torde även kunna ifrågakomma att överflytta föredragningen av en del av dithörande talrika tillståndsärenden på en erfaren och kunnig kanslist. Enligt 33 § må ej utan länsstyrelsens tillstånd på m i n d r e avstånd än 12 meter från vägbanans mitt uppföras byggnad eller förekomma upplag, stängsel eller liknande anordning, som kan hindra vägens avvattning, skymma sikten eller eljest innebära fara för trafiksäkerheten. Det från dylika anordningar fria avståndet från vägbanans mitt kan efter beslut av länsstyrelsen vidgas, dock högst till 30 meter. Vid korsning i samma plan mellan olika vägar gäller ännu

strängare föreskrifter. Länsstyrelsens tillstånd fordras vidare enligt samma paragraf för att i närheten av väg uppsätta stängsel, som kan orsaka snösamling på vägen. Enligt 39 § må i allmänhet icke annonstavla, reklamskylt o. dyl. utan länsstyrelsens tillstånd förekomma utmed väg på mindre avstånd än 50 meter från vägbanans mitt. Vissa undantag från detta tillståndskrav förekommer dock inom tättbebyggda samhällen m. m. Tillika gäller enligt samma paragraf förbud att inom synhåll från väg uppsätta anordningar, som till form, färg eller eljest är sådana, att de av vägfarande kan förväxlas med vägmärke eller säkerhetsanordning av fastställd typ. Det är givet att nu nämnda tillståndsärenden, särskilt i fråga om byggnader, annonstavlor, reklamskyltar o. dyl. i stort sett sker efter allmänna riktlinjer, och prövningen av ärendena innefattar uppenbarligen i regel icke något mera kvalificerat tekniskt bedömande. Vare sig föredragningen av dylika ärenden i sin helhet kvarligger hos vägdirektören eller föredragningsskyldigheten i enklare fall lägges över på en kanslist, är det uppenbart att dessa ärenden medför ett betydande skrivarbete. I varje fall kan då merendels uppsättande av länsstyrelsernas resolutioner med fördel överflyttas på kanslistpersonal. Vad nu sagts gäller i stort sett även beträffande ärenden om de ordningsoch säkerhetsföreskrifter, som det enligt 32 § lagen om allmänna vägar ankommer på länsstyrelsen att utfärda. Utan länsstyrelsens tillstånd får enligt detta stadgande icke vidtagas åtgärd, som bereder olägenhet för samfärdseln eller väghållningen, icke heller förekomma grind, upplag eller annan anordning, som medför sådan olägenhet. Tillståndskravet gäller dock icke för grävning eller liknande åtgärd eller anordnande

80 av upplag, som erfordras för av väghållaren själv utfört arbete. Om vägen skall avstängas eller annan väsentlig trafikinskränkning skall påbjudas, har väghållaren i stället att utverka erforderligt beslut. De uppgifter, som ankommer på länsstyrelsen enligt vägstadgan, är däremot för föredragandens del av väsentligt mera kvalificerad art och sammanhänger så intimt med hela vägförvaltningens arbete, att en delegering från vägdirektören av föredragningsskyldigheten icke kan ifrågakomma annat än möjligen i vissa fall till vägingenjören för projektering eller liknande, men däremot icke till lägre tekniker eller till administrativ personal. Dessa ärenden gäller bl. a. frågor om anläggning eller omläggning av allmänna vägar, därvid länsstyrelsen har att utreda frågan om vägens betydelse och angelägenhetsgrad, och vidare upprättandet av flerårsplaner för byggande av riksvägar, länsvägar och ödebygdsvägar. Avgörandet av sådana ärenden ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, för såvitt styrelsen och länsstyrelsen är ense, och eljest på Kungl. Maj:t. Arbetsplanerna upprättas av vägförvaltningen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, men utställes av länsstyrelsen, som även yttrar sig däröver, innan de slutligen fastställes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller, i nyssnämnt fall av oenighet, utav Kungl. Maj:t. De på länsstyrelsen ankommande ärendena angående vägmärken, varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m. torde stundom vara av relativt kvalificerad art. På länsstyrelsen ankommer fal. a. att i den mån så erfordras meddela föreskrifter om uppsättande av dylika märken så vitt angår vägar utanför städerna. Anbringande och underhåll av vägmärken, ljussignaler och andra anordningar för tillgodoseende av

trafiksäkerheten och reglering av trafiken på väg ankommer ju i allmänhet på vägförvaltningen beträffande vägar utanför städer och stadsliknande samhällen. Icke heller föredragningen av ärenden rörande statsbidrag till vägväsendet eller av andra till kommunikationsväsendet hörande ärenden, som vägdirektören enligt länsstyrelsens bestämmande har att föredraga, torde som regel vara av natur att kunna överflyttas till annan befattningshavare. Detta utesluter dock inte att handläggningen av vissa ärenden skulle kunna i större eller mindre utsträckning underlättas, om vägdirektören vid ärendenas beredning hade en arbetskraft av landskanslisttyp till sitt förfogande. Även vid vägdirektörens arbete med beredningen inom vägförvaltningen av ärenden, som föranletts av remisser från länsstyrelsen, skulle god hjälp mången gång kunna erhållas av sådan befattningshavare. Hjälp med skrivarbete

Kompetensutredningen vill i detta sammanhang framhålla en synpunkt på behovet av kanslistpersonal, som har giltighet icke endast i fråga om vägdirektörens arbetsbörda utan även i fråga om vägingenjörernas verksamhet. Alltsedan vägväsendets förstatligande har det klagats över att den tekniska personalen i ledande ställning belastats med skrivarbete av administrativ karaktär. Icke utan fog har det gjorts gällande att denna personal icke i tillräcklig utsträckning kunnat ägna sig åt de kvalificerade tekniska arbetsuppgifter, som borde vara dess främsta verksamhetsområde. De förstärkningar av den lägre tekniska personalen, som vidtagits efter hand, har inte lett till någon större avlastning av ifrågavarande skrivverksamhet från de högre teknikerna. Utredningen har på många håll mött klagomål över hur svårt det är att få ingenjörs-

81 personalen att »skriva svenska», d.v.s. att utforma enklare skrivelser eller yttranden på godtagbar kanslisvenska. Genom utbildningen erhålles ingen rutin på området, och ofta framstår sådan verksamhet, naturligt nog, rätt olustbetonad för den ovane teknikern. Arbetet att författa en skrivelse eller ett yttrande kan bli ganska omständligt och tidsödande. Det förekommer stundom att vägdirektören — för att spara tid och arbetskraft för vägförvaltningen — ägnar sig åt att själv författa även ganska enkla yttranden och skrivelser eller att någon av vägingenjörerna, som visat sig ha god skrivrutin, fullgör sådant arbete. Det torde kunna sägas vara ett rätt allmänt önskemål vid vägförvaltningarna att ha tillgång till en befattningshavare, som kunde påtaga sig dylika enklare sekreterargöromål. Utan tvivel skulle också en sådan befattningshavare på de flesta håll frigöra kvalificerad teknisk arbetskraft i avsevärd omfattning. Önskemålen i dylik riktning har stundom sträckt sig högre än till tjänsteman i mellangradskarriären. På sina håll har man önskat en juridiskt utbildad befattningshavare i byråsekreterares eller förste byråsekreterares tjänsteställning, förslagsvis kallad vägsekreterare. Denne skulle vara en för hela vägförvaltningen gemensam befattningshavare, som skulle fullgöra sekreterargöromål, övertaga eller i vart fall förbereda ärenden av mera allmänt administrativ eller juridisk art. Kompetensutredningen förstår väl motiven för önskemålet att på juristpersonal överflytta administrativa och juridiskt betonade ärenden vid vägförvaltningarna. För de kvalificerade teknikerna skulle utan tvivel förekomsten av en dylik befattningshavare inge en starkare känsla av verklig avlastning av ansvaret för dylika ärenden. Enligt komo

petensutredningens mening har emellertid de vid vägförvaltningarna i allmänhet förekommande administrativa och juridiska ärendena icke sådan karaktär, att inrättandet av särskilda juristtjänster är påkallat. Såsom framgår av det förut anförda rörande de arbetsuppgifter för vägdirektören, som delvis kunde övertagas eller åtminstone förberedas av administrativt skolad personal, och än mera torde framgå av den följande exemplifieringen av andra ledande teknikers överflyttbara arbetsuppgifter, synes behovet av administrativ personal vid vägförvaltningarna tvärtom närmast peka hän emot befattningshavare i landskanslists eller förste landskanslists ställning. Om man inriktar sig på personal i denna kategori och fastställer lönerna i viss anslutning till vad som gäller för motsvarande befattningshavare vid länsstyrelserna, torde man ej heller löpa samma risker för ett negativt urval, som om man vid vägförvaltningarna inrättade juristtjänster i relativt låg lönegrad och med mycket ringa befordringsmöjligheter inom verket. Givetvis kan man icke ställa samma krav i fråga om skrivkunnighet och allmän administrativ duglighet på en befattningshavare i landskanslistställning som på en juridiskt utbildad befattningshavare. Mot bakgrunden av erfarenheterna från länsstyrelserna torde man likväl kunna räkna med att en lämplig landskanslist, som huvudsakligen får syssla med administrativa ärenden inom vägområdet, relativt snart skall erhålla erforderlig rutin för att biträda även med enklare sekreterargöromål. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att förväntningarna om sekreterarhjälp stundom av vissa högre tekniker synes ha ställts i överkant. Utan tvivel är åtskilliga ärenden vid vägförvaltningarna av den karaktären, att det tekniska bedömandet av specia-

82 listen är snabbt och enkelt gjort, medan det åtföljande skrivarbetet är mera tidsödande, och dessa ärenden ligger sålunda väl till för en avlastning från den kvalificerade teknikern. Hans tekniska bedömande och meddelandet av instruktion åt den, som skriftligen skall utforma beslutet, reducerar hans arbete med dylika ärenden till endast en bråkdel av den eljest erforderliga tiden. Men svaren på utredningens frågor ger ibland ett intryck att behovet av sekreterarhjälp känts så starkt, att man förbisett den gamla erfarenheten, att knackningen av problemen och nyanseringen i bedömningen mången gång kommer först i samband med mödan att skriftligen formulera en ståndpunkt. Arbete av dylik art kan den ansvarige högre teknikern uppenbarligen icke räkna med att överlämna till annan, även om man har tillgång till en skrivarhjälp med god rutin. Kompetenskrav för underhållsavdelningens chef m. m. Innan framställningen i fortsättningen övergår till att ge en exemplifiering av lämpliga landskanslistuppgifter vid vägförvaltningarna, som företrädesvis bör avlastas från andra kvalificerade tekniker än vägdirektören, må till behandling upptagas ett spörsmål, som delvis har organisatoriska aspekter och i viss mån bryter ramen för denna redogörelse men som vid förevarande undersökningar gjort sig påmint i flera sammanhang. Det gäller underhållsavdelningens ställning inom vägförvaltningen och den kompetens, som lämpligen bör krävas av den vägingenjör eller annan befattningshavare som står i spetsen för denna avdelning. Av den förut lämnade redogörelsen för vägförvaltningens allmänna organisation framgår, att de tre tekniska avdelningarna, projekterings-, byggnads-

och underhållsavdelningarna, vanligen är sidoordnade och står under ledning envar av en arbetschef i Cp 9 eller en vägingenjör i Ca 31. I vissa län h a r emellertid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med vederbörligt bemyndigande försöksvis sammanfört byggnads- och underhållsavdelningarna under en chef. Som framgår av redogörelsen i bil. 2 för utredningens enkät med personalen har i flera fall framförts önskemål om ett vidgat genomförande av en dylik samorganisering. Sammanförandet av avdelningarna har ansetts innefatta betydande fördelar med hänsyn till dispositionen av personalen och i synnerhet av den för avdelningarna delvis gemensamma maskinparken. Även den underlydande personalen har framhållit olägenheterna av nuvarande uppdelning, vilken på sina håll uppgivits kunna leda till dragkamp och motsättningar mellan avdelningarna. Det ligger utanför kompetensutredningens uppdrag att komma med förslag i en dylik organisationsfråga, men utredningen har icke kunnat undgå att iakttaga förhållandet och förutsätter att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ägnar fortsatt uppmärksamhet däråt. En sammanslagning leder ju i och för sig icke till ett minskat arbete utan närmast till en ansvarsöverflyttning mellan de två nu sidoställda avdelningscheferna. En dylik förskjutning bör givetvis komma till uttryck i en lönedifferentiering mellan båda. I vissa försökslän har detta skett på så sätt, att ansvaret för den gemensamma avdelningen lagts på chefen för byggnadsavdelningen i egenskap av arbetschef i Cp 9. Mot en sådan differentiering har kompetensutredningen icke funnit någon anledning till erinran. En förutsättning är givetvis att byggnadsverksamheten i länet är av sådan omfattning, att en arbetschefstjänst framstår som motiverad. Ej heller synes vara något

83 att erinra emot att — såsom förekommit — differentieringen i mindre län sker genom att en ingenjör i 29 lönegraden får bära underansvaret för vägunderhållet. Helt oberoende av frågan om underhållsavdelningens organisatoriska ställning har utredningen granskat de kompetenskrav, som bör ställas på vägingenjören å underhållsavdelningen eller annan befattningshavare, som närmast bär ansvaret för avdelningens arbete. Behovet av civilingenjörsutbildning för fullgörande av de med befattningen förenade göromålen h a r ej sällan ifrågasatts. Den i det följande gjorda granskningen av befattningshavarens huvudsakliga arbetsuppgifter synes ge vid handen, att detta icke -skett utan fog. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen för personalbeståndet vid vägväsendet h a r underhållsavdelningarna i avsevärd utsträckning också under senare tid fungerat utan civilingenjörer i ledningen. Utvecklingen h a r sålunda i praktiken följt den linjen, att i den mån det statliga vägväsendet lidit brist på civilingenjörer, det är rimligt att denna brist företrädesvis går ut över underhållsavdelningarna, där de tekniskt kvalificerade göromålen ansetts mindre framträdande än på de andra båda tekniska avdelningarna. De huvudsakliga arbetsuppgifterna för vägingenjören på underhållet torde kunna sammanfattas sålunda. Han har att tillse, att vägunderhållsarbetet organiseras ooh utföres på ett ekonomiskt riktigt sätt, så att största möjliga sparsamhet iakttages utan att tillbörligt underhåll eftersattes, och skall svara för att underställd personal utnyttjas på ändamålsenligt sätt samt att de underhällsavdelningen tilldelade motorfordonen och vägmaskinerna utnyttjas rationellt samt i övrigt handhaves och skötes enligt därom utfärdade föreskrifter.

Vidare skall han öva tillsyn över arbetsförråd, verkstäder och garage, handlägga ärenden om arbetarskydd, föra väg- och broliggare och vaka över att vägunderhållet tillgodoser trafiksäkerhetens krav, kontrollera underhållet på allmänna vägar och för biltrafiken viktiga gator i städer och stadsliknande samhällen, som själva är väghållare, samt bereda ärenden rörande vägtrafiken och trafiksäkerheten på vägarna samt ordnings- och säkerhetsföreskrifter. De konkreta vägunderhållsuppgifter, vilkas organiserande och ledande får anses vara denne vägingenjörs främsta uppgift, omfattar bl. a. grusning, lerspridning och hyvling av grusade vägbanor, lagning av skavanker på permanentade vägbanor, spridning av vägsalt och lut, snöplogning och sändning vintertid, tillsyn av vägmärken och räcken samt skötsel av broar, trummor, diken och vägslänter. Några tekniskt komplicerade beräknings- och utredningsarbeten förekommer icke normalt för underhållsavdelningens vidkommande. Det kvalificerade tekniska utredningsarbetet på området utföres företrädesvis inom statens väginstitut eller inom vägoch vattenbyggnadsstyrelsens byggnadsoch underhållsbyrå, exempelvis undersökningar av slirningsriskens beroende av sandmängd, den lämpliga kornstorleksfördelningen i underhållsgrus, frysning med vatten eller lut vid vintersandning, hur sandningsberedskapen bör organiseras etc. Arbetsuppgifterna för den, som närmast h a r att svara för vägunderhållet, ligger sålunda uppenbarligen mera på det organisatoriska planet än inom det tekniskt kvalificerade området. Detta innebär självfallet icke, att ifrågavarande vägingenjörer inom sina verksamhetsområden ej skulle kunna påvisa några arbetsuppgifter av tekniskt

