('med förslag till arbetar\xad skydd slag m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 1

Nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till arbetar­ skydd slag m. m.; given Stockholms slott den 8 oktober 1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj :t härmed dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) arbetarskyddslag, 2) lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314) samt 3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m., dels ock inhämta riksdagens yttrande över bifogade förslag till kun­ görelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 364).

GUSTAF.

Gustav Möller.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1948. I saml. Nr 298.

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Förslag

till

Arbetarskyddslag.

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Lagens tillämpningsområde.

1 §• Denna lag äger, med de inskränkningar nedan angivas, tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, vari arbetstagare användes till arbete för ar­ betsgivares räkning, ävensom å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, vari arbetstagare användes på sådant sätt. I denna lag förstås med arbetstagare envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig företagare, och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.

2 §•

Utöver vad i 1 § sägs skall denna lag, där ej nedan annorlunda stadgas, äga tillämpning å 1) arbete, som två eller flera personer för gemensam räkning utföra un­ der sådana förhållanden, att om arbetstagare funnits anställd i rörelsen eller företaget lagen enligt 1 § skulle ägt tillämpning därå; 2) arbete, som elev utför vid sådan anstalt för yrkesutbildning eller av­ delning därav, beträffande vilken Konungen förordnat att lagen skall gälla; 3) arbete, som värnpliktig i denna sin egenskap utför under sådana för­ hållanden, att lagen enligt 1 § skulle ägt tillämpning därå, om arbetet ut­ förts av arbetstagare för arbetsgivares räkning; samt 4) arbete, som på fångvårds-, tvångsarbets- eller fattigvårdsanstalt, all­ män alkoholistanstalt eller sinnessjukhus eller annan anstalt för vård av sinnessjuka intagen person efter anvisning av anstaltsledningen utför på anstalten. I fall som här avses skall vad i lagen sägs om arbetstagare äga motsva­ rande tillämpning å den, som utför arbetet, och vad i lagen är föreskrivet om arbetsgivare gälla den eller dem, som driva den verksamhet, vari arbe­ tet utföres.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 3

3 §• Från lagens tillämpning undantagas a) arbete, som utföres i arbetstagarens hem eller eljest under sådana för­ hållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över ar­ betets anordnande; b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, såframt ar­ betet är förlagt till arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk eller någon dess binäring, vilken icke bedrives såsom självständigt företag, eller till byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring, som nyss nämnts; samt c) arbete, som är att hänföra till skeppstjänst.

4 §• Å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas så­ som självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring, som nu nämnts, skola 22—25 och 27—33 §§ äga tillämpning allenast i fråga om arbetstagare, som huvudsakligen användes till skogs­ arbete. I avseende å arbete varom sägs i 2 § 1), 2) och 4) skola 17—25 och 27— 44 §§ ej äga tillämpning. Bestämmelserna i 17—25 och 27—38 §§ skola icke gälla beträffande arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj. I fråga om arbete, som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m., skall förevarande lag äga tillämpning allenast i vad den angår skydd mot annan skada än sådan, som orsakas genom inverkan av röntgenstrålar eller radioaktivt ämne.

5 §. Bedrives i visst fall arbete, som enligt vad ovan stadgats icke är under­ kastat denna lag och ej är att hänföra till skeppstjänst, under sådana för­ hållanden, att därmed sysselsatta personer utsättas för allvarlig fara för ohälsa eller olycksfall, må Konungen förordna, att lagen skall i erforderlig omfattning tillämpas å arbetet, ävensom meddela de föreskrifter, som där­ vid kunna erfordras.

6 §■ Såvitt angår i 45 och 46 §§ föreskrivna särskilda skyldigheter beträffande sådana tekniska anordningar och arbetsställen, som där avses, skall denna lag äga tillämpning, ändå att fråga ej är om verksamhet, som enligt vad förut sagts omfattas av lagen.

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall.

7 §• Arbetsgivare är pliktig att, under särskilt beaktande av vad nedan sägs eller med stöd av denna lag föreskrives, iakttaga allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, samt arbets­ tagares ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrager sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri. Arbetstagare är pliktig att använda förefintliga skyddsanordningar, noga följa i denna lag eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter samt i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och, i vad på honom ankommer, med­ verka till förekommande av ohälsa och olycksfall.

8 §■ Arbetslokal skall vara inrättad i enlighet med vad därom må vara särskilt föreskrivet. 9 §. I erforderlig utsträckning skola arbetstagarna, på sätt som kan anses till­ fredsställande med hänsyn till deras antal och fördelning på kön samt arbe­ tets natur och varaktighet, å eller invid arbetsstället äga tillgång till drick soch tvättvatten, avträden, lämplig plats för ombyte, förvaring och i före­ kommande fall torkning av kläder samt lämplig plats för intagande av måltid. Där så kan anses nödigt med hänsyn till de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, skall lämplig plats för vila eller utrymme, som erbjuder tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd, stå till arbetstagares för­ fogande.

10 §.

I sluten arbetslokal skall finnas tillräckligt luftutrymme, i regel upp­ gående till minst tio kubikmeter för varje där sysselsatt arbetstagare. Till­ fredsställande luftväxling skall vara anordnad i sådan lokal ävensom, i den mån så är påkallat, på annan plats där arbete bedrives. Arbete skall äga rum vid tillräcklig och tjänlig belysning samt så lämp­ lig värme- och fuktighetsgrad, som med hänsyn till arbetets beskaffenhet och platsen för detsamma skäligen kan påfordras. Lämpliga anordningar skola såvitt möjligt vidtagas för att hindra att damm, rök, gas eller ånga sprides i en för arbetstagarna skadlig eller be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. ö

svärande mängd eller att arbetstagarna skadas genom att utsättas för bul­ ler, skakningar eller annan liknande olägenhet. På arbetsställe skall ordning och renlighet iakttagas. Arbete skall anordnas så, att det kan utföras på sätt, som icke är onödigt tröttande.

11 §•

Till förekommande av olycksfall i arbetet skola motorer, transmissioner, arbetsmaskiner och andra därmed jämförliga maskinella anordningar, ång­ pannor och andra tryckkärl samt lyft- och transportanordningar vara för­ sedda med erforderliga skyddsanordningar samt även i övrigt vara så ut­ förda och anordnade, att de erbjuda betryggande säkerhet. För att förebygga att arbetstagare skadas genom fall, nedstörtande före­ mål eller ras eller av splitter, stänk, vassa eller heta föremål eller heta vätskor eller genom klämning eller slag eller genom eldfarliga, explosiva, frätande, giftiga eller eljest hälsofarliga ämnen eller genom elektrisk ström, kyla eller värme eller genom bländande ljus, skola sådana åtgärder vid­ tagas, att fara härför i möjligaste mån undgås.

12 §.

Där till vinnande av nödigt skydd mot ohälsa eller olycksfall annan åt­ gärd icke kan vidtagas eller skäligen påfordras, skall personlig skyddsut­ rustning av lämplig beskaffenhet tillhandahållas arbetstagaren. Denne är skyldig att använda utrustningen under arbetet samt väl vårda den.

13 §. För lämnande av den första hjälpen vid olycks- eller sjukdomsfall skola sådana anordningar finnas, som kunna anses erforderliga med hänsyn till arbetsställets storlek och belägenhet samt arbetets beskaffenhet och de förhållanden, under vilka arbetet bedrives.

14 §. Närmare föreskrifter i de avseenden varom förmäles i 8—13 §§ meddelas av Konungen. 15 §. Innefattar föreskrift, som utfärdats med stöd av 14 §, förbud mot an­ vändande av visst slag av maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller mot dess användande med eller utan viss anordning, äger Konungen jämväl föreskriva, att föremål, vars användande sålunda är förbjudet, icke må till annan överlåtas eller upplåtas till begagnande, med mindre sådan åtgärd vidtagits med föremålet, atl det ej vidare är inbegripet under förbudet, eller

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

det kan antagas för visst, att föremålet uteslutande skall komina till an­ vändning, som ej avses med förbudet. Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där med stöd av 14 § förbud meddelats mot användande av visst ämne eller material. 16 §. Konungen må föreskriva särskilda villkor för arbetstagares användande till arbete, som finnes medföra synnerlig fara för ohälsa eller olycksfall, eller förordna att arbetstagare ej må användas därtill.

3 KAP.

Särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning.

17 §. Utför arbetstagare arbete under minst sex timmar av dygnet, skall arbe­ tet i den utsträckning, som kan anses erforderlig med hänsyn till dess be­ skaffenhet och varaktighet samt arbetsförhållandena i övrigt, avbrytas ge­ nom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet. Från vad sålunda stadgats må avvikelse tillfälligtvis göras, då sjukdomsfall eller annan oförutsedd händelse det kräver. Med rast förstås i denna lag sådant avbrott i arbetstiden, vars varaktighet är på förhand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar över sin tid och icke är skyldig att kvarstanna på arbetsstället. Då med hänsyn till arbetets natur och arbetsförhållandena i övrigt så finnes oundgängligen påkallat, må rast utbytas mot ledighet för intagande av förtäring å arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet.

18 §. Där arbete på grund av samband med mekaniskt driven arbetsprocess eller till följd av annat förhållande kräver ihållande anspänning eller eljest är särskilt påfrestande, skall under arbetstiden erforderligt antal lämpligt avpassade och förlagda arbetspauser beredas arbetstagaren. Med arbetspaus förstås i denna lag ett på förhand bestämt kortvarigt uppehåll i arbetet, som anordnas i syfte att bereda arbetstagare avkoppling från detta och som icke är att hänföra till rast eller ledighet, varom i 17 § sågs. 19 §. Arbetstagare skall åtnjuta erforderlig ledighet för nattvila. I denna ledig­ het skall ingå tiden mellan klockan 23 och klockan 5. Från vad sålunda stadgats må avvikelse ske, där visst arbete med hänsyn till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 7

fortgå jämväl nattetid eller eljest bedrivas å tid före klockan 5 eller efter klockan 23. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i driften eller ock medfört överhängande fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må ock arbetstagare, i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda förhållande, användas till arbete å tid mellan klockan 23 och klockan 5. Arbetstagare i överordnad ställning må, där så finnes påkallat, användas till arbete å tid mellan klockan 23 och klockan 5 utan hinder av vad i första stycket är stadgat.

20 §.

När särskilda skäl föranleda därtill, må arbetarskyddsstyrelsen medgiva att arbetstagare användes till arbete å tid mellan klockan 23 och klockan 5 i vidare utsträckning än som följer av bestämmelserna i 19 §. Sådant undantag må ock av arbetarskyddsstyrelsen medgivas, då det av uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare, som skulle be­ röras av undantaget, finner detsamma önskvärt, och ohälsa eller överan­ strängning ej skäligen kan befaras uppkomma därigenom.

21 §.

För varje period om sju dagar skall arbetstagare, där ej särskilt förhål­ lande tillfälligtvis påkallar undantag, åtnjuta minst tjugufyra timmars sammanhängande ledighet. Sådan veckovila skall såvitt möjligt förläggas till söndag och till samma tider för alla vid ett arbetsställe anställda. Från vad sålunda stadgats må arbetarskyddsstyrelsen, efter hörande av vederbörande sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare, medgiva undantag för visst slag av arbete eller visst arbetsställe. Göres inskränkning i den i första stycket avsedda veckovilan, skall mot­ svarande frihet från arbete såvitt möjligt beredas.

4 KAP.

Särskilda bestämmelser om minderårigas användande i arbete.

22 §.

Med minderårig förstås i denna lag den som icke fyllt aderton år.

23 §. Minderårig må icke användas till arbete med mindre han fyllt eller under kalenderåret fyller fjorton år samt — där fråga ej är om arbete under ferie­ tid —- inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot sva­ rande kunskaper och färdigheter eller ock erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan.

tf Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva undantag härifrån i fråga om lätt arbete, som kan antagas icke inverka menligt på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling eller hans förmåga att tillgodogöra sig skolundervis­ ningen.

24 §. Minderårig, som ej fyllt femton år, må icke användas till hantverks- eller industriellt arbete, byggnadsarbete, arbete i gruva, stenbrott eller grustag eller å annat dylikt arbetsställe, skogsavverknings- eller kolningsarbete eller arbete med transport av personer eller gods eller arbete i hotell-, restaurangeller kaférörelse. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla uträttande av bud eller ärenden eller lättare distributionsarbete. Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva att minderårig, som fyllt fjorton år eller under kalenderåret uppnår fjorton års ålder, användes till arbete som omfattas av förbudet i första stycket, där så finnes påkallat av hänsyn till den minderåriges yrkesutbildning eller det eljest kan anses vara till gagn för honom.

25 §. Till arbete, som under jord bedrives i gruva, i stenbrott eller å annan med gruva eller stenbrott jämförlig arbetsplats, må minderårig icke användas. När särskilda skäl äro därtill, må arbetarskyddsstyrelsen beträffande yngling, som fyllt sexton år och som vid läkarbesiktning befunnits äga god hälsa och kroppsutveckling, medgiva undantag från vad i första stycket är stadgat.

26 §. Det åligger arbetsgivare att särskilt tillse, att minderårigs användande till arbete icke medför fara för olycksfall eller för överansträngning eller annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling samt att den minderårige icke användes till arbete, som innebär våda i mo­ raliskt avseende. Finnes minderårigs användande till visst slag av arbete medföra synner­ lig fara i något avseende, varom förmäles i första stycket, må Konungen föreskriva särskilda villkor för minderårigs användande till sådant arbete eller förordna att minderårig ej må användas därtill.

27 §. Minderårig må icke användas till arbete utan att till arbetsgivaren av­ lämnats arbetsbok för den minderårige, innehållande, förutom uppgifter angående den minderåriges ålder och skolförhållanden, läkarintyg angå­ ende den minderårige. Sådant intyg får vid arbetsbokens avlämnande till

Kungl. Maj. ts proposition nr 298. 9

arbetsgivaren ej vara äldre än ett år, försåvitt ej den minderåriges anställ­ ning avser kortare tid än en månad eller fråga är om arbete under ferietid. Intyget kan utgöras av anteckning, som vid läkarbesiktning enligt 28 § införts i arbetsboken.

28 §. En gång varje kalenderår skall vid arbetsställe, där minderårig användes till arbete, företagas läkarbesiktning å den eller de minderåriga till utrö­ nande, huruvida sysselsättning, vartill minderårig användes, är till men för dennes hälsa eller kroppsutveckling. Vad sålunda stadgats äger dock icke tillämpning å skogsarbete och ej heller å flottningsarbete utom såvitt angår arbete vid skiljeställe. Besiktning som nu sagts förrättas av läkare, som länsstyrelsen förordnar därtill (besiktningsläkare). Kostnaden för besiktningen skall, utom såvitt angår resekostnads- och traktamentsersättning till läkaren, bestridas av arbetsgivaren, som ock är skyldig att sörja för att lämplig lokal för besikt­ ningen finnes att tillgå. Finnes vid arbetsstället icke tillgång till lämplig lokal för besiktningen, må besiktningsläkaren i samråd med arbetsgivaren förlägga besiktningen till annan plats.

29 §. Då fråga är om arbete, som medför synnerligen ringa ansträngning eller fortgår allenast under kortare tid av året, må arbetarskyddsstyrelsen med­ giva befrielse från besiktning, varom i 28 § sägs. Har sådan befrielse med­ givits, må utan hinder av vad i 27 § stadgats minderårig användas till ar­ bete, som avses med befrielsen, ändå att det i den minderåriges arbetsbok senast införda läkarintyget vid arbetsbokens avlämnande till arbetsgivaren är äldre än ett år.

30 §. Minderårig må icke användas till arbete i strid mot innehållet i läkar­ intyg, som finnes infört i den minderåriges arbetsbok, med mindre arbetar­ skyddsstyrelsen funnit skäl medgiva det.

31 §. Angående minderårigs arbetstid skall, utöver vad eljest i lag eller författ­ ning stadgas angående begränsning av arbetstiden, gälla, att minderårig med nedan angivna undantag icke i något fall må användas till arbete mer än tio timmar av dygnet eller femtiofyra timmar i veckan. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kun­ nat förutses, vållat avbrott i driften eller ock medfört överhängande fara

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

för sådant avbiott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må minderårigs arbetstid i den män så är nödigt överstiga tio timmar av dygnet och fem­ tiofyra tunnlar i veckan. Om arbete utöver nämnda antal timmar samt dess anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast mom två dygn från dess början göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen. Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan skall beslut med­ delas ofördröjligen. Anmälan eller ansökan anses gjord, när den i betalt brev avlämnats till posten. Då så eljest i särskilt fall prövas nödigt, äger arbetarskyddsstyrelsen medgiva att arbetstiden för minderårig under kortare tid utsträckes utöver vad i första stycket sägs.

32 §. Arbetsgivare är skyldig lämna minderårig arbetstagare erforderlig ledig­ het för deltagande i kurs för religionsundervisning eller sådan yrkes- eller fortsatt skolundervisning, för vilken kostnaden helt eller delvis bestrides av staten eller med kommunala medel.

33 §. Minderårig arbetstagare skall för nattvila beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar varje dygn. I denna ledighet skall ingå, om den minderårige ej fyllt sexton år, tiden mellan klockan 19 och klockan 6 samt eljest tiden mellan klockan 22 och klockan 5. Från vad sålunda stadgats skola gälla följande undantag: a) Föreligger omständighet, som nämnts i 31 § andra stycket, må minderårig, som fyllt sexton år, i den mån så är nödigt användas till arbete utan att stadgandet i första stycket härovan iakttages. Om anmälan beträffande sådant arbete och ansökan om tillstånd att fortsätta det skall vad i först­ nämnda lagrum är stadgat äga motsvarande tillämpning. b) Arbetarskyddsstyrelsen må, då så finnes påkallat, medgiva att minder­ årig, som ej fyllt sexton år, användes till arbete å tid mellan klockan 19 och klockan 22, dock att härigenom avvikelse ej må ske från föreskriften att nattvilan skall omfatta minst elva timmar. c) När särskilda skäl föranleda därtill, må arbetarskyddsstyrelsen medgiva att yngling, som fyllt sexton år och enligt läkarintyg äger god hälsa och kroppsutveckling, användes till arbete utan att stadgandet i första stycket iakttages. d) \ngling, som fyllt femton år och enligt läkarintyg äger god hälsa och kroppsutveckling, må efter arbetarskyddsstyrelsens medgivande användas till flottningsarbete i den mån förhållandena föranleda därtill.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 11

5 KAP.

Särskilda bestämmelser om kvinnors användande i arbete.

34 §. Kvinna må icke användas till arbete under jord i gruva eller stenbrott.

35 §. Företer kvinna intyg av läkare eller barnmorska av innehåll, att hon san­ nolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor, må ledighet från arbetet ej förvägras henne. Kvinna, som fött barn, må icke användas till arbete, som avses med för­ budet i 24 § första stycket, under de sex första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet kan börja arbetet tidigare. Kvinna, som ammar sitt barn, må ej förvägras erforderlig ledighet härför.

36 §. Kvinna, som användes till hantverks- eller industriellt arbete, skall för nattvila beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar varje dygn. I denna ledighet skall ingå tiden mellan klockan 22 och kloc­ kan 5. Föreligger omständighet, som nämnts i 31 § andra stycket, må kvinna i den mån så är nödigt användas till arbete utan hinder av vad i första stycket härovan sägs. Om anmälan beträffande sådant arbete och ansökan om tillstånd att fortsätta det skall vad i förstnämnda lagrum är stadgat äga motsvarande tillämpning.

37 §. Å arbetsställe, där på grund av verksamhetens natur under vissa tider av året förekommer hopat arbete (säsongarbete), ävensom undantagsvis å andra arbetsställen, då arbetet därstädes i följd av särskilda omständigheter måste forceras, må den i 36 § första stycket föreskrivna oavbrutna ledig­ heten kunna under en tid av sammanlagt högst sextio dagar av året in­ skränkas till tio timmar av dygnet. Arbetsgivaren skall, innan sådan in­ skränkning vidtages, med angivande av anledningen därtill hos vederbörande yrkesinspektör göra anmälan om de dagar, varunder inskränkningen är avsedd att vidtagas. Beträffande sådana verksamhetsgrenar, som avse förarbetande av varor, vilka äro underkastade hastig försämring, må undantag från bestämmel­ serna i 36 § första stycket kunna meddelas av arbetarskyddsstyrelsen.

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

38 §. Finnes visst slag av arbete medföra synnerlig fara för olycksfall, när kvinna användes därtill, eller vara synnerligen ansträngande eller hälsofar­ ligt för kvinna, må Konungen föreskriva särskilda villkor för kvinnas använ­ dande till sådant arbete eller förordna att kvinna ej må användas därtill.

6 KAP. Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. 39 §. Arbetsgivare och hos honom sysselsatta arbetstagare skola, för att åstad­ komma sunda och säkra arbetsförhållanden på arbetsstället, under arbets­ givarens ledning i samverkan bedriva ett på lämpligt sätt organiserat skyddsarbete. 40 §. A arbetsställe, varest regelbundet sysselsättas minst fem arbetstagare, skall, där ej särskilt förhållande berättigar till undantag, bland arbetsta­ garna utses ett eller flera skyddsombud att företräda arbetstagarna i frågor rörande sundhet och säkerhet i arbetet. Skyddsombud bör, där så finnes påkallat, utses jämväl å arbetsställe med mindre än fem arbetstagare. Val av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller, på framställning av dem, av lokal organisation, genom vilken de kunna anses företrädda. Där förhållandena inom visst slag av verksamhet påkalla det, må arbetarskyddsstyrelsen medgiva att organisation som ovan sägs utser skyddsom­ bud utanför kretsen av arbetstagare vid visst arbetsställe ävensom meddela de föreskrifter, som därvid skola iakttagas. Vad nu stadgats utgör ej hinder för att skyddsombud tillika utses enligt andra stycket. För skyddsombud bör ersättare utses.

41 §. Vid arbetsställe, varest regelbundet sysselsättas minst femtio arbetstagare, skall finnas en av företrädare för arbetsgivaren och av skyddsombud sam­ mansatt skyddskommitté, som har att verka för sundhet och säkerhet i arbetet. Där så finnes påkallat, bör skyddskommitté tillsättas jämväl å arbetsställe med mindre antal arbetstagare.

42 §. Skyddsombud må icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbetstagare må ej på den grund att han utsetts till skyddsombud eller i anledning av hans verksamhet som skyddsombud tillskyndas försämrade arbetsförhål­ landen, ej heller må arbetsgivare av sådan orsak skilja honom från an­ ställningen eller försämra hans anställningsvillkor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 13

Bryter arbetsgivare eller arbetstagare mot vad i första stycket stadgats, är han skyldig ersätta därav uppkommen skada. Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvisten, ska­ dans storlek i jämförelse med den skadevållandes tillgångar eller till om­ ständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas; fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum. Äro flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan fördelas efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes ligga envar till last, samt till omständigheterna i övrigt. Avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling, som sker i strid mot vad i första stycket är stadgat, är ogill.

43 §. Talan på grund av 42 § skall väckas inom sex månader från avslutandet av den åtgärd, varpå anspråket grundas. Försummas det, är talan förlorad.

44 §. Mål, som avse tillämpningen av 42 §, upptagas och avgöras av arbets­ domstolen; dock skall talan mot arbetstagare väckas vid allmän domstol. Fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare äger vid arbetsdomstolen väcka och utföra talan för medlem i föreningen; och må denne ej själv kära, med mindre han visar, att föreningen undandrager sig att tala å hans vägnar. Vad som finnes stadgat om part med hänsyn till jävsförhållande, personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran och andra frågor som röra bevisningen skall ock gälla den för vilken förening kärar.

7 KAP.

Vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare m. fl.

45 §. Tillverkare eller försäljare av maskin, redskap eller annan teknisk an­ ordning ävensom den, vilken upplåter sådan anordning till begagnande, skall tillse, att anordningen, då den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, är försedd med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, så ock tillhandahålla för anordningens använd­ ning och skötsel erforderliga föreskrifter.

14 Kungi. Maj. ts proposition nr 298.

Utför någon såsom självständig företagare installation av anordning, som i första stycket sägs, skall han vid installationen tillse, att föreskrivna skyddsanordningar uppsättas samt att för installationen i övrigt gällande föreskrifter iakttagas.

46 §. Ägare till mark, varå grustag eller liknande arbetsställe är beläget, ålig­ ger att, om han mot ersättning låter någon där hämta grus eller annat dylikt, tillse att arbetsstället hålles i ett ur skyddssynpunkt godtagbart skick, även om denna lag icke eljest äger tillämpning därå. Har rätt till grustäkt eller annan nyttjanderätt upplåtits, skall vad nu sagts om ägaren avse nyttjanderättshavaren.

8 KAP.

Tillsyn å lagens efterlevnad.

47 §. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av densamma med­ delade föreskrifter utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess över­ inseende och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare och kom­ munala tillsynsmän. Inspektionens befattningshavare utgöras av yrkesinspektörer och dem underordnad personal. Konungen må därjämte förordna, att tillsynen å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis av nämnda befattningshavare och tillsynsmän, utövas av specialinspektör. Vad i lagen stadgas rörande yrkesinspektör skall äga motsvarande tilllämpning å specialinspektör. Närmare bestämmelser om tillsynens organisation meddelas av Konungen.

48 §. Hälsovårdsnämnd skall utse en eller flera lämpliga personer att för viss tid eller tills vidare utöva kommunal tillsyn som avses i 47 §. Tillsyningsman för allmänna hälsovården är pliktig att, om han därtill förordnas, tillika vara kommunal tillsynsman enligt denna lag. Kommunal tillsynsman skall av kommunala medel åtnjuta skälig ersätt­ ning för uppdraget.

49 §. Brister kommunal tillsynsman i fullgörandet av sina åligganden, och kommer sådant förhållande genom anmälan av yrkesinspektör eller på an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 15

nät sätt till hälsovårdsnämndens kännedom, skall nämnden vidtaga erfor­ derliga åtgärder för att åstadkomma rättelse. Underlåter hälsovårdsnämnd att utse kommunal tillsynsman eller att vid­ taga åtgärd, som avses i första stycket, må länsstyrelsen i större eller mindre omfattning uppdraga tillsynens utövande åt person, som av länsstyrelsen förordnas till kommunal tillsynsman, ävensom i fall av behov bestämma den gottgörelse, som enligt 48 § andra stycket skall utgå till tillsynsmannen.

50 §. Den som har att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift skall, när helst han så påfordrar, äga tillträde till arbetsställe, som är underkastat hans tillsyn, ävensom rätt att där företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden kunna giva anledning. Arbetsgivare så ock den som å arbetsställe företräder honom är pliktig att på anfordran lämna tillsynsorgan de upplysningar, som erfordras för tillsynens behöriga utövande. Vad i denna paragraf är stadgat i fråga om tillsynsorgan skall jämväl gälla läkare, som har att verkställa besiktning eller undersökning enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift.

51 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift eller anlitats såsom biträde vid tillsynsverksamhetens utövande må ej röja eller obehörigen nyttja yrkes­ hemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärs­ förhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om läkare, som har eller haft att verkställa besiktning eller undersökning enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift.

52 §.

I statens eller kommuns tjänst anställd läkare, som får kännedom om förhållande, vilket strider mot denna lag eller med stöd av densamma med­ delad föreskrift, har att göra anmälan därom hos vederbörande tillsynsorgan. Det åligger sådan läkare ävensom skolråd, skolstyrelse, hälsovårds­ nämnd, byggnadsnämnd och polismyndighet att lämna tillsynsorganen de upplysningar och det biträde, som av dessas tjänsteåligganden enligt denna lag kunna påkallas.

16 liungl. Maj.ts proposition nr 298.

53 §.

Råder vid arbetsställe missförhållande i något avseende, varom förmäles • 8—13 §§, eller som eljest utan att hänföra sig till 3—6 kap. inbegripes under 7 §, och innebär missförhållandet icke överträdelse av någon sär­ skilt straffbelagd föreskrift, äger yrkesinspektören, där så prövas nödigt, skriftligen förelägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid vidtaga viss åtgärd för att avhjälpa missförhållandet eller ock skriftligen förbjuda ho­ nom att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss ar­ betslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel, visst ämne eller material eller viss arbetsmetod utan att iakttaga visst vid förbudets meddelande an­ givet villkor. Innan föreläggande eller förbud meddelas, skall tillfälle att avgiva yttrande beredas arbetsgivaren och, där fråga är om åtgärd beträf­ fande lokal som denne fått till sig upplåten, jämväl upplåtaren. Medför missförhållande, varom förmäles i första stycket, synnerlig fara lör arbetstagares liv eller hälsa, må yrkesinspektören utan att avbida vederbörandes yttrande meddela förbud som där sägs att träda i kraft omedel­ bart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, ävensom där så finnes påkallat låta genom polismyndighetens försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet upprätthålles. Är i fall, som avses i första eller andra stycket, fråga om åtgärd beträf­ fande lokal, som arbetsgivaren fått till sig upplåten, äger yrkesinspektören meddela förbud mot upplåtelse av lokalen till arbetslokal eller lokal för visst arbete eller ändamål, intill dess med lokalen vidtagits viss angiven åtgärd. Arbetarskyddsstyrelsen må utan föregående beslut av yrkesinspektör för­ ordna om åtgärd som avses i denna paragraf.

54 §. Åsidosätter arbetsgivare något av vad i 17—21 §§ och 26 § första stycket stadgas, äger arbetarskyddsstyrelsen, efter det tillfälle beretts arbetsgivaren att yttra sig i ärendet, meddela honom nödiga föreskrifter till tryggande av att det åsidosatta stadgandet iakttages.

55 §. Använder arbetsgivare minderårig till arbete utan att denne under senast förflutna kalenderår undergått i 28 § föreskriven läkarbesiktning, ehuru så bort ske, äger yrkesinspektören, om omständigheterna föranleda därtill, skriftligen förbjuda arbetsgivaren att efter utsatt skälig tid använda den minderårige i arbetet, med mindre denne dessförinnan undersökts av läkare och intyg rörande undersökningen införts i arbetsboken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 17

56 §. Där så prövas nödigt till förebyggande av att tillverkare, försäljare eller upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning, utan att iakt­ taga vad i 45 § första stycket är stadgat, avlämnar anordningen för att tagas i bruk inom riket eller här utställer densamma till försäljning eller i reklam­ syfte, äger arbetarskyddsstyrelsen, efter det tillfälle beretts tillverkaren, för­ säljaren eller upplåtaren att yttra sig i ärendet, förbjuda denne att avlämna eller utställa anordningen, med mindre de åtgärder vidtagas, som styrelsen finner erforderliga. Om synnerliga skäl äro därtill, må arbetarskyddsstyrelsen utan att av­ bida tillverkarens, försäljarens eller upplåtarens yttrande meddela förbud som i första stycket sägs att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, ävensom där så finnes påkallat låta ge­ nom polismyndighetens försorg på bekostnad av tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet upprätthålles.

57 §. Åsidosätter installatör, som avses i 45 § andra stycket, vad där stad­ gas, äger arbetarskyddsstyrelsen, om så finnes påkallat, föreskriva vill­ kor att av honom iakttagas vid utförande av installationsarbete eller för­ bjuda honom att vidare utföra visst slag av sådant arbete. Innan föreskrift eller förbud meddelas, skall tillfälle beredas installatören att yttra sig i ärendet. J 58 §. Underlåter ägare till mark, varå grustag eller liknande arbetsställe är be­ läget, eller den, till vilken rätt till grustäkt eller annan nyttjanderätt upp­ låtits, att iakttaga vad enligt 46 § åligger honom, må ägaren eller nyttjanderättshavaren föreläggas att vidtaga viss skyddsåtgärd eller ock förbud med­ delas honom att utan iakttagande av visst angivet villkor låta annan mot ersättning hämta grus eller annat dylikt i grustaget eller å arbetsstället. Därvid skall vad i 53 § är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning.

59 §. På anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör är arbets­ givare pliktig att, till utrönande huruvida ämne eller material som han använder eller framställer i sin verksamhet innebär fara för att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall, för­ anstalta om undersökning av ämnet eller materialet eller att tillhandahålla erforderliga prov för sådan undersökning. Den som tillverkar, försäljer eller upplåter anordning, som avses i 45 § 2 —- Bihang till riksdagens protokoll 1948. I samt. Nr 298.

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

första stycket, är ock skyldig att på anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör föranstalta om undersökning av sådan anordning till utrö­ nande huruvida den erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycks­ fall eller att tillhandahålla erforderliga prov för sådan undersökning. Underlåter någon att efterkomma anmodan, som i första eller andra styc­ ket sägs, äger arbetarskyddsstyrelsen förelägga honom att vid vite av högst ett tusen kronor inom utsatt skälig tid vidtaga åtgärden.

60 §. I fall som avses i 53 och 54 §§ skall vad där stadgats icke äga tillämp­ ning å verksamhet, som bedrives av staten. Finner arbetarskyddsstyrelsen, i anledning av anmälan från yrkesinspektör eller eljest, i avseende å sådan verksamhet missförhållande föreligga som i nämnda lagrum sägs, skall styrelsen hos den myndighet, vilken har överinseende över verksamheten, påkalla erforderlig åtgärd. Vidtages ej sådan åtgärd, må styrelsen under­ ställa ärendet Konungens prövning. 61 §. Över föreläggande eller förbud som meddelats av yrkesinspektör må kla­ gan föras hos arbetarskyddsstyrelsen inom två veckor från den dag klagan­ den erhöll del av detsamma. Underrättelse härom skall lämnas då föreläg­ gandet eller förbudet meddelas. Angående klagan över arbetarskyddsstyrelsens beslut stadgas i 73 §.

9 KAP. Ansvarsbestämmelser.

62 §. Arbetsgivare, som använder minderårig eller kvinna till arbete i strid mot bestämmelse i 23, 24, 25, 27, 30, 31, 32, 33 eller 34 §, 35 § andra stycket eller 36 §, straffes med dagsböter. Har förseelsen bestått i eller eljest avsett minderårigs användande till ar­ bete, vare den som har vårdnaden om den minderårige, där användandet skett med hans vetskap och vilja, förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.

63 §. Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse förbud, föreläggande eller föreskrift, som meddelats honom med stöd av bestämmelse i 53, 54, 55, 56, 57 eller 58 §, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro syn­ nerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 19

64 §. Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas i 31, 33, 36 eller 37 §, dömes till böter från och med fem till och med tre­ hundra kronor. Har arbetsgivare eller annan för arbetsgivarens räkning mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anmälan, som avses i nämnda paragrafer, straffes med dagsböter.

65 §. Där någon mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör oriktig uppgift angående vidtagande av åtgärd, varom anvisning lämnats honom jämlikt denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift, straffes med dagsböter. Samma lag vare, där tillverkare, försäljare eller upplåtare, som avses i 45 §, mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör oriktig uppgift beträffande anordning som i nämnda lagrum sägs. Har någon för annans räkning mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, som avses i denna paragraf, vare ock han förfallen till ansvar som nu sagts.

66 §.

Åsidosätter arbetsgivare honom enligt 28 § åliggande skyldighet att sörja för att lämplig lokal finnes att tillgå för läkarbesiktning av minderåriga ar­ betstagare, straffes med dagsböter.

67 §. Har arbetstagare olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur bruk skyddsanordning, straffes med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor. Förseelse som nu sagts må ej åtalas, med mindre vederbörande yrkes­ inspektör anmält förseelsen till åtal.

68 §.

Bryter någon mot vad i 51 § är stadgat, straffes med dagsböter eller fängelse. Å brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast efter angivelse av målsäganden.

69 §. Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

10 KAP. Vissa särskilda bestämmelser. 70 §. Beträffande verksamhet, som bedrives av staten, skall vad i denna lag är stadgat om arbetsgivare samt om tillverkare eller annan, som avses i 45 eller 46 §, gälla arbetsföreståndaren. I fråga om verksamhet, som bedrives av kommun, skall ock vad om arbetsgivare är stadgat gälla arbetsföreståndaren såvitt angår efterlevnaden av 4 och 5 kap. samt föreskrift eller förbud, som jämlikt 54 eller 55 § med­ delats arbetsgivaren. Samma lag vare i fråga om verksamhet, som be­ drives av annan än staten eller kommun, därest arbetarskyddsstyrelsen på framställning av arbetsgivaren godtagit viss person såsom arbetsförestån­ dare i hans ställe.

71 §. I den slutliga handläggningen hos arbetarskyddsstyrelsen av ärende rö­ rande tillämpningen av denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift skola, i den omfattning och den ordning Konungen bestämmer, deltaga särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och av arbetstagare.

72 §. Arbetarskyddsstyrelsen äger i den utsträckning styrelsen finner lämpligt överlämna åt yrkesinspektör att enligt de närmare föreskrifter styrelsen utfärdar medgiva undantag, varom stadgas i 23 eller 29 §.

73 §. Över arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende, som avses i 23, 24, 25, 29, 30, 31, 33, 36 eller 37 §, 40 § tredje stycket eller 70 § andra stycket, må klagan ej föras. Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i annan fråga, som omförmäles i denna lag, eller mot länsstyrelses beslut i sådan fråga föres ge­ nom besvär hos Konungen i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

74 §. Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen. Till ledning vid tillämpningen av lagen äger arbetarskyddsstyrelsen med­ dela råd och anvisningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 21

75 §. Vid meddelande av föreskrift med stöd av denna lag må Konungen till­ lika utsätta straff för förseelse mot föreskriften; dock må sådant straff i intet fall sättas högre än till fängelse i sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949. Fråga om eftergift med stöd av lagen må dock redan före nämnda dag behandlas av arbetarskyddsstyrelsen. Genom denna lag upphävas lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetar­ skydd ävensom lagen den 19 februari 1926 (nr 21) angående förbud i vissa fall mot arbetares användande till målningsarbete, vid vilket nyttjas bly­ färg. Däremot skall lagen ej verka rubbning i de bestämmelser, som eljest i lag eller författning finnas givna i ämne, varom i denna lag är stadgat. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas. Eftergift beviljad med stöd av äldre lag skall fortfarande äga giltighet, till dess den därför bestämda tiden utgår eller, där eftergiften beviljats utan begränsning till viss tid, vederbörande myndighet finner skäl att åter­ kalla den. Bedrives vid tiden för denna lags ikraftträdande visst arbete å tid mel­ lan klockan 23 och klockan 5, må detsamma utan hinder av vad i 19 § är stadgat fortfarande bedrivas mellan dessa klockslag under ett år efter lagens ikraftträdande. Vad i 23—25 och 27 §§ stadgas skall icke utgöra hinder för minderårigs fortsatta användande till arbete, vartill den minderårige i behörig ordning användes vid tiden för denna lags ikraftträdande. Enligt 9 § äldre lagen om arbetarskydd utfärdad intygsbok för minder­ årig skall anses såsom arbetsbok enligt nya lagen. Läkarbesiktning enligt 35 § äldre lagen skall gälla såsom vore den verkställd jämlikt 28 § nya lagen. Förbud eller föreskrift, som meddelats med stöd av 38, 38 a eller 39 § äldre lagen, skall såvitt angår tid efter nya lagens ikraftträdande anses hava meddelats jämlikt motsvarande bestämmelse i nya lagen.

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

Härigenom förordnas, att 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 skola erhålla följande ändrade lydelse.

Kommerskollegium och bergsstats- Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen skola över gruvdrif­ tjänstemännen skola över gruvdrif­ ten utöva sådan tillsyn, att nödig ten utöva sådan tillsyn, att icke ge­ trygghet beredes arbetarna och att nom sättet för gruvbrytningen fara icke genom sättet för gruvbrytning­ uppstår för annans egendom. en fara uppstår för annans egendom. Med avseende å arbetarnas trygg­ het skall särskilt iakttagas, att lämp­ liga anstalter vidtagas till förekom­ mande av olycksfall genom ras samt att inrättningarna för person- och godsbefordran äro betryggande och underhållas i sådant skick, att olyckshändelse icke må inträffa ge­ nom bristfällighet därå. Om arbetarnas skyddande mot Om arbetstagares skyddande mot olycksfall och ohälsa i arbetet samt ohälsa och olycksfall i arbetet samt tillsyn däröver är därjämte stadgat tillsyn däröver gäller vad därom är i lagen om arbetarskydd. stadgat i arbetarskyddslagen.

71 §. 71 §. Finner bergmästaren nödigt att i Finner bergmästaren nödigt att i gruva göres anstalt till trygghet för gruva göres anstalt till förekom­ arbetarna eller till förekommande mande av fara för gruvans bestånd av fara för annans egendom eller eller annans egendom eller till be­ gruvans bestånd eller till betryggan­ tryggande av tillträde till gruvans de av tillträde till gruvans obrutna obrutna delar eller till förhindrande delar eller till förhindrande av så- av sådan misshushållning med malm

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 23

dan misshushållning med malm var­ varom förmäles i 69 §, äger berg­ om förmäles i 69 §, äger bergmästa­ mästaren förelägga gruvinnehava­ ren förelägga gruvinnehavaren att ren att inom viss tid hava utfört så­ inom viss tid hava utfört sådan an­ dan anstalt vid äventyr, om det för­ stalt vid äventyr, om det försum­ summas, förutom ansvar enligt vad mas, förutom ansvar enligt vad i i 72 § sägs, att efter omständigheter­ 72 § sägs, att efter omständigheterna na anstalten varder på hans bekost­ anstalten varder på hans bekostnad nad utförd genom bergmästarens utförd genom bergmästarens för­ försorg eller gruvarbetet inställes, sorg eller gruvarbetet inställes, till till dess sådan anstalt blivit gjord. dess sådan anstalt blivit gjord. Bergmästaren äge ock i syfte som nu Bergmästaren äge ock i syfte som sagts meddela andra föreskrifter i nu sagts meddela andra föreskrifter fråga om gruvarbetets bedrivande. i fråga om gruvarbetets bedrivande. Medför gruvarbete synnerlig våda Bedrives gruvarbete på sådant för arbetarna, eller drives det på så­ sätt, att uppenbar fara för gruvans dant sätt, att uppenbar fara för gru­ bestånd eller annans egendom där­ vans bestånd eller annans egendom igenom uppstår, äger bergmästaren därigenom uppstår, äger bergmästa­ förbjuda gruvarbetets fortsatta be­ ren förbjuda gruvarbetets fortsatta drivande, och skall sådant förbud bedrivande, och skall sådant förbud omedelbart gå i verkställighet samt omedelbart gå i verkställighet samt gälla intill dess på förd klagan an­ gälla intill dess på förd klagan an­ norlunda kan varda förordnat av norlunda kan varda förordnat av högre myndighet. Då bergmästaren högre myndighet. Då bergmästaren förordnat om gruvarbetets inställan­ förordnat om gruvarbetets instäl­ de, må han, där så är nödigt, för lande, må han, där så är nödigt, för verkställighet därav anlita polis­ verkställighet därav anlita polis­ myndighetens biträde. myndighetens biträde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949. Beträffande föreskrift, som med­ delats med stöd av 68 eller 71 § äldre lydelsen, skall äldre lag fort­ farande äga tillämpning.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.

Härigenom förordnas, att 33, 34, 36 och 37 §§ lagen den 28 maj 1886 an­ gående stenkolsfyndigheter m. in.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne­ dan angives.

Bergverksstyrelsen äger att över Bergverksstyrelsen äger att över arbete för eftersökande och bearbe­ arbete för eftersökande och bearbe­ tande av stenkol utöva sådan till­ tande av stenkol utöva sådan till­ syn, att nödig trygghet beredes ar- syn, att icke genom sättet för arbe­ betsmanskapet, och att icke genom tets drivande gruvans framtida be­ sättet för arbetets drivande gruvans stånd äventyras eller fara för an­ framtida bestånd äventyras eller nans egendom uppstår. fara för annans egendom uppstår. Den, som — -------- hundra kronor.

34 §. 34 §. Särskilt skall vid gruvbrytning Om arbetstagares skyddande mot iakttagas, att inrättningar för vand­ ohälsa och olycksfall i arbetet samt ring upp och ned i gruvan samt upp­ tillsyn däröver gäller vad därom år fordring slinor ävensom de maski­ stadgat i arbetarskyddslagen. ner, vilka för gruvdriften användas, underhållas i sådant skick, att olyckshändelse genom bristfällighet därå ej må inträffa.

36 §. 36 §. Finner bergmästaren nödigt, att i Finner bergmästaren nödigt, att i stenkolsgruva anstalt göres till stenkolsgruva anstalt göres till före­ trygghet för arbetsmanskapet eller kommande av fara för gruvans till förekommande av fara för gru- framtida bestånd eller för annans

1 Senaste lydelse av lagens rubrik, se SFS 1933: 180.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 25

vans framtida bestånd eller för an­ egendom, äge bergmästaren föreläg­ nans egendom, äge bergmästaren ga koncessionsinnehavaren att inom förelägga koncessionsinnehavaren viss tid hava utfört sådan anstalt att inom viss tid hava utfört sådan vid äventyr, förutom ansvar enligt anstalt vid äventyr, förutom ansvar 33 §, att, efter omständigheterna, enligt 33 §, att, efter omständighe­ det föreskrivna arbetet varder på terna, det föreskrivna arbetet varder hans bekostnad genom bergmästa­ på hans bekostnad genom bergmäs­ rens försorg verkställt eller arbetet tarens försorg verkställt eller arbetet inställes, till dess sådan anstalt bli­ inställes, till dess sådan anstalt bli­ vit gjord. vit gjord.

37 §. 37 §. Medför arbete i stenkolsgruva syn­ Bedrives arbete i stenkolsgruva nerlig våda för arbetsmanskapet, el­ på sådant sätt, att uppenbar fara för ler drives det på sådant sätt, att up­ gruvans bestånd eller annans egen­ penbar fara för gruvans bestånd el­ dom därigenom uppstår, äge berg­ ler annans egendom därigenom upp­ mästaren att förbjuda arbetet; och står, äge bergmästaren att förbjuda stånde sådant förbud vid makt in­ arbetet; och stånde sådant förbud till dess, på förd klagan, annorlun­ vid makt intill dess, på förd klagan, da varder av bergsöverstyrelsen för­ annorlunda varder av bergsöversty­ ordnat. relsen förordnat. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949. Beträffande föreskrift, som med­ delats med stöd av 33, 36 eller 37 § äldre lydelsen, skall äldre lag fort­ farande äga tillämpning.

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 364).

Härigenom förordnas, att 83 och 137 §§ samt 143 § 1 mom. byggnads­ stadgan den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

De sundhetsföreskrifter------------ särskilda författningar. Avser ansökan om byggnadslov Avser ansökan om byggnadslov industriell anläggning, skall yrkes- fabrik eller annan industriell an­ inspektören eller bergmästaren un­ läggning, har byggnadsnämnden att, derrättas därom. innan ärendet avgöres, inhämta yrkesinspektörens yttrande, där ej så­ dant yttrande ingivits av sökanden.

137 §. 137 §. Vid prövning av ansökan om Vid prövning av ansökan om byggnadslov skola bestämmelserna i byggnadslov skola bestämmelserna i 78—82 §§ äga motsvarande till- 78—82 §§ och 83 § andra stycket lämpning. äga motsvarande tillämpning.

143 §. 143 §. 1 mom. Inom område —--------122 § byggnadslagen. Avser ansökan om sådan pröv­ ning fabrik eller annan industriell anläggning, skall länsstyrelsen un­ derrätta yrkesinspektören därom.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 27

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars 19^8.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , stats­ råden W igforss , M öller , S köld , Q uensel , G jöres , D anielson , V ougt , Z etterberg , N ilsson , S träng , M ossberg , W eijne , K ock .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående ny arbetarskyddslagstiftning samt anför därvid följande.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1938 tillkallade chefen för socialdepartementet den 8 juli samma år nio sakkunniga för att verkställa en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen och framlägga därav föranledda förslag. De sakkunniga antogo benämningen 1938 års arbetarskyddskommitté. Genom beslut den 30 december 1939 förordnade Kungl. Maj :t, att med fullföljandet av kommitténs utredningsarbete skulle tills vidare anstå. Utredningsarbetet återupptogs sedermera jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 9 januari 1942. År 1944 framlades inom kommittén ett preliminärt utkast till arbetarskyddslag, över vilket på framställning av kommittén åtskilliga myndigheter och organisationer yttrade sig. Sedan kommittén med hänsyn till yttrandena överarbetat utkastet, avlämnade kommittén med skrivelse den 27 juni 1946 betänkande med förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete (arbetarskyddslag) m. m. (SOU 1946: 60).1 Sedermera avlämnade kommittén ytterligare ett betän­ kande med förslag till organisation av tillsynen å arbetarskyddslagstift­ ningen m. m. (SOU 1946: 88). över kommitténs förslag till ny arbetarskyddslagstiftning ha efter lemiss yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvalt­

1 Betänkandet är undertecknat av generaldirektören John Nordin, ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, pappersbruksarbetaren Gösta L. Andersson, yrkesinspektnsen Ida Fischer, direktören i pappersmasseförbundet Gunnar Hultman, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren Axel Löfvander, ledamoten av andra kammaren, redaktören Emil Olovson, dåvarande verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningen Fntiof Söderbäck, andre ordföianden i landsorganisationen i Sverige Gustav Vahlberg och forste provinsialläkaren C. A. Yllner ävensom av yrkesinspektören Hilding Starland, sekreterare.

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ningen, flygförvaltningen, försvarets civilförvaltning, försvarets fabriksstvrelse, arméns fortifikationsförvaltning, medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten (med bifogande av protokoll vid sammanträde med yrkesinspektörerna in. fl. samt yttranden av bergmästarna och specialinspektörerna), socialstyrelsen, arbetsrådet, delegationen för det internationella socialpoli­ tiska samarbetet, arbetsdomstolens ordförande, statens institut för folk­ hälsan, civilförsvarsstyrelsen, generalpoststyrelsen, väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vat­ tenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen, skol­ överstyrelsen (med bifogande av yttranden av Stockholms folkskoledirektion, Göteborgs folkskolestyrelse och Malmö folkskolestyrelse), överstyrel­ sen för yrkesutbildning, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen (med bifogande av yttrande av föreståndaren för statens maskin- och redskapsprovningsanstalter), skogsstyrelsen (med bifogande av yttranden från Sveriges skogs­ ägares riksförbund och nio skogsvårdsstyrelser), kommerskollegium (med bifogande av yttranden från bergmästarna, sprängämnesinspektionen, Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare), statens biografbyrå, överståthållarämbetet (med bifo­ gande av yttranden av förste stadsläkaren i Stockholm och Stockholms stads barnavårdsnämnd), länsstyrelsen i Uppsala län (med bifogande av yttrande av förste provinsialläkaren i länet), länsstyrelsen i Malmöhus län (med bifogande av yttranden av förste provinsialläkaren i länet, förste stadsläkaren i Malmö och Malmö stads barnavårdsnämnd), länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län (med bifogande av yttranden av förste provinsial­ läkaren i länet, förste stadsläkaren i Göteborg och Göteborgs stads barna­ vårdsnämnd), länsstyrelsen i Örebro län (med bifogande av yttranden från förste provinsialläkaren, länsarkitekten och landsfogden i länet, poliskam­ maren i Örebro samt hälsovårdsnämnderna i Örebro och Karlskoga), läns­ styrelserna i Västmanlands och Västernorrlands län (med bifogande av yttranden av förste provinsialläkarna i länen), svenska landstingsförbun­ det, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges lantbruksförbund, koope­ rativa förbundet, svenska arbetsgivareföreningen (med bifogande av ytt­ randen från vissa till föreningen anslutna förbund), handelns arbetsgivare­ organisation, svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges arbetsgivareför­ ening för hotell och restauranter, föreningen skogsarbeten, Sveriges skogs­ ägareförbund, Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Sveriges konditorförening, svenska järnvägarnas arbetsgivareför­ ening, svenska tidningsutgivareföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund, landsorganisationen i Sverige (med bifogande av yttranden från åtskilliga fackförbund), tjänstemännens centralorganisation, statstjänstemännens riksförbund, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening (med bifo­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 29

gande av yttrande från skyddsavdelningen hos arbetsgivarnes ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag), försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, förste provinsialläkarnas förening, svenska provinsialläkarföreningen, Sveri­ ges läkarförbund, städernas folkskolinspektörsförbund, yrkeskvinnors samarbetsförbund, kvinnliga kontoristföreningen, föreningen S. A. I. A. (social­ arbetare inom industri och affärsvärld), arbetarnas samaritförbund, Sveriges kemiska industrikontor, Fredrika-Bremer-förbundet, försäkringstjänstemannaförbundets skyddsombudsnämnd och samarbetskommittén för bygg­ nadsfrågor. Skrivelser i ärendet ha vidare inkommit från svenska open doorgruppen, Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund in. fl. Med beaktande av innehållet i yttrandena har arbetarskyddskommitténs förslag till ny arbetarskyddslagstiftning blivit föremål för överarbetning inom socialdepartementet. I det följande lämnas en närmare redogörelse för detta ärende.

I. Grunderna för en reviderad arbetarskyddslagstiftning.

Inledning.

Arbetarskyddslagstiftningen inleddes i vårt land liksom i de flesta andra länder med föreskrifter till skydd för minderåriga mot för tidigt användande i arbete. Sålunda hade redan långt före industrialismens genombrott vissa bestämmelser rörande minderåriga meddelats i en del författningar an­ gående näringarna, såsom skrå- och hallordningar. År 1881 utfärdades en förordning angående minderårigas användande i arbete vid fabrik, hant­ verk eller annan hantering. Den innehöll bl. a. föreskrifter om minimi­ ålder, förbud mot nattarbete samt begränsning av den dagliga arbetstiden. På grund av bristen på effektiv kontroll torde bestämmelserna i stor ut­ sträckning ha stannat på papperet. Den första mera allmängiltiga lagstift­ ningen med syfte att förhindra olycksfall och ohälsa i följd av arbete kom till stånd år 1889. Då utfärdades nämligen en lag angående skydd mot yrkesfara, vilken lag avsåg de industriella yrkena. För tillsyn över lagens efterlevnad inrättades en statlig yrkesinspektion. År 1900 tillkom en lag angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke, vilken beträffande industrien ersatte 1881 års förordning. I samband härmed utvidgades yrkesinspektionens uppgifter till att omfatta även kont­ roll över efterlevnaden av denna lag. År 1909 utfärdades en lag angående förbud mot kvinnors nattarbete i vissa industriella företag. Samtliga förut nämnda författningar utom 1909 års lag ersattes år 1912 med den ännu gällande Ingen (ten 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd, vilken utgör huvudförfattningen på arbetarskyddslagstiftningens område. Denna lag har

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

vid ett flertal tillfällen ändrats i vissa delar. Särskilt omfattande ändringar skedde år 1931, i samband varmed 1909 års lag ersattes av bestämmelser i arbetarskyddslagen. Till arbetarskyddslagstiftningen i egentlig bemärkelse höra förutom arbetarskyddslagen åtskilliga specialförfattningar.

Huvuddragen av gällande arbetarskyddslag.

Lagen om arbetarskydd är genom särskilda underrubriker uppdelad i sju olika avsnitt. I det första behandlas lagens tillämpningsområde (1 och 2 §§). Därefter följa allmänna föreskrifter till förekommande av olycks­ fall och ohälsa i arbete (3—7 §§). I de två därpå följande avsnitten med­ delas en del särskilda föreskrifter rörande minderårigas och kvinnors an­ vändande i arbete (8—15 §§ respektive 16—22 §§). I det femte avsnittet återfinnas bestämmelser om tillsyn å lagens efterlevnad m. in. (23—41 §§). De två återstående avsnitten innehålla ansvarsbestämmelser (42—49 §§) och en del allmänna bestämmelser angående besvär m. in. (50—53 §§).

Lagens tillämpningsområde är mycket vidsträckt. Enligt huvudregeln äger lagen tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, vari arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning, samt å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbets­ företag, vari arbetare användes på sådant sätt (1 § första stycket). Såsom arbetare räknas envar, som utför arbete för annans räkning utan att i för­ hållande till denne vara att anse såsom självständig företagare (2 §). Be­ greppet arbetare omfattar sålunda enligt lagen icke endast kropps­ arbetare utan även exempelvis kontors- och butiksanställda samt arbets­ ledare i högre och lägre ställning. Lagen avser även av staten eller kom­ mun bedriven verksamhet i den mån densamma kan betraktas som rörelse eller särskilt arbetsföretag; i dylikt fall anses arbetsföreståndaren som ar­ betsgivare (53 § första stycket). Statens och kommunernas egentliga tjänstemannaverksamhet faller däremot utanför lagen. Från huvudregeln angående tillämpningsområdet finnas vissa undantag (1 § andra—fjärde styckena). Sålunda undantagas helt a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, samt c) arbete, som är att hänföra till skeppstjänst. Beträffande skeppstjänsten gälla i stället de s. k. sjöfartssäkerhetsförfattningarna. I fråga om jordbruket gäller lagen endast i vad den åsyftar att förekomma olycksfall vid användande av maskinella hjälpmedel eller sådana kärl under tryck, som genom explosion kunna förorsaka olycksfall. Lagens tillämpningsområde kan i vissa fall utvidgas genom beslut i ad­ ministrativ ordning. Om arbete, som icke är underkastat lagen och ej

Kungl. Maj. ts proposition nr 298. 31

heller är att hänföra till skeppstjänst, i visst fall bedrives under sådana förhållanden att därmed sysselsatta personer uppenbarligen utsättas för allvarlig fara för olycksfall, äger nämligen Kungl. Maj:t förordna att lagen, i vad den åsyftar att förekomma olycksfall, skall i nödig omfattning tilllämpas å arbetet (7 § 3 mom.). Kapitlet föreskrifter till förekommande av olycks­ fall och ohälsa i arbete inledes med stadganden om arbetsgivares och arbetares allmänna skyldigheter, vilka kunna betecknas som lagens huvudbestämmelser (3 §). Sålunda föreskrives, att arbetsgivare är pliktig iakttaga »allt, som i avseende å arbetslokaler, maskiner och redskap eller eljest med hänsyn till arbetets natur skäligen kan anses av nöden för att skydda hos honom sysselsatta arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet». Arbetarna å sin sida förpliktas att iakttaga tillbörlig försiktighet och jäm­ väl i övrigt låta sig angeläget vara att, i vad på dem ankommer, medverka till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbetet. I 4 och 5 §§ meddelas ett stort antal bestämmelser om vad arbetsgivare särskilt har att iakttaga till förekommande av olycksfall resp. ohälsa i arbete. Dessa regler äro närmast att anse som tillämpningsföreskrifter till det grundläggande stad­ gandet i 3 §. Här må närmare beröras endast bestämmelserna om raster samt natt- och veckovila. I fråga om raster föreskrives, att arbetet, där dess natur det medgiver, bör avbrytas genom en eller flera lämpligt för­ lagda raster av tillräcklig varaktighet (5 § i). Den allmänna bestämmel­ sen om nattvila innebär, att erforderlig ledighet för nattvila bör beredas arbetarna, där ej arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omstän­ dighet skäligen kan anses kräva avvikelse (5 § k). För minderåriga och kvinnor gälla särskilda bestämmelser om nattvila, för vilka redogörelse kommer att lämnas senare. Beträffande veckovila stadgas, att arbetarna för varje period av sju dagar i regel skola åtnjuta sammanhängande ledig­ het av minst 24 timmars varaktighet, såvitt möjligt förlagd till söndag (5 § 1). Från föreskriften om veckovila kan yrkesinspektionens chefs­ myndighet medgiva undantag. Om det för tillämpning av 3 § i avseende å visst slag av sysselsättning eller användande av visst slag av maskin, redskap eller arbetslokal föreligger behov av närmare föreskrifter utöver vad lagen innehåller, äger Kungl. Maj:t utfärda sådana föreskrifter (7 § 1 inom.). Beträffande hälsofarligt arbete meddelas vissa särskilda bestämmelser. Sålunda stadgas i 5 § e), att tiden för arbetares användande till särskilt hälsofarlig sysselsättning skall tillbörligen inskränkas. Finnes arbete vid visst arbetsställe vara synnerligen hälsofarligt, äger Kungl. Maj :t utfärda föreskrifter om läkarundersökning av arbetarna såväl före anställningen som periodiskt under densamma (41 § andra stycket). Med stöd av detta bemyndigande bär Kungl. Maj :t den 2 december 1938 utfärdat en kungö-

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

x-else (nr 711) angående läkarundersökningar och läkarbesiktningar till förebyggande av vissa yrkessjukdomar, nämligen blyförgiftning och sten­ dammslunga. Lagen kräver medverkan i skyddsarbetet icke endast av arbetsgivare och arbetare utan även av tillverkare, försäljare och upplåtare av maski­ ner och dylikt. Sålunda åligger det tillverkare, försäljare och upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning att tillse, att sådant föremål vid avlämnande är försett med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot olycksfall och ohälsa (6 a §). Det må anmärkas, att denna föreskrift har ett vidsträcktare tillämp­ ningsområde än lagen i övrigt. Föreskriften gäller nämligen icke endast då föremålet skall användas i företag, som faller under arbetarskyddslagen, utan avser all tillverkning, försäljning eller upplåtelse av sådana föremål, som avses i stadgandet.

Till skydd för minderåriga, d. v. s. personer under 18 år, inne­ håller arbetarskyddslagen åtskilliga stadganden. Dessa återfinnas dels un­ der rubriken »Särskilda bestämmelser rörande minderårigas användande i arbete» och dels under rubriken »Om tillsyn å lagens efterlevnad in. in.». För att minderårig skall få användas i arbete måste enligt dessa föreskrif­ ter vissa villkor vara uppfyllda, i första hand att den minderårige upp­ nått viss ålder. Den allmänna minimiåldern är 13 år (9 § första stycket). För vissa slag av arbete är en högre åldersgräns fastställd. Beträffande industriellt arbete, inklusive hantverk, samt byggnads-, skogsavverknings-, kolnings- och transportarbete (vartill även flottningsarbete räknas) stadgas sålunda i 10 § första stycket förbud mot användande av minderårig under 14 år utom då arbetet avser distribution av varor eller uträttande av bud eller ärenden. För arbete under jord i stenbrott eller gruva är minimi­ åldern 16 år (11 §). Som ytterligare villkor för minderårigs användande i arbete gäller — utom beträffande arbete under ferier — att den minder­ årige fullgjort sin folkskolplikt (9 § första stycket). Vidare föreskrives att arbetsgivare ej får anställa minderårig utan att denne genom att avlämna en i viss ordning upprättad intygsbok styrkt, att villkoren beträffande ålder och skolgång äro uppfyllda (9 § andra stycket). För anställning i in­ dustriellt arbete eller vid arbetsställe med i regel minst 10 arbetare inom byggnads-, skogsavverknings-, kolnings- eller transportverksamhet förutsättes dessutom, att intygsboken innehåller läkarintyg, utvisande att den minderårige icke företer sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveck­ ling eller, om så skulle vara fallet, att den minderårige icke kan anses komma att lida men av sysselsättningen i fråga (10 § andra stycket). Under vissa förutsättningar äger yrkesinspektionens chefsmyndighet meddela dis­ pens från de nu återgivna bestämmelserna om minimiålder — dock ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 33

beträffande arbete under jord i stenbrott eller gruva — skolgång, intygsbok eller läkarundersökning (12 §). Som allmän regel för minderårigs användande i arbete föreskrives, att minderårig icke får användas på sådant sätt, som kan anses medföra fara för olycksfall eller för överansträngning eller annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling eller innebära våda i sedligt avseende (13 § första stycket). Om användande av minderåriga i visst slag av sysselsättning finnes medföra synnerlig fara i något av dessa avseenden, äger Kungl. Maj :t föreskriva vissa villkor för minderårigs användande till sådant arbete eller förordna, att minderårig ej må användas däri (15 §). Med stöd av detta bemyndigande (i dess tidigare lydelse) har Kungl. Maj:t den 26 september 1930 utfärdat kungörelse (nr 344) angående förbud mot minderårigs användande till vissa farliga arbeten. Vissa minderåriga arbetare äro underkastade fortlöpande läkarkontroll. Sålunda stadgas i 35 §, att vid arbetsställe, som omfattas av föreskriften om läkarundersökning av minderårig före anställningen, de minderåriga arbetarna — utom då fråga är om skogsavverknings-, kolnings- eller flottningsarbete — en gång om året skola besiktigas av en utav Konungens befallningshavande förordnad besiktningsläkare. Eftergift härifrån kan i särskilda fall meddelas av yrkesinspektionens chefsmyndighet. Föreskri­ ver besiktningsläkaren särskilda villkor för den minderåriges fortsatta an­ vändande till viss sysselsättning eller den minderåriges skiljande därifrån, får arbetsgivaren icke i strid mot föreskriften använda den minderårige i arbete, intill dess annorlunda kan varda av yrkesinspektionens chefsmyn­ dighet förordnat. Arbetarskyddslagen innehåller vissa regler angående minderårigs arbets­ tid (14 § 1 inom.). Beträffande arbete varå lagen den 16 maj 1930 angå­ ende arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna arbetstidslagen, äger tilllämpning hänvisar arbetarskyddslagen till sagda lag. Arbetarskyddslagen innehåller emellertid den inskränkningen i allmänna arbetstidslagens be­ stämmelser alt — frånsett nödfallsarbete — arbetstiden för minderårig i intet fall må överstiga 10 timmar av dygnet eller 60 timmar i veckan. Samma regel gäller i fråga om arbete, som ej faller under allmänna arbets­ tidslagen. Om minderårig med arbetsgivarens vetskap deltar i viss under­ visning, skall arbetstiden så begränsas, att den sammanlagda undervis­ nings- och arbetstiden ej kommer att överstiga 10 timmar för dygn eller 60 timmar för vecka. Även beträffande nattvila innehåller lagen, såsom redan berörts, särskilda föreskrifter beträffande minderåriga (14 § 3 inom.). Minderårig skall för nattvila åtnjuta oavbruten ledighet från arbetet minst 11 timmar varje dygn. 1 denna ledighet skall ingå, där minderårig under 16 år användes till industriellt arbete eller därmed enligt It) § första stycket likställt ar­ bete, tiden mellan klockan 19 och 6 samt eljest tiden mellan klockan 22 3 — Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. Nr 298.

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

och 5. Från dessa bestämmelser kan i viss utsträckning undantag med­ givas. Såsom tidigare nämnts innehåller arbetarskyddslagen vissa särbe­ stämmelser rörande kvinnliga arbetstagare. Sålunda stadgas ovillkorligt förbud mot kvinnas användande till arbete under jord i stenbrott eller gruva (16 §). Vidare får kvinna som fött barn icke an­ vändas till industriellt arbete eller därmed enligt 10 § första stycket lik­ ställt arbete under de sex första veckorna efter barnsbörden, för såvitt icke med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet kan börja arbetet tidigare (17 § första stycket). Därjämte är kvinna som användes till sådant arbete berättigad till ledighet, om hon med intyg' av läkare eller barnmorska styrker antingen att hon sannolikt kan vänta sin nedkoinst inom två veckor eller att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor och med hänsyn därtill har behov av ledighet (17 § andra stycket). Ammar kvinna sitt barn får erforderlig ledighet härför icke förvägras henne (18 §). Kvinna som användes till industriellt arbete (hantverk däri inbe­ gripet), vilket bedrives i sådan omfattning att i regel minst 10 arbetare sysselsättas å arbetsstället, skall för nattvila åtnjuta oavbruten ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn, i vilken ledighet tiden mel­ lan klockan 22 och 5 skall ingå (19 § första stycket). Sistnämnda regel är icke undantagslös, men möjligheterna att erhålla undantag äro strängt begränsade (19 § andra stycket samt 20 och 21 §§). Om kvinnas använ­ dande i visst slag av sysselsättning finnes medföra fara för olycksfall eller vara för kvinna synnerligen ansträngande eller hälsofarligt, äger Kungl. Maj :t föreskriva vissa villkor för kvinnas användande i sådant arbete eller förordna, att kvinna ej må användas däri (22 §). Med stöd av detta be­ myndigande (i dess tidigare lydelse) har Kungl. Maj :t den 7 april 1916 utfärdat kungörelse (nr 114) angående förbud mot användande av kvinna under 21 år till lastning, stuvning eller lossning av varor å vissa fartyg. I syfte att åstadkomma en organiserad s a in verkan in e 11 a n a rbetsgivare och arbetare till förebyggande av olycks­ fall och ohälsa i arbetet ha vissa bestämmelser upptagits i lagen (31 §). Sålunda sägs, att å arbetsställe, där på stadigvarande sätt bedrives industriellt arbete eller därmed enligt 10 § första stycket likställt arbete, bland arbetarna bör utses ett eller flera skyddsombud att företräda arbe­ tarna i frågor rörande arbetets säkerhet och sundhet. Därjämte förklaras, att något hinder att utse ombud vid andra arbetsställen icke föreligger. Vidare framhålles att skyddsombuden böra verka för främjande av ökad säkerhet och sundhet å arbetsstället samt söka vinna arbetarnas medver­ kan därtill. Missförhållande böra de i första hand söka få avhjälpt genom hänvändelse till arbetsgivaren eller arbetsledare, men om rättelse ej vinnes därigenom böra de vända sig till vederbörande yrkesinspektör eller berg­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 35

mästare. Ombuden få icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbetsgivare och arbetsledare böra samråda med skyddsombuden i frågor rörande ar­ betets säkerhet och sundhet. Å större arbetsställen bör, där så lämpligen kan ske, bildas en av skyddsombud och företrädare för arbetsledningen sammansatt säkerhetskommitté med uppgift att verka för säkerhet och sundhet i arbetet. Slutligen föreskrives, att inspektionsförrättare om möj­ ligt skall träda i förbindelse med skyddsombud eller säkerhetskommitté. Tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagen och med stöd av densamma meddelade bestämmelser utövas av statliga och kommunala tillsynsorgan under överinseende och ledning av yrkesinspek­ tionens chefsmyndighet, som numera är riksförsäkringsanstalten (23 §). De statliga tillsynsorganen utgöras av yrkesinspektörer för tillsynstjänsten i allmänhet, minst en yrkesinspektris för tillsyn företrädesvis å arbete, var­ till kvinnor användas, samt bergmästare för tillsyn företrädesvis å bergverksarbete och därmed sammanhängande arbete ävensom dem underord­ nad personal. Dessutom finnas vissa specialinspektörer. För tillsynstjäns­ ten i allmänhet är riket indelat i 11 yrkesinspektionsdistrikt, vart och ett med en yrkesinspektör. De kommunala tillsynsorganen utgöras av hälso­ vårdsnämnderna, vilka emellertid äga uppdraga tillsynens utövande åt sär­ skilt utsedda personer (24 §). I lagen framhålles, att tillsynsorganen böra gå arbetsgivarna tillhanda med upplysningar, råd och anvisningar (25 §). Såsom särskild skyldighet i sådant avseende har för yrkesinspektör och bergmästare föreskrivits, att de på begäran av arbetsgivare kostnadsfritt skola granska och avgiva ytt­ rande över förslag till ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal eller ny eller ändrad anordning för arbetets bedrivande (26 §).

Lagen innehåller vissa bestämmelser om tvångsmedel för ge­ nomförande av anvisade skyddsåtgärder. Om vid ett arbetsställe missförhållande råder i något avseende som — utan att hän­ föra sig till de allmänna bestämmelserna om raster, nattvila eller veckovila —• behandlas i lagens särskilda skyddsföreskrifter eller i någon av Kungl. Maj :t utfärdad, icke straffbelagd tillämpningsföreskrift eller eljest inbegripes under 3 § i lagen, äger sålunda vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare förbjuda arbetsgivaren, sedan denne blivit i saken hörd, att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller viss arbetsmetod utan att ha iakttagit visst vid förbudets meddelande angivet villkor. Sådant förbud må även meddelas av chefsmyndigheten (38 § 1 inom.). Medför missförhål­ landet synnerlig fara för arbetares liv eller hälsa äger chefsmyndigheten utan att avbida arbetsgivarens yttrande meddela förhud att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare intill dess annat förordnas (38 § 2 inom.). Där missförhållande hänför sig till arbetslokal, som arbetsgivaren fått till

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

sig upplåten, äger chefsmyndigheten meddela förbud mot upplåtande av lokalen till arbetslokal eller lokal för visst arbete utan att med lokalen vid­ tagits viss angiven åtgärd (38 § 3 mom.). Vidare äger chefsmyndigheten under vissa förutsättningar förbjuda tillverkare, försäljare eller upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning att avlämna föremålet innan de åtgärder vidtagits med detsamma, som chefsmyndigheten finner erforderliga (38 a §). Överträdelse av förbud som meddelats med stöd av någon av de nämnda bestämmelserna är belagd med straff (45 §). För den händelse arbetsgivare åsidosätter lagens allmänna bestämmelser om raster, natlvila och veckovila, äger chefsmyndigheten meddela nödiga före­ skrifter till tryggande av det åsidosatta stadgandets iakttagande (38 § 4 mom.), och brott mot sådan föreskrift medför straffpåföljd (42 §). För tryggande av att den i 13 § givna huvudregeln angående minderårigs an­ vändande i arbete efterleves anvisar lagen ett liknande förfarande (39 och 42 §§). Bestämmelserna i 38 och 39 §§ äga icke tillämpning å verksamhet som bedrives av staten. I stället föreskrives att yrkesinspektören eller berg­ mästaren, om missförhållande icke avhjälpes, skall anmäla detta hos den myndighet, som har överinseende över verksamheten. Denna myndighet har att efter omständigheterna antingen vidtaga den påkallade åtgärden eller underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning (53 § andra stycket b).

Beträffande lagens ansvarsbestämmelser må utöver vad som redan nämnts följande framhållas. Arbetsgivares överträdelser av de spe­ ciella föreskrifterna beträffande minderåriga och kvinnor äro i allmänhet direkt straffbelagda (42 och 43 §§). Då arbetsgivare i strid mot lagens bestämmelser använt minderårig till arbete, kan straff även ådömas den minderåriges fader eller målsman, såvida förseelsen skett med dennes vet­ skap och vilja (42 § första stycket). Arbetstagare kan straffas om han olovligen och utan skäl borttager skyddsanordning eller försätter den ur bruk (46 §). Över förbud som meddelats av yrkesinspektör eller bergmästare äger ar­ betsgivaren anföra besvär hos chefsmyndigheten (38 § 1 mom.). Enligt arbetarskyddslagen meddelade beslut av chefsmyndigheten eller Konungens befallningshavande kunna överklagas hos Kungl. Maj:t (51 §).

Huvuddragen av kommitténs förslag.

I betänkandet framhåller kommittén inledningsvis vissa allmänna syn­ punkter, som enligt kommitténs mening borde beaktas vid en reform av arbetarskyddslagstiftningen. I denna del anföres följande. Arbetarskyddslagstiftningen utgör en viktig del av den sociala lagstift­ ningen. Den har till ändamål att skydda den mänskliga arbetskraften mot de faror för olycksfall och ohälsa samt andra menliga verkningar, vilka i större eller mindre grad äro förbundna med arbete av olika slag. Den avser,

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 37

mera positivt uttryckt, att tillförsäkra arbetstagarna säkerhet och sundhet i arbetet. Säkra och sunda förhållanden på arbetsplatserna medföra mins­ kat antal olycks- och sjukdomsfall, färre driftstörningar och förlorade ar­ betsdagar samt bidraga till trivseln på arbetsstället, omständigheter som äro av stor betydelse ur arbets- och produktionssynpunkt. Förståelsen och intresset för ett rationellt och effektivt arbetarskydd har också på senare tid vuxit sig allt starkare hos arbetsmarknadens parter. Man har mera allmänt insett och erkänt betydelsen av det förebyggande arbetet och fun­ nit, att detta måste betraktas såsom ett viktigt och naturligt led i det pro­ duktiva arbetet. Den snabba tekniska utvecklingen med i många fall meka­ nisering och rationalisering av arbetet som följd har ej sällan ställt steg­ rade fysiska och psykiska anspråk på den mänskliga arbetskraften, och behovet av åtgärder ur såväl skyddsteknisk som arbetshygienisk synpunkt har härigenom måst skärpas. En sådan skärpning har även påkallats av den kraftiga stegring av antalet olycks- och sjukdomsfall i arbete, som förekommit under de senaste åren, och de därav föranledda, avsevärt ökade kostnaderna. Med utvecklingen på arbetslivets område ha likaledes följt ökade anspråk på social omvårdnad av arbetskraften. Men hänsyn till den betydande förlust i arbetsförmåga och arbetstid, som samhället får vidkännas på grund av olycksfall och ohälsa i arbete, och den belastning samhället åsamkas för vården av dem, som drabbats av olycksfall och ohälsa i arbetet, är det självfallet, att det förebyggande ar­ betet jämväl är ett samhällsintresse. Även med hänsyn härtill har krav uppställts på en vidgad och skärpt arbetarskyddslagstiftning. Den moderna arbetarskyddslagstiftningen syftar emellertid ej endast till att anvisa åtgärder, som direkt avse att förebygga olycksfall och ohälsa i arbete, utan även till att skapa sådana säkra och sunda förhållanden i övrigt, att arbetstagare i varje slag av sysselsättning så långt möjligt skyd­ das till liv och hälsa. Detta innebär, att vid uppdragande av gränserna för skyddslagstiftningens tillämpningsområde hänsyn ej uteslutande får tagas till det behov av skydd, som föreligger i arbetet. Det är vidare att märka, att arbetarskyddslagstiftningen numera ej heller tager sikte på vissa verk­ samhetsgrenar eller yrkesgrupper, utan den utformas i allmänhet så, att den i möjligaste mån omfattar varje slag av verksamhet, oftentlig som enskild. Även i annat hänseende går den moderna arbetarskyddslagstiftningen längre än vad som hittills i allmänhet varit förhållandet. Sålunda efter­ strävas numera en sådan vidgad tillämpning av skyddslagstiftningen, att allt arbete inom en verksamhet i regel blir inbegripet under lagsliltningen. Även i de fall, då arbetet utföres av annan än arbetstagare i egentlig mening eller å annan plats än som arbetsgivaren bestämt eller anvisat, skall lag­ stiftningen således gälla. Som exempel härpå kan nämnas arbete, som ut­ föres av medlem av arbetsgivarens familj eller som bedrives i arbetstaga­ rens hem eller å plats, som arbetstagaren själv bestämt. Vissa slag av ar­ bete, som hittills i allmänhet icke inbegripits under lagstiftningen men som till sin beskaffenhet äro fullt likställda med arbete, varå lagstiftningen äger tillämpning, anses likaledes böra omfattas av denna. Till sådant arbete hänföres exempelvis arbete, som av elever utföres vid läroanstalter för yrkesutbildning, eller visst arbete inom försvarsväsendet, då det utföres av värnpliktiga. Avgörande för lagstiftningens tillämpning är alltså ar­ betet som sådant och icke så mycket frågan av vem eller åt vilken arbetet

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

utföres. Av betydelse i detta sammanhang behöver icke vara, huruvida lagstadgad ersättning utgår åt den, som utför arbetet, därest han drabbas av olycksfall eller yrkessjukdom. Att under lagstiftningen inbegripa en person, som icke är part i det ar­ betsförhållande, varå lagstiftningen främst grundar sig, har ej heller an­ setts strida mot dess princip och ändamål. Det är sålunda icke ovanligt, att lagstiftningen numera gäller även beträffande exempelvis tillverkare, försäljare och uthyrare av maskiner, redskap o. d. Som skäl för en begränsning av tillämpningsområdet för skyddslagstift­ ningen anföres ej sällan svårigheten att kontrollera efterlevnaden av den­ samma. Givet är emellertid, att denna omständighet icke får avhålla lag­ stiftaren från att söka bereda det skydd, som i varje särskilt fall kan finnas påkallat. Kommittén har funnit, att de ovan anförda synpunkterna i huvudsak böra vinna beaktande vid lagrevisionen. Med hänsyn härtill och till de syn­ punkter och önskemål, som i övrigt framförts beträffande ändringar i lag­ stiftningen, har kommittén ansett sig böra framlägga förslag till en väsent­ ligt omarbetad och i vissa delar ny arbetarskyddslagstiftning. Det är dock att märka, att även om förslaget förutsätter en mera utsträckt tillämpning än vad lagstiftningen nu har, därav icke följer, att den föreslagna lagstift­ ningens samtliga bestämmelser skola äga tillämpning under alla förhållan­ den. En del bestämmelser ha redan genom sin innebörd och avfattning givits en begränsad giltighet och andra åter ha helt undantagits från tilllämpning å vissa slag av verksamhet.

Kommittén föreslår, att gällande arbetarskyddslag ersättes med en ny, av kommittén rubricerad »Lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i ar­ bete (arbetarskyddslag)». Vid förslagets utarbetande har kommittén fun­ nit sig böra fasthålla vid de grundprinciper, på vilka den gällande lagen är uppbyggd. Lagförslagets uppställning motsvarar i stort sett den gällande lagens, dock ha vissa omgrupperingar skett och åtskilliga nya rubriker in­ förts. Till den föreslagna lagtexten har kommittén fogat anvisningar, vilka enligt kommitténs mening skola vara lika bindande som lagbestämmelserna. Kommittén säger sig tro, att lagen genom detta förfarande erhållit en mera lättfattlig form. Kommittéförslaget skiljer sig från vad som nu gäller hu­ vudsakligen i följande avseenden.

Beträffande lagens tillä mpningso in r.å d e föreslås flera änd­ ringar i utvidgande riktning (1 §). Enligt huvudregeln skall lagen omfatta varje »verksamhet», vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning; de nu använda begreppen »rörelse» och »särskilt arbetsföretag» ha således utbytts mot »verksamhet». Detta medför bland annat den änd­ ringen att den statliga och kommunala tjänstemannaverksamheten kom­ mer att falla under lagen. Vissa av de nuvarande undantagen från huvud­ regeln ha i förslaget gjorts mindre omfattande. Sålunda skall lagen, om än med vissa begränsningar, gälla jämväl beträffande hemindustrielit ar­ bete och arbete av familjemedlem till arbetsgivaren. I fråga om jordbruket skall lagen tillämpas i betydligt större utsträckning än för närvarande,

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 39

dock skola jämväl enligt förslaget åtskilliga av lagens stadganden, såsom föreskrifterna om lokaler och de flesta bestämmelserna om minderåriga, icke gälla för jordbruket. Arbete inom försvarsväsendet och civilförsvaret skall falla under lagen i något större omfattning än hittills; lagen skall sålunda, oavsett om arbetet utföres av anställd eller av värnpliktig (civilförsvarspliktig) personal, gälla i fråga om sådant arbete, som bedrives väsentligen på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag och icke är att hänföra till militär övning (civilförsvarsövning). Slutligen skall lagen i begränsad omfattning tillämpas å arbete av elever vid vissa läroanstalter och å verksamhet, som två eller flera personer gemensamt bedriva utan att sysselsätta någon arbetstagare däri. Med hänsyn till det föreslagna tilllämpningsområdets vidsträckthet kan det enligt kommitténs mening be­ finnas nödvändigt att undantaga viss verksamhet eller del därav från alla eller vissa av lagens bestämmelser. Kungl. Maj :t föreslås därför skola äga att, då synnerliga skäl föreligga därtill, förordna om sådant undantag (4 §). Den befogenhet att utsträcka lagens tillämpningsområde som för närvarande tillkommer Kungl. Maj :t skall enligt förslaget (3 §) överflyttas på arbetsrådet, vilket förutsättes skola bli chefsmyndighet i fråga om till­ synen å lagens efterlevnad. Arbetsgivares ansvar för lagens efterlevnad skall under vissa förutsätt­ ningar kunna överflyttas på särskild arbetsföreståndare, dock icke i fråga om vidtagande av åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall i arbete (2 § b tredje stycket). Lagens bestämmelser om arbetsgivares och arbetstagares allmänna skyldigheter ha förtydligats och kompletterats. Ar­ betsgivare skall sålunda vara pliktig »iakttaga allt, som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, varunder arbetet bedrives, samt arbets­ tagarens ålder, yrkesvana och andra förutsättningar för arbetet skäligen kan erfordras för att skydda hos honom sysselsatta arbetstagare mot ohälsa och olycksfall i arbetet». Arbetstagare skall å sin sida vara skyldig använda förefintliga skydd, noga följa i lagen eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter samt i övrigt, i vad på honom ankommer, medverka till före­ kommande av ohälsa och olycksfall i arbetet. Vidare föreskrives skyldig­ het för arbetsgivare och arbetstagare att i samverkan söka skapa och vid­ makthålla ett på lämpligt sätt organiserat skyddsarbete (5 §). För att tillsynsorganen skola få kännedom om nytillkomna arbetsställen stadgas anmälningsskyldighet för arbetsgivare (8 §). De särskilda b e s t ä m melserna till förebyggande av ohälsa och olycksfall i arbete (9—25 §§) ha omarbetats och fullständigats i åtskilliga hänseenden. Därvid har kommittén ägnat sär­ skild uppmärksamhet åt de hygieniska förhållandena på arbetsplatserna. Obligatorisk förhandsgranskning föreskrives i fråga om förslag till nybygg­

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

nåd eller väsentlig om- eller tillbyggnad av arbetslokal eller personalrum. Arbetslokal inom särskilt riskfylld verksamhet skall icke få tagas i bruk, förrän den blivit godkänd. Anmälningsskyldighet stadgas för hyresvärd om upplåtelse av lokal för användning som arbetslokal eller personalrum samt för arbetsgivare bland annat då arbetslokal tages i bruk för annat slag av verksamhet än den tidigare använts till. I fråga om anordnande och beskaffenhet av arbetslokaler och personalrum innehåller förslaget ett stort antal detaljföreskrifter. Det må nämnas, att utom i vissa undantags­ fall särskilt tillstånd skall erfordras för förläggande av arbetslokal under jord eller i berg eller till plats i byggnad, där dagsbelysning icke finnes. Såsom tidigare berörts skola föreskrifterna om lokaler icke äga tillämp­ ning å jordbruket. Beträffande raster föreslås skärpta bestämmelser. Arbetstagare, som sysselsättes i arbete av ihållande eller särskilt påfrestande art, t. ex. arbete vid löpande band, skall utöver raster åtnjuta erforderligt antal arbetspauser. Föreskriften om ledighet för nattvila har omarbetats. Enligt kom­ mitténs mening bör arbete icke få bedrivas nattetid utan att godtagbara skäl föreligga därtill. Kommittén föreslår därför att beträffande annat arbete än sådant, som på grund av sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste bedrivas jämväl nattetid, föreskrives att arbetstagare skall erhålla ledighet för nattvila och att tiden mellan kloc­ kan 23 och 5 skall ingå i denna ledighet. Då emellertid arbete på natten i vissa fall kan vara påkallat även om icke något av nyssnämnda skäl föreligger, skall arbetsrådet äga att efter prövning i varje särskilt fall medgiva dispens från förbudet mot nattarbete. Förbudet skall ej gälla befattnings­ havare i överordnad ställning. Den Kungl. Maj :t nu tillkommande befogenheten att föreskriva villkor för eller meddela förbud mot minderårigas eller kvinnors användande till synnerligen farliga arbeten föreslås utsträckt att omfatta även manliga arbetstagare över 18 år.

Förslagets särskilda bestämmelser rörande minderåri­ gas användande i arbete innebära åtskilliga ändringar i förhål­ lande till vad som nu gäller. Minimiåldern för minderårigs användande till arbete höjes från 13 till 14 år. Liksom hittills skall emellertid föreskrif­ ten om minimiålder icke gälla för jordbruket med osjälvständiga binäringar. Åldersgränsen för minderårigs sysselsättande i industriellt och därmed lik­ ställt arbete fastställes till 15 år i stället för såsom nu 14 år. Denna högre minimiålder skall tillämpas även beträffande arbete i grustag, hotell, restau­ ranger och kaféer. Till arbete under jord i gruva eller stenbrott eller å annan liknande arbetsplats, t. ex. tunnelbygge, skall minderårig icke få användas. Liksom för närvarande skall dispens från åldersbestämmelserna kunna medgivas (26 och 27 §§).

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 41

Tillämpningsområdet för bestämmelserna om läkarundersökning före an­ ställning och årlig läkarbesiktning under anställning föreslås utsträckt att med vissa undantag omfatta alla minderåriga arbetstagare, oberoende av i vilken verksamhet de sysselsättas. Jordbruket med osjälvständiga binä­ ringar undantages helt från dessa föreskrifter (36 §). Maximiarbetstiden för minderårig utgör enligt förslaget (30 §) inom jordbrukets binäringar, detaljhandeln, hotell, restauranger och kaféer 10 timmar av dygnet och 54 timmar i veckan samt inom annan verksamhet 9 timmar av dygnet och 48 timmar i veckan. Den speciella arbetstidsbegränsningen för minderåriga skall icke gälla beträffande det egentliga jordbruket. I särskilda fall skall utsträckning av arbetstiden kunna med­ givas. Om minderårig deltar i viss undervisning, skall arbetstiden begrän­ sas så, att den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden icke översti­ ger 10 timmar av dygnet eller 54 timmar i veckan. Ledigheten för nattvila (31 §) skall för alla minderåriga under 16 år omfatta tiden mellan klockan 19 och 6. För övriga minderåriga skall i ledigheten ingå tiden mellan kloc­ kan 23 (nu 22) och 5. Dispens från bestämmelserna om nattvila skall lik­ som hittills i viss utsträckning kunna lämnas. De särskilda föreskrifterna om minderårigs nattvila skola icke äga tillämpning å det egentliga jord­ bruket. Även i de särskilda bestämmelserna rörande kvinnors användande i arbete föreslås vissa ändringar. Sålunda skola före­ skrifterna om ledighet före och efter barnsbörd, vilka nu avse endast in­ dustriellt och därmed likställt arbete, i princip gälla inom all verksamhet, som omfattas av lagen. Beträffande längden av ledigheten före barnsbörd föreslås den ändringen, att varje kvinna, utan behovsprövning i det sär­ skilda fallet, skall äga rätt att uttaga ledighet under sex veckor före den beräknade nedkomsten (41 §). Förbudet mot kvinnas användande till nattarbete å större arbetsställen inom hantverk och industri skall enligt förslaget utvidgas att gälla alla arbetsställen inom dessa verksamhetsområden. Å andra sidan inskränkes den tid förbudet omfattar till tiden mellan klockan 23 (nu 22) och 5. Vidare föreslås att föreskriften om att nattvilan skall omfatta minst 11 timmar i följd slopas samt att nattarbetsförbudet upphäves beträffande kvinna i överordnad ställning. Slutligen vidgas möjligheten att erhålla dis­ pens från förbudet mot nattarbete (42 §). Bestämmelserna om skyddsombud och säkerhetskommitt é e r ha kompletterats i flera avseenden. Sålunda föreslås, att skydds­ ombud i regel skola utses vid varje arbetsställe, där regelbundet minst 5 arbetstagare sysselsättas, och att säkerhetskommitté skall tillsättas vid arbetsställe med i regel minst 100 arbetstagare. Enligt huvudregeln skall liksom enligt gällande lag skyddsombud vara arbetstagare vid arbetsstället,

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

men arbetsrådet skall under vissa förutsättningar kunna bevilja undantag härifrån och medgiva lokal organisation rätt att utse skyddsombud för flera arbetsställen a viss ort. Skyddsombudens ställning stärkes genom en före­ skrift att ombud icke på grund av sitt uppdrag får tillskyndas försämrade arbetsförhållanden eller arbetsvillkor. Om detta stadgande åsidosättes eller skyddsombud hindras att fullgöra sina uppgifter, inträder skadeståndsskyldighet. Består trakasseringsåtgärd mot skyddsombud i uppsägning av arbetsavtal, blir uppsägningen ogiltig. Mål mot arbetsgivare i anledning avåtgärd mot skyddsombud skall anhängiggöras vid arbetsdomstolen, såvida ej i kollektiv-avtal bestämts att det skall handläggas i särskild ordning. Skyddsombud skall av arbetsgivaren äga åtnjuta ersättning för arbetsför­ tjänst, som han går miste om genom deltagande i vissa förrättningar eller undersökningar. Skyldigheten för tillsynsorgan att vid inspektion eller an­ nan förrättning å arbetsställe träda i förbindelse med skyddsombud ut­ vidgas. Bestämmelser av nu angivet innehåll ha upptagits i förslagets 44, 69 och 73 §§.

Såsom tidigare framhållits förutsättes i allmänhet ett förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare för att lagen skall vara tillämplig. Förslaget innehåller emellertid även en del allmängiltiga föreskrifter (45 och 46 §§). I gällande lag finnes ett stadgande av denna art, enligt vilket tillverkare, försäljare och upplåtare av maskiner och andra tek­ niska anordningar skola vidtaga vissa åtgärder till skydd för den som skall använda anordningen. Enligt förslaget skall sådan tillverkare, försäljare eller upplåtare utöver vad som nu åligger honom vara pliktig bl. a. att tillhandahålla erforderliga föreskrifter för anordningens använd­ ning och skötsel. Vidare stadgas skyldighet för den som yrkesmässigt utför installation av maskin eller annan anordning för arbetes bedrivande att tillse att föreskrivna skyddsanordningar uppsättas och att för installationen i övrigt gällande föreskrifter iakttagas. Då en maskin eller annan anord­ ning, som enligt lagens föreskrifter vid avlämnandet skall vara försedd med skydd, begagnas i arbete, varå lagen i övrigt icke äger tillämpning, skall det enligt förslaget åligga brukaren att tillse att anordningen är för­ sedd med föreskrivna skydd. Ha särskilda föreskrifter meddelats rörande anordningens användning och skötsel, skall brukaren därjämte vara pliktig att iaktta dessa. Genom nya allmängiltiga bestämmelser införes skyldighet för tillverkare eller försäljare av eldfarligt, explosivt, giftigt eller eljest far­ ligt ämne eller material att vid leverans tillhandahålla erforderliga skydds­ föreskrifter rörande ämnets eller materialets handhavande och förvaring sarnt tillse att det är försett med föreskriven märkning eller påskrift. Beträffande hälsofarligt ämne skall dessutom lämnas uppgift om ämnets sammansättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 43

I fråga om organisationen av tillsynen å lagens efter­ levnad föreslås betydande ändringar, överinseendet och ledningen avtillsynen skall såsom redan nämnts ankomma på arbelsrådet, som övertar de uppgifter vilka nu åvila riksförsäkringsanstalten i dess egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet. Detta förutsätter en väsentlig utbygg­ nad av det nuvarande arbetsrådet; bland annat föreslås att riksförsäkringsanstaltens arbetarskyddsbyrå, sprängämnesinspektionen samt yrkeshygieniska avdelningen vid statens institut för folkhälsan överflyttas till arbets­ rådet. Tillsynspersonalen vid yrkesinspektionen, i förslaget benämnd arbetsinspektionen, föreslås betydligt utökad, bland annat med två nya grup­ per av befattningshavare, nämligen yrkesläkare och socialinspektörer. De senare skola handha de uppgifter, som för närvarande närmast åvila den kvinnliga yrkesinspektionen. För varje arbetsinspektionsdistrikt skall så­ som distriktschef utses en yrkesinspektör, yrkesläkare eller socialinspektör. Tillsynen vid gruvor och stenbrott, vilken nu utövas av bergmästarna, skall ankomma på särskilda gruvinspektörer. Den kommunala tillsynen föreslås skola begränsas till sådana kommuner, där särskild hälsovårdsnämnd fin­ nes, och ankomma endast på särskilt utsedda tillsynsmän. I bestämmelserna om tvångsmedel för genomförande av lagens föreskrifter (57—59 §§) föreslås följande ändringar. Om arbetsgivare underlåter att efterkomma anmaning om vidtagande av viss skyddsåtgärd, skall distriktschef eller arbetsrådet äga förelägga honom vite. Befogenhet att vid synnerlig fara för arbetstagares liv eller hälsa meddela omedelbart ikraftträdande förbud utan arbetsgivarens hörande skall till­ komma icke endast arbetsrådet utan även distriktschef. Om minderårig ej undergått föreskriven läkarbesiktning, skall arbetsgivaren kunna förbjudas att använda den minderårige i arbete. Förbud skall vidare kunna meddelas för tryggande av efterlevnaden av de tidigare omnämnda bestämmelserna om vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare av farligt ämne eller material samt för installatör och brukare av maskin eller annan anordning för arbetes bedrivande. Stadgandena om vite och förbud skola äga tillämp­ ning även å verksamhet som bedrives av staten med allenast den avvikelsen alt sådan åtgärd icke skall få vidtagas av distriktschef utan endast av ar­ betsrådet. Ansvarsbestämmelserna ha utbyggts bland annat med sladganden om straff för lämnande av oriktig uppgift om vidtagen skyddsåt­ gärd och för underlåtenhet från arbetstagares sida att följa skyddsföreskrift, som meddelats i eller med stöd av lagen. Vid arbetsrådets slutliga handläggning av ärenden rörande tillämpningen av lagen eller med stöd av densamma meddelad föreskrift skola represen­ tanter för arbetsgivare och arbetstagare deltaga i den omfattning och den

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ordning Kungl. Maj :t förordnar. Arbetsrådets beslut i vissa ärenden skall ej få överklagas.

Förslaget innehåller åtskilliga övergångsbestämmelser bland annat beträffande anmälan av verksamhet, användande av lokal under jord, anordnande av personalrum, nattarbete samt användande av minderåriga till arbete.

Kommitténs förslag till ny arbetarskyddslag är i stort sett enhälligt. Två reservationer ha emellertid anförts. I den ena uttalar herr Löfvan­ der att enligt hans mening arbete vid jordbruket eller dess binäringar borde undantagas från den föreslagna lagens tillämpningsområde och en särskild arbetarskyddslag efter förnyad utredning utarbetas för jordbruket jämte binäringar. I den andra reservationen framhålla herrar Hallman och Söder­ bäck, att de icke ansåge sig ha möjlighet att taga ståndpunkt till de i be­ tänkandet berörda organisatoriska frågorna, innan fullständig utredning förelåge rörande de spörsmål, som uppstode i samband med den föreslagna omorganisationen.

Allmänna synpunkter i yttrandena över kommittéförslaget.

I yttrandena vitsordas nästan undantagslöst att en allmän översyn och modernisering av arbetarskyddslagstiftningen är behövlig. Endast handels­ kammaren i Göteborg är av annan mening och framhåller att den väsent­ liga frågan borde vara, huruvida man genom en ny och skärpt arbetar­ skyddslag kunde uppnå bättre förhållanden på arbetsplatserna med färre olyckor och sjukdomsfall än som kunde ske på frivillighetens väg inom ramen för gällande lag. Det syntes icke handelskammaren sannolikt att så vore förhållandet. Det sakliga innehållet i kommitténs förslag har i stort sett rönt gillande i de flesta yttrandena. Sålunda uttalar socialstyrelsen att man på det hela taget hade skäl att med tillfredsställelse hälsa förslagets sakliga innehåll. Statens institut för folkhälsan anser förslaget innebära ett framsteg på vik­ tiga områden inom yrkeshygienen. Läkarförbundet betecknar förslaget som ett glädjande framsteg, särskilt med hänsyn till att kommittén på ett på­ tagligt sätt beaktat den moderna ståndpunkten att förebyggande av ohälsa vore en ännu betydelsefullare uppgift än den rena olycksfallsprofylaxen. Förste provinsialläkarnas förening framhåller att förslaget kunde beräknas komma att väsentligt förbättra de sanitära förhållandena på arbetsplatserna. Tjänstemännens centralorganisation säger sig vilja instämma i kommitténs allmänna uppläggning av arbetarskyddet, enligt vilken de arbetshygieniska åtgärderna satts i förgrunden. Landsorganisationen uttalar att förslaget i stort sett vore tillfredsstäl­ lande ur arbetarsynpunkt. Ett genomförande av detsamma skulle utgöra

Kungl. Maj:ts proposition in- 298. 45

ett stort arbetsrättsligt och socialpolitiskt framsteg. Det kunde emellertid icke nog starkt understrykas att om den nya lagen bättre än den gamla skulle kunna motsvara sitt syfte, detta trots allt icke i första hand vore beroende av de materiella reglernas innehåll utan av inspektionsorganens personal- och befogenhetsutrustning samt de enskilda befattningshavarnas intresse, skicklighet och auktoritet. Organisationen anför vidare följande. Att kampen mot yrkesfarorna för sin framgång är väsentligt beroende av arbetsinspektionens effektivisering är ett omdöme som i huvudsak äger giltighet beträffande yrkesfaror som kunna förebyggas genom teknisk prevention. I fråga om faror som undandraga sig sådan prevention därför^ att de bero av oförstånd, ovarsamhet eller andra subjektiva orsaker, måste huvudansvaret alltjämt ligga på den lokala säkerhetstjänsten, alltså på den för varje arbetsställe organiserade samverkan mellan arbetsgivare, arbets­ ledare och arbetare. Denna allmänna erinran är i förevarande samman­ hang på sin plats. Den är uttryck för en dyrköpt erfarenhet av lagstift­ ningens ineffektivitet i fråga om just dessa yrkesfaror. Olycksfallsfrekvensens skrämmande stegring under senare tid kan väl återföras på brister i såväl lagstiftningen som i den statliga och kommunala tillsynsorganisationen. Men det är angeläget för arbetsmarknadens parter att fasthålla för sig att en icke oväsentlig del av skulden är att tillskriva den kallsinniga och passiva inställning till säkerhetstjänsten som de tyvärr alltför ofta lagt i dagen. Det vore oförsvarligt om de hemfölle åt illusionen att den digra kodex av lagregler och anvisningar som kommittén åstadkommit skulle tillåta någon avprutning av anspråken på deras självverksamhet och själv­ ansvar. I en del i huvudsak tillstyrkande yttranden ha vissa principiella erin­ ringar riktats mot förslaget. Därvid har man särskilt påtalat, att förslaget utmärktes av en tendens att byråkratise ra arbetarskyd­ det. Svenska arbetsgivareföreningen — som finner det fullt förståeligt att förslaget innefattade vissa skärpningar i förhållande till gällande lag framhåller sålunda att förslaget medförde fara för en byråkratisering av arbetarskyddet på grund av att det innehölle ett stort antal detaljbestämmelser, att avgörandet av åtskilligt fler detaljfrågor än tidigare lagts i myn­ digheternas hand och att anmälningsskyldighet stipulerats i åtskilliga av­ seenden, vartill motsvarighet f. n. saknades. Detta förhållande strede helt mot den tendens som på senare år i allt högre grad gjort sig gällande, näm­ ligen att arbetsgivare och arbetare ute på arbetsplatserna nedlade ett stort frivilligt arbete för arbetarskyddets effektivisering. I förslaget uttalades visserligen en uppskattning av detta arbete, men i sak vore hela förslagets uppläggning ägnad att försvåra och förminska betydelsen av detta frivil­ liga arbete. Liknande synpunkter uttalas av handelns arbetsgivareorgani­ sation, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, lantarbetsgivareför­ eningen, kemiska industrikontoret, handelskammaren i Göteborg och samarbetskommittén för byggnadsfrågor.

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 21)8.

I åtskilliga yttranden göres gällande att vissa bestämmelser i förslaget —särskilt föreskrifterna om anmälningsskyldighet i fråga om verksamhet och lokaler samt om förhandsgranskning av byggnadsförslag — skulle föran­ leda skriveri-, expeditions- och registreringsarbete i orimligt stor omfatt­ ning och beröva det produktiva arbetet åtskillig arbetskraft utan motsva­ rande fördelar ur skyddssynpunkt. Icke minst syntes det vara angeläget att besinna vad dessa förslag skulle betyda i arbetsbelastning för tillsynsorganen själva. Man hade anledning befara att dessas viktigare uppgifter därigenom skulle bli eftersatta. Dylika synpunkter anföras bl. a. av vatten­ fallsstyrelsen, kommerskollegium, stadsförbundet och vissa handelskamrar. Några remissinstanser — däribland statens institut för folkhälsan, lantbruksstyrelsen, yrkesinspektörerna och vissa handelskamrar — anse för­ slaget utmärkas av en tendens till alltför stark centralisering, i det att av­ görandet av jämförelsevis obetydliga frågor i stor utsträckning tillkomme arbetsrådet.

Möjligheten att för närvarande förverkliga kom­ mitténs förslag i full utsträckning har ifrågasatts av me­ dicinalstyrelsen. Styrelsen uttalar att en långt fullständigare och allsidigare sjuk- och hälsovårdsorganisation än den nuvarande utgjorde en nödvändig förutsättning för förslagens genomförande. I sådant hänseende åsyftades bl. a. färdigutbyggandet av den civila tjänsteläkarorganisationen, av skolläkarvården och distriktsvården liksom av den allmänna hälsovårdens hjälpkrafter och det sociala kuratorsväsendet. Med hänsyn därtill funne sig styrelsen icke kunna förorda ett genomförande av kommitténs förslag i full omfattning. Detta uteslöte emellertid icke att styrelsen funne det mycket önskvärt att vissa särskilt angelägna reformer på området omedel­ bart vidtoges. Provinsialläkarföreningen finner en viss diffus slöja av önskedröm vila över betänkandet. Med rådande knappa tillgång på arbets­ kraft, inom vilken personalgrupp det än gällde, torde det inom den när­ maste tiden föreligga ringa utsikter till reformernas framgångsrika realise­ rande — möjligen till en utbyggnad etappvis. I

I flera yttranden yrkas att en särskild arbetarskyddslag upprättas för jordbruk och skogsbruk jämte binäringar. Denna ståndpunkt intages av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Västmanlands län, föreståndaren för statens maskin- och redskapsprovningsanstalter, lantbruksförbundet, lantarbetsgivareföreningen och Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening. Som skäl härför anföres att i en sådan lag större hänsyn kunde tagas till jordbrukets och skogsbrukets speciella föx-hållanden, varjämte man borde kunna erhålla en för arbetsgivare och arbetstagare på detta om­ råde mera överskådlig och lättfattlig lagtext. Lantbruksstyrelsen utvecklar sin mening på följande sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 47

Försöket att göra lagen tillämplig å jordbruket och dess icke självstän­ diga binäringar har föranlett att ett flertal bestämmelser måst givas ett relativt obestämt innehåll genom tillfogande av förbehåll, innebärande att bestämmelserna skola iakttagas »i den utsträckning, som i varje fall kan anses skälig» eller »i den utsträckning, som med hänsyn till förevarande omständigheter i varje särskilt fall skäligen kan påfordras» o. s. v. Här­ igenom kommer det att ställa sig vanskligt att- avgöra i vad mån en sådan bestämmelse i visst fall äger tillämpning eller icke. Särskilt kommer det att bliva svårt för jordbrukarna och deras arbetstagare, av vilka många ha föga vana vid läsning av lagtext, att tolka lagens innebörd i avseende å de skyldigheter och rättigheter, som åläggas dem. En sådan oklarhet kan för­ väntas komma att föranleda tvister såväl mellan arbetsgivare och arbets­ tagare som mellan dessa och tillsynsorganen. Såvitt lantbruksstyrelsen kan finna, har det av kommittén verkställda försöket att på nämnda sätt vidga lagens tillämpningsområde visat, att lagtexten blir alltför omfattande och tillika oklar och svåröverskådlig, om den skall avpassas för tillämpning även å jordbruket. I likhet med reservanten inom kommittén herr Löfvander får lantbruksstyrelsen därför bestämt påyrka, att en särskild arbetar­ skyddslag uppgöres för jordbruk och skogsbruk jämte binäringar.

Skogsstyrelsen är däremot av den uppfattningen att de modifikationer i fråga om arbetarskyddet, som kunde erfordras för skogsbrukets vidkom­ mande, endast i mindre utsträckning torde behöva ske genom införande av särskilda bestämmelser i lagen. Det torde i många fall visa sig lämpligare att genom en smidig lagtillämpning beakta de särskilda, ofta från plats till plats växlande förhållandena vid skogsarbete.

Kritik in o t att i förslaget upptagits bestämmelser vilka åsyftade att skyd da även andra än arbetsta­ gare och därmed likställda — nämligen de allmängiltiga stadgandena i 45 och 46 §§ rörande tillverkare, försäljare och installatörer in. fl. — har framförts av kommerskollegium, som anser detta förhållande inne­ bära att arbetarskyddslagen skulle bli tillämplig på ett vidsträckt område vilket icke hade något med arbetarskydd att göra. 1 den mån dessa stadganden icke avsåge arbetsställe, som enligt 1 § fölle under lagen, torde de icke ha sin plats i arbetarskyddslagen. De syntes i stället mera vara att jämföra med andra bestämmelser som åsyftade att trygga allmänheten mot andras ovarsamhet eller andra anledningar till olycksfall. Ifrågavarande paragrafer syntes därför böra utgå, dock borde, intill dess allmängiltiga bestämmelser meddelats om förbud mot leverans av här avsedda anord­ ningar utan skydd, förbudet däremot kvarstå i arbetarskyddslagen, såvitt anginge arbetsplatser varå 1 § ägde tillämpning.

Den lagtekniska utfor in ningen a v förslaget kritise­ ras i åtskilliga yttranden. Sålunda anför socialstyrelsen, alt det framför allt kunde anmärkas att den föreslagna lagtexten med därvid fogade anvis­ ningar blivit alltför vidlyftig och otymplig. Därtill komme att bestäminel-

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

serna i åtskilliga fall erhållit en synnerligen vag avfattning. Särskilt före­ skrifterna i 11—17 §§ vore alltför detaljerade och av alltför obestämd av­ fattning för att lämpligen kunna intagas i en författning av lags karaktär. Paragrafernas uppställning och den rent språkliga utformningen avveke f. ö. i betydande grad från vad som hittills varit brukligt i svensk lagtext. Detsamma gällde den särskilda anordningen med till lagen fogade anvis­ ningar av lags karaktär. Dylika anvisningar hade hittills förekommit endast i undantagsfall, bl. a. i skatteförfattningarna, där det varit nödvän­ digt att utfärda synnerligen detaljerade föreskrifter i lagform. De före­ slagna anvisningarna vore därjämte av synnerligen varierande beskaffen­ het. Styrelsen ifrågasatte, om det icke vore lyckligare att i lag fixera endast de grundläggande föreskrifterna och upptaga detaljföreskrifterna i en ad­ ministrativ författning, varjämte eventuellt chefsmyndigheten kunde be­ myndigas att inom vissa gränser utfärda bindande anvisningar. Vidare kunde anmärkas, att avgränsningen mot andra författningar i åtskilliga fall, t. ex. 11, 41 och 46 §§, icke ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Med hänsyn till det anförda förordade styrelsen att lagförslaget måtte under­ kastas en grundlig överarbetning. Även riksförsäkringsanstalten hemställer under åberopande av liknande synpunkter att förslaget måtte omarbetas. Genom att överflytta detaljföreskrifter till en i administrativ ordning ut­ färdad författning skulle man vidare vinna, att bestämmelserna lättare och med mindre tidsutdräkt kunde ändras och fullständigas med hänsyn tagen till den ständigt fortgående tekniska utvecklingen. Vattenfallsstyrelsen ut­ talar sig i samma riktning. Stockholms handelskammare anser, att lagen borde innehålla blott de grundläggande bestämmelserna och i fråga om direkta åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall innefatta alle­ nast arbetsgivares allmänna skyldigheter. Behovet av förtydligande detalj­ föreskrifter för särskilda områden syntes kunna tillgodoses genom i admi­ nistrativ ordning av Kungl. Maj :t eller arbetsrådet utfärdade bestämmel­ ser. Även järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län, lantbruksförbundet, lantarbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivare­ organisation och försäkringsbolagens förhandlingsorganisation anse anord­ ningen med särskilda anvisningar till lagtexten göra förslaget invecklat och svåröverskådligt. I några av dessa yttranden betonas att det verkade för­ virrande alt kommittén i motiveringen till en del anvisningar syntes göra avsteg från sitt principiella uttalande att anvisningarna skulle vara lika bindande som lagtexten. Jämväl åtskilliga andra remissinstanser ha den uppfattningen att för­ slaget är alltför detaljerat. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller att detta förhållande till följd av lagens vidsträckta tillämpningsområde med­ förde, att man finge bestämmelser som uppenbarligen icke kunde tillämpas inom vissa verksamhetsområden, vilket vore ägnat att minska respekten för lagen. Läkarförbundet befarar att detaljrikedomen skulle komma att

Kungi. Maj.ts proposition nr 298. 49

i viss mån klavbinda utvecklingen. Mångfalden av föreskrifter kunde vi­ dare ingiva såväl arbetsgivare som arbetstagare den uppfattningen, att la­ gens bestämmelser helt täckte de yrkeshygieniska och skyddstekniska om­ rådena och att ytterligare ej förutsedda och omnämnda åtgärder vore obefogade. Från några håll hävdas att den vaga avfattningen av åtskilliga bestäm­ melser kunde medföra rättsosäkerhet. I vissa yttranden, bl. a. det av lands­ organisationen avgivna, påtalas den rikliga förekomsten av till innebörden obestämda inskränkningar i lagens regler.

