('angående organisa\xad tionen av försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning m. m.',)

Kangl. Maj:ts proposition nr 109. 1

Nr 109.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående organisa­ tionen av försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning m. m.; given Stockholms slott den 5 mars 195å.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Torsten Nilsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen innefattar förslag om eu genomgripande reformering av den centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltningstjänsten inom försvaret. Sålunda föreslås, att krigsmaterielverket indras och dess uppgifter fördelas på övriga centrala för svar sförvaltningar. Arméförvaltningen delas upp på två ämbetsverk, armétygförvaltningen och arméintendenturförvaltningen. Förvaltningarnas inre organisation rationaliseras. Enligt den föreslagna organisationen minskas antalet befattningshavare inom försvarsförvaltningarna med omkring 300. I propositionen föreslås vidai e, att ett sam­ ordnande organ, försvarets förvaltningsdirektion, inrättas med bl. a. före­ trädare för näringslivet som ledamöter, överbefälhavaren skall äga rätt att inträda som ordförande. Den nya organisationen föreslås skola genomföras med början den 1 juli

195 4.

Slutliga anslagsäslcanden framläggs beträffande de anslag under tjärdc huvudtiteln, som bör redovisas under de av förvaltningsreformen berörda förvaltningsmyndigheterna och som i förslaget till riksstat upptagits med allenast beräknade belopp. 1—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 109.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Utdrag av protokollet över försvar särenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars 1954.

Närvarande:

Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , stats­ råden S köld , Z etterberg , T orsten N ilsson , S träng , E ricsson ,

A ndersson , N orup , H edlund , P ersson , H jälmar N ilson , L indell , N ordenstam .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför che­ fen för försvarsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson, följande. Vid anmälan av fjärde huvudtiteln i årets statsverksproposition uttalade jag min avsikt att senare framlägga förslag beträffande organisationen av försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning. Med hänsyn härtill var det icke möjligt för mig att framlägga slutliga anslagsäskanden för de ämbetsverk, som jag väntade närmast skulle bli berörda av det kommande organisationsförslaget, nämligen försvarets civilförvaltning, krigsmaterielverket, arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygför­ valtningen. På anförda skäl upptogs därför vid anmälan av statsverks­ propositionen under dessa ämbetsverk beräknade anslagsbelopp under samma anslagsrubriker som redovisats i riksstaten för budgetåret 1953/54. Jag torde nu, sedan beredningen av ifrågavarande ärende avslutats, få an­ mäla frågan om organisationen av försvarets centrala tyg-, intendenturoch civilförvaltning jämte vissa därmed sammanhängande spörsmål. I samband härmed framlägger jag jämväl slutliga äskanden i fråga om de anslag, som bör redovisas under berörda förvaltningsmyndigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 3

AVD. I. PRINCIPER OCH ORGANISATION.

KAP. I. INLEDNING.

Organisationen av försvarets centrala förvaltning har till sina grund­ drag fastställts efter beslut av 1943 års riksdag. Beslutet innebar i stort, att den dittills i princip försvarsgrensvis ordnade förvaltningen för vissa områden organiserades gemensamt för samtliga försvarsgrenar under det att på andra områden en försvarsgrensvis utövad förvaltning bibehölls. Inom tygförvaltningens område bibehölls visserligen en försvarsgrensvis ordnad förvaltning inordnad under armé-, marin- och flygförvaltningarna, vilka var och en för sin försvarsgren har ansvaret såväl för vilka slag och vilka kvantiteter av krigsmateriel som skall anskaffas som för projektering och konstruktion av dylik materiel. Vid sidan av försvarsgrenarnas för­ valtningsorgan tillskapades emellertid ett för försvarsgrenarna gemen­ samt industriorgan — krigsmaterielverlcet -— med huvudsaklig uppgift att omhänderha det industriella krigsförberedelsearbetet (viss del av detta arbete, som tidigare åvilat ett särskilt organ -— rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap — men som under beredskapstiden över­ flyttats till olika krisorgan, skulle dock tills vidare alltjämt tillkomma dessa), att för försvarsgrensförvaltningarnas räkning utföra anskaffningar av såväl sådan materiel som är att hänföra till mass- eller standardvaror som även viss annan krigsmateriel, att utöva merkantil avtalsgranslcning och rådgivning, att handlägga standardiserings- och vissa konstruktionsfrågor, att utöva leveranskontroll samt att handha s. k. industriförråd (omfattande bl. a. råvaror, halvfabrikat, sammansatt ammunition, verk­ tygsmaskiner och mätdon). Även i fråga om intendenturförvaltningen bibehölls genom 1943 års be­ slut en försvarsgrensvis ordnad förvaltning förlagd till intendenturavdelningarna inom armé-, marin- och flygförvaltningarna. I icke obetydlig ut­ sträckning överläts emellertid anskaffningen av intendenturmateriel åt krigsmaterielverket, som på detta område tillagts likartade befogenheter som beträffande tygmateriel. Ledningen av försvarets fabriker samt vissa anläggningar för repara­ tions- och underliållsverksamhet undantogs från försvarsgrensförvaltningarna och anförtroddes åt ett med utgångspunkt från försvarsväsendets verkstadsnämnd nytillskapat verk, försvarets fabriksstyrelse. Vad angår den centrala fortifikations- och byggnadsförvaltningen bibe­ hölls genom 1943 års beslut en försvarsgrensvis ordnad organisation in­ ordnad under armé-, marin- och flygförvaltningarna.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Försvarets centrala sjukvårdsförvaltning blev genom 1943 års beslut ordnad helt och hållet gemensam för samtliga försvarsgrenar. Det gemen­ samma organet benämndes försvarets sjukvårdsförvaltning. På civilförvaltningens område slutligen skapades genom inrättandet av försvarets civilförvaltning även här en för försvarsgrenarna gemensam organisation. Såväl försvarsgrensförvaltningarna som de vid sidan av för­ svarets civilförvaltning upprättade, för försvaret gemensamma förvalt­ ningarna erhöll emellertid administrativa organ med uppgift att tillgodose det behov av civil sakkunskap, som ansetts föreligga inom verken i den löpande tjänsten, för kassa- och räkenskapsföring m. m. Vid anmälan år 1943 av frågan om organisationen av försvarets cen­ trala förvaltning (prop. 1943: 180) erinrade föredragande departements­ chefen, att den föreslagna organisationen i åtskilliga avseenden innefattade betydelsefulla nyheter i jämförelse med dittillsvarande organisation. Det syntes med hänsyn härtill vara uteslutet att på förhand med säkerhet be­ döma varje detalj i den nya organisationen, varför jämkningar kunde visa sig erforderliga eller önskvärda. Frågan om en översyn av den sålunda fastställda förvaltningsorganisa­ tionen eller delar därav har senare i olika sammanhang aktualiserats. Sålunda framhöll 1945 års riksdag vid behandlingen av frågan om krigsmaterielverkets avlöningsanslag, att ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag om inrättande av ett antal nya extra ordinarie befattningar i krigsmaterielverket varit i hög grad svårbedömbart, då säkrare hållpunkter saknades rörande verkets arbetsomfång vid en återgång till fredsförhållanden. Det hade närmast förefallit riksdagen, som om verkets ansvällning icke skulle komma att bli sådan, att behovet av nya tjänster i den omfattning, som av Kungl. Maj :t föreslagits, kunde anses till fullo motiverat. Att riksdagen det oaktat icke velat motsätta sig Kungl. Maj :ts förslag berodde därpå, att riksdagen utgått från att krigsmaterielverkets organisation skulle komma att bli föremål för närmare undersökning i samband med den bli­ vande översynen av försvarsorganisationens framtida utformning. Därest det vid denna utredning skulle visa sig, att en omvärdering av verkets per­ sonalbehov var påkallad, syntes möjligheter föreligga att återflytta eu del av personalen till försvarsgrensförvaltningarna. Riksdagens revisorer ingick i sin berättelse för år 1945 på en gransk­ ning av verksamheten vid krigsmaterielverket. I anledning härav uttalade riksdagen i skrivelse 1946: 212 (p. 3), att under beredskapsperioden uppen­ barligen svårigheter måst föreligga att rätt bedöma verkets till fredsför­ hållanden hänförliga personalbehov. Vad revisorerna anfört gav enligt riksdagens mening vid handen, att i och med att genom avvecklingen av beredskapen därmed sammanhängande anslcaffningsuppgifter slutförts en omprövning av verkets personalorganisation borde företas. Riksdagen funne det naturligt, att i samband därmed jämväl verkställdes en förnyad, mer definitiv omprövning av frågan om omfattningen under fred av ver­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 5

kets arbetsuppgifter. Under beredskapen vunna erfarenheter syntes där­ vidlag böra ägnas särskild uppmärksamhet. Överbefälhavaren anförde i yttrande över krigsmaterielverkets medels­ äskanden för budgetåret 1946/47, att den fortgående ansvällningen av ut­ gifterna för de centrala förvaltningsmyndigheterna syntes honom vara ägnad att inge allvarliga betänkligheter med hänsyn till den rätta pro­ portionen mellan dessa utgifter och kostnaderna för de olika försvars­ grenarna. Överbefälhavaren förutsatte, att jämväl frågan om organisa­ tionen av och kostnaderna för de centrala förvaltningsmyndigheterna skulle komma att upptas till prövning av 1945 års försvarskommitté och att vid den avvägning av kostnaderna för olika ändamål, som därvid syntes bli ofrånkomlig, alla utvägar försöktes för nedbringande av de avsevärda kostnaderna för förvaltningsmyndigheterna. Vid anmälan i statsrådet den 4 januari 1946 av de frågor, som tillhörde regleringen för budgetåret 1946/47 av utgifterna under riksstatens fjärde huvudtitel, framhöll chefen för försvarsdepartementet vid behandlingen av krigsmaterielverkets medelsäskanden angelägenheten av att kostnaderna för förvaltningsverksamheten inom försvaret icke stod i oskäligt förhål­ lande till försvarets utgifter i övrigt. De näraliggande erfarenheterna från beredskapstiden syntes emellertid snarast ge vid handen, att onödiga kost­ nader i högst avsevärd omfattning förekommit på områden, där förvalt­ ningsorganisationen varit för svag och ej kunnat tillräckligt hastigt om­ ställas till den större aktivitet, som krävts under beredskapen. Den av­ vägning mellan förvaltningskostnader och andra försvar sutgifter som måste ske blev, anförde departementschefen vidare, med nödvändighet svår att genomföra. Även om hesparingssynpunkterna måste skänkas det största beaktande vid prövningen av förvaltningsmyndigheternas medelsbehov, fick man icke förbise, att för stor återhållsamhet på detta område kunde — vid det förhållandet att förvaltningsverksamheten i stor utsträckning var in­ riktad på tekniska och ekonomiska frågor samt kontroll av militära myn­ digheters dispositioner i ekonomiskt hänseende — få allvarliga konsekven­ ser på andra och i ekonomiskt hänseende viktigare områden. Departe­ mentschefen uttalade vidare, att det i fråga om såväl krigsmaterielverket som återstående delar av den centrala försvarsförvaltningen under alla för­ hållanden syntes bli erforderligt att verkställa organisationstelcniska under­ sökningar, i den mån tillräckligt underlag för ett bedömande av verkens personalbehov icke framkom vid pågående utredningar. I skrivelse den 10 januari 1946 angående organisationen av försvarets högsta ledning in. in. återkom överbefälhavaren till frågan om organisa­ tionen av försvarets centrala förvaltning, överbefälhavaren anförde därvid all, även om den år 1943 fastställda förvaltningsorganisationen inneburit betydande förbättringar jämfört med tidigare förhållanden, vissa allvarliga olägenheter dock framkommit, vilka var av den art, att åtgärder för deras avhjälpande var nödvändiga. Allvarligast var oklarheten rörande uppdel­

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ningen i fråga om uppgifter, befogenheter och ansvar mellan krigsmaterielverket och övriga centrala förvaltningsmyndigheter. Denna oklarhet hade lett till slitningar mellan de berörda myndigheterna och hade vidare med­ fört, att orsakerna till begångna misstag och uppkomna leveransförse­ ningar icke kunnat klarläggas. Erfarenheterna från beredskapstiden syntes emellertid ge vid handen, att en fortsatt utveckling av samordnandet av försvarets förvaltning skulle kunna innebära såväl ökad effektivitet som besparingar. Det må även framhållas att 1943 års beslut rörande den centrala för­ valtningsorganisationen på tre punkter lämnade i viss mån öppet huru denna organisation borde i detaljerna närmare gestaltas. Sålunda kunde vid detta tillfälle i brist på närmare utredning icke slutligt avgöras på vad sätt krigsindustriplaneringen borde infogas i sitt sammanhang med verk­ samheten för central samordning och handläggning av landets försörjningsfrågor i dess helhet. Det lämnades öppet, huruvida icke den framtida lösningen av denna mera generella planeringsfråga kunde föranleda vissa jämkningar i krigsmaterielverkets organisation och befogenheter. — Vidare kunde, vad förvaltningarnas personalorganisation beträffar, vid 1943 års beslut ställning i huvudsak tas endast till behovet av vissa nyckelbefatt­ ningar. Personalbehovet i lägre lönegrader kunde i allmänhet under på­ gående förstärkt försvarsberedskap icke tillförlitligt bedömas. Det förut­ sattes att denna fråga skulle upptas framdeles, sedan normala förhållan­ den inträtt, samt att vissa utökningar av den för fredstid avsedda per­ sonalen då kunde bli erforderliga, främst med hänsyn till den beslutade utbyggnaden av den militära organisationen och till förlängningen av de värnpliktigas övningstid. — Slutligen utgick man vid 1943 års beslut från att närmare utredning skulle verkställas rörande organisationen av för­ svarets byggnads- och fortifikationsförvaltning; dock fastslogs, att denna på tre organ fördelade verksamhet skulle centraliseras. Sedan den förstärkta försvarsberedskapen upphört och det därmed sammanhängande awecklingsarbetet börjat närma sig sin fullbordan, blev möjligheterna bättre att bedöma förvaltningsorganisationens belast­ ning under normala förhallanden och att beräkna därav betingade per­ sonalbehov samt att i övrigt lösa de organisationsfrågor som ställts på framtiden. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 oktober 1946 tillkallade chefen för försvarsdepartementet sakkunniga med uppdrag att verkställa översyn av försvarets centrala förvaltningsmyndigheters organisation (194-6 års militära förvaltningsutredning)1.

1 Sakkunniga har varit generaldirektören E. R. Stridsberg och efter dennes död i oktober 1949 numera landshövdingen G. A. Widell, ordförande, dåvarande chefen för

försvarsstabens kvartermästaravdelning, numera översten N. A. G. Bergh, ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören K. H. Hagberg, numera t. f. landshövdingen K. E. H. von Heland, ledamoten av riksdagens första kammare, driftsingenjören K. E. Hesselbom samt generaldirektören €. T. Sällfors.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 7

I direktiven till utredningen anförde departementschefen i huvudsak följande. Den översyn av förvaltningsorganisationen, som jag förordar, bör kunna ske på grundvalen av de riktlinjer för denna organisation som fastslagits genom 1943 års beslut och som visat sig i stort sett ändamålsenliga. Någon anledning att mer från grunden revidera denna organisation, som efter mycket långvariga och omfattande utredningsarbeten beslutats så sent som år 1943, föreligger enligt min mening icke. Vid utredningen bör övervägas i vad mån arbetsuppgifter bör och kan överflyttas från ett verk till ett annat i rationaliserings- och besparingssyfte. Härvidlag torde de sedan år 1943 vunna erfarenheterna kunna vara till god vägledning. Dubbelarbete inom verken och verken emellan måste självfallet undvikas. Även bör undersökas i vad mån en ytterligare samordning av försvarets förvalt­ ning, utöver vad som skett genom 1943 års beslut, kan medföra ökad ekonomi och effektivitet i förvaltningsarbetet. Härvid träder frågan om intendenturförvaltningens ordnande i förgrunden. I samband härmed bör beaktas att arméförvaltningens nuvarande uppdelning på två verksenheter icke torde utgöra en tillfredsställande organisation. Den blivande utredningen bör givetvis även i övrigt föreslå de jämkningar i verks- och personalorganisationen som kompletterande utredningar och vunna er­ farenheter visar vara påkallade. Självklart bör förvaltningsorganisationens omfattning anpassas till den ram som kan bli bestämd för försvaret i dess helhet. Utredningen har att uppmärksamma den av riksdagen berörda frågan om krigsmaterielverkets uppgifter och organisation, vilken fråga måste skärskådas i sitt samband med spörsmålet om den ekonomiska försvarsberedskapens fortsatta handhavande. Även synes vara motiverat att när­ mare överväga frågan om förhållandet mellan krigsmaterielverket och övriga centrala förvaltningsorgan inom försvaret. Beträffande denna fråga håller jag för min del ej för otroligt, att den av överbefälhavaren påtalade oklarheten beträffande fördelningen av uppgifter, befogenheter och ansvar mellan nämnda verk och myndigheter i viss mån kan ha sin grund i bristfälligheter i organisationen av andra centrala förvaltningsmyndigheter än krigsmaterielverket. Vid översynen bör strävan vara att åvägabringa större klarhet vid gränsdragningen mellan de olika centrala förvaltningsmyndigheter, som handhar försörjningen med krigsmateriel, samt att framlägga förslag om därav pakallade organisatoriska åtgärder, oavsett vilka myndigheter som därav berörs. Särskild uppmärksamhet torde härvid böra ägnas åt de betydelsefulla och svårlösta frågorna om an­ skaffningens och kontrollens handhavande. I den mån så finns behövligt bör organisationstekniska undersökningar föregå ställningstagandet i de föreliggande frågorna. För dessa undersök­ ningar bör utredningen anlita skitens organisationsnämnd.

Redan före igångsättandet av 1946 års militära förvaltningsutredning gjordes vissa med försvarets centrala förvaltningsorganisation samman­ hängande frågor till föremål för specialutredningar, vilka numera — i före­ kommande fall efter medverkan av förvaltningsutredningen — resulterat i vissa organisatoriska omläggningar på förevarande område.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Sålunda har de uppgifter i fråga om krigsindustriplaneringen, som tidigare åvilat rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap och under beredskapstiden skilda krisorgan, enligt beslut av 1946 och 1948 års riksdag anförtrotts åt ett nyinrättat verk, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Beredskapsplaneringen av industriens tillverkningar i krig för försvaret ombesörjs — dock utan att helt undandras riksnämn­ den — av försvarets egna organ. Efter särskilda utredningar av frågan om byggnads- och fortifikationsförvaltningens organisation inom försvaret har enligt beslut av 1947 års riksdag för huvuddelen av ifrågavarande förvaltningsverksamhet inrättats ett för försvaret gemensamt ämbetsverk, benämnt fortifikationsförvaltningen. Ärenden rörande de militära flygfälten handläggs dock alltjämt av flygförvaltningen på en särskild byrå, flygfältsbyrån. Slutligen har den år 1944 tillskapade försvarets sjukvårdsförvaltning enligt beslut av 1949 års riksdag omvandlats till försvarets sjukvårdssty­ relse med vissa vidgade arbetsuppgifter. Vad angår återstående grenar av försvarets centrala förvaltningsverk­ samhet fann 1946 års militära förvaltningsutredning beträffande den verk­ samhet, som handhas av försvarets fabriksstyrelse, att någon anledning att i rationaliserings- eller besparingssyfte överflytta arbetsuppgifter från fabriksstyrelsen till annat centralt förvaltningsorgan eller att från sådant organ tillföl a styrelsen nya göromål icke förelåg. På grund härav och då några väsentliga vinster enligt utredningens mening icke var att förvänta av mera detaljerade undersökningar av styrelsens uppbyggnad och personalbestand, fann utredningen sig icke böra ingå på en omprövning av den för styrelsen fastställda organisationen. I fråga om den förvaltningsverksamhet åter, som utövas av lcrigsmatei ielverket, försvarets civilförvaltning och de tre försvarsgrensförvaltningarna, fann utredningen ett ställningstagande böra föregås av ingående organisationstekniska undersökningar. På därom av utredningen i anslut­ ning till utredningsdirektiven gjord framställning uppdrog Kungl. Maj:t åt statens organisationsnämnd att för utredningens räkning verkställa organisationsundersökningar vid nämnda verk. Undersökningarna, vilka pågick under en tidrymd av inemot tre år, resulterade i ingående beskriv­ ningar och analyser av gällande organisation. Med ledning av analyserna samt — beträffande rutinarbeten — i viss utsträckning företagna arbetsstudier utarbetades detaljerade förslag till ny organisation. På grundval av det omfattande undersökningsmaterial, som sålunda tillfördes utred­ ningen, avgav densamma den 16 oktober 1950 betänkande med förslag röiande försvarets centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltning (SOU 1950:36 och 37).

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 9

A. 1946 års militära förvaltningsutredning.

Utredningens förslag, för vilket i vissa delar närmare redogörelse senare lämnas, innebar i huvudsak följande. Tygförvaltningstjänsten skulle även i fortsättningen ankomma på de tre försvarsgrensförvaltningarna. Arbets­ fördelningen förvaltningarna emellan skulle ske enligt den redan tidigare i viss utsträckning tillämpade principen (av utredningen benämnd huvudför­ valtnings principen) att den förvaltning, som för sin försvarsgren hade att anskaffa den största mängden av ett för flera försvarsgrenar gemensamt materielslag, skulle omhänderha huvudförvaltningen av detsamma, d. v. s. projektering, konstruktion, försök, utarbetande av tekniska underlag för anskaffning, inköp, leveranskontroll o. s. v. Den tekniska bearbetningen av uppgjorda konstruktioner, inköpsverksamhet och kontroll, som vid tid­ punkten för förslagets avgivande åvilade krigsmaterielverket, föreslogs skola bli uppdelad på försvarsgrensförvaltningarna, som till sitt förfogande skulle erhålla inköpsorgan med kvalificerad merkantil sakkunskap. Den verksamhet för planeringen av krigsmaterielför sörj ningen under bered­ skap och krig, som ålåg krigsmaterielverket, föreslogs bli överförd till ett nytt ämbetsverk, försvarets industriplanering, vilket även skulle samordna standardiseringsverksamheten, konstruera och anskaffa mätdon, fungera som försvarets patentorgan, utarbeta kontrollmetoder etc. För att åstad­ komma samordning i fråga om projekt- och konstruktionsverksamheten beträffande telematerielen föreslogs ett för försvarsgrensförvaltningarna gemensamt teletekniskt laboratorium bli inrättat, vilket skulle organisa­ toriskt anknytas till försvarets industriplanering. Sistnämnda myndighet skulle därjämte samordna och övervaka förvaltningarnas inköpsverksam­ het samt bestämma, vilken förvaltning som skulle omhänderha huvud­ förvaltningen av för flera försvarsgrenar gemensam materiel. Intendenturförvaltningsorganen föreslogs skola utbrytas ur försvarsgrensförvaltning­ arna och bilda ett nytt för försvaret gemensamt verk, försvarets intendenturförvaltning. Försvarets civilförvaltning skulle kvarsta med delvis ut­ ökade uppgifter. Krigsmaterielverket föreslogs skola helt utgå ur organi­ sationen. I fråga om försvarsgrensförvaltningarnas och försvarets civil­ förvaltnings inre organisation föreslogs icke obetydliga förändringar i rationaliserings- och besparingssyfte.

Remissyttranden. över förvaltningsutredningens betänkande har yttranden avgivits av överbefälhavaren, chefen för armén och arméförvallningen, chefen för marinen och marinförvaltningen, chefen för flygvapnet och flygförvalt­ ningen, försvarets civilförvaltning, krigsmaterielverket, försvarets sjuk­ vårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen, försvarets forskningsanstalt, justitiekanslern, statskontoret, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd, statens organisationsnämnd, statens sakrevision, byggnadsstyrelsen, general­

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

poststyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens handels- och industrikommission, granskningsnämnden för vissa patent­ ansökningar m. m., Sveriges industriförbund, svenska teknologföreningen, svenska officersförbundet, svenska underofficersförbundet, försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund, civilmilitära tjänstemannaförbundet, svenska militärveterinärsällskapet, försvarets civila tjänstemannaförbund, försvarsverkens civila personals förbund, Sveriges arbetsledareförbund, Sveriges juristförbund, statsverkens ingenjör sförbund, tekniska läroverkens ingenjör sförbund, civilförvaltningens personalförbund samt civila statsför­ valtningens tjänstemannaförbund. Över betänkandets avsnitt Dirigeringen av krigsmaterielutvecklingen i vårt land har vidare yttranden avgivits av ingenjörvetenskapsakademien, vetenskapsakademien, universitetskans­ lern, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, svenska nationalföreningen för fysik, svenska nationalföreningen för kemi samt atomkommittén. Eu närmare redogörelse för innehållet i yttrandena — vilka avgavs sommaren 1951 — lämnas i det följande under de olika avsnitt, som därav berörs. I förevarande sammanhang skall blott en översikt lämnas över de synpunkter på förslaget i stort, som framfördes i yttrandena. överbefälhavaren ansåg, att det med hänsyn till kravet på beredskap i då rådande världsläge över huvud taget icke var tillrådligt att genomföra så genomgripande reformer som förvaltningsutredningen föreslagit. De omfattande, viktiga materielanskaffningar som pågick skulle allvarligt kunna störas under det säkerligen långvariga omorganisationsskede, som en vittgående reform innebar. Överbefälhavaren föreslog därför att endast sådana reformer skulle vidtas, som — inom ramen för gällande förvalt­ ningsorganisation — kunde undanröja vissa förefintliga olägenheter och därmed åstadkomma rationellare arbetsformer inom de berörda förvalt­ ningarna och främja samverkan förvaltningsmyndigheterna emellan. Vid •ett bibehållande av den gällande förvaltningsorganisationen var enligt överbefälhavarens mening ett i möjligaste mån klart särskiljande av be­ fogenheterna mellan krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna samt sjukvårdsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen nödvändigt. Mate­ riel utan för masstillverkning tillräckligt fixerat underlag borde icke an­ skaffas genom krigsmaterielverket. Principiellt borde därför verket an­ skaffa materiel i mass- eller standardutförande, varvid anskaffningen en­ dast borde omfatta större mängder. I enlighet med sin sålunda angivna uppfattning avgav överbefälhavaren förslag till bestämmelser angående reviderade anskaffningsuppdrag för krigsmaterielverket ävensom, med anledning av den ändrade uppgiftsför­ delningen, förslag till ändringar i instruktionen för krigsmaterielverket. Överbefälhavaren framhöll i sitt yttrande vidare, att beträffande den materielanskaffning, som skulle åvila försvarsgrensförvaltningarna, huvudförvaltningsprincipen borde tillämpas i de fall, då materielen var av samma eller likartat slag för två eller flera försvarsmyndigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 11

För att säkerställa samarbetet och samordna verksamheten avseende militärtekniska och produktionstekniska frågor berörande materielanskaffningen för krigsmakten föreslog överbefälhavaren att befintliga tek­ niska delegationer skulle utnyttjas, eventuellt utbyggas, och nya sådana delegationer tillskapas när så erfordrades samt att såsom ett högre forum i samarbetsfrågor skulle inrättas en försvarsförvaltningarnas samarbetsdelegation, i vilken borde inga chefen för krigsmaterielverket, cheferna för arméförvaltningens tyg- och intendenturavdelningar samt souscheferna i marin- och flygförvaltningarna. Överbefälhavaren framhöll slutligen att för att åstadkomma ratio­ nellare arbetsformer inom de skilda förvaltningarna de åtgärder i stort borde vidtas, som förvaltningsutredningen förordat. I samband härmed borde även aktuella personalfrågor lösas, vilket borde i viss utsträckning kunna ske oberoende av att krigsmaterielverket bibehölls i organisationen. Försvarsgrens chef erna, f örsvarsgrensf ör vattningar na, krigsmateriel­ verket, fortifikationsförvaltningen och försvarets sjukvårdsstyrelse för­ klarade sig —- på de skäl överbefälhavaren anfört mot en mera genom­ gripande omorganisation av förvaltningstjänsten under rådande förhål­ landen -— eniga med överbefälhavaren beträffande av denne framlagda förslag men ingick likväl, i motsats till överbefälhavaren, pa en sakbedöm­ ning av utredningsförslagen. Även statskontoret, statens sakrevision, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, Sveriges industriförbund, svenska teknologföreningen och försvarets civila tjänstemannaförbund förordade försiktighet med före­ tagande av mera väsentliga ändringar i förvaltningsorganisationen med hänsyn till det utrikespolitiska läget. Utredningens förslag om tygförvaltningstjänstens ombesörjande av de tre försvarsgrensförvaltningarna och om krigsmaterielverkets avskaffande tillstyrktes i princip av försvarsgrcnschcferna och försvarsgrensförvalt­ ningarna ävensom av förvarets civilförvaltning, statens organisationsnåmnd, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och civilmilitära tjänste­ mannaförbundet men avstyrktes av krigsmaterielverket, som ansåg att den mest effektiva förvaltningsorganisationen utgjordes av en för de tre för­ svarsgrenarna gemensam teknisk-ekonomisk organisation och att det därför var oklokt att rasera den grund som lagts härför genom krigs­ materielverkets tillskapande. Statskontoret gav uttryck för liknande syn­ punkter. Förslaget om inrättande av ett nytt ämbetsverk, försvarets industri­ planering, avstyrktes av försvarsgrcnschcferna och försvarsgrensförvalt­ ningarna samt av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens handels- och industrikommission och Sveriges industriförbund. De arbets­ uppgifter, som avsetts skola åvila det nya verket, ansags utan större olägen­ heter kunna fördelas på redan befintliga organ -— riksnämnden, försvars­

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

staben och försvarsgrensförvaltningarna eller särskilda av förvaltningarna tillsatta samarbetsorgan. Det föreslagna teletekniska laboratoriet ansågs organiskt böra anslutas till försvarets forskningsanstalt. Den av utredningen förordade huvudförvaltningsprineipen godtogs av försvarsgrensförvaltningarna, därvid emellertid såväl marinförvaltningen som flygförvaltningen framhöll, att principen i fråga icke fick drivas för långt och sistnämnda myndighet därutöver uttalade, att ställningstagan­ det till frågan om vilken materiel, som skulle anskaffas gemensamt, borde ske genom överenskommelser mellan förvaltningarna. Tillskapandet av ett för försvaret gemensamt intendenturförvaltningsverk tillstyrktes blott av statens sakrevision medan försvarsgrenscheferna, försvarsgrensförvaltningarna, försvarets civilförvaltning, statens organisationsnämnd och försvarets civila tjänstemannaförbund i stället förordade en uppdelning även i fortsättningen av intendenturförvaltningstjänsten på olika organ för varje försvarsgren med tillämpning i större eller mindre omfattning av huvudförvaltningsprineipen. Chefen för armén och armé­ förvaltningen förordade att arméns tygförvaltningstjänst och intendenturförvaltningstjänst skulle handhas av skilda organ, av arméförvaltningen förslagsvis benämnda armétygförvaltningen och arméintendenturförvaltningen. Den överflyttning av vissa till civilförvaltningstjänsten hänförda arbets­ uppgifter från försvarsgrensförvaltningarna till försvarets civilförvaltning , som föreslagits av utredningen, tillstyrktes av sistnämnda ämbetsverk och statens organisationsnämnd men mötte motstånd från försvarsgrensförvaltningarnas sida. Beträffande den inre organisationen av de skilda ämbetsverken fram­ fördes i yttrandena olika från utredningsförslaget avvikande yrkanden, för vilka närmare redogörelse lämnas i det följande i den mån desamma alltjämt är aktuella.

B. 1951 års organisationsändringar m. m.

Med föranledande av överbefälhavarens yttrande föreskrev Kungl. Maj :t genom brev den 28 september 1951, att krigsmaterielverkets anskaffningsverksamhet i princip skulle omfatta endast anskaffning av materiel i större mängder, samt förordnade om sådana provisoriska ändringar i in­ struktionen för krigsmaterielverket och om sådana ändrade föreskrifter angående anskaffning av krigsmateriel att fördelningen av anskaffningsverksamheten skulle komma att ske efter de av överbefälhavaren förordade riktlinjerna. Berörda anskaffningsföreskrifter innehåller, bland annat, att krigsmaterielverket skall ombesörja endast sådan provtillverkning, som avser tillverkningsunderlagets anpassning för massanskaffning; att under sådan av försvarsgrensförvaltning bedriven provtillverkning, som erfordras för att nykonstruerad materiel skall kunna ur tillverknings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 13

synpunkt i erforderlig grad tekniskt fixeras, krigsmaterielverket skall be­ redas tillfälle framlägga synpunkter och önskemål; att i från försvarsgrensförvaltning till krigsmaterielverket överlämnat underlag för anskaffning, tillverkning eller kontroll ändring må ske eller avvikelse göras endast efter medgivande av vederbörlig försvarsgrensför­ valtning; att försvarsgrensförvaltning beträffande till krigsmaterielverket över­ lämnat anskaffningsuppdrag skall beredas tillfälle att, då så erfordras, med teknisk personal deltaga i överläggningar av teknisk art mellan verket och dess leverantörer; samt att krigsmaterielverket genom kontinuerlig rapportering skall hålla försvarsgrensförvaltning orienterad om beställnings- och leveransläge. I brevet föreskrevs vidare, i enlighet med överbefälhavarens förslag, att för främjande av samverkan försvarets förvaltningsmyndigheter emellan i frågor avseende materiel på såväl konstruktions- och försöksstadiet som under tillverkning skall verka tekniska delegationer, som tillskapas på tider och med sammansättning, varom överenskommelser för varje sär­ skilt fall träffas mellan berörda myndigheter, samt att för samordnande och sammanhållande av de tekniska delegationernas verksamhet skall finnas en försvarsförvaltningarnas samarbetsdelegation. Delegationen skall jämväl verka för ömsesidig orientering i frågor rörande anskaffning av materiel för krigsmakten. Delegationen består av chefen för krigsmaterielverket, cheferna för arméförvaltningens tyg- och intendenturavdelningar samt souscheferna i marin- och flygförvaltningarna. Vid handläggning av ärenden som berör försvarets sjukvårdsstyrelses och fortifikationsförvaltningens verksamhets­ områden ingår även cheferna för nämnda verk i delegationen. Ledamöterna äger rätt att vid sammanträde biträdas av experter. Vid sammanträde äger även chefen för försvarsstaben eller den han utser närvara och delta i överläggningarna; han äger dock icke rösträtt. Till sammanträde kan även kallas representant från riksnämnden för ekonomisk försvarsbered­ skap samt från handels- och industrikommissionen. Ordförande är den till tjänsteställningen främste verkschefen. Kungl. Maj:t uppdrog i brevet åt armé-, marin- och flygförvaltningarna att, efter samråd såväl inbördes som med fortifikationsförvaltningen och försvarets sjukvårdsstyrelse, inkomma med förslag till bestämmelser rö­ rande vilken förvaltningsmyndighet som enligt den i förvaltningsutredningens betänkande angivna huvudförvaltningsprincipen borde vara an­ skaffande och förvaltande organ i avseende på materiel, som är av samma eller likartat slag för två eller flera försvarsmyndigheter. Sedan de infordrade förslagen inkommit från förvaltningarna, medde­ lade Kungl. Maj :t genom beslut den 24 april 1953 vissa bestämmelser rörande huvudförvaltningsprincipens tillämpning in. m. Däri föreskrevs

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

att huvudförvaltningsmyndighet skall den försvarsgrensförvaltning an­ ses vara, som för sin försvarsgren har att anskaffa den största mängden av ett för flera försvarsgrenar gemensamt materielslag, varvid nämnda för­ valtning skall handha projektering, konstruktion, försök, utarbetande av tekniskt underlag för tillverkning (upphandling) samt materielbeskrivningar och underhållsinstruktioner ävensom ombesörja inköp, leverans­ kontroll och krigsindustriplanering; att teknisk huvudförvaltningsmyndighet skall den försvarsgrensförvalt­ ning anses vara, som handhar samtliga i det föregående angivna uppgifter med undantag av inköp, leveranskontroll och krigsindustriplanering; att upphandlande myndighet skall den myndighet anses vara, som be­ träffande viss materiel handhar inköp, leveranskontroll och krigsindustri­ planering; att avsteg från ovanstående allmänna grunder för huvudförvaltningsprincipens tillämpning in. m. må göras efter samråd mellan vederbörliga förvaltningsmyndigheter, exempelvis i de fall då huvudförvaltningsprincipens tillämpande helt eller delvis för viss materiel eller vid visst tillfälle ■— såsom vid vissa inköp i utlandet — anses ur ekonomisk synpunkt omo­ tiverat eller ur standardiserings- och arbetssynpunkt eller av annan anled­ ning obehövligt eller opraktiskt. Begreppet teknisk huvudförvaltningsmyndighet har skapats med tanke på sådan materiel, beträffande vilken krigsmaterielverket är upphandlande myndighet. Till föreskrifterna är fogade dels förteckning över de olika materiel­ slag, i fråga om vilkas anskaffning huvudförvaltningsprincipen skall gälla, varvid huvudtörvaltningsmyndighet respektive teknisk huvudförvaltningsmyndighet angetts, dels en förteckning över materiel, beträffande vilken krigsmaterielverket är upphandlande myndighet. Genom ifrågavarande föreskrifter har huvudförvaltningsprincipen gjorts tillämplig på flera viktiga materielslag, såsom viss vapenmateriel (hand­ vapen, markkulsprutor, raketgevär, lättare pjäser m. m.), all slags ammu­ nition, handgranater, landminor, största delen av fordonsmaterielen, viss teleteknisk och elektrisk materiel, fältarbetsmateriel samt viss intendenturmateriel. Krigsmaterielverkets anskaffningsverksamhet omfattar ammunition med visst undantag, minor, sprängmedel och explosivämnen, viss teleteknisk och elektrisk materiel, gasskyddsmateriel, röjningsmateriel, häst- och hundutredningsmateriel, cykelmateriel, de viktigaste slagen av intendenturmateriel, viss sjukvårds-, veterinär- och fortifikationsmateriel samt viss allmän materiel av eller liknande handelsvarutyp och sådan materiel, som ej särskilt framställs för försvarsändamål. Exempel på den sista materielgruppen utgör färger, fernissor, tvätt- och rengöringsmedel, järnhandels­ varor, lysrör, tågvirke, förpacknings- och distributionsmateriel m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 15

I brevet den 28 september 1951 gjordes det uttalandet att Kungl. Maj:t, under beaktande av att krigsmaterielverket bibehölls som ett organ i den militära förvaltningsorganisationen, likväl fann det angeläget att de av för­ valtningsutredningen framlagda förslagen om ändringar i försvarsgrensförvaltningarnas interna organisation vann beaktande i och för åstadkom­ mande av besparingar och mera rationella arbetsformer. Med hänsyn till dels de förändringar, som beträffande organisation och personaluppsätt­ ning inträtt efter de av förvaltningsutredningen gjorda organisationsundersökningarna, dels den omvärdering av organisation och personaluppsätt­ ning, som måste företas på grund av krigsmaterielverkets bibehållande i organisationen, borde frågan om förändringar i förvaltningsmyndigheter­ nas organisation och personaluppsättning dock tas under ytterligare över­ vägande. I anslutning härtill uppdrog Kungl. Maj :t, dels åt försvarets civil­ förvaltning, arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen att inkomma med de förslag till ändringar i förvaltningsutredningens för­ slag, som — med beaktande av då rådande förhållanden — kunde finnas påkallade i förvaltningens organisation, därest krigsmaterielverket bibe­ hölls med i brevet preciserade uppgifter och den av utredningen föreslagna försvarets industriplanering icke organiserades samt beträffande inten­ dentur förvaltningstjänsten valdes ett av förvaltningsutredningen med II betecknat alternativ (innebärande försvarsgrensvis organiserad förvalt­ ning, modifierad enligt huvudförvaltningsprincipen), dels ock åt krigs­ materielverket att inkomma med de Sörslag till ändringar i organisationen av de i utredningens förslag till försvarets industriplanering hänförda enheterna standardiseringssektion och kontrollmetodiksektion, som be­ fanns påkallade, därest dessa organisationsenheter ingick i krigsmateri­ elverket. De sålunda infordrade uppgifterna inkom från de berörda myndig­ heterna i slutet av år 1951. Sedermera har från myndigheternas sida i olika sammanhang framförts förslag, innebärande frångående i vissa av­ seenden från tidigare framlagda synpunkter, främst på den inre organisa­ tionen av vederbörande verk. För förslagen lämnas — i den mån de berör spörsmål som omfattas av föreliggande proposition — närmare redogörelse i det följande.

C. 1953 års utredning m. m.

Efter ytterligare beredning av organisationsfrågan inom försvarsdepar­ tementet anmodade jag genom skrivelse den 30 juli 1953 överbefälhavaren att efter samråd med berörda centrala förvaltningsmyndigheter inkomma med dels besked huruvida de i yttrandet över förvaltningsutredningens be­ tänkande den 29 juni 1951 anförda synpunkterna enligt överbefälhavarens mening alltjämt var aktuella, dels de synpunkter rörande försvarets cen­ trala förvaltning som kunde anföras med stöd av erfarenheter vunna efter

16 Kangl. Maj:ts proposition nr 109.

Kungl. Maj:ts beslut den 28 september 1951 med vissa föreskrifter beträf­ fande försvarets centrala förvaltning. I skrivelsen erinrades om att överbefälhavarens — liksom flera andra remissmyndigheters — yttranden över ifrågavarande förslag till stor del kommit att präglas av världsläget vid tidpunkten för yttrandenas av­ givande. Ett avgörande av denna för försvaret viktiga organisationsfråga borde icke baseras på delvis inaktuella bedömanden. Det framhölls vidare, att underlag dåmera borde finnas att bedöma huruvida de genom beslutet den 28 september 1951 vidtagna åtgärderna kunde anses ha varit tillfyllest för att åstadkomma de rationellare arbetsformer inom berörda förvaltningar och främja den samverkan förvaltningarna emellan, som avsetts. Med anledning härav har överbefälhavaren med skrivelse den 12 augusti 1953 till mig överlämnat en promemoria med vissa synpunkter rörande organisationen av försvarets centrala förvaltning. Det förslag, i vilket pro­ memorian utmynnar, innebär i huvudsak, att krigsmaterielverket bör av­ vecklas och dess uppgifter fördelas på andra organ. Armé-, marin- och flygförvaltningarna har i allt väsentligt anslutit sig till vad som anförts i promemorian. Försvarets civilförvaltning har framhållit, att de synpunkter som anförts i väsentliga avseenden ligger utanför civilförvaltningens verk­ samhetsområde. Ämbetsverket har emellertid i och för sig icke funnit an­ ledning till erinran. Yttranden med vissa detalj synpunkter från marin­ förvaltningen, försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets civilförvaltning och försvarets fabriksstyrelse har fogat§ till överbefälhavarens skrivelse. Krigsmaterielverket, som ansett sig förhindrat att teckna samråd på promemorian, har i stället till mig avlåtit en särskild skrivelse i frågan. Till denna har fogats eu promemoria, i vilken vissa av de utav överbefäl­ havaren framförda synpunkterna kritiseras. Med anledning härav har överbefälhavaren ingett en tilläggspromemoria med sammanställning av vissa synpunkter på vad krigsmaterielverket anfört. Slutligen har chefen för krigsmaterielverket i särskild skrift till mig framfört vissa synpunkter och förslag. Över här ovan berörda skrivelser och promemorior har yttranden in­ hämtats från statskontoret, statens sakrevision, statens organisationsnämnd, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och Sveriges in­ dustriförbund. En närmare redogörelse för nyssnämnda skrivelser och promemorior ävensom däröver avgivna yttranden lämnas i det följande under kap. II. A. För att erhålla erforderligt underlag att bedöma detalj organisation och personalbehov har jag infordrat förslag härom från berörda förvaltningar. Detta har skett genom skrivelse den 30 oktober 1953. Till ledning för be­ rörda förslag har lämnats vissa direktiv samt en promemoria angående grundlinjerna för en förvaltningsreform jämte tablåer, utvisande den till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 17

tänkta inre organisationen i huvuddrag. Myndigheterna har anmodats att vid utarbetande av ifrågavarande förslag, för så vitt ej annat följde av de allmänna riktlinjerna, så långt möjligt beakta vad förvaltningsutredningen förordat. Ifrågavarande förslag har ingetts till mig genom överbefälhava­ ren, som därtill fogat ett sammanfattande yttrande.

Departementschefen. När frågan om organisationen av försvarets centrala tyg-, intendenturoch civilförvaltning nu tas upp till statsmakternas prövning, sker detta efter ett långvarigt och omfattande utredningsarbete. Tillfälle har beretts ett stort antal myndigheter och organisationer inom och utom försvaret att framföra sina synpunkter och förslag i olika hänseenden. Med hänsyn till att det världspolitiska läget år 1951 bedömdes lägga hinder i vägen för en mera genomgripande förvaltningsreform, vidtogs endast begränsade jämkningar inom den gällande organisationens ram genom Kungl. Maj :ts beslut den 28 september 1951. Överbefälhavarens den 12 augusti 1953 avgivna förslag jämte yttranden däröver har byggt jämväl på erfaren­ heterna av berörda organisationsändringar. Då det utrikespolitiska läget inte längre anses stå i vägen för en förvaltningsreform, torde tiden vara inne att från grunden ompröva den centrala tyg-, intendentur- och civil­ förvaltningstjänstens organisation. Det förslag, som jag i det följande fram­ lägger, stämmer i vissa delar icke överens med huvudpunkterna i 1946 års förvaltningsutrednings förslag. De viktigaste skiljaktigheterna be­ står i att försvarets industriplanering inte föreslås skola inrättas liksom ej heller en för försvaret gemensam intendenturförvaltning. I gengäld innebär mitt förslag tillkomsten av en försvarets förvaltningsdirektion med vissa samordnande och ledande uppgifter. Med hänsyn till den ut­ veckling, som ägt rum på olika områden, är förvaltningsutredningens organisationsförslag, som bygger på undersökningar åren 1946 1950, nu­ mera i vad rör detaljerna delvis inaktuellt. Även beträffande huvuddragen av förvaltningarnas inre organisation har vissa jämkningar i jämförelse med utredningens förslag ansetts påkallade. Utredningens personal- och kostnadsberäkningar kan av lätt insedda skäl numera inte oförändrade läggas till grund för ett beslut i förvaltningsfrågan. Även om det förslag jag här framlägger således i organisatoriskt hän­ seende innebär delvis icke oväsentliga avvikelser från förvaltningsutred­ ningen, har jag emellertid strävat efter att så långt möjligt, ehuru under­ stundom i annan form än utredningen tänkt sig, tillvarata grundtankarna bakom utredningens förslag. Jag torde i det följande fa lämna en över­ sikt över de allmänna principer för den centrala försvarsförvaltningens organisation, som varit vägledande vid utformande av förslaget. Huvudintresset knyter sig av naturliga skäl till tygförvaltningstjänsten med hänsyn till dess ekonomiska och militära betydelse. Beträffande denna 2—49 04 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 109.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

har min strävan varit att skapa förutsättningar för en effektiv materielanskaffning och att förverkliga av förvaltningsutredningen uppställda prin­ ciper: klar ansvarsfördelning, rationellt utnyttjande av de tekniska spe­ cialisterna samt god kontakt mellan konstruktörer och tillverkare. Mot denna bakgrund har övervägande skäl ansetts tala för att krigsmaterielverket utgår ur organisationen och att garantier i annan ordning skapas för att de kommersiella och ekonomiska synpunkterna skall vinna tillbör­ ligt beaktande. Det har bedömts vara en angelägenhet av första ordningen att elimi­ nera det dubbelarbete, som f. n. förekommer såväl vid viss krigsmaterielanskaffning som på andra områden, exempelvis i fråga om vissa delar av civilförvaltningstjänsten. Jag har särskilt sökt tillse att den nya organisa­ tionen icke rymmer någon grundval för dubbelarbete. Målsättningen i fråga om förvaltningarnas inre organisation har varit att ge de olika underavdelningarna klart och sakligt avgränsade arbetsuPPgifter samt att till särskilda organ inom respektive förvaltningar sam­ manföra sådana funktionella uppgifter, som lämpligen kan handhas cen­ tralt för myndigheten i dess helhet. Organisationen tar vidare sikte på att säkra erforderligt inflytande för den kommersiella och ekonomiska sakkunskapen. Den interna organisationen är bl. a. avsedd att skapa för­ utsättningar tör ett fortlöpande rationaliseringsarbete i personal- och kostnadsbesparande syfte. Det syns mig ofrånkomligt att en dylik verksamhet bedrivs kontinuerligt, om risken för överorganisation skall kunna före­ byggas- Vidgade möjligheter bereds förvaltningarna att anlita experter utifrån. Jag återkommer till detta spörsmål vid behandlingen av förvalt­ ningsmyndigheternas m. m. organisation. Särskilt intresse har samordningsfrågorna tilldragit sig. Först må näm­ nas den redan nu i stor utsträckning genomförda huvudförvaltningsprincipen, som avses skola ytterligare byggas ut och som förhindrar att anskaffning av för försvarsgrenarna gemensam materiel av mera standardmässig natur splittras pa flera händer. I olika sammanhang utgår jag från att samarbetsoch samordningsorgan för olika frågor inrättas, i den mån så ej redan skett, och jag förutsätter att nya dylika i mån av behov skall växa fram inom den nya organisationen. Tanken bakom inrättandet av dessa organ, som föreslås skola benämnas samarbetsdelegationer, är att likartad verk­ samhet inom de olika förvaltningarna bör regleras likformigt och att för­ valtningarna skall såväl tillgodogöra sig varandras rön och erfarenheter som hämta impulser från områden utom försvaret. Samarbetsorganen bör givetvis aven ägna uppmärksamhet åt att den allmänna tekniska och veten­ skapliga utvecklingen inom respektive områden kommer försvaret tillgodo. Jag räknar vidare med att det redan nu i stor utsträckning mera form­ löst bedrivna samarbetet mellan förvaltningarna och underavdelningar inom olika förvaltningar skall utvecklas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 19

Som ett samordnande och i viss mån ledande organ på ett högt plan föreslås som jag i det föregående antytt, att en försvarets förvaltningsdirektion inrättas med representanter för bl. a. näringslivet som ledamöter. Organisationens byggnad i detta hänseende är icke avsedd att återverka på förvaltningens egenskap av Kungl. Maj :t underställda ämbetsverk. Som resultat av bl. a. de samordnande åtgärderna kan förväntas att den centrala försvarsförvaltningen i större utsträckning än f. n. såväl utåt som inåt skall komma att fungera som en enhet. På denna väg kan för­ utsättningar organiskt växa fram för en förenklad och på flera områden gemensam förvaltningsorganisation. Framtiden får utvisa lämpligheten av att skapa ytterligare gemensamma organ för den centrala förvaltningen. Detta spörsmål sammanhänger givetvis även med frågan om den framtida försvarsordningens utseende.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

KAP. II. PRINCIPIELLA SYNPUNKTER PÅ FÖRVALT- NINGSVERKSAMHETEN INOM TYG-, INTENDENTUR- OCH CIVILFÖRVALTNINGSTJÄNSTENS OMRÅDEN.

A. Tygförvaltningstjänsten.

1. 1946 års militära förvaltningsutreclniiig. Under ett särskilt avsnitt av sitt betänkande (s. 24—29) benämnt »Ut­ vecklingstendenser inom krigsmaterielområdet» framhåller utredningen att, då tygförvaltningen har att svara för att landets försvarskrafter är försedda med för deras krigsberedskap erforderlig, tidsenlig egentlig krigs­ materiel, en framträdande uppgift för tygförvaltningens målsmän är att städse följa den tekniska utvecklingen på alla de områden denna krigs­ materiel omspänner. I vår tid går, konstaterar utredningen, denna utveck­ ling framåt med större snabbhet än någonsin tillförne och ställer därför allt större anspråk på de myndigheter, som skall handha materielens för­ valtning. För att något belysa de problem, som dessa myndigheter har att i förevarande hänseende bemästra, lämnar utredningen att flertal exempel på utvecklingstendenserna i fråga om de viktigare krigsmaterielslagen. Av de anförda exemplen anser utredningen det framgå, att det tek­ niska fortskridandet på krigsmaterielens område icke numera, såsom tidigare var fallet, karakteriseras av ett långsamt och kontinuerligt fogande av länk till länk i en utvecklingskedja utan fastmer av en snabb och ofta språngvis skeende nydaning. Även om alltjämt mycken möda nedläggs på en förbättring av de traditionella stridsmedlen inriktas krafterna dock i stor utsträckning på tillskapandet av nya och för blivande motståndare okända hjälpmedel för krigföringen. De ledande stormakterna offrar ofantliga summor på forsknings- och konstruktionsarbete för framställande av sådana medel. Den materiella överlägsenhet, som ett snabbt utnytt­ jande av nya tekniska rön kan ge, kan icke i samma utsträckning som förr uppvägas av kvantitet, personligt mod, god disciplin och skicklig strategi. Tvärtom tenderar krigföringen att bli alltmer beroende av den tekniska standarden inom respektive länders krigsmakter. Framgång i krig kommer, anser utredningen, för vårt lands del icke längre att vara möjlig, om icke försvarskrafterna är utrustade med vapen, som kan mäta sig med andra länders. För att vi icke skall komma efter i utvecklingen erfordras att forsknings-, konstruktions- och försöksverksamhet kan be­ drivas i all den omfattning våra resurser medger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 21

Krigsmaterielområdets oerhörda omfattning och vårt lands begränsade möjligheter nödvändiggör emellertid enligt utredningens mening en stark sovring av forsknings- och konstruktionsobjekten. Utredningen finner det därvid vara en angelägenhet av vikt att på ett så tidigt stadium som möjligt kunna avgöra om ett objekt förtjänar att bearbetas och, om sa är fallet, vilken inriktning bearbetningen bör få. Härför erfordras i första hand en bedömning av det tilltänkta stridsmedlets militära värde och användnings­ område. Problem av berörd art kan enligt utredningens uppfattning endast lösas i samarbete mellan de militära staberna och vetenskaps­ männen. Utredningen erinrar om att organ för sådant samarbete under andra världskriget i Förenta Staterna och Storbritannien utförde ett mycket värdefullt arbete. Med hänsyn till den stora betydelsen av att såväl forsk­ nings- som konstruktionsverksamheten på förevarande område inriktas mot de lämpligaste målen, anser utredningen det angeläget, att även i vårt land ett organ skapas för en till en sådan inriktning syftande operativ och taktisk analys. Detta organ bör enligt utredningens förslag anknytas till försvarsstaben samt bestå av taktiskt och strategiskt väl skolade officerare från samtliga försvarsgrenar samt vetenskapsmän och tekniker. Genom organets verk­ samhet skulle berörda myndigheter på tidigt stadium kunna få klara direktiv om vilken inriktning forskning, materielutveckling och anskaff­ ning bör ges. Härigenom minskas, anser utredningen, riskerna för att de stora summor vårt land årligen offrar på materielanskaffning för försvaret används på felaktigt sätt samt att de delar av landets vetenskapliga och tekniska resurser som tas i anspråk härför förslösas på olämpliga forsk­ nings- och anskaffningsobjekt. Den avgörande betydelse, som numera måste tillmätas stridsmedlens modernitet, nödvändiggör enligt utredningens uppfattning en sådan orga­ nisation av den centrala krigsmaterielförvaltningen, att den har möjlighet att framgångsrikt fylla sina uppgifter i fråga om projektering och kon­ struktion samt att, med den snabbhet utvecklingen kräver, i erforderlig omfattning framskaffa färdig materiel. I fråga om förvaltningsorganisa­ tionens anpassning efter krigsmaterielutvecklingen anför utredningen vidare i huvudsak följande. Av utomordentlig vikt är, att organisationen möjliggör och underlättar en intim kontakt mellan alla de tekniker, som har med ett materielslags projektering, konstruktion och tillverkning att skaffa. Det organ, som projekterat en apparat för visst ändamål, måste kunna följa den vidare bearbetningen av projektet och kontrollera tillverkningen så, att den fär­ diga produkten verkligen lämpar sig för den avsedda användningen. Under tillverkningens gång vinns ofta erfarenheter, vilka, om de görs till­ gängliga för konstruktören, kan bidra till en förbättrad konstruktion. Ett direkt samarbete mellan konstruktören och tillverkaren är även av denna anledning av stor betydelse.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Också vid köp av redan färdigkonstruerad materiel — främst gäller detta vid inköp från utlandet — är det angeläget med en sådan kontakt mellan den för materielens lämplighet ansvariga förvaltningsmyndigheten och leverantören, att garantier finns för att den inköpta materielen kan användas för avsett ändamål. Organisationen får icke lägga hinder i vägen för en dylik kontakt. För att förvaltningsorganisationen skall kunna fylla sitt syfte måste den vidare förfoga över tekniskt utbildad personal i erforderlig omfatt­ ning, i synnerhet mera kvalificerad sådan, och denna personal skall kunna utnyttjas på effektivast möjliga sätt. Den långt drivna tekniska utveck­ lingen har i förut oanad omfattning ökat komplicitetsgraden hos den moderna krigsmaterielen. Detta framtvingar i sin tur en långt gående specialisering av den personal, som är sysselsatt med materielens pro­ jektering, konstruktion och underhåll. För att en tekniker skall kunna tränga så djupt in i de problem, som sammanhänger med ett stridsmedels användning och konstruktion, att han har utsikt att kunna utveckla eller förbättra detsamma, måste han inskränka sin verksamhet till ett mycket begränsat materielområde. På varje sådant område kan vårt land fram­ bringa endast ett fåtal specialister. Förvaltningsorganisationen måste där­ för vara sådan, att den kräver minsta möjliga antal specialister, samt även sådan, att specialisterna så långt sig göra låter får odelat ägna sig åt sina specialiteter. De bör alltså så litet som möjligt belastas med förvaltnings­ uppgifter, som verkar hindrande på deras huvudsysselsättning och för vilka de kanske är mindre väl lämpade. Slutligen måste förvaltningsapparaten för att kunna tillgodose de an­ givna syftena vara så uppbyggd, att fördelningen av förvaltningsansvaret är absolut klar. Det får exempelvis icke råda någon tvekan om vem som skall ställas till svars för eventuella materielfel eller anskaffningsförseningar.

Av de undersökningar, som för utredningens räkning utförts på tygför­ valtningens område, finner utredningen det otvetydigt framgå, att den nu­ varande organisationen av krigsmaterielförvaltningen icke motsvarar de krav, som numera måste ställas på en sådan organisation. Härom anför utredningen, bland annat, följande. Inom de områden av tygförvaltningen, där förvaltningsverksamheten för närvarande är delad mellan försvarsgrensförvaltningarna och krigsmaterielverket, ledes projektering, konstruktion och försök av respektive försvarsgrensförvaltningar, vilka även handhar behovsberäkningar och ekonomisk planering. Sedan konstruktionsverksamheten fortskridit så långt att en prototyp skapats och provserier tillverkats, överlämnas det tekniska under­ laget till inköpsorganet, krigsmaterielverket, som helt tar upp och håller kontakt med tillverkarna — statliga eller icke statliga. Krigsmaterielverket har en egen teknisk byrå, som granskar det tekniska underlaget och om­ arbetar detta med hänsyn till massfabrikationens krav, vilket bl. a. kan innebära ändring av bearbetningsmetoder, operationsföljder och konstruk­ tioner, allt i tillverkningsförenklande syfte. Bearbetningen för förenkling och förbilligande av tillverkningen sker som regel i samråd med och efter förslag från den offererande industrien. Leveranskontroll av den materiel, som köpts av krigsmaterielverket, utförs i huvudsak av verkets egen kon­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 23

trollbyrå. Undantag utgör materielinköpen från AB Bofors samt inköpen av viss telemateriel, vilka på uppdrag av krigsmaterielverket kontrolleras av de beställande försvarsgrensförvaltningarna. Sedan materielen ^ leve­ rerats, ankommer uppbördskontrollen och materielens underhåll på för­ svarsgrensförvaltningarna. Den sålunda tillämpade fördelningen av förvaltningsverksamheten har redan före utredningens tillsättande i olika sammanhang varit föremål för kritik. Genom försvarsdepartementets ämbetsskrivelse den 13 november 1946 har till utredningen för att tas i beaktande vid utredningsuppdragets full­ görande överlämnats en på uppdrag av chefen för försvarsdepartementet genom statens sakrevision verkställd undersökning angående vissa förhal­ landen i samband med anskaffningen genom lcrigsmaterielverkets försorg av krigsmateriel för armémyndighets räkning. Undersökningen, som efter det påståenden om fel och försummelser från lcrigsmaterielverkets sida offentligen framförts — tillkommit på därom av chefen för nämnda ämbetsverk gjord framställning, ger vid handen, att — även om grövre fel och försummelser från verkets sida icke kunnat påvisas brister förelegat bl. a. beträffande tillverlcningskontrollen och uppgjorda leverans­ planer samt framför allt i samarbetet mellan verket och arméförvaltningen. Vilken av nämnda myndigheter, som i de särskilda fallen burit ansvaret för förekommande felaktigheter, har ofta varit oklart med därav följande tekniska och ekonomiska konsekvenser. Såsom i utredningsdirektiven framhållits har även överbefälhavaren framställt vissa anmärkningar i här förevarande hänseende. Uti sin i direk­ tiven åberopade skrivelse den 10 januari 1946 angående organisation av försvarets högsta ledning in. m. har överbefälhavaren bl. a. framhållit, att vissa allvarliga olägenheter i den år 1943 fastställda förvaltningsorga­ nisationen framkommit, av vilka den allvarligaste var oklarheten rörande uppdelningen i fråga om uppgifter, befogenheter och ansvar mellan krigs­ materielverket och övriga centrala förvaltningsmyndigheter. Denna oklar­ het hade lett till slitningar mellan de berörda myndigheterna och hade vidare medfört, att orsakerna till begångna misstag och uppkomna leverans­ förseningar icke kunnat klarläggas. Även utredningen har kommit till den uppfattningen, att den nuvarande fördelningen av förvaltningsverksamheten på förevarande område icke är tillfredsställande. Det har sålunda förekommit, att krigsmaterielverket vid granskningen av det tekniska underlaget för materielanskaffningen företagit justeringar i av vederbörande försvarsgrensförvaltning gjorda konstruktioner utan att samråd ägt rum med förvaltningen i fråga. Åt­ gärderna, vilka som regel företagits för att bättre anpassa konstruktionerna efter tillverkningstekniska krav, har understundom lett till att materielen icke funktionerat på sätt som avsetts. I fråga om leveranskontrollen har det visat sig, att försvarsgrensförvaltningarna icke litar på krigsmaterielverlcets kontroll utan i vissa fall utför noggrann övervakning av densamma. De angivna förfaringssätten medför mycket dubbelarbete, särskilt be­ träffande kontrollverksamheten men även i fråga om bearbetningen av det tekniska underlaget. En påtaglig olägenhet av den rådande organisationen är, att tekniska specialister på samma matcrielslag måste finnas både inom krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna. Såsom överbefäl­ havaren framhållit, har systemet även medfört oklarhet i ansvarsfördel­

24 Kungl. Maj:t$ proposition nr i09.

ningen och svårigheter att klarlägga orsakerna till begångna misstag och uppkomna leveransförseningar. Den allvarligaste följden av det nuvarande systemet är emellertid enligt utredningens uppfattning, att de konstru­ erande och beställande förvaltningarna icke får direkt kontakt med till­ verkarna. De erfarenheter, som krigsmaterielverkets tekniker erhåller i sitt samarbete med tillverkningen dels vid utarbetande av fabrikationsbestämmelser förslag till sådana bestämmelser kommer ofta från de offererande fabrikerna — och dels vid tillverkningskontrollen, kommer icke i önskvärd omfattning försvarsgrensförvaltningarna tillgodo. Det är emellertid icke blott förvaltningsfunktionernas uppdelning på krigsmaterielverket å ena sidan och försvarsgrensförvaltningarna å den andra som är otillfredsställande i den nuvarande förvaltningsorganisa­ tionen. Fördelningen inom de centrala verken av förvaltningsuppgifterna på olika enheter kan i många fall ske efter rationellare grunder än för när­ varande. I icke ringa utsträckning förekommer det sålunda, att den inre organisationen av verken är så ordnad, att teknisk sakkunskap på samma materielslag måste vara tillfinnandes inom flera verksenheter, vilket inne­ bär en misshushållning med teknisk personal. Genom att därvid de tek­ niska funktionerna icke i tillräcklig grad renodlats utan sammanblandats med andra uppgifter, får teknikerna ofta icke i önskvärd utsträckning ägna sig åt den verksamhet för vilken de huvudsakligen avsetts och er­ hållit särskild utbildning.

Utredningen finner för sin del, att för att den centrala krigsmaterielförvaltningen skall motsvara de krav, man enligt utredningens uppfatt­ ning måste ställa på densamma — klar ansvarsfördelning, god kontakt mellan konstruktörer och tillverkare samt rationellt utnyttjande av de tekniska specialisterna — det är nödvändigt att i den utsträckning sig göra låter samla handläggningen av alla tekniska funktioner beträffande visst materielslag inom en och samma centrala förvaltningsmyndighet och inom denna myndighet inom en och samma avdelning eller byrå. En inaterielförvaltande centralmyndighet bör således enligt utredningen i första hand bestå av ett antal sakavdelningar eller sakbyråer, var och en för handhavande av alla de tekniska funktionerna beträffande viss likartad materiel. I fråga om sammansatt krigsmateriel, t. ex. flygplan, fartyg och stridsvagnar, finner utredningen det emellertid nödvändigt med en en­ hetlig sammanhållning av hela stridsmedlets projektering och konstruktion. Fördelningen av materielförvaltningen mellan olika förvaltningsmyndig­ heter och mellan olika underavdelningar av en myndighet får icke, betonar utredningen, ske så, att denna sammanhållning äventyras. För att icke materielspecialisterna skall behöva åläggas sådana med materielens förvaltning sammanhängande uppgifter för vilka de kanske är mindre lämpade och som hindrar dem i deras tekniska verksamhet bör enligt utredningens förslag sådana arbetsuppgifter, som icke förutsätter detaljerad materielkunskap men väl fackutbildning inom en viss arbets­ funktion, t. ex. inköpsverksamhet, verkstadsdrift och litteraturtjänst, icke belasta sakavdelningarna (-byråerna) utan handläggas inom särskilda

Kungl. Ma):ts proposition nr 109. 25

funktionella organ av personal med erforderliga speciella kvalifikationer. Härutöver erfordras enligt utredningen inom en materielförvaltande myn­ dighet vissa stabsorgan för ledning och planering av myndighetens verk­ samhet m. m. Även i övrigt bör enligt utredningens mening alla de åtgärder vidtas, som är ägnade att renodla ifrågavarande teknikers arbetsuppgifter. En sådan åtgärd finner utredningen vara att från de centrala förvaltningarna och till lokalförvaltningarna delegera beslutanderätten i frågor, som icke ovillkorligen kräver central handläggning, samt att förenkla kommunika­ tionerna mellan central- och lokalförvaltningarna. Utredningen har under sina försök att åstadkomma en lämplig organisa­ tion på tygmaterielförvaltningens område till en början undersökt om icke en sådan skulle kunna ernås genom att låta försvarsgrensförvaltningarna själva omhänderha den tekniska bearbetningen och kontrollen av den materiel förvaltningarna själva projekterat. I den nuvarande förvaltnings­ organisationen skulle alltså — förutom en viss rationalisering av försvarsgrensförvaltningarnas inre organisation — allenast göras den ändringen, att dessa uppgifter överflyttades från krigsmaterielverket till respektive försvarsgrensförvaltningar. Krigsmaterielverket skulle således i fråga om anskaffning av krigsmateriel övergå till att bli ett rent inköpsorgan. Ut­ redningen har emellertid funnit, att även den rena inköpsverksamheten så intimt sammanhänger med de tekniska funktionerna vid materielens anskaffande, att ansvaret härutinnan icke bör delas på flera instanser. Erfarenheterna från den nuvarande organisationen utvisar enligt utred­ ningens uppfattning, att en sådan delning icke kan ske utan slitningar in­ stanserna emellan, vilka kan menligt inverka på anskaffningen. Utredningen har funnit, att endast två organisationsalternativ kan tänkas, som på ett tillfredsställande sätt motsvarar kraven på tygmateriel­ förvaltningens handhavande. Enligt det ena alternativet, av utredningen kallat alternativ I, skulle all förvaltning av krigsmateriel koncentreras till ett enda för försvaret gemen­ samt centralt ämbetsverk, vilket verk skulle överta samtliga de uppgifter på tygförvaltningens område, som nu åvilar krigsmaterielverket samt armé-, marin- och flygförvaltningarna. Ett sådant verk bör enligt utredningen lyda omedelbart under Kungl. Maj :t. Chefskapet för verket bör utövas an­ tingen av överbefälhavaren med en souschef för den direkta ledningen av verket eller också av en överbefälhavaren ej underställd chef. Det andra alternativet (av utredningen kallat alternativ II), efter vilket en lösning av föreliggande organisationsproblem enligt utredningens me­ ning låter sig tänkas, är en uppdelning även i fortsättningen av tygmaterielförvaltningen på de tre försvarsgrensförvaltningarna, armé-, marin- och flygförvaltningarna. Därvid kan emellertid, framhåller utredningen, en återgång till det

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

tidigare rådande systemet med helt och hållet försvarsgrensvis ordnad förvaltning icke ifrågakomma. Utredningen anför härom följande. Inom tygförvaltningens område finns i icke ringa omfattning materiel, som i samma eller liknande utförande används inom samtliga försvars­ grenar eller inom två av dem. En försvarsgrensvis helt genomförd uppdel­ ning av konstruktion och anskaffning av sådan materiel skulle icke stå i överensstämmelse med kravet på koncentration av förvaltningsverksamheten i vad avser samma eller liknande materielslag. I stället bör enligt detta alternativ fördelningen av krigsmaterielens handhavande mellan de tre försvarsgrensförvaltningarna ske efter principen att den försvarsgrensförvaltning, som för sin försvarsgren har att anskaffa den största mängden av ett för flera försvarsgrenar gemensamt materielslag, skall handha huvud­ förvaltningen av detsamma. Med huvudförvaltning förstår utredningen i detta sammanhang projektering, konstruktion, försök, utarbetande av tekniskt underlag för anskaffning, inköp, leveranskontroll samt upprät­ tande av materielbeskrivningar och underhållsinstruktioner. I de fall där en försvarsgrensförvaltning sålunda skall utöva huvudförvaltningen be­ träffande viss materiel för annan försvarsgrensförvaltnings räkning, skall denna andra försvarsgrensförvaltning handlägga allenast frågor rörande krigsförberedelsearbete, ekonomisk planering, materielinspektion, förrådshållning och reparationstjänst. Vissa undantag från sistnämnda princip blir dock nödvändiga med hänsyn till den sammansatta materielen. Vidare finns inom tygförvaltningens område funktioner, vilka otvivel­ aktigt icke bör anförtros var och en av försvarsgrensförvaltningarna utan bör handhas av för hela försvaret gemensamma organ med direktivrätt i förhållande till försvarsgrensförvaltningarna. Hit hör i första hand vissa uppgifter i samband med den s. k. industri­ planeringen, d. v. s. den verksamhet för planering av krigsmaterielförsörjningen under beredskap och krig, som redan nu i viss utsträckning undantagits från försvarsgrenschefernas bestämmande och ålagts dels riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och dels krigsmaterielverket. Det ligger i sakens natur att på detta område måste finnas av försvarsgrenscheferna oberoende instanser för bl. a. fördelningen av tillgänglig industri­ kapacitet såväl mellan militära och civila behov som ock mellan försvars­ grenarna. Ett annat område där ett samordnande organ för försvarsgrenarnas verk­ samhet erfordras är standardiseringens. Erfarenheten från såväl statlig som enskild företagsamhet visar nödvändigheten av att det inom varje större organisation, som handhar materiel, finnes en i standardfrågor ledande och samordnande instans, som med viss tyngd kan hävda standardiseringssynpunkter. Inom försvaret bör ett dylikt organ dessutom självt utge standard för viss materiel, främst sådan, som är gemensam för flera försvarsgrenar och som skall krigstillverkas eller ur förrådshållningsoch krigsreparationssynpunkt är av väsentlig betydelse. Organet bör vidare ha att utarbeta för försvaret gemensam nomenklatur och materielkod, vilken utgör grunden för standardiseringsverksamheten. Inom gällande förvaltningsorganisation åvilar ifrågavarande standardiseringsuppgifter krigsmaterielverket. Ett nära samband med berörda uppgifter på standardiseringens område har den verksamhet, som avser att utveckla och samordna kontrollmeto­ diken. Vid all materieltillverkning är en ändamålsenlig och tillförlitlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 27

kvalitetskontroll av väsentlig betydelse. För försvarets del torde det vara nödvändigt, att de teoretiskt matematiska grunderna för kontrollmeto­ diken behandlas av ett för försvarsgrenarna gemensamt organ. De teore­ tiska utredningarna inom detta organ bör praktiskt omsättas i bl. a. ut­ arbetande av allmänna kontroll- och leveransbestämmelser samt tabeller och normer för statistisk kontroll. För sin verksamhet behöver organet underlag i form av tillförlitliga mätresultat och skall därjämte kunna prova nya mätinstrument. Med hänsyn härtill och da flertalet mätdon är gemen­ samma för hela försvaret, är “det naturligt, att åt organet i fråga jämväl anförtros uppgiften att konstruera och anskaffa mätdon. En stor del av mätdonsanskaffningen sammanhänger för övrigt intimt med planeringen av krigsmaterieltillverkningen under beredskap och krig. Även den nu berörda verksamheten handhas för närvarande av krigsmaterielverket. Sistnämnda ämbetsverk fungerar bl. a. även såsom försvarets patent­ organ. Det torde vara ändamålsenligt, att patentärenden avseende upp­ finningar beträffande krigsmateriel eller eljest av betydelse för rikets för­ svar även i fortsättningen behandlas inom en för försvarsgrenarna gemen­ sam institution. Försvarets teletekniska materiel har visserligen i stor utsträckning olika användningsområden inom de olika försvarsgrenarna och maste där­ för i skilda hänseenden ges olika utföranden inom armén, marinen och flygvapnet. Såväl på det systematiska området som inom detaljtekniken finns dock så mycket för telematerielen gemensamt att vid en försvarsgrensvis ordnad förvaltning en samordning i nagon form är nödvändig. Konstruktionsverksamheten utförs beträffande telemateriel i huvudsak på laboratorium. Genom att inrätta ett för försvarsgrenarna gemensamt teletekniskt laboratorium, som kan ställa högkvalificerade tekniker inom de olika materiel- och systemområdena till försvarsgrensförvaltningarnas förfogande och där den personal, som inom sistnämnda verk är syssel­ satt med anpassning och konstruktion av telemateriel, kan utföra sina för­ sök, bör en samordning i önskvärd omfattning kunna komma till stånd på förevarande område. Till ett för försvarsgrenarna gemensamt organ måste slutligen också överlåtas att bestämma vilken försvarsgrensförvaltning som skall handha huvudförvaltningen av för flera försvarsgrenar gemensam materiel samt att samordna och övervaka dessa förvaltningars inköpsverksamhet.

De funktioner, som enligt vad sålunda anförts borde handhas av utan­ för försvarsgrenarna stående organ, är enligt utredningens uppfattning alla — med undantag av de uppgifter, som åvilar riksnämnden för ekono­ misk försvarsberedskap och vilka alltjämt bör tillkomma nämnden av den art, att de i alternativ II bör kunna inordnas under ett och samma verk, förslagsvis benämnt försvarets industriplanering. Detta verk bör enligt utredningen lyda direkt under Kungl. Maj:t. Då på verket skulle ankomma att i olika avseenden verkställa avvägning mellan försvarsgre­ narna och slita tvister mellan försvarsgrensförvaltningarna, föreslås det­ samma skola ställas under chefskap av överbefälhavaren. Under honom föreslås den direkta ledningen av verket skola utövas av en souschef. Chefskapet över försvarsgrensförvaltningarna föreslås såsom för när­

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

varande skola utövas av respektive försvarsgrenschefer. För den direkta ledningen av förvaltningsverksamheten bör enligt utredningen liksom nu finnas en souschef för varje verk. Vid sina överväganden beträffande vilket av de båda ovan angivna alternativen för tygmaterielförvaltningens ordnande som bör väljas har utredningen (betänkandet s. 37—40) verkställt jämförelser mellan alterna­ tivens för- och nackdelar med avseende på såväl var och en av de huvudmaterielgrupper i vilka tygmaterielen låter sig indelas som ock envar av de förvaltningsfunktioner, som enligt utredningens förut återgivna upp­ fattning bör frånskiljas den rent tekniska verksamheten. Jämförelserna ger enligt utredningens mening till resultat, att för alternativ I främst talar, att krigsplaneringen och inköpsverksamheten bättre kan samordnas samt att i fråga om materielslagen vapen, ammunition och teleteknisk materiel kravet på standardisering lättare kan tillgodoses och verksamheten i viss mån kan bedrivas rationellare med undvikande i stort sett av dubbelar­ bete. Till förmån för alternativ II anförs i första hand, att detsamma be­ träffande projektering och konstruktion av sammansatta stridsmedel skapar större förutsättningar för åstadkommande av snabba och kvalita­ tivt fullgoda arbetsresultat samt möjliggör intimare kontakt mellan försvarsgrenscheferna och förvaltningsorganen. Enligt utredningens uppfattning finns således skäl, som talar till förmån för båda alternativen. Båda anses av utredningen innebära väsentliga förbättringar i förhållande till den nuvarande organisationen av tygförvaltningstjänsten. Rent principiellt får enligt utredningens mening alternativ I anses innefatta den lämpligaste organisationsformen pa förevarande område. Emellertid lämpar sig, fram­ håller utredningen, detta alternativ mindre väl för den nuvarande försvarsordningen där de tre försvarsgrenscheferna svarar envar för sin försvars­ grens materielutrustning. Försvarsgrenschefernas inflytande säkerställs däremot enligt alternativ II, i vilket bibehålls den nuvarande, i detta hänseende erfarenhetsmässigt ändamålsenliga organisationsformen med dessa chefer såsom samtidigt chefer för försvarsgrensförvaltningarna. Med beaktande av vad utredningen sålunda anfört har utredningen för sin del stannat vid att sasom sitt förslag till organisation av försvarets centrala tygmaterielförvaltning framlägga alternativ II. Utredningen har emellertid framhållit, att därest i framtiden en försvarsordning skulle genomföras, som icke i samma mån som den nuvarande bygger på tre från varandra avgränsade försvarsgrenar och en tredelning av ansvaret för försvarskrafternas stridsduglighet, frågan om en ytterligare samord­ ning av tygförvaltningstjänsten syns böra upptas till förnyad prövning. Beträffande motiveringen för valet av alternativ II såsom utredningens förslag till tygförvaltningstjänstens ordnande har särskilt yttrande avgivits av herr von Heland, som anfört, att enligt hans mening en organisation av ifrågavarande verksamhet enligt alternativ II även rent principiellt är att föredra framför alternativ I.

Kungl. May.ts proposition nr 109. 29

Remissyttranden. Överbefälhavaren ansåg, såsom i det föregående berörts, med hänsyn till kravet på beredskap i då rådande världsläge det överhuvudtaget icke vara tillrådligt att genomföra så genomgripande reformer, som utredningen före­ slagit, utan förordade i stället vidtagande av vissa, tidigare angivna åt­ gärder, vilka avsåg att — inom ramen för gällande förvaltningsorganisa­ tion — undanröja vissa förefintliga olägenheter och därmed åstadkomma rationellare arbetsformer inom de berörda förvaltningarna och fiämja samverkan förvaltningsmyndigheterna emellan, överbefälhavaren ansåg, att man hade anledning hysa förhoppning att värdet av de av honom före­ slagna åtgärderna skulle kunna bli bestående. Framtida erfarenheter borde få ge utslag till ett bedömande härutinnan. Huruvida resultat skulle kunna uppnås berodde emellertid helt på den personliga insatsen och viljan till samarbete. Måhända kunde det komma att visa sig att förvalt­ ningsapparaten med de föreslagna förändringarna även på längre sikt kunde behålla sin hittillsvarande utformning. Varom icke, blev det enligt överbefälhavarens mening nödvändigt att ånyo ta frågan om den militära förvaltningsorganisationen till omprövning. Samtliga berörda förvaltningsmyndigheter samt försvarsgrenscheferna förklarade sig vara eniga med överbefälhavaren om dennes förslag och beredda att genom samarbete medverka till en lösning efter de av honom angivna riktlinjerna. Flertalet av ifrågavarande myndigheter uttalade sig likväl, såsom i det föregående i korthet berörts, rörande de av utredningen framlagda principerna för, bl. a., tygförvaltningstjänstens ordnande. Chefen för armén ansåg sålunda att tygförvaltningstjänsten, principiellt sett, i stort borde organiseras enligt det framlagda alternativet II och med tillämpning av huvudförvaltningsprincipen. Arméchefen delade utred­ ningens uppfattning, att den rena inköpsverksamheten så nära samman­ hängde med de tekniska funktionerna vid materielens anskaffande, att ansvaret härutinnan icke borde fördelas på flera händer. Då det enligt arméchefens mening var en angelägenhet av vikt, att klara ansvarslinjer skapades vid materielanskaffningen, var det ett önskemål att utredningens förslag i detta hänseende — innefattande även krigsmaterielverkets av­ skaffande — genomfördes så snart det lämpligen kunde ske. Förslaget om inrättandet av ett nytt verk, försvarets industriplanering, kunde armé­ chefen av samma skäl som åberopats av arméförvaltningen icke biträda. Arméförvaltningen uttalade sitt fulla instämmande i vad utredningen anfört i fråga om förvaltningsorganisationens anpassning efter kngsmaterielutvecklingen. Efter att ha gett sin anslutning till utredningens uppfattning rörande principerna för anskaffningsverksamhetens ordnande och förslaget om krigsmaterielverkets avskaffande anförde ämbetsverket beträffande valet mellan de av utredningen uppställda båda organisationsalternativen, bl. a., följande.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

En organisation med ett för försvaret gemensamt s. k. materieldepartement, ungefär i likhet med vad alternativ I skulle innebära, föreslogs på sin tid^ av 1940 års militära förvaltningsutredning men föranledde icke någon åtgärd på grund av de vägande skäl, som då anfördes mot ett dylikt centralorgan. Krigföringen på marken, på sjön och i luften kräver av den för stridsverksamheten grundväsentliga materielen egenskaper av helt skilda slag. Denna omständighet torde i själva verket vara den när­ maste anledningen. till stridskrafternas uppdelning på tre försvarsgrenar och som en naturlig följd härav den tekniska handläggningen av materielfrågorna vid tre försvarsgrensförvaltningar, direkt samarbetande med vederbörlig försvarsgren. Arméförvaltningen instämmer därför i det av herr von Heland i särskilt yttrande gjorda uttalandet, att en organisation av tygförvaltningstjänsten enligt alternativ II även rent principiellt är att föredra. Genom den av utredningen föreslagna utökade användningen av den redan tidigare i viss utsträckning tillämpade s. k. huvudförvaltningsprincipen blev enligt arméförvaltningens mening önskemålet om sammanhåll­ ning och koncentrering av tygförvaltningen ytterligare tillgodosett. Armé­ förvaltningen erinrade om de sedan flera år tillbaka verkande samarbetskommittéerna för sammanhållning av likartade materielfrågor inom för­ valtningarna m. m. och framhöll, att erfarenheterna av dessa kommittéer var synnerligen goda. Det syntes arméförvaltningen som om vissa av de för försvaret gemensamma funktioner, som enligt utredningens alterna­ tiv II skulle uppdras åt försvarets industriplanering helt eller delvis skulle kunna omhänderhas av dels respektive huvudförvaltande myndigheter, dels samarbetsorgan liknande förutnämnda samarbetskommittéer. Armé­ förvaltningen föreslog att industriplaneringsverksamheten skulle uppdelas mellan överbefälhavaren (med handläggning inom försvarsstabens kvartermästaravdelning), riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap samt försvarsgrensförvaltningarna. Standardiseringsverksamheten borde hand­ has av vederbörande huvudförvaltande myndighet med den redan befint­ liga försvarets standardiseringsdelegation såsom samordnande organ. Uppdraget att sammanhalla kontrollmetodikfrågorna för försvaret borde kunna anförtros nagot av de nu förefintliga organen, exempelvis försvarets fabriksstyrelse. En samarbetsdelegation under ledning av fabriksstyrelsen och med representanter från förvaltningarnas kon­ trollorgan borde tills vidare kunna lösa gemensamma frågor rörande mätmetodik och mätdon. Mätdonsfrågorna horde i övrigt kunna skötas av förvaltningarna respektive huvudförvaltningarnas kontrollorgan, vilka har personal som i praktiken sysslar med hithörande frågor. Erfordras ett särskilt förråd för eventuellt gemensamma mätdon och kontrollapparater, ansåg arméförvaltningen detta lämpligen kunna förläggas i anslutning till något redan befintligt organ, exempelvis Stockholms tygstation, där till­ gång även fanns till den av utredningen föreslagna mindre serviceverk­ staden. Patentfrågorna syntes utan olägenhet kunna knytas till något

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 31

annat redan befintligt verk, till exempel försvarets forskningsanstalt. Upp­ kommande frågor rörande fördelningen av för försvarsgrenarna gemensam materiel på olika huvudförvaltningar borde kunna lösas genom samråd förvaltningarna emellan. Förslaget om inrättande av ett för försvaiet gemensamt teletekniskt laboratorium tillstyrktes av arméförvaltningen. Laboratoriet borde emellertid anslutas till försvarets forskningsanstalt. Marinledningen (chefen för marinen och marinförvaltningen) anslöt sig i princip till vad utredningen anfört rörande förvaltningsorganisationens anpassning efter krigsmaterielutvecklingen. Av utredningen gjorda ut­ talanden rörande vikten av ett direkt samarbete mellan konstruktör och tillverkare, rörande erforderlig tillgång till tekniskt utbildad personal och denna personals effektiva utnyttjande ävensom betydelsen av en klarare fördelning av förvaltningsansvaret var enligt marinledningen i hög grad beaktansvärda. Det syntes dock icke vara möjligt att i den utsträckning utredningen förutsatt frigöra den mera kvalificerade tekniska personalen från förvaltningsuppgifter, som verkade hindrande på dess huvudsyssel­ sättning. Arbetsuppgifterna syntes icke kunna i större omfattning upp­ spaltas så, att den tekniska personalen skulle uteslutande få ägna sig åt de tekniska uppgifternas lösning. Marinledningen ansåg det högst ange­ läget att organisationen i sin helhet utformades så, att förvaltningsarbetet underlättades och att förvaltningsrutinen gjordes så enkel som möjligt. De av utredningen anförda synpunkterna, hur riktiga de än var, fick så­ lunda icke tillmätas utslagsgivande betydelse vid förvaltningsorganisa­ tionens uppbyggande. Härvid borde bl. a. beaktas att det för försvarets stridsduglighet, uthållighet och effektivitet var nödvändigt att underhållstjänsten vid de stridande förbanden fungerade tillfredsställande. En av förvaltningarnas viktigaste uppgifter var att i tekniska och ekonomiska avseenden vara ledande organ för de lokala myndigheterna, såsom rege­ menten, örlogsvarv, skolor m. in. Ett behörigt hänsynstagande härtill krävde, att försvarsgrenschefernas inflytande på förvaltningen i dess hel­ het under fred såväl som krig var säkerställd. Beträffande bristerna i den nuvarande förvaltningsorganisationen vits­ ordade marinförvaltningen, att tillskapandet av krigsmaterielverket med­ fört oklarhet i ansvarsfördelningen, dubbelarbete i icke ringa utsträckning samt otillräcklig kontakt mellan konstruktör och tillverkare. Marinledningcn instämde i de av förvaltningsutredningen gjorda ut­ talandena rörande förvaltningsorganisationens utformning, i den mån de avsåg att tillförsäkra försvarsgrenscheferna ett avgörande inflytande på tygmaterielförvaltningen. Detta kunde icke ske med mindre förvaltningen i princip ordnades försvarsgrcnsvis. Härav följde att marinledningen icke kunde ge sin anslutning till det av utredningen diskuterade, såsom alter­ nativ I betecknade organisationsförslaget innebärande koncentration av all förvaltning av krigsmateriel till ett enda för försvaret gemensamt ämbets­ verk.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Vad angick det lämpligaste sättet för ordnandet av tygmaterielförvaltningen kunde marinledningen i princip godta utredningens förslag i vad detsamma innebar indragning av krigsmaterielverket. Med hänsyn till den inledningsvis anförda synpunkten att större ändringar icke borde företas under rådande förhållanden ansåg marinledningen dock att med verkets indragning borde tills vidare anstå. För att avhjälpa de olägen­ heter och anmärkningar, vartill samarbetet mellan krigsmaterielverket och marinförvaltningen gett anledning, borde emellertid en översyn ske av verkets organisation och arbetsformer. Marinledningen avstyrkte förslaget om inrättande av en försvarets in­ dustriplanering. Särskilt måste marinledningen bestämt motsätta sig den övervakande verksamhet som enligt förslaget skulle tillkomma nämnda verk beträffande inköpsverksamheten. Även om försvarets industriplanering icke tillädes nämnda övervakande uppgift, syntes densamma genom de ämbetsverket i övrigt tilltänkta upp­ gifterna ändock komma att erhålla en ställning av chefsverk för försvarsgrensförvaltningarna. Detta gällde främst befogenheten att bestämma, vilken försvarsgrensförvaltning, som skulle handha huvudförvaltningen av för flera försvarsgrenar gemensam materiel. En sådan organisation var enligt marinledningens mening icke lämplig. Omfattningen av den materiel, som en försvarsgrensförvaltning hade att förvalta, borde fastställas av Kungl. Maj :t och föreskrifterna intas i förvaltningens instruktion; even­ tuellt behövliga närmare överenskommelser borde kunna träffas mellan förvaltningarna. Tvister i dessa frågor mellan ämbetsverken borde av­ göras av Kungl. Maj :t. Övriga industriplaneringen tillagda uppgifter var, anförde marinled­ ningen, jämväl av den art, att de kunde och borde handläggas utan att särskilt ämbetsverk härför inrättades. Förslaget att dit förlägga det krigsindustriella planeringsarbetet syntes sålunda mindre lämpligt. Krigsin­ dustriplaneringen syntes nämligen icke kunna bli fullt effektiv med mindre saväl anskaffning som planering omhänderhades av samma myn­ dighet. Även om i enlighet med utredningens av marinledningen avstyrkta förslag industriplaneringen skulle dirigera försvarsförvaltningens inköps­ verksamhet, kunde det vara tveksamt, om verket härigenom skulle få den intima kännedom om tillverkarnas aktuella resurser och produktionsmöjlig­ heter, som de köpande myndigheterna kunde få vid sin direkta kontakt med tillverkarna och som måste vara av utomordentligt värde för planläggningen. Enligt marinledningens mening talade vägande principiella skäl för att anskaffning och industriplanläggning samordnades. De till­ tänkta planerande uppgifterna för krigsmaktens försörjning med krigs­ materiel och andra förnödenheter under beredskap och krig borde fördelas på de materielanskaffande ämbetsverken och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Detta gällde även för det fall att krigsmaterielverket skulle bestå.

Kungi. Majrts proposition nr 109. 33

Även de uppgifter, som avsåg standardisering och kontrollmetodik, kunde uppdelas på förvaltningarna eller tilldelas riksnämnden. Handlägg­ ningen av patentfrågor, i den mån denna ansetts böra ankomma på industriplaneringsverket såsom patentorgan för försvaret, borde kunna över­ flyttas på regementsofficeren för forskningsärenden i försvarsstaben, vilken för dessa och andra tekniska frågor borde tillföras lämplig personal. Pro­ cesser i försvaret berörande patentärenden borde i enlighet med utred­ ningens förslag föras av juridiska byrån i försvarets civilförvaltning. Tanken att inrätta ett för försvarsgrenarna gemensamt teletekniskt laboratorium fann marinledningen riktig. Laboratoriet borde emellertid icke blott som utredningen förutsatte lokalt förläggas till försvarets forsk­ ningsanstalt utan även organisatoriskt underställas densamma. Frågan om gränsdragningen mellan verksamhetsområdena för laboratoriet och forsk­ ningsanstaltens avdelning 3 borde därvid uppmärksammas. Marinledningen anslöt sig i princip till det av utredningen förordade huvudförvaltningssystemet på tygförvaltningens område. Riktigheten av de konkreta förslag i fråga om huvudförvaltningsprincipens tillämpning, som utredningen framlagt i samband med behandlingen av de särskilda förvaltningsmyndigheternas organisation, var emellertid icke möjlig att bedöma utan ingående prövning i varje särskilt fall, vilken prövning borde ske i samband med det instruktionsmässiga reglerandet av denna fråga. Härvid borde emellertid uppmärksammas vikten av att centraliseringen icke drevs för långt; främst borde undersökas vad i varje särskilt fall kunde befinnas ändamålsenligt. Försiktighet borde i varje fall iakttas innan säkra erfarenheter beträffande systemets lämplighet vunnits. En viss frihet måste tillåtas förvaltningarna vid fastställandet av materielfördelningen. Även om viss försvarsgrensförvaltning angivits som huvudför­ valtning för visst materielslag, borde principen icke fastlåsas så, att den andra förvaltningen icke skulle äga rätt att vid behov efter samråd med huvudförvaltningen anskaffa materiel. Det skulle eljest kunna inträffa, att en anskaffning av för huvudförvaltningen mindre angelägenhetsgrad i jämförelse med andra objekt, skulle kunna bli åsidosatt även i fall, då sådan anskaffning var av stor betydelse för den beställande förvaltningen. Denna fråga var enligt marinledningens mening principiellt ytterst be­ tydelsefull, enär vederbörande försvarsgrenschef hade ansvaret för den egna försvarsgrenens ltrigsberedskap. Vid tillämpningen av huvudförvaltningsprincipen borde vidare iakttas en sådan återhållsamhet, som utred­ ningen förordat beträffande centralupphandling. Smärre och brådskande inköp borde sålunda kunna ske genom den »egna» förvaltningen även av ett materielslag, beträffande vilket huvudförvaltningen ålåg annan för­ svarsgrensförvaltning. Slutligen blev det såsom även utredningen framhållit nödvändigt att göra vissa undantag från huvudförvaltningsprincipen i fråga om de sammansatta stridsmedlen. Även i andra avseenden kunde 3—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 109.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

undantag förekomma exempelvis beträffande vissa för marinen speciella motorfordon och släpvagnar, vilka borde projekteras och konstrueras inom marinförvaltningen. Utformningen av huvudförvaltningsprincipen borde på grundval av närmare överenskommelser förvaltningarna emellan fastställas av Kungl. Maj :t. Flygledningen (chefen för flygvapnet och flygförvaltningen) förklarade sig i princip dela utredningens val av alternativ för tygförvaltningsorga­ nisationens utformning. De problem, som var förenade med projek­ tering, anskaffning och underhåll av fartyg, flygplan och stridsvagnar, var så vitt skilda att en central handläggning av dessa frågor inom ett för försvaret gemensamt ämbetsverk icke innebar några fördelar men däremot avsevärda nackdelar genom den fördröjning av frågornas handläggning, som tillkomsten av ett nytt »overhead» skulle innebära. Då flygplanen med motorer och utrustning jämte all den speciella markmateriel, som er­ fordrades för flygplanens och flygtjänstens bedrivande, representerade c:a 80 % av flygvapnets materielkostnader fanns med de grundförutsätt­ ningar för förvaltningsorganisationens effektivitet, som utredningen själv anfört, icke någon saklig motivering för en centralisering av tygförvalt­ ningstjänsten enligt alternativ I. Om således huvuddelen av flygförvaltningens materielanskaffning enligt flygledningens mening erbjöd sådana speciella problem att en för hela försvaret centraliserad tygförvaltningstjänst icke var praktiskt genomför­ bar förekom dock materiel, som till sin art och användning var lämpad för gemensam anskaffning med övriga försvarsgrenar. Det system med huvud­ förvaltning för projektering och anskaffning av denna materiel som utred­ ningen föreslagit fann flygledningen vara i princip riktigt i vad avsåg ett samgående mellan försvarsgrenarna vid materielens anskaffning. Pro­ jektering och utveckling av ny materiel måste dock förbehållas respektive försvarsgren så att av utvecklingen betingade förändringar i de taktiska kraven kunde bli tillgodosedda. Den väsentligaste förutsättningen för tilllämpning av systemet med huvudförvaltning syntes enligt flygledningens uppfattning vara att systemet begränsades till anskaffning av sådan materiel för vilken utförandet och den taktiska användningen var den­ samma. Ställningstagandet till vilken materiel, som var av sådan karaktär att den lämpade sig för gemensam anskaffning i den ena eller andra för­ svarsgrenens regi, borde ske genom sucessiva överenskommelser försvarsgrensförvaltningarna emellan och icke genom direktiv från ett helt sido­ ordnat organ (försvarets industriplanering) på sätt som förvaltningsutredningen föreslagit. Det var flygledningens uppfattning att man endast genom ett förtroendefullt samarbete kunde nå de fördelar man härmed åsyftade. Att ett dylikt på gemensamt förtroende uppbyggt samarbete kunde åstadkommas när förutsättningarna härför fanns bestyrktes av det redan åstadkomna frivilliga samgåendet mellan försvarsgrenarna med avseende

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 109. 35

på anskaffning av viss materiel. Kärnpunkten härvid var att den materiel, som anskaffades verkligen var likartad så att ett samgående gav en reell vinst och icke ledde till att den ena försvarsgrenens speciella behov blev eftersatta enbart på grund av en strävan att standardisera där förutsätt­ ningarna härför saknades. Beträffande de övriga funktioner, som enligt utredningens förslag skulle omhänderhas av försvarets industriplanering, anförde flygledningen i hu­ vudsak följande. Krigsindustriplaneringen borde helt ombesörjas av den i fred anskaf­ fande myndigheten med — såsom för närvarande — försvarsstabens kvartermästaravdelning såsom sammanhållande instans och såsom över­ befälhavarens kontaktorgan med riksnämnden för ekonomisk försvars­ beredskap. Utredningens förslag, att souschefen för försvarets industriplanering skulle tillse, att de centrala förvaltningarnas inköpsverksamhet bedrevs efter ekonomiska grunder, fann flygledningen icke lämpligt med hänsyn, bl. a., till de konsekvenser en sådan anordning måste få med avseende på försvarsgrensförvaltningarnas ställning gentemot leverantörerna. Dessa måste bibringas den uppfattningen, att förvaltningscheferna i ekonomiska frågor icke åtnjöt myndigheternas odelade förtroende. Standardiseringsfrågorna inom försvaret borde enligt flygledningens mening kunna lösas inom ramen för den redan befintliga försvarets standardiseringsdelegation, vilken dock borde kompletteras med ett sek­ retariat, lämpligen förlagt till en av försvarsgrensförvaltningarna. Grunden för en systematisk standardiseringsverksamhet förutsatte en klassificering av all försvarets materiel som underlag för en inventering och för upp­ görande av en typstandard. Flygledningen erinrade om att flygförvalt­ ningen utarbetat en egen materielkod, vilken även låg till grund för det klassificeringsarbete, som bedrevs inom armén och marinen. Det intima samarbete, som i denna fråga inletts mellan de tre försvarsgrenarna, ut­ gjorde ett exmepel på, hur dylika gemensamma frågor bäst fick sin prak­ tiska lösning genom samverkan mellan de aktivt berörda parterna. Frågor berörande kontrollmetodiken syntes även kunna lösas enligt samarbetslinjen genom tillsättande av en kontrolldelegation. Fn möjlig lösning syntes även vara att hänskjuta härmed sammanhängande frågor till försvarets fabriksstyrelse, som genom sin egen verksamhet hade de praktiska förutsättningarna för handhavande av kontrollmetodikens ut­ veckling. Patentfrågorna borde anförtros ett mindre organ, som borde kunna an­ slutas till någon av försvarsgrensförvaltningarna, lämpligen den, som hade det största antalet patentärenden. Ett för försvaret gemensamt teletekniskt laboratrium borde, såsom ut­ redningen föreslagit, tillskapas men borde i administrativt hänseende knytas till försvarets forskningsanstalt.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Krigsmaterielverket gjorde i sitt yttrande gällande, att utredningen genom att bygga på den förutsättningen, att krigsmaterielverkets verk­ samhet i allt väsentligt skulle återföras till försvarsgrensförvaltningarna och verket upphöra, gått vid sidan av givna direktiv. Utredningen hade därvid icke undersökt eller redovisat, i vad mån 1943 års organisation med krigsmaterielverket såsom centralt upphandlingsorgan varit eller kunde göras ändamålsenligt. Verket hade under senare år varit väl med­ vetet om att vissa förbättringar skulle kunna genomföras med avseende å verkets organisation. Några mera omfattande åtgärder härför hade dock med hänsyn till den pågående utredningen och de för denna läm­ nade direktiven icke lämpligen kunnat vidtas. Beträffande utredningens synpunkter på förvaltningsorganisationens anpassning efter krigsmaterielutvecklingen hävdade krigsmaterielverket, bl. a., att det var olämpligt att, såsom utredningen förordat, konstruk­ tören (sakorganet) kontrollerade serietillverkningen av sina egna kon­ struktioner. Vad som främst behövdes vid serietillverkning var produk­ tionsteknisk expertis. En konstruktör var nämligen sällan verkstadstek­ niker och det var icke ändamålsenligt att låta serietillverkning dirigeras och kontrolleras av konstruktörer. Därtill kom, att, om så skedde, det var tänkbart, att fel beroende på konstruktionssvagheter icke tillräckligt energiskt påtalades. Vad utredningen uttalat rörande det direkta samarbetet mellan kon­ struktör och tillverkare, ansåg krigsmaterielverket allenast gälla tillverk­ ning i mindre omfattning av viss försöksmateriel el. dyl. När serie- eller masstillverkning ingångsattes i full utsträckning, skulle tillverknings­ underlaget vara praktiskt taget färdigställt. Det kunde icke vara ändamålsenligt att tillhandahålla ett sådant ofullständigt eller bristfälligt underlag för serie- och masstillverkning, som under tillverkningens gång måste i större omfattning ändras eller kompletteras. Tyvärr hade detta dock skett alltför ofta under den tid krigsmaterielverket haft att ombesörja massanskaffningen. Utredningens uppfattning att förvaltningsorganisationen måste vara sådan, att den krävde minsta antal specialister, samt även sådan, att specialisterna så långt sig göra lät fick odelat ägna sig åt sina specialiteter biträddes av krigsmaterielverket. Verket framhöll, att 1943 års förvalt­ ningsorganisation också var uppbyggd på denna princip, nämligen att om möjbgt var och en av försvarets verk borde vara företrädare för en spe­ cialitet, så t. ex. försvarets civilförvaltning å kassa och räkenskapsväsendet, fortifikationsförvaltningen å byggnad och underhåll etc. Krigsmateriel­ verket skulle i likhet härmed vara specialist på upphandling och de där­ med sammanhängande frågorna. Det syntes krigsmaterielverket ologiskt att samtidigt som utredningen ville tillskapa ytterligare ett specialist­ organ, försvarets industriplanering, utredningen föreslog indragningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 37

ett sådant, krigsmaterielverket, vars arbetsuppgifter, upphandling, skulle uppdelas på ett flertal myndigheter. Lämpligt hade i stället varit att söka från övriga förvaltningsmyndigheter utrensa sådant arbete, som i förhål­ lande till krigsmaterielverkets specialitet utgjorde dubbelarbete. Det hade vid bedömande av denna fråga varit värdefullt, om utredningen till be­ lysning av detta spörsmål utrett och redovisat motsvarande förhållanden i främmande länder med större erfarenhet på området än som kunde för­ värvas vid studium av svenska förhållanden. I England t. ex. fanns ett särskilt organ för, bl. a., konstruktion och upphandling av krigsmateriel. Efter vissa övergångssvårigheter hade erfarenheterna därstädes visat att sagda organisation varit till stor fördel. Krigserfarenheterna under senaste världskrig ledde för övrigt till en än starkare centralisering av materielanskaffningen i England efter detta krigs slut. Krigsmaterielverket medgav, att den gällande organisationen ur ansvarssynpunkt icke var fullt tillfredsställande, men det var enligt verkets me­ ning ingalunda svårt att genom viss justering av gränsdragningen mellan verkets och förvaltningarnas arbetsuppgifter få ansvarsfrågan löst. I en reviderad organisation borde verket icke såsom sådant ha befattning med granskning av förvaltningarnas i samband med materielanskaffningen tillhandahållna tillverkningsunderlag. Förvaltningarna borde ha det ode­ lade ansvaret härför. Härigenom skulle svårigheterna att utpeka vem som var skyldig till ej blott konstruktionsfel utan även materielfel och leveransförseningar elimineras. Felen borde nämligen alltid kunna hänföras till antingen tillverkningsunderlaget eller till tillverkningen såsom sådan eller eventuellt till bägge dessa sålunda avgränsade ansvarsområden, i vilket senare fall ävenledes en gränsdragning i fråga om ansvaret var möjlig. Den produktionstekniska granskningen av underlaget borde insättas på ett tidigt stadium, sålunda innan tillverkningsunderlaget var fastställt. I och med att detta i fastställt skick överlämnades till verket för tillverkning borde den uppdragsgivande förvaltningen ha ansvaret för alla fel och för­ seningar som uppstod på grund av underlagets ofullständighet eller even­ tuella felaktigheter under det verket borde ha ansvar för tillverkningsfel och leveransförseningar. Beträffande den kritik, som riktats mot krigsmaterielverket, erinrade verket, att den av utredningen åberopade, genom statens sakrevision verk­ ställda undersökningen bl. a. utvisat att en sådan grad av fullkomlighet, som syntes vara, särskilt från tygavdelningens sida, förutsatt och fordrad för krigsmaterielverkets del i dess verksamhetsutövning, utan tvivel ej heller syntes ha kunnat uppnås för tygavdelningens egen del, om avdel­ ningen haft att själv svara för såväl konstruktioner och leveransbestäm­ melser in. m. å ena, som anskaffningen av materielen med allt vad därmed sammanhörde, å andra sidan. Man mötte nog vid eu jämförelse härvidlag egentligen endast den skillnaden, att kritiken från de leveran­

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

serna mottagande militära förvaltningsorganen över fel och brister hos leveranserna hållits mera intern, om allt vilat hos och berott på arméför­ valtningens tygavdelning. Det var ingen hemlighet, hade undersökningen konstaterat, att även de militära i sammanhanget berörda organen — tyg­ avdelningen och intendenturavdelningen — haft att anteckna flera miss­ lyckanden och missräkningar i sin anskaffningsverksamhet. Utredningens påstående därom, att det förekommit, att krigsmaterielverket vid granskningen av det tekniska underlaget för materielanskaffningen företagit justeringar i av vederbörande försvarsgrensförvaltning gjorda konstruktioner utan att samråd ägt rum med förvaltningen i fråga, vilket stundom lett till att materielen icke funktionerat på sätt som av­ setts, syntes enligt krigsmaterielverkets mening till stor del bero på miss­ förstånd, sannolikt till följd av att utredningens arbetande organ för­ skaffat sig otillräckliga eller ensidiga informationer. Därest i enstaka fall ändringar i det tekniska underlaget gjorts utan att samråd därvid före­ kommit med vederbörande försvarsgrensförvaltning, hade detta skett i strid mot fastställd arbetsordning och gällande föreskrifter. Varje ändring av det tekniska underlaget, som av den ena eller andra orsaken var er­ forderlig, skulle nämligen omedelbart underställas vederbörande bestäl­ lare för godkännande. I allmänhet hade det varit så, att omarbetning av det tekniska underlaget visat sig vara nödvändig för att möjliggöra en rationell fabriksmässig tillverkning. Men när omarbetning företagits av verket, hade den också godkänts av vederbörande beställare. I fråga om de påtalade bristerna i kontrollförfarandet framhöll krigsmaterielverket, att ett anskaffningsärende omfattade icke blott själva affärsuppgörelsen utan alla tempon i anskaffningen till dess godkänd vara levererats. Det blev ohållbart icke minst för säljaren om en myndighet skötte vissa tempon i upphandlingen och annan eller andra myndigheter övriga tempon i samma upphandling, då alla de olika delarna av upphand­ lingen grep in i varandra och borde avgöras av samma organ. Skulle exempelvis ett centralt anskaffningsorgan blott ombesörja inköpet för försvarsgrensförvaltningarnas räkning men dessa själva — vilket redan nu i viss omfattning skedde — utöva kontrollen under tiden varan till­ verkades, ledde detta till att en och samma tillverkare kunde få med icke mindre än tre andra myndigheter att göra beträffande kontrollen av samma tillverkningsobjekt. De olika förvaltningarnas bedömanden i kontroll­ frågor var icke heller alltid detsamma. Det kunde mycket väl inträffa och hade också inträffat, att vad en förvaltning godkänt underkänts av en annan förvaltning, trots att det rört sig om identiskt lika materiel. Detta måste te sig egendomligt åtminstone för tillverkaren. Anskaffning och kontroll hörde ihop och måste ligga hos samma organ. Att såsom i diskussionen om verkets bestånd framhållits dessa uppgifter eventuellt skulle kunna skiljas från varandra ansåg verket uteslutet.

