Den statliga centrala rationaliserings- och revisionsverksamhetens organisation

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

son STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1959:22 KUNGL. B I BL.

2 Finansdepartementet

' " ! 1S59

STOCKHOLM

DEN STATLIGA CENTRALA RATIONALISERINGS- OCH REVISIONSVERKSAMHETENS ORGANISATION

BETÄNKANDE AVGIVET AV 1956 ARS R A T I O N A L I S E R I N G S U T R E D N I N G

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1959 Kronologisk förteckning

1. Statligt töd till jordbrukets inre rationalisering. Idun. 16 s. Jo. 2. Filmstöc och biografnöjesskatt. Idun. 153 s. Fi. 3. Prelimirir nationalbudget för år 1959. Marcus. V + 131 . Fl. 4. Kompetnsfördelningen av administrativa besvärsmål melin Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten. Lim. 485 s. Ju. 5. Läkemeielsförsörj ningens organisation. Idun. 304 s. I. 6. Fångvårisanstalters optimala storlek. Idun. 63 s. + 6 s. ill. J . 7. Statligt ireditstöd till hantverk och småindustri m.m. Kihlströa. 131 s. H. 8. Utbildniig av lärare i yrkesämnen för industri och hantverlsamt handel. Idun. 210 s. E. 9. Lokala syddstjänstemän samt arbetarskyddsstyrelsens orgaiisation. Idun. 78 s. S. 10. Författnngsutredningen: IV. Opinionsbildningen vid folkomröstningen 1957. Idun. 145 s. Ju. 11. Förutsätningarna för civil varvsdrift vid Karlskrona örlogsvav. Idun. 56 s. Fö. 12. Tilläggsvmsioneringens administration. Idun. 186s. S. 13. Familjebskattningen. Idun 275 s. Fi. 14. Reviderad nationalbudget för år 1959. Marcus. V + 112 s. FI. 15. Fångvånsstyrelsen. Idun. 216 s. Ju. 16. Riksdagtis budgetarbete. Marcus. 56 s. Fi. 17. Domarb.nan. Idun. 222 s. Ju. 18. Fånges »hetsersättning. Idun. 98 s. Ju. 19. Statsbidagen till städernas vägar och gator m. m. Idun. 13. s. K. 20. Det rättpsykiatriska undersökningsväsendets organisation Jdun. 303 s. Ju. 21. Sveriges meteorologiska och hydrologiska instituts arbetsup>gifter och organisation. Idun. 303 s. K. 22. Den staliga centrala rationaliserings- och revisionsverksamietens organisation. Idun. 238 s. Fi.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstä\erna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet.

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1959:22 Finansdepartementet

DEN STATLIGA CENTRALA RATIONALISERINGS- OCH REVISIONSVERKSAMHETENS ORGANISATION BETÄNKANDE AVGIVET AV 1956 ÅRS RATIONALISERINGSUTREDNING

1 D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB STOCKHOLM 1959

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Finansdepartementet

Den 29 j u n i 1956 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för finansdepartementet dels att tillkalla högst sju utredningsmän med uppdrag att överväga den statliga rationaliseringsverksamhetens organisation och fortsatta bedrivande, dels ock att tillkalla experter för deltagande i utredningsarbetet samt förordna sekreterare åt utredningsmännen. Med stöd av n ä m n d a bemyndigande tillkallade departementschefen samma dag såsom utredningsmän dåvarande ledamöterna av riksdagens andra k a m m a r e , numera drätseldirektören G. L. Andersson i Mölndal och fabrikören H. F . Carlsson i Tibro, expeditionschefen i finansdepartementet, tillförordnade generaldirektören I. Löfqvist, generaldirektören M. I. C.-H. Nordlander, ledamöterna av riksdagens andra kammare, bankdirektören C. G. Regnéll och lantbrukaren A. L. Rubbestad samt förutvarande statssekreteraren, direktören T. G. W ä r n . Åt Nordlander uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsmännens arbete. Departementschefen uppdrog vidare samma dag dels åt kanslichefen hos riksdagens revisorer P. A. Dahlberg, krigsrådet E. I. Insulander, statskommissarien K. E. Jerdenius, dåvarande kanslichefen, numera överdirektören K. A. Lindbergson, byrådirektören, tillförordnade kanslichefen P. A. V. Tammelin samt byråchefen N. C. E. Wildeman att såsom experter deltaga i utredningsarbetet, dels ock åt dåvarande kanslichefen, numera direktören Eugen Olsson att vara huvudsekreterare samt åt förste kanslisekreteraren P. S. Månsson att vara biträdande sekreterare åt utredningsmännen. Den 26 oktober 1956 entledigade departementschefen på därom gjord framställning Olsson och Wildeman från uppdragen såsom huvudsekreterare respektive expert samt tillkallade, med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande samma dag, Olsson att såsom ledamot deltaga i utredningens arbete och förordnade Wildeman att vara huvudsekreterare åt utredningen. Den

25 februari 1957 uppdrog departementschefen åt Wildeman att tillika som expert deltaga i utredningens arbete. Den 8 mars 1957 entledigade departementschefen på därom gjord framställning Andersson från uppdraget att vara ledamot av utredningen samt uppdrog åt ledamoten av riksdagens andra kammare, metallarbetaren H. L. Gustavsson i Stockholm att vara ledamot av utredningen. På därom gjord framställning entledigade departementschefen den 19 december 1958 Rubbestad att vara ledamot av utredningen. Utredningen har antagit benämningen 1956 års rationaliseringsutredning. Samråd har ägt rum med 1951 års pensionsutredning, kommittén för maskinell databehandling och 1956 års fondutredning. Sedan utredningsuppdraget nu slutförts, får utredningen härmed vördsamt överlämna betänkande angående den statliga centrala rationaliseringsoch revisionsverksamhetens organisation. Reservation har avgivits av ledamoten Löfqvist och särskilda yttranden ha avgivits av experterna Dahlberg, Insulander, Jerdenius, Lindbergson och Wildeman. I den m å n annat ej framgår av sagda yttranden ha de i utredningens arbete deltagande experterna förklarat sig biträda de förslag som utredningen nu framlägger. Stockholm den 12 juni 1959.

H. F. Carlsson Eugen

Olsson

C.-H.

Nordlander

H. L.

Gustavsson

C. G. Regnéll

I.

Löfqvist

T. G.

Warn

I Curt

Wildeman

Innehåll

Kap. I.

Kap. II.

Utredningsdirektiven och utredningsarbetets Direktiven Inledning Utredningsarbetets uppläggning m. m

uppläggning 7 9 15

De statliga rationaliseringsorganen 1. Statens organisationsnämnds organisation och verksamhet . . 2. Centrala sjukvårdsberedningens organisation och verksamhet 3. Speciella rationaliseringsorgan

18 28 30

Kap. I I I .

Organisationsföredragandena

33 Kap. IV.

De statliga revisionsorganens organisation och arbetsuppgifter. 1. Riksräkenskapsverket 2. Statens sakrevision 3. Specialrevisioner 4. Överrevisorer för särskilda förvaltningsområden 5. Vissa speciella kontrollorgan

Kap. V.

Statskontorets

Kap. VI.

Förvaltningskostnaderna

Kap. VII.

På senare år väckta förslag om rationaliseringssamhetens organisation m. m

Kap. V I I I .

Framförda önskemål rörande den framtida hetens organisation m. m

35 40 43 46 49

organisation och verksamhet

inom statsförvaltningen

55 och

revisionsverk61

rationaliseringsverksam65

Kap. IX.

Utredningens synpunkter och förslag rörande det centrala seringsorganets arbetsområde och arbetsuppgifter m. m

Kap. X .

Arbetsuppgifter och arbetsmetoder för den centralt bedrivna sionsverksamheten

Kap. X I .

. .

Utredningens verksamhet

allmänna

synpunkter

rörande statskontorets

rationali71 revi86 remiss98

Kap. X I I .

Allmänna synpunkter rörande den centrala organisationen naliserings- och revisionsverksamheten

Kap. XIII.

Organisationen

av det centrala rationaliseringsorganet

120 Kap. XIV.

Organisationen

av det centrala revisionsorganet

130 K a p . XV.

Statskontorets

organisation

139 Kap. XVI.

Förvaltningsmyndigheternas

. X V I I . Sammanfattning

av ratio104

. . interna rationaliseringsverksamhet.

.

145 148

6 Reservation av ledamoten Löfqvist (s 155) Särskilda yttranden av experterna Dahlberg (s 173) Insulander (s 192) Jerdenius (s 193) Lindbergson (s 197) och Wildeman (s 200).

Bilagor Bilaga A. De speciella rationaliseringsorganens organisation och verksamhet 1. Postverket 2. Televerket 3. Statens järnvägar 4. Vattenfallsverket 5. Domänverket 6. Försvarets fabriksstyrelse 7. Armétygförvaltningen 8. Marinförvaltningen 9. Flygförvaltningen 10. Tullverket 11. Väg- och vattenbyggnadsverket 12. Statsdepartementens organisationsavdelning Bilaga B. De helstatliga aktiebolagens rationaliseringsverksamhet Bilaga C. Riksdagens revisorers organisation och verksamhet Bilaga D. De affärsdrivande verkens specialrevisioner Bilaga E. Arméintendenturförvaltningens förrådskontroll Bilaga F. Rationaliseringsverksamheten genom särskilda organ inom den kommunala förvaltningen

225 Bilaga G. Rationaliseringsverksamheten i det enskilda näringslivet Bilaga H. De centrala rationaliseringsorganen i Danmark, Norge och Finland

228 235

202 206 207 209 211 211 212 212 213 213 214 215 216 219 221 224

KAPITEL I

Utredningsdirektiven och utredningsarbetets uppläggning

Direktiven Utredningens direktiv innefattas i ett anförande till statsrådsprotokollet över finansärenden den 29 juni 1956 av chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng. Departementschefen anförde därvid i huvudsak följande. Den statliga rationaliseringsverksamheten har behandlats i ett flertal utredningar, senast av 1949 års rationaliseringsutredning. I sitt år 1950 avgivna betänkande (SOU 1950:8) framförde utredningen vissa förslag av genomgripande betydelse. Dessa har emellertid endast i begränsad omfattning föranlett ställningstagande av Kungl. Maj:t, beroende bland annat på de olika uppfattningar som framkom vid remissbehandlingen av betänkandet. Man saknade också vid denna tidpunkt närmare erfarenhet av organisationsundersökningar inom den civila statsförvaltningen. Då ett bättre erfarenhetsunderlag härvidlag numera föreligger, synes det angeläget att på nytt — som jag förutskickat i årets statsverksproposition — upptaga den statliga rationaliseringsverksamheten till övervägande. I enlighet härmed bör verksamheten på nämnda område bli föremål för en allsidig och förutsättningslös utredning genom särskilda utredningsmän. Som en bakgrund till utredningen vill jag här framföra följande synpunkter. Inom en verksamhet av sådan omfattning som statsförvaltningen äger förändringar oavbrutet rum. Det är därför av grundläggande betydelse att överblick finns över förvaltningen samt att uppmärksamhet ägnas åt förvaltningsapparatens effektivitet. Jag vill från början slå fast, att jag anser en fortlöpande rationaliseringsverksamhet i statsförvaltningen vara i hög grad angelägen. Detta innebär med andra ord, att jag anser det nödvändigt med speciella organ för bedrivande av rationaliseringsverksamheten, så att organisationsformer och arbetssätt, tekniska hjälpmedel, personalbehov m. m. ständigt blir föremål för fortlöpande översyn och överväganden. Rationaliseringsutredningen uttalade, att den vid fullgörandet av sitt uppdrag tagit uttrycket rationaliseringsverksamhet i dess vidaste bemärkelse. Den hade sålunda dit hänfört planmässigt vidtagande av åtgärder som kunde medverka till att den statliga verksamheten utövades enklare, snabbare och mera ekonomiskt än förut utan att säkerheten otillbörligt åsidosattes. Den av rationaliseringsutredningen intagna ståndpunkten bör lämpligen även nu gälla som utgångspunkt vid utredningsmännens bedömande av målsättningen för den statliga rationaliseringsverksamheten. Vad beträffar metoderna för uppnåendet av detta mål, förutsätter jag, att utredningsmännen ingående utreder och framlägger förslag om hur rationaliseringsverksamheten inom statsförvaltningen lämpligast bör ordnas. Av de åtgärder som för närvarande vidtages för att höja effektiviteten i statsförvaltningen — vid sidan om den rationaliseringsverksamhet som all arbets- och personalled-

8 ning har att ägna sig åt inom det egna förvaltningsområdet — kan jag särskilt nämna allmänna organisationsundersökningar, sakrevisionell och annan revisionsteknisk granskning samt utbildning. Med utgångspunkt härifrån torde det få ankomma på utredningsmännen att framlägga förslag om vilka typer av rationaliseringsåtgärder som i fortsättningen bör vidtagas samt om deras omfattning. Beträffande de allmänna organisationsundersökningarna bör utredas, om dessa skall syfta till en kartläggning av hela statsförvaltningen för att möjliggöra ett bättre utnyttjande av tillgängliga resurser. Utredningsmännen bör även taga ställning till om man vid en bestämning av verkens uppgifter bör ur rationalitetsbefrämjande synpunkt vidtaga åtgärder, som leder till en begränsning av verksamheten men samtidigt medför en viss sänkning av standarden, minskad service åt allmänheten, eftergift i fråga om »millimeterrättvisa» samt minskad kontroll m. m. Vidare torde böra bedömas i vad mån organisationsundersökningar bör bedrivas vertikalt verk för verk med total genomgång av hela organisationen — såväl målsättning och organisationsstruktur som arbetsmetoder och detaljerad bedömning av personalbehov — eller om någon form av horisontella undersökningar skall väljas, vid vilka man endast tar upp vissa arbetsuppgifter eller arbetsenheter, där så anses särskilt påkallat, till granskning och i övrigt endast lämnar mera allmänna förslag och anvisningar beträffande organisation och arbetsmetoder m. m. Det spörsmålet anmäler sig också på vad sätt genomförandet av beslutade omläggningar skall ske. Inte mindre viktigt för att ernå ett önskat resultat av en omorganisation är vidare hur de därefter med omläggningen sammanhängande frågorna löses. I detta sammanhang bör jämväl undersökas, huruvida även organisationsundersökningar av begränsad omfattning bör vidtagas för att, där så prövas erforderligt, lämna underlag för ett ställningstagande till anslagsäskandena. Utredningsmännen bör också överväga den framtida omfattningen och inriktningen av den forskning och det studium av maskinell och annan utrustning inom det kontorstekniska området, som bör bedrivas av blivande rationaliseringsorgan. Vid behandlingen av hithörande frågor bör samråd äga rum med kommittén för maskinell databehandling. Beträffande utbildningsverksamheten torde jag få erinra om att viss kursverksamhet sedan någon tid bedrivs i organisationsnämndens regi, nämligen kurser för organisationsföredragande samt i arbetsledning. Kursverksamheten i arbetsledning har man bedrivit som försöksverksamhet för att bland annat få erfarenhet rörande lämpliga ämnen och undervisningsmetoder. Utredningsmännen bör vara oförhindrade att överväga behovet och omfattningen av såväl nämnda som annan utbildningsverksamhet i rationaliseringssyfte. Sedan sålunda mål och metoder klarlagts, återstår vilka organ, som bör svara för rationaliseringsverksamheten. Som inledningsvis antytts bedrivs denna verksamhet nu i olika former, t. ex. av de förvaltande statsorganen själva, av olika särskilda organ — varvid främst må nämnas försvarets förvaltningsdirektion, försvarets civilförvaltning, statskontoret, riksräkenskapsverket, statens sakrevision och statens organisationsnämnd — samt av kommittéer och utredningar genom särskilt tillkallade sakkunniga. Jag erinrar också om att rationaliseringsutredningen förordade en sammanslagning av statskontoret, statens sakrevision och statens organisationsnämnd. Denna fråga synes ånyo böra bli föremål för övervägande. Även andra lösningar är möjliga exempelvis en sammanslagning av statskontoret och organisationsnämnden. En komplettering av de befintliga organens nuvarande resurser eller en överflyttning dem emellan av vissa arbetsuppgifter är också ett tänkbart alternativ.

9 Skulle utredningsmännen finna sig böra förorda en sammanslagning i här antydd riktning, torde ett flertal frågor kräva närmare prövning. Sålunda aktualiseras då spörsmålet om varthän de arbetsuppgifter som nu åligger statskontoret och som är artskilda från rationaliseringsverksamheten skall föras. Därvid synes främst en överflyttning av statskontorets pensionsbyrå till annat organ böra övervägas. Samråd bör härvidlag ske med 1951 års pensionsutredning, som har att utreda pensioneringens ordnande i organisatoriskt hänseende. Hur gränsdragningen i rationaliserings- och revisionshänseende mellan civil och militär förvaltning lämpligast bör ordnas är även en fråga, som i detta sammanhang inställer sig. Ett särskilt problem är därvid om den militära avdelningen inom organisationsnämnden bör inkluderas i sammanslagningen eller om annan lösning för denna avdelning är mera ändamålsenlig. Skulle utredningsmännen finna det lämpligare med ett fristående speciellt rationaliseringsorgan för organisationsundersökningar, bör de söka finna former för ett fastare samarbete mellan de olika rationaliseringsorganen i statsförvaltningen. I detta sammanhang torde även böra övervägas organisationen av ämbetsverkens egna rationaliseringsorgan samt organisationsföredragandenas ställning inom de olika verken liksom också i vilken utsträckning de olika verken skall utrustas med möjligheter att utföra organisationsundersökningar i egen regi. Oavsett vilket alternativ rörande formerna för rationaliseringsverksamhetens bedrivande, som kan komma att förordas av utredningsmännen, bör de överväga den lämpliga ordningen för beredning inom Kungl. Maj:ts kansli av rationaliseringsärenden. Utredningsmännen bör även bedöma utformningen av rationaliseringsorganets ledning. Härvid bör beaktas önskvärdheten av att i densamma ingår personer, vilka genom sin verksamhet i enskild och offentlig förvaltning besitter värdefull administrativ erfarenhet. Utredningsuppdraget omfattar givetvis också rationaliseringsorganets organisatoriska uppbyggnad i övrigt såsom antalet tjänstemän och anställningsformerna samt sättet för tjänstemännens avlönande m. m. Slutligen bör utredningsmännen pröva lämpligheten av att tjänstemän inom andra statliga verk under någon period tjänstgör inom rationaliseringsorganet. Inledning Varje organ inom statsförvaltningen bör självfallet sträva efter att dess verksamhet skall vara så organiserad att den kan bedrivas med största möjliga mått av effektivitet och på sådant sätt att onödiga utgifter undvikas. Ett uppmärksammande och ett utnyttjande av förefintliga rationaliseringsmöjligheter böra följaktligen ingå som ett normalt led i varje sektor av den löpande förvaltningsverksamheten och utgöra något, som det ankommer på varje befattningshavare att söka främja, såvitt det gäller hans eget arbetsområde. När m a n talar om den statliga rationaliseringsverksamheten och organisationen därav torde det emellertid ej i främsta rummet vara en dylik varje organ och varje befattningshavare inom ramen för de ordinarie arbetsuppgifterna åvilande skyldighet, som åsyftas, utan en planmässig verksamhet, där arbetet med att söka finna förbättrade och mera effektiva organisationsformer och arbetsmetoder ävensom en bedömning av möjligheterna att begränsa personalen eller öka dennas arbetskapacitet

10 bedrives som en fristående verksamhet utan direkt samband med fullgörandet av löpande förvaltningsuppgifter. 1949 års rationaliseringsutredning hänförde i sitt betänkande till rationaliseringsverksamhet ett planmässigt vidtagande av åtgärder, som kunde medverka till att den statliga verksamheten utövades enklare, snabbare och mera ekonomiskt än förut utan att säkerheten otillbörligt åsidosattes. 1 Enligt de för 1956 års rationaliseringsutredning lämnade direktiven bör den av 1949 års utredning sålunda intagna ståndpunkten i fråga om begreppet rationalisering även nu lämpligen gälla som utgångspunkt vid bedömande av målsättningen för den statliga rationaliseringsverksamheten. Utredningen har med hänsyn härtill endast funnit det nödigt att något klargöra de olika företeelser, som enligt utredningens uppfattning kunna karakteriseras såsom rationalisering i egentlig eller mera vidsträckt bemärkelse och vilka beröras av de förslag utredningen kommer att framlägga. Det bör då till en början understrykas, att till rationaliseringsverksamhet icke kan hänföras en sådan verksamhet, som bedrives av besparingsutredningar eller besparingskommittéer, vilka tillsatts med uttrycklig uppgift att söka åstadkomma en nedskärning av statsutgifterna genom en begränsning av statsverksamheten eller av de statliga ekonomiska engagementen på speciella områden. Rationaliseringsverksamhetens uppgift är snarare att visa hur statsverksamheten — med den omfattning den har enligt de beslut statsmakterna fattat — skall kunna bedrivas så effektivt och billigt som möjligt. Detta utesluter givetvis icke, att ett organ, som sysslar med rationaliseringsverksamhet, i denna sin verksamhet ej sällan k a n behöva upptaga frågan huruvida nyttan av vissa arbetsuppgifter står i rimlig proportion till kostnaderna för desamma och framlägga de förslag till begränsning av de statliga arbetsuppgifterna, som vid en sådan bedömning kunna finnas påkallade. Såsom i det följande skall närmare angivas torde det, om rationaliseringsverksamheten skall ge önskvärt resultat, vara angeläget att någon snäv gräns i nu ifrågavarande hänseende ej uppdrages mellan vad som skall räknas som rationaliseringsverksamhet och som en direkt på begränsning av statsutgifterna inriktad besparingsverksamhet och att sålunda det eller de organ, som syssla med rationaliseringsverksamhet, skola ha befogenhet att inom tämligen vida gränser själva välja sina arbetsuppgifter. Såsom rationaliseringsverksamhet i egentlig mening torde i första hand få betraktas åtgärder för effektivisering av statsverksamheten genom samordning eller sammanslagning av myndigheters verksamhet och omgruppering av myndigheters arbetsuppgifter i samband med standardisering, decentralisering eller centralisering av arbetsuppgifter. Andra till egentlig 1

SOU 1950:8 sid. 11 ff.

11 rationalisering hänförliga åtgärder äro sådana, som vidtagas i syfte att åstadkomma förenklingar i förvaltningsförfarandet, vilka kunna leda till indragning av förvaltningsorgan eller delar av sådana, eller eljest för främjande av förvaltningsorganens interna effektivitet genom kontorsrationalisering o. d. Sådan planmässig rationaliseringsverksamhet, som nu nämnts, kan självfallet bedrivas inom de statliga förvaltningsorganen i den m å n man inom dessa inrättar särskilda avdelningar eller tjänster med uppgift att svara för rationaliseringsverksamheten inom vederbörande organ. Den kan även uppdragas åt särskilda organ, vilka uteslutande eller till huvudsaklig del syssla med att undersöka rationaliseringsmöjligheter inom statsförvaltningens olika grenar. Som bekant ha, vad den svenska statsförvaltningen angår, båda vägarna beträtts i det att dels inom åtskilliga verk, framför allt de affärsdrivande verken, inrättats särskilda avdelningar eller tjänster för rationaliseringsarbete inom verket, dels ock särskilda organ, i främsta rummet statens organisationsnämnd, tillskapats med uppgift att tjänstgöra som centrala rationaliseringsorgan. Vid sidan av den verksamhet, som har till syfte att effektivisera statsförvaltningen genom en planmässig översyn av det sätt på vilket verksamheten inom denna är organiserad, erfordras emellertid inom statsförvaltningen liksom inom annan verksamhet även en kontroll över det sätt på vilket de medelsförvaltande organen fullgöra sina uppgifter på det ekonomiska området. Denna kontroll måste, om den skall fylla sin uppgift, avse ej blott den kamerala sidan av medelsförvaltningen utan även ändamålsenligheten av de ekonomiska dispositioner, som vidtagas. En ekonomisk kontrollverksamhet av detta slag är naturligtvis icke uteslutande inriktad på att åstadkomma besparingar. Det föreligger icke desto mindre ett påtagligt samband mellan en revisionsverksamhet av nu nämnt slag och sådan rationaliseringsverksamhet, som nyss berörts. De organ, som syssla med revisionsverksamhet, få under detta sitt arbete inblick i betydande delar av statsförvaltningen, varvid deras uppmärksamhet kan riktas på förhållanden, som ge vid handen att en myndighet i ett eller annat hänseende arbetar mindre rationellt. De impulser och förslag till åtgärder, som därvid väckas från de reviderande organens sida, få räknas till rationalisering i mera vidsträckt bemärkelse. Utredningen har därför ansett sig i samband med frågan om organisationen av rationaliseringsverksamheten i egentlig mening även böra upptaga frågan om organisationen av den statliga revisionsverksamheten, särskilt i den mån denna är av sakrevisionell karaktär. Utredningen har däremot självfallet icke funnit sig kunna upptaga till bedömande den rationaliserings- eller revisionsverksamhet, som bedrives av riksdagen underställda organ. Vid sidan av sådan verksamhet, som nu nämnts, bör även erinras om den betydelse den inom statsförvaltningen förekommande remissverksam-

12 heten k a n ha såsom garanti för att förslag till expansion eller omläggning av statsförvaltningen skola bli noggrant prövade ur organisatorisk synpunkt och ur ekonomiska synpunkter över huvud taget. Utredningen har därför i samband med frågan om organisationen av den statliga rationaliseringsverksamheten även ingått på frågan om remissverksamheten såvitt angår det organ, som för närvarande intar platsen som centralt remissorgan inom statsförvaltningen, d. v. s. statskontoret. Utredningen kommer i det följande att beteckna den verksamhet, som avser rationalisering i egentlig mening, såsom rationaliseringsverksamhet. Den verksamhet, som därutöver är att hänföra till rationalisering i nyss angivna mera vidsträckta bemärkelse, kommer att angivas såsom revisionsrespektive remissverksamhet. Såsom framgår av de i det föregående återgivna direktiven för utredningen gäller utredningens uppdrag organisationen av rationaliseringsverksamheten inom statsförvaltningen. Med statsförvaltningen synes härvid i första hand ha åsyftats sådana organ som fullgöra uppgifter av helt eller huvudsakligen förvaltningsmässig karaktär. Vid sidan av den egentliga statsförvaltningen bedrives ju en omfattande statlig verksamhet dels av de affärsdrivande verken och dels av statsägda bolag. Rationaliseringsproblemen inom de affärsdrivande verken och de statliga bolagen äro emellertid i viss mån av annan k a r a k t ä r än de, som möta inom de rent administrativa statsorganen. Beträffande de statliga bolagen har utredningen över huvud taget ej ansett sig ha att ingå på frågan om organisationen av rationaliseringsverksamheten inom desamma i vidare mån än att utredningen inhämtat vissa uppgifter härom, vilka redovisas i bilaga B till detta betänkande. Beträffande de affärsdrivande verken har utredningen begränsat sig till att behandla frågan i vad mån särskilda åtgärder böra vidtagas för att få till stånd en tillsyn över den rationaliseringsverksamhet, som bedrives inom dessa verk, ävensom en samordning mellan denna verksamhet och rationaliseringsverksamheten inom den egentliga statsförvaltningen. Det är utredningen angeläget att redan här understryka, att en rationaliseringsåtgärd ingalunda alltid behöver vara liktydig med en omedelbar kostnadsminskning för statsverket. Resultatet av en dylik åtgärd kan j u ofta vara det att en ökad arbetskapacitet åstadkommes inom ramen för den befintliga personalorganisationen, så att en eljest erforderlig personalförstärkning kan undvikas eller organet blir i stånd att prestera ett större arbetsresultat eller åtaga sig nya arbetsuppgifter, vilka statsmakterna vilja pålägga organet. Det bör även betonas att man, då det gäller att bedöma huruvida en viss åtgärd kan anses innebära en rationalisering eller ej, icke k a n begränsa sig till att enbart studera åtgärdens ekonomiska effekt för

13 statsverket utan även måste taga hänsyn till vilka följder åtgärden kommer att få för de i sammanhanget berörda medborgarna, såväl direkt i ekonomiskt avseende som på annat sätt.

Såsom framhållits i det anförande till statsrådsprotokollet, vari direktiven för utredningens uppdrag angivits, bedrives den statliga rationaliseringsverksamheten för närvarande i olika former av ett flertal särskilda organ eller av de förvaltande statsorganen själva samt av kommittéer och utredningar genom särskilt tillkallade sakkunniga. Innan utredningen i de härefter följande kapitlen II—V lämnar en mera utförlig redogörelse för vissa av de särskilda statsorgan, vilkas verksamhet väsentligen är inriktad på att förenkla administrationen och begränsa statens utgifter, torde här inledningsvis få lämnas en översikt över de olika former i vilka rationalisering i egentlig eller mera vidsträckt bemärkelse bedrives inom statsförvaltningen. Statens organisationsnämnd är det centrala organ, som genom systematiska organisationsundersökningar framför allt skall verka för effektivisering av förvaltningsproceduren inom de olika statliga förvaltningsgrenarna. Nämndens arbetsområde omfattar i princip hela statsförvaltningen och således även den militära förvaltningsapparaten. Vid organisationsundersökningarna sker som regel först en detaljerad kartläggning av den undersökta myndighetens arbetsuppgifter, organisation och arbetsmetoder. På grundval av sålunda inhämtat material framlägges, i den mån så finnes påkallat, förslag till omläggning av organisation och arbetsmetoder exempelvis till ökad användning av tekniska hjälpmedel i syfte att uppnå begränsning av personal och kostnader. Även om organisationsundersökningarna av skilda anledningar under tidigare år väsentligen varit inriktade på den militära förvaltningen, har nämnden dock på senare år även utfört ett antal större undersökningar hos civila förvaltningsorgan såsom hos domstolarna, arbetsmarknadsorganen, bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna, väg- och vattenbyggnadsverket samt länsstyrelsernas landskanslier. Nämnden tillhandagår även statsmyndigheterna med råd och upplysningar i frågor rörande kontorsrationalisering samt anordnar utbildning i rationaliseringsteknik av egna tjänstemän och av organisationsföredragande hos förvaltningsorganen. Organisationsnämndens verksamhet torde således kunna sägas vara huvudsakligen inriktad på den organisatoriska sidan av rationaliseringsarbetet. Vid sidan av statens organisationsnämnd arbetar ett särskilt organ, centrala sjukvårdsberedningen, för rationalisering av sjukhusväsendet. Ett annat statligt organ, polisväsendets organisationsnämnd, verkställer icke organisationsundersökningar inom den egentliga statsförvaltningen

14 utan utför dylika undersökningar inom polisdistrikten och därvid främst inom de statsbidragsberättigade distrikten. Inom vissa större statsmyndigheter finnas inrättade särskilda rationaliseringsorgan. Flertalet affärsdrivande verk, nämligen generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen och försvarets fabriksstyrelse, ha sålunda till sitt förfogande särskilda rationaliseringsenheter, vilka huvudsakligen bedriva kontorsrationalisering eller organisationsundersökningar rörande speciella problem av teknisk natur. Särskilda rationaliseringsenheter för huvudsakligen teknisk rationalisering eller rationalisering av kontorsorganisationen finnas vidare hos armétyg-, flyg- och marinförvaltningarna samt hos generaltullstyrelsen och vägoch vattenbyggnadsstyrelsen. Hos övriga statsorgan, som icke ha egna avdelningar för kontorsorganisatorisk eller teknisk rationalisering, finnas regelmässigt särskilt förordnade organisationsföredragande, vilka vid sidan av övriga arbetsuppgifter h a att följa myndighetens verksamhet och föreslå de åtgärder, som anses k u n n a leda till förenklingar eller besparingar. Organisationsföredragande skall även söka hos myndighetens befattningshavare väcka intresse för rationaliseringsåtgärder. Vid sin granskning av myndigheternas ekonomiska förvaltning k u n n a såsom tidigare nämnts de statliga revisionsorganen ej sällan komma att uppmärksamma förhållanden, som kunna ge impulser till rationaliseringsåtgärder och besparingar. Instruktionen för den centrala revisionsmyndigheten, riksräkenskapsverket, innehåller sålunda en allmän föreskrift om att vid räkenskapsgranskningen skall tillses att nödig sparsamhet och statens bästa iakttages. Denna föreskrift ger verket såväl möjlighet som skyldighet att i sitt arbete ej blott anlägga kamerala synpunkter utan även gå in på saklig granskning av myndigheternas ekonomiska handlande. Den fortlöpande ändamålsenlighetsgranskningen av statens utgifter och inkomster sker emellertid främst genom statens sakrevision, som skall granska statlig och statsunderstödd verksamhet ur allmänt ekonomiska synpunkter. Sakrevisionen har i enlighet härmed bland annat att tillse, att statens inkomster inflyta utan att onödiga kostnader förorsakas statsverket samt att skäligt vederlag erhålles för av staten tillhandahållna prestationer. Där myndighet bedriver upphandling eller ekonomisk verksamhet i övrigt skall sakrevisionen även tillse att affärsmässiga grunder tillämpas vid denna verksamhet. De inom vissa centrala ämbetsverk inrättade specialrevisionerna ha till huvudsaklig uppgift att granska underlydande lokala organs räkenskaper ur kamerala synpunkter. Dessa revisionsorgan ägna sig därför endast i begränsad omfattning åt en sakrevisionell granskning.

15 För granskning av vissa speciella förvaltningsområden, nämligen statens järnvägars, vattenfallsverkets och väg- och vattenbyggnadsverkets verksamhet, finnas särskilda av Kungl. Maj :t utsedda överrevisorer. Dessa överrevisorers uppgift kan närmast anses vara av sakrevisionell karaktär och innefattar en bedömning av lämpligheten av gjorda utbetalningar och erlagda priser samt ändamålsenligheten av vidtagna förvaltningsåtgärder i övrigt. Såsom allmänt statligt remissorgan utövar slutligen statskontoret ur förvaltningsmässiga, organisatoriska och ekonomiska synpunkter en granskning av myndigheternas anslagsäskanden eller av kommittéer framlagda organisationsförslag, varvid från statskontorets sida i remissutlåtanden kunna föreslås olika åtgärder för rationalisering och besparingar. Vid sidan av den rationalisering, som sålunda i egentlig eller i mera vidsträckt bemärkelse bedrives av flertalet här översiktligt omnämnda statsorgan, komma organisationsfrågor inom särskilda förvaltningsgrenar även mer eller mindre direkt under bedömande av kommittéer och sakkunniga. Vad i det föregående berörts har haft avseende å de under Kungl. Maj :t lydande myndigheterna. Den ur konstitutionell synpunkt betydelsefulla verksamhet, som utövas av riksdagens revisorer, torde i detta sammanhang slutligen få omnämnas. Statsrevisorernas granskning av förvaltningen är till huvudsaklig del inriktad på att få till stånd en effektivisering och rationalisering av den statliga förvaltningen samt besparingar inom densamma. Såsom organ för riksdagen äro statsrevisorerna i så måtto principiellt bundna i sitt arbetssätt, att de icke k u n n a träda i direkt förbindelse med förvaltningsorganen i annan mån än genom inhämtande av upplysningar. I många fall bruka myndigheterna emellertid, med instämmande i revisorernas uttalanden, förklara sig beredda att ompröva påtalade förhållanden. I andra fall åter kan riksdagen hos Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t med anledning av revisorernas påpekanden ville vidtaga erforderliga åtgärder. Då revisorernas påpekanden som regel icke angiva någon bestämd detaljlösning av problemen bruka revisorernas anmärkningar därför ofta föranleda tillsättande av särskilda kommittéer. Revisorernas uttalande i viss fråga kan ibland även delgivas statens organisationsnämnd eller statens sakrevision för ytterligare undersökning.

Utredningsarbetets uppläggning m. m. För fullgörande av utredningsuppdraget har utredningen funnit det nödvändigt att kartlägga omfattningen och organisationen av den nuvarande statliga rationaliserings-, revisions- och remissverksamheten. I sådant syfte har utredningen inhämtat redogörelser från de berörda organen, varjämte verksledningarna i de organ, som närmast beröras av utredningens förslag, beretts tillfälle att framföra sina erfarenheter av nuvarande organisation

16 samt framlägga synpunkter på den framtida verksamhetens bedrivande. Vid besök hos riksräkenskapsverket, statens sakrevision, statens organisationsnämnd, statskontoret och försvarets civilförvaltning ha därjämte utredningens ledamöter och experter beretts tillfälle att närmare studera dessa organs huvudsakligaste arbetsuppgifter och tillvägagångssättet vid desammas fullgörande. Utredningen har slutligen å ort och ställe tagit del av den försöksverksamhet i fråga om folkbokföring och skatteuppbörd, som statens organisationsnämnd bedrivit i Jönköping. Utredningen kommer i anslutning till behandlingen av de olika huvudfrågorna att lämna en redovisning av det väsentligaste i det material, som sålunda tillförts utredningen. Redovisningen avser, därest icke annat utsäges, de förhållanden som rådde den 1 juli 1957. Utredningen lämnar i kapitel II först en redogörelse för statens organisationsnämnds organisation, arbetsuppgifter och arbetssätt. I samma kapitel lämnas vidare en översikt över de statsorgan, vilkas arbetsuppgifter och arbetsmetoder äro i stort sett besläktade med organisationsnämndens. Den närmare redovisningen av de speciella rationaliseringsorgan, som finnas inrättade inom affärsverken och vissa centralförvaltningar för dessa verks egna arbetsområden, har däremot ansetts böra intagas såsom bilaga A till betänkandet. I kapitel III behandlar utredningen därefter organisationsföredragandena inom förvaltningen. I bilaga B till betänkandet lämnas redogörelse för den rationaliseringsverksamhet, som finnes organiserad inom de helstatliga aktiebolagen. I bilagor till betänkandet (bilagor F och G) redovisas vidare undersökningar rörande rationaliseringsverksamheten hos kommunerna och vissa företag i det enskilda näringslivet. I bilaga H lämnas vidare en kortfattad redogörelse för den statliga rationaliseringsverksamheten i Danmark, Norge och Finland. I kapitel IV lämnas en redogörelse för de statliga revisionsorganens nuvarande organisation, arbetsuppgifter och arbetssätt, varefter i kapitel V redovisas statskontorets nuvarande organisation och arbetsuppgifter, företrädesvis i avseende å ämbetsverkets remissverksamhet, och i kapitel VI lämnas en statistisk översikt över förvaltningskostnaderna inom statsförvaltningen. I följande avsnitt av betänkandet, kapitel VII, redogöres därefter för de förslag rörande rationaliseringsverksamheten inom den offentliga förvaltningen, som framlades av 1949 års rationaliseringsutredning, ävensom för rationaliseringsfrågans behandling i riksdagen på senare år. I kapitel VIII lämnas en redogörelse för de synpunkter och önskemål rörande den framtida rationaliseringsverksamhetens organisation och verksamhetsformer, som verksledningarna i de organ, som närmast beröras av utredningens förslag, framfört till utredningen.

17 I kapitel IX framlägges utredningens synpunkter och förslag rörande ett centralt rationaliseringsorgans arbetsområde, arbetsmetoder och arbetsuppgifter, varefter i kapitel X redovisas motsvarande synpunkter och förslag rörande den centralt bedrivna revisionsverksamheten. I kapitel XI redogör utredningen för sina synpunkter på statskontorets remissverksamhet. I nästfoljande avsnitt, kapitel XII, redovisar utredningen sina allmänna synpunkter på den centrala rationaliserings- och revisionsverksamhetens organisation. I kapitel XIII framlägger utredningen därefter förslag till organisation av ett centralt rationaliseringsorgan och i efterföljande kapitel XIV framlägges förslag till organisation av ett centralt revisionsorgan. I kapitel XV framlägges utredningens förslag till organisation av statskontoret. I kapitel XVI framlägges slutligen förslag rörande förvaltningsmyndigheternas interna rationaliseringsverksamhet, varefter i kapitel XVII lämnas en sammanfattning av utredningens i betänkandet framlagda förslag.

2—806121

K A P I T E L II

De statliga rationaliseringsorganen

1. Statens organisationsnämnds organisation och verksamhet Organisationsnämndens tillkomst

I sitt slutbetänkande den 27 februari 1943 1 underströk den år 1940 tillsatta besparingsberedningen det angelägna i att det av beredningen påbörjade rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen fullföljdes med all kraft och i vidaste omfattning. Det fortsatta arbetet borde emellertid, framhöll beredningen, efter beredningens upphörande stå under ledning av ett gemensamt organ, en organisationsnämnd. Denna nämnd borde enligt besparingsberedningen erhålla även andra uppgifter än den att i rationaliseringssyfte successivt genomarbeta samtliga civila och militära områden. Sålunda skulle den, genom att följa den allmänna utvecklingen på såväl kontorsorganisationens som den tekniska organisationens område, kunna utgöra ett permanent rådgivande organ i organisationsfrågor för de statliga myndigheterna. I skrivelse den 20 maj 1943 till chefen för försvarsdepartementet erinrade överbefälhavaren om att några undersökningar, motsvarande de organisationsundersökningar, som besparingsberedningen bedrivit inom den civila delen av statsförvaltningen, icke företagits inom försvarsväsendet. Överbefälhavaren förmenade emellertid, att åtskilligt torde kunna vinnas genom en rationell granskning även av försvarsväsendets många organisationer och där rådande arbetsförhållanden. Vid denna granskning borde den erfarenhet tillgodogöras, som vunnits vid undersökningarna i de civila verken. I propositionerna nr 305 och 366 till 1943 års riksdag behandlades spörsmålet om det fortsatta rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen. Under åberopande av i huvudsak vad besparingsberedningen och överbefälhavaren anfört föreslogs sålunda inrättandet av ett organ, som skulle omhänderha organisationsundersökningarna inom statsförvaltningen. Förslaget vann riksdagens bifall och statens organisationsnämnd inrättades från och med den 1 januari 1944. Organisationsnämndens sammansättning och personalutrustning m. m.

Organisationsnämnden arbetar under en generaldirektör och en styrelse med sju av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter på en militär och en civil avdelning 1

SOU 1943: 13.

19 samt ett kansli. En sektion för kursverksamhet, rådgivning och information ingår i den civila avdelningen. Kansliet och den civila avdelningen förestås av en kanslichef och den militära avdelningen av en militär ledamot av nämndens styrelse. Både den civila och den militära avdelningen äro uppdelade i ett antal arbetsgrupper. Chefen för den militära avdelningen h a r förutom arbetsgrupperna till sitt förfogande ett militärt sekretariat. Antalet arbetsgrupper inom de båda avdelningarna skiftar med hänsyn till det aktuella arbetsläget och tillgången på gruppchefer. Antalet befattningshavare inom grupperna skiftar likaledes med hänsyn till de föreliggande arbetsuppgifterna. Den för nämnden fastställda personalförteckningen upptager 27 löneplansplacerade tjänster, under det att övrig personal inom nämnden är arvodesanställd. De lönegradsplacerade tjänsterna äro följande. 1 generaldirektör i lönegrad Bp 8 1 kanslichef » Bp 3 3 byrådirektörer, förste byråsekreterare (förste byråingenjörer) eller byråsekreterare (byråingenjörer) » högst Ae 26 3 byrådirektörer, förste byråsekreterare (förste byråingenjörer) eller byråsekreterare (byråingenjörer) » högst Ae 24 5 förste byråsekreterare (förste byråingenjörer) eller byråsekreterare (byråingenjörer) » högst Ae 23 6 förste byråsekreterare (förste byråingenjörer) eller byråsekreterare (byråingenjörer) » högst Ae 21 5 byråsekreterare (byråingenjörer) » hö«st Ae 19 1 teknisk assistent » Ae 10 1 kansliskrivare » Ae 10 1 kanslibiträde » Ae 7 Nämndens nuvarande organisation belyses av omstående tablå. Personalen förutsattes inom ramen för anvisade medel kunna uppgå till 65 befattningshavare. För närvarande utgöres den av 57 befattningshavare, varav expertpersonalen å den militära avdelningen uppgår till 17 och å den civila avdelningen till 27. Kostnaderna för nämndens verksamhet uppgingo budgetåret 195657 till sammanlagt 1 262 000 kronor, varav 1 057 276 kronor till avlöningar och 204 724 kronor till omkostnader. Arbetsuppgifter och arbetsmetoder

Enligt 1 § i den för organisationsnämnden gällande instruktionen av den 15 oktober 1946 (SFS 625)* åligger det nämnden att planlägga och i samverkan med vederbörande verk utföra organisationsundersökningar inom statliga förvaltningsgrenar. Nämnden skall vidare anordna utbildning av deltagare i organisationsundersökningarna och, i den mån så kan ske utan 1

Jfr. SFS 1957/563.

20 Rådgivning Kursverksamhet

Kansli

Tids studiegrup p T . tn

'E?"3 S >-> <u r-5

+-> +-> OT : 0

M o p

3 as ,2 -Ö r-i

> fe

<2 :0

«M

a B

c OJ Tf

P> cd

o

Undersökningsgrupp 6

S [O

fl T» u

C

Undersökningsgrupp 5

Undersökningsgrupp 4

Pi CO

a

•s

Undersökningsgrupp 3

O

CO

•aCO

:0 *->

M O

•d

to

a CD c3 4-> CO

£4

Undersökningsgrupp 2 'cb3 C

O

Undersökningsgrupp 1

M JO

Verkstadsgrupp CO

•a UD u

Förrådsgrupp

o Expeditionsgrupp

Marin undersökningsgrupp

21 åsidosättande av dessa arbetsuppgifter, tillhandagå statsmyndigheterna med råd och upplysningar i frågor, som falla inom nämndens verksamhetsområde. Planläggningen av nämndens verksamhet inom den civila statsförvaltningen har hittills skett på så sätt att förslag till flerårsplan uppgjorts, som diskuterats med representanter för finansdepartementet och reviderats tid efter annan med hänsyn till att olika omständigheter kunnat medföra att omkastningar i ordningsföljden mellan i planen upptagna undersökningar befunnits nödvändiga eller att komplettering med nya undersökningar aktualiserats. Uppdraget att verkställa organisationsundersökning hos en myndighet erhåller nämnden av Kungl. Maj :t. Den ordning i vilken organisationsundersökningarna inom försvarsväsendet skolat äga r u m har beslutats i samråd mellan nämnden och försvarsgrenscheferna. F r a m till 1949 anlitades den övervägande delen av nämndens personal för undersökningar inom försvaret. Restämmande härför har varit av Kungl. Maj :t meddelade direktiv. Det begränsade antal kvalificerade civila experter, som nämnden förfogade över, togs därför under ett flertal år till övervägande del i anspråk för undersökningar på det militära området. Från och med år 1949 har emellertid antalet experter för undersökningar inom försvaret minskats successivt och den sålunda friställda personalen överförts till uppgifter, sammanhängande med nämndens undersökningar inom den civila statsförvaltningen. Nämndens organisationsundersökningar bruka med hänsyn till sin omfattning och n a t u r indelas i olika typer. En fullständig organisationsundersökning innebär att ett ämbetsverks hela organisation och samtliga arbetsuppgifter genomgås, varefter, i den mån effektivisering bedömes vara möjlig, detaljerade förslag utarbetas beträffande verkets organisationsstruktur, arbetsmetoder och arbetshjälpmedel, personalbehov, lokaler m. m. Organisationsundersökningar, som omfatta endast vissa bestämda arbetsuppgifter, bruka benämnas horisontella eller funktionella undersökningar. De horisontella undersökningarna kunna antingen vara begränsade till en myndighet eller gå horisontellt genom flera myndigheter. Tillvägagångssättet vid en fullständig organisationsundersökning inom försvarsväsendet skiljer sig i det väsentliga icke från det förfarande, som tillämpas vid motsvarande undersökningar inom civila statsförvaltningen. I det följande kommer framställningen att begränsas till en redogörelse för det typiska förfaringssättet vid en fullständig organisationsundersökning hos en civil myndighet. Uppdraget att verkställa organisationsundersökningen erhåller nämnden som nyss angivits av Kungl. Maj :t. Det beslut varigenom uppdraget med-

22 delas är vanligen kortfattat och innehåller inga detaljbestämmelser beträffande undersökningens bedrivande. Inom nämnden lämnas uppdraget att utföra organisationsundersökningen till någon av de tidigare nämnda arbetsgrupperna, vars chef blir ansvarig för det löpande arbetet med undersökningen. Till en början verkställes en preliminär genomgång av gällande organisation och arbetsuppgifter. För väsentliga arbetsuppgifter sker även en uppskattning av det antal anställda, som är sysselsatt med varje arbetsuppgift. Ger den preliminära genomgången vid handen att några rationaliseringsresultat av värde icke äro att vänta beträffande vissa arbetsuppgifter eller vissa organisationsenheter inom myndigheten företager nämnden icke några vidare undersökningar beträffande dessa arbetsuppgifter eller organisationsenheter. Vad åter angår de arbetsuppgifter och organisationsenheter, som efter den preliminära bedömningen anses böra bliva föremål för översyn, följer som nästa steg en detaljerad genomgång av rådande förhållanden. Avsikten med att insamla uppgifter härom är att skapa ett överskådligt sammanställt material, som visar eventuella brister i den förefintliga organisationen och som kan bilda underlag för slutsatser och förslag. En detaljerad insamling och analys av fakta anses därför som regel vara nödvändig. För varje organisationsenhet uppgöres sålunda en förteckning över förekommande arbetsuppgifter. För varje arbetsuppgift upprättas en beskrivning, angivande syftet med arbetsuppgiften och det sätt på vilket resultatet används, varjämte om möjligt även redovisas statistiskt framtagna eller uppskattade frekvenser och stycktider samt uppgifter om eventuella arbetsbalanser. Till den allmänna beskrivningen av arbetsuppgifterna fogas i förekommande fall detaljbeskrivningar på varje arbetsrutin. Insamlandet av uppgifter i fråga om arbetsrutinen sker genom intervjuer eller genom infordrande av skrivna arbetsredogörelser. Framför allt användas intervjuer i stor utsträckning för att införskaffa erforderlig information. I de fall detta är möjligt kombineras intervjuerna med personliga observationer. Intervjuerna utföras på arbetsplatsen i samband med en genomgång av arbetsmaterialet. Samtidigt med att den anställde beskriver sitt arbete demonstrerar han detta med praktiska exempel. Vid vissa undersökningar har det förekommit att skriftliga arbetsredogörelser infordrats från de befattningshavare, vilkas arbete skolat studeras. Eftersom dylika redogörelser oftast äro otillräckliga såsom underlag för det fortsatta arbetet, användes denna form för inhämtande av uppgifter emellertid numera endast i speciella fall. Tidsstudier, som är den mest tidskrävande metoden för insamlande av uppgifter, brukas endast då andra metoder icke anses ge tillräckligt exakta eller detaljerade uppgifter. När myndighetens väsentligaste arbetsuppgifter blivit kartlagda granskas den organisatoriska strukturen. I förekommande fall utarbetas förslag, an-

23 givande hur arbetsuppgifterna skola sammanföras till lämpliga organisatoriska enheter och h u r dessa enheter skola inplaceras i organisationen. Härvid beaktas att befäls- och ansvarslinjerna bli klara och entydiga. I samband med granskningen av de skilda arbetsuppgifterna utarbetas där så anses påkallat även förslag beträffande delegering av beslutanderätt. I förekommande fall sker vidare en bedömning av de kvalifikationer, som erfordras för ärendenas handläggning. I verk med regionala och lokala organ beaktas härvid även lämpligheten av ytterligare centralisering eller decentralisering av beslutanderätt och funktioner. Efter det att en sådan första arbetshypotes för den organisatoriska strukturen uppdragits, fortsätter detaljarbetet med en granskning och bearbetning av arbetsmetoderna. När arbetsmetoderna blivit fastställda, blir nästa steg i undersökningen en bedömning av storleken och beskaffenheten av den personal som k a n anses erforderlig för fullgörande av de föreliggande arbetsuppgifterna. När det gäller rutinarbete beräknas den arbetsmängd en viss befattningshavare bör kunna utföra härvid vanligen genom att man bestämmer stycktider och frekvenser för väsentliga arbetsoperationer. När förslagen äro utarbetade i form av en skriven rapport, underställas de den berörda myndigheten. Mera omfattande förslag prövas om möjligt i försöksverksamhet, vilket gör det möjligt att avslipa förslagen och vidtaga praktiska detaljförbättringar innan omläggningen genomföres inom hela verket. Organisationsomläggningar, vilka icke påkalla Kungl. Maj :ts avgörande, genomföras vanligen under hand i samverkan mellan nämnden och vederbörligt ämbetsverk. När Kungl. Maj:ts beslut beträffande resultatet av en organisationsundersökning föreligger, överlåtes i allmänhet genomförandet åt den egna verksledningen. Nämnden brukar dock lämna råd och anvisningar samt söker följa omläggningens fortskridande och de slutliga resultaten därav. Hittills utfört arbete

För att underlätta ett bedömande av arten och omfattningen av nämndens hittillsvarande verksamhet lämnas här en redogörelse för slutförda organisationsundersökningar inom försvarsväsendet och den civila statsförvaltningen. Beträffande det arbete, som utförts inom den militära avdelningen, k a n nämnas följande. 2 Nämndens undersökningar inom försvarsväsendet, som påbörjades 1944, förlades till en början till truppslag vid armén. Undersökningarna omfattade förband inom III militärområdet. 2 Redogörelsen utgör, liksom den i fortsättningen av detta kapitel intagna redogörelsen över utförda undersökningar inom den civila avdelningen, ett sammandrag av de uppgifter, som lämnats i redogörelse från organisationsnämnden till utredningen.

24 Den mångfald av verksamheter, som förekommer vid ett regemente, gjordes till föremål för detaljundersökningar, varefter arbetshypoteserna efter hand omsattes i försöksorganisationer. Härigenom blev det möjligt för nämnden att praktiskt pröva de ifrågasatta förändringarna. Genom metod- och tidsstudier, statistik, intervjuer m. m. kunde personalbehovet bedömas och genom att verksamheten ständigt följdes kunde denna få en i stort och i detalj ändamålsenlig utformning. Därjämte kunde grundvärden för beräkning av arbetskraftsbehovet inom olika verksamhetsområden inhämtas. Härigenom underlättades även beräkningarna av personalbehoven vid anpassningen av organisationer för övriga förband samt vid förändringar exempelvis beträffande beskaffenhet och omfattning av materiel. Slutrapport rörande nu nämnda undersökningar avgavs av nämnden i slutet av år 1945. I samband därmed framlades förslag till organisation av stabs- och förvaltningstjänsten för infanteriregementen i fred och därmed sammanhängande verksamhetsområden, innebärande i vissa avseenden betydande förändringar beträffande såväl avdelningsindelning, arbetsuppgifternas fördelning, samordning och utförande m. m. som personalbehoven för olika verksamhetsgrenar. Till grund för de organisationsundersökningar, som verkställdes av nämnden vid förbanden inom övriga truppslag, lades resultatet av det organisationsarbete, som bedrivits vid de slutförda undersökningarna. Samtliga förband inom övriga truppslag vid armén under tiden intill våren 1954 ha varit föremål för nämndens organisationsundersökningar. Jämsides med organisationsundersökningar vid förbanden ha sådana även verkställts vid flertalet av arméns utbildningsanstalter och skolor. I den mån så kunnat ske med hänsyn till förläggningsplatser m. m. ha dessa i stabs- och förvaltningshänseende underställts chef för truppförband, varigenom verksamheten kunnat samordnas. Genom nämndens försorg ha vidare organisationsundersökningar företagits i fråga om förrådstjänsten vid försvarsområdena. På grund av förändringar, sammanhängande med övergång till ny krigsorganisation, repetitionsövningarnas genomförande i full utsträckning, ökad decentralisering av förråd, utbildningens effektivisering, ändrade materielmängder m. m., visade det sig erforderligt att verkställa en översyn av stabs- och förvaltningstjänsten m. m. i fred vid tidigare rationaliserade förband vid armén. Nämnden verkställde därför under 1953 och 1954 en utredning för att i första hand klarlägga erforderliga jämkningar såväl i organisationen som beträffande personalbehovet för de olika verksamhetsgrenarna. Härvid togs hänsyn icke blott till de inträffade förändringarna utan även till vunna erfarenheter rörande organisationen m. m. Resultatet av utredningen jämte förslag framlades av nämnden i februari 1955. Förslaget innebar i stort vissa ändringar i gällande organisation och därav betingade omflyttningar av personal inom ramen för fastställda personalstater. Inom marinen påbörjades 1944 organisationsundersökningarna vid Göteborgs örlogsstation. Undersökningarna omfattade till en början endast den militära ledningssidan vid örlogsstationen men utvidgades sedermera till marindistriktet och till förvaltningssidan utom beträffande örlogsvarvet. I januari 1946 uppdrog Kungl. Maj:t efter därom gjord framställning åt nämnden att verkställa organisationsundersökningar även vid Stockholms och Karlskrona örlogsstationer. De egentliga organisationsundersökningarna vid kustartilleriet igångsattes våren 1945. Förslag till försöksorganisationer såväl för den militära ledningssidan som för förvaltningen för olika verksamheter vid Stockholms kustartilleriförsvar utarbetades successivt och omsattes delvis i försöksverksamhet.

25 Då vissa svårigheter förelågo att anordna ytterligare försöksverksamhet, inriktade nämnden undersökningarna på att så snart som möjligt få fram förslag till försöksorganisation för verksamheten i dess helhet. Dessa undersökningar slutfördes våren 1946. Nämnden avgav rapport i juni 1946 med förslag till försöksorganisation. Den 20 december 1946 förordnade Kungl. Maj:t att stabs- och förvaltningstjänsten vid Stockholms kustartilleriförsvar försöksvis skulle med vissa undantag organiseras i huvudsaklig överensstämmelse med organisationsnämndens förslag. Samtidigt uppdrogs åt chefen för nämnda kustartilleriförsvar att i samråd med nämnden i vissa avseenden verkställa fortsatta undersökningar. Organisationsundersökningar vid Blekinge kustartilleriförsvar påbörjades år 1953 och avslutades våren 1955. Rapport med förslag avgavs därefter av nämnden i augusti 1955. Förslaget byggde i princip på den organisation, som fastställts för Stockholms kustartilleriförsvar. Efter förslag av chefen för marinen fastställdes 1956 organisationen av stabsoch förvaltningstjänsten m. m. vid Karlskrona försvarsområde och Blekinge kustartilleriförsvar i huvudsaklig överensstämmelse med nämndens förslag. De egentliga organisationsundersökningarna vid flygvapnet igångsattes 1946 vid Göta flygflottilj. På grund av andra uppdrag, som ansågos omedelbart böra fullföljas, måste arbetet vid flygflottiljen av brist på personal ofta avbrytas, varför undersökningarna kunde avslutas och r a p p o r t med förslag avgivas först i augusti 1948. Av flera skäl, bland annat utvecklingen av verksamheten vid en jaktflottilj enligt 1948 års försvarsbeslut, föreslogs i rapporten, att den föreslagna organisationen försöksvis skulle tillämpas vid vissa flottiljer. Till följd av pågående omorganisationer av flygflottiljerna ansågs dock att försöksverksamheten kunde påbörjas tidigast hösten 1949. Några försök med flottiljorganisationen har hittills ej kunnat igångsättas av nämnden. I vissa för försvaret gemensamma frågor har nämnden verkställt utredningar r ö r a n d e bland annat verksamheten vid matinrättningar samt rörande eldnings-, underhålls- och reparationstjänsten vid försvarsväsendets ång- och värmecentraler. Organisationsundersökningar ha även utförts beträffande försvarets sjukvårdsförvaltning och truppförbandens sjukvårdsavdelningar samt i fråga om arméns centrala intendenturanstalter m. m. N ä m n d e n s o r g a n i s a t i o n s u n d e r s ö k n i n g a r i n o m d e n civila statsförvaltningen i n r i k t a d e s , s å s o m r e d a n t i d i g a r e a n t y t t s , först f r å n och m e d å r 1949 p å m e r a o m f a t t a n d e u n d e r s ö k n i n g a r . S å s o m av n e d a n s t å e n d e s a m m a n s t ä l l ning framgår h a r hitintills ett tiotal större organisationsundersökningar s l u t f ö r t s i n o m d e n civila s t a t s f ö r v a l t n i n g e n . Undersökningen Myndighet

Civilförsvarsbyrån i Stockholm Bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna Häradsskrivarorganisationen Landskanslierna Väg- och vattenbyggnadsverket Arbetsmarknadsorganen , Domstolsväsendet Städning inom skolor och kontor Patent- och registreringsverket

Påbörjad

Avslutad

1949 1949 1950 1952 1952 1951 1951 1951 1954

1951 1950 1951 1956 1956 1956 1956 1955 1956

26 Till närmare belysande av arten och resultatet av de i sammanställningen angivna undersökningarna torde sammanfattningsvis få framhållas följande. Undersökningarna rörande civilförsvarsbyrån i Stockholm föranledde förslag till mekanisering av en del av rutinarbetet genom införande av adresseringsmaskiner. Nämnden utarbetade vidare vid denna undersökning fullständiga förslag till organisation och personaluppsättning för byrån. Undersökningarna inom häradsskrivarorganisationen verkställdes av nämnden på framställning av 1949 års uppbördssakkunniga. Undersökningarna avsågo bland annat en på arbetsstudier grundad beräkning av personalbehovet. Bland ekonomiskt mera betydelsefulla resultat av organisationsundersökningen inom väg- och vattenbyggnadsverket torde få nämnas förslaget om övergång från muntliga till skriftliga teoriförhör vid körkortsprov. Inom arbetsmarknadsverket medförde nämndens undersökningar omedelbara personalförändringar, huvudsakligen genom förenkling av revisionsarbetet och mekanisering av avlöningsarbetet. Inom arbetsförmedlingen kunde besparingar åstadkommas genom rationalisering av expeditions- och blankettsystem. Vid undersökningarna inom domsagorna, hovrätterna och nedre justitierevisionen framlades förslag till förenklade arbetsförfaranden i fråga om mål och domstolsärenden, betalningsföreläggande och lagsökning, inskrivningsväsendet, expeditionstjänst m. m. I förslagen behandlades även allmänna frågor rörande kontorsorganisation och tekniska hjälpmedel inom domstolsväsendet. Städningsutredningen, vid vilken bland annat framlades förslag om standardisering av material och redskap, samordnades i stor utsträckning med en motsvarande utredning inom det kommunala området, därigenom att en representant för svenska stadsförbundet ingick i den delegation, som utövade den direkta ledningen av utredningsarbetet. Bland de mera betydelsefulla förslag, som framlades såsom resultat av organisationsundersökningarna vid patent- och registreringsverket torde få omnämnas förslag rörande tillgodogörande av resultat av vid utländsk patentmyndighet utförd nyhetsgranskning samt effektivisering av nyhetsgranskningsarbetet genom mekanisering och genom begränsning av granskningsmaterialet. Nämnden har därjämte utfört dels ett antal mindre organisationsundersökningar på eget initiativ dels såväl större som mindre organisationsundersökningar eller liknande utredningar för statliga kommittéers räkning eller på anmodan av vederbörande myndighet. Vid sidan av organisationsundersökningarna har en annan väsentlig arbetsuppgift för nämnden varit att utöva konsultationsverksamhet. Gränserna mellan större och mindre organisationsundersökningar samt mellan organisationsundersökningar och konsultationsuppdrag ha emellertid varit flytande. Flera av konsultationsuppdragen och de smärre undersökningarna ha i själva verket varit jämförelsevis tidskrävande. Till belysande av de nu ifrågavarande uppdragens art har i följande sammanställning förtecknats ett antal på begäran av myndigheter utförda utredningar. Uppdrag, avseende maskinanskaffnings- och registreringsfrågor o. d., vilka handhavas av nämndens sektion för kursverksamhet och rådgivning, ha dock icke medtagits i denna sammanställning. Sedan organisationsföredragande på förslag av 1949 års rationaliseringsutredning inrättats inom statsförvaltningen, uppkom behov av kurser i

27 Myndighet

År

Uppdragets art

Landsfiskalsorganisationen

1949 Studielånenämnden Fiskeristyrelsen Stockholms stads undervisningsverk. .

1949 1950 1951

Kameral och administrativ expeditionsverksamhet Organisation för stipendieutbetalning Redovisning av fiskeavgifter Administrativ och kameral organisation Kontorsorganisation vid kliniker och laboratorier Delegering av beslutanderätt, åtgärder för balansavverkning, personalbehov m. m. Expeditionsvaktstjänsten Expeditionsvaktstjänsten

Karolinska sjukhuset

1952—56

Statens pensionsanstalt

1953 Utrikesdepartementet Skolöverstyrelsen Fångvårds- och alkoholistanstalterna å Svartsjö

1953 1953 1954

Lantbruksnämnderna Barna- och ungdomsvårdsskolor

1955 1956

Behov av sammansättning av kontorspersonal Kontorsorganisation Revision av tjänstgöringsschema för tillsynspersonal

organisationsfrågor för dessa föredragande. För denna arbetsuppgift organiserades under år 1951 inom nämnden en sektion för bland annat en sådan kursverksamhet, och samma år igångsattes under denna sektions ledning en första kurs för organisationsföredragande. Såsom föreläsare anlitades personal hos nämnden samt utomstående experter. Kursverksamheten har därefter fortsatt. Hitintills har hållits sammanlagt sex kurser för organisationsföredragande med totalt 297 deltagare. Bland deltagarna har även ingått nyanställd personal hos nämnden. Kurserna ha haft karaktären av introduktionskurser, där kring två huvudämnen, metodik vid organisationsundersökningar och arbetsmängdsberäkningar, viss information lämnats rörande bland annat registrering och arkivering, kontorstekniska hjälpmedel, lokalplanering och blanketteknik. Vid de senaste kurserna ha även spörsmål rörande arbetsledning blivit behandlade. Särskilda kurser ha vidare anordnats i blanketteknik och i arbetsledning. I arbetsledning ha hittills hållits åtta kurser, varav vissa i internatform. Intern kursverksamhet för nämndens egna tjänstemän har å sektionen genomförts i form av seminarier eller kortare orienteringar i aktuella ämnen rörande det kontorstekniska området. Inom sektionen ha vidare verkställts undersökningar för erhållande av vissa standardtider, avsedda att utgöra underlag för mera allmänt förekommande rutinarbeten på kontor. Det första undersökningsobjektet vid dessa s. k. grundvärdesundersökningar har varit maskinskrivningsarbetet. Undersökningar pågå i fråga om kontorstryck, varvid även med tryckning sammanhängande arbetsuppgifter som sortering, häftning och inbindning komma att undersökas. Sektionens rådgivningsverksamhet har i stort sett varit begränsad till besvarandet av förfrågningar rörande smärre organisatoriska problem och lämpligheten av olika kontorstekniska hjälpmedel. Sektionen har vidare bi-

28 trätt myndigheter vid undersökningar av mindre omfattning, där fråga varit om någon speciell handläggningsrutin. Ekonomiskt resultat av verksamheten

Det är av flera skäl svårt att beloppsmässigt ange det ekonomiska resultatet av nämndens hittillsvarande rationaliseringsarbete inom försvarsväsendet och den civila statsförvaltningen. Då en organisationsundersökning utförs inom en myndighet, vars arbetsvolym är tämligen konstant år från år och resulterar i en minskning av personalen, är det visserligen i och för sig ganska lätt att siffermässigt ange resultatet av undersökningen, även om man härvid måste beakta, att i skeden med stigande personallöner de genom personalminskningen åstadkomna besparingarna i kronor räknat successivt bli större än vad som beräknades vid rationaliseringens genomförande. Det är dock mera sällan, som resultatet av en organisationsundersökning och därav föranledda åtgärder kan mätas på detta enkla sätt. Ofta är situationen den, att arbetsuppgifterna för den myndighet, som blir föremål för organisationsundersökningen, äro i stark expansion, och att ett av huvudsyftena med undersökningen är att finna utvägar att begränsa den personalökning, som annars skulle bli erforderlig. Att i dylika fall siffermässigt ange den besparing för statsverket, som organisationsundersökningen resulterat i, är ytterst vanskligt. Nu anförda och liknande omständigheter göra, att det icke är möjligt att med anspråk på full säkerhet ange något visst belopp som ett uttryck för resultatet av de egentliga organisationsundersökningar organisationsnämnden hittills genomfört, liksom det givetvis än mindre är möjligt att siffermässigt ange resultatet av nämndens rådgivande och upplysande verksamhet. Ett inom organisationsnämnden gjort försök till uppskattning av utförda större organisationsundersökningars betydelse ur besparingssynpunkt ger emellertid en sammanlagd årsbesparing, uppgående till omkring 58 miljoner kronor, varav omkring 32 miljoner kronor avse försvaret och omkring 26 miljoner kronor den civila statsförvaltningen. Framhållas må dock att de för den civila statsförvaltningen beräknade besparingarna till icke oväsentliga belopp avse besparingar, som av nämnden beräknats på ännu icke genomförda förslag.

2. Centrala sjukvårdsberedningens organisation och verksamhet Ehuru statens organisationsnämnds arbetsområde i princip omfattar hela statsförvaltningen, har det i praktiken kommit att bli begränsat på så sätt, att nämnden, med hänsyn till den rationaliseringsverksamhet som centrala sjukvårdsberedningen skall utöva inom sjukhusväsendet, frånsett spörsmål rörande framför allt kontorsorganisationen hos sjukhusen, avstått från att själv arbeta på detta område.

29 Centrala sjukvårdsberedningen skall handlägga ärenden rörande planläggning och utrustning av sjukhus och därmed jämförliga inrättningar. Den handlägger vidare ärenden rörande planläggning av den slutna vården inom rikets sjukvårdsområden och standardisering av inventarier och materiel inom hälso- och sjukvården. I och för rationalisering på det sjukhustekniska området skall beredningen även samla, registrera, systematiskt bearbeta och arkivera uppgifter rörande hälso- och sjukvårdsväsendet inom och utom landet. I kostnadsbesparande syfte skall beredningen därjämte bedriva arbetsstudier på sjukhus. Ehuru beredningen är ett statligt rationaliseringsorgan utför den organisationsundersökningar även på begäran av huvudmän för andra sjukhus än statens. Ledningen av centrala sjukvårdsberedningen utövas under medicinalstyrelsens överinseende av en av Kungl. Maj :t för viss tid utsedd styrelse, bestående av tio ledamöter. För att mellan styrelsens sammanträden företräda denna finnes ett av styrelsen utsett arbetsutskott, bestående av tre ledamöter. Vid handläggning av byggnadsärenden utökas arbetsutskottet med en representant för byggnadsstyrelsen. Beredningens personal uppgår för närvarande till 18 befattningshavare med en byråchef i lönegrad Bo 1 såsom chef. Personalen utgöres i övrigt av 1 byrådirektör i lönegrad 24, 1 förste byråingenjör i lönegrad 23, 2 byråingenjörer i lönegrad 21 samt 6 ingenjörer i lönegrad 17, ävensom biträdespersonal. Kostnaderna för beredningens verksamhet uppgingo budgetåret 1956/57 till sammanlagt 362 224 kronor, varav 321 967 kronor till avlöningar och 40 257 kronor till omkostnader. De egentliga rationaliseringsuppgifterna handläggas å beredningens standardiseringsavdelning, arkivavdelning och arbetsstudieavdelning. Standardiseringsavdelningen handlägger huvudsakligen ärenden rörande nomenklatur, standardisering av kvalitet och provningsmetoder samt dimensionsstandardisering av inventarier och förbrukningsmateriel inom sjukvården. Denna avdelning meddelar vidare råd och upprättar anvisningar för utrustning av sjukhus. Avdelningen granskar även till beredningen för utlåtande remitterade förslag rörande sådan utrustning. Standardiseringsärenden bestå i upprättande av standard och rekommendationer av olika slag av sjukvårdsmateriel. Avdelningen fungerar vidare som remissinstans för flertalet standardiseringsorgan inom landet samt för motsvarande organisationer i de nordiska länderna. Som konsultationsinstans anlitas avdelningen, förutom av statliga och kommunala myndigheter, av industrier och grossister samt enskilda läkare, sjukvårds- och förvaltningstjänstemän m. fl. På uppdrag av medicinalstyrelsen, försvarets sjukvårdsstyrelse m. fl.

30 har avdelningen dessutom att fullgöra vissa utredningar av teknisk natur. Avdelningens arbetsresultat redovisas i form av i tryck utgivna standardpublikationer, rekommendationer och promemorior. Till beredningens arkivavdelning hänföras främst ärenden rörande planläggning av den slutna sjukvården, byggnadsärenden samt arkivering för informationsändamål av ritningar och uppgifter i in- och utländska skrifter rörande sjukhusväsendet. I planläggningshänseende och i byggnadsfrågor fungerar avdelningen dels som ett rådgivande organ för de skilda sjukhushuvudmännen och av dem anlitade projektorer och dels på uppdrag av medicinalstyrelsen som en granskande institution i frågor rörande barnhem. Sålunda remitteras till beredningen för yttrande alla ärenden rörande ny-, om- och tillbyggnad av sjukhus — utom de statliga sinnessjukhusen — och därmed jämförliga inrättningar samt barnhem. Som ett led i avdelningens rådgivande verksamhet utarbetar avdelningen råd och anvisningar eller preliminära program rörande planläggning och utformning av olika i hälso- och sjukvårdsväsendet ingående inrättningar eller däri ingående avdelningar. Vidare håller avdelningen i samma syfte fortlöpande kontakt med olika sakkunniga institutioner och sammanslutningar inom och utom riket. Arkivet rörande sjukhusväsendet utgör en informationskälla för beredningens eget arbete och för av sjukhusväsendet berörda myndigheter, organisationer och enskilda, särskilt sjukhushuvudmän och arkitekter. Genom tjänstemän på arbetsstudieavdelningen bedriver beredningen arbetsstudier vid landets sjukhus dels efter i varje särskilt fall från sjukhushuvudmannen erhållet uppdrag och dels på beredningens egna initiativ i samband med utredningar i frågor av betydelse för sjukhusväsendet eller för beredningens verksamhet.

3. Speciella rationaliseringsorgan I den hittills lämnade redogörelsen ha behandlats de statsorgan, vilkas rationaliseringsverksamhet innefattat statsförvaltningen i dess helhet eller större sektorer av denna. Inom de affärsdrivande verken och vissa andra centrala förvaltningsmyndigheter finnas härutöver inrättade speciella rationaliserings-, organisations- eller arbetsstudieavdelningar, vilkas arbetsområden äro begränsade till den egna förvaltningsmyndighetens verksamhetsfält. Speciella problem av teknisk, transportteknisk eller administrativ natur ha nödvändiggjort, att de omfattande och fortlöpande organisatoriska arbetsuppgifterna hos dessa verk anförtrotts åt särskilda permanenta organisations- eller rationaliseringsavdelningar. I sammanställningen här nedan redovisas de myndigheter, hos vilka sådana speciella organ finnas in-

31 rättade. Dessa organs sammanlagda personalstyrka uppgår för närvarande till omkring 250 befattningshavare. Myndighet Generalpoststyrelsen Telestyrelsen Järnvägsstyrelsen Vattenfallsstyrelsen Domänstyrelsen Försvarets fabriksstyrelse Armétygförvaltningen Marinförvaltningen Flygförvaltningen Generaltullstyrelsen Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen Statsdepartementens organisationsavdelning En närmare redogörelse för organisationen och verksamheten vid de här avsedda rationaliseringsorganen återfinnes i Bilaga A till betänkandet, till vilken utredningen i föreliggande sammanhang får hänvisa. Ett organ, som i viss m å n handhar rationaliseringsuppgifter och därför bör nämnas i detta sammanhang, är försvarets förvaltningsdirektion. Dennas främsta uppgift är att verka för samordning, utveckling och rationalisering av krigsmaterielanskaffningen. Direktionen, som tillskapades år 1954, består av en ordförande, souscheferna vid armétygförvaltningen, arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen samt ytterligare två ledamöter. Ordföranden och sistnämnda två ledamöter skola besitta erkänd erfarenhet och skicklighet på näringslivets område. Överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna må inträda såsom ledamöter av direktionen, när de så finna lämpligt. Direktionen biträdes av ett kansli, vars chef är en kanslidirektör. Å kansliet finnes därjämte anställda en byrådirektör i lönegrad Ae 26, två förste byråsekreterare i lönegrad Ae 23, ett kanslibiträde samt ett kontorsbiträde. Avslutningsvis torde här även få beröras den år 1953 tillskapade polisväsendets organisationsnämnd, som har till uppgift att inom polisdistrikt verkställa organisationsundersökningar, som Kungl. Maj :t på framställning av länsstyrelser eller kommuner överlämnar åt nämnden eller eljest finner anledning uppdraga åt denna att utföra. Nämndens verksamhet faller utanför den egentliga statsförvaltningen. Organisationsundersökningar förutsättas skola ske beträffande såväl statsbidragsberättigade som icke statsbidragsberättigade polisdistrikt. Nämnden får betraktas som ett tillfälligt statligt organ, vars verksamhet bland annat är beroende av de organisationsformer och huvudmannaskapsförhållanden, som råda inom polisväsendet.

32 Kostnaderna för nämndens verksamhet uppgick under budgetåret 1956/57 till i runt tal 143 000 kronor, varav 118 000 kronor till avlöningar och 25 000 kronor till omkostnader. Framställningar om organisationsundersökning genom nämndens försorg grunda sig oftast på att skilda uppfattningar föreligga mellan representanter för olika kommuner eller mellan kommun, polischef och personal i fråga om den polisiära organisationen. Mycket vanligt är att framställningar från polischef eller personal om viss utökning av personalen eller annan ändring i organisationen föreligga och att vederbörande kommunala myndighet anser sig sakna möjligheter att sakligt bedöma dylika framställningar och därför vänder sig till inrikesdepartementet för att genom nämndens medverkan få hjälp med en bedömning. Nämnden har hittills företagit 39 organisationsundersökningar i tillhopa 67 polisdistrikt. Av dessa undersökningar ha femton resulterat i bland annat förslag till sammanslagning av polisdistrikt eller eljest förändrad polisdistriktsindelning. Beslut i enlighet med nämndens förslag har träffats i tio av dessa fall, medan i fyra fall de föreliggande frågorna ännu icke avgjorts. Nämndens yttranden avseende organisationsundersökningar i medelstora polisdistrikt ha i flertalet fall inneburit förslag till omorganisation av det interna arbetet vid poliskåren och omdisponering av olika arbetsenheters verksamhetsområden. I de mindre polisdistrikten har ofta föreslagits omgruppering av göromålens fördelning mellan olika polismän, varvid man sökt att koncentrera vissa göromål till viss eller vissa befattningshavare. När ett tillräckligt omfattande underlag för de allmänna bedömandena om personalbehov i polisdistrikten erhållits är det inom nämnden förutsatt att frågorna om arbetsmetodik och tidsåtgång för de vanligare arbetsuppgifterna skola närmare undersökas. I samband därmed komma även kontorsrationaliseringsfrågorna att ägnas särskild uppmärksamhet.

KAPITEL I I I Organisationsföredragandena

En myndighets storlek är delvis av avgörande betydelse vid bestämmandet av hur rationaliseringsarbetet inom densamma bör organiseras. Såsom av det föregående kapitlet framgått ha vid en del större centrala förvaltningsmyndigheter rationaliseringsuppgifterna pålagts särskilda hos dessa förvaltningar inrättade organisations- eller rationaliseringsavdelningar av permanent karaktär. Hos övriga förvaltningsorgan äro motsvarande uppgifter anförtrodda de organisationsföredragande, som jämlikt 6 § 1 mom. allmän verksstadga respektive cirkuläret den 16 februari 1951 (SFS 81) angående rationaliseringsverksamhet inom den civila statsförvaltningen skola utses av vederbörande verkschef. Genom rundskrivelse till ett 30-tal statsmyndigheter har utredningen införskaffat vissa uppgifter rörande organisationsföredragandenas ställning och verksamhet hos dessa myndigheter. I det följande redovisar utredningen sammanfattningsvis vad härutinnan inhämtats. Hos några av myndigheterna ha fler än en organisationsföredragande förordnats. Sålunda finnas inom en myndighet med företrädesvis tekniska arbetsuppgifter fyra organisationsföredragande, inom en annan tre föredragande med biträde av en fjärde beträffande blankettfrågor. Inom tre myndigheter finnas tre organisationsföredragande, inom en myndighet två med biträde av en tredje befattningshavare samt inom fem myndigheter två organisationsföredragande. Inom tio av de tillfrågade myndigheterna ha till organisationsföredragande utsetts byråchefer. Som regel har härvid valts byråchefen å den byrå, där verkets organisationsfrågor redan tidigare handlagts. Inom åtta av myndigheterna har till organisationsföredragande utsetts en byrådirektör. Vid fyra tillfrågade länsstyrelser voro sammanlagt åtta av de där förordnade organisationsföredragandena länsassessorer. I övrigt ha till organisationsföredragande förordnats tjänstemän i löneställning mellan 21 och 13 lönegraden. I intet av de redovisade fallen är organisationsföredraganden helt avdelad för rationaliseringsverksamheten som sådan utan han har att svara för de arbetsuppgifter, som ankomma på honom i denna hans egenskap, vid sidan om sina ordinarie arbetsuppgifter. I de flesta fallen föredragas organisationsfrågorna direkt inför verkschefen eller den h a n satt i sitt ställe. 3—806121

34 Genomgående synas de ordinarie löpande arbetsuppgifterna ha tagit organisationsföredragandenas tid i anspråk i sådan utsträckning att tid ej kunnat avsättas i önskad omfattning för rationaliseringsfrågor och i vart fall ej för mera systematiska undersökningar på organisationsföredragandenas egna initiativ. Där sådan verksamhet bedrivits, har den vidare — vid sidan om de ordinarie organisationsuppgifterna hos administrativa eller liknande byråer — mestadels endast rört maskinella hjälpmedel, blankettfrågor, diarieföring, registrering och dylika mera kontorstekniska frågor. Någon mera omfattande genomgång av arbetsformerna har det däremot, enligt vad det inhämtade materialet giver vid handen, icke varit möjligt för organisationsföredragandena att ägna sig åt.