84 mera kvalificerad art. Men dessa arbetsuppgifter har i allmänhet icke en sådan omfattning, att de kan motivera att en civilingenjör bindes för tjänsten, åtminstone icke inom en förvaltning, där normalt ändock ett par befattningshavare med sådan utbildning finnes på platsen. Det sagda utesluter dock icke att speciella förhållanden i vissa fall kan föranleda en ändrad bedömning, exempelvis den relativt omfattande och maktpåliggande inspektionen av broar inom vissa norrlandslän med talrika älvar. På grund av vad förut anförts har kompetensutredningen emellertid kommit till uppfattningen, att civilingenjörskompetens normalt icke är erforderlig för den befattningshavare, som står i spetsen för underhållsavdelningen, och ej heller för övriga å avdelningen verksamma ingenjörer. Ur teknisk synpunkt lär det i normala fall vara tillräckligt med en lägre utbildning. Tilläggas må atl om denna uppfattning godtages och föranleder en stark minskning av civilingenjörerna vid de lokala förvaltningarnas underhållsavdelningar, detta i sin tur kan medföra behov av en viss förstärkning av den tekniskt kvalificerade ingenjörspersonalen vid den centralt drivna rationaliseringsverksamheten inom vägunderhållsområdet, vilken i viss utsträckning rekryterat sin personal utifrån linjen. I så fall bör en sådan förstärkning ske centralt, och nämnda rekryteringsbehov bör icke godtagas såsom ett skäl för ett allmänt bibehållande av ifrågavarande civilingenjörer ute på linjen. Mot den här angivna bedömningen i kompetenshänseénde har invänts, att även om den är riktig i sak, skulle den kunna leda till en icke önskvärd nedklassning av hela underhållsavdelningens arbete. Måhända kan det tänkas föreligga en sådan risk i vårt examensgenomsyrade samhälle, där den akademis-

ka utbildningen inom och utom vissa yrkeskårer stundom uppbäres och kringgärdas av något överdriven veneration. Vid det statliga rationaliseringsarbetet kan och bör liknande fördomar, även om de skulle ha någon psykologisk realitet, dock icke tillmätas någon större vikt. En dylik värdering är i vart fall helt främmande för kompetensutredningen vid dess bedömande av förevarande tjänster. Frånvaron av krav på civilingenjörsutbildning gör enligt utredningens mening dessa vägingenjörstjänster icke mindre betydelsefulla än tidigare och bör icke tagas till intäkt för en nedflyttning av tjänsterna i lönegradshänseende. Vägunderhållet kräver en stor organisation med mycket folk och drar höga kostnader, f. n. omkring 11 milj. kr. om året i genomsnitt per län. För det allmänna är det därför betydelsefullt att i spetsen för denna verksamhet ha skickliga män med utvecklat omdöme, främst organisationsförmåga och goda arbetsledande egenskaper samt sinne för att driva underhållsverksamheten på ett rationellt och ekonomiskt sätt. Här föreligger sålunda kompetenskrav av annan art. Någon adekvat akademisk utbildning finnes icke, ämnen sådana som arbetsorganisation och företagsekonomi skulle där vara centrala — men i själva verket torde den teoretiska utbildningen vara av mindre betydelse i en sådan tjänst än den personliga läggningen och den praktiska dugligheten. Med denna utgångspunkt bör tjänstens lönegradsplacering avvägas, och en nedflyttning bör enligt kompetensutredningens mening icke ifrågakomma, i den mån icke till följd av den ifrågasatta sammanslagningen med byggnadsavdelningen i mindre län en sådan minskning av ansvaret inträder, som motiverar detta. Vid tjänsternas tillsättande bör förenämnda egenskaper också i praktiken

85 bli avgörande och icke den omständigheten, att den ene sökanden avlagt examen vid teknisk högskola och den andre examen vid tekniskt gymnasium eller institut. Självfallet kan avlagd civilingenjörsexamen icke få utgöra ett hinder eller verka d e m e n t e r a n d e för en sökande, men eftersom den högre tekniska utbildningen icke anses erforderlig för tjänstens fullgörande, bör den få tillmätas betydelse endast om full likställighet kan anses föreligga med avseende å de främsta kvalifikationerna för sådan tjänst. Man får vara på sin vakt emot sådana förhandsinställningar, som att högskoleutbildningen i och för sig skapar chefsegenskaper eller att högre tjänsteålder är av större betydelse för organisatörens ställning. Det är givetvis en svår ooh vansklig uppgift för den närmast ansvariga myndigheten, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att i dylika utnämningsfrågor åstadkomma en fördomsfri och objektiv bedömning. Det bör dock vara angeläget att i dagens läge tillse att civilingenjörerna i verket utnyttjas främst för de tekniskt kvalificerade göromål, där deras utbildning bäst behövs. Detta är på lång sikt till fördel både för civilingenjörerna och verket. Om det i framtiden skulle visa sig, att man icke lyckas att till ifrågavarande tjänster få organisatoriskt skickligt folk utan att tjänsterna mot förmodan kommer att utnyttjas för placering av mediokra civilingenjörer utan den organisatoriska skicklighet och arbetsledande förmåga, som bör vara de främsta kvalifikationskraven, föreligger enligt kompetensutredningens mening anledning att ompröva frågan. Exemplifiering av ytterligare landskanslistuppgifter I det följande skall lämnas en exemplifiering av lämpliga mellangradsupp-

gifter, som vid vägförvaltningarna merendels handlagts av annan kvalificerad teknisk personal än vägdirektören men enligt utredningens mening bör överflyttas till eller självständigt beredas av personal i landskanslists ställning. Från vilka befattningshavare den ifrågasatta överflyttningen skulle ske, kommer därvid icke att genomgående redovisas. På grund av de förut berörda olikheter, som ärendesuppdelningen företer vid vägförvaltningarna, skulle en sådan redovisning av de fall utredningen utgått ifrån föra alltför långt och samtidigt kunna leda till felaktiga slutsatser om vad som i allmänhet gäller. Det är måhända angeläget att understryka, att i de fall där särskilda befattningshavare namnes i den följande exemplifieringen detta icke får läsas så, att de berörda arbetsuppgifterna skulle vid vägförvaltningarna generellt handläggas av befattningshavare i sådan tjänsteställning. Underlaget för kompetensutredningens studier medger icke några sådana statistiska generalisationer. Bland sådana personalärenden, som vägingenjör i Ca 31 eller arbetschef i Cp 9 sysslat med, har ansetts kunna överflyttas viss beredning av anställningsfrågor (exempelvis inhämtande av upplysningar om platssökande och upprättande av sammanställningar ur ansökningshandlingarna), uppsättande av beslut om omplaceringar samt traktaments- och bilersättningar och uppsättande av de regelmässigt återkommande reseförordnandena för personalen med det åtföljande arbetet att attestera motsvarande reseräkningar. En överflyttning av sistnämnda ärendesgrupp till en kanslist bör enligt kompetensutredningens mening dock icke få betyda, att avdelningschefen eller vägdirektören släpper kontrollen över den underställda personalens resor. Kostnaderna för dessa representerar en så betydande ut-

86 giftspost vid vägförvaltningarna, att ledningen måste hålla uppsikt häröver. Den väsentliga kontrollen och förebyggandet av s. k. »traktamentstänkande» bör dock — såsom väl flerstädes sker — kunna äga r u m på det sättet, att planerna för resor under en följande tidsperiod läggs u p p eller fastställs av vägdirektören eller avdelningschefen, medan reseräkningarna, där ju detaljgranskningen före utanordningen ankommer på vägkamreraren, granskas endast stickprovsvis av förstnämnda befattningshavare. Uppgörandet av semesterlistor och förandet av viss statistik om personalens sjukledighet och annan frånvaro är även uppgifter, som icke bör ligga på en vägingenjör. I samband med projektering av allmän väg förekommer en omfattande skriftlig verksamhet, som ofta belastar vägingenjören på projekteringsavdelningen eller honom underlydande ingenjörspersonal, men som i stor utsträckning skulle kunna åvila administrativt skolad mellangradspersonal. Hit hör den ofta vidlyftiga korrespondensen med markägarna om vägens sträckning, utredningar om ägare och beteckningar å berörda fastigheter, kallelser till markägarsammanträden och införskaffande av uppgifter för bedömande av värdet å inlösta fastigheter liksom preliminärt upprättande av kontrakt i vissa marklösenärenden. Förandet av de ofta omfattande protokollen vid markägarsammanträdena ombesörjes ofta av vägingenjören själv, vilket icke borde vara nödvändigt. Detta tidsödande arbete torde kunna överflyttas till en kanslist. Olika tekniska hjälpmedel bör också kunna utnyttjas vid sammanträdena för att väsentligen underlätta protokollskrivningen, exempelvis genom att yrkandena dikteras sammanfattningsvis av ordföranden för stenograf eller ock upptages å diktafon. På sina håll har

dessa metoder också med framgång prövats. Handläggningen av marklösenårendena har ej sällan nämnts såsom en lämplig uppgift för administrativt utbildad personal. Merendels användes för dessa uppgifter befattningshavare med lägre ingenjörsutbildning. Vid vissa förvaltningar har även utnyttjats personal med enbart administrativ utbildning. I några fall förekommer befattningshavare med agronom- eller jägmästarutbildning. I den mån fråga är om inlösen av värdefull jordbruks- eller skogsmark, kan givetvis finnas anledning att anlita dylik specialkunskap för värderingen, oavsett om sådan expertis finnes anställd vid vägförvaltningen eller icke. Merendels torde de på vägförvaltningarna ankommande marklösenärendena dock icke göra anställandet av dylik arbetskraft motiverad. I princip lär personal med landskanslistutbildning i allmänhet kunna bli användbar för ändamålet lika väl som befattningshavare med lägre teknisk utbildning. Förutsättningen i båda fallen är emellertid att befattningshavaren speciellt inriktas och vinner erfarenhet på området. Med den mångfald av andra arbetsuppgifter, som i första hand avsetts för det av utredningen nu ifrågasatta, begränsade antalet landskanslister hos vägförvaltningarna, synes man icke kunna räkna med att taga dem i anspråk även för marklösenfrågorna. Ur kompetenssynpunkt är däremot inga erinringar emot att en landskanslistutbildad befattningshavare utnyttjas såsom värderingsman, om man kan disponera honom så, att denna verksamhet blir hans huvudsakliga arbetsuppgift. Prövningen av ärenden om förändring av enskild väg till allmän, vilka ärenden handläggs av vägingenjören på projekteringsavdelningen eller av annan ingenjörspersonal, exempelvis i Ca

87 (eller Ce) 29, 27 eller 25, omfattar både tekniska och administrativa arbetsuppgifter. De förra avser främst ett bedömande av vägens beskaffenhet och kostnaderna för dess iordningsställande och är vanligen av rätt begränsad omfattning. De senare, som bl. a. avser att klargöra behovet av vägens övertagande till allmänt underhåll, är betydligt mera arbetskrävande. Uppgifter skall införskaffas om befolkningsunderlaget, bebyggelsens spridning och framförallt om trafikintensiteten. Detta kan föranleda en eller flera trafikräkningar. Ärendet kan även medföra en betydande skriftväxling med väghållare och med andra enskilda eller myndigheter, och när beslut om vägens intagande till allmänt underhåll fattats, skall detta delgivas förutvarande väghållare, allmänheten (genom intagande i länskungörelserna), militära myndigheter och avdelningen för underhåll av enskilda vägar. De här angivna icke tekniska arbetsuppgifterna synes i huvudsak vara av beskaffenhet att kunna handläggas av landskanslistpersonal under överinseende av vägingenjören. Trafikräkningar och befolkningsutredningar förekommer även i andra sammanhang vid vägförvaltningarna och torde utgöra lämpliga arbetsuppgifter för nyssnämnda personal. Trafikräkningar skall verkställas, förutom i samband med särskilda vägprojekt, mera regelbundet på vissa av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställda platser och tider. Särskilda trafikräknare brukar anlitas, varför det arbete, som åvilar förvaltningen, omfattar organiserandet av räkningarna och viss bearbetning av materialet. Upphandlingsärendena vid de tekniska avdelningarna handläggs av ingenjörspersonalen vid de undersökta vägförvaltningarna utom i exempelvis

Göteborgs och Bohus län, där ansvaret i väsentlig mån pålagts vägkamreraren. I regel har de administrativa avdelningarna ansetts för hårt belastade för att kunna i sådan utsträckning övertaga upphandlingsärendena. Om så ä r fallet, synes det icke vara omöjligt att i viss utsträckning utnyttja en för de tekniska avdelningarna disponibel landskanslist att fullgöra åtminstone en stor del av de med upphandlingsärendena förenade administrativa göromålen. Givetvis måste den tekniske experten vara ansvarig för exempelvis det sakliga innehållet i ett entreprenadkontrakt. Den formella kontraktsskrivningen och ombesörjandet av därmed förenade formaliteter kan däremot i stor utsträckning överflyttas till administrativ personal. Som exempel kan nämnas infordrande av anbud, deltagande i anbudsöppnandet, införskaffande av soliditetsupplysningar, infordrande och granskning av föreskrivna säkerheter och en del annan erforderlig skriftväxling med entreprenörer m. fl. En arbetsuppgift, som stundom synes vara rätt tidsödande för vägingenjören på underhållsavdelningen, är skriftväxling i anledning av klagomål från allmänheten m. m. Även andra av de kvalificerade teknikerna har omnämnt liknande göromål. Givetvis är det ur allmän synpunkt en fördel att dylika klagomål i vissa fall blir föremål för prövning av de ledande befattningshavarna vid en vägförvaltning. Det h a r i förevarande sammanhang icke varit möjligt att bedöma, om dessa påtagit sig prövningar, som lika väl kunde ha gjorts av underlydande personal. Även om en vägingenjör också i fortsättningen anser sig böra pröva dylika klagomål i sak, bör han dock icke onödigtvis ägna tid åt att personligen författa de skrivelser, vari besked lämnas om resultatet av verkställd undersökning o. dyl., utan

88 överlämna arbetet härmed till lägre befattningshavare. Bland arbetsuppgifter, som borde kunna avlastas från högre teknisk personal till administrativ arbetskraft, har ofta nämnts upprättande av skrivelser till myndigheter av olika slag, såsom anhängiggörande av talan vid vattendomstol, framställningar till länsstyrelsen om utställande av vägförslag eller om intagande av meddelanden i länskungörelserna m. m. eller skrivelser till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen om fastställande av vägförslag och arbetsplaner samt redogörelser till styrelsen med infordrade uppgifter rörande medels- eller arbetskraftsbehov, materialåtgång m. m. eller annan mera regelbunden rapportskrivning. Det är svårt att närmare bedöma vad dylika arbetsuppgifter i allmänhet kan betyda vid vägförvaltningarna. Men det behöver icke betvivlas att tillgång till landskanslisthjälp för dylika skrivgöromål skulle vara till fördel för ett bättre utnyttjande av den högre tekniska personalen. I stor utsträckning har även ifrågasatts överflyttning till administrativ arbetskraft utav granskning av arbetsrapporter och räkningar, vilket synes utgöra en ganska omfattande och föga uppskattad arbetsuppgift bland den tekniska personalen, även sådan med lägre teknisk utbildning. I vad mån någon onödig rapportskrivning och -granskning förekommer, vilket stundom gjorts gällande, h a r kompetensutredningen icke kunnat bilda sig en uppfattning om. Vid mera riklig tillgång på administrativ arbetskraft kunde det måhända ifrågakomma att överflytta en del dylikt granskningsarbete från den tekniska personalen. Risken för att granskningen därigenom bleve alltför formell, för att inte säga steril, i brist på teknisk erfarenhet hos granskaren bör dock icke förbises. I förevarande sammanhang an-

ser kompetensutredningen anledning dock icke finnas att närmare uppehålla sig vid möjligheterna av en dylik överflyttning. Flertalet av de befattningshavare, som vid vägförvaltningarna är sysselsatta därmed, har en sådan löneställning, att det icke skulle innebära någon ekonomisk fördel att i stort sett lägga över sådant arbete på landskanslister. Det synes icke uteslutet att i vissa fall en avlastning från civilingenjörer till annan teknisk personal vore på sin plats. Kompetensutredningen är emellertid angelägen att understryka, att en avlastning av sådant arbete från de ledande teknikerna icke får innebära, att de mister överblicken över och förmågan att bära ansvaret för kontrollen över medelsförbrukningen vid vägarbetena. Den i det föregående gjorda exemplifieringen skulle kunna i hög grad utvidgas. Det har emellertid eftersträvats att här icke medtaga sådana arbetsuppgifter, som det väl må ha förekommit att civilingenjörspersonal har utfört men som arbetsmässigt icke kan antagas vara av nämnvärd betydelse. Mellangradsuppgifter hos distriktsingenjörer för vatten och avlopp Med hänsyn till ovissheten om den framtida ställningen för distriktsorganisationen för vatten och avlopp h a r undersökningen icke ägnat större uppmärksamhet åt arbetsuppgifterna för civilingenjörerna inom denna organisation. Det bör dock anmärkas att även bland dessa iakttagits en del arbetsuppgifter, som i och för sig lämpar sig väl för handläggning av en landskanslist. Prövningen av ansökningar om statsbidrag till vatten- och avloppsledningar innefattar, utöver den tekniska bedömningen, en granskning av vissa administrativa data, som kunde ombesörjas av sådan personal, exempelvis undersök-