Kungl. Maj:is proposition nr 109- 39

Vad kontrollens bedrivande angick, erinrade krigsmaterielverket, att kontrollen i allmänhet skedde enligt av respektive beställande myndighet i detalj fastställda föreskrifter. Erfordrades avsteg från eller uppmjuk­ ning av kontrollbestämmelserna, vilka tillhörde tillverkningsunderlaget, inhämtades vederbörande förvaltnings godkännande härtill. De till krigs­ materielverket överlämnade anskaffningsuppdrag, som hänförde sig till tygmateriel, åtföljdes i regel av tekniska bestämmelser för tillverkning och kontroll eller hänvisade till tidigare överlämnade dylika. Sedan dessa be­ stämmelser granskats ur tillverkningsteknisk synpunkt ehuru endast ytligt på grund av brådskan att få tillverkning i gång och eventuella ändringar verkställts efter samråd med den beställande förvaltningens sakorgan, överlämnades de för beställningens utläggande och för kon­ trollens planläggande och verkställande. I enlighet med krigsmaterielverkets instruktion utövades kontrollen i allmänhet av verkets kontrollpersonal. För skjutprov och liknande slut­ prov samt i de fall verket saknade sakkunnig kontrollpersonal i erforder­ lig utsträckning, beställdes kontrollen hos förvaltningarna underställda organ eller rekvirerades biträde från dem. Detta sistnämnda förfarings­ sätt användes t. ex. vid besiktning av elektronrör och vid köp av teleteknisk materiel och fordon från utlandet. Därest materielen vid kontrollen befanns tillverkad i enlighet med de av vederbörande förvaltning utarbetade kontrollbestämmelserna, godkändes materielen av krigsmaterielverket. I annat fall underställdes frågan om godkännandet det beställande organet. Under hela kontrollen skedde ett intimt samarbete med vederbörande förvaltning, varvid även i vissa fall representant från densamma vid förekommande behov besökte tillverkaren tillsammans med representant för verket. Ett visst dubbelarbete hade dock därvid förekommit i det att frågan om godkännande av en tveksam leverans icke hos vederbörande förvaltning behandlats av dess sakorgan utan av eller i samråd med dess kontrollbyrå. Ett sådant förfaringssätt måste anses sakligt felaktigt och därjämte direkt stridande mot av Kungl. Maj :t fastställda instruktioner. Då verket verk­ ställde kontroll, utfördes den av sakkunnig personal under tjänstemanna­ ansvar med samma kompetens som förvaltningarnas egen kontrollper­ sonal, varför en överkontroll genom vederbörande förvaltnings kontroll­ kontor var obefogad. Huruvida anledning till den av utredningen påtalade bristande kon­ takten mellan projekterande organ å ena sidan samt anskaffande organ och industrier å andra sidan blev undanröjd genom det av utredningen förordade förslaget kunde enligt krigsmaterielverkets mening starkt sättas i fråga. Möjligheten för den projekterande specialisten att upprätthålla kontakt med den materiellevererande industrien syntes i stort sett vara lik­ värdig vid nuvarande organisation och vid en organisation enligt alternativ

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

II. I ena fallet var förmedlaren av kontakten ett nära lierat verk (krigsmaterielverket), i andra fallet var det en sidoordnad byrå inom ett stort verk. Den avgörande punkten var i båda fallen viljan till samarbete. Krigsmaterielverket påpekade, att utredningens förslag till organisa­ tion av tygförvaltningstjänsten innebar en principiell avvikelse från nu­ varande ordning bl. a. såtillvida, som varje försvarsgrensförvaltning icke längre själv skulle konstruera och utprova all materiel med hänsyn till de speciella funktionskrav som måste tillgodoses för tjänsten vid försvars­ grenen. För detta ändamål hade man hittills från militärt håll ansett det ofrånkomligt, att vederbörande försvarsgrensförvaltning — bl. a. med hänsyn till försvarsgrenschefens ansvar — själv konstruerade och ut­ provade materielen. Varje försvarsgrens speciella krav beträffande prest­ anda å sådan materiel, som var av samma slag eller likartad vid två eller tre försvarsgrenar, tillgodosågs för närvarande ofta genom att några få detaljer i materielen gavs ett speciellt utförande, medan övriga detaljer utfördes identiskt lika. Detta innebar med gällande ordning ur organisa­ torisk synpunkt icke något problem eller borde icke innebära något pro­ blem, enär varje förvaltnings särskilda krav på materielen framgick av de tillverkningsunderlag, som krigsmaterielverket erhöll från förvaltningarna. Annorlunda skulle det bli, om skiljaktigheter i vissa prestandakrav hos likartad materiel skulle leda därtill, att sådan materiel blev anskaffad vid varje förvaltning, varvid anskaffningen av de identiskt lika detaljerna svårligen kunde samordnas. I fråga om de arbetsuppgifter, som enligt utredningens förslag skulle ankomma på försvarets industriplanering, framhöll krigsmaterielverket, att industriplaneringen blott berörde sådan materiel som då anskaffades cen­ tralt, d. v. s. av krigsmaterielverket. Även om man hade den uppfattningen, att försvarsgrensförvaltningarna borde omhänderha den anskaffning som ombesörjdes av krigsmaterielverket, borde man ändock enligt verkets me­ ning överväga, om icke anskaffningen likväl borde ske centralt av samma organ, som hade att handlägga industriplaneringen. Risken förefanns näm­ ligen för att denna mycket betydelsefulla planering blev, om den skildes från anskaffningen, mer eller mindre verklighetsfrämmande. Det syntes vara en allmän uppfattning bland dem inom och utom försvaret, som haft med anskaffning och industriplanering att göra, att en effektiv indu­ striplanering blott kunde åstadkommas i intim samverkan med motsvarande normala materielanskaffning, d. v. s. anskaffning under fredstid. Krigsmaterielverket hade för sin del utgått ifrån att i enlighet med de för utredningen givna direktiven någon större omorganisation av den cen­ trala försvarsförvaltningen icke kom att äga rum. En genomgripande organisationsändring under rådande förhållanden syntes krigsmateriel­ verket framstå såsom oförsvarbar. Härtill kom, att några verkliga för­ slag till hur övergången från den nuvarande organisationen till den av ut­

Kiingl. Maj:ts proposition nr 109. 41

redningen föreslagna skulle äga rum icke avgetts av utredningen. Verket ansåg, att den mest effektiva förvaltningsorganisationen utgjordes av en för de tre försvarsgrenarna gemensam teknisk-ekonomisk organisation liknande »Ministry of Supply» i England. För verket framstod en sådan organisation som den enda rätta och verket var övertygat om att frågan om försvarets tekniska och ekonomiska ledning först skulle slutligt lösas då ett gemensamt administrativt verk inrättades. Av detta skäl var det synner­ ligen oklokt att rasera den grund som redan var lagd härför genom att avskaffa krigsmaterielverket. Verket ansåg sig sålunda ej böra uttala sig om organisationen av det föreslagna försvarets industriplanering och ej heller detta föreslagna verks förbindelser med de övriga centrala för­ valtningsmyndigheterna. I stället avgav verket förslag om huru med i huvudsak bibehållen förvaltningsorganisation krigsmaterielverket borde vara organiserat och vilka arbetsuppgifter som borde tillkomma detta. Försvarets forskningsanstalt ansåg, att en utbyggnad av försvarsstaben med ett centralt organ, dit vetenskapsmän, tekniker och industrimän samt eventuellt även politiker knöts för en kontinuerlig analys av hur våra försvarsresurser med hänsyn till möjliga krigsfall borde imiktas, kunde bli av stort värde. Ett sådant organs arbetsuppgifter och organisation borde dock närmare utredas. Värdefulla erfarenheter för den fortsatta utredningen skulle enligt anstaltens mening säkerligen kunna vinnas om ett provisoriskt organ kunde skapas snarast möjligt för upptagandet av aktuella delproblem. Även om utredningens förslag av olika skäl ej kunde i detalj genom­ föras, syntes partiella reformer i utredningens anda med framförallt en vidgad möjlighet att utan allt för manga mellaninstanser koncentiera tekniska arbetsuppgifter på tekniskt högt kvalificerad personal böra ut­ föras. Inrättandet av ett för försvarsgrenarna gemensamt teletekniskt labora­ torium i lokal anslutning till anstaltens avdelning 3 tillstyrktes av anstalten. Organisationen borde genomföras, sa snart byggnadssituationen det med­ gav. I forskningsanstaltens förslag till nybyggnad för dess avdelning 3 hade också ingått såsom ett väsentligt led att försvarsgrensförvaltningarnas telelaborationer, oberoende av om de var självständiga eller tillhörde en annan organisation, skulle beredas utrymme i direkt anslutning till av­ delningens lokaler. Den av utredningen föreslagna inre organisationen av det teletekniska laboratoriet syntes dock i åtskilliga avseenden ej lämplig. Ej heller kunde utredningens förslag att ankyta laboratoriet till försvarets industriplane­ ring tillstyrkas av forskningsanstalten. Enda sambandet mellan industriplaneringen och laboratoriet var att ett visst samarbete borde ske beträf­ fande standardiseringsverksamheten. Däremot hade laboratoriet många anknytningspunkter med anstaltens avdelning 3 och åtskilliga av labora-

42 Kungl. May.ts proposition nr 109.

toriets funktioner skulle säkerligen mer rationellt kunna utföras av befint­ liga organ vid nämnda avdelning efter vissa utvidgningar av dessa. Forskningsanstalten fann att en sådan anknytning till anstalten skulle gagna den teletekniska försvarsforskningen i sin helhet, allrahelst som den erforderliga organisationen i stort sett redan fanns och blott tarvade en måttlig utökning. Oaktat detta skulle medföra en viss belastning för anstalten, föreslog anstalten att det teletekniska laboratoriet organiserades och upprättades i nära anslutning till anstaltens avdelning 3. Om detta förslag skulle vinna beaktande, var forskningsanstalten villig att framlägga ett detaljerat förslag, som redan utarbetats, och i övrigt att medverka till den ändamålsenligaste utformningen av ifrågavarande laboratorium. Statskontoret föreslog, att med avseende å tygförvaltningstjänsten i då­ varande läge endast sådana av behovet påkallade jämkningar skulle vidtas i den bestående organisationen, som kunde ske utan att rådande principer för förvaltningsorganisationens utformning rubbades, men att vid lämplig tidpunkt utredning skulle komma till stånd rörande möjlig­ heterna att erhålla en från försvarsgrensindelningen fristående tygför­ valtningstjänst. Statens sakrevision ansåg, att krigsmaterielverket intog en nyckelställ­ ning då det gällde utformningen av den centrala tygmaterielförvaltningen. Under sin granskningsverksamhet hade sakrevisionen i olika sammanhang, bl. a. vid undersökningar av anskaffningen genom krigsmaterielverkets försorg av krigsmateriel för såväl arméns som flygvapnets räkning, i lik­ het med utredningen kunnat konstatera brister i nuvarande ordning. Man kunde enligt sakrevisionens mening ej frigöra sig från intrycket att orsaken till dessa brister i viss utsträckning torde kunna tillskrivas ett på rent psykologiska skäl grundat mindre gott samarbete mellan verket och försvarsgrensförvaltningarna. Det ville emellertid synas, som om under de allra senaste åren en markerad förbättring i sistnämnda avseende gjort sig märkbar. Sakrevisionen delade dock — med denna reservation — utredningens uppfattning, att huvudorsaken till de påtalade svagheterna \ar att söka i organisationen. För att åvägabringa en bättre ordning måste man tänka sig en viss omorganisation. Hur långt man därvid skulle eller behövde gå var en omdömesfråga. Rent allmänt sett syntes det utrikespolitiska läget och det i samband därmed stående intensifierade arbetet på försvarets uppbyggnad och ut­ veckling påkalla en viss varsamhet beträffande mera väsentliga omlägg­ ningar inom försvaret, icke minst i dess centrala förvaltning. Redan med hänsyn härtill var ett förslag, som bl. a. syftade till avskaffande av det så sent som år 1943 tillskapade krigsmaterielverket och till uppdelning å andra myndigheter av för försvarets effektiva upprustning helt av­ görande uppgifter, ägnat att inge starka betänkligheter. För att man i

Kangl. Maj:ts proposition nr 109. 43

dagens läge skulle våga påta sig risken av en sådan genomgripande om­ organisation måste enligt sakrevisionens mening påvisas mycket allvarliga olägenheter av den bestående ordningen och därjämte förebringas över­ tygande skäl för att man funnit vägar att undanröja dessa olägenheter utan att samtidigt andra nya sådana uppkom. Det ville synas sakrevisionen, som om dessa förutsättningar icke var för handen i detta fall. Verksamheten för planering av krigsmaterielför sörj ningen under bered­ skap och krig var en angelägenhet, som sakrevisionen i likhet med utred­ ningen fann alltjämt böra handhas centralt av ett för hela försvaret gemen­ samt organ. Emellertid syntes krigsindustriplaneringen icke kunna bli fullt effektiv med mindre den kunde äga rum i intimt samarbete med anskaffningen av krigsmateriel redan i fredstid. Enligt sakrevisionens mening var det ytterst tveksamt, om föi svarets industriplanering med den direktivrätt beträffande utläggning av prov­ beställningar, som utredningen föreslagit, i fredstid verkligen skulle kunna få den intima kännedom om tillverkarnas aktuella resurser och produk­ tionsmöjligheter, vilken de anskaffande myndigheterna erhöll vid sin direkta kontakt med tillverkarna och som måste vara av väsentlig vikt för planläggningsarbetet. Härtill kom att det var av avgörande betydelse för industrins leveranskapacitet under krig att sa rnanga som möjligt av fabrikerna haft tillfälle att i fred fullgöra leveranser — helt eller i detaljer —- för försvarets räkning. Detta mål, vartill planeringen ytterst syftade, kunde enligt sakrevisionens mening icke nås, om den i fred planerande myndigheten icke hade det direkta bestämmandet över anskaffningen. För­ fogade denna myndighet över de för en beställning erforderliga medlen, hade den ock möjlighet att få sina planeringssynpunkter för krigstillverkningen tillgodosedda på ett helt annat sätt, än om andra myndigheter ut­ lade beställningarna. Det var även ett intresse för industrin att ha endast en myndighet med vilken den kunde diskutera saväl beställnings- som krigstillverkningsfrågor. Om försvarets industriplanering över huvud skulle få något inflytande och dess krigsindustriplanerande verksamhet någon effekt av verkligt praktiskt värde, måste verket därför äga möjlighet att själv beställa i fred och bära ansvaret för gjorda beställningar. Det kunde icke vara tillfyllest för en rationell och verklighetsbetonad planering att såsom utredningen tänkt sig låta denna bygga på från förvaltningarna insänt skriftligt material i form av kopior på av dem gjorda beställningar. Sakrevisionen erinrade om att statens krisrevision i remissyttrande över 1941 års militära förvaltningsutrednings förslag, som låg till grund för krigsmatericlverkets tillkomst, med styrka betonat, att det enligt kiisievisionens mening var en given förutsättning för att verket skulle kunna genomföra arbetet med krigsindustriplaneringen att även krigsmaterielanskaffningen huvudsakligen förlädes till detta verk och att undantag från denna huvudregel borde ifrågakomma blott då vägande militära skäl

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

kunde åberopas härför. Även sakrevisionen var av den åsikten, att anskaff­ ning och planering i princip icke horde skiljas åt. Redan av detta skäl an­ såg sig sakrevisionen icke kunna tillstyrka, att anskaffningsverksamheten helt överfördes på de militära förvaltningarna. Emot ett sadant överförande talade emellertid enligt sakrevisionens upp­ fattning ytterligare ett viktigt skäl. De intressemotsättningar, som kommit till uttryck mellan krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna, kunde i viss mån tillskrivas den motvikt krigsmaterielverket represen­ terade, då det gällde att gentemot de rent tekniska och militära önske­ målen göra ekonomiskt affärsmässiga synpunkter gällande på krigsmaterielanskaffningen. De ekonomiska fördelar, som vunnits genom denna motvikt, var icke möjliga att direkt ange, men man vågade utan vidare påstå att de måste vara betydande. Om man med dessa utgångspunkter förutsatte, att anskaffningsverk­ samheten såsom hittills i princip skulle åvila krigsmaterielverket, borde emellertid samtidigt klarhet skapas i fråga om vilka inköpsuppdrag, som i de enskilda fallen verkligen skulle tillkomma detta ämbetsverk. En revi­ dering av gällande bestämmelser härutinnan syntes påkallad för att man skulle erhalla klara linjer och i fortsättningen undgå sådana av sakrevi­ sionen uppmärksammade fall där en försvarsgren själv verkställt anskaff­ ningen av ett visst materielslag och staten gått miste om de betydligt gynn­ sammare villkor, som krigsmaterielverket eljest lyckats ernå vid sin upp­ handling av samma materielslag för en annan försvarsgrens räkning. Beträffande utredningens förslag att inom försvarets industriplanering inrätta ett för försvarsgrenarna gemensamt teletekniskt laboratorium höll sakrevisionen för sin del före, att laboratoriet borde ingå i försvarets forskningsanstalt, och ville särskilt understryka det principiellt oriktiga i att — såsom fallet blev enligt förslaget — organisatoriskt sammanföra forskningsverksamhet och därav icke betingade administrativa uppgifter i ett och samma ämbetsverk. Frågan syntes böra närmare omprövas. Slutligen ansåg sakrevisionen i fråga om försvarets industriplanering, att principiella betänkligheter mötte mot utredningens förslag, att chef­ skapet för denna centrala förvaltningsmyndighet skulle utövas av över­ befälhavaren. De erfarenheter sakrevisionen vunnit under sin granskningsverksamhet inom tygområdet var av den art, att sakrevisionen ansåg sig kunna in­ stämma i utredningens uppfattning, att en av de mest väsentliga svag­ heterna i den nuvarande ordningen var att söka i det förhållandet, att icke hela arbetet med framskaffandet av det tekniska underlaget för anskaffning av krigsmateriel var samlat i en hand, utan att projektering, kon­ struktion och försöksverksamhet låg hos militärförvaltningarna, medan granskningen av det tekniska underlaget för att få detta på bästa sätt anpassat efter masstillverkningens krav ankom på krigsmaterielverket.

Kungl. Maj:ts proposition lir 109. 45

Sakrevisionen hade för sin del funnit, att krigsmaterielverkets nuva­ rande uppgifter i fråga om produktionsteknisk granskning och leverans­ kontroll borde överföras å militärförvaltningarna, som skulle få det fulla ansvaret härför. Enligt sakrevisionens mening borde förefintliga brister i den nuvarande organisationen kunna avhjälpas genom dessa i förhållande till utredningens förslag mera begränsade åtgärder. Vidare syntes den av sakrevisionen tänkta omorganisationen mycket väl kunna förenas med den uppläggning, som utredningen förordat för tygmaterieltjänstens ut­ övande i tekniskt avseende, en uppläggning, som sakrevisionen fann sig i princip med tillfredsställelse kunna acceptera. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap kunde med hänsyn till de av utredningen påtalade och även av nämnden konstaterade olägen­ heterna, som var förknippade med den nuvarande organisationen när det gällde inköp av tygmateriel, och med anslutning jämväl till de synpunkter utredningen i övrigt anfört beträffande krigsmaterielverkets anskaffningsuppgifter etc., i princip förorda att verkets uppgifter överfördes på andra organ. I rådande internationella läge syntes det dock icke vara lämpligt att vidta alltför genomgripande förändringar i organisatoriskt hänseende. Riksnämnden föreslog därför, att inköpsverksamheten beträffande tek­ niskt komplicerad materiel successivt överflyttades från krigsmaterielverket till försvarsgrensförvaltningarna. Anskaffning av materiel av masseller standardkaraktär syntes däremot, i den utsträckning överfälhavaren efter försvarsgrensförvaltningarnas hörande fann lämpligt, tills vidare kunna ske genom krigsmaterielverkets försorg. Den organisatoriska utformning av det nya ämbetsverket, föis\ arets industriplanering, under överbefälhavarens chefskap, som utredningen för­ ordat, var enligt riksnämndens mening icke tillfredsställande. Vad först angick planeringsverksamheten ville riksnämnden framhålla, att erfaren­ heterna av det planeringsarbete som genomförts och pågick inom nämn­ den klart gett vid handen, att krigsindustriplaneringen icke lämpligen borde handläggas under sådana former som utredningen förutsatt. En planläggning av denna art kunde nämligen i regel icke bli effektiv med mindre än att såväl detaljplanering som anskaffning omhänderhades av samma myndighet. Härigenom skulle också nu förekommande dubbelar­ bete kunna avsevärt reduceras. För att överbefälhavaren skulle kunna till­ försäkras erforderligt inflytande på och kontinuerlig överblick över den planläggning som skedde i fråga om krigsmaterielförsörjningen, borde hithörande frågor handläggas inom försvarsstaben, vars kvartermästaravdelning för ändamålet borde förstärkas med viss expertis. Denna av­ delning borde inför överbefälhavaren föredra dels typfrågor av beskaffen­ het att böra underställas dennes prövning, dels förekommande frågor om förtursrätt och dels ärenden angående avvägning av olika militära behov som framkom under planläggningsverksamheten och vilka var av den prin­

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

cipiella betydelse att de påfordrade ett avgörande av överbefälhavaren. Organet borde därjämte självfallet fortlöpande kunna ge denne en samlad bild av planeringsarbetet. Spörsmålet om krigsmaterielförsörjningens planläggning måste emeller­ tid enligt riksnämndens mening betraktas ur vidare synvinkel. Det mili­ tära försvarets önskemål i fråga om materielleveranser av olika slag måste nämligen samordnas med de materielbehov av motsvarande art, som förelåg inom övriga grenar av det totala försvaret. För t. ex. kommunikationsverkens m. fl. myndigheters del handlades hithörande samordnings­ frågor av riksnämnden, som var det enda centrala ämbetsverk som hade en samlad överblick över landets materieltillgångar och produktionskapa­ citeter. Det var därför naturligt att samordningen även av de militära önskemålen ägde rum inom riksnämnden. Den enklaste formen för att tillgodose de militära kraven på förevarande område borde vara, att den militära planläggningen ävensom sammanställ­ ningar över behov av materiel, arbetskraft etc. i möjligaste mån skedde i intim kontakt med motsvarande verksamhet inom övriga grenar av det totala försvaret och under hänsynstagande därjämte till övriga samhälls­ krav. Denna samordnande och överblickande uppgift borde ankomma på riksnämnden även beträffande försvarsgrensförvaltningarnas önskemål. Det borde sålunda åvila riksnämnden att inom industrin medverka till att nämnda önskemål tillgodosågs med beaktande av tillgänglig produk­ tionskapacitet, materialslag etc. De närmare överläggningarna angående utförande av detaljplanläggning o. s. v. borde däremot äga rum mellan vederbörande försvarsgrensförvaltning och industrin. På detta sätt åstad­ koms regelmässigt den intima kontakt mellan försvarsgrensförvaltning och leverantör som för viss materiel med nuvarande organisation i regel icke ernåddes. Genom att den samordnande planeringen förlädes till riks­ nämnden, erhöll man även möjlighet att tillgodogöra sig erfarenheterna hos den personal som sysslade med motsvarande arbetsuppgifter beträf­ fande kommunikationsverken och övriga civila materielkrävande myn­ digheter. Härigenom kunde sålunda tillgänglig teknisk expertis utnyttjas rationellare, vartill kom att likartade arbetens fördelning på olika händer undveks. De arbetsuppgifter, som i övrigt skulle ankomma på försvarets industri­ planering, syntes riksnämnden utan större svårigheter kunna omhänderhas av redan nu befintliga organ. Uppgiften att vara sammanhållande organ för försvarsgrensförvalt­ ningarnas standardiseringsverksamhet syntes sålunda utan olägenhet kunna ingrupperas under riksnämnden. Verksamheten syntes i stor ut­ sträckning böra bedrivas sasom kommittéarbete därvid hänsyn i möjligaste mån borde tas till industriella och tillverkningstekniska synpunkter. Vid bedömningen av standardiseringsspörsmål i fråga om modeller och typer,

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 47

som ägde samband med vapnens taktiska utformning, borde avgörandet, när enighet icke kunde uppnås mellan förvaltningarna, hänskjutas till överbefälhavaren. Dylika ärenden syntes lämpligen kunna handläggas inom försvarsstabens kvartermästaravdelning, sedan denna förstärkts på sätt riksnämnden i det föregående förordat. Försvarets industriplanerings tilltänkta arbetsuppgifter med avseende å kontrollmetodiken syntes utan större olägenhet kunna ombesörjas av någon av försvarsgrensförvaltningarna. De patentärenden, som skulle handläggas inom försvarets industriplane­ ring, syntes till huvudsaklig del vara av den art att den sakliga behand­ lingen därav måste ske med anlitande av tillgänglig teknisk expertis inom de olika vapengrenarna. De ekonomiska uppgörelser som var förbundna med patentärendena, syntes också kunna handläggas av vederbörande försvarsgrensförvaltning. Den speciella sakkunskap pa området som härut­ över kunde erfordras, syntes vid behov från fall till fall kunna tillkallas av förvaltningarna. Om så ansågs erforderligt kunde ett samordnande organ tillskapas, förslagsvis i form av en kommitté med företrädare för de olika förvaltningarna. Inom denna kommitté skulle kunna gemensamt disku­ teras de problem som sammanhängde med patentfrågor och de prin­ cipiella riktlinjer som borde följas vid dylika ärendens behandling. Utredningens förslag om inrättande av ett för försvarsgrenarna gemen­ samt teletekniskt laboratorium, anknutet till försvarets industriplanering, kunde riksnämnden icke biträda. Då försvarets industriplanering avsågs stå under chefskap av överbefälhavaren, skulle ett realiserande av för­ slaget i nyss angiven del innebära, att överbefälhavaren i betänklig grad belastades med uppgifter, vilka icke borde handläggas av en stabsorganisa­ tion. Ansågs inrättande av det föreslagna laboratoriet vara erforderligt borde detsamma anknytas till försvarets forskningsanstalt eller till en förvaltningsmyndighet. Avgörandet beträffande fördelningen av huvudförvaltningen borde, i den mån försvarsgrensförvaltningarna ej inbördes kunde enas, träffas av överbefälhavaren. Detta borde även vara fallet då frågor om förtur till följd av bristande industriell kapacitet uppkom. Hithörande ärenden borde liksom nu handläggas av försvarsstabens kvartermästaravdelning. Statens handels- och industrikommission uttalade att, därest krigsmaterielverket ansågs böra slopas, det borde sörjas för att de centrala uppgifter, för vilka verket inrättats, i stället kom att fullgöras av annat eller andra organ. Tillräckliga skäl syntes likväl icke föreligga att i stället för krigsmaterielverket inrätta ett nytt stort ämbetsverk med de uppgifter, som enligt utredningens förslag avsetts för försvarets industriplanering. De ifrågavarande uppgifterna syntes kunna förläggas till redan befintliga organ. Det syntes emellertid icke tillrådligt att under den tid av ovisshet om den utrikespolitiska utvecklingen som rådde ta de olägenheter och

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

risker, som var förenade med en mera omfattande reform av den militära förvaltningen. Detta borde dock ej hindra, att man i avvaktan på en lämp­ ligare tidpunkt efter hand och eventuellt försöksvis vidtog mindre långt­ gående anordningar. Granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m. anslöt sig till utredningens förslag att patentärenden avseende uppfinningar beträffande krigsmateriel eller eljest av betydelse för rikets försvar även i fortsätt­ ningen skulle behandlas inom en för försvaret gemensam institution. Sveriges industriförbund förordade, att man med hänsyn till det då­ varande internationella läget undvek omorganisationer, som för en längre tid framåt kunde förutsättas komma att minska effektiviteten av förvaltningsverksamheten, och i stället i stort sett bibehöll den gällande organisationen med de ändringar, som kunde erfordras för att i möjligaste mån avhjälpa förefintliga brister. Med denna utgångspunkt gick för­ bundet icke närmare in på utredningens omorganisationsförslag. Ett par punkter i förslaget upptogs dock till granskning. Bl. a. uttalade förbundet den uppfattningen, att den föreslagna för­ svarets industriplanering skulle komma åt! sakna erforderlig kontakt med tillverkarna. Den skulle dessutom bli en onödigt komplicerad och för­ dröjande organisation mellan riksnämnden för ekonomisk försvarsbered­ skap och försvarsgrensförvaltningarna, vilka måste utföra en väsentlig del av planeringsarbetet. Därest utredningens organisationsförslag i övrigt skulle komma att förverkligas, borde därför den föreslagna industripla­ neringen utgå ur organisationen. De planerande uppgifterna syntes kunna omhändertas av en krigsindustriell grupp inom riksnämnden i nära sam­ verkan med försvarsgrensförvaltningarna. Industriplaneringens övriga uppgifter syntes utan större svårigheter kunna omhändertas av andra redan befintliga myndigheter. För att råda bot på de av utredningen berörda bristerna beträffande kontakten mellan konstruktörer och tillverkare samt i fråga om ansvars­ fördelningen vid materielanskaffningen borde den produktionstekniska granskningen överföras från krigsmaterielverket till förvaltningarna, vilka sålunda borde helt ombesörja och ansvara för utarbetande av tekniskt underlag för anskaffning, så att det tekniska underlaget överlämnades komplett färdigt till krigsmaterielverket. Det var därvid viktigt, att för­ valtningarna kunde förfoga över erforderlig produktionsteknisk expertis. Detta kunde ske dels genom förvaltningarnas egen ingenjör spersonal, dels genom kontakt med tillverkarnas eller krigsmaterielverkets experter. Det var enligt förbundets mening ofrånkomligt, att förvaltningarna hade till­ gång till såväl konstruktörer som produktionstekniker, och förvaltning­ arnas ingenjör spersonal måste rekryteras med tanke härpå. Produktions­ tekniker, antingen de var anställda i krigsmaterielverket eller i en försvarsgrensförvaltning, måste ha fortlöpande kontakt med tillverkarna, om

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 49

de skulle kunna följa med i utvecklingen. Den omständigheten alt svårig­ heter särskilt framkommit beträffande den mer komplicerade materielen tydde på att krigsmaterielverket fått om hand anskaffningsuppgifter, som verket icke var lämpat att ombesörja. Förbundet ville för sin del förorda, att området för krigsmaterielverkets anskaffning gjordes till föremål föl­ en översyn och att anskaffningen av varor av mer komplicerad natur över­ lämnades till vederbörande militära förvaltning. Ett förhållande, där missnöje försports från industriföretagens sida, var den långsamhet med vilken krigsmaterielverket understundom full­ gjorde förvaltningarnas framställningar om inköp av viss materiel. Ibland hade försök pågått länge och industrin fått meddelande från vederbörande förvaltning att inköp skulle ske. Det kunde därefter gå lång tid innan krigsmaterielverket tog ställning i ärendet. För att industrin skulle få möjlighet att på ett rationellt sätt planera in en sådan tillverkning var det önskvärt, att krigsmaterielverket handlade med större skyndsamhet. Av vikt var även att någon oklarhet icke vidlådde frågan om leverans­ kontrollen. Ansvaret för kontrollen borde ligga på en myndighet, och det naturliga syntes vara, att den som gjorde inköpet också svarade för kon­ trollen. Det dubbelarbete, som utredningen påtalat härvidlag, borde vara onödigt och möjligt att undvika genom ett intimare samarbete mellan krigsmaterielverket och förvaltningarna. Skulle oenighet om en vara kunde godkännas uppstå mellan krigsmaterielverket och en förvaltning, borde vederbörande tillverkare stå utanför en sådan meningsskiljaktighet och vara berättigad att anse sin leverans slutförd och att erhålla betalning, när krigsmaterielverket godkänt leveransen. Enligt krigsmaterielverkets instruktion skulle vid generaldirektörens sida som rådgivande organ stå krigsmaterielverkets råd. Rådet skulle ha att verka för ett effektivt utnyttjande av landets industriella tillgångar i försvarets tjänst ävensom att lämna råd och biträde i frågor rörande planeringen av krigsindustrin samt vid krig eller krigsfara jämväl i frågor rörande principerna för anskaffning av krigsmateriel. Rådet hade aldrig blivit tillsatt. Enligt förbundets mening hade tanken på att tillskapa en dylik institution i princip varit riktig och åtgärder borde vidtas för att föra denna tanke vidare och på denna väg få till stånd ett samarbetsorgan. För att kunna bli effektivt och kunna sammankallas utan större om­ gång borde det icke göras alltför stort. Organet borde innehålla represen­ tanter för försvarsstaben, för försvarsgrensförvaltningarna, för industrin, för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap samt givetvis för krigs­ materielverket självt. Huruvida det borde organiseras som ett råd eller om det kunde antas nå bättre arbetsresultat i en annan organisations­ form borde närmare övervägas. Inom ett sådant organ borde eventu­ ella motsättningar förvaltningarna—krigsmaterielverket—producenterna kunna överbryggas och grunden läggas för ett gott samarbete dessa 4—49 64 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 109.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

parter emellan till gagn för deras strävanden att förse krigsmakten med så god utrustning som våra industriella resurser och tillgängliga medel medgav. Svenska teknologföreningen ansåg det med hänsyn till det världspoli­ tiska läget betänkligt att sätta en bestående organisation ur funktion, då den nya organisationen inom de närmaste åren inte kunde beräknas bli effektiv. Då det vidare framgick av utredningen att de förhållanden som utsatts för kritik icke enbart kunde hänföras till organisatoriska brister utan till stor del berodde på mindre gott samarbete inom och mellan de arbetande organen och deras personal, syntes det föreningen än mer naturligt att en omorganisation i enlighet med förslaget under dåvarande förhållanden icke genomfördes. Den pågående anspänningen av alla i vårt försvars utbyggande verksamma krafter framtvingade ett bättre och effek­ tivare samarbete. Nya vägar borde därvid kunna finnas för att inom den bestående organisationsrainen nå det väsentliga av utredningsförslagets syfte. Det syntes föreningen vara en nödvändighet att den sakkunskap i tekniska frågor som fanns samlad inom försvarsgrensförvaltningarna till fullo utnyttjades och att krigsmaterielverkets resurser, redan hårt an­ strängda, koncentrerades på sådan materiel för vars handläggande verkets organisation uppbyggts. Sålunda borde verket till dess en eventuell om­ organisation företogs endast handlägga inköp av standardiserad och till sin beskaffenhet fullständigt definierad materiel, under det att tekniskt komplicerad utrustning och sådan materiel, som var stadd i utveckling, omhändertogs av respektive försvarsgrensförvaltningar, vilka redan för­ fogade över den tekniska sakkunskap, som krävdes för bedömande av materielens lämplighet. Därvid borde det av utredningen föreslagna för­ farandet, där en förvaltning handlade anskaffning av samma materiel även för övriga förvaltningars räkning, utnyttjas. När den världspolitiskt lugnare tid kom, då omorganisationsfrågan åter kunde tas upp, var det föreningens övertygelse, att de under tiden vunna erfarenheterna och vid­ tagna förändringarna skapat helt andra förutsättningar för frågornas bedömande än vid den tidpunkt då förvaltningsutredningens betänkande avgavs. Ingenjör svetenskapsakademien, vetenskapsakademien, universitetskans­ lern, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, svenska nationalföreningen för fysik samt atomkommittén har, såsom förut nämnts, haft att jdtra sig allenast beträffande vad utredningen anfört rörande dirigeringen av krigsmaterielutvecklingen i vårt land. Institutionerna ifråga tillstyrkte samtliga utredningens förslag om inrättande av ett organ för operativ och taktisk analys. I allmänhet framhölls emellertid, att frågan borde ytterligare ut­ redas och ett mera konkret förslag utformas innan slutlig ställning till spörsmålet kunde tas. Av övriga myndigheter och organisationer, som uttalat sig rörande

Iiungl. Maj:ts proposition nr 109. 51

organisationen av tygförvaltningstjänsten, förordade försvarets civilförvalt­ ning, statens organisationsnämnd och civilmilitåra tjänstemannaförbundet, att det av utredningen framlagda alternativet II lades till grund för förvalt­ ningens ordnande på ifrågavarande område. Försvarets civila tjänstcmannaförbund anslöt sig till utredningens uppfattning, att den centrala tygmaterielförvaltningen alltjämt borde vara försvarsgrensvis organiserad men ansåg, att huvudförvaltningsprincipen icke var praktiskt genomför­ bar. Förbundet förutsatte, att krigsmaterielverket bibehölls. Förutom de arbetsuppgifter, som enligt utredningens förslag skulle åvila försvarets industriplanering, borde på krigsmaterielverket ankomma att anskaffa så­ dan för två eller flera försvarsgrenar gemensam materiel, vilken var fullt tekniskt klar och anpassad för serietillverkning, ävensom vissa mass­ artiklar, t. ex. ammunition.

2. 1953 års utredning m. m.

Såsom närmare framgår av redogörelse under kap. I anmodade jag genom skrivelse den 30 juli 19o3 överbefälhavaren att efter samrad med berörda centrala förvaltningsmyndigheter inkomma med dels besked huru­ vida de i yttrandet över förvaltningsutredningens betänkande den 29 juni 1951 anförda synpunkterna enligt överbefälhavarens mening alltjämt var aktuella, dels de synpunkter rörande försvarets centrala förvaltning som kunde anföras med stöd av erfarenheter vunna efter Kungl. Maj :ts beslut den 28 september 1951 med vissa föreskrifter beträffande försvarets cen­ trala förvaltning. Med anledning härav har överbefälhavaren med skrivelse den 12 augusti 1953 till mig överlämnat en promemoria med vissa synpunkter rörande organisationen av försvarets centrala förvaltning. Yttranden med vissa detalj synpunkter från marinförvaltningen, försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets civilförvaltning och försvarets fabriksstyrelse har fogats till över­ befälhavarens skrivelse. Krigsmaterielverket har till mig avlåtit en särskild skrivelse i frågan. Till denna har fogats en promemoria, i vilken vissa av de utav överbefäl­ havaren framförda synpunkterna kritiseras. Med anledning härav har överbefälhavaren ingett en tilläggspromemoria med sammanställning av vissa synpunkter på vad krigsmaterielverket anfört. Chefen för krigsmaterielverket har i särskild skrift till mig framfört vissa synpunkter och förslag. Yttranden har inhämtats från statskontoret, statens sakrevision, statens organisationsnämnd, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och Sveriges industriförbund.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

a. Frågan om krigsmaterielverkets bibehållande i organisationen. Överbefälhavaren lämnar först en översikt över förvaltningsutredningens förslag, vissa yttranden över detsamma samt huvuddragen av de före­ skrifter, som utfärdades den 28 september 1951. Därefter behandlas de motiv, som enligt överbefälhavarens mening talar för krigsmaterielverkets indragande. Till en början framhålls, att den kompromiss, som överbefälhavaren år 1951 mot bakgrunden av då rådande världsläge föreslog och som resul­ terade i föreskrifterna den 28 september 1951, icke återgav överbefäl­ havarens slutliga ståndpunkt utan innebar ett försök att utan omfattande och effektivitetsminskande omorganisationer åstadkomma en snabb förbätt­ ring av samarbetet mellan krigsmaterielverket och förvaltningarna. Enär detta försök enligt överbefälhavarens mening endast delvis lyckats och frågan om krigsmaterielverkets upphörande åter aktualiserats, finns det skäl som talar för mera genomgripande åtgärder i enlighet med förvalt­ ningsutredningens förslag. En sådan omorganisation syns numera över­ befälhavaren möjlig att genomföra utan att kravet på erforderlig beredskap eftersätts. Överbefälhavaren framhåller vidare, att försvarsgrensförvaltningarna vid tiden för andra världskrigets utbrott var relativt små och icke organiserade för att med tillgänglig personal bemästra de stora anskaffningsproblem, som uppstod i samband med krigsmaktens upprustning. Det förutsattes tidigare att under krig och av krig föranledda särskilda förhållanden spe­ ciella organ skulle tillskapas för anskaffning av i första hand ammuni­ tion. I och med att statens ammunitionsnämnd, som från början var ett provisorium, utvecklades till ett självständigt ämbetsverk, kunde de mili­ tära förvaltningsmyndigheterna icke längre på samma sätt som förut följa anskaffningarna. Den omständigheten att försvarsgrensförvaltningarna själva ombesörjer huvuddelen av materielanskaffningen anser överbefälhavaren utgöra ett skäl mot bibehållandet av ett speciellt ämbetsverk för viss materielanskaffning. I detta hänseende anförs. Enligt krigsmaterielverkets egna beräkningar torde dess anskaffningar för försvarets räkning utgöra cirka tjugofem procent i värde räknat av för­ svarets totala anskaffning. Dessa tjugofem procent utgörs av materiel av standardkaraktär (ur tillverkningssynpunkt tekniskt fixerad materiel). Sådana anskaffningar har ofta föregåtts av provtillverkningar, som av för­ svarsgrensförvaltningarna utlagts på industrin. I värde räknat har det så­ ledes ålegat försvarsgrensförvaltningarna att svara för sjuttiofem procent av försvarets totala anskaffning. Efter tillämpning av Kungl. Maj:ts beslut den 24 april 1953 angående huvudförvaltningsprincipen torde den på för­ svarsgrensförvaltningarna ankommande anskaffningen komma att uppgå till cirka åttio procent. Under de år, som förflutit sedan krigsmateriel­ verkets tillkomst, har förvaltningarna utökats, och de är således redan

Knngl. Maj:ts proposition nr 109. 53

nu i huvudsak organiserade för att anskaffa huvuddelen — och därtill den ur anskaffningssynpunkt mest komplicerade delen — av materielen. Det torde därför icke i samma grad som tidigare vara motiverat, att ett spe­ ciellt ämbetsverk anskaffar viss standardmateriel och viss ammunition. Det finns icke anledning förmoda, att upphandlingen av denna materiel skulle ske på ett mindre tillfredsställande sätt, därest den omhänderhas av den tekniska och ekonomiska sakkunskap som finns inom försvarsgrensförvaltningarna. Genom tillämpning av huvudförvaltningsprincipen torde de synpunkter beträffande behovet av samordning m. m. av landets tek­ niska, ekonomiska och produktiva resurser inom ett anskaffningsområde, som bl. a. motiverade krigsmaterielverkets tillkomst, i huvudsak tillgodo­ ses av den huvudförvaltande myndigheten. Erfarenheterna från inköpsverksamheten vid flygförvaltningen — f. n. den enda av försvarsgrensförvaltningarna, som har en organiserad inköpscentral i enlighet med förvaltningsutredningens förslag — tyder på att man genom en sådan organisation kan uppnå en synnerligen ekonomisk upp­ handling, fullt jämförbar med och i varje fall icke underlägsen den som presteras av krigsmaterielverket. Överbefälhavaren vill i icke ringa grad härleda de friktioner och det mindre goda samarbete, som upprepade gånger konstaterats i förhållan­ det mellan krigsmaterielverket och förvaltningarna — även efter det att försvarsförvaltningarnas samax-betsdelegation trätt i verksamhet — ur orga­ nisatoriska förhållanden, framför allt den omständigheten att specialister på samma område finns på båda sidorna. Följden har blivit oklara ansvars­ förhållanden och minskad effektivitet. Skarpast har detta framträtt vid leveranskontroll, vid bearbetning ur produktionsteknisk synpunkt av det tekniska underlaget till anskaffningar, vid konstruktionsändringar samt vid utnyttjande av krigsmaterielverkets maskiner och anläggningar för annan myndighets räkning. Rådande organisation medför enligt överbefälhavaren dubbelarbete för tekniska specialister, på vilka tillgången är knapp. Den omfattande skrift­ växlingen mellan krigsmaterielverket och förvaltningarna i anskaffningsärenden anses verka fördröjande och fördyrande. Överbefälhavaren påtalar även att kontakten mellan konstruktörer och tillverkare är bristfällig och anför i detta hänseende. En allvarlig nackdel med nuvarande organisation, som även framhållits av 1946 års förvaltningsutredning, är att krigsmaterielverket såsom fristå­ ende ämbetsverk inkopplats mellan konstruktörer och tillverkare. Detta försvårar den kontakt mellan dessa som är nödvändig både ur utvecklingssynpunkt och med hänsyn till konstruktionernas anpassning efter tillverkningssynpunkter. Den av anskaffningen mest intresserade parten (försvarsgrensförvaltningen) förlorar möjligheten till effektiv överblick, kontroll och bevakning av leveranserna, samtidigt som eventuella ändringar blir svåra att genomföra. Den förståelse för masstillverkningstekniken, som är nödvändig från konstruktörernas sida, blir även mindre. Detta förhål­ lande kan få olägliga följder, om läget skulle kräva en forcerad tillverk­ ning i samband med beredskapstillstånd eller krig.

54 Kungl. May.ls proposition nr 109.

Överbefälhavaren uttalar som sin mening att ledningen av ammunitionsförrådstjänsten vid armén skulle underlättas om krigsmaterielverkets cen­ tralförråd för ersättningsammunition i likhet med arméns övriga ammunitionsförråd underställs arméförvaltningens tygavdelning. Denna fråga be­ handlas förhållandevis ingående. I krigsmaterielverkets centralförråd av ammunition förvaras»en stor del av ersättningsammunitionen för de tre försvarsgrenarna. Denna utgörs till omkring sjuttiofem procent av arméns ammunition. Arméns ersätt­ ningsammunition fördelas på de olika förråden av överbefälhavaren. Vid fördelningen av ammunitionen måste hänsyn tas till hur ammunitionen är fördelad på arméns egna ammunitionsförråd. Uppgifter beträffande förrådsläget måste således lämnas av såväl arméförvaltningens tygavdelning som krigsmaterielverket. Svårigheten härvid är att få samstämmighet mel­ lan dessa uppgifter, bl. a. emedan uppgifterna grundas på den leverans­ kontroll som sker dels av arméförvaltningens tygavdelning, dels av krigs­ materielverket. Svårigheter föreligger även med hänsyn till att xörsändning av ammunition regelbundet äger rum i viss utsträckning. Då ammunitionsuppgifterna skall ligga till grund för krigsplanläggningen och tillgången på ammunition är knapp, är det betydelsefullt att uppgifterna är tillförlit­ liga. Ur denna synpunkt skulle det underlätta arbetet, om all ammunition förrådshålls och redovisas av en myndighet. Med tillämpning av huvudförvaltningsprincipen bör denna myndighet vara arméförvaltningens tyg­ avdelning. Genom att förråden på detta sätt för arméns del skulle komma att lyda under en myndighet, torde möjligheten bli större att genom ökad samordning planera och utnyttja förråden på lämpligaste sätt. Det borde därvid ankomma på överbefälhavaren att liksom tidigare fördela tillgäng­ ligt förrådsutrymme mellan försvarsgrenarna. Således skulle det ur mari­ nens och flygvapnets synpunkt icke inträffa någon principiell förändring i förhållande till nuvarande system.

Motsvarande synpunkter anförs beträffande de i centralförråden ingå­ ende sammansättningsverkstäderna. Med utgångspunkt i det förhållandet, att dubbelarbete f. n. förekommer på materielanskaffningens område, ger överbefälhavaren uttryck åt den uppfattningen, att krigsmaterielverkets hela nuvarande personal vid verkets upphörande icke behöver flyttas över till andra myndigheter, varför man bör kunna räkna med vissa lönebesparingar. Krigsindustriplaneringen skulle enligt överbefälhavaren främjas, om den myndighet, som handhar konstruktion och planering i övrigt, även ansvarar för tillverkningen i krig. Det mellanled, som krigsmaterielverket utgör, sägs utgöra en hämmande faktor, bl. a. i vad gäller övergång till förenklade tillverkningsförfaranden, som lämpar sig för krigsindustritillverkning. Sammanfattningsvis anser sig överbefälhavaren kunna konstatera brister i nuvarande organisation såväl i ekonomiskt hänseende som ur effektivi­ tetssynpunkt. överbefälhavaren framhåller, att det inom den militära för­ valtningsorganisationen krävs ett intimt samarbete mellan konstruktionsoch inköpspersonal, varför båda personalkategorierna bör finnas i samma ämbetsverk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 55

Försvarets sjukvårdsstyrelse riktar i fråga om krigsmaterielverkets anskaffningsverksamhet erinringar mot de långa leveranstiderna och den långa tidrymd, som förflyter mellan anskaffningsuppdrag och inköp. Ett omfattande dubbelarbete, som bl. a. hänför sig till diskussioner om leveransvillkor m. m., förefinns enligt styrelsen allt fortfarande beträffande huvud­ delen av den sjukvårdsmateriel, som anskaffas av krigsmaterielverket. Marinförvaltningen framhåller, att olika tydning av bestämmelserna om krigsmaterielverkets anskaffningsverksamhet förorsakat svåra slitningai mellan marinförvaltningen och verket. Någon tillfredsställande lösning är enligt marinförvaltningen ej skönjbar. Vidare påtalas bristande sannåd i fråga om planeringen av tillverkningen vid krig eller krigsfara av materiel, som krigsmaterielverket anskaffar för förvaltningens räkning. Krigsmaterielverket betecknar överbefälhavarens förslag som en tillbaka­ gång till en tidigare tillämpad och efter grundlig utredning för omkring tio år sedan helt utdömd organisation. Verket fortsätter: Verket erinrar, att vid andra världskrigets utbrott försvarsgrensförvaltningarna i princip hade den organisation, som nu föreslås. Den visade sig icke effektiv och måste kompletteras med män från näringslivet, vilka arbetade inom industrikommission, ammunitionsnämnd etc. Ur dessa for­ hållanden växte krigsmaterielverket fram. Utan tvivel har den kunskap och erfarenhet, som på det sättet kommit försvaret tillgodo, varit av nytta för försvarets materielanskaffning. Tillverkningskapaciteter har skapats, standardisering vuxit fram, rationella tillverkningsmetoder har kommit att tillämpas varigenom priser reducerats, en bättre krigsindustriplanering genomförts etc. Det är av största värde för vårt försvar och även för skatte­ betalarna, att ekonomiskt och industriellt tänkande och erfarenhet finns representerat inom försvarets förvaltning. Sådan erfarenhet måste finnas och utgör ett värdefullt komplement till den militära kunskapen och bör kunna berika vederhäftigheten i anslagsäskanden, avtal med industrin etc. Det är också nödvändigt, att beslutanderätten i ekonomiska och industri­ ella frågor ligger i händerna på härför utbildade, erfarna befattningshavare. Då nu frågan om försvarets centrala förvaltning på nytt tagits upp, vill krigsmaterielverket framhålla som sin bestämda mening, att berörda vär­ den, för närvarande till stor del koncentrerade till krigsmaterielverket, bör tillvaratas. Man bör nu icke riva ned den organisation, som för detta ända­ mål finns, utan i stället bygga vidare så att så mycket som möjligt blir sammanfört dit för sakkunnig handläggning. De friktioner, som förekommit, anser verket i stort sett ha berott på att organiserad kontakt på ett tillräckligt tidigt stadium saknas. En sådan intim kontakt på tidigt stadium skulle medföra, att projekt, som framkom­ mer, är väl genomdiskuterade under hänsynstagande till såväl militära som ekonomiska och tekniskt-industriella synpunkter. Detta gäller icke blott olika långtidsprogram, de stora linjerna för anslagsäskanden, större konstruktionsprojckt och avtal utan även det administrativa och ekono­ miska handlandet i stort. Samtliga dessa ärenden bör alltså redan från början vara allsidigt belysta, varigenom ernås att t. ex. arbete icke i onödan nedläggs på projekt, som enligt för närvarande tillämpat förtal ingssätt först senare — ur andra synpunkter än förslagsställaren företräder visar sig olämpliga eller ogenomförbara.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Förvaltningen av försvaret bör sålunda i stort ledas av ett organ med största möjliga samlade erfarenhet på alla områden av betydelse. Erhålls ett sådant organ bör även vad detta beslutar vinna största förtroende hos såväl myndigheter som industri och allmänhet. Verket anser det sålunda vara ett intresse av främsta ordningen att vid uppbyggande av organisa­ tionen visserligen fasta specialorgan för olika arbetsuppgifter finns men att dessa specialorgan erhåller ett sådant organisatoriskt samband att de — trots att de kan komma att representera olika militära eller andra facklntressen — dock utgör en oskiljaktig enhet. Verket anser, att förutsätt­ ningarna för en sådan anordning bör skapas. Detta torde bäst ske genom ett gemensamt förvaltningsorgan. Verket erinrar därefter om den som alternativ I betecknade organisation av tygförvaltningstjänsten, som dryftats av förvaltningsutredningen och enligt vilken all förvaltning av krigsmateriel skulle koncentreras till ett för försvaret gemensamt centralt ämbetsverk. Även om — såsom förvaltnmgsutredningen funnit — denna organisation lämpar sig mindre väl för den nuvarande föisvarsordningen, där var och en av de tre försvarsgrenscheferna svarar för sin försvarsgrens materielutrustning, ifrågasätter krigsmatei ielverket dock, om icke tiden nu är mogen att närmare överväga och utveckla de tankegångar som ligger bakom nämnda alternativ I. Med hänsyn till den samverkan, som måste finnas i ett modernt krig, torde det vara lämpligt att ompröva försvarsgrenschefernas ställning. Enligt ett av verket skisserat förslag bör en med försvarsgrenscheferna jämställd civil chef jämte honom underställda sakkunniga organ svara för anskaffning och förvaltning av all materiel. De högsta militära cheferna jämte nyss­ nämnde förvaltningschef bör bilda en försvarets direktion. I fortsättningen anför verket. Krigsmaterielverket är övertygat om att utvecklingen förr eller senare kommer att gå i denna riktning. Det skulle då vara synnerligen olyckligt, om den första början till ett sådant gemensamt upphandlande verk, som dock krigsmaterielverket utgör, skulle försvinna på grund av de slitningar, som i början av dess tillvaro förelegat. Det bör erinras om att försvarsgrensförvaltningarna är frukten av en månghundraårig utveckling, som langt ifrån alltid varit friktionsfri under det krigsmaterielverket såsom sadant bestått endast i omkring tio år. För övrigt torde väl icke krigsmaterielverkets avskaffande undanröja de slitningar, som verket ofta varit i tillfälle att konstatera mellan de olika försvarsgrenarna. Slutligen dryftas möjligheterna att inom nuvarande organisations ram på ett tidigt stadium skapa bättre kontakt myndigheterna emellan. En lös­ ning anser verket ligga i att utbygga försvarsförvaltningarnas samarbetsdelegation till en direktion för försvarets förvaltning, inför vilken planer och projekt kan framläggas på ett tidigt stadium och bli allsidigt disku­ terade, varvid det kollegiala samarbetet inom delegationen enligt verkets mening bör vara ägnat att skapa större inbördes respekt och förståelse. Avslutningsvis anför krigsmaterielveiket.

Kangl. May.ts proposition nr 109. 57

Det är givet, att även andra lämpliga lösningar med krigsmaterielverkets bibehållande kan finnas. Med hänsyn till den korta tid, som statt ämbets­ verket till buds, bär verket endast velat med det anförda framhalla, att ärendet långt ifrån kan anses tillfyllest utrett. Verket anser darfor, att under alla omständigheter en principutredning bor tillsattas och att i denna utredning de industriella synpunkterna bör få stort inflytande. ^ er ket ar villigt att för sin del acceptera varje förslag som innebär att det ekono­ miska och industriella inflytandet blir säkerställt och att salunda avgoiandet i sådana frågor icke helt läggs i militära händer. Den promemoria, som är fogad till krigsmaterielverkets skrivelse, inne­ håller i icke ringa utsträckning detalj erinringar, lör vilka en redogörelse här icke torde vara påkallad. Vissa upplysningar och synpunkter ar emel­ lertid av mera allmän räckvidd. Sålunda framhålls att det ofta visat sig, att verket med sin industriella och ekonomiska sakkunskap kunnat uppnå väsentligt förmånligare priser och rabatter än förvaltningarna. Vidare ut­ talas den uppfattningen att specialisterna på samma område inom verket och förvaltningarna i största utsträckning har ett mycket gott samarbete. Huvudförvaltningsprincipen, särskilt om den utvecklas ytterligare, anses i samma grad som anskaffning genom krigsmaterielverket ägnad att ge upphov till fördyrande och fördröjande skriftväxling. Det framhålls att sammanställningen av uppgifter å förrådsläget beträffande ammunition är en redovisningsteknisk fråga, som ej behöver medföra svårigheter. Ver­ ket understryker, att kostnaderna för verket uppgår till mindre belopp än normal kassarabatt på anskaffningen, och ifrågasätter om detta ej äi en låg kostnad för att säkerställa sakkunnig handläggning av de på verket ankommande ärendena. Det syns verket otänkbart att förvaltningarna kan uppnå samma effektivitet till lägre kostnad. Slutligen uttalas att ett visst motsatsförhållande helt naturligt måste komma att råda mellan kon­ struktions- och inköpsverksamhet, även om dessa bägge delar förläggs till samma ämbetsverk, och att konstruktionsintressena sannolikt kommer att tillmätas avgörande betydelse, om inköpen skall ske genom forsvarsgrensförvaltningarna. Den av överbefälhavaren avlämnade tilläggs promemorian innehåller vissa bemötanden av vad krigsmaterielverket anfört. Projektet att utbygga försvarsgrensförvaltningarnas samarbetsdelegation till en direktion för försvarets förvaltning bortser enligt överbefälha­ varen från gällande förvaltningsprinciper. Varje förvaltning måste svara för sitt område och kan icke dela detta ansvar med ett kollegialt organ, vars övriga medlemmar icke kan överblicka räckvidden och heller inte behöver dra konsekvenserna av fattade beslut. Förslaget att tillsätta en principutredning avvisas under hänvisning till förvaltningsutredningen och under framhållande av att så lång lid för­ flutit efter 1943 års förvaltningsbeslut att tillräckliga erfarenheter vunnits för att bedöma den då beslutade organisationen.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

I anslutning till vad krigsmaterielverket anfört om att verket är villigt att acceptera varje förslag, som innebär att det ekonomiska och industri­ ella inflytandet säkerställs och sålunda avgörandet i anskaffningsfrågor icke helt läggs i militära händer, görs följande uttalande. Verket syns härvid utgå från att förvaltningarna saknar insikt i ekono­ miska och industriella ting och förståelse för därmed sammanhängande förhållanden. Det får icke förbises, att vid uppdelning av krigsmaterielverkets funktioner på förvaltningarna dessa skall tillföras vtterligare expertis trån krigsmaterielverket. Anskaffningen av krigsmateriel måste allsidigt bedömas och för att fylla sitt ändamål grundas på såväl övervä­ ganden beträffande de ekonomiska och industriella faktorerna som känne­ dom om materielens användning och funktion. Det betonas, att vid upphandling av krigsmateriel icke blott industriella och ekonomiska utan även militärt fackliga synpunkter måste beaktas. En av huvudanmärkningarna mot krigsmaterielverkets anskaffningsverksamhet har enligt överbefälhavaren varit att besparingar kommit att ske på kvalitetens bekostnad. Enarenheten anses visa, att vid tillämpning av huvudförvaltningsprincipen skriftväxlingen kan avsevärt inskränkas i jämförelse med vad som är fallet i fråga om krigsmaterielverkets anskaffningar. Det framhålls, att det i praktiken visat sig förenat med stora svårig­ heter att få rättvisande uppgifter om omfattningen av krigsmaktens totala ammunitionstillgångar vid en viss tidpunkt på grund av bristande sam­ stämmighet vid redovisning av sådan ammunition, som är under leverans, revidering eller försändning. På grund härav har kompletterande upp­ gifter från berörda myndigheter måst infordras direkt till försvarsstaben. De av krigsmaterielverket uttalade farhågorna för att konstruktionsintressena skulle komma att dominera i förhållande till de ekonomiska intressena vid inköp genom förvaltningarnas försorg föranleder följande kommentar. Det torde vara ställt utom allt tvivel, att ett sådant motståndsförhållande lättare gar att balansera eller upphäva, om verksamheterna förläggs till samma ämbetsverk. Eftersom medelstilldelningen är begränsad, måste varje berörd myndighet alltid beakta konstruktions- och inköpssynpunkterna i ett sammanhang. Om den ifrågavarande verksamheten förläggs till samma ämbetsverk vinner man dessutom, att direkt kontakt kan erhållas mellan konstruktören-beställaren och industrin. Chefen för krigsmaterielverket berör i sin skrift vissa speciella mellanhavanden mellan verket och de militära myndigheterna. Härutöver anför han. Krigsmaterielverket har i sin skrivelse framfört tvenne alternativa principförslag beträffande den militära förvaltningsorganisationen, båda med verkets bibehållande. Det torde väl utan vidare vara helt klart att den organisation, som fanns vid det senaste krigsutbrottet, var mindre ändamålsenlig bl. a. på grund av de krav på sakkunnigt inflytande å de

Kung!. Maj:ts proposition nr 109. 59

ekonomiska, industriella och merkantila områdena, som i samband med materielanskaffningens oerhörda expansion då icke var tillgodosedda. Detta underströks särskilt av dåvarande departementschefen vid framstallande av propositionen om krigsmaterielverkets bildande. Den stora upphandlin" av försvarsmateriel, som alltjämt pågår och den planläggning a\ en mångfaldig dubblering av materieltillverkningen vid krig eller krigsfara, som fortfarande är aktuell, har gjort det nödvändigt att försvarets förvaltnings­ organisation tillförs verkligt sakkunnigt folk på nämnda områden och att sålunda den militära och konstruktionstekniska sakkunskapen vid för­ svaret kompletteras med produktions- och affärsmän. Forvaltmngsutrednin«en har ansett att sådan sakkunskap skall kunna tillföras de militära förvaltningarna genom att där inrättas särskilda civila upphandlingsorgan, men då givetvis på en lägre nivå än om ett särskilt, de militära myndig­ heterna icke underordnat verk, representerar ifrågavarande sakkunskap inom försvaret. Detta bör enligt förvaltningsutredningen dock kunna kom­ penseras genom att chefen för det föreslagna industnplanenngsverket far inflytande å de nämnda särskilda organens verksamhet, överbefälhavaren anser dessa särskilda organ tillfyllest och finner ett sådant civilt inflytande icke erforderligt. Jag håller bestämt före, att med hänsyn till de oerhorda anskaffningar det här är fråga om, allt måste göras för att icke blott den bästa sakkunskapen blir tillförd försvaret utan också och främst att denna sakkunskap får inflytande på de ekonomiska och industriella avgöranden, som träffas. Enligt “överbefälhavaren och delvis också enligt förvaltmngsutredningens förslag blir detta avgörande lagt i händerna på högre mili­ tärer, som varken utbildats eller har tillräcklig erfarenhet harav. De sär­ skilda upphandlingsorganen blir underställda icke blott en militär avdel­ ningschef utan också en militär förvaltningschef och i sista hand försvarsgrenschefen. Gencm sakkunskap vid val av leverantörer, vid förhandlingar, granskning av tillverkningarnas uppläggning, val av lämpliga tillverkare med hänsyn till maskiner och metoder in. m. bör nog 100 miljoner kro­ nor per år f. n. kunna inbesparas. Trots att redan de beslut oia förvalt­ ningsorganisationen, som träffades under kriget, förutsatte såvitt jag förstår — inrättandet av sådana organ inom förvaltningarna har blott flygförvaltningen under de år, som sedan dess förflutit, haft ett sådant organ. Meningen var att den betydande anskaffning, som förvaltningarna själva skulle ombesörja, skulle handläggas om också icke beslutas av sak­ kunnigt folk. Anskaffning till ett värde av sammanlagt mer än en miljard kronor har under dessa år handlagts av folk utan utbildning ellei till­ räcklig erfarenhet på det ekonomiska och industriella området och beslu­ tats av folk utan annan utbildning än militära skolor. Detta kan icke vara riktigt och måste betraktas som synnerligen otillfredsställande icke minst från skattebetalarnas synpunkt. Enda sättet alt få det ekonomiska inflytandet säkerställt är att låta upphandlingarna i möjligaste mån handläggas och beslutas av clt själv­ ständigt verk, för såvitt icke clt gemensamt förvaltningsverk inrattas under civil sakkunnig ledning på sådant sätt att de militära kraven blir säker­ ställda, såsom skett i England efter detta lands erfarenheter av militär upphandling och tillvcrkningsplanering. Jag föreslår att förutsättningarna härför skapas och att till dess krigsmaterielverket bibehålls och succes­ sivt utbyggs med sikte på att utformas till ett sådant gemensamt verk, som i allt fall så småningom blir den enda organisationstorm som slutligt

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

löser förvaltningsfrågan. Även om krigsmaterielverket organiseras bort, vilket är och ända från tidpunkten för verkets inrättande varit försvars­ grenarnas gemensamma strävan, upphör nämligen därmed icke det rivali­ serande förhållande mellan försvarsgrenarna, som i många hänseenden återspeglas i de tre förvaltningarnas arbete och ofördelaktigt inverkar på arbetets effektivitet.

Remissyttranden.

Statskontoret anknyter till sitt yttrande över förvaltningsutredningens betänkande och erinrar om däri framförda synpunkter beträffande en från försvarsgrensindelningen fristående tygförvaltningstjänst. Ämbetsverket fortsätter.

Vid bedömandet av överbefälhavarens nu framlagda förslag må till eu början konstateras, att endast mycket summariska uppgifter lämnats, ägnade att belysa de konsekvenser i olika hänseenden, som uppkommer vid en omorganisation efter i ärendet antydda riktlinjer. Detta gäller ej minst statsverkets kostnader för den tilltänkta förvaltningsorganisationen. I detta avseende har endast utsagts, att de sammanlagda avlöningskostnaderna för försvarets centrala förvaltningsmyndigheter torde komma att minska. Statskontoret måste bestämt hävda, att — innan ett principbeslut fattas — en ingående och klarläggande utredning föreligger rörande det ekonomiska utfallet av den förordade förvaltningsorganisationen. Oavsett det nu anförda kan statskontoret icke anse, att överbefälhavarens förslag kan läggas till grund för ett dylikt beslut. Skälen härtill är följande. Statskontoret har icke funnit anledning frångå sina i utlåtandet den 17 maj 1951 anlagda synpunkter på frågan om organisationen av försvarets centrala förvaltningsmyndigheter. I avbidan på en utredning rörande möjligheterna att erhålla en samordnad och från försvarsgrensindelningen skild tygförvaltningstjänst bör enligt ämbetsverkets uppfattning några mera genomgripande organisationsändringar icke vidtas beträffande krigsmaterielförsörj ningen. De fördelar av ekonomisk art, som — prin­ cipiellt sett — måste vara förenade med ett anskaffningssystem, vilket i sig imymmer ett civilt centralt inköpsorgan, lär icke kunna förringas. I detta sammanhang må jämväl uttalas, att den militära fackutbildningen näppeligen i någon högre grad kan vara ägnad att tillgodose de fordringar på ingående förtrogenhet med industriell affärsverksamhet, som måste ställas på försvarets upphandlande personal. Det syns emellertid å andra sidan uppenbart, att olägenheter är förknippade med gällande organisa­ tionsform, främst beroende på att tekniska specialister på samma materielslag ansetts behövliga inom såväl krigsmaterielverket som försvarsgrensförvaltningarna samt att samarbetet mellan krigsmaterielverket och Övriga militära förvaltningsorgan icke löpt friktionsfritt. I förstnämnda hänse­ ende har statskontoret svårt att föreställa sig, att icke möjligheter föreligger att komma till rätta med förekommande dubbelorganisation utan alltför stora ingrepp i den bestående ordningen. Det torde i sådant syfte kunna övervägas att beträffande ett visst materielslag undersöka — eventuellt med anlitandet av utomstående expertis — om icke genom omdisponering av personalen och dess koncentrering till en myndighet förutsättningar kan skapas för mera rationella arbetsformer. Med ledning av härigenom vunna erfarenheter kan dessa undersökningar utsträckas till andraÖmate-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. Öl

rielslag, inlill dess alla tänkbara anstalter vidtagits för en eliminering av dubbelarbetet. Beträffande samarbetet mellan krigsmatenelverket och Övriga myndigheter må ifrågasättas, om redan nu några mera sakra slut­ satser kan dras rörande verkningarna av de åtgärder, som av Kungl. Maj:t vidtagits genom beslutet den 28 september 1951 och som för övrigt kompletterats genom ett beslut så sent som under innevarande år. Det ma dock uttalas, att från Kungl. Maj:ts sida välgrundade och bestamda krav lär kunna ställas på att de myndigheter, som har att svara för försvarets matericlanskaffning, ådagalägger god samarbetsvilja vid fullgörandet av dem åvilande arbetsuppgifter. Statens sakrevision ger uttryck åt den uppfattningen att, även om världsläget numera icke anses lägga hinder i vägen för en mera genomgripande omorganisation, omständigheter av sådan betydelse likväl icke har förebragts att de kan föranleda sakrevisionen att frångå sina tungt vägande principiella erinringar i sak mot förvaltningsutredningens förslag om krigsmatericlanskaffningens återförande till de militära förvaltningsmyndighe­ terna. Det har enligt sakrevisionen icke visats att krigsmaterielanskaffningen härigenom blir bättre utförd ur ekonomiska synpunkter eller att besparingar i förvaltningskostnaderna av större betydelse kan åvägabringas. Sakrevisionen förutser att de allvarliga skäl, som på sin tid föranledde krigsmaterielverkets inrättande, i ett ansträngt läge kommer att göra sig gällande med stor styrka, ehuru de måhända ej framträder på samma sätt under rent fredsmässiga förhållanden. Slitningar mellan de olika myndigheterna får icke inverka på bedöman­ det av organisationen ur principiella och sakliga synpunkter. Sakrevisionen avråder för en återgång till den ordning på krigsmaterielanskaffningens område, som gällde vid andra världskrigets utbrott. Även enligt sakrevisio­ nens uppfattning har dock de militära förvaltningarna väsentligt upprus­ tats sedan dess. Sakrevisionen anför vidare. Såvitt framgår av överbefälhavarens promemoria har försöken att uppnå ett bättre samarbete genom de 1951 och 1953 lämnade direktiven endast delvis lyckats. Även sakrevisionen har under sin granskningsverksamhet kunnat konstatera såväl ett mindre gott samarbete i av sakrevisionen upp­ märksammade fall som bristfälliglieter i handläggningen av anskaffmngsärenden på såväl den ena som den andra sidan. Den omständigheten, att ett ärende handläggs på ett otillfredsställande sätt av en eller flera tjänste­ män inom civila eller militära förvaltningsmyndigheter, får dock enligt sakrevisionens mening icke vara utslagsgivande för bedömande av en orga­ nisations ändamålsenlighet. Sakrevisionen vill därför, bland annat med hänsyn till den korta tid de nya direktiven varit gällande, icke dra den slutsatsen, att de nuvarande svårigheterna, i den mån de ligger på det personliga planet, icke kan utjämnas. Sakrevisionen är för sin del icke heller övertygad om att krigsmaterielverkets slopande framdeles skulle ute­ sluta besvärliga slitningar och omgång mellan de berörda militärförvalt­ ningarna, dä den enligt huvudförvaltningsprincipcn anskaffande myndigheten kommer att inta i stort sett samma ställning i förhållande till den beställande myndigheten som det nuvarande krigsmaterielverket.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Sakrevisionen upprepar sitt i yttrandet över förvaltningsutredningens betänkande framförda förslag, att krigsmaterielverkets uppgifter i fråga om produktionsteknisk granskning och leveranskontroll bör överföras till militärförvaltningarna, som skulle bära det fulla ansvaret för dessa upp­ gifter. Ledamoten av sakrevisionen Wistrand har anmält avvikande mening och i huvudsak anfört. Frågan om statens inköp av krigsmateriel borde handhas av ett från försvarsgrensförvaltningarna fristående organ har allt ifrån krigsmateriel­ verkets tillkomst varit omtvistad och erfarenheterna av krigsmaterielver­ kets behandling av dessa uppgifter har föranlett upprepade klagomål för byråkratisk försening och bristande kompetens. Det syns mig påtagligt, att de förväntningar man hyst vid krigsmaterielverkets upprättande icke blivit infriade. Oavsett vilken uppfattning man principiellt må hysa angå­ ende lämpligheten av att sådan verksamhet handhas av ett fristående verk, äger man rätt att beteckna den nuvarande ordningen som otillfredsstäl­ lande. Trots en prövotid på tio år har verket icke förmått skaffa sig det förtroende, det bör äga hos utomstående och främst hos de militära myn­ digheterna. Det syns mig uppenbart, att verket icke kan tillfredsställande fullgöra sina uppgifter utan gott samarbete med dessa. Huruvida en änd­ ring kan åstadkommas uteslutande genom reformer i krigsmaterielverkets metoder eller om den kräver en nydaning, som går ut över verkets existens, är svårt att utan ingående undersökningar taga ställning till. De resultat, som framlagts av 1946 års militära förvaltningsutredning, och de synpunkter, åt vilka överbefälhavaren i sin ifrågavarande skrivelse gett uttryck, kan icke utan vidare åsidosättas och de förtjänar enligt min upp­ fattning Kungl. Maj :ts synnerliga beaktande.

Statens organisationsnämnd erinrar om att nämnden i sitt yttrande över förvaltningsutredningens betänkande tillstyrkt att krigsmaterielverket ut­ går ur organisationen och att krigsmaterielanskaffningen i dess helhet uppdras åt försvarsförvaltningarna. Vad som därefter inträffat har icke rubbat nämndens uppfattning. Det syns nämnden angeläget, att över­ gången till den nya organisationen sker snarast möjligt. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap erinrar likaledes om sitt yttrande över förvaltningsutredningens betänkande i vilket de olägenheter närmare berördes, som enligt riksnämndens mening var förknippade med gällande ordning för krigsmaterielanskaffningen. Nämnden fortsätter. Olägenheterna har endast delvis undanröjts efter tillkomsten av kungl. brevet den 28 september 1951. Beträffande viss materiel, vars anskaffande alltjämt ankommer på krigsmaterielverket, kan nämnas att riksnämnden trots upprepade påstötningar hittills fått del av krigsproduktionsbesked allenast i begränsad omfattning. Detta förhållande medför betydande svå­ righeter för riksnämnden, när det gäller att bedöma belastningen på industrin och hur tillgängliga tillverkningsresurser skall kunna utnyttjas på mest ändamålsenliga sätt. För att man skall kunna komma till rätta med nuvarande olägenheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 63

syns det erforderligt att genomföra en mera omfattande omorganisation. De beredskapsskäl, som 1951 talade mot en dylik åtgärd, torde ej längie föreligga. Riksnämnden får därför för sin del förorda, att krigsmaterielverkets nuvarande uppgifter överförs på andra organ. De farhågor, som krigsmaterielverket uttalat, att försvarsgrensförvaltningarna vid handläggning av materielanskaffningsfrågor efter en omorga­ nisation av ifrågasatt slag skulle sakna erforderlig ekonomisk och industri­ ell expertis, är enligt riksnämndens mening överdrivna. Såsom överbefäl­ havaren framhållit omhänderhar försvarsgrensförvaltningarna, oberoende av krigsmaterielverket, stora upphandlingar till betydande värden, vilka fordrar bl. a. ekonomisk sakkunskap. Utvecklingen har även medfört, att tekniska experter efter hand erhållit ökat inflytande inom försvarsgrens­ förvaltningarna, vilket bl. a. tagit sig uttryck i att förekommande ären­ den i många fall handläggs och föredras av tekniker direkt inför chefen eller souschefen (avdelningschefen) för vederbörande försvarsgrensförvaltning. Det må vidare beaktas, att det nuvarande samarbetet mellan krigs­ materielverket och försvarsgrensförvaltningarna av de senare fordrar en omfattande teknisk verksamhet, innan de upphandlingar, som avses ske genom krigsmaterielverkets försorg, kan äga rum.

Sveriges industriförbund har av remisshandlingarna fått det intrjcket att samarbetet mellan förvaltningarna, å ena, samt krigsmaterielverket, å andra sidan, icke fungerar så som är önskvärt. Då uppgift ofta står mot uppgift, är orsakerna härtill inte lätta att få fram ur det föreliggande materialet. Några nya synpunkter för organisationsfrågans bedömande kan dock enligt förbundets mening knappast sägas ha framkommit. Förbundet anser, att tillskapandet av ammunitionsnämnden och därefter krigsmaterielverket på sin tid innebar en riktig för att icke säga nödvändig åtgärd. De militära förvaltningarna var vid denna tid ej rustade för de stora anskaffningsuppgifterna utan de behövde kompletteras med ett organ, inom vilket kommersiell och industriell sakkunskap var företrädd. För­ bundet pekar på den organisatoriska och personella förstärkning av för­ valtningarna, som därefter ägt rum. Numera kräver den mycket omfat­ tande anskaffningsverksamhet, som de själva har att ombesörja, tillgång till kommersiell och industriell sakkunskap. Man kan därför enligt för­ bundets mening icke, när det gäller att bedöma den lämpligaste organisa­ tionsformen, utgå från situationen i början av 1940-talet, utan hänsyn måste tas till det förändrade läget i fråga om förvaltningarnas organisa­ tion och omfattningen av deras anskaffning. I anslutning härtill fortsätter förbundet. Ovissheten om vilken organisationsform som slutligt skall komma att väljas har säkerligen stört arbetsförhållandena inom förvaltningarna och förorsakat svårigheter, särskilt inom det i detta hänseende mest utsatta förvaltningsorganet, krigsmaterielverket. Denna osäkerhet i fråga om fram­ tiden har sannolikt också bidragit till det otillfredsställande samarbetet mellan försvarsgrensförvaltningarna och krigsmaterielverket. Förbundet anser det därför vara angeläget, att ståndpunkt nu tas till den princip enligt vilken förvaltningstjänsten skall organiseras på något längre sikt.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Två olika lösningar syns härvid i första rummet möjliga, nämligen ett bibehållande av den nuvarande organisationsformen med ett gemensamt verk — krigsmaterielverket — för anskaffning av materiel, som är av masseller standardkaraktär, eller ett återförande av anskaffningen till de olika försvarsgrensförvaltningarna under tillämpande av huvudförvaltningsprincipen. Följs den förstnämnda vägen, torde det vara nödvändigt att när­ mare överväga behandlingen av de produktionstekniska frågorna och kon­ trollen samt möjligheterna att befordra en förbättrad kontakt mellan kon­ struktörer och leverantörer i syfte att i görlig mån undvika dubbelarbete och förbättra samarbetet. De hittillsvarande erfarenheterna, sådana de redovisas i nu föreliggande utredningsmaterial, ger emellertid ett starkt intryck av att föga är att vinna med att ånyo göra ett försök att bibehålla den nuvarande organisationen med krigsmaterielverket som inköpsorgan åt förvaltningarna av materiel av mass- och standardkaraktär, även om ytterligare åtgärder i syfte att förbättra samarbetet vidtas. En ytterligare möjlighet är att upptaga 1946 års förvaltningsutrednings tanke att sammanföra hela förvaltningstjänsten till ett centralt organ, vilket skulle överta krigsmaterielverkets och de militära förvaltningarnas uppgifter. En sådan lösning torde emellertid för närvarande sakna aktu­ alitet redan med hänsyn till den genomgripande förändring av nuvarande försvarsordning, som en sådan organisationsform förutsätter. I denna situation har förbundet, med hänsyn till att förvaltningarna numera är avsevärt bättre rustade för anskaffning av krigsmateriel än vid tidpunkten för krigsmaterielverkets tillkomst och då möjligheter bör föreligga att ytter­ ligare förstärka förvaltningarnas ekonomiska och industriella sakkunskap, funnit sig böra förorda att en omorganisation av den centrala militära för­ valtningen sker i huvudsak enligt överbefälhavarens förslag. Förbundet uttalar sitt beklagande av att tanken bakom krigsmateriel­ verkets tillkomst — en centraliserad anskaffning av materiel av massoch standardkaraktär, främst ammunition — icke kunnat förverkligas så som var avsett. Det syns icke förbundet uteslutet att det i ett skärpt läge skulle visa sig ändamålsenligt att ånyo sammanföra sådan anskaffning till ett självständigt organ. Förbundet betonar vikten av att de förvaltningar, som skall överta krigsmaterielverkets anskaffningsverksamhet, erhåller en sådan organisation, att industriell och kommersiell sakkunskap får möj­ lighet att göra sina synpunkter gällande på ett högt plan såväl i vad avser den mera långsiktiga planläggningen av materielanskaffningen som prin­ ciperna för den direkta upphandlingsverksamheten.

Överbefälhavaren har yttrat sig över chefens för krigsmaterielverket skrivelse. Med anledning av det däri gjorda uttalandet om att etthundra miljoner kronor årligen f. n. nog bör kunna inbesparas vid materielanskaff­ ningen anför överbefälhavaren. För att i någon mån belysa frågan redovisas här hur materielanskaffningsanslagen inom försvaret är disponerade för budgetåret 1953/54. Dessa anslag uppgår sammanlagt till cirka 900 miljoner kronor. Härav anskaffas materiel för cirka 180 miljoner kronor av krigsmaterielverket självt medan 350 miljoner kronor är avsedda för anskaffning av flygmateriel. Sistnämnda

Kungl. May.ts proposition nr 109. 65

belopp torde böra frånräknas, eftersom detta till sin huvuddel inryms i det särskilda, av Kungl. Maj:t godkända avtal, som träffats med SAAB. Återstår 370 miljoner kronor, vilken summa även innefattar materiel som bestäils direkt vid försvarets fabriksverk liksom materiel från utlandet. Värdet härav överstiger 100 miljoner kronor. Möjligheten att på angiven upphandlingsvolym kunna göra inbesparingar på omkring 100 miljoner kronor genom en ökad effektivisering av upphandlingsverksamheten torde kräva en betydligt mera ingående belysning än den som framlagts i skrivelsen. Närmast med anledning av att chefen för krigsmaterielverket åberopat den i Storbritannien tillämpade ordningen för krigsmaterielanskaffning, har under hand från försvarsstaben överlämnats en promemoria angående krigsmaterielanskaffningens organisation i Storbritannien och Amerikas Förenta Stater. Till översikten över det brittiska systemet, enligt vilket ett försörjningsministerium med vissa undantag omhänderhar all anskaffning av krigsmateriel, har fogats följande kommentarer. En blick på den brittiska organisationen kan möjligen leda till den reflexionen att man även i Sverige borde koncentrera krigsmaterielanskaffningen till ett från de militära förvaltningarna fristående verk d. v. s. krigsmaterielverket, som närmast svarar mot det brittiska försörj ningsministeriet. Emellertid torde ett beaktande av de grundläggande skiljaktigheter, som finns mellan de båda organisationssystemen, närmast leda till motsatt resultat. De viktigaste skiljaktigheterna torde vara: 1. Försörj ningsministeriet är så organiserat att representanter för för­ svarsgrenarna inom alla instanser är knutna till ministeriet. 2. Försörj ningsministeriet är direkt underställt den myndighet, försvarsministeriet, som fullgör de uppgifter vilka i Sverige faller på för­ svarsstaben i vad gäller högsta ledningen av underhållstjänsten, krigsproduktion in. m. 3. I den brittiska organisationen är de »centrala» förvaltningsmyndig­ heterna inlemmade i ministeriet. De ansvariga politikerna utövar sålunda direkt ledningen inom sina respektive områden. Politikerna och fackmän­ nen är sammanknutna inom organisationen på ett i grund olika sätt mot vad fallet är i Sverige, där sedan äldsta tid de centrala förvaltningarna intar eu självständig ställning. Det torde därför kunna sägas att eu organisation som den brittiska med en särskild krigsmaterielanskaffande myndighet kan fungera därför att, dels det militära fackmannainflytandet är garanterat inom myndigheten, dels den anskaffande myndigheten är direkt underställd det »militära» organ som svarar för underhållstjänstens högsta ledning, dels slutligen cheferna för de berörda myndigheterna är medlemmar av samma regering, varigenom samarbetet är garanterat av den gemensamma politiska led­ ningen. I Sverige är icke dessa omständigheter för handen.

b. Inrättande av en försvarets industriplancring.

I samband med överbefälhavarens förslag om indragning av krigsmaterielverket har frågan om inrättande av eu försvarets industriplanering ånyo tagits upp till kortfattad behandling. 5—49 04 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 109.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

överbefälhavaren avstyrker en dylik åtgärd ock anför till stöd härför. Enligt förvaltningsutredningens förslag skulle det nya ämbetsverket, för­ svarets industriplanering, lyda under överbefälhavaren. Vissa av de arbets­ uppgifter, som enligt förslaget ålagts detta verk, är av sådan art och hör så nära samman med förvaltningstjänsten i övrigt, att de bör handläggas av förvaltningarna. De arbetsuppgifter, som skulle komma att åvila industriplaneringen, skulle i viss utsträckning även bestå i att förse för­ valtningarna med informationer m. in. Ett organ med ovannämnda upp­ gifter bör icke lyda direkt under överbefälhavaren. Endast sådana arbetsuppgifter, som ur beredskapssynpunkt och vid uppgörandet av krigsin­ dustriplaner m. m. kräver samordning av högsta militära instans, bör åvila överbefälhavaren. Med anledning härav avstyrks, att en försvarets in­ dustriplanering inrättas. De arbetsuppgifter, som enligt förvaltningsutredningen skall åvila denna, bör fördelas på andra myndigheter inom krigs­ makten.

Remissyttranden. Statens organisationsnämnd erinrar att nämnden i sitt yttrande över förvaltningsutredningens betänkande tillstyrkt förslaget om inrättande av det nya ämbetsverket. Nämnden förklarar emellertid sig numera icke ha något att erinra mot att verket i fråga icke kommer till stånd under förut­ sättning att den centrala sammanhållning, som är nödvändig i fråga om flertalet av de verksamhetsgrenar, som förvaltningsutredningen avsett skola falla under försvarets industriplanering, icke äventyras. Denna samman­ hållning bör enligt nämnden kunna säkerställas, om försvarsstabens kvartermästaravdelning i enlighet med överbefälhavarens förslag åläggs vissa hithörande uppgifter. I övrigt har frågan om försvarets industriplanering ej närmare berörts av remissmyndigheterna.

c. Fördelningen av krigsmaterielverkets nuvarande arbetsuppgifter på andra myndigheter.

Under förutsättning att krigsmaterielverket avvecklas och försvarets industriplanering icke kommer till stånd måste ställning tas till en rad spörsmål om fördelningen av dels krigsmaterielverkets nuvarande upp­ gifter dels vissa sammanhållande funktioner, som avsetts skola ankomma på industriplaneringen. Den viktigaste frågan, vilken helt naturligt domi­ nerat meningsbrytningarna kring krigsmaterielverkets fortsatta bestånd, är krigsmaterielanskaffningen. Om krigsmaterielverket upphör får den lös­ ningen anses självklar att verkets anskaffningsverksamhet övertas av försvarsförvaltningarna efter erforderlig personalförstärkning och under iakt­ tagande och utveckling av huvudförvaltningsprincipen. På denna punkt råder inga meningsskiljaktigheter. Särskild uppmärksamhet påkallar dock vissa speciella anskaffningsuppgifter, som nu åligger krigsmaterielverket, nämligen upphandling av kontorsmateriel för försvaret, motsvarande den som för statsförvaltningen i övrigt enligt SFS 850/45 skall ombesörjas av

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 67

*

generalpoststyrelsen, samt upphandlingen av kontorsinventai'ier (möblei, kassaskåp, armatur, gardiner, mattor m. m.) för hela statsförvaltningen

(SFS 18/50 och 22/50). Upphandlingen av kontorsmateriel har icke berörts i 1953 års utredning i annan mån än att försvarets civilförvaltning eiinrat

om att detta spörsmål måste tas under övervägande. Generalpoststjrelsen har emellertid i sitt yttrande över förvaltningsutredningens betänkande förklarat sig villig att i enlighet med utredningens förslag handha ifråga­ varande anskaffning även för försvaret. Beträffande upphandlingen av kontorsinventarier anför lcrigsmaterielverket.

Slutligen får verket erinra att verket även har andra viktiga arbetsupp­ gifter, som ej alls berörs i överbefälhavarens promemoria. Dit hör bl. a. de inköp av möbler, textilier m. m. för hela statsförvaltningen, som verket ombesörjer och där avsevärda belopp årligen inbesparas genom central handläggning av dessa ärenden. Denna del av verksamheten har under senare år vuxit betydligt och bör i statens ekonomiska intresse ytterligare utvecklas. I överbefälhavarens tilläggspromemoria erinras om förvaltningsutred­ ningens förslag, enligt vilket denna verksamhet skall överföras till försvarsförvaltningarna med tillämpning av huvudförvaltningsprincipen. 1 detta sammanhang torde en skrivelse från statens sakrevision den 14 december 1953 böra beröras. Sakrevisionen erinrar i denna skrivelse om vissa speciella anskaffningsuppdrag som åvilar krigsmaterielverket och an­ för härom. Under sin hittillsvarande verksamhet har statens sakrevision sökt, att där så varit lämpligt, koncentrera upphandlingar till myndighet, som redan haft större anskaffningar av de ifrågakommande varuslagen. För­ utom anknytningar i enskilda fall till träffade överenskommelser eller tillfälliga anskaffningar efter särskild framställning härom har mera regel­ bundet återkommande anskaffningsuppdrag in. in. i olika sammanhang hän­ förts till krigsmaterielverket. Utom upphandlingen av kontorsinventaner upphandlar sålunda krigsmaterielverket glödlampor för alla statliga verk och myndigheter med undantag för postverket, televerket, \attenfallsverket och statens järnvägar samt några till sistnämnda myndigheters centralavtal anknutna myndigheter. Jämväl upphandlingen av tvätt- och rengöringsmedel samt husbyggnadsfärger för de statliga, sjukhusens del sker genom krigsmaterielverket. I båda dessa upphandlingsfall äger an­ skaffningen rum för de civila myndigheterna samtidigt med anskaffning för de militära och avser årsbehov med avropsköp. Även upphandlingen av gasskyddsmateriel för civilförsvaret skall enligt Kungl. Maj :ts beslut den 16 juli 1943 ske genom krigsmaterielverkets försorg. Krigsmateriel­ verket har ock enligt Kungl. Maj :ts beslut den 26 september 1947 att träffa avtal om leverans av tvätt- och rengöringsmedel till statliga verk och myndigheter i Stockholm. Härjämte aligger det verket enligt kungö­ relsen den 14 juni 1946, nr 334, all utöva förmedlingsverksamhet till främ­ jande av ett ekonomiskt utnyttjande av statsmyndigheterna tillhörig teknisk materiel.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Sakrevisionen hävdar, att det är av väsentlig ekonomisk betydelse, att ifrågakommande huvudförvaltningsmyndighet efter krigsmaterielverkets indragning övertar de uppgifter, som enligt vad sakrevisionen anfört an­ kommer på krigsmaterielverket. I detta syfte anses vederbörande huvud­ förvaltningsmyndigheter böra instruktionsmässigt åläggas att efter upp­ drag av Kungl. Maj:t eller i den mån det kan ske utan åsidosättande avförsvarets intressen, efter överenskommelse med statlig myndighet, som icke tillhör försvaret, ombesörja anskaffning för sådan myndighets räkningav materiel likartade med den, vilken det åligger verket att anskaffa för försvaret, eller vars tillverkning huvudsakligen sysselsätter av' myndigheter anlitade leverantörer. De arbetsuppgifter, som härigenom kan komma att åläggas huvudförvaltningsmyndigheterna, är enligt sakrevisionens uppfatining i allmänhet icke av' den art, att förvaltningarnas personalbehov' på­ verkas därav. I det följande lämnas en redogörelse för de synpunkter som framkommit beträffande fördelningen av övriga i och för sig betydelsefulla på krigs­ materielverket ankommande arbetsuppgifter. Därvid kommer varje upp­ gift att behandlas i ett sammanhang.

1) KRIGSINDUSTRIPLANERINGEN. Krigsindustriplaneringen beträffande krigsmateriel handhas av den myn­ dighet, som ombesörjer upphandling och leveranskontroll, och är alltså upp­ delad mellan krigsmaterielverket och försvarsgrensförvaltningarna. I dessa frågor har överbefälhavaren direktivrätt, varjämte han avgör bl. a. prioritetsfrågor. Avvägningen i stort mellan försvarets, andra statliga verksam­ hetsområdens och folkförsörjningens behov ankommer på riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Överbefälhavaren utgår från att försvarsförvaltningarna skall handha krigsindustriplaneringen beträffande materiel, vars anskaffning övertas från krigsmaterielverket. Eftersom en väl planlagd fredsproduktion utgör den bästa grunden för krigsproduktionen, avser överbefälhavaren att lik­ som hittills i erforderlig omfattning bedriva leveransuppföljning samt följa och påverka frågor rörande krigsmaterielens utveckling i en med hän­ syn till krigsberedskapen avpassad omfattning. En särskild industridetalj bör enligt överbefälhavaren inrättas inom försvarsstabens kvartermästaravdelning. För denna bör två å tre befattningar tillkomma. Överbefälhavaren anser att riksnämnden för ekonomisk försvarsbered­ skap skall överta förandet av krigsmaterielverkets maskinregister. Krigsmaterielverket berör förslaget om inrättande av en industridetalj inom försvarsstaben. I detta hänseende anföres bl. a. överbefälhavaren motiverar sitt avstyrkande beträffande försvarets industriplanering med att dess arbetsuppgifter i viss utsträckning skulle vara av servicekaraktär i förhållande till förvaltningarna och av denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 69

anledning icke borde åvila ett direkt under överbefälhavaren lydande organ. Icke desto mindre föreslås att en industridetalj inrättas vid försvarsstabens kvartermästaravdelning. Denna detalj kan icke undgå att få uppgifter av servicekaraktär. Oavsett detta inå framhållas att ett utbyggande av denna industridetalj lätt kan få till följd att den försvarsgrensförvaltning, som har att ombesörja krigsindustriplaneringen på visst område och varest den största sakkunskapen på området måste finnas, får motta direktiv rörande själva planläggningen av tillverkningen från ett organ med väsent­ ligt mindre sakkunskap på området.

Remissyttranden.

Statskontoret avstyrker att en industridetalj inrättas bl. a. under fram­ hållande av överbefälhavarens övriga maktpåliggande uppgifter, som kom­ mer det att framstå som mindre välbetänkt att han i större utsträckning skall leda krigsindustriplaneringen. Statens organisationsnämnd anser, att överbefälhavaren bör utöva en långt gående samordnande och övervakande verksamhet beträffande krigs­ industriplaneringen och ifrågasätter om icke — förutom att industridetaljen inrättas -— en person med erkänd erfarenhet och skicklighet på det industri­ ella området bör ställas till överbefälhavarens förfogande för att vid be­ hov vara rådgivare i dylika frågor. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap uppehåller sig förhål­ landevis utförligt vid förevarande spörsmål. Nämnden uttalar som sin mening att överbefälhavaren genom den föreslagna industridetaljen torde komma att tillförsäkras erforderligt inflytande på och kontinuerlig över­ blick över planläggningen på krigsmaterielförsörjningens område. Denna planläggning måste dock inordnas i ett större sammanhang. Till belysande härav återger nämnden vissa avsnitt ur sitt yttrande över förvaltningsutredningens betänkande. Dessa avsnitt har tidigare refererats. Riksnämnden framhåller, att ett intimt samarbete måste etableras mellan överbefälhavaren, försvarsförvaltningarna och riksnämnden för att de an­ givna synpunkterna skall bli beaktade i erforderlig grad. I enlighet med vad som förutsätts i riksnämndens instruktion bör riksnämnden och be­ rörda myndigheter träffa närmare överenskommelse om detaljregleringen av detta samarbete. Riksnämnden förklarar sig beredd att överta maskinregistret över den svenska industrin och med ledning därav lämna anvisningar till de krigsindustriplanläggande myndigheterna om lämpliga industriföretag.

2) STANDARD1SERINGSFRÅGOR. överbefälhavaren finner, att krigsmaterielverkets uppgift att vara sam­ manhållande organ för standardisering av för försvaret gemensam materiel bör handhas av försvarets standardiseringsdelegation. Då dessa frågor kan vara av största ekonomiska betydelse för riksförsvaret bör även riksnämn-

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

den för ekonomisk försvarsberedskap vara representerad i delegationen, som nu består av representanter för vissa försvarsmyndigheter och Sveriges standardiseringskommission. Även forskningsanstalten bör enligt överbe­ fälhavarens mening vara företrädd med hänsyn till det standardiseringsarbete som anstalten utför på teleteknikens område. Delegationen har be­ hov av ett arbetande sekretariat, som anses lämpligen kunna inordnas i flyg­ förvaltningen, i vilken ingår försvarets klassifikationscentral. Med anled­ ning av framförda förslag om sekretariatets anslutning till annan myndig­ het framhåller emellertid överbefälhavaren, att denna fråga närmast är av formell natur.

Remissyttranden.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har förklarat sig beredd att utse representant i standardiseringsdelegationen.

3) MÄTDON OCH KONTROLLMETODIK. Förvaltningsutredningen föreslog att tillverkning och förvaltning av mätdon samt frågor om kontrollmetodik skulle förläggas till försvarets industriplanering. Överbefälhavaren förordar, att frågor rörande kontrollmetodik handläggs av försvarsgrensförvaltningarna med en teknisk delegation som samord­ nande organ. I denna bör även fabriksstyrelsen vara företrädd. Mätdon bör enligt överbefälhavaren anskaffas och förrådshållas av den huvudförvaltning, som anskaffar den materiel, för vilken mätdonen avses. Sådana mätdon, som avser krigsmateriel, vilken tillverkas inom försvarets fabriksverk, bör övertas av fabriksstyrelsen. Erforderligt samarbete tryg­ gas genom den tekniska delegationen för kontrollmetodik. Försvarets fabriksstyrelse har förklarat sig beredd att fullgöra ifråga­ varande uppgift. Krigsmaterielverket finner det vara av största vikt ur såväl ekonomiska synpunkter som med hänsyn till standardiseringen att ej blott konstruk­ tion utan även anskaffning, kontroll och förrådshållning av mätdon sker centralt av en myndighet och ej delas upp på flera.

Remissyttranden.

Statens organisationsnämnd tillstyrker överbefälhavarens förslag. Nämn­ den anser det nuvarande mätdonslaboratoriet i krigsmaterielverket böra anslutas till arméförvaltningen, eftersom huvuddelen av de mätdon, som i fred bör anskaffas centralt, avser materiel (ammunition) som skall an­ skaffas av denna förvaltning. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap tillstyrker likaledes över­ befälhavarens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 71

Sveriges industriförbund framhåller, att krigsmaterielverkets mätdonsdetalj åtnjuter gott anseende och finner det tveksamt, om det är lämpligt att dela upp denna organisation på förvaltningarna. Det bör övervägas att även i fortsättningen bibehålla detaljen som en enhet och förlägga den till en speciell till försvarsstabens industridetalj ansluten arbetsgrupp, som bör överta även vissa andra av krigsmaterielverkets uppgifter.

4; PATENTFRÅGOR. Överbefälhavaren förordar att krigsmaterielverkets uppgifter som för­ svarets patentorgan övertas av försvarets forskningsanstalt, vilken ar ett från förvaltningarna fristående organ, som genom sin verksamhet har in­ tim kontakt med dylika ärenden. Det framhålls dock att andra lösningar är tänkbara. Marinförvaltningen drar i tvivelsmål, om forskningsanstalten är den lämpligaste instansen för patentärenden, som i avsevärd grad är dels militära, dels administrativa och juridiska. Förvaltningen ifrågasätter om det inte är mest ändamålsenligt att förlägga dessa ärenden till en militär arbetsgrupp (militärassistent) ansluten till patent- och registreringsverket. Krigsmaterielverket anför i denna fråga. För handläggning av patentavtal och överenskommelser med uppfinnare erfordras förutom rent teknisk sakkunskap även merkantil och juridisk sådan med hänsyn till de förhandlingar, som måste föras med uppfinnarna. För den skull ifrågasätts lämpligheten av att överföra patentverksamheten till ett så speciellt organ som forskningsanstalten. För övrigt har erfaren­ heten gett mycket starka belägg för att frågor om ersättning till uppfinnare —- vilka som regel är anställda vid forskningsanstalten eller förvalt­ ningarna — bör handläggas av annan myndighet än den till vilken uppfin­ naren är bunden.

Remissyttranden. Statens organisationsnämnd framhåller att det organ, som skall handha patentfrågorna, skall vara ett serviceorgan åt förvaltningarna. Nämnden anser det därför icke ändamålsenligt, att organet ansluts till forsknings­ anstalten, som icke är avsedd eller organiserad för handläggning av förvalt­ ningsärenden. I stället bör det anslutas till någon av försvarsgrensförvaltningarna, förslagsvis flygförvaltningen. Sveriges industriförbund anser det böra övervägas att förlägga patent­ frågorna till samma organ som förbundet ifrågasatt beträffande mätdon och kontrollmetodik, nämligen en till försvarsstabens industridetalj knuten speciell arbetsgrupp.

5) SKUGGFABRIKER OCH MASKINER. överbefälhavaren föreslår att av krigsmaterielverket förvaltade s. k. skuggfabriker och till industrin utlånade maskiner bör övertas av fabriks­ verket och utvecklar sina synpunkter sålunda.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Enligt gällande instruktion för försvarets fabriksverk åligger det för­ svarets fabriksstyrelse, att, därest ej annat av Kungl. Maj:t föreskrivs, i sina räkenskaper redovisa krigsmaterielverket underställda, staten till­ höriga industriella anläggningar ävensom, i den mån så av Kungl. Maj:t bestäms, andra statliga kapitaltillgångar. — Härmed avses bl. a. krigs­ materielverkets skugglabriker och till industrin utlånade maskiner. Dessa skuggfabriker och maskiner m. m. är i huvudsak avsedda för tillverkning av ammunition och vapenmateriel. Eftersom fabriksstyrelsen genom sin verksamhet är väl förtrogen med dylika maskiner och tillverkningar och krigsmaterielverkets maskinlond redan nu redovisas av styrelsen, bör med stöd av ovanstående bestämmelse i styrelsens instruktion såväl skugg­ fabrikerna som krigsmaterielverkets maskiner i övrigt omhändertas av fabriksstyrelsen. Genom lämplig planering skapas möjligheter att minska ränteförlusterna för dessa anläggningar under fredstid genom att de utnåttjas föi fabriksstyrelsens affärsdrivande verksamhet. De merkostnader, som kommer att belasta fabriksstyrelsen, bör redovisas vid sidan om dess affärsdrivande verksamhet, förslagsvis under anslaget »Bestridande av beredskapskostnader vid försvarets fabriksverk».