K A P I T E L IV D e s t a t l i g a r e v i s i o n s o r g a n e n s o r g a n i s a t i o n och a r b e t s u p p g i f t e r

Den statliga revisionsverksamheten utövas såsom redan framhållits i kapitel I av flera olika organ. I den härefter följande redogörelsen kommer utredningen endast att mera ingående behandla riksräkenskapsverkets och statens sakrevisions organisation och arbetsuppgifter. En mera kortfattad redogörelse lämnas för överrevisorernas och vissa specialrevisioners verksamhet. Redovisningen av riksdagens revisorers verksamhet samt de affärsdrivande verkens specialrevisioner har, med hänsyn till att dessa organ ej direkt komma att beröras av de förslag utredningen framlägger, ansetts lämpligen kunna ske i Bilagorna C och D till detta betänkande. 1.

Riksräkenskapsverket

Riksräkenskapsverket är central myndighet för kontrollen över den statliga medelsförvaltningen och för därmed sammanhängande frågor. Dess styrelse utgöres av en generaldirektör såsom chef för verket samt fem byråchefer såsom ledamöter i styrelsen och chefer för var sin byrå. De särskilda byråerna inom ämbetsverket utgöras av tre revisionsbyråer, en budgetbyrå och en finansstatistisk byrå. I ämbetsverket ingår dessutom ett särskilt kansli med en byrådirektör såsom chef. Varje revisionsbyrå är indelad i två revisionskontor. Chef för revisionskontor är en byrådirektör. Å budgetbyrån finnes närmast under byråchefen en byrådirektör. Å finansstatistiska byrån finnas jämte byråchefen en aktuarie och biträdespersonal. I övrigt finnas å revisionsbyråerna och budgetbyrån förste revisorer, revisorer, amanuenser och biträdespersonal. Riksräkenskapsverkets personal uppgår till sammanlagt 165 befattningshavare. Ämbetsverkets nuvarande organisation belyses närmare av omstående tablå. Kostnaderna för ämbetsverkets verksamhet uppgingo budgetåret 1956/57 till sammanlagt 2 860 080 kronor, varav 2 405 750 kronor till avlöningar och 454 330 kronor till omkostnader. Enligt den för riksräkenskapsverket gällande instruktionen åligger det ämbetsverket särskilt att utöva kontrollen å statens inkomster och utgifter samt å förvaltningen av statsförmögenheten, varjämte ämbetsverket skall handhava den centrala riksbokföringen och utarbeta statistik över statens finanser. Ämbetsverket skall även utöva ständig tillsyn därå, att

36 ed

^ Äo

°at h

a F>

4->

ta t/i

ffl

C c a •d c

E

£

Ä

M M

• CL,

et

M fl v

t*>

-Q

6. revisionskontoret aj

U5

,4 C o o <d

>IH

-

Q p C>,

5. revisionskontoret

4. revisionskontoret

3. revisionskontoret

C

<-.

2. revisionskontoret

<2 Ä C o O °aS

OJ

"

1. revisionskontoret

37 statens räkenskapsväsen fungerar ändamålsenligt och att erforderliga förbättringar vidtagas inom detsamma. I detta syfte äger riksräkenskapsverket meddela föreskrifter om sättet för räkenskapernas behöriga bokföring och verifiering samt i samråd med vederbörande myndighet fastställa formulär för dess räkenskaper och övriga redovisningshandlingar. Ämbetsverket äger vidare, i förekommande fall efter samråd med vederbörande myndighet, meddela de anvisningar rörande tillämpningen av gällande föreskrifter inom området för verkets kontrollerande verksamhet, vilka verket finner påkallade. Det åligger även verket att i anledning av förfrågningar från statliga myndigheter eller redogörare hos dessa lämna upplysningar i dylika frågor. Riksräkenskapsverket har slutligen att till behandling och avgörande upptaga anmärkningar, framställda vid ämbetsverkets räkenskapsgranskning, samt anmärkningsfrågor, som överlämnats till ämbetsverket av överrevisorer vid statens affärsdrivande verk eller av statens sakrevision eller överrevisionen för väg- och vattenbyggnadsverket. Den egentliga revisionsverksamheten bedrives å de tre revisionsbyråerna. Å I och II revisionsbyråerna sker företrädesvis granskning av statens utgifter. Å III revisionsbyrån granskas statens inkomster. Granskningen är å de två förstnämnda revisionsbyråerna uppdelad i tre arbetsmoment, nämligen granskning av underförvaltningarnas huvudböcker, förgranskning och eftergranskning. Huvudboksgranskningen innefattar en kontroll av att ingående balans överensstämmer med föregående räkenskaps utgående balans, att utbalanserad behållning är behörigen styrkt samt att räkenskapen är vederbörligen underskriven. Förgranskningen innebär en formell och siffermässig kontroll av räkenskaperna och innefattar inprickning av verifikationer, kontroll av prisuträkningar m. m. Eftergranskningen skall avse en granskning av räkenskapsmaterialet ur kamerala, juridiska och ekonomiska synpunkter. Förgranskningen sker stickprovsmässigt, såvitt gäller räkenskaper från myndigheter med god intern kontroll, medan övriga myndigheters räkenskaper förgranskas fullständigt. Eftergranskningen sker regelmässigt stickprovsmässigt. Å / / / revisionsbyrån granskas skatte- och bötesräkenskaperna och den därmed sammanhängande medelsförvaltningen. Vidare utövas tillsyn över att uppbörden och indrivningen bedrivas effektivt. Arbetsuppgifterna omfatta även utarbetandet och tillhandahållandet av blanketter och redovisningsformulär för länsstyrelser, lokala skattemyndigheter, utmätningsmän och exekutionsbiträden m. fl. ävensom redovisningsföreskrifter och anvisningar. Granskningen av beskattningslängder sker stickprovsmässigt och avser kontroll att skatterna blivit rätt uträknade i enlighet med fastställda skatte-

38 beräkningstabeller och andra föreskrifter. Granskningen avser därjämte kontroll å att i taxeringslängderna påförd skatt uppdebiteras i uppbördsredogörelserna, d. v. s. att debetsedlar blivit utfärdade. Taxeringslängdsgranskningen utföres helt av biträdespersonal. Å III byrån granskas även uppbörds- och bötesredogörelser, nöjesskatteredovisningar och redovisningsräkningar å kommunalskattemedel. Med ledning av inom byrån upprättad uppbördsstatistik och avskrivnings- och balanslängder följes vidare å byrån stickprovsmässigt skatteindrivningens förlopp. Genom revisionsbyråernas tjänstemän utföras regelmässigt inventeringsförrättningar hos de medelsförvaltande ämbetsverken med tillhörande lokalförvaltningar liksom inspektioner för bedömande av ämbetsverkens interna kontroll ur medelsförvaltningssynpunkt eller för undersökningar hos länsstyrelser, lokala skattemyndigheter eller utmätningsmän i fråga om skatteuppbörd och skatteindrivning. Å samtliga revisionsbyråer bedrives därjämte den ämbetsverket åliggande upplysningsverksamheten gentemot statliga myndigheter och redogörare hos dessa. Revisionsbyråernas granskningsuppgifter äro emellertid icke, såsom av den hittills lämnade redogörelsen kan synas vara fallet, begränsade till en formell och kameral revision. På grund av den allmänna föreskriften i ämbetsverkets instruktion att vid räkenskapsgranskningen skall kontrolleras, att vid förvaltningen av kronans medel och andra tillgångar nödig sparsamhet och statens bästa iakttagits, har ämbetsverket såväl rätt som skyldighet att utföra även en sakrevisionell granskning vid sidan av den kamerala. Revisionsverksamheten har därför kommit att i viss utsträckning inriktas även på systematiska undersökningar med stöd av eller utanför det egentliga räkenskapsmaterialet — i syfte att pröva ändamålsenligheten i myndigheternas ekonomiska dispositioner. Dylika undersökningar ha sålunda utförts exempelvis i fråga om statsmyndigheternas upphandling, beräknande av driftskostnader och skäligheten av vissa vårdavgifter vid sjukhus samt ersättningar för vissa av statsverket tillhandahållna förmåner åt anställd personal. Det är alltså här fråga om arbetsuppgifter av huvudsakligen sakrevisionell karaktär.

De åligganden, som sammanhänga med den centrala riksbokföringen, ankomma på budgetbyrån. Dessa åligganden avse dels den löpande riksbokföringen, dels riksbokslutet. Den löpande riksbokföringen sker på grundval av de kassarapporter, vilka månatligen inkomma till riksräkenskapsverket från de myndigheter, som h a ställning som huvudförvaltningar.

39 Riksbokslutet upprättas på grundval av inkommande huvudböcker för huvudförvaltningarna. Dessa huvudböcker granskas ingående. När en myndighet förvaltar en eller flera statliga kapitalfonder, kan myndighetens huvudbok icke direkt läggas till grund för rikshuvudboken. I sådana fall måste först inom riksräkenskapsverket upprättas ett s. k. omslut rörande myndighetens ekonomiska förvaltning. Efter riksbokslutets upprättande skall genom ytterligare granskning å budgetbyrån av huvudförvaltningarnas huvudböcker kontrolleras, att huvudböckerna upprättats i enlighet med gällande föreskrifter, att de redovisningshandlingar, som skola biläggas huvudböckerna, föreligga och äro behörigen upprättade och att överåriga balansposter icke kvarstå i räkenskaperna, allt i den m å n sådan kontroll icke skett vid den granskning som verkställts i samband med riksbokslutets upprättande. Budgetbyrån skall härjämte upprätta eller granska förslag till räkenskapsformulär för de olika myndigheterna samt i övrigt inom området för budgetbyråns verksamhet utöva tillsyn beträffande räkenskapsväsendet. Den årliga approximativa beräkningen rörande utfallet av statsregleringen verkställes även på budgetbyrån. Finansstatistiska byrån upprättar förslag till beräkning av statsverkets inkomster vid nästkommande statsreglering. Under senare år har finansstatistiska byrån dessutom för finansdepartementets räkning i början av oktober utfört en preliminär beräkning av statsverkets inkomster under nästfoljande budgetår att läggas till grund vid planeringen av budgetarbetet. Ämbetsverkets årsbok utarbetas av finansstatistiska byrån. För statsdepartementens räkning sammanställer finansstatistiska byrån vidare på grundval av myndigheternas räkenskaper specifikationer av beräknade och redovisade utgifter för statliga myndigheters avlönings- och omkostnadsanslag. Dessa sammanställningar utnyttjas även inom ämbetsverket för kontroll av att maximerade anslagsposter icke överskridas utan vederbörligt tillstånd. I övrigt utföras inom byrån de särskilda finansstatistiska undersökningar och upprättas den statistik, som erfordras inom ämbetsverket, i första hand för fullgörandet av inkomstberäkningsarbetet. Bland dessa kan särskilt nämnas den inom byrån upprättade statistiken över aktiebolagens taxerade inkomster. Vidare handläggas på byrån ärenden, som av Kungl. Maj :t eller chef för statsdepartement remitteras till riksräkenskapsverket och som beröra statistiska frågor. Å ämbetsverkets kansli handläggas riksräkenskapsverkets ekonomi- och personalärenden. Det åligger därvid byrådirektören att bereda och föredraga sådana ärenden av nämnda slag, vilka skola behandlas och avgöras i plenum, såsom riksräkenskapsverkets anslagsäskanden m. m. Personal- och

40 ekonomiärenden, vilka generaldirektören äger ensam avgöra, beredas och föredragas av kassören med undantag av ämbetsverkets avlöningslista, som granskas och föredrages av förste revisorn å kansliet. Handläggningen på kansliet av till riksräkenskapsverket remitterade eller eljest inkomna ärenden avser närmast sådana ärenden, som icke huvudsakligen hänföra sig till någon särskild byrås verksamhetsområde.

2. Statens sakrevision Statens sakrevision utgöres av en ordförande, som är chef för revisionen, en ställföreträdare för denne samt ytterligare sex ledamöter, representerande såväl allmänna intressen som statlig och enskild förvaltningsverksamhet. Vidare finnes inrättat ett kansli med en kanslichef som chef och ledare för det dagliga arbetet vid revisionen. Sakrevisionens personal är, med undantag för kanslichefen, som är ordinarie tjänsteman i lönegrad Bp 4, i regel anställd såsom extra ordinarie. Personalstyrkan uppgår till sammanlagt 26 befattningshavare. Personalen består förutom av kanslichefen av en arvodesanställd befattningshavare med tjänstetiteln byråchef, tre byrådirektörer i högst lönegrad Ae 26, två byrådirektörer i högst lönegrad Ae 24, fem förste revisorer i högst lönegrad Ae 23, tre revisorer i högst lönegrad Ae 21 och fyra revisorer i högst lönegrad Ae 19. Dessutom finnas kvinnlig biträdespersonal och vaktpersonal samt viss extra personal. Sakrevisionen arbetar för närvarande på tre avdelningar. Kostnaderna för statens sakrevisions verksamhet uppgingo budgetåret 1956/57 till sammanlagt 606 793 kronor, varav 554 170 kronor till avlöningar och 46 623 kronor till omkostnader. Sakrevisionens arbetsområde omfattar statlig och statsunderstödd verksamhet i den mån icke Kungl. Maj :t särskilt förordnar, att visst förvaltningsområde eller viss verksamhet skall undantagas från sakrevisionens granskning. Numera äro endast de statliga bolagen undantagna. Det åligger sakrevisionen att utöva tillsyn över att den verksamhet, som faller under dess granskning, anordnas på ett ändamålsenligt, planmässigt och sparsamt sätt. Revisionen skall bland annat tillse att statens inkomster inflyta utan att onödiga kostnader förorsakas statsverket, att skäligt vederlag erhålles för av staten tillhandahållna prestationer, att, där myndighet bedriver upphandling, tillverkning, försäljning eller ekonomisk verksamhet i övrigt, affärsmässiga grunder bliva tillämpade samt att granskade myndigheters organisation är den lämpligaste för arbetsuppgifternas utförande. Om statsmyndighet icke går sakrevisionens synpunkter till mötes eller revisionens förslag äro av sådan räckvidd att föregående samråd med alla ifrågakommande myndigheter är uteslutet, underställer sakrevisionen ärendet Kungl. Maj :ts prövning. Påträffas vid sakrevisionens granskning någon

41 oriktighet i den granskade myndighetens räkenskaper och avhjälpes ej oriktigheten genom myndighetens åtgörande, har sakrevisionen att göra anmälan om förhållandet hos vederbörande kamerala revisionsmyndighet. Sakrevisionens granskning går i allmänhet ut på att undersöka i vad mån en förvaltningsåtgärd med hänsyn till olika omständigheter är upplagd eller genomförd på ett ekonomiskt ändamålsenligt sätt. Som regel har granskningen omfattat avgränsade delar av verksamheten hos en eller flera myndigheter. Exempel härpå utgöra byggnadsverksamheten för postverkets och lantbrukshögskolans behov, skolöverstyrelsens föreskrifter om skolbyggnader, folkskoleväsendets lokala organisation, verkstadsdriften inom fångvården och vissa försvarets anläggningar, frågor sammanhängande med den statliga förrådshållningen, statsverkets transportutgifter i samband med inköp från utlandet m. m. samt avvägningen av taxor och avgifter vid skilda institutioner och myndigheter. Granskningen kan emellertid även avse hela verksamheten hos en myndighet. Som exempel härpå må nämnas de förhållandevis omfattande utredningarna angående statens bakteriologiska laboratorium, statens jordbruksnämnd och lantbrukskemiska kontrollanstalten. Årligen utföras vidare beräkningar av de kilometerersättningar, som utgå då befattningshavare använda egen bil i tjänsten. Granskningen av myndigheternas inköp har — utöver påpekanden i enskilda upphandlingsärenden — givit anledning till olika förslag om centralisering av upphandling (exempelvis i fråga om bränsle, kontorsmateriel m. m.) och ändringar i gällande föreskrifter m. m. Sakrevisionens kontakt med upphandlingsväsendet har medfört, att affärsföretag, som ansett sig ha skäl till missnöje med en statlig upphandling, ibland vänt sig till revisionen med begäran om undersökning. Tillika rådföra sig myndigheterna icke sällan med revisionen i upphandlingsärenden. Under de senaste åren har sakrevisionen vidare i icke obetydlig omfattning ägnat uppmärksamhet åt sådana fall, då statstjänstemän misstänkts för oredlighet i tjänsten, i allmänhet i samband med något upphandlingsärende. Utredningen i dessa ärenden har gjorts i samarbete med åklagar- och polismyndigheterna. Sedan hos åklagarmyndigheten och inom statspolisen särskild personal avdelats för dessa uppgifter och revisionen redovisat sina erfarenheter för Kungl. Maj :t, ha utredningarna i denna typ av ärenden alltmera kommit att glida över på denna särskilda arbetsgrupp utanför revisionen. Utredningsverksamheten vid de tre avdelningarna inom sakrevisionen är i hög grad växlande. Med undantag för den kontinuerliga upphandlingsgranskningen, vilken sker å en av de tre avdelningarna, är arbetet inom sakrevisionen icke av rutinkaraktär. Revisionen väljer i princip själv utredningsobjekt och flertalet utredningar härröra från uppslag inom styrelsen eller kansliet. Emellertid förekommer i avsevärd utsträckning, att Kungl. Maj:t anbefaller sakrevisionen att verkställa utredning i ärende,

42 som är aktuellt inom något av statsdepartementen. I några fall ha även andra myndigheter hemställt, att sakrevisionen skall ta upp viss fråga. Sakrevisionens utredningar bedrivas i allmänhet så, att uppdraget lämnas till viss avdelning, vars chef närmast under kanslichefen och under fortlöpande kontakter med styrelsens ordförande får svara för utredningens genomförande. När det anses lämpligt, förekommer det även, att ett ärende lämnas till viss befattningshavare, som har att direkt föredraga det för kanslichefen, respektive ordföranden och styrelsen. När ett nytt ärende tages upp, förlägges utredningen — med undantag för typiska upphandlingsärenden — icke till den ena eller andra avdelningen efter bestämda normer, såsom efter huvudtitlar eller dylikt, utan med hänsyn till arbetsläget vid avdelningarna och de enskilda befattningshavarnas eventuella tidigare erfarenheter inom utredningsområdet. Inom avdelningen överlämnas ärendet åt en eller ett par befattningshavare, som införskaffa det erforderliga underlaget och upprätta en promemoria rörande sina iakttagelser och de förslag, som utredningen anses böra föranleda. Understundom tillkallas särskilda sakkunniga att biträda vid utredningar. Underlaget hämtas från tillgängliga handlingar och tryck, men i de flesta fall utgöres den övervägande delen av material, som införskaffas från berörda myndigheter, ofta vid besök hos dessa. Kanslipersonalen företar i viss utsträckning tjänsteresor för att på ort och ställe taga del av aktuella förhållanden. Sedan utredningen från kansliets sida färdigställts, föredras den inför styrelsen, som beslutar i ärendet. Föredragande äro i regel den eller de, som närmast svarat för utredningen. Avdelningschefen är i allmänhet närvarande. Inom verksamheten intar upphandlingsgranskningen en särställning genom att revisionen för denna uppgift till skillnad från övriga uppgifter fortlöpande tillföres visst bestämt granskningsmaterial. De centrala myndigheter, som bedriva mera omfattande upphandlingsverksamhet, samt vissa regionala och lokala förvaltningar ha nämligen anmodats att, så snart en upphandling samt vissa typer av entreprenader överstiger visst belopp, till sakrevisionen insända kopior av beställningsskrivelser, protokoll över anbudsprövningar m. m. Detta material granskas — redan kort tid efter beställningsdagen och oftast före leveransen — i görligaste mån och systematiseras, varvid jämförelser göras med dels vad myndigheten tidigare betalat, dels liknande upphandlingar andra myndigheter gjort hos samme leverantör eller andra leverantörer. På så sätt följes upphandlingsverksamheten i fråga om såväl kvaliteter som priser, rabatter och andra villkor. Om anledning finnes till erinran i något hänseende, underrättas myndigheten härom. Understundom tages direkt kontakt med leverantören. Genom att ingripandena ske på ett så tidigt stadium kan i förekommande fall överenskomna prisjusteringar genomföras innan varan levererats. Den med upphandlingsgranskning sysselsatta personalen fyller även en viktig funktion genom att

43 i ett stort antal fall ge råd och upplysningar om aktuella priser och möjliga inköpskällor åt myndigheter, som stå i begrepp att upphandla. Genom företagna utredningar har revisionen inom vissa förvaltningsområden erhållit speciellt god kännedom om rådande förhållanden, vilket medfört att sakrevisionen även utnyttjats i viss omfattning som remissmyndighet för departementen. 3. Specialrevisioner För närvarande finnas specialrevisioner inom försvarets civilförvaltning, arbetsmarknadsstyrelsen, generaltullstyrelsen, lantbruksstyrelsen, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen. Väsentliga skiljaktigheter finnas mellan de olika specialrevisionerna med avseende å såväl arbetsuppgifter som arbetssätt. Gemensamt för samtliga är emellertid att de för rättelse av iakttagna felaktigheter äga befogenhet att framställa revisionsanmärkningar samt att vederbörande centrala förvaltningsmyndighet kan ålägga redogöraren ersättningsskyldighet. I den härefter följande kortfattade redogörelsen för specialrevisionerna ha de å varje specialrevision direkt belöpande kostnaderna för avlöningar och omkostnader icke angivits siffermässigt med hänsyn till svårigheten att närmare kunna bestämma vad som belöper å egentliga revisionsuppgifter och övriga arbetsuppgifter av kameral eller administrativ natur, som åvila flertalet av dessa revisionsorgan. Inom specialrevisionerna är sammanlagt ett hundratal befattningshavare sysselsatta. I fråga om redogörelsen för de affärsdrivande verkens specialrevisioner torde få hänvisas till Bilaga D i detta betänkande. Försvarets civilförvaltning utför revisionen av försvarets samtliga myndigheter med undantag för dels de centrala förvaltningarna, vilka granskas av riksräkenskapsverket, dels vissa myndigheter, som granskas i särskild ordning. Civilförvaltningens revisionella verksamhet bedrives dels å en särskild revisionsbyrå, dels å kameralbyrån. Revisionsverksamheten å kameralbyrån avser företrädesvis förgranskning och saidokontroll samt revision av lägerkassor och marketenterier. Å revisionsbyrån, vars personalplan upptar förutom byråchefen 48 befattningshavare, sker granskning av räkenskapsmaterialet u r företrädesvis kamerala, författningsmässiga och allmänt ekonomiska synpunkter. Granskningen avser i huvudsak avlöningsförmåner, traktamenten av skilda slag, sjukvårdskostnader, flyttningskostnader, särskilda arvoden och förmåner enligt kollektivavtal. Granskning sker även i fråga om inkomster, lokal upphandlingsverksamhet o. d. Sakrevisionella synpunkter ha de senare åren blivit alltmer beaktade vid granskningen. I

44 revisionsbyråns arbetsuppgifter ingår även att verkställa lokala förrättningar, innefattande kassainspektioner och inventeringar samt allmän granskning av den ekonomiska förvaltningen. En ny arbetsuppgift, som successivt kommer att överflyttas från statens sakrevision till civilförvaltningen, utgör den i vissa hänseenden sakrevisionellt betonade löpande kontrollen i fråga om försvarets centrala förråd av drivmedel m. m. Arbetsmarknadsstyrelsens specialrevision granskar länsarbetsnämndernas, arbetsplatsernas och centralförrådens räkenskaper. Den under styrelsens kameralbyrå sorterande revisionssektionen ledes av en förste revisor i Ao 23. I övrigt finnes å sektionen 1 revisor i lönegrad Ao 19, 1 revisor i lönegrad Ae 19, 1 kontorist, 1 kanslibiträde samt 1 kontorsbiträde. Granskningen rörande länsarbetsnämnderna avser bland annat kostnader för grundbidrag, hyresbidrag och familjetillägg m. m. Granskningen omfattar även reseräkningar och i samband därmed användningen av nämndernas tjänstebilar. I fråga om arbetsplatser och förråd avser granskningen bland annat specialarbetares löner, resekostnadsersättningar och traktamenten, materielkostnader m. m. Revisionen verkställer vidare inspektioner hos länsarbetsnämnderna, varvid tillika kassor och värdehandlingar inventeras. Tullverkets specialrevision utövas inom två av generaltullstyrelsens byråer, nämligen kameral- och revisionsbyråerna. Granskningsuppgifterna äro i stort sett fördelade så, att revisionsbyrån verkställer eftergranskning av debiteringar i tullverkets uppbördsverksamhet och förhandsgranskning av restitutionsärenden, medan kameralbyråns revision utför eftergranskning av tullmyndigheternas medelsredovisningar samt förhandsgranskning i fråga om generaltullstyrelsens utanordningsbeslut utom i vad avser restitutionsärenden. Denna granskning är i första hand av formell och kameral natur. I förebyggande syfte bedrives upplysningsverksamhet. Slutligen sker granskning genom inventeringar och inspektioner hos tullmyndigheterna. Denna granskning har tidigare huvudsakligen haft karaktär av kassa- och godsinventering men har alltmer utvidgats till att omfatta en granskning av saklig innebörd. Kameralbyråns revision utgöres av dels revisionspersonal, placerad å byråns revisionskontor eller lönekontor och med revisionsarbete som huvudsaklig arbetsuppgift, dels sådan övrig personal å byrån, som enligt arbetsordningen för styrelsen eller särskild föreskrift ålagts att jämsides med andra göromål utföra speciella revisionsuppgifter. Ledningen för revisionen utövas under kameralbyråchefen av en förste revisor i Ao 23, som även är föreståndare för generaltullstyrelsens kassakontor. I övrigt tjänstgöra å byrån med revisionsarbete som huvudsaklig arbetsuppgift åtta befattningshavare, varav tre revisorer, två kammarskrivare, två kontorister och ett kontorsbiträde.

45 Revisionsbyrån är uppdelad på tre avdelningar, nämligen en kansliavdelning, en revisionsavdelning och en statistisk avdelning. Kansliavdelningen och statistiska avdelningen utföra icke några revisionsuppgifter. Revisionsavdelningen, vars arbete ledes av en förste revisor i lönegrad Ao 23, är uppdelad på en attesteringsdetalj för granskning av restitutionsansökningar och verifikationer till dessa samt en granskningsdetalj för granskning av lokaltullförvaltningens redogörelsehandlingar, såvitt avser avgiftsdebiteringar m. m. Sammanlagt fem befattningshavare äro förutom förste revisorn sysselsatta med granskning å avdelningen. Lantbruksstyrelsens specialrevision är inordnad i styrelsens kameralbyrå såsom ett särskilt revisionskontor med tio befattningshavare. Kontoret ledes av en förste revisor i lönegrad Ao 23. Revisionen utövar tillsyn över medelsförvaltningen vid lantbruksnämnderna samt vid Flyinge hingstdepå och stuteri. Arbetsuppgifterna äro av såväl kameral som i viss utsträckning sakrevisionell karaktär. De omfatta jämte inkomstkontroll och granskning av utgifter för lokalorganens egna behov kontroll av nämndernas verksamhet särskilt i de delar denna är av betydande storlek eller har en mera speciell prägel, såsom exempelvis i fråga om nämndernas garanti- och bidragsgivande verksamhet, köp och försäljningar av fastigheter för rationaliseringsändamål m. m. Förgranskningen av lokalorganens räkenskaper utföres av biträdespersonal och innefattar den siffermässiga kontroll, som avser att utgöra vissa garantier mot oegentligheter. Förgranskningen bedömes som regel böra utföras till i genomsnitt omkring 50 procent av full granskning. Till den förgranskande personalen har även överförts eftergranskningsarbete. Sålunda utför denna personal under revisors ledning till vissa delar eftergranskning i fråga om utgifter tor lokalorganens egna behov. Denna personal biträder vidare kamrerarkontoret med sifferkontroll vid upprättande av bokslut för lokalorganen samt utarbetar sammanställningar ur räkenskapsmaterialet. Eftergranskningen i övrigt av räkenskapsmaterialet utföres av revisorer samt amanuens- eller kontorsskrivarepersonal. Detta revisionsarbete har i väsentlig grad koncentrerats till mera kvalificerade utredningar och undersökningar av stickprovsmässig och systematisk karaktär. Så är företrädesvis fallet i fråga om granskningen av nämndernas garanti- och bidragsgivande verksamhet samt köp och försäljningar av fastigheter för rationaliseringsändamål m. m. Dessa ärendesgrupper omfatta ett betydande granskningsmaterial utöver det material, som ingår i de till revisionskontoret regelmässigt insända månadsräkenskaperna. Granskningen av fastighetsärenden har ofta en saklig innebörd samt är av komplicerad natur framför allt på grund av kombinationen av fastighetsrättsliga frågor med övriga frågor, som föreligga på grund av rationaliseringsändamålet.

46 Ifrågavarande ärendesgrupper granskas såväl vid inventerings- och inspektionsresor som å revisionskontoret. Revisionsarbetet har slutligen varit inriktat på en tillsyn över att den interna kontrollen hos lokalorganen fungerar effektivt. Den inom medicinalstyrelsens avdelning för sinnessjukhusens ekonomiska förvaltning anordnade revisionsverksamheten utövas av en revisor i lönegrad Ae 19, en revisionsassistent i lönegrad Ae 16 samt en kontorist. Revisionssektionen är underställd byrådirektören å avdelningen och framställda revisionsanmärkningar kommuniceras av denne. I de fall, där medicinalstyrelsens ställningstagande erfordras, föredragas anmärkningsärenden av byråchefen å kameralbyrån inför överdirektören. Granskningsmaterialet omfattar räkenskaperna vid de statliga sinnessjukhusen och statens anstalt för fallandesjuka. Granskningen av räkenskaperna är huvudsakligen koncentrerad till avlöningsverifikationerna. Viss granskning företages även av utgifter för sjukvård och resekostnader samt patientavräkningar. Revisorn och revisionsassistenten företaga tillsammans inventeringar och andra undersökningar vid tio till femton sinnessjukhus årligen. Revisionstjänstemännen besvara vidare skriftliga och muntliga förfrågningar från sjukhusen i fråga om avlöningsförmåner. I anslutning härtill utför sektionen även förhandsgranskning av sjukhusens beslut om löneklassuppflyttningar. På grund av arbetsbelastningen på avdelningen i övrigt tages sektionen i anspråk även för arbetsuppgifter, som icke tillhöra det egentliga revisionsarbetet. 4. överrevisorer för särskilda

förvaltningsområden

Särskilda överrevisorer förordnas av Kungl. Maj :t för granskning av statens järnvägars, väg- och vattenbyggnadsverkets samt vattenfallsverkets förvaltning. I fråga om dessa överrevisionsorgans tillkomst och huvudsakligaste verksamhet torde få framhållas följande. Statens järnvägar

Vid 1907 års riksdag framlades förslag om inrättande av en överrevision vid statens järnvägar. Skälen för inrättande av en dylik revision ansåg vederbörande departementschef ligga däri att granskningen av järnvägsförvaltningen med de betydande ekonomiska värden, som där handhades, borde mer än då ägde r u m även avse de egentliga förvaltningsåtgärderna och det sätt, varpå statens järnvägar från ekonomisk och praktisk synpunkt sköttes. Kungl. Maj:ts proposition i ämnet lämnades utan erinran från riksdagens sida. Bestämmelserna om den sålunda inrättade särskilda överrevisionen av statens järnvägars styrelse och förvaltning intogos därefter i

47 instruktionen för järnvägsstyrelsen den 31 december 1907. Föreskrifterna om dessa överrevisorers verksamhet ha senast meddelats i instruktionen den 22 j u n i 1928 (nr 216) för järnvägsstyrelsen med underlydande linjebefäl. Antalet överrevisorer är tre. Arvodet till var och en av dessa revisorer är fastställt till 3 500 kronor för år, varjämte sekreteraren åtnjuter ett årligt arvode om 2 500 kronor, överrevisorerna, som årligen hålla ett 30-tal sammanträden, granska styrelsens räkenskaper företrädesvis för bedömandet av lämpligheten av de av styrelsen gjorda utbetalningarna och erlagda priserna samt ändamålsenligheten av de vidtagna förvaltningsåtgärderna. Enligt instruktionen skola överrevisorerna för sådant ändamål granska det sätt, på vilket upphandlingar verkställts, undersöka anledningen till att större anslag överskridits, pröva om organisationen i ett eller annat avseende fungerat mindre väl, taga kännedom om h u r u ändrade tåganordningar och införandet av nya typer i fråga om den rullande materielen verkat samt i övrigt efterse, om järnvägsförvaltningens ekonomiska resultat blivit vad det bort vara. Anmärkning, som överrevisorerna anse sig böra framställa, skall underställas Kungl. Maj:ts prövning, såvida överrevisorerna icke funnit saken kunna få bero vid att fästa styrelsens uppmärksamhet på det felaktiga förfarandet. Ha överrevisorerna funnit det lämpligt verkställa siffergranskning och finnes därvid anledning till anmärkning eller anse överrevisorerna utbetalning eller förvaltningsåtgärd, som föranlett utbetalning, vara författningsstridig, äga överrevisorerna rätt att själva anhängiggöra talan i kammarrätten eller fästa riksräkenskapsverkets uppmärksamhet på felet. Överrevisorerna skola till Kungl. Maj:t avgiva berättelse över den verkställda granskningen. Berättelsen skall innehålla, förutom ett allmänt omdöme rörande styrelsens förvaltning i dess helhet, jämväl meddelande om de olika åtgärder från överrevisorernas sida, till vilka granskningen givit anledning. För granskningens verkställande äga överrevisorerna få till sig utlämnade samtliga styrelsens räkenskapshandlingar, protokoll, akter med koncept och kopior till utgående skrivelser, kostnadsförslag, ritningar och andra för granskningen erforderliga handlingar. En genomgång av överrevisorernas berättelser för de tre senaste budgetåren ger vid handen att deras granskning bland annat avsett kontroll av de upphandlingar och försäljningar samt avtal om arbeten, som framgått av protokoll över järnvägsstyrelsens, förrådsintendenternas samt linjeoch verkstadsmyndigheternas beslut. Granskningen har vidare omfattat tågförseningarna inom SJ, vilket föranlett överrevisorerna att påkalla särskilda åtgärder från järnvägsstyrelsens sida till förhindrande i största möjliga utsträckning av sådana förseningar. Till behandling h a överrevisorerna även upptagit frågor rörande förrådsverksamheten, varvid påpekats vissa eftersläpningar i inventeringarna av huvudförråd. I en av gransk-

48 ningsberättelserna ha överrevisorerna vidare behandlat kioskrörelsen vid SJ:s järnvägs- och busstationer, varvid ifrågasatts som alternativ till upplåtelse av försäljningsrätten till pressbyrån eller annan företagare ett system enligt vilket SJ självt eller AB Trafikrestauranger skulle bedriva försälj ningsrörelsen. I berättelserna ha vidare behandlats frågor rörande skadat och förkommet gods, trafiksäkerheten, SJ:s biltrafik och SJ:s hyresverksamhet m. m. Väg- och vattenbyggnadsverket

I Kungl. Maj :ts proposition nr 224 till 1943 års riksdag angående den statliga vägorganisationen framlades även förslag om inrättandet av en överrevision för väg- och vattenbyggnadsväsendet. Vederbörande departementschef framhöll därvid att den ingående sakgranskningen på vägväsendets område i princip borde ankomma på statens sakrevision. Under tiden närmast efter vägväsendets förstatligande, då formerna för verksamheten skulle uppbyggas och en mångfald avgöranden av principiell och praktiskt genomgripande betydelse skulle träffas, vore det emellertid enligt departementschefens mening av särskild vikt, att en fortlöpande och effektiv granskning av verksamheten på detta område kunde äga rum. På grund härav och då statens sakrevision icke kunde från början besitta den nära kännedom om vägväsendet, som icke minst under övergångsperioden måste anses erforderlig för en tillfredsställande sakgranskning, ansåg sig departementschefen böra förorda, att övergångsvis en särskild överrevision skulle inrättas vid väg- och vattenbyggnadsväsendet. Departementschefens förslag bifölls av riksdagen och i brev den 30 augusti 1943 meddelades närmare föreskrifter rörande ifrågavarande överrevisorers verksamhet. Föreskrifterna äro i väsentliga delar likalydande med de föreskrifter, som ovan återgivits beträffande överrevisorerna vid statens järnvägar. Antalet överrevisorer vid väg- och vattenbyggnadsväsendet är två. Arvodet till var och en av dessa utgår för närvarande med 3 000 kronor. Till överrevisorernas förfogande har ställts en sekreterare, som åtnjuter ett årligt arvode av 3 000 kronor. överrevisorerna bruka hålla ett 30-tal sammanträden årligen i Stockholm, varjämte resor företagas inom olika delar av landet för besiktning av väghållningen. överrevisorerna ha under sin verksamhet under de senaste tre förflutna budgetåren bland annat funnit anledning påtala att underhåll, som avser dikning, röjning, skyddsräcken m. m., på många håll eftersatts, överrevisorerna ha även anmärkt på att handläggningen av de ärenden, som avse förändring av enskild väg till allmän, krävt allt för lång tid. Väg- och brobyggnadsverksamhetens omfattning ha överrevisorerna icke heller funnit tillräcklig för att möta trafikens behov, varför föreslagits ett successivt utökande av väginvesteringarna för ombyggnad och beläggning av de mera

49 trafikerade vägarna, överrevisorerna ha även påtalat vissa otillfredsställande förhållanden beträffande vatten- och avloppsverksamheten, framhållit nödvändigheten av att grusvägarna i snabbare takt förses med varaktiga beläggningar samt påkallat en omprövning av den årliga byggnadstillståndskvotens storlek för städernas väg- och gatuhållning, m. m. Statens vattenfallsverk

Efter mönster från Trollhätte kanal- och vattenverks instruktion infördes vid vattenfallsstyrelsens tillskapande i styrelsens instruktion den 31 december 1908 bestämmelser om att styrelsens räkenskaper skulle granskas av två överrevisorer. Föreskrifter om dessa överrevisorers verksamhet ha senast meddelats i vattenfallsstyrelsens instruktion den 15 juni 1939. Sistnämnda föreskrifter äro i det väsentligaste likalydande med de för överrevisorerna hos statens järnvägar utfärdade bestämmelserna. Särskild sekreteterare har ställts till förfogande för överrevisorerna. Arvodet till var och en av överrevisorerna utgår med 5 000 kronor för år. Sekreterarens arvode för år utgör 1 500 kronor. Överrevisorerna bruka årligen besöka ett flertal av pågående kraftstationsbyggen, fiskodlingsanläggningar och industrianläggningar. Överrevisorerna genomgå vidare de vid vattenfallsstyrelsens sammanträden förda föredragningslistorna och protokollen i ärenden inför generaldirektören, överdirektören och vederbörande föredragande. Bokföringsgranskningen, som sker stickprovsmässigt, brukar omfatta sammandrag av huvudbokskontona i jämförelse med balansräkningar och styrelseberättelse. Överrevisorernas granskningsverksamhet har för de senaste tre budgetåren icke givit dem anledning att i de avgivna berättelserna framföra några särskilda anmärkningar mot vattenfallsstyrelsens förvaltning.

5. Vissa speciella kontrollorgan En form av speciell revisionsutövning, som bör omnämnas i detta avsnitt, är den granskning, som bedrives inom bostadsstyrelsens sociala sektion i fråga om de kommunala förmedlingsorganens redovisningar i avseende å utbetalade familjebostadsbidrag och bränslebidrag. De vid bostadsstyrelsens kontroll av ifrågavarande redovisningar uppmärksammade felaktigheterna grunda emellertid icke någon rätt för bostadsstyrelsen att genom revisionsanmärkning ålägga kommunerna eller deras tjänstemän återbetalningsskyldighet rörande felaktigt utgivna bidrag. Någon specialrevision i egentlig mening kan därför icke anses föreligga inom bostadsstyrelsen i fråga om nu n ä m n d a kontrollverksamhet. En mellanform mellan intern kontroll och revision torde den hos försvarsförvaltningarnas förrådskontrollorgan utövade kontrollen anses vara. En 4—806121

50 närmare redogörelse för ett av dessa organs verksamhet återfinnes i Bilaga E till detta betänkande. För fullständighetens skull torde i detta sammanhang slutligen få omnämnas den kontroll över försvarets ekonomiska förvaltning, som militieombudsmannen utövar. Militieombudsmannen skall i detta avseende övervaka efterlevnaden av bestämmelser om förvaltningen av de till försvarsväsendet anslagna medlen och av försvarsväsendet tillhörande fastigheter samt bestämmelserna om statens upphandlings- och entreprenadväsende i vad de äga tillämpning inom försvarsväsendet. Den granskning av truppförbandens upphandling som militieombudsmannen verkställt under senare år har närmast haft till syfte att kontrollera, att upphandlingen skett i överensstämmelse med upphandlingskungörelsens föreskrifter. Inventeringar ha företrädesvis skett i fråga om den löpande redovisningen för marketenterikassorna. Vid dessa inventeringar ha emellertid även varubokföring och prislistor granskats. Kontroll har dessutom utövats i fråga om den ekonomiska avkastningen av marketenterirörelsen och lägerkassornas materielredovisning. I anslutning till inspektioner av truppförbandens fastighetsförvaltning har vidare granskats kasernvårdsavdelningarnas handlingar. I fråga om intendenturförvaltningen har inspektion skett beträffande materielens värdeklass, anordningarna för dess utlämning vid mobilisering och redovisning av materiel.

KAPITEL V S t a t s k o n t o r e t s o r g a n i s a t i o n och v e r k s a m h e t

Av de redogörelser för statens organisationsnämnds, riksräkenskapsverkets och statens sakrevisions arbetsuppgifter som lämnats i det föregående torde ha framgått, att organisationsnämndens verksamhet huvudsakligen är inriktad på organisationstekniska undersökningar inom statsförvaltningen, under det att riksräkenskapsverket och statens sakrevision väsentligen ägna uppmärksamhet åt den redovisningstekniska och den ekonomiskt betonade verksamheten inom statsförvaltningen. Statens sakrevision intager emellertid en mellanställning såtillvida att den vid sin granskning även kommer in på organisatoriska spörsmål och rationaliseringsfrågor i övrigt. En i viss mån olikartad uppgift på det organisatoriska och ekonomiska området har statskontoret att fylla i sin egenskap av ett allmänt utrednings- och remissorgan, främst i frågor rörande statshushållningen. Även statskontoret skall visserligen ägna sin uppmärksamhet åt att gällande författningar iakttagas och att vid ärendenas behandling tillbörlig hänsyn tages till tidigare ställningstaganden och allmän förvaltningspraxis. Såsom remissorgan blir emellertid detta ämbetsverk även i tillfälle att redan på ett förberedande stadium pröva lämpligheten av föreslagna förvaltningsföreskrifter och ifrågasatta ändringar av förvaltningsorganens arbetsuppgifter. Enligt den för statskontoret gällande instruktionen (SFS 1939/901 )1 har statskontoret utöver remissärendena anförtrotts dels vissa finansförvaltande och finanskontrollerande uppgifter såsom lånerörelse, fondförvaltning, anordningsärenden och checkräkningskontroll, dels bestyret med prövning av frågor om pension, dels ock arbetsuppgifter som central instans på det tryckeritekniska området, upprättande av statsliggare m. m. Statskontorets styrelse utgöres av en generaldirektör och chef samt såsom ledamöter fem statskommissarier. Statskommissarierna förestå var sin byrå, nämligen första utgiftsbyrån, andra utgiftsbyrån, kassabyrån, fondbyrån och pensionsbyrån. I anslutning till fondbyrån finnes en ombudsmannaexpedition, som förestås av en byrådirektör och ombudsman, samt en räntekammare under närmaste ledning av en räntmästare. Statskontorets personal uppgår till sammanlagt 104 befattningshavare. Statskontorets nuvarande 1

Jfr SFS 1957/574.

52 C

ai

TI C c 3 .2 H P>H -Ö0) ,0 Ti

ft

O

fe S « S

fl o C

u

a

ti- -* O - Q +-> eS tn

+->

« ti O ft

fl

a s +->o

O

•fl M

O

^

MS

53 organisation belyses av vidstående organisationsplan. Kostnaderna för ämbetsverket uppgingo för budgetåret 1956/57 till 1 890 040 kronor, varav å avlöningsanslaget 1 563 925 kronor och å omkostnadsanslaget 326 115 kronor. På utgiftsbyråerna och kassabyrån ligger tyngdpunkten av arbetsuppgifterna i fråga om remissverksamheten. Å första utgiftsbyrån handläggas remisser från fem departement. Å andra utgiftsbyrån handläggas remisser från sex departement samt ärenden rörande oförutsedda utgifter. Till kassabyrån hänföras bland annat huvuddelen av remisserna av kommittébetänkanden och departementspromemorior. På kassabyrån ankommer vidare att upprätta statsliggaren och handhava checkräkningskontrollen. Under kassabyrån lyder slutligen såsom en särskild avdelning tryckeriexpeditionen. Arten och omfattningen av statskontorets remissverksamhet belysas av specifikationen å omstående sida. Såsom av denna specifikation framgår äro de spörsmål som underställas statskontorets bedömande av mycket olikartat innehåll. I stort sett torde ärendena emellertid kunna hänföras till det allmänt ekonomiska, organisatoriska eller lönetekniska området. Fondbyrån svarar för statskontorets räkenskaper, expedierar meddelade anordningsbeslut och handlägger ärenden rörande räkenskapsfrågor, fondförvaltning och lånerörelse av olika slag. Byrån svarar vidare för ämbetsverkets kassavalv och handlägger ärenden om skyldighet att utgiva stämpelavgift m. m. Pensionsbyrån slutligen handlägger ärenden angående pension för civila och militära befattningshavare och pensioner för efterlevande till sådana befattningshavare.

54 Specifikation

över statskontorets

remissverksamhet

dr

1956 Byrå

Ärendeslag

II 1

Avlönings- och ersättningsfrågor Flyttningskostn., hyreskostn. vid omstatione ring m. m Rese- och traktamentsersättningar Sjukhusvård i utlandet m. m Lön till pensionsavgångna tjänstemän Vik.ersättn., förordn., mistade avi.förmån er, uppdrag, arvoden Lönegrads- och löneklassplacering Naturskador, övr. skador, förlorade effekter, paratyfusförluster m. m Befrielse från ersättnings- och återbetalningsskyldighet m. m övrigt (tji, stationeringsort, lön under tji, semester m. m.)

35 19 9 21

36 19 10 9

42 10

35 5

35 K1 J F 1 | P2

1 12

6 62

7 48

61 24

13 29

1 Petitaremisser.

3 Organisatoriska frågor Betänkanden och större promemorior, övriga (inrättande av tjänst m. fl.).. Författningsärenden

20 39

3 34 7

28 22

Summa Statsbidrag Besvär.. övriga. . Summa Budgetfrågor överskridanden övriga anslagsfrågor. Summa

Summa Fondförvaltn ingsfrågor Ansökn. om lån och bidrag Avskrivn. o. eftergift av lån, fordr. räntor m.m. Ändring av bestämmelser, amorteringstid m.m för lån från fond Säkerhet f. lån, ändring av säkerhet Disp. av fond, stadgar m. m övrigt Summa

12 5 13 13 11

93 2

Pensionsärenden.

övrigt Tryckningsärenden Donationer Taxesättning, vårdavg. m. m Nedsättn. (befrielse, anstånd) av arvs-, gåvooch kvarlåtenskapsskatt Befrielse från erläggande (restitution) av bevillningsavgifter Bestr. av kostn. f. restaureringsarbeten övrigt

16 12 16

Summa

23 Totalt

1 a

År 1956 avgjorda remisser. År 1956 inkomna remisser.

4 24

5 3 10

22 2

777 S:a

K A P I T E L VI Förvaltningskostnaderna inom statsförvaltningen

Man möter ej sällan föreställningen att det genom utnyttjande av effektivt arbetande rationaliseringsorgan skulle bli möjligt att mera väsentligt begränsa antalet statstjänstemän och därigenom nedbringa statsutgifterna. Härvid förbises emellertid att den allra största delen av de samlade årliga statsutgifterna berör områden, där ett rationaliseringsorgan ej kan verka (exempelvis utgifter för sociala ändamål) och vidare att flertalet statstjänstemän har sådana arbetsuppgifter att det icke är möjligt att nämnvärt begränsa deras antal utan en sänkning av den standard det allmänna vill hålla på områden, vilka i och för sig ostridigt äro av stor betydelse både för samhället och det enskilda, t. ex. rättsvård, undervisning, läkarvård m. m. För att något belysa dessa förhållanden, vilka även äro av betydelse, då det gäller att ta ställning till storleken och konstruktionen av de statliga rationaliseringsorgan, som i fortsättningen anses böra finnas, vill utredningen lämna följande översiktliga redogörelse för förvaltningskostnader m. m. inom statsförvaltningen. Under budgetåret 1956/57 utgjorde statens samlade utgifter på driftbudgeten 10 miljarder 703 miljoner kronor 1 exklusive 275 mkr. avseende fondering för framtida pensionsändamål). Under samma budgetår uppgingo enligt från riksräkenskapsverket inhämtade uppgifter de civila myndighetskostnaderna till 1 miljard 250,5 miljoner kronor. Med civila myndighetskostnader avses här då endast direkta kostnader i form av avlöningar, lokalkostnader och övriga regelmässiga eller tillfälliga omkostnader för de statliga myndigheter, för vilka i riksstaten finnas uppförda särskilda avlönings- och omkostnadsanslag eller för vilka i regleringsbrev finnes fastställd särskild avlönings- och omkostnadsstat. I kostnaderna ingå därför icke utgifter, som täckas från sakanslag. I de angivna civila myndighetskostnaderna ingå icke heller några kostnader för de under fjärde huvudtiteln redovisade myndigheterna eller affärsverken. De med angivna begränsningar beräknade civila myndighetskostnaderna utgjorde 11,4 procent av driftbudgetens totalutgifter. 1 I runt tal belöpte härav å försvarsväsendet 2 372, å undervisning o. d. 1 345, å socialpolitik och hälsovård 3 327 samt å kommunikationsväsendet 834 miljoner kronor. En mera detaljerad fördelning efter ändamål av utgifterna på driftbudgeten avseende budgetåret 1955/56 återfinnes i Riksräkenskapsverkets årsbok 1957, tab. 27.

56 Hur det nyssnämnda beloppet, 1 250,5 miljoner kronor, fördelar sig å avlöningar respektive andra kostnader framgår av följande tablå. Myndighetskostnader

(exkl. fjärde huvudtiteln) under budgetåret 1956/57 Milj. kr. 963,1

Avlöningar Omkostnader: Sjukvård Reseersättningar Expenser: Bränsle, lyse och vatten Övriga expenser Publikationstryck Speciella omkostnader Beräknade lokalkostnader Säger för omkostnader Summa bruttoutgifter Särskilda uppbördsmedel å utgiftsanslag Nettoutgifter

2,5 281 27,5 46,4 4,7 135,4 53,7 298,3 1 261,4 10,9 1 250,5

Någon motsvarighet till den här lämnade statistiken över de civila myndighetskostnaderna har icke funnits tillgänglig för utredningen, såvitt avser försvarsväsendets och affärsverkens myndighetskostnader. Uppgifterna torde därför beträffande dessa båda områden få begränsas till att avse de direkta avlöningskostnaderna för tjänstemännen. Enligt för utredningen senast tillgängliga uppgifter uppgingo dessa under kalenderåret 1956 för försvarsväsendets del till sammanlagt 524,6 miljoner kronor, varav 268,5 miljoner kronor belöpte å civil personal samt 256,1 miljoner kronor å militär personal. Den sammanlagda lönekostnaden för affärsverken utgjorde under samma år 1 miljard 283,3 miljoner kronor. Vid en bedömning av storleken av det arbetsområde, där ett rationaliseringsorgan för den statliga förvaltningen kan göra en mera påtaglig insats, torde det vidare vara anledning att göra en viss artskillnad mellan å ena sidan myndigheter med förvaltningsuppgifter i egentlig bemärkelse ävensom rättsvårdande uppgifter, och å andra sidan myndigheter, som icke inrättats för administrativa ändamål utan för att i första hand fylla medborgarnas behov av vissa prestationer och tjänster av beskaffenhet att tillgodogöras direkt av den enskilde medborgaren. Uppdelas det i det föregående angivna beloppet för de civila myndighetskostnaderna, 1 250,5 miljoner kronor, på dessa båda grupper, falla därav enligt de uppgifter, som utredningen inhämtat från riksräkenskapsverket 2 , på den förra gruppen 561,5 miljoner kronor eller 5,1 procent av de totala utgifterna på driftbudgeten medan på den senare gruppen falla 689,0 miljoner kronor eller 6,3 procent av de totala utgifterna. 2

Jfr Riksräkenskapsverkets årsbok 1957, sid. 90 ff.

57 Hur uppdelningen mellan de olika grupperna gjorts framgår närmare av tablå I, vilken likaledes sammanställts med ledning av från riksräkenskapsverket inhämtade uppgifter. Tablån utvisar att till den förra gruppen hänförts de egentliga förvaltningsmyndigheterna, såsom samtliga myndigheter under justitie-, utrikes-, finans- och civildepartementens huvudtitlar, överståthållarämbetet och länsstyrelserna, häradsskrivarna, landsfiskalerna, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen, lantmäteristyrelsen m. fl., under det att till den senare gruppen hänförts olika slag av undervisningsanstalter, forskningsinstitut, arkiv, museer, sjukvårdsanstalter, provinsialläkarstaten, länsarbetsnämnder, arbetsförmedlingsanstalter, vägförvaltningarna, veterinärstaten o. d. Beträffande sistnämnda grupp förtjänar särskilt påpekas, att ej mindre än 82,1 procent av kostnaderna i denna grupp ligga på ecklesiastikdepartementets och inrikesdepartementets huvudtitlar, företrädesvis avseende kostnaderna för undervisning samt sjuk- och hälsovård. Vid en uppskattning av de besparingar av förvaltningskostnaderna, som böra kunna uppnås genom rationalisering inom administrationen, torde av den här ovan lämnade redogörelsen framgå, att dessa besparingar i jämförelse med de totala utgifterna på driftbudgeten i stort sett måste antagas bliva relativt obetydliga. Endast genom en begränsning av statsverksamheten med därav föranledd reduktion av personal skulle några mera betydande besparingar kunna förväntas uppkomma. Omfattningen av dessa besparingar är emellertid beroende av politiska överväganden. 3 Det är dock uppenbart att det inom de befintliga förvaltningsorganen bör bliva möjligt att genom rationaliseringsåtgärder uppnå vissa, ehuru förhållandevis sett mindre betydande besparingar. I första hand bör då uppmärksamheten inriktas på de personella resurserna eftersom avlöningskostnaderna utgöra den ojämförligt största posten i förvaltningskostnaderna. Här må sålunda nämnas att avlöningskostnaderna under budgetåret 1956/57 utgjorde 77,01 procent av de totala förvaltningskostnaderna. I detta sammanhang k a n det även ha sitt intresse att något belysa statstjänstemännens fördelning å den allmänna civilförvaltningen, försvarsväsendet och affärsverken m. m. Samtliga statstjänstemän utgjorde enligt senast för utredningen tillgänglig statistik, avseende per den 1 oktober 1956 anställda tjänstemän 4 , 3 Jfr prop. 175/1956 Bihang D, sid. 28: »Även i övrigt finnes anledning att beakta de successivt stegrade krav på statskassan, som direkt och indirekt framkommer vid en utveckling, som på alla områden karakteriseras av standardhöjning och snabbt fortskridande teknisk utveckling. Man har därför anledning förutsätta, a t t även i framtiden reformer och standardförbättringar inom exempelvis socialpolitikens, undervisningens, forskningens samt sjuk- och hälsovårdens områden skall komma att återspeglas i ökade statsutgifter.» 4 Beträffande några myndigheter med stor personal — postverket, televerket, väg- och vattenbyggnadsverket samt arbetsmarknadsstyrelsen — har dock redovisningen avsett antalet anställda per den 1 januari 1957.

58 Tablå

I.

Myndighetskostnader i miljoner kronor under budgetåret 1956/57 undantag för myndigheter, som redovisas under fjärde huvudtiteln Nettoutgift

Grupp I Justitiedepartementets huvudtitel (Samtliga myndigheter) Utrikesdepartementets huvudtitel (Samtliga myndigheter) Socialdepartementets huvudtitel (Härunder ha hänförts socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, pensionsstyrelsen, bostadsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten m. fl.) Kommunikationsdepartementets huvudtitel (Härunder ha hänförts väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. fl.) Finansdepartementets huvudtitel (Samtliga myndigheter) Ecklesiastikdepartementets huvudtitel (Härunder ha hänförts skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning m. fl.) Jordbruksdepartementets huvudtitel (Härunder ha hänförts lantmäteristyrelsen, rikets allmänna kartverk m. fl.) Handelsdepartementets huvudtitel Inrikesdepartementets huvudtitel (Härunder ha hänförts länsstyrelserna, häradsskrivarna, landsfiskalerna, statspolisorganisationen, civilförsvarets myndigheter) Civildepartementets huvudtitel (Samtliga myndigheter) Riksdagen och dess verk Summa

79,6 39,1 45,8

29,4 94,0 14,3

61,6

49,9 129,9

2,3 15,6 561,5

Grupp II Justitiedepartementets huvudtitel Utrikesdepartementets huvudtitel Socialdepartementets huvudtitel (Härunder ha hänförts länsarbetsnämnder och arbetsförmed lingsanstalter) Kommunikationsdepartementets huvudtitel (Härunder ha hänförts vägförvaltningarna, statens väginstitut m. fl.) Finansdepartementets huvudtitel Ecklesiastikdepartementets huvudtitel (Härunder ha hänförts alla slag av undervisningsanstalter, forskningsinstitutioner, arkiv, museer, akademier m. fl.) Jordbruksdepartementets huvudtitel Handelsdepartementets huvudtitel Inrikesdepartementets huvudtitel (Härunder ha hänförts sjukvårdsanstalter, provinsialläkarstaten m. fl.) Civildepartementets huvudtitel Riksdagen och dess verk

314,1

Summa

689,0

Totalt

1 250,5

44,5

28,3

33,5 16,7 251,5

0,4

med

59 220 868. Härav äro något mer än hälften eller 113 375 att hänföra till de affärsdrivande verken. Av återstående 107 493 tjänstemän hänföras 39 127 till försvarsväsendet samt 68 366 till den allmänna civilförvaltningen. Statstjänstemännens fördelning på departement och affärsverk framgår av tablån här nedan. En redogörelse för fördelningen av tjänstemännen på varje enskild myndighet finnes intagen i Statistisk tidskrift, häftet 7/1957, tabell 9, sid. 348 ff., till vilken i detta sammanhang torde få hänvisas. Här må dock sammanfattningsvis nämnas följande. Om man bortser från försvarsväsendet och de affärsdrivande verken och från den grupp av lokalförvaltningar hos vilka endast finnas ett mycket begränsat antal befattningshavare, kan av den statistiska redogörelsen konstateras, att av de återstående omkring 200 centrala verken och myndigheterna närmare hälften var för sig har mindre än 50 anställda. Av det angivna antalet förvaltningsorgan har vidare 70 procent av organen mindre än 100 anställda och mer än 80 procent av organen ha mindre än 200 anställda. Framhållas må slutligen att endast åtta av här ifrågavarande 200 myndigheter ha mer än 400 anställda. Inom den allmänna civilförvaltningen finnes det ojämförligt största antalet tjänstemän inom undervisning, hälsovård, landsstaten, tullstaten samt vägförvaltningarna. Antalet tjänstemän inom nu angivna områden uppgår till i runt tal 40 000, utgörande närmare 60 procent av totala antalet Tablå II Antal tjänstemän

Huvudtitel Allm. civilförvaltningen och försvarsväsendet: Justitiedepartementet Utrikesdepartementet Försvarsdepartementet Socialdepartementet Kommunikationsdepartementet Finansdepartementet Ecklesiastikdepartementet Jordbruksdepartementet Handelsdepartementet Inrikesdepartementet Civildepartementet Riksdagen och dess verk Summa för allm. civilförvaltningen och försvarsväsendet

3 823 1 028 39 127 5 066 4 570 5 979 14 799 4 851 3 293 23 884 118 955 107 493

Affärsverken m. m.: Postverket Televerket Statens järnvägar Statens vattenfallsverk Domänverket övriga affärsverk

29 332 23 544 52 040 5 555 1 599 1 305 Summa för affärsverken

113 375

Samtliga tjänstemän

220 868

tjänstemän inom den allmänna civilförvaltningen. Enbart inom den statliga sektorn av hälsovården samt inom universitet, högskolor, allmänna läroverk m. fl. undervisningsanstalter finnas i runt tal 26 000 anställda, utgörande närmare 40 procent av totala antalet tjänstemän inom allmänna civilförvaltningen. 5 Utsikterna att genom rationalisering uppnå några mera betydande besparingar genom reduktion av personal inom hälsovård och undervisning torde såsom redan antytts få bedömas såsom små. En ökad mekanisering av vissa kontorstekniska arbetsuppgifter genom exempelvis databehandlingsmaskiner torde däremot inom vissa andra områden av statsförvaltningen få antagas kunna påverka möjligheterna till större personalbesparingar. Inom de affärsdrivande verken torde vidare mekanisering och annan teknisk rationalisering genom exempelvis fortsatt omfattande automatisering av telefontrafiken kunna komma att medföra personalbesparingar av icke obetydlig storlek. 6 En systematisk genomgång av bland annat arbetsmetoder och tekniska hjälpmedel inom alla väsentliga områden av statsförvaltningen torde även få antagas kunna verksamt bidraga till att krav på ökning av personal undvikes, varigenom icke föraktliga besparingar böra kunna uppnås. -

6 Det är även inom nu angivna grupper jämte de affärsdrivande verken, som över huvud taget de större personalökningarna på senare tider kunna redovisas. Till belysande av förändringen i antalet statstjänstemän mellan år 1945 och slutet av 1954 torde utredningen få hänvisa till 1949 års arbetskraftutrednings betänkande rörande arbetskraftsbehovet inom offentlig verksamhet; tabell 2: 2 sid. 21 (SOU 1955: 34). Av nämnda tabell framgår a t t antalet statstjänstemän under tiden 1945—1954 ökade från 173 100 till 213 100 eller med 40 000. För statens järnvägar, post- och televerken samt övriga industri- och kommunikationsverk utgjorde ökningen 25 800. Inom hälso- och sjukvård ökades antalet statstjänstemän med 3 700 samt inom undervisningsväsendet med 6 400. Närmare 90 procent av totala ökningen belöpte således på de nu berörda grupperna. 7 Jfr SOU 1955: 34, sid. 55—80 och sid. 217—221.

K A P I T E L VII

P å s e n a r e å r v ä c k t a förslag o m r a t i o n a l i s e r i n g s - och r e v i s i o n s v e r k samhetens organisation m. m.

Innan utredningen i det följande framlägger sina synpunkter och förslag rörande rationaliserings- och revisionsverksamhetens ordnande torde en redogörelse böra lämnas för under senare år framförda förslag och synpunkter beträffande organisationen av ifrågavarande verksamhet. 19&9 års rationaliseringsutredning, som hade att verkställa utredning rörande effektivisering av rationaliseringsverksamheten inom statsförvaltningen, föreslog att statens sakrevision, statens organisationsnämnd och statskontoret skulle samordnas till ett centralt rationaliseringsorgan samt att detta skulle ske i den formen, att sakrevisionen och organisationsnämnden inlemmades i statskontoret. I proposition till 1951 års riksdag 1 anmälde föredragande statsrådet ifrågavarande utredning och anförde i anslutning härtill följande. Bationaliseringsutredningen har uttalat, att de förvaltande organen i sitt förenklingsarbete behöva biträde av experter på skilda områden samt att därjämte erfordras någon form av kontroll över att rationaliseringsarbetet bedrives i erforderlig omfattning och på lämpligaste sätt. Med hänsyn bl. a. härtill har utredningen föreslagit att ett centralt rationaliseringsorgan skapas genom sammanslagning av statskontoret, sakrevisionen och organisationsnämnden. Såsom framgår av vad som anföres under sjunde huvudtiteln är chefen för finansdepartementet ej beredd att nu förorda, att detta förslag genomföres. Det synes även mig lämpligare i nuvarande läge att gå fram på de partiella reformernas väg och avvakta erfarenheterna därav. Utvecklingen får sedan visa, huruvida mera genomgripande organisatoriska åtgärder påkallas. Detta uttalande föranledde icke någon erinran från riksdagens sida. 2 Vid 1952 års riksdag kom frågan om rationaliseringsverksamhetens organisation åter upp till behandling. I två likalydande motioner (1:246 och 11:433) framfördes sålunda yrkande om en plan för de begränsningar av arbetsuppgifterna, som voro möjliga inom statsförvaltningen, varvid även borde tagas under övervägande i vad mån det allmännas rätt kunde på ett effektivare sätt tillvaratagas inom statens bidrags-, understöds- och låneverksamhet. Statsutskottet3 framhöll i sitt av riksdagen 1 2 3

Prop. 1951: 1 bil. 2 sida. 5 ff. Rskr. nr 44/1951. Jfr SU 1951 nr 13. SU 205/1952.

62 godkända utlåtande, att några omedelbara åtgärder från riksdagens sida icke syntes påkallade i anledning av motionerna. I vad motionerna toge sikte på begränsningar av de statliga arbetsuppgifterna påpekade utskottet, att sedan flera år bland andra statens sakrevision och statens organisationsnämnd arbetade i syfte att uppnå förenklingar och besparingar inom den statliga förvaltningsapparaten. Vid utskottets utlåtande voro fogade ett flertal reservationer. Några av reservanterna framhöllo att frågan om högre effektivitet inom statsförvaltningen i allmänhet aktualiserade 1949 års rationaliseringsutrednings förslag till sammanslagning av statskontoret, sakrevisionen och organisationsnämnden, i följd varav Kungl. Maj :t ånyo borde taga upp detta spörsmål till prövning. I motion (11:269) till 1953 års riksdag yrkades att för riksdagen snarast måtte framläggas förslag med anledning av 1949 års rationaliseringsutrednings betänkande. F r å n motionärernas sida framhölls att riksdagen saknade ett organ, som kunde utgöra ett verkligt, effektivt stöd i dess besparingssträvanden. Biksdagen hade enligt motionärernas uppfattning icke samma stöd som tidigare i statskontoret för sitt hävdande av sparsamhetsintresset, eftersom statskontoret med den omfattning, som den statliga förvaltningen fått, tvingats tillgodose besparingsintresset genom en mera schablonartad och mindre i detalj gående behandling av olika anslagsäskanden och förslag om utvidgningar än tidigare. Motionärerna ansågo därför att ställningstagandet till 1949 års rationaliseringsutrednings förslag om en samordning av statskontoret, statens sakrevision och statens organisationsnämnd icke borde uppskjutas längre. Statsutskottet* framhöll i anledning av denna motion, att det icke kunde anses ådagalagt, att upprättandet av ett rationaliseringsorgan i linje med rationaliseringsutredningens förslag vore den ur alla synpunkter ändamålsenligaste lösningen. Det borde enligt utskottets mening icke förbises, att genom de redan befintliga organen för besparing och rationalisering inom statsförvaltningen goda möjligheter funnos att förverkliga det i motionen avsedda huvudsyftet. Erfarenheterna torde få utvisa, huruvida och i vad mån ytterligare åtgärder av detta slag kunde anses påkallade. Utskottet ansåg sig därför icke vara berett att tillstyrka en åtgärd i enlighet med motionärernas yrkande på denna punkt. Vid utskottets utlåtande voro fogade reservationer. Biksdagen biföll utskottets hemställan att motionen icke måtte föranleda någon åtgärd. I likalydande motioner (1:321 och 11:484) till 195b års riksdag yrkades att Kungl. Maj :t måtte framlägga förslag till de rationaliseringar och begränsningar i den statliga verksamheten, som kunde befinnas möjliga och erforderliga för genomförande av skattelättnader. * SU 192/1953. Jfr SU 191/1953.

63 Statsutskottet5 framhöll att det såväl vid 1952 som vid 1953 års riksdagar utlåtit sig i anledning av då väckta motioner om begränsning och rationalisering av den statliga verksamheten. Enligt utskottets mening vore det ytterst en avvägningsfråga, i vilken omfattning och med vilken styrka besparings- och rationaliseringsarbetet borde bedrivas inom statsförvaltningen. Då emellertid läget i stort sett syntes utskottet oförändrat sedan utskottet sist yttrade sig i ämnet, hemställde utskottet att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Vid utskottets utlåtande voro fogade ett flertal reservationer. Utskottets uttalande godkändes av riksdagen. I två likalydande motioner (I: 241 och II: 375) vid 1955 års riksdag hemställdes ånyo om åtgärder för begränsande av statsverksamheten, varvid målsättningen borde vara en sänkning av de sammanlagda löpande utgifterna utanför försvarets, folkpensionernas och barnbidragens område. Vid samma års riksdag väcktes vidare i två likalydande motioner (1:338 och 11:365) frågan om en allmän översyn av förvaltningen, den civila såväl som den militära. I sitt utlåtande över dessa motioner erinrade statsutskottet0 om vad tidigare från utskottets sida anförts i anledning av motioner vid 1952, 1953 och 1954 års riksdagar och hemställde, att de föreliggande motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Ett flertal reservationer fogades till utskottets utlåtande. Vid frågans behandling i riksdagen biföll första kammaren utskottets hemställan, medan andra kammaren biföll ett under överläggningen framställt yrkande om att riksdagen måtte dels uttala, att enligt dess uppfattning en allmän översyn av förvaltningen och andra planmässiga åtgärder i syfte att begränsa de statliga utgifterna vore nödvändiga, dels anhålla att Kungl. Maj :t ville låta utreda denna fråga, varvid till förutsättningslös prövning borde upptagas bland annat de i motionerna framförda synpunkterna och förslagen. Vid 1956 års riksdag väcktes i anslutning till frågan om anslag till statens organisationsnämnd två likalydande motioner (I: 207 och II: 374), i vilka hemställdes om åtgärder för att en av chefen för finansdepartementet avsedd utredning angående vissa frågor rörande rationaliseringsverksamheten inom den statliga förvaltningen skyndsamt måtte komma till stånd. Statsutskottet7 framhöll i sitt utlåtande, att det enligt utskottets mening vore önskvärt, att de återstående rationaliseringsfrågorna snarast möjligt upptogos till prövning med beaktande av olika på bedömningen inverkande omständigheter, varvid även den i motionerna berörda prin5

SU 173/1954. Jfr SU 174 och 175/1954. • SU 193/1955. 7 SU 62/1956.

64 cipfrågan om en samordning av rationaliseringsverksamheten kunde väntas komma under övervägande. Utskottet föreslog att riksdagen i anledning av motionerna skulle giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört, och riksdagen beslöt i enlighet därmed. 1 anledning av vid samma års riksdag väckta motioner om dels effektivisering och förstärkning av de statliga rationaliseringsorganen, dels viss utredning i syfte att rationalisera den offentliga förvaltningen, dels ock en allmän översyn av den civila och den militära förvaltningen (1:208, 11:461, 1:209, 11:462, 1:210 och 11:373) anförde statsutskottet* efter det att utskottet erinrat om tillsättandet av 1956 års rationaliseringsutredning, följande. Såvitt utskottet kan finna, har genom tillsättandet av berörda utredning frågan om rationaliseringsverksamhetens bedrivande kommit i ett annat läge än när utskottet senast hade att behandla dessa frågor. De i de nu föreliggande motionerna upptagna spörsmålen synes utskottet i väsentlig grad vara av den beskaffenheten att de kan väntas komma under prövning i samband med utredningsarbetet, och i den mån detta inte direkt blir fallet torde utredningen i varje fall komma att utgöra en grundval för frågornas vidare behandling. Med understrykande av den stora betydelsen av att ifrågavarande problem erhåller en tillfredsställande lösning så snart omständigheterna det medger finner utskottet därför med hänsyn till vad i ärendet numera förekommit inte anledning att tillstyrka de i motionerna framställda yrkandena. Biksdagen biföll utskottets hemställan om att ifrågavarande motioner icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

8 SU 185/1956.

KAPITEL VIII Framförda önskemål rörande den framtida rationaliseringsverksamhetens organisation m. m.

Verksledningarna i de organ, som närmast beröras av utredningens förslag, ha såsom tidigare nämnts beretts tillfälle att framföra sina erfarenheter av nuvarande organisation samt framlägga synpunkter på den framtida verksamhetens bedrivande. Utredningen lämnar i det följande en sammanfattande redogörelse för de uttalanden och förslag, som de berörda myndigheterna i detta hänseende framfört till utredningen. Statens organisations nämnd föreslår i fråga om sin framtida organisation ett vidgat verksamhetsfält och en väsentligt utökad organisation. Utökningen av personalstyrkan anser nämnden vara motiverad icke allenast på grund av det större verksamhetsområdet utan även med hänsyn till att det med nämndens nuvarande personalstyrka icke varit möjligt att fullt tillgodose behovet av organisationsundersökningar inom ens det nuvarande arbetsområdet. Nämnden anser att dess verksamhet även i fortsättningen bör omfatta både den civila statsförvaltningen och försvarsväsendet. Inom den civila statsförvaltningen bör verksamheten som hitintills omfatta verk och myndigheter, som sakna egna rationaliseringsorgan eller vilkas organ för administrativ och kontorsteknisk rationalisering icke äro dimensionerade för större organisationsundersökningar. Arbetsområdet föreslås skola utvidgas till statsunderstödda institutioner samt helstatliga aktiebolag av monopolkaraktär. I arbetsområdet föreslås vidare skola innefattas kommunala organ med arbetsuppgifter, som ha anknytning till den statliga verksamheten. Beträffande nämndens verksamhet inom försvarsväsendet föreslår nämnden icke a n n a n ändring i förhållande till vad som för närvarande gäller än att verksamhetsfältet utvidgas att även omfatta försvarets centrala och regionala staber, förvaltningar och övriga myndigheter. Nämndens väsentligaste arbetsuppgift anses fortfarande skola vara att verkställa horisontella och vertikala organisationsundersökningar. Vid sidan härav bör nämnden utföra speciella undersökningar för statliga kommittéer samt utöva konsultations-, rådgivnings- och utbildningsverksamhet. Då det framstår såsom angeläget att den arbetsfysiologiska och sociologiska sidan av rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen ägnas ökad 5—806121

66 u p p m ä r k s a m h e t föreslår n ä m n d e n a t t d e n skall s a m o r d n a och l e d a u n d e r s ö k n i n g a r p å d e s s a o m r å d e n m e d h j ä l p av s ä r s k i l t a n l i t a d e x p e r t i s . N ä m n d e n f ö r u t s ä t t e r ä v e n a t t d e n s k a l l i n o m h e l a det s t a t l i g a o m r å d e t b e d r i v a viss s a m o r d n i n g av r a t i o n a l i s e r i n g s v e r k s a m h e t e n . S a m m a n f a t t n i n g s v i s föreslår n ä m n d e n b e t r ä f f a n d e sin f r a m t i d a o r g a n i s a t i o n följande. Nämnden bör, under ledning av en styrelse och med en generaldirektör som ordförande, organiseras på fem avdelningar. En av dessa avses för undersökningar inom försvaret. Såsom ledare för denna avdelning bör finnas en för uppgiften lämpad högre officer. Denne bör under sig ha en särskilt kvalificerad organisasationsexpert med uppgift att biträda den militäre ledaren vid planläggningsarbetet samt att svara för att undersökningarna å avdelningen planläggas och utföras på ett ur rationaliseringssynpunkt tekniskt riktigt sätt. Arbetet inom den militära avdelningen bör bedrivas inom tre undersökningsgrupper. Personalen å den militära avdelningen bör utgöras av — förutom den militäre ledaren — en avdelningschef i lönegrad Bp 1, tre gruppchefer i lönegrad Ae 24, tre befattningshavare i lönegrad Ae 23, 9 befattningshavare i lönegrad Ae 21 samt 5 arvodesanställda befattningshavare. Inom den militära avdelningen skulle sålunda komma att finnas sammanlagt 22 befattningshavare. Tre avdelningar avses för verksamheten inom den civila statsförvaltningen. Varje avdelning bör förestås av en avdelningschef i lönegrad Bp 1. Chefen för en av avdelningarna, vari ett för hela nämnden gemensamt kansli avses ingå, bör vara nämndens personalchef samt generaldirektörens ställföreträdare i sådana frågor, som icke ankomma på vice ordföranden i styrelsen eller på ledningen för den militära avdelningen. En för nämnden gemensam avdelning för vissa konsultationsundersökningar, rådgivning och utbildningsverksamhet bör även förestås av en avdelningschef i lönegrad Bp 1. De tre civila avdelningarnas och den gemensamma avdelningens personal i övrigt bör utgöras av 4 byrådirektörer i lönegrad Ae 26, 7 byrådirektörer i lönegrad Ae 24, 10 befattningshavare i Ac 23, 18 befattningshavare i Ae 21, 2 befattningshavare i Ae 19, 1 befattningshavare i Ae 10, 1 befattningshavare i Ae 7 samt 11 arvodesanställda befattningshavare. Å kansliet bör finnas 1 förste byråsekreterare i Ao 23 samt i övrigt den personalstyrka om 11 befattningshavare, som för närvarande ingår i nämndens kansli. Personalen å de tre civila avdelningarna, kansliet och den gemensamma avdelningen kommer sålunda att uppgå till sammanlagt 70 befattningshavare. N ä m n d e n s b e r ä k n i n g av p e r s o n a l för d e n f ö r e s l a g n a f o r t s a t t a v e r k s a m h e t e n h a r g r u n d a t s p å de u n d e r n ä m n d e n s h i t t i l l s v a r a n d e v e r k s a m h e t v u n n a e r f a r e n h e t e r n a . V a d s ä r s k i l t b e t r ä f f a r b e r ä k n i n g e n av p e r s o n a l för u n d e r s ö k n i n g s v e r k s a m h e t e n i n o m d e n civila s t a t s f ö r v a l t n i n g e n h a r n ä m n d e n a n f ö r t följande. Om man anlägger det betraktelsesättet, att den civila statsförvaltningen bör helt genomgås med systematiska organisationsundersökningar under loppet av en bestämd tidsperiod, kommer denna period med den föreslagna organisationen att uppgå till ca 15 år. Härvid har räknats med att 65 % av undersökningsarbetet utföres av nämndens personal och 35 % av undersökningsobjektens. Antalet »undersökta befattningshavare» per år och organisatör är erfarenhetsmässigt ca 75 i genomsnitt. Vidare har räknats med dels att i genomsnitt en befattningshavare per undersökningsgrupp är sysselsatt med speciella undersökningar eller

67 undersökningar utanför den egentliga civila statsförvaltningen, dels att i medeltal 3 man från arbetsstudiegruppen deltaga i de systematiska större organisationsundersökningarna. Enligt det av nämnden framlagda förslaget kommer den för nämndens fortsatta verksamhet erforderliga totala personalstyrkan att uppgå till 93 befattningshavare, vilket i förhållande till nämndens nuvarande organisation innebär en ökning av 28 tjänster och befattningar. Denna ökning av nämndens personella resurser har nämnden ansett böra ske successivt med hänsyn bland annat till att utbildningen av den personal, som skulle ytterligare tillföras nämnden, måste ske internt inom nämnden. En omedelbar utbyggnad i enlighet med förslaget anses därför icke vara möjlig men nämnden har förklarat det av personalpolitiska skäl vara angeläget att den framtida organisationen redan nu blir fastställd. Riksräkenskapsverket har beträffande sina erfarenheter av revisionsverksamheten framhållit att granskningen av de i kameralt hänseende starkast organiserade myndigheternas räkenskaper i vissa hänseenden skulle kunna reduceras i förhållande till de riktlinjer, som angivits vid 1947 års omorganisation av riksräkenskapsverket. En kvantitativ personalförstärkning, som på längre sikt eljest blir erforderlig med hänsyn till materialets tillväxt skulle därigenom, enligt riksräkenskapsverkets förmenande kunna motverkas. Ämbetsverket anser det även vara av vikt om personalorganisationen kunde få en sådan lönegradsmässig sammansättning, att verket får möjligheter att kvarhålla särskilt kvalificerad arbetskraft. I fråga om de arbetsuppgifter på det statliga redovisningsväsendets område, som åvilar ämbetsverkets budgetbyrå, har riksräkenskapsverket framhållit, att ifrågavarande verksamhet i stor utsträckning måste ligga nere under bokslutstiden, ehuru det vore önskvärt att verksamheten kunde bedrivas kontinuerligt under hela året. Detta kan endast bliva möjligt om budgetbyrån utbygges med en särskild sektion för de redovisningstekniska uppgifterna. Biksräkenskapsverket anför i detta ämne vidare. Härvid bör beaktas, att också den revisors- och amanuenspersonal, som erfordras för bokslutsarbetet, under den del av året, då sådant arbete ej pågår, kan anlitas för handläggningen av redovisningstekniska och bokföringsorganisatoriska frågor. Med hänsyn härtill torde angivna utbyggnad böra för möjliggörande av en någorlunda jämn arbetsfördelning under hela året förenas med en överflyttning till byrån av vissa med bokföringsorganisationen sammanhängande arbetsuppgifter, som nu ankomma på statens organisationsnämnd. En sådan organisationsändring synes ägnad att medföra såväl en rationalisering av själva arbetet som besparingar för statsverket i form av reduktion av personalkostnaderna totalt sett. Statens sakrevision har i fråga om sin hittillsvarande verksamhet framhållit att revisionens kapacitet är begränsad, varför dess verksamhet har

måst inriktas på att behandla avgränsade organisatoriska områden eller problemställningar. Sakrevisionen ifrågasätter emellertid om det icke ur statsverkets synpunkt kan vara bättre att ha ett förhållandevis litet, självständigt organ, som kan stickprovsvis granska verksamheten inom olika delar av statsförvaltningen, än att inlemma granskningsverksamheten i en större organisation med den fastlåsning av verksamheten, som måste förutsättas bliva en följd härav. Den fortsatta verksamheten bör därför enligt sakrevisionens förmenande bedrivas efter i huvudsak samma riktlinjer som hittills. Statskontoret har i yttranden till utredningen understrukit betydelsen av att det finnes ett allmänt, centralt remissorgan vid sidan av fackmyndigheterna men samtidigt framhållit att den kraftiga expansion, som skett av statsverksamheten, begränsat möjligheterna att överblicka verksamheten och försvårat statskontorets arbete. Då vidare de undersökningar och överväganden, som remissverksamheten förutsätter, blivit allt mera tidsödande har enligt statskontorets uppfattning utvecklingen för ämbetsverkets del i varje fall beträffande utgiftsbyråerna och kassabyrån lett fram till en nära nog ohållbar situation. Statskontoret anför i detta ämne vidare. Således kan konstateras, att bristande personaltillgång under en stor del av året begränsar möjligheterna att ägna sådan tid åt ärendenas beredning och föredragning som i och för sig skulle varit önskvärt. En av de mest väsentliga och påtagliga nackdelarna med den nuvarande organisationen har statskontoret funnit ligga just däri, att möjligheter så gott som undantagslöst saknats för omedelbara studier och undersökningar hos olika förslagsställande myndigheter. Remissgranskningen har blivit till övervägande del en »pappersgranskning», kombinerad med telefonsamtal med föredraganden eller annan tjänsteman hos myndigheten. Särskilt med hänsyn till statsförvaltningens ansvällning måste detta betecknas som en allvarlig brist. I statskontorets funktion som allmänt remissorgan ligger, att ämbetsverket i stor utsträckning får yttra sig över myndigheternas anslagsäskanden beträffande löner och omkostnader, sakanslag och statsbidrag. Dessa remisser inkommer inom en mycket begränsad tid, huvudsakligen under september och oktober månader och remissbehandlingen måste med hänsyn till budgetarbetet inom departementen från och med förstnämnda månad starkt forceras. I den nuvarande organisationen ligger hela denna arbetsbörda väsentligen på de båda utgiftsbyråerna. — Till kassabyrån hör bl. a. organisations- och löneregleringsfrågor av större omfattning ävensom ärenden berörande riksstatens inkomstsida. Med vissa undantag hänförs således samtliga kommittébetänkanden till kassabyrån. Denna byrå handhar även redigeringen av statsliggaren, vilket arbete upptar sommarmånaderna och under denna tid i stort sett utesluter bearbetning och föredragning av betänkanden. Av detta skäl och då betänkanden i allmänhet avlämnas under sommaren och hösten, blir även kassabyrån hårt ansträngd under den tid budgetarbetet pågår. På dessa tre byråer måste således under månaderna september—december behandlingen av löpande ärenden och remisser i icke-petitafrågor i regel förskjutas, vilket i sin tur kommit att medföra en mycket stor arbetsbelastning å byråerna även under tiden januari—mars. I förevarande sammanhang må vidare framhållas, att kvarstående semester för det sistförflutna året i huvudsak uttages under april

69 och maj, att arbetsbördan för i tjänst varande personal är pressande även under sommaren, då endast en eller två tjänstemän stå till vederbörande utgiftsbyråchefs förfogande såsom föredragningspersonal och i regel ingen för chefen för kassabyrån samt att antalet per den 1 september balanserade ärenden måste hållas vid ett minimum med hänsyn till den i början av sistnämnda månad inträffande tillströmningen av petitaärenden. Petitaarbetet samt ojämnheterna beträffande remitterandet av betänkanden har nödvändiggjort, att dispositionen av den icke fast placerade personalen blivit besvärande ryckig. Befattningshavare å pensionsbyrån har vid förekommande behov fått förstärka personalen å utgiftsbyråerna mot kompensation till pensionsbyrån, då denna byrå haft särskilt hög arbetsbelastning. En faktor av betydelse i detta sammanhang är det avsevärda mått av övertidsarbete, som under månadslånga perioder måste presteras av personalen å såväl utgiftsbyråerna som kassabyrån. De nödfallslösningar, som måst tillgripas för att granskningen av petitaremisser och den tidvisa anhopningen av betänkanden skall kunna avklaras inom härför bestämd tid, medför således olägenheter för verket liksom för personalen. Med den starka ansvällningen av statsförvaltningen har också följt en annan påtaglig nackdel, som särskilt framträder vid arbetsanhopningar. Utgiftsbyråernas och kassabyråns föredragandepersonal består till övervägande del av befattningshavare i befordringsgången. Till denna kategori hör, om man bortser från byråcheferna, 8 befattningshavare, medan 2 utgörs av 27-gradstjänstemän och 3 av befattningshavare i 29 lönegraden. Erfarenhetsmässigt har man att räkna med att endast tjänstemän i sistnämnda ställning regelmässigt kan förutsättas fullgöra ett i huvudsak självständigt arbete. Beträffande övriga föredragande måste byråcheferna leda undersökningarna, ge impuls till efterforskningar, granska resultaten samt överlägga med föredraganden om ställningstagandet. För samtliga föredragande har byråchefen att närvara vid föredragning för generaldirektören eller styrelsen samt slutligen att granska och signera koncept till utlåtande. I två hänseenden medför denna organisation nackdelar vid statsverksamhetens utvidgning. Byråchefens möjligheter till överblick över de förvaltningsområden, remissverksamheten avser, försämras, och delvis som en följd härav tynges arbetet å byrån och en långsammare handläggning blir oundviklig. Beträffande kassabyrån blir dessa olägenheter särskilt framträdande. Statskontoret h a r i fråga om sina synpunkter på den framtida remissverks a m h e t e n s b e d r i v a n d e e r i n r a t o m a t t olika s y n p u n k t e r u n d e r skilda t i d s p e r i o d e r k u n n a g ö r a sig g ä l l a n d e b e t r ä f f a n d e b e h o v e t och a n g e l ä g e n h e t e n av ett a l l m ä n t r e m i s s o r g a n och o m v i l k a s p ö r s m å l s o m skola b e l y s a s i ett remissärende. Statskontoret framhåller i anslutning härtill följande. De olika departementen kan också tillämpa från v a r a n d r a avvikande principer i fråga om remitterandet. Själva grunden för remissverksamheten är därför i viss mån instabil. Erfarenheterna hittills har dock givit vid handen, att bortfall av remisser kompenserats av nytillkommande. I detta sammanhang bör också påpekas, att få arbetsuppgifter är så svåra att bedöma som remissverksamheten. En till synes enkel remiss kan ofta föranleda ett mycket omfattande utredningsarbete. Över huvud taget ger erfarenheterna vid handen omöjligheten att på förhand överblicka, vilket mått av arbete som en remiss kan fordra och som rimligen bör nedläggas på den. Spännvidden mellan minimi- och maximiprestation för remissverksamheten är mycket stor. Detta förhållande innebär givetvis risker för en mindre tillfredsställande verksamhet i tider med arbetsanhopning.