89 ningar av behovet för bebyggelsen av vatten- eller avloppsledning, av kommunens ekonomiska läge och av skattetrycket under en sjuårsperiod. Möjligen är själva uträknandet av statsbidraget — i och för sig ett avskräckande exempel på krångel till följd av åsyftad millimeterrättvisa — en alltför svår uppgift, ehuru den till sin natur är närmast administrativ. Distriktsingenjörens arbete med granskning av egnahemslåneärendena, som utmynnar i yttranden till länsbostadsnämnden och årligen kan i ett distrikt föranleda något hundratal yttranden — stundom väsentligt fler — inrymmer, jämte tekniska undersökningar, såsom beträffande vattnets beskaffenhet, ölägenheterna av spillvattnet m. m., även administrativt arbete, som med fördel kunde övertagas av landskanslistpersonal. Utan tvivel är dock de administrativa arbetsuppgifterna av dylik art hos varje distriktsingenjör för vatten och avlopp inte så omfattande, att de kan ge full sysselsättning åt en landskanslist. Om distriktsingenjören däremot hade varit mera fast infogad i vägförvaltningen eller i annan större organisation, skulle dylik hjälp lättare ha kunnat ordnas. Utredningens iakttagelser understryker överhuvudtaget starkt olägenheterna av att ha kvalificerade specialister sittande lokalt isolerade. Utan lokal anknytning till en större organisation kan dessa svårligen beredas den biträdesoch expeditionsservice, som är förutsättningen för ett effektivt utnyttjande av deras kvalificerade arbetskraft. Det måste eljest i sak anses alldeles orimligt att civilingenjörer ska ägna sin arbetstid åt att formulera registermeningar på alla inkommande handlingar eller sammanställa månads- och kvartalsrapporter till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnden över inkommande och

utgående statsbidragsansökningar (där sammanställningarna f. ö. endast innefattar utdrag ur löpande anteckningar) för att inte tala om arbetet att ombesörja kopiering av kartor eller att gå budärenden. Oavsett under vilken central myndighet distriktsingenjörerna för vatten och avlopp framdeles än kommer att sortera, är det enligt kompetensutredningens mening angeläget tillse att de expeditionellt samordnas med något större länsorgan, exempelvis länsstyrelsen, länsarbetsnämnden eller vägförvaltningen, där de utan alltför stora kostnader kan erhålla den biträdesservice, som är förutsättningen för deras effektiva utnyttjande. Ur statsverkets synpunkt är detta väsentligt viktigare än det avsteg från den minutiöst riktiga anslagsredovisningen olika myndigheter emellan, som dylikt samröre medför. Och denna synpunkt bör vara avgörande, även om samordningen, åtminstone till en början, kan te sig som ett uppoffrande av den mycket lilla arbetsgruppens trevnadsvärden. Landskanslistens placering inom vägförvaltningens organisation Såsom framgår av det föregående räknar kompetensutredningen med att till en början åtminstone en befattningshavare i landskanslists tjänsteställning skall placeras vid varje vägförvaltning. Sedermera bör en utbyggnad med sådana tjänster ske i mån av behov. Det kan givetvis bli föremål för delade meningar vilken ställning inom vägförvaltningens organisation den nu föreslagna landskanslisten bör få. Med hänsyn till hans utbildning och allmänt administrativa inriktning kan skäl åberopas för hans placering på kameralavdelningen. I vissa fall har vägkamreraren visat sig väl lämpad att fullgöra administrativa sekreterargöromål, och då kunde landskanslisten utnyttjas för att be-

90 reda vägkamreraren erforderlig lättnad i det kamerala arbetet. Risken med en placering på denna avdelning är emellertid, att den nye kanslisten bleve alltför ianspråktagen av de kamerala göromålen och att de kvalificerade teknikerna icke finge den åsyftade avlastningen i administrativt hänseende. För vägkamrerarna i gemen skulle en dylik arbetsomläggning icke heller falla sig naturlig utan närmast medföra en splittring i arbetet. Det skulle, om landskanslisten skall fullgöra de här diskuterade göromålen, vara olämpligt och tungt att regelmässigt låta uppdragen från de kvalificerade teknikerna gå via vägkamreraren till landskanslisten. De arbetsuppgifter denne befattningshavare skall syssla med är ju främst knutna till vägdirektörens och vägingenjörernas verksamhet. Han bör därför enligt kompetensutredningens mening icke inplaceras på kamerala avdelningen och knappast heller på någon av de tekniska avdelningarna utan lämpligen sortera direkt under vägdirektören. Denne bör ha att sörja för att han står till förfogande för att avlasta även de andra kvalificerade teknikerna. Det kan alltid vara vanskligt för en tjänsteman att

tjäna flera herrar samtidigt, men genom placering omedelbart under vägdirektören, som ju är den inom vägförvaltningen som bestämmer ärendenas fördelning mellan befattningshavarna, torde landskanslistens arbetsförhållanden kunna bli tillbörligt ordnade. Efterhand torde hans uppgifter stabilisera sig så, att han främst omhänderhar vissa fasta, från de kvalificerade teknikerna övertagna ärendesgrupper, för vilka han såvitt möjligt bör ta ansvar såsom föredragande. Den här föreslagna placeringen h i n d r a r givetvis icke att landskanslisten vid behov kan tagas i anspråk för vikariatstjänstgöring på kameralavdelningen eller att han ifrågakommer till befordran å denna avdelning. Ej heller är det ju vägdirektören betaget att, där så föranledes av särskilda omständigheter, disponera de personella resurserna vid förvaltningen efter vad som finnes lämpligast. I den mån mer än en landskanslisttjänst inrättas vid en vägförvaltning, får det prövas från fall till fall, om de ytterligare tjänsterna skall fördelas och utplaceras på den eller de avdelningar, där deras huvudsakliga arbetsuppgifter är förlagda.

SJUNDE KAPITLET

Den nya personalgruppens löneställning och utbildning. Vissa organisations- och anslagsfrågor

Löneställning och rekryteringsunderlag Löneställningen för den administrativa mellangradspersonal, varav enligt den föregående utredningen behov föreligger såväl inom vissa centrala ämbetsverk som vid vägförvaltningarna, synes lämpligen böra regleras i anslutning till vad som gäller för motsvarande tjänstemannagrupp vid länsstyrelserna. Landskanslisternas göromål och ställning har ju väsentligen tjänat som mönster och utgångspunkt vid den gjorda prövningen av vilka arbetsuppgifter, som lämpligen kan avlastas från den akademiskt utbildade personalen och påläggas den nya mellangradskategorin. För centralförvaltningens del kan förslaget sägas innebära ett återinförande av den kanslist- eller skrivargrupp, som för närmare ett sekel sedan avskaffades vid de centrala administrativa verken men bibehölls och utvecklades inom landsstaten, medan införandet av den nya personalkategorien vid vägförvaltningarna mera omedelbart anknyter till länsstyrelsernas erfarenheter och till landskanslister delvis återför arbetsuppgifter, som vid vägväsendets förstatligande i början av 1940-talet kom att falla på kvalificerade tekniker. Såvitt kompetensutredningen kan bedöma, föreligger det icke någon anledning att för den nya personalkategorins vidkommande principiellt göra avvikelser från vare sig den lönegradsplacering eller de allmänna utbildningskrav, som gäller för

landskanslistpersonalen hos länsstyrelserna. Lönegradsplaceringen på ordinarie stat för den nya tjänsten bör sålunda vara Ca 21 (eller med den fr. o. m. den 1 juli 1957 gällande beteckningen: Ao 15) och befordringsgången för den icke ordinarie personalen bör vara: placering av aspirant i lönegrad Cf 13 (Af 9) under 1% år, sedan extra ordinarie i Ce 15 (Ae 10) under 1% år, därefter Ce 17 (Ae 12) under 1 å r och slutligen placering i Ce 19 (Ae 13). Den ordinarie tjänsten — som sålunda skulle ligga två lönegrader över den högsta i befordringsgången — bör tillsättas efter ansökan i mån av tillgång på befattningar. Befordringstjänster i Ca 25 (Ao 19), till vilka de särskilt kvalificerade göromålen koncentreras, bör inrättas efterhand som personalgruppen ökar, så att på åtminstone tre å fyra ordinarie eller extra ordinarie tjänster belöper en befordringstjänst. Det bör ej heller vara uteslutet att, liksom inom länsstyrelseorganisationen, mellangradstjänsteman av osedvanlig duglighet och skicklighet, efter dispens om så erfordras, i vanlig konkurrens kan vinna befordran inom den högre karriären. För befordran till ordinarie landskanslisttjänst gäller såsom ett obligatoriskt kompetenskrav, från vilket undantag endast kan medgivas av Kungl. Maj:t, att vederbörande med godkända betyg genomgått en särskild teoretisk utbildningskurs, anordnad enligt av

92 Kungl. Maj:t givna föreskrifter. Trots den återhållsamhet med uppställandet av formella kompetenskrav, som kompetensutredningen anser principiellt önskvärd, synes det erforderligt att uppställa ett motsvarande utbildningskrav för den nya mellangradsgruppen inom den centrala förvaltningen. Dessa tjänster är ju avsedda för avgjort mera kvalificerade göromål än biträdestjänsterna, och fullgörande av dessa göromål kräver normalt en administrativ vidareutbildning. Beformen skulle i övrigt förfela sitt syfte, om tjänsterna komme att utnyttjas som belöningar för lång och trogen tjänst. Ett kvalitativt urval efter skicklighet och begåvning måste ske, och prövningen äger i allmänhet lämpligast rum genom en dylik utbildningskurs. Ur demokratisk synpunkt kan några invändningar icke gärna resas mot krav på godkända betyg från sådan kurs, alldenstund genomgången av denna liksom för landskanslisternas del förutsattes vara avlönad och kostnadsfri. Såsom framgår av det följande skall sålunda full lön i innehavd befattning utgå under kurstiden, varjämte befattningshavare, som är familjeförsörjare och stationerad utanför kursorten, skall äga uppbära viss traktamentsersättning. Till den nya kanslistkarriären bör rekrytering av aspiranter vid de centrala verken liksom vid länsstyrelserna kunna ske både direkt utifrån och genom övergång från biträdes- eller expeditionsvaktstjänst inom verket. Det bör ankomma på verken att pröva vederbörandes lämplighet för sådan karriär och under erforderlig tid sätta dem på sådana mera kvalificerade uppgifter inom olika arbetsområden, där begåvning och skicklighet kan göra sig gällande. Den som avser att övergå till karriären från annan befattning inom verket bör under provtjänstgöringen kvarstå i denna. Den teoretiska utbildningen

bör liksom för landskanslisterna komma först vid en tidpunkt, då aspiranterna förvärvat god kunskap och viss rutin inom olika arbetsområden, och torde i vart fall för de till karriären utifrån rekryterade icke ifrågakomma förrän efter ett par, tre års prövning på mera kvalificerade göromål. Kompetensutredningen föreställer sig, att vid de centrala verken övergången från annan tjänst kan bli relativt vanligare än vid länsstyrelserna. Vid dessa ämbetsverk har ifrågavarande befordringsmöjlighet icke tidigare funnits, ehuru de personliga förutsättningarna kan ha varit för handen hos åtskilliga anställda. I vissa högre biträdestjänster kanske också i viss utsträckning har fullgjorts sådana kvalificerade göromål, som avsetts med den nya karriären. Det är kompetensutredningens förhoppning att denna karriär skall i någon mån vara ägnad att borttaga den känsla av instängdhet inom hårda barriärer, för att inte säga hopplöshet, som frånvaron av egentliga befordringsmöjligheter vid de administrativa verken kan ha ingett särskilt de ambitiösa bland den lägre personalen, icke minst expeditionsvakterna. För dem, som tillhör den högre karriären inom ämbetsverken, utgör befordringschansen ett självklart, stimulerande element under en stor del av verksamhetstiden. Både för statsverkets del och för de anställdas trivsel skulle det vara gynnsamt, om denna stimulans icke som hittills i hög grad vore förmenad personalen i de lägre lönegraderna. Det ligger icke i sakens natur, att det personliga intresset och initiativet hos de ambitiösa och framåtsträvande bland dem nödvändigt skall behöva söka sig utlopp vid sidan av tjänsten, i annan förvärvsverksamhet eller i fackligt och politiskt arbete o. dyl.

93 Mellangradstjänstcr vid de centrala ämbetsverken Beträffande genomförande vid de centrala ämbetsverken av kompetensutredningens förslag om överflyttning av vissa arbetsuppgifter från amanuensoch byråsekreterarpersonal till mellangradstjänstemän har utredningen i det föregående uttalat, att arbetsöverflyttningen borde ske successivt, därvid antalet mellangradstjänster finge bli beroende av inträffade ledigheter på amanuens- eller fayråsekreterartjänster eller av uppkommande ökningar av personalbehovet. Överflyttningen har sagts i viss mån ha karaktären av försöksverksamhet. Det försöksmässiga inslaget är emellertid närmast hänförligt till omfattningen och den mera speciella inriktningen av mellangradstjänstemännens arbetsuppgifter, medan däremot tvekan enligt korapetensutredningens uppfattning icke råder om behovet av denna personalkategori inom de centrala verken. Av det förut sagda följer, att för dessa mellangradstjänstemän icke bör tilllämpas andra anställningsformer än de som gäller för landskanslisterna vid länsstyrelserna. Behov av ordinarie tjänster föreligger emellertid icke vid de centrala verken under de första åren efter introduktionen av den nya personalkategorien. Personalgruppen förutsattes där bli uppbyggd självständigt på basis av en reglerad befordringsgång, motsvarande den för landskanslisterna gällande. Innan fast placering i ordinarie tjänst kan ifrågakomma, skall också den särskilt anordnade utbildningskursen ha genomgåtts. Den som nyanställes i denna karriär börjar sålunda i lönegrad Cf 13 (Af 9) och uppflyttas över lönegraderna Ce 15 (Ae 10) och Ce 17 (Ae 12) till Ce 19 (Ae 13) och kommer dit normalt efter fyra år ( 1 % + 1 % + 1 å r ) . I den mån

rekrytering sker bland biträdespersonal i högre lönegrader, kan givetvis en snabbare gång ifrågakomma. Uppkommande inplaceringsfrågor torde liksom för länsstyrelsernas del i varje särskilt fall få underställas Kungl. Maj:ts prövning. Det bör ankomma på vederbörande ämbetsverk att i sinom tid äska erforderligt antal ordinarie tjänster i Ca 21 (Ao 15). Uppflyttning dit får emellertid, som förut nämnts, icke ske som en fortsättning på befordringsgången, utan dessa tjänster skall tillsättas efter ansökningsförfarande. Sedermera bör utbyggnad av organisationen ske med särskilda befordringstjänster i lönegrad Ca 25 (Ao 19), motsvarande tjänsten som förste landskanslist. Det synes icke nu möjligt att fastställa tidpunkten för inrättande av de ordinarie tjänsterna, men det bör förutsättas att statsmakterna av intresse för reformens genomförande icke i onödan uppskjuter besluten om sådana tjänsters inrättande. Det blir givetvis också ett verksintresse, att de lägre ordinarie tjänster, från vilka övergång till den nya karriären kan ha skett, skall frigöras för att bli återbesatta med ordinarie innehavare, och dessa torde normalt icke bli lediga förrän de nya ordinarie tjänsterna inrättats. Som en följd av det förutsatta successiva uppbyggandet av den nya personalgruppen vid ämbetsverken synes några speciella anslagstekniska problem icke behöva uppkomma vid inrättandet av mellangradsbefattningar. Kungl. Maj:t synes — vid bifall till kompetensutredningens förslag — böra i regleringsbrev eller annat lämpligt sammanhang anbefalla vederbörande myndigheter att vid uppkommande vakanser å befattningar i reglerad befordringsgång för amanuenspersonal eller å byråsekreterartjänster eller motsvarande i Ca 25 överväga möjligheterna att utbyta den

94 vakanta tjänsten mot en mellangradstjänst. Tillika torde myndigheterna böra, intill dess en ny organisation stabiliserats, åläggas att i sina årliga statskrivelser redovisa i vad mån dylika överväganden skett samt resultaten därav. På så sätt erhåller Kungl Maj:t dels en fortlöpande redogörelse för erfarenheterna av användningen av mellangradstjänstemän i centralförvaltningen dels tillfälle att anslagsmässigt beakta eventuellt uppkommande besparingar till följd av att den indragna tjänsten varit högre placerad i lönehänseende än den nyinrättade. Någon ökad medelsanvisning torde normalt icke bli erforderlig i samband med tjänstbyten av ifrågavarande slag; i den mån ett utbyte mellen ordinarie och icke-ordinarie personal under löpande budgetår kan föranleda ökad belastning på den berörda myndighetens anslagspost till avlöningar till icke-ordinarie personal, torde erforderliga medel av Kungl. Maj:t kunna ställas till myndighetens förfogande genom utnyttjande av det årligen av riksdagen utverkade bemyndigandet att medge överskridande av vissa anslagsposter. Till frågan om utbildningen av mellangradstjänstemän vid de centrala verkan återkommer framställningen i ett senare avsnitt av detta kapitel. Mellangradstjänster vid vägförvaltningarna Vad beträffar inrättande av administrativa mellangradstjänster vid vägförvaltningarna torde den tidigare redogörelsen för de arbetsuppgifter, som kan ifrågakomma för överflyttning från teknisk till administrativ personal, ge vid handen, att full sysselsättning utan tvekan kan faeredas åtminstone en tjänsteman av kanslisttyp vid varje vägförvaltning och att en avlastning av dylika göromål från de kvalificerade tekniker-

na är trängande med hänsyn till civilingenjörsbristen. Kompetensutredningen vill därför föreslå, att en administrativ mellangradstjänst inrättas vid varje förvaltning från och med budgetåret 1958/59. Med hänsyn till angelägenheten av att reformen genomföres så snabbt och så effektivt som möjligt, är det för vägförvaltningarnas del icke lämpligt, att de nya tjänsterna konstrueras såsom kanslisttjänster i reglerad befordringsgång. Flertalet befattningshavare skulle då bli jämförelsevis unga och oerfarna och erhålla placering i befordringsgångeUs lägre lönegrader. Det är ett starkt önskemål att i den nya personalgruppen redan från början få folk, som h a r en tämligen omfattande erfarenhet och förmåga att relativt självständigt handlägga administrativa göromål, även av icke rutinmässig karaktär. Kompetensutredningen anser därför påkallat att de nya tjänsterna omedelbart placeras som ordinarie i 21 lönegraden (Ao 15). Med hänsyn till att kravet på genomgång av landskanslistkurs prinicipiellt bör upprätthållas även vid tillsättning av dessa tjänster, får man räkna med att rekryteringen första gången tjänsterna tillsätts kommer att i huvudsak ske från länsstyrelsernas landskanslistkår. Det må i detta sammanhang understrykas, att genom den nuvarande landskanslistorganisationen full erfarenhet vunnits om att ifrågavarande slag av personal är väl lämpad för sådana arbetsuppgifter, som skulle komma att läggas på vägförvaltningarnas administrativa mellangradstjänstemän. Tvekan av dylik grund om lämpligheten att inrätta ordinarie tjänster behöver för den skull icke råda. Beträffande antalet tjänstemän av kanslisttyp vid varje vägförvaltning vill utredningen framhålla, att sannolikheten talar för att man i varje fall vid vissa större förvaltningar har behov