Beträffande k r i t i k e n mot särskilda bestämmelser i för­ slaget må följande nämnas. I en del yttranden göres gällande att det föreslagna tillämpningsområdet för lagen vore onödigt vidsträckt; bl. a. ifrågasättes att lämna det hemindustriella arbetet utanför arbetarskydds­ lagen. Bestämmelserna om anmälan av nya företag och om förhandsgransk­ ning av byggnadsförslag kritiseras, delvis ganska skarpt, i ett betydande antal yttranden. I fråga om nattarbete för vuxna arbetstagare motsätter man sig på arbetsgivarhåll en skärpning av den nuvarande bestämmelsen, under det att landsorganisationen vill gå längre än kommittén och anser att nattarbete i intet fall borde få bedrivas utan dispens av arbetsrådet. Ganska delade meningar komma till uttryck i frågan om minimiåldern för minderårigs användande till arbete. I ett flertal yttranden yrkas kraftigare begränsning av minderårigs arbetstid än kommittén föreslagit. Åtskilliga remissinstanser motsätta sig förslaget att befogenhet att meddela vitesföre­ läggande skulle tillkomma distriktschef. Kommitténs förslag att vitesföre­ läggande och förbud skulle kunna meddelas även i fråga om verksamhet som bedrives av staten har jämväl mött erinringar. En närmare redogörelse för vad yttrandena i dessa och andra hänseenden innehålla kommer att lämnas i samband med behandlingen i det följande av särskilda avsnitt av kommitténs förslag.

Departementschefen.

Efter hand som den industriella och sociala utvecklingen fortskridit har behovet av särskilda åtgärder för att skydda den mänskliga arbetskraften mot de faror i form av ohälsa och olycksfall, som arbetet kan medföra, framträtt med allt större styrka. Sedan vår första egentliga arbetarskydds­ lag, 1889 års s. k. yrkesfarelag, år 1912 ersatts av den ännu gällande lagen om arbetarskydd, har industrialiseringen och mekaniseringen av arbetet fortsatt i raskt tempo. Tid efter annan ha också ändringar vidtagits i arbetarskyddslagstiftningen, delvis av ganska omfattande karaktär. Den tid som förflutit sedan lagens tillkomst synes emellertid i och för sig vara anledning nog att till övervägande upptaga frågan om en allmän revision av lagen. t Ilihang till riksdagens protokoll 19)8. 1 samt. Nr 298.

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 2f)S.

Den på senare år starkt stegrade frekvensen av olycks- och sjukdomsfall i arbete synes också motivera en intensifiering av den förebyggande verk­ samhet, som arbetarskyddet innefattar. Det av 1938 års arbetarskyddskommitté framlagda förslaget till ny ar­ betarskyddslag bygger vidare på den grund som 1912 års lag erbjuder. För­ slaget innefattar väsentliga utvidgningar och skärpningar av lagens bestäm­ melser. I stort sett har förslaget mötts med välvilja vid remissbehandlingen, om än i fråga om förslagets detaljer åtskillig kritik riktats mot detsamma. Behovet av en revision av arbetarskyddslagstiftningen har emellertid så gott som undantagslöst vitsordats i yttrandena. För egen del finner jag, i anslutning till vad jag i det föregående anfört, en revision av arbetarskydds­ lagen i utvidgande och skärpande riktning påkallad. De allmänna synpunk­ ter kommittén anfört rörande riktlinjerna för en sådan revision kan jag i stort sett ansluta mig till. Jag vill emellertid redan här anmärka, att jag i vissa avseenden hyser starka betänkligheter mot att i lagstiftningen införa så vittsyftande bestämmelser som kommittén i en del fall föreslagit. Kommittén har betonat att även om förslaget förutsatte en mera utsträckt tillämpning än vad lagstiftningen nu har därav icke följde, att den före­ slagna lagstiftningens samtliga bestämmelser skulle äga tillämpning under alla förhållanden. En del av de föreslagna bestämmelserna ha sålunda re­ dan genom sin innebörd och avfattning erhållit begränsad giltighet och andra ha helt undantagits från tillämpning å vissa slag av verksamhet. Det ligger vidare i sakens natur, att arbetarskyddet, som spänner över hela pro­ duktionslivets område, icke låter insnöra sig i allmängiltiga regler. Ett vid­ sträckt utrymme måste lämnas åt skälighetssynpunkter vid avgörande av vad som i det enskilda fallet är lämpligt och möjligt att åstadkomma. Hur lagstiftningen i det särskilda fallet skall tillämpas vid arbetarskyddets praktiska utformning blir därför i väsentlig grad beroende av tillsynsorganens verksamhet och de berörda parternas egna åtgöranden. Utan en aktiv medverkan från arbetsgivare och arbetare och utan en effektiv tillsyn blir även den bästa arbetarskyddslag en lag på papperet. Det är vid sådant för­ hållande glädjande att kunna konstatera, att förståelsen och intresset för ett rationellt och effektivt arbetarskydd på senare tid vuxit sig allt starkare hos arbetsmarknadens parter samt att värdet av att arbetet, även om det i och för sig icke är förenat med särskilda vådor, bedrives under så sunda och betryggande förhållanden som möjligt alltmera erkänts. Alltjämt torde dock åtskilligt återstå att göra. Jag vill här i anslutning till vad landsorga­ nisationen anfört framhålla angelägenheten av att arbetsmarknadens par­ ter göra klart för sig att, om syftet med arbetarskyddslagstiftningen skall vinnas, stora anspråk ställas på deras självverksamhet och självansvar. Ett väl lett och organiserat lokalt skyddsarbete ute på arbetsplatserna samt en utökad propaganda- och upplysningsverksamhet är enligt min uppfatt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 51

ning av största betydelse för uppnåendet av sunda och trygga arbetsförhål­ landen. Härutöver krävs emellertid en intensifiering av tillsynsverksamhe­ ten, icke minst för att bereda arbetsgivare och arbetstagare möjlig­ heter att vid det lokala skyddsarbetet tillgodogöra sig den sakkun­ skap på arbetarskyddets område, som tillsynsorganen representera. Arbetarskyddskommittén har föreslagit en mycket betydande utökning av tillsynsorganen. Av skäl, som jag i annat sammanhang skall när­ mare utveckla, har jag icke funnit det möjligt att för närvarande ut­ bygga organisationen i den omfattning som skulle ha varit önskvärd. Bl. a. av denna anledning har jag funnit vissa av kommittén föreslagna utvidg­ ningar av den gällande lagstiftningen icke lämpligen böra realiseras för närvarande. De av kommittén föreslagna bestämmelserna om anmälnings­ skyldighet och obligatorisk förhandsgranskning av arbetslokaler, vilka skulle föranleda en betydande registrerings- och granskningsverksamhet, har jag sålunda funnit icke böra genomföras annat än i begränsad omfattning. Den effektivisering och förbättring av tillsynsverksamheten, som en utökad or­ ganisation möjliggör, bör enligt min mening i första hand inriktas på att åstadkomma sundare och säkrare arbetsförhållanden inom sådana verk­ samhetsgrenar, där behovet av särskilda åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete är mera framträdande. Härtill kommer att de ifråga­ satta åtgärderna skulle kunna bidraga till en icke önskvärd byråkratisering av arbetarskyddet. Av liknande skäl som de nyss anförda har det synts mig för närvarande icke finnas anledning att under lagstiftningen inbegripa även den statliga och kommunala förvaltningsverksamheten, som hittills fallit utanför arbetarskyddslagstiftningens tillämpningsområde. Vad åter angår lagens till­ lämplighet på jordbruket finner jag det angeläget att arbetstagarna inom denna näringsgren så långt detta är möjligt jämställas med andra arbetstagargrupper. Jag har därför på denna punkt funnit mig böra i allt väsent­ ligt godtaga kommitténs förslag. Även i övrigt torde i huvudsaklig över­ ensstämmelse med vad kommittén ansett den nya lagen i vissa avseenden böra få ett vidgat tillämpningsområde. Jag är dock icke beredd att göra lagen tillämplig å hemindustrielit arbete. Ej heller har jag kunnat i allo ansluta mig till förslaget i vad detta angår föreskrifter, vilka skola äga tilllämpning även utanför förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. I princip har jag emellertid intet att invända mot att sådana föreskrifter liksom hittills upptagas i arbetarskyddslagstiftningen. En närmare utveckling av min ståndpunkt i nu nämnda hänseenden lik­ som i fråga om vad kommittén i övrigt föreslagit kommer att lämnas i det följande. 1 detta sammanhang vill jag emellertid till övervägande upptaga det i flera yttranden behandlade spörsmålet om den författningsmässiga ut­ formningen av arbetarskyddslagstiftningen.

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Den nuvarande arbetarskyddslagen har tillkommit genom en samman­ slagning och utbyggnad av två äldre lagverk, nämligen 1889 års yrkesfarelag samt 1900 års lag angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke. Den innehåller åtskilliga bestämmelser, som icke kunna anses vara av civillags karaktär, utan närmast utgöra administrativa tillämpningsföreskrifter. I än högre grad är detta fallet med det förslag till ny arbetarskyddslag, som arbetarskyddskommittén framlagt. Genom den samtidigt väsentligt utökade omfattningen och specificeringen har lag­ förslaget därjämte kommit att bli av betydande omfattning. Kommittén har i angivet syfte att underlätta förståelsen av lagtexten samt giva en när­ mare belysning av densamma till själva lagtexten fogat särskilda anvis­ ningar, vilka enligt vad kommittén uttalat skola anses vara lika bindande som lagbestämmelserna. I åtskilliga yttranden ha erinringar gjorts mot den utformning författ­ ningsbestämmelserna sålunda erhållit. Den kritik som i denna del riktats mot förslaget synes mig tungt vägande. Vad till en början angår förslaget att komplettera lagtexten med anvisningar har denna metod i svensk lag­ stiftning hittills brukats endast i skatteförfattningar. Jag är för min del icke beredd att förorda dess användande i fråga om en författning av civil­ lags natur. I likhet med vissa av remissinstanserna finner jag vidare syste­ met med anvisningar icke ägnat att nämnvärt underlätta förståelsen av lag­ texten. På det sätt anvisningarna utformats av kommittén innehålla de vidare å ena sidan bestämmelser som otvivelaktigt äro av den vikt, att de böra ha sin plats i själva lagtexten, och å andra sidan föreskrifter, som när­ mast kunna karakteriseras som motivuttalanden. Huvudparten av vad an­ visningarna innehålla är sålunda till största delen sådant, som, därest det överhuvud skall erhålla plats i en författning, bör regleras i administrativ ordning. Såsom nyss framhållits gäller detta även om en del i den nuva­ rande arbetarskyddslagen förekommande bestämmelser, vilka ha sin mot­ svarighet i kommittéförslaget. Jag vill härvid erinra om att redan vid till­ komsten av 1912 års arbetarskyddslag vissa antydningar härom gjordes. Såsom jag tidigare framhållit ligger det i sakens natur att ett stort antal bestämmelser i arbetarskyddslagstiftningen måste få en relativt vag och obestämd utformning såväl med hänsyn därtill att bestämmelserna skola gälla för ett stort antal skilda verksamhetsgrenar som ock därför att tilllämpningen bör kunna anpassas efter de från tid till annan ändrade för­ hållanden, varunder arbete bedrives. Med hänsyn härtill synas mig starka skäl tala för att i själva lagen upptaga endast grunderna för arbetar­ skyddets utformning ävensom de rent civillagsmässiga föreskrifter som ingå i regleringen av arbetarskyddet. Den exemplifiering av skyddsåtgärder, som upptages i den nuvarande lagen och i starkt utvidgad form återfinnes i arbetarskyddskommitténs förslag, bör däremot enligt min mening i huvud­ sak utgå ur lagtexten. Bestämmelser av dylikt slag böra i stället utfärdas

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 53

i administrativ ordning såsom en allmän tillämpningskungörelse till lagen. En sådan tillämpningskungörelse kan givas väsentligt fylligare avfattning än vad som kan anses lämpligt i fråga om en författning av civillags karak­ tär. Till kungörelsen torde med fördel kunna överflyttas detaljföreskrifter i vissa ämnen, exempelvis angående utfärdande av arbetsbok för minder­ åriga m. in. Den här ifrågasatta metoden innebär i själva verket endast en annan utformning av den tankegång, som torde ha legat bakom arbetarskyddskommitténs förslag att till lagtexten foga särskilda anvisningar. Skillnaden blir den att enligt vad jag förordar utfärdandet av tillämpnings­ föreskrifter inom de gränser som lagstiftningen uppdrager skall ankomma på Kungl. Maj :t, medan enligt arbetarskyddskommitténs förslag hela författningskomplexet skulle erhålla civillags karaktär. Uppenbarligen måste det förra förfaringssättet medföra att av utvecklingen påkallade ändringar och kompletteringar av de mera tekniskt betonade avsnitten av författningskornplexen lättare och smidigare kunna genomföras. Av dessa skäl vill jag föreslå att den föreliggande lagstiftningsfrågan löses så, att i en författning av civillags karaktär upptagas de grundläg­ gande föreskrifterna om arbetarskyddet, medan det överlåtes åt Kungl. Maj :t att utfärda tillämpningsföreskrifter till lagen. Härutöver bör det givet­ vis såsom hittills ankomma på det centrala tillsynsorganet att meddela er­ forderliga råd och anvisningar till ledning vid lagens tillämpning. Med denna lösning av frågan om arbetarskyddets lagtekniska reglering torde de 'skäl som anförts till stöd för utfärdandet av en särskild arbetar­ skyddslag för jordbruket och dess binäringar väsentligen förlora sin bär­ kraft. Av betydelse i detta sammanhang är emellertid jämväl frågan vilka av de föreslagna bestämmelserna som skola gälla för jordbruket. Jag åter­ kommer till detta spörsmål i det följande. I enlighet med det anförda har på grundval av kommittéförslaget och de däröver avgivna yttrandena inom socialdepartementet utarbetats ett för­ slag till ny arbetarskyddslag som avses skola kompletteras av en kungörelse med allmänna tillämpningsföreskrifter till lagen. I det följande skall under särskilda avsnitt en redogörelse lämnas för de viktigare av de frågor som beröras av kommitténs förslag samt den omfattning i vilken dessa ansetts kräva reglering i lag. Innan jag övergår till en sådan redogörelse vill jag nämna att frågan om en ändrad organisation av tillsynen å arbetarskyddslagstiftningen anmäles av mig i annat sammanhang. Jag ämnar därvid föreslå att, i huvud­ saklig överensstämmelse med kommitténs förslag, den centrala ledningen av tillsynsverksamheten anförtros ett nytt ämbetsverk, som skall övertaga jämväl det nuvarande arbetsrådets funktioner. För detta nya ämbetsverk föreslår jag benämningen arbetarskyddsstyrelsen. Kommitténs förslag att utbyta benämningen yrkesinspektionen mot arbetsinspektionen har jag ej funnit anledning godtaga. Vad angår organisationen av yrkesinspektionen

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

föreslår jag att varje inspektionsdistrikt skall liksom för närvarande stå under ledning av en yrkesinspektör, som till sitt förfogande har underord­ nad personal. De befogenheter som enligt kommitténs förslag lagts i distriktschefs hand böra sålunda ankomma på yrkesinspektören. Vidare föreslås, att kommunala tillsynsorgan såsom hittills skola finnas i alla kom­ muner.

II. Särskilda frågor.

Arbetarskyddslagens tillämpningsområde. Gällande lag.

Arbetarskyddslagen äger i princip tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, vari arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning, även­ som å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt sär­ skilt arbetsföretag, vari arbetare användes på sådant sätt (1 § första styc­ ket). Såsom arbetare anses enligt lagen envar, som utför arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne vara att anse som självständig före­ tagare (2 §). Angående praxis vid tolkningen av det nu återgivna stadgandet om tilllämpningsområdet anför kommittén bl. a. följande. Vid tillämpningen av arbetarskyddslagen har stundom uppkommit fråga, huruvida en verksamhet är att anse som rörelse eller särskilt arbetsföretag i lagens mening. Detta har särskilt varit fallet beträffande sådan verksamhet, som bedrives av staten eller kommun. Om dylik verksamhet varit att hän­ föra till rörelse, har den ansetts inbegripen under lagen. Men även i andra fall, då en verksamhet, som i allmänhet ansetts böra falla under lagen, ut­ övats av staten eller kommun, har lagen som regel ansetts vara tillämplig. Således gäller lagen beträffande sådan verksamhet, som utövas av exempel­ vis statens järnvägar, statens vattenfallsverk, telegrafverket, kommunala bad-, fattigvårds- och sjukvårdsinrättningar samt elektricitets-, gas- och vattenledningsverk. Sådan statens verksamhet, som avser allmän förvaltning och rättskipning, d. v. s. den egentliga tjänstemannaverksamheten, har däremot icke inbegri­ pits under lagen. Som exempel på dylik verksamhet kan nämnas rättsväsen, fångvård, skatteväsen, tulltjänst, lantmäteriväsen och den egentliga militär­ tjänsten. Ej heller har lagen ansetts gälla i fråga om sådan kommunal verk­ samhet, som utövas av exempelvis brand- och polisväsen, förvaltnings-, skatte- eller andra liknande myndigheter.

Kommittén anför därjämte följande. Vad beträffar militär verksamhet är gällande arbetarskyddslag tillämplig på allt sådant arbete, som utföres av civila arbetare, i den mån arbetet är hänförligt till rörelse eller särskilt arbetsföretag i lagens mening. Sålunda gäller lagen beträffande arbete, som utföres av civila arbetare vid försvars-

Kungl. Maj:tv proposition nr 298. 55

väsendets olika verkstäder och anstalter, såsom aminunitionsfabriker, krut­ bruk, gevärsfaktori, tyg-, signal- och flygverkstäder, örlogsvarv, snickeri-, skrädderi-, skoniakeri- och sadelmakeriverkstäder, bagerier, charkuterier, köks- och tvättinrättningar, värme- och ångcentraler, förråd, vedgårdar, sjukhus och marketenterier. Det arbete, som utföres av militär, civilmilitär och värnpliktig personal vid ifrågavarande verkstäder och anstalter av olika slag, anses däremot ej inbegripet under lagen. Med hänsyn till att lagens tillämpning är begränsad till att gälla rörelse och särskilt arbetsföretag fal­ ler ej heller den egentliga militärtjänsten under lagen. Lagen innehåller vissa inskränkningar i huvudregeln om tillämpnings­ området. Sålunda undantagas helt arbete, som utföres i arbetsgivarens hem eller eljest under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbets­ givaren att vaka över arbetets anordnande, arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, och arbete, som är att hänföra till skeppstjänst (1 § andra stycket). Vidare äger lagen beträffande arbete inom jordbruket tillämpning allenast i vad den åsyftar att förekomma olycksfall vid använ­ dande av maskinella hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare eller andra kärl under tryck, som genom explosion kunna förorsaka olycksfall (1 § tredje stycket). Slutligen föreskrives att lagen i fråga om arbete, som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete in. m., skall gälla allenast i vad den angår skydd mot annan skada än sådan som orsakas genom inverkan av röntgenstrålar eller radioaktivt ämne (1 § sista stycket). Lagens tillämpningsområde kan under vissa förutsättningar utvidgas ge­ nom beslut i administrativ ordning. Enligt 7 § 8 mom. äger nämligen Kungl. Maj:t, om arbete som icke är underkastat lagen och ej heller är att hänföra till skeppstjänst i visst fall bedrives under sådana förhållanden, att därmed sysselsatta personer uppenbarligen utsättas för allvarlig fara för olycksfall, förordna att lagen, i vad den åsyftar att förekomma olycksfall, i nödig om­ fattning skall tillämpas å arbetet. Tillika stadgas, att Kungl. Maj :t äger meddela de föreskrifter som kunna erfordras, då i sådant fall arbetare icke användes till arbete för arbetsgivares räkning. Såsom tidigare nämnts innehåller lagen vissa föreskrifter, som gälla även utanför det nu angivna tillämpningsområdet, nämligen angående tillverkare, försäljare och upplåtare av maskiner in. m. För dessa stadganden ävensom kommitténs förslag till nya bestämmelser av denna art kommer redogö­ relse att lämnas i ett senare sammanhang.

Kommitténs förslag. Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen för de av kommit­ tén anförda allmänna synpunkterna beträffande eu reform av arbetarskyddslagstiftningen har kommittén ansett, alt lagens tillämpningsområde i åtskilliga hänseenden borde utvidgas. Detta bar skett dels genom att huvud­ regeln gjorts vidsträcktare än den nuvarande, dels genom att vissa kalego-

5(5 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

rier vilka icke äro att anse som arbetstagare likställts med sådana och dels genom att vissa av de nuvarande undantagen från huvudregeln inskränkts.

Enligt huvudregeln i förslaget (1 § första stycket) skall lagen vara tillämplig å varje verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete för ar­ betsgivares räkning. De för tillämpningsområdets angivande nu använda ut­ trycken »rörelse» och »särskilt arbetsföretag» ha sålunda utbytts mot »verk­ samhet». Härigenom kommer den statliga och kommunala förvaltningsverk samheten, vilken hittills fallit utanför arbetarskyddslagen, att inbegripas under den föreslagna lagen. Ändringen motiveras med att arbetarskydds­ lagen borde bereda möjlighet att avhjälpa missförhållande med avseende å arbetets sundhet eller säkerhet, oavsett inom vilken verksamhet det förekomme. Beträffande innebörden av begreppet verksamhet uttalar kommit­ tén, att därunder inrymdes icke endast varje yrkesmässigt bedriven verk­ samhet utan jämväl annat slag av verksamhet eller arbete och detta även om verksamheten eller arbetet vore av relativt tillfällig natur.

Begreppet arbetstagare har i förslaget samma innebörd som begreppet ar­ betare i gällande lag (2 § a). Verksamhet, vari icke finnes någon arbets­ tagare, faller enligt huvudregeln utanför lagen. Emellertid föreslår kommit­ tén den utvidgningen, att lagen skall äga tillämpning å verksamhet, som två eller flera personer gemensamt bedriva utan att däri sysselsätta arbetstagare, s. k. kooperativ verksamhet (1 § g). Till stöd för förslaget anföres att yrkesinspek­ tionen vid skilda tillfällen påträffat missförhållanden inom verksamhet av denna art, särskilt beträffande vissa maskiner och ångpannor, och att del måste anses otillfredsställande att inspektionen i dylika fall icke kunde in­ gripa. Samma förhållande kunde visserligen inträffa beträffande verksam­ het, som bedreves av ensam person, men dylik verksamhet hade i regel icke samma omfattning som den här avsedda kooperativa verksamheten. Vidare vore i sistnämnda fall varje delägare beroende av meddelägares vilja för rättelse av missförhållande. Kommittén har emellertid ansett att lagen icke i sin helhet borde tilläm­ pas å verksamhet av ifrågavarande art utan endast i den begränsade om­ fattning som angives i anvisningarna till 1 § g). Bland de stadganden som icke skola gälla beträffande sådan verksamhet må nämnas bestämmelserna om raster, natt- och veckovila, om minderårigas och kvinnors användande i arbete samt om skyddsombud och säkerhetskommittéer. Kommittén före­ slår vidare att i lagen föreskrives, att delägarna skola fastställa, vem av dem som skall vara att anse såsom arbetsgivare i lagens mening samt att, om så ej skett, varje delägare skall vara ansvarig såsom arbetsgivare i förhål­ lande till den eller de andra. Om inom en verksamhet, vari arbetstagare sysselsättes och som alltså fal­ ler under lagen, arbete utföres även av annan än arbetstagare, gälla lagens

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 57

bestämmelser i princip icke beträffande den sistnämndes arbete. Kommittén föreslår emellertid, att vissa personer, vilka icke äro att hänföra till arbets­ tagare, vid lagens tillämpning skola likställas med sådana. Sålunda skall lagen tillämpas å arbete vid läroanstalt, vilket av elev ut­ för e s för vinnande av praktisk utbildning (l§g). Därvid likställas elev med arbetstagare och den som driver anstalten med arbetsgivare. Som motivering för förslaget anföres, att det ur såväl skyddssom uppfostringssynpunkt vore av betydelse att dylikt arbete inbegrepes under arbetarskyddslagen. Kommittén framhåller att bestämmelsen, ehuru den främst avsåge yrkes-, lärlings- och verkstadsskolor av olika slag, icke vore inskränkt till dylika skolor utan omfattade varje läroanstalt, vid vil­ ken elev hade att för sin utbildning utföra praktiskt arbete. Såsom arbete för vinnande av praktisk utbildning borde även räknas slöjd och husligt arbete vid sådana skolor som folk-, fortsättnings-, flick- och realskolor, högre folkskolor, kommunala mellanskolor, allmänna läroverk och semina­ rier. Däremot borde laboratoriearbete vid nyssnämnda skolor i allmänhet icke betraktas som sådant arbete, varå lagen vore tillämplig, enär detsamma vanligen finge anses ingå såsom ett led i den teoretiska utbildningen. Kom­ mittén uttalar vidare att de särskilda förhållanden, under vilka arbete av elever vid läroanstalter i regel bedreves, motiverade en viss begränsning av lagens tillämplighet å dylikt arbete. I anvisningarna till 1 § g) föreskrives i enlighet härmed att bestämmelserna om raster, natt- och veckovila, min­ derårigas och kvinnors användande i arbete samt om skyddsombud och sä­ kerhetskommittéer skola gälla för dylikt arbete endast i den mån så före­ skrives av arbetsrådet. Vidare föreslår kommittén att arbete som utföres av värnpliktig i viss utsträckning skall falla under arbetarskyddslagen. Dylikt arbete om­ fattas icke av huvudregeln, enär värnpliktig icke är att anse som arbets­ tagare i förslagets mening. Kommittén framhåller, att det i ganska stor ut­ sträckning förekomme att värnpliktiga, särskilt icke-vapenföra och vapen­ fria, användes till arbete, som bedreves på samma eller liknande sätt som civilt arbete av motsvarande slag. Enär de värnpliktiga därvid vore utsatta för samma risker för ohälsa och olycksfall som civila arbetstagare i mot­ svarande sysselsättning, borde enligt kommittén dylikt arbete, som utfördes av värnpliktiga, vara inbegripet under arbetarskyddslagen. Kommittén före­ slår därför alt värnpliktig skall vara att likställa med arbetstagare i den mån han inom försvarsväsendet utför sådant arbete, som bedrives väsent­ ligen på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag och som icke är att hänföra till militär övning, eller användes till civilt arbete utom försvars­ väsendet (2 § a) andra stycket jämfört med 1 § c). Vad som gäller om värnpliktig skall äga motsvarande tillämpning i fråga om civilförsvarspliklig (anvisningarna till 2 §).

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kommittén uttalar vidare att personer, intagna på arbetshem, sinnessjukhus, alkoholist-, fattigvårds-, sinnesslö- eller andra vårdan­ stalter eller på straffanstalter, böra likställas med arbetstagare, i den mån de utföra arbete å anstalten.

De bestämmelser för vilka nu redogjorts reglera yttergränserna för den föreslagna lagens tillämpningsområde. Detta inskränkes emellertid genom vissa undantagsbestämmelser. Undantagen äro av betydligt mindre omfatt­ ning än de som upptagits i den nuvarande lagen. Husligt arbete, som utföres i arbetsgivarens hem, och arbete, som är att hänföra till skeppstjänst, anses liksom f. n. böra undantagas från arbetarskyddslagen (1 § a). Beträffande j ordbruket innebär kommitténs förslag en väsentlig utvidgning av arbe tar skydd slagens tillämplighet. Med anledning av att i ytt­ randen över kommitténs preliminära förslag yrkats, att en särskild arbetar­ skyddslag måtte upprättas för jordbruket och dess binäringar, uttalar kom­ mittén att tillräckliga skäl för en sådan speciallagstiftning icke anförts. Snarare talade starka skäl för att jordbrukets arbetstagare tillförsäkrades samma skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete som arbetstagarna på andra arbetsområden, där lagen förutsattes skola gälla utan inskränkning. Som motiv för en utsträckning av lagens tillämplighet å jordbruket åberopar kommittén främst behovet av åtgärder för att nedbringa olycksfallens antal. Kommittén hänvisar till vissa statistiska uppgifter (betänkandet s. 192— 194), enligt vilka större delen av olycksfallsriskerna inom jordbruket f. n. lölle utanför arbetarskyddslagens tillämpningsområde. Enligt kommitténs mening borde ett flertal av dessa olycksfallsrisker kunna avlägsnas eller avsevärt minskas genom åtgärder enligt denna lag. En utsträckt tillämpning av lagen finge även anses konsekvent ur den synpunkten, att ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete utginge till jordbrukets arbetstagare utan begränsning med hänsyn till olycksfallsorsaken. Det förebyggande ar­ betet borde därför givas en räckvidd, som så långt det vore praktiskt möj­ ligt motsvarade tillämpningsområdet för olycksfallsförsäkringslagen. Kom­ mittén ville i detta sammanhang vidare erinra om den strävan efter allmän­ giltighet som vore utmärkande för modern arbetarskyddslagstiftning. Ehuru enligt kommitténs mening något direkt hinder icke torde föreligga att utan inskränkning tillämpa lagen å arbete inom jordbruket och dess bi­ näringar, anser kommittén en begränsning av lagens tillämplighet på detta arbetsområde alltjämt vara motiverad med hänsyn till de speciella förhål­ landen, varunder jordbruksarbetet bedreves på grund av bland annat arbe­ tets beroende av årstid och väderlek samt andra växlande och tillfälliga om­ ständigheter. Beträffande sådan till jordbruket hörande binäring, vilken bedrives som självständig verksamhet, anser dock kommittén lagen böra gälla i sin helhet. Det egentliga jordbruket och osjälvständiga binäringar till

Kungl. Maj. ts proposition nr 298. 59

jordbruk föreslås undantagna från vissa av lagens bestämmelser. Dessa in­ skränkningar äro mera omfattande beträffande det egentliga jordbruket än för binäringarna. I anvisningarna till 1 § b) angives i vad mån lagens särskilda bestämmel­ ser skola gälla för arbete inom jordbruket och dess osjälvständiga binä­ ringar. Beträffande det egentliga jordbruket — vartill kommittén hänför även boskapsskötsel, husdjursavel och skogsbruk, som bedrivas i samband med brukande av jord — innebär kommitténs förslag i huvudsak, att jord­ bruket undantages från bestämmelserna om anmälan av verksamhet, om arbetslokaler och personalrum, från vissa av stadgandena till förekom­ mande av ohälsa samt från de rörande minderåriga meddelade föreskrif­ terna om minimiålder, arbetsbok, arbetstid, nattvila och periodisk läkarbesiktning m. in. Därjämte föreskrives, att vad i vissa paragrafer stadgas skall iakttagas allenast i den utsträckning som med hänsyn till förevarande omständigheter i varje särskilt fall skäligen kan påfordras. Osjälvständig binäring skall vara underkastad, förutom de för det egentliga jordbruket gällande bestämmelserna, även stadgandena om anmälan av verksamhet, om arbetslokaler och personalrum samt om minderårigs arbetsbok, arbets­ tid och nattvila. Byggnadsarbete för jordbruk eller osjälvständig binäring skall vara likställt med arbete inom osjälvständig binäring. Arbete inom förs v ars väsendet är f. n. underkastat arbe­ tarskyddslagen endast i begränsad omfattning. Enligt den av kommittén föreslagna huvudregeln beträffande lagens tillämpningsområde faller där­ emot den militära verksamheten i dess helhet under arbetarskyddslagen. Kommittén anser emellertid, med hänsyn till de speciella förhållanden var­ under den militära verksamheten utövades, att lagen icke generellt kunde tillämpas på densamma. Den egentliga militärtjänsten, som väsentligen om­ fattade den militära utbildningen och därmed sammanhängande övningar och arbeten av olika slag, torde sålunda enligt kommitténs mening icke lämpligen kunna inbegripas under lagen. Kommittén föreslår därför, att la­ gen beträffande av försvarsväsendet för militärt ändamål bedriven verksam­ het skall gälla endast i fråga om sådant arbete, som bedrives väsentligen på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag och som icke är att hänföra till militär övning (1 § c). Till militär övning bör enligt kommit­ téns uppfattning hänföras allt sådant arbete, som kan sägas direkt sam­ manhänga med den egentliga militära utbildningen. Vad som föreslagits be­ träffande militär verksamhet skall i tillämpliga delar gälla sådan verksam­ het, som utövas av civilförsvaret. Beträffande arbete, som arbetstagare utför i sitt hem, innebär kommittéförslaget en betydande inskränkning i det nuvarande un­ dantagets räckvidd, i det att lagen föreslås skola äga tillämpning å hemindustriellt arbete (1 § d). Kommittén uttalar utan närmare motivering, att

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

kommittén ansett att hemindustrielit arbete borde bli föremål för reglering i arbetarskyddshänseende. Vid prövning av frågan huruvida sådant arbete borde falla under arbetarskyddslagen eller regleras i särskild lag hade kommittén funnit det förra alternativet lämpligast. Rörande spörsmålet, i vilken omfattning lagens bestämmelser böra tillläinpas å hemindustrielit arbete, anför kommittén följande allmänna syn­ punkter.

Beträffande frågan om genomförande av arbetarskyddslagens bestämmel­ ser på förevarande arbetsområde är det givet, att då det hemindustriella arbetet utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, arbetsgivaren i allmänhet ej kan förpliktas att svara för att lagens bestämmelser efterlevas. Det torde också vara nära nog omöjligt för arbetsgivaren att tillse, att exempelvis be­ stämmelserna om minderårigas ålder och arbetstid iakttagas, när de min­ deråriga sysselsättas i sina hem. I regel torde arbetsgivaren ej heller anses ha befogenhet att för arbetstagaren föreskriva, hur han skall anordna ar­ betet i sitt hem. Det är också givet, att arbetsgivaren ej kan åläggas att vid­ taga åtgärder beträffande en arbetslokal, som icke tillhör honom. Däremot torde arbetsgivaren självfallet vara skyldig tillse, att maskiner och redskap, som han tillhandahåller arbetstagaren för utförande av det hemindustriella arbetet, äro törsedda med erforderliga skydd och i övrigt erbjuda betryg­ gande säkerhet mot ohälsa och olycksfall. Det torde även kunna åläggas arbetsgivaren att för arbetstagare i hemindustrielit arbete meddela de an­ visningar, som av honom skola iakttagas för att förekomma ohälsa eller olycksfall i arbete. I allmänhet torde det dock ankomma på vederbörande arbetstagare att vidtaga erforderliga åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall i det hemindustriella arhetet samt tillse, att skäliga anspråk på sundhet och säkerhet i arbetet bliva uppfyllda.

Kommittén framhåller vidare, att tillsynen å lagens efterlevnad inom hemindustrien huvudsakligen måste bli av rådgivande karaktär och bestå i meddelande av praktiska råd och anvisningar. De närmare detaljerna i fråga om lagens tillämpning å hemindustrielit arbete framgå av anvisningarna till 1 § d). Kommittéförslaget saknar även motsvarighet till det nuvarande undan­ taget för arbete, vilket — utan att vara hänförligt till hemarbete — utfö­ res under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. Kommittén anför härom följande. I gällande lags undantagsbestämmelse om arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, inbegripas icke blott hemindustriellt arbete utan även vissa andra slag av arbete. Exempel härpå kunna erhållas från bland annat tillämpningen av allmänna arbetstidslagen, som innehåller en liknande bestämmelse. Denna har ansetts tillämplig på bland annat arbete vid s. k. småbrott inom stenindustrien samt arbete, som utföres av reseinontörer hos en del företag. Då det gäller efterlevnaden av arbetarskyddslagen och särskilt dess skyddsföreskrifter, torde det icke all­ tid behöva förutsättas, att arbetsgivaren skall vaka över hur arbetet anord­ nas. I vissa fall torde det nämligen vara tillfyllest, att arbetsgivaren genom

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 61

föreskrifter meddelar arbetstagaren, vad denne har att iakttaga till före­ kommande av ohälsa och olycksfall i arbetet och hur detta skall anordnas. Med hänsyn till dessa omständigheter och då i undantagsbestämmelsen av­ sett annat arbete än hemindustrielit endast i mycket ringa omfattning torde förekomma, synes enligt kommitténs mening behov ej föreligga att för nå­ got slag av arbete bibehålla bestämmelsen.

Under det att arbete av medlem av arbetsgivarens f am i 1 j f. n. icke omfattas av arbetarskyddslagen, föreslår kommittén att lagen i princip skall äga tillämpning å sådant arbete. Förslaget ansluter sig till de av kommittén anförda allmänna synpunkterna på arbetarskyddslagstiftningens tillämpningsområde. Kommittén framhåller därjämte, att inspektionsförrättare f. n. icke kunde påfordra att anvisad skyddsåtgärd vidtoges beträffande en maskin, därest arbetsgivaren förklarade, att maskinen komme att användas endast av familjemedlem till honom. Emellertid hade det i dylika fall ej sällan sedermera konstaterats, att även annan arbets­ tagare än familjemedlem använts till arbete vid maskinen utan att den an­ visade skyddsåtgärden dessförinnan vidtagits. Det förtjänade vidare fram­ hållas att vissa konventioner på arbetarskyddets område icke innehölle un­ dantag beträffande familjemedlem och att i andra konventioner undantagits endast rena familjeföretag, dvs. företag vari uteslutande medlemmar av ar­ betsgivarens familj sysselsattes. Kommittén föreslår emellertid vissa undantag och begränsningar i fråga om lagens tillämpning å arbete av familjemedlem till arbetsgivaren. Lagen skall sålunda icke gälla i de fall då dylikt arbete utföres i arbetsgivarens bostad. Detta undantag motiveras med att en tillämpning av arbetarskydds­ lagen i dylika fall skulle komma att medföra ett intrång i hemmet. Vidare undantages arbete av familjemedlem i jordbruk eller osjälvständig binä­ ring till jordbruk. Som skäl för sistnämnda undantag anför kommittén att arbetet vid familjeföretag inom jordbruket med binäringar vanligen utför­ des under relativt enkla förhållanden samt att antalet familjeföretag inom jordbruket vore så stort, att någon regelmässig tillsyn å lagens efterlevnad vid desamma icke stode att vinna. Beträffande sådant arbete av familje­ medlem, vilket icke omfattas av dessa undantagsregler, föreslår kommit­ tén att lagen skall gälla endast i den utsträckning, som angives i anvis­ ningarna till 1 § e). Den föreslagna regleringen på detta område kan i stort sett sägas innebära att bestämmelserna om anmälan av verksamhet, om förhandsgranskning av byggnadsförslag, om personalrum och om det lokala skyddsarbetet icke skola gälla beträffande rena familjeföretag samt att före­ skrifterna om raster, natt- och veckovila, minderåriga (utom 29 §) och kvinnor icke skola tillämpas å familjemedlem till arbetsgivaren.

Beträffande arbete, som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt ar­ bete in. m., föreslår kommittén att den nuvarande undantagsbestämmel­ sen bibehålies (1 § f).

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

I likhet med vad som nu gäller skall enligt förslaget ändring av la­ gens tillämpningsområde undantagsvis kunna ske genom beslut i administrativ ordning. Enligt 3 § skall sålunda, där i visst fall arbete, som icke är underkastat lagen och ej heller är att hän­ föra till skeppstjänst eller militär övning, bedrives under sådana förhållan­ den, att därmed sysselsatta personer utsättas för allvarlig fara för ohälsa eller olycksfall, arbetsrådet äga föreskriva att lagen, i vad den åsyftar att förekomma ohälsa eller olycksfall, i erforderlig omfattning skall tillämpas å arbetet ävensom meddela de föreskrifter som därvid kunna erfordras. Därjämte stadgas att det skall åligga arbetsrådet att underrätta Kungl. Maj:t om dylik åtgärd. Kommitténs förslag i denna del avviker från gällande lag främst där­ igenom att befogenheten att meddela sådant beslut överflyttats från Kungl. Maj :t till arbetsrådet samt att utsträckt tillämpning skall kunna föreskri­ vas icke blott i fråga om bestämmelserna till förekommande av olycksfall utan även beträffande stadgandena till förebyggande av ohälsa. Därjämte har det i gällande lag före uttrycket »utsättas för allvarlig fara» förekom­ mande ordet »uppenbarligen» uteslutits, enär detsamma ansetts onödigtvis begränsa stadgandets tillämpning. I 4 § i förslaget har upptagits en bestämmelse, vartill motsvarighet sak­ nas i gällande lag. Enligt detta stadgande äger Kungl. Maj :t, på framställ­ ning av arbetsrådet eller efter dess hörande, i visst fall undantaga verksam­ het, som är underkastad lagen, eller viss del därav från lagens tillämpning. Dylikt förordnande skall få meddelas endast då synnerliga skäl föreligga därtill. I motiveringen till detta stadgande anför kommittén att det med hänsyn till den föreslagna lagens vidsträckta tillämpningsområde kunde befinnas nödvändigt att i visst fall undantaga viss verksamhet eller del därav från lagens tillämpning. Enär undantag förutsattes ifrågakomma allenast i extra­ ordinära fall, borde befogenhet att meddela sådant tillkomma endast Kungl. Maj :t. Undantag borde få medgivas endast för visst arbetsställe eller del därav. Det borde kunna avse antingen lagen i dess helhet eller vissa av la­ gens bestämmelser.

Yttrandena. Av innehållet i yttrandena rörande frågan om lagens tillämpningsområde må först återgivas några uttalanden av mera allmän innebörd. Länsstyrel­ sen i Malmöhus län säger sig icke vara övertygad om nödvändigheten eller lämpligheten av en utvidgning beträffande tillämpningsområdet av så stor omfattning som ifrågasatts. Den föreslagna utsträckningen av tillämpnings­ området måste nämligen betydligt försvåra möjligheten att åstadkomma erforderlig kontroll av lagens efterlevnad medelst en regelbundet återkom­ mande inspektion från det allmännas sida även med en mycket kraftig ök-

Klingl. Maj.ts proposition nr 21)8. (i.‘l

ning av arbetsinspektionens personal. Förutom den ökade kostnad, som eu dylik utvidgning torde kräva, kunde det antagas möta svårigheter att re­ krytera befattningarna med lämpliga personer till nödigt antal. Socialstyrelsen framhåller, att lagens i princip obegränsade tillämpning på varje ar­ betsförhållande nödvändiggjorde ett avsevärt antal undantag, enär eljest dess genomförande uppenbarligen i många fall skulle möta stora svårighe­ ter och leda till orimliga krav. Kommittén hade visserligen beaktat detta förhållande och såväl i själva lagtexten som i anvisningarna föreslagit eu mångfald inskränkningar och avvikelser. Huruvida dessa lindringar på ett tillfredsställande sätt motsvarade det praktiska livets förhållanden, syntes emellertid i en del fall ovisst, och styrelsen ifrågasatte med hänsyn därtill vissa ändringar i lagens särskilda bestämmelser. Styrelsens tveksamhet i fråga om utvidgningen av lagens tillämpningsområde vore kanske särskilt föranledd av den vidsträckta anmälningsskyldighet, som skulle följa därav. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke den bestämmelse, som upptagits i 3 §, vore tillräcklig för att komma till rätta med eventuella missförhållan­ den inom åtskilliga områden, där tillämpning av lagens föreskrifter eljest sällan skulle bli aktuell. Landsorganisationen anför att från synpunkten av arbetstagarnas skyddsbehov ingen anledning funnes att från regeln om la­ gens giltighet för varje verksamhet göra undantag för vissa arbeten eller arbetsområden, beträffande vilka icke ett arbetarskydd av motsvarande effektivitet säkerställts genom speciallagstiftning.

Kommitténs förslag att bygga huvudregeln för tillämpningsområ­ det på begreppet verksamhet har i yttrandena med enstaka undantag till­ styrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda uttalar socialstyrelsen att ut­ vidgningen icke komme att få så stor betydelse i praktiken, enär de slag av verksamhet, som den avsåge, sannolikt till stor del komme att ha endast föga behov av ingripande, men att den otvivelaktigt kunde anses motive­ rad från principiell synpunkt. Landsorganisationen betecknar den före­ slagna huvudregeln såsom eu för modern uppfattning självklar bestämning av tillämpningsområdet. Byggnadsstyrelsen ifrågasätter däremot, huruvida det kunde anses till­ räckligt motiverat att göra arbetarskyddslagen tillämplig å statens egentliga tjänstemannaverksamhet. Inom delta verksamhetsområde skulle lagens be­ stämmelser få betydelse endast i vad de avsåge anordnande av tjänstelokaler samt dessas utförande och utrustning. Såvitt styrelsen kunde finna hade ej några starkare skäl anförts för ändring av nu rådande förhållanden. För myndigheternas vidkommande skulle en tillämpning av lagens bestämmel­ ser medföra avsevärd omgång och icke obetydlig tidsutdräkt vid handhavandet av frågor om anskaffning av förvaltningslokaler. Enligt styrelsens mening borde del avsedda syftet med här berörda bestämmelser, nämligen att bereda tjänstemännen ur hälsosynpunkt lämpliga lokaler, kunna upp­ nås även utan den kontroll och granskning från tillsynsmyndigheterna, som

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

kommitténs förslag ifrågasatte. Styrelsen finge anses besitta stor erfarenhet i fråga om byggande och anskaffande i övrigt av förvaltningslokaler, och detta förhållande i förening med de föreskrifter, som redan gällde på före­ varande område, måste anses utgöra en tillräcklig garanti för att berätti­ gade krav på lokalernas beskaffenhet skulle bli tillgodosedda. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att arbetarskyddslagen icke borde äga tillämpning på statens egentliga tjänstemannaverksamhet. Visserligen borde även för denna verksamhet bestämmelser av enahanda innehåll vara gällande, men länssty­ relsen ville ifrågasätta, huruvida icke dessa borde utfärdas i annan form än som föreslagits. Enklast syntes denna fråga kunna lösas genom att erfor­ derliga föreskrifter inrycktes i de för statens olika verk utfärdade instruk­ tionerna och tjänstereglementena. Därest emellertid lagen ansåges böra äga tillämpning på ifrågavarande verksamhet, syntes det dock knappast rim­ ligt att giva arbetsrådet så vidsträckta befogenheter i förhållande till andra statliga myndigheter, som förslaget innebure. Man skulle eljest kunna tänka sig exempelvis en sådan situation, att ett ämbetsverk beslutat vidtaga viss åtgärd, men att denna sedermera av arbetsrådet förklarades icke böra komma till stånd. Det kunde knappast anses riktigt, att dylika konflikter löstes av någon annan än Kungl. Maj:t.

Frågan om lagens tillämplighet ås. k. kooperativa företag beröres endast i ett fåtal yttranden. Landsorganisationen och kooperativa för­ bundets styrelse ha intet att erinra mot förslaget att dylika företag skola falla under lagen. Socialstyrelsen finner det tveksamt, huruvida förslaget komme att visa sig genomförbart i praktiken. Hantverks- och småindustri­ organisationen anser förslaget betänkligt och befarar att dess genomförande skulle kunna medföra komplikationer, särskilt i fråga om tillämpningen av ansvarsbestämmelserna. Dessa syntes förutsätta att om den ene av två kom­ panjoner drabbades av olycksfall den andre automatiskt skulle i lagens me­ ning betraktas som arbetsgivare och såsom sådan ensam påläggas ansvar för uraktlåtenhet, vartill han icke allena vore orsak. Sveriges konditorför­ ening uttalar, att den föreslagna bestämmelsen att den ene av två kompan­ joner skall betraktas som arbetsgivare för den andre endast skulle bli en källa till onödiga irritationsmoment.

Kommitténs förslag att lagen skall äga tillämpning å elever vid vissa läroanstalter tillstyrkes eller lämnas uttryckligen utan er­ inran av överstyrelsen för yrkesutbildning, landsorganisationen, tjänste­ männens centralorganisation, Fredrika-Bremer-förbundet, yrkeskvinnors samarbetsförbund och föreningen SAIA. Landsorganisationen ifrågasätter emellertid, om tillräckliga skäl funnes för att från lagens tillämpning un­ dantaga laboratoriearbete vid andra läroanstalter än anstalter för yrkes­ utbildning, särskilt som laboratoriearbetet i allmänhet torde vara förenat med större olycksfallsrisker än det slöjd- och skolköksarbete, som enligt förslaget skulle inrymmas under lagen, överstyrelsen för yrkesutbildning

Kungl. Mcij:ts proposition nr 298. 65

förutsätter, att arbetsrådet icke utan att samråda med överstyrelsen komme att föreskriva tillämpning inom yrkesskolväsendet av exempelvis bestäm­ melserna om minderåriga. Vissa stadganden syntes nämligen icke lämpli­ gen kunna tillämpas på detta område. I ett flertal yttranden yrkas emellertid att lagen göres tillämplig å elever i mera begränsad utsträckning än kommittén föreslagit. Längst går härvid länsstyrelsen i Malmöhus län, som anser att lagen borde äga tillämpning en­ dast å skolor, vilka meddelade industriell eller hantverksmässig undervis­ ning och vari funnes anordningar av ungefärligen samma slag som i in­ dustri- och hantverkslokaler. Skolöverstyrelsen finner starka skäl föreligga för tvivel om lämpligheten och nödvändigheten av att lägga läroanstalter under överstyrelsens inseende under arbetarskydd slagens tillämpningsom­ råde. Sålunda skulle lagens bestämmelser om granskning av byggnadsärenden innebära en för skoladministrationen mycket tyngande och onödig dub­ belkontroll. Vidare utgjorde den numera starkt utbyggda och effektivise­ rade skolhygieniska verksamheten en god garanti för att sundhetsförhållandena i skolorna stode under tillfredsställande övervakning. Skolmyn­ digheterna borde emellertid uppmärksamt följa arbetarskyddslagstiftningens tillämpning och äga rätt att vid behov fritt samarbeta med tillsynsorganen. Liknande synpunkter anföras av Stockholms folkskoledireklion och städernas folkskolinspektörsförbund, vilka föreslå att lagens tillämp­ ning inskränkes till läroanstalter för direkt yrkesutbildning. Landstings­ förbundet uttalar, att tillräckliga skäl knappast syntes föreligga för att under lagen inbegripa lantmanna- och lanthushållsskolor, husmodersskolor, sömnads- och vävskolor o. d. Dessa skolor stode under kontroll av statlig myndighet, och det torde böra åligga denna att i samråd med yrkes­ inspektionen meddela eventuellt erforderliga skyddsanvisningar. I varje fall borde icke stadgandena om arbetsbok, läkarbesiktning och lokalt skydds­ arbete gälla i förevarande fall. Kooperativa förbundets styrelse anser det böra klart angivas, vilka arbeten och vilka slags läroanstalter som skola falla under lagen.

Mot kommitténs förslag att värnpliktig i viss utsträckning skall likställas med arbetstagare har icke någon principiell erinran framställts i yttrandena.

köislaget alt likställa på vårdanstalt intagna personer med arbetstagare har föranlett uttalande endast från landstingsförbundet. som finner detsamma väcka stor tveksamhet. Huvudändamålet med anstaltsvistelsen vore erhållande av vård. Arbetsmomentet bleve i flertalet fall av underordnad betydelse och hade närmast karaktären av arbetsterapi. Att ifrågasätta en övervakning från yrkesinspektionens sida av denna verksam­ het syntes knappast påkallat eller ens lämpligt.

De föreslagna undantagen beträffande husligt arbete och 5 Rihang till riksdagens protokoll 194-8. 1 samt. Nr 298.

06 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

skeppstjänst ha allmänt lämnats utan erinran. Svenska sjöfolksförbundet anser emellertid sistnämnda undantag böra inskränkas till sådant arbete som ombordanställd utför ombord på fartyget. Landsorganisationen förutsätter, att detta spörsmål komrne att beaktas i samband med kommit­ téns behandling av frågan om arbetarskyddet ombord på fartyg.

Ett flertal remissinstanser ha yrkat att en särskild arbetarskyddslag måtte upprättas för jordbruket och skogsbruket. Redogörelse för vad som i denna del anföres har lämnats i det föregående. Kommitténs åsikt att lagens tillämplighet å jordbruket bör vidgas, delas av alla som yttrat sig i frågan utom länsstyrelsen i Malmöhus län, vilken ifrågasätter huruvida något påtagligt behov av den föreslagna utvidgningen kunde anses föreligga. Jordbruket och dess binäringar bedreves i allmänhet under sådana förhållanden att de ej skäligen borde i förevarande hänse­ ende jämställas med andra arbetsgrenar som lagen omfattade. Även om föreskrifterna komme att tillämpas på ett smidigt sätt, torde dock följden bli, att ifrågavarande arbetsplatser ställdes under en inspektion, som komme att verka betungande för såväl näringsutövarna som tillsynsorganen. Därest utvidgningen likväl ansåges böra genomföras, syntes i varje fall skäl föreligga att överarbeta föreskrifterna i ändamål att göra dem mera avpassade för ifrågavarande verksamhet, vilket torde kunna ske utan att en särskild arbetarskyddslag utarbetades för jordbruket och dess binä­ ringar. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om jordbruket med binäringar utan väsentliga olägenheter kunde underkastas arbetarskydds­ lagens föreskrifter i så stor omfattning som föreslagits. Lantbruksstyrelsen, lantbruksförbundet och lantarbetsgivareföreningen — vilka såsom nämnts önska en särskild arbetarskyddslag för jordbruket med binäringar — uttala som sin mening att jordbrukets arbetstagare i möj­ ligaste mån i arbetarskyddshänseende borde likställas med arbetstagare inom andra områden, men framhålla samtidigt vikten av att de särskilda förhållanden, varunder jordbruksarbetet bedreves, noga beaktades. Mot kommittéförslagets sakliga innehåll i vad angår jordbruket med binäringar ha dessa organisationer framställt erinringar endast i några mindre detalj­ frågor. Från några håll har gjorts gällande, att lagens bestämmelser borde er­ hålla tillämplighet å jordbruket i större utsträckning än kommittén före­ slagit. Sålunda anser svenska lantarbetareförbundet, att lagen i sin helhet borde göras tillämplig på jordbruket. Landsorganisationen anför, att det torde vara ogörligt att förebringa några från arbetarskyddssynpunkt håll­ bara skäl för att i fråga om jordbrukets arbetare giva lagen en snävare räck­ vidd än som föreslagits för andra arbetstagare. Att arbetets natur och lokala förhållanden kunde betinga vissa modifikationer i tillämpningen vore in­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. (57

genting för detta arbetsområde speciellt utmärkande och förutsåges för öv­ rigt redan i avseende å de bestämmelser, som enligt förslaget skulle gälla. Landsorganisationen anslöte sig sålunda i princip till den av lantarbetare­ förbundet uttalade meningen att bärande skäl saknades för en särbehand­ ling av jordbruksarbetet. Den starkt ökade olycksfallsfrekvensen bekräftade behovet av en effektivare reglering och tillsyn av arbetarskyddet på detta område. En sådan effektivisering borde också ligga i jordbrukarnas intresse. Jordbrukets arbetskraftsförsörjning kunde nämligen icke i längden säker­ ställas, om man på jordbrukarhåll hölle fast vid föreställningen om nöd­ vändigheten av en snävare behandling av jordbrukets arbetskraft i skyddsrättsligt hänseende än som gällde för andra arbetstagare. Ej heller syntes ekonomiska skäl kunna åberopas till stöd för eu dylik särbehandling, enär det i varje fall icke numera kunde sägas föreligga starkare skäl att för jord­ brukets del beakta denna synpunkt än som kunde anföras för motsvarande hänsyn till andra näringar, helst som varken olycksfallsskydd eller arbetshygieniska anordningar inom jordbruket vore lika kostnadskrävande som exempelvis inom industriella verksamheter. I konsekvens med sin nu an­ givna uppfattning borde organisationen avstyrka förslaget även i vad detta avsåge undantag för det egentliga jordbruksarbetet. Organisationen avstode likväl därifrån, enär utsikterna att vinna gehör för krav på en över hela området genomförd likställighet finge bedömas som skäligen ringa. Därtill komme att förslaget innebure en icke oväsentlig utvidgning av lagens tilllämpning även för det egentliga jordbruket. Det må i detta sammanhang nämnas, att landsorganisationen vid behand­ lingen av vissa av lagförslagets särskilda stadganden, som enligt kommit­ téns förslag icke skola gälla för jordbruket, framställer yrkande om att be­ stämmelsen göres tillämplig även å det egentliga jordbruket. Sålunda före­ slås bl. a. att skyldighet att anmäla verksamhet stadgas för vissa större jordbruk samt att bestämmelserna om personalrum och om minderårigs arbetstid och nattvila skola gälla även beträffande det egentliga jordbruket. Landsorganisationen framhåller vidare, att kommittén icke anfört någon motivering för den olika behandlingen av självständig och osjälvständig bi­ näring till jordbruk. En sådan kunde knappast heller förebringas. För varje undantag från lagens tillämpning måste tvingande skäl kunna åberopas och som sådana kunde godkännas endast tillämpningshinder som berodde på ar­ betets beskaffenhet. I detta hänseende funnes ingen skillnad mellan själv­ ständigt och osjälvständigt bedrivna näringar. Enligt organisationens me­ ning borde varje vid sidan av egentligt jordbruk bedriven verksamhet av beskaffenhet och omfattning att kunna betraktas som en binäring i allo in­ rymmas under lagen. I samband med brukande av jord bedrivet skogsbruk borde icke hänföras till jordbruk utom i vad anginge husbehovsavverkning. I övrigt borde sådant skogsbruk betraktas som en binäring och följaktligen,

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

enligt vad organisationen föreslagit beträffande binäringar, i allo vara un­ derkastat arbetarskyddslagen. Domänstyrelsen ifrågasätter med hänsyn till att en avsevärd del av lan­ dets skogsbruk bedreves i samband med jordbruk, huruvida icke lagen i allo borde äga tillämpning även å sådant skogsbruk. Kommittéförslaget skulle kunna föranleda exempelvis att vid avverkningsarbeten, som utfördes un­ der samma förhållanden på ömse sidor om en rågång, lagen skulle tilläm­ pas på den ena sidan för skogsbruk som självständig näringsgren och på den andra sidan för skogsbruk i samband med jordbruk. Skogs- och (lott­ ning snrbetareförbundet anför enahanda synpunkter. Skogsstyrelsen anför att den för skogsbruket föreslagna kategoriklyv­ ningen icke syntes lyckad. Den skulle exempelvis medföra att helt olika bestämmelser kunde komma att gälla vid skogsavverkningar på olika sidor om en rågång eller till och med på samma skog — om en avverkningspost sålts på rot — endast därför att arbetsgivaren i ena fallet samtidigt vore brukare av jord. Den senare skulle sålunda bl. a. kunna utan inskränkning anställa minderåriga även i tungt skogsarbete. Den intima växelverkan, som på kombinerade brukningsenlieter rådde med avseende på personalens an­ vändning i jordbruks- resp. skogsarbete, gjorde det emellertid varken möj­ ligt eller lämpligt att för allt skogsarbete tillämpa samma lagbestämmelser, åtminstone så länge det egentliga jordbruksarbetet intoge en särställning inom arbetarskyddslagstiftningen. När samma arbetare omväxlande arbe­ tade i jordbruket och i skogen, vore det självfallet svårt att följa skilda reg­ ler rörande arbetarskyddet, särskilt i fråga om användandet av minderåriga. En lämpligare lösning av frågan vore enligt styrelsens mening, att sådant skogsarbete på kombinerade brukningsenheter, vid vilket i jordbruket mera stadigvarande sysselsatta personer utnyttjades, inräknades under vad kom­ mittén kallat jordbrukets binäringar. I de fall då skogsbruket hade ovanligt stor omfattning i jämförelse med jordbruket skulle det räknas som själv­ ständig binäring, medan skogsbruket i det stora flertalet fall skulle anses som osjälvständig binäring. Vid skogsarbete, som utfördes av för ändamå­ let — fast eller mera tillfälligt — anställda arbetstagare, torde däremot icke finnas skäl att medgiva några speciella undantag från lagens bestämmelser därför att skogsbruket dreves i samband med jordbruk. Även den sålunda föreslagna gränsdragningen kunde givetvis i vissa fall komma att medföra mindre lyckliga verkningar. Om exempelvis på en awerkningstrakt syssel­ sattes såväl på gården anställda jordbruksarbetare som särskilt anställda skogsarbetare, skulle delvis skilda bestämmelser gälla för dessa kategorier. Sådana inadvertenser kunde icke undgås, därest jordbruksarbetet skulle bi­ behålla sin särställning i skyddslagstiftningen. Den av styrelsen föreslagna regeln skulle emellertid troligen medföra mindre olägenheter än kommitté­ förslaget.

Kungl. Maj:Is proposition nr 298. 69

Skogs- och flottledsinspektören anser, att skogsbruk i samband med jord­ bruk borde behandlas som binäring till jordbruk. En ledamot av arbetsrådet (herr Rune) finner det ur lagteknisk och framför allt ur praktisk synpunkt föga lyckligt att giva olika bestämmelser för det egentliga jordbruket och dess osjälvständiga binäringar. Gränsdrag­ ningen mellan dessa verksamheter kunde nämligen ofta vara mycket vansk­ lig. Med hänsyn därtill syntes det vara mest rationellt att låta samma be­ stämmelser gälla för det egentliga jordbruket och för osjälvständiga binä­ ringar.

Beträffande det föreslagna undantaget i fråga om visst arbete inom försvarsväsendet uttalar landsorganisationen, att bestämmelsen syntes oklar på grund av det uppställda villkoret att arbetet skall väsentli­ gen bedrivas på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag. Undan­ taget borde, utan att det därigenom inskränktes, kunna angivas omfatta arbete som vore att hänföra till militär övning. Försvarets civilförvaltning finner det uppenbart, att arbetarskyddslagen icke kunde tillämpas på mili­ tär verksamhet under beredskaps- eller motsvarande förhållanden. Civilförsvarsstyrelsen förutsätter att i händelse av beredskap eller krig undantag från lagens tillämpning eller från tillämpningen av vissa av lagens bestäm­ melser jämlikt 4 § i förslaget komme att meddelas beträffande viss av civilförsvaret utövad verksamhet.

Kommitténs förslag atthemindustriellt arbete skall falla un­ der arbetarskyddslagen tillstyrkes uttryckligen av landsorganisationen. I motsats till kommittén anser emellertid organisationen att även bestämmel­ serna om minderårigs minimiålder, arbetstid och nattvila borde äga tillämp­ ning å dylikt arbete. Organisationen framhåller att dessa föreskrifter, även om rättsliga sanktioner för deras efterlevnad endast undantagsvis skulle kunna komma i fråga, syntes kunna utöva en moralbildande funktion. Även yttrandena från kooperativa förbundets styrelse, yrkeskvinnors samarbetsförbund och föreningen SAIA gå i tillstyrkande riktning, men de två först­ nämnda organisationerna betona samtidigt önskvärdheten av att man i tilllämpningen ginge fram med god urskillning och med hänsyn tagen till de särskilda förhållanden, varunder arbetet bedreves. Övriga som yttrat sig i denna fråga ställa sig tveksamma till förslaget eller avstyrka detsamma. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att efterlevnaden av skyddsföreskrifterna torde bli svår att kontrollera även med den starkt begränsade tillämplighet som förslaget innebure. Läns­ styrelsen i Malmöhus län anför följande. Mot en utsträckning av lagens tillämpningsområde till hemindustriellt arbete ha framförts åtskilliga invändningar, varvid åberopats bl. a. att svå­ righeter att utöva tillsyn å lagens efterlevnad skulle uppstå, att intrång i den personliga friheten i hemmet komme att ske samt att iakttagandet av

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 21)8. lagens bestämmelser endast i begränsad utsträckning kunde åläggas arbets­ givare. Dessa invändningar äro enligt länsstyrelsens mening i viss mån be­ rättigade. Med hänsyn härtill samt då utredningen enligt länsstyrelsens mening icke visat, att verkligt behov föreligger av tillsyn å hemindustrieli verksamhet, finner länsstyrelsen det tveksamt, om den föreslagna utvidg­ ningen härutinnan bör komma till stånd. Inom förevarande område torde lagstiftningens syfte bättre eller åtminstone smidigare kunna ernås genom propaganda och effektivisering av hälsovårdsstadgans bestämmelser.

Kommerskollegium ifrågasätter, om icke en övervakning av hemindustriellt arbete i den utsträckning som föreslagits redan ur principiella synpunk­ ter kunde väcka betänksamhet. Riksförsäkringsanstalten hemställer, att det hemindustriella arbetet läm­ nas utanför arbetarskyddslagen. Anstalten framhåller, att denna lag regle­ rade förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kommittén hade emellertid här lämnat detta område och föreskrivit att det skulle ankomma på arbetstagaren att tillse att bestämmelserna till förekommande av ohälsa och olycksfall i skälig utsträckning efterlevdes. Att på detta sätt inom la­ gens ram införa en reglering av ett arbetsområde, som principiellt fölle utanför lagens tillämpningsområde i övrigt, torde varken ur praktiska eller lagtekniska synpunkter kunna anses tillrådligt. Goda skäl kunde säkerligen anföras för att söka ernå förbättrade arbetsförhållanden vid hemindustrielit arbete, men om ett samhällsingripande befunnes erforderligt, borde det en­ ligt anstaltens mening ske genom särskild lagstiftning. Yrkesinspektören i sjunde distriktet anför, att antalet hemindustriella arbetsställen inom distriktet sannolikt torde överstiga 6 000. Arbetet torde så gott som undantagslöst bedrivas i arbetstagarens bostad. Behovet av till­ syn över denna verksamhet vore ringa eller intet och svarade i varje fall icke på långt när mot de kostnader, som i händelse av lagens tillämpning på dessa arbetsställen skulle komma att åsamkas statsverket för tillsynen å desamma. Om icke lagens tillämpning på hemindustri kunde helt slopas, borde lagen åtminstone icke avse hemindustrielit arbete, som vore förlagt till arbetstagarens bostad. Hantverks- och smäindustriorganisationen säger sig icke kunna biträda kommitténs förslag att utsträcka lagens tillämpning till hemindustriellt ar­ bete. Självfallet borde arbetsgivaren vara skyldig tillse, att maskiner och redskap som han tillhandahölle arbetstagare vore försedda med erforderliga skydd och i övrigt erbjöde betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, men därutöver syntes lagen icke böra göras tillämplig å hemindustriellt arbete, enär möjligheterna att kontrollera förhållandena inom arbetarens hem vore begränsade. Lagen borde vara tillämplig endast på sådana arbets­ ställen, där arbetsgivaren vore i tillfälle att utöva verklig tillsyn över ar­ betet. Fredrika-Bremer-förbundet anför att om lagens utsträckning till hemin­ dustriellt arbete skulle bli av någon betydelse, det skulle erfordras att till­

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)S. 71

synsmyndigheterna sökte i arbetstagarnas hem framtvinga en verklig efter­ levnad av lagens skyddsföreskrifter. Detta skulle emellertid innebära en så stor inskränkning i den personliga friheten, att förbundet bestämt avstyrkte förslaget att lagen skulle gälla beträffande hemindustriellt arbete. Skånes handelskammare anser förslaget innebära ett åsidosättande av hemmens integritet, något som handelskammaren funne principiellt för­ kastligt. Vidare skulle tillsynen å det hemindustriella arbetet komma att fordra en orimligt stor administrativ apparat. Handelskammaren vore med hänsyn därtill icke övertygad om lämpligheten av kommitténs förslag i denna del.

Kommitténs förslag beträffande arbete av familjemedlem till arbetsgivaren tillstyrkes uttryckligen av kooperativa förbundets sty­ relse, yrkeskvinnors samarbetsförbund och föreningen SAIA. Landsorganisationen vill däremot ytterligare utsträcka lagens tillämplig­ het å familjemedlemmar. Enligt organisationens mening saknades skäl att stadga någon särbehandling av familjemedlemmar. Lagen borde därför gi­ vas total tillämpning på såväl blandade som rena familjeföretag. Till stöd för sitt förslag att arbete av familjemedlem, vilket vore förlagt till arbets­ givarens bostad, helt skulle undantagas från arbetarskyddslagen hade kom­ mittén allenast anfört, att en tillämpning av lagen i dessa fall skulle med­ föra intrång i hemmet. Intrånget skulle tydligen bestå i den inspektion som någon gång kunde ifrågakomma. Att denna säkerligen lika sporadiska som kortvariga förrättning skulle mera allvarligt äventyra hemfriden vore föga antagligt. Undantaget vore från arbetarskyddssynpunkt oegentligt och ej heller påkallat av något annat legitimt skäl. Såsom grund för det av kom­ mittén föreslagna totala undantaget för familjemedlem, som sysselsattes i jordbruk eller osjälvständig binäring till jordbruk, hade anförts att jord­ bruksarbete bedrivet av familjemedlemmar ansetts vara av enklare beskaf­ fenhet än samma arbete utfört av lejd arbetskraft ■— en tydligen ogrundad åsikt. Däremot vore kommitténs omdöme att med hänsyn till det stora an­ talet familjeföretag inom jordbruket någon regelmässig tillsyn å lagens efterlevnad icke stode att vinna riktigt, dock blott om det preciserades att gälla med hänsyn till nuvarande inspektionssystem och inspektionspraxis. Med arbetsinspektionens ökade personalresurser komme det anförda skä­ let för ett undantag — om det över huvud kunde godkännas som skäl — att försvagas. Länsstyrelsen i Västmanlands län finner ej tillräckliga skäl föreligga att undantaga familjeföretag inom jordbruket. Åtskilliga sådana företag dreve mycket intensifierade jordbruk med stora maskinparker. Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, huruvida lagen borde omfatta rena familjeföretag. Hantverks- och småindustriorganisationen anser det omotiverat att ut­ sträcka lagen att omfatta även familjemedlemmar och föreslår att det nu gällande undantaget för familjemedlemmar bibehålies.

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

I några yttranden yrkas undantag för vissa slag av verksamhet, som en­ ligt kommitténs förslag skulle falla under arbetarskyddslagen. Sålunda före­ slår luft fartsstyrelsen att den civila luftfarten undantages. Styrelsen anför, att luftfarten liksom skeppstjänsten bedreves under så speciella för­ hållanden att de föreslagna allmänna skyddsreglerna endast i mycket be­ gränsad omfattning torde kunna tillämpas. Därtill komme, att luftfarten till stor del vore föremål för internationell reglering. Huvuddelen av de spe­ ciella skyddsföreskrifter som erfordrades utfärdades av styrelsen i egen­ skap av luftfartsmyndighet. Bestämmelsernas efterlevnad övervakades främst av luftfartsinspektionen och trafikavdelningen. I sin kontrollerande verksamhet hade dessa organ att beakta icke blott trafikanternas säkerhet utan i lika hög grad de anställdas trygghet mot ohälsa och olyckshändelser. På grund av de speciella tekniska och andra erfarenheter samt den känne­ dom om internationella föreskrifter som erfordrades för utfärdandet av skyddsregler på detta område vore det nödvändigt att nuvarande ordning med styrelsen som reglerande och inspekterande myndighet bibehölles be­ träffande alla med drifttjänsten inom luftfarten sammanhängande förhål­ landen. Att den civila luftfarten undantoges från arbetarskyddslagen uteslöte icke att styrelsen, i den mån tekniska möjligheter därtill funnes och internationella regler icke lade hinder i vägen, vid utövandet av nämnda funktioner i görligaste mån beaktade de principer som uppställts i den före­ slagna lagen. Svenska arbetsgivareföreningen, södra Sveriges stuvareförbund, Norr­ lands stuvar ef örbund och Skånes handelskammare ifrågasätta under åbe­ ropande av stuverifackets egenartade arbetsförhållanden, om icke stuveriverksam heten kunde utbrytas ur arbetarskyddslagen och i stället göras till föremål för behandling i samband med frågan om arbetar­ skyddet ombord på fartyg. Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges fastighetsägares arbetsgi­ vareförbund hävda, att arbetarskyddslagen ej borde gälla beträffande fastighetsskötsel, enär arbetsgivaren därvid ej hade möjlighet att vaka över arbetets anordnande.

Mot det sakliga innehållet i bestämmelserna om ändring av lagens tillämpningsområde genom beslut i administrativ ordning har erinran framställts endast av kooperativa förbundets sty­ relse, som anser att befogenhet att utsträcka lagens tillämpning icke borde tillkomma arbetsrådet utan allenast Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 78

Departementschefen.

Den gällande arbetarskyddslagen har ett vidsträckt tillämpningsområde. Den omfattar med några mindre betydande undantag hela näringslivet samt i stor utsträckning även statens och kommunernas verksamhet, dock icke den egentliga förvaltningstjänsten. För jordbruket gäller emellertid lagen endast i vad den avser att förebygga olycksfall vid användande av maskiner, ångpannor o. d. Arbetarskyddskommittén har, med utgångspunkt från att arbetarskyddslagstiftningen i princip bör vara allmängiltig, föreslagit vissa utvidgningar av lagstiftningens nuvarande tillämpningsområde. Enligt huvudregeln i kommittéförslaget skall lagen äga tillämpning å varje verksamhet, vari ar­ betstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning. De i gällande lag använda uttrycken »rörelse» och »särskilt arbetsföretag» ha sålunda utbytts mot »verksamhet». Den föreslagna avfattningen skulle medföra främst den utvidgningen av lagens tillämpningsområde, att lagen skulle komma att omfatta jämväl den statliga och kommunala förvaltningsverksamheten. Med hänsyn till kommitténs uttalanden om innebörden av begreppet verk­ samhet vill det dessutom synas, som om avsikten varit att tillfälliga arbe­ ten skulle inbegripas under lagen i större utsträckning än hittills. Den av kommittén föreslagna huvudregeln är densamma som upptogs i det förslag till arbetarskyddslag, vilket remitterades till lagrådet år 1911. Vid sin granskning av förslaget anmärkte lagrådet, att tillämpningsområ­ det utsträckts längre än behovet föranledde, vilket särskilt visade sig i fråga om sådan statens verksamhet, som utövades för uppfyllandet av statens ändamål, dvs. den egentliga tjänstemannaverksamheten. Lagrådet fram­ höll bl. a. att vid denna verksamhet i regel icke torde förekomma missför­ hållanden av den art förslaget avsåge samt att i allt fall behovet av skydd till förekommande av tänkbara sådana missförhållanden, t. ex. ohälsa i följd av arbetslokalers osundhet, uppenbarligen borde tillgodoses i helt andra former än genom kontrollföreskrifter i en författning av allmän civil­ lags natur. Vidare ansåg lagrådet att det sagda i huvudsak ägde motsva­ rande tillämpning å kommunal verksamhet. Lagrådet föreslog med anled­ ning härav att tillämpningsområdet skulle anknytas till begreppen rörelse och särskilt arbetsföretag. I enlighet med lagrådets förslag fick stadgandet i 1912 års proposition den lydelse som ännu gäller. Vid propositionens av­ låtande uttalade föredragande departementschefen att den av lagrådet för­ ordade inskränkningen å ena sidan i huvudsak allenast medförde ett ute­ slutande av sådana slag av verksamhet, för vilka lagen ej kunde få någon större praktisk betydelse, men å andra sidan vore ägnad att undanröja åt­ skilliga, i viss mån berättigade invändningar och betänkligheter. För min del finner jag att lagrådets erinringar i allt väsentligt fortfarande äga giltig­ het. Lagens bestämmelser skulle, såsom byggnadsstyrelsen framhållit, i

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

fråga om förvaltningsverksamheten få betydelse huvudsakligen såvitt de anginge anordnande av tjänstelokaler samt dessas beskaffenhet och utrust­ ning. Av skäl, som jag skall närmare utveckla i ett senare sammanhang, anser jag i motsats till kommittén att frågan om arbetslokalers beskaffen­ het i huvudsak bör regleras icke i arbetarskyddslagen utan i byggnadsförfattningarna. Om lagen skulle gälla den statliga förvaltningsverksamheten, måste man vidare enligt min mening i allt fall undantaga sådan verksam­ het från lagens bestämmelser om förelägganden och förbud, en omständig­ het som ytterligare skulle minska den praktiska betydelsen av lagens till­ lämplighet å nämnda verksamhet. Den inspektion över förvaltningsverk­ samheten som ur arbetarskyddssynpunkt kan anses erforderlig torde kunna ordnas utan att lagen göres tillämplig å sådan verksamhet. Av nu anförda skäl anser jag, att den statliga och kommunala egentliga tjänste­ mannaverksamheten fortfarande bör lämnas utanför arbetarskyddslagen. Jag förutsätter därvid alt såväl statliga som kommunala förvaltningsmyn­ digheter skola låta sig angeläget vara att samråda med tillsynsorganen, så snart behov därav kan anses föreligga. Enligt den av kommittén avsedda tolkningen av begreppet verksamhet skulle lagen åtminstone i viss utsträckning tillämpas å tillfälligt arbete, även då detta icke inginge i rörelse eller vore av sådan beskaffenhet, att det kunde betecknas som särskilt arbetsföretag. I anslutning härtill vill jag framhålla, att det år 1911 till lagrådet remitterade förslaget — vilket så­ som nämnts byggde på begreppet verksamhet — innehöll ett stadgande, enligt vilket från lagens tillämpning skulle undantagas arbete av tillfällig beskaffenhet, vilket icke utfördes i någon av arbetsgivaren såsom näring eller eljest på yrkesmässigt sätt utövad verksamhet. För min del kan jag ej finna att den av kommittén föreslagna utvidgningen skulle kunna få någon nämnvärd betydelse ur arbetarskyddssynpunkt; däremot skulle en tillämpning av lagens bestämmelser å tillfälliga arbeten, särskilt föreskrif­ terna rörande minderåriga, ej sällan komma att framstå som opåkallad och direkt obillig. Med hänsyn till vad som nu anförts och då det ej heller i övrigt synes föreligga något behov av att ändra den nuvarande huvudregeln angående lagens tillämpningsområde vill jag förorda att densamma bibehålies. Lagen bör sålunda i princip äga tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning, ävensom å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, vari arbetstagare användes på sådant sätt.

Enligt den nu återgivna huvudregeln faller verksamhet, vari icke finnes någon arbetstagare, utanför lagen. Kommittén har föreslagit den utvidg­ ningen av tillämpningsområdet, att lagen skall gälla beträffande dylik verksamhet, såframt den drives gemensamt av två eller flera personer, s. k.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 75

kooperativ verksamhet. F. n. förutsattes för ingripande mot missförhållande inom verksamhet av detta slag ett förordnande av Kungl. Maj :t i det särskilda fallet med stöd av 7 § 3 mom. arbetarskyddslagen. För min del tillstyrker jag kommitténs förslag i denna del, vilket i yttran­ dena med något enstaka undantag lämnats utan erinran. Däremot vill jag i likhet med några remissinstanser ifrågasätta lämpligheten av kommitténs förslag att delägarna i verksamheten hland sig skulle utse en som skulle betraktas såsom arbetsgivare samt att, om så ej skett, varje delägare skulle vara ansvarig, som om han vore arbetsgivare i förhållande till den eller de andra. Om man skall kunna lägga hela ansvaret på en av delägarna, måste denne få rätt att ensam vidtaga skyddsåtgärder på samtliga delägares bekostnad. Av flera skäl torde emellertid eu sådan regel icke vara lämplig, bl. a. synes den strida mot de principer på vilka lagstiftningen om enkla bolag vilar. Vissa enkla bolag äro redan f. n. underkastade arbetarskydds­ lagen, nämligen sådana, vari någon arbetstagare sysselsättes. I dylikt fall lärer arbetsgivaransvaret åvila samtliga delägare. Även då verksamheten drives utan biträde av arbetstagare synes den regeln böra gälla, att del­ ägarna kollektivt anses som arbetsgivare. Härav uppstår visserligen den ur teoretisk synpunkt egendomliga konsekvensen att delägare som utför arbete på samma gång betraktas såsom arbetsgivare och arbetstagare, men några praktiska olägenheter torde denna konstruktion icke medföra. I likhet med kommittén finner jag erforderligt, att sådan verksamhet, varom här är fråga, undantages från vissa av lagens bestämmelser. Beträtfande undan­ tagens omfattning är jag i sak ense med kommittén bortsett från att en­ ligt min mening bestämmelserna i 26 § i departementsförslaget, vilka möj­ liggöra inskridande mot missförhållanden i fråga om minderårigs arbete, böra äga tillämpning i förevarande fall.

Kommittéförslaget innebär även i andra avseenden att avsteg skall göras från principen att ett förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare måste föreligga för att lagen skall vara tillämplig. Enligt förslaget skola nämligen vissa personer, som icke äro arbetstagare, likställas med sådana. Sålunda skall lagen äga tillämpning å arbete vid läroanstalt, vilket elev utför för vinnande av praktisk utbildning. I yttrandena har icke någon principiell invändning gjorts mot att lagen utsträckes till elever. Däremot råda delade meningar om hur långt man därvid bör gå. För min del anser jag kommitténs förslag vara onödigt vidsträckt. De flesta läroanstalterna äro redan nu underkastade inspektion, som visserligen främst avser själva undervisningen men även omfattar exempelvis de hygieniska förhallandena. Något verkligt behov av att arhetarskyddslagen göres tillämplig å elever synes knappast föreligga annat än beträffande arbete, som är förenat med fara av den art att anlitande av yrkesinspektionens speciella sakkunskap kan anses påkallad. En begränsning till för yrkesutbildning avsedda skolor

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

synes därför motiverad. Tillräckliga skäl synas icke heller föreligga att utsträcka lagen till att omfatta exempelvis arbete i handelsskolor eller hushållsgöromål eller kvinnlig slöjd eller enklare träslöjd. Däremot kan jag icke utan vidare förorda att, såsom yrkats i några yttranden, alla läro­ anstalter under skolöverstyrelsens tillsyn undantagas från arbetarskydds­ lagen. Då det måste anses önskvärt att det närmare utredes, vilka läro­ anstalter och vilka arbeten som i enlighet med vad nu anförts böra om­ fattas av lagen, torde Kungl. Maj :t böra erhålla bemyndigande att med­ dela närmare föreskrifter om lagens tillämplighet å läroanstalter. Dessa föreskrifter torde — i likhet med vad som skett vid angivandet av tillämp­ ningsområdet för 1916 års olycksfallsförsäkringslag å elever — böra få for­ men av en förteckning över anstalterna i fråga. Vad angår frågan om undantag för arbete av elever från vissa av lagens bestämmelser anser jag det varken behövligt eller lämpligt att, såsom kommittén föreslagit, den centrala tillsynsmyndigheten skulle äga förordna om tillämpning å sådant arbete av stadgandena om raster, natt- och veckovila, minderårigas och kvinnors användande i arbete samt om det lokala skyddsarbetet. Jag föreslår därför, att nämnda stadganden helt undan­ tagas, bortsett från bestämmelserna i 26 § i departementsförslaget, vilka synas böra gälla. Att stadgandena om det lokala skyddsarbetet undantagits hindrar självfallet icke att skyddsombud utses, om så i visst fall finnes lämpligt.

Enligt kommitténs förslag skall värnpliktig vara likställd med arbetstagare. Med hänsyn till vad kommittén föreslagit i fråga om lagens tillämplighet å arbete inom försvarsväsendet skulle detta innebära, att lagen skulle gälla, då värnpliktig utförde sådant arbete inom försvarsväsendet som bedreves väsentligen på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag och icke vore att hänföra till militär övning eller då han användes till civilt arbete utom försvarsväsendet. I yttrandena har icke någon principiell erin­ ran framställts mot förslaget att likställa värnpliktig med arbetstagare och jag finner för min del goda skäl tala för detsamma. Arbetarskyddslagen bör sålunda äga tillämpning å värnpliktigs användande till arbete av sådan beskaffenhet att det faller under lagen, om det utföres av arbetstagare. Med den huvudregel angående lagens tillämpningsområde, som jag förordat, skulle detta medföra, att lagen komme att gälla i den mån arbetet kunde anses hänförligt till rörelse eller särskilt arbetsföretag. Kommittén har räk­ nat upp åtskilliga slag av verksamhet inom försvarsväsendet, som enligt nuvarande praxis ansetts falla under arbetarskyddslagen. Denna uppräk­ ning är uppenbarligen icke avsedd att vara fullständig. Sålunda torde inom försvarsväsendet bedrivas byggnads- och anläggningsverksamhet, som otvi­ velaktigt är att betrakta såsom särskilt arbetsföretag i lagens mening. I detta sammanhang må nämnas att enligt vad kommittén uppgivit gällande arbetarskyddslag icke ansetts tillämplig å arbete, som militär eller civil-

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 77

militär personal utfört inom sådan verksamhet, varom här är fråga. I lik­ het med kommittén ifrågasätter jag, om denna ståndpunkt är riktig. Enär den anställda militära och civilmilitära personalen uppenbarligen måste betraktas som arbetstagare, bör nämligen enligt min mening arbetarskydds­ lagen anses omfatta arbete av dylik personal, vilket utföres i rörelse eller vid särskilt arbetsföretag, exempelvis under tjänstgöring vid en till försva­ ret hörande fabrik eller verkstad. Beträffande såväl den anställda som den värnpliktiga personalen bör emellertid beaktas att, såsom kommittén fram­ hållit, den egentliga militärtjänsten icke lämpligen lärer kunna inbegripas under lagen. Om exempelvis ett brobyggnads- eller befästningsarbete ut­ föres såsom militär övning, bör lagen sålunda icke anses tillämplig å det­ samma. Något särskilt stadgande härom synes emellertid icke erfordras. Enlig kommitténs förslag skulle även civilförsvarspliktig vara likställd med arbetstagare. Med den av mig förordade huvudregeln angående lagens tillämpningsområde kommer endast sådan verksamhet inom civilförsvaret som kan anses utgöra rörelse eller särskilt arbetsföretag att vara under­ kastad lagen. I fredstid torde civilförsvarspliktig näppeligen användas till sådant arbete och under beredskap eller krig lärer arbetarskyddslagen icke lämpligen böra tillämpas å civilförsvarspliktig. Med hänsyn härtill synes anledning saknas att likställa civilförsvarspliktig med arbetstagare. Kommittén har vidare ansett att på vårdanstalt intagna per­ soner borde likställas med arbetstagare, då de utförde arbete å anstal­ ten. Enligt min mening synes det befogat att de intagnas arbete å vissa vårdanstalter underkastas tillsyn från yrkesinspektionens sida. Såväl vid vården av socialt missanpassade som inom sjukvården har på senare år arbetsmomentet fått allt större betydelse. Åtskilliga anstalter, särskilt en del fångvårds- och alkoholistanstalter, förfoga över en betydande maskinell utrustning. Det synes emellertid tillräckligt att utsträcka lagens tillämplig­ het till i huvudsak sådana vårdanstalter, där de intagna kunna kvarhållas tvångsvis. Av nu anförda skäl föreslår jag att den som är intagen på fång­ vårds- eller tvångsarbetsanstalt, allmän alkoholistanstalt eller fattigvårdsanstalt eller å sinnessjukhus eller annan anstalt för vård av sinnessjuka likställes med arbetstagare, i den mån han å anstalten utför arbete efter anvisning av anstaltsledningen. Vissa av lagens särskilda bestämmelser torde emellertid icke böra gälla beträffande sådant arbete. Undantagen synas böra få samma omfattning som föreslagits i fråga om elever vid läroanstalt. Hittills har närmast behandlats frågan om yttergränserna för arbetar­ skyddslagens tillämpningsområde. Kommittéförslaget innehåller liksom gäl­ lande arbetarskyddslag undantagsbestämmelser, som inskränka detta om­ råde. Därjämte har kommittén föreslagit att vissa slag av arbete skulle un­ dantagas från en del av lagens bestämmelser. Enär husligt arbete icke faller

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

under departementsförslagets huvudregel angående lagens tillämpnings­ område, bortfaller kommittéförslagets undantagsbestämmelse för sådant ar­ bete. I likhet med kommittén anser jag, att det i gällande arbetarskyddslag upptagna undantaget för arbete, som är att hänföra till skeppstjänst, bör bibehållas. Inom kommittén pågår f. n. utredning av frågan om arbetar­ skyddet ombord på fartyg.

Såsom tidigare nämnts äger gällande arbetarskyddslag tillämpning å jordbruket — varunder jämväl torde inbegripas skogsbruk i sam­ band med jordbruk ävensom osjälvständiga binäringar till jordbruk — en­ dast i vad den åsyftar att förebygga olycksfall vid användande av maski­ nella hjälpmedel och farliga tryckkärl. Kommitténs förslag innebär en sär­ skilt ur principiell synpunkt betydande utvidgning av lagens tillämplighet å jordbruket, men detta skall fortfarande vara undantaget från en del av lagens bestämmelser. Inskränkningarna äro mera omfattande beträffande det egentliga jordbruket än för osjälvständiga binäringar. Av remissinstanserna är det endast ett par länsstyrelser som ifrågasatt lämpligheten av att utvidga lagens tillämplighet å jordbruket i den omfatt­ ning, som kommittén föreslagit. De organisationer, som företräda företa­ garna inom jordbruket, synas sålunda i sak knappast haft något att in­ vända mot förslaget. Däremot ha såväl dessa organisationer som åtskilliga andra remissinstanser kritiserat förslaget ur lagteknisk synpunkt och itrågasatt en särskild arbetarskyddslag för jordbruket. För en utsträckning av iagens tillämplighet å jordbruket talar icke blott att samhället såvitt möjligt i skyddsrättsligt hänseende bör likställa jord­ brukets arbetstagare med arbetstagare inom andra områden utan även ett praktiskt behov. Olycksfallsrisken inom jordbruket är betydande; den är större än inom vissa industrigrenar. Även om många olycksfallsanledningar inom jordbruket äro av sådan art, att skyddsåtgärder näppeligen kunna vidtagas mot desamma, torde det likväl bland de olycksfallsrisker, som f. n. icke nås av arbetarskyddslagen, finnas åtskilliga vilka skulle kunna avlägs­ nas eller minskas genom dylika åtgärder, t. ex. bristfälliga skullgolv, oskyd­ dade foderluckor, bristfälliga stegar och trappor, olämpliga eller bristfäl­ liga redskap och verktyg ävensom vissa med användningen av giftiga eller frätande ämnen eller sprängämnen förbundna faror. I stor utsträckning torde ett fullgott skydd mot dylika olycksfallsanledningar kunna åstadkom­ mas genom relativt enkla och föga kostnadskrävande anordningar. Även i åtskilliga andra hänseenden synes en utsträckning av lagens räckvidd i fråga om jordbruket kunna få praktisk betydelse. I enlighet med det anförda anser jag det principiellt riktigt att jordbru­ ket i arbetarskyddshänseende jämställes med andra näringsgrenar. Med hänsyn till att en fullständig likställighet åtminstone f. n. skulle medföra praktiska tillämpningssvårigheter, torde det dock vara påkallat att jord­ bruket fortfarande får intaga en viss särställning. Med den utformning

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 79

själva lagen erhållit i departementsförslaget synes det emellertid knappast kunna komma i fråga att undantaga jordbruket från mer än några få be­ stämmelser. Vid sådant förhållande torde anledning saknas att, såsom i en del yttranden yrkats, reglera jordbrukets arbetarskydd i en särskild lag. Även den allmänna tillämpningskungörelsen till lagen bör enligt min me­ ning kunna omfatta jämväl jordbruket. För jordbrukets del komma visser­ ligen åtskilliga av kungörelsens bestämmelser att sakna betydelse, men mot­ svarande torde gälla om en hel del andra verksamhetsgrenar. Sålunda kom­ mer bl. a. inom handel, transportverksamhet och vissa slag av anläggningsverksamhet utrymme i allmänhet att saknas för tillämpning av de talrika föreskrifter, som närmast taga sikte på förhållandena inom industrien. Sär­ skilt med hänsyn till de växlande förhållandena även inom en och samma huvudgrupp av verksamhet skulle det icke innebära några nämnvärda för­ delar att utfärda särskilda allmänna tillämpningskungörelser för de olika huvudgrupperna. Däremot skulle ett dylikt förfarande otvivelaktigt vara förbundet med vissa nackdelar. Det syfte, som ligger bakom yrkandena om tillskapandet av en särskild arbetarskyddslag för jordbruket, synes bäst kunna tillgodoses genom utfärdandet av praktiska anvisningar för lagens tillämpning på detta arbetsområde. Det torde böra ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att utarbeta en sådan vägledning. I detta sammanhang vill jag framhålla att även om i huvudsak samma bestämmelser skola gälla för jordbruket som för andra näringsgrenar detta givetvis icke innebär, att lika stränga krav på skyddsanordningarnas be­ skaffenhet uppställas i fråga om jordbruket som beträffande exempelvis industrien. Att vid lagens tillämpning tillbörlig hänsyn bör tagas till de sär­ skilda förhållandena inom jordbruket följer redan av den grundsats om skälighetsprövning, som kommit till uttryck i lagens huvudstadgande angå­ ende arbetsgivares skyldigheter. F. ö. må framhållas, att gällande arbetar­ skyddslags tillämpning å jordbrukets maskiner icke synes ha givit anled­ ning till klagomål om bristande hänsynstagande till jordbrukets förhål­ landen. Jag övergår härefter till spörsmålet om undantag för jordbrukets del från vissa av lagens särskilda stadganden. Enligt kommitténs förslag skulle såsom nämnts undantagen bli något mera omfattande i fråga om det egent­ liga jordbruket än beträffande osjälvständiga binäringar till jordbruk. Landsorganisationen har för sin del ansett att lagen i allo borde gälla för osjälvständig binäring. Ur praktisk synpunkt synes det emellertid föga lyckligt att på detta sätt göra en skillnad mellan det egentliga jordbruket och osjälvständiga binäringar till jordbruk. Redan själva gränsdragningen mellan det egentliga jordbruket och osjälvständiga binäringar torde vara mycket vansklig. Vid jordbruksföretag med osjälvständig binäring torde vidare de anställda ofta växelvis sysselsättas inom själva jordbruket och i binäringen. Det skulle därför otvivelaktigt medföra vissa olägenheter om

.so Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

exempelvis den minderåriga personalen skulle vara underkastad olika be­ stämmelser beroende på om den minderårige för tillfället arbetade inom jordbruket eller i binäringen. I detta sammanhang må erinras om att en­ ligt lantarbetstidslagen samma regler gälla för osjälvständiga binäringar som för det egentliga jordbruket, medan självständiga binäringar falla un­ der allmänna arbetstidslagen. Om man även i arbetarskyddslagen likställde osjälvständiga binäringar med det egentliga jordbruket, skulle bestämmel­ serna om lagens tillämplighet å jordbruket kunna göras betydligt enklare än enligt kommitténs förslag, något som synes vara i hög grad önskvärt. En sådan likställighet torde kunna genomföras utan några väsentliga nack­ delar ur arbetarskyddssynpunkt. Med hänsyn till det anförda föreslår jag, att lagens bestämmelser skola gälla för osjälvständiga binäringar i samma omfattning som för det egentliga jordbruket. Då enahanda skäl i huvudsak kunna åberopas för att jäm­ ställa byggnadsarbete för jordbruk eller osjälvständig binäring med det egentliga jordbruket, finner jag mig böra förorda att så sker. Däremot an­ ser jag i likhet med kommittén att lagen i allo bör gälla i fråga om själv­ ständiga binäringar. Jordbruket är f. n. så gott som helt undantaget från arbetarskyddslagens föreskrifter rörande minderåriga. Enligt kommitténs förslag skulle av minderårighetsbestämmelserna endast 29 § i förslaget och det därtill anknutna sanktionsstadgandet i 59 § 2 mom. äga tillämpning å det egentliga jord­ bruket. Genom dessa lagrum — vilka motsvara 13 § första stycket, 15 § och 39 § i gällande arbetarskyddslag och i departementsförslaget återfinnas under 26 och 54 §§ — beredes möjlighet dels att i särskilda fall ingripa mot konstaterade missförhållanden i fråga om minderårigs användande till arbete och dels att generellt förbjuda att minderårig användes till vissa farliga arbeten. Att dessa stadganden böra gälla även jordbruket synes uppenbart och annat har ej heller från något håll ifrågasatts. I remissytt­ randena har med ett undantag — det av lantarbetareförbundet avgivna — icke någon invändning rests mot kommitténs förslag att föreskrifterna om minimiålder, fullgjord skolgång, arbetsbok och periodisk läkarbesiktning icke skulle omfatta jordbrukets minderåriga arbetstagare. Enär det uppen­ barligen skulle medföra stora praktiska svårigheter att tillämpa dessa be­ stämmelser inom jordbruket samt risken för att minderårig skall ådraga sig ohälsa i följd av jordbruksarbete torde vara relativt obetydlig, vill jag för min del ansluta mig till kommitténs förslag i denna del. Vad härefter angår föreskrifterna om minderårigs arbetstid och nattvila har förutom lantarbetareförbundet även landsorganisationen ansett att jordbruket borde inbegripas under dessa bestämmelser. Förhållandena inom jordbruket äro dock i viss mån särpräglade därigenom att jordbrukets beroende av års­ tids- och väderleksförhållandena påkallar att under vissa tider av året till­ fälligtvis uttages en avsevärt längre arbetstid än eljest. Utan en närmare

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 81

utredning är jag icke beredd att förorda att i arbetarskyddslagen införas bestämmelser, som för jordbrukets del skulle innebära att minderåriga icke må användas till arbete i den omfattning som lantarbetstidslagstiftningen tillåter. Jag kan därför icke tillstyrka, att giltigheten av arbetar­ skyddslagens stadganden om arbetstid för minderåriga utsträckes till att omfatta även jordbruket. Beträffande reglerna om minderårigas nattarbete vill jag anmärka, att mera regelbundet egentligt nattarbete knappast torde förekomma inom jordbruket. Däremot torde ibland uppkomma behov av att avvika något från bestämmelserna om minderårigs nattvila, exempelvis att låta minderårig under 16 år börja arbetet före klockan 6. Att kräva dispens för sådana avvikelser synes icke vara lämpligt. Då således å ena sidan något verkligt behov av att utsträcka stadgandena om minderårigs nattvila till jordbruket knappast torde föreligga samt å andra sidan en tillämpning av desamma å jordbruket skulle medföra vissa praktiska olägenheter, anser jag att jordbruket icke bör inbegripas under dessa bestämmelser. Med den utformning arbetarskyddslagen erhållit i departementsförslaget finner jag icke erforderligt att utöver vad nu angivits undantaga jordbru­ ket från något stadgande i lagen. Detta innebär bl. a. att jag i motsats till kommittén anser att stadgandena om personalrum böra gälla även för jord­ bruket. Visserligen kan det i regel icke rimligen begäras att personalrum skola inrättas vid jordbruksföretag — något större behov av sådana an­ ordningar torde i allmänhet ej finnas — men undantagsvis kunna förhål­ landena vara sådana, att det måste anses skäligt att arbetsgivaren tillhanda­ håller personalrum. Avfattningen av de i departementsförslaget upptagna föreskrifterna om personalrum samt den för arbetarskyddslagens tillämp­ ning i allmänhet gällande skälighetsprincipen synas utgöra tillräckliga garantier för att tillsynsorganen icke komma att ställa oskäliga krav i detta hänseende. Enligt kommittéförslaget skulle skogsbruk i samband med jordbruk liksom f. n. hänföras till det egentliga jordbruket och sålunda vara undantaget från minderårighetsbestämmelserna i förslaget, bortsett från 29 §. Annat skogsbruk skulle däremot vara underkastat lagen i dess helhet. Ur arbetarskyddssynpunkt måste det betecknas som oegentligt att i fråga om samma slags arbete olika bestämmelser skulle gälla, beroende på vem som vore arbetsgivare. I yttrandena har också kommitténs förslag i denna del utsatts för kritik. Emellertid visar exempelvis skogsstyrelsens yttrande att vissa skäl kunna anföras även för den av kommittén föreslagna lösningen. Mot vart och ett av de i yttrandena framkomna ändringsförsla­ gen synas invändningar kunna riktas ur skilda synpunkter. Någon fullt tillfredsställande lösning av frågan torde emellertid icke stå att finna. För egen del vill jag i nära anslutning till ett av skogsstyrelsen framfört upp­ slag förorda kommitténs förslag med den ändringen, att undantaget för jordbrukets del från föreskrifterna om minderåriga icke skall omfatta så­ dana arbetstagare, som huvudsakligen användas till skogsarbete. Av prak­ ti Bihang till riksdagens protokoll 1948. t sand. Nr 298.

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

tiska skäl synes det icke vara möjligt att låta minderårighetsbestämmelserna gälla i själva jordbruket anställda minderåriga, då de tillfälligt sys­ selsättas med skogsarbete eller — såsom i ett yttrande föreslagits — med annat skogsarbete än husbehovsavverkning. Hemindustrielit arbete faller f. n. utanför arbetarskyddslagen. Enligt kommitténs förslag skall däremot arbetarskyddslagen äga tillämp­ ning å sådant arbete, låt vara med väsentliga modifikationer. Förslaget har kritiserats i åtskilliga yttranden. Därvid har bl. a. åberopats att verkligt behov av tillsyn över det hemindustriella arbetet icke visats föreligga, att tillsynen skulle innebära ett intrång i hemmens integritet, att de praktiska resultaten av tillsynen icke kunde väntas motsvara de därmed förenade kostnaderna samt att förslaget ur lagteknisk synpunkt vore mindre lämpligt. Utmärkande för det hemindustriella arbetet är att arbetsgivaren i regel icke har vare sig befogenhet eller möjlighet att övervaka, hur arbetstaga­ ren ordnar arbetet. Själva grundförutsättningen för de förpliktelser, som arbetarskyddslagen ålägger arbetsgivare mot arbetstagare, saknas sålunda på detta område. Självfallet bör det åligga arbetsgivare, som tillhandahål­ ler hemindustriell arbetstagare maskin eller redskap, att tillse att anord­ ningen är försedd med erforderliga skydd och även i övrigt erbjuder be­ tryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall. För att uppnå detta behö­ ver man emellertid icke göra arbetarskyddslagen tillämplig å det hem­ industriella arbetet som sådant, utan dylik skyldighet följer redan av de allmängiltiga bestämmelser för tillverkare, försäljare och upplåtare, vilka i överensstämmelse med kommitténs förslag upptagits i departementsförslaget. Härutöver synes man knappast kunna ålägga arbetsgivare andra förpliktelser i arbetarskyddshänseende gentemot hemindustriell arbets­ tagare än att meddela råd och anvisningar till förekommande av olycksfall och ohälsa. Detta är i viss utsträckning tillgodosett i nyssnämnda bestäm­ melser, därigenom att vederbörande tillverkare, försäljare eller upplåtare ålagts att tillhandahålla för maskinens eller redskapets användning och skötsel erforderliga föreskrifter. Utöver vad som redan följer av nyssnämnda allmängiltiga bestämmelser i lagen innebär kommitténs förslag, att hemindustriell arbetstagare skall vara skyldig att gentemot sig själv iakttaga vissa av de föreskrifter i lagen som rikta sig till arbetsgivare. Ur lagteknisk synpunkt måste emellertid detta förslag betecknas som olämpligt, och det praktiska värdet av det­ samma synes även kunna betvivlas. Då jag vidare delar de betänkligheter som i några remissyttranden anförts mot inspektion i hemmen och den föreslagna tillsynen med hänsyn till de för hemindustrien speciella förhål­ landena sannolikt skulle få ganska ringa praktisk betydelse, bör man en­ ligt min mening avstå från att införa inspektion av det hemindustriella ar­ betet. I stället bör man söka finna andra vägar för att nå hemarbetarna

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 83

med den upplysning som enligt kommittéförslaget skulle vara inspektions­ verksamhetens huvudsakliga ändamål. Tillsynsorganen skulle exempelvis kunna tillställa arbetsgivarna broschyrer och andra upplysningsskrifter att av dem utdelas till hemarbetare. Man synes kunna förvänta en sådan med­ verkan från arbetsgivarnas sida utan författningsföreskrift därom. Jag för­ utsätter i enlighet med vad som sagts att det skall ankomma på tillsyns­ organen att genom råd och anvisningar främja arbetarskyddet i fråga om hemindustriellt arbete, även om dylikt arbete icke underkastas tillsyn en­ ligt arbetarskyddslagen. Av det anförda framgår, att jag icke funnit tillräckliga skäl föreligga för att arbetarskyddslagens stadganden om arbetsgivare och arbetstagare med därtill anknutna tillsynsbestämmelser skulle erhålla tillämpning å det hemindustriella arbetet. Det må framhållas att departementsförslaget lik­ som gällande lag ger möjlighet att å administrativ väg förordna om tilllämpning av lagen, om i ett visst fall särskilt allvarliga missförhållanden skulle visa sig i fråga om hemindustriellt arbete. Enligt kommittéförslaget skall, bortsett från det hemindustriella arbetet, från arbetarskyddslagens tillämpningsområde alltjämt undantagas arbete, som arbetstagare utför i sitt hem eller å annan plats som av honom be­ stämmes. I gällande arbetarskyddslag undantages — förutom hemarbete — annat arbete, vilket utföres under sådana förhållanden att det ej kan an­ ses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. Då an­ ledning synes saknas att slopa detta undantag, förordar jag att den gällande lydelsen av ifrågavarande undantagsbestämmelse bibehålies. Kommitténs förslag att arbetarskyddslagen i princip skall äga tillämp­ ning å arbete av familjemedlem till arbetsgivaren — vilket helt faller utanför gällande arbetarskyddslag — har med något en­ staka undantag icke mött erinran i remissyttrandena. Ett särskilt skäl som talar för förslaget är, att det överensstämmer med tendensen i de på se­ nare år antagna internationella konventionerna och rekommendationerna på arbetarskyddets område att i största möjliga utsträckning likställa familjemedlemmar till arbetsgivaren med andra arbetstagare. För egen de] vill jag ansluta mig till kommitténs principiella ståndpunkt. I kommittéförslaget ha upptagits såväl totala som partiella undantag från huvudregeln att arbete av familjemedlem skall vara underkastat arbe­ tarskyddslagen. Sålunda undantagas helt dels arbete i arbetsgivarens bo­ stad och dels arbete inom jordbruket med osjälvständiga binäringar. Det första av dessa undantag torde få ganska ringa självständig betydelse, när arbete i arbetstagarens hem undantagits från arbetarskyddslagen, men det synes likväl böra bibehållas med hänsyn till sådana fall då arbetstagare, som tillhör arbetsgivarens familj, icke har sitt hem hos denne. För vin­ nande av överensstämmelse med undantaget i fråga om arbete som utfö­ res i arbetstagarens hem torde det av kommittén använda uttrycket »bo­

84 Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

stad» böra utbytas mot »hem». De invändningar, som i ett par yttranden rests mot undantaget för arbete av familjemedlem inom jordbruket med osjälvständiga binäringar, föranleda mig icke att frångå kommitténs för­ slag på denna punkt, särskilt som en utsträckning av tillsynsverksamheten till detta område åtminstone f. n. icke torde kunna genomföras. Undantaget bör, såsom kommittén torde ha avsett, omfatta jämväl byggnadsarbete för jordbruk eller osjälvständig binäring. Jag vill framhålla att liksom i fråga om det hemindustriella arbetet möjlighet finnes att ingripa om i ett sär­ skilt fall skulle bli känt, att familjemedlem utsättes för allvarlig fara för ohälsa eller olycksfall i arbetet. Vad härefter angår familjemedlems användande till annat arbete än så­ dant, som enligt vad nu sagts helt bör falla utanför arbetarskyddslagen, anser jag i likhet med kommittén påkallat att undantaga familjemedlem från vissa av lagens bestämmelser. Med hänsyn till att medlem av arbets­ givarens familj undantagits från arbetstidslagarnas tillämpning torde ej heller arbetarskyddslagens stadganden om arbetstiden och dess förläggning böra gälla. Hit höra de allmänna bestämmelserna om raster, nattvila och veckovila ävensom föreskrifterna om arbetstid för minderåriga samt om nattvila för minderåriga och kvinnor. Av departeinentsförslagets övriga stadganden rörande minderåriga och kvinnor synas endast bestämmelserna i 26 § om rätt att i visst fall ingripa mot konstaterade missförhållanden i fråga om minderårigs arbete samt att generellt förbjuda minderårigs an­ vändande till vissa farliga arbeten böra äga tillämpning å familjemedlem. Enär familjebandet med enstaka undantag torde utgöra tillräcklig garanti mot sådana olägenheter, som de sålunda undantagna stadgandena avse att förekomma, skulle det icke utan ett visst fog kunna anses som onödigt krångel att kringgärda allt arbete av familjemedlem med dessa ganska om­ fattande restriktioner och formföreskrifter. Det synes f. ö. vara anledning antaga att efterlevnaden därav skulle bli mycket bristfällig. Enligt kommittéförslaget skulle vidare bl. a. bestämmelserna om per­ sonalrum och det lokala skyddsarbetet icke gälla i fråga om arbete av familjemedlem. Med hänsyn till det sätt på vilket dessa stadganden ut­ formats i departementsförslaget synes det emellertid icke vara erforderligt att uttryckligen undantaga familjeföretag från desamma. I

I några yttranden har yrkats, att vissa speciella verksamhetsområden, bl. a. den civila luftfarten, måtte lämnas utanför arbetarskyddslagen. Gäl­ lande arbetarskyddslag omfattar även luftfarten och enligt min mening föreligga icke tillräckliga skäl att göra ändring härutinnan. Däremot synes det böra övervägas att luftfartsinspektör förordnas till specialinspektör enligt arbetarskyddslagen i fråga om luftfarten. Detta spörsmål ämnar jag närmare behandla i annat sammanhang. Det i vissa yttranden framförda förslaget att bryta ut stuveriarbetet ur arbetarskyddslagen och i stället reglera arbetarskyddet på detta område i samband med arbetarskyddet ombord på fartyg kan jag icke tillstyrka.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 85

Bl. a. med hänsyn därtill att arbetet i stor utsträckning är förlagt utanför fartyget synes en sådan lösning vara olämplig. Från fastighetsägarhåll har gjorts gällande att i fråga om fastighetsskötsel arbetsgivaren icke hade möjlighet att vaka över arbetets anordnande och att detta arbets­ område därför borde undantagas från arbetarskyddslagen. Jag kan icke dela denna uppfattning. Fastighetsarbetet är förenat med icke obetydliga olycksfalls- och ohälsorisker, vilka åtminstone delvis äro av den art att de kunna avlägsnas genom lämpliga skyddsåtgärder. För min del kan jag icke anse det obilligt mot fastighetsägarna att ålägga dem tillse att fastighetsskötarna arbeta under säkra och sunda förhållanden. Vid tillämp­ ningen av gällande arbetarskyddslag har riksförsäkringsanstalten i egen­ skap av yrkesinspektionens chefsmyndighet intagit den ståndpunkten, att ägare av hyreshus i denna sin egenskap får anses driva rörelse i lagens mening och att lagen sålunda är tillämplig å portvakter och eldare i hyres­ hus. Denna tolkning synes mig riktig. Det nuvarande partiella undantaget från lagens tillämpningsområde be­ träffande arbete, som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m., bör, såsom kommittén föreslagit, bibehållas.