Försvarets fabriksstyrelse har förklarat sig beredd att överta denna uPP§ift» under framkallande likväl av att den avviker från de uppgifter, som styrelsen i egenskap av affärsdrivande verk i övrigt har sig anför­ trodda. Krigsmaterielverket motsätter sig förslaget med följande motivering. Fabriksstyrelsen är ett affärsdrivande verk, som tillverkar i konkurrens med den privata industrin. Uppslaget att fabriksstyrelsen skall uthyra maskiner till sina konkurrenter kan näppeligen vara genomtänkt utan förefaller fullständigt verklighetsfrämmande. Ett sådant arrangemang skulle omedelbart leda till motsättningar mellan uthyrare och förhyrare och härigenom skulle fabriksstyrelsen få en aldrig avsedd ställning i för­ hållande till den Övriga industrin. Fabriksstyrelsen skall vara självständig i förhållande till sina konkurrenter och icke kunna utöva inflytande på dessa. Detta har ju också varit den ursprungliga avsikten, då fabriksstyi elsen inrättades som ett affärsdrivande verk. Det förklaras att genom lämplig planering av verkets skuggfabriker möjligheter skapas att få dessa anläggningar räntebärande under fredstid genom att utnyttja dem för fabriksstyrelsens affärsdrivande verksamhet. Härtill må erinras att skugg­ fabrikerna utgör en kapacitetsreserv, som icke kan utnyttjas ekonomiskt vid normal tillverkning. De är inrättade såsom ett led i krigsindustriplane­ ringen och bör givetvis vara underställda den direkt planerande myndig­ heten. Vidare är skuggfabrikerna byggda för drift genom enskilda företag och törlagda antingen i anslutning till dessas fabriker eller på avsides be­ lägna platser. Hade det varit möjligt att i fredstid göra anläggningarna räntebärande, skulle detta givetvis för länge sedan ha skett genom de en­ skilda företagen. Igångsättning av skuggfabrikerna skulle endast medföra avsevärda merkostnader.

Remissyttranden. Statskontoret framhåller att det med hänsyn till fabriksstyrelsens egen­ skap av affärsdrivande verk är mindre lämpligt att styrelsen övertar här ifrågavarande uppgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 73

Sveriges industriförbund motsätter sig bestämt den av överbefälhavaren föreslagna anordningen, som förutses komma att leda till motsattmngai och svårigheter. Det kan enligt förbundets mening icke accepteras att fabriksverket, som är ett affärsdrivande verk och i princip skall vara jämställt med den privata industrin och på likställd grund konkurrera med den, på denna väg får inblick i sina konkurrenters produktionsförhål­ landen. Förbundet föreslår i stället att ifrågavarande skuggfabnker och maskiner övertas av arméförvaltningen eller av den utav förbundet före­ slagna speciella arbetsgruppen vid försvarsstaben.

IVytt förslag från försvarsstaben.

Med anledning av invändningarna mot fabriksstyrelsens övertagande av maskiner och skuggfabriker har i en särskild promemoria från försvars­ staben följande alternativa lösning av frågan skisserats.

Envar huvudförvaltningsmyndighet övertar den del av krigsmaterielverkets maskinpark, som faller inom myndighetens anskaffningsområde.

Som krigsindustriplanläggande myndighet åligger det huvudforvaltningsmyndigheten att inom sitt område svara för underhåll, omsättning, placering och utnyttjande av maskinparken.

Årskostnader och engångskostnader för industriell krigsberedskap äskas av varje huvudförvaltningsmyndighet för sig i samråd med försvarsstaben och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. För den gemensamma planläggningen på detta område inrättas eu delegation för krigsindustri­ planläggning mellan förvaltningsmyndigheterna (dessas centralplane­ ringar), försvarsstaben och riksnämnden.

Av praktiska skäl redovisas maskinfonden även i fortsättningen på för­ svarets fabriksfond. Särskilda delfonder inrättas för de olika huvudforvaltande myndigheterna.

Arméförvaltningens tygavdelnings skrivelse den 14 december 1953 angaende förvalt­ ningen av krigsmaterielverkets skuggfabriker och maskinet. 1 skrivelse den 30 oktober 1953 anmodade jag arméförvaltningen att senast den 15 december 1953 efter samråd med berörda förvaltningar in­ komma med yttrande, huruvida armétygförvaltningen lämpligen kan och bör överta förvaltningen av samtliga krigsmaterielverkets skuggfabnkei och till industrin utlånade maskiner lör krigsmaterieltillveikning. Den 14 december 1953 har arméförvaltningens tygavdelning efter sam­ råd med försvarets fabriksstyrelse, marinförvaltningen och flygförvalt­ ningen avgett sålunda begärt förslag. Beträffande skuggfabrikerna anför tygavdelningen bland annat. Enligt Kungl. Maj :ts proposition angående bildandet av försvarets fabriksfond (nr 75/1944) är skuggfabriker en sammanfattande benämning »å kapitaltillgångar, vilka utgörs av andra staten tillhöriga anläggningar

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

inom krigsmaterielverkets anskaffningsområde än fabriksstyrelsen under­ ställda fabriker och anstalter och vilka är avsedda att för försvarets räk­ ning utnyttjas i drift vid privata företag». Emellertid har benämningen skuggfabriker kommit att tillämpas även på privatägda anläggningar, i vilka staten på olika sätt investerat medel för alt säkerställa viss tillverk­ ningskapacitet för försvarets behov. Sålunda ingår i krigsmaterielverkets förteckning över avtal angående skuggfabriker 15 st. privatägda anlägg­ ningar och 12 st., som ägs av staten, av vilka i huvudsak endast de senare ingår i försvarets fabriksfond. I samtliga tall — utom ett — har emellan krigsmaterielverket och privata företag upprättats kontrakt, som innehåller bestämmelser om anläggnin­ garnas användning i samband med krigsmaterieltillverkning, underhåll av byggnader och kontroll därav, villkor och hyresersättning, därest lokalerna utnyttjas för andra ändamål av företaget. För underhåll av byggnaderna utan eller mot ersättning svarar det pri­ vata företag, med vilket kontrakt upprättats. Expertis för tillsyn av bygg­ nadernas skötsel och underhåll har i regel erhållits av fabriksstyrelsen på uppdrag av krigsmaterielverket. Undantag från övriga skuggfabriker bildar en berganläggning för tillverkning av spårljusgranater, med vilken kon­ trakt angående denna tillverkning ej upprättats med något privat företag. Anläggningen är för närvarande uthyrd till privat företag för sammansätt­ ning av ammunition.

Tygavdelningen framhåller vidare, att kapitalinvesteringarna i skuggfabrikei har tillkommit för att tillgodose försvarsgrenarnas, huvudsak­ ligen arméns behov av ammunitionstillverkning och att huvuddelen av in­ vesteringarna avser anläggningar för tillverkning av nitrocellulosakrut. Visst mindre belopp har investerats i anläggningar för laddning av flyg­ bomber. Dessa anläggningar är emellertid enligt uppgift av flygförvalt­ ningen numera icke erforderliga för sitt ändamål, varför de utnyttjas av krigsmaterielverket som förråd. Med hänsyn till att planläggningen av ifrågavarande ammunitionstill­ verkning enligt huvudförvaltningsprincipen framdeles kommer att åvila armétygförvaltningen, tinns enligt tygavdelningens åsikt ingen anledning att uppdela skuggfabrikerna på olika förvaltningar, utan de bör samman­ hållas under armétygförvaltningens ledning. Beträffande skuggfabrikernas redovisning föreslår tygavdelningen, att i princip ingen ändring görs utan att fabrikernas kapitaltillgångar alltjämt redovisas av fabriksstyrelsen, vilken i samma ordning som hittills efter överenskommelse med armétygförvaltningen bör ombesörja underhåll och skötsel av byggnaderna. De s. k. dimsyreanläggningarna, som är inrymda i krigsmaterielverkets, av tortifikationsförvaltningen förvaltade bergan­ läggningar, anses dock böra överföras till försvarets fastighetsfond, befäst­ ningars delfond.

Tygavdelningen har berett fortifikationsförvaltningen tillfälle att yttra sig över föreliggande förslag beträffande skuggfabrikerna. I sitt yttrande anför fortifikationslörvaltningen, att enligt ämbetsverkets uppfattning de

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

anläggningar, varom här är fråga, principiellt bör redovisas å armens respek­ tive befästningars delfond av försvarets fastighetsfond. Med hansyn till att fortifikationsförvaltningen inom en snar framtid väntar att ändrad regiona och lokal fastighetsförvaltning skall genomföras och detta anses komma att medföra betydande påfrestningar för ämbetsverket, vill emellertid för­ valtningen icke nu motsätta sig tygavdelningens förslag angående skuggfabrikernas redovisning. Sedan den nya organisationen genomförts, bor emellertid frågan om de under den blivande armétygförvaltmngen sorte­ rande skuggfabrikernas redovisning tas upp till slutlig provning.

I fråga om de maskiner, om vilka det här rör sig, anför tygavdelningen.

Vad beträffar krigsmaterielverkets maskiner (motsvarande) ar dessa uppställda vid statliga eller privata tillverkare, i skuggfabnker ellei för varade i förråd. Även beträffande maskinerna galler att de anskaffats för ammunitionstillverkning. Den ojämförligt största delen av inasl^uieL för tillverkning av ammunitionseffekter (utom krut) antingen i i svarets fabriksverk eller vid privatindustrin (ev. skuggfabnker). Återstå­ ende maskiner utgörs dels av sådana, som används for tillverkning i s lim­ fabriker av nc, nckrut, och toluol m. in. dels sadana, som befinnei si*, vid verkstäder i anslutning till krigsmaterielverkets centralforrad. Några maskiner, helt avsedda för eller endast anvandbara för viss speciell till­ verkning för marin- eller flygförvaltningarnas behov mgar for narvarande icke, varför en uppdelning av maskinerna på olika förvaltningar icke kan anses vara befogad. Maskintillgångarna föreslås darfor i princip Överflyttad från krigsmaterielverket till armétygförvaltmngen, som beträffande an­ vändningen av maskinerna vid tillverkning, tillhörande andra forva ningars verksamhetsområde, bör ha att träffa överenskommelse harom med respektive förvaltning.

Ifrågavarande maskiner ingår i försvarets fabriksfond och redovisas å krigsmaterielverkets maskinkonto. Samtliga maskiner, som representerar ett anskaffningsvärde av över fyrtiotre xniljonor kronor, ar helt avskrivna. Tygavdelningen anser, att olägenheter är förenade med den nuvarande ordningen, enligt vilken inkomster för uthyrda maskiner inlevereras till statskontoret för att tillgodoföras särskild inkomsttitel å driftbudgeten, under det att anslagsmedel måste begäras för förnyelse, modernisering eller större reparationer. Tygavdelningen framhåller att det ur beredskaps- och planeringssynpunkt skulle medföra fördelar, om hyresmedel fick användas för nu angivna ändamål ävensom för bekostande av andra krigsindustriella förberedelseåtgärder. Med hänsyn härtill föreslås, att maskinerna avförs ur fabriksfonden och ställs under armétygförvaltningens direkta förvalt­ ning. Detalj spörsmål ifråga om vissa handvapenammunitionsmaskiner i drift vid fabriksstyrelsens ammunitionsfabriker anser tygavdelningen lämp­ ligen kunna lösas genom direkt överenskommelse mellan fabriksstyrelsen och förvaltningen. Tygavdelningen finner övervägande skäl tala för att apparatur och andra anordningar, som ingår i skuggfabriker för nitrocellulosa och nitrocellulosakrut och vilkas användning är bunden till viss

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

lokal, kvarblir i iabriksfonden. Slutligen berörs frågan om maskiner vid krigsmaterielverkets sammansättningsverkstäder. Då driften vid dessa verk­ städer kommer att underställas armétygförvaltningens verkstadsavdelning, vilken skall ha att svara för driften vid övriga arinétygförvaltningen under­ ställda verkstäder, bör maskinerna redovisas enligt samma grunder, som gäller vid nämnda tygverkstäder. I detta sammanhang tar tygavdelningen till behandling upp frågan om försvarets fabriksverks medverkan i det krigsindustriella förberedelsear­ betet och anför härom. o Kungl. Maj:ts instruktion för försvarets fabriksverk (SF nr 341/44) inne­ håller bl. a. föreskrifter om fabriksstyrelsens åliggande att i sina räken­ skaper redovisa krigsmaterielverket underställda, staten tillhöriga indus­ triella anläggningar samt vidare att för drift av dylika anläggningar till­ handahålla inom fabriksverket tillgänglig teknisk sakkunskap. „ F.ör att de* krigsindustriella förberedelsearbetet skall kunna bedrivas pa tillfredsställande sätt, är det emellertid av nedan angivna skäl erforderligt, att även fabriksverket deltar i dylikt arbete. All detaljplanering av en tillverkning måste ske av företag och personal, som sysslar med och äger kunskap om ifrågavarande verksamhet, huru dritten skall organiseras och vilka materiella åtgärder, som bör vidtas. Dylik kunskap finns vid fabriksstyrelsen underställda företag för tillverkning av t. ex. handvapenammunition, finkalibriga vapen, krut m. m. Dessa företag ar därför i planeringshänseende att anse som moderfabriker. Ansvaret för krigsplanläggningen på nyssnämnda område kommer i anslutning till huvudförvaltningsprincipens tillämpning att åvila armétygtorvaltningen och innebär i detta hänseende en återgång till förhållandena i ore ar 1940, då motsvarande uppgifter åvilade det'dåvarande tygdeparte­ mentet. Under detta lydde emellertid ammunitionsfabriken med sina båda avdelningar, gevärsfaktoriet och Åkers krutbruk, vilka enligt givna direktiv ombesörjde den erforderliga detaljplaneringen, däri även inbegripet prov­ körning och renovering av maskiner, anskaffning av erforderliga verktvs och ovng utrustning m. m. På denna grundval igångsattes krigsindustriproduktionen inom berörda matenelomraden. Den kom snabbt i gång och fungerade under hela beredskapstiden. Om systemets riktighet torde inga delade meningar råda. Då alm k er na alltjämt forutsatts ingå i fabriksverket, torde det enligt tygavde ningens mening vara erforderligt, att det i samband med den nya för­ valtningsorganisationens tillkomst även meddelas bestämmelser rörande fabriksverkets deltagande i det krigsindustriella förberedelsearbetet.

6) KRIGSMATERIELVERKETS LOKALFÖRVALTNINGAR. Överbefälhavaren föreslår att krigsmaterielverkets lokalförvaltningar < örråd och sammansättningsverkstäder) övertas av arméförvaltningen. Häremot har ingen remissinstans i och för sig funnit anledning till erinran.

7) KRIGSINDUSTRIOMBUDEN. Frågan om krigsmaterielverkets krigsindustriombud har berörts av endast riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Ombud finns i

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 77

varje län (i vissa fall del av län). Enligt för dem den 14 december 1945 av Kungl. Maj:t utfärdad provisorisk instruktion har de att med utnytt­ jande av sin lokalkännedom biträda krigsmaterielverket i vissa planläggningsfrågor. Dessutom skall de fungera som rådgivande organ i krigsindustriella frågor åt länsstyrelser och militära myndigheter. Riksnämnden har utförligt motiverat sin uppfattning att ombuden i fråga kan avskaffas. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 15 juni och den 20 juli 1951 angående den ekonomiska försvarsberedskapens anknytning till länsstyrelserna såsom regionala organ och organiserande i fred av en ekonomisk försvarssektion vid varje länsstyrelse, har ett betydelsefullt steg tagits för att ernå regional medverkan i beredskapsarbetet på det ekonomiska om­ rådet. Som"chefer för detaljen för produktion av förnödenheter i övrigt, inom vilken frågor, som sammanhänger med den krigs- och för sörj ningsviktiga produktionen, handläggs, har länsstyrelserna i allmänhet lyckats förvärva personer med ingående kännedom om industriella förhållanden inom länen. Dessa är för närvarande sysselsatta med att enligt riksnämndens anvisningar skaffa sig eu överblick över förutsättningarna för att råvaror, bränsle etc. för den enligt önskemål av såväl militära som civila myndigheter planerade produktionen under beredskapstillstånd eller krig skall kunna tillhandahållas företag, som är upptagna i riksnämndens före­ tagsregister, samt att bilda sig en uppfattning om de förberedelser, som från länsstyrelsens sida kan vidtas för att förekommande behov för dessa industrier skall kunna tillgodoses. Härigenom har goda förutsättningar skapats för att landets resurser i fråga om råvaror, arbetskraft etc. under beredskapstillstånd och krig skall kunna utnyttjas på bästa sätt. Även om de centrala myndigheterna jämväl under krig så långt det är möjligt kommer att ange riktlinjerna för produktionen vid de krigs- och försörjningsviktiga industriföretagen med ledning av planer, som i fred uppgjorts av riksnämnden i samråd med övriga berörda myndigheter, kommer länsstyrelsernas medverkan på förevarande område att bli av stor betydelse när det gäller att biträda företagen enligt de centrala myndig­ heternas anvisningar. Än större roll kommer länsstyrelserna att spela för det fall att viss landsdel blir avskuren eller förbindelserna med de cen­ trala myndigheterna icke kan upprätthållas. I dylika fall måste läns­ styrelserna på grundval av sin inblick i planläggningen och kännedom om företagens behov av olika förnödenheter kunna ingripa för att avhjälpa akuta bristsituationer i den mån detta under då rådande förhållanden över huvud taget är möjligt. Genom den verksamhet på ifrågavarande område, som sålunda bedrivs inom länsstyrelsernas ekonomiska försvarssektioner, och med hänsyn till det biträde, som länsstyrelserna under krig vid behov avses lämna de krigs- och försörj ningsviktiga industriföretagen, torde krigsmaterielverkets krigsindustriombud i länen icke längre ha någon funktion att fylla och följaktligen kunna utgå ur organisationen.

8) FÖRSVARETS TELETEKNISKA LABORATORIUM. överbefälhavaren föreslår, att ett teletekniskt laboratorium för försvaret i enlighet med förvaltningsuIredningens förslag inrättas och förläggs till forskningsanstalten. Detta förslag har icke mött några gensagor vid remissbehandlingen.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

9) VISSA FRÅGOR OM SAMORDNING. Det syns vara en allmän uppfattning hos de olika myndigheterna, att ut­ vecklingen mer och mer aktualiserar kravet på samordnande åtgärder. För­ utom den samordnande verksamhet, som f. n. bedrivs av överbefälhavaren i vissa större frågor av betydelse för krigsberedskapen, utövas dylik verksam­ het inom den centrala förvaltningen av försvarsförvaltningarnas samarbetsdelegation och de tekniska delegationerna. Det frivilliga, oorganiserade samarbetet mellan förvaltningarna måste även tillmätas stor betydelse. Överbefälhavaren, som i olika sammanhang förordar inrättande av nya tekniska delegationer, framhåller, att samordningen mellan de organ, som enligt hans förslag skall överta krigsmaterielverkets uppgifter, kan tryggas genom att försvarsförvaltningarnas samarbetsdelegation alltjämt består i någon form. Även chefen för försvarets fabriksstyrelse bör vid behov ingå i den. Avgöranden om huvudförvaltningsprincipens tillämpning bör så långt möjligt överlåtas på samarbetsdelegationen, i den mån de icke bör ankomma på Kungl. Maj :t. I fall av oenighet bör sådana frågor under­ ställas överbefälhavaren. Vidare har överbefälhavaren betonat vikten av samordnande verksamhet från sin egen sida i fråga om krigsindustri­ planläggning och viss anskaffning i fredstid. Tidigare har redogjorts för krigsmaterielverkets förslag att — utan att verket slopas — utbygga samarbetsdelegationen till en direktion för för­ svarets förvaltning.

Remissyttranden. Statens organisationsnämnd framhåller angelägenheten av att nya initiativ ständigt tas beträffande huvudförvaltningsprincipens tillämpning och finner det naturligt, att överbefälhavaren genom kvartermästaravdelningen övervakar, att denna princip tillämpas i alla de fall, då så är lämpligt. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har såsom framgår av tidigare redogörelse betonat vikten av samordning på krigsindustriplane­ ringens område. Riksnämnden är beredd att — möjligen efter en obetydlig personalförstärkning — överta vidgade uppgifter i detta hänseende. Sveriges industriförbund har i sitt yttrande berett samordningsfrågorna förhållandevis stort utrymme. Förbundet understryker bl. a. betydelsen av samordning i fråga om planering och anskaffning. Särskilt angeläget finner förbundet det vara att anskaffningen planeras så, att belastningen på industrin blir så jämn som möjligt. Om man förbiser detta krav, blir resultatet lätt fördyringar och förseningar. Det är därför enligt förbundets mening av betydelse att all militär anskaffning planeras på lång sikt. I anslutning till vad förbundet anfört i yttrande över förvaltningsutredningens betänkande återkommer förbundet till tanken att på ett högt plan inrätta ett samarbetsorgan med få ledamöter, vilket organ skulle ställas

Kungl. May.ts proposition nr 109. 79

till överbefälhavarens förfogande. Det kan lämpligen innefatta represen­ tanter för försvarsstaben, de tre försvarsgrensförvaltningarna samt dess­ utom två eller tre erfarna och skickliga industrimän. För att få erforder­ lig fasthet bör det hålla ett visst antal protokollförda sammanträden varje år. Förbundet framhåller, att ett sådant organ skulle tillföra förvalt­ ningsorganisationen högtstående industriell sakkunskap och skapa möj­ ligheter att på ett tidigt stadium dryfta tveksamma anskaffningsfrågor samt bidra till att utjämna motsättningar och underlätta förståelsen mellan förvaltningarna och industrin. Förbundet understryker vikten av att de svåra frågorna om den militära kvalitetskontrollen tas upp till behandling i samband med ett even­ tuellt nedläggande av krigsmaterielverket så att denna kontroll icke kommer att fastlåsas i mindre lämpliga former. Det är enligt förbundet angeläget för såväl beställande myndighet som tillverkare, att enhetliga kvalitetskon­ trollbestämmelser utarbetas.

3. Materielhanteringsfrågor.

Här må i korthet beröras materielhanteringsfrågorna och den verksamhet som är i gång för att rationalisera detta område. Allteftersom själva till­ verkningsprocesserna mer och mer rationaliseras har inom näringslivet hanteringsfrågor — frågor om transporter, emballage, förrådsuppläggning m. m. __ tilldragit sig stigande intresse. Även för försvarets del har det framstått som ett betydelsefullt spörsmål att få problem i samband med transporter och hantering av material och materiel allsidigt belysta och så långt möjligt enhetligt behandlade. Enär det syntes påkallat att för ifråga­ varande syfte tillsätta ett särskilt utredningsorgan, anmodade jag genom skrivelse den 10 april 1953 chefen för försvarsstaben, krigsmaterielverket, försvarets fabriksstyrelse, fortifikationsförvaltningen, försvarets sjukvårds­ styrelse, arméförvaltningens tygavdelning, arméförvaltningens intendenturavdelning, marinförvaltningen och flygförvaltningen att utse representanter i eu delegation. Som ordförande utsågs direktören Erik Hjalmar Lindström. Delegationen, som antagit benämningen Försvarets materielhanteringsdelegation (FMDj, bar uppdragit följande riktlinjer för sin verksamhet, nämligen ntt utgöra ett gemensamt organ för materielhanteringsfrågor inom för­ svaret, att skapa samverkan inom försvaret och söka ernå enhetliga linjer vid hanteringsprocesser, metodval och hanteringsmed el (fordon och hjälp­ medel), att uppgöra förslag till hanteringsprocesser och därvid behandla förråd, transportmedel och hjälpmedel etc., att föreslå försöksverksamhet och följa denna,

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

att följa internationell utveckling på området samt att vara utredande och rådgivande organ till beslutande myndigheter. Delegationen består av en fast och en rörlig del samt ett sekretariat. Den fasta delen utgörs av ordföranden jämte de ledamöter, som utsetts av i det föregående nämnda myndigheter. Den rörliga delen indelas i arbets- och materielgrupper, vari allt efter behov ingår, dels ledamöter av delegationens fasta del, dels expertis, främst från de centrala förvaltningsmyndigheterna. Hittills har i anslutning till angelägenhetsgrad bildats tre grupper, nämligen för ammunition, driv­ medel och livsmedel. Grupper för intendenturmateriel, tygmateriel, sjukvårdsmateriel, fortifikationsmateriel och verkstadsrörelse kommer atl bildas successivt. Som förebild har tjänat ingeniörsvetenskapsakademiens transportforskningskommission och dess materialhanteringskommittés or­ ganisation med kommittéer för olika branscher, såsom järnbruk, meka­ niska verkstäder, sågverk, cellulosaindustri, konsumentvaruindustrier etc.

Departementschefen.

förvaltnings tjänstens ordnande får anses vara huvudfrågan vid en reformering av den centrala försvarsförvaltningen. Anledningarna härtill ligger i öppen dag. Ifrågavarande förvaltningsgren måste tilldra sig stats­ makternas särskilda uppmärksamhet redan på grund av de betydande kostnaderna för krigsmaterielanskaffningen samt den stora personal -— i icke ringa utsträckning tekniska specialister — som krävs inom detta om­ råde. Krigsmaterielen har vidare avgörande betydelse för vårt lands mili­ tära värnkraft. Såsom 1946 års militära förvaltningsutredning närmare ut­ vecklat måste stora krav ställas på tygförvaltningstjänsten för att den skall kunna fylla sitt ändamål under ständig anpassning till krigsmaterielutvecklingen. Dessa krav accentueras särskilt genom vårt lands begränsade resurser, som gör eu fortgående omsorgsfull avvägning mellan olika strids­ medel nödvändig. Härvidlag måste de tekniska och ekonomiska förut­ sättningarna för olika alternativ tillhandahållas av tygförvaltningstjäns­ tens företrädare, på vilka även verkställigheten ankommer. Jag erinrar i detta sammanhang om det organ för operativ och taktisk analys, som förvaltningsutredningen förordat som ett medel att utröna den för vårt land lämpligaste inriktningen av forsknings- och konstruktionsverksam­ het. Ehuru jag nu inte är beredd att ta ställning till denna fråga finner jag likväl förslaget beaktansvärt och anser att det bör göras till föremål för ytterligare utredning och överväganden. Ett ställningstagande till tygförvaltningstjänsten innefattar spörsmålet om krigsinaterielverket skall bibehållas i organisationen eller icke. I det föregående har såväl förvaltningsutredningens som remissinstansernas in­ ställning till denna fråga utförligt redovisats. Den år 1953 verkställda ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 81

redningen domineras helt av frågan om krigsmaterielverkets ställning. De synpunkter och förslag, som där framförts, bygger även på de erfaren­ heter, som vunnits i fråga om de år 1951 vidtagna jämkningarna i oiganisationen. Jag har i det föregående utförligt återgett meningsbrytning­ arna om krigsmaterielverkets fortbestånd, eftersom frågan är av sådan be­ tydelse att dess olika aspekter bör erhålla en allsidig belysning. När krigsmaterielverket såsom efterträdare till dåvarande statens krigsmaterielnämnd efter förslag av 1941 års militära förvaltningsutredning in­ rättades genom beslut av 1943 års riksdag (prop. nr 180) förelåg inga mera djupgående meningsskiljaktigheter om behovet av ett för försvaret gemensamt industriverk, dit teknisk, industriell och kommersiell expertis skulle vara samlad och komma försvaret i dess helhet tillgodo. Materielanskaffningen ansågs i vissa delar böra centraliseras till in­ dustriorganet. Från den centrala anskaffningen skulle undantas sådan materiel som hade karaktär av specialmateriel. Stor betydelse fästes även vid de uppgifter på bl. a. krigsindustriplaneringens område, som avsågs skola åvila det nya verket, ävensom vid dess rådgivande verksamhet. Det kan under sådana förhållanden synas överraskande, att förvaltningsutredningen, endast ett fåtal år efter det att verket inrättats, på grundval av sina undersökningar kommit till den uppfattningen att verket böi a\vecklas och dess uppgifter överföras på, dels andra förvaltningsorgan, dels ett av utredningen föreslaget nytt ämbetsverk, försvarets industriplane­ ring. Då frågan om krigsmaterielverkets slopande icke berörts i utred­ ningsdirektiven — men väl frågan om en effektivisering av krigsmaterielanskaffningen inom ramen för en organisation med bibehållet krigsmaterielverk — måste man utgå från att utredningen funnit allvarliga brister i rådande organisation. De principer för krigsmaterielanskaffningen, som utredningen uppställt som grund för sitt bedömande, näm­ ligen klar ansvarsfördelning, god kontakt mellan konstruktörer och till­ verkare samt ett rationellt utnyttjande av de tekniska specialisterna, fin­ ner jag för min del bärande. Vad förvaltningsutredningen anfört syns mig därför värt stort beaktande, så mycket mera som det erhållit stöd från många remissinstanser. Huvudtanken bakom krigsmaterielverkets tillkomst, nämligen att till ett industriellt och kommersiellt betonat cen­ tralt verk sammanföra massanskaffning av krigsmateriel av mera stan­ dardmässig karaktär, kan emellertid icke frångås enbart på den grun­ den, att olägenheter och svårigheter yppat sig i fråga om bl. a. sam­ arbetet med de beställande förvaltningarna. Dylika olägenheter och svårig­ heter kan bottna i organisatoriska svagheter, som det är möjligt att av­ hjälpa, samt även i personliga motsättningar, som kan utjämnas. Denna utväg försöktes också genom de föreskrifter om försvarets centrala för­ valtning, som utfärdades år 1951. Åtgärden var så mycket mera naturlig, som det världspolitiska läget då bedömdes lägga hinder i vägen för en fl— 40 54 Ttihnnq till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 109.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

så genomgripande förvaltningsreform, som utredningen föreslagit. Genom 1951 års bestämmelser fastslogs huvudförvaltningsprincipen som grund­ läggande vid krigsmaterielanskaffningen, d. v. s. för försvaret gemensam materiel skall så långt möjligt anskaffas av den förvaltning, som för sin del har den största anskaffningen av materielen i fråga. Krigsmaterielverkets anskaffning bestämdes till att omfatta materiel av mass- och stan­ dardkaraktär, som är ur tillverkningssynpunkt tekniskt fixerad. Detta innebar bl. a. att viss anskaffning återfördes från verket till förvaltning­ arna. Reglerande bestämmelser utfärdades om samarbetet mellan krigsmatexdelverket och förvaltningarna i syfte att i möjligaste mån skapa kla­ rare ansvarsfördelning och eliminera det dubbelarbete, som förvaltningsutredningen kunnat konstatera. Av den utredning, som verkställts år 1953 av överbefälhavaren, och däröver avgivna remissyttranden, torde få anses framgå, att materielanskaffningen genom krigsmaterielverkets försorg trots de vidtagna jämk­ ningarna i organisationen allt fortfarande ger upphov till oklarhet och friktioner samt föranleder dubbelarbete. Den av överbefälhavaren bestämt hävdade uppfattningen att krigsmaterielverket bör utgå ur organisationen, delas av såväl försvarsgrensförvaltningarna som tre av de fem remissin­ stanserna, nämligen statens organisationsnämnd, riksnämnden för ekono­ misk försvarsberedskap och Sveriges industriförbund. Statskontoret och statens sakrevision har på i huvudsak principiella grunder och under hän­ visning i stor utsträckning till sina yttranden över förvaltningsutredningens betänkande avstyrkt, att krigsmaterielverket avvecklas. Båda myndig­ heterna har emellertid vitsordat, att den nuvarande ordningen icke fun­ gerar i allo tillfredsställande. De ansvariga militära instanserna har förklarat att enligt deras upp­ fattning beredskapsskäl numera icke lägger hinder i vägen för en mera genomgripande förvaltningsreform. Under sådana förhållanden och med hänsyn till de resultat, vartill den 1953 verkställda utredningen lett, syns mig tiden nu vara inne att ompröva frågan om handhavandet av malerielanskaffningen inom försvaret. Man har då att välja mellan en mera radi­ kal lösning, som innebär krigsmaterielverkets indragning, och mindre radi­ kala utvägar, som går ut på att genom ytterligare jämkningar inom den gäl­ lande organisationens ram söka avlägsna förefintliga olägenheter. I sist­ nämnt hänseende må erinras om sakrevisionens ånyo framförda förslag, att den produktionstekniska granskningen och leveranskontrollen skulle över­ tas av vederbörande försvarsgrensförvaltning. Härigenom skulle krigsmate­ rielverket förvandlas till ett rent inköpsorgan. Förvaltningsutredningen har emellertid förkastat detta alternativ, som även avböjts av krigsmateriel­ verket under framhållande av det nära samband som råder mellan inköpsfunktionen och berörda gransknings- och kontrollmoment. För egen del kan jag icke biträda tanken att ett särskilt ämbetsverk bibehålls som

Kungl. Maj:ts proposition nr t09. 83

ett rent inköpsorgan för den relativt begränsade del av försvarets materielanskaffning, varom här är fråga. Över huvud taget har jag efter noggranna överväganden kommit till den uppfattningen att intet väsentligt står att vinna genom ytterligare jämkningar i gällande organisation. Jag har där­ för stannat vid att förorda att krigsmaterielverket indras och dess upp­ gifter fördelas på andra organ. Jag vill i det följande närmare utveckla de skäl som varit avgörande för mig vid detta ställningstagande. Till en början önskar jag understryka att krigsmaterielverkets inrät­ tande — med hänsyn till då rådande beredskapsläge och försvarsförvaltningens dåvarande möjligheter att handha massanskaffning av materiel, främst ammunition — otvivelaktigt innebar ett steg mot effektivisering av krigsmaterielanskaffningen. Det torde också vara en allmän uppfatt­ ning, att verket gentemot leverantörer och tillverkare på ett förtjänstfullt sätt tillvaratagit de kommersiella och ekonomiska intressena. Den kritik mot vissa av verkets upphandlingar, som vid olika tillfällen framförts rubbar icke detta allmänna omdöme. Vad beträffar förhållandet mellan krigsmaterielverket och de beställande förvaltningarna kan jag icke under­ låta att framhålla, att jag — i likhet med vissa remissmyndigheter — icke är främmande för tanken att de friktioner som förekommit till en del bottnat i personliga motsättningar och i prestigesynpunkter på ömse håll. Dylika företeelser syns mig dock icke kunna på långt när godtas som en lillfyllestgörande förklaring till förefintliga brister. Dessa måste enligt min mening i huvudsak anses ha sin grund i själva organisationsstrukturen. F. ö. anser jag ett rubbat förtroende mellan organ med huvuduppgifter på krigsmaterielförvaltningens område, vilket det trots avsevärda jämkningar i organisationen ej visat sig möjligt att återställa, vara en så allvarlig före­ teelse att radikala åtgärder är påkallade. Det måste konstateras, att det av olika, från början knappast förutsebara anledningar icke visat sig möj­ ligt att i den fredsmässiga organisationen på ett friktionsfritt och helt effektivt sätt inpassa krigsmaterielverket med dess för försvaret i dess hel­ het gemensamma uppgifter. Läget har försvårats av den osäkerhet, som under senare år rått i fråga om den blivande organisationsformen. Denna osäkerhet har givetvis varit ägnad att verka effektivitetshämmande och ut­ gör därför ett starkt skäl för att ett avgörande nu träffas. De utredningar som verkställts i förvaltningsfrågan syns ge vid handen att den nuvarande organisationen icke står i överensstämmelse med de av förvaltningsutredningen uppställda huvudprinciperna för krigsmaterielanskaffningen, som jag tidigare berört och skänkt min an­ slutning till. Jag finner det särskilt betänkligt, att organisationen i viss utsträckning lett till att tekniska specialister inom samma område måste finnas hos såväl förvaltningarna som krigsmaterielverket. Frånsett att tillgången på tekniska specialister är knapp, är detta förhållande otill­ fredsställande med tanke på att ifrågavarande specialister representerar

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

en förhållandevis dyrbar arbetskraft. Alla tänkbara utvägar bör anlitas för att utan men för effektiviteten nedbringa den centrala försvarsförvaltningens personalkostnader. Detta bör enligt min mening vara ett av förvaltningsreformens huvudsyften. För detta ändamål bör allt dubbel­ arbete elimineras inom den nya organisationens ram. Även om de tek­ niska specialisterna hos förvaltningarna huvudsakligen bar konstruktionsoch försöksuppgifter, under det att motsvarande specialister hos krigsmaterielverket har produktionstekniska uppgifter och kontrolluppgifter, förefaller det uppenbart, att ett sammanförande av samtliga anskaffningsfunktioner, från projektering och försök till leveranskontroll, till en och samma myndighet är ägnat att minska behovet av teknisk personal. Sådant dubbelarbete i fråga om leveranskontroll, som förvaltningsutredningen kunnat påvisa som en följd av att förvaltningarna i vissa fall icke helt litar på krigsmaterielverket i detta hänseende, skulle elimineras om anskaffningsuppgifterna sammanförs till samma myndighet. Den kontakt mellan konstruktörer och tillverkare, som kan skapas under nyss angivna förutsättning, måste antas bli till båtnad för konstruktionsverksamheten. Utvecklingen efter det att krigsmaterielverket inrättades har otvivelaktigt gått i den riktningen att såväl konstruktionsverksamheten som tillverk­ ningen blivit mera komplicerade. Det är därför av största vikt att kon­ struktionsverksamheten från början bedrivs under beaktande av de pro­ duktionstekniska förutsättningarna för mass- eller serietillverkning till rimliga kostnader. Man undviker därigenom i stor utsträckning att fär­ diga konstruktioner måste underkastas produktionstekniskt betingade ändringar, som drar kostnader och verkar försenande. Vid bedömandet av den militära förvaltningsfrågan bör uppmärksam­ mas att förefintligheten av ett självständigt upphandlingsverk i och för sig är ägnad att medföra att ekonomiska hänsyn i första hand gör sig gällande vid upphandling. Det förhållandet att det upphandlande organet icke har något fortsatt ansvar för materielen medför emellertid lätt att militära funktions- och kvalitetskrav i någon mån undanskjuts. Vidare bör materielens anskaffningskostnader vägas mot dess underhållskostnader. Dessa synpunkter torde icke kunna göra sig till fullo gällande med mindre det anskaffande och materielförvaltande organet är ett och samma. Vid krigsmaterielanskaffningen måste militära, tekniska och ekonomiska syn­ punkter vägas mot varandra. Förebragta utredningar har enligt min mening påvisat starka skäl för att denna avvägning bör göras enhetligt hos en och samma myndighet, utrustad med sakkunska.p i angivna hän­ seenden. Jag finner det vara av utomordentlig vikt att de ekonomiska och kommersiella synpunkterna på krigsmaterielanskaffningen får göra sig gällande på ett auktoritativt sätt inom den nya organisationens ram. Jag torde senare få ta upp frågan om skapande av erforderliga garantier härför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 85

Jag kan icke dela den av krigsniaterielverket och statens sakrevision framförda uppfattningen, att verkets indragande skulle innebära en åter­ gång till de förhållanden på krigsmaterielanskaffningens område, som rådde vid tiden för andra världskrigets utbrott. Sedan dess har försvarsförvaltningarna kraftigt byggts ut personellt och organisatoriskt och i växande omfattning fått sig anförtrodda stora och komplicerade anskaffningsuppgifter. Det är i detta sammanhang värt att uppmärksamma, att krigsmaterielverkets anskaffning, värdemässigt sett, omfattar endast en fjärdedel av den totala materielanskaffningen för försvaret. Genomförandet av bestämmelserna om huvudförvaltningsmyndighet beräknas ytterligare sänka denna andel. Försvar sförvaltningarna ombesörjer således redan nu den värdemässigt långt övervägande delen av materielanskaffningen och därtill den tekniskt mest komplicerade, såsom anskaffning av fartyg, flygplan, stridsvagnar och tyngre vapen med utrustning. För dessa upp­ gifter är redan nu industriell och ekonomisk sakkunskap företrädd inom förvaltningarna. En förstärkning av detta inflytande är emellertid enligt vad jag senare skall närmare utveckla avsedd att komma till stånd. Jag vill vidare erinra att huvudförvaltningsprincipen innebär garantier för att massanskaffning av för försvaret gemensam, standardiserad materiel inte splitt­ ras på flera händer. Det finns därför enligt min mening icke anledning att förutsätta annat än att försvarsförvaltningarna skall kunna omhänderha från krigsniaterielverket överförda anskaffningsuppgifter på ett så­ dant sätt att industriella, kommersiella och ekonomiska synpunkter tillbörligen beaktas. Under sådana förhållanden måste de personalbe­ sparingar, som krigsmaterielverkets slopande beräknas medföra och som redovisas i ett senare sammanhang, tillmätas avgörande betydelse. Innan jag övergår till att närmare behandla fördelningen av krigs­ materielverkets nuvarande uppgifter, torde jag få beröra de av förvaltningsutredningen framlagda båda alternativen för tygförvaltningstjäns­ tens organisation. Jag är icke nu beredd att ta slutlig ställning till för­ mån för något av utredningens alternativ. Såsom utredningen framhållit, kan starka skäl åberopas för såväl alternativ I, innebärande ett för för­ svaret gemensamt tygförvaltningsverk, som alternativ II, vilket innebäi en försvarsgrensvis ordnad tygförvaltningstjänst. De militära remiss­ myndigheterna har kraftigt motsatt sig alternativ I, som emellertid för­ ordats av statskontoret. Utredningen själv har med hänsyn till bl. a. rådande försvarsorganisation stannat vid att förorda alternativ II. På av utredningen anförda skäl finner jag alternativ I icke f. n. böra komma i fråga. Det syns mig dessutom förenat med praktiska svårigheter och knappast tillrådligt ur beredskapssynpunkt att i ett sammanhang både av­ veckla krigsniaterielverket och bygga upp en gemensam tygförvaltnings­ organisation. Jag vill dock understryka, att jag icke är främmande för tanken all gemensamma förvaltningsorgan även på krigsmaterielförvalt-

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ningens område framdeles kan komma att visa sig innebära den mest fördelaktiga lösningen. Förutsättningarna härför bör emellertid organiskt växa fram på grundval av de åtgärder till samordning i olika hänseenden, %ilka ingar som viktiga beståndsdelar i den nu aktuella förvaltningsreformen. Ett dylikt sammanförande torde vidare förutsätta en ändrad försvarsordning. Jag ansluter mig till utredningens uttalande att, därest i tiamtiden en försvarsordning skulle genomföras som icke i samma mån som den nuvarande bygger på tre från varandra avgränsade försvarsgrenai och cn tredelning av ansvaret för försvarskrafternas stridsduglig­ het, frågan om en ytterligare samordning av tygförvaltningstjänsten bör tas upp till förnyad prövning. Med hänvisning till vad jag i det föregående anfört anser jag mig böra föreslå att tygförvaltningstjänsten förläggs till ett tygförvaltningsverk föi armén, benämnt armétygförvaltningen, i stort sett motsvarande nu­ varande arméförvaltningens tygavdelning, samt till marin- och flygför- ^ altningarna, vilka sistnämnda två förvaltningar även får vissa uppgif­ ter av annan natur. Den uppdelning av den nuvarande arméförvalt­ ningen, som förslaget innebär, utgör ingen genomgripande förändring, enär tyg- och intendenturavdelningarna alltsedan den nuvarande arméför­ valtningens tillkomst i stor utsträckning fungerat som fristående ämbets­ verk. Armétygförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen bör sta under chefskap av vederbörande försvarsgrenschef och för den omedel­ bara ledningen ha souschefer. För att urvalet till souschefsbefattningarna skall bli så stort som möjligt finner jag det angeläget att dessa — såsom fallet redan är med souschefstjänsterna i marin- och flygförvaltningarna — skall kunna besättas med alternativt militär, civilmilitär eller civil person. Verkens inre organisation bör rationaliseras. Därvid bör eftersträ­ vas att i största möjliga utsträckning begränsa personaluppsättningen bl. a. genom utläggning av konstruktionsuppgifter på industrin och ianspråktagande även i övrigt av expertis utifrån m. in. Ifrågavarande förvaltningar skall vid krigsmaterielverkets slopande överta den långt övervägande delen av dess anskaffningsuppgifter med tillämpning av huvudförvaltningsprincipen. Som framgår av vad i kap. I anförts har s. k. tekniska huvudförvaltningsmyndigheter utsetts beträf­ fande en avsevärd del av den materiel, varom här är fråga. Det bör tillses att de kontakter mellan olika förvaltningar, som föranleds av huvudförvaltningsprincipen, försiggår i smidiga och arbetsbesparande former. Då huvudförvaltningsprincipen medför att en försvarsgrensförvaltning anskaffar materiel, som skall bekostas från annan försvarsgrens an­ slag, aktualiserar den vissa redovisningsfrågor, som kräver en rationell lösning. Jag har därför i den i annat sammanhang berörda skrivelsen den 30 oktober 1953 till överbefälhavaren m. fl. anmodat försvarets civilför­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 87

valtning att i samråd med berörda myndigheter utreda nämnda redovis­ ningsfrågor och inkomma med redogörelse för resultatet ävensom av utredningen betingade förslag. Som jag tidigare understrukit anser jag det utomordentligt angeläget att fullgoda garantier skapas mot att ensidigt tekniska och militära in­ tressen dominerar anskaffningsfrågornas behandling. Förvaltningarna bör för att de merkantila och ekonomiska synpunkterna skall vinna er­ forderligt inflytande i enlighet med förvaltningsutredningens förslag ut­ rustas med souschefen direkt underställda inköpsorgan, benämnda inköpsavdelningar, under högt kvalificerad ledning. Cheferna för dessa organ måste ges en sådan ställning att de med auktoritet kan hävda sina syn­ punkter. Inom flygförvaltningen har ett gemensamt inköpsorgan varit orga­ niserat sedan länge. Erfarenheterna av detta är goda. Motsvarande enheter har nyligen provisoriskt organiserats vid armé- och marinförvaltningarna enligt beslut av 1953 års riksdag. Jag kommer att under ett särskilt avsnitt till mera utförlig behandling ta upp idssa samordningsfrågor som bör lösas i samband med förvaltningsreformen. Bl. a. avser jag att föreslå inrättande av en försvarets förvaltningsdirektion, som på ett högt plan skall utgöra ett samordnande och i viss utsträckning övervakande organ på framförallt krigsmaterielf Öl vatt­ ningens område. De nuvarande tekniska delegationerna föreslås ersatta med samarbetsdelegationer och nya samarbetsdelegationer avses skola in­ rättas. Vidare förutsätts att det mera formlöst bedrivna samarbetet mellan förvaltningarna, som förekommer i icke ringa omfattning, skall utvidgas och intensifieras. Bl. a. ligger det i sakens natur, att chefer för under­ avdelningar inom de olika förvaltningarna med likartade eller besläktade arbetsuppgifter regelbundet samlas för överläggningar och utbyte av er­ farenheter. Dessa åtgärder, som här endast skisserats, har som ett huvud­ syfte att samordna och effektivisera materielanskaffningen och sörja för att anskaffningsfrågorna underkastas det allsidiga bedömande som er­ fordras för att de skall kunna lösas på ett tillfredsställande sätt. .lag vill slutligen i detta sammanhang framhålla det i och för sig önsk­ värda i att en välorganiserad apparat för försvarets materielanskaffning kan komma även andra myndigheter, exempelvis civilförsvarsmyndigheterna, till godo. Förefintliga möjligheter att utan att försvarets intressen eftersätts tillhandagå andra myndigheter i anskaffningsfrågor bör därför framdeles beaktas och utnyttjas. Vad statens sakrevision i detta hän­ seende anfört i sin skrivelse den 14 december 1953, för vars huvudsakliga innehåll redogjorts i det föregående, finner jag beaktansvärt. .lag raknar med att i de nya instruktionerna tas in en bestämmelse av innehåll, att vederbörande ämbetsverk efter uppdrag av Kungl. Maj:t eller, i den män det kan ske utan åsidosättande av försvarets intressen och utan särskild kostnad för verket, efter överenskommelse med statlig myndighet, som

88 Kungl. Maj:ts proposition nr JOO.

icke tillhör försvaret, skall ha att ombesörja anskaffning för sådan myndig­ hets räkning av materiel, likartad med den, vilken det åligger verket att anskaffa för försvaret, eller vars tillverkning huvudsakligen sysselsätter av verket anlitade leverantörer. Förvaltningsutredningens förslag till fördelning av de uppgifter utöver materielanskaffning, som åvilar krigsmaterielverket, innebär överflyttning av de mest betydelsefulla arbetsuppgifterna till ett nytt överbefälhavaren direkt underställt ämbetsverk, försvarets industriplanering, som skulle handha krigsindustriplaneringen och viss samordning och övervakning av materielplaneringen i fredstid, standardiseringsfrågor samt frågor om mätdon och kontrollmetodik. Verket skulle vidare vara försvarets patent­ organ och slutligen skulle däri ingå det försvarets teletekniska laborato­ rium, som utredningen ansåg böra inrättas. Förslaget om inrättande av ifrågavarande ämbetsverk har mött gen­ sagor från så gott som alla remissinstanser. Även statens organisationsnämnd, som tidigare ställt sig välvillig därtill, har i sitt yttrande över över­ befälhavarens senaste förslag frångått sin tidigare uppfattning, under för­ behåll dock att verkets tilltänkta arbetsuppgifter icke äventyras. För egen del anser jag i likhet med remissinstanserna att fördelningen av krigsmaterielverkets uppgifter bör kunna ske efter enklare linjer än genom att ett nytt gemensamt förvaltningsverk skapas. Jag delar också av vissa myndigheter uttalade betänkligheter mot att ett förvaltningsverk direkt underställs överbefälhavaren. Jag kan därför icke biträda för­ valtningsutredningens förslag om att ett gemensamt förvaltningsverk med angivna uppgifter inrättas. Jag övergår nu till att behandla fördelningen av krigsmaterielverkets uppgifter. För sammanhangets skull anser jag mig därvid icke böra be­ gränsa mig enbart till de uppgifter, som faller inom tygförvaltningstjäns­ ten eller direkt anknyter till denna. Anskaffningsverksamheten, som av naturliga skäl blivit den domine­ rande frågan, torde i detta sammanhang icke behöva beröras ytterligare i annan mån än att jag anser mig böra erinra om vissa speciella anskaffningsuppgifter, som nu åligger krigsmaterielverket, nämligen upphandling av kontorsmateriel för försvaret, motsvarande den som för statsförvalt­ ningen i övrigt ombesörjs av generalpoststyrelsen (SFS 850/45) samt upp­ handlingen och försäljningen av kontorsinventarier för statsverkets räk­ ning (SFS 18/50 och 22/50). Generalpoststyrelsen bör överta upphandlingen av kontorsmateriel även för försvaret. Styrelsen har förklarat sig villig härtill i sitt yttrande över förvaltningsutredningens betänkande. Upphandlingen av kontorsinventarer (möbler, kassaskåp, armatur, gardiner, mattor m. m.) kan för försvarets del äga rum enligt huvudförvaltningsprincipen. Med hänsyn till betydelsen av en centraliserad upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 89

handling för statsverket på detta område bör huvudförvaltningsmyndiglieten (arméintendenturförvaltningen) överta krigsmaterielverkets upp­ gifter för statsförvaltningen i dess helhet. I min inledningsvis berörda skri­

velse den 30 oktober 1953 anmodades arméförvaltningen att utreda möj­

ligheterna för en dylik anordning. Armeförvaltningens intendentui av­ delning har vid utarbetande av anbefallda organisations- och personal­ förslag för arméintendenturförvaltningen räknat med att nämnda ämbets­ verk skall överta ifrågavarande anskaffningsuppgifter.

De smärre anskaffningsuppgifter för myndigheter utom försvaret, för vilka statens sakrevision redogjort i sin tidigare berörda skrivelse den 14 december 1953, anser jag böra i enlighet med sakrevisionens förslag föras över till vederbörande huvudförvaltningsmyndighet. Krigsindustriplcineringen framstår som en angelägenhet av första ord­ ningen. Den ägnades stor uppmärksamhet redan i samband med 1943 års förvaltningsreform. Emellertid kunde vid detta tillfälle icke slutligt avgöras på vad sätt krigsindustriplaneringen borde infogas i sitt samman­ hang med verksamheten för central samordning och handläggning av landets försörjningsfrågor i dess helhet. Det lämnades öppet, huruvida icke denna mera generella planeringsfråga kunde föranleda vissa jämk­ ningar i krigsmaterielverkets organisation och befogenheter. Sedan dess har riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap tillkommit. Denna är enligt sin instruktion (SFS 552/48) under Kungl. Maj:t centralorgan för landets ekonomiska försvarsberedskap och har i denna egenskap att leda, övervaka och samordna landets försvarsförberedelser pa det ekono­ miska området i syfte att vid krig och andra utomordentliga förhållanden försvarets behov av förnödenheter må kunna tillgodoses och folkförsörj­ ningen tryggas. Planeringen inom försvaret handhas f. ö. numera av de anskaffande myndigheterna med överbefälhavaren som samordnande myn­ dighet. Uppgörandet av krigsmaterielplaner, krigsammunitionsplaner, krigsdrivmedels- och krigsbränsleplaner, krigsförplägnadsplaner, krigsveterinärvårdsplaner med hästanskaffningsplaner samt krigsindustriplaner an­ kommer sålunda på försvarsgrensförvaltningarna utom i vad avser sådan materiel, som anskaffas av krigsmaterielverket. Beträffande denna mate­ riel handhar verket krigsindustriplaneringen. Detta samband mellan an­ skaffning och krigsindustriplanering, som slagits fast genom bestämmel­ serna om försvarets centrala förvaltning den 28 september 1951, återspeg­ lar enligt min mening en riktig princip. Emellertid tyder vissa tecken på att krigsindustriplaneringen för försvarets del f. n. är behäftad med brister i vad gäller dess samordning och inpassande i ett större sam­ manhang. Antydningar om dessa brister ges i olika myndigheters yttran­ den. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har i yttranden över såväl förvaltningsutredningens betänkande som överbefälhavarens senaste förslag icke utan skärpa påtalat ifrågavarande brister och närmare ut-

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

\ecklat sin i annat sammanhang återgivna principiella syn på ifråga­ varande spörsmål. Jag är av den uppfattningen, att frågan om en effektiv krigsindustriplanering icke kan anses i allo tillfredsställande löst. Vissa huvudprinciper för hur planeringen bör ordnas kan uppställas utan större svårighet. Planeringen bör handhas av de anskaffande myndigheterna. Härom torde i stort sett råda full enighet. Planeringen för försvarets del måste samordnas och övervakas. Härvidlag bör vissa funktioner utövas av den i andra sammanhang berörda försvarets förvaltningsdirektion. Sam­ ordningen av försvarets planering med motsvarande uppgifter för landet i dess helhet ankommer på riksnämnden. Det vill av riksnämndens yttranden synas som om riksnämnden vid samarbetet med krigsmaterielverket icke er­ hållit önskvärt inflytande på planeringsfrågorna. Det säger sig självt, att cn effektiv krigsindustriplanering förutsätter ett intimt samarbete mellan berörda myndigheter. Då jag tillmäter här ifrågavarande spörsmål mycket stor betydelse och följaktligen finner det angeläget att förefintliga brister snarast avhjälps, har jag i min i flera andra sammanhang nämnda skrivelse den 30 oktober 1953 anmodat överbefälhavaren att i samråd med riksnämnden och be­ rörda myndigheter förbereda en effektiv krigsindustriplanering inom den tilltänkta organisationens ram och att i sinom tid inkomma med redo­ görelse för vidtagna åtgärder ävensom i förekommande fall förslag till de bestämmelser i ämnet som må böra utfärdas av Kungl. Maj :t. Jag ämnar med största uppmärksamhet följa frågans vidare utveckling och föreslå Kungl. Maj:t av omständigheterna betingade åtgärder. Jag vill i detta sammanhang ge uttryck för min anslutning till de av arméförvaltningens tygavdelning i skrivelse den 14 december 1953 an­ gående förvaltningen av krigsmaterielverkets skuggfabriker och maskiner fi amförda synpunkterna på vikten av att försvarets fabriksverk deltar i det krigsindustriella förberedelsearbetet. Jag räknar med att denna fråga kommer att beaktas av överbefälhavaren vid fullgörandet av nyssnämnda uppdrag. Under D. Försvarets förvaltningsdirektion och vissa samord­ ningsfrågor berör jag vissa frågor om krigsindustriplaneringen. Även standardiseringsfrågorna var föremål för stort intresse i samband med 1943 års förvaltningsreform. Dåvarande chefen för försvarsdepartemen­ tet anförde härom i samband med förvaltningspropositionens framläg­ gande. Erfarenheten har på ett övertygande sätt ådagalagt den vikt, som måste tillmätas en väl genomförd standardisering av försvarets materiel. Om standardiseringssträvandena ej tillräckligt beaktas, blir materielanskaffningen fördyrad och en verklig rationalisering av tillverkningen försvårad. Framställningen av varje typ av materiel och materieldelar kräver nämligen små särskilda mät- och arbetsverktyg. En bristande rationalisering på sätt nyss antytts betyder också minskad leveransförmåga från en redan i och för sig till omfånget begränsad produktionsapparat. Med många olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 91

materieltyper kompliceras vidare frågorna om reparationer och anskaff­ ning av reservdelar, varjämte vid krigsfall underhållstjänsten försvåras och risken för felexpedieringar ökas. Jag förbiser icke, att fordran på högsta grad av funktionsförmåga kan komma att stå i motsatsförhållande till önskemålet om standardisering och förenkling. Härvid uppkommer givetvis avvägningsspörsmål, som för sin lösning kräver ett säkert omdöme. De fördelar, som ur funktionssynpunkt kan vara förenade med en speciell konstruktion, måste noggrant vägas mot de vinster en standardisering medför i nyssnämnda hänseenden. Det bör i detta sammanhang även beaktas, att en standardkonstruktion mången gång i praktiken i det hela kan visa sig mer användbar än en särartad konstruktion, även om den sistnämnda i händerna på en tekniskt för­ faren person måhända i det särskilda fallet kan avvinnas en något högre grad av effektivitet. Det ligger i sakens natur, att standardiseringsverksamheten måste sammanhållas av ett enda organ. Först därigenom kan ett enhetligt sam­ lande, samordnande och bearbetande av de på olika områden vunna er­ farenheterna äga rum. Detta är givetvis en förutsättning för att standardi­ seringen skall kunna bli fullt effektiv. För mig framstår det som uppen­ bart, att detta sammanhållande arbete bör förläggas till krigsmaterielverket och bli en av dettas huvuduppgifter. Självfallet måste verksam­ heten så långt möjligt inriktas på ett utnyttjande av civil standard och be­ drivas i nära kontakt med standardiseringssträvandena utanför försvarets område. Då fråga är om materiel, som skall anskaffas genom krigsmaterielverkets försorg, kommer dettas standardiseringsorgan helt naturligt att få tillfälle att ur sina synpunkter granska ifrågakommande konstruk­ tioner. För att standardiseringens verkningar skall kunna sträcka sig även till materiel, som alltjämt skall anskaffas av försvarsgrensförvaltningarna, syns mig lämpligt att fastslå en allmän skyldighet för dessa att då fråga om standardisering uppkommer hänvända sig till krigsmaterielverket.

Enligt sin ursprungliga instruktion (SFS 339/1944) hade krigsmaterielverket att leda standardiseringen av försvarets materiel. Samtidigt med verkets inrättande tillkom försvarets standardiseringsdelegation med upp­ gift att i anslutning till verksamheten inom Sveriges standardiseringskommission uppgöra standard för i krigsmateriel ingående materiel, element och detaljer. Delegationen, för vilken chefen för krigsmaterielverket är ordförande, består av representanter för nämnda verk, överbe­ fälhavaren, försvarsgrensförvaltningarna, försvarets fabriksstyrelse samt Sveriges standardiseringskommission. Provisoriska bestämmelser för delegationens verksamhet har utfärdats av Kungl. Maj:t den 4 maj 1945. Delegationen fastställer efter förslag av vederbörande myndigheter s. k. FSD-standard, i förekommande fall pro­ visorisk FSD-standard. Förslag bör vara utarbetat med hänsyn till såväl militära som vetenskapliga, tekniska och ekonomiska fordringar samt upp­ fylla krav på god formgivning.

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Krigsmaterielverkets uppgifter på standardiseringens område har i viss man begränsats genom den provisoriska ändring av verkets instruktion, som ■\idtogs i samband med de föreskrifter beträffande försvarets centrala förvaltning, som utfärdades den 28 september 1951. Enligt sagda ändring skall verket vara sammanhållande organ för standardisering av för för­ svaret gemensam materiel. Standardiseringsverksamhet bedrivs sålunda bos samtliga materielförvaltande centrala förvaltningar. Jag delar överbefälhavarens mening att ifrågavarande samordnande verk­ samhet bör kunna övertas av standardiseringsdelegationen, förstärkt med företrädare för försvarets forskningsanstalt och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Delegationen, som nu är i kanslihänseende knuten till krigsmaterielverket, har behov av ett kansli. Det förefaller mig vara en ändamålsenlig lösning att försvarets förvaltningsdirektions kansli får an­ litas för ändamålet. Delegationen blir liksom alla samarbetsdelegationer underkastad tillsyn från förvaltningsdirektionens sida. Det säger sig självt att standardiseringsverksamheten, vars betydelse tilltar med den tekniska utvecklingen och vars ekonomiska betydelse får bedömas vara mycket stor, bör bedrivas i intimt samarbete med Sveriges standardiseringskommission. Detaljarbetet kommer att åvila de olika förvaltningarna enligt huvudförvaltningsprincipen. Enligt min mening bör ifrågavarande arbete bedrivas bos samma myndighet, som svarar för konstruktions- och anskaffningsverksamheten. I likhet med överbefälhavaren anser jag att tillverkning och förvalt­ ning av måtdon bör handhas av vederbörande anskaffande myndighet med tillämpning av huvudförvaltningsprincipen. Försvarets fabriksstyrelse bör anskaffa mätdon för sin egen tillverkning. Mätdonslaboratoriet bör lämp­ ligen övertas av armétygförvaltningen. Erforderlig samordning och led­ ning av frågor om mätdon och kontrollmetodik bör säkras genom att en samarbetsdelegation inrättas. Även denna blir av den betydelse att den bör få anlita försvarets förvaltningsdirektions kansli. Det är enligt min mening av utomordentlig betydelse, att kontrollmetodiken för försvarets del följer med den tekniska utvecklingen på detta område. Det är känt att denna fråga tilldrar sig ett stigande intresse inom industriella kretsar både här hemma och i utlandet. Bl. a. syns det mig angeläget att de statistiska och matematiska metoder, som utarbetats inom förevarande område och är stadda i snabb utveckling, utnyttjas vid kontroll å för­ svarets massbeställningar. I detta sammanhang gör sig behovet påmint av ett samordnande organ för utarbetande av leverans- och kontrollbestämmelser inom försvaret. Krigsmaterielverket hade fram till den 28 september 1951 instruktionsenligt sig ålagt att i samverkan med övriga centrala förvaltningsmyndigheter verka för enhetliga leverans- och kontrollbestämmelser. Det syns mig befo­ gat att för detta ändamål inrätta en eller flera samarbetsdelegationer med

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 93

tillgång till försvarets förvaltningsdirektions kansli. Inrättas flera delega­ tioner, bör de givetvis samarbeta inbördes. Med hänsyn till sambandet med standardiserings- och kontrollmetodikfrågorna bör vidare samarbete äga rum med för nämnda uppgifter avsedda organ. Fortlöpande uppmärksam­ het bör ägnas kontrollfrågorna ur exempelvis den synpunkten, att kontroll­ verksamheten ges en rationell omfattning och i förekommande fall redu­ ceras i förhållande till tillverkare som har en erkänt effektiv egenkontroll. Det bör givetvis eftersträvas att en effektiv egenkontroll organiseras vid försvarets egna fabriker och verkstäder. Man får icke förbise, att kvalitetsfel hos krigsmateriel ofta medför betydande risker för olycksfall vid materielens användning. En effektiv leveranskontroll bidrar däiföi att töre bygga ofta svåra personella och materiella skador. Beträffande förfarandet i fråga om av krigsmaterielverket förvaltade maskiner för krigsmaterieltillverkning och s. k. skuggfabriker har armé- ■lorvaltningens tygavdelning i skrivelse den 14 december 1953 avgivit förslag för vilkas huvudsakliga innehåll en redogörelse lämnats i det före­ gående. Tygavdelningen har inhämtat yttrande över förslaget från f or tif ikationsf örvaltningen. Beträffande skuggfabrikerna anser jag att bärande skäl förebragts för att underställa dem armétygförvaltningen. Fabriksstyrelsen torde i samma ordning som hittills och efter överenskommelse med förvaltningen böra ombesörja underhåll och skötsel av byggnaderna. Jag delar fortifikationsförvaltningens principiella uppfattning, att har ifrågavarande anläggningar rätteligen bör redovisas å arméns respektive befästningars delfond av försvarets fastighetsfond. Med hänsyn till av fortifikationsförvaltningen anförda förhållanden finner jag det emellertid befogat, att anläggningarna tills vidare liksom hittills redovisas under fabriksfonden men att frågan tas under omprövning, sedan ny regional och lokal organisation av den militära fastighetsförvaltningen genomförts. Vad gäller de maskiner, om vilka här är fråga, kan jag i huvudsak biträda tygavdelningens förslag. Jag förordar sålunda, att förvaltningen i fråga om maskinerna överförs till armétygförvaltningen, dock med un­ dantag för maskiner, som är avsedda för driften vid fabriksstyrelsens fabriker samt sådan apparatur in. in. för tillverkning av krut vid skugg­ fabriker, vars användning är knuten till viss lokal. .Tåg är icke beredd att nu ta slutlig ställning till frågan om redovis­ ningen av ifrågavarande maskiner. Jag ifrågasätter därför lör närvarande ingen ändring i gällande ordning, enligt vilken de redovisas av fabriks­ styrelsen under försvarets fabriksfond. I samband med den nya oiganisationens genomförande kommer jag att föranstalta om närmare utiedning beträffande lämplig redovisningsform och i sinom tid framlägga darav betingade förslag. Delade meningar torde knappast behöva råda om att krigsmateriel-

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

verkets lokalförvaltningar (ammunitionsförråd och sammansättningsverkstäder) bör överföras till armétygförvaltningen. Med hänsyn till den på senare tid tillkomna, till länsstyrelserna knutna regionala ekonomiska för svar sberedskapsorganisationen anser jag i lik­ het med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, att krigsmaterielverkets krigsindustriombud kan indras. Riksnämnden bör i enlighet med överbefälhavarens förslag överta föran­ det av maskinregister över industrin och med ledning därav lämna förslag på lämpliga leverantörer. Beträffande vilken myndighet som bör överta krigsmaterielverkets upp­ gift som försvarets patentorgan har skiftande förslag framlagts. Ifråga­ varande uppgifter har alternativt ansetts böra knytas till någon av försvarsgrensförvaltningarna, försvarets forskningsanstalt, patent- och re­ gistreringsverket eller försvarsstaben. Jag delar den av krigsmaterielverket uttalade meningen, att patentfrågor bör handläggas av ett organ som är fristående i förhållande till den myndighet, hos vilken vederböiande uppfinnare är anställd, samt att patentärendenas viktiga merkan­ tila och juridiska aspekter måste beaktas. Vad forskningsanstalten beträf­ far, är den ej organiserad med tanke på att den skall handha för försvaret gemensamma administrativa ärenden. Vid mina överväganden av frågan har jag kommit till den slutsatsen, att försvarets civilförvaltning lämpligen bor åläggas att fungera som försvarets patentorgan. För detta ändamål bör viss personal flyttas över från krigsmaterielverket till civilförvaltningen. I övrigt bör civilförvaltningen kunna påräkna biträde i tekniskt hänse­ ende från patentverket, försvarsförvaltningarna och forskningsanstalten. Handläggningen av försvarets patentfrågor måste ske under beaktande av, förutom den allmänna patentlagstiftningen, lagen den 18 juni 1949 om rätt till arbetstagares uppfinningar samt den särskilda lagstiftningen om uppfinningar av betydelse för försvaret. Jag anser det därför påkallat att patentärendena förläggs till en myndighet där juridisk sakkunskap är starkt företrädd. De juridiska synpunkterna får för den skull själv­ fallet icke i alltför hög grad dominera patentfrågornas handhavande utan denna verksamhet, som är av stor betydelse, måste präglas av allsidig hän­ syn till även ekonomiska och tekniska synpunkter samt allmänna försvars­ synpunkter. Jag anser mig slutligen i detta sammanhang böra behandla frågan om inrättande av ett försvarets teletekniska laboratorium. Samtliga remiss­ instanser som tagit upp detta spörsmål har i och för sig tillstyrkt förvaltningsutredningens förslag. Enighet syns också råda om att laboratoriet, om försvarets industriplanering inte kommer till stånd, bör anslutas till’ försvarets forskningsanstalt. Enligt förvaltningsutredningen skall labora­ toriet vara ett konstruktions- och standardiseringsorgan på det teletek­ niska området.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 95

För egen del anser jag det uppenbart, att en för hela försva­ ret organiserad verksamhet på teleteknikens område bör komma till stånd. Teleteknikens mångsidiga och växande militära användning, exempelvis för förbindelsetjänst, navigering till sjöss och i luften, spaning, strids- och eldledning, trafikledning in. m., medför ett starkt behov av ett gemensamt organ av ifrågavarande slag. En effektiv teleutrustning för försvarets olika grenar skapar möjligheter att bättre utnyttja bade de personella och de materiella resurserna. Betydelsen härav för ett land som vårt ligger i öppen dag. Jag tillstyrker därför att ett försvarets teletek­ niska laboratorium inrättas och ansluts till försvarets forskningsanstalt i enlighet med det organisationsförslag, som jag framlägger i annat sam­ manhang.

B. Intendenturförvaltningstjänsten.

1946 års militära förvaltningsutredning.

Under det att tygförvaltningens uppgift främst är att hålla krigsmakten försedd med egentliga stridsmedel av olika slag har intendenturförvaltningen huvudsakligen att svara för stridskrafternas beklädnad, förplägnad och förläggning samt deras förseende med hästar och hundar, drivmedel, expeditionsmateriel in. in. Till intendenturförvaltningens område hänförs även handhavandet av för försvaret anslagna medel för undervisning och övningar. Såsom framgår av det inledningsvis anförda utövas den centrala intendenturförvaltningstjänsten enligt gällande förvaltningsorganisation försvarsgrensvis av armé-, marin- och flygförvaltningarna å dessa ämbets­ verks intendenturavdelningar, varvid dock i viss utsträckning något av verken — i första hand arméförvaltningens intendenturavdelning — över­ tagit förvaltningsuppgifter även för de andras räkning. Sålunda inköper arméförvaltningens intendenturavdelning vissa livsmedel (magasinsvaror), kol och bilbensin även för flygvapnet samt färsk fisk och salt sill för större delen av försvarsmakten. Samma avdelning handhar vidare kontroll av bränsleförbrukningen för hela försvaret, uppgör krigsreparationsplaner för intendenturmateriel även för flygvapnet samt krigsförplägnadsplaner i vad avser ersättningsbehovet för hela krigsmakten. Flygförvaltningens intendenturavdelning tillhandahåller flygbensin även för drift av marinens motortorpedbåtar. Liksom i fråga om tygförvaltningstjänsten har krigsmaterielverket även på intendenturförvaltningens område att ombesörja vissa uppgifter beträffande industriplanering, standardisering, patent in. in. ävensom att handha upphandling av materiel. Vissa centrala intendenturanstalter är underställda försvarets fabriksstyrelse.

För val tningsu tred ningen har framhållit, att försvarsgrensförvaltningarnas intendenturavdelningar för närvarande är ålagda vissa uppgifter, som icke kan anses hänförliga till intendenturförvaltningstjänst ulan i stället

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

avser tygförvaltning. Så är förhållandet i fråga om handhavandet av viss inaterialutredning för fartyg och framför allt flygförvaltningens intendenturavdelnings uppgifter med avseende å motorfordon och motorbåtar, cyklar och fotografiska förbrukningsmaterialier. Vid sin detalj genomgång av tygförvaltningens organisation har utredningen funnit det ändamålsenligast att förlägga förvaltningen av denna materiel till de enheter inom de av utredningen föreslagna försvarsgrensförvaltningarna, som handhar motsvarande materielslag i övrigt. Ärenden angående berörda materiel bör alltså enligt utredningens mening icke vidare belasta de intendenturförvaltande organen. I vilken utsträckning en överflyttning av förvaltningsuppgifter från intendentur- till tygförvaltningssidan enligt utredningens uppfattning bör ske framgår närmare av det följande. Vad angår vissa andra intendenturavdelningarna nu åvilande arbetsupp­ gifter har utredningen funnit det tveksamt, huruvida de även i fortsätt­ ningen bör åläggas intendenturföx-valtningsorganen. Hit hör i första hand förvaltningen av driv- och smörjmedel för fordon, fartyg och flygplan. Endast de organ, som handhar anskaffningen av motordrivna transportmedel, har enligt utredningens mening möjlighet att ange de tekniska fordringarna på driv- och smörjmedlen. Föreskrifter angående driv- och smörjmedlens användning måste utarbetas av motor­ specialister. Även lokalt måste förrådshållning och utlämning av driv- och smörjmedel ombesörjas av personal med god kännedom om dessa — sär­ skilt smörjmedel — och om motorer. Såväl centralt som lokalt finns den sålunda angivna sakkunskapen främst företrädd inom tygförvaltnings­ tjänsten. Inom armén har därför driv- och smörjmedlen vid förbanden underställts tyguppbördsmannen, som i sådant hänseende sorterar under intendenten. Kostnaderna för underhållet av motorer och för driv- och smörj medels­ förbrukningen påverkar varandra i hög grad. Genom åsidosättande av underhållet och användningen av förslitna motorer ökar sålunda drivoch smörj medelsförbrukningen medan omvänt begagnande av driv- eller smörjmedel av låg kvalitet kan orsaka onormal förslitning av motorerna och därmed öka underhållskostnaderna.

Förvaltningsutredningen har på grund av angivna förhållanden funnit, att förvaltningen av driv- och smörjmedel ur rent teknisk synpunkt bör hänföras till tygförvaltningens område.

Med hänsyn till att för de fasta anläggningarna en övergång i viss ut­ sträckning skett från fasta bränslen till brännoljor, syns emellertid enligt utredningen ekonomiskt sett vissa fördelar vara förenade med att an­ skaffningen av drivmedel och av bränslen för fasta anläggningar omhänderhas av ett och samma organ. Anförda förhållande talar enligt ut­ redningen för att drivmedelsanskaffningen alltjämt skall åvila de intendenturförvaltande organen, åtminstone så länge dessa såsom nu är fallet

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 97

handhar inköpen av bränslen för fasta anläggningar. För arméns vid­ kommande är, framhåller utredningen, vidare att märka, att de regionala och lokala intendenturförvaltningsorganen för närvarande förfogar över med drivmedelstjänsten i fält förtrogna officerare, som bl. a. deltagit i krigsförberedelsearbetet och trupputbildningen på detta område. De i den lokala och regionala tygförvaltningstjänsten placerade officerarna tillhör icke såsom intendenturofficerarna en särskild för förvaltningstjänst av­ sedd personalkår och har först på senare år getts en mera omfattande utbildning i sådan tjänst. Utredningen anser därför att vid armén intendenturtjänstens personal för närvarande är bättre lämpad att omhänderha bl. a. den betydelsefulla mobiliseringsplanläggningen för drivmedelstjäns­ ten än motsvarande tygpersonal. Även om stor vikt måste fästas vid sambandet mellan motormaterielen samt driv- och smörjmedlen förklarar sig utredningen med hänsyn särskilt till angivna omständigheter icke beredd att i nuvarande läge föreslå ett överförande av driv- och smörj­ medlens hela handhavande från intendentur- till tygförvaltningen. När tygförvaltningstjänstens personalorganisation blivit utbyggd enligt av ut­ redningen i annat sammanhang föreslagna riktlinjer och denna organisa­ tion vunnit stadga, bör emellertid enligt utredningens uppfattning spörs­ målet i fråga tas upp till förnyad prövning. I avvaktan härpå bör enligt utredningens mening vad driv- och smörjmedelsförsörjningen beträffar anskaffning, förrådshållning, distribution och krigsförberedelsearbete ankomma på intendenturförvaltningen (de lokala drivmedelsförråden inom armén bör dock såsom för närvarande sortera under vederbörande tygförrådsförvaltare) under det att utarbetande av inköpsspecifikationer, leveranskontrollbestämmelser samt den kvalita­ tiva anbudsbedömningen bör åvila de centrala tygförvaltningsorganen. Dessa bör även delges resultaten av utförda prov för kvalitetsövervakning av förrådshållna driv- och smörjmedel samt ges möjlighet att öva infly­ tande på förbrukningsföljden beträffande desamma. Allmänna föreskrifter för användningen in. in. bör enligt utredningen utarbetas av tygförvalt­ ningsorganen i samråd med organ för intendenturförvaltningen. Den sålunda föreslagna arbetsfördelningen mellan tyg- och intendenturförvalt­ ningsorganen motsvarar, framhåller utredningen, i stort sett den fördel­ ning på detta område som redan tillämpas mellan materiel- och intendenturavdelningarna i den nuvarande flygförvaltningen. Såsom förut nämnts tillhör anskaffningen av bränslen för försvarets fasta anläggningar för närvarande intendenturförvaltningen. Uppförandet och underhållet av anläggningarna ankommer däremot på fortifikationsförvaltningen. Inom arméförvaltningens intendenturavdelning inrättades år 1942 ett för hela försvaret avsett organ för kontroll av bränsleförbruk­ ningen vid dessa anläggningar. Med hänsyn till det samband som råder mellan bränsleförbrukningen och fasta anläggningars underhåll har seder- 7—49 54 Biharig till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 109.

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

mera diskuterats till vilken central förvaltningsmyndighet ifrågavarande bränslekontroll lämpligast bör vara förlagd. Spörsmålet var föremål för behandling av 1944 års fortifikations- och byggnadsförvaltningsutredning, som föreslog, att ifrågavarande bränslekontroll tillika med statens bränslekontrollerande verksamhet i övrigt skulle förläggas till byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning. Statens organisationsnämnd avstyrkte detta för­ slag och förordade i stället, att försvarets bränslekontroll skulle inordnas under fortifikationsförvaltningen, varvid även bränsleinköpen för för­ svarets fasta anläggningar borde överflyttas till sistnämnda ämbetsverk. Nämnden ifrågasatte vidare huruvida icke försvarets bränslekontrollerande verksamhet borde utsträckas att även omfatta förbrukningen av gas, vatten och elektrisk energi. Förvaltningsutredningen anförde vid avgivande av förslag till organisation av den centrala fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret i denna fråga följande: De i försvarets bränsleförsörjning och bränsleförbrukning ingående verksamheterna hör så nära tillsammans, att en så långt möjligt är en­ hetlig ledning syns önskvärd. Ur denna synpunkt är den för närvarande tillämpade organisationen — där gemensam bränslekontroll utövas av den myndighet, som har de största anskaffningsuppgifterna — att föredra framför den av 1944 års utredning föreslagna, vilken skulle innebära ett fullständigt skiljande av de tre huvudverksamheterna anskaffning, kon­ troll och underhåll. Inrättandet av en gemensam ledning för försvarets bränsleförsörjning och bränsleförbrukning liksom även för kontrollen av förbrukningen av vatten och elektrisk energi torde — i enlighet med vad statens organisa­ tionsnämnd framhållit — utgöra en ekonomiskt tillfredsställande lösning av hithörande spörsmål. Detta skulle leda till att hos den gemensamma iortifikations- och byggnadsförvaltningen borde sammanföras icke blott underhållsverksamheten utan även bränsleanskaffningen, bränslekontrollen samt forsknings- och försöksverksamheten. Vad den senare beträffar om­ besörjs den emellertid redan nu för hela statsförvaltningen av byggnads­ styrelsens värmetekniska avdelning. I likhet med 1944 års utredning anser utredningen, att ett dylikt gemensamt organ är av stort värde. Något skäl för ändring härutinnan föreligger alltså icke. Det praktiska underlag, som erfordras för forskningen, torde avdelningen utan svårighet kunna för­ värva genom samarbete med de organ, som handhar den rutinmässiga bränslekontrollen. Anskaffningen av bränsle för försvaret avser icke endast bränsle för uppvärmningsändamål. Stora kvantiteter av flytande eller fasta bränslen åtgår därjämte för drift av motorfordon, fartyg och flygmaskiner. Utred­ ningen, som fått sig ålagt att verkställa en översyn över försvarets hela centrala förvaltning, har därvid beaktat, att fördelar möjligen kan vara förenade med ett sammanförande av all bränsleanskaffning för försvaret till ett organ. Ett sådant sammanförande torde dock — i varje fall för närvarande — icke kunna ske till fortifikationsförvaltningen. Då utred­ ningen ännu icke blivit i tillfälle att ta ställning till denna mera om­ fattande fråga, anser sig utredningen nu böra föreslå, att bränsleanskaff­ ningen tills vidare liksom hittills ombesörjs av vederbörliga försvarsgrensförvaltningars intendenturavdelningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 99

I fråga om bränslekontrollens inordnande i organisationen har skäl anförts såväl för att bibehålla kontrollen hos arméförvaltningens intendenturavdelning som att överföra densamma till fortifikationsförvaltningen. Utredningen har därvid kommit till den uppfattningen, att motiven för att sammanhålla kontrollen med underhållet syns mera bärande, vilket skulle innebära, att kontrollverksamheten borde överföras från arméför­ valtningens intendenturavdelning till fortifikationsförvaltningen. Häri­ genom skulle den för försvaret gemensamma bränslekontrollen komma att skötas av den myndighet, som hade att ombesörja den gemensamma underhållsverksamheten. I likhet med vad ovan berörts beträffande bränsleanskaffningen syns emellertid en dylik omläggning kunna före­ gripa de resultat, vartill utredningen kan komma vid den fortsatta över­ synen av bl. a. de centrala intendenturförvaltningsorganen. Vid denna översyn torde nämligen försvarets spörsmål beträffande icke blott bränsleanskaffningen utan jämväl i vad avser bränslekontroll samt kontroll av förbrukningen av vatten, gas och elektrisk energi böra upptas till enhetlig granskning. Med anledning härav syns bränslekontrollen tills 'vidaie böra ombesörjas av arméförvaltningens intendenturavdelning.

I proposition nr 142 till 1947 års riksdag angående omorganisation av fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret m. in. förklarade sig föredragande departementschefen dela militära förvaltningsutredningens uppfattning rörande den bränslekontrollerande verksamheten och ansåg sig därför icke för det dåvarande böra föreslå någon ändring i den gällande organisationen. Bränslekontrollen syntes enligt departementsche­ fens mening lämpligen inom ramen för den dåvarande personalorganisa­ tionen böra utsträckas att avse även förbrukning av vatten, gas och elekt­ risk energi. Mot vad departementschefen sålunda anförde hade riksdagen intet att erinra. Bränslekontrollen ombesörjs alltså alltjämt av arméförvaltningens in­ tendenturavdelning och har numera utsträckts att omfatta även förbruk­ ningen av vatten, gas och elektrisk energi. Utredningen har nu framhållit, att den genom de för utredningens räkning verkställda organisationsundersökningarna stärkts i sin tidigare uttalade uppfattning, att övervägande skäl talar för ett sammanförande av den bränslekontrollerande verksamheten beträffande försvarets fasta anläggningar med de organ, som handhar underhållet av dessa anlägg­ ningar. Detta skulle innebära att bränslekontrollen överflyttades till forti­ fikationsförvaltningen. Genom en sådan överflyttning bör, enligt utred­ ningen, bl. a. möjligheterna bli större att avväga kostnaderna för planerade bräiislebesparande byggnadsåtgärder mot därav följande besparingar i bränslekostnaderna och på så sätt förutsättningarna ökas för att ernå de totalt sett bästa ekonomiska resultaten. Vidare kan genom en sådan an­ ordning besiktningar och andra kontrollåtgärder beträffande anlägg­ ningarnas underhåll och bränsleförbrukningen rationellt samordnas. En avgjord fördel är slutligen enligt utredningens uppfattning åt! samtliga

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

instruktioner och direktiv till underlydande myndigheter beträffande verk­ samheten för värmeanläggningarnas personal kommer att lämnas från en och samma centrala förvaltningsmyndighet, vilken myndighet dessutom har att handlägga anställningsärendena i fråga om nämnda personal. I samband med en överflyttning av bränslekontrollen på fortifikationsförvaltningen bör, föreslår utredningen, även anskaffningen av bränsle för de fasta anläggningarna överföras dit. Emellertid har utredningen funnit att såväl bränsleanskaffning som bränslekontroll handhafts av arméförvaltningens intendenturavdelning på ett synnerligen tillfredsställande sätt. Utredningen har vidare funnit, att då fortifikationsförvaltningen är ett nyorganiserat ämbetsverk, som knap­ past ännu helt hunnit växa sig in i alla de uppgifter som pålagts verket, detsamma för närvarande icke utan tvingande skäl bör belastas med ytter­ ligare arbetsuppgifter. Utredningen har därför kommit till den uppfatt­ ningen, att bränsleanskaffningen för de fasta anläggningarna och bränsle­ kontrollen tills vidare bör ombesörjas av de organ, som kommer att mot­ svara arméförvaltningens nuvarande intendenturavdelning. Härför kan, framhåller utredningen, även tala de fördelar, som enligt vad förut nämnts är förknippade med en sammanhållning av all bränsleanskaffning såväl för fordon, fartyg och flygplan som för fasta anläggningar. Utredningen föreslår alltsa, att anskaffningen av bränslen för försvarets fasta anläggningar samt kontrollen av bränsleförbrukningen vid dessa an­ läggningar tills vidare alltjämt hänförs till intendenturförvaltningstjänsten. Kontrollen bör såsom för närvarande avse även förbrukningen av vatten, gas och elektrisk energi. Utredningen anser emellertid att förevarande spörsmål, när fortifikationsförvaltningen vunnit ytterligare organisatorisk stadga, bör upptas till förnyad prövning.

Enligt utredningens uppfattning har på intendenturförvaltningens om­ råde icke i lika hög grad som på tygförvaltningens olägenheter gjort sig märkbara till följd av den rådande uppdelningen av förvaltningsupp­ gifterna mellan törsvarsgrensförvaltningarna å ena sidan och krigsmaterielverket å den andra. Detta sammanhänger enligt utredningen därmed att föremålen för intendenturförvaltningen till stor del utgörs av pro­ dukter, som förekommer såsom handelsvaror på den allmänna marknaden, och att de för försvaret speciella intendenturförnödenheterna ur konstruk­ tiv synpunkt som regel är enklare än tygmaterielen. Kravet på en sam­ manhållning av alla i anskaffningen ingående tekniska funktioner inbördes samt av dessa funktioner och inköpsverksamheten gör sig därför i fråga om intendentunnaterielen icke i samma mån gällande som beträffande tygmateriel. Även om inom intendenturförvaltningstjänsten tyngdpunkten icke i lika hög grad som inom tygförvaltningstjänsten ligger på den tekniska verk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 101

samheten är utredningen likväl av den uppfattningen, att även på intendenturförvaltningens område den rationellaste organisationen erhålls med tillämpning av de principer, utredningen förordat för tygförvaltningens utformning. Också på förevarande område bör således enligt utredningens mening handläggningen av alla tekniska funktioner beträffande visst materielslag samlas inom en och samma centrala förvaltningsmyndighet och inom denna myndighet på en och samma verksenhet. Liksom i fråga om tygförvaltningen anser utredningen i första hand två alternativ vara tänkbara, då det gäller att åstadkomma en tillfreds­ ställande ordning för den centrala intendenturförvaltningens utövande. Det ena alternativet — av utredningen kallat alternativ I — är att koncentrera intendenturförvaltningen till ett enda för försvaret gemen­ samt centralt ämbetsverk, försvarets intendenturförvaltning. Detta verk skulle överta i stort sett de uppgifter på intendenturförvaltningens om­ råde, som nu åvilar armé-, marin- och flygförvaltningarnas intendenturavdelningar samt krigsmaterielverket, dock att den av utredningen till inrättande föreslagna försvarets industriplanering skulle ha att beträffande intendenturförvaltningen utöva i huvudsak motsvarande verksamhet, som förutsatts skola åligga densamma i fråga om tygförvaltningen. Försvarets industriplanering skulle alltså även på förevarande område handha krigs­ industriplanering, standardisering, kontrollmetodik, patentärenden m. m. Det för försvaret gemensamma intendenturförvaltningsverket anser ut­ redningen böra lyda omedelbart under Kungl. Maj :t. Chefskapet för verket bör enligt utredningen utövas antingen av överbefälhavaren med en sous­ chef, generalintendenten, för den direkta ledningen av verket eller också omedelbart av generalintendenten. För det förstnämnda alternativet talar, enligt utredningens uppfattning, att intendenturförvaltningsverket, som skall vara ett serviceorgan för den militära tjänsten i såväl fred som krig, med överbefälhavaren såsom chef direkt skulle knytas till den militära ledningen och större säkerhet därigenom erhållas för en samverkan mellan denna och intendenturförvaltningstjänsten. Mot detta alternativ kan å andra sidan — framhåller utredningen — anföras, att överbefälhavaren icke bör belastas med rena förvaltningsuppgifter. Anses så icke böra ske återstår alternativet med generalintendenten som omedelbar verkschef. För att avlasta generalintendenten en del av den betydande arbetsbörda, som eljest skulle komma att åvila honom, föreslår utredningen att åt en av verkets byråchefer uppdras att mot särskilt arvode vara ställföreträdare för generalintendenten med uppgift att avgöra de ärenden generalinten­ denten bestämmer. Såsom ett andra alternativ — av utredningen kallat alternativ II — för ett rationellt ordnande av försvarets intendenturförvaltning har utred­ ningen tänkt sig en uppdelning även i fortsättningen av densamma på olika förvaltningsenheter för envar av de Irc försvarsgrenarna.

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Enligt detta alternativ bör liksom enligt alternativ I försvarets indu­ striplanering omhänderha viss verksamhet i fråga om krigsindustriplanering, standardisering, kontrollmetodik, patent m. m. Åt sistnämnda verk bör enligt alternativ II dessutom anförtros avgörandet av vissa avvägnings­ frågor de olika försvarsgrenarna emellan. Det stora flertalet förvaltningsobjekt inom intendenturområdet är av samma eller likartat slag inom samtliga försvarsgrenar, varvid armén i allmänhet är den största förbrukaren. Med tillämpning av7 den på tyg­ förvaltningsområdet föreslagna huvudförvaltningsprincipen bör därför marinens och flygvapnets intendenturförvaltningsorgan komma att utöva huvudförvaltningen endast beträffande ett ringa antal förnödenheter. Med hänsyn härtill och för att alla standardiseringsmöjligheter så långt sig göra låter skall kunna tillvaratas föreslår utredningen, att arméns centrala intendenturförvaltningsorgan skall åläggas huvudförvaltningen i fråga om alla intendenturförnödenheter. Projekt- och försöksverksamhet beträf­ fande för marinen och flygvapnet speciell materiel bör dock åvila dessa försvarsgrenars intendenturförvaltningsorgan. Med hänsyn till de olika materielslagens överensstämmelse inom försvarsgrenarna är det vidare enligt utredningens mening mest rationellt att låta arméns organ sköta jämväl den centrala förrådshållningen i fråga om alla hithörande för­ nödenheter. Härigenom anses möjligheterna ökas att upplägga förnöden­ heter avsedda för flera försvarsgrenar i samma förråd och på så sätt åstadkomma en ur beredskapssynpunkt önskvärd spridning av varje för­ svarsgrens intendenturförnödenheter till ett större antal platser. Vidare skulle gemensamma förråd möjliggöra ett bättre utnyttjande av förrådsutrymmena. För marinens och flygvapnets intendenturförvaltande organ skulle da i huvudsak återstå att ombesörja behovsberäkningar, krigsför­ beredelsearbete och ekonomisk planering beträffande förnödenheter, som erfordras inom marinen respektive flygvapnet, att handha förrådshållning och leda det tekniska underhållet av sadan vederbörande försvarsgren tillhörande materiel, som icke förvaras i centralförråd, samt att handha förvaltningen av den egna försvarsgrenens anslag till undervisning och övningar. Härjämte skulle nämnda organ utöva förekommande projektoch försöksverksamhet beträffande för marinen respektive flygvapnet speciell materiel. Arméns intendenturförvaltande organ skulle således komma att få en jämförelsevis stor omfattning under det att marinens och flygvapnets motsvarande organ skulle bli av relativt ringa storleks­ ordning. För arméns del skulle organet i fråga utformas såsom ett eget under Kungl. Maj :t lydande centralt ämbetsverk — arméns intendenturförvaltning — under chefskap av chefen för armén och med generalintendenten såsom souschef. Den nu existerande gemenskapen mellan arméns centrala tyg- och intendenturförvaltningsorgan, vilken i huvudsak är endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 103

formell, skulle alltså upphöra. Liksom enligt alternativ I borde sous­ chefen till sin hjälp ha en ställföreträdare. De marinen och flygvapnet berörande intendenturförvaltningsuppgifterna blir enligt utredningens uppfattning i alternativ II ej av den omfattningen att de utgör tillräckligt underlag för självständiga verk. Nämnda båda försvarsgrenars intendenturförvaltningsorgan anser utredningen därför böra såsom intendenturbyråer infogas i de försvarsgrensförvaltningar ut­ redningen föreslagit för handhavande av marinens respektive flygvapnets tygförvaltning. Utredningen har jämfört de båda alternativens för- och nackdelar och

därvid anfört följande. Intendenturmateriel förekommer i motsats till tygmateriel endast i obetydlig omfattning (inredning av fartyg) inbyggd i större stridsenheter. Den intima samverkan, som enligt vad som tidigare framhållits inom tygförvaltningstjänsten måste äga rum mellan de instanser som handhar utformningen av de för respektive försvarsgrenar speciella storre strids­ enheterna (stridsvagnar, fartyg, flygplan) samt de organ som konstruerar den för inbyggnad i dessa enheter avsedda materielen (vapen, telematenel m. in.), har ingen motsvarighet inom intendenturförvaltningstjänsten. Det krav på sammanhållning av de sammansatta stridsmedlen, som avgjort utredningens val av försvarsgrensvis organiserad förvaltning inom tyg­ området, gör sig därför icke gällande vad beträffar intendenturfoi \ a ningstjänsten. Med hänsyn till det tidigare påpekade förhållandet, att intendenturförnödenheterna till struktur och anvandnmg ar i stort sett likartade inom samtliga försvarsgrenar (i fråga om livsmedel praktiskt taget helt överensstämmande) föreligger tvärtom ur ren matenelsynpunkt intet hinder för en centralisering av hela försvarets intendenturforvaltningstiänst till ett gemensamt ämbetsverk. Till förmån för en sådan centralisering och alltså för det ovan angivna alternativ I talar främst, att den enhetliga ledningen av intendenturforvaltningstjänsten, som detta alternativ innebär, bör medge storre mojlig­ heter till standardisering av materielen än en organisation enligt ovan­ nämnda alternativ II, vilka möjligheter i sin tur bör skapa bättre förut­ sättningar för en ekonomisk produktion och underlätta underhallstjansten särskilt i krig. Betydelsefulla lättnader för denna tjänst ernas vidare däri­ genom att, med eu enhetlig ledning av alla till intendenturforvaltnmgen hörande organ och anstalter, möjligheterna ökar för försvarsgrenarna att gemensamt utnyttja upplagda förråd samt att föreskrifter och reglementen rörande intendenturförnödenlieternas handhavande kan goras mera över­ ensstämmande de olika försvarsgrenarna emellan. Slutligen bor alternativ I rätt genomfört utesluta dubbelarbete och darfor i forhallande till alter­ nativ II kräva en icke obetydligt mindre sammanlagd personalstyrka (omkring 30 personer motsvarande en avlöningskostnad om cirka 350 000 kronor jier år). . ... . . „ . ,__ Enligt alternativ II skulle försvarsgrenschefernas inflytande pa mtcndenturförvaltningstjänsten och därigenom den direkta samverkan mellan den rent militära verksamheten och intendenturförvaltningsverksamheten inom försvarsgrenarna bättre tillgodoses än enligt alternativ I. Med en organisation eiiligl alternativ II torde vidare storre förutsättningar foic-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

liggä för en mera omedelbar kontakt mellan de centrala och lokala för­ valtningsorganen, vilket bör underlätta ärendenas snabba handläggning. Av den gjorda jämförelsen mellan de båda alternativen för organisation av försvarets centrala intendenturförvaltningstjänst har utredningen funnit det framgå, att alternativ I med dess fullständiga sammanförande av denna tjänst för samtliga försvarsgrenar till ett enda ämbetsverk innebär den klaraste och rationellaste organisationsformen samt erbjuder de bästa garantierna tor en effektiv standardiseringsverksamhet och en ekonomisk drift i fred samt ett underlättande av underhållstjänsten i krig. Intendenturförnödenheternas i allmänhet okomplicerade och för försvars­ grenarna ensartade beskaffenhet talar enligt utredningen — i motsats till ■säd förhållandet är med betydelsefulla slag av tygmateriel — för en för försvaret enhetlig förvaltning av densamma. Vid det samråd, som utred­ ningen haft med souscheferna i de tre försvarsgrensförvaltningarna, har dessa visserligen — framhåller utredningen — avstyrkt den enligt alter­ nativ I skisserade organisationen och i stället förordat alternativ II. Ut­ redningen har emellertid kommit till den uppfattningen, att vad som an­ förts till forman for alternativ II icke kan uppvägas av de avsevärda fördelar ur såväl organisatorisk som ekonomisk synpunkt, vilka är för­ enade med alternativ I. Utredningen anser därför, att försvarets centrala intendenturförvaltning bör organiseras enligt alternativ I. Utredningen ansei \idare att chefskapet över den i detta alternativ förutsatta försvarets intendenturförvaltning bör direkt under Kungl. Maj:t utövas av general­ intendenten. Inom utredningen har beträffande valet av alternativ för intendenturförvaltningstjänstens ordnande särskilda yttranden avgivits av herrar Bergh och Sällfors.

Herr Berghs yttrande är av följande lydelse. Både ur effektivitetssynpunkt och ekonomiskt sett måste ett samman­ förande av likartade förvaltningsgrenar till för försvaret gemensamma för­ valtningsverk vara den fördelaktigaste organisationsformen. Den militära torvaltningsyerksamheten är emellertid icke ett självändamål utan endast \()I’ den militära tjänstens bedrivande. Förvaltningsapparaten bor darfor icke — åtminstone i fråga om de grenar som mest intimt är knutna tdl den militära tjänsten i krig och fred — i sina grunddrag avv!ka från försvarsorganisationen i övrigt. Så länge statsmakterna anser det nödvändigt att, trots därmed förenade nackdelar av ekonomisk och organisatorisk art, bibehålla försvarets nuvarande uppdelning på tre från varandra strängt åtskilda försvarsgrenar utan en gemensam ledning med tillräckliga befogenheter, måste också enligt min mening förvaltningsbyggnaden i väsentliga delar anpassas därefter. Främst gäller detta tygiorvaltnmgstjänsten och intendenturförvaltningstjänsten, vilka i alldeles särskilt hög grad är nära anknutna till den dagliga trupptjänsten i fred och krig och beträffande vilka det därför är angelägnast att den militära ledningens inflytande är säkrat. Dessa synpunkter har i så måtto beaktats

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 105

av förvaltningsutredningen, som utredningen föreslår, att tygförvaltnings­ tjänsten alltjämt skall vara försvarsgrensvis organiserad och underställd vederbörlig försvarsgrenschef. Däremot förordar utredningens majoritet, att intendenturförvaltningstjänsten organiseras inom ett för försvaret gemensamt verk, försvarets intendenturförvaltning, direkt underställt Kungl. Maj :t. Med en sådan organisation erhåller enligt inin uppfattning de för respektive försvarsgrenars militära användbarhet ansvariga försvarsgrenscheferna icke ett tillfredsställande inflytande på intendenturförvaltningstjänsten, vilket dock är av avgörande betydelse för föx-bandens liv och verksamhet. Den av utredningen föreslagna inre strukturen av försvarets intenden­ turförvaltning syns mig i och för sig mycket ändamålsenlig. Med all sannolikhet kommer emellertid ämbetsverkets bristande överensstämmelse med den gällande försvarsorganisationen snart att medföra välmotiverade framställningar om att de skilda försvarsgrensledningarna jämväl skall förses med egna intendenturförvaltningsorgan. Med hänsyn till angivna omständigheter borde förvaltningsutredningen enligt min mening ha förordat sitt alternativ II för intendenturförvaltningstjänstens ordnande. Detta alternativ innebär i huvudsak samma för­ delar i fråga om enhetlighet o. s. v. som alternativ I, dock utan att de båda mindre försvarsgrenarna berövas de begränsade intendenturorgan, vilka de svårligen kan vara utan. Den av alternativ II föranledda kost­ nadsökningen i jämförelse med alternativ I, 350 000 kronor, syns mig mer än väl motvägas av de fördelar, som ernås genom att förvaltningsappa­ raten anpassas efter gällande försvarsorganisation. Arméns intendentur­ förvaltning, som enligt alternativ II skall ombesörja huvuddelen av den centrala intendenturförvaltningstjänsten inom hela försvaret, kan i allt väsentligt — ehuru med något mindre personaluppsättning — organiseras på samma sätt som försvarets intendenturförvaltning. När gränserna mellan försvarsgrenarna en gång försvinner, är det lätt att från den av mig förordade organisationen övergå till ett för försvaret gemensamt intendenturförvaltningsverk. Vid ett sådant tillfälle syns även tiden vara inne att överväga lämpligheten av att ställa hela försvarsförvaltningen under enhetlig ledning. Förvaltningens nära samordnande med den militära ledningen anser jag vara av sådan betydelse, att jag finner mig böra föreslå att försvarets intendenturförvaltning — därest alternativ I och icke alternativ II anses böra komma i fråga — liksom även fortifikationsförvaltningen och för­ svarets sjukvårdsstyrelse underställs överbefälhavaren på enahanda sätt som försvarsgrensförvaltningarna nu är underställda försvarsgrenscheferna.

Herr Sällfors har anfört i huvudsak följande. Även jag är av den uppfattningen, att alternativ I ur organisatorisk synpunkt är att föredra framför alternativ II. En bestämd förutsättning härför är emellertid enligt min mening alt överbefälhavaren görs till chef för försvarets intendenturförvaltning. Med hänsyn till krigföringens be­ roende av alt stridskrafterna förses med intendenturförnödenheter av lämpligt slag och i tillräcklig mängd samt på ett ändamålsenligt sätt framstår nämligen eu fullständig samordning mellan den rent militära tjänsten och förvaltningstjänsten för mig som en nödvändighet. En sådan

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

samordning kan såvitt jag kan finna icke åstadkommas med mindre än att den som bär ansvaret för stridskrafternas krigsduglighet även äger dirigera intendenturförvaltningstjänsten. Den av utredningsmajoriteten förordade organisationen ger enligt min mening icke militärledningen det erforder­ liga inflytandet på förvaltningstjänsten. Kravet härpå finner jag vara så oeftergivligt att jag, därest överbefälhavaren icke anses böra belastas med förvaltningsuppgifter av ifrågavarande slag, i stället för att ansluta mig till utredningens majoritet och alltså till ett alternativ I med generalin­ tendenten såsom en direkt under Kungl. Maj :t stående chef förordar alter­ nativ II, enligt vilket intendenturförvaltningstjänsten till de ur militära synpunkter väsentligaste delarna skulle komma att ledas för var och en av försvarsgrenarna av försvarsgrenschefen, vilken enligt gällande försvarsordning .är den primärt ansvarige för försvarsgrenens stridsduglighet.