95 omedelbart av flera sådana tjänstemän. Eftersom utredningen icke verkställt några ingående arbetsmängdsberäkningar för de särskilda förvaltningarna, har utredningen av försiktighetsskäl till en början velat föreslå endast en ordinarie sådan tjänst vid varje förvaltning. Sedan närmare erfarenheter vunnits, bör emellertid prövas i vad mån en utbyggnad av kanslistorganisationen bör ske. Utbyggnaden bör därvid göras med befattningar i den förut berörda reglerade befordringsgången. Genom en dylik underbyggnad skulle bl. a. kunna tillskapas en möjlighet till befordran för de mera kvalificerade bland vägförvaltningarnas nuvarande biträdespersonal, samtidigt som förvaltningarna till sin kanslistkår fick en rekryteringspersonal med kännedom om förvaltningarnas arbetsuppgifter och organisation. — Vidare torde, sedan ytterligare erfarenheter vunnits, få prövas i vid mån befordringstjänster i 25 lönegraden (Ao 15) bör inrättas. Ett spörsmål i förevarande sammanhang är i vad mån vägförvaltningarna kan erhålla en egen kår av mellangradspersonal eller en växelverkan bör ske med länsstyrelserna. Här får specialiseringens fördelar vägas mot fördelarna av den vidgade rekryteringsbas till de högre tjänsterna och den allsidigare skolning av personalen som ett växelspel med länsstyrelserna kan ge. Den allmänna delen av landskanslistkursen torde under alla förhållanden kunna vara gemensam för kanslisterna från landsstaten i vidsträckt bemärkelse. Den speciella delen torde däremot böra innefatta en specialisering på vägväsendet för vägförvaltningarnas kanslister. Ett inrättande av de föreslagna administrativa tjänsterna medför en avlastning av arbetsuppgifter från den tekniska personalen. Ett effektivare utnyttjande av sistnämnda personal kan där-

vid ske på olika sätt. Antingen kan den administrative tjänstemannen komma som ett nettotillskott till en vägförvaltnings personal, varigenom den befintliga ingenjörspersonalen befrias från administrativa uppgifter och en intensifiering av förvaltningens rent tekniska uppgifter alltså blir möjlig. Eller också kan en tjänsteman med teknisk utbildning ersättas med en administrativ tjänsteman, varvid teknikern kan användas för besättande av en vakant tjänst inom eller utom väg- och vattenbyggnadsverket. Även om vid sistnämnda alternativ ingen nettoutökning av den enskilda vägförvaltningens personal sker, torde en vinst ernås genom en effektivare organisation. Även ur personalens egen synpunkt torde enligt vad som framgått vid utredningens undersökningar en dylik arbetsomfördelning innebära en fördel ur trivselsynpunkt, som även är till gagn för arbetseffektiviteten. Ur samhällets synpunkt måste det vara gynnsamt att låta befattningshavare syssla med uppgifter, för vilka de erhållit utbildning. De kostnader, som kompetensutredningens förslag om inrättande av landskanslisttjänster vid vägförvaltningarna kan medföra, bör ses i samband med den stegring av personalbehovet, som följt med de senare årens starkt ökade anspråk på vägväsendet. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sina petita såväl för innevarande som för nästkommande budgetår räknat med oförändrade personalanslag vid vägförvaltningarna. Styrelsen har därvid understrukit, att behovet vore långt större men att tcknikerbristen uteslöte en kvalitativt och kvantitativt tillräcklig rekrytering. Om mot förmodan krisläget på personalfronten lättade, förutsatte styrelsen, att Kungl. Maj:t skulle äga medgiva ett överskridande av anslagen. Då inrättandet av landskanslisttjänsterna kan in-

96 ordnas såsom ett rationellt led i strävandena att trots teknikerbristen tillgodose vägförvaltningarnas personalbehov, är det svårt att göra en säkrare bedömning av förslagets konsekvenser i anslagshänseende. Hur stora kostnaderna blir, är till väsentlig del beroende av på vilket sätt den friställda tekniska personalen disponeras och främst i vad mån ett direkt byte av teknikertjänster mot administrativa tjänster sker. Det torde emellertid icke ankomma på kompetensutredningen att framlägga förslag i dessa avseenden. Om man räknar med ett bruttotillskott till personalen med en ordinarie landskanslist i Ca 21 löneklass 23 (Ao 15:17) vid varje vägförvaltning i riket, blir den totala avlöningskostnaden för ett budgetår cirka 400.000 kronor. Härtill kommer kostnader för sociala förmåner, vissa resekostnadsersättningar och traktamenten samt expensutgifter. Även om den första uppsättningen innehavare av de föreslagna tjänsterna har genomgått den nuvarande utbildningen för landskanslister å landskansli, torde det för att omedelbart få dem effektiva inom det nya verksamhetsområdet vara önskvärt, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anordnar en kortare instruktions- eller trimningskurs inom det vägadministrativa området, förslagsvis på åtta å tio dagar. Kostnaden härför (kursmaterial, resekostnadsersättningar och traktamenten) torde kunna bestridas av till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens disposition stående medel. Tjänstebenämningar Tjänstebenämningarna för de föreslagna tjänsterna torde bestämmas i anslutning till de nu vid länsstyrelserna använda benämningarna landskanslist och förste landskanslisl. Vid vägförvaltningarna torde — med hänsyn till den

nära samhörigheten mellan vägförvaltningarna och länsstyrelserna och den under begynnelseskedet gemensamma rekryteringspersonalen — dessa benämningar i vart fall tills vidare böra användas. Även om vägförvaltningarnas personal framdeles skulle få en speciell utbildning på vägområdet, skild från landskanslistkursens speciella del, synes tjänstebenämningen landskanslist kunna bibehållas såsom en gemensam beteckning för den personal i mellangradskarriären, som tillhör landsstaten i vidsträckt bemärkelse. Vad beträffar de centrala ämbetsverken föreslår kompetensutredningen tjänstebenämningarna kanslist respektive förste kanslist. Utbildningen för mellangradstjänster vid centrala verk Utbildningen för mellangradstjänster vid centrala administrativa verk har kompetensutredningen ansett sig böra ägna särskild uppmärksamhet åt, då utbildningsfrågans lösning synes vara av central betydelse för reformens genomförande och framtid. Utredningen framlägger i det följande några riktlinjer för utbildningens organisation och innehåll. Organisatoriskt har det framstått som ett naturligt önskemål att om möjligt anknyta utbildningen till någon nu existerande utbildningsverksamhet. En sådan lösning skulle bereda minst administrativt besvär och sannolikt leda till lägsta kostnaden för statsverket. Utredningen har sålunda bl. a. varit inne på tanken att socialinstitutets i Stockholm organisation och lärarkrafter skulle utnyttjas för ändamålet. Socialinstituten är ju en sorts lägre förvaltningsskolor, ehuru de hittills i främsta rummet varit inriktade på utbildning för de kommunala tjänsterna. I vissa allmänna ämnen kunde det synas ligga nära till hands att för kanslistutbildningen utnyttja den

97 vid institutet i Stockholm bedrivna undervisningen. Vid ett närmare övervägande har det emellertid framstått som omöjligt att annat än i ringa mån undervisningsmässigt samordna den snävt tidsbegränsade, starkt koncentrerade utbildningen för kanslisterna med socialinstitutets övriga, delvis akademiskt upplagda undervisning. Med hänsyn till att syftet med den föreslagna utbildningen främst är att meddela praktiska kunskaper för specialuppgifter inom vissa begränsade ämbetsverksområden har det även synts mindre ändamålsenligt att anordna utbildningen inom socialinstitutets organisatoriska ram. Utredningen har vidare övervägt möjligheten av att tillgodose utbildningsbehovet genom särskilda efter de administrativa verkens olika behov modifierade korrespondenskurser. Korrespondensmetoden är ju icke främmande för utbildningsverksamheten inom vissa statliga verk, och metoden har visat sig ägnad att utveckla förmågan till självständig verksamhet. Särskilt vid vissa förberedande studier torde korrespondensundervisningen ha kommit till god nytta för statsförvaltningens del, men den torde icke lämpligen kunna helt ersätta den muntliga undervisningen i förevarande fall, där det delvis är fråga om instruktionsmässig trimning. Genom den muntliga undervisningen, under förutsättning att den bedrives effektivt, erhålles den obestridliga fördelen framför korrespondensundervisningen, att kursdeltagarna kommer i direkt personlig kontakt med vederbörande lärare, och tillfälle lämnas till diskussion och rådfrågning, som är av stort värde både för kursdeltagarnas utbildning och stimulans i arbetet och för bedömandet av deras förutsättningar att handha kvalificerade arbetsuppgifter. Vad nu sagts utesluter emellertid icke, att korrespondenskurser framdeles kan komma till 7

användning, exempelvis vid förstudier till den särskilda utbildningskursen. Den närmast till hands liggande utvägen torde vara att söka anknyta de centrala verkens kanslistutbildning till den av länsstyrelsernas utbildningsnämnd bedrivna landskanslistutbildningen. Denna linje har ju i det föregående antytts såsom lämplig i framtiden för utbildning av vägförvaltningarnas landskanslister. Även om vissa svårigheter för närvarande föreligger för en samordning med de centrala verkens kanslistutbildning anser kompetensutredningen en lösning i denna riktning innefatta så betydande fördelar ur statsverkets synpunkt, att en samordning bör komma till stånd i den utsträckning det är möjligt. Enligt vad utredningen inhämtat är kapaciteten hos nämndens utbildningsverksamhet under de närmaste åren i hög grad ianspråktagen av arbetet med utbildning av de nya taxeringsassistenter, som skall stå till landskontorens förfogande att biträda med granskningen av rörelseidkares m. fl. deklarationer. Om emellertid en viss avgång av landskanslister till vägförvaltningarna kommer att äga rum i anledning av kompetensutredningens förslag om omedelbart inrättande av berörda ordinarie tjänster, lär behov av ytterligare utbildning för landskansliernas del kunna föreligga redan under budgetåret 1958/59. Den samordning med utbildningen för de centrala verkens behov, som kompetensutredningen finner möjlig, omfattar dock endast den allmänna delen av ifrågavarande utbildningskurs och skulle innebära, att kanslister från de centrala verken finge deltaga i denna allmänna kurs. Till den nu (våren 1957) pågående kursen h a r det, enligt vad utredningen inhämtat, icke varit möjligt att få avsett antal tillräckligt kvalificerade deltagare från landskanslierna, och liknande svårigheter

98 torde vara alt förvänta, om nästa kurs skulle börja under budgetåret 1958/59. Däremot borde det vara möjligt att få kursen helt belagd, om exempelvis halva antalet deltagarplatser finge disponeras för kanslister från de centrala verken. För de av kompetensutredningen undersökta centrala verken torde behov av mer än 10 å 15 platser vid denna tidpunkt knappast föreligga. De aktuelle praktiska svårigheterna, såsom att vid denna tidpunkt anskaffa lärare och lokaler m. m., får väl antagas icke vara oöverstigliga. Möjligen kan lärarfrågan komma i ett bättre läge genom att de centrala ämbetsverken blir intresserade av kursverksamheten och kontakt sålunda vinnes med lämpliga tjänstemän där. Om nämnda kurs icke rymmes inom den nuvarande kursledarens arbetsmöjligheter, torde en biträdande eller en särskild kursledare kunna förordnas för kursen. Såsom tidigare berörts omfattar kursplanen för landskanslistkursens allmänna del 225 timmar under en kurstid av två månader. Undervisningstimmarna fördelar sig på 25 tim. statskunskap, 25 tim. finansrätt, 50 tim. civilrätt, 20 tim. straff- och processrätt, 35 tim. exekutionsrätt, 30 tim. allmän förvaltningsrätt och 40 tim. kommunalrätt, men utbildningsnämnden äger sammanslå olika ämnen till ett och medgiva smärre jämkningar i det åt varje ämne anslagna timantalet ävensom anordna ett mindre antal föreläsningar i andra för utbildningen betydelsefulla ämnen. Den allmänna delens utbildning bör syfta till att ge deltagarna kunskap om samhällets struktur och byggnad, förvaltningens organisation och funktionssätt samt vissa allmänna juridiska principer. Kompetensutredningen anser den h ä r angivna ramen för denna kursdel i huvudsak ändamålsenlig även för de centrala verkens kanslistpersonal. Dock torde det

för deras vidkommande vara angelägnare att i den allmänna delen erhålla en orientering om huvuddragen av vår sociallagstiftning och socialpolitik (främst socialförsäkringarna, socialhjälpen, barna- och ungdomsvården, nykterhetsvården, bostadspolitik, arbetarskydds- och arbetsmarknadsfrågor) än den i planen upptagna undervisningen i exekutionslätt samt straff- och processrätt. Den närmare utbildningen i särskilda grenar av sociallagstiftningen får givetvis för kanslisterna från ämbetsverk med sociala arbetsuppgifter komma i kursens speciella del. För den allmänna sociala orienteringen bör beräknas åtminstone 40 tim. Den speciella delen av landskanslistutbildningen omfattar 220 undervisningstimmar, fördelade på näringsrätt, politirätt, trafikförfattningar, socialrätt, hälso- och sjukvård, fastighetsrätt och försvarsberedskap och ansluter sig sålunda i huvudsak till de olika slag av göromål, som förekommer inom landskansliet. Denna del av utbildningen kan svårligen utnyttjas för de centrala verkens behov. Men man får utgå ifrån att denna del av kursen för de centrala verkens kanslister måste läggas u p p fristående och delvis även skilja sig för de olika verkens aspiranter. Den speciella delen skall ju i främsta rummet tillgodose kursdeltagarnas behov av utbildning inom deras särskilda ämnesområden. Undervisningen bör läggas så, att de i den allmänna delen meddelade kunskaperna kommer till praktisk användning men i synnerhet inriktas på att träna deltagarna i handläggningen av ärenden av sådan art, som kommer att åvila dem i egenskap av kanslister. Lärarna i den speciella delen bör i största möjliga omfattning ha anknytning till de myndigheter, till vilka kursdeltagarna genom sina tjänster är knutna. Det är i vart fall av särskild vikt

99 att föreläsaren är väl förtrogen med de praktiska arbetsuppgifterna och kan placera dem i deras rätta sammanhang. Det finns här icke anledning att närmare skissera den specialutbildning, som exempelvis kanslister från socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, bostadsstyrelsen eller riksräkenskapsverket bör erhålla. Till den för dem alla gemensamma undervisningen bör höra arbetspsykologi och arbetsledning (10 tim.) samt kameral- och medelsförvaltning (25 tim.). Undervisningen i det förra ämnet bör främst vara inriktad på arbetsledarens uppgifter och spörsmål i samband med bedömning av personal. I det senare ämnet bör genomgås bl. a. den statliga bokföringen och vissa budgettekniska spörsmål, bevakning, indrivning och redovisning av statsverkets fordran, inventeringsförfarandet och även vissa grunddrag av det statliga avlöningssystemet. Utrymme bör även lämnas åt orientering rörande modern kontorsorganisation och användningen av kontorsmaskiner. Inriktningen av den speciella delens utbildning på de arbetsuppgifter, som skall åvila mellangradstjänstemännen, medför att besök hos myndigheter och praktiska tillämpningsövningar bör spela stor roll å schemat. Till den utbildning, som icke får underlåtas, hör att träna deltagarna i att göra m i n d r e utredningar och att sätta upp enklare skrivelser inom sina ämnesområden. Det är också av stor vikt att göra dem hemmastadda i sådant offentligt tryck, som de kan komma att få arbeta med, exempelvis riksdagstrycket, statsliggaren, svensk författningssamling. Med hänsyn till att de centrala ämbetsverkens kanslister icke tarvar utbildning i så stort antal speciella ämnen som landskanslisterna borde det vara möjligt att något begränsa undervisningsplanen och kurstiden för den

speciella delen. Utbildningstiden bör ej göras längre än nödvändigt, icke minst med hänsyn till ämbetsverkens behov av personalen. För landskanslisterna tar den speciella delen i anspråk två månader och omkring 220 kurstimmar. Motsvarande kurs för de centrala verkens del borde enligt kompetensutredningens mening kunna begränsas till 6 veckor och 140 å 150 undervisningstimmar. I fråga om sättet för drivande av utbildningen skulle kompetensutredningen vilja såsom angelägna pedagogiska önskemål angiva följande. Utbildningsverksamheten i varje ämne bör vara koncentrerad och praktiskt inriktad. I princip bör innehållet i kursämnen, danlämplig lärobok ieke finnes, sammanfattas i kompendier, vilka bör distribueras till deltagarna före kursens början; I anslutning till de sålunda på förhand utlämnade sammanställningarna bör föreläsaren, utan någon formlig uppläsning, belysa ämnet med praktiska exempel, varefter diskussion bör följa. Ger nom att deltagarna på förhand fått tillfälle att inhämta det mera väsentliga i föreläsningarna torde rädslan för att deltaga i överläggningarna bli mindre. Uppgiften för föreläsaren bör främst vara att öka deltagarnas självverksam r het och lära dem att kritiskt behandla de förelagda uppgifterna. Diskussioner under föreläsarens ledning och grupparbete över förelagda ämnen inom kursdeltagarnas speciella arbetsområden torde ytterligare kunna bidraga till effektivitet i undervisningen. Då anordnandet av kursens speciella del för de centrala verkens kanslister ligger helt utanför länsstyrelsernas utbildningsnämnds intressesfär och på denna nämnd svårligen kan läggas uppdraget att, efter förslag från vederbörande ämbetsverk, besluta om uttagningen av deltagare i utbildningskursen till överenskommet antal, torde Kungl.