70 Statskontoret utgår från att framdeles liksom hittills ett allmänt remissorgan har sin givna plats i statsförvaltningen. Delar man denna uppfattning, är det en angelägenhet av vikt, att sådana synpunkter vinner beaktande, som är av betydelse för att statskontoret med bevarande av sin hävdvunna ställning inom förvaltningen skall kunna utveckla och förbättra sina prestationer till statsverksamhetens gagn. I fråga om de synpunkter som sålunda enligt statskontorets uppfattning böra beaktas i den framtida remissverksamheten anför statskontoret följande. De allmänna synpunkter och riktlinjer, som framgår av Kungl. Maj:ts cirkulär nr 213/1931 angående remissers verkställande och besvarande, bör alltjämt äga giltighet och lända till efterrättelse såväl för förvaltningsmyndigheterna som statsdepartementen. Med hänsyn till förefintligheten av fackmyndigheter inom statsförvaltningen synes det uppenbart, att statskontoret icke bör vara utrustat med särskild facklig expertis. Detta skulle nämligen innebära en onödig dubbelorganisation. Statskontoret bör i förekommande remisser främst beakta ekonomiska, administrativa och allmänt organisatoriska synpunkter. Det är därför av väsentlig betydelse för remissverksamhetens ändamålsenliga bedrivande, att statskontorets remissgranskning sker först efter det att respektive fackmyndigheter yttrat sig i ärendet. Sakrevisionen och organisationsnämnden bedriver sin verksamhet efter bestämda för dessa organ avpassade riktlinjer. Verksamheten därstädes lärer icke regelmässigt kunna lämna utrymme för särskild undersökning som kan påkallas av en i anledning av remiss uppkommande fråga (t. ex. om anslag för visst ändamål). Även om den verksamhet, som bedrives av sakrevisionen eller organisationsnämnden skulle samordnas med statskontoret, är det nödvändigt, att ämbetsverket för att fullgöra ett allmänt remissorgans funktion erhåller en sådan personaluppsättning, att möjligheter föreligger för verket att företaga mindre undersökningar ur de synpunkter verket har att anlägga vid sin remissverksamhet. Statskontoret har beträffande sin nuvarande organisation framhållit att då det visat sig allt svårare att på ett tillfredsställande sätt inom de båda utgiftsbyråerna och kassabyrån överblicka de förvaltningsområden, från vilka remisser erhållas, synes en längre gående uppdelning av remissmaterialet på olika byråer vara erforderlig. Mot bakgrunden av de synpunkter statskontoret sålunda anfört beträffande remissverksamheten har ämbetsverket för utredningen framlagt förslag om viss personalförstärkning genom att föreslå en uppdelning av remissmaterialet på fyra byråer, vilket sålunda innebär en ökning i förhållande till nuvarande organisation med en byrå. Statskontoret har vidare föreslagit att var och en av remissbyråerna utrustas med en byrådirektörstjänst i lönegrad Ao 26. För att icke betunga remissarbetet har även föreslagits att en särskild sektion för statsliggararbetet inrättas. Sektionen, som skulle direkt underställas verkets chef, har föreslagits skola stå under ledning av en byrådirektör i lönegrad Ao 26.

K A P I T E L IX U t r e d n i n g e n s s y n p u n k t e r och förslag r ö r a n d e d e t c e n t r a l a r a t i o n a l i s e r i n g s o r g a n e t s a r b e t s o m r å d e och a r b e t s u p p g i f t e r m . m .

Att det bör finnas ett statligt organ med uppgift att centralt leda och övervaka rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen är enligt utredningens uppfattning så uppenbart, att någon särskild motivering härför icke synes erforderlig. Däremot torde det vara anledning att här behandla frågorna om arbetsområde, arbetsuppgifter och arbetsmetoder för ett dylikt centralt rationaliseringsorgan. Till undvikande av missförstånd må framhållas att utredningen, då den i detta kapitel talar om det centrala rationaliseringsorganet, därmed icke avsett att taga ställning till frågan, huruvida det organ, som centralt sysslar med rationaliseringsverksamhet i egentlig mening, även bör ha andra arbetsuppgifter. Frågan om organisationen av den centrala rationaliserings-, revisions- och remissverksamheten kommer i stället att behandlas i kapitel XII.

Det centrala rationaliseringsorganets arbetsområde Även om det centrala rationaliseringsorganet skall ha hela statsförvaltningen till verksamhetsområde, behöver detta icke innebära, att sagda organ självt direkt skall utföra alla rationaliseringsundersökningar eller att m a n hos detta organ bör samla all den sakkunskap, som erfordras för en effektiv insats på alla områden inom statsförvaltningen. Enligt utredningens uppfattning är det i stället angeläget, att hos verk och myndigheter av viss storleksordning och med verksamhet av viss beskaffenhet skola finnas inrättade speciella rationaliseringsorgan, vilka ha till uppgift att utföra undersökningar inom det för respektive verk avgränsade arbetsfältet. Genom en dylik decentralisering kan rationaliseringsarbetet hos sådana myndigheter bedrivas fortlöpande och i nära anknytning till de dagliga arbetsuppgifterna. Kontakten mellan myndighetens ledning och dess eget rationaliseringsorgan bör därvid k u n n a möjliggöra ett livligare och mera givande utbyte av synpunkter och alstrande av uppslag än vad som kan väntas, om kontakt skall upprätthållas med det centrala rationaliseringsorganet. På ett tidigt stadium kunna vidare de konkreta förslagen från specialorganet formlöst komma under verksledningens bedömande och få dess stöd och förståelse, vilket k a n medverka till att rationaliseringsförslagen snabbare

72 förverkligas. Även rekryteringen av experter till specialorganet torde kunna underlättas genom att från olika avdelningar hos myndigheten kan hämtas personal, som redan från början är väl insatt i de speciella sakförhållandena. Om cirkulationen av personal mellan specialorganet och övriga avdelningar i verket ordnas planmässigt på lång sikt, bör även kunskapen om det systematiska rationaliseringsarbetet lättare spridas och praktiskt nyttiggöras i det dagliga arbetet. Inrättandet av ett särskilt rationaliseringsorgan inom en myndighet är enligt utredningens förmenande framför allt motiverat i de fall, där en myndighets verksamhet är av huvudsaklig teknisk art eller dess verksamhet eljest inrymmer omfattande och för verket speciella problem, vilka påkalla en fortlöpande översyn och nödvändiggöra full arbetsinsats för ett flertal rationaliseringsexperter. De speciella rationaliserings- eller organisationsavdelningar, som för närvarande finnas inom postverket, televerket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk, domänverket, försvarets fabriksverk och väg- och vattenbyggnadsverket, uppfylla nu angivna förutsättningar. Med hänsyn härtill anser utredningen, såsom redan inledningsvis antytts, att hos nämnda verk alltjämt böra finnas speciella rationaliseringsorgan och att det centrala rationaliseringsorganets roll beträffande dessa verk huvudsakligen bör begränsas till vissa samordnande uppgifter. Eftersom inom nu berörda verk finns mer än hälften av det totala antalet statstjänstemän innebär detta en väsentlig begränsning av det område, inom vilket det centrala rationaliseringsorganet skall vara direkt verksamt. Såsom utredningen i ett tidigare avsnitt av betänkandet framhållit böra förvaltningsorganen i princip själva bedriva den dagliga och fortlöpande rationaliseringen inom sina respektive arbetsområden. Med hänsyn härtill kan det vara motiverat att såsom en utbyggnad på organisationsföredragandeinstitutionen inrätta särskilda rationaliseringsenheter även hos verk och myndigheter av mindre storleksordning än de senast berörda affärsverken. Hur stort ett sådant organ bör vara samt huruvida det skall ges en tillfällig eller mera permanent karaktär torde böra avgöras efter en prövning av omständigheterna i varje enskilt fall. Endast i undantagsfall bör emellertid ett dylikt rationaliseringsorgan dimensioneras efter vad som kan vara behövligt för att lösa större och genomgripande organisationsfrågor av engångskaraktär. I sådana sammanhang bör i stället den ingående erfarenhet från olika delar av statsförvaltningen, som successivt måste komma att samlas hos det centrala rationaliseringsorganet, utnyttjas. De mindre enheterna torde sålunda främst få förutsättas skola inriktas på löpande administrativa och kontorstekniska rationaliseringsuppgifter av sådan omfattning, att de påkalla en kontinuerlig och full arbetsinsats för några eller ett flertal experter.

73 Såsom framgår av den i ett tidigare avsnitt lämnade redogörelsen för de nuvarande rationaliseringsorganens organisation och verksamhet finnas för närvarande organ av nu nämnd typ hos armétygförvaltningen, flyg- och marinförvaltningarna och generaltullstyrelsen. Dessutom finnes en för statsdepartementen gemensamt inrättad organisationsavdelning. Enligt utredningens uppfattning motivera de speciella och jämförelsevis omfattande administrativa arbetsuppgifterna hos nu ifrågavarande verk och myndigheter att hos dem finnas inrättade permanenta rationaliseringsorgan med en företrädesvis på det fortlöpande kontorstekniska rationaliseringsarbetet inriktad verksamhet, under det att principiella och större rationaliseringsfrågor böra innefattas i det centrala rationaliseringsorganets arbetsområde. De nu nämnda myndigheterna ha i sina till utredningen avgivna redogörelser förklarat sig anse den nuvarande organisationen av de hos dem inrättade rationaliseringsorganen i stort sett ändamålsenlig. Utredningen har ej heller ansett sig ha anledning att taga upp frågan om dessa särskilda rationaliseringsorgans lämpliga dimensionering och arbetssätt till närmare bedömande. Utredningen förutsätter, att myndigheterna själva i fortsättningen komma att vidtaga eller föreslå de åtgärder, som kunna komma att erfordras för att de ständigt skola ha en med hänsyn till de föreliggande rationaliseringsuppgifterna lämpligt avpassad organisation. I likhet med vad som gäller för riksdagens revisorer, riksräkenskapsverket och statens sakrevision omfattar för närvarande ej heller statens organisationsnämnds arbetsområde de statliga bolagen. I sin ekonomiska resultatredovisning ha de statliga bolagen en sporre att ständigt hålla sin uppmärksamhet riktad på möjligheterna att effektivisera verksamheten. Dessa företag måste därför förutsättas själva kontinuerligt bedriva rationalisering, varför utredningen är av den uppfattningen att det centrala rationaliseringsorganets verksamhet icke skall omfatta de statliga bolagen. Vad angår sådana icke statliga institutioner, som uppbära statsbidrag till sin verksamhet, bör enligt utredningens uppfattning, därest fråga uppkommer om en organisationsundersökning hos en dylik institution, något hinder i och för sig icke föreligga för att rationaliseringsorganet biträder vid undersökningen om så anses lämpligt och möjligt med hänsyn till arbetsbelastningen och beskaffenheten av övriga föreliggande arbetsuppgifter. Bationaliseringsorganet bör emellertid icke dimensioneras för dylik verksamhet. Om rationaliseringsorganets arbetsbelastning är sådan att den icke medgiver att personal ställes till förfogande för undersökningen, torde alltså institutionen få utnyttja annan tillgänglig rationaliseringsexpertis. Enligt utredningens mening bör det centrala rationaliseringsorganet icke heller dimensioneras för tillmötesgående av framställningar från kommunala myndigheter om biträde vid organisationsundersökningar inom det

74 kommunala förvaltningsområdet. Det må i sammanhanget dock framhållas att inom två betydelsefulla områden av den kommunala verksamheten statliga rationaliseringsorgan kunna komma att tagas i anspråk av kommuner, nämligen centrala sjukvårdsberedningen inom det sjukhustekniska området och polisväsendets organisationsnämnd i fråga om organisationsundersökningar hos såväl statsbidragsberättigade som icke statsbidragsberättigade polisdistrikt. 1 Såsom framgår av den såsom Bilaga F till detta betänkande intagna redogörelsen angående rationaliseringsverksamheten genom särskilda organ inom den kommunala förvaltningen ha under senare år ett flertal kommuner, företrädesvis de större och medelstora stadskommunerna, inrättat särskilda organisations- och rationaliseringsorgan. Centralt bedrives vidare från Svenska stadsförbundets och Landskommunernas förbunds sida en icke oväsentlig rationaliseringsverksamhet.

Genom vad nu sagts har utredningen framfört sin uppfattning rörande det centrala rationaliseringsorganets arbetsområde inom den allmänna civilförvaltningen. Det återstår att taga ställning till frågan huruvida rationaliseringsorganets arbetsområde även bör omfatta försvarets centrala och regionala staber, centrala förvaltningar och myndigheter samt lokala staber, truppförband, anstalter m. m. I olika hänseenden har det visat sig vara fördelaktigt att organisationsundersökningarna inom försvaret varit förlagda till det nuvarande centrala rationaliseringsorganet, statens organisationsnämnd. Genom att det funnits ett gemensamt organ för den civila och den militära rationaliseringen ha nämligen erfarenheter på likartade områden kunnat direkt och ömsesidigt utnyttjas i rationaliseringsarbetet. Nämndens expertpersonal har vidare genom samverkan mellan den civila och den militära avdelningen k u n n a t utnyttjas på ett smidigt och ekonomiskt sätt, då det gällt att utjämna olikheter i arbetsbelastningen på de båda sidorna. Enligt utredningens uppfattning äro icke heller de förhållanden, som råda inom försvaret, så särpräglade att några fördelar skulle stå att vinna med att inom någon av för1 Inom den kommunala förvaltningsverksamheten samt hos hushållningssällskapen )ch skogsvårdsstyrelserna utgjorde enligt för utredningen senast tillgängliga uppgifter per den 1 oktober 1956 antalet tjänstemän inom det statsunderstödda verksamhetsområdet, för vilka a v staten fastställda avlöningsreglementen gäller, följande.

Präster Lärare vid folk- och småskolor Polismän Tjänstemän vid hushållningssällskap Tjänstemän vid skogsvårdsstyrelserna

2 855 42 325 9 132 729 927 Summa

55 968

Övriga tjänstemän i landskommuner och städer, frånsett befattningshavare i kmimunala bolag och kollektivavtalsanställda, utgjorde omkring 65 000.

75 svarets egna institutioner inrätta ett särskilt rationaliseringsorgan med uppgifter motsvarande dem, som nu ankomma på organisationsnämnden. På grund av anförda skäl anser utredningen att det centrala rationaliseringsorganets arbetsområde liksom hittills även bör innefatta jämväl försvarsväsendet. I förevarande sammanhang torde slutligen även få behandlas spörsmålet huruvida den mera begränsade rationaliseringsuppgiften att fortlöpande leda och övervaka rationaliseringen av kontorsorganisationen inom försvarets regionala och lokala myndigheter bör tillföras något av försvarets egna organ. Försvarets civilförvaltning har i tidigare sammanhang ansetts ligga närmast till för en dylik uppgift. Förslag om att detta ämbetsverk skulle utrustas med arbetskraft för nu nämnda uppgift avgavs redan av 1946 års militära förvaltningsutredning. Enligt den organisation, som föreslogs av sagda utredning, skulle i civilförvaltningen ingå en centralbyrå, vars organisationssektion bland annat skulle utföra rationaliseringsundersökningar beträffande expeditionstjänsten, kassatjänsten och förrådsbokföringen inom försvarets regionala och lokala myndigheter. Detta förslag genomfördes emellertid icke vid 1954 års omorganisation av den centrala försvarsförvaltningen. 1 Den 4 juni 1954 uppdrog Kungl. Maj :t åt civilförvaltningen att i samråd med statens organisationsnämnd verkställa ytterligare utredning av frågan om ämbetsverkets ledande och övervakande verksamhet beträffande kontorsorganisationen inom försvarets lokala och regionala myndigheter. I februari 1955 avgav civilförvaltningen och organisationsnämnden förslag i ämnet, innebärande att inom civilförvaltningen skulle inrättas en sektion, direkt underställd generaldirektören, för organisationsundersökningar på det kontorstekniska området inom försvarets lokala och regionala myndigheter. Genom beslut den 13 januari 1956 fann Kungl. Maj :t förslaget icke föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Därefter har 1956 års försvarsförvaltningssakkunniga i samband med den översyn av bland annat civilförvaltningens organisation, som under samma år slutförts, berört frågan om att tillföra försvarets civilförvaltning en organisationssektion. Nämnda sakkunniga funno vid sina överväganden icke tillräcklig anledning föreligga att framföra något sådant förslag och framhöllo i sammanhanget, att det kunde ifrågasättas om det icke borde anstå ytterligare några år med prövning av frågan om att göra civilförvaltningen till central myndighet för försvarsväsendet i vissa rationaliseringsfrågor. Som skäl för ett dylikt anstånd pekades särskilt på dén omfattande rationaliseringsverksamhet inom försvaret, som bedrives av organisationsnämnden. 1

Se prop. 1954:109, sid. 423.

76 I föreliggande spörsmål får utredningen för sin del framhålla följande. Det centrala rationaliseringsorganets verksamhet inom försvarsväsendet får förutsättas skola omfatta dels grundundersökningar av vissa ännu icke genomgångna enheter såsom flygvapnet samt delar av marinen och arméns centralförråd för tygmateriel, dels en fortsatt, kontinuerlig översyn av de lokala enheternas organisation, dels ock undersökningar av försvarets centrala och regionala staber, förvaltningar och övriga myndigheter. I samband med grundundersökningarna bör även de olika militära myndigheternas kontorsorganisation bliva föremål för ingående bedömande. Kontorsuppgifterna utgöra självfallet ibland endast en del av den berörda personalens verksamhet, vilken i övrigt kan vara av rent militär, förråds- eller verkstadsteknisk natur. För att det skall vara möjligt att göra en riktig beräkning av personalbehovet fordras emellertid ingående kännedom om alla de arbetsuppgifter, som utföras av varje enskild befattningshavare. På grund härav och för att kontorsorganisationen skall på ett riktigt sätt anpassas efter verksamheten på försvarets olika områden bör vid grundundersökningarna ansvaret för kontorsrationaliseringen lämpligen få åvila det centrala rationaliseringsorganet. De vid grundundersökningarna vunna erfarenheterna rörande kontorsorganisationen torde vidare k u n n a bättre tillgodogöras, om det centrala rationaliseringsorganet även verkställer den kontinuerliga översynen av kontorsorganisationen. Av anförda skäl har utredningen ansett sig böra stanna för att icke förorda att den övervakande verksamheten beträffande kontorsorganisationen inom försvarets regionala och lokala myndigheter skall överflyttas till försvarets civilförvaltning eller till annat organ inom försvarsväsendet.

Det centrala rationaliseringsorganets arbetsuppgifter och arbetsmetoder Det torde icke vara lämpligt att söka binda det centrala rationaliseringsorganet med bestämda direktiv angående valet av arbetsuppgifter eller det sätt på vilket rationaliseringsverksamheten skall bedrivas. Med hänsyn till den mångfald olika problem, som föreligger på rationaliseringsområdet, kan det icke utan föregående noggranna överväganden avgöras, vare sig vilka arbetsuppgifter, som böra anses mest trängande, eller hur de lämpligen böra lösas. Härtill kommer att, såsom utredningen i andra sammanhang understrukit, utvecklingen icke minst på det tekniska området går så snabbt, att det är nödvändigt att det organ, som skall syssla med rationaliseringsverksamheten inom statsförvaltningen, skall ha stor rörelsefrihet. Utredningen har emellertid ansett sig här böra redovisa vissa allmänna synpunkter på de föreliggande arbetsuppgifterna och sättet för rationaliseringsverksamhetens bedrivande, vilka utredningen i nuvarande läge och i anslutning till de iakttagelser utredningen gjort rörande det hittills bedrivna rationaliseringsarbetet funnit anledning understryka.

77 Arbetsuppgifterna

Utredningen vill i detta avseende först betona vikten av att de resurser, som rationaliseringsorganet förfogar över, skola insättas på de arbetsuppgifter, vilka te sig som mest angelägna ur rationaliseringssynpunkt, d. v. s. på sådana uppgifter, vilka synas erbjuda de största möjligheterna till rationaliseringsvinster jämfört med den insats i fråga om personal och tid, som erfordras från rationaliseringsorganets sida. Detta förutsätter i sin tur att verksamheten bedrives efter en omsorgsfullt uppgjord plan. En viktig uppgift för det centrala rationaliseringsorganet bör vara att undersöka möjligheterna att förenkla och förbilliga statsverksamheten genom en sammanslagning av olika organ eller genom en omfördelning av arbetsuppgifter, som nu ankomma på olika organ. Såsom framgår av vad sagts i kapitel VI om storleken av olika statsorgan karakteriseras den svenska statsförvaltningen av en långtgående uppdelning i delvis mycket små förvaltningsenheter. Även om man självfallet ej får överskatta de ekonomiska vins ler, som k u n n a göras genom ett sammanförande av dylika mindre organ till större enheter — ett dylikt sammanförande innebär ju ej att arbetsuppgifterna som sådana minskas — bör man å andra sidan enligt utredningens uppfattning ej bortse från att en sammanföring till större enheter i de flesta fall bör medföra såväl vissa möjligheter till besparingar som ock andra fördelar ur rationaliseringssynpunkt. Utredningen tänker härvid bland annat på möjligheterna till besparingar i fråga om kansliarbetet och det kamerala arbetet samt på det förhållandet, att det vid de små enheterna ofta ej är möjligt att helt sysselsätta de kvalificerade befattningshavarna med uppgifter, som motsvara deras kvalifikationer och tjänsteställning. En faktor som man i detta sammanhang ej heller torde böra bortse från är att det, om det i ett visst fall skulle visa sig önskvärt att genomföra vissa begränsningar eller omfördelningar av arbetsuppgifterna, är betydligt lättare att genomföra dylika åtgärder i ett större organ, eftersom man då ej möter samma sysselsättnings- och omplaceringsproblem i fråga om personalen, som de, vilka uppstå, då dylika åtgärder skola genomföras inom ett litet organ. Enligt direktiven bör utredningen söka bedöma i vad mån organisationsundersökningar böra bedrivas vertikalt verk för verk med total genomgång av hela organisationen — såväl målsättning och organisationsstruktur som arbetsmetoder och detaljerad bedömning av personalbehov — eller om någon form av horisontella undersökningar skall väljas, vid vilka man endast tar upp de arbetsuppgifter eller arbetsenheter, för vilka så anses särskilt påkallat, till närmare granskning och i övrigt blott lämnar mera allmänna förslag och anvisningar beträffande organisation och arbetsmetoder m. m. Utredningen har nyss framhållit, att en viktig uppgift för rationaliseringsorganet bör vara att undersöka möjligheterna till en begränsning av antalet stats-

78 organ. Detta innebär dock ej, att utredningen vill förorda att en fullständig vertikal organisationsundersökning skall verkställas beträffande varje organ inom det centrala rationaliseringsorganets verksamhetsområde. De fall, där sådana undersökningar skola igångsättas, torde i stället böra begränsas till sådana, där det på grund av verkställda preliminära överväganden eller eljest finnes anledning antaga att en undersökning skall ge påtagliga resultat i rationaliseringshänseende och där följaktligen en fullständig vertikal undersökning anses motiverad ur de allmänna synpunktei, som inledningsvis anförts. En betydelsefull arbetsuppgift för rationaliseringsorganet bör vidare vara att utföra horisontella undersökningar inom områden, som äro gemensimma för större delar av statsförvaltningen. I det följande skola endast aiföras några exempel på typer av sådana undersökningar, vilka torde böra itföras av rationaliseringsorganet. Inom många förvaltningsområden torde alltjämt förekomma att överkvalificerad personal användes för mer eller mindre rutinmässiga arbesuppgifter eller bagatellärenden. Horisontella undersökningar böra kunia insättas på sådana områden för ernående av en rationell ärendes- och peisonaluppdelning. Vid dylika undersökningar bör självfallet noggrant prövis om överflyttningen av handläggningen av ärenden till mindre kvalificerad personal kan innefatta risker ur säkerhetssynpunkt och, om så är fallet, dessa risker vägas mot de med överflyttningen förenade fördelarna. Horisontella undersökningar böra vidare bedrivas inom förvaltningsområden, där organisatoriska problem föreligga i fråga om bokföriig och redovisning. Bokföringssystemen hos ett stort antal statliga förvaltiingar torde kunna göras både enklare och mera enhetliga. Andra för horisontella undersökningar lämpade arbetsuppgifter äro myndigheternas organisatoriska spörsmål rörande arkivväsendet, diarieföring och annan registrering. Då det gäller förändringar i arbetsformer o. d, som påverka de uppväxande arkiven, torde få förutsättas att rationaliseringsorganet utför undersökningar i samråd med riksarkivet. Det centrala organet bör såsom en komplettering till de horisontella indersökningarna fullfölja de redan inom statens organisationsnämnd gångsatta beräkningarna av standardtider för vissa allmänt förekommande arbetsuppgifter inom kontorsarbetet, såsom i fråga om maskinskrivning, reproduktion av skrift och ritningar, räknearbete, sorteringsarbete, redovisning, avlöningsuträkning och kassarörelse, budtjänst m. m. I anslutning till dessa s. k. grundvärdesundersökningar böra allmänna rekommendationer utarbetas för de olika arbetsuppgifternas utförande. Besultat från grundvirdesundersökningar, bedrivna utanför statsförvaltningen, böra i tillämpliga delar utnyttjas av det centrala organet för statsförvaltningens räkning. I dei m å n genom grundvärdesundersökningar tillgången på standardtider väiei böra

79 organisationsundersökningarna kunna väsentligt underlättas, så att de bli mindre tidsödande. I kapitel 1 har under strukits det primära ansvar, som åvilar varje statsorgan beträffande det sätt, på vilket arbetet inom dess verksamhetsområde bedrives. I allmänhet torde också resultat ernås både enklast och snabbast, om vederbörande verk självt tar initiativ till och planlägger erforderliga rationaliseringsåtgärder. Härvid kan emellertid ofta erfordras bistånd från särskild expertis. Det bör med hänsyn härtill åligga det centrala rationaliseringsorganet att medverka i myndigheternas rationaliseringsarbete både i form av råd och anvisningar och -— i den mån så kan ske utan att planmässigheten i organets verksamhet äventyras — genom att för viss tid ställa en eller flera befattningshavare till en myndighets förfogande för att biträda densamma vid planläggandet av rationaliseringsåtgärderna. Ett värdefullt stöd åt de olika myndigheternas rationaliseringsverksamhet torde vidare det centrala rationaliseringsorganet kunna lämna genom en lämpligt anordnad skriftlig upplysningsverksamhet i rationaliseringsfrågor av mera allmän karaktär. Utredningen har i kapitel I framhållit, att de uppgifter, som ankomma på ett centralt rationaliseringsorgan, principiellt äro av annan karaktär än de, som ankomma på ett organ med uppdrag att framlägga förslag till begränsning av statsförvaltningen eller statsutgifterna. Samtidigt har utredningen emellertid också anfört, att även ett rationaliseringsorgan måste ha befogenhet att uppta frågan, huruvida nyttan av vissa arbetsuppgifter står i rimlig proportion till kostnaderna för desamma, och framlägga de förslag till begränsning av de statliga arbetsuppgifterna, som vid en sådan bedömning kunna finnas påkallade. En given följd av det centrala organets uppgift att tillvarataga alla möjligheter till rationalisering och förenkling av förvaltningsproceduren bör sålunda exempelvis vara att organet, om det vid en organisationsundersökning finner att gällande författningsbestämmelser utgöra hinder för den mest effektiva lösningen av rationaliseringsproblemet, bör kunna taga initiativ till de åtgärder, som erfordras för undanröjande av dessa hinder. Det centrala organet bör i enlighet härmed vara oförhindrat att vid organisationsundersökningar även ha uppmärksamheten riktad på möjligheten att åstadkomma förenklingar i gällande regler för statens bidragsverksamhet. Fall torde nämligen förekomma att dessa äro så utformade, att de för det allmänna eller den enskilde medföra skyldighet att verkställa uträkningar eller avlämna redovisningar, som vid undersökningen konstateras kräva betydande arbetsinsats, men att i stort sett samma ekonomiska resultat för såväl bidragstagaren som statsverket i stället kan uppnås genom användande av bidragsregler, som lägga huvudvikten vid att tillförsäkra de bidragsberätti-

80 gade ett lämpligt avvägt bidrag, bestämt efter enklare huvudregler. Vid organisationsundersökningarna bör även beaktas möjligheterna att genomföra sådana förenklingar i redovisningsgranskning och annan kontroll, att en fullständig granskning kan begränsas till svårare och mera kvalificerade ärenden. Det centrala rationaliseringsorganets befogenhet att upptaga frågor om ändringar i gällande bestämmelser bör emellertid ej vara begränsad till sådana grupper av ärenden, som nu nämnts. Om strävandena att få till stånd en rationalisering av statsförvaltningen skola ge avsett resultat synes det nödvändigt att det centrala rationaliseringsorganet har möjlighet att pröva ej blott hur vissa på en myndighet ankommande arbetsuppgifter kunna utföras på enklaste sätt utan även huruvida de till äventyrs kunna bortfalla. En dylik befogenhet framstår som angelägen inte minst med hänsyn till den snabba utveckling, som sker inom samhällslivet och som gör att betydelsen av en viss verksamhet kan komma att förändras väsentligt redan efter relativt kort tid. Enligt utredningens uppfattning är detta ett område, där det bör föreligga stora möjligheter för ett centralt rationaliseringsorgan att åstadkomma resultat av påtaglig ekonomisk betydelse för det allmänna. Samtidigt vill utredningen redan här understryka att det, om arbetet på detta viktiga område skall kunna ge resultat, självfallet är nödvändigt att rationaliseringsorganet har personal med sådan sakkunskap och erfarenhet, som erfordras för att bedöma frågor av detta slag. I direktiven ha berörts vissa speciella frågeställningar rörande inriktningen av rationaliseringsverksamheten. Sålunda har bland annat uttalats att utredningen bör taga ställning till frågan om man vid en bestämning av verkens uppgifter bör ur rationaliseringsbefrämjande synpunkt vidt£ga åtgärder, som leda till en begränsning av verksamheten men samtidig: medföra en viss sänkning av standarden, minskad service åt allmänheten, eftergift i fråga om »millimeterrättvisa» samt minskad kontroll m. m. Utredningen finner det för sin del knappast möjligt att göra något generellt uttalande rörande det nu berörda problemet. De frågor, som här aktualiseras, torde nämligen icke kunna besvaras annat än efter en ingående prövning av omständigheterna i varje särskilt fall. I fråga om vissa fundamental! principer torde någon standardsänkning över huvud taget icke böra sittas i fråga. Effektiviseringen får således exempelvis icke drivas så långt, £tt den kommer i konflikt med det grundläggande rättssäkerhetskravet, över huvud taget böra de element i förvaltningsförfarandet, som tillkommit for den enskilde medborgarens skydd, regelmässigt ingå såsom en oundgänglg faktor i det effektivitetsbegrepp, som bör gälla för den statliga administrationen. Vid prövning av möjligheterna att genomföra förenklingar i förvallningsförfarandet bör det även beaktas, att förenklingarna k u n n a bliva av tvivelaktigt värde, om de komma att medföra ökade kostnader för allmäiheten

81 eller på annat håll inom förvaltningsapparaten. Man bör vidare ingalunda tro, att förenklingar i förvaltningsapparaten alltid äro liktydiga med besparingar för statsverket. Ofta torde i stället situationen vara den, att dylika förenklingar förutsätta en generalisering, exempelvis av bidragsbestämmelser eller av avlöningsbestämmelser, vilken icke k a n genomföras utan att en kostnadsökning uppstår för statsverket. Bortsett från nu gjorda reflexioner vill utredningen emellertid som sin allmänna uppfattning uttala dels att man inom statsförvaltningen i princip bör föredraga mera generellt verkande regler framför sådana, som ha karaktären av »millimeterrättvisa», dels att det i åtskilliga fall bör vara möjligt att med endast obetydlig sänkning av servicen för allmänheten genomföra begränsningar av den statliga verksamheten dels att det likaledes i åtskilliga fall bör vara möjligt att utan någon verklig olägenhet ge efter något på de krav i fråga om kontroll och fullständighet i regleringshänseende, som nu uppställas. I åtskilliga gemensamma rationaliseringsfrågor torde krävas en samverkan mellan det centrala rationaliseringsorganet och de olika speciella rationaliseringsorgan, som finnas inrättade hos de affärsdrivande verken och vissa andra verk och myndigheter. Det bör ankomma på det centrala rationaliseringsorganet att verka för befordran av detta samarbete. För detta ändamål bör det åligga det centrala organets ledning att följa händelseutvecklingen inom de särskilda rationaliseringsorganen samt söka få samarbete till stånd för utbyte av erfarenheter i frågor av principiell räckvidd. Det centrala organets samordnande uppgift bör emellertid icke få medföra att varje organisationsundersökning hos ett rationaliseringsorgan bindes vid ett samråd med det centrala organet. Det centrala organet bör icke heller i sin samordnande verksamhet äga dirigera de övriga rationaliseringsorganens verksamhet. Samarbetet torde i första hand få inriktas på områden, som beröra för statsförvaltningen gemensamma rationaliseringsundersökningar, utbildning samt utbyte av erfarenheter av principiell betydelse vid av det centrala organet tid efter annan anordnade sammanträden eller informella diskussioner. Det centrala organet bör även verka för att resultat och erfarenheter, som inhämtats i den fortlöpande kontakten med de särskilda rationaliseringsorganen, utan dröjsmål nyttiggöras inom alla därav berörda områden. Till undvikande av dubbelarbete vid rationaliseringsundersökningar bör det centrala organet dessutom verka för att likartade undersökningar utföras i samarbete de olika rationaliseringsorganen emellan. En betydelsefull uppgift för det centrala rationaliseringsorganet bör vara att tillse, att de tekniska hjälpmedel av mer eller mindre avancerat slag på kontorsrationaliseringens område, som nu finnas eller successivt komma fram, skola utnyttjas även inom statsförvaltningen i hela den utsträckning, som är motiverad ur ekonomiska och andra synpunkter. Det gäller här 6—806121

82 ibland områden, där det kan vara svårt för de enskilda statsorganen att följa med utvecklingen och själva bedöma möjligheten att genomföra rationaliseringsåtgärder och där omläggningar av nu ifrågavarande slag för övrigt ofta måste beröra flera olika organ. Sålunda torde exempelvis den tekniska utvecklingen på elektronikens område inom en nära framtid komma att vidga möjligheterna till ytterligare rationalisering av kontorsarbetet. En övergång till maskinell databehandling förutsätter emellertid ett omfattande förberedelsearbete, som kan karakteriseras som en organisationsundersökning. E n långt gående detaljundersökning av arbetsförlopp och olika arbetsrutiner måste därför ske. Detta är en arbetsuppgift som bör ankomma på det centrala organet inom dess verksamhetsområde. Det är med hänsyn härtill nödvändigt att det inom organet finnes tillgång till expertis för systemuppläggningen beträffande databehandling. Utredningen vill däremot ifrågasätta huruvida i det centrala rationaliseringsorganets arbetsuppgift bör ingå att vara serviceorgan för fortlöpande bearbetning av det efter en systemuppläggning färdiga databehandlingsmaterialet. Det slutliga ställningstagandet till berörda spörsmål torde emellertid få bliva beroende av de förslag, som k u n n a komma att framläggas av databehandlingskommittén. En med det centrala organets rationaliseringsarbete direkt sammanhängande arbetsuppgift får anses vara dess rådgivande verksamhet i fråga om exempelvis blanketter och blankettsystem, planering och inredning av kontors- och arkivlokaler m. m. Genom det centrala organet bör därjämte bedrivas viss utbildningsverksamhet. Utbildningen i form av kursverksamhet bör få ett koncentrerat och konkret innehåll och omfatta såväl det centrala organets egen personal som personal inom de särskilda rationaliseringsorganen och myndigheternas organisationsföredragande. Med hänsyn härtill kan en viss differentiering av kursverksamheten efter de olika kategorierna tjänstemän och deltagarnas utbildning och erfarenheter bliva nödvändig. Någon egentlig utvidgning av den kursverksamhet, som hitintills bedrivits inom organisationsnämnden, anser sig utredningen icke böra förorda. Det torde slutligen få förutsättas, att det centrala rationaliseringsorganets ledning kommer att upprätthålla samarbete med de övriga nordiska ländernas centrala rationaliseringsorgan med hänsyn till de ganska likartade förhållanden som förefinnas inom dessa länders statsförvaltning.

Arbetsmetoderna

Såsom framgått av redogörelsen för statens organisationsnämnds nuvarande organisation och verksamhet har insamlingen av fakta i samband med organisationsundersökningar hitintills i betydande omfattning skett genom intervjuer på arbetsplatsen hos den myndighet, som varit föremål för under-

83 sökning. Arbetet har därvid följts steg för steg och samtidigt med att den anställde beskrivit sitt arbete har h a n fått demonstrera detta med praktiska exempel. För att få full klarhet i innebörden av en arbetsrutin har nämnden vidare beträffande ett vart av de olika i en sådan rutin ingående arbetsmomenten inhämtat upplysning om h u r desamma tillkomma samt h u r och var de användas. Information i dessa frågor har erhållits genom att en arbetsrutin följts i dess helhet. Ett dylikt insamlande av uppgifter är uppenbarligen både arbets- och tidskrävande. Mot åtskilliga av de större organisationsundersökningar, som organisationsnämnden hittills utfört, har bland annat framförts den invändningen, att undersökningarna dragit oproportionerligt lång tid. Detta torde i viss mån h a berott på den arbetsmetodik med utarbetande av omfattande nulägesbeskrivningar, som använts vid undersökningarna. Att tidsåtgången blivit stor torde även i viss m å n bero på att de befattningshavare, som använts för uppgifterna, ofta saknat föregående kännedom om arbetsförhållandena vid den myndighet undersökningen gällt och att det därför fordrats en viss tid för att de skolat kunna sätta sig in i dessa förhållanden. Den långa tidsutdräkten får emellertid också tillskrivas det förhållandet att sammansättningen av de arbetsgrupper, som sysslat med undersökningarna, icke varit konstant utan att det i stor utsträckning förekommit att medlemmar i grupperna lämnat statstjänsten och måst utbytas mot nya eller temporärt måst avbryta arbetet för att utföra andra arbetsuppgifter, vilka bedömts som än mer angelägna. Enligt utredningens uppfattning måste den långa tidsutdräkt, som vissa av de utförda undersökningarna obestridligen dragit, betecknas som en svaghet. I viss mån bör denna kunna avhjälpas, om anställnings- och avlöningsförhållandena i centralorganet bliva sådana, att man kan undvika den onormalt stora avgång, som hittills förekommit. Det är emellertid också angeläget att det förberedande arbetet för fastställande av själva utgångspunkten för eventuella omläggningar ej skall göras mer omfattande eller tidsödande än nödvändigt. En förenkling och ett påskyndande av arbetet torde härvid kunna ernås, om man i större utsträckning än vad som hittills varit fallet för arbetet k a n utnyttja personal, som redan förut är förtrogen med förhållandena inom den myndighet undersökningen gäller. Speciellt när det gäller åtgärder, som den berörda myndigheten har befogenhet att själv vidtaga, torde vidare en väsentlig del av arbetet med att skriftligen fastställa nuläget kunna undvikas, om undersökningen utföres i intimt samarbete med myndigheten. Betydande förenklingar av undersökningarna torde vidare stundom k u n n a vinnas, genom att man begränsar sig till de områden, där mera väsentliga förbättringar och besparingar kunna ernås och sålunda avstår från att fullfölja undersökningarna på sådana avsnitt, där vinsterna skulle stå i sämre proportion till den arbetsinsats, som skulle erfordras.

84 I detta sammanhang torde slutligen få behandlas spörsmålet om den vidare behandlingen av sådana förslag till rationaliseringsåtgärder, som det centrala rationaliseringsorganet efter verkställda undersökningar funnit sig böra framlägga. Börande denna fråga må till en början understrykas vikten av att själva redovisningen av undersökningsmaterialet samt av de förslag man vid undersökningen kommit fram till, icke göres mera utförlig än som är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till den fortsatta handläggningen. Den bästa garantin för att sådana rationaliseringsåtgärder, som det centrala rationaliseringsorganet funnit påkallade, även skola komma till utförande, torde i allmänhet kunna vinnas genom att undersökningarna utföras i så intim kontakt med de organ, som beröras av desamma, att man från detta eller dessa organs sida är beredd att acceptera det centrala rationaliseringsorganets förslag och rekommendationer. Beträffande sådana åtgärder, som kunna genomföras av vederbörande verk självt, torde det normala tillvägagångssättet böra vara, att det centrala rationaliseringsorganet överlämnar sitt förslag till verket, vilket sedan fattar beslut i frågan. Har undersökningen bedrivits i sådan intim kontakt med verket, som nyss nämnts, torde någon mera utförlig motivering för förslagen i allmänhet icke vara erforderlig. Ännu mindre torde detta vara fallet, när det centrala rationaliseringsorganets arbete bestått däri att viss personal från organet biträtt vederbörande verk vid en undersökning, som k a n sägas ha huvudsakligen utförts av verket självt. Ofta måste emellertid situationen bliva den, att ett genomförande av ett förslag, som framlagts av det centrala rationaliseringsorganet, förutsätter beslut av Kungl. Maj :t eller riksdagen. Även i dylika fall synes, åtminstone då allenast en eller ett par myndigheter beröras av förslaget, gången normalt böra vara den, att rationaliseringsorganet överlämnar sitt förslag för yttrande till den eller de myndigheter, som beröras av detsamma, och att det sedan får ankomma på myndigheterna att aktualisera frågan genom framställningar till Kungl. Maj :t. I vissa fall, exempelvis då det är fråga om omläggningar, som beröra mera betydande delar av statsförvaltningen, t. ex. omläggningar av kassarörelsen eller centralisering av avlöningsutbetalningar för ett flertal verk, torde det emellertid av praktiska skäl vara lämpligast att det centrala rationaliseringsorganets förslag överlämnas direkt till Kungl. Maj :t. Hur intimt samarbete man än söker upprätthålla mellan det centrala rationaliseringsorganet och de verk, som beröras av sagda organs undersökningar, kan det givetvis ej uteslutas att delade meningar kunna uppkomma mellan rationaliseringsorganet och vederbörande verk om lämpligheten av en viss av rationaliseringsorganet föreslagen åtgärd och att verket följaktligen ej anser sig böra vidtaga åtgärder i enlighet med rationaliseringsorganets rekommendationer eller, om för förslagets genomförande fordras beslut av Kungl. Maj :t eller riksdagen, framlägga förslag till Kungl. Maj :t i

85 den riktning, som rationaliseringsorganet förordat. Huruvida det centrala rationaliseringsorganet i dylikt fall bör vidtaga åtgärder för att få frågan prövad av Kungl. Maj :t bör enligt utredningens uppfattning bero på hur angelägen rationaliseringsorganet anser en sådan prövning vara. Gäller meningsskiljaktigheten allenast frågor av mindre vikt, bör det sålunda ej möta hinder för rationaliseringsorganet att låta bero vid vad som förekommit. Skulle meningsskiljaktigheterna däremot gälla en åtgärd, som det enligt rationaliseringsorganets uppfattning är av vikt att få genomförd, torde det få förutsättas, att rationaliseringsorganet regelmässigt finner det lämpligt att underställa Kungl. Maj :t frågan. I de fall slutligen då en organisationsundersökning verkställts av rationaliseringsorganet på uppdrag av Kungl. Maj :t torde dess förslag i sin helhet böra redovisas direkt hos Kungl. Maj :t. Enligt utredningsdirektiven skall utredningen även överväga den lämpliga ordningen för beredningen av rationaliseringsärenden inom Kungl. Maj :ts kansli. Frågan torde närmast gälla om det inom Kungl. Maj :ts kansli bör finnas en särskild organisation för handläggningen av rationaliseringsärenelen inom hela statsförvaltningen eller om dylika ärenden liksom för närvarande böra handläggas av vederbörande fackdepartement. De rationaliseringsfrågor beträffande visst verk, som kunna komma under Kungl. Maj :ts prövning, kunna emellertid svårligen avskiljas från de övriga frågor rörande verkets organisation, arbetsuppgifter och anslagsbehov, vilka handläggas av fackdepartementet. Icke heller synes det lämpligt att i fråga om handläggningen inom Kungl. Maj :ts kansli göra någon åtskillnad mellan sådana rationaliseringsärenden, som aktualiseras genom utredningar av det centrala rationaliseringsorganet, och sådana rationaliseringsfrågor, som utretts av verken själva eller eljest aktualiserats i den löpande verksamheten. Med hänsyn bland annat härtill h a r utredningen för sin del kommit till den uppfattningen att det mest ändamålsenliga är, att man icke inom Kungl. Maj :ts kansli tillskapar någon särskild organisation med uppgift att handlägga ärenden rörande rationaliseringen inom statsförvaltningen, utan att ansvaret för den slutliga beredningen av sådana rationaliseringsförslag, som skola prövas av Kungl. Maj :t, liksom hittills i princip skall åvila vederbörande fackdepartement. Utredningen förutsätter givetvis också att man inom finansdepartementets statssekreteraravdelning i samband med prövningen av anslagsäskandena kommer att beakta möjligheterna att genom rationaliseringsåtgärder nedbringa kostnaderna för statsförvaltningen. Utredningen vill även i detta sammanhang erinra om att såväl fackdepartementens som finansdepartementets statssekreteraravdelningar på senare tid utvidgats väsentligt och därför numera torde ha betydligt större möjligheter än tidigare att företaga ingående saklig prövning av inkommande förslag till rationaliseringsåtgärder och att över huvud taget övervaka vad som göres i rationaliseringshänseende inom statsförvaltningen.

KAPITEL X A r b e t s u p p g i f t e r och a r b e t s m e t o d e r för d e n c e n t r a l t b e d r i v n a revisionsverks a m h e t e n

Såsom framgår av den i kapitel IV lämnade redogörelsen för de olika revisionsorganen och deras verksamhet är revisionsverksamheten — bortsett från det arbete, som bedrives av sakrevisionen — i övervägande grad av mera kameral karaktär. Icke minst gäller detta revisionsarbetet inom det centrala revisionsorganet, riksräkenskapsverket, även om där under senare år skett en viss omställning i riktning mot sakrevisionella uppgifter. En inriktning av revisionsverksamheten, som innebär att huvuddelen av de disponibla arbetskrafterna sysselsättas med uppgifter av kameral natur och att de kamerala synpunkterna tillmätas avgörande betydelse, medför enligt utredningens uppfattning påtagliga olägenheter. Utredningen tänker härvid ej blott på det direkta utbytet av revisionsverksamheten utan även och framför allt på den ogynnsamma inverkan, som en på dylikt sätt bedriven revisionsverksamhet kan få på strävandena att höja effektiviteten inom statsförvaltningen. Det kan icke undvikas att en kontroll, som med bortseende från de sakliga motiven för vidtagna förvaltningsåtgärder framför allt går ut på att kontrollera huruvida åtgärderna i formellt avseende äro riktiga, kan få till effekt, att de medelsförvaltande myndigheterna bli benägna att i tveksamma fall handla på det sätt, som medför den minsta risken för anmärkning från revisionsorganets sida. Att en dylik inställning icke kan verka befrämjande på effektiviteten inom statsförvaltningen ligger i öppen dag. Det är vidare naturligt att man inom vederbörande förvaltningsorgan lätt kan komma att ägna oproportionellt mycket tid och krafter åt de områden av medelsförvaltningen, om vilka m a n erfarenhetsmässigt vet att de, med hänsyn till den inriktning den centrala kamerala revisionen har, kunna väntas bli särskilt uppmärksammade av denna. Den nuvarande anmärkningsprocessens tungrodda former innebära likaledes vissa nackdelar, som särskilt träda i dagen, då man granskar revisionsväsendet ur den synpunkten att revisionen bör verkställas och leda till resultat så snabbt som möjligt. Därest felaktigheter upptagas till anmärkning först några år efter det att de begåtts kan möjligheten till beriktigande för övrigt ofta bliva mer eller mindre illusorisk. På en del områden, såsom i fråga om resekostnadsersättningar, avlöningsförmåner och skattedebiteringar revideras enligt utredningens uppfattning även stundom med en noggrannhet som icke står i

87 rimligt förhållande till betydelsen av de felaktigheter, som kunna tänkas föreligga, och de i regel obetydliga penningbelopp, som verksamheten kan beräknas komma att återföra till statskassan. Även i andra fall, som i och för sig kunna anses vara mera bagatellartade och där sakläget på grund av komplicerade eller svårtolkade föreskrifter kan vara oklart, synes stundom nedläggas mer arbete än som är rimligt med hänsyn till frågans sakliga betydelse. Utredningen har med det anförda självfallet icke velat förneka att den kamerala revisionen, ändamålsenligt bedriven, har sin stora betydelse. Särskilt är så fallet, då den tar sikte på att förhindra eller i god tid upptäcka oegentligheter i den statliga medelsförvaltningen. Av stort värde är likaledes revisionens i övrigt förebyggande och vägledande verksamhet. Omfattningen och inriktningen av den kamerala revisionsverksamheten är emellertid en fråga som icke k a n ses isolerad. Den måste samordnas med den statliga revisionsverksamheten i dess helhet, så att de samlade resurserna kunna disponeras på det sätt som bäst främjar effektiviteten inom statsförvaltningen. Utredningen har från denna utgångspunkt för sin del kommit till den uppfattningen att den centralt bedrivna revisionsverksamheten i väsentligt högre grad än vad som nu är fallet bör inriktas på uppgifter av sakrevisionell karaktär och att följaktligen den mera kameralt betonade revisionen bör begränsas och arbetsmetoderna för densamma i viss mån omläggas. Beträffande det sätt, på vilket denna begränsning och omläggning bör ske, må först erinras om att den kamerala kontrollen inom riksräkenskapsverket huvudsakligen utföres i två etapper, nämligen genom förgranskning och eftergranskning. Förgranskningen, som är en formell och siffermässig kontroll av räkenskaperna, avser att garantera en korrekt redovisning och lämna garantier mot förskingringar. Eftergranskningen avser bland annat att åvägabringa en enhetlig och riktig författningstillämpning av gällande föreskrifter på medelsförvaltningens område. Om den kamerala kontrollen skall begränsas och arbetsmetoderna för densamma omläggas, bör i första hand tillses att denna kontroll i ökad utsträckning utövas genom stickprovsmässig granskning samt genom systematiska undersökningar över större och väsentliga områden av räkenskapsmaterialet. Spörsmålet huruvida en sådan arbetsmetod lämpligen bör få komma till användning inom det statliga revisionsarbetet har i tidigare sammanhang behandlats av statliga utredningar. Ämnet berördes sålunda redan i ett av särskilda kommitterade den 15 augusti 1913 avgivet betänkande med förslag angående inrättande av ett revisionsverk. De kommitterade erinrade om att de vid undersökningar av andra länders revisionsförhållande funnit att man där använde sig av stickprovsgranskning utan att några olägenheter därav försports. Enligt de kommitterades mening syntes det ej heller i Sve-

88 rige vara erforderligt att för varje redovisningsperiod i detalj granska varje räkenskaps alla delar. Med hänsyn till att avsevärda delar av räkenskaperna av brist på arbetskraft hade måst lämnas helt ogranskade, borde m a n tvärtom enligt de kommitterades uppfattning vara berättigad antaga att en granskning genom stickprov skulle bliva betydligt mer effektiv, eftersom en sådan granskning komme att omfatta samtliga räkenskaper. I ett av de kommitterade framlagt förslag till instruktion för revisionsverket föreslogs i anslutning därtill en uttrycklig föreskrift om att räkenskapsgranskningen finge under olika år koncentreras på olika delar av granskningsmaterialet. I det fortsatta utredningsarbetet rörande inrättande av revisionsverket framfördes emellertid från olika håll betänkligheter mot en granskning genom stickprov och i det slutliga instruktionsförslaget, vilket kom att ligga till grund för riksräkenskapsverkets första instruktion, ansågs det icke lämpligt att intaga någon föreskrift om rätt för riksräkenskapsverket att utöva revision genom stickprov. Försiktigheten borde, menade man, bjuda att först avvakta den erfarenhet, som granskningsarbetet kunde lämna. I mån som räkenskapsmaterialet med tiden komme att ökas och personalen i följd härav icke bleve tillräcklig för en alltigenom lika detaljerad undersökning av räkenskaperna, torde spörsmålet om stickprovsgranskning få upptagas till förnyad omprövning. Det under årtiondenas lopp ständigt ökade tillflödet av revisionsmaterial och det förhållandet att personalen blivit otillräcklig för en fullständig granskning av det ständigt ökade räkenskapsmaterialet har gjort det nödvändigt för riksräkenskapsverket att begränsa granskningen på olika sätt, däribland även genom övergång i viss utsträckning till stickprovsmässiga undersökningar. Någon uttrycklig föreskrift om att riksräkenskapsverkets revision må ske stickprovsvis har dock hittills icke varit intagen i någon av de för riksräkenskapsverket fastställda instruktionerna. Frågan om riksräkenskapsverkets stickprovsgranskning berördes senast i det av särskilda sakkunniga den 28 januari 1947 framlagda betänkandet rörande riksräkenskapsverkets organisation. De sakkunniga förmenade att förgranskningen i fråga om de ur kameral synpunkt starkast organiserade myndigheternas räkenskaper borde kunna reduceras till i genomsnitt omkring 30 procent av full granskning. I fråga om övriga ur kameral synpunkt relativt starkt organiserade myndigheters räkenskaper borde förgranskningen kunna begränsas till 50 procent medan förgranskningen i fråga om redovisningsenheter med svag egen kameral organisation i genomsnitt ansågs böra omfatta omkring 80 procent av full granskning. Granskningen av nytillkommande smärre redovisningsenheter borde enligt de sakkunnigas uppfattning vara 100-procentig. Enligt de sakkunnigas mening borde även eftergranskningen ske stickprovsmässigt i större utsträckning än vad ditintills varit fallet.

89 I remissyttrandena över de sakkunnigas förslag framfördes ifråga om stickprovsgranskningens omfattning erinringar från riksräkenskapsverket (majoriteten), som framhöll att stickprovsgranskningen redan drivits så långt att revisionsverksamhetens effektivitet kunde sättas i fråga om man genomförde en så radikal begränsning av granskningsverksamheten, som de sakkunniga föreslagit. I den till 1947 års riksdag framlagda propositionen angående anslag till riksräkenskapsverket, i vilket sammanhang de sakkunnigas förslag anmäldes, framhöll emellertid vederbörande departementschef att han för egen del — trots de betänkligheter, varåt riksräkenskapsverkets majoritet givit uttryck — hölle före, att en lösning av de föreliggande organisationsproblemen borde sökas efter de riktlinjer, som de sakkunniga föreslagit. Den framtida erfarenheten torde, förmenade departementschefen, få visa h u r långt man lämpligen borde avlägsna sig från det äldre systemet i riktning mot en mera översiktlig, rådgivande revision. Biksdagen framförde icke någon erinran mot departementschefens uttalande. Biksräkenskapsverkets stickprovsgranskning omfattar enligt vad utredningen av ämbetsverket inhämtat nu genomsnittligt 40 procent av full granskning. Till belysande härav har i sammanställningen å omstående sida intagits en specifikation beträffande omfattningen av den nuvarande stickprovsgranskningen såvitt avser förgranskningen å ett av riksräkenskapsverkets revisionskontor. För att i enlighet med det i sammanställningen angivna procenttalet kunna medhinna förgranskningen inom ett år efter det räkenskaperna inkommit till riksräkenskapsverket behöver ifrågavarande revisionskontor taga i anspråk 6 kontors- och kanslibiträden under ett kalenderårs samtliga arbetsdagar, vilka här beräknats till 260. Vid en uppskattning av personalbehovet för förgranskningsuppgifter brukar man vidare räkna med att varje befattningshavare under ett arbetsår bör hinna granska i runt tal 60 000 foliosidor. Svaret på frågan hur omfattande den stickprovsmässiga granskningen bör vara är beroende av många faktorer. Självfallet kunna delade meningar råda rörande den lämpligaste avvägningen i det enskilda fallet. Uppenbart är emellertid att omfattningen av den centrala kamerala kontroll, som kan vara erforderlig, ytterst beror på hur utbyggd och omfattande den interna kontrollen är hos den myndighet som skall revideras. Utredningen vill härvid först erinra om att en betydande del av de medelsförvaltande myndigheternas skyldigheter i fråga om det principiella ordnandet av kassarörelse och redovisning redan nu finnas fastställda i av Kungl. Maj:t för varje särskilt verk utfärdade kassaföreskrifter. I dessa kassaföreskrifter förekomma åtskilliga för den interna kontrollen betydelsefulla bestämmelser, vilka syfta till att förhindra avsiktliga oregelmässigheter i medelsförvaltningen.

90 Sammanställning rörande förgranskningens omfattning inom ett av riksräkenskapsverkets revisionskontor. Uppgifterna avse räkenskaper för budgetåret 1955/56. Räkenskapsmaterialets totala omfattning utgör i foliosidor 766100

Myndighet

Räkenskapsmaterialets omfattning i foliosidor

frTnnslc-

Räkenskapsmaterialets omfattning i folio sidor

ningen i procent

Myndighet

41. 42. 43. 44. 45.

15 000 10 000 30 400 8 000

1. 2. 3. 4. 5.

75 000 3 000 3 000 2 000

50 100 100 100 100

6. 7. 8. 9. 10.

2 400 2 000 2 500 2 000 2 000

100 100 100 100 100

46. 47. 48. 49. 50.

15 000 2 100 1 000

11. 12. 13. 14. 15.

1 500 2 000 2 500 2 000 1 300

100 100 100 100 100

51. 52. 53. 54. 55.

1 900 3 600

16. 17. 18. 19. 20.

1 500 1 700 7 500 1 200 2 400

100 100 100 100 100

56. 57. 58. 59. 60.

21. 22. 23. 24. 25.

1 000 1 300 1 500 1000 1 800

100 100 100 100 100

61. 62. 63. 64. 65.

26. 27. 28. 29. 30.

1400 1 200 50 000 22 000

100 100 50 30 100

66. 67. 68. 69. 70.

400 9 000

400 8 000 28 000 10 000

Granskningen i procent

30 50 50 80 100 30 100 100 100 50 50 50 100 100 30 30

500 76 000 40 000 1 600

800 45 000 11 000 5 000 7 500

750 1 200 6 500 3 200

31. 32. 33. 34. 35.

1 000 6 500 80 000 20 000 18 000

50 50 30 30 30

71. 72. 73. 74. 75.

4 000 8 500

36. 37. 38. 39. 40.

3 700 4 000 35 000 19 000 4 000

100 50 50 50 100

76. 77. 78. 79. 80. 81.

14 000

800 800 1 600

600 1 600

800 2 300 5 600

30 80 100 100 30 30 100 30 100 100 100 100 100 100 100 50 50 100 30 100 100 100 100 80

Huvudförvaltningarna avgiva vidare månad för månad kassarapporter till riksräkenskapsverkets budgetbyrå, som efter granskning av rapporterna sammanför dessa i den löpande riksbokföringen samtidigt som en fortlöpande checkräkningskontroll, avseende de av myndigheterna dragna checkerna i riksbanken, äger r u m i statskontoret. Sedermera verkställer riksrä-

91 kenskapsverket den i riksbokslutet ingående avstämningen av checkräkningen mot de olika myndigheternas huvudböcker. Även genom de nu angivna kontrollåtgärderna utövas en snabb och effektiv kontroll å en betydelsefull del av myndigheternas medelsförvaltning. 1 Inom huvudförvaltningarna verkställes vidare månad för månad inventering av kassaförskott och avlöningsmedel. Ett stadgande om en mera omfattande inventering, som det åligger myndigheterna att utföra en gång om året, återfinnes i kungörelsen den 15 december 1905 (nr 76) med föreskrifter rörande inventering hos redogörare för verk eller inrättning, vars räkenskap för granskning skall överlämnas till riksräkenskapsverket. Inventeringen avser att styrka den i myndighetens räkenskaper utbalanserade behållningen. Vid inventeringen skall bland annat uppräknas den kontanta behållningen och angivas det belopp, som är innestående i bankinrättning, varjämte samtliga värde- och säkerhetshandlingar skola genomgås. Inventeringen skall där icke annat är stadgat, förrättas antingen av vederbörande chef eller förvaltningsmyndighet eller av en eller flera därtill av chefen eller myndigheten förordnade personer. Jämlikt kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 456) angående statsmyndigheternas redovisning av viss lös egendom samt angående avskrivning av sådan egendom åligger det därjämte statsmyndigheterna att årligen under juni månad låta verkställa inventering av under myndighetens tillsyn stående statlig lös egendom med undantag för förbrukningsartiklar. Framhållas må även att en myndighets anordningsbeslut regelmässigt skall föregås av en kameral granskning av myndighetens egna tjänstemän, därvid ofta flera befattningshavare kunna ha varit inkopplade på prövningen huruvida de materiella och formella förutsättningarna funnits för en medelsdisposition. Ett betydande antal av de medelsförvaltande myndigheterna förfogar för övrigt endast över medel för avlöningar, resor och expenser, vilka i allmänhet skola utgivas enligt bestämda stater och reglementen. De interna kontrollåtgärderna beträffande dessa medel torde få anses vara särskilt effektiva. Beaktas må slutligen att några särskilda kostnader eller någon risk för merarbete i allmänhet icke torde behöva uppkomma för myndigheterna om dessa vid fördelningen av medelsförvaltningsuppgifterna även beaktar interna kontrollsynpunkter. Mot bakgrunden av vad här anförts har utredningen kommit till den uppfattningen att det bör vara möjligt att utan någon verklig olägenhet för statsverket ytterligare begränsa den kamerala granskningen inom riksräkenskapsverket. Vad angår förgranskningen synes sålunda denna beträffande myndigheter, som ha god intern kontroll eller där felmöjligheterna av andra orsaker 1 Jfr 1937 års statsverksproposition, Utgifterna, För flera huvudtitlar gemensamma frågor, s. 52 ff.

92 måste bedömas såsom små, kunna reduceras från nuvarande granskningsprocent till i genomsnitt omkring 15—20 procent av full granskning. Det urval, som erhålles vid en förgranskning av denna omfattning, bör enligt utredningens uppfattning vara fullt tillräcklig för att man ur kamerala synpunkter skall kunna bedöma det sätt, på vilket vederbörande förvaltningsmyndighet disponerat över de medel, som stått till dess förfogande. I fråga om övriga redovisningsenheter, där det kan vara ogörligt att med den tillgängliga personalstyrkan uppbygga en fullt tillfredsställande intern kontroll, bör förgranskningen allt efter en förhandsbedömning av de felmöjligheter, som räkenskapsmaterialet över huvud taget kan erbjuda, kunna bestämmas till att omfatta 30 procent eller mindre av full granskning. En förutsättning för att en stickprovsmässig förgranskning i angiven omfattning skall kunna ge ett betryggande resultat är emellertid att stickproven icke uttagas genom ett helt tillfälligt urval utan efter en på förhand gjord värdering av räkenskapsmaterialet så att alla väsentliga områden underkastas en sådan granskning. En systematisk planläggning av revisionsarbetet är med hänsyn härtill nödvändig. Omfattningen av stickproven bör i princip få avgöras för varje räkenskap eller grupp av likartade räkenskaper. Granskningens omfattning kan emellertid även behöva avvägas i förhållande till olika delar av en och samma myndighets räkenskaper. Om en myndighets interna kontroll eller övriga kontrollåtgärder av revisionen bedömes vara ändamålsenlig och effektiv bör vidare granskningsprocenten kunna sättas särskilt lågt, då fråga är om vissa speciella mera tidskrävande kontrollåtgärder såsom vissa kontrollsummeringar, granskning av vissa handlingars formella oklanderlighet, vissa skattedebiteringar, sifferkontroll av vidlyftiga utgiftsverifikationer samt vissa omfattande inkomstverifikat, där andra, mera effektiva men mindre arbetskrävande kontrollåtgärder torde stå till buds. Den kamerala granskningen bör dessutom tidvis kunna helt underlåtas i fråga om vissa delar av en räkenskap, i den mån man icke vid granskningen av räkenskapen i övrigt uppmärksammar större principiella fel eller omständigheter, som kunna tyda på oegentligheter. I sådana fall kunna givetvis mera ingående undersökningar av hela räkenskapsmaterialet bliva nödvändiga. Om en myndighet använder sig av tekniska hjälpmedel vid bokföring, såsom något självkontrollerande redovisningssystem, bör som regel granskningsprocenten kunna sättas jämförelsevis låg beträffande de delar av räkenskaperna, som beröras av dylika hjälpmedel. Även om en maskinell bokföring lämnar relativt god trygghet för oavsiktliga fel i räkenskaperna utgör den emellertid lika litet som den manuella bokföringen någon säkerhet för avsiktliga oregelmässigheter. Från revisionens sida bör sålunda även här ske en kontroll av huruvida den interna kontrollen hos myndigheten är effektivt upplagd och riktigt tillämpad. Vid bedömandet av räkenskapsmaterialets tillförlitlighet och den stick-

93 provsmässiga undersökningens värde kunna ofta en mångfald olika faktorer spela in. Granskningens omfattning kan därför ibland bliva beroende av en skönsmässig bedömning, vilket givetvis ställer stora krav på revisionspersonalens kvalifikationer. 2 Utredningen vill i detta sammanhang påpeka, att en omprövning av den kamerala revisionens uppgifter och en genomgripande omställning av hela den kamerala revisionstekniken kunna bli erforderliga, i den mån elektroniska databearbetningsmaskiner vinna insteg inom den statliga medelsförvaltningen. En dylik utveckling torde nämligen komma att medföra, att den interna kontrollen förlorar i betydelse, eftersom antalet olika moment i arbetet, på vilka den interna kontrollen delvis bygger, kommer att minska. Samtidigt kommer den att skapa ökade svårigheter även för den kamerala revisionen, eftersom det icke blir möjligt att ställa de mellanliggande leden i arbetsprocessen till revisionens förfogande och sålunda ej heller att utföra någon granskning av desamma. Vad nu sagts om de problem, som den kamerala revisionen kan komma att ställas inför i framtiden, bör dock självfallet ej hindra den omläggning av revisionen, som i dagens läge måste anses önskvärd. I detta sammanhang bör slutligen framhållas att en stickprovsgranskning, hur omfattande den än må vara, självfallet icke kan ge någon trygghet mot avsiktliga fel. De sätt på vilka oegentligheter kunna döljas i en räkenskap äro så skiftande, att det får anses uteslutet att effektivt kunna hindra eller snabbt upptäcka sådana ens vid en fullständig granskning av hela räkenskapsmaterialet. Ofta kan det ju vara de icke bokförda posterna, som möjliggjort förskingring. Den fortlöpande kontrollen hos de medelsförvaltande myndigheterna själva och efterlevnaden av utfärdade medelsförvaltningsföreskrifter få här, jämte den lokala tillsyn, som bör utövas av det centrala revisionsorganet i form av inventeringar och inspektioner, tillmätas avgörande betydelse. 2 Enligt vad utredningen under hand inhämtat tillämpas även vid revision inom det enskilda näringslivet stickprovsmässig granskning beträffande räkenskapsmaterial, som omfattas av en ändamålsenlig intern kontroll. Såsom framgår av lagberedningens förslag till lag om aktiebolag m. m. II, Motiv, SOU 1941:9 sid. 471 ff. föreligger icke heller hinder att stickprovsgranskning kommer till användning vid revision av aktiebolags räkenskaper. Något minimikrav i fråga om en sådan gransknings omfattning har icke uppställts av lagberedningen. E t t uttalande vid V. Nordiska revisorskongressen, vid vilken behandlades revisors ansvar enligt nya aktiebolagslagen, ger vid handen att procenttalet icke bör sättas lägre än 10 procent av full granskning. Se revisorskongressens förhandlingar, 1948, Drammen, sid. 110: »För att en stickprovsgranskning skall ha något värde, så får den inte ha allt för liten omfattning. Om ett bolag har tjugotusen verifikationer och man nöjer sig med att granska tvåhundra av dem, så är detta inte en stickprovsgranskning utan en meningslöshet. Tvåtusen verifikationer, d.v.s. tio procent, är i så fall ett minimum. Det kan alltså beträffande stora företag bli ganska betungande också med en granskning som bedrives stickprovsvis.» På senare år har man inom det enskilda näringslivet på sina håll börjat använda en statistisk metod för stickprov, som bygger på sannolikhetskalkyl. Denna metod har visat sig vara ett effektivt hjälpmedel vid bedömande av den stickprovsmässiga undersökningens värde, särskilt då det gäller räkenskapsmaterial av omfattande och likartad beskaffenhet. (Tekniska Meddelanden nr 7 V, 1949, Sveriges Mekanförbund; samt Lawrence L. Vance, Scientific Methods for Auditing, 1956, 2 uppl.)

94 Vad hittills sagts rörande stickprovsgranskningens omfattning har haft avseende å förgranskningen av räkenskapsmaterialet. Även eftergranskningen eller den kontroll, som ur kamerala och juridiska synpunkter bör ske över att utgifterna äro grundade i gällande bestämmelser, bör emellertid enligt utredningens uppfattning i större utsträckning än som för närvarande är fallet utföras stickprovsmässigt samt i första hand inriktas på systematiska undersökningar över större och för de medelsförvaltande myndigheterna gemensamma områden, där felaktigheter av mera betydande ekonomiskt värde kunna antagas föreligga. Bedömandet av i vilken omfattning i allmänhet ef ter granskning av det statliga heterogena räkenskapsmaterialet bör ske torde få ske från fall till fall vid revisionsarbetets planläggning inom riksräkenskapsverket. Då emellertid endast större och principiella spörsmål inom centrala delar av materialet bör bliva föremål för särskild uppmärksamhet håller utredningen för antagligt att eftergranskningen, i likhet med vad som föreslagits i fråga om förgranskningen, i stort sett bör kunna begränsas till 15—20 procent av full granskning. Inom vissa' områden av förvaltningen torde granskningsprocenten kunna sättas ännu lägre. Inom ett betydande område av räkenskapsmaterialet torde eftergranskningen emellertid behöva bedrivas efter delvis andra principer. Utredningen syftar här på kontrollen över statsbidragsgivningen till primärkommunernas driftutgifter. Genom den förenklade bidragskonstruktion, som enligt statsmakternas beslut trätt i kraft den 1 juli 1958, kommer nämligen den eftergranskning, som hittills skett inom riksräkenskapsverket i fråga om kommunernas detaljerade och omfattande statsbidragsrekvisitioner att bliva väsentligt inskränkt. Då material för närmare granskning icke längre kommer att vara tillgängligt inom riksräkenskapsverket blir det ej heller möjligt att på samma sätt som för närvarande granska vissa detalj avsnitt av statsbidragsrekvisitionerna. Kontrollen har emellertid därför icke avsetts i fortsättningen skola eftersättas. Såsom framgår av vederbörande departementschefs uttalande i den till 1957 års riksdag framlagda propositionen angående grunderna för den förenklade statsbidragsgivningen 3 bör kontrollen begränsas varje år till ett mindre antal kommuner, vilkas kostnader för den statsunderstödda verksamheten däremot böra granskas i sin helhet. Det för riksräkenskapsverkets ifrågavarande granskning erforderliga materialet har förutsatts skola antingen infordras eller också granskas i samband med personliga besök i kommunerna av vederbörande tjänstemän.

Den begränsning av det kamerala eftergranskningsarbetet, som här föreslagits, förutsätter, såsom redan i det föregående understrukits ej blott en kritisk stickprovskontroll utan även en systematisk planläggning av hela 3

Prop. 1957:112 sid. 93 ff.

95 revisionsarbetet. Den hittills i allmänhet tillämpade metoden att uppdela räkenskapsmaterialet på arbetslotter, där varje revisor beträffande den honom tilldelade lotten har att ensam taga initiativ till de undersökningar, h a n k a n finna påkallade, synes icke längre böra komma i fråga. Bevisionsarbetet synes i stället i princip böra organiseras så, att det först under ledning av revisionsbyråcheferna verkställes en förberedande analys av räkenskapsmaterialet. På grundval av denna bör därefter upprättas specificerade revisionsplaner i vilka angivas de väsentliga granskningsområdena. De upprättade revisionsplanerna böra lämpligen få gälla för en tidrymd av 3—6 månader. Dessa korttidsplaner böra vidare utgöra ett led i en på lång sikt upplagd plan, som skall syfta till att man inom ett antal år skall genom den kritiska stickprovsgranskningen ha genomgått alla väsentligare och ekonomiskt betydelsefulla områden hos de medelsförvaltande myndigheterna. Bevisionsarbetet bör vidare självfallet vara så planlagt att det kan anpassas till ändrade förhållanden, exempelvis om hänsyn till någon särskilt angelägen undersökning, personalbrist eller andra omständigheter påkalla en tillfällig omläggning av arbetet. För varje planeringsperiod böra vissa bestämda undersökningsområden vara angivna, vilka med hänsyn till sin vikt skola upptagas till granskning i första hand. Genom upprättande av sådana specificerade revisionsplaner, som nu nämnts, bör kunna tillses att önskemålet om revisionsverksamhetens inriktning på väsentliga spörsmål uppfylles samt att eftersläpning av granskningsarbetet undvikes. Vid förhandsplaneringen av revisionsarbetet bör även tillses att en ändamålsenlig fördelning av arbetsuppgifterna mellan revisionspersonalen kommer till stånd. Genom överflyttning av vissa arbetsuppgifter från revisorerna till därför lämpad biträdespersonal i enlighet med de riktlinjer, som framlagts av kompetensutredningen 4 , bör revisorer och amanuenser bättre kunna utnyttjas för sina egentliga och kvalificerade arbetsuppgifter. En arbetsplanering och differentiering av revisionsarbetet enligt de allmänna linjer, som här skisserats, bör enligt utredningens uppfattning kunna bidraga till en effektivisering av den kamerala revisionsverksamheten även i så måtto att det blir möjligt att jämförelsevis snabbt uppmärksamma väsentligare felaktigheter, som kunnat utbildas inom den statliga medelsförvaltningen. Då huvuduppgiften för den kamerala revisionen liksom för den sakrevisionella verksamheten bör vara att för framtiden förebygga felaktigheter torde det omständliga anmärkningsförfarandet komma att i praktiken väsentligt begränsas. I sammanhanget må även erinras om att hela frågan om anmärkningsprocessens utformning är under särskild utredning och att det av direktiven för utredningen framgår, att utredningen skall ha till syfte att åstadkomma en begränsning eller en avveckling av anmärkningsprocessen. 4

SOU 1957:23 sid. 61 ff.