Remissyttranden. Chefen för armén avstyrker utredningens förslag om en för försvaret gemensam intendenturförvaltning och förordar i stället det av utredningen skisserade alternativet II. Arméchefen framhåller, att verksamheten inom intendenturförvaltningens område är nära anknuten till arméns verksam­ het i krig och dess dagliga liv i fred. I förra fallet gäller det mobiliseringsplanläggning, bl. a. förbandens förseende med utrustning, livsmedel, drivmedel, hästar in. in. samt förrådshållning, i senare fallet allt som hör samman med fredsförbandens förplägnad, förläggning, övningar, uniformsutrustning m. in. Det krävs om möjligt än intimare kontakt mellan staber, förband och förvaltning på detta område än inom tygförvaltnings­ tjänsten. Arméchefens inflytande kan säkerställas endast genom en direkt befälslinje. De skäl, som utredningen framlagt för alternativ I, finner arméchefen därför icke bärande. De beräknade besparingarna anser arméchefen icke uppväga den effektförlust, som en sammanslagning med nödvändighet åsamkar de skilda försvarsgrenarna. Om en gemensam in­ tendenturförvaltning trots allt skulle komma att inrättas, bör den enligt arméchefens uppfattning underställas överbefälhavaren. Arméförvaltningen ansluter sig till vad utredningen kommit till rörande intendenturförvaltningens uppgifter och understryker därvid, att den bränslekontrollerande verksamheten måste vara fast förknippad med själva bränsleanskaffningen, varför ett överflyttande av bränslekontrollen till fortifikationsförvaltningen också måste medföra en överflyttning dit av anskaffningen av bränsle, vilken uppgift i övrigt dock måste anses naturligt tillhöra intendenturförvaltningen såsom främst konsumtionsförvaltande myndighet. Även den omständigheten att kasernförvaltningens organisation är under omprövning talar enligt arméförvaltningens mening för att bränslekontrollen i varje fall tills vidare bör kvarbli under inten­ denturförvaltningen. Enligt arméförvaltningens uppfattning har utredningen vid sitt ställ­ ningstagande till de båda av utredningen uppställda alternativen för inten-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 107

denturförvaltningens ordnande lagt för mycken tyngd vid den anskaffande verksamheten och icke tillräckligt beaktat betydelsen av den direkta sam­ verkan mellan de rent militära organen och förvaltningsmyndigheten, vilken i särskilt hög grad gör sig gällande i den förvaltande delen av 'verk­ samheten. Härom anför arméförvaltningen vidare följande. Ingen gren av den militära förvaltningen torde det militära livet i sin dagliga verksamhet vara så omedelbart beroende av som av intendentuiförvaltningen. En direkt och omedelbar kontakt mellan stabs- och truppbefäl samt intendenturorgan är här av största betydelse. En förtroendefull samverkan och klar förståelse även från truppbefälets sida för intendenturförvaltningens möjligheter och betydelsen av alla krafters medveikan till ett ekonomiskt utnyttjande av till förfogande stående medel och förnödenheter av olika slag är här en förutsättning för såväl en effektiv förvaltning som ett effektivt militärt liv. Detta nära samarbete är av så mycket större betydelse som intendenturförvaltningens verksamhet direkt berör det dag­ liga livet vid förbanden (beklädnad, utspisning, övningar, marketenteri o. s. v.) och på ett mera påtagligt sätt ingriper i detta än verksamheten vid övriga förvaltningsgrenar. Av denna anledning bör också försvarsgrenschefen vara chef för förvaltningen. Genom den förvaltningsreform, som tillkom i samband med 1936 års härordning, togs det första steget i denna riktning i det att förs^arsgrenschefen fick ett mera direkt inflytande på förvaltningen genom före­ skriften, att han i vissa ärenden skulle inträda som beslutande i för­ valtningen. Detta inflytande utvidgades sedermera ytterligare och befästes genom nu gällande instruktion för arméförvaltningen, enligt vilken chefen för armén tillika är chef för arméförvaltningen. Den närmare samverkan och ökade förståelse mellan stabs-, truppoch förvaltningsorganen, som härav blivit en följd, har lett till en sundare och mera ekonomisk blick för intendenturproblemen även från trupphåll, vilket utan tvivel också varit av stor betydelse för ett ändamålsenligt utnyttjande av de medel, som stått till förfogande för intendenturändamål. Vid en organisation av intendenturförvaltningen enligt alternativ I kommer försvarsgrenscheferna endast genom anvisningar till förvaltnings­ myndigheten att kunna inverka på försvarsgrenens stridsduglighet, när det gäller intendenturområdet. Motsvarande blir förhållandet i vad avser fredskraven på de områden, som intendenturförvaltningen har att till­ godose. En sådan ställning — utan direkt andel för försvarsgrenschef i an­ svaret för förvaltningen — torde lätt kunna leda till intressemotsätt­ ningar mellan försvarsgrenscheferna och intendenturförvaltningsmyndigheten, med därav följande minskat intresse och förståelse inom försvars­ grenen för intendenturförvaltningen, d. v. s. en återgång till före 1937 rådande läge. Den nuvarande ordningen, som nödvändiggör för försvarsgrenschefen att personligen sätta sig in i förvaltningsgrenens möjligheter och själv i egenskap av förvaltningschef träffa de stora avgörandena beträffande materielanskaffningen, fastställda hushållningsplaner och övningsanslagens fördelning, har arméförvaltningen funnit vara av stort värde.

108 Kimgl. Maj:ts proposition nr 109.

På de sålunda anförda skälen anser sig arméförvaltningen i motsats till utredningen böra lämna ett bestämt förord för alternativ II och i denna fråga helt ansluta sig till de synpunkter, som av herr Bergh fram­ förts i dennes särskilda yttrande. Alternativ II är enligt arméförvaltningens uppfattning en naturlig ut­ veckling av nu rådande förvaltningsorganisation och den samordning av anskaffningen av vissa förnödenheter, som försvarsgrenarnas intendenturförvaltningar genom samarbete redan infört till ernående av ett bättre ekonomiskt resultat. Det erbjuder — tramhåller arméförvaltningen -— med den föreslagna organisationen (som för arméns del i princip är lika i båda alternativen) alla de fördelar beträffande en ekonomisk och enhetlig anskaffning, som utredningen vill vinna med alternativ I, samtidigt som en till försvarsgrenarna decentraliserad anslagsförvaltning och ledning av förnödenheternas tillhandahållande och utnyttjande i den militära verk­ samheten skapar ökade förutsättningar för eu sparsam hushållning, något som måhända är svårare att belysa med siffror men dock enligt arméförvaltmngens mening torde vara betydligt mera värt än den personal­ besparing, innebärande en utgiftsminskning på ca 350 000 kronor, som utredningen räknat med. Arméförvaltningen anser alltså, att för arméns del organet för intendenturförvaltningen bör utformas som ett eget under Kungl. Maj :t lydande centralt ämbetsverk — arméintendenturförvaltningen — under chefskap av chefen för armén med generalintendenten som souschef. I likhet med utredningen anser arméförvaltningen att den nuvarade gemenskapen med arméns tygförvaltning bör upphöra. Marinledningen vänder sig i sitt yttrande till en början mot utred­ ningens förslag att från intendenturförvaltningstjänsten till tygförvaltningstjänsten överföra handhavandet av viss materialutredning för fartyg. Den nuvarande ordningen har — framhåller marinledningen — erfaren­ hetsmässigt befunnits mest lämplig och tillämpas inom flera större marin­ organisationer, exempelvis Förenta Staternas, där till sådan utredning hänförts materiel under intendenturens förvaltning i långt större utsträckning än i Sverige. Skälen för ett kvarblivande vid rådande organisation i detta hänseende är bland annat att hänföra till beredskapshållningen och de förhållanden, varunder ifrågavarande materiel utlämnas till konsu­ menterna i fred och krig. Marinförvaltningen anmäler i detta samman­ hang sin avsikt att göra marinens förrådsorganisation till föremål för en allmän översyn och att därvid uppta jämväl berörda förhållanden till omprövning. Marinledningen ansluter sig till förslaget att driv- och smörj medelsför­ sörjningen vad beträffar anskaffning, förrådshållning, distribution och krigsförberedelsearbete tills vidare hänförs till intendenturförvaltningstjänstens område, dock under förutsättning, att en intendenturavdelning bibehålls inom marinförvaltningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 109

Mot utredningens förslag att anskaffning av bränslen för försvarets fasta anläggningar samt kontroll av bränsleförbrukningen vid dessa an­ läggningar hänförs till intendcnturförvaltningstjänsten har marinledningen intet att invända. Beträffande förvaltningsorganisationens utformning på förevarande om­ råde erinrar marinledningen, att marinchefen enligt gällande instruktion på grundval av de bestämmelser, som överbefälhavaren utfärdar, skall utföra det närmare operativa krigsförberedelsearbetet inom marinen samt såsom regel planlägga och leda marinstridskrafternas operationer. Detta förhållande konstituerar ett bestämt krav på att intendenturtjänsten i alla för ledningen av marinens militära operationer väsentliga avseenden underställs marinchefen. Att söka bereda marinchefen erforderligt in­ flytande på intendenturförvaltningen på sätt utredningen föreslagit — insättandet av en representant för marinen i intendenturförvaltningsverkets centralplanering — är enligt marinledningens uppfattning icke tillfyllest. Den föreslagna kontaktofficeren — en för marinen, trots att denna består av två vapenslag, flotta och kustartilleri — kan aldrig er­ sätta eller med tillräcklig kompetens förmedla det kontinuerliga, intima och direkta samarbete, som äger rum mellan marinförvaltningens intendenturavdelning och marinstaben, kustartilleriinspektionen med flera delar av marinledningen. Det arrangemang med »föredragning och inspektion» genom vissa chefer i intendenturförvaltningen för att tillgodose försvarsgrenschefernas »behov av sakkunskap på intendenturförvaltningstjänstens område», som utredningen föreslagit, är, anser marinledningen, alltför konstlat och verklighetsfrämmande för att på allvar kunna diskuteras. Förslaget att arméns centrala intendenturförvaltningsorgan skall åläggas huvudförvaltningen ifråga om alla intendenturförnödenheter kan marin­ ledningen ej godta som kategorisk grundregel. Tillämpningen av huvudförvaltningsprincipen bör här liksom inom tygförvaltningstjänsten ske med ledning av en prövning ur ändamålsenlighetssynpunkt. Det är enligt marinledningens mening alls icke självfallet att vissa för marinen speciella varuslag bäst anskaffas genom en främmande förvaltning och ett sådant förfarande skulle dessutom innebära ett avsteg från regeln om huvud­ förvaltning sådan denna definierats av utredningen. Ej heller bör det enligt marinledningens uppfattning i princip fastslås, att arméns organ skall sköta den centrala förrådshållningen i fråga om alla intendenturförnödenheter. Även härvidlag bör efter närmare utred­ ning och med beaktande av förhållandena under krig den mest ändamåls­ enliga ordningen genomföras. Utredningens uttalande, att det krav på sammanhållning av de samman­ satta stridsmedlen, som avgjort utredningens val av försvarsgrensvis organiserad förvaltning inom tygområdet, icke gjorde sig gällande vad beträffar intendenturförvaltningstjänsten, strider mot marinledningens uppfattning. Härom har marinledningen vidare anfört följande.

no Kungl. Maj:ls proposition nr 109.

Vid inredning och utrustning av fartyg äger ett intimt samarbete rum mellan skeppsbyggnads- och intendenturavdelningarna. Utrymmesbehov måste fastställas för förråd av olika slag, kök med diskrum och andra bilokaler, marketenteri samt å större fartyg anordningar för tvätt och bakning ävensom reparationsverkstäder för beklädnad. Stuvningsplaner måste uppgöras till ledning för förrådsutrymmenas fördelning i fartyget och deras inredning med hänsyn till varornas beskaffenhet och emballage. Jämväl för marinens transportfartyg för materiel och livsmedel måste i förekommande fall inredningsprojekt utarbetas och dylika spörsmål upp­ kommer även i samband med ianspråktagande av hjälpfartyg för ända­ målet. Köksutrustningen varierar för fartyg av skilda typer och måste ut­ formas med hänsyn till bland annat de olika sätt att tillgodose värmebe­ hovet för kokning och stekning, som lämpligen kan användas. Denna utrust­ ning måste vidare anpassas efter fartygets konstruktion i övrigt och med hänsyn till att den skall kunna användas även under sjögång, varjämte den måste uppställas efter en ur arbetsdriftssvnpunkt noga genomtänkt plan inom de ytterst knappa utrymmen, som står till buds. Såsom exempel kan nämnas att endast för köks- och proviantförrådsanordningarna för jagarna Öland och Uppland över 100-talet ritningar och skisser behövt uppgöras. Uppmärksamhet måste jämväl ägnas anordningar å fartygen för ombordtagande av olika slags intendenturförnödenheter samt transport­ vägarna inom fartyget och deras framkomlighet vid varornas förflyttning från däck till förrådsrum och därifrån till användningsplatserna. Anord­ ningar för kylda förvaringsrum måste anpassas efter förhållandena och möjligheterna på olika fartyg. Inredning ombord för förvaring av besätt­ ningens personliga utrustning måste granskas. Förläggningsmaterielen måste utformas under hänsynstagande till lokaliteterna ombord och med beaktande av standardiseringsmöjligheterna. Inredningen i arbetshytterna för intendenturpersonal måste granskas ur ändamålsenlighetssynpunkt. Den medverkan, som från nuvarande intendenturavdelningens sida enligt ovan anförda exempel förekommer vid byggnad och modernisering av fartyg, påkallar ett kontinuerligt och livligt samarbete med skeppsbyggnadsavdelningen. Detta samarbete skulle bli högst försvårat genom eu organisation enligt alternativ I, och som ett avgörande skäl mot eu sådan ordning framträder, att här berörda frågor ofta nödvändiggör en avvägning av intendenturavdelningens önskemål mot kraven på andra anordningar ombord å fartygen av betydelse för deras stridsvärde. En sådan avvägning måste göras av den beslutande chefen inom marinför­ valtningen och denne måste bära ansvaret härför.

Utredningens skäl till förmån för alternativ I, att den enhetliga led­ ningen av intendenturförvaltningstjänsten borde medge större möjlig­ heter till standardisering av materielen än en organisation enligt alter­ nativ II, vilka möjligheter i sin tur borde skapa bättre förutsättningar för en ekonomisk produktion och underlätta underhållstjänsten särskilt i krig, är enligt marinledningens mening icke övertygande. Redan nu är en ändamålsenlig standardisering av intendenturmateriel i allt väsentligt genomförd genom samverkan mellan försvarsgrensförvaltningarna in­ bördes och med krigsmaterielverket, dit anskaffningarna huvudsakligen är förlagda och som även har att verka för standardisering. Marinled­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. in

ningen anser att genom en förnuftig tillämpning av principen om huvud­ förvaltningen även i fortsättningen skapas garantier för att standardisering i lämplig utsträckning sker, i den mån dessa frågor kan avgöras inom förvaltningarna. Talet om att standardisering av intendenturmateriel skulle underlätta underhållstjänsten i krig är enligt marinledningens upp­ fattning överdrivet, ty även om motsvarande intendenturmateriel i vissa detaljer är något olika, så är den i regel lika väl användbar för sitt ändamål. En hel del intendenturmateriel kommer för övrigt, framhåller marinledningen, att anskaffas först vid krigsfall och av i marknaden då befintliga typer. Gentemot utredningens uttalanden, att en organisation enligt alternativ I ökar möjligheterna för försvarsgrenarna att gemensamt utnyttja upp­ lagda förråd samt att föreskrifter och reglementen rörande intendenturförnödenheternas handhavande kan göras mera överensstämmande de olika försvarsgrenarna emellan, framhåller marinledningen, att samverkan i fråga om utnyttjande av förråd redan är genomförd genom såväl den centrala som den lokala krigsplanläggningen. Vidare syns utredningen enligt marinledningen ha förbisett, att stora delar av marinens intenden­ turmateriel inom dess basområden uppläggs gemensamt med annan materiel för marinen för att bli tillgängliga på ett ställe vid utrustning och underhåll av förbanden. Detta kräver enhetlig ledning inom marinen. Sammanförandet av likartade förnödenheter i gemensamma förråd inne­ bär icke alltid en fördel. Marina drivmedelsförråd bör sålunda placeras på platser, som lämpar sig för bränslekomplettering åt fartyg medan det för drivmedelsförråd för motorfordon är viktigare att de lämpar sig för uttransport landvägen. Vad beträffar lämpligheten av likartade före­ skrifter för förnödenheternas handhavande erinrar marinledningen, att sådana redan finns såsom ett resultat av den på sin tid av statens sak­ revision tillsatta s. k. materielvårdskommitténs arbete och att i övrigt sådana föreskrifter av mera allmän tillämplighet numera icke utarbetas utan samverkan förvaltningarna emellan. Påståendet att alternativ I skulle utesluta dubbelarbete och därför i förhållande till alternativ II kräva en icke obetydligt mindre sammanlagd personalstyrka anser marinledningen kunna till riktigheten ifrågasättas. Det är enligt marinledningens mening tvärtom mera sannolikt att, om en gemensam intendenturförvaltning skulle få sådana följder som en gemen­ sam intendenlurkår, en betydande merkostnad skulle uppkomma. Utred­ ningens val av alternativ tyder enligt marinledningen på att utredningen icke varit på det klara med vad underhållstjänsten i krig numera verk­ ligen innebär. Underhållstjänstens planläggning är, framhåller marin­ ledningen, oupplösligen förbunden med det operativa förberedelsearbetet och dess ledning vid krig måste utövas av samma befälhavare, som leder operationerna. De olika grenarna av underhållstjänsten inom marinen

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

måste samordnas, eftersom de alla syftar till att tillgodose marindistriktskrafteinas beho\. Att sedan samverkan med andra försvarsgrenar före­ kommer i större eller mindre utsträckning inverkar icke på det förhål­ landet, att underhållstjänsten vid marinen i första hand måste vara in­ riktad på de egna stridskrafterna. Ett ytterligare sönderbrytande av marin­ ledningen skulle enligt marinledningens uppfattning innebära en desorga­ nisation, som skulle få skadliga följder i fred och helt visst bli ödesdiger vid krig. Marinledningen finner sig därför under åberopande jämväl av hittills \unna erfarenheter av för försvaret gemensamma ämbetsverk böra bestämt motsätta sig intendenturavdelningens avskiljande från marinför­ valtningen. I varje fall borde enligt marinledningens mening med princip­ beslut om försvarets intendenturförvaltnings inrättande anstå till dess frågan om en försvarets gemensamma intendenturkår allsidigt utretts. Flygledningen delar utredningens uppfattning, att vissa tekniskt be­ tonade arbetsuppgifter bör överföras från intendentur- till tygförvaltningstjänsten. Erfarenheterna efter tillkomsten av de för försvaret gemen­ samma ämbetsverken — försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårds­ styrelse, fortifikationsförvaltningen och krigsmaterielverket — föranleder flygledningen att avstyrka en organisation av intendenturförvaltningstjänsten enligt utredningens alternativ I. Mot en dylik organisationsform anför flygledningen vidare bland annat följande.

Det förefaller icke osannolikt att en central intendenturförvaltning rent siffermässigt skulle kunna medföra vissa besparingar, men chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ifrågasätter starkt värdet av en dylik teoretisk besparing med den föreslagna organisationens tungroddhet i fred och markerade olämplighet i krig. Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen finner det i detta sammanhang vara anmärkningsvärt, att utred­ ningen vid behandlingen av de båda alternativen endast i förbigående omnämner de avsevärda nackdelar, som en centraliserad intendenturför­ valtning innebär med hänsyn till den omedelbara kontakten mellan centrala och lokala förvaltningsorgan och härmed sammanhängande för­ dröjning i ärendenas handläggning. Det ligger i sakens natur att en central intendenturförvaltning icke på samma sätt som ett till respektive försvarsgren anslutet organ kan tillgodose de för respektive försvarsgren speciella problemen. Den intima kontakten med utvecklingen inom en försvarsgren och härav betingade önskemål och behov, som ingriper i förbandens dagliga rutin, kan ej bli på samma sätt tillgodosedda vid en centralisering. Även om kontaktmän placeras vid den centrala intendenturförvaltningen och försvarsgrenscheferna får intendenturutbildad personal till sitt förfogande löser man härigenom icke det omedelbara inflytande på intendenturförvaltningstjänsten, som försvarsgrenscheferna måste ha med hänsyn till exempelvis planläggning, samordning och genomförande av de dagliga rutinerna i samband med övningsverksamheten vid för­ banden. Chefeii för flygvapnet har ansvaret för flygvapnets krigsduglighet. Hans möjligheter att påverka förvaltningsverksamheten måste således

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 113

säkerställas, enär krigsdugligheten i sin tur påverkas härav. Därest chefen för flygvapnet undandras ansvaret för den centrala förvaltningen inom vissa tjänstegrenar, förlorar han överblicken över dessa och får härigenom även minskade möjligheter till en välgrundad avvägning mellan olika militära krav av ekonomisk innebörd.

I likhet med vad flygledningen anfört beträffande tygförvaltnings­ tjänsten finner flygledningen en organisation av intendenturförvaltningstjänsten enligt utredningens alternativ II vara i princip riktig. Flygled­ ningen anser, att i sistnämnda alternativ dels tillgodoses försvarsgrenschefernas inflytande, dels bibehålls den nödvändiga kontakten mellan centrala och lokala intendenturorgan samtidigt som ett ekonomiskt sam­ gående kommer till stånd i den utsträckning som är praktiskt lämplig och successivt kan anpassas med hänsyn till försvarsgrenarnas speciella behov. En förutsättning härför är dock enligt flygledningens uppfattning att principen med huvudförvaltning ej avser materielens projektering samt att arbetsfördelningen med avseende på huvudförvaltningsfrågor icke bestäms genom ett sidoordnat organ utan får växa fram genom ett praktiskt samarbete mellan försvarsgrenarnas intendenturförvaltningar. Flygledningen framhåller, att ett dylikt samarbete för närvarande äger rum vilket har skapats såsom resultat av praktiska erfarenheter och icke till följd av ett yttre tvång. Då utredningen icke funnit anledning fram­ föra några reella anmärkningar mot den nuvarande organisationens sätt att fungera måste det enligt flygledningens mening vara riktigast att låta denna organisation utvecklas vidare för att enligt principen om huvud­ förvaltning successivt finna större områden för ett ekonomiskt samarbete mellan försvarsgrensförvaltningarna. Fortifikationsförvaltningen ansluter sig till utredningens principiella in­ ställning till frågan om handhavandet av bränsleanskaffningen för de fasta anläggningarna samt utövandet av den bränslekontrollerande verk­ samheten beträffande sådana anläggningar. Ämbetsverket anser emellertid att bränslekontrollen och anskaffningen — utom möjligen själva upphandlingsförfarandet — omedelbart och oberoende av lösningen av övriga orga­ nisationsfrågor bör överföras till förvaltningen. Jämväl uppgifterna med tillhandahållande av vatten, gas och elektrisk energi samt kontrollen över förbrukningen därav, vilken kontroll redan nu i vissa avseenden omhänderhas av fortifikationsförvaltningen, bör enligt fortifikationsförvaltningens mening helt överföras på förvaltningen. Bijggnadsstgrclscn anser sig böra vidhålla sin i tidigare sammanhang uttalade uppfattning, att en sammanslagning av den militära och civila bränslekontrollen skulle innebära den mest rationella ordningen. Styrelsen framhåller emellertid, att såväl det militära som det civila byggnadsbe­ ståndet är av sådan storleksordning, att en uppdelning i en militär och en civil bränslekontrollerande verksamhet kan anses utgöra en tillfreds- 8—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 10!).

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ställande anordning. Därvid bör dock bränslekontrollen för försvarets fasta anläggningar överföras till fortifikationsförvaltningen. Styrelsen utgår ifrån att den utredning rörande en samordning av det militära och civila byggnadsväsendet, som 1951 års riksdag uttryckt önskvärdheten av, får pröva även frågan om en motsvarande samordning av bränslekontrollen. Av övriga myndigheter och organisationer, som uttalat sig rörande intendenturförvaltningstjänstens ordnande, ansluter sig statskontoret oreser­ verat till utredningens förslag om en för försvaret gemensam intendenturförvaltning och statens sakrevision förklarar sig kunna godta ett sådant gemensamt verk i huvudsaklig överensstämmelse med det av utredningen förordade alternativet I. Försvarets civilförvaltning, statens organisationsnämnd och försvarets civila tjänstemannaförbund förordar en lösning av organisationsfrågan enligt utredningens alternativ II. Sveriges Industri­ förbund anser, att intendenturförvaltningen utan olägenhet kan vara orga­ niserad som för närvarande men har ur de intressen förbundet har att företräda icke funnit något att erinra mot en koncentrering av intendentur­ förvaltningen i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens alterna­ tiv I.

Departementschefen.

Beträffande den centrala intendenturförvaltningstjänsten har 1946 års militära förvaltningsutredning, såsom av det förut anförda framgår, i mot­ sats till vad utredningen föreslagit i fråga om tygförvaltningstjänsten, för­ ordat att den skulle omhänderhas av ett för de tre försvarsgrenarna gemen­ samt verk, försvarets intendenturförvaltning (alternativ I). Det av utred­ ningen föreslagna nya verket, försvarets industriplanering, skulle på intendenturförvaltningens område ha att ombesörja motsvarande arbetsupp­ gifter, som enligt utredningsförslaget skulle tillkomma verket inom tyg­ förvaltningen. Utredningens förslag har biträtts allenast av statskontoret och statens sakrevision, medan bl. a. en reservant inom utredningen samt armé-, marin- och flygledningarna bestämt motsatt sig detsamma. Dessa har i stället förordat en organisation i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens alternativ II, vilket innebär en försvarsgrensvis ordnad in­ tendenturförvaltning. En annan reservant inom utredningen har ansett sig kunna ansluta sig till utredningsförslaget endast under förutsättning att det gemensamma intendenturförvaltningsverket ställdes under chefskap av överbefälhavaren. Om så icke lät sig göra, har han förordat alternativ II. Vid behandlingen i det föregående av tygförvaltningstjänstens organisa­ tion har jag förordat, att krigsmaterielverket skall utgå ur organisationen och dess anskaffningsuppgifter fördelas på försvarsförvaltningarna. Detta innebär för den centrala intendenturförvaltningens del, att omfattande an­ skaffningsuppgifter i fråga om intendenturmateriel av mera standardmäs­ sig karaktär kommer att överföras dit från krigsmaterielverket. I samband

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 115

med behandlingen av frågan om fördelningen av krigsmaterielverkets nu­ varande uppgifter framhöll jag även, att den verket åvilande upphandlingen av kontorsinventarier för statsförvaltningen i dess helhet är avsedd att överföras till den centrala intendenturförvaltningen. Lika litet som i fråga om tygförvaltningstjänsten är jag nu beredd att beträffande den centrala intendenturförvaltningen hävda en definitiv stånd­ punkt till frågan om gemensam eller försvarsgrensvis ordnad förvaltnings­ tjänst. För egen del har jag emellertid stannat för att under nuvarande förhållanden förorda en intendenturförvaltningstjänst försvarsgrensvis en­ ligt utredningens alternativ II. Skälen härtill är i korthet följande. Vad de militära remissmyndigheterna anfört mot förslaget om gemen­ sam intendenturförvaltningstjänst syns mig i vissa hänseenden värt beak­ tande. Såväl intendenturtjänstens nära samband med den dagliga trupp­ tjänsten som dess betydelse i samband med både det operativa krigsför­ beredelsearbetet och planläggning av fredsmässiga övningar utgör omstän­ digheter, som i och för sig talar för att med nu gällande försvarsorganisa­ tion försvarsgrenscheferna bör behålla sitt inflytande på denna tjänst. Att ålägga överbefälhavaren de förvaltningsuppgifter, som följer med chefskapet för ett gemensamt intendenturförvaltningsverk, finner jag be­ tänkligt och jag kan icke förorda en sådan organisation. Alternativet blir då att det gemensamma verkets chef direkt underställs Kungl. Maj :t. Här­ igenom kan emellertid risker tänkas uppkomma för att den centrala inten­ denturtjänstens samband med stabs- och trupptjänsten försvagas. Utan att underskatta de fördelar, som förvaltningsutredningen ansett följa med ett gemensamt intendenturförvaltningsverk, finner jag likväl övervägande skäl tala för att i nuvarande läge ställa ett genomförande av detta alternativ på framtiden. Jag vill som ytterligare stöd för denna stånd­ punkt framhålla, att jag anser att en för försvaret gemensam intendenturkår utgör en — visserligen icke oeftergivlig -— men i hög grad önskvärd förutsättning för det gemensamma verket. Dessa två organisationsfrågor bör därför enligt min mening lösas i ett sammanhang. Den centrala intendenturförvaltningstjänsten bör vid det av mig för­ ordade alternativet organiseras på ett ämbetsverk för armén, benämnt arméintendenturförvaltningen, samt på intendenturorgan i marin- och flyg­ förvaltningarna. Arméintendenturförvaltningen bör stå under chefskap av chefen för armén och för den direkta ledningen ha en souschef. Liksom i fråga om armétygförvaltningen bör souschefsposten i arméintendentur­ förvaltningen kunna besättas med alternativt militär, civilmilitär eller civil befattningshavare. Såsom närmare utvecklas i annat sammanhang har arméintendenturförvaltningen ansetts kunna ges en enklare och mindre differentierad inre organisation än de för tygförvaltningstjänsten avsedda centrala organen. En tillämpning av huvudförvaltningsprincipen medför på intendentur-

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

förvaltningsområdet, att det övervägande arbetet förläggs till arméorganet, På marinens och flygvapnets intendenturorgan bör i huvudsak ankomma att utöva projekt- och försöksverksamhet beträffande för respektive för­ svarsgren speciell materiel, att utföra behovsberäkningar, krigsförberedelse­ arbete och ekonomisk planering, att handha förrådshållning och tekniskt underhåll av förnödenheter i den egna försvarsgrenens förråd samt att för­ valta försvarsgrenens övningsanslag. De farhågor, marintörvaltningen uttalat för att huvudförvaltningsprincipen skall komma att drivas för långt i den nya organisationen, anser jag ogrundade. Det finns enligt min mening ej anledning att förutsätta annat än att det på förevarande område beslutande organet bör kunna tilllämpa ifrågavarande princip inom intendenturförvaltningstjänsten så, att de olika försvarsgrenarnas intressen på ett tillbörligt sätt beaktas. Icke heller syns det mig böra vara förenat med några större svårigheter att ge­ nom överenskommelser mellan berörda myndigheter reglera fördelningen mellan gemensam lörrådshållning och förrådshållning försvarsgrensvis på ett ändamålsenligt sätt. Vad beträffar de av utredningen berörda frågorna om gränsdragningen mellan intendenturförvaltningstjänsten och andra förvaltningsområden är jag icke beredd att nu tillstyrka utredningens förslag om överflyttning av förvaltningen av viss materialutredning för fartyg vid marinen från inten­ dentur- till tygsidan. Frågan härom torde, på sätt marinledningen förut­ satt, få tas upp till övervägande i samband med en allmän översyn av marinens förrådsorganisation. I övrigt kan jag biträda vad utredningen föreslagit rörande den ifrågavarande gränsdragningen, vilken bl. a. innebär att viss materiel vid flygvapnet förs över från intendentur- till tygmateriel. Vad särskilt angår bränsleanskaffningen för försvarets fasta anläggningar samt kontrollen av förbrukningen av bränsle, vatten, gas och elektrisk energi, tillhör dessa funktioner principiellt sett området för fortifikationsoch byggnadsförvaltningen. Med ett ställningstagande till en eventuell överflyttning av dessa arbetsuppgifter till fortifikationsförvaltningen eller annan myndighet torde dock tills vidare få anstå. Såsom utredningen ock framhållit, gör sig f. n. inga sakliga skäl gällande till förmån för en om­ organisation i förevarande hänseende.

C. Civilförvaltningstjänsten.

1946 års militära förvaltningsutredning. Såsom förut nämnts genomfördes genom 1943 års riksdagsbeslut rörande försvarets centrala förvaltningsverksamhet i och med tillskapandet av för­ svarets civilförvaltning en för försvaret gemensam organisation på civil­

Kungl. Maj-.ts proposition nr 109. 117

förvaltningstjänstens område. Såväl försvarsgrensförvaltningarna som de vid sidan av försvarets civilförvaltning inrättade, för försvaret gemen­ samma centrala ämbetsverken erhöll dock vissa organ med uppgift att tillgodose det behov av juridiskt-administrativ sakkunskap, som befanns alltjämt föreligga inom dessa verk. Förvallningsutredningen har funnit, att koncentrationen av förvaltningsverksamheten på förevarande område till försvarets civilförvaltning visat sig befrämjande för enhetligheten och effektiviteten i förvaltningsarbetet. Den splittring av verksamheten i fråga, som dock alltjämt kvarstår, har — konstaterar förvaltningsutredningen vidare — enligt vad de för utred­ ningens räkning verkställda organisationsundersökningarna utvisar, i viss omfattning lämnat rum för dubbelarbete och även i övrigt för en mindre rationell arbetsordning. Enligt utredningens mening kan de sålunda på­ visade bristerna i stort sett avhjälpas genom överflyttning av ytterligare arbetsuppgifter på försvarets civilförvaltning. Utredningen har kommit till den uppfattningen, att till försvarets övriga centrala förvaltnings­ myndigheter icke bör förläggas annan verksamhet på civilförvaltningens område än som oundgängligen erfordras för att sagda myndigheter skall kunna utan besvärande omgång fylla de uppgifter för vilka de inrättats. Med utgångspunkt från nämnda uppfattning har utredningen under­ sökt om och i vilken utsträckning organ av här ifrågavarande slag är nödvändiga inom de ämbetsverk, som enligt utredningens principiella ståndpunktstaganden bör handha den centrala tyg- och intendenturförvaltningstjänsten för försvarets räkning, eller alltså inom armé-, marinoch flygförvaltningarna, försvarets intendenturförvaltning och försvarets industriplanering. Det ligger enligt utredningens mening i sakens natur att ett materielanskaffande ämbetsverk i sin verksamhet oupphörligen måste ställas inför problem av juridisk art, främst på det avtalsrättsliga området. I sina inköpscentraler avses här berörda myndigheter bli tilldelade organ för­ sedda med merkantilt utbildad personal, som bör vara skickad att be­ härska de mera rutinmässiga formaliteterna i samband med avtal rörande materiel leveranser, men då det rör mera invecklade rättsfrågor anses detta organ böra ha möjlighet att falla tillbaka på juridisk sakkunskap. Utredningen framhåller att, då särskilt i ärenden av ifrågavarande slag en snabb handläggning kan vara av avgörande betydelse, denna sakkun­ skap måste vara till finnandes inom vederbörande myndighet. Sådan sak­ kunskap är enligt utredningen även erforderlig i de s. k. avskrivningsärendena, d. v. s. ärenden rörande avskrivning av skada å eller förlust av egendom, som tillhör eller nyttjas av krigsmakten. I dessa ärenden, vilka utgör ett led i den materielvårdande verksamheten och därför enligt utredningens uppfattning icke lämpligen kan behandlas annorstädes än inom vederbörande materielförvaltande verk, hänför sig

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

— finner utredningen — det primära bedömandet till ansvarsfrågan för vilket bedömande ofta tarvas juridisk skolning. På vederbörande verk bör — framhåller utredningen vidare — själv­ fallet ankomma att behandla ärenden rörande anställnings- och avlönings­ förhållanden för vetkets egen personal. Hit hänför utredningen frågor om anställning och entledigande, löneklassplacering, semester och tjänst­ ledighet, vikariat in. in. Vidare anser utredningen avlöningsuträkning samt granskning av räkningar, avseende rese-, traktaments-, övertids- och sjukvårdsersättningar in. in. böra verkställas av det materielförvaltande verk, där vederbörande är anställd. För berörda uppgifter krävs tillgäng inom verket på juridiskt-administrativt kunnig personal. Sådan personal fordras enligt utredningen även för behandlingen av besvär över lokal­ myndigheternas beslut i sådana egentliga förvaltningsärenden, som berör vederbörande centralmyndighets verksamhetsområde och som icke avser till personal vid försvaret utgående förmåner i kontant eller in natura. Ärenden avseende sistnämnda förmåner anser utredningen böra såsom för närvarande handläggas av försvarets civilförvaltning. Personal med juridiskt-administrativa kvalifikationer behövs enligt utredningen slutligen också för att biträda inom verket med granskning av förslag till lagar, författningar och föreskrifter m. m. som av Kungl. Maj :t eller chef för statsdepartement remitterats till verket, samt med utformning av för­ valtningsföreskrifter m. m., som det ankommer på verket att utfärda. Utredningen finner, att försvarets civilförvaltning bör ombesörja viss medelsbokföring för de materielförvaltande verken och vissa av dem blir enligt utredningens uppfattning icke i behov av egna förskottskassor. För att avlasta verkens sakorgan arbetet med vissa ekonomiska redovisnings­ frågor, för dirigering och kontroll av dispositionsbokföringen samt för rådgivning i budgettekniska frågor och hjälp med avfattning och samman­ ställning av anslagsäskanden anser utredningen dock att det inom verken erfordras tillgång till ett begränsat antal kameralt utbildade tjänstemän. Inom personalkontoret i flygförvaltningens civilbyrå finns för när­ varande inrättad en organisationsdetalj med uppgift bl. a. att genom ett fortlöpande studium av tjänsten inom ämbetsverkets expeditioner söka åstadkomma rationella arbetsmetoder och låga administrationskostnader. Motsvarande organ saknas inom övriga centrala försvarsförvaltningar. Utredningen finner, att erfarenheterna från större privatföretag, vilka i allt större utsträckning låtit inrätta sådana organ, utvisar att desamma har en betydelsefull funktion att fylla för skapande och vidmakthållande av eu rationell arbetsordning. Utredningen uttalar den uppfattningen, att mycket står att vinna genom att införa sådana organ vid de verk, varom här är fråga, och framlägger därför förslag härom. Organen bör enligt utredningen utgöras av personal med utbildning och erfarenhet på det kontorsorganisatoriska området.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 119

De ovan angivna arbetsuppgifterna är såsom nämnts sådana, vilka ut­ redningen funnit böra tillkomma civila organ inom de av utredningen före­ slagna tyg- och intendenturförvaltningsverken. De civila organen inom de nuvarande försvarsgrensförvaltningarna är emellertid för närvarande be­ lastade också med åtskilliga andra göromål. Huvuddelen av dessa har ut­ redningen funnit böra överflyttas på försvarets civilförvaltning, varigenom dubbelarbete skulle undvikas och personalbesparingar kunna göras. Så är -— finner utredningen — förhållandet med viss del av medelsbok­ föringen, som kan ske med anlitande av försvarets civilförvaltnings hålkortsanläggning. För de verk som förläggs tillsammans med civilförvalt­ ningen i äinbetsbyggnaderna å Ladugårdsgärde anses vidare dessas förskottskassor kunna indras. Slutligen anser utredningen, att till försvarets civilförvaltning bör koncentreras behandlingen av s. k. decentraliseringsärenden, nådeärenden, rättegångsärenden samt bevaknings- och indrivningsärenden. I den mån de materielförvaltande verkens medverkan i fortsättningen erfordras i ärenden av sistberörda slag avses allenast verkens tekniska och militära instanser bli engagerade. Detsamma är förhållandet med de lägerkasseärenden, som för närvarande handläggs inom arméförvaltningens civilbyrå. För kollektivavtalsärenden, vilka nu i viss utsträckning belastar försvarsgrensförvaltningarnas civila organ, föreslår utredningen en koncentration av behandlingen till vissa fack­ organ. För samordning i avtalstekniska frågor och för den speciellt juridiska expertis, som kan erfordras, avses dessa organ skola repliera på statens avtalsnämnd och försvarets avtalsdelegation. Förutom de arbetsuppgifter, som enligt vad ovan sagts skulle tillföras försvarets civilförvaltning från de materielförvaltande verken anser utred­ ningen, att civilförvaltningen, i överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga om de tyg- och intendenturförvaltande ämbetsverken, bör förses med organ för övervakning av verkets arbetsmetoder och ledning av dess kontorsorganisation. Åt detta organ bör enligt utredningen även anförtros motsvarande uppgifter med avseende å de regionala och lokala förvalt­ ningsmyndigheterna där en samordnande kraft på detta område enligt utredningens uppfattning framstår såsom i hög grad önskvärd och ägnad att förbilliga administrationskostnaderna. Undantagna från organets verk­ samhetsområde anses dock böra vara kontorsorganisationerna vid de verk­ städer, som redovisar driftskostnaderna på särskilda driftstitlar. Kontorsorganisationen vid dessa verkstäder är nämligen främst beroende av det system för verkstadsbokföring som tillämpas och valet av bokförings­ system är i sin tur avhängigt av uppläggningen av verkstadsdriften på vilken civilförvaltningen enligt utredningens mening icke bör ha något in­ flytande. Beträffande handläggningen av civilförvaltningsärendena inom de materielförvaltande ämbetsverken erinrar utredningen om att i de nuva­

120 Kuiigl. Maj:ts proposition nr 109.

rande försvarsgrensförvaltningarna den civila sakkunskapen huvudsak­ ligen är sammanförd till respektive verks civilbyrå. Arméförvaltningens civilbyrå är provisoriskt organiserad på två huvuddelar med anslutning den ena främst till intendenturavdelningen och den andra till tygavdel­ ningen, vartill kommer eu för dessa delar gemensam kameraldetalj. Marin- och flygförvaltningarnas civilbyråer är vardera indelad i tre en­ heter — kansli, kameralkontor och personalkontor. Emellertid finns, fram­ håller utredningen, inom försvarsgrensförvaltningarna administrativa organ av här avsett slag, som icke inordnats under civilbyråerna. Sålunda är inom arméförvaltningens tygavdelnings chefsexpedition inrättad en ekonomisektion, som handhar vissa kamerala uppgifter vilka inom marinoch flygförvaltningarna handläggs å respektive civilbyrås kameralkontor. Inom försvarsgrensförvaltningarna finns vidare juridiskt utbildade tjänste­ män utplacerade på vissa fackavdelningar för att mera direkt biträda dessa med sin sakkunskap. De arbetsuppgifter, som enligt utredningens uppfattning fortsättningsvis skulle ankomma på civila organ inom de materielförvaltande centralmyn­ digheterna, anser utredningen kunna indelas i fyra grupper av vilka en förutsätter juridisk utbildning, en kunskap på främst det statliga avlöningsväsendets område, en utbildning i kamerala göromål och en grupp slutligen särskild förtrogenhet med kontorsorganisatoriska spörsmål. Samt­ liga här avsedda grupper finner utredningen vara av den natur att de bör frånskiljas det x-ent fackliga arbetet inom vederbörande förvaltnings­ myndighet och förläggas till de för varje materielförvaltande verk av utredningen föreslagna stabsorganen. Såvitt utredningen kunnat finna är det därmed icke nödvändigt eller ens ur organisationsteknisk synpunkt lämpligt att inordna alla de olika, enligt utredningens mening sinsemellan föga sammanhörande grupperna till en för varje verk gemensam civilbyrå. Inom privata företagsledningar brukar, framhåller utredningen, personaloch avlöningsärenden samt övervakningen av kontorsorganisationen vara sammanförda till en företagets kontorschef underställd enhet. Enligt ut­ redningens uppfattning bör en liknande organisation komma till stånd inom försvarets materielförvaltande centralmyndigheter där ifrågavarande arbetsuppgifter skulle utgöra de huvudsakliga göromålen för ett av de beröida stabsorganen, av utredningen benämnt centralexpeditionen. Den kamerala ärendegruppen, innefattande sammanställning och avfattning av anslagsäskanden samt vissa uppgifter i samband med medelsredovisningen, hör enligt utredningens mening intimt ihop med den allmänt planerande verksamhet, som avses skola tillkomma ett annat stabsorgan, central­ planeringen. Vad slutligen de rent juridiska arbetsuppgifterna beträffar skulle de omhänderhas av ett särskilt för sådana göromål inrättat stabs­ organ juridiska sektionen (i försvarets industriplanering en juridisk assistent). På sistnämnda organ skulle bl. a. ankomma att i juridiska och

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 121

juridiskt-administrativa frågor vara rådgivare åt vederbörande verks alla avdelningar samt att biträda dessa vid utformande av sådana föreskrifter m. in., som fordrar särskild stringens i formuleringen. Med hänsyn här­ till skulle någon utplacering av juridiska experter på fackavdelningarna enligt utredningens mening icke bli erforderlig. För utredningens uppfattning rörande civilförvaltningstjänstens ut­ övande inom försvarets civilförvaltning redogörs i det följande vid be­ handlingen av detta verks inre organisation.

Remissyttranden. Arméförvaltningen — till vilkens yttrande chefen för armén i före­ varande hänseende anslutit sig — anför beträffande den föreslagna kon­ centreringen till försvarets civilförvaltning av de utomobligatoriska ersättningsärendena bland annat följande. De ärenden som avser ersättning till tredje man för skador i följd av trafik med arméns motorfordon är av den natur, att de i första hand bör bli föremål för handläggning inom den förvaltning, som är ansvarig för materielens anskaffning och vård. Inträffade skador i följd av trafik med kronans motorfordon torde i stor utsträckning kunna tillskrivas brister i fordonens konstruktion eller i deras handhavande och vård även­ som i bristande utbildning hos fordonens militära förare. Det är därför av största vikt för det materielförvaltande ämbetsverket, att genom rätte­ gångshandlingarna eller annan utredning i dylika mal fa kännedom om de närmare orsakerna till och omfattningen av inträffade bilkollisioner inom armén. Ifråga om övriga till tygförvaltningen hänförliga utomobligatoriska ersättningsärenden gäller i stort sett samma förhållande. Åtskilliga av dessa ärenden avser ersättning för skador — ofta av omfattande och allvarligt slag -— i anledning av olyckor vid hantering av eldvapen, handgranater, knallskott, annan ammunition och sprängmedel, stridsfordon samt andra fordon. Vid utredningen av dylika ärenden måste uppenbarligen ämbets­ verkets experter i militära och tekniska frågor anlitas, vilket regelmässigt sker genom att direkt personlig kontakt tas med vederbörande. Det dubbel­ arbete inom civilförvaltningen och arméförvaltningen, som utredningen velat undanröja, torde beträffande nu ifrågavarande grupp av ärenden vara av ringa omfattning, då arméförvaltningens handläggning, såsom ovan anförts, innefattar klarläggande av den tekniska expertisens synpunkter och ärendets bedömning på grundval av bl. a. dessa synpunkter. Arméförvaltningen finner med hänsyn till det anförda övervägande skäl tala för att koncentrering till civilförvaltningen utav behandlingen av till tygförvaltningen hörande utomobligatoriska ersättningsärenden icke genom­ förs. De utomobligatoriska ersättningsärenden, som handläggs av intendenturförvaltningen, är enligt arméförvaltningen mera sällan av den art att militär eller teknisk expertis behöver anlitas. Därest så ur allmän syn­ punkt befinns lämpligt, anser arméförvaltningen därför hinder icke möta

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

för en koncentrering av behandlingen av dessa ärenden till civilförvalt­ ningen. Arméförvaltningen framhåller, att de ärenden rörande befrielse av nåd från återbetalningsskyldighet, som arméförvaltningen haft att ta befatt­ ning med, regelmässigt avsett belopp, som vid inleverering skolat tillgodoföras vissa av ämbetsverket disponerade sakanslag. På grund härav anser arméförvaltningen principiella skäl tala för att det bör ankomma på den anslagsförvaltande myndigheten att avge yttrande över ansökningsärenden av denna art. Det krav på större enhetlighet i bedömningen, som man velat tillgodose genom att civilförvaltningen skulle överta handläggningen av dessa ärenden, finner arméförvaltningen redan vara tillräckligt beaktat därigenom att ärendena regelbundet remitteras till statskontoret och slut­ ligt avgörs av Kungl. Maj :t eller av Kungl. Maj :t och riksdagen. Med­ verkan av civilförvaltningen vid dessa ärendens handläggning anser armé­ förvaltningen böra upphöra snarare än vederbörande fackförvaltnings. I fråga om behandlingen av kollektivavtalsärendena, som för närvarande handläggs för tygavdelningen å dess verkstadsbyrå samt för intendenturavdelningen å civilbyrån, förordar arméförvaltningen, med hänsyn till mångårig erfarenhet av fördelarna med den nu tillämpade organisationen, att någon ändring icke vidtas. Arméförvaltningen framhåller, att — bortsett från den av civilförvalt­ ningen bedrivna revisionsverksamheten — lägerkasseärendena hitintills handlagts av intendenturavdelningen gemensamt med försvarets civilför­ valtning. Härvid har ärendena utretts inom civilbyrån, varefter förslag tdl gemensamma beslut och erforderliga skrivelser upprättats inom byrån efter föredragning för generalintendenten, varigenom vid dessa ärendens bedömning betydelsefulla militära synpunkter på ett smidigt sätt kunnat beaktas. Det är emellertid — hävdar arméförvaltningen -— ostridigt, att lägerkasseärendena såsom rena förvaltningsärenden icke faller inom ramen för civilförvaltningstjänsten sådan den definierats av utredningen, varför det för arméförvaltningen syns egendomligt, att utredningen förordat ärendenas överflyttning till försvarets civilförvaltning. Arméförvaltningen anser det principiellt riktigast, att lägerkassemedlens användning in. in. jämställs med förvaltning av sakanslag och att även lägerkassornas för­ valtning underställs vederbörande centrala sakanslagsförvaltande myndig­ het, alltså i detta fall arméintendenturförvaltningen. Härigenom kan enligt arméförvaltningen även framdeles militära synpunkter i erforderlig ut­ sträckning på ett smidigt sätt tillgodoses och i den centrala förvaltningen överensstämmelse ernås med den lokala, där förbandens intendenturavdelnmg är målsman för lägerkasseärendena. Arméförvaltningen framhåller vidare, att lägerkassorna i stor omfattning är ägare av materiel samt tek­ nisk utrustning vid av dem drivna rörelser, som är av natur att falla inom intendenturförvaltningen. Det syns klart — uttalar arméförvaltninsen — * °

Kungl. Maj:Ls proposition nr 109. 123

att försvarets civilförvaltning icke bör vara ett materielförvaltande organ. Då intendenturavdelningens förplägnadsbyrå redan nu handhar marketenteriärenden i krigsförberedelsearbetet och motsvarande organ enligt ut­ redningen bör utöva kontrollverksamhet över fredsmarketenterierna, talai enligt arméförvaltningen starka skäl för att alla förvaltningsärenden, som berör lägerkassorna och av dem bedrivna rörelser, hänförs till forplagnadsbyrån. Ifrågavarande ärenden hör så nära samman att ett lösbrytande av enbart marketenterirörelsen icke skulle vara lämpligt eller rationellt. Den rent kamerala samt kassa- och revisionsverksamheten beträffande lägerkassorna anser arméförvaltningen, som hitintills, bora ombesörjas av försvarets civilförvaltning. Arméförvaltningen avstyrker inrättandet av särskild organisationsdetalj inom arméns centrala tyg- och intendenturförvaltningsorgan och föreslår i stället antingen att respektive verk bemyndigas att till en kostnad av förslagsvis 10 000 kronor för år anlita organisationsexpertis eller att statens organisationsnämnd utökas med arbetskraft, som särskilt inriktas på de centrala militära förvaltningsmyndigheternas organisations­ frågor. Under erinran om den organisationsverksamhet, som bedrivits av statens organisationsnämnd vid truppförband och centrala intendenturförråd, föreslår arméförvaltningen vidare, att den fortlöpande rationaliseringsverksamheten in. m. vid regionala och lokala myndigheter, som enligt utredningens förslag skulle ankomma på försvarets civilförvaltning, även i framtiden anförtros åt organisationsnämnden. Arméförvaltningen anser sig icke kunna förorda den utspridning av till civilförvaltningstjänsten hänförda göromål på skilda organ inom de materielförvaltande verken som utredningen tänkt sig. Ur såval rationahseringssynpunkt som med hänsyn till önskvärd koncentration och effek­ tivitet i ledningen är det — framhåller arméförvaltningen — av vikt att juridiska och juridiskt-administrativa ärenden jämte personalärenden, avlöningsärenden och viss räkningsgranskning, vilka göromål samtliga kräver författnings- och prejudikatkännedom, inordnas i en för varje leik gemensam administrativ byrå. Marinledningen föreslår på anförda skäl, att förslcottskassan i marmförvaltningen bibehålls. Beträffande förslaget om överföring från försvarsgrensförvaltningarna till försvarets civilförvaltning av vissa ärendegrupper framhåller marin­ ledningen såsom sin mening, att genom anhopning av här avsedda ärenden på ett organ kommer — även om detta organ tillförs ytterligare personal lätt försening i ärendenas handläggning att uppkomma. Därest försvars­ grensförvaltningarna själva handlägger dem berörande rättsfrågor, uppnås enligt marinledningen ofta bättre kontakt med motparten, vilket i sin tui kan leda till snabbare uppgörelse. Hänsyn skulle härvid lättare kunna tas även till eventuellt förefintliga kvittningsmöjliglieter. Marinledningen

124 Kungl. MajUs proposition nr 109.

anser del vidare böra tillses, att den rådgivande verksamhet, som utred­ ningen förutsatt skola vara en av den juridiska personalens i marinför­ valtningen tramsta uppgifter, icke isoleras från det praktiska rättslivet, vilket kunde bli följden, därest arbetsuppgifter av här avsedd natur fråntas personalen dråga i allt för stor utsträckning. Rådgivningen i marinför­ valtningen grundar sig, framhåller marinledningen, bl. a. på mångårig praktisk kännedom om det speciella förvaltningsrättsliga område, till vilket marinförvaltningens verksamhet hänför sig. Organisationen’ bör därför medge, att den juridiskt utbildade personalen i marinförvaltningen förvärvar all den juridiska erfarenhet, som kan vinnas av verksamheten inom ämbetsverket. Utredningens förslag kommer enligt marinledningen att forsvåra bibehållandet av en erfaren, i allmänt administrativa frågor kunnig personal. Marinledningen anser, att marinens s. k. decentraliseringsärenden lättast och mest rationellt behandlas av marinförvaltningen ensam. Samråd borde tas med försvarets civilförvaltning när ärendet är av allmänt principiell beskaffenhet eller syns gå mot rättegång eller då i övrigt så anses erfor­ derligt. I fråga om de s. k. nådeärendena finner marinledningen, att någon ändring icke bör ske i hittills rådande ordning för deras handläggning. Såvitt fråga är om medel, vilka skall tillföras något av marinförvaltningen förvaltat anslag, är det riktigast, att förvaltningen får yttra sig i nådefrågan, därvid det bör ankomma på den juridiskt utbildade personalen i förvaltningen att i första hand ta befattning med sådana ärenden. Ej heller i fråga om handläggningen av rättegångsärenden samt bevak­ nings- och indrivningsärendena anser marinledningen anledning föreligga att frångå den bestående ordningen. Marinledningen motsätter sig, liksom arméförvaltningen, förslaget om ett sönderbrytande av försvarsgrensförvaltningarnas civilbyråer. Utred­ ningen har enligt marinledningen icke angivit några nackdelar, som är behäftade med det nuvarande systemet. Vad föryaltningsutredningen föreslagit beträffande civilförvaltnings­ tjänstens fördelning på olika centrala myndigheter och på olika organ mom myndigheterna har icke gett flygledningen anledning till särskilt uttalande. En ledamot av flygförvaltningen har emellertid i särskilt yttrande motsatt sig en ytterligare centralisering av civilförvaltnings­ tjänsten och ett sönderbrytande av den nuvarande civilbyråorganisationen. Denne ledamot har även funnit skäl tala för att frågan om återförande till flygförvaltningen av en egen kassa görs till föremål för övervägande. Försvarets civilförvaltning har i stort sett icke funnit anledning till er­ inran mot vad förvaltningsutredningen anfört beträffande civilförvalt­ ningstjänstens fördelning mellan ämbetsverket och de materielförvaltande verken. I anledning av förslaget att nuvarande förskottskassor för de

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 125

ämbetsverk, som är förlagda i ämbetsbyggnaden å Ladugårdsgärde, skulle indras och att de av dessa kassor ombesörjda uppgifterna skulle övertas av civilförvaltningen, framhåller ämbetsverket, att en sådan anordning förutsatts redan i 1943 års beslut om försvarsförvaltningens ordnande. Genomförandet av en dylik centralisering av här avsedd verksamhet har emellertid — erinrar civilförvaltningen — trots att förslag härom fram­ lagts från civilförvaltningens sida, icke kunnat komma till stånd på grund av de invändningar däremot, som framställts från vederbörliga materielförvaltningar. Civilförvaltningen påtalar, att utredningen icke syns ha räknat med att några kollektivavtalsärenden skulle ankomma på civilförvaltningen. Emellertid avlönas, framhåller civilförvaltningen, ett betydande antal av försvarets kollektivavtalsanställda arbetare från de till civilförvaltningens förfogande stående anslagen till avlöningar till viss arbetarpersonal. Så är fallet med samtliga de för förrådstjänsten vid arméns truppförband (mot­ svarande) avsedda arbetarna, viss motsvarande personal vid de övriga försvarsgrenarna ävensom alla vid förband m. in. såsom ersättare för ekonomivärnpliktiga kollektivavtalsanställda arbetare. Jämväl huvuddelen av den avtalsanställda eldarpersonalen avlönas från nämnda anslag. Sam­ manlagda antalet arbetare med avlöning från anslag, som står till civil­ förvaltningens förfogande, uppges av civilförvaltningen för budgetåret 1951/52 till i runt tal 2 300. Till jämförelse nämns, att antalet arbetare, avlönade från anslag, som står till arméförvaltningens intendenturavdelnings förfogande, samma budgetår uppgått till ca 1 500. Civilförvaltningen erinrar om att handläggningen av ärenden rörande förmåner och anställningsförhållanden för här ifrågavarande arbetar­ personal hittills av olika skäl handlagts av vederbörande fackmyndigheter. Med hänsyn till att det största antalet arbetare finns inom armén och då dessa arbetare avlönas enligt samma kollektivavtal som arbetarna vid bl. a. arméns centrala intendenturanstalter, har huvudparten av här av­ sedda ärenden kommit att handläggas av arméförvaltningens intendenturavdelning. Även om den sålunda hittills tillämpade anordningen varit betingad av praktiska skäl, är det enligt civilförvaltningens mening princi­ piellt sett oriktigt, att icke civilförvaltningen, såsom anslagsförvaltande myndighet i vad avser ifrågakommande avlöningsanslag, har att hesluta rörande avlönings- och anställningsförhållanden för personalen. Civilför­ valtningen föreslår därför, att här avsedda arbetsuppgifter i fortsättningen skall ankomma på civilförvaltningen. Civilförvaltningen framhåller, att den sålunda förordade anordningen nära ansluter sig till de på senaste tid från personalhåll framförda kraven på en minskning av antalet kollektivavtal genom skapandet av för de tre försvarsgrenarna gemen­ samma avtal för arbetare med likartade arbetsuppgifter. Beträffande handläggningen av till civilförvaltningstjänsten hörande

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ärenden inom de materielförvaltande verken anför försvarets civilförvalt­ ning följande:

Civilförvaltningstjänsten vid de materielförvaltande verken skall enligt förslaget handhas av vissa direkt under vederbörande verkschef stående stabsorgan. Genomförandet av detta förslag skulle bryta den princip, som hittills tillämpats vid ordnandet av den centrala militärförvaltningsorga­ nisationen, nämligen att till civilförvaltningstjänsten hörande ärenden sammanhålls å särskilda civilbyråer. Avgörande betydelse har därvid till­ mätts värdet för de materielförvaltande verken av att vid sidan av den militära och tekniska expertisen ha tillgång till en högt kvalificerad administrativt-juridiskt utbildad tjänsteman i tillräckligt auktoritativ ställning. Förvaltningsutredningen, som icke närmare berört skälen för den hit­ tills tillämpade ordningen i förevarande avseende, har framhållit, att det enligt utredningens mening icke är nödvändigt eller ens ur organisationsteknisk synpunkt lämpligt att inordna de till civilförvaltningstjänsten hörande ärendena under ett organ. Civilförvaltningen inser väl de fördelar, som är förenade med en anord­ ning, enligt vilken till verkschefens direkta förfogande står särskilda funk­ tionella organ med från varandra avgränsade arbetsuppgifter. Huruvida vid en avvägning av de fördelar och nackdelar, som är förenade med de skilda systemen, den ena eller andra organisationsformen bör ges före­ träde, lärer svårligen kunna avgöras utan viss tids erfarenhet. I allt fall anser civilförvaltningen sig böra utgå från att de nuvarande krigsrådsoch amiralitetsrådstjänsterna i armé- och marinförvaltningarna tills vidare bibehålls, så länge deras nuvarande innehavare kvarstår i tjänst och att befattningarna därvid bör utnyttjas för de juridiska sektionerna inom respektive verk.

Fortifikationsförvaltningen finner icke skäl föreligga att frångå den hittills tillämpade ordningen beträffande behandlingen av s. k. rättegångsärenden. Till direkt handläggning av försvarets civilförvaltning bör emellertid enligt fortifikationsförvaltningen utan olägenhet kunna hän­ föras bevakning och indrivning av ostridiga fordringar. Fortifikations­ förvaltningen anser, att det alltjämt bör få ankomma på respektive verk att efter eget bedömande till civilförvaltningen för handläggning över­ lämna skadeståndsärenden av utomobligatorisk natur. Fortifikationsför­ valtningen framhåller vidare, att den juridiska arbetskraften inom de materielförvaltande verken icke såsom enligt utredningsförslaget bör in­ ta en allenast rådgivande och biträdande ställning. Jurist i ansvarig ställning bör inom verken delta i beslut i frågor av rent juridisk eller administrativ beskaffenhet eller eljest av principiell natur. Justitiekanslern uttalar, att utredningens förslag, att handhavande av försvarets rättsliga angelägenheter i fortsättningen skall ankomma på för­ svarets civilförvaltning, syns erbjuda flera fördelar. Den föreslagna kon­ centrationen till civilförvaltningen av rättegångs- och skaderegleringsärenden syns justitiekanslern, särskilt vad sistnämnda slag av ärenden beträffar, kunna leda till en snabbare och kanske även säkrare handlägg­ ning av ärendena.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 109. 127

Statskontoret framhåller, att eu omläggning av förvaltningsorganisa­ tionen i enlighet med utredningens förslag icke bör få leda till ett slopande av de nuvarande civilbyråerna inom försvarsgrensförvaltningarna. Riksräkenskapsverket anför i fråga om förslaget om fördelning av ärenden tillhörande civilförvaltningstjänsten på olika organ inom de materielförvaltande verken bland annat följande: Gentemot utredningens uppfattning att de fyra ärendegrupperna, juridiska ärenden, personal- och avlöningsärenden, kamerala ärenden och kontorsorganisationsärenden har föga gemensamt vill riksräkenskapsverket framhålla, att hithörande ärendesgrupper av såväl formella som praktiska skäl inom statsförvaltningen behandlas såsom en särskild tjänstegren. Inom verk med tekniska arbetsuppgifter plägar hithörande ärenden regel­ mässigt organisatoriskt avgränsas från de fackligt betonade byråernas verksamhet och sammanhållas inom en eller flera särskilda byråer med benämningen administrativ byrå, kanslibyrå eller kameralbyrå (motsva­ rande). Inom försvaret har visserligen enligt den från och med den 1 januari 1944 genomförda förvaltningsorganisationen huvuddelen av de civiladmi­ nistrativa arbetsuppgifterna koncentrerats till försvarets civilförvaltning. De arbetsuppgifter på hithörande områden, som alltjämt skall åvila de materielförvaltande verken, är dock av den omfattning och betydelse för den löpande tjänsten att de bör bilda underlaget för en särskild byrå. Härigenom syns de materielförvaltande verkens behov av sakkunskap på de ekonomiska och juridiskt-administrativa områdena bli bäst tillgodo­ sedda. Byrån bör i likhet med byråer med motsvarande arbetsuppgifter inom andra större ämbetsverk benämnas administrativa byrån och ställas under ledning av ett krigsråd (Ca 37). Krigsrådet bör ha ställning såsom ledamot av vederbörande verk. Erinras må att en administrativ byrå finns inom den på grundval av förslag av militära förvaltningsutredningen genom beslut av 1947 års riksdag inrättade fortifikationsförvaltningen. Till administrativa byråns handläggning bör hänföras i huvudsak de ärenden av kameral och juridiskt-administrativ natur, som enligt utred­ ningens förslag skulle åvila särskilda stabsorgan. Därutöver bör till byrån hänföras dispositionsbokföringen och den kamerala förhandsgranskningen. Jämväl kollektivavtalsfrågor bör enligt riksräkenskapsverkets mening sam­ manhållas av administrativa byrån.

Statens organisationsnamnet biträder utredningens förslag till fördelning av här ifrågavarande arbetsuppgifter mellan olika förvaltningsmyndigheter. Med hänsyn till att expeditionstjänsten enligt organisationsnämndens mening till stor del bör ordnas enligt för hela försvaret enhetliga grunder, anser organisationsnämnden det vara nödvändigt att försvarets civilför­ valtnings uppgifter i fråga om rationalisering av kontorsarbetet in. in. utvidgas så att civilförvaltningen blir samordnande organ för hela för­ svaret beträffande sådana delar av expeditionstjänsten som bör vara gemensamma. Egentliga rationaliseringsundcrsökningar bör civilförvalt­ ningen dock icke enligt organisationsnämndens uppfattning utföra vid andra myndigheter än som föreslagits av utredningen.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Statens sakrevision finner utredningens förslag till avlastning i gör­ ligaste män av civilförvaltningsuppgifter från de materielförvaltande myn­ digheterna ändamålsenligt. Enligt sakrevisionens erfarenhet kan det icke alltid sägas, att de mot försvarsmyndigheterna riktade utomobligatoriska ersättningsanspråken för närvarande erhåller den för kronan bästa handläggningen. Utredningens förslag att koncentrera behandlingen av bland annat skadereglerings-, rättegångs- samt bevaknings- och indrivningsärcnden till civilförvaltningen bör enligt sakrevisionens mening vara ägnat att säkerställa ett snabbare och effektivare tillvaratagande av försvarets rättsärenden och ett bättre utnyttjande av den juridiskt utbildade perso­ nalen än för närvarande. Försvarets civila tjänstemannaförbund anser, att utredningens uppfatt­ ning beträffande fördelningen av uppgifterna mellan försvarets civilförvalt­ ning och försvarets övriga centrala förvaltningsmyndigheter, innebärande att å de sistnämnda icke borde läggas annan verksamhet å civilförvalt­ ningens område än som oundgängligen erfordras för att dessa skall kunna utan besvärande omgång fylla de uppgifter, för vilka de inrättats, i princip är riktig. Förbundet framhåller emellertid, att en viss försiktighet syns böra iakttas vid överförande av ytterligare arbetsuppgifter till försvarets civilförvaltning, så att icke koncentrationen av ärenden till nämnda ämbetsverk blir sådan att besvärande omgång inträder. Förslaget att slopa förskottskassorna vid de verk, som förläggs till ämbetsbyggnaden å Gärdet, medför enligt förbundets uppfattning en sådan besvärande om­ gång. Förbundet erinrar om att redan år 1949 förslag i denna riktning framfördes av försvarets civilförvaltning. De tre försvarsgrensförvaltningarna avgav därvid efter företagen utredning gemensamt yttrande över förslaget, varvid man kraftigt vände sig mot ett borttagande av förskotts­ kassorna. De skäl, som från försvarsgrensförvaltningarnas sida anfördes, anser förbundet alltjämt bärande, varför förbundet förordar att förskotts­ kassorna bibehålls enligt nuvarande ordning. Ifråga om inrättandet av organisationsdetaljer har enligt förbundets uppfattning tillräckliga skäl icke förebragts för vidtagande av förändringar i nuvarande organisation. Sveriges juristförbund föreslår, att försvarsgrensförvaltningarnas civil­ byråer skall bibehållas. Förbundet erinrar om att försvarsgrensförvaltningarna med hänsyn till deras karaktär av försvarsverk bör vara organi­ serade så, att de vid behov kan arbeta självständigt (vid eventuell evakue­ ring)- Vid beredskap och krig bör respektive organisation kunna växa ut kring den redan befintliga, så att icke nya arbetsuppgifter plötsligt kommer att åvila ämbetsverket. Detta torde icke tillräckligt ha beaktats av utred­ ningen. Den rådgivande verksamheten bör enligt förbundets mening icke isoleras fian det praktiska rättslivet, vilket skulle bli följden av överflyttande av vissa arbetsuppgifter från försvarsgrensförvaltningarnas civilbyråer till

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 129

försvarets civilförvaltning. Förbundet framhåller, att rådgivningen grundar sig på bl. a. praktisk erfarenhet. Det är därför enligt förbundets upp­ fattning av vikt, att den juridiska personalen på försvarsgrensförvaltningarna bär sin verksamhet så organiserad, att den får en omfattande erfarenhet, såväl praktisk som teoretisk. Synen på ärendena blir eljest — framhåller förbundet — alltför begränsad. Förbundet påtalar, att ut­ redningen förutsatt att juridisk personal endast erfordras för civilrättsliga och andra ärenden av närmast advokatnatur. Enligt förbundets uppfatt­ ning innefattar emellertid en jurists arbetsområde bl. a. betydelsefulla administrativa problem, för vilkas lösande juridisk utbildning erfordras. Sådan utbildning tarvas enligt förbundet icke endast för den rättsliga handläggningen av ärendena av civil karaktär, vilket utredningen syntes utgå ifrån. Förbundet anser, att utredningen i utomordentligt hög grad underskattat den juridiska utbildningens värde för det administrativa och förvaltningsrättsliga området. Härom och beträffande civilförvaltnings­ tjänstens organiserande inom de materielförvaltande verken anför för­ bundet vidare i huvudsak följande. En närmare granskning av den av utredningen anförda motiveringen för ett sönderdelande av civilbyråerna ger vid handen, att utredningen urskilt fyra ärendegrupper och därav dragit den slutsatsen, att desamma icke har något gemensamt. Denna slutsats hade utredningen icke dragit, när det gällt tillskapandet av en administrativ byrå hos fortifikationsförvaltningen. Utredningen har rekommenderat, att man skulle följa vad som är brukligt inom privata företagsledningar. Utredningen har emeller­ tid härvid icke följt utvecklingen inom det privata näringslivet. De privata företagen har nämligen numera i vad det gäller de större industri­ företagen vanligen en jurist eller flera sådana, vilka som direktionssekreterare eller direktörsassistenter handlägger ett flertal ärenden av skiftande juridisk karaktär, såväl ekonomiska som personalfrågor. Ofta är juristen personalchef. I detta avseende närmar sig sålunda de större industriföre­ tagen den organisation, som finns inom statsförvaltningen med en civil­ byrå eller administrativ byrå, vilken handlägger administrativa, juridiska och personalärenden. I verk med så övervägande militär och teknisk personal som försvarsgrensförvaltningarna är det av stor vikt, att de juridiska och administra­ tiva synpunkterna kan hävdas på ett effektivt sätt. Detta kan ske endast om den juridiskt-administrativa sakkunskapen har en stark ställning i organisationen. Dylik erhålls endast genom byråchefskap och genom att den högste företrädaren för juridiskt-administrativ sakkunskap därjämte är ledamot i försvarsgrensförvaltningen. Att degradera den juridiska personalen till biträden utan reellt inflytande torde för staten bli avsevärt dyrare än de eventuella merkostnaderna vid en organisation med lämpligt företrädd juridiskt-administrativ sakkunskap. Även personal- och kameral­ ärenden, vilka fordrar ett omfattande administrativt och även juridiskt kunnande, samt budgetärenden är av den natur, att de bör vara samlade under en civilbyrå, särskilt med hänsyn till sammansättningen av försvarsgrensförvaltningarnas ledning i övrigt samt behovet av att ha någon som med inflytande kan tillvarata kontinuiteten i arbetet. Ur arbetssyn- 9—49 64 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 109.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

punkt syns det även i övrigt vara av värde, att arbetsuppgifter, vilka till sin natur hör samman, samlas på en byrå och under enhetlig ledning.

Departementschefen. Jag delar förvaltningsutredningens uppfattning, att den koncentration av väsentliga delar utav civilförvaltningstjänsten till ett gemensamt ämbets­ verk, försvarets civilförvaltning, som ägde rum genom 1943 års förvalt­ ningsbeslut, visat sig befrämja enhetlighet och effektivitet i förvaltnings­ arbetet. Det motstånd, som denna åtgärd från början rönte på vissa håll, torde alltmera ha avtagit med åren. Det torde också ligga i öppen dag att civilförvaltningens arbetsuppgifter, som hänför sig till bl. a. avlönings-, kassa-, räkenskaps- och revisionsväsendet, förutsätter ett enhetligt bedö­ mande och i mycket stor utsträckning kräver enhetlig reglering för försvaret i dess helhet. Handhavandet av dessa uppgifter måste bli lidande på att splittras på flera händer. Motsvarande gäller de arbetsuppgifter som åvilar civilförvaltningens advokatfiskalskontor. Förvaltningsutredningen har nu förordat, att den inslagna vägen konse­ kvent följs och att till civilförvaltningen koncentreras ytterligare ärende­ grupper. Utredningen avser härvid skaderegleringsärenden, d. v. s. ären­ den om mot kronan framställda utomobligatoriska skadeståndskrav, nådeärenden, rättegångsärenden samt bevaknings- och indrivningsärenden. Vidare förutsätter förvaltningsutredningen, att viss medelsbokföring över­ förs till försvarets civilförvaltning. Som framgår av redogörelsen för re­ missyttrandena i denna del, har dessa förslag föranlett invändningar från armé- och marinledningarna samt från fortifikationsförvaltningen, Sveriges juristförbund och en ledamot av flygförvaltningen. Å andra sidan har för­ svarets civilförvaltning, justitiekansler!!, statens organisationsnämnd och statens sakrevision uttalat sig till förmån för utredningens förslag. För egen del finner jag den av utredningen hävdade meningen, att till de materielförvaltande verken icke bör förläggas annan verksamhet inom förevarande område än som oundgängligen erfordras för att dessa verk skall kunna utan besvärande omgång fylla sina uppgifter, vara principiellt riktig. Mot denna bakgrund och med hänsyn till vikten av att eliminera dubbelarbete inom förvaltningsorganisationen ansluter jag mig i stort sett till utredningens uppfattning rörande vilka göromål inom civilförvaltnings­ tjänsten som bör flyttas över till försvarets civilförvaltning från de materiel­ förvaltande verken. Mot förvaltningsutredningens förslag i denna del har såsom nämnts in­ vändningar rests. Jag vill för min del understryka, att jag icke kan finna den hittillsvarande ordningen, enligt vilken vissa grupper av ärenden gemensamt handläggs av försvarets civilförvaltning och av vederbörande materielförval­ tande verk på dess civilbyrå, rationell. En ändring härutinnan i enlighet med förvaltningsutredningens förslag utgör därför enligt min mening ett nödvän­

Kungl. May.ts proposition nr 109. 131

digt led i eu förvaltningsreform, som syftar till ökad effektivitet inom försvarsförvaltningen. Därmed bortser jag icke från den av arméförvaltningen hävdade uppfattningen att de materielförvaltande verken har ett stort in­ tresse av trafikskadeärenden och övriga utomobligatoriska skadeståndsärenden. Dessa ärenden ger värdefulla upplysningar angående materielens handhavande och funktionsduglighet samt impulser till förbättrade säker­ hetsbestämmelser m. in. Dessa intressen bör emellertid utan svårighet kunna tillgodoses genom att ifrågavarande ärenden i erforderlig utsträck­ ning delges vederbörande förvaltning. Härvidlag är det dock icke civilför­ valtningstjänstens företrädare utan de tekniskt och militärt betonade fack­ organen som har intresse av att ta del av ärendena i fråga. För såväl försvarsgrensförvaltningarna som försvarsgrenscheferna är det av värde att försvarets skaderegleringsärenden bearbetas statistiskt och att översikter uppgörs över dem. Jag förutsätter, att sådana översikter efter den nya organisationens ikraftträdande skall komma till stånd genom civilförvalt­ ningens försorg. Jag kan icke dela arméförvaltningens uppfattning att principiella syn­ punkter kräver, att nådeärenden avgörs av vederbörande centrala anslagsförvaltande verk. Kungl. Maj :ts beslut i dylika ärenden kommer givetvis att liksom hittills delges respektive verk. Marinförvaltningens farhågor för att här föreslagna ordning skulle med­ föra att de materielförvaltande verkens juridiska personal isoleras från det praktiska rättslivet finner jag överdrivna. Denna synpunkt kan i allt fall enligt min mening icke åberopas mot en ordning, som i och för sig framstår som rationell och arbetsbesparande. Principen om rättegångsärendenas koncentrering till försvarets civil­ förvaltning kan måhända ge upphov till vissa vanskliga gränsdragningar. Jag syftar härvid på förrättningar av delvis processuell natur, såsom syneförrättningar m. m. Beträffande dylika förrättningar kan omständig­ heterna vara sådana att det ställer sig mest ändamålsenligt att vederbö­ rande förvaltning representeras av egna tjänstemän. Jag förutsätter att dessa spörsmål skall kunna lösas genom samarbete mellan förvaltningarna och icke påkallar någon särskild uppmärksamhet från Kungl. Maj :ts sida. Till den av arméförvaltningen berörda frågan om lägerkasseärendenas handläggning återkommer jag vid behandlingen av försvarets civilförvalt­ nings inre organisation. Sedan förvaltningsutredningens betänkande avgavs, har försvarets civil­ förvaltning med anlitande av sin hålkortsanläggning övertagit vissa bokföringsuppgifter från hl. a. flygförvaltningen. Härvid har emellertid delvis andra linjer följts än de av utredningen skisserade. Jag utgår från att ut­ vecklingen inom detta område häst främjas genom överenskommelser mel­ lan berörda förvaltningar. Jag vill här endast understryka vikten av att försvarets civilförvaltning så långt möjligt på det redovisningstekniska om­

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

rådet strävar efter att fungera som ett serviceorgan åt de materielförvaltande verken. I detta sammanhang må erinras om den inom försvarsde­ partementet pågående utredningen om utnyttjandet av hålkortsanläggningar inom försvaret. Jag är nu icke beredd att ta ställning till frågan om bibehållande av de till försvarets civilförvaltning i kassahänseende anslutna förvaltningarnas s. k. förskottskassor och föreslår därför icke i detta sammanhang att de indras. Jag delar i huvudsak förvaltningsutredningens uppfattning om civilför­ valtningstjänstens uppgifter inom de materielförvaltande ämbetsverken. Beträffande dess organisation intar jag däremot en från utredningen i prin­ cip avvikande ståndpunkt. Jag anser nämligen i likhet med ett flertal re­ missmyndigheter att vissa fördelar bör vara förenade med att civilförvaltningstjänstens olika grenar icke delas upp på stabsorgan utan inom res­ pektive ämbetsverk sammanförs till en byrå, som lämpligen bör benämnas administrativ byrå. Jag förordar därför att administrativa byråer inrättas i armétygförvaltningen, arméintendenturförvaltningen och marinförvalt­ ningen. På grund av särskilda omständigheter kommer dock arméintendenturförvaltningens administrativa byrå enligt de organisationsförslag, som läggs fram i annat sammanhang, att få mera begränsade arbetsupp­ gifter än de två övriga. Flygförvaltningen, som under flera år prövat ett system med stabsorgan i huvudsaklig överensstämmelse med förvaltningsutredningens förslag, önskar bibehålla denna organisationsform, enligt vilken civilförvaltnings­ tjänsten är uppdelad på centralplanering, centralexpedition och den nuva­ rande civilbyrån. Förvaltningsutredningens förslag upptar dock ingen civilbyrå utan en juridisk sektion. Då erfarenheterna av denna organisa­ tion sägs vara goda och flygförvaltningen uttryckt bestämda önskemål att få behålla den, föreligger utan tvivel visst fog för att låta ämbetsverket bibe­ hålla den redan tillämpade organisationen. Jag anser emellertid, att även inom flygförvaltningen bör finnas en byrå för civilförvaltningsuppgifter. Även beträffande detta verk gör sig nämligen gällande en synpunkt, som jag tillmäter stor betydelse, nämligen att det av flera skäl framstår såsom önskvärt, att den främste företrädaren för det administrativa arbetet inom de materielförvaltande ämbetsverken erhåller ställning som byråchef och ledamot. Jag anser därför att övervägande skäl talar för att en administrativ byrå ingår även i flygförvaltningen. Enligt vad jag i annat sammanhang närmare utvecklar, avser jag för denna byrå något mera begränsade upp­ gifter än för armétyg- och marinförvaltningarnas motsvarande organ. De administrativa byråerna bör omhänderha juridiska uppgifter och allmänna kansliuppgifter, personal- och avlöningsfrågor, kamerala göromål samt dessutom även innehålla en arbetsgrupp med särskild förtrogen­ het med kontorsorganisatoriska frågor. I detta hänseende hänvisar jag till

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 133

vad jag anfört under kap. I om nödvändigheten av ett fortgående rationaliseringsarbete inom förvaltningarna. Beträffande förvaltningarnas juridiska organ önskar jag framhålla föl­ jande. Vissa klart avgränsade juridiskt-administrativa uppgifter kan, såsom framgår av förvaltningsutredningens betänkande, urskiljas. Exempel ut­ gör utarbetande av föreskrifter av olika slag samt granskning av förslag till författningar m. in. I detta sammanhang må även nämnas de s. k. avskrivningsärendena, vilka såsom förvaltningsutredningen föreslagit bör kvarbli hos de materielförvaltande verken. Utöver dessa uppgifter bör den juridiska sakkunskapen inom förvaltningarna i huvudsak tas i anspråk för rådgivande verksamhet av olika slag. Denna rådgivning bör koncentre­ ras till sådana frågor som sammanhänger med verkens huvuduppgift, nämligen krigsmaterielförvaltningen. Sålunda bör i anskaffningsfrågor såväl sakorgan som inköpsorgan stå i kontakt med den juridiska perso­ nalen. Den förut berörda koncentreringen av vissa ärendegrupper till för­ svarets civilförvaltning måste förutsättas bli till båtnad för här ifrågava­ rande verksamhet. Någon utplacering av juridiska experter på förvalt­ ningarnas fackavdelningar bör icke vidare komma i fråga. I likhet med förvaltningsutredningen finner jag det mest ändamålsen­ ligt, att på förvaltningarna ankommande kollektivavtalsfrågor koncentreras till vissa fackorgan inom förvaltningarna. Dessa organ förutsätts skola för den samordning i avtalstekniska frågor, som kan erfordras, repliera på statens avtalsnämnd och försvarets avtalsdelegation. På grund av särskilda förhållanden kommer jag i annat sammanhang att föreslå, att kollektivavtalsfrågorna inom arméintendenturförvaltningen hänförs till den administrativa byrån. Vid behandlingen av försvarets civilförvaltnings inre organisation tar jag till närmare behandling upp de delar av civilförvaltningstjänsten, som av­ ses skola hänföras till nämnda ämbetsverk.

D. Försvarets förvaltningsdirektion och vissa samordningsåtgärder.

1. Inledning. I den promemoria angående de allmänna riktlinjerna för det fortsatta propositionsarbetet på en förvaltningsreform, som var fogad till min skri­ velse den 30 oktober 1953 till överbefälhavaren in. fl. förutsattes, att försvarsförvaltningarnas samarbctsdelegation skulle utga ur organisationen och att en försvarets förvaltningsdirektion skulle inrättas. Vissa allmänna riktlinjer drogs i samband därmed upp för dess arbetsuppgifter. Förvaltningsdirektionen skulle på ett högt plan utgöra ett samordnande och i viss utsträckning övervakande organ för försvarsförvaltningen, främst i vad avsåg krigsmaterielförvaltningen. Inrättandet av direktionen

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

förutsattes ej skola innebära ändring i försvarsförvaltningarnas ställning såsom centrala ämbetsverk under Kungl. Maj :t. Förvaltningsdirektionen skulle ha att avgöra principiella frågor om huvudförvaltningsprincipen, utöva överinseende över samarbetsdelegationerna, verka för samordning och utveckling av krigsmaterielanskaffningen samt ägna uppmärksamhet åt krigsindustriplaneringsfrågor samt åt att anskaffningsverksamheten ordnades rationellt under hänsynstagande till olika krav av bl. a. militär, teknisk och ekonomisk art. Direktionen tänktes preliminärt skola vara sammansatt på följande sätt. Överbefälhavaren skulle äga rätt att, när han så önskade, inträda som ordförande. Eljest skulle särskild ordförande utses. Ledamöter skulle vara souscheferna för armétygförvaltningen, arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen. Försvarsgrenschef skulle ha rätt att inträda, i vilket fall vederbörande souschef (er) skulle få deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Två eller tre av Kungl. Maj :t utsedda representanter för näringslivet av erkänd erfarenhet och skicklighet förutsattes skola permanent ingå i förvaltningsdirektionen. Vid behandling av fråga, som berörde försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen eller försvarets sjukvårdsstyrelse, skulle vederbö­ rande verkschef adjungeras som ledamot. Vid behandling av krigsindustriplaneringsfrågor skulle chefen för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap inträda som ledamot. Chefen för försvarsstaben och statssekreteraren i försvarsdepartementet skulle äga närvara vid sammanträdena och delta i överläggningarna. överbefälhavaren och förvaltningsdirektionen förutsattes komma att få tillgång till ett kansli, som tänktes kunna betjäna jämväl försvarets standardiseringsdelegation och vissa av de mera betydelsefulla samarbetsdele­ gationerna. Ifrågavarande kansli skulle omfatta endast få personer. Vid tillfällig ansvällning av arbetet borde förstärkning kunna erhållas från för­ valtningarna. Goda möjligheter skulle beredas direktionen att anlita experter. Det framhölls slutligen i promemorian, att den närmare utformningen av förvaltningsdirektionens uppgifter, arbetssätt och beslutanderätt ford­ rade ytterligare överväganden.

2. Överbefälhavarens förslag den 7 januari 1954 m. m.

I min skrivelse den 30 oktober 1953 uppdrogs åt överbefälhavaren att inkomma med förslag angående organisation och personalbehov för för­ valtningsdirektionens kansli ävensom att i samråd med vissa angivna myn­ digheter förbereda en effektiv krigsindustriplanering inom den nya orga­ nisationens ram.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 135

I anslutning till nämnda uppdrag har överbefälhavaren i skrivelse den 7 januari 1954 framlagt vissa förslag rörande såväl förvaltningsdirektionens organisation, arbetsområde m. in. som vissa andra samordnings­ frågor inom den centrala försvarsförvaltningen.

a. Försvarets förvaltningsdirektion.

I fråga om förvaltningsdirektionens sammansättning ansluter sig över­ befälhavarens förslag i väsentliga delar till promemorian, dock att överfälhavaren icke förutsätts skola ingå i direktionen eller kunna utöva ord­ förandeskapet i densamma. I syfte att säkerställa överbefälhavarens in­ flytande föreslås i stället att det skall ankomma på överbefälhavaren att vid behov uppta samordningsfrågor, liksom andra frågor inom direktionens verksamhetsområde, till överläggning i militärledningen, i vilket fall direk­ tionens medlemmar kallas till militärledningssammanträde. Förslag om att fråga av angiven art skall tas upp i militärledningen bör enligt överbe­ fälhavarens mening kunna avges såväl av direktionen som av vederbörande förvaltningsmyndigheter liksom även av försvarsgrenschef och av chefen för försvarsstaben. Förvaltningsdirektionens uppgifter anges i överbefälhavarens förslag skola vara att avgöra principiella frågor om huvudförvaltningsprincipens tillämpning, att överlägga om frågor av central betydelse för försvarets för­ valtning och att verka för närmare samordning av förvaltningsmyndig­ heternas verksamhet samt att utöva överinseende över samarbetsdelegationerna. Om enighet icke uppnås i direktionen rörande fråga om huvudför­ valtningsprincipens tillämpning, bör enligt förslaget direktiv inhämtas från överbefälhavaren. Det framhålls, att denna direktivrätt innebär en utvidg­ ning av överbefälhavarens nuvarande direktivrätt i fråga om förvaltnings­ myndigheternas krigsförberedelsearbete. Härav betingade ändringar före­ slås i förvaltningarnas instruktioner. I överensstämmelse med vad som gäller beträffande av överbefälhavaren meddelade direktiv angående krigs­ förberedelsearbetet föreslås att, om någon myndighet icke finner sig kunna följa direktiven i fråga om huvudförvaltningsprincipens tillämpning, myn­ digheten skall ha att anmäla detta till överbefälhavaren, som i dylikt fall, om enighet ej kan uppnås, skall hänskjuta frågan till Kungl. Maj:t. Till överbefälhavarens ifrågavarande skrivelse är fogat ett utkast till instruktion för förvaltningsdirektionen. Enligt utkastet skall direktionens uppgifter omfatta, utöver vad som framgår av vad som sagts i det före­ gående, att behandla samordningsfrågor överhuvudtaget ävensom övriga ärenden angående effektivisering av försvarets krigsindustriplanering och krigsmaterielanskaffning i övrigt samt att i samband härmed vidta åtgär­ der för att åstadkomma en gynnsam lokalisering av krigsindustrin och ett effektivt utnyttjande av landets resurser. Direktionen förutsätts vidare skola vara ett organ för ömsesidig orientering om pågående och avsedd

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

verksamhet. Instruktionsutkastet innehåller en bestämmelse om skyldighet för direktionsmedlemmarna att hålla direktionen underrättad om förestå­ ende anskaffningar av större vikt, som planläggs av vederbörande förvalt­ ning, liksom om andra ärenden av betydelse. De skall vidare ha att tillse att frågor, som rör samordning, underställs direktionen. I anslutning till det sålunda framlagda förslaget hävdar överbefäl­ havaren, att man genom att inrätta försvarets förvaltningsdirektion och genom att mera regelmässigt till överläggning i militärledningen ta upp även vissa samordningsfrågor, som berör direktionens verksamhetsområde, vidgar möjligheterna för en ökad samordning av operativ och förvaltningsmässiga frågor till gagn för krigsberedskap och effektivitet. överbefälhavaren föreslår, att ett gemensamt sekretariat för överbefäl­ havaren och förvaltningsdirektionen inrättas för beredning av ärenden, som berör förvaltningsdirektionens verksamhetsområde. Sekretariatet för­ utsätts stå under ledning av en överdirektör eller byråchef, som alternativt bör kunna vara militär, civilmilitär eller civil. Denne bör vara sekreterare i förvaltningsdirektionen samt i militärledningen vid sådana samman­ träden, då frågor som tillhör förvaltningsdirektionens verksamhetsområde där upptas till behandling, överbefälhavaren uttalar som sin mening, att de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i förvaltningsdirektionen även bör vara rådgivande experter åt överbefälhavaren och de centrala förvalt­ ningsmyndigheterna i industriella frågor och problem, som sammanhänger med krigsmaterielanskaffningen.

b. Samarbetsdelegationer. Överbefälhavaren biträder tanken på att nuvarande tekniska delega­ tioner ersätts av samarbetsdelegationer. Dylika bör enligt överbefälhavarens uppfattning inrättas efter förvaltningsdirektionens bestämmande, dels för frågor som gäller viss materiel eller vissa materielgrupper, dels för frågor av allmän natur, t. ex. krigsindustriplanering. Samarbetsdelegationernas allmänna uppgifter bör enligt förslaget vara att främja samverkan och enhetlighet förvaltningsmyndigheterna emellan. Ordförande och sekrete­ rare bör i regel utses inom den förvaltningsmyndighet, som har den mest omfattande verksamheten inom det område, som samarbetsdelegationen avser, överbefälhavaren förutsätter, att heltidsanställd personal kan komma att erfordras för vissa samarbetsdelegationers verksamhet. I bilaga till skrivelsen utvecklas vissa synpunkter på samarbetsdelegatio­ nernas verksamhet. Delegationernas allmänna uppgift anses böra bestå i att vara organ för ömsesidig orientering om pågående och avsedd verk­ samhet, att föreslå att likartade arbetsuppgifter fördelas mellan berörda centrala

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 137

förvaltningar så, att dubbelarbete undviks och en rationell arbetsrutin skapas, att eftersträva att enhetlighet åvägabringas mellan de centrala förvalt­ ningsmyndigheterna i fråga om materiel, materielbeskrivningar m. m. samt bestämmelser för materielens underhåll, redovisning och förvaltning i övrigt, att verka för att enhetliga grunder tillämpas beträffande materielanskaffningens olika stadier, att i övrigt verka för att alla möjligheter till besparingar och rationali­ seringar inom respektive område tillvaratas under hänsynstagande till olika krav av militär, teknisk och ekonomisk art, att verka för samordning av resor till utlandet i kommersiellt eller studiesyfte samt att hålla övriga samarbetsdelegationer orienterade om frågor, som berör dessa. överbefälhavaren förordar, att redan från den nya organisationens början samarbetsdelegationer inrättas för standardisering och klassificering, mätdon och kontrollmetodik samt kontrollbestämmelser, inköpsfrågor och leveransbestämmelser samt krigsindustriplanering. Dessutom förutsätter överbefälhavaren, att nuvarande tekniska delega­ tionen bibehålls i form av samarbetsdelegationer. I samarbetsdelegation bör enligt förslaget ingå, dels representanter för vederbörande förvaltningsmyndigheter inom försvaret, dels i förekommande fall representanter för andra berörda myndigheter, varjämte särskilda experter av förvaltningsdirektionen anses böra kunna ställas till förfo­ gande. Samarbetsdelegation bör inom sig utse ordförande, vilken i regel bör till­ höra den förvaltningsmyndighet, som har den mest omfattande verksam­ heten inom berört område. Sekreterare bör utses inom den förvaltnings­ myndighet, som ordföranden tillhör, dock att sekreterare till samarbets­ delegation för krigsindustriplanering utgår ur särskild personal. För vissa samarbetsdelegationer räknas med att heltidsanställd personal skall ingå i den försvarsgrensförvaltning, som förvaltningsdirektionen bestämmer. Samarbetsdelegationernas verksamhet bör övervakas och samordnas av förvaltningsdirektionen, som enligt förslaget skall ha direktivrätt i förhål­ lande till delegationerna. Delegationerna skall genom sina representanter lämna respektive myndigheter förslag till de åtgärder, som anses påkallade. Delegation bör även äga befogenhet att föreslå vederbörande myndigheter att viss fråga tas upp till behandling inom förvaltningsdirektionen. Slut­

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ligen anses samarbetsdelegation böra hålla överbefälhavaren och förvaltningsdirektionen kontinuerligt informerade om sin verksamhet genom att insända sammanträdesprotokoll och verkställda utredningar till förvaltningsdirektionens sekreterare. Överbefälhavaren finner det lämpligt att Kungl. Maj :t utfärdar särskilda bestämmelser angående samverkan mellan de centrala förvaltningsmyn­ digheterna samt grunderna för huvudförvaltningsprincipens tillämpning in. in.

c. Vissa frågor om krigsindustriplanering.

överbefälhavaren tar vidare upp vissa frågor om krigsindustriplanering till behandling och anför därom bland annat följande. En väl genomförd krigsindustriplanering är av vital betydelse såväl ur krigsberedskapssynpunkt som med hänsyn till uthålligheten i krig. För att planeringen skall få full effekt krävs, dels samordning av de krigsindustriplanläggande myndigheternas verksamhet, dels nära samarbete dessa myndigheter emellan. Frågor av denna art tillhör militärledningens och förvaltningsdirektionens verksamhetsområde. Genom den tilltänkta förvaltningsorganisationen kommer dessa frågor att väsentligt tillta i om­ fattning, varjämte ett utökat samarbete kommer att krävas med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. En rationalisering och effektivisering av verksamheten är även påkallad. Främst för att tillgodose behovet av samordning och samverkan de olika myndigheterna emellan bör ytter­ ligare personal tillkomma i organisationen. De direktiv, som det åligger överbefälhavaren att utfärda rörande krigs­ industriplaneringen, samt de åtgärder i övrigt, som i anslutning härtill bör vidtas för att rationalisera verksamheten, sammanhänger nära med det operativa krigsförberedelsearbetet liksom med operationernas genomfö­ rande. Det ankommer vidare på överbefälhavaren enligt gällande instruk­ tion att avgöra prioritetsfrågor, som bl. a. uppstår vid fördelning av till­ gänglig industrikapacitet. Den personal, som erfordras för att i ovan­ nämnda hänseende biträda överbefälhavaren, måste emellertid nära sam­ arbeta med chefen för tidigare omnämnt sekretariat, särskilt vid förbere­ dandet av frågor berörande förvaltningsverksamheten, vilka skall upptas på militärledningssammanträde. Med hänsyn härtill bör personalen i fråga ställas till överbefälhavarens förfogande men redovisas i anslutning till detta sekretariat. Personalens arbetsuppgifter och tjänstgöringsförhållanden torde närmare böra regleras av överbefälhavaren. Ur denna personal bör jämväl sekreterare utgå till ovan angiven samarbetsdelegation för krigs­ industriplanering, varigenom även i detta led en fast anknytning sker mellan den operativa och förvaltningsmässiga verksamheten på det krigsindustriella området. Tillkomsten av denna personal liksom inrättandet av en samarbetsdele­ gation för krigsindustriplanering utgör ett första led i de åtgärder, som bör vidtas för att förbereda en effektiv krigsindustriplanläggning. Redo­ görelse för övriga åtgärder på krigsindustriplaneringens område ävensom

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

i förekommande fall förslag till de bestämmelser, som må utfärdas av Kungl. Maj :t, kommer i sinom tid att lämnas.

d. Personalfrågor.

För det för förvaltningsdirektionen och överbefälhavaren gemensamma sekretariatet föreslås, såsom tidigare berörts, en överdirektor eller byråchef som chef. De arbetsuppgifter, som skall åligga denne i egenskap av, dels biträde åt överbefälhavaren, dels biträde åt förvaltningsdirektionen anses vara av den art, att de ställer stora krav på befattningshavarens förmåga till samarbete, hans administrativa och förvaltningsmässiga sakkunskap samt hans kännedom om militära, tekniska, ekonomiska och industriella förhållanden, överbefälhavaren betonar, att arbetsuppgifterna är mång­ skiftande och ofta kommer att kräva stor grannlagenhet, varför det är av väsentlig betydelse att handlingsfrihet föreligger att tillsätta lämplig per­ son. Befattningen bör kunna besättas med lämplig militär, civilmilitär eller civil person.

Sekretariatet anses i övrigt böra bestå av ett kanslibiträde.

Den personal, som bedöms erforderlig för krigsindustriplanering, anses böra ställas till överbefälhavarens förfogande med hänsyn till det nära sammanhanget mellan, å ena sidan, den operativa planläggningen och operationernas genomförande samt, å andra sidan, krigsindustriplanlägg­ ningen och verksamheten vid krigsindustrin. Personalens arbetsuppgifter och tjänstgöringsförhållanden förutsätts skola regleras av överbefälhavaren. Överbefälhavaren framhåller, att för närvarande endast en i försvarssta­ bens kvartermästaravdelning ingående kapten ur fälttygkåren vid sidan a\ andra omfattande arbetsuppgifter kan ägna sig åt handläggning av krigs­ industrifrågor. För att leda verksamheten bör enligt överbefälhavaren av­ ses en officer med högre militärteknisk utbildning eller motsvarande civilmilitär befattningshavare med ingående sakkunskap i fråga om den vikti­ gaste krigsmaterielens konstruktion och tillverkning och med erforderlig kännedom om den operativa underhållsplanläggningen. Härutöver bedöms en kapten med teknisk utbildning eller motsvarande civilmilitär befattnings­ havare erforderlig.

Överbefälhavaren framhåller, att tillverkning av krut och sprängämnen utgör ett av de områden, som bereder och genom den tekniska utvecklingen även i fortsättningen kommer att bereda de militära myndigheterna jäm­ förelsevis stora svårigheter. Tillverkningskapaciteten inom detta område är helt avgörande för produktionsomfånget beträffande ammunition och inverkar därför väsentligt på krigsberedskap och krigsuthållighet. Sär­ skild sakkunskap bör därför enligt överbefälhavarens uppfattning finnas företrädd på sprängämnesområdet för att biträda med beredning av hit­ hörande frågor och i samråd med förvaltningsmyndigheterna verka för

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

att befintlig kapacitet utbyggs till en med hänsyn till bland annat ersättningstjänsten betryggande omfattning. överbefälhavaren understryker behovet av att ytterligare statistisk och ekonomisk expertis ställs till hans förfogande bland annat för att bedöma och sammanställa försvarskostnadernas utveckling på längre sikt samt för att förbereda frågor, som av överbefälhavaren kan komma att tas upp inom militärledningen. Här syftas på spörsmål rörande krigsmaktens äskanden och medelsbehov och den avvägning mellan försvarsgrenarna, som överbefälhavaren har att göra. För biträde med handläggning av nämnda ekonomiska frågor föreslås att en förste byråsekreterarebefattning inrättas. Innehavaren anses böra inneha högre utbildning, främst i nationalekonomi och statistik. Arbetsuppgifterna anges skola i första hand vara att biträda med beräkningar angående för­ svarskostnadernas utveckling på längre sikt, statistiska sammanställningar rörande försvarsanslagen samt jämförande studier av försvarskostnaderna i utlandet.

e. Försvarsgrenschefernas och försvarsgrensförvaltningarnas skrivelse till överbefäl­ havaren.

Vid utarbetandet av överbefälhavarens förslag har samråd ägt rum med såväl försvarsgrenscheferna och försvarsgrensförvaltningarna som försva­ rets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen, försvarets sjukvårdssty­ relse och försvarets forskningsanstalt. Till överbefälhavarens skrivelse är fogad en gemensam skrivelse till överbefälhavaren från försvarsgrens­ cheferna och försvarsgrensförvaltningarna, i vilken dessa till väsentliga delar tar avstånd från de allmänna riktlinjerna i min förut berörda prome­ moria men ej heller i alla delar kan ansluta sig till överbefälhavarens förslag. I sistnämnda avseende erinras till en början i skrivelsen om att försvars­ grensförvaltningarna vid överläggningar med representanter för försvars­ staben framfört den uppfattningen, att överbefälhavaren icke bör ingå i direktionen. Detta anses oförenligt med överbefälhavarens ställning och det framhålls att det är lika oriktigt att stabsorgan deltar i det rent förvaltningsmässiga arbetet som om förvaltningsorganen skulle ha medbestäm­ manderätt i det operativa arbetet. I skrivelsen anförs vidare bland annat följande. Souschefernas m. fl. erinringar berörde jämväl försvarsgrenschefernas samt statssekreterarens ställning i direktionen ävensom frågan om direk­ tionens sekretariat. Inom försvarsstaben har därefter utarbetats nytt utkast till Kungl. Maj :ts instruktion för förvaltningsdirektionen. Det är över sistnämnda utkast myndigheterna nu har att yttra sig. Försvarsstaben har i nu förevarande förslag i viss utsträckning beaktat förvaltningsmyndigheternas erinringar, men på den viktigaste punkten innehåller förslaget alltjämt den enligt myndigheternas uppfattning oregel­

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 109. 141

mässiga ordningen, att överbefälhavaren tilläggs befogenheter såsom för­ valtningsmyndighet, främst då det gäller att avgöra fragoi om huvudföl valtningsprincipens tillämpning. Instruktionen stadgar sålunda att, därest enighet i fråga om huvudförvaltningsprincipens tillämpning icke föreligger, överbefälhavarens direktiv skall inhämtas. Därjämte skall det^ tillkomma överbefälhavaren att i militärledningen uppta samordningsfrågor i för­ valtningsärenden. Vidare skall förvaltningsdirektionen och överbefälha­ varen ha ett sekretariat, i administrativt hänseende anknutet till försvars­ staben. Överbefälhavarens ställning i förhållande till de centrala förvaltnings­ myndigheterna är reglerad genom 1942 års försvarsbeslut samt genom 1943 års beslut rörande organisationen av försvarsväsendets centrala förvalt­ ning. Vid det förarbete, som föregick nämnda beslut, framgick den prin­ cipen att för en klar ansvarsfördelning mellan den högsta militära led­ ningen och försvarsgrensförvaltningarna erfordras en klar avgränsning av överbefälhavarens åligganden i förhållande till förvaltningen. Denna prmcip är genomgående i gällande instruktioner för ö\erbefälhavaren, för militärledningen samt för försvarsgrensförvaltningarna.

I syfte att styrka riktigheten av denna uppfattning åberopas dels utta­ lande av 1941 års militära förvaltningsutredning, dels ock uttalande av föredragande departementschefen i 1943 års förvaltningsproposition (nr 180). Sistnämnda uttalande är av följande lydelse. Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har över­ befälhavaren ansett, att ett skiljande mellan kommando- och förvaltnings­ myndighet i näst högsta instans icke är förenligt med en fullt rationell ledning av försvaret. Enligt hans mening bör frågan om en enhetlig led­ ning av försvarsförvaltningen undersökas. För min del uttalade jag mig redan vid framläggande av propositionen 1942: 210 angående den fort­ satta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter för en begränsning av överbefälhavarens åligganden i syfte att bevara hans tid och förmåga åt de stora frågornas bemästrande samt för en effektiv av­ lastning av överbefälhavaren från allt detaljarbete. I denna anda har också gällande instruktion för överbefälhavaren utformats. Enligt denna instruktion utövar överbefälhavaren under Kungl. Maj :t den militära led­ ningen av och uppsikten över krigsmakten. Han är, i vad på honom an­ kommer, Kungl. Maj :t ansvarig för att krigsmakten äger högsta krigsdugligliet och tjänstbarhet i övrigt samt att militära operationer planläggs och leds i enlighet med de riktlinjer, som må anges av Kungl. Maj :t. Att härutöver betunga överbefälhavaren jämväl med ansvaret för handhavande i tekniskt och ekonomiskt hänseende av försvarsväsendets angelägenheter bör enligt min mening icke ifrågakomma. Om så skedde, skulle syftet med de nyligen vidtagna förändringarna i överbefälhavarens ställning lätt nog kunna åtminstone i viss män förfelas och risk uppkomma, att hans väsent­ liga uppgifter, de militära, måste eftersättas. I likhet med både 1940 och 1941 års utredningar anser jag därför, att överbefälhavaren icke bör vara ett mellanled mellan Kungl. Maj it och de centrala ämbetsverken inom den militära förvaltningen.-------- — I fråga om överbefälhavarens inflytande på de för försvarsvasendet ge­ mensamma förvaltningsorganen finner jag i likhet med 1941 års förvalt-

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ningsutredning, att det bör åligga ifrågavarande myndigheter att vid full­ görandet av krigsförberedelsearbetet följa de direktiv, som överbefälhavaren finner erforderligt att meddela. Med hänsyn till önskvärdheten av att civil­ förvaltningen intar en i förhållande till de militära myndigheterna såvitt möjligt självständig ställning, torde överbefälhavarens direktivrätt i för­ hållande till nämnda ämbetsverk lämpligen icke böra omfatta annat än grunderna för civilförvaltningens eget krigsförberedelsearbete.