I likhet med gällande arbetarskyddslag innehåller kommittéförslaget — såsom i olika sammanhang redan berörts i det föregående — ett stadgande, enligt vilket lagen genom beslut i administrativ ord­ ning i särskilda fall kan utsträckas till arbete, som eljest icke fal­ ler under lagens tillämpningsområde. Denna möjlighet bör bibehållas, även om behovet därav minskats genom att i departementsförslaget kooperativ verksamhet och arbete av familjemedlem inbegripits under lagen. Befogen­ heten att besluta om utsträckt användning av lagen har av kommittén före­ slagits skola överflyttas från Kungl. Maj :t till den centrala arbetarskyddsmyndigheten. Tillräcklig anledning till ändring av det nuvarande förfaran­ det synes emellertid icke föreligga, helst som principiella betänkligheter kunna anföras mot kommitténs förslag. Bibehålies beslutanderätten hos Kungl. Maj :t lärer det av kommittén föreslagna undantaget för militär övning vara onödigt. Den nuvarande bestämmelsen ger möjlighet att inskrida endast till före­ kommande av olycksfall. Kommitténs förslag att utvidga stadgandet till att omfatta även sådana fall, där allvarlig risk för ohälsa föreligger, synes lämpligt. Enligt den av kommittén föreslagna lagtexten skulle lagen kunna erhålla utsträckt tillämpning endast »i vad den åsyftar att förekomma ohälsa och olycksfall». Innebörden av denna begränsning synes oklar, bl. a. enär lagen i dess helhet har det angivna syftet. De citerade orden torde utan olägenhet kunna utgå. Däremot kan det måhända stundom vara lämpligt att Kungl. Maj :t i det särskilda fallet i beslutet undantar vissa av lagens bestämmelser. Med den utformning lagen erhållit i departementsförslaget synes det knappast föreligga något egentligt behov av den i kommittéförslaget upp­

Sfi Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

tagna fullmakten för Kungl. Maj :t att i visst fall undantaga verksamhet, som är underkastad lagen, från alla eller vissa av lagens bestämmelser. Då härtill kommer, att ett stadgande av denna art är betänkligt ur principiella synpunkter, har den av kommittén föreslagna bestämmelsen uteslutits i departementsförslaget. En annan sak är, att krig eller krigsfara eller lik­ nande utomordentliga förhållanden kunna påkalla avvikelse från vissa av arbetarskyddslagens bestämmelser. Frågan om befogenhet för Kungl. Maj :t att av sådana skäl medge undantag från lagen synes emellertid böra upp­ tagas i ett större sammanhang.

Såsom i det föregående antytts innehåller departementsförslaget liksom gällande arbetarskjMdslag vissa stadganden, vilka äro allmängiltiga och så­ ledes ha ett vidsträcktare tillämpningsområde än lagen i övrigt. För dessa bestämmelser kommer redogörelse att lämnas under avsnittet om tillver­ kares, försäljares och upplåtares in. fl. skyldigheter. I den avdelning av lagen, vari tillämpningsområdet behandlas, bör emellertid en hänvisning till ifrågavarande stadganden göras.

Anmälan om nya företag.

Historik.

Gällande arbetarskyddslag innehåller icke någon föreskrift om skyldig­ het för arbetsgivare att anmäla nytillkomna företag till yrkesinspektionen. Vid ett par tidigare tillfällen ha förslag om införande av dylik skyldighet framlagts, men avvisats. Angående vad som i detta hänseende förekommit torde få hänvisas till kommitténs betänkande s. 268—270.

Kommitténs förslag.

Enligt 8 § 1 mom. första stycket i förslaget skall arbetsgivare, som bedri­ ver verksamhet vilken beräknas fortgå mer än tre månader, vara skyldig att göra skriftlig anmälan därom till vederbörande distriktschef inom 14 dagar från verksamhetens början. Av anvisningarna framgår, att kommit­ tén med detta stadgande avsett att föreskriva skyldighet att anmäla ny­ tillkomna arbetsställen. Sålunda skall å ena sidan särskild anmälan ingivas för varje arbetsställe inom en och samma verksamhet ävensom ny anmälan ske, om verksamhet förlägges till annat arbetsställe, samt å andra sidan nå­ gon anmälan icke fordras, om verksamhet överlåtes. Från anmälningsskyldighet undantagas det egentliga jordbruket samt företag, vari enbart medlemmar av arbetsgivarens familj sysselsättas. An­ mälan behöver vidare ej ske i fall då arbetsgivaren, innan verksamheten påbörjats, jämlikt 9 § eller 10 § 1 mom. begärt distriktschefs yttrande eller godkännande beträffande arbetslokal eller gjort i 10 § 2 mom. föreskriven anmälan om lokals användande för nytt ändamål (8 § 1 mom. andra styc­ ket). Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna skall anmälningsskyl­ dighet ej heller föreligga beträffande verksamhet, som påbörjats före lagens

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 87

ikraftträdande, utom då sedermera verksamheten förlägges till annat ar­ betsställe eller nytt arbetsställe tillkommer. Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet föreslås skola medföra bötespåföljd, såvida ej omständigheterna giva vid handen, att underlåten­ heten haft sin grund i tillfälligt förbiseende eller att anmälningsskyldig­ heten icke kunnat fullgöras inom stadgad tid (66 §). 1 detta sammanhang må nämnas att kommittén i fråga om det hem­ industriella arbetet — vilket såsom tidigare anförts enligt min mening bör lämnas utanför arbetarskyddslagen — föreslagit särskilda bestämmelser om anmälningsskyldighet (8 § 2 inom.). 1 betänkandet redogör kommittén för de överväganden, som lett till för slag et om anmälningsskyldighet för ar­ betsgivare. Inledningsvis framhålles att yrkesinspektörs möjlighet att 1a kännedom om arbetsställen för närvarande väsentligen vore beroende av den rapportskyldighet, som åvilade kommunalt tillsynsorgan. Denna uppgiftsskyldighet hade emellertid iakttagits i mycket begränsad utsträckning. Därtill komme att då de flesta kommunala tillsynsorganen lämnade rap­ port till yrkesinspektör endast en gång om året, ett flertal arbetsställen kunde driva verksamhet under avsevärd tid utan att yrkesinspektören ägde kännedom därom. Vid behandling av frågan, på vilket sätt yrkesinspektionen bäst skall få kunskap om nytillkomna arbetsställen, har kommittén först övervägt, huru­ vida de kommunala tillsynsorganen skulle kunna förpliktas att på ett mera effektivt sätt fullgöra sin uppgiftsskyldighet till yrkesinspektören. Kom­ mittén anför härom följande. Ett förslag om att genom en bestämmelse i instruktionen för yrkesinspek­ tionen ålägga de kommunala tillsynsorganen skyldighet att, så snart de er­ hållit kännedom om ett nytt arbetsställe, göra anmälan därom till vederbö­ rande yrkesinspektör, har därvid närmare dryftats inom kommittén. Då det bristande fullgörandet av nuvarande anmälningsskyldighet enligt kommit­ téns mening knappast torde kunna tillskrivas avsaknad av bestämmelser i ämnet utan fastmer ha sin grund i andra orsaker, anser kommittén, att nå­ gon effektiv lösning av frågan ej kan vinnas genom en bestämmelse av före­ slaget innehåll. Det kan ifrågasättas, om icke bättre resultat i fråga om anmälningsförfarandet i stället skulle kunna erhållas genom en effektivisering av den kommunala tillsynen. I anslutning härtill vill kommittén emel­ lertid erinra om att, ehuru den kommunala tillsynen i de största städerna i regel är ordnad på tillfredsställande sätt, uppgifter om nytillkomna arbets­ ställen ändock icke meddelas i deras rapporter till yrkesinspektörerna. Detta har vanligtvis sin grund däri, att de kommunala tillsynsorganen själva icke kunna förskaffa sig tillräcklig kännedom om alla nytillkomna arbetsställen. Det torde sålunda finnas behov av att även de kommunala tillsynsorganen erhålla kännedom om nya arbetsställen. Härtill kommer att genom det förslag till organiserande av den kommunala tillsynen, som kom­ mittén framlägger, endast ett begränsat antal kommuner förutsättas ha kommunala tillsynsorgan i lagens mening. Med hänsyn till vad sålunda an­

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

förts anser sig kommittén icke böra framlägga förslag i syfte att ålägga de kommunala tillsynsorganen skyldighet att till yrkesinspektör anmäla ny­ tillkomna arbetsställen.

Kommittén diskuterar vidare ett tidigare framfört förslag att ålägga de myndigheter, som föra aktiebolags-, förenings- och handelsregistren, att underrätta yrkesinspektör om nya företag men avvisar även detta förslag. Angående kommitténs skäl härför torde få hänvisas till betänkandet s. 275. Kommittén omnämner härefter, att vissa yrkesinspektörer ifrågasatt, om icke polismyndighet borde kunna åläggas att till yrkesinspektör anmäla ny­ tillkomna arbetsställen. Med hänsyn till den arbetsbelastning, som redan nu åvilade polismyndigheterna, ansåge sig kommittén emellertid icke kunna förorda detta förslag. Efter att sålunda ha avvisat dessa förslag uttalar kommittén, att det måste anses nödvändigt att tillsynsorganen snarast möjligt erhölle känne­ dom om nytillkomna arbetsställen. Kommittén hade därför upptagit till prövning ett av 1937 års arbetarskyddskommitté framlagt förslag om an­ mälningsskyldighet för varje arbetsgivare, som började verksamhet varå ar­ betarskyddslagen ägde tillämpning. En sådan skyldighet skulle visserligen medföra visst besvär för arbetsgivare, men syntes icke behöva innebära nå­ gon större olägenhet. Det kunde jämväl erinras om att ett flertal länder i sin arbetarskyddslagstiftning intagit bestämmelser om skyldighet för ar­ betsgivare att hos tillsynsmyndighet anmäla nya företag.

Beträffande de föreslagna undantagsbestämmelserna anför kommittén till en början att det synts lämpligt att från anmälningsskyldig­ het undantaga sådan verksamhet, som beräknades fortgå högst tre måna­ der. Anmälan om ett relativt kortvarigt arbete torde nämligen i många fall icke kunna föranleda inspektion. Självfallet borde liksom hittills tillsyn ut­ övas å dylik verksamhet, i den mån sådant arbetsställe komme till inspektionsförrättares kännedom. I syfte att begränsa anmälningsförfarandet före­ sloge kommittén vidare, att anmälan ej skulle behöva ske i fall då arbets­ givaren i förväg begärt distriktschefs yttrande över byggnadsförslag eller godkännande av arbetslokal. I dylika ärenden måste nämligen distriktschefen ha uppgift om såväl den tilltänkta verksamhetens art som det unge­ färliga antalet arbetstagare. Dessutom erhölle han kännedom om arbets­ givarens namn och adress samt arbetsställets belägenhet. Kommittén framhåller slutligen vikten av att arbetsgivarna upplystes om sin anmälningsskyldighet och att därför avsedda blanketter hölles lätt till­ gängliga. I detta syfte förordades, att det ålades kommunal tillsynsman att tillhandahålla blanketter och medverka till att skyldigheten fullgjordes inom hans tillsynsområde (anvisningarna till 8 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 29S. 89 Yttrandena. Av de remissinstanser, vilka uttryckligen berört frågan om skyldighet för arbetsgivare att anmäla nya företag, är det endast landsorganisationen som oreserverat tillstyrker en anmälningsplikt av den föreslagna omfatt­ ningen. Organisationen uttalar, att delade meningar icke kunde råda om betydelsen av anmälan om nya företag. Det enda rationella vore att arbets­ givaren själv gjordes anmälningspliktig. Invändningen att denna engångsanmälan skulle innebära något oskäligt betungande förtjänade intet av­ seende. Övriga som yttrat sig i frågan ha däremot anfört mer eller mindre all­ varliga betänkligheter mot kommitténs förslag. Sålunda framhåller riksförsäkringsanstalten att enligt förslaget även småföretagare på alla områden, bl. a. inom handeln, vore underkastade anmälningsplikt. Företagen med 1—4 anställda kunde räknas i hundratusental. Man kunde icke undgå att ställa sig tveksam till införandet av en så vidsträckt anmälningsplikt, om vilken man på förhand visste att den i varje fall under lång tid framåt icke komme att fullgöras på grund av bristande kännedom därom eller av an­ nan anledning. Därtill komme att arbetsförhållandena inom en stor del av nu berörda företag, särskilt inom handeln, vore sådana att ingripande från yrkesinspektionens sida i regel icke torde förekomma. Man kunde därför vara benägen att, åtminstone till en början, undantaga småföretagen från anmälningsskyldighet. En annan utväg i begränsande syfte vore att, såsom tidigare föreslagits, låta anmälningsskyldigheten omfatta endast hantverk och industri samt byggnads- och transportarbete. Då kommittén varit enig och förslaget i och för sig vore välgrundat med hänsyn till tillsynsverksam­ hetens rätta fullgörande, ville anstalten emellertid icke framställa något yr­ kande om begränsning av stadgandets räckvidd. Kommerskollegium uttalar betänkligheter mot ett så vidsträckt anmälningssystem som det föreslagna. I praktiken torde det bli vanskligt att ge­ nomföra. Dessutom krävdes en mängd arbetskraft för uppgiftsmaterialets bearbetning, om anmälningsskyldigheten skulle tjäna sitt syfte. Stockholms handelskammare anför samma synpunkter och framhåller, att man borde inrikta sig på att i första hand utnyttja den inom arbetarskyddet verk­ samma personalen för angelägna direkta arbetarskyddsuppgifter. Skånes handelskammare anser andra vägar böra sökas för att fortlöpande hålla inspektionsmyndigheterna underrättade om tillkomsten av nya företag. En framkomlig väg syntes vara att ålägga de kommunala tillsynsorganen att insända rapport om nystartade företag. Om anmälningsskyldighet för ar­ betsgivare skulle införas, borde den under alla omständigheter begränsas till något större företag än sådana, som hade blott en arbetstagare. Stadsförbundets stgrelse avstyrker kommitténs förslag och erinrar där­ vid om att tidigare förslag i samma riktning avvisats. De invändningar som i dessa sammanhang framställts syntes alltjämt äga giltighet. Att märka

90 Kungi. Maj:ts proposition nr 298.

vore även, att man förut räknat med en mer begränsad tillämpning av an­ mälningsplikten än kommittén föreslagit. I övrigt anför styrelsen liknande synpunkter som framkommit i tidigare återgivna yttranden. Överståthållarämbetet uttalar, att ämbetet visserligen delade kommitténs uppfattning att åtgärder borde vidtagas för att tillsynsorganen tidigare och i större utsträckning än vad nu vore fallet erhölle kännedom om de arbets­ ställen, där tillsyn skulle utövas, men ville ifrågasätta huruvida den myc­ ket långt gående anmälningsplikt som i detta syfte föreslagits verkligen vore nödvändig. Under alla förhållanden torde det bli svårt att i praktiken upp­ rätthålla denna anmälningsskyldighet. Enligt ämbetets mening borde i första hand en samordning komma till stånd mellan de av kommittén före­ slagna föreskrifterna och de bestämmelser, som redan funnes meddelade i skilda författningar angående tillstånd att driva visst slags verksamhet eller godkännande av lokaler för verksamheten. Därvid borde eftersträvas att anmälan eller ansökan icke skulle behöva göras till mer än en myndighet. Vidare borde arbetarskyddslagens bestämmelser om skyldighet att anmäla verksamhet och söka godkännande av lokaler avfattas så, att som regel en­ dast en anmälan eller ansökan behövde göras i fråga om en och samma verksamhet. I viss mån vore denna synpunkt beaktad i förslaget, men fall av dubbel eller tredubbel anmälningsskyldighet förekomme. Undantag från anmälningsskyldighet för småföretag ifrågasattes av so­ cialstyrelsen och kooperativa förbundets styrelse. Socialstyrelsen anför att förslaget gåve anledning till allvarliga erinringar. Sålunda skulle exem­ pelvis en ensam företagare, som funnit påkallat anställa ett biträde, sanno­ likt endast undantagsvis komma på den tanken att han vore pliktig an­ mäla sin verksamhet. Tydligen skulle också bestämmelserna om anmäl­ ningsskyldighet medföra omfattande arbete för inspektionspersonalen. Nå­ gon minskning av nämnda olägenheter skulle givetvis kunna vinnas genom begränsning av anmälningsskyldigheten till något större företag, t. ex. så­ dana som i regel sysselsatte minst fem arbetstagare. Därest en dylik begräns­ ning skulle anses betänklig med hänsyn till vissa slag av småföretag, kunde arbetsrådet bemyndigas att förordna om anmälningsskyldighet för sådana företag, när särskilda skäl så påkallade. Kooperativa förbundets styrelse ifrågasätter, om icke det av vissa yrkesinspektörer framförda förslaget att ålägga polismyndighet anmälningsskyldighet — vilket kommittén avvisat under hänvisning till polismyndigheternas arbetsbelastning — borde upp­ tagas till förnyad prövning. Uppgiftslämnandet innebure en arbetsbelast­ ning vem det än åvilade. Näringslivet betungades redan i mycket hög grad med uppgiftsskyldigheter av olika slag, och detta förhållande hade på många håll skapat en irritation, som närmade sig leda och kunde äventyra respekten för av myndigheterna utfärdade förordningar. Den föreslagna anmälningsskyldigheten syntes medföra sådana olägenheter, särskilt för mindre verksamhetsidkare, att densamma åtminstone delvis borde kunna fullgöras genom myndigheternas försorg. I enlighet därmed ifrågasattes,

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 91

om ej arbetsgivares uppgiftsskyldighet borde begränsas till att omfatta verksamhet med minst fem arbetstagare. Inskränkning av anmälningsskyldigheten till sådana verksamhetsområ­ den, där särskilt behov av anmälan kunde anses föreligga, förordas jämväl av byggnadsstyrelsen. Styrelsen framhåller, att allmänheten icke syntes böra betungas med någon ny anmälningsskyldighet, såframt det icke vore fråga om förhållanden av mera betydande vikt. Det av kommittén åberopade skä­ let för att lägga anmälningsskyldigheten på arbetsgivaren — nämligen att de kommunala tillsynsorganen endast i begränsad omfattning fullgjort sin uppgiftsskyldighet — vore icke hållbart. Om en myndighet bruste i sina åligganden borde nämligen erforderliga åtgärder vidtagas mot myndigheten i stället för att överflytta den på myndigheten ankommande uppgiften på allmänheten. Därtill komme, att det kunde antagas att även allmänheten i stor utsträckning komme att eftersätta anmälningsskyldigheten. Generalpoststyrelsen anser det starkt kunna ifrågasättas, om anmälan vore erforderlig beträffande postverkets lokala organ. En ändring av för­ slaget syntes därför böra ske. Eventuellt kunde arbetsrådet tilläggas befo­ genhet att medgiva undantag från anmälningsplikten. Domänstyrelsen framhåller, att verksamheten inom domänverket avsåge förvaltningsarbeten av vitt skilda slag: avverkning, virkestransporter, skogs­ odlings-, väg-, diknings-, husbyggnads- och virkesförädlingsarbeten, vilka utfördes året runt. Anmälningsskyldighet för varje sådan verksamhet i fall, då den beräknades fortgå mer än tre månader, skulle medföra ett tidsödande rapportväsende av mycket stor omfattning. Vattenfallsstyrelsen framhåller, att det ofta vore svårt att i förväg av­ göra, hur länge ett av styrelsens arbeten, t. ex. på bvgdenät och i tertiärstationer, komme att räcka. Dessa arbetsplatser vore i regel icke av perma­ nent natur, men en mindre arbetsstyrka hade ofta att göra minst tre må­ nader för att uppföra dem. Det vore därför önskvärt att för sådana arbe­ ten kunde lämnas generella regionala tillstånd. Förslaget att från anmälningsskyldighet undantaga verksa mhet som beräknas fortgå kortare tid än tre månader kritiseras av samverkande byggnadsfackförbunden, vilkas yttrande biträdes av landsorganisationen. Förbunden framhålla, att den föreslagna begräns­ ningen komme att beröra ett mycket stort antal ganska betydande arbets­ platser inom byggnadsindustrien. Av en företagare börjad verksamhet kunde fortsättas av en annan och slutföras av en tredje. Underentreprenörer och olika arbetargrupper, vilka ofta hade väsentligt kortare anställningstid än tre månader, avlöste varandra. Med hänsyn till det anförda föresloges den ändringen att, där den på arbetsplatsen anställda arbetskraften uppginge till fler än tre arbetare, anmälningsplikt skulle föreligga, om verksamheten beräknades fortgå längre tid än en månad.

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Beträffande förslaget att från anmälningsplikt undantaga det egentliga jordbruket förklarar lantarbetareförbundet att det principiellt ansåge undantaget böra slopas. Där lagen helt eller delvis skulle tillämpas för visst arbetsställe, borde nämligen yrkesinspektionen underrättas om arbetsstäl­ lets existens. Om en generell anmälningsskyldighet för jordbrukets företa­ gare skulle anses medföra alltför stora registreringssvårigheter, borde be­ stämmelsen under alla förhållanden gälla för sådana företag inom det egentliga jordbruket, som stadigvarande sysselsatte minst fem arbetstagare. Landsorganisationen uttalar under hänvisning till lantarbetareförbundets yttrande att enligt organisationens mening anmälningsskyldighet borde föreligga åtminstone för jordbruksföretag med minst fem arbetstagare. Undantaget för familjeföretag avstvrkes av landsorganisationen, som anser detsamma sakna fog, enär lagen i vissa hänseenden — och sär­ skilt sådana i vilka tillsyn från arbetsinspektionens sida normalt skulle förekomma — vore tillämplig även på rena familjeföretag. Slutligen må nämnas att socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, yrkesinspektörerna, kommerskollegium, Skånes handelskammare och svenska ar­ betsgivareföreningen yrkat väsentliga inskränkningar i den beträffande hemindustriellt arbete föreslagna särskilda anmälningsskyldig­ heten.

Departementschefen.

Därest tillsynen över arbetarskyddslagstiftningens efterlevnad skall bli effektiv är det givetvis ett intresse, att tillsynsorganen så långt sig göra låter erhålla kännedom om sådana arbetsställen, varå lagstiftningen är till­ lämplig. Detta är dock av betydelse främst i sådana fall då med hänsyn till arbetets natur och andra omständigheter tillsyn är särskilt angelägen. I åt­ skilliga fall framstår behovet att vidtaga åtgärder för att bereda yrkesinspek­ tionen kännedom om arbetsstället icke lika starkt. Man måste också beakta i vad mån sådana åtgärder leda till olägenheter, som helt eller delvis kunna anses väga lika tungt som intresset att säkerställa att yrkesinspektionen får kännedom om arbetsstället. Vid övervägande av dessa synpunkter har jag funnit mig icke kunna till­ styrka kommitténs förslag att det som allmän regel skall åligga arbets­ givare att göra anmälan om nystartade företag. Såsom jag tidigare anfört är redan den gällande arbetarskyddslagens tillämpningsområde mycket vid­ sträckt. Även om jag för min del icke ansett mig kunna f. n. biträda kom­ mitténs förslag att utvidga lagens tillämpningsområde till all verksamhet vari arbetstagare är sysselsatt, innebär dock även departementsförslaget en utvidgning av lagens tillämpningsområde. En anmälningsskyldighet för ar­ betsgivare av den omfattning kommittén föreslagit skulle medföra att an­ mälan behövde göras för exempelvis varje nytt kontor och varje ny butik, även om i rörelsen funnes endast en eller annan anställd. Anmälan skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 93

vidare behöva göras om varje nyuppfört hyreshus, däri portvakt, gårdskarl eller eldare vore anställd. Såsom i ett yttrande påpekats skulle vidare anmäl­ ningsskyldighet inträda så snart en ensam företagare funne påkallat att anställa ett biträde i sin rörelse. Det torde icke kunna förväntas att en så vidsträckt anmälningsskyldighet skulle komma att fullgöras mer än i in­ skränkt omfattning, framför allt därför att många av bestämmelsen omfat­ tade arbetsgivare sannolikt icke komme att ha kännedom om skyldigheten. Bestämmelserna skulle härigenom i stor utsträckning bli ineffektiva. Vidare är att märka att enligt kommittéförslaget anmälningsskyldigheten endast skulle gälla nytillkommande företag. Bristande kännedom hos tillsynsorganen om redan förefintliga företag, som äro underkastade lagens be­ stämmelser, skulle sålunda icke avhjälpas genom den föreslagna anmäl­ ningsskyldigheten. Att utsträcka denna till dylika företag låter sig icke rimligen göra med hänsyn till det registreringsarbete, som därav skulle för­ anledas. Härtill kommer, såsom i yttrandena anförts, att ett mycket stort antal av de företag eller rörelser, som skulle omfattas av den föreslagna allmänna anmälningsskyldigheten, äro sådana att ett ingripande från yrkes­ inspektionens sida endast mycket sällan kan anses påkallat. Då det för mig framstår såsom synnerligen betydelsefullt, att den förstärkning av yrkes­ inspektionen, som jag i annat sammanhang ämnar föreslå, i första hand kommer sådana verksamhetsgrenar till del, där behovet av tillsyn är störst, kan jag alltså icke förorda kommittéförslaget i denna del. I yttrandena har diskuterats frågan att begränsa anmälningsskyldigheten till större företag. Mot en sålunda begränsad anmälningsskyldighet göra sig givetvis de av mig nu anförda omständigheterna icke gällande med samma styrka. En gränsdragning efter dessa linjer möter dock vissa betänkligheter, då behovet av tillsyn å ett mindre företag kan vara avsevärt större än där fråga är om ett betydligt större företag. Enligt min mening torde det på grund av det anförda böra såsom hit­ tills åvila tillsynsorganen att själva förskaffa sig erforderlig kännedom om arbetsställen. Effektiviseras den kommunala tillsynen på sätt arbetarskyddskommittén ifrågasatt, synes man också kunna påräkna en bättre medverkan på förevarande område från dessa tillsynsorgans sida. Det synes böra övervägas att i instruktionsväg ålägga dessa organ skyldighet att med kortare tids mellanrum till yrkesinspektören avgiva rapport om nystartade företag inom deras tillsynsområde. I de största städerna kan det tänkas, att vissa svårigheter föreligga för de kommunala tillsynsmännen att i erfor­ derlig utsträckning erhålla kännedom om nya företag. Därest närmare erfa­ renheter i detta hänseende skulle giva vid handen, att en anmälningsskyl­ dighet av något slag bör införas, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att i administrativ väg utfärda sådana föreskrifter. Slutligen må nämnas, att konjunkturinstitutet nyligen hos Kungl. Maj:t gjort framställning om utredning angående inrättande av ett centralt före­ tagsregister. Om ett dylikt register skulle komma till stånd, skulle den nu

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

behandlade frågan komma i ett ändrat läge. Tillsynsorganen skulle näm­ ligen i sådant fall kunna få erforderliga uppgifter om nystartade företag från detta register.

Förhandsgranskning av byggnadsförslag.

Gällande förhållanden. I 26 § arbetarskyddslagen stadgas, att arbetsgivare, därest han vill under­ ställa vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare förslag till ny-, omeller tillbyggnad av arbetslokal eller till ny eller ändrad anordning för ar­ betets bedrivande, äger att till yrkesinspektören eller bergmästaren insända förslaget, åtföljt av sådana ritningar och uppgifter, som kunna erfordras för förslagets granskning. Därjämte ålägges yrkesinspektören resp. berg­ mästaren att utan ersättning utföra sådan granskning samt att snarast möj­ ligt återsända förslaget med det yttrande, vartill granskningen kunnat giva anledning. I 83 § andra stycket byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390) föreskrives att där ansökan om byggnadslov avser industriell anläggning i stad yrkesinspektören eller bergmästaren skall underrättas därom. Enligt 100 och 101 §§ skall detsamma gälla även i vissa stadsliknande samhällen på landet. Även 1931 års byggnadsstadga innehöll motsvarande bestämmelser. Antalet av yrkesinspektörerna och bergmästarna på arbetsgivares begä­ ran granskade byggnadsförslag utgjorde under tioårsperioden 1929—1938 i genomsnitt 300 om året. På senare år har granskning av byggnadsförslag begärts i väsentligt större omfattning än tidigare. Sålunda granskades 2 199 förslag år 1942, 2 656 år 1943, 2 968 år 1944, 3 797 år 1945 och 4 835 år 1946. Byggnadsnämnderna synas i stor utsträckning ha underlåtit att lämna underrättelse om ansökningar om byggnadslov rörande industriell anlägg­ ning. Antalet sådana underrättelser har nämligen, enligt vad kommittén inhämtat, icke uppgått till mer än några hundra om året.

Kommitténs förslag. Kommittén redogör till en början för frågans tidigare behandling. Härutinnan torde få hänvisas till betänkandet s. 282—283. Kommittén föreslår att den nuvarande rätten att få byggnadsförslag granskade utbytes mot obligatorisk förhandsgranskning (9 §). Sålunda skall arbetsgivare, som ämnar företaga nybyggnad eller väsentlig om- eller tillbyggnad av arbetslokal eller personalrum, som skall stadigvarande använ­ das, vara skyldig att i god tid före byggnadsarbetets påbörjande tillställa distriktschefen förslag däröver, åtföljt av de ritningar och uppgifter, vilka kunna erfordras för förslagets granskning. Försummelse att iakttaga denna skyldighet skall medföra straff (66 § första stycket). Distriktschefen skall å sin sida vara pliktig att utan dröjsmål och utan kostnad för arbetsgiva­ ren skriftligen avgiva det yttrande, vartill granskningen ur arbetarskydds-

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 95

synpunkt kan giva anledning. I granskat förslag skall sådan ändring, som är av betydelse för arbetets sundhet och säkerhet, icke få ske utan att ändringsförslaget underställts distriktschefen. Skyldighet att tillställa distriktschef byggnadsförslag för granskning skall även åvila den som låter uppföra eller vidtaga väsentlig ändring av byggnad, inrymmande lokaler som äro avsedda att på stadigvarande sätt uthyras eller eljest upplåtas så­ som arbetslokaler eller personalrum. Bestämmelserna om förhandsgranskning av byggnadsförslag skola icke gälla för jordbruket och dess osjälvständiga binäringar, hemindustriellt ar­ bete och s. k. kooperativ verksamhet, ej heller beträffande företag, vari ute­ slutande sysselsättas medlemmar av arbetsgivarens familj.

Rörande frågan om införande av obligatorisk för­ handsgranskning av byggnadsförslag anför kommittén att det för att de fordringar, som ur arbetarskyddssynpunkt måste ställas på en arbetslokal, skulle bli tillgodosedda otvivelaktigt vore av stort värde, att förslag till ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal underställdes yrkesinspektörs granskning. Med hänsyn till de delade meningar som i yttran­ dena över kommitténs preliminära förslag framkommit i frågan om sådan förhandsgranskning hade kommittén upptagit olika förslag till diskussion. Av 1937 års arbetarskyddskommitté ävensom från yrkesinspektörshåll hade föreslagits skyldighet för arbetsgivare, som ämnade uppföra eller ombygga arbetslokal, att före arbetets påbörjande anmäla detta till yrkesinspektören. Yrkesinspektören skulle sedan han mottagit anmälan pröva om förhands­ granskning av byggnadsförslaget behövdes, i vilket fall han skulle infordra de ritningar och uppgifter, som krävdes för granskningen. Kommittén ansåge emellertid detta system mindre lämpligt. I sådana fall, då yrkesinspek­ tören vid behandling av anmälan ansett det obehövligt att infordra bygg­ nadsförslag för granskning, skulle det kunna inträffa att han vid sedermera företagen inspektion funne lokalen vara otillfredsställande ur arbetar­ skyddssynpunkt och därför ansåge sig böra giva anvisning om ändringar. Det vore enligt kommitténs mening icke uteslutet att i dylikt fall svårig­ heter kunde uppstå att få de behövliga ändringarna genomförda, särskilt om lokalen redan vore färdig. Såsom en alternativ lösning av förevarande spörsmål hade kommittén övervägt frågan, huruvida icke den i 26 § gäl­ lande lag angivna förhandsgranskningen borde göras obligatorisk. Då de praktiska fördelarna med en sådan granskning vore uppenbara, särskilt med hänsyn till de fordringar kommittén föresloge beträffande arbetslokals anordnande, hade kommittén funnit sig böra förorda en bestämmelse av nämnda innebörd. Med anledning av att från eu del håll gjorts gällande, att obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsförslag skulle komma att avsevärt taga distriktschefens och den underordnade personalens lid i anspråk samt med­

96 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

föra eftersättande av andra mera betydelsefulla arbetsuppgifter, uttalar kommittén att det torde höra till en av yrkesinspektionens viktigaste arbetsuppgifter att söka få till stånd arbetslokaler, som i hygieniskt och skyddstekniskt hänseende motsvarade rimliga nutida krav, och att förhands­ granskning av byggnadsförslag otvivelaktigt vore av stor betydelse för för­ verkligandet av denna uppgift. Visserligen komme granskningsarbetet i många fall att taga åtskillig tid i anspråk, men detta torde i regel bli mindre krävande än det arbete, som yrkesinspektionen f. n. många gånger måste nedlägga för att få sådana åtgärder genomförda, som på grund av förbise­ ende eller underlåtenhet icke blivit vidtagna vid arbetslokalens inrättande. Från yrkesinspektörshåll hade också uttalats, att en obligatorisk förhands­ granskning av byggnadsförslag i realiteten skulle innebära en arbetsbesparing. Det vore att märka, att granskningsarbetet skulle väsentligt under­ lättas om arbetsgivarna vid upprättande av byggnadsförslag kände till yrkesinspektionens fordringar. Anvisningar angående anordnande och be­ skaffenhet av arbetslokaler och personalrum borde därför utfärdas och till­ ställas arbetsgivare, arkitekter, byggmästare in. fl.

I anslutning till förslaget om s k y 1 d i g h e t för annan än ar­ betsgivare att i vissa fall insända byggnadsförslag för gransk ni ng anför kommittén följande. Ej sällan förekommer det, att en person, utan att vara arbetsgivare, låter uppföra byggnad, vari inrymmas lokaler, som äro avsedda att för stadig­ varande användning upplåtas såsom arbetslokaler eller personalrum. Sär­ skilt gäller detta i fråga om hyreshus, som inrymma butiks- och lagerloka­ ler, mindre verkstadslokaler, bagerier, garage in. in. Även i dylikt fall är det av vikt, att lokalerna redan vid uppförandet inrättas på sådant sätt, att de motsvara skäliga anspråk ur skyddssynpunkt och att de krav, som härutinnan uppställas, bliva uppfyllda. Med hänsyn härtill bör även i förevarande fall skyldighet att tillställa distriktschef byggnadsförslag för granskning åvila den som låter uppföra byggnaden. Visserligen kan denne icke alltid med bestämdhet uppgiva, för vilken verksamhet lokalerna skola användas eller vilket antal personer, som skola sysselsättas i desamma, men givet är, att dessa omständigheter icke få utgöra avgörande skäl mot förhands­ granskning. Vad här sagts om nybyggnad bör enligt kommitténs mening även gälla ändring av byggnad, inrymmande lokaler av ifrågavarande slag. Beträffande samarbetet mellan yrkesinspektionen och byggnadsnämnderna påpekar kommittén, att i 68 § byggnads­ stadgan den 20 november 1931 föreskreves att där i allmän författning meddelats föreskrift, varigenom byggnads uppförande eller användande för visst ändamål gjorts beroende på prövning av annan myndighet än bygg­ nadsnämnden, sagda prövning, där så lämpligen kunde ske, borde avbidas, innan frågan om byggnadslov avgjordes.1 Kommittén framhåller, att den föreslagna obligatoriska förhandsgranskningen finge anses utgöra sådan prövning, som avsåges i detta stadgande. Med hänsyn till betydelsen av att

1 Samma bestämmelse finnes i 84 § 1947 års byggnadsstadga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 97

samarbete verkligen komme till stånd ifrågasatte kommittén, huruvida icke bestämmelsen borde skärpas t. ex. genom att ordet »lämpligen» uteslötes. Om sådan ändring skedde, torde föreskriften i byggnadsstadgan angående underrättelse till yrkesinspektör eller bergmästare om sökt byggnadslov kunna utgå. Kommitténs förslag innebure sålunda, att byggnadslov icke borde meddelas, förrän byggnadsnämnden erhållit yttrande enligt 9 § i för­ slaget från vederbörande distriktschef. Enligt kommitténs mening borde re­ gelmässigt samarbete äga rum mellan distriktschef och byggnadsnämnd. Distriktschefen borde sålunda, så snart han avgivit yttrande över ett byggnadsförslag, tillställa byggnadsnämnden en avskrift, vare sig byggnadslov sökts eller icke. Då byggnadsnämnd mottagit ansökan om byggnadslov för byggnadsarbete, som avsåges i 9 §, borde nämnden, om den ej erhållit distriktschefens yttrande över byggnadsförslaget, lämna denne meddelande om ansökningen och avvakta hans yttrande. Eventuellt kunde nämnden re­ mittera sina handlingar i ärendet till distriktschefen och denne avgiva sitt yttrande med stöd av desamma. Kommittén framhåller vidare, att byggnadsnämnderna i vissa större stä­ der icke meddelade byggnadslov, förrän nämnden fått bekräftat att av yr­ kesinspektör lämnade anvisningar rörande vissa åtgärder i skyddshänse-

ende blivit vidtagna. Ehuru detta förfarande S 3 'ntes ändamålsenligt, kunde

det enligt kommitténs mening likväl icke stadfästas i arbetarskyddslagen.

Kommittén behandlar även frågan om skyldighet för yrkes­ inspektör att granska förslag till ny eller ändrad anordning för arbetes bedrivande och anför därvid till en början, att från yrkesinspektörshåll hemställts att dylik skyldighet icke måtte föreskrivas, enär det icke kunde fordras att yrkesinspektör skulle äga de speciella förutsättningar, som i vissa fall behövdes för granskning av sådant förslag. Ä andra sidan hade landsorganisationen gjort gällande att förhandsgranskning av ny eller ändrad driftanordning av större omfattning borde vara obligatorisk. Kommittén uttalar därefter, att den icke ansett sig böra i lagen föreskriva vare sig skyldighet för arbetsgivare att underställa förslag till driftomläggning distriktschefs prövning eller förpliktelse för distriktschef att granska dylikt förslag. Enligt kommitténs mening borde dock arbetsgivare vara oförhindrad att underställa distriktschef dylikt för­ slag för prövning. En bestämmelse därom hade intagits i anvisningarna till 9 §.

Yttrandena. Kommitténs förslag om obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsförslag till styrkes uttryckligen av riksförsäkringsanstalten, landsorga­ nisationen, tjänstemännens centralorganisation och försäkringst jänstemannaförbnndets skyddsombndsnämnd. I detta hänseende anför riksförsäk­ ringsanstalten att eu obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsförslag 7 —Bihang till riksdagens protokoll 1948. I sand. AV 298.

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

visserligen torde komma att föranleda ett avsevärt arbete för arbetsinspektionen, men att dylik granskning finge anses vara av sådan betydelse för arbetarskyddet att den borde genomföras. Tjänstemännens centralorganisa­ tion finner förslaget väl motiverat men betonar samtidigt att systemet med förhandsgranskning icke finge leda till alltför stor byråkratism och bli för tidskrävande. I ett stort antal yttranden har emellertid kommitténs förslag utsatts för kritik. Sålunda avstyrka kommerskollegium ävensom svenska arbets­ givareföreningen, vars yttrande åberopas av industriförbundet, obligatorisk förhandsgranskning och förorda att den nuvarande bestämmelsen om rätt för arbetsgivare att begära sådan granskning bibehålies. Kommerskollegium anför i detta sammanhang, att kollegium, som redan tidigare haft anled­ ning påpeka det allvarliga hinder byggnadsärendenas behandling hos olika nämnder och instanser utgjorde för byggnadsverksamheten, för sin del icke kunde tillstyrka att en ytterligare fördröjande formalitet nu skulle stadgas. Svenska arbetsgivareföreningen finner visserligen förslagets syfte i och för sig beaktansvärt men anser sig med skäl kunna befara, att den obligato­ riska förhandsgranskningen, även om yrkesinspektionen förstärktes, komme att få sådan omfattning att den växte inspektionsmyndigheterna över hu­ vudet. Vidare vore allmänt känt att — även om man bortsåge från den av kristiden betingade byggnadsregleringen — de formella föreskrifter som nu gällde för byggnadsverksamheten vore så omfattande och komplicerade, att byggnadsärenden fördröjdes under orimlig tid.

Ett flertal remissinstanser förorda att skyldigheten att in­ hämta distriktschefs yttrande över byggnadsförslag ålägges byggnadsnämnden i stället för den en­ skilde. I denna riktning uttala sig byggnadsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Västmanlands län, länsarkitekten i Örebro län , stadsförbundet, kooperativa förbundets styrelse, handelns arbetsgivareorga­ nisation, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, Skånes handelskam­ mare och samarbetskommittén för byggnadsfrågor. I de flesta av dessa — samt i åtskilliga andra — yttranden föreslås därjämte mer eller mindre långt gående inskränkningar i tillämpningsområdet för bestämmelserna om förhandsgranskning. Rörande dessa frågor framhåller byggnadsstyrelsen — som föreslår att ovillkorlig skyldighet för byggnadsnämnd att underställa byggnadsförslag distriktschefs granskning skall föreligga endast beträffande industriella an­ läggningar — till en början, att det allmänt klagades över att byggnadsverk­ samheten hämmades och fördröjdes till följd av de många olika föreskrif­ ter, som den byggande hade att iakttaga. Bestämmelserna i 9 § av förslaget skulle komma att ytterligare betunga de förberedande arbetena för ett byggnadsföretags igångsättande. Styrelsen anför härefter följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.9#. 9‘)

Enligt byggnadsstadgan är den byggande skyldig att inhämta byggnads­ lov av byggnadsnämnd, innan han äger påbörja arbetet. Därest särskild granskning skulle erfordras jämlikt arbetarskyddslagen, kan det i åtskil­ liga fall tänkas inträffa, att den byggande nödgas i olika sammanhang ändra byggnadsritningarna dels till följd av distriktschefens granskning och dels för att tillgodose krav, som byggnadsnämnden finner anledning uppställa vid sin granskning. Ur allmänhetens synpunkt måste det anses otillfreds­ ställande, att allmänheten skall behöva ha att göra med båda dessa gran­ skande myndigheter, vilkas granskning dessutom i vissa byggnadstekniska hänseenden sammanfaller. Byggnadsstyrelsen anser sig böra för sin del av­ styrka den ifrågasatta förhandsgranskningen av distriktschef. Enligt sty­ relsens mening bör det åligga byggnadsnämnd att vid sin granskning av byggnadsärendena söka den kontakt med distriktschefen, som kan anses erforderlig, liksom med de övriga myndigheter och andra, vilkas hörande är behövligt för ett rätt bedömande av föreliggande byggnadsförslag. All­ mänheten har anledning uppställa krav på att ett byggnadsförslag, som byggnadsnämnd ansett sig kunna godkänna ur byggnadstekniska och all­ männa sundhetssynpunkter, bör stå fast och att det icke skall behöva ånyo granskas av annan myndighet ur delvis samma synpunkter. Den uppfatt­ ning, åt vilken styrelsen här givit uttryck, ansluter sig också till innehållet i gällande byggnadsstadga liksom till det av stadsplaneutredningen fram­ lagda förslaget till ny byggnadsstadga. I byggnadsstadgans 67 §* föreskrives sålunda: »De sundhetsföreskrifter i fråga om byggnads uppförande eller inredande, vilka äro meddelade i eller med stöd av hälsovårdsstadgan, skola iakttagas av byggnadsnämnden vid prövning av fråga om byggnadslov, lik­ som ock de föreskrifter angående brandskydd och andra säkerhetsanord­ ningar av byggnadsteknisk art, som i särskilda författningar äro med­ delade.» Byggnadsstyrelsen vill även ifrågasätta, huruvida det kan anses erforder­ ligt, att varje byggnadsförslag, som berör arbetslokaler eller personalrum, skall oberoende av verksamhetens art och omfattning behöva underställas distriktschefs granskning. Det kan erinras, att byggnadsnämnd för närva­ rande icke är skyldig att underställa något byggnadsförslag granskning från yrkesinspektionens sida. Enligt byggnadsstadgan åligger det nämnden en­ dast att underrätta yrkesinspektionen, då fråga är om byggnadslov för in­ dustriell anläggning. Enligt byggnadsstyrelsens mening synes det tillräck­ ligt, att skyldighet för byggnadsnämnd att underställa byggnadsförslag distriktschefs granskning föreligger endast i fråga om industriella anlägg­ ningar. I övrigt torde det böra ankomma på nämnden att med hänsyns­ tagande till föreliggande förhållanden avgöra, huruvida underställning kan anses behövlig eller ej. Det bör nämligen kunna förutsättas, att byggnads­ nämnderna i allmänhet besitta den sakkunskap och det omdöme, som er­ fordras för ett ställningstagande till denna fråga. I de kommuner, där bygg­ nadsnämnd saknas, bör det emellertid åligga den byggande att, då fråga är om industriell anläggning, tillställa distriktschefen byggnadsförslaget. Utredningen har till stöd för sitt förslag om obligatorisk förhandsgransk­ ning av byggnadsförslag även framhållit, all en dylik granskning skulle innebära en arbetsbesparing för arbetsinspektionen. Detta arbete skulle nämligen bliva mindre krävande än det arbete, som yrkesinspektionen nu­ mera många gånger måste nedlägga på att få sådana åtgärder genomförda. 1

1 Här avses 1931 års byggnadsstadga.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

som på grund av förbiseende eller underlåtenhet icke blivit vidtagna vid ar­ betslokalens inrättande. Styrelsen kan icke dela denna uppfattning. Därest såsom i förslaget föreskrives alla byggnad sförslag skulle granskas, måste detta komma att taga distriktschefs och underordnad personals tid i an­ språk i en mycket betydande omfattning och medföra antingen ett eftersät­ tande av andra mera betydelsefulla uppgifter eller också ett onormalt stort personalbehov särskilt i vad avser kvalificerad teknisk personal. Styrelsen vill här erinra om att tillgången på dylik personal för närvarande är myc­ ket knapp. Överståthåliarämbetet uttalar, att det i princip borde eftersträvas att an­ mälan eller ansökan icke skulle behöva göras till mer än en myndighet. Därest prövning av ett ärende från mer än en myndighets sida ansåges erforderlig, syntes ett samarbete mellan de olika myndigheterna böra åväga­ bringas. I enlighet därmed syntes någon obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsförslag icke böra ifrågakomma, utan borde det i stället åligga byggnadsnämnden att inhämta distriktschefens yttrande över sådana an­ sökningar om byggnadslov, som avsåge industriell anläggning eller annan byggnad, som huvudsakligen vore avsedd för arbetslokaler, i båda fallen dock endast såvitt det sökta byggnadslovet gällde nybyggnad eller väsent­ lig om- eller tillbyggnad. I övriga fall torde knappast någon särskild gransk­ ning från distriktschefens sida behövas. Då fråga vore exempelvis om ett bostadshus, som även skulle inrymma butiks- och lagerlokaler eller mindre verkstadslokaler, torde det ofta icke vara möjligt att på förhand erhålla när­ mare uppgifter om den verksamhet, som komme att bedrivas inom dessa lokaler, och distriktschefens granskning skulle då få inskränka sig till en kontroll över att utrymmena fyllde vissa allmänna fordringar på arbetsloka­ ler. En sådan granskning torde utan olägenhet kunna anförtros byggnads­ nämnden, särskilt om genom arbetsrådets försorg erforderliga anvisningar utfärdades angående anordnandet och beskaffenheten av arbetslokaler. Den nuvarande möjligheten för en arbetsgivare att själv begära yrkesinspektörens förhandsgranskning av byggnadsförslag torde emellertid böra bibehål­ las. Om sådan granskning skett före ansökan om byggnadslov, bleve givet­ vis en remiss från byggnadsnämnden till distriktschefen obehövlig. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att det på sådana orter, där bygg­ nadsnämnd funnes, borde vara tillräckligt med ansökan om byggnadslov. Länsstyrelsen förutsatte, att det skulle åligga byggnadsnämnden att inhämta distriktschefens yttrande. Länsarkitekten i Örebro län uttalar att för orter, där tillstånd till nybygg­ nad eller därmed jämförlig åtgärd erfordrades enligt byggnadsförfattningarna, en lämpligare anordning än den föreslagna syntes vara att byggnads­ nämnden, eller i förekommande fall länsstyrelsen, underställde distriktsche­ fen byggnadsförslag rörande arbetslokaler och personalrum samt avvaktade dennes yttrande innan byggnadslov beviljades. Det vore nämligen ej säkert att ett byggnadsförslag, som granskats av distriktschefen, sedermera kunde

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 101

godkännas av byggnadsnämnd eller länsstyrelse utan omarbetningar. I bygg­ nadsstadgan borde föreskrivas skyldighet för de byggnadsverksamheten övervakande myndigheterna att alltid kommunicera distriktschefen byggnadsförslag, som upptoge arbetslokaler och personalrum. Ett dylikt tillvä­ gagångssätt skulle innebära en förenkling och framför allt medföra att den byggande allmänheten finge en sammanfattning av den kritik som från olika synpunkter kunde riktas mot ett byggnadsförslag. Endast för sådana fall, där tillstånd till nybyggnad enligt byggnadsförfattningarna ej fordra­ des, borde sålunda den i förslagets 9 § intagna föreskriften vara tillämplig. Stadsförbundet erinrar om att förslag i samma riktning som kommitténs tidigare framförts men avvisats. De invändningar som i dessa sammanhang framställts syntes alltjämt gälla. Förhandsgranskningen måste komma att i mycket stor utsträckning avse sådana fall, då erinringar ur arbetarskyddssynpunkt ytterligt sällan kunde tänkas ifrågakomma, t. ex. nybyggnader med en eller annan vanlig kontorslägenhet för några få anställda. Hur önskligt det än vore att arbetarskyddskraven tillgodosåges i stort som smått, måste det dock ligga i sakens natur, att tillsyn sorganens verksamhet främst inriktades på de stora riskerna. Styrelsen ville icke bestrida, att åtgärder i förslagets syfte kunde vara behövliga, men för avhjälpande av förefintliga brister i förevarande hänseende torde man få söka sig fram på andra vägar än kommittén anvisat. Det naturliga syntes vara att söka anknytning till den allmänna prövning av byggnadsförslag, som jämlikt byggnadsstadgan ankomme på byggnadsnämnd. Enligt styrelsens mening borde det kunna förutsättas, att byggnadsnämnderna skulle äga kompetens att åtminstone verkställa en sovring av byggnadslovsansökningarna ur arbetarskyddssynpunkt, så att det kunde anförtros åt dem att bedöma, i vilka fall särskild förhandsgranskning genom tillsyn sorganisationen för arbetarskyddet er­ fordrades. Till ledning för denna bedömning kunde eventuellt anvisningar i någon form meddelas. Kooperativa förbundets styrelse understryker, att den samhälleliga kont­ rollen över byggnadsverksamheten borde samordnas organisatoriskt. Sam­ hällets granskning hade — bortsett från den nuvarande investeringskontrol- Ien — hittills gått genom byggnadsnämnderna. I de fall annan myndighet, t. ex. hälsovårdsmyndighet, granskat ritningar hade detta skett på föran­ staltande av byggnadsnämnderna. Bärande skäl för att denna ordning måste frångås vid yrkesinspektionens inkopplande på granskningsuppgiften hade icke förebragts. Om granskningen så långt som möjligt kunde koncentreras till byggnadsnämnderna borde man kunna uppnå, att en mängd ärenden av mindre vikt ej skulle komma att belasta yrkesinspektionen. Med den sakkunskap och erfarenhet i byggnadsfrågor, som byggnadsnämnderna för­ fogade över, borde man kunna utgå från att syltet med kommitténs förslag skulle nås även på detta sätt. Den byggande allmänheten borde dock ha möj­

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

lighet att i tveksamma fall få byggnadsförslagen bedömda av yrkesinspek­ tionen, innan byggnadslov söktes. Skånes handelskammare framhåller att om man — i stället för att före­ skriva skyldighet för arbetsgivare att anmäla byggnadsföretag till för­ handsgranskning — ålade byggnadsnämnden att samråda med arbetsinspektionen, en väsentlig förenkling av förfarandet skulle uppnås och mot varandra stridande beslut av de olika myndigheterna undvikas. Det nu skisserade systemet praktiserades för närvarande på olika håll i landet, bl. a. i Malmö, där det fungerade till belåtenhet icke blott för företagen utan även för tillsynsorganen. Ytterligare vore att märka att den föreslagna förhandsgranskningen måste komma att medföra svårigheter och kostna­ der för småföretag, särskilt på landsbygden, där ändringar i arbetsloka­ lerna ofta utfördes av företagaren och hans eget folk efter mer eller mindre primitiva ritningar. Dessa ritningar torde merendels godtagas av de kom­ munala organen, vilka lättare än arbetsinspektionen kunde komma i ome­ delbar kontakt med företagaren. Däremot måste det ställa sig mera vansk­ ligt för dessa småföretagare att ombesörja ritningar i sådant skick att de kunde föreläggas arbetsinspektionen. Det vore därför önskvärt att från den obligatoriska förhandsgranskningen i varje fall undantoges företag av viss mindre storlek. Hantverks- och småindustriorganisationen åberopar beträffande småföretagen liknande synpunkter som handelskammaren. Samarbetskommittén för byggnadsfrågor anser kommitténs förslag ut­ göra ett allvarligt steg bakåt i utvecklingen. Man strävade nämligen nu­ mera systematiskt efter en sådan ordning, att byggnadsärendena i möjli­ gaste mån skulle handläggas av en enda myndighet, till vilken sökanden hade att vända sig. Det passade icke ihop med nutida tänkesätt att på den byggande allmänheten övervältra ansvaret, därför att några byggnads­ nämnder icke fullgjort sin skyldighet att göra anmälan till yrkesinspektör. För övrigt kunde det icke förväntas, att en sådan övervältring skulle leda till en förbättring av förhållandena. Med en mycket försiktig beräkning kunde för år 1946 antalet fall, där förhandsgranskning skulle ha skett, om de föreslagna bestämmelserna gällt, uppskattas till minst 8 000. Uppen­ barligen koinme en betydande personal att erfordras för granskningsärendena, och lika uppenbart vore att för ärendenas handläggning kunde på­ räknas en avsevärd tidsutdräkt till men för den byggande. Samarbetskommittén anför härefter följande. Den byggande har rätt att fordra, att berörda frågor i största utsträck­ ning handläggas av en enda myndighet och att denna inhämtar de yttran­ den, som erfordras ur speciella synpunkter. Denna enda myndighet bör vara byggnadsnämnden, som redan finnes inrättad och till vilken han är van att vända sig. Denna nämnd bör ombesörja all primär granskning och därvid skilja ut de fall, som anses böra hänskjutas till distriktschef för granskning och yttrande. Där byggnadsnämnd saknas, bör anmälan lämp­ ligen ske till länsstyrelse eller möjligen direkt till distriktschef. Kombine­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 103

ras ett sådant förfarande med att klara och entydiga byggnadsbestämmelser intagas i byggnadsstadgan eller i därtill hörande anvisningar, så för­ enklas högst väsentligt såväl den projekterandes som den byggandes ar­ bete. Även för myndigheterna bli de olika instansernas befogenheter och skyldigheter klara och distinkta. På alla håll sparas tid, arbetskraft och kostnader. Såsom redan nämnts ha även åtskilliga remissinstanser, vilka icke i princip ställt sig avvisande till förslaget att ålägga den enskilde att till distriktschefen insända byggnadsförslag för granskning, förordat i nskränkningar i tillämpningsområdet för stadgandena om förhandsgranskning. Sålunda uttalar socialstyrelsen att ett noggrant genomförande av bestämmelserna beträffande de små arbetsstäl­ lena otvivelaktigt skulle möta betydande svårigheter och bereda tillsyns­ myndigheterna mycket och ofta skäligen onödigt arbete. Dessa olägenhe­ ter skulle kunna minskas genom att tillämpningen begränsades till något större företag. Därest en dylik begränsning ansåges betänklig med hänsyn till vissa slag av småföretag, kunde arbetsrådet genom en bestämmelse i lagen bemyndigas att, där särskilda skäl så påkallade, förordna om granskningsskyldighet för sådana företag. Möjligen skulle det också vara lämpligt att medgiva inspektionsorgan rätt att underlåta anmälan till åtal, där förseelse uppenbarligen vore att tillskriva okunnighet, oförstånd eller glömska. Vattenfallsstyrelsen anser kommitténs förslag uppenbarligen medföra risk för att vissa arbeten komine att fördröjas och finner det önsk­ värt att statens arbeten undantagas från förhandsgranskning. Generalpost­ styrelsen ifrågasätter om icke statliga rena förvaltningsbyggnader utan olägenhet kunde undantagas från arbetsinspektionens granskning. Där­ emot kunde en dylik granskning vara motiverad för sådana byggnader, där arbetet vore industribetonat eller verkstäder och dylikt vore inrymda. Skolöverstyrelsen uttalar, att den granskning, som skolbyggnadsförslag f. n. vore underkastade från överstyrelsens och andra myndigheters sida, torde få anses fullt betryggande, även om man mätte med kommitténs för­ slag såsom måttstock. Om nu skolorna i fråga om lokaler för slöjd- och hushållsgöromål och kanske dessutom för kemiska laborationer och gym­ nastik lades under lagens tillämpningsområde, skulle en för skoladministrationen mycket tyngande och onödig dubbelkontroll införas, något som överstyrelsen bestämt ville avstyrka. Landstingsförbundet anför att man syntes böra sträva efter en sådan ordning, att i fråga om byggnader till vilka ritningar granskades av statlig myndighet — t. ex. sjukhus och sko­ lor — ritningarna skulle behöva insändas endast till en statlig myndighet, vilken vid sin granskning borde samråda med andra statliga myndigheter, som kunde ha intressen att bevaka i samband med denna granskning. I enlighet därmed borde det ankomma på den myndighet, som hade att pröva ritningarna, att beakta jämväl arbetarskyddssynpunkter och att därvid i

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

tveksamma fall samråda med yrkesinspektionen. Det kunde för övrigt ifrågasättas, om icke det av kommittén föreslagna stadgandet fått en allt­ för vid omfattning, i det att enligt förslaget exempelvis kansli- och kon­ torslokaler skulle förhandsgranskas, oavsett hur många som där skulle arbeta. Det vore att befara, att detta skulle leda till en anhopning av ären­ den hos distriktschefen med ty åtföljande försening av ärendena. Ur denna synpunkt syntes det vara skäl att undersöka, om icke bestämmelsen kunde få en mera restriktiv utformning. Förste provinsialläkarnas förening an­ ser, att livsmedelslokaler borde undantagas från förhandsgranskning enligt 9 § i förslaget. Åtminstone i städerna granskades nämligen förslag till dy­ lika lokaler av hälsovårdsnämnderna och dessa hade i regel förvärvat stor erfarenhet och vana vid bedömandet av sådana förslag. Förste stadsläkaren i Stockholm anför liknande synpunkter och föreslår, att i vad anginge livs­ medelshanteringen bestämmelserna om förhandsgranskning av distrikts­ chefen skulle gälla endast i fråga om egentliga livsmedelsfabriker. Domänstyrelsen anser att bestämmelserna om förhandsgranskning av praktiska skäl icke borde tillämpas vid anordnande av förläggningsbyggnader i sko­ gen. Lantarbetsgivareföreningen är av samma mening. Föreningen skogs­ arbeten förutsätter, att föreskrifterna i 9 § icke ägde tillämpning å sådana byggnader, som avsåges i skogs- och flottledshärbärgeslagarna. Sprängåmnesinspektören föreslår, att anläggning för tillverkning eller förvaring av eldfarliga oljor eller explosiva varor undantages från den i 9 § före­ skrivna granskningen. Enligt gällande förordningar om eldfarliga oljor och explosiva varor fordrades tillstånd av länsstyrelsen för dylik anlägg­ ning. Det ålåge länsstyrelsen att inhämta sprängämnesinspektionens ytt­ rande över ansökan om sådant tillstånd. Sprängämnesinspektionens gransk­ ning kunde mycket väl tillgodose jämväl arbetarskyddskraven. Arbetsgi­ vareföreningen för hotell och restauranter uttalar, att det torde vara till­ räckligt att byggnadsförslag insändes endast i fråga om sådan nybyggnad eller därmed jämförlig ombyggnad, som vore av väsentlig betydelse för arbetarskyddet. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller att det inom kemisk industri vore vanligt, att försök bedreves i s. k. halvstor skala, d. v. s. i en omfattning som kunde sägas ligga mellan laboratorieskala och full fabriksdrift. Dylika anläggningar — ibland benämnda »pilot plants» — kunde drivas under avsevärd tid. Det låge i sakens natur, att de vore av provisorisk karaktär och ofta underkastades konstruktiva förändringar. Synnerligen önskvärt skulle det därför vara, att 9 § icke behövde katego­ riskt tillämpas för sådana anläggningar. Att t. ex. behöva inhämta tillsyns­ myndighetens yttrande vid om- eller tillbyggnad av en försöksanläggning, skulle få en hämmande inverkan på allt sådant förhandsarbete.

Beträffande den föreslagna skyldigheten för den som ämnade uppföra eller ändra byggnad, inrymmande lokal avsedd att upplå­

Kungi. Maj:ts proposition nr 298. 105

tas som arbetslokal eller personalrum, att insända byggnadsförslag för granskning uttalar svenska arbetsgivareföreningen att vär­ det av obligatorisk förhandsgranskning i dylika fall starkt kunde ifråga­ sättas, i synnerhet som en fastighetsägare mindre ofta i förväg visste, vil­ ken verksamhet som komme att bedrivas i byggnaden eller om arbetar­ skyddslagen kunde bli tillämplig på densamma. Handelns arbetsgivare­ organisation finner ur nämnda synpunkt kommitténs förslag på denna punkt något teoretiskt. Väg- och vattenbgggnadsstyrelsen, gencralpoststgrelsen och telegrafsty­ relsen anse, att granskningen av byggnadsförslag, som upp­ rättats av central statlig myndighet, borde utföras av arbetsrådet i stället för av distriktschefen. Till stöd härför åberopas att därigenom större enhetlighet i ärendenas behandling skulle vinnas och ett bestående samarbete mellan verksstyrelsen och granskningsmyndigheten kunna utveckla sig. Byggnadsförslag uppgjordes ofta såsom standard för byggnader av ifrågavarande slag i hela landet.

F rågan om garantier för att av distriktschefen på­ yrkade ändringar i byggnads planer verkligen vidtagas beröres av landsorganisationen, som framhåller att förslaget icke innehölle några föreskrifter av denna art. Om formell skyldighet för arbetsgivaren att verkställa dylika ändringar icke ansåges kunna stadgas, borde åtmins­ tone en skärpning av byggnadsstadgans bestämmelser ske, innebärande att byggnadslov icke finge meddelas innan byggnadsnämnden erhållit del av distriktschefens yttrande samt att nämnden vid sin prövning av frågan om byggnadslov skulle ha att ta hänsyn till yttrandet.

Stockholms handelskammare anser det påkallat att i lagen fixera en tidrymd inom vilken distriktschefen skall avgiva ytt­ rande, enär eljest risk förelåge att planerade byggnadsarbeten komme att försenas. Kommitténs förslag att distriktschefs yttrande över bygg­ nadsförslag alltid skall vara s k r i f 11 i gt kritiseras av han­ delskammaren i Göteborg, som anser att skriftligt yttrande i de flesta fall vore onödigt och endast ägnat att komplicera granskningsförfarandet. En­ dast då så begärdes eller eljest vore påkallat borde distriktschef vara skyl­ dig att yttra sig skriftligen. Riksförsäkringsanstalten anför, att från yrkesinspektörshåll framhållits att granskning av ritningar till ett och samma byggnadsföretag ofta måste utföras upprepade gånger, innan förslaget finge sin slutliga utformning. Yrkesinspektörerna befarade med hänsyn därtill, att den föreslagna skyldigheten för distriktschefen att avgiva skrift­ ligt yttrande i anledning av granskning skulle medföra en onödig arbets­ belastning. För sin del funne anstalten emellertid dessa farhågor i viss

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

mån överdrivna. Anstalten förutsatte nämligen att i de fall då förbere­ dande granskning skedde vid sammanträffande med arbetsgivaren eller representant för denne skriftligt yttrande icke behövde avgivas förrän granskningsarbetet avslutats och resulterat i antingen att förslaget god­ känts eller att arbetsgivaren förklarat sig icke vilja vidtaga de av distriktschefen tordrade ändringarna. Vidare förutsatte anstalten att yttrandet kunde ske i form av påskrift på den granskade ritningen.

Beträffande frågan om granskning av förslag till ny eller ändrad anordning för arbetets bedrivande uttalar social­ styrelsen, att det syntes mindre lämpligt att den föreslagna lagtexten sak­ nade motsvarighet till det nuvarande stadgandet om skyldighet för yrkesinspektör att på arbetsgivares begäran granska dylikt förslag. Landsorga­ nisationen framhåller att den i yttrande över kommitténs preliminära för­ slag förordat, att även förslag till ny eller ändrad driftanordning av väsentlig betydelse ur arbetarskyddssynpunkt obligatoriskt skulle under­ ställas yrkesinspektören. I betänkandet hade kommittén utan motivering förklarat sig anse sådan skyldighet icke böra åläggas arbetsgivare. Ur arbetarskyddssynpunkt torde emellertid en väsentlig driftomläggning i regel motivera en obligatorisk förhandsgranskning minst lika starkt som en väsentlig om- eller tillbyggnad av exempelvis ett personalrum. Det av yrkesinspektörerna anförda argumentet mot en sådan granskning vore icke övertygande. Om inspektörerna vore kompetenta att bedöma den färdiga anläggningen ur skyddssynpunkt, finge de väl förutsättas vara kompetenta att ur samma synpunkt bedöma även förslaget till anläggningen. För öv­ rigt skulle granskningen icke utmynna i några för arbetsgivaren bindande direktiv. I första hand vidhölle organisationen sitt tidigare framställda yrkande. I andra hand hemställdes, att den i anvisningarna till 9 § upp­ tagna bestämmelsen om rätt för arbetsgivare att underställa förslag till ny eller ändrad driftanordning distriktschefs granskning kompletterades med uttrycklig föreskrift om gransknings- och yttrandeplikt för distriktschefen.

Departementschefen. Bestämmelser om byggnads yttre och inre anordnande äro meddelade i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390) med därtill hörande anvis­ ningar. Dessa bestämmelser avse jämväl fabriks- och andra arbetslokaler, och i vissa hänseenden äro för sådana lokaler särskilda föreskrifter med­ delade. Till säkerställande av att arbetarskyddssynpunkterna bliva beak­ tade innan byggnadslov meddelas är i byggnadsstadgan föreskrivet, att vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare skall underrättas angående ansökan om byggnadslov, som avser industriell anläggning i stad eller i stadsliknande samhälle på landet. Enligt 26 § arbetarskyddslagen äger vidare arbetsgivare underställa yrkesinspektionens befattningshavare för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 107

slag till ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal. Denna möjlighet har under senare år utnyttjats i stigande omfattning. Arbetarskyddskommittén har nu föreslagit införandet av en obligatorisk förhandsgranskning från yrkesinspektionens sida av byggnadsförslag be­ träffande arbetslokaler. Ett liknande förslag framlades på sin tid av 1937 års arbetarskyddskommitté men jag fann mig då icke kunna tillstyrka dess genomförande. De skäl som då anfördes för detta ståndpunktstagande torde alltjämt äga sin giltighet. Det är att befara, att yrkesinspektionens befattningshavare skulle bli starkt betungade av ett granskningsarbete, som i det kanske övervägande antalet fall skulle avse lokaler, beträffande vilka någon särskild granskning ur arbetarskyddssynpunkt icke kan anses obe­ tingat nödvändig. Såsom exempel må nämnas smärre kontors- och butiks­ lokaler o. d. Jag har tidigare anfört, att jag anser en förstärkning av yrkesinspektionen främst böra tillgodose behovet av en förbättrad tillsyn på de verksamhetsområden, där de stora riskerna äro att vänta. Med denna uppfattning överensstämmer icke att betunga yrkesinspektionen med en obligatorisk granskning av praktiskt taget varje förslag till byggnad, som ej uteslutande skall innehålla bostäder. Jag är i denna del ense med de remissinstanser, som på nu förevarande punkt uttalat betänkligheter mot kommittéförslaget. I åtskilliga yttranden har vidare framhållits, att det för allmänheten är till avsevärd olägenhet att ha med flera olika granskningsmyndigheter att göra då fråga är om ett tillämnat byggnadsföretags tillåtlighet. Den granskning av ett byggnadsförslag, som ur arbetarskyddssynpunkt är er­ forderlig, borde därför enligt dessa uttalanden komma till stånd genom byggnadsnämndens förmedling. Vad till stöd härför anförts i yttrandena synes mig tungt vägande och jag finner mig alltså även på denna grund icke kunna godtaga kommittéförslaget. Emellertid torde det vara riktigt att den nuvarande ordningen på detta område icke är fullt tillfredsställande. Visserligen har, såsom tidigare nämnts, det antal fall, i vilka förslag till ny- eller ombyggnad frivil­ ligt underställts yrkesinspektörs granskning, ökats kraftigt under senare år. Alltjämt torde dock många arbetslokaler uppföras utan att yrkesinspek­ tionens befattningshavare fått tillfälle att granska lokalernas lämplighet ur arbetarskyddssynpunkt. I detta sammanhang är att märka att, enligt vad kommittén upplyst, byggnadsnämnds skyldighet att underrätta veder­ börande yrkesinspektör angående ansökan om byggnadslov, som avser in­ dustriell anläggning, på sina håll tolkats så, att det ansetts till fyllest att lämna yrkesinspektören sådan underrättelse först då byggnadslov redan beviljats. Syftet med denna anmälningsskyldighet har dock, såsom fram­ går av departementschefens uttalanden i propositionen nr 40/1931, varit att bereda yrkesinspektören tillfälle att till byggnadsnämnden avgiva ytt­ rande i ärendet innan byggnadslov lämnades. En sådan förhandsgransk­

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ning har även för arbetsgivaren ett betydande intresse. Uppenbarligen är det nämligen förenat med betydligt mindre olägenheter för honom att ändra ett byggnadsförslag än att, sedan byggnaden väl är färdig, nödgas vidtaga de ändringar yrkesinspektionen ur arbetarskyddssynpunkt finner sig nödsakad påfordra. På grund av det anförda synas åtgärder böra vidtagas i syfte att skapa garanti för att byggnadsförslag beträffande arbetslokaler i skälig omfatt­ ning bli granskade ur arbetarskyddssynpunkt. Med beaktande av önskvärd­ heten att icke i onödan betunga allmänheten torde frågan böra lösas på det sättet, att byggnadsnämnd ålägges att i viss omfattning inhämta yrkesinspektörs yttrande innan byggnadslov ges beträffande byggnad, vari ar­ betslokal skall inrymmas. Såsom byggnadsstyrelsen yrkat, synes emeller­ tid ovillkorlig skyldighet i detta hänseende böra föreligga endast beträf­ fande industriella anläggningar. I övrigt synes det böra ankomma på bygg­ nadsnämnden att avgöra, i vilka fall särskild granskning av ett byggnads­ förslag ur arbetarskyddssynpunkt är påkallad. Jag vill i detta sammanhang förutskicka, att jag finner det självfallet att de nu gällande reglerna om frivillig förhandsgranskning alltjämt skola finnas. Har sådan förhands­ granskning skett, erfordras uppenbarligen icke någon remiss från bygg­ nadsnämnden till yrkesinspektören. Även om ett byggnadsförslag icke underställes yrkesinspektörs gransk­ ning, är givetvis byggnadsnämnden skyldig att själv verkställa den gransk­ ning av förslagets lämplighet ur arbetarskyddssynpunkt, som kan föran­ ledas av gällande bestämmelser på området. Frågan huruvida en erinran härom skall, såsom fallet är beträffande hälsovårds- och brandskyddsföre­ skrifter, införas i byggnadsstadgan sammanhänger med spörsmålet, i vad mån föreskrifter om arbetslokalers beskaffenhet skola meddelas i arbetarskyddslagstiftningen. Till detta spörsmål återkommer jag i ett senare avsnitt. Det förhållandet, att tillämpningsområdet för byggnadsstadgans före­ skrifter om byggnadslov är begränsat, påkallar i detta sammanhang upp­ märksamhet. Inom område på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser ej fastställts, erfordras sålunda i allmänhet icke byggnadsnämndens lov till nybyggnad. Fabrik eller annan industriell anläggning får emellertid icke uppföras inom sådant område utan medgi­ vande av länsstyrelsen. Med hänsyn till denna prövnings begränsade om­ fattning — den avser i regel endast att tillvarataga naturskyddets och kul­ turminnesvårdens intressen — torde remiss till yrkesinspektören icke böra ifrågakomma. Däremot synes det lämpligt att länsstyrelsen ålägges att underrätta yrkesinspektören om inkomna ansökningar av detta slag. Här­ igenom skulle yrkesinspektören bli i tillfälle att sätta sig i förbindelse med byggherren och upplysa denne om vikten av att yrkesinspektören får taga del av byggnadsförslaget. Vad angår de fall, där byggnadslov i fråga om allmän byggnad icke er­ fordras med hänsyn till att ritningarna prövas av statlig myndighet, förut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 109

sätter jag att samråd med yrkesinspektionen kommer att äga rum i den utsträckning som kan anses erforderlig. Särskilt stadgande härom synes icke vara behövligt. I enlighet med det anförda torde i arbetarskyddslagstiftningen icke böra upptagas några bestämmelser om obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsförslag. Föreskrifter av den innebörd jag i det föregående förordat böra inflyta i byggnadsstadgans 83, 137 och 143 §§. Vad angår de nuva­ rande reglerna om frivillig förhandsgranskning av byggnadsförslag torde dessa — liksom motsvarande regler i fråga om nya eller ändrade driftan­ ordningar — lämpligen böra upptagas i den allmänna tillämpningskungörelse till arbetarskyddslagen som jag tidigare omnämnt.

Förhandsgodkännande av arbetslokal m. m.

Kommitténs förslag. Enligt kommitténs förslag skall lokal icke få tagas i bruk såsom arbets­ lokal för verksamhet, vari föreligger synnerlig fara för ohälsa eller olycks­ fall, förrän den blivit för ändamålet godkänd av vederbörande distriktschef (10 § 1 mom., 2 mom. andra och tredje styckena samt 4 mom.). Någon särskild påföljd för överträdelse av dessa stadganden har icke föreslagits.

Till motivering av förslaget anför kommittén att på vissa områden förekomme så allvarlig hälso- eller olycksfallsrisk, att det måste anses vara av vikt att innan arbetslokal toges i bruk få utrönt, huruvida den blivit anordnad i överensstämmelse med de för dylik lokal uppställda fordrin­ garna. Detta gällde exempelvis vid arbetsprocesser, i vilka skadligt damm eller farlig gas uppkomme i större mängd, eller beträffande verksamhet, vari användes giftiga, eldfarliga eller explosiva ämnen eller särskilt farliga maskiner eller apparater. För vinnande av enhetlig tillämpning av de före­ slagna bestämmelserna borde arbetsrådet meddela närmare föreskrifter om vilka slag av verksamhet, som de avsåge. Då distriktschef yttrade sig över byggnadsförslag för verksamhet av förevarande art, borde han samtidigt eiinra arbetsgivaren om att lokalen icke finge tagas i bruk förrän den blivit godkänd. Kommittén föreslår vidare att anmälningsskyldighet rörande ibruktagande eller upplåtelse av arbetslokal införes i betydande omfattning. Så­ lunda skall lokal icke få upplåtas för stadigvarande användning såsom arbetslokal eller personalrum utan att upplåtaren gjort anmälan därom till distriktschefen. Finner denne nödigt att vissa åtgärder vidtagas beträffande lokalen, innan den tillträdes alt användas för det ändamål varom är fiåga, skall det åligga honom att ofördröjligen meddela föreskrift därom (10 § 3 inom.). Vidare föreslås att om arbetslokal, som begagnats för viss verk­ samhet, stadigvarande skall användas såsom arbetslokal för annat slag av

no Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

verksamhet eller om bostadslägenhet eller annan lokal, som ej varit under­ kastad bestämmelserna i arbetarskyddslagen, skall tagas i bruk såsom ar­ betslokal, arbetsgivaren skall vara pliktig att dessförinnan göra anmälan därom till distriktschefen (10 § 2 mom. första och tredje styckena). Finner distriktschefen att särskilda föreskrifter för lokalens användande erford­ ras, skall han ofördröjligen meddela sådana. Arbetsgivare skall emellertid vara befriad från anmälningsplikt i fall då upplåtare enligt vad förut sagts är skyldig att göra anmälan och denne kan lämna uppgift om den verk­ samhet, för vilken lokalen skall användas (10 § 2 mom. fjärde stycket). Enligt anvisningarna till 10 § 2 mom. skall därjämte i fråga om lokal som tidigare använts såsom arbetslokal anmälningsskyldighet icke föreligga, om den nya verksamheten ur skyddssynpunkt är likartad med eller icke med­ för större risk för ohälsa eller olycksfall än den verksamhet, för vilken lokalen tidigare använts, och ej heller om förslag till om- eller tillbyggnad av lokalen tillställts distriktschefen för granskning med avseende å den nya verksamheten. Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet är enligt 66 § i förslaget belagd med straff, såframt ej omständigheterna giva vid handen att underlåtenheten berott på ett tillfälligt förbiseende eller att skyl­ digheten icke kunnat fullgöras inom stadgad tid. Nämnda bestämmelser om anmälningsskyldighet skola icke gälla för jordbruket med osjälvständiga binäringar och, såvitt angår arbetsgivare, ej heller beträffande företag inom annat verksamhetsområde, vari endast medlemmar av arbetsgivarens familj sysselsättas.

Till motivering av den föreslagna anmälningsskyldigheten för upplåtare av arbetslokal eller personalrum anför kommittén att det vore nödvändigt att åstadkomma en mera allmän förbättring av för­ hyrda arbetslokaler. F. n. mötte det ofta betydande svårigheter att beträf­ fande dylika lokaler få nödiga åtgärder genomförda. Med det föreslagna anmälningsförfarandet åsyftades främst att bereda distriktschefen tillfälle att föreskriva de åtgärder, som behövde vidtagas beträffande lokalen innan den upplätes såsom arbetslokal. Det vore här fråga om sådana åtgärder som utan tvekan måste anses ankomma på upplåtaren och icke på arbets­ givaren. Dit borde hänföras alla åtgärder som avsåge själva fastigheten. Av distriktschef meddelad föreskrift vore icke att betrakta som sådant för­ bud mot upplåtelse, varom stadgades i 57 § i förslaget. I

I anslutning till förslaget om anmälningsskyldighet för ar­ betsgivare anför kommittén att yrkesinspektionen ofta konstaterat att en lokal, som varit lämplig för viss verksamhet, icke utan ändring lämpade sig för annan verksamhet. Olägenheter förekomme även i fall då en verk­ samhet förlagts till lägenhet, som ursprungligen varit avsedd för bostads­ ändamål. Kommittén ansåge att bättre förhållanden skulle kunna åstad-

Kitngl. Maj.ts proposition nr 298. in

kommas, om yrkesinspektör före ibruktagandet av äldre arbetslokal eller lokal nyttjad eller avsedd för annat ändamål än som arbetslokal finge till­ fälle meddela, huruvida lokalen vore lämplig för den tillämnade verksam­ heten eller icke.

Yttrandena.

Mot de föreslagna bestämmelserna om förhandsgodkännande av arbetslokal ha erinringar framställts endast i några få yttranden. Sprängämnesinspektören, i vilkens yttrande kommerskollegium instäm­ mer, samt överståthållaråmbetet anse att arbetarskyddslagens bestämmel­ ser om förhandsgodkännande icke borde vara tillämpliga å anläggning för tillverkning av eldfarliga oljor eller explosiva varor. Enligt gällande för­ fattningar finge dylik anläggning icke tagas i bruk förrän den, efter avsy­ ning i viss ordning, godkänts av länsstyrelsen. Detta förfarande borde bibe­ hållas, enär länsstyrelsens prövning hade ett vidare syfte än den som skulle ske enligt arbetarskyddslagen. Medicinalstyrelsen uttalar att förhandsgodkännande alltid borde krävas i fråga om lokal, som vore belägen under jord. Styrelsen framhåller vidare att det kunde vara svårt för en företagare eller en upplåtare av lokal att bedöma, huruvida ifrågavarande bestämmelser i ett visst fall vore tillämp­ liga. Det borde därför stadgas, att föreskrift om förhandsgodkännande skulle lämnas av distriktschef i samband med yttrande över byggnadsförslag. Förste stadsläkaren i Malmö är i sistnämnda hänseende av samma uppfattning som medicinalstyrelsen.

Den föreslagna anmälningsskyldigheten för arbetsgivare och upplåtare om arbetslokals tagande i bruk kritiseras i åtskilliga yttranden. Förslaget avstyrkes helt av stadsförbundet under hänvisning till att det skulle leda till skriveri-, expeditions- och registreringsarbete i orimligt stor omfattning. Vad man genom det föreslagna anmälningssystemet skulle vinna i fråga om möjlighet att uppspåra och förekomma de större riskerna kunde bli mer än eliminerat genom att tillsynsorganen samtidigt skulle tvingas att taga befattning med en mängd i och för sig betydelselösa an­ mälningsärenden. Socialstyrelsen uttalar, att det givetvis vore önskvärt att åstadkomma tillfredsställande arbetslokaler, men att den föreslagna vid­ sträckta anmälningsskyldigheten, vilken knappast kunde förväntas bli nå­ gorlunda samvetsgrant iakttagen, gåve anledning till betänkligheter. Det kunde också anmärkas att dessa åtgärder sannolikt skulle ytterligare minska tillgången på arbetslokaler och verka fördyrande på hyrorna. Vi­ dare måste man beakta faran för att yrkesinspektionen bleve alltför betun­ gad med kontorsgöromål. Ansåge man sig ej kunna helt avstå från dessa bestämmelser, syntes i varje fall tillämpningsområdet för desamma böra

112 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

begränsas. Byggnadsstyrelsen yrkar att den statliga tjänstemannaverksamheten undantages från ifrågavarande bestämmelser. Beträffande annan verksamhet ifrågasätter styrelsen under hänvisning till vad styrelsen an­ fört rörande anmälan av nya företag, huruvida icke även förevarande an­ mälningsskyldighet borde kunna avsevärt begränsas. I vad förslaget angår upplåtare avstyrkes detsamma jämväl av länssty­ relsen i Västmanlands län, kooperativa förbundets styrelse, hantverks- och småindustriorganisationen och fastighetsägareförbundet. Därvid anför länsstyrelsen i Västmanlands län att det borde vara tillräckligt med anmä­ lan av den arbetsgivare till vilken lokalen upplåtits. Kooperativa förbundets styrelse finner det icke styrkt att fördelarna av förhandsanmälan uppvägde olägenheterna därav. Upplåtaren kunde ofta antagas sakna kännedom om anmälningsskyldigheten och det vore ej heller säkert att han bleve under­ rättad om att den tilltänkta verksamheten vore av sådan art, att arbetar­ skyddslagen ägde tillämpning å densamma. Man kunde därjämte befara att fastighetsägarna skulle bli obenägna att uthyra lokaler till hantverk och mindre småindustri. Hantverks- och småindustriorganisationen åberopar främst sistnämnda synpunkt till stöd för sitt avstyrkande av förslaget. Fastighetsägareförbundet anför bl. a. följande.

Förbundet kan icke finna, att övertygande skäl blivit förebragta för en dylik byråkratisk ordning. I verkligheten tillgår det vid dylika uthyrningar i regel på det sättet, att uthyrningen sker för eif visst ändamål under för­ utsättning, att hinder icke möter från någon myndighets sida. Bakom en sådan överenskommelse ligger antingen att hyresvärden själv hört sig för hos vederbörande myndighet och därvid fått besked om att hinder icke föreligger för lokalens användande för det ifrågakomna ändamålet eller att hyresvärden ställt sig på den ståndpunkten, att hyresgästen själv må göra sig underrättad i saken hos myndigheten och i varje fall stå kostnaderna för de anordningar, som bli nödiga för att vinna myndighetens godkän­ nande. Förbundet kan icke vitsorda, att icke ett likadant tillvägagångssätt skulle kunna vara tillfyllest även i fortsättningen.

Även i andra yttranden anföras betänkligheter mot den föreslagna an­ mälningsskyldigheten för upplåtare. Sålunda uttalar Stockholms handels­ kammare att anmälningsskyldigheten måste bli betungande. Då anmälan skulle ske innan lokalen finge upplåtas, kunde upplåtaren strängt taget icke med visshet angiva, till vilken verksamhet lokalen komme att upplåtas. Tillsynsmyndigheten borde vara skyldig att inom viss i lagen fixerad tid lämna besked, huruvida särskilda åtgärder erfordrades för upplåtelsen i fråga. Skånes handelskammare framhåller bl. a. att upplåtaren kunde gå miste om en tilltänkt hyresgäst på grund av den tidsutdräkt som den före­ slagna anordningen komme att medföra. Straffsanktionen för underlåten anmälan borde utgå. Bergmästaren i norra distriktet ifrågasätter under åberopande av praktiska skäl, om icke vid uthyrning av bostadslägenheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 208. 113

för hantverksändamål anmälningsplikten borde åläggas arbetsgivaren i stället för hyresvärden. Svenska arbetsgivareföreningen anser alt straffsanktionen vid underlå­ ten anmälan borde borttagas för såväl arbetsgivare som upplåtare. Det kunde nämligen i många fall vara svårt för arbetsgivaren att bedöma, när »annat slag av verksamhet» förelåge. Vad upplåtare anginge kunde det be­ tvivlas att denne i regel kunde avgöra, huruvida arbetarskyddslagen vore tillämplig på den verksamhet en tilltänkt hyresgäst ämnade bedriva.

Departementschefen. Kommitténs förslag, att lokal icke skall få tagas i bruk såsom arbets­ lokal för verksamhet, vari föreligger synnerlig fara för ohälsa eller olycks­ fall, förrän den blivit för ändamålet godkänd ur arbetarskyddssynpunkt, är i och för sig beaktansvärt. Ett genomförande av förslaget förutsätter att vederbörande yrkesinspektör har tillfälle att själv eller genom underord­ nad befattningshavare verkställa erforderlig besiktning av lokalen, då fråga uppkommer att taga densamma i bruk. När det gäller nyuppförd byggnad torde utan särskilt stadgande sådan möjlighet kunna beredas genom det samarbete mellan yrkesinspektören och byggnadsnämnden som i det före­ gående förutsatts skola äga rum. I andra fall skulle särskild anmälan till yrkesinspektören behöva ske för att erforderlig besiktning skall kunna komma till stånd. Frågan om förhandsgodkännande sammanhänger såle­ des här nära med den av kommittén föreslagna anmälningsskyldigheten rörande ibruktagande eller upplåtelse av arbetslokal. Vad sistnämnda fråga angår ha i yttrandena anförts synpunkter, vilka i stort sett överensstämma med dem, som åberopats gentemot kommitténs förslag om anmälningsskyldighet i fråga om nystartade företag. Liksom i fråga om sistnämnda anmälningsskyldighet finner jag vad i yttrandena anförts så tungt vägande, att jag icke kan förorda införandet av en allmän anmälningsskyldighet beträffande ibruktagande eller upplåtelse av arbets­ lokal. Såsom jag tidigare betonat är det nämligen av vikt, att yrkesinspek­ tionen icke betungas med registrerings- och liknande arbete i fråga om så­ dan verksamhet, där tillsynen måste anses vara mindre betydelsefull än på andra håll. I enlighet med den ståndpunkt jag intagit till kommitténs förslag om obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsförslag anser jag anmälnings­ skyldighet rörande ibruktagande eller upplåtelse av arbetslokal icke böra ifrågasättas utom såvitt angår industriella anläggningar. Beträffande alla nyuppförda sådana anläggningar saknar emellertid anmälningsskyldighe­ ten betydelse, eftersom yrkesinspektören redan genom sin granskning av byggnadsförslaget erhållit kännedom om lokalens inrättande. Detsamma torde gälla om många fall, då en verksamhet startas i en lokal, som tidigare använts för annan verksamhet, nämligen då ombyggnad eller tillbyggnad 8 Bibang till riksdagens protokoll 10'i8. 1 samt. Kr 208.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

av lokalen blivit erforderlig eller eljest byggnadslov erfordras. Erinras må i detta sammanhang att enligt 76 § byggnadsstadgan byggnadslov kräves bl. a. för användning av byggnad eller del därav till väsentligt annat ända­ mål än det, vartill den förut varit använd eller som finnes angivet å fast­ ställd ritning. Den här ifrågasatta anmälningsskyldigheten skulle följakt­ ligen enligt min mening begränsas till sådana fall, då en ny industriell verk­ samhet startas i en arbetslokal, som tidigare använts för annan verksam­ het, utan att i samband därmed byggnadslov erfordras. Införes en på nu nämnt sätt begränsad anmälningsskyldighet, torde den av kommittén föreslagna föreskriften om förhandsgodkännande av arbets­ lokal, vari skall bedrivas verksamhet som medför synnerlig fara för ohälsa eller olycksfall, sakna större betydelse. Genom anmälningen beredes näm­ ligen yrkesinspektören tillfälle att omedelbart verkställa inspektion av ar­ betsstället och vidtaga de åtgärder som därav kunna påkallas. I det föregående har jag omnämnt att jag finner det självfallet att de i gällande arbetarskyddslag upptagna reglerna om frivillig förhandsgransk­ ning av arbetslokaler alltjämt böra finnas. Detsamma gäller nuvarande be­ stämmelser om frivillig förhandsgranskning av nya eller ändrade driftan­ ordningar. Jag vill här uttala den förhoppning, att den stigande insikt om förhandsgranskningens betydelse och värde, som de senare åren uppvisat, skall medföra att denna ytterligare ökar i omfattning. De föreskrifter, som av mig nu föreslagits, torde vara av den art, att de icke behöva ingå i arbetarskyddslagen. Jag föreslår fördenskull att de upptagas i den kungörelse med allmänna tillämpningsföreskrifter till la­ gen, varom jag i det föregående talat.

Föreskrifter angående arbetslokalers beskaffenhet m. m.

Kommitténs förslag. I 11 § i förslaget ha upptagits ett stort antal föreskrifter angående arbets­ lokalers anordnande och utförande. Kommittén framhåller i anslutning härtill att gällande arbetarskyddslag saknade närmare bestämmelser om hur arbetslokaler skulle vara anordnade och beskaffade. Frånvaron av så­ dana föreskrifter hade medfört att man vid inrättande av dylika lokaler vanligen ej haft klart för sig, vilka fordringar som ur arbetarskyddssynpunkt ställdes på en arbetslokal. De bestämmelser i byggnadsstadgan, vilka berörde arbetslokaler, kunde ej heller anses i tillräcklig grad tillgodose de krav, som borde uppställas ur nämnda synpunkt. Dessa omständigheter hade obestridligen i många fall medverkat till att arbetslokaler inrättats utan att tillbörlig hänsyn tagits till berättigade fordringar i hygieniskt och skyddsteknislct hänseende. Vid uppgörande av förslag till ny-, till- eller ombyggnad av arbetslokal skulle det vara av värde för såväl arbetsgivare

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 115

som arkitekter och byggnadsfirmor att de hade klart för sig, vilka ford­ ringar som ur arbetar skyddssynpunkt ställdes på en arbetslokal. Även för tillsynsmyndigheterna finge det anses vara av vikt att i lagen lämnades viss vägledning rörande tillämpningen av 5 § i avseende å arbetslokaler. Med hänsyn till det anförda hade kommittén i lagförslaget upptagit bestäm­ melser rörande arbetslokals anordnande, beskaffenhet och utförande. Dessa bestämmelser borde gälla för arbetslokal inom varje slag av verksamhet, varå lagen ägde tillämpning, utom för jordbruk och hemindustrielit arbete.

Angående detalj föreskrifterna i den föreslagna It § hänvisas till betän­ kandet. Här skall närmare behandlas endast vad som föreslagits i fråga om under jord belägna och därmed likställda arbets­ lokaler. Enligt It § 2 mom. i förslaget får arbetslokal, som är avsedd att stadigvarande användas och i vilken arbete fortlöpande skall bedrivas, icke utan distriktschefens medgivande vara förlagd under jord — dvs. med golvet eller större del därav 1,4 meter eller mera under markytan — eller i berg eller till plats i byggnad där dagsbelysning icke finnes. Som villkor för dylikt medgivande skola gälla de föreskrifter arbetsrådet meddelat i så­ dant hänseende. Medgivande skoll emellertid icke erfordras beträffande förrådslokal ■— såvida ej ett större antal arbetstagare regelmässigt skall sys­ selsättas däri — garage, pannrum eller annan liknande arbetslokal och ej heller beträffande arbetslokal, som på grund av särskilt förhållande måste vara förlagd under jord i gruva eller stenbrott, eller där Kungl. Maj:t be­ träffande viss arbetslokal förordnat att den skall vara förlagd under jord eller i berg. Även i dessa fall skola de föreskrifter, som arbetsrådet enligt vad nyss sagts har att utfärda, gälla i tillämpliga delar. Enligt övergångs­ bestämmelserna skall vidare medgivande icke fordras beträffande lokal, som vid tiden för lagens ikraftträdande är förlagd under jord, men distriktschefen skall äga rätt att om så prövas nödigt påfordra att nyssnämnda före­ skrifter i erforderlig utsträckning skola iakttagas i fråga om dylik lokal. Det må framhållas att det enligt förslaget icke i och för sig är belagt med straff att utan föreskrivet medgivande förlägga arbetslokal under jord eller i berg eller till icke dagsbelyst plats i byggnad, men arbetsgivare som gör detta riskerar att distriktschefen med stöd av 57 § 2 mom. utfärdar straffsanktionerat förbud mot att lokalen användes som arbetslokal. I

I motiveringen till förslaget i förevarande del anför kommittén bl. a. följande. Visserligen torde det höra till regeln, att arbetslokal förlägges ovan jord, men enligt kommitténs mening synas skäl tala för alt man i lagen under­ stryker betydelsen härav. En absolut fordran på att varje arbetslokal skall vara förlagd ovan jord, bör dock rimligen icke ifrågakomma. Det senaste kriget har tydligt påvisat nödvändigheten av att förlägga vissa för försvar och folkförsörjning betydelsefulla fabriker och verkstäder under jord eller insprängda i berg. Med hänsyn till de begränsade erfarenheter, som ur ar-

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

betarskyddssynpunkt föreligga beträffande dylika arbetslokaler, synes sär­ skild kontroll över desamma vara motiverad. Kommittén föreslår sålunda, att arbetslokal får vara förlagd under jord eller i berg endast i de fall, då vederbörande distriktschef lämnat medgivande därtill. Med sådan lokal bör enligt kommitténs mening likställas arbetslokal förlagd till plats, där dagsbelysning icke finnes. Då särskilda fordringar i allmänhet torde få ställas på ifrågavarande lokaler, föreslår kommittén, att såsom villkor för läm­ nande av medgivande skola gälla de föreskrifter, som arbetsrådet finner skäl meddela för dylik arbetslokal. Sådana föreskrifter böra meddelas an­ gående bland annat golvyta, takböjd, isolering mot fukt och kyla, utrymningsvägar, belysning, luftväxling och uppvärmning. I många hänseenden torde sådan lokal kunna anordnas efter samma normer, som gälla för lokal ovan jord. Utrymningsvägar och säkerhetsanordningar böra dock ägnas särskild uppmärksamhet. Likaså måste på grund av frånvaron av naturligt dagsljus särskilda krav ställas på den artificiella belysningen. Beträffande det föreslagna undantaget för förrådslokal, garage, pannrum eller annan liknande arbetslokal framhåller kommittén att med »annan liknande arbetslokal» avsåges sådan lokal, som i fråga om användning vore jämförlig med nämnda lokaler och som i likhet med dessa ofta förlädes under jord. Till sådan lokal hänfördes icke exempelvis affärs- eller bageri­ lokal, bilreparations-, skomakeri- eller snickeriverkstad, restaurangkök e. d.

Yttrandena. Socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, länsarkitekten i Örebro län, samarbelskommittén för byggnadsfrågor och kooperativa förbundets styrelse yrka, under åberopande av i stort sett samma synpunkter, att inga be­ stämmelser om arbetslokalers anordnande och utfö­ rande måtte intagas i arbetarskyddslagen. Till stöd härför anföres i huvudsak följande. Byggnadsstadgan och anvisningarna till denna innehölle föreskrifter om de flesta av de förhållanden som be­ handlades i den föreslagna It §. På vissa punkter stode kommittéförslaget i strid med bestämmelserna i byggnadsstadgan och anvisningarna till denna. En del andra av de föreslagna föreskrifterna vore så vagt avfattade att de icke gåve någon verklig ledning. Särskilt ur allmänhetens synpunkt måste det anses olämpligt att bestämmelser av rent byggnadsteknisk natur återfunnes i olika författningar. Alla sådana föreskrifter borde samlas i bygg­ nadsstadgan med därtill hörande anvisningar. I den mån de föreslagna be­ stämmelserna kunde anses erforderliga och lämpliga borde de sålunda över­ föras till byggnadsförfattningarna. Stadsförbundet anser det vara ulan gagn att belasta lagtexten med före­ skrifter om att olika till lokaler självklart hörande anordningar skulle vara av lämplig beskaffenhet. Ett stort antal remissinstanser har på särskilda punkter framställt erin­ ringar mot de i It § i förslaget upptagna bestämmelserna. Det synes emel­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 117

lertid lämpligt att i detta sammanhang beröra endast vad som anförts rö­ rande arbetslokaler under jord eller i berg eller på icke dagsbelyst ställe i byggnad. Landsorganisationen, som i princip tillstyrker kommitténs förslag, säger sig förutsätta att rätten att tillåta förläggande av arbetslokal under jord eller i berg eller till icke dags­ belyst plats i byggnad komme att utövas med största återhållsamhet. Ur denna synpunkt och med hänsyn till fåtalet fall kunde skäl anföras för att dispensrätten förbehölles arbetsrådet. Organisationen anför i anslutning härtill följande.

Trots allt vad i motsatt riktning göres gällande från företagarhåll och av de militära myndigheterna råder bland de arbetare, som sysselsättas i hergverkstäder o. d., en ganska utbredd uppfattning om att dessa arbets­ lokaler även med den bästa hygieniska utrustning innebära specifika hälso­ risker. Utforskningen av dessa har ännu inte nått resultat, som ge säker ledning för att bedöma behovet och beskaffenheten av betryggande skydds­ anordningar. Oavsett de rent fysiologiska riskerna är det självklart och ofta omvittnat att arbetet i under jordslokaler är psykiskt särskilt påfres­ tande. Problemet är av så mycket större angelägenhetsgrad som förläggning av arbetslokaler under jord icke sker endast med tanke på försvar eller folkförsörjning under krig utan även av rent driftsekonomiska skäl. — I fråga om lokaler av vikt för försvar eller folkförsörjning skall Kungl. Maj :t äga förordna om förläggning under jord. Det bör angivas att sådant förordnande skall ske efter arbetsrådets hörande.

Medicinalstgrelsen har icke annat att erinra mot förslaget än att styrel­ sen anser det böra stadgas att de i It § 2 mom. omnämnda föreskrifterna skola meddelas av arbetsrådet i samråd med styrelsen. I åtskilliga yttranden har emellertid kommitténs förslag avstyrkts eller väsentliga modifikationer av detsamma påyrkats. Sålunda anför civilförsvarsstyrelsen bl. a. följande.

Erfarenheterna från senaste stormaktskriget giva vid handen, att för för­ svar och folkförsörjning betydelsefulla fabriker och verkstäder böra i största möjliga utsträckning vara förlagda under jord eller insprängda i berg. I händelse av krig måste dessutom över huvud taget varje i berg redan befintligt utrymme anses vara av största betydelse. Det enskilda initiativet till byggande av industrianläggningar i berg bör därför ur de synpunkter, styrelsen har att beakta, principiellt uppmuntras. Ifrågavarande bestäm­ melser kunna enligt civilförsvarsstvrelsens mening komma att verka i mot­ satt riktning. Har arbetsrådet under hänsynstagande till arbetarskyddssynpunkter meddelat särskilda föreskrifter att iakttagas i fråga om bergverk­ städers inredning bör enligt styrelsens mening distriktschef icke kunna för­ vägra ett företag att förlägga sina arbetslokaler i berg eller under jord. Den beslutanderätt i fråga om förläggande av industrianläggningar under jord eller i berg, som enligt ifrågavarande stadgande tillagts distriktschef, bör enligt styrelsens mening, för ett allsidigt bedömande och erhållande av en för hela riket enhetlig tillämpning, i stället — i förekommande fall efter samråd med styrelsen —- tillkomma arbetsrådet. Beträffande möjligheten att förlägga anläggningar av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

under jord eller i berg bör intet särskilt medgivande härför erfordras. — — — Föreskrifter om vilka statliga och enskilda anläggningar, som äro av nyssnämnda beskaffenhet, synas böra meddelas av Kungl. Maj :t efter hörande av överbefälhavaren, krigsmaterielverket, civilförsvarsstyrelsen och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Även i fråga om nu avsedda anläggningar höra av arbetsrådet meddelade föreskrifter rö­ rande bergverkstäders inredning gälla i tillämpliga delar. Flygf örvaltningen framhåller att enligt kommitténs förslag militära myn­ digheter vid anordnande av arbetslokaler under jord skulle bli helt bero­ ende av de föreskrifter, som kunde komma att utfärdas av arbetsrådet. Detta kunde medföra den konsekvensen att de militära synpunkterna icke bleve tillräckligt beaktade. En lämpligare anordning syntes vara, att mili­ tär myndighet som ämnade förlägga arbetslokal under jord sökte samråd med arbetsrådet. Skulle i undantagsfall den militära myndigheten och ar­ betsrådet stanna i olika meningar, syntes ärendet böra underställas Kungl. Maj :ts prövning. Marinförvaltningen betonar att de militära synpunkterna i första hand borde vara bestämmande då det vore fråga om att förlägga till försvarsväsendet hörande arbetslokaler under jord. Kommittén syntes icke tillräckligt ha beaktat att med den tekniska och hygieniska utveck­ lingen i avseende å belysning, ventilation med lämpligt sammansatt luft etc. lokaler under jord eller i berg torde kunna göras lika tillfredsställande eller kanske bättre än många ovan jord belägna lokaler. Vidare syntes allt­ för stort avgörande ha lagts i distriktschefens händer. Denne borde vara skyldig att godkänna lokaler som fyllde vissa villkor. Föreskriften att med­ givande fordrades för att förlägga arbetsplats till sådant ställe i byggnad, där dagsbelysning ej funnes, komme att väsentligt försvåra ett rationellt utnyttjande av byggnadskroppen. Det kunde icke vara lämpligt att införa sådana bestämmelser just vid en tid, då luftkonditionerings- och belys­ ningstekniken gjort så betydande framsteg. Lagen torde därför böra med­ giva att arbetslokal förlädes under jord eller i berg eller till annan plats utan dagsbelysning, då så funnes nödigt för viss för rikets försvar viktig anläggning eller arbetsplats. Telegrafstyrelsen anmärker att i förslaget icke angåves, under vilka för­ utsättningar medgivande til! att förlägga arbetslokal under jord eller i berg skulle kunna påräknas. Vid telegrafverkets stationer borde av militära sä­ kerhetsskäl vissa lokaler med dyrbar och svårersättlig teknisk utrustning — t. ex. väljar- och förstärkarsalar — förläggas under jord. Vidare kunde det med hänsyn till svårigheter att skaffa för telefonstationer lämpligt be­ lägna tomter av tillräcklig storlek ofta visa sig erforderligt att placera viss teknisk utrustning i lokaler under jord för att få plats med den behövliga apparaturen inom det disponibla området. Under förutsättning att ur arbetarskyddssynpunkt tillfredsställande anordningar vidtoges borde enligt sty­ relsens mening hinder icke möta att förlägga arbetslokal av detta eller lik­ nande slag under jord.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 119

Kooperativa förbundets styrelse yrkar att ifrågavarande bestämmelser icke måtte upptagas i lagen. De skulle nämligen komma att medföra bety­ dande praktiska och ekonomiska olägenheter, ej minst inom varudistributionen. Lokalkostnaderna vore redan nu en mycket betydande kostnadspost och det vore synnerligen angeläget att icke statsmakterna droge upp så snäva gränser för lokalernas utnyttjande, att en ur hela samhällets syn­ punkt nödvändig rationalisering på varudistributionens område försvåra­ des. Om kravet på dagsljusbelysta arbetslokaler inom detaljhandeln skulle ovillkorligt tillämpas t. ex. på bebyggelsen inom de centrala delarna av Stockholm, skulle en mycket stor del av affärslokalerna, särskilt de större, bli utdömda, något som ur ekonomisk synpunkt skulle vara fullständigt irrationellt. Butiks- och varuhusutrymmen, som ej vore förlagda ovan jord, torde i allmänhet med hänsyn till både kunders och anställdas trivsel pla­ neras och utrustas så, alt det vore väl sörjt för luftväxling, värme och be­ lysning. F. ö. hade det — såsom också framhållits av statens institut för folkhälsan — icke visats, att t. ex. varuhusutrymmen utan dagsljus skulle vara skadliga att vistas i. Enligt styrelsens mening funnes sålunda anled­ ning att gå fram med största varsamhet då det gällde att lagstifta på detta område. Även hantverks- och småindustriorganisationen avstyrker kom­ mitténs förslag. Organisationen framhåller att det inom hantverk och små­ industri ej sällan förekommer att arbetslokal måste förläggas till ett lägre golvplan än 1,4 meter under markytan. Några hygieniska eller andra olä­ genheter därav hade organisationen veterligt icke påvisats. Med nutida möj­ ligheter till luftkonditionering och artificiell dagsljusbelysning syntes be­ stämmelser, som förhindrade lokalers förläggning till icke traditionella planlägen, ej motiverade. Handelns arbetsgivareorganisation anför att de föreslagna reglerna för handelns del vore ägnade att i icke obetydlig ut­ sträckning försvåra ett rationellt utnyttjande av tillgängliga lokaler. Det kunde ifrågasättas, om icke dessa bestämmelser kunde utgå med hänsyn till inspektionens möjligheter att förhindra de fall, där fara verkligen förelåge. Under alla förhållanden borde bestämmelserna givas en mera begrän­ sad räckvidd. Stockholms handelskammare betonar att det för ett effek­ tivt utnyttjande av fastigheter ofta vore önskvärt att kunna disponera käl­ larlokalerna för smärre hantverkerier eller för lager- och butiksändamål. I moderna fastigheter kunde så ske utan olägenheter ur hälsovårdssynpunkt. Genom de föreslagna bestämmelserna om förhandsgranskning av hyggnadsförslag och om anmälan av upplåtelse torde i erforderlig grad vara sörjt för att hälsovådliga källarutrymmen kunde utmönstras som ar­ betslokaler. Skånes handelskammare och arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter anföra liknande synpunkter. Svenska arbetsgivareföreningen anser att distriktschefs medgivande icke borde fordras i fråga om sådana under jord belägna lokaler, i vilka i all­ mänhet endast tillsynsarbete utfördes, även om detta förekomme tämli­

120 Kung!. Maj:ts proposition nr 21)8.

gen ofta och regelbundet. Ej heller borde medgivande förutsättas för att förlägga arbete till källare eller källarliknande lokaler, då tekniska omstän­ digheter krävde att arbetet utfördes i sadana lokaler, t. ex. jäs- och lagerrum i bryggerier.

Departementschefen. Gällande arbetarskyddslag saknar närmare bestämmelser om hur arbets­ lokaler skola vara inrättade och beskaffade. Såsom jag tidigare anmärkt återfinnas emellertid dylika regler i byggnadsstadgan med därtill hörande anvisningar. Arbetarskyddskommittén har funnit dessa regler icke i till­ räcklig grad tillgodose de krav, som ur arbetarskyddssynpunkt borde upp­ ställas, och fördenskull i sitt förslag upptagit ingående, ehuru delvis myc­ ket allmänt avfattade föreskrifter i ämnet. Ett flertal remissinstanser har i denna del riktat kritik mot förslaget och därvid bl. a. anfört att det sär­ skilt ur allmänhetens synpunkt vore olämpligt att bestämmelser av byggnadsteknisk natur funnes i olika författningar. De föreslagna bestämmel­ serna borde därför, i den män de kunde anses erforderliga och lämpliga, inflyta i byggnadsförfattningarna. Jag vill i detta sammanhang jämväl erinra om de likartade synpunkter som i remissyttrandena anförts beträf­ fande frågan om förhandsgranskning av byggnadsförslag. För min del är jag ense med kommittén om önskvärdheten av att bereda arbetarskyddssynpunkterna större inflytande i fråga om arbetslokalers in­ rättande. I det föregående har jag också förordat ett ökat samarbete för detta ändamål mellan byggnadsnämnderna och yrkesinspektionens befatt­ ningshavare. Jag är däremot icke beredd att i arbetarskyddslagstiftningen införa regler som äro avsedda att vid sidan av byggnadsförfattningarna gälla för uppförandet av sådana byggnader, i vilka arbetslokaler skola in­ rymmas. I enlighet med vad som anförts i vissa yttranden synas föreskrif­ ter, som angå byggnads utförande och beskaffenhet, i görligaste män böra upptagas i byggnadsförfattningarna. För såväl vederbörande byggherre som för arkitekter och byggnadsfirmor måste ett dylikt tillvägagångssätt inne­ bära avsevärda fördelar. För till synsorganen kan det å andra sidan icke vålla någon nämnvärd olägenhet, att bestämmelser av den art, varom här är fråga, icke återfinnas i arbetarskyddslagen utan i andra författningar. Jag vill i detta sammanhang erinra om att vid framläggande för 1945 års riksdag av förslag till vissa ändringar i byggnadsstadgan dåvarande chefen för justitiedepartementet uttalade (prop. 119/1945 s. 37) att det syntes önskvärt att de i hälsovårdsstadgan meddelade byggnadsföreskrifterna över­ flyttades till byggnadsstadgan. Vidare må erinras om att Kungl. Maj :t ge­ nom beslut den 20 februari 1948 uppdragit åt byggnadsstyrelsen att verk­ ställa en förberedande utredning angående möjligheterna att åstadkomma förenklingar i olika avseenden i fråga om byggnadsreglerande bestämmelser och deras tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 121

Kn genomgång av de i kommitténs förslag upptagna bestämmelserna om arbetslokalers beskaffenhet ger vid handen att de flesta av dem ha mot­ svarigheter i byggnadsstadgan. Avvikelserna äro i sakligt hänseende så ringa, att anledning ej synes föreligga att vidtaga ändringar i byggnads­ stadgans bestämmelser. Däremot torde det vara önskvärt, att en översyn av anvisningarna till byggnadsstadgan sker till utrönande av i vad man däri böra inflyta ytterligare föreskrifter för tillgodoseende av arbetarskyddssynpunkter. Åtgärder härför torde böra vidtagas av byggnadsstyrelsen efter samråd med yrkesinspektionens chefsmyndighet. Härutöver torde det vara lämpligt att beträffande vissa slag av arbetslokaler, där speciella anord­ ningar för arbetarskyddet äro påkallade, nämnda chefsmyndighet utfärdai erforderliga anvisningar. En erinran om förefintligheten av dylika sär­ skilda anvisningar synes — i likhet med vad som redan i viss mån skett — böra göras i anvisningarna till byggnadsstadgan. Kommittén har i sitt förslag upptagit särskilda bestämmelser om skyl­ dighet att söka tillstånd till arbetslokals förläggande under jord, i berg eller till annan plats där dagsbelysning icke finnes. Det sålunda föreslagna stadgandet har en vidsträckt räckvidd. Kommittén har nämligen föreslagit att arbetslokal skall anses vara förlagd under jord så snart golvet eller större del därav ligger 1,4 meter eller mera under markytan. Allehanda käl­ larutrymmen och liknande lokaliteter skulle följaktligen, därest kommit­ téns förslag på denna punkt godtoges, icke utan tillstånd få utnyttjas som arbetslokaler, bortsett från att kommittén föreslagit att stadgandet icke skulle gälla med avseende å förrådslokal, garage, pannrum eller annan lik­ nande arbetslokal. Jag är icke beredd att på denna punkt följa kommittéförslaget. De lokaliteter det här gäller äro så gott som alltid belägna i byggnad, för vars uppförande byggnadslov kräves. Den särskilda gransk­ ning av lokalerna som ur arbetarskyddssynpunkt erfordras bör då i likliet med vad som gäller arbetslokaler i övrigt ske i samband med den förhands­ granskning, som skall föregå byggnadslovets meddelande. Givetvis har byggnadsnämnden särskild anledning att i sådana tal! överväga om icke nämnden bör höra vrkesinspektören. Liksom eljest, då arbetarskyddssynpunkterna kräva särskilt beaktande, synes emellertid ett ytterligare an­ söknings- och prövningsförtarande vid sidan av den granskning som skei i byggnadsnämndens regi icke böra förekomma. Det kan ytteiligare an­ märkas, att enligt förslaget någon påföljd för underlåtenhet att inhämta godkännande av lokalens förläggning under jord icke skulle ifrågakomma, utan vederbörande skulle endast utsätta sig lör risken att yrkesinspektören utfärdade förbud mot lokalens fortsatta användande till arbetslokal. Sådan rätt har emellertid yrkesinspektören ändock, därest lokalen ur hygieniska och andra synpunkter icke är tillfredsställande. Del av kommittén före­ slagna förfaringssättet innebär följaktligen i realiteten endast en särskild anmälningsskyldighet rörande dessa lokaler. Av skäl som jag förut anfört torde en sådan anmälningsskyldighet kunna undvaras.