96 Ett annat medel för uppnående av arbetsförenkling inom revisionen är den förebyggande verksamhet, genom aktiv upplysning och inventeringsförrättningar, som i viss utsträckning redan utövats av riksräkenskapsverket. En utökning av denna verksamhet synes önskvärd. Efter den föreslagna omläggningen av revisionsverk: amheten torde även utrymme komma att finnas för en utbyggnad av den aktiva upplysningsverksamheten och en intensifierad inventeringsverksamhet o. d. inom riksräkenskapsverkets hela arbetsfält. Ett genomförande av de av utredningen föreslagna riktlinjerna för en omläggning av den kamerala revisionen inom riksräkenskapsverket medför en icke obetydlig minskning av personalbehovet för denna revision i förhållande till ämbetsverkets nuvarande personalstyrka. Vad härefter gäller den sakrevisionella verksamheten vill utredningen framhålla att ej minst den betydande utvidgning av statsverksamheten, som skett och sker inom många förvaltningsområden, medfört att det kommit att framstå som allt mer betydelsefullt för det allmänna att en planmässig och effektiv granskning sker, vid vilken framför allt bedömes ändamålsenligheten av de betydelsefulla ekonomiska dispositioner som vidtagas. Erfarenheterna från den sakrevisionella verksamhet, som hittills bedrivits ha även tydligt givit vid handen hur behövlig denna verksamhet är. Ur ekonomisk synpunkt torde även värdet av den sakrevisionella verksamheten betydligt överstiga värdet av den kamerala revisionen. Utredningen har därför, såsom angivits i början av detta kapitel, kommit till den uppfattningen att den centralt bedrivna revisionsverksamheten i väsentligt högre grad än hittills bör ha karaktären av sakrevisionell verksamhet. Den sakrevisionella granskningen bör självfallet avse ej blott utgifts- utan även inkomstsidan inom den statliga förvaltningsapparaten. Beträffande det sätt, på vilket den sakrevisionella verksamheten bör bedrivas, torde det icke vara lämpligt att i förväg uppdraga några bestämda riktlinjer. Den sakrevisionella granskningen måste bedrivas under relativt fria arbetsformer och arbetsmetoderna måste helt få lämpa sig efter den speciella arten av varje förvaltningsområde som skall granskas. De erfarenheter, som vunnits under statens sakrevisions hittillsvarande revisionsverksamhet, torde i första hand kunna ge en värdefull vägledning för det fortsatta revisionsarbetet. Utredningen har med hänsyn härtill endast ansett sig böra göra några påpekanden av mer allmän karaktär. Sålunda torde här liksom i fråga om rationaliseringsverksamheten böra eftersträvas att ledningen av verksamheten, skall ha fria händer att ta itu med de arbetsuppgifter, som förefalla mest fruktbringande. Det synes vidare önskvärt, att planläggandet och ledningen av det sakrevisionella arbetet skall ske i intimt samarbete med sakkunskap utanför den statliga förvaltningen. Den anordning, som nu tillämpas inom statens sakrevision, nämligen att

97 i sakrevisionen ingår ett antal personer, representerande olika delar av samhällslivet, synes sålunda böra bibehållas även i fortsättningen. Vad angår inriktningen av verksamheten kan det självfallet här ännu mindre än i fråga om den kamerala revisionen bli fråga om att dimensionera verksamheten så, att en kontinuerlig granskning av samtliga vidtagna förvaltningsåtgärder kan ske. Den sakrevisionella granskningen torde i stället i princip böra ha karaktären av en kontrollverksamhet, vilken sätter in dels stickprovsvis och dels på områden, där på grund av storleken av de summor, som beröras, eller på grund av andra speciella omständigheter en dylik ingående granskning framstår som särskilt motiverad. För det sakrevisionella arbetet torde det räkenskapsmaterial, som blir föremål för kameral revision, kunna ge värdefulla uppslag. Även då så är fallet torde det emellertid i regel erfordras kompletterande undersökningar av olika slag. Det bör vidare understrykas, att den sakrevisionella granskningen ej bör vara bunden till nyssnämnda räkenskapsmaterial utan att situationen oftast torde vara den att sagda granskning helt eller i huvudsak måste baseras på material, som införskaffas i annan ordning. Det bör kraftigt understrykas, att den sakrevisionella verksamheten framför allt bör ha en positiv och förebyggande inriktning. Detta förutsätter i sin tur att verksamheten bedrives i nära kontakt med förvaltningsmyndigheterna.

7—806121

K A P I T E L XI Utredningens allmänna synpunkter rörande statskontorets remissverksamhet

Enligt gällande instruktion har statskontoret till uppgift att bland annat vara allmän utrednings- och remissmyndighet, främst i frågor rörande statshushållningen. Statskontoret kan sålunda i viss mån sägas tjänstgöra såsom ett centralt remissorgan. En dylik remissverksamhet kan ha stor betydelse för strävandena att få statsförvaltningen att fungera så enhetligt, effektivt och billigt som möjligt. Statskontoret har också i denna sin verksamhet utfört ett värdefullt arbete. Utredningen vill här särskilt understryka de fördelar, som varit förenade med att statskontoret såsom opartisk remissinstans kunnat granska de olika remissärendena ur allmänt förvaltningsmässiga synpunkter. Det ligger emellertid i öppen dag att det på grund av den omfattning, som förvaltningen numera fått, och den snabbhet med vilken förändringar inom densamma ske, efter hand blivit allt svårare för ett enda organ med begränsad personaluppsättning att besitta och vidmakthålla önskvärd kännedom om alla de områden, som den statliga förvaltningsapparaten omspänner. De förslag till förändringar eller utvidgning av statsverksamheten, som framkomma, gälla vidare ofta projekt av sådan storleksordning och beskaffenhet att det för ett sakligt ställningstagande till desamma fordras såväl ingående kunskap på det speciella område förslaget gäller som ock överblick över det allmänna ekonomiska läget och de sannolika utvecklingstendenserna inom detta. Utredningen har med hänsyn till dessa förhållanden icke ansett sig kunna underlåta att ingå på frågan, vilken inriktning och omfattning här ifrågavarande remissverksamhet lämpligen bör ha i fortsättningen. Ställningstagandet till denna fråga är dessutom av betydelse, då det gäller att bedöma, hur den centrala ledningen av rationaliseringsverksamheten och därmed besläktad verksamhet bör utformas. Såsom närmare framgår av den redogörelse, vilken i kapitel V lämnats angående statskontorets remissverksamhet, kunna remisserna med hänsyn till sin beskaffenhet i stort sett uppdelas i tre olika grupper, nämligen dels s. k. expeditionschefsremisser, dels petitaremisser, dels ock remisser av förslag av organisatorisk eller allmänt ekonomisk karaktär, vilka framförts på annat sätt än i verkens anslagsäskanden, exempelvis genom kommittébetänkanden eller departementspromemorior.

99 Den första gruppen av remissärenden, d. v. s. expeditionschefsremisserna, utgöres i huvudsak — om man bortser från fondförvaltnings- och pensionsärenden — av ärenden rörande tillämpningen av gällande avlöningsbestämmelser, statsbidragsärenden samt ärenden angående överskridande av beviljade anslag o. d. Beträffande denna grupp av ärenden kan det enligt utredningens uppfattning utan tvekan hävdas, att statskontorets insatser som remissinstans varit och alltjämt äro av stort värde. I fråga om de båda övriga grupperna ställer sig utredningen däremot mera tveksam till värdet av en remissverksamhet av den omfattning, som densamma numera har. Vad petitaremisserna angår avse dessa ju i det övervägande flertalet fall framställningar om personalförstärkningar och förstärkning i övrigt av anslagen för myndigheternas verksamhet, d. v. s. sådana framställningar, vilka ej kunna sakligt bedömas utan en ingående kännedom om arbetsförhållandena inom vederbörande myndighet. Beträffande dessa ärenden måste det emellertid konstateras att statskontoret med nuvarande organisation endast har mycket begränsade möjligheter att vid sin remissbehandling göra någon sådan granskning av förslagen, som kan leda till en ytterligare saklig belysning av desamma. Med den omfattning som statsförvaltningen numera har, är det självfallet omöjligt för det mycket begränsade antal befattningshavare, som statskontoret nu har till sitt förfogande, att vara så intimt förtrogna med förhållandena inom de olika statsorganen, att de utan särskilda undersökningar kunna bedöma det sakligt befogade i de framförda förslagen. Mellantiden från det remisserna inkomma till dess utlåtande över desamma skola avgivas är vidare så kort, att den knappast medger några mera omfattande undersökningar hos de anslagsäskande myndigheterna. Petitaremisserna bruka nämligen inkomma till statskontoret under första hälften av september och remissvaren måste i regel vara avgivna i början av november, om de skola kunna beaktas vid budgetberedningen i Kungl. Maj :ts kansli. Denna tidsnöd liksom mängden och omfattningen av de inkomna petitaremisserna gör det i många fall omöjligt för statskontoret att medhinna en så ingående granskning, som ärendenas betydelse i och för sig skulle motivera. Bland annat på grund av att det till följd av nu nämnda förhållanden och knappheten på personal i regel icke varit möjligt för statskontoret att bedriva undersökningar direkt hos de anslagsäskande myndigheterna, har ämbetsverket i stor utsträckning blivit nödsakat att falla tillbaka på yttranden av mera allmän karaktär. Framhållas må även, att ett ställningstagande i sak till de anslagsäskanden, vilka ha en större ekonomisk räckvidd, i många fall egentligen förutsätter en sådan bedömning av förslagens konsekvenser ur allmänt ekonomiska och konjunkturpolitiska synpunkter, som statskontoret i sin nuvarande organisation icke är rustat att utföra. Det kan i detta sammanhang även erinras om att petitaremisser ej bruka tillställas statskontoret från samtliga departement.

100 Vad gäller den tredje gruppen av remissärenden, nämligen betänkanden och andra större förslag av organisatorisk eller ekonomisk art, kan även här konstateras, att det med den begränsade personal och den knappa tid, som står till buds för granskning av de omfattande förslagen, i regel icke är möjligt för statskontoret att företaga någon mera ingående granskning av förslagen. Ofta är även dessa förslag av sådan beskaffenhet att det för ett bedömande av desamma fordras synnerligen ingående kännedom om de aktuella frågeställningarna eller ingående teknisk och organisatorisk sakkunskap av speciellt slag. Det kan givetvis icke förväntas, att sådan sakkunskap skall finnas representerad inom statskontoret i alla eller ens huvuddelen av de frågor av nu avsett slag, som hänskjutas till ämbetsverket för yttrande. De yttranden, som avgivas av statskontoret i dessa ärenden, ha därför ibland kommit att begränsas till ett uttalande huruvida det icke med hänsyn till det statsfinansiella läget lämpligen bör få anstå med utgiften, eller eljest till vissa allmänt hållna uttalanden, vilka icke äro baserade på någon speciell förtrogenhet med de förhållanden, som beröras av förslagen. I syfte att möjliggöra en mer effektiv handläggning av remissärendena har statskontoret, såsom omnämnts i kapitel VIII, för sin del i skrivelse till utredningen föreslagit att ämbetsverkets personalresurser skola förstärkas såväl kvantitativt som kvalitativt. Statskontoret har sålunda föreslagit dels inrättande av ytterligare en remissbyrå och ett antal nya tjänster, dels uppflyttning av vissa nu befintliga tjänster i högre lönegrad. De i det föregående påtalade svårigheterna i samband med den nuvarande remissverksamheten kunna emellertid enligt utredningens uppfattning icke avhjälpas genom en sådan begränsad personalförstärkning som den, vilken föreslagits av statskontoret. Även om densamma skulle möjliggöra en viss avlastning av den arbetsbörda, som nu särskilt under hösten åvilar befattningshavarna i statskontoret, och möjliggöra en något mera ingående granskning av ärendena än den, som nu kan medhinnas, skulle det nämligen alltjämt, såvitt utredningen kan finna, så länge antalet remisser ligger på nuvarande nivå, icke bli möjligt för statskontoret att förskaffa sig en sådan överblick över det ekonomiska läget och en sådan kännedom om förhållandena i varje enskilt ärende, som erfordras för att remissyttrandena skola kunna tjäna till verklig vägledning vid det slutliga avgörandet av ärendena. I detta läge har man enligt utredningens uppfattning i stället anledning att överväga, om en remissverksamhet av nuvarande omfattning verkligen kan anses vara av behovet påkallad. Det synes då utan vidare kunna konstateras, att remisser till statskontoret ske i en omfattning, som icke helt står i överensstämmelse med utfärdade direktiv. Utredningen vill i detta hänseende särskilt erinra om vad som anförts i cirkuläret den 5 juni 1931 (nr 213) till statens förvaltande myndigheter angående remissers verkställande och besvarande samt i en den 22 november 1937 dagtecknad

101 statsrådsskrivelse till samtliga statssekreterare och expeditionschefer. I förstnämnda cirkulär har sålunda anbefallts allmän återhållsamhet vid remittering av ärenden och i skrivelsen av den 22 november 1937 framhölls att utvecklingen av remissförfarandet i vad rörde statskontoret syntes påkalla att där rådande praxis för remittering till detta ämbetsverk borde upptagas till allmän omprövning inom de olika departementen. I skrivelsen angavs de olika vägar som borde väljas till undvikande av att yttranden inhämtades från statskontoret i större utsträckning än som kunde anses nödvändigt. Det borde sålunda bland annat övervägas, huruvida icke remiss beträffande vissa grupper av ärenden, som dittills plägat remitteras till statskontoret, i fortsättningen kunde undvaras eller inskränkas till sådana fall, där särskilda omständigheter ansåges böra föranleda statskontorets hörande. En liknande prövning föreslogs sedermera tid efter annan böra företagas. Slutligen framhölls att vid övervägande av frågan, om remiss borde äga rum eller ej, borde särskilt iakttagas, att yttrande från statskontoret icke begärdes rörande frågor, vilkas avgörande väsentligen vore beroende på omständigheter, som kunde förutsättas undandraga sig statskontorets bedömande, vilket bland annat vore fallet i sådana anslagsäskanden, i vilka det statsfinansiella läget kunde antagas bliva utslagsgivande för utgiften i fråga. När fråga vore om vidlyftigare betänkanden eller eljest ärenden av större omfattning, borde, såvitt möjligt, även iakttagas, att i remissen uttryckligen angåves, i vilka avseenden uttalande från statskontoret förväntades. 1 Det bör vidare beaktas att utvecklingen, såvitt angår de personella resurserna inom Kungl. Maj :ts kansli, efter det nämnda cirkulär utfärdades, vad petitaärendena angår, gått i en riktning, som i och för sig får anses ha minskat behovet av remisser till ett organ av statskontorets typ. Såväl fackdepartementens som finansdepartementets statssekreterareavdelningar ha nämligen efter sagda tid utvidgats, så att de nu på ett helt annat sätt än tidigare ha möjlighet att förskaffa sig kännedom om förhållandena vid de olika statsorganen. Till belysande av hur dessa personalresurser förhålla sig till dem, som nu finnas inom statskontoret, kan nämnas att medan den kvalificerade personalen å de två byråer inom statskontoret, som handlägga petitaremisser beträffande huvudtitlarna, uppgår till 13, utgör antalet befattningshavare av samma slag å fackdepartementens statssekreterareavdelningar, som kunnat ställas till förfogande under budgetarbetet omkring ett 70-tal. Enligt utredningens uppfattning har man i fråga om statskontorets uppgift som remissorgan att välja mellan två linjer. Enligt den ena bör statskontoret fullgöra rollen som centralt remissorgan beträffande såväl den egentliga statsförvaltningen som frågor i övrigt av större betydelse beträf1 Kompletterande anvisningar om begränsning av antalet petitaremisser till statskontoret ha lämnats i en inom finansdepartementet den 4 augusti 1958 upprättad skrivelse till samtliga departement.

102 fande statshushållningen. Enligt den andra bör statskontorets remissverksamhet i huvudsak begränsas till de områden, där ämbetsverket på grund av sitt hittillsvarande arbete har speciella förutsättningar att göra en värdefull insats, nämligen i frågor som äro av förvaltningsmässig eller budgetteknisk karaktär. Väljer man den första vägen krävs uppenbarligen en väsentlig utvidgning av statskontorets personal. Bland annat måste då till verket knytas ett betydande antal experter på det ekonomiska och organisatoriska området. En lösning enligt denna linje förefaller emellertid av flera skäl olämplig. Bland annat skulle den medföra en försening i avgörandet av de ärenden, som skulle komma att remitteras till verket. Om det centrala remissorganet skulle kunna fullgöra sin uppgift på rätt sätt, finge det nämligen förutsättas, att remiss till detsamma skulle ske först då de mera fackbetonade remissinstanserna avgivit yttrandet och att ämbetsverket sålunda skulle ha möjlighet att vid sin prövning av den remitterade framställningen även beakta vad som framkommit vid övriga remissinstansers granskning av densamma. Det synes vidare med skäl kunna ifrågasättas, huruvida det är lämpligt eller ens möjligt att på ett enda ämbetsverk lägga vad som i praktiken skulle bli uppgiften att under Kungl. Maj :t fungera som en förberedande och rådgivande instans beträffande alla sidor av den statliga förvaltningen. Enligt utredningens uppfattning bör statskontorets remissverksamhet i stället i fortsättningen utformas enligt den senare av de båda förut angivna linjerna, d. v. s. att enbart avse en granskning av framlagda förslag ur förvaltningsmässiga eller budgettekniska synpunkter. Statskontorets remissverksamhet skulle sålunda liksom hittills avse den stora grupp av ärenden som, under beteckningen expeditionschefsremisser, omfattar ärenden rörande tillämpningen av gällande avlöningsbestämmelser, ärenden rörande statsbidrag, ärenden av budgetteknisk karaktär, donations- och restitutionsärenden m. m. Petitaärenden och betänkanden i organisatoriska frågor o. dyl. skulle däremot remitteras till ämbetsverket i avsevärt mindre omfattning än vad nu sker och främst i sådana fall, då en granskning av förslagen ur förvaltningsmässiga eller budgettekniska synpunkter anses påkallad. Utredningen har självfallet övervägt om icke vissa grupper av de expeditionschefsremisser, som nu pläga remitteras till statskontoret, i fortsättningen i stället skulle kunna tillföras andra remissorgan. Utredningen har härvid särskilt haft uppmärksamheten riktad på den stora grupp av ärenden, som röra tillämpningen av gällande avlöningsbestämmelser och dylikt, vilka nu i regel även remitteras till statens lönenämnd. Lämpligheten av att enbart lönenämnden skulle komma att behandla denna stora grupp av remissärenden kan emellertid ifrågasättas. Lönenämndens uppgift är nämligen att utgöra ett utredningsorgan, där även personalrepresentanter ingå. Då det ur statsnyttans synpunkt kan vara av vikt att ett fristående remissorgan finnes beträffande ifrågavarande remissärenden har utredningen den

103 uppfattningen att statskontoret alltjämt är det lämpligaste statsorganet för berörda grupp av ärenden. Även i fråga om vissa andra grupper av remissärenden såsom exempelvis beträffande vissa ersättningsfrågor, statsbidragsärenden samt donationsoch restitutionsärenden m. m. skulle kunna ifrågasättas en överflyttning till andra ämbetsverk. Vid sina bedömanden härav har emellertid utredningen kommit till den uppfattningen att någon mera ingående saklig prövning av ärendena än den som kan ske inom statskontoret därigenom icke skulle ernås. Någon egentlig kostnadsbesparing för statsverket skulle icke heller uppkomma genom sådana remissärendens överflyttning från statskontoret till andra statsorgan, eftersom dessa skulle bliva i behov av mot den ökade remissbördan svarande personalförstärkning. De synpunkter på remissverksamhetens omfattning, som utredningen här anlagt, synas väl överensstämma med dem, som kommit till uttryck i den tidigare omnämnda statsrådsskrivelsen den 22 november 1937. Att remissverksamheten kommit att få större omfattning än som där angivits torde bland annat bero på att remissystemet i en del fall kommit att utnyttjas utan någon verklig prövning av huruvida en remiss till statskontoret i det enskilda fallet skulle tjäna något verkligt syfte. En oavvislig förutsättning för att den av utredningen åsyftade begränsningen av remissverksamhetens omfattning skall kunna genomföras är därför att en sådan prövning sker i varje enskilt fall. Därest statskontorets remissverksamhet inriktas på det sätt utredningen här förordat, bör detta i och för sig leda till en ej oväsentlig minskning av arbetsbördan å statskontorets remissbyråer. De skäl för en utökning av statskontorets personal, som ämbetsverket åberopat, torde därmed bortfalla. Samtidigt bör emellertid vid bedömandet av personalbehovet för remissverksamheten beaktas att ämbetsverket särskilt under höstarna kunnat fullgöra sina hittillsvarande arbetsuppgifter endast genom att personalen presterat en arbetsinsats överstigande det normala. Med hänsyn till remissärendenas kvalificerade natur kan det vidare vara nödvändigt att företaga en ändring i nuvarande sammansättning av den närmast under byråcheferna föredragande personalen genom inrättande av högre tjänster för remissarbetet.

KAPITEL XII Allmänna synpunkter rörande den centrala organisationen a v rationaliserings- och r e v i s i o n s v e r k s a m h e t e n

Utredningen har i det föregående föreslagit vissa åtgärder, vilka syfta dels till en effektivisering av rationaliseringsverksamheten i egentlig mening, dels till en sådan omläggning av revisionsverksamheten att denna i ökad utsträckning får sakrevisionell karaktär, dels ock till en viss begränsning av den verksamhet som centralt remissorgan, vilken nu bedrives av statskontoret. I anslutning härtill torde utredningen nu få upptaga frågan om den centrala organisationen av rationaliserings- och revisionsverksamheten ävensom vissa därmed sammanhängande frågor. Såsom framgår av den i kapitel II lämnade redogörelsen över nuvarande förhållanden sysslar för närvarande centralt i första hand statens organisationsnämnd och, i begränsad omfattning, även statens sakrevision med sådana organisationsundersökningar, som enligt den av utredningen använda terminologien äro att hänföra till rationaliseringsverksamhet i egentlig mening. Vad den centralt bedrivna revisionsverksamheten angår sysslar statens sakrevision för närvarande enbart med sakrevisionell granskning medan riksräkenskapsverket bedriver såväl kameral revision som ock i viss utsträckning sakrevision. Vad slutligen gäller remissverksamheten anlitas vid sidan av statskontoret organisationsnämnden såsom remissorgan beträffande förslag, vilka anses böra granskas ur organisatorisk synpunkt eller eljest ur effektivitetssynpunkt. Det står enligt utredningens uppfattning klart, att den nuvarande centrala organisationen av här berörda verksamhetsgrenar icke är tillfredsställande utan att vissa ändringar i densamma böra vidtagas i syfte att möjliggöra en större planmässighet i ledningen och verksamheten och ett bättre utnyttjande av de tillgängliga resurserna. Ett radikalt förslag till lösning av organisationsfrågan har ju även tidigare framlagts. Såsom omnämnts i kapitel VII föreslog nämligen 1949 års rationaliseringsutredning att ett särskilt centralt rationaliseringsorgan skulle skapas genom att den verksamhet, som nu utövas av sakrevisionen, en väsentlig del av statskontorets remissverksamhet samt organisationsnämndens rationaliseringsverksamhet skulle samordnas och ställas under enhetlig ledning. Denna samordning avsågs skola ske på så sätt, att sakrevisionen och organisationsnämnden skulle inorganiseras i statskontoret.

105 1

I åtskilliga av de yttranden , vilka avgåvos över sagda betänkande, anfördes emellertid betänkligheter mot en dylik lösning av organisationsfrågan. Även utredningen har för sin del kommit till den uppfattningen, att nackdelarna med den nu nämnda lösningen måste anses överväga fördelarna med densamma. Utredningens överväganden ha härvid i huvudsak varit följande. Det föreligger otvivelaktigt ett visst samband mellan de olika verksamhetsgrenar, varom här är fråga. Det är sålunda uppenbart, att det sakrevisionella arbetet ofta kan ge impulser till organisationsundersökningar och till rena rationaliseringsåtgärder över huvud taget. Likaså måste det för ett organ, vilket skall fylla uppgiften som centralt remissorgan, vara av värde att inom sig ha personal, vilken genom gjorda rationaliseringsundersökningar vunnit en verklig inblick i arbetsförhållandena inom olika delar av statsförvaltningen och även kan anlitas för utförande av nya undersökningar, då så anses erforderligt för besvarandet av inkomna remisser. Det finns emellertid enligt utredningens uppfattning anledning befara, att de fördelar, man skulle vilja vinna genom en sammanslagning av nu nämnda tre organ skulle bli mera skenbara än verkliga. Det synes nämligen ofrånkomligt, att ett centralt organ med alla de arbetsuppgifter, som nu nämnts, skulle bli så stort, att det icke skulle bli möjligt för verkets ledning att effektivt sammanhålla de olika verksamhetsgrenarna och det i och för sig mångskiftande och omfattande arbetet inom en var av dessa. Vad särskilt angår förhållandet mellan statskontorets remissverksamhet och organisationsnämndens rationaliseringsverksamhet bör i detta sammanhang även understrykas, att det reella sambandet mellan dessa båda verksamhetsgrenar blir mindre framträdande därest förstnämnda verksamhet får den inriktning, som utredningen förordat i kapitel XI. Om man skall koncentrera ledningen av nu nämnda verksamhetsgrenar för att därmed vinna en effektivisering av arbetet, torde man därför böra överväga mindre långt gående åtgärder. Det första spörsmål som utredningen i detta sammanhang vill upptaga gäller, huruvida någon uppdelning av den sakrevisionella verksamheten på skilda centralorgan kan eller bör komma i fråga. Detta spörsmål aktualiseras av det förslag till omläggning av riksräkenskapsverkets revisionsverksamhet, som utredningen framlagt i det föregående. Eftersom enligt detta förslag den kameralt betonade revisionen, utan eftersättande av rimliga anspråk på säkerhet i kontrollen, skall avsevärt inskränkas och ersättas av en sakrevisionell granskningsverksamhet av samma slag som den, vilken nu bedrives av statens sakrevision, är det självfallet ofrånkomligt att frågan ställes, huruvida denna sakrevisionella verksamhet skall vara skild från eller förenad med den, som nu bedrives av statens sakrevision. Det bör betonas, att det här är fråga om en helt annan situation än den, som hittills 1

Bil. 2 till statsverksprop. 1951. För flera huvudtitlar gemensamma frågor sid. 10—21.

106 förelegat, då den sakrevisionella verksamheten huvudsakligen bedrivits av statens sakrevision och motsvarande verksamhet vid riksräkenskapsverket endast kunnat få begränsad omfattning. Enligt utredningens förslag skulle däremot de resurser, som skulle frigöras inom riksräkenskapsverket för en på sakrevision inriktad verksamhet, bli åtminstone jämförliga med dem, som nu stå till förfogande för samma ändamål inom statens sakrevision. Utredningen vill rörande denna fråga framhålla, att det enligt dess uppfattning måste anses uteslutet, att man skulle ha två centrala organ, vilka båda skulle ha till primär uppgift att bedriva sakrevisionell verksamhet inom hela statsförvaltningen. Oavsett hur organisationen i övrigt bör utformas utgår därför utredningen från att den centralt bedrivna sakrevisionella verksamheten bör vara samlad inom ett organ. Endast härigenom synes det bli möjligt att få full garanti för att de tillgängliga resurserna skola utnyttjas på bästa sätt. I detta sammanhang bör vidare påpekas, att ett likartat problem föreligger även i fråga om den egentliga rationaliseringsverksamheten, i det att vid sidan av statens organisationsnämnd även statens sakrevision i viss utsträckning bedriver undersökningar, vilka äro att anse som rena organisationsundersökningar. Även här bör man enligt utredningens uppfattning utgå från att, oavsett hur organisationsfrågorna i övrigt lösas, rationaliseringsverksamheten i egentlig mening bör centralt omhänderhavas av ett enda organ. Om man från angivna utgångspunkter överväger på vad sätt den centrala ledningen av nu ifrågavarande verksamhetsgrenar lämpligen bör vara organiserad vill utredningen först behandla tanken på en sammanslagning av den sakrevisionella verksamheten och rationaliseringsverksamheten i egentlig mening. Det har tidigare flera gånger påpekats att den sakrevisionella verksamheten ofta kan ge uppslag till olika slag av rationaliseringsåtgärder. Att man genom organisatoriska åtgärder bör söka trygga ett samarbete mellan dessa båda verksamhetsgrenar, så att de uppslag, som framkomma inom den ena av dem, skola utnyttjas även av den andra, synes självklart. Däremot kan utredningen icke finna att några påtagliga fördelar skulle vara att vinna genom att dessa båda verksamhetsgrenar sammanföras till ett centralt organ. Såsom framhållits i vissa av yttrandena över 1949 års rationaliseringsutrednings betänkande föreligger det en väsentlig skillnad mellan det sätt, på vilket arbetet inom dessa båda verksamhetsgrenar bör bedrivas. Den sakrevisionella verksamheten måste ju primärt vara inriktad på övervakning och kontroll av ändamålsenligheten och riktigheten över huvud taget av vidtagna ekonomiska dispositioner. Bationaliseringsarbetet i egentlig mening har åter framför allt till uppgift att få till stånd sådana organisatoriska ändringar i förvaltningsapparaten, som erfordras för att densamma skall fungera effektivt och till lägsta möj-

107 liga kostnad. I det löpande arbetet måste beröringspunkterna mellan de båda verksamhetsgrenarna därför bli av tämligen begränsad omfattning och i vart fall ej så omfattande, att ett sammanförande av dessa båda verksamhetsgrenar till ett organ kan väntas medföra några påtagliga fördelar. I detta sammanhang bör vidare beaktas sambandet mellan den sakrevisionella verksamheten och den centralt bedrivna kamerala revisionsverksamheten. Utredningen har redan tidigare uttalat, dels att den kamerala revisionen bör väsentligt begränsas och den arbetskraft, som därigenom friställes, utnyttjas för sakrevisionell verksamhet, dels att man under alla förhållanden synes böra utgå ifrån att ledningen av den sakrevisionella verksamheten bör vara koncentrerad till ett enda organ. Den fråga, som här bör besvaras, blir då huruvida den på dylikt sätt begränsade kamerala revisionen bör omhänderhas av ett organ och sakrevisionen av ett annat, eller om man bör sammanföra den centrala kamerala revisionen och den sakrevisionella verksamheten till ett enda centralorgan. Vid ställningstagandet till denna fråga torde det till en början vara av intresse att se i vad mån de skäl, som i samband med sakrevisionens inrättande anfördes mot att den sakrevisionella verksamheten skulle förläggas till riksräkenskapsverket, alltjämt kunna anses äga giltighet. Ett av dessa skäl var att till följd av statsförvaltningens under senare år allt mer ökade omfång räkenskapsmaterialet utvidgats i sådan grad att riksräkenskapsverket knappast medhunnit den för verket väsentliga arbetsuppgiften, nämligen den kamerala granskningen. Börande denna fråga torde det vara tillräckligt att hänvisa till att redan nu sakrevisionell granskning sker inom riksräkenskapsverket i viss omfattning utan att detta menligt inverkat på arbetet i övrigt, ävensom till att utredningen i kapitel X ansett sig kunna föreslå en väsentlig minskning av den omfattning, i vilken kameral granskning nu sker, vilket skulle medföra att en betydande del av riksräkenskapsverkets nuvarande personalstyrka på revisionsbyråerna skulle kunna friställas och utnyttjas för sakrevisionell granskning. Som en omständighet, vilken finge anses utgöra ett hinder för riksräkenskapsverket att bedriva en effektiv sakrevision, anfördes vidare att möjligheterna att vinna rättelse beträffande av riksräkenskapsverkets revision uppmärksammade felaktigheter vore närmast beroende på det skriftliga anmärkningsförfarandet och den därmed sammanhängande prövningen av anmärkningarna inför de administrativa domstolarna, av vilka riksräkenskapsverket självt vore första instans, men att detta sedan gammalt tillämpade förfarande med juridisk prövning inför administrativa domstolar av revisionsanmärkningar icke lämpade sig för sakrevision. Beträffande denna invändning kan till en början framhållas att, enligt vad som framgår av de i det föregående lämnade uppgifterna rörande riksräkenskapsverkets verksamhet under senare år, anmärkningsförfarandet allt mer förlorat i betydelse i och med att man i allt större utsträckning övergått till att be-

108 driva granskningsarbetet på ett sådant sätt, att det även beträffande den kamerala revisionen i första hand syftar till att, där fel förekomma, åstadkomma rättelse för framtiden. Såsom tidigare sagts är hela frågan om anmärkningsprocessens utformning för närvarande under utredning och av direktiven för utredningen framgår att utredningen skall ha till syfte att åstadkomma en begränsning eller en avveckling av anmärkningsprocessen. Oberoende av om en anmärkningsprocess av traditionell art skulle komma att fortbestå beträffande vissa slag av anmärkningar k a n emellertid en dylik omständighet knappast i och för sig kunna anses hindra att det organ, som handhar dylika uppgifter, även skulle kunna samtidigt bedriva en effektiv sakrevisionell verksamhet. Mot att riksräkenskapsverket skulle anförtros uppgifter av sakrevisionell karaktär anfördes tidigare även personalsynpunkten. Det framhölls sålunda av 1941 års revisionsutredning att den för revisionsarbetet inom verket tillgängliga personalen, hur skickad den än vore för en kameral granskning, dock icke kunde anses besitta de för en effektiv sakrevision erforderliga kvalifikationerna. Om sakrevisionen skulle förläggas till riksräkenskapsverket skulle det därför bli nödvändigt att praktiskt taget helt nyrekrytera den för sakrevisionen erforderliga kvalificerade personalen, och den kategoriuppdelning av personalen inom verket, som därigenom skulle ske, skulle komma att medföra mindre önskvärda konsekvenser. Även denna invändning synes ha vederlagts av den faktiska utvecklingen, som tvärtom visat att riksräkenskapsverket varit i stånd att med sin nuvarande personaluppsättning utföra ej oväsentliga sakrevisionella uppgifter. Nu anförda omständigheter synas sålunda knappast i och för sig kunna anföras som skäl mot att centralt sammanföra den sakrevisionella verksamheten och den kamerala revisionen. Organisationsfrågan torde emellertid i sista hand böra bedömas ej enbart med ledning av erfarenheterna från den hittillsvarande verksamheten inom riksräkenskapsverket och statens sakrevision utan framför allt med hänsyn till beskaffenheten och omfattningen av de blivande arbetsuppgifterna och den organisationsform, som kan befinnas möjlig att genomföra. Vad arbetsuppgifterna angår måste man enligt utredningens uppfattning fästa vikt vid den ändrade karaktär, som den kamerala revisionen enligt utredningens förslag skall erhålla. Med den inriktning av den kamerala revisionsverksamheten, som utredningen förordat, kommer denna nämligen att få en karaktär, som ej oväsentligt avviker från den hittillsvarande. Dels kommer begränsningen av den mera siffermässiga kontrollverksamheten att medföra att denna kontroll väsentligt minskar i omfattning, dels kommer den kamerala revisionen i övrigt att i vidgad omfattning få en inriktning, som närmar sig den egentliga sakrevisionella verksamheten. Det synes under sådana omständigheter mest ändamålsenligt att inom

109 ett enda organ, i princip uppbyggt på samma sätt som den nuvarande sakrevisionen, förena såväl den sakrevisionella verksamheten som den centrala kamerala revisionen. En sådan sammanslagning synes nämligen erbjuda de bästa garantierna för att revisionsverksamheten i dess helhet skall erhålla den inriktning, som är mest lämpad att främja effektiviserings- och besparingssträvandena inom statsförvaltningen. Vad angår utformningen av detta organ vill utredningen redan här anmärka, att enligt utredningens uppfattning erfarenheterna av den verksamhet, som statens sakrevision hittills bedrivit, ge vid handen, att den organisationsform, som valdes vid inrättandet av statens sakrevision, visat sig ändamålsenlig. Detta gäller såväl utformningen av organets ledning som ock den relativt stora frihet sakrevisionen haft både i valen av arbetsuppgifter och beträffande rekrytering och anställningsförhållanden för personalen. Dessa erfarenheter böra självfallet utnyttjas vid utformningen av det nya revisionsorganet. Den lösning av frågan beträffande organisationen av den centralt bedrivna revisionsverksamheten, som utredningen förordar, innebär alltså att riksräkenskapsverkets centrala revision och statens sakrevision skola sammanföras till ett organ, vilket skall syssla såväl med kameral revision som med sakrevision och vars ledning bör vara uppbyggd i huvudsak på samma sätt som den nuvarande ledningen inom statens sakrevision. För detta nya organ föreslås benämningen riksrevisionsverket. Till organet bör vidare såsom i det följande skall utvecklas närmare, förläggas även den revisionsverksamhet, som nu bedrives av vissa specialrevisioner. Av de nuvarande byråerna inom riksräkenskapsverket syssla två, nämligen budgetbyrån och finansstatistiska byrån, med uppgifter, som ha ringa eller intet samband med den egentliga revisionsverksamheten. Frågan om placeringen av dessa båda byråer kommer utredningen att behandla längre fram i detta kapitel, efter det utredningen angivit sin ståndpunkt till frågan om organisationen av rationaliseringsverksamheten i egentlig mening. Om man i enlighet med vad utredningen nu förordat utgår från att revisionsverksamheten centralt bör omhänderhavas av ett organ, bildat genom sammanslagning av riksräkenskapsverkets revision och statens sakrevision, blir nästa huvudfråga huruvida man organisatoriskt bör söka samordna den centralt bedrivna rationaliseringsverksamheten och den centrala remissverksamheten eller mera konkret uttryckt huruvida det kan anses lämpligt att sammanslå statens organisationsnämnd och statskontoret. Börande denna fråga bör till en början erinras om att statskontoret vid sidan av sin verksamhet som centralt remissorgan även omhänderhar ett flertal uppgifter, vilka icke ha någon eller i vart fall endast ha mycket ringa anknytning till nyssnämnda verksamhet. Detta gäller exempelvis huvud-

110 delen av verksamheten å fond- och pensionsbyråerna, anordningsverksamheten och även en del av remissverksamheten. Såsom påpekats redan i 1949 års rationaliseringsutrednings betänkande torde det väl, därest man i och för sig anser en sådan sammanslagning som nyss nämnts önskvärd, ej möta några större hinder att antingen överföra sistnämnda delar av statskontorets verksamhet till andra organ eller ock inom det genom sammanslagningen bildade nya organet finna en sådan organisationsform, att de utan olägenhet kunna bedrivas fristående från den egentliga rationaliscringsverksamheten och den därmed sammanhängande remissverksamheten. Avgörande för svaret på den nu uppställda frågan synes alltså böra bli, huruvida en dylik sammanslagning med hänsyn till den effekt den skulle få på rationaliseringsverksamheten och remissverksamheten kan väntas medföra fördelar, som överväga eventuella nackdelar av sammanslagningen. Utredningen har för sin del kommit till den uppfattningen, att nackdelarna av en dylik sammanslagning skulle bli större än fördelarna och att man alltså icke bör sammanföra statskontoret och statens organisationsnämnd till ett organ. Utredningens ståndpunktstagande har därvid grundats på i huvudsak följande synpunkter. Ur vissa synpunkter kan en sammanslagning te sig fördelaktig. För den remissverksamhet, som för närvarande åvilar statskontoret och som i fortsättningen skulle kunna komma att åvila det genom sammanslagningen bildade organet, skulle det sålunda kunna synas vara till nytta att ha tillgång till den sakkunskap och erfarenhet, som vunnits genom organisationsnämndens rationaliseringsundersökningar, ävensom att i mån av behov kunna för eventuellt erforderliga ytterligare undersökningar utnyttja den väsentligt större arbetskraft, som skulle kunna komma att finnas inom det nya organet. Likaså skulle planläggningen och utförandet av vissa organisationsundersökningar kunna underlättas genom att man i det nya organet skulle ha tillgång ej blott till sådan organisationsexpertis, som nu finns inom organisationsnämnden, utan även till den omfattande erfarenhet rörande den civila statsförvaltningens organisation och arbetsuppgifter, som nu finnes samlad i statskontoret. Vad angår de fördelar en sammanslagning skulle medföra i fråga om remissverksamheten må emellertid erinras om att utredningen, såsom framgår av kapitel XI, förordat att statskontorets nuvarande remissverksamhet i stort sett bör behålla sin nuvarande inriktning såvitt angår den stora gruppen av s. k. expeditionschefsremisser, medan däremot petitaremisserna och därmed jämförliga remisser föreslagits skola begränsas. Vidare har utredningen i princip uttalat sig mot tanken på att organisationsundersökningar av begränsad omfattning skola utföras som ett led i budgetarbetet. Får remissverksamheten en sådan inriktning och begränsning som nu sagts är det icke antagligt, att en sammanslagning av statskontoret och organisa-

Ill tionsnämnden skulle kunna medföra några större fördelar. Arbetsuppgifterna skulle bli mycket olikartade och något direkt sammanhang dem emellan skulle icke förefinnas. Det kan därför icke heller tänkas bli möjligt att åstadkomma någon direkt samordning mellan den systematiskt bedrivna rationaliseringsverksamheten, å ena, samt remissverksamheten, å andra sidan. Bedömningen av för- och nackdelar blir självfallet i viss mån en annan, om statskontorets remissverksamhet i stället skulle koncentreras på frågor, som enbart ha samband med rationaliserings- och besparingssträvanden inom statsförvaltningen, under det att expeditionschefsremisserna tillfördes andra myndigheter. I så fall synes det nämligen troligt att vissa reella fördelar av den art som tidigare antytts, skulle kunna vinnas genom en sammanslagning av statskontoret och organisationsnämnden. Mot dessa fördelar måste dock enligt utredningens förmenande ställas vissa tungt vägande nackdelar. Det måste sålunda av flera skäl bli förenat med betydande olägenheter för den egentliga rationaliseringsverksamheten om densamma organisatoriskt skulle bli sammankopplad med en löpande remissverksamhet. Härvid vill utredningen särskilt understryka vikten av att rationaliseringsverksamheten skall kunna bedrivas enligt en i förväg upprättad plan, vilken skall bygga på en bedömning av de olika undersökningsobjektens angelägenhetsgrad. Om man emellertid på det organ, som skall syssla med dessa arbetsuppgifter, även lägger uppgiften att stå till förfogande för besvarande av remisser, som till antalet, trots den föreslagna begränsningen, avsevärt skulle komma att överstiga det antal remissärenden av motsvarande karaktär, som nu pläga remitteras till statens organisationsnämnd, torde det vara ofrånkomligt att sistnämnda uppgift måste komma att menligt inverka på organets möjligheter att planenligt fullfölja den egentliga rationaliseringsverksamheten. Vad särskilt gäller petitaremisserna må framhållas att det torde vara tvivelaktigt, huruvida den tid, som står till förfogande för besvarande av desamma över huvud taget kommer att vara tillräcklig för verkställande av några egentliga organisationsundersökningar. Vad åter angår de frågor av organisatorisk karaktär, som kunna uppkomma i samband med förslag i betänkanden o. dyl. torde man enligt utredningens mening i första hand söka eftersträva, att erforderlig sakkunskap på det organisatoriska området skall stå till förfogande och effektivt utnyttjas redan vid utarbetandet av förslagen, över huvud taget synes man ha befogad anledning betvivla det lämpliga i att organisatoriskt sammanföra den egentliga rationaliseringsverksamheten, som har en teknisk eller eljest starkt specialiserad inriktning och arbetsmetodik, med statskontorets remissverksamhet, som bedrives under arbetsformer, som på grund av lång tradition äro starkt bundna. Utredningen har med hänsyn till vad sålunda anförts kommit till den

112 uppfattningen, att icke heller en enbart på rationaliserings- och besparingssträvanden koncentrerad remissverksamhet inom statskontoret bör sammanföras organisatoriskt med den egentliga rationaliseringsverksamheten. De betänkligheter mot ett sammanförande av statskontorets remissverksamhet med den egentliga rationaliseringsverksamheten, som utredningen här anfört, bli givetvis än starkare, därest någon begränsning av förstnämnda verksamhet enligt ettdera av här angivna alternativ icke skulle anses böra komma till stånd. Utredningen förordar sålunda, att statskontoret och statens organisationsnämnd skola bibehållas såsom skilda organ, varvid dock statskontorets verksamhet som remissorgan bör få den ändrade inriktning som angivits i kapitel XI. Sedan utredningen här angivit sin ståndpunkt till frågan om organisationen av rationaliseringsverksamheten i egentlig mening torde frågan om förläggningen av riksräkenskapsverkets budgetbyrå och finansstatistiska byrå få upptagas till närmare behandling. Dessa båda byråer skilja sig från övriga byråer inom riksräkenskapsverket såtillvida att de syssla med uppgifter, som icke kunna anses ha något oskiljaktigt sammanhang med revisionsverksamheten. Vad först beträffar budgetbyråns arbetsuppgifter omfatta dessa sålunda främst åligganden, som sammanhänga med den centrala riksbokföringen. Byrån skall därjämte upprätta eller granska förslag till räkenskapsformulär för myndigheterna samt i övrigt inom området för sin verksamhet utöva tillsyn beträffande räkenskapsverket. Byrån skall slutligen årligen verkställa en approximativ beräkning rörande utfallet av statsregleringen för löpande budgetår. I den centrala riksbokföringen innefattas dels den löpande riksbokföringen dels riksbokslutet. Den löpande centrala bokföringen sker på grundval av till riksräkenskapsverket månatligen inkommande kassa- och debiteringsrapporter från de myndigheter, som ha ställning som huvudförvaltningar. Bapporterna, som direkt skola avspegla myndigheternas bokföring, summeras och underkastas i övrigt vederbörlig granskning på byrån. Vid granskningen skall bland annat kassarapporterna kontrolleras mot rapporten för statsverkets checkräkning. Vidare sker kontroll av att anslag, som belastats eller gottskrivits, ställts till vederbörande myndighets förfogande. De granskade kassa- och debiteringsrapporterna bokföras därefter månad för månad. Härigenom erhålles en fortlöpande överblick över statens inkomster och den totala belastningen å de olika riksstatsanslagen. Efter det att riksbokföringen för månaden avstämts skall budgetbyrån till chefen för finansdepartementet och vederbörande fackdepartementschefer

113 överlämna sammandrag över belastningen på utgiftsanslagen och de på inkomsttitlarna influtna beloppen. Den löpande centrala bokföringen sammanställes slutligen för budgetår i en budgetredovisning. Denna redovisning, vars upprättande ingår såsom ett led i riksbokslutet, innehåller — förutom redovisning av utgifter och inkomster — även en genomgående avräkning av inkomsttitlar och anslag mot riksstaten samt redogörelse för utfallet av statsregleringen. Arbetet med riksbokslutet i övrigt, som upprättas på grundval av huvudförvaltningarnas till riksräkenskapsverket överlämnade huvudböcker, sammanfattas inom byr å n i rikshuvudboken jämte bilaga. Huvudböckerna skola granskas före bokföringen i rikshuvudboken. Granskningen inledes med en avstämning av de i Varje huvudbok redovisade insättningarna och uttagen å statsverkets checkräkning mot statskontorets redovisning rörande samma checkräkning. Granskningen skall vidare innefatta kontrollsummeringar ävensom kontroll av att huvudböckernas ingående balanser överensstämma med föregående års i rikshuvudboken redovisade utgående balanser och att utgående behållningar äro behörigen styrkta m. m. Efter riksbokslutets upprättande granskas huvudböckerna ytterligare å byrån. Därvid kontrolleras bland annat att huvudböckerna upprättats i enlighet med gällande föreskrifter, att de redovisningshandlingar, som skola biläggas huvudböckerna, föreligga och äro behörigen upprättade samt att överåriga balansposter icke kvarstå i räkenskaperna, allt i den mån sådan kontroll icke redan medhunnits vid den i samband med riksbokslutets upprättande verkställda granskningen. Bikshuvudboken med tillhörande bilaga upprättas å byrån i maskinskrift i två exemplar, vilka förvaras hos riksräkenskapsverket. Det arbete med sammandrag av myndigheternas kassa- och debiteringsrapporter samt bearbetningen av huvudböckerna, som här berörts, utföres inom budgetbyrån utan någon anknytning till den granskning av myndigheternas räkenskapsmaterial, som bedrives å riksräkenskapsverkets revisionsbyråer. I den löpande riksbokföringen har budgetbyrån icke heller tillgång till något primärt räkenskapsmaterial från myndigheterna och något sådanL material är icke heller erforderligt för det granskningsarbete, som skall utföras av byrån. Biksbokföringen och riksbokslutet kunna givetvis därför icke heller utvisa annat än de kassautgifter, som myndigheterna enligt rapporterna faktiskt påfört respektive anslagstitlar, liksom de inkomster, som faktiskt influtit. Biksbokföringen utvisar således icke de utgifter och inkomster, som rätteligen bort påföras respektive anslag. Granskningen i sistnämnda hänseende utföres å revisionsbyråerna, där myndigheternas primära bokföringsmaterial granskas mot verifikationer och andra räkenskapshandlingar. Kontroll sker då av att inkomster uppburits och redovisats samt utgifter verkställts och bokförts i enlighet med riksstat, specialstater och utfärdade författningar. Denna granskning kan, med hänsyn till att flertalet myndigheter till riksräkenskapsverket avgiva årsrä8—806121

114 kenskaper, icke påbörjas förrän riksbokföringsarbetet redan avslutats. En sammankoppling av den månad för månad löpande riksbokföringen och den med årsräkenskaperna arbetande kamerala revisionen är därför praktiskt omöjlig. Det skäl, som vid inrättandet av riksräkenskapsverket ansågs särskilt motivera en samordning av den kamerala revisionen och riksbokföringen till ett enda organ, nämligen att revisionen därigenom skulle komma att utföras samtidigt och under oavlåtlig samverkan med riksbokföringen, har sålunda kommit att vederläggas av den faktiska utvecklingen. Mot bakgrunden av vad här anförts samt med hänsyn till önskvärdheten av att revisionsorganets ledning skall k u n n a odelat ägna sig åt handhavandet av den egentliga revisionen inom statsförvaltningen har utredningen kommit till den uppfattningen att riksbokföringen och riksbokslutet lämpligen böra kunna förläggas till annan myndighet än revisionsorganet. Till samma myndighet synes då även böra överflyttas den med riksbokslutet intimt sammanhängande uppgiften att approximativt beräkna utfallet av statsregleringen. Efter överflyttningen av de här berörda arbetsuppgifterna skulle av budgetbyråns nuvarande åligganden endast återstå uppgiften att upprätta eller granska förslag till räkenskapsformulär samt att utöva tillsynen över att statens räkenskapsväsen fungerar ändamålsenligt. I sistnämnda syfte skola anvisningar meddelas om sättet för räkenskapsposternas behöriga bokföring och verifiering, varjämte samråd skall tagas med vederbörande myndighet vid fastställande av formulär för dess räkenskaper och övriga redovisningshandlingar. Vid fullgörandet av dessa uppgifter bör ur budgettekniska synpunkter beaktas att räkenskaperna inrättas med hänsyn till riksbokföringens krav, så att uppställningen av räkenskaperna i möjligaste mån blir enhetlig. Att så sker bör självfallet bevakas av det organ, som skall företräda den centrala riksbokföringen. Då det gäller att bestämma en ändamålsenlig bokföring hos myndigheterna måste emellertid framför allt beaktas andra bokföringsorganisatoriska och revisionstekniska spörsmål, vilka intimt sammanhänga med revisionen av räkenskaperna. Utredningen har med hänsyn härtill ansett sig böra föreslå att revisionsorganet tillägges befogenheten att utöva tillsynen över statens räkenskapsväsen samt att meddela direktiv i fråga om räkenskapers formella beskaffenhet. Vid fullgörandet av denna sin uppgift bör det självfallet åligga revisionsorganet att taga erforderligt samråd med det organ, som skall anlägga de budgettekniska synpunkterna på myndigheternas bokföringsorganisation. Såsom i ett tidigare avsnitt av detta betänkande berörts upprättar finansstatistiska byrån förslag till beräkning av statsverkets inkomster vid nästkommande statsreglering. Byrån utför vidare särskilda finansstatistiska undersökningar och upprättar den statistik, som erfordras inom riksräken-

115 skapsverket, i första hand för fullgörande av inkomstberäkningsarbetet. Då de sålunda på byrån ankommande uppgifterna sakna anknytning till revisionsverksamheten, anser utredningen att dessa i likhet med vad som föreslagits i fråga om budgetbyråns väsentligaste arbetsuppgifter lämpligen böra förläggas till annat organ än revisionsorganet. Vid sina överväganden beträffande frågan till vilket organ de båda här berörda byråernas arbetsuppgifter borde förläggas har utredningen funnit att statskontoret är det organ, som är bäst lämpat att övertaga uppgifterna i fråga. Genom en sådan organisatorisk åtgärd skulle å ena sidan vinnas den fördelen att riksrevisionsverkets verksamhet odelat kan inriktas på de egentliga revisionsuppgifterna. Statskontoret kommer å andra sidan genom de båda byråerna att tillföras en speciell sakkunskap, som måste bliva av värde vid ämbetsverkets remissbehandling av bland annat anslagsfrågor och ärenden av budgetteknisk karaktär. Framhållas må att såsom utredningen i kapitel XI föreslagit skall statskontorets remissverksamhet i vad avser petitaärenden och betänkanden i fortsättningen i princip endast avse en granskning av de remitterade ärendena ur förvaltningsmässiga eller budgettekniska synpunkter. Den överblick och ingående kännedom om hela finansförvaltningen, som nu är tillfinnandes hos budgetbyrån och finansstatistiska byrån kommer genom att byråerna inorganiseras i statskontoret att kunna effektivare utnyttjas i detta ämbetsverks remissverksamhet än om de båda byråerna skulle förläggas till riksrevisionsverket, vars remissverksamhet över huvud taget bör vara så begränsad som möjligt för att revisionsarbetet skall kunna bedrivas effektivt. Med hänsyn till vad sålunda anförts framlägger utredningen i ett följande avsnitt av detta betänkande förslag till omorganisation av statskontoret, som bland annat innebär att till detta ämbetsverk även förutsattes skola förläggas riksräkenskapsverkets nuvarande budgetbyrå och finansstatistiska byrå. Här torde slutligen få behandlas en organisatorisk fråga avseende den centrala revisionsverksamheten. De arbetsområden, som för närvarande äro bestämda för den centrala kamerala och den sakrevisionella granskningsverksamheten anser utredningen alltjämt böra gälla oförändrade. I sammanhanget torde emellertid få beröras frågan huruvida och i vad mån någon del av den revisionsverksamhet, som för närvarande bedrives av överrevisorer och specialrevisioner, lämpligen skulle kunna indragas och förläggas till riksrevisionsverket. Organisatoriska spörsmål rörande den speciella kontroll som bedrives inom bostadsstyrelsens sociala sektion och hos försvarsförvaltningarnas förråds-

116 kontrollkontor har utredningen däremot funnit falla utanför utredningens uppdrag. Vad till en början beträffar de överrevisorer, som finnas vid järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vill utredningen framhålla att det vid inrättandet av statens sakrevision förutsattes att de uppgifter, som ankom på överrevisorerna, skulle tillföras sakrevisionen. I avvaktan på att sakrevisionen hunnit organiseras och närmare planlägga sitt arbete ansågs det emellertid lämpligt att överrevisorerna övergångsvis skulle fortsätta sin verksamhet. Vid ett genomförande av utredningens förslag till riksrevisionsverk kominer det icke längre att föreligga några ur revisionsmässiga synpunkter bärande skäl för att bibehålla systemet med överrevisorer. Med hänsyn till att hela frågan om de former, under vilka flertalet av ifrågavarande verk böra bedriva sin verksamhet, för närvarande behandlas av 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna, synes det emellertid lämpligast att med det slutliga ställningstagandet till frågan om slopande av den nuvarande överrevisorsinstitutionen får anstå i avvaktan på nämnda utrednings förslag. Vad därefter beträffar spörsmålet i vad mån befintliga specialrevisioner böra bibehållas eller indragas genom att arbetsuppgifterna överflyttas till riksrevisionsverket får utredningen anföra följande. Enligt utredningens mening kan det vara lämpligt att det inom större myndigheter, vilka ha en mera betydande lokalförvaltning, finns inrättade särskilda revisionsorgan med uppgift att revidera de underlydande förvaltningarnas räkenskaper. Sedan länge ha sådana specialorgan funnits hos de affärsdrivande verk, som ha lokalförvaltningar med ett omfattande räkenskapsmaterial. I fråga om sådana verk kan det vara av särskilt stort värde för revisionens effektivitet att verken själva ha omedelbar tillgång till interna revisionsenheter, vilkas uppgift främst är att kontinuerligt utöva kontroll över att respektive verks allmänna eller speciella föreskrifter av ekonomisk innebörd följas av de underlydande lokalförvaltningarna. Vad angår generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen torde samtliga dessa verk få anses vara i behov av dylika interna kontrollorgan. Utredningen anser därför att de hos ifrågavarande affärsverk nu befintliga specialrevisionerna alltjämt böra bibehållas. 2 Även i fråga om generaltullstyrelsens specialrevision gäller att dennas arbetsområde omfattar ett betydande antal lokalförvaltningar samt att det 2 Frågan om nu nämnda specialrevisioners ställning i framtiden kan dock bliva beroende av den ståndpunkt, som 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna kan komma a t t intaga beträffande ifrågavarande affärsverksamhetsformer m.m.

117 räkenskapsmaterial, som månad för månad inflyter från de lokala tullmyndigheterna, är av stor omfattning. Den inkomstgranskning av räkenskapsmaterialet, som det åligger denna specialrevision att utföra, synes vidare om möjligt böra bedrivas av personal, som utbildats till kammarskrivare inom tullväsendet och någon tid tjänstgjort i sådan befattning. Även för ett effektivt utförande av utgiftsgranskning och inspektionsverksamhet hos de lokala tullmyndigheterna kan motsvarande utbildning vara särskilt lämpad. Bekryteringen av sådan specialutbildad personal skulle emellertid bli väsentligt försvårad, om ifrågavarande specialrevision skulle införlivas med riksrevisionsverket. Utredningen har med hänsyn härtill funnit det lämpligast att även nu sagda specialrevision bibehålles. Revisionen av försvarsväsendets medelsförvaltning är i huvudsak koncentrerad till försvarets civilförvaltnings revisionsbyrå. Detta revisionsorgan har, till skillnad från övriga specialrevisioner, vilka i regel endast utgöra avdelningar eller sektioner inom en byrå i det egna ämbetsverket, en helt fristående ställning gentemot de myndigheter, som skola revideras. Ett av de skäl, som bruka anföras mot lämpligheten av specialrevisioner, nämligen deras beroende ställning av respektive förvaltningsorgan, är sålunda icke här för handen. Även beträffande nu ifrågavarande specialrevision har utredningen övervägt om den icke skulle kunna indragas för att i stället förläggas såsom en särskild byrå inom riksrevisionsverket. Då utredningen ansett sig böra stanna för att även i fråga om denna specialrevision föreslå att den bibehålles i befintlig form har ställningstagandet grundats på följande skäl. Enligt utredningens förmenande underlättas ifrågavarande specialrevisions arbete av att den är inordnad i försvarets civilförvaltning. Revisionen får därigenom omedelbar tillgång till den sakkunskap, som finnes företrädd å civilförvaltningens kansli- och lönebyråer. På ett omedelbart och effektivt sätt kan vidare denna specialrevisions kunskaper och erfarenhet tillgodogöras av de andra byråerna inom försvarets civilförvaltning. Framför allt kan detta samarbete mellan byråerna i väsentlig grad bidraga till ett omedelbart förhindrande av felaktigheter och olämpliga medelsdispositioner. Det för denna revisions effektivitet så betydelsefulla sambandet med civilförvaltningens övriga arbetsuppgifter skulle emellertid enligt utredningens uppfattning vid ett överflyttande av specialrevisionen till riksrevisionsverket icke kunna upprätthållas på lika effektivt sätt. Enligt utredningens uppfattning torde icke heller helt kunna bortses från att revisionens förläggande till riksrevisionsverket skulle kunna medföra en onödig dubbelkontroll eftersom försvarets civilförvaltning alltjämt måste få äga rätt att ur intern kontrollsynpunkt fortlöpande övervaka huru de förvaltningsåtgärder av ekonomisk natur, för vilka civilförvaltningen i sista hand ansvarar, fullgöras vid de många militära förbanden.

118 De skäl, som utredningen sålunda funnit tala för att försvarets civilförvaltnings specialrevision samt specialrevisionerna hos affärsverken och generaltullstyrelsen alltjämt böra bibehållas har utredningen däremot icke med samma styrka funnit kunna göras gällande beträffande de hos arbetsmarknadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen förefintliga specialrevisionerna. Gemensamt för samtliga dessa jämförelsevis små revisionsenheter är att de ha att utöva granskning av ett tämligen litet antal lokalförvaltningar, vilkas förvaltningsåtgärder icke heller äro av den storleksordning eller särpräglade beskaffenhet, som kännetecknar affärsverken och försvarsväsendet. Dessa små revisionsenheter behöva icke heller såsom fallet är beträffande generaltullstyrelsens specialrevision för sin rekrytering av revisionspersonal ha tillgång till personal, som specialutbildats inom det egna verket. Beträffande samtliga här nämnda specialrevisioner synes därför en överföring till det centrala revisionsorganet i och för sig vara lämplig. I fråga om medicinalstyrelsens specialrevision föreligger dock speciella omständigheter, vilka göra att ett uppskov med överföringen kan anses motiverad. Såsom i tidigare sammanhang nämnts omfattar dess revisionella granskning huvudsakligast de statliga sinnessjukhusens räkenskaper. Förslag föreligger emellertid om att överföra huvudmannaskapet för dessa sjukhus till landstingen och städerna utanför landsting. En överflyttning av denna numerärt sett obetydliga specialrevision till det centrala revisionsorganet kan vidare endast väntas medföra en obetydlig kostnadsbesparing för statsverket. Det synes därför kunna ifrågasättas, om en överflyttning av medicinalstyrelsens specialrevision bör ske innan sagda fråga blivit slutligt löst. Utredningen har med hänsyn härtill stannat för att föreslå att av de här berörda specialrevisionerna endast arbetsmarknadsstyrelsens och lantbruksstyrelsens nu överflyttas till riksrevisionsverket under det att medicinalstyrelsens specialrevision föreslås skola bibehållas tills vidare i befintlig form. Förläggandet av arbetsmarknadsstyrelsens och lantbruksstyrelsens revisionsuppgifter till riksrevisionsverket föranleder självfallet en ökning av detta verks granskningsuppgifter, vilket bör beaktas vid bestämmande av verkets personalstyrka. Utredningen torde få återkomma härtill i samband med framläggandet av förslag till personalorganisation för riksrevisionsverket. Utredningen har icke ansett sig ha anledning att till närmare behandling taga upp frågan om den lämpliga dimensioneringen och arbetssättet hos de specialrevisioner, som utredningen funnit böra bibehållas. De riktlinjer för revisionsarbetets bedrivande, som föreslagits beträffande riksrevisionsverket böra emellertid i tillämpliga delar även gälla specialrevisionernas arbete. Det bör i första hand ankomma på de myndigheter, hos vilka specialrevisio-

119 ner finnas inrättade, att tillse att revisionsverksamheten hos dem bedrives på ett ändamålsenligt sätt. I sista hand bör det emellertid åligga riksrevisionsverket att söka åvägabringa enhetlighet och effektivitet även i fråga om specialrevisionernas verksamhet. För vinnande av detta syfte bör samverkan ske mellan riksrevisionsverket och specialrevisionerna, varigenom bristfälligheter kunna avhjälpas eller åtgärder vidtagas för förbättringar i specialorganens revisionsarbete. Det bör även åligga riksrevisionsverket att hos Kungl. Maj :t väcka förslag till indragning av specialrevision, vars granskningsuppgifter med hänsyn till ändrade förhållanden eller på grund av andra skäl befinnas kunna överflyttas till riksrevisionsverket.

KAPITEL XIII Organisationen av det centrala rationaliseringsorganet

Då utredningen nu framlägger förslag till organisation för det centrala rationaliseringsorganet skall här först beröras frågan om det föreslagna organets storlek. Vid bedömningen av denna fråga får först erinras om organisationsnämndens eget förslag till personalorganisation. Såsom nämnts i kapitel VIII har organisationsnämnden med utgångspunkt från att den alltjämt skulle utgöra ett fristående organ föreslagit en ganska betydande personalförstärkning. Medan antalet befattningshavare vid nämnden för närvarande är 58 och personalplanen för nämnden upptager 65 tjänster, har nämnden med utgångspunkt från vissa beräkningar rörande den personal, som skulle erfordras för att inom viss tid hinna göra organisationsundersökningar hos flertalet myndigheter inom hela arbetsområdet, föreslagit att antalet skall höjas till 93. Utredningen kan dock icke ansluta sig till tanken på en så betydande personalförstärkning. Som skäl härför får utredningen anföra följande. Beräkningar av det slag, som organisationsnämnden tagit till utgångspunkt för sitt förslag, kunna visserligen ge en vägledning om vad som enbart ur rationaliseringssynpunkt skulle vara önskvärt. Enligt utredningens mening är det emellertid icke möjligt att grunda ett ställningstagande i fråga om det föreslagna centrala rationaliseringsorganets storlek enbart på en bedömning av omfattningen av de föreliggande arbetsuppgifterna och den tid, som åtgår att lösa dessa. Även om det, såsom i olika sammanhang understrukits, torde stå utom allt tvivel, att en på rätt sätt bedriven rationaliseringsverksamhet kan ge vinster, som avsevärt överstiga kostnaderna, kan nämligen samma förhållande med fog åberopas som stöd för en expansion på många andra områden av den statliga verksamheten eller för statligt stöd till olika projekt. Här liksom eljest blir det därför nödvändigt att företaga en avvägning med hänsyn till vad som totalt kan åstadkommas inom ramen för de tillgängliga ekonomiska resurserna. Vid en sådan avvägning torde bland annat böra beaktas, att den rationaliseringsverksamhet inom statsförvaltningen, varom här är fråga, av olika skäl i praktiken hitintills icke kunnat bedrivas i den omfattning och med den intensitet, som torde ha avsetts, då den nuvarande organisationsramen fastställdes. Organisationsnämndens personalstyrka har sålunda på grund av rekryteringssvårigheter hittills regelmässigt ej oväsentligt understigit den i personalplanen förutsedda. Den snabba omsättningen av personal i olika ställningar har vidare medfört, att en förhållandevis stor del av perso-

121 nålen kommit att utgöras av tämligen orutinerad sådan, vilken ej kunnat utnyttjas fullt effektivt. Om anställnings- och avlöningsförhållandena för den kvalificerade personalen förbättras, bör detta kunna bidraga till att en onormal och icke önskvärd avgång av den kvalificerade arbetskraften i fortsättningen kan undvikas och att personalen kan ökas upp till den storlek, som personalplanen anger. Redan en dylik ändring bör medföra en avsevärd utvidgning av den arbetskapacitet, som hittills förefunnits inom organisationsnämnden. En ytterligare ökning av arbetskapaciteten bör vidare kunna ernås om man, i enlighet med de synpunkter utredningen framfört i kapitel IX, i vissa avseenden söker förenkla arbetsmetoderna ävensom i större utsträckning än hittills lyckats till rationaliseringsorganet knyta personal med föregående god kännedom om statsförvaltningen. Enligt utredningens uppfattning kunna goda skäl anföras för att man, innan någon utvidgning av organisationen överväges, skall avvakta erfarenheterna av vad som kan vinnas genom åtgärder av de slag, som anges i nästföregående stycke. Ytterligare några synpunkter torde i detta sammanhang böra framhållas. Såsom framgår av vad i kapitel IX föreslagits avses organisationsnämndens arbetsområde skola omfatta den allmänna civilförvaltningen och försvarsväsendet. Då man bedömer personalbehovet för rationaliseringsundersökningar inom förstnämnda arbetsområde torde man dock kunna bortse från de organ, som direkt omfattas av centrala sjukvårdsberedningens rationaliseringsverksamhet. Några mera arbetskrävande eller omfattande organisationsundersökningar torde som regel icke heller kunna komma i fråga inom undervisningsanstalter såsom universitet, högskolor, allmänna läroverk o. d. Inom dessa områden torde närmast få antagas komma att utföras vissa horisontella undersökningar avseende mera allmänt förekommande arbetsuppgifter hos anstalternas administrativa organ. Rationaliseringsorganets arbetsområde i dess helhet begränsas därjämte i viss omfattning i fråga om kontorsrationaliseringen genom att för detta ändamål redan, såsom i tidigare avsnitt av detta betänkande redovisats, finnas särskilda smärre rationaliseringsorgan inrättade hos armétyg-, marin- och flygförvaltningarna samt generaltullstyrelsen. Både inom den allmänna civilförvaltningen och framför allt inom försvarsväsendet har vidare under den senaste 1 O-årsperioden genom organisationsnämndens försorg eller under dess medverkan verkställts åtskilliga större organisationsundersökningar. Även om detta, på grund av den snabbhet med vilken utvecklingen sker, icke innebär, att man vid bedömningen av nämndens personalbehov kan bortse från de verk och myndigheter, som sålunda redan underkastats dylika undersökningar, innebär det dock, att den aktuella arbetsvolymen i någon mån minskas. Framhållas må även att såsom i kapitel IX sagts rationaliseringsorganet

122 icke bör förutsättas skola verkställa organisationsundersökning beträffande varje myndighet inom organets verksamhetsområde. Vid bedömandet av rationaliseringsorganets behov av arbetskraft för de direkta organisationsundersökningarna och vad därmed sammanhänger torde slutligen beaktas att en viss del av undersökningsarbetet liksom hittills varit fallet inom organisationsnämndens verksamhet av utredningen förutsattes skola utföras av personal inom det organ hos vilket undersökningen verkställes. Av skäl som nu anförts anser sig utredningen icke nu böra förorda någon ökning totalt sett av den personalstyrka, som för närvarande är avsedd för rationaliseringsverksamheten. På grund av att den verksamhet med organisationsundersökningar, som bedrivits inom statens sakrevision, föreslås skola upphöra, bör dock den personalram, som nu är fastställd för organisationsnämnden, utvidgas något. Utredningen övergår härefter till att närmare behandla organisationen av det centrala rationaliseringsorganet, i det följande kallat organisationsnämnden. Organisationsnämndens verksamhet bör liksom hittills ledas av en styrelse. Vad angår dennas sammansättning synas de nu gällande bestämmelserna i stort sett kunna tjäna som förebild. Den bör sålunda bestå av en på vissa år förordnad generaldirektör som ordförande och chef samt ett antal av Kungl. Maj :t för en period av förslagsvis fyra år förordnade ledamöter. För undvikande av att ärendenas handläggning skall bliva allt för tyngande, synes antalet ledamöter böra begränsas till högst sju, ordföranden inberäknad. Ledamöterna böra representera erfarenhet från offentlig förvaltning och enskild verksamhet. En av ledamöterna bör vara en högre officer med ingående kunskap om militär organisation och verksamhet i såväl fred som krig. Styrelsen bör vara beslutmässig, då minst fem ledamöter, ordföranden inberäknad, eller, därest samtliga äro om beslutet ense, fyra ledamöter, ordföranden inberäknad, äro närvarande vid sammanträdet. Enligt den organisationsform, som hittills tillämpats inom organisationsnämnden, har verksamheten varit uppdelad på en civil och en militär avdelning, därvid arbetet under generaldirektören letts å den militära avdelningen av nämndens militäre ledamot och å den civila avdelningen av nämndens kanslichef. Tanken har därvid varit att dessa befattningshavare, vardera inom sin avdelning, skulle kunna under generaldirektören icke bara leda själva planläggningen av de olika organisationsundersökningarna utan också direkt leda och övervaka utförandet av undersökningarna. Denna organisationsform är emellertid enligt utredningens uppfattning mindre ändamålsenlig, särskilt vad den civila avdelningen beträffar. De där bedrivna organisationsundersökningarna ha nämligen visat sig vara allt för omfattande och komplicerade för att kunna på ett tillfredsställande sätt sammanhållas och ledas av enbart kanslichefen. Man har därför även i praktiken

123 sett sig nödsakad att göra vissa avvikelser från den förut nämnda grundtanken. Sedan några år tillbaka har sålunda chefen för den största undersökningsgruppen varit direkt underställd generaldirektören och från och med den 1 februari 1957 har ännu en gruppchef direkt underställts generaldirektören i fråga om vissa undersökningar. Även på den militära avdelningen har det i praktiken visat sig nödvändigt att på en under den militäre ledamoten stående befattningshavare lägga uppgifter, överstigande vad som normalt bör åläggas person i gruppchefs ställning. Enligt utredningens mening skulle därför en mer ändamålsenlig organisationsform vara att antalet av de befattningshavare, vilka på ett självständigt sätt under generaldirektören skola planlägga, leda och övervaka organisationsarbetet, utökas något. Därest så sker är det givetvis också nödvändigt att dessa befattningshavare ges en mot deras ansvar och arbetsuppgifter svarande löneställning. Enligt utredningens uppfattning kan det vidare icke anses påkallat att i fortsättningen bibehålla den hittillsvarande uppdelningen på en militär och en civil avdelning. Rationaliseringsarbetet på den militära sidan är i princip av samma karaktär som motsvarande arbete på den civila sidan och frågan, hur stor del av personalen som bör disponeras för den ena eller andra delen av verksamheten, kan icke avgöras i förväg för någon längre tidsperiod, utan måste bli beroende på vilken angelägenhetsgrad organets ledning vid sin planering av verksamheten tillmäter de olika arbetsuppgifterna. Denna bedömning torde böra göras helt oberoende av huruvida arbetsuppgifterna falla inom den ena eller andra sektorn. Utredningen har därför kommit till den uppfattningen att den nuvarande uppdelningen på en militär och en civil avdelning bör slopas och ersättas med en uppdelning på tre byråer, var och en företrädd av en byråchef. Inrättas de föreslagna byråchefstjänsterna synes kanslichefstjänsten, vilken för närvarande är vakant, kunna indragas liksom den militäre ledamoten icke behöver betungas med arbetsuppgifter av rent administrativ karaktär. För organets interna administrativa uppgifter bör finnas en särskild kanslisektion, direkt underställd generaldirektören. Behandling i plenum bör ske i fråga om ärenden av större vikt eller principiell betydelse, övriga ärenden böra kunna avgöras av generaldirektören eller, efter dennes bestämmande, av annan befattningshavare. Möjlighet bör också finnas att överlämna beslutanderätten i visst ärende eller vissa grupper av ärenden åt särskild ledamot i nämnden. Byråchef bör ingå som ledamot vid avgörande av ärende, som han föredrager i nämnden. Den militäre ledamoten bör närmast under generaldirektören vara ansvarig för rationaliseringsarbetet inom försvarsväsendet och verka för ett sakligt och förtroendefullt samarbete med såväl de högsta militära cheferna som de centrala militära förvaltningsmyndigheterna.

124 Byråcheferna böra besitta ingående kännedom om statsförvaltningen. Det bör ankomma på dem att väcka förslag till samt planlägga och samordna organisationsundersökningarna inom det verksamhetsområde, som bestämts för respektive byråer. Varje byrå bör organiseras på tre sektioner. För varje byrå och dess sektioner bör i enlighet med en av organisationsnämnden fastställd flerårsplan avdelas ett bestämt arbetsområde. Utredningen har övervägt om icke arbetsuppgifterna borde kunna fördelas i mera obunden form än efter i förväg bestämda förvaltningsområden för varje byrå och sektion genom att arbetsuppgifterna placerades hos den enhet, som för tillfället hade den bästa förutsättningen att rent arbetsmässigt medhinna uppgiften. Denna mera lösliga organisationsform anser utredningen emellertid vara mindre lämplig, då den försvårar det planmässiga och effektiva genomförandet av organisationsundersökningarna. Med hänsyn härtill har utredningen funnit sig böra stanna för att föreslå att varje byrå och sektion i princip bör svara för en avgränsad del av förvaltningen. Genom en sådan indelning blir personalen inom varje enhet särskilt förtrogen med vissa delar av statsförvaltningen, vilket bör möjliggöra en bättre arbetsplanering och ansvarsfördelning. Utredningen vill emellertid framhålla angelägenheten av att uppdelningen av arbetsuppgifterna icke blir så låst att befattningshavarna icke skola kunna överföras från en byrå eller sektion till en annan, därest behov av arbetsförstärkning eller någon bestämd förvaltningsmässig eller teknisk expertis uppkommer. Likaledes måste det givetvis stå ledningen fritt att göra jämkningar i de olika byråernas arbetsområden, då så anses påkallat. Genom en planmässig cirkulation på lång sikt mellan byråer och sektioner bör kunna tillgodoses önskemålet att personalens kännedom om större delar av statsförvaltningen successivt skall utvecklas. Arbetsområdet för respektive byråer kan antingen bestämmas så att det motsvarar några huvudtitlar eller så att man mer eller mindre skär över dessa titlars gränser genom att exempelvis hänföra myndigheter med huvudsakligen teknisk verksamhet till en av byråerna och de administrativa förvaltningsorganen till de två övriga byråerna. Någon bestämd ståndpunkt i denna fråga anser sig utredningen icke kunna intaga. Det torde i stället böra stå nämnden fritt att fördela arbetsuppgifterna mellan byråerna på det sätt, som nämnden finner lämpligast med hänsyn till önskemålet att få en j ä m n arbetsbelastning å de olika byråerna ävensom övriga omständigheter. För att jämte byråcheferna leda och utföra organisationsundersökningar samt bereda eventuella remissärenden bör å varje byråsektion finnas en för dessa arbetsuppgifter väl kvalificerad befattningshavare. Utredningen föreslår därför att var och en av byråsektionerna tillföres en byrådirektör. Till en av byråerna bör knytas en särskild arbetsstudiegrupp, som förutsattes skola arbeta över rationaliseringsorganets hela verksamhetsområde.