I skrivelsen görs gällande, att överbefälhavarens utkast till instruktion för förvaltningsdirektionen strider mot den konstitutionella uppbygg­ naden av och arbetsfördelningen inom försvaret. Det framhålls, att förvaltningskunskapen inom högkvarteret finns hos centralförvaltningen och att i överbefälhavarens direktivrätt icke får inläggas någon mera vid­ sträckt befogenhet i avseende å rena förvaltningsuppgifter. Om förvalt­ ningsdirektionen icke kan enas i frågor om huvudförvaltningsprincipens tillämpning, måste övermyndigheten vara Kungl. Maj:t. Endast förvalt­ ningsmyndigheterna själva eller Kungl. Maj :t bör kunna döma om vilken förvaltning, som bör åläggas huvudförvaltningsuppdrag eller om sådant uppdrag överhuvudtaget bör åläggas. Om förvaltningschef anser, att den egna förvaltningsmyndigheten t. ex. icke disponerar resurser för att kunna ta på sig ansvaret i tekniskt och ekonomiskt hänseende, då det gäller att fungera som huvudförvaltningsmyndighet, kan överbefälhavaren icke anses ha kompetens att bättre än förvaltningsmyndigheten bedöma dylika möj­ ligheter. Endast Kungl. Maj:t bör enligt myndigheternas mening i sådant fall äga befogenhet att dirigera samarbetsformerna, i vilken verksamhet ingår att bedöma behovet av förvaltningspersonal m. m. Skrivelsen innehåller vidare en gensaga mot att förvaltningsfrågor skall kunna tas upp till behandling i militärledningen. Genom en dylik ordning anses förvaltningsdirektionen komma i direkt underordnad ställning till militärledningen, dit direktionens medlemmar enligt överbefälhavarens för­ slag skall kunna kallas. Försvarsgrenscheferna och för svar sgrensförvaltningarna finner det befogat, att militärledningen har rätt att erhålla upp­ lysningar från förvaltningsdirektionen, och framhåller, att direktionen i detta hänseende bör inta samma ställning till överbefälhavaren, som de centrala förvaltningsmyndigheterna nu gör. Myndigheterna framhåller slutligen, att de icke kan ansluta sig till den ordningen att förvaltningsdirektionens sekretariat i administrativt hänse­ ende anknyts till försvarsstaben. Denna ordning anses ägnad att äventyra en klar ordning i fråga om handläggning av förvaltningsärenden. Myndig­ heterna uttalar den uppfattningen, att särskilt sekretariat icke erfordras utan att hithörande arbetsuppgifter kan ombesörjas av personal ur för­ valtningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 143

f. Överbefälhavarens bemötande av försvarsgrenschefernas och försvarsgrensforvaltningarnas erinringar. Överbefälhavaren bemöter de invändningar, som sålunda framställts av försvarsgrenscheferna och försvarsgrensförvaltningarna. I fråga om överbefälhavarens direktivrätt beträffande huvudförvaltningsprincipens tillämpning anförs bland annat följande. Föreslaget stadgande kommer icke att innebära något åsidosättande av inom svensk statsförvaltning förhärskande princip att centrala förvalt­ ningsmyndigheter lyder direkt under Kungl. Maj :t. Direktivrätt tillkom­ mer redan i sällande instruktioner överbefälhavaren, utan att detta anses inkräkta på ämbetsverkens ställning. Direktivrätten är nämligen sa ut­ formad — enligt vad som tidigare anförts — att förvaltningsmyndighet omedelbart skall göra anmälan till överbefälhavaren, därest den finner sig i särskilt fall icke kunna efterkomma överbefälhavarens direktiv. Kan där­ vid icke enighet uppnås, skall ärendet av överbefälhavaren underställas Kungl. Maj :t. Föreslagen direktivrätt i frågor rörande huvudförvaUningsprincipens tillämpning innebär ingen ändring av nuvarande förhållande mellan överbefälhavaren och försvarets centrala förvaltningsmyndigheter utan endast en utvidgning av direktivrättens omfattning. Motivet härtill är bl. a. att en riktig och väl genomförd tillämpning av huvudförvaltmngsprincipen kan öka möjligheterna att erhålla en effektivare krigsindustri­ planläggning och således inverka på krigsberedskapen. Härtill kommer att frågor rörande huvudförvaltningsprincipens tillämpning i de flesta fall torde kunna lösas inom förvaltningsdirektionen. Till bemötande av invändningarna mot förslaget om att samordnings­ frågor, som berör förvaltningsdirektionens område, skall kunna tas upp till överläggning i militärledningen, gör överbefälhavaren gällande, att en dylik ordning är väl förenlig med den för militärledningen gällande instruk­ tionen (SFS 811/48). Enligt denna instruktion är militärledningens upp­ gift att ur det samlade riksförsvarets synpunkt överlägga om för krigs­ makten centrala frågor och verka för närmare samordning av verksam­ heten inom krigsmakten. Då överbefälhavaren kan bestämma vilka per­ soner, som må kallas till militärledningens sammanträden, anser över­ befälhavaren att det redan nu finns möjligheter att inom militärledningen överlägga om viktigare förvaltningsfrågor, överbefälhavaren betonar vi­ dare, att de för försvarsgrenarna gemensamma underhållsfrågor, som sam­ manhänger med det operativa krigsförberedelsearbetet och som skall be­ handlas i militärledningen, nära sammanhänger med det krigsförberedelse­ arbete, som de centrala förvaltningsmyndigheterna har att utföra på grund­ val av bland annat överbefälhavarens direktiv. I fråga om sekretariatet erinrar överbefälhavaren om att dess verksam­ het såsom organ åt förvaltningsdirektionen enligt förslaget regleras av direktionens ordförande, varigenom förvaltningsmyndigheternas inflytande i detta hänseende anses säkerställt. I anslutning härtill anför överbefäl­ havaren.

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Myndigheternas farhågor torde främst hänföra sig till den verksamhet, sekretariatet kommer att utföra för att biträda överbefälhavaren, överbe­ fälhavaren är emellertid redan nu oförhindrad att ta upp frågor, som be­ rör förvaltningsverksamheten, till överläggning i militärledningen. Sekre­ tariatets inrättande innebär i detta hänseende endast att överbefälhavaren till sitt förfogande får personal för beredning av dessa ärenden. Det torde vara till väsentlig fördel ur samordnings- och kontinuitetssynpunkt, att denna personal är gemensam för överbefälhavaren och förvaltningsdireklionen. Möjligheterna att redan i ett förberedande skede sammanjämka stabs- och förvaltningssynpunkterna kommer härigenom att underlättas.

g. Försvarets civilförvaltnings yttrande till överbefälhavaren.

Överbefälhavaren har även bifogat yttrande från försvarets civilförvalt­ ning över här ifrågavarande förslag. Under framhållande att det på grund av den knappt tillmätta tiden icke varit möjligt för ämbetsverket att underkasta förslagen någon ingående granskning, inskränker sig civilförvaltningen till att lägga fram vissa all­ männa synpunkter. Civilförvaltningen framhåller till en början, att överbefälhavarens förslag syns bygga på den förutsättningen, att ifrågavarande samarbetsfrågor skulle ställas under överbefälhavarens överinseende och att viss hithörande verksamhet skulle ankomma på försvarsstaben. Ämbetsverket ifrågasätter, huruvida en dylik anordning står i överensstämmelse med inom försvars­ departementet uppdragna allmänna riktlinjer för det fortsatta propositionsarbetet på en förvaltningsreform, sådana de sammanfattats i den av mig inledningsvis berörda promemorian. I fortsättningen anför civilförvalt­ ningen följande. Ehuruväl något klart uttalande härom icke förekommer i promemorian, vill det dock av vad i densamma anförs närmast synas som om de upp­ dragna riktlinjerna bygger på den tanken, att hithörande frågor skulle handläggas inom ett från de militära myndigheterna och eljest fristående organ. Pa detta tyder bl. a. uttalandet, att överbefälhavaren skall äga rätt att, när han sa önskar, inträda som ordförande i förvaltningsdirek­ tören, en anordning som knappast skulle vara erforderlig, därest avsikten varit, att verksamheten skulle ges den anknytning till försvarsstaben, som de remitterade förslagen syns ge vid handen. Mot bakgrunden av den uppfattning, som civilförvaltningen sålunda bibringats angående sättet för att bedriva den samordnande verksamhet i hithörande hänseenden, vilken enligt direktiven skulle finna sin organisa­ toriska form i försvarets förvaltningsdirektion, förefaller de remitterade förslagen innebära ett väsentligt avsteg från vad som åsyftats med den i direktiven skisserade anordningen. Civilförvaltningen kan därför icke an­ sluta sig till uppfattningen att de vid genomförandet av den nya organisa­ tionen i förevarande avseenden erforderliga bestämmelserna skall bygga på de grundtankar, som kommit till uttryck i förslagen. Fastmer lär dessa bestämmelser böra utformas med utgångspunkt från att vid sidan av såväl

Kungl. May.ts proposition nr 109. 145

de militära stabsorganen som förvaltningsorganen skapas en fristående organisation för samordningsverksamheten. Härvid måste självfallet till­ ses, att såväl de militära som de förvaltningsmässiga intressena bereds tillräckligt inflytande på verksamheten. Civilförvaltningen anser sig emel­ lertid icke i förevarande sammanhang böra närmare ingå på frågan om hur och i vilken form de i direktiven antydda intentionerna skall förverk­ ligas utan förutsätter, att detta spörsmål löses inom försvarsdepartementet vid den fortsatta beredningen av förvaltningsreformen. Stöd för denna sin uppfattning tror civilförvaltningen sig jämväl finna däri, att något upp­ drag härutinnan icke lämnats någon myndighet i departementschefens skrivelse. Civilförvaltningen framför den tanken i fråga om utformningen av bli­ vande bestämmelser om samverkan mellan förvaltningsmyndigheterna, att föreskrifter i frågan bör sammanföras i en urkund. I denna anses under olika avsnitt böra behandlas syftet med verksamheten samt dess olika former. Under denna förutsättning anser civilförvaltningen, att det icke föreligger behov av särskild instruktion för förvaltningsdirektionen utan att bestämmelserna om dess sammansättning och arbetssätt ävensom motsvarande spörsmål i fråga om samarbetsdelegationerna lämpligen kan ingå som särskilda avdelningar i nämnda urkund. Från de synpunkter, som civilförvaltningen lägger på här ifrågavarande spörsmål, anser sig ämbetsverket icke kunna ansluta sig till förslaget om att förvaltningsdirektionens kansli skall utgöra ett i administrativt hänse­ ende till försvarsstaben knutet sekretariat. Civilförvaltningen framhåller, att ämbetsverket saknar möjlighet att när­ mare bedöma de personalberäkningar som ingår i överbefälhavarens för­ slag, bland annat av den anledningen att behovet av personal blir beroende av försvarsgrensförvaltningarnas möjligheter att inom ramen för blivande personaluppsättningar ställa personal till förfogande för samarbetsdelega­ tionerna. Vidare uttalar civilförvaltningen, att såvitt ämbetsverket kan finna, varken tillskapandet av en fast organisation för samarbetet mellan försvarsgrensförvaltningarna eller andra skäl pakallar den förstärkning av kvartermästaravdelningen, som överbefälhavaren begär i form av en förste byråsekreterarbefattning.

Departementschefen. Förvaltningsutredningen ägnade frågorna om samordningen inom för­ svarets centrala förvaltning stort intresse. I detta hänseende ma erinias, att enligt utredningens uppfattning en för försvaret gemensam tygför­ valtningstjänst rent principiellt innefattade den lämpligaste organisations­ formen. Utredningen förordade vidare ett gemensamt intendenturförvaltningsverk. Förutom att utredningen förutsatte att vissa samarbetsorgan skulle inrättas, föreslog den tillskapandet av ett centralt, överbefälhavaren direkt underställt ämbetsverk, försvarets industriplanering. Utöver spe- 10—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 109.

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ciella arbetsuppgifter skulle detta verk utöva viss samordnande och ledande verksamhet. Verket skulle härigenom komma att i viss utsträckning er­ hålla en i förhållande till övriga försvarsförvaltningar överordnad ställ­ ning. För den direkta ledningen av verket borde enligt utredningen finnas en souschef. På denne borde ankomma att personligen tillse, att de centrala försvarsförvaltningarnas inköpsverksamhet bedrevs efter ekonomiska grun­ der. I fråga om inköp av stor ekonomisk betydelse borde souschefen äga befogenhet att personligen delta i förvaltningarnas merkantila förhand­ lingar. Beslut om inköp borde i dylika fall i vanlig ordning fattas av respektive förvaltning, men souschefen för industriplaneringen borde ha skyldighet att i förekommande fall .anmäla avvikande mening, varvid vad som i ärendet förekommit borde bringas till Kungl. Maj :ts kännedom. Vidare föreslog förvaltningsutredningen, att industriplaneringen i anslut­ ning till sin krigsindustriplanerande verksamhet skulle ha möjlighet att följa av förvaltningarna utlagda större fredsbeställningar. Detta kunde lämpligen ske genom att förvaltningarna ålades att till industriplaneringen översända kopior av beställningar överstigande visst belopp, förslagsvis 10 000 kronor. Dessutom borde verket äga befogenhet att infordra uppgift från förvaltningarna om planerade inköp, som ur krigstillverkningssynpunkt eller ekonomisk synpunkt fick anses vara av stor vikt. Industri­ planeringen borde ha möjlighet att ge förvaltningarna direktiv beträffande utläggningen av inköpen så, att i den mån detta var möjligt, industrier, som avsågs skola delta i tillverkningen under krigsfara och krig, erhöll beställningar på motsvarande materiel i fred. Därvid borde industriplane­ ringen beakta, att anskaffningarna även ur fredsekonomisk synpunkt blev fördelaktiga. Industriplaneringen skulle även ha att avgöra frågor om huvudförvalt­ ningsmyndighet beträffande olika materielslag. För detta ändamål borde centralplaneringen inom verket utarbeta ett detaljerat och fullständigt fördelningsförslag, vilket efter samråd med försvarsgrenscheferna och såvitt möjligt i samförstånd med dem borde fastställas av försvarets industri­ planering med chefskapet i detta fall utövat av överbefälhavaren. Med hän­ syn till behovet av jämkningar i grunderna för fördelningen av huvud­ förvaltningen borde centralplaneringen utföra ett fortlöpande utrednings­ arbete för att åstadkomma en smidig anpassning av fördelningen efter det aktuella läget. Det bör här erinras att Kungl. Maj :t samtidigt med föreskrifterna den 28 september 1951 om försvarets centrala förvaltning även meddelade be­ stämmelser för samverkan mellan försvarets förvaltningsmyndigheter be­ träffande materielanskaffning. Bestämmelserna i fråga, för vilka redo­ görelse lämnats under Kap. I, innebär bland annat att tekniska delegatio­ ner inrättas efter överenskommelse för varje särskilt fall mellan berörda

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 147

myndigheter för att främja samverkan mellan försvarets förvaltningsmyn­ digheter i frågor, avseende materiel på såväl konstruktions- och försöks­ stadiet som under tillverkning. Det samordnande och sammanhallande organet för de tekniska delegationernas verksamhet utgörs av försvarsförvaltningarnas samarbetsdelegation. Denna skall därjämte verka för ömsesidig orientering i frågor rörande anskaffning av materiel för krigs­ makten. Såsom framgår av tidigare redogörelser har de myndigheter som yttrat sig över förvaltningsutredningens förslag eller i anslutning därtill i olika hänseenden framlagt egna förslag, understrukit vikten av samordning mellan försvarsförvaltningens olika delar. Vid behandlingen av tygförvalt­ ningstjänsten har jag antytt de olika samordningsåtgärder, som jag anser påkallade. Även om förvaltningsutredningens organisationsförslag icke för­ verkligas i fråga om inrättandet av försvarets industriplanering, anser jag det dock angeläget att vissa till grund för förslaget liggande tankar så långt möjligt tillvaratas. I den departementspromemoria med allmänna riktlinjer för det fort­ satta propositionsarbetet på en förvaltningsreform, som utgjorde bilaga till min merberörda skrivelse den 30 oktober 1953 till överbefälhavaren m. fl., skisserades huvuddragen av vissa samordningsåtgärder. Bl. a. berör­ des samarbetsdelegationernas uppgifter och vissa grundläggande synpunk­ ter anfördes i fråga om försvarets förvaltningsdirektion. Enligt övervägan­ dena inom försvarsdepartementet borde detta organ inrättas för att på ett högt plan handha vissa samordningsfrågor och i viss utsträckning full­ göra funktioner, som enligt förvaltningsutredningens förslag skulle an­ komma på försvarets industriplanering. De förslag i fråga om försvarets förvaltningsdirektions organisation och arbetsuppgifter m. m. samt beträffande samarbetsdelegationernas ställ­ ning in. m. som överbefälhavaren lämnat i anslutning till honom i förenämnda skrivelse lämnat uppdrag, ävensom de yttranden till överbefäl­ havaren, som försvarsgrenscheferna och försvarsgrensförvaltningarna ge­ mensamt avgett, återspeglar de högsta militära myndigheternas synpunkter på här ifrågavarande samordningsfrågor. Då jag nu går att mera i detalj framlägga förslag beträffande samordnande åtgärder, sker detta efter det att jag noggrant övervägt de sålunda framförda synpunkterna. Såsom tidigare i olika sammanhang framhållits bör samarbetsdelegationer inrättas för olika ändamål. Dessa samarbetsdelegationer ersätter nuvarande tekniska delegationer. Den föreslagna benämningen syns mera ändamålsenlig än den nuvarande, eftersom även andra frågor än sådana av teknisk natur med fördel bör kunna göras till föremål för samordning. Jag erinrar i detta sammanhang att förvaltningsutredningen tänkt sig ett samarbetsorgan för biblioteks- och referattjänst. Exempel på andra icke tekniska områden, inom vilka samarbetsdelegationer bör kunna ifråga-

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

komma, utgör redovisningsfrågor och till sin natur likartade förvaltningsbestämmelser, som utfärdas av olika centrala förvaltningar. Jag erinrar om att jag vid behandlingen av de principiella synpunkterna på tygförvaltningstjänsten nämnt vissa samarbetsdelegationer, som enligt min uppfattning borde tillkomma inom den nya organisationen och av vilka några borde få anlita försvarets förvaltningsdirektions kansli. Jag anser mig sakna anledning att här närmare gå in på frågan om samarbetsdelegationernas allmänna uppgifter, befogenheter, arbetsformer m. m. Dessa frågor bör utredas mera i detalj i samband med att de regleras instruktionsmässigt. Det vill emellertid synas mig som om av överbefälhavaren fram­ lagt förslag i nämnda hänseenden i huvudsak är ägnat att ligga till grund för blivande bestämmelser. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att det med hänsyn till de olikartade arbetsområdena knappast torde vara möjligt att enhetligt reglera samarbetsdelegationernas verksamhet. Jag återkommer i fortsättningen till vissa frågor angående samarbetsdelegatio­ nernas ställning. I stället för den nuvarande försvarsförvaltningarnas samarbetsdelegation och för att fullgöra vissa uppgifter, som enligt förvaltningsutredningens förslag skulle ankomma på försvarets industriplanering, bör ett samord­ nande organ på hög nivå inrättas. Detta organ torde lämpligen böra be­ nämnas försvarets förvaltningsdirektion. Såsom i det följande närmare utvecklas är direktionens inrättande ej avsett att medföra ändring i för­ svarsförvaltningarnas ställning som centrala, Kungl. Maj:t direkt under­ ställda ämbetsverk. Direktionen bör under inga förhållanden få utvecklas till ett forum för löpande ärenden eller frågor av sekundär betydelse. Dess arbetsuppgifter kan sammanfattas så, att den bör ha att behandla prin­ cipiella frågor om huvudförvaltningsprincipen, utöva överinseende över samarbetsdelegationerna, verka för samordning, utveckling och rationali­ sering av krigsmaterielanskaffningen, samordna krigsindustriplaneringen samt ägna uppmärksamhet åt att den centrala förvaltningsverksamheten bedrivs rationellt under hänsynstagande till vissa samordningskrav av tek­ nisk och ekonomisk art. Innan jag närmare går in på frågorna om direktionens arbetsuppgifter m. m. anser jag mig böra beröra frågan om dess sammansättning. Överbefälhavaren gör gällande, att frågor inom förvaltningsdirektionens område formellt skulle kunna hänföras till det kompetensområde, som en­ ligt 2 § instruktionen för militärledningen (SFS 811/48) dragits upp för militärledningens verksamhet. Vid det bedömande som militärledningen skall göra ur det samlade riksförsvarets synpunkt torde emellertid med de arbetsuppgifter jag tänkt mig för förvaltningsdirektionen tyngdpunkten böra ligga på andra synpunkter än dem som förvaltningsdirektionen har att anlägga. Militärledningen syns mig därför icke utgöra ett lämpligt forum för de förvaltningsmässiga bedömanden under beaktande av telc-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 149

niska, ekonomiska och organisatoriska faktorer, som bör ankomma på förvaltningsdirektionen. Ur organisatorisk synpunkt och med beaktande av grundtanken bakom förslaget om inrättandet av en förvaltningsdirektion anser jag att denna bör fungera som ett särskilt organ. Med utgående från den uppfattningen, att förvaltningsdirektionen bör behandla ärenden angående huvudförvaltningsprincipens tillämpning, kan jag icke biträda förslaget om att vid bristande enighet direktivrätt tillaggs överbefälhavaren. I dylika fall bör enligt min mening frågan underställas Kungl. Maj :t. Jag anser det å andra sidan betydelsefullt att inflytande beträffande de samordnings- in. fl. frågor, varom det här rör sig, bereds överbefälhavaren. Det säger sig självt att ärenden inom förvaltningsdirektionen kan ha ett direkt samband med det operativa krigsförberedelsearbetet och andra om­ råden, för vilka överbefälhavaren har ansvaret, och att han följaktligen bör erhålla möjligheter att delta i avgörandena. Den enda konsekventa lös­ ningen är enligt min uppfattning att överbefälhavaren bär rätt att fun­ gera som ordförande i förvaltningsdirektionen. De principiella invänd­ ningar häremot, som rests av försvarsgrenscheferna och försvarsgrensforvaltningarna, kan jag för min del icke tillmäta någon avgörande betydelse. Bortsett från att det enligt min mening knappast är möjligt att beträffande den högsta militära instansen uppehålla någon sträng boskillnad mellan förvaltningsverksamliet och övrig militär verksamhet, anser jag rent for­ mella synpunkter icke böra få stå i vägen för en i och för sig ändamåls­ enlig organisation. Om den av mig i det föregående angivna ställningen inom förvaltningsdirektionen bereds överbefälhavaren, innebär, såvitt jag kan bedöma, detta ingalunda att han otillbörligt betungas med förvaltningsgöromål eller att med hans ställning oförenliga förvaltningsbefogenheter inryms åt honom. Detta torde framgå av vad i det följande anförs beträf­ fande förvaltningsdirektionens arbetsformer in. m. Ledamöter av försvarets förvaltningsdirektion bör vara souscheferna för armé tygförval t ningen, arméintendent urförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen. Försvarsgrenschef bör ha rätt att inträda, i vilket fall vederbörande souschef (er) bör få deltaga i överläggningarna men icke i be­ sluten. Tre av Kungl. Maj :t på viss tid förordnade personer, som represen­ terar erkänd erfarenhet och skicklighet på näringslivets område, bör peimanent ingå i förvaltningsdirektionen. En av de sålunda särskilt ut­ sedda ledamöterna bör av Kungl. Maj:t förordnas att fungera som ordfö­ rande, då ordförandeskapet ej utövas av överbefälhavaren. Då fråga behand­ las, som berör försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen eller försvarets sjukvårdsstyrelse eller vid vars behandling sakkunskap från nå­ gon av dessa myndigheter eljest kan vara erforderlig, bör vederbörande verkschef adjungeras som ledamot. Vid behandling av krigsindustriplane­ ringsfrågor slutligen bör chefen för riksnämnden för ekonomisk försvars-

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

beredskap inträda som ledamot. Ledamot bör ha rätt att vid sammanträde biträdas av experter. Chefen för försvarsstaben bör äga närvara vid sammanträden och delta i överläggningarna. Den här föreslagna sammansättningen ansluter sig i viss utsträckning till vad som nu gäller beträffande försvarsförvaltningarnas samarbetsdelegation. Av skäl som jag nyss framlagt anser jag, att överbefälhavaren bör ha rätt att inträda som ordförande. Jag finner det angeläget och ändamåls­ enligt att på ett högt plan till den centrala försvarsförvaltningen knyta per­ soner, som är väl förtrogna med näringslivet. Härigenom kommer denna att tillföras värdefull industriell och ekonomisk sakkunskap. Möjligheter skapas vidare att på ett tidigt stadium dryfta tveksamma anskaffningsfrågor. Stort värde bör även tillmätas möjligheterna att i denna ordning ut­ jämna motsättningar och underlätta förståelsen mellan förvaltningarna och industrin. För att fylla sina uppgifter måste förvaltningsdirektionen ha tillgång till ett kansli. Om förvaltningsdirektionen ges den av mig föreslagna ställningen och sammansättningen, syns det enligt min mening icke tillräckligt att, såsom överbefälhavaren föreslagit, för kansliuppgifterna endast inrätta dels ett sekretariat med även andra uppgifter än att biträda förvaltningsdirektio­ nen, dels förstärka försvarsstabens kvartermästaravdelning med viss per­ sonal för bl. a. beredning av ärenden angående krigsindustriplanering. I stället bör ett kansli inrättas för förvaltningsdirektionen, som har till upp­ gift att betjäna denna. Detta kansli får omfatta endast få personer och icke tillatas att växa ut till ett ämbetsverk. Vid tillfällig ansvällning av arbets­ uppgifterna bör hjälp kunna erhållas från förvaltningarna. Goda möjligheter bör beredas förvaltningsdirektionen att anlita experter. Till frågan om den närmare sammansättningen av kansliet återkommer jag under kap. III För­ valtningsmyndigheternas in. m. organisation. Jag vill emellertid redan i detta sammanhang förutskicka, att jag bedömer det vara av sådan vikt, att chefen för kansliet besitter höga kvalifikationer och att en auktoritativ ställning bereds honom, att jag anser att en befattning i lönegrad 16 på löneplan 2 bör avses för ändamålet. Såsom i annat sammanhang framhållits, bör förvaltningsdirektionens kansli betjäna även vissa viktigare samarbetsorgan. Exempel härpå utgör föisvarets standardiseringsdelegation, de samarbetsdelegationer för mätdon och kontrollmetodik, för enhetliga kontroll- och leveransbestämmelser m. in., som förutsätts skola inrättas. Som tidigare framhållits, bör förvaltningsdirektionen utöva överinseendet över samarbetsdelegationerna, givetvis utan att ta befattning med detalj­ spörsmål. Det ligger i sakens natur att direktionen i frågor av mera allmän räckvidd bör ha direktivrätt i förhållande till delegationerna. Rapporter över verksamheten bör av delegationerna lämnas till direktionens kansli.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Förvaltningsdirektionen bör ha att behandla frågor om huvudforvaltningsmyndighet enligt i stort sett de principer, som förvaltmngsutredmngen tänkt sig beträffande försvarets industriplanering. Det bor alltsa ankomma på direktionen att beträffande olika materielslag utse huvudforvaltmngsmyndighet samt att tillse att de jämkningar sedan vidtas, som betingas av det aktuella läget. Direktionen bör även ha att medge undantag från huvudförvaltningsprincipens tillämpning på grund av särskilda oms an i0

heter. Förvaltningsdirektionen bör även behandla vissa frågor rörande sam­

ordning, effektivisering och utveckling av anskaffningsverksamheten i fred

Direktionen bör härvidlag beakta att den fredsmassiga planeringen sa vitt möiligt anknyter till krigsindustriplaneringen. . . Frågan om förvaltningsdirektionens uppgifter i avseende a krigsindu­ striplaneringen är i viss mån beroende av resultatet av den utredning i frågan, som överbefälhavaren anmodats vidta i samråd med nksnamnden för ekonomisk försvarsberedskap och Övriga berörda myndigheter, överbe­ fälhavarens nu föreliggande förslag innebär, såsom också av överbefälha­ varen framhållits, icke att ifrågavarande uppdrag slutforts. Jag delar över­ befälhavarens i det föregående återgivna synpunkter på betydelsen av en väl organiserad och effektiv krigsindustriplanering. Till frågan om till­ sättandet av särskilda samarbetsdelegationer för krigsindustriplanering an­ ser iag att förvaltningsdirektionen bör ta ställning. Krigsindustriplaneringen för försvaret i dess helhet bör samordnas av forvaltningsdirektionen under hänsynstagande till av överbefälhavaren utfär­ dade direktiv till de centrala förvaltningsmyndigheterna för tillgodoseende av krigsberedskapen och de militära operationernas planläggning och ge­ nomförande. Härvid förutsätts att i likhet med vad nu ar fallet dessa direktiv före utfärdandet remitteras för yttrande till de centrala förvalt­ ningsmyndigheterna. Därjämte bör de remitteras för yttrande till forvaltningsdirektionen, som vid avgivande av sitt yttrande bör ha tillgång ti förvaltningsmyndigheternas ställningstagande i ärendet. Därest inom direktionen frågor skulle uppkomma, som kan inverka på krigsberedskapen samt operationernas genomförande och planläggning, t. ex. prioritetsfrågor, bör direktionen med yttrande hänskjuta ärendet till överbefälhavaren, som redan nu har beslutanderätt i dylika frågor Det bör även ankomma på direktionen att ägna uppmärksamhet åt att den centrala försvarsförvaltningen arbetar rationellt och med lämplig ar­ betsfördelning de olika myndigheterna emellan under eftersträvande av kostnads- och personalbesparingar. För detta ändamål bor direktionen ha befogenhet att föranstalta om organisatoriska undersökningar och hos Kungl. Maj :t framlägga förslag inom detta område. De mest värdefulla resultaten av förvaltningsdirektionens verksamhet torde vinnas genom att erfarenheter och synpunkter utbyts under kollegiala

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

former. Emellertid bör direktionen, såsom framgår av vad jag tidigare an­ fört, behandla frågor rörande huvudförvaltningsprincipens tillämpning och tillsättande av samarbetsdelegationer, samt samordna krigsindustriplanei ingen. Vidare bor direktionen äga föreslå organisatoriska och ekonomiska utredningar inom den centrala förvaltningen. I förhållande till samarbetsdelegationerna bör förvaltningsdirektionen ha direktivrätt, såsom jag ock tidigare framhållit. I övriga frågor beträffande krigsmaterielförvaltningen och krigsmaterielanskaff ningen anser jag att direktionen bör tillerkännas ratt att i forhållande till de olika förvaltningarna meddela rekommenda­ tioner. Därest förvaltningsmyndighet icke anser sig kunna följa av förvaltnings­ direktionen meddelad rekommendation eller meddelat beslut, skall myndig­ heten inom viss tid anmäla detta till direktionen. Kan enighet ej härige­ nom nås, skall direktionen underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. Förvaltningsdirektionen bör sammanträda i regel en gång varje månad. Vid sammanträdena bör föras protokoll. Beslut torde inom direktionen bora fattas efter majoritetsprincipen med utslagsröst för ordföranden. Det torde bora ankomma på förvaltningsdirektionen att årligen avge berättelse över sin verksamhet till Kungl. Maj :t. Denna berättelse kan lämpligen inne­ hålla även en kortfattad översikt över samarbetsdelegationernas arbete. Som jag i annat sammanhang framhållit bör den organiserade samord­ ningen av förvaltningsverksamheten icke undanskymma vikten av det mera formlöst bedrivna samarbete i olika frågor, som redan nu äger rum i stor utsträckning. Detta samarbete bör utvidgas och intensifieras. Det syns mig bl. a. ändamålsenligt, att chefer för underavdelningar av förvaltningar med likartade arbetsuppgifter regelbundet sammanträder för utbyte av erfaren­ heter och synpunkter. Jag syftar härvid i första hand på sådana för de olika förvaltningarna gemensamma organ som administrativa byråer, inköpsavdelningar, normaliebyråer, organ för ledning av förråds- och verkstadsdrift m. in. Såsom framgår av i det föregående lämnad redogörelse framför försva­ rets civilförvaltning tanken att blivande bestämmelser om samverkan mellan förvaltningsmyndigheterna bör sammanföras i en särskild urkund, i vilken under olika avsnitt bör behandlas syftet med verksamheten samt dess olika former. I denna urkund skulle även tas in bestämmelser om förvaltningsdirektionens sammansättning, ställning, arbetssätt m. in. ävensom erforder­ liga allmänna föreskrifter om samarbetsdelegationerna. För egen del finner jag detta förslag i hög grad beaktansvärt. En för den centrala försvarsförvaltnmgen i dess helhet gällande författning av detta slag bör därför komma till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 153

E. Vissa personalkårfrågor.

1946 års militära förvaltningsutredning. I samband med behandlingen av arméförvaltningen har förvaltningsutredningen tagit upp vissa personalkårfrågor. Utredningen har vidare i anslutning till förslaget om försvarets intendenturförvaltnings organisation framfört sina synpunkter på spörsmålet om en för försvaret gemensam intendenturkår. Vid dryftandet av de personalkårfrågor, som utredningen funnit aktu­ ella i samband med utformningen av arméförvaltningens organisation, framhåller utredningen till en början, att den räknar med att såväl offi­ cerare med högre teknisk utbildning som civilmilitära ingenjörer alltjämt skall tas i anspråk för den mera kvalificerade tekniska tjänst inom för­ svaret, som fordrar ett visst mått av militära insikter. Efter att ha lämnat en översikt över de personalkårer, varom här är fråga, nämligen fälttygkåren, arméingenjörkåren och tygstaten, uttalar utredningen som sin åsikt, att den ordning enligt vilken i tygförvaltnings­ tjänst sysselsatt personal för närvarande hänförs till olika personalkårer, framstår som föga rationell. Enligt utredningens uppfattning bör ur fälttygkåren avföras de för den centrala tygförvaltningstjänsten erforderliga tekniskt högkvalificerade offi­ cerarna. Dessa officerare, av vilka krävs utbildning vid högre kurs inom artilleri- och ingenjörhögskolan (krigshögskolan) samt därutöver ofta specialutbildning vid teknisk högskola, bör enligt utredningens mening antingen bilda en med generalstabskåren jämställd elitkår, förslagsvis benämnd tygstabskåren, eller ock inordnas i generalstabskåren. Utan att ta ställning till vilket alternativ som bör väljas har utredningen i sina organisationsförslag räknat med det förstnämnda alternativet. Inom fälttygkåren bör enligt utredningen bibehållas övriga nu dithörande personalkategorier. I likhet med bl. a. 1945 års försvarskommitté, som i detta hänseende dock icke vann statsmakternas gehör, anser utred­ ningen vidare, att i fälttygkåren bör inordnas truppförbandens tygoffi­ cerare. Utredningen uttalar som sin bestämda uppfattning, att först genom en sådan åtgärd en enhetlig ledning och utövning av den lokala tygförvalt­ ningstjänsten kan upprätthållas. Utredningen uttrycker vidare den uppfattningen, att till fälttygkåren bör hänföras även de nu till tygstaten hörande tygförvaltarna och tyg­ skrivarna. Dessa anses ha betydligt större samhörighet med den övriga personalen inom fälttygkåren än med de för användning i reparationstjänsten avsedda tygverkmästarna, tyghantverkarna, arméteknikerna och furirerna, vilka sistnämnda fyra personalkategorier utredningen anser böra utgöra tygstaten. Fälttygkåren skulle, enligt vad utredningen bedömer, med

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

den föreslagna sammansättningen på tygtjänstens område bli en motsva­ righet till vad intendenturkåren är inom intendenturtjänsten. I fråga om arméingenjörkåren anför utredningen följande. Till arméingenjörkåren bör enligt utredningens mening principiellt höra alla ledande ingenjörer vid armén av vilka med hänsyn till deras uppgifter antingen med avseende å krigsmaterielens projektering, konstruktion och tekniska underhåll eller i avsedda krigsbefattningar fordras ett visst mått av militära insikter. I enlighet härmed borde det stora flertalet ledande ingenjörer inom arméförvaltningen liksom de för tygtjänst avsedda ingen­ jörerna inom högre staber samt vid vissa skolor och truppförband vara arméingenjörer. Med hänsyn till angelägenheten av att dessa ingenjörer äger erfarenhet av verkstadstjänsten vid armén och för att genom enkla omplaceringsåtgärder kunna bereda dem möjlighet att erhålla sådan erfarenhet borde vidare verkstadscheferna och verkstadsingenjörerna vid tygverk­ städerna tillhöra arméingenjörkåren. Framför allt skulle härigenom också en tillfredsställande rekrytering av verkstadsbefälet kunna ernås. Ett genomförande av de angivna principerna skulle emellertid innebära en avsevärd utökning av kåren. En sådan kan icke ske på en gång utan att kvalitetskraven eftersätts. Utredningen anser därför att kårens utbyggnad bör ske successivt, i huvudsak nedifrån genom inrättande — på sätt redan nu i viss omfattning tillämpas — av ett för varje år lämpligt avpassat antal rekryteringstjänster men även i viss omfattning genom intagning i kåren av civilanställda ingenjörer, som på annat sätt än den vanliga rekryteringsvägen inhämtat erforderliga militära insikter. Jämsides härmed torde en viss begränsning i personalantalet vid kåren kunna åstadkommas genom överflyttning av vissa arbetsuppgifter, som nu åvilar arméingenjörer vid truppförbanden, på tygstatspersonal. Genom utökningen av arméingenjör­ kåren skulle en motsvarande minskning av den civila ingenjörpersonalen äga rum. Under arméingenjörkårens utbyggnadstid torde för arméingen­ jörer avsedda befattningar, som ännu icke kunnat besättas med arméingen­ jörer, få upprätthållas av personal ur andra personalkategorier.

Chef för den alternativt föreslagna tygstabskåren anser utredningen fälttygmästaren böra vara. Fälttygkåren, vars personal huvudsakligen av­ ses skola handha arméns tygförrådsvård, bör enligt utredningens uppfatt­ ning stå under chefskap av chefen för arméförvaltningens förrådsbyrå. Arméingenjörkåren skall enligt förslaget liksom för närvarande till chef ha arméöverdirektören, vilken tillika avses skola vara chef för arméförvalt­ ningens verkstadsavdelning. Den sistnämnde är även såsom målsman för såväl freds- som krigsreparationstjänsten tänkt som chef för tygstaten, som fortsättningsvis skulle komma att bestå så gott som uteslutande av personal avsedd för sådan tjänst. Vid genomförande av dessa förslag skulle generalfälttygmästaren erhålla en enligt utredningens bedömande välbe­ hövlig befrielse från direkt chefskap över personalkår. I förhållande till nämnda fyra personalkårer anses emellertid generalfälttygmästaren böra inta samma ställning, som militärbefälhavare intar till honom underställd personal, vilken icke tillhör personalkår. Efter att ha lämnat en redogörelse för rekrytering och utbildning av de

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 155

tre försvarsgrenarnas intendenturofficerare dryftar utredningen i samband med behandlingen av försvarets intendenturförvaltnings organisation för­ hållandevis ingående de fördelar, som enligt utredningens uppfattning skulle vara förenade med en för försvaret gemensam intendenturkår. Till­ komsten av en för försvaret gemensam intendenturförvaltning anser utred­ ningen böra föranleda att en dylik kår inrättas. Som skäl härför pekar ut­ redningen bl. a. på det förhållandet, att intendenturtjänsten är gemensam för samtliga försvarsgrenar och att dess utövare fördenskull bör kunna placeras på flertalet befattningar inom den centrala intendenturförvaltningen. En gemensam kår bedöms vara ägnad att främja en jämnare och rättvisare befordringsgång. Utredningen anser, att arméns rekryteringssätt — specialutbildning av officerare med några års trupptjänst bakom sig -— av flera skäl är det lämpligaste för en gemensam intendenturkår. Ehuru utredningen sålunda i princip förordar inrättande av en för försvaret gemensam intendenturkår, föreslår utredningen dock, att frågan härom och de därmed sammanhängande problemen, såsom rekryteringsoch utbildningsfrågorna, görs till föremål för särskild utredning under beaktande av att rimliga befordringsmöjligheter skapas inom den gemen­ samma kåren. Utredningen hävdar den ståndpunkten, att förslaget om inrättande av en för försvaret gemensam intendenturförvaltning bör genomföras utan att resultatet av utredningen om en gemensam personalkår avvaktas. För in­ tendenturofficerare avsedda befattningar inom försvarets intendenturför­ valtning bör enligt utredningens mening tills vidare kunna besättas ur de båda intendenturkårerna vid armén och marinen samt bland officerare i intendenturbefattning vid flygvapnet.

Remissyttranden. Försvarets civilförvaltning framhåller i sitt yttrande över förvaltningsutredningens betänkande, att ämbetsverket icke kan finna, att behov före­ ligger av att ur fälttygkåren avföra tekniskt högkvalificerade officerare för att antingen sammanföra dem i en särskild kår, tygstabskåren, eller ock inordna dem i generalstabskåren. Fastmera anser civilförvaltningen det kunna ifrågasättas, om man icke bör minska antalet personalkårer genom att sammanslå fälttygkåren och tygstaten till en gemensam kår. Civilförvaltningen biträder förslaget om alt truppförbandens tygoffi­ cerare inordnas i fälttygkåren. Beträffande frågan om gemensam intendenturkår anför civilförvalt­ ningen. Enligt civilförvaltningens mening talar vissa skäl för att en dylik gemen­ sam kår kommer till stånd. A andra sidan står detta spörsmål, såvitt äm­ betsverket kan bedöma, i så intimt samband med frågan om en gemensam central intendenturförvaltning, alt det ena spörsmålet knappast syns kunna lösas oberoende av den andra. I allt fall lär, på sätt också förvalt-

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ningsutredningen förutsatt, problemet kräva särskild utredning. Utan att vidare ingå på frågan vill civilföi'valtningen framhålla, att ju mer tekniskt inriktad den miltära verksamheten blir, desto dyrare ställer sig utbild­ ningen till befäl i skilda grader. Att i ett sådant läge för intendenturpersonalens del tillämpa ett utbildningssystem, som innebär fullständig utbild­ ning till truppbefäl, förefaller knappast försvarligt. Civilförvaltningen kan sålunda icke på sakens nuvarande ståndpunkt dela utredningens uppfatt­ ning, att arméns rekryteringssystem borde tillämpas vid rekrytering av en blivande egemensam intendenturkår.

Arméförvaltningen tillstyrker, att tekniskt högskoleutbildade officerare hänförs till stabsofficerskategorin men framhåller, att detta syfte kan för­ verkligas utan att en särskild personalkår skapas. Ämbetsverket erinrar i detta hänseende, att före år 1926 officerare, vilka förordnades som artilleri­ stabsofficerare, kvarstod i sina beställningar vid förband. På motsvarande sätt kan enligt arméförvaltningens mening här avsedda officerare fort­ farande tillhöra fälttygkåren men förordnas såsom »tekniska stabsoffice­ rare» och under denna särskilda rubrik uppföras i försvarsväsendets rulla. Arméförvaltningen understryker, att skapandet av en gemensam inten­ denturkår — något som ämbetsverket i och för sig avstyrker — förutsätter ytterligare omfattande utredningsarbete.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953 m. m. Arméförvaltningens tygavdelning tar i samband med sitt i andra sam­ manhang berörda, av mig i skrivelse den 30 oktober 1953 infordrade organisationsförslag ånyo upp frågan om tekniska stabsofficerare och anför bl. a. följande.

Behovet av militärtekniskt kunnande gör sig alltid gällande i spörsmål, som rör den egentliga krigsmaterielen, men framträder med olika styrka vid skilda materielslag allt efter graden av dessas överensstämmelse med i det allmänna livet förekommande produkter. Starkast framträder givetvis detta behov när det gäller materiel, som är av exklusivt militär natur, så­ som vapen, stridsfordon och ammunition. De på speciellt vapen- och ammunitionsområdet erforderliga kunskaperna bibringas sedan decennier officerare vid den militärtekniska högskolan (tidigare artilleri- och ingen­ jörhögskolans högre kurser och numera efter dennas sammanslagning med krigshögskolan vid denna skolas högre vapentekniska linje). Förutom stabsutbildning och undervisning i matematik, fysik, kemi, mekanik etc. omfattar undervisningen dessa vetenskapers tillämpning på de speciellt militärtekniska områdena; ytter- och innerballistik, militär materiel- och konstruktionslära etc. Undervisningen i dessa ämnen förekommer av naturliga skäl över huvud icke vid civila läroanstalter utan endast vid den militära högskolan. Huvuddelen av de officerare, som efter vederbörlig aspiranttjänstgöring skall användas i fortsatt tjänst vid förvaltningen, genomgår även viss komp­ letterande utbildning vid tekniska högskolor, varjämte de genom regel­ mässigt återkommande trupptjänstgöring bibehåller den nödvändiga kun­ skapen om materielens användning i dess rätta miljö.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 157

Tygavdelningen framhåller, att som en följd av våra dagars snabba tekniska utveckling spörsmålen rörande den egentliga krigsmaterielen kommit att inta en alltmer framträdande plats — militärt, tekniskt och ekonomiskt — inom arméorganisationen. Behovet av tekniskt högkvalificerade officerare med sin genom speciell utbildning förvärvade förmåga att bedöma de kombinerat militära och tekniskt-ekonomiska frågorna har till följd härav kommit att framträda med ökad styrka. Tygavdelningen framhåller vidare att frågan om de tekniska officerar­ nas antal, befordringsförhållanden m. in. under tolv års tid till följd av olika mellankommande utredningar skjutits på framtiden och att detta haft ofördelaktiga återverkningar. Sålunda uppges tio tekniskt välkvalificerade officerare av annan anledning än uppnådd pensionsålder under åren 1946—1953 ha avgått ur tjänst för att tillträda civila enskilda (i ett fall statlig) befattningar. På vissa områden anses de tekniskt välkvalificerade officerarna på grund av sin speciella utbildning icke kunna ersättas med annan personal. Därest armétygförvaltningen skall kunna nöjaktigt fullgöra sina uppgifter, anser tygavdelningen det erforderligt, att dylika officerare i den omfattning, som organisationsförslaget upptar, beräknas för tjänstgöring vid ämbets­ verket.

Med skrivelse den 29 december 1953 har chefen för armén avgett in­ fordrat förslag angående förvaltningsreformens återverkan på de mili­ tära och civilmilitära kårerna vid armén. Enligt detta förslag skall fälttygkårens officerare bestå av dels officerare med högre militär och teknisk ut­ bildning (tekniska stabsofficerare) för teknisk tjänst, dels officerare med utbildning vid tygförvaltningsskolan (tygofficerare) för egentlig tygför­ valtningstjänst. De tekniska stabsofficerarna förutsätts skola tjänstgöra vid armétygförvaltningen samt i mindre utsträckning dessutom vid armé­ staben, försvarets forskningsanstalt och fabriksstyrelsen.

Departementschefen. Som ett alternativ till förvaltningsutredningens förslag att antingen sammanföra de tekniskt högskoleutbildade officerarna i central tygför­ valtningstjänst vid armén till en särskild kår eller att inordna dem i gene­ ralstabskåren, föreslår chefen för armén och arméförvaltningens tygavdel­ ning, att inom fälttygkårens ram beställningar inrättas för tekniska stabs­ officerare. Till detta spörsmål kommer frågorna om att inordna förban­ dens tygofficerare i fälttygkåren samt att eventuellt överflytta tygförvaltare och tygskrivare från tygstaten till fälttygkåren. Jag erinrar, att chefen för armén i sistnämnda två hänseenden avgett förslag, vilka tillstyrkts av försvarets civilförvaltning i ämbetsverkets anslagsäskanden för inne­ varande budgetår. Vid anmälan av proposition nr 110 till 1953 års riksdag förklarade jag mig emellertid ej kunna biträda förslagen.

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Vad förvaltningsutredningen uttalat om att den nuvarande ordningen i fråga om personalkårerna inom tygförvaltningstjänsten framstår som föga rationell, vill jag för min del understryka. Jag är dock icke beredd att på grundval av nu föreliggande utredningar ta ställning till berörda personalkårfrågor. Dessa står enligt min mening icke heller i det direkta sam­ band med förvaltningsreformens genomförande att de obetingat kräver sin lösning i förevarande sammanhang. Enligt min mening föreligger behov av en allmän och förutsättningslös översyn av ifrågavarande personalkårers ställning och uppgifter inom för­ svaret. Jag ämnar sedermera föranstalta härom. Såsom jag närmare utvecklat vid behandlingen av principiella synpunk­ ter på intendenturförvaltningstjänsten anser jag mig icke för närvarande böra biträda förslaget om ett gemensamt intendenturförvaltningsverk för försvaret. Med hänsyn härtill torde ställning till frågan om inrättande av en gemensam intendenturkår ej böra tas i detta sammanhang. Jag står emellertid icke främmande för tanken att systemet med gemensam försvarsförvaltning i framtiden kan komma att omfatta även intendenturområdet. En dylik utveckling skulle uppenbarligen främjas, därest en gemen­ sam kår av officerare i förvaltningstjänst skapades i enlighet med vad förvaltningsutredningen föreslagit. Förutsättningarna för inrättande av en gemensam intendenturkår bör enligt min mening sedermera allsidigt över­ vägas.

F. Vissa gemensamma personal- och lönefrågor m. m.

1. Sättet för avlöningskostnadernas bestridande.

1946 års militära förvaltningsutredning. Avlöningskostnaderna för den vid de nuvarande försvarsgrensförvaltningarna tjänstgörande personalen bestrids dels från särskilda avlöningsanslag, dels från sakanslag, d. v. s. anslag som av riksdagen anvisats för anskaffnings- eller underhållsändamål. Militära och civilmilitära tjänste­ män innehar beställningar, som är uppförda på personalförteckning an­ tingen för armén, marinen eller flygvapnet eller ock för vederbörande cen­ trala ämbetsverk. I förra fallet, som är det vanligaste, bestrids avlöningen från ifrågavarande försvarsgrens avlöningsanslag, i senare fallet från ver­ kets avlöningsanslag. Den civila ordinarie personalen avlönas regelmäs­ sigt från vederbörande verks avlöningsanslag under det att avlöningen till civil extra ordinarie och extra personal utgår antingen från verkets avlö­ ningsanslag eller från sakanslag. Den sammanlagda avlöningskostnaden för försvarsgrensförvaltningen finns ingenstädes redovisad. Olägenheterna av berörda system, som har sin motsvarighet även vad angår försvarsgrenarnas avlöningskostnader, är mångahanda och har i

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 159

olika sammanhang varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Se­ nast har frågan om avlöningskostnadernas bestridande från sakanslag be­ handlats av riksdagens år 1948 församlade revisorer, vilka under § 5 i sin berättelse bl. a. uttalat, att sistnämnda spörsmål snarast borde upptas till förnyad prövning och att syftet därvid i första hand borde vara att över­ föra kostnaderna för tjänstemän, vilka utnyttjades för mera stadigvarande uppgifter, till avlöningsanslag. I den mån sakanslag jämväl i fortsätt­ ningen behövde tas i anspråk för ifrågavarande ändamål, borde enligt revisorernas mening speciella föreskrifter i ämnet utfärdas. I underdånigt utlåtande den 15 januari 1949 över vad riksdagsrevisorerna i frågan anfört förklarade sig 1946 års militära förvaltningsutredning dela den av revisorerna uttalade uppfattningen att en bättre översikt och ökad klarhet över lönekostnaderna inom försvarsväsendet ur statsfinansiell synpunkt var önskvärd. Detta kunde enligt utredningens me­ ning åvägabringas genom överförande till redovisning under försvarsgrensförvaltningarnas avlöningsanslag av sådan på sakanslag avlönad per­ sonal med stadigvarande arbetsuppgifter som under fredstid och på längre sikt kunde bedömas ingå i förvaltningens normala organisation. Genom strukturförändringar i försvarsväsendets organisation och vid tillfälliga an­ svällningar inom någon del av verksamheten kunde emellertid behov komma att uppstå av extra personal utöver normalorganisationen. Sålunda måste räknas med extraordinära arbetsuppgifter i samband med förekom­ mande sporadiska och speciellt stora materielanskaffningar, varvid tids­ begränsat behov av exempelvis konstruktörer, kontrollanter samt specialis­ ter och undantagsvis även av teknisk servicepersonal för materielens under­ håll kunde uppkomma. För sådan extra personal borde enligt utred­ ningens uppfattning lönekostnaden även i fortsättningen bestridas från sakanslag. Vad angår sådana verkstäder och förråd, som redovisar drifts­ kostnaderna å särskilda diversemedelstitlar (drifttitlar) helt fristående från riksstatsanslagen, uttalade utredningen i berörda utlåtande, att alla lönekostnader borde ingå i driftskostnaderna. Utredningen förklarade sig slutligen ämna i sina kommande organisationsförslag framlägga konkreta förslag rörande den personal, som borde avlönas från respektive förvalt­ ningars avlöningsanslag, under det att för de lokala förvaltningsmyndig­ heterna inom försvaret motsvarande förslag borde kunna uppgöras av för­ svarets centrala organisationskommitté efterhand som kommitténs under­ sökningar vid nämnda myndigheter fortskred. (Sedan kommittén numera upphört, fortsätts berörda undersökningar av statens organisationsnämnd.) Vid sina i dess nu avhandlade betänkande gjorda beräkningar av per­ sonalbehovet för armé-, marin- och flygförvaltningarna samt försvarets intendenturförvaltning har utredningen vad den civila personalen beträffar i enlighet med sina ovan återgivna uttalanden till en början undersökt vilken personal, som med den av utredningen föreslagna verksorganisa-

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

tionen är erforderlig för stadigvarande arbetsuppgifter på längre sikt, och beräknar för sådan personal medel under vederbörande verks avlöningsanslag. I nuläget är emellertid — framhåller utredningen — respektive förvaltningar belastade med vissa arbetsuppgifter, vilka direkt samman­ hänger med pågående konstruktions- eller försöksarbeten eller materielanskaffningar och om vilka man antingen med visshet kan förutse att de efter viss tid kommer att upphöra eller ock icke för närvarande kan be­ döma om och i vilken utsträckning de kommer att bli för framtiden be­ stående. Sistnämnda förhållanden finner utredningen vara rådande exem­ pelvis inom de förvaltningsenheter, som handhar teleteknisk och robotvapenmateriel. Den personal, som utredningen bedömt särskilt erforderlig för sådana göromål, anser utredningen skola avlönas med anlitande av vederbörliga sakanslag. Vad angår den militära och civilmilitära personal, som bör ingå i nyss­ nämnda ämbetsverk, är det enligt utredningens mening ur synpunkten att erhålla bästa möjliga översikt över verkens avlöningskostnader mest ratio­ nellt att uppföra beställningar för hela denna personal på respektive verks personalförteckning och beräkna medel för lön till densamma under ver­ kets eget avlöningsanslag. En sådan anordning anser utredningen emel­ lertid skola medföra svårigheter främst med avseende å sådana omplace­ ringar av beställningshavare mellan de centrala förvaltningarna samt sta­ ber och förband m. in., som av olika anledningar är önskvärda. Med hänsyn härtill anser sig utredningen icke böra förorda en dylik åtgärd utan stannar i stället för att i huvudsaklig överensstämmelse med vad som tillämpas för närvarande på vederbörande centrala verks personal­ förteckningar uppföra i stort sett allenast för verken avsedda militära och civilmilitära förordnandetjänster samt sådana tjänster inom verken, som skall kunna vara alternativt militära, civilmilitära eller civila eller två av dessa kategorier, samt sådana, som skall kunna alternativt besättas av beställningshavare ur olika vapenslag inom marinen, övriga militära och civilmilitära tjänster anser utredningen böra upptas å personalför­ teckning för vederbörlig försvarsgren varvid medel för avlöningskostnadernas bestridande anses böra beräknas under respektive försvarsgrens avlöningsanslag. För att statsmakterna skall erhålla en samlad översikt över avlöningskostnaderna för var och en av ifrågavarande centrala försvarsförvaltningar, bör emellertid enligt utredningens åsikt varje förvaltning i samband med att medel för ett budgetår äskas å det egna avlöningsanslaget framlägga ungefärliga beräkningar rörande behovet av personal ur olika kategorier med avlöning från vederbörande försvarsgrens avlöningsanslag eller sak­ anslag ävensom kostnaderna för avlöning till berörda personal. Vid bud­ getårets slut anser utredningen en efterkalkyl böra göras rörande de verk­ liga avlöningskostnaderna å dessa sistnämnda anslag för vid verket tjänst-

Knngl. Maj:ls proposition nr 109. 161

görande personal, vilka kostnader bör sammanställas med anslagsbelast­ ningen under samma budgetår på verkets eget avlöningsanslag. Beträffande försvarets industriplanering och försvarets civilförvaltning beräknar utredningen avlöningskostnaderna för dessa ämbetsverks hela personal under respektive verks eget avlöningsanslag. Den personal inom de centrala tyg- och intendenturförvaltningarna, som enligt de av utredningen angivna principerna fortsättningsvis skall avlönas från sakanslag, bör enligt utredningens uppfattning bli relativt fåtalig. Detsamma bör — framhåller utredningen — efter den granskning, som förutsätts skola företas av statens organisationsnämnd, bli fallet med den sakanslagsavlönade personalen vid de lokala förvaltningsmyndigheterna, bortsett från verkstäder och förråd med redovisning på driftstitlar där an­ vändning av sakanslag för avlönande av personal alltjämt skulle bli regel. För att förhindra, att sakanslag för framtiden i onormalt stor omfattning belastas med avlöningskostnader för tjänstemän, föreslår utredningen vissa begränsningar i myndigheternas befogenheter att inrätta icke-ordinaiie tjänster. Vid den tidigare behandlingen av spörsmålet om bestridandet av för­ svarets avlöningskostnader har understundom ifrågasatts att uppta alla kostnader för avlöning av tjänstemän på avlöningsanslag. Utredningen äi emellertid av den uppfattningen, att det av utredningen föreslagna till­ vägagångssättet erbjuder vissa fördelar framför en sådan anordning. Salunda anses det av utredningen förordade förfarandet innebära mindie risker för att ifrågavarande personalförstärkningar förlorar sin interimis­ tiska, tidsbegränsade karaktär och sina beröringspunkter med vederbö­ rande materielanskaffning än om avlöningskostnaderna upptas under av­ löningsanslag där de lätt anses komma att så småningom betraktas såsom permanenta. Om avlöningskostnader av berört slag upptas under sak­ anslag, finns enligt utredningens mening anledning förmoda, att i fort­ sättningen en mera grundlig prövning av personalbehovet kommer till stånd vid uppgörandet av anslagsäskanden. I den mån en sådan prövning ger vid handen, att visst personalbehov är för framtiden bestående, bör lönekostnaden självfallet — framhåller utredningen — överföras till av­ löningsanslag.

Remissyttranden. Arméförvaltningen tillstyrker utredningens förslag om överförande till redovisning under vederbörande ämbetsverks avlöningsanslag av sadan pa sakanslag avlönad personal med stadigvarande arbetsuppgifter, som under fredstid och på längre sikt kan bedömas ingå i normalorganisationen. Armé­ förvaltningen framhåller emellertid, att det med hänsyn till att verksam­ hetens omfattning — och därmed personalbeståndet — i viss utsträck­ ning är beroende på storleken av beviljade anslag för respektive materiel­ lt—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 109.

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

underhåll, materielanskaffning, forskning och försök, vilka anslag kan avsevärt variera under olika tidsperioder, ej sällan kan bli vanskligt att avgöra om en arbetsuppgift är att betrakta såsom stadigvarande på längre sikt. Beträffande det av utredningen föreslagna sättet för avlöningskostnadernas redovisning inför statsmakterna framhåller arméförvaltningen, att det ej minst under nuvarande förhållanden särskilt för tygförvaltningen torde vara förenat med svårigheter att i samband med medelsäskande å eget avlöningsanslag inemot ett år före början av vederbörligt budgetår framlägga ens ungefärliga beräkningar rörande behovet av personal ur olika kategorier med avlöning från arméns avlöningsanslag eller sakan­ slag samt kostnaderna härför. Det huvudsakliga syftet med förslaget i denna del förmodar arméförvaltningen kunna ernås, därest förvaltning­ arna åläggs att i efterhand lämna uppgift å de verkliga avlöningskostnaderna å nämnda anslag, lämpligen efter budgetårs utgång och i samband med nästkommande medelsäskande. Marinledningen förklarar sig i princip intet ha att erinra mot utred­ ningens förslag om överföring till redovisning under marinförvaltningens avlöningsanslag av större delen av ämbetsverkets på sakanslag avlönade personal. Marinledningen anser det emellertid med tanke på den erfarenhet, som vunnits i fråga om uppkommande personalbehov å vissa områden och minskade behov å andra, tveksamt om man bör knyta en så stor del av personalen till avlöningsanslaget, som förslaget innebär. Beträffande utredningens förslag rörande redovisningen av avlöningskostnaderna framhåller marinledningen, att de av utredningen förordade anordningarna skulle komma att medföra ett extra och betungande ar­ bete. Marinledningen erinrar om att officerare och mariningenjörer ofta tjänstgör endast kortare tider i marinförvaltningen och därvid icke er­ håller avlöning genom marinförvaltningen. Exakta löneuppgifter skulle beträffande sådan personal behöva inhämtas från de olika löneutbetalande myndigheterna. Marinledningen finner det böra tas i övervägande, huru­ vida värdet av en sådan uppgift kommer att stå i rimligt förhållande till kostnaderna för dess framställande. I varje fall — framhåller marinled­ ningen — bör arbetet inskränkas till att avse den ifrågasatta efterkalkylen. Beräkningar för ett kommande budgetår anser marinledningen bli alltför osäkra för att kunna tillmätas större värde. Vad angår frågan om avlöningskostnadernas bestridande då det gäller personal vid lokalförvaltningarna uttalar marinledningen, att en ovill­ korlig förutsättning för en överföring från sak- till avlöningsanslag är, att marinförvaltningens ställning med avseende på ifrågavarande personal där­ vid icke ändras och att sålunda marinförvaltningens befogenheter i fråga om inrättande av tjänster m. m. icke ges annan inskränkning än den, som kan föranledas av Kungl. Maj :ts särskilda direktiv härutinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 163

Marinledningen ansluter sig i princip till utredningens uttalanden om önskvärdheten att uppföra beställningarna för den militära och civilmili­ tära personal, som bör ingå i marinförvaltningen, pa ämbetsverkets per­ sonalförteckning. Marinledningen anser det rationellt att för samtliga byråchefs- och därmed i organisatoriskt hänseende likställda ävensom högre tjänster lönen knyts till befattningarna och icke bestäms med led­ ning av militär tjänsteställning. Lönen bör enligt marinledningens åsikt vara avpassad med hänsyn till de med befattningen förenade arbetsupp­ gifterna. Marinledningen anser sålunda, att på personalförteckningen bör uppföras dels de av utredningen angivna tjänsterna, som alternativt kan besättas ur olika personalkategorier, dels byråchefs- och högre tjänster, dock ej för befattningshavare, som tillika är kårchefer; dessa tjänster bör enligt marinledningen uppföras på staten för vederbörande kår. För att underlätta möjligheten till växeltjänstgöring anser marinledningen att lönen för de ledande befattningshavarna jämväl vid lokalförvaltningarna bör knytas till befattningarna och upptas på stat för vederbörande förvalt­ ning. Härjämte anser marinledningen lönen för dessa befattningshavare böra bestämmas i lämplig relation till lönen för byråchef (motsvarande) i marinförvaltningen. Med hänsyn till angivna förhållanden framhåller ma­ rinledningen att för chefstjänstemännen i marinförvaltningen som anställ­ ningsform bör ifrågakomma såväl förordnande på viss tid som fullmakt. Flygledningen förklarar sig dela utredningens uppfattning, att en över­ sikt över lönekostnaderna är önskvärd ur statsfinansiell synpunkt och att detta bör åstadkommas genom att huvuddelen av avlöningskostnaderna redovisas under vederbörande ämbetsverks avlöningsanslag. Byråchefsoch högre befattningar anser flygledningen alltid, oavsett anställningsfor­ men, böra uppföras å ämbetsverkets stat. Försvarets civilförvaltning instämmer i utredningens uttalande, att alla kostnader för löner åt heltidssysselsatt personal vid sådana verkstäder och förråd, som redovisar driftskostnaderna å särskilda diversemedelstitlar, bör inräknas i driftskostnaderna och följaktligen belasta sakanslag. Där­ emot anser ämbetsverket det knappast erforderligt att härutöver använda sakanslag för bestridande av avlöningskostnader. Ämbetsverket uttalar, att vissa skäl måhända kan tala för utredningens förslag, att sakanslag skulle få tas i anspråk för avlönande av personal, som anställts för extraordi­ nära arbetsuppgifter i samband med förekommande sporadiska och spe­ ciellt stora materielanskaffningar men att betydande svårigheter måste möta att avgöra, i vilka fall en arbetsuppgift är av sporadisk natur eller av stadigvarande art. Utredningens uttalande, att vid användning av sak­ anslag en mera grundlig prövning av personalbehovet skulle vara att för­ vänta, än om avlöningsanslag togs i anspråk, måste, förmodar civilför­ valtningen, grunda sig på en missuppfattning från utredningens sida. Civil­ förvaltningen framhåller, att dess hittills vunna erfarenheter härutinnan i

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

varje fall gått i rakt motsatt riktning. Civilförvaltningen förordar, att an­ vändningen av sakanslag begränsas till att avse avlöningar åt personal vid sådana verkstäder och förråd som ovan nämnts. Skulle emellertid sakan­ slag anses böra därutöver få anlitas, bör detta enligt civilförvaltningens mening inskränkas till att avse allenast extra tjänster. Civilförvaltningen tillstyrker, att specificerade för- och efterkalkyler budgetårsvis skall upp­ göras rörande storleken av avlöningskostnaderna å sakanslagen. I syfte att begränsa möjligheterna att använda sakanslagen för avlöningar anser civilförvaltningen vidare att i samband med uppgörandet av dispositionsföreskrifter till de olika sakanslagen skall anges de maximibelopp, som må tas i anspråk för här avsett ändamål inom såväl centralförvaltningarna som lokalmyndigheterna. Statens lönenämnd finner icke anledning till erinran mot de av utred­ ningen uppdragna riktlinjerna för avlöningskostnadernas bestridande i olika fall. Lönenämnden understryker emellertid angelägenheten av att vid myndigheter, som icke redovisar över driftstitlar, sakanslagsavlönade tjänster endast inrättas för tillfälliga arbetsuppgifter. Svenska officers förbundet förklarar sig av andra skäl än utredningens hysa den uppfattningen, att lönerna för befattningshavare inom den cen­ trala förvaltningen bör påföras vederbörlig förvaltnings stat. Vid en ratio­ nell organisation bör enligt förbundets åsikt lönen vara knuten till befatt­ ningen och avpassas efter med densamma förenade arbetsuppgifter och an­ svar, icke efter innehavarens militära tjänsteställning. De av förvaltningsutredningen anförda problemen med omplaceringar bör enligt förbundets mening i princip icke få lägga hinder i vägen för lönens knytande till be­ fattningen, åtminstone då det gäller befattning såsom byråchef eller högre befattningshavare. För de förra finner sig förbundet icke heller kunna godta lägre lönegradsplacering än normalbyråchefs, vilket i några fall före­ slagits av utredningen. För lägre befattningshavare (sektions- och detalj­ chefer) anser förbundet att i viss mån andra synpunkter gör sig gällande. För dessa befattningshavare är — framhåller förbundet — som regel om­ placeringar vanligare än för byråchefer och högre befattningshavare, var­ till kommer att deras ansvarsområden och arbetsuppgifter icke torde vara så strängt definierade som byråchefers och högre tjänstemäns. Här anser förbundet det sålunda icke medföra större olägenheter att placera beställningshavare upptagen på försvarsgrens stat i befattning inom central för­ valtning.

Departementschefen.

De önskemål, som vid olika tillfällen framförts om en bättre översikt över lönekostnaderna inom försvaret än som är möjlig med det nu tilllämpade systemet för redovisning av sådana kostnader, anser jag vara angeläget att i största möjliga utsträckning tillgodose. Jag är emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 165

icke beredd att i förevarande sammanhang till behandling uppta frågan i vidare mån än såvitt angår de förvaltningsmyndigheter, vilka berörs av det organisationsförslag jag här framlägger. Jag avser emellertid att så snart sig göra låter föreslå åtgärder till lösning av spörsmålet även för för­ svaret i övrigt. Till vad förvaltningsutredningen anfört rörande sättet för avlöningskostnadernas bestridande vid här ifrågavarande centrala förvaltningar kan jag i allt väsentligt ansluta mig. Jag anser sålunda, att medel för avlö­ nande av den civila personal, som är erforderlig för stadigvarande arbets­ uppgifter, bör beräknas under vederbörande verks avlöningsanslag. Även för tillfälligt anställda civila tjänstemän bör emellertid, såsom inom stats­ förvaltningen i allmänhet plägar ske, avlöningskostnaderna i viss omfatt­ ning kunna bestridas från verkens avlöningsanslag. Från sakanslag torde i princip allenast böra bestridas kostnaderna för avlöning till sådana tjänstemän, som tillfälligt anställs vid förvaltningarna för viss materielanskaffning. Med hänsyn till arbetets natur inom försvarsförvaltningarna, där än det ena, än det andra materielslaget träder i förgrunden inom anskaffningsverksamheten, måste dock antalet sakavlönade tjänstemän bli av en viss, icke alltför obetydlig storleksordning. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att så utforma sina föreskrifter för sakanslagens användning, att möjligheterna att anlita sådana anslag för avlöningar till tjänstemän vid förvaltningarna begränsas. Beträffande den militära och civilmilitära personal, som behövs inom de centrala förvaltningarna, delar jag utredningens uppfattning att avlö­ ningskostnaderna för densamma principiellt bör redovisas över verkens av­ löningsanslag. Såsom utredningen framhållit stöter emellertid ett konse­ kvent genomförande av en sådan anordning på svårigheter av olika slag. För närvarande är jag endast beredd att förorda, att av tjänster för ifråga­ varande personalkategorier på verkens personalförteckningar uppförs samtliga byråchefs- och högre tjänster ävensom tjänster, vilka är avsedda att besättas med alternativt militär/civilmilitär personal eller militär per­ sonal från olika försvarsgrenar eller olika vapenslag inom marinen. Vid beräkningen i det följande av personalbehovet inom de olika förvaltning­ arna räknar jag med att ett icke obetydligt antal tjänster skall kunna be­ sättas med alternativt civilmilitära/civila innehavare. I avvaktan på resul­ tatet av den utredning rörande vissa personalkårfrågor, som jag i det före­ gående förklarat mig vilja föreslå, är jag icke beredd att nu föreslå upp­ tagande av sådana alternativa tjänster på förvaltningarnas personalförteck­ ningar. Tjänster av angivet slag uppför jag därför tills vidare antingen såsom civila på vederbörande verks personalförteckning eller såsom civil­ militära på staten för vederbörande kår med ungefär lika många av vart­ dera slaget. Medgivande torde böra utverkas för Kungl. Maj :t att, därest

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

lämplig civilmilitär person icke finns att tillgå för civilmilitär tjänst, över­ gångsvis besätta tjänsten med civil innehavare. Utredningen har föreslagit, att varje centralförvaltning — för att en översikt skulle erhållas över vederbörande verks samtliga avlöningskostnader — budgetårsvis skulle uppgöra för- och efterkalkyler rörande stor­ leken av avlöningskostnaderna för vid verket tjänstgörande personal å sakanslag och vederbörande försvarsgrens avlöningsanslag. Förslaget har tillstyrkts av försvarets civilförvaltning men mött gensagor från arméför­ valtningen och marinledningen, särskilt vad beträffar förkalkylen. För egen del anser jag det erforderligt, att statsmakterna hålls underkunniga om de verkliga avlöningskostnaderna för en var av de centrala försvarsförvaltningarna. Jag anser därför i likhet med förvaltningsutredningen att en budgetårsvis skeende för- och efterkalkylering av ifrågavarande kost­ nader bör äga rum. Erforderliga sammanställningar av varje för svar sförvaltnings samtliga avlöningskostnader torde årligen få delges riksdagen i samband med äskande av medel under förvaltningarnas avlöningsanslag. Till frågan om återverkningarna av tillämpningen av ovan förordade principer för avlöningskostnadernas bestridande på storleken av berörda avlönings- och sakanslag återkommer jag i det följande vid framläggandet av kostnadsberäkningarna för organisationsförslaget.

2, Personalberäkningar.

1946 års militära förvaltningsutredning. Utredningen framhåller, att personalbehovet inom den av utredningen föreslagna förvaltningsorganisationen såsom regel beräknats på grundval av noggranna arbetsmängdsundersökningar och vad vissa rutinmässiga arbeten beträffar med ledning jämväl av företagna arbetsstudier. I fråga om den rent konstruktiva verksamheten, där arbetsmängden icke är fixe­ rad, utgår utredningen — bl. a. med hänsyn till den avgörande betydelse, som måste tillmätas krigsmaterielens modernitet — ifrån att ifrågava­ rande verksamhet i allmänhet icke blir av mindre omfattning än vid tid­ punkten för utredningsförslagets avgivande utan tvärtom på vissa områden måste utökas och räknar därför med i stort sett oförändrat personalbehov. Vissa höjningar i löneställningarna har dock föreslagits i kvalitetsförstärkande syfte. Härigenom samt genom sammanförande av likartade arbets­ uppgifter till en och samma organisationsenhet och rationaliseringar även i övrigt av förvaltningsapparaten anser sig utredningen ha — utan egentliga personalökningar — skapat förutsättningar för en önskvärd intensifiering av konstruktionsverksamheten. Den långtgående tekniska utvecklingen på krigsmaterielområdet förut­ sätter, enligt utredningens mening, tekniskt välutbildad personal i förvalt­ ningstjänst. För en stor del av det kvalificerade arbetet med projektering,

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

anpassning, konstruktion och tekniskt underhåll krävs dessutom, konsta­ terar utredningen, att den tekniska personalen besitter erfarenhet av materielens militära användning. Utredningen erinrar, att personal med an­ givna kvalifikationer hittills erhållits dels genom att officerare getts teknisk utbildning, dels genom att ingenjörer (i allmänhet högskoleingenjörer) särskilt utbildats för tjänst vid försvaret och därvid bibringats vissa mili­ tära insikter och erfarenheter. Ingenjörerna i fråga har hänförts till den civilmilitära personalen. Det är enligt utredningens åsikt möjligt, att for den kvalificerade tekniska tjänsten vid försvaret endast en av namnda rekryteringsvägar skulle behöva anlitas. En undersökning härav och av vilken anordning som i så fall på lång sikt är att föredra skulle emeller­ tid __framhåller utredningen — kräva en så avsevärd tid, att utredningen icke ansett sig kunna ingå på en sådan. Utredningen utgår därför vid sina personalbehovsberäkningar från att båda personalkategorierna fort­ farande skall tas i anspråk för förvaltningstjänsten. På sådana befatt­ ningar, där såväl tekniska som militära insikter erfordras, raknar utred­ ningen såsom regel med tekniskt utbildade officerare, där de militära er­ farenheterna ansetts böra tillmätas den största betydelsen, och med civil­ militära ingenjörer där tekniskt kunnande bedömts vara viktigast. Från denna princip gör utredningen dock vissa avsteg med tanke på befordringsförhållandena för skilda personalkategorier. Utredningen sager sig ha i möjligaste mån sökt undvika att för befattningar av här avsett slag uppta alternativt militära/civilmilitära tjänster, enär en sådan anordning försvå­ rar beräkningen av de olika kadrernas storlek och planeringen av rekryte­ ringen, men har i några fall funnit detta tillvägagångssätt ofrånkomligt. För vissa speciella arbetsuppgifter av militär art (exempelvis för mobiliseringsarbete och för viss kontaktverksamhet med staber och trupp) raknar utredningen med militära tjänster, avsedda för innehavare utan särskild teknisk utbildning. I sådana befattningar åter där militära insikter icke ansetts nödvändiga räknar utredningen med att civil personal bör användas. Så är fallet — förutom beträffande juridiskt-administrativa, kamerala och merkantila befattningar samt kontors- och vaktmästartjänster — även i fråga om be­ fattningar med vissa tekniska uppgifter. Hit hör sådana befattningar, där erfarenhet från civil drift ansetts önskvärd, samt sådana av specialist­ karaktär (t. ex. för kemiska undersökningar) ävensom flertalet för kon­ struktionsarbete avsedda lägre tekniska befattningar. För en del mindre kvalificerat tekniskt arbete, där jämte lägre teknisk utbildning aven mili­ tära insikter och erfarenheter är önskvärda, räknar utredningen med an­ vändning i begränsad omfattning av tekniskt utbildade underofficerare samt personal ur tygstaten samt anser i övrigt behovet kunna fyllas genom anställande av civil personal som genom tidigare verksamhet (såsom under­ officerare, underbefäl eller beställningsmän) förvärvat erforderlig militär utbildning.

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Utredningen framhåller, att det oberoende av den gränsdragning, som av utredningen gjorts mellan civilmilitära och civila tekniska tjänster, med hänsyn till rekryteringen av de civila befattningarna måste finnas möjlig­ het för innehavare av sådan civil tjänst att — om han på annat sätt än den vanliga rekryteringsvägen inhämtat erforderliga militära insikter — erhålla en civilmilitär tjänst, för vilken han även i övrigt är lämpad. Militära och civilmilitära tjänster upptas av utredningen alla såsom ordi­ narie med undantag för ett antal för pensionerad militär personal avsedda arvodesbefattningar. Sådana befattningar föreslås av utredningen för i stort sett samma arbetsuppgifter som för närvarande. En förutsättning har dock ansetts böra vara, att för arbetsuppgifternas fullgörande erfordras militära kunskaper, och en annan, att med befattningen icke är förenad arbetsledande verksamhet av större omfattning. Civila tjänster upptas av utredningen såsom ordinarie i den mån de bedömts under alla förhållanden erforderliga inom den av utredningen föreslagna organisationsramen. övriga civila tjänster av natur att kost­ naderna för desamma bör bestridas från avlöningsanslag upptas med få undantag såsom extra ordinarie. Behovet av desamma finner utredningen nämligen — även om förutsättning för ordinarie anställningsform icke an­ setts föreligga — likväl vara av den varaktighet att extra ordinarie anställ­ ning enligt allmänt tillämpade principer normalt bör tillkomma tjänsternas innehavare. Utredningen framhåller, att oberoende av den anställnings­ form, som föreslås för viss tjänst, anställning i densamma bör, där bestäm­ melser om reglerad befordringsgång eller andra förhållanden därtill för­ anleder, ske såsom aspirant eller extra tjänsteman. Så bör enligt utred­ ningens mening vara regel vid nyrekrytering av befattning. För tjänster, som ansetts vara av den art att avlöningskostnaderna bör belasta sakan­ slag, förutsätter utredningen att extra anställning blir den regelmässiga. Om anställning å dylik tjänst innehafts under längre tid, bör dock enligt utredningens mening kunna övervägas att bereda tjänstens innehavare ställningen såsom extra ordinarie. Den, som sålunda erhållit extra ordinarie anställning, måste emellertid självfallet — framhåller utredningen — räkna med att bli entledigad från anställningen när de arbetsuppgifter för vilka han anställts blivit slutförda. Flertalet ordinarie tjänster anser utredningen vara av beskaffenhet att böra tillsättas medelst fullmakt respektive konstitutorial. Vissa högre ordi­ narie tjänster — främst tjänster för verks-(sous-)chefer och ställföreträ­ dande verks-(sous-)chefer samt sådana ledande tjänster i övrigt av för verksamheten avgörande betydelse, vilkas innehavare icke vid olämplighet för vederbörande befattning kan med bibehållen löneställning omplaceras till annan tjänstgöring — anser utredningen dock böra tillsättas med för­ ordnande för viss tid. Utredningen, som finner att en omplacering i högre ställning i allmänhet är svårare i fråga om civila befattningshavare än

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 169

militära, föreslår förordnandeformen i större utsträckning för civila tjäns­ ter än för militära. Utredningen följer vid lönegradsplaceringen av de tjänster, som ansetts erforderliga inom den av utredningen föreslagna förvaltningsorganisatio­ nen, i stort sett de riktlinjer, som uppdragits av försvarets tjänsteförteckningssakkunniga och som på av Kungl. Maj:t i prop. 1947.246 framlftgt förslag godkänts av 1947 års riksdag. Vid avvägningen av löneställningen för viss befattning inom lämplig lönegradsserie har — framhåller utred­ ningen — i enlighet med de sakkunnigas uttalande såsom främsta bedöm­ ningsgrunder tjänat arten av förekommande arbetsuppgifter samt det teo­ retiska och praktiska kunskapsmått, som regelmässigt bör förutsättas hos befattningens innehavare. Vad särskilt angår de tekniskt inriktade militära, civilmilitära och civila befattningarna säger sig utredningen ha funnit, att en förutsättning för att förvaltningarna skall kunna fullgöra sina uppgifter med avseende å krigsmaterielens utveckling är, att de förfogar över ett skikt av ledande befatt­ ningshavare av ej alltför obetydlig omfattning. Utredningen har konsta­ terat, att på vissa ställen inom den nuvarande förvaltningsorganisationen lönesättningen icke gjort det möjligt att erhålla ett tillräckligt antal kvali­ ficerade tekniker för arbetets planering och ledning. Som följd härav har — uttalar utredningen — den lägre personalen kommit att sakna tillräcklig vägledning och därför icke kunnat rationellt utnyttjas. Utredningen har funnit, att arbetsprestationerna, där nämnda förhållanden varit rådande, blivit onormalt låga. På områden, där svårigheter av berörd art förelegat, föreslår utredningen höjning av löneställningar i viss utsträckning. Vid lönesättningen av för militära innehavare avsedda befattningar beaktar ut­ redningen särskilt, att befordringsmöjligheterna för den i den tekniska förvaltningstjänsten sysselsatta personalen ur rekryteringssynpunkt bör vara i stort sett jämförliga med stabspersonalens. Utredningen framhåller, att den för varje personalkategori — så långt det varit möjligt med hänsyn till arbetsuppgifternas rationella fördelning — sökt avpassa antalet tjänster i olika lönegrader så, att en tillfredsstäl­ lande befordringsgång skapas. Behovet av kontinuitet i arbetsledning och vissa arbetens utförande gör det ofta önskvärt — framhåller utredningen — att under längre tid kunna behålla en tjänsteman i samma befattning. För att möjliggöra detta och likväl vid inträffande vakans i högre tjänst kunna bereda tjänstemannen en befordran till vilken han kan anses stå i tur, föreslår utredningen, att vederbörande ämbetsverk medges befogenhet att å viss befattning placera tjänsteman i en lönegrad lägre eller eu lönegrad högre inom för veder­ börande personalkategori fastställd lönegradsserie än den utredningen räk­ nat med såsom normal för befattningen i fråga. Eu förutsättning för eu dylik placering anser utredningen emellertid böra vara, att den sker inom

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ramen för vederbörande verk tilldelat antal tjänster i olika lönegrader och av olika personalkategorier (officerare, civilmilitära ingenjörer, civila in­ genjörer, juridiskt-administrativ personal, kontorspersonal o. s. v.). Vidare får en med stöd av angivna placeringsbefogenhet företagen placering i viss befattning av en tjänsteman, tillhörande lägre lönegrad än den utredningen räknat med för befattningen i fråga, enligt utredningens uppfattning icke föranleda, att vikariatsersättning eller annan gottgörelse utöver lönen tillerkänns tjänstemannen. Utredningen understryker, att en av de betydelsefullaste förutsättning­ arna för en god förvaltning är tillgången till duglig personal. Rekryterings­ frågorna bör fördenskull enligt utredningens mening ägnas stor uppmärk­ samhet och förvaltningarna bör vinnlägga sig om att ta vara på lovande tjänstemän och utbilda dem för chefs- och specialistbefattningar. Till chefsbefattningar förutsätter utredningen att endast personer, som ådaga­ lagt framstående administrativa ledaregenskaper, skall ifrågakomma.

Remissyttranden. Chefen för armén framhåller beträffande de av utredningen verkställda personalberäkningarna, att desamma skett vid en tidpunkt, efter vilken kraven på förvaltningarnas verksamhet väsentligen ökats, samt att faktiska personalökningar ägt rum, sedan utredningens organisationsundersökningar utförts. Även arméförvaltningen framhåller, att det material, som legat till grund för utredningens beräkningar av personalbehovet, i vissa delar måste be­ tecknas såsom icke längre aktuellt. Utredningens förslag, att vederbörande förvaltningsmyndigheter i vissa fall skulle medges befogenhet att å viss tjänst placera tjänsteman i en lönegrad lägre eller en lönegrad högre inom för vederbörande personal­ kategori fastställd lönegradsserie än den utredningen räknat med såsom normal för befattningen i fråga, anser arméförvaltningen vara praktiskt användbar i fråga om militära och civilmilitära beställningar men i fråga om civila befattningar icke stå i överensstämmelse med försvarets tjänsteförteckningssakkunnigas riktlinjer för lönegradsplacering av civila tjäns­ ter, vilken placering enligt de sakkunniga uteslutande bör ske med hänsyn till arten av å befattningen ankommande arbetsuppgifter samt härför upp­ ställda teoretiska och praktiska kvalifikationer. Ledigblivna civila tjäns­ ter bör enligt arméförvaltningens uppfattning utlysas och tillsättas enligt nu gällande ordning. Marinledningen förklarar sig för marinförvaltningens vidkommande anse, att en icke oväsentlig ökning av antalet tjänster i förhållande till utred­ ningens förslag är nödvändig. Marinledningen säger sig icke kunna ansluta sig till utredningens utta­ lande, att det är möjligt, att för den kvalificerade tekniska tjänsten vid

Kanyl. Maj:ts proposition nr 109. 171

försvaret endast en av de båda nu använda rekryteringsvägarna skulle be­ höva anlitas. Det syns marinledningen i stället sannolikt, att även andra vägar än de vid marinen nu använda måste anlitas för fyllandet av beho­ vet av militärtekniskt utbildad personal, exempelvis genom utnyttjande av ingenjörpersonal med lägre utbildning, icke bara i förvaltningstjänst utan även i militär tjänst på fartyg, batterier etc. Denna fråga anser ma­ rinledningen snarast möjligt böra upptas till utredning. Fördelningen av tjänster på olika kategorier av personal är enligt marin­ ledningen ett problem av synnerligen stor betydelse för utvinnande av bästa effektivitet i förvaltningsarbetet. Marinledningen framhåller, att i ett ämbetsverk av marinförvaltningens karaktär personal från såväl mili­ tära och civilmilitära som civila personalkategorier erfordras och att en god avvägning dem emellan är nödvändig. Marinledningen säger sig i prin­ cip icke ha något att erinra i detta avseende mot utredningens synpunkter. Marinledningen biträder förslaget att innehavare av civil tjänst skall kunna erhålla civilmilitär sådan utan hinder av att han på annat satt an den vanliga rekryteringsvägen inhämtat erforderliga militära insiktei. Marinledningen framhåller emellertid, att kompetenskraven icke i något hänseende får ställas lägre för den så förordade rekryteringsvägen; den civile befattningshavaren måste i alla avseenden fylla samma kompetens­ krav som motsvarande civilmilitärer. För ändamålet är måhända särskild utbildning erforderlig. Den eftergift, varom här är fråga, får enligt marinledningen ha avseende allenast på sättet för kompetensens förvärvande. Förslaget att marinförvaltningen skulle medges befogenhet att inom ramen för tilldelat antal tjänster placera en tjänsteman i en lönegrad lagre eller en lönegrad högre än den utredningen räknat med såsom normal för befattningen i fråga tillstyrks i princip av marinledningen. Den föreslagna marginalen anser marinledningen emellertid knappast vara tillräcklig för uppnåendet av det avsedda ändamålet under någon längre tid. Tillämp­ ningen i praktiken av förslaget befarar marinledningen bli förenad med rätt betydande svårigheter. Marinledningen konstaterar med stor tillfredsställelse den grund, som utredningens förslag ger för en utbyggnad av mariningenjörkåren. Marin­ ledningen framhåller emellertid, att den erforderliga utbyggnaden av kåren av rekryterings- och utbildningsskäl måste ske successivt, så att det icke skapas en organisation med tjänster, som icke kan besättas på grund av brist på lämpliga sökande. Rekryteringsfrågan framstår för marinledningen såsom brännande och marinledningen betonar att ett rimligt för­ hållande måste erhållas mellan stats- och industrilönerna. Såsom en allmän synpunkt uttalar marinledningen, alt en på papperet aldrig så god organisation icke fyller sitt ändamål, om icke statens löne­ politik är sådan, att kvalificerad personal söker sig till och stannar i stats­ verkets tjänst.

172 Kuiujl. Maj:ts proposition nr 109.

Flygledningen understryker särskilt värdet — främst ur rekryteringssynpunkt — av att civila tjänster, såsom utredningen föreslagit, inrättas såsom ordinarie i den mån de under alla förhållanden kan anses erfor­ derliga inom den av utredningen föreslagna organisationsramen. Försvarets civilförvaltning säger sig väl inse värdet av arbetsmängdsundersökningar och tidsstudier och betraktar dem såsom betydelsefulla hjälpmedel vid bedömandet av personalbehov. De kan emellertid enligt civilförvaltningens mening ge fullt rättvisande resultat allenast beträf­ fande befattningar med övervägande rutinmässiga göromål. I fråga om de för utredningens räkning bedrivna undersökningarna erinrar civilförvalt­ ningen bl. a. att dessa, i varje fall beträffande vissa arbetsområden, verk­ ställts för relativt lång tid sedan och alltså icke avspeglar rådande för­ hållanden. Utredningens förslag i fråga om anställningsform för civila tjänster med avlöning från avlöningsanslag har icke gett civilförvaltningen anledning till annan erinran än att ämbetsverket anser, att ett större antal tjänster för kontorspersonal bör ordinariesättas. Härigenom skulle man undvika vikariatsförordnanden i alltför stor omfattning. Civilförvaltningen finner sig icke kunna förorda att, såsom utredningen förutsatt, även personal med avlöning från sakanslag skulle kunna erhålla extra ordinarie anställning, om tjänsten innehafts under längre tid. Förslaget att myndigheterna skulle erhålla befogenhet att å viss tjänst placera befattningshavare i högre eller lägre lönegrad än den, till vilken tjänsten är hänförd, anser civilförvaltningen innebära ett frångående av de principer, som hittills ansetts grundläggande för lönegradssystemets

uPPbyggnad. nämligen att varje tjänst skall hänföras till viss lönegrad med

beaktande av de arbetsuppgifter och det ansvar, som är förenade med tjänsten, samt de kvalifikationer, som uppställts för densammas inneha­ vare. Civilförvaltningen säger sig icke kunna tillstyrka, att den ifråga­ satta anordningen kommer till användning på sätt utredningen förutsatt. Statskontoret framhåller, att ämbetsverket tidigare i olika sammanhang beträffande centrala ämbetsverk på den allmänna civilförvaltningens om­ råde städse intagit den ståndpunkten, att för tjänsteman, vilkens avlöning utgår från sakanslag, endast den extra anställningsformen bör komma i fråga. Anledningen härtill hade bl. a. varit, att statskontoret ansett, att lönegradsplaceringen vid anställandet av personal med avlöning från dylikt anslag i allmänhet bestämts efter relativt förmånliga grunder med hän­ syn till dels att anställningen i regel avsetts omfatta en kortare tid, dels ock att tjänsten icke varit pensionsgrundande. Ett överförande av tjänsten till extra ordinarie stat, varvid en omprövning av löneställningen endast undantagsvis syntes förekomma, skulle medföra, att en förmånligare pensionsberättigande tjänsteställning tillförsäkrades vederbörande än som gällde för å avlöningsanslag redovisade befattningshavare med motsvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 173

arbetsuppgifter. Statskontoret anser emellertid, att -— därest särskilda personalförteckningar fastställs, utvisande antal och löneställning för de tjänster, för vilka avlöningskostnaderna får utgå från sakanslag -— frå­ gan om ett utnyttjande av den extra ordinarie anställningsformen kom­ mer i ett annat läge. Statskontoret framhåller dock som angeläget, att icke särskilda regler gäller på försvarsväsendets område, utan att generella be­ stämmelser, avseende statsförvaltningen i dess helhet, utfärdas rörande de förutsättningar, under vilka sakanslag får disponeras för avlönande av extra ordinarie befattningshavare. Statskontoret avstyrker utredningens förslag, att rätt skulle medges förvaltningsmyndigheterna att placera tjänsteman i en lönegrad lägre eller en lönegrad högre inom för vederbörande personalkategori fastställd lönegradsserie än den utredningen räknat med sasom normal för befattningen i fråga. En dylik befogenhet måste enligt statskontorets mening innebära ett betänkligt avsteg från de principer, efter vilka tjänsters inplacering i den statliga löneskalan nu sker. Ej heller ur tjänstemannasynpunkt anser statskontoret ett dylikt arrangemang kunna vara tilltalande. Även riksräkenskapsverket avstyrker utredningens förslag, att vederbö­ rande ämbetsverk skall medges befogenhet att å viss befattning placera tjänsteman i en lönegrad högre eller lägre inom för vederbörande perso­ nalkategori fastställd lönegradsserie än den utredningen räknat med så­ som normal för befattningen i fråga. Statens lönenämnd anser, att -— även om de i tilläggsbestämmelserna till statens allmänna avlöningsreglemente meddelade anvisningarna för valet av anställningsform i olika fall icke lägger hinder i vägen för extraordinariesättning i enlighet med utredningens förslag av sakanslagsavlönad personal vid de centrala försvarsförvaltningarna ifrågavarande per­ sonalförstärknings tillfälliga karaktär dock bör markeras på så sätt, att endast extra anställning används för personalen i fråga. Enligt lönenämndens mening har de hittillsvarande erfarenheterna från tillämpningen av det nu gällande lönesystemet tydligt visat behovet av generella riktlinjer rörande användningen av de olika anställningsformer, som är avsedda för tjänstemän och beställningshavare med lön enligt löneplan 2. Lönenämnden föreslår därför, att frågan om tillskapandet av så­ dana riktlinjer upptas till övervägande oberoende av en kommande utred­ ning rörande de ordinarie anställningsformerna överhuvudtaget. Samtidigt härmed anser lönenämnden även böra övervägas under vilka förhållanden löneplan 2 bör komma till användning för tjänster, beträffande vilka an­ tingen löncplan 1 eller 2 kan komma i fråga — exempelvis byråchefs­ tjänster. Vad angår utredningens förslag föreslår lönenämnden, att det vid ärendets fortsatta beredning närmare övervägs, huruvida icke vissa av de av utredningen beräknade förordnandetjänsterna i stället bör inråttas så­ som fullmaktstjänster. Såsom exempel på en sådan tjänst nämner löne-

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

nämnden generaldirektör stjänsten vid försvarets civilförvaltning, vilken av utredningen upptagits i nu gällande anställningsform och lönegradsplacering (Cp 19). Utredningens förslag, att vederbörande ämbetsverk skulle medges be­ fogenhet att å viss befattning placera tjänsteman i en lönegrad lägre eller en lönegrad högre inom för vederbörande personalkategori fastställd lönegradsserie än den utredningen räknat med såsom normal för befattningen i fråga, avstyrks bestämt av lönenämnden. Svenska underofficersförbundet framhåller, att sedan utredningen i okto­ ber 1950 framlade sitt förevarande betänkande, marinens underofficerssakkunniga i januari 1951 avgett betänkande med förslag rörande flottans underofficerare. Vissa av de sistnämnda framförda synpunkter och för­ slag är enligt förbundet av sådan art, att de bör föranleda en rent prin­ cipiell revidering av förvaltningsutredningens förslag, såvitt angår däri för­ utsatt ianspråktagande av underofficerspersonal inom den tilltänkta för­ valtningsorganisationen. Förbundet förutsätter, att en sådan revidering kommer till stånd samt att mera betydelsefulla remissutlåtanden över marinunderofficerssakkunnigas betänkande beaktas även i sammanhang med föreliggande utredning. Förbundet påtalar, att förvaltningsutredningen i sitt betänkande icke närmare redogjort för de motiv, som föranlett ett utnyttjande i endast be­ gränsad omfattning av underofficerare i teknisk tjänst. Förbundet hade fäst sig vid att utredningens ståndpunkt härvidlag icke tycktes ha fattats under beaktande av underofficerens rent traditionella uppgifter inom den militära organisationen över huvud. Det bör enligt förbundets mening icke ha varit utredningen obekant, att underofficeren i större utsträckning än andra personalgrupper inom försvaret har att befatta sig med den tekniska materielens praktiska användning och handhavande. Förbundet framhåller, att underofficeren såväl i sin egen militära skolning som under utbildning av värnpliktiga och annan personal har anledning att noggrant lära känna och förstå denna materiels funktion och militära användbarhet. Förbundet finner det anmärkningsvärt, att förvaltningsutredningen icke funnit med lämplighet och statsnytta förenat att i större utsträckning än vad som skett räkna även med underofficerspersonalens tjänster. Inom materielteknisk för­ söksverksamhet och anpassning borde en sådan sakkunskap ha kunnat ut­ nyttjas. Försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund framhåller, att eu omorganisation av försvarsgrensförvaltningarna enligt förbundets mening bland annat bör ge erforderlig stadga åt förvaltningarnas tekniska verk­ samhet genom inplacering av kvalificerad ingenjör sper sonal på poster, där denna får ansvara för och i väsentlig grad medverka vid beslut rörande konstruktion, anskaffning och underhåll av teknisk krigsmateriel. Den av utredningen föreslagna organisationen av försvarsförvaltningarna anser för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 175

bundet också i stort sett inleda en utveckling mot en riktigare ställning inom desamma för den tekniska personalen. Beträffande utnyttjande och inplacering av den civilmilitära ingenjörpersonalen liksom beträffande för­ verkligandet av de allmänna principer, efter vilka utredningen arbetat, an­ för förbundet, som förklarar sig i väsentliga stycken dela utredningens upp­ fattning, i huvudsak följande. Såsom utredningen anför måste utnyttjande och inplacering av den civilmilitära ingenjörpersonalen ses mot bakgrund av hur förvaltningar­ nas tekniska verksamhet i stort organiseras och hur teknisk sakkunskap och erfarenhet bäst skall utnyttjas inom denna ram. I ett sådant samman­ hang kommer de civilmilitära ingenjörerna att inta en central ställning. Försvarsgrenarna är i behov av en i tekniskt avseende ledande personal­ grupp, som utgör den förenande länken mellan den taktiska och den tek­ niska sidan. Det är tydligt, att en sådan personalgrupp måste rekryteras bland högt kvalificerade ingenjörer eller i vissa fall naturvetenskapsmän, alldeles oavsett att vissa därtill lämpade officerare erhåller en i och för sig mycket värdefull teknisk specialutbildning. Det är nämligen icke möj­ ligt att endast genom specialkurser tillägna sig det djupgående kunnande och förvärva den breda erfarenhet, som fordras för att grundlägga ett vedeihäftigt och förutseende tekniskt och i vissa fall även ekonomiskt omdöme. För den av teknisk materiel och utveckling beroende försvarsverksamheten är det sålunda en ytterst angelägen uppgift att till sig knyta högt kvalificerade ingenjörer. Konkurrensen om denna kategori ingen­ jörer är emellertid mycket hård. På grund av den stora efterfrågan och de förmåner i form av goda självständiga befattningar och höga löner, som erbjuds från civilt håll, kan icke försvaret påräkna att knyta ens någon av de bästa till sig, om dessa icke erbjuds möjligheter att utveckla sig efter inneboende förmåga samt ges goda löneförmåner och en stimulerande befordringsgäng. Mycket talar för att ett systematiskt utnyttjande av de civilmilitära kårerna skulle kunna bringa lättnad i detta avseende. Då aspiranter till dessa kårer kan erhållas redan bland elever vid de tekniska högskolorna, kan man förvänta att ett lojalitetsband mellan sådana ingenjörer och deras tjänst uppkommer, vilket skulle medföra att en större procent önskvärda stannade än vad fallet är vid rent civil rekrytering. Tas ingenjörerna ur kårerna, får man därjämte större möjlighet att få rätt man på rätt plats, då sådana ingenjörer, som bättre lämpar sig för annan verksamhet än den vid de centrala förvaltningarna bedrivna, kan placeras vid trupp, lokalför­ valtningar eller verkstäder. Sistnämnda förhållande gör det också ur en annan synpunkt lämpligt att använda civilmilitära ingenjörer, då dessa vid växlande arbetslägen lättare kan omflyttas. Förbundet anser sig dock ej böra motsätta sig utredningens i betänkan­ det redovisade uppfattning, att möjlighet måste finnas för civil innehavare av teknisk tjänst »att — om han på annat sätt än den vanliga rekryteringsvägen inhämtat erforderliga militära insikter — erhålla en civilmilitär tjänst, för vilken han även i övrigt är lämpad». De civilmilitära kårerna syns även på denna väg kunna tillföras dugliga ingenjörer. En förutsätt­ ning är, alL avkall ej görs på kompetensens omfattning utan endast på sättet för dess förvärvande.

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Civilmilitära tjänstemannaförbundet säger sig med tillfredsställelse ha tagit del av utredningens uttalande om behovet av tekniskt välutbildad per­ sonal i förvaltningstjänsten, vilken bibringats orientering och erfarenhet av materielens militära användning, och om att denna personal borde inneha militär och civilmilitär ställning. Den av utredningen angivna grunden för fördelningen av befattningar mellan de båda angivna personalgrupperna efter å ena sidan grundligare militära erfarenheter och å andra sidan ökat tekniskt kunnande finner förbundet riktig. Likaså att i sådana befattningar, där det icke erfordras militära insikter, civil personal kommer till användning. Förbundet tycker sig emellertid ha funnit, att utredningen rest en spärr mot användningen av den civilmilitära personalen av underofficers tjänsteklass i tjänstebefattningar i högre än 22 lönegraden, även i fall då denna per­ sonal är fullt kvalificerad för arbetsuppgifterna. Enligt förbundets mening bör vidare den civilmilitära personalen med fördel kunna bestrida en del av de befattningar för vilka utredningen föreslagit biträdande ingenjörer eller ingenjörer. För flygvapnets mästare förefinns enligt förbundet ett tungt vägande skäl för en sådan tjänsteplacering, nämligen nödvändigheten att bereda äldre personal annan tjänstgöring än ansvaret för den rörliga ser­ vicetjänsten vid stationsavdelning, vilken ställer stora krav på personalens rörlighet. Förbundet anser det erforderligt med en utredning i förevarande avseenden. Försvarets civila tjänstemannaförbund framhåller, att de av utredningen företagna undersökningarna icke syns ge ett rättvisande resultat i fråga om personalbehovet. Den av utredningen beräknade personalmängden är en­ ligt förbundets uppfattning alltför knappt tilltagen. Förbundet framhåller även, att utredningen icke syns ha tagit hänsyn till föreliggande behov av reservpersonal för utjämning av arbetsbördan under semester- och sjuk­ ledighet. Förbundet påtalar, att ingenjörpersonalens löneställning i andra befatt­ ningar än chefsbefattningar i utredningens förslag över lag kraftigt för­ sämrats. Som helhet hade någon sådan intensifiering av konstruktions­ verksamheten som utredningen avsett därför icke erhållits. Det måste näm­ ligen enligt förbundets mening framstå som uppenbart att en aldrig så dug­ lig chef kommer till korta, om han icke till sitt förfogande har underställd duglig personal, som kan utföra hans intentioner och uppdrag. Förbundet framhåller vidare, att antalet befattningar för kvalificerad kontorspersonal av utredningen kraftigt reducerats, vilket syntes få till följd att en stor del icke-tekniska arbetsuppgifter med nödvändighet skulle få utföras av teknisk personal, något som ju utredningen sagt sig vilja undvika. För ett rationellt utnyttjande av den tekniskt utbildade personalen en­ ligt utredningens intentioner erfordras enligt förbundets mening, att samt­ liga befattningar med arbetsuppgifter av övervägande teknisk art besätts med tekniskt skolad personal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 177

Denna förbundets uppfattning borde icke fattas så, att förbundet an­ ser officerare obehövliga inom de centrala förvaltningarna. Utom den kommendering av officerare i förvaltningstjänst, som erfordras för dessas vi­ dare befordran till högre beställningar och befattningar, är det enligt för­ bundets uppfattning tvärtom nödvändigt för ett riktigt bedrivande av kon­ struktions- och utvecklingsarbetet, att tillgång inom förvaltningen finns till militär sakkunskap. Den militära sakkunskap, som erfordras inom för­ valtningarnas tekniska konstruktions- och utvecklingsorgan, bör enligt för­ bundets mening tillföras dessa genom att officerare fungerar som nnlitarassistenter till bl. a. byrå- och sektionschefer. Endast på detta sätt an­ ser förbundet både den tekniska och den militära personalens sakkunskap kunna rationellt utnyttjas och kontinuiteten i arbetet tryggas. Genom att sålunda frigöra ett icke obetydligt antal befattningar, speci­ ellt i högre lönegrader, för tekniskt utbildad personal, anser förbundet att rekryteringsmöjligheterna skulle avsevärt förbättras. Att anställa och be­ hålla tekniskt kvalificerad personal i förvaltningarna under nuvarande för­ hållanden, då även högt kvalificerade civilingenjörer utan saklig motive­ ring underställs exempelvis unga kaptener, är enligt förbundets åsikt prak­ tiskt taget omöjligt och är en av förklaringarna till nuvarande rekryteringssvårigheter. Vad åter angår den civilmilitära ingenjörpersonalen uttalar förbundet den uppfattningen, att det militära kunnande, som meddelas denna, en­ dast till viss del är av värde för central förvaltningstjänst och på intet sätt i detta hänseende överträffar de motsvarande kunskaper, som den civila ingenjörpersonalen efter hand automatiskt förvärvar i tjänsten. Det finns därför — hävdar förbundet — endast i enstaka undantagsfall an­ ledning att reservera befattningar för civilmilitära beställningshavare. I den mån den civilmilitära anställningsformen kommer till användning inom försvarsgrensförvaltningarna syns det emellertid förbundet ange­ läget alt möjlighet förefinns för de civila befattningshavarna att erhålla civilmilitär tjänst i samma eller högre lönegrad. För att få så bred bas som möjligt vid rekryteringen bör befattningarna enligt förbundets uppfattning icke låsas fast vid viss kår eller kategori. Vid ledigförklarande av befattning bör således endast anges befattningens ar­ betsuppgifter och lönegrad. Det bör sedan ankomma på verket att vid till­ sättande utvälja den av de sökande, som kan anses mest kompetent. Därest en militär eller civilmilitär beställningshavare erhåller befattningen i fråga, bör denne enligt förbundets mening övergå till civil anställning. I fråga om de framlagda förslagen beträffande anställningsformen för de civila tjänstemännen framhåller förbundet, att ordinariesättning bör komma till stånd i avsevärt större omfattning än utredningen föreslagit. 1 särskild grad gäller detta kontorspersonalen. Utredningens förslag, att vederbörande ämbetsverk skulle medges be- 12—49 r>4 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 109.