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Vad jag nu anfört äger motsvarande tillämpning i fråga om sådana ar­ betslokaler i byggnad ovan jord, där erforderlig dagsbelysning ej finnes. Även här synas arhetarskyddssynpunkterna böra kunna i tillräcklig ut­ sträckning tillgodoses i samband med byggnadsgranskningen. Väsentligt större vikt måste tillmätas kommitténs förslag i här föreva­ rande avseende, då fråga är om att förlägga arbetslokal helt och hållet under jord eller då sådan lokal skall insprängas i berg. Erfarenheterna från kriget ha, såsom civilförsvarsstyrelsen anfört, givit vid handen att det för försvar och folkförsörjning kan vara av största betydelse att viktiga in­ dustrianläggningar och andra företag äro förlagda på sådant sätt. Det är emellertid uppenbart, att stränga krav måste ur arbetarskyddssynpunkt uppställas på dylika anläggningar. Såsom kommittén anfört saknas ännu tillräckliga erfarenheter om de särskilda problem, som härvid möta. Beak­ tas bör ytterligare att, såsom landsorganisationen antytt, man på arbetarhåll allmänt hyser den uppfattningen, att arbetet i underjords- och berg­ verkstäder, trots goda arbetshygieniska förhållanden, är psykiskt påfres­ tande och på grund därav ägnat att medföra skadeverkningar, om vilkas art man ännu icke kan yttra sig. Det awägningsspörsmål som här möter, är mycket svårbemästrat. I avbidan på att närmare erfarenheter vinnas om arbetets i underjords- och bergverkstäder inverkan på den mänskliga organismen synes det mig väl­ betänkt att, på sätt kommittén föreslagit, anläggningen av dylika verkstädei underkastas särskild kontroll. Med hänsyn till spörsmålens svårighets­ grad vill jag emellertid, i enlighet med vad i vissa yttranden uttalats, före­ slå att prövningen anförtros yrkesinspektionens chefsmyndighet. Jag förutsättei därvid tillika, att beslut i sådant ärende skall kunna överklagas till Kungl. Maj :t. Då fråga är om militära anläggningar eller andra ur försvars­ synpunkt betydelsefulla statliga anläggningar, bör emellertid — såsom kommittén också förutsatt —- Kungl. Maj :t äga fria händer att besluta att viss anläggning skall vara förlagd under jord. Självfallet bör den centrala arbetarskyddsmyndighetens yttrande om anläggningens utförande inhäm­ tas, men jag kan icke tillstyrka kommitténs förslag att av denna myndig­ het meddelade föreskrifter skulle ovillkorligen iakttagas. Såsom flygför­ valtningen anfört skulle nämligen detta kunna medföra att militära syn­ punkter måste helt eller delvis eftersättas. Bestämmelser av det innehåll som nu föreslagits torde få upptagas i tilllämpningskungörelsen till arbetarskyddslagen.

Raster och arbetspauser. Gällande lag.

I 5 § i) arbetarskyddslagen stadgas att arbetet, där dess natur det med­ giver, bör avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräck­ lig varaktighet. Om arbetsgivare åsidosätter detta stadgande, äger jämlikt

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 123

38 § 4 mom. yrkesinspektionens chefsmyndighet meddela honom nödiga föreskrifter till tryggande av stadgandets iakttagande, överträdelse av dy­ lik föreskrift är enligt 42 § belagd med straff. Vidare innehåller lagen ett särskilt stadgande om minderårigs raster. I 14 § 2 mom. föreskrives sålunda att den minderåriges raster skola anord­ nas på ett med hänsyn till den minderårige lämpligt sätt samt att, där arbetslokalen icke erbjuder en från hälsosynpunkt tilltredsställande uppehållsplats, den minderårige icke må tillåtas att under rasterna vistas i loka­ len. I sistnämnda fall åligger det arbetsgivaren att anvisa annat lämpligt rum, i vilket den minderårige kan vistas under rasterna och intaga sina måltider, överträdelse av dessa bestämmelser är enligt 42 § direkt straff­ belagd. Förutom i arbetarskyddslagen finnas stadganden om raster i vissa andra författningar. Sålunda föreskrives i 9 § arbetstidslagen för detaljhandeln att om arbetstagare utför arbete minst sex timmar av dygnet arbetet skall avbrytas av en sammanhängande rast om minst en timme. Äro arbetsgivare och arbetstagare ense därom, må sådan rast utbytas mot två raster om sammanlagt minst en timme 15 minuter. Lagen medger avvikelse från dessa bestämmelser dels i vissa angivna fall och dels efter dispens av arbetsrådet. Enligt 28 § 1 mom. förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkes­ mässig automobiltrafik m. m. gäller vidare, att förare av bil i yrkesmässig trafik i regel icke må utan uppehåll om minst 30 minuter i följd föra bilen under längre tid än fem timmar.

Kommitténs förslag. Kommittén har i lagtexten (2 § d andra stycket) upptagit en definition av begreppet rast, vilken hämtats från 9 § arbetstidslagen för detaljhan­ deln. Med rast skall sålunda avses »sådant avbrott i arbetstiden, vars var­ aktighet är på förhand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt för­ fogar över sin tid och icke är skyldig kvarstanna på arbetsplatsen». Denna definition avviker från den i kommitténs preliminära förslag intagna såtill­ vida, att det däri använda ordet »arbetsstället» utbytts mot ordet »arbets­ platsen». Av anvisningarna till 2 § framgår, att kommittén velat giva be­ greppet »arbetsplats» en mera inskränkt innebörd än begreppet »arbets­ ställe». Med arbetsplats förstås nämligen enligt kommittén sådan del av arbetsställe, där en eller flera arbetstagare sysselsättas med arbete för ar­ betsgivares räkning. Ändringen har föranletts av en erinran från marin­ förvaltningen, som i yttrande över det preliminära förslaget framhöll att det för marinens arbetsställen icke syntes lämpligt föreskriva att som rast endast skulle betraktas tid, då arbetstagaren hade frihet att lämna arbets­ stället.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 2:98.

Kommittén uttalar, att anordnandet av tillfredsställande raster otvivel­ aktigt vore av väsentlig betydelse för motverkande av trötthet och därmed risker för ohälsa och olycksfall. Med hänsyn därtill har kommittén över­ vägt frågan om skärpning av arbetarskyddslagens stadgande om raster. Kommitténs preliminära förslag innehöll generellt tillämpliga minimibestämmelser om rasternas längd, vilka bestämmelser voro direkt straffsanktionerade. Med anledning av den kritik, som från både arbetsgivar- och arbetstagarhåll riktades mot dessa bestämmelser, har kommittén slutligen stannat för ett förslag som i princip ansluter sig till föreskriften i 5 § i) gällande arbetarskyddslag men samtidigt innebär en skärpning av detta stadgande (18 § 1 inom.). Enligt den föreslagna huvudregeln skall arbetet i den utsträckning, som kan anses erforderlig med hänsyn till arbetets be­ skaffenhet och varaktighet samt arbetsförhållandena i övrigt, avbrytas ge­ nom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig längd. I anvis­ ningarna sägs att denna bestämmelse innebär, att raster i regel skola vara anordnade men att vid bestämmandet av rasternas antal, längd och förläg­ gande hänsyn skall tagas till arbetets beskaffenhet, dvs. arbetets natur och huruvida detsamma är lätt eller tungt. Av betydelse är vidare, huruvida arbetet är tillfälligt eller icke. Hänsyn skall även tagas till arbetsförhållan­ dena i övrigt, såsom temperaturens och väderlekens inflytande på arbetet, vilket är av särskild betydelse vid exempelvis jordbruksarbete, skogsarbete och annat därmed jämförligt arbete i det fria. På grund av den avfattning huvudregeln erhållit har kommittén ansett erforderligt att till denna foga ett undantagsstadgande. Sålunda skall be­ stämmelsen icke gälla då fråga är om arbete, som utföres under högst sex timmar av dygnet, eller om nödfallsarbete och ej heller då sjukdomsfall eller annan oförutsedd händelse tillfälligtvis föranleder till undantag. I anvisningarna har ytterligare ett undantag upptagits, vilket avser ar­ bete, där arbetstagares närvaro å arbetsplatsen är nödvändig för arbetets fortgång. I detta fall må rast utbytas mot enbart ledighet för intagande av förtäring å arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet. Enligt vad kom­ mittén uttalar i motiveringen förutsättes för tillämpning av denna bestäm­ melse, att arbetet är av sådan beskaffenhet att det ej kan avbrytas eller att tillsyn måste ske. Kommittén säger sig utgå från att tiden för dylik ledighet icke borde frånräknas arbetstiden. Kommittén framhåller vidare att svårigheter ofta förelåge att vid skift­ arbete ordna rastfrågan på tillfredsställande sätt. Ur arbetarskyddssynpunkt vore det av vikt, att även de arbetstagare, som sysselsattes i sådant arbete, erhölle lämplig rast. Kunde tillfredsställande rast icke på annat sätt ordnas eller i anvisningarna avsedd ledighet ej påräknas, borde där så kunde ske avbytare insättas. I anvisningarna ha vidare intagits vissa detalj föreskrifter, vilka enligt kommittén närmast äro att anse som rekommendationer. Utför arbets­

Kanyl. Maj.ts proposition nr 29X. 125

tagare arbete under minst sex timmar av dygnet, bör sålunda den samman­ lagda tiden för rast uppgå till vid dagarbete minst en timme och vid skift­ arbete minst 30 minuter. Vidare sägs att arbete ej ulan rast bör pågå längre tid än 4‘/2 timme. Beträffande rast i verksamhet, som inbegripes under arbetstidslagen för detaljhandeln, skall enligt förslaget gälla vad som stadgas i nämnda lag. Kommittén anför vidare att det vid vissa slag av arbete vore nödvändigt att ax-betstagare utöver rast erhölle annan tillfällig avkoppling från arbetet. Med hänsyn härtill föreslår kommittén ett stadgande i lagen att vid arbete, som på grund av samband med mekaniskt driven arbetsprocess eller till följd av annat förhållande innebär en ihållande eller eljest särskilt påfres­ tande sysselsättning, arbetstagare förutom rast skall under arbetstiden åt­ njuta erforderligt antal lämpligt avpassade och förlagda arbetspauser (18 § 2 mom.). I anvisningarna till detta stadgande meddelas därjämte vissa föreskrifter angående arbetspaus. Sålunda sägs alt med arbetspaus förstås ett på för­ hand bestämt kortvarigt uppehåll i arbetet, under vilket arbetstagaren beredes tillfälle till avkoppling från arbetet och som icke är att hänföra till rast eller sådan ledighet, som enligt det förut sagda i vissa fall kan ersätta rast. Vidare upptagas följande föreskrifter. Sådan paus, som bör omfatta en tid av 5—10 minuter, är främst påkallad vid arbete, som utföres vid löpande band, men erfordras även vid vissa slag av andra arbeten, vilka på grund av arbetets natur eller arbetsförhållan­ dena medföra särskilt stor kroppslig eller psykisk påfrestning. Arbetspaus bör under angivna förutsättningar anordnas vid såväl dagarbete som skift­ arbete och bör icke frånräknas arbetstiden. Som exempel på här avsett arbete nämner kommittén i motiveringen — förutom arbete vid löpande band — vissa kontroll- och avsyningsarbeten samt visst manuellt tvångsstyrt arbete. På grund av att förslagets allmänna rastbestämmelser innebära eu skärp­ ning i förhållande till vad som nu gäller har kommittén icke funnit erfor­ derligt att i lagen meddela några särskilda föreskrifter angående raster och arbetspauser för minderåriga. I anvisningarna har emel­ lertid upptagits ett påpekande att raster och arbetspauser för minderårig skola anordnas på ett med hänsyn till den minderårige lämpligt sätt samt att arbetsgivare där så är påkallat och arbetsförhållandena det medgiva är pliktig anvisa lämplig lokal, varest den minderårige kan vistas under ras­ terna och intaga sina måltider. Kommittén anser den nu gällande ordningen för tryggande av rastbestämmelsernas efterlevnad böra tillämpas även i fort­ sättningen. Enligt 59 § 1 mom. skall sålunda arbetsrådet, om arbetsgivare åsidosätter något av vad i 18 § är stadgat, äga meddela honom nödiga före­

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

skrifter till tryggande av stadgandets iakttagande. Först om arbetsgivaren överträder dylik föreskrift inträder straffpåföljd (65 § första stycket).

Bestämmelserna om raster och arbetspauser skola ej gälla för familje­ medlem till arbetsgivaren, delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hemindustriell arbetstagare. Å elever vid läroanstalter skola de äga tillämp­ ning endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet.

Yttrandena.

Vad angår den föreslagna definitionen av rastbegreppet yrkar landsorganisationen att ordet »arbetsplatsen» måtte utbytas mot det i kommitténs preliminära förslag använda ordet »arbetsstället». Den i det definitiva förslaget upptagna definitionen innebure, att en fabriksarbetare icke hade rätt att under rasten lämna fabriksområdet utan blott den del av detta, som kunde sägas utgöra hans individuella arbetsplats. Även om en sådan inskränkning i arbetstagarens rörelsefrihet skulle vara påkallad vid marinens arbetsställen — vilket undandroge sig organisationens bedö­ mande — finge detta förhållande icke tagas till intäkt för en motsvarande inskränkning beträffande arbetstagare i allmänhet. Inskränkningen läte sig för övrigt knappast förlikas med det i definitionen upptagna känne­ tecknet på rast att arbetstagaren under denna fritt förfogade över sin tid. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller att det vid arbete under jord i gruvor av praktiska skäl kunde vara mycket svårt att under raster ordna personaltransporter upp i dagen. Föreningen förutsatte att även om arbe­ tarna i sådana fall under rasterna nödgades bli kvar under jord, rasterna skulle räknas som sådana i lagens mening. Definitionen motsade f. ö. icke en sådan tolkning.

Flertalet av dem som yttrat sig angående de föreslagna ras t bes täm­ melser na anser att dessa i stort sett fått en lämplig utformning. Lantbruksförbundet uttalar emellertid att bestämmelserna syntes vara onödiga och lantarbetsgivareföreningen finner dem oklara. Generaltullstyrelsen ut­ vecklar vidlyftigt att de föreslagna föreskrifterna skulle medföra stora olägenheter för tullverket samt avstyrker med hänsyn härtill kommitténs förslag och förordar att rastfrågan ytterligare utredes. I åtskilliga andra yttranden framställas yrkanden om uppmjukning resp. skärpning av förslaget på särskilda punkter. Sålunda påpekar kommers­ kollegium att behovet av raster helt kunde bortfalla vid produktionspro­ cesser som icke oavbrutet påkallade arbetstagarnas biträde och där dessa hade tillräckligt långa mellanstunder för intagande av måltider. Detta för­ hållande berördes emellertid varken i anvisningarna eller i motiveringen. Därest icke lagtexten skulle kunna tolkas så att raster ej erfordrades i dy­ lika fall, vore en förtydligande omformulering önskvärd. Enär vissa till­

Kungl. Maj tis proposition nr 2!)H. 127

verkningsprocesser aldrig kunde lämnas utan tillsyn, borde vidare orden »om möjligt» inskjutas i huvudregeln angående raster. Lantbruksförbundet och lantarbetsgivareföreningen anser det i klarhetens intresse böra utsägas i lagtexten, att det icke ålåge arbetsgivaren att tillse att arbetstagare vid okontrollerat ackordsarbete uttoge rast. I flera yttranden förordas att de i anvisningarna förekommande rekom­ mendationerna angående minimitiden för raster uppmjukas. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åberopar som skäl för en uppmjukning att bestäm­ melsen om minst en timmes rast vid dagarbete icke kunde tillämpas vid sådana utearbeten, som av styrelsen bedreves vintertid. Svenska arbets­ givareföreningen framhåller att företagarna lagt märke till en tilltagande tendens från arbetstagarnas sida att begära arbetstidens förläggning inom snävast möjliga tidsram. Att därvid rastetiden förkortades hade från ar­ betstagarnas sida icke framstått som någon nackdel. Möjligheterna att i nuvarande läge verka för en helt motsatt tendens syntes starkt beskurna. Rekommendationen att den sammanlagda rastetiden vid dagarbete borde utgöra minst en timme syntes därför böra modifieras. Detta vore påkallat även med hänsyn till gruvarbetare under jord in. fl. grupper. Även rekom­ mendationen av minst 30 minuters rast vid skiftarbete syntes vara alltför kategorisk. Jämväl i fråga om skiftarbete hade samma tendens att begära arbetstidens förläggning inom snävast möjliga ram gjort sig gällande. I praktiken måste man räkna med att rastetiden vid tvåskiftsarbete regel­ mässigt begränsades till 15 minuter, och rekommendationen borde därför utgå eller modifieras. Yrkeskvinnors samarbetsförbund, i vars yttrande kvinnliga kontoristföreningen instämmer, anser anvisningen om en timmes rastetid vid sex eller sju timmars dagarbete icke vara anpassad efter de verkliga förhållandena. Valet stode exempelvis i kontorsarbete mellan en halv timmes längre lunchrast och en halv timmes kortare arbetsdag. Arbets­ tagarna torde i många fall finna det senare alternativet vara mera vilsamt. Statstjänstemannens riksförbund anför liknande synpunkter. Skånes han­ delskammare betonar att rekommendationen att arbete ej bör pågå längre än 4Vs timme utan rast med hänsyn till de skiftande förhållandena inom olika grenar av näringslivet icke passade för alla fall. I anvisningarna borde uttryckligen framhållas, att rekommendationen ej toge sikte på om­ råden där särskilda förhållanden rådde. Handelns arbetsgivareorganisation och Stockholms handelskammare anse det med hänsyn till vad kommittén anfört i motiveringen vara oklart, huruvida sistnämnda rekommendation vore avsedd att gälla även detaljhandeln. Det vore inom vida områden av näringslivet omöjligt att tillämpa bestämmelsen, såvida ej lunchstängning genomfördes. Tjänstemännens centralorganisation — som finner den föreslagna lag­ texten med tillhörande anvisningar tillfredsställande — förutsätter att be­ stämmelserna icke behövde tillämpas, då arbetstagarna genom sin orga­

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

nisation gått med på en inskränkning av rasterna och detta icke kunde an­ ses innebära fara för de anställda. Riksförsäkringsanstalten ifrågasätter vissa jämkningar i förslaget i skär­ pande riktning. Sålunda förordas att den i undantaget från huvudregeln förekommande tidsgränsen »högst sex timmar» utbytes mot »högst fem timmar». Anstalten uttalar vidare att utbyte av rast mot ledighet för in­ tagande av förtäring på arbetsplatsen borde förutsätta medgivande av arbetsrådet och föreslår därför att till 18 § fogas ett tredje mom. upptagande sådan eftergiftsmöjlighet. Slutligen förordar anstalten att den i anvisning­ arna givna föreskriften att arbete icke utan rast bör pågå längre än Al/2 timme överflyttas till lagtexten. Föreningen SAIA anser det nödvändigt att vid skiftarbete kräva minst 30 minuters rast. En bestämmelse av detta innehåll borde därför upptagas i själva lagtexten. Kommitténs uppfattning att i lagen borde upptagas ett stadgande om ar betspauser delas nästan undantagslöst av dem som yttrat sig i frå­ gan. Endast Skånes handelskammare anser det mindre lämpligt att införa en sådan föreskrift i arbetarskyddslagen. Handelskammaren framhåller att dylika frågor hittills alltid avgjorts genom förhandlingar mellan par­ terna på arbetsmarknaden. I många fall torde det stöta på tekniska svå­ righeter att anordna arbetspauser i form av på förhand till tiden bestämda kortvariga uppehåll i arbetet. Däremot kunde i dessa fall arbetet ofta vara av den art, att arbetstagarna själva kunde göra en kortare paus, då driften det medgåve. Frågan vid vilka slag av arbete arbetspauser borde förekomma behand­ las i några yttranden. Sålunda anser svenska arbetsgivareföreningen att tillämpningsföreskrifterna behövde ytterligare specificeras och anför härom följande. Att arbetspauser böra förekomma vid tvångsstyrd arbetskedja av sådan art, att den enskilde arbetstagaren icke kan lämna sin arbetsplats utan att rubba arbetets gång för föregående eller efterföljande arbetstagare i ked­ jan, väcker icke erinran från föreningens sida. Att däremot införa arbets­ pauser vid sådant arbete vid löpande band, exempelvis vid det s. k. hand-ihandsystemet, som möjliggör för arbetstagaren att lämna sin arbetsplats under någon kortare tidrymd, synes icke vara erforderligt. Vidare utsäges i anvisningarna, att arbetspauser skola tillämpas vid visst manuellt tvångsstyrt arbete och visst kontrollarbete. Det är av mycket stort värde att även i detta avseende förtydliganden givas av innebörden, så att icke enbart det förhållandet, att ett arbetsmoment är högt mekaniserat och automatiserat, skall medföra krav på införande av arbetspauser. Det bör sålunda klar­ göras, att exempelvis vanligt sömnadsarbete utanför löpande band icke är av den art, att bestämmelserna om arbetspauser synas tillämpliga därå.

Landsorganisationen uttalar att arbete i berglokaler finge anses tillhöra sådan påfrestande sysselsättning, i vilken enligt 18 § arbetspaus skulle be­ redas arbetstagarna. Det vore en allmän erfarenhet på arbetarhåll att trött-

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 129

heten vid arbete i berglokaler väsentligt motverkades, om tillfälle under dagens lopp erhölles till några minuters vistelse i friska luften. I anvis­ ningarna borde därför bland de omständigheter som kunde påkalla arbetspauser även upptagas »arbetsplatsens förläggning». Yrkeskvinnors samarbetsförbund nämner soin exempel på arbete, vilket enligt förbundets me­ ning påkallade arbetspaus, arbete vid bokföringsmaskin, stansningsarbete och olika slag av ensidigt manuellt kontorsarbete. Kommerskollegium anmärker att stadgandet om arbetspauser enligt sin avfattning syntes avse endast sådant arbete, vari raster vore obligatoriska. Enär detta vore orimligt, borde stadgandet omredigeras. Marinförvaltningen anser föreskriften om arbetspauser vara väl katego­ risk och förordar sådan uppmjukning av lagtexten, att arbetspauser be­ hövde anordnas endast där så lämpligen kunde ske. Svenska gjutareförbundet anser att för undvikande av tvister viss sam­ manlagd minimitid för arbetspauserna, förslagsvis 30 minuter, borde före­ skrivas i lagen. Beträffande den i anvisningarna upptagna föreskriften att arbetspaus icke bör frånräknas arbetstiden yrkar landsorganisationen att ordet »bör» måtte utbytas mot ordet »må». Som skäl härför anföres att det icke kunde ifrågasättas att i förevarande hänseende likställa arbetspaus med rast. Svenska arbetsgivareföreningen säger sig däremot utgå från att föreskrif­ terna om arbetspauser icke komme att kunna tagas till intäkt för krav på ekonomisk ersättning för dylika arbetspauser.

Vad angår raster för minderåriga uttalar statens institut för folkhälsan att anvisningarna därom borde göras tydligare. Kommittén hade sålunda icke angivit, vilka anspråk som skäligen kunde ställas på omfånget av de minderårigas raster, eller hur det skulle förfaras, när de minderåriga vore bundna av medhjälparskap till vuxna arbetstagare. Föreningen SAIA anser den i anvisningarna upptagna föreskriften om lokal för minderårigs måltider böra utgå, enär den gåve intryck av att den allmänna bestämmel­ sen om matrum i 13 § icke vore allvarligt menad.

Departementschefen. Den viktiga del av arbetarskydd slagstiftningen, som gäller arbetstiden, är i vårt land i huvudsak reglerad genom de särskilda arbetstidslagarna. Arbetarskyddslagen innehåller emellertid vissa bestämmelser angående ar­ betstiden, vilka hänföra sig till dennas förläggning eller angå minderårigas och kvinnors arbete. Arbetarskyddskommitténs förslag innebär ingen änd­ ring härutinnan. Det nära samband som i vissa avseenden råder mellan de av kommittén föreslagna bestämmelserna och arbetstidslagstiftningen ger mig emellertid anledning anmärka, att den senare för närvarande är före­ mål för utredning genom särskilda sakkunniga. Det synes ej uteslutet, att 5) — Bihang till riksdagens protokoll 19t8. 1 sand. Nr 298.

130 Kungl. Maj:Is proposition nr 298.

vissa av de nu i arbetarskyddslagen reglerade frågorna kunna komma att påverkas av denna utredning. De bestämmelser om raster och arbetspauser samt natt- och veckovila, som nu föreslås skola upptagas i arbetar­ skyddslagen, kunna fördenskull betraktas som i viss mån provisoriska i avbidan på resultatet av arbetstidsutredningens arbete. I fråga om raster för arbetstagarna har arbetarskyddskommittén före­ slagit en skärpt formulering av den nuvarande regeln. Flertalet remiss­ instanser har icke haft något att invända mot en sådan skärpning i och för sig. Däremot ha de närmare anvisningar och rekommendationer, som kommittén i anvisningarna till lagförslaget lämnat angående anordnandet av raster, föranlett åtskillig kritik. Förslaget innebär i huvudsak, att vid arbete som pågår under mera än sex timmar av dygnet en eller flera raster av tillräcklig varaktighet skola anordnas vid lämplig tidpunkt. Kommittén har rekommenderat en sådan fördelning av arbetstiden att den samman­ lagda tiden för rast uppgår vid dagarbete till minst en timme och vid skiftarbete till minst en halv timme. Vidare har kommittén uttalat att ar­ bete ej bör pågå utan rast längre tid än 41/2 timme. För min del finner jag det i likhet med kommittén angeläget, att rastfrågan ägnas större omsorg än hittills stundom skett. Erfarenheten visar, att procentuellt ett stort antal olycksfall inträffa mot slutet av arbetstiden, då arbetstagarnas uppmärksamhet och omtanke helt naturligt slappats av den begynnande tröttheten. Det är därför av vikt att raster i tillräckligt antal och av tillräcklig längd anordnas. Jag är väl medveten om att, såsom svenska arbetsgivareföreningen anfört, arbetstagarna ofta finna det önsk­ värt att arbetstiden förlägges inom snävast möjliga ram. En sådan inställ­ ning är förklarlig, då genom en avkortning av rasterna under arbetstiden den sammanhängande fritiden blir längre. Vill man försöka nedbringa antalet olycksfall i arbete är det emellertid angeläget att motarbeta en dylik inställning. På grund härav ansluter jag mig till kommitténs förslag om en principiell skärpning av föreskrifterna om raster. Anledning synes mig dock icke föreligga att, såsom riksförsäkringsanstalten yrkat, gå längre i detta hänseende än kommittén föreslagit. De av kommittén meddelade rekommendationerna synas mig ock för många fall väl avpassade. Då, så­ som i yttrandena anförts, förhållandena inom näringslivet äro mycket skif­ tande, torde de dock icke passa för alla fall. Särskilt är att märka, att vid skiftarbete svårigheter kunna föreligga att följa kommitténs rekommenda­ tioner. Några författningsbestämmelser i dessa hänseenden synas mig där­ för icke lämpligen böra meddelas. I den mån så är möjligt torde emeller­ tid kommitténs uttalanden böra tjäna till ledning vid bestämmande av ras­ ternas längd. Rörande innebörden av rastbegreppet har landsorganisationen framfört viss anmärkning mot kommitténs förslag. Jag är ense med landsorganisa­ tionen därom att föreskriften att arbetstagare under rasten fritt förfogar

Kungl. Maj:ts proposition nr 2!)S. 131

över sin tid måste anses innebära att han äger rätt att lämna icke blott den plats, där arbetet utföres, utan också själva arbetsstället. Å andra sidan kan det, såsom svenska arbetsgivareföreningen påpekat beträffande underjordsarbete i gruvor, på grund av arbetsställets belägenhet eller dess ut­ sträckning eller andra särskilda förhållanden stöta på svårigheter för ar­ betsgivaren alt bereda arbetarna möjlighet härtill. Frågan i vad mån skyl­ dighet i detta hänseende skall åvila arbetsgivaren får emellertid bli be­ roende av överenskommelse mellan parterna. Ur arbetarskyddssynpunkt finner jag anledning saknas att i här förevarande hänseende göra någon ändring i förslaget. Vad kommittén föreslagit om införande av arbetspauser vid vissa arbeten av enformig och ihållande natur har så gott som undantagslöst gillats i yttrandena och jag kan för min del i huvudsak ansluta mig till förslaget i denna del. Såsom kommerskollegium anfört böra bestämmelserna om arbetspauser icke knytas till förutsättningen att rastbestämmelserna äro tillämpliga utan avse jämväl arbete som förrättas under kortare tid av dygnet än sex timmar. Närmare föreskrifter om vid vilka slag av arbeten arbetspaus lämpligen bör anordnas synas böra meddelas av yrkesinspektio­ nens chefsmyndighet. I övrigt torde det böra överlåtas åt parterna på ar­ betsmarknaden att avtalsvägen reglera frågan om arbetspauser. Anmärkas må, att behovet av sådana pauser givetvis påverkas av antalet raster under ett arbetspass. Frågan huruvida arbetspaus skall frånräknas arbetstiden eller icke sammanhänger med spörsmålet om arbetspaus skall anses som rast i arbetstidslagarnas mening. Då så enligt min uppfattning icke bör vara fallet, kommer alltså arbetspaus icke att frånräknas arbetstiden. I vad mån detta bör inverka på avlöningsförmånernas storlek är en fråga som får lösas avtalsvägen. Då kommittén föreslagit skärpning av de allmänna rastbestämmelserna har kommittén funnit anledning saknas att bibehålla särskilda rastbestämmelser för minderåriga. Till denna kommitténs uppfattning ansluter jag mig. Liksom kommittén förutsätter jag att de nuvarande reglerna därom även i fortsättningen skola bli normerande utan särskilt stadgande. Föreskrifter om raster och arbetspauser torde, liksom andra bestämmel­ ser angående arbetstiden och dess förläggning, böra inflyta i arbetarskyddslagen. I departementsförslaget återfinnas de här föreslagna bestämmelserna såsom 17 och 18 §§.

Ledighet för nattvila. Såväl gällande arbetarskyddslag som kommitténs förslag innehålla rö­ rande ledighet för nattvila dels allmänna bestämmelser, dels särskilda be­ stämmelser för minderåriga, d. v. s. personer under 18 år, och dels sär­ skilda bestämmelser för kvinnor.

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

A. Allmänna bestämmelser.

Gällande lag. I 5 § k) arbetarskyddslagen stadgas, att åt arbetarna bör, där ej arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omständighet skäligen kan anses kräva avvikelse, beredas erforderlig ledighet för nattvila. Om yrkesinspek­ tionens chefsmyndighet finner att arbetsgivare åsidosätter denna bestäm­ melse, äger enligt 38 § 4 mom. chefsmyndigheten meddela honom nödiga föreskrifter, överträdelse av dylik föreskrift är enligt 42 § straffbelagd. Något ingripande enligt 38 § 4 mom. har enligt vad kommittén inhämtat aldrig skett.

Förekomsten av nattarbete. Kommittén har verkställt en statistisk undersökning rörande förekoms­ ten av två- och treskiftsarbete samt nattarbete utan samband med skift­ arbete vid de arbetsställen inom industriell och därmed likställd verksam­ het, som år 1939 voro registrerade hos yrkesinspektionen och bergmäs­ tarna. Utredningen bygger på från arbetsgivarna införskaffade uppgifter, vilka i allmänhet avse förhållandena under år 1938. En närmare redogö­ relse för undersökningen lämnas i bilaga A till kommitténs betänkande. Av undersökningen framgår i huvudsak följande. Undersökningen omfattade 24 216 arbetsställen med 634 084 arbetstagare, varav 505 948 manliga och 128 136 kvinnliga. Tvåskiftsarbete förekom under år 1938 vid 1 473 arbetsställen, av vilka 850 bedrevo sådant arbete hela året. Antalet arbetstagare, som sysselsattes i tvåskiftsarbete, utgjorde 62 288, varav 46 396 män och 12 995 kvinnor över 18 år samt 2 897 minderåriga. Av det totala antalet arbets­ tagare, som berördes av undersökningen, sysselsattes salunda i runt tal 10 %, helt eller delvis, i tvåskiftsarbete. Arbetet började tidigast klockan 5 och slutade senast klockan 22 för 39 % av samtliga tvåskiftsarbetare. För 19 % började arbetet tidigast klockan 5 och slutade mellan klockan 22 och 23. För 36 % började arbetet före klockan 5 eller/och slutade efter klockan 23. Beträffande 6 % saknas uppgift om skiftarbetets förläggning på dygnet. Treskiftsarbete förekom under år 1938 vid 1 235 arbetsställen, av vilka 863 bedrevo sådant arbete hela året. Antalet arbetstagare, som syssel­ sattes i treskiftsarbete, utgjorde 51 583, varav 50 860 män och 74 kvinnor över 18 år samt 649 minderåriga. Av det totala antalet arbetstagare, som berördes av undersökningen, sysselsattes sålunda i runt tal 8 %, helt eller delvis, i treskiftsarbete. Av treskiftsarbetarna kommo 11 103 på järnverk, 9 976 på pappersmassefabriker, 6 416 på pappersbruk och pappfabriker, 3 744 på råsockerbruk, 2 344 på järn- och stålmanufaktur, 2 174 på meka­ niska verkstäder, 2 025 på textil- och beklädnadsindustri samt 1 886 på kraft-, belysnings- och vattenverk. Rörande orsakerna till att treskifts-

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 133

arbete tillämpats lämnades uppgifter från 1 199 arbetsställen. Det största antalet eller 674 anförde arbetsprocessens tekniska natur som skäl för treskiftsarbetet. Anläggningens dyrbarhet och räntabilitetshänsyn åberopades av 61 och konsumenternas eller kundernas särskilda behov av 215. Kombi­ nationer av de nämnda orsakerna angåvos av 130, medan 119 anförde andra skäl än de förut berörda. Nattarbete utan samband med skiftarbete förekom vid 483 arbetsställen och berörde 3 397 arbetstagare. Kommittén framhåller emellertid att undersökningen i detta hänseende icke torde kunna anses såsom fullständig. Huvudparten av dessa arbetstagare kom på mekaniska verkstäder, tegelbruk, tidningstryckerier, konservfabriker, sömnadsfabriker samt elektricitets-, vattenlednings- och renhållningsverk. Bland upp­ givna orsaker till nattarbetet må nämnas reparationsarbete, allmänhetens eller kundernas behov, vakttjänst, städningsarbete, uppslagningsarbete i gjuterier samt eldning. Undersökningen omfattade ej handeln. I syfte att få klarlagt, huruvida nattarbete i större utsträckning förekomme inom handeln, har kommittén inhämtat upplysningar från vederbörande organisationer. Därvid medde­ lades, att vissa spannmålsföretag tidvis bedreve skiftarbete för torkning, rensning och luftning av spannmål, men att treskiftsarbete i övrigt icke förekomme inom handeln. Arbete å tid mellan klockan 22 och 5 utan sam­ band med skiftarbete uppgavs förekomma huvudsakligen i samband med julförsäljningen. Kommittén hemställde år 1939 hos statens institut för folkhälsan om undersökning angående verkningarna på den mänskliga organismen såväl av nattarbete i allmänhet som av treskiftsarbete. På grund av att de av kriget framkallade förhållandena avsevärt ändrat förutsättningarna och även i hög grad försvårat möjligheterna att utföra undersökningen ansåg sig institutet emellertid icke i stånd att verkställa den begärda utredningen.

Kommitténs förslag. Kommittén föreslår, att i lagen upptages eu allmän bestämmelse av inne­ håll att arbetstagare skall beredas ledighet för nattvila och att i denna ledighet skall ingå tiden mellan klockan 23 och 5 (19 §). Från denna regel undantages emellertid sådant arbete, som på grund av sin natur, allmän­ hetens behov eller annan särskild omständighet måste bedrivas jämväl nattetid. Därjämte föreslår kommittén vissa dispensbestämmelser, till vilka jag återkommer senare. Det nu tillämpade förfarandet vid åsidosättande av arbetarskyddslagens bestämmelser om nattvila har bibehållits i försla­ get. Om arbetsgivare åsidosätter lagens bestämmelser om nattvila skall så­ lunda arbetsrådet äga meddela nödiga föreskrifter till tryggande av att be­ stämmelserna iakttagas (59 § 1 inom.). Först om arbetsgivaren icke rättar sig efter dylik av arbetsrådet meddelad föreskrift inträder straff.

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Rörande behovet av en skärpt laglig reglering av natt­ arbetet anför kommittén följande. Det kan icke bestridas, att nattarbete i allmänhet är mera betungande än arbete på dagen. Detta har särskilt framhållits beträffande skiftarbetet. Därvid har hänvisats till de ständiga omställningar i kroppens funktioner, som äro en följd av de ofta återkommande skiftväxlingarna. Dessutom kan i regel ej erhållas lika ostörd vila på dagen som om natten. Med skiftarbe­ tet följa också oregelbundna måltidsförhållanden, och hemlivet utsättes ej sällan för störningar i olika former. Alldeles särskilt är detta fallet, där familjemedlemmarna sysselsättas i arbete på olika tider av dygnet. Även om vissa med nattarbete förenade olägenheter kunna — där detsamma bedrives regelbundet — minskas genom åtgärder från arbetsgivarens sida, kunna de dock icke helt elimineras. Med hänsyn till de olägenheter, som nattarbetet otvivelaktigt medför, är det ett allmänt önskemål, att det be­ gränsas, där detta låter sig göra. Det är dock uppenbart, att nattarbete inom vissa verksamhetsområden icke kan undvikas. För att visst arbete skall få bedrivas på natten måste enligt kommitténs mening godtagbart skäl här­ för föreligga. Den nuvarande bestämmelsen i 5 § k) är dock icke tillfyllest för att sådan begränsning av nattarbetet skall kunna ernås, utan härför fordras mera detaljerade bestämmelser.

Kommittén framhåller härefter, att den övervägt andra alternativ innan den stannat för den föreslagna lösningen av frågan. Enligt ett av dessa skulle nattarbete ej få förekomma inom något slag av verksamhet utan att vederbörande myndighet lämnat medgivande därtill. Då emellertid natt­ arbete vore oundvikligt inom ett flertal verksamhetsområden, syntes en sådan lösning komma att medföra ett formellt ansökningsförfarande av alltför stor omfattning. Förslaget hade därför ej kunnat förordas. Vidare hade diskuterats ett förslag av innebörd att man i lagen skulle införa ett allmänt förbud mot nattarbete jämte undantagsbestämmelser som avsåge dels att direkt i lagen undantaga vissa uppräknade slag av verksamhet och dels möjlighet att medgiva dispens i särskilda fall. Enär en dylik uppräk­ ning vore svår att åstadkomma och dessutom förenad med lagtekniska olägenheter, hade kommittén icke ansett sig böra förorda detta förslag. En begränsning av stadgandet därhän, att det skulle gälla enbart industriellt och därmed likställt arbete, hade ej heller befunnits utgöra en lämplig lös­ ning av frågan.

Beträffande frågan, vilken tid av dygnet nattarbetsför­ budet borde omfatta, framhåller kommittén att denna självfallet kunde vara föremål för olika meningar. I gällande arbetarskyddslag hade sålunda den tid av dygnet, som enligt de särskilda bestämmelserna rörande minderåriga och kvinnor alltid skall ingå i ledigheten för nattvila, i anslut­ ning till vissa internationella konventioner bestämts till tiden mellan kloc­ kan 22 och 5. Dessa tidpunkter hade emellertid vid tvåskiftsarbete visat sig vara mindre lämpliga, enär rastbehovet ofta ej bleve tillgodosett på ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 135

tillfredsställande sätt, särskilt i de fall då kortare arbetstid uttoges på lördagsskiften. I syfte att åstadkomma en bättre lösning av rastfrågan vid tvåskiftsarbete hade kommittén stannat för att föreslå tiden mellan kloc­ kan 23 och 5, vilken tid även ur andra synpunkter ansetts vara den mest ändamålsenliga. Såsom framginge av den av kommittén verkställda statis­ tiska undersökningen förekomme vid ett icke ringa antal arbetsställen två­ skiftsarbete, som började före klockan 5 eller slutade efter klockan 23. Om kommitténs förslag genomfördes, måste i sådana fall i regel ändring av skifttiderna genomföras, försåvitt icke arbetet vore sådant att det på grund av sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet finge pågå någon del av tiden mellan klockan 23 och 5. För arbete, som finge bedrivas i form av treskiftsarbete dygnet om, hade fastställandet av de nämnda tidpunkterna däremot ingen större betydelse.

Rörande den närmare innebörden av undantaget för arbete, som på grund av sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste bedrivas jämväl nattetid, anför kommittén följande.

Till arbete, som på grund av sin natur måste bedrivas jämväl nattetid, anser kommittén böra hänföras sådant arbete, som till följd av arbetspro­ cessens tekniska natur måste försiggå kontinuerligt, exempelvis på grund av ugnsdrift eller kemiska processer. Hit hör i första hand vissa slag av arbete vid järnverk, glas-, kalk- och tegelbruk, pappersmassefabriker och pappersbruk samt olika kemiskt-tekniska fabriker. Även kolnings- och flottningsarbete bör enligt kommitténs mening likställas med arbete av nyssnämnda slag. Emellertid är det givet, att alla arbeten inom angivna verksamhetsgrenar ej äro av sådan natur, att desamma av tekniska skäl måste försiggå kontinuerligt och således bedrivas nattetid. Vid exempelvis ett järnverk föreligga tekniska skäl för nattarbete vid hyttor, elektriska smältugnar, bessemerugnar och martinugnar, enär i dessa fall arbetspro­ cessen ej kan avbrytas varje natt, utan att materialet förstöres, den fram­ ställda produkten försämras eller att ugnar eller andra apparater utsättas för skada. Däremot kunna sådana skäl ej åberopas i fråga om arbete vid elt järnverks byggnadsavdelning, mekaniska verkstad, snickeriverkstad in. fl. avdelningar. Även inom andra industrier förekomma arbetsproces­ ser, som av nyss angivna skäl ej kunna avbrytas varje natt, men det inne­ bär dock icke, alt alla andra arbeten, som förekomma vid dessa industrier, behöva utföras nattetid. Emellertid bör vid bedömandet av frågan, huru­ vida ett arbete är av sådan natur, att det måste försiggå även nattetid, en begränsning till arbetsprocessens tekniska natur ej vara enbart bestäm­ mande. Stundom kan det vara tekniskt möjligt att avbryta ett arbete varje natt, men detta kan vara förenat med sådana konsekvenser ur tcknisktekonomisk eller driftsekonomisk synpunkt, att det icke bör ifrågakomma. Det kan sålunda förekomma, alt arbete måste bedrivas nattetid, även om arbetsprocessens natur icke med nödvändighet så påkallar. Som skäl för nattarbete uppställes i den föreslagna bestämmelsen jämväl det villkoret, alt arbetet skall vara betingat av allmänhetens behov. Hit hör enligt kommitténs mening vissa arbeten vid trafikföretag av olika slag, post,

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

telegraf och telefon, hotell, restauranger och kaféer, apotek, sjukhus, gas-, elektricitets- och vattenledningsverk, vissa tidningstryckerier o. s. v. Givet är, att det inom ifrågavarande verksamhetsgrenar förekommer arbete, som ej kan direkt hänföras till arbete för allmänhetens behov och som därför ej bör tillåtas pågå nattetid. Förutom de ovan angivna kunna också andra bärande skäl för natt­ arbete andragas. Kommittén föreslår därför, att hänsyn får tagas även till annan särskild omständighet. Såsom dylik omständighet anser sig kom­ mittén bland annat böra nämna djurskötsel och vakttjänst samt sådana förberedelse- och avslutningsarbeten, som avses i gällande arbetstidslagar. Till vakttjänst hänföres i första hand sådant arbete, som normalt utföres av vaktpersonal, såsom portvakter, nattvakter, kraftstations-, damm- och slussvakter. Men även tillfällig vakttjänst, såsom vid utställningar, lantbruksmöten, biografer, teatrar och andra tillställningar, bör inbegripas under förevarande undantag. Med förberedelse- och avslutningsarbeten förstås sådana arbeten, som inleda eller avsluta det egentliga driftsarbetet och regelbundet återkomma. Vad härmed avses framgår av de utlåtanden, arbetsrådet avgivit rörande arbetstidslagarnas tillämpning i berörda av­ seende. Till arbete, som på grund av särskild omständighet måste försiggå natte­ tid, bör jämväl hänföras arbete, som avser förarbetande av varor, under­ kastade hastig försämring. Till sådana varor äro företrädesvis att hänföra frukt och grönsaker samt fisk och skaldjur. Kommittén anser dessutom, att till annan särskild omständighet bör hänföras sjukdomsfall eller annan oförutsedd händelse, som tillfälligtvis föranleder till undantag. Inom jordbruket förekomma en del arbeten, som av särskilda skäl böra utföras å tid mellan klockan 23 och 5. Hit höra skörd av vissa oljeväxter, torkning av spannmål i samband med tröskning m. in. Dessa och andra liknande jordbruksarbeten böra enligt kommitténs mening hänföras till arbete, vilket på grund av särskild omständighet måste bedrivas som natt­ arbete. Ej sällan förekommer det, att fartyg måste snabbt lastas eller lossas och att detta arbete därför måste utföras nattetid. Även i sådant fall torde förutsättningen »annan särskild omständighet» vara uppfylld.

Den föreslagna bestämmelsen om ledighet för nattvila skall icke gälla beträffande sådan arbetstagare i överordnad ställning, som icke eller endast undantagsvis deltar i arbete vilket står under hans tillsyn (19 § andra stycket). Kommittén motiverar detta undantag med att det säkerligen i många fall skulle medföra avsevärda svårigheter, om dylika arbetstagare inbegrepes under förbudet mot nattarbete, och att det icke syntes lämpligt att i sådana fall fordra dispens.

Kommittén föreslår därjämte vissa undantagsbestämmelser, enligt vilka arbetsrådet bemyndigas medgiva dispens från förbudet mot nattarbete (20 §). Undantag skall sålunda enligt 20 § a), i den mån så prövas påkallat, kunna medgivas dels beträf­ fande arbete, som på grund av sin natur försiggår endast under viss del av året (säsongarbete), och dels beträffande arbete, som under viss tid till

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 137

följd av särskilda omständigheter måste påskyndas. Kommittén nämner som exempel på arbete av förstnämnda slag upptagning, vändning och stackning av torv samt på arbete av sistnämnda slag reparationsarbete, visst lastnings- och lossningsarbete ävensom annat arbete som snabbt måste slutföras, såsom arbete i samband med utställningar, brådskande leveran­ ser och dylikt. Vidare föreslås i 20 § b) att arbetsrådet erhåller befogenhet att beträffande arbete, »som av särskilda skäl finnes böra fortgå även nattetid», efter prövning från fall till fall medgiva erforderligt undantag från nattarbetsförbudet. Till motivering av denna allmänna dispensmöj­ lighet framhåller kommittén till en början att nattarbete kunde vara på­ kallat i andra fall än de förut angivna och anför härefter följande. Det gäller exempelvis att tillgodose ett sådant allmänt intresse som för­ svar och folkförsörjning. Likaså kan det vara nödvändigt att bedriva natt­ arbete för att undvika avsevärda olägenheter av teknisk, ekonomisk eller social natur. Sålunda kan det exempelvis föreligga starkt behov av att ut­ nyttja en dyrbar produktionsapparat eller att eljest på ett rationellt sätt tillgodogöra sig förefintliga resurser. Kommittén anser, att även i dylika fall möjlighet bör finnas att meddela undantag från det i lagförslaget upp­ tagna nattarbetsförbudet. Ett stadgande i sådant syfte har upptagits i lag­ förslagets 20 § b). Genom den avfattning detta stadgande givits, erhåller arbetsrådet generell befogenhet att bevilja undantag från nattarbetsförbu­ det. Bestämmelsens största betydelse ligger däri, att det erbjudes möjlighet till dispens av tekniska, ekonomiska och sociala hänsyn. Det är givet, att ett förbud mot nattarbete i enlighet med bestämmelsen i 19 § kan medföra stora olägenheter i nu angivna avseenden. Sålunda kan ett förbud mot natt­ arbete — särskilt med hänsyn till förhandenvaron av utländsk konkurrens — medföra, att en viss tillverkning, som kan vara för landet betydelsefull, icke kan bedrivas. Vidare kan en övergång från tre- till tvåskiftsarbete medföra arbetslöshet bland de vid företaget anställda. För att undvika att missförhållanden i sådana hänseenden uppkomma till följd av nattarbets­ förbud, anser kommittén dispensmöjlighet befogad. Det förutsättes emel­ lertid, att dispens meddelas endast i de fall, då särskilda skäl därtill före­ ligga. Vid avgörandet av dylika dispensärenden bör hänsyn tagas till huru­ vida förutsättningar finnas för framtida omläggning av arbetet, så att detta ej behöver försiggå nattetid. Dispens bör kunna meddelas individuellt eller generellt för visst slag av arbete och, där så finnes påkallat, avse en rela­ tivt lång tidsperiod.

I 20 § c) bär kommittén upptagit ytterligare en dispensmöjlighet. Enligt detta stadgande må undantag meddelas, då det av uttalande av arbetstagar­ nas organisation eller annorledes framgår, alt flertalet av de arbetstagare som skulle beröras av undantaget finner detsamma önskvärt och arbets­ tagarna icke därigenom utsättas för ohälsa eller överansträngning.

Enligt 21 § skall hinder ej föreligga alt använda arbetstagare till s. k. nödfalls arbete å tid mellan klockan 23 och 5. I likhet med vad som gäller enligt arbetstidslagarna föreslår kommittén, att anmälan rörande

138 Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

nödfallsarbete skall göras till arbetsrådet senast inom två dygn från arbe­ teis början samt att, om arbetet måste fortsätta utöver denna tid, tillstånd därtill skall sökas hos arbetsrådet.

Bestämmelserna om ledighet för nattvila skola icke gälla för familjemed­ lem till arbetsgivaren, delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hemindustriell arbetstagare. Å elever vid läroanstalter skola de äga tillämp­ ning endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet.

Kommittén anför slutligen, att det på sina håll säkerligen skulle medföra betydande svårigheter ur såväl tekniska, ekonomiska och sociala som andra synpunkter att vid lagens ikraftträdande omedelbart inställa nattarbetet i de iall, där sådant arbete icke vore tillåtet enligt de föreslagna bestämmel­ serna. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att i lagens övergångs­ bestämmelser upptages ett stadgande av innehåll att arbete, som vid lagens ikraftträdande bedrives å tid mellan klockan 23 och 5, fortfarande skall få bedrivas mellan dessa klockslag under högst ett år från ikraftträ­ dandet. Tillika föreslås att om nattarbetet på grund av omställningssvårig­ heter skulle behöva fortsätta därefter, arbetsrådet skall äga meddela till­ stånd därtill under ytterligare högst ett år. Kommittén framhåller, att be­ stämmelserna utformats på detta sätt i syfte att undvika att arbetsrådet vid lagens ikraftträdande skulle belastas med en mängd ansökningar om dispens från nattarbetsförbudet.

Yttrandena. Kommitténs förslag att i princip förbjuda nattarbete tillstyrkes eller lämnas uttryckligen utan erinran av medicinalstyrel­ sen, socialstyrelsen, riksförsåkringsanstalten, länsstyrelsen i Malmöhus län, landsorganisationen, yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-Bremer-förbundet och föreningen SAIA. Landsorganisationen anser emellertid att nattarbete — bortsett från de två tillståndsfria dygnen vid nödfallsarbete — i intet fall borde få före­ komma utan särskilt medgivande av arbetsrådet. Organisationen anför härom följande. Det ligger i sakens natur att ett undantagslöst nattarbetsförbud icke kan genomföras. Men det är ej utan betydelse hur undantagsregleringen kon­ strueras. I den mån myndigheternas inflytande utövas först genom en elterhandskontroll, är det antagligt att man icke erhåller en lika restriktiv reglering som om rätten till undantag gjordes beroende av en förhandsprövning. Det är betecknande att, ehuru redan gällande lag medger chefs­ myndigheten rätt att ingripa mot missbruk av nattarbete, hittills intet så­ dant ingripande skett. Det kan ej undgås, att förutsättningarna för undan­ tag givas en mycket allmän formulering, men just denna nödvändighet är en anledning att redan från början pröva, om dessa förutsättningar föreligga i de särskilda fallen. Särskilt gäller detta beträffande arbete, som på

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 139

grund av arbetsprocessens tekniska natur anses kräva kontinuerlig drift; det är nämligen att observera att härmed enligt förslaget kan likställas det fall alt arbetets utförande nattetid är påkallat av driftsekonomiska skäl. Skulle likväl de anförda hänsynen till chefsmyndighetens arbetsbelastning — vid vilkas bedömande dock bör beaktas den förhållandevis långa över­ gångstiden — anses vara avgörande skäl mot ett genomgående dispensför­ farande, bör åtminstone i lagtexten krav ställas på att arbetet på grund av sin natur etc. uppenbarligen måste bedrivas jämväl nattetid. »Särskild om­ ständighet» bör skärpas till »tvingande omständighet».

Även länsstyrelsen i Malmöhus län synes anse att dispens borde förut­ sättas för allt nattarbete. Medicinalstyrelsen meddelar, att vid statens institut för folkhälsan ut­ redning påginge rörande skiftarbetets hälsorisker. Styrelsen förutsatte att då resultaten av denna utredning förelåge en översyn av bestämmelserna om nattvila komme till stånd. Förslaget att införa principiellt förbud mot nattarbete avstyr k es av svenska arbetsgivareföreningen, i vars yttrande industriförbundet instäm­ mer, samt av Stockholms och Skånes handelskamrar, varjämte koopera­ tiva förbundets styrelse ifrågasätter lämpligheten av att f. n. genom­ föra förslaget. Svenska arbetsgivareföreningen uttalar inledningsvis, att frågan om införande av principiellt nattarbetsförbud vore av utomordentlig storleksordning och väl förtjänt av ett förnyat övervägande, särskilt i be­ lysning av efterkrigstidens ekonomiska utsikter, samt hänvisar till yttran­ den från järnbruksförbundet, mellansvenska gruvförbundet, sågverksförbundet, Sveriges pappersbruksförbund och pappersmasseförbundet, i vilka yttranden förslagets konsekvenser för de industrigrenar, som dessa för­ bund företräda, närmare utvecklas. Härefter anför föreningen följande. Om ett nattarbetsförbud infördes och strikt tillämpades, skulle det inne­ bära en beskärning av vår produktionskapacitet med 1/3 på mycket viktiga områden. Detta ter sig särskilt betänkligt i en tid som den nuvarande, då industrins produktionskapacitet redan är hårt ansträngd och då man kan förutse att ytterligare stora krav komma att ställas på densamma genom de förpliktelser, som vårt land genom handelsavtal åtagit sig mot andra länder. Följden skulle bliva varubrist och avsevärda prishöjningar på vissa produkter, prishöjningar som skulle verka synnerligen olyckligt på den in­ hemska marknaden och kanske icke kunna genomdrivas på exportmark­ naden. Man måste nämligen hålla i minnet, att de stora industriländerna icke känna något allmänt nattarbetsförbud. Man kan icke förutsätta att under överskådlig tid framåt en utbyggnad kan ske av anläggningar, som nu äro gjorda för treskiftsarbete, så att motsvarande produktionsresultat skulle kunna uppnås på två skift. Vår tillgång på arbetskraft och material är icke sådan, att vi nu skulle kunna ha möjlighet till sådana investeringar. Mot ett sådant resonemang komme, framhåller arbetsgivareföreningen vidare, säkerligen att invändas, att det ej vore säkert att exempelvis de betydelsefulla industrier, varom tidigare talats, komme att drabbas av natt­

140 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

arbetsförbudet. För det första hade nämligen kommittén i sin utveckling av den närmare innebörden av undantaget för arbete som på grund av sin natur måste bedrivas jämväl nattetid utsagt, att det stundom kunde vara tekniskt möjligt att avbryta ett arbete varje natt men att detta kunde vara förenat med sådana konsekvenser ur tekniskt-ekonomisk eller driftseko­ nomisk synpunkt, att det icke borde ifrågakomma. För det andra funnes ju, kunde det invändas, möjlighet till dispens. Föreningen anför härefter följande. Ingen kan i dagens läge säga, vilka driftsekonomiska skäl som kunna motivera, att en viss verksamhet föres in under 19 § och ej heller beträf­ fande vilka industrier dispens kan erhållas enligt 20 § b). Ett sådant osäkerhetstillstånd kan icke rimligen få råda i sådana för hela landet viktiga produktionsfrågor. Det är därför nödvändigt, att bestämmelserna om nattvila grundligt omarbetas. Detta är motiverat också av att man f. n. vet alltför litet om skiftarbetets eventuella skadeverkningar och sättet att mot­ arbeta dessa. En utredning härom pågår ju vid statens institut för folk­ hälsan. Man får icke utesluta den möjligheten att denna utredning kan ge till resultat, att skiftarbetets eventuella nackdelar kunna hävas exempelvis genom särskilda bostadsarrangemang och en annan förläggning av arbets­ tiden än den nu tillämpade. I varje fall i dagens läge måste man därför enligt föreningens mening uppgiva tanken på att införa ett principiellt nattarbetsförbud — något som för övrigt icke ens ifrågasatts i direktiven för utredningen — och i stället nöja sig med en allmänt hållen befogenhet för arbetsrådet att ingripa, om missbruk av nattarbete konstateras, alltså en reglering i praktiken motsvarande den som finnes i nuvarande lag.

För den händelse ett principiellt nattarbetsförbud likväl skulle införas yrkar arbetsgivareföreningen, att den övergångstid under vilken nattarbete skall få bedrivas utan dispens förlänges till åtminstone fem år. Stockholms handelskammare anför följande.

Det måste anses självklart, att nattarbete bör så vitt möjligt undvikas. Sådant arbete torde i vårt land icke heller förekomma i större utsträck­ ning, än vad som är av behovet påkallat. De nu föreslagna bestämmelserna synas icke i erforderlig grad beakta de ekonomiska betingelser, som vid vissa produktionsförlopp tala för skiftarbete. En alltför långt gående legal inskränkning härvidlag är otvivelaktigt ägnad att minska produktionskapa­ citeten och verka kostnadsökande. Ett förbud mot allt ur enbart ekono­ miska synpunkter motiverat nattarbete skulle alltså få skadliga följder för folkhushållet i dess helhet. I varje fall bör man icke härvidlag genomföra några legala inskränkningar utöver dem som redan nu förekomma jämlikt gällande lagstiftning och enligt kollektiva avtalsbestämmelser, förrän det verkligen klarlagts, att skiftarbete medför skadliga verkningar för arbets­ tagarnas hälsa. Då en dylik utredning rörande skiftarbetets verkningar ny­ ligen igångsatts, måste det anses som ett rimligt krav, att ett ståndpunktstagande i förevarande hänseende får anstå, till dess resultatet härav före­ ligger.

Skånes handelskammare betonar, att ett förbud mot huvudsakligen av ekonomiska skäl bedrivet nattarbete skulle komma att avsevärt minska

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 141

vederbörande industrigrens konkurrenskraft gentemot utlandet. Detta borde utgöra tillräckligt skäl för att det ifrågasatta förbudet mot nattarbete finge anstå tills vidare. Det torde icke med fog kunna göras gällande att de yrkeshygieniska synpunkter, som ansåges påfordra nattarbetets avveck­ ling, vore av sådan natur att förbudet mot nattarbete skulle behöva for­ ceras fram på sätt kommittén ifrågasatt. Kooperativa förbundets styrelse anför följande. Styrelsen vill ifrågasätta lämpligheten av att införa ett allmänt natt­ arbetsförbud i vårt land, när de industriländer med vilka våra industri­ företag ha att konkurrera såväl på den inhemska marknaden som på exportmarknaden icke ha liknande bestämmelser. Det framstår för styrel­ sen såsom mycket tveksamt, huruvida man med hänsyn till nu anförda omständigheter hör vidtaga en dylik skärpning av gällande bestämmelser. Särskilt gäller detta vid nuvarande tidpunkt, då det är svårt att överblicka den framtida utvecklingen för vårt lands industriella verksamhet och då brist på arbetskraft och material torde omöjliggöra en omläggning utan för­ sämrade produktionsresultat. Av värde vore även att avvakta resultatet av den pågående undersökningen om nattarbetets fysiologiska verkningar, vil­ ken utföres vid statens institut för folkhälsan. I detta sammanhang bör observeras, att redan gällande lag 38 § 4 mom. bereder yrkesinspektionen möjlighet att ingripa i de fall, då missbruk beträffande nattarbete före­ kommer. Kommer skollegium uttalar i anledning av kommitténs förslag angående ledighet för nattvila allenast, att det syntes böra inskärpas att arbetsinspektionen särskilt vid behandlingen av hithörande frågor skulle ha att iakttaga vederbörlig varsamhet med hänsyn till deras ekonomiska följder.

Det av kommittén föreslagna undantaget för arbete, som på grund av sin natur, allmänhetens behov eller annan sär­ skild omständighet måste bedrivas jämväl nattetid, har föranlett uttalanden i åtskilliga yttranden. Svenska arbetsgivareföreningen anser att kommitténs i motiveringen till 19 § gjorda uttalande angående tekniskt-ekonomiska och driftsekonomiska skäl till att arbete finge be­ drivas jämväl nattetid borde närmare utvecklas. Vidare borde som exempel på fall, då arbete av tekniska eller driftsekonomiska skäl utan särskilt till­ stånd kunde bedrivas nattetid, utan någon som helst reservation upptagas bland annat arbete vid järnverk, glas-, kalk- och tegelbruk, olika kemiskttekniska fabriker, råsockerbruk och raffinaderier. Därjämte borde repara­ tionsarbete, som vore nödvändigt för driftens normala upprätthållande in­ tagas bland exemplen på arbete, som på grund av »annan särskild om­ ständighet» måste bedrivas jämväl nattetid. Föreningen ansåge det näm­ ligen självklart att sådana reparationer, där så erfordrades, utan alla for­ maliteter skulle få utföras jämväl å tid mellan klockan 23 och 5. Jurnbruksförbundet framhåller att det ej klart framginge, huruvida kommittén ansett att järnverkens valsverksavdelningar omfattades av undantagsbe­ stämmelsen, och anför i anslutning härtill följande.

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

I syfte att få en flytande tillverkning och spara bränsle är det utomlands praxis, att de i stålverken framställda göten utvalsas med bibehållande av tappningsvärmen. I vårt bränslefattiga land är detta ännu mera nödvän­ digt, om vi skola kunna hävda oss i konkurrensen. Då enligt motiveringen till lagen det är odisputabelt, att martinugnarna måste drivas även natte­ tid, följer som konsekvens av ovanstående, att götvalsningen måste bedrivas på samma tider som martinugnarna äro i gång. Det kan icke, vare sig tek­ niskt eller ekonomiskt eller i fråga om arbetskraftens utnyttjande, anses försvarligt, att bygga ett modernt stålverk, som går i treskift, för att detta sedan skall mata ett götvalsverk, som går i tvåskift. Dessutom måste de valsverk, som komma efter götvalsverket, också kombineras på ett sådant sätt med detsamma, att treskift även här kan bli nödvändigt. Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen anför att bestämmelsen om nattvila mellan klockan 23 och 5 inom styrelsens verksamhetsområde icke kunde tillämpas exempelvis vid snöplogning, sändning mot ishalka samt arbeten vid mudderverk och betonggjutningar. Den av kommittén gjorda exempli­ fieringen torde därför böra utökas åtminstone med avseende å dylika arbeten. Försvarets fabriksstgrelse anser, att de fall då undantag från natt­ arbetsförbudet medgåves utan särskilt tillstånd borde utvidgas att avse exempelvis även det fallet att tillverkningen vid en avdelning inom en fabrik utan att det kunnat förutses måste intensifieras för att icke annan avdelning på grund därav skulle behöva bli stillastående under någon tid med personalpermitteringar som följd eller då av andra trängande, icke förutsebara ekonomiska eller sociala skäl tillverkningen måste forceras. Bergmästaren i västra distriktet föreslår, att anrikningsverk enligt flotationsmetoden medtagas i uppräkningen av industrier, som måste pågå dyg­ net runt. Skånes handelskammare gör gällande att till arbete som på grund av arbetsprocessens tekniska natur måste försiggå kontinuerligt hörde bl. a. arbete i råsockerfabriker samt cement- och siporexfabriker. Handelns arbetsgivareorganisation förutsätter att filminspelningsarbete vore att hän­ föra till någondera av de föreslagna undantagsgrupperna samt att arbete, som med hänsyn till allmänhetens behov måste bedrivas jämväl nattetid, omfattade även teater- och biograf föreställningar. Tidningsutgivareföreningen framhåller, att nattarbete vid tidningstryckerier undantagsvis kunde vara föranlett av annat än allmänhetens direkta behov. Då det uppstode s. k. spilltid på nätterna, brukade denna ofta begagnas till annat arbete än som direkt hänförde sig till framställandet av en morgontidning. I andra fall, exempelvis när trycktiden för tidningen på natten vore myc­ ket kort, hände det även att annat arbete finge utföras för att arbetaren skulle bli sysselsatt såsom heltidsanställd. Föreningen förutsatte att nu nämnda arbetsuppgifter finge utföras i samband med tidningsfrainställningen utan hinder av lagens föreskrifter.

I ett par yttranden yrkas införande av ytterligare undantag direkt i lagen från nattarbetsförbudet. Sålunda föreslår

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 143

marinförvaltningen ett särskilt undantag för arbeten för försvarets räk­ ning. Brådskande militära arbeten krävde nämligen ofta ett omedelbart igångsättande även av nattarbete. Att i dessa fall underställa frågan arbetsrådets prövning måste framstå såsom olämpligt fördröjande. Järnbruksförbundet framhåller att vid tvåskiftsarbete det ena Jördagsskiftet all­ mänt förlädes till natten mellan fredag och lördag för att arbetarna skulle kunna sluta arbetet tidigt på lördagen. Nattarbetsförbudet kunde visser­ ligen i dylikt fall hävas dispensvägen, men riktigare och rationellare vore dock att lagen direkt lämnade möjlighet till sådan arbetstidsförläggning. Tidningsutgivareföreningen ifrågasätter, om icke i lagen borde införas generellt undantag beträffande tvåskiftsarbete från bestämmelsen att ar­ bete icke finge fortgå efter klockan 23. Eljest tvingades arbetsgivaren an­ tingen att inskränka på måltidsrastens längd eller också att låta arbetet börja tidigare på morgonen än för närvarande. Vidare skulle nuvarande inarbetning av lördagsskiftet omöjliggöras, vilket allt torde vara mindre tillfredsställande för arbetarna än nuvarande ordning. Visserligen skulle arbetsrådet kunna medgiva undantag i dylika fall, men föreningen ifråga­ satte, om det ej vore bättre att intaga ett direkt stadgande därom i lagen.

Beträffande det föreslagna undantaget för arbetstagare i överordnad ställning anför statstjänstemännens riksförbund att detta borde ha erhållit en mindre kategorisk formulering, t. ex. genom att inskränka bestämmelsen till sådana fall då undantag med hänsyn till för­ hållandena befunnes särskilt angeläget. Rörande de föreslagna bestämmelserna om rätt för arbetsrådet att med­ giva dispens från nattarbetsförbudet uttalar landsorganisa­ tionen utan att framställa något yrkande att förutsättningarna för dispens angivits mycket allmänt. Flertalet yrkesinspektörer anse, att dispensmöj­ ligheten lämpligen borde omhänderhas av distriktschefen, som efter den officiella tjänstgöringstidens slut vore lättare anträffbar än arbetsrådet och även lättare kunde sätta sig in i det förevarande fallet. I

I några yttranden förordas att anmälningsskyldigheten rö­ rande nödfallsarbete inskränkes eller helt slopas. Sålunda anför vattenfallsstyrelsen, att anmälan icke syntes ha någon omedelbar uppgift att fylla utan endast vara av statistiskt värde. Järnvägsstyrelsen uttalar att, till förebyggande av skriverier för deras egen skull, statens järnvägar borde undantagas från den stadgade anmälningsskyldigheten beträffande nödfallsarbete. Sådant arbete förekomme så ofta och vore eu för järnvägsförhållanden så naturlig företeelse, att det också med hänsyn därtill vore orimligt att föreskriva anmälningsskyldighet. Svenska arbetsgivareför­ eningen anser att anmälningsskyldighet icke borde föreligga för nödfalls­ arbete av kortare varaktighet. Anmälningsplikten måste bli betungande

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

för företagarna och det syntes icke rationellt att onödigtvis belasta arbetsrådet med bagatellärenden. Föreningen föresloge därför, att anmäl­ ningsplikten slopades eller att bestämmelsen ändrades så att nödfallsarbete exempelvis under ett dygn alltid kunde anordnas utan anmälnings­ skyldighet.

Vad angår den föreslagna övergångsbestämmelsen har redan nämnts att svenska arbetsgivareföreningen yrkar en dispensfri övergångs­ tid om åtminstone fem år. Järnbruksförbundet åberopar i detta samman­ hang, att de nuvarande långa leveranstiderna för viss maskinell och elekt­ risk utrustning omöjliggjorde att på två år genomföra en erforderlig omställning utan avsevärd produktionsminskning. Landsorganisationen ifrågasätter däremot, om behov förelåge av den särskilda regeln att arbets­ rådet på grund av omställningssvårigheter skulle kunna bevilja anstånd med ikraftträdandet av föreskrifterna om nattvila intill ett år utöver det föreslagna dispensfria året. Sistnämnda anståndstid vore så rundligt till­ tagen, att det icke behövde uttryckligen förutses att den komme att över­ skridas. För övrigt kunde väl här ej bli fråga om andra fall än sådana, som antingen ginge in under undantaget i 19 § första stycket eller kunde bli föremål för dispens enligt 20 § b).

Slutligen må nämnas, att Fredrika-Bremer-förbundet framhåller önsk­ värdheten av att läkarundersökning gjordes obligatorisk för ar­ betstagare som skulle användas till nattarbete.

Departementschefen. Gällande arbetarskyddslag stadgar principiellt förbud mot att minder­ åriga arbetstagare och inom industrien anställda kvinnor användas till natt­ arbete. Beträffande övriga kategorier av arbetstagare innehåller lagen där­ emot endast en vagt avfattad föreskrift om begränsning av nattarbetet. Vid detta stadgandes tillkomst år 1931 gjorde vidare såväl föredragande departe­ mentschefen som riksdagen vissa uttalanden om en mjuk tillämpning av stadgandet, vilka medfört att detta i realiteten ger mycket ringa möjlighet att ingripa mot förekomsten av nattarbete. Kommitténs förslag innebär en skärpning av den gällande bestämmelsen om nattvila. Såsom huvudregel har föreslagits att nattarbete skall vara för­ bjudet. Med natt avses därvid tiden mellan klockan 23 och 5. Från förbudet har undantagits sådant arbete, som på grund av sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste bedrivas jämväl nattetid. Därjämte skall möjlighet finnas att i särskilda fall erhålla dispens från nattarbetsförbudet. De föreslagna bestämmelserna äro icke direkt straffsanktionerade; för straffbarhet förutsättes — liksom enligt gällande ar­ betarskyddslag — att arbetsgivaren överträtt en av yrkesinspektionens

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 145

chefsmyndighet i det särskilda fallet meddelad föreskrift till tryggande av att stadgandet iakttages. Något mera utbrett missbruk av nattarbete torde icke förekomma i vårt land. I en del fall lärer dock nattarbete tillgripas utan att de skäl som för­ anlett detta kunna anses uppväga de nackdelar som äro förbundna därmed. Det torde nämligen få anses obestridligt, att nattarbetet i allmänhet är för­ enat med sådana olägenheter för arbetstagarna, att det ur samhällelig syn­ punkt är önskvärt att sådant arbete i möjligaste mån undvikes. Jag finner det därför angeläget att man på ett effektivare sätt än hittills bringar natt­ arbetet under kontroll. Anledning synes mig icke föreligga att — såsom i vissa yttranden ifrågasatts — uppskjuta ställningstagandet till kommit­ téns förslag i denna del tills den vid statens institut för folkhälsan pågående utredningen om hälsoriskerna vid skiftarbete avslutats. Det övervägande antalet av remissinstanserna bar icke haft något att erinra mot kommitténs förslag till reglering av nattarbetet. Från arbets­ givarhåll ha dock anförts betänkligheter mot detsamma och särskilt mot att genomföra det under nu rådande förhållanden. De yppade farhågorna synas emellertid vara överdrivna. Godtages förslaget, torde det mesta av det nattarbete, som nu bedrives, komma att omfattas av den av kom­ mittén föreslagna generella undantagsregeln, och i vissa andra fall torde förutsättningar för dispens från nattarbetsförbudet föreligga. Den begräns­ ning av nattarbetet, som förslagets genomförande skulle medföra, torde sålunda komma att beröra endast en ringa del av näringslivet. I en del fall kunna måhända vissa nackdelar härav befaras i form av kostnads­ ökningar eller produktionsminskning, men en inskränkning av nattarbetet måste enligt min mening anses så värdefull ur allmän synpunkt, att den bör genomföras även om den skulle kräva vissa uppoffringar. Gentemot betänkligheterna att i nu rådande läge genomföra en reform av det inne­ håll kommittén föreslagit vill jag ytterligare framhålla, att enligt försla­ get nattarbete utan dispens skall få fortsätta under ett år från lagens ikraft­ trädande samt att jag förutsätter att dispens för tid därefter skall kunna beviljas exempelvis om i ett visst fall av krisförhållandena föranledd omöj­ lighet att bygga ut produktionsapparaten skulle medföra, att nattarbetsförbudet icke kan genomföras utan en mera betydande minskning av pro­ duktionen av en för landet viktig vara. Då förslaget medger tillbörligt hän­ synstagande till den nuvarande situationen, synes denna icke kunna åbe­ ropas som skäl för att ställa hela frågan på framtiden. För min del kan jag i allt väsentligt ansluta mig till kommitténs förslag. Landsorganisationen bär ansett, att dispens borde krävas för allt natt­ arbete. Enligt kommittéförslaget är det i första hand arbetsgivaren själv som bedömer, huruvida ett arbete är sådant att det faller under den gene­ rella undantagsbestämmelsen. Man synes knappast ha anledning befara, att denna ordning i någon större utsträckning skall medföra en icke avsedd 10 Bihang till riksdagens protokoll 19'i8. 1 samt. AV 298.

146 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

tillämpning av stadgandet i fråga. Beträffande en mycket stor del av det nattarbete som nu förekommer lärer det vara alldeles klart, att undantaget gäller, och vad de tveksamma fallen angår bör man kunna räkna med att yrkesinspektionens befattningshavare och arbetstagarnas organisationer komma att se till att dessa bringas under chefsmyndighetens prövning. Med hänsyn till de olägenheter som otvivelaktigt äro förbundna med ett dispensförfarande av den omfattning, som landsorganisationen ifrågasatt, anser jag detta system icke böra genomföras med mindre det i praktiken visat sig vara behövligt. Skulle erfarenheten visa, att den av kommittén föreslagna ordningen icke leder till tillfredsställande resultat, synes frågan om infö­ rande av dispens för allt nattarbete böra tagas under förnyat övervägande. Kommitténs förslag att nattarbetsförbudet skall omfatta tiden mellan klockan 23 och 5 har i yttrandena lämnats utan erinran och för egen del ansluter jag mig därtill. Kommittén har framhållit att tvåskiftsarbetet vid ett icke ringa antal arbetsställen f. n. började före klockan 5 eller slutade efter klockan 23. I den mån detta icke beror på arbetets natur, allmän­ hetens behov eller annan särskild omständighet, som enligt förslaget be­ rättigar till undantag, måste sålunda skifttiderna ändras, för såvitt icke dispens kan erhållas. I många fall torde en sådan omläggning kunna ske utan större olägenhet. Skulle arbetstagarna anse den nuvarande skiftindel­ ningen fördelaktigare — exempelvis enär den möjliggör längre veck ovila eller längre raster eller att första skiftet icke behöver börja så tidigt som klockan 5 — synes i allmänhet dispens böra beviljas. Därest i ett kollektiv­ avtal träffats överenskommelse om annan förläggning av arbetstiden, t. ex. mellan klockan 6 och 24, bör generell dispens kunna meddelas för alla företag, som beröras av avtalet. Att såsom i något yttrande ifrågasatts i lagen införa ett speciellt undantag beträffande tvåskiftsarbete kan jag icke finna erforderligt. Såsom framgår av det föregående föreslår kommittén, att avvikelse från nattarbetsförbudet utan särskilt tillstånd skall få ske i fråga om arbete, som på grund av sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild om­ ständighet måste bedrivas jämväl nattetid. I motiveringen har kommittén närmare utvecklat innebörden av denna undantagsregel. Mot det föreslagna stadgandet — som anknyter till lydelsen av motsvarande föreskrift i gäl­ lande arbetarskyddslag — kan med visst fog anmärkas att det fått en ganska vag avfattning. Detta torde dock icke kunna undgås, om man ej vill använda uppräkningsmetoden. Det må i detta sammanhang framhållas, att överträdelse av nattarbetsbestämmelserna icke är omedelbart belagd med straff. För min del anser jag den av kommittén föreslagna lydelsen kunna godtagas. En viss formell jämkning torde böra vidtagas med hän­ syn därtill att stadgandet åsyftar icke blott arbete, som bedrives kontinuer­ ligt, utan även arbete, som enbart utföres nattetid eller endast till en mindre

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 147

del behöver bedrivas å tid mellan klockan 23 och klockan 5, t. ex. nattvaktsarbete, djurskötsel, förberedelse- och avslutningsarbeten vid tvåskiflsarbete in. in. Åtskilliga remissinstanser ha i sina yttranden ingått på spörsmål angå­ ende innebörden i särskilda fall av den av kommittén föreslagna generella undantagsregeln. Utan närmare kännedom om samtliga för bedömningen betydelsefulla faktorer kan jag icke här taga ställning till dessa frågor, utan synes det böra ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att på grundval av förebragt utredning avgöra desamma. Därvid lärer vad kommittén i sin motivering anfört kunna tjäna till ledning. I detta sammanhang vill jag beröra ett tolkningsspörsmål av mera prin­ cipiell innebörd, nämligen frågan huruvida enbart driftsekonomiska skäl kunna motivera att en verksamhet hänföres till sådant arbete som måste fortgå jämväl nattetid. En dylik tolkning överensstämmer icke med min uppfattning. För att driftsekonomiska skäl skola kunna motivera ett avsteg från nattarbetsförbudet böra de sammanhänga med arbetsprocessens tek­ niska natur, exempelvis på det sätt att igångsättningsprocessen kräver så lång tid, att det icke skulle vara ekonomiskt möjligt att driva verksamheten i fråga, om driften skulle avbrytas varje natt. Undantagsbestämmelsen bör sålunda icke anses omfatta fall, där på grund av att den maskinella ut­ rustningen är mycket dyrbar treskiftsarbete utgör en förutsättning för att verksamheten skall bli lönande. I dylikt fall kan däremot möjligen dispens ifrågakomma efter prövning av de föreliggande omständigheterna. Vid planerandet av nya anläggningar kan självfallet nattarbetsfrågan stundom ha avgörande betydelse. Chefsmyndigheten bör därför vara skyldig att lämna bindande förhandsbesked, huruvida en tilltänkt verksamhet fal­ ler under den generella undantagsbestämmelsen eller icke. Den som ämnar starta eu verksamhet bör även vara berättigad att i förväg få en dispens­ ansökan prövad. Enligt kommittén skall för s. k. nödfallsarbete fordras anmälan och, där sådant arbete varar mer än två dygn, ansökan om tillstånd. Den kritik, som i yttrandena riktats mot förslaget på denna punkt, synes mig befogad. För min del finner jag det föga konsekvent att underkasta nödfallsarbetet strängare kontroll än som föreslagits i fråga om tillämpningen av det all­ männa undantagsstadgandet. Jag förordar därför, att nödfallsarbete tillätes utan några formaliteter. Såsom kommittén föreslagit bör emellertid nöd­ fallsarbete uttryckligen undantagas från nattarbetsförbudet, då det knap­ past torde kunna inbegripas under den generella undantagsregeln. I kommittéförslaget har arbetstagare i överordnad ställning helt undantagits från bestämmelserna om ledighet för nattvila. Huvudregeln om ledig­ het för nattvila bör emellertid äga tillämpning även å sådana arbetstagare. Däremot synes det icke vara lämpligt att i dessa fall kräva dispens för alt

148 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

avvikelse från huvudregeln skall få äga rum. Om i något fall rätten att an­ vända överordnad befattningshavare till nattarbete skulle uppenbart miss­ brukas, bör arbetarskyddsstyrelsen kunna ingripa. I sak har jag icke något att erinra mot vad kommittén föreslagit i fråga om förutsättningarna för dispens från det principiella nattarbetsförbudet. De två i kommittéförslaget först upptagna dispensreglerna synas dock utan olägenhet kunna sammanslås till en enda av innehåll att arbetarskyddssty­ relsen äger medgiva undantag från nattarbetsförbudet, när särskilda skäl föreligga därtill. Kommitténs i motiveringen gjorda uttalanden rörande innebörden av dessa bestämmelser har i yttrandena icke mött några in­ vändningar och jag kan i huvudsak ansluta mig till vad kommittén anfört. »Brådskande leveranser» synas dock ingalunda alltid böra utgöra tillräck­ ligt skäl för dispens. En företagare, som åtagit sig så stora leveranser, att han på förhand bort inse att dessa icke skulle kunna fullgöras utan till­ gripande av nattarbete, bör i allmänhet icke kunna påräkna dispens, så­ framt icke sådan kan anses motiverad av andra skäl. Eljest skulle natt­ arbetsförbudet lätt kunna göras illusoriskt. I likhet med kommittén anser jag befogenhet att medgiva dispens böra tillkomma endast chefsmyndigheten. Såsom tidigare berörts innehåller kommittéförslaget en övergångsbestäm­ melse, enligt vilken arbete som vid lagens ikraftträdande bedrives å tid mellan klockan 23 och 5 utan dispens skall få fortsätta under högst ett år från lagens ikraftträdande. Jag finner detta stadgande vara lämpligt. Däremot anser jag i likhet med landsorganisationen icke erforderligt att, såsom kommittén föreslagit, i lagen upptaga en särskild bestämmelse om befogenhet för den centrala arbetarskyddsmyndigheten att på grund av omställningssvårigheter bevilja ytterligare anstånd under högst ett år. I den mån dylikt anstånd skulle behövas, ger nämligen den allmänna dispens­ bestämmelsen möjlighet att medgiva detta. I ett remissyttrande har ifrågasatts obligatorisk läkarundersökning av alla arbetstagare som användas till nattarbete. Att utan närmare utredning införa en så vidsträckt undersökningsplikt torde emellertid icke böra ifrågakomma. Innan någon åtgärd i denna riktning vidtages, synes man i varje fall böra avvakta resultatet av den vid statens institut för folkhälsan på­ gående utredningen om skiftarbetets hälsorisker.

B. Särskilda bestämmelser rörande minderåriga.

Gällande lag.

Enligt 14 § 3 mom. arbetarskyddslagen skall varje minderårig åtnjuta oavbruten ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn. I denna ledighet skall ingå, där minderårig under 16 år användes till industriellt arbete eller byggnads-, skogsavverknings-, kolnings- eller transportarbete,

Kungl. Maj:ts proposition nr 208. 149

tiden mellan klockan 19 och 6 samt eljest tiden mellan klockan 22 och 5. För yngling, som fyllt 16 år, kan undantag från dessa regler medgivas av vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare i de fall, då den minder­ åriges arbetstid är begränsad till högst 8 timmar av dygnet och arbetet an­ tingen icke oftare än var tredje vecka infaller å tid mellan klockan 22 och 5 eller i fråga om tider på dygnet, då det skall utföras, är fördelat på sätt, som kan anses likvärdigt med nämnda förläggning av arbetstiden. Härut­ över kan yrkesinspektionens chefsmyndighet medgiva, att yngling, som fyllt 16 år, deltager i arbete, som på grund av särskilda omständigheter måste bedrivas med skiftindelning eller eljest forceras, ävensom att yng­ ling, vilken fyllt 14 år, användes till flottningsarbete. Bestämmelserna om minderårigs nattvila äga icke tillämpning å jordbruket.

Internationella överenskommelser. I konventionen angående barns nattarbete inom industrien (Washington 1919), vilken konvention icke ratificerats av vårt land, är huvudregeln, att minderåriga under 18 år icke få användas nattetid i industriella företag eller i någon gren därav med undantag av företag, där endast medlemmar av samma familj sysselsättas. Med »natt» förstås i konventionen en tid av minst elva på varandra följande timmar, vari skall ingå tiden mellan kloc­ kan 22 och 5. Där lagstiftningen förbjuder nattarbete i bagerier för alla arbetare, må inom denna industri tiden mellan klockan 21 och 4 träda i stället för ovannämnda tid. I konventionen meddelas vissa undantag. Sålunda må i stenkols- och brunkolsgruvor arbete pågå mellan klockan 22 och 5, om mellantiden mel­ lan två arbetsperioder i regel uppgår till 15 timmar och i intet fall utgör mindre än 13 timmar. Vidare få minderåriga över 16 år användas till arbete nattetid inom vissa angivna industriföretag med kontinuerlig drift, såsom järnverk, glasbruk, pappersbruk och råsockerbruk. Minderåriga mellan 16 och 18 år få därjämte användas till nattarbete, då fråga är om nödfallsarbete. Likaså må offentlig myndighet medgiva, att minderåriga mellan 16 och 18 år användas till nattarbete, då med hänsyn till särskilt allvarliga förhållanden det allmänna intresset så kräver. Efter det kommittén framlagt sitt förslag har vid internationella arbets­ organisationens konferens i Montreal hösten 1946 antagits en konvention angående begränsning av nattarbete för barn och minderåriga i icke-industriell verksamhet. Konventionen äger i princip tillämpning å allt arbete utom industriellt arbete, jordbruksarbete och arbete ombord på fartyg. Den nationella lagstiftningen må dock undantaga husligt arbete i enskilda hus­ håll ävensom, under förutsättning alt arbetet icke anses menligt för de min­ deråriga, familjeföretag, i vilka endast föräldrarna och deras barn eller myndlingar äro sysselsatta. Barn under 14 år samt minderåriga över 14 år, vilka alltjämt äro underkastade hel skolplikt skola enligt huvudregeln er­ hålla sammanhängande ledighet för nattvila om minst 14 timmar varje

150 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

dygn, vari skall ingå tiden mellan klockan 20 och klockan 8. I den natio­ nella lagstiftningen må emellertid ledigheten inskränkas till en tidrymd av 12 timmar, vilken dock icke får börja senare än klockan 20.30 och icke sluta tidigare än klockan 6. Övriga minderåriga under 18 år få icke ut­ föra arbete under en sammanhängande tidrymd om minst 12 timmar varje dygn, vari skall ingå tiden mellan klockan 22 och klockan 6. Under vissa förutsättningar kunna emellertid nämnda klockslag utbytas mot klockan 23 och klockan 7. Vid nämnda konferens antogs därjämte en rekommendation angående begränsning av barns och minderårigas nattarbete i icke-industriell verk­ samhet. Rörande detaljerna i konventionen samt innehållet i rekommendationen och i de yttranden, som avgivits över konventionen och rekommendationen, torde få hänvisas till propositionen nr 240/1947. I samband med avlåtandet av nämnda proposition, varigenom riksdagens yttrande inhämtades över bl. a. ifrågavarande konvention och rekommendation, anförde föredragan­ den, statsrådet Mossberg, att ganska avsevärda jämkningar i den svenska lagstiftningen uppenbarligen erfordrades för att skapa förutsättningar för ratificering från svensk sida av konventionen. Huruvida och i vad mån så­ dana jämkningar lämpligen läte sig genomföras borde övervägas vid de fortsatta förberedelserna till reviderad arbetarskyddslagstiftning, och slut­ ligt ställningstagande till ratifikationsfrågan torde sålunda böra anstå till dess förslag om sådan reviderad lagstiftning förelädes riksdagen. Givetvis borde därvid jämväl beaktas den i anslutning till konventionen antagna rekommendationen. Riksdagen anslöt sig till den av föredragande stats­ rådet uttalade uppfattningen (skriv, nr 311/1947).

Kommitténs förslag. Den nuvarande regeln att minderårig för nattvila skall beredas oavbru­ ten ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn har bibehål­ lits i kommittéförslaget. Kommittén föreslår vidare att i denna ledighet skall ingå för minderårig under 16 år, oavsett inom vilket slag av verk­ samhet han sysselsättes, tiden mellan klockan 19 och 6 samt för minder­ årig, som fyllt 16 år, tiden mellan klockan 23 och 5 (31 § första stycket). Emellertid skall liksom hittills dispens från dessa bestämmelser kunna medgivas under vissa förutsättningar (31 § andra stycket). Stadgandena om minderårigs nattvila skola icke gälla beträffande det egentliga jordbruket — men däremot för jordbrukets binäringar — hemindustriellt arbete och s. k. kooperativ verksamhet samt ej heller för fa­ miljemedlem till arbetsgivaren. Å elev vid läroanstalt skola de äga tillämp­ ning endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet.

Beträffande minderåriga under 16 år innebär förslaget den skärpningen i förhållande till vad som nu gäller, att den tid som skall ingå

Kungl. Maj:Is proposition nr 29S. 151

i nattvilan vid annat arbete än industriellt och därmed likställt arbete be­ stämts till tiden mellan klockan 19 och 6 i stället för mellan klockan 22 och 5. Kommittén anför i anslutning härtill att lämpligheten av att låta minderåriga under 16 år börja arbetet klockan 5 eller sluta detsamma klockan 22 kunde ifrågasättas även då fråga vore om annat än industriellt och därmed jämställt arbete. De olägenheter, som vore förbundna med att börja resp. sluta arbetet vid nämnda tider, förelåge nämligen i regel, oav­ sett i vilket arbete den minderårige sysselsattes. Att låta minderåriga i den ömtåliga uppväxtåldern börja sin arbetsdag klockan 5 eller sluta den kloc­ kan 22 torde dessutom ej vara tillrådligt ur medicinsk synpunkt. Den min­ deråriges nattvila bleve i sådant fall betydligt inskränkt, och den avkor­ tades än mer i de fall, då den minderårige hade lång väg till och från arbe­ tet. Även det förhållandet att kommittén föresloge en skärpning av lagens allmänna stadgande om ledighet för nattvila syntes motivera en ompröv­ ning av gällande bestämmelser rörande minderårigs ledighet för nattvila. Därjämte kunde erinras om att den utländska lagstiftningen i regel upp­ ställde strängare villkor än vår nuvarande arbetarskyddslag.

Kommitténs förslag om nattvila för minderåriga som fyllt 16 å r innebär den ändringen i förhållande till vad som nu gäller, att den tid­ punkt då arbetet senast skall sluta bestämts till klockan 23 i stället för klockan 22. Kommittén framhåller att gällande lags bestämmelse öppnade möjlighet att använda minderåriga över 16 år till tvåskiftsarbete å tid mel­ lan klockan 5 och 22, vilket också medfört att minderåriga i tämligen stor utsträckning användes till dylikt arbete. Användandet av minderåriga till skiftarbete ingåve vissa betänkligheter. De ständiga växlingarna i skifttider medförde bland annat oregelbundenhet i fråga om såväl måltider som sömn. Därtill komme, att rasterna i arbetet ofta bleve otillräckliga. Trots dessa olägenheter ansåge sig kommittén icke böra tillråda en skärpning av bestämmelserna om nattvila för minderåriga över 16 år. En sådan åtgärd skulle måhända betaga de minderåriga möjlighet till såväl arbetsförtjänst som yrkesutbildning inom verksamhet, där arbetet bedreves som skiftarbete eller av annan anledning måste vara förlagt till en tidigare eller senare del av dygnet. Av besiktningsläkare hade ej heller anmälts sådana missförhål­ landen i fråga om minderårigas användande i skiftarbete, att en skärpning av nattarbetsförbudet för minderåriga skulle vara påkallad. Kommittén anför därjämte följande. I den mån man vid tvåskiftsarbete bedriver arbetet i 8-tiinmarsskift, fin­ nes inom den för minderåriga arbetstagare tillåtna arbetstiden mellan kloc­

kan 5 och 22 i regel utrymme för en V 2 timmes rast per skift. I syfte att

erhålla eu kortare arbetstid på lördagar är det dock icke ovanligt, att tvåskiftsarbetet förlägges så, att under tiden måndag—fredag uttages 8l/2 timme per skift och på lördag endast 51/2 timme per skift. Vid en sådan arbetstidsfördelning gives icke möjlighet till rast, om de båda skiften skola utlagas å tid mellan klockan 5 och 22. I dylikt fall erhålla de minderåriga

152 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

vanligen blott en rast på 15 minuter. Liknande förhållanden förefinnas i allmänhet även vid treskiftsarbete. Därest en förkortning av arbetstiden per skift och vecka kunde ske, skulle dock tillfredsställande raster kunna an­ ordnas även vid skiftarbete. Största hindret häremot är emellertid den minskade arbetsförtjänsten. Enligt kommitténs mening är det av vikt, att bestämmelserna om minderårigas ledighet för nattvila icke lägga hin­ der i vägen för anordnandet av tillräckliga raster för de minderåriga. Då dessa ofta arbeta som hjälpare åt vuxna arbetstagare, är det dessutom önskvärt, att för de minderåriga kunna hållas samma arbets- och rasttider som för de vuxna arbetstagarna. Med hänsyn härtill finner kommittén sig böra föreslå, att i ledigheten för nattvila skall för minderåriga över 16 år ingå tiden mellan klockan 23 och 5. Härigenom vinnes också överens­ stämmelse med de bestämmelser om nattvila, som föreslås beträffande vuxna arbetstagare. Såsom tidigare nämnts föreslår kommittén att dispens från be­ stämmelserna om nattvila för minderåriga skall kunna med­ givas i vissa fall. I syfte att vinna en enhetlig tillämpning av undantags­ bestämmelserna föreslås, att undantag skall kunna meddelas endast av arbetsrådet. Enligt 31 § andra stycket a) skall arbetsrådet, där så prövas på­ kallat, äga medgiva att minderårig under 16 år användes till arbete å tid mellan klockan 19 och 23. Möjlighet att låta minderårig under 16 år börja arbetet före klockan 6 har icke ansetts böra beredas utom beträffande flottningsarbete. 1 31 § andra stycket d) föreskrives sålunda att, då så prövas nödigt, yngling, som fyllt 15 år och vid läkarbesiktning visat sig äga god hälsa och kroppsutveckling, må användas till flottningsarbete jämväl å tid mellan klockan 19 och klockan 6. I motsvarande undantagsbestämmelse enligt gällande lag är åldersgränsen 14 år. Kommittén motiverar höjningen av åldersgränsen med att minimiåldern för minderårigs användande till flottningsarbete föreslagits höjd till 15 år (26 §). I anvisningarna till 31 § framhålles att vid meddelande av undantag bör tillses, att det arbete vartill den minderårige skall användas är av lätt slag samt att den minderårige i intet fall får sysselsättas med arbete, som är förenat med särskild fara, exempelvis brötlossningsarbete. Kommittén föreslår vidare, att, då så anses påkallat, tillstånd skall kunna lämnas att använda minderårig som fyllt 16 år till nödfallsarbete å tid mel­ lan klockan 23 och 5 (31 § andra stycket b). Enligt gällande lag kan sådant tillstånd ej meddelas för flickor. Kommittén motiverar den föreslagna änd­ ringen med att konventionen angående barns nattarbete inom industrien tilläte, att även flickor mellan 16 och 18 år användes till nödfallsarbete å tid mellan klockan 22 och 5. Som motsvarighet till vad som nu gäller föreslår kommittén slutligen en allmängiltig undantagsbestämmelse, 31 § andra stycket c), varigenom ar­ betsrådet bemyndigas att medgiva, att yngling som fyllt 16 år användes till arbete, vilket på grund av sin natur, arbetsbrådska eller annan tvingande omständighet måste bedrivas å tid mellan klockan 23 och 5. För sådan dis­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 153

pens förutsättes att den minderårige vid läkarbesiktning visat sig äga god hälsa och kroppsutveckling. I anvisningarna till 31 § nämnes såsom ex­ empel på arbete, varom här är fråga, arbete som bedrives med skiftindel­ ning eller som eljest måste påskyndas. Kommittén uttalar, att man därav icke finge draga den slutsatsen att tillstånd att använda 16- och 17-åringar till nattarbete alltid komme alt lämnas, så snart arbetet bedreves med skift­ indelning. Ett verkligt behov av sådant tillstånd måste förutsättas före­ ligga. Medgivande borde företrädesvis lämnas i de fall, då den minderåri­ ges arbetstid vore begränsad till högst åtta timmar av dygnet och arbetet antingen icke oftare än var tredje vecka infölle å tid mellan klockan 23 och 5 eller i fråga om de tider på dygnet, då det skulle utföras, vore för­ delat på sätt som kunde anses likvärdigt med denna anordning. Beträffande samtliga dessa undantagsbestämmelser framhålles i anvis­ ningarna till 31 §, att undantag kunde meddelas såväl från stadgandet om att ledigheten för nattvila skall omfatta minst 11 timmar i följd som från bestämmelsen om hur nattvilan skall vara förlagd. Kommittén uttalar emel­ lertid i motiveringen, att inskränkning av nattvilans längd för minderårig under 16 år borde ifrågakomma endast då synnerliga skäl förelåge därtill. Angående undantaget vid nödfallsarbete framhålles att då ifrågavarande ar­ bete förutsattes vara av mycket kort varaktighet hinder ej syntes böra före­ ligga att tillfälligt medgiva en inskränkning av nattledigheten. Vid med­ delande av dispens enligt 31 § andra stycket c) borde enligt kommitténs mening tillses att inskränkning i nattvilans längd gjordes endast i undan­ tagsfall. Ett beaktansvärt behov av en sådan inskränkning kunde föreligga, exempelvis då minderårig deltoge i tvåskiftsarbete och en kortare arbetstid på lördagar vore önskvärd. Kommittén framhåller att den föreslagna skärpningen av bestämmelserna rörande nattvila för minderåriga under 16 år bland annat komme att med­ föra, att i fortsättningen 14- och 15-åringar icke utan arbetsrådets tillstånd finge användas till arbete i butik till klockan 20 under den tid av året (den 10—den 23 december), då enligt butikstängningslagen butik finge hållas öppen till nämnda klockslag. Till följd därav komme arbetsrådet otvivel­ aktigt att belastas med ett stort antal framställningar om sådant tillstånd. Att med hänsyn därtill i lagen införa ett särskilt undantagsstadgande ville kommittén emellertid icke förorda. För att undvika ett ansökningsförfarande av alltför stor omfattning borde möjlighet beredas till kollektiv an­ sökan. Slutligen anför kommittén, att ett särskilt över gångsstad­ gande ifrågasatts för att ändringen av tiden för nattvilans förlägg­ ning för minderåriga under 16 år, vilka användes till icke-industriellt ar­ bete, ej skulle leda till rubbning i redan bestående arbetsförhållanden. Det torde emellertid endast i mycket begränsad omfattning förekomma att

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

minderåriga inom icke-industriell verksamhet användas till arbete å tid före klockan 6 eller efter klockan 19. Kommittén ansåge därför en särskild över­ gångsbestämmelse icke vara erforderlig, helst som i förevarande fall dis­ pens kunde meddelas av arbetsrådet jämlikt 31 § andra stycket a).

Yttrandena. Kommitténs förslag har i det stora flertalet yttranden lämnats utan er­ inran. En del remissinstanser rikta emellertid i olika avseenden kritik mot detsamma, särskilt beträffande det ifrågasatta utbytet av klockslaget 22 mot 23.

Skånes handelskammare anser, att föreskriften om minst 11 timmars sammanhängande ledighet för nattvila borde kunna utgå beträffande minderåriga, som fyllt 16 år.

Angående den föreslagna förläggningen av nattvilan för minderåriga under 16 år uttala arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter och konditorföreningen att fastställande av klockan 19 i stället för 22 som det klockslag, då sådana minderåriga senast måste sluta arbetet, skulle medföra synnerligen allvarliga olägenheter för såväl hotell och restauranger som konditorier och kaféer. Förstnämnda organisation anför härom följande. Kvällsarbete ingår regelmässigt i sådana rörelser, och i vissa fall är arbe­ tet helt koncentrerat till kvällen. Det finnes sålunda företag, som öppna för allmänheten först sent på eftermiddagen. Förbudet skulle därför med­ föra en betydande inskränkning i möjligheten att använda minderårig un­ der 16 år till arbete inom facket, och detta måste i sin tur komma att in­ verka menligt på yrkesrekryteringen. Vidare skulle förbudet givetvis komma att inverka hämmande på rörelsernas drift, då ju de minderåriga ofta sys­ selsättas som hjälpare åt vuxna arbetare.

Kooperativa förbundets stgrelse ifrågasätter — under framhållande av att i förslaget minimiåldern för användande i arbete höjts och arbetstiden begränsats ävensom att de minderåriga enligt semesterlagen tillerkänts längre semester — om det icke vore möjligt att företaga viss jämkning av den föreslagna tidsbegränsningen för sådana minderåriga som avsåges i de speciella arbetstidslagarna.

Förslaget att framflytta den tidpunkt då arbetet för min­ deråriga över 16 år senast skall sluta från klockan 22 till klockan 23 avstyrkes av landsorganisationen, svenska textilarbetareför­ bundet, svenska typograf förbundet och kooperativa förbundets styrelse var­ jämte fattigvårds- och barnavårdsförbundet ställer sig tveksamt till försla­ gets lämplighet. Till utveckling av sin mening anför landsorganisationen följande.

Kungl. Maj:Is proposition nr 298. 155

Att kommitténs förslag om minderårigs ledighet för nattvila såväl i denna del som i fråga om de generöst tilltagna dispensmöjligheterna står i strid mot 1919 års konvention om barns nattarbete inom industrin och ytterli­ gare fjärmar oss från denna är i och för sig betänkligt. Avgörande är emel­ lertid att de skäl, som från skyddssynpunkt kunna anföras mot en redu­ cering, överväga de skäl, som från samma synpunkt eventuellt kunna åbe­ ropas därför (rastbehovet), samt att det legitima behov av minderårigs ut­ nyttjande till arbete under tiden klockan 22—klockan 23, som i särskilda fall kan föreligga, dock kan tillgodoses genom dispens och icke kräver nå­ gon ändring av huvudregeln. Landsorganisationen kan av nu anförda skäl icke tillstyrka kommitténs här ifrågavarande förslag. Kooperativa förbundets styrelse säger sig icke kunna finna att kommit­ tén förebragt tillräckligt bärande skäl för den föreslagna ändringen. Sty­ relsen erinrar i detta sammanhang om den möjlighet att erhålla dispens som funnes enligt förslaget. Fattigvårds- och barnavårdsförbundet uttalar, alt det för förbundet vore svårt att avgöra, vilket som vore mest betydelsefullt, att möjlighet till raster funnes eller att arbetet slutade en timme tidigare på kvällen. Förslaget om framflyttning av tidpunkten för arbetets slut till klockan 23 skilde sig emel­ lertid från konventionen på förevarande område, vilket i detta fall icke syntes tillfredsställande. I några yttranden framställas erinringar mot de av kommittén föreslagna dispensmöjligheterna. Sålunda uttalar landsorganisationen, att undantaget i 31 § andra stycket a) beträffande användande av minderårig under 16 år till arbete mellan klockan 19 och 23 vore för generellt formu­ lerat. Om överhuvud ett undantag av detta slag skulle ingå i lagen, vore det nödvändigt att detsamma inskränktes till icke-industriellt arbete samt att villkoret »prövas påkallat» skärptes till att avse oundgängligen erforder­ ligt arbete. Vidare borde dispensmöjligheten begränsas till att omfatta tiden mellan klockan 19 och 22. Även kooperativa förbundets styrelse föreslår, att klockslaget 23 utbytes mot 22. Medicinalstyrelsen anför beträffande detta undantag att i lagen borde föreskrivas det villkoret, att den minderårige genom i arbetsboken infört läkarintyg visat sig äga god hälsa och för åldern god kroppsutveckling. Mot undantagsbestämmelsen i 31 § andra stycket c) anmärker landsorga­ nisationen, att dess avfattning icke hindrade att dispens beviljades för natt­ arbete varannan vecka. Det i anvisningarna rekommenderade villkoret borde därför göras obligatoriskt. Svenska arbetsgivareföreningen anser det böra klargöras, att dispens kunde erhållas även enbart från föreskriften att nattvilan skall omfatta minst 11 timmar, och anför härom följande. Vissa större företag inom exempelvis textilindustrin, som hysa intresse för möjligheterna att utforma arbetstiden för kvinnor på sådant sätt, att kvinnan förmår anpassa sig till såväl hemarbetets som förvärvsarbetets

156 Kungi. Maj.ts proposition nr 2U8.

krav, överväga att förlägga kvinnornas arbetstid efter systemet svängande skift. En kvinna, som en dag haft eftermiddagsskift, skulle enligt detta nästa dag få förmiddagsskift. Vissa experiment tyda på att ett sådant arrangemang starkt uppskattas av kvinnorna. Nu är emellertid förhållan­ det det, att i textilindustrins tvåskiftsarbete kvinnor och minderåriga ofta arbeta sida vid sida. Det måste därför för minderåriga över 16 år finnas möjlighet till dispens från regeln om 11 timmars nattvila. I anvisningarna till 31 § antydes, att det finnes möjlighet att erhålla sådan dispens »i de avseenden, som angivas i a)—d)». Emellertid finnes det faktiskt i lagtex­ ten ingen regel, enligt vilken man kan erhålla dispens från bestämmelsen om 11 timmars nattvila, om man icke samtidigt söker dispens från be­ stämmelsen om själva förläggningen av nattvilan.

Handelskammaren i Göteborg och en grkesinspektör anse att det vore mest praktiskt att lägga dispensbefogenheten på distriktschefen. Därige­ nom skulle ärendenas behandling säkerligen vinna i enkelhet och snabbhet. I yttranden av handelns arbetsgivareorganisation samt Stockholms och Skånes handelskamrar yrkas, att i lagen upptages en undantagsbestäm­ melse enligt vilken minderårig, som ej fyllt 16 år, under julhandeln skulle få användas till arbete inom detaljhandeln efter klockan 19. Som skäl här­ för anföres att då kommittén förutsatt att dispens i dessa fall regelmäs­ sigt måste lämnas det syntes lämpligare att låta detta komma till uttryck i lagtexten än att upprätthålla ett ansökningsförfarande, som blott vore av formell natur och ägnat att förorsaka såväl arbetsgivare som arbetsrådet onödigt besvär. Generalpoststgrelsen framhåller under hänvisning till de speciella arbets­ förhållandena inom postverket angelägenheten av att arbetarskyddslagen lämnade postverket möjlighet att självt vidtaga de mindre avvikelser från föreskrifterna om minderårigs nattvila som arbetets behöriga gång ansåges kräva.

Kommitténs förslag att undantaga det egentliga jordbruket och arbete av familjemedlem från tillämpningen av bestämmelserna om nattvila kritiseras i ett par yttranden. Sålunda framhåller lantarbetare­ förbundet, att den ökade rationaliseringen och mekaniseringen inom jord­ bruket medfört att det egentliga jordbruksarbetet ofta bedreves på skift. Jordbrukets minderåriga arbetskraft borde därför tillerkännas samma rätt till ledighet för nattvila som minderåriga arbetstagare inom andra yrkes­ områden. Landsorganisationen uttalar att reglerna om minderårigs nattvila med hänsyn till dispensrätten borde kunna tillämpas jämväl inom den egentliga jordbruksdriften. Enligt organisationens mening borde bestäm­ melserna även gälla för minderåriga i familjeföretag.