125 Rådgivning i spörsmål av kontorsteknisk eller annan allmän karaktär, blankettservice, lokalplanering samt vissa konsultationsundersökningar böra handläggas å en särskild sektion, direkt underställd generaldirektören. Till denna sektion bör även knytas rationaliseringsorganets kursverksamhet. Någon skarp gräns mellan organisationsundersökningar, å ena, samt rådgivning och konsultationsundersökningar, å andra sidan, torde emellertid icke böra uppdragas. Den befattningshavare, som inom en byrå specialiserats på ett antal förvaltningsorgan, torde nämligen beträffande många grupper av ärenden få antagas bliva mest skickad att även medverka i den rådgivande verksamhet, som berör dessa myndigheters speciella rationaliseringsspörsmål. Ledningen av sektionen för rådgivning och kursverksamhet bör utövas av en byrådirektör. Vad därefter beträffar den arbetskraft, som i övrigt kan erfordras å byråerna har utredningen från tidigare angivna utgångspunkter beräknat denna till 36 befattningshavare. Härtill kommer den för den särskilda sektionen för rådgivning och kursverksamhet erforderliga personalen, som utredningen beräknat till fyra befattningshavare, förutom sektionschefen. För rationaliseringsorganets interna administrativa uppgifter har utredningen räknat med att organisationsnämndens nuvarande kansliorganisation oförändrad skulle behöva ingå i rationaliseringsorganet. Personalstyrkan å denna kanslisektion uppgår för närvarande till tolv befattningshavare. Det centrala rationaliseringsorganets samlade personalstyrka skulle, i enlighet med det sagda, således komina att uppgå till 67 befattningshavare. I jämförelse med organisationsnämndens personalstyrka, som förutsattes inom ramen för anvisade medel kunna uppgå till 65 befattningshavare, innebär utredningens förslag sålunda en helt oväsentlig personalökning. Innan utredningen i det följande framlägger ett detaljerat förslag till personalorganisation för det centrala rationaliseringsorganet, torde något få beröras löneställningen för organets personal. Med hänsyn till att utredningens förslag ej innebär någon väsentlig ändring i fråga om organisationsnämndens arbetsområde och arbetsuppgifter har utredningen ej ansett sig ha anledning att ifrågasätta någon ändring i den nuvarande löneställningen för organisationsnämndens chef. Vad beträffar den militäre ledamoten bör denne med hänsyn till de ansvarsfulla och omfattande arbetsuppgifter, som skola åligga honom, vara heltidsanställd och hans arvode fastställas av Kungl. Maj :t. De tre föreslagna byråchefstjänsterna böra vara extra ordinarie och placeras i den för dessa tjänster gängse lönegraden eller sålunda i lönegrad Be 1. Byrådirektörerna å byråsektionerna anser utredningen böra placeras i högst lönegrad Ae 26. Denna placering motiveras särskilt av att ifrågavaran-

126 de byrådirektörer avses självständigt skola leda och utföra större organisationsundersökningar. Även byrådirektören å sektionen för rådgivning och kursverksamhet m. m. synes böra placeras i högst lönegrad Ae 26. I fråga om anställningsformer och löneställning för övrig personal inom rationaliseringsorganet får utredningen föreslå följande. Till organets förfogande bör ställas 6 befattningar i högst lönegrad Ae 23, 7 befattningar i högst lönegrad Ae 21, 5 befattningar i högst lönegrad Ae 19, 1 teknisk assistent i lönegrad Ae 10, 1 kansliskrivartjänst i lönegrad Ae 10, 1 kanslibiträdestjänst i lönegrad Ae 7 samt 1 kontorsbiträdestjänst i lönegrad Ae 5. Personalen i övrigt bör vara arvodesanställd, därvid i tillämpliga delar böra gälla avlöningsbestämmelserna för befattningshavare vid statens krisorgan. Antalet befattningshavare i de i dessa avlöningsbestämmelser angivna lönegrupperna VI och VII bör icke överstiga 20. Arvodestjänsterna böra vara förenade med pensionsrätt. Det centrala rationaliseringsorganets personalorganisation skulle i enlighet med vad utredningen sålunda föreslagit få följande i tablån här nedan angivna sammansättning. Det centrala rationaliseringsorganets

personalorganisation

Generaldirektör Militär ledamot Byråer och sektionen för rådgivning m. m.: 3 byråchefer i lönegrad 10 byrådirektörer i lönegrad högst 6 förste byråsekreterare eller förste byråingenjörer i lönegrad högst 6 förste byråsekreterare eller förste byråingenjörer i lönegrad högst 5 byråsekreterare eller byråingenjörer i lönegrad högst 22 arvodesanställda experter 1 teknisk assistent i lönegrad Kanslisektionen: 1 förste byråsekreterare i lönegrad 1 kansliskrivare i lönegrad 1 expeditionsvakt i lönegrad 1 kanslibiträde i lönegrad 1 kontorsbiträde i lönegrad 7 biträdesbefattningar

Bp 8

Be 1 Ae 26 Ae 23 Ae 21 Ae 19 Ae 10 Ae 21 Ae 10 Ae 7 Ae 7 Ae 5 Arvode

Säger 67

De förändringar, som utredningen i förhållande till organisationsnämndens nuvarande personalorganisation föreslagit, ha i allmänhet ansetts motiverade av vikten av att löneställningen och anställningsvillkoren i övrigt bli sådana, att en fullgod rekrytering tryggas och en icke önskvärd avgång av arbetskraft kan undvikas.

127 Då knappheten på ordinarie och extra ordinarie tjänster inom organisationsnämnden synes ha utgjort en bidragande orsak till den stora avgången av personal har utredningen i den nu föreslagna personalorganisationen för rationaliseringsorganet beaktat detta förhållande genom att föreslå ett antal ytterligare extra ordinarie tjänster. Då systemet med arvodesanställd personal inom det centrala rationaliseringsorganet emellertid ur många synpunkter kan vara förenat med betydande fördelar har utredningen emellertid ansett denna anordning alltjämt böra bibehållas såväl för rekryteringstjänster som för vissa andra mera kvalificerade befattningar. I likhet med vad som för närvarande gäller beträffande statens organisationsnämnd bör rationaliseringsorganet även äga att vid speciella undersökningar anlita särskilda sakkunniga eller tillfällig arbetskraft. Ersättning till sådan av organet anlitad arbetskraft torde få bestridas från en å organets avlöningsanslag upptagen av Kungl. Maj :t maximerad anslagspost och få bestämmas alltefter uppdragets art och beskaffenhet. Utredningen torde i detta sammanhang även få upptaga frågan om grunderna för rekrytering av befattningshavare till rationaliseringsorganet. En icke oväsentlig del av nämndens personal bör enligt utredningens mening ha utbildning på det tekniska och kontorsadministrativa området. Utsikterna till ett framgångsrikt resultat av organets arbete torde emellertid väsentligt kunna ökas, om bland organets befattningshavare jämväl ingår sådana, som genom föregående arbete i statsförvaltningen äro väl förtrogna med de mera förvaltningsmässiga problem, som organet i fortsättningen kommer att ställas inför i sin rationaliseringsverksamhet. Rekrytering från andra statliga organ har i praktiken hitintills inom den nuvarande organisationsnämnden skett endast i tämligen begränsad utsträckning och i den mån en sådan rekrytering skett har det icke i främsta r u m m e t varit fråga om personal med mera omfattande administrativ erfarenhet. En förbättring härvidlag är enligt utredningens uppfattning synnerligen önskvärd. Därvid uppstår givetvis, såsom även antytts i utredningsdirektiven, frågan på vad sätt en överföring av befattningshavare från förvaltningen till rationaliseringsorganet bör ske. Utredningen vill rörande denna fråga först helt allmänt framhålla, att det enligt utredningens uppfattning i och för sig är lämpligt att en viss omsättning av personal förekommer inom rationaliseringsorganet. Den speciella karaktären av detta arbete gör, att det i allmänhet torde vara önskvärt med ombyte med vissa års mellanrum speciellt på poster, vilkas innehavare avses skola fungera såsom ledare av arbetsgrupper eller företaga självständiga organisationsutredningar. Därigenom torde ökad garanti vinnas för att nya uppslag successivt skola komma fram. Samtidigt måste emellertid också beaktas, att det i allmänhet även i fråga om personal med föregående administrativ erfarenhet måste beräknas komma att åtgå en viss tid innan befattningshavarna blivit så förtrogna med problemställningarna

128 och arbetsmetoderna inom rationaliseringsverksamheten, att de kunna göra en effektiv arbetsinsats. Ur dessa synpunkter framstår det som önskvärt, att den rekrytering av personal från statsförvaltningen, som bör eftersträvas, icke skall taga sikte på att vederbörande permanent skola placeras i rationaliseringsorganet utan snarare på att befattningshavarna under lämplig tidrymd skola tjänstgöra där för att sedan återgå till statsförvaltningen. Kostnadsberäkning

Utredningens i det föregående framlagda förslag till centralt rationaliseringsorgan medför i jämförelse med organisationsnämndens gällande personalstat en viss ökning av avlöningskostnaderna, vilket belyses närmare av sammanställningen här nedan. De beräknade kostnaderna i fråga om de extra ordinarie tjänsterna omfatta i sammanställningen allenast grundlönerna, beräknade efter näst högsta löneklassen inom respektive lönegrad. Tillkommer: 3 byråchefer 7 byrådirektörer , 1 förste byråsekreterare eller förste byråingenjör. 1 förste byråsekreterare eller förste byråingenjör. Avgår: 1 kanslichef 3 byrådirektörer 6 arvodesbefattningar

i lönegrad Be 1 » » högst Ae 26 » » högst Ae 23 » » högst Ae 21

Kronor 94 176 198 240 24 252 21 876

Säger kronor

338 544

i lönegrad Bp 3 » » högst Ae 24

33 636 76 608 112 320

Säger kronor

222 564

Nettoökning

115 980

Med hänsyn tagen även till det rörliga tillägget ökar den sålunda framräknade nettoökningen med i runt tal 20 000 kronor till i runt tal 136 000 kronor. Ytterligare 2 000 kronor tillkomma genom motsvarande uppräkning av den fr. o. m. budgetåret 1959/60 upptagna delposten till kompensation för höjda folkpensionsavgifter. Med utgångspunkt i statens organisationsnämnds anslag för budgetåret 1959/60 skulle rationaliseringsorganet draga en årlig avlöningskostnad av sammanlagt omkring 1 639 500 kronor, fördelad i enlighet med följande avlöningsstat. 1. Avlöningar till ordinarie personal, förslagsvis 2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, förslagsvis 3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 4. Rörligt tillägg, förslagsvis 5. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter, förslagsvis

47 200 45 400 1 404 700 131 100 11 100

Summa kronor 1 639 500

Här må anmärkas att under den ovan angivna anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal har även beräknats kostnader för bestri-

129 dande av ersättning till av nämnden anlitade sakkunniga och för tillfällig personalförstärkning för vissa speciella undersökningar och tillfällig skrivhjälp samt vikariats- och övertidsersättningar med tillhopa 105 000 kronor. Vid beräkningen av arvoden åt styrelseledamöter har utredningen utgått från vad som för närvarande gäller för organisationsnämnden. Utredningen har vid beräkningen av omkostnadsanslaget för rationaliseringsorganet beaktat den reella personalökning som utredningens förslag innebär i förhållande till organisationsnämndens nuvarande personalstyrka och föreslår därför följande omkostnadsstat. 1. Sjukvård m. m., förslagsvis 2. Reseersättningar, förslagsvis 3. Expenser, förslagsvis a) Bränsle, lyse och vatten, förslagsvis b) Övriga expenser, högst

3 000 190 000 4 900 90 000 Summa kronor

287 900

De av utredningen beräknade avlönings- och omkostnadsanslagen för rationaliseringsorganet komma, såsom framgår av vad i det föregående sagts, att till väsentlig del täckas av de nuvarande anslagen till statens organisationsnämnd.

ORGANISATIONSPLAN över utredningens förslag till centralt rationaliseringsorgan

Styrelse, varav en militär ledamot

Generaldirektör

Bch Be 1

Id Ae 26 Bd Ae 26 Bd Ae 26

9—306121

Bch Be 1

Bch Be 1

i

r

Bd Ae 26 Bd Ae 26 Bd Ae 26

i

^

Kursverksamhet m. m.

Bd Ae 26 Bd Ae 26 Bd Ae 26

Kansli]

K A P I T E L XIV Organisationen a v det centrala revisionsorganet

T kapitel X har utredningen förordat att den inom riksräkenskapsverket bedrivna kamerala revisionen skall få en karaktär, som icke oväsentligt avviker från den hittillsvarande genom att dels den mera siffermässiga kontrollen skall minska i omfattning dels ock den kamerala revisionen i övrigt i vidgad omfattning skall få en inriktning, som närmar sig den egentliga sakrevisionella verksamheten. Genom en omläggning av revisionsverksamheten i angiven riktning blir det möjligt att ge väsentligt större utrymme för en sakrevisionell granskning av samma slag som den, vilken nu bedrives av statens sakrevision. Under sådana omständigheter har utredningen funnit den mest ändamålsenliga organisationen av den centrala revisionsverksamheten vara att inom ett enda organ förena den sakrevisionella verksamheten och den centrala kamerala revisionen genom att riksräkenskapsverket — med undantag av budgetbyrån och finansstatistiska byrån — och statens sakrevision sammanslås till ett centralt revisionsorgan med tyngdpunkten lagd på verksamhet av sakrevisionell karaktär. Detta revisionsorgan synes i princip böra uppbyggas på samma sätt som den nuvarande statens sakrevision. Detta bör gälla såväl i fråga om utformningen av organets ledning som beträffande den relativt stora frihet statens sakrevision haft både i valet av arbetsuppgifter och beträffande rekrytering och anställningsförhållanden för personalen. Med utgångspunkt i vad här sagts framlägger utredningen i det följande förslag till organisation av det centrala revisionsorganet, i det följande kallat riksrevisionsverket. Riksrevisionsverkets verksamhet bör ledas av en styrelse, bestående av en generaldirektör som ordförande och chef för organet samt högst sju av Kungl. Maj :t förordnade särskilda ledamöter. Ledamöterna böra representera olika områden av offentlig och enskild verksamhet samt besitta framstående sakkunskap i främst frågor av ekonomisk eller teknisk art. Ledamöterna böra utses för en period av förslagsvis fyra år. Styrelsen bör vara beslutsmässig, då minst fem ledamöter, ordföranden inräknad, eller därest samtliga äro om beslutet ense, fyra ledamöter, ordföranden inräknad, äro närvarande vid sammanträdet.

131 Riksrevisionsverket bör under generaldirektören vara organiserat på fyra byråer, var och en företrädd av en byråchef. Byråchef bör ingå som ledamot vid avgörande av ärende, som han föredrager i styrelsen. I verket bör även ingå ett särskilt kansli med en förste byråsekreterare i lönegrad Ao 23 såsom chef. Behandling i plenum bör ske i fråga om ärenden av större vikt eller principiell betydelse, övriga ärenden böra kunna avgöras av generaldirektören ensam efter föredragning av byråchef, förste byråsekreteraren å kansliet eller särskilt förordnad föredragande. Då riksrevisionsverket har att till behandling och avgörande upptaga anmärkningar framställda vid den kamerala räkenskapsgranskningen eller anmärkningsfrågor, som överlämnats till verket av överrevisorerna vid statens affärsdrivande verk och överrevisionen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bör dock gälla att dessa skola avgöras av generaldirektören, två byråchefer och föredraganden. Efter generaldirektörens bestämmande böra dylika mål och ärenden även kunna få avgöras av två byråchefer och föredraganden, där samtliga äro om beslutet ense. Riksrevisionsverkets arbetsuppgifter böra enligt styrelsens bestämmande fördelas så att varje byrå i princip kommer att svara för en viss del av verkets arbetsområde. Någon bestämd ståndpunkt i fråga om h u r denna fördelning skall ske anser sig utredningen icke böra intaga. Det bör i stället stå verket fritt att fördela arbetsuppgifterna mellan verkets byråer på det sätt, som verket finner lämpligast med hänsyn till önskemålet att få en så effektiv revisioneli granskning som möjligt. Inom varje byrå torde det kanske visa sig lämpligast att granskningsuppgifterna fördelas på så sätt att det för det sakrevisionella granskningsarbetet bildas särskilda arbetsgrupper under ledning av byråchef och byrådirektörer, under det att för den kamerala för- och eftergranskningen avdelas annan revisionspersonal, som bör stå under ledning av en förste revisor eller byrådirektör. Lämpligheten av den indelningsgrund för arbetsuppgifternas fördelning mellan byråerna som kan komma att bestämmas av verket vid dess uppbyggnad bör tid efter annan tagas under omprövning och ändras med hänsyn till de vunna erfarenheterna. Detsamma bör gälla uppläggningen av arbetet inom vederbörande byrå. Riksrevisionsverkets kontrollverksamhet bör såsom framhållits i kapitel X sättas in dels stickprovsvis och dels på områden där särskild granskning framstår såsom motiverad på grund av storleken av de summor, som beröras, eller på grund av andra speciella omständigheter. Med hänsyn härtill synes fördelningen av arbetsuppgifterna inom varje byrå i princip böra vara flytande. Personal bör vidare kunna omflyttas mellan byråerna i den mån så kan visa sig vara påkallat med hänsyn till arbetsbelastningen i allmänhet eller speciella arbetsuppgifter.

132 Då så befinnes erforderligt bör det stå verket fritt att inom ramen för anvisade medel för utredning av förekommande ärende anlita experter och sakkunniga, som icke äro anställda hos verket. Det bör åligga vederbörande byråchef att utöver de av verkets ledning anbefallda undersökningarna på eget initiativ inom olika delar av det arbetsområde, som tilldelats byrån beordra undersökningar av sakrevisionell eller annan revisionell karaktär. För att jämte byråcheferna självständigt leda och utföra dessa arbetsuppgifter bör varje byrå tillföras ett antal ytterligare för desamma väl kvalificerade befattningshavare. Utredningen föreslår därför att var och en av byråerna tillföres två byrådirektörstjänster. Den ene av dessa byrådirektörer bör placeras i högst lönegrad Ae 26 samt den andre i högst lönegrad Ae 24. Vad därefter beträffar behovet av övrig personal för riksrevisionsverket bör vid beräkningen därav särskilt beaktas önskvärdheten av att verket kommer att få förfoga över en tillräcklig och väl kvalificerad personalstyrka för det sakrevisionella granskningsarbetet. Vid bedömandet av personalbehovet bör hänsyn vidare tagas till att den kameralt betonade revisionen av utredningen föreslagits skola avsevärt inskränkas samt att vissa kamerala granskningsuppgifter, vilka för närvarande inom riksräkenskapsverket i allmänhet åvila revisorer och amanuenser, av utredningen förutsattes skola överflyttas till därför lämpad biträdespersonal. Vid beräkningen av personalbehovet bör även beaktas att verket skall utöva tillsyn beträffande det statliga räkenskapsväsendet och i anslutning därtill upprätta eller granska förslag till räkenskapsformulär. Slutligen bör hänsyn tagas till att arbetsmarknadsstyrelsens och lantbruksstyrelsens revisionsuppgifter föreslagits skola förläggas till riksrevisionsverket. Personalbehovet för riksrevisionsverkets kansli, å vilket bör handläggas ekonomiärenden och för verket gemensamma personalfrågor av administrativ natur, har av utredningen beräknats skola behöva i stort sett motsvara den nuvarande personalstyrkan inom riksräkenskapsverkets kansli med undantag för den nuvarande byrådirektörsbefattningen i lönegrad Ao 24. Efter en avvägning av här ovan angivna omständigheter får utredningen föreslå vidstående personalorganisation för riksrevisionsverket. Riksrevisionsverkets samlade personal på revisionsbyråerna kommer enligt den föreslagna personalorganisationen att uppgå till 122 befattningshavare. Detta innebär i förhållande till riksräkenskapsverkets, statens sakrevisions och de båda till indragning föreslagna specialrevisionernas nuvarande revisionspersonal om sammanlagt 158 befattningshavare att en personalminskning skulle ske med totalt 36 tjänster, fördelade i stort sett lika på revisors- och biträdespersonal. I fråga om den kvalificerade revisionspersonalen, som skall insättas på sakrevisionell granskning, innebär förslaget till personalorganisation däremot en ökning i förhållande till

133 Antal

Befattningar Generaldirektör Revisionsbyråerna: Byråchefer Byrådirektörer, Byrådirektörer, Förste revisorer, Förste revisorer, Revisorer Revisorer och amanuenser, Kontorsskrivare Kansliskrivare Kontorister Kanslibiträden Kontorsbiträden

högst högst högst högst högst

Bo 6

1 Bo 1 Ae 26 Ae 24 Ae 23 Ae 21 Ao 19

4 4 4 8 12 20

Ae 19 Ae 13 Ao 10 Ae 9 Ao 7 Ao 5

20 2 8 4 16 20

Säger Kansliet: Förste byråsekreterare Kassör Kansliskrivare Materialförvaltare Kanslibiträden Expeditionsvakter

»

Kontorsbiträden

Ao 23 Ao 12 Ao 10 Ao 9 Ao 7 Ao 7 Ae 7 Ao 5

123 1 1 1 1 3 5 2 5

Säger

19 Säger för riksrevisionsverket

den personalstyrka som för närvarande totalt sett står till förfogande för den sakrevisionella granskningsverksamheten. Den föreslagna revisionspersonalen bör i princip kunna fördelas lika å en var av de fyra revisionsbyråerna. I fråga om vissa befattningar såsom beträffande de för specialuppgifter av mera kvalificerat slag avsedda kontorsskrivarna torde placeringen dock få bliva beroende av vilken byrå som kan komma att tilldelas dylika arbetsuppgifter. Under förutsättning att omfattningen av arbetsuppgifterna i övrigt bliva i stort sett lika å byråerna torde personalorganisationen å en revisionsbyrå lämpligen kunna få följande sammansättning. Byråchef, Bo 1 Byrådirektör, högst Ae 26 Byrådirektör, högst Ae 24 Förste revisor, högst Ae 23 Förste revisor, högst Ae 21 Revisorer och amanuenser Kansliskrivare Kontorist Kanslibiträde Kontorsbiträde

1 1 1 2 3 10 2 1 4 5 Summa 30

134 Vid utformningen av riksrevisionsverkets personalorganisation har utredningen eftersträvat att utnyttja erfarenheterna från den hittillsvarande verksamheten inom statens sakrevision. Utredningen har sålunda funnit det önskvärt att det inom riksrevisionsverket skall finnas möjlighet till en viss rörlighet beträffande såväl lönesätt-ning som anställningstidens längd. Med hänsyn härtill har den väsentligaste delen av de mera kvalificerade tjänsterna föreslagits skola vara av extra ordinarie karaktär. Personalplanen har vidare utformats så, att lönesättningen i fråga om ett betydande antal befattningar skall kunna differentieras genom att för tjänsterna endast angivits den högsta lönegrad, som kan komma i fråga. Utredningen vill i detta sammanhang särskilt understryka vikten av att man vid besättandet av de tjänster, som komma att inrättas inom det nya verket, söker tillse, att man i varje särskilt fall erhåller befattningshavare, som äro kvalificerade för de i viss mån nya uppgifter, vilka komma att åligga riksrevisionsverket. Framför allt framstår det som angeläget att de ledande tjänsterna besättas med personal, som har både förutsättningar och intresse för den sakrevisionellt betonade granskningsverksamhet, vilken i fortsättningen kommer att framstå som en huvuduppgift. Vad nu sagts innebär att man ej bör räkna med att någon automatisk överföring av personal från de nuvarande revisionsorganen till motsvarande eller högre lönegrader i det nya verket skall komma till stånd. Utredningen förutsätter i stället att de nya tjänsterna komma att besättas efter prövning i varje särskilt fall av vederbörandes kvalifikationer och — med undantag för byråchefstjänsterna — efter ett ansökningsförfarande. I den mån det vid omorganisationen icke skulle visa sig möjligt att inom den föreslagna personalramen för det nya organet eller på annat håll i statsförvaltningen placera sådan personal i de hittillsvarande revisionsorganen, som på grund av ordinarie anställning eller eljest med hänsyn till anställningstidens längd har berättigade anspråk på att beredas sysselsättning, torde sådan övertalig personal övergångsvis få behållas inom riksrevisionsverket. Innehavare av ordinarie tjänster, vilka ej kunna erhålla sådan tjänst i motsvarande lönegrad i det nya organet, torde vidare få placeras på övergångsstat. I detta sammanhang bör även något beröras riksrevisionsverkets lokalfråga. Riksräkenskapsverket disponerar för närvarande lokaler dels i fastigheterna vid Birger Jarls torg 7, 9 och 11 dels i fastigheten Stora Nygatan 1. Statens sakrevision förfogar över lokaler i fastigheten Birger Jarls torg 12. Det är givetvis önskvärt att riksrevisionsverket omedelbart vid omorganisationen kan beredas lokaler inom en och samma fastighet eller inom närgränsande byggnader. Möjlighet härtill torde finnas genom att budgetbyrån och finansstatistiska byrån, vilka byråer förfoga över lokaler i fastigheten Birger

135 Avlöningar

ArvniipTi n i vuucu

Befattning Grundlön Generaldirektör, Revisionsbyråerna: 4 byråchefer, 4 byrådirektörer, 4 byrådirektörer, 8 förste revisorer, 12 förste revisorer, 20 revisorer, 20 revisorer och amanuenser, 2 kontorsskrivare, 8 kansliskrivare, 4 kontorister, 16 kanslibiträden,

Ord.

40 044

40 044

Bo 1 Ae 26 Ae 24 Ae 23 Ae 21 Ao 19 Ae resp. Ag 19 Ae 13 Ao 10 Ae 9 Ao resp. Ae 7 Ao resp. Ae 5

125 568 113 280 102 144 194 016 262 512 394 560

125 568

Bo

394 560 28 920 99 168 47 088

Ickeord.

113 280 102 144 194 016 262 512 394 560 394 560 28 920 99 168 47 088

169 920

84 960

84 960

191 520

95 760

95 760

Ao 23 Ao 12 Ao 10 Ao resp. Ae 7 5 kontorsbiträden, Ao resp. Ae 5 1 materialförvaltare, Ao 9 5 exp. vakter, Ao 7 2 exp. vakter, Ae 7 övertids- och vikariatsersättningar

24 252 13 740 12 396

24 252 13 740 12 396

31 860

15 930

15 930

47 880 11 772 53 100 21240 10 000

23 940 11 772 53 100

23 940

Summa (avrundat)

2 390 000

996 000 1 394 000

60 000 25 000 8 000 383 000

60 000

20 kontorsbiträden, Kansliet: 1 förste byråsekreterare, 1 kassör, 1 kansliskrivare, 3 kanslibiträden,

Särskilda experter och sakkunniga, förslagsvis » dagarvoden Rörligt tillägg Kompensation för höjda folkpensionsavgifter Summa avlöningar m. m

best. av K.Maj:t

Kompensation Rörligt för höjda tillägg folkpensionsavgifter

21 240 10 000

25 000 8 000 383 000

17 000 2 883 000

996 000|l 454 000

33 000 383 000

17 000 17 000

Jarls torg 11, enligt utredningens förslag skola överflyttas till statskontoret. Riksrevisionsverkets revisions- och kanslipersonal torde då k u n n a koncentreras till lokaler i sistnämnda fastighet och de närgränsande fastigheterna vid Birger Jarls torg 7 och 9. Lokalerna i fastigheterna vid Birger Jarls torg 12 och Stora Nygatan 1 skulle därigenom i fortsättningen kunna disponeras av statskontoret eller andra statliga organ.

136 Kostnadsberäkningar

De årliga avlöningskostnaderna för det föreslagna riksrevisionsverket ha av utredningen beräknats på följande sätt. Vid beräkningen har utredningen upptagit avlöningskostnaderna för varje befattningshavare efter näst högsta löneklassen av respektive lönegrad, då denna omfattar flera löneklasser. Då det synes viktigt att medelstilldelningen till riksrevisionsverket blir sådan att tillräckligt utrymme finnes för verket att för sitt arbete kunna anlita experter och tillfälligt anställda sakkunniga bör ersättning åt sådan tillfällig arbetskraft bestridas från en under avlöningsanslaget upptagen delpost, som här beräknats till 60 000 kronor. Ifrågavarande delpost bör kunna få överskridas efter Kungl. Maj :ts medgivande inom ramen för anslaget till avlöningar till icke-ordinarie personal. Vid beräkningen av arvoden åt styrelseledamöter har utredningen utgått från vad som för närvarande gäller för statens sakrevision. Vice ordförandens arvode har sålunda beräknats till 4 800 kronor samt övriga 6 ledamöters arvode till vardera 3 000 kronor, vartill kommer dagarvoden med 45 kronor för sammanträdesdag och ledamot. Med nu angivna beräkningsgrunder skulle personalen för riksrevisionsverket draga en avlöningskostnad av 2 883 000 kronor i enlighet med tablån å föregående sida. Avlöningsstaten för riksrevisionsverket skulle sålunda erhålla följande utseende. Avlöningsstat 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 2. Arvoden, bestämda av Kungl. Maj:t, förslagsvis 3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 4. Rörligt tillägg, förslagsvis 5. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter, förslagsvis Summa kronor

996 000 33 000 1 454 000 383 000 17 000 2 883 000

Omkostnadsanslaget för riksrevisionsverket har av utredningen beräknats till i runt tal 485 000 kronor i enlighet med följande tablå. Anslagsposter: Sjukvård m. m Reseersättningar Expenser a) Bränsle, lyse och vatten b) övriga expenser för eget behov c) Övriga expenser för annat än eget behov Publikationstryck övriga utgifter, transportkostnader

15 000 46 000 25 000 82 000 300 000 29 000 3 000 500 000

Avgår Särskilda uppbördsmedel: (Försålda blanketter m. m.)

15 000 Netto

485 000

137 , ikssions rket

O O O O

0 0 O

0 O O

co co r f c o t > c o m o o T-i Ö5 r f CO

CO 00 00

m co

^

CM

OJ

K '!> > CD U

i

C3

>

fe

«w

oj M

O

«rt

M C J3 ^ w u O <- to > « •« -O L CD d

TH

0 0 0

O O O

m CM 0 01 co 0 m

m

O O O

rf

O O O

O O O

O O O

CM 0 0 O

0 0 0

O O O

CM

O

co

CM O TJ> m CM

l > 0 0 CT> o co TH CO r f

00 TH

T-I

T-H

00 rf

m

co

O o 0 ,

o o o o 0o 0 o

0 0 0

m

CO

a> 1 CM r f TH CO rf I> co co

CD

I

!

1 1

TH

CM

.terstå RV oc ;akrev.

rb.m ;tyr:; lant sty

0 0 0

o o o o o O o o o o o 00 rf o o a> t>

S 2 °53 •H a :0 S

O

o o o o o o o o o o

o o o o o o o o o o r f o o o t> co o m -<f oo co m tr-»f o T-I T-I rf

0 0 0

•«!« -

T-I

T-I

co

o o 0 ,

o o o o 0o 0 o

0 0 0

O O O

O CM CO i > r-

CO CM

co co

T-I

m

0 0 0 0 0 0 0 0 0 0 r f O O OS l >

0 0 0

rf rf rf

00 CO CD

1 1

<

> T3 G

<S

c

CD .S •»rt

|

T-I

H

00 CM

>>

Cj 00

H

CD >

M

O i n CO T H i n r f t ^ CM CO r f

> cfi cc

CM

TH

rf

O O O O rf O

O O O O O O O i n TH

0 0 0

in 0

0 CM l>

tM

O O O O O O O r f CO

0 0 0

m co i >

0 c 0 c 0 c

rf

0 O rf

O I O I H O CO

T H

t-I

T-I

CM

(H

CD +->

to • os CO c

.2 0 C

c

5 0) CO

s

:rt "O t-H

CO S-, CD

ft <-,

'co

C 0

0 c 0 c 0 c

o> m 1-1 T*

rf O

m

m

0 0

0 0 0

0 1 TH 1 rf

CO r j T H CN

O O O

O O O

O O O

0 in CO T - I

m

m

m

0 0

0 0

0 0

,

0 m m

0 0 0

0 0 0

i

1 m m

0 0 0

m m

0 Ol rf

Ti

m

H <^s

kl

CD T3

c c

ca

• O

c

CD

0 CO

:0

>

A +->

ca

rt s

>

i

C

t1

nz

P

CD

+c/-

C w CD TT! CD :C3

'.

CD

B

c

••-> j a + J

c c c/

cc

M :0

t-

O

E 0.2

lönin gar: Avlö ningar Arvo den m. Avlö ningar Rörliigt tillä Kom ipensat

rf

0 0 0

O

• -

in

rf

0 0 0 a s co CO CO O CM T-I c o

-O

a

T-I

0 0 0 0 c O O O O O CO r f O O C

O O O O O O O O O O 0 0 0 0 c m 00 0 os v. CM TO O CM - I CO

i

" ^ T M CM CO r f

omofflcc co as 0 CM co

CO r f 1 m CM CM

ir. <M

_CD

0 0 0

1co° 1 11 1

3 O

0 0 0

1 m 1

rj

co

0 0 0

0 0

O c 0 c 0 c 00 er T-I

O O O O O O O O O O CO r f O O O

O O O

TH

O O O

rH

0 0 0 m CD

T-I

co m m 00 m

rt

0 O O

Expenser a) Bränsl e, lyse och vat b) Övriga exp. f ör eget » » anna Publikation stryck. fter: Ti

.

går getnansitiska

L. £

5 )

» 3 S

s .

O

TH CS CO

rf

IT

^.,

0 0C5 0 kO 0

B 0 at

r^r« m

S

T-I

•s 2 3 2 S V3

cd CJ

tlCoO

c m

CO

"2

s

ca C O

•9

ft o

3 Så CM X

X ed

MS

c 2

to ^ J

°C5

•

•<

åås 5 CD

cg <u !S oc 00 00 H 00

138 De av utredningen beräknade avlönings- och omkostnadsanslagen till riksrevisionsverket skulle sålunda behöva upptagas till 2 883 000 kronor respektive 485 000 kronor. Jämfört med de nuvarande avlöningskostnaderna för riksräkenskapsverkets revisions- och kanslipersonal samt statens sakrevision jämte arbetsmarknadsstyrelsens och lantbruksstyrelsens specialrevisioner skulle den föreslagna omorganisationen såsom tablån å föregående sida utvisar enligt utredningens beräkningar medföra en årlig kostnadsminskning på 475 000 kronor. Bil. 1. Nuvarande

avlöningskostnader

för finansstatistiska byrån och budgetbyrån Grundlön

Finansstatistiska byrån: 1 byråchef (Bo 1)

Ickeord.

Ord.

31392 24 252 12 396 11 772 42 480 19 152

31 392 25 536 43 752

3 kanslibiträden (Ao resp. Ae 7) 8 kontorsbiträden (Ao resp. Ae 5) övertids- och v i k a r i a t s e r s ä t t n i n g a r . . . .

31 392 25 536 43 752 59 184 27 480 11 772 31 860 76 608 2 000

Summa

451 028

280 542

170 486

Rörligt tillägg Summa avlöningar m. m.

523 000

281 000

170 000

1 kontorist (Ao 9) 4 kanslibiträden (Ao resp. Ae 7) 2 kontorsbiträden (Ao resp. Ae 5) Budgetbyrån: 1 byråchef (Bo 1) 1 byrådirektör (Ao 24) 3 revisorer resp. amanuenser (Ae 19). . 2 förste kansliskrivare (Ao 12)

Bil. 2. Nuvarande

avlöningskostnader relsens

24 252 12 396 11 772 21240 9 576

21 240 9 576

59 184 27 480 11 772 15 930 38 304

15 930 38 304 2 000

72 000

för arbetsmarknadsstyrelsens specialrevisioner1 Ord.

och Ickeord.

48 504 21 876 19 728 78 912 11 772 10 620 19 152

48 504

Summa

210 564

78 852

131 712

Summa

245 000

79 000

132 000

1 revisor (Ao 19) 4 revisorer (Ae 19) 1 kontorist (Ae 9) 1 kanslibiträde (Ao 7) 2 kontorsbiträden (Ae 5)

72 000

lantbruksstyRörligt tillägg

21 876 19 728 78 912 11 772 10 620 19 152

34 000

Rörligt tillägg

'

72 000

Grundlön 2 förste revisorer (Ao 23)

Rörl. tillägg

34 000 34 000

1 Utredningen har beräknat att den personalstyrka, som erfordras inom riksrevisionsverket för revision av dessa specialrevisioners samlade räkenskapsmaterial uppgår till sju, nämligen en förste revisor i lönegrad Ae 23, fyra revisorer, ett kanslibiträde och ett kontorsbiträde.

K A P I T E L XV Statskontorets organisation

I fråga om statskontorets arbetsuppgifter innebär det förslag, som utredningen framlagt i kapitel XI, vissa ändringar i förhållande till vad som nu gäller. Sålunda har föreslagits att remissverksamheten skall begränsas så att ämbetsverket i huvudsak kommer att syssla med remissärenden av förvaltningsmässig och budgetteknisk karaktär. Vidare har förutsatts att de arbetsuppgifter, som ankomma på budgetbyrån och finansstatistiska byrån inom riksräkenskapsverket, skola överföras till statskontoret. De ändringar, som sålunda föreslagits, påkalla i och för sig ej några större ändringar i verkets organisation. Vissa omfördelningar av de arbetsuppgifter, som nu åvila de olika byråerna, synas dock lämpliga och i samband därmed torde även en ändring i byråindelningen bli aktuell. Bland annat torde det sålunda i och med att budgetbyrån överföres från riksräkenskapsverket till statskontoret vara lämpligt att till sagda byrå överflytta vissa av de ärenden, som nu handläggas å kassabyrån. Av de ärenden, som nu behandlas å kassabyrån, torde en del vidare med fördel kunna överflyttas till fondbyrån. Den begränsning av remissverksamheten, som utredningen förordat, kommer slutligen till stor del att beröra sådana ärenden, som hittills brukat handläggas å kassabyrån. Med hänsyn härtill kan enligt utredningens uppfattning något behov av att bibehålla kassabyrån såsom särskild byrå ej längre anses föreligga. I samband med den omfördelning av arbetsuppgifter, som nyss antytts, och för vilken skall redogöras närmare i det följande, synes det vidare lämpligt att de båda utgiftsbyråerna erhålla benämningar, som bättre svara mot vad som i fortsättningen kommer att vara deras väsentliga uppgift, nämligen handläggning av remissärenden. Utredningen föreslår därför att dessa byråer i fortsättningen skola benämnas första och andra remissbyrån. Vad gäller fond- och pensionsbyråerna må erinras om att dessa båda byråers ställning i organisatoriskt hänseende kan bliva beroende av förslag, som inom en nära framtid komma att framläggas av respektive 1956 års fondutredning och 1951 års pensionsutredning. I den mån därigenom skulle föranledas att byråernas arbetsuppgifter, helt eller delvis, skulle överföras till andra organ inom statsförvaltningen torde organisationen av statskontoret i övrigt och de återstående byråernas verksamhet i och för sig icke behöva påverkas därav. Utredningen vill dock här anmärka, att det, om båda de nu nämnda byråerna och den till dem knutna personalen helt skulle frånskiljas statskontoret, givetvis med hänsyn till den minskning av organets

140 storlek som detta skulle medföra, kan bli anledning att överväga om ej verket bör tillföras arbetsuppgifter från annat håll. I enlighet med vad nu angivits föreslås alltså att statskontoret — med en generaldirektör som chef — skall organiseras på 6 byråer, nämligen 2 remissbyråer, budgetbyrån, finansstatistiska byrån, fondbyrån och pensionsbyrån. I fråga om beslutsformer och ärendenas handläggning i övrigt föreslår utredningen att motsvarande bestämmelser i gällande instruktion för statskontoret göras tillämpliga i det omorganiserade verket. I betraktande av den minskning i arbetsuppgifterna, som bör följa av den av utredningen förordade begränsningen av remissverksamheten, har utredningen ansett att personalen i statskontoret bör kunna minskas något i förhållande till den personal, som nu finnes inom verket ävensom i riksräkenskapsverkets budgetbyrå och finansstatistiska byrå. Med hänsyn till nödvändigheten att erhålla kvalificerad personal för remissverksamheten föreslår utredningen dock samtidigt viss lönegradsförbättring för denna personalkategori. Utredningens förslag innebär i fråga om arbetsfördelningen mellan byråerna och personaluppsättningen å dessa följande. På remissbyråerna böra handläggas alla remissärenden, vilka icke falla inom de ämnesområden, som ankomma på statskontorets övriga byråer. På var och en av remissbyråerna bör förutom byråchefen finnas en byrådirektör i lönegrad Ao 24, en förste byråsekreterare i lönegrad Ao 21 samt två byråsekreterare i reglerad befordringsgång. Den för byråernas registrerings- och maskinskrivningsarbete erforderliga biträdespersonalen torde böra vara gemensam för remissbyråerna och torde, i överensstämmelse med den biträdespersonal, som nu finns för de båda utgiftsbyråerna, böra beräknas till två kanslibiträden. Personalstyrkan på de två remissbyråerna skulle i enlighet med vad sålunda föreslagits komma att uppgå till sammanlagt 12 befattningshavare. Utredningen är givetvis medveten om att dessa båda byråer komma att bli väsentligt mindre än vad som anses normalt i statsförvaltningen och att det med hänsyn härtill skulle kunna ifrågasättas, om ej personalen skulle kunna sammanföras inom en byrå. Enligt utredningens uppfattning måste man emellertid, då man överväger denna fråga, beakta den speciella karaktären av det arbete, som skall utföras å dessa byråer. Om remissverksamheten skall kunna ge avsett resultat är det nödvändigt att den, som närmast under generaldirektören skall svara för ärendenas handläggning, d. v. s. byråchefen, skall ha möjlighet att själv ägna erforderlig tid åt ärendena. Detta skulle knappast bli möjligt, om remissärendena skulle koncentreras till en byrå, och i vart fall finge man då räkna med att inrätta ytterligare en byrådirektörstjänst i lönegrad Ao 24. Den obetydliga merkostnad, som ett

141 behållande av två remissbyråer medför, uppväges därför enligt utredningens uppfattning mer än väl av den bättre effekt av remissverksamheten, som bör k u n n a erhållas därigenom. Budgetbyrån bör utföra den löpande riksbokföringen, upprätta rikshuvudbok, budgetredovisning och kapitalredovisning samt vad med dessa arbetsuppgifter i övrigt sammanhänger. På byrån bör även verkställas den årliga approximativa beräkningen rörande utfallet av statsregleringen för löpande budgetår. Det bör vidare åligga byrån att utföra checkräkningskontrollen och arbetet med upprättande av statsliggaren med bihang, vilka uppgifter för närvarande ankomma på statskontorets kassabyrå. Då samtliga de arbetsuppgifter, som nu åligga budgetbyrån i riksräkenskapsverket, frånsett uppgiften att utöva ständig tillsyn därå att statens räkenskapsväsen fungerar ändamålsenligt och att erforderliga förbättringar vidtagas inom detsamma, föreslås skola tillföras statskontoret, föreslår utredningen att byråns nuvarande personalstyrka överflyttas från riksräkenskapsverket till statskontoret. Från statskontorets kassabyrå bör därjämte till budgetbyrån för checkräkningskontrollen och statsliggararbetet överföras en byråsekreterartjänst i lönegrad Ae 19, två kansliskrivartjänster samt två kontorsbiträdestjänster. Antalet befattningshavare på budgetbyrån skulle därefter komma att uppgå till 26 i enlighet med följande sammanställning. Befattning

Byrådirektör Revisorer och byråsekreterare Förste kansliskrivare Kanslibiträden Kontorsbiträden

Lönegrad

Antal

Bo 1 Ao 24 Ao21 bef.gång Ao 12 Ao 10 Ao 9 Ao 7 Ao 5

1 1 2 4 2 2 1 3 10

Summa

26 På finansstatistiska byrån bör årligen upprättas förslag till beräkning av statsverkets inkomster vid nästfoljande statsreglering ävensom förslag till förnyad beräkning av statsverkets inkomster under de större inkomsttitlarna vid samma statsreglering. Byrån bör vidare upprätta statistik över statens finanser samt utarbeta den årsbok, som för närvarande skall upprättas inom byrån i riksräkenskapsverket. På byrån bör även ankomma att föra statistik över skatteuppbörden i vad avser uppbörd under uppbördsterminer av preliminär, tillkommande och kvarstående skatt, vilken arbetsuppgift nu åvilar III revisionsbyrån i riksräkenskapsverket. Då samtliga de arbetsuppgifter, som åvila finansstatistiska byrån i riksräkenskapsverket, enligt detta förslag komina att överflyttas till statskon-

142 toret, bör byråns nuvarande personalstyrka i sin helhet överflyttas till statskontoret. För den nytillkommande uppgiften att bearbeta materialet rörande den ordinarie skatteuppbörden, bör byrån därjämte tillföras ett kanslibiträde. Personalstyrkan å denna byrå skulle därefter komma att uppgå till 11 i enlighet med följande sammanställning. Befattning Byråchef Förste aktuarie Kansliskrivare Kontorist Kanslibiträden Kontorsbiträden

Lönegrad

Antal

Bo 1 Ae 23 Ao 10 Ao 9 Ao 7 Ao 5

1 1 1 1 5 2

Summa

11 På fondbyrån bör såsom för närvarande ankomma att handlägga ärenden rörande under statskontorets förvaltning ställda fonder och kassor, samt fondförvaltning i allmänhet, lånerörelse, förandet av ämbetsverkets huvudräkenskaper, räkenskapsfrågor och besvarandet av förfrågningar om skyldighet att utgiva stämpelavgift. Till denna byrå bör vidare överflyttas de nuvarande utgiftsbyråernas bestyr med anordningsärendena o. d. Till byrån bör även knytas tryckeriexpeditionen, registratorsexpedition samt personal tillhörande verkets vaktmästarexpedition och telefonväxel, vilka expeditioner för närvarande sortera under kassabyrån. Personalbehovet för fondbyrån har utredningen med utgångspunkt från angivna förutsättningar beräknat till 39 befattningshavare i enlighet med sammanställningen här nedan. Befattning Byråchef

Lönegrad

Antal

Bo 1 Ao 24 Ao 24 Ao 24

1 1 1 1

Byrådirektör — ombudsman.. Tryckeriintendent Förste byråsekreterare respektive kamrer Ao 21 Byråsekreterare respektive f Ao 19 resp. 1 räntmästare (regi. bef. gång J Ao 19 Tryckeriassistent Ae 17 Kalkylator Ae 15 Förste kansliskrivare Ao 12 Kansliskrivare Ao 10 Kontorister Ao 9 Ao 8 Kanslibiträden Ao 7 Expeditionsvakter Ao 7 Kontorsbiträden Ao 5 Summa

2 3 1 1 1 1 3 2 1 9 4 7 39

143 Beträffande pensionsbyrån har utredningen i avbidan på resultatet av 1951 års pensionsutrednings arbete icke funnit anledning föreslå någon ändring i byråns nuvarande organisation. Byråns nu samlade personalstyrka om 33 befattningshavare föreslås därför oförändrad skola ingå i det omorganiserade statskontoret. Ämbetsverkets personalorganisation skulle sålunda enligt vad i det föregående föreslagits få följande sammansättning. Befattning

Lönegrad

Antal

Generaldirektör Byråchefer Byrådirektörer Tryckeriintendent Förste byråsekreterare Förste aktuarie Förste byråsekreterare resp. förste revisorer Revisorer Byråsekreterare respektive revisorer Förste tryckeriassistent Tryckeriassistent Kalkylator Förste kansliskrivare Kansliskrivare Kontorist Förste expeditionsvakt Kanslibiträden Expeditionsvakt Kontorsbiträden

Bo 6 Bo 1 Ao 24 Ao 24 Ao 23 Ae 23

1 6 6 1 1 1

Ao 21 Ao 19

8 5

Regl.bef. Ao 19 Ae 17 Ae 15 Ao 12 Ao 10 Ao 9 Ao 8 Ao 7 Ao 7 Ao 5

12 1 1 1 3 10 6 1 22 4 32

Summa

122 Utredningens förslag innebär en viss personalminskning i förhållande till den samlade personalstyrka, som nu finnes inom statskontoret samt riksräkenskapsverkets budgetbyrå och finansstatistiska byrå. Minskningen är föranledd helt av den begränsning av remissverksamheten, som utredningen förordat, och omfattar en statskommissarietjänst, en förste byråsekreteraretjänst i lönegrad Ao 23, en förste byråsekreteraretjänst med arvode motsvarande lönegrad 23 samt tre förste byråsekreteraretjänster i lönegrad Ag 21. Samtidigt har emellertid en viss lönegradsförbättring föreslagits för den kvalificerade föredragningspersonalen genom inrättandet av två byrådirektörstjänster å remissbyråerna i stället för förste byråsekreteraretjänster i lönegrad Ao 23 å de nuvarande utgiftsbyråerna. Som en följd av den föreslagna omorganisationen av statskontoret blir även ämbetsverkets lokalfråga av betydelse. Det torde icke vara möjligt att inrymma hela personalstyrkan i de lokaler, som statskontoret för sin nuvarande organisation disponerar över i fastigheten Birger Jarls torg 10. Lokal-

144 frågan torde emellertid kunna lösas på så sätt, att statskontoret vid omorganisationen får disponera över erforderliga lokaler även i den närgränsande fastigheten Birger Jarls torg 12, i vilken såsom utredningen i kapitel XIV framhållit lokalutrymmen komma att kunna frigöras vid ett genomförande av utredningens förslag till riksrevisionsverk. Kostnadsberäkning

Avlöningskostnaderna för den i förslaget till personalorganisation för statskontoret angivna personalen ha beräknats med utgångspunkt från statskontorets avlöningsanslag enligt 1959 års statsverksproposition, vilket anslag upptagits till 1 967 500 kronor. Till detta belopp bör läggas avlöningskostnaderna för de befattningar, som enligt utredningens förslag skola överflyttas från riksräkenskapsverket. Dessa kostnader ha, såsom tidigare framgått, beräknats till 526 000 kronor. Från summan härav avgå avlöningskostnaderna för de tjänster, som enligt utredningens förslag ansetts kunna indragas i anledning av omläggningen av remissverksamheten. Med beaktande jämväl av de övriga personalförändringar, som utredningen i sammanhanget föreslagit skulle avlöningsstaten för statskontoret erhålla följande utseende. Avlöningsstat 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis.... 2. Avlöningar till icke-ordinarie personal 3. Rörligt tillägg, förslagsvis 4. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter, förslagsvis Summa kronor

1 313 000 684 000 323 000 14 000 2 334 000

Avlöningsanslaget för statskontoret synes i enlighet härmed böra uppföras såsom förslagsanslag med ett belopp av 2 334 000 kronor. Totalt innebär förslaget en besparing på i runt tal 160 000 kronor. Vid beräkning av omkostnadsanslaget har utredningen i huvudsak utgått från de nuvarande förutsättningarna i fråga om statskontorets omkostnadsanslag (1959 års statsverksproposition) och en uppskattning av omkostnaderna för de båda från riksräkenskapsverket överförda byråerna. Utredningen föreslår i enlighet härmed följande omkostnadsstat för statskontoret. Anslagsposter: 1. Sjukvård m. m., förslagsvis 2. Reseersättningar, förslagsvis 3. Expenser, förslagsvis 4. Publikationstryck, förslagsvis 5. övriga utgifter: a. Förvaring i riksbanken av värdehandlingar, förslagsvis b. Besiktning och värdering av fastigheter, förslagsvis c. Hyra för hålkortsanläggning, förslagsvis

8 000 4 000 246 600 110 000 4 200 1 200 43 000

48 400

Summa kronor

417 000

KAPITEL XVI Förvaltningsmyndigheternas interna rationaliseringsverksamhet

I tidigare avsnitt av detta betänkande har utredningen framhållit att det centrala rationaliseringsorganets verksamhet icke bör syfta till att organet inom en viss tidsperiod skall ha utfört organisationsundersökningar hos samtliga myndigheter inom organets arbetsområde utan att organet i första hand bör taga itu med uppgifter, där de största rationaliseringsvinsterna k u n n a väntas vara att finna. För det ständigt fortgående rationaliseringsarbete, som bör bedrivas inom varje myndighets verksamhetsområde, måste därför i princip myndigheten själv svara, ehuru myndigheten givetvis i mån av behov och möjligheter bör äga anlita det centrala rationaliseringsorganets expertis. I myndigheternas interna rationaliseringsverksamhet bör det åligga varje anställd att var och en på sitt område arbeta för att alla rationaliseringsmöjligheter tillvaratagas. För att mera betydelsefulla resultat skola kunna vinnas av denna verksamhet kan emellertid krävas en viss samordning och medverkan av någon för uppgiften särskilt utsedd befattningshavare hos myndigheten. Inom den civila statsförvaltningen fylles denna uppgift för närvarande av de organisationsföredragande, som jämlikt allmänna verksstadgan respektive cirkuläret den 16 februari 1951 angående rationaliseringsverksamhet inom den civila statsförvaltningen skola utses av vederbörande verkschef. För att säkerställa det rationaliseringsarbete, som bör bedrivas hos myndigheterna, kan organisationsföredragandeinstitutionen, om den utnyttjas på rätt sätt, tvivelsutan vara av betydelse. Utredningen anser därför att sådana föredragande även i fortsättningen böra förordnas med uppgift att biträda vederbörande verkschef i rationaliseringsarbetet och på eget initiativ väcka förslag till olika rationaliseringsåtgärder hos myndigheten. Såsom framgår av den i kapitel III lämnade redogörelsen har hitintills de ordinarie löpande arbetsuppgifterna i regel kommit att taga organisationsföredragandenas tid i anspråk i sådan utsträckning att det icke varit möjligt för dem att ägna tillräcklig uppmärksamhet åt rationaliseringsspörsmål. En nödvändig förutsättning för att organisationsföredragandenas rationaliseringsarbete skall kunna bedrivas med erforderlig kraft och konsekvens är emellertid att de få tillfälle att åtminstone tidvis odelat ägna sig åt detta arbete. Utredningen vill därför understryka vikten av att myndigheterna i större utsträckning än som hittills kanske varit möjligt frigöra organisationst o — 806121

146 föredragandena från deras övriga dagliga arbetsuppgifter för fullföljande av rationaliseringsundersökningar. I den mån fråga kan bliva om jämförelsevis arbetskrävande undersökningar kan det måhända även befinnas lämpligt att en särskild arbetsgrupp tillsättes, till vilken knytes lämpliga befattningshavare från berörda arbetsenheter hos myndigheten. Organisationsföredraganden synes i sådana fall lämpligen kunna utses att leda gruppens undersökningsarbete. Även i sådana fall kan det vara erforderligt att organisationsföredraganden och arbetsgruppens övriga deltagare beredas tillfälle att mera odelat få ägna sig åt rationaliseringsundersökningen. I syfte att effektivisera organisationsföredragandenas rationaliseringsarbete har utredningen övervägt om det icke kunde vara ändamålsenligt att det i mera bindande form än som för närvarande är fallet angiva de uppgifter och åtgärder som skola ankomma på en organisationsföredragande. Med hänsyn till de skiftande förhållanden som gälla i fråga om verksamhetsformer och arbetsuppgifter hos myndigheterna kan några mera detaljerade anvisningar självfallet icke uppdragas för myndigheternas rationaliseringsverksamhet. Utredningen har därför begränsat sig till några allmänna rekommendationer i fråga om organisationsföredragandenas ifrågavarande verksamhet. En av huvuduppgifterna bör vara att organisationsföredraganden närmast under verkschefen verkar för att få till stånd ett aktivt intresse för rationalisering hos myndighetens personal. Organisationsföredragande bör vidare vara kontaktman mellan myndigheten och det centrala rationaliseringsorganet samt aktivt medverka vid detta organs undersökningar hos myndigheten och vid det praktiska genomförandet av organets rationaliseringsförslag. Organisationsföredraganden bör kontinuerligt verka för ett utmönstrande av alla onödiga arbetsmoment inom myndighetens arbetsområde och ha uppmärksamheten riktad på att överkvalificerad arbetskraft icke kommer till användning vid utförande av de skilda arbetsmomenten. Han bör även fästa myndighetens uppmärksamhet på fall där beslutanderätten synes ligga högre upp än vad som ur säkerhetens och enhetlighetens synpunkt kan vara nödvändigt. Av vikt är att organisationsföredraganden i övrigt arbetar för införande av enklare arbetsmetoder och att han med avseende å personalens disponerande väcker de förslag hos myndighetens ledning, som kunna påkallas av arbetsmängdens förändringar eller andra förhållanden. Organisationsföredraganden bör vidare verka för att lämpliga kontorstekniska hjälpmedel av olika slag anskaffas och att dessa arbetsbesparande hjälpmedel utnyttjas på ett effektivt sätt. Bland andra brister som lämpligen kunna avhjälpas genom organisationsföredragandens försorg märkas avskaffandet av otidsenliga och opraktiska blanketter samt den på sina håll alltjämt förefintliga omständliga och oftast onödiga registreringen i diarier o. d. Såsom i det föregående framhållits bör det ankomma på det centrala rationaliseringsorganet att samordna rationaliseringsarbetet inom statsför-

147 valtningen. I sådant syfte bör det centrala organet särskilt följa händelseutvecklingen inom de speciella rationaliseringsorganen i statsförvaltningen och söka få samarbete till stånd med dessa rationaliseringsorgan för utbyte av erfarenheter främst i frågor av principiell räckvidd. Lika betydelsefullt är det enligt utredningens mening att ett motsvarande samarbete i enkla och effektiva former kommer till stånd mellan det centrala organet och organisationsföredragandena. Det centrala organets informations- och utbildningsverksamhet kan givetvis här ha sin betydelse. För att det centrala organet skall kunna verka för att resultat och erfarenheter av det rationaliseringsarbete, som vunnits inom förvaltningen, effektivt nyttiggöras inom alla därav berörda områden, är det emellertid nödvändigt med en mera fortlöpande kontakt med myndigheterna. Det centrala organet bör därför någon gång årligen hålla sig underrättad om resultatet av myndigheternas eget rationaliseringsarbete. Det synes även vara lämpligt att det från tid till annan anordnas sammanträffanden mellan representanter för det centrala organet och grupper av organisationsföredraganden eller andra tjänstemän hos myndigheterna. Vid dylika konferenser bör huvudsyftet vara att det upptages till grundlig behandling vissa för de representerade myndigheterna gemensamma rationaliseringsspörsmål, vilka synas böra beaktas i myndigheternas fortsatta rationaliseringsarbete.

K A P I T E L XVII Sammanfattning

Utredningens arbete har till en början gällt frågan hur den centralt bedrivna rationaliseringsverksamheten inom statsverket, d. v. s. verksamhet av det slag, som nu är anförtrodd statens organisationsnämnd, bör vara organiserad, samt efter vilka riktlinjer densamma bör bedrivas. Med hänsyn till att det föreligger ett påtagligt samband mellan den egentliga rationaliseringsverksamheten och den verksamhet, som avser kontroll över riktigheten och ändamålsenligheten av myndigheternas ekonomiska dispositioner, har utredningen vidare även ingått på frågan hur den centrala statliga revisionsverksamheten — i första hand den revisionsverksamhet, som nu utövas av riksräkenskapsverket och statens sakrevision ävensom vissa till centrala ämbetsverk knutna revisionsorgan — bör organiseras och bedrivas. I samband med översynen av rationaliseringsverksamhetens organisation har utredningen slutligen — - i betraktande av den betydelse som den inom statsförvaltningen förekommande remissverksamheten kan ha såsom garanti för att förslag till expansion eller omläggning av statsförvaltningen skola bli omprövade — även ansett sig böra ingå på frågan om arbetsuppgifterna för och organisationen av den myndighet, vilken för närvarande intar platsen som centralt remissorgan inom statsförvaltningen, d. v. s. statskontoret. I organisationsfrågan innebär utredningens förslag att statens organisationsnämnd skall bibehållas såsom centralt organ för den egentliga rationaliseringsverksamheten inom statsförvaltningen. Några större ändringar i fråga om organisationsnämndens arbetsområde föreslås ej. Däremot förordar utredningen vissa omläggningar och förenklingar av arbetsmetoderna. Beträffande organisationen av den centrala revisionsverksamheten föreslår utredningen att riksräkenskapsverket — med undantag av budgetbyrån och finansstatistiska byrån — samt statens sakrevision skola sammanföras till ett centralt statligt revisionsverk, kallat riksrevisionsverket. Slutligen föreslår utredningen att riksräkenskapsverkets budgetbyrå och finansstatistiska byrå skola placeras i statskontoret samt att statskontorets remissverksamhet skall begränsas och i samband därmed nuvarande antalet byråer i statskontoret minskas med en. Utredningens förslag innebär i övrigt i sina huvuddrag följande. Organisationsnämnden

I fråga om organisationsnämndens arbetsområde och arbetsuppgifter innebär utredningens förslag inga större avvikelser från vad som för närvarande

149 gäller. Utredningen anser såkinda bland annat, att nämndens arbetsområde liksom hittills bör omfatta även försvarsväsendet. Vad angår arbetsmetoderna framhåller utredningen att den långa tidsutdräkt, som vissa av de av organisationsnämnden utförda undersökningarna obestridligen dragit, måste betecknas som en svaghet. Enligt utredningen bör denna dock i viss mån kunna avhjälpas, om anställnings- och avlöningsförhållandena för nämndens personal bliva sådana, att m a n . k a n undvika den onormalt stora avgång, som hittills förekommit. Beträffande möjligheterna att förenkla och påskynda arbetet framhålles till en början att en förbättring härvidlag borde k u n n a ernås, om man i större utsträckning än vad som hittills varit fallet söker utnyttja personal, som redan förut är förtrogen med förhållandena inom den myndighet undersökningen gäller. Speciellt när det gäller åtgärder, som den berörda myndigheten har befogenhet att själv vidtaga, torde vidare en väsentlig del av det arbete, som nu nedlägges på att skriftligen fastställa nuläget, kunna undvikas, om undersökningen utföres i intimt samarbete med myndigheten. Betydande förenklingar av undersökningarna torde även stundom kunna vinnas genom att man endast sysslar med de områden där mera väsentliga förbättringar och besparingar kunna ernås och sålunda avstår från att fullfölja undersökningarna på sådana avsnitt, där vinsterna skulle stå i sämre proportion till den erforderliga arbetsinsatsen. Utredningen understryker slutligen vikten av att själva redovisningen av undersökningsmaterialet och de förslag, till vilka man vid undersökningen kommit fram, ej göras mera utförliga än som är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till den fortsatta handläggningen. Organisationsnämndens verksamhet förutsattes liksom hittills skola ledas av en styrelse med en på vissa år förordnad generaldirektör som ordförande och chef samt ett antal av Kungl. Maj :t för viss tid förordnade ledamöter. Antalet styrelseledamöter bör begränsas till högst sju, ordföranden inberäknad. Ledamöterna böra representera erfarenhet från offentlig förvaltning och enskild verksamhet. En av ledamöterna bör vara en högre officer med ingående kunskap om militär organisation och verksamhet. Den nuvarande organisationsformen inom organisationsnämnden med verksamheten uppdelad på en civil och en militär avdelning bör slopas och ersättas med en uppdelning av hela verksamheten på tre byråer, var och en företrädd av en byråchef. Därvid bör kanslichefstjänsten indragas och den militäre ledamoten i styrelsen icke längre betungas méd arbetsuppgifter av rent administrativ karaktär. För organets interna administrativa uppgifter bör finnas en särskild kanslisektion, direkt underställd generaldirektören. Varje byrå bör organiseras på tre sektioner. Var och en av dessa byråsektioner föreslås skola tillföras en byrådirektör. För varje byrå och dess sektioner bör i enlighet med en av organisationsnämnden fastställd flerårsplan avdelas ett bestämt arbetsområde. Till en av byråerna bör knytas en särskild arbetsstudiegrupp, som förutsattes skola arbeta över organisationsnämndens hela verksamhetsområde. Bådgivning i spörsmål av kontorsteknisk eller annan allmän karak-

150 tär, blankettservice o. dyl. böra handläggas å en särskild sektion, direkt underställd generaldirektören. Till denna sektion bör även knytas organisationsnämndens kursverksamhet. Ledningen av sektionens arbete bör utövas av en byrådirektör. Beträffande storleken av den personal, som bör finnas inom organisationsnämnden framhåller utredningen bland annat, att den centrala rationaliseringsverksamheten inom statsförvaltningen av olika skäl i praktiken icke kunnat bedrivas i den omfattning och med den intensitet, som torde ha avsetts, då den nuvarande organisationsramen fastställdes. Innan någon utvidgning av organisationen överväges, bör man därför enligt utredningens uppfattning avvakta erfarenheterna av vad som kan vinnas genom de förslag till ökning av arbetskapaciteten inom organisationsnämnden, som utredningen framlagt. Utredningen anser sig därför icke nu böra förorda någon ökning totalt sett av den personalstyrka, som för närvarande är avsedd för rationaliseringsverksamheten. Utredningens förslag till personalorganisation för organisationsnämnden innebär å andra sidan åtskilliga förbättringar i förhållande till organisationsnämndens nuvarande personalorganisation. Dessa förbättringar h a ansetts motiverade av vikten av att löneställningen och anställningsvillkoren i övrigt skola bli sådana, att en fullgod rekrytering tryggas och en icke önskvärd avgång av arbetskraft kan undvikas. Förslaget innebär därför en höjning av löneställningen för ett flertal tjänster. Då knappheten på ordinarie och extra ordinarie tjänster inom organisationsnämnden synes ha utgjort en bidragande orsak till den stora avgången av personal, har utredningen även föreslagit att ett antal arvodestjänster skola omändras till extra ordinarie tjänster. Beträffande grunderna för rekrytering av befattningshavare till organisationsnämnden framhåller utredningen att en icke oväsentlig del av nämndens personal bör ha utbildning på det tekniska och kontorsadministrativa området. Utredningen betonar emellertid även att utsikterna till ett framgångsrikt resultat av arbetet torde ökas väsentligt om i organisationsnämnden jämväl finnes ett antal befattningshavare, som genom föregående arbete i statsförvaltningen äro väl förtrogna med de mera förvaltningsmässiga problem, som organisationsnämnden i fortsättningen kommer att ställas inför i sin rationaliseringsverksamhet. En förbättring av rekryteringen från andra statliga organ till organisationsnämnden är därför enligt utredningens uppfattning synnerligen önskvärd. Den rekrytering av personal från statsförvaltningen, som sålunda bör eftersträvas, bör dock i allmänhet icke taga sikte på att vederbörande permanent skola placeras i organisationsnämnden utan snarare på att befattningshavarna under lämplig tidrymd skola tjänstgöra där för att sedan återgå till statsförvaltningen. Utredningens förslag till centralt rationaliseringsorgan medför i jämförelse med organisationsnämndens gällande personalstat en viss ökning av

151 avlöningskostnaderna. Totalt uppgår denna ökning till 137 500 kronor i förhållande till organisationsnämndens petita för budgetåret 1959/60. Riksrevisionsverket

I fråga om arbetsuppgifter och arbetsmetoder för den centralt bedrivna revisionsverksamheten konstaterar utredningen att den nuvarande revisionsverksamheten — bortsett från det arbete, som bedrives av sakrevisionen -— i övervägande grad är av mera kameral karaktär. En sådan inriktning av revisionsverksamheten innebär enligt utredningens uppfattning påtagliga olägenheter. Omfattningen och inriktningen av den kamerala revisionsverksamheten är en fråga, som icke kan ses isolerad utan måste samordnas med den statliga revisionsverksamheten i dess helhet så att de samlade resurserna k u n n a disponeras på det sätt som bäst främjar effektiviteten inom statsförvaltningen. Såvitt gäller den sakrevisionella verksamheten framhåller utredningen att ej minst den betydande utvidgningen av statsverksamheten inom många förvaltningsområden medfört att det kommit att framstå som allt mer betydelsefullt för det allmänna att en effektiv granskning sker, vid vilken framför allt bedömes ändamålsenligheten av de betydelsefulla ekonomiska dispositioner som vidtagas. Ur ekonomisk synpunkt torde även värdet av den sakrevisionella verksamheten betydligt överstiga värdet av den kamerala revisionen. Utredningen har därför kommit till den uppfattningen att den centralt bedrivna revisionsverksamheten i väsentligt högre grad än hittills bör ha karaktären av sakrevisionell granskning, medan den kameralt betonade revisionen å andra sidan bör begränsas och arbetsmetoderna för densamma i viss mån omläggas. I detta syfte förordar utredningen att den kamerala kontrollen i ökad utsträckning skall utövas genom stickprovsmässig granskning samt genom systematiska undersökningar över större och väsentliga områden av räkenskapsmaterialet. Den begränsning av det kamerala granskningsarbetet, som utredningen sålunda föreslår, förutsätter ej blott en kritisk stickprovskontroll utan även en systematisk planläggning av hela revisionsarbetet. För uppnående av arbetsförenkling inom revisionen föreslår utredningen, att revisionsarbetet i princip organiseras så, att det först under ledning av revisionsbyråcheferna verkställes en förberedande analys av räkenskapsmaterialet. På grundval av denna bör därefter upprättas specificerade revisionsplaner, i vilka angivas de väsentliga granskningsområdena. Dessa revisionsplaner böra gälla för en tidrymd av 3—6 månader och utgöra ett led i en på lång sikt upplagd plan, som skall syfta till att m a n inom ett antal år skall genom den kritiska stickprovsgranskningen ha genomgått alla väsentligare och ekonomiskt betydelsefulla områden hos de medelsförvaltande myndigheterna. Vid förhandsplaneringen av revisionsarbetet bör en ändamålsenlig omfördelning av arbetsuppgifterna mellan revisionspersonalen komma till stånd. Sålunda bör genom överflyttning av vissa arbetsuppgifter från revisorerna till därför lämpad biträdes-

152 personal i enlighet med de riktlinjer, som framlagts av kompetensutredningen, revisorerna bättre kunna utnyttjas för sina egentliga och kvalificerade arbetsuppgifter. Som ett annat medel för uppnående av arbetsförenkling inom revisionen föreslår utredningen en utökning av den förebyggande verksamheten genom aktiv upplysning och inventeringsförrättningar. Ett genomförande av de av utredningen föreslagna riktlinjerna för en omläggning av den kamerala revisionen medför en icke obetydlig minskning av personalbehovet för denna revision. Beträffande det sätt, på vilket den sakrevisionella verksamheten bör bedrivas, uttalas, att de erfarenheter, som vunnits under statens sakrevisions hittillsvarande verksamhet, i första hand torde kunna ge vägledning för det fortsatta revisionsarbetet. Utredningen anser det icke lämpligt att man i förväg söker uppdraga några bestämda riktlinjer för det sakrevisionella granskningsarbetet utan begränsar sig till att göra några påpekanden av mer allmän karaktär. Sålunda bör ledningen av verksamheten ges fria händer att ta itu med de arbetsuppgifter som förefalla mest fruktbringande. Vidare bör planläggningen och ledningen av det sakrevisionella arbetet ske i intimt samarbete med sakkunskap utanför den statliga förvaltningen. Den sakrevisionella granskningen bör ha karaktären av en kontrollverksamhet, vilken sätter in dels stickprovsvis och dels på områden, där på grund av storleken av de summor, som beröras, eller på grund av andra speciella omständigheter en dylik ingående granskning framstår som särskilt motiverad. Utredningen understryker, att den sakrevisionella verksamheten framför allt bör ha en positiv och förebyggande inriktning, vilket i sin tur förutsätter att verksamheten bedrives i nära kontakt med förvaltningsmyndigheterna. Riksrevisionsverkets ledning föreslås skola utgöras av en styrelse, bestående av en generaldirektör som ordförande och chef, samt högst sju av Kungl. Maj :t förordnade särskilda ledamöter. Under generaldirektören bör verket vara organiserat på fyra byråer, var och en företrädd av en byråchef. I verket bör även ingå ett särskilt kansli. Riksräkenskapsverkets nuvarande budgetbyrå och finansstatistiska byrå föreslås skola överflyttas till statskontoret. Riksrevisionsverkets samlade personal på revisionsbyråerna kommer enligt den föreslagna personalorganisationen att uppgå till 122 befattningshavare. Detta innebär i förhållande till riksräkenskapsverkets, statens sakrevisions och de av utredningen till indragning föreslagna specialrevisionernas nuvarande revisionspersonal en personalminskning med totalt 36 tjänster, fördelad i stort sett lika på revisions- och biträdespersonal. Enligt utredningens beräkningsgrunder skulle personalen för riksrevisionsverket draga en årlig avlöningskostnad av 2 883 000 kronor. Jämfört med de nuvarande avlöningskostnaderna för riksräkenskapsverkets revisions- och kanslipersonal samt statens sakrevision jämte arbetsmarknadsstyrelsens och lantbruksstyrelsens

153 specialrevisioner innebär detta en årlig kostnadsminskning av 475 000 kronor. Statskontoret

Utredningen framhåller i fråga om statskontorets remissverksamhet, att beträffande de s. k. expeditionschefsremisserna statskontorets insatser som remissinstans enligt utredningens uppfattning varit och alltjämt äro av stort värde. I fråga om vissa övriga ärendegrupper ställer sig utredningen däremot mera tveksam till värdet av en remissverksamhet av nuvarande omfattning. Sålunda konstaterar utredningen att beträffande petitaremisserna statskontoret med nuvarande organisation endast har mycket begränsade möjligheter att vid sin remissbehandling göra någon sådan granskning av förslagen, som kan leda till en ytterligare saklig belysning av desamma. Även beträffande remisser avseende betänkanden och andra större förslag av organisatorisk eller ekonomisk art konstaterar utredningen, att det i regel icke är möjligt för statskontoret att företaga någon mera ingående granskning av förslagen. I fråga om statskontorets uppgift som remissorgan har man enligt utredningens uppfattning att välja mellan två linjer. Enligt den ena bör statskontoret fullgöra rollen som centralt remissorgan beträffande såväl den egentliga statsförvaltningen som frågor i övrigt av större betydelse beträffande statshushållningen. Enligt den andra bör statskontorets remissverksamhet i huvudsak begränsas till de områden, där ämbetsverket på grund av sitt hittillsvarande arbete har speciella förutsättningar att göra en värdefull insats, d. v. s. i frågor av förvaltningsmässig eller budgetteknisk karaktär. Väljer man den första vägen, krävs uppenbarligen till en början en väsentlig utvidgning av statskontorets personal. En dylik lösning förefaller emellertid utredningen av flera skäl olämplig. Statskontorets remissverksamhet bör därför i stället i fortsättningen utformas enligt den senare linjen och sålunda liksom hittills avse gruppen expeditionschefsremisser under det att petitaärenden och betänkanden i organisatoriska frågor o. dyl. däremot böra remitteras till ämbetsverket i avsevärt mindre omfattning än vad nu sker och främst i sådana fall, då en granskning av förslagen ur förvaltningsmässiga eller budgettekniska synpunkter anses påkallad. Såsom tidigare nämnts har utredningen vidare föreslagit att de arbetsuppgifter, som nu ankomma på budgetbyrån och finansstatistiska byrån inom riksräkenskapsverket, skola överflyttas till statskontoret. I samband med denna överflyttning och den föreslagna begränsningen av remissverksamheten har utredningen funnit en ändring i byråindelningen aktuell. Enligt utredningens uppfattning bör därvid den nuvarande kassabyrån kunna indragas. Utredningens förslag innebär att statskontoret — med en generaldirektör som chef — skall organiseras på sex byråer, nämligen två

154 remissbyråer, budgetbyrån, finansstatistiska byrån, fondbyrån och pensionsbyrån. Med hänsyn till den förordade begränsningen av remissverksamheten har utredningen funnit att personalen i statskontoret bör kunna minskas något i förhållande till den personal, som nu finnes inom verket och inom riksräkenskapsverkets budgetbyrå och finansstatistiska byrå. Med hänsyn till nödvändigheten att erhålla kvalificerad personal för remissverksamheten föreslår dock utredningen samtidigt viss lönegradsförbättring för denna personalkategori. Avlöningskostnaderna för det nya statskontoret har utredningen beräknat till 2 334 000 kronor. Totalt innebär detta en besparing på i runt tal 160 000 kronor. Sammanfattningsvis innebär utredningens förslag angående organisationen av den centrala statliga rationaliserings-, revisions- och remissverksamheten en årlig inbesparing i avlöningskostnader med i runt tal 498 000 kronor.

Reservation av ledamoten Löfqvist

Då jag på väsentliga punkter har en från utredningens uppfattning avvikande mening i fråga om organisationen av den centrala rationaliserings- och revisionsverksamheten inom statsförvaltningen, får jag i det följande närmare utveckla denna min mening. För vinnande av önskvärd överskådlighet har rationaliserings- och revisionsverksamhetens organisation behandlats i var för sig fristående avsnitt under särskilda rubriker.