178 Kungl. Maj.ts proposition nr 109.

fogenhet att å viss befattning placera tjänsteman i en lönegrad lägre eller en lönegrad högre inom för vederbörande personalkategori fastställd lönegradsserie än den utredningen räknat med såsom normal för befattningen i fråga, anser törbundet innebära ett frångående av gällande principer för lönegradssystemets uppbyggnad, varför förslaget på det bestämdaste av­ styrks av förbundet. Förbundet understryker utredningens uttalande att en av de betydelse­ fullaste föi utsättningarna för en god förvaltning är tillgången på duglig personal, liksom även att rekryteringsfrågorna för den skull bör ägnas stor uppmärksamhet och förvaltningarna vinnlägga sig om att ta vara på lovande tjänstemän och utbilda dem för chefs- och specialisfbefattningar. Förutsättningen för att den vackra tanke, som utredningen sålunda fram­ fört, skall kunna realiseras är emellertid enligt förbundets mening att man icke på sätt utredningen gjort, binder flertalet chefsbefattningar till vissa kårer eller personalkategorier. Sveriges juristförbund framhåller, att förbundet bibragts den uppfatt­ ningen, att den undersökning som av utredningen påbörjades år 1947 full­ gjorts — åtminstone i vad avser »fältarbetet» — av i många fall beträf­ fande förvaltningsverksamheten i allmänhet och försvarsförvaltningen i synnerhet relativt oerfaren personal. Undersökningen hade också huvud­ sakligen fullgjorts å tid, som karakteriserades av avvecklingen av bered­ skapen. Utredningsmaterialet kunde därför icke anses representativt för det normala arbetet inom ämbetsverken. Även eljest hade en förändring av arbetsuppgifter och arbetssätt förekommit sedan undersökningen verk­ ställts. Utredningsmaterialet bestod bland annat av tidsuppgifter, avseende olika arbetsuppgifter. Tidsstudier av ett intellektuellt arbete borde emeller­ tid enligt förbundets åsikt icke tillmätas alltför stor betydelse. Så hade emellertid i detta tall skett. Härigenom hade beräkningen av personalbe­ hovet kommit att bli missvisande, då i många fall vid beräknandet av den tid, en arbetsuppgift ansågs kräva, hänsyn icke tagits till tankearbete, stu­ dium av författningar, äldre handlingar, juridisk litteratur etc. Förbundet erinrar om vikten av att personalberäkningarna icke görs allt­ för snäva utan att desamma hänför sig till det erfarenhetsmässiga beho­ vet. Försvarsgrensförvaltningarnas personal är enligt förbundets uppfatt­ ning alltför tåtalig, bl. a. när det gäller de juridiskt-administrativa arbets­ uppgifterna. Detta kommer enligt förbundet till synes däri, att den juri­ diska personalen måste underkasta sig övertidsarbete i icke oväsentlig ut­ sträckning. Civilförvaltningens personalförbund konstaterar, att utredningen före­ slagit en högst väsentlig nedskärning av expeditionsvakternas antal och en övergång till användande av yngre, okvalificerade kvinnliga kontorsbud. En icke ringa olägenhet kommer enligt förbundets åsikt helt visst att uppstå för verken och de besökande med en sådan anordning. Utredning­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 179

ens förslag till fördelning av befattningarna på ordinarie och icke-ordinarie anställningsform är enligt förbundets mening högst otillfredsställande. Det ringa antalet ordinarie befattningar missgynnar enligt förbundet sär­ skilt expeditionsvakter och likställda, som saknar befordringsgång. Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund uttalar, att utredningens beräkningar rörande personalbehovet är grundade på organisationsundersökningar, vilka förbundet icke funnit fullt tillförlitliga. De hade utförts under en tidsperiod, som var ganska avlägsen från det datum, då omorga­ nisationen kunde beräknas komma att genomföras. Under den tid, som förflutit, sedan tidsstudierna gjordes, hade såväl arbetsmängd som arbets­ förhållanden i övrigt i flera avseenden förändrats. Förbundet framhåller särskilt, att verksamheten inom försvaret avsevärt utökats, att försvarsutgifterna vuxit och att värnpliktstjänstgöringen förlängts. Skulle därtill en ytterligare utökning av värnpliktstiden komma att genomföras, skulle detta ställa än större krav på de centrala förvaltningarna. Förbundet fram­ håller även, att sådana arbetsuppgifter, varom här är fråga, i många avse­ enden är av den karaktären, att tidsstudier beträffande desamma måste ge osäkra resultat. I fråga om personalorganisationens uppbyggnad fram­ håller förbundet angelägenheten av att det för de stora grupperna av lägre och högre rekryteringspersonal skapas tillfredsställande befordringsmöjligheter.

Departementschefen.

Såsom flera remissmyndigheter framhållit var de personalbehovsberäkningar, som utredningen gjort och vilka grundade sig på undersökningar, som verkställts under åren 1947—1950, redan vid remissyttrandenas av­ givande hösten 1951 på grund av förvaltningsverksamhetens ansvällning åtminstone delvis föråldrade. Sedan dess har arbetsuppgifterna på berörda förvaltningsområde ytterligare ökat så att numera knappast någon vägled­ ning kan hämtas ur utredningens beräkningar vad antalet erforderliga tjäns­ ter beträffar. De beräkningar härutinnan, som jag framlägger, har därför huvudsak­ ligen måst grundas på nytt material som helt nyligen infordrats från be­ rörda myndigheter och som således kan anses fylla alla anspråk på aktu­ alitet. I fråga om behovet av personal för den rent konstruktiva verksam­ heten har jag vid mina bedömanden såsom en utgångspunkt haft de långtidsprogram för materielanskaffningen som uppställts för försvarsgrenarna. I likhet med utredningen räknar jag för sistnämnda verksamhet med att en viss förstärkning av personalens kvalitet erfordras och föreslår därför ett utbyte i viss utsträckning av lägre tjänster mot något högre, varvid jag söker undvika kostnadsökningar genom att tillvarata förefintliga rationali­ seringsmöjligheter. Angivna förhållanden belyses närmare i det följande under kap. III.

180 Kungl. Maj:ls proposition nr 109.

Jag delar utredningens uppfattning att för den tekniska tjänsten inom militärförvaltningen fordras tekniskt välutbildad personal och att på en stor del av denna personal måste ställas krav på erfarenhet i större eller mindre utsträckning av materielens militära användning. Utredningen har — med erinran om att personal med angivna kvalifikationer hittills er­ hållits, dels genom att officerare bibringats teknisk utbildning, dels genom att ingenjörer erhållit viss militär utbildning — uttalat, att det är möjligt, att endast en av nämnda rekryteringsvägar skulle behöva anlitas, men att utredningen icke ansett sig kunna ingå på en undersökning härav utan utgått från att båda personalkategorierna fortfarande skall tas i anspråk för förvaltningstjänsten. För egen del utgår jag från att inom överskådlig framtid kommer att på krigsmaterielförvaltningens område finnas såväl tekniskt utbildade militärer som militärt utbildade ingenjörer. Huruvida av­ vägningen dessa båda personalkategorier sinsemellan och mellan dem och den rent civila ingenjörspersonalen för närvarande är den lämpligaste inom förvaltningarna anser jag emellertid väl förtjäna att övervägas. Jag är dock icke beredd att nu ingå på en närmare granskning av detta spörs­ mål men avser att uppta detsamma till behandling i samband med den ut­ redning rörande vissa kårfrågor, som jag tidigare anmält min avsikt att igångsätta. De uppfattningar, som i personalsammanslutningarnas remiss­ yttranden kommit till uttryck i fråga om berörda avvägning, innefattar en­ ligt min mening ofta övervärderingar av förtjänsterna inom de egna leden liksom också underskattningar av andra personalkategoriers företräden. Tills vidare räknar jag med användning av teknisk personal av olika typer i relationer som icke mera väsentligt skiljer sig från de nuvarande. För att möjliggöra större valfrihet föreslår jag dock att flera tjänster skall kunna besättas med alternativt militär/civilmilitär eller civilmilitär/civil personal än vad nu är fallet. För den icke tekniska tjänsten räknar jag med personal av samma kate­ gorier som de med vilka utredningen kalkylerat. Antalet tjänster har där­ vid beräknats med hänsyn till arbetsuppgifternas omfång inom den av mig förordade organisationen. Beträffande ordinarie- och extraordinariesättningen av tjänster kan jag i stort sett ansluta mig till vad utredningen anfört. Militära och civilmilitära tjänster bör sålunda vara ordinarie med undantag av för pensionerad militär personal avsedda arvodesbefattningar. Likaså bör i princip civila tjänster göras ordinarie i den utsträckning de bedöms under alla förhållanden er­ forderliga inom den nya organisationen. Övriga civila tjänster på avlöningsanslag bör såsom regel vara extra ordinarie om icke på grund av bestäm­ melser rörande reglerad befordringsgång eller med hänsyn till anställning­ ens tillfällighet eller av eljest brukliga skäl anställning såsom aspirant eller extra tjänsteman bör förekomma. I likhet med utredningen anser jag, att tjänster å sakanslag som regel skall vara extra men att extra ordinarie an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 181

ställning undantagsvis bör kunna ifrågakomma vid längre tids anställ­ ning, varvid vederbörande givetvis måste räkna med att bli entledigad från anställningen när de arbetsuppgifter för vilka han anställts blivit slutförda. Jag kan alltså icke dela den uppfattning som kommit till uttryck i vissa remissutlåtanden, vari hävdats att extra ordinarie tjänster överhuvudtaget icke borde inrättas på sakanslag. Genom de föreskrifter, vilka såsom jag tidigare nämnt — bör utfärdas för begränsning av myndigheternas möj­ ligheter att anställa personal med anlitande av sakanslag bör enligt min mening antalet extra ordinarie tjänster å sakanslag — vilkas inrättande helt bör förbehållas Kungl. Maj :t — kunna hållas mycket lågt. Ordinarie tjänster bör såsom utredningen framhållit i allmänhet till­ sättas medelst fullmakt respektive konstitutorial. I likhet med utredningen anser jag emellertid att vissa högre tjänster bör tillsättas med förordnande för viss tid. Även om förordnandeformen enligt min uppfattning bör an­ vändas med stor försiktighet är jag likväl av den åsikten, att den är den riktigaste då det gäller ledande tjänster av för förvaltningsverksamheten avgörande betydelse där möjligheterna är små att vid konstaterad olämp­ lighet för befattningen i fråga omplacera vederbörande på annan tjänst. Så är främst förhållandet med tjänsterna såsom souschefer i av föreliggande förslag berörda militära förvaltningar samt tjänsten såsom generaldirek­ tör och chef för försvarets civilförvaltning. Jag kan därför icke dela sta­ tens lönenämnds mening att man borde överväga att omvandla sistnämnda tjänst, som nu är förordnandetjänst, till fullmaktstjänst. Även beträffande vissa andra tjänster anser jag angiven förutsättning för förordnandefor­ mens tillämpning föreligga. Vid lönegradsplaceringen av tjänster har utredningen, såsom framgår av det föregående, följt de riktlinjer, som uppdragits av försvarets tjänsteförteckningssakkunniga och som godkänts av 1947 års riksdag. Sedan dess har den allmänna tjänsteförteckningsrevision mellankommit, som be­ slutats av 1952 och 1953 års riksdagar. Jag har vid mina överväganden rörande lönegradsplaceringen av olika tjänster tillämpat de principer, som knäsatts vid sistnämnda revision. Vid beredningen av frågan om lönesättningen för tjänsterna inom försvarsförvaltningarnas ledning har de enligt Ivungl. Maj:ts bemyndigande den 30 mars 1951 av chefen för civildepartementet tillkallade sakkunniga för översyn av löneställningen för vissa chefstjänstemän (i det följande kallad chefslöncutrcdningcn) deltagit och framfört sina synpunkter, för vilka kortfattad redogörelse lämnas i det följande vid behandlingen av de olika verkens personalbehov. Här må dock nämnas, att de sakkunniga såsom regel ansett sig förhindrade förorda, att chefer, vilka icke lyder direkt under vederbörande souschef utan mellan sig och souschefen har eu avdelningschef, placeras i byråchefslönegrad. De har i dylika fall ansett, att eu placering av chefstjänsten i 37 lönegraden eller motsvarande eller

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

högre lönegrad på löneplan 2 är ägnad att inge allvarliga betänkligheter, särskilt med hänsyn till de vittgående konsekvenser, som härigenom kan uppkomma i avseende å lönesättningen för närmast motsvarande tjänster vid de affärsdrivande kommunikationsverken, beträffande vilkas löneställning utredning pågår genom särskilda av chefen för civildepartementet till­ kallade sakkunniga. För egen del får jag i fråga om lönesättningen för chefstjänstemännen anföra följande. Souscheferna i de olika centrala förvaltningarna bör enligt min mening samtliga placeras i 19 lönegraden på löneplan 2 och, såsom förut nämnts, erhålla förordnandetjänster. För arméintendenturförvaltningens del kan visserligen ifrågasättas om icke en lägre lönegradsplacering är motiverad, men jag har ansett övervägande skäl tala för att samtliga souschefer erhåller samma placering. Vad angår de souscheferna direkt underställda cheferna för olika orga­ nisationsenheter får jag erinra, att lönegraden Ca 37 resp. 13 lönegraden på löneplan 2 är normallönegraden för sådan chef. Vid de affärsdrivande verken och vissa andra verk har vissa byråchefer erhållit en högre löne­ gradsplacering. Vidare förekommer det, att chefer för små organisations­ enheter med arbetsuppgifter av mera begränsad omfattning placeras i lägre lönegrad än normallönegraden för byråchefer. I enlighet med dessa normer bör i de centrala försvarsförvaltningarna de souscheferna direkt under­ ställda cheferna för olika organisationsenheter normalt placeras i Ca eller Ma 37 eller Cp 13. Av min redogörelse i det föregående framgår emellertid, att vissa av dessa organisationsenheter svarar för mycket betydelsefulla och omfattande delar av verkets verksamhetsområde samt att det för handhavande av förekommande arbetsuppgifter krävs stora personalstyrkor. För cheferna för dessa avdelningar syns en högre placering än i normal­ grad för byråchefer motiverad. Dessa tjänster bör enligt min mening i all­ mänhet placeras i 15 lönegraden å löneplan 2. Lägre placering än i normal­ lönegraden för byråchefer har i huvudsak föreslagits endast för cheferna för vissa s. k. stabsorgan. Med hänsyn till pågående översyn av löneställningen för vissa chefs­ tjänstemän vid de affärsdrivande kommunikationsverken har under de che­ fer, vilka är direkt underställda vederbörande souschef, i allmänhet inte in­ rättats chefstjänster i högre lönegrad än 33 på löneplan 1 och 10 på löneplan 2. Undantagsvis har dock arbetsuppgifternas art och det därmed förenade ansvaret samt organisationsenhetens storlek befunnits motivera, att sådan chefstjänst placeras i den normala byråchefsgraden (37) eller dess mot­ svarighet på löneplan 2 (lönegrad 13). Sedan nämnda undersökning vid kommunikationsverken slutförts, torde i anslutning därtill en ytterligare översyn böra verkställas av ifrågavarande chefstjänster vid försvaret. I avbidan på resultatet av denna översyn har ett antal tjänster upptagits så­ som extra ordinarie i lönegrad Cs 10.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 183

I detta sammanhang vill jag erinra att Kungl. Maj :t med stöd av riks­ dagens bemyndigande (skr. 1951:219) meddelat vikariatslöneförordnanden å vissa byråchefstjänster i de centrala försvarsförvaltningarna. I den mån innehavare av sådant vikariatslöneförordnande ifrågakommer såsom chef för enhet, för vilken avsetts extra ordinarie tjänst i Cs 10, torde han böra övergångsvis få bibehålla dylikt förordnande i avbidan på resultatet av nyssnämnda översyn. Det torde få ankomma på Kungl. Maj .t att med­ dela beslut härom. Det torde vidare få ankomma på Kungl. Maj :t att i samband med ut­ färdande av instruktioner för de centrala försvarsförvaltningarna eller genom senare instruktionsändringar vidtaga de jämkningar med avseende å benämningarna å de olika . organisationsenheterna, som kan befinnas på­ kallade med hänsyn till det slutliga ställningstagandet till chefstjänsternas löneställning. Vissa byråchefstjänster föreslås av mig skola placeras i Ma 37 eller alter­ nativt Ma 37/Ca 37. Enligt 21 § statens allmänna avlöningsreglemente skall den, som tillträder tjänst i Ca 37, regelmässigt placeras i lönegradens lägsta löneklass (37) och därefter för varje tidsperiod av tre år uppflyttas en löneklass till dess lönegradens högsta löneklass (40) uppnåtts medan den, som tillträder beställning i lönegrad Ma 37, omedelbart skall placeras i högsta löneklassen (40). Då det beträffande byråchefstjänster icke kan anses för­ enat med rättvisa och billighet att en militär innehavare skall erhalla för­ månligare lönetur än en civil eller civilmilitär, är det min uppfattning att berörda bestämmelser i avlöningsreglementet bör ändras så att för här avsedda tjänster de löneklassplaceringsregler blir tillämpliga, som nu gäller för Ca 37. Chefen för civildepartementet torde i annat sammanhang komma att avge förslag till erforderliga författningsändringar. Jag har icke kunnat biträda utredningens förslag att för bl. a. be­ främjande av kontinuiteten vederbörande myndighet skulle äga be­ fogenhet att på vissa villkor å viss befattning placera tjänsteman i en lägre eller en högre lönegrad inom vederbörlig lönegradsserie än den för befatt­ ningen normala. En sådan anordning skulle, sasom också fiamhallits a\ ett flertal remissmyndigheter, innebära ett avsteg från gällande principer för det nuvarande lönegradssystemets uppbyggnad. Jag kan slutligen helt ansluta mig till utredningens uttalande, att en förutsättning för en god förvaltning är tillgången på duglig personal och att rekryterings- och utbildningsfrågorna därför bör ägnas stor uppmärk­ samhet.

184 Kungl. ilajits proposition nr 109.

KAP. III. FÖRVALTNINGSMYNDIGHETERNAS M. M. ORGANISATION.

A. Inledning.

År 19ol ansågs icke förutsättningar föreligga för en mera genomgripande förvaltningsreform. Endast vissa jämkningar inom den bestående organisa­ tionens ram vidtogs genom Kungl. Maj :ts brev den 28 september 1951 med vissa bestämmelser angående försvarets centrala förvaltning. Redogörelse för dessa bestämmelser lämnas i andra sammanhang liksom även för de den 24 april 1953 utfärdade bestämmelserna om huvudförvaltninssmvndighet. Då nu frågan om den centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltnings­ tjänstens organisation tas upp från grunden, sker detta så lång tid efter det att 1946 års militära förvaltningsutredning avgav sitt betänkande, att däri framlagda detaljförslag beträffande den inre organisationen ävensom personalberäkningarna är delvis inaktuella. Motsvarande gäller vad som anförts om detaljorganisatoriska frågor och personalbehov i remissyttran­ dena samt i de under kap. I omnämnda förslag, som infordrades från för­ valtningarna till den 15 december 1951. Dessa senare förslag byggde för övrigt på den förutsättningen, att krigsmaterielverket skulle bibehållas i organisationen. På grund av anförda omständigheter har — såsom ock berörts under kap. I — det visat sig erforderligt att införskaffa nya detaljförslag i fråga om organisation och personal från berörda förvaltningar. Så har skett genom min i flera andra sammanhang berörda skrivelse till överbefäl­ havaren m. fl. den 30 oktober 1953 angående organisationen av den cen­ trala tyg-, intendentur- och civilförvaltningstjänsten inom försvaret. Till denna skrivelse var fogade, dels en kortfattad promemoria med allmänna riktlinjer för en förvaltningsreform, dels organisationstablåer, som utvisade de berörda förvaltningarnas tillämnade inre organisation t. o. m. byrå (motsvarande) och sektion (motsvarande) som ej var avsedd att ingå i byrå. Förvaltningarna erhöll i nämnda skrivelse förhållandevis utförliga direk­ tiv angående förutsättningarna för och utformningen av vederbörliga de­ talj förslag. Den redogörelse jag i det följande kommer att lämna för förvaltningar­ nas inre organisation kommer att behandla varje förvaltning för sig under fem avsnitt, nämligen allmänna uppgifter, vederbörande ämbetsverks ledning, huvuddragen av organisationen, detaljorganisation samt personal­ behov.

Kungi. Maj:ts proposition nr 109. 185

Till grund för de avsnitt, som behandlar huvuddragen av förvaltningar­ nas organisation, ligger förvaltningsutredningens förslag, remissyttrandena över detta samt i viss utsträckning de av förvaltningarna i december 1951 ingivna förslagen ävensom vissa därefter avlämnade förslag och promemo­ rior. Förslag från myndigheterna efter den 30 oktober 1953 har i vissa fall föranlett jämkningar i den organisation, vilken var angiven i de tablåer, som var fogade till min skrivelse sagda dag. De avsnitt som behand­ lar detalj organisation och personalbehov, bygger i huvudsak på förvalt­ ningsutredningens betänkande och de förslag, som infordrades med skri­ velse den 30 oktober 1953, samt vad beträffar försvarets civilförvaltning, även dess anslagsäskanden för budgetåret 1954/55. De genom min skrivelse den 30 oktober 1953 infordrade organisationsförslagen har ingetts genom överbefälhavaren, vilken vidarebefordrat dem till mig med skrivelse den 7 januari 1954. I denna skrivelse framhåller överbefälhavaren, att han i samband med överläggningar inom militärledningen understrukit behovet av ökad effekt genom rationalisering av förvaltningarna men samtidigt förordat största återhållsamhet vid förslagens uppgörande i syfte att inskränka kostna­ derna för den centrala försvarsförvaltningen. Vid dessa överläggningar har försvarsgrenscheferna meddelat, att ursprungligen uppgjorda organisationsförslag starkt beskurits. Vissa av överbefälhavarens synpunkter och ställningstaganden beträf­ fande förslagen har sammanförts i en skrivelsen bifogad promemoria. I denna promemoria framhålls bl. a., att den tekniska utvecklingen fort­ skridit i snabb takt, sedan förvaltningsutredningens betänkande avläm­ nades. Detta har medfört vidgade uppgifter för förvaltningarna i jämfö­ relse med vad förvaltningsutredningen räknade med. I detta hänseende erinras framförallt om frågor, som berör robot- och raketvapen samt tele­ teknisk materiel. I promemorian erinras vidare, att förvaltningarna i sina yttranden sommaren 1951 över förvaltningsutredningens betänkande häv­ dat den ståndpunkten, att utredningen beräknat personalbehovet allt för knappt med hänsyn till då radande förhallanden. Det ändrade läge, som inträffat sedan förvaltningsutredningen avslutade sitt arbete, anser över­ befälhavaren förtjäna att beaktas, då förvaltningsmyndigheternas förslag skall bedömas. Beträffande frågan om rationalisering av den centrala förvaltningsorga­ nisationen anförs i promemorian bl. a. följande. Möjligheterna att — med beaktande av den tekniska utvecklingens krav __ effektivisera och rationalisera här berörda centrala förvaltningar har i avvaktan på beslut rörande förvaltningsutredningens förslag varit begränsade. Det är betydelsefullt, att en förbättring härvidlag kan komma till stånd från och med nästkommande budgetår. Med hänsyn till vad som tidigare anförts syns det inom viktiga arbetsområden vid förvaltningarna nödvändigt med vissa utökningar, utöver vad som betingas av att arbets­ uppgifter övertas från krigsmaterielverket.

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Innan erfarenheter vunnits av den föreslagna organisationens verknings­ sätt, torde dock utökningarna böra ske med viss försiktighet. Det ytterligare behov av rationalisering och effektivisering av verksam­ heten som otvivelaktigt framdeles kommer att göra sig gällande, bör i första hand prövas av de olika myndigheterna själva med hjälp av de härför av­ sedda organ, som numera finns eller är under inrättande hos myndigheterna ifråga.

Vidare erinras i promemorian, att förvaltningsmyndigheterna i regel sär­ skilt framhållit, att personalbehovet beräknats under förutsättning att kon­ struktionsuppgifter läggs ut på industrin och att utom förvaltningarna stå­ ende expertis anlitas i all den utsträckning, som är möjlig. I anslutning härtill framhålls att användning i ökad omfattning av civil expertis och privat industri kan komma att ta tid att genomföra, bl. a. med hänsyn till konkurrensförhållandena och det relativa fåtal industrier, som för närvai ande sysslar med krigsmaterieltillverkning. På längre sikt anses emeller­ tid att åtminstone inom vissa områden möjligheter till ytterligare bespa­ ringar bör kunna skapas genom antydda åtgärder. Det må i detta sammanhang framhållas, att det material, som ligger till grund för organisationsförslagen, är så omfattande, att en fullständig redo­ visning icke är möjlig inom propositionens ram. I detta hänseende må bl. a. eiinras, att förvaltningsutredningen i en omfattande bildbilaga redovisade sina förslag beträffande organisation och personal. Då denna bilaga såväl i vad gäller detaljorganisationsfrågor som personalförslag numera får anses i stor utsträckning inaktuell, har någon hänvisning till densamma icke gjorts. Icke heller de av myndigheterna ingivna organisations- och per­ sonalförslagen kan av utrymmesskäl i detalj återges. De till grund för propositionens förslag liggande handlingarna kommer att i vanlig ordning tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott. I anslutning till föreliggande organisationsförslag har vissa bilagor upp­ gjorts. Sålunda redovisas å bilagor i tablåform förvaltningarnas nuvarande organisation samt huvuddragen av den föreslagna organisationen. Vidare redovisas å särskilda bilagor förslagen till personaluppsättning på ämbets­ verkens olika underavdelningar.

Departementschefen.

I det föregående har jag under kap. I anfört vissa allmänna synpunkter på det organisationsförslag som nu framläggs. Det ligger i sakens natur, att jag vid förslagens utformning har måst beakta den utveckling på olika områden, som ägt rum sedan förvaltningsutredningen avslutade sitt arbete. I jämförelse med förvaltningsutredningen innebär därför mina förslag vissa jämkningar saväl i fråga om huvuddragen av de berörda myndigheternas organisation som beträffande detaljorganisationen. Detta förhållande sam­ manhänger framför allt med den snabba tekniska utveckling och den därav

Kungl. Mcij:ts proposition nr 109. 187

betingade förskjutning av arbetsuppgifterna för förvaltningarnas del, som ägt rum under de senaste åren. Såsom överbefälhavaren framhåller, till­ drar sig i detta sammanhang det teletekniska området i första hand upp­ märksamhet. Även den ökade krigsmaterielanskaffningen måste uppen­ barligen få konsekvenser för förvaltningarnas organisation och personal­ behov. Mina förslag sträcker sig i organisatoriskt hänseende ned till och med enheter, som utgörs av sektioner (motsvarande) eller av detaljer (motsva­ rande) vilka är fristående inom byrå eller annan högre organisationsenhet. Indelningen av sektionerna i detaljer anser jag som regel böra överlåtas åt vederbörande förvaltning. Endast i den mån jag funnit särskilda skäl föl­ anleda därtill har jag till behandling upptagit frågor om detaljer, som in­ går i sektioner (motsvarande). Härvidlag har jag fäst särskilt avseende vid de funktionella organens och stabsorganens detaljindelning. Vad be­ träffar sakorganen är dessas indelning i detaljer som regel en ren lämplighetsfråga. De sakliga arbetsuppgifternas växlande föremål och omfattning medför, att organisationen härutinnan måste ges en mera smidig och an­ passbar karaktär än vad fallet är beträffande de funktionella organen och stabsorganen. Oaktat den hänsyn jag sålunda tagit till antydda omständigheter vid utformningen av mina förslag, innebär dessa en kraftig reduktion av föivaltningarnas personalförslag. Min strävan hav varit att sa langt möjligt begränsa antalet befattningshavare i förvaltningarna utan att effektiviteten i organisationen rubbas. De förslag jag i det följande framlägger innebär, att totalantalet tjänstemän i de av förvaltningsreformen berörda ämbets­ verken kommer att minska i förhållande till nuläget med cirka 300. Vid mina personalberäkningar har jag utgått från att den nya förvaltnings­ organisationen bör, i avvaktan på närmare erfarenheter, ges en personal­ uppsättning, som på en del punkter snarast är för snäv, såvitt nu kan be­ dömas. Mina personalförslag upptar ett relativt sett större antal högre tjänster än som finns i den nuvarande organisationen. Den hittillsvarande propor­ tionen mellan högre och lägre personal inom försvarsförvaltningarna torde knappast ha varit den ur effektivitetssynpunkt lämpligaste. Jag erinrar om att förvaltningsutredningen även räknade med vissa utbyten av tjäns­ ter i kvalitetsförstärkande syfte. Med hänsyn till den korta tid, som stått till buds för prövningen av lönefrågorna, och med beaktande jämväl av den osäkeihct, som maste \idlåda lönevärderingen av vissa tjänster för nytillkomna arbetsuppgifter, anser jag det nödvändigt, alt lönesättningen underkastas omprövning, se­ dan den nya organisationen varit i kraft en tid. Eu konsekvens av det sagda är, att jag endast med försiktighet tillstyrker, att ordinarie civila tjänster nyinrättas eller alt redan befintliga icke-ordinarie tjänster ombildas till ordinarie.

188 Kiuujl. Maj:ts proposition nr 109.

Ett genomförande av organisationsförslaget kommer självfallet att åter­ verka på de militära och civilmilitära kårernas (den ordinarie personalens vid flygvapnet) sammansättning. Det har emellertid icke varit möjligt att i detta sammanhang utreda dessa frågor i detalj. Kungl. Maj :t torde där­ för lämpligen böra bemyndigas att under budgetåret 1954/55 vidta de pro­ visoriska åtgärder (exempelvis meddelande av vikariatslöneförordnanden, vakanssättningar m. m.) i avseende å staterna i fråga, vilka betingas av omorganisationen. I samband med anmälan denna dag av proposition an­ gående vissa avlönings- in. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1954/55 framlägger jag förslag om utverkande av bemyndi­ gande härutinnan. Den förvaltningsorganisation, som jag här föreslår, kan naturligen icke betraktas på det sättet att därigenom skulle för avsevärd tid framåt fast­ låsas såväl förvaltningarnas interna organisation som deras personalbe­ hov. Den snabba utvecklingen gör det nödvändigt att förvaltningsorga­ nisationen inom försvaret smidigt anpassas till skiftande förhållanden. Ett kontinuerligt rationaliseringsarbete och hänsynstagande till den militär­ tekniska utvecklingen måste prägla utformningen av den militära förvalt­ ningsorganisationen. Det fortsatta rationaliseringsarbete, som jag bedömer erforderligt, hänför sig icke enbart till förvaltningarnas egen verksamhet i detta hänseende. Frånsett att omständigheterna kan föranleda Kungl. Maj:t att framdeles föranstalta om översyn, total eller partiell, av organisation och personal­ behov, bör de samordningsåtgärder, som ingår som ett led i förvaltningsreformen, verka rationaliserande på förvaltningsapparaten. Inrättandet av försvarets förvaltningsdirektion tillmäter jag i detta hänseende särskild vikt. Jag hyser dessutom den uppfattningen, att den föreslagna organisa­ tionen, under förutsättning att den bringas att fungera enligt de principer, som varit vägledande vid dess utformning, bör på längre sikt kunna med­ föra ytterligare rationaliserings- och besparingsmöjligheter utöver dem som nu kunnat tillvaratas. I likhet med överbefälhavaren anser jag mig böra räkna med att, åt­ minstone på längre sikt, industrin skall kunna utnyttjas för konstruktionsm. fl. uppgifter i större utsträckning än vad som för närvarande är fallet. Med en sådan utveckling bör följa vissa personalbesparingar, över huvud taget anser jag det betydelsefullt, att utom förvaltningarna stående expertis utnyttjas i all den utsträckning så kan visa sig ändamålsenligt ur ekono­ miska och andra synpunkter. En vidgad användning av mera avancerade kontorstekniska hjälpmedel, måhända främst hålkortsmaskiner, bör kunna resultera i besparingar av för redovisnings- och rutinarbete avsedd personal. Den inom försvarsde­ partementet pågående utredningen angående utnyttjandet av hålkortsan-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 189

läggningar inom försvaret syftar härtill. Redan pågående eller planlagd övergång till hålkortsredovisning kan beräknas inom de närmaste åren icke oväsentligt nedbringa behovet av biträdespersonal vid bl. a. vissa av de i förvaltningarna ingående organen för central förrådsredovisning. Till de kontorstekniska hjälpmedel, som förtjänar att särskilt uppmärk­ sammas, hör enligt min mening moderna dikteringsapparater. Använd­ ningen av dessa verkar tidsbesparande och nedbringar behovet av personal för stenografering. Jag vill slutligen fästa uppmärksamheten på att vissa organisationsen­ heter inom försvarsförvaltningarna, exempelvis flygförvaltningens robotoch luftbevakningsbyråer, är sysselsatta med omfattande uppgifter av för­ söks- och engångskaraktär. Icke oväsentliga personalreduktioner bör där­ för framdeles kunna påräknas på dylika punkter.

B. Armétygförvaltningen (Arméförvaltningen).

1. Armétygförvaltningens allmänna uppgifter.

Den nuvarande arméförvaltningen utövar under Kungl. Maj :t i tekniskt och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och uppsikten över tyg- och intendenturförvaltningen vid armén.

1946 års militära förvaUiiingsutredning. Såsom i det föregående berörts, föreslår förvaltningsutredningen, att in­ tendentur förvaltningstjänsten skall omhänderhas av ett för hela försvaret gemensamt ämbetsverk medan tygförvaltningstjänsten alltjämt skall orga-' niseras försvarsgrensvis. Arméförvaltningen skulle till följd härav fortsätt­ ningsvis vara högsta förvaltningsmyndighet för tygförvaltningstjänsten vid armén. Med tillämpning av den s. k. huvudförvaltningsprincipen avses arméförvaltningen vidare skola handha vissa anskaffningsuppgifter beträf­ fande för marinen och flygvapnet avsedd tygmateriel. Enligt samma princip skall återigen marin- och flygförvaltningarna enligt utredningens förslag i viss utsträckning utöva huvudförvaltningen beträffande armétygmateriel, varjämte arméförvaltningens ämbetsbefattning liksom för närvarande be­ gränsas av de befogenheter, som tillagts de för försvaret gemensamma cen­ trala förvaltningsmyndigheterna. Förvaltningsutredningen lämnar en utförlig redovisning av den före­ slagna arméförvaltningens olika arbetsuppgifter. Det torde icke vara ertorderligt att här i varje detalj återge vad utredningen anfört i detta hänseende. Eu kortfattad redogörelse lämnas i det följande. Utredningen indelar arméförvaltningens arbetsuppgifter i följande huvud­ funktioner: militärteknisk anpassning, krigsförberedelsearbcte, ekonomisk

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

planering, inköps- och försälj ningsverksamhet, leveranskontroll, tilldelning och förrådshållning samt tekniskt underhåll. Härtill kommer vissa upp­ gifter av servicekaraktär. Med militärteknisk anpassning förstår utredningen den tekniska verk­ samhet, som med utgångspunkt från tillgängliga forskningsresultat, tjänsteerfarenheter m. m. erfordras, innan materiel av olika slag kan börja till­ verkas. Utredningen framhåller att de stridsmedel, som efter hand fram­ kommer, ytterst är resultat av fri forskning jämte målbunden forskning för militärtekniska ändamål. Utredningen anser att några egentliga forsk­ ningsuppgifter icke bör ankomma på försvarets centrala förvaltningsmyn­ digheter men väl ett utvecklande och en anpassning för praktiskt bruk inom krigsmakten av olika konkreta projekt, grundade på av försvarets forsk­ ningsanstalt eller andra institutioner klarlagda tekniskt-fysikaliska underlag. Verksamheten för militärteknisk anpassning indelas i studier, projekt­ arbete, konstruktions- och försöksverksamhet samt utarbetande av tekniskt underlag för anskaffning. Projektarbetet, vilket utredningen anser vara en av arméförvaltningens viktigaste arbetsuppgifter, definieras som ett tekniskt planläggningsarbete, som kan innebära antingen utformande av direktiv eller program för visst konstruktionsarbete eller också sammanjämkning och inplacering av olika konstruktioner i en större enhet. Utredningen betonar, att konstruktionsverksamheten måste utövas i nära kontakt med tillverkningen av materielen och därför bland annat bör i möj­ ligaste mån förläggas till den privata eller statliga industrin. Konstruktions­ arbetet inom förvaltningen anser utredningen i allmänhet böra inskränka sig till att gälla sådan materiel, vars konstruktion bör hemlighållas eller för vars framställning man inte lyckats intressera någon industri. Det fram­ hålls, att standardiseringsmöjligheterna bör tillvaratas i samband med all konstruktionsverksamhet. Försöksverksamheten indelas i tekniska försök och tjänsteförsök. De förra slagen av försök är vanligen intimt förknippade med konstruktions­ arbetet och utförs parallellt med eller i anslutning till detta. Tjänsteförsöken har till syfte att utröna materielens fältmässiga användbarhet. Utarbetande av tekniskt underlag för anskaffning förutsätter att kon­ struktions- och försöksverksamheten avslutas i fråga om den materiel, som skall anskaffas. Till detta underlag räknar utredningen ritningar med till­ hörande specifikationer, tekniska anvisningar, tillverkningsbestämmelser, leverans- och kontrollbestämmelser samt i förekommande fall uppgift om tillverkningsverktyg, som kan tillhandahållas genom förvaltningen. I krigsförberedelsearbetet innefattar utredningen i huvudsak arbetet med att utarbeta krigsförvaltningsplaner, krigsorganisationsplaner och krigskostnadsplaner. Utredningen utgår härvid från att krigsindustriplanerna med visst undantag skulle utarbetas av försvarets industriplanering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 191

Utredningen avser med ekonomisk planering, dels utarbetande av under­ lag för samt sammanställande av förslag till medelsäskanden, dels förvalt­ ning av tilldelade anslagsmedel. Utredningen understryker vikten av att be­ räkningsgrunderna för olika utgiftsändamål noggrant anges vid samman­ ställande av förslag till medelsäskanden. I samband med att utredningen utvecklar sina synpunkter på den ekono­ miska planeringen tar utredningen upp försvarets titelredovisningssystem till behandling. Utredningen erinrar till en början att riksdagens år 1948 församlade revisorer framställt vissa erinringar mot detta system och att statsutskottet i utlåtande 1949: 143 (punkt 3) uttalat, att anledning förelåg att ägna frågan om berörda system speciell uppmärksamhet i syfte atl undersöka möjligheterna till förenklingar och kostnadsbesparingar. Innan nuvarande bokföringssystem inom försvaret ytterligare utbyggs, borde enligt utskottet nu tillämpade former för arbetet vid den så kallade hålkortsdetaljen inom försvarets civilförvaltnings bokföringskontor undersökas. Med anledning härav hade Kungl. Maj :t genom beslut den 25 november 1949 uppdragit åt förvaltningsutredningen att vid fullgörandet av sitt uppdrag överväga berörda spörsmål. Utredningen anför därefter följande. De för utredningens räkning företagna organisationsundersökningarna har bl. a. också berört formerna för försvarets medelsbokföring. Vid under­ sökningstillfället var bokföringen så ordnad, att försvarets civilförvaltning med utnyttjande av sin hålkortsanläggning utförde bokföring för försvaret inom ramen för ett av ämbetsverket i samråd med övriga centrala förvalt­ ningsmyndigheter utarbetat titelsystem. Detta system tillgodoser helt de statsfinansiella bokföringskraven men blott delvis de olika centralförvalt­ ningarnas behov av ytterligare spjälkning av anslagsmedlen på olika konton. Vid sidan av nämnda bokföring sker därför en särskild kontobokföring inom centralförvaltningarna. Utredningen anser det självfallet att dessa båda bokföringsformer bör koordineras och bokföringen i sin helhet ske genom civil­ förvaltningens hålkortsanläggning. Härigenom skulle bl. a. det dubbelarbete, som vid undersökningstillfället förekom, elimineras. För att möjliggöra detta bör en detaljerad genomarbetning av titelsystemet komma till stånd i syfte att inom detsamma inrymma såväl den »statsfinansiella» som den för varje förvaltnings interna behov erforderliga »affärsmässiga» bokfö­ ringen. Vid undersökningstillfället innehöll det av försvarets civilförvalt­ ning utarbetade titelsystemet en sifferlcombination om 8 positioner (grupp­ nummer 2 siffror, titel 5 siffror samt 1 statistiksiffra). För de centrala för­ valtningsmyndigheternas interna bokföring används vanligen ytterligare 3 till 4 positioner. Fn utbyggnad av titelsystemet att omfatta även förvalt­ ningarnas kontobokföring kommer otvivelaktigt att medföra en utökning av antalet synliga titlar. Den föreslagna bearbetningen av titelsystemet bör emellertid ta sikte på — förutom en samordning — att utan eftersättande av de krav, som skäligen kan uppställas ur kontroll- och statistiksynpunkter, minska det sammanlagda antalet positioner och därigenom göra litclsystemet mera lätthanterligt. En dylik revidering av försvarets titelsystem är doek så omfattande och tidsödande att det icke varit möjligt alt inrymma

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

en sådan i utredningens arbetsprogram. Utredningen föreslår därför, att spörsmålet i fråga görs till föremål för en särskild utredning, åt vilken även bör uppdras att från grunden undersöka den hålkortsmässiga bearbetningen inom civilförvaltningen. Därvid bör bl. a. uppmärksammas, att civilförvalt­ ningens bokföring blir så ordnad, att resultaten snabbt blir tillgängliga för övriga förvaltningar.

Utredningen ägnar förhållandevis stort utrymme åt inköps- och försäljningsverksamheten och uppmärksammar bl. a. frågan om central upphand­ ling. Härom anför utredningen. Det förhållandet att en förvaltning skall ombesörja inköpsverksamheten i fråga om ett visst materielslag innebär icke med nödvändighet, att varje inköp av sådan materiel skall göras av förvaltningen själv. Tvärtom är det i många fall lämpligt att förvaltningen delegerar inköpsrätten till underly­ dande lokalförvaltningar. Visserligen har centralupphandling i den omfatt­ ning den hittills kommit till användning i de flesta fall visat sig vara ekonomiskt fördelaktig. En utpräglad tendens har emellertid kunnat för­ märkas, att vid bedömningen av centralupphandlingens fördelar ensidigt beakta storleken av erhållna rabattsatser och att mer eller mindre bortse från de betydande omkostnader (i huvudsak administrations- och fraktkost­ nader), som är förenade med ett sådant upphandlingssätt. En central inköps­ organisation måste framför allt vara så uppbyggd, att den kan fullgöra kom­ plicerade och ekonomiskt betydelsefulla inköpsuppdrag. Höga fordringar på merkantilt kunnande måste därför ställas på dess personal, och dess inköpsrutiner måste med hänsyn till kravet på noggrann kontroll bli jämförelsevis omfattande. Därav följer att administrationskostnaderna per inköpsuppdrag blir väsentligt större vid centralupphandling än vid upphandling genom lokalförvaltningarna. Centralupphandling bör därför ske blott vid inköps­ uppdrag av stor ekonomisk betydelse eller i de fall då det med beaktande av alla distributions- och administrationskostnader befinns fördelaktigast med samköp för hela försvaret eller för en hel försvarsgren. Det är av vikt att förvaltningarna utfärdar klara direktiv rörande vilken materiel, som skall inköpas centralt och vilken som får upphandlas direkt genom lokalförvalt­ ningarna. I fråga om viss materiel (särskilt verktyg samt för reparationer erforderliga reservdelar och materialier), beträffande vilken centralupp­ handling bör föreskrivas såsom allmän regel, bör dock för att icke stagna­ tion skall uppstå i den lokala verksamheten undantag göras för inköp i be­ gränsad omfattning för tillgodoseende av hastigt påkommande behov.

Utredningen dryftar därefter fördelarna i vissa fall med beställning på bok och räkning samt med s. k. rabattavtal och ramavtal. Rabattavtalen för­ ordas ifråga om standard- och katalogvaror. Det framhålls, att lokalförvalt­ ningarna som regel bör äga rätt att göra direkta beställningar under åbero­ pande av utav centralförvaltningen ingånget rabattavtal. Centralupphand­ ling i den formen, att rabattavtal ingås, bör enligt utredningen även ske i sådana fall, då det ställer sig ekonomiskt mest fördelaktigt att uttnyttja lokala återförsäljares distributionsapparat. Vid s. k. ramavtal ställer tillver­ karen viss kapacitet till förfogande, vilken beställaren förbinder sig att helt eller i viss omfattning utnyttja.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 193

Viss förenkling föreslås beträffande den förgranskning, som från leve­ rantörer inkomna räkningar underkastas och som innebär bl. a. en jäm­ förelse mellan räkning och kopia av beställningsskrivelse eller kontrakt rörande priser, varuslag, betalningsvillkor, frakt- och emballagekostna­ der in. in. Slutligen dryftas under detta avsnitt vissa redovisningsfrågor, som aktualiseras i de fall då en förvaltning inköper materiel som skall be­ kostas av medel, som står till annan myndighets förfogande. Utredningen erinrar att för sådant ändamål särskilt rörelsekapital anvisats krigsmaterieiverket i form av investeringsanslag ur fonden för förlag till statsverket. För sin del förordar utredningen, att ifrågavarande behov av rörelsemedel i fort­ sättningen tillgodoses genom beviljande av fri dragningsrätt å särskild föisträckningstitel. Utredningen erinrar, att krigsmaterielverket bemyndigats att på vissa villkor anlita viss del av sitt rörelsekapital för s. k. planeringsköp. Härigenom kan verket verkställa inköp av svåråtkomlig materiel, när tillfälle yppar sig, även om medelsbehovet för ändamålet i fråga i betalningsplanerna beräknats uppkomma först senare. Vidare har verket bemyndigats att använda viss del av sitt rörelsekapital för lagerköp av beredskapslager av råmateriel, halvfabrikat och detaljer för krigstillverkning av vapen och ammunition m. in. Utredningen föreslår att lämpligt avpassade rörelseka­ pital ur förlagsfonden för motsvarande ändamål tilldelas förvaltningarna och försvarets industriplanering. Leveranskontroll omfattar enligt utredningen kontrollplanering, leverans­ övervakning, tillverkningskontroll, mottagningskontroll, leveransrapporte­ ring och garantiövervakning. Utredningens närmare behandling av dessa olika moment förbigås här. 1 samband med behandlingen av tilldelning och jörrådshållning berör ut­ redningen den s. k. förrådskontrollen, som består dels i bokföringsmässig övervakning av materiels tagande till uppbörd och avgång ur uppbörden, dels i kontroll av att verklig och bokförd behållning stämmer överens. I samband med förrådskontrollen bör enligt utredningen sakgranskning ut­ föras. Denna bör innebära kontroll av att föreskrivna eller eljest lämpliga kvantiteter av olika inaterielslag hålls i förråd, att inköp och försäljningar sker i behörig ordning samt att priserna på inköpt och försåld materiel och kostnaderna för utförda arbeten är skäliga. Som ett led i det tekniska underhållet har förvaltningen alt utarbeta be­ skrivningar, instruktioner, föreskrifter och kataloger av skilda slag. De grundläggande bestämmelserna meddelas i tygmaterielinstruktionen. Vid sidan av denna utfärdas allmänna instruktioner och föreskrifter för olika tjänstegrenar, t. ex. materielvårdsinstruktioner, föreskrifter för verkstadstjänsten och förrådstjänsten. Utredningen betonar vikten av alt de grund­ läggande förvaltningsföreskrifterna rörande uppbörd och redovisning är i möjligaste mån likartade för all materiel, som används inom armén. Genom samråd de olika centrala förvaltningarna emellan bör sörjas 13—49 64 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 109.

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

för att materielreglementen med tillhörande instruktioner samordnas i ovan berörda hänseende. I detta sammanhang berör utredningen behovet av ett gemensamt materielklassifikationssystem för försvaret. Beträffande övervakningen av tygmaterielens tillstånd och vård föreslår utredningen, att partiindelningen för bl. a. underlättande av årsprov i fråga om ammunition utreds i syfte att åstadkomma en ökning av partistorle­ karna. En sådan ökning bedöms vara ägnad att medföra avsevärda lätt­ nader ifråga om redovisning och övervakning av ammunitionen. Till uppgifter av servicekaraktär räknar förvaltningsutredningen tryc­ keriverksamheten. Utredningen redogör i stora drag för gällande bestämmel­ ser angående denna verksamhet inom försvaret. Dessa bestämmelser inne­ bär ifråga om tryckning av publikationer, att tryckningen skall prövas avchefen för försvarets kommandoexpedition och i vissa fall av Kungl. Maj :t. Utredningen gör gällande, att någon verklig granskning av försvarets materielförvaltande centrala myndigheters behov av publikationer svårligen kan äga rum inom kommandoexpeditionen. Med hänsyn härtill föreslår utred­ ningen, att de materielförvaltande ämbetsverken medges att inom ramen för anvisade medel själva bestämma om utgivning och tryckning av för materielförvaltningen erforderliga publikationer, i vissa fall efter samråd med vederbörande stabsorgan. Vidare föreslår utredningen att en för samtliga myndigheter i ämbetshuset å Ladugårdsgärde gemensam ljuskopieringsanläggning inrättas vid arméförvaltningen. På så sätt anses en helautomatisk dylik maskin kunna utnyttjas ekonomiskt. Utredningen reser invändningar mot tanken på ett fullföljande av 1946 års riksdagsbeslut om centralisering av de centrala försvarsförvaltningarnas hjälptryckerier till ett försvarets tryckeri. Detta beslut har ännu icke kunnat verkställas, enär byggnadstillstånd för erforderliga lokaler inte kunnat be­ viljas. Då tillgång till egna hjälptryckerier måste anses vara av stort värde för förvaltningarna, föreslår utredningen, att deras hjälptryckerier bibe­ hålls. I samband därmed förordar utredningen, att vissa lättnader bereds förvaltningarna ifråga om tryckning vid deras egna hjälptryckerier. Stats­ kontorets råd och anvisningar anses sålunda icke böra behöva inhämtas för varje särskilt fall. Det bör enligt utredningen vara tillräckligt, att statskon­ torets tryckeriintendent stickprovsvis granskar tryckningsärendenas hand­ läggning. Slutligen behandlar utredningen i detta sammanhang förvaltningarnas biblioteks- och referattjänst. Utredningen förordar, att de berörda myndig­ heterna bildar ett samarbetsorgan för att lösa gemensamma frågor i detta hänseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 195

Remissyttranden. Försvarets civilförvaltning tar upp frågan om titelredovisningssystemet till närmare behandling och anför härom bl. a. följande. Redovisningstitlarna erfordras dels för specifikation av utgifterna i en­ lighet med gällande stater och andra av statsmakterna meddelade dispositionsbestämmelser, dels för tillgodoseende av förvaltningsmyndigheternas krav på erforderlig specificering av utgifterna, dels ock i statistiskt syfte. Enbart för förstnämnda ändamål erfordrades under budgetåret 1948/49 i runt tal 2 050 titlar. Redan i god tid före införandet vid årsskiftet 1944/45 av systemet med redovisning över hålkort upptog civilförvaltningen till ingående övervägan­ den frågan om titelsystemets utformning. Härvid eftersträvades framför allt att göra systemet så lätthanterligt och överskådligt som möjligt för de lokala myndigheter, som har att tillämpa detsamma. Ämbetsverket har också tagit vederbörlig hänsyn till kravet på att titelsystemet skall medge en enkel övergång till krigsredovisning. Vunna erfarenheter har gett civil­ förvaltningen anledning räkna med att de krav på fullständig redovisning, statistiska uppgifter, lämplighet för hålkortsbokföring, överskådlighet m. m., som det nuvarande systemet fyller, icke kan tillgodoses med färre antal siffror i titlarna än fem (jämte två gruppsiffror). Därtill kommer, i den mån särskild statistik erfordras, exempelvis för uppgifter i samband med nationalbudgetens utformande, ytterligare en sjätte siffra. Uppenbarligen framstår det såsom ett önskemål, att utgiftsspecifikationen förenklas. Ett första villkor härför är emellertid, att statsmakterna ger avkall på de krav beträffande utgiftsstatistik och medelskontroll, som f. n. är avgörande för redovisningssystemets utformning, samt att förvalt­ ningsmyndigheterna visar större återhållsamhet än vad f. n. är fallet i fråga om önskemål om specificering av skilda utgifter. Vilka förenklingar härutinnan, som kan ernås, torde emellertid icke kunna avgöras utan ingående undersökningar. Beträffande den av de centrala fackmyndigheterna anbefallda statistik­ bokföringen utöver civilförvaltningens titelsystem framhöll civilförvalt­ ningen i utlåtande den It januari 1949 med anledning av vad 1948 års stats­ revisorer anfört i frågan, att den tillkommit utan civilförvaltningens med­ verkan och i vissa fall var väl ingående. Ämbetsverket framhöll även att, i den mån statistik erfordrades, det under alla förhållanden var en fördel, om den inlemmades i hålkortssystemet. Härigenom vinns framför allt, att arbetet med bearbetning och sammanställande av statistikuppgifterna inbesparas. Civilförvaltningen avsåg att undersöka denna fråga i samarbete med förvaltningsutredningen. Då förvaltningsutredningen icke funnit det möjligt att inrymma en ut­ redning angående titelsystemet i sitt arbetsprogram, bör de ovan berörda spörsmålen i enlighet med utredningens förslag göras till föremål för sär­ skild utredning. Civilförvaltningen har intet att erinra mot att i samband därmed jämväl övriga frågor rörande titelsystemet upptas till prövning. Äm­ betsverket vill emellertid förutskicka, att en sådan utredning kommer att bli jämförelsevis tidsödande och kräva tillkallande av särskilda utred­ ningsmän.

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Civilförvaltningen ställer sig avvisande mot förvaltningsutredningens för­ slag om att fri dragningsrätt å försträckningstitel skulle medges förvalt­ ningarna för bestridande av vissa utgifter, som är av natur att slutligt skola belasta annan försvarsgrens anslag eller fördelas mellan flera anslag. Såväl denna fråga som frågan om finansiering av planeringsköp och beredskapsköp anser civilförvaltningen böra utredas ytterligare.

Departementschefen.

Såsom jag närmare utvecklat i annat sammanhang anser jag att för arméns vidkommande tyg- och intendenturförvaltningsuppgifterna bör upp­ delas på två skilda ämbetsverk, benämnda armétygförvaltningen och arméintendenturförvaltningen. På armétygförvaltningen skall ankomma att under Kungl. Maj:t i tek­ niskt och ekonomiskt avseende utöva högsta ledningen och uppsikten över tygförvaltningstjänsten vid armén. I enlighet med huvudförvaltningsprincipen skall armétygförvaltningen vidare, i den omfattning så bestäms, handha förvaltningsuppgifter med avseende å viss marinens och flygvap­ nets tygmateriel. Armétygförvaltningens ämbetsbefattning begränsas å andra sidan av de uppdrag, som enligt nämnda princip kan komma att tilldelas marin- och flygförvaltningarna, ävensom av de befogenheter, som skall tillkomma försvarets övriga centrala förvaltningsmyndigheter. Vad förvaltningsutredningen anfört angående arméförvaltningens all­ männa arbetsuppgifter ger mig i stort sett ingen anledning till erinran. Jag önskar emellertid kortfattat beröra vissa av de spörsmål, som utred­ ningen behandlat i detta sammanhang. Jag vill till en början erinra, att vid det förhållandet att försvarets in­ dustriplanering icke inrättas det kommer att falla på det centrala tygför­ valtningsorganet att utarbeta även krigsindustriplaner, i den mån dessa icke hänförs under de krigsindustriplaneringsuppgifter, som läggs på ett samordnande organ. Med hänsyn till bland annat frågans ekonomiska betydelse vill jag starkt understryka vad förvaltningsutredningen anfört om vikten av en ratio­ nell fördelning av konstruktionsarbetet mellan förvaltningarna och in­ dustrin. Såsom jag ock framhöll vid behandling av civilförvaltningstjänsten, har försvarets civilförvaltnings övertagande av bokföringsuppgifter från de materielförvaltande verken delvis kommit att följa andra linjer än för­ valtningsutredningen tänkt sig. Sålunda har icke den affärsmässiga konto­ bokföringen utan den s. k. dispositionsbokföringen kommit att i viss ut­ sträckning flyttas över till civilförvaltningens hålkortsanläggning. En fortsatt utveckling efter dessa linjer kan förväntas. Under sådana förhål­ landen är de av förvaltningsutredningen framförda synpunkterna i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 197

om titelsystemets utformning icke helt aktuella. En viss översyn och för­ enkling har kommit till stånd under de senare åren genom civilförvalt­ ningens och övriga centrala myndigheters försorg. Jag bedömer det vara av stor betydelse att försvarets titelredovisningssystem är lämpligt utfor­ mat. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande har jag den 8 januari 1954 tillkallat en särskild utredningsman för att verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning av detta spörsmål. I anslutning till vad utredningen anfört angående upphandlingsverksamheten vill jag understryka vikten av en rationell gränsdragning mellan central och lokal upphandling. Med anledning av utredningens förslag, att förvaltningarna för inköp för annan myndighets räkning bör erhålla dragningsrätt å försträckningstitel erinrar jag — såsom jag redan i annat sammanhang framhållit att försvarets civilförvaltning anmodats att utreda de redovisnings­ frågor, som aktualiseras av huvudförvaltningsprincipen. Jag har under hand utvidgat detta uppdrag till att avse även utredning av formerna för finansiering av planeringsköp och beredskapsköp. Jag förutsätter att, om så skulle visa sig erforderligt i samband med genomförandet av förvaltningsreformen, Kungl. Maj :t skall äga att överföra dispositionsrätten beträffande viss del av krigsmaterielverkets nuvarande rörelsekapital till försvarsförvaltningarna för att sedermera, då behovet av rörelsemedel in. m. säkrare kan bedömas, underställa frågan riksdagens prövning. Den militära leveranskontrollen har behandlats i annat sammanhang, varvid det förutsatts att särskilda samarbetsorgan inrättas för att utarbeta gemensamma kontroll- och leveransbestämmelser. Jag vill här endast framhålla, att denna fråga enligt min mening bör ägnas ingående uppmärk­ samhet. Jag kan icke finna det påkallat att hela frågan om tryckningsverksamheten vid försvaret omprövas i detta sammanhang. Tills vidare bör för­ valtningarna få behålla sina nuvarande hjälptryckerier och tryckningsverksamheten i huvudsak bedrivas i enlighet med utredningens förslag. Till frågan om att inrätta en gemensam ljuskopieringsanläggning vid armétygförvaltningen är jag icke beredd att nu ta ställning.

2. Armétygförvaltningens ledning.

1946 års militära förvaltningsutredning. Såsom förut nämnts anser utredningen att chefen för armén liksom för närvarande skall vara chef för arméförvaltningen och i denna egen­ skap Kungl. Maj :t i främsla rummet ansvarig för fullgörandet av äm­ betsverkets åligganden. Han förutsätts skola ha att själv avgöra ärenden inom ämbetsverket i samma omfattning, som nu ankommer på honom vad beträffar tygförvaltningen.

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

För den omedelbara ledningen av ämbetsverket bör enligt utredningen undei chefen för armén finnas en souschef, som skall ha att avgöra ärenden av beskaffenhet att på grund av sin principiella natur eller större räckvidd eller av annan anledning böra avgöras av honom eller där han eljest förbehållit sig avgörandet. Utredningen har funnit övervägande skäl tala för att souschefen alltjämt skall vara militär men anser likväl möjlighet böia lörefinnas att besätta befattningen med civilmilitär. Sous­ chefen bör enligt utredningens mening, såsom för närvarande är fallet med chefen för armétörvaltningens tygavdelning, benämnas generalfälttygmästaie och med souschefskapet förena befattningen såsom tjänstegrensinspektör inom arméledningen för tygmaterielvårdstjänsten. Enligt nu gällande organisation är arméöverdirektören tjänstegrensinspektör för den tekniska fältrepaiationstjänsten i fråga om tyginateriel och för den tekniska motortjänsten. Enligt utredningens mening bör dessa uppgifter övertas av generalfalttygmästaren, som därigenom blir tjänstegrensinspektör beträffande hela tygmaterieltjänsten. Vid utövande av denna inspektionsverksamhet förutsätts han skola biträdas av ämbetsverkets materielinspektion och veikstadsavdelning. Souschefen bör enligt utredningens mening liksom nu förordnas för viss tid och tillhöra lönegraden Mp eller Cp 19. Befattningen bör uppföras på arméförvaltningens stat. I arméförvaltningen skall vidare enligt förslaget finnas en ställ­ företrädande souschef med uppgift att biträda souschefen vid utöv­ ningen av dennes ämbete. Etter uppdrag av souschefen i dennes ställe och med den befogenhet som eljest tillkommer denne, förutsätts ställföretiädande souschefen skola avgöra visst ärende eller viss grupp av ären­ den. Ställföreträdande souschefen motsvaras i den nuvarande organisa­ tionen närmast av fälttygmästaren, som är generalfälttygmästarens ställ­ företrädare. Fälttygmästarbeställningen, som är militär, tillsätts medelst tullmakt. Enligt utredningens mening bör några mera genomgripande för­ ändringar i berörda hänseende icke genomföras. Ställföreträdande sous­ chefen föreslås därför skola vara militär och benämnas fälttygmästare. Vad anställningsformen beträffar anser emellertid utredningen i enlighet med sin härutinnan i annat sammanhang uttalade principiella uppfattning, att icke fullmakt utan förordnande för viss tid bör komma till använd­ ning. I fråga om löneställningen föreslår utredningen i det följande, att arméförvaltningens avdelningschefer skall hänföras till 14 lönegraden. Med hänsyn härtill och i betraktande av den med befattningen förenade ansvarsställningen, anser utredningen att ställföreträdande souschefen bör placeras i lönegrad Mp 15. Befattningen bör liksom souschefsbefattningen uppföras på arméförvaltningens stat. Därest på sätt utredningen i annat samman­ hang ifrågasatt, en tygstabskår inrättas, förutsätts fälttygmästaren skola vara chef för denna kår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Remissyttrande. Arméförvaltningen uttalar i sitt yttrande över förvaltningsutredmngens

betänkande den åsikten, att befattningen som gener alfälttygmastare kol­

vara militär. Enligt vad ämbetsverket framhåller kraver nämligen befatt­ ningen bland annat ingående rent militära fackkunskaper och en på per­ sonliga erfarenheter grundad förståelse för den militära verksamheten.

Chefens för försvarsdepartementet skrivelse den 30 oktober 19^3. I den promemoria med allmänna riktlinjer för eu förvaltningsreform, som var fogad till min i andra sammanhang berörda skrivelse den 30 o ober 1953 till överbefälhavaren in. fl. anförs bland annat, att för att uivalet till souschefsbefattningarna skall bli så stort som möjligt, bor dessa kunna besättas med alternativt militär, civilmilitär eller civil person. Sa är redan nu fallet med souschef stjänsterna i marin- och flygforvaltnmg-

arT de organisationstablåer, som var fogade till nyssnämnda skrivelse, upptogs icke någon befattning som ställföreträdande souschef. Till grund härför låg närmast den tanken, att fälttygmästaren, samtidigt som han skulle vara souschefens ställföreträdare, skulle fungera som chef for cen­ tralbyrån.

Arméförvahniogens lygavdelnings förslag den 14 december 1953. Arméförvaltningen har tagit upp frågan om souschefens ställning till behandling och anför därom bland annat följande. Frågeställningen rörande icke-militär verkschef har vid diskussioner i förvaltningsfrågan förelegat i olika sammanhang och därvid som ^gängspunkt i regel haft en förment likhet mellan verksamhetens natur vid å ena sidan en teknisk försvarsförvaltning å den andra ett industriföretag. Skill­ naden i såväl målsättning för verksamheten som formerna for dennas ut­ övande är emellertid grundväsentliga. En industri producerar varor, som under konkurrens skall avyttras på den allmänna marknaden. En mili­ tär förvaltning ombesörjer anskaffning av materiel som skall anvandas av trupp i krig. Begreppet »anskaffning, innebär härvid icke enbart in­ köp, som endast är en fas i anskaffningsverksamheten, vilken i sin lehet bland annat omfattar militärtekniska studier och bedömanden, pro­ jektverksamhet, samarbete med konstruerande inhemska och utländska företag samt på vissa områden även konstruktionsverksamhet i egen regi, prov och försök med materiel, träffande av slutliga avgöranden beträf­ fande utformningen av de objekt, som skall inköpas, samt kvalitativ och kvantitativ kontroll av levererad materiel och ammunition. Inköpsverk­ samheten, givetvis i och för sig betydelsefull, innebar icke det svåraste eller tyngst vägande momentet i anskaffningsverksamheten. Tyngdpunk­ ten ligger på de militära och tekniska överväganden och beslut, som före­ går inköpen och vilka måste träffas ur synpunkter, som betingas av materielens avsedda användning i fält.

200 Kungi. Maj:ts proposition nr 109.

Förvaltningen har emellertid även att svara för och genom inspektions­ verksamhet m. m. hålla sig underkunnig om materielens lämplighet och tillstånd under användningen vid trupp och vidta härav betingade åtgär­ der, ävensom kontrollera materielens och ammunitionens förvaring samt att den härunder städse hålls i krigsdugligt skick. Denna verksamhet har icke någon motsvarighet inom civila företag, där strävan fastmer i regel är att snarast avyttra produkterna. För verksamheten, som med hänsyn till dess betydelse för krigsberedskapen utgör en utomordentligt viktig del av tjänsten inom armén, biträds förvaltningen i regionala och lokala in­ stanser av militära chefer, som i förvaltningsfrågor lyder under ämbets­ verket. Förvaltningen skall vidare enligt den militärledningens direktiv forbereda och säkerställa underhållstjänsten vid krig inom' sin tjänstegren. Den har även att i detta syfte ombesörja viss skolning och utbild­ ning av personal. ,.. A„v f]Ieti anf'örda torde framgå, att militära och militärtekniska faktorer tor ämbetsverkets verksamhetsutövning spelar en så dominerande roll, att dess högsta ledning måste åvila i dessa hänseenden skolad personal Verkschefen -- generalfälttygmästaren — bör därför liksom hittills vara militär. Sås°m ytterligare skal härför förutsätts i enlighet med tidigare förslag, att generalfalttygmästaren i förhållande till cheferna för de' till tygförvaltnmgstjansten hörande kårerna skall intaga samma ställning som'militär­ befälhavare i forhållande till underlydande personalkårchefer.

Även frågan om behovet av ställföreträdande souschef och om fälttygmästarens ställning ägnar arméförvaltningen förhållandevis stort utrymme. Till en början erinrar arméförvaltningen att — förutom 1946 års militära förvaltningsutredning — även 1930 års försvarskommission och 1941 års militära förvaltningsutredning vitsordat behovet av en från det egentliga byråarbetet befriad ställföreträdande souschef. Till vidare ut­ veckling av sina synpunkter anför arméförvaltningen följande.

Med hänsyn till de erfarenheter, som hittills vunnits i fråga om betydel­ sen och behovet av befattningen såsom fälttygmästare, har skälen för ett bibehållande av den nu rådande ordningen ytterligare förstärkts. Till be­ lysande härav må framhållas, att den tekniska utvecklingen på krigsmatelielområdet medfört allt flera och mera svårlösta förvaltningsproblem, var­ till kommer att materielanskaffningen erhållit en ökad omfattning, söm ej tidigare förutsetts. Det är härvid ej enbart den kvantitativa omfattningen, matt i anslagsbelopp, som övar inflytande, utan i lika hög grad mångfalden av olikartade ärenden, vilken har sin grund i arméns sammansättning av flera truppslag med starkt skiftande utrustning. Under angivna förhållan­ den och då den blivande armétygförvaltningens storleksordning redan i och foi sig torde motivera behovet av en ställföreträdande souschef, anser sm tygavdelningen böra bestämt påyrka, att befattningen såsom fälttygmästare bibehålls såsom ställföreträdande souschef med de uppgifter, som hit­ tills i huvudsak åvilat honom. Såsom ytterligare motiv härför vill tygav­ delningen hanvisa till sitt i såväl tidigare sammanhang som nedan annivna orslag rörande chefskapet för fälttygkåren, innebärande att fälttygmästaren jämväl skall tjänstgöra såsom chef för sagda kår. De omfattande uppgifter, som i minst lika hög grad som för närvarande

Kiingl. Maj:ts proposition nr 109. 201

är fallet kommer att åvila fälttygmästaren i den blivande förvaltnings­ organisationen, torde enligt tygavdelningens uppfattning utesluta möjlig­ heten av att fälttygmästaren belastas jämväl med chefskapet för en sär­ skild byrå (motsvarande). En dylik anordning skulle i och för sig inne­ fatta degradering av en befattning, som av ett flertal organisationskom­ mittéer inom försvaret befunnits nödvändig och vars betydelse torde bil än mer markerad i den här föreslagna organisationen än för närvarande. Med hänsyn till sistnämnda förhållande har i föreliggande förslag tälttygmästarebefattningen upptagits i lönegrad Mp 16.

I den promemoria, som fogats till överbefälhavarens sammanfattande yttrande den 7 januari 1954 över förvaltningarnas organisationsförslag, be­ handlas även frågan om befattningar för souschefer och ställföietiädandc souschefer. Här uttalas, att det med hänsyn till bland annat generalfälttygmästarens omfattande inspektionsverksamhet gentemot militära chefei och hans militära chefställning i förhållande till vederbörande personal­ kårer samt i övrigt till vad arméförvaltningens tygavdelning anfört, får an­ ses nödvändigt, att souschefen i armétygförvaltningen är militär. Med hänsyn till den blivande armétygförvaltningens storlek görs vidare gällande, att en befattning som ställföreträdande souschef är erforderlig.

Departementschefen.

Vad som anförts av arméförvaltningens tygavdelning samt i den till överbefälhavarens skrivelse den 7 januari 1954 fogade promemorian ger mig icke anledning att frångå min i annat sammanhang uttalade uppfatt­ ning, att souschefsbefattningen i armétygförvaltningen bör göras alter­ nativt militär, civilmilitär eller civil. Jag erinrar, att denna ordning redan nu gäller i fråga om marin- och flygförvaltningarna. Därest vid armétyg­ förvaltningen — i motsats till nyssnämnda förvaltningar — souschefen under alla förhållanden skulle vara militär, skulle detta enligt min me­ ning innebära en icke önskvärd inskränkning av urvalsmöjligheterna vid besättande av denna viktiga post och en avvikelse från vad som gäller för de två andra försvarsgrenarnas förvaltningar, för vilken jag för min del icke kan finna övertygande skäl förebragta. Skulle befattningen i fråga erhålla civil innehavare, ligger det i sakens natur, att kravet på militära in­ sikter och militär erfarenhet inom armétygförvaltningens ledning ändock måste tillgodoses. Detta är emellertid enligt min mening icke förenat med några avgörande svårigheter. Icke heller kan, såvitt jag kan finna, generalfälttygmästarens chefskap för personalkår åberopas till förmån för att han skall vara självskriven som souschef. Jag är icke beredd att tillstyrka förslaget om att inrätta särskild befatt­ ning för ställföreträdande souschef i armétygförvaltningen. Vid förfall för souschefen bör den främste av ledamöterna inträda i utövandet av sous­ chefens åligganden för såvitt annan icke blivit av Kungl. Maj:t utsedd.

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Såsom jag närmare utvecklar i annat sammanhang, har jag stannat vid att i mitt slutliga organisationsförslag icke medta någon centralbyrå för armétygförvaltningen utan förordar att två stabsorgan — centralplanering och materielinspektion — i stället inrättas i överensstämmelse med för­ val tningsutredningens förslag. Dessa två stabsorgan förutsätter jag skola vara direkt underställda fälttygmästaren i likhet med vad som nu gäller beträffande arméförvaltningens tygavdelnings chefsexpedition. Även till detta spörsmål återkommer jag i det följande.

3. Huvuddragen av armétygförvaltningens organisation.

Arméförvaltningens tygavdelnings nuvarande indelning.

Arméförvaltningens nuvarande tygavdelning är indelad i en chefsexpe­ dition, nio byråer, nämligen första och andra vapenbyråerna samt for­ dons-, signalmateriel-, underhålls-, ammunitionsförråds-, materielvårds-, kontroll- och verkstadsbyråerna, ävensom ett konstruktionskontor och ett fristående försäljningskontor. Gemensam för tyg- och intendenturavdelningarna finns en civilbyrå, som emellertid arbetar på två i stort sett fri­ stående avdelningar, anknutna till tyg- resp. intendenturavdelningen. Bilaga 1 utgör en tablå över arméförvaltningens indelning.

1946 års militära förvahningsutreclning. Enligt utredningens i det föregående angivna principer för tygförvalt­ ningstjänstens ordnande bör ett materielförvaltande verk bestå av vissa sakorgan, vilka vart och ett på sitt område i den utsträckning sig göra låter skall handlägga alla tekniska funktioner beträffande visst materielslag eller viss grupp av materielslag. Vidare bör i verket ingå funktionella organ för sådana med materielcns förvaltning sammanhängande uppgifter, som icke förutsätter detaljerad materielkunskap men väl fackutbildning be­ träffande en viss arbetsfunktion, t. ex. inköpsverksamhet, verkstadsdrift och litteraturtjänst. Slutligen erfordras enligt utredningens uppfattning inom verket vissa stabsorgan för ledning av planering av verkets verksam­ het m. m. Utredningen föreslår för arméförvaltningen tre sakorgan, nämligen va­ penavdelning, signalbyrå och fordonsavdelning. Vidare föreslås fyra funk­ tionella organ, verkstadsavdelning, förrådsbyrå, inköpscentral och förlagsbyrå. Som stabsorgan anses centralplanering, materielinspektion, central­ expedition och juridisk sektion erforderliga. Sakorganen, nämligen vapenavdelningen, signalbyrån och fordonsavdelningen, skall enligt utredningen var och en inom sitt materielområde __ vapen och ammunition, signal- och belysningsmateriel respektive fordonsoch fältarbetsmateriel — handha alla på arméförvaltningen ankommande

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 203

tekniska arbetsuppgifter, som kräver specialistkunskap beträffande visst materielslag. Dessa uppgifter utgörs i stort sett av att svara för militär­ teknisk anpassning, uppgöra detaljplaner för anskaffning och modifiering av materielen, ombesörja den tekniska sidan av inköpsverksamheten, ut­ föra den mera kvalificerade leveranskontrollen samt utarbeta visst undeilag för det tekniska underhållet. Ovannämnda arbetsuppgifter beträffande tygmaterielen är för närvarande •— framhåller utredningen — uppdelade på vapen-, signalmateriel- och fordonsbyråerna, konstruktionskontoret, kon­ trollbyrån och materielvårdsbyrån inom arméförvaltningens tygavdelning samt vad angår materiel, som anskaffas genom krigsmaterielverket, där­ jämte på detta verks tekniska byrå och kontrollbyrå. Utredningen håller före att man genom den föreslagna organisationen erhåller en med hän­ syn till kraven på personalens utbildning lämplig fördelning av arbets­ uppgifterna samt en klar ansvarslinje beträffande tygmaterielens konstruk­ tiva utformning. Enligt utredningens förslag skall vapenavdelningen innehålla två byråer, infanteribyrå och artilleribyrå, samt dessutom som fristående enheter centralsektion, kontrollkontor, ritkontor och skjutcentral. Fordonsavdelningen anser utredningen böra likaledes indelas i två byråer, fordonsbyrå och fältarbetsbyrå, samt dessutom som fristående enheter centralsektion, motorsektion, ritkontor och kontrollkontor. Till verkstadsavdelningen bör enligt utredningen sammanföras samtliga ärenden rörande arméns tygreparationstjänst i fred och krig. Den nuva­ rande ordningen, enligt vilken dessa ärenden är splittrade på flera skilda organisationsenheter, såsom tygavdelningens verkstads- och underhållsbyråer, avdelningens sakbyråer och dess chefsexpedition samt dessutom arméöverdirektören, försvårar samordning och klar ansvarsfördelning. I fråga om fördelarna med den föreslagna anordningen anför utredningen följande: Planeringen av maskin-, verktygs- och reservdelsutrustning samt ut­ bildning av personal för krigsreparationstjänsten måste ske med ledning av erfarenheter från motsvarande tjänst under fred. Det föreslagna sam­ manförandet av alla reparationstjänstfrågor till en avdelning inom armé­ förvaltningen bör medföra ökade möjligheter härvidlag. Med den samlade överblick över hela tygreparationstjänsten, som en för hela denna tjänst ansvarig avdelningschef erhåller, bör vidare med större säkerhet kunna åstadkommas en lämplig avvägning vid fördelningen av reparationsobjekt, utrustning och personal på krigsreparationstjänslens olika organ. Reservdelsanskaffningen måste grunda sig på bl. a. eu bedömning av förbruk­ ningen. Verkstadsavdelningen får härvidlag genom sin erfarenhet från reparations tjänsten de största förutsättningarna att göra rättvisande be­ räkningar. För sin planering av verkstadsdriften behöver verkstadsavdel­ ningen vidare en kontinuerlig och klar överblick över reservdelsläget. Reservdelsförsörjningens överföring till verkstadsavdelningen är ur dessa

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

synpunkter naturlig och torde vara ägnad att ekonomisera anskaffningen av och säkerställa tillgången på reservdelar samt att därmed undvika drift­ störningar. Ehuru verkstadsavdelningen sålunda bör ansvara för anskaff­ ning och omsättning av7 reservdelar, bör de centrala reservdelsförråden lokalt och administrativt vara anslutna till de centrala tygmaterielförråd, s?n\ enliSt„ utredningens förslag skall sortera under arméförvaltningens föriadsbyrå. Beträffande icke satsbundna reservdelar bör emellertid obe­ roende härav ansvaret för bokföring, tilldelning och förrådshållning åvila verkstadsavdelningen. På arméförvaltningens förrådsbyrå bör, med undantag för icke satsbundna reservdelar, enligt utredningens förslag ankomma att utföra behovsberäkningar samt att handha förrådshållning och tilldelning beträf­ fande arméns tygmateriel och ammunition, vilka uppgifter för närvarande åvilar tygavdelningens underhålls- och ammunitionsförrådsbyråer. Där­ jämte bör enligt utredningens uppfattning för försvaret gemensamma ammunitionsförråd med tillhörande sammansättningsverkstäder, som för när­ varande sorterar under krigsinaterielverket, underställas förrådsbyråns ledning. Byrån avses vidare skola ombesörja den för närvarande på tyg­ avdelningens fordonsbyrå ankommande uttagningen och tilldelningen av civila motorfordon för försvarets och vissa civila myndigheters behov. Ge­ nom den sålunda föreslagna organisationen vinns bl. a. att behov och till­ gång beträffande all arméns tygmateriel och ammunition (med undantag av reservdelar, som ej ingår i förbandens utrustning) övervakas av ett enda oigan med denna kvantitativa övervakning som huvuduppgift. Till armétörvaltningens inköpscentral skall enligt förslaget koncentrclas den merkantila delen av på ämbetsverket ankommande inköpsverk­ samhet. Härutöver bör centralen ha att ombesörja viss leveransövervak­ ning och leveransrapportering samt handha viss försäljning av kasserad och utrangerad materiel. Utredningen finner, att väsentliga fördelar står att vinna genom denna ordning i jämförelse med dagsläget, enligt vilket nyss­ nämnda del av inköpsverksamheten är uppdelad på bl. a. krigsmaterielverket, tygavdelningens vapen-, signalmateriel-, fordons- och verkstadsbyråei samt vad angår viss del av sådan materiel, för vilken arméförvaltningen föieslås skola handha huvudförvaltningen för marinen och flyg- \apnet, även på marin- och flygförvaltningarna. Försäljningsverksamheten ombesörjs för närvarande i fråga om arméns tygmateriel främst av tygav­ delningens försäljningsorganisation och beträffande övrig materiel av res­ pektive centrala förvaltningsmyndigheter. Försäljning av materiel sker också i viss utsträckning genom de lokala myndigheternas försorg. Förlngsbyrån skall enligt utredningens förslag handha den redaktionella behandlingen och reproduktionen av de publikationer m. m., som erfordras för tygmaterielens tekniska underhåll, tygförvaltningstjänst o. s. v., om­ besörja ljuskopiering och arkivering av ritningar samt omhänderha biblio­ teks- och reterattjänsten för armeförvaltningen. Genom att dessa uppgif­

Kungi. Maj:ta proposition nr 109. 205

ter, som för närvarande åvilar tygavdelningens olika sakbyråer och dess konstruktionskontor, sammanförs till ett gemensamt organ bör enligt ut­ redningens mening —- förutom att de tekniska organen avlastas för dem ovidkommande spörsmål — eu bättre service erhållas. Till förlagsbyråns uppgifter hör enligt förslaget även den sammanhållande verksamheten be­ träffande standardisering och klassificering. Vidare föreslås i hyrån skola ingå verkets materiallaboratorium, som skall utgöra ett gemensamt service­ organ. Laboratoriets uppgifter med avseende å materialstandard bedöms av utredningen genom dess anslutning till byrån smidigt kunna samordnas med verkets standardiseringsfrågor i (ivrigt. Vid sidan av ovannämnda sakorgan och funktionella organisationsen­ heter tillkommer enligt de av utredningen framlagda organisationsprin­ ciperna de fyra tidigare nämnda stabsorganen till hjälp vid planering, led­ ning och övervakning av arméförvaltningens omfattande verksamhet samt för vissa i samband därmed förekommande arbetsuppgifter med avseende å personal, kontorsdrift, fördelning och registrering av handlingar m. m. Utredningen framhåller, att ett fullgott resultat av arméförvaltningens verksamhet förutsätter att samtliga organ inom verket arbetar mot ett gementsamt mål. Härför erfordras en central planering på lång sikt av verk­ samheten samt eu omsorgsfull avvägning vid fördelning av medel och upp­ gifter mellan de olika organen. Dessas verksamhet måste vid planeringen samordnas också till tiden. En noggrann övervakning måste vidare ske av att uppgjorda planer följs. Planeringen och övervakningen kan exempel­ vis, framhåller utredningen, avse att delar av materielslag, som faller inom skilda organisationsenheters arbetsområden, erhålls i för vederbörande materielslags sammansättning riktig tidsföljd, att erforderligt tekniskt under­ lag för materielens underhåll framkommer till den tidpunkt, då materielen skall tas i bruk, samt att vid nämnda tidpunkt berörd personal erhållit er­ forderlig utbildning beträffande materielens handhavande och vård. Vid denna planering och övervakning, som för ett verk med så mångskiftande och vidsträckt verksamhet som arméförvaltningens blir av betydande om­ fattning, skall enligt utredningens förslag verksledningen biträdas av centralplaneringen. Detta organ skall därvid särskilt ha till uppgift att sammanhålla den ekonomiska planeringen och krigsförberedelsearbetet samt att vara verksledningen behjälpligt med erforderliga utredningar av olika slag. Centralplaneringens personal bör enligt utredningens uppfattning vis­ serligen vara underställd en särskild chef för detta organ men vid behov bör dock verksledningen utan anlitande av tjänstevägen över centralplane­ ringens chef äga ta i anspråk erforderlig personal därur för uppdrag av olika slag. Materielinspektionen skall enligt utredningens förslag biträda sous­ chefen för verket vid hans övervakning av materieltillståndet inom verkets arbetsområde samt materielvårdens bedrivande.

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Den juridiska sektionens uppgift enligt förslaget är främst att vara ett för arméförvaltningen i juridiska och juridiskt-administrativa frågor råd­ givande organ, men den skall därjämte själv handlägga vissa ärenden av juridisk art. Vad slutligen angår centralexpeditionen föreslår utredningen, att på den bl. a. skall ankomma att handlägga vissa personalärenden och frågor rö­ rande kontorsorganisationen vid verket, att motta, fördela, expediera, re­ gistrera och arkivera verkets handlingar, att ombesörja vakttjänst, bud­ sändning och skötsel av verkets telefonväxel samt att enligt anvisningar från verkets säkerhetschef under fredsförhållanden handha den inre säker­ hetstjänsten vid verket.

Remissyttranden. Arméförvaltningen uttalar i sitt utlåtande den 29 juni 1951 över förvaltningsutredningens förslag, att utredningens principer för tygförvaltningens organiserande syns arméförvaltningen vara riktiga. Ämbetsverket vill med stöd av de under de senare åren gjorda erfarenheterna särskilt understryka lämpligheten av följande av utredningen föreslagna åtgärder i fråga om arméns centrala tygförvaltning, nämligen att hela anskaffningsverksamheten koncentreras till arméförvaltningen, att samtliga till anskaffningsverksamheten hörande rent tekniska upp­ gifter för närbesläktade materielslag sammanförs till samma organ inom arméförvaltningen, att ansvaret för reparationstjänsten koncentreras, att den i fråga om arbetsuppgifter och ansvar oklara ställning, som arméöverdirektören och materielvårdsbyrån innehar, avskaffas samt att särskilda organ skapas för vissa gemensamma frågor och arbets­ uppgifter. I anslutning härtill har arméförvaltningen framfört i huvudsak följande allmänna synpunkter. Utredningen hävdar med eftertryck, att den rena inköpsverksamheten intimt sammanhänger med de tekniska funktionerna vid materielens an­ skaffning. Konsekvenserna härav borde egentligen bli att de tre tekniska sakorganen — vapenavdelningen, signalbyrån och fordonsavdelningen — får var sin inköpscentral. Då utredningen emellertid icke ansett sig böra stiäcka sig så långt, måste förhållandet mellan den för arméförvaltningen föreslagna gemensamma inköpscentralen och nämnda sakorgan regleras så, att samarbetet med inköpscentralen ges så enkla former som möjligt och att icke dubbelarbete eller för sakorganen onödigt extra arbete upp­ står. Själva inköpet innebär i regel en relativt ringa del av allt det arbete som fordras, innan åtminstone mera tekniskt komplicerad materiel kan komma fram, d. v. s. av vad som innefattas i begreppet anskaffning. In­ köpscentralen bör därför mera ges karaktären av ett serviceorgan till de för materielanskaffningarna ansvariga sakorganen än ett självständigt under verkschefen arbetande organ.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 207

Med hänsyn till reparationstjänstens ökade omfattning och betydelse för arméns materielunderhåll har behovet av en klarare uppdelning av ar­ betsuppgifterna på reparationstjänstens område under de senaste åren blivit alltmer aktuellt. Rationaliseringsåtgärder härutinnan har emellertid uppskjutits för att icke föregripa utredningens resultat. Föreslagna orga­ nisationsförändringar på detta område syns därför vara särskilt angelägna. Utredningens förslag i fråga om reservdelsförsörjningen syns i viss mån oklara, varför arméförvaltningen anser sig böra närmare beröra denna fråga. Ansvaret för all anskaffning och omsättning av reservdelar (och verk­ tyg) syns enligt utredningens förslag skola åvila verkstadsavdelningen. Upp­ lysningsvis har inhämtats, att utredningens åsikt dock är, att den första an­ skaffningen av för freds- och krigsbruk erforderliga reservdelar (verktyg) — vilken bör äga rum samtidigt med tillverkning av ny speciell materiel eller upphandling av standardmateriel — skall ske genom vederbörligt sak­ organs försorg, vilket givetvis underlättar och förbilligar anskaffningen. Verkstadsavdelningen skall dock i detta fall svara för alt reservdelarna (verktygen) till antal och slag blir lämpligt avpassade med hänsyn till för ändamålet disponibla medel. Den fortsatta anskaffningen av reservdelar skall ske av verkstadsavdelningen efter samråd med vederbörligt för materielslaget ansvarigt sakorgan. Enligt utredningen bör ansvaret för bokföring, tilldelning och förrådshållning av »icke satsbundna» reservdelar åvila verkstadsavdelningen. AU på så sätt splittra den centrala förrådshållningen av satsbundna och icke satsbundna reservdelar på olika organ är i praktiken inom armén knappast genomförbart. En dylik uppdelning av verksamheten på ett och samma område syns f. ö. strida mot av utredningen uppställda villkor för en ratio­ nell förvaltning. Uppdelningen skulle försvåra förrådsplaneringen och or­ saka besvärligheter och slitningar samt oklarhet i fråga om ansvar och befogenheter. Arméförvaltningen finner vidare utredningens skäl icke tillräckligt vä­ gande för alt bryta ut det för förrådsverksamlieten erforderliga centrala reservdelsregistret från förrådsbyråns övriga uppgifter i fråga om materielbokföringen. Reparationstjänstens krav bör bli tillbörligt beaktade genom att verkstadsavdelningen i egenskap av sakorgan på reparations­ tjänstens område lämnar alla nödiga anvisningar för hur reservdels­ registret skall uppläggas och skötas. Till de centrala förvaltningsuppgifterna hör bl. a. viss inspektions- och besiktningsverksamhet för hl. a. övervakning och kontroll av materielens underhåll och materielstockens allmänna tillstånd. Enligt utredningen skall nämnda verksamhet utövas av »materielinspcktionen», varvid personal från sakorganen skall biträda. Erfarenheterna visar, att inom respektive sak­ organ — vapenavdelningen, signalbyrån, fordonsavdelningen — bör hit­ hörande frågor sammanhållas av något organ, lämpligen av respektive kon­ trollkontor. Härigenom underlättas även »materielinspektioncns» samar­ bete med sakorganen. Vid föreslagen uppdelning av det nuvarande konstruktionskontorets upp­ gifter på i första hand de tre sakorganen — vapenavdelningen, signal­ byrån och fordonsavdelningen - - syns följande böra beaktas. Samtliga på respektive sakorgans ritkontor uppgjorda ritningar och materielspecifikationcr hör, innan de godkänts på respektive avdelning

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

(.byrå), ha underkastats central granskning bl. a. i avseende på enhetlig­ het i utförandet och uppställningen, standardiseringsmöjligheternas ut­ nyttjande, mått- och toleranssättning. Denna granskning bör lämpligen åviia föreslagen »förlagsbyrå». Alla inom arméförvaltningen uppgjorda eller till arméförvaltningen inkomna ritningar bör även registreras på nämnda byrå. Benämningarna på själva ritningarna, under vilka dessa skall registreras, skall dock godkännas (bestämmas) av vederbörligt sak­ organ. Utredningens förslag ifråga om organisation av beskrivningsarbetet syns icke fullt tillfredställande. Arbetsfördelningen mellan förlagsbyrån och sakorganen är i detta avseende oklar och kan ge anledning till att arbetet icke får den målmedvetna och ansvarslcännande ledning, som av erfarenhet fordras på detta område. Ansvaret för att beskrivningar blir utarbetade och utsända i rätt tid bör därför åvila den för vederbörlig materiel ansvariga avdelningen (byrån). Det bör nämligen vara för sak­ organen av alldeles särskilt intresse, att truppen snabbt kan lära sig förstå och rätt handha och använda den materiel, som de själva anskaffat. Sakorganen bör i ett tidigt stadium av sitt arbete på beskrivningsområdet söka samråd med förlagsbyrån angående nomenklatur, uppställ­ ning m. in. för att önskvärd enhetlighet skall erhållas. Manuskript till beskrivningar bör i nämnda avseenden även granskas av förlagsbyrån, innan sakorganet slutligen godkänner beskrivningen för tryckning och utsändning genom förlagsbyråns försorg. För att biträda med beskrivningsarbetet och sammanhålla detsamma inom respektive sakorgan bör personalen på förlagsbyråns beskrivningsdetalj uppdelas på vapenavdelningen, signalbyrån och fordonsbyrån. Den av utredningen förordade organisationen av arméns centrala tyg­ förvaltning innebär en ökning av antalet organ, direkt underställda souschefen. Detta är en olägenhet, som dock uppvägs av den klarare ar­ bets- och ansvarsfördelning, som den föreslagna organisationen medför. Enligt arméförvaltningens åsikt är emellertid vissa ändringar av de före­ slagna »stabsorganens» sammansättning önskvärda, vilka möjliggör en minskning av antalet stabsorgan.

Beträffande arméförvaltningens huvudindelning har ämbetsverket i detta sammanhang föreslagit följande ändringar i förhållande till utredningens förslag: vapenavdelningens byråer föreslås benämnda vapenbyrån och ammunitionsbyrån med i stort sett den arbetsfördelning, benämningarna utvisar; förrådsbyrån föreslås med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning omvandlad till en förrådsavdelning, innehållande två byråer, tygförrådsoch ammunitionsförrådsbyråerna; förlagsbyrån föreslås få benämningen normaliebyrån, som redan an­ vänds för närmast motsvarande organ inom flygförvaltningen; de fyra stabsorganen föreslås ombildade till två byråer, centralbyrån och administrativa byrån, genom i stort sett en sammanslagning av centralplaneringen och materielinspektionen respektive centralexpeditionen och juridiska sektionen;

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 209

en personalkårexpedition föreslås skola inrättas, innefattande såväl fält tygkårens som arméingenjörkårens och tygstatens chefsexpeditioner (på expeditionen ankommande uppgifter fördelas enligt utredningens för­ slag på centralplaneringen, förrådsbyrån och verkstadsavdelningen). I en till försvarsdepartementet den 2 mars 1953 överlämnad promemoria har arméförvaltningen vidtagit vissa jämkningar i sitt ovan angivna för­ slag till ämbetsverkets indelning. Dessa är följande: signalbyrån föreslås med hänsyn till den successivt utökade arbets­ bördan och den storleksordning, byrån under senare år uppnått, skola omvandlas till en elektroavdelning, innehållande bl. a. två byråer, teleoch radarbyråerna; förslaget om inrättande av en förrådsavdelning frånträds men den av utredningen förordade förrådsbyrån anses fortfarande böra uppdelas på två byråer, tygförråds- och ammunitionsförrådsbyråerna — i stort sett motsvarande de nuvarande underhålls- och ammunitionsförrådsbyråerna. Enligt sistnämnda förslag skulle alltså armétygförvaltningen bestå av fyra avdelningar, vapen-, fordons- elektro- och verkstadsavdelningarna, envar innehållande två byråer, fem självständiga byråer, nämligen cen­ tral-, tygförråds-, ammunitionsförråds- och normaliebyråerna samt admi­ nistrativa byrån, ävensom en inköpscentral och en personalkårexpedition.

Chefens för försvarsdepartementet skrivelse den 30 oktober 1953. De organisationstahlåer, som bifogades min skrivelse den 30 oktober 1953 till överbefälhavaren m. fl. angående organisationen av den centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltningstjänsten inom försvaret upptog föl­ jande organ för armétygförvaltningen. Sakorgan: vapenavdelning, elektroavdelning och fordonsavdelning. Funktionella organ: verkstadsavdelning, förrådsbyrå, normaliebyrå och inköpscentral. Sammanslagna stabsorgan: centralbyrå med personalkårexpedition, gemensam för fälttygkåren, arméingenjörkåren och tygstaten, samt ad­ ministrativ byrå. Vapenavdelningens huvudindelning: centralsektion, första vapenbyrån, andra vapenbyrån, ritkontor, kontrollkontor och provskjutningscentral. Elektroavdelningens huvudindelning: centralsektion, telebyrå, radarbyrå, elkraftsektion, ritkontor och kontrollkontor. Fordonsavdelningens huvudindelning: centralsektion, fordonsbyrå, fältarbetsbyrå, specialteknisk sektion, ritkontor och kontrollkontor. Verkstadsavdelningens huvudindelning: centralsektion, krigsreparationsbyrå, driftbyrå, anläggningssektion och reservdelssektion.

14—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 109.

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953 m. in. Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953 inne­ bär ifråga om grunddragen av armétygförvaltningens organisation vissa avvikelser från de i min skrivelse den 30 oktober 1953 uppdragna rikt­ linjerna. Skiljaktigheterna kan sammanfattas sålunda. Tygavdelningen anser lämpligt att personalkårexpeditionen, som skall vara gemensam för fälttygkåren, arméingenjörkåren och tygstaten, såsom en icke förvaltningsorganisatorisk enhet icke inordnas i centralbyrån utan organiseras som en fristående expedition. Vidare föreslår tygavdelningen att kontrollkontoret inom vapenavdel­ ningen organiseras som en kontrollbyrå. Som alternativt förslag till förrådsbyrån framlägger tygavdelningen förslag till två förrådsbyråer, tygförrådsbyrån och ammunitionsförrådsbyrån. Tygavdelningen framhåller i detta sammanhang att den verksamhet, som kommer att falla på en sammanslagen förrådsbyrå för såväl materiel som ammunition, blir av en synnerligen omfattande storleksordning, i det att byrån måste utöva den verksamhet, som för närvarande åvilar icke blott nuvarande underhållsbyrån och ammunitionsförrådsbyrån utan även krigsmaterielverkets förrådsbyrå med undantag för verksamheten med av­ seende å ammunitionssammansättningsverkstäderna. Tygavdelningen erin­ rar om sitt tidigare förslag om organiserandet av två fristående byråer, tygförrådsbyrån och ammunitionsförrådsbyrån. Motivet härför hänförde sig till det förhållandet, att de två byråernas arbetsuppgifter i såväl krig som fred skulle vara i stort sett fristående från varandra, eftersom verk­ samheten skulle följa två skilda underhållslinjer: tygmaterieltjänst respek­ tive ammunitionstjänst. Då verksamhetsområdena sålunda i stort sett är klart skilda från varandra, syns det tygavdelningen ur alla synpunkter vara mest rationellt att båda verksamhetsgrenarna erhåller en sinsemel­ lan fristående organisatorisk utformning. Tygavdelningen vidhåller där­ för sitt tidigare förslag om tygförråds- och ammunitionsförrådsbyrå, den förra för behovsberäkning, tilldelning och förrådshållning av arméns tygmateriel samt för förande av erforderliga materiel- och reservdelsregister, samt den senare med uppgifter, som motsvarar den nuvarande ammunitionsförrådsbyråns och krigsmaterielverkets förrådsbyrås verksamhet. Tidigare framlagda förslag om krigsindustrisektion inom vapenavdel­ ningen samt krigsindustridetaljer inom fordons- och elektroavdelningarna vidhålls av tygavdelningen. Dessutom har beträffande sakavdelningarna föreslagits fristående ur centralsektionerna utbrutna expeditioner. Slutligen föreslår tygavdelningen, att den nu till ämbetsverkets kontroll­ byrå knutna provskjutningscentralen direkt underställs ämbetsverket och således icke som en provskjutningssektion ingår i vapenavdelningen. Moti­ veringen är i huvudsak följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 211

Enligt förvaltningsutredningens förslag och tygavdelningens däröver av­ givna utlåtande avsågs provskjutningscentralen att såsom en sektion ingå i vapenavdelningen. Efter förnyade överväganden rörande provskjutningscentralens ställning i organisatoriskt hänseende har tygavdelningen kommit till den uppfattningen, att centralen lämpligen bör utgå ur armétygförvaltningcns organisation och bilda en fristående förvaltningsenhet. Såsom skäl härför må framhållas, att provskjutningscentralen fullgör uppgifter jämväl för andra centralförvaltningar inom försvaret ävensom i viss ut­ sträckning för civila industrier. Med hänsyn såväl till arbetsuppgifterna som till förläggningen å annan ort är en självständig ställning för provskjut­ ningscentralen påkallad i överensstämmelse med vad som gäller för övriga utom ämbetsverket förlagda underställda anstalter.

Tygavdelningen upptar ånyo till behandling frågan om anskaffning av reservdelar och anför därom. Uti tidigare i förevarande förvaltningsfråga avgivna yttranden har ämbetsverket ifråga om reservdelsför sörj ningen anslutit sig till förvalt­ ningsutredningens förslag, att anskaffning och omsättning av reservdelar (verktyg) skulle åvila verkstadsavdelningen. Tygavdelningen har emeller­ tid därvid utgått ifrån att den första anskaffningen av för freds- och krigsbruk erforderliga reservdelar (verktyg), vilken bör äga rum samtidigt med tillverkning av ny specialmateriel eller upphandling av standardmaleriel, skulle ske genom vederbörande sakavdelnings försorg. Verkstadsavdelningen skulle dock i detta fall svara för att reservdelarna till antal och slag blev lämpligt avpassade med hänsyn till för ändamålet disponibla medel med mera. Den fortsatta anskaffningen av reservdelar skulle däremot ske genom verkstadsavdelningen efter samråd med veder­ börligt, för materielslaget ansvarigt sakorgan. I motsats till förvaltningsutredningen fann tygavdelningen det emellertid mera ändamålsenligt, att den centrala förrådshållningen av såväl satsbundna som icke satsbundna reservdelar skulle åvila ämbetsverkets förrådsorgan beträffande materiel. Till sagda organ borde jämväl anslutas det centrala reservdelsregistret så­ som ett led i organets övriga materielbokföring. Med hänsyn till de erfarenheter, som numera vunnits i föreliggande spörsmål, och för att undvika dubblering av specialsakkunnig personal anser tygavdelningen, att ansvaret för handläggningen av armétygförvaltningens ärenden rörande reservdelar, materialier och allmänbruksverktyg bör fördelas på följande sätt. Verkstadsavdelningen skall åligga att verkställa utredning, då beställning med ofullständig beteckning inkom­ mer, att bestämma beställningspunkter för reservdelar, materialier och allmänbruksverktyg, att anskaffa materialier och allmänbruksverktyg, att i samråd med respektive sakorgan uppgöra förslag till nyanskaffning av reservdelar, att uppgöra förslag till fortsatt anskaffning av alla reservdelar samt att överlämna dessa förslag till respektive sakbyrå för teknisk gransk­ ning och anskaffning samt att lämna direktiv för behovsprövning i den män dylik prövning förekommer. Sakbyråerna åligger, var och eu inom sitt arbetsområde, att tekniskt granska och anskaffa (inköpsverksamheten handläggs givetvis å inköpscentralen) de reservdelar, som vcrkstadsavdelningen föreslår, samt att hålla verkstadsavdelningen underrättad om alla förhållanden, som kan inverka på reservdelsbehovet.

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Tygavdelningens förslag innebär en principiell skillnad i jämförelse med förvaltningsutredningens i det hänseendet, att beskrivningsarbetet på av ämbetsverket tidigare anförda skäl förutsätts skola förläggas till sak­ organen och icke, såsom förvaltningsutredningen tänkt sig, till förlagsbyrån. I detta syfte har i tygavdelningens förslag beskrivningsdetaljer lagts in i de tre sakorganens centralsektioner. Vidare har inom samma sek­ tioner lagts in detaljer för teknisk dokumentationstjänst, vilken närmast torde avse referattjänst inom vederbörande avdelnings verksamhetsområde. I den promemoria som är fogad till överbefälhavarens skrivelse den 7 januari 1954 med sammanfattande yttrande över förvaltningarnas organisationsförslag berörs även förrådsverksamheten vid armétygförvaltningen. Där framhålls att de uppgifter, som åvilar var och en av av de utav arméförvaltningen föreslagna byråerna skulle bli omfattande och helt artskilda, varför det anses kunna starkt ifrågasättas om det är möjligt för en byråchef att lösa bl. a. det omfattande krigsförberedelsearbete, som erfordras ifråga om såväl tygmateriel- som ammunitionstjänsten. Vidare erinras om den för närvarande pågående omfattande försöksverksamheten i syfte att genom förenklad materielhantering (bland annat enhetslaster för ammunition) öka förrådens effektivitet i såväl krig som fred. Verksam­ heten framhålls vara av vital betydelse för det operativa krigsförberedelsearbetet. Två förrådsbyråer förklaras därför vara erforderliga. Yttrande i denna fråga har under hand infordrats från ordföranden i försvarets materielhanteringsdelegation. I detta anförs bl. a. följande. Ammunitionsförrådstjänsten utgör ett specialområde, som väsentligt skiljer sig från förrådstjänst beträffande annan materiel. För ammunition tillkommer i förhållande till annan materiel bl. a. en sådan viktig uppgift som att skapa säkerhet mot explosionsrisk, dels för ammunitionen som sådan, dels för förrådsanläggningar, dels ock i förhållande till tredje man. Säkerhetsfrågan ställer ammunitionsförrådstjänsten i särklass och kräver specialutbildad personal och en organisation, som väsentligt skiljer sig från annan förrådstjänst. Ammunitionen med sina explosiva laddningar krä­ ver dessutom för att undgå förstörelse genom fukt, temperaturvariationer etc. speciella former för förrådshållning och övervakning. Som avgörande skäl för att en uppdelning av förrådstjänsten på olika byråer bör ske talar enligt min mening vidare de mycket stora ekonomiska värden, som arméns tygmateriel och ammunition var för sig representerar.

Departementschefen.