100 Maj:t för ändamålet böra förordna en nämnd på förslagsvis tre eller högst fyra personer, av vilka åtminstone en skall vara gemensam med länsstyrelsenämnden. Nämnden bör även i samråd med länsstyrelsenämnden svara för undervisningen i socialkunskap i den allmänna delen. För den speciella delen bör givetvis även utses en särskild kursledare, som har till uppgift att planlägga utbildningen, anskaffa undervisningslokaler, läroböcker m. m., och under nämnden svara för verksamheten. Han bör även vid behov biträda med anordnandet av den undervisning, som inom den allmänna delen är separat för de centrala verkens kanslister. Kostnaderna för nämnden, vars ledamöter bör åtnjuta ersättning enligt kommittékungörelsen, blir obetydliga. I fråga om arvoden till föreläsare och kursledare torde de grunder, som gäller för motsvarande utbildningsdel för landskanslisterna, böra tillämpas. Det är icke möjligt att med säkerhet förutse i vilken omfattning den speciella delens undervisning måste bli separat för deltagare från olika ämbetsverk. Av ekonomiska skäl bör det eftersträvas att minst tre eller fyra deltagare åt gången kommer från varje ämbetsverk, även om det för verken måste medföra vissa svårigheter

att under kurstiden avstå så många kvalificerade befattningshavare. Kompetensutredningen r ä k n a r med att kostnaderna för den speciella delen med nu gällande arvodesgrunder icke skall överstiga 16.000 kr. Erforderliga medel torde lämpligen kunna anvisas u n d e r tolfte huvudtitelns förslagsanslag till kostnader för vissa förhandlingar m. m. Under utbildningstiden bör extra, extra ordinarie och ordinarie befattningshavare vid respektive verk åtnjuta tjänstledighet med oavkortad lön å innehavd befattning. Därest utbildningskursen såsom avsetts blir förlagd till Stockholm, uppkommer icke några kostnader för deltagarnas resor eller traktamenten. Vid nyssnämnda beräkning av kurskostnaden har hänsyn givetvis icke tagits till kostnaderna för kursdeltagarnas löner, vilka belastar verkens avlöningsanslag. Kompetensutredningen utgår från att ifrågavarande utbildningsverksamhet framdeles, om och när den nya mellangradskarriären må ha slagit igenom vid de centrala ämbetsverken, kommer att väsentligt vidgas. Frågan om den lämpliga organisationen av utbildningen för lägre förvaltningstjänstemän tillhörande kanslist- och landskanslistgrupperna får då upptagas till förnyad prövning.

ÅTTONDE KAPITLET

Sammanfattning

I samband med 1952 års tjänsteförteckningsrevision förutsattes, att en allmän översyn skulle ske av amanuenspersonalens tjänstgöringsförhållanden i syfte bl. a. att nedbringa amanuensernas antal och att överföra vissa arbetsuppgifter till personal med lägre formell kompetens. I sitt tidigare betänkande (SOU 1954:15) har vidare kompetensutredningen framhållit, att högre kompetenskrav icke bör uppställas än som verkligen är påkallade med hänsyn till arbetsuppgifternas art och att uppställande av högre krav är en ur samhällets synpunkt onödig kostnadsfördyring. Likartade tankegångar ligger även bakom allmänna verksstadgans bestämmelse att ärende icke bör handläggas av mera kvalificerad personal än dess beskaffenhet kräver. Mot bakgrunden av dessa uttalanden h a r kompetensutredningen närmare undersökt amanuens- och byråsekreterarpersonalens arbetsuppgifter inom socialstyrelsen, bostadsstyrelsen och pensionsstyrelsen. Vidare har utredningen — med anledning jämväl av rådande brist på högskoleutbildade tekniker — granskat de arbetsuppgifter som nu fullgöres av den högre tekniskt utbildade personalen vid vägförvaltningarna. Resultaten av dessa undersökningar visar, att inom de centrala ämbetsverken samt vid vägförvaltningarna ett behov föreligger av en särskilt utbildad kategori av mellangradstjänstemän, som skulle kunna övertaga en del av de ar-

betsuppgifter, som nu åvilar amanuensoch byråsekreterar- (revisors-, aktuarie-) personal respektive ingenjörspersonal. Utredningens förslag om införande av en sådan ny tjänstemannakategori inom nämnda förvaltningsområden kan så tillvida bygga på beprövad erfarenhet, som den innebär ett utnyttjande av de erfarenheter och metoder, som givit tillfredsställande resultat inom det stora område, som länsstyrelserna med sin landskanslistpersonal representerar. Utredningens förslag framlägges mot bakgrunden av en ingående redogörelse för landskanslisternas arbets-, utbildningsoch avlöningsförhållanden samt deras betydelse för länsstyrelsearbetets stabila fortgång. Enligt gjorda approximativa beräkningar skulle om landskanslistpersonal vid landskanslierna icke funnits, ytterligare ett 100-tal juristtjänster ha erfordrats där. — Även erfarenheterna från användningen av mellangradspersonal i begränsad omfattning vid vissa centrala ämbetsverk — statens utlänningskommission, arbetsmarknadsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten — samt viss försöksverksamhet med användning av biträdespersonal för revisionsarbete inom riksräkenskapsverket har beaktats av utredningen. Införandet av den nya personalkategorin bör till en början i viss utsträckning betraktas som en försöksverksamhet. Efterhand som erfarenheter vinnes om personalgruppens användbarhet inom de centrala ämbetsverken och vid

102 vägförvaltningarna och om behovet av dylik personal bör en utbyggnad ske. Som arbetsuppgifter, vilka lämpligen bör hänföras till mellangradspersonal, anger kompetensutredningen — på grundval av sina förutnämnda undersökningar — vid de centrala ämbetsverken bl. a. vissa gransknings- eller beräkningsuppgifter vid utbetalning och kontroll av statsbidrag, granskning av säkerheter i vissa fall, viss bokförings-, redovisnings- eller statistikverksamhel, föredragning av ärenden av enklare slag beträffande vilka fast praxis råder, ombesörjande av enligt praxis obligatoriska remisser, granskning av inkomstoch förmögenhetsförhållanden vid ansökningar om pensioner eller andra sociala förmåner. Vad beträffar vägförvaltningarna finner utredningen att kanslistpersonal verksamt skulle kunna avlasta vägdirektörerna vissa göromål som åligger dem såsom föredragande i länsstyrelserna, bl. a. genom att förbereda eller helt eller delvis övertaga föredragningen av tillståndsärenden rörande reklamskyltar, annonstavlor, byggnader o. dyl. och vissa ordningsoch säkerhetsföreskrifter samt att i övrigt biträda vägdirektörerna med administrativa göromål. Vidare bör kanslistpersonal kunna från den tekniskt utbildade personalen övertaga bl. a. skrivarbete av administrativ karaktär i exempelvis ärenden rörande projektering av allmän väg eller marklösenärenden eller vid annan skriftväxling med olika myndigheter eller med allmänheten, protokollsskrivning i skilda sammanhang, handläggning av personalärenden av olika slag, verkställande av utredningar om befolkningsunderlag, befolkningsutveckling, trafikintensitet n:. m. som erfordras för bedömning av trafikfrågor, medverkan vid handläggning av upphandlingsärenden samt

granskning av arbetsrapporter och räkningar. Kompetensutredningen föreslår, att från och med budgetåret 1958/59 en landskanslisttjänst i Ca 21 (Ao 15) inrättas vid varje vägförvaltning. Landskanslisten bör vara placerad direkt under vägdirektören. Vid de centrala ämbetsverken bör enligt utredningens förslag kanslisttjänster inrättas successivt i den mån så finnes lämpligt vid uppkommande vakanser på amanuens- eller byråsekreterartjänster eller motsvarande. Tjänsterna bör vara placerade i samma reglerade befordringsgång som landskanslisttjänsterna vid länsstyrelserna eller i lönegraderna Cf 13 — Ce 15 — Ce 17 — Ce 19 (Af 9 — Ae 10 — Ae 12 — Ae 13). Sedermera bör i mån av behov ordinarie tjänster i Ca 21 (Ao 15) och befordringstjänster i Ca 25 (Ao 19) inrättas. Kanslisterna vid de centrala verken bör genomgå en särskild utbildning, vilken beträffande en allmän del om 225 timmar bör kunna vara i huvudsak gemensam med den som anordnas för landskansliernas landskanslister. Härtill bör komma en speciell del om 140 å 150 timmar, som anpassas för de olika verkens särskilda behov. Godkänd genomgång av utbildningen bör fordras för erhållande av ordinarie kanslisttjänst. Under kurstiden bör oavkortad lön utgå. Rekryteringen av aspiranter till kanslisttjänsterna är avsedd att ske både direkt utifrån och från biträdes- och expeditionsvaktsgrupperna. Genom att för särskilt duktiga befattningshavare inom sistnämnda personalgrupper öppna en befordringsmöjlighet, efter det att de med bibehållen lön genomgått en kostnadsfri specialutbildning, bör införandet av mellangradstjänsterna kunna tjäna som ett stimulerande element i verk-

103 samheten för dessa personalgrupper på samma sätt som de av gammalt självklara befordringschanserna inom den akademiskt utbildade personalgruppen. De hittills så gott som oöverstigliga hinder, som inom de centrala administrativa verken mött mot vidare befordran för personal som saknat sådan utbildning. har stundom hos ambitiösa och framåtsträvande tjänstemän i de lägre lönegraderna skapat en känsla av att de i den statliga tjänsten hamnat i en återvändsgränd. Det h a r för kompetensutredningen framstått som angeläget alt i någon mån mjuka upp denna alltför stora stelhet i det statliga tjänstesystemet, vilken varit till skada såväl för de enskilda tjänstemännens trivsel i arbetet och vidare personliga utveckling som för statens möjligheter att även av sådana anställda, som i ungdomen saknat studiechanserna, få ut arbetsprestationer, som i rimlig grad svarar mot deras begåvning och duglighet.

Ett genomförande av utredningens förslag avseende de centrala verken torde icke föranleda andra kostnader än utbildningskostnaderna. Tvärtom torde vissa besparingar bli möjliga genom att högre tjänster utbytes mot kanslisttjänster. Kurskostnaderna beräknas de första åren icke överstiga 16.000 kr. — Kostnaderna för införande av 24 landskanslisttjänster vid vägförvaltningarna, som kan beräknas uppgå till i runt tal 400.000 kr., får ses mot bakgrunden av den stegring av personalbehovet, som är nödvändig till följd av de starkt stegrade anspråken på vägväsendet. Förslaget innebär, att detta behov tillgodoses genom utnyttjande av billigare arbetskraft än som tidigare använts för ändamålet, samtidigt som bristen på tekniker lättas genom ett bättre utnyttjande av de tillgängliga kvalificerade teknikerna.

104 Bilaga

1.

Enkät med vägförvaltningarnas tekniska personal våren 1956 Undersökningens syfte och omfattning På u p p d r a g av kompetensutredningen planlade och utförde statistiska centralbyråns utredningsinstitut under våren 1956 en undersökning i form av en enkät vid vägförvaltningarna i landet. Undersökningens egentliga syfte var att utröna den tekniska personalens inställning till fördelningen av arbetsuppgifterna och att undersöka möjligheterna att bättre utnyttja kapaciteten hos befattningshavare med högre teknisk utbildning. Dessutom skulle klarläggas förekommande behov och önskemål i fråga om vidareutbildning. I undersökningen ingick även andra frågor, delvis åsyftande att ge de bakgrundsdata, som erfordrades för bedömning av svar och uppslag. Några frågor kan sägas ha rört u r kompetensutredningens synpunkt mera perifera problem, som dock ansågs vara av intresse att i sammanhanget få belysta. Här bör understrykas, att utredningen inte gör anspråk på att vara statistisk i egentlig mening, delvis av orsaker som sammanhänger med målsättningen för undersökningen och arten av population. Det gällde att registrera de enskilda befattningshavarnas synpunkter på arbetsfördelningen och andra organisatoriska problem samt att få fram uppslag till förbättringar, utan att detta fick formen av tjänsteåliggande. Vederbörande skulle inte personligen stå ansvarig inför överordnade, kolleger och andra bedömare för de åsikter och förslag som framfördes. Med hänsyn till syftet var en totalundersökning att föredra framför en stickprovsundersökning. Då utredningen endast omfattade tekniska befattningshavare, stationerade vid väg-

förvaltningarna och placerade i lägst lönegrad 17, var antalet intervjuade för lågt och sammansättningen för heterogen för att lämpa sig för statistisk analys. Vad utredningen kan ge ä r således — förutom de uppslag, som i huvudsak redovisas i bilaga 2 •— en kartläggning av förhållandena, sådana de tedde sig under våren 1956. Undersökningens genomförande Utredningen hade formen av en postundersökning och frågeformulär utsändes direkt till vederbörande befattningshavare. De vid utredningsinstitutet allmänt tillämpade metoderna vid konfidentiella undersökningar kom till användning även vid detta tillfälle. Namnuppgifter förekom således endast i ett introduktionsbrev. Detta avskiljdes av ifyllaren, och formuläret återsändes, endast försett med ett nummer i och för kontroll av bortfall. Fältarbetet utfördes i två etapper, varav den första ägde rum under senare delen av mars 1956, då endast tre vägförvaltningar deltog. En sammanställning av dess huvudsakliga resultat överlämnades till kompetensutredningen, som beslöt utsträcka undersökningen till att omfatta samtliga återstående vägförvaltningar. Nästa omgång utsändes i början av april samma år. Då frågorna var av den typen, att en viss tidsförskjutning inte kunde ha någon inverkan, sammanfördes materialen från båda etapperna vid den slutliga bearbetningen. Allt som allt omfattade utredningen 452 befattningshavare vid 24 vägförvaltningar, fördelade på avdelningarna för projektering, byggnad, underhåll samt

105 enskild väghållning. Detta antal överensstämmer inte med antalet tjänster i motsvarande lönegrader, dels på grund av tillfälliga eller mera permanenta vakanser, dels på grund av tjänsteavgång eller omplaceringar ungefär vid tiden för formulärens utsändande. Sistnämnda förhållanden gällde ett 10-tal fall. Det egentliga bortfallet omfattade 80 befattningshavare, eller 18 %. Då besvarandet av enkäten skulle ha karaktären av frivilligt åtagande, får denna relativt höga bortfallsprocent tolereras. »Påstötning» skedde dock dels genom brev, dels i viss utsträckning genom telefonkontakt. Orsakerna till utebliven medverkan var i en del fall sjukdom och militärtjänst. Vissa befattningshavare anförde tidsbrist eller för kort erfarenhet i tjänsten såsom skäl för att ej deltaga. I flertalet fall är anledningen dock okänd. Bortfallet fördelar sig relativt jämnt på olika vägförvaltningar liksom på olika befattningar och utbildningsgrupper. Detta framgår av de sammanställningar, som gjorts över hela materialet, sedan det kompletterats med hjälp av väg- och vattenbyggnadsstyrclsens befattningshavarregister. För att ge en uppfattning om utredningens omfattning och uppläggning återges frågeformuläret i sin helhet i slutet av denna bilaga. Svaren har i huvudsak kodifierats och överförts på hålkort. Denna bearbetning har fått en relativt schematisk karaktär och kan självfallet i en utredning av detta slag ej ge den allsidiga bild, som en direkt kontakt med primärmaterialet erbjuder. De ifyllda frågeformulären finns emellertid arkiverade i nummerföljd och kan, om så skulle påkallas, bli föremål för ytterligare bearbetning. Samtliga koduppgifter har registrerats på en maskinlista, upprättad så att identifieringsnumren kommer i ordningsföljd och sålunda ägnad att tjänstgöra som ingångs-

register till materialet. Via en kodförteckning kan man direkt få fram de enstaka formulär eller den grupp, som må vara av intresse att närmare studera. Vid hålkortsbearbetningen h a r i huvudsak tre grupperingar kommit till användning, nämligen efter befattning, teknisk utbildning och avdelning vid vägförvaltningen. Ett fåtal sammanställningar har redovisning länsvis, och i några fall har uppdelning skett efter befattningshavarnas ålder. Undersökningens resultat I denna redogörelse skall endast belysas några frågeställningar, som är av särskilt intresse för kompetensutredningens arbete. För utrönande av hur den tekniska personalens arbetstid tagits i anspråk för olika slag av arbetsuppgifter ingick i frågeformulärets avdelning C en fråga, där det gällde för befattningshavaren att ange den procentuella fördelningen av hans årliga arbetstid på olika slag av arbetsuppgifter. Någon större precision avsågs givetvis inte och detta markerades med att sifferuppgiften skulle anges på 5 å 10 % när. Däremot begärdes en kort beskrivning av arbetsuppgifterna, närmast i syfte att kontrollera svarens likformighet vid kodifieringen. I den efterföljande sammanställningen över arbetstidens fördelning ingår ej lägre befattningshavare än ingenjörer och övervägmästare. Materialet omfattar 232 anställda. I frågeformuläret var de administrativa och kamerala uppgifterna uppdelade på fem angivna grupper, nämligen personalfrågor, anslagsfrågor, kostnadsberäkningar, upphandling och räkningsgranskning, samt en odefinierad restgrupp. I följande tabell redovisas den uppgivna totala omfattningen av de administrativa och kamerala ar-

106 Procentuell

andel

av arbetstiden, som tagits i anspråk kamerala arbetsuppgifter.