I. Rationaliseringsverksamhetens

organisation

I de för utredningen meddelade direktiven fastslås att en fortlöpande rationaliseringsverksamhet i statsförvaltningen i hög grad är angelägen samt att det är nödvändigt med speciella organ för bedrivande av denna verksamhet, så att organisationsformer och arbetssätt, tekniska hjälpmedel, personalbehov m. m. ständigt bli föremål för översyn och överväganden. För fullgörande härav anser jag i likhet med utredningen att det bör finnas ett centralt statligt organ med uppgift att leda och övervaka rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen samt att utföra organisationsundersökningar hos verk och myndigheter, vid vilka det icke befunnits lämpligt att inrätta speciella rationaliseringsorgan. Vid uppbyggnaden av ett sådant centralt organ är det liksom beträffande de speciella rationaliseringsorganen enligt min mening av grundläggande betydelse att det hos organet finnes personal, som är synnerligen väl insatt i de speciella sakförhållanden som gälla för det för rationaliseringsorganet avgränsade arbetsområdet. I fråga om de rationaliserings- och organisationsavdelningar, som nu finnas hos postverket, televerket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk, domänverket och försvarets fabriksverk, har den här angivna förutsättningen kunnat uppfyllas genom rekrytering av personal inom respektive verk. Lika viktigt är att det centrala rationaliseringsorganet, om det skall k u n n a bedriva sitt arbete effektivt, k a n förfoga över personal, som besitter beprövad sakkunskap inom det arbetsområde, där organet skall verka. Då det centrala rationaliseringsorganets undersökningar skola omfatta försvarsväsendet samt verk och myndigheter inom den allmänna civilförvaltningen, vilka till övervägande del ha förvaltningsmässiga eller i stort sett därmed jämförliga arbetsuppgifter, anser jag därför att det såsom ett primärt krav för ett framgångsrikt rationaliseringsarbete inom detta arbetsområde bör gälla att övervägandena beträffande lämpliga på besparingar och

156 effektivitet inriktade rationaliseringsåtgärder inom det centrala organet uppbäras av ingående administrativ erfarenhet, kombinerad med erforderlig teknisk expertis. I utredningens direktiv har i sådant syfte framhållits önskvärdheten av att i det centrala ratipnaliseringsorganets ledning ingå personer, vilka genom sin verksamhet i enskild och offentlig förvaltning besitta värdefull administrativ erfarenhet. Enligt utredningsdirektiven bör därjämte prövas lämpligheten av att tjänstemän inom andra statliga verk under någon period tjänstgöra inom rationaliseringsorganet. De åtgärder, som utredningen i detta hänseende föreslagit beträffande det centrala rationaliseringsorganets personalorganisation, äro enligt min mening icke tillräckliga för att det föreslagna organet skall kunna framgångsrikt fylla uppgiften att göra en kraftfull insats för rationaliseringen inom statsförvaltningen. För att i full utsträckning kunna främja effektivitet och förenkling inom statsförvaltningen är det av väsentlig betydelse att det centrala organet har överblick över förvaltningen så att rationaliseringsverksamheten i första hand kan koncentreras på betydelsefulla principiella frågeställningar. Det är mig angeläget att i detta sammanhang särskilt understryka vikten av att rationaliseringsorganets verksamhet inriktas på sådana uppgifter, vilka erbjuda de största möjligheterna till rationaliseringsvinster; undersökningar ur kontorsrationaliseringssynpunkter böra som regel icke givas företräde bland organets uppgifter utan överlåtas att — eventuellt med bistånd av expertis från organet — i första hand utföras av myndigheterna själva. Utan en överblick som nu sagts blir rationaliseringsarbetet lätt en planlös reaktion på från olika håll väckta förslag. Även för erhållande av den här berörda överblicken fordras tillgång till förvaltningsmässigt utbildad personal. Ur rationaliseringssynpunkt är det självfallet även av största vikt att alla de organisations- och planläggningsfrågor, som framläggas såsom förslag i betänkanden eller väckas av olika förslagsställande myndigheter, på ett så tidigt stadium som möjligt och före förslagens genomförande underkastas en ingående granskning av ett sakkunnigt remissorgan, som skall ha att bedöma huruvida och i så fall hur de nydaningar, som föreslås, skola kunna infogas i eller anknytas till den befintliga förvaltningsapparaten. Då enligt min mening en på rationaliseringssträvandena i betydelsefulla frågor inriktad remissverksamhet är av behovet synnerligen påkallad och denna verksamhet är beroende av och i mycket griper in i det egentliga rationaliseringsarbetet, sådant som det enligt utredningens förslag i fortsättningen bör bedrivas, synes med hänsyn till det anförda den lämpligaste organisationen av rationaliseringsverksamheten vara den att det tillskapas ett organ, vars dominerande arbetsuppgift bör bliva att jämte en enbart på rationaliseringssträvandena inriktad remissverksamhet bedriva rationalisering i egentlig bemärkelse i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer,

157 som utredningen uppdragit i kapitel IX i detta betänkande. Då statskontoret är det organ, som för närvarande fullgör uppgiften såsom central remissmyndighet i fråga om bland annat ärenden av förvaltningsmässig och organisatorisk natur samt statens organisationsnämnd har till uppgift att inom statsförvaltningen utföra organisationsundersökningar, synes därför främst böra övervägas om en samordning av remiss- och den egentliga rationaliseringsverksamheten skulle kunna ernås genom att statskontoret och organisationsnämnden sammansloges till en enda myndighet. Genom en sådan sammanslagning skulle den överblick och erfarenhet rörande den civila statsförvaltningens organisation och arbetsuppgifter, som nu finnes samlad i statskontoret, effektivt kunna utnyttjas för planläggningen och vid utförandet av organisationsundersökningar. Den speciella insikt i allmänna förvaltnings- och organisationsproblem, som statskontoret representerar, skulle vidare göra det föreslagna organet väl skickat att vid det slutliga bedömandet av de olika organisationsförslagen beakta alla de ur statsförvaltningens synpunkter väsentliga faktorer, som kunna vara avgörande för vilken lösning, som bör väljas i det enskilda fallet. Den i remissverksamheten inhämtade kännedomen om olika rationaliseringsförslag synes i det sammanhanget även kunna praktiskt nyttiggöras. Vid besvarandet av remisser, vilka helt förutsättas bliva begränsade till området för rationaliseringssträvandena, torde å andra sidan den omfattande praktiska insikt rörande statsverksamhetens skiftande områden, som organet förvärvat i rationaliseringsarbetet på fältet, direkt komma till nytta i remissarbetet. Med hänsyn till den tidsnöd, som i regel föreligger vid remissbehandlingen av myndigheternas petitaframställningar, kan det likväl icke få förutsättas bliva möjligt för organet att annat än i undantagsfall verkställa organisationsundersökningar, som skola kunna lämna underlag för ett ställningstagande till de aktuella anslagsäskandena. Av ett rationaliseringsorgan, sådant jag här skisserat, böra i princip icke handläggas andra uppgifter än sådana, som kunna sägas ha direkt anknytning till den här nämnda rationaliserings- och remissverksamheten. Innan ställning tages till frågan orn en sammanslagning av statskontoret och organisationsnämnden, bör sålunda undersökas huruvida möjlighet förefinnes att från statskontoret avskilja de uppgifter, som icke ha något mera påtagligt samband med det av mig ifrågasatta rationaliseringsorganets verksamhet. I fråga om organisationsnämnden torde något motsvarande avskiljande av arbetsuppgifter icke bliva aktuellt, då nämndens ämbetsbefattning helt faller inom rationaliseringsverksamheten. F r å n rationaliseringsorganets verksamhet så artskilda uppgifter, som de vilka åvila statskontorets pensions- och fondbyråer, borde sålunda vid en omorganisation avskiljas och tillföras andra för dessa uppgifter lämpade statsorgan. Då emellertid de båda byråernas ställning i organisatoriskt hän-

158 seende är beroende av förslag, som torde komma att framläggas av respektive 1951 års pensionsutredning och 1956 års fondutredning, k a n enligt min mening något hinder i och för sig icke föreligga att i avvaktan på statsmakternas ställningstaganden till dessa utredningars kommande förslag de båda byråerna interimistiskt beredas en i stort sett självständig tillvaro inom rationaliseringsorganet. Några egentliga olägenheter av en sådan tillfällig anordning torde icke behöva uppkomma. Vad särskilt pensionsbyrån angår åvilar för övrigt beslutanderätten redan nu i flertalet fall byråchefen eller lägre befattningshavare. Det torde få förutsättas att vid en omorganisation det centrala organets ledning endast i begränsad omfattning skulle behöva deltaga i handläggningen och besluten rörande fond- och pensionsbyråernas ärenden. Från statskontorets nuvarande arbetsuppgifter skulle vidare böra få avskiljas alla övriga remisser, som icke ha något direkt samband med rationaliseringssträvandena inom förvaltningen. Först torde emellertid då något få beröras frågan om behov kan anses föreligga av ett särskilt centralt remissorgan av statskontorets typ för behandling av framför allt den stora grupp av å ämbetsverkets två utgiftsbyråer och kassabyrån handlagda remissärenden, som utgöres av s. k. expeditionschefsremisser. Ursprungligen torde statskontoret ha anlitats för denna remissverksamhet därför att ämbetsverket utövade ett betydande antal direkta finansförvaltningsfunktioner, som i sin tur sammanhängde med en omfattande utgiftsgranskning och medelsanordning. Det reella underlaget för statskontorets sakkunskap på detta område har emellertid allt mera undanryckts och arbetsuppgifterna överförts till andra myndigheter. Efter hand h a vidare tillskapats statsorgan vilka, vart och ett på sitt område, representera sådan sakkunskap, att de måste anses väl rustade att övertaga de delar av statskontorets remisser, som hänföra sig till angivna arbetsuppgifter. Vad angår remisser rörande tillämpningen av avlöningsförfattningar ha tillkomsten av civildepartementet och den personalförstärkning, som i samband därmed skett inom Kungl. Maj :ts kansli för handläggning av dylika ärenden, i och för sig medfört att behovet av ett sakkunnigt remissorgan på detta område av statskontorets typ numera icke torde vara lika framträdande. Härtill kommer att man för en betydande del av de ärenden, som här avses, i statens lönenämnd har ett organ, som besitter stor sakkunskap på området och är väl ägnat att fylla uppgiften som centralt remissorgan. I den mån det kan befinnas nödvändigt och lämpligt att yttrande i ärenden rörande tillämpningen av avlöningsbestämmelser inhämtas från något ytterligare statsorgan synes därjämte kunna utnyttjas riksräkenskapsverket, som sedan länge bedriver en betydande rådgivnings- och upplysningsverksamhet på detta område. Vad därefter beträffar remisser, av anslag och andra anslagsfrågor,

som avse ärenden rörande överskridande har likaledes den förstärkning av arbets-

159 kraften i statsdepartementen, som ägt rum under senare år, medfört att departementen numera icke i samma utsträckning som tidigare torde ha behov att anlita ett särskilt remissorgan för att bedöma det sakligt befogade i framställningarna. Även i fråga om dessa ärenden tillkommer att det inom riksräkenskapsverket finnes tillgång till ingående sakkunskap i budgettekniska frågor. Vad här anförts gäller i stort sett även statsbidragsärenden och ersättningsfrågor m. m., där den sakkunskap, som finnes i riksräkenskapsverket, torde vara tillfyllest. Möjlighet att tillfälligt överföra vissa ärenden av sistnämnda slag till statskontorets fondbyrå torde även föreligga. Andra remissorgan än statskontoret torde sålunda redan nu finnas, vilka — i den mån remissverksamheten icke mera allmänt kan begränsas — skulle kunna övertaga förenämnda, å de båda utgiftsbyråerna och kassabyrån handlagda slag av remissärenden. Med utgångspunkt från den i kapitel V i detta betänkande intagna specifikationen över statskontorets remisser, utvisande sammanlagt 2 263 remissärenden under år 1956, innebär det sagda, att samtliga de ärendesgrupper, som avse avlönings- och ersättningsfrågor, statsbidrag, budgetfrågor samt under gruppen Övrigt angivna slag av ärenden, med undantag för tryckningsärenden, skulle — i den mån ärendena handlades å nämnda tre byråer — kunna avskiljas från statskontorets remissverksamhet. Av det i specifikationen angivna totala antalet remisser skulle med tillämpning härav drygt 900 remisser ha kunnat tillföras andra remissorgan. Av den återstående delen skulle vidare närmare 950 remisser ha handlagts på statskontorets fond- och pensionsbyråer. Med det anförda anser jag att det har konstaterats, att något mera framträdande behov av ett centralt remissorgan i fråga om expeditionschefsremisserna knappast torde föreligga. F r å n nu angivna utgångspunkter skulle berörda remisser kunna fördelas på andra statsorgan respektive omföras till statskontorets fondbyrå i enlighet med följande. Ärenden av löneteknisk natur, såsom flyttningskostnadsersättningar, gottgörelse för hyreskostnader vid omstationering, resekostnads- och traktamentsfrågor, frågor rörande sjukhusvård i utlandet, lön till pensionsavgångna tjänstemän, vikariatsersättningar, mistade avlöningsförmåner och arvoden samt lönegradsoch löneklassplaceringsärenden, ärenden rörande lön under tjänstledighet och dylikt böra överflyttas till statens lönenämnd. På grund av den ökning i lönenämndens remissbörda, som föranledes härav, blir enligt uppgift från nämnden erforderligt att öka nämndens personal med en befattningshavare i byråsekreterares löneställning. Vad beträffar remissärenden rörande tillämpningen av gällande regler "och praxis beträffande disposition av anvisade anslag å riksstaten och andra budgettekniska ärenden synes det naturligt att dessa liksom ärenden rörande statsbidrag, taxor och befrielse från återbetalningsskyldighet och dylikt tillföras riksräkenskapsverket, under det att samtliga fondärenden, ärenden rörande donationer samt vissa ersättningsärenden i fråga om naturskador, skadeersättningar

160 i anledning av inträffade paratyfusfall m. m. tills vidare överflyttas till statskontorets fondbyrå. Någon personalförstärkning med anledning härav torde icke vara erforderlig vare sig i riksräkenskapsverket eller å fondbyrån. Utöver e x p e d i t i o n s c h e f s r e m i s s e r n a s k u l l e f r å n s t a t s k o n t o r e t ä v e n b e h ö v a a v s k i l j a s övriga a r b e t s u p p g i f t e r , s o m icke k u n n a a n s e s h a a n k n y t n i n g till r a t i o n a l i s e r i n g s v e r k s a m h e t e n . Dessa a r b e t s u p p g i f t e r ä r o f ö l j a n d e . Statskontorets nuvarande uppgift att syssla med kontroll av statsverkets checkräkning i riksbanken, vilken uppgift ur arbetsbelastningssynpunkt icke har någon större betydelse, bör lämpligen överflyttas till riksräkenskapsverkets budgetbyrå. Genom en sådan överflyttning ernås den fördelen, att budgetbyrån tidigare än som nu är möjligt kan verkställa den i riksbokslutet ingående avstämningen av statsverkets checkräkning mot de olika myndigheternas huvudböcker, varigenom arbetet med budgetredovisningen och rikshuvudbokens upprättande kan påskyndas. Från statskontoret bör för denna uppgifts fullgörande inom riksräkenskapsverket överflyttas en kansliskrivare och ett kontorsbiträde. En annan uppgift, som i samband med en omorganisation bör avskiljas från statskontorets nuvarande arbetsuppgifter, är bestyret med upprättande av statsliggaren och bihanget till samma liggare. Upprättandet av statsliggaren ankom ursprungligen på den inom statskontoret särskilt organiserade riksbokslutsbyrån. Vid tillskapandet av riksräkenskapsverket överfördes denna byrå till det nya revisionsverket. I samband därmed övervägdes att lägga statsliggararbetet på revisionsverket, som framhölls vara mera än någon annan myndighet lämpat för utförandet av detta arbete, ehuru det även kunde ifrågasättas, att statskontoret skulle behålla upprättandet av statsliggaren genom någon av de byråer, som kvarblevo i verket. Då enligt min uppfattning även beträffande denna arbetsuppgift riksräkenskapsverket torde vara det statsorgan, som ligger närmast till hands att få övertaga uppgiften i fråga, bör i samband med en omorganisation även statsliggararbetet överflyttas till riksräkenskapsverket. Med statsliggararbetet sysselsättas för närvarande inom statskontoret en förste byråsekreterare (23 lönegraden) och en amanuens under vardera ca 4—5 månader om året, en kansliskrivare under hela året samt kanslibiträdes- och kontorsbiträdespersonal under sammanlagt ca 10 månader av året. Kostnaderna för nämnda personal torde kunna angivas till i runt tal 43 000 kronor för år. För denna arbetsuppgift torde från statskontoret få överföras till riksräkenskapsverket en byråsekreterare, en kansliskrivare och ett kontorsbiträde. Härvid har jag utgått från att ledningen av arbetet med liggarens upprättande ålägges chefen för riksräkenskapsverkets kansli. Vid en omorganisation bör även viss del av den gransknings- och utanordningsverksamhet, som nu åvilar statskontoret, kunna överflyttas till andra statsorgan. Vad till en början gäller utanordningar från anslagen till extra utgifter och oförutsedda utgifter synas dessa ärenden lämpligen böra överflyttas till statsdepartementens kassakontor. Ifrågavarande anordningsärenden torde i regel vara föga arbetskrävande och någon personalförstärkning av statsdepartementens kassakontor i anledning av dessa ärendens överflyttning torde därför icke bliva påkallad. Även statskontorets anordningsärenden rörande de statliga kommittéernas kostnader för löner, arvoden, tjänsteresor, expenser och tryckningskostnader synas vara av den beskaffenheten, att de lämpligen böra kunna överflyttas till ifrågavarande kassakontor, vilket redan nu verkställer utanordningar beträffande flertalet kommittéers expenskostnader. En överflyttning till statsdepartementens kassakontor av sistnämnda anordningsärenden nödvändiggör emellertid att kassakontoret erhåller en viss personalförstärkning motsvarande i stort sett den per-

sonalstyrka, som nu är sysselsatt med ärendenas handläggning inom statskontoret. På grund härav torde en revisorstjänst samt en kanslibiträdestjänst böra överföras från statskontoret till statsdepartementens kassakontor. Vad därefter gäller utanordningar avseende anslagsrekvisitioner, förskottsutbetalningar och det begränsade antal statsbidragsärenden, som nu handläggas av statskontoret, böra dessa ärenden allt efter som de ha anknytning till myndigheter och institutioner i Stockholm lämpligen kunna tillföras vederbörande myndighet eller institution respektive, där organet icke äger dragningsrätt å statsverkets checkräkning, överståthållarämbetet och då fråga är om organ inom riket i övrigt tillföras respektive länsstyrelse. De här ifrågavarande ärendena kunna i allmänhet icke anses vara särskilt arbetskrävande och frånsett statsbidragsärendena torde någon mera kvalificerad granskning av ärendena icke vara påkallad. I personalavseende torde överflyttningen därför icke behöva medföra någon personalförstärkning hos de myndigheter på vilka ifrågavarande anordningsärenden skola fördelas. Vad beträffar den förhandsgranskning av rese- och flyttningsräkningar, som statskontoret skall fullgöra i samband med att ämbetsverket meddelar s. k. utbetalningsbemyndiganden för ett fåtal mindre statsmyndigheter, bör enligt min mening denna form av kontroll helt slopas. Så har för övrigt redan på senare år skett beträffande bland annat socialstyrelsens och yrkesinspektionens reseräkningar. Ansvaret för granskningen av rese- och flyttningsräkningar bör i fortsättningen i stället helt åvila ifrågavarande myndigheter själva. I den mån tvekan hos dessa skulle uppkomma rörande tolkningen av resereglementet eller flyttningsersättningskungörelsen äga de erhålla upplysningar och anvisningar i sådant hänseende av riksräkenskapsverket. Därest granskningen emellertid alltjämt skulle befinnas böra upprätthållas, torde densamma lämpligast kunna överföras till överståthållarämbetet. Någon personalförstärkning hos överståthållarämbetet torde i sådant fall knappast behöva bliva erforderlig. Av anordningsärendena återstå i huvudsak endast räkningar å ersättning vid sådana utländska tjänsteresor, som belasta andra anslag än anslagen till extra utgifter. Dessa ärenden torde kunna handläggas å fondbyrån av en på den särskilda revisorssektionen sysselsatt revisor. Det har nu angivits i vilken omfattning arbetsuppgifter, som för närvarande åvila statskontoret, vid en omorganisation skulle antingen, såvitt avser fond- och pensionsbyråernas arbetsuppgifter, kunna avgränsas inom det ifrågasatta centrala rationaliseringsorganet från de egentliga rationaliseringsuppgifterna eller överföras till andra ämbetsverk. Av de på statskontorets två utgiftsbyråer och kassabyrån för närvarande ankommande arbetsuppgifterna skulle därefter — såsom framgår av den tidigare åberopade specifikationen över statskontorets remissverksamhet för år 1956 — endast återstå ett antal remisser av storleksordningen högst 400 för år. Vad här ovan anförts synes klart ge vid handen, att det är praktiskt möjligt att från statskontoret skilja sådana uppgifter, som icke ha någon direkt anknytning till rationaliseringsverksamheten. Det kan göras gällande, att en dylik anordning måhända i vissa avseenden kan komma att innebära en försvagning av remissförfarandet beträffande främst expeditionschefsremisserna. Tillskapandet av ett centralt organ av den typ jag skisserat medför 11—806121

162 dock enligt min mening så uppenbara fördelar för besparings- och effektivitetssträvandena inom statsförvaltningen, att man bör bortse från de eventuella mindre olägenheter som föranledas av att de ur ekonomiska synpunkter väsentligt mindre betydelsefulla expeditionschefsremisserna fördelas å andra statsorgan. Med beaktande av vad sålunda anförts föreslår jag, att ett centralt rationaliseringsorgan bildas genom sammanslagning av statskontoret och statens organisationsnämnd. Jag vill i det följande framlägga ett detaljerat förslag till organisation av ett sådant rationaliseringsorgan. I fråga om storleken av rationaliseringsorganet ansluter jag mig i princip till de synpunkter, utredningen för sin del anfört. I likhet med utredningen anser jag sålunda, att arbetet på en effektivisering av den centrala rationaliserings- och remissverksamheten främst bör inriktas på sådana åtgärder, som kunna genomföras inom den storleksram, som den nuvarande organisationen totalt anger. Rationaliseringsorganets verksamhet bör ledas av en styrelse, bestående av en generaldirektör som ordförande och chef för organet samt högst sex av Kungl. Maj :t förordnade ledamöter. Ledamöterna böra representera erfarenhet från offentlig förvaltning och enskild verksamhet. En av ledamöterna bör vara en högre officer med ingående kunskap om militär organisation och verksamhet. Behandling i plenum bör föreskrivas skola ske endast i fråga om ärenden av större vikt eller principiell betydelse, övriga ärenden böra kunna avgöras av generaldirektören eller, efter dennes bestämmande, av annan befattningshavare. Rationaliseringsorganet bör under generaldirektören organiseras på fem byråer ävensom en sektion för kursverksamhet samt tryckeri- och blankettärenden, varjämte för verkets interna administrativa uppgifter bör finnas en särskild kanslisektion, direkt underställd generaldirektören. Arbetsuppgifterna i sin helhet böra fördelas mellan byråerna på så sätt att varje byrå i princip får svara för en avgränsad del av statsförvaltningen i fråga om såväl remissärenden som egentliga organisationsundersökziingar. Denna organisationsform synes mig vara att föredraga framför en lösning i den riktningen att organet skulle organiseras på två avdelningar, varav den ena enbart skulle handlägga remissärenden och den andra uteslutande verkställa organisationsundersökningar. En dylik organisation skulle icke vara ägnad att främja en effektiv samordning av remiss- och rationaliseringsverksamheten. Arbetsuppgifterna mellan byråerna skulle kunna tänkas fördelas i mera obunden form än efter i förväg bestämda förvaltningsområden genom att remissärenden eller undersökningsuppgifter tillfördes den byrå eller enhet inom denna, som för tillfället hade den bästa förutsättningen att rent arbetsmässigt medhinna uppgifterna. Denna mera lösliga organisationsform torde emellertid vara mindre ändamålsenlig, då den

163 måste komma att försvåra det planmässiga, effektiva genomförandet av organisationsundersökningarna. Med hänsyn härtill bör varje byrå svara för en avgränsad del av statsförvaltningen. Genom en sådan indelning kommer personalen inom varje enhet att bliva särskilt förtrogen med vissa bestämda delar av förvaltningen, varigenom även en bättre arbetsplanering och ansvarsfördelning möjliggöras. Detta innebär självfallet icke, att samtliga befattningshavare å en byrå strängt bindas till denna byrå. Tvärtom måste det ur organets synpunkt anses angeläget, att personalen i viss utsträckning cirkulerar mellan de olika byråerna. Arbetsområdet för respektive byråer bör kunna antingen bestämmas så att det motsvarar några riksstatstitlar eller så att det mer eller mindre skär över dessa titlars gränser genom att myndigheter med företrädesvis teknisk verksamhet hänföras till ett par av byråerna och de rent administrativa förvaltningsorganen till övriga byråer. Det slutliga ställningstagandet till denna fråga bör förbehållas organets ledning, som givetvis även bör beakta möjligheten att av byråernas personal bilda särskilda arbetsenheter för genomförande av specialundersökningar, som beröra myndigheter under flera huvudtitlar. Vad gäller förhållandet mellan den civila och militära sidan av rationaliseringsarbetet delar jag den uppfattning, som utredningens majoritet har. Inom varje byrå bör det åligga byråchefen att samordna och taga initiativ till organisationsundersökningar inom det förvaltningsområde, som i enlighet med ledningens bestämmande avdelats för byrån. För att jämte byråcheferna bereda och föredraga remissärenden samt leda och utföra organisationsundersökningar bör rationaliseringsorganet å varje byrå tillföras ytterligare två för ifrågavarande arbetsuppgifter väl kvalificerade befattningshavare, lämpligen i byrådirektörs tjänsteställning. Denna ställning synes även böra tillkomma den för kursverksamheten m. m. avsedde sektionschefen, medan chefen för den särskilda kanslisektionen bör vara förste byråsekreterare i 23 lönegraden. Vid bedömandet av rationaliseringsorganets behov av arbetskraft i övrigt torde hänsyn få tagas till att, då det gäller behovet av personal för de egentliga organisationsundersökningarna, en viss del av undersökningsarbetet, liksom hittills varit fallet inom organisationsnämnden, får förutsättas skola utföras av personal, som tillhör den myndighet hos vilken undersökningen utföres. Å andra sidan bör organet — i större utsträckning än hittills inom organisationsnämnden — beredas möjlighet att kunna ställa organisatorisk expertis till förfogande även för myndigheter, som utan att ha egna interna rationaliseringsorgan kunna vilja hos sig i egen regi utföra organisationsundersökningar. Härtill kommer att rationaliseringsorganets personal även kan komma att tagas i anspråk såsom experter i statliga kommittéer, som behandla organisatoriska eller därmed jämförliga spörsmål av större omfattning.

164 I fråga om remissärendenas omfattning förutsattes att dessa — med hänsyn till vad i det föregående föreslagits — uteslutande begränsas till ärenden, där besparings- och effektivitetssträvandena skola beaktas. Detta bör enligt min uppfattning komma till direkt uttryck i rationaliseringsorganets instruktion. Enligt från statskontoret inhämtad uppgift ha — som en följd av finansdepartementets cirkulärskrivelse av den 4 augusti 1958 till samtliga statsdepartement om begränsning av antalet remisser till statskontoret — petitaremisserna år 1958 minskat med ca 20 procent i förhållande till 1956 års motsvarande antal (158 respektive 200 remisser). Med hänvisning härtill och under beaktande av den begränsning i remissverksamheten, som ligger däri, att endast sådana remissärenden, som ha anknytning till rationaliseringssträvandena inom statsförvaltningen, förutsättas skola handläggas inom rationaliseringsorganet, torde antalet sistnämnda ärenden kunna uppskattas till högst 300 för år. Härvid har hänsyn även tagits till den remissbörda, som hittills åvilat statens organisationsnämnd. Inom statskontorets två utgiftsbyråer och kassabyrån äro för närvarande för remissarbete avsedda 17 befattningshavare. Av dessa böra, enligt vad förut sagts, två byråsekreterare tillföras riksräkenskapsverket och statens lönenämnd i samband med överflyttningen till nämnda myndigheter av bestyret med statsliggaren respektive av ärenden av löneteknisk natur. Återstående 15 befattningshavare böra överföras till det centrala rationaliseringsorganet för att i första hand bereda och föredraga omförmälda, till ett antal av högst 300 för år beräknade remissärenden. Enligt mitt förmenande har rationaliseringsorganets personalstyrka härigenom dimensionerats så att organets remissverksamhet uppenbarligen icke kan komma att menligt påverka det egentliga organisationsarbetet. Nämnda personal kommer självfallet att i betydande omfattning även kunna aktivt deltaga i det egentliga organisationsarbetet, varigenom den överblick och förvaltningskännedom, som inhämtats i remissarbetet, direkt kan utnyttjas i rationaliseringsarbetet. Såsom tidigare anförts bör den nu på statskontoret ankommande uppgiften att vara central instans på det tryckeritekniska området övertagas av rationaliseringsorganet. I anledning härav bör personalen å statskontorets tryckeriexpedition med tillsvidare oförändrad löneställning överföras till detta organ. Med utgångspunkt i vad sålunda anförts har jag funnit, att det centrala rationaliseringsorganet för att effektivt kunna bedriva sin verksamhet är i behov av i vidstående sammanställning angivna befattningar. Genom sammanslagning av statskontoret och organisationsnämnden till ett organ kommer den för organisationsundersökningar, remissverksamhet och handläggning av tryckeriärenden beräknade personalstyrkan jämte kanslipersonal sålunda att uppgå till 91 befattningshavare 1 , vilket i förhål1

För fond- och pensionsbyråerna, som icke beröras av förslaget till personalorganisation, kan personalstyrkan beräknas till sammanlagt 61 % befattningshavare.

165 Rationaliseringsorganets

personalorganisation

Generaldirektör 1 militär ledamot (arvodesanställd) 5 byråchefer 11 byrådirektörer 6 förste byråsekreterare eller förste byråingenjörer 10 förste byråsekreterare eller förste byråingenjörer 10 amanuenser i reglerad befordringsgång 22 experter (arvodesanställda) 1 teknisk assistent

Bo 6 — Bo 1 Ae 26 Ae 23 Ae 21 Af 13—Ae"19 Ae 10

Tryckeritekn iker: 1 tryckeriintendent 1 förste tryckeriassistent 1 tryckeriassistent 1 kalkylator

Ao 24 Ao 19 Ae 17 Ae 15

Biträdespersonal: 1 kansliskrivare 1 kontorist 8 kanslibiträden 6 kontorsbiträden

Ao 10 Ae 9 Ao (Ae)7 Af 1—Ao

Expeditionsvakter: 1 förste expeditionsvakt 3 expeditionsvakter Summa 91

5 Ao 8 Ao (Ae) 7

lande till de båda nu fristående organens sammanlagda personalstyrka för motsvarande arbetsuppgifter innebär en minskning med sju befattningshavare. Härvid är dock att märka att, såsom av det följande framgår, ett belopp av tillhopa 130 000 kronor föreslås skola ställas till rationaliseringsorganets förfogande bland annat för avlönande av extra personal och av personal för särskilda undersökningar. Kostnadsberäkningar. De årliga avlöningskostnaderna för det centrala rationaliseringsorganet, frånsett de på fond- och pensionsbyråerna belöpande kostnaderna, ha framräknats på följande sätt. Vid beräkningen har jag i överensstämmelse med utredningen upptagit avlöningskostnaderna för varje befattningshavare efter näst högsta löneklassen av respektive lönegrad, då denna omfattar flera löneklasser. För befattningshavare i reglerad befordringsgång har tillämpats beträffande amanuenser löneklass 21 och i fråga om biträdespersonal 7 löneklassen. I fråga om löneställningen för experter, som avses skola anställas mot arvode, har förutsatts att i tillämpliga delar skola gälla avlöningsbestämmelserna för befattningshavare vid statens krisorgan. Vid löneavvägningen för fem experter har förutsatts att lönen skall kunna bestämmas till högre belopp än som kan utgå enligt den i nämnda avlöningsbestämmelser angivna lönegruppen VII, varigenom rationaliseringsorganet skulle beredas möjlighet att under kortare eller längre tid kunna knyta till sig vissa högt kvalificerade

166 experter från administrationen eller det enskilda näringslivet. Arvodet beträffande dessa befattningar torde i varje särskilt fall på förslag av rationaliseringsorganets ledning lämpligen få bestämmas av Kungl. Maj :t. Det genomsnittliga årsarvodet för var och en av sistberörda experter har beräknats till 30 000 kronor. För övriga experter har räknats med årsarvode av i runt tal 20 300 kronor per expert, motsvarande vad som för närvarande genomsnittligt utgår till arvodesanställda experter hos organisationsnämnden, varvid antalet befattningshavare i de i förenämnda avlöningsbestämmelser angivna lönegrupperna VI och VII beräknats icke skola överstiga fem. Kostnaderna för extra personal, sakkunniga samt vikariats- och övertidsersättningar o. dyl. ha upptagits till 80 000 kronor och till ersättning åt av rationaliseringsorganet anlitade experter för speciella undersökningar ha beräknats 50 000 kronor. Vid beräkningen av arvoden åt styrelseledamöter har jag utgått från vad som för närvarande gäller för organisationsnämnden. Med nu angivna beräkningsgrunder skulle rationaliseringsorganets personal — med undantag för personalen å fond- och pensionsbyråerna — draga en avlöningskostnad av 2 279 400 kronor. Hur detta belopp fördelar sig på olika anslagsposter framgår av den å vidstående sida intagna tablån. Omkostnadsanslaget för rationaliseringsorganet — frånsett de kostnader som komma att belöpa på fond- och pensionsbyråerna — har beräknats till 394 200 kronor i enlighet med nämnda tablå. Som en följd av omorganisationen torde avlöningsanslagen till finansdepartementet (statsdepartementens organisationsavdelning), riksräkenskapsverket och statens lönenämnd komma att få höjas något. Kostnaderna för personalförstärkningen hos nämnda departement och myndigheter ha beräknats skola uppgå till sammanlagt i runt tal 132 800 kronor, fördelade å de olika organen i enlighet med sammanställningen här nedan. Statsdepartementens organisationsavdelning Riksräkenskapsverket

Vissa anordningsärenden

1 revisor 1 kanslibiträde

(A 19:21) (A 7: 9)

19 728 10 620

Checkräkningskontrollen Statsliggarearbetet

Statens lönenämnd

Remisser ang. lönetekniska ärenden

1 kansliskrivare 1 kontorsbiträde 1 byråsekreterare 1 kansliskrivare 1 kontorsbiträde 1 byråsekreterare

(A 10:12) (A 5: 7) (A 19:21) (A 10:12) (A 5: 7) (A 19:21)

12 396 9 576 19 728 12 396 9 576 19 728

Summa grundlöner Rörligt tillägg Kompensation för höjda folkpensionsavgifter

113 748 18 200

Summa avlöningar

132 744

796 I anledning av personalöverflyttningen till riksräkenskapsverket torde denna myndighets omkostnadsanslag böra förstärkas med förslagsvis 2 000

O O O O O O •"ton

O

o

CS

co

e3

W N i H r f 0 0 CN CO

T M

o

C/3

o o o CN o O

O

o m CN CO

t >

O O

l>

rf

O O

O O

o o o o

O O

os m o o os m o o

TH

CN O t > TH CM TH

T H

O O O CM CM O r f TH CO rf

o o CM rf CO

CO

CO

O (i

• en

knin| as an iyndi|

cS

MITJ

tio cS vs

o o oo

o o o CM 0o 0

CO T-I TH

oo

o o o o o CS

o o O o o Oco o co

TH

O O 00

O

O

CS

o o

CM

o o

O O CM TH

O

co

T H

TH

T H

>OÄ 5

tn

A

1 CS

and- oc ensions yråern

:0

fe

CO

-Hf

rf T-I

aliseganet Eondsionsrna)

o o o

c fe . c ^

CM

Rati rings (exk ochp byi

rf

ös

si

c5" lO

oo

o o o o o o o o o rf o o

oo i n o r f 00 r f <M TH m CM TH

O

CS O CO

O O O O O O CM CM O r f TH CO rf

O O OS

CN T H

CO 00

O O 00

m co T H

o o o o t> o

O O rf Os t>

rf O l>

TH

<N CN

O O

•xf m

rf

CO r f 00 CN 00 CO

Os CO rf

TH

TH

co

o o

O O O O O O O O r l ^ C C ' f

o o o

O O CN

o

I f l W r t O l

CN O in

CM

m r f i-i CM TH T H

T-i

I r t CO T H

,

Os

m

f-

O

o

CM rf OS CO

T-i

O o o CN o O

O O O O O O O O r f r f 00 T H

o

00 O O O O O O Os co O OS Os O CM TH l >

O O

O O

O O

O O

os m o o os m o o

TH

I> TH

CM O I > TH CM

O O O O O O CM CM O r f TH CO rf

TH

O O O CM rf CO

1-1

<o

tH

•)->

os

zo

00 13

fi

X)

O O

O O O

O O O

O O

OS OS r f 00 00

O

l>

CO CO CM

i-(

bl

:0

"J "TO

H

ftÄ

*tf t> o

oo -

o o O o o o mi> m

OS

CN

I H

O CO

I > CN

i-t

O o o o o o m

i> CO Os

TH

O O O

O O O O O O CO O O

in co o o

CM TH l > TH T H

O O O O O O CM CN O r f TH CO rf

T H

r H

T H

tH O

C

.2 *c/}

US tH 4>

c X) (0

ft e

•o BP £j (H C

£ Ö

?c

tH

O

'+3 CS C8 0,00

c c

c 1 S2

^

CS

B

'•5°

>

CS

4-> US

C :CS

5 H *• cS as

•O

:ct

os

•-

"o <l-l

^ ti c »

<»

:0

t-

.. S S

=0 tf O <P»< EH <£

v C 'c C

tH g

o 5* 5 <s v ) i

fl

T »

to . . . .

B'

.

•

fi

4-> US O

ao •

B o

CS

CS

•

a5- c a

0)

3? A

s s-a a

a

• 00

CS

U5

ds as T 3 HH

X)

OS +•>

. i i UtS H

co

,•o _$ . • •acs

g *c

ft

CD t>

tH 0)

CS DO

c o

o

tH

CS

O O

X)

t.

"5

«3 + J

ftPQOOx ) 'C fe OQ K

3 S co «ff W cs xi sTfti O ca XI ti O

Sum

T3

o o co

ga utgi fter örvarin g i riks anken i esiktn. o. värd ring av yra för hålkor sanlägg

•5

o o o

tten. eget ehov anna än e

C

B 0. V

UD CS c/s

mser ränsle, vr. exp vr. exp

<3

o m o

ningar till iden o. sär igt tillä ggipensatiion

:

s "»

(inkl. - och ;ionsLerna)

•S 5

O

O o m o

TH

fe a - a

o OH

O

168 kronor. Då vidare bestyret med upprättandet av statsliggaren efter omorganisationen skulle åvila riksräkenskapsverket, bör dess anslagspost för publikationstryck uppräknas med 110 000 kronor, utgörande det belopp som för budgetåret 1959/60 anvisats å statskontorets omkostnadsanslag fir tryckning av statsliggaren. Utöver de i det föregående angivna kostnaderna för rationaliseringsorganet tillkomma de på fond- och pensionsbyråerna belöpande utgifterna. Avlöningskostnaderna för dessa båda byråer torde få uppskattas till 1 050 300 kronor. Kostnaderna i övrigt för nämnda byråer torde kunna beräknas till 135 800 kronor. Anslaget till det centrala rationaliseringsorganet skulle sålunda böra uppföras med 3 859 700 kronor, varav 3 329 700 kronor till avlöningar och 530 000 kronor till omkostnader.

I I . Revisionsverksamhetens

organisation

Den av utredningen föreslagna organisationen av den centralt bedrivna revisionsverksamheten innebär, att riksräkenskapsverket och statens sakrevision sammanföras till ett enda centralt revisionsorgan, riksrevisionsverket. Därvid förutsattes att de arbetsuppgifter, som inom riksräkenskapsverket åvila budgetbyrån och finansstatistiska byrån, överföras till statskontoret. Vad till en början gäller förslaget att förlägga budgetbyrån till statskontoret kan jag icke finna en sådan åtgärd ändamålsenlig. Redan den omständigheten, att en slutgiltig kontroll över statskontorets medelsförvaltning i vissa viktiga hänseenden kommer att förläggas till en del av detta ämbetsverk självt, anser jag vara ägnat att ingiva betänkligheter. Enligt mitt förmenande tala emellertid även andra väsentliga skäl emot att skilja budgetbyråns verksamhet från den kamerala revisionsverksamheten. Budgetbyråns kassakontroll och bearbetning av huvudförvaltningarnas kassa- och debiteringsrapporter samt huvudböcker till ett enhetligt riksbokslut innefatta i sig så många arbetsmoment, som äro likartade med framför allt den kamerala revisionens granskningsuppgifter, att det kan ifrågasättas om en fullt rationell gränslinje kan uppdragas dem emellan. Uppenbart torde vidare vara att långt flera och direkta beröringspunkter finnas mellan göromålen å budgetbyrån och den egentliga revisionsverksamheten än mellan budgetbyrån och statskontorets remissverksamhet och finansförvaltande uppgifter, sådana dessa angivits i utredningens förslag. Den yttre sammankopplingen av budgetbyråns och statskontorets övriga byråers olikartade arbetsuppgifter är därför icke sakligt och organisatoriskt motiverad. Enligt min uppfattning bör budgetbyrån alltjämt ingå i det kamerala revisionsorganet. Därigenom vinnes den fördelen att överblicken och kontrollen över alla de statliga räken-

169 skaperna och vad till ett effektivt kontrollsystem och ett ordnat räkenskapsväsen i övrigt hör är sammanfört på ett enda ställe under gemensam ledning. Uppgifterna å den finansstatistiska byrån åter torde däremot icke kunna anses ha någon direkt anknytning till revisionsverksamheten. Sålunda synes — i motsats till budgetbyrån — något hinder i och för sig icke föreligga att avskilja finansstatistiska byrån från riksräkenskapsverket. Att, såsom utredningen föreslagit, inordna denna byrå i statskontoret finner jag likväl mindre lämpligt, då byrån icke har några beröringspunkter med statskontorets medelsförvaltningsuppgifter eller remissverksamhet, sådan som inriktningen av denna enligt utredningens förslag i fortsättningen skall bliva. Då det torde ligga utanför utredningens uppdrag att undersöka till vilket annat statsorgan finansstatistiska byrån skulle kunna förläggas, bör som en följd härav byrån i vart fall tills vidare organiseras i riksräkenskapsverket. Enligt min uppfattning synas skäl sålunda föreligga att vid överväganden om inrättande av ett riksrevisionsverk för den centralt bedrivna revisionen räkna med att både budgetbyrån och finanstatistiska byrån skola ingå i det nya organet. Då enligt utredningens förslag riksrevisionsverket därjämte skall ha att ansvara för — förutom den kamerala granskningsverksamheten — även den sakrevisionella granskningen avseende hela statsförvaltningen, torde enligt min mening den totala omfattningen av göromålen bli så stor och skiftande, att svårigheter komma att föreligga för verkets ledning att på önskvärt sätt kunna överblicka och hålla samman verksamheten. Stor risk förefinnes då för att den sakrevisionella granskningen icke skall kunna ägnas tillräcklig uppmärksamhet. Härtill torde vidare bidraga de arbetsmetoder, som för närvarande tillämpas inom riksräkenskapsverkets revisionsbyråer. I syfte att effektivisera den centralt bedrivna kamerala revisionen har utredningen visserligen föreslagit en omläggning av arbetsmetoderna, som innebär att den kamerala revisionen i fortsättningen skall få en karaktär, som icke oväsentligt avviker från den hittillsvarande. Sålunda skall den mera siffermässiga kontrollen väsentligt minska i omfattning och den kamerala granskningen i övrigt allt mera få en inriktning, som närmar sig sakrevision. Ett genomförande av utredningens förslag till omläggning av arbetsmetoderna för ifrågavarande revisionsverksamhet torde emellertid bliva både arbets- och tidskrävande. Risk föreligger därför även i detta hänseende för att det av utredningen föreslagna revisionsorganet icke skall kunna bliva i stånd att tillräckligt effektivt tillvarataga de särskilda sakrevisionella granskningsuppgifterna, sådana de nu bedrivas genom statens sakrevision och som äro av den vikt att de icke ens övergångsvis böra få eftersättas. Erinras må här även att de led i översynen av det statliga revisionsväsendet, som avse anmärkningsprocessen och redogöraransvaret och varom riksdagen i olika sammanhang uttalat sig, ännu icke bringats till sin lösning. Enligt min uppfattning böra även dessa betydelsefulla frågor lösas, innan en samordning av den kamerala och den sakrevisionella granskningsverksamheten upptages till slutligt bedömande.

170 Med hänsyn till anförda omständigheter synes mig en sammanslagning av riksräkenskapsverket och statens sakrevision nu icke böra komma i fråga. Statens sakrevision bör sålunda alltjämt med oförändrad organisation och arbetsuppgifter fungera såsom ett fristående centralt organ för den statliga sakrevisionen. Å andra sidan torde det vara lämpligt att bereda riksräkenskapsverket möjlighet att i större utsträckning än som hittills kunnat bliva fallet få inrikta sig på en mera sakrevisionellt betonad granskning av myndigheternas ekonomiska handlande. I sådant syfte vill jag föreslå, att de av utredningen förordade arbetsmetoderna för revisionsverksamheten genomföras inom riksräkenskapsverket. Mot bakgrunden av vad ovan sagts framlägger jag i det följande förslag till organisation av riksräkenskapsverkets revisionsverksamhet. Riksräkenskapsverket bör såsom för närvarande vara organiserat på tre revisionsbyråer, en budgetbyrå och en finansstatistisk byrå. Å ämbetsverkets kansli böra liksom hittills handläggas ekonomiärenden och personalfrågor samt remisser av mera allmän innebörd. Till detta kansli bör även knytas arbetet med upprättandet av statsliggaren och bihanget till samma liggare, vilken uppgift för närvarande ankommer på statskontoret. Den för riksräkenskapsverket nytillkommande uppgiften i fråga om checkräkningskontrollen bör lämpligen tillföras ämbetsverkets budgetbyrå. Då den nuvarande indelningen i kontor å revisionsbyråerna vid omläggningen av ämbetsverkets arbetsmetoder torde komma att utgöra ett hinder för en ändamålsenlig fördelning av byråernas revisionsuppgifter, bör denna uppdelning på kontor bringas till upphörande. Å varje revisionsbyrå bör emellertid alltjämt närmast under byråchefen finnas två byrådirektörer i lönegrad Ao 24 med uppgift att leda och ha det närmaste ansvaret för det kamerala och det mera sakrevisionellt betonade granskningsarbetet samt att bereda och föredraga remisser m. m. Den närmare fördelningen av arbetsuppgifterna mellan dessa byrådirektörer torde få bestämmas av vederbörande byråchef. Vad gäller behovet av revisionspersonal för ämbetsverket måste detta få bedömas med hänsyn särskilt till utredningens förslag att den kamerala revisionen avsevärt skall inskränkas. För granskningsverksamheten anser jag således ämbetsverket vara i behov av tre förste revisorer i lönegrad Ag 23, 15 förste revisorer i lönegrad Ao resp. Ag 21 samt 29 revisorer och amanuenser. Vid beräkningen av ämbetsverkets behov av biträdespersonal för granskningsuppgifterna har jag i likhet med utredningen utgått från att den siffermässiga granskningen i genomsnitt skall komma att begränsas till 20 procent av full granskning samt att sådan därför lämplig personal i övrigt skall kunna tagas i anspråk för arbetsledning och vissa granskningsuppgifter, vilka inom riksräkenskapsverket för närvarande regelmässigt åvila revisorer och amanuenser. Efter avvägning av här angivna förhållanden har jag funnit att den erforderliga biträdespersonalen bör beräknas

171 till en kontorsskrivare, sex kansliskrivare, tre kontorister, 18 kanslibiträden och 20 kontorsbiträden. Vid beräkningen av den för revisionsverksamheten erforderliga revisorsoch biträdespersonalen har beaktats att arbetsmarknadsstyrelsens och lantbruksstyrelsens revisionsuppgifter i enlighet med utredningens förslag överflyttas till riksräkenskapsverket. I enlighet med vad sålunda föreslagits skulle riksräkenskapsverkets personal för den egentliga revisionsverksamheten komma att uppgå till 107 befattningshavare, vilket i förhållande till ämbetsverkets och de här sist berörda specialrevisionernas nuvarande motsvarande personal innebär en minskning med 31 befattningar. Då riksräkenskapsverket skall från statskontoret övertaga arbetsuppgifterna med checkräkningskontrollen och upprättandet av statsliggaren i enlighet med det av mig framlagda förslaget till centralt rationaliseringsorgan, torde för checkräkningskontrollen från statskontoret till budgetbyrån böra överflyttas en kansliskrivare och ett kontorsbiträde samt till riksräkenskapsverkets kansli från statskontoret överflyttas en byråsekreterare, en kansliskrivare och ett kontorsbiträde i och för bestyret med statsliggaren. Härvid har jag, såsom tidigare sagts, utgått från att ledningen av arbetet med statsliggarens upprättande ålägges chefen å kansliet. Riksräkenskapsverkets personalorganisation skulle i enlighet med vad sålunda föreslagits få i tablån å nästa sida angiven sammansättning. I likhet med utredningen i dess förslag till riksrevisionsverk förutsätter jag, att personalminskningen skall ske successivt under de närmaste åren efter förslagets genomförande. Kostnadsberäkningar. Vid beräkningen av avlöningskostnaderna för den i tablån här ovan redovisade personalen ha samma principer följts som tidigare tillämpats i fråga om det centrala rationaliseringsorganet. Då utrymme bör finnas för riksräkenskapsverket att för sitt sakrevisionellt betonade granskningsarbete kunna anlita experter och tillfälligt anställda sakkunniga, böra medel för sådan tillfällig arbetskraft beräknas under avlöningsanslaget. I avvaktan på närmare erfarenhet härav torde 25 000 kronor böra anvisas. Med hänsynstagande i erforderlig mån till kostnader för vikariatsersättning och i förekommande fall övertidsersättning m. m. kunna anslagsposterna till avlöningar till ordinarie tjänstemän och avlöningar till icke-ordinarie personal beräknas till 1 877 000 kronor respektive 679 000 kronor. Anslagsposterna till rörligt tillägg och till kompensation för höjda folkpensionsavgifter synas böra upptagas till 405 000 kronor respektive 18 000 kronor. Avlöningsanslaget för riksräkenskapsverket skulle i enlighet med det anförda böra uppföras med 2 979 000 kronor.

172 Riksräkenskapsverkets

personalorganisation

1/7 1958

Enligt förslaget

ökning ( +) Minskning

6 3 14

+

— 11

1 6 3 17 19

2 15

(—)

Styrelsen Generaldirektör (Bo 6) Byråchefer (Bo 1) Revisionsbyråerna Byrådirektörer (Ao 24) Förste revisorer (Ag 23) Förste revisorer (Ao 21) Revisorer (Ao 19) (Ae 19) Amanuenser (regi. befordringsgång) Kontorsskrivare (Ae 13) Kansliskrivare (Ao 10) Kontorister (Ae 9) Kanslibiträden (Ao 7) Kontorsbiträden (Ao 5) Arbetsmarknadsstyrelsens och specialrevisioner Förste revisorer (Ao 23) Förste revisor (Ag 21) Revisorer (Ao 19) (Ae 19) Kontorist (Ae 9) Kanslibiträde (Ao 7) Kontorsbiträde (Ae 5)

6 3 12 18 4 14 1 6 3 19 34

lantbruksstyrelsens 1 4 1 1

Budgetbyrån Nuvarande personalorganisation För checkräkningskontrollen avsedd personal: Kansliskrivare (Ao 10) : Kontorsbiträde (Ao 5)

20 1 1

+ +

1 1

+ + +

1 1 1

Finansslatistiska byrån Nuvarande personalorganisation Kansliet Nuvarande personalorganisation För statsliggararbetet avsedd personal: Byråsekreterare Kansliskrivare (Ao 10) Kontorsbiträde (Ao 5)

20 1 1 1

Totalt

26 Vid beräkningen av riksräkenskapsverkets omkostnadsanslag har jag ansett mig böra utgå från medelsanvisningen för ändamålet för budgetåret 1959/60 eller 490 000 kronor. I enlighet med förslaget om överflyttande till riksräkenskapsverket av bestyren med statsliggaren och checkräkningskontrollen bör anslaget förstärkas med 112 000 kronor till 602 000 kronor. Anslaget till riksräkenskapsverket skulle sålunda böra uppföras med 3 581 000 kronor, varav 2 979 000 kronor till avlöningar och 602 000 kronor till omkostnader.

Särskilt y t t r a n d e av experten Dahlberg

De organisatoriska problem som äga samband med det åt 1956 års rationaliseringsutredning lämnade utredningsuppdraget kunna otvivelaktigt lösas på flera olika sätt. Valet mellan tänkbara lösningar underlättas självfallet i hög grad, om möjlighet föreligger att vid frågans bedömning följa en bestämd norm eller princip, som utan att påverkas av rådande organisationsformer lämnar i görligaste mån objektivt riktiga utslag. Enligt min mening står en sådan norm att erhålla genom en systematisk indelning och samgruppering av de arbetsuppgifter som faktiskt åvila de här aktuella statsmyndigheterna. Det förefaller nämligen uppenbart, att arbetsuppgifter som funktionellt höra samman även organisatoriskt böra sammanhållas, för att kravet på en rationellt ordnad administration skall anses vara uppfyllt. En systematisk analys utvisar, att på förevarande område kunna urskiljas tre bestämda funktioner: revision, rationaliseringsverksamhet och finansförvaltning. Med revision förstås då alla åtgärder i och för kontroll av att av vederbörande myndigheter fattade beslut äro formellt riktiga och ekonomiskt ändamålsenliga, medan rationalisering avser en verksamhet som åsyftar att giva myndigheterna en med hänsyn till deras ämbetsbefattning lämplig organisation, kännetecknad jämväl av lämpliga arbetsmetoder och lämplig teknisk utrustning. Finansförvaltningen i sin tur innefattar löpande administrativa göromål av kameral natur. Även om gränserna i vissa fall kunna synas flytande, förefinnes enligt min mening mellan de tre nämnda funktionerna en klar åtskillnad, vilken motiverar att det föreliggande organisationsproblemet löses genom inrättandet av tre centrala organ — ett revisionsverk, ett rationaliseringsverk och ett finansverk. Revisionsverket F r å n nu angivna utgångspunkter kan jag självfallet helt ansluta mig till utredningens förslag att sammanföra riksräkenskapsverkets revisionsbyråer med statens sakrevision till ett gemensamt riksrevisionsverk. Enligt min mening har utredningen på ett övertygande sätt påvisat det funktionella samband som råder mellan kameral revision och sakrevision samt de fördelar av olika slag som härutinnan stå att vinna genom en enhetlig organisation. För egen del skulle jag sammanfattningsvis vilja uttrycka dessa fördelar med följande ord: ökad effektivitet genom kraftsamling, vidgat

174 utrymme för uppslag och idéer samt större arbetsglädje och förbättrade befordringsmöjligheter för personalen. Vad sedan gäller övriga revisionsorgans organisatoriska ställning nödgas jag deklarera en från utredningen något avvikande uppfattning, i det jag anser att i princip all förvaltningskontroll av revisionell innebörd bör koncentreras till det nya riksrevisionsverket. Såsom en allmän bakgrund till denna min ståndpunkt vill jag erinra om följande. Revision av den statliga medelsförvaltningen sker f. n. genom ett mycket stort antal sinsemellan helt fristående organ. De centrala uppgifterna på förevarande område äro anförtrodda riksräkenskapsverket och statens sakrevision, men vid sidan av dessa myndigheter finnas särskilda överrevisorer utsedda för tre begränsade förvaltningsområden, nämligen vägväsendet, statens järnvägar och statens vattenfallsverk. Inom verk med mera omfattande regional och lokal administration äro vidare som regel vederbörande verksstyrelser utrustade med egna revisionskontor, s. k. specialrevisioner, vilka kameralt granska de underlydande myndigheternas räkenskaper. Sådana specialrevisioner påträffas hos generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen ävensom hos arbetsmarknadsstyrelsen, generaltullstyrelsen, lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen. För försvarets vidkommande fyller den inom försvarets civilförvaltning inrättade revisionsbyrån i huvudsak samma funktion. De militära fackförvaltningarna, d. v. s. försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen, armétygförvaltningen, arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen, äga därjämte tillgång till förrådskontrollkontor eller motsvarande organisationsenheter, som förutom sin egentliga uppgift i fråga om materielbokföringen ha att fullgöra viss revisionell granskning. Därtill kommer så den av riksdagens revisorer och, i visst hänseende, den av riksdagens militieombudsman bedrivna verksamheten. Såsom framgår redan av denna kortfattade uppräkning kännetecknas det statliga revisionsväsendet av en mycket långtgående organisatorisk splittring. Vissa av de angivna organen synas ha tillkommit mest av en slump och låta sig i varje fall icke infogas såsom nödvändiga beståndsdelar i ett rationellt uppbyggt organisationssystem. Förekomsten av alla dessa i somliga fall sidoordnade revisionsinstanser har lett till att granskningsverksamheten icke kunnat samordnas enligt någon systematisk plan, grundad på en enhetlig bedömning och värdering av de föreliggande arbetsobjekten. Understundom kan rent av en och samma myndighet bli föremål för revisioneli uppmärksamhet från icke mindre än nio olika kontrollorgans sida. Med en sådan utformning av revisionsverksamheten måste uppenbarligen följa många olägenheter. Här skall dock endast en betydelsefull omständighet framhävas, nämligen hänsynen till de granskade myndigheterna, som genom rådande ordning vållas eljest onödiga störningar och besvär. En kon-

175 centration av granskningsverksamheten skulle därför, förutom att arbetet i sig självt skulle kunna effektiviseras och utföras på ett mindre personalkrävande sätt än nu är fallet, skapa bättre arbetsro och större säkerhet inom statsförvaltningen. Under senare år ha vissa ansatser till en sådan organisatorisk samordning av det statliga revisionsväsendet tagits. Sålunda ha de tidigare överrevisorerna för arbetsmarknadsverket indragits samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens specialrevision inlemmats i riksräkenskapsverket. Utredningen framlägger nu flera betydelsefulla förslag i samma syfte, främst sammanförande av riksräkenskapsverkets revisionsbyråer och statens sakrevision till ett riksrevisionsverk. Till detta verk avses vidare skola överföras den granskningsverksamhet som hittills bedrivits av specialrevisionerna inom arbetsmarknadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen, dock att i sistberörda fall resultatet av pågående utredning om huvudmannaskapet för sinnessjukhusen först skall avvaktas. Utredningen har därjämte uttalat att det, sedan ett riksrevisionsverk bildats, icke längre kommer att föreligga några ur revisionsmässiga synpunkter bärande skäl för att bibehålla systemet med överrevisorer för vissa verk. Till allt detta kan jag självfallet från mina utgångspunkter ansluta mig. Däremot delar jag icke utredningens uppfattning, att med det slutliga ställningstagandet till frågan om slopande av den nuvarande överrevisorsinstitutionen bör anstå i avvaktan på det förslag om affärsverkens verksamhetsformer som 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna kan komma att framlägga. Beslut i frågan synes mig lämpligen böra fattas redan i förevarande sammanhang. Ej heller kan jag biträda utredningens förslag att andra specialrevisioner än de nyss berörda böra bibehållas. Beträffande dessa specialrevisioner, organisatoriskt k n u t n a till ovannämnda affärsverksstyrelser, generaltullstyrelsen och försvarets civilförvaltning, vill jag i förevarande avseende anföra följande. De skäl utredningen åberopar för att affärsverksstyrelserna alltjämt skola vara utrustade med egna revisionsorgan äro av två slag: dels anses det lämpligt att inom större myndigheter med mera betydande lokalförvaltning finnas inrättade särskilda revisionsorgan, dels anses det av särskilt stort värde för revisionens effektivitet att sådana verk ha omedelbar tillgång till interna revisionsenheter, med huvuduppgift att kontinuerligt utöva kontroll över att respektive verks allmänna eller speciella föreskrifter av ekonomisk innebörd följas av de underlydande lokalförvaltningarna. Om nu anförda skäl skola tillmätas avsedd betydelse synes det mig svårt att förstå, hur utredningen å andra sidan kan föreslå att lantbruksstyrelsens specialrevision skall indragas. Lantbruksstyrelsen har nämligen en mycket omfattande lokalförvaltning, bestående av bl. a. 26 lantbruksnämnder, vilka såsom ett led i den pågående rationaliseringen av jordbruksnäringen bedriva en ekonomiskt synnerligen betydelsefull inköps- och försäljningsverksam-

176 het på fastighetsmarknaden. Till belysande härav må nämnas att inkomster och utgifter på jordfonden, på vilken in- och utgående köpeskillingar ävensom vissa driftkostnader redovisas, för budgetåret 1956/57 uppgingo till i runda tal 12,3 respektive 18,4 milj. kronor samt att lantbruksnämnderna vid ingången av år 1958 ägde närmare 1 400 fastigheter med en åkerareal av 6 850 hektar och en skogsareal av ca 60 000 hektar samt med ett sammanlagt taxeringsvärde av inemot 33 milj. kronor. Därtill kommer en avsevärd lånegaranti- och bidragsgivning. Vad nu sagts om lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna gäller i princip även om flera andra ämbetsverk med lokalförvaltning, vilkas räkenskaper av utredningen förutsatts skola granskas av riksrevisionsverket. Affärsverken intaga således icke någon sådan särställning i berörda hänseenden, att därpå kan grundas något hållbart skäl för att just dessa verk skola utrustas med egna revisionsorgan. Den här ifrågavarande granskningsverksamheten äger ej heller, såvitt framgår av de årligen avlämnade revisionsberättelserna, den speciella k a r a k t ä r som utredningen förmenar utan är inriktad på i stort sett samma problem och utövas i ungefär samma former som den av riksräkenskapsverket nu bedrivna revisionen. Det torde lika litet finnas fog för påståendet, att granskningen av affärsverkens lokalförvaltningar skulle vara särskilt effektiv just därför att den sker såsom specialrevision. Den beroendeställning som följer av specialrevisionernas organisatoriska anknytning till de centrala verksstyrelserna är tvärtom ägnad att ingiva vissa principiella betänkligheter; i varje fall måste rörelsefriheten och därmed också effekten förutsättas bli betydligt större hos en revision som utövas av ett fullt självständigt organ. Verksamheten inom de små organisationsenheter det här gäller torde vidare bli relativt personalkrävande och icke lämna utrymme för rationaliseringsåtgärder i samma utsträckning som arbetet inom ett centralt, hela statsförvaltningen omspännande revisionsverk. Det bör därjämte beaktas att styrelse och lokalförvaltning utgöra integrerande delar av ett och samma affärsverk och att gränsen dem emellan ofta är flytande, beroende p å att graden av decentralisering kan vara olika vid olika tidpunkter. Många beslut som fattas centralt komma också till konkret uttryck först på det regionala eller lokala planet. För en rätt bedömning av ett affärsverks ekonomiska dispositioner är det därför nödvändigt att verksamheten i sin helhet blir föremål för granskning. Alldeles särskilt gäller detta för ett organ som i likhet med det av utredningen föreslagna riksrevisionsverket avses skola organisatoriskt sammanhålla kameral revision och sakrevision. Även om således enligt min mening både principiella och praktiska skäl tala för en avveckling av affärsverkens specialrevisioner, kan man i detta sammanhang självfallet icke bortse från en även av utredningen berörd omständighet. Jag åsyftar därmed pågående utredning rörande de statliga företagsformerna. Denna utredning kan möjligen få till resultat att de nuvarande affärsverken, eller åtminstone vissa av dem, omvandlas till statliga aktie-

177 bolag. Skulle det gå därhän och således även frågan om revisionen av dessa företag komma i ett nytt läge, är det naturligtvis föga rationellt att nu göra någon ändring i de organisatoriska former under vilka den fortlöpande granskningsverksamheten på förevarande område bedrives. Detta behöver dock enligt min mening icke hindra att principbeslut redan nu fattas om att jämväl granskningen av affärsverkens lokalförvaltningar skall, i den mån vederbörande affärsverk icke ombildas till bolag, ske genom riksrevisionsverket och att det bör ankomma på detta att i sinom tid inkomma med förslag till verksamhetens utformning och organisation. Vad därefter angår den inom generaltullstyrelsen befintliga specialrevisionen har utredningen anfört tre omständigheter till stöd för sin uppfattning att denna specialrevision bör bibehållas: dels omfattar dess arbetsområde liksom inom affärsverken ett betydande antal lokalförvaltningar, dels bör granskningen i förevarande fall för att bli effektiv lämpligen utföras av personal med kammarskrivarutbildning, dels ock skulle rekryteringen av sådan personal bli väsentligt försvårad om ifrågavarande specialrevision införlivades med riksrevisionsverket. Vid bedömandet,av förevarande spörsmål bör beaktas, att inom generaltullstyrelsen revisionsverksamhet bedrives vid såväl revisionsbyrån som kameralbyrån, avseende i förra fallet inkomstgranskning och i senare fallet utgiftsgranskning. Inkomstgranskningen, som i huvudsak åsyftar en kontroll av att olika tullavgifter debiterats och uträknats enligt gällande bestämmelser, synes närmast vara att betrakta som ett led i den interna kontroll som ankommer på varje myndighet och bör även enligt min mening kvarligga hos generaltullstyrelsen. Härför talar icke minst den omständigheten, att denna särpräglade granskning helst bör utföras av kammarskrivarutbildad personal. Behov av sådan personal föreligger däremot ej då det gäller utgiftsgranskningen, som i princip icke skiljer sig från annan kameral revision. Ett överförande av denna granskning till riksrevisionsverket kan därför näppeligen vålla några speciella personalproblem. Tullverkets lokalförvaltning, jämförd exempelvis med den statliga lantbruksorganisationen, är ej heller så omfattande, att själva storleken skulle utgöra tillräckligt skäl för bibehållande av den nuvarande utgiftsrevisionen. Av de senaste revisionsberättelserna framgår tvärtom, att generaltullstyrelsens och lantbruksstyrelsens nu avsedda specialrevisioner var för sig granska ett ungefär lika stort räkenskapsmaterial och ha tillgång till ungefär lika stor personalstyrka. Då tullverket således, i vad gäller utgiftsgranskningen, icke uppvisar några principiella skiljaktigheter från statsförvaltningen i övrigt och under hänvisning jämväl till vad ovan sagts om de olägenheter som äro förbundna med specialrevisioner, anser jag att den granskning av de lokala tullmyndigheternas utgifter som nu sker inom generaltullstyrelsens kameralbyrå bör överflyttas till riksrevisionsverket. Innan jag slutligen ingår på de motiv utredningen åberopat för ett bibe12—806121

178 hållande av den till revisionsbyrån inom försvarets civilförvaltning förlagda specialrevisionen, finner jag det erforderligt att med några ord beröra det sätt på vilket revisionen av försvarsväsendets medelsförvaltning är ordnad. Utredningen gör nämligen gällande, att denna revision i huvudsak är koncentrerad till civilförvaltningens nyssnämnda byrå. I själva verket äro emellertid på förevarande område granskningsuppgifterna fördelade så, att riksräkenskapsverket har att svara för den kamerala revisionen av försvarets centrala förvaltningsmyndigheter, medan civilförvaltningens motsvarande åliggande omfattar allenast försvarets regionala och lokala organ. Dessa äro visserligen till antalet ojämförligt talrikast, men det är å andra sidan hos de centrala myndigheterna som de ur statsekonomisk synpunkt mest betydelsefulla besluten fattas. Utredningen menar nu att den här ifrågavarande specialrevisionens arbete underlättas -av att den är inordnad i försvarets civilförvaltning. Revisionen får nämligen därigenom omedelbar tillgång till den sakkunskap som finnes företrädd på civilförvaltningens kansli- och lönebyråer, vilka i sin tur på ett effektivt sätt kunna tillgodogöra sig revisionsbyråns erfarenhet. Detta samarbete mellan byråerna anses i väsentlig grad bidraga till förhindrande av felaktigheter och olämpliga medelsdispositioner. Revisionens förläggande till riksrevisionsverket skulle vidare enligt utredningen kunna medföra en onödig dubbelkontroll, eftersom civilförvaltningen alltjämt måste få äga rätt att fortlöpande övervaka, huru de förvaltningsåtgärder av ekonomisk natur för vilka ämbetsverket i sista hand ansvarar fullgöras vid de olika militära förbanden. Enligt min mening har utredningen i hög grad överbetonat betydelsen av det samarbete som förekommer mellan försvarets civilförvaltnings ifrågavarande byråer. Såvitt kunnat utrönas är nämligen detta samarbete icke av den faktiska omfattning — och behöver ej heller så vara — att granskningen av försvarets regionala och lokala myndigheters räkenskaper skulle förlora i effektivitet, om den överflyttades från civilförvaltningen till riksrevisionsverket. Detta verk har ju av utredningen förutsatts skola i sakrevisionellt hänseende granska hela statsförvaltningen och i kameralt hänseende det alldeles övervägande flertalet statsmyndigheter, däribland försvarets centrala förvaltningsorgan. Det synes mig vara en helt orimlig tanke att icke inom ett revisionsverk med dylika arbetsuppgifter skulle finnas samlad tillräcklig sakkunskap och erfarenhet för en effektiv revision av det dock begränsade förvaltningsområde det här gäller, helst som i vart fall huvudparten av civilförvaltningens revisionsbyrås personal skulle komma att överföras till riksrevisionsverket. I den mån vid tillfälle särskilda upplysningar skulle behöva inhämtas från civilförvaltningens kansli- och lönebyråer, finnes ju f. ö. telefon att tillgå. Det må dessutom beaktas att de båda nämnda byråernas speciella sakkunskap företrädesvis gäller löner och närbesläktade spörsmål, medan den lokala förvaltningsverksamheten vid för-

179 svaret omspänner ett betydligt vidare område, avseende upphandling, förplägnadstjänst, förrådshållning, materielvård, verkstadsdrift m. m. Att genom det organisatoriska samspelet mellan civilförvaltningens olika byråer skulle i sig självt skapas större möjligheter att förhindra felaktigheter och olämpliga medelsdispositioner inom nu avsedda förvaltning är vidare helt obestyrkt. Innebörden av utredningens uttalande, att onödig dubbelkontroll skulle k u n n a uppstå genom att civilförvaltningen vid ett bortfall av dess revisionsbyrå under alla förhållanden finge anses ha rätt att fortlöpande övervaka fullgörandet av de ekonomiska förvaltningsåtgärder ämbetsverket svarar för, synes även något dunkel. Utredningen går nämligen icke närmare in på under vilka former denna övervakning skulle ske och har långt mindre visat, att för civilförvaltningens vidkommande skulle föreligga något behov därav. Om revisionen av försvarets regionala och lokala förvaltning uppdrages åt annan myndighet, får väl dock i detta uppdrag anses ingå en skyldighet att kontrollera att de förvaltningsföreskrifter som utfärdats av vederbörande centrala organ, däribland försvarets civilförvaltning, faktiskt efterföljas. Varför civilförvaltningen — och enbart civilförvaltningen, vars beslut icke alls ha samma ekonomiska räckvidd som exempelvis de intendentur- och tygförvaltande verkens — härutöver skulle behöva kontrollera lokalorganen ännu en gång förefaller svårt att förstå. Skulle detta verkligen vara nödvändigt, måste det vara nödvändigt även för alla andra centrala förvaltningsmyndigheter som utfärda speciella föreskrifter för underlydande organ. En självklar konsekvens av detta från utredningens egna utgångspunkter förda resonemang skulle alltså bli, att för undvikande av dubbelkontroll rätteligen samtliga nyssnämnda förvaltningsmyndigheter borde vara utrustade med specialrevisioner. Att en sådan slutsats är ohållbar och ej heller låter sig förenas med utredningens eget förslag om avveckling av både arbetsmarknadsstyrelsens och lantbruksstyrelsens interna revisionsorgan torde icke särskilt behöva påpekas. Utredningen har alltså enligt min mening icke kunnat övertygande visa, att hinder av principiell eller praktisk natur behöva möta för ett överförande av specialrevisionen på försvarets område till riksrevisionsverket. Det synes mig tvärtom förhålla sig så, att den rationaliseringsvinst som ligger i inrättandet av detta verk kommer att på ett viktigt förvaltningsavsnitt icke kunna tillgodonjutas, om den ifrågavarande specialrevisionen bibehålies. Det framstår sålunda ur många synpunkter som föga ändamålsenligt att den militära förvaltningsverksamheten, som dock måste sägas utgöra en enhet, skall kameralt granskas av olika myndigheter beroende på om förekommande utgifter verkställas centralt eller lokalt. Oformligheten häri framträder särskilt stark vid tanke på att riksrevisionsverket avses skola — till ömsesidigt gagn för de båda revisionsformerna — bedriva såväl kameral som sakrevisionell granskning. Detta verk kommer nämligen, förutsatt att civilförvaltningen har kvar sin revisionsbyrå, att i sakrevisionellt hänseende få

180 ansvaret för granskningen av hela det militära förvaltningsområdet men i kameralt hänseende endast för den del därav som hänför sig till de centrala myndigheternas verksamhet. Om däremot all militär revision ställes under gemensam ledning inom ramen för ett modernt inriktat revisionsverk skapas uppenbarligen goda förutsättningar för en rationalisering av arbetet genom mera ändamålsenliga personaldispositioner samt bättre utnyttjande av den nu på spridda håll förefintliga erfarenheten och kunskapen om ifrågavarande speciella gren av statsförvaltningen. Därvid bör icke minst uppmärksammas möjligheten av att ernå personalbesparande förenklingar inom den lokala inventerings- och undersökningsverksamheten, som vid ett bibehållande av försvarets civilförvaltnings revisionsbyrå kan komma att få formen av just en onödig dubbelkontroll. I anslutning till vad nu sagts om revisionen av försvarets myndigheter vill jag beröra en fråga som utredningen icke direkt tagit ställning till. Jag åsyftar härmed den granskningsverksamhet som bedrives av de i det föregående omnämnda förrådskontrollkontoren. Såsom namnet anger ha dessa organ till uppgift att utöva viss kontroll över den i vederbörande förråd ingående materieluppbörden. Därutöver ankommer emellertid på förrådskontrollkontoren att inom respektive förvaltningsområden ägna uppmärksamhet åt frågor om penningmedlens ändamålsenliga användning samt om erlagda priser och entreprenadsummor ävensom föreslå åtgärder som kunna leda till besparingar eller till avhjälpande av missförhållanden. Enligt min mening saknas varje anledning att låta en verksamhet av denna karaktär äga fortbestånd vid sidan av den reguljära revisionen. Helt oavsett om riksrevisionsverket eller försvarets civilförvaltning anförtros uppgiften att granska försvarets regionala och lokala myndigheter, synes mig därför den ifrågavarande verksamheten böra avvecklas och förrådskontrollkontoren omvandlas till rena materielbokföringskontor. Till frågan om den av vissa riksdagens organ bedrivna granskningsverksamheten återkommer jag i det följande. Ett förverkligande av ovan framförda förslag skulle få till följd, såvitt avser de Kungl. Maj:t underställda revisionsorganen, att den nuvarande splittringen upphävdes och att verksamheten koncentrerades till en enda revisionsmyndighet, riksrevisionsverket. Dock skulle tills vidare, i avvaktan på resultatet av vissa utredningar, någon ändring icke ske i de till affärsverken och medicinalstyrelsen knutna specialrevisionernas ställning. Genom en sådan koncentration skulle enligt min mening ernås en betydande förenkling, rationalisering och effektivisering av det statliga revisionsväsendet. Organisatoriskt innebär den av mig förordade linjen i jämförelse med utredningens förslag, att riksrevisionsverket i och för granskningen av tullverkets lokalmyndigheter behöver förstärkas med ytterligare några revisorer och biträden samt att verket med hänsyn till övertagandet av den till försvarets civilförvaltning nu förlagda revisionen utrustas med ännu en byrå. Riksrevisionsverket skulle således komma att bestå av inalles fem byråer.

181 Vid fördelningen av arbetsuppgifterna dem emellan bör eftersträvas att varje byrå får ett så långt möjligt enhetligt och organiskt sammanhängande förvaltningsområde att granska. Då den nuvarande departementsindelningen lider av vissa brister härutinnan, kan det vara svårt att i allo följa departementsgränserna. Det är också självklart att verksledningen måste äga en viss rörelsefrihet vid bestämmandet av de olika byråernas arbetsuppgifter och att rent praktiska synpunkter därvidlag måste väga tungt. Följande förslag är därför närmast att betrakta som en allmän principskiss. Till första byrån hänföres granskningen av dels de myndigheter som lyda under justitiedepartementet, dels de myndigheter som lyda under socialdepartementet, dels de myndigheter som lyda under ecklesiastikdepartementet, dels ock medicinalväsendet. Till andra byrån hänföres granskningen av dels utrikesförvaltningen och dels de myndigheter som lyda under kommunikationsdepartementet. Till tredje byrån hänföres granskningen av dels de myndigheter som lyda under försvarsdepartementet, dels civilförsvaret och brandväsendet. Till fjärde byrån hänföres granskningen av dels de myndigheter som lyda under finansdepartementet, dels de myndigheter som lyda under jordbruksdepartementet, dels de myndigheter som lyda under handelsdepartementet, dels ock de myndigheter som lyda under civildepartementet. Till femte byrån hänföres granskningen av dels överståthållarämbetet och landsstaten inklusive skatteräkenskaperna, dels polisväsendet. Inom varje byrå slutligen synes arbetet böra organiseras så, att en arbetsgrupp under ledning av en byrådirektör får ansvaret för den kamerala granskning som enligt av byråchefen upprättad arbetsplan ankommer på byrån, medan en annan arbetsgrupp likaledes under ledning av en byrådirektör anförtros de sakrevisionella uppgifter som komma att aktualiseras. Varje byrå får således svara för både den kamerala och den sakliga revisionen inom ett bestämt förvaltningsområde. Den i de båda ovannämnda arbetsgrupperna ingående personalstyrkan bör dock inom vissa gränser vara rörlig för att vid behov kunna insättas just på sådana förvaltningsavsnitt där en kraftsamling bedömes erforderlig. Såsom framhållits i det föregående skulle den av mig förordade utformningen av riksrevisionsverket få till följd att den nuvarande splittringen inom det statliga revisionsväsendet, såvitt avser den verksamhet som fullgöres av Kungl. Maj :t underställda organ, bragtes att upphöra. Genom att revisioneli granskning bedrives även av riksdagen underställda organ, i främsta rummet riksdagens revisorer, komme emellertid en viss dualism alltjämt att kvarstå på förevarande område. Denna dualism kan hävas och fullständig enhetlighet således åvägabringas på två olika sätt: antingen genom att den av riksdagens organ utövade revisionen avvecklas eller också genom att riksrevisionsverket underställes riksdagen. Att riksdagen skulle avstå från sin nuvarande rätt att granska den statliga

182 medelsförvaltningen är, såvitt kan bedömas, en helt orealistisk tanke. Rent principiellt kan också hävdas att revisionsverksamheten till sin natur nära ansluter till de uppgifter och befogenheter som tillkomma riksdagen i dess egenskap av anslagsbeviljande och kontrollerande statsorgan. I överensstämmelse härmed är i flera länder, exempelvis Norge, den revisionella granskningen av statsmyndigheterna en angelägenhet för vederbörande parlament. Enligt min mening tala starka skäl för att en motsvarande organisationsform kommer till användning även i vårt land. Konkret uttryckt skulle detta i förevarande fall innebära, att riksrevisionsverket finge karaktären av ett riksdagens verk. Den organisatoriska enhetligheten skulle därvid lämpligen åstadkommas genom att riksdagens revisorer inträdde som styrelse för verket, i samband varmed revisorernas nuvarande kansli kunde indragas. En dylik utvidgning av de på riksdagens revisorer ankommande uppgifterna torde emellertid påkalla viss omläggning av det system enligt vilket revisorer f. n. utses. Som bekant sker val av revisorer årligen; praxis har dock utvecklats därhän, att omval normalt förekommer visst antal gånger. Riksdagspartierna tillämpa därvid något olika regler, men i allmänhet innehar vederbörande sitt revisorsuppdrag allenast två eller tre år. Med hänsyn till statsförvaltningens omfång och komplicerade natur kan redan under nuvarande förhållanden en mandatperiod om två eller tre år synas väl kort för ett uppdrag av förevarande slag. Skulle emellertid riksdagens revisorer, såsom särskilda revisionsfullmäktige, ställas i spetsen för riksrevisionsverket torde en förlängning av deras mandatperiod bli oundgängligen nödvändig. En näraliggande lösning är därvid att revisorerna, i likhet med vad som nu tilllämpas beträffande val av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, utses för treårsperioder. Alternativt kan även tänkas att uppdraget utsträckes till att avse fyra år, varigenom samstämmighet skulle ernås med den mandattid som nu gäller för ledamöter av riksdagens andra kammare. Vilkendera perioden man än stannar för måste självfallet, för att effekten skall bli den avsedda, omval icke blott tillåtas utan även bli normalt förekommande. Reglerna böra därvid lämpligen utformas så, att de i mån av behov möjliggöra en successiv förnyelse av revisionsfullmäktige. Det kan vidare sättas i fråga, om icke antalet sådana fullmäktige bör av arbetstekniska skäl begränsas till förslagsvis sex; de nuvarande riksdagsrevisorerna äro som bekant tolv. För att vederbörande mera odelat skall kunna ägna sig åt sitt ansvarsfulla och maktpåliggande uppdrag synes slutligen en bestämmelse böra övervägas, innebärande förbud för revisionsfullmäktig att inneha plats i riksdagsutskott eller att åtaga sig annat likvärdigt arbete. Fullmäktigeskapets karaktär av officiellt hedersuppdrag skulle därmed utmärkas på ett otvetydigt sätt. Nu behandlade spörsmål stå i nära samband med den vidare frågan om riksdagens kontrollmakt över huvud taget. Denna fråga ingår i sin tur i det problemkomplex som författningsutredningen har att överväga. Det synes

183 därför lämpligt att, innan beslut fattas om riksrevisionsverkets omvandling till ett riksdagens verk, därmed sammanhängande spörsmål närmare prövas i anslutning till författningsutredningens pågående arbete. Slutligen må med några ord beröras den granskning av revisioneli karaktär som utövas av riksdagens militieombudsman. På riksdagens båda ombudsmän ankommer att, envar inom sitt kompetensområde, utöva en allmän tillsyn över lagars, författningars och instruktioners efterlevnad samt att enligt nämnda fördelning vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala eller låta tilltala dem som i sina ämbetens utövning av vald, m a n n a m å n eller annan orsak begått något olagligt eller underlåtit att behörigen fullgöra sina ämbetsplikter. Härutöver har emellertid militieombudsmannen anförtrotts vissa andra uppgifter, vilka anknyta till den rent ekonomiska verksamheten inom försvaret. Militieombudsmannen skall således utöva kontroll över bl. a. medelsförvaltningen, fastighetsförvaltningen, anskaffningsverksamheten, materielvården och förrådshållningen. Med hänsyn till dessa uppgifter, vilka ha sin grund i vissa särskilda förhållanden vid tiden för ämbetets inrättande åren 1914 och 1915, förstärktes också redan tidigt personalorganisationen med viss specialtjänst. Militieombudsmannen plägar därjämte regelmässigt anlita särskilda experter för olika granskningsuppdrag, föranledda av den på honom ankommande kontrollen över den militära förvaltningens olika grenar. Av årets ämbetsberättelse framgår exempelvis, att militieombudsmannen vid sina inspektioner i allmänhet biträtts av en intendentur- och en tygsakkunnig officer samt i förekommande fall för granskning främst av verkstadsdrift och särskild maskinell utrustning av en civilmilitär befattningshavare med teknisk utbildning på ifrågavarande område. Någon motsvarighet till den nu angivna granskningsverksamheten förekommer icke såvitt gäller justitieombudsmannens ämbetsutövning. Även bortsett härifrån saknas emellertid enligt min mening numera varje anledning att vid sidan av den egentliga revisionen behålla en ekonomisk kontroll av det slag militieombudsmannen utövar. Ämbetets instruktionsmässigt fastställda åligganden synas därför böra inskränkas till att avse allenast rättsoch personalvården inom försvaret, medan tillsynen över den ekonomiska förvaltningen helt överlåtes på riksrevisionsverket. Genom en dylik koncentration av arbetsuppgifterna skulle jämväl kostnaderna för militieombudsmannens verksamhet kunna nedbringas. Rationaliseringsverket Central myndighet för rationaliseringsverksamheten inom statsförvaltningen är f. n. statens organisationsnämnd. Vid sidan av nämnden bedriver emellertid statens sakrevision i viss utsträckning rena organisationsundersökningar. Utredningen anser att sist avsedda förhållande bör upphöra och att således, oavsett hur organisationsfrågorna i övrigt lösas, rationaliseringsverksam-

184 heten i egentlig mening bör centralt handhavas av ett enda organ. I enlighet med vad jag tidigare anfört rörande den funktionella skillnaden mellan revision och rationalisering finner jag detta vara en riktig ståndpunkt. Utredningen har vidare ganska ingående dryftat frågan, i vad m å n det kan anses lämpligt att sammanslå organisatior^nämnden och statskontoret till ett enhetligt rationaliseringsverk, men avfärdat denna tanke. Reservationsvis har emellertid ledamoten Löfqvist, under hänvisning till de uppenbara fördelar som därmed skulle stå att vinna, förordat en sådan sammanslagning och i anslutning därtill även framlagt ett detaljerat organisationsförslag. För en rätt bedömning av förevarande spörsmål är det enligt min mening nödvändigt att söka bilda sig en uppfattning om arten av de olika arbetsuppgifter som nu ankomma på statskontoret. En i dylikt syfte utförd analys visar, att såväl fondbyrån som pensionsbyrån måste sägas ha åligganden, vilka sakna funktionellt samband med rationaliseringsarbetet inom statsförvaltningen. Detsamma gäller den del av remissverksamheten som avser besvarandet av s. k. expeditionschefsremisser; det är ju härvidlag fråga om ett ställningstagande till löpande förvaltningsärenden av i huvudsak kameral natur. Helt annorlunda förhåller det sig emellertid med statskontorets befattning med s. k. petitaremisser och remisser av kommittébetänkanden o. dyl. Denna verksamhet innefattar nämligen i hög grad en bedömning av problem som äga betydelse för förvaltningsorganisationens utformning och sättet för förvaltningsarbetets bedrivande. Utredningen har för sin del ansett, att remisser av sist avsett slag böra för framtiden avsevärt begränsas. Även jag hyser den uppfattningen, att en omprövning bör ske av de principer efter vilka framför allt petitaframställningar nu remitteras till statskontoret, då den praxis som härutinnan utbildats inom de olika departementen icke alltid kännetecknas av önskvärd enhetlighet och konsekvens. Med all sannolikhet skulle en sådan omprövning leda till större återhållsamhet i förevarande avseende från departementens sida. Det är dock föga troligt, i varje fall på längre sikt, att återhållsamheten blir så stor att en mera avsevärd begränsning av verksamheten kommer till stånd. Även om det i och för sig är riktigt, såsom utredningen framhåller, att departementens statssekreteraravdelningar fått en betydande personell förstärkning och att i förekommande fall organisationsteknisk expertis bör utnyttjas redan under själva kommittéarbetet, torde det nämligen föreligga ett bestämt behov för Kungl. Maj :t att ha tillgång till en central remissinstans, som med direkt inriktning på att främja en enhetligt, effektivt och ekonomiskt arbetande förvaltning kan sakkunnigt granska framkomna förslag till mera avsevärda förändringar inom denna. Även för riksdagen måste ett sådant organ vara av stort värde. Man synes alltså rimligtvis böra räkna med att en remissverksamhet av nu avsett slag ej heller i fortsättningen kan undvaras, även om möjlighet finnes att något begränsa den i förhållande till nuläget.