Departementschefen. I fråga om minderårigs ledighet för nattvila avviker kommittéförslaget i två viktigare hänseenden från vad som nu gäller. Den ena ändringen,

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 157

som går i skärpande riktning, avser minderåriga under 16 år. Den tid av dygnet, under vilken det skall vara förbjudet att använda sådan minder­ årig till arbete, har i förslaget beträffande alla slag av verksamhet bestämts till tiden mellan klockan 19 och 6, under det att förbudet f. n. i fråga om annat arbete än industriellt och därmed likställt arbete omfattar allenast tiden mellan klockan 22 och 5. De invändningar, som i ett par yttranden rests mot förslaget på denna punkt, torde icke kunna tillmätas utslags­ givande betydelse. Över huvud synes något hållbart skäl för att bibehålla den nuvarande kategoriklyvningen på detta område knappast kunna åbe­ ropas. Jag tillstyrker därför kommitténs förslag. Den andra ändringen, vilken innebär en uppmjukning, avser minder­ åriga som fyllt 16 år. Ifråga om sådan minderårig skall f. n. tiden mellan klockan 22 och 5 alltid ingå i ledigheten för nattvila. Kommittén har före­ slagit att den tidpunkt, då arbetet senast skall sluta, framflyttas till kloc­ kan 23. I likhet med en del remissinstanser, däribland landsorganisationen och kooperativa förbundet, kan jag icke finna att tillräckliga skäl anförts för den föreslagna ändringen. En generell framflyttning av ifrågavarande tidpunkt synes kunna giva anledning till missbruk. Såsom i yttrandena framhållits erbjuda de föreslagna dispensbestämmelserna möjlighet att till­ godose det legitima behov att använda minderårig till ax-bete mellan kloc­ kan 22 och 23, vilket i särskilda fall kan föreligga. Det må vidare fram­ hållas, att förslaget strider mot — den visserligen icke av vårt land rati­ ficerade — konventionen angående barns nattarbete inom industrien. Frå­ gan om revision av denna konvention har upptagits på dagordningen för den internationella arbetslconferensens sammanträde i San Francisco inne­ varande år. Denna omständighet synes utgöra ett ytterligare skäl att icke f. n. ändra den gällande bestämmelsen. Den nuvarande regeln att minderårigs ledighet för nattvila skall omfatta minst 11 timmar i följd har bibehållits i kommittéförslaget. Någon anled­ ning att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, slopa denna föreskrift beträf­ fande minderårig som fyllt 16 år synes icke föreligga. De av kommittén föreslagna dispensbestämmelserna föranleda i sak en­ dast några smärre erinringar från min sida. Enligt förslaget skall liksom hittills minderårig få användas till s. k. nödfallsarbete först efter det att dispens erhållits. En dylik bestämmelse torde knappast kunna efterlevas. Enligt min mening synes man utan risk för missbruk kunna tillåta att minderårig som fyllt 16 år användes till nödfallsarbete under samma för­ utsättningar som i allmänhet gälla i fråga om sådant arbete. Detta skulle innebära att ansökan om dispens skulle erfordras endast om arbetet utsträckes utöver två dygn, medan för övriga fall allenast eu enkel anmälan skulle krävas. I likhet med ett par remissinstanser anser jag vidare att beträffande an­ nat arbete än flottningsarbete möjligheten att bevilja dispens för minder­

158 Kungl. Maj.ts proposition nr 'JOS.

årig under 16 år bör begränsas till tiden mellan klockan 19 och 22. Jag delar även landsorganisationens uppfattning att beträffande sådan minder­ årig dispens bör ifrågakomma endast för icke-industriellt arbete, men det synes icke vara nödvändigt att tynga lagtexten med ett stadgande därom. F. n. kan i fråga om minderårig som ej fyllt 16 år undantag från före­ skriften att ledigheten skall omfatta minst 11 timmar icke medgivas utom beträffande flottningsarbete. Tillräckliga skäl för den av kommittén på denna punkt föreslagna ändringen synas icke föreligga. I några yttranden har förordats en undantagsbestämmelse, enligt vilken minderårig som ej fyllt 16 år utan dispens under julhandeln skulle få an­ vändas till arbete inom detaljhandeln efter klockan 19. Det synes emeller­ tid icke lämpligt att i lagen upptaga ett så speciellt stadgande. I den mån avvikelse från huvudregeln i detta fall kan anses berättigad, bör enligt min mening generell dispens kunna ifrågakomma. Vad angår den i kommittéförslaget upptagna undantagsbestämmelsen för minderårig som fyllt 16 år anser jag i likhet med kommittén, att dispens bör få beviljas endast då särskilda skäl föranleda därtill. Jag förutsätter sålunda, att dispensgivningen kommer att utövas med stor återhållsamhet. De av kommittén från motsvarande stadgande i gällande lag hämtade ytter­ ligare förutsättningarna för att dispens skall få medgivas synas däremot mindre lämpliga med hänsyn till den begränsning av nattarbetet för arbets­ tagare i allmänhet, som jag i det föregående förordat. Över huvud lärer det vara svårt att i lagen närmare angiva, vilka skäl som skola anses väga så tungt att dispens bör kunna beviljas. Det synes ej heller erforderligt att göra delta. Ehuru jag har den uppfattningen, att dispens i allmänhet icke bör avse mer än var tredje vecka, är jag icke utan närmare utredning be­ redd att, såsom landsorganisationen yrkat, förorda absolut förbud mot minderårigs användande till nattarbete varannan vecka. Slutligen synas de av kommittén föreslagna undantagsbestämmelserna — bortsett från den allmänna rörande minderårig under 16 år — böra un­ dergå sådan redaktionell jämkning, att det tydligt framgår att de liksom motsvarande stadganden i gällande lag omfatta även föreskriften om 11 timmars sammanhängande ledighet.

C. Särskilda bestämmelser rörande kvinnor. Gällande lag. I 19 § arbetarskyddslagen stadgas, att kvinna som användes till indu­ striellt arbete, vilket bedrives i sådan omfattning att å arbetsstället i regel sysselsättas minst tio arbetare, skall för nattvila beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn och att tiden mellan kloc­ kan 22 och 5 skall ingå i denna ledighet. Från denna huvudregel meddelas vissa undantag i nämnda paragraf samt i 20 och 21 §§. Vid nödfallsarbete

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 159

får sålunda kvinna användas till arbete jämväl å sagda tid, om blott an­ mälan därom göres till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare eller, då fråga är om dylikt arbete mer än två dygn, tillstånd därtill beviljats, av yrkesinspektör eller bergmästare för ytterligare högst en månad och av yrkesinspektionens chefsmyndighet för längre tid. Vid säsongarbete eller eljest vid undantagsvis forcerat arbete kan den oavbrutna 11-timmarsledigheten under högst sextio dagar om året inskränkas till 10 timmar av dygnet. Beträffande slutligen sådana verksamhetsgrenar, som avse för­ arbetande av varor, vilka äro underkastade hastig försämring, kan undan­ tag från nattarbetsförbudet beviljas av yrkesinspektionens chefsmyndighet. Dessa bestämmelser grunda sig på 1906 års Bernkonvention i ämnet, vil­ ken konvention för Sveriges del tillträtts enligt Kungl. Maj :ts beslut den 14 januari 1910.

Konventioner. År 1919 antogs i Washington en ny konvention angående kvinnors natt­ arbete. Enligt denna konvention få inga kvinnor sysselsättas under natten inom något industriellt företag, offentligt eller enskilt, eller inom någon gren därav, med undantag av företag, där endast medlemmar av samma familj sysselsättas. Med beteckningen »natt» skall förstås en tidrymd av minst 11 på varandra följande timmar, vari skall ingå tiden mellan klockan 22 och 5. Vad sålunda stadgats skall dock icke äga tillämpning vid nödfallsarbete eller då arbetet avser tillvaratagande av ämnen, som äro utsatta för snabb försämring. Vidare bestämmes, att i industriella företag, som äro underkastade inverkan av årstiderna, samt i varje fall, där särskilda om­ ständigheter undantagsvis kräva det, den såsom natt angivna tidrymden må inskränkas till 10 timmar under sextio dagar om året. I den proposition (nr 40) med förslag till ändring i vissa delar av arbe­ tarskyddslagen som förelädes 1931 års riksdag anförde föredragande de­ partementschefen (s. 111), att prövningen av förutsättningarna för an­ slutning till Washingtonkonventionen borde anstå, till dess frågan om vissa jämkningar i konventionen blivit slutligen avgjord. Riksdagen delade denna uppfattning. Washingtonkonventionen reviderades i Geneve 1934. Ändringarna bestodo däri, att konventionen icke skulle äga tillämpning å kvinnor, som intoge med ansvar förenade, ledande befattningar och i vanliga fall ej ut­ förde manuellt arbete, samt att i fall av exceptionella förhållanden, som berörde arbetarna i en viss industri eller trakt, vederbörande myndighet skulle äga att efter hörande av de arbetsgivar- och arbetarorganisationer saken kunde angå besluta, att i fråga om kvinnor, som sysselsattes i åsyf­ tade industri eller trakt, tidrymden mellan klockan 23 och 6 skulle kunna träda i stället för tidrymden mellan klockan 22 och 5. I samband med att Kungl. Maj:t inhämtade riksdagens yttrande över den

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

reviderade konventionen (prop. nr 84/1935) uttalade jag i egenskap av före­ dragande departementschef att frågan om konventionens ratificering tills­ vidare borde anstå med hänsyn till det förberedande skick, vari ärendet befunne sig. Riksdagen anslöt sig till denna uppfattning (skriv, nr 87/1935).

Kommitténs förslag. Kommittén behandlar först frågan, huruvida ett särskilt nattarbetsförbud för kvinnor bör bibehållas, och an­ för därvid att vissa kvinnoorganisationer i yttranden över kommitténs pre­ liminära förslag gjort gällande, att särskilda bestämmelser för kvinnor icke vore påkallade, då ett allmängiltigt förbud mot nattarbete infördes i lagen. Ett slopande av det speciella nattarbetsförbudet för kvinnor skulle emeller­ tid enligt kommitténs mening förutsätta, att man i lagen stadgade ett all­ mänt förbud mot nattarbete inom varje slag av verksamhet som omfatta­ des av lagen och att särskilt tillstånd alltid skulle fordras för undantag från förbudet. Såsom förut framhållits hade kommittén icke ansett sig kunna förorda en sådan lösning utan i stället föreslagit bestämmelser, enligt vilka vissa slag av arbete generellt undantoges från det allmänna förbudet mot nattarbete. Om nattarbetet skulle regleras endast av dessa stadganden, skulle möjlighet uppkomma att i ett flertal fall använda kvinnor till sådant nattarbete, som för närvarande ej vore tillåtet. Kommittén ansåge därför att det särskilda nattarbetsförbudet för kvinnor alltjämt borde bibehållas.

Kommitténs förslag angående kvinnors nattarbete (42 §) innebär vissa ändringar i förhållande till vad som nu gäller. Så­ lunda föreslås, att nattarbetsförbudet utsträckes att i princip omfatta alla kvinnor som användas till hantverks- eller industriellt arbete, oberoende av antalet arbetstagare vid arbetsstället. Den nuvarande bestämmelsen att le­ digheten skall omfatta minst 11 timmar i följd saknar motsvarighet i för­ slaget. Den del av dygnet som nattarbetsförbudet avser föreslås bestämd till tiden mellan klockan 23 och 5 i stället för tiden mellan klockan 22 och 5. Förbudet skall icke gälla beträffande kvinna i överordnad ställning. Därjämte föreslås, att möjligheten att erhålla dispens från förbudet väsent­ ligt vidgas. Nattarbetsförbudet skall icke gälla för familjemedlem till arbetsgivaren, delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hemindustriell arbetstagare. Å elever vid läroanstalter skall det äga tillämpning endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet.

Beträffande utsträckningen av nattarbetsförbudet till mindre arbetsställen inom industrien och hantver­ ket anför kommittén, att en anslutning till den reviderade konventionen först och främst förutsatte att den i gällande lag stadgade begränsningen till arbetsställen med minst tio arbetare slopades. Några sakliga skäl för

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 161

att nattarbete av kvinnor skulle vara förbjudet i större industriföretag men tillåtet i mindre torde numera knappast kunna andragas. De större före­ tagen vore i regel vida bättre utrustade i hygieniskt och skvddstekniskt hänseende än de mindre arbetsställena. Det torde ej heller kunna påstås, att nattarbetet vid ett större arbetsställe vore mera påfrestande än natt­ arbetet i ett mindre företag och att förbud därför skulle vara särskilt på­ kallat i förra fallet. Den nuvarande begränsningen måste därjämte ur så­ väl arbetsgivar- som arbetstagarsynpunkt te sig egendomlig och orättvis. Kommittén refererar vissa utredningar angående verkningarna av den ifrågasatta utsträckningen av nattarbetsförbudet (betänkandet s. 488—489, 492 och 497—498). Härefter anför kommittén att en utvidgning av natt­ arbetsförbudet till att gälla allt hantverks- och industriellt arbete oavsett arbetsställets storlek borde kunna genomföras utan större olägenheter, i synnerhet om ökad möjlighet skapades för undantag vid säsongarbete och gällande regel om minst 11 timmars sammanhängande ledighet slopades. Kommittén har även övervägt frågan om utsträckning av nattarbetsför­ budet till icke-industriellt arbete i industriella företag men avvisat tanken därpå. Beträffande detta spörsmål framhåller kommittén att anslutning till nämnda konvention skulle medföra, att kvinna ej finge användas till något slag av arbete nattetid i industriella företag. Förbudet skulle sålunda drabba bland annat städnings-, vakt-, kontors-, sjukvårds- och marketenteripersonal i industriföretag (betänkandet s. 498—500). Olägenheterna av ett dy­ likt förbud syntes vara så stora i förhållande till den nytta, som därigenom torde vinnas, att kommittén icke ansåge sig kunna förorda en sådan ut­ vidgning.

Förslaget att slopa den nuvarande regeln att ledighe­ ten för nattvila skall omfatta minst 11 timmar i följd motiverar kommittén på följande sätt. Denna bestämmelse står enligt kommitténs mening icke i överensstäm­ melse med nutida uppfattning om kvinnas rätt till arbete eller arbetsfrihet. Ur denna synpunkt kan det ej heller anses riktigt att för kvinnliga arbets­ tagare över 18 år, som sysselsättas i hantverks- eller industriellt arbete, uppställa en strängare fordran beträffande ledighet för nattvila än för kvin­ nor i annat arbete. Det torde ur arbetarskyddssynpunkt dessutom ej vara motiverat att för nyssnämnda arbetstagare över 18 år under alla förhållan­ den — oberoende av åldern i övrigt eller civilstånd — fordra, att de skola beredas eller ha rätt till en nattlcdighet om minst 11 timmar i följd eller vara skyldiga att under denna tidrymd ovillkorligen avhålla sig från arbe­ tet. Det må här erinras om att, då delegationen för det internationella social­ politiska samarbetet yttrade sig över den reviderade konventionen, denna bland annat framhöll, att det knappast funnes några hållbara skäl för att i fråga om användande till nattarbete försätta äldre ogifta kvinnor i annan ställning än männen. På grund av vad som ovan anförts anser sig kommit­ tén icke böra i lagförslaget upptaga ifrågavarande bestämmelse. Genom denna ändring av bestämmelsen minskas i viss mån även de olägenheter 1 1 llihang till riksdagens protokoll 19'i8. 1 smnl. AV 298.

162 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

som uppstå, därest bestämmelsen, såsom föreslås, utsträckes att gälla jäm­ väl småindustrien. Sålunda beredes bland annat möjlighet att börja arbetet tidigare påföljande dag, även om detta föregående dag fortgått till klockan 23 (enligt förslaget). Förslaget, som nödvändiggör uppsägning av Bernkonventionen, får givetvis icke anses innebära, att fordran på tillräcklig ledighet för nattvila eftersättes eller att rätten till sådan ledighet slopas. Enligt kommitténs mening åvilar det arbetsgivaren att tillse, att arbets­ tagare erhåller tillräcklig nattledighet, även om ledighetens längd icke faslställes för vuxna arbetstagare. I fråga om förslaget att förskjuta den tidpunkt då arbe­ tet senast skall sluta från klockan 22 till klockan 2 3 anför kommittén att den funnit denna ändring nödvändig för att större möjlighet skulle ernås att anordna raster vid tvåskiftsarbete. Att detta vore påkallat framginge icke minst av kommitténs undersökning rörande arbets­ förhållandena å industriella och därmed likställda arbetsställen. Denna ut­ visade sålunda (betänkandet s. 793), att inom textil- och beklädnadsindu­ strien över 4 200 kvinnliga arbetstagare hade blott eu rast om högst 15 minuter per skift, vilket måste anses vara i hög grad otillfredsställande. Förhållandet sammanhängde emellertid med arbetstagarnas önskemål om en kortare arbetstid på lördagar. En bidragande orsak till att skiftarbetet verkade tröttande på arbetstagaren vore otvivelaktigt bristen på ordentliga raster. Kommittén hade med sitt förslag på denna punkt velat åstadkomma överensstämmelse med de föreslagna allmänna reglerna beträffande natt­ arbete. Ändringen komme även att möjliggöra en sådan fördelning av ar­ betet under veckans dagar vid skiftarbete, att en kortare arbetstid erhölles på lördagar. Kommittén ansåge sig icke böra föreslå att tidpunkten för arbetets början i enlighet med konventionen skulle framflyttas från kloc­ kan 5 till klockan 6, enär man i så fall icke skulle nå det syfte man velat vinna genom att utbyta tidpunkten klockan 22 mot klockan 23. Angående undantaget från nattarbetsförbudet för kvinna i överordnad ställning uttalar kommittén, att en pröv­ ning i varje särskilt fall av en dylik arbetstagares rätt ej borde ske utan att kvinna i överordnad ställning likaväl som en manlig arbetstagare i så­ dan ställning borde äga deltaga i nattarbete, då så vore påkallat. Genom det föreslagna undantaget vunnes också överensstämmelse med 19 § andra stycket i förslaget och med den reviderade konventionen.

Enligt kommitténs förslag skall i vissa fall dispens från natt­ arbetsförbudet för kvinnor kunna meddelas av arbetsrådet. Sålunda föreslås att arbetsrådet, då så prövas nödigt, må tillåta att kvinna användes till sådant arbete, som i 19 § första stycket undantagits från det allmänna nattarbetsförbudet, dvs. arbete som på grund av sin natur, all­ mänhetens behov eller annan särskild omständighet måste bedrivas jäm­ väl nattetid. Undantag skall vidare kunna medgivas i sådana fall, då enligt

Kiingl. Maj.ts proposition nr 29S-. 163 20 § dispens kan meddelas från det allmänna nattarbetsförbudet. Därjämte föreslås att kvinna liksom hittills skall få användas till nödfallsarbete. Be­ träffande anmälan och ansökan om tillstånd skola i sådant fall gälla samma föreskrifter som för arbetstagare i allmänhet. Kommittén uttalar, att den förutsatte att dispens i allmänhet komme att avse endast en inskränkning i den för nattvila obligatoriskt föreskrivna tiden och att sålunda tillstånd att använda kvinna till arbete hela tiden mellan klockan 23 och 5 komme att lämnas allenast i undantagsfall.

Yttrandena. I yttranden från några kvinnoorganisationer yrkas, att de speciella bestämmelserna om kvinnors nattarbete måtte utgå ur förslaget. Sålunda anför yrkeskvinnors smnnrbetsförbund följande. Vi taga i princip avstånd från allt nattarbete, men i den mån sådant måste förekomma böra bestämmelserna härom vara desamma för såväl manliga som kvinnliga arbetstagare. Det allmänna nattarbetsförbudet torde sålunda vara tillfyllest. Det kan även påpekas, att de övriga nordiska län­ dernas arbetarskyddslagstiftning icke innehåller några särbestämmelser för kvinnor i detta avseende. Ytterligare kan anföras, att särbestämmelser med förbud rörande hantverks- och industriellt arbete framstå som menings­ lösa, då förbudet icke kan utsträckas till övriga för den kvinnliga arbets­ kraften betydligt viktigare områden, inom vilka nattarbete förekommer i större utsträckning än inom industrien. Som exempel på sådana områden kan nämnas arbete vid post, telegraf, apotek, inom sjukvården och i restau­ rangbranschen. Liknande synpunkter åberopas av Fredrika-Bremer-förbundet och sven­ ska open doorgruppen. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att de speciella bestämmelserna om kvinnors nattarbete borde kunna utgå, för den händelse länsstyrelsens för­ slag att dispens skulle krävas för allt nattarbete bifölles. Föreningen SAIA uttrycker den förhoppningen, att det allmänna natt­ arbetsförbudet i praktiken komme att få en sådan styrka och tillämpas så restriktivt, att man inom en snar framtid kunde komma ifrån oegentligheten med det speciella förbudet mot att använda kvinna till hantverksoch industriellt arbete på natten. Å andra sidan framhåller landsorganisationen, att det från vissa håll framförda kravet på slopande av nattarbetsförbudet för kvinnor icke uppbures av de berörda, i industriellt arbete sysselsatta kvinnorna själva och ej heller av deras fackliga organisationer. Riksförsäkringsanstalten ifrågasätter — under åberopande av att det egentliga syftet med nattarbetsförbudet för kvinnor torde vara att bereda kvinnan särskilt skydd i egenskap av maka eller moder eller blivande så­ dan — huruvida icke kvinna som fyllt 45 år kunde undantagas från natt­ arbetsförbudet.

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Kommitténs förslag om utsträckning av nattarbetsför­ budet till mindre företag inom industrien och hantverket har icke föranlett erinran i något yttrande.

Även förslaget om slopande av den nuvarande regeln o in minst 11 timmars oavbruten ledighet har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Däremot äro meningarna delade om lämpligheten av kommitténs förslag att inskränka den tidrymd som nattarbetsförbudet avser till tiden mellan klockan 23 och 5. Förslaget tillstyrkes uttryckligen av socialstyrelsen, fattigvårds- och barnavårdsförbundet och föreningen SA1A, men avstyrkes av landsorganisationen och koope­ rativa förbundets styrelse. Landsorganisationen meddelar, att textilarbetare­ förbundet i yttrande över förslaget mycket kraftigt motsatt sig den ifråga­ satta inskränkningen samt framhåller vidare, att det av kommittén an­ förda skälet för ändring vore detsamma som åberopats för motsvarande in­ skränkning av tiden för minderårigs nattvila, nämligen rastbehovet vid skiftarbete. Lika litet som beträffande sistnämnda kategori kunde lands­ organisationen för de kvinnliga arbetstagarnas del —- och mot dessas av­ styrkande — tillmäta det anförda motivet utslagsgivande betydelse. För övrigt hade denna hänsyn till arbetstagarnas intresse ingalunda varit det ursprungliga och kraftigast verksamma motivet vid aktualiserandet av denna fråga. Det funnes så mycket mindre anledning att inskränka nattarbetsförbudet som kommittén föreslagit mycket vidsträckta dispensmöj­ ligheter. Det föreslagna undantaget för arbetstagare i överord­ nad ställning har lämnats utan erinran. Beträffande dispensbestäm melserna uttalar statens institut för folkhälsan att vid undantags beviljande hänsyn borde tagas till att yrkesarbetande kvinnor, som samtidigt skötte hem och hushåll för make och barn, ofta hade en orimligt stor arbetsbörda och därför icke lämpligen borde ha nattarbete. Landsorganisationen säger sig ehuru med viss tvekan kunna acceptera den föreslagna utvidgningen av dispensmöjligheterna. Föreningen SAIA anser de föreslagna undantagsbestämmelserna möjliggöra en bättre anpassning för kvinnorna på arbetsfältet. Yrkeskvinnors samarbetsförbund — som i första hand avstyrker det särskilda nattarbetsför­ budet för kvinnor — anför som exempel på fall, där dispens under alla förhållanden borde kunna beviljas, rundgång vid tvåskiftsarbete. Kvinnorna borde nämligen ha samma möjlighet som männen att genom rundgång skaffa sig längre sammanhängande ledighet. Om båda makarna arbetade, vore det dessutom av vikt, att deras ledigheter kunde uttagas inom samma tidrymd. Handelskammaren i Göteborg förordar att befogenheten att med­ giva undantag tillägges distriktschefen i stället för arbetsrådet.

Kungl. I\Iaj:ta proposition nr 298. 165

Departementschefen. Ehuru kommittén föreslagit en skärpning av det allmänna stadgandet om nattvila, har kommittén ansett det påkallat att alltjämt bibehålla det särskilda nattarbetsförbudet för kvinnor. I yttranden från Fredrika-Bremerförbundet, yrkeskvinnors samarbetsförbund och svenska open doorgruppen har yrkats att bestämmelserna om kvinnors nattarbete måtte slopas. Lands­ organisationen har emellertid framhållit att detta krav icke stöddes av de i industriellt arbete sysselsatta kvinnorna och ej heller av deras fackliga organisationer. Enligt min mening utgör detta ett kraftigt belägg för att behov av ifrågavarande skyddslagstiftning fortfarande måste anses före­ ligga- Kommittén har — förutom en utvidgning av tillämpningsområdet — före­ slagit vissa uppmjukningar av de nuvarande bestämmelserna. Det är emel­ lertid att märka, att gällande arbetarskyddslags föreskrifter om kvinnors nattarbete bygga på den av Sverige år 1910 ratificerade Bernkonventionen av år 1906. Därest de av kommittén föreslagna uppmjukningarna skulle genomföras, måste konventionen uppsägas. En dylik åtgärd synes icke böra vidtagas utan att starka skäl tala därför. Det må i detta sammanhang framhållas, att kommitténs förslag om slopande av bestämmelsen att natt­ vilan skall omfatta minst 11 timmar i följd, inskränkning av den förbjudna perioden till tidrymden mellan klockan 23 och 5 samt utvidgning av dis­ pensmöjligheterna jämväl strider mot den år 1934 reviderade konventionen angående kvinnors nattarbete, vilken icke ratificerats av vårt land. Frågan om revision av sistnämnda konvention har upptagits på dagordningen för det sammanträde med internationella arbetskonferensen, som skall äga rum innevarande år. Ett huvudsyfte med den planerade revisionen är att åstad­ komma större smidighet beträffande den förbjudna perioden för att under­ lätta användningen av tvåskiftsarbete. Med hänsyn härtill synes mig anled­ ning icke föreligga att nu genomföra de av kommittén föreslagna uppmjuk­ ningarna utan torde det slutliga ställningstagandet till dessa spörsmål böra anstå, tills revisionsfrågan avgjorts. Gällande nattarbetsförbud för kvinnor avser endast industriellt arbete, som bedrives i sådan omfattning att å arbetsstället i regel sysselsättas minst 10 arbetare. Enligt kommitténs förslag skall förbudet utsträckas lill mindre arbetsställen inom industrien och hantverket. I yttrandena har icke någon invändning häremot gjorts. På denna punkt innebär förslaget ett närmande till 1934 års konvention. Enligt min mening har kommittén anfört vägande skäl för eu dylik utvidgning. Förslaget synes kunna genom­ föras utan hinder av all de av kommittén förordade uppmjukningarna av nattarbetsförbudet ställts på framtiden. 1 enlighet med det anförda föreslår jag ingen annan saklig ändring i de nuvarande bestämmelserna om kvinnors användande till nattarbete än att nattarbetsförbudet utsträckes att omfatta samtliga arbetsställen inom in­ dustrien och hantverket. Härjämte förordar jag, att i fråga om nödfalls-

1CG Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

arbete anmälnings- och ansökningsförfarandet ordnas på samma sätt som i fråga om minderårigs användande till sådant arbete.

Veckovila. Gällande lag.

I 5 § 1) arbetarskyddslagen stadgas att arbetarna för varje period om sju dagar i regel skola åtnjuta sammanhängande ledighet av minst tjugofyra timmars varaktighet samt att sådan veckovila såvitt möjligt bör förläggas till söndag och till samma tider för alla vid ett arbetsställe anställda. Från vad sålunda föreskrivits äger emellertid yrkesinspektionens chefsmyndig­ het, efter hörande av vederbörande organisationer av arbetsgivare och arbe­ tare, medgiva undantag för visst slag av sysselsättning eller visst arbets­ ställe. Om inskränkning göres i veckovilan bör motsvarande frihet från arbete såvitt möjligt beredas. Enligt 38 § 4 mom. äger chefsmyndigheten, om den finner att arbets­ givare åsidosätter vad som stadgas om veckovila, meddela honom nödiga föreskrifter till tryggande av stadgandets iakttagande. Överträdelse av så­ dan föreskrift är jämlikt 42 § straffbelagd. Dessa bestämmelser infördes i arbetarskyddslagen genom lag den 12 juni 1931, som trädde i kraft den 1 januari 1932. Därvid meddelades en över­ gångsbestämmelse, enligt vilken den i 5 § 1) föreskrivna skyldigheten att bereda arbetarna veckovila icke skulle gälla för sådant slag av sysselsätt­ ning eller sådant arbetsställe, där vid tiden för lagens ikraftträdande vecko­ vila icke tillämpades; dock borde sådan ledighet beredas arbetarna, där ej arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omständighet skäligen kunde anses kräva avvikelse, och skulle stadgandet om chefsmyndighetens befogenhet att meddela föreskrifter äga motsvarande tillämpning. Vidare föreskrevs att, där undantag från vad i 5 § 1) stadgades ägde ruin, arbets­ givaren borde underrätta chefsmyndigheten därom. Vidare föreskrives i 37 § andra stycket, att å varje arbetsställe, som icke helt är undantaget från föreskriften i 5 § 1) om veckovila, skall på lämplig plats finnas anslagen uppgift angående tiden för veckovila för arbetarna eller, där tiden icke är densamma för alla arbetare eller grupper av dem, för envar grupp eller arbetare. Särskilt anslag erfordras dock ej, om i all­ männa arbetstidslagen föreskrivet arbetstidsschema innehåller uppgift i dessa hänseenden.

Konvention.

Vid internationella arbetskonferensen i Geneve år 1921 antogs en kon­ vention angående tillämpningen av veckovila i industriella företag, vilken konvention ratificerats av Sverige den 27 november 1931. Konventionen, som i svensk översättning återfinnes i prop. nr 198/1923 s. 28 ff„ inne­ håller i huvudsak följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 167

Hela den personal, som sysselsättes i ett industriellt företag — vartill även byggnads- och transportföretag hänföras — skall med vissa angivna undantag under loppet av varje tidrymd om sju dagar åtnjuta en vilotid om minst tjugofyra timmar i följd. Denna vilotid skall såvitt möjligt be­ redas varje företags hela personal samtidigt. Där så är möjligt skall vilo­ tiden infalla å de dagar, som enligt landets eller traktens tradition eller sedvänja ägnas åt vila. Undantagsmöjligheterna äro i huvudsak följande. Rena familjeföretag kunna helt undantagas från regleringen. Dessutom äger varje stat att med beaktande särskilt av alla tillbörliga ekonomiska och humanitära synpunk­ ter och efter samråd med kompetenta arbetsgivar- och arbetarorganisatio­ ner, där sådana finnas, medgiva undantag från eller avkortning i veckovilan. Det föreskrivna samrådet erfordras icke beträffande sådana undan­ tag, som före konventionens biträdande beviljats med tillämpning av gäl­ lande lagstiftning. Varje stat bör såvitt möjligt meddela bestämmelser om kompensationsledighet i fall då undantag medgivits, såframt ej genom över­ enskommelse eller sedvänja redan är sörjt för dylik ledighet. Dessutom föreskrives bl. a. att det skall åligga varje arbetsgivare att, där veckovila gives samfällt åt hela personalen, tillkännagiva tiden för den­ samma antingen medelst anslag på arbetsstället eller å annan lämplig plats eller ock på annat av regeringen godkänt sätt samt, där så icke är fallet, medelst ett register, upprättat på sätt som godkänts genom lagstiftning eller genom ett av vederbörande myndighet utfärdat reglemente, angiva de an­ ställda, för vilka särskilda föreskrifter gälla beträffande veckovila ävensom innehållet i dessa föreskrifter.

Kommitténs förslag. Det av kommittén föreslagna stadgandet om veckovila (22 §) överens­ stämmer med 5 § 1) i gällande arbetarskyddslag med endast den ändringen att ordet »bör» i första styckets andra punkt och i tredje stycket utbytts mot ordet »skall». Kommittéförslaget saknar emellertid motsvarighet till den i gällande lag förekommande övergångsbestämmelsen, enär enligt kom­ mitténs mening denna begränsning av huvudregelns tillämpning icke syn­ tes böra bibehållas. Bestämmelserna om veckovila skola icke gälla för familjemedlem till arbetsgivaren, delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hemindustriell arbetstagare. Å elever vid läroanstalter skola de äga tillämpning endast i den mån så föreskrives av arbelsrådet. Kommittén framhåller att slopandet av övergångsbestämmelsen komme att medföra bl. a. att i och med den nya lagens ikraftträdande skyldighet inträdde att även vid arbete med flottning och utskiljning av trävaror i flottleder tillämpa stadgandet om veckovila. I anslutning härtill anför kom­ mittén följande.

168 Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

Att med hänsyn till detta förhållande införa ett särskilt undantagsstadgande i lagen synes icke lämpligt. Det torde nämligen i allmänhet få förut­ sättas, att i den mån dylikt arbete försiggår på söndag, detta sker mesta­ dels blott under en del av söndagsdygnet och endast i särskilda fall under hela dygnet. I det förstnämnda fallet torde det således endast vara fråga om en viss inskränkning av den för veckovilan bestämda tidrymden om 24 timmar, och en inskränkning härvidlag torde såsom huvudregeln om veckovila utformats utan hinder kunna göras. I de fall åter, då vid arbete av nämnda slag hinder föreligger att uttaga den föreskrivna veckovilan, torde enligt kommitténs mening undantag från huvudregeln kunna med­ delas jämlikt 22 § andra stycket. Sådant undantag, som kan avse antingen visst slag av arbete eller visst arbetsställe, bör kunna meddelas för relativt lång tid. Framställning om undantag bör kunna göras av flottningsförening, till vilken vederbörande arbetsgivare äro anslutna. Med anledning av att lantarbetsgivareföreningen i yttrande över kom­ mitténs preliminära förslag gjort gällande, att föreskriften om veckovila icke kunde tillämpas på djurskötsel, anför kommittén att jämlikt huvud­ regelns avfattning hinder icke förelåge att i fråga om dylikt arbete företaga erforderlig inskränkning i veckovilan. Det finge dock anses önskvärt att även djurskötare så långt möjligt erhölle den föreskrivna ledigheten. En inskränkning av veckovilan kunde stundom vara påkallad även beträffande en del andra arbeten inom jordbruket, t. ex. vid skördearbete. Enligt kom­ mitténs mening skulle också i dylikt särskilt fall inskränkning i veckovilan kunna ske. Kommittén uttalar vidare att bestämmelsen om veckovila gällde även fastighetsarbetare, men att enligt kommitténs mening hinder icke skulle föreligga att jämväl på detta område göra inskränkning i den angivna tid­ rymden för veckovila, om så skulle finnas påkallat med hänsyn till arbetets natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet. Kommittén framhåller slutligen att gällande bestämmelse angående an­ slag om tiden för veckovila icke upptagits i lagförslaget, enär den finge anses sakna praktisk betydelse. Slopandet av denna föreskrift innebure emellertid en sådan avvikelse från konventionens bestämmelser, att det syntes nödvändigt att frånträda konventionen, därest ej tillkännagivandet av veckovilan skedde på annat av Kungl. Maj :t godkänt sätt.

Yttrandena. I flera yttranden yrkas att vissa slag av verksamhet måtte undantagas från föreskrifterna om veckovila. Sålunda anför lantbruksstyrelsen att den föreslagna huvudregeln även om den syntes medgiva en viss inskränkning av ledighetens längd svårligen torde kunna tillämpas inom jordbruket, där särskilt djurskötseln krävde ett kontinuerligt arbete. Framför allt syn­ tes nu rådande brist på arbetskraft inom jordbruket lägga hinder i vägen för en sådan tillämpning. Bestämmelserna om veckovila borde därför icke gälla arbetstagare, varom bär vore fråga. Lantarbetsgivareföreningen anser

Kurigl. Maj:ts proposition nr 298. 169

det nödvändigt att undantaga djurskötsel. Till stöd härför anför föreningen följande. Redan under nuvarande förhållanden, då djurskötarna åtnjuta 24 tim­ mars ledighet i regel blott varannan vecka, möter det stora svårigheter att få utearbetarna att fullgöra ersättartjänst i stall och ladugård. Genom­ förandet av bestämmelsen i det nu framlagda förslagets 22 § skulle skärpa dessa svårigheter därhän att de i många fall bleve oöverstigliga. På en gård med stallare och kreatursskötare samt två utearbetare skulle dessa senare få göra ersättartjänst praktiskt taget varje söndag eller i vart fall en dag i veckan. Genom att också utearbetarna tillförsäkrats samma rätt till veckovila, skulle de, oavsett om de göra ersättartjänst på söndag eller var­ dag, undandragas sitt egentliga arbete vardera en dag i veckan. Olägen­ heterna av en sådan upprepad splittring av arbetslaget äro uppenbara. Här­ till kommer att bestämmelsen icke står i samklang med lantarbetstidslagen, som medger utökad veckoarbetstid vid ersättareänstgöring bl. a. just för att möjliggöra för en utearbetare att göra ersättartjänst på söndag utan att därför behöva beredas ledighet å en av veckans vardagar. Lantbruks förbundet framhåller att ledighet av minst 24 timmars var­ aktighet för varje period av 7 dagar icke alltid kunde beredas arbetstagare, som sysslade med djurskötsel. Kommittén hade visserligen uttalat att hin­ der icke förelåge att för dylika arbetstagare göra erforderlig inskränkning i veckovilan, men detta borde klarare återgivas i lagtexten. Föreningen skogsarbeten befarar att de föreslagna bestämmelserna komme att hindra arbetets rationella anordnande inom vissa verksamhets­ områden. Särskilt gällde detta flottningen, där generella undantag måste medgivas med hänsyn till att arbetet i väsentlig grad måste anpassas till sådana opåverkbara betingelser som vattentillgång, vindförhållanden o. d. Kommittén hade uppmärksammat detta förhållande och i motive­ ringen uttalat sig för ett förenklat, summariskt dispensförfarande. En be­ stämmelse av denna innebörd syntes lämpligen böra intagas i anvisning­ arna till 22 §. Generaltullstyrelsen föreslår att tullverkets personal undantages från bestämmelserna om veckovila. Fastighetsägarnas arbetsgivareförbund hemställer att fastig hets­ ar be t ar na undantagas från bestämmelserna om veckovila. Förbundet framhåller att gällande arbetarskyddslags föreskrifter icke ägde tillämplig­ het å ifrågavarande arbetsområde. Enär eldningen för värme och varm­ vatten icke kunde avbrytas, skulle införande av veckovila för fastighetsarbetare innebära alt andra arbetstagare måste utföra arbetet i deras ställe, och om veckovilan regelmässigt skulle förläggas till söndagar, komme andra arbetstagare att få sin ledighet splittrad. Enligt förbundets förmenande torde det bli svårt för fastighetsägarna att skaffa ersättare för fastighetsarbetarna. Jämlikt kollektivavtal ägde arbetstagare, därest han önskade ledighet på grund av sjukdom eller andra särskilda omständigheter, sätta annan av arbetsgivaren godtagen person i sitt ställe. Denna bestämmelse

170 Kungl. Maj.ts proposition nr 2‘JS.

finge anses tillfyllest. Möjligheten för arbetstagarna att på detta sätt få ledigt från fastighetsarbetet hade emellertid utnyttjats endast i enstaka undantagsfall, vilket syntes visa att behov av ledighet icke förelåge. Vidare hade fastighetsarbetare enligt kollektivavtalet rätt att låta sina familje­ medlemmar biträda med arbetet. Tidningsutgivareföreningen föreslår ett undantagsstadgande av innehåll att arbete under kortare tid än tre timmar per dag skall få äga rum under sju dagar i veckan utan arbetsrådets medgivande. För­ eningen framhåller, att det f. n. förekomme att tidningsbud vid sjudagarstidningar icke hade ordnad veck o vila. Av tidningarna upprepade gånger gjorda försök att införa vissa ledighetsdagar för sådana tidningsbud hade strandat på organisatoriska svårigheter, vilka till följd av rådande brist på arbetskraft nu vore ännu större än tidigare. Sedan ett år tillbaka finge tidningsbilden emellertid som kompensation för de uteblivna ledighetsdagarna en ledighetsvecka extra för år utöver den lagenliga semestern. Då det närmast syntes kunna antagas, att det varit kommitténs mening att även ett arbete, som varade endast ett par timmar om dagen, skulle be­ rättiga till veckovila på söndagar, förordade föreningen en bestämmelse om undantag för sådant arbete. Föreningen framhåller vidare att enligt gällande kollektivavtal för tid­ ningarna nattveckorna vid sjudagars morgontidningar omfattade sju dygn i följd samt dagveckorna fem arbetsdygn och två ledighetsdygn. Då denna arbetsindelning vore av vital betydelse för framställning av sjudagar stid­ ningar, förutsatte föreningen att möjlighet skulle föreligga att även i fort­ sättningen förlägga arbetet på samma sätt. Av förslaget framginge emel­ lertid icke, huruvida arbetsrådets tillstånd erfordrades därtill. I anvisning­ arna borde därför intagas eu klarläggande föreskrift, enligt vilken arbets­ vecka finge omfatta sju dygn därest arbetet under föregående eller följande vecka begränsades till fem dygn. Gencralpoststyrelsen anför att i den mån förhållandena så medgåve allt gjordes för att befria personalen vid postverkets lokalförvaltningar från söndagstjänstgöring — bl. a. genom att anlita tillfälliga vikarier — men att denna personal likväl i regel måste tjänstgöra varannan eller var tredje söndag, i flertalet fall dock endast några morgontimmar. Då veckovilan på grund av arbetsförhållandena och tillgången på vikarier icke lämpligen kunde förläggas till annan veckodag, erhölle dessa tjänstemän sålunda ej minst 24 timmars sammanhängande vila den vecka, under vilken de full­ gjorde söndagstjänstgöring. I samband med tjänstfri söndag kompensera­ des de emellertid, då så läte sig göra, genom avkortad tjänstgöring före­ gående lördagsmiddag och i många fall även följande måndagsmorgon. Om den föreslagna paragrafens formulering icke skulle anses giva styrelsen befogenhet att ordna personalens veckovila efter dessa nu tillämpade rikt­ linjer, funne sig styrelsen böra anhålla om generellt medgivande att göra

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 171

de undantag från bestämmelserna, som vore oundgängligen nödvändiga med hänsyn till postarbetets behöriga gång. Vattenfallsstyrelsen uttalar att det förefölle, som om kommitténs mening vore den, att tillstånd av arbetsrådet skulle erfordras exempelvis för att under söndag utföra betonggjutning vid ett kraftstationsbygge, som av tek­ niska skäl icke kunde avbrytas, eller andra arbeten som icke kunde för­ läggas till annan tid, såsom vissa arbeten på kraftledningar. Vad som f. n. gällde i fråga om begränsning av övertidens omfattning borde emellertid enligt styrelsens uppfattning vara tillräckligt. I vissa yttranden föreslås skärpning av förslagets bestäm­ melser om veckovila. Sålunda anser riksförsäkringsanstalten att fordran på veckovila borde uppställas som en allmän regel, från vilken generella undantag för visst slag av arbete eller visst arbetsställe icke skulle få före­ komma annat än efter medgivande av arbetsrådet. Utan sådant medgivande borde föreskriften om veckovila få eftersättas endast då någon oförutsedd händelse föranledde därtill. Landsorganisationen framhåller i anledning av den i huvudregeln före­ kommande inskränkningen »i regel» att möjligheten till undantag borde angivas på ett bestämdare sätt och t. ex. göras beroende av gitt särskilt hin­ der mötte för tillämpning av huvudregeln. Med förslagets avfattning måste det te sig svårt att bedöma, i vilka fall dispens över huvud erfordrades. Därjämte borde dispens kunna förbindas med föreskrift om kompensationsledighet enligt tredje stycket.

Departementschefen.

Den av arbetarskyddskommittén föreslagna regleringen av arbetstagar­ nas rätt till veckovila avviker från nu gällande bestämmelser i samma ämne egentligen endast därutinnan att det hittillsvarande undantaget för äldre sedvana ej upptagits. Kommittén har ansett att i vissa angivna fall den föreslagna huvudregeln icke lade hinder i vägen för att utan dispens regel­ bundet göra erforderlig inskränkning i veckovilan. En sådan tolkning av stadgandet synes emellertid vara utesluten. I likhet med riksförsäkrings­ anstalten anser jag alt det icke utan arbetarskyddsstyrelsens medgivande bör vara tillåtet att inom visst slag av verksamhet eller inom visst företag mer eller mindre regelbundet tillämpa kortare veckovila än 24 timmar i följd. Å andra sidan torde det icke vara lämpligt alt kräva dispens för inskränkning i veckovilan vid ett eller annat enstaka tillfälle. För att den sålunda angivna innebörden av undantaget klarare skall komma till uttryck synas orden »i regel» böra utbytas mot »där ej särskilt förhållande tillfäl­ ligtvis påkallar undantag». Att såsom i några yttranden ifrågasatts i lagen generellt undantaga vissa slag av sysselsättning från föreskrifterna om veckovila kan jag icke finna lämpligt. Det sagda innebär, att dispens kom­

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

mer att erfordras exempelvis för sådan inskränkning av veckovilan för flottningsarbetare, djurskötare och fastighetsarbetare, som kommittén för­ utsatt kunna ske utan särskilt tillstånd. Den av mig förordade lösningen kan visserligen väntas medföra en ökning av antalet dispensärenden, men dispensförfarandet torde icke behöva bli särskilt betungande. Jag förutsät­ ter nämligen, att arbetarskyddsstyrelsen i uppenbara fall för viss tid eller tills vidare beviljar generell dispens för visst slag av arbete, gällande även företag, vilka icke äro medlemmar i den organisation som gjort ansök­ ningen. I allmänhet torde icke erfordras total befrielse utan endast viss av­ vikelse från föreskrifterna om veckovila. Självfallet bör dispensbeslut kunna förbindas med villkor, exempelvis om kompensationsledighet. I anledning av vad vattenfallsstyrelsen i sitt yttrande anfört vill jag framhålla, att dispens icke erfordras för att, där så kan anses påkallat, veckovilan förlägges till annan dag än söndag. Enligt en av Sverige ratificerad konvention på förevarande område —vilken dock endast avser industriella företag, däri inräknat byggnads- och transportföretag — skall anslag om tiden för veckovilan finnas på arbets­ stället eller annan lämplig plats eller ock tiden angivas på annat lämpligt sätt. Föreskrifter i detta hänseende synas fördenskull böra meddelas i administrativ ordning.

Minimiålder för användande i arbete. Gällande lag.

Enligt 9 § arbetarskyddslagen får minderårig icke användas till arbete, förrän den minderårige fyllt 13 år och — där ej fråga är om arbete allenast under ferietid — inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot svarande kunskaper eller färdigheter eller ock erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan. För vissa slag av arbete föreskrives en högre åldersgräns. Beträffande bergverks-, bruks-, fabriks-, hantverks- och annat industriellt arbete, byggnads-, skogsavverknings- och kolningsarbete samt arbete med transport av personer eller gods gäller sålunda enligt 10 § första stycket förbud mot användande av minderårig under 14 år, såvida ej fråga är om distribution av varor eller uträttande av bud eller ärenden. Vidare stadgas i 11 §, att minderårig under 16 år icke må användas till arbete under jord i stenbrott eller gruva. I fråga om lätt arbete, som bedrives i fria luften och fortgår allenast kor­ tare tid av året samt icke regleras av samband med mekaniskt driven ar­ betsprocess, äger enligt 12 § första stycket yrkesinspektionens chefsmyn­ dighet bevilja eftergift från de i 9 § och 10 § första stycket meddelade för­ buden, när skäl därtill äro. Enligt 12 § andra stycket äger därjämte chefs­ myndigheten i särskilda fall meddela eftergift från förbudet i 10 § första stycket, där så prövas nödigt till förekommande av sysslolöshet eller annat

Kungl. Maj:ts proposition nr 2!/S. 17.‘i

allvarligt inen för den minderårige. Någon möjlighet att erhålla dispens från förbudet i 11 § finnes däremot icke. I detta sammanhang må erinras om att, såsom tidigare nämnts, lagens bestämmelser om minderåriga icke äga tillämpning å jordbruket.

Internationella överenskommelser. Vid internationella arbetsorganisationens generalkonferens i Geneve år 1937 antogos förslag till konventioner rörande minimiålder för barns an­ vändande till industriellt resp. icke-industriellt arbete. Dessa båda konven­ tioner utgöra revisioner av två 1919 resp. 1932 av arbetsorganisationens konferens antagna konventioner i ämnet. Den huvudsakliga innebörden av revisionen är, att minimiåldern böjts från 14 till 15 år. Varken de ur­ sprungliga eller de reviderade konventionerna ha ratificerats av Sverige. De reviderade konventionerna, vilka i översättning finnas återgivna i pro­ positionen nr 45/1938 s. 22—30, innehålla i huvudsak följande. Enligt den reviderade konventionen angående minimiålder för barns an­ vändande i industriellt arbete få barn under 15 år icke användas i indu­ striella företag eller någon gren av sådant företag. Undantag medgives blott för företag, vari sysselsättas endast medlemmar av arbetsgivarens familj, och detta allenast såframt sysselsättningen icke är farlig för liv, hälsa eller moral. I en samtidigt antagen rekommendation angående minimiålder för barns användande i familjeföretag hemställes, att medlemmarna av orga­ nisationen måtte sträva efter att tillämpa sin lagstiftning angående minimi­ ålder för användande till arbete å alla industriella företag, familjeföretagen därunder inbegripna. Den reviderade konventionen angående minimiålder för barns använ­ dande till icke-industriellt arbete äger tillämpning å varje arbete, som icke regleras i konventionen angående industriellt arbete eller i konventionerna angående minimiålder för barns användande i jordbruket (1921) respek­ tive till sjöss (1936), med undantag för fiske till havs och arbete i vissa skolor. Efter beslut av vederbörande nationella myndighet må dock från konventionen undantagas dels företag, vari sysselsättas endast medlemmar av arbetsgivarens familj, under villkor att arbetet icke är skadligt eller far­ ligt och dels husligt arbete i familj, vilket utföres av medlemmar av famil­ jen. Enligt huvudregeln i konventionen må barn under 15 år eller barn, som fyllt 15 år men ännu äro underkastade primär skolplikt, icke användas till sådant arbete, varå densamma äger tillämpning. Konventionen innehål­ ler emellertid det undantaget från huvudregeln att barn som fyllt 13 år i viss utsträckning och på vissa villkor må användas till lätt arbete. Genom proposition nr 45/1938 inhämtades riksdagens yttrande över kon­ ventionerna och rekommendationen. Därvid anförde jag i egenskap av föredragande departementschef, att jag icke till ratificering kunde förorda

174 Kungl. Maj:Is proposition nr 298.

konventionen angående minimiålder för barns användande till ickc-industriellt arbete, att frågan om ratifikation av konventionen angående mi­ nimiålder för barns användande till industriellt arbete lämpligen borde an­ stå, till dess en allmän revision av arbetarskyddslagen komme till stånd samt att av enahanda skäl rekommendationen icke för det dåvarande borde giva anledning till åtgärder. Riksdagen anslöt sig till denna upp­ fattning (skriv, nr 98/1938).

Kommitténs förslag. Kommittén föreslår, att minimiåldern för minderårigs användande till arbete höjes från 13 till 14 år samt att den för minderårigs sysselsättande i industriellt och därmed likställt arbete gällande åldersgränsen höjes från 14 till 15 år (26 §). Sistnämnda åldersgräns skall tillämpas beträffande industriellt arbete, hantverksarbete, byggnadsarbete, arbete i gruva, sten­ brott och grustag och därmed jämförligt arbete, skogsavverknings- och kolningsarbete, arbete med transport av personer eller gods samt arbete i hotell, restauranger och kaféer, dock skall den högre åldersgränsen icke gälla för uträttande av bud eller ärenden eller lättare distributionsarbete. Förslaget innebär sålunda även den skärpningen att arbete i grustag, hotell, restauranger och kaféer, för vilket nu den allmänna lägsta åldersgränsen gäller, likställes med industriellt arbete. Vidare föreslås förbud mot min­ derårigs användande till arbete under jord i gruva eller stenbrott eller å annan liknande arbetsplats, t. ex. tunnelarbete. Såsom ytterligare villkor för minderårigs användande i annat arbete än ferieai'bete uppställer för­ slaget liksom gällande lag att den minderårige fullgjort sin folkskolplikt. I likhet med vad som f. n. är fallet skall dispens från dessa bestämmelser i viss utsträckning kunna meddelas. Bestämmelserna om minimiålder och fullgjord skolgång skola enligt för­ slaget icke gälla för jordbruket med osjälvständiga binäringar, hemindu­ strielit arbete, arbete av familjemedlem och s. k. kooperativ verksamhet. Å arbete av elev vid läroanstalt skola de äga tillämpning endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet.

Kommittén anför icke någon egentlig motivering till förslaget om höj­ ning av åldersgränserna för minderårigs användande i arbete men redo­ visar i betänkandet vissa synpunkter ur vilka frågan övervägts. Till en början framhålles sålunda att kommittén enligt de för utredningsuppdraget lämnade direktiven hade att pröva frågan om ratificering av de förut om­ nämnda konventionsförslagen. En höjning av minimiåldern till 15 år för varje slag av arbete — vilket utgjorde en förutsättning för att konventions­ förslagen skulle kunna ratificeras — ansåge sig kommittén emellertid icke kunna föreslå. Frågan sammanhängde med ett flertal andra spörsmål. Så­ lunda syntes hänsyn böra tagas dels till den ålder, vid vilken de minder­

Kniu/I. Maj:ts proposition nr 298. 17.')

åriga i regel fullgjort sin skolplikt och i vilken omfattning yrkesundervis­ ning kunde erhållas efter folkskolans slut, och dels till frågan huruvida olycksfallsfrekvensen vore högre för minderåriga än för äldre. Vidare borde det klarläggas, om det med hänsyn till den minderåriges hälsa och kropps­ utveckling kunde anses påkallat att höja åldersgränsen. Beträffande frågan vid vilken ålder den primära skolplikten i regel vore fullgjord, anför kommittén till en början att av de barn som under läsåret 1935—36 slutade folkskolan 56 CU avgingo vid 13 års ålder. Även om den genomsnittliga avgångsåldern konime att höjas till något över 14 år till följd av den sjuåriga folkskolans genomförande, torde man likväl alltjämt få förutsätta, att det största antalet barn komme att lämna skolan vid 14 års ålder. För närvarande kunde efter avslutad folkskola endast ett myc­ ket begränsat antal barn beredas yrkesundervisning före inträdet i för­ värvslivet. En höjning av minimiåldern till 15 år för barns användande till industriellt arbete och i viss omfattning även till icke-industriellt arbete skulle följaktligen under nuvarande förhållanden för många barn medföra sysslolöshet under ett år eller mera mellan skolgångens slut och inträdet i arbetet. Anledningen till att minimiåldern höjts i konventionsförslagen hade främst varit att motverka ungdomsarbetslösheten. Den ifrågasatta höjningen av åldersgränsen skulle emellertid för vårt iands vidkommande i stället skapa viss sysslolöshet bland de minderåriga. För industriens del torde dock en höjning av åldersgränsen till 15 år icke bli av särskilt in­ gripande natur. Av den av kommittén verkställda statistiska undersök­ ningen framginge nämligen, att år 1938 i industriellt arbete samt bygg­ nads- och transportarbete (utom flottningsarbete) sysselsatts endast 175 trettonåringar och 3 264 fjortonåringar (bilaga A till betänkandet s. 774). Frågan huruvida olycksfallsfrekvensen vore högre för minderåriga än för arbetstagare över 18 år vore, uttalar kommittén, svår att besvara. En bearbetning av tillgängligt statistiskt material, vilken kommittén låtit verk­ ställa, utvisade att olycksfallsfrekvensen bland de minderåriga vore något, ehuru obetydligt, högre än bland vuxna arbetare. Skillnaden vore dock icke så stor att den motiverade en höjning av minimiåldern. För att nedbringa olycksfallsfrekvensen bland de minderåriga syntes snarare böra tillgripas den utvägen att skärpa eller utvidga bestämmelserna om förbud mot min­ derårigas användande till vissa farliga arbeten. Beträffande frågan om det med hänsyn til! de minderårigas hälsa och kroppsutveckling kunde anses påkallat att höja åldersgränsen framhåller kommittén inledningsvis, att spörsmålet svårligen läte lösa sig generellt, och anför vidare följande. I det särskilda fallet får hänsyn tagas till å ena sidan hur utvecklad och stark den minderårige är, och å andra sidan arten av det arbete, vartill den minderårige skall användas. En utväg att utan höjning av gällande ålders­ gränser komma till rätta med här ifrågavarande problem torde vara att i

170 KimgJ. Maj.ts proposition nr 298.

lagen uttryckligen angiva, till vilka slag av arbete den minderårige får an­ vändas. Lagen skulle emellertid härigenom bliva oöverskådlig och alltför detaljerad. Dessutom skulle det bliva svårt att på ett tillfredsställande och uttömmande sätt verkställa en uppräkning av ifrågavarande arbeten. Frå­ gan blir därför, om man icke lättare kan nå det åsyftade målet genom att medelst läkarundersökning söka utröna, huruvida den minderåriges hälsa och kroppsutveckling är sådan, att den minderårige med hänsyn härtill utan fara kan användas till visst angivet arbete. Även om läkarundersök­ ning uppställes som villkor för minderårigas inträde i förvärvsarbete, måste det emellertid i allmänhet för deras hälsa och kroppsutveckling vara av betydelse, att de icke anställas i arbete vid alltför tidig ålder. Å andra sidan måste jämväl beaktas den sysslolöshet, som kan uppkomma för de minder­ åriga, om åldersgränsen höjes, och de vådor av olika slag, som därmed kunna följa. Genom en förhöjd skolplikt (7-årig eller högre) och vidgade möjligheter till yrkesutbildning omedelbart efter avgången från skola lär någon mera omfattande sysslolöshet dock icke behöva ifrågasättas bland de minderåriga.

Kommittén föreslår såsom nämnts att i likhet med vad som nu gäller dispens under vissa förutsättningar skall kunna medgivas från be­ stämmelserna om minimiålder och fullgjord skolplikt (27 §). Befogenheten att meddela dispens skall tillkomma arbetsrådet, dock skall rådet jämlikt 62 § i viss utsträckning äga delegera densamma till distriktschefen. Eftergift skall enligt 27 § kunna beviljas under föl­ jande förutsättningar. a) När särskilda skäl därtill äro, må minderårig, oaktat han icke fyllt 14 år eller fullgjort sin folkskolplikt, användas till lätt arbete, under förut­ sättning att arbetet icke är av beskaffenhet att menligt inverka på hans hälsa eller kroppsutveckling eller hans förmåga att tillgodogöra sig skol­ undervisningen. Kommittén säger sig förutsätta, att undantag komme att lämnas företrädesvis för minderårig, som fyllt 13 år, och blott sällan för annan minderårig. Enligt anvisningarna till detta stadgande hänföres till lätt arbete främst budskickning, vakthållning samt vändning och stackning av torv och andra liknande arbeten i fria luften, som fortgå endast under kortare tid av året och icke regleras av samband med mekaniskt driven arbetsprocess. b) Minderårig, som fyllt 14 år, må användas till industriellt och därmed likställt arbete, där så prövas nödigt med hänsyn till den minderåriges yrkesutbildning eller av andra särskilda skäl. c) Yngling, som fyllt 16 år och vid läkarbesiktning visat sig äga god hälsa och kroppsutveckling må, när särskilda skäl därtill äro, användas till arbete under jord i gruva, i stenbrott eller å annan liknande arbetsplats. Kommittén anför att sistnämnda undantagsmöjlighet närmast avsåge kol­ gruvorna, där f. n. 16- och 17-åringar i viss utsträckning användes till arbete under jord. För kommittén hade framhållits, att det vore av bety­ delse att även i fortsättningen möjlighet funnes att använda minderåriga

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 177

till arbete i dessa gruvor, enär de därigenom bl. a. finge tillfälle att vänja sig vid gruvarbetet. Kommittén säger sig förutsätta att, ehuru detta icke angivits i lagtexten, det för fallet a) uppställda villkoret att arbetet icke vore av beskaffenhet att menligt inverka på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling skulle gälla även för fallen b) och c).

Yttrandena.

I remissyttrandena äro meningarna om lämpligheten av kommitténs för­ slag att höja åldersgränserna mycket delade. Förslaget t ill styrkes uttryckligen av socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, landsorganisationen, kooperativa förbundets styrelse, fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Fredrika-Bremer-förbundet, yrkeskvinnors samarbetsförbund, Stockholms folkskoledirektion, folkskolestyrelserna i Göteborg och Malmö samt barna­ vårdsnämnderna i nämnda tre städer. I några yttranden anföres, att det syntes lämpligare att fast­ ställa vissa minimimått med avseende å den kroppsliga utvecklingen än att höja minimiåldern. I denna riktning uttala sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt förste stads­ läkarna i Stockholm och Göteborg. Den sistnämnde framhåller i detta sam­ manhang, att kroppsutvecklingen under pubertetsåldern av fysiologiska skäl växlade oerhört; det kunde inträffa att av två fullt friska 16-åringar den ene vägde i det närmaste dubbelt så mycket som den andre. Inom det militära bedömandet tillämpades alltid vissa minimisiffror. Riksförsäkringsanstalten ställer sig synnerligen tveksam till försla­ get om höjning av åldersgränserna och uttalar, att några olägenheter ur skyddssynpunkt vilka kunde sättas i samband med de nu gällande ålders­ gränserna icke försports. Stadgandet om fullgjord skolplikt torde få be­ traktas som den grundläggande bestämmelsen i detta hänseende, och denna verkade automatiskt så, att en utsträckning av skolplikten medförde höjd begynnelseålder för inträde i arbete. Det skulle vara beklagligt, om be­ stämmelser beslutades som medförde att minderåriga i stor utsträckning finge gå sysslolösa under någon längre tid efter det de lämnat skolan. Önskemålet om anslutning till internationella konventioner kunde icke få tillmätas avgörande betydelse vid frågans bedömande. Att anstalten likväl, ehuru efter stor tvekan, icke yrkade bibehållande av nuvarande åldersgrän­ ser, berodde uteslutande på de undantagsbestämmelser som upptagits i 27 § i förslaget. I

I ett flertal yttranden avstyr k es varje höjning av de nuvarande åldersgränserna. I denna riktning uttala sig alla yrkesinspektörerna utom en, länsstyrelserna i Örebro och Västernorrlands län, förste provinsial­ läkarna i Uppsala, Örebro, Västmanlands och Västernorrlands län samt 12 Ilihang till riksdagens protokoll I9'i8. 1 samt. AV 298.

178 Kungl. Maj ris proposition nr 298.

förste stadsläkaren i Malmö. Som skäl för denna ståndpunkt anföres främst, att de nuvarande åldersgränserna icke visat sig medföra vådor ur hälsosynpunkt; i läkarnas yttranden åberopas i detta sammanhang egna erfarenheter såsom besiktningsläkare. Vidare framhålles, att det torde bli mycket svårt att få allmänheten att acceptera de föreslagna höjningarna, enär efterlevnaden redan av de nuvarande åldersbestämmelserna vore myc­ ket bristfällig till följd av att dessa icke överensstämde med föräldraopinionen. Slutligen pekas på att höjningarna skulle förvärra den rådande bristen på arbetskraft. I ett av ifrågavarande yttranden anföres därjämte att spörsmålet om höjning av minimiåldern komrne att lösas automatiskt då den planerade utsträckningen av skoltiden genomförts, något som emel­ lertid torde komma att dröja åtskilliga år. Innan så skett skulle de före­ slagna höjningarna medföra sysslolöshet för många minderåriga. Länsstyrelsen i Malmöhus län avstyrker den föreslagna höjningen av den lägsta åldersgränsen för minderårigs användande i arbete från 13 till 14 år, enär det ur skilda synpunkter syntes vara av synnerlig vikt, att min­ deråriga insattes i produktivt arbete, så snart skolförhållandena det medgåve. I ett par yttranden ifrågasättes slopande av den särskilda ålders­ gränsen för industriellt och därmed likställt arbete. Så­ lunda anser svenska arbetsgivareföreningen —• som tillstyrker förslaget om höjning av den allmänna minimiåldern till 14 år — att bärande motiv saknades för att höja åldersgränsen för industriellt och därmed likställt arbete till 15 år, i synnerhet som bättre rekreationsmöjligheter nu beretts ungdomen genom semesterlagstiftningen. Det vore ett samhällsintresse att ungdomen utan onödigt dröjsmål finge påbörja yrkesutbildning eller eljest komma i produktivt arbete. Ett bibehållande av den nuvarande anord­ ningen med skilda åldersgränser syntes så mycket mindre motiverat som kommittén föreslagit skärpt läkarkontroll för minderårig arbetskraft. Att 14-åringar endast efter dispens skulle kunna sysselsättas i industriellt och därmed likställt arbete, skulle leda till onödig omgång och utgöra en fara för byråkratisering. Industriförbundet instämmer i arbetsgivareföreningens yttrande. Förste stadsläkaren i Malmö uttalar, att berättigandet av en högre minimiålder för industriarbete än för annat arbete, d. v. s. i huvud­ sak budskickning, kunde diskuteras. Ofta hade minderåriga, som övergått från arbete som springpojke eller springflicka till industriellt arbete, sagt honom att de genom övergången fått betydligt mindre ansträngande arbete än förut. Huvudskälet för att högre minimiålder stadgats för industriellt arbete torde ha varit en uppgiven större olycksfallsrisk i industriellt arbete. Å andra sidan förelåge icke någon statistik över olycksfallsrisken vid bud­ sändning. Med hänsyn till den alltmer tilltagande trafiken vore denna risk emellertid troligen betydligt större än man antagit. Arbetsgivarnes ömse-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2!)S. 179

sidiga olycksfalls försök ringsbolag anser förslaget om höjning av den tidi­ gare 14-årsgränsen till 15 år utgöra en relativt onödig komplicering av lagen. Med hänsyn till den utökade läkartillsynen av minderåriga samt med tanke på de minderårigas olika utveckling och den i allmänhet föga mar­ kanta skillnaden mellan 14-åringar och 15-åringar förefölle det vara en praktisk och försvarbar åtgärd att slopa den särskilda åldersgränsen för industriellt och därmed likställt arbete. Förslaget om införande av 15 år som åldersgräns för arbete i hotell, restauranger och kaféer avstyrkes av hantverks- och småindustriorganisa­ tionen, arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter och konditor­ föreningen under åberopande av att sådant arbete icke kunde jämföras med det tyngre rent industriella arbetet. Malmö folkskolestyrelse hälsar där­ emot förslaget i denna del med tillfredsställelse. En utvidgning av tillämpningsområdet för 15-årsgränsen ifrågasättes av landsorganisationen, som — för den händelse familjeföretag och osjälvstän­ diga binäringar till jordbruk icke helt lades under lagstiftningen — yrkar att en minimiålder av 15 år måtte fastställas för industriellt och därmed likställt arbete i sådana företag.

I ett par yttranden förordas, att åldersgränserna hänföras till kalenderåret i stället för födelsedagen. Sålunda anser förste provinsialläkaren i Malmöhus län det av flera skäl vara lämpligare att tillåta minderårigs användande till arbete i allmänhet från och med det kalenderår, under vilket den minderårige fyller 14 år. Hantverks- och småindustriorganisationen föreslår, att såväl 14-årsgränsen som 15-års­ gränsen anknytas till kalenderåret. Organisationen framhåller, att då skol­ plikten började det kalenderår, under vilket barnet fyllde 7 år, den min­ derårige vid åttaårig skolgång normalt komme att sluta skolan det kalen­ derår, under vilket han fyllde 15 år. Det syntes vara en fördel, om den minderårige då också hade rätt att omedelbart inträda i industriellt arbete.

Några remissinstanser föreslå att vissa slag av arbeten gene­ rellt undantagas från förbudet att använda minderårig som icke fyllt 14 år. Sålunda anför socialstyrelsen att det i betraktande bland annat av den rådande bristen på arbetskraft kunde ifrågasättas, om det icke vore lämpligt att införa ett generellt undantag från detta förbud. Om arbets­ tiden för minderårig under 15 år, såsom styrelsen förordade, begränsades till G timmar av dygnet och .'}(> timmar i veckan samt arbetet bestode i ut­ rättande av bud eller ärenden, lätt distributionsarbete eller annan därmed jämförlig lätt sysselsättning, ville del synas, som om åldersgränsen skulle kunna sättas till 12 år. Dylikt arbete skulle dock tillåtas endast under ferier eller efter avslutad skolgång. Yrkeskvinnors samarbetsförbund för­ ordar, att generellt tillstånd lämnas för minderårig som ej fyllt 14 år att under ferietid deltaga i lättare arbete såsom trädgårdsarbete och hudskick-

180 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ning. Sådant lättare arbete utfördes ofta för familjens räkning, och för­ bundet kunde icke finna annat än att den minderårige lika väl borde få tillfälle att skaffa sig en extra inkomst genom att utföra samma arbete hos annan arbetsgivare. Om dylikt undantag ej medgåves, kunde befaras, att åldersgränsens höjande skulle medföra att man i stor utsträckning utan att iakttaga lagens bestämmelser om sökande av dispens komme att an­ vända minderåriga för arbeten av ifrågavarande slag. Göteborgs folkskolestyrelse föreslår, att eftermiddagsarbete av skolbarn i viss utsträckning och på vissa villkor skall vara tillåtet. Styrelsen fram­ håller, att redan gällande lags bestämmelse om minimiålder för barns an­ vändande i arbete överträddes i mycket stor omfattning. En höjning av åldersgränsen kunde befaras medföra ökning av lagöverträdelsernas antal. Enligt styrelsens mening kunde ett kontrollerat och efter varje barns för­ måga avvägt eftermiddagsarbete icke anses mer påfrestande än annan sys­ selsättning på fritid. Därför syntes rådande förhållanden inom arbetslivet med avseende på barnens eftermiddagsarbete böra vinna sanktion genom den nya lagen. Detta kunde ske genom att lagen kompletterades med en föreskrift att eftermiddagsarbete för barn vore tillåtet under villkor a) att barnet uppnått 13 års ålder, b) att arbetstiden icke överstege 10 timmar i veckan, c) att arbetet anmäldes till barnets lärare och d) att från hemmet lämnades garanti att barnets avlöning eller lämplig del därav överlämnades till målsman. Därigenom skulle det nu starkt florerande barnarbetet efter slutad skoldag komma under kontroll. I några yttranden ifrågasättes generellt undantag för vissa slag av lät­ tare arbeten inom skogsbruket. Sålunda framhåller domänstyrelsen, att vid skogsodlings- och plantskolearbete inginge vissa arbeten av utpräglat lätt slag. Då det syntes vara alltför betungande att för varje särskilt fall in­ hämta arbetsrådets medgivande, innan minderårig användes till dylikt ar­ bete, ifrågasatte styrelsen, huruvida ej generellt undantag skulle kunna medgivas. Föreningen skogsarbeten anser det rimligt och lämpligt med en undantagsbestämmelse om rätt att vid skogssådd och skogsplantering an­ vända minderårig under 14 år. Dylikt arbete vore icke av beskaffenhet att menligt inverka på den minderåriges hälsa och kroppsutveckling. Ofta an­ vändes hela skolklasser till skogsplantering. Om principiella hinder mot ett sådant undantag ansåges föreligga, borde i varje fall ett förenklat, sum­ mariskt dispensförfarande medgivas. Fyra skogsvårdsstyrelser förorda, att förslagets bestämmelse om minimiålder mildras beträffande lätt arbete i plantskolor, varjämte två av dessa styrelser föreslå en uppmjukning även i fråga om lättare arbete vid skogskulturer. Skogsstyrelsen — som utgår från att dispens jämlikt 27 § a) kunde erhållas för arbeten av nämnda slag — lämnar däremot under denna förutsättning kommitténs förslag utan erinran.

Kungl. Moj.ts proposition nr 298. 181

De av kommittén föreslagna dispensreglerna behandlas i en del yttranden. Malmö barnavårdsnämnd anför, att den för sin del helst skulle ha sett att möjligheterna att erhålla dispens ytterligare begränsats. I varje fall ifrågasatte nämnden ett absolut förbud mot minderårigs användande under jord. Malmö folkskolcstyrelse ansluter sig i princip närmast till den uppfattningen att fullgjord primär skolplikt borde vara en förutsätt­ ning för minderårigs användande i arbete överhuvud taget. En sådan re­ form vore dock måhända icke möjlig att genomdriva för närvarande. En rimlig kompromiss mellan arbetsmarknadens och skolans krav skulle möjligen kunna vinnas, om beviljande av undantag gjordes beroende av den minderåriges återstående skolplikt, t. ex. så att arbetstillstånd bevil­ jades endast under det sista av de obligatoriska skolåren. Skolöversty­ relsen och Stockholms folkskoledirektion anse det önskvärt att i lagen fixe­ rades en lägsta åldersgräns, under vilken arbetstillstånd icke finge med­ delas. Som lämplig sådan gräns föresloges 12 eller helst 13 år. Städernas folkskolinspektörsförbund förordar, att 13 år bestämmes såsom lägsta åldersgräns för erhållande av dispens. Medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan anse det även i fallen a) och b) böra styrkas att den minderårige äger god hälsa och kroppsutveckling. Landsorganisationen föreslår att i fallet b) dispensvillkoret ändras till »där så prövas nödvän­ digt med hänsyn till den minderåriges yrkesutbildning eller eljest vara till gagn för honom» samt att i lagtexten angives att det för fallet a) uppställda villkoret att arbetet icke är av beskaffenhet att menligt påverka den min­ deråriges hälsa eller kroppsutveckling skall gälla även för fallen b) och c). Organisationen understryker därjämte angelägenheten av att arbetsrådets befogenhet att lämna dispens komme att utövas med största återhållsam­ het och urskillning. Riksförsäkringsanstalten och alla yrkesinspektörerna utom en yrka, att distriktscheferna direkt i lagen — alltså utan delegation från arbetsrådet enligt 62 § — måtte tilläggas befogenhet att medgiva dispens från åldersbestämmelserna. Befogenheten att dispensera innebure nämligen väsentligen ej annat än rätt att medgiva vad som vore tillåtet en­ ligt gällande lag. Det skulle medföra omgång och ökat arbete, om arbets­ rådet bleve undantagsbeviljande myndighet.

Departementschefen. Minimiåldern för minderårigs användande till arbete är för närvarande 13 år med möjlighet till dispens i viss utsträckning. I fråga om industriellt och därmed likställt arbete är minimiåldern 14 år, även här med möjlig­ het till dispens. Till arbete under jord i gruva eller stenbrott må minder­ årig icke användas förrän han fyllt 16 år. Såsom ytterligare villkor för minderårigs användande i arbete gäller att den minderårige skall — utom då fråga är om feriearbete — ha fullgjort sin folkskolplikt.

182 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Arbetarskyddskommittén har föreslagit en genomgående höjning av de angivna åldersgränserna. Härigenom skulle den svenska lagstiftningen komma att närmare ansluta sig till de internationella överenskommelser på området, som föreligga. Någon ratificering från svensk sida av konven­ tionerna skulle dock icke ett genomförande av kommitténs förslag möjlig­ göra. Även om det i och för sig vore önskvärt att så kunde ske, har jag i likhet med kommittén icke funnit det möjligt att gå så långt i fråga om förbud mot minderårigas användande till arbete som konventionernas be­ stämmelser förutsätta. Kommitténs förslag att höja åldersgränserna för minderårigas använ­ dande till arbete har i åtskilliga yttranden avstyrkts under åberopande av dels att de nuvarande åldersgränserna icke visat sig medföra vådor ur hälsosynpunkt och dels att efterlevnaden av åldersbestämmelserna vore mycket bristfällig. Vad sålunda anförts synes mig dock icke utgöra till­ räckliga skäl mot att åldersgränserna i princip justeras uppåt, vilket jag i och för sig finner önskvärt. I några yttranden har uttalats, att man i stäl­ let för viss minimiålder borde kräva att den minderåriges kroppsutveck­ ling nått vissa mått, innan han finge användas till arbete. Denna tanke är i och för sig beaktansvärd, men det torde stöta på stora svårigheter att genomföra densamma på ett tillfredsställande sätt. Då jag — på sätt i det följande skall närmare utvecklas — i likhet med kommittén anser att läkarundersökning alltid bör föregå minderårigs anställande i arbete, torde icke behöva befaras att alltför outvecklade eller svaga minderåriga komma att användas till arbete, för vilket de ej äro lämpade. Med hänsyn härtill synes mig lagstiftningen i förevarande hänseende alltjämt böra bygga på vissa åldersgränser. Vad angår den allmänna minimiåldern synes kommittén i viss mån ha byggt sitt förslag om en höjning av åldersgränsen från 13 till 14 år på tanken, att sistnämnda åldersgräns sammanfölle med den tid, då skolplik­ ten fullgjorts. Vid en sjuårig skolplikt, som löper från det år under vilket den minderårige fyller sju år, kommer emellertid skolgången normalt att avslutas på försommaren det kalenderår, under vilket den minderårige fyller 14 år. Omkring hälften av de minderåriga skulle följaktligen icke kunna inträda i förvärvslivet omedelbart efter fullgjord skol­ gång utan först en eller flera månader senare. Mot en sådan ord­ ning talar det skäl, som kommittén själv anfört mot en höjning av åldersgränsen till 15 år, nämligen att en period av sysslolöshet kunde be­ faras mellan skolgångens slut och inträdet i arbetet. AU för alla dessa fall anlita dispensvägen synes mindre tilltalande. Av nu anförda skäl finner jag mig icke f. n. kunna biträda kommitténs förslag på denna punkt. I viss anslutning till vad i några yttranden anförts därom att åldersgrän­ serna borde hänföras icke till levnadsår utan till kalenderår vill jag för min del i stället föreslå, att minderårig får användas till arbete om han

Kungl. Muj.ts proposition nr 298. 183

fyllt 14 år eller under kalenderåret fyller 14 år. Härigenom torde de nyss berörda olägenheterna av att genomföra kommitténs förslag undgås. Den nu förordade regeln innebär i förhållande till kommitténs förslag även den lätt­ naden att minderårig må utan dispens utföra feriearbete året efter det var­ under han fyllt 13 år. Då feriearbete huvudsakligen torde förekomma un­ der sådana former att vid ett genomförande av kommitténs förslag dispens regelmässigt skulle komma att beviljas i dessa fall, synes den av mig för­ ordade uppmjukningen av kommittéförslaget på denna punkt snarare inne­ bära fördelar. Beträffande frågan om en högre åldersgräns för minderårigas använ­ dande till industriellt och därmed likställt arbete har i en del yttranden gjorts gällande, att något bärande skäl för en höjning av den nuvarande åldersgränsen i detta hänseende ej förelåge, och att följaktligen 14-årsåldern borde fastställas som en gemensam åldersgräns för industriellt och annat arbete. För min del är jag dock av den uppfattningen att en höjning av minimiåldern är mera påkallad i fråga om industriellt arbete än eljest. Den enda vägande invändning som kan göras mot kommitténs förslag i denna del är att bestämmelserna skulle kunna lägga vissa hinder i vägen för att den minderårige får snarast möjligt påbörja en yrkesutbildning. Vad riksförsäkringsanstalten anfört i denna del synes emellertid giva vid handen, att med de av kommittén föreslagna dispensbestämmelserna dessa omständigheter icke böra tillmätas någon större betydelse. Jag tillstyrker fördenskull att minimiåldern liöjes till femton år. Anledning synes icke föreligga att anknyta åldersgränsen jämväl till kalenderåret på sätt före­ slagits beträffande den allmänna minimiåldern. Kommitténs förslag att med industriellt arbete skall jämställas även arbete i hotell, restauranger och kaféer synes mig välmotiverat, då sådant arbete ofta är jäktigt och kan vara fysiskt ansträngande. Mot förslaget att höja minimiåldern för arbetstagares användande till arbete under jord i stenbrott eller gruva eller å annan liknande arbetsplats till 18 år har erinran ej gjorts. Förslaget synes böra genomföras. Vad härefter angår de av kommittén föreslagna dispensreglerna har kommittén förutsatt att dispens från det av kommittén föreslagna för­ budet mot minderårigas användande till arbete före fyllda 14 år skulle komma alt endast mera sällan lämnas för den som icke fyllt 13 år. Detta innebär eu skärpning i förhållande till vad nu tillämpas. Ehuru jag i det föregående förordat eu mindre långt gående höjning av åldersgränsen än kommittén föreslagit, har jag för min del intet att invända mot att dispens­ reglerna tillämpas snävare än för närvarande. .lag kan icke finna alt, såsom socialstyrelsen ifrågasatt, bristen på arbetskraft kan anses motivera införande av ett omfattande undantag i fråga om minderåriga som fyllt 12 år. Geni emot vad kommittén anfört vill jag dock uttala, att fullgjord skolplikt synes böra kunna medföra dispens i något större utsträckning

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 29 8.

än kommittén torde ha avsett. Att såsom i några yttranden förordats i lagen fastslå en åldersgräns, under vilken dispens icke skulle få meddelas synes mig däremot, bl. a. med hänsyn till att dispens erfordras jämväl för feriearbete, icke vara lämpligt. Beträffande de arbeten, för vilka dispens skall kunna medgivas, är jag ense med kommittén. Med anledning av vad i några yttranden anförts om minderårigas användande vid skogssådd och skogsplantering vill jag an­ märka, att dylika arbeten omfattas av de föreslagna dispensreglerna. Jämväl i fråga om de dispensregler, som kommittén föreslagit beträf­ fande minderårigas användande till industriellt och därmed jämförligt ar­ bete eller till underjordsarbete, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till kommittén. I förstnämnda fall torde dock dispens böra vara möjlig, när den minderårige uppnått den allmänna minimiålder för användande i ar­ bete, som jag förordat. I anledning av vad landsorganisationen anfört synes vidare en något strängare formulering av denna dispensregel vara önskvärd för att inskärpa att vid dispensgivningen hänsyn skall tagas en­ dast till den minderåriges förhållanden. Beträffande dispens från den allmänna minimiåldersgränsen har kom­ mittén uppställt krav på alt arbetet icke skall vara av beskaffenhet att menligt inverka på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling, och kommittén har förutsatt att detta villkor skall gälla även för övriga dis­ pensfall. Landsorganisationen har påyrkat att detta skulle komma till ut­ tryck i lagtexten. Med hänsyn till de övriga förutsättningar för dispens, som i dessa fall gälla, torde detta dock icke vara erforderligt. Ej heller torde något större behov föreligga av att, såsom medicinalstyrelsen påford­ rat, för samtliga dispensfall därjämte angiva att den minderårige skall äga god hälsa och kroppsutveckling. Enligt kommittéförslaget skall dispensrätten kunna delegeras å distriktschef (yrkesinspektör). Mot en sådan delegationsrätt torde några befogade invändningar ej kunna göras under förutsättning att densamma begränsas på lämpligt sätt. Av skäl, som komma att närmare angivas i special­ motiveringen till departementsförslaget, är jag för min del icke beredd att medgiva delegation av dispensrätten i så stor omfattning som kommittén förutsatt. Jag kan följaktligen så mycket mindre ansluta mig till riksförsäkringsanstaltens och flertalet yrkesinspektörers åsikt, att dispensrätten helt borde läggas i yrkesinspektörernas händer.

Minderårigs arbetstid.

Gällande bestämmelser. Enligt 14 § 1 mom. första stycket arbetarskyddslagen gäller i fråga om minderårigs arbetstid i arbete, varå lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning — den s. k. allmänna arbetstidslagen — äger tillämpning, vad i sistnämnda lag är stadgat. Arbetarskyddslagen innehåller emellertid den

Kiaujl. Maj.ts proposition nr 298. 185

inskränkningen i allmänna arbetstidslagens bestämmelser att — frånsett nödfallsarbete — arbetstiden för minderårig i intet fall får överstiga 10 timmar av dygnet eller 60 timmar i veckan. Samma regel gäller enligt andra stycket i fråga om arbete, som icke faller under allmänna arbets­ tidslagen. I samma moments andra stycke meddelas vissa bestämmelser om anmälan rörande nödfallsarbete och ansökan om tillstånd att fortsätta dylikt arbete utöver två dygn. I 13 § andra stycket stadgas, att minderårig skall lämnas erforderlig ledighet för deltagande i kurs för religions- eller sådan yrkes- eller fortsatt skolundervisning, för vilken kostnaden helt eller delvis bestrides av staten eller med kommunala medel. Därjämte föreskrives i 14 § 1 mom. tredje stycket, att om minderårig med arbetsgivarens vetskap deltager i kurs för dylik undervisning, arbetsgivaren är skyldig att så begränsa den minder­ åriges arbetstid, att den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden ej överskrider 10 timmar av dygnet eller 60 timmar i veckan. I detta sammanhang torde även böra lämnas en redogörelse för huvud­ dragen av den begränsning av arbetstiden, som arbetstidslagarna påbjuda. Allmänna arbetstidslagen stadgar som huvudregel beträffande ordinarie arbetstid, att arbetsgivare icke får använda arbetare till arbete mer än 48 timmar i veckan. Inom denna ram kan arbetstiden variera för olika vecko­ dagar men får icke något dygn uppgå till mer än 9 timmar. Beträffande skiftarbete gäller det undantaget, att arbetet under olika dygn och veckor kan variera, blott icke den sammanlagda arbetstiden för tre veckor blir längre än att den motsvarar 48 timmar i veckan. Vidare medgiver lagen, att arbete i viss omfattning får förekomma å övertid, dvs. å arbetstid ut­ över den ordinarie. Här märkes först nödfallsarbete. För dylikt arbete under högst två dygn fordras ej tillstånd, men om arbetet skall fortgå länsre tid förutsättes arbetsrådets tillstånd. Annat övertidsarbete, s. k. vanligt övertidsarbete, kan vara antingen s. k. förberedelse- och avslutningsarbete eller s. k. allmänt övertidsarbete. Arbetare under 16 år får aldrig användas till vanligt övertidsarbete, och arbetare som fyllt 16 men ej 18 år får användas till sådant arbete endast efter arbetsrådets tillstånd. — Enligt den nu gällande lantarbetstidslagen den 8 juni 1945 — vars gil­ tighetstid utlöper den 31 oktober 1948 —-varierar den ordinarie arbetstiden under olika årstider och för skilda kategorier av arbetare. För vanligt jord­ bruksarbete och för arbete i självständigt trädgårdsföretag får arbetstiden för dygn icke vara längre än 10 timmar; begränsningen för vecka varierar mellan 43 och 52 timmar under olika årstider. Beträffande djurskötsel gälla i viss mån avvikande regler. Reglerna om nödfallsarbete överens­ stämma med allmänna arbetstidslagens. I fråga om vanligt övertidsarbete gälla enligt lantarbetstidslagen samma regler för minderåriga som för vuxna arbetstagare. Till nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten får nödigt antal arbetare användas på övertid under högst 7 timmar för

186 Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

arbetsvecka. Allmänt övertidsarbete får förekomma dels i viss omfattning utan särskilt tillstånd och dels därutöver efter medgivande av arbetsrådet. — Enligt arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 är den ordi­ narie arbetstiden högst 48 timmar i veckan. Arbetstiden för dygn får ej överstiga 10 timmar. Å arbetsställe, som i regel icke sysselsätter mer än en arbetstagare, må dock arbetstiden under högst två av veckans dygn ut­ sträckas till 11 timmar. Beträffande försäljningsställe som i regel hålles öppet även å sön- och helgdagar gäller i stället, att arbetstiden icke får överstiga för dygn 10 timmar och för två veckor i följd 96 timmar. Reglerna om övertid överensstämma i huvudsak med lantarbetstidslagens, och i lik­ het med denna innehåller arbetstidslagen för detaljhandeln icke några sär­ skilda bestämmelser angående minderårigs användande till övertidsarbete. — Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer den 23 maj 1947 stadgar, att den ordinarie arbetstiden icke får överstiga 144 timmar under tre kalenderveckor och 11 timmar under en tidrymd av tjugufyra timmar, räknad från klockan 6 på morgonen ena dagen till samma tid påföljande dag. Beträffande nödfallsarbete gälla samma regler som enligt allmänna arbetstidslagen. Den som är under 16 år får ej användas till allmänt över­ tidsarbete, och för användande av minderårig, som fyllt 16 år, till sådant arbete fordras tillstånd av arbetsrådet. Beträffande förberedelse- och avslutningsarbeten gälla däremot samma bestämmelser för minderåriga som för vuxna. Tiden för dylikt arbete är maximerad till 21 timmar under tre kalenderveckor. — Slutligen må nämnas att enligt samtliga arbetstidslagar arbetsrådet under vissa förutsättningar äger medgiva annan fördelning av den ordinarie arbetstiden, blott den ej förlänges för år räknat, eller ut­ sträckning av den ordinarie arbetstiden.

Konvention.

Den förut omnämnda konventionen angående minimiålder för barns an­ vändande till icke-industriellt arbete innehåller vissa begränsningar beträf­ fande arbetstiden för minderåriga under 15 år. Sålunda må barn, som fyllt 13 men ej 14 år, endast användas till lätt arbete och ej mer än 2 timmar om dagen, vare sig å skol- eller lovdagar, samt icke ägna mer än sammanlagt 7 timmar om dagen åt skolan jämte lätt arbete. Beträffande barn i åldern 14—15 år skall den nationella lagstiftningen bestämma det antal timmar om dagen, varunder sådana barn få användas till arbete. Dessutom skall det vara förbjudet att använda barn under 15 år till arbete å söndagar och lagstadgade allmänna högtidsdagar.

Kommitténs förslag. De av kommittén föreslagna bestämmelserna om minderårigs arbetstid

(30 §) innebära vissa skärpningar i förhållande till vad som nu gäller. Såsom huvudregel föreslås, att minderårig icke må användas till arbete mer

Kungl. Maj:ts proposition nr 2V8. 187

än 9 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan. Beträffande arbete, som avses i lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln och arbets­ tidslagen för hotell, restauranger och kaféer, föreslås det undantaget från huvudregeln, att maximiarbetstiden skall utgöra 10 timmar av dygnet och 54 timmar i veckan. Arbetsrådet skall i särskilda fall äga medgiva utsträck­ ning av minderårigs arbetstid. Vidare skall minderårig som hittills under vissa förutsättningar kunna användas till nödfallsarbete. Den sålunda föreslagna arbetstidsbegränsningen skall icke gälla beträf­ fande det egentliga jordbruket — men däremot för jordbrukets binäringar __och ej heller i fråga om hemindustriellt arbete och s. k. kooperativ verk­ samhet eller för familjemedlem till arbetsgivaren. Å arbete av elev vid läro­ anstalt skola bestämmelserna äga tillämpning endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet.

Som skäl för eu skärpning av huvudregeln angående min­ derårigs arbetstid anför kommittén till en början att det inom kommittén anmärkts på att enligt arbetarskyddslagen minderåriga för närvarande finge användas till arbete, som icke reglerades av arbetstidslagstiftningen, längre tid än som i allmänhet tillätes för vuxna arbetstagaie. Kommittén framhåller vidare att i den utländska arbetarskyddslagstiftningen vanligt­ vis fastställts en kortare arbetstid för minderåriga än enligt gällande svenska arbetarskyddslag. Med hänsyn till den räckvidd som allmänna arbetstidslagen hade och då densamma i stor utsträckning tillämpades även där den icke vore obligatorisk samt i betraktande av att enligt denna lag minderårig ej utan särskilt tillstånd finge användas till arbete mer än 9 timmar per dygn eller 48 timmar i veckan ansåge sig kommittén böra före­ slå att den sålunda fastställda arbetstidsbegränsningen lades till grund jämväl för arbetarskyddslagens stadgande om minderårigs arbetstid. En­ ligt kommitténs mening borde dock vissa undantag göras från denna huvudregel. Kommittén har även övervägt, huruvida icke arbetstiden för vissa min­ deråriga borde ytterligare begränsas, och anför härom följande. Det torde icke kunna bestridas, att för de minderåriga, som efter avslutad skolgång inträda i förvärvslivet, även en arbetstid om 9 timmar per dygn och 48 timmar i veckan måste anses vara förhållandevis lång. Särskilt gäl­ ler detta minderåriga i åldern 14—16 år. För dessa medför övergången från skolarbetet till förvärvslivet helt naturligt en viss påfrestning, ej minst genom den omställning av levnadsvanor som påkallas av aibetet och arbets­ förhållandena. De minderåriga kunna dessutom erhålla ett mera ihållande arbete än vad de tidigare varit vana vid. Därtill kommer, att de minder­ åriga i sina unga år i regel äro mera mottagliga för skadlig inverkan av arbetet eller de förhållanden, varunder detta bedrives. Eu kortare arbets­ tid för 14- och 15-åringar än den föreslagna skulle även vara påkallad med hänsyn till deras behov av yrkesutbildning, vilken på grund av begränsade utbildnings- och utkomstmöjligheter ej sällan måste bedrivas vid sidan om

188 Kungl. Maj.ts proposition nr 29S.

arbetet. Här nämnda omständigheter ha föranlett kommittén att jämväl pröva frågan om ytterligare begränsning av arbetstiden för vissa minder­ åriga. Därvid har ifrågasatts, huruvida icke arbetstiden för minderåriga under 16 år, vilka sysselsattes i industriellt arbete, borde begränsas till 6 timmar av dygnet och 36 timmar i veckan. Ehuru eu dylik arbetstidsbegränsning för 14- och 15-åringar av här anförda skäl i många fall vore be­ fogad, har kommittén icke ansett sig kunna förorda en sådan reform. Denna skulle nämligen i det praktiska livet bliva svår att genomföra, sär­ skilt i de fall där minderåriga gå såsom hjälpare åt vuxna arbetare. Den skulle även kunna medföra, att minderåriga användas endast till sådant arbete inom industrien, som möjliggjorde tillämpning av en kortare arbets­ tid, vilket i sin tur skulle kunna bliva till förfång för de minderårigas vrkesutbildning.

Till motivering av undantagsbestämmelsen för sådant arbete, som avses i lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för de­ taljhandeln och arbetstidslagen för hotell, restau­ ranger och kaféer, anför kommittén att det icke kunde anses lämp­ ligt att oberoende av vad som stadgades i dessa lagar fastställa en maximiarbetsdag av 9 timmar och en maximiarbetsvecka om 48 timmar för min­ deråriga, vilka sysselsattes inom sådana slag av verksamhet, varå lagarna ägde tillämpning. Gjorde man det, skulle nämligen möjligheterna att an­ vända minderårig arbetskraft inom ifrågavarande verksamhetsgrenar be­ skäras på ett sätt, vilket icke överensstämde med den uppfattning, som kommit till uttryck i nämnda lagar. Då det egentliga jordbruket såsom nämnts undantagits från arbetar­ skyddslagens bestämmelser om minderårigs arbetstid, kommer hänvisnin­ gen till lantarbetstidslagen att avse osjälvständiga binäringar, byggnads­ arbete för jordbruk och osjälvständiga binäringar samt trädgårdsskötsel. Enligt uttalande i anvisningarna skall ifrågavarande stadgande även gälla självständig binäring till jordbruk, förutsatt att den icke är underkastad allmänna arbetstidslagen, i vilket fall huvudregeln i 30 § första stycket skall tillämpas. I anvisningarna sägs vidare att förevarande undantags­ bestämmelse avsåge icke blott sådana företag, varå de speciella arbetstids­ lagarna ägde tillämpning, utan även sådant arbete inom ifrågavarande verksamhetsområden, som vore undantaget från dessa lagars tillämpning; den gällde sålunda även för sådana företag, som på grund av sin ringa stor­ lek icke omfattades av nämnda lagar, och för arbete, som särskilt undan­ tagits, t. ex. statlig verksamhet. Kommittén framhåller vidare att enligt nämnda lagar i vissa fall intet hinder förelåge att använda minderårig till arbete längre tid än 10 timmar av dygnet resp. 54 timmar i veckan, särskilt då fråga vore om övertids­ arbete. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att arbetsrådet tillägges be­ fogenhet att i särskilda fall medgiva att arbetstiden för minderårig, som sysselsättes i arbete av ifrågavarande slag, utsträckes utöver nämnda antal

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 189

timmar. Kommittén uttalar att dylikt medgivande borde lämnas endast då särskilda skäl förelåge därtill. Kommittén erinrar vidare om att arbetsrådet enligt allmänna arbetstids­ lagen ägde medgiva att minderårig, som fyllt 16 år, användes till övertids­ arbete. För att icke den i 30 § 1 mom. första stycket föreslagna huvudregeln om minderårigs arbetstid skulle omöjliggöra dylik dispens föreslår kommittén, att arbetsrådet bemyndigas att då så prövas nödigt i särskilt fall medgiva att arbetstiden för minderårig under kortare tid utsträckes. Kommittén anför, att med denna bestämmelse jämväl avsåges att bereda möjlighet till undantag från huvudregeln i andra fall, t. ex. då allmänna arbetstidslagen icke vore tillämplig eller då fråga vore att tillämpa bestäm­ melserna i dess 5 § eller att vid skiftarbete förlägga skiften så att arbetet kunde sluta tidigare på lördagar. Även beträffande minderårigs sammanlagda undervis­ nings- och arbetstid innebär kommitténs förslag (30 § 2 mom.) en skärpning i förhållande till vad som nu gäller. Sålunda föreslås, att den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden begränsas till 54 timmar i vec­ kan mot f. n. 60 timmar. Begränsningen för dygn skall fortfarande utgöra 10 timmar. Därjämte har bland de kurser, till vilka hänsyn skall tagas i detta sammanhang, även medtagits kurs för yrkesutbildning som är anbe­ falld av arbetsgivaren. Kommittén uttalar i anslutning härtill, att den icke ansett sig kunna föreslå en begränsning av den sammanlagda undervis­ nings- och arbetstiden till 9 timmar per dygn och 48 timmar i veckan, enär det icke vore uteslutet att ett sådant stadgande kunde medföra, att arbets­ givare undveke att anställa minderårig, så länge denne deltoge i sådan un­ dervisning som här avsåges. Med en sådan arbetstidsbegränsning skulle vi­ dare många minderåriga, som bevistade aftonkurser få sin arbetstid så av­ kortad, att de ej erhölle den arbetsförtjänst, som de vore i behov av för att kunna deltaga i dylik kurs.

Yttrandena. Frågan om minderårigs arbetstid har tilldragit sig stort intresse, och i yttrandena ha vitt skilda åsikter kommit till uttryck. Landsorganisationen och kooperativa förbundets styrelse tillstyrka i huvudsak kommitténs förslag, men framställa i ett par detaljfrågor vissa erinringar, till vilka jag senare återkommer. Ett flertal remissinstanser ifrågasätta ytterligare begräns­ ning av arbetstiden för minderåriga. Sålunda föreslå medicinal­ styrelsen, statens institut för folkhälsan, Fredrika-Bremer-förbundet och föreningen SAIA att maximiarbetstiden även för arbete som avses i de spe­ ciella arbetstidslagarna fastställes till 9 timmar för dygn och 48 timmar i

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 2,9<S.

veckan. Till stöd för detta yrkande anför medicinalstyrelsen att ifrågava­ rande arbeten ej sällan vore tunga med hänsyn till de minderårigas kropps­ utveckling och helt eller i stor utsträckning innebure arbete i stående eller gående ställning. En arbetstid i dylikt arbete utöver 9 timmar av dygnet och 48 timmar i veckan kunde för många ungdomar i uppväxtåldern inne­ bära skadliga påfrestningar, ej minst för hållnings- och rörelseorganen (risk för plattfot, rygginsufficiens in. in.). Även folkhälsoinstitatet åbero­ par hygieniska synpunkter mot kommitténs förslag i denna del. Stockholms barnavårdsnämnd anför, att nämndens överläkare visserli­ gen förklarat att han ur medicinsk synpunkt icke hade något att erinra mot de av kommittén föreslagna bestämmelserna rörande minderåriga, men att det ville synas nämnden som om den föreslagna maximiarbetstiden vore alltför lång. Då nämnden icke kände sig övertygad om hållbarheten av de skäl kommittén anfört till stöd för sitt förslag, ville nämnden uttala, att den ansåge att arbetstiden för minderåriga borde begränsas till 40 timmar i veckan. En efter de minderårigas ålder varierande ar bets­ tids b eg ränsning ifrågasättes av socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt Stockholms folkskoledirektion. Sålunda uttalar socialstyrelsen att de i kommitténs förslag upptagna arbets­ tiderna enligt styrelsens mening måste anses för långa för de yngsta års­ klasserna, dvs. barn under 15 år. Dessa minderåriga befunne sig i en öm­ tålig övergångsålder och måste såvitt möjligt skyddas mot överansträng­ ning. Styrelsen funne sig därför böra föreslå, att arbetstiden för minder­ åriga under 15 år begränsades till 6 timmar av dygnet och 36 timmar i veckan. För övriga minderåriga borde arbetstiden begränsas till 9 timmar av dygnet och 48 timmar i veckan. Skolöverstyrelsen anser, med hänsyn till den påfrestning som springpojksarbete in. in. brukade innebära för min­ deråriga i åldern 14—16 år, att arbetstiden för ungdom under 16 år borde begränsas till 8 timmar per dygn och 45 timmar i veckan. Fattigvårds- och barnavårdsförbundet ifrågasätter, huruvida de svårigheter och risker, som enligt kommitténs mening skulle vara förbundna med en ytterligare be­ gränsning av arbetstiden för åldern 14—16 år, vore så betydande, att de kunde anses utgöra tillräckligt skäl för att hindra en ur medicinsk syn­ punkt lämplig reduktion av arbetstiden för minderåriga under 16 år till 6 timmar om dagen och 36 timmar i veckan. Förbundet vore vidare för sin del icke övertygat om lämpligheten av så lång arbetstid som kommittén föreslagit beträffande arbete som avsåges i de särskilda arbetstidslagarna, i varje fall för minderåriga under 16 år. Stockholms folkskoledirektion vill allvarligt ifrågasätta, om icke arbetstiden för minderåriga under 16 år borde ytterligare begränsas. Direktionen hade därvid närmast i tankarna de s. k. springpojkarna, vilka i många fall hade synnerligen ansträngande arbete under påfrestande omständigheter — regn och snö, blåst, dåligt väg­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 191

lag — utan att äga den fysiska styrka och motståndskraft, som borde vara en förutsättning för 9 timmars dagligt arbete av sådant slag.

Riksförsäkringsnnstalten uttalar, att de av kommittén föreslagna bestäm­ melserna syntes alltför invecklade. En högst väsentlig och synnerligen önsk­ värd förenkling kunde vinnas, utan att det huvudsakliga skyddssyftet bleve lidande, genom att huvudbestämmelsen gåves det innehållet, att minderårig icke finge användas till arbete mer än 10 timmar av dygnet eller 54 tim­ mar i veckan. Därtill borde fogas det tillägget att, där i lag eller annan för­ fattning ytterligare begränsning stadgats, sådan begränsning skulle lända till efterrättelse samt att arbetsrådet ägde att i särskilt fall medgiva, att arbetstiden för minderårig, som fyllt 16 år, under kortare tid utsträcktes utöver vad nyss nämnts. Arbetsrådet (majoriteten) instämmer i riksförsäkringsanstaltens förslag på denna punkt, därvid en ledamot (herr Rune) ut­ över vad anstalten anfört till förmån för den föreslagna regeln framhål­ ler, att densamma sakligt sett nära överensstämde med kommitténs mera invecklade bestämmelse. Den praktiskt betydelselösa skillnaden vore endast den, att företag i princip fallande under allmänna arbetstidslagen, vilka sysselsatte färre arbetstagare än fyra, av minderåriga kunde uttaga en ar­ betstid för vecka av 54 timmar mot 48 timmar enligt kommitténs förslag. Konditorföreningen anser gällande arbetarskyddslags bestämmelser om minderårigs arbetstid böra bibehållas.

F rågan om ar betstidsbestämmelsernas tillämplighet å jordbruket behandlas av lantarbetareförbundet, vars yttrande åbe­ ropas av landsorganisationen. Förbundet anser, att minderårigs arbetstid även inom det egentliga jordbruket borde regleras i arbetarskyddslagen. Därvid borde veckoarbetstiden för minderåriga i jordbruket och dess binä­ ringar fastställas till högst det antal timmar lantarbetstidslagen föreskreve eller alternativt till 48 timmar i veckan i genomsnitt eller det antal arbets­ timmar per vecka, som för olika perioder angåves i sistnämnda lag.

Bestämmelserna om nödf allsarbete ha föranlett uttalande endast av riksförsäkringsnnstalten som föreslår att desamma begränsas till att gälla minderårig som fyllt 16 år.

De föreslagna bestämmelserna om rätt för arbetsrådet att i vissa fall med­ giva dispens från bestämmelserna om minderårigs arbetstid ha mött kritik i några yttranden. Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-Bremer-förbundet och föreningen SAIA anse sålunda att ingen som helst dispensmöjlighet borde finnas. Landsorganisationen yrkar den skärpningen av dispensförutsättningarna, att undantag skall få med­ delas endast då så oundgängligen betingas av särskilda omständigheter. Organisationen framhåller, att en dylik skärpning icke förhindrade att dispensrätten utnyttjades för att möjliggöra övertidsdispenser enligt all­

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

männa arbetstidslagen eller för att tillgodose andra legitima behov av att i särskilda fall överskrida maximiarbetstiden. Svenska arbetsgivareförenin­ gen anser däremot förslagets bestämmelser för snäva, särskilt med hänsyn till att minderåriga ofta arbetade i lag med äldre. Stadgandet i 30 § 1 mom. andra stycket borde mildras så att en smidigare och mera verklighetsbetonad användning av dispensmöjligheterna kunde väntas. Generalpoststyrelsen framhåller under hänvisning till de speciella arbets­ förhållandena inom postverket angelägenheten av att arbetarskyddslagen lämnade postverket möjlighet alt självt vidtaga de mindre avvikelser från bestämmelserna om minderårigs arbetstid som arbetets behöriga gång ansåges kräva.

Frågan om begränsning av den sammanlagda undervi snings- och arbetstiden för minderåriga som deltaga i viss under­ visning behandlas i ett flertal yttranden, därvid några remissinstanser hävda att förslagets bestämmelser vore för snäva, under det att andra anse föreskrifterna böra skärpas. Överstyrelsen för yrkesutbildning har intet att erinra mot att den sam­ manlagda undervisnings- och arbetstiden inskränkes till 54 timmar i vec­ kan men anser att någon begränsning av den sammanlagda undervisningsoch arbetstiden per dygn icke borde ske. Till motivering av sin ståndpunkt anför överstyrelsen bl. a. följande. Det hade onekligen varit av intresse, om utredningen haft tillfälle att undersöka i vad mån nuvarande bestämmelser angående begränsning av den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden för minderåriga verkligen kunnat få avsedd effekt i avseende å arbetstidens begränsning. Av särskilt intresse hade varit att få belyst tillämpningen av gällande bestämmelser om begränsning av undervisnings- och arbetstiden till 10 timmar av dygnet, vilket timantal föreslås skola gälla även i fortsättningen. Ett icke ovanligt förhållande är, att minderåriga deltaga i yrkesundervisning under två kvällstimmar vid sidan av förvärvsarbete under 8j/o timmar, varigenom de­ ras sammanlagda undervisnings- och arbetstid överskrider 10 timmar av dygnet.------------- Den omständigheten att ifrågavarande begränsning göres beroende av att arbetsgivaren har vetskap om den minderåriges deltagande i undervis­ ningen kan tänkas medföra, att arbetsgivaren i vissa fall icke visar större intresse för att den anställde använder sig av de möjligheter till yrkesut­ bildning, som kunna erbjudas. En dylik konsekvens skulle enligt översty­ relsens uppfattning vara att beklaga, då det är ytterst värdefullt om arbets­ givaren intresserar sig för sina anställdas yrkesutbildning. Det bör vidare bemärkas, att begränsningen icke gäller i fråga om sådan yrkesundervis­ ning, till vilken varken statligt eller kommunalt understöd utgår. Kommit­ tén föreslår härutinnan endast den utvidgningen, att bestämmelsen skall gälla även för yrkesutbildningskurs, som är av arbetsgivaren anbefalld. I och för sig synes emellertid icke större men kunna uppkomma för en minderårig av att han överskrider nämnda timantal genom att deltaga i av stat eller kommun helt eller delvis bekostad undervisning än om han övergår till annan undervisning. Över huvud taget torde icke några mera

Kungl. Maj.ts propisition ru■ 298. 193

allvarliga risker för överansträngning behöva uppkomma på grund av att den minderårige under en eller annan kväll efter en daglig arbetstid på 8i/2 timmar deltager exempelvis i två timmars undervisning i en yrkesskola under förutsättning att den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden per vecka på lämpligt sätt begränsas. Som ovan framhållits kan emellertid bestämmelsen om begränsning av den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden till 10 timmar av dygnet under vissa förhållanden medföra olä­ genheter för den minderårige i avseende på dennes möjligheter att för­ skaffa sig yrkesutbildning. Enligt överstyrelsens uppfattning är begräns­ ningen av undervisnings- och arbetstiden till visst antal timmar i veckan av större vikt än begränsningen till visst timantal per dygn.

Kooperativa förbundets styrelse yrkar att timantalet per vecka bestäm­ mes till 60 i stället för 54 och att av arbetsgivaren anbefalld kurs för yrkes­ utbildning icke skall omfattas av stadgandet. Förbundet uttalar i anslut­ ning härtill att kommitténs förslag i denna del syntes mindre välbetänkt med hänsyn till de minderårigas eget intresse. Förbundet och konsumtions­ föreningarna hade alltsedan sin tillblivelse fäst största vikt vid utbildnin­ gen av de inom rörelsen anställda. Såväl vid förbundets huvudkontor som hos flera konsumtionsföreningar deltoge den minderåriga personalen i stor utsträckning i den yrkesutbildning som vore ordnad för de anställda un­ der arbetstid och på fritid. Fritidsutbildningen skedde ofta i anslutning till statlig eller kommunal yrkesskola eller läroanstalt. Personalen uppmuntra­ des deltaga i utbildningen och åtnjöte i allmänhet ekonomiskt bidrag där­ för. Liknande verksamhet förekomme inom andra företag och organisatio­ ner. Det skulle vara till skada, om denna utveckling skulle hindras genom den av kommittén föreslagna bestämmelsen, vilken ju i och för sig syftade till de minderårigas bästa. Att stadgandet i dess föreslagna utformning skulle tvinga förbundet och flera av konsumtionsföreningarna att begränsa bidragen till de minderårigas utbildning syntes ofrånkomligt. Om fritids­ utbildningen inräknades i arbetstiden på föreslaget sätt, torde nämligen tidsmarginalen vara för knapp och en inskränkning av arbetstiden erford­ ras. Detta skulle ställa sådana arbetsgivare, som beflitade sig om att hjälpa personalen till en god utbildning i sämre läge än de arbetsgivare, som intet intresse ägnade åt den minderåriga arbetskraftens förkovran. Konditorföreningen anser att gällande arbetarskyddslags bestämmelse i denna punkt borde bibehållas, enär den av kommittén föreslagna begräns­ ningen skulle innebära en betungande olägenhet för de arbetsgivare, vilkas minderåriga anställda besökte yrkesskolor. Begränsning av den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden till 9 timmar för dygn och 48 timmar i veckan ifrågasättes av länsstyrelsen i Malmöhus län, Fredrika-Bremer-förbundet, föreningen SAIA och försäk­ ringst jänslemannaförbundets skijddsombudsnåmnd. Sistnämnda organisa­ tion hänvisar i detta sammanhang till att i SOU 1943: 7 angående hygie­ niska förutsättningar för skolarbetet såsom tillåten arbetstid per vecka för 13 Bihang till riksdagens protokoll 19'i8. 1 sand. Nr 298.