för

administrativa

Antalet befattningshavare, som för adm. UPPganvänt Befattning:

Summa befattningshavare

Uppgiften obe-

1—9

%

%

Arbetschefer o. vägingenjörer

'11

i

1 Ingenjörer Igr. 25—29

70 (21)

Ingenjörer Igr. 21—23

i

65 (18)

övervägmästare

50 ( 2)

232 (51)

Samtliga

10—19 20—29 30—39 40—49 50 % % % % % el. mer

och

47 (10)

1 Understrukna siffror anger inom vilken klass medianen befinner sig. Siffrorna inom parentes visar bortfallet inom varje grupp.

betsuppgifterna för olika befattningshavargrupper. Av tabellen framgår påtagligt, hur de högre befattningshavarnas arbetstid i större utsträckning än de lägres åtgår för administrativa uppgifter. Dock ligger övervägmästarnas medianvärde relativt högt. Reträffande de särskilda slagen av kamerala och administrativa arbetsuppgifter framgår att gruppen arbetschefer och vägingenjörer, som i detta sammanhang är av särskilt intresse, har den högsta genomsnittsprocenten Omfattningen av olika bland de högre tekniker, sådana uppgifter.

för personalfrågor, tätt följd av restgruppen »övriga administrativa uppgifter». Övervägmästarna har däremot höga siffror för anslagsfrågor, kostnadsberäkningar och upphandling. För den högre ingenjörspersonal, som angivit att 40 % eller mer av arbetstiden har åtgått för administrativa och kamerala arbetsuppgifter, h a r i följande tabell specificerats den uppgivna tidsåtgången för olika slag av sådana arbetsuppgifter. Ett avsnitt i undersökningen avsåg

slag av administrativa och kamerala arbetsuppgifter som angivit att 40 % eller mer av arbetstiden åtgått för Arbetschefer o. vägingenjörer

Grupp av arbetsuppgifter

Personalfrågor Anslagsfrågor Kostnadsberäkning Upphandling Räkn.-granskning övr. adm. o. kam. uppgifter

Ingenjörer Igr 25—29

Antalet befattningshavare, som för angiven uppgift använt 0

1—9

%

%

10—19 2 0 % % el. mer

1 1 3 4 3

12 7 3 8 4

2 6 9 3 8

6 S:a 15 15 15 15 15 15

1—9

%

%

10—19 2 0 % % el. mer

5 7 5 4 4

10 3 8 8 7

1 7 3 3 3

1 2 3

17 17 17 17 17

1 S:a

107 överordnad samt från en överordnad till den tillfrågade, skulle anges både arbetsuppgifternas art och den befattningshavare, från eller till vilken överflyttningen skulle ske. För den händelse frågan besvarades nekande, hemställdes att svaret skulle motiveras. På frågan: »Anser Ni det lämpligt att några av Era arbetsuppgifter flyttas till lägre befattningshavare?» svarade drygt en tredjedel nekande, medan 8 % lämnade den helt obesvarad. Av de 57 %, som fann en överflyttning av arbetsuppgifter lämplig, angav några, tillsammans 2 % av samtliga, ej vilken arbetsuppgift som avsågs, 13 % fann överflyttning kunna ske av mer än ett slag av arbetsuppgifter. Ett försök till gruppering av de angivna arbetsuppgifterna har gjorts i följande tabell, varav även framgår antalet svar i olika riktningar.

att belysa personalens uppfattningar om lämpligheten av förändringar i arbetsfördelningen. För att inte frågorna skulle misstolkas i den riktningen att förändringarna uppfattades som en fråga om arbetsbördans storlek, fogades en kort instruktion till denna avdelning av formuläret med följande lydelse: »Vid besvarandet av frågorna u n d e r avdelning F bör hänsyn icke tagas till om en ifrågasatt överflyttning av arbetsuppgifter skulle öka eller minska arbetsbördan. Frågorna avser att klargöra, om arten av arbetsuppgifter enligt Er mening är sådan, att uppgiften lämpligen kan eller bör överflyttas till högre eller lägre befattningshavare resp. till annan avdelning.» För de tre fall, som det här är fråga om, nämligen lämpligheten att flytta arbetsuppgifter från den tillfrågade till en underordnad eller till en Förflyttning

av arbetsuppgifter

till lägre

befattningshavare.

Antalet Ja-svar och Nej-svar s a m t arten av arbetsuppgift, fördelade efter de tillfrågades befattning.

Befattning:

Arbetschef vägingenjör

Ingenjör Igr. 25—29

Ingenjör Igr. 21—23

övervägmästare vågmästare

Vägtekniker

Samtliga

Ja-svar Nej-svar Obesvarat Antalet befattningshavare

21 22 4 47

41 25 4 70

36 21 8 65

59 44 8 111

53 19 7 79

210 131 31 372

28 Föreslagna arbetsuppgifter: Administrativa och kame r a l a uppgifter Staknings- eller projekte ringsarbeten Länsstyrelseärenden, skri velser till institutioner etc »Rutinmässiga arbetsupp gifter» Inspektioner och kontroller övriga arbetsuppgifter

11 Av t a b e l l e n f r a m g å r , att f l e r t a l e t tillf r å g a d e f i n n e r e n ö v e r f l y t t n i n g av arb e t s u p p g i f t e r till l ä g r e b e f a t t n i n g s h a v a -

4 6 3

19 3

62 11 10

re l ä m p l i g eller möjlig. De arbetsuppgifter, som i främsta r u m m e t o m n ä m n s , är s å d a n a av a d m i n i s t r a t i v o c h k a m e r a l

108 art. Av de lägre befattningshavarna nämns ofta även staknings- och projekteringsarbeten. Svaret »Rutinmässiga arbetsuppgifter» återkom så ofta, att det hölls isär vid kodningen. Den innebörd, som de svarande inlagt däri, är väl icke enhetlig och kan även tänkas sammanfalla med arbetsuppgifter, som hänförts till de andra grupperna. Renägenheten att överta arbetsuppgifter från högre befattningshavare visar sig emellertid vara betydligt svagare företrädd än uppfattningen om möjligheterna att lämna arbetsuppgifter ifrån sig till underordnade, vilket för övrigt framgår Förflyttning

av arbetsuppgifter

av följande tabell. Här är antalet nekande svar 54 %. Lägger man till denna siffra antalet av dem, som lämnat frågan obesvarad, får man sammanlagt 73 %. De arbetsuppgifter, som föreslagits överflyttade från överordnade, har givetvis en annan fördelning än de uppgifter, som ansågs kunna flyttas från de tillfrågade, men även här dominerar administrativa och kamerala uppgifter. Lämpligheten att flytta arbetsuppgifter till högre befattningshavare har fått få förespråkare. Endast 12 % h a r överhuvud svarat jakande, och av dem har endast 9 % angivit någon arbetsuppgift. från högre

befattningshavare.

Antalet Ja-svar och Nej-svar samt arten av arbetsuppgift, fördelade efter de tillfrågades befattning.

Befattning:

Antalet

befattningshavare

Arbetschef vägingenjör

Ingenjör Igr. 25—29

Ingenjör Igr. 21—23

övervägmästare vägmästare

Vägtekndker

Samtliga

3 39 5 47

25 33 12 70

16 32 17 65

34 57 20 111

24 39 16 79

102 200 70 372

2 4 3

6 10 4

2 2

21 9

Föreslagna arbetsuppgifter : Administrativa och kameStaknings-

eller

projekte-

Länsstyrelseärenden, skrivelser till institutioner Inspektioner och kontroller Övriga arbetsuppgifter

1 1

En annan fråga om arbetsuppgifternas placering rörde lämpligheten av dessas överflyttning till andra avdelningar. % svarade nekande, medan 14 % förbigick frågan. Rland de 82 svar, där en dylik förflyttning angavs såsom lämplig, förekommer vissa förslag om överflyttning mellan de tekniska avdelningarna, men de flesta avser en över8

flyttning till kameral avdelning eller från tekniker till markvärderingsman eller till särskild marklösenavdelning. För att registrera personalens egen uppfattning om arbetsuppgifternas prägel av rutinarbete ställdes frågan: »Hur stor del av Er arbetstid anser Ni åtgår för rutinmässiga arbetsuppgifter?». Då det kunde råda delade meningar om

109 lativt stor andel, nämligen 22 %, lämnade denna fråga obesvarad. De svarandes bedömning av arbetsuppgifternas karaktär i detta hänseende redovisas i efterföljande tabell.

vad som skulle räknas som rutinmässigt arbete, insköts inom parentes en förklaring, att frågan avsåg enkla, ofta förekommande arbetsuppgifter. Svaret skulle anges i procent av arbetstiden. En reProcentuell

andel av arbetstiden,

som åtgår för rutinmässiga

Antalet befattningshavare som för rutinm. uppgifter a n v ä n t : Befattning:

Arbetschefer o. väging. ... Ingenjörer Igr. 25—29 ...

Uppgiften obesvarad

Summa befattningshavare

'47 (10)

70 (21)

%

10—19 20—29 30—39 40—49 5 0 % % el. mer % % %

'14

0—9

5 12

arbetsuppgifter.

8 Ingenjörer Igr. 21—23 ...

65 (18)

Övervägmäst. o. vägmäst.

111 (11)

79 (20)

372 (80)

Samtliga

1 Understrukna siffror anger inom vilken klass medianen befinner sig. 2 Siffrorna inom parentes visar bortfallet inom varje grupp. I avsnittet Arbetets organisation fick de intervjuade tillfälle att ange, om arbetet enligt deras mening i högre grad kunde underlättas genom ökad maskinell utrustning eller genom en förstärkning av biträdespersonalen. Endast 22 % ansåg en ökad maskinell utrustning påkallad. RIand förslagen må jämte tekniska precisionsinstrument och mätapparater nämnas diktafoner, som särskilt

angavs av de högre befattningshavarna. Ett mera utbrett önskemål förefanns i fråga om biträdeshjälp. Närmare % uttalade sig för en ökning. I främsta rummet avsågs därmed tekniska biträden. I 19 % av svaren avsåg ökningen skrivoch kontorsbiträden och i 12 % ritbiträden. Stockholm den 15 maj 1957. Anne-Marie Bolander

110 F o r m u l ä r e t t f y l l e s m e d b l y e r t s . S v a r s m a r k e r i n g s k e r med k r y s s i a v s e d d ruta Skriv e v e n t u e l l a k o m m e n t a r e r och upplysningar på de därför a v s e d d a a n m ä r k n i n g s r a d e m a e f t e r varje f r å g a . Utnyttja även d e s s a rader i de fall det a n v i s a d e s v a r s u t r y m m e t är o t i l l r ä c k l i g t . Det är betydelsefullt att Ingen fråga Över h o p p a s Var god s k r i v tydligt. A 1

UTBILDNING.

A l l m ä n skolutbildning: D Folkskola • R e a l s k o l a e l l e r kommunal mellarrskola: Antal k l a s s e r . •

R e a l e x a m e n (Teknisk realexamen ange» under punkt 2. Teknisk utbildning.)

•

Gymnasium: Q Reallinjen,

Q

Latinlinjen,

Hl Annan linje,

vilken?

LJ S t u d e n t e x a m e n . (Teknisk studentexamen anges under punkt 2. Teknisk utbildning.) D Annan s k o l f o r m : Antal k l a s s e r : K o r r e s p o n d e n s k u r s e r och andra k u r s e r : ämnen, slsoro språk. bokföring. maskinskrivning etc.)

(Hår avses endait kurser I ilimiuu och merkantila

Anmärkningar:

1.

Teknisk utbildning: LÄROANSTALT

FACKL1NJE

UNDERVISNINGSFORM Se not 1)

STUDIETID ART AV EXAMEN antal år

EXAMENSÅR

' ' Använd följande förkortningar för u n d e r v i s n i n g s f o r m : Dagundervisning=dag. Kvällsundervisning=kv . , Korrespondensundervisning=korr. K o r r e s p o n d e n s k u r s e r och andra k u r s e r : (Angiv kursens omfattning och årtalet, da den avslutades).

Av V. o. V. - s t y r e l s e n anordnade k u r s e r :

Anm.

Ill -2B. 1

ANSTÄLLNINGAR

T i d i g a r e a n s t ä l l n i n g a r (Angiv e) praktlkrjänstgoringar och anställningar, som omfattar kortare tidrymd an en halvår)

BEFATTNING

MYNDIGHET. VERK. FÖRETAG e t c

ANSTÄLL-

ANSTÄLL-

NINGSTID

NINGSÅR

LÖNEGRAD el. ung, MÅNADSLÖN vid anställningens slut

Antal år

Anm.

I

Nuvarande anställning:

Anställd såsom i lönegrad

vid a v d . BeTa'rrJung" * sedan å r

(Årsnppgiften avser lönegraden)

S u m m a tjänstgöringstid efter fackutbildningen

år.

H ä r a v i n o m v a g v a s ende t

år

Anm.

•

'.

112 -3ARBETSUPPGIFTER A n g i v i u n g e f ä r l i g a p r o c e n t t a l (på 5 å 10 % n ä r ) f ö r d e l n i n g e n a v E r a r b e t s tid på n e d a n s t å e n d e a r b e t s u p p g i f t e r u n d e r s e n a s t e å r e t . B e s k r i v a r b e t s u p p g i f t e r na s å k l a r t s o m m ö j l i g t . A n g i v s j ä l v s t ä n d i g h e t s g r a d e n m e d e l s t n å g o t a v d e n e d a n uppräknade a l t e r n a t i v e n . O b s e r v e r a att s u m m a n av-samtliga a r b e t s u p p g i f t e r s k a l l bli 100 %. (Om nuvarande anställning pågått mindre an ett år anges den procentuella fördelningen för den tid anställningen varat. Angiv har denna tidrymd: _ _ . . . . . m månader.) Tekniska arbetsuppgifter: PROJEKTERING: Planläggning istort:

Arbetets art

Självstän dighetsgrad

m

Övrigt innearbete:

7o

70 ARBETSLEDNING, KONTROLL m.m Innearbete

7o

Fältarbete

%

ANDRA TEKNISKA UPPGIFTER

Administrativa och k a m e rala arbetsuppgifter: PERSONALFRÅGOR

•

-

-

-

%

ANSLAGSFRÅGOR

70 KOSTNADSBERÄKNINGAR

%

UPPHANDLING

RÄKNINGSGRANSKNING

%

ANDRA ADM. etc. ARBETS UPPGIFTER

%

*1)

Alternativ för arbetsuppgiftens självständighetsgrad med förkortningar: I huvudsak självständigt - HUV-SJ. Självständigt men enligt på förhand eller vid tidigare tillfälle givna direktiv = FORH.D1R. Självständigt men i samråd med överordnad = SAMRÅD Enligt direktiv givna samtidigt med arbetsuppgifterna = SAMT.DIR. Enligt direktiv under arbeten gång • UNDERH.DIR. OM SVARSUTRYMMET ÄR OTILLRÄCKLIGT VAR GOD UTNYTTJA VIDSTÅENDE SIDA.

113 -4-

D. ARBETETS ORGANISATION I s v a r e n anges befattningshavarens tjänsteställning och avdelning, men ej namnuppgifter. 1. Vilken e l l e r vilka befattningshavare f ö r s e r Er med a r b e t s u p p g i f t e r ? BEFATTNINGSHAVARE

LÖNEGRAD

AVDELNING

Anm. .

2. Vilken e l l e r vilka befattningshavare b i t r ä d e r E r n ä r m a s t vid fullgörandet av E d r a a r b e t s u p p g i f t e r ? ANTAL

BEFATTNINGSHAVARE

LÖNEGRAD

AVDELNING

Anm.

3.

Till vilken e l l e r vilka befattningshavare r e d o v i s a r Ni E d r a a r b e t s r e s u l t a t ? BEFATTNINGSHAVARE

Anm.

LÖNEGRAD

AVDELNING

114 -5-

•

*.

A n g i v Övriga a r b e t s k o n t a k t e r än h ä r o v a n r e d o v i s a d e s a m t a r t e n av kontakt (Har avjes förfrågningar, samråd, uppgörelser etc.)

a.

K o n t a k t e r i n o m E r e g e n v&gförvaltning'.' BEFATTNINGSHAVARE

b

AVDELNING

ART AV KONTAKT *1

K o n t a k t e r m e d a n n a n v ä g f ö r v a l t n i n g e l l e r m e d V. o. V . - s t y r e l s e n : I

BEFATTNINGSHAVARE

AVDELNING

ART AV KONTAKT

'1

ART AV KONTAKT

M

c. Övriga kontakter: MYNDIGHET KOMMUNALT ORGAN, ENTREPRENÖR, INTRESSENT ETC:

Anm. :

ANGIV ARTEN AV KONTAKT MED TILLHJÄLP AV FÖLJANDE FÖRKORTNINGAR: Korrespondens • KORR: Telefon = TEL. Egna besök inom eller utom verket = EGNA BESÖK Besök av personer inom verket • BESÖK INOM Besök av personer utom verket = BESÖK UTOM Direkt kontakt på arbetsplatsen (fältarbetet) = KON T. FÄLT. Sammanträden, överläggningar etc. = SAMMANTR. Kontakt av annan art » ANNAN ART Beskliv denna h»r:

5.

Å l i g g e r det E r att taga s j ä l v s t ä n d i g a i n i t i a t i v ?

r~j J a ,

~\ N e j .

OM JA. I VILKA AVSEENDEN OCH IFRÅGA OM VILKA ARBETSUPPGIFTER?

Anm.