185 Med den av utredningen föreslagna personalorganisationen blir statskontoret knappast någon ändamålsenlig central remissinstans för de spörsmål det här gäller. Det synes mig över huvud taget tveksamt om statskontoret ens vid en ytterst kostnadskrävande och även ur andra synpunkter olämplig utbyggnad kan på ett tillfredsställande sätt svara för ifrågavarande verksamhet. Ämbetsverket har nämligen av kända skäl icke längre samma direkta kontakt med det löpande förvaltningsarbetet och dess problem som förr, och de kvarvarande huvuduppgifterna äro varken av den art eller av den omfattning, att de bilda erforderligt underlag för verksamheten. Besvarandet av nu avsedda remisser anknyter däremot, såsom redan i det föregående antytts, på ett naturligt sätt till de arbetsuppgifter som f. n. ankomma på statens organisationsnämnd. Det funktionella samband som härvidlag råder synes mig vara ett bärande motiv för att dessa båda på olika sidor av ett och samma arbetsobjekt inriktade göromål också organisatoriskt sammanhållas. Jag anser således att den del av statskontorets verksamhet som avser besvarandet av remisser rörande petitaframställningar, kommittébetänkanden o. dyl., med den begränsning som ovan berörts, samordnas med de av organisationsnämnden bedrivna organisationsundersökningarna m. m. inom ramen för ett enhetligt rationaliseringsverk. I sin förenämnda reservation har Löfqvist, såvitt jag kunnat finna, på ett övertygande sätt visat att detta i personalorganisatoriskt hänseende mycket väl låter sig göra utan att det egentliga organisationsarbetet behöver försvåras. Genom den personalförstärkning rationaliseringsverket erhåller i förhållande till utredningens förslag blir det nämligen möjligt att bedriva organisationsundersökningarna fullt ut lika planmässigt och systematiskt som utredningen ansett önskvärt. I sammanhanget bör kanske tilläggas att det självfallet icke kan bli fråga om att ett sådant rationaliseringsverk skulle temporärt utföra organisationsundersökningar i anslutning till besvarandet av petitaremisser. Det av Löfqvist framlagda förslaget till rationaliseringsverksamhetens organisation förutsätter dels att de s. k. expeditionschefsremisserna fördelas på en rad andra statsmyndigheter än statskontoret och dels att ämbetsverkets fond- och pensionsbyråer åtminstone tillfälligt överföras till rationaliseringsverket. Icke minst den sistnämnda anordningen synes mig innebära en påtaglig svaghet, då den kan befaras menligt inverka på ledningen av rationaliseringsarbetet. Det finnes ej heller enligt min mening någon saklig anledning att icke låta ifrågavarande uppgifter, vilka sakna varje funktionellt samband med rationalisering, ligga kvar hos statskontoret, som utan svårighet kan utbyggas till ett enhetligt finansverk. Till detta spörsmål återkommer jag emellertid i det följande. Med angivet undantag kan jag i stort ansluta mig till det detaljerade organisationsförslag som Löfqvist framlagt beträffande rationaliseringsverket. Jag anser således att verksamheten bör organiseras på fem byråer, envar i fråga om såväl remissärenden som egentliga organisationsundersök-

186 ningar svarande för en avgränsad del av förvaltningen. Avgränsningen bör enligt min mening om möjligt ske på så sätt, att överensstämmelse beträffande arbetsobjektets omfång erhålles mellan revisionsverkets och rationaliseringsverkets olika byråer, vilket bör skapa gynnsamma förutsättningar för ett fruktbringande samarbete de båda verken emellan. Som benämning på rationaliseringsverket förordar jag, för att verkets i förhållande till organisationsnämnden något utvidgade uppgifter skola markeras, statens rationaliseringsnämnd. Den stora fördelen med den nu förordade organisationsformen anser jag vara, att rationaliseringsverksamheten kan bedrivas genom kombinerade insatser av både organisationstekniker och förvaltningsexperter. Därigenom bör även bli möjligt att i högre grad än enligt utredningens förslag befrämja besparingssträvandena inom statsförvaltningen.

Finansverket Riksräkenskapsverket inrymmer f. n. vid sidan av revisionsbyråerna dels en budgetbyrå och dels en finansstatistisk byrå. Enligt utredningens förslag skola sistnämnda båda byråer överföras till statskontoret. Då det härvidlag är fråga om finansförvaltande uppgifter utan funktionellt samband med revisionsverksamheten finner jag förslaget principiellt riktigt, helt oavsett de praktiska svårigheter som måste uppstå för vederbörande verksledning, om inom ett och samma verk skulle organisatoriskt sammanhållas icke blott kameral revision och sakrevision utan även budgetteknik och finansstatistik. Frågan om omfattningen av statskontorets remissverksamhet har i det föregående närmare berörts. Därav framgår att enligt min mening statskontorets nuvarande befattning med petitaärenden o. likn. bör helt upphöra. Någon anledning att låta annan myndighet övertaga de s. k. expeditionschef sremisserna anser jag däremot icke vara för handen; de böra alltså kvarbliva hos statskontoret. I förhållande till utredningens förslag härutinnan innebär detta totaliter sett en viss begränsning av statskontorets remissverksamhet. För ändamålet torde därför erfordras allenast en byrå (mot av utredningen föreslagna två), lämpligen kallad kanslibyrån. Tilläggas må att ärenden som äga direkt samband med de arbetsuppgifter som ankomma på statskontorets fackbyråer självfallet böra remitteras till ämbetsverket oavsett vad tidigare sagts om dess allmänna befattning med remissverksamheten. I enlighet med det ovan anförda skulle statskontoret komma att organiseras på fem byråer, nämligen kanslibyrån, pensionsbyrån, fondbyrån, budgetbyrån och finansstatistiska byrån. Det är därvid att märka att pensionsbyrån med all sannolikhet kommer att inom en näraliggande framtid uppgå i ett enhetligt pensionsverk och att såväl kanslibyrån som finansstatistiska byrån komma att bli förhållandevis små organisationsenheter. Det synes därför

187 böra övervägas, huruvida icke till statskontoret skulle kunna överföras ytterligare arbetsuppgifter av finansförvaltningskaraktär, vilka lämpligen böra utföras centralt. Utredningen har f. ö. själv varit inne på tanken, att en sådan åtgärd under vissa förutsättningar kan bli erforderlig. Till närmare belysning av förevarande spörsmål vill jag framhålla följande. I sin år 1957 avgivna berättelse angående statsverket förordade riksdagens revisorer en utredning av frågan om kammarkollegiets indragning. Enligt vissa i särskild ordning redovisade synpunkter, vilka lågo till grund för revisorernas förslag, skulle av kollegiets huvuduppgifter befattningen med vattenmålen överföras till statskontoret. Revisorernas ifrågavarande förslag vann emellertid icke riksdagens bifall och torde i varje fall f. n. få anses sakna aktualitet. Sedermera har av statens byggnadsbesparingsutredning ifrågasatts en omvandling av kammarkollegiet till ett centralt organ för den allmänna samhällsplaneringen. Detta förslag har ännu icke prövats av statsmakterna. Skulle det emellertid förverkligas, komme uppenbarligen vattenärendena på grund av den nära anknytningen till naturvården och landskapsplaneringen att kvarstanna hos kollegiet. Däremot bleve det nödvändigt att från kollegiet avskilja ärenden av kameral natur, vilka väl då lämpligen borde förläggas till statskontoret. Enligt min mening tala vissa skäl för att, oavsett utgången av byggnadsbesparingsutredningens nyssnämnda förslag, en undersökning verkställes rörande förutsättningarna för att från kammarkollegiet till statskontoret överföra sådana ärendesgrupper som kunna anses naturligt anknyta till det senare ämbetsverkets finansförvaltande uppgifter. Ställning behöver självfallet icke nu tagas till den personalförstärkning som kan bli följden av en dylik undersökning. I förevarande sammanhang må vidare erinras om att 1958 års riksdagsrevisorer i sin berättelse angående riksgäldskontoret uttalat sig för en översyn av kontoret i rationaliseringssyfte. Utan att direkt föreslå någon ändring i berörda avseende ha revisorerna därvid även dryftat frågan, huruvida anledning alltjämt föreligger att bibehålla riksgäldskontoret såsom ett självständigt verk, underställt riksdagen, eller om icke en sammanslagning med statskontoret kan vara lämplig. I sitt av årets riksdag sedermera godkända utlåtande nr 7 har bankoutskottet anslutit sig till tanken på en översyn av riksgäldskontorets organisation. Utskottet har samtidigt givit uttryck åt den uppfattningen, att de arbetsuppgifter som f. n. äro anförtrodda riksgäldskontoret också framdeles böra åvila ett riksdagen underställt ämbetsverk och således icke någon av de myndigheter som lyda under Kungl. Maj :t. Med hänsyn till angelägenheten av att speciellt i nuvarande statsfinansiella läge alla möjligheter till besparingar inom statsförvaltningen tillvaratagas synas mig emellertid starka skäl tala för att frågan om riksgäldskontorets ställning upptages till ingående och förutsättningslös prövning. Det finnes enligt min mening så mycket större anledning därtill som sådana anord-

188 ningar torde kunna träffas, att riksdagens inflytande över statsupplåningen bibehålies även vid ett överförande av riksgäldskontorets nuvarande huvuduppgift till ett Kungl. Maj :t underställt verk. Då riksgäldskontoret inrättades år 1789 var avsikten därmed närmast att söka bringa ordning i det bekymmersamma statsfinansiella läget, orsakat av den för dåtida förhållanden betydande skuld Kungl. Maj :t ådragit riket genom bl. a. deltagandet i olika krig. Att kontoret ställes under ständernas förvaltning var närmast att betrakta som en eftergift från Konungens sida mot det att ständerna åtogo sig garanti såväl för den redan uppkomna gälden som för de lån som erfordrades för det pågående krigets finansiering. Med hänsyn till de erfarenheter som gjorts beträffande den kungliga finanspolitiken under föregående decennier föll det sig naturligt, att man efter 1809 års statsvälvning ville bibehålla den ifrågavarande organisationsformen och således förhindra att riket i fortsättningen belastades med nya skulder utan riksdagens vetskap och samtycke. F r a m till våra dagar har riksgäldskontoret också förblivit ett riksdagens verk. Sedan 1800-talets början ha emellertid förhållandena i vårt land undergått en genomgripande förändring i vad avser såväl de konstitutionella maktbefogenheterna som statshushållningens grunder. Den principiella motsättning som tidigare förelåg mellan regeringsmakt och folkrepresentation har således i och med parlamentarismens genombrott upphört. Vidare har den förutvarande dualismen inom den statliga finansförvaltningen, innebärande en faktisk tudelning i en ordinarie statsreglering över statskontoret och en extra statsreglering över riksgäldskontoret, steg för steg upphävts för att till sist ersättas av våra dagars enhetliga budgetsystem, vari riksgäldskontoret infogats som en med vissa självständiga uppgifter utrustad del. Utvecklingen härutinnan är en direkt följd av de ändrade budgetregler som tillkommit genom en serie riksdagsbeslut och genom vilka statsregleringsarbetet systematiserats på ett helt annat sätt än enligt äldre praxis. Det må i sammanhanget särskilt erinras om att på kapitalbudgeten, vilken ingår såsom en del i den av riksdagen fastställda riksstaten, redovisas det sammanlagda lånebelopp som erfordras utöver eljest tillgängliga medel för att finansiera de likaledes av riksdagen beslutade investeringarna i olika kapitalfonder. För dessa fastställer riksdagen därjämte särskilda investeringsstater, upptagande vederbörande fonds såväl inkomster som utgifter. Riksdagen har alltså tillförsäkrats ett avgörande inflytande både över omfattningen av de statliga kapitalinvesteringarna och över sättet för deras finansiering. Vid 1944 års budgetreform framhöll också dåvarande chefen för finansdepartementet att de s. k. investeringsbemyndigandena — genom vilka ju riksgäldskontorets befattning med kapitalbudgeten närmare fastställes — vore att betrakta såsom av riksdagen till förfogande ställda lånemedelsanvisningar. Beträffande de rörliga krediter riksgäldskontoret skall tillhandahålla vissa statliga myndigheter m. fl. fattar riksdagen jämväl beslut. I den mån riks-

189 gäldskontoret nödgas upplåna medel för att täcka underskott på driftbudgeten är det likaledes riksdagen som genom sin exklusiva rätt att bestämma om skatter och utgiftsanslag avgör omfånget därav. Kungl. Maj :t saknar alltså, med det budgetsystem som nu gäller, möjlighet att bedriva en mot riksdagens avsikter stridande lånepolitik. Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden är det svårt att förstå, i vilket avseende konstitutionella betänkligheter skulle behöva möta att överflytta bestyret med statsupplåningen och statsskuldförvaltningen till ett Kungl. Maj:t underställt verk. Någon reell maktförskjutning till riksdagens nackdel skulle detta näppeligen medföra, då det här, såsom 1958 års riksdagsrevisorer framhållit, närmast är fråga om en rent teknisk angelägenhet. I detta sammanhang bör jämväl betänkas att det statliga revisionsväsendets ställande under riksdagens ledning, på sätt närmare utvecklats i det föregående, skulle innebära en väsentlig ökning av riksdagens kontrollmakt, vilken mer än väl skulle kompensera den minskning i inflytande som teoretiskt skulle uppstå genom överförandet av riksgäldskontorets huvuduppgift till ett under Kungl. Maj:t lydande verk. En dylik omfördelning av befogenheter synes även naturlig med hänsyn till att såväl enligt parlamentarismens principer som enligt 1809 års författningsidéer rent administrativa arbetsuppgifter lämpligen böra ombesörjas av Kungl. Maj :t, medan riksdagen har att utöva en kontrollerande funktion. Därtill kommer att även efter ett överförande av riksgäldskontorets befattning med statsskuldförvaltningen till statskontoret ett system med av riksdagen valda riksgäldsfullmäktige kan bibehållas, om så av speciella skäl skulle anses oundgängligen nödvändigt. Till belysning av de möjligheter som i sistberörda avseende stå till buds må erinras om de former under vilka fullmäktige för folkpensioneringsfonden arbeta. Dessa fullmäktige ha att handlägga frågor om placering av fondens medel samt om förändring av sådan placering. Verkställandet av fullmäktiges beslut, bokföring av fonden samt övriga för fondens förvaltning erforderliga åtgärder ombesörjas av pensionsstyrelsen enligt i ämnet utfärdade föreskrifter. Det åligger därvid styrelsen att lämna fullmäktige uppgift om verkställda placeringar och om de åtgärder som på grund av fullmäktiges beslut blivit vidtagna samt att i övrigt gå fullmäktige till hända med de redogörelser och uppgifter som av fullmäktige begäras. På fullmäktige ankommer bl. a. att före den 1 november varje år till chefen för socialdepartementet avge berättelse över verksamheten under det nästföregående räkenskapsåret. Någon tekniskt-administrativ svårighet att vid ett överförande av riksgäldskontorets huvuduppgift till statskontoret ordna förhållandena på liknande sätt, självfallet med den avvikelse som betingas av att i förevarande fall fullmäktige skola utses av riksdagen och ansvara inför denna, föreligger icke enligt min mening. I grova drag skulle organisationen kunna tänkas bli ungefär som följer. Riksgäldsfonden ställes under statskontorets förvaltning. I särskilt regie-

190 mente eller i statskontorets instruktion föreskrives att med statsupplåningen sammanhängande frågor skola inom ämbetsverket avgöras av särskilda fullmäktige, valda av riksdagen i samma ordning som f. n. Lämpligt torde vara att även statskontorets chef ingår som ledamot av fullmäktige. I nyssnämnda reglemente eller instruktion angives närmare arten av de ärenden som skola anses sammanhänga med statsupplåningen och formerna för deras handläggning ävensom sättet för besluts fattande inom statskontoret beträffande övriga till detta ämbetsverk hörande ärenden. För det rent administrativa bestyret i samband med upplåningsverksamheten inrättas inom statskontoret en särskild riksgäldsbyrå, vars personal — liksom i förekommande fall övriga inom ämbetsverket befintliga byråers personal — har att under sedvanligt tjänstemannaansvar fullgöra de arbetsuppgifter som enligt fullmäktiges beslut eller eljest ålägges den. Över verksamheten avges varje år liksom nu berättelse till riksdagen, som beslutar om ansvarsfrihet. Det synes mig alltså uppenbart, att betryggande garantier kunna skapas för att i händelse av en organisationsförändring av nu åsyftat slag riksdagens intressen icke på något sätt behöva trädas för nära. Då vidare de med statsupplåningen sammanhängande frågorna äga funktionellt samband med de finansförvaltande uppgifter som i övrigt avses skola ankomma på statskontoret och då en icke obetydlig rationaliseringsvinst i form av minskade administrationskostnader torde stå att vinna genom att statsskuldförvaltningen övertages av statskontoret, anser jag vägande skäl tala för att jämväl riksgäldskontoret inlemmas i det centrala finansverket. Riksgäldskontoret består f. n. av fem byråer, nämligen kanslibyrån, räkenskapsbyrån, obligationsbyrån, statsskuldboksbyrån och revisionsbyrån. Särskilt kanslibyrån och revisionsbyrån äro förhållandevis små enheter, och deras arbetsuppgifter torde utan svårighet kunna övertagas av statskontorets i det föregående omnämnda byråer. Detsamma gäller huvudparten av de ärenden som handläggas på räkenskapsbyrån. De göromål som ankomma på obligationsbyrån och statsskuldboksbyrån äro däremot av sådan speciell natur, att de synas böra hållas organisatoriskt åtskilda från övriga arbetsuppgifter inom statskontoret. Med hänsyn till redan beslutad och eljest möjlig rationalisering torde det dock icke vara nödvändigt att för ändamålet bibehålla två byråer; den ifrågavarande verksamheten synes med fördel kunna koncentreras till en enda byrå, i enlighet med vad ovan anförts förslagsvis kallad riksgäldsbyrån. Till denna torde även vissa av räkenskapsbyråns åligganden böra hänföras. Riksgäldsbyråns personalbehov liksom den personalförstärkning som kan bli erforderlig för statskontorets övriga byråer genom avveckling av det nuvarande riksgäldskontorets kansli-, räkenskaps- och revisionsbyråer kan självfallet icke exakt bedömas utan särskild organisationsundersökning. I sammanhanget må erinras om att riksgäldskontoret utöver statsupplåningen och statsskuldförvaltningen har vissa perifera uppgifter. Dessa torde

191 vid en omläggning av nu åsyftat slag utan svårighet kunna övertagas av riksdagens ekonomibyrå eller riksbanken. Enligt av mig förordade organisationsförändringar skulle således statskontoret komma att organiseras på sex byråer, nämligen en kanslibyrå, en pensionsbyrå, en fondbyrå, en riksgäldsbyrå, en budgetbyrå och en finansstatistisk byrå. Statskontoret skulle därmed enligt min mening komma att i modern form återvinna sin tidigare ställning som central huvudmyndighet på den statliga finansförvaltningens område. Sammanfattning De åtgärder som enligt min mening böra vidtagas för att på förevarande område en rationell administration skall komma till stånd kunna sammanfattas i följande huvudpunkter. 1) Ett enhetligt revisionsverk, kallat riksrevisionsverket, bildas genom sammanslagning av riksräkenskapsverkets revisionsbyråer, statens sakrevision, försvarets civilförvaltnings revisionsbyrå samt revisionskontoren inom arbetsmarknadsstyrelsens, generaltullstyrelsens och lantbruksstyrelsens kameralbyråer. Riksrevisionsverket organiseras på fem revisionsbyråer, envar svarande för en avgränsad del av statsförvaltningen i fråga om såväl sakrevision som kameral revision. 2) Principbeslut fattas om att jämväl affärsverkens och medicinalstyrelsens specialrevisioner skola inordnas i riksrevisionsverket. I vilken utsträckning detta skall ske får dock bli beroende av de organisationsförändringar som kunna bli ett resultat av 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna respektive av mentalsjukvårdsdelegationens utredningsarbete. 3) Anordningen med särskilda överrevisorer för väg- och vattenbyggnadsväsendet, statens järnvägar och statens vattenfallsverk avvecklas. 4) De militära förrådskontrollkontorens befattning med revisioneli granskning avvecklas. 5) Militieombudsmannens kontroll av försvarets ekonomiska förvaltning avvecklas. 6) I anslutning till författningsutredningens arbete verkställes en undersökning rörande lämpligheten av att omvandla riksrevisionsverket till ett riksdagens verk. I händelse av positivt resultat av undersökningen ombildas riksdagens revisorer till revisionsfullmäktige, utgörande styrelse för riksrevisionsverket, i samband varmed revisorernas nuvarande kansli indrages. 7) Ett enhetligt rationaliseringsverk, kallat statens rationaliseringsnämnd, bildas genom sammanslagning av statens organisationsnämnd och de delar av statskontoret som ha att taga befattning med remisser av petitaframställningar, kommittébetänkanden o. dyl. En viss begränsning av sistnämnda verksamhet genomföres dock. Rationaliseringsnämnden organiseras på fem byråer, envar svarande för en avgränsad del av statsförvaltningen i fråga om såväl remissärenden som egentliga organisationsundersökningar.

192 8) Ett enhetligt finansverk, kallat statskontoret, bildas genom sammanslagning av det nuvarande statskontorets pensionsbyrå, fondbyrå och med besvarandet av s. k. expeditionschefsremisser sysselsatta del, riksräkenskapsverkets budgetbyrå och finansstatistiska byrå samt riksgäldskontoret. Statskontoret organiseras på sex byråer, nämligen kanslibyrån, pensionsbyrån, fondbyrån, riksgäldsbyrån, budgetbyrån och finansstatistiska byrån. 9) En undersökning verkställes rörande lämpligheten av att till statskontoret överföra vissa på kammarkollegiet nu ankommande kamerala uppgifter. 10) Därest så av speciella skäl anses erforderligt, förstärkes statskontoret med särskilda av riksdagen valda riksgäldsfullmäktige för behandling av med statsupplåningen sammanhängande ärenden.

Särskilt yttrande av experten Insulander De verksamheter, som beröras av utredningsuppdraget, äro av tre slag, nämligen rationalisering, revision och statskontorets remissverksamhet. De två förstnämnda verksamheterna äro lätt avskilj bara såväl sinsemellan som från andra verksamheter. Det mest rationella är därför samt på grund av verksamheternas betydelse och avsedda omfattning att organisera särskilda organ för envar av dessa verksamheter. Verken böra icke handha verksamhet, som icke sammanhänger med eller direkt befrämjar huvudverksamheten. För rationaliseringen bör finnas ett rationaliseringsverk med — bortsett från vad som sammanhänger med statskontorets nuvarande fond- och pensionsbyråer — de uppgifter och den organisation, som föreslagits av ledamoten Löfqvist. Revisionsorganet bör bildas genom att riksräkenskapsverkets revisionsbyråer och sakrevisionen sammanföras till ett riksrevisionsverk. De principer ifråga om ledning, rekrytering, arbetsformer m. m., som tillämpas inom sakrevisionen, böra i största möjliga utsträckning tillämpas inom det nya verket. Någon utvidgning av verkets uppgifter utöver de områden, som omfattas av riksräkenskapsverkets och sakrevisionens nuvarande verksamhet på detta område, bör icke ske i större utsträckning än utredningen föreslagit. De s. k. specialrevisioner m. m., vilkas överförande till revisionsverket därutöver behandlats i utredningen, äro till sin natur helt eller i huvudsak organ för inre kontroll. Sådan kontroll kan, bl. a. på grund av sin stora effekt i förebyggande och tillrättaläggande syfte, lika litet undvaras i dessa fall som på övriga områden inom statsförvaltningen. Även om en förskjutning av denna kontroll mot revision genom riksrevisionsverket i viss

193 utsträckning skulle vara möjlig, kan den dock icke ske utan minskad effektivitet eller ökade kostnader. Utredningens förslag beträffande riksrevisionsverkets arbetsområde får därför anses väl avvägt. Riksrevisionsverket bör övervaka, att den inre kontrollen, såväl vid nu avsedda myndigheter som vid övriga statsmyndigheter, bedrives effektivt och med lämplig organisation. Ju effektivare den inre kontrollen är, desto mindre behöver riksrevisionsverkets mera kameralt betonade kontroll vara, och desto mer kan verket använda sina resurser till mera omfattande och kvalificerade sakrevisionella uppgifter. Statskontorets remissverksamhet bör rationaliseras på det sätt, som föreslagits av ledamoten Löfqvist. Huruvida de delar av statskontoret och riksräkenskapsverket, som icke skola ingå i rationaliserings- och revisionsverken, böra bestå som särskilda verk, sammanslås till ett verk eller sammanföras med andra verk med finansförvaltande uppgifter, bör övervägas särskilt, sedan beslut fattats om rationaliserings- och revisionsverkens uppgifter och organisation. Inte ens interimistiskt böra de enligt min mening infogas i dessa verk.

Särskilt y t t r a n d e av experten Jerdenius beträffande utredningens förslag rörande statskontorets remissverksamhet och organisation. Utredningen har förordat, att statskontorets remissverksamhet i stort sett behåller sin nuvarande inriktning såvitt angår den stora gruppen av s. k. expeditionschefsremisser, medan däremot petitaremisser och vissa andra remisser såsom betänkanden o. d. föreslagits skola begränsas. Granskningen av remissärendena förutsattes skola ske enbart ur förvaltningsmässiga och budgettekniska synpunkter. Petitaremisser och betänkanden, vilka anses böra granskas ur organisatorisk synpunkt eller eljest ur effektivitetssynpunkt, förutsättas alltjämt och i hittillsvarande omfattning komma att handläggas av det centrala rationaliseringsorganet. Såsom skäl för sitt förslag om begränsning av statskontorets remissverksamhet har utredningen hänvisat till svårigheterna för ämbetsverket att med nuvarande starkt begränsade personaluppsättning vid sin remissbehandling göra någon sådan granskning av förslagen, som kunde leda till en ytterligare saklig belysning av desamma. Vidare har angivits den begränsade tid, som stod* till förfogande för arbetet med petitaremisserna, samt mängden och omfattningen av dessa remisser. I än högre grad saknade statskontoret av angivna orsaker förutsättningar för granskning av betänkanden och andra 13—806121

194 större förslag av organisatorisk eller ekonomisk art. De påtalade svårigheterna i samband med den nuvarande remissverksamheten kunde enligt utredningens uppfattning icke avhjälpas med den begränsade personalförstärkning som statskontoret föreslagit. Enligt vad utredningen vidare kunnat konstatera hade remisser till statskontoret förekommit i en omfattning, som ej stod i överensstämmelse med utfärdade direktiv. En begränsning på föreslaget sätt av statskontorets remissverksamhet borde enligt utredningens mening leda till sådan minskning av arbetsbördan, att behov av personalförstärkning bortföll och att remissbyråernas antal kunde minskas från tre till två. Med anledning av utredningens ställningstagande må till en början erinras, att statskontoret i skrivelse till utredningen redovisat synpunkter och önskemål beträffande den framtida remissverksamheten och därvid utgått från att ämbetsverket liksom hittills skulle fungera såsom ett allmänt centralt remissorgan och att remissverksamheten skulle omfatta i stort sett samma ärendesgrupper som för närvarande. Statskontoret har dock understrukit vikten av att betydande uppmärksamhet ägnades åt överväganden i vilken utsträckning remisser bör ifrågakomma. Ämbetsverket har därvid förordat att de allmänna synpunkter och riktlinjer, som framgå av Kungl. Maj :ts cirkulär nr 213/1931 angående remissers verkställande och besvarande, få lända till efterrättelse. Att behov föreligger av ett utrednings- och remissorgan med de uppgifter, som hittills ankommit på statskontoret, torde få anses styrkt av den sedan årtionden tillbaka successiva stegringen av antalet remisser. Med den omfattning, som statsverksamheten nu erhållit, och den betydelse som statsutgifterna ha för samhällsekonomin lärer det vara högst angeläget, att alla möjligheter till besparingar och förenklingar i förvaltningen tillvaratagas. Särskilt betydelsefullt måste det vara att en granskningsverksamhet, som har sådant syfte, kan sättas in på ett tidigt stadium. För ställningstagande till förslag om expansion eller andra förändringar i statsverksamheten, i bidragsgivning o. d., som leda till ökade krav på statskassan, är det av vikt att de ekonomiska konsekvenserna ingående bedömas. Ofta ha de förslagsställande myndigheterna ej ägnat kostnadsfrågan nödig uppmärksamhet. Det torde ligga i sakens natur att en verksamhet, som avser prövning på förberedande stadium av förslag och projekt om utvidgning av statsverksamheten, är av minst lika stor betydelse som sådan rationaliseringsverksamhet, vilken tar sikte på redan pågående statsverksamhet. Enligt min mening hade det alltså varit befogat att utredningen övervägt och framlagt förslag till sådana åtgärder, som varit ägnade att bereda statskontoret ökade möjligheter att fullgöra sina uppgifter på förevarande område. Det är därvid ej nödvändigt att förutsätta en så betydande upprustning av statskontorets personalresurser, som utredningen anser vara nödvändig. Självfallet kan ett remissorgan ej samla sakkunskap på alla ifrågakommande områden om det skall hålla

195 sig med en begränsad och arbetsduglig organisation. Det förhåller sig ej heller så, att granskningen av remissärenden regelmässigt kräver en så betydande insats av fackkunskaper på just det ifrågavarande området som utredningen synes förutsätta. Fastmer torde insikter på det organisatoriska och samhällsekonomiska området över huvud taget vara av betydelse. Skäl för en sådan försvagning av den statliga rationaliseringsverksamheten, som den av utredningen förutsatta beskärningen av statskontorets remissgranskning kommer att medföra, förefinnes alltså enligt min mening ej. Såsom statskontoret framhållit är det emellertid nödvändigt att en viss begränsning av antalet remisser till statskontoret åstadkommes genom en sovring och gallring av remissärendena. En sådan begränsning måste emellertid uteslutande tjäna det syftet att undantaga sådana ärenden beträffande vilka en remiss till statskontoret ej skulle fylla någon egentlig uppgift. Härigenom skulle det bli möjligt att taga statskontorets remissbyråer i anspråk för granskningsverksamhet på nya områden. Uppenbarligen måste statskontorets betydelse som utrednings- och remissorgan öka om ämbetsverket kan samla erfarenheter från så många områden av statsförvaltningen som möjligt. Särskilt är denna överblick över statsförvaltningen och den offentliga verksamheten av betydelse för en enhetlig bedömning av likartade ärenden. Statskontorets remissverksamhet bör alltså fortfarande omfatta i stort sett samma grupper ärenden som för närvarande. För att bemästra en arbetsbörda av sådant omfång är det oundgängligen nödvändigt att statskontorets byråorganisation, såsom ämbetsverket föreslagit utredningen, utökas med en fjärde byrå. En sådan förstärkning av den fasta organisationen skulle möjliggöra för verket att i ökad utsträckning företaga för remissgranskningen erforderliga undersökningar hos myndigheterna. Självfallet räcka de utökade personalresurserna ej till för att klara arbetsmängden under toppbelastning. Särskild arbetskraftförstärkning kan därför alltjämt erfordras under petitagranskningen. Skulle emellertid remissverksamheten anses böra begränsas på sätt utredningen förordat bortfaller behovet av en ny byrå. Å andra sidan lärer arbetsbördan ej komma att minska i så hög grad som utredningen räknat med. Utredningens antaganden i detta avseende äro icke realistiska och vederläggas för övrigt redan av den hittillsvarande utvecklingen. Denna visar nämligen klart att anmaningar om återhållsamhet beträffande remisser till statskontoret mycket snart falla i glömska och att remissernas antal rätt snart uppnått sitt tidigare maximum eller ökat ännu mer. Allt talar för att ärenden, som i enlighet med utredningens intentioner ej längre borde remitteras till statskontoret, snart nog finna vägen dit. Utredningens förslag att budgetbyrån och finansstatistiska byrån hos riksräkenskapsverket skola överföras till och infogas i statskontorets organisation kan jag ej dela. Dessa byråer böra lämpligast ingå i riksrevisionsverket. Upprättandet av statsliggaren bör i så fall alltjämt vara en angelägenhet för

196 statskontoret. I skrivelse till utredningen har statskontoret föreslagit, att arbetet med statsliggaren förlägges till en fristående sektion — ledd av en byrådirektör i 26 lgr — direkt underställd verkschefen. Jag biträder detta förslag. Till denna sektion — vars chef jämväl bör vara personal- och organisationsföredragande — bör vidare knytas registrators- och vaktmästarexpeditionerna samt telefonväxeln. De anordningsärenden, som hittills handlagts å remissbyråerna, ha redan överflyttats till fondbyrån. Härefter återstår frågan till vilken byrå tryckeriexpeditionen bör föras. Expeditionens arbete saknar direkt anknytning med fondbyråns arbetsuppgifter. Med hänsyn härtill ävensom till det förhållandet, att remisser i tryckeritekniska frågor ej sällan förekomma från flertalet departement, finner jag övervägande skäl tala för att denna expedition underställes någon av remissbyråerna, förslagsvis den byrå, till vilken remissärendena rörande statens reproduktionsanstalt och postverkets tryckeri hänföras. Vad slutligen gäller personaluppsättningen å remissbyråerna, ha de yrkanden om förbättringar i fråga om personalorganisationen, som statskontoret i framställning till utredningen utförligt motiverat, icke beaktats. I fråga om antalet högre tjänster för de kvalificerade arbetsuppgifterna skulle statskontoret vid godtagande av utredningens förslag komma i klart underläge i förhållande till det centrala rationaliseringsorganet och riksrevisionsverket. Därtill kommer att lönestandarden för de egentliga administrationstjänstemän, som äro placerade närmast under byråcheferna, rent allmänt är osedvanligt låg och befordringsmöjligheterna inom förvaltningsverken avgjort sämre än inom andra statliga verksamhetsområden. Utredningens förslag kommer därför att öka svårigheterna för statskontoret att behålla den kvalificerade personalen och även högst menligt återverka på ämbetsverkets redan starkt försvagade rekryteringsmöjligheter. Sammanfattningsvis må följande uttalas. Utredningen anser att ett centralt remissorgan kan ha stor betydelse för strävandena att få statsförvaltningen att fungera så effektivt och billigt som möjligt. Efter att ha redogjort för brister i statskontorets nuvarande organisation föreslår utredningen emellertid icke en upprustning av ämbetsverket utan förordar att remisser av anslagsäskanden och av förslag av organisatorisk eller allmänt ekonomisk karaktär icke längre skola förekomma ävensom, i anslutning därtill, att antalet remissbyråer inom statskontoret skall minskas från tre till två. Då samtidigt icke förutsatts ändring av den nuvarande remissverksamheten till det centrala rationaliseringsorganet, synes förslagets genomförande innebära, att remitterandet av angivna för hela statsverksamheten så betydelsefulla ärenden — petitaframställningar och kommittébetänkanden — skulle upphöra resp. endast ifrågakomma till fackmyndigheter. Lämpligheten härav kan starkt ifrågasättas, särskilt i nuvarande läge då behovet av en effektiv förvaltning samt av begränsningar av den statliga utgiftsexpansionen framträder med stor styrka. Ett avhjälpande

197 av bristerna i statskontorets nuvarande organisation synes mot bakgrunden av det anförda framstå som den naturligaste lösningen. Merkostnaden i lönehänseende för en i enlighet med statskontorets förslag förstärkt organisation — omfattande en ny byrå, vissa nya tjänster för nuvarande kassabyrån och för nämnda verkschefen direkt underställda sektion ävensom förbättrad löneställning för viss personal å de övriga remissbyråerna — utgör för år räknat i runt tal 235 000 kronor. För en sådan begränsad förstärkning av byråorganisationen, som endast avser inrättandet av angivna nya tjänster samt förhöjd lönegradsplacering för viss personal belöper sig den årliga merkostnaden till omkring 100 000 kronor.

Särskilt y t t r a n d e a v e x p e r t e n L i n d b e r g s o n I anledning av den förordade sammanslagningen av riksräkenskapsverket och statens sakrevision må till en början framhållas, att det enligt min uppfattning ingalunda är givet, att varje sammanslagning av statsmyndigheter innebär fördelar för det allmänna. Statsmakterna ha också, då så ansetts motiverat, godtagit mindre, självständiga förvaltningsenheter. En av de härvid mera framträdande fördelarna är, att riskerna för en byråkratisering i dessa fall äro mindre än i ett större ämbetsverk, som på grund av sin omfattande och många gånger heterogena verksamhet vid handläggningen av olika ärenden måste bindas vid bestämda rutiner och ordervägar, såframt säkerhetskravet icke skall åsidosättas. Särskilt i sådana statsorgan, i vilkas ledning ingå representanter för riksdag och näringsliv, framstår för övrigt en rimlig avgränsning av ansvar och arbetsuppgifter som angelägen, om de avsedda fördelarna med anordningen helt skola komma till sin rätt. Vissa risker äro vidare förbundna med att sammanslå ett större verk, som kontinuerligt tillföres arbetsmaterial utifrån, med organ, vars väsentligaste uppgift är att på eget initiativ igångsätta utredningar och undersökningar. Initiativärendena löpa efter en sådan samordning en påtaglig risk att bli satta i efterhand. Av bl. a. anförda skäl lämpar sig enligt mitt bedömande mindre väl den verksamhet, som hittills bedrivits inom sakrevisionen, att inlemmas i riksräkenskapsverket. Efter en sådan operation kan revisionen svårligen undgå att få en annan inriktning och insnöras i mera hävdvunna förvaltningsmässiga former. En sådan utveckling vore enligt mitt förmenande föga önskvärd. Sakrevisionen fyller bäst sin uppgift, om den k a n verka som en frisk vind, som då och då blåser in i olika hörn av statsförvaltningen, där damm samlats på hög.

198 Goda resultat i sakrevisionens arbete nås som regel genom mycket formlösa ingripanden. En telefonförfrågan eller ett besök av någon tjänsteman från revisionen utgör ofta tillräcklig anledning för vederbörande myndighet att själv ompröva sitt handlande i något hänseende. Myndigheterna ha vanligen som regel varit lyhörda för sådana påpekanden från revisionens tjänstemän. Genom den hjälp till självhjälp, som på detta sätt kunnat lämnas, ha prestigefrågor och det skriftliga dokumenterandet av olika synpunkter kunnat träda i bakgrunden till fromma för slutresultatet. Denna bild av arbetet utesluter givetvis icke, att vid större utredningar eller i kontroversiella frågor handläggningen fått ske i andra former. Sätter man därför värde på det arbete, som sakrevisionen hittills utfört, borde anledning förefinnas till allvarlig eftertanke, innan man går att avhända statsverket en förvaltningsenhet, som i sin nuvarande form visat sig fungera tillfredsställande. I det föregående ha utvecklats några av de skäl, som göra, att jag icke känner mig övertygad om fördelarna med en sammanslagning. Ytterligare må i korthet härom anföras följande. 1) En effektiv sakrevision måste vara lyhörd för dagens problemställningar. Inlemmas verksamheten i ett större organ, kommer arbetsprogrammet att snart vara låst för lång tid framåt. Därvid begränsas de praktiska möjligheterna att taga egna initiativ, vilket är betydelsefullt, eller att inom rimlig tid k u n n a ägna uppmärksamhet åt de synpunkter på myndigheternas handlande, som medborgare i vårt land pläga ge uttryck åt på olika sätt. 2) En alltför nära anknytning till en kameral revision kan utgöra en belastning, då intressemotsättningar kunna uppstå. Den kamerala revisionen har att tillse att för statsverksamhetens bedrivande uppställda regler efterlevas, den sakliga revisionen har bl. a. att ompröva reglernas ändamålsenlighet. En effektiv sakrevision fordrar en ständig förnyelse av sitt idéinnehåll, medan den kamerala revisionen är i viss grad formbunden. Härvid får hållas i minnet, att riksräkenskapsverket är och även framdeles avses vara den myndighet, som har huvudansvaret för den kamerala verksamheten inom statsförvaltningen. Sambandet mellan budgetbyrån och riksräkenskapsverket i övrigt är vidare enligt min uppfattning mycket starkare än mellan detta verk och sakrevisionen. 3) Ekonomiska faktorer kunna icke med fog åberopas för sammanslagningen. Den redovisade kostnadsminskningen under avlöningsanslaget för det sammanlagda organet å närmare 500 000 kronor är sålunda nästan helt beroende av den krympning av den kamerala revisionen, som utredningen ansett sig böra förorda och bör följaktligen — som även belyses i ledamoten Löfqvists reservation — kunna uppnås utan sammanslagning. 4) Utredningens förslag om sammanslagningen synes bl. a. grunda sig på en viss uppskattning av sakrevisionens sätt att lösa sina arbetsuppgifter. En vidare spridning av revisionens arbetsmetoder skulle kunna säkras genom

199 att en eller två tjänster i revisionen förbehölles tjänstemän från riksräkenskapsverket, vilka enligt detta verks bestämmande under högst ett år finge uppehålla förordnanden i revisionen för att därefter utbytas mot andra befattningshavare från samma verk. 5) Huvudparten av sakrevisionsarbetet hos de större förvaltningsmyndigheterna bör handhavas inom dessa. Centrala organ böra finnas vid sidan därav, som kunna taga egna initiativ, koordinera verksamheten hos olika myndigheter, kontrollera ändamålsenligheten av förvaltningen och i övrigt ingripa där så behöves. Att för dessa uppgifter kunna utnyttja skilda organ — riksdagens revisorer, försvarets civilförvaltning, riksräkenskapsverket och sakrevisionen — är enligt min uppfattning till direkt fördel för statsverksamheten. Riksräkenskapsverket bör i fortsättningen på ungefär samma sätt som nu försvarets civilförvaltning bedriva sakrevisionell verksamhet främst med utgångspunkt från räkenskapsmaterialet. En viss konkurrens på området måste befrämja verksamheten, såframt den icke leder till dubbelarbete. Mig veterligen har något sådant icke förekommit. Erfarenheterna ha visat, att med dessa myndigheters olika sammansättning och ledning det mycket omfattande arbetsområdet angripes från skilda utgångspunkter, vilket torde ha varit till båtnad för verksamheten. På anförda skäl kan jag i likhet med ledamoten Löfqvist icke nu biträda förslaget om en sammanslagning av riksräkenskapsverket och sakrevisionen. Med min ställning i utredningen såsom expert och förutvarande kanslichef i revisionen har det synts mig naturligt att på sätt som skett redovisa mina speciella erfarenheter av och synpunkter på sakrevisionens arbete. Då utredningen emellertid uttalat en förväntan, att experterna även skulle taga ställning till övriga av utredningen behandlade frågor, vilka falla utanför respektive experters särskilda erfarenhetsområden, må ifråga om problemet statskontoret och organisationsnämnden följande framhållas. Ledamoten Löfqvists förslag att sammanföra organisationsnämnden och statskontoret och därigenom skapa ett verk, som i sig omfattar både administrativ och organisatorisk expertis, förefaller i och för sig bestickande. I viss mån kunna dock samma invändningar riktas mot detta förslag som mot. sammanförandet av revisionsverken. Den skillnaden föreligger dock, att organisationsnämndens arbetsuppgifter äro till övervägande delen beroende av Kungl. Maj :ts uppdrag, medan sakrevisionens arbete till största delen regieras av egna initiativ. Jag kan emellertid icke frigöra mig från viss.a farhågor för att i ett sammanslaget organ det mera renodlade organisationsarbetet kan komma i kläm genom remissarbetet. Tillika kan ifrågasättas om den starka begränsning i statskontorets nuvarande remissverksamhet, som sammanslagningen förutsätter, är till gagn för statsverksamheten. På anförda skäl är jag icke helt övertygad om lämpligheten att nu sammanslå organisationsnämnden och statskontoret. Däremot synas skäl tala för

200 att förstärka statskontoret med organisatorisk expertis att främst användas i remissarbetet. Organisationsnämndens arbetsuppgifter äro betydelsefulla. Om organisationsproblemen angripas av arbetsgrupper, sammansatta av företrädare för nämnden och ledningarna för vederbörande verk, vilka måste antagas vara lyhörda för organisationsproblemen och positivt inställda till en sådan samverkan, nås enligt min uppfattning goda resultat. Härvid kan ifrågasättas om icke de statliga organen böra ha möjlighet att inom ramen för sina anslag ersätta sådana insatser från organisationsnämnden på ungefär samma sätt som statistiska centralbyråns utredningsinstitut och maskincentral samt matematikmaskinnämnden lämna statsförvaltningen service mot ersättning. En utbyggd dylik serviceverksamhet kunde i så fall finansieras med anslag, satta i relation till inflytande inkomster, samt de fasta anslagen därefter något krympas och de besparade medlen överföras till statskontoret i syfte att förstärka detta ämbetsverk med organisatorisk expertis för remissarbetet. Måhända skulle även en cirkulation av befattningshavare mellan statskontoret och organisationsnämnden kunna ordnas på ungefär samma sätt som i det föregående ifrågasatts skola komma till stånd mellan riksräkenskapsverket och sakrevisionen. Det anförda torde giva vid handen, att enligt min uppfattning tiden ännu icke är mogen att genomföra de mera vittsyftande förslag i organisatoriskt hänseende, som framlagts av utredningen. I stället bör man enligt mitt förmenande med bibehållande i vart fall tills vidare av de nuvarande verksenheterna pröva de partiella reformernas väg för att sedermera med ledning av vunna erfarenheter få säkrare hållpunkter för en bedömning av organisationsfrågan i stort. Därför talar ock den omständigheten att spörsmålet om fondbyråns och pensionsbyråns framtida organisatoriska samhörighet med statskontoret ännu icke är avgjord. önskvärt vore om vid ett sådant reformarbete inom vederbörande verksenheter även kunde beaktas de av mig i det föregående redovisade synpunkterna på verksamheten.

Särskilt y t t r a n d e a v e x p e r t e n W i l d e m a n Enligt min mening äro såväl riksräkenskapsverket som statens sakrevision otillräckligt utrustade för att till befrämjande av besparingssträvandena inom statsförvaltningen kunna bedriva en planmässig och effektiv sakrevision. Risk föreligger därför att betydelsefulla kontrolluppgifter av sakrevisionell natur eftersättas. Det är emellertid av största vikt att den ekonomisktkritiska sakrevisionen icke släpar efter i förhållande till utvecklingen mot

201 nya uppgifter och utgifter för statsverksamheten. En förstärkning och samordning av de centrala revisionsorganens arbete är därför nödvändig. I olika sammanhang och senast vid 1947 års riksdag (prop, nr 136 och riksdagens skrivelse nr 329) har också från statsmakternas sida framhållits önskvärdheten av att en sådan samordning snarast kommer till stånd. Enligt min mening utgör utredningsmajoritetens nu framlagda förslag till organisation av revisionsverksamheten en ändamålsenlig lösning, till vilken jag helt ansluter mig. I fråga om riksrevisionsverkets organisation anser jag mig dock böra på en enda punkt anmäla en annan uppfattning än utredningsmajoritetens, nämligen beträffande förslaget att riksräkenskapsverkets budgetbyrå och finansstatistiska byrå skola förläggas till statskontoret. Enligt min mening kan dessa båda byråers inordnande i riksrevisionsverket icke menligt påverka den sakrevisionella granskningens effektivitet inom revisionsverket. På i övrigt de skäl, som i detta organisatoriska spörsmål anförts i den av ledamoten Löfqvist avgivna reservationen beträffande revisionsverksamhetens organisation, anser jag därför övervägande skäl tala för att budgetbyrån och finansstatistiska byrån böra inordnas i riksrevisionsverket.

BILAGA A

De speciella rationaliseringsorganens organisation och verksamhet

1.

Postverket

Postverkets speciella organisations- och rationaliseringsorgan för verket i dess helhet är driftsbyråns organisationsavdelning. I fråga om postavdelningarna på landsbygden och postbefordran har driftsbyråns trafikavdelning samma funktioner som organisationsavdelningen. För postsparbanken och postgirokontoret finns vidare ett särskilt organisations- och rationaliseringsorgan benämnt bankavdelningens organisationsavdelning. För rationaliseringsverksamhet vid postverkets industrier i Ulvsunda är viss personal anställd inom platschefens expedition. Inom författningsbyrån bedriver vidare avdelningen för reglementsärenden verksamhet av organisatorisk natur, främst genom fastställande av föreskrifter för posttjänsten och konstruktionen av blanketter. Planering av postlokaler sker genom intendentsavdelningens fastighetsavdelning med beaktande bland annat av de organisatoriska synpunkter, som driftsbyråns organisationsavdelning har att lägga på frågan. Utöver dessa till generalpoststyrelsen knutna organisationsorgan har postverket också regionala och lokala organisationsorgan. Sålunda finns vid envar av de sju distriktsförvaltningarna, postdirektionerna, särskilda driftsavdelningar, som aktivt medverkar i den ständigt pågående rationaliseringsverksamheten genom att ta initiativ, företa fältundersökningar och regionalt betonade utredningar samt inom sitt område verkställa generalpoststyrelsens beslut i organisationsfrågor. Dessa driftsavdelningar, som är direkt underställda distriktscheferna, postdirektörerna, kan sålunda i viss mån betraktas som regionala utlöpare av driftsbyråns organisationsavdelning. Postdirektionernas trafikavdelningar har samma ställning i förhållande till driftsbyråns trafikavdelning som driftsavdelningarna i förhållande till driftsbyråns organisationsavdelning. Som lokala rationaliseringsorgan fungerar cheferna för postkontorsområdena, postmästarna, och deras närmaste medarbetare. De har ansvaret för den omedelbara tillsynen över postverkets drift och för den så att säga dagliga rationaliseringen inom olika grenar av verksamheten. Rekryteringen av personal till postverkets rationaliseringsorgan sker från den s. k. postassistentkarriären. Samtliga tjänstemän inom denna karriär har genomgått en nära treårig grundläggande teoretisk och praktisk postal utbildning. Därefter h a r de fått tjänstgöra i olika befattningar vid skilda postanstalter och vid postdirektioner. Den vidare specialutbildningen och träningen för organisationsoch rationaliseringsarbetet förvärvar dessa tjänstemän efter hand som de deltager i förekommande undersökningar och utredningar under ledning av äldre, erfarna tjänstemän. Driftsbyråns organisationsavdelning består av 19 befattningshavare med en byrådirektör i lönegrad Ao 26 såsom chef. De viktigaste av de ärenden, som handläggas på denna organisationsavdelning gäller

203 1) postverkets organisation i allmänhet 2) inrättande och indragning av postkontor och postexpeditioner, postkontorens och postexpeditionernas klassindelning samt postkupéernas klassificering 3) lokalbrevbäring, lokala posttransporter vid postkontor och postexpeditioner samt särskild tidnings- och paketutdelning 4) personalbesättningen vid generalpoststyrelsen, postdirektionerna, postkontoren, postexpeditionerna och järnvägsposten 5) arbets- och tjänstgöringsförhållanden för personalen vid ovannämnda tjänsteställen i fråga om arbetsmetoder, göromåls- och ansvarsfördelning, tjänstgöringslistor, arbetarskydds- och tjänstgöringsföreskrifter, gottgörelse för övertidstjänstgöring samt lönetillägg för tjänstgöring på s. k. obekväm arbetstid. Utredningar av större principiell och ekonomisk räckvidd brukar utföras genom särskilda av generalpoststyrelsen tillsatta utredningsorgan, vari organisationsavdelningen representeras genom en eller flera experter. Då utredningen berört frågor av personalpolitisk innebörd har vederbörande personalorganisation vanligen beretts tillfälle att deltaga i utredningsarbetet eller åtminstone delar därav. Utredningens resultat har redovisats i form av en skriftlig redogörelse, utmynnande i förslag till organisationsändringar. Sedan yttranden från berörda instanser inhämtats, har generalpoststyrelsen tagit ställning till de framlagda förslagen. De av de olika utredningsorganen använda arbetsmetoderna variera med hänsyn till utredningsområdets art och utredningens syfte. Vid de utredningar, som i huvudsak avsett organisatoriska spörsmål såsom frågor om göromålens fördelning och befattningars lönegradsplacering inhämtas det grundläggande arbetsmaterialet i regel genom av berörda tjänstemän lämnade göromålsuppgiiter och arbetsbeskrivningar, vilka i möjligaste mån kontrolleras av arbetsbefälet. Detta uppgiftsmaterial kompletteras sedermera genom att utredningsmännen avlägga studiebesök på de berörda tjänsteställena eller ett urval av dessa, varvid de själva studera arbetsgången och genom intervjuer eller överläggningar inhämta personalens och arbetsbefälets synpunkter på olika problem. I vissa fall beredas de av utredningen berörda tjänstemännen tillfälle att redan i samband med avlämnandet av arbetsredogörelserna skriftligen avge förslag till önskvärda ändringar eller rationaliseringsåtgärder. När en utredning syftat till ett mera ingående studium av en viss arbetsprocess har grundmaterialet inhämtats genom av utredningsmännen själva bedrivna arbetsstudier såsom tids-, metod- och rörelsestudier vid ett representativt urval tjänsteställen. Tidsstudierna sker därvid med stoppur. För komplettering och jämförelse med det av utredningsmännen samlade arbetsstudiematerialet får personalen ibland medverka genom att lämna antalsuppgifter på behandlade försändelser o. d. Vid en tillämnad undersökning av kassapersonalens arbetsinsatser och tjänstgöringsförhållanden kommer man att begagna sig av frekvensstudier. Försök pågår även i syfte att undersöka möjligheterna att använda köteoretiska metoder vid organisation av kassatjänsten. På driftsbyråns trafikavdelning handlägges såväl löpande ärenden rörande landsbygdens postförhållanden, järnvägs-, sjö-, landsvägs- och luftpostbefordran, diligensrörelsen samt den avtalsanställda personalens anställnings- och avlöningsförhållanden som principiella ärenden angående organisation och rationalisering inom ifrågavarande verksamhetsgrenar. Trafikavdelningen kan sägas ha samma funktioner beträffande organisation och rationalisering av postanordningarna på

204 landsbygden m. m. som organisationsavdelningen har i fråga om tätorternas postförhållanden. Organisations- och rationaliseringsverksamheten å denna avdelning bedrives dels kontinuerligt genom trafikavdelningen direkt eller genom distrikts- och lokalförvaltningarna efter av generalpoststyrelsen anvisade riktlinjer, dels av för speciella ändamål tillsatta utredningsorgan såsom kommittéer eller arbetsgrupper. Den kontinuerliga organisations- och rationaliseringsverksamheten inom trafikavdelningen tillgår så, att avdelningen med ledning av från underlydande myndigheter inkomna förslag och framställningar eller efter fältundersökningar vidtager de åtgärder, som kan anses påkallade i frågor om arbetsrutiner, arbetsredskap och tjänstgöringsförhållanden. För att anpassa de mekaniska hjälpmedlen i posttjänsten efter teknikens framsteg följes vidare utvecklingen inom det tekniska området. För rationalisering av postanordningarna på landsbygden finns inom postdistrikten planer uppgjorda för varje postkontor, vilka hållas aktuella genom postdirektionernas och postmästarnas försorg. I anslutning till dessa planer pågår en kontinuerlig rationalisering av landsbygdens postväsen, bestående i indragning av alltför kostnadskrävande och otidsenliga postanordningar och deras ersättande med effektivare organ för allmänhetens betjänande. De vanligaste formerna av rationalisering är indragning av mindre poststationer, postombud eller postväskor och som ersättning härför anordnande av postutdelning genom lantbrevbärning samt sammanslagning och motorisering av lantbrevbärningslinjer. Tidpunkten för en rationaliseringsåtgärd väljes under hänsynstagande till olika omständigheter, såsom poststationsföreståndares eller lantbrevbärares avgång ur tjänst, nedläggande av bandel, järnvägsstations indragning eller iordningställande av väg. Initiativet tages av postdirektör eller postmästare. Med hänsyn till de höga kostnaderna för postbefordran med järnväg ägnas möjligheterna till rationalisering på detta område stor uppmärksamhet. Åtgärderna har hittills närmast syftat till att ersätta postkupéer med billigare postanordningar och att i övrigt avpassa de postförande tåglägenheterna och tågutrymmena efter föreliggande behov. Bankavdelningens organisationsavdelning består av 4 befattningshavare. Avdelningen, som är omedelbart underställd byrådirektören-souschefen, har att efter dennes planläggning leda och deltaga i organisationsundersökningar och framlägga därvid framkomna förslag till ändringar i bankavdelningens organisation och de skilda avdelningarnas arbetsmetoder och att även i övrigt handlägga förekommande ärenden av organisatorisk karaktär samt att såväl vid begärd ändring av personalantalet och tjänsteställningen som fortlöpande undersöka varje avdelnings behov av arbetskraft och avge förslag om befattnings inplacering i lönegrad. Inom denna organisationsavdelning behandlas dessutom frågor angående lämplig disponering av bankavdelningens lokaler och inköp av maskiner eller annan kontorsutrustning, som kan ha inverkan på arbetsmetoderna inom skilda avdelningar. Vidare handlägges där ärenden, som är att hänföra till prognosställningar, driftkostnadsberäkningen, den årliga avräkningen med generalpoststyrelsens kameralbyrå, utformningen av blanketter för den interna tjänsten samt sammanställandet av bankavdelningens statistiska uppgifter. Med hänsyn till organisationsärendenas varierande art tillämpas ingen bestämd rutin vid ärendenas handläggning. Arbetsmetoderna anpassas efter varje sär-

205 skilt fall. Den vanliga gången vid organisationsundersökningar är den, att utredningsmannen tager kontakt med vederbörande avdelningsföreståndare, personligen följer arbetet inom det berörda arbetsområdet, diskuterar de aktuella problemen med arbetsledning och personal samt slutligen framlägger undersökningsresultatet för byrådirektören-souschefen i en rapport eller promemoria. Vid översyn av ett större arbetsområde, som syftar till genomförandet av mer genomgripande ändringar i arbetsorganisation och arbetsmetoder, infordras på ett förberedande stadium arbetsbeskrivningar från samtliga funktionärer. Med ledning av dessa studeras göromålens handläggning. För vinnande av överskådlighet beträffande ärendenas gång mellan olika instanser uppgöres rutinschema för de skilda ärendenas handläggning från ankomsten till bankavdelningen till dess de slutbehandlats. Vidare företages tidsstudier och infordras statistiska uppgifter. Efter överläggningar med vederbörande arbetsbefäl och övrig berörd personal utarbetas rutinschema och föreskrifter för arbetets bedrivande efter de riktlinjer utredningsorganet ansett sig böra föreslå. I förekommande fall göres skisser beträffande ä n d r a d disponering av lokaler. Författningsbyråns avdelning för reglementsärenden har främst till uppgift att utarbeta förslag till nya, ändrade eller kompletterande författningar eller expeditionsföreskrifter för posttjänsten och att konstruera postverkets blanketter. Författningsarbetet är ofta intimt knutet till organisationsverksamheten och kan i vissa fall sägas utgöra en del av denna. Ibland består visserligen författningsarbetet endast i sammanställning, redigering och publicering av föreskrifter, som framkommit genom undersökningar av andra organisationsorgan. En avdelning, som h a n d h a r föreskrifter, vilka reglerar postverkets mångfaldiga arbetsuppgifter och därmed i viss mån de postala arbetsrutinerna, kommer emellertid att i stor utsträckning ge impulser till förenklade arbetsmetoder. Detta gäller särskilt när en författning skall ges ut i ny upplaga, vilket ger anledning till en omprövning av olika problem. I författningsarbetet ingår också att fortlöpande pröva de olika förslag till ändring av postala föreskrifter, som oavlåtligt inkommer från allmänheten, postdirektionerna, postanstalterna och företagsnämnderna. När nya arbetsuppgifter tillföres postverket, har avdelningen att utarbeta de föreskrifter som skall reglera arbetet. Avdelningen skall då i samarbete med de olika specialavdelningarna inom styrelsen tillse att arbetet ordnas så rationellt som möjligt. Då en ny författning skall utfärdas är tillvägagångssättet i stort sett följande. Efter insamling och genomgång av materialet kontaktas olika specialavdelningar i generalpoststyrelsen för upplysningar och praktiska studier. Vid författningens preliminära utformning prövas noggrant olika detaljer, t. ex. om en viss bestämmelse har någon funktion att fylla eller om en speciell detalj i postanstalternas arbetsrutin är ordnad på det mest rationella sättet. Författningsförslaget blir föremål för remissbehandling, varigenom personer, som i sitt dagliga arbete skall tillämpa bestämmelserna, får möjlighet att föreslå ändringar. I fråga om blankettarbetet gäller i stort sett vad som sagts om författningsarbetet. Reglementsavdelningens blankettdetalj är sålunda dels tekniskt verkställande, dels initiativtagande organ. Nya eller ändrade blanketter tillkommer som resultat av andra organs organisationsundersökningar, i anledning av förslag från postfunktionärer, postala myndigheter eller allmänheten eller som resultat av den fortlöpande blankettrevision, som sker inom reglementsavdelningen. Vid konstruktion av postverkets blanketter tillämpas sedan 1951 de av 1948 års blankettkommitté uppdragna riktlinjerna. Vid blanketternas utformning tages kontakt med berörda avdelningar inom generalpoststyrelsen. När så anses behövligt, remitteras blankettförslag till regionala och lokala organ för granskning.

206 2.

Televerket

Televerkets rationaliseringsavdelning sorterar direkt under chefen för driftsbyrån i telestyrelsen. Avdelningen är en utredande och förslagsställande stabsavdelning. Personalstyrkan vid avdelningen uppgår till 38 personer. Avdelningen skall verka för att televerkets anläggnings-, underhålls- och kontorsarbeten planläggas och utföras rationellt. Avdelningen bedriver för dessa ändamål arbetsstudier och organisationsundersökningar. Avdelningen kan själv taga initiativ till undersökningar, eller få undersökningsuppdrag av överordnad eller göra undersökningar som önskas av sidoordnade eller andra instanser i företagets organisation. Med hjälp av arbetsstudier och organisationsundersökningar analyseras systematiskt och successivt nuvarande organisation, arbetsrutiner, arbetsmetoder, verktyg, maskiner, materiel o. d., varefter i förekommande fall nya, mera ekonomiska rutiner och metoder utarbetas och föreslås. I samband härmed ha för anläggningsarbetena ackordslistor uppgjorts. Förslag till mera genomgripande förändringar provas som regel först på något eller några områden i landet och införas därefter, om proven utfalla väl och efter eventuella justeringar, i hela företaget. Avdelningen hjälper de verkställande organen med genomförandet av mera omfattande omläggningar. Det sker med skriftliga arbetsinstruktioner och beskrivningar, föredrag, filmer och genom instruktörer. Instruktörsverksamheten är tidvis mycket stor. Rationaliseringsavdelningen är vidare ett sammanhållande organ inom televerkets driftsavdelning för säkerhetstjänsten mot olycksfall i arbete. Verksamheten har under årens lopp medfört radikala förändringar i fråga om organisation, nya arbetsmetoder och nya hjälpmedel. Genom olika åtgärder har sålunda antalet arbetare i linjelagen minskats från 10—15 till 2—4, varigenom arbetet blivit lättare att organisera på arbetsplatserna och spilltiderna minskats. En systematisk planering av anläggningsverksamheten vid ingenjörs- och linjemästarekontor har införts, som även gjort det möjligt att införa en effektiv planering för transport av material till arbetsplatserna. Material och verktyg har omkonstruerats. Arbetsledarna i anläggningsverksamheten har befriats från skrivarbete genom att detta förenklats och i görligaste mån centraliserats till ingenjörskontoren. Arbetet med telefonräkningarna har förenklats och centraliserats från 120 centralstationer till 15 bokföringscentraler i landet, där det mekaniserats med bokföringsmaskiner. Ytterligare centralisering och mekanisering med hålkortsmaskiner av detta arbete har påbörjats. Likaså har mekanisering med hålkortsmaskiner av arbetet med radiolicenserna påbörjats. Arbetet vid distriktsbyråer, telefonbyråer, ingenjörskontor m. m. undersöks och förenklas kontinuerligt. Avdelningen driver också verkets kontinuerliga blankettrevision. Ett kontinuerligt rationaliseringsarbete bedrives vidare inom styrelsens olika byråer, på distriktsförvaltningarna och på de lokala arbetsplatserna. Byggnader för obemannade automatstationer upp till ca 2 000 nr utföras numera i fabrikstillverkade enheter, varigenom byggnadskostnaderna avsevärt förbilligats. För dylika stationer upp till ca 4 500 nr samt för förstärkarestationer ha entreprenadhandlingarna standardiserats, vilket medför att kostnader inbesparas för arvoden till arkitekter samt för konstruktions- och installationshandlingar, varjämte administrationskostnaderna nedbringats. Automatutrustningar för mindre automatstationer levereras numera i färdigmonterade enheter. Härigenom ha kostnaderna för montagearbetet och för transporterna väsentligt minskats. Helautomatiseringen av rikstrafik, vilken påbörjades år 1949 och för närva-

207 r a n d e omfattar 36 % av all rikstrafik, har medfört betydande besparingar i lönekostnader. Jämsides med den fortgående automatiseringen av rikstrafiken ha expeditionsförhållandena för den manuellt expedierade rikstrafiken ingående undersökts för att få fram de mest ekonomiska expeditionsmetoderna. Undersökningarna ha resulterat i att praktiskt taget all manuellt expedierad rikstrafik numera är en- i stället för tidigare tvåstationskontrollerad, d. v. s. telefonisten på avgångscentralen ombesörjer nu ensam eller till väsentlig del expeditionen. Vad denna sistnämnda rationalisering innebär belyses av det förhållandet att den manuella rikstrafiken från budgetåret 1949—50 tills dato ökat med 13 %, medan expeditionspersonalen trots ökningen kunnat under samma tidsperiod minskas med 7,5 %. Underhållet av apparater och övrig teknisk utrustning, vilken genom den snabba utvecklingen på teknikens område blivit alltmera komplicerad, är kontinuerligt föremål för undersökningar och kontroll. Dessa undersökningar ha resulterat i att underhållsarbetet trots den ökade volymen och svårighetsgraden numera utföres effektivare med proportionsvis mindre personal än tidigare. 3. Statens

järnvägar

Rationaliseringsverksamheten vid järnvägsstyrelsen ledes av överdirektören som tillika är chef för drifttjänstbyrån. De centrala särskilda rationaliseringsavdelningarna äro inordnade i denna byrå. De olika organisationsavdelningarna för ban-, maskin- och trafiktjänsten sorterar emellertid närmast under de på drifttjänstbyrån placerade överinspektörerna under det att organisationsavdelningen för kontorstjänsten sorterar under överdirektören. Även på distriktskanslierna finnas organisationsavdelningar, vilka lyda antingen direkt under distriktschefen eller under någon kansliexpert såsom ban-, maskineller trafikinspektör. Drifttjänstbyråns organisationsavdelning är uppdelad i fyra avdelningar, nämligen kontorstekniska, bantekniska, maskintekniska och trafiktekniska. Avdelningarna arbeta under den gemensamma beteckningen organisationsavdelningen. Antalet befattningshavare å organisationsavdelningen utgör sammanlagt 65, varav 11 tjänstgöra å banavdelningen, 15 å maskinavdelningen, 24 å trafikavdelningen samt 15 å den kontorstekniska avdelningen. Varje avdelning står under ledning av en byrådirektör. Organisationsavdelningen har till uppgift att verkställa undersökningar för rationalisering och planering av arbetsplatser, arbetsmetoder, maskiner och arbetsredskap inom styrelsen, drifttjänstens alla grenar samt förrådsväsendet, att verkställa andra undersökningar och utredningar angående rationaliseringsfrågor i den omfattning styrelsen bestämmer, att verkställa undersökningar beträffande arbetsplanering och arbetsledning, att framlägga de förslag, som undersökningarna ge anledning till, att medverka vid förslagens genomförande, att medverka vid uppföljningen av rationaliseringsåtgärder, att underlätta och stimulera rationaliseringsverksamheten på olika områden samt att medverka till utbildning av personal, som inom verket skall syssla med rationaliseringsarbete. De särskilda organisationsavdelningarna inrättades i styrelsen år 1942 och på distriktskanslierna 1950. En översyn av organisationen å avdelningarna har senast ägt rum 1952—1953 med anlitande av expertis från ett enskilt konsulterande företag. Inom drifttjänstbyråns organisationsavdelnings olika avdelningar har utbildats en mängd av olika slags teknik för arbetets genomförande. Grundmetoderna äro emellertid desamma inom de olika avdelningarna.

208 Organisationsundersökningens syftemål är på det kontorstekniska området detsamma som på andra arbetsområden inom SJ, nämligen att åstadkomma arbetsförenkling. Organisatörerna å avdelningen skaffa sig därför först kännedom om det arbete, som utföres inom tjänstestället, vilket arbete som behöver utföras och för vilket ändamål det utföres. Vissa uppgifter för undersökningen inhämtas utan direkt medverkan av personalen. Material för arbetsredogörelser införskaffas däremot direkt från personalen, som får avgiva skriftliga redogörelser, omfattande arbetsöversikt, arbetsbeskrivning och förslag till förbättringar. I arbetsöversikten angives för varje arbetsslag från vem vederbörande mottager arbetsmaterialet och till vem det efter behandlingen sändes, genomsnittligt antal handlingar, arbetsmaterialets förflyttning, genomsnittlig arbetstid samt uppgift på de maskiner och andra kontorstekniska hjälpmedel, som kommer till användning. I arbetsbeskrivningen skall vederbörande tjänsteman lämna en kortfattad beskrivning av de olika arbetsuppgifter, som utföres, ävensom huruvida någon utpräglad anhopning eller minskning i arbetsmängden förekommer under viss period samt om övertid behöver tillgripas. De blanketter, som användes i arbetet, skola medfölja arbetsbeskrivningen som bilagor. Vid undersökning av expeditionstjänsten på linjen infordras utöver arbetsredogörelserna avskrift av gällande turlistor och arbetsordningar. Arbetsredogörelserna kompletteras alltid med personliga intervjuer. Innan intervjuerna påbörjas fastställes med stöd av uppgjort organisationsschema, vilka tjänstemän som i första hand skall bliva föremål för intervjuer. Innan organisatören går in på en detaljanalys av de olika arbetsförloppen, studerar han genom en totalanalys såväl arbetsrutinen i stort som det uppgjorda organisationsschemat. Totalanalysens syftemål är att undersöka möjligheterna att förenkla den allmänna arbetsgången inom tjänstestället genom att avskaffa allt onödigt arbete, förenkla arbetsmetoderna och fördela arbetsuppgifterna på det mest ändamålsenliga sättet. Totalanalysen ger organisatören möjlighet att upptäcka, huruvida den inom tjänstestället använda arbetsrutinen är ändamålsenlig eller om den bör ändras respektive helt eller delvis slopas. Sedan organisatören genom totalanalysen erhållit en uppfattning om nödvändigheten av hittillsvarande rutiner eller moment i det studerade arbetet, ävensom undersökt möjligheterna att kombinera eller omlägga vissa arbetsmoment, blir hans nästa uppgift att undersöka, hur en ny och enklare metod skall kunna byggas upp. Det blir då nödvändigt att i detalj fastställa varje operation i det hittillsvarande arbetsförloppet. Allt efter omständigheterna kan resultaten av undersökningsarbetet framläggas i form av förslag till arbetsordningar och arbetsinstruktioner, arbetsrutiner, bestämmelser angående befälsförhållanden, lokaldispositioner och tidsscheman. När arbetsfördelningen blivit uppgjord upprättar organisatören ett schema över tjänsteställets organisation efter omläggningen. Organisationsschemat återgiver de olika tjänstemännens arbetsuppgifter samt befogenhetsförhållandet dem emellan. Omfattningen och utformningen av förslaget varierar alltefter arten av de arbeten som studerats. Ett lämpligt sätt anses vara att lämna en kortare redogörelse för nuvarande organisation och arbetsmetoder och därefter så detaljerat som möjligt beskriva den föreslagna organisationen och arbetsgången. Hänvisningar göras därvid till organisations- och rutinscheman, blanketter, formulär o. d., vilka såsom bilagor fogas till förslaget. Gjorda kalkyler liksom påräknade besparingar redovisas även i förslaget.

209 Stundom avlämnas delförslag som skall genomföras efter hand. I förslagen kan fixeras viss tidpunkt för genomförandet eller successivt genomförande från och med visst datum. Förslaget kan också gå ut på att det nya systemet skall prövas på några tjänsteställen, varefter organisatören på grundval av de gjorda erfarenheterna utarbetar definitivt förslag med eventuellt behövliga justeringar. Stora delar av kontorstjänsten vid SJ har under de senaste åren noggrant undersökts. Sålunda har expeditionerna vid ett 20-tal stationer undersökts av organisationsavdelningen, varvid huvudsakligen genom omläggning av arbetsrutiner och förenklingar icke oväsentliga besparingar erhållits. Bland förenklingarna kan nämnas införandet av längre redovisningsperioder, slopandet av dubbelarbeten och onödig kontroll samt förenklingar i statistik genom övergång till stickprov och medeltal. Stationerna har utrustats med biljettmaskiner, kassaregister och andra arbetsbesparande maskiner. Rationella och arbetsbesparande system har införts för utskrivning och redovisning av fribiljetter, prissättning och värdeuträkning inom förrådstjänsten, hyresmedelsredovisningar, diarieföring, sakgruppsnumrering och andra större kontorsrutiner. Inom bantjänsten har mekanisering och förbättrade arbetsmetoder för banunderhållet givit stora besparingar. Ingående undersökningar ha gjorts av slipersutbyte, spårjustering och rälsbyten. Modernisering och komplettering av snöredskapen har möjliggjort personal- och kostnadsbesparingar. Inom maskintjänsten har nya bestämmelser för arbetet med klargöring och avsyning av lok och rälsbussar införts och utrustningseffekterna har standardiserats och förbättrats. En översyn av behovet av sådan klargöring och avsyning har ägt rum och tiderna därför har avvägts efter behovet. Omläggningen har medfört en betydande minskning av det samlade personalbehovet. Inom trafiktjänsten har särskilt varit aktuellt tidtabellsanalys och revidering av turlistor, varigenom bättre arbetsfördelning kunnat åstadkommas. Arbetsförenkling kommer även här in såsom en typ av rationalisering.

4, Statens

vattenfallsverk

Vattenfallsstyrelsens rationaliseringsavdelning är organisatoriskt sidoordnad med styrelsens byråer och fungerar som stabsorgan till verkets ledning. Vid verkets lokala förvaltningar och byggnadsföretag finnas dessutom decentraliserade rationaliseringsgrupper, vilka äro organiserade som stabsavdelningar till vederbörande förvaltningschef, men underställda den centrala rationaliseringsavdelningen. Den centrala rationaliseringsavdelningen består för närvarande av 100 befattningshavare, varav 58 är sysselsatta med egentliga rationaliseringsuppgifter, 26 med efterkalkyler, 6 med säkerhetsfrågor och de övriga 10 med administrativt och kameralt arbete för avdelningen. Rationaliseringsavdelningen är uppdelad i fem grupper: A) teknisk och ekonomisk rationalisering B) kontorsrationalisering C) efterkalkyler D) central säkerhetstjänst E) central arbetarlöne- och personalstatistik jämte de kamerala uppgifterna inom avdelningen. All personal inom dessa grupper är direkt underställd avdelningens centrala ledning, som är förlagd till styrelsen. Sålunda dirigeras exempelvis den tekniska rationaliseringsgruppens personal av den centrala ledningen allt efter de aktuella 14—,806121

210 behoven till olika arbetsobjekt, oavsett dessa äro förlagda inom styrelsen eller vid olika arbetsplatser i landet. Trots detta arbetar de rationaliseringsgrupper, som äro placerade vid olika förvaltningar och byggnadsföretag som självständiga enheter och tjäna i många fall som hjälporgan för de lokala förvaltningscheferna. Rationaliseringsavdelningen fungerar genom sin verksamhet inom verkets alla områden i praktiken även som en verkets egen sakrevision, som ger uppslag till besparingar och förenklingar. Vissa av avdelningens uppdrag gälla rationalisering av den inre organisationen vid avdelningar inom styrelsen, vid byggnadsavdelningarna och förvaltningarna eller samarbetet dem emellan. En annan typ av uppdrag omfattar organisation, planering och samordning av större aktuella byggnadsarbeten, som beröra flera byråer eller avdelningar, t. ex. gemensamma arbetsplaner för konstruktionsbyråns färdigställande av ritningar, förrådsbyråns inköp och leverans av material, byggnadsavdelningens materialförsörjning och byggnadsprogram. Vid större investeringar för anskaffning av arbetsmaskiner eller andra tekniska hjälpmedel bidrar avdelningen med teknisk-ekonomiska utredningar. Andra u p p d r a g av mera permanent natur är avdelningens arbeten beträffande förhandlingar angående kollektivavtal för arbetare och deras tillämpning samt enhetlig behandling av ackordsfrågor. Gränsen mellan dessa arbetsuppgifter och dem, som tillhöra gruppen kontorsrationalisering, är svår att draga. Arbetsfördelningen sker därför från fall till fall, och uppgifterna lösas i samarbete mellan de olika gruppernas personal. Arbetsuppgifterna vid lednings- och ställverksbyggnader, verkstäder och kraftstationsbyggnader består dels av organisations- och planeringsarbeten i stort före ett byggnadsobjekts början och i detalj under dess gång, dels i rationalisering av pågående arbeten och därmed sammanhängande metodförsök och ackordssättningar. Vid organisations- och planeringsarbeten ersätter avdelningen, speciellt vid kraftstationsbyggnaderna, en planeringsavdelning. För att nå fram till de teknisk-ekonomiskt bästa lösningarna utför avdelningen ekonomiska utredningar och andra erforderliga undersökningar samt deltar i genomförandet av framlagda förslag. Här kan nämnas dimensionering och planering av verkstad, förråd, betongstation m. m. Arbetsstudier utföras för att ge underlag till rationalisering, ackordssättning och hjälpmedel för arbetsledarnas planering. Efter avslutandet av större undersökningar redovisas resultaten i form av redogörelser eller instruktionsböcker. Under den tid, undersökningar pågått, h a r ett rikt material insamlats. Detta material utökas fortlöpande i takt med utvecklingen och utnyttjas för de aktuella arbetena. Kontakt upprätthålles även med utomstående företag och institutioner, exempelvis övriga kommunikationsverk och privatindustrin. I undersökningar av den administrativa och kamerala verksamheten inbegripas såväl utredningar rörande organisationen av verkets olika avdelningar som undersökningar av de rutinmässiga kontorsarbetena. Förslag utarbetas dels till förbättringar i själva organisationen dels till förenklingar i arbetsmetoderna varvid lämpliga maskiner och andra tekniska hjälpmedel anskaffas. Dessutom sker standardisering och utprovning av alla kontorshjälpmedel, kontorsrutiner m. m. Gruppens personal biträder också aktivt vid de föreslagna och beslutade åtgärdernas genomförande. Gruppen h a n d h a r likaså översyn och revidering av verkets samtliga blanketter, vilket sker både i samband med nämnda organisationsundersökningar och rent rutinmässigt vid nytryckning av blanketterna. Efterkalkyler för samtliga byggnadsarbeten för kraftstationer och reglerings-

211 anläggningar samt för vissa större lednings- och ställverksbyggnader utföras inom en annan avdelning. Grundmaterialet för efterkalkylrapporterna erhålles från byggnadsplatserna och från hålkortsbokföringen i styrelsen. Bearbetningen göres centralt. F ö r speciella utredningar, service och kontroll är s. k. konteringskontrollanter placerade på de större byggnadsplatserna. Efterkalkylarbetet h a r organiserats på så sätt, att verksledningen samt vederbörande konstruktionschefer, arbetsledning och arbetsbefäl varje månad erhålla en efterkalkylrapport för bygget i fråga, vilken i detalj visar de kostnader, såväl totalt som per arbetsenhet, vilka uppstått under månadens lopp respektive från byggets början. Efterkalkylerna möjliggör för verksledningen att m å n a d efter månad följa användandet av beviljade byggnadsanslag. Ärenden angående säkerhetsåtgärder mot olycksfall samt undersökningar av inträffade olycksfall handlägges inom en särskild grupp. Den är rådgivande i säkerhetsorganisatoriska och praktiska skyddsfrågor samt inhämtar erfarenheter för förebyggande åtgärder. 5.