Huvuddragen av armétygförvaltningens organisation bör enligt min mening i stort sett ges den utformning som angavs i bilagor till min skri­ velse den 30 oktober 1953 till överbefälhavaren m. fl. och för vilken orga­ nisation förut lämnats en redogörelse. Med hänsyn till vad arméförvalt­ ningens tygavdelning anfört i sin skrivelse den 14 december 1953 är jag emellertid beredd att föreslå jämkningar på enstaka punkter. Härtill åter­ kommer jag i det följande. I jämförelse med förvaltningsutredningens

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 213

förslag företer det förslag, jag här framlägger, avvikelser i vissa hänseen­ den. I stället för den av utredningen förordade signalbyrån föreslår jag inrättande av en elektroavdclning. Jag hänvisar härvid till vad jag vid behandlingen i det föregående av tygförvaltningstjänsten (kap. II A) anfört om betydelsen av att de teletekniska hjälpmedlen utnyttjas inom vårt för­ svar. Särskild hänsyn måste också tas till den tekniska utveckling inom detta område, som ägt rum sedan förvaltningsutredningens undersökningar verkställdes. Efter förnyade överväganden har jag funnit tillräckliga skäl icke före­ ligga att frångå förvaltningsutredningens förslag om fristående central­ planering och materielinspektion. Mera begränsade uppgifter bör dock avses för centralplaneringen än vad förvaltningsutredningen tänkt sig, i det att de kamerala arbetsuppgifterna enligt mitt förslag hänförs till administrativa byrån. Jag anser sålunda icke att här ifrågavarande två stabsorgan bör sammanföras till en centralbyrå. I detta hänseende råder likhet med vad jag i annat sammanhang föreslår i fråga om flyg­ förvaltningen. För marinförvaltningens del är frågan icke aktuell, enär det icke finns behov av någon materielinspektion inom detta ämbetsverk. Då emellertid de två stabsorganens verksamhet i vissa hänseenden bör samordnas och ledas enhetligt, men souschefen icke lämpligen bör be­ lastas med denna uppgift, bör de enligt min mening direkt underställas fälttygmästaren i likhet med vad som är föreskrivet i fråga om den nu­ varande tygavdelningens chefsexpedition. Med hänsyn till det anförda kommer personalkårexpeditionen att vara fristående. Efter att ingående ha övervägt de av tygavdelningen anförda skälen för att den centrala förrådstjänsten inom armétygförvaltningen bör upp­ delas på två byråer samt med beaktande av vad som anförts i frågan, dels i den till överbefälhavarens skrivelse den 7 januari 1954 fogade prome­ morian, dels av ordföranden i försvarets materielhanteringsdelegation, har jag kommit till den uppfattningen, att ledningen av en gemensam förrådsbyrå för såväl tygmateriel som ammunition skulle bli förenad med påtagliga svårigheter. Med hänsyn till de stora ekonomiska värden det här gäller anser jag mig därför icke kunna förorda den sistnämnda organisa­ tionsformen. Jag föreslår sålunda, att inom armétygförvaltningen inrättas en tygförrådsbyrå och eu ammnnitionsförrådsbgrå. I fråga om vapenavdelningen innebär mitt förslag den avvikelsen från förvaltningsutredningens förslag, att första och andra vapenbyråerna er­ sätter infanteri- och artilleribyråerna. Förstnämnda byråer finns redan nu inom armeförvaltningens tygavdelning. Ändringen återverkar i huvud­ sak endast på fördelningen av arbetsuppgifterna mellan de två byråerna. Med hänsyn till kontrollkontorets storlek och omfattande arbetsuppgifter

214 Kungl. May.ts proposition nr 109.

anser jag, att det bör organiseras som en kontrollbyrå inom vapenavdel­ ningen. Icke heller har jag något att invända mot att provskjutningscentralen som en från avdelningarna fristående enhet underställs ämbetsverket. Tygavdelningen har vidare begärt en sektion inom vapenavdelningen för krigsindustriplaneringsarbetet. Detta förslag anser jag mig icke kunna bi­ träda, enär ifrågavarande arbete enligt min mening bör förläggas till avdel­ ningens olika sakorgan. Elektroavdelningens indelning bygger på av arméförvaltningen tidigare framlagt förslag. I detta förslag ingår en fristående industridetalj, beträf­ fande vilken gäller vad nyss sagts om vapenavdelningens krigsindustri­ sektion. Fordonsavdelningens indelning ansluter sig till förvaltningsutredningens förslag utom i så måtto att den inom avdelningen fristående motorsektio­ nen i stället erhållit benämningen specialteknisk sektion. Även inom denna avdelning begär arméförvaltningen en industridetalj. Förslaget här­ om kan jag dock icke biträda. Efter närmare undersökning har jag kommit till den uppfattningen, att det icke är nödvändigt att, såsom förvaltningsutredningen föreslagit, inom verkstadsavdelmngen inrätta en byrå för krigsreparationstjänsten. Någon krigsreparationsbyrå bör sålunda icke komma till stånd. Det är enligt min mening tillfyllest med en inom avdelningen fristående krigsreparationssektion. Mitt förslag innebär vidare den skillnaden i jämförelse med förvaltningsutredningen, att utrustningssektionen brutits ut ur drift­ byrån. Då jag funnit tygavdelningens synpunkter i fråga om reservdelsförsörjningen beaktansvärda, tillkommer i mitt förslag en fristående reservdelssektion. Jag anser sålunda, att verkstadsavdelmngen bör indelas i centralsektion, driftbyrå, krigsreparationssektion, anläggningssektion och reservdelssektion. En mera adekvat benämning på den av förvaltningsutredningen före­ slagna inköpscentralen är enligt min uppfattning inköpsavdelning. Förlagsbyrån bör benämnas normaliebyrån. En byrå med denna benämning och i stort sett motsvarande uppgifter finns f. n. inom flygförvaltningen. Till frågan om beskrivningsarbetets organisation samt förslaget om fri­ stående expeditioner för , sakavdelningarna ävensom till vissa andra i det föregående berörda spörsmål återkommer jag vid behandlingen av armétygförvaltningens detalj organisation. Huvuddragen av den av mig föreslagna organisationen framgår av bil. 2 med underbilagor.

4. Armétygförvaltningens detaljorganisation.

Förvaltningsutredningen behandlar mycket utförligt frågan om armé­ förvaltningens organisation. En översiktlig redogörelse härför kommer att

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 215

lämnas i det följande. I samband härmed belyses närmare de under före­ gående avsnitt nämnda avdelningarnas, byråernas och sektionernas m. in. arbetsuppgifter.

a. VAPENAVDELNINGEN. 1946 års militära förvaltningsutredning. Den föreslagna infanteribyråns arbetsområde avser vapen, som används av infanteriet jämte tillhörande ammunition, vartill kommer minor, hand­ granater, sprängämnesmateriel m. in. Byrån föreslås indelad i handvapen­ sektion, raketsektion, kemisk sektion och minsektion, vartill kommer en fristående granatkastardetalj. Sektionerna utom raketsektionen föreslås indelade i detaljer. Artilleribyråns arbetsområde avser enligt förslaget pjäsmateriel, eldledningsmateriel och till pjäsmaterielen hörande ammunition. I anslutning därtill föreslås byrån indelad i pjäs-, eldlednings- och ammunitionssektioner. Sektionerna avses skola indelas i detaljer. På vapenavdelningens ritkontor skall enligt utredningens förslag konstruktionsritarbetet utföras för avdelningen i dess helhet. Det föreslås uppdelat på fyra arbetsgrupper, nämligen en infanterivapengrupp, en artillerivapengrupp, en instrumentgrupp samt en ammunitions- och förpackningsgrupp. Avdelningens kontrollkontor avses i första hand skola handha leveranskontrollen av den vapen- och ammunitionsutrustning, som anskaffas av arméförvaltningen. Härtill kommer vissa andra uppgifter, såsom utförande av årsprov i fråga om ammunition. Vidare föreslås att kontorets chef skall ingå i undersökningskommissioner, i den mån sådana tillsätts vid inträffade vapenhaverier och sprängolyckor. Slutligen anses kontoret böra fungera som ett kontaktorgan för vapenavdelningens leverantörer och i före­ kommande fall tillhandahålla dem detaljer och tillbehör från arméns för­ råd, utlåna tillverkningsverktyg och mätdon samt i övrigt underlätta deras kontakter med förvaltningen. Vid överbelastning eller när kontrolluppdrag gäller särskilt komplicerad materiel förutsätter utredningen, att vederbörande sakorgan skall ställa er­ forderlig personal till kontrollkontorets förfogande. Kontrollkontoret indelas enligt förvaltningsutredningens förslag i ammunitionssektion, centraldetalj, pjäsdetalj och eldledningsdetalj. Ammunitionssektioncn föreslås uppdelad i detaljer. Vapenavdelningens skjutcentral avses skola för armens räkning utföra sådana skjutningar och sprängförsök, som av säkerhetsskäl eller på grund av behovet av speciell instrumentering eller anläggning lämpligen bör ut­ föras vid central skjutplats. Skjutningarna utgörs av leveranskontroll-, årsprov-, tabell- och försöksskjutningar. Vissa av dessa skjutningar ut­ förs dock, vad beträffar ammunition levererad från aktiebolaget Bofors, hos leverantören.

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Skjutningarna förutsätts liksom för närvarande skola försiggå i första hand på skjutfältet i Karlsborg och till mindre del på skjutplatsen i Marma, till vilka platser även delar av skjutcentralen enligt utredningen förläggs. Skjutcentralen föreslås indelad i ett antal detaljer. Centralsektionen är utformad som ett funktionellt organ, vilket i första hand skall biträda avdelningschefen vid planläggningen och ledningen av verksamheten inom avdelningen. Den skall sålunda enligt förslaget utföra vissa utrednings- och sammanställningsarbeten, föra dispositionsanteckningar, handlägga vissa personalärenden samt utföra skrivservice in. m. Den föreslås skola indelas i utredningsdetalj och expedition med skriv­ central.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953. Såsom framgår av tidigare redogörelse har enligt detta förslag i vapenav­ delningen inrymts en fristående expedition samt en krigsindustrisektion. \idare har skjutcentralen utbrutits ur vapenavdelningen och föreslagits skola under namnet provskjutningscentral bilda en fristående enhet. Tygavdelningen föreslår, att första vapenbijrån indelas i infanterisek­ tion, pjässektion och eldledningssektion. Dessa sektioner återfinns också i förvaltningsutredningens betänkande, fördelade mellan infanteri- och artilleribyråerna. Infanterisektionen motsvarar närmast förvaltningsut­ redningens handvapensektion. Tygavdelningen har icke medtagit någon fristående granatkastardetalj. Sektionernas indelning i detaljer skiljer sig i icke ringa grad från förvaltningsutredningens förslag. Genomgående räknar tygavdelningen med en mera differentierad detaljindelning än vad förvaltningsutredningen gjort. Enligt tygavdelningens förslag indelas andra vapenbijrån i artilleriammunitionssektion, minsektion, kemisk sektion, rekylfri sektion samt fristående ballistisk detalj. Den rekylfria sektionen motsvarar närmast förvaltningsutredningens raketsektion. Enligt förvaltningsutredningens förslag är den ballistiska detaljen inrymd i ammunitionssektionen. Beträffande detaljindelningen gör sig samma synpunkter gällande som i fråga om första vapenbyrån. Ritkontorets indelning skiljer sig icke oväsentligt från förvaltningsut­ redningens förslag. Kontrollbyrån inrymmer enligt tygavdelningens förslag centralsektion, vapensektion, ammunitionssektion, mätdonssektion och underhållssektion. Den enligt förvaltningsutredningen fristående eldledningsdetaljen är inord­ nad i vapensektionen. Mätdonssektionen är avsedd för arbetsuppgifter, som skall övertas från krigsmaterielverket. Tygavdelningen har funnit det lämpligt att förlägga dessa uppgifter till kontrollbyrån. Även inom kon­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 217

trollbyrån föreslår tygavdelningen en mera differentierad och från förvaltningsutredningens förslag i flera hänseenden skiljaktig detaljindelning. Såsom framgår av tidigare redogörelse föreslår tygavdelningen en fri­ stående expedition. Beträffande krigsindustrisektionens tilltänkta arbetsuppgifter framhåller tygavdelningen att den i samråd med centralbyrån skall svara för upp­ rättande och revidering av de ifråga om avdelningens arbetsområde anbe­ fallda krigsförvaltningsplanerna, innefattande såväl krigsmateriel- som krigsammunitionsplaner, ävensom övriga krigsförberedelseåtgärder. Centralsektionen indelas i centraldetalj, ekonomidetalj, beskiivningsdetalj och teknisk dokumentationstjänst. Beskrivningsdetaljen och den tekniska dokumentationstjänsten har tidigare berörts. Centraldetaljen och ekonomidetaljen motsvarar i huvudsak förvaltningsutredningens utredningsdetalj.

Departementschefen. Såsom framgår av vad jag tidigare anfört räknar jag med att vapen­ avdelningen indelas i tre byråer, första och andra vapenbyrån samt kontrollbvrån, ävensom fristående centralsektion och ritkontor. Tygavdelningens förslag till sektionsindelning beträffande första och andra vapenbyråerna anser jag mig kunna godta. Vad beträffar kontrollbyrån finner jag icke tillräckliga skäl att till­ styrka, att någon underhållssektion inrättas inom densamma. De uppgifter som avses för denna sektion kan enligt min mening fördelas mellan Övriga sektioner. Icke heller kan jag biträda förslaget att en centralsektion skulle ingå i byrån. Jag föreslår, att den ersätts av en centraldetalj. Jag kan icke biträda förslaget att armétygförvaltningens sakavdelningar utrustas med fristående expeditioner. Expeditionerna bör enligt min mening i enlighet med förvaltningsutredningens förslag inrymmas i centralsek­ tionerna. Bärande skäl finns enligt min uppfattning icke för tygavdelningens förslag att beskrivningsarbetet och referattjänsten skall i huvudsak för­ läggas till sakorganen. Dessa arbetsuppgifter bör i enlighet med förvalt­ ningsutredningens förslag lokaliseras till normaliebyråns beskrivningssektion respektive dess bibliotek. Jag kan sålunda icke tillstyrka, att särskilda organ för ändamålet inrättas inom sakavdelningarna. Utarbetande av det underlag för beskrivningsarbetet, som sakorganen bör lämna till normaliebyrån, bör fördelas mellan sakorganens underavdelningar. Det av förvaltningsutredningen föreslagna systemet utgör enligt min mening det mest rationella sättet att ordna beskrivningsarbetet. I likhet med tyg­ avdelningen anser jag att detta arbete är av stor betydelse och att brist på sakkunnigt uppgjorda beskrivningar kan äventyra den tekniska materielens såväl användning som underhall.

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört räknar jag med att såväl beskrivningsdetaljen som den tekniska dokumentationstjänsten utgår ur centralsektionen. I likhet med förvaltningsutredningen räknar jag med en utredningsdetalj inom centralsektionen i stället för den av tygavdelningen föreslagna ekonomidetaljen. Såsom framgår av vad jag tidigare anfört är jag icke beredd att till­ styrka att en särskild krigsindustrisektion inrättas inom vapenavdelningen.

b. FOR DONS AVDELNINGEN. 1946 års militära förvaltningsutredniug. Fordonsavdelningens arbetsområde anges av utredningen skola omfatta följande materielgrupper: stridsvagnar, pansarbilar, motorlavettage, väg-, terräng- och släpfordon, kärror och vagnar, vinterfordonsmateriel, hästoch hundutredningsmateriel, cykelmateriel, järnvägsbro- och landsvägsbromateriel, båtmateriel, arbetsfordon, snöröjningsmateriel, maskiner och redskap för fältarbeten, bärgningsmateriel, brandsläckningsmateriel samt materiel för sjö- och lufttransporter. Utredningen föreslår att fordonsavdelningens fordonsbyrå indelas i två sektioner, stridsfordonssektion och lastfordonssektion, samt en från dessa fristående detalj, släpfordonsdetaljen. Sektionerna indelas i detaljer. Enligt utredningens mening bör arméförvaltningen vara huvudförvalt­ ningsmyndighet beträffande motorfordon av standardkaraktär, avsedda främst för transporter på vägar, samt motorfordon av speciell karaktär, ai sedda för transporter saväl i terräng som på vägar, ävensom motor­ cyklar. Beträffande vissa specialutrustade fordon anses flygförvaltningen böra vara huvudförvaltningsmyndighet. Fältarbetsbyrån föreslås indelad i brosektion och maskinsektion, båda i sin tur indelade i ett antal detaljer. Fordonsavdelningens ritkontor är tänkt som ett funktionellt organ med uPPgifter motsvarande dem, som avses skola åvila motsvarande organ inom vapena'! delningen. Det indelas enligt förslaget i tre arbetsgrupper, näm­ ligen fordonsgrupp, fältarbetsgrupp och elgrupp. Verksamheten inom fordonsavdelningens motorsektion avses icke såsom inom fordons- och fältarbetsbyråerna skola vara knuten till viss materielanskaffning utan bestå i utvecklings- och försöksverksamhet av konsul­ terande karaktär i principiella frågor rörande motorer, driv- och smörj­ medel, elutrustning å fordon, däck in. in. Såsom i det föregående nämnts bör enligt utredningens mening beträffande driv- och smörjmedel krigs­ förberedelseal bete, anskaffning, förradshallning och tilldelning åtminstone tillsvidare hänföras till försvarets intendenturförvaltnings förvaltnings­ område. På motorsektionen skall emellertid enligt förslaget ankomma att

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 219

utarbeta specifikationer, föreskrifter och leveranskontrollbestämmelser för anskaffningen, att kvalitativt bedöma anbud å driv- och smörj medelsleve­ ranser samt att utöva kvalitetsövervakning av förrådshållna driv- och smörjmedel. Den föreslagna indelningen av kontrollkontoret upptar centraldetalj, fordonsdetalj och fältarbetsdetalj. Uppgifterna ansluter sig i stort sett till motsvarande uppgifter för vapenavdelningens kontrollkontor. Kontoret föreslås skola utöva föreskriven legalbesiktning av försvarets motor- och släpfordon. Centralsektionen är avsedd för funktionella uppgifter, motsvarande dem som utredningen föreslår beträffande vapenavdelningens centralsektion.

Arméförvaltnmgens tygavdelnings förslag den 14 december 1953. Även beträffande fordonsavdelningen föreslår arméförvaltningens tyg­ avdelning en fristående expedition och en krigsindustridetalj. Fordonsbyrån är enligt förslaget indelad i stridsfordonssektion, bilsek­ tion, släpfordonssektion och biluttagningssektion. Släpfordonssektionen innebär en utvidgning av den av förvaltningsutredningen föreslagna släpfordonsdetaljen. Biluttagningssektionen motsvarar förvaltningsutredningens till förrådsbyrån förlagda fordonsregister. Tygavdelningen anser det mest ändamålsenligt att ämbetsverkets organ för uttagning av bilar in. in. an­ knyts till fordonsavdelningen. Sektionerna är enligt förslaget indelade i ett antal detaljer. Även här gäller att tygavdelningen drivit detaljindel­ ningen längre än förvaltningsutredningen. Fältarbetsbyrån indelas enligt tygavdelningens förslag i beräkningssektion, brosektion och maskinsektion. Beräkningssektionen motsvarar i huvudsak den enligt förvaltningsutredningens förslag i brosektionen in­ gående projektdetaljen. Enligt uppgift från tygavdelningen saknas civil sakkunskap beträffande frågor om projektering av krigsbroar, varför detta arbete helt och hållet måste ombesörjas av armétygförvaltningen. Detaljindelningen skiljer sig delvis från förvaltningsutredningens för­ slag. Den specialtekniska sektionen motsvarar i huvudsak förvaltnmgsutredningens motorsektion. Den är sålunda tänkt skola handlägga bland annat ärenden rörande motor- och fordonstekniska frågor av allmän natur samt i samråd med normaliebyrån utarbeta tekniskt underlag för arméintendenturförvaltningens upphandling av motorbränsle och smörjmedel. Tygavdelningen framhåller, att nu gällande inskränkning beträffande huvudförvaltningsprincipens tillämpning ifråga om terrängdragbilar for släpfordon över tolv ton bör tas under omprövning. Ritkontorets och kontrollsektionens inre organisation skiljer sig enligt förslaget från förvaltningsutredningen.

220 Kiingl. Maj:ts proposition nr 109.

Centralsektionens indelning överensstämmer med vad tygavdelningen föreslagit beträffande motsvarande organ inom vapenavdelningen.

Departementschefen.

Av vad jag tidigare anfört framgår, att jag räknar med att fordonsavdelningen indelas i fordonsbyrå, fältarbetsbyrå, specialteknisk sektion, rit­ kontor, kontrollsektion och centralsektion. Jag anser mig kunna godta tygavdelningens förslag beträffande fordonsbyråns indelning. Med hänsyn till släpfordonens betydelse vill jag icke motsätta mig att frågor rörande dem handläggs på en särskild sektion. På av tygavdelningen anförda skäl har jag icke heller något att invända mot att det enligt förvaltningsutredningen till förrådsbyrån förlagda fordonsregistret i stället ingår i fordonsavdelningen under benämningen biluttagningssektion. Jag kan icke biträda förslaget om att beräkningsarbetet beträffande krigsbroar organiseras på en särskild sektion, varför beräkningssektionen enligt min mening bör utgå och i stället motsvarande detaljer inrymmas under brosektionen. I övrigt har jag intet att erinra beträffande fältarbetsbyråns organisation. Jag har heller intet att erinra mot att kontrollkontoret benämns kontroll­ sektion. Lika litet som i fråga om vapenavdelningen kan jag biträda förslaget om att fiistående expedition och krigsindustridetalj inrättas inom fordons­ avdelningen. Beträffande centralsektionens ekonomidetalj, beskrivningsdetalj och tekniska dokumentationstjänst gäller vad jag anfört i fråga om motsva­ rande organ inom vapenavdelningen. Jag föreslår sålunda, att dessa detaljer utgår ur centralsektionen, dit i stället expeditionen förläggs. Jag erinrar slutligen om att de uppgifter i samband med uttagning av båtar, avsedda för armén, som enligt förordningen den 13 november 1953 (SFS nr 673) om uttagning under fredstid av vissa förnödenheter för krigs­ maktens behov (militär uttagningsförordning) ålagts tygavdelningen, kommer att falla inom fältarbetsbyråns område.

c. ELEK TRO A VDELNINGEN (SIGNALBYRÅN). 1946 års militära förvaltningsutredning. Signalbyråns arbetsområde anges av utredningen skola utgöras av elek­ trisk svagströmsmateriel, avsedd för förbindelsetjänst samt för spaningsstrids- och eldledning, minsökning m. m„ belysningsmateriel för fältbruk, optisk signalmateriel, materiel för elektrisk strömförsörjning i fält även­ som instrument och annan utrustning för betjäning, kontroll och vård av nämnda materielslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 221

Det erforderliga laboratoriearbetet anser utredningen böra utföras inom det teletekniska laboratoriet, vars expertis bör utnyttjas för ändamålet. Enligt utredningens förslag bör signalbyrån indelas i centralsektion, radiosektion, radarsektion, trådsektion, elsektion samt kontrollkontor. Så­ väl sektionerna som kontrollkontoret anses böra ytterligare uppdelas i detaljer, kontrollkontoret dock i en fast grupp och en rörlig grupp. För att de militära synpunkterna och erfarenheterna skall vinna erfor­ derligt beaktande vid signal- och belysningsmaterielens konstruktion, an­ skaffning och modernisering och för att underlätta byråchefens samarbete med staber och truppförband föreslår utredningen att denne till sitt för­ fogande får två militärassistenter, officerare med om möjligt högre teknisk utbildning. Den ene bör tillhöra signaltrupperna och vara specialist på telekommunikation, den andre luftvärnet och vara specialist på radar. Utredningen framhåller såsom lämpligt, att arméförvaltningen utövar huvudförvaltningen beträffande viss radio- och radarmateriel samt dess­ utom beträffande transportabla elverk och laddningsutrustningar, fälthelysningsmateriel, ackumulatorer och torrbatterier, kabel- och anslutnings­ don för starkström, glödlampor m. m. Även beträffande fälttelefon- och linjemateriel samt viss telefonutrustning och transportabla fjärrskriftapparater samt viss ljudmätmateriel bör arméförvaltningen enligt förvaltningsutredningens mening vara huvudförvaltningsmyndighet, i den mån fråga är om materiel av standardtyp.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953. Även för elektroavdelningens del föreslår tygavdelningen fristående expedition och krigsindustridetalj. Vidare föreslås bibehållande av eu specialteknisk sektion (telelaboratorium). Tclebijrån föreslår tygavdelningen indelad i trådsektion, truppradiosek­ tion och stabsradiosektion. Även beträffande dessa sektioner innehåller förslaget en långtgående detaljindelning. Radarbijrån indelas i stridsledningsradarsektion, eldledningsradarsektion och specialradarsektion. Varje sektion indelas i detaljer. Elkraftsektionen skall enligt förslaget få till uppgift att anskaffa under fältmässiga förhållanden utnyttjad transportabel elkrafts- och strömförsörjningsmateriel till den teletekniska materielen ävensom dylik materiel till elektriskt drivna pjäser och eldledningsutrustningar inom vapenavdel­ ningens verksamhetsområde. Sektionen föreslås skola indelas i tie detaljei. I stället för kontrollkontor används, liksom i fråga om fordonsavdelningen, benämningen kontrollsektion. Centralsektionens indelning enligt förslaget överensstämmer med mot­ svarande organ inom vapen- och fordonsavdelningarna. I den specialtekniska sektionen ingår en verkstad.

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Beträffande den specialtekniska sektionen (elektrotekniska laboratoriet) anlör tygavdelningen, att den bibehållits i organisationen med hänsyn till att det föreslagna för försvaret gemensamma teletekniska laboratoriet på grund av lokalbrist icke torde komma till stånd under budgetåret 1954/55. Sektionens uppgift omfattar sammanställning, utprovning och teknisk an­ passning av konstruktioner inom elektroavdelningens verksamhetsområden.

Departementschefen.

Jag erinrar att elektroavdelningen av mig förutsatts skola indelas i telebyrå och radarbyrå samt som fristående enheter centralsektion, elkraft­ sektion, ritkontor och kontrollsektion. På av tygavdelningen anförda skäl tillstyrker jag dessutom att den specialtekniska sektionen (ellaboratoriet) bibehålls åtminstone tills vidare. Den av tygavdelningen för tele- och radarbyråerna föreslagna sektionsindelningen ger mig icke anledning till erinran. Jag har övervägt att föreslå sammanslagning av telebyråns stabs- och truppradiosektioner. Vid när­ mare undersökning har jag emellertid kommit till den uppfattningen att med hänsyn till pågående utbyggnad av arméns signalförbindelser en dylik sammanslagning åtminstone tills vidare icke bör ske. Beträffande den föreslagna expeditionen, den fristående krigsindustridetaljen samt i centralsektionen ingående beskrivningsdetalj och teknisk dokumentationstjänst gäller vad jag tidigare anfört vid behandlingen av övriga sakavdelningar. Jag har intet att erinra mot att benämningen kontrollsektion kommer till användning i stället för kontrollkontor.

d. VER KS TA DS A V DELNING EN. 1946 års militära förvaltningsutredning. Som arbetsuppgifter för verkstadsavdelningen anger förvaltningsutredningen att handlägga alla tekniska ärenden rörande arméns reparationstjänst i saväl fred som krig samt hela landets behov av fordonsreparationer i krig. Därjämte bör det ankomma på avdelningen att biträda ämbets­ verkets förrådsbyrå vid handläggning av kollektivavtals- och arbetsstudiefrågor samt vid uppläggning av ekonomisk organisation för och utförande av ekonomisk driftkontroll vid byrån underställda ammunitionssammansättningsverkstäder och förråd. Krigsreparationsbyråns föreslagna indelning upptar utbildningssektion och krigsreparationssektion, den senare indelad i tre detaljer. På utbildningssektionen bör enligt utredningen ankomma att planlägga utbildningen av personalen vid arméingenjörkåren och tygstaten samt, be­ träffande krigsreparationstjänsten, av verkstädernas civila arbetsledare och arbetare ävensom värnpliktiga tekniker och mekaniker. Utredningen fram­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 223

håller, att vid denna planläggning, som bör omfatta utbildningens fördel­ ning på förband och skolor samt angivande av tidpunkter för olika kurser, lokalbehov, erforderliga lärare och instruktörer, läroämnenas omfattning m. m., ett intimt samarbete måste äga rum med arméstaben samt cheferna för berörda truppförband och skolor. Enligt förvaltningsutredningens förslag skall driftbyrån indelas i organisationssektion, driftsektion, reservdelssektion, utrustningssektion samt en fristående avtalsdetalj. De olika sektionerna, utom utrustningssektionen, föreslås indelade i ett antal detaljer. Utredningen framhåller, att driftbyrån närmast intar ställning som koncernledning för arméförvaltningen underställda verkstäder. En sådan ledning måste för att arbeta effektivt som grund för sina ställnings­ taganden samt för att kunna överblicka vunna resultat i stor utsträckning bearbeta statistiskt material. För att jämn belastning av verkstäderna skall uppnås måste vidare viss planering utföras av ledningen. Både planerings­ arbetet och den ekonomiska övervakningen av driften vid verkstäderna är enligt utredningens uppfattning i hög grad beroende av statistiken. Nu nämnd statistikbearbetning, planering och övervakning finner utredningen böra inom drifbyråns ram sammanhållas av organisationssektionen, inom vilken enligt förslaget skall finnas en statistikdetalj. Utredningen berör när­ mare de olika avseenden, i vilka statistiska redogörelser bör uppgöras. Som exempel anför utredningen löneutvecklingen och förtjänstnivån för den kollektivavtalsanställda personalen samt medelsförbrukningen beträffande anslaget till underhåll av tygmateriel. Utredningen framhåller, att för­ svarets civilförvaltnings hålkortsanläggning bör utnyttjas för statistik­ arbetet. Den inom verkstadsavdelningen fristående avtalsdetaljen skall enligt utredningens förslag handlägga avtalsfrågor, arbetarskyddsfrågor och andra sociala frågor för de verkstäder och förråd, vilka i drifttekniskt hänseende underställts verkstadsavdelningen eller förrådsbyrån. Arbetarskyddsfrågorna bör dock handläggas av förrådsbyrån beträffande denna byrå underställda förråd och ammunitionssammansättningsverkstäder samt beträffande arméns skjutplatser. Avdelningens centralsektion föreslås indelad i expedition och personaldetalj. Personaldetaljen har enligt förslaget tillagts mycket omfattande upp­ gifter beträffande krigsredovisningen av personal. Dessutom har utred­ ningen ansett detaljen böra handha viss registrering beträffande perso­ nalens fredsredovisning. Denna registrering skall framförallt avse armé­ ingen jörkår ens och tygstatens personal. Personalärenden beträffande denna personal avses även skola i viss utsträckning handläggas inom detaljen, exempelvis i vad rör transport till och från vederbörande personalkår, fredsplacering, befordran, förordnanden, avsked m. in.

224 Kiingl. Maj:ts proposition nr 109.

Armé förvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953. Krigsreparationsbyrån indelas enligt tygavdelningens förslag i utbild­ ningssektion och krigsreparationssektion, vilket överensstämmer med förvaltningsutredningens förslag. Utbildningssektionen, beträffande vilken förvaltningsutredningen icke föreslagit någon underindelning, skall enligt tygavdelningens förslag indelas i utbildningsdetalj och verkstadsskola. Krigsreparationssektionens indelning sammanfaller med förvaltningsutredningens förslag utom i så måtto att centralsektionens personaldetalj under benämningen personalregister överflyttats till krigsreparationssektionen. Detta motiveras av tygavdelningen med det förhållandet att per­ sonalregistret uteslutande kommer att handlägga personalfrågor, som sam­ manhänger med krigsreparationsbyråns verksamhet. Driftbyrån indelas enligt förslaget i organisationssektion, tygverkstadssektion, ammunitionsverkstadssektion samt arbetsstudiesektion, vartill kommer en fristående avtalsdetalj. Tygverkstadssektionen motsvarar i huvudsak förvaltningsutredningens driftsektion. Ammunitionsverkstadssektionen är avsedd för ledningen av de sammansättningsverkstäder, som ingår i krigsmaterielverkets lokalförvaltningar och som skall övertas av tygavdelningen. Enligt förvaltningsutredningens förslag avsågs frågor rörande såväl krigsmaterielverkets nuvarande centralförråd av ammunition som sainmansättningsverkstäderna skola handläggas å förrådsbyrån. Tvgavdelningen framhåller emellertid, att avdelningen funnit det mera ända­ målsenligt, att ärenden rörande driften vid ifrågavarande sammansätt­ ningsverkstäder handläggs inom verkstadsavdelningen. Den föreslagna arbctsstudiesektionen innebär en utvidgning av den utav förvaltningsutredningen föreslagna arbetsstudiedetaljen inom driftsek­ tionen. Denna utvidgning har från tygavdelningen under hand motiverats med att arbetsstudieverksamheten är av så stor ekonomisk betydelse för verkstadsdriften att den måste bedrivas inom en vidare ram än vad för­ valtningsutredningen tänkt sig. Samtliga sektioner inom driftbyrån föreslås av tygavdelningen skola in­ delas i ett antal detaljer. Beträffande de två förstnämnda sektionerna råder i detta avseende i huvudsak överensstämmelse med förvaltningsutred­ ningens förslag. Centralsektionen föreslås skola indelas i expedition och centraldetalj.

Departementschefen. Det framgår av vad jag tidigare anfört, att jag räknar med att verk­ stadsavdelningen indelas i centralsektion, driftbyrå och såsom fristående enheter krigsreparationssektion, anläggningssektion och reservdelssektion. Jag biträder förslaget om att ärenden rörande de från krigsmaterielverket övertagna ammunitionssammansättningsverkstäderna handläggs på

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 225

en särskild sektion inom driftbyrån. Med hänsyn till arbetsstudieverksamhetens betydelse för en rationell verkstadsdrift finner jag mig också kunna godta förslaget om att en särskild arbetsstudiesektion inrättas inom drift­ byrån. Vid det förhållandet att jag icke räknar med någon krigsreparationsbyrå inom avdelningen bör någon ändring ej ske beträffande förvaltningsutredningens förslag om utbildningsfrågornas förläggande till centralsek­ tionen. Jag förutsätter, att reservdelssektionen kommer att erhålla de arbets­ uppgifter som följer av tygavdelningens förslag den 14 december 1953.

c. TYGFÖRRÅDSBYRÅN OCH AMMUNITIONSFÖRRÅDSBYRÅN (FÖRRÅDSBYRÅN).

1946 års militära förvaltningsutredning. Förrådsbyrån skall enligt förvaltningsutredningen utföra behovsberäkningar samt handha tilldelning och förrådshållning beträffande arméns tygmateriel och ammunition. Därjämte avses byrån skola ombesörja uttagning och tilldelning av civila motorfordon för såväl arméns som marinens och flygvapnets samt vissa civila myndigheters behov. Härtill kommer distribution och förrådshållning av viss ammunition för marinens och flygvapnets räkning. Byrån indelas enligt förslaget i planeringssektion, materielsektion, ammunitionssektion och fordonsregister. Sektionerna indelas i detaljer och fordonsregistret i arbetsgrupper. Inom materielsektionen skall enligt förslaget föras materielregister. Sektionen skall vidare svara för förrådskontrollen inom byråns materielområde samt utföra sakgranskning (även beträffande ammunition) av de lokala tygorganens räkenskaper, med undantag dock av verkstädernas. Dessas medelsverifikationer avses skola granskas av verkstadsavdelningens organisationssektion, som skall ha att ta fram och tillställa materielsek­ tionen det i verifikationerna ingående material, som erfordras för förråds­ kontrollen. Förrådsbyråns fordonsregister skall ur landets civila motorpark utta för avsedda ändamål lämpliga motorfordon (underlaget erhålls från länssty­ relserna), tilldela förband och myndigheter dessa fordon samt registrera fordonen och tilldelningen. Underlag för beräkning av uttagningsbehovet erhålls, vad beträffar utrustningsbehovet, från byråns planeringssektion och, vad beträffar tillgången på stamfordon, från byråns materielsektion.

Armeförvaltningens tygavdclnings förslag den 14 december 1953. Arméförvaltningens tygavdelning har avgelt organisationsförslag för så­ väl eu förrådsbyrå som alternativt för en tygförråds- och en ammunitionsförrådsbyrå. Här lämnas eu kortfattad redogörelse för båda förslagen. 15—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 109.

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Förrådsbyrån, under vilken skall sortera centralförråd för materiel och centralförråd för ammunition, indelas enligt tygavdelningens förslag i centralsektion, materielsektion, materielredovisningssektion, ammunitionssektion och ammunitionsredovisningssektion. Såsom tidigare berörts före­ slår avdelningen att det fordonsregister, som enligt förvaltningsutredningens förslag skulle vara förlagt till förrådsbyrån, under benämningen biluttagningssektion flyttas över till fordonsavdelningens fordonsbyrå. Beaktas denna överflyttning föreslår tygavdelningen fem sektioner i stället för förvaltningsutredningens tre. Samtliga sektioner förutsätts skola in­ delas i ett antal detaljer. Den föreslagna centralsektionen motsvarar i stor utsträckning förvalt­ ningsutredningens planeringssektion, i det att den innehåller expedition samt detaljer för planering, behovsberäkningar m. in. Beträffande sektionernas arbetsuppgifter anför tygavdelningen. På centralsektionen ankommer att sammanhålla alla frågor beträffande tillämpningsföreskrifter rörande tyg- och ammunitionsförrådstjänsten med avseende å mobiliseringsförberedelser för lokala respektive regionala myn­ digheter samt centrala anstalter, att utfärda förvaltningsföreskrifter för mobilisering och krig samt att planlägga underhållstjänsten i krig. Materielsektionens huvudsakliga uppgifter omfattar tilldelning av materiel och till­ behör till lokalmyndigheter enligt materielregister in. in., att utöva förrådskontroll, omfattande ekonomisk sakgranskning samt revision beträffande främst lokalt förd materielredovisning vid lokala myndigheter och centrala anstalter, att utarbeta erforderliga fredsförvaltningsföreskrifter, att hand­ lägga materielfördelningsplaner beträffande olika uppbördsmyndigheter ävensom frågor rörande förrådsplanering samt att lämna sakorganen förslag till anskaffning av materiel för att täcka brister i fastställda behov. Materielredovisningssektionen har till huvudsaklig uppgift att redovisa lokal­ myndigheters och centrala anstalters materiel samt tillgång på reservdelar och material vid centrala anstalter, att lämna sakorganen underlag för materielanskaffning och materielklassificering samt att omfördela vid armétygförvaltningen redovisad materiel. Ammunitionssektionens respek­ tive ammunitionsredovisningssektionens uppgifter motsvarar i stort sett vad nyss anförts i fråga om materiel- respektive materielredovisningssektionernas. Sålunda ankommer det på byrån att i fråga om ammuni­ tionen upprätta ammunitionsöversikter, verkställa ammunitionsfördelning enligt anvisningar från såväl försvars- och arméstaberna som marin- och ftygstaBerna, att uppgöra förslag till utformning av olika ammunitionsförråd, deras modernisering och underhåll, föreslå anskaffning av ammu­ nition för mobiliseringsändamål och för övningar, att utfärda bestämmelser för förvaring, vård och omsättning av befintliga ammunitionseffekter samt att utarbeta sammandrag över verkställda ammunitionsbesiktningar. Enligt det alternativa förslaget skall tygförrådsbyrån indelas i central­ sektion, materielsektion och materielredovisningssektion under det att ammunitionsförrådsbyrån indelas i centralsektion, ammunitionssektion och ammunitionsredovisningssektion. De två byråerna innebär organisatoriskt sett att den gemensamma förrådsbyrån halveras.

Kungi. Maj:ts proposition nr 109. 227

Departementschefen. Enligt vad jag närmare utvecklade vid behandlingen av huvuddragen av armé tygförvaltningens organisation har jag efter att ingående ha övervägt frågan stannat vid att tillstyrka förslaget om två förrådsbyråer, en tygförrådsbyrå och en ammunitionsförrådsbyrå. Som ytterligare stöd för detta mitt ställningstagande hänvisar jag till tygavdelningens i det föregå­ ende återgivna redogörelse för de omfattande och skiftande uppgifter, som skulle komma att åvila en icke uppdelad förrådsbyrå. I fråga om de två byråernas inre organisation anser jag mig kunna biträda tygavdelningens förslag utom i det hänseendet att föreslagen centralsektion enligt min mening för ammunitionsförrådsbyråns del bör utbytas mot centraldetalj. Jag erinrar att fordonsregistret enligt tyg­ avdelningens av mig godtagna förslag under benämningen biluttagningssektion flyttas över till fordonsavdelningens fordonsbyrå. Vidare erinrar jag att sammansättningsverkstäderna för ammunition vid krigsmaterielverkets lokalförvaltningar, som skall övertas av armétygförvaltningen, förläggs till verkstadsavdelningens driftbyrå i stället för, såsom förvaltningsutredningen föreslagit, till förrådsbyrån.

f. INKÖPSAVDELNINGEN (INKÖPSCENTRALEN).

1946 års militära förva itningsutredning. Enligt förslaget skall, såsom tidigare berörts, inköpscentralen som främsta arbetsuppgift handha den merkantila delen av den inköpsverksam­ het, som åvilar arméförvaltningen, jämte den därtill hörande räkningsbehandlingen. Ifråga om materiel av enklare beskaffenhet, beträffande vilken mottagaren hav att utföra mottagningskontroll, bör inköpscentralen enligt utredningens mening i vissa fall även ombesörja leveransövervakning och leveransrapportering. Utredningen finner det lämpligt, att inköpscentralen omhänderhar försäljningen av kasserad och utrangerad materiel, i första hand för arméförvaltningens räkning men, i den mån det visar sig ekono­ miskt fördelaktigt eller eljest ändamålsenligt, även för övriga försvarsförvaltningar. Utredningen behandlar förhållandevis utförligt frågan om upphandlingsärendenas gång enligt den nya organisationen och anför härom bl. a. följande. Underlaget för en upphandling utgörs i regel av en inköpsanmodan till inköpscentralen från vederbörande sakorgan. Anmodan skall innehålla eller åtföljas av erforderligt tekniskt underlag, uppgifter beträffande önskade leverantörer, leveranstider, materielens avsedda användning samt förkal­ kylerat maximibelopp på kostnaderna ävensom titel och konto, som kost­ naderna vid betalning skall påföras. Inköpsanmodan bör icke tillställas inköpscentralen förrän förvaltningsbeslut om anskaffning fattats av den

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

chef, som äger bestämma om berörda anslagsmedels användning. I inköpsanmodan skall sakorganet ange, huruvida inkommande anbud skall granskas även av sakorganet, samt om kontrollen skall utövas av detta eller av inköpscentralen med mottagningskontrollen hos mottagaren. Med ledning av inköpsanmodan och i förekommande fall efter samråd med sakorganet skall inköpscentralen infordra anbud från lämpliga leverantörer. Därvid bör anges den tjänsteman inom dels sakorganet, dels inköpscen­ tralen till vilken anbudsgivarna har att vända sig i tekniska respektive ekonomiska frågor. Inköpscentralen skall granska inkomna anbud beträf­ fande priser och betalningsvillkor m. m. och verkställer därefter — såvida icke sakorganet förbehållit sig rätten att granska anbuden ur teknisk syn­ punkt — beställning. Har sådant förbehåll gjorts, överlämnas anbuden jämte uppgjord förteckning samt av inköpscentralen avgivet förord till sakorganet, som granskar desamma ur angiven synpunkt och med hän­ synstagande till de ekonomiska villkoren. Sakorganet delger inköpscen­ tralen sin uppfattning, varefter — om enighet uppnåtts med centralen — beslut i ärendet fattas av sakorganet eller på föredragning av detsamma. Kan inköpscentralen och sakorganet icke enas om beslutet, skall chefen för inköpscentralen, som har att tillse att inköpen sker på för staten för­ månligaste sätt, i närvaro av vederbörande avdelningschef (motsvarande) föredra ärendet för souschefen för dennes avgörande. Sedan beslut fattats, övertas handlingarna av inköpscentralen för verkställighet. Beträffande sådan materiel, för vilken det tekniska underlaget icke är klart utan konstruktion avses skola helt eller delvis utföras av tillverkaren, tar vederbörande sakorgan som regel första kontakten med denne. På detta stadium förekommer vanligtvis inga ekonomiska förhandlingar som kräver medverkan av inköpscentralen. Det är emellertid av vikt att samråd så tidigt som möjligt söks med inköpscentralen så att icke uppgörelser träffas, som kan ogynnsamt påverka senare ekonomiska förhandlingar rörande till­ verkningen. Sedan ett projekt godkänts av förvaltningen och antingen till­ verkning avses direkt skola igångsättas eller en prototyp först avses skola framställas, skall de ekonomiska förhandlingarna föras av inköpscentralen med biträde i erforderlig utsträckning av vederbörande sakorgan. 1 fråga om materiel för försök och prov, beträffande vilken fullständigt tekniskt underlag som regel icke finns, bör vederbörande sakorgan äga att självt utlägga beställning när det rör sig om blott mindre kostnadsbelopp. Samråd bör emellertid även i sådana fall på ett tidigt stadium sökas med inköpscentralen för ärendets registrering och för förhindrande av överens­ kommelser, som kan menligt påverka inköpscentralens förhandlingar vid utläggande av kommande beställningar och dess möjligheter att skapa kon­ kurrens. I här avsedda fall skall inköpscentralen alltid tillställas en kopia av beställningshandingen. Därest förändringar avses skola vidtas beträffande utlagda beställningar, vid leveransförseningar in. m. bör vederbörande sakorgan ta kontakt med inköpscentralen för att denna skall kunna bedöma eventuella ekonomiska konsekvenser. Besked till leverantörerna skall i sådana fall regelmässigt lämnas genom inköpscentralen, som även skall träffa ekonomisk upp­ görelse. Endast i de fall då sakorganet kan avgöra, att vissa ändringar är av uteslutande teknisk karaktär eller överenskommelse träffats med leverantören att ändringen ej skall ha ekonomiska följder, behöver inköps­ centralen icke medverka.

Kungl. Maj:Is proposition nr 109. 229

Vid inköp av materiel för annan förvaltnings räkning skall vederbörande sakorgan inom arméförvaltningen tillse, att inköpet ifråga samordnas med inköp av samma materielslag för egen och eventuellt även andra myndig­ heters del. Efter i förekommande fall vidtagen komplettering av det tek­ niska underlaget och data beträffande leveranstider m. m. överlämnar sakorganet anmodan — som alltså kan avse samtidigt inköp för flera myndig­ heters räkning — till inköpscentralen. I tekniska frågor har inköpscentralen att i sådana ärenden samråda med berört sakorgan inom arméför­ valtningen, som där så erfordras söker kontakt med beställande förvalt­ ning. I ekonomiska frågor har inköpscentralen att direkt samråda med den eller de förvaltningar för vilken materielen är avsedd. Vad ovan sagts rörande inköp av materiel skall i tillämpliga delar gälla även beställning av arbeten. Sådana frågor i samband med inköpsverksamheten, som även kraver juridisk sakkunskap, t. ex. upprättande av mera komplicerade kontrakt eller tvistigheter rörande tolkning av ingångna avtal, skall vid behov hand­ läggas med biträde av juridiska sektionen. Ifråga om inköpscentralens indelning föreslår utredningen, att den egentliga inköpsverksamheten förläggs till en inköpssektion, försäljningsverksamheten till ett försäljningskontor, de arbetsuppgifter, som samman­ hänger med granskning och utställning av räkningar m. in., till en räkningssektion samt de expeditionella göromålen till en expedition med skriv­ central.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953. Tygavdelningen föreslår, att inköpscentralen indelas i centralsektion, inköpssektion, räkningssektion och försäljningssektion. I centralsektionen, som icke återfinns i förvaltningsutredningens för­ slag, har tygavdelningen inrymt den enligt förvaltningsutredningen fri­ stående expeditionen. Dessutom innehåller centralsektionen enligt för­ slaget centraldetalj samt import- och valutadetalj. Centraldetaljen anges ha till uppgift att inhämta och bearbeta uppgifter angående marknadsoch prisförhållanden i in- och utlandet beträffande såväl specifik krigs­ materielindustri som aktuell stål- och metallmanufaktur, maskingjuterioch verkstadsindustri samt kemisk-teknisk industri. Härutöver avses detaljen skola inhämta andra marknadsuppgifter av olika slag i plane­ rande syfte. I motsats till förvaltningsutredningen räknar tygavdelningen med viss detaljindelning av inköps- och försäljningssektionerna. I fråga om den förstnämda sektionen ansluter sig indelningen till armétygförvaltningens tre sakavdelningar.

Departementschefen.

Jag kan icke biträda tygavdelningens förslag att en centralsektion in­ rättas inom inköpsavdelningen. Denna centralsektion skulle enligt tygavdel­

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ningen innehålla, förutom expedition, organ för marknadsundersökningar samt för import- och valutafrågor. Dessa frågor bör enligt min mening handhas inom inköpssektionen. Jag föreslår sålunda, att inköpsavdelningen indelas i expedition, inköpssektion, räkningssektion och försäljningssektion, allt i enlighet med förvaltningsutredningens förslag, dock med den ändringen att benämningen försäljningskontor enligt tygavdelningens för­ slag utbyts mot försälj ningssektion. Beträffande räkningssektionen vill jag särskilt framhålla, att jag förut­ sätter att den räkningsgranskning, som sker där, skall vara fullständig och resultera i utanordningsbeslut, färdiga att, sedan vederbörliga note­ ringar i och för anslagsövervakning gjorts, sändas över till försvarets civil­ förvaltning för likvidering.

g. NORMALIEBYRÅN (FÖRLAGSBYRÅN). 1946 års militära förvaltningsutredning. Förlagsbyrån föreslås skola handha frågor sammanhängande med standardisering och klassificering, arméförvaltningens förlagsverksamhet, innefattande dels det redaktio­ nellt betonade arbetet med utgivning av instruktioner, beskrivningar, reservdelskataloger, tekniska order, bildband m. m., dels reproduktion och i vissa fall distribution av sådana publikationer, arkivering av ämbetsverkets ritningar, ljuskopiering för samtliga myndigheter i ämbetshuset på Ladugårds­ gärde, biblioteks- och referattjänst, sammanhållning för arméförvaltningens del av patentärenden samt verksamheten vid arméförvaltningens materiallaboratorium. Byrån föreslås skola indelas i standardiseringssektion, beskrivningssektion, förlagssektion, bibliotek, materiallaboratorium samt expedition med skrivcentral. Huvuduppgiften för standardiseringssektionen bör enligt utredningen vara att i samråd med berörda organ inom arméförvaltningen handlägga frågor rörande detalj- och materialstandardisering samt att utgöra ämbets­ verkets kontaktorgan utåt i dessa frågor. Standardisering av komponenter, ingående i arméns telemateriel, förutsätts dock skola omhänderhas av det teletekniska laboratoriet. Även materielklassificeringen bör enligt utredningen förläggas till standardiseringssektionen, som föreslås indelad i detaljer m. m. Ifråga om övriga sektioners och bibliotekets samt materiallaboratoriets uppgifter anför utredningen följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 231

Arméförvaltningen bör årligen i samråd med arméstaben uppgöra en arbetsplan över de publikationer m. m., som under nästkommande budget­ år skall utarbetas. Planen skall sammanställas och dess realiserande över­ vakas av förlagsbijråns beskrivningssektion.

Råmanuskript till ifrågavarande publikationer m. m. skall utarbetas av de sakorgan eller andra instanser, som har att svara för innehållets tek­ niska riktighet. I vissa fall kan materielinstruktioner m. in. utarbetas av vederbörande leverantör. Beskrivningssektionen skall lämna råd och anvis­ ningar för disposition in. in. av råmanuskripten, granska desamma ur språkliga, pedagogiska och vissa tryckeritekniska synpunkter samt i torekommande fall renskriva dem för tryckning. Sektionen skall vidare handha i anslutning till publikationerna förekommande nomenklaturarbete utom vad an "år telematerielen, för vilken försvarets teletekniska laboratorium skall handlägga denna arbetsuppgift. Vid sektionen bor finnas en tecknaratelié, som skall ha att utföra det tecknings- och retUschenngsarbete som erfordras för utarbetande av bildband och planscher samt bildsidor i be­ skrivningar, kataloger in. in.

Förlaqsbgråns förlags sektion skall handha arméförvaltningens reproduktionsverksamhet utom ljuskopiering samt ombesörja alla förvaltningens be­ ställningar av tryck hos utomstående tryckerier. Sektionen skall vidare uppgöra erforderliga distributionsplaner och utfärda distributionsorder till det centrala bokförråd, som utredningen enligt vad tidigare nämnts före­ slår skola inrättas vid Stockholms tygstation. På förlaqsbgråns bibliotek skall ankomma att handha biblioteks- och referattjänsten inom arméförvaltningen samt att utföra för ämbetsverket erforderligt översättningsarbete av mera kvalificerad art. Vad reterattiänsten beträffar bör inom sakorganen utsedda kontaktman vara biblio­ teket behjälpliga med utväljande av de referatkort, som bor inga i referatkartoteket, med fördelningen av erhållna referatkort, med att uppratt a kontakten med huvudreferenterna samt med litteraturefterforskningar. Inom förlaqsbgråns materiallaboratorium skall såsom förut nämnts viss provningsverksamhet äga rum i samband med arméförvaltningens kon­ struktions- och utvecklingsarbete samt ämbetsverkets leveranskontrollerande verksamhet. I anslutning därtill skall laboratoriet följa utvecklingen på materia om­ rådet samt biträda sakorganen vid deras val av material för olika kon­ struktioner och standardiseringssektionen med att utarbeta standard, att av­ ge vttrande över ny standard och att verkställa urval ur befintlig standard. Laboratoriet avses endast skola täcka viss del av arméforvaltningens provningsbehov. För undvikande av dubbelarbete och anskaffning av laboratorieutrustning, som icke blir utnyttjad i mot kostnaderna svarande om­ fattning, bör arméförvaltningen i den utsträckning det ar lämpligt to materialprovningen utnyttja industrins resurser samt de statliga provningsanstalterna. Den provningsverksamhet, som bor bedrivas vid material­ laboratoriet, torde för närvarande huvudsakligen behöva omfatta följande material: metaller, rostskyddsmedel och läderfett, färger, gummi plast och textilier. Materiallaboratoriet bör med hänsyn liartill besta av ett mctallur"iskt och ett kemiskt laboratorium ,vartill bor komma eu textil­ ingen i ör och — i avvaktan på ytterligare erfarenheter rörande lämp­ ligaste utförande av erforderliga plastprov — en plastingenjor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953 . Tygavdelningen föreslår, att norraalicbyrån indelas i centralsektion, standardiseringssektion, förlagssektion, kontrollmetodiksektion och mate­ rialsektion. Det enligt förvaltningsutredningens förslag fristående biblioteket har av tygavdelningen inrymts i centralsektionen. Denna sektion, som ej åter­ finns i förvaltningsutredningens förslag, omfattar bibliotek, expedition, distribution och experimentverkstad. Distributionen avser beskrivningar’ kataloger, ntningskopior in. in. Experimentverkstaden är avsedd för vissa av förvaltningens avdelningars försöksverksamhet och finns redan nu inom tygavdelningen.

Tygavdelningens förslag innehåller icke någon beskrivningsdetalj. Såsom tidigare berörts hyser tygavdelningen den uppfattningen att beskrivnings­ arbetet skall i huvudsak vara förlagt till sakorganen. Förlagssektionen innehåller enligt förslaget tecknarateljé, fotoateljé, tryckeri, ljuskopiering och ritmngsarkiv. Kontrollmetodiksektionen som är avsedd att handha från krigsmaterielverket överflyttade kontrollmetodikfrågor, har enligt för­ slaget att i samarbete med kontrollorganen, industrin samt industriella och tekniska institutioner m. m. utarbeta underlag för kontrollarbetets bedrivande genom att på det kontrolltekniska området tillämpa moderna principer.

Materialsektionen motsvarar det av förvaltningsutredningen föreslagna materiallaboratoriet. Det förutsätts skola innehålla underavdelningar‘för textil och plast, metallurgiska undersökningar, kemiska undersökningar och ytbehandling.

Departementschefen.

Av skäl, som delvis framgår av vad jag anfört vid behandlingen av armetygforvaltningens sakavdelningars inre organisation, kan jag icke bi­ träda tygavdelningens förslag beträffande normaliebyråns organisation. Detta förslag bygger på att såväl beskrivningsarbetet som referattjänsten i största utsträckning decentraliseras till sakorgan. Jag anser för min del att verksamheten inom dessa båda områden bör organiseras i enlighet med vad förvaltningsutredningen föreslagit. Jag förordar, att normaliebyrån in­ delas i standardiseringssektion, beskrivningssektion, förlagssektion, expedi­ tion, bibliotek och materiallaboratorium, vartill bör komma den av tygavdelningen föreslagna kontrollmetodiksektionen och experimentverksta­ den. Under beskrivningssektionen bör falla, förutom beskrivningsdetalj nomenklaturdetalj och tecknardetalj, vilka två sistnämnda enheter enligt tyga\ delningens förslag ingår i standardiseringssektionen respektive för­ lagssektionen. På biblioteket bör, såsom förvaltningsutredningen föreslagit, ankomma översättningsarbeten och referattjänst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 233

Som framgår av det föregående, bör materialsektionen benämnas mate­ riallaboratorium.

h. CENTRALPLANERINGEN OCH MATERIELINSPEKTIONEN (CENTRALBYRÅN). 1946 års militära förvaltningsutredning. Centralplaneringen avses av utredningen skola utgöra ett stabsorgan med huvuduppgift att biträda souschefen vid hans ledning i stort av ämbetsverket. I detta syfte skall planeringen utarbeta planer på lång sikt över ämbetsverkets verksamhet samt följa verksamhetens fortskridande i enlighet med de uppgjorda planerna. De uppgifter, som utredningen tänkt sig skola åvila centralplaneringen, kan i huvudsak sammanfattas sålunda: att i samarbete med försvars- och arméstaberna samt verkets berörda sakorgan uppgöra långsiktiga anskaffningsplaner, att uppgöra förslag till avvägning, lämna direktiv för och samordna ut­ arbetande av underlag för medelsäskande, att uppgöra förslag till fördelning av de till arméförvaltningens förfo­ gande ställda medlen å verkets olika organ och, vad angår underhållsanslaget, även på truppförband (motsvarande), att handha verkets dispositionsanteckningar, att uppgöra krigsorganisationsplaner in. in., att utarbeta vissa krigsförvaltningsplaner in. in. samt att handha vissa personal- och utbildningsfrågor. Vidare är centralplaneringen tänkt att biträda souschefen med utred­ ningar av olika slag av betydelse för verksamheten, samla och samman­ ställa fakta och uttalanden, som kan tjäna som grundval för beslut, samt slutligen samordna verksamheten inom förvaltningen med utarbetande av reglementen, instruktioner m. m. Centralplaneringen föreslås skola indelas i centraldetalj och ekonomi­ detalj. Materielinspektionen skall enligt utredningens förslag utgöra det stabs­ organ, med vars hjälp souschefen erhåller kännedom om tygmaterielens och ammunitionens tillstånd samt kan övervaka, att materielvården bedrivs på ett ändamålsenligt sätt, att tygförvaltningspersonalen besitter erfor­ derlig kunskap om materiel och materielvårdsföreskrifter samt att dessa föreskrifter tillämpas rätt. övervakningen är avsedd att utföras dels genom inspektioner, dels genom särskilda materielbesiktningar. Bland materielinspektionens uppgifter bör enligt utredningen ingå att sammanställa iakttagelser från inspektionerna, att bevaka att av inspek­ tioner föranledda utredningar och andra åtgärder vidtas samt att ur allmän materielvårdssynpunkt bearbeta vid inspektioner gjorda erfarenheter samt att planlägga och leda materielvårdsförsök av allmän natur.

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Enligt förslaget skall materielvårdsinspektionen indelas i vapengrupp, signalgrupp och fordonsgrupp.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953. Tygavdelningen föreslår, att centralbyrån indelas i planeringssektion, ekonomisektion, mobiliserings- och utbildningssektion samt materielinspektionssektion. Planeringssektionen och materielinspektionssektionen föreslås skola indelas i detaljer. Underindelningen ansluter sig, vad be­ träffar materielinspektionssektionen, till ämbetsverkets tre sakavdelningars materielområden. Mobiliserings- och utbildningssektionens uppgifter enligt förslaget är bl. a. att handlägga utbildningsfrågor rörande ämbetsverkets egen personal och personal tillhörande fälttygkåren samt frågor rörande utbildning vid tygförvaltningsskolan m. m. Materielinspektionssektionen motsvarar förvaltningsutredningens materielinspektion. Motsvarande uppgifter åvilar f. n. materielvårdsbyrån. Såsom i annat sammanhang framhållits, har tygavdelningen förklarat sig villig att överta förvaltningen av krigsmaterielverkets skuggfabriker. Enligt förslaget skall härmed sammanhängande arbete förläggas till cen­ tralbyråns planeringssektion. Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse bygger tygavdelningens förslag på att den för fälttygkåren, arméingenjörkåren och tygstaten ge­ mensamma personalkårexpeditionen skall göras fristående och sålunda ej ingå i centralbyrån.

Departementschefen.

Centralplanering och materieiinspektion bör enligt vad jag utvecklat i ett tidigare avsnitt icke sammanföras till en centralbyrå utan inrättas som fristående stabsorgan i huvudsaklig överensstämmelse med förvaltningsutredningens förslag, dock med den avvikelsen, att ekonomisektionen bör inordnas i den administrativa byrån. Den redovisningstekniska och anslagsövervakande verksamhet, som enligt förvaltningsutredningens för­ slag skulle åvila centralplaneringen, kommer härigenom i stället att hän­ föras till nämnda byrå. Oaktat detta bör det ankomma på centralpla­ neringen att, såsom förvaltningsutredningen tänkt sig, göra upp förslag till avvägning m. in. beträffande medelsäskanden samt att föreslå viss fördelning av till armétygförvaltningens förfogande ställda medel. Denna verksamhet förutsätter givetvis ett intimt samarbete med den administra­ tiva byråns ekonomisektion. Jag har intet att erinra mot att förvaltningen av de från krigsmaterielverket övertagna s. k. skuggfabrikerna förläggs till centralplaneringen. Jag räknar med att centralplaneringen indelas i centraldetalj, krigsrespektive fredsdetalj ävensom en mobiliserings- och utbildningsdetalj

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 235

samt att materielinspektionen indelas i enlighet med förvaltningsutredningens förslag. Såsom jag i annat sammanhang framhållit, bitrader jag tygavdelningens förslag om fristående personalkårexpedition.

i. ADMINISTRATIVA BYRÅN (JURIDISKA SEKTIONEN OCH CENTRALEXPEDITIONEN).

1946 års militära förvakningsmredmng. Den juridiska sektionen är tänkt att främst vara ett rådgivande organ i juridiska och juridiskt-administrativa frågor. I denna sin egenskap bor sektionen enligt förslaget tillhandagå verkets övriga organ med tolkning av innebörden i lagar, författningar och andra föreskrifter samt biträda dessa organ med utformandet av förvaltningsföreskrifter av olika slag och av skrivelser, då ur juridisk synpunkt formuleringen fordrar särskild stringens. Vidare bör, i den mån så erfordras, sektionen vara inkopscentralen behjälplig med olika formaliteter i samband med ingående och full­ följande av leveransavtal. Dessutom anses vissa speciella ärenden böra ankomma på sektionen, såsom ärenden rörande avskrivning av förlust eller skada, som drabbat egendom vilken tillhör eller nyttjas av staten (s. k. avskrivningsärenden), ärenden rörande besvär i sådana egentliga för­ valtningsärenden, som icke skall handläggas av försvarets civilförvaltning, s. k. obligatoriska ersättningsärenden d. v. s. mot kronan riktade ersätt­ ningsanspråk, som grundar sig på ingångna avtal, samt slutligen vissa remisser från Kungl. Maj :t m. m. Centralexpeditionen har som stabsorgan enligt utredningen till uppgift att handlägga vissa ärenden av för arméförvaltningen gemensam art, näm­ ligen, dels vissa personaladministrativa ärenden, dels frågor rörande armé­ förvaltningens kontor sorganisation, dels ock vissa för verket eller dess stabsorgan centrala expeditionsuppgifter. Vidare skall det enligt utred­ ningen ankomma på centralexpeditionen att uppgöra förslag till anslagsäskanden beträffande arméförvaltningens avlönings- och omkostnadsanslag. Centralexpeditionens indelning enligt förslaget upptar personaldetalj, organisationsdetalj och expedition. Organisationsdetaljen bör enligt utredningens uppfattning utföra for förvaltningen erforderlig kontorsorganisatorisk verksamhet, innefattande fortlöpande översyn och rationalisering av kontorspersonalens arbetsruti­ ner och metoder, anskaffning av kontorstekniska hjälpmedel, utarbetande av arbetsinstruktioner, beräkning av erforderlig personal, övervakning av lokalernas disposition och arbetsplatsernas ändamålsenlighet m. in. Detal­ jen avses vidare skola biträda det statliga centrala rationaliseringsorganet vid eventuella organisationsundersökningar inom arméförvaltningen. Expe­ ditionen är avsedd att omhänderha registratur, skrivarbete och vakttjänst.

236 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

I fråga om vakttjänsten bör enligt förslaget under en vaktchef samman­ föras all personal, som inom arméförvaltningen erfordras för arbetsupp­ gifter i samband med den dagliga säkerhetstjänsten, intern budsändning och annan kontorsservice av olika slag.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953. Arméförvaltningens tygavdelning föreslår, att den administrativa byrån skall indelas i expedition, juridisk sektion, personalsektion samt en fri­ stående organisationsdetalj och en sysslomannaexpedition. Expeditionen innehåller enligt förslaget registratur, skrivcentral, vakttjänst och telefon­ växel. Personalsektionen indelas i personaldetalj och kameraldetalj. Sysslomannaexpeditionen, för vilken beräknats två befattningshavare, avses skola handha bl. a. frågor om ordningsföreskrifter m. m. inom fas­ tigheten »Tre Vapen» ävensom vissa personalvårdsfunktioner.

Departementschefen.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag i fråga om den administra­ tiva byråns indelning kan jag i stort sett godta. Jag föreslår dock, i anslut­ ning till vad jag anfört beträffande centralplaneringens organisation, att i hyran skall ingå även en ekonomisektion. Vidare bör den föreslagna syss­ lomannaexpeditionen utgå. På den juridiska sektionen bör ankomma, förutom handläggningen av juridiska och därmed sammanhängande ärenden, även att sammanhålla för armétygförvaltningen i dess helhet gemensamma ärenden av adminis­ trativ natur. Då denna arbetsuppgift måste tillmätas förhållandevis stor betydelse, anser jag, att sektionen lämpligen bör benämnas kanslisektion. I stället för personalsektion bör enligt min mening benämningen per­ sonalkontor användas.

j. PR O VSKJ U TN1NGSCEN T It ALEX. Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953. Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse i samband med behand­ lingen av huvuddragen av armétygförvaltningens organisation, föreslår tygavdelningen, att provskjutningscentralen, som enligt förvaltningsutredningens förslag skulle vara inlemmad i vapenavdelningen, direkt underställs ämbetsverket. Enligt förslaget skall provskjutningscentralen indelas i cen­ traldetalj, handvapendetalj, verkstadsdetalj, skjutfältsdetalj och mätdetalj. De tre förstnämnda detaljerna avses skola förläggas till Ulriksdal, under det att skjutfältsdetaljen skall vara förlagd till Karlsborg och Marma samt mätdetaljen till Karlsborg.

Departementschefen.

Som jag tidigare framhållit, anser jag mig kunna biträda förslaget om att provskjutningscentralen blir fristående. Beträffande dess organisation har jag intet att erinra mot tygavdelningens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 237

5. Armétygförvaltningens personalbehov.

Armé tygförvaltningens ledning.

Departementschefen.

Befattningen såsom souschef i armétygförvaltningen bör placeras i alter­ nativt Mp/Cp 19, vilken placering tillstyrkts av chefslöneutredningen. Fälttygmästarens befattning bör liksom hittills vara placerad i Mo 15.

a. VAPENAVDELNINGEN OCH PROVSKJUTNINGSCENTRALEN.

1946 års militära förvaltningsntredning. Chefen för vapenavdelningen bör enligt utredningen vara officer med högre teknisk utbildning samt omfattande erfarenhet från förvaltningsoch trupptjänst. På grund av arbetsområdets storlek och betydelse måste höga krav ställas på hans militärtekniska insikter. I betraktande härav och med hänsyn till angelägenheten av att alltid kunna hålla befattningen besatt med för densamma väl lämpad person föreslår utredningen, att be­ fattningen tillsätts på förordnande för viss tid och placeras i Mp 14.

Enligt utredningens förslag skall chefen för vapenavdelningen till sitt direkta förfogande ha en teknisk assistent, armédirektör av 1. graden med speciell fallenhet för teoretiskt-tekniskt utredningsarbete och ingående kunskaper om vapenmaterielen. Befattningen motiveras med att rent tek­ niska ställningstaganden ofta krävs vid ledningen av olika organisationsen­ heter.

Chefen för infanteribyrån bör enligt förslaget inneha högre teknisk ut­ bildning och vid sidan av militärtekniska kunskaper om materielens an­ vändning in. in. äga betydande konstruktions- och tillverkningsteknislca erfarenheter. För att de största urvalsmöjligheterna skall erhållas förordar utredningen, att för befattningen skall kunna ifrågakomma militär, civilmilitär eller civil innehavare. Med hänsyn till ansvarsställningen föreslås befattningen skola placeras i alternativt Ma 12/Cp 10. För sektionschef sbefattningarna räknar utredningen med 2 majorer ur tygstabskåren, en armédirektör av 2. graden och en byrådirektör i Ca 31.

Infanteribyråns personalbehov beräknas till sammanlagt 35 befattnings­ havare. Av dem är, bortsett från byråchefen, 5 militärer, 4 civilmilitärer och 4 civila i 27 eller högre lönegrader.

Enligt utredningens mening bör på chefen för artilleribyrån ställas mot­ svarande fordringar som på chefen för infanteribyrån. Utredningen före­ slår fördenskull, att han skall vara alternativt militär, civilmilitär eller civil med placering i Ma 12/Cp 10.

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

För sektionschefsbefattningarna avser utredningen 2 majorer vid tygstabskåren och en armédirektör av 2. graden. Artilleribyråns personalbehov beräknas till 47 befattningshavare, av vilka, frånsett byråchefen, 7 är militärer, 6 civilmilitärer och 2 civila i 27 lönegraden. Ritkontorschefen bör enligt utredningen ha teoretisk utbildning, mot­ svarande lägst examen från tekniskt gymnasium, ävensom omfattande er­ farenhet av ritkontorsarbete samt av standardiserings- och tillverkningstekniska frågor inom det mekaniska fackområdet. Med hänsyn härtill bör han enligt förslaget vara förste byråingenjör i Ca 29 och vid sin sida ha en assistent, byråingenjör i Ca 24. Utredningen beräknar ritkontorets personalbehov till sammanlagt 18 personer, samtliga civila och med undantag av kontorschefen placerade i lägre lönegrader än den 27. Som chef för kontrollkontoret föreslår utredningen en överstelöjtnant ur tygstabskåren, som undergått utbildning vid teknisk högskola samt har kontroll- och verkstadsteknisk erfarenhet. Chefen för ammunitionssektionen skall enligt förslaget vara major ur tygstabskåren med mående artilleristiska och ballistiska kunskaper jämte erfarenhet av moderna kontrollmetoder och tillverkningstekniska frågor inom den mekaniska verkstadsindustrin. För kontrollkontoret beräknar utredningen 50 befattningshavare. Av dem är, frånsett kontorschefen, 6 militärer och 4 civilmilitärer. Av de sist­ nämnda är 2 tygverkmästare och en tyghantverkare. Chefskapet för skjutcentralen bör enligt förslaget utövas av en major ur tygstabskåren med härför lämpliga kvalifikationer. Skjutcentralens personalbehov uppskattas till — frånsett arbetarpersonal — 27 befattningshavare, av vilka, förutom chefen, 3 militärer (2 underoffi­ cerare) och 3 civilmilitärer ur tygstaten. Bland de civila ingår en förste byråingenjör i 29 lönegraden. Vad slutligen angar avdelningens centralsektion föreslår utredningen att den skall förestås av kapten ur tygstabskåren. Personalbehovet för cen­ tralsektionen beräknar utredningen till 18 befattningshavare, bland dem en förste byråsekreterare, matematiker med akademisk examen eller mot­ svarande kunskapsmått, avsedd som utredningsassistent. För vapenavdelningen i dess helhet beräknar utredningen sammanlagt 197 befattningshavare enligt följande. Antal

Militärer:

Kungi. Maj:ts proposition nr 109. 241

Som sektionschefer å byrån räknar jag med, för infanterisektionen överstelöjtnant, för pjässektionen major samt för eldledningssektionen armédirektör av 2. graden. Personalbehovet för 1. vapenbyrån uppskattar jag till 62 befattnings­ havare enligt bilaga 9. Även beträffande 2. vapenbyrån anser jag att befattningen som byrå­ chef bör vara placerad i Cs 10. Chefslöneutredningen har även beträffande denna befattning förordat placering i Ma/Ca 33. Artilleriammunitionssektionen anser jag böra förestås av överstelöjtnant, under det att jag beträffande minsektionen och rekylfria sektionen räknar med majorer som chefer. Den kemiska sektionen bör vara underställd byrådirektör i 31 lönegraden. Jag uppskattar 2. vapenbyråns personalbehov till 65 befattningshavare, vilka redovisas å bilaga 10. Chefen för kontrollbyrån bör enligt min mening placeras i Cs 10. Chefs­ löneutredningen har tillstyrkt Ma 33. Vapensektionen bör enligt min uppfattning förestås av kapten, ammunltionssektionen av major samt mätdonssektionen av byrådirektör i 31 löne­ graden. Det av mig beräknade personalbehovet för kontrollbyrån, 152 befattnings­ havare, redovisas å bilaga 11. Beträffande vapenavdelningens centralsektion räknar jag med kapten som chef, under det att jag som chef för avdelningens ritkontor avser byrådirektör i 31 lönegraden. För centralsektionen avser jag dessutom en befattning för alternativt armédirektör av 2. graden/byrådirektör i 31 löne­ graden. Av bilaga 12 framgår att jag för centralsektionen beräknar 26 befatt­ ningshavare. Ritkontorets personalbehov enligt mitt förslag, likaledes 26 befattningshavare, redovisas å bilaga 13. Det sammanlagda personalbehovet för vapenavdelningen enligt mitt för­ slag utgör 334 befattningshavare. Jag avser major som chef för provskjutningscentralen. Personalbehovet uppskattas, såsom framgår av bilaga 14, till 44 befattningshavare.

b. FORDONSAVDELNINGEN.

1946 års militära förvaltningsutrcdning. På chefen för fordonsavdelningen ställer utredningen det kravet, att han skall äga högre teknisk utbildning samt omfattande erfarenhet från förvaltningstjänst. Han bör kunna vara militär, civilmilitär eller civil och befattningen bör hänföras till Mp/Cp 14. 10—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 saml. Nr 109.

244 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Departementschefen.

Även beträffande chefen för fordonsavdelningen räknar jag med för­ ordnandetjänst i alternativt Mp/Cp 15, vilken placering tillstyrkts av chefslöneutredningen. Befattningen som chef för fordonsbyrån anser jag böra vara placerad i Cs 10. Chefslöneutredningen har förordat Ma/Ca 33. Beträffande stridsfordonssektionen räknar jag med överstelöjtnant samt beträffande bilsektionen med major som chef under det att jag som chef för släpfordonssektionen avser armédirektör av 2. graden. Biluttagningssektionen slutligen syns liksom motsvarande organ inom den nuvarande tygavdelningen lämpligen kunna underställas pensionerad officer i arvodesbefattning med arvode motsvarande 32 löneklassen. Sammanlagt uppskattar jag personalbehovet för fordonsbyrån till 80 be­ fattningshavare enligt bilaga 15. Beträffande chefens för fältarbetsbyrån löneställning gäller vad jag i det föregående anfört i fråga om chefen för fordonsbyrån. Brosektionen anser jag bör vara underställd byrådirektör i 33 löne­ graden, under det att jag som chef för maskinsektionen avser major. Sammanlagt beräknar jag för fältarbetsbyrån 31 befattningshavare i enlighet med bilaga 16. Som chef för den fristående specialtekniska sektionen avser jag alterna­ tivt armédirektör av 1. graden/byrådirektör i 33 lönegraden. Centralsek­ tionen bör förestås av' kapten. Kontrollsektionen bör ledas av byrådirektör i 31 lönegraden och som chef för det fristående ritkontoret räknar jag med förste byråingenjör. Personalbehovet för dessa enheter framgår av bilagorna 17—20 och utgör för specialtekniska sektionen 11, för centralsektionen 32, för ritkontoret 22 och för kontrollsektionen 32 befattningshavare. Fordonsavdelningens personalbehov enligt mitt förslag utgör 209 befatt­ ningshavare.

c. ELEKTROAVDELNINGEN (SIGNALBYRÅN). 1946 ars militära förvaltningsutredning. Utredningen framhåller att chefen för signalbyrån måste ha ingående kännedom och erfarenhet om signal- och belysningsmaterielens konstruk­ tion, tillverkningssätt, användning, anskaffning, kontroll och underhåll. Befattningen skall enligt förslaget tillsättas för viss tid och vara placerad i Cp 12. Enligt vad som tidigare berörts, förutsätter utredningen, att två militär­ assistenter placeras på signalbyrån. Signalbyråns personalbehov beräknas av utredningen till 104 befattnings­ havare enligt följande.

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Antal

Summa 230

Departementschefen.

Även befattningen som chef för elektr oav delning en bör enligt min me­ ning vara förordnandetjänst i alternativt Mp/Cp 15. Denna uppfattning delas av chefslöneutredningen. Chefen för elektroavdelningen torde till sitt förfogande böra ha dels en militärassistent, dels en teknisk assistent. Som militärassistent torde lämp­ ligen en major böra placeras, under det att den tekniske assistenten torde böra inneha förordnandetjänst i Cp 10 och benämnas överingenjör. Han bör, i enlighet med vad tygavdelningen föreslagit, tillika förestå avdelningens specialtekniska sektion. Enligt min mening bör med hänsyn till arbetsområdets art chefen för telebyrån inneha förordnandetjänst i Cp 10. Chefslöneutredningen har för­ ordat denna löneställning. Enligt mitt förslag skall telebyråns tre sektioner — tråd-, truppradio- och stabsradiosektionerna -—• förestås av alternativt armédirektörer av 2. gra­ den/byrådirektörer i 31 lönegraden. Sammanlagt räknar jag, såsom bilaga 21 utvisar, med 39 befattnings­ havare för telebyrån. Beträffande löneställningen för chefen för radarbyrån gäller vad jag an­ fört beträffande chefen för telebyrån. För såväl stridsledningsradar- som eldledningsradar- och specialradarsektionerna avser jag såsom chefer alternativt armédirektörer av 2. graden /byrådirektörer i 31 lönegraden. Såsom framgår av bilaga 22 beräknar jag för radarbyrån ett personal­ behov av 28 befattningshavare. Som chefer för de fristående elkraft- och kontrollsektionerna avser jag alternativt arméingenjör av 1. graden/förste byråingenjör respektive alter­ nativt armédirektör av 2. graden/byrådirektör i 31 lönegraden. Såsom jag i det föregående berört, bör den tekniske chefsassistenten tillika vara chef för specialtekniska sektionen (ellaboratoriet). Jag anser, att 2 byrådirektörer i 31 lönegraden bör placeras som detaljchefer •på nämnda sektion. I samma mån som försvarets teletekniska laboratorium byggs ut» kommer personalbehovet för den specialtekniska sektionen liksom för motsvarande organ inom övriga förvaltningar att omprövas. Avdelningens ritkontor bör förestås av förste byråingenjör och central­ sektionen av kapten. Jag uppskattar personalbehovet, för elkraftsektionen till 9 (bil. 23), för specialtekniska sektionen till 41 (bil. 24), för kontrollsektionen till 30 (bil. 25), för centralsektionen till 28 (bil. 26) samt för ritkontoret till 23 befattningshavare (bil. 27).

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 247

Elektroavdelningens sammanlagda personalbehov beräknar jag till 200

befattningshavare.

d. VERKSTADSAVDELNINGEN.

1946 års militära förvaltningsutredning. Utredningen understryker de mycket höga krav som måste ställas på chefen för verlcstadsavdelningen. Förutom fullgod inblick i och förståelse för krigsreparationstjänstens betydelse fordras av avdelningschefen enligt utredningen god kunskap om verkstadsdrift ur såväl driftteknisk som ekonomisk synpunkt. Han bör därjämte vara god organisatör. Med hän­ syn till de uppgifter, som föreslås skola tillkomma avdelningen i avseende på arméingenjörkåren och tygstaten, bör avdelningschefen enligt utred­ ningens mening vara chef för nämnda personalkårer och benämnas arme­ överdirektör. . Utredningen anser att arméöverdirektören bör ha samma löneställmng som flygöverdirektören eller Cp 15. På avdelningen skall enligt förslaget finnas en kapten ur generalstabs­ kåren som militärassistent. Beträffande chefen för krigsreparationsbyrån uttalar utredningen det omdömet, att han måste äga god kännedom om krigsreparationstjänstens organisation och ha omfattande erfarenhet från utbildning av personal för reparationstjänsten. Vidare anses han böra äga vidsträckt kunskap om arméns tygmateriel och om möjligt även erfarenhet från större meka­ nisk reparationsverkstad. Han skall enligt förslaget vara armédirektör av 1. graden. Som sektionschefer på krigsreparationsbyrån föreslår utredningen arme­ direktörer av 2. graden. Sammanlagt 18 befattningshavare anses av utredningen erforderliga för byrån. Av dem är 3 militärer, 7 civilmilitärer ur arméingenjörkåren och 2 ur tygstaten samt 2 civila i 27 lönegraden. Med hänsyn till arten och omfattningen av driftbyråns arbetsuppgifter anser utredningen att höga fordringar måste ställas på byråns chef. En­ dast ingenjör med examen från teknisk högskola eller undantagsvis från tekniskt gymnasium, med omfattande och väl meriterad erfarenhet av verkstadsdrift och de olika frågor, som förekommer inom eu industriled­ ning, även sådana av ekonomisk art, bör enligt utredningen ifrågakomma. Befattningen föreslås skola placeras i Cp 12. Tjänstebeteckningen bör en­ ligt utredningen vara verkstadsdirektör. Chefen för driftbyråns organisationssektion föreslås av utredningen skola vara byrådirektör i Ce 31. Han bör ha erfarenhet från det drifttek­ niska området. Som chef för driftbyråns driftsektion bör enligt utredningens uppfatt­

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

studiesektionen torde liksom den fristående avtalsdetaljen böra förestås av förste byråingenjör. Såsom framgår av bilaga 28 räknar jag med 66 befattningshavare på driftbyrån. Som chefer för avdelningens fristående sektioner räknar jag med, för centralsektionen armédirektör av 2. graden, för krigsreparationssektionen alternativt armédirektör av 2. graden/byrådirektör i 31 lönegraden, för anläggningssektionen byrådirektör i 31 lönegraden samt för reservdelssektionen slutligen byråingenjör. Jag uppskattar personalbehovet för centralsektionen till 20 (bil. 29), för krigsreparationssektionen till 13 (bil. 30), för anläggningssektionen till 17 (bil. 31) samt för reservdelssektionen till 8 befattningshavare (bil. 32). Verkstadsavdelningens sammanlagda personal utgör enligt mitt förslag 125 befattningshavare.

e. TYGFÖRRÄDSBYRÅN OCH AMMUNITIONSFORRÅDSBYRÅN (FöRRÅDSBYRÅN). 1946 års militära förvaltningsutredning. Chefen för förrådsbyrån skall enligt förslaget vara överste ur fälttygkåren och ha omfattande erfarenhet av förvaltnings- och trupptjänst. I lönehänseende föreslås han skola vara likställd med chefen för signal­ byrån, dock att befattningen anses böra tillsättas med fullmakt och hän­ föras till Mo 12. Med byråchefskapet anser utredningen befattningen såsom chef för fälttygkåren böra vara förenad. Som sektionschefer avser utredningen en överstelöjtnant och 2 majorer ur fälttygkåren, som chef för fordonsregistret en byråingenjör. Förrådsbyråns beräknade personalbehov utgör 85 befattningshavare. Utredningen pekar på vissa omständigheter, som kan komma att inverka på byråns personalbehov, såsom uppläggning av buffertlager av materiel vid förbanden samt vissa ändringar i armeorganisationen, som varit under genomförande vid tiden för betänkandets avlämnande. Av nämnda 85 be­ fattningshavare är 13 militärer, 5 civilmilitärer ur tygstaten samt 2 civila i 27 respektive 29 lönegraderna. Dessutom ingår en arvodist som expeditionsofficer på planeringssektionen.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953. Chefen för tygförrådsbyrån skall enligt tygavdelningens förslag vara militär med placering i Ma 37. Som sektionschefer avses en överstelöjtnant och 2 majorer. Det totala personalbehovet uppskattas till 110 befattningshavare, varav 11 militärer, 9 civilmilitärer ur tygstaten och en civil i 27 lönegraden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 251

Dessutom ingår 4 arvodister (en expeditionsofficer och 3 expeditionsunderofficerare). Även beträffande ammunitionsförrådsbyrån räknar tygavdelningen med militär byråchef i Ma 37. För befattningar som sektionschefer avses en överstelöjtnant och 2 kaptener. Totalt personalbehov utgör 51 befattnings­ havare, av dem 6 militärer, 3 civilmilitärer ur tygstaten, en civil i 27 löne­ graden samt en arvodist (expeditionsofficer).

Departementschefen.

För tygförrådsbyrån räknar jag med byråchefsbefattning i Ma 37. Chefslöneutredningen har stannat vid att förorda Ma 33. Beträffande denna byrå räknar jag med uteslutande militära sektions­ chefer, nämligen majorer å såväl materielsektionen som centralsektionen och materielredovisningssektionen. Såsom framgår av bilaga 33 beräknar jag byråns personalbehov till 100 befattningshavare. Även för chefen för ammunitionsförrådsbyrån räknar jag med befattning i Ma 37, under det att chefslöneutredningen stannat vid Ma 33. Chefen för ammunitionssektionen bör enligt min mening vara major, under det att jag som chef för centraldetaljen avser kapten samt för ammunitionsredovisningssektionen byråassistent i 25 lönegraden. Mitt förslag innebär, att för ammunitionsförrådsbyrån avses 46 befatt­ ningshavare, vilka redovisas å bilaga 34.

f. INKÖPSAVDELNINGEN (INKÖPSCENTRALEN). 1946 års militära förvaltningsutredning. Utredningen framhåller, att de arbetsuppgifter, som skall åligga chefen för inköpscentralen, ställer stora krav på dennes kompetens, varför han lämpligen bör vara examinerad från teknisk högskola eller tekniskt gymnasium samt äga omfattande, väl meriterad erfarenhet från industriell affärsverksamhet med in- och utlandet. Vidare förutsätts goda språk­ kunskaper. Vederbörande bör vara omdömesgill och tränad förhandlare. Befattningen föreslås placerad i Cp 14 och som tjänstebenämning förordas inköpsdirektör. Chefen för inköpssektionen skall enligt förslaget vara ingenjör med erfarenhet av bl. a. inköpsverksamhet samt mekanisk verkstadsdrift. Be­ fattningen förutsätts skola vara en byrådirektörsbefattning i Ca 31. Chefen för försäljningskontoret skall enligt förslaget vara förste byrå­ ingenjör eller förste byråintendent i Ce 29. Huvudvikten bör enligt utred­ ningen läggas på att för befattningen erhålls en innehavare med omfattande och väl meriterad erfarenhet av försäljningsverksamhet inom lämplig

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

bransch samt med god förhandlingsvana, varför kravet på teknisk utbild­ ning icke anses böra vara utslagsgivande. Som chef för räkningssektionen avses kamrerare i Ca 25 med teoretisk merkantil utbildning och ingående kännedom om för staten gällande upphandlingsföreskrifter.

Personalbehovet för inköpscentralen beräknas av utredningen till sam­ manlagt 50 befattningshavare, av vilka — inköpsdirektören inbegripen __

8 i 27 eller högre lönegrader.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953. Som chef för inköpscentralen föreslår arméförvaltningens tygavdelning inköpsdirektör i Cp 15. Enligt förslaget skall chefen för centralsektionen ■\ara byrådirektör i 31 lönegraden, chefen för inköpssektionen byrådirektör i 33 lönegraden, chefen för räkningssektionen byråassistent i 25 löne­ graden samt chefen för försäljningssektionen förste byråintendent i 29 lönegraden. Det totala personalbehovet utgör 83 befattningshavare, av vilka — in­ köpsdirektören inbegripen — 18 är placerade i 27 eller högre lönegrader, bland dem 11 byråintendenter i 27 och 3 förste byråintendenter i 29 löne­ graden.

Departementschefen.

Chefen för inköpsavdelningen bör lämpligen benämnas inköpsdirektör och inneha förordnandetjänst i Cp 15, vilken placering har tillstyrkts av chefslöneutredningen. Med hänsyn till omfattningen och arten av den in­ köpsverksamhet, som kommer att åvila armétygförvaltningens inköpsavdelning, bedömer jag det erforderligt att en befattning för byrådirektör i 33 lönegraden avses för en högt kvalificerad assistent åt inköpsdirektören. Som chef för inköpssektionen räknar jag med byrådirektör i 33 lönegiaden, under det att jag anser, att försäljningssektionen bör förestås av förste byråintendent i 29 lönegraden och räkningssektionen av kamrerare i 27 lönegraden. Jag erinrar om vad jag anfört vid behandlingen av armétygförvaltningens detaljorganisation att räkningsgranskningen skall slutföras och anordningsbeslut meddelas å inköpsavdelningen. Ansvaret härför faller i huvudsak på kamreraren. Det får anses vara en intern organisationsfråga, huruvida denne skall teckna samtliga anordningsbeslut eller huruvida "anordningsbeslut, som avser likvider i större och mera komplicerade inköpsärenden, efter föredragning skall tecknas av exempelvis chefen för inköpssektionen eller i sista hand inköpsdirektören. Såsom framgår av bilaga 35 beräknar jag för inköpsavdelningen 78 be­ fattningshavare. Då man bedömer denna personaluppsättning måste vederbö1 lig hänsyn tas till den stora omfattning, som armétygförvaltningens

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 253

inköpsverksamhet kommer att få på grund av bl. a. överförande fiån krigsmaterielverket av betydande anskaffningsuppgifter samt till följd av huvudförvaltningsprincipens tillämpning. Då arbetsbelastningen vid verk­ samhet i avsedd omfattning för närvarande är svår att bedöma, är mina beräkningar av avdelningens personalbehov behäftade med viss osäkerhet.

g. NORMALIEBYRÅN (FÖRLAGSBYRÅN).

1946 års militära förvaltningsutredning. Chefen för förlagsbyrån bör enligt förvaltningsutredningen vara civil­ ingenjör med erfarenhet av konstruktions- och standardiseringsverksamhet samt kännedom om arméns tygmateriel. Befattningen föreslås hänförd till Cp 10. Enligt förslaget skall chefen för standardiseringssektionen vara förste byråingenjör med examen från teknisk högskola, chefen för beskrivningssektionen förste byråintendent med akademisk examen i moderna språk, chefen för förlagssektionen byråintendent, chefen för biblioteket assistent, likaledes med akademisk examen i moderna språk, samt slutligen chefen för materiallaboratoriet byrådirektör med högre teknisk eller akademisk utbildning. Utredningen beräknar förlagsbyråns personalbehov till 84 be­ fattningshavare. Av dem avses 2 vara militärer (kaptener ur fälttygkåren). Sammanlagt 7 civila befattningshavare — byråchefen inbegripen — före­ slås skola placeras i 27 eller högre lönegrader.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953. Arméförvaltningens tygavdelning räknar med alternativt Ma/Ca 37 för byråchefsbefattningen. Tygavdelningen, som räknar med fullständig sektionsindelning av byrån, avser 3 byrådirektörer i 31, en byråintendent i 27 och en byråingenjör i 25 lönegraden som sektionschefer. Det totala personalbehovet uppskattas till 111 befattningshavare. Av dem är — inberäknat byråchefen — 17 avsedda att placeras i 27 eller högre lönegrader.

Departementschefen.

Befattningen som chef för normaliebyrån anser jag böra vara placerad i Ca 37. Denna uppfattning delas av chefslöneutredningen. Cheferna för standardiserings- och kontrollmetodiksektionerna samt för materiallaboratoriet bör vara byrådirektörer i 31 lönegraden. Som chef för förlagssektionen räknar jag med byråassistent i 25 lönegraden. Beträf­ fande beskrivningssektioncn, vilken ej var medtagen i arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953, har under hand framhållits från tygavdelningen, att dess beskrivningsarbete i stor utsträckning för när­

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

varande leds av en kapten, vilken visat sig lämplig för denna uppgift. Bl. a. har vederbörandes materielkännedom visat sig vara av stort värde i detta sammanhang. Tygavdelningen önskar därför att kapten avses som chef för normaliebyråns beskrivningssektion. Även om det icke varit avsett att ifrågavarande befattning skall vara militär, vill jag icke motsätta mig tyg­ avdelningens önskemål i detta hänseende och utgår sålunda från att kapten tills vidare avses för befattningen. Såsom framgår av bilaga 36 räknar jag med 122 befattningshavare på normaliebyrån. Jag har noggrant undersökt möjligheterna att minska detta antal men icke funnit detta möjligt utan att äventyra någon av byråns verksamhetsgrenar. Det bör särskilt framhållas, att armétygförvaltningens beskrivnings- och förlagsverksamhet får förutsättas komma att bli av stor omfattning.

h. CENTRALPLANERINGEN OCH MA TERIELINSPEK TION EN (CENTRALBYRÅN). 1946 års militära förvaltningsutredning. Chef för centralplaneringen är enligt förslaget överste ur tygstabskåren. Han bör äga allsidiga kunskaper i förvaltningstjänst, allmän kännedom om armématerielen, dess konstruktion och verkningssätt, samt förmåga att bedöma tekniska utvecklingstendenser på tygmaterielområdet och dessas militära aspekter. För centralplaneringen beräknas sammanlagt 13 befattningshavare erfor­ derliga. Av dem är 5 militärer, 2 civilmilitärer ur arméingenjörkåren, en civil i 27 lönegraden samt en arvodist (expeditionsofficer). Som chef för materielinspektionen avser utredningen överstelöjtnant ur tygstabskåren. Sammanlagt beräknas för inspektionen 8 befattningshavare, bland dem 5 arméingenjörer.

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953. Chefen för centralbyrån är enligt tygavdelningens förslag militär i Ma 37, under det att 2 av sektionscheferna är överstelöjtnanter, en major och en (ekonomisektionen) kamrerare i 29 lönegraden. Personalbehovet uppskattas till 35 befattningshavare. Av dem är 8 militärer, 6 civilmilitärer, 2 alternativt civilmilitärer/civila, 2 civila i 29 lönegraden samt 2 arvodister (en expeditionsofficer och en expeditionsunderofficer).

Departementschefen.

Centralplaneringen torde böra stå under chefskap av en överstelöjtnant. För att biträda med det kvalificerade planeringsarbetet avser jag en major och en alternativt armédirektör av 2. graden/byrådirektör i 31 lönegraden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 255

Jag uppskattar personalbehovet till 17 befattningshavare, som redovisas å bilaga 37. Även för materielinspektionen räknar jag med överstelöjtnant som chef. I avsaknad av säkra hållpunkter för uppskattning av personalbehovet be­ räknar jag 6 befattningshavare, bland dem 3 arméingenjörer av 1. graden, för denna enhet. Personalen redovisas å bilaga 38.

i. ADMINISTRATIVA BYRÅN (JURIDISKA SEKTIONEN OCH CENTRALEXPEDITIONEN). 1946 års militära förvaltningsutredning. Med hänsyn till det ansvar, som kommer att åvila chefen för juridiska sektionen såsom armeförvaltningens främste expert i juridiska och admi­ nistrativa frågor, anser utredningen denne böra vara lägst byrådirektör i Ca 31. Som närmaste medhjälpare skall han enligt förslaget ha en förste byråsekreterare i Ca 27, vilken skall ha att'föredra de ärenden, som av­ görs av sektionschefen, samt självständigt besvara till sektionen från andra organ inom arméförvaltningen framställda förfrågningar. Vidare erfordras enligt utredningen på sektionen en amanuens i reglerad befordringsgång och ett kanslibiträde i 11 lönegraden. Chefen för centralexpeditionen bör enligt utredningens mening vara civilekonom med omfattande erfarenhet från statliga och privata företag såsom rationaliseringsman och administratör, särskilt på det kontorstekniska området. Han föreslås skola placeras i Ca 31 med tjänstebenämningen kontorschef. Personalbehovet för centralexpeditionen uppgår enligt förslaget till 55 befattningshavare, varibland 3 i 27 eller högre lönegrader samt en arvodist (expeditionsofficer).

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1953. Som chef för administrativa byrån föreslår arméförvaltningens tygav­ delning krigsråd i Ca 37. Cheferna för juridiska sektionen och personal­ sektionen är enligt förslaget byrådirektörer i 31 lönegraden, under det att byråintendenter avses för organisationsdetalj och sysslomannaexpedition. Sammanlagt beräknas 64 befattningshavare för byrån, av vilka 8 före­ slås skola placeras i 27 eller högre lönegrader.

Departementschefen.

Chefen för administrativa byrån bör benämnas krigsråd och inneha befattning i Ca 37. Denna placering har tillstyrkts av chefslöneutredningen. Med hänsyn till de på kanslisektionen fallande arbetsuppgifternas art bör enligt min mening chefen för denna sektion vara byrådirektör i 31

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 257

Arméförvaltningens tygavdelnings förslag den 14 december 1933. Det sammanlagda personalbehovet enligt förslaget utgör 1467 befatt­ ningshavare. Härom anför arméförvaltningens tygavdelning bl. a. följande. I samband med uppbyggandet av det här framlagda organisationsförslaget har tygavdelningen i allt väsentligt följt de riktlinjer, som uppdragits av 1946 års militära förvaltningsutredning. Tygavdelningen har särskilt eftersträvat att undvika sådana organisatoriska förändringar, som kan ge anledning till dubbelarbete, samt i övrigt genomfört erforderliga rationaliseringsåtgärder. Vid organiserandet av vissa nyinrättade enheter har tygavdelningen emellertid saknat underlag för att tillförlitligt bedöma behovet av personal. Här åsyftas sådana organ som inköpscentralen, vissa sektioner inom normaliebyrån med flera. Tygavdelningen har därför för avsikt att framdeles vidtaga de jämkningar i här föreslagna organisa­ tionsform och personalbestånd, som kan befinnas påkallade. En fortlöpande översyn av förvaltningsorganisationens deltaljer och arbetsrutiner kommer för övrigt att ske genom det särskilda organ, som för sådant ändamål knutits till den administrativa byrån. Antalet befattningshavare i den föreslagna förvaltningsorganisationen kommer att uppgå till 1 4661 — inberäknat det antal av 44 befattnings­ havare, som ingår i den utanför ämbetsverket organiserade provskjutningscentralen. Förslaget innebär en personalökning av 2001 befattnings­ havare i jämförelse med nuläget. Denna ökning är emellertid till övervä­ gande del föranledd av krigsmaterielverkets upphörande samt överflyttning till den blivande armétygförvaltningen av verkets arbetsuppgifter med av­ seende å upphandling, kontroll, förrådshållning m. m. av ammunition jämte vissa uppgifter i samband med anskaffning av mätdon, handläggning av ärenden rörande skuggfabriker in. m. Tygavdelningen räknar med att i den föreslagna armétygförvaltningen inrymma från krigsmaterielverket över­ förda tjänster till ett antal av 140. Den reella personalökningen därutöver utgöres sålunda av 601 befattningshavare, för vilken utökning följande motiv kan anföras. Under senare år har tygavdelningens verksamhetsområde undergått en fortlöpande utvidgning i följd av såväl tillkomsten av nya materielslag som en intensifierad försöksverksamhet inom skilda materielområden. Tygav­ delningen vill vidare hänvisa till den utökade anskaffningsverksamhet, som är en direkt följd av den under år 1953 antagna materielplanen för armén och som självfallet i viss utsträckning jämväl medfört behov av viss personalförstärkning. Oaktat angivna förhållanden bär tygavdelningen under de senare åren — framför allt inför den väntade omorganisationen av den centrala förvaltningsverksamheten inom försvaret — sökt att i ■förligaste mån motverka en av verksamhetens omfattning i och för sig betingad personalökning. Det antal befattningshavare, som enligt ovan ingår i den nuvarande förvaltningsorganisationen, utgör sålunda i dagens läge ett minimiantal, utan vilket verksamheten icke kunnat bedrivas utan allvarliga nackdelar i form av minskad försöksverksamhet, försenade materielanskaffningar in. in. Ett led i tygavdelningens strävan att mot­ verka en alltför påtaglig personalökning har varit att i fall, dår tekniska

1 Härtill kommer vid (lön föreslagna uppdelningen av förrädsbjrån ytterligare en befattningshavare. 17—49 54 Bihanij till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 109.

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

1916 års militära förvaltningsutredning. Utredningen har, såsoin i det föregående berörts, förordat inrättande av ett nytt ämbetsverk, försvarets intendenturförvaltning, som skulle ha till uppgift att under Kungl. Maj:t handha intendenturförvaltningstjänsten för hela försvaret, varvid emellertid dess ämbetsbefattning skulle begrän­ sas av de befogenheter, som tillagts andra till försvaret hörande centrala förvaltningsmyndigheter. Såsom ett alternativ härtill har utredningen uppställt en organisation med försvarsgrensvis ordnad intendenturförvaltning, varvid ett särskilt ämbetsverk, arméns intendenturförvaltning, skulle omhänderha intendenturförvaltningstjänsten för armén samt med tillämpning av den s. k. huvudförvaltningsprincipen i stort sett även anskaffningen av intendenturförnödenheter för marinen och flygvapnet. Sistnämnda båda försvars­ grenars speciella intendenturförvaltningsuppgifter skulle enligt detta alter­ nativ handhas av en intendenturbyrå inom vardera marin- och flygförvalt­ ningarna. Enligt förslaget kan arbetsuppgifterna för försvarets intendenturför­ valtning uppdelas på samma huvudfunktioner som verksamheten inom arméförvaltningen, nämligen militärteknisk anpassning, krigsförberedelse­ arbete, ekonomisk planering, inköps- och försäljningsverksamhet, leve­ ranskontroll, tilldelning och förrådshållning, tekniskt underhåll samt vissa serviceuppgifter. Beträffande dessa olika huvudfunktioner begränsar sig utredningen till att ange vissa för intendenturförvaltningstjänsten speci­ ella uppgifter. Angående arbetsuppgifterna i fråga om militärteknisk anpassning anför utredningen. Föremålen för intendenturförvaltningstjänsten utgörs till stor del av produkter, som förekommer såsom handelsvaror på den allmänna mark­ naden, och de intendenturförnödenheter, som är speciella för försvaret, är som regel konstruktivt sett jämförelsevis enkla. En viss projekt- och kon­ struktionsverksamhet måste dock äga rum för anpassning av inom det enskilda näringslivet förekommande produkter efter militära krav. Så är bl. a. förhållandet beträffande viss förläggningsmateriel, förplägnads- och köksutrustning, veterinärmateriel, beklädnad samt livsmedel och därtill hörande emballage. Projektverksamheten på området bör i huvudsak för­ siggå inom intendenturförvaltningen medan konstruktionsverksamheten liksom på tygförvaltningens område bör förläggas till industrin. Vad angår beklädnaden finns utöver de egentliga konstruktionsproblemen (tillskärning, uppsyning av modell, tillverkning av mallar och mönster) andra tek­ niska spörsmål såsom bestämning av varornas egenskaper genom meka­ niska och kemiska prov. För bedömningen av kvaliteten på textilier er­ fordras liksom för närvarande ett särskilt textillaboratorium medan verket för kontroll av vissa kemiskt-tekniska produkter kan repliera på bl. a. arméförvaltningens materiallaboratorium. Även på livsmedelsområdet er­ fordras liksom nu ett laboratorium för framställning av speciallivsmedel

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 261

för försvarets räkning samt ett provkök för utförande av provmatlagning, som har till syfte bl. a. att utröna olika livsmedels förändringar efter längre lagringstider samt in- och utländska recepts och nya i åvarors an­ vändbarhet för försvaret. De tekniska problemen i samband med faststäl­ lande av lämpliga typer av driv- och smörjmedel skall såsom i det före­ gående nämnts lösas av vederbörande sakorgan inom försvarsgrensförvaltningarna. Intendenturförvaltningens försöksverksamhet omfattar i mindre ut­ sträckning tekniska försök i egentlig mening. Sådana försök går oftast hand i hand med tjänsteförsöken, vilka alltid äger rum vid truppförband. Truppförsöken skall utföras i intendenturförvaltningens regi efter hän­ vändelse till och på order från respektive försvarsgrenschefer eller överbe­ fälhavaren. På drivmedelsområdet skall även försöksverksamheten bedri­ vas av försvarsgrensförvaltningarna. Till intendenturförvaltningens för­ söksverksamhet kan räknas den kontroll beträffande förbrukningen av bränsle för fasta anläggningar, som enligt vad tidigare nämnts tills vidare skall åvila verket. Av intendenturförvaltningen frambringade konstruktioner (modeller) skall underställas respektive försvarsgrenschefer för yttrande. Konstruk­ tionerna bör fastställas av förvaltningen där icke fråga är om modeller till uniformer in. in., som enligt gällande bestämmelser skall fastställas av Kungl. Maj :t, eller där samförstånd icke kan nås mellan förvaltningen och försvarsgrenschef, då avgörandet likaledes bör tillkomma Kungl. Maj :t. De i krigsförberedelsearbetet ingående planerna, som skall utarbetas av intendenturförvaltningen, är enligt förvaltningsutredningen krigsintendenturmaterielplaner, krigsförplägnadsplaner, krigsdrivmedelsplaner, krigsbränsleplaner, krigsveterinärvårdsplaner med hästanskaffningsplaner samt krigsreparationsplaner beträffande alla förnödenheter inom ämbetsverkets arbetsområde ävensom krigsorganisationsplaner beträffande verket självt. I samband med behandling av inköps- och försäljningsverksamheten be­ rör utredningen den försäljning av intendenturförnödenheter, som före­ kommer till enskilda militära befattningshavare, statliga och kommunala institutioner, ideella sammanslutningar och hjälporganisationer m. fl. För­ säljningen omfattar såväl i militärt hänseende fullt brukbar som kasserad materiel. Central försäljning av kasserad och utrangerad materiel samt överskottsmateriel bör enligt utredningens mening, i den utsträckning så befinns lämpligt, äga rum med anlitande av försäljningskontoret i armé­ förvaltningens inköpscentral. I fråga om leveranskontrollen framhåller utredningen, att som regel ingen tillverkningskontroll behöver utföras beträffande varor, som är för­ sedda med tillverkarens inregistrerade varumärke, tillverkarens namn eller varans ursprungsbeteckning (s. k. märkesvaror), konsumtionsmaterialier av handelsvarunatur samt materiel för försök och prov. Vad gäller livs­ medel skall mottagningskon trollen ske enligt av intendenturförvaltningen för olika varuslag utfärdade föreskrifter, innebärande bl. a. att mottagaren

262 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

skall ta ut och till förvaltningen insända prover, vilka inom verket eller annorstädes underkastas analys. För kontroll av charkuterivaror bör mot­ tagaren insända prov direkt till statens institut för folkhälsan. Mottagningskontroll av drivmedel bör ske vid lämpliga laboratorier, t. ex. det laboratorium, som finns vid centrala flygverkstaden i Malmslätt. Vid behandlingen av verksamheten i fråga om tekniskt underhåll fram­ håller utredningen, att de allmänna förvaltningsbestämmelserna för intendenturtjänsten måste samordnas med respektive försvarsgrens materielförvaltningsbestämmelser, varför försvarets intendenturförvaltning bör ut­ arbeta sina bestämmelser i samråd med respektive försvarsgrensförvaltning.