194 Kungl. Maj.ts propisition nr 298.

åldrarna 16—19 år angivits 42 timmar, vilken tid avsåge såväl arbetet i sko­ lan som hemarbetet. Fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser den av kommittén före­ slagna sammanlagda undervisnings- och arbetstiden, 54 timmar i veckan, vara väl lång, i synnerhet för minderåriga i åldern 14—16 år. Om arbets­ tiden för dessa åldersgrupper kunde nedbringas i enlighet med vad förbun­ det förordat, vore det önskvärt, att den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden för desamma begränsades till 48 timmar i veckan. Förbundet insåge emellertid den fara som låge däri att arbetsgivare undveke att an­ ställa sådana minderåriga, som genomginge viss kurs eller undervisning, och insåge även, att reduktionen i arbetsförtjänst kunde bli kännbar för många av ungdomarna. Socialstyrelsen — vilken såsom tidigare nämnts förordat en begränsning av arbetstiden till 6 timmar av dygnet och 36 timmar i veckan för minder­ åriga under 15 år och till 9 timmar av dygnet och 48 timmar i veckan för övriga minderåriga — föreslår att den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden skall få överskrida respektive begränsningar av arbetstiden för dygn med högst 1 timme.

Departementschefen. Arbetarskyddslagstiftningens bestämmelser om minderårigs arbetstid ha karaktären av maximiregler, som supplera arbetstidslagstiftningens före­ skrifter. De bliva sålunda tillämpliga dels i fråga om företag, vilka icke omfattas av arbetstidslagstiftningen, och dels då nämnda lagstiftning till­ låter en arbetstid, som överstiger den i arbetarskyddslagstiftningen med­ givna. Enligt arbetarskyddslagen gäller om minderårigs arbetstid i arbete, varå allmänna arbetstidslagen är tillämplig, vad i nämnda lag är stadgat. Detta innebär att den minderårige i regel icke må användas till arbete mera än 9 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan. Efter dispens kan dock min­ derårig som fyllt 16 år få användas till övertidsarbete. Arbetarskyddskommittén har föreslagit att vad sålunda gäller skall stad­ fästas som allmän regel även för arbete, som icke omfattas av allmänna arbetstidslagen. Förslaget innebär i denna del en väsentlig skärpning av gällande lag, som för sådant fall stadgar en maximiarbetstid om 10 tim­ mar av dygnet och 60 timmar i veckan. Såvitt angår arbete, som avses i de särskilda arbetstidslagarna (lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detalj­ handeln och hotellarbetstidslagen) skall enligt förslaget arbetstiden för minderårig få utgöra högst 10 timmar av dygnet och 54 timmar i veckan. Även här föreslås att arbetsrådet skall ha möjlighet att medgiva dispens. I åtskilliga yttranden har påyrkats en ytterligare begränsning av arbets­ tiden för minderåriga. Bl. a. har för minderåriga under 16 år förordats en kortare arbetstid än den enligt allmänna arbetstidslagen medgivna. Av skäl

Kangl. Maj.ts proposition nr 298. 195

som kommittén anfört anser jag det emellertid icke lämpligt att för dessa minderåriga föreskriva en längsta arbetstid som understiger normalarbets­ dagen. Detta kan leda till svårigheter för sådana minderåriga att vinna an­ ställning och därigenom vara till nackdel för deras yrkesutbildning. Av enahanda skäl synes det mig icke heller böra ifrågakomma att, såsom i några yttranden ifrågasatts, som allmän regel med giltighet även för de arbetsområden, där arbetstiden eljest regleras av särskilda arbetstidslagar, föreskriva att minderårig icke får användas till arbete mera än 9 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan. Beträffande såväl arbetstidslagen för detaljhandeln som hotellarbetstidslagen gäller numera, att de avse varje företag inom det av lagen berörda området, i vilket i regel finnes anställd minst en arbetstagare. I fråga om lantarbetstidslagen gäller sedan länge motsvarande regel såvitt angår trädgårdsskötseln, och förslag föreligger att även i övrigt utsträcka lagens tillämpningsområde till företag med i regel minst en anställd. Genomföres sistnämnda förslag, kommer arbetstidslagstiftningen på samtliga här ifrågavarande områden att omfatta alla företag utom dem som endast tillfälligtvis sysselsätta främmande arbets­ kraft. Den reglering av normalarbetstiden, som innefattas i nämnda spe­ ciallagar, synes böra vara normerande även för minderåriga arbetstagare. Arbetarskyddslagen bör i detta hänseende såsom hittills i huvudsak en­ dast ha supplerande karaktär. Dess främsta uppgift blir då att medverka till en beskärning av övertidsarbetet för minderåriga. I sådant hänse­ ende synes mig kommitténs förslag att bibehålla den nuvarande dygnsmaximeringen 10 timmar och sänka maximeringen av veckoarbetstiden från 60 till 54 timmar vara väl avvägt. Såsom tidigare nämnts har jag dock ansett, att bestämmelserna i arbetarskyddslagen om minderårigas ar­ betstid icke nu böra utsträckas till jordbruket och dess osjälvständiga bi­ näringar. Vad härefter angår allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde torde det nyss anförda äga motsvarande tillämpning. Bestämmelserna i nämnda lag böra i princip vara normerande även för minderårigas arbete. I fråga om arbete på övertid innehåller allmänna arbetstidslagen en dispensregel, som möjliggör att minderåriga över 16 år användas till sådant arbete. I kommittéförslaget har upptagits en liknande dispensregel, ehuru denna erhållit eu snävare avfattning än allmänna arbetstidslagens motsvarande regel. .lag kan icke finna det lämpligt att på delta sätt två olika regler skola samtidigt äga tillämpning. Den dispensprövning som sker enligt allmänna arbetstidslagen bör vara till fyllest och arbetarskyddslagen bör endast sätta en maximigräns för övertidsarbetets omfattning. Därvid synes man lämp­ ligen böra välja den av kommittén för de särskilda arbetstidslagarnas tilllämpningsområde föreslagna begränsningen till 10 timmar av dygnet och 54 timmar i veckan. På grund av vad nu anförts torde, i enlighet med vad riksförsäkrings-

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

anstalten och arbetsrådet föreslagit, kommitténs ganska invecklade bestäm­ melser angående minderårigas arbetstid böra ersättas med en enhetlig be­ stämmelse av innehåll att angående minderårigs arbetstid skall, utöver vad eljest i lag eller författning stadgas angående begränsning av arbetstiden, gälla att minderårig icke i något fall må användas till arbete mera än 10 timmar av dygnet eller 54 timmar i veckan. Såsom en ledamot av arbets­ rådet påpekat torde denna avvikelse från kommitténs förslag, i praktiken vara relativt betydelselös. Allmänna arbetstidslagen torde nämligen på grund av kollektivavtal eller av andra skäl i stor utsträckning tillämpas även inom företag, vilka icke omfattas av densamma. De av mig nu förordade bestämmelsernas relativa enkelhet synes mig vara en fördel vid jämförelse med kommittéförslaget. Som ett ytterligare skäl för de­ samma vill jag anföra, att en enkel och schematisk utformning av reg­ lerna synes minst ägnad att föregripa det förnyade ställningstagande till de här berörda frågorna som kan förväntas bli erforderligt sedan arbetstidsutredningen slutfört sitt arbete. Det synes mig nämligen förtjäna över­ vägas, huruvida icke hela frågan om minderårigas arbetstid bör regleras i arbetstidslagstiftningen. Här föreslagna bestämmelser böra alltså betrak­ tas såsom provisoriska i avbidan på den blivande översynen av arbetstids­ lagstiftningen i dess helhet. Till den angivna huvudregeln torde i enlighet med vad kommittén före­ slagit böra knytas vissa dispensregler. Sålunda är en undantagsbestäm­ melse för s. k. nödfallsarbete påkallad. Därutöver bör finnas en allmän dispensregel, vilken torde kunna avfattas i huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget. 1 likhet med gällande lag innehåller kommittéförslaget bestämmelser om begränsning av den minderåriges arbetstid för det fall att denne åtnjuter undervisning eller utbildning. I denna del innebär förslaget en sänkning av den sammanlagda arbets- och undervisningstiden från 60 till 54 timmar i veckan. Kommittén har däremot bibehållit den gällande föreskriften att den sammanlagda arbets- och undervisningstiden icke får överskrida 10 timmar per dygn. På sätt överstyrelsen för yrkesutbildning anfört synas emellertid skäl föreligga att slopa denna begränsning. I fråga om den sam­ manlagda arbets- och undervisningstiden per vecka har i vissa yttranden förordats en ytterligare begränsning, medan i andra uttalats att det i gäl­ lande lag upptagna timantalet 60 per vecka borde bibehållas. Kooperativa förbundets styrelse har såsom skäl härför åberopat, att en sänkning av timantalet kunde befaras inverka menligt på arbetsgivarnas intresse att understödja de minderårigas utbildning. Såsom fattigvårds- och barnavårdsförbundet anfört kan också ett alltför knappt tillmätt timantal med­ föra att arbetsgivarna bli obenägna att anställa minderåriga, som del­ taga i kurser för yrkesutbildning eller åtnjuta annan undervisning. För egen del vill jag tillägga, att även den minderårige själv kan finna det mindre lockande att fortbilda sig, om detta skall medföra att han nödgas

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i)H. 197

avstå från arbetsförtjänst för att icke den sammanlagda arbets- och un­ dervisningstiden skall bli för lång. Med hänsyn till vikten av att lagstift­ ningen icke motverkar de minderårigas intresse för en fortsatt utbildning vill jag för min del föreslå att den nuvarande begränsningen i här ifråga­ varande hänseende helt slopas. Jag förutsätter härvid såsom självfallet att, där dispens erfordras för den minderåriges användande till arbete, nödig begränsning av den sammanlagda arbets- och undervisningstiden uppstäl­ les såsom villkor för dispensen. Emellertid erfordras regler för att säkerställa den minderåriges rätt till ledighet, då han åtnjuter undervisning av det slag varom här är fråga. I detta hänseende torde, i anslutning till vad som nu gäller, böra stadgas att den minderårige skall beviljas erforderlig ledighet för deltagande i kurs för religionsundervisning eller sådan yrkes- eller fortsatt skolundervis­ ning, för vilken kostnaden helt eller delvis bestrides av staten eller med kommunala medel. Att såsom kommittén föreslagit härutöver föreskriva att den minderårige skall åtnjuta erforderlig ledighet för deltagande i kurs för yrkesutbildning som är av arbetsgivaren anbefalld lärer icke vara be­ hövligt.

Läkarkontroll över minderåriga.

Gällande lag. Minderårig får enligt arbetarskyddslagen icke användas till arbete, utan att till arbetsgivaren avlämnats en i viss ordning upprättad intygsbok — i regel utfärdad av pastor — innehållande uppgift om den minderåriges namn och ålder samt, där ej fråga är om feriearbete, om hans skolförhållanden (9 § andra stycket). För att minderårig skall få användas till industriellt arbete (hantverks­ arbete däri inbegripet) kräves dessutom enligt 10 § andra stycket att hans intygsbok innehåller läkarintyg, utvisande att han icke företer sjuk­ lighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, om så är förhållan­ det, att han icke kan anses komma att lida men av den ifrågavarande sys­ selsättningen. Samma villkor gäller beträffande byggnads-, skogsavverk­ nings-, kolnings- och transportarbete under förutsättning att arbetet bedrives i sådan omfattning att å arbetsstället i regel sysselsättas minst 10 arbe­ tare. Läkarintyg fordras dock icke för minderårig, som användes till distri­ bution av varor eller uträttande av bud och ärenden. Intyget får, utom vid skogsavverknings-, kolnings- eller flottningsarbete, icke vara äldre än ett år, då intygsboken lämnas till arbetsgivaren. Enligt 12 § äger yrkesinspek­ tionens chefsmyndighet meddela eftergift från föreskrifterna om läkar­ intyg dels, när skäl därtill äro, i fråga om lätt arbete, som bedrives i fria luften och fortgår allenast under kortare tid av året samt icke regleras av samband med mekaniskt driven arbetsprocess, dels ock, när synnerliga skäl därtill äro, beträffande minderårig, som användes till ett under kortare tid fortgående arbete, vilket ej är att anse såsom tungt.

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Enligt 35 § skall vid arbetsställe, där minderåriga användas till sådant arbete, att enligt 10 § andra stycket läkarintyg fordras för anställning, en gång varje kalenderår företagas läk ar besiktning åde minderåriga till utrönande av huruvida minderårigs sysselsättning är menlig för hans hälsa eller kroppsutveckling. Dylik besiktning kan även eljest företagas å viss eller vissa av de minderåriga, därest länsstyrelsen finner särskilda skäl föreligga därtill. Från besiktningsskyldighet undantagas emellertid sådana minderåriga, som sysselsättas i skogsavverknings-, kolnings- eller flottningsarbete. Vidare äger chefsmyndigheten att i samband med beviljande av eftergift jämlikt 12 § tillika medgiva befrielse från läkarbesiktning. Vid besiktning har läkaren att i varje minderårigs arbetsbok göra anteckning om dennes hälsotillstånd och kroppsutveckling ävensom, då så finnes nö­ digt, föreskriva särskilda villkor för den minderåriges fortsatta användande till viss sysselsättning eller hans skiljande därifrån. Arbetsgivaren äger un­ derställa dylik föreskrift chefsmyndighetens prövning men får intill dess chefsmyndigheten annorlunda förordnar icke i strid mot föreskriften an­ vända minderårig i arbete. Besiktningsläkares anteckning i intygsbok gäl­ ler som sådant läkarintyg, varom stadgas i 10 § andra stycket. — Besiktningsläkare förordnas av länsstyrelsen. Därtill skall utses legitimerad lä­ kare, som icke har anställning hos arbetsgivaren. — Läkarbesiktning skall företagas vid arbetsstället. Användes å ett arbetsställe i regel ej mer än 10 minderåriga, kan dock chefsmyndigheten på ansökan av arbetsgivaren medgiva att besiktning må äga rum annorstädes. Jämlikt 36 § åligger det arbetsgivare eller hans ställföreträdare å arbets­ stället att föranstalta om att för besiktningen lämplig lokal finnes att till­ gå vid arbetsstället ävensom, såvitt på honom ankommer, att samtliga min­ deråriga, å vilka besiktning skall företagas, infinna sig vid förrättningen. Kostnaden för besiktningsförrättning skall i vad den avser resekostnad bestridas av statsmedel men i övrigt av arbetsgivaren (40 §).

Kommitténs förslag. Kommittén föreslår, att arbetsbok —- vilken motsvarar den nuvarande intygsboken — regelmässigt skall tillhandahållas minderårig genom skolans försorg och endast undantagsvis genom pastor (32 § 1 mom.). Vidare före­ slås, att arbetsboken alltid skall innehålla läkarintyg (28 §). Av detta skall framgå antingen att den minderårige icke företer sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, om så skulle vara förhål­ landet, att den minderårige med hänsyn därtill icke eller endast under vissa angivna villkor må användas till visst slag av arbete. Intyget skall vara utfärdat av skolläkare eller eljest av i statens eller kommuns tjänst anställd läkare. Läkarintyget får, utom då anställningen avser kortare tid än en månad eller endast ferietid eller då arbetsrådet så medgivit i sam­ band med dispens från periodisk läkarbesiktning, icke vara äldre än ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 199

år, när arbetsboken avlämnas till arbetsgivaren. Den nuvarande bestäm­ melsen om möjlighet alt erhålla eftergift från kravet på läkarintyg saknar motsvarighet i förslaget. Vidare föreslår kommittén (36 §), att obligatorisk årlig läkarbesiktning i princip föreskrives för alla minderåriga arbetstagare, oavsett i vilket slag av arbete de sysselsättas. Besiktningsskyldighet skall dock ej föreligga i det fall, att vid ett arbetsställe minderårig arbetskraft användes högst en månad. Därjämte föreslås, att arbetsrådet tillägges befogenhet att medgiva befrielse från läkarbesiktning, då minderårig användes till arbete, som medför synnerligen ringa ansträngning eller fortgår allenast under kortare tid av året. Kommittéförslaget innehåller icke någon motsvarighet till det nuvarande stadgandet om rätt för länsstyrelse att förordna om läkarbesiktning utöver den årligen återkommande. Föreskrifterna om läkarintyg och läkarbesiktning skola icke gälla beträf­ fande jordbruket, hemindustriellt arbete och s. k. kooperativ verksamhet samt ej heller för familjemedlem till arbetsgivaren. Å arbete av elev vid läroanstalt skola de äga tillämpning endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet. I fråga om osjälvständig binäring till jordbruk skola bestäm­ melserna om läkarintyg i arbetsboken gälla men däremot icke föreskrif­ terna om periodisk läkarbesiktning. Enligt 59 § 3 mom. i förslaget skall distriktschef kunna förbjuda arbets­ givare att använda minderårig i arbete, därest denne icke inom fastställd tid undergått föreskriven läkarbesiktning. Kommittén föreslår, att uppgiften att förordna besiktningsläkare över­ flyttas från länsstyrelsen till medicinalstyrelsen (38 §). Till besiktnings­ läkare skall endast få utses i statens eller kommuns tjänst anställd läkare, som icke har anställning hos arbetsgivaren. Även enligt förslaget skall besiktning i första hand äga rum vid arbets­ stället. Om lämplig lokal ej finnes där, skall besiktningsläkaren efter sam­ råd med arbetsgivaren äga förlägga besiktningen till annan plats (37 §). I övrigt överensstämmer kommitténs förslag i huvudsak med vad som nu gäller.

Till motivering av den föreslagna utsträckningen av tillämp­ ningsområdet för bestämmelserna om läkarunder­ sökning före anställning till att i princip omfatta a 1 1 a in inderåriga, oavsett arbetets art, anför kommittén följande. Enligt gällande lag fordras, att den minderåriges intygsbok innehåller läkarintyg endast då fråga är om industriellt och visst därmed likställt arbete. Denna begränsning av lagens bestämmelser om läkarundersökning före inträde i förvärvsarbete medför den oegentligheten, att minderåriga, som på grund av påfrestande arbete bort underkastas läkarundersökning, exempelvis tidnings- och varubud, icke behöva undergå sådan, medan min­ deråriga i industriellt arbete av lätt art, vilket dessutom måhända utföres

200 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

under i hygieniskt avseende särskilt goda arbetsförhållanden, måste under­ kastas läkarundersökning. Ur arbetarskyddssynpunkt måste det anses vara av stor betydelse, att de minderåriga, innan de över huvud taget sysselsät­ tas i förvärvsarbete, undergå läkarundersökning för utrönande av om deras hälsotillstånd och kroppsbeskaffenhet tillåta, att de användas till det ar­ bete, varom fråga är. Angående förslaget att begränsa befogenheten att utfärda ifrågavarande intyg till vis sa läkare uttalas, att kom­ mittén med hänsyn till den numera utvidgade skolhygieniska övervaknin­ gen av barnens hälsotillstånd ansåge att intyget borde vara utfärdat av ve­ derbörande skolläkare. Denne torde nämligen vara den läkare som bäst kände den minderåriges kroppsliga och psykiska utveckling, anlag och egenheter. Kommittén förutsatte att de minderårigas arbetsböcker skulle tillhandahållas genom skolans försorg och att läkarintyget i regel finge grundas på den i avgångsklassen verkställda läkarundersökningen. Att un­ der alla förhållanden fordra att läkarintyget skulle vara utfärdat av skol­ läkaren torde dock icke vara möjligt. Stundom kunde det finnas behov av att anlita annan läkare, exempelvis då fråga vore om förnyat intyg på grund av att tidigare utfärdat intyg vore äldre än ett år. Kommittén föresloge där­ för, att befogenhet att utfärda intyg skulle tillkomma varje läkare som vore anställd i statens eller kommuns tjänst. Det vore att märka, att skolläkare enligt förslaget skulle äga utfärda här avsett intyg, även om han icke vore tjänsteläkare, vilket sammanhängde med att arbetsbok skulle kunna utfär­ das även vid privatskola. Den minderårige, finge själv bestrida kostnaden för läkarintyget, såvida ej detta tillhandahölles kostnadsfritt vid den skola, där den minderårige åtnjöte undervisning, eller arbetsgivaren godvilligt åtagit sig att betala intyget.

Beträffande läkarintygets innehåll framhåller kommittén att enligt gällande lag sådant intyg, därest den minderårige företedde sjuk­ lighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling, skulle utvisa att han icke kunde anses komma att lida men av den sysselsättning, varom vore fråga. I förslaget förutsattes att läkarintyg i regel skulle utfärdas av skolläkaren. Ofta torde det icke vara möjligt för denne att i intyget göra en sådan an­ teckning, enär i många fall den minderårige vid läkarundersökningen i av­ gångsklassen icke torde kunna lämna upplysning om det arbete, varmed han komme att sysselsättas efter slutad skolgång. Även då minderårig vände sig till annan läkare för erhållande av intyg kunde det stundom vara omöjligt för honom att lämna uppgift om sitt blivande arbete. Befunnes den minderårige förete sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveck­ ling, finge läkaren därför begränsa sitt uttalande i intyget till en allmänt hållen föreskrift att den minderårige icke eller blott under vissa angivna villkor finge användas till visst slag av arbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 201

Vid behandlingen av frågan om tillämpningsområdet för bestämmelserna om periodisk läkarbesiktning anför kommittén för att belysa betydelsen av dylika besiktningar vissa statistiska uppgifter (betänkandet s. 435). Av uppgifterna framgår, att under tioårs­ perioden 1935—1944 besiktningsläkare gjort anteckning om missförhållande med avseende på hälsotillstånd eller kroppsbeskaffenhet hos i medeltal 9 308 minderåriga om året eller 24,8 % av antalet besiktigade. Av dessa an­ märkta fall hade i medeltal per år 2 130 eller 5,7 % av hela antalet besikti­ gade varit av den beskaffenheten att läkaren meddelat föreskrift om ändrad sysselsättning eller villkor för den minderåriges användande i arbete. An­ talet fall, där den minderåriges fortsatta användande i arbete förbjudits, hade i genomsnitt utgjort 49 om året eller omkring 0,13 % av hela antalet besiktigade minderåriga. Kommittén anför härefter till stöd för förslaget att utsträcka den fortlöpande läkarkontrollen till att i princip omfatta alla minderåriga arbetstagare att den nuvarande uppdelningen av de minder­ åriga arbetstagarna i två kategorier, varav den ena årligen skall läkarbesiktigas, den andra icke, stode i mindre god överensstämmelse med det allmänna önskemålet att ställa de minderåriga i uppväxtåldern under viss fortlöpande läkartillsyn. Ett arbete, som bedreves under till synes goda hygieniska betingelser, kunde likväl för en minderårig medföra eu psykisk påfrestning, som menligt inverkade på hans hälsotillstånd. Detta kunde vara fallet inom vilket slag av verksamhet som helst. Härefter anför kommittén följande. Den obligatoriska läkarbesiktningen har ej endast til! syfte att konsta­ tera missförhållanden i avseende på de minderårigas hälsotillstånd och kroppsutveckling. Dess främsta uppgift är av förebyggande natur, och i detta hänseende lämnas vid besiktningarna icke blott föreskrifter, som avse de minderårigas användande i arbete, utan jämväl råd och anvisningar an­ gående föda, sömn, behov av kroppsövningar eller hållningsgymnastik samt remisser till specialläkare och sjukvårdsanstalter. Sistnämnda råd och an­ visningar äro otvivelaktigt av stor betydelse för de minderårigas hälsa och kroppsutveckling samt följaktligen även för deras arbetsförmåga. Det lär icke kunna bestridas, att behov av dylika råd och anvisningar förefinnes bland minderåriga inom varje slag av verksamhet. Med anledning av att i vissa yttranden över kommitténs preliminära för­ slag starkt betonats, att eu utsträckning av besiktningsplikten till minder­ åriga, som sysselsattes i skogsavverknings-, kolnings- och flottningsarbete skulle medföra särskilda svårigheter, framhåller kommittén härefter följ ande. Med hänsyn till det allmänna önskemålet att få till stånd eu fortlöpande läkarkontroll över alla minderåriga arbetstagare, anser kommittén, att be­ stämmelserna om årlig läkarbesiktning böra utsträckas att gälla även min­ deråriga, som [invändas till skogsavverknings-, kolnings- och flottnings­ arbete. För en sådan utvidgning av besiktningsplikten uttala sig såväl lä­ kare som vederbörande arbetarorganisationer. Tydligt är, att man alltid

Kungi. Maj.ts proposition nr 298.

niaste räkna med vissa svårigheter, då det gäller att genomföra de årliga läkarbesiktningarna pa sadana verksamhetsområden som de ifrågavarande. En del svårigheter torde dock elimineras därigenom, att läkarbesiktning ej behöver företagas i de fall, då minderårig användes till arbete kortare tid än en månad. De arbeten, vartill minderåriga användas inom skogsbruk och flottning, äro ju ofta av kortvarig natur. I fråga om arbete, som bedrives under kortare tid av året, är därjämte att märka, att jämlikt förslagets 36 § 1 mom. andra stycket arbetsrådet i särskilda fall kan meddela befri­ else från läkarbesiktning. Med hänsyn till skogsbrukets speciella arbets­ förhållanden anser kommittén, att sådan eftergift bör kunna meddelas ge­ nerellt för viss arbetsgivare eller flottningsförening och avse en icke alltför kort tidsperiod. I fråga om minderåriga, som sysselsättas vid flottleds skiljeställe, föreligga ej sådana svårigheter att anordna läkarbesiktning som vid flottningsarbetet i övrigt. Kommittén förutsätter därför, att dessa min­ deråriga bliva läkarbesiktigade i den ordning lagen föreskriver.

I anslutning till förslaget om befogenhet för arbetsrådet att medgiva befrielse från läkarbesiktning i de fall, då minderårig användes till arbete som medför synnerligen ringa ansträng­ ning eller fortgår allenast under kortare tid av året, anför kommittén, att till den förra gruppen borde hänföras exempelvis vakthållning. Däremot borde ej kontorsarbete i egentlig mening anses såsom dylikt arbete. Vilka slag av arbete, som i övrigt kunde hänföras dit, torde få ankomma på rätts­ tillämpningen att avgöra. Med uttrycket kortare tid av året ansåge kommit­ tén böra avses en tidrymd, som i regel ej överstege tre månader i följd. Kommittén uttalar vidare, att om en minderårig under kalenderåret un­ derkastats läkarundersökning för erhållande av intyg, som avsåges i 28 § c), eller på grund av anställning vid annat arbetsställe undergått läkar­ besiktning, sådan besiktning icke ånyo behövde företagas under året, för såvitt ej besiktningsläkaren funne skäl därtill med hänsyn till den minder­ åriges sysselsättning. I detta sammanhang erinrar kommittén om att enligt gällande lag läns­ styrelsen ägde förordna om läkarbesiktning utöver den årligen återkom­ mande, om särskilda skäl därtill förelåge. Enligt vad kommittén inhämtat torde denna bestämmelse icke i något fall ha tillämpats. Enär länsstyrel­ serna lämpligen borde befrias från ärenden som icke kunde anses tillhöra deras egentliga arbetsuppgifter, hade kommittén icke upptagit någon mot­ svarighet till detta stadgande i förslaget. Skulle det i särskilt fall finnas be­ hov av att underkasta viss eller vissa av de minderåriga vid ett arbetsställe läkarbesiktning utöver den årliga, kunde arbetsrådet jämlikt 59 § 2 mom. i förslaget föreskriva därom. I detta moment omnämnda villkor kunde nämligen bland annat innefatta åläggande för arbetsgivare att låta de min­ deråriga undergå läkarbesiktning oftare än en gång om året.

Kommittén lämnar vissa uppgifter, av vilka framgår att det i ganska be­ tydande omfattning förekomme att föreskrifterna om läkarbesiktning icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 203

iakttoges. Beträffande spörsmålet om åtgärder för framtvin­ gande av en bättre efterlevnad av bestämmelserna anför kommittén följande. Skall syftet med ifrågavarande bestämmelser om läkarbesiktning bliva det avsedda, är det givet, att såväl arbetsgivare som besiktningsläkare måste tillse, att besiktning blir verkställd i den ordning lagen föreskriver, d. v. s. en gång varje kalenderår. Gällande bestämmelser äro icke avfattade så, att någon direkt uttalad skyldighet härutinnan föreligger vare sig för arbets­ givaren eller besiktningsläkaren. Ha de minderåriga icke läkarbesiktigats i laga ordning, kan arbetsgivaren i varje fall icke göras ansvarig härför. Detta förhållande har också från yrkesinspektörshåll påtalats såsom otill­ fredsställande. Vid införande i lagen av en så allmän föreskrift om läkar­ besiktning som den av kommittén föreslagna har emellertid ifrågasatts, huruvida icke uraktlåtenhet att iakttaga densamma borde föranleda på­ följd. Att lägga ansvaret helt på arbetsgivaren torde dock icke vara rimligt, alldenstund han ej gärna kan göras ansvarig i de fall, då besiktningsläka­ ren icke har tillfälle företaga besiktning å de minderåriga. Emellertid bör arbetsgivaren i första hand vara skyldig tillse, att de minderåriga bliva läkarbesiktigade. Därför föreslås dels i 37 § liksom nu skyldighet för ar­ betsgivare att tillse, att minderåriga arbetstagare infinna sig vid besiktningsförrättning, dels ock i 59 § 3 mom. en ny bestämmelse om befogenhet för distriktschef att meddela förbud mot minderårigs användande till ar­ bete, intill dess han undergått besiktning. Såväl förseelse mot nämnda be­ stämmelse i 37 § som brytande av angivna förbud föreslås straffbelagda.

Rörande den ifrågasatta överflyttningen till medicinal­ styrelsen av uppdraget att förordna besiktningslä­ kare har kommittén inhämtat länsstyrelsernas yttrande. Sju länsstyrel­ ser förklarade sig icke ha något att erinra mot den föreslagna ändringen, femton länsstyrelser avstyrkte förslaget och tre länsstyrelser ansågo sig icke kunna göra något bestämt uttalande i frågan. Sitt eget ställningsta­ gande motiverar kommittén på följande sätt.

Enligt kommitténs mening tala flera skäl för en överflyttning till medi­ cinalstyrelsen av uppdraget alt utse besiktningsläkare. Först och främst är medicinalstyrelsen den myndighet, som har det allmänna överinseendet över läkarna och som vid tillsättande av läkartjänster närmast har att pröva och avgiva utlåtande om vederbörandes lämplighet och skicklighet för en viss tjänst. Då fråga är om förordnande av läkare på viss tjänst eller för visst uppdrag, tillkommer det likaledes i allmänhet medicinalstyrelsen att meddela sådant förordnande. Genom överflyttning av ifrågavarande uppdrag till medicinalstyrelsen torde ernås en större enhetlighet i förord­ nandena. På grund härav föreslår kommittén, att uppdraget att förordna besiktningsläkare för minderåriga överflyttas från länsstyrelsen till medi­ cinalstyrelsen. En bestämmelse härom har upptagits i lagförslagets 38 §. Den orts- och personkännedom, som länsstyrelsen innehar, synes dock böra i görligaste män utnyttjas. Kommittén anser därför, att vid förordnande av besiktningsläkare medicinalstyrelsen bör samråda med vederbörande läns­ styrelse.

204 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Beträffande spörsmålet från vilka kategorier av lä­ kare besiktningsläkare böra utses anför kommittén bl. a. att det av flera skäl syntes vara till fördel om besiktningarna kunde kon­ centreras till ett begränsat antal läkare. Till besiktningsläkare borde en­ ligt kommitténs mening i första hand förordnas förste provinsialläkarna. Vidare borde de av kommittén föreslagna yrkesläkarna kunna utses till besiktningsläkare. På grund av den utvidgning av läkarkontrollen, som en­ ligt förslaget skulle äga rum, vore det icke uteslutet att även andra tjänste­ läkare behövde anlitas. Därvid syntes närmast provinsial- och stadsläkare samt vissa med dem likställda läkare böra ifrågakomma.

Den av kommittén föreslagna lagtexten innehåller icke någon föreskrift om längden av förordnande såsom besiktningsläkare, men kommittén uttalar, att förordnande lämpligen borde avse en tid av tre år. Då till följd av den vidgade besiktningsplikten behovet av besikt­ ningsläkare icke omedelbart kunde överblickas, borde dock under den första tiden efter lagens ikraftträdande förordnande kunna meddelas även för kortare tid än tre år.

I fråga om platsen för läkar besiktning framhåller kom­ mittén att vid ett stort antal arbetsställen, särskilt mindre sådana, icke funnes någon lämplig lokal för besiktning. Syftet med den nuvarande före­ skriften att besiktningen skulle äga rum vid arbetsstället vore närmast att bereda läkaren tillfälle att, då så vore påkallat, taga del av de förhållanden under vilka de minderåriga sysselsattes. Möjlighet därtill funnes självfallet även om besiktningen icke förrättades å själva arbetsstället men väl i dess närhet. Med hänsyn till den betydelse läkarbesiktningen borde tillmätas för bedömande av de minderårigas användande i arbete ansåge emellertid kommittén, att besiktningen i första hand borde äga rum å arbetsstället. Om vid arbetsstället icke funnes lämplig lokal, borde dock besiktningsläkaren äga rätt att efter samråd med arbetsgivaren förlägga besiktningen till annan plats. Liksom hittills borde det åligga arbetsgivaren att anskaffa lokal. Besiktningsläkaren borde å sin sida vara skyldig att åtminstone då han första gången besiktigade de vid ett arbetsställe sysselsatta minder­ åriga såvitt möjligt företaga besiktningen vid arbetsstället. Även då besikt­ ningen icke ägde rum vid arbetsstället, borde det åligga besiktningsläkaren att taga del av de minderårigas arbetsförhållanden, när särskilda skäl förelåge därtill, t. ex. då beträffande minderårigs hälsotillstånd konstaterades missförhållande, som finge anses sammanhänga med arbetet.

Internationella överenskommelser. Vid internationella arbetsorganisationens konferens i Montreal hösten 1946 — alltså efter det kommittén framlagt sitt förslag — antogos två kon­ ventioner och en rekommendation angående läkarundersökning av minder­

Kungl. Maj.ts proposition nr 29S 205

åriga arbetstagare. Konventionen angående läkarundersökning av barn och minderåriga för utrönande av deras lämplighet för industriellt arbete äger tillämpning å alla industriföretag, såväl offentliga som enskilda. Till indu­ striföretag hänföras även byggnads- och anläggningsverksamhet samt trans­ portverksamhet. Den andra konventionen, angående läkarundersökning av barn och minderåriga för utrönande av deras lämplighet för icke-industriellt arbete, omfattar i princip allt annat arbete än industriellt arbete, jordbruksarbete och arbete ombord på fartyg. Enligt denna konvention må emellertid den nationella lagstiftningen undantaga familjeföretag, i vilka endast föräldrarna och deras barn eller myndlingar äro sysselsatta, dock allenast för såvitt arbetet befunnits icke medföra fara för de minderårigas hälsa. I båda konventionerna stadgas, att minderåriga under 18 år icke få taga anställning med mindre de vid ingående läkarundersökning befunnits lämpliga för det arbete, varmed de skola sysselsättas. Undersökningen skall verkställas av legitimerad, av vederbörande myndighet godkänd läkare. Handling varigenom lämplighet för arbetsanställning vitsordas må utfärdas för visst angivet arbete eller för viss grupp av arbeten, vilka anses innesluta jämförliga hälsorisker. Vidare föreskrives, att minderårigas lämplighet för det arbete, varmed de sysselsättas, skall underkastas fortlöpande läkar­ kontroll tills de fyllt 18 år. Läkarundersökning skall ske minst en gång om året. Beträffande ur hälsosynpunkt särskilt riskfyllt arbete skall läkar­ undersökning för utrönande av lämplighet för arbetsanställning samt perio­ diskt upprepande av sådan undersökning krävas åtminstone till dess veder­ börande uppnått 21 års ålder. Enligt konventionerna medgives ej något un­ dantag från föreskrifterna om läkarundersökning. Vidare stadgas att så­ dan undersökning icke må medföra kostnad för den minderårige eller för­ äldrarna. 1 den vid nämnda konferens antagna rekommendationen angå­ ende läkarundersökning av barn och minderåriga för utrönande av deras lämplighet för arbetsanställning förordas, att regeringarna måtte efter­ sträva att vidga tillämpningen av bestämmelserna om läkarundersökning till att omfatta även rena familjeföretag. Därjämte behandlas bl. a. vissa detalj spörsmål angående de i konventionerna föreskrivna läkarundersök­ ningarna. Rörande de närmare detaljerna i konventionerna och rekommendationen samt innehållet i de över desamma avgivna yttrandena torde få hänvisas till propositionen nr 240/1947. I samband med avlåtandet av nyssnämnda proposition, varigenom riks­ dagens yttrande inhämtades över bl. a. ifrågavarande konventioner och rekommendation, anförde föredraganden, statsrådet Mossberg, att ganska avsevärda jämkningar i den svenska lagstiftningen uppenbarligen erfordra­ des för att skapa förutsättningar för ratificering från svensk sida av kon­ ventionerna. Huruvida och i vad mån sådana jämkningar lämpligen läte sig genomföras, borde övervägas vid de fortsatta förberedelserna till reviderad

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

arbetarskyddslagstiftning, och slutligt ställningstagande till ratifikationsfrågan torde sålunda böra anstå till dess förslag om sådan reviderad lag­ stiftning förelädes riksdagen. Givetvis borde därvid jämväl beaktas den i anslutning till konventionerna antagna rekommendationen. Riksdagen an­ slöt sig till den av föredragande statsrådet uttalade uppfattningen (skr. nr 311/1947).

Yttrandena över kommitténs förslag. Kommitténs förslag i fråga om utfärdande av arbetsbok genom skolans försorg har tillstyrkts av skolöverstyrelsen och även i övrigt lämnats utan erinran. Jämväl vad kommittén föreslagit i fråga om läkarkontroll över minderåriga har i det stora flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I vissa detaljfrågor ha emellertid avvikande meningar utta­ lats, särskilt rörande årlig läkarbesmitning inom skogsbruket och angående vilken myndighet som skall förordna besiktningsläkare. I anledning av kommitténs förslag att minderårigs arbetsbok alltid skall innehålla läkarintyg framhåller skogsägareför­ bundet att det med hänsyn till de oregelbundna arbetstider, som minder­ åriga arbetstagare vanligen hölle inom skogsbruket, och de blott periodiska besök, som arbetsgivarnas förmän gjorde på arbetsplatserna, mötte betvdande svårigheter för arbetsgivarna att kontrollera att de minderårigas arbetsböcker verkligen bleve regelbundet insamlade och att vederbörliga an­ teckningar skedde i desamma. I ett par yttranden ifrågasättas vissa undantag från föreskrifterna om arbetsbok och därmed även från bestämmelserna om läkarintyg. Sålunda anser lantbruksförbundet, att arbetsbok icke borde fordras för tillfälligt arbete av minderårig i binäring till jordbruk. Yrkeskvinnors samarbetsförbund uttalar, att föreskrifterna om arbetsbok och läkarintyg icke borde gälla för lättare arbete under ferietid. Göteborgs folkskolestyrelse ifråga­ sätter nödvändigheten av att fordra arbetsbok för feriearbete. Ett enkelt intyg från skolläkaren syntes kunna ersätta det mera fullständiga läkar­ intyg, som arbetsbok skulle innehålla.

Frågan av vem läkarintyget skall utfärdas behandlas i några yttranden. Läkarförbundet understryker betydelsen av att läkar­ intyg i arbetsbok så långt ske kan ombesörjes av skolläkaren, enär man därigenom kunde tillgodogöra sig den fortlöpande kännedom om den min­ derårige, som denne i regel besutte. Statens institut för folkhälsan anför, att resultaten av de läkarundersökningar, som den minderårige undergått under skoltiden, samt skolläkarens uppgifter över huvud taget torde ha så stor betydelse, att läkarintyget i arbetsboken under alla förhållanden borde utfärdas av skolläkaren. För de fall då sådant intyg icke utan omgång kunde erhållas torde böra föreskrivas, att arbetsboken snarast skulle kom­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 207

pletteras i detta avseende. Medicinalstyrelsen avstyrker kommitténs förslag att endast skolläkare eller annan tjänsteläkare skall äga utfärda intyg i arbetsbok. Styrelsen anför härom följande. Då det kan förutses att under ännu någon tid framåt åtskilliga skolor komma att sakna skolläkare, synes det tveksamt huruvida minderårig, som ej genom dylik läkare kan erhålla här avsett läkarintyg, i stället skall vara skyldig att vända sig till läkare anställd i statens eller kommuns tjänst. Enligt medicinalstyrelsens mening finnas icke tillräckliga skäl för en dylik bestämmelse, som i åtskilliga fall skulle omöjliggöra undersökning av anställningssökande minderårig t. ex. genom av företaget anställd läkare och dessutom ej sällan vålla den minderårige eljest onödiga merkostnader för resor in. in. Även kommer skollegium, handelskammaren i Göteborg och en yrkesinspektör förorda, att läkarintyg i arbetsbok skall få utfärdas av vilken legitimerad läkare som helst. Kommerskollegium framhåller i detta sam­ manhang att kommittén icke anfört någon motivering för sitt förslag på denna punkt. Vad angår tillämpningsområdet för bestämmelserna o in årlig läkarbesiktning ha i några yttranden betänkligheter anförts mot att föreskriva dylik besiktning beträffande minderårig, som användes till skogsavverknings-, kolnings- eller flottningsarbete. Sålunda anser riksförsäkringsanstalten, att sådant arbete liksom för närvarande borde undantagas från bestämmelserna om periodisk läkarbesiktning. Till stöd för detta yrkande framhåller anstalten i första hand att det med hän­ syn till skogsarbetsställenas stora antal och spridda belägenhet samt de ofta svåra framkomstmöjligheterna icke gärna kunde ifrågakomma att läkarna skulle färdas omkring i skogen för besiktning av minderåriga. Därtill komme att skogs- och även flottningsarbetarna ofta medtoge sina söner eller andra anförvanter till arbetet utan att arbetsgivaren erhölle kännedom därom förrän efter lång tid. Skogs- och flottledsinspektören uttalar under åberopande av samma synpunkter som riksförsäkringsanstalten att kom­ mitténs förslag skulle medföra avsevärda olägenheter. Skogsägareförbundet framhåller att det med hänsyn till skogsarbetets speciella art och de obundna och okontrollerade former, varunder det ägde rum, skulle möta mycket stora svårigheter för arbetsgivarna att övervaka att lagens föreskrif­ ter efterlevdes. Då de minderårigas arbetstider vore intermittenta, vore det därjämte ofta vanskligt att avgöra, när den arbetstid av en månad förflu­ tit, som enligt förslaget medförde besiktningsskyldighet. Även föreningen skogsarbeten anser att det skulle vara förenat med mycket stora svårig­ heter att tillämpa de föreslagna bestämmelserna på arbetsplatserna ute i skogarna. Skulle önskemålet om årlig besiktning anses böra upprätthållas, torde syftet därmed bäst uppnås, om vårdnadshavaren ålades tillse att årlig läkarbesiktning av den minderårige verkställdes. För att sådana min­ deråriga icke skulle sättas i en oförmånligare ställning än andra borde

208 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

därvid ordnas så, att kostnaden för besiktningen icke drabbade den min­ derårige eller vårdnadshavaren. Å andra sidan förklarar skogsstyrelsen att den med hänsyn till vad kommittén uttalat angående möjligheten att erhålla eftergift från årlig läkarbesiktning icke funnit skäl framställa nå­ gon erinran mot förslaget i vad det avser sådan besiktning. Vidare må näm­ nas, att skogs- och flottningsarbetareförbundet livligt tillstyrker kommit­ téns förslag att utsträcka bestämmelserna om årlig läkarbesiktning att gälla även beträffande skogsavverknings-, kolnings- och flottningsarbete. Arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter ifrågasätter nödvän­ digheten av obligatorisk årlig läkarundersökning inom hotell- och restau­ rangfacket. Det syntes räcka med undersökning före anställnings början. I övrigt torde de bestämmelser om läkarvård m. m. som funnes i gällande kollektivavtal få anses fullt betryggande även för de minderåriga.

En fullständig omläggning av syste in et för periodisk läkarbesiktning ifrågasättes av Stockholms handelskammare, som anser det böra övervägas att ersätta den med anställningsförhållandet sam­ manhängande undersökningsplikten med en självständig undersöknings­ plikt för varje minderårig. Då läkarundersökningen vore motiverad ur all­ män folkhälsosynpunkt och icke betingad av den större eller mindre farlighetsgraden i en viss arbetsgivares verksamhet, borde kostnaderna där­ för bäras icke av arbetsgivaren utan av staten.

Frågan vilken myndighet som skall förordna b esiktningsläkare är föremål för starkt delade meningar. Kommitténs förslag att överflytta uppgiften till medicinalstyrelsen tillstyrkes uttryck­ ligen av länsstyrelsen i Västmanlands län och av läkarförbundet. Överståthållarämbetet säger sig icke vilja motsätta sig kommitténs förslag, men ifrågasätter samtidigt huruvida några egentliga fördelar stode att vinna därmed. Medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, alla yrkesinspektörerna utom en samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anse däremot att länsstyrelserna borde bibehållas vid uppdraget att förordna besiktningsläkare. Till närmare utveckling av sin ståndpunkt anför medicinalstyrelsen till en början att det förhållandet att endast tjänsteläkare skulle få utses till besiktningsläkare i allmänhet torde utgöra nödig garanti för att lämp­ lig läkare bleve utsedd. Ett av de av kommittén anförda skälen för att för­ ordnande borde utfärdas av medicinalstyrelsen miste därigenom en del av sin tyngd. Styrelsen yttrar härefter följande. Med hänsyn till det stora antal besiktningsställen, som på grund av lag­ förslagets vidgade tillämpningsområde kunna väntas tillkomma, kan skyl­ digheten att förordna besiktningsläkare, därest denna skyldighet skall avse hela riket, förutses bli mycket betungande, dels genom antalet förordnan­ den, dels ock genom nödvändigheten att i stor utsträckning samråda med

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 209

länsstyrelserna och med lokala organ. Medicinalstyrelsen förutsätter att, därest ifrågavarande skyldighet skall kvarbliva hos länsstyrelserna, dessa i de säkerligen få fall, där tvekan om viss läkares lämplighet för uppdra­ get kan föreligga, samråda med medicinalstyrelsen. Med beaktande av vad sålunda anförts anser styrelsen övervägande skäl tala för bibehållandet av nuvarande ordning på detta område. Det kan ej undvikas att med hänsyn till länens olikheter i fråga om storlek och kommunikationer, antalet ar­ betsställen in. in. förhållandena måste bliva olikartade; dock kan och bör enligt medicinalstyrelsens mening viss enhetlighet ändock eftersträvas ge­ nom anvisningar från arbetsrådet, i all synnerhet sedan några års erfaren­ het vunnits av tillämpningen av de nya bestämmelserna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att kännedomen om lo­ kala förhållanden och behov torde vara av den betydelsen, att en naturli­ gare ordning än den av kommittén föreslagna syntes vara att länsstyrelsen meddelade förordnandena efter att från medicinalstyrelsen ha inhämtat att hinder för viss läkares anlitande som besiktningsläkare icke förelåge. Statens institut för folkhälsan anser det böra ankomma på arbetsrådet att förordna besiktningsläkare. Som skäl härför åberopas att arbetsrådet torde komma att få större möjlighet att känna till lämpliga läkare, enär man torde kunna förutsätta att i framtiden samtliga läkare, som ägnade sig åt yrkeshygieniskt arbete, åtminstone under någon tid komme att tjänst­ göra där i utbildningssyfte. Kommitténs förslag att till besiktningsläkare skall kunna utses endast tjänsteläkare, som icke har anställning hos arbets­ givaren, har mött kritik i några yttranden. Sålunda uttalar läkarför­ bundet att den nya föreskriften att besiktningsläkare skall vara tjänste­ läkare icke syntes vara motiverad. Någon ökad grad av objektivitet torde knappast kunna uppnås genom att endast utnyttja tjänsteläkarna. Förbun­ det föresloge därför att bestämmelsen måtte utgå såsom obehövlig och di­ rekt olämplig. Stadgandet att besiktningsläkare icke finge vara anställd hos arbetsgivaren funnes visserligen i nu gällande lag, men efter bestämmelsens tillkomst hade det blivit allt vanligare att större företag anställde läkare såväl för vård av olycksfall och sjukdom bland de anställda som för före­ byggande medicinsk kontroll av arbetare och arbetsförhållanden. Nämnda läkare besutle ofta hög kompetens, varav även torde följa att de hade större möjligheter än mindre kvalificerade läkare att få rent medicinska synpunk­ ter genomförda. En sådan läkare ägde stora förutsättningar att bedöma de anställdas hälsotillstånd i beaktande av arbetsförhållandena; ofta vore han den ende som överhuvud utan särskild lidsutdräkt kunde i ett aktuellt fall mobilisera tillräcklig kunskap därom. Man kunde fråga sig om risk förefunnes att eu hos arbetsgivaren anställd läkare av omtanke om sin ekono­ miska ställning skulle mer eller mindre medvetet göra avkall på ett sak­ ligt motiverat förslag eller förbud rörande vissa minderårigas användande till arbete, som kunde medföra fara. 14— Bihang till riksdagens protokoll 19MS. / sand. Nr 298.

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 29S.

Statens institut för folkhälsan anför följande. I de fall där en industri har läkare anställd för det hygieniska arbetet och i dennes arbetsuppgifter även ingår undersökning av minderåriga i samma eller större omfattning, än vad föreskrives åligga besiktningsläkaren, synes hälsovårdsarbetet, vad beträffar de minderåriga, med fördel kunna påläggas denne läkare. En förutsättning härför torde emellertid vara, att denne industriläkare på något sätt har erhållit offentlig sanktion i sin tjänsteutövning. Hälsovårdsnämnden i Karlskoga påpekar att kommittén helt bortsett från den nya kåren av yrkeshygieniker, nämligen specialutbildade industri­ läkare. Dessa yrkeshygieniker, som inom en snar framtid komme att in­ taga de nuvarande bruks- och industriläkarnas plats, i den mån så ej redan skett, komme bättre än någon annan tjänsteläkargrupp att kunna bedöma de hygieniska förhållandena på sina skilda arbetsplatser och komme sanno­ likt även att med sin ställning ha bättre och smidigare möjligheter att åvägabringa rättelse. Räddhågan för att överlåta den hygieniska tillsynen åt en av arbetsgivaren anställd läkare och låta denne därvid arbeta under tjänstemannaansvar vore uppenbart överdriven.

Beträffande frågan inom vilka kategorier av tjänste­ läkare besiktningsläkare böra utses anför medicinalsty­ relsen följande. Med hänsyn till det stora antalet besiktningsställen anser styrelsen sanno­ likt att förste provinsialläkarna — åtminstone i det stora flertalet län — icke komma att medhinna besiktningsarbetet i mer än viss del av länet. I somliga län komma de föreslagna yrkesläkarna att kunna åtaga sig upp­ draget i viss omfattning. I icke ringa utsträckning torde det dock bliva nöd­ vändigt att förordna även provinsial-, extra provinsial-, stads-, köpings- och municipalläkare för detta uppdrag. Såsom en lämplig norm vid fördelning av besiktningsuppdragen vill styrelsen föreslå, att för mindre arbetsställen — med förslagsvis upp till i allmänhet omkring 8 arbetare —- som besikt­ ningsläkare förordnas vederbörande tjänsteläkare (provinsial-, extra pro­ vinsial-, stads-, köpings- eller municipalläkare), under det att för större arbetsställen förordnas förste provinsialläkaren och yrkesläkaren med lämplig, efter förhållandena avvägd fördelning dem emellan.

Departementschefen. Arbetarskyddskommitténs förslag innebär en betydande utvidgning av den enligt gällande lag föreskrivna läkarkontrollen över minderåriga ar­ betstagare. Om önskvärdheten av en dylik utvidgning synas med något enstaka undantag icke råda delade meningar. Förslaget står i denna del i samklang med de synpunkter, som kommit till uttryck i de i det före­ gående omnämnda, av internationella arbetsorganisationens konferens an­ tagna konventionerna i ämnet. För egen del kan jag i stort sett ansluta

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 211

mig till vad kommittén föreslagit angående den omfattning, i vilken min­ deråriga arbetstagare skola underkastas läkarkontroll. Jag är sålunda ense med kommittén därom, att bestämmelserna om läkarundersökning av min­ derårig före hans anställande i arbete böra utvidgas att i princip omfatta alla minderåriga, oavsett arten av den anställning varom fråga är. Lika­ ledes finner jag kommitténs förslag att minderårig arbetstagare skall i större utsträckning än för närvarande undergå periodisk läkarbesiktning vara i allt väsentligt välgrundat. Såsom kommittén framhållit är det ett allmänt önskemål att alla minderåriga ställas under fortlöpande läkartillsyn. För minderåriga, vilka redan inträtt i förvärvslivet, är detta av sär­ skild betydelse. I enlighet med vad kommittén anfört bör läkarkontrollen icke enbart taga sikte på de vådor för hälsan som kunna vara förbundna med själva arbetet. Råd och anvisningar rörande allmänna hygieniska för­ hållanden och livsföringen i övrigt äro av betydelse för att vidmakthålla den minderåriges hälsa och trygga honom mot att arbetet medför risk för hämmad kroppsutveckling och därmed kanske nedsatt framtida arbetsför­ måga. Kommittéförslaget bygger liksom gällande lag på att den löpande läkar­ kontrollen av minderåriga skall verkställas genom besiktningar på arbets­ ställena. I ett yttrande har ifrågasatts, att man i stället borde införa en individuell undersökningsplikt för de minderåriga. En sådan omläggning är jag icke beredd att förorda, då det nuvarande systemet innebär åtskil­ liga fördelar, bl. a. såtillvida att läkaren får tillfälle att beakta de förhål­ landen, under vilka den minderårige utför sitt arbete. Beträffande de föreslagna reglerna om årlig läkarbesiktning ha i flera yttranden påpekats de praktiska svårigheter, som i fråga om skogsavverk­ nings-, kolnings- och flottningsarbete föreligga att anordna en sådan be­ siktning. Kommittén, som i anledning av yttranden över kommitténs pre­ liminära förslag haft anledning att beakta dessa svårigheter, har funnit dessa icke böra lägga hinder i vägen för att göra bestämmelserna tillämp­ liga även i fråga om arbete som nu nämnts. Kommittén har därvid förut­ satt att dispens från föreskrifterna skulle kunna beviljas i relativt stor omfattning. Den vidsträckta dispensgivning kommittén sålunda ifrågasatt synes kunna medföra, att bestämmelserna i stor utsträckning skulle komma att sakna praktisk betydelse. Svårigheterna att anordna årligen återkommande läkarbesiktning av minderåriga på de tillfälliga arbetsplatserna i skogarna och vid flottlederna torde nämligen leda till att dispens regelmässigt måste beviljas. Härtill kommer att under avverkningsperioden skogsarbetarna i stor utsträckning ha sysselsättning hos flera arbetsgivare efter varandra. Vid det egentliga flottningsarbetet förekommer det mera sällan att min­ deråriga sysselsättas under längre tid. För sådana kortvariga anställningar äro föreskrifterna om läkarbesiktning å arbetsstället ej lämpade.

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

På grund av det anförda synas andra vägar böra sökas för att ordna en fortlöpande läkarkontroll av minderåriga som användas till skogs- och flottningsarbete. Bestämmelsen om årlig läkarbesiktning vid arbetsstället bör ej göras tillämplig å sådant arbete. Kolningsarbete torde därvid ej be­ höva nämnas särskilt, då beträffande sådant kolningsarbete som ej är att hänföra till skogsarbete skäl för det ifrågasatta undantaget icke torde före­ ligga. Däremot synes den begränsning böra göras, att arbete vid flottleds skiljeställe skall vara inbegripet under föreskriften om årlig läkarbesikt­ ning vid arbetsstället. För att i övrigt möjliggöra en fortlöpande läkar­ kontroll av minderåriga skogs- och floltningsarbetare bör föreskriften att det i den minderåriges arbetsbok senast införda läkarintyget icke får vara äldre än ett år gälla även i fråga om skogs- och flottningsarbete. En sådan bestämmelse medför, att den minderårige själv eller hans målsman har att sörja för att den minderårige en gång om året underkastas läkarbe­ siktning. Svårigheter att förnya läkarintyget varje år torde ej föreligga, då det torde vara regel att den minderårige en eller flera gånger om året be­ söker ort, där tjänsteläkare har sin mottagning. Till undvikande av att arbetstagare som här avses komma i en oförmånligare ställning än andra minderåriga arbetstagare bör sådan läkarbesiktning, som nu förordats, vara kostnadsfri för den minderårige och kostnaden för läkarintygets anskaf­ fande bestridas av statsmedel. Frågan om beviljande av medel härför torde få anmälas i annat sammanhang. Arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter har ansett att hotelloch restaurangfacket borde undantagas från föreskrifterna om årlig läkar­ besiktning av minderåriga. Anledning att medgiva ett sådant undantag synes mig icke föreligga. Kommittéförslaget innehåller vissa undantag från huvudreglerna angå­ ende läkarkontrollen över minderåriga, dock icke såvitt angår det före­ slagna stadgandet att arbetsboken skall innehålla läkarintyg. I likhet med kommittén anser jag att detta stadgande bör vara ovillkorligt. Jag biträder även kommitténs uppfattning att dispens däremot undantagsvis bör kunna beviljas från den föreskrivna periodiska läkarbesiktningen. I fråga om förutsättningarna för sådan dispens är jag ense med kommittén. Dispens­ regeln medför som en nödvändig konsekvens att dispens skall kunna erhål­ las även från bestämmelsen att läkarintyget i arbetsboken vid anställnin­ gens början icke får vara äldre än ett år. I enlighet med vad kommittén föreslagit synes vidare sistnämnda krav icke böra uppställas i fråga om anställning, som avser kortare tid än en månad, eller då fråga är om feriearbete. Jag övergår härefter till vissa organisatoriska spörsmål. Kommitténs förslag att arbetsbok i regel skall tillhandahållas genom skolans försorg har i remissyttrandena lämnats utan erinran och jag kan för min del an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 208. 213

sluta mig till detsamma. Skyldighet härutinnan synes dock icke, såsom kommittén förutsatt, böra åvila jämväl privatskolor. BI. a. med hänsyn härtill bör pastor vara subsidiärt skyldig att liksom f. n. utfärda arbetsbok. Vad härefter angår införandet i arbetsboken av läkarintyg anser jag i likhet med kommittén och remissinstanserna att det i första hand bör an­ komma på skolläkare att svara härför. Av skäl som medicinalstyrelsen an­ fört kan jag däremot icke biträda kommitténs förslag att annan läkare än tjänsteläkare icke skulle vara behörig att utfärda sådant intyg. Beträf­ fande de periodiska läkarbesiktningarna vill jag med hänsyn till vad i ytt­ randena anförts förorda att det alltjämt skall tillkomma länsstyrelserna att förordna besiktningsläkare samt att därtill skall kunna förordnas även annan läkare än tjänsteläkare. Det måste enligt min uppfattning anses som en fördel att kunna till besiktningsläkare utse icke-tjänsteläkare, som har särskild yrkeshygienisk utbildning och erfarenhet. I undantagsfall synes hinder ej heller böra föreligga att förordna en hos arbetsgivaren an­ ställd speciell industriläkare att vara besiktningsläkare, då han i denna sin egenskap blir underkastad ämbetsansvar. Såsom allmän regel bör dock gälla att till besiktningsläkare utses tjänsteläkare. Vad angår den författningsmässiga regleringen av läkarkontrollen över minderåriga böra enligt min mening endast huvudgrunderna upptagas i lag och övriga för ändamålet erforderliga föreskrifter, exempelvis om ut­ färdande av arbetsbok med tillhörande läkarintyg, om skyldighet för arbets­ givare, som använder minderårig arbetskraft, att göra anmälan därom samt om läkarbesiktningarnas anordnande, utfärdas i administrativ ord­ ning. De bestämmelser som ansetts böra inflyta i lagen återfinnas i 27—30 §§ i departementsförslaget.

Kvinnas ledighet vid barnsbörd.

Gällande bestämmelser. I arbetarskyddslagens 17 § stadgas, att kvinna, som fött barn, icke må användas till industriellt eller därmed likställt arbete under de sex första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet kan börja arbetet tidigare. Om kvinna, som användes till dylikt arbete, företer intyg av läkare eller barnmorska av inne­ håll, antingen att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom två veckor eller ock att bon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor och med hänsyn därtill har behov av ledighet från arbetet, må sådan ledighet ej förvägras henne. I 18 § föreskrives, att kvinna, som ammar sitt barn, icke får förvägras erforderlig ledighet härför. Bestämmelser om kvinnas rätt till ledighet vid havandeskap finnas vidare i lagen den 21 december 1945 (nr 844) om förbud mot arbetstagares av­

214 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

skedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. Enligt 2 § nämnda lag får kvinnlig arbetstagare, som sedan minst ett år haft stadig­ varande anställning hos arbetsgivaren, icke skiljas från anställningen på den grund av hon blivit havande eller fött barn. Ej heller må arbetsgivaren, där han har vetskap om havandeskapet eller barnsbörden, skilja arbets­ tagaren från anställningen på den grund att hon i samband med havande­ skapet eller barnsbörden avhåller sig från arbetet under skälig tid, högst sex månader, såframt ej arbetstagaren underlåter att på förfrågan från arbetsgivaren utan dröjsmål underrätta denne om att hon önskar återin­ träda i arbetet efter bortovaron. Om arbetsgivare i strid mot dessa bestäm­ melser skiljer arbetstagare från anställningen, blir enligt 4 § andra stycket åtgärden ogiltig och arbetsgivaren skadeståndsskyldig. Efter tillkomsten av förevarande lag torde arbetarskyddslagens föreskrift om havande kvinnas rätt till ledighet ha betydelse väsentligen för sådana fall där på grund av karenstidsregeln 1945 års lag icke är tillämplig.

Internationella överenskommelser. Vid internationella arbetskonferensen i Washington år 1919 antogs ett förslag till konvention angående kvinnors användande till arbete före och efter barnsbörd. Denna konvention har ännu icke ratificerats av Sverige. Konventionen — som i svensk översättning återfinnes i prop. nr 361/1921 s. 22 ff. — innehåller i huvudsak följande. Konventionen äger tillämpning å alla industriella och kommersiella före­ tag med undantag av sådana företag, vari endast medlemmar av samma familj sysselsättas. Till industriella företag hänföras även hantverksföretag samt byggnads- och transportföretag. Enligt konventionen skall kvinna, som är anställd i företag varå densamma äger tillämpning, icke äga rätt att arbeta under en tidrymd av sex veckor efter sin nedkomst, vara berät­ tigad att lämna arbetet efter företeende av läkarintyg att hennes nedkomst antagligen kommer att äga rum inom sex veckor samt under hela den tid hon av nämnda skäl är frånvarande från arbetet åtnjuta tillräckligt under­ stöd för sitt och barnets uppehälle under hygieniskt tillfredsställande för­ hållanden. Understödet skall utgå av allmänna medel eller ock anskaffas genom ett försäkringssystem. Kvinnan skall därjämte vara berättigad till fri vård av läkare eller barnmorska. Vidare skall kvinna, som ammar sitt barn, äga rätt att för detta ändamål erhålla en halvtimmes rast två gånger dagligen under arbetstiden. I konventionen föreskrives slutligen att det skall vara förbjudet för ar­ betsgivare att, förrän kvinnans frånvaro i anledning av havandeskap eller barnsbörd överskridit en av vederbörande myndighet i varje land fastställd maximitid, uppsäga henne vare sig under sådan frånvaro eller å sådan tid­ punkt att uppsägningstiden utlöper under nämnda frånvaro. I detta sammanhang må även nämnas att i en vid internationella arbets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 215

konferensen i Geneve år 1921 antagen rekommendation kemställes, att varje land måtte vidtaga åtgärder för att bereda kvinnliga lönearbetare i jordbruksföretag skydd före och efter barnsbörd, likartat med det som genom nyssnämnda konvention tillerkänts kvinnor, sysselsatta inom in­ dustri och handel (se prop. nr 198/1923 s. 16).

Kommitténs förslag. Kommittén föreslår, att den nuvarande begränsningen av tillämpnings­ området för stadgandena om ledighet vid barnsbörd till industriellt och därmed likställt arbete slopas och att dessa bestämmelser sålunda i princip skola gälla för alla kvinnor, som sysselsättas i arbete, varå arbetarskydds­ lagen äger tillämpning. Några undantag av mindre räckvidd föreslås emel­ lertid. Bestämmelserna skola sålunda icke gälla beträffande familjemedlem till arbetsgivaren, delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hemindustriell arbetstagare. Å elever vid läroanstalter skola de äga tillämpning endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet. I fråga om längden av ledigheten före barnsbörd föreslås den ändringen, att varje kvinna utan behovsprövning i det särskilda fallet skall ha rätt att erhålla ledighet under sex veckor före den beräknade nedkomsten (41 § första stycket). Liksom hittills skall förbudet att använda kvinna till arbete efter barnsbörd om­ fatta de första sex veckorna efter nedkomsten, såframt hon icke med läkar­ intyg styrker att hon utan men för sig eller barnet kan börja arbetet tidi­ gare (41 § andra stycket). Bestämmelsen om rätt till ledighet för amning har oförändrad upptagits i förslaget (41 § tredje stycket).

Angående tillämpningsområdet för stadgandena om le­ dighet vid barnsbörd anför kommittén att det ur arbetarskyddssynpunkt vore av vikt att såvitt möjligt tillförsäkra alla förvärvsarbetande kvinnor erforderlig ledighet vid barnsbörd oavsett verksamhetens art. Sär­ skilt hade det framhållits att butiksbiträden samt serverings- och kökspersonal vid restauranger och kaféer måste anses vara i lika stort behov av den i lagen föreskrivna ledigheten som arbetstagare inom industrien. Ett annat område, där förevarande bestämmelser även borde vara tillämpliga, vore jordbruket, något som understrukits i den förut omnämnda rekom­ mendationen angående skydd för kvinnliga jordbruksarbetare före och efter barnsbörd. Det kunde vidare framhållas att 1945 års lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap in. in. ägde tillämpning ä varje verksamhet, där arbetstagare funnes an­ ställd. Vad anginge rätten till ledighet före barnsbörd torde några vägande erinringar knappast kunna göras mot att sådan rätt tillförsäkrades alla kvinnor, för vilka arbetarskyddslagen gällde. Mot en utsträckt tillämpning av förbudet att arbeta den närmaste tiden efter barnsbörd kunde främst åberopas att frågan om ersättning under bortovaron från arbetet icke vore

216 ■Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

löst. Att utan att beakta detta förhållande utsträcka tillämpningsområdet vore enligt kommitténs mening icke tillrådligt. Förslaget om vidgad till­ lämplighet byggde därför på den förutsättningen, att ersättningsfrågan samtidigt löstes på ett tillfredsställande sätt. Med hänsyn till att socialvårdskommittén år 1946 framlagt förslag angående moderskapsbidrag ansåge sig kommittén icke vidare behöva ingå på denna fråga. I fråga om längden av ledigheten före barnsbörd fram­ håller kommittén att förslaget på denna punkt överensstämde med kon­ ventionen på området. Kommittén anför vidare att ledigheten efter barnsbörd givet­ vis stundom kunde behöva utsträckas utöver den föreslagna minimitiden av sex veckor. Kommittén hade dock icke ansett sig böra i förslaget upp­ taga någon bestämmelse om rätt till utsträckt sådan ledighet. Kvinna, som vore i behov av längre ledighet, kunde i allmänhet erhålla sådan med stöd av bestämmelserna i den förut omnämnda 1945 års lag.

Yttrandena. Förslaget att utsträcka tillämpningsområdet för bestämmelserna om ledighet vid barnsbörd har i allmänhet lämnats utan erinran. Svenska open doorgruppen yrkar emellertid att bestämmelserna om ledighet vid barns­ börd måtte utgå ur lagen. Socialstyrelsen framhåller att beträffande jord­ bruket med dess ständiga brist på kvinnlig arbetskraft ett noggrant genom­ förande av förbudet mot kvinnors användande i arbete efter barnsbörd otvivelaktigt komme att vålla avsevärda svårigheter. Vidare betona yrkes­ kvinnors samarbetsförbund, i vars yttrande kvinnliga kontoristföreningen instämmer, samt fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Fredrika Bremerförbundet och föreningen SAIA att förslaget om utvidgning av nämnda för­ bud kunde tillstyrkas endast under förutsättning att frågan om ersättning för förlorad arbetsförtjänst vid barnsbörd samtidigt reglerades på ett till­ fredsställande sätt. I vissa av dessa yttranden framhålles, att det nu gäl­ lande förbudet mot industriellt arbete under de sex första veckorna efter barnsbörden ej sällan medförde att kvinnan under denna tid nödgades taga annat arbete. Därest förbudet utvidgades att avse arbetarskyddslagens hela tillämpningsområde minskades möjligheterna att finna annat arbete i de fall då kvinnan icke kunde återgå till sin ordinarie plats på grund av att erforderligt läkarintyg icke kunnat anskaffas. Vidare anmärker socialstyrelsen att det syntes uppenbart olämpligt att rätten till ledighet vid barnsbörd reglerades på olika sätt i arbetarskydds­ lagen och 1945 års lag. Det vore därför lämpligast att endast det uttryck­ liga förbudet mot kvinnas användande till arbete upptoges i arbetarskydds­ lagen och rätten till ledighet utan risk för avsked från anställningen regle­ rades i annan ordning.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 2!)S. 217 Departementschefen. Såsom arbetarskyddskommittén anfört är det ur arbetarskyddssynpunkt av vikt att såvitt möjligt tillförsäkra alla förvärvsarbetande kvinnor erfor­ derlig ledighet vid barnsbörd oavsett verksamhetens art. Jag är därför i princip ense med kommittén därom att den i gällande lag stadgade be­ gränsningen av bestämmelserna på detta område till industriellt och där­ med likställt arbete bör slopas. Vad angår frågan om förbud mot kvinnas användande till arbete efter barnsbörd har kommittén uttalat, att den av kommittén föreslagna utvidg­ ningen av bestämmelsernas tillämpningsområde byggde på den förutsätt­ ningen att ersättningsfrågan samtidigt bleve löst. I flera yttranden har för­ klarats, att förslaget kunde tillstyrkas endast under denna förutsättning. Otvivelaktigt tala också starka skäl för att icke utsträcka förbudet att avse arbetarskyddslagens hela tillämpningsområde utan att frågan om kompensation i någon form för inkomstbortfallet samtidigt löses. Kom­ mittén har för sin del hänvisat till att socialvårdskommittén år 1946 fram­ lagt förslag angående moderskapsbidrag. Detta förslag har, till följd av omständigheter som jag i detta sammanhang icke har anledning att när­ mare beröra, ännu icke lett till ändrade regler för samhällets hjälp åt nyblivna mödrar. Med hänsyn härtill bör enligt min mening ej heller kommitténs förslag att slopa begränsningen av förbudets tillämpningsom­ råde nu genomföras, utan bör lösningen av denna fråga ske i samband med en omläggning av de samhälleliga stödåtgärderna vid havandeskap och barnsbörd. Vad angår rätten för havande kvinnor att på begäran erhålla ledighet från arbetet viss tid före barnsbörden avviker kommittéförslaget från vad som nu gäller. Stadgandet härom föreslås utvidgat att med några obetyd­ liga undantag avse arbetarskyddslagens hela tillämpningsområde och rät­ ten till ledighet föreslås för alla fall skola omfatta sex veckor. I yttran­ dena har mot kommitténs förslag endast riktats den formella anmärknin­ gen, att bestämmelser av liknande art återfinnas i 1945 års lag om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av havandeskap eller barnsbörd, och att det fördenskull vore oegentligt att ha särskilda bestämmelser i äm­ net i arbetarskyddslagen. 1945 års lag har emellertid tillkommit från del­ vis andra utgångspunkter och det bör vid sådant förhållande icke möta hinder att de bestämmelser i förevarande hänseende som ur arbetarskydds­ synpunkt finnas nödiga upptagas i arbetarskyddslagen. Med hänsyn till förefintligheten av 1945 års lag synas dock dessa bestämmelser ha bety­ delse väsentligen för det område, där 1945 års lag ej gäller. Emot den föreslagna utvidgningen av stadgandets tillämpningsområde torde någon erinran ej kunna göras. Såsom kommittén föreslagit synes vidare ledig­ hetens längd böra utsträckas till sex veckor, utan behovsprövning i det sär­ skilda fallet.

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Gällande lag. I 31 § gällande arbetarskyddslag, vilken paragraf erhållit sin nuvarande lydelse år 1938, meddelas vissa föreskrifter i syfte att åstadkomma en orga­ niserad samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare till förebyggande av olycksfall och ohälsa i arbetet. Sålunda »bör» å arbetsställe, varest på stadigvarande sätt bedrives industriellt arbete eller byggnads-, skogsavverk­ nings-, kolnings- eller transportarbete, bland arbetarna utses ett eller flera skyddsombud att företräda arbetarna i frågor rörande arbetets sä­ kerhet eller sundhet. Även å annat arbetsställe må skyddsombud kunna utses. Val av skyddsombud förrättas av arbetarna eller, på framställning av dem, av facklig organisation, genom vilken de kunna anses företrädda. Beträffande skyddsombudens åligganden föreskrives att ombuden ha att göra sig noga underrättade om de beträffande arbetets säkerhet och sund­ het rådande förhållandena och böra verka för främjande av ökad säkerhet och sundhet ävensom söka vinna arbetarnas medverkan. För avhjälpande av missförhållande böra de hänvända sig till arbetsgivaren eller arbets­ ledare eller, om rättelse på sådant sätt ej vinnes, till yrkesinspektören eller bergmästaren. Därjämte stadgas, att skyddsombuden icke må hindras att fullgöra sina uppgifter. I fråga om arbetsgivares och arbetsledares förhållande till skyddsom­ buden föreskrives, att arbetsgivare och arbetsledare böra söka samråd med skyddsombuden i frågor rörande arbetets säkerhet och sundhet samt att de, om skyddsombud gjort hänvändelse i dylik fråga, inom skälig tid ha att giva ombudet besked. Vidare stadgas att å större arbetsställe, där så lämpligen kan ske, »bör» bildas en av skyddsombud och en eller flera representanter för arbetsled­ ningen sammansatt s ä k e r h e t s k o in in i 11 é, som har att verka för säkerhet och sundhet i arbetet. Skyddsombud eller ledamot av säkerhetskommitté äger rätt att taga del av innehållet i inspektionsförrättares anteckningar i inspektionsbok. Beträffande tillsynsorganens åligganden gentemot skyddsombud och säkerhetskommittéer föreskrives, att inspektionsförrättare vid inspektion å arbetsställe, där sådant organ finnes, om möjligt skall träda i förbindelse med ombudet eller kommittén. Dessutom är tillsynsorgan pliktigt att kost­ nadsfritt tillställa skyddsombud eller säkerhetskommitté avskrift av skrift­ ligt meddelande, som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller sundhet å arbetsstället. Slutligen må nämnas, att anmälningsskyldighet föreskrives i vissa hän­ seenden, nämligen beträffande utseende av ställföreträdare för arbetsgiva­ ren i skyddsfrågor eller av skyddsombud eller säkerhetskommitté.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 219

överenskommelse mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. År 1942 träffade svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen en överenskommelse om allmänna regler för den lokala säkerhetstjänstens organisation. Angående innehållet i dessa regler torde få hänvisas till bi­ laga D till betänkandet. Kommittén uppger, att reglerna tillämpades icke endast å arbetsställen, vid vilka arbetsgivare och arbetare vore anslutna till nämnda organisationer, utan även i stor utsträckning å andra arbetsställen inom såväl statlig och kommunal som enskild verksamhet.

Statistiska uppgifter. Antalet arbetsställen, beträffande vilka till yrkesinspektör anmälts att skyddsombud utsetts, utgjorde:

År 1920 1930 1935 1940 1944 1945 1946

Antal arbetsställen 335 861 1 872 4 066 8 314 11 693 13 965

Enligt vad som anmälts till yrkesinspektör fanns säkerhetskom­ mitté vid följande antal arbetsställen:

År 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946

Antal arbetsställen 311 326 370 443 478 561 726

Kommitténs förslag. De av kommittén föreslagna bestämmelserna på förevarande område in­ ledas med ett allmänt stadgande att arbetsgivare till främjande av sundhet och säkerhet i arbetet på lämpligt sätt skall ordna och leda skyddsarbetet på arbetsstället (44 § 1 mom.). Kommittén föreslår, att skyddsombud — jämte ersättare — obe­ roende av verksamhetens art »skall» utses vid varje arbetsställe, där minst fem arbetstagare regelbundet sysselsättas, såvida ej särskilt förhållande berättigar till undantag (44 § 2 mom. första stycket). Någon påföljd för undexdåtenhet att tillsätta skyddsombud föreslås emellertid icke. Lagtexten innehåller därjämte en anvisning om att, där så är påkallat, skyddsombud bör utses även å arbetsställe med mindre antal arbetstagare. Val av skyddsombud skall liksom f. n. förrättas av arbetstagarna på ar­ betsstället eller, på framställning av dem, av lokal organisation, genom vilken de kunna anses företrädda (44 § 2 mom. andra stycket). I anvis­ ningarna gör kommittén vissa uttalanden om skyddsombuds kvalifikatio­ ner och om antalet skyddsombud. Enligt huvudregeln (44 § 2 mom. första stycket) skall i likhet med vad som nu gäller till skyddsombud kunna utses endast arbetstagare å arbetsstället. Emellertid föreslår kommittén att, där förhållandena inom viss verksamhet nödvändiggöra avvikelse från denna regel, arbetsrådet må kunna bevilja undantag från densamma samt med­ dela de föreskrifter, som därvid skola särskilt iakttagas (44 § 6 inom.). Enligt anvisningarna till stadgandet skall arbetsrådet i dylikt fall kunna

220 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

medgiva lokal organisation, genom vilken arbetstagarna kunna anses före­ trädda, rätt att utse lämplig person att vara skyddsombud för flera arbets­ ställen å viss ort. Beträffande skyddsombuds rättigheter och skyldigheter föreslås — för­ utom bestämmelser som i huvudsak överensstämma med de nuvarande — ett uttryckligt stadgande att skyddsombud äger att inom sitt skyddsom­ råde närvara vid tillsynsorgans förrättning och, då så finnes påkallat, del­ taga i undersökning, som av arbetsgivare verkställes i avseende å ohälsa eller olycksfall i arbete ävensom i undersökning eller annan förrättning, som företages av säkerhetskommitté. Efter kallelse skall skyddsombud vara skyldigt att infinna sig till förrättning eller undersökning av angivet slag. Vidare föreskrives att skyddsombud skall erhålla ersättning för ar­ betsförtjänst som han förlorar genom att deltaga i dylik förrättning eller undersökning. Skyldigheten att utgiva ersättning skall dock gälla endast beträffande skyddsombud som är anställt å arbetsstället (44 § 2 mom. femte stycket). I syfte att stärka skyddsombudens ställning föreslås vissa bestämmelser. Förslaget innebär att skyddsombud icke må hindras att fullgöra sina uppgifter eller på grund av sitt uppdrag tillskyndas försämrade arbetsför­ hållanden — varunder inbegripes även permittering eller avsked — eller arbetsvillkor (44 § 2 mom. sista stycket). Om arbetsgivare eller arbets­ tagare bryter mot denna bestämmelse, blir han skadeståndsskyldig (69 § första stycket). Skadeståndsskyldigheten omfattar även s. k. ideell skada (69 § andra stycket). Har åtgärd mot skyddsombud bestått i avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling, skall denna vara ogiltig (69 § sista stycket). Talan av skyddsombud mot arbetsgivare skall anhängiggöras vid arbetsdomstolen, där ej i kollektivavtal stadgats att sådan tvist skall handläggas i särskild ordning (73 § första stycket). Mål om skadestånd på grund av arbetstagares åtgärd mot skyddsombud skola däremot hand­ läggas vid allmän domstol. För talan som här avses skall gälla en pre­ skriptionstid av sex månader från det åtgärden avslutades (70 §). Enligt kommitténs förslag »skall» säkerhetskommitté finnas vid varje arbetsställe, där regelbundet minst 100 arbetstagare sysselsättas (44 § 3 mom. första stycket). Någon påföljd för underlåtenhet att tillsätta sådan kommitté föreslås icke. Vidare sägs att säkerhetskommitté må tillsättas vid arbetsställe med mindre antal arbetstagare. Beträffande säkerhets­ kommittés sammansättning innehåller förslaget liksom gällande lag endast att kommittén skall vara sammansatt av företrädare för arbetsgivaren och av skyddsombud. Beträffande tillsynsorgans åligganden gentemot skyddsombud och säker­ hetskommittéer föreslår kommittén att tillsynsorgan vid inspektion alltid skall vara skyldigt att träda i förbindelse med på arbetsstället anträffbart skyddsombud och dessutom om möjligt vid annan förrättning (44 § 5 mom.

Kungl. Maj:Is proposition nr 2!)S. 221

första stycket). Däremot innehåller förslaget ingen motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen att tillsynsorgan såvitt möjligt skall träda i för­ bindelse med säkerhetskommitté. Skyldigheten för tillsynsorgan att till­ ställa skyddsombud eller säkerhetskommitté avskrift av skriftliga medde­ landen i skyddsfrågor föreslås skola begränsas till sådana fall då avskrift begärts (44 § 5 mom. tredje stycket). Dessutom upptager förslaget liksom gällande lag vissa föreskrifter om skyldighet att anmäla utseende av ställföreträdare för arbetsgivaren i skyddsfrågor samt val av skyddsombud eller säkerhetskommitté (44 § 4 inom.). Bestämmelserna om det lokala skyddsarbetet skola icke gälla för arbete av familjemedlem till arbetsgivaren, hemindustrielit arbete eller s. k. koope­ rativ verksamhet. Å arbete av elever vid läroanstalt skola de äga tillämp­ ning endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet.

Kommittén framhåller inledningsvis att den enligt de för utredningen meddelade direktiven hade att pröva huruvida skyddsombuds­ institution en kunde göras obligatorisk. Rörande detta spörs­ mål anför kommittén följande. Vid prövning av frågan om införande i lagen av obligatorisk skyldighet att tillsätta skyddsombud har kommittén funnit, att sådan skyldighet icke kan föreskrivas för varje arbetsställe, utan hänsyn måste tagas till såväl arbetsställets storlek, d. v. s. antalet arbetstagare, som verksamhetens art. Även om så sker, kan det emellertid ifrågasättas, huruvida ett stadgande om skyldighet att utse skyddsombud kan göras obligatoriskt. Detta förut­ sätter, att om skyddsombud ej tillsättes vid ett arbetsställe, sådan urakt­ låtenhet kan föranleda viss åtgärd eller påföljd. Nämnas kan, att i kom­ mitténs preliminära lagutkast upptogs en bestämmelse om att, därest skyddsombud ej utsetts vid visst arbetsställe, vederbörande yrkesinspektör skulle äga utse ombud, där så funnes nödigt. Detta förslag avstyrktes dock i flera remissyttranden och har därför ej ansetts höra upptagas i förelig­ gande lagförslag. Att stadga straffpåföljd, därest omnämnda skyldighet ej iakttages, synes icke lämpligen kunna ske. Skulle den i lagen föreskrivna skyldigheten att utse skyddsombud ej bliva iakttagen, får det emellertid enligt kommitténs mening anses åvila vederbörande tillsynsorgan att — utan att därom är särskilt stadgat — söka förmå arbetstagarna vid arbets­ stället att utse skyddsombud, om detta befinnes påkallat. Beträffande t i 11 ä m p n i n g s o in rådet för bestämmelserna om skyddsombud anför kommittén, att detta icke såsom nu borde vara begränsat till företrädesvis vissa slag av verksamhet. Fara för ohälsa funnes inom praktiskt taget varje slag av verksamhet, och skyddsombuden hade en viktig uppgift att fylla även då det gällde att förebygga sådan fara. Kommittén ansåge därför, all skyddsombud borde tillsättas i så stor ut­ sträckning som möjligt. En viss begränsning med hänsyn till arbetsställets storlek vore dock att förorda. Kommittén föresloge sålunda, att skydds­ ombud skulle tillsättas vid varje arbetsställe, där minst fem arbetstagare

222 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

regelbundet sysselsattes, såvida ej särskilt förhållande berättigade till un­ dantag. Sistnämnda inskränkning avsåge sådana arbetsställen, där på grund av arbetets natur eller arbetsförhållandena behov av skyddsombud icke kunde anses föreligga. Sådana förhållanden torde i vissa fall före­ ligga t- ex. inom av försvarsväsendet för militärt ändamål bedriven verk­ samhet. I vissa fall kunde det vara behövligt eller lämpligt att ha skydds­ ombud även vid arbetsställen med mindre antal arbetstagare än fem. Med hänsyn därtill föresloge kommittén den bestämmelsen att skyddsombud borde utses jämväl vid mindre arbetsställe, där så vore påkallat.

Kommittén framhåller vikten av att den som utsåges till skyddsombud vore lämplig för uppdraget. Med hänsyn därtill hade kommittén i anvis­ ningarna till 44 § 2 mom. angivit de fordringar man i allmän­ het borde ställa på person, som valdes till skyddsombud, nämligen gott omdöme, nödig insikt i och intresse för frågor rörande arbe­ tets sundhet och säkerhet samt förtrogenhet med arbetsförhållandena inom skyddsområdet. Skulle det i visst fall visa sig att till skyddsombud utsedd person icke vore lämplig för uppdraget, torde det enligt kommitténs mening böra ankomma på arbetsgivaren eller i sista hand distriktschefen att söka förmå arbetstagarna eller den lokala organisationen att förrätta nytt val av ombud.

Rörande antalet skyddsombud uttalar kommittén att detta finge fastställas efter vad som i varje särskilt fall vore lämpligt. I anvisningarna till 44 § 2 mom. hade emellertid upptagits vissa bestämmelser till ledning för frågans bedömande. Dessa föreskrifter ha följande lydelse. Vid arbetsställe, där flera skyddsombud skola utses, bestämmes antalet skyddsombud efter arbetsställets storlek, arbete'ts natur och arbetsförhål­ landena, dock att antalet skyddsombud begränsas till vad som för arbets­ stället kan anses lämpligt. Råder bland arbetstagarna tvekan om vilket antal skyddsombud, som böra utses vid ett arbetsställe, eller om arbets­ ställets indelning i skyddsområden, bör före valet samråd ske med arbets­ givaren och vederbörande tillsynsorgan. Vid arbetsställe med flera avdel­ ningar bör skyddsombud utses för varje avdelning eller grupp av avdel­ ningar med likartat arbete. Där arbete bedrives på skift, bör för skiftlag med flera arbetstagare skyddsombud såvitt möjligt finnas bland arbets­ tagarna på varje skift. För skyddsombud bör finnas ersättare. Där kvinn­ liga arbetstagare sysselsättas, böra skyddsombud i erforderlig utsträckning finnas även bland dessa. Inom verksamhet, där arbete utföres av arbetstagare tillhörande olika yrkesgrupper, såsom inom byggnadsverksamhet, må skyddsombud utses inom varje grupp av arbetstagare vid arbetsstället. Där arbetstagare inom en verksamhet äro fördelade på flera arbetsplatser, såsom i fråga om last­ nings- och lossningsarbete, skogsavverknings- eller flottningsarbete eller andra därmed jämförliga arbeten, må skyddsombud utses för varje sär­ skild arbetsplats, där ett flertal arbetstagare samtidigt sysselsättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 223

Kommittén uppger att vid arbetsställen med flera skyddsombud ibland utsåges ett huvudskyddsombud, som hade att i förhållande till arbetsgiva­ ren representera skyddsombuden. Kommittén hade icke upptagit någon bestämmelse om huvudombud men funne lämpligt att sådant ombud ut­ såges vid arbetsställe med ett större antal skyddsombud.

Vid behandlingen av frågan huruvida möjlighet bör bere­ das att till skyddsombud utse annan än arbetstagare vid arbetsstället erinrar kommittén till en början om att lands­ organisationens kommitté för olycksfallsförsäkrings- och arbetarskyddsfrågor m. fl. i en till chefen för socialdepartementet ingiven skrivelse — vilken överlämnats till arbetarskyddskommittén — hemställt om så­ dan ändring i arbetarskyddslagen, att lokal facklig organisation finge rätt att utse skyddsombud icke endast vid visst arbetsställe utan även för visst geografiskt område. Som skäl för förslaget hade åberopats de speciella för­ hållandena inom byggnadsindustrien och därmed närbesläktade verksam­ hetsområden. Anställningarna vore sålunda mestadels kortvariga. Enär arbetare som krävde bätlre skyddsåtgärder kunde riskera att icke bli återanställd vid kommande arbeten, vore det ofta svårt att få fram skydds­ ombud inom ifrågavarande verksamhetsgrenar. Arbetarskyddskommittén anför härom, att det otvivelaktigt vore ett huvudvillkor för ett effektivt skyddsarbete att till skyddsombud utsåges personer, som vore anställda vid arbetsstället. Ett skyddsombud måste nämligen vara förtroget med arbetsförhållandena på arbetsstället och ha tillfälle att någorlunda regelbundet följa desamma. För att arbetstagarna utan större besvär och tidsutdräkt skulle kunna framföra sina önskemål i skyddsfrågor till skyddsombudet, vore det av betydelse att ombudet fun­ nes på arbetsstället. Inom verksamhet där arbetsförhållandena ofta väx­ lade, såsom byggnads- och anläggningsverksamhet, torde det få anses sär­ skilt viktigt att skyddsombudet regelbundet vore tillstädes. I anledning av att i nyssnämnda skrivelse gjorts gällande att det ofta vore svårt alt få fram skyddsombud inom byggnadsindustrien framhåller kommittén, att även på detta område en icke oväsentlig ökning av antalet skyddsombud inträtt under de senaste åren. Enligt vad som anmälts till yrkesinspektionen utgjorde sålunda antalet arbetsställen med skyddsom­ bud inom yrkesgruppen byggnadsverksamhet 279 år 19441 mot 131 år 1938. I den mån lagförslagets bestämmelser om skyddsombud komme i tillämp­ ning och arbetsmarknadens parter gåve ytterligare stöd åt skyddsombudsinstitutionen, torde man enligt kommitténs mening kunna vänta, att skyddsoinbudsfrågan även inom byggnadsindustrien och andra liknande verksamhetsområden komme alt lösas på sätt i lagen avsåges, dvs. så att

1 Enligt uppgift från riksförsäkringsanstalten hade år 1945 antalet stigit till 593 och år

1946 till 775.

224 Kanyl. Maj.ts proposition nr 2i)8.

skyddsombud utsåges vid varje arbetsställe, där minst fem arbetstagare regelbundet sysselsattes. På grund av de vanligen kortvariga anställ­ ningarna inom byggnads- och anläggningsverksamhet kunde det naturligt­ vis uppstå fall, då arbetstagare, som varit skyddsombud, av viss anledning icke bleve återanställd vid ett kommande arbete. I dylika fall kunde icke bestämmelserna i 44 § 2 inom. sista stycket åberopas. Kommittén hade med beaktande därav funnit sig böra upptaga det stadgandet att, om förhållan­ dena inom viss verksamhet nödvändiggjorde avvikelse från huvudregeln att skyddsombud skulle utses bland arbetstagarna vid arbetsstället, arbetsrådet ägde bevilja undantag från denna regel. I berörda fall skulle sålunda arbetsrådet äga medgiva lokal organisation, genom vilken arbetstagarna kunde anses företrädda, rätt att utse lämplig person att å viss ort vara skyddsombud för flera arbetsställen inom ifrågavarande verksamhetsom­ råde. För att vinna enhetlig tillämpning av förevarande undantagsbestäm­ melse vore det av vikt att befogenhet att medgiva undantag icke tillerkän­ des distriktschef utan endast arbetsrådet. Vid meddelande av undantag torde det böra ankomma på arbetsrådet att även angiva, huruvida och i vad mån de i 44 § och därtill hörande anvisningar meddelade bestämmel­ serna skulle gälla för sådant skyddsombud, ävensom att därutöver med­ dela de särskilda föreskrifter som kunde erfordras. I anvisningarna till 44 § 6 mom. har angivits att nämnda stadgande avsåge sådan verksamhet, där på grund av ofta förekommande växlingar i fråga om arbetsställe eller arbetsstyrkans sammansättning svårighet förelåge att utse skyddsombud bland arbetstagarna.

1 fråga om ordningen för skyddsombuds framställning i skyddsfråga föreslår kommittén att i lagen icke fastställes någon bestämd instansordning utan endast föreskrives att hänvändelse skall göras i den ordning arbetsgivaren föreskrivit. I de fall då säkerhetskommitté tunnes å arbetsstället borde skyddsombud, oavsett den ordning som eljest föreskrivits, kunna direkt påkalla kommitténs behandling av särskilt be­ tydelsefull skyddsfråga. På grund av att det ej sällan anmärkts på att skyddsombud, som gjort hänvändelse i skyddsfråga, fått vänta på besked avsevärd tid föresloges den skärpningen, att besked skulle lämnas »utan dröjsmål» i stället för, såsom f. n. stadgades, »inom skälig tid». Om av skyddsombud gjord framställning icke beaktades inom skälig tid, skulle ombudet äga påkalla distriktschefens ingripande.

Rörande förslaget om skyldighet för arbetsgivare att er­ sätta skyddsombud för förlorad arbetsförtjänst anför kommittén att arbetarskyddslagen visserligen icke eljest inginge på arbets­ givares och arbetstagares ekonomiska mellanhavanden, men att föreva­ rande fråga syntes vara av sådan beskaffenhet att den lämpligen borde bli föremål för en lagbestämmelse. Ersättningsskyldighet borde föreligga en-

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 225

dast då fråga vore om förrättning eller undersökning som verkställdes av arbetsgivaren (arbetsledningen), tillsynsorgan eller säkerhetskommitté. Ersättning borde sålunda icke utgå exempelvis för tid som skyddsombud använde för enskild överläggning med arbetstagare. Kommittén hade icke ansett sig i lagen böra angiva några närmare regler, efter vilka ersättningen skulle utgå, utan allenast föreslagit en allmän bestämmelse om att skydds­ ombud skulle av arbetsgivaren äga åtnjuta ersättning för arbetsförtjänst, som han förlorade vid deltagande i förrättning eller undersökning som avsåges i 44 § 2 mom.

Beträffande spörsmålet att genom lagbestämmelser trygga skydds­ ombud mot trakasseri anför kommittén inledningsvis att gällande arbetarskyddslags stadgande att skyddsombud icke må hindras att full­ göra sina uppgifter torde åsyfta icke blott förfarande i syfte att minska skyddsombuds handlingsfrihet utan även repressalier mot skyddsombud i anledning av åtgärd som han vidtagit. Såsom exempel på förfaranden av sistnämnda slag kunde nämnas förflyttning med bibehållen lön till arbete som med hänsyn till arbetstidens förläggning vore mera ofördelaktigt än det tidigare arbetet. Vidare kunde skyddsombud sättas till arbete, som gåve mindre ackordsförtjänst än han förut haft. Det kunde även hända, att skyddsombud permitterades på viss tid eller avskedades. Kommittén ansåge, att skyddsombud borde skyddas även mot åtgärder av berörda slag. Då dessa måhända icke kunde anses som »hinder» föresloges ett tillägg till det nuvarande stadgandet av innehåll att skyddsombud icke på grund av sitt uppdrag finge tillskyndas försämrade arbetsförhållanden eller arbets­ villkor. I sitt yttrande över kommitténs preliminära förslag hade lands­ organisationen yrkat att orden »eller annat men» måtte fogas till den av kommittén föreslagna lydelsen. Självfallet kunde skyddsombud på grund av sitt uppdrag tillskyndas även obehag av annat slag än som antytts, t. ex. olämpligt bemötande eller uppenbart nonchalerande från arbetsgivarens eller arbetstagares sida, vilket kunde psykiskt påverka ombudet. Med hän­ syn till svårigheten att bestämma vad som borde innefattas i »annat men» ansåge sig kommittén icke kunna föreslå att det ifrågasatta tillägget gjor­ des i lagtexten. I stället förordades att i anvisningarna till 44 § 2 mom. angåves, att med försämrade arbetsförhållanden borde förstås även åt­ gärd, varigenom skyddsombud tillskyndades särskilt men, t. ex. av psy­ kisk art. Kommittén påpekar, att de föreslagna bestämmelserna icke riktade sig enbart till arbetsgivare utan även till arbetstagare, varunder jämväl arbets­ ledare inbegrepes. Där trakasseri mot skyddsombud förekommit, torde detta i många fall ha utövats icke av arbetsgivaren ulan av verkmästare, förman eller arbetskamrat. Kommittén framhåller vidare att gällande arbetarskyddslags stadgande att skyddsombud icke finge hindras att fullgöra sina uppgifter ej vore för­ lä— Bihnng till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 208.

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

bundet med någon påföljdsbestämmelse. Enligt de för kommittén givna direktiven hade kommittén att pröva frågan om införande av lagreglerat skydd för skyddsombud mot trakasseri från arbetsgivarnas sida. Efter ut­ redningsuppdragets meddelande hade spörsmålet delvis bragts till sin lös­ ning genom den tidigare omnämnda överenskommelsen mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen om allmänna regler för den lokala säkerhetstjänstens organisation, i det att punkt 3 i reglerna (betänkandet s. 827) innehölle föreskrifter i detta hänseende. Det vore dock att märka att överenskommelsen blott berörde de till nämnda organisatio­ ner anslutna förbunden. Därtill komme att den icke behandlade hinder mot skyddsombud från arbetstagares sida. Med hänsyn därtill förelåge alltjämt behov att genom lagstiftning söka trygga skyddsombudens ställ­ ning. Skyddsombudens arbete borde icke få äventyras genom avsaknaden av erforderligt skydd. Givetvis kunde sådant skydd tillförsäkras skydds­ ombud genom bestämmelser i kollektivavtal, men långt ifrån alla anställ­ ningsförhållanden vore reglerade genom kollektivavtal. Med hänsyn till det anförda ansåge kommittén påkallat att i lagen upptoges en bestämmelse, varigenom åsyftat skydd bereddes varje skyddsombud. Enligt kommitténs preliminära förslag skulle åtgärd mot skyddsombud kunna medföra såväl skadestånd som straff. Vid det slutliga övervägandet av frågan hade kom­ mittén emellertid med hänsyn till vad som i remissyttrandena anförts an­ sett sig böra frångå förslaget att införa straff för åtgärder mot skyddsom­ bud och föreslå endast skadestånd såsom påföljd. Förslaget överens­ stämde i denna del bl. a. med lagen om förenings- och förhandlingsrätt. För att skadeståndsbestämmelsen skulle få effektivitet även i sådana fall, då skyddsombudet icke lede ekonomisk skada, föresloge kommittén att vid bedömandet om och i vad mån skada uppstått hänsyn skulle tagas jämväl till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Även detta stad­ gande anslöte sig till bestämmelserna i lagen om förenings- och förhand­ lingsrätt. I analogi med föreskrifterna i sistnämnda lag föresloges vidare att, där åtgärd mot skyddsombud bestått i avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling, denna skulle vara ogill. Beträffande frågan om särskilda forumregler för mål som grunda sig på åtgärd mot skyddsombud uttalar kommittén att då enhetlig handläggning och tillämpning i mål av ifrågavarande art måste anses vara av stor bety­ delse, särskilt då det gällde förhållandet mellan skyddsombud och arbets­ givare, dylika mål borde anhängiggöras vid arbetsdomstolen när talan rik­ tade sig mot arbetsgivaren. Denna regel borde gälla, även om kollektivavtal icke förelåge eller skyddsombudet icke ens tillhörde någon förening av arbetstagare. Undantag borde dock gälla, om kollektivavtal med skilje­ domsklausul förefunnes. I detta sammanhang vore att märka, att den av arbetsmarknadens huvudorganisationer inrättade arbetsmarknadsnämn­ den, som enligt de förutnämnda allmänna reglerna för den lokala säker­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 227

hetstjänstens organisation hade att handlägga ärenden av förevarande art, icke torde kunna anses såsom skiljenämnd. Emellertid torde enligt kom­ mitténs mening arbetsmarknadsnämnden få anses äga goda förutsättningar att kunna åstadkomma ett sakligt riktigt avgörande i tvist, som här avsåges, och nämnden borde därför kunna godtagas såsom slutlig instans i dylika frågor. Med hänsyn därtill föresloges att om i kollektivavtal stadgats att tvist, som enligt det förut sagda skulle höra under arbetsdomstolen, skulle handläggas i särskild ordning, vad sålunda överenskommits skulle gälla. Vad nu sagts gällde mål av skyddsombud mot arbetsgivaren. Då fråga åter vore om åtgärd mot skyddsombud från annan arbetstagares sida, finge skyddsombudet efter vanliga regler föra talan vid allmän domstol.

Kommittén anför vidare att det lokala skyddsarbete, som bedreves av vid vissa större arbetsställen inrättade säkerhetskommittéer, i allmänhet visat sig giva gott resultat. Denna form av den lokala säker­ hetstjänsten borde därför ytterligare utvecklas och stödjas. I detta syfte föresloge kommittén att säkerhetskommitté skulle finnas vid varje arbets­ ställe, där regelbundet minst 100 arbetstagare sysselsattes. Förslaget över­ ensstämde i denna del med de av arbetsmarknadens huvudorganisationer antagna reglerna om säkerhetstjänsten på arbetsplatserna. Det föreslagna stadgandet vore icke garanterat genom straffpåföljd. Det finge emellertid enligt kommitténs mening förutsättas att om säkerhetskommitté icke till­ satts vid arbetsställe, där sådan enligt bestämmelsen skulle finnas, veder­ börande distriktschef hade att söka förmå arbetsgivaren att bilda dylik kommitté. Hinder borde icke föreligga att tillsätta säkerhetskommitté även vid arbetsställe med mindre antal arbetstagare, om så funnes lämpligt eller påkallades av arbetets natur eller arbetsförhållandena. Kommittén hade icke ansett sig böra ingå på frågorna om säkerhetskommittés sammansätt­ ning och antalet ledamöter i sådan kommitté, utan finge dessa spörsmål avgöras från fall till fall beroende på antalet arbetstagare vid arbetsstället samt arbetets natur och arbetsförhållandena. Kommittén framhåller vidare att enär arbetstagarnas representanter i säkerhetskommitté skulle vara skyddsombud vad som förut sagts om skydd för skyddsombud mot trakasseri även gällde beträffande sådan ledamot av säkerhetskommitté.

Rörande frågan om tillsyn sorgans skyldighet att träda i förbindelse med skyddsombud uttalar kommittén till en bör­ jan att det för skyddsarbetets effektivitet liksom även för vidmakthållandet av skyddsombudens intresse för detta arbete vore av största betydelse att tillsynsorgan sammanträffade med skyddsombuden. Enligt vad som för kommittén uppgivits hade inspektionsförrättare stundom visat sig obe­ nägna därtill. Tillsynsorgan borde enligt kommitténs mening vid varje in­ spektion av arbetsstället och om möjligt även vid annan förrättning där —-

228 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

t. ex. för undersökning av inträffat olycks- eller sjukdomsfall eller vid överläggning om viss skyddsåtgärd — träda i förbindelse med vederbö­ rande skyddsombud. Såsom villkor förutsattes emellertid att skyddsombu­ det vore anträffbart å arbetsstället. Förslaget att begränsa tillsynsorgans skyldighet att tillställa skyddsom­ bud resp. säkerhetskommitté avskrift av skriftligt meddelande till arbets­ stället i skyddsfråga till sådana fall då begäran därom framställts motive­ ras med att den nuvarande bestämmelsen medfört en arbetsbelastning för yrkesinspektionen, vilken icke ansetts giva motsvarande utbyte.

Yttrandena. Kommitténs förslag har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I flera yttranden betonas att en förtroendefull samverkan mellan arbets­ givare och arbetstagare och ett gemensamt positivt intresse för arbetar­ skyddet vore den viktigaste förutsättningen för att säkrare och sundare arbetsförhållanden skulle kunna uppnås. I detta sammanhang framhåller socialstyrelsen att den lokala säkerhetstjänsten torde vara av särskild be­ tydelse för arbetstagarnas fostran till uppmärksamhet, omtanke och för­ siktighet i arbetet. I särskilda frågor ha emellertid åtskilliga remissinstan­ ser framställt erinringar mot kommitténs förslag. Sålunda kritiseras i några yttranden förslaget att utbyta an­ visningen att skyddsombud »bör» utses mot en före­ skrift att sådant ombud »skall» utses. Kommerskollegium framhåller att lämpligheten av omformuleringen syntes tvivelaktig, enär kommittén ej vidtagit någon effektiv åtgärd för att framtvinga åtlydnad av bestämmelsen. Kooperativa förbundets styrelse anför att det visserligen vore att hälsa med tillfredsställelse att bestämmelserna om skyddsombud icke inskränkts till industriell och liknande verksamhet utan gjorts all­ mängiltiga, men att detta förhållande föranledde tvekan om lämpligheten av att föreskriva skyldighet att vid varje arbetsställe med minst fem arbets­ tagare utse skyddsombud. Lagen komme att gripa in på verksamhetsom­ råden, där faran för ohälsa och olycksfall måste bedömas som ringa och där skyddsombuden följaktligen ofta skulle få ytterst begränsade uppgif­ ter. Man finge därför icke blunda för att skyddsombudsinstitutionen på många arbetsställen kunde komma att finnas endast på papperet. Vid sin prövning av bestämmelsen hade styrelsen ifrågasatt en begränsning av stadgandet till arbetsställen med minst tio arbetstagare, men stannat för att föreslå att ordet »skall» i 44 § 2 mom. första stycket utbyttes mot ordet »bör». En dylik ändring syntes även bättre överensstämma med att under­ låtenhet att utse skyddsombud enligt kommitténs förslag icke skulle med­ föra någon påföljd. Gentemot kommitténs uttalande att det, om skydds­ ombud ej utsetts, finge anses åvila vederbörande tillsynsorgan att söka förmå arbetstagarna att tillsätta skyddsombud ville styrelsen framhålla,

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 229

att ett sålunda valt ombud, som mer eller mindre motvilligt åtoge sig upp­ giften, knappast kunde förväntas fylla förslagets krav på intresse för arbetarskyddsfrågorna. Arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter an­ ser det obehövligt att göra bestämmelserna om skyddsombud tvingande för hotell- och restaurangfacket, enär frågan lämpligast syntes böra lösas ge­ nom avtal.

Vidare ifrågasätta några remissinstanser, om ej det antal arbets­ tagare som — där ej särskilt förhållande berättigade till undantag — skall medföra skyldighet att utse skyddsombud borde höjas från fem till tio. Socialstyrelsen, som uttalar sig i denna riktning, anser att i samband därmed borde föreskrivas en ovillkorlig rätt för arbetstagarna å mindre arbetsställen att utse skyddsombud. Tidningsutgivareföreningen föreslår — med instämmande från pressens båda ar­ betsgivarorganisationer, tidningarnas arbetsgivareförening och aktiebolaget Samorganisationen — att orden »fem arbetstagare» i 44 § 2 mom. första stycket ändras till »tio arbetare». Föreningen framhåller att sistnämnda gräns vore fastställd i den mellan arbetsmarknadens topporganisationer träffade överenskommelsen om den lokala säkerhetstjänsten. Denna gräns­ dragning, vilken tillkommit efter ingående förhandlingar mellan organisa­ tionerna, måste enligt föreningens uppfattning alltjämt vara den lämpli­ gaste. Kommittén hade icke förebragt några bärande skäl för ändring av nuvarande praxis. Beträffande kommitténs förslag att icke antalet »arbe­ tare» utan antalet »arbetstagare» skulle vara avgörande för skyldigheten att utse skyddsombud ville föreningen framhålla att skyddsarbetet huvudsak­ ligen toge sikte på de risker, som vore förbundna med kroppsarbete. Det syntes icke vara av behovet påkallat att utvidga detta att omfatta även tjänstemän. Kommitténs förslag skulle exempelvis leda till att skydds­ ombud måste utses även vid de allra minsta tidningsföretagen med 3 å 4 typografer och ungefär lika många tjänstemän. Det torde endast i undan­ tagsfall kunna anses önskvärt att tillsätta skyddsombud på dylika små arbetsplatser. Konditorföreningen anser det obehövligt med särskilda skyddsombud på arbetsplatser med så få anställda som fem. Generalpoststyrelsen anser att skyddsombud knappast torde ha någon uppgift att fylla vid statliga förvaltningsorgan eller trafikanstalter med så få arbetstagare som fem. Styrelsen ville därför föreslå att inom sådan verksamhet skyddsombud skulle utses vid arbetsställen, där minst tio arbetstagare regelbundet sysselsattes. Ur praktisk synpunkt vore det en­ ligt styrelsens mening vidare önskvärt att bestämmelserna erhölle en av­ fattning, som möjliggjorde att skyddsombud utsåges gemensamt för samt­ liga tjänsteställen inom ett och samma förvaltningsområde (postkontorsområde eller annat administrativt område av begränsad omfattning). Järnvägsstyrelsen meddelar att beträffande banpersonalen f. n. gällde, att skyddsombud utsåges vid varje banmästaravdelning. Någon ändring

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

därutinnan syntes icke påkallad. Om lagtextens formulering »där ej sär­ skilt förhållande berättigar till undantag» ansåges medgiva att nuvarande ordning bibehölles, syntes anledning till erinran mot förslaget icke före­ ligga. Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen anser att i fråga om vägunderhållsarbeten vägmästarområdet principiellt borde betraktas som skyddsområde, inom vilket ett eller flera skyddsombud skulle utses. Styrelsen förutsatte att denna princip kunde genomföras med stöd av bestämmelsen i 44 § 6 mom. Landsorganisationen anser det böra understrykas att bedömandet huru­ vida särskilt förhållande berättigade till undantag från skyldigheten att utse skyddsombud tydligen icke tillkomme arbetsgivaren, så att denne under åberopande av arbetets natur e. d. skulle kunna motsätta sig att skyddsombud tillsattes. Beträffande förslaget att skyddsombud borde ut­ ses å mindre arbetsplatser »där så är påkallat» ville organisationen fram­ hålla att den citerade satsen vore omotiverad och därför borde utgå. Kommerskollegium anser däremot att för undvikande av missbruk val av skyddsombud vid arbetsställen med högst fyra arbetstagare icke borde få ske utan distriktschefens medgivande.

Vad angår skyddsombuds kvalifikationer uttalar kommers­ kollegium att de i anvisningarna uppställda kraven borde inflyta i lagtex­ ten. I anledning av kommitténs uttalande att därest olämplig person ut­ setts till skyddsombud det borde ankomma på arbetsgivaren eller i sista hand distriktschefen att söka förmå arbetstagarna att förrätta nytt val av ombud framhåller kooperativa förbundets styrelse att det torde kunna vålla irritation och komma att betraktas som ett orättmätigt ingripande, om ar­ betsgivaren försökte förmå arbetstagarna att utbyta en av dem vald för­ troendeman. Styrelsen ansåge att i anvisningarna borde upptagas en be­ stämmelse att det i nämnda fall borde ankomma på distriktschefen att för­ söka förmå arbetstagarna att förrätta nytt val.

Kommerskollegium anser att distriktschefen borde äga ingripa regle­ rande beträffande antalet skyddsombud. Riksförsäkringsanstalten föreslår att i lagtexten angives att där flera skyddsombud finnas dessa bland sig böra utse någon att vara huvudskydds­ ombud. Erfarenheten visade nämligen att det vore synnerligen lämpligt att ett av skyddsombuden kunde representera dessa i förhållande till såväl arbetsledningen som yrkesinspektionen.