Domänverket

Inom domänstyrelsen h a r rationaliseringsverksamheten närmast inriktats på arbetsrationalisering och arbetarskydd, för vilket ändamål finnes inrättad en permanent avdelning inom styrelsens personalbyrå. Denna avdelning sysselsätter för närvarande 8 befattningshavare. Avdelningens arbete på rationaliseringsområdet är huvudsakligen av förmedlande natur. Avdelningen håller därför fortlöpande kontakt med forskningen på den skogliga rationaliseringens område och med erfarenheter, som hämtas från den praktiska förvaltningen såväl inom som utom verket. Förmedlingsverksamheten utövas företrädesvis i form av utbildningskurser och genom direkt kontakt med lokalförvaltningarnas personal genom konsultationer och deltagande i den centrala planläggningen av avverkningsarbetet och därmed sammanhängande frågor. Avdelningen utför även egna undersökningar exempelvis genom driftsstatistisk belysning av aktuella moment i produktionen. Domänverket är medlem i föreningen Mellan- och Sydsvenska Skogsbrukets arbetsstudier (MSA) och Forskningsstiftelsen SDA. Intimt samarbete äger rum mellan rationaliseringsavdelningen och ifrågavarande institutioner. Inom domänstyrelsens kameralbyrå har slutligen sedan ett antal år tillbaka bedrivits omfattande utredningar och försök rörande domänverkets kontorsorganisation. 6. Försvarets

fabriksstyrelse

Det inom försvarets fabriksstyrelse inrättade organisationskontoret utgöres förutom av sektionschefen av 7 befattningshavare. Organisationskontoret hos fabriksstyrelsen har till uppgift att utarbeta förslag till huvudorganisation vid styrelsen och styrelsen underställda fabriker och tvättanstalter, att utarbeta förslag till arbetsrutiner och arbetsinstruktioner, att biträda vid projektering av verkets kontorslokaler samt vara sakkunnig vid anskaffning av kontorsteknisk utrustning, att utföra blankettkonstruktioner, att verkställa speciella undersökningar samt att följa utvecklingen på det organisatoriska och kontorstekniska området. De genomförda organisationsundersökningarna inom fabriksstyrelsen ha främst resulterat i ett effektivare utnyttjande av de personella och maskinella resurserna.

212 Vid fabrikerna genomförda organisationsförslag ha berört olika funktioner inom tekniska samt central-, produktions- och förvaltningsavdelningarnas arbetsområden, vilket resulterat i personalbesparingar samtidigt som produktionsresultaten erhållits på snabbare och effektivare sätt. Vid tvätt- och reparationsanstalterna har det hittills nedlagda organisationsarbetet medfört tillförlitligare uppdelning och redovisning av inkommande tvättgods, varigenom även en säkrare fakturering ernåtts. De inom verket förekommande blanketterna undergå en successiv omarbetning i syfte att så långt sig göra låter ansluta desamma till gällande standard.

7.

Armétygförvaltningen

Inom armétygförvaltningen finnas två organisationsorgan, nämligen dels organisationsdetaljen inom administrativa byrån, dels organisationssektionen inom verkstadsavdelningen. Organisationsdetaljen består av två befattningshavare, den ene i lönegrad Ao 21 och den andre i lönegrad Ae 17. Enligt gällande provisorisk arbetsordning för ämbetsverket skola vid organisationsdetaljen handläggas ärenden angående verkets inre kontorsorganisation och rationaliseringsverksamhet, anskaffning av inventarier och expenser, reparation av möbler och kontorsmaskiner m. m., förslag till medelsäskanden i fråga om ämbetsverkets omkostnadsanslag ävensom ärenden rörande arbetsordning och särskilda tjänsteföreskrifter för armétygförvaltningen. Till organisationsdetaljen äro ämbetsverkets inventarie-, blankett- och expensförråd anknutna. Inom organisationsdetaljen pågår för närvarande en undersökning för överföring av dispositionsbokföringen till hålkort. Undersökningen sker i samarbete med den arbetsgrupp som för närvarande utreder ammunitionsredovisningen. Målsättningen är att ur samma material erhålla underlag för såväl den ekonomiska som förrådsmässiga redovisningen. Vidare har rutinen för betalning av fakturor inom två avdelningar kartlagts. Organisationsdetaljen har även varit representerad i den kommitté, som utarbetat förslag till gemensamma skrivregler för försvarsförvaltningarna. Vid detaljen har vidare ärenden angående tryck av blanketter handlagts. Organisationssektionen är endast delvis ett rationaliseringsorgan. Sektionen har sin verksamhet helt inriktad på de regionala organ, som lyda under verkstadsavdelningen. Organisationssektionen är indelad i tre detaljer, nämligen ekonomi- och organisationsdetaljen, statistikdetaljen samt kassa- och bokföringsdetaljen. Det är företrädesvis den förstnämnda detaljen, som är inriktad på rationalisering. Å denna detalj finnes 4 befattningshavare i lönegraderna Ao 19—7. Inom nu ifrågavarande organisationsdetalj pågår för närvarande undersökningar för att kunna fastställa behovet av administrativ personal vid tygverkstäderna. Den hålkortsredovisning, som är under uppläggning vid tygverkstäderna, innebär i stort, att vissa administrativa arbetsoperationer, vilka hittills utförts lokalt, komma att utföras vid central bearbetning i hålkortsmaskiner vid försvarets civilförvaltning. Operationerna i fråga avse avlöningsuträkning, avlöningsstatistik, skatteredovisning och efterkalkylering samt fakturering på vissa myndigheter. 8.

Marinförvaltningen

Inom marinförvaltningen har sedan 1952 funnits inrättat ett särskilt organ för handläggning av organisationsfrågor. Organisationsdetaljen, som sorterar under

213 byråchefen för administrativa byrån, består av en byråassistent i lönegrad Ao 19 såsom chef för detaljen samt en kontorsskrivare i lönegrad Ag 13 samt ett kanslibiträde. Enligt den för marinförvaltningen gällande arbetsordningen åligger det organisationsdetaljen bland annat att genom fortlöpande rationaliseringsundersökningar av kontorsarbetet inom marinförvaltningen verka för den lämpligaste utformningen av arbetsplatserna ur effektivitets- och arbetsbesparande synpunkt, rationella arbetsmetoder och låga administrationskostnader. Detaljen skall vidare konstruera och granska marinens förvaltningsblanketter, uppgöra förslag avseende tjänsterummens fördelning och disposition o. d. Organisationsdetaljen har i sin hittillsvarande verksamhet verkställt undersökningar rörande skrivarbetets frekvens och skrivmaskinsbeståndet inom förvaltningen. Omorganisation av budtjänst från decentraliserad till centraliserad organisation har verkställts genom detaljens försorg, varigenom icke obetydlig personalbesparing skett. Detaljen har även tagit initiativ till omläggning av avlöningsuträkningen till genomskriftssystem m. m. 9.

Flygförvaltningen

Organisationskontoret inom flygförvaltningen sorterar under byråchefen för administrativa byrån. Kontoret består för närvarande av 7 befattningshavare i lönegraderna Ao 21—7. Arbetsuppgifterna för organisationskontoret är sedan 1 juli 1954 av två olika slag. Den ena uppgiften är att inom ramen för anvisade medel under flygförvaltningens omkostnadsanslag förse flygledningen med förbrukningsmateriel och att handlägga därmed sammanhängande inköps-, förråds- och redovisningsfrågor samt att handlägga ärenden rörande städningspersonal, vissa lokalfrågor, bränsle och lyse samt viss materieluppbörd. Den andra uppgiften är att bedriva kontorsorganisationsundersökningar och föreslå därav betingade förändringar av arbetsmetoder och kontorsutrustning inom förvaltningen. De flesta undersökningarna på det kontorstekniska området har hittills utförts i samband med konstruktion och revidering av flygledningens blanketter. Vidare har kontoret utarbetat anvisningar för skrivarbete inom flygförvaltningen. Vid inköpen av olika större kontorssystem har organisationskontoret även bedömt de ekonomiska förutsättningarna för systemomläggningar samt deltagit i och följt beslutade omläggningar. JO.

Tullverket

För handläggning av ärenden om rationalisering av arbetet i tullverket finnes inom generaltullstyrelsen inrättad en särskild organisationsavdelning. Personalen vid organisationsavdelningen utgöres av en förste byråsekreterare i Ao 23, en tullkontrollör i Ao 19 och en kammarskrivare i Ao 15. Organisationsavdelningens huvuduppgift är att verkställa undersökningar av arbetsorganisationen inom verket i syfte att genom förenklingar av arbetsrutiner m. m. åstadkomma besparing av kostnader. Bland de mera rutinartade arbetsuppgifter, som i anslutning till nämnda huvuduppgift ankomma på avdelningen, kan nämnas granskning av tjänstgöringsplaner och turlistor för personalen vid olika tullanstalter samt uppgörande i förekommande fall av förslag till ändringar i dylika planer och turlistor,

214 utredningar om personalbehovet vid olika tullanstalter i samband med nyanställning av personal, undersökningar rörande behovet av kontorsmaskiner och andra kontorstekniska hjälpmedel, samt rådgivning beträffande utformningen av blanketter samt i frågor som avse nyeller ombyggnad av tullokaler eller inredning av sådana. Avdelningens personal anlitas vidare för exempelvis utredningar i samband med upprättande av förslag till tullverkets utgiftsstater, undersökningar angående klassificeringen av tullanstalter, beräkningar av tullverkets kostnader för debitering och uppbörd av vissa kommunala och andra avgifter samt beredning av vissa ärenden angående arbetstidsbestämmelser. Tullkontrollören vid avdelningen fungerar såsom sekreterare i tullverkets centrala företagsnämnd, i vilken även förste byråsekreteraren ingår i egenskap av verksrepresentant. För underlättande av bedömningen av möjligheterna till förenklingar har det ansetts nödvändigt med en kartläggning av göromålen vid tullverket i dess helhet. Större utredningar i detta syfte ha företagits åren 1949 och 1953. Vid den första av dessa utredningar infordrades arbetsredogörelser från i stort sett all personal vid lokaltullförvaltningen. De i arbetsredogörelserna lämnade uppgifterna bearbetades statistiskt med användning av de vid styrelsens statistiska avdelning befintliga hålkortsmaskinerna. På grundval av de framkomna resultaten undersöktes ingående möjligheterna att åstadkomma arbetsförenklingar genom ändringar av gällande bestämmelser. Vidare verkställdes bl. a. detaljundersökningar av arbetsförhållandena vid sådana tullanstalter, där tidsåtgången för vissa göromål befanns vara stor i jämförelse med andra tullanstalter. Den år 1953 företagna utredningen begränsades till att avse endast tulltaxeringsarbetet vid tullanstalterna men gjordes mera ingående än den tidigare utredningen.

11. Väg- och

vattenbyggnadsverket

Sedan den 1 juli 1958 finnes inom väg- och vattenbyggnadsverket en för hela verket gemensam rationaliseringsavdelning direkt underställd verksledningen. Avdelningen består av en central sektion vid styrelsen i Stockholm och en regional sektion, uppdelad på fyra grupper i Malmö, Mariestad, Uppsala och Umeå. Antalet befattningshavare på avdelningen i sin helhet utgör 27 med en byrådirektör i lönegrad ABp 26 såsom chef. Avdelningen har till uppgift att utföra undersökningar och introducera åtgärder i rationaliseringssyfte beträffande arbetsmetoder och organisation inom huvudsakligen förråds-, vägbyggnads- och vägunderhållsverksamheten, samt att lämna underlag för ackordssättning. Inom avdelningens arbetsområde sker valet av arbetsuppgifter genom kontakter med verkställande och kontrollerande organ inom verket. För undersökningarna gäller i p r i n c i p att arbetet består i insamling av fakta genom arbetsstudier. Avdelningen lämnar på grundval av dessa studier underlag för ackordssättning och vid ackordsförhandlingar biträder avdelningen med sin expertis. Inom väg- och vattenbyggnadsverket finnes även en överdirektören i verket underställd sektion som utövar en teknisk-ekonomisk driftkontroll i samarbete med verkets byggnads- och underhållsbyrå samt rationaliseringsavdelningen. Denna s. k. sakkontroll skall bland annat följa kostnadsutvecklingen och analysera förekommande differenser mellan beräknade och verkliga kostnader samt utöva

215 kontroll över leveranser, förråd och tilläggsarbeten vid entreprenader m. m. Den med sagda sakkontroll sysselsatta personalen utgöres för närvarande av en befattning i lönegrad ABp 26 och en befattning i lönegrad Ae 24. 12. Statsdepartementens

organisationsavdelning

Organisationsavdelningen som inrättades 1948 är i sin nuvarande utformning organisatoriskt ansluten till finansdepartementet och sorterar direkt under expeditionschefen i nämnda departement. Chef för organisationsavdelningen är en förste kanslisekreterare. Denne har sedan hösten 1956 till sitt förfogande ett kontorsbiträde i Ae 5, som dock i mån av behov även biträder på statsdepartementens kassakontor. Inom organisationsavdelningen finnes för närvarande tre olika, för departementen gemensamma serviceorgan, nämligen statsdepartementens kassakontor, statsdepartementens telefonväxel och statsdepartementens budcentral. Från och med den 1 juli 1956 har vidare statens upplysningsbyrå inordnats i avdelningen. I betydande utsträckning har till chefen för organisationsavdelningen överlämnats att göra vissa utredningar i anledning av frågor väckta inom kanslihusets samarbetsnämnd r ö r a n d e bl. a. driften av kanslihusets lunchservering, anskaffande av parkeringsplatser för kanslihustjänstemännen m. m. Organisationsavdelningens kontorsorganisatoriska verksamhet koncentrerades till en början på systematiska undersökningar rörande kameralväsendet, blankettfrågor, kontorsutrustning och former för handlingars registrering och förvaring. Till kassakontoret har överförts från departementen de kamerala göromålen utom beträffande utrikes- och försvarsdepartementen. Kameralverksamheten vid utrikesdepartementet samt vid beskickningar och konsulat har vidare gjorts till föremål för utredning och omläggning. Inventering av departementens blanketter har företagits. I ett stort antal fall har sålunda sammanslagning, nykonstruktion och centraliserad upphandling av för departementen gemensamma blanketter kunnat ske. Under de senaste åren har systematiska organisationsundersökningar utförts endast i mindre omfattning såsom i fråga om omläggning i vissa gemensamma expeditionella former. Organisationsavdelningen har även utnyttjats av enskilda departement, exempelvis i samband med omläggning av diarieföring, beträffande förvaring av handlingar, i fråga om lokaldispositioner o. d.

BILAGA B

De helstatliga aktiebolagens rationaliserings verksamhet

Vidstående sammanställning över de helstatliga aktiebolagen grundar sig på uppgifter från en undersökning angående statsägda aktiebolag i Sverige, som utförts inom 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna. Uppgifterna i sammanställningen hänför sig till det redovisningsår, som gått till ända närmast före den 1 april 1955. Anmärkas må därför att Svenska spannmålsaktiebolaget numera ombildats till Svenska lagerhus AB. Ytterligare två helstatliga aktiebolag, nämligen AB Oljetransit och LKAB, ha vidare tillkommit efter tidpunkten för de i sammanställningen lämnade uppgifterna. För att få en uppfattning om den rationaliseringsverksamhet, som bedrives inom de helstatliga aktiebolagen, har rationaliseringsutredningen under hand låtit inhämta upplysningar hos femton av de i sammanställningen angivna tjugosex helstatliga bolagen. Av de icke tillfrågade bolagen är flertalet sådana vars verksamhet över huvud taget är av ringa omfattning. De tillfrågade bolagen ha i fråga om sin interna rationaliseringsverksamhet sammanfattningsvis framhållit följande. I Sveriges kreditbank finns en organisationsavdelning om 6—8 personer, som står under ledning av en chef i kamrers ställning. Denna avdelnings verksamhet spänner över hela företaget och omfattar undersökningar för införande av arbetsbesparande metoder, lokalplanering, kontorsmaskinanskaffning och automationsfrågor m. m. Verksamheten bedrives såväl efter särskilda hänvändelser från linjeorganen som på avdelningens egna initiativ. Inom företaget förekommer vidare en aktiv förslagsverksamhet. Organisationsavdelningen är härvidlag inkopplad beträffande yttranden över avgivna förslag samt vid genomförandet av accepterade förslag. Inom företaget finns en särskild organisationskommitté om sex man, som står under ordförandeskap av en av bankens direktörer. Denna kommitté planlägger rationaliseringsverksamheten i stort och leder organisationsavdelningens arbete. Inom Tobaksmonopolet finns tre olika rationaliseringsorgan, nämligen en avdelning för den allmänt administrativa verksamheten jämte kontorsorganisationen, en teknisk planeringsavdelning för byggnadsverksamheten, maskinanskaffning, produktionsmetoder m. m. samt en för de båda nämnda avdelningarna gemensam arbetsstudieavdelning. Den förstnämnda avdelningen sorterar direkt under verkställande direktören, medan de båda sistnämnda stå under ledning av den tekniske chefen. Organisationsavdelningen för administration och kontorsorganisation består av fyra man, varav en avdelats speciellt för redovisningstekniska frågor och en avdelats för allmänna undersökningar samt utarbetande och aktualisering av instruktioner m. m. Den tekniska planeringsavdelningen består av sju man, medan arbetsstudieavdelningen har 11 befattningshavare. Inom Nya system AB finns en särskild personal- och organisationsavdelning, där en man, direkt underställd en av bolagets direktörer, har till uppgift att vid sidan om a n d r a arbetsuppgifter kontinuerligt följa organisationsfrågorna och genomföra systematiska undersökningar inom sagda område. För den s. k. butiks-

217 Statsägda

aktiebolag

Företag

Komm un ikationsdep artemen tet AB Transitotrafik

per den 31 mars

Aktiekapital 1 000 kr

1955 Antal anställda Totalt

Arbetare

Utbetald lönesumma 1 000 kr

400 Finansdepartementet AB Industrikredit Nya system AB AB Svenska tobaksmonopolet. .. Sveriges centr. rest. A B . . . . . . . . Sveriges kreditbank AB AB Vin- o. spritcentralen

8 000 500 30 000 5 000 60 000 15 000

2 155 8 354 618 1 347

1 724 907

17 165 52 883 8 064 12 816

Jordbru ksdepartementet AB Fjäråssand Svenska Spannmåls AB

100 5 000

1 192

1 900 300 000 400 10 000 5 000 100 23 000 45

95 1 938

66 1 648

951 21 733

855 160

9 960 1 954 594 13 645 2 884

175 Järnvägsstyrelsen GDG biltrafik AB AB Gävle vagnverkstad Stockholm—Rimbo järnvägs AB Svenska lastbil AB Svenska rederi AB Öresund AB Trafikrestauranger

5 000 950 3 750 1 000 800 500

1 662 79

1 502 71

13 801 741

780 95 1 550

641 80 1 432

7 867 1 066 11 395

Vattenfallsstyrelsen Motala ströms kraft AB

2 347

1 605

Domänstyrelsen AB Statens skogsindustrier.

44 000

3 838

3 344

38 669

Handelsdepartementet AB Ceaverken Norrbottens järnverk AB Ruotivare gruv AB AB Statsgruvor AB Svensk torvförädling Svenska penninglotteriet AB Svenska skifferolje AB AB Tipstjänst Pensionsstyrelsen AB Kurortsverksamhet

—

— 965 214 35 1 267 630

1 628

kedjan finns f e m s t y c k e n b u t i k s i n s p e k t ö r e r , en för vart o c h ett av de fem inspekt i o n s o m r å d e n a , m e d uppgift att verkställa l o k a l p l a n e r i n g , förenkla a r b e t s m o m e n ten, utföra t i d s s t u d i e r m. m. I n o m företaget f ö r e k o m m e r v i d a r e v i s s intern kursverksamhet och förslagsverksamhet. AB Tipstjänst har en s ä r s k i l d o r g a n i s a t i o n s a v d e l n i n g , s o m d o c k i h u v u d s a k är ett linjeorgan m e d l ö p a n d e arbetsuppgifter, a v s e e n d e bolagets egentliga v e r k s a m het. Chefen för a v d e l n i n g e n h a n d l ä g g e r i samråd m e d v e r k s t ä l l a n d e direktören rationaliseringsfrågor r ö r a n d e h u v u d - o c h d i s t r i k t s k o n t o r e n . Hos Svenska skifferolje AB har m a n p å d e n driftstekniska s i d a n e n särskild arbetsbyrå o m s e x m a n . B y r å n , s o m sorterar direkt u n d e r d e n t e k n i s k e direktören, ägnar sig åt m e t o d - o c h t i d s s t u d i e r , frågor o m l ä m p l i g t e k n i s k organisation

218 m. m. I övrigt har varje chef till uppgift att svara för den rationaliseringsverksamhet, som erfordras inom respektive avdelning. Vid större organisationsfrågoi anlitar man utomstående konsultföretag. AB Statsgruvor har på den driftstekniska sidan en särskild arbetsstudieavdelning om fyra man. I övrigt har detta bolag icke något särskilt organ för rationaliseringsfrågor. Inom AB Trafikrestauranger har en av bolagets direktörer att svara för kontorsrationaliseringen. Till sitt biträde har han en annan befattningshavare, men båda utföra rationaliseringsverksamheten vid sidan av ordinarie arbetsuppgifter. Inom AB Vin- & spritcentralen finns icke något särskilt organ för rationaliseringsfrågor. I en nyligen framlagd promemoria beträffande bolagets framtida rationaliseringsverksamhet har man emellertid planerat att inrätta ett internt rationaliseringsorgan. Hos övriga tillfrågade bolag, nämligen Sveriges centrala restaurang AB, Svenska lagerhus AB, Norrbottens järnverk AB, AB Svensk torvförädling, Svenska penninglotteriet AB, Svenska lastbil AB och Statens skogsindustrier, finnas ej några särskilda organ för rationaliseringsfrågor. I allmänhet har man från dessa bolags sida framhållit, att varje chef förutsattes ha som en av sina arbetsuppgifter att även verka för en rationell drift av verksamheten inom sitt område. I vissa fall har man i dessa bolag utnyttjat utomstående konsultföretag.

BILAGA C

Riksdagens revisorers organisation och verksamhet

Grundläggande föreskrifter rörande riksdagens revisorer äro meddelade i §§ 72 och 73 riksdagsordningen, vari stadgas att riksdagen årligen inom sex dagar efter dess öppnande förordnar revisorer till ett antal av tolv, vilka till halva antalet av vardera kammaren utses, att enligt regeringsformen och särskild instruktion granska statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning. Revisor utövar sin befattning till dess nytt val av revisorer förrättas. Revisorerna välja själva inom sig ordförande, vilken äger avgörande röst, därest vid omröstning rösterna i något fall äro lika. För varje utsedd revisor väljes en suppleant att vid förfall för honom inträda. Till revisorernas förfogande står ett av dem tillsatt kansli med en kanslichef i lönegrad Bp 4 såsom ledare för det dagliga arbetet samt tre byrådirektörer i lönegrad Ae 26, tjänstgörande såsom sekreterare på nedannämnda avdelningar. Biträdes- och vaktpersonal erhålles från riksdagens ekonomibyrå, dock att kostnaderna härför belasta revisionens vederbörande anslag. Den personal som härutöver prövas erforderlig anställes av revisorerna, vilka även bestämma ersättningen för sådan personal. I mån av behov äga revisorerna anlita särskilda sakkunniga. Enligt av revisorerna fastställd arbetsordning fördelas arbetet på tre avdelningar, envar med sitt bestämda förvaltningsområde att granska. På avdelning uppgjort förslag till uttalande i viss fråga behandlas och avgöres dock alltid av revisorerna in pleno. Över verksamheten avgiva revisorerna varje år berättelse, vilken den 15 december avlämnas till Konungen. Om revisorerna finna anledning därtill föreligga, må de därjämte före nämnda dag avgiva berättelse i visst ämne. Sedan förklaringar inkommit från vederbörande myndigheter, upptages revisionsberättelsen till behandling av statsutskottet, vars utlåtande i ämnet ligger till grund för riksdagens ställningstagande till de av revisorerna aktualiserade problemen. Efter framställning från 1948 års riksdag tillämpas dessutom numera den ordningen, att Kungl. Maj:t årligen avger särskild redogörelse för de åtgärder som vidtagits på grund av revisorernas berättelse, i den mån densamma föranlett särskild riksdagsskrivelse. Det åligger revisorerna helt allmänt att granska statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning. Enligt § 107 regeringsformen skall denna granskning avse en »generell översikt av statsmedlens utdelning». I den för revisorerna gällande instruktionen har nämnda förhållande uttryckts på så sätt, att revisorerna skola tillse allt som till ett tillförlitligt omdöme om statsverkets tillstånd och förvaltning kan anses erforderligt; och böra revisorerna, utan att, såvitt omständigheterna medgiva, förbigå detaljerna, huvudsakligen granska dispositionerna och förvaltningen. Den av riksdagens revisorer bedrivna verksamheten var tidigare i stor utsträckning en ren räkenskapsgranskning, i vilken revisorerna personligen deltogo. Denna metod har dock numera i huvudsak övergivits, beroende framför allt på

220 den ansvällning som det statliga räkenskapsmaterialet under senare år undergått. Räkenskapsgranskningen har därför inskränkts till mera stickprovsmässiga undersökningar, och förvaltningskontrollen har i stället fått en utpräglat sakrevisionell innebörd. Samtidigt härmed ha revisorerna i växande omfattning strävat efter att till behandling upptaga frågor av principiell eller generell karaktär. Verksamheten grundar sig icke på någon bestämd plan i den bemärkelsen, att förvaltningsområde efter förvaltningsområde systematiskt genomgås, utan h a r kommit att inriktas på förhållanden som av olika anledningar aktualiseras. I första h a n d utnyttjas därvid de erfarenheter som revisorerna själva förvärvat under arbetet i riksdagen och dess utskott. På grund av statsförvaltningens starka tillväxt och alltmer komplicerade natur har det emellertid blivit allt svårare för den enskilde ledamoten att under den korta tid revisorsuppdraget omfattar — två eller tre år — bilda sig en uppfattning om vilka förhållanden som kunna vara förtjänta att upptagas till revisionell prövning. För verksamhetens behöriga gång har det därför visat sig nödvändigt, att jämväl kanslipersonalen aktivt deltager i arbetet genom självständiga uppslag och initiativ i olika frågor. Grundvalen för denna insats är den kännedom om förvaltningen, dess organisation och problem som vederbörande besitter. För kanslipersonalen gäller det sålunda att fortlöpande ta del av propositioner, motioner, utskottsutlåtanden, sakkunnigbetänkanden, årsböcker och facktidskrifter för att åtminstone i stora drag hålla sig orienterad om vad som sker inom respektive förvaltningsgrenar. Samma syfte kan uppnås även på andra vägar, bl. a. genom direkta kontakter med ifrågavarande myndigheter. Som ett normalt led i verksamheten ingår dessutom granskningen av budgetredovisningen; denna granskning utsträckes i förekommande fall till att omfatta förvaltningsorganens medelsdispositioner mera i detalj. Viss uppmärksamhet ägnas dagspressen, vars uppgifter om missförhållanden inom skilda samhällsområden understundom leda till speciella undersökningar från revisionens sida. Ett värdefullt hjälpmedel i arbetet är slutligen de årligen återkommande resorna, vid vilka tillfälle beredes revisorerna att göra sig underrättade om de spörsmål som föreligga på olika håll inom förvaltningen. Revisorerna har såsom förut nämnts under senare år alltmer strävat efter att påtala förhållanden av principiell och generell natur. Syftet har därvid varit icke att finna anmärkningsanledningar i formellt revisionsteknisk mening utan att söka få till stånd en effektivisering och rationalisering av den statliga förvaltningsverksamheten samt besparingar inom densamma. I allmänhet inskränka sig revisorerna till att i varje aktuellt fall belysa själva problemställningen, att fästa uppmärksamheten på att viss åtgärd eller anordning av olika skäl synes vara m i n d r e tillfredsställande. Däremot anse sig revisorerna som regel icke böra anvisa någon bestämd detaljlösning av problemen; delvis sammanhänger detta även därmed, att den fåtaliga personal som står till revisorernas förfogande icke förslår för mera omfattande och tidsödande undersökningar. I många fall pläga myndigheterna, med instämmande i revisorernas uttalanden, förklara sig beredda att efter omprövning av de påtalade förhållandena själva genomföra önskade reformer. I andra fall åter kan riksdagen, på rekommendation av statsutskottet, hos Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj:t med anledning av revisorernas påpekanden ville vidtaga för rättelses vinnande erforderliga åtgärder. Följden härav har blivit, att revisorernas anmärkningar icke sällan föranleda tillsättandet av särskilda kommittéer eller överlämnas till redan pågående utredningar att beaktas vid utredningsuppdragets fullgörande. På motsvarande sätt brukar understundom revisorernas uttalande i viss fråga delgivas statens sakrevision eller statens organisationsnämnd för ytterligare undersökning.

BILAGA D

De affärsdrivande verkens specialrevisioner

1. Generalpoststyrelsens revisionsorgan finnas inom kameralbyrån och bankavdelningen. Inom kameralbyrån utför sektionen för medelsrevisionen och i viss omfattning räkenskapskontoret revision av postverkets räkenskaper med avseende på poströrelsens inkomster och utgifter. Inom kameralbyrån finnas vidare smärre granskningsorgan för olika grenar av postverkets penningförmedlande verksamhet, nämligen postanvisningsrevisionen, barnbidrags- och folkpensionsavdelningen, skatteavdelningen och tidningsrevisionen. Organ av liknande karaktär, d. v. s. för granskning och avstämning i fråga om bokföringen av medel, som passera genom postverket, äro inom bankavdelningen postgirokontorets revisionsavdelning, postgirokontorets kontrollavdelning, postsparbankens revisionsavdelning och postsparbankens kontrollavdelning. Sektionen för medelsrevision inom kameralbyrån ledes av en förste revisor i lönegrad Ao 23. I övrigt finnas å sektionen 27 befattningshavare, varav 13 i lönegraderna 19—13. Medelsrevisionen är i första hand ett kameralt revisionsorgan. Gentemot distrikts- och lokalförvaltningarna samt den särskilda industrikassan utövar medelsrevisionen vidare kontroll över att befogenheter i anskaffningsärenden icke överskridas eller kringgås. Granskningen är stickprovsmässig. Såsom ett komplement till den löpande stickprovsgranskningen sker specialgranskning inom områden, där nya eller ändrade bestämmelser införts eller där anledning eljest kan förefinnas att underkasta räkenskaperna en mera fullständig granskning. Räkenskapskontoret h a n d h a r postverkets huvudräkenskaper men utövar dessutom viss kontroll över medelsförvaltningen. Vid kontoret granskas postverkets huvudkassas och industrikassas räkenskaper i vad avser influtna medel, postanstalternas redovisningar över frankotecken, radiolicenstecken och statsstämplar. Vidare kontrolleras uppbörden av avgifter för frankostämpling, mass- och gruppkorsband m. m. Av räkenskapskontoret granskas de handlingar, vilka distriktsoch lokalförvaltningarna upprätta vid inventering av underlydande postanstalter. Även kontrollen över medelsleveranser mellan postanstalter samt över postverkets checkräkning hos riksbanken utövas av räkenskapskontoret. Till kontorets reviderande uppgifter hör också granskning av att från postanstalterna månadsvis inkommande kassaredovisningar äro bokföringstekniskt riktiga. Avstämning av postmedelsräkningarna samt sammanställandet av siffermaterialet från dessa sker hålkortsmässigt vid kameralbyråns hålkortsavdelning. 2. Telestyrelsens revisionsavdelning sorterar under chefen för ekonomibyrån och förestås av en förste revisor i lönegrad Ao 23. I övrigt finnas å avdelningen 34 befattningshavare. Avdelningen har till huvudsaklig uppgift att granska de medelsredovisningar, som månadsvis avgivas av televerkets redogörare. Vidare verkställas inventeringar hos dessa redogörare, varjämte å avdelningen förhandsgranskas personalens å telestyrelsen reseräkningar. Denna förhandsgranskning

222 omfattar 3 500 räkningar, varav 150 avseende utlandsresor. Antalet förvaltningar, som granskas av revisionsavdelningen, uppgår till 150, varav 121 äro centralstationer. 3. Järnvägsstyrelsens specialrevision sorterar såsom ett revisionskontor under kanslibyrån med en förste revisor i lönegrad Ao 23 såsom chef. Det tillkommer byråchefen för kanslibyrån att bereda och föredraga kontorets personalärenden. På förste revisorn ankommer att för kontorets vidkommande bestämma om göromålens fördelning, att tillse att arbetet är ordnat på praktiskt och för statens järnvägar ekonomiskt sätt och att vidtaga verkställighetsåtgärder i anledning av styrelsens beslut. Internt är revisionskontoret organiserat på en allmän avdelning och en pensionsavdelning samt fem granskningsgrupper. Avdelningarna och granskningsgrupperna h a vardera en revisor som arbetsledare. Personalen utgöres för närvarande av 32 personer. Det åligger revisionskontoret att i siffermässigt och kameralt hänseende granska de avlöningsuträkningar, pensionsuträkningar, reseräkningar samt andra verifikationshandlingar, som skola ligga till grund för järnvägsstyrelsens utanordningsbeslut. Förhandsgranskning sker dessutom av mera komplicerade löneklassberäkningar, avseende inplacering i löneklass vid övergång från kollektivavtalsanställning respektive annan eller tidigare vid statens järnvägar innehavd statsanställning. Förhandsgranskningen sker som regel i två etapper, förgranskning och eftergranskning. Förgranskningen utövas av kontorister under ledning av förste kontorist, medan eftergranskningen handhaves av en revisor eller bokhållare. Revisionskontoret skall vidare granska linjemyndigheternas räkenskaper och kontrollera författningsenligheten av gjorda utbetalningar samt de förvaltningsåtgärder, som föranlett desamma. Granskning skall även ske av räkenskaperna för statens järnvägars resebyråer i utlandet samt räkenskaperna för de under järnvägsstyrelsens förvaltning stående donationsfonderna. Statens järnvägars inkomster av person- och godstrafik övervakas av ett särskilt kontrollkontor. I övrigt ingår inkomstkontrollen i revisionskontorets granskningsuppgifter. En mera betydande inkomstpost utgöres härvid av influtna hyresmedel, avseende till utomstående uthyrda lägenheter, tomter, rättigheter m. m. Revisionskontorets verksamhet är i stor utsträckning inriktad på att förebygga felaktigheter. Detta sker dels genom tolkningsanvisningar, dels genom besvarande — skriftligen eller telefonledes — av framställda förfrågningar. 4. Vattenfallsstyrelsens specialrevision bedrives inom ett särskilt kontor med en revisor i lönegrad Ao 19 såsom chef. Personalen i övrigt utgöres av 1 byråassistent i lönegrad Ao 17, 1 kontorsskrivare och ett kanslibiträde. Revisionskontoret utför dels förhandsgranskning av utbetalningshandlingar, som avses skola likvideras av styrelsen, dels efterhandsgranskning av räkenskaperna för förvaltningar och byggnadsföretag, som avgiva egna redovisningar. Revisionsarbetet verkställes numera endast delvis vid kontoret i Stockholm. Revisionspersonalen utför i stället den huvudsakliga granskningen på själva arbetsplatsen vid förvaltningar och byggnadsföretag. Härvid användes stickprovsmetoden på sådant sätt, att räkenskaperna för några månader granskas fullständigt. I samband med den lokala revisionen verkställes vidare kassainventeringar.

223 5. Domänstyrelsens specialrevision utövas inom ett revisionskontor som ledes av en överkontrollör. Personalen å kontoret i övrigt utgöres av 1 förste revisor, 2 revisorer och 4—5 kontors- eller kanslibiträden. Det är huvudsakligen en kameral revision, som utföres inom kontoret. Vid granskningen uppmärksammade felaktigheter beröra i allmänhet avlöningsförmåner samt rese- och traktamentsersättningar. Revisionskontoret verkställer därjämte inventeringar hos överjägmästare, revirförvaltare och kronojägare.

BILAGA E

Arméintendenturförvaltningens förrådskontroll

Förrådskontrollkontoret, KAIF, lyder direkt under förvaltningens souschef. Chef för kontoret är en överstelöjtnant. Vid kontoret finnas därutöver en expedition med 2 tjänster, en granskningsdetalj med 6 tjänster, en bokföringsdetalj med 9 tjänster, samt en statistikdetalj med en tjänst. Enligt Kungl. Maj:ts instruktion för KAIF skall förrådskontrollkontoret ägna uppmärksamhet åt frågor om penningmedlens ändamålsenliga användning samt om erlagda priser och entreprenadsummor ävensom föreslå åtgärder, som kunna leda till besparingar eller till avhjälpande av missförhållanden. Genom förrådskontrollkontoret skall vidare tillses, att upphandlad eller försåld materiel blivit i föreskriven ordning tagen till uppbörd i, respektive avförd ur vederbörliga redovisningshandlingar. Vidare skall statistisk bearbetning av befintligt räkenskapsmaterial ske i den utsträckning, som erfordras för arméintendenturförvaltningens anslagsberäkningar och förbrukningskontroll. Om anledning föreligger till sådan anmärkning, att den bör handläggas i för anmärkningsmål i allmänhet stadgad ordning, skall arméintendenturförvaltningens beslut därom överlämnas till försvarets civilförvaltning för åtgärd. De nu angivna uppgifterna utom statistiken torde vara revisionsverksamhet i egentlig mening. Emellertid omfattar kontorets arbetsuppgifter även annat än här avsedda förrådskontroll. Sålunda är den vid bokföringsdetaljen tjänstgörande personalen helt och hållet sysselsatt med den på ämbetsverket ankommande bokföringen av materiel, och statistikdetaljen helt och hållet avsedd för vissa statistiska uppgifter. Revisionsverksamheten är åter koncentrerad till granskningsdetaljen. Men även denna detalj har uppgifter, som få anses ligga helt utom revisionsuppgifterna. Revisionsverksamheten inom granskningsdetaljen är företrädesvis inriktad på en s. k. korsgranskning mellan förrådsredovisningshandlingar och kassaverifikationer för att tillse, att inköpt materiel tagits till uppbörd och att likvid influtit för materiel, som utgått ur uppbörden på grund av försäljning. Kontrollen är på grund av den stora felfrekvensen fullständig. Då emellertid materialet är relativt begränsat är granskningen dock föga tidsödande. Granskning sker vidare av de till intendenturförvaltningen hörande kassaverifikationerna avseende titelsättning, författningsenlighet, priser, rabatter, verifikationernas formella beskaffenhet samt utgifternas ändamålsenlighet o. s. v. Någon siffergranskning sker dock icke. Granskningen omfattar för varje räkenskapsmånad 15 procent av förbanden. Vid granskningen gjorda iakttagelser — såväl iakttagelser av revisionell natur som iakttagelser i fråga om proviantredovisningen och förrådsredovisningen — föranleda »iakttagelseskrivelser» till förbanden i avsikt att få felen rättade. Av granskningsdetaljens tjänstemän sysselsättas i regel 3—4 befattningshavare helt eller till större delen med de nu nämnda revisionsuppgifterna.

BILAGA F

Rationaliseringsverksamheten genom särskilda organ inom den kommunala förvaltningen

De tre kommunförbunden Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska landstingsförbundet äro kommunala sammanslutningar, som skola tillvarataga gemensamma kommunala intressen och verka för samverkan kommunerna emellan samt sprida kunskap i kommunala ämnen. Förbunden anlägga därvid visserligen rationaliseringssynpunkter på sin verksamhet, men de torde dock icke böra betraktas som egentliga rationaliseringsorgan. Själva överflyttandet av en lokal verksamhet till handläggningen på något av de centrala organen kan även betraktas som en rationaliseringsåtgärd, men den fortsatta verksamheten faller i princip utanför den speciella rationaliseringsverksamheten. Kommunförbunden taga emellertid även initiativ till och medverka i direkta rationaliseringsåtgärder. Svenska stadsförbundet har sålunda sedan 1951 en särskild rationaliseringsavdelning med sammanlagt 12 befattningshavare. Även för landskommunernas del bedrives genom Svenska landskommunernas förbund en viss rationaliseringsverksamhet. Denna verksamhet utövas genom förbundet av 24 konsulenter, vilka äro placerade på olika håll i landet. Deras verksamhet är i första hand inriktad på bokförings- och revisionsuppgifter, men då mindre effektiva organisatoriska förhållanden uppmärksammas hos en kommun framlägges även förslag till rationaliseringsåtgärder. F r å n början av år 1955 har till förbundet knutits en sekreterare, som närmast under direktören för den kommunalekonomiska avdelningen utövar den centrala ledningen över rationaliseringsverksamheten hos de 450 kommuner, som äro anslutna till förbundet. Mera omfattande organisationsundersökningar verkställas genom denne sekreterare. Som regel sker vid dylika undersökningar genomgång av kommunens administrativa arbetsformer och personalbehov. Vidare undersökes förutsättningarna för delegering av ansvar och förenkling av arbetsuppgifter. Utöver kommunförbunden finnes ett flertal andra centrala kommunala organ, som fungera såsom impulsgivare till rationaliseringar. Här torde sålunda få nämnas Svenska elverksföreningen, Svenska gasverksföreningen, Svenska hamnförbundet, Svenska socialvårdsförbundet och Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation. E n särskild ställning intar de ideella personalföreningarna, som i viss utsträckning tagit upp rationaliseringsfrågor på sitt program. Som exempel p å organisationer av detta slag kan nämnas Svenska kommunaltekniska föreningen och Sveriges stadskamerala förening. Den särskilda rationaliseringsavdelningen hos Svenska stadsförbundet tillkom dels för att stimulera rationaliseringsverksamheten i städerna, dels för att stå de medlemmar till tjänst, vilka ej har möjlighet, att hålla sig med egen rationaliseringsexpertis, dels ock för att få ett samordnande organ, som förmedlar de erfarenheter som utvinnes i städerna. I den del av verksamheten, som omfattar uppdrag, begärda av enskilda städer, är avdelningen i princip ekonomiskt själv15—806121

226 bärande. Av större generella utredningar, som på senare år utförts å rationaliseringsavdelningen, bör här nämnas arbetsstudier beträffande städning i kommunala skolor och kontor. På kontorsområdet har verkställts utformning av lönerutiner och andra redovisningsmetoder inom kommunala verk. De speciella uppdragen på arbetsstudiesidan rör sig i stor utsträckning om kommuners allmänna arbeten såsom gatu- och ledningsarbeten, parkarbeten och renhållning samt på kontorsorganisationssidan om organisationsundersökningar i de kommunala verken. Under senare år ha ett flertal kommuner, företrädesvis de större och medelstora stadskommunerna, inrättat särskilda organisations-, rationaliserings- eller besparingskommittéer med huvudsaklig uppgift att ta initiativ till och, ofta med anlitande av utomstående expertis, utarbeta förslag till rationaliseringsåtgärder. Kommittéerna eller nämnderna fungera i stor utsträckning som remissinstanser i tjänstetillsättningsfrågor, dock utan att därmed föregripa lönenämndernas handläggning av lönesättningen. De flesta av kommittéerna äro av permanent natur, medan övriga ha tillsatts endast för visst bestämt uppdrag. Storleken på de särskilda rationaliseringsorgan som vid utgången av år 1956 funnos inrättade hos nu ifrågavarande stadskommuner framgår av sammanställningen här nedan. Sammanställning

över städernas särskilda rationaliseringsorgan 1956

per den 31 december

Antal organisatörer

Ort Kontorsorganisation

Förvaltning

Arbetsstudier

Totalt

3 11 25 2

23 13 25 2

Göteborg Gatukontoret Spårvägen Renhållningsverket Gasverket Elverket

4 2 2 1 1

4 2 2 1 1

Malmö Gatukontoret Elverket Spårvägen

2 1 1

2 1 1

Örebro Byggnadskontoret

5 Stockholm Stadskansliet (centr. förvaltn.) Gatukontoret Stockholms spårvägar Industriverken

Västerås Drätselkammaren (centr.förvaltn.). . . .

20 2

1 Borås Byggnadskontoret Halmstad Lönenämnden (centr.förvaltn.) Summa

227 På det kommunala området verkar slutligen några privatkonsulterande företag, som i huvudsak sysslar med organisationsundersökningar. Ett av dessa företag, ett institut med anknytning till Handelshögskolan i Göteborg, har genom särskilt avtal mer allmänt utnyttjats för utförandet av organisationsundersökningar inom Göteborgs stads kommunala förvaltning.

BILAGA G

Rationaliseringsverksamheten i det enskilda näringslivet

Inom det enskilda näringslivet har tillskapats en mångfald fristående konsultativa organ, som stå till medlemmarnas tjänst för rådgivning och medverkan vid rationaliseringsarbetet. Av väsentlig betydelse för större enskilda företags effektivisering torde även vara hos dessa inrättade tekniska planeringsavdelningar, tekniska kommittéer, forskningslaboratorier och andra specialorgan. Inom näringslivet finnas vidare enskilda företag som utöva konsultverksamhet på de företagsekonomiska och företagsorganisatoriska områdena och vilkas verksamhet även kommit att inriktas på kommunal och statlig verksamhet. Inom många företag har emellertid även organiserats särskilda organisationsavdelningar vilka anförtrotts så skiftande uppgifter som utredningar rörande driftskoncentration, produktforskning, serietillverkning, standardisering, mekanisering, kostnadsberäkningar och kontorsrationalisering. Många områden inom det enskilda näringslivet, där effektiviseringen kanske varit mest påtagbar, erbjuder emellertid icke alltid de bästa möjligheterna till jämförelse med förhållanden inom statsförvaltningen. Vid rationaliseringen av en statlig förvaltningsmyndighet kan sålunda hänsynen till den enskilde medborgarens rättssäkerhet behöva ingå som en betydelsefull faktor i effektivitetsbegreppet. Inom andra områden av statsförvaltningen måste åter kontrollfunktionen av olika skäl tillgodoses i större omfattning än som anses nödvändigt i det enskilda näringslivet. I den efterföljande redogörelsen för rationaliseringsverksamheten inom några större företag i det enskilda näringslivet har av dessa skäl vid urvalet av företagen företrädesvis uttagits sådana där mera framträdande beröringspunkter med de statliga förvaltningsuppgifterna ansetts föreligga. I ett trafikföretag med omkring tiotusen anställda hade man fram till början av 1950-talet en särskild organisationsavdelning omfattande ett tiotal befattningshavare. Som ett led i företagets målsättning att arbeta under friare former genom decentralisation avvecklades emellertid avdelningen, och rationaliseringsuppgifterna anförtroddes i första hand arbetsledarna och övriga anställda i företagets olika avdelningar. För närvarande har man därför endast en särskild rationaliseringsexpert, som biträder företagets ekonomidirektör med större och systematiska rationaliseringsuppgifter. Den fortlöpande dagliga rationaliseringen sker i princip genom arbetsledarna där man funnit att den omedelbara och praktiska sakkunskapen är för handen. Genom ständigt återkommande tankeställare söker företaget att hos alla anställda få fram ett kostnadstänkande redan innan en tänkt åtgärd blir till en utgift. Det till företagets ekonomiavdelning centraliserade stabsorganet för rationalisering medverkar i den dagliga rationaliseringen med råd och anvisningar. Stabsorganet sysslar i övrigt företrädesvis med ledningen av de systematiska undersökningarna. Allt efter behovet och storleken av dessa undersökningar tillsättes olika arbetsgrupper, till vilka knytes lämpliga befatt-

229 ningshavare från berörda avdelningar i företaget. I arbetsgrupperna ingår som regel företagets egen rationaliseringsexpert med ett s. k. sammanhållande ansvar. För närvarande deltager denne expert i ett tiotal olika sådana arbetsgrupper, vilka samtliga syssla med rationaliseringsundersökningar inom olika funktioner av företaget. Sedan något år tillbaka fungerar dessutom en särskild beredningskommitté för samordning av rationaliseringsverksamheten de olika avdelningarna emellan. I denna kommitté ingår personal från varje huvudfunktion i företaget, varjämte rationaliseringsexperten aktivt medverkar såsom ständig sekreterare. De administrativa kostnaderna utgöra en mycket stor post i företagets budget. Dessa domineras av lönekostnader och andra kostnader för personalen. Det åligger därför stabsorganet att särskilt inrikta kontrollen på personalkostnaderna. För att få kontroll över arbetsvolymen och arbetsstyrkan har därför under stabsorganets ledning lagts upp ett system för arbetsmätning, varigenom skäligheten i en personalstyrka kan bedömas i grova drag. Man har funnit att denna arbetsmätning möjliggjort en smidig anpassning av personalen till den verkliga arbetsvolymen, varjämte man erhållit en effektivitetskontroll på de olika avdelningarna. Erfarenheter inom företaget har vidare visat att det även för det stora flertalet arbetsuppgifter i kontorsarbetet går att finna en enhet för arbetsmätning. Även om det därvid endast kunnat bliva fråga om grova mått har det enligt företagets mening visat sig vara av värde att på detta sätt få någon kännedom om arbetsvolymen inom en kontorsenhet. En inom stabsorganet slutförd undersökning, vid vilken ett enskilt konsultföretag anlitades, föranledde en omläggning av inköps- och försäljningskontrollen samt avräkningsförfarandet genom övergång till en redan i utlandet beprövad samplingsmetod. Enbart genom nämnda omläggning kunde ett 50-tal befattningshavare inbesparas. I stabsorganets arbetsuppgifter ingår även att verkställa översyn av lagerhållning, övertidskostnader, kostnader för förbrukningsmateriel, kontorsmateriel, telegramkostnader m. m. För en tid sedan utfördes genom stabsorganet en kartläggning av samtliga räkne- och skrivmaskiner inom företaget för utrönande av denna maskinparks omfattning, kvalitet och utnyttjandegrad. Undersökningen föranledde en standardisering p å lång sikt till visst bestämt fabrikat å maskinerna samtidigt som en indragning av ett 60-tal skriv- och räknemaskiner omedelbart kunde ske. Vidare har genom stabsorganet en omfattande undersökning för effektivisering av företagets statistik- och arbetsrapporter påbörjats. En betydande rationaliseringsuppgift är vidare genomgången av vissa arbetsförlopp i och för ifrågasatt övergång inom vissa avdelningar i företaget till elektronisk databehandling. I målsättningen för företagets resultatplanering för en kommande femårsperiod h a r förutsatts en ytterligare effektivitetsökning och kostnadssänkning till betydande belopp. Man har därvid från företagets ledning funnit det angeläget att framhålla att koncentrering av rationaliseringsverksamheten skall ske på de områden, där man kan beräkna u p p n å särskilt gott resultat samt att uppmärksamheten överhuvudtaget icke får riktas på detaljspörsmål. Inom ekonomiavdelningen och stabsorganet har arbetet för uppnående av företagsledningens sagda målsättning nu påbörjats. De av stabsorganet utförda systematiska rationaliseringsundersökningarna bruka utmynna i kortfattade rapporter i vilka icke lämnas någon särskild redogörelse för det s. k. nuläget. Förslagen meddelas i rapporten i punktform eller i schematiska bilder med kortfattade kommentarer. Genom muntliga eller skriftliga instruktioner samt handböcker får befattningshavarna del av förslagen till omläggningar. Några formliga beslut om att av stabsorganet föreslagna rationaliseringsåtgärder skola genomföras förekomma icke. Som regel har förslagen utarbetats i samråd med

230 befattningshavare å den avdelning där undersökningen verkställts och i den mån icke uppslag och förslag redan under arbetets gång successivt genomförts sker omläggningen oftast i omedelbart sammanhang med att stabsorganets rapport delgives avdelningen. Mera sällan bringas däremot rapporterna till styrelsens kännedom, såvida icke fråga är om betydande hela företaget eller flera avdelningar berörande förslag. Inom företaget har under den senaste tiden utbildningen av arbetsledare och övrig personal utvidgats. Man vill genom utbildningens intensifiering åstadkomma ett bättre utnyttjande av de anställdas kapacitet och kunnighet. På längre sikt syftar man till att genom utbildningen få fram bättre metoder för personurval och personbedömning samt ökat intresse för organisationsarbete och rationalisering. Kurser i företagsledning har bland annat anordnats för företagets avdelningschefer. Vid en sådan kurs behandlas bland annat sådana ämnen som organisationsprinciper, arbetsledning, arbetsförenkling, arbetsfördelning, arbetsmätning, personbedömning, rekrytering och administrativ kontroll. För att skapa en positiv inställning hos de anställda till organisationsfrågor har man slutligen intensifierat förslagsverksamheten för att därigenom söka få fram goda förslag till kostnadssänkningar, effektivisering och intäktsökning. Inom ett affärsföretag med omkring 14 000 anställda ingår rationaliseringsverksamheten som en av arbetsuppgifterna för chefspersonalen inom respektive avdelningar och utföres i allmänhet inom de olika arbetsenheterna av därtill särskilt lämpade tjänstemän. Genom att den högsta chefspersonalen innehar förtroendeuppdrag inom olika grenar av näringslivet erhåller företagsledningen värdefulla synpunkter som ger uppslag till lämpliga rationaliseringsåtgärder. Vid mera omfattande undersökningar i rationaliseringssyfte tillsättes av styrelsen särskilda kommittéer i vilka endast ingå experter som finnas inom företaget. Under senare år har pågående rationaliseringsundersökningar intensifierats och från företagsledningens sida har framhållits angelägenheten av att varje möjlighet till kostnadssänkande åtgärder beaktas. Till de anställda har vidare riktats en maning att stödja rationaliseringssträvandena och att medverka till att hålla kostnaderna nere. Rationaliseringsarbetet har särskilt inriktats på att finna en ekonomisk och effektiv lösning beträffande kostnaderna för fakturering och lagerkontroll samt mekanisering av butiksarbetet. Tre befattningshavare inom företaget ha stått till förfogande för samordning av försäljning över lagercentralerna, för rådgivning till dessa centraler beträffande varusortiment, organisation och arbetsmetoder. En särskild kommitté bestående av 10 befattningshavare inom företaget har i uppdrag att följa utvecklingen inom företagets varubransch för att samla erfarenheter beträffande rationella åtgärder inom distributionen. Kommittén skall ägna särskild uppmärksamhet åt förenkling av lagerhållning samt studera möjligheterna till samverkan ifråga om tekniska hjälpmedel, inredningsspörsmål i butikerna, kassakontroll, förpackning i butikerna och i övrigt verka för en rationell organisation av försäljningen. Kommittén skall samråda med andra experter inom företaget. En annan kommitté har till uppgift att utreda spörsmål berörande företagets råvaror, transporter, emballage och maskinell utrustning inom in mera begränsad del av företaget. För revidering av företagets blanketter finnes en särskild expertgrupp om två befattningshavare. Även inom företagets företagsnämnder ägnas stor uppmärksamhet åt rationaliseringsåtgärder och från de anställda inkomma ett icke obetydligt antal förslag till arbetsbesparande åtgärder. Under ett av de senare åren inkom till

231 företagsnämnden omkring 300 förbättringsförslag, av vilka mer än hälften belönades med belopp från 25 till 1 200 kronor. Sammanlagt utdelades under nämnda år i runt tal 20 000 kronor i förslagspremier. Inom en större bank finnes närmast under den verkställande ledningen i företaget en administrationsavdelning under vilken sorterar intendentur-, organisations-, personal- och hålkortsavdelningarna. Organisationsavdelningen omfattar som regel tolv befattningshavare och avdelningen ledes i likhet med övriga här nämnda avdelningar av en chef som är underställd chefen för administrationsavdelningen. Till organisationsavdelningen kan dessutom knytas för ett eller ett par år lämpliga bankmän på linjen, som då anförtros specialuppdrag å avdelningen. Denna tjänstgöring betraktas såsom merit för bankmannen, då fråga uppkommer om befordran. Organisationsavdelningen har i förhållande till andra avdelningar i företaget endast att framlägga förslag, ge råd och upplysningar. Avdelningen äger däremot icke någon befogenhet att besluta i frågor rörande annan avdelning. Avdelningen brukar som regel själv taga initiativ i den fortlöpande rationaliseringsverksamheten. Berör en undersökning frågor av principiell betydelse eller av större omfattning sker redovisningen av en slutförd undersökning hos direktionen. Beträffande ärenden av mindre omfattning blir det vederbörande avdelningschef som beslutar rörande genomförandet av ett rationaliseringsförslag. Organisationsärenden som äro av principiell betydelse för bankens verksamhet i dess helhet eller beröra avdelningar med skilda föret r ä d a r e inom direktionen föredragas i direktionen av chefen för administrationsavdelningen, under det att organisationsärenden som avser avdelning i banken med uppgift att handlägga visst avsnitt av bankrörelsen föredrages i direktionen av den direktionsmedlem, som är chef för denna avdelning. Organisationsavdelningen har i sin verksamhet i första hand att följa grundprincipen för bankens organisatoriska uppbyggnad innebärande att beslutanderätten inom alla arbetsområden skall förläggas så långt ned i organisationen som möjligt så att underordnad själv får besluta i frågor, som det icke är nödvändigt att överordnad avgör, ehuru denne i sista hand skall bära ansvaret. Banken strävar efter att samtidigt med snabb och god service för kunderna uppnå effektiva besparingar genom bland annat förenkling av arbetsmetoderna och kontrollen inom företaget. Organisationsavdelningen har i detta syfte bland annat verkställt undersökningar för att åstadkomma effektivare budsändning och postexpediering. Vidare har genom anskaffande av en särskild kvitteringsmaskin arbetet med utställande av kvitto å mottagna penningmedel kunnat väsentligt förenklas och koncentreras till en enda befattningshavare samtidigt som bankens kunder får bättre service. Bankens omfattande blankettmaterial har standardiserats och är föremål för fortlöpande översyn. I avdelningens uppgifter ingår även att medverka för en standardisering av de hjälpmedel som erfordras i bankens omfattande verksamhet såsom i fråga om bankinredning, kontorsmaskiner och kontorsutensilier. Beträffande planering och inredning av bankens lokaler i landet biträda organisations- och intendenturavdelningarna gemensamt. Organisationsavdelningen studerar vidare arbetsmetoderna i banken och följer fortlöpande arbetsbelastningen på de olika avdelningarna samt föreslår åtgärder som medföra ett bättre och jämnare utnyttjande av personalen. F ö r centralt beslutade förenklingsåtgärder upprättar avdelningen arbetsbeskrivningar o. d. och medverkar genom råd och anvisningar vid de föreslagna rationaliseringsåtgärdernas genomförande. Avdelningen är dessutom behjälplig vid utarbetandet av instruktioner eller handböcker till personalens ledning vid genomföran-

232 det av beslutade omläggningar. Avdelningen skall vidare utarbeta förslag rörande befattningar i banken och deras läge i förhållande till varandra men det slutliga avgörandet ligger här hos direktionen som fastställer ett s. k. befattningsschema. Man följer å avdelningen den allmänna utvecklingen på det organisatoriska och kontorstekniska området och verkar för att kännedom sprides om den organisatoriska utvecklingen och beslutade omläggningar i arbetsrutiner. I fråga om bankens informationsverksamhet i förhållande till de anställda har under medverkan bland annat från organisationsavdelningen utgivits en personalhandbok för de anställda. I bankens personaltidning inflyter genom avdelningens försorg vidare tid efter annan artiklar ifråga om kontorsorganisation och rationaliseringsverksamheten i övrigt. Det åligger varje tjänsteman inom banken att medverka till förenkling av arbetsmetoderna och arbetsförloppet. Uppslag till förenklingsåtgärder kan meddelas överordnad, som därvid anlitar organisationsavdelningen för utredning och genomförandet av ett framlagt förslag som befunnits vara av värde. Förslag från befattningshavare överlämnas emellertid även direkt till organisationsavdelningen eller företagsnämnden. Omkring ett 100-tal förslag från bankens befattningshavare inkomma årligen från skilda håll till organisationsavdelningen för utredning. Flertalet förslag beröra förenklingar i blanketter. I den mån ett förslag anses böra genomföras utdelas belöning till förslagsställaren. I allmänhet utgår belöning med ett belopp mellan 50—300 kronor, allt beroende på värdet ur effektivitetssynpunkt av det genomförda förslaget. Det har förekommit att särskilt värdefulla förslag belönats med belopp upp till 1 000 kronor.

Inom ett annat bankföretag finnes olika centralkontor med i stort sett samma organisatoriska uppbyggnad vilka stå under ledning av särskilda centrala kontorsstyrelser. Antalet anställda utgör för hela företaget omkring 2 500. Vid vart och ett av de tre centralkontoren finnes en rationaliserings- och organisationsavdelning. Vid centralkontoret i Stockholm utgöres denna avdelning av 12 befattningshavare. Å de övriga organisationsavdelningarna finnes respektive 4 och 3 befattningshavare. Emellan de tre organisationsavdelningarna äger ett intimt samarbete rum. Organisationsavdelningen vid centralkontoret i Stockholm är inordnad såsom en särskild sektion inom bankens administrativa avdelning, som närmast sorterar under vice verkställande direktören. Denna organisationsavdelning består dels av en fast grupp av medarbetare vilka representerar kontinuiteten inom avdelningen och dels av sådana tjänstemän vilka avses skola prövas för vinnande av befordran till ledande ställning. Som ett led i de sistnämndas cirkulation och utbildning inom banken ingår något eller några års tjänstgöring inom organisationsavdelningen. Avdelningen utgöres av en chef i kamrers tjänsteställning, en metodgrupp om tre befattningshavare, en blankettexpert, fem organisatörer och två biträden. Metodgruppen har bildats för att verkställa metodstudier av olika arbetsförlopp. Gruppen är utbruten, även lokalt sett, ur den löpande verksamheten inom avdelningen och ägnar sig åt genomgång av avdelning för avdelning inom banken. Vid undersökningen sker en fullständig kartläggning av de olika arbetsförloppen och på grundval härav överväges omläggningar. Tidsstudier förekomma icke vid dessa undersökningar. Vid behov utnyttjas däremot frekvensstudier. Efter en organisationsundersökning inom banken brukar avlämnas en i punktform kortfattad rapport som delgives chefen för administrationsavdelningen. Såsom ett led i en framtida övergång till elektronisk databehandling har banken låtit en av de anställda under ett halvår studera elektronmaskiner och elek-

233 tronteknik i USA. Samme befattningshavare verkställer numera inom en av bankens avdelningar programmering för databehandling. Utöver dessa systematiska undersökningar omhänderhar organisationsavdelningen vissa löpande arbetsuppgifter jämte organisationsundersökningar av mera överhängande natur. Dessa arbetsuppgifter åvilar de fem organisatörerna. Bland de löpande arbetsuppgifterna märkes omhänderhavandet av en för samtliga kontor gemensam instruktionsbok, redigering och distribution av en serie cirkulärmeddelanden berörande olika områden av bankens verksamhet. En annan arbetsuppgift är lokalplanering och biträde åt intendenturavdelningen genom verkställande av prov av olika maskintyper. För en samordning av organisationsfrågorna inom banken finnes tillsatt en särskild organisationskommitté, bestående av administrationschefen i Stockholm samt cheferna för de tre organisationsavdelningarna. Initiativ till organisationsundersökningar kommer såväl från denna kommitté som från administrationschefen. Organisationsfrågor avseende bankens topporganisation upptagas och ledas direkt av administrationschefen. Inom företaget finns en strävan att delegera ansvar och beslutanderätt så långt ner som möjligt. I samband härmed anordnas intern kursverksamhet. I denna verksamhet meddelar man rent tekniska kunskaper men man söker även stimulera bankens befattningshavare att se rationellt på de olika uppkommande problemen. För befattningshavare å organisationsavdelningen anordnas tid efter annan i samarbete med arbetsledareinstitutet kurser i organisationsteknik. I personalavdelningens regi anordnas slutligen även arbetsledarkurser för avdelningsoch gruppchefer. Inom banken förekommer även viss förslagsverksamhet. Förslagen avlämnas till organisationsavdelningen eller företagsnämnden, registreras på organisationsavdelningen och remitteras till berörd avdelning inom banken. För behandling av inkomna förslag finnes en särskild förslagskommitté, vilken består av två representanter från banken, två från företagsnämnden och en sekreterare från organisationsavdelningen. Kommittén diskuterar huruvida belöning skall utgå eller ej och avger efter omröstning förslag om belöningarnas storlek. Inom ett försäkringsbolag, med omkring 1 150 befattningshavare, sorterar under företagets administrative direktör bland annat en planeringsavdelning, varest kontorsplanering, lokaldisposition, inköp av materiel m. m. utföres. Den egentliga rationaliseringsverksamheten inom planeringsavdelningen bedrives av gruppen för kontorsplanering. Denna grupp består av fyra befattningshavare jämte kontorschefen. Å materialförrådet finnes vidare en blankettexpert som svarar för blankettrevision i samband med nytryck av företagets blanketter. Rationaliseringsverksamheten inom företaget har under de två senaste åren helt präglats av en pågående genomgång av olika arbetsrutiner för införande av elektronisk databehandling. Knappast något av företagets olika verksamhetsorgan har undgått att beröras av undersökningar för den planerade omläggningen. Arbetet i samband härmed har omfattat och omfattar en långt gående detaljundersökning av arbetsförloppen och ett tillrättaläggande av dessa för den inköpta elektronmaskinen. I avvaktande på installationer och ibruktagandet av maskinen har några omläggningar i arbetsrutinerna icke ansetts böra ske. Genom övergången till automation beräknar företaget kunna inbespara omkring 100 befattningshavare. Successiv nedskärning av arbetsstyrkan med detta antal kommer att kunna ske genom den relativt stora omsättningen av personal. Under den tid undersökningen rörande databearbetningen hitintills pågått har planeringsavdelningens arbetsgrupp för kontorsplanering i huvudsak tagits i anspråk för

234 därmed sammanhängande arbetsuppgifter. Endast en av de fyra befattningshavarna inom arbetsgruppen har sporadiskt utnyttjats för andra organisatoriska problem av överhängande karaktär. Någon speciell utbildningsverksamhet i rationaliseringsspörsmål för företagets befattningshavare förekommer för närvarande icke. Under de två senaste åren har emellertid varit anordnade chefskonferenser för företagsledningen. Vid dessa konferenser har behandlats organisations- och rationaliseringsfrågor. Inom företaget förekommer även viss förslagsverksamhet vilkens värde av företaget anses ligga på det psykologiska planet genom att den åstadkommer en aktivisering av rationaliseringstänkandet och positiv inställning till omläggningar i arbetsmetoderna. Under ett av de senare åren inkom ett 60-tal förslag från de anställda.

BILAGA H

De centrala rationaliseringsorganen i Danmark, Norge och Finland

Danmark Förvaltningskommissionen, som tillsattes 1946, undersökte under tiden fram till 1952, då kommissionen upplöstes, organisation och arbetsformer inom stora delar av den danska statsförvaltningen. Resultatet av kommissionens utredningar och överväganden redovisades i 9 tryckta betänkanden. I dessa betänkanden framlades förslag exempelvis i fråga om rationalisering av polisväsendet, fångvårdsväsendet och vägadministrationen. Vidare framlades förslag rörande förhållandet mellan lagstiftning och administration, offentlighet i förvaltningen, kontrollen av statsbidrag till kommuner och utbildningen av tjänstemän i statsförvaltningen. Ett stort antal förslag framlades vidare av kommissionen i fråga om decentralisation av statsverksamheten. I kommissionens sista betänkande avgivet 1952 framlades vidare förslag om inrättande av ett permanent rationaliseringsorgan. 1 I huvudsaklig överensstämmelse med nämnda förslag tillskapades samma år ett centralt rationaliseringsorgan benämnt Forvaltningsnaevnet. Denna nämnd består för närvarande av 5 ledamöter. Det dagliga arbetet sker inom nämndens sekretariat, som ledes av en sekretariatschef och en kontorschef samt ytterligare 4 statstjänstemän från centraladministrationen, 5 arvodesanställda rationaliseringsspecialister samt kontorspersonal. De sex statstjänstemännen ha på särskilda lönevillkor, för en tid av 2—5 år, ställts till nämndens förfogande från olika statsmyndigheter. På ett undantag när ha dessa tjänstemän juridisk eller statsvetenskaplig examen. Övriga tjänstemän äro kontraktsanställda rationaliseringsspecialister, som efter examen vid handelshögskola i större eller mindre omfattning redan utbildats i rationaliseringsarbete inom det enskilda näringslivet. Nämnden sorterar direkt under finansministern och arbetet utföres i nära kontakt med finansministeriets budgetkontor och löneavdelning. Folketinget orienteras om rationaliseringsarbetet genom att nämnden efter utgången av varje finansår avgiver en berättelse till finansministern om arbetet under det tilländalupna året. Finansministern överlämnar med eventuella påpekanden denna berättelse till folketinget. Speciella rationaliseringsorgan finnas endast inom försvarsväsendet och De Danske Statsbaner. Nämnden skall i sitt arbete beakta att statsförvaltningen vid varje tidpunkt är tillräckligt effektiv för att på ett tillfredsställande och samtidigt ekonomiskt sätt kunna lösa de uppgifter, som påläggas den. Nämnden är principiellt bemyndigad att verkställa organisationsundersökningar hos statsmyndigheterna och har befogenhet att hos verk, som äro föremål för undersökningar, samt hos andra myndigheter inhämta eller insamla alla de upplysningar, som kunna befinnas vara nödvändiga för undersökningarnas genomförande. Rationaliseringsarbetet är grundat på den konsultativa principen i enlighet med vilken nämnden allenast är rådgivande och sålunda utan någon egentlig maktbefogenhet. 1

9. Betamkning fra Forvaltningskommisjonen af 1946, s. 39, Kbhvn 1952.

236 Nämnden har endast i begränsad omfattning använt sig av sitt bemyndigande att på eget initiativ igångsätta organisationsundersökningar. Detta beror framför allt på att nämnden haft svårigheter att ens medhinna de undersökningar, till vilka myndigheterna själva tagit initiativet. De undersökningar, som upptagits på nämndens eget initiativ, har främst avsett spörsmål av betydelse för flera eller alla statsmyndigheter. Som exempel h ä r p å kan nämnas frågor rörande efterutbildning av tjänstemän och förslagsverksamheten. Tillvägagångssättet vid organisationsundersökningarnas bedrivande avpassas efter uppgifternas omfång och karaktär. Undersökningarna utföras av sekretariatets egna medarbetare och som regel deltager 2 befattningshavare vid varje undersökning. Privata rationaliseringsföretag användas endast därest fråga är om tekniska spörsmål, vilkas lösande förutsätter ingenjörsutbildning, och företaget behandlar då endast den tekniska sidan av uppgiften. Undersökningarna företagas i så nära kontakt som möjligt med myndigheterna. Några fasta kontaktmän eller organisationsföredragande finnas icke, men under senare år h a r sekretariatet vid flera tillfällen anmodat vederbörande myndighet att ställa en eller två av myndighetens egna tjänstemän till förfogande vid undersökningar. Dessa tjänstemän ingå då i den arbetsgrupp, som ledes av en av sekretariatets medarbetare. Myndigheterna indragas genom detta förfarande aktivt i arbetet, vilket anses innebära åtskilliga fördelar. En organisationsundersökning inom nämnden påbörjas genom att insamling sker av allmänt tillgängliga upplysningar r ö r a n d e den myndighet vars organisation skall undersökas. Vidare underrättas myndighetens personal genom en rundskrivelse från myndighetens chef om den förestående undersökningen. Detaljundersökningen påbörjas med insamling av material hos myndigheten med användande av arbetsbeskrivningar, som kompletteras av myndighetens befattningshavare. I lämplig omfattning använder man sig även av intervjuer med personalen. Tidsstudier komma i bruk endast då fråga är om områden av utpräglat teknisk art. Några tidsstudier förekomma sålunda icke vid det allmänt förekommande administrativa arbetet. Beskrivningar upprättas därefter över de områden, som genomgåtts. Efter erforderlig analys av detta material utarbetas förslag till rationaliseringsåtgärder. Dessa förslag, som i allt väsentligt äro detaljförslag, bliva föremål för diskussion med myndigheten. Genomförandet av de förslag beträffande vilka enighet uppnåtts sker principiellt av myndigheten själv, I den mån myndigheten icke anser sig kunna genomföra förslagen på egen hand, medverkar sekretariatet i erforderlig omfattning. Sekretariatet lämnar rapport till nämnden rörande varje undersöknings resultat. Har enighet icke kunnat uppnås med myndigheten om förslag, som måste anses ha väsentlig betydelse, kan det förekomma att nämnden underrättar vederbörande departement om förhållandet. I samband med en sådan anmälan underrättas även finansministern. Sekretariatets undersökningar omfatta såväl rent organisatoriska som kontorstekniska och driftsekonomiska spörsmål. Inom vägväsendet har sålunda behandlats den ekonomiska och den tekniska planläggningen men även den efterföljande kontrollen av vägarbetena. Sekretariatet har vidare tagit u p p spörsmål om universitetens ekonomiska förvaltning, den driftsekonomiska kontrollen av viss verkstadsdrift m. m. Förslag har vidare framlagts om decentraliserad avräkning av mindre inköp, funktionell uppdelning av arbetsuppgifter samt delegation av ansvar och befogenheter. Vid sidan av de egentliga rationaliseringsundersökningarna bistår sekretariatet myndigheterna vid lösandet av mindre, konkreta uppgifter i fråga om arkivsystem, genomskrifts- och blankettsystem, beräkning av produktionskostnader, personal-

237 administration o. dyl. Sekretariatets tjänstemän medverka slutligen i statliga kommittéer, som utreda organisatoriska förhållanden inom administrationen. Norge Det centrala rationaliseringsorganet i Norge, rationaliseringsdirektoratet, inrättades 1948. Det utgör en särskild avdelning i finansdepartementet och sorterar direkt u n d e r finansministern. Direktoratet har till uppgift att utföra eller leda organisationsundersökningar i statsförvaltningen och lämna råd och anvisningar till myndigheterna, allt i syfte att göra statsadministrationen så enkel, effektiv och ekonomisk som möjligt. Direktoratet ledes av ett rationaliseringsråd om sex ledamöter. Statssekreteraren i finansdepartementet och expeditionschefen för detta departements administrativa avdelning äro båda ledamöter i detta råd. Det dagliga arbetet i direktoratet ledes av en direktör, som till sitt förfogande har en underdirektör, 4 konsulenter, 4 sekreterare och 4 assistenter. Direktoratets samlade antal befattningshavare är sålunda 14. Flertalet av konsulenterna och sekreterarna äro civilekonomer. Under det senaste året har dessutom till direktoratet på försök knutits 8—9 på kontrakt anställda konsulenter för speciella uppgifter. Direktoratet avgiver årligen en berättelse till Stortinget rörande sin verksamhet. Direktoratets verksamhet skall främst inriktas på planläggning och samordning av organisationsarbetet i statsförvaltningen. Det skall vidare deltaga vid lösandet av organisations- och effektivitetsspörsmål samt organisera utbildningsverksamheten och stimulera effektiviseringsarbetet genom information o. dyl. Den mest arbetskrävande delen av verksamheten är uppgiften att lösa organisationsoch effektivitetsspörsmålen. Fyra av de ordinarie befattningshavarna och flertalet av de kontraktsanställda konsulenterna äro fullt sysselsatta med dessa uppgifter. Direktoratet är ett konsultativt organ för hela statsförvaltningen. Det tager emellertid i betydande omfattning själv initiativ till organisationsundersökningar. Detta gäller särskilt i fråga om undersökningar, som äro gemensamma för stora delar av statsförvaltningen eller som måste lösas i samarbete mellan flera administrativa enheter. Det förekommer att Stortinget vänder sig till vederbörande departement med hemställan att direktoratet skall företaga en organisationsundersökning. Vid budgetbehandlingen kan vidare från finansdepartementets sida uppmärksammas förhållanden, som föranleder att en myndighet anmodas taga direktoratets expertis i anspråk. De flesta uppdragen får emellertid direktoratet genom att myndigheterna själva påkalla organisationsundersökningar. De flesta uppdragen, särskilt de av mindre omfattning, utföras i direktoratets egen regi. Vid större undersökningar utnyttjar däremot direktoratet i stor utsträckning vederbörande myndighets egna tjänstemän. Förutsättningarna för att en dylik samverkan skall giva goda resultat har emellertid ansetts vara att tjänstemännen helt frigjorts från sitt vanliga arbete och att de äro tillräckligt utbildade i undersökningsmetoderna. Arbetsmetoderna vid en organisationsundersökning variera med undersökningens art och omfattning men i allmänhet följer direktoratet de principer, som äro allmänt vedertagna hos andra länders centrala rationaliseringsorgan. Endast i undantagsfall använder sig direktoratet emellertid av tids- och frekvensstudier. När sådana studier anses vara erforderliga tillkallas specialister från annat håll. De skriftliga rapporter, som upprättas i anslutning till en organisationsundersökning, framläggas för vederbörande myndighet. Förslag av mera genomgripande karaktär överlämnas i regel till finansdepartementet. På senare tid har direktoratet fått större och principiellt betydelsefulla uppdrag. För att helt kunna koncentrera sig på dessa större uppgifter har direktoratet ansett sig böra be-

238 gränsa sin verksamhet i fråga om mindre uppdrag. Vid en nu pågående omfattande undersökning skall tagas under övervägande spörsmål rörande decentralisation och delegering av arbetsuppgifter, specialisering av personalförvaltning, medelsförvaltning och kontorsorganisation inom vissa större administrativa enheter. Undersökningar pågå vidare för att man från direktoratets sida skall kunna komma fram till allmänna riktlinjer för arbetsmetoder och hjälpmedel i arkivarbete och administration. Genom utbildnings-, informations- och förslagsverksamhet söker direktoratet stimulera statstjänstemännen att själva arbeta för en effektiv administration. En av direktoratets konsulenter svarar för det löpande arbetet med utbildningen. De flesta av direktoratets kvalificerade tjänstemän taga aktiv del såsom föreläsare i utbildningsverksamheten. Kurser för statstjänstemän ha hållits i arbetsförenkling, blanketteknik, kontorsteknik och arkivering. För närvarande finnas särskilda rationaliseringsavdelningar inrättade hos Norges Statsbaner, Forsvaret, Telegrafverket, Postverket, Vassdrags- och elektrisitetsvesenet samt Helsevesenet. Finland Det centrala rationaliseringsorganet i Finland är finansministeriets organisationsavdelning. Denna avdelning är uppdelad på tre byråer, den administrativa, den kontorstekniska och den tekniska. Tjänstemännens antal är sammanlagt 11. Särskilda rationaliseringsorgan finnas inom järnvägsstyrelsen, post- och telegrafverket, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, samt försvarsministeriet, vartill komma ytterligare ett antal speciella rationaliseringsorgan. Inräknat det centrala organets personal finns det sammanlagt ett 80-tal tjänstemän i den finländska statsförvaltningen, som syssla med rationaliseringsuppgifter. Alla de särskilda rationaliseringsorganen stå under tillsyn av finansministeriets organisationsavdelning. Avdelningschefen hos det centrala rationaliseringsorganet skall biträda finansministern i ärenden angående de administrativa förhållandena inom statsförvaltningen, handhava ledningen av arbetet vid avdelningen och följa med rationaliserings- och organisationsverksamheten inom statsförvaltningen. Han skall vidare i frågor rörande ämbets- och arbetsförhållanden upprätthålla kontakt med de organisationer, som företräda innehavarna av statens tjänster och befattningar, vidtaga åtgärder för avhjälpande av missförhållanden, som yppa sig inom hans verksamhetsområde samt årligen till finansministern avgiva berättelse över verksamheten vid avdelningen under föregående år. Den administrativa byråns arbetsuppgifter utgöras till en betydande del av granskning och avgivande av utlåtanden över förslag till lagar, förordningar och reglementen eller ändring av dessa, såvida i dessa ingå något som kan anses stå i förbindelse med organisationsspörsmål. Den kontorstekniska byråns arbetskraft har koncentrerats på undersökningar inom ämbetsverk, vilka ej ha eget rationaliseringsorgan. I arbets- och personalbesparande syfte har rationaliseringsorganet vid arbetsstudier inom länsstyrelserna på försök tillämpat ett horisontellt undersökningsförfarande. Länsstyrelserna indelades i tre grupper, envar omfattande tre länsstyrelser. De sakgrupper, som skulle undersökas, fördelades mellan dessa grupper så att till varje grupp hörande tre länsstyrelser undersöktes i avseende å samma ärenden. Om resultaten av dessa undersökningar infordrades sedan yttranden från länsstyrelserna inom de två a n d r a grupperna. Metoden har befunnits slå väl ut och man har funnit att beträffande sådana ämbetsverk, vilkas åligganden i stort sett äro av samma slag, det icke är nödvändigt att i dem alla utföra detaljerade undersökningar. KUNGL. B I B L

2 1 IULI 1959 STOCKHOLM — ~ « '

ji

i

—

—

—

^

Statens offentliga utredningar 1959 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård Fångvårdsanstalters optimala storlek. [6] Fångvårdsstyrelsen. [15] Domarbanan. [17] Fånges arbetsersättning. [18] Det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisation [20]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar Statligt stöd till Jordbrukets inre rationalisering. [1 ]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning Kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten. [4] Lokala skyddstjänstemän samt arbetarskyddsstyrelsens organisation. [9] .,., . SJ Författningsutredningen: IV. Opinionsbildningen vid folkomröstningen 1957. [10] Riksdagens budgetarbete. [16] . Sveriges meteorologiska och hydrologiska instituts arbetsuppgifter och organisation [21] Den statliga centrala rationaliserings och revisionsverksamhetens organisation. [22]

Industri

Handel och sjöfart

Kommunikationsväsen Kommunalförvaltning

Statens och kommunernas finansväsen Familjebeskattningen. [13] Statsbidragen till städernas vägar och gator m. m. [19]

Bank-, kredit- och penningväsen Statligt kreditstöd till hantverk och småindustri m. m [7]

Försäkringsväsen Politi

Nationalekonomi och socialpolitik Preliminär nationalbudget för år 1959. [3] Tilläggspensioneringens administration. [12] Reviderad nationalbudget för år 1959. [14]

Hälso- och sjukvård Läkemedelsförsörjningens organisation. [5]

Allmänt näringsväsen

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt Filmstöd och biografnöjesskatt. [2] Utbildning av lärare i yrkesämnen för industri och hänt verk samt handel. [8] Försvarsväsen Förutsättningarna för civil varvsdrift vid Karlskron örlogsvarv. [11]

Utrikes ärenden. Internationell rätt

1 D U N S T R Y C K E B I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB STOCKHOLM 1959