Departementschefen.

Såsom förut nämnts anser jag, att intendenturförvaltningstjänsten bör ordnas försvarsgrensvis. Arméns centrala intendenturförvaltningsorgan bör, såsom jag tidigare angett, benämnas arméintendenturförvaltningen. På arméintendenturförvaltningen skall ankomma att under Kungl. Maj:t i tekniskt och ekonomiskt avseende utöva högsta ledningen av och upp­ sikten över intendentur förvaltningstjänsten vid armén. I enlighet med huvudförvaltningsprincipen skall arméintendenturförvaltningen vidare, i den omfattning så bestäms, handha förvaltningsuppgifter med avseende å intendenturförnödenheter för marinen och flygvapnet. Arméintendenturförvaltningens ämbetsbefattning begränsas återigen av de befogenheter, som skall tillkomma försvarets övriga centrala förvaltningsmyndigheter. Vad utredningen anfört angående försvarets intendenturförvaltnings arbetsuppgifter gäller i största utsträckning även arméintendenturförvalt­ ningen.

2. Arméintemlenturförvaltningens ledning.

1946 års militära forvaltningsutredning. Sasom i annat sammanhang nämnts skall enligt förvaltningsutredningens förslag generalintendenten vara chef för försvarets intendentur­ förvaltning och i denna egenskap i främsta rummet vara Kungl. Maj:t ansvarig för fullgörandet av ämbetsverkets åligganden. Därest en för för­ svaret gemensam intendenturkår kommer till stånd, bör generalintenden­ ten enligt utredningen vara personalkårchef för densamma. Även intill dess så skett syns det utredningen lämpligt, att personalärendena rörande all intendenturpersonal ankommer på generalintendenten. Generalintendentsbeställningen anses böra ha samma ställning i lönehänseende som souschefsbefattningarna i försvarsgrensförvaltningarna och alltså hänföras till lönegrad Mp 19. Beställningen bör uppföras på intendenturförvaltningens stat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 263

Vid sin sida skall generalintendenten enligt förslaget ha en ställföre­ trädare __tillika chef för en av intendenturförvaltningens byråer som mot ett särskilt ställföreträdararvode av 1 200 kronor för år skall ha att biträda generalintendenten i dennes ämbetsutövning och därvid i general­ intendentens ställe avgöra de ärenden denne överlämnar till honom.

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953. I den promemoria, som fogats till min skrivelse den 30 oktober 1953 till överbefälhavaren m. fl., uttalades att befattningen som souschef i arméintendenturförvaltningen borde vara alternativt militär, civilmilitär eller civil. Intendenturavdelningen hävdar, att souschefsbefattningen bör upp­ tagas som militär beställning i lönegrad Mp 19. Avdelningen avstyrker, att befattningen inrättas såsom alternativ, och anför härom. På grund av generalintendentens ställning som chef för en militär peisonalkår (intendenturkåren) och tjänstegrensinspektör för intendenturtiänsten, måste ett tillsättande av en civil chef (chef ur någon nu befintlig civilmilitär kår torde icke kunna ifrågakomma) for armeintendenturforvaltningen föranleda inrättandet av en särskild befattning som chef för intendenturkåren och tjänstegrensinspektör med harmed förenade okade kostnader. Den förening av högsta ledningen av intendenturforvaltningen med chefskapet för den kår som skall handha hithörande uppgifter, har ur alla synpunkter, särskilt med hänsyn till utbildnings-, inspektions- och fältmässig verksamhet, visat sig vara till ovärderlig nytta för tjänsten i sin helhet, varför bestämt avstyrks att här räkna med alternativet civilmilitär eller civil innehavare. I likhet med förvaltningsutredningen räknar intendenturavdelningen med att en av byråcheferna mot ett årligt arvode skall vara ställföreträdare för souschefen.

Överbefälhavaren har i sitt yttrande den 7 januari 1954 över förvalt­ ningsmyndigheternas organisationsförslag framhållit, att generalintenden­ ten, bland annat, utövar en omfattande inspektionsverksamhet gentemot de militära chefer, som i regionala och lokala instanser svarar för intendenturtjänsten. Med hänsyn härtill och till generalintendentens ställning som chef för intendenturkåren samt med hänsyn till vad intendenturavdel­ ningen anfört, hävdar överbefälhavaren, att det får anses nödvändigt att souschefen i arméintendenturförvaltningen är militär.

Departementschefen.

På i huvudsak samma skäl, som jag vid behandlingen av frågan om armétygförvaltningens ledning anfört till stöd för att souschefsbefattningen i nämnda verk skall kunna vara alternativt militär, civilmilitär eller civil, förordar jag, att även souschefsbefattningen i arméintendenturförvalt­ ningen skall vara alternativ i nämnda hänseenden.

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

3. Huvuddragen av arméintendenturförvaltningens organisation.

Arméförvaltningens intendentura v delnings nuvarande indelning. Intendenturavdelningen i den nuvarande arméförvaltningen är indelad i sex byråer, nämligen central-, utrustnings-, underhålls-, kasernutrednings-, häst- och veterinärmateriel- samt drivmedelsbyråerna ävensom ett förrådskontrollkontor. I centralbyrån ingår intendenturkårens chefsexpedition. Gemensam för tyg- och intendenturavdelningarna är en civilbyrå. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 27 februari 1953 har såsom en proviso­ risk anordning kasernutredningsbyrån avförts ur organisationen. Bil. 1 utvisar i tablåform den nuvarande arméförvaltningens organisa­ tion.

1946 års militära förvaltningsutredning. Enligt utredningens förslag skall försvarets intendenturförvaltning in­ delas i fem byråer, nämligen materielbyrå, förplägnadsbyrå, bränslebyrå, häst- och veterinärmaterielbyrå samt förrådsbyrå, den sistnämnda ett funk­ tionellt organ, vartill kommer inköpscentral samt fyra stabsorgan, central­ expedition, centralplanering, kårexpedition och juridisk sektion. Motsvarande indelning föreslås enligt alternativ II för arméns intenden­ turförvaltning. Föremålen för intendenturförvaltningstjänsten kan enligt utredningen med hänsyn till struktur och användning indelas i fyra tämligen klart av­ gränsade grupper, nämligen intendenturmateriel, livsmedel, drivmedel och bränsle samt hästar, hundar och veterinärmateriel. Med utgångspunkt här­ ifrån och i enlighet med de av utredningen vid behandlingen av tygförvalt- HiHgstjänsten angivna principerna för ett materielförvaltande verks inre organisation föreslås nyssnämnda fyra sakbyråer. Materielbyrån avses för egentlig intendenturmateriel med undantag av förplägnadsmateriel, distributionsmateriel för drivmedel, bränsleinventarier samt viss övningsmateriel. Förplägnadsbyråns uppgifter gäller livsmedel, livsmedelsemballage och förplägnadsmateriel. Bränslebyrån sysslar med fasta och flytande bränslen, smörjmedel m. m., distributionsmateriel för drivmedel samt bränsleinventarier. Häst- och veterinärmaterielbyråns arbete slutligen gäl­ ler hästar, hundar och veterinärmateriel. Beträffande den intendenturma­ teriel, som undantagits från materielbyråns arbetsområde, hävdar utred­ ningen, att det förvaltningsmässigt föreligger ett så intimt samband mellan förplägnadsmaterielen och livsmedlens användning ävensom mellan distributionsmaterielen för drivmedel och bränsleinventarier, å ena sidan, samt fasta och flytande bränslen, å den andra, att ett sammanförande under ett och samma sakorgan — förplägnadsbyrån respektive bränslebyrån — anses

Kungl. Maj:ls proposition nr 109. 265

mest rationellt. Materiel, som anskaffas med anlitande av övningsanslag och i regel är av handelsvarunatur, finner utredningen lämpligen böra handhas av samma organ, som förvaltar övningsanslagen eller, såsom fram­ går av det följande, intendenturförvaltningens centralplanering. På sätt föreslagits för tygförvaltningstjänstens vidkommande föreslår utredningen att intendenturförvaltningens sakbyråer var och en inom sitt område skall handha den militärtekniska anpassningen, uppgöra detalj­ planer för anskaffning, ombesörja den tekniska delen av inköpsverksam­ heten, utföra mera kvalificerad leveranskontroll samt utarbeta visst under­ lag för det tekniska underhållet. Ledningen av driften vid intendenturförvaltningen nu underställda reparationsverkstäder och tvättanstalter anses icke mera krävande än att det organ, som erfordras härför, lämpligen an­ knyts till materielbyrån, vilken avses skola handlägga övriga tekniska frå­ gor beträffande den materiel, som repareras och tvättas vid ifrågavarande verkstäder och anstalter. — Utredningen erinrar i detta sammanhang om sitt genom Kungl. Maj :ts beslut den 4 november 1949 erhållna uppdrag att utreda frågan om centralisering av tvätt- och reparationstjänsten vid försvaret. Därest utredningens undersökningar härvidlag skulle leda till att ändringar bör vidtas i fråga om ledningen av dessa verkstäder, åter­ kommer utredningen härtill vid redovisningen av nämnda uppdrag. De i krigsförberedelsearbetet ingående behovsberäkningarna sker efter så skilda principer, vad beträffar de olika förnödenhetsgrupperna (egentlig intendenturmateriel och veterinärmateriel, bränslen och drivmedel samt livsmedel), att ett sammanförande av dessa beräkningar till en byrå icke syns utredningen medföra några fördelar. Särskilt i fråga om drivmedel och livsmedel hör behovsberäkningar och tilldelning intimt ihop med anskaffningsplaneringen, som åvilar vederbörande sakbyrå. Med hänsyn till det anförda har sakbyråerna inom intendenturförvaltningen tillagts krigs­ förberedelsearbeten var och en inom sitt område, dock att materielbyrån förutsätts skola utföra behovsberäkningar rörande all egentlig intendentur­ materiel och veterinärmateriel för krigsbruk. Även lagringskontrollen av förrådsförvarad materiel anser utredningen böra åvila sakbyråerna, vilkas personal äger erforderlig teknisk specialkunskap härför. Såsom närmare utvecklas vid behandlingen av försvarsgrensförvaltningarnas organisation föreslår utredningen, att från bränslebyråns handlägg­ ning undantas militärteknisk anpassning och uppgörande av underlag för det tekniska underhållet beträffande drivmedel. Dessa arbetsuppgifter fin­ ner utredningen böra fullgöras av försvarsgrensförvaltningarna, var och en i fråga om sådana drivmedel, som används för av vederbörande förvalt­ ning omhänderhavd materiel. Försvarsgrensförvaltningarna skall enligt förslaget även ha att granska av bränslebyrån uppgjorda kontrollrapporter rörande drivmedel. Häst- och veterinärinaterielbyrån bör handha hela inköpsverksamheten

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

beträffande hästar. Dessa inköp är nämligen enligt utredningens mening ur marknads- och prissynpunkt så artskilda från andra inköp och kräver sådan fackkunskap att de icke lämpligen bör åläggas ett för hela intendenturförvaltningen gemensamt, funktionellt inköpsorgan. Samråd med detta organ bör dock äga rum i principiella frågor. Såsom funktionella organ föreslås inköpscentral och förrådsbyrå. För­ lagsverksamheten på intendenturförvaltningens område anses icke vara av den omfattning att den såsom inom försvarsgrensförvaltningarna bör utgöra underlag för en särskild funktionell byrå. Beskrivningar, instruktioner och föreskrifter anses kunna utarbetas av respektive sakbyråer, medan ut­ arbetandet av materielkataloger på grund av katalogiseringens anknytning till förrådstjänsten sammanhålls av förrådsbyrån. Inköpscentralen avses på intendenturförvaltningens område skola handha samma arbetsuppgifter, som arméförvaltningens inköpscentral tillagts inom sistnämnda verks anskaffningsområde, dock med nyss berörda undantag beträffande hästar samt hundar, vilka senare anskaffas genom chefens för arméhundväsendet försorg. På förrådsbyrån ankommer enligt förslaget för förvaltningen gemen­ samma förrådsärenden, berörande förrådsverksamhetens administrativa del, avtalsärenden berörande all intendenturverksamhet, ärenden rörande förrådskontroll och sakgranskning, statistisk bearbetning, sammanhållning av katalogarbeten m. m. Av de stabsorgan, som enligt utredningens förslag skall finnas inom för­ svarets intendenturförvaltning, avses centralplaneringen, juridiska sektio­ nen och centralexpeditionen skola ha i huvudsak samma arbetsuppgifter som motsvarande organ inom arméförvaltningen. För centralplaneringens del tillkommer att förvalta försvarsgrenarnas anslag till undervisning och övningar samt att anskaffa viss övningsmateriel ävensom att förmedla er­ forderlig kontakt mellan intendenturförvaltningen och de tre för sina för­ svarsgrenars stridsduglighet ansvariga försvarsgrenscheferna. Kårexpedi­ tionen är avsedd att utgöra generalintendentens organ för handläggning av ärenden rörande intendenturpersonalen. I det av utredningen framförda alternativet med försvarsgrensvis ord­ nad intendenturförvaltningstjänst överensstämmer arméns intendenturförvaltnings inre organisation i sina huvuddrag helt med den, som enligt utredningens uppfattning bör gälla för försvarets intendenturförvaltning. De olika organens uppgifter skulle dock enligt detta alternativ begränsas med hänsyn till de göromål, som skulle ankomma på intendenturbyråerna inom marin- och flygförvaltningarna. Dessa byråer skulle i huvudsak ha till uppgift att ombesörja behovsberäkningar, krigsförberedelsearbete och ekonomisk planering beträffande förnödenheter, som erfordras inom mari­ nen respektive flygvapnet, handha förrådshållning och leda det tekniska underhållet av sådan vederbörande försvarsgren tillhörande materiel, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 267

icke förvaras i centralförråd, samt handha förvaltningen av den egna för­ svarsgrenens anslag till undervisning och övningar. Härtill kommer att nämnda organ, enligt vad utredningen tänker sig, bör utöva förekommande projekt- och försöksverksamhet beträffande för marinen respektive flyg­ vapnet speciell materiel.

Remissyttranden.

Arméförvaltningen har i sitt den 29 juni 1951 avgivna utlåtande över

förvaltningsutredningens betänkande — med förordande av en försvarsgrensvis ordnad intendenturförvaltning och, vad beträffar arméns intendenturförvaltningstjänst, en fristående arméintendenturförvaltmng — framfört i stort sett följande erinringar i fråga om huvuddragen av arméintendenturförvaltningens inre organisation. Till underlättande av verkschefens löpande arbetsuppgifter samt för er­ nående av ökad koncentration och effektivitet i ledningen bör antalet direkt under verkschefen lydande enheter nedbringas och de fyra av utredningen föreslagna stabsorganen — centralexpeditionen, centralplaneringen, kår­ expeditionen och juridiska sektionen — på liknande sätt som arméförvalt­ ningen förordat beträffande arméförvaltningen sammanföras i två organ, centralbyrån och administrativa byrån. Om förslaget att inrätta inköpscentral och förrådsbyrå har arméförvalt­ ningen framhållit följande.

Karakteristiskt för den centrala intendenturförvaltningens nuvarande inre organisation är, att varje byrå i sin helhet svarar för sin gren av för­ valtningsområdet, omfattande militärteknisk anpassning, krigsförberedelse­ arbete, ekonomisk planering, inköps- och försäljningsverksamhet, leveranskontroll, tilldelning och förrådshållning samt tekniskt underhåll liksom även uppgifter av servicekaraktär, med undantag för att de direkta materielinköpen sedan 1944 åvilat krigsmaterielverket. Då juridisk expertis er­ fordras medverkar civilbyrån. Centralbokföring, statistik och sakgransk­ ning utförs vid förrådskontrollkontoret under samarbete med respektive sakbyråchefer.

Arméförvaltningen har funnit, att dessa former varit ägnade att väl tillgodose tjänsten. Ansvarsfördelningen har varit klar, byråchefen har en­ sam inför generalintendenten burit ansvaret i alla avseenden för till sin byrå hörande del av förvaltningen. Inköpsverksamheten beträffande livs­ medel och bränsle har handhafts på ett sådant sätt att det befunnits ui statsnyttans synpunkt lämpligt att hänvisa även icke militära myndigheter i vissa avseenden att genom intendenturavdelningen tillgodose sina behov. Utredningen föreslår nu eu särskild inköpscentral för förvaltningen. Huru­ vida härigenom en bättre organisationsform ernås får framtiden utvisa. Det ligger nära till hands att anta, att utredningen här sökt åstadkomma eu »rationalisering» för att ernå organisatorisk överensstämmelse med de Övriga matcrielanskaflande verken inom försvaret. Utredningen ger ut­ tryck för viss tveksamhet, när det gäller hänförandet av inköpen av driv­ medel och brännoljor till inköpscentralen. Starka tvivelsmål kan även

268 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

framföras, när det gäller inköp av livsmedel. Vid jämförelse med tygför­ valtningen är intendenturförvaltningen betydligt mindre tekniskt betonad och ställer följaktligen i tekniskt hänseende mindre krav på byråcheferna, vilket lett till att deras allmänt administrativa och merkantila förmåga kunnat mera utvecklas. Häri torde grunden vara att söka till det sam­ manförande av verksamheten inom respektive byråer som nu råder. Ehuru arméförvaltningen med här framförda synpunkter håller för sannolikt att en fullt effektiv inköpsverksamhet inom respektive byråer skulle kunna ordnas till mindre kostnad än den av utredningen föreslagna inköpscentralen torde komma att betinga, vill emellertid arméförvaltningen för intendenturförvaltningens del icke motsätta sig inrättande av en inköpscentral. Arméförvaltningen förutsätter emellertid härvid att verkschefen skall ha full befogenhet att samordna verksamheten mellan inköpscentralens personal och sakbyråernas på ändamålsenligaste sätt. Beträffande försäljning av kasserad och utrangerad materiel håller arméförvaltningen före att erforderlig sakkunskap härför alltjämt kommer att finnas inom materielbyrån och den nytillkomna inköpscentralen och att någon omväg via arméförvaltningens försäljningskontor icke skall behövas. Arméförvaltningen anser avtalsärendena icke böra tillhöra förrådsbyrån utan att de i huvudsak bör överföras till administrativa byrån, som, enligt 'ad erfarenheten utvisat, i samarbete med sakbyråernas personal lämp­ ligen bör sammanhålla denna verksamhet. Utredningen har kommit till att behov föreligger att till en byrå, förrådsbyrån, sammanföra för verket gemensamma förradsärenden av administrativ natur. En sådan anordning måste emellertid leda till ett betydande dubbelarbete. Den verkliga sakkunskapen inom förråds- och magasinstjänsten finns inom materiel- och förplägnadsbyråerna. Denna fackkunskap måste också ligga till grund för de administrativa åtgärderna berörande förrådstjänsten. För att lösa alla de uppgifter, det här är fråga om, erfordras direktiv från sakbyråcheferna och en ständig kontakt med dessa byråers personal. Sakbyråcheferna måste under alla förhållanden utöva den centrala ledningen och uppsikten över den praktiska förråds- och magasinstjänsten. Deras inspektionsresor är ofrånkomliga. Skulle nu förrådsbyråchefen åläggas den administrativa ledningen av förråden, måste han också skaffa sig lokala erfarenheter, vilket skulle kräva ytterligare tid och kostnader för resor m. m. När enligt utredningens förslag all materieltjänst praktiskt taget sammanförs till en byrå, materielbyrån, finner arméförvaltningen det ur alla synpunkter lämpligast, att chefen för denna byrå övertar de för förråds­ tjänsten gemensamma administrativa uppgifterna, i förekommande fall i samråd med förplägnadsbyrån. Ledningen och sammanhållningen av ge­ neralintendentens och byråchefernas inspektionsverksamhet hör hemma inom den föreslagna centralbyrån och icke inom förrådsbyrån. I

I eu till försvarsdepartementet den 5 mars 1953 överlämnad promemoria har generalintendenten sedermera föreslagit, att den av förvaltningsutredningen föreslagna bränslebyrån med hän­ syn till drivmedlens dominerande betydelse inom byrån skulle benämnas drivmedelsbyrån, att den föreslagna förrådsbyrån med anledning av de minskade arbetsuppgifter arméförvaltningen ansett böra tillkomma densamma — i över-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 269

ensstämmelse med rådande förhållanden — organiseras som ett förrådskontrollkontor, samt att med hänsyn till av arméförvaltningen åberopade förhållanden i fråga om inköpsverksamheten på intendenturområdet, någon särskild inköpscentral icke inrättas, i allt fall icke för det dåvarande.

Chefens för försvarsdepartementet skrivelse den 30 oktober 1953. Enligt den organisationstablå som beträffande arméintendenturförvaltningen var fogad till min skrivelse den 30 oktober 1953 till överbefälha­ varen m. fl. angående organisationen av den centrala tyg-, intendentur- och civilförvaltningstjänsten skulle arméintendenturförvaltningen erhålla föl­ jande indelning. Sakorgan: materielbyrå, förplägnadsbyrå, drivmedelsbyrå och hästoch veterinärmaterielbyrå. Funktionellt organ: förrådskontrollkontor. Sammanslagna stabsorgan: centralbyrå med chefsexpedition och admi­ nistrativ byrå.

Departementschefen.

Jag förordar, att arméintendenturförvaltningen i huvudsak erhåller den organisation som framgår av bilaga till min skrivelse den 30 oktober 1953 till överbefälhavaren m. fl. Denna organisation överensstämmer i stora drag med den som för närvarande gäller för arméförvaltningens intendenturavdelning. Efter ytterligare överväganden har jag emellertid kommit till den uppfattningen, att centralbyrån bör kunna ersättas av en chefs­ expedition, gemensam för ämbetsverket och intendenturkåren. I jämförelse med vad förvaltningsutredningen föreslagit innebär detta en reduktion, i det att förrådsbvrån ersätts av ett förrådskontrollkontor samt någon in­ köpscentral icke organiseras. De av förvaltningsutredningen förordade stabsorganen ersätts vidare av nyssnämnda chefsexpedition och en admi­ nistrativ byrå. Av bilaga 3 framgår huvuddragen av den föreslagna organisationen. Huvudanledningen till att jag, med beaktande av arméförvaltningens synpunkter, föreslår denna i jämförelse med förvaltningsutredningens för­ slag förenklade organisation är att jag kommit till den uppfattningen, att den centrala intendenturförvaltningstjänsten icke har behov av en lika differentierad organisation, som föreslagits beträffande tygförvaltnings­ tjänsten. I detta hänseende syns det mig tillräckligt att peka på det för­ hållandet, att intendenturmaterielen är ur teknisk synpunkt väsentligt mindre komplicerad än tygmaterielen och att detta förhållande återverkar på praktiskt taget samtliga de huvudfunktioner, i vilka utredningen indelat intendenturförvaltningens arbetsuppgifter. Några gemensamma funktio­ nella organ för inköps- och förrådsfrågor syns mig därför icke erforderliga.

270 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Då större principiella frågor av merkantil natur uppkommer i samband med anskaffningar, bör arméintendenturförvaltningens sakorgan äga att erhålla råd och upplysningar från armétygförvaltningens inköpsavdelning. Skyldigheten för denna avdelning att tillhandagå arméintendenturförvalt­ ningens sakorgan torde böra fastslås i instruktionsväg. Med anledning av vad förvaltningsutredningen anfört om dess uppdrag att utreda frågan om tvätt- och reparationstjänsten inom försvaret får jag erinra om att utredningen den 12 augusti 1953 överlämnat en av den verk­ ställd kostnadsundersökning. För denna undersökning har en redogörelse lämnats i innevarande års statsverksproposition under anslaget Armén: Tvätt (bil. 6, punkt 58). Jag får i förevarande sammanhang hänvisa till vad jag därvid anfört.

4. Arméintendenturförvaltningens detaljorganisation.

Den följande redogörelsen hänför sig till förvaltningsutredningens för­ slag beträffande försvarets intendenturförvaltning. Som tidigare framhål­ lits har dock samma huvudindelning föreslagits beträffande arméns inten­ denturförvaltning enligt utredningens alternativ II, ehuru den inre orga­ nisationen icke närmare utvecklats beträffande sistnämnda alternativ.

a. MATERIELBYRÅN. 1946 års militära förvaltningsutredning. Enligt förslaget skall materielbyråns arbetsområde — såsom framgår av tidigare redogörelse — omfatta all egentlig intendenturmateriel utom förplägnadsmateriel, bränsleinventarier, distributionsmateriel för drivme­ del och viss övningsmateriel. Utredningen föreslår, att byrån indelas i anskaffningssektion, mobiliserings- och tilldelningssektion, kontrollkontor, verkstadssektion samt expedition. Sektionerna, utom verkstadssektionen, samt kontrollkontoret föreslås uppdelade i detaljer. I anskaffningssektionen avses bl. a. textillaboratoriet skola ingå. Utred­ ningen framhåller, att beträffande somliga till anskaffningssektionen hörande förnödenheter vissa funktioner bör utövas av andra centrala ämbetsverk än intendenturförvaltningen. Som exempel härpå anges att fastställa lämpliga typer samt att inköpa och kontrollera sådana färger och lernissor, som ingår bland förläggningsmaterialierna. Detta arbete bör en­ ligt utredningen ankomma på arméförvaltningen. Vidare erinras om att inköp av viss kontorsmateriel skall ske genom generalpoststyrelsens för­ sorg samt att redigering, anskaffning, förrådshållning och distribution av blanketter handhas av försvarets civilförvaltning. Utredningen uttalar som sin uppfattning att de byrån åvilande upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 271

gifterna med avseende å krigsförberedelsearbetet är av den betydelse att de tillika med byråns därmed i viss mån sammanhängande tilldelningsverksamhet bör bilda underlag för en särskild mobiliserings- och tilldelningssektion. Byråns kontrollkontor skall enligt förslaget handha kontrollplaneringen inom intendenturförvaltningens hela arbetsområde samt i övrigt utföra leveranskontroll i de fall, då särskilda specialister icke erfordras för kon­ trollen eller densamma icke skall verkställas av mottagaren. Verkstadssektionen är avsedd att leda driften av intendenturförvaltningen underställda verkstäder för reparation av kläder och skodon samt tvättinrättningar.

Arincförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953. I jämförelse med förvaltningsutredningens förslag har materielbyråns arbetsområde enligt intendenturavdelningens förslag något vidgats. Materielbyrån avses sålunda skola handlägga för arméintendenturförvaltningen gemensamma förrådsärenden, som berör förrådsverksamhetens administra­ tiva del. Intendenturavdelningen räknar vidare med att arméintendentur­ förvaltningen från krigsmaterielverket skall överta anskaffning av kon­ torsinventarier för statsförvaltningen. Enligt förslaget indelas byrån i ex­ pedition och utrustningssektion, inventariesektion, mobiliserings- och förrådssektion, inköpssektion samt kontroll- och verkstadssektion. Samtliga sektioner föreslås uppdelade på detaljer. Utrustningssektionen, som indelas i en försöks- och en utrustningsdetalj, motsvarar i huvudsak den av förvaltningsutredningen föreslagna anskaffningssektionen. Med anledning av att arméintendenturförvaltningen förutsätts skola överta den anskaffning av kontorsinventarier för statsförvaltningen, som nu åvilar krigsmaterielverket, föreslås en särskild inventariesektion. Denna avses jämväl skola förvalta arméns anslag till telefon och expenser samt inventarier. Sektionen delas på en konstruktions- och en inventariedetalj. Mobiliserings- och förrådssektionen motsvarar förvaltningsutredning­ ens mobiliserings- och tilldelningssektion. Inom en förrådsdetalj på sek­ tionen skall handläggas vissa ärenden angående förrådsverksamhetens administrativa del, vilka enligt förvaltningsutredningen skulle handhas av en allmän detalj på förrådsbyrån. En närmare redogörelse för förvalt­ ningsutredningens syn på arten av dessa ärenden lämnas vid behandlingen av förrådskontrollkontoret. Intendenturförvaltningen föreslår, att den personal, som förvaltningsut­ redningen avsett för inköpscentralen, fördelas på förplägnads-, drivmedelsoch materielbyråerna. Huvuddelen av personalen föreslås bli tilldelad matcrielbyrån, där de avses skola utgöra en särskild inköpssektion. Sektionens uppgifter inom byråns arbetsområde förutsätts bli i huvudsak desamma, som förvaltningsutredningen räknat med för inköpscentralen.

272 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Med hänsyn till de stora fördelar, som enligt intendenturavdelningens mening kan vinnas genom ett fortlöpande samarbete mellan företrädare för reparationstjänst och kontrollverksamhet, anses kontrollkontor och verkstadssektion, som enligt förvaltningsutredningen skulle vara fristående enheter, böra sammanföras till en kontroll- och verkstadssektion.

Departementschefen.

Jag tillstyrker, att det arbetsområde, som förvaltningsutredningen räk­ nat med beträffande materielbyrån, utökas med den anskaffning av kon­ torsinventarier för statsförvaltningen, som nu ombesörjs av krigsmaterielverket. Vidare finner jag det ändamålsenligt att, såsom intendenturavdelningen föreslagit, vissa för ämbetsverket gemensamma förrådsärenden av administrativ natur hänförs till materielbyrån. En väsentlig ökning av byråns arbetsuppgifter föranleds av att, såsom förut omnämnts, någon inköpsavdelning icke inrättas inom arméintendenturförvaltningen. Huvuddelen av upphandlingsärendena och samtidigt de mest komplicerade kommer därigenom att tillföras materielbyrån. Då arméintendenturförvaltningen skall ombesörja den anskaffning av kontorsinventarier för statsförvaltningen, som hittills ålegat krigsmaterielverket, finner jag det motiverat att en särskild inventariesektion inrättas. På denna sektion bör jämväl handläggas ärenden rörande telefon och expenser för armén. Med hänsyn till att inköpsärendena inom materielbyrån kan väntas bli talrika anser jag det vara ändamålsenligt att inköpsverksamheten inom byrån förläggs till en särskild inköpssektion. På av intendenturavdelningen anförda skäl tillstyrker jag, att, i stället för de av förvaltningsutredningen föreslagna organen kontrollkontor och verkstadssektion, inrättas en kontroll- och verkstadssektion. Jag förordar sålunda, att materielbyrån organiseras på en expedition och fem sektioner, nämligen utrustningssektion, inventariesektion, mobili­ serings- och tilldelningssektion, inköpssektion samt kontroll- och verk­ stadssektion.

b. FÖRPLÄGNADSBYRÅN. 1946 års militära förvaltningsutredning. Förplägnadsbyråns arbetsområde omfattar enligt förslaget livsmedel (proviant, furage och hundföda), livsmedelsemballage och förplägnadsmateriel. Utredningen föreslår, att byrån indelas i anskaffningssektion, driftsek­ tion och expedition. Sektionerna föreslås skola indelas i detaljer. Anskaffningssektionen skall handha anskaffning, tilldelning, emballering och förrådshållning av livsmedel samt därmed förknippat krigsförberedelsearbete,

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 273

under det att driftsektionens arbetsuppgifter är avsedda att omfatta för­ söks- och kontrollverksamhet, ledning av driften vid matinrättningarna, anskaffning av förplägnadsmateriel m. m. Bland driftsektionens uppgifter enligt förslaget må närmare anges ären­ den rörande livsmedelskonsumtion (utspisnings- och utfodringsstater, mat­ sedlar), matinrättningar och driften vid dessa, marketenterier samt ran­ soneringar m. m. Sektionen förutsätts skola företa förplägnadsinspektioner och meddela undervisning vid förbanden. Undervisningen anses huvud­ sakligen böra bedrivas i form av konsulentverksamhet på platsen. Vidare skall inom sektionen fastställas tillverknings-, kontroll- och kvalitetsfordringar, verkställas offert-, leverans- och lagringskontroll samt utföras för­ sök beträffande livsmedel och livsmedelsemballage. Kontroll- och försöks­ verksamheten bör enligt utredningen äga rum, dels vid ett provkök, dels vid förband, dels ock genom anlitande av statens institut för folkhälsan, Svenska institutet för konservforskning, statens hantverksinstitut, statens växtskyddsanstalt, statens frökontrollanstalt eller andra institutioner, som inom livsmedelsområdet bedriver forskning eller liknande verksamhet.

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953. Byråns arbetsområde har enligt förslaget icke undergått någon föränd­ ring i förhållande till förvaltningsutredningens förslag. Byrån föreslås skola indelas i mobiliserings- och anskaffningsselction, driftsektion och expedition. Sektionerna indelas i detaljer i enlighet med förvaltningsutred­ ningens förslag. Sektionsindelningen överensstämmer med vad förvaltningsutredningen föreslagit utom sa tillvida att benämningen anskaffningssektion föreslås ändrad till mobiliserings- och anskaffningssektion. Rö­ rande motiven för ändringen anför intendenturavdelningen bland annat. Vid utarbetandet av organisationen för sektionen har särskild hänsyn måst tas till mobiliseringsarbetets omfattning. Krigsförberedelsearbetet vid sektionen har en avsevärd vikt och omfattning med betydelse för hela krigsmakten. Erfarenheterna under åren efter det förvaltningsutredningen avgett sitt organisationsförslag och arméförvaltningens i samband där­ med avgivna yttrande visar, att mobiliseringsarbetet på långt när icke kan hinna utföras i tillfredsställande omfattning av sektionschefen vid sidan av honom i övrigt åliggande uppgifter. Krigsförberedelsearbetet kräver ovillkorligen ytterligare en kvalificerad arbetskraft.

Departementschefen. Förplägnadsbyråns arbetsområde bör i enlighet med avgivna förslag omfatta livsmedel (proviant, furage och hundföda), livsmedelsemballage och förplägnadsmateriel. Då jag i likhet med intendenturavdelningen icke räknar med att någon särskild inköpsavdelning upprättas, kommer byråns arbetsuppgifter inom det angivna arbetsområdet att omfatta all anskaffningsverksamhet. 18—49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 109.

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Jag förordar, att byrån indelas i expedition samt två sektioner, mobi­ liserings- och anskaffningssektion samt driftsektion.

c. DRIVMEDELSBYRÅN (BRÄNSLEBYRÅN). 1946 års militära förvaltningsutredning. Bränslebyråns arbetsområde omfattar enligt förslaget fasta och flytande bränslen, smörjmedel, kyl- och bromsvätskor, stötdämparoljor och dylikt, lysfotogen och karbid, distributionsmateriel för nämnda förnödenheter samt bränsleinventarier. Föremål för byråns förvaltning avses vidare skola vara förbrukningen av elektrisk energi, lysgas och vatten. I fråga om byråns arbetsuppgifter framhåller utredningen, att den mili­ tärtekniska anpassningen beträffande driv- och smörjmedel, såsom ut­ vecklats i annat sammanhang, bör ankomma på respektive sakorgan inom försvarsgrensförvaltningarna. Dessa organ bör även uppgöra erforderligt underlag för det tekniska underhållet av förnödenheterna i fråga samt för godkännande erhålla del av förekommande rapporter över genom bränsle­ byråns försorg utförd leveranskontroll. Vidare framhålls, att byrån bör tillhandagå med viss driftservice beträffande förbrukningen av elektrisk energi, lysgas och vatten samt beträffande skötseln av försvarets fasta värmeanläggningar och bränsleförbrukningen därstädes. Byrån indelas enligt förslaget i oljesektion, driftsektion och expedition. Sektionerna indelas i detaljer. Oljesektionen avses skola i huvudsak hand­ ha försvarets försörjning med flytande bränsle, under det att försörjningen med fasta bränslen faller på driftsektionen. Bränsletekniska undersök­ ningar och driftövervakning beträffande försvarets samtliga värmeanlägg­ ningar skall enligt förslaget utövas å driftsektionen, som även skall ha att verkställa den förut berörda kontrollen beträffande förbrukningen av elektrisk energi, lysgas och vatten.

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953. Drivmedelsbyrån motsvarar bränslebyrån i förvaltningsutredningens förslag. Byråns arbetsområde motsvarar i huvudsak vad förvaltningsutredningen föreslagit. Tillgodoseendet av marinens och flygvapnets behov av speciella förnödenheter (såsom fartygsoljor, flygdrivmedel, speciell smörjmateriel in. m.) tillkommer icke arméintendenturförvaltningen. Intendenturavdelningen erinrar om att byråns arbetsområde för närvarande om­ fattar jämväl uppvärmningsbränsle för vissa civila förvaltningsmyndig­ heter. Avdelningen räknar med att dessa uppgifter skall bibehållas vid byrån. Byrån indelas enligt förslaget i expedition, drivmedelssektion och bränslesektion, vilka sektioner i huvudsak motsvarar förvaltningsutred­ ningens olje- och driftsektioner, vartill kommer en mobiliseringssektion. Förvaltningsutredningen föreslog, att en mobiliseringsdetalj skulle in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 275

rättas inom oljesektionen. Då krigsplanläggningsarbetet omfattar jämväl fasta bränslen, hävdar intendenturavdelningen, att en särskild mobiliseringssektion bör tillkomma för krigsplanläggningen för såväl drivmedel som bränsle, samt dessutom för att handha byråns hemliga handlingar, säker­ hetstjänsten samt i övrigt med mobilisering och beredskap sammanhängande frågor inom hela byråns verksamhetsområde. Såväl drivmedels- som bränslesektionerna förutsätts skola indelas i detaljer. I bränslesektionen ingår en specialdetalj för frågor rörande ren­ hållnings- och belysningsmaterielen med inventarier, yttre och inre ren­ hållning, bad samt leveranser av elektrisk energi och vatten.

Departementschefen.

Drivmedelsbyråns arbetsområde bör i huvudsak utformas i enlighet med förvaltningsutredningens förslag. Föremål för byråns förvaltning bör vidare utgöra förbrukningen av elektrisk energi, lysgas och vatten inom försvaret. Anskaffning av för marinen och flygvapnet speciella drivmedel m. m. bör icke ankomma på arméintendenturförvaltningen. Den anskaff­ ning av uppvärmningsbränslen för delar av den civila statsförvaltningen, som för närvarande ombesörjs av intendenturavdelningen, har visat sig medföra betydande fördelar för statsverket. Jag räknar därför med att sådan anskaffningsverksamhet skall ankomma på byrån. Då krigsplanläggningen omfattar såväl drivmedel som fasta bränslen, syns det ändamålsenligt, att dessa arbetsuppgifter inom byråns hela arbets­ område sammanförs till en fristående mobiliseringsdetalj. Jag är icke be­ redd att biträda intendenturavdelningens förslag om att en sektion skall avses för ändamålet. Med den jämkning, som följer av vad jag nyss anfört, förordar jag att byråns arbetsuppgifter i övrigt fördelas mellan två sektioner. I överens­ stämmelse med intendenturavdelningens förslag bör dessa benämnas drivmedelssektion och bränslesektion.

d. HÄST- OCH VETERINÄRM A T ERI ECB YR ÅN. 1946 års militära förvaltningsutredning. Arbetsområdet för denna byrå är enligt förslaget hästar och hundar samt veterinärmateriel. Byrån föreslås skola indelas i allmän sektion, fristående remonteringsdetalj samt hästuttagningssektion. Ytterligare underindelning förekommer icke. Gemensam expedition anses icke erforderlig på byrån utan utred­ ningen förutsätter, att det gemensamma expeditionsarbetet skall förläggas till den allmänna sektionen. På den allmänna sektionen skall det enligt förslaget ankomma att hand­ lägga ärenden angående ackordhästar och hundar, veterinärmateriel, stall-

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

materiel för hundar samt ärenden rörande andra frågor, som tillhör by­ råns arbetsområde och icke skall handläggas av annat organ inom byrån. Utredningen gör gällande, att ärenden angående hunduttagning och hund­ inköp liksom hittills bör ombesörjas av chefen för arméhundväsendet. Remonteringsdetaljen skall, som namnet antyder, enligt förslaget handha ärenden rörande remonteringsväsendet. Även remontinköpen bör — så­ som tidigare sagts — ombesörjas av detaljen och sålunda icke förläggas till inköpscentralen. Detaljen är utformad med tanke på att den även skall, dels handlägga ärenden som rör uttagning av hästar för avelsändamål, uppställande av »egna» hästar och inlösen av hästar till kronan, dels föra centralt hästregister över stam- och ackordhästar. Registret skall möjliggöra såväl antalsmässig som veterinärteknisk kontroll av hästbeståndet. Hästuttagningssektionen skall enligt förslaget handlägga ärenden rö­ rande uttagning av hästar för krigsmaktens mobiliseringsbehov och i sam­ band därmed föra hästuttagningsregister och utöva viss kontrollverksam­ het m. m. Utredningen framhåller, att arméns stamhästbestånd inom de närmaste åren kommer att reduceras avsevärt och att i samband därmed en minsk­ ning av de centrala förvaltningsuppgifterna kan förutses. Med hänsyn härtill bör enligt utredningens mening varken den föreslagna byråorga­ nisationen eller det beräknade personalbehovet betraktas som definitiva. Utredningen förutsätter, att en omprövning kommer till stånd sedan minsk­ ningen i hästbeståndet genomförts.

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953. Byråns arbetsområde enligt intendenturavdelningens förslag ansluter sig till vad förvaltningsutredningen föreslagit. Jämväl byråns indelning överensstämmer med utredningens förslag utom såtillvida att i stället för remonteringsdetalj föreslås en remonteringssektion. Som förut nämnts har förvaltningsutredningen förutsatt, att en om­ prövning av byråns organisation och personalbehov borde genomföras, sedan den planerade minskningen i arméns hästbestånd ägt rum. I anled­ ning härav framhåller intendenturavdelningen, att hittillsvarande minsk­ ning av hästantalet icke medfört sådan nedgång i de centrala förvaltnings­ uppgifterna, att någon ändring i byråns organisation bör göras. I den mån ytterligare väsentlig nedskärning av arméns hästbestånd kommer att ske, bör en omprövning av organisation och personalbehov vid byrån komma till stånd.

Departementschefen.

Någon väsentlig minskning av byråns organisation i förhållande till vad förvaltningsutredningen föreslagit på grund av de senaste årens nedgång

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 277

i arméns hästbestånd syns med hänsyn till vad intendenturavdelningen anfört icke för närvarande kunna ske. Jag förutsätter emellertid, att en omprövning av organisation och personalbehov på detta område framdeles kommer till stånd. Den föreslagna organisationen av byrån anser jag mig tills vidare i huvudsak kunna godta. Organisationsenheten för remonteringsärenden bör emellertid utgöras av en detalj. Jag föreslår således, att byrån indelas i allmän sektion, remonteringsdetalj och hästuttagningssektion.

e. FÖRRÅDSKONTROLLKONTORET (FÖRRÄDSBYRÅN). 1946 års militära förvaltningsutredning. Förrådsbyråns arbetsuppgifter är enligt förslaget att handlägga för för­ svarets intendenturförvaltning gemensamma förrådsärenden, som berör förrådsverksamhetens administrativa del, samt avtalsärenden rörande all försvarets intendenturverksamhet. Byrån avses vidare skola utöva förrådskontroll och sakgranskning beträffande alla förnödenheter, som faller un­ der ämbetsverkets förvaltning, tillhandahålla övriga organ inom verket erforderliga uppgifter beträffande förnödenheternas tillgång och fördelning samt utföra statistisk bearbetning av visst inom byrån förvarat material. Byrån föreslås skola indelas i expedition och fem detaljer: allmänna, avtals-, sakgransknings-, bokförings- och statistikdetaljerna. De administrativa förrådsärendena, som hänförs till byråns allmänna detalj, omfattar enligt utredningen bland annat beräkning av erforderliga förrådslokaler, fördelning och samordning av befintliga förrådsutrymmen, planläggning i samarbete med fortifikationsförvaltningen av nya förråd, deras utförande, storlek och belägenhet, rationalisering och standardisering av förrådsdriften genom uppgörande av förslag till lämpliga förrådsinredningar, emballage och transporthjälp­ medel, utarbetande av föreskrifter för förrådstjänsten samt för uppläggning av intendenturförnödenheter vid centrala och lokala förråd, ledning av driftvärnet vid de centrala intendenturanstalterna och ut­ arbetande av militära säkerhetsföreskrifter för dessa, beräkning av behovet av förrådspersonal, förande av personalstatistik och behandling av vissa personalärenden samt inspektion av att utfärdade allmänna förrådsföreskrifter följs. I anslutning till sistnämnda uppgift hör det enligt utredningen ankomma på allmänna detaljen att samordna inspektionsverksamheten för hela intcndenturförvaltningen. Sålunda förutsätts detaljen årligen skola uppgöra ett förslag till inspektionsprogram för generalintendenten och infordra förslag från sakbyråerna rörande dessas inspektionsverksamhet.

278 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Till detaljens förrådsadministrativa verksamhet anses även höra att redigera och sammanställa materielkataloger över intendenturförnödenheter. Underlaget för katalogerna skall enligt förslaget i huvudsak upp­ göras av sakbyråerna under det att allmänna detaljen skall ha att anskaffa fotografier, teckningar och ritningar, utföra lay-outarbete, provtryck och korrekturläsning, beställa tryckning samt iordningställa erforderligt antal katalogexemplar. Arbetsfördelningen mellan övriga detaljer torde framgå av deras be­ nämningar och av vad som anförts beträffande förrådsorganens uppgifter inom andra förvaltningar. På avtalsdetaljen faller -— förutom kollektivavtalsärenden — även arbetarskyddsärenden, frågor rörande den sociala verksamheten samt övervakning av verksamheten inom de lokala företags­ nämnderna ävensom förande av erforderlig lönestatistik rörande kollektivavtalsanställda arbetare.

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953. Förrådskontrollkontoret motsvarar i väsentliga delar den av förvaltningsutredningen föreslagna förrådsbyrån. Enligt intendenturavdelningens förslag skall kontorets arbetsuppgifter dock i viss mån inskränkas i för­ hållande till vad förvaltningsutredningen räknat med i fråga om förråds­ byrån. Såsom anförts vid behandlingen av materielbyråns organisation, föreslås att vissa för arméintendenturförvaltningen gemensamma förrådsärenden skall överföras till denna byrå. Vidare är intendenturavdelningen av den uppfattningen, att administrativa byrån bör handlägga avtalsärenden. I enlighet härmed har förvaltningsutredningens allmänna detalj och avtalsdetalj överförts till materielbyrån respektive administrativa byrån. För återstående arbetsuppgifter föreslås förrådskontrollkontoret, i enlighet med förvaltningsutredningens förslag, skola indelas i expedition samt sakgranskningsdetalj, bokföringsdetalj och statistikdetalj.

Departementschefen.

Jag biträder vad intendenturavdelningen föreslagit i fråga om förrådskontrollkontorets indelning i expedition, sakgranskningsdetalj, bokförings­ detalj och statistikdetalj.

f. INKÖPSCENTRALEX. 1946 års militära förvaltningsutredning. Såsom tidigare nämnts skall enligt förslaget från inköpscentralens ämbetsbefattning undantagas inköp av hästar och hundar. Det har enligt ut­ redningen ifrågasatts, om icke inköp av drivmedel, brännoljor och uppvärmningsbränslen borde helt eller delvis ombesörjas av bränslebyrån. Motiveringen för en sådan uppfattning har uppgetts vara att det med hän­

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 279

syn till de speciella marknadsförhållandena på detta område icke medför några ekonomiska besparingar eller andra fördelar att härvidlag låta inköpscentralen handha den merkantila delen av inköpsverksamheten. En­ ligt utredningens uppfattning bör emellertid — även om handeln med olja är starkt bunden av kartell- och monopolbildningar prisbildningen på området genom medverkan av ekonomisk expertis kunna påverkas vid in­ köp av de avsevärda kvantiteter, varom här är fråga. De möjligheter till förmånliga inköp, som alltså kan föreligga, anser utredningen bäst kunna tillvaratas av den merkantila och inköpstekniska sakkunskapen inom inköpscentralen. Utredningen föreslår därför, att inköpscentralen även på förevarande område skall fylla samma funktioner som beträffande intendenturförnödenheter i allmänhet. Vad inköpscentralens indelning beträffar bedöms inköpen av livsmedel med dess speciella varu-, marknads- och distributionsproblem ställa så särpräglade krav på den inköpande personalens kvalifikationer, att de­ samma bör ombesörjas av en särskild inköpsselction för livsmedel, under det att övriga inköp anses böra handhas av en inköpssektion för intendenturmateriel. Räkenskapsgranskning och utställande av räkningar m. m. föreslås skola utföras inom en räkningssektion. För de expeditionella göromålen avses en expedition.

Departementschefen. Såsom framgår av vad jag i det föregående anfört, räknar jag i fråga om arméintendenturförvaltningen icke med något självständigt inköpsorgan utan föreslår, att inköpsverksamheten inordnas under sakbyråerna.

g. CHEFSEXPEDITIONEN OCH ADMINISTRATIVA BYRÅN (KÅREXPEDITIO­ NEN, CENTRALPLANERINGEN, JURIDISKA SEKTIONEN, CENTRAL­ EXPEDITIONEN OCH CENTRALBYRÅN). 1946 års militära förvaltningsutredning. Kårexpeditionen, vars uppgift enligt förslaget är att handlägga, dels vissa mobiliserings- och personalärenden, dels vissa organisations- och utbildningsärenden, indelas med hänsyn härtill i mobiliserings- och peisonalsektion samt organisations- och utbildningssektion. Arbetsuppgifterna för den förstnämnda sektionen anges skola i huvud­ sak utgöras av fredsredovisning av personal tillhörande den för försvaret gemensamma intendenturkåren, eller intill dess en sådan kår kommer till stånd, mot­ svarande personal inom de tre försvarsgrenarna, krigsplacering av nämnda personal samt viss annan pci sonal, som en­ ligt utfärdade bestämmelser skall krigsplaceras av generalintendenten, samt åtgärder i anledning av förfoganderätt jämlikt 28 § värnpliktslagen i vad

280 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

avser civilanställd personal vid intendenturförvaltningen och under den­ samma lydande anstalter. Härtill kommer rekryteringsfrågor samt de rent expeditionella göromålen. På organisations- och utbildningssektionen skall enligt förslaget an­ komma att handlägga utbildningsärenden beträffande all till intendenturtjänsten knuten personal såsom intendenter, förvaltare, krigskassörer, kommissarier och koktrosspersonal, att behandla organisationsärenden avseende intendenturväsendets ut­ veckling i stort, centrala, regionala och lokala intendenturförvaltningsorgan samt intendenturtrupptjänsten ävensom att utöva inspektionsverksamhet beträffande intendenturtjänsten. Härtill kommer uppgiften att planlägga och genomföra intendenturfältövningar samt befälsutbildningen av den vid förvaltningen placerade militära personalen. Centralplaneringen indelas enligt förslaget i allmän detalj och ekonomi­ detalj. Arbetsuppgifterna torde ej påkalla någon närmare redogörelse. Ut­ redningen betonar, att det som en följd av ämbetsverkets ställning som en för försvaret gemensam centralförvaltning tillkommer centralplaneringen att utgöra verkets kontaktorgan med de tre försvarsgrenarna och därvid förmedla och söka tillgodose försvarsgrenarnas behov och önskemål be­ träffande intendenturtjänsten. Icke heller för juridiska sektionen tarvas någon mera ingående redo­ görelse. Utredningen anser det särskilt förtjäna nämnas, att sektionen icke avses skola ha att ta befattning med ärenden rörande läger- och manskapskassor. Dessa ärenden föreslås av utredningen skola koncentreras till för­ svarets civilförvaltning och i den mån intendenturförvaltningens med­ verkan påkallas i sådana ärenden, blir det fråga om militärtekniska eller ekonomiska bedömanden, vilka bör tillkomma centralplaneringen eller någon av verkets byråer. Centralexpeditionen slutligen föreslås i analogi med motsvarande organ inom andra förvaltningar skola indelas i personaldetalj, organisationsdetalj, registratur, skrivcentral och vakttjänst.

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953.

1. Centralbyrån med intendenturkårens chefsexpedition. Till centralbyrån har förts de arbetsuppgifter, som enligt förvaltningsutredningens förslag skulle ankomma på kårexpedition, centralexpedition och centralplanering; dock har centralexpeditionens personaldetalj hän­ förts till administrativa byrån. Enligt intendenturavdelningens förslag in­ delas centralbyrån i expedition, centralsektion samt personal- och mobili-

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 281

seringssektion. Centralsektionen föreslås uppdelad på organisationsdetalj och utbildningsdetalj.

2. Administrativa byrån. Av de stabsorgan, som upptagits i förvaltningsutredningens förslag, har till administrativa byrån förts juridiska sektionen och centralexpeditionens personaldetalj. Såsom tidigare anförts, föreslår intendenturavdelnmgen jämväl att den av förvaltningsutredningen föreslagna avtalsdetaljen på förrådsbyrån hänförs till administrativa byrån. Denna byrå organiseras enligt intendenturavdelningens förslag på tre sektioner, juridisk sektion, avtalssektion och personalsektion. Dessa sektioner avses för arbetsuppgif­ ter, som enligt förvaltningsutredningens förslag skulle ankomma på res­ pektive juridiska sektionen, förrådsbyråns avtalsdetalj och centralexpedi­ tionens personaldetalj.

Departementschefen.

Jag utgår från att chefsexpeditionen tilldelas i huvudsak de arbetsupp­ gifter, som intendenturavdelningen förutsatt beträffande centralbyrån. Chefsexpeditionens föreslagna organisation ansluter sig i huvudsak till nuvarande intendenturavdelningens centralbyrå. Jag förordar, att den i en­ lighet med intendenturavdelningens förslag indelas i expedition, central­ sektion samt personal- och mobiliseringssektion. Vad därefter beträffar administrativa byrån anser jag mig kunna godta, att dess arbetsuppgifter bestäms i huvudsaklig överensstämmelse med vad intendenturavdelningen föreslagit. Den föreslagna juridiska sek­ tionen bör, i överensstämmelse med vad jag uttalat vid behandlingen av armétygförvaltningens administrativa byrå, benämnas kanslisektion. De föreslagna avtals- och personalsektionerna anser jag bör ersättas av detaljer. Administrativa byrån bör sålunda indelas i kanslisektion, avtals­ detalj och personaldetalj. Jag anser mig böra framhålla, att civilförvaltningstjänstens olika gre­ nar endast ofullständigt blir sammanförda till den av mig här föreslagna administrativa byrån. Sålunda förutsätter intendenturavdelningen, att anslagsövervakningen och därmed sammanhängande redovisningsfrågor allt­ jämt — såsom f. n. är fallet inom intendenturavdelningen — skall hän­ föras till sakbyråerna. Något internt rationaliseringsorgan, motsvarande övriga administrativa byråers organisationsdetalj er, ingår icke i organisa­ tionen. Avtalsfrågorna har hänförts till administrativa byrån, en ordning som sammanfaller med den nuvarande, men som icke är föreslagen för andra förvaltningar och som förvaltningsutredningen ej tänkt sig. Skälen till att jag tillstyrker denna organisation av arméintendenturförvaltningcns administrativa byrå är att den hittillsvarande ordningen syns ha fungerat i stort sett tillfredsställande, varför jag tills vidare icke ansett

282 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

några djupare ingrepp i organisationen erforderliga. Med hänsyn till äm­ betsverkets begränsade omfattning bedömer jag något särskilt rationaliseringsorgan icke erforderligt, bortsett från den föredragande i organisa­ tionsfrågor, som skall finnas hos varje centralmyndighet.

5. Armémtendenturförvaltningens personalbehov. I den följande redogörelsen avser de uppgifter, som lämnas ifråga om förvaltningsutredningens förslag, det tidigare omnämnda av utredningen föreslagna för försvaret gemensamma intendenturförvaltningsverket, för­ svarets intendenturförvaltning.

Arméintendenturförvaltningens ledning. Departementschefen.

Befattningen såsom souschef i arméintendenturförvaltningen bör pla­ ceras i alternativt Mp/Cp 19, vilken placering tillstyrkts av chefslöneutredningen.

a. MATERIELBYRÅN. 1946 ars militära förvaltningsutredning. Chef för materielbyrån bör enligt utredningen vara intendenturofficer i Ma 12 med god kännedom om byråns materielslag och någon erfarenhet av dessas tillverkning. Materielbyråns anskaffningssektion anses böra stå under chefskap av intendenturotficer i Ma 11. Som chef för mobiliserings- och tilldelningssektionen räknar utredningen med intendenturofficer i Ma 10. Enligt för­ slaget skall chefen för kontrollkontoret vara en kontrollofficersutbildad intendenturofficer i Mall. Chefen för verkstadssektionen förutsätts skola besitta ingående verkstadspraktik beträffande tvätt- och reparationstjänst samt erfarenhet ifråga om arbetsstadier samt ackords- och löneförhand­ lingar. Han skall enligt förslaget vara förste byråingenjör i Ce 29. Examen från teknisk högskola bedöms erforderlig. Utredningen beräknar personalbehovet för materielbyrån till 45 be­ fattningshavare, av dem 14 militärer. Av den civila personalen föreslås 4 befattningshavare placerade i 27 eller högre lönegrader.

Arméförvaltningens intcndcnturavdelnings förslag den 14 december 1953. Intendenturavdelningen föreslår att chefen för materielbyrån, som bör vara intendenturofficer, placeras i Mp 14. Den omfattande inköps- och kontrollverksamhet för de tre försvarsgrenarna, som är knuten till denna hyra, anses motivera en sådan löneställning. Chef för utrustningssektionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 283

skall enligt förslaget vara intendenturofficer i Ma 33, medan som chef för inventariesektionen avses byrådirektör i Ce 31. Mobiliserings- och förrådssektionen bör förestås av intendenturofficer i Ma 33. Den i jämförelse med förvaltningsutredningens förslag höjda löneställningen motiverar intendenturavdelningen med de ökade arbetsuppgifter, som enligt dess förslag skall åvila ifrågavarande sektion. Chefen för inköpssektionen föreslås i överens­ stämmelse med vad förvaltningsutredningen föreslagit beträffande chefen för inköpscentralen skola benämnas inköpsdirektör. Han anses bora hän­ föras till Cp 12. Som chef för kontroll- och verkstadssektionen bör, i enlig­ het med vad förvaltningsutredningen föreslagit ifråga om verkstadssektio­ nen, tjänstgöra en ingenjör. Med hänsyn till de utökade arbetsuppgifter, som tillkommer enligt intendenturavdelningens förslag, bör befattnings­ havaren enligt avdelningens mening vara byrådirektör i Ca 33. Personalbehovet beräknas av intendenturavdelningen till 84 befatt­ ningshavare. Av dem anses 3 erforderliga övergångsvis under högst två år. Av befattningshavarna är 12 militärer, en civilmilitär (departementsskrivare), 2 pensionerade militärer i arvodesbefattning och övriga civila, bland de senare 11 i 27 eller högre lönegrader. För handläggning av ärenden rörande anskaffning av kontorsinventa­ rier för den civila statsförvaltningen räknar intendenturavdelningen med 4 befattningshavare.

Departementschefen.

I enlighet med vad förvaltningsutredningen och intendenturavdelningen föreslagit bör chefen för materielbyrån vara intendenturofficer. Vad angår löneställningen anser jag mig icke kunna biträda intendenturavdelningens förslag, utan förordar att byråchefen placeras i Ma 37, vilket överensstäm­ mer med vad chefslöneutredningen förordat. I likhet med intendentur­ avdelningen räknar jag med att intendenturofficer i Ma 33 placeras som chef för utrustningssektionen och att intendenturofficer i Ma 30 avses som chef för sektionens för söksdetalj. Även som chef för inventariesektionen räknar jag med intendenturofficer i Ma 30. Jag har härvid särskilt be­ aktat vikten av att äga tillgång till militär expertis vid anskaffning av och försök med militära inventarier för fältbruk, framför allt stabsmateriel. Ytterligare behov av militär personal å sektionen föreligger ej enligt min mening, varför en av intendenturavdelningen för sektionen före­ slagen kaptensbefattning bör ersättas med civil befattning for ingenjör. »I överensstämmelse med intendenturavdelningens förslag upptar jag intendenturofficer i Ma 33 såsom chef för mobiliserings- och tilldelningssektionen. Förslaget att placera en inköpsdirektör i Cp 12 som chef för inköpssektionen kan jag icke biträda. Intendenturofficer i Ma 33 torde få avses för ändamålet. Mitt ståndpunktstagande är delvis en konsekvens

284 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

av att jag föreslagit, att något gemensamt inköpsorgan icke skall inrättas inom ai méintendenturförvaltningen utan att inköpsverksamheten inordnas i sakorganen. I likhet med intendenturavdelningen räknar jag med att en ingenjör skall vara chef för kontroll- och verkstadssektionen. Jag anser mig emellertid icke kunna tillstyrka att befattningshavaren placeras i högre löne­ grad än den 31. Jag vill framhålla att fullt säkra hållpunkter för att be­ döma behovet av kontrollanter för närvarande icke föreligger. Personal­ uppsättningen i denna del torde därför framdeles få omprövas. För materielbyrån beräknar jag, enligt vad närmare framgår av bil. 42, personalbehovet till sammanlagt 82 befattningshavare, varav 2, en ingenjör i Cg 23 och ett biträde på mobiliserings- och anskaffningssektionen, under en övergångstid av två år.

b. FÖRPLÄGNADSBYRÅN. 1946 års militära förvaltningsutredning. Som chef för förplägnadsbyrån räknar utredningen med intendenturofficer i Ma 12 med ingående kännedom om livsmedelsbranschen. Chefen för anskaffningssektionen föreslås skola vara intendenturofficer i Ma 10. Som chef för driftsektionen avses intendenturofficer i Ma 10 med viss specialutbildning i födoämneslära, födoämneshygien m. m. Det av utredningen beräknade personalbehovet för förplägnadsbyrån uppgår till 19 befattningshavare, varav 7 militärer och en pensionerad militär i arvodesbefattning. Antalet civila befattningshavare i 27 eller högre lönegrader utgör 2.

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953. Chefen för förplägnadsbyrån skall enligt förslaget vara intendenturoffi­ cer i Ma 37. Som chef för mobiliserings- och anskaffningssektionen avses intendenturofficer i Ma 33. Chef för sektionens livsmedelsdetalj anses böra vara byrådirektör i Ce 31 med god handelsutbildning samt i övrigt goda insikter i livsmedelsbranschen och i militära förhållanden. För driftsektionen bör, i enlighet med förvaltningsutredningens förslag, en intendenturofficer i Ma 30 vara chef. Förplägnadsbyråns personalbehov uppskattas av intendenturavdelningen till 24 befattningshavare, av vilka en anses erforderlig endast under en övergångstid av två år. Av byråns personal är 6 militärer. Bland de civila befattningshavarna föreslås 4 placerade i 27 eller högre lönegrader.

Departementschefen.

Jag tillstyrker, att som chef för förplägnadsbyrån placeras intendentur­ officer i Ma 37. Chefslöneutredningen har icke framfört erinran mot denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 285

löneställning. Intendenturavdelningens förslag i fråga om sektionscheferna anser jag mig även kunna biträda. Jag räknar således med intendenturofficer i Ma 33 som chef för mobiliserings- och anskaffningssektionen och intendenturofficer i Ma 30 ,som chef för driftsektionen. Som chef för mobiliserings- och anskaffningssektionens livsmedelsdetalj har intendentur­ avdelningen upptagit byrådirektör i Ce 31. För egen del föreslår jag, att intendenturofficer i Ma 30 placeras som chef för denna detalj. Utsikterna att till den föreslagna tjänsten förvärva en civil befattningshavare, som fyller de av intendenturavdelningen med fog uppställda kraven, måste nämligen enligt min mening bedömas vara förhållandevis små. Det sammanlagda personalbehovet för förplägnadsbyrån beräknar jag till 25 befattningshavare, vilka närmare redovisas å bilaga 43. I överens­ stämmelse med intendenturavdelningens förslag har jag räknat med att en befattningshavare, en ingenjör i Cg 23 på driftsektionen, endast skall erfordras under viss övergångstid.

c. DRIVMEDELSBYRÅN (BRÄNSLEBYRÅN).

1946 års militära förvahningsutredning. I likhet med cheferna för materiel- och förplägnadsbyråerna förut­ sätts chefen för bränslebyrån skola vara intendenturofficer i Ma 12. Ut­ redningen uppställer det kravet att han bör ha god kännedom om bränsleoch smörjmedel. Chef för oljesektionen bör enligt utredningen vara intendenturofficer i Ma 10. Chefen för driftsektionen föreslås skola vara byrådirektör i Ce 31 med examen från teknisk högskola och god erfaren­ het beträffande värmeanläggningar. Bränslebyråns beräknade personalbehov uppgår till 19 befattningshavare, varav 3 militärer. Av de civila föreslås 4 bli placerade i 27 eller högre lönegrader.

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953. Intendenturavdelningen håller före, att chefen för drivmedelsbyrån bör vara intendenturofficer i Ma 37. Chefen för drivmedelssektionen anses böra vara intendenturofficer i Ma 33, medan chefen för bränslesektionen föreslås skola vara byrådirektör i Cp 10. Som chef för mobiliseringssektionen upptar intendenturavdelningen en intendenturofficer i Ma 27. Personalbehovet för drivmedelsbyrån anges av intendenturavdelningen till 33 befattningshavare, varav 4 militärer. Antalet civila befattningar i 27 eller högre lönegrader föreslås av intendenturavdelningen bli G. För upphandling av bränsle för civila statliga verk in. in. avses 2 befattnings­ havare.

286 Kungi. Maj:ts proposition nr 109.

Departementschefen.

I likhet med förvaltningsutredningen och intendenturavdelningen före­ slår jag intendenturofficer i Ma 37 som chef för drivmedelsbyrån. Denna löneställning har godtagits av chefslöneutredningen. Chefen för drivmedelssektionen bör vara intendenturofficer i Ma 33. I fråga om chefen för bränslesektionen kan jag, även med beaktande av sektionens anskaff­ ning av bränsle för myndigheter utom försvaret, icke tillstyrka högre löne­ grad än den 33. De arbetsuppgifter, som skall ankomma på den av inten­ denturavdelningen föreslagna specialdetaljen inom bränslesektionen, bör enligt min uppfattning lämpligen ombesörjas av byråinspektör i 25 löne­ graden. Som chef för den fristående mobiliseringsdetaljen förordar jag intendenturofficer i Ma 27. Sammanlagt beräknar jag 31 befattningshavare för drivmedelsbyrån. Personaluppsättningen redovisas närmare å bilaga 44. I likhet med inten­ denturavdelningen beräknar jag två befattningshavare för upphandling av bränsle för civila statliga verk.

d. HÄST- OCH VETEHINÄHMATEHIELBYRÅN. 1946 års militära förvaltningsutredning. Utredningen förutsätter, att chef för häst- och veterinärmaterielbyrån skall vara överfältveterinären, vilken nu är chef för motsvarande byrå inom arméförvaltningens intendenturavdelning. Han föreslås skola hänföras till lönegrad Ca 33 och vara, förutom byråchef, tjänstegrensinspektör för veterinärtjänsten. I sistnämnda egenskap bör han enligt utredningen liksom hittills betjänas av en tjänstegrensinspektion, som bör vara lokalt sam­ manförd med häst- och veterinärmaterielbyrån men organisatoriskt stå utanför förvaltningen. Inspektionen bör bestå av en fältveterinär och eu regementsveterinär, av vilka den sistnämnde till omkring halv tjänst­ göringstid bör kunna tas i anspråk av byråns allmänna sektion. Sist­ nämnda sektion bör å sin sida enligt utredningens mening ombesörja de expeditionella göromålen för inspektionen. Som chefer för allmänna sek­ tionen och hästuttagningssektionen räknar utredningen med intendentur­ officer i Ma 10 respektive fältveterinär. Enligt förslaget skall chefen för remonteringsdetaljen vara pensionerad officer i arvodesbefattning, löneklass 1: 31, med ingående kännedom om hästar och hästuppfödning samt med god förhandlingsvana. Han förutsätts tillika skola vara ordförande i remonteringsnämnden. Det beräknade personalbehovet för häst- och veterinärmaterielbyrån uppgår till 19 befattningshavare, av vilka en militär, 2 civilmilitärer (veterinärer) och 3 pensionerade militärer i arvodesbefattningar. Såsom i annat sammanhang nämnts, förutsätter utredningen, att häst- och veterinärmaterielbyråns organisation och personalbehov omprövas, sedan arméns hästbestånd ytterligare nedgått.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 287

Armeförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953. I likhet med förvaltningsutredningen förutsätter intendenturavdelningen, att överfältveterinären skall vara chef för häst- och veterinärmaterielbyrån och liksom för närvarande placerad i Ca 37. Avdelningen anför, att överfältveterinärens ställning av såväl byråchef som tjänstegrensinspektör torde föranleda att den slutliga löneställningen omprövas i annat sam­ manhang. Lönen till överfältveterinären bör såsom för närvarande och i överensstämmelse med förvaltningsutredningens förslag utgå från fältveterinärkårens stat. Som chef för allmänna sektionen upptar intendentur­ avdelningen, liksom förvaltningsutredningen, intendenturofficer i Ma 30. Avdelningen räknar emellertid med att den regementsveterinärbeställning, som för närvarande finns inrättad vid intendenturavdelningens motsva­ rande byrå, skall dras in först vid uppkommande vakans. I avbidan härpå bör nämnda officersbeställning i Ma 30 ersättas med beställning för in­ tendenturofficer i Ma 27. Cheferna för remonterings- och hästuttagningssektionerna förutsätts skola vara pensionerad officer i arvodesbefattning respektive fältveterinär. Häst- och veterinärmaterielbyråns personalbehov beräknas till 18 befatt­ ningshavare. Av dessa är en militär, 2 civilmilitärer (veterinärei) samt 2 pensionerade militärer i arvodesbefattningar. Intendenturavdelningen fram­ håller, att någon omprövning av byråns personalbehov i anledning av den under de senaste åren genomförda minskningen av arméns hästbestånd icke bör ske. I den mån en ytterligare väsentlig nedskärning av hästbe­ ståndet äger rum, skulle detta emellertid återverka på personalbehovet. Intendenturavdelningens förslag bygger på den förutsättningen, att byrån förläggs i lokal anslutning till överfältveterinärens tjänstegrensinspektion.

Departementschefen.

Överfältveterinären är för närvarande chef för motsvarande hyra inom arméförvaltningens intendenturavdelning och placerad i Ca 37. Denna löneställning, som icke mött någon erinran från chefslöneutredningen, bör enligt min mening omprövas vid nuvarande innehavares avgång. I likhet med förvaltningsutredningen och intendenturavdelningen räknar jag icke med någon ändring av överfältveterinärens nuvarande ställning såsom tjänstegrensinspektör för veterinärtjänsten. .lag föreslår att beställningen såsom överfältveterinär uppförs på arméintendenturförvaltningens stat. Chef för allmänna sektionen bör, i överensstämmelse med vad förvaltnings­ utredningen och intendenturavdelningen föreslagit, vara intendenturofficer i Ma 30. Enligt intendenturavdelningens förslag torde dock denna beställ­ ning, i avbidan på att en till följd av omorganisationen övertalig regementsveterinärbeställning indras, få'uppehållas av intendenturofficer i Ma 27.

288 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

För hästuttagningssektionen räknar jag med fältveterinär som chef. Jag tillstyrker likaledes, att som chef för remonteringsdetaljen avses pensione­ rad officer med arvode enligt löneklass 1: 32. Befattningshavaren bör såsom för närvarande vara ordförande i remonteringsnämnden. Personalbehovet för häst- och veterinärmaterielbyrån uppskattar jag till 17 befattningshavare, redovisade å bilaga 45. Vid beräkningen av personal­ behovet har jag förutsatt, att överfältveterinärens tjänstegrensexpedition skall förläggas i lokal anslutning till byrån, varigenom, såsom förvaltningsutredningen påvisat, vissa fördelar kan vinnas. Som jag berört i det före­ gående vid behandlingen av häst- och veterinärmaterielbyråns organisa­ tion, förutsätter jag att vissa personalbesparingar framdeles skall kunna ske.

e. FÖRRÅDSKONTROLLKONTORET (FÖRRÅDSBYRÅN). 1946 års militära förvaltningsutredning. Som chef för förrådsbyrån räknar utredningen med intendenturofficer i Ma 11. Utredningen föreslår, att chefen för avtalsdetaljen skall vara tjänsteman i lönegrad Ce 29, förste byråingenjör eller förste byråsekre­ terare, med ingående kännedom om kollektivavtalsfrågor och om de lokala arbetsförhållandena. Förrådsbyråns beräknade personalbehov utgör 38 befattningshavare. Av dessa är 2 militärer, 2 civilmilitärer och 7 pensionerade militärer i arvodesbefattningar. Den civila personalen är — med undantag för förenämnda tjänsteman i lönegrad Ce 29 — placerad i lägre lönegrader än den 27.

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953. Chefen för förradskontrollkontoret skall enligt intendenturavdelningens förslag vara intendenturofficer i Ma 33. Kontorets personalbehov beräknas till 21 befattningshavare, varav en militär, 3 civilmilitärer (departementsskrivare) och 4 pensionerade militärer i arvodesbefattningar.

Departementschefen.

I likhet med intendenturavdelningen anser jag, att chefen för förrådskontrollkontoret bör vara intendenturofficer i Ma 33. Kontorets personalbehov beräknar jag till 20 befattningshavare, vilka närmare redovisas å bilaga 46.

f. INKÖPSCENTRALEN. 1946 års militära förvaltningsutredning. Chefen för inköpscentralen bör enligt utredningens mening, liksom che­ fen för arméförvaltningens inköpscentral, vara inköpsdirektör i Cp 14.

Kungl. Maj:t$ proposition nr 109. 289

Han förutsätts skola ha högre handelsutbildning eller däremot svarande praktiska kunskaper samt äga omfattande och väl meriterad erfarenhet från affärsverksamhet med in- och utlandet. Därjämte uppställer utred­ ningen det kravet, att han skall äga god kännedom om intendenturförnödenlieterna, helst vara insatt i livsmedelsbranschen, äga goda språk­ kunskaper samt vara omdömesgill och tränad förhandlare. Chefen för inköpssektionen för intendenturmateriel skall enligt ut­ redningens förslag vara byrådirektör i Ca 31, antingen civilekonom eller ingenjör. Utredningen framhåller, att han bör ha god erfarenhet av in­ dustriella företag och deras kalkyleringsprinciper, i första hand inom textilbranschen men helst även på möbelomradet. Som chef för inköpssektionen för livsmedel räknar utredningen med förste byråintendent i Ca 29 med examen från handelshögskola eller med motsvarande merkantil utbildning. Han bör enligt utredningen i övrigt be­ sitta samma kvalifikationer som den förutnämnde sektionschefen, men med de praktiska erfarenheterna hämtade från livsmedelsbranschen. Chef för räkningssektionen skall enligt förslaget vara kamrerare i Ca 25. Inköpscentralens personalbehov beräknas till 28 befattningshavare, alla civila. I 27 eller högre lönegrader upptar utredningens förslag 6 befattnings­ havare.

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag ilen 14 december 1953. Med hänsyn till att någon inköpscentral icke avses skola inrättas har intendenturavdelningen fördelat den personal, som förvaltningsutredningen räknat med för inköpscentralen, på de olika sakbyråerna med huvuddelen på materielbyråns inköpssektion.

Departementschefen.

Såsom framgår av vad jag anfört i annat sammanhang anser jag det icke erforderligt att ett centralt inköpsorgan inrättas inom arméintendenturförvaltningen.

g. CHEFSEXPEDITIONEN OCH ADMINISTRATIVA BYRÅN (KÅREXPEDI­ TIONEN, CENTRAEPLANERINGEN, JURIDISKA SEKTIONEN, CEN­ TRALEXPEDITIONEN OCH CENTRALBYRÅN). 1946 års militära förvaltningsutredning. Som chef för kår expeditionen räknar utredningen med intendenturofficer i Mall. Han bör enligt utredningens mening tillika vara chef för mobili­ serings- och personalsektionen. Chef för organisations- och utbildnings­ sektionen skall enligt förslaget vara intendenturofficer i Ma 10. Personalbehovet för kårexpeditionen beräknas av utredningen till 8 befattningshavare, av vilka 4 är militärer på stat ocli 2 pensionerade mili­ tärer i arvodesbefattningar. 19 — 49 54 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 109.

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

Utredningen föreslår, att som chef för centralplaneringen placeras intendenturofficer i Ma 11 och som chef för planeringens allmänna detalj intendenturofficer i Ma 10. Ekonomidetaljen skall enligt förslaget förestås av en ltamrerare i Ce 27. För kontaktverksamheten med försvarsgrenarna skall enligt förslaget i allmänna detaljen ingå en kapten ur vardera armén, marinen och flygvapnet. I detta sammanhang understryker utredningen be­ tydelsen av att inom de centrala staberna tillräcklig tillgång finns på intendenturutbildad personal. Det beräknade personalbehovet för centralplaneringen uppgår till 7 be­ fattningshavare, samtliga utom 2 militärer. Personalbehovet på den juridiska sektionen beräknas av utredningen till lägst en byrådirektör i Ca 31 såsom sektionschef, en förste byråsekreterare i Ce 27 och ett kanslibiträde. Som chef för centralexpeditionen räknar utredningen liksom för armé­ förvaltningens motsvarande organ med en kontorschef i Ca 31. Sammanlagt uppskattar utredningen centralexpeditionens personal till 29 civila befattningshavare, bland dem 2 i lönegrad 27 eller högre.

Arméförvaltningens intendenturavdelnings förslag den 14 december 1953. 1. Chefen för centralbyrån skall enligt intendenturavdelningens för­ slag vara intendenturofficer i Ma 37. Såsom chef för centralsektionen upp­ tar intendenturavdelningen intendenturofficer i Ma 33, medan intenden­ turofficer i Ma 30 anses böra vara chef för personal- och mobiliseringssektionen. Det sammanlagda personalbehovet anges av intendenturavdelningen till 26 befattningshavare, varav 8 militärer på stat och 3 pensionerade militärer i arvodesbefattningar. Avdelningen har därvid icke beräknat någon per­ sonal för telefontjänst, enär behovet av sådan personal blir beroende av verkets lokala förläggning. Beträffande behovet av arbetskraft på hyrån anför intendenturavdel­ ningen vidare. Förvallningsutredningen har beträffande till denna byrå sammanförda stabsorgan undervärderat behovet av arbetskraft. Detta sammanhänger san­ nolikt med att de arbetsöversikter, som överlämnats till utredningen icke tillräckligt beaktat den omfattande lärarverksamhet och ledning av (del­ tagande i) befälsutbildning, som i särskilt hög grad belastar personalen inom denna byrå. Sedan förvaltningsutredningen avgav sitt betänkande, bär också den militära verksamheten betydligt intensifierats. Som exem­ pel må särskilt nämnas tillkomsten av krigsförbandsvisa repetitionsövningar, ökad försöksverksamhet in. m. Detta förhållande har lett till att intendenturavdelningen varit nödsakad att göra en uppräkning av per­ sonalen på vissa organisationsenheter inom denna byrå. Genom den om­ läggning och samordning av stabsorganen, som skett i föreliggande för­ slag, har emellertid å andra sidan vissa personalminskningar kunnat ernås vilka i sin tur medfört, att intendenturavdelningen beträffande stabsorganen i stort sett kunnat hålla sig inom den av utredningen framlagda kostnads­ ramen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109. 291

I detta sammanhang torde jämväl få anmälas, att intendenturavdelningen framlägger förslag om att förbindelseofficerare ur marin- och flygförvalt­ ningarna skall tjänstgöra vid arméintendenturförvaltningen och placeras vid verkets centralbyrå. Intendenturavdelningen framhåller, att arméinten­ denturförvaltningen enligt huvudförvaltningsprincipen kommer att åläg­ gas stora anskaffningsuppdrag för marin- och flygförvaltningarna. I an­ slutning härtill anförs bl. a. följande. Förbindelseofficerens främsta uppgift torde vara att som talesman för sin egen förvaltning medverka vid alla de anskaffningsuppdrag, som jäm­ likt huvudförvaltningsprincipen kommer att åligga arméintendenturförvalt­ ningen. I andra hand skulle förbindelseofficeren förmedla sin egen förvaltnings synpunkter och biträda vid arbetet inom arméintendenturförvaltningen med sådana reglementen, instruktioner och andra förvaltningsföreskrifter och dylikt, som bör vara av samma innebörd för de tre försvarsgrenarna, varigenom dessa synpunkter redan på detta stadium av utformningen vinner erforderligt beaktande. Därjämte syns förbindelseofficeren böra medverka vid handläggningen inom arméintendenturförvaltningen av andra gemensamma frågor, t. ex. yttranden och utredningar i ärenden av för försvarsgrenarna gemensam natur, utformning av utbildningsföreskrifter vid sådan för försvarsgrenarna gemensam utbildning, som är underställd generalintendenten, t. ex. regementskassörsutbildning in. m. Chefen för marinen föreslår i skrivelse den 15 december 1953, att en beställning i lönegrad Ma 30 vid marinintendenturkåren skall avses för förbindelseofficer ur marinen, medan flygför valt ningen i sitt organisationsförslag samma dag räknat med en kapten i intendenturbefattning vid flygvapnet. 2. Chef för administrativa byrån skall enligt intendenturavdelningens förslag vara krigsråd i Ca 37. Av sektionscheferna på byrån anses chefen för avtalssektionen böra vara byrådirektör i Ca 31, under det att chefen för juridiska sektionen föreslås skola vara förste byråsekreterare i Ca 29. Det sammanlagda personalbehovet för administrativa byrån beräknar intendenturavdelningen till 10 befattningshavare, av vilka 4 i 27 eller högre lönegrader.

Departementschefen.

Jag biträder intendenturavdelningens förslag, att en intendenturofficer skall vara chef för chefsexpeditionen. Chefslöneutredningen har förordat att befattningen skall placeras i Ma 33. För egen del biträder jag detta förslag. Chefen för chefsexpeditionen bör även tjänstgöra som stabschef hos generalintendenten. Vidare räknar jag med intendenturofficerare så­ som chefer för expeditionens båda sektioner. I fråga om chefen för central­ sektionen kan jag icke tillstyrka den av intendenturavdelningen föreslagna löneställningen utan föreslår placering i Ma 30. Till samma lönegrad torde,

292 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

såsom intendenturavdelningen föreslagit, jämväl chefen för personal- och mobiliseringssektionen få hänföras. Jag anser mig kunna godta, att i enlig­ het med intendenturavdelningens förslag 4 intendenturofficerare i Ma 27 avses för centralsektionen, då jag förutsätter, att en av befattningshavarna i viss utsträckning skall kunna disponeras som personalreserv för intendenturkåren. En av dessa befattningshavare skall därjämte tjänstgöra som adjutant hos generalintendenten. Jag biträder vidare intendenturavdel­ ningens förslag att registrering av öppna och hemliga handlingar skall om­ besörjas av en pensionerad officer med arvode enligt löneklass 1: 32 med biträde av ett kanslibiträde. Officeren skall tjänstgöra som chef för expedi­ tionen in. in. och fördela inkommande ärenden mellan byråerna. Denna anordning innebär vissa kostnadsbesparingar i jämförelse med nuvarande ordning. Chefsexpeditionens personalbehov beräknar jag till 25 befattningsha­ vare, som närmare redovisas å bilaga 47. Under vissa förutsättningar kan därutöver tillkomma personal för telefontjänst. Härtill återkommer jag i det följande. Jag anser mig icke kunna tillstyrka alt särskilda beställningar inrättas för sambandsofficerare ur marinen och flygvapnet vid arméintendenturförvaltningen. Behovet av sådana officerare torde få tillgodoses genom kommendering. Chefen för administrativa byrån bör liksom motsvarande byråchef i armétygförvaltningen benämnas krigsråd och hänföras till Ca 37. Denna löneställning har godtagits av chefslöneutredningen. I enlighet med inten­ denturavdelningens förslag tillstyrker jag att som chef för kanslisektio­ nen avses en förste byråsekreterare i 29 lönegraden. Chefen för avtalsdetaljen bör liksom närmast motsvarande befattningshavare vid övriga försvarsgrensförvaltningar hänföras till 29 lönegraden. Befattningshavaren bör be­ nämnas förste byråsekreterare. Som chef för personaldetaljen räknar jag med byråsekreterare i 25 lönegraden. Administrativa byråns personalbehov beräknar jag till 9 befattnings­ havare enligt vad som närmare framgår av bilaga 48.

h. SAMMANFATTNING. 1946 års militära förvaltningsutredning. Förvaltningsutredningen beräknar det sammanlagda personalbehovet för försvarets intendenturförvaltning till 216 befattningshavare. Dessas fördelning framgår av följande sammanställning. Antal

Militärer:

294 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

1 ill frågor om de civila befattningarnas fördelning på anställningsform, kostnadernas fördelning mellan avlöningsanslag och sakanslag in. m. åter­ kommer jag i samband med äskande av medel för arméintendenturförvalt­ ningen för nästa budgetår. Jag vill slutligen framhålla, att det för närvarande icke kan bedömas, om personal för telefontjänst kommer att erfordras, enär detta behov blir be­ roende av förvaltningens framtida lokalförhållanden.

D. Marinförvaltningen.

1. Marinförvaltningens allmänna uppgifter.

Den nuvarande marinförvaltningen utövar under Kungl. Maj:t i tek­ niskt och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och uppsikten över marinen.

1946 års militära förvaltningsutredning. Utredningen har såsom förut berörts förordat, att intendenturförvaltningstjänsten för hela försvaret skall ombesörjas av ett gemensamt ämbets­ verk, medan tygförvaltningstjänsten liksom för närvarande skall vara försvarsgrensvis organiserad. Marinförvaltningen skulle sålunda i fortsätt­ ningen vara högsta förvaltningsmyndigheten för tygförvaltningstjänsten vid marinen. Enligt den s. k. huvudförvaltningsprincipen skulle marin­ förvaltningen vidare handha vissa anskaffningsuppgifter beträffande för armén och flygvapnet avsedd tygmateriel, medan å andra sidan arméför­ valtningen och flygförvaltningen i viss utsträckning skulle utöva förvaltningsfunktioner med avseende å marin tygmateriel. Marinförvaltningens ämbetsbefattning begränsas av de befogenheter, som tillkommer de för försvaret gemensamma centrala förvaltningsmyndigheterna. Marinförvaltningens arbetsuppgifter kan enligt utredningen uppdelas på samma huvudfunktioner som arméförvaltningens, nämligen militärteknisk anpassning, krigsförberedelsearbete, ekonomisk planering, inköps- och för­ sälj ningsverksamhet, leveranskontroll, tilldelning och förrådshållning, tek­ niskt underhåll samt vissa uppgifter av servicekaraktär. Vad utredningen anfört om arméförvaltningens arbetsuppgifter för­ klaras vara i princip tillämpligt även på marinförvaltningen. Med anledning därav berörs endast sådana förhållanden, vilka framstår såsom speciella för marinen och beträffande vilka marinförvaltningens arbetsuppgifter skiljer sig från arméförvaltningens. I fråga om den militärtekniska anpassningen framhåller utredningen, att arbetet inom marinförvaltningen får sin särprägel av att en väsentlig del av stridsmedlen är fartygsburen och att skeppsbyggnadstekniken därför

Kungl. Maj:ts proposition ur 109. 295

får en dominerande betydelse. Marinförvaltningen måste därför hålla kon­ takt med alla de institutioner inom och utom landet, som bedriver forsk­ nings- och utvecklingsarbete inom skeppsbyggnadsfacket. Utredningen betonar att såväl i fråga om projektarbete som konstruk­ tionsverksamhet beträffande fartyg och fartygsmateriel ett intimt sam­ arbete måste äga rum mellan skeppsbyggnadsingenjörerna och specia­ listerna på de olika slagen av vapen och utrustningsmateriel, så att fartygen såsom konstruktiva enheter blir ändamålsenliga. Samarbete måste även äga rum med vederbörande specialister inom marinstaben och hos tjanstegrensinspektörerna. Utredningen uttalar vidare, att såväl en del projekterings- och konstruk­ tionsarbeten som viss del av försöksverksamheten kan förläggas till de stora örlogsvarven. Beträffande krigsförberedelsearbetet nämns särskilt marinförvaltningens skyldighet att efter direktiv från riksnämnden för ekonomisk försvarsbe­ redskap planlägga krigsreparationstjänsten för alla fartyg, som utnyttjas för militära behov, civilförsvaret och folkförsörjningen. Även i detta hän­ seende ger utredningen uttryck åt den uppfattningen, att detaljarbetet i stor utsträckning bör kunna avlastas på marindistrikten med anlitande av örlogsvarven och kustartilleriförsvaren. Vid behandlingen av inköps- och försäljningsverksamheten uttalar ut­ redningen som sin mening att eu decentralisering av inköpsverksamheten till örlogsvarven bör kunna äga rum i betydande omfattning. Sålunda bör, enligt vad utredningens framhåller, marinverkstäderna i regel verkställa inköp av materiel och material, som vid utläggning av beställningar till privat industri normalt brukar anskaffas av tillverkaren. Anskaffningen av fartyg, vilken normalt sker med anlitande av flera leverantörer och under­ leverantörer, måste noga planeras och följas av marinförvaltningen. Även för leveranskontroll i form av mottagningskontroll bör örlogsvarven enligt utredningens mening kunna utnyttjas i stor omfattning. Beträffande leveranskontrollen framhålls bland annat att för större ny- och ombygg­ nader av fartyg vid privata varv erfordras särskilda konstruktions- och tillverkningskontrollanter med biträden, stationerade vid byggnadsvarven. Mottagningskontrollen beträffande nybyggda fartyg brukar uppdras åt en besiktningsnämnd eller åt en särskild mottagningskontrollant.

Departementschefen.

Såsom jag förut nämnt bör enligt min uppfattning icke blott tygförvalt­ ningstjänsten utan även intendenturförvaltningstjänsten liksom för när­ varande organiseras för svar sgrensvis. För marinens vidkommande bör såsom jag även berört i det föregående — de båda förvaltningsgrenarna utövas av samma ämbetsverk, marinförvaltningen. Marinförvaltningen skall alltså under Kungl. Maj :t i tekniskt och ekonomiskt avseende utöva

296 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

högsta ledningen av och uppsikten över tyg- och intendenturförvaltningstjänsten vid marinen. I enlighet med huvudförvaltningsprincipen skall marinförvaltningen vidare, i den omfattning så bestäms, handha förvalt­ ningsuppgifter beträffande viss arméns och flygvapnets materiel. Marin­ förvaltningens ämbetsbefattning skall återigen vara begränsad på grund av de uppdrag, som enligt nämnda princip må tilldelas armétyg-, arméintendentur- och flygförvaltningarna, ävensom av de befogenheter, som till­ kommer försvarets övriga centrala förvaltningsmyndigheter. Vad förvaltningsutredningen anfört beträffande marinförvaltningens all­ männa arbetsuppgifter ger mig ej anledning till erinran. Vissa av de syn­ punkter, som jag framförde vid behandlingen av armétygförvaltningens allmänna uppgifter, gör sig gällande även i fråga om marinförvaltningen.

2. Marinförvaltningens ledning.

1946 års militära förvaltningsutredning. Såsom tidigare nämnts avser utredningen att chefen för marinen liksom för närvarande skall vara chef för marinförvaltningen och i denna egenskap Kungl. Maj:t i främsta rummet ansvarig för fullgörandet av ämbetsverkets åligganden. Han förutsätts skola ha att själv avgöra ärenden inom ämbetsverket i samma omfattning som för närvarande. Föi den omedelbara ledningen av ämbetsverket bör enligt utredningen under chefen för marinen finnas en souschef med samma ställning som souschefen i arméförvaltningen. Utredningen har funnit övervägande skäl tala för att souschefen skall vara militär, men anser dock att möjlighet liksom för närvarande bör finnas att besätta befattningen med civilmilitär. Souschefen skall enligt förslaget utöva inspektion över all av verket för­ valtad materiel och i denna verksamhet biträdas, dels av centralplanei ingen, dels av personal från sakorganen. Souschefen föreslås skola liksom nu förordnas för viss tid och tillhöra lönegrad Mp 19 eller Cp 19. Befatt­ ningen bör uppföras på marinförvaltningens stat. I marinförvaltningen skall vidare enligt förslaget liksom inom arméförvaltningen finnas en ställföreträdande souschef med uppgift att biträda souschefen vid utövningen av dennes ämbete. Med hänsyn bl. a. till teknikens alltmer ökade betydelse inom marinen har utredningen funnit det lämpligt att denne ställföreträdare är mariningenjör. Ställföre­ trädaren avses vara souschefens främste tekniske rådgivare och utöva överinseendet över fartygen som enheter. Beslutanderätten, i första hand beträffande ärenden tillhörande skeppsbyggnadsavdelningens och verkstadsbyråns verksamhet, bör enligt utredningens uppfattning, i den mån de icke kan delegeras till avdelnings- och byråchefer, i stor utsträckning överlåtas åt ställföreträdande souschefen. Vid föredragning av de viktigare

Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

ärendena rörande fartygen, såsom projekt angående ny- och ombyggnader, anskaffning av fartyg samt fastställande av rustnings- och underhållsplaner, bör ställföreträdaren delta i föredragning inför souschefen. Ut­ redningen räknar med att ställföreträdaren även bör vara inspektör för den tekniska tjänsten inom marinen och chef för mariningenjörkåren. Ut­ redningen har icke tagit ställning till hur det organ, som erfordras för den tekniska inspektionsverksamheten och för handläggning av kår­ frågorna, bör inordnas i marinens organisation och har icke i sitt förslag beträffande marinförvaltningen beräknat särskild personal för dessa upp­ gifter. Till ifrågavarande organ bör emellertid enligt utredningens be­ dömande även hänföras frågor beträffande skyddstjänsten ombord medan ärenden rörande skyddsmaterielen förutskickas skola handläggas inom skeppsbyggnadsavdelningen. Ställföreträdaren för souschefen bör enligt ut­ redningen benämnas marinöverdirektör och befattningen föreslås liksom den nuvarande marinöverdirektörsbefattningen skola placeras i lönegrad Cp 17 och upptas på marinförvaltningens stat.

Remissyttranden.

Marinförvaltningen tar i sitt yttrande över förvaltningsutredningens

betänkande upp frågan om ämbetsverkets ledning till ingående behand­ ling och uttalar bl. a. den uppfattningen, att souschefens arbetsbörda avlastas mera effektivt genom delegering av beslutanderätten till under­ ställda avdelningschefer (motsvarande) än genom att en befattning som ställföreträdande souschef inrättas. Ämbetsverket anser att utöver den avlastning, som erhålls genom en organisation, som bygger på avdel­ ningschefer (motsvarande) och under dessa lydande byråchefer såsom före­ dragande, erfordras inga ytterligare lättnader än vad som ernås genom centralplaneringens verksamhet. Förverkligas utredningens förslag om en ställföreträdande souschef som beslutande i ärenden inom skeppsbyggnadsavdelningens och verkstadsbyråns områden, befarar marinforvaltningen, att souschefen kommer att förlora överblicken över en del av de viktigaste frågorna samt att marinförvaltningen i realiteten får två vid varandras sida ställda souschefer, något som ämbetsverket betecknar som en organisatorisk anomali. Efter att ytterligare ha utvecklat vissa synpunkter på frågan förklarar marinförvaltningen sig icke kunna biträda förslaget om att en ställföre­ trädande souschef skall finnas i marinförvaltningen. Vid förfall för sous­ chefen anses i överensstämmelse med hittills gällande ordning den till tjänsteställningen främste av ledamöterna höra inträda i utövandet av souschefens åligganden. Efter att ha dryftat olika alternativ hur marinöverdirektören bör in­ ordnas i marinförvaltningens organisation har marinförvaltningen i syfte att säkra marinöverdirektörens inflytande på den skeppsbyggnadstekniska

298 Kuiigl. May.ls proposition nr 109.

förvaltningsverksamheten stannat vid att förorda ett bibehållande av nuvarande ordning, enligt vilken marinöverdirektören är chef för skeppsbyggnadsavdelningen.

Departementschefen.

Jag har i annat sammanhang uttalat den uppfattningen att souschefen i marinförvaltningen, liksom i övriga försvarsgrensförvaltningar, bör kunna vara alternativt militär, civilmilitär eller civil. Med hänsyn såväl till vad marinförvaltningen anfört i frågan som till marinförvaltningens i jämförelse med armétyg- och flygförvaltningarna mera begränsade organisation, räknar jag icke med någon befattning för ställföreträdande souschef i ämbetsverket. Vid förfall för souschefen bör, såsom marinförvaltningen förordat, den främste av ledamöterna inträda i utövandet av souschefens åligganden, för så vitt annan icke blivit av Kungl. Maj :t utsedd. I likhet med marinförvaltningen anser jag att den nuvarande ordningen bör bibehållas, enligt vilken marinöverdirektören är chef för skeppsbvggnadsavdelningen.

3. Huvuddragen av marinförvaltningens organisation.

Marinförvaltningens nuvarande indelning. Marinförvaltningen är enligt gällande organisation indelad i tre avdel­ ningar, vapen-, skeppsbyggnads- och intendenturavdelningarna, samt en fristående byrå, civilbyrån. Inom ämbetsverket finns därjämte ett förrådskontrollkontor, en försöksvis inrättad centralplanering samt en inköpscentral, som befinner sig under organisering. Vapenavdelningen består av avdelningsexpedition, artilleribyrå, artille­ riteknisk byrå, torpedbyrå, torpedteknisk byrå, minbyrå, minteknisk byrå, kontrollkontor samt stridsledningskontor, vilket senare innehåller tele­ teknisk byrå och nautisk assistent. Skeppsbyggnadsavdelningen är uppdelad i avdelningsexpedition, upphandlingscentral, inspektionsbyrå, varvs- och verkstadsbyrå samt kon­ struktionskontor, innehållande sex byråer, nämligen projekt-, fartygs-, maskin-, ubåts-, elektrofartygs- och skyddstjänstbyråerna. Intendenturavdelningen slutligen är indelad i avdelningsexpedition och tre byråer, central-, underhålls- och utrustningsbyråerna. Bil. 4 utgör en tablå över marinförvaltningens nuvarande organisation.

1946 års militära förvaltningsutredning. I enlighet med sina principer för ett materielförvaltande verks organisa­ tion föreslår förvaltningsutredningen, att i marinförvaltningen — som

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 299

enligt det av utredningen förordade organisationsalternativet icke skulle handha någon intendenturförvaltningstjänst — skall ingå tre sakorgan, nämligen vapenavdelning, telebyrå och skeppsbyggnadsavdelning. Vidare föreslås tre funktionella organ, verkstadsbyrå, inköpscentral och förlagsbyrå. Slutligen anses tre stabsorgan erforderliga, nämligen centralexpedi­ tion, centralplanering och juridisk sektion. Vapenavdelningen, telebyrån och skeppsbyggnadsavdelningen skall var och en inom sitt materielområde — vapen och ammunition, törbindelseoch annan telemateriel respektive tyg- och fartygsmaieriel i övrigt handha alla på marinförvaltningen ankommande tekniska arbetsuppgif­ ter, som kräver specialkunskap beträffande visst materielslag. Dessa arbetsuppgifter, som är av samma art som de, vilka enligt utredningens förslag tillkommer arméförvaltningens sakorgan inom deras arbetsområ­ den, handläggs för närvarande beträffande marinens tyg- och fartygsmateriel av vapenavdelningen och skeppsbyggnadsavdelningen inom marin­ förvaltningen samt i viss utsträckning av krigsmaterielverkets tekniska byrå och kontrollbyrå. På stridsledningskontoret för närvarande ankom­ mande arbetsuppgifter beträffande utbildning bör enligt utredningens mening överföras till marinstaben. Genom den föreslagna organisationen har utredningen ansett att man vinner, att den nuvarande vapenavdel­ ningens arbetsområde, som är mycket vidsträckt och omfattar så olika materielslag som egentlig vapenmateriel och telemateriel, får en rimligare omfattning. Vidare åsyftar utredningen en lämpligare fördelning av ar­ betsuppgifterna och en klarare ansvarsfördelning beträffande materielens konstruktiva utformning. Vapenavdelningen skall enligt utredningens förslag innehålla tre byråer, artilleribyrå, torpedbyrå och minbyrå samt därutöver centralsektion och kontrollkontor. Skeppsbyggnadsavdelningen indelas enligt förslaget i fyra byråer, fartygsbyrå, ubåtsbyrå, maskinbyrå och elektrobyrå, vartill som fristående organ kommer centralsektion, nybyggnadssektion samt ny- och ombyggnadskontrollanter. Inom marinförvaltningens nuvarande skeppsbyggnadsavdelning svarar varvs- och verkstadsbyrån för den centrala ledningen av marinens varv och viktigare verkstäder, för planläggning av krigsreparationstjänsten samt för magnetminskydd och avmagnetiseringsstationer. Byrån har arbets­ uppgifter, som hänför sig till alla materielslag och som icke har direkt samband med den nuvarande skeppsbyggnadsavdelningens Övriga arbets­ uppgifter. Utredningen har därför funnit det lämpligast att under be­ nämningen verkstadsbgrån bryta ut denna byrå ur skeppsbyggnadsav­ delningen och ställa den direkt under souschefen. Inom marinförval tningen är enligt utredningens mening de arbetsuppgifter, som motsvarar förrådsbyråns göromål inom arméförvaltningen, icke av den omfattning

300 Kungl. Maj:ts proposition nr 109.

att de motiverar en särskild förrådsbyrå. För handläggning av ärenden rörande forrådsdrift och förrådskontroll föreslås i stället en förrådssektion inom verkstadsbyrån. Nuvarande magnetminskyddssektion inom varvs- och verkstadsbyrån tillkom under kriget, då magnetminskyddsfrågorna blev aktuella och särskilda åtgärder blev nödvändiga för att be­ mästra hotet från magnetminorna. För att erhålla ett snabbt resultat koncentrerades alla frågor beträffande utveckling av metoder på områ­ det, anskaffning av materiel och drift av avmagnetiseringsstationer till en enda enhet utan hänsyn till marinens organisation i övrigt. Sedan för­ hållandena stabiliserats, bör enligt utredningens uppfattning verksam­ heten fordelas mellan marinförvaltningens olika organ och lokalförvalt­ ningarna efter samma principer, som tillämpas i övrigt. Marinförvalt­ ningen anses sålunda icke böra belastas med alla de detaljfrågor, som sammanhänger med den direkta driften vid avmagnetiseringsstationerna, utan dessa anses böra överföras till örlogsvarven, dock att verkstadsbyrån bor ha den centrala övervakningen av driften vid desamma. Utvecklingen av motmedel mot magnetminor sammanhänger enligt utredningens mening så intimt med utvecklingen av minorna, att dessa arbetsuppgifter bör ut­ föras inom samma organisationsenhet, nämligen vapenavdelningens min­ byrå. Till marinförvaltningens inköpscentral bör enligt samma principer som utformats av utredningen ifråga om arméförvaltningens inköpscentral hän­ föras den merkantila delen av på ämbetsverket ankommande inköpsverk­ samhet. I dagsläget utövas nyssnämnda del av inköpsverksamheten dels av marinförvaltningens olika avdelningar med dess upphandlingscentral som serviceorgan, dels av krigsmaterielverket. Inköpscentralen kommer enligt utredningens förslag att få mera omfattande arbetsuppgifter och större ansvar än upphandlingscentralen nu har. Av samma skäl som av utredningen anförts vid behandlingen av arbets­ uppgifterna för arméförvaltningens förlagsbyrå bör marinförvaltningens forlagsbyrå enligt förslaget handha den redaktionella behandlingen och reproduktionen av de publikationer m. in., som inom marinen erfordras för tyg- och fartygsmaterielens tekniska underhåll, tygförvaltningstjänst m. m., samt omhänderha biblioteks- och referattjänsten för marinförvalt­ ningen samt den sammanhållande verksamheten inom ämbetsverket be­ träffande standardisering och klassificering. Vidare föreslår utredningen, att marinledningens hjälptryckeri och fotolaboratorium, vilka för närvalande tillhör marinstabens förbindelseavdelning, överförs till förlagsbyrån, vilken blir särskilt lämpad att leda tryckeri- och fotoverksamheten. Av verksamheten vid marinförvaltningens ljuskopierings- och dupliceringsanstalt anses ljuskopieringen, såsom förut nämnts, böra överföras till arméförvaltningen, medan dupliceringen förutsätts skola ankomma på förlagsbyrån.