Kommitténs förslag att i vissa fall till skyddsombud skall kunna utses annan än arbetstagare vid arbetsstället avstyrkes av svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorgani­ sation och försäkringsbolagens förhandlingsorganisation. Till motivering

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 231

av sin ståndpunkt erinrar arbetsgivareföreningen till en början om att arbetsmarknadens organisationers skyddskommitté i sitt år 1941 fram­ lagda betänkande funnit övervägande skäl tala mot att till skyddsombud utse person utanför kretsen av arbetarna på arbetsstället. Därvid hade åberopats att det för en effektiv skyddstjänst vore nödvändigt att till skyddsombud utsåges person, som hade sin dagliga sysselsättning på arbets­ stället, enär ombudet borde vara fullt förtroget med anordningarna på arbetsplatsen och stadigvarande vara tillgängligt därstädes. Föreningen ville vidare framhålla att avsikten med den föreslagna bestämmelsen uppen­ barligen vore, att t. ex. en fackföreningsombudsman skulle kunna utses till skyddsombud. Det vore emellertid icke lämpligt, att de som i vanliga intressefrågor hade att företräda arbetstagarna gentemot arbetsgivarna på detta sätt inkopplades i skyddsarbetet. En tillfredsställande rekrytering av skyddsombud inom byggnadsindustrien, som förslaget i främsta rummet åsyftade, skulle så småningom kunna erhållas, om man från arbetarhåll med energi ginge in för att välja och utbilda skyddsombud även inom denna industri. Handelns arbetsgivareorganisation och försäkringsbolagens förhandlingsorganisation anse det strida mot själva den tankegång, på vil­ ken skyddsombudsinstitutionen byggde, att en utomstående som icke vore tjänsteman i arbetsinspektionen skulle erhålla befogenheter med avseende på företagets interna förhållanden. Flera fackförbund anse däremot förslagets bestämmelser om s. k. regio­ nala skyddsombud alltför snäva. Sålunda yrka samverkande byggnads­ fackförbunden att lagen måtte tillerkänna de lokala organisationerna inom byggnadsindustrien en ovillkorlig rätt att utse regionala skyddsombud utan anknytning till vederbörande arbetsplats. Förbunden hade emellertid intet att erinra mot att på detta sätt utsedda ombud skulle godkännas av yrkesinspektören i distriktet. Skogs- och flottningsarbetareförbundet uttalar under hänvisning till de speciella förhållandena inom skogs- och flottningsarbetet att det syntes mest ändamålsenligt att skyddsombuden utsåges av arbetarnas fackliga organisationer och finge till uppgift att ansvara för visst geografiskt område, vissa basvägar, flottleder eller delar därav. Med hänsyn till det stora antalet arbetsplatser inom skogsbruket syntes försla­ get om att dispens av arbetsrådet skulle krävas för tillsättande av regionala skyddsombud vara alltför invecklat och opraktiskt. Om dispenskravet icke kunde slopas, borde en generell dispens för skogsbruket eftersträvas. Fastighctsarbetareförbundct önskar att det klargöres att bestämmelsen om regionala skyddsombud ägde tillämpning även å fastighetsarbete. Inom förbundets verksamhetsområde sysselsattes i regel en eller i vart fall mindre än fem arbetstagare på varje arbetsställe. Behovet av skyddsombudsverksamhet vore emellertid mycket stort. IAvsmcdclsarbctareförbundet yrkar — under framhållande att inom förbundets område funnes många arbetsställen med mindre än fem arbetstagare där behov av skyddsombud

232 Kungl. Maj.ts proposition nr 29S.

visat sig föreligga — att regionalt skyddsombud skulle få utses för alla arbetsställen med mindre än nämnda antal arbetstagare. Landsorganisationen vill icke motsätta sig förslaget om dispens såsom förutsättning för rätt att utse regionala skyddsombud. Organisationen an­ för vidare att dispens syntes kunna avse såväl ett helt verksamhetsområde som eu geografiskt bestämd del därav. För förstnämnda fall vore det rik­ tigt att dispensrätten förbehölles arbetsrådet, men därest i senare fall om­ rådet helt fölle inom visst inspektionsdistrikt syntes det vara praktiskt enklare och riktigare att dispens meddelades av distriktschefen. Intet av de av fastighetsarbetare- och livsmedelsarbetareförbunden framställda önske­ målen syntes kunna inpassas inom den i anvisningarna fastställda ramen för dispensbefogenheten. Yrkandena hade nämligen motiverats med före­ tagets ringa arbetarantal. Enligt organisationens mening borde i princip arbetarantalet icke tilläggas betydelse i förevarande hänseende, då fråga vore om fasta arbetsplatser med relativt stationär arbetskraft. Eljest skulle man inom en verksamhet få ett dubbelt oinbudssystem och systemet komma att växla vid ett och samma företag alltefter variationer i arbetar­ antalet. F. ö. hade arbetstagarna rätt att bland sig utse skyddsombud även om de ej vore minst fem. Vad nu anförts gällde visserligen formellt även fastighetsarbetareförbundets verksamhetsområde, men i allmänhet funnes där en enda arbetstagare på varje arbetsplats, ett för detta område typiskt förhållande. Det vore därför motiverat att giva bestämmelsen om regionala skyddsombud tillämpning även för denna verksamhet. Hälsoriskerna inom fastighetsarbetet torde också vara beaktansvärda. För att tillmötesgå fastighetsarbetareförbundets önskemål fordrades ingen ändring av lagtex­ ten utan endast en komplettering av anvisningarna. Vad anginge skogsoch flottningsarbetet ansåge organisationen, som förutsatte att generell dispens för helt verksamhetsområde skulle kunna beviljas, att dispens tyd­ ligen borde kunna ifrågakomma för nämnda slag av arbete eller åtminstone huvuddelen därav. Detsamma gällde byggnadsindustrien och anläggningsverksamheterna. Enligt anvisningarna skulle regionala ombud utses för viss ort. Då det ofta kunde vara lämpligt att låta verksamhetsområdet sammanfalla med avtalsområde eller annat geografiskt bestämt distrikt som ej utgjorde »ort» i vanlig mening, hemställdes att detta ord måtte ut­ bytas mot »område». Organisationen ville slutligen understryka att till­ sättandet av regionala skyddsombud givetvis icke borde hindra att på visst arbetsställe, där så kunde komma i fråga, skyddsombud utsåges även bland arbetarna själva. Det låge i sakens natur att ett regionalt ombud icke kunde utöva en fortlöpande tillsyn över de särskilda arbetsställena. Någon lagreglering av det inbördes förhållandet mellan de båda ombuden resp. mellan dem och arbetsgivaren torde icke behövas.

Beträffande skyddsombuds rätt och skyldighet att när­ vara vid undersökningar och andra förrättningar för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 233

klarar svenska arbetsgivareföreningen att förslagets bestämmelser närmare borde anpassas till 10 punkten i överenskommelsen mellan föreningen och landsorganisationen om den lokala säkerhetstjänsten. Landsorganisationen anser att det av kommittén angivna villkoret »då så finnes påkallat» för skyddsombuds rätt att deltaga i undersökning i anledning av olycks- eller sjukdomsfall med hänsyn till villkorets svårbedömlighet icke borde inflyta i lagen. Om över huvud en formlig undersökning i dylika fall företoges av tillsynsorgan, arbetsgivaren eller säkerhetskommitté, borde det väl anses naturligt att skyddsombudet inom skyddsområdet ägde närvara. Vad angår ordningen för skyddsombuds framställning i skyddsfråga ha i yttrandena framställts några detaljanmärkningar mot kommitténs förslag. Sålunda anser handelskammaren i Göteborg det böra stadgas att skyddsombud i förväg skulle underrätta arbetsgivaren om att han ämnade påkalla distriktschefens ingripande. Avsikten med det föreslagna tillägget vore att förhindra onödiga hänvändelser till distriktschefen, framkallade t. ex. av missförstånd eller otillräckliga informationer. Svenska arbetsgivareföreningen föreslår, i syfte att inskärpa betydelsen av att den av arbetsgivaren föreskrivna ordningen för anmärkningars fram­ ställande iakttoges, att såsom villkor för skyddsombuds rätt att vända sig till distriktschefen måtte föreskrivas att av skyddsombudet »i vederbörlig ordning gjord framställning» icke inom skälig tid beaktats. Landsorgani­ sationen framhåller att enligt anvisningarna rätten för skyddsombud att direkt hänskjuta fråga till säkerhetskommitté gjorts beroende av att frå­ gan objektivt kunde anses vara särskilt betydelsefull. Detta villkor kunde föranleda onödiga tvister; det borde vara tillräckligt att ombudet självt ansåge frågan vara av större vikt. I avtalet om säkerhetstjänsten funnes en motsvarande bestämmelse. Med hänsyn till 44 § 2 mom. fjärde stycket borde regeln placeras i lagtexten. Rörande frågan om skyddsombuds rätt till ersättning för in istad arbetsförtjänst uttalar landsorganisationen, att det vore självklart att ombudet icke på grund av fullgörande av någon honom en­ ligt lagen åvilande uppgift — vare sig den avsåge av kommittén åsyftad förrättning eller undersökning eller något annat, t. ex. konferenser med arbetsledningen, ingripande vid olyckstillbud e. d. —- skulle behöva räkna med att gå förlustig arbetsförtjänst. Försvarets fabriksstgrclse anser orden »arbetsförtjänst som han förlorar» för entydighetens skull böra ersättas med orden »arbetsförtjänst som han under ordinarie arbetstid förlorar». Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen föreslår att bestämmelsen om ersättning till skyddsombud förtydligas genom angivande av att ersättningen avsåge den avtalsenliga tidlön, som arbetstagaren förlorade under ordinarie arbetstid.

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

I anslutning till förslagets bestämmelser om skyddsombuds rätts­ skydd erinrar landsorganisationen om att den i yttrande över kommit­ téns preliminära förslag framhållit att repressalier kunde förekomma även av annan art, t. ex. psykisk, än »försämrade arbetsförhållanden eller ar­ betsvillkor» samt föreslagit att detta skulle angivas genom uttrycket »eller annat men». Kommittén hade infört nämnda tillägg i anvisningarna till 44 § 2 inom., men då det icke utgjorde en tolkning utan en komplettering hade det sin naturliga plats i lagtexten. — I skadeståndsregeln i 69 § första stycket talades endast om arbetsgivare och arbetstagare, till vilken senare grupp alltså även arbetsledarna hänfördes. Kommitténs terminologi vore visserligen teoretiskt oantastlig men praktiskt mindre lämplig. Organisa­ tionen hemställde därför alt arbetsledare uttryckligen måtte nämnas i be­ stämmelsen. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser sistnämnda lagrum oklart, enär det icke framginge vem som skulle anses såsom skadelidande. I första hand vore det givetvis fråga om skyddsombud, men även den möj­ ligheten kunde tänkas föreligga att en arbetare skadades till följd av att skyddsombudet hindrats föreslå erforderligt skydd. Därest stadgandet avsåge jämväl sådan arbetare, borde detta tydligt utsägas. Uttrycket »annan dylik rättshandling» i samma paragrafs sista stycke förefölle alltför obe­ stämt och borde därför närmare preciseras, därvid jämväl borde angivas, huruvida därmed avsåges även benefika rättshandlingar, t. ex. frivilliga utfästelser om blivande pension. — Vad angår den föreslagna preskriptionsbestämmelsen anser landsorganisationen att preskriptionstiden bör utsträckas till två år, under det att tjänstemännens centralorganisation finner en tid av två månader vara tillräcklig.

De föreslagna föreskrifterna om säkerhetskommittéer ha för­ anlett vissa uttalanden. Sålunda yrka landsorganisationen och kooperativa förbundets styrelse att det antal arbetstagare, som skall medföra skyldighet att tillsätta säkerhetskommitté, måtte nedsättas till 50. Landsorganisationen framhåller därvid att en dylik nedsättning förordats av åtskilliga fackför­ bund. Organisationen ansåge sig böra tillstyrka en nedsättning, ehuru kommitténs förslag på denna punkt överensstämde med avtalet angående den lokala säkerhetstjänsten. Det vore nämligen erfarenhetsmässigt be­ kräftat, bl. a. under arbetarskyddsnämndens verksamhet, att säkerhets­ tjänstens organisering i kommittéform vore avgjort effektivare än enbart skyddsombudsinstitutionen vid arbetsplatser av motsvarande storlek. Med siffran 100 komme ett betydande antal stora och ur skyddssynpunkt krä­ vande arbetsställen att undantagas. Det kunde anmärkas att de företags­ nämnder, vilka enligt avtal mellan svenska arbetsgivareföreningen, lands­ organisationen och tjänstemännens centralorganisation skulle inrättas, knutits till företag med minst 25 arbetstagare. Dessa organ hade enligt avtalet även att verka för olycksfallsskydd och arbetshygien. — Enligt för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 235

slaget små» säkerhetskommitté inrättas vid arbetsställen, där sådan kom­ mitté icke vore obligatorisk. Bestämmelsen borde ej innehålla ett med­ givande — vilket icke behövdes — utan en rekommendation att tillsätta säkerhetskommitté i de i anvisningarna angivna fallen. Även kooperativa förbundets styrelse uttalar att säkerhetstjänsten sköttes effektivare av en säkerhetskommitté än genom skyddsombudsinstitutionen. Den av styrel­ sen förordade gränsen 50 arbetstagare torde icke kunna anses för låg. Å andra sidan föreslår tidningsutgivareföreningen att gränsen 100 »ar­ betstagare» ändras till 100 heltidsanställda arbetare» samt att bestämmel­ sen om säkerhetskommittéer får formen av en rekommendation. Kommit­ téns förslag skulle för tidningarnas vidkommande — med hänsyn till att antalet tjänstemän i regel vore ungefär lika stort som antalet arbetare och antalet deltidsanställda tidningsbud ofta vore mer än dubbelt så stort som antalet arbetare — medföra att säkerhetskommitté måste tillsättas även vid företag med ett 20-tal heltidsanställda arbetare. Föreningen ville vidare framhålla att gällande regler angående säkerhetstjänsten vid tidningarna efter förhandlingar mellan partsorganisationerna fått det från normalav­ talet avvikande innehållet, att säkerhetskommittéer över huvud icke be­ hövde inrättas vid tidningsföretag. Enär det sålunda varken från arbetsgivar- eller arbetarhåll ansetts nödvändigt att vid tidningsföretagen, vilka ej vore på samma sätt industribetonade som andra större företag, införa tvingande föreskrifter om säkerhetskommittéer, ansåge föreningen att även lagbestämmelsen om sådana kommittéer endast borde vara vägledande. Telegrafstyrelsen anser förslaget böra kompletteras med en föreskrift om att gemensam säkerhetskommitté borde inrättas, därest arbetsgivaren på samma ort eller på flera orter inom ett enhetligt förvaltningsområde hade flera arbetsställen av ifrågavarande storlek. Generalpoststyrelsen för­ klarar att det ur praktisk synpunkt vore önskvärt att bestämmelserna finge en avfattning, som möjliggjorde att gemensam säkerhetskommitté tillsattes för alla tjänsteställen inom ett och samma förvaltningsområde (postkontorsområde eller annat administrativt område av begränsad omfattning). Beträffande säkerhetskommittés sammansättning förordar statens insti­ tut för folkhälsan en föreskrift om att läkare, som vore särskilt anställd för det hygieniska arbetet vid ett företag, skulle vara medlem av sådan kommitté. Förste provinsialläkaren i Västmanlands län ultalar att det syntes vara av vikt att jämväl läkaren vid företaget inkopplades på den lokala säkerhetstjänsten. Detta borde gälla icke blott heltidsanställda in­ dustriläkare utan även läkare som inom ett företag åtnjöte arvode för sani­ tära, socialmedicinska eller sjukvårdande uppgifter. Riksförsäkringsanstalten anser benämningen »säkerhetskommitté» böra utbytas mot »skyddskommitté», enär man av den förra benämningen kunde få den uppfattningen att kommitténs uppgifter skulle vara begränsade till säkerhetsfrågor, dvs. olycksfallsskydd. Visserligen utsädes i sista stycket

236 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

av 44 § 3 mom. att även sundhetsintressena skulle tillvaratagas av dylik kommitté, men benämningen avveke i varje fall anmärkningsvärt från de i lagen använda uttrycken »skyddsombud», »skyddsfrågor» och »skydds­ område». Även om vid en del arbetsställen benämningen säkerhetskom­ mitté redan kommit till användning, vore enligt anstaltens mening benäm­ ningen skyddskommitté, vilken redan mångenstädes brukades, avgjort att föredraga. Arbetsrudet (majoriteten) är av samma mening.

Rörande det föreslagna stadgandet om skyldighet för tillsynsorgan att träda i förbindelse med skyddsombud anför riksförsäkringsanstalten följande. Anstalten anser, att inspektionsförrättare i största möjliga utsträckning bör söka kontakt med skyddsombuden och att dessa inom sina verksam­ hetsområden böra deltaga i inspektionerna. Detta är betydelsefullt för skyddsombudens utbildning och för vidmakthållande av deras intresse för skyddsverksamheten liksom även för utnyttjande i denna yerksamhet av deras praktiska kunskaper och erfarenheter. Emellertid bör lagtexten icke tormuleras så att den direkt föranleder skyddsombuden till krav på kon­ takt från yrkesinspektionens sida även i sådana fall, då ett sammanträf­ fande med skyddsombud icke är påkallat av den aktuella förrättningen (t. ex. vid enbart ångpannestämpling eller då besöket gäller granskning av viss tillverkningsprodukt beträffande skyddsfråga, som ej berör just detta arbetsställe). Även om avsikten med formuleringen av första stycket i 5 mom. varit, att inspektionsförrättare icke skulle vara skyldig att vid varje förrättning träda i förbindelse med skyddsombuden, är dock avfattningen sådan, att den kan inbjuda till obefogade anmärkningar mot inspektionsförrättaren för underlåtenhet att söka kontakt med skyddsombud. Det låter sig nämligen sägas, att det alltid är möjligt att träda i förbindelse med på arbetsstället anträffbart skyddsombud. Med anledning av det anförda får anstalten i anslutning till uttalande av samtliga yrkesinspektörer före­ slå, att 5 mom:s första stycke inledes med orden: »Vid inspektion och, då så finnes påkallat, även vid annan förrättning å arbetsställe skall tillsynsorgan träda i förbindelse------------ .» Landsorganisationen anser att den i fråga om tillsynsorgans skyldighet att träda i förbindelse med skyddsombud föreslagna begränsningen »om möjligt» borde utgå. Dylik möjlighet förelåge alltid, om ombudet vore an­ träffbart. Alla inspektörens förrättningar vore av den vikt för skyddsar­ betet att förrättningsmannen alltid borde vara skyldig att tillkalla skydds­ ombud, som befunne sig på arbetsstället, i fråga om ärenden som hänförde sig till skyddsområdet. Förslaget att tillsynsorgans skyldighet att tillställa skyddsombud resp. säkerhetskommitté avskrift av meddelande till arbetsstället i skyddsfråga skulle vara beroende av att avskrift begärts avstyrkes av landsorganisatio­ nen, som anser denna inskränkning vara både olämplig och oegentlig. Gent­ emot vad kommittén anfört framhåller organisationen att det väl knappast kunde innebära någon större arbetsbelastning för inspektionsmyndigheten att översända en genomslagskopia.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 237

Departementschefen.

En förtroendefull samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare på arbetarskyddets område är, såsom jag tidigare framhållit, en av de vikti­ gaste förutsättningarna för att säkra och sunda arbetsförhållanden skola kunna uppnås. På senare år —■ särskilt efter tillkomsten år 1942 av överenskommelsen mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorga­ nisationen om den lokala säkerhetstjänsten — synes man också alltmer ha kommit till insikt om det lokala skyddsarbetets betydelse. Ännu torde emel­ lertid förhållandena i detta hänseende på ett betydande antal arbetsplatser icke vara tillfredsställande ordnade. Möjligheten att genom lagstiftning uppnå en önskvärd intensifiering av det lokala skyddsarbetet är självfallet ganska begränsad, men icke minst av psykologiska skäl måste det likväl anses vara av vikt att lagstiftningen ger ökat stöd åt detta arbete. Vid övervägande hur ett sådant ökat stöd skall åstadkommas uppställer sig till besvarande frågan om det är möjligt att göra skyddsombudsinstitutionen obligatorisk. Att införa något slag av påföljd för underlåtenhet att utse skyddsombud är dock enligt min mening uteslutet. I stället synes man böra inrikta sig på att genom en på lämpligt sätt bedriven upplys­ ningsverksamhet söka väcka arbetstagarnas intresse för att tillsätta skydds­ ombud. Värdefull medverkan lärer härvid kunna lämnas av arbetstagarnas organisationer och av arbetarskyddsnämnden. Såsom kommittén fram­ hållit bör det även ankomma på tillsynsorganen att vara verksamma i detta hänseende. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen att skyddsombud skall utses vid varje arbetsställe, där regelbundet minst fem arbetstagare sysselsättas, såframt ej särskilt förhållande berättigar till undantag, har kritiserats i några yttranden. Ett par remissinstanser ha sålunda yrkat att ordet »skall» måtte utbytas mot »bör», andra åter ha ifrågasatt en höjning av gränsen fem arbetstagare till tio arbetstagare. Vad i yttrandena anförts föranleder mig icke att frångå kommitténs förslag. Enligt min mening medger den av kommittén föreslagna lydelsen tillräckligt hänsynstagande till de skiftande förhållandena på olika områden. Att i förslaget icke upptagits någon på­ följd för underlåtenhet att utse skyddsombud synes icke utgöra något hin­ der mot att i lagtexten använda ordet »skall». Om på ett visst arbetsställe arbetstagarna med hänsyn till arbetets art och arbetsförhållandena skulle finna, att utrymme saknas för skyddsombudsverksamhet, lärer en sådan omständighet föreligga, som berättigar till undantag från huvudregeln att skyddsombud skall utses. Det nu sagda torde särskilt gälla vissa mindre kontor och butiker. I detta sammanhang vill jag framhålla att — såsom landsorganisationen anfört — bedömandet huruvida särskilt förhållande berättigar till undantag från huvudregeln icke tillkommer arbetsgivaren utan arbetstagarna själva. Att exempelvis en verksamhet bedrives för mili­ tärt ändamål är sålunda i och för sig icke avgörande. Vad angår arbets­

238 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ställen med mindre än fem arbetstagare synes anledning saknas att, såsom kommerskollegium ansett lämpligt, kräva medgivande av yrkesinspektör för att skyddsombud skall kunna utses, om arbetstagarna finna det på­ kallat. Vad tidningsutgivareföreningen anfört om att endast kroppsarbe­ tare skulle få inräknas i antalet arbetstagare finner jag icke förtjäna av­ seende. I yttranden från ett par statliga myndigheter ha berörts vissa speciella frågor rörande det område, inom vilket skyddsombud skall utses. Vad först angår det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen behandlade spörsmålet om skyddsombud vid vägunderhållsarbete synes vägmästarområdet regelmäs­ sigt utgöra en sådan arbetsenhet att det bör betraktas som ett enda arbets­ ställe i lagens mening. Något hinder att utse ett skyddsombud för hela vägmästarområdet föreligger därför icke. Inom statens affärsdrivande verksamhet kan det stundom vara tveksamt vad som bör anses utgöra ett arbetsställe. Begreppet arbetsställe bör enligt min mening ej fattas i så strängt lokal bemärkelse att skyddsombud icke skulle kunna utses för exempelvis ett helt banmästarområde, om så skulle finnas lämpligt. Det må emellertid i detta sammanhang framhållas, att ett skyddsombuds skyddsområde icke får vara större än att ombudet kan uppfylla det av kommittén uppställda kravet på förtrogenhet med arbetsförhållandena inom området. Rörande frågan om skyddsombudens antal har jag icke något att erinra mot vad kommittén anfört. Såsom kommittén framhållit kan det vara lämpligt att vid arbetsställen med flera skyddsombud utse ett huvudskydds­ ombud. Någon särskild föreskrift härom synes emellertid icke erfordras. Liksom f. n. böra skyddsombuden väljas antingen av arbetstagarna på arbetsstället eller, på framställning av dem, av lokal organisation, genom vilken de kunna anses företrädda. Det ligger i sakens natur att som huvud­ regel bör gälla, att till skyddsombud skall utses någon som är anställd vid arbetsstället i fråga. Kommittén har emellertid ansett att under vissa förut­ sättningar möjlighet borde finnas att å en viss ort utse ett skyddsombud för flera arbetsställen inom ett och samma verksamhetsområde, s. k. regio­ nalt skyddsombud. Enligt kommittéförslaget skall sålunda arbetsrådet, där förhållandena inom viss verksamhet nödvändiggöra avvikelse från huvudregeln, äga medgiva lokal organisation, genom vilken arbetstagarna kunna anses företrädda, att utse dylikt ombud. Detta stadgande avser en­ ligt kommittén sådan verksamhet, där på grund av ofta förekommande växlingar i fråga om arbetsställe eller arbetsstyrkans sammansättning svå­ righet föreligger att utse skyddsombud bland arbetstagarna. Till stöd för förslaget ha åberopats de speciella förhållandena inom byggnads- och anläggningsverksamhet. I remissyttrandena har från arbetsgivarhåll yrkats, att stadgandet om regionala skyddsombud måtte utgå. Även om från strängt principiell synpunkt erinringar kunna riktas mot förslaget talar dock ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 239

praktiskt behov för detsamma. För arbetsgivarnas del kan förslagets ge­ nomförande näppeligen medföra några beaktansvärda olägenheter. Jag till­ styrker fördenskull införandet av ett system med regionala skyddsombud. Sådant ombud bör dock icke få tillsättas utan att myndighet funnit behov föreligga att avvika från huvudregeln. I likhet med kommittén finner jag att, för vinnande av enhetlig tillämpning, befogenhet att lämna dylikt med­ givande bör tillkomma endast chefsmyndigheten. Det synes icke böra vara uteslutet att medgiva generell dispens för visst slag av verksamhet. Att regionalt skyddsombud tillsatts bör icke hindra arbetstagarna vid visst ar­ betsställe inom ombudets verksamhetsområde att bland sig utse skydds­ ombud enligt huvudregeln. Det synes tvärtom vara önskvärt, att så sker i största möjliga utsträckning. Frågan om det inbördes förhållandet mel­ lan de båda ombuden torde, såsom landsorganisationen anfört, icke behöva regleras i författningsväg. Vad angår förutsättningarna för lämnande av medgivande att regionalt skyddsombud tillsättes ansluter jag mig till vad kommittén anfört. I mot­ sats till några remissinstanser anser jag sålunda det förhållandet att inom ett verksamhetsområde i regel endast en eller ett par arbetstagare syssel­ sättas på varje arbetsställe icke i och för sig utgöra tillräcklig anledning att medgiva utseende av regionalt ombud. Kommittén har i sitt förslag upptagit en bestämmelse om rätt för skydds­ ombud — dock icke för regionalt ombud — att av arbetsgivaren erhålla gottgörelse för förlorad arbetsförtjänst. För min del anser jag emellertid, att liksom hittills arbetarskyddslagen icke bör ingå på frågor om arbetsgivares och arbetares ekonomiska mellanhavanden. Även om stadgandet uteslutes synes man ha berättigad anledning räkna med att skyddsombud icke skall behöva lida ekonomiskt men på grund av sitt uppdrag. I detta samman­ hang må framhållas att överenskommelsen mellan svenska arbetsgivare­ föreningen och landsorganisationen om den lokala säkerhetstjänsten inne­ håller en bestämmelse om skyldighet för arbetsgivare att ersätta skydds­ ombud för förlorad arbetsförtjänst. Ehuru trakasseri mot skyddsombud torde vara sällsynt, synes det önsk­ värt att, såsom kommittén föreslagit, i arbetarskyddslagen upptagas stadganden som åsyfta att bereda skyddsombuden ökad trygghet i detta hän­ seende. Enligt den av kommittén föreslagna huvudbestämmelsen må skyddsombud icke hindras att fullgöra sina uppgifter eller på grund av sitt uppdrag tillskyndas försämrade arbetsförhållanden eller arbetsvillkor. Kommittén har framhållit, att under uttrycket »försämrade arbetsförhål­ landen» jämväl borde inbegripas permittering eller avsked ävensom »åtgärd varigenom skyddsombudet tillskyndas särskilt men, exempelvis av psy­ kisk art». Landsorganisationen har för sin del hemställt att orden »eller annat men» måtte fogas till den av kommittén föreslagna bestämmelsen. Ett dylikt tillägg synes dock ha en så pass obestämd innebörd att det ej

240 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

kan anses lämpligt att upptaga detsamma i lagtexten. Åtgärder av här åsyf­ tat slag torde därför böra tagas i betraktande endast om man kan säga, att de medfört försämrade arbetsförhållanden. Däremot anser jag att i tyd­ lighetens intresse skiljande från anställning uttryckligen bör nämnas i lagtexten. Såsom påföljder av åsidosättande av ifrågavarande stadgande har kom­ mittén föreslagit dels skadeståndsskyldighet, omfattande även annan skada än rent ekonomisk, och dels ogiltighet av avtalsuppsägning eller annan dy­ lik rättshandling. Jag tillstyrker detta förslag, vilket i yttrandena lämnats utan principiell erinran. Med anledning av vad i ett yttrande anförts vill jag framhålla, att ifrågavarande skadeståndsbestämmelser icke omfatta skada genom olycksfall i följd av att skyddsombud hindrats att föreslå skyddsåtgärd. I dylikt fall gälla allmänna skadeståndsregler. Att uttrycket »annan dylik rättshandling» i sig innesluter exempelvis återkallande av en utfästelse om pension eller annan förmån synes mig otvivelaktigt. Talan från skyddsombuds sida mot arbetsgivare om skadestånd eller ogiltighet av rättshandling synes såsom kommittén föreslagit böra upptagas av arbetsdomstolen. Emellertid bör hinder icke föreligga att genom kol­ lektivavtal eller annat avtal överenskomma att dylik tvist i stället skall av­ göras av skiljemän. Då detta icke innebär någon avvikelse från vad som i allmänhet gäller, erfordras icke något stadgande härom. För att möjlig­ göra att tvist hänskjutes till avgörande av den av huvudorganisationerna på arbetsmarknaden inrättade arbetsmarknadsnämnden lärer heller icke behövas någon särskild bestämmelse, enär nämnden — i motsats till vad kommittén antagit — torde kunna utses till skiljenämnd. Det må i detta sammanhang erinras om att såväl enligt huvudavtalet mellan svenska ar­ betsgivareföreningen och landsorganisationen som enligt det mellan samma parter träffade avtalet om företagsnämnder vissa tvister skola avgöras av arbetsmarknadsnämnden såsom skiljenämnd. Vad angår skyddsombuds talan mot arbetstagare, t. ex. arbetsledare, anser jag i likhet med kommit­ tén, att sådan tvist bör handläggas av allmän domstol. Kommittén har i fråga om skyddsombuds rätt att erhålla skadestånd och ogiltigförklaring av rättshandling föreslagit en särskild preskriptions­ regel av innehåll att ombudet förlorar sin rätt, om icke talan anhängiggöres inom sex månader från åtgärdens avslutande. Denna preskriptions­ tid har av landsorganisationen ansetts vara för kort och av tjänstemännens centralorganisation för lång. För min del finner jag kommitténs förslag vara väl avvägt. I gällande arbetarskyddslag framhålles lämpligheten av att vid större arbetsställen tillsätta en säkerhetskommitté, bestående av skyddsombud och representanter för arbetsgivaren. Intresset för att bilda sådana kom­ mittéer har för varje år ökat. Då det i denna form bedrivna lokala skydds­ arbetet i allmänhet visat mycket goda resultat, synes det önskvärt, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 2'J8. 241

denna organisationsform vinner ytterligare utbredning. Kommittén har föreslagit, att säkerhetskommitté skall tillsättas vid varje arbetsställe, där regelbundet minst 100 arbetstagare sysselsättas. Från landsorganisationens och kooperativa förbundets sida har yrkats att gränsen måtte sänkas till 50 arbetstagare. Med hänsyn till de gynnsamma erfarenheterna av skydds­ arbetets bedrivande i kommittéform förordar jag i enlighet med dessa yr­ kanden, att skyddskommitté — vilket synes vara en lämpligare benäm­ ning än säkerhetskommitté — skall tillsättas vid arbetsställe med minst 50 arbetstagare. Såsom kommittén funnit synes stadgandet i fråga icke lämp­ ligen kunna förbindas med någon påföljd. Det bör emellertid åligga tillsynsorganen att genom upplysningsverksamhet söka åstadkomma att be­ stämmelsen iakttages. I fråga om arbetsställen med mindre antal arbets­ tagare än 50 synes i lagen böra intagas en uppmaning att tillsätta skydds­ kommitté, där så kan anses påkallat. Några av statens affärsdrivande verk ha föreslagit att gemensam skydds­ kommitté skall kunna utses för en arbetsgivares samtliga arbetsställen å en viss ort eller inom ett visst förvaltningsområde. Undantagsvis förekom­ mer det redan nu att för en arbetsgivares samtliga arbetsställen inrättas en central skyddskommitté såsom en påbyggnad på de särskilda kommit­ téerna vid varje arbetsställe. För att möjliggöra en sådan anordning be­ hövs icke något särskilt stadgande. Jag är icke f. n. beredd tillstyrka att tillsättande av central kommitté skulle kunna upphäva skyldigheten att inrätta kommittéer på de olika arbetsställena. Vad kommittén i övrigt föreslagit i fråga om det lokala skyddsarbetet synes böra godtagas med några smärre jämkningar. De stadganden på förevarande område, vilka ansetts böra upptagas i själva lagen, återfinnas i 39—44 §§ i departementsförslaget. Övriga bestämmelser torde böra inflyta i den allmänna tillämpningskungörelsen till lagen. Vad landsorganisationen anfört angående utformningen av bestämmelserna om skyldighet för tillsynsorgan att träda i förbindelse med skyddsombud synes böra beaktas vid kungörelsens upprättande. Av riksförsäkringsanstalten framställda erin­ ringar i detta hänseende är jag däremot icke beredd att tillstyrka, då största möjliga kontakt bör upprätthållas mellan tillsynsorganen och skyddsom­ buden.

Skyldigheter för tillverkare, försäljare och upplåtare av maskiner m. m. Gällande lag.

Såsom i annat sammanhang berörts innehåller gällande arbetarskydds­ lag — utöver de bestämmelser som rikta sig till parterna i arbetsförhållan­ det — vissa föreskrifter om skyldighet för tillverkare, försäljare och upp­ låtare av maskiner o. d. att medverka i skyddsarbetet. I sin ursprungliga lydelse saknade lagen stadganden av sistnämnda art. Vid internationella 16 — Bilmng till riksdagens protokoll 1948. I samt. Nr 298.

242 Kungl. Dlaj.ts proposition nr 298.

arbetskonferensens sammanträde år 1929 antogs en rekommendation an­ gående ansvarighet i fråga om säkerhetsanordningar å motordrivna ma­ skiner, vari hemställdes, att medlemsstaterna måtte godtaga och tillämpa den principen, att det borde vara genom lag förbjudet att leverera eller installera motordrivna maskiner, avsedda att användas inom vederbörande land, med mindre de vore försedda med sådana skyddsanordningar, som fordrades av den nationella lagstiftningen, då dessa maskiner vore i bruk. I enlighet med denna rekommendation infördes vid 1938 års revision av arbetarskyddslagen ett stadgande, 6 a §, om skyldighet för maskintillver­ kare m. fl. att beakta arbetarskyddssynpunkter. Enligt denna paragraf ■— såsom den lyder efter en år 1944 vidtagen ändring — åligger det tillver­ kare, försäljax-e och upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk an­ ordning att tillse att föremålet vid avlämnande är försett med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot olycksfall och ohälsa. Bestämmelsen avser icke endast sådana fall då leve­ rans sker till arbetsföretag, varå arbetarskyddslagen äger tillämpning, utan är allmängiltig. I syfte att trygga stadgandets efterlevnad infördes år 1944 möjlighet att tillämpa ett förbudsförfarande med straff såsom påföljd för överträdelse av förbudet (38 a § och 45 §).

Kommitténs förslag.

I kommitténs förslag har den nuvarande 6 a § kompletterats i vissa hän­ seenden (45 § 1 inom.). Därjämte har kommittén föreslagit flera nya be­ stämmelser (45 § 2 och 3 mom. samt 46 §), som likaledes skola gälla även utanför det eljest stadgade tillämpningsområdet för arbetarskyddslagen. Enligt 45 § 1 mom. första stycket i förslaget skola tillverkare, för­ säljare och upplåtare av maskiner, redskap o. d. liksom f. n. vara skyldiga tillse att anordningen vid avlämnande är försedd med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall. Därjämte föreslås att vederbörande tillverkare, försäljare eller upplåtare skall vara skyldig att tillhandahålla för anord­ ningens användning och skötsel erforderliga föreskrifter samt förse an­ ordningen med skylt eller ^stämpling angivande tillverkarens namn även­ som annan uppgift, som arbetsrådet föreskriver. I 58 § 2 mom. ha upp­ tagits bestämmelser om förbud, vilka motsvara 38 a § i gällande lag. Kommittén framhåller att den icke ansett det påkallat att, såsom ifråga­ satts, i förslaget införa ett särskilt stadgande om skyldighet för utställare att iakttaga bestämmelserna i 45 § 1 mom. Enligt kommitténs mening borde nämligen detta lagrum anses gälla även i de fall, då tillverkare eller försäljare avlämnade maskiner o. d. till utställning, och vad anginge upp­ låtare torde det mera sällan förekomma att sådan deltoge i utställning.

Kommittén föreslår ett särskilt stadgande om installatörs skyl­ digheter. Enligt 45 § 2 mom. skall sålunda den som yrkesmässigt utför

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 243

installation av maskin, redskap, apparat, ångpanna eller annan särskild anordning för arbetes bedrivande vara skyldig tillse att föreskrivna skydds­ anordningar uppsättas och att för installationen i övrigt gällande föreskrif­ ter iakttagas. För att tvångsvis genomföra detta stadgande skall förbud kunna tillgripas (58 § 4 mom.). I motiveringen framhåller kommittén att installatörer av maskiner, red­ skap o. d. i väsentlig mån kunde medverka till skyddsföreskrifternas prak­ tiska genomförande. Visserligen vore tillverkare, försäljare och upplåtare pliktiga att vid avlämnande av maskiner tillse att dessa vore försedda med nödiga skydd, men ofta måste en maskin monteras först på uppställnings­ platsen och någon garanti för att därvid samtliga skydd bleve uppsatta på maskinen funnes icke. Väl ålåge det arbetsgivare att innan en maskin toges i bruk kontrollera att densamma vore försedd med erforderliga skyddsan­ ordningar, men det borde fordras att även den som installerade maskinen tillsåge att de levererade skydden bleve uppsatta. Installatören vore oftast den som bäst kände till var och hur de till maskinen hörande skydden skulle anbringas. Installatörs förpliktelser borde emellertid icke begränsas till en skyldighet att tillse att levererade skydd uppsattes, utan installatör borde tillika ha att svara för att de föreskrifter som i övrigt gällde för installationen bleve iakttagna. Det kunde t. ex. vara fråga om att placera en viss detalj på bestämd plats eller att ansluta en rörledning eller elekt­ risk ledning på ett riktigt sätt. Felaktigheter som begåtts vid installation av maskiner, hissar, tryckkärl o. d. hade medfört svåra olycksfall. Det vore givetvis önskvärt att varje installatör av maskin, redskap o. d. medverkade i angivna hänseenden, men kommittén ansåge en viss begränsning av stad­ gandets tillämplighet nödvändig och föresloge därför att det skulle gälla endast sådan installatör som självständigt och yrkesmässigt åtoge sig in­ stallationsarbete. Den som vore anställd hos dylik yrkesutövare torde icke ha sådan självständig ställning, att ansvar i förevarande hänseende borde åläggas honom. I specialmotiveringen uttalar kommittén att med »för installationen i övrigt gällande föreskrifter» bl. a. avsåges av yrkesinspektionens chefs­ myndighet meddelade bestämmelser angående exempelvis ångpannors ut­ rustning och hissars anordnande samt kommerskollegii föreskrifter angå­ ende utförande och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar, i vad anginge sådan anläggnings utförande. Kommittén framhåller, att det förhållandet att ett visst ansvar i skyddshänseende ålagts tillverkare, försäljare, upplåtare och installatörer icke medförde någon förändring i arbetsgivarens ansvarighet gentemot arbetstagarna. För att någon tvekan därom icke skulle uppstå, hade kommittén i 45 § 4 mom. upptagit ett uttryckligt stadgande av denna innebörd.

244 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Såsom ett tredje moment i 45 § har upptagits en bestämmelse, vilken riktar sig till den som begagnar maskin eller annan arbetsanordning i arbete som eljest icke faller under arbetar­ skyddslagen. Enligt detta stadgande skall det i dylikt fall åligga bru­ kare av sådan anordning, som jämlikt 1 mom. vid avlämnande skall vara försedd med skydd och åtföljas av där omnämnda föreskrifter, att tillse att anordningen vid användandet är försedd med skydd samt att berörda föreskrifter iakttagas. Härtill ansluter sig en bestämmelse, enligt vilken distriktschefen i fall av synnerlig fara för ohälsa eller olycksfall skall kunna förbjuda att anordningen begagnas (58 § 5 mom.). I motiveringen framhåller kommittén att det f. n. ej funnes garanti för att de skydd som anbragts på eller levererats med en maskin komme till användning i de fall då maskinen begagnades i arbete vilket icke inbegrepes under arbetarskyddslagen. Ur samhällets synpunkt vore det av vikt att även den enskilde individen skyddades mot farorna i arbetet, i synner­ het vid användande av maskiner och andra farliga arbetsanordningar. Detta hade också delvis beaktats i det att de bestämmelser, varigenom till­ verkare, försäljare och upplåtare ålades att medverka i skyddsarbetet, givits generell tillämplighet. Enligt kommitténs mening borde mot till­ verkares, försäljares och upplåtares förpliktelser svara en allmän skyldig­ het för brukare av maskin eller annan i 45 § 1 mom. avsedd arbetsanordning att tillse att de skydd, som tillhörde och åtföljde anordningen, komme till användning och att de föreskrifter, som meddelats för densamma bleve iakttagna. Att så skedde kunde vara av betydelse icke blott för brukaren själv utan även med hänsyn till allmänhetens skyddande mot olycksfallsrisker, t. ex. då en kapsåg uppställdes på gata eller annan allmän plats för kapning av ved. Kommitténs förslag innehåller även ett nytt allmängiltigt stadgande, som riktar sig till tillverkare och försäljare av farliga ämnen och material (46 §). Sålunda skall det åligga tillverkare eller försäl­ jare av eldfärligt, explosivt, giftigt eller eljest farligt ämne eller material att tillse att detta vid avlämnande åtföljes av för dess handhavande och förvaring erforderliga skyddsföreskrifter, som skola vara godkända av arbetsrådet, samt att detsamma på lämpligt sätt är försett med föreskriven märkning eller påskrift. För giftigt eller eljest hälsofarligt ämne skall av tillverkaren eller försäljaren därjämte lämnas tydlig uppgift om ämnets sammansättning. Dessa bestämmelser skola emellertid icke gälla beträf­ fande apoteksvara. Efterlevnaden av förevarande stadganden avses skola tryggas genom ett förbudsförfarande (58 § 3 mom.). I motiveringen anför kommittén i huvudsak följande. De risker, som vore förenade med användandet av eldfarliga, explosiva och giftiga ämnen kunde avsevärt minskas, därest man kände till ämnets farlighetsgrad och

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 245

hur det finge handhavas och förvaras. Föreskrifter därom meddelades väsentligen i förordningarna om eldfarliga oljor och explosiva varor samt i giftstadgan. Vissa slag av farliga ämnen upptoges dock ej i dessa för­ fattningar, och i en del fall vore de föreskrifter, som däri meddelades, ej tillfyllest ur arbetarskyddssynpunkt. Särskilt gällde detta vid mera regel­ mässig användning av farliga ämnen. Enligt kommitténs mening förelåge stort behov av förebyggande åtgärder på detta område, och en betydelse­ full insats syntes därvid kunna påräknas av tillverkare och försäljare. Det kunde icke vara tillfredsställande, att arbetsgivare och arbetstagare skulle sväva i okunnighet om de risker, som vore förbundna med användandet av visst ämne, intill dess måhända tillsynsorgan fäst deras uppmärksamhet därpå eller hunnit införskaffa upplysningar därom eller olycks- eller sjuk­ domsfall inträffat. Kommittén ansåge därför att tillverkare och försäljare av eldfarligt, explosivt, giftigt eller eljest hälsofarligt ämne eller material borde vara skyldiga tillse att detta vid avlämnandet åtföljdes av för dess handhavande och förvaring erforderliga skyddsföreskrifter. Det villkoret borde uppställas, att föreskrifterna skulle vara godkända av arbetsrådet, enär det icke kunde anses tillfredsställande att varje tillverkare och för­ säljare själv bestämde innehållet i desamma. Tillverkare och försäljare borde vidare vara skyldiga att på lämpligt sätt förse sådant ämne eller material med föreskriven märkning eller påskrift. För att bedöma ett gif­ tigt eller eljest hälsovådligt ämnes farlighetsgrad och träffa avgörande om erforderliga skyddsåtgärder vid dess handhavande fordrades kännedom om ämnets sammansättning. Kommittén föresloge därför, att det skulle åligga tillverkare och försäljare att lämna tydlig uppgift om dylika ämnens sammansättning. Tillverkare och försäljare vore på grund av konkurrens­ skäl vanligen icke villiga att till köpare lämna uppgift om ett ämnes sam­ mansättning. Detta motiv borde emellertid icke få vara avgörande för en så viktig fråga som arbetstagarnas skyddande mot ohälsa och olycksfall i arbete. Det skydd, som tillverkare och försäljare i sådant hänseende be­ hövde, finge tillförsäkras dem i annan ordning. I detta sammanhang vore att märka, att det föreslagna stadgandet icke medförde skyldighet att lämna fullständig uppgift om ett ämnes sammansättning. Ansåge sig en tillverkare av konkurrensskäl förhindrad att lämna viss uppgift om ett ämne, finge stadgandet likväl anses iakttaget, därest han lämnade tydlig uppgift om ämnets huvudsakliga beståndsdelar samt om sådan ej huvud­ saklig beståndsdel, som kunde medföra förgiftnings- eller annan hälsofara. I anledning av att i vissa yttranden över kommitténs preliminära förslag gjorts gällande att det föreslagna stadgandet icke läte sig förenas med gäl­ lande författningar om eldfarliga oljor, explosiva varor samt gifter anför kommittén följande. De föreslagna bestämmelserna i 46 § medföra icke inskränkning eller mildring av bestämmelserna i nyssnämnda författningar, och de kunna så­

246 Kuncjl. Maj:Is proposition nr 298.

ledes ej anses stå i strid med dessa. Föreskrifterna innebära i stäilet en skärpning, i det att de främst avse frågan om handhavande av visst farligt ämne, vilken fråga ej i tillräcklig grad kan anses tillgodosedd i åsyftade författningar. Det torde ej heller vara möjligt att i en allmän författning gå in på denna fråga på det sätt, som är betingat ur arbetarskyddssynpunkt. Det har jämväl ifrågasatts, huruvida icke de i ovanberörda författ­ ningar angivna föreskrifterna kunde kompletteras i de avseenden, som i 46 § omförmälas. Ehuru detta givetvis är möjligt, synes det kommittén konsekvent att i lagen fullfölja den princip, som kommit till uttryck i 45 §, nämligen att med hänsyn till lagens syftemål utsträcka dess tillämpning till tillverkare och försäljare. Därtill kommer, att föreskrifter för berörda slag av ämnen meddelas i lagen jämväl i andra sammanhang. Lagens be­ stämmelser avse dessutom vissa farliga ämnen, som icke äro upptagna i förevarande författningar. Det synes kommittén dessutom betydelsefullt, att det uppdrages åt arbetsrådet att godkänna de föreskrifter, som skola åtfölja ifrågavarande slag av ämnen. Rådet torde nämligen äga de största förutsättningar härför, om det utbygges på sätt kommittén föreslår.

I detta sammanhang torde även böra behandlas ett annat stadgande i förslaget, vilket likaledes avser person som icke är part i ett arbetsförhål­ lande. Kommittén föreslår att vad i lagen sägs om arbetsgivare i viss ut­ sträckning skall gälla om ägare eller nyttjanderättshavare till grustag o. d., även då denne icke har någon arbetstagare på arbetsplatsen. Enligt 2 § c) 2. skall sålunda, såframt ej annan överens­ kommelse därom träffats, ägare resp. innehavare av nyttj anderätten till mark, varå grustag eller annat därmed likställt arbetsställe där arbete utföres för flera arbetsgivares räkning är beläget, vara skyldig tillse att det­ samma hålles i ett ur skyddssynpunkt godtagbart skick. Anvisningarna till detta stadgande ha följande lydelse. Här stadgad skyldighet för ägare eller innehavare av nyttjanderätt till grustag att, för såvitt ej annan överenskommelse träffats med vederbörande arbetsgivare, hålla detta i ett ur skyddssynpunkt godtagbart skick avser huvudsakligen skötseln av själva grustaget samt till detta hörande anord­ ningar, såsom ställningar, bi’yggor, lastfickor och maskiner. Bestämmelsen skall däremot icke medföra skyldighet för ägaren eller nyttjanderättshavaren att vidtaga skyddsåtgärder beträffande maskiner eller andra anord­ ningar, som arbetsgivare låtit uppställa i grustaget. Bedrives arbete i ett grustag icke av flera arbetsgivare samtidigt utan av olika arbetsgivare på skilda tider av året, åvilar det varje arbetsgivare att tillse, att arbetet utföres på betryggande sätt. Till arbetsställe likställt med grustag hänföras bland annat ler- och pinnmotag, stenbrott och vissa materialupplag.

Till motivering av förslaget anför kommittén i huvudsak följande. Det vore vanligt att ägare eller nyttjanderättshavare till grustag tilläte annan att hämta grus utan att själv sysselsätta arbetstagare i grustaget. I dylika fall bedreves arbetet ej sällan på sådant sätt att avsevärd risk för ras uppstode. När ett flertal arbetsgivare genom sina resp. arbetstagare hämtade grus från ett och samma grustag, vore det för yrkesinspektionen i allmän­

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8. 247

het förenat med betydande svårigheter dels att taga reda på samtliga ar­ betsgivare och dels att meddela dessa erforderliga anvisningar och få dem att iakttaga desamma. Med hänsyn därtill syntes det motiverat att i viss mån överflytta arbetsgivaransvaret på ägare eller nyttjanderättshavare till grustag. Bestämmelsen därom förutsattes skola gälla endast såframt ej ägaren eller nyttj anderättshavaren träffat annan överenskommelse med den som hämtade grus. Som ytterligare villkor hade upptagits att flera arbetsgivare samtidigt hämtade grus ur grustaget. Enligt kommitténs me­ ning borde man därvid utgå från ett minimiantal av tre. Hämtade två ar­ betsgivare grus samtidigt, torde anvisningar om arbetets bedrivande i regel kunna utan svårighet lämnas till var och en av dem. Om arbetet icke bedreves samtidigt av flera arbetsgivare utan av olika arbetsgivare på skilda tider av året, borde det enligt kommitténs mening åvila varje arbetsgivare att tillse, att arbetet utfördes på betryggande sätt. Arbete i ler- och pinnmotag, stenbrott samt spån- och slaggupplag bedreves ofta under förhål­ landen som motsvarade de vid grustag förekommande. Sålunda finge ej sällan olika arbetsgivare hämta lera, spån o. d. från annan tillhörigt lertag eller spånupplag. Vidare förekomme det stundom att olika personer bröte sten ur berg, som ägdes av annan. Även i nu nämnda fall förelåge behov av att i viss utsträckning påkalla ägarens eller nyttjanderättshavarens medverkan i skyddsarbetet. Kommittén föresloge därför att ifrågavarande bestämmelse gjordes tillämplig jämväl å arbetsställe, som kunde anses lik­ ställt med grustag. Kommittén understryker, att det föreslagna stadgandet icke finge anses innebära att de olika arbetsgivarna fritoges från ansvar i de hänseenden bestämmelsen avsåge.

Yttrandena. I annat sammanhang har nämnts att kommerskollegium ansett att de föreslagna 45 och 46 §§ icke hörde hemma i arbetarskyddslagen, men att intill dess allmängiltiga bestämmelser meddelats om förbud mot leverans av maskiner o. d. utan skydd, förbudet däremot borde kvarstå i denna lag, såvitt anginge arbetsplatser varå 1 § ägde tillämpning. Från några andra håll har yrkats att de bestämmelser som rikta sig till brukare av maskiner o. d. (45 § 3 inom.), tillverkare och försäljare av farliga ämnen och mate­ rial (46 §) samt ägare och nyttj anderättshavare till grustag (2 § c 2.) måtte utgå ur förslaget. Därjämte ha i en del yttranden erinringar fram­ ställts i vissa detaljfrågor. Vad angår de föreslagna bestämmelserna rörande tillverkare, för­ säljare och upplåta re av maskiner o. d. anser riksförsäkringsanstnltcn att desamma, i vad de avsåge upplåtare, borde begränsas till att omfatta upplåtelse till yrkesmässigt begagnande, enär stadgandena ej torde

248 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

kunna få praktisk betydelse för andra fall. — Anstalten anför vidare, att granskning av tekniska anordningar, som utställdes på mässor, offentliga utställningar o. d., vore synnerligen påkallad. Det hade nämligen visat sig att brister i skyddstekniskt avseende i icke obetydlig utsträckning förekomme å utställda föremål. Detta förhållande hade medfört avsevärda olägenheter dels därigenom att allmänheten ofta bibringats den uppfattningen att föremålen trots felaktigheterna uppfyllt gällande fordringar i arbetarskyddshänseende och dels därigenom att, till nackdel för sådana utställare som lojalt följt föreskrifterna, billigare utförda eller utrustade maskiner lättare kunnat hävda sig i konkurrensen. Även å enskilda ut­ ställningar, som upprätthölles av tillverkare, försäljare och agenter, hade de utställda föremålen i stor utsträckning visat sig behäftade med brister i skyddstekniskt hänseende. Anstalten kunde icke dela kommitténs upp­ fattning att ett föremål, som utställdes på en offentlig utställning, av ut­ ställaren avlämnades till utställningen. Tillverkare eller försäljare hyrde nämligen i regel ett visst golvutrymme å utställningen, vilket han sedan fritt disponerade. Han avlämnade sålunda icke de utställda föremålen till någon. Detsamma vore förhållandet vid enskild utställning, som anord­ nades av tillverkare eller försäljare. På grund av det anförda ansåge an­ stalten att i lagen borde införas en bestämmelse, som medförde förplik­ telse att då maskin, redskap e. d. utställdes till försäljning eller i reklam­ syfte iakttaga vad som stadgades i 45 § 1 mom. Till denna bestämmelse borde anknytas befogenhet för arbetsrådet att förbjuda dylikt utställande, innan de åtgärder vidtagits som arbetsrådet funnit skäl föreskriva. Som villkor för meddelande av sådant förbud borde icke föreskrivas att utstäl­ laren »blivit i saken hörd». Ett förbud berörande en utställning måste nämligen, bl. a. på grund av den korta tid som en sådan ofta varade, i regel meddelas omedelbart, om det skulle få avsedd verkan. Vidare komme ett förbud alltid att föregås av en ingående diskussion mellan den till arbets­ rådet anknutne granskaren och utställaren eller dennes representant. Något behov av ytterligare hörande kunde därför icke anses föreligga. Socialstyrelsen anser det möjligen kunna ifrågasättas, om icke tillämp­ ningen av 45 § 1 mom. — i likhet med vad kommittén föreslagit beträf­ fande 2 mom. — kunde inskränkas till fall då förfarandet ägde rum i yrkesmässig verksamhet. Det kunde måhända även ifrågasättas att undan­ taga sådana fall då vederbörande avlämnat anordningen i vetskap om att den ej skulle komma till sådan användning att skada kunde befaras, t. ex. för nedskrotning. Handelskammaren i Göteborg uttalar att det borde klar­ göras att bestämmelserna om utlåning icke avsåge gratis utlåning av red­ skap e. d., exempelvis grannar emellan, utan fastmera utlåning mot ersätt­ ning och arbetsgivares utlåning av maskiner in. in. till arbetstagare i hemindustriellt arbete. Även i ett par andra yttranden förordas inskränkningar i bestämmelsernas tillämplighet på utlåning av maskiner o. d. Därvid åbe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 249

ropas bl. a. att långivare i flertalet fall icke vore kompetenta att bedöma, huruvida ett föremål som utlånades uppfyllde lagens krav. Kommerskollegium påpekar att på det elektriska starkströmsområdet gällde specialbestämmelser om kontroll av elektrisk materiel med därtill knutet förbud mot saluförande, försäljning och användning av icke god­ känd materiel samt om installatörer. Stockholms handelskammare erinrar om att ett stort antal i industrien använda maskiner tillverkades i utlandet under beaktande av där gällande arbetarskyddsbestämmelser. Handelskammaren ansåge sig med anledning därav böra framhålla vikten av att arbetsrådet vid granskning av skydds­ anordningarna på utomlands framställda maskiner icke utan tvingande skäl ställde högre krav på dessa än vad motsvarande kontrollmyndighet i utlandet gjort. Det föreslagna stadgandet angående installatörs skyldigheter tillstyrkes uttryckligen av Stockholms handelskammare, som anser det­ samma vara i hög grad av behovet påkallat. Riksförsäkringsanstalten anför i anledning av att ifrågavarande stad­ gande begränsats till att gälla den som »yrkesmässigt» utförde installation, att enskilda personer eller firmor ej sällan tillfälligtvis åtoge sig sådant arbete utan att besitta erforderlig kompetens därför eller besitta tillräcklig ansvarskänsla. Sådan tillfällig installatör kunde emellertid icke anses yrkesmässigt utföra installationer och bestämmelsen syntes således ej kunna tillämpas gentemot honom. Anstalten föresloge därför, att ordet »yrkesmässigt» utbyttes mot »självständigt». Den som vore anställd hos person eller firma som åtagit sig ett installationsarbete torde icke kunna anses självständigt utföra det arbete hans arbetsgivare ålade honom. — Den föreslagna bestämmelsen att installatör skulle tillse att »föreskrivna skyddsanordningar» bleve uppsatta samt att »för installationen i övrigt gällande föreskrifter» bleve iakttagna torde åsyfta sådana skyddsanord­ ningar och föreskrifter som återfunnes i anvisningar, skyddsbilder in. m., utfärdade av yrkesinspektionens chefsmyndighet. Installatör borde emel­ lertid vara skyldig att även i övrigt iakttaga i arbetarskyddslagen medde­ lade bestämmelser, varför följande tillägg borde göras till det föreslagna stadgandet: »Han har ock att svara för att det av honom åtagna installa­ tionsarbetet även i övrigt blir så utfört, att anläggningen i vad på hans befattning med densamma ankommer erbjuder betryggande säkerhet.» Anstalten föreslår vidare ett särskilt stadgande, enligt vilket det skall åligga den som avlämnar av honom eller på hans uppdrag upprättad rit­ ning, beskrivning eller annan handling till ledning vid installation att tillse att handlingen innehåller i skyddstekniskt hänseende erforderliga upp­ gifter. Till stöd härför anför anstalten följande. Ofta förekommer, att leverantör till köpare överlämnar ritning, beskriv­ ning eller annan handling avsedd till ledning vid installation av sådan an­

250 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ordning, som i detta lagrum avses, och överlåtes därvid helt på köparen att utföra installationen. Även annan än leverantör, t. ex. firma eller en­ skild person med konsulterande verksamhet, utför sådana i-itningar, beskrivningar eller andra handlingar, som överlämnas till uppdragsgivaren. Dessa handlingar äro i skyddstekniskt hänseende ofta ofullständiga eller felaktiga eller lämna icke erforderlig vägledning i detta avseende. Den som tillhandahållit handlingarna har ej ansett sig skyldig meddela några sådana uppgifter, och mottagaren äger i många fall ej tillräcklig kännedom om de faror, som kunna sammanhänga med anordningens begagnande, än mindre vilka åtgärder som böra vidtagas till förebyggande av ohälsa eller olycks­ fall. Under sådana förhållanden ha på arbetsplatser uppstått riskmoment, som föranlett ohälsa eller olycksfall. Anstalten anser därför, att en be­ stämmelse bör införas om skyldighet för den, som avlämnar av honom eller på hans uppdrag upprättad ritning, beskrivning eller annan handling avsedd till ledning vid installation av sådan anordning, som i 2 mom. första stycket avses, att tillse, att handlingen i skyddstekniskt avseende innehåller erforderliga uppgifter. Vid underlåtenhet att följa denna bestämmelse bör förbud kunna utfärdas av arbetsrådet. Landsorganisationen anser stadgandet angående installatörs skyldigheter böra hänföras till den som yrkesmässigt bedreve verksamhet med instal­ lation. Genom en sådan formulering angåves tydligare att man syftade på installationsfirmans innehavare. Organisationen säger sig vidare förutsätta att ombyggnad och väsentlig reparation vore att likställa med installation.

I fråga om det föreslagna stadgandet rörande brukare av maskin eller annan ar betsanordning i arbete som eljest icke faller under ai-betarskyddslagen uttalar riksförsäkringsanstalten att ett visst be­ hov av en föreskrift i angivna syfte otvivelaktigt förelåge. Det oaktat ansåge anstalten emellertid att eu dylik bestämmelse icke borde införas i arbetarskyddslagen, enär den måste anses helt falla utanför dess tillämpningsområde. Även två bergmästare anse denna bestämmelse icke höra hemma i arbetarskyddslagen. En ledamot av arbetsrådet (herr Rune) framhåller att bestämmelsen torde sakna praktisk betydelse ur axbetarskyddssynpunkt men att den kunde giva anledning till måhända berättigad irritation. Den syntes där­ för böra utgå.

De föreslagna bestämmelserna rörande tillverkare och försäl­ jare av farliga ämnen och material tillstyrkas uttryckligen av riksförsäkringsanstalten, som anser att behov därav länge gjort sig gäl­ lande. Överstuthållarämbetet uttalar att bestämmelserna syntes lämpliga och att de utan olägenhet torde kunna förenas med föreskrifterna i gäl­ lande författningar angående eldfarliga oljor, explosiva varor och gifter. Vid sin tillståndsgivning jämlikt dessa författningar torde länsstyrelserna lämpligen kunna i utfärdade resolutioner intaga en erinran om dessa bestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 251

Socialstyrelsen, kommerskollegium, Stockholms handelskammare, sven­ ska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation och kemiska industrikontoret anse däremot att ifrågavarande bestämmelser borde utgå ur förslaget. Till stöd för detta yrkande ha flera av dessa remissinstanser åberopat en vidlyftig argumentering. Kritiken mot kommitténs förslag synes kunna sammanfattas på följande sätt. Förslaget innebure att arbe­ tarskyddslagen skulle bli tillämplig på ett vidsträckt område som icke hade något med arbetarskydd att göra, i det att arbetsrådet skulle få befogenhet att föreskriva åtgärder till den stora allmänhetens skydd och detta även om ämnet i fråga huvudsakligen användes annorstädes än på arbetsplatser, som fölle under arbetarskyddslagen. Om — såsom kommittén hävdat — gällande författningar om eldfarliga, explosiva och giftiga ämnen icke vore tillräckligt uttömmande, borde man i stället för att slå in på den av kom­ mittén föreslagna vägen söka komplettera dessa författningar i erforderlig utsträckning. Därjämte borde arbetsrådet utnyttja den i 14, 10 och 60 §§ givna möjligheten att meddela föreskrifter för arbetsgivare om sådana ytterligare skyddsåtgärder på arbetsplats, vilka kunde vara motiverade ur arbetarskyddssynpunkt men som icke vore av den arten att de lämpligen kunde inrymmas i nämnda författningar. Kommitténs förslag skulle med­ föra det högst otillfredsställande förhållandet att föreskrifter om innehållet i etiketten för en och samma vara komme att meddelas i olika författ­ ningar. Vidare kunde anmärkas att det i lagtexten använda uttrycket »eljest farligt ämne» medförde att tillämpningsområdet bleve synnerligen obestämt. Kommittén hade f. ö. icke ens angivit på vilket sätt alla därav berörda tillverkare och försäljare — däribland alla färghandlare och de flesta lanthandlare — skulle kunna få kännedom om arbetsrådets före­ skrifter. Ur yttrandena i förevarande fråga må därjämte nämnas följande. Social­ styrelsen anser det böra övervägas att i arbetsrådets instruktion införa skyldighet för rådet att hos Kungl. Maj :t göra framställning om komplet­ tering av gällande specialförfattningar på de områden, där detta funnes erforderligt. Kemiska industrikontoret förordar att arbetsrådet insättes som en av de myndigheter, med vilka medicinalstyrelsen skall samråda vid revision av bilagorna till giftstadgan. Lantbruksförbundet och lantarbetsgivareföreningen yrka att det före­ slagna stadgandet beträffande ägare och nyttjanderättshavare till grustag o. d. måtte utgå. Som skäl härför åberopas att bestäm­ melsen i flertalet fall skulle medföra att jordägaren eller nyttjanderättsliavaren nödgades hålla ständig kontroll över arbetsstället, vilket mången gång vore ogörligt utan stora kostnader. Vidare framhålles, att därest stad­ gandet bleve tillräckligt känt ägaren eller innehavaren säkerligen komme att hegagna sig av den möjlighet förslaget erbjöde att träffa överenskom­

252 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

melse med arbetsgivaren att denne skulle övertaga ansvaret för skydds­ åtgärderna. Därvid uppstode samma läge, som om bestämmelsen icke fun­ nits. Om dylik överenskommelse icke träffades, komme det i allmänhet att bero på att ägaren eller innehavaren vore okunnig om det ansvar som åvilade honom. I sådana fall medförde regeln ingen förbättring i skyddshänseende utan snarare motsatsen. Arbetsgivarna kunde nämligen hellre förmodas känna till stadgandet och kunde då tänkas underlåta en del skyddsåtgärder som de, därest regeln saknats, skulle funnit sig föranlåtna att vidtaga. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att frågan om arbetsgivaransvaret vid grustag och därmed likställda arbetsställen icke tillfredsställande ut­ retts. Anläggningar av detta slag låge ofta å allmänningar med ett stort antal delägare. För dylika fall lämnade lagen icke någon anvisning på vem som vore ansvarig för anläggningens behöriga skötsel. Landsorganisationen, som icke har något att erinra mot principen att lägga ansvaret på ägaren eller nyttjanderättshavaren, finner den föreslagna begränsningen av stadgandets tillämplighet till grustag med minst tre sam­ tidiga grushämtare vara sakligt oegentlig. Vidare borde ägaren eller nytt­ janderättshavaren icke kunna fritaga sig från ansvar enbart genom att hänvisa till en med arbetsgivaren träffad överenskommelse, oavsett om skyddsåtgärderna sedermera faktiskt vidtagits av denne. Enligt organisa­ tionens mening borde därför ansvaret för att ett grustag med tillhörande varaktiga anordningar befunne sig i betryggande skick, därest anordning­ arna ej efter överenskommelse vidtagits av arbetsgivaren, åvila ägaren eller nyttjanderättshavaren oberoende av antalet grushämtare.

Departementschefen. I det föregående har jag påpekat, att de i gällande arbetarskyddslag upp­ tagna stadgandena om vissa skyldigheter för tillverkare, försäljare och upplåtare av maskiner, redskap och andra tekniska anordningar såtillvida sträcka sig utöver ramen för arbetarskyddslagstiftningen, som de äga till­ lämplighet även om anordningen skall användas i arbete, varå lagen eljest icke äger tillämpning. Arbetarskyddskommittén har byggt vidare på denna linje och förutom en viss komplettering av de nuvarande bestämmelserna föreslagit flera nya bestämmelser av liknande art. Beträffande frågan om dessa bestämmelsers tillämplighet utom det område som eljest omfattas av arbetarskyddslagen har kommerskollegium anmält en annan mening än kommittén. Såsom jag tidigare nämnt har jag i princip intet att erinra mot att arbetarskyddslagstiftningen på detta sätt vidgas. Anledning saknas enligt min mening att avstå från den möjlighet som härigenom erbjudes att utöva kontroll över tillförlitligheten och lämpligheten av sådana anord­ ningar som här avses.

Kungl. Maj:ts propositionr nr 298. 253

Beträffande de av kommittén föreslagna kompletteringarna av de nuva­ rande bestämmelserna har jag intet att erinra mot förslaget att vederbö­ rande tillverkare, försäljare eller upplåtare skall vara skyldig att tillhanda­ hålla för anordningens användning och skötsel erforderliga föreskrifter. Den föreslagna skyldigheten att förse anordningen med skylt eller instämpling angående tillverkarens namn m. in. torde däremot vara alltför allmänt hållen för att kunna utan begränsning godtagas. Bestämmelser i detta hän­ seende torde kunna meddelas i administrativ ordning. Riksförsäkringsanstalten har i motsats till kommittén ansett det böra i lagtexten uttryckligen angivas, att bestämmelserna avsåge jämväl anord­ ning, som utställdes till försäljning eller i reklamsyfte. Att detta fall bör omfattas av bestämmelserna synes mig med hänsyn till vad såväl kommit­ tén som riksförsäkringsanstalten anfört vara ställt utom tvivel. Då viss tvekan torde kunna råda, huruvida utställandet innefattar ett avlämnande, synes ett särskilt stadgande om lagens tillämplighet i dessa fall böra upp­ tagas i lagtexten. Vad riksförsäkringsanstalten anfört om förfarandet vid meddelande av förbud i hithörande fall torde icke behöva särskilt beaktas med hänsyn till den utformning förbudsbestämmelserna erhållit i departementsförslaget. I anledning av vad i övrigt anförts i yttrandena vill jag anmärka följande. De föreslagna bestämmelserna ha givetvis sin främsta betjxlelse då fråga är om yrkesmässigt bedriven tillverkning, försäljning eller upplåtelse och då anordningen avlämnas för yrkesmässigt begagnande. Gällande arbetar­ skyddslag innehåller dock inga begränsningar av denna art, och anledning att frångå denna inställning synes mig ej föreligga. Att det kan förutses att bestämmelserna i viss omfattning ej komma att efterföljas i fråga om exempelvis mera tillfällig utlåning av redskap o. d. synes mig icke vara något skäl att göra undantag från bestämmelserna. Något ingripande i dylika fall lärer ändock mestadels icke komma till stånd, men möjlighet att ingripa synes böra finnas. I fråga om importerade maskiner vill jag i anledning av vad Stockholms handelskammare anfört uttala, att den omständigheten att i tillverkningslandet ställas mindre krav på skyddssyn­ punkternas tillgodoseende icke bör få medföra, att de i vårt land tillämpade grunderna i sådant hänseende åsidosättas. Vad slutligen angår anordningar, beträffande vilka speciella kontrollbestämmelser gälla — exempelvis viss elektrisk materiel — synes man böra förutsätta, att några ytterligare krav ur arbetarskyddssynpunkt icke uppställas för att tillgodose sådana säker­ hetssynpunkter som föranlett kontrollbestäminelserna. Något särskilt stad­ gande härom torde icke vara nödigt. Kommitténs förslag om utfärdande av särskilda bestämmelser angående installatörs skyldighet att medverka vid arbetarskyddet har i sak icke föran­ lett erinringar i yttrandena i vidare mån än att riksförsäkringsanstalten funnit ytterligare föreskrifter i ämnet böra meddelas. Det av anstalten före­

254 Kungl. Maj:is proposition!' nr 298.

slagna tillägget angående skyldighet för installatör att mera allmänt tillse att anläggningen, i vad på hans befattning med densamma ankommer, erbju­ der betryggande säkerhet synes mig dock gå längre än vad omständigheterna påkalla. Frågan huruvida anläggningen efter installationen erbjuder be­ tryggande säkerhet måste mången gång bedömas med beaktande av arbets­ förhållandena och andra omständigheter, över vilka installatören icke råder. På grund härav torde icke f. n. böra införas någon generell föreskrift i detta hänseende. Såsom kommittén föreslagit torde den installatör åvilande skyldigheten höra begränsas att avse uppsättande av föreskrivna skydds­ anordningar och iakttagande av för installationen i övrigt gällande före­ skrifter. Med föreskrivna skyddsanordningar torde härvid få avses anord­ ningar, som enligt meddelade föreskrifter skola åtfölja installationsföremålet, då det avlämnas av tillverkare, försäljare eller upplåtare. Det är givetvis ett önskemål, att ritningar för installation och liknande handlingar uppfylla de krav som i skyddstekniskt hänseende böra upp­ ställas. Skyldigheten för tillverkare och försäljare att tillhandahålla för an­ ordningens användning och skötsel erforderliga föreskrifter torde dock i allt väsentligt tillgodose dessa synpunkter. Vad riksförsäkringsanstalten i detta hänseende anfört synes därför icke böra föranleda någon åtgärd. I anledning av vad riksförsäkringsanstalten ytterligare anfört torde be­ stämmelserna om installatörs skyldigheter icke böra begränsas att avse en­ bart yrkesmässigt bedriven installationsverksamhet utan omfatta jämväl den som mera tillfälligt åtager sig att såsom självständig företagare utföra sådan. I enlighet med vad landsorganisationen uttalat torde bestämmelsen böra givas sådan avfattning, att någon tvekan icke behöver råda om att den som är anställd i det företag, som åtagit sig installationen, icke om­ fattas av stadgandet. Arbetarskyddskommittén har på anförda skäl föreslagit, att den som använder maskin eller annan arbetsanordning i arbete, varå arbetarskydds­ lagen eljest icke äger tillämpning, skall vara skyldig tillse, att anordningen är försedd med sådana skydd, som vid maskinens avlämnande skola finnas, ävensom att därvid meddelade föreskrifter iakttagas. Såsom i vissa yttran­ den anförts torde emellertid en dylik bestämmelse icke höra hemma i arbe­ tarskyddslagen. Att åstadkomma någon tillsyn i fall av denna art möter uppenbarligen betydande svårigheter, och det kan jämväl befaras att, såsom i ett yttrande påpekats, bestämmelsens tillämpning skulle kunna vålla irritation. Jag kan därför ej tillstyrka att bestämmelsen upptages i lagen. Jämväl de av kommittén föreslagna bestämmelserna rörande skyldighet för tillverkare och försäljare av farliga ämnen och material att iakttaga vissa föreskrifter finner jag höra utgå. De skäl, som i åtskilliga yttranden anförts mot ett upptagande i arbetarskyddslagen av dylika stadganden, synas mig tungt vägande. Då i särskilda författningar upptagits de föreskrifter, som ur säkerhetssynpunkt ansetts påkallade för tillverkning och försäljning av

Kungi. Maj:ts proposition nr 298. 255

ämnen som här avses, kan det icke anses lämpligt, att yrkesinspektionens chefsmyndighet bemyndigas att utfärda de ytterligare föreskrifter, som myndigheten från sina speciella utgångspunkter finner böra meddelas. Arbetarskyddssynpunkterna torde i stället böra bevakas genom framställ­ ningar om erforderliga författningsändringar samt utfärdande av anvis­ ningar för arbetsgivare och arbetstagare rörande användningen av farliga ämnen och material på arbetsplatser, där arbetarskyddslagen äger tilllämpning. Vad härefter angår kommitténs förslag att ägare eller innehavare av grustag o. d. i denna sin egenskap skall ha vissa skyldigheter i arbetarskyddshänseende delar jag kommitténs uppfattning, att särskilda regler på detta område äro motiverade. Även då den verksamhet, som bedrives i ett grustag eller å annan liknande arbetsplats, icke är att anse som ett särskilt arbetsföretag ligger det nära till hands att ur arbetarskyddssynpunkt jämställa ägaren eller innehavaren med en arbetsgivare och alltså kräva av honom att han tillser, att grustaget eller arbetsstället hålles i ett ur skyddssynpunkt godtagbart skick. De kontrollåtgärder, som för detta ändamål erfordras från jordägarens eller nyttjanderättshavarens sida, torde icke vara alltför betungande. Med nu angivna betraktelsesätt synes anled­ ning saknas att begränsa stadgandet på sätt kommittén föreslagit, utan torde detsamma böra vara tillämpligt så snart ägaren eller nyttjanderättshavaren låter annan utföra arbete i grustaget eller å arbetsstället. Rimligen synes detta dock böra gälla endast om ersättning skall utgå för rätten att hämta grus eller annat, som avses med stadgandet, exempelvis lera, slagg e. d. Bestämmelsen bör utformas så, att om ägaren upplåtit rätten till grustäkt eller annan nyttjanderätt, hans förpliktelser i här ifrågavarande hän­ seende övergå på nyttjanderättshavaren. I likhet med landsorganisationen anser jag, att ägaren eller nyttjanderättshavaren icke skall kunna fritaga sig från ansvar enbart genom en med arbetsgivare träffad överenskommelse, utan torde han och arbetsgivaren böra anses gemensamt ansvariga för att erforderliga skyddsåtgärder bli vidtagna. Däremot kan självfallet dem emellan träffas överenskommelse angående kostnaderna för eventuellt erforderliga särskilda anordningar.

Vite och förbud in. m. Gällande lag. Arbetsgivares underlåtenhet att följa arbetarskyddslagens bestämmelser om åtgärder till skydd mot ohälsa eller olycksfall är såsom tidigare nämnts icke direkt straffbelagd. För att straff skall inträda förutsättes att arbets­ givaren överträtt ett av vederbörande tillsynsorgan i det särskilda fallet utfärdat förbud. Enligt 38 § 1 mom. arbetarskyddslagen äger vederbörande

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

yrkesinspektör eller bergmästare där så prövas nödigt för avhjälpande av missförhållande vid arbetsställe i något avseende, varom förmäles i 4 §, 5 § a)—h) eller 6 § eller i någon av Konungen med stöd av 7 § 1 mom. utfärdad ej särskilt straffbelagd föreskrift, eller som eljest, utan att hän­ föra sig till bestämmelserna om raster, nattvila och veckovila, inbegripes under 3 §, skriftligen förbjuda arbetsgivaren att efter utsatt skälig tid be­ driva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller an­ nat hjälpmedel eller viss arbetsmetod utan att ha iakttagit visst vid för­ budets meddelande angivet villkor. Även yrkesinspektionens chefsmyndig­ het äger meddela sådant förbud. Underlåtenhet att efterkomma förbud är jämlikt 45 § belagd med straff. Ett förbud av detta slag innebär med andra ord ett föreläggande att, vid äventyr av straff, inom angiven tid avhjälpa visst missförhållande, därvid det emellertid står arbetsgivaren fritt att i stället för att efterkomma föreläggandet upphöra med det arbete, som detta avser. Enligt huvudregeln skall arbetsgivaren höras i saken innan förbud utfärdas. Därjämte föreskrives att upplåtaren bör höras då fråga är om åtgärd beträffande arbetslokal, som arbetsgivaren fått till sig upplåten (38 § 3 mom. första punkten). Om missförhållandet medför synnerlig fara för arbetares liv eller hälsa, äger emellertid jämlikt 38 § 2 mom. chefsmyn­ digheten utan att avbida arbetsgivarens yttrande meddela förbud att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare intill dess annorlunda förordnas ävensom, där så finnes påkallat, låta genom polismyndighetens försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödig anordning till säkerställande av förbudets upprätthållande. I vissa fall kan förbud riktas mot annan än arbetsgivare. Då fråga är om åtgärd beträffande arbetslokal, som arbetsgivare fått till sig upplåten, äger sålunda chefsmyndigheten meddela förbud mot upplåtande av lokalen till arbetslokal eller lokal för visst arbete utan att med lokalen vidtagits viss angiven åtgärd (38 § 3 mom. andra punkten). Enligt ett år 1944 in­ fört stadgande (38 a §) äger chefsmyndigheten vidare förbjuda tillverkare, försäljare eller upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anord­ ning att avlämna föremålet, innan de åtgärder vidtagits med detsamma, som chefsmyndigheten finner erforderliga. För dylikt förbud förutsättes att det finnes nödigt till förebyggande av att föremålet kommer till använd­ ning inom riket utan att erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall och ohälsa. Enligt huvudregeln skall tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren höras i ärendet, innan förbud utfärdas. Om synnerliga skäl äro därtill, äger emellertid chefsmyndigheten utan att avbida vederbörandes yttrande meddela förbud att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare intill dess annorlunda förordnas. I dylikt fall kan chefsmyndigheten även låta genom polismyndighetens försorg på bekostnad av tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren vidtaga nödig anordning till säkerställande av förbudets upp­ rätthållande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 257

Beträffande vissa stadganden i lagen föreskrives ett speciellt sanktionsförfarande. Enligt 38 § 4 mom. äger sålunda chefsmyndigheten, om arbets­ givare åsidosätter någon av de allmänna bestämmelserna om raster samt natt- och veckovila, efter arbetsgivarens hörande meddela honom nödiga föreskrifter till tryggande av det åsidosatta stadgandets iakttagande. Vid avgörande av dylikt ärende har chefsmyndigheten, att där så finnes lämp­ ligt, samråda med arbetsrådet. För tryggande av efterlevnaden av de i 13 § givna allmänna bestämmelserna angående minderårigas användande till arbete anvisar lagen ett liknande förfarande. Om arbetsgivare åsidosätter vad som stadgas i 13 §, äger sålunda jämlikt 39 § chefsmyndigheten efter arbetsgivarens hörande föreskriva vissa villkor för minderårigs användande i ifrågavarande arbete eller förordna att minderårig icke vidare må använ­ das däri. Överträdelse av föreskrift, som meddelats med stöd av 38 § 4 mom. eller 39 § är belagd med straff (42 §). Bestämmelserna i 38 och 39 §§ om meddelande av förbud och föreskrif­ ter äga icke tillämpning å verksamhet, som bedrives av staten. I stället gäller enligt 53 § andra stycket att yrkesinspektör eller bergmästare, som finner förhållande å visst arbetsställe påkalla i 38 eller 39 § avsedd åtgärd, skall göra anmälan därom hos den myndighet, vilken har överinseende över verksamheten. Denna myndighet har att efter omständigheterna an­ tingen vidtaga den påkallade åtgärden eller underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning. Anmärkas må, att några motsvarande särbestämmelser icke finnas för tillämpningen av 38 a §. Bestämmelserna om förbud ha tillämpats i ganska liten utsträckning. Under åren 1939—45 meddelades sålunda förbud sammanlagt i 121 fall jämlikt 38 § 1 mom. och i 6 fall jämlikt 38 § 2 mom.

Kommitténs förslag. Kommittén föreslår att ett vitesförfarande införes vid sidan av det i gäl­ lande arbetarskyddslag stadgade förbudsförfarandet. Enligt 57 § 1 mom. skall sålunda distriktschef äga befogenhet att förelägga arbetsgivare vid vite att inom skälig tid vidtaga viss åtgärd till förekommande av ohälsa eller olycksfall i arbete. Vitesföreläggande skall även kunna komma till användning för att framtvinga iakttagande av bestämmelserna om förbandsmateriel och utrustning i 17 § samt om undersökning av ämne eller material i 23 §. Där arbetsgivarens underlåtenhet är belagd med straff i arbetarskyddslagen eller i föreskrift, som utfärdats med stöd av densamma, får emellertid vitesföreläggande icke ske. Vite skall icke få överstiga 1 000 kronor. Föreläggande skall föregås av anmaning till arbetsgivaren att vid­ taga åtgärden i fråga. Innan föreläggande meddelas skall vidare arbets­ givaren höras i saken. Där fråga är om åtgärd beträffande lokal, som ar- 17 — Iiilmng till riksdagens protokoll t!)'i8. 1 samt. Nr 298.

258 Kungl. Maj:ts proposition nr 29S.

betsgivaren fått till sig upplåten, eller beträffande grustag eller annat där­ med likställt arbetsställe, som upplåtits till begagnande, skall även upp­ låtaren höras (57 § 4 och 6 mom.). Befogenhet att meddela vitesföreläg­ gande skall tillkomma även arbetsrådet (57 § 8 inom.). Bestämmelsen i 38 § 1 mom. gällande arbetarskyddslag om rätt för yrkesinspektör och bergmästare att meddela arbetsgivare föreläggande i form av förbud har upptagits i 57 § 2 mom. i förslaget med endast de ändringarna att befogenheten i fråga tillagts distriktschefen samt att underlåtenhet att följa förslagets föreskrifter om skyddsanslag å arbetsställe (7 §), inskränk­ ning av arbetstiden vid särskilt hälsofarligt arbete (15 § 1 mom.) och åt­ gärder för att lämna första hjälpen vid olycksfall (17 §) icke skall kunna föranleda förbud. Enligt förslaget skall vidare behörighet att då synnerlig fara för arbetstagares liv eller hälsa föreligger utfärda omedelbart ikraft­ trädande förbud och påkalla ingripande av polismyndigheten för att säkra förbudets upprätthållande tillkomma icke endast arbetsrådet utan även distriktschefen (58 § 3 inom.). Enligt förslaget kan vitesföreläggande och förbud i vissa fall riktas mot annan än arbetsgivare. Den i gällande lag upptagna möjligheten att med­ dela förbud mot upplåtande av lokal till arbetslokal eller lokal för visst arbete har bibehållits i förslaget (57 § 5 inom.). Befogenhet att utfärda dylikt förbud skall icke såsom f. n. tillkomma endast chefsmyndigheten utan även distriktschef. Stadgandet har utsträckts till att omfatta jämväl lokal, som användes för annat ändamål än såsom arbetslokal, t. ex. per­ sonalrum. I förslaget har därjämte upptagits en särskild bestämmelse, en­ ligt vilken förbud mot upplåtelse skall kunna riktas mot ägare eller inne­ havare av nyttjanderätten till mark, varå grustag eller annat därmed lik­ ställt arbetsställe är beläget (57 § 6 inom.). Kommittén föreslår vidare, att vitesföreläggande skall kunna begagnas för att framtvinga efterlevnad av bestämmelserna i 45 § 1 mom. tredje stycket och 46 § andra stycket om skyldighet för tillverkare, försäljare och upplåtare av maskiner och därmed jämställda anordningar resp. tillverkare och försäljare av farliga ämnen eller material att föranstalta om under­ sökning och att tillhandahålla prov (57 § 1 inom.). Befogenhet att med­ dela sådant vitesföreläggande skall tillkomma endast arbetsrådet. I fråga om förbud för tillverkare, försäljare och upplåtare av maskiner och där­ med jämställda anordningar överensstämmer förslaget med vad som f. n. gäller, dock skall förbud kunna meddelas även i det fall att vederbörande uraktlåter att vid anordningens avlämnande tillhandahålla i 45 § 1 mom. första stycket angivna föreskrifter (58 § 2 inom.). Vidare föreslås att ar­ betsrådet skall äga utfärda förbud för tillverkare eller försäljare av farligt ämne eller material, som är avsett att brukas inom riket, att avlämna det­ samma utan att iakttaga bestämmelserna i 46 § första stycket (58 § 3 mom.). Även mot installatör skall ett förbudsförfarande kunna tilläm­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 259

pas. Om en installatör åsidosätter vad som stadgas i 45 § 2 mom., skall sålunda arbetsrådet äga föreskriva vissa villkor för utförande av installa­ tionsarbete eller förbjuda installatören att vidare utföra visst slag av så­ dant arbete (58 § 4 inom.). För tryggande av efterlevnaden av de allmänna bestämmelserna om ras­ ter samt natt- och veckovila skall enligt förslaget samma förfarande tilllämpas som hittills, dvs. arbetsrådet skall äga meddela vederbörande arbets­ givare nödiga föreskrifter, som denne har att följa vid äventyr av straff­ påföljd (59 § 1 inom.). Åsidosättande av den allmänna bestämmelsen om minderårigs användande till arbete (29 § första stycket) skall liksom f. n. kunna leda till att chefsmyndigheten föreskriver vissa villkor för minder­ årigs användande till arbetet i fråga eller förordnar, att minderårig icke vidare får användas däri (59 § 2 inom.). Överträdelse av dylik föreskrift är straffbelagd. En nyhet i förslaget är däremot att — såsom berörts i av­ snittet om läkarkontroll över minderåriga — förbud skall kunna tillgripas för att framtvinga efterlevnad av bestämmelserna om periodisk läkarbesiktning av minderåriga. Om arbetsgivare använder minderårig till arbete utan att denne under senast förflutna kalenderår undergått i 36 § föreskriven läkarbesiktning, skall sålunda vederbörande distriktschef äga förbjuda ar­ betsgivaren att efter utsatt skälig tid använda den minderårige i arbetet, intill dess denne underkastats sådan besiktning (59 § 3 inom.). Om sådant förbud åsidosättes, inträder straff. I motsats till vad som nu gäller skola samtliga bestämmelser om förbud äga tillämpning jämväl å verksamhet, som bedrives av staten. Befogenhet att i fråga om sådan verksamhet meddela förbud eller vitesföreläggande skall emellertid — bortsett från förbud jämlikt 59 § 3 mom. — icke till­ komma distriktschef ulan endast arbetsrådet (57 § 9 inom.). Även stadgandena i 59 § 1 och 2 mom. om meddelande av föreskrifter för det fall att vissa angivna bestämmelser åsidosättas skola äga tillämpning å statlig verksamhet. För att arbetsrådet skall få tillfälle att följa tillämpningen av bestäm­ melserna om vite och förbud föreslås, att distriktschef skall vara skyldig att ofördröjligen underrätta arbetsrådet om av honom meddelat vitesförekiggande och förbud (57 § 7 inom.). Det sagda gäller dock ej i fråga om förbud jämlikt 59 § 3 mom.

Till motivering av förslaget att såsom tvångsmedel införa vite anför kommittén till en början att det i gällande lag anvisade förbudsförfarandet vore av sådan ingripande natur, att det ej gärna tillgrepes annat än i yttersta nödfall. Ett förbud drabbade icke blott arbetsgivaren utan även mer eller mindre arbetstagarna; stundom kunde det t. o. in. medföra större olägenheter för arbetstagarna än för arbetsgivaren. I vissa fall då ett miss­ förhållande vore av sådan beskaffenhet, att förbud icke ansåges kunna

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

komma i fråga, kunde det dock ur skyddssynpunkt vara av största bety­ delse att rättelse skedde, t. ex. då det gällde förbättring av ventilationen i en arbetslokal eller anordnande av kläd- och tvättrum. Med hänsyn till det anförda hade inom kommittén ifrågasatts, om icke ett något smidigare förfarande än förbud borde införas i lagen för att skapa ökad möjlighet för distriktschef att påfordra rättelse av missförhållande. I kommitténs preli­ minära förslag hade därför upptagits en bestämmelse om rätt för yrkesinspektör att meddela vitesföreläggande. Mot detta förslag hade i åtskil­ liga yttranden, särskilt från arbetsgivarhåll, betänkligheter uttalats. Kom­ mittén funne emellertid invändningarna icke vara av sådan beskaffenhet, att de uppvägde de fördelar, som ett vitesförfarande otvivelaktigt innebure för effektiviteten av yrkesinspektionens arbete. Några betänkligheter mot att giva distriktschef befogenhet att förelägga vite syntes icke behöva fin­ nas, enär vida större befogenhet, nämligen att meddela förbud, i gällande lag tillerkänts yrkesinspektör och bergmästare. En annan uppfattning skulle innebära, att man fordrade större kvalifikationer av en person, som skulle meddela vitesföreläggande, än av den som ägde meddela förbud. Det kunde vidare erinras om att enligt gruvlagen bergmästare i vissa fall kunde giva vitesföreläggande (75 och 77 §§). I syfte att undvika oskäliga viten förordade kommittén en begränsning av vitesbeloppet till 1 000 kro­ nor. Därigenom torde de i vissa yttranden framförda betänkligheterna reduceras. I detta sammanhang ville kommittén framhålla, att frågan om vites utdömande fölle under allmän domstol. Denna torde därvid äga pröva icke blott om förutsättningarna för vitesföreläggande varit för han­ den utan även huruvida förutsättningarna i övrigt för vitets utdömande förelåge samt om vitet vore av rimlig storlek. Skulle domstolen finna det i föreläggandet angivna beloppet oskäligt högt, torde sålunda domstolen kunna reducera vitesbeloppet. Med hänsyn till vikten av att de föreslagna bestämmelserna om vitesföreläggande bleve enhetligt tillämpade ansåge kommittén att tillfälle borde beredas arbetsrådet att följa tillämpningen av desamma. Kommittén föresloge därför en föreskrift om skyldighet för distriktschef att ofördröjligen underrätta arbetsrådet om meddelat före­ läggande. Ehuru det i främsta rummet vore av betydelse att distriktschef ägde giva vitesföreläggande, ansåge kommittén att sådan befogenhet borde tillkomma jämväl arbetsrådet. Detta vore även motiverat med hänsyn till bl. a. bestämmelsen i 23 §, enligt vilken arbetsrådet kunde föreskriva viss undersökning. Kommittén framhåller att i många situationer fråga kunde uppkomma, huruvida vite eller förbud borde användas. Denna fråga finge givetvis av­ göras efter lämplighetsprövning i varje särskilt fall. Ofta kunde det vara naturligast, att i första hand meddela vitesföreläggande och att, om detta ej medförde åsyftat resultat, tillgripa förbudsförfarande. I andra fall kunde det vara lämpligt att direkt meddela förbud.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 261

Rörande frågan om befogenhet för distriktschef att i fall av synnerlig fara för arbetares liv eller hälsa meddela omedelbart verkande förbud anför kommittén följande.

I fall, som nyss nämnts, är det av vikt, att ett ingripande snabbt kan ske. Detta förutsätter enligt kommitténs mening, att även de lokala tillsynsorganen givas befogenhet att meddela förbud med omedelbar verkan. Starka skäl tala också för en vidgad befogenhet för distriktschef i här nämnda hänseende. Först och främst har distriktschef större kännedom än chefs­ myndigheten om förhållandena vid de arbetsställen, som stå under hans tillsyn. Han har på grund härav större möjlighet att snabbt fatta beslut. Chefsmyndigheten däremot måste i regel grunda sitt beslut på de upplys­ ningar distriktschefen lämnar i ärendet. Denna omgång kan medföra ett onödigt dröjsmål i meddelandet av beslut. Det är vidare att beakta, att frå­ gan om förbud ej sällan aktualiseras i samband med inspektion av arbets­ ställe. På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén, såsom fram­ går av 57 § 3 inom., att distriktschef tillerkännes befogenhet att jämväl i fall, då missförhållande medför synnerlig fara för arbetstagares liv eller hälsa, meddela förbud, som träder i kraft omedelbart och gäller tills vidare, intill dess annorlunda förordnas. Enligt kommitténs mening torde förslaget icke behöva inge några allvarliga betänkligheter eller innebära någon fara för arbetsgivares rättssäkerhet. Skulle arbetsgivaren icke låta sig nöja med ett i denna ordning meddelat förbud, äger han klaga hos arbetsrådet (lag­ förslagets 64 §). För övrigt torde få förutsättas, att det förbudsförfarande, som anvisas i lagen, ej tillgripes annat än i trängande fall för skyddsföre­ skrifternas genomförande. Med hänsyn till att förbud enligt 57 § 3 mom. skall träda i kraft omedelbart förutsättes, att det skall kunna meddelas utan att arbetsgivaren blivit i saken hörd. Detta har ej ansetts böra sär­ skilt angivas i lagtexten. Ett påpekande härom göres dock i de till 57 § 3 mom. hörande anvisningarna.

Vid behandling av frågan huruvida statlig verksamhet fortfarande borde intaga en särställning med avseende å tvångsbestämmelserna i lagen uttalar kommittén till en bör­ jan att den nuvarande ordningen icke vore helt tillfredsställande, i det att det överlämnats åt vederbörande myndighet att själv i första hand avgöra, huruvida anvisad skyddsåtgärd skulle vidtagas eller icke. Detta kunde medföra, att dylikt ärende komme att avgöras utan erforderlig insikt i arbetarskyddsfrågor. Kommittén ansåge sig i detta sammanhang böra er­ inra om att kommerskollegium i sitt år 1911 avgivna yttrande över då före­ liggande förslag till arbetarskyddslag framhållit att liksom rådhusrätten i den minsta stad ägde handlägga mål mot olika myndigheter, ja t. o. m. mot Kungl. Maj :t, borde vederbörande inspektionsmyndighet i regel ha samma befogenhet mot statens institutioner som mot företag av enskild natur. På grund av det anförda och med hänsyn till den omfattning och betydelse arbetarskyddet enligt den föreslagna lagstiftningen komme att få, ansåge kommittén att här åsyftade frågor icke såsom nu borde avgöras av varje statlig myndighet, som berördes därav, utan att det i stället borde

262 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

tillkomma den statliga myndighet, som hade till uppgift att svara för arbe­ tarskyddslagens efterlevnad och tillämpning, att träffa avgörandet. I hän­ delse av missnöje med dess beslut borde liksom i fråga om enskild verk­ samhet klagan kunna föras hos Kungl. Maj:t. Med hänsyn till bl. a. att lagen föreslagits skola erhålla vidgad tillämpning å statlig verksamhet ansåge kommittén att befogenhet att meddela vitesföreläggande eller förbud i fråga om sådan verksamhet icke lämpligen borde tillkomma distrilctschef. I förhållande till många av de ämbetsverk och myndigheter, som komme att inbegripas under lagen, finge nämligen distriktschefen anses intaga en sådan tjänsteställning, att sådan befogenhet icke borde tillerkännas honom. Samma invändning kunde givetvis göras beträffande arbetsrådet, men dess ställning i förhållande till de flesta ämbetsverk och myndigheter bleve lik­ väl en helt annan än distriktschefens. Vad anginge arbetsrådets behandling av ärende av förevarande art torde rådet i första hand böra hos vederbö­ rande myndighet påfordra, att åtgärd vidtoges för att avhjälpa missförhål­ landet i fråga på sätt som antingen distriktschefen föreslagit eller arbets­ rådet vid ärendets prövning funnit sig böra föreslå. I stället för att vid­ taga tvångsåtgärd för vinnande av rättelse kunde arbetsrådet givetvis även underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning.

Yttrandena. Förslaget att i arbetarskyddslagen införa ett vitesförfarande har i fler­ talet yttranden lämnats utan erinran. I åtskilliga yttranden uttalas emel­ lertid betänkligheter mot att vitesföreläggande skulle kunna meddelas av distriktschef. Sålunda anse domänstyrelsen, länsstyrelsen i Västmanlands län, svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation, försäkringsbolagens förhandlingsorgani­ sation och kooperativa förbundets styrelse att befogenheten att förelägga vite i varje fall borde förbehållas arbetsrådet. Till motivering av sin stånd­ punkt anför länsstyrelsen i Västmanlands län följande. Väl kan det vara sant, att rättigheten att meddela förbud i realiteten är ett långt större ingrepp, men å andra sidan tillgripes detta endast i yttersta nödfall. Däremot torde det nog finnas anledning att förmoda att vitesföre­ lägganden komma att tillgripas rätt ofta, och kanske även i sådana fall, där vederbörande distriktschef icke sökt att övertyga vederbörande arbets­ givare om nödvändigheten av ifrågasatta skyddsåtgärder. Då emellertid det åligger distriktschef att vid utövande av tillsyn tillhandagå med upplys­ ningar, råd och anvisningar i frågor rörande arbetets sundhet och säkerhet och då lagens bestämmelser, såsom de måst avfattas, i många fall förut­ sätta en skälighetsprövning som grund för tillämpningen av dess föreskrif­ ter, torde det bästa resultatet nås om tillsynsorganet fortfarande får intaga ställning som rådgivande och icke dömande myndighet. Härtill kommer, att domstol vid utdömandet av ett vite kan komma att sänka av distrikts­ chef bestämt vitesbelopp, något som icke heller torde stärka en distriktschefs ställning gentemot en arbetsgivare. Befogenheten att meddela vites­ föreläggande bör i stället tillkomma arbetsrådet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 263

Kooperativa förbundets styrelse säger sig i likhet med 1937 års arbetarskyddskommitté anse det olämpligt att den som meddelade föreskrift även hade att förelägga vite, särskilt som lagens bestämmelser vore så avfattade att de gåve rum för olika tillämpning. Även svenska arbetsgivareföreningen erinrar om att 1937 års arbetarskyddskommitté motsatt sig införande av befogenhet för yrkesinspektör att meddela vitesföreläggande. Att befogenheten att giva vitesföreläggande borde anförtros åt länssty­ relsen förordas av överståthållarämbetet, som anser det starkt kunna ifrågasättas, huruvida de blivande distriktscheferna verkligen konnne att äga kompetens för denna uppgift. Avsåge man att genom vitesföreläggan­ det framtvinga viss positiv åtgärd från arbetsgivarens sida kunde frågan icke uteslutande bedömas med utgångspunkt från åtgärdens behövlighet ur arbetarskyddssynpunkt utan hänsyn måste även tagas till arbetsgiva­ rens rättsliga möjligheter att vidtaga den anvisade åtgärden. Dessa möjlig­ heter kunde av olika skäl vara begränsade, t. ex. på grund av att han icke ägde fastigheten eller på grund av bestämmelser i byggnadslagstiftningen. Det kunde i detta sammanhang erinras om att det enligt brandlagen ankomme på länsstyrelsen att förelägga vite. I ytterligare några yttranden uttalas ur olika synpunkter betänkligheter mot att distriktschef skulle äga förelägga vite. Sålunda anser förste stads­ läkaren i Stockholm det kunna ifrågasättas, om en tjänsteman, som icke vore jurist, borde erhålla dylik befogenhet. I varje fall måste distriktschefen tillförsäkras tillgång till juridisk sakkunskap vid handläggning av dy­ lika ärenden. Samarbetskommittén för byggnadsfrågor gör gällande, att en sådan befogenhet för en enda person hittills torde vara okänd inom svensk administration. I anledning av kommitténs uttalande att oskäliga viten skulle kunna rättas till av den domstol, som hade att utdöma vitet, ifrågasätter kommers­ kollegium om denna möjlighet till rättelse verkligen stode öppen. Visser­ ligen ägde domstolen pröva, huruvida den vitesföreläggande myndigheten haft rätt att besluta föreläggandet, men prövningen, huruvida vitets belopp rätt avvägts, syntes närmast vara eu fråga av administrativ natur. Kolle­ gium, som icke ville göra någon erinran mot införandet att rätt för distriktscheferna att förelägga vite, utginge från att arbetsrådet, dit vites­ föreläggande skulle anmälas, komme att upptaga dessa anmälningar till omedelbar behandling och därvid tillse, att föreläggandena vid behov rät­ tades, även om besvär ej anförts.

Föreskriften att arbetsgivaren skall höras i saken innan vitesföreläggande meddelas kritiseras av landsorganisationen, som anser densamma vara ganska omotiverad. Situationen vore ju den att arbetsgivaren tidigare fått en uttrycklig anmaning att vidtaga eu viss skyddsåtgärd men underlåtit att efterkomma anmaningen. Innan föreläg­

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

gande meddelades, måste distriktschefen ha konstaterat sistnämnda för­ hållande och »prövat nödigt» att giva vitesföreläggande, i vilken prövning tydligen inginge att han måste förvissa sig om att uraktlåtenheten icke be­ rodde på objektiv omöjlighet. Under sådana förhållanden och då arbets­ givaren för övrigt ägde besvärsrätt funnes i regel ej anledning att upp­ skjuta föreläggandet för att bereda arbetsgivaren tillfälle att inkomma med skriftligt yttrande i saken. Distriktschefen borde ha rätt men icke ovillkorlig plikt att inhämta yttrande. I flera yttranden, bl. a. det av riksförsäkringsanstalten avgivna, hem­ ställes att uttrycket »sedan denne blivit i saken hörd» i syfte att förtydliga lagtexten måtte utbytas mot uttrycket »sedan denne beretts tillfälle att inom skälig tid inkomma med yttrande». Av kommitténs motivering framginge nämligen att det av kommittén använda uttrycket avsetts skola äga denna innebörd.

De föreslagna bestämmelserna om förbud ha föranlett erin­ ringar endast i ett fåtal yttranden. Kooperativa förbundets styrelse anser att förbud borde få meddelas av distriktschefen allenast då synnerlig fara för arbetstagarnas liv eller hälsa förelåge. I övriga fall borde befogenheten att utfärda förbud tillkomma arbetsrådet. Svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation och försäkringsbolagens förhandlingsorganisation yrka att befogenheten att utan arbetsgivarens hörande meddela omedelbart ikraftträdande förbud liksom f. n. förbehålles chefsmyndigheten. I anslutning härtill framhålles att bedömandet av huruvida synnerlig fara förelåge kunde vara synner­ ligen subjektivt. Distriktschefen kunde f. ö. genom det av kommittén ifrågasatta stadgandet lätt komma i en ömtålig situation. Riksförsäkrings­ anstalten uttalar att det föreslagna stadgandet om befogenhet för distriktschef att meddela omedelbart ikraftträdande förbud kunde vara ägnat att ingiva betänkligheter. Då emellertid arbetsrådet ofördröjligen skulle under­ rättas om sådant förbuds utfärdande, hade anstalten icke funnit skäl på­ yrka någon ändring av förslaget i förevarande avseende. Landsorganisationen anser det uttryckligen böra angivas i lagtexten att förbud i fall av synnerlig fara kunde meddelas utan arbetsgivarens hörande. Socialstyrelsen finner regler angående valet mellan vite och förbud önsk­ värda. Kunde tillfredsställande sådana ej uppställas, finge det väl över­ lämnas åt distriktschefen att handla på sätt som med hänsyn till omstän­ digheterna i varje särskilt fall syntes mest lämpligt. Sannolikt torde vites­ förfarandet vanligen vara att föredraga i fall av mindre betydelse, under det att förbudsförfarandet oftast måste anlitas då allvarlig och trängande fara vore för handen.

Stockholms och Skånes handelskamrar ifrågasätta, huruvida icke den enligt 58 § 4 mom. arbetsrådet tillagda befogenheten att meddela förbud

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 265

för installatör, som åsidosatt för monteringen gällande föreskrifter, att vidare utföra visst slag av sådant arbete lämpligen borde anförtros åt allmän domstol. Ett ingripande från samhällets sida av denna exceptio­ nella karaktär, vilket medförde sådana konsekvenser för den enskilde i hans näringsverksamhet, borde nämligen principiellt icke ske i administra­ tiv ordning. Rörande frågan om tvångsbestämmelsernas tillämp­ ning på statlig verksamhet anför länsstyrelsen i Malmöhus län att det knappast syntes rimligt att giva arbetsrådet så vidsträckta befogen­ heter i förhållande till andra statliga myndigheter, som kommitténs förslag innebure. Man skulle eljest kunna tänka sig exempelvis en sådan situation, som att ett ämbetsverk beslutat vidtaga viss åtgärd, men att denna seder­ mera av arbetsrådet förklarades icke böra komma till stånd. Det kunde knappast anses riktigt, att dylika konflikter löstes av någon annan än Kungl. Maj :t. Marinförvaltningen anmärker att om distriktschef å ett stat­ ligt arbetsställe anbefallt åtgärd, som droge med sig ekonomiska konse­ kvenser, någon bestämd tid för åtgärdens verkställande icke kunde fast­ ställas på grund av att den tid det kunde taga innan erforderliga medel ställts till förfogande varierade. Beroende på åtgärdens omfattning kunde det dröja från någon månad upp till ett par år, det senare om medlen skulle beviljas av riksdagen. Landsorganisationen och kooperativa förbundets styrelse avstyrka den av kommittén föreslagna inskränkningen i distriktschefs befogenheter att vite och förbud i fråga om statlig verksamhet skulle kunna meddelas endast av arbetsrådet. Landsorganisationen åberopar ett yttrande av telegraf- och telefonmannaförbundet, vari framhålles att erfarenheten icke utvisade att förhållandena i arbetarskyddshänseende vore bättre vid statens företag än vid privata, varför distriktschef borde ha samma befogenheter mot statens verk som mot enskilda företagare. För egen del uttalar landsorganisationen härefter att inskränkningen vore sakligt ogrundad. Det kunde i föreva­ rande hänseende icke rimligen tilläggas någon betydelse att arbetsgivaren vore en statlig myndighet, med mindre man utginge från att man av eu sådan arbetsgivare icke kunde förvänta samma respekt för de statliga tillsynsorganen, som man förutsatte hos en kommunal myndighet eller en­ skild företagare. Kooperativa förbundets styrelse — vilken såsom nämnts anser att befogenhet att meddela förbud borde tillkomma distriktschef alle­ nast då synnerlig fara förelåge — hävdar att det i sådana fall icke finge göras skillnad mellan statligt anställda och andra arbetstagare. Undantagsföreskriften borde såsom sakligt ogrundad utgå.

Departementschefen. Såsom i ett tidigare sammanhang nämnts är överträdelse av de i arbetar­ skyddslagen meddelade föreskrifterna i allmänhet icke direkt straffbelagd.