6. H u r s t o r d e l a v E r a r b e t s t i d a n s e r N i å t g å r f ö r r u t i n m ä s s i g a (ofta f ö r e kommande) arbetsuppgifter % ANGIV VAD NI ÅSYFTAR:

Anm. :

7. S k u l l e n å g r a av E d r a a r b e t s u p p g i f t e r i n å g o n h ö g r e g r a d kunna u n d e r l ä t t a s : a.

g e n o m ökad m a s k i n e l l u t r u s t n i n g ?

J Ja,

J Nej.

OM JA. VILKEN UTRUSTNING?

b. g e n o m ökad b i t r ä d e s h j ä l p ? OM JA,

]

Ja,

^]Nej.

SKRIVBITRÄDEN, KONTORSBITRÄDEN RITBITRÄDEN ANNAN BITRÄDESPERSONAL. ANGIV VILKEN:

c.

genom förbättrade lokaler och utrustning i d e s s a ?

1_| Ja,

•

Nej.

OM JA, PRECISERA EDRA ÖNSKEMÅL (skrivbord, ritbord, telefon etc.)

Har Ni nu: eget rum? egen telefon Anm. :

•

Ja, Q

• Ja,

Nej. •

Om nej, med hur många delar Ni rum?

Nej. Om nej, med hur många delar Ni telefon?

personer. personer.

116 -7E . B E F A T T N I N G - UTBILDNING

1 A n s e r N i att Ni s k u l l e v a r a betjänt av v i d a r e u t b i l d n i n g i E r n u v a r a n d e befattning? Q Ja, Q Nej. OM JA. BESKRIV ARTEN OCH OMFATTNINGEN AV DENNA VIDAREUTBILDNING (omfattningen b e . hOver ej anges i fråga om V.o. V.-styrelsens kurser) vo.V. STYRELSENS KURSER:

ANNAN UTBILDNING:

Anm. :

2.

A n s e r Ni att N i i huvudsak - m e d E r nuvarande utbildning - s k u l l e kunna u p p r ä t t h å l l a n å g o n befattning i högre t j ä n s t e s t ä l l n i n g än E r e g e n ? Q

Ja,

Q

Nej.

OM JA. VILKEN BEFATTNING? (Det år inte endast en högre lönegrad som avses.' utan även en ändring i arbetsuppgifterna). 3.

A n s e r Ni att Ni i h u v u d s a k - m e d k o m p l e t t e r a n d e utbildning - s k u l l e kunna u p p r ä t t h å l l a någon befattning i h ö g r e t j ä n s t e s t ä l l n i n g än E r e g e n ? Q

Ja,

•

Nej.

OM JA, VILKEN BEFATTNING? ANGIV I FÖREKOMMANDE FALL VIDAREUTBILDNINGENS ART OCH OMFATTNING:

Anm. :

4.

Har Ni under Er a n s t ä l l n i n g s t i d vid V ä g f ö r v a l t n i n g e n b e d r i v i t s j ä l v s t u d i e r (studier på fritiden) i något e l l e r n å g r a f a c k å m n e n ? (Utöver vad som nämnts under avd. B.) •

Ja,

•

Nej.

OM JA, ANGIV STUDIERNAS FORM OCH OMFATTNING:

Anm. :

117 -8-

F. ARBETSFÖRDELNING Eventuella förändringar i arbetet. I.

Anser Ni det lämpligt att några av Edra arbetsuppgifter flyttas till lägre befattningshavare? r j Ja, Q Nej. OM JA. VILKA ARBETSUPPGIFTER?

TILL VILKEN ELLER VILKA BEFATTNINGSHAVARE?

OM NEJ. .MOTIVERA OM MÖJLIGT ER UPPFATTNING:

Anm. :

2.

Anser Ni det lämpligt att några av Edra arbetsuppgifter flyttas till högre eller jamnställd befattningshavare? • Ja, • Nej. OM JA. VILKA ARBETSUPPGIFTER?

TILL VILKEN ELLER VILKA BEFATTNINGSHAVARE?

OM NEJ, MOTIVERA OM MÖJLIGT ER UPPFATTNING:

Anm.

3.

Anser Ni det lämpligt att några arbetsuppgifter hos högre befattningshavare flyttas till E r ? Q Ja, • Nej. OM JA, VILKA ARBETSUPPGIFTER?

FRÅN VILKEN ELLER VILKA BEFATTNINGSHAVARE?

OM NEJ, MOTIVERA OM MÖJLIGT ER UPPFATTNING:

Anm. :

118 _Q

Anser Ni att några arbetsuppgifter bör flyttas till andra avdelningar?

•

Ja,

Q

Nej.

OM JA, VILKA ARBETSUPPGIFTER OCH TILL VILKA AVDELNINGAR?

OM NEJ. MOTIVERA OM MÖJLIGT ER UPPFATTNING:

Anm. :

5 Om en reducering av E r a totala arbetsuppgifter skulle ske, vilken a r b e t s uppgift skulle i så fall i första hand inskränkas eller s l o p a s ?

MOTIVERA OM MÖJLIGT ER UPPFATTNING:

Anm. .

6.

Anser Ni några arbetsuppgifter vara obehövliga?

LJ

Ja,

LJ

OM JA, VILKA ARBETSUPPGIFTER?

Anm. :

H a r Ni i ö v r i g t n å g r a f ö r s l a g e l l e r u p p s l a g t i l l f ö r b ä t t r a d o r g a n i s a t i o n a v v ä g f ö r v a l t n i n g e n s a r b e t e ? A n g i v i s å fall d e s s a :

Om svarsutrymmet är otillräckligt, var god utnyttja nästa sida.

Nej.

119 Bilaga 2.

Den tekniska personalens vid vägförvaltningarna s y n p u n k t e r och önskemål i fråga om arbetsuppgifternas fördelning I det frågeformulär, som av kompetensutredningen utsänts till den tekniska personalen vid vägförvaltningarna (se bilaga 1) ställdes under rubriken »F. Arbetsfördelning» följande frågor. 1. Anser Ni det lämpligt att några av Edra arbetsuppgifter flyttas till lägre befattningshavare? 2. Anser Ni det lämpligt att några av Edra arbetsuppgifter flyttas till högre eller jämställd befattningshavare? 3. Anser Ni det lämpligt att några arbetsuppgifter hos högre befattningshavare flyttas till E r ? 4. Anser Ni att några arbetsuppgifter bör flyttas till andra avdelningar? 5. Om en reducering av E d r a totala arbetsuppgifter skulle ske, vilken arbetsuppgift skulle i så fall i första hand inskränkas eller slopas? 6. Anser Ni några arbetsuppgifter vara obehövliga? 7. Har Ni i övrigt några förslag eller uppslag till förbättrad organisation av vägförvaltningens arbete? De på dessa frågor lämnade svaren ha liksom övriga uppgifter i frågeformuläret bearbetats statistiskt. Då det på grund av frågornas natur icke varit möjligt att på denna väg ge en fullständig bild av de samlade svarens innehåll, ha svaren varit föremål för särskild granskning av undertecknad. Som resultat härav ha upprättats sammanfattande förteckningar över vad som i svarsmaterialet bedömts vara av värde för undersökningen. Förteckningarna ha sammanställts avdelningsvis så, att svaren av tjänstemännen på projekterings-, byggnads- och underhållsavdelningarna

samt avdelningarna för enskild väghållning redovisats var för sig med fördelning av tjänstemännen efter deras tekniska utbildning (högskoleingenjörer, läroverksingenjörer, institutsingenjörer samt personal med väg- eller verkmästareutbildning). Utöver vad av förteckningarna framgår må följande nämnas rörande granskningens resultat. Beträffande fråga nr 1 hade man måhända kunnat förvänta ett starkare uttryck för viljan att överflytta arbetsuppgifter till lägre befattningshavare än som i allmänhet kommit till synes. En sådan vilja har dock otvetydigt markerats på projekteringsavdelningarna. Det torde finnas anledning förmoda att den tekniska personalen i allmänhet i större omfattning än vad utredningen ger vid handen ansett sig syssla med i förhållande till sin kompetens okvalificerade arbetsuppgifter. Att utslaget härför icke blivit så starkt beträffande andra avdelningar än projekteringsavdelningarna, sammanhänger möjligen med att personalen vid de övriga avdelningarna kan tilldelas mera kvalificerade uppgifter efter hand som praktiska insikter förvärvas, utan att fordringar på teoretiska kunskaper nödvändigtvis måste ställas lika högt som beträffande projekteringspersonalen. — Vad gäller arten av de arbetsuppgifter, som anses kunna »nedflyttas», torde den i allmänhet ganska väl överensstämma med resultatet i detta hänseende av de undersökningar, som kompetensutredningen i annan ordning låtit verkställa vid vissa vägförvaltningar.

120 Fråga nr 2 besvaras, såsom var att vänta, nekande om än med några undantag. Dessa undantagsfall synas icke vara av sådant intresse att de böra föranleda närmare analys. Vad en högskoleingenjör (arbetschef) vid någon byggnadsavdelning anför beträffande överförande av arbetsuppgifter av icke byggnadskaraktär till särskild assistent åt vägdirektören behandlas under fråga nr 7. Att svaren på fråga nr 3 i så stor utsträckning äro nekande torde få betecknas som anmärkningsvärt. Man borde ju kunnat förvänta att svaren skulle ha varit jakande åtminstone ungefär i samma mån som sådana svar lämnats på fråga nr 1. Förhållandet kan möjligen till en del förklaras därav, att vederbörande ansett sig så överlupen med arbete, att en avlastning av mindre kvalificerade uppgifter borde ske utan motsvarande övertagande av arbetsuppgifter från annan befattningshavare. Vid granskningen av svaren på denna fråga har även gjorts den iakttagelsen, att avdelningscheferna så gott som undantagslöst ansett sig icke böra övertaga arbetsuppgifter från överordnad ( i dessa fall vägdirektören). Flertalet av dem, som ansett sig kunna övertaga uppgifter från överordnade, befinner sig bland grupper med lägre utbildning. Fråga nr 4 torde ha närmast organisatorisk karaktär. Att flertalet svarar nej är kanske ej ägnat att förvåna. Under den tid vägförvaltningarna existerat, bör en på erfarenhet grundad fördelning av ärenden på de olika avdelningarna ha utbildat sig. Av särskilt intresse torde vara önskemålen om vissa arbetsuppgifters överförande till kameralavdelningen. Ifrågavarande uppgifter synas lämpliga att överföra på en ev. assistent (icke tekniker) hos vägdirektören.

De uppgifter som lämnats som svar på fråga nr 5 synas i allmänhet icke ge stoff för rationaliscringssträvanden. Frågan om slopande av de uppgifter vägförvaltningarna tilldelats ur militär beredskapssynpunkt bör givetvis bedömas från andra utgångspunkter. Förslagen rörande slopande av eller inskränkning i arbetet med statistik, rapportering och räkningsgranskning kan möjligen böra föranleda ett närmare studium. Utfallet av svaren på fråga nr 6 torde kunna tolkas så, att personalen i stort sett anser, att samtliga förekommande arbetsuppgifter äro nödvändiga för verksamheten. De härifrån avvikande svaren sammanfalla till stor del med de under fråga nr 5 lämnade uppgifterna och torde därför böra granskas och bedömas i samband med dessa. Under fråga nr 7 (i formuläret onumrerad) har lämnats en stor mängd förslag till förbättringar. Det skulle föra för långt att här kommentera de olika förslagen. Det torde få ankomma på vägoch vattenbyggnadsstyrelsen att i allmänhet bedöma, i vad mån förslagen böra underkastas närmare prövning. Förslaget om särskild icke-teknisk assistent åt vägdirektören eller liknande arrangemang, vilket återkommer ganska ofta, har varit föremål för kompetensutredningens särskilda undersökningar. Avslutningsvis må framhållas att svaren på exempelvis fråga n r 1, som med tanke på undersökningens syfte får anses vara bland de viktigaste, givetvis få bedömas under hänsynstagande till att de i vissa fall kunna stå i motsatsförhållande till vederbörande förmäns uppfattning. Detta h i n d r a r dock icke att undersökningens resultat på denna punkt kan få visst värde för en bedömning av frågan om kompetenskrav på väg- och vattenbyggnadsverkets område.

121 Det bör slutligen nämnas, att granskningen ger intryck av att uppgiftslämnarna i allmänhet visat stort intresse för undersökningen och bemödat sig om

att lämna korrekta uppgifter och allvarligt syftande förslag. Stockholm den 3 maj 1957. F. Gustafsson

Projekteringsavd.: Högskoleingenjörer Flyttning av arbetsuppgifter till lägre befattningshavare. En relativt utbredd uppfattning synes' vara att en del uppgifter kunna överförasj till lägre personal. Dessa uppgifter anses i' vissa fall kunna tilldelas tjänstemän i så1 pass låg ställning som 17 lönegraden, givetvis beroende på vederbörande uppgiftslämnares egen ställning. Dessa arbetsuppgifter angives av vägingenjörerna ofta blott såsom »mera rutinmässiga». Dessutom angives: genomgrävning av väg, anslutning av enskild väg, kostnadsberäkningar, rekognoscering (delvis), granskningsuppgifter (stadsplaner och., byggnadsplaner), rent administrativa uppgifter (uppsättande av skrivelser).

uppgifter, vilket torde i viss mån bero på missuppfattning av frågan. En vägingenjör anser att hans arbetsuppgifter borde vara av mera teknisk natur. Vederbörande har tydligen administrativt arbete av relativt stor omfattning. En annan anser att besiktning av järnvägskorsningar bör ske endast vart femte år i stället för som nu vart tredje. En tredje vägingenjör vill för sin del slopa allt arbete, som ej rör arbetsplaner; de olika ärendena anses spänna över för stort område.

Flyttning av arbetsuppgifter till högre befattningshavare. f På denna fråga svaras nej, i allmänhet utan motivering. De motiv, som i någraa fall angivits, torde sakna intresse. Flyttning av arbetsuppgifter från högre befattningshavare. Samtliga vägingenjörer svara här nejJ utom i ett fall, där vederbörande anser att remisser från länsstyrelsen kunna handläg' gas utan vägdirektörens medverkan. Ingenjörer i lägre ställning anse däremot i vissaa fall att gransknings- och planläggningsupp-i;gifter kunna till en del övertagas från vägingenjörerna. , Flyttning av arbetsuppgifter till andra avdelningar. i Även denna fråga besvaras med övervätt gande nej. I ett par fall angives dock att vissa länsstyrelseremisser (byggnad vidd iväg, anslutning av enskild väg, trafikdisfpenser m. m.) böra överföras till vägunderhållsavdelningen. Slopande eller inskränkning i första handd av vissa arbetsuppgifter. le Här hänvisas ofta till under F 1 lämnade

Ev. obehövliga arbetsuppgifter •Frågan besvaras med nej utom i ett fall, där vederbörande anser det överflödigt att ändra arbetsplaner under arbetets gång. En vägingenjör angiver dessutom under annan rubrik att granskningen av städernas räkenskaper kan slopas. Förslag eller uppslag till förbättringar. Regelbunden information rörande verksamheten såväl avdelningsvis som på annat sätt; inrättande av särskild befattning som assistent åt vägdirektören för kvalificerade arbetsuppgifter av sådan natur, att de icke kunna direkt hänföras till byggnad, underhåll eller projektering; sammanslagning av byggnads- och vägunderhållsavdelningarna; samordning av vägprojekterings- och vatten- och avloppsverksamhetcn; långsiklig samordning av projekterings- och byggnadsverksamheten; ingenjörer som syssla med stads- och byggnadsplaner böra få deltaga i s. k. länsmöten; ökad användning av flygfoto; användning av helikopter; nyutexaminerade högskoleingenjörer böra första året sysselsättas med fältarbete; kurser i författningskännedom för ingenjörer; erfarna och kvalificerade ingenjörer med lägre utbildning böra befordras utan »spärr» — vägförvaltningarna och speciellt avdelningscheferna böra ha avgörande inflytande härpå (förslag av vägingenjör); reservationsrätt för avdelningscheferna.