266 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

För att framtvinga lagens efterlevnad i det särskilda fallet äga emellertid tillsynsorganen förbjuda arbetsgivare att bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller viss arbets­ metod utan att ha iakttagit visst vid förbudets meddelande angivet villkor. Arbetarskyddskoinmittén har icke ifrågasatt någon principiell ändring på denna punkt. Kommittén har emellertid föreslagit att utöver förbudsförfarandet tillsynsorganen skola till sitt förfogande få jämväl en annan möj­ lighet att framtvinga åtgärd, som ur arbetarskyddssynpunkt är påkallad. För sådant ändamål skall nämligen enligt förslaget ett vitesföreläggande kunna utfärdas, dock endast där underlåtenhet att vidtaga viss åtgärd ej är direkt straffbelagd. Till motivering för nämnda förslag har kommittén i huvudsak åberopat, att förbudsförfarandet vore av så ingripande natur, att behov förelåge av en möjlighet till ett smidigare förfarande. Härvid har dock kommittén enligt min mening överbetonat förbudsförfarandets innebörd. Ett med stöd av arbetarskyddslagen meddelat förbud innebär icke att vederbörande arbetsgivare är skyldig att stoppa driften, med mindre han underlåter att ställa sig till efterrättelse de villkor som i samband med förbudet före­ skrivits. Iakttagas föreskrifterna, träder förbudet aldrig i funktion. Vid sådant förhållande är skillnaden mellan förbudsförfarandet och det av kom­ mittén föreslagna vitesförfarandet endast den, att i det förra fallet en under­ låtenhet att vidtaga föreskriven åtgärd kan medföra straffpåföljd, medan i det senare fallet underlåtenheten resulterar i utdömande av vitet. I båda fallen kräves ett domstolsförfarande. Kommittén har förutsatt, att dom­ stolen skulle äga pröva icke blott huruvida förutsättningar för vitesföreläg­ gandet varit för handen utan även skäligheten av vitesbeloppet. De båda förfaringssätten komma därför i realiteten icke att uppvisa någon egentlig skillnad utom i det avseendet, att vid vitesförfarandet vederbörande yrkesinspektör skall på förhand angiva den påföljd, som enligt hans mening bör inträda för arbetsgivaren, om den påfordrade åtgärden icke vidtages. Ur vissa synpunkter kan man hysa tvekan om lämpligheten av att giva yrkesinspektören en dylik befogenhet. På grund av det anförda anser jag, att någon anledning icke föreligger att införa ett vitesförfarande som ett alternativ till förbudsförfarandet. Medgivas måste dock, att det stundom kan synas mindre lämpligt att såsom påföljd för underlåtenhet att vidtaga en relativt obetydlig åtgärd stadga ett förbud, som kan te sig orimligt vid jämförelse med den ifrågasatta åtgär­ den. Vid sidan av förbudsförfarandet synes därför böra införas en rätt för yrkesinspektör att förelägga arbetsgivare att vidtaga viss åtgärd till före­ kommande av ohälsa eller olycksfall. Underlåtenhet att efterkomma sådant föreläggande bör medföra straff på samma sätt som överträdelse av med­ delat förbud straffbelägges. I sak innebär detta förslag i förhållande till kommittéförslaget ingen annan skillnad än att påföljden vid underlåtenhet

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 267

att efterkomma föreläggandet icke på förhand fixeras av vederbörande yrkesinspektör. Den psykologiska effekt, som ett sådant förhandsangivande kan tänkas ha, synes lika väl kunna vinnas genom att yrkesinspektören i ett föreläggande angiver att åsidosättande av detsamma kan medföra åtal och straff. Kommittén har ansett, att det av kommittén förordade vitesförfarandet skulle kunna komma till användning även i vissa fall, då ett förbudsförfarande icke är möjligt. Regleras föreskrifterna i ämnet på sätt jag här för­ ordat, torde anledning saknas att göra någon skillnad mellan förbudsförfarandets tillämpningsområde och det område, inom vilket endast föreläg­ gande skall kunna ske. Eventuellt erforderliga riktlinjer för valet mellan föreläggande och förbud torde kunna utfärdas i administrativ ordning. För ett särskilt fall, där fråga ej är om omedelbart tillgodoseende av arbetarskyddssynpunkten, synes emellertid ett vitesförfarande lämpligt. Jag syftar här på ett av kommittén föreslaget stadgande om skyldighet för arbetsgivare ävensom tillverkare och försäljare av maskiner in. fl. att för­ anstalta om undersökning av visst ämne eller material eller maskin, red­ skap eller annan teknisk anordning eller att tillhandahålla erforderliga prov för sådan undersökning. Då det här gäller en åtgärd, som i första hand endast avser att få konstaterat huruvida särskild åtgärd ur arbetarskyddssynpunkt är påkallad, synes något föreläggande eller förbud av förut nämnd art icke böra komma i fråga. I stället vill jag föreslå, att för detta fall vitesföreläggande skall kunna tillgripas för att möjliggöra den erforder­ liga undersökningen. Befogenhet att meddela dylikt vitesföreläggande torde lämpligen böra förbehållas arbetarskyddsstyrelsen. I fråga om förbudsförfarandet har kommittén föreslagit den ändringen, att befogenhet att meddela omedelbart ikraftträdande förbud skall till­ komma icke blott chefsmyndigheten utan jämväl vederbörande yrkesinspek­ tör. Häremot ha i några yttranden gjorts invändningar under åberopande av bl. a. att bedömandet av huruvida synnerlig fara för arbetstagarnas liv eller hälsa förelåge kunde vara synnerligen subjektivt. Med hänsyn till vikten av ett snabbt ingripande i fall av förevarande art synes emellertid vad sålunda anförts icke utgöra skäl att frångå kommitténs förslag på denna punkt. I likhet med landsorganisationen finner jag det böra i lagtexten uttryckligen angivas, att sådant förbud som här avses må meddelas utan avbidan på vederbörande arbetsgivares yttrande. I andra fall anser jag däremot före­ läggande eller förbud icke böra meddelas utan att arbetsgivaren erhållit till­ fälle att yttra sig i ärendet. Det torde dock icke vara ofrånkomligen nöd­ vändigt att alltid kräva skriftligt yttrande. En betydande avvikelse från gällande ordning innebär arbetarskyddskommitténs förslag att tvångsmedel enligt lagen skola kunna tillgripas även då fråga är om verksamhet, som bedrives av staten. F. n. ankommer det på

268 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Kungl. Maj :t att, om vederbörande statliga myndighet icke finner sig kunna vidtaga av yrkesinspektionen anbefalld åtgärd, taga ståndpunkt till frågan. Detta sammanhänger givetvis därmed, att åtgärdens vidtagande kan vara förenad med utgifter, som icke kunna täckas med de till myn­ dighetens förfogande stående medlen. Kommittén har såsom ett skäl för sitt förslag i denna del åberopat att, liksom domstol ägde handlägga mål jämväl mot staten, vederbörande inspektionsmyndighet borde ha samma befogenhet mot statens institutioner som mot enskilda företag. I arbetar­ skyddslagen är det emellertid fråga om att vid straffpåföljd vidtaga viss åtgärd. Ett strafförfarande kan tydligen icke riktas mot staten såsom sådan och även om straffansvaret lägges på vederbörande arbetsförestån­ dare, torde det vara uteslutet att ådöma honom straff, om han icke av statsmakterna satts i tillfälle att vidtaga åtgärden. Av nu anförda skäl kan jag icke ansluta mig till kommittéförslaget i denna del. Vad kommittén anfört till stöd för att befogenheten att utfärda förbud i förevarande fall icke borde tillkomma distriktschef utan endast arbetsrådet har emellertid föranlett mig att till övervägande upptaga frågan om ändring av det förfaringssätt, som nu är föreskrivet för den händelse åtgärd ur arbetarskyddssynpunkt finnes påkallad i fråga om verksamhet som bedrives av staten. Såsom kommittén anfört har yrkesinspektionens chefsmyndighet en helt annan ställning i förhållande till andra ämbetsverk och myndigheter än vederbörande yrkesinspektör. Det torde därför kunna förväntas, att framställningar i arbetarskyddsfrågor, som från chefsmyndig­ heten riktas till viss annan statlig myndighet, ha större effekt än av yrkesinspektören gjorda anmaningar. En framställning, som av chefsmyndig­ heten göres hos Kungl. Maj :t, är vidare ägnad att belysa en arbetarskyddsfråga på ett mera ingående sätt än en framställning från den berörda myndigheten själv. På grund härav har jag funnit det av kommittén rekommenderade förfaringssättet i sådana ärenden, varom här är fråga, vara att föredraga framför nuvarande ordning, bortsett därifrån att -— såsom tidigare nämnts — några tvångsmedel icke böra kunna tillgripas av chefsmyndigheten. I enlighet härmed bör sålunda yrkesinspektör, som fin­ ner ingripande påkallat i fråga om verksamhet som bedrives av staten, göra anmälan därom till arbetarskyddsstyrelsen. Styrelsen bör därefter i första hand hos vederbörande myndighet påfordra, att åtgärd vidtages i enlighet med vad yrkesinspektören förordat eller på annat av styrelsen anvisat sätt. Finner sig myndigheten icke kunna tillmötesgå en sådan hem­ ställan, bör underrättelse därom meddelas arbetarskyddsstyrelsen. Styrelsen kan då, om den finner anledning därtill föreligga, underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning. Hinder bör givetvis icke föreligga för att styrelsen i sär­ skilt fall vänder sig direkt till Kungl. Maj:t. Det nu anförda äger icke motsvarande tillämpning i fråga om det av mig

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 269

förut omnämnda vitesförfarandet för framtvingande av undersökning av ämne eller material. Sådan undersökning torde nämligen regelmässigt icke kräva utgifter av den omfattning, att anledning föreligger att undantaga statlig verksamhet från bestämmelserna därom. Vitesföreläggandet kom­ mer att rikta sig mot vederbörande arbetsföreståndare, då jag förutsätter att arbetsföreståndaren skall vara att anse såsom arbetsgivare i föreva­ rande fall. Efterlevnaden av bestämmelserna om raster samt natt- och veckovila skall enligt kommittéförslaget liksom enligt gällande lag tryggas därige­ nom att den centrala arbetarskyddsmyndigheten vid behov skall äga med­ dela arbetsgivare särskilda föreskrifter, vilkas åsidosättande medför straff­ påföljd. Enligt förslaget skola dock sådana föreskrifter kunna meddelas även i fråga om verksamhet som bedrives av staten. På denna punkt anser jag emellertid, av enahanda skäl som i det föregående anförts beträffande förbudsförfaranaet, att såsom hittills sådan verksamhet bör vara undan­ tagen från här ifrågavarande sanktionsförfarande. Såsom ett ytterligare skäl härför må anföras, att arbetstidslagstiftningen icke omfattar den stat­ liga verksamheten, utan ankommer det på Kungl. Maj :t att utfärda erfor­ derliga föreskrifter angående arbetstiden. I övrigt ansluter jag mig till kommittéförslaget i denna del. Vad nu sagts bör äga motsvarande tillämp­ ning, om arbetsgivare åsidosätter den allmänna föreskriften i 26 § första stycket i departementsförslaget angående minderårigs användande till arbete. Kommitténs förslag upptager i likhet med gällande lag särskilda förbudsbestämmelser för tillverkare och försäljare av maskiner m. m. samt upplåtare av lokal. I dessa hänseenden ansluter jag mig till förslaget. Vad angår installatörsverksamhet har i yttrandena uttalats tvekan om lämpligheten att låta administrativ myndighet utfärda förbud att vidare utföra installationer av visst slag. Med den sammansättning arbetarskyddsstyrelsen avses skola erhålla vid prövningen av dylika ärenden torde dock denna invändning sakna fog. På sätt kommittén föreslagit bör vidare genom ett förbudsförfarande garantier skapas för att de särskilda reglerna om arbetarskyddet i grustag och å liknande arbetsställen bliva efterföljda. Likaså bör i enlighet med kommitténs förslag förbud kunna meddelas mot minderårigs använ­ dande i arbete, då föreskrifterna om läkarbesiktning av minderåriga icke iakttagits. I gällande lag äro förbudsbestämmelserna för tillverkare m. fl. icke nämnda i det stadgande, enligt vilket statlig verksamhet icke omfattas av förbudsförfarandet. Anledning torde icke heller föreligga att låta staten intaga någon särställning på detta område. Jag förordar därför att här ifrågavarande förbudsbestäminelser göras tillämpliga även i fråga om verk­ samhet, som bedrives av staten.

270 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Överflyttning av arbetsgivaransvaret. Gällande lag. Gällande arbetarskyddslag intar principiellt den ståndpunkten att, där ej annat angives, arbetsgivaren är den som bär ansvaret för att lagens före­ skrifter iakttagas på arbetsstället. Enligt 53 § skall emellertid i fråga om verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, vad i lagen stadgas om arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren. Det må i detta sammanhang er­ inras om att lagens stadganden om förbud med tillhörande straffbestäm­ melser icke äga tillämpning å verksamhet, som bedrives av staten. Beträf­ fande andra juridiska personer än staten och kommunerna, t. ex. bolag och föreningar, gäller däremot huvudregeln att det är arbetsgivaren som är ansvarig för lagens efterlevnad. Frågan av vilken eller vilka fysiska per­ soner detta ansvar skall utkrävas får avgöras med ledning av allmänna straffrättsliga grundsatser.

Begäran om utredning m. m. I anledning av en vid 1943 års riksdag väckt motion (I: 60) anhöll riks­ dagen, på hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 25), i skrivelse till Kungl. Maj :t den 29 maj 1943 (nr 250) att vid kommitténs utredning måtte tagas under övervägande, huruvida och i vad mån möjlighet borde beredas till överflyttning av ansvaret för iakttagande av arbetarskyddslagstiftningen från arbetsgivare till särskild arbetsföreståndare. I skrivelse den 30 juni 1943 anmodade Kungl. Maj :t kommittén att överväga detta spörsmål i samband med fullgörandet av dess uppdrag. Det må i detta sammanhang nämnas att i arbetstidslagarna möjlighet skapats för arbetsgivare att få ansvaret för lagarnas efterlevnad överflyttat till särskild arbetsföreståndare. Enligt föreskrift i lagarna skall nämligen, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe, vad i lagen är stadgat an­ gående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren (se bl. a. 15 § andra stycket allmänna arbetstidslagen).

Kommitténs förslag. Enligt kommittéförslaget skall liksom f. n. arbetsföreståndaren anses som arbetsgivare i fråga om verksamhet som bedrives av staten eller kom­ mun. Därjämte föreslår kommittén att beträffande annan verksamhet arbetsgivaransvaret i viss utsträckning skall kunna överflyttas till arbets­ föreståndare (2 § b tredje stycket). För sådan överflyttning skall fordras arbetsrådets godkännande, överflyttning skall kunna medgivas endast i vad angår bestämmelserna i 7—9 §§, 10 § 2 mom., 15, 18—22, 24, 26—37, 40—42, 50, 55 och 56 §§ (anvisningarna till 2 §). Denna gränsdragning innebär i stort sett att ansvaret kan överflyttas beträffande bestämmel­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 271

serna om minderåriga, kvinnor, raster, natt- och veckovila ävensom rö­ rande anmälningsskyldighet o. d. men icke i fråga om de stadganden, som ålägga arbetsgivaren att vidtaga åtgärder för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet.

I motiveringen till de föreslagna bestämmelserna om överflyttning av arbetsgivaransvaret inom andra företag än statliga och kommunala fram­ håller kommittén inledningsvis att den funnit skäl tala såväl för som mot en dylik överflyttning. Såsom skäl för att en överflyttning borde kunna ske anför kommittén följande. Då en verksamhet bedrives av bolag eller annan enskild juridisk person, är det ofta icke möjligt för delägare eller styrelsemedlemmar att äga sådan kännedom om eller på sådant sätt bestämma över arbetets anordnande och .bedrivande inom verksamheten, att de med hänsyn härtill kunna ikläda sig ansvaret för efterlevnaden av lagens bestämmelser. Därtill kommer, att delägarna eller styrelsemedlemmarna ofta äro bosatta på annan ort än den, där verksamheten bedrives. I sådant fall kan det synas önskvärt och jäm­ väl anses naturligt, att ansvaret för lagens efterlevnad lägges på den, som utövar den direkta ledningen av verksamheten. Det förekommer också, att en arbetsgivare bedriver verksamhet på flera olika platser i landet. Ej minst gäller detta beträffande byggnads- och anläggningsverksamhet. Även i dylika fall synes önskvärt, att det ansvar, varom här är fråga, ålägges den person, som närmast har hand om ledningen av arbetet på respektive plats. En arbetsgivare, som bor på annan ort än den, där verksamheten utövas, saknar ofta möjlighet att närmare övervaka, hur arbetet anordnas och be­ drives. Även denna omständighet kan motivera ett överflyttande av arbets­ givaransvaret. Detsamma gäller vid allmänt uppdrag, sjukdom, hög ålder eller annan liknande orsak, varigenom arbetsgivaren är förhindrad att del­ taga i verksamheten eller närmare övervaka arbetets anordnande och be­ drivande.

Kommittén anför härjämte följande. Det kan ifrågasättas, huruvida de förpliktelser att vidtaga åtgärder till förekommande av ohälsa och olycksfall i arbete, vilka jämlikt arbetar­ skyddslagen åvila arbetsgivare, verkligen kunna överflyttas på särskild person såsom arbetsföreståndare. Detta förutsätter, att dylik person inne­ har sådan ställning eller är tillerkänd sådan befogenhet, att han, då han i arbetsgivarens ställe övertager ledningen och ansvaret för verksamheten i här berörda hänseende, kan inverka på samtliga de förhållanden, som beröras av arbetarskyddslagstiftningen. Det gäller härvid icke endast att bestämma om hur själva arbetet skall anordnas och bedrivas utan även att ombesörja, att arbetstagarna tillförsäkras sunda och säkra arbetsförhål­ landen. Detta innebär hland annat, att han skall besluta och föranstalta om vidtagande av åtgärder, som avse exempelvis arbetslokalens anordning, belysning, uppvärmning och ventilation, maskiners anordnande och inskyddande, olika materials och ämnens användning i verksamheten, inrät­ tande av hygieniska anordningar in. in. Vidtagandet av åtgärder i nu nämnda hänseenden är emellertid ofta eu fråga av betydande ekonomisk innebörd. Även härutinnan måste dock arbetsföreståndaren äga beslutande­ rätt, om han skall kunna bära arbetsgivarens fulla ansvar för lagens efter­

272 Kungl. Mnj:ts proposition nr 2!)8.

levnad. Det är heller icke uteslutet, att arbetsgivaren kan genom direktiv eller på annat sätt ålägga arbetsföreståndaren att iakttaga sådan återhåll­ samhet i fråga om vidtagande av skyddsåtgärder, att sundheten och säker­ heten i arbetet kan i hög grad äventyras. Att arbetsföreståndaren under sådana förhållanden ändock skall taga ansvar i stället för arbetsgivaren synes oskäligt. Det är vidare att märka, att därest en arbetsgivare underlåter att vidtaga viss skyddsåtgärd, han kan av yrkesinspektör förbjudas att exempelvis an­ vända viss lokal eller bedriva visst arbete. Därest arbetsgivaransvaret jäm­ likt arbetarskyddslagen överflyttades till särskild arbetsföreståndare, skulle dylikt förbud riktas mot denne. Då det emellertid är arbetsgivaren, som driver verksamheten, synes ett dylikt förbud näppeligen kunna riktas mot arbetsföreståndaren. Det måste också anses naturligt, att när arbetsgivare ålagts vissa för­ pliktelser i skyddshänseende, dessa förpliktelser också skola åvila den som är den verklige företagaren, d. v. s. den för vars räkning arbetet ytterst sker. Det är denne som skall tillse, att sådana åtgärder vidtagas, att arbetstagaren ej utsättes för skada i arbetet, och från denna skyldighet skall han ej kunna fritaga sig genom att av organisatoriska eller andra skäl i förhållande till arbetstagaren inskjuta en mer eller mindre osjälvständig mellanman. Ett annat betraktelsesätt skulle kunna medföra risk för att rätten till den för­ mån man velat bereda arbetstagarna genom skyddslagstiftningen bleve illusorisk.

Kommittén uttalar härefter att med hänsyn till de nu anförda skälen en överflyttning av ansvaret icke borde kunna ske i vad anginge åtgärder som avsåge att förekomma ohälsa och olycksfall i arbete. Saken ställde sig nå­ got annorlunda, när det gällde lagens ordningsföreskrifter och därmed jäm­ förliga bestämmelser. Iakttagandet av dessa hörde nära samman med de förpliktelser, som vanligen åvilade en arbetsledare, och vore ej heller för­ enat med utgifter av nämnvärd storlek. Ifrågavarande bestämmelser vore också jämförbara med bestämmelserna i arbetstidslagarna, där överflytt­ ning av arbetsgivarens ansvar kunde ske. Med hänsyn till det anförda ansåge kommittén att möjlighet att överflytta arbetsgivaransvaret å arbets­ föreståndare borde beredas beträffande vissa av arbetarskyddslagens be­ stämmelser. Rörande frågan vilka bestämmelser som borde hänföras till den grupp, där överflyttning skulle kunna äga rum, anför kommittén följande. En överflyttning av arbetsgivaransvaret synes böra möjliggöras huvud­ sakligen i vad avser de egentliga ordningsföreskrifterna i lagen, såsom be­ träffande uppsättande av vissa anslag, fullgörande av viss anmälnings­ skyldighet och insändande av byggnadsförslag för granskning. Vidare bör det lämpligen kunna åläggas arbetsföreståndare att iakttaga vad i lagen stadgas om begränsning av arbetstiden för och om läkarkontroll över ar­ betstagare, som sysselsättas i hälsofarligt arbete. Åt arbetsföreståndare bör jämväl kunna uppdragas att övervaka, att lagens bestämmelser om raster, natt- och veckovila iakttagas liksom även att flertalet av de bestämmelser, som avse minderårigas och kvinnors användande i arbete, efterlevas. Slut­ ligen bör till särskild arbetsföreståndare kunna överflyttas ansvaret för att

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 273

de skyldigheter, som åvila arbetsgivare att bereda tillsynsorgan tillträde till arbetsställe, tillhandagå dessa med erforderliga upplysningar samt till­ handahålla inspektionsbok och författningar vid arbetsstället, bliva iakt­ tagna. Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att en överflyttning av arbetsgivaransvaret enligt kommitténs mening bör kunna ske i fråga om alla sådana bestämmelser i lagen, som i regel äro direkt straffbelagda.

Kommittén anför vidare att för överflyttning av arbetsgivaransvaret å arbetsföreståndare borde — i likhet med vad som gällde enligt arbetstids­ lagarna — krävas medgivande av arbetsrådet i det särskilda fallet. Såsom allmänna riktlinjer för arbetsrådets prövning av frågan, vem som borde godtagas såsom arbetsföreståndare, borde enligt kommitténs mening bl. a. gälla att vederbörande själv förklarat sig villig att ikläda sig ifrågavarande ansvar, att han hade rätt att anställa och avskeda arbetstagare samt att han omhänderhade den direkta ledningen av arbetet och i fråga om dess anordnande och bedrivande intoge en relativt självständig ställning gent­ emot arbetsgivaren. Kommittén fortsätter härefter. Bland personer, som i främsta rummet torde böra ifrågakoimna såsom arbetsföreståndare, anser kommittén böra nämnas ett bolags verkställande direktör samt fabriks- eller platschef vid anläggning, som tillhör ett större företag eller som är belägen på avsevärt avstånd från bolagets huvudkon­ tor eller arbetsgivarens hemvist. Vidare kunna nämnas filialchefer vid större affärsföretag, särskilt där dessa ha filialer på olika platser i landet. Såsom arbetsföreståndare vid jordbruk torde företrädesvis böra godtagas förvaltare eller inspektörer. Inom byggnads- och anläggningsverksamhet, som av ett och samma företag bedrives på olika arbetsplatser samtidigt och där fördenskull en överflyttning av arbetsgivaransvaret till särskild arbets­ föreståndare är önskvärd, synes högste arbetsledaren på respektive arbets­ plats böra kunna ifrågakomma.

Kommittén framhåller att den föreslagna överflyttningen av arbetsgivar­ ansvaret medförde att lagens straffbestämmelser på de områden som över­ flyttningen avsåge komme att gälla arbetsföreståndaren i stället för arbets­ givaren. Därvid vore emellertid att märka att om arbetsföreståndaren före­ tagit eller underlåtit något på uttrycklig order av arbetsgivaren, ansvaret jämlikt arbetarskyddslagen torde åvila arbetsgivaren. Därmed vore emel­ lertid icke sagt, att arbetsföreståndaren i sådant fall vore fritagen från straff enligt allmän lag. Kommittén påpekar i detta sammanhang att bestämmelserna om överflyttning icke avsåge att reglera frågan, huruvida skadeståndsanspråk kunde göras gällande mot arbetsgivare i anledning av skada, som tillskyndats arbetstagare genom arbetet hos arbetsgivaren.

Vad angår verksamhet, som bedrives av staten eller k o in in u n, har för kommittén framhållits, att det stundom vore svårt att avgöra vem som kunde anses såsom arbetsföreståndare i lagens mening. Kommittén anför i denna fråga följande. 18 Bihang titt riksdagens protokoll 1948. I sand. Nr 298.

274 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Att giva eu tillfredsställande allmängiltig definition på begreppet arbets­ föreståndare erbjuder stora svårigheter. Med arbetsföreståndare för viss verksamhet (företag) torde i allmänhet böra förstås person, som antortrotts den direkta ledningen och förvaltningen av verksamheten. Förutom att övervaka och bestämma om arbetets anordnande och bedrivande synes han sålunda i regel böra ha att svara för förvaltning och vård av alla för verksamhetens drift erforderliga byggnader, maskiner och andra anord­ ningar. Har av organisatoriska eller andra skäl handläggningen av de i en och samma verksamhet förekommande ärendena fördelats på flera perso­ ner med viss beslutanderätt hos var och en med hänsyn till ärendenas om­ fattning och beskaffenhet, synes detta enligt kommitténs mening få be­ traktas som en för verksamheten intern angelägenhet och följaktligen icke medföra ändring i det fulla ansvar, som jämlikt den föreslagna lagen bör åvila den som enligt vad ovan angivits är att betrakta som verksamhetens arbetsföreståndare.

Yttrandena. Frågan om överflyttning av arbetsgivaransvaret inom annan verksamhet än statlig och kommunal sådan behandlas i ganska få yttranden. Social­ styrelsen uttalar att anmärkningar visserligen kunde framställas mot för­ slaget — bl. a. att uppdelningen av ansvaret stundom torde kunna leda till en viss osäkerhet om ansvarets bärare i särskilda fall — men att be­ hovet av en möjlighet att frigöra arbetsgivare från ett oskäligt ansvar syn­ tes så starkt, att det borde tillgodoses. Förslagets begränsning av ifråga­ varande möjlighet torde även få anses lämplig. Landsorganisationen finner de skäl som kommittén anfört för en begränsning av möjligheten att över­ flytta ansvaret vara övertygande och har ingen annan erinran mot den före­ slagna gränsdragningen än att 7 § i kommittéförslaget enligt organisatio­ nens mening borde hänföras till de bestämmelser, beträffande vilka ansva­ ret icke kunde överflyttas. Svenska arbetsgivareföreningen berör i sitt ytt­ rande icke bestämmelserna om överflyttning av arbetsgivaransvaret.

Vidsträcktare möjlighet att överflytta arbetsgivar­ ansvaret än kommittén föreslagit ifrågasättes i några yttranden. Så­ lunda uttalar Stockholms handelskammare att varken de i delegationsrät­ ten företagna begränsningarna eller den motivering för bibehållande av objektivt arbetsgivaransvar överhuvud taget, som kommittén anfört, vore bärande ur praktiska eller ens rent teoretiskt straffrättsliga synpunkter. För att straffhotet och straffpåföljden för det allmänna rättsmedvetandet skulle framstå såsom berättigade och därmed överhuvud taget kunna fylla sina funktioner, syntes det icke blott naturligt utan även nödvändigt, att ansvaret i arbetarskyddshänseende finge överföras på sådan arbetsföre­ ståndare, som hade möjlighet att praktiskt utöva den tillsyn och vidtaga de åtgärder, som lagen föreskreve. Om nämnde arbetsföreståndare intoge en tillräckligt självständig ställning, borde han kunna bära hela ansvaret i skyddshänseende och icke, som kommittén föreslagit, allenast för iakt-

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 275

lagandet av rena ordningsföreskrifter. Handelskammaren kunde icke finna något bärande skäl varför icke i dylika fall den av arbetsrådet godkände arbetsföreståndaren skulle i straffrättsligt hänseende lika väl kunna svara för brott mot sådana förbud eller föreskrifter, vilka på förekommen an­ ledning utfärdats av tillsynsmyndigheten, som för förseelser mot de i lagen direkt straffbara handlingarna. Handelskammaren erinrar i detta sammanhang om att den jämte andra näringsorganisationer i skrivelse till Kungl. Maj :t år 1943 hemställt om utredning för åstadkommande av en efter nutida förhållanden avpassad reglering inom näringslagstiftningen dels av frågan om näringsidkares och därmed jämförliga personers straffrättsliga ansvar och dels av frågan om vem som skulle bära det straffrättsliga ansvaret för juridiska personers handlingar. Dessa spörsmål vore alltjämt olösta, och de nuvarande förhål­ landena måste anses vara i hög grad otillfredsställande. Skånes handelskammare anser skäl icke föreligga att begränsa rätten att delegera arbetsgivaransvaret så snävt som skett. Ett mycket stort antal företag vore nämligen numera av sådan storlek att företagsledaren meren­ dels saknade möjlighet att personligen kontrollera lagens efterlevnad å olika arbetsplatser. Handelskammaren ville i detta sammanhang erinra om den av Stockholms handelskammare omnämnda framställningen. Det vore ytterligt angeläget att frågan om det straffrättsliga ansvaret för juri­ diska personers handlingar bleve löst. Kommerskollegium, som finner sistnämnda fråga böra göras till föremål för ytterligare beaktande, framhåller att de av kommittén åberopade skälen mot överflyttning av ansvaret på arbetsföreståndare i enskild tjänst även kunde anföras i avseende å allmän tjänst. Arbetsföreståndare i sådan tjänst hade emellertid utan vidare förklarats skola anses som arbetsgivare. De anförda motiven mot en ytterligare utsträckning av den i enskild tjänst anställde arbetsföreståndarens ansvarighet syntes alltså knappast vara generellt hållbara. Det ifrågasattes därför, om icke redan av detta skäl arbetsrådet borde få friare händer än enligt förslaget. Kooperativa förbundets stgrelse anför, att det syntes önskvärt och lämp­ ligt, att överflyttning av arbetsgivaransvaret på arbetsföreståndare skulle kunna ske även beträffande bestämmelser som rörde förekommande av ohälsa och olycksfall i arbete samt lokaler in. m. I motsats till kommittén hade styrelsen den uppfattningen att, om ansvaret lades på den som hade den direkta ledningen av verksamheten, all anledning funnes förutsätta att arbetsgivarens förpliktelser i nämnda avseenden bättre uppmärksam­ mades än om ansvaret lades på delägare eller styrelseledamot, som kanske befunne sig på annan ort än där verksamheten bedreves och som icke besutte erforderliga kunskaper angående lagstiftningen och kännedom om de lokala förhållandena. Arbetsrådets godkännande av föreslagen arbets­ föreståndare borde under alla förhållanden vara eu tillräcklig spärr mot

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

befarat bulvanförhållande. Styrelsen föresloge med hänsyn till det anförda att bestämmelserna angående överflyttning av arbetsgivaransvaret erhölle en mera vidsträckt omfattning. Kommitténs förslag om överflyttning av arbetsgivaransvaret avstyrkes helt av tjänstemännens centralorganisation, som inledningsvis erinrar om att Daco i yttrande över en motion vid 1943 års riksdag i samma fråga avvisat tanken på en överflyttningsrätt. Den av kommittén föreslagna ut­ formningen gåve visserligen icke anledning till samma farhågor som fram­ förts i anledning av nämnda motion, men en viss oklarhet om vad bestäm­ melsen kunde medföra föreiåge alltjämt, och organisationen ansåge sig där­ för principiellt böra intaga samma ståndpunkt som Daco tidigare givit ut­ tryck åt. Bestämmelsen syntes ingalunda nödvändig, utan frågan borde kunna regleras på samma sätt som hittills.

I yttranden av armé-, marin- och flggförvaltningarna, försvarets fabriksstgrelse, väg- och vattenbijggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län och landstingsförbundet hemställes att innebörden av arbetsföreståndarbegreppet inom statlig och kommunal verk­ samhet måtte närmare klargöras. Marinförvaltningen erinrar härvid om att inom den statliga verksamheten befogenheterna i ekonomiskt av­ seende vore begränsade för de personer, som kunde ifrågakomma såsom arbetsföreståndare. Förvaltningen uttalar vidare att arbetsföreståndarskapet inom statens verksamhet borde bindas vid särskilda befattningar och att det borde tillkomma Kungl. Maj :t att bestämma, med vilka befattningar arbetsföreståndarskapet för viss verksamhet skulle vara förenat.

Departementschefen. Arbetarskyddskommittén har bibehållit den i gällande lag upptagna före­ skriften att i fråga om verksamhet som bedrives av staten eller kommun arbetsföreståndaren skall anses såsom arbetsgivare. Efter mönster av arbets­ tidslagarna har kommittén därjämte föreslagit att även i andra fall arbets­ givaransvaret skall kunna i viss utsträckning överflyttas å särskild arbets­ föreståndare. Tanken att öppna eu sådan möjlighet har föranlett invänd­ ningar endast från tjänstemännens centralorganisation, som ansett en viss oklarhet föreligga om vad bestämmelsen kunde medföra och ansett frågan böra kunna regleras på samma sätt som hittills. Vad kommittén anfört till stöd för att möjlighet bör finnas att i viss omfattning överflytta arbets­ givaransvaret synes mig emellertid ådagalägga att ett behov av bestämmel­ ser i ämnet föreligger. Vad beträffar den omfattning, i vilken arbetsgivaransvaret skall kunna överflyttas, råda i viss mån delade meningar. Kommittén har ansett, att en överflyttning borde kunna medgivas endast i fråga om mera ordningsbetonade föreskrifter i lagen, medan däremot ansvaret för vidtagande av åt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 277

gärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall alltid borde falla å arbets­ givaren. I åtskilliga yttranden har påyrkats, alt även i sistnämnda avseende en överflyttning av arbetsgivaransvaret borde få ske. Därvid har bl. a. påpekats, att i fråga om verksamhet som bedrives av staten eller kommunen någon som helst begränsning i arbetsföreståndarens ansvar icke gjorts i lagen. I anledning av sistnämnda påpekande vill jag till en början erinra, att enligt den nu gällande lagen tvångsåtgärder mot statlig myndighet för att framtvinga åtgärder av nu avsedd art icke kunna tillgripas. I det före­ gående har jag närmare utvecklat skälen för att ett sådant undantag allt­ jämt bör gälla. Att i fråga om verksamhet som bedrives av staten ansva­ ret för lagens efterlevnad lägges å vederbörande arbetsföreståndare inne­ bär därför väsentligen att denne utsätter sig för straffpåföljd, om han åsidosätter direkt straffbelagda arbetarskyddsföreskrifter. Det motsva­ rande borde rätteligen gälla i fråga om verksamhet som bedrives av kom­ mun. Här synes mig den gällande lagen innebära en viss inkonsekvens. Lagen förutsätter, att ett förbudsförfarande skall kunna tillgripas i fråga om sådan verksamhet. Såsom lagen är uppbyggd måste detta förbud riktas mot arbetsföreståndaren och icke mot kommunen såsom sådan. I den mån förbudet är förenat med villkor om vidtagande av viss åtgärd kan emeller­ tid situationen vara den, att för åtgärdens vidtagande behöves ett beslut av kommunens beslutande organ. Vid sådant förhållande synes det mig oegentligt att förbudet riktas mot arbetsföreståndaren. Jag finner förden­ skull påkallat att den nuvarande bestämmelsen i detta hänseende ändras i sådan riktning att i fråga om verksamhet som bedrives av kommun om­ fattningen av arbetsföreståndares ansvar för arbetarskyddslagens efter­ levnad regleras efter samma linjer som beträffande enskilda arbetsgivare. Den av kommittén uppdragna gränslinjen för den omfattning i vilken arbetsgivaransvaret skall kunna överflyttas å särskild arbetsföreståndare finner jag i allt väsentligt vara tillfredsställande. Samma skäl som jag nyss anfört beträffande verksamhet, som drives av kommun, tala för att föreläggande eller förbud, som avser åtgärder i fråga om exempelvis arbets­ lokaler, maskiner och dylikt, bör riktas mot arbetsgivaren själv. Visserli­ gen är det givet, att i många fall vederbörande arbetsföreståndare har så­ dan ställningsfullmakt, alt han själv äger alt vidtaga den åtgärd, som på­ fordrats av vederbörande tillsynsorgan, men det torde vara ogörligt att upp­ ställa några normer, som på ett tillfredsställande sätt avgränsa de fall, då föreläggandet eller förbudet rimligen borde kunna rikta sig mot arbets­ föreståndaren. Möjlighet att överflytta arbetsgivaransvaret torde därför icke böra införas för nu avsedda fall. I överensstämmelse med kommittéför­ slaget torde överflyttning böra få ske endast i begränsad utsträckning. Därvid torde av de i dcparteinenlsförslaget upptagna stadgandena böra komma i fråga de bestämmelser, som gälla arbetstiden och dess förlägg­

278 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ning, ävensom föreskrifter som angå minderårigas och kvinnors använ­ dande till arbete. Härjämte bör ansvaret för efterlevnaden av sådana ad­ ministrativa tillämpningsföreskrifter, vilka äro av liknande karaktär som nyssnämnda stadganden eller mera äro att betrakta som ordningsföreskrif­ ter, böra kunna överflyttas å särskilt utsedd arbetsföreståndare. Bestäm­ melser i sistnämnda hänseende synas kunna meddelas i administrativ ordning. Såsom kommittén föreslagit torde i fråga om verksamhet som bedrives av annan än staten eller kommun överflyttning av arbetsgivaransvaret böra förutsätta ett medgivande av arbetarskyddsstyrelsen i det särskilda fallet. Vid denna prövning synas de av kommittén gjorda uttalandena angående vem som bör kunna godtagas som arbetsföreståndare böra tjäna till led­ ning. Vad angår spörsmålet om vem som i fråga om statlig eller kommu­ nal verksamhet skall vara att anse såsom arbetsföreståndare torde några generella regler icke kunna meddelas. I anslutning till vad i ett yttrande anförts synes det böra övervägas att i instruktioner, reglementen o. d. in­ föra föreskrifter om till vilka befattningar skyldigheten att ansvara fao* arbetarskyddslagens efterlevnad inom visst verksamhetsområde skall vara knuten. Frågan om det straffrättsliga ansvaret i fall där arbetsföreståndare vid­ tagit eller underlåtit en åtgärd på order av arbetsgivaren torde få bedömas efter samma grundsatser som eljest tillämpas i motsvarande fall.

Departementsförslagets förhållande till vissa konventioner.

Kommittén.

Enligt de för kommitténs arbete meddelade direktiven skulle kommittén ha att pröva, om och i vad mån den svenska arbetarskyddslagstiftningen borde bringas till närmare överensstämmelse med de av internationella ar­ betsorganisationens konferens antagna konventionsförslagen angående kvinnors arbete före och efter barnsbörd (Washington, 1919), barns natt­ arbete inom industrien (Washington, 1919), kvinnors nattarbete (reviderad, Geneve, 1934), minimiålder för barns användande till industriellt arbete (reviderad, Genéve, 1937), minimiålder för barns användande till icke­ industriellt arbete (reviderad, Genéve, 1937) samt säkerhetsföreskrifter i byggnadsindustrien (Genéve, 1937). Därjämte framhölls, att kommittén tillika borde överväga, huruvida några för den svenska lagstiftningen värde­ fulla anvisningar vore att hämta ur vissa angivna av arbetskonferensen an­ tagna rekommendationer. Kommittéförslaget innebär i åtskilliga hänseenden ett närmande av den svenska lagstiftningen till ifrågavarande internationella reglering. Kom­ mittén har dock icke ansett sig kunna föreslå så långt gående ändringar, som skulle erfordras för att möjliggöra ratifikation för Sveriges del av de

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 279

fem förstnämnda konventionerna. Angående skiljaktigheterna mellan kom­ mittéförslaget och konventionerna torde få hänvisas till betänkandet s. 391—392, 418, 485, 506 och 722—723. Vad beträffar konventionen angående säkerhetsföreskrifter i byggnadsindustrien uttalar kommittén, att den hade för avsikt att taga ställning till ratifikationsfrågan i samband med ett författningsförslag på detta område, som kommittén sedermera komme att framlägga.

Yttrandena. Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet förklarar, att den ansett sig särskilt böra överväga, om icke genom erforderlig jämk­ ning av kommittéförslaget ratifikation av förevarande konventioner skulle kunna ske. Dessa överväganden hade emellertid givit negativt resultat, i det att delegationen icke funnit tillrådligt att påyrka längre gående skydds­ åtgärder än kommittén förordat. Onekligen framstode det såsom anmärk­ ningsvärt, att icke ens en så genomgripande modernisering av arbetarskyddslagstiftningen i vårt land, som kommitténs förslag innebure, skulle möjliggöra ratificering av internationella konventioner på ifrågavarande område. Huvudanledningen därtill måste enligt delegationens mening sökas däri, att konventionsförslagen erhållit en alltför detaljerad och, delvis i följd därav, osmidig avfattning. I detta sammanhang ville delegationen fram­ hålla att det enligt en år 1946 antagen ändring i internationella arbets­ organisationens stadga skulle åligga medlem att till internationella arbetsbyrån avgiva redogörelser bl. a. för de omständigheter som förhindrade eller fördröjde ratificeringen av en viss konvention. Genom denna bestämmelse syntes en möjlighet öppna sig att inför organisationen klargöra de om­ ständigheter — ofta av mera bagatellartad beskaffenhet — som hindrade ett i socialt avseende högt utvecklat land att giva organisationen det stöd, som en ratifikation innebure. Uteslutas kunde ej heller att genom det åsyftade stadgandet förutsättningar skulle kunna föreligga för ratificering av en konvention, även om den nationella lagstiftningen i någon mindre väsentlig punkt avveke från konventionens bestämmelser.

Ytterligare konventioner. Efter det kommittén avlämnat sitt betänkande har, såsom i det föregående berörts, vid internationella arbetsorganisationens sammanträde i Montreal hösten 1946 antagits tre konventionsförslag, nämligen angående läkarunder­ sökning av barn och minderåriga för utrönande av deras lämplighet för industriellt arbete, angående läkarundersökning av barn och minderåriga för utrönande av deras lämplighet för ieke-industriellt arbete och angående begränsning av barns och minderårigas nattarbete i icke-industriell verk­ samhet. Vid 1947 års riksdag inhämtades riksdagens yttrande över dessa konventioner. Såsom tidigare nämnts anslöt sig riksdagen därvid till före­

280 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

dragande statsrådets uttalande, att slutligt ställningstagande till frågan om ratificering borde anstå, till dess förslag om reviderad arbetarskyddslagstiftning komme att föreläggas riksdagen.

Departementschefen. Arbetarskyddskommittén har icke ansett sig kunna föreslå så avsevärda jämkningar i den svenska arbetarskyddslagstiftningen, som skulle krävas för att möjliggöra ratifikation av de i kommitténs direktiv angivna kon­ ventionerna. I yttrande över kommittéförslaget har delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet förklarat, att den icke funnit till­ rådligt påyrka längre gående åtgärder än kommittén förordat. Även departementsförslaget företer sådana avvikelser från samtliga dessa konven­ tioner, att hinder för ratifikation torde föreligga. På åtskilliga punkter har jag nämligen funnit, att det skulle medföra bestämda olägenheter att ge­ nomföra sådan ändring i den svenska lagstiftningen, som skulle erfordras för att bringa densamma i fullständig överensstämmelse med konven­ tionerna. Det nu sagda gäller även beträffande de vid 1946 års konferens antagna konventionsförslagen. Att Sverige nödgas avstå från det stöd åt det internationella samarbetet på arbetarskyddets område, som en ratifika­ tion skulle innebära, är självfallet att beklaga. I flertalet fall bottna emel­ lertid hindren för ratifikation icke i att konventionernas huvudprinciper ej skulle kunna accepteras av vårt land utan sammanhänga närmast med det detaljerade och alltför osinidiga sätt, på vilket konventionerna utfor­ mats. Sålunda omfatta vissa konventioner även husligt arbete och arbete, som utföres i arbetstagarens hem, under det att i vårt land arbetarskydds­ lagens bestämmelser om minderåriga och kvinnor icke synts böra utsträckas till dessa och andra områden, där lagens efterlevnad icke kan verksamt kontrolleras. Vidare har det allmänt ansetts, att de skiftande förhållandena inom arbetarskyddslagens vidsträckta tillämpningsområde motiverade möj­ lighet till dispens i större utsträckning än flertalet konventioner medgiva. Såsom riksdagen år 1947 uttalade skulle säkerligen en bättre uppslutning kring internationella arbetsorganisationens konventioner kunna åstadkom­ mas, om i dessa inskreves endast de principiellt betydelsefulla stadgandena och större utrymme lämnades de olika länderna att allt efter rådande för­ hållanden utforma detaljbestämmelserna. Det är att hoppas, att de nyligen beslutade ändringarna i organisationens stadga skola möjliggöra en sådan utveckling. III.

III. Specialmotivering till departementsförslaget till arbetarskyddslag

Arbetarskyddskommitténs lagförslag har såsom tidigare nämnts rubriken »lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete (arbetarskyddslag)». Socialstyrelsen har ställt sig tveksam till lämpligheten av denna rubrik

Kungl. Maj.ts proposition nr 2US. 281

och anfört, att det syntes ligga närmast till hands att till officiell rubrik upphöja den allmänt använda och även av kommittén, ehuru inom paren­ tes, godtagna förkortningen »arbetarskyddslag». Försäkringstjänstemannaförbundets skgddsombudsnåmnd har med hänsyn till att lagen i stor ut­ sträckning skulle äga tillämpning å andra än sådana, som brukade beteck­ nas arbetare, ifrågasatt om icke lagen borde rubriceras »lag om arbetsskydd» eller »arbetsskyddslag».

Departementschefen. Enligt min mening är det önskvärt, att lagen får en kort rubrik. Det torde vara svårt att finna en dylik, som helt täcker lagens innehåll. Ehuru vissa invändningar kunna riktas mot beteckningen »arbetarskyddslag», har jag ansett densamma kunna godtagas som rubrik, helst som gällande lag i ämnet i praktiken allmänt går under denna benämning. Departementsförslagets disposition överensstämmer i huvudsak med kommitténs förslag. Lagen är indelad i tio kapitel. Efter det inledande kapitlet om »Lagens tillämpningsområde» följa två kapitel som rubricerats »Allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycks­ fall» och »Särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning». I fjärde och femte kapitlen ha upptagits särskilda bestämmelser angående minderårigas resp. kvinnors användande i arbete. Sjätte kapitlet innehåller föreskrifter om »Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare». Det därpå följande kapitlet har rubriken »Vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare in. fl.». Under rubriken »Tillsyn å lagens efterlevnad» ha som ett åttonde kapitel sammanförts bestämmelser om tillsynens organisa­ tion samt om tvångsmedel in. in. Nionde kapitlet innehåller ansvarsbestäm­ melser, och i tionde kapitlet, vilket har rubriken »Vissa särskilda bestäm­ melser», ha upptagits stadganden, som icke lämpligen synts böra ingå i de tidigare kapitlen. Därefter följa slutligen ikraftträdelse- och övergångs­ bestämmelser.

1 KAP.

Lagens tillämpningsområde. 1—6 §§. 1 gällande arbetarskyddslag behandlas lagens tillämpningsområde i 1 och 2 §§ samt 7 § 3 mom. De av kommittén föreslagna bestämmelserna i detta ämne återfinnas i 1—4 §§ i kommittéförslaget med tillhörande anvisningar. I departementsförslaget ha de av kommittén föreslagna stadgandena full­ ständigt omarbetats. Därvid ha vissa av de i förslaget under förevarande rubrik upptagna bestämmelserna överflyttats till andra avsnitt av lagen. Sålunda ha 2 § b) tredje stycket, 2 § c) 2., 2 § d) andra stycket och 2 § e) i kommittéförslaget sin motsvarighet i resp. 70 §, 46 §, 17 § andra styc­

282 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ket och 22 § i departementsförslaget. Stadgandet i 2 § c) 1. angående hus­ ägares skyldighet att vidtaga vissa skyddsanordningar å byggnad har icke upptagits i departementsförslaget, enär denna fråga ansetts böra liksom hittills regleras i byggnadsförfattningarna. Såsom förut nämnts saknar de­ partementsförslaget även motsvarighet till 4 § i kommittéförslaget. Angående 1—6 §§ i departementsförslaget hänvisas till vad som anförts i det avsnitt, vari lagens tillämpningsområde behandlats. I några yttranden har uttalats önskvärdheten av att arbetstagarbegreppet närmare ldarlägges i lagen. I likhet med kommittén finner jag det icke vara möjligt att uttömmande angiva innebörden av detta be­ grepp, helst som frågan i viss utsträckning måste bedömas med hänsyn till de i det särskilda fallet föreliggande omständigheterna. Det får därför lik­ som hittills ankomma på rättstillämpningen att närmare utforma begrep­ pets innebörd. Därvid synes praxis i fråga om tillämpningen av arbetstidsoch olycksfallsförsäkringslagstiftningen kunna tjäna till god ledning.

2 KAP.

Allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall.

7 §. De i denna paragraf upptagna bestämmelserna om arbetsgivares och ar­ betstagares allmänna skyldigheter kunna betecknas som lagens huvudstadganden. Paragrafen, som motsvarar 3 § i gällande lag, återger med vissa jämkningar av formell natur innehållet i 5 § första och andra stycket i kommittéförslaget. Föreskriften i 5 § tredje stycket återfinnes i 39 § i departementsförslaget. Vad kommittén i motiveringen anfört om att vissa förpliktelser att vidtaga hygieniska och sociala anordningar utom arbets­ stället finge anses åvila arbetsgivare har föranlett uttalanden i åtskilliga yttranden. Sålunda anser kommerskollegium att det förhållandet att främ­ jandet av sådana anordningar kunde anses ligga inom yrkesinspektionens intressesfär icke finge medföra, att inrättandet av anstalter av allmän social natur på den ort, där ett arbetsställe vore beläget, skulle få anses utgöra åtgärder, som ålåge arbetsgivaren på grund av arbetarskyddslagen. Ett tillmötesgående av en framställning från inspektionens sida om dylika åtgärder borde, så länge andra lagbestämmelser ej annat föranledde, helt få bero på arbetsgivarens välvilja och intresse. Svenska arbetsgivareför­ eningen anför att kommittén, enligt vad som för föreningen upplysts, icke avsett att föreläggande jämlikt 57 § i kommittéförslaget skulle kunna ifrågakomma beträffande hygieniska eller sociala anordningar utom arbets­ stället. Detta borde på något sätt komma till uttryck i motiveringen till lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 283

Kooperativa förbundets styrelse framhåller i anledning av kommitténs uttalande att arbetsgivare skulle kunna förpliktas anordna badhus och barnkrubba utom arbetsstället, att sådan förpliktelse enligt styrelsens me­ ning i första hand borde åvila kommunen. Endast då behovet av anord­ ningen vore ovillkorligen betingat av förhållanden, som vore direkt för­ bundna med själva verksamheten, borde skyldigheten kunna anses åvila arbetsgivaren. ih. i -gl Riksförsäkringsanstalten uttalar att den av kommittén föreslagna lag­ texten icke kunde anses täcka vad i motiveringen anförts om sociala an­ ordningar utanför själva arbetsplatsen. Till 5 § första stycket i kommitté­ förslaget syntes böra fogas en punkt av innehåll att arbetsgivaren hade att tillgodose arbetstagarnas behov av sociala anordningar utanför arbetsplat­ sen, i den män sådana anordningar kunde anses betingade av arbetet eller av förhållanden, som vore förbundna med den av arbetsgivaren bedrivna verksamheten. Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, föreningen SAIA och försäkringstjänstemannaförbundcts skyddsombudsnämnd anse, att arbetsgivares förpliktelser att vidtaga sociala och hy­ gieniska anordningar borde komma till uttryck i lagtexten. Föreningen SAIA förordar i detta hänseende ett stadgande av innehåll att arbetsgivaren även i övrigt skulle ägna uppmärksamhet åt sociala anordningar, som vore betingade av arbetsförhållandena. Stockholms stads barnavårdsnämnd på­ yrkar införande av skyldighet för arbetsgivare att inskrida i fråga om de minderåriga arbetstagarnas bostads- och kostförhållanden, att ägna upp­ märksamhet åt deras yrkesutbildning och fritidssysselsättning ävensom att över huvud främja åtgärder för ungdomens sociala välfärd. Tjänstemän­ nens centralorganisation anser vad kommittén anfört om inrättande av marketenteri och barnkrubba förtjäna den största uppmärksamhet. Ett särskilt stadgande om arbetsledares skyldigheter för­ ordas av landsorganisationen, som framhåller att detta yrkande vore moti­ verat främst av psykologiska skäl. Det vore angeläget att aktivera arbetsledarnas medverkan i skyddsarbetet. Bestämmelsen i 5 § andra stycket kommittéförslaget hade utformats främst med tanke på de egentliga arbe­ tarna. Enligt organisationens mening borde i paragrafen om parternas all­ männa skyldigheter upptagas en föreskrift av innehåll att arbetsledare vore skyldig att i vad på honom ankomme övervaka efterlevnaden av lagens be­ stämmelser och med stöd av dessa meddelade föreskrifter samt att tillhandagå den honom underställda personalen med vägledning, råd och an­ visning. Mot den av kommittén föreslagna bestämmelsen om arbetstagares skyldigheter anmärker riksförsäkringsanstalten, att det syntes önsk­ värt att stadgandet kompletterades med den i gällande lag förekommande föreskriften om skyldighet för arbetare att iaktta tillbörlig försiktighet. Landsorganisationen anser att i förevarande bestämmelse — i analogi med

284 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

avfattningen av stadgandet för arbetsgivare — ordet »skäligen» borde in­ skjutas före ordet »ankommer». Mot en allmän bestämmelse om skyldighet för arbetstagare att noga följa meddelade föreskrifter vore eljest intet att invända. En annan fråga vore i vad mån underlåtenhet därutinnan skulle medföra straff. Kooperativa förbundets styrelse föreslår att i anvisningarna till stadgandet angives, att arbetstagare skall vara skyldig att följa även av arbetsgivaren meddelade skyddsföreskrifter, samt att samråd mellan ar­ betsgivare och arbetstagare bör äga rum vid utfärdande av sådana före­ skrifter.

Departementschefen. Det i första stycket av förevarande paragraf upptagna, med kommitté­ förslagets 5 § första stycket nära överensstämmande stadgandet om arbets­ givares allmänna skyldigheter torde i sak knappast skilja sig från vad som f. n. gäller. I likhet med kommittén har jag emellertid ansett det böra ut­ tryckligen framhållas att hänsyn skall tagas jämväl till de förhållanden, varunder arbetet bedrives, och till arbetstagarens personliga kvalifikationer för arbetet i fråga. Enighet råder därom att arbetsgivaren bör vara skyldig vidtaga erforder­ liga hygieniska och sociala anordningar på arbetsstället. Däremot äro me­ ningarna delade, huruvida hans förpliktelser i detta hänseende böra sträcka sig även utanför arbetsstället. Vad kommittén och vissa remissinstanser anfört om att sådan skyldighet i viss utsträckning bör anses föreligga synes visserligen i och för sig vara beaktansvärt, men enligt min mening kan det icke anses lämpligt att i arbetarskyddslagen ålägga arbetsgivare uttryckliga förpliktelser i detta hänseende. Detta ståndpunktstagande ute­ sluter ingalunda att tillsynsorganen, särskilt socialinspektörerna, böra ägna uppmärksamhet åt sådana frågor och i den mån det finnes erforderligt söka väcka arbetsgivarnas intresse för att inrätta anordningar av föreva­ rande art. Vad angår stadgandet om arbetstagares allmänna skyldigheter delar jag riksförsäkringsanstaltens mening att det liksom i gällande lag bör utsägas, att arbetstagare skall iakttaga tillbörlig försiktighet. Däremot torde det vara överflödigt att, såsom landsorganisationen ifrågasatt, inskjuta ordet »skäligen» före ordet »ankommer», enär det ligger i sakens natur att av­ görandet av vad som ankommer på arbetstagarna måste grundas på ett skälighetsbedömande. Ej heller synes det behöva uttryckligen nämnas att arbetstagare skall följa av arbetsgivaren meddelade skyddsföreskrifter. I detta sammanhang vill jag framhålla, att det icke minst av psykologiska skäl torde vara av stor betydelse att arbetsgivaren före utfärdandet av så­ dana föreskrifter i största möjliga utsträckning samråder med represen­ tanter för arbetstagarna. De i denna paragraf upptagna bestämmelserna avse även sådana arbets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 285

tagare, som intaga ställning såsom arbetsledare. I viss mån äro dessa att anse som ställföreträdare för arbetsgivaren. Därav följer, att det i viss ut­ sträckning ingår i deras tjänsteåligganden att beakta de till arbetsgivare riktade föreskrifterna. Den i andra stycket upptagna bestämmelsen om att arbetstagare har att iakttaga vad på honom ankommer till förekommande av ohälsa och olycksfall har givetvis en betydligt vidsträcktare innebörd för arbetstagare med arbetsledande funktioner. För min del finner jag de föreslagna bestämmelserna tillfyllest för att markera arbetsledarnas an­ svar för arbetarskyddets tillgodoseende och det synes knappast vara lämp­ ligt att, såsom ifrågasatts, i lagen införa arbetsledarna som en särskild kategori mellan arbetsgivaren och övriga arbetstagare. Det ligger i sakens natur, att bestämmelser av den art, som förevarande paragraf innehåller, måste få en mycket allmän avfattning. Bestämmel­ serna i 8—13 §§ avse att närmare antyda omfånget av arbetsgivares och arbetstagares skyldigheter och att tjäna till ledning vid utfärdandet av tillämpningsföreskrifter till lagen. De ha därjämte till syfte att i själva lagen fästa arbetsgivarnas och tillsynsorganens uppmärksamhet på en del förhållanden, som det är av särskild vikt att beakta.

8 §• Såsom framgår av vad jag i det föregående anfört har jag ansett, att bestämmelser om byggnaders utförande och beskaffenhet icke böra inflyta i arbetarskyddslagen. Det har emellertid synts lämpligt att i lagen upp­ taga en erinran om att arbetslokal skall vara inrättad i enlighet med vad därom må vara särskilt föreskrivet. Denna hänvisning avser i första hand byggnadsstadgan med tillhörande anvisningar. Det må framhållas, att den omständigheten att en byggnad uppförts enligt ritningar, som godkänts av byggnadsnämnden, icke kan anses betaga yrkesinspektören rätten att med stöd av arbetarskyddslagen ingripa mot missförhållande i fråga om arbets­ lokal, exempelvis om nämnden av förbiseende beviljat byggnadslov, ehuru byggnaden icke uppfyller de i byggnadsförfattningarna uppställda kraven.

9 §• Denna paragraf, som motsvarar 5 § g) i gällande lag och 13 § 1 mom. första stycket i kommitténs förslag, innehåller föreskrifter om personal­ rum och vissa hygieniska anordningar. Frågan om inrättande av förhandsoch sjukrum behandlas vid 13 § i departementsförslaget. Kommitténs förslag har föranlett vissa påpekanden i remissyttrandena. Sålunda understryker svenska arbetsgivareföreningen vikten av att vid para­ grafens tillämpning hölles i minnet kommitténs uttalande alt uttrycket »i erforderlig utsträckning» innebure, att de anordningar, som i stadgandet avsåges, skäligen kunde anses påkallade med hänsyn till den i 5 § första

286 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

stycket i kommittéförslaget inskrivna skälighetsprincipen. Såsom fram­ hållits i åtskilliga till föreningen inkomna yttranden kunde nämligen så­ dana anordningar endast i mycket begränsad utsträckning påfordras i mindre företag och i vissa fall icke alls, exempelvis vid vissa anläggnings­ arbeten och vid stenbrytning i s. k. småbrott. Försvarets fabriksstyrelse anser föreskriften om plats för måltid böra uppmjukas. I de större stä­ derna funnes vanligen i omedelbar närhet av arbetsplatserna god tillgång till restauranger och matställen. Att i sådana fall för mindre kontor och verkstäder införa en i det närmaste obligatorisk skyldighet att anordna matrum syntes väl strängt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar, att vid vägunderhållsarbete vägmästarområdet finge anses som arbetsställe i lagens mening. Med denna tolkning syntes förevarande bestämmelser icke böra äga tillämpning å varje särskilt arbete av vägunderhålls natur, något som ej heller vore möjligt i praktiken. Lantarbetsgivareföreningen finner det motiverat att i anvisningarna påpekas att flertalet av här avsedda an­ ordningar icke kunde tänkas förekomma inom jordbrukets binäringar. Härjämte må nämnas, att de i 13 § 1 mom. tredje stycket och 2—4 mom. i kommittéförslaget upptagna föreskrifterna i ett stort antal yttranden utsatts för kritik på olika punkter. Från några håll har i detta samman­ hang ifrågasatts lämpligheten av att intaga ifrågavarande bestämmelser i en författning av lags karaktär. Kooperativa förbundets styrelse har sålunda förordat, att föreskrifter i dessa hänseenden meddelas i form av anvis­ ningar.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna allmänna föreskrifterna om personalrum och hygieniska anordningar ha i departementsförslaget undergått vissa jämkningar, huvudsakligen av redaktionell natur. Bestämmelserna skilja sig från vad som f. n. gäller främst därigenom att den nuvarande begräns­ ningen till större arbetsställen slopats. Därjämte ha stadgandena under­ gått vissa andra skärpningar. Förslaget innebär icke att skyldighet skall föreligga att vid varje arbetsställe vidtaga alla de anordningar, som näm­ nas i paragrafen. Det förutsättes nämligen, att anordningen i fråga kan anses erforderlig — beträffande vissa här avsedda anordningar lärer så i regel vara fallet — och att det med hänsyn till förhållandena icke kan an­ ses oskäligt att ålägga arbetsgivaren att vidtaga anordningen. Jag vill emel­ lertid understryka, att förslaget avser att innebära en skärpning av arbets­ givarens förpliktelser i förevarande hänseende. Självfallet böra de krav, som i det särskilda fallet uppställas på anordningarnas beskaffenhet, vara beroende av sådana förhållanden som antalet arbetstagare samt arbetets natur och varaktighet. Föreskrifterna i 13 § 1 mom. tredje stycket och 2—4 mom. i kommitté­ förslaget ha ansetts vara av den art att de icke böra inflyta i lagen. Med

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 287

hänsyn till det i övergångsbestämmelserna upptagna stadgandet att den nya lagen icke skall verka rubbning i de bestämmelser, som eljesl i lag eller författning meddelats i arbetarskyddshänseende, synes hänvisningen i 13 § 1 mom. andra stycket kommittéförslaget till skogs- och flottledshärbärgeslagarna icke vara erforderlig.

10 och 11 §§. Dessa paragrafer, vilka närmast motsvara 4 och 5 §§ i gällande lag, inne­ hålla vissa föreskrifter om vad som särskilt skall iakttagas till förebyg­ gande av ohälsa och olycksfall. Paragraferna bygga huvudsakligen på 14 och 16 §§ i konmiittéförslaget. Övriga i sistnämnda paragrafer upptagna bestämmelser ha — bortsett från 14 § 1) och 16 § 13 mom. som motsvaras av 12 § i departementsförslaget — icke ansetts böra inflyta i själva lagen. Däremot synas de med några mindre jämkningar böra upptagas i den all­ männa tillämpningskungörelsen till lagen. Av de i 10 och 11 §§ intagna stadgandena har 10 § första stycket sin närmaste motsvarighet i 11 § 1 mom. a) andra stycket och 14 § c) i kom­ mittéförslaget. 10 § andra stycket motsvarar 14 § a) och b) samt 16 § 12 mom. i kommittéförslaget. Innehållet i 10 § tredje stycket anknyter till kommittéförslagets 14 § d) och g). 10 § fjärde stycket motsvaras av 11 § 4 inom., 13 § 3 mom. och 14 § k) i kommittéförslaget, 10 § femte stycket av 14 § i), 11 § första stycket av 16 § 1, 2, 4 och 5 mom. samt 11 § andra stycket av 16 § 3 och 9—11 mom. ävensom 14 § e) i kommittéförslaget. Utöver de mera allmänna föreskrifter, som avses skola upptagas i den allmänna tillämpningskungörelsen, torde i viss utsträckning särskilda före­ skrifter vara erforderliga beträffande vissa maskiner, tryckkärl o. d. även­ som i fråga om vissa slag av arbeten. Härom hänvisas till 14 § departements­ förslaget. 12 §. Paragrafen, som innehåller föreskrifter om personlig skyddsutrustning, motsvarar 14 § 1) och 16 § 13 mom. i kommittéförslaget.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna ha berörts i åtskilliga ytt­ randen. Stötens institut för folkhälsan anser sålunda uttrycket »speciell skyddsutrustning» för undvikande av missförstånd böra utbytas mot »per­ sonlig skyddsutrustning». Svenska arbetsgivareföreningen finner det ange­ läget att i anvisningarna utsäges att förevarande bestämmelser icke avse sådana persedlar, som kunna räknas till den personliga klädseln. Värm­ lands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening anser förslaget medföra risk för att exempelvis skogsarbetarna komrne att resa krav på att arbetsgivarna skulle hålla dem med en del av den personliga utrust­ ning, som det enligt gängse praxis hittills alltid ankommit på arbetaren att själv hålla. Lantbruks förbundet och lantarbetsgivaref öreningen uttala,

288 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

att ifrågavarande bestämmelser icke borde äga tillämpning å jordbruket med binäringar. Sistnämnda organisation anför härjämte att kommitténs uttalande i anvisningarna, att vissa slag av skodon vore att hänföra till personlig skyddsutrustning, kunde komma att av arbetstagarna tagas till intäkt för krav på att arbetsgivaren skulle hålla dem med vattentäta sko­ don vid dikningsarbete eller blött arbete på åkern, något som skulle strida mot all sedvänja och väl ej heller avsetts av kommittén. Svenska gruvföreningen anser att frågan om vem som skall bekosta ut­ rustningen icke borde regleras i lag utan genom avtal. Landsorganisatio­ nen yrkar å sin sida att uttrycket »såvida ej annan överenskommelse därom träffats» måtte uteslutas. Självfallet borde avtal kunna träffas i förevarande hänseende, men det behövde icke angivas i lagen att, om så skett, arbetsgivaren icke svarade för utrustningen. Förslaget om införande av kontroll över sådan utrustnings beskaffen­ het hälsas med tillfredsställelse av landsorganisationen, som emellertid an­ ser att förbudet mot att, där godkännande föreskrivits, tillhandahålla ut­ rustning av icke godkänd typ borde göras direkt straffsanktionerat. Orga­ nisationen framhåller vidare, att den icke hade något att erinra mot en bestämmelse om skyldighet att använda skyddsutrustning, men att stad­ gandet borde begränsas till föreskriven sådan utrustning.

Departementschefen. I likhet med kommittén finner jag det lämpligt att i lagen upptages ett särskilt stadgande om arbetsgivares skyldighet att tillhandahålla sådan speciell skyddsutrustning, som är avsedd att bäras av arbetstagare. I en­ lighet med vad i ett yttrande föreslagits synes dylik utrustning böra be­ nämnas personlig skyddsutrustning. Stadgandet omfattar endast sådan ut­ rustning, som är speciellt avsedd till skydd mot ohälsa eller olycksfall i arbete. Hit höra sålunda exempelvis icke sådana persedlar som sedvanliga regnplagg, pälsar, pjäxor, stövlar eller vanliga handskar. Förslaget inne­ bär att arbetsgivaren, då personlig skyddsutrustning erfordras, är ansvarig för att arbetstagare äger tillgång därtill. Något hinder föreligger ej att par­ terna överenskomma att arbetstagaren skall betala ersättning för denna förmån. Arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla utrustningen bör emellertid vara oberoende av, huruvida den ersättning, som kan ha avta­ lats, erlägges eller icke. Med hänsyn till vikten av att tillhandahållen skyddsutrustning erbjuder betryggande skydd och även i övrigt är lämplig, finner jag i likhet med kommittén särskild kontroll över sådan utrustnings beskaffenhet vara på­ kallad. Såsom kommittén föreslagit bör kontrollen ankomma på arbetarskyddsstyrelsen, som bör ha befogenhet föreskriva att visst slag av skydds­ utrustning skall vara av godkänd typ. Bestämmelser härom torde böra ut­ färdas i administrativ ordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 208. 289

Någon anledning att, såsom i ett par yttranden ifrågasatts, undantaga jordbruket med binäringar från föreskrifterna om personlig skyddsutrust­ ning synes icke föreligga.

13 §. Denna paragraf innehåller föreskrifter om åtgärder för den första hjäl­ pen vid olycks- och sjukdomsfall. Paragrafen motsvarar 5 § h) i gällande lag samt 13 § 1 mom. tredje punkten och 17 § i kommitténs förslag. Vad kommittén föreslagit har föranlett erinringar i åtskilliga yttranden. Förste provinsialläkarna i Uppsala och Västernorrlands län anse att, i överensstämmelse med vad som gäller inom handelsflottan, bestämmelser borde införas om att en industri av viss storlek och karaktär skulle ha en viss typ av utrustning och att, där icke någon förbandskunnig funnes an­ ställd, viss person skulle utses att handha utrustningen och ansvara för att den vore i gott stånd. Skogs- och flottningsarbetareförbundet, vars yttrande i denna del åbe­ ropas av landsorganisationen, ifrågasätter, om icke i lagen eller i anvis­ ningarna borde föreskrivas att arbetsgivare skulle vara skyldig att utrusta varje enskild skogsarbetare med första förband i de fall arbetaren syssel­ sattes långt borta från förläggningen. Riksförsäkringsanstalten påpekar, att enligt den av kommittén föreslagna lydelsen av 17 § någon skyldighet för arbetsgivaren att tillse att tillgäng­ lig' förbandsmateriel på lämpligt sätt kunde komma till användning icke förelåge vid de mindre arbetsställena. Enligt anstaltens mening borde emellertid vid varje arbetsställe, förutom erforderlig utrustning, finnas någon person, som på nöjaktigt sätt kunde använda inaterielen och lämna en första hjälp vid sjukdoms- och olycksfall. Stadgandet syntes därför böra omredigeras. Även statens institut för folkhälsan och föreningen SAIA anse, att vid samtliga arbetsplatser borde finnas någon som kunde lämna första hjälp, även om man vid de mindre företagen icke kunde ställa lika stora krav på kunnighet i berörda hänseende som vid de större. Några yrkesinspektörer uttala att det i 17 § andra stycket förekom­ mande uttrycket »där ett större antal arbetstagare sysselsättas» borde utgå, enär arbetets farlighet mera än arbetarantalet borde vara bestämmande för kravet på förbandskunnig personal. Lantarbetsgivareföreningen och föreningen skogsarbeten framhålla att det ofta torde ställa sig svårt att uppfylla föreskriften om förbandskunnig personal inom jordbruket och skogsbruket. Ordet »skall» syntes därför lämpligen böra utbytas mot »bör». Svenska arbetsgivareföreningen anser att i anvisningarna borde intagas ett påpekande alt arbetstagare vore skyldig all underkasta sig sådan utbild­ ning, som kunde erfordras för att stadgandet skulle kunna uppfyllas. Sta­ tens institut för folkhälsan, landsorganisationen och arbetarnas samarit 19 — Bihang till riksdagens protokoll 1048. 1 sand. Nr 208.

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

förbund föreslå att uttrycket »sjukvårdskunnig» införes i stället för »förbandskunnig». Sistnämnda organisation anser det böra uttalas i motive­ ringen till lagen, att den som skulle handha sjukvården på eu arbetsplats borde ha genomgått sådan samaritutbildning, som godkänts av Sveriges läkarförbund eller medicinalstyrelsen. Landsorganisationen uttalar, att åt­ minstone i anvisningarna borde stadgas, att det ålåge arbetsgivare att, där ej särskild personal funnes anställd för ändamålet, verka för att utbild­ ning skedde av erforderligt antal arbetstagare. Riksförsäkringsanstalten förordar en föreskrift om att personal, som kunde utföra konstgjord and­ ning, borde finnas vid större arbetsställen. Slutligen må nämnas att i några yttranden föreslås begränsning av den i 17 § tredje stycket i kommittéförslaget föreskrivna skyldigheten att upp­ sätta anslag. Därjämte framhålles att det ibland kunde vara lämpligare att såsom ansvarig för utrustningen angiva innehavaren av viss befattning än namnet på viss person.

Departementschefen. Då det icke synts erforderligt att i lagen upptaga detalj föreskrifter i före­ varande ämne, har i nära anslutning till gällande lag denna paragraf i departementsförslaget erhållit en mera allmänt hållen avfattning än i kom­ mittéförslaget. Innebörden av de förpliktelser som härigenom ålagts ar­ betsgivare torde böra närmare utvecklas i den allmänna tillämpningskungörelsen till lagen. Därvid synes till en början böra upptagas en föreskrift om förbandsmateriel och annan utrustning av ungefär sannna innehåll som 17 § första stycket i kommittéförslaget. Beträffande vissa slag av verksam­ het kan det måhända vara lämpligt att arbetarskyddsstyrelsen i anvisningsform utfärdar normalföreskrifter angående utrustningens omfattning och beskaffenhet. Därvid synes vad i yttrandena anförts om skyldighet för ar­ betsgivare att i vissa fall utrusta varje enskild skogsarbetare med första förband förtjäna att övervägas. Ehuru starka skäl onekligen tala för den av riksförsäkringsanstalten och ett par andra remissinstanser uttalade me­ ningen att vid varje arbetsställe borde finnas någon som på nöjaktigt sätt kunde använda materielen, kan jag icke förorda en föreskrift av detta innehåll, enär ett dylikt krav lärer vara omöjligt att upprätthålla i prak­ tiken. I tillämpningskungörelsen synes emellertid i huvudsaklig överens­ stämmelse med vad kommittén föreslagit böra stadgas att personal med för ändamålet erforderlig sjukvårdskunnighet skall vara att tillgå vid ar­ betsställe, där ett större antal arbetstagare sysselsättes eller där eljest sär­ skilda omständigheter så påkalla. Hur omfattande sjukvårdskunnighet som skall krävas blir självfallet beroende av de risker, som äro förbundna med arbetet, och av arbetsställets storlek. I flertalet fall lärer en enklare sama­ ritutbildning vara tillräcklig. Kungörelsen torde vidare böra innehålla bl. o. en föreskrift om att lämpligt förbands- eller sjukrum skall finnas vid ar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 291

betsställe med ett större antal arbetstagare, om förhållandena föranleda därtill.

14 §.

I denna paragraf stadgas, att närmare föreskrifter i de ämnen, som be­ handlas i 8—13 §§, meddelas av Kungl. Maj:t. Här åsyftas dels allmänna föreskrifter, som avses skola inflyta i den allmänna tillämpningskungörelsen, och dels speciella föreskrifter, som angå visst slag av arbete, visst slag av maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller visst ämne eller material.

15 §.

Denna paragraf, som motsvarar 25 § 2 mom. i kommitténs förslag och 7 § 2 mom. i gällande lag, innehåller såsom ett komplement till 14 § be­ myndigande för Kungl. Maj :t att under vissa förutsättningar förbjuda över­ låtelse och upplåtelse av maskiner in. in. Paragrafen har avfattats i nära anslutning till motsvarande stadgande i gällande lag med den avvikelsen att bemyndigandet i enlighet med vad kommittén föreslagit utsträckts att omfatta även ämne och material.

16 §.

I denna paragraf, vilken ersätter 15 § 2 mom. och 25 § 3 mom. i kom­ mitténs förslag samt 41 § andra stycket i gällande lag, bemyndigas Kungl. Maj:t att föreskriva villkor för eller förbjuda arbetstagares användande till synnerligen farliga arbeten. Paragrafen åsyftar främst att bereda möj­ lighet att i fråga om synnerligen hälsofarliga arbeten föreskriva obligato­ risk läkarundersökning före anställningen och periodiskt under anställ­ ningen. Den med stöd av motsvarande stadgande i gällande lag utfärdade kungörelsen den 2 december 1938 (nr 711) omfattar arbete som medför synnerlig fara för uppkomst av blyförgiftning eller stendammslunga. Pröv­ ningen av frågan, vid vilka arbetsställen sådan fara föreligger, har därvid överlämnats till yrkesinspektionens chefsmyndighet. I enlighet med vad kommittén torde ha avsett anser jag att ett liknande förfarande bör kunna tillämpas även i fortsättningen. För att möjliggöra detta har paragrafens avfattning jämkats i förhållande till 25 § 2 mom. i kommittéförslaget. Då 16 § i departementsförslaget lärer inrymma befogenhet för Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser av den art som upptagits i 15 § 2 mom. i kom­ mittéförslaget, har sistnämnda stadgande icke ansetts behöva inflyta i lagen.

292 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

3 KAP.

Särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning.

17 och 18 §§. Dessa paragrafer, som motsvara 18 § i kommittéförslaget, innehålla före­ skrifter om raster och arbetspauser. I gällande lag finnes ett stadgande om raster i 5 § i) men icke någon föreskrift om arbetspauser. Angående inne­ börden av departementsförslaget hänvisas till vad som tidigare anförts i avsnittet om raster och arbetspauser. I fråga om stadgandet i 17 § tredje stycket må tilläggas, att enligt min mening den omständigheten att arbe­ tet är av sådan beskaffenhet, att det icke kan avbrytas, icke ensam utgör tillräckligt skäl för att utbyta rast mot ledighet av förevarande slag. I dylika fall är det nämligen i viss utsträckning möjligt att bereda arbetstagarna rast genom att insätta avbytare. Endast om avlösning icke kan ordnas eller icke skäligen påfordras bör utbyte av rast mot annan ledighet få äga rum. Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande be­ stämmelser rörande raster finnas i vissa författningar särskilda stadganden i detta ämne. Dessa stadganden torde böra bibehållas.

19 och 20 §§. I dessa paragrafer, vilka motsvara 19—21 §§ i kommitténs förslag och 5 § k) i gällande lag, meddelas bestämmelser om ledighet för nattvila. Beträffande bestämmelsernas innehåll hänvisas till den tidigare lämnade redogörelsen.

21 §.

Angående de i denna paragraf upptagna bestämmelserna om veckovila, vilka nära överensstämma med 22 § i kommitténs förslag och 5 § 1) i gäl­ lande lag, hänvisas till vad som förut anförts.

4 KAP.

Särskilda bestämmelser om minderårigas användande i arbete.

22 §.

I denna paragraf föreskrives — liksom i 2 § e) i kommitténs förslag och 8 § i gällande lag -— att med minderårig förstås den som ej fyllt 18 år. Det har icke synts erforderligt att i lagen upptaga den i gällande lag före­ kommande definitionen av begreppet arbetstid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 293

23—25 §§. Dessa paragrafer, som motsvara 26 och 27 §§ i kommitténs förslag samt 9 § första stycket, 10 § första stycket, 11 § och 12 § första och andra styckena i gällande lag, innehålla bestämmelser om minimiålder för an­ vändande i arbete. Utöver vad som tidigare anförts rörande dessa bestämmelser må beträf­ fande 25 § i departementsförslaget framhållas, att kommittén såsom exem­ pel på underjordsarbete, som borde likställas med arbete under jord i gruva och stenbrott, nämnt tunnelarbete vid kraftstationsbyggen, arbete med anordnande av arbets- och förrådslokaler i berg samt brunnsgrävning. För min del finner jag det vara något tveksamt, om brunnsgrävning bör hänföras till denna grupp, men då dylikt arbete åtminstone i vissa fall torde kunna vara förenat med risker, vilka äro likartade med dem som föreligga vid gruvarbete under jord, samt enhetliga regler såvitt möjligt böra gälla, har jag icke något att erinra mot kommitténs uttalande på denna punkt. Jag är likaledes ense med kommittén därom att arbete i berg­ verkstäder icke bör jämställas med arbete av ifrågavarande slag.

26 §. Denna paragraf, som motsvarar 29 § i kommittéförslaget samt 13 § första stycket och 15 § i gällande lag, innehåller dels en allmän föreskrift angående minderårigs användande till arbete och dels bemyndigande för Kungl. Maj:t att föreskriva villkor för eller helt förbjuda minderårigs an­ vändande till synnerligen farliga arbeten. Bestämmelserna överensstämma, bortsett från några smärre formella jämkningar, helt med de nu gällande stadgandena. Kommittén har föreslagit att den med stöd av motsvarande bemyndigande i gällande lag utfärdade kungörelsen den 26 september 1930 (nr 344) angående förbud mot minderårigs användande till vissa farliga arbeten skall ersättas av en ny kungörelse i ämnet. Denna fråga torde få anmälas i sinom tid.

27—30 §§. I dessa paragrafer, vilka anknyta till 28 och 36—39 §§ i kommittéför­ slaget samt 9 § andra stycket, 10 § andra stycket, 12 § tredje stycket, 35 §, 36 § andra stycket och 40 § i gällande lag, meddelas föreskrifter om min­ derårigs arbetsbok och om läkarkontroll över minderåriga. Såsom fram­ går av vad jag tidigare anfört har jag ansett, att endast huvudgrunderna på förevarande områden böra upptagas i själva lagen och att övriga be­ stämmelser, vilka erfordras, böra utfärdas i administrativ ordning. I den tidigare lämnade redogörelsen har icke berörts en av kommittén föreslagen ändring i fråga om gottgörelse till besiktningsläkare. Enligt gäl­ lande bestämmelser äger besiktningsläkare uppbära arvode för själva be­

294 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

siktningen, ersättning för resekostnader samt gottgörelse för färd till och från besiktningen. Resekostnaden bestrides av statsmedel, men arvodet och färdgottgörelsen skola erläggas av arbetsgivaren. Kommittén har före­ slagit att den nuvarande färdgottgörelsen skall utbytas mot traktamentsersättning av allmänna medel enligt allmänna resereglementets bestäm­ melser. Som skäl härför har främst åberopats att gällande föreskrifter om färdgottgörelse medförde den olägenheten, att arbetsgivarnas kostnader för läkarbesiktningarna i hög grad varierade, beroende på avståndet mellan läkarens stationeringsort och arbetsstället. Kommittén framhåller i anslut­ ning härtill, att det för genomförandet av den av kommittén förordade ut­ sträckningen av läkarkontrollen vore av vikt, att kostnaden för besiktning av varje minderårig såvitt möjligt bleve ungefär lika stor för alla arbets­ givare. Kommitténs förslag i denna del har i yttrandena lämnats utan er­ inran och jag har för min del ansett, att det bör genomföras. Frågan om anslag för ändamålet torde få anmälas i annat sammanhang. Stadgandet i 30 § avviker i sak från såväl gällande lag som kommitté­ förslaget därutinnan, att möjlighet synts böra beredas att underställa även föreskrifterna i det första läkarintyget i arbetsboken — vilket i regel av­ ses skola utfärdas av skolläkaren — arbetarskyddsstyrelsens prövning.

31 §. För innehållet i de i denna paragraf upptagna bestämmelserna om min­ derårigs arbetstid —- vilka motsvara 30 § 1 mom. i kommittéförslaget samt 14 § 1 mom. första och andra styckena i gällande lag — har redogörelse tidigare lämnats i avsnittet om minderårigs arbetstid. Av skäl som därvid anförts har i departementsförslaget uteslutits den i 30 § 2 mom. kommitté­ förslaget intagna motsvarigheten till stadgandet i 14 § 1 mom. tredje styc­ ket i gällande lag angående begränsning av minderårigs sammanlagda undervisnings- och arbetstid.

32 §. Denna paragraf, vari stadgas skyldighet för arbetsgivare att lämna min­ derårig ledighet för deltagande i viss undervisning, överensstämmer, bort­ sett från några mindre jämkningar av redaktionell natur, helt med 13 § andra stycket i gällande lag. I kommittéförslaget återfinnes motsvarande bestämmelse i 30 § 2 inom. Angående de i kommitténs förslag företagna jämkningarna hänvisas till avsnittet om minderårigs arbetstid.

33 §. I denna paragraf, som motsvarar 31 § i kommitténs förslag och 14 § 3 mom. i gällande lag, meddelas föreskrifter om minderårigs ledighet för nattvila. Redogörelse för innehållet i dessa bestämmelser bär lämnats i av-> snittet om ledighet för nattvila.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 295

5 KAP.

Särskilda bestämmelser om kvinnors användande i arbete.

34 §.

Denna paragraf, som innehåller förbud mot kvinnas användande till arbete under jord i gruva eller stenbrott, är ordagrant hämtad från 40 § i kommittéförslaget och företer den avvikelsen från 16 § i gällande lag att gruva nämnes före stenbrott. Fredrika Bremer-förbundet och yrkeskvinnors samarbetsförbund ha an­ sett förbudet äga så ringa praktisk betydelse, att det utan vidare kunde slopas. Om stadgandet skulle stå kvar, borde det ej omfatta personer i ledande ställning eller sysselsatta med annat arbete än rent gruvarbete, t. ex. gruvingenjörer och läkare.

Departementschefen. Även om förbudet mot att använda kvinna till underjordsarbete i gruva eller stenbrott icke torde ha någon större betydelse, bör det likväl enligt min mening bibehållas. Jag vill i detta sammanhang erinra om att Sve­ rige den 19 juni 1936 ratificerat den av internationella arbetskonferensen år 1935 antagna konventionen angående användande av kvinnor till arbete under jord i gruvor av alla slag. Enligt denna konvention får kvinna med några undantag av ringa räckvidd icke användas till arbete under jord i gruva. De av vissa kvinnoorganisationer i andra hand förordade undan­ tagen från förbudet synas visserligen icke strida mot konventionen, men något verkligt behov att genomföra desamma torde knappast föreligga. Jag finner därför ej anledning frångå kommitténs förslag.

35 §.

I denna paragraf, som motsvarar 41 § i kommitténs förslag samt 17 och 18 §§ i gällande lag, meddelas föreskrifter om ledighet för kvinna i sam­ band med barnsbörd. Beträffande paragrafens innehåll hänvisas till den i ett särskilt avsnitt tidigare lämnade redogörelsen.

36 och 37 §§. De i dessa paragrafer intagna bestämmelserna om kvinnors nattarbete överensstämma, bortsett från några mindre ändringar, med 19—21 §§ i gällande lag. Om anledningen till att övriga i 42 § i kommittéförslaget upptagna ändringsförslag icke ansetts böra genomföras hänvisas till av­ snittet om ledighet för nattvila.

296 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

38 §. Denna paragraf innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att föreskriva villkor för eller förbjuda kvinnors användande till särskilt farliga arbeten. Paragrafen överensstämmer i sakligt hänseende helt med 43 § i kommitté­ förslaget och 22 § i gällande lag.

6 KAP.

Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare.

39—44 §§. Dessa paragrafer, vilka innehålla föreskrifter om lokalt skyddsarbete genom skyddsombud och skyddskommittéer, motsvara 5 § tredje stycket samt 44, 69, 70 och 73 §§ i kommittéförslaget ävensom 31 § i gällande lag. Såsom tidigare anförts i avsnittet om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare har jag emellertid ansett att endast huvudgrunderna böra upp­ tagas i själva lagen och att de bestämmelser, som i övrigt erfordras, böra utfärdas såsom tillämpningsföreskrifter till lagen. Ett par av de i dessa paragrafer upptagna detaljföreskrifterna ha icke berörts i den förut lämnade redogörelsen. Sålunda ha i de två sista punk­ terna av 42 § andra stycket intagits stadganden om nedsättning av eller befrielse från skadeståndsskyldighet och om fördelning av skadestånd mel­ lan flera skadeståndsskyldiga. Dessa stadganden ansluta sig nära till mot­ svarande bestämmelser i kommittéförslaget, vilka i sin tur hämtats från lagen om förenings- och förhandlingsrätt. I överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller i fråga om mål, vilka handläggas av arbetsdomstolen, har kommittén föreslagit att kärandetalan mot arbetsgivare i anledning av trakasseri mot skyddsombud, som är med­ lem av arbetstagarorganisation, i första hand skall utföras av organisa­ tionen, oavsett om kollektivavtal föreligger eller icke. Då förslaget synes välgrundat, har ett stadgande av detta innehåll intagits i 44 § andra styc­ ket i departementsförslaget. Den av kommittén föreslagna, från 29 § andra stycket lagen om förenings- och förhandlingsrätt hämtade bestämmelsen, att där huvudorganisation finnes vad som sägs om förening skall gälla huvudorganisationen, har emellertid ansetts böra utgå. De skäl, som för­ anlett att bestämmelsen i fråga intagits i förenings- och förhandlings­ rättslagen, föreligga nämligen icke i förevarande fall. En annan sak är, att det ej sällan kan vara lämpligt att föreningen i rättegången företrädes av ett ombud från huvudorganisationen. Efter förebild av 13 § första stycket andra punkten lagen om arbetsdomstol har i 44 § andra stycket därjämte intagits ett stadgande av innehåll att medlem, för vilken förening kärar, skall betraktas som part, såvitt angår jävsförhållande, personlig instäl­ lelse, hörande under sanningsförsäkran och andra frågor som röra bevis­ ningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 297

7 KAP.

Vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare m. fl.

45 §. Denna paragraf, som motsvarar 45 § 1 mom. första stycket första punk­ ten och 2 mom. i kommittéförslaget, stadgar vissa skyldigheter för till­ verkare, försäljare, upplåtare och installatörer av maskiner o. d. I gäl­ lande lag återfinnes motsvarande bestämmelse rörande tillverkare, försäl­ jare och upplåtare i 6 a §. Såsom framgår av 6 § i departementsförslaget äro bestämmelserna i förevarande paragraf allmängiltiga. De i 45 § 1 mom. tredje—femte styckena i kommittéförslaget upptagna stadgandena ha sin motsvarighet i 59 § andra stycket i departementsförslaget. Föreskrifter i de hänseenden, som behandlas i 45 § 1 mom. första stycket andra punk­ ten och andra stycket, ha icke influtit i departementsförslaget, enär even­ tuellt erforderliga sådana föreskrifter ansetts böra utfärdas i administrativ ordning. I enlighet med vad som tidigare anförts har någon motsvarighet till 45 § 3 mom. och 46 § i kommittéförslaget icke upptagits i departements­ förslaget. Stadgandet i 45 § 4 mom. i kommittéförslaget har uteslutits, enär det ansetts obehövligt. Utöver vad tidigare återgivits av yttrandena över 45 § i kommitténs för­ slag må nämnas, att riksförsäkringsanstalten motsatt sig det av kommittén föreslagna utbytet av det i gällande lag använda uttrycket »teknisk anord­ ning» mot »särskild anordning för arbetes bedrivande». Enligt anstaltens mening skulle en dylik ändring medföra en opåkallad inskränkning av den omfattning, som 6 a § i praxis ansetts äga. För att tveksamhet icke skulle kunna uppkomma om stadgandets tillämplighet å byggnadsställning, lastbrygga, spårbana o. d. syntes det emellertid önskvärt att införa begreppet »anordning för arbetes bedrivande» som ett komplement till uttrycket »tek­ nisk anordning».

Departementschefen. Beträffande innehållet i förevarande paragraf kan jag i allt väsentligt hänvisa till den tidigare lämnade redogörelsen. Såsom riksförsäkrings­ anstalten anfört synes tillräcklig anledning icke föreligga att utbyta det i gällande lag förekommande uttrycket »teknisk anordning» mot »särskild anordning för arbetes bedrivande». Enär förstnämnda begrepp måste anses omfatta även exempelvis byggnadsställning, lastbrygga, spårbana o. d., kan det icke anses erforderligt att vid sidan av detta begrepp införa »anord­ ning för arbetes bedrivande», vilket uttryck f. ö. knappast synes täcka de åsyftade anordningarna. Likaledes lärer det vara onödigt att särskilt nämna »apparat» och »ångpanna», enär sådana föremål otvivelaktigt äro tekniska anordningar.

298 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

46 §. De i denna paragraf upptagna bestämmelserna rikta sig till ägare resp. nyttjanderättshavare till grustag och liknande arbetsställen. Paragrafen, som är helt ny, anknyter till 2 § c) 2. i kommitténs förslag, men skiljer sig därifrån i vissa avseenden. Redogörelse för bestämmelsernas innehåll har lämnats i slutet av avsnittet om skyldigheter för tillverkare, försäl­ jare och upplåtare av maskiner m. in. Det må framhållas att förevarande paragraf icke avser ägarens resp. nyttjanderättshavarens förhållande till arbetstagare, som han eventuellt sysselsätter på arbetsstället. I dylikt hän­ seende gälla de allmänna bestämmelserna i 2—6 kap.

8 KAP.

Tillsyn å lagens efterlevnad.

47 §. Denna paragraf, som motsvarar 47 § i kommitténs förslag och 23 § i gällande lag, innehåller huvudgrunderna för organisationen av tillsynen över lagens efterlevnad. De ändringar, som i departementsförslaget företagits i de nuvarande be­ stämmelserna på förevarande område, äro betingade av det förslag till änd­ rad organisation av tillsynen, vilket jag senare i dag kommer att fram­ lägga. Därvid ämnar jag, såsom tidigare nämnts, föreslå att den centrala ledningen av tillsynsverksamheten anförtros ett nytt ämbetsverk, benämnt arbetarskyddsstyrelsen. Med anledning härav har uttrycket »yrkesinspek­ tionens chefsmyndighet» utbytts mot »arbetarskyddsstyrelsen». Då den sär­ skilda kvinnliga yrkesinspektionen avses skola ersättas av socialinspektö­ rer, vilka skola vara underställda vederbörande yrlcesinspektör, har vad som sägs om yrkesinspektrisen uteslutits. Vad bergmästarna angår anser jag att dessa böra få ställningen av specialinspektörer för underjordsarbete i gruvorna. Anledning saknas därför att i lagen särskilt nämna denna kate­ gori. Av skäl, som jag närmare ämnar utveckla i ärendet angående ändrad organisation av tillsynen, har jag icke kunnat biträda kommitténs förslag att inskränka den kommunala tillsynen till att avse sådana kommuner och samhällen, där särskild hälsovårdsnämnd finnes. Däremot har jag i likhet med kommittén ansett, att den kommunala tillsynen bör ankomma icke såsom f. n. på hälsovårdsnämnden utan på en eller flera kommunala tillsynsmän. Såsom jag i annat sammanhang nämnt torde chefskapet i ett inspek­ tionsdistrikt böra tillkomma yrkesinspektören, varför anledning saknas att införa det av kommittén föreslagna begreppet distriktschef.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 299

48 och 49 §§. Dessa paragrafer motsvara 48 § i kommittéförslaget och 24 § i gäl­ lande lag. I ärendet angående ändrad organisation av tillsynen över arbetarskydds­ lagens efterlevnad kommer jag att närmare ingå på en del frågor rörande den kommunala tillsynen. Jag ämnar därvid, i huvudsaklig överensstäm­ melse med kommitténs förslag, förorda bl. a. följande. Hälsovårdsnämnd skall vara skyldig att utse en eller flera lämpliga personer att utöva den kommunala tillsynen. Tillsyningsman för allmänna hälsovården skall vara pliktig åtaga sig att vara kommunal tillsynsman enligt arbetarskyddslagen. Tillsynsman skall ställa sig till efterrättelse de anvisningar, som utfärdas av yrkesinspektionen. Hälsovårdsnämnden skall dock vara ansvarig såtill­ vida, att nämnden skall vara skyldig ingripa, om tillsynsmannen icke full­ gör vad som åligger honom. Kommunal tillsynsman skall äga åtnjuta skä­ lig ersättning av kommunala medel. I förevarande paragrafer ha bestämmelser upptagits i nämnda hänseen­ den, utom såvitt angår tillsynsmans skyldighet att följa yrkesinspektio­ nens anvisningar, varom föreskrift ansetts böra inflyta i vederbörande in­ struktion. Det må framhållas, att stadgandet om att kommunal tillsyns­ man skall åtnjuta ersättning icke innebär att särskild ersättning för liälsovårdstillsyningsmans befattning med arbetarskyddsärenden skall be­ höva utgå, om denne eljest av kommunala medel åtnjuter lön och andra förmåner i skälig omfattning.

50 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om rätt för tillsynsorganen att erhålla tillträde till arbetsställe m. in. Paragrafen motsvarar 50 § i kom­ mitténs förslag samt 29 § och 36 § första stycket i gällande lag. De av kommittén föreslagna bestämmelserna ha föranlett uttalanden i några yttranden. Svenska arbetsgivareföreningen anser sålunda rätten för tillsynspersonal att erhålla tillträde till arbetsplats böra begränsas till att avse ordi­ narie arbetstid. Man kunde nämligen icke begära, att arbetsgivare eller hans representant och skyddsombud utan förvarning skulle infinna sig efter arbetstiden för att närvara vid en inspektion och ej heller att förrältningsman ensam och utan närvaro av arbetsledning och skyddsombud skulle utöva sådan. Lantbruksförbundet anför, att motivuttalandet att in­ spektion skall kunna företagas, även om arbetsgivaren ej är tillstädes, icke syntes överensstämma med lagens uttryck, att arbetsgivaren skall ha un­ derrättats om den inspekterandes närvaro. Armé- och marinförvaltningarna anse militära förhållanden av hemlig

300 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

natur böra likställas med yrkeshemlighet. Landsorganisationen uttalar, att med hänsyn till inspektionsförrättares tystnadsplikt verkliga skäl sakna­ des för att från inspektion undantaga någon del av ett arbetsställe. Stad­ gandet om undantag för bevarande av yrkeshemlighet borde därför utgå.

Departementschefen. Senare i dag kommer jag att anmäla frågan om inhämtande av riks­ dagens yttrande över en av internationella arbetsorganisationens konferens i Geneve år 1947 antagen konvention angående arbetsinspektion. Föreskrif­ terna i kommittéförslaget att arbetsgivaren eller dennes ställföreträdare ovillkorligen skall underrättas om inspektörens närvaro samt att för beva­ rande av yrkeshemlighet viss del av arbetsställe må undantagas från in­ spektion torde hindra en eljest möjlig ratificering av konventionen. Då det är synnerligen önskvärt att vårt land i största möjliga utsträckning skänker sitt stöd åt det internationella samarbetet på arbetarskyddets om­ råde, har jag ansett det böra övervägas, om icke dessa hinder mot ratifi­ kation kunna undanröjas. Vad den förstnämnda föreskriften angår synes densamma utan olägenhet kunna utgå ur lagen och ersättas med en i överensstämmelse med konventionen avfattad instruktionsföreskrift av innehåll att inspektören skall underrätta arbetsgivaren eller dennes repre­ sentant om sin närvaro, såvida icke inspektören anser att dylik anmälan skulle vara till förfång för tjänstens utövande. Kommittén har uttalat, att den för bevarande av yrkeshemlighet föreskrivna inskränkningen i inspektionsrätten icke torde ha någon större praktisk betydelse. För min del an­ ser jag att detta stadgande med hänsyn till de allvarliga påföljder, vilka drabba yrkesinspektör som röjer yrkeshemlighet, utan risk kan slopas. Att såsom svenska arbetsgivareföreningen ifrågasatt begränsa rätten för tillsynsorgan att erhålla tillträde till arbetsställe till att avse ordinarie arbetstid bör uppenbarligen icke ifrågakomma. I instruktionen för yrkes­ inspektionen torde emellertid liksom f. n. böra föreskrivas, att inspektion icke må företagas nattetid, där ej skäl finnes antaga att arbetet då pågår. Stadgandet i 50 § sista stycket i kommittéförslaget har uteslutits med hänsyn till att nya rättegångsbalken numera trätt i kraft.

51 §. I denna paragraf, som motsvarar 51 § i kommittéförslaget samt 47 § första stycket första punkten och andra stycket i gällande lag, stadgas tystnadsplikt för tillsynsorgan, besiktningsläkare m. fl. Bestämmelserna överensstämma i sak med vad kommittén föreslagit och avvika från vad som nu gäller huvudsakligen därutinnan, att de utsträckts att omfatta även av tillsynsorganen anlitade biträden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 301

52 §. Denna paragraf innehåller bestämmelser om anmälningsplikt för tjänste­ läkare samt om skyldighet för sådan läkare ävensom för polismyndighet och vissa kommunala organ att biträda tillsynsorganen. Paragrafen mot­ svarar 27 § i gällande lag och 53 § i kommittéförslaget. I yttrandena ha vissa erinringar framställts mot kommitténs förslag. Sålunda anser landskommunernas förbund det vara direkt olämpligt att, såsom kommittén föreslagit, ställa samtliga kommunala myndigheter i ett lydnadsförhållande till ett centralt statligt ämbetsverk och dettas under­ organ. Landsfogden i Örebro län och poliskammaren i Örebro uttala att stadgandets avfattning medgåve en så vidsträckt tolkning att det kunde missbrukas. Landsorganisationen föreslår, att det ålägges polismyndighet att till tillsynsorgan anmäla förhållande, som myndigheten anser strida mot arbetarskyddslagen eller på densamma grundade föreskrifter. Organisatio­ nen uttalar vidare, att den i 24 § i kommittéförslaget föreskrivna anmäl­ ningsskyldigheten för läkare icke motiverade att den nuvarande vidsträck­ tare anmälningsplikten för tjänsteläkare slopades.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna ha i departementsförslaget undergått vissa ändringar. Sålunda har i enlighet med landsorganisatio­ nens förslag anmälningsskyldighet föreskrivits för tjänsteläkare, som fått kännedom om missförhållande i arbetarskyddshänseende. Däremot har det icke ansetts erforderligt att stadga anmälningsplikt även för polismyndig­ het. Då skyldigheten för kommunala myndigheter att lämna tillsynsorga­ nen biträde icke synts böra utsträckas längre än som föranledes av ett verkligt behov, har skyldigheten begränsats till att avse vissa uppräknade myndigheter. Att i lagen föreskriva att statliga myndigheter skola biträda tillsynsorganen lärer vara onödigt. Jag vill i detta sammanhang framhålla att värdefull medverkan vid kontrollen av att bestämmelserna om minimi­ ålder och arbetsbok efterlevas torde kunna lämnas av arbetsförmedlings­ organen.

53 och 54 §§. Dessa paragrafer, som motsvara 57 § 2—5 och 8 mom. och 59 § 1 och 2 mom. i kommitténs förslag samt 38 och 39 §§ i gällande lag, innehålla bestämmelser, vilka möjliggöra ingripande mot arbetsgivare och lokalupplåtare i form av föreläggande, förbud eller föreskrifter i händelse av miss­ förhållande i skyddshänseende eller i fråga om raster, natt- och veckovila in. in. Paragraferna torde icke erfordra någon motivering utöver vad som tidigare anförts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

55 §. I denna paragraf har upptagits ett stadgande om befogenhet för yrkesinspektör att förbjuda arbetsgivare att använda minderårig som icke un­ dergått i 28 § föreskriven läkarbesiktning. Paragrafen, som är ny, mot­ svarar 59 § 3 mom. i kommittéförslaget. Förbudsförfarandet synes böra användas främst i sådana fall, där det kan antagas bero på tredska från den minderåriges eller arbetsgivarens sida att besiktning ej skett. Såsom kommittén framhållit lärer förbud icke böra tillgripas, då besiktningslakaren under föregående år icke hunnit med att besiktiga de minderåriga vid arbetsstället. Om en minderårig fått anställning först efter det årets besiktning vid arbetsstället ägt rum, torde särskild besiktning av denne minderårige före påföljande års ordinarie besiktning vid arbetsstället i regel icke böra framtvingas. Med hänsyn till de nu anförda synpunkterna har den av kommittén föreslagna bestämmelsen i departementsförslaget undergått viss jämkning.

56 och 57 §§. Dessa paragrafer, som motsvara 58 § 2 och 4 mom. i kommittéförsla­ get, innehålla föreskrifter som åsyfta att trygga efterlevnaden av de för tillveikare, försäljare, upplåtare och installatörer av maskiner o. d. med­ delade bestämmelserna. Bortsett från de jämkningar, som föranletts av vissa nya föreskrifter i 45 § första stycket, överensstämmer 56 § med 38 a § i gällande lag. Den av kommittén föreslagna avfattningen av de bestäm­ melser, som intagits i 57 §, har i förtydligande syfte jämkats.

58 §. Denna paragraf, som motsvarar 57 § 6 mom. i kommitténs förslag, har utformats i anknytning till de i 46 § i departementsförslaget upptagna stadgandena om vissa skyldigheter för ägare resp. nyttjanderättshavare till grustag och liknande arbetsställen. Den i andra punkten förekommande hänvisningen till 53 § innebär bl. a., att föreläggande eller förbud kan meddelas antingen av yrkesinspektören eller av arbetarskyddsstyrelsen, att sådan åtgärd, såframt ej synnerlig fara föreligger, icke får vidtagas utan att ägaren och nyttjanderättshavaren fått tillfälle att yttra sig, samt att, utom i nyssnämnda undantagsfall, skäligt rådrum skall medgivas.

59 §. I denna paragraf stadgas skyldighet för arbetsgivare in. fl. att föranstalta om undersökning av ämne eller material m. m. Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande lag, anknyter till 23 §, 45 § 1 mom. tredje—femte styckena, 57 § 1 mom. andra stycket och 58 § 1 mom. i kommitténs förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 303

Bestämmelserna i 23 § i kommittéförslaget ha föranlett uttalanden i några remissyttranden. Sålunda anför socialstyrelsen att det — med hänsyn till att detta lagrum sannolikt endast mera sällan skulle komma att tillämpas och till de möjligheter 57 § erbjöde att framtvinga här åsyftade undersök­ ningar — syntes kunna ifrågasättas om stadgandet vore av behovet på­ kallat. Det kunde vidare anmärkas, att stadgandets avfattning skulle be­ reda vederbörande myndighet en alltför vidsträckt befogenhet att påfordra undersökningar, som stundom skulle kunna medföra betungande kostna­ der. Om paragrafen skulle kvarstå, borde dess tillämpning inskränkas till sådana fall, där myndigheten funnit skälig anledning misstänka att an­ vändningen av visst ämne eller material medförde allvarlig fara för ohälsa eller olycksfall i arbetet e. d. Marinförvaltningen anser att med hänsyn till den militära sekretessen särskilt förbehåll borde göras beträffande ämne eller material avsett för användning inom försvaret. Riksförsäkringsanstalten anför att från yrkesinspektörshåll ifrågasatts att i arbetarskyddslagen införa föreskrift om att resultatet av här avsedd undersökning icke finge offentliggöras utan arbetsgivarens medgivande. Med hänsyn till bestäm­ melsen i 19 § andra stycket lagen den 28 maj 1937 om inskränkning i rät­ ten att utbekomma allmänna handlingar syntes emellertid något sådant stadgande icke erfordras.

Departementschefen. I motsats till socialstyrelsen anser jag behov av ifrågavarande bestäm­ melser föreligga. Särskild undersökning kan stundom vara påkallad för att få konstaterat, huruvida ett ämne eller material är farligt. I sådant fall kan 53 § i departementsförslaget icke användas för att framtvinga undersök­ ningen. I förtydligande syfte ha vissa jämkningar företagits i de av kom­ mittén föreslagna bestämmelserna. Därjämte har, såsom i avsnittet om vite och förbud anförts, befogenheten att förelägga vite förbehållits arbetarskyddsstyrelsen. I likhet med kommittén anser jag, att det i vissa fall kan vara skäligt att kostnaden för sådan undersökning, som här avses, bestrides av statsmedel. Några författningsföreskrifter härom synas icke behövas. Frågan om anslag för delta ändamål torde få upptagas i anuat sammanhang.

BO §■

Denna paragraf ersätter 57 § 9 mom. i kommitténs förslag och 53 § andra stycket i gällande lag. I paragrafen ha upptagits de särskilda be­ stämmelser i fråga om statlig verksamhet, för vilka redogörelse lämnats i avsnittet om vite och förbud.

304 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

61 §. I denna paragraf, som motsvarar 64 § första stycket i kommittéförsla­ get och 38 § 1 mom. andra stycket i gällande lag, regleras klagan över föreläggande eller förbud som meddelats av yrkesinspektör. Kommitténs förslag i denna del har berörts i ett par yttranden. Sålunda anför lantbruksförbundet att det icke klart framginge, huruvida vitesföre­ läggande eller förbud finge träda i tillämpning före klagotidens utgång. I varje fall syntes det ändamålsenligt ålägga arbetsrådet att, om föreläg­ gandets eller förbudets riktighet kunde ifrågasättas, i avbidan på arbetsrådets slutliga beslut omedelbart upphäva föreläggandet eller utsträcka liden för förbudets ikraftträdande. Med anledning av kommitténs i motiveringen gjorda uttalande att arbets­ rådet utan särskilt stadgande finge anses äga befogenhet att ändra under­ ordnad myndighets beslut, även om det ej överklagats, anför statskontoret, att det syntes tveksamt, huruvida överordnad myndighet i sådana fall, varom här vore fråga, redan på grund av allmänna förvaltningsrättsliga principer kunde anses ha rätt att vidtaga ändringar i underordnad myn­ dighets beslut. Statskontoret kunde icke heller tillråda, att bestämmelse i detta hänseende infördes i lagen. Ett sådant stadgande syntes nämligen vara icke blott olämpligt med hänsyn till den skadliga inverkan det kunde få på den underordnade myndighetens auktoritet utan även vid sidan om klagorätten onödigt för den enskildes skydd.

Departementschefen. Paragrafen överensstämmer i sak med kommitténs förslag. I andra styc­ ket har beträffande klagan över arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende angående föreläggande, förbud eller föreskrift enligt 8 kap. intagits en hänvisning till 73 §. Med anledning av vad lantbruksförbundet anfört må framhållas, att föreläggande eller törbud — utom i de fall som avses i 53 § andra stycket och 56 § andra stycket — icke träder i tillämpning, förrän det vunnit laga kraft. Då omedelbart verkande förbud jämlikt nyss­ nämnda lagrum gäller allenast intill dess annorlunda förordnas, lärer myn­ dighet, hos vilken sådant förbud överklagats, kunna omedelbart förordna, att beslutet tills vidare icke skall lända till efterrättelse. I likhet med statskontoret anser jag det vara synnerligen tvivelaktigt, huruvida överordnad myndighet — såsom kommittén gjort gällande — utan särskilt stadgande kan anses äga befogenhet att ändra underordnad myndighets beslut, även om detsamma icke överklagats. På här förevarande område synes i vart fall sådan befogenhet icke böra föreligga och någon be­ stämmelse av denna innebörd bör därför enligt min mening icke införas i lagen.

Kungl. Maj ds proposition nr 298. 305

9 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

62—66 §§. De i dessa paragrafer upptagna ansvarsbestämmelserna motsvara 65 —68 §§ i kommitténs förslag och 42—45 §§ i gällande lag. Åtskilliga av kommittén föreslagna ansvarsbestämmelser ha utgått, enär de föreskrifter, till vilka de anknutits, icke upptagits i departementsförslaget. I några yttranden ha erinringar framställts mot de av kommittén före­ slagna bestämmelserna. Sålunda ifrågasätter poliskammaren i Örebro höjning av straffmaximum i 65 §. Domänstyrelsen påpekar, att det inom skogsbruket ofta inträffade att arbetstagare biträddes av minderårig son. Om så skedde utan att arbetsgivaren förut underrättas därom, vilket kunde vara förhållandet även vid en väl ordnad avverkning, syntes ansvaret där­ för böra åvila den minderåriges målsman. Föreningen skogsarbeten uttalar samma uppfattning. Skogsägareförbundet framhåller att det knappast stode i arbetsgivarens makt att hindra att minderåriga under 15 år medföljde sina fäder eller äldre bröder till skogen för att vara dessas medhjälpare i arbetet. Beträffande 66 § andra stycket påpeka lantbruksförbundet och lantarbetsgivar ef öreningen att enligt särskilda böteslagen dagsböter skulle ådömas om bötesmaximum överstege 300 kronor. Enär kommittén i föreva­ rande fall avsett att penningböter skulle tillämpas, borde därför bötes­ maximum sänkas till 300 kronor.

Departementschefen. I departementsförslaget ha, förutom åtskilliga redaktionella jämkningar, företagits flera sakliga ändringar i de av kommittén föreslagna bestämmel­ serna. Sålunda har jag ansett, att åsidosättande av jämlikt 54 § meddelad föreskrift angående nattvila, veckovila, raster eller minderårigs användande till arbete ävensom av föreskrift eller förbud, som med stöd av 57 § med­ delats installatör, bör kunna medföra fängelsestraff, där omständigheterna äro synnerligen försvårande. Däremot synes tillräcklig anledning icke före­ ligga att, såsom ifrågasatts i ett yttrande, höja straffmaximum för brott mot lagens särskilda bestämmelser rörande minderåriga och kvinnor. Ej heller synes det lämpligt att enligt vad som förordats i ett par yttranden stadga straff för det fall att arbetstagare utan arbetsgivarens vetskap använder minderårig under 15 år, som står under hans vårdnad, såsom biträde i skogsarbete. Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet i fråga om nödfallsarbete, som enligt kommittéförslaget skulle straffas med dagsböter, har ansetts böra förskylla endast penningböter, högst 300 kro­ nor. Det i 66 § tredje stycket i kommittéförslaget upptagna stadgandet om 20 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 298.

306 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

straffrihet under vissa omständigheter för underlåten anmälan har uteslu­ tits med hänsyn till den ringa utsträckning, i vilken anmälningsskyldighet föreskrivits i departementsförslaget. Anledning har icke synts föreligga att, såsom kommittén föreslagit, i vissa fall stadga ett bötesminimum av fem dagsböter. Stadgandet i 65 § första stycket i departementsförslaget har an­ setts böra omfatta icke endast arbetsgivare och upplåtare utan envar, mot vilken åtgärd enligt 53—58 §§ kan riktas. Det må i detta sammanhang nämnas, att det icke ansetts erforderligt att straffbelägga underlåtenhet att besvara sådan förfrågan som avses i 65 §.

67 §. Denna paragraf innehåller dels ett