122 Projekteringsavd.: Läroverksingenjörer Flyttning av arbetsuppgifter till lägre befattn ingshavare. Nästan alla svara här ja. Arbetsuppgifter sådana som renritning, uträkning av avvägningsböcker, massberäkning anses kunna övertagas av ritbiträden och elever. Flyttning av arbetsuppgifter till högre befattningshavare. Nästan alla svara här nej. Flyttning av arbetsuppgifter från högre befattningshavare. De flesta svara nej. Vissa anse sig dock kunna övertaga arbetsuppgifter såsom utredning om vägs sträckning, ledning av flera stakningsgrupper, kontroll av vägstakning, deltagande i vattendomstolssammanträden, samråd med andra myndigheter. Flyttning av arbetsuppgifter till andra avdelningar. Övervägande nej. Ett par befattningshavare anse dock att markvärderingsarbetet bör överföras till annan avdelning. Slopande eller inskränkning i första hand av vissa arbetsuppgifter. En och annan önskar slopa »rutinarbetet». Ev. obehövliga arbetsuppgifter. Nästan alla svara nej. En tillfrågad anser att förslag till smärre broar icke behöver underställas styrelsen för förberedande granskning. Förslag eller uppslag till förbättringar. Införande av tidkort, där vederbörande noterar allt utfört arbete — den som visar ett bra resultat, premieras på något sätt; på varje avd. finnes en befattningshavare (kvinnlig) med uppgift att tillhandagå med uppgifter om arbetsföretag etc; större stakningslag; specialisering vägar/broar; uppdelning av proj. avd. på två detaljer — en för översiktlig planering, en för detaljerade förslag; »stakningsarbetet bör organiseras så att 2—3 grupper stå under ledning av en erfaren vägstakare — genom att denne reser mellan de olika förrättningsplatserna och ger nödiga direktiv kan mindre kvalificerad personal användas för rutinarbetet»; personal med »minimiutbildning» för stakningsarbete bör avancera till högst 17 eller 19 — personal med ingenjörsutbildning för mera kvalificerade uppgifter till högre lönegrader; allt utearbete

koncentreras till sommaren; kontakt med arbetsföretaget från stakningsarbetet till färdigställandet. Projekteringsavd.: Institutsingenjörer Svaren på frågorna 1—6 synas i stort sett visa samma tendens som hos läroverksingenjörerna. Förslag eller uppslag till förbättringar. Yttrande på akten vid remisser i stället för särskilda skrivelser; ritningar på kopierbart material i större utsträckning; delegering av mindre viktiga ärenden från vägdirektören till avd. chefer; praktisk kursverksamhet och information; standardisering av rutinarbeten; centralt upplagt bibliotek; organiserande av hantlangningskår; stereometriska metoder i större utsträckning; fastställande av slutgiltiga anvisningar för projektering; förberedande massberäkning med hjälp av mall; program för väntade arbetsuppgifter; i de fall konsulterande firmor anlitas böra dessa utföra även förberedelsearbetena — i annat fall kommer den på vägförvaltningen härmed sysselsatta personalen att förlora intresset och söka annat verksamhetsfält; införande av premieackord (viss extra ersättning per km färdigt förslag); förslagsritningar avseende broar böra ej återsändas av styrelsen för omarbetning utan böra konstruktions- och arbetsritningar kunna uppgöras på grundval av en förslagsritning; vägingenjören bör inspektera fältarbetet för undvikande av senare ändringar; inrättande av särskilt sekretariat för administrativa uppgifter. Projekteringsavd.: Personal med vågmästare- eller verkmästareexamen Svaren på frågorna under 1—6 ha icke föranlett närmare redovisning. Förstag eller uppslag till förbättringar. Inrättande av särskild arkivsektion; särskild avdelning för grundundersökning; enhetliga typ- eller normalsektioner (numrerade) ; högskoleingenjörer (en vid varje förvaltning) endast för rådgivande verksamhet; fastställande av vägförslag efter projektering i stora drag 3—5 år före vägarbetets påbörjande — detaljprojektering tidigast 2 år före denna tidpunkt; uppdelning av länen i distrikt under befäl av en teknisk chef, gemensam för de olika verksamhetsgrenarna; fasta arbetslag efter mönster av televerket.

123 Byggnadsavd.: Högskoleingenjörer Flyttning av arbetsuppgifter till lägre befattningshavare. Ungefär lika antal ja- och nej-svar. Bland arbetsuppgifter, som anses kunna »nedflyttas», märkas räkningsgranskning, rutinmässiga personalärenden, arbetarskyddsfrågor; »viss kontroll»; ordnande av ritningar (vikning etc.) till kontorsbiträde. Flyttning av arbetsuppgifter till högre befattningshavare. Alla utom ett par tillfrågade svara här nej. Någon anser att arbetsuppgifter av icke byggnadskaraktär böra överföras till särskild assistent åt vägdirektören. Flyttning av arbetsuppgifter från högre befattningshavare. En ingenjör anser sig böra få rätt att besluta i frågor av mindre ekonomisk räckvidd. En annan anser att detaljplanering bör övertagas från arbetschefen, övriga svara nej. Flyttning av arbetsuppgifter till andra avdelningar. Flertalet svara här nej. En arbetschef finner att uppgifterna rörande sysselsättning under vintersäsongen böra övertagas av vägunderhållsavdelningen. Ett par tillfrågade anser att marklösenfrågorna böra överföras till proj.avd. Slopande eller inskränkning i första hand av vissa arbetsuppgifter. En arbetschef anser att byggnadsverksamheten i egen regi bör minskas. En ingenjör anser att »rutinarbete med statistik» och räkningsgranskning bör slopas. En. obehövliga arbetsuppgifter. Så gott som samtliga svara nej. Någon anser dock att viss rapportering till styrelsen är obehövlig. Förslag till förbättringar. Särskilt konto för byggnadsavdelningens förrådsverksamhet, förenklat kollektivavtal, förenklad förrådsrörelse, jämn byggnadsverksamhet i egen regi; information om aktuella frågor, rationalisering av arkiven; viss projekteringspersonal på byggnadsavdelningen för ändring av arbetsplaner samt för proj. av smärre företag, vilket skulle ge snabbare resultat; kostnadsberäkningarna böra icke göras fullt så detaljerade,

tvärsektionering kan slopas utom där speciella förhållanden råder; sammanslagning av byggande och underhåll, länen uppdelas i distrikt med distriktsingenjör; särskild förråds- och mas/cinavdelning, vari även ingår arbetarskydd och ev. arbetsstudier; assistent åt vägdirektören; sammanslagning av byggande och underhåll i mindre och medelstora län, assistent åt vägdirektören för administrativa och trafiktekniska ärenden; reducering av fakturakontrollen. Byggnadsavd.: Institutsingenjörer Flyttning av arbetsuppgifter till lägre befattningshavare. Ungefär lika många ja- och nej-svar. Följande arbetsuppgifter anses kunna övertagas av lägre befattningshavare. Upprättande av programhandlingar och kontrakt (det egna arbetet skulle inskränka sig till granskning); s. k. engagemangsbokföring, rapportering; »div. utredningar»; granskning av fakturor och rapporter; »administrativa uppgifter»; statistik; revidering av kostnadsberäkningar. Flyttning av arbetsuppgifter till högre befattningshavare. En ingenjör anser att »chefskontroll» av beläggningsarbeten bör övertagas av högre bef. havare; en annan anser detsamma beträffande upprättande av arbetsplaner. Övriga svara nej. Flyttning av arbetsuppgifter frän högre befattningshavare. Flertalet svarar nej. Bland arbetsuppgifter som anses kunna övertagas märkas: Kontroll och ledning av fältarbeten; teknisk och ekonomisk kontroll; förslag till smärre entreprenadarbeten, förhyrning av arbetsmaskiner; »planläggning och organisation». Flyttning av arbetsuppgifter till andra avdelningar. En ingenjör anser att smärre byggnadsarbeten bör utföras av vägunderhållsavdelningen; en annan att granskning av städernas räkenskaper bör överföras till projekteringsavdelningen. Övriga svara nej. Slopande eller inskränkning i första hand av vissa arbetsuppgifter. Viss teknisk redovisning; rapportering; granskning av fakturor och rapporter; trafikräkning.

124 Ev. obehövliga

arbetsuppgifter.

En ingenjör anser den tekniska redovisningen överflödig. Förslag

till

förbättringar.

Sammanslagning av byggande och underh å l l ; regelbunden information; särskild beläggningsavdelning och särskild avdelning för arbeten i egen regi, båda under en chef; särskild maskinavdelning. Byggnadsavd.: Personal med vågmästare- eller verkmästareexamen Flyttning av arbetsuppgifter till lägre befattningshavare. Flertalet svara h ä r ja. Arbetsuppgifter som anses kunna »nedflyttas»: Upphandling, avsyning; detaljer av kostnadsberäkningar, teknisk redovisning; granskning av f a k t u r o r ; enklare beräkningar; rapportering, »enklare kontorsarbete»; marklösenärenden. Flyttning av arbetsuppgifter till högre befattningshavare. En ingenjör anger h ä r granskning av städernas räkenskaper, övriga svara nej. Flyttning av arbetsuppgifter från högre befattningshavare. Flertalet svara nej. F. ö. angives följande arbetsuppgifter: Extra ersättning till entreprenörer; »allt avseende väg- och brobyggnad»; skriftväxling med olika institutioner. Flyttning av arbetsuppgifter till andra avdelningar. Någon anser att prisgranskning av åkarr ä k n i n g a r bör överföras till kameralavdelningen; en annan att siffergranskning av arbetsrapporter bör överföras till s a m m a avdelning. I övrigt svaras nej. Slopande eller inskränkning av vissa arbetsuppgifter. Inga förslag.

i första

hand

Flyttning av arbetsuppgifter fattningshavare.

till högre

be-

Frågan besvaras i a l l m ä n h e t nekande. Flyttning av arbetsuppgifter fattningshavare. Alla svara h ä r n e j .

från högre

be-

Flyttning delningar.

till andra

av-

av arbetsuppgifter

Någon anser att ärenden rörande underh å l l av garage och tjänstebostäder böra överföras från kameralavdelningen till vägunderhållsavdelningen. Ärenden rörande kontrakt och avtal samt upphandling och försäljning föreslås flyttade från vägunderhållsavd. till kam.avd. Smärre projekteringsarbeten, vilka f. n. utföras av vägunderhållsavd. föreslås överförda till p r o j . avd., likaså ärenden rörande intagande av enskild väg till a l l m ä n t underhåll s a m t besiktning av järnvägskorsningar. Slopande eller inskränkning i första hand av vissa arbetsuppgifter. Någon anser att arbetet med m i l i t ä r a ärenden och driftvärn kan helt slopas. Ev. obehövliga arbetsuppgifter. Någon finner arbetet med driftvärnet obehövligt. Förslag till förbättringar. Anmärkningsvärt få ha h ä r angivit något mera konkret förslag. Någon h a r dock föreslagit att driftvärnet vid vägförvaltningarna uppgår i hemvärnet. Underhållsavd.: Institutsingenjörer Flyttning av arbetsuppgifter till lägre fattningshavare.

be-

Ungefär lika många j a - och nej-svar. Bland arbetsuppgifter som anses kunna »nedflyttas» m ä r k a s arbetarskyddsfrågor, arbetsavtalsfrågor, enklare räknearbete, protokollsuträkning, statistik.

Ev. obehövliga arbetsuppgifter. Alla svara nej.

Flyttning av arbetsuppgifter till högre fattningshavare. Alla utom en svara h ä r nej.

Underhållsavd.: Högskoleingenjörer Flyttning av arbetsuppgifter till lägre befattningshavare. Svaret »nej» överväger något. Av dem, som svara ja, angivas arbetsuppgifter sammanhängande med länsstyrelseremisser, mobiliseringsplaner, driftvärn såsom l ä m p liga att flytta.

Flyttning av arbetsuppgifter fattningshavare.

be-

från högre be-

Det stora flertalet svarar nej. Besiktning av järnvägskorsningar, uppgifter s a m m a n hängande med byggande av garage, kontroll av vissa vägunderhållsarbeten anses dock k u n n a övertagas från högre befattningshavare.

125 Flyttning av arbetsuppgifter till andra avdelningar. Endast ett fåtal svarar här ja. Ett par vågmästare anse att arbetet med länskungörelserna rörande allmänna vägar böra överföras till proj.avd:en. Slopande eller inskränkning i första hand av vissa arbetsuppgifter. En ingenjör föreslår slopande av de militära beredskapsuppgifterna vid vägförvaltningarna. Ev. obehövliga arbetsuppgifter. Alla svara här nej. Förslag till förbättringar. Under denna punkt framföres i huvudsak följande: Högskoleutbildning bör krävas endast för vägingenjör för projektering; inrättande av särskild befattning för samordning av de olika avdelningarnas arbetsuppgifter (planeringsman); underhållsavdelningarna utrustas med särskild planeringssektion, vari ingår en arbetsstudiegrupp; särskild befattning för maskinärenden; anställande av särskild befattningshavare (arvodesanställd underofficer) för militära ärenden; i län med mer än en övervägmästare för underhållet böra arbetsuppgifterna fördelas horisontellt; granskning av arbets- och maskinrapporter samt fakturor lägges helt på kameralavdelningen. Slutligen anser en ingenjör personalstyrkan vara för stor och föreslår en nedskärning med 5 %! Underhållsavd.: Personal med vågmästare- eller verkmästareexamen Svaren på frågorna 1—6 ha ej föranlett särskild redovisning. Här nedan följer ett koncentrat av synpunkter, som framförts såsom förslag till förbättringar. Förenkling av kollektivavtalen, varigenom kontrollen av arbetsrapporterna skulle bli mindre tidsödande; särskild befattning för militära ärenden; särskild befattning för maskinärenden och arbetarskydd; förrådsavdelningen omorganiseras till maskinoch förrådsavdelning; sammanslagning av underhålls- och byggnadsavdelningarna; sammanslagning av de tekniska avdelningarna; överförande av »en stor mängd» administrativa arbetsuppgifter till kameral personal; nedskärning av rapporteringen till väg- och vattenbyggn.styr; minskad inventering av material med ringa värde; instruktion för varje befattning; regelbunden

information; omorganisation av hela verket enligt särskilt förslag; övervägmästarna tilldelas tre vägmästareområden och stationeras i anslutning till dessa; övervägmästartjänsterna ersättas med ingenjörstjänster —• vägmästarna i större vägmästareområden med övervägmästare. Avd. för enskild väghållning: Institutsingenjörer Flyttning av arbetsuppgifter till lägre befattningshavare. Lika många ja- och nej-svar. En vågmästare anser att renritning av vägförslag bör utföras av ritbiträde, en annan att »vissa kontorsarbeten» böra överföras till kameral biträdespersonal. Flyttning av arbetsuppgifter till högre befattningshavare. Frågan besvaras nekande utom i ett fall. Flyttning av arbetsuppgifter från högre befattningshavare. övervägande nekande svar. En vägmästare anser att han bör få utföra besiktning av vägunderhåll. En övervägmästare önskar föredraga ärenden i länsstyrelsen vid de tillfällen, då vägdirektören är förhindrad. Flyttning av arbetsuppgifter till andra avdelningar. Endast ett ja-svar. Diarieföring av ärenden bör helt utföras av kameralavdelningen. Slopande eller inskränkning i första hand av vissa arbetsuppgifter. Någon anser att i första hand bör vågmästares »kontorsarbete» slopas, en annan anser att vissa besiktningar samt arbetet med råd och anvisningar åt intressenter kan slopas. Ev. obehövliga arbetsuppgifter. Samtliga svara »nej». Förslag till förbättringar. Någon föreslår instruktion för varje befattningshavare, en annan föreslår större enhetlighet mellan länen ifråga om bidragsgivningen. Avd. för enskild väghållning: Personal med vågmästare- eller verkmästareexamen Flyttning av arbetsuppgifter till lägre befattningshavare. Ungefär lika många ja- och nej-svar. Bland arbetsuppgifter, som anses kunna

126 överföras märkas: utskrivning av protokoll till »kontorist», siffergranskning, kollationering o. dyl. till kontorsbiträde, upprättande av sammanställningar, utanordningar, skötsel av kartverk till kontors- och ritbiträde, besiktningar, uppskattningsförrättningar, kostnadsberäkningar till vågmästare. Flyttning av arbetsuppgifter till högre befattningshavare. Nästan alla svara »nej». Flyttning av arbetsuppgifter från högre befattningshavare. Flertalet svarar nej. I några fall anser sig vederbörande böra övertaga utredningar rörande enskild vägs intagande till allmänt underhåll, granskning av arbetsritningar för broar. Ett par vågmästare vill övertaga arbetet med besiktning, kontroll och avsyning. Flyttning av arbetsuppgifter till andra avdelningar. Alla svara nej utom i ett fall: Granskning av ritningar till större broar och besiktning av broplatser bör utföras av projekteringsavdelningen.

Slopande eller inskränkning i första hand av vissa arbetsuppgifter. Någon vill slopa »vissa innearbeten», som rätteligen böra utföras av länsstyrelsen, en annan vill slopa uppskattningsförrättningarna. Ev. obehövliga arbetsuppgifter. Samtliga svara nej. Förslag till förbättringar. Upprättande av arbetsplan utföres av vägförvaltningen; bidragsverksamheten (och utanordning) överföres från länsstyrelsen till vägförvaltningen; arbetsplaner upprättas efter enhetligt system, vilket underlättar granskningen; allt »kontorsarbete» utföres av kamerala biträden; enhetlig bidragsgivning; skriftväxling, remisser, besvärsärenden böra handläggas av länsstyrelsen endast på uppdrag från vägförvaltningen; normalsektioner för enskilda vägar; minskning av kontrollarbetet genom »flygande besiktning»; vägunderhållspersonalen deltager i arbetet med kontroll av byggnadsföretag; en byggnads- och en underhållssektion för enskild väghållning; länet uppdelas i två »övervägmästareområden».

Statens offentliga utredningar 1957 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. JO och kommunerna. [2] Fordringspreskription m. m. [111 Förenklad byggnadslagstiftning. [21]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Jordbruks förstärkande med skog. [8] Markvård och erosionsskydd. [17] Utredning med förslag till ny veterinärtaxa m. m. [20]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Statens instituts för folkhälsan arbetsuppgifter och organisation. [6] Kanslister i administrativ tjänst. [23] Industri. Stommaterial från jord- och stenindustrin. [12] Kommunalförvaltning

Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finansväsen. Fullföljdsbegränsning i skattemål. [8] Den statliga indirekta beskattningen. [13]

Politi.

Kommunikationsvägen. Trafiksäkerhet. II [18]

Bank-, kredit- och peuningväsen.

Försäkringsväsen. Nationalekonomi och socialpolitik.

Krigsskada å egendom. [5]

Allmänna pensionsberedningen. I. Förbättrad pensionering. [7] 2. Remissyttranden. [IG] 1955 års långtidsutredning. 2. Balanserad expansion. Bilagor. [10] 3. Remissyttranden. [22] Beroende uppdragstagare. [14]

Hulso- och sjukvård. Nordiskt samarbete inom näringsforskningen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Församlingslag. [15] Biskopsval. [19]

[1] Försvarsväsen. örlogsvarvens organisation m. m. [9]

Allmänt näringsväsen. Oljelagring. [4]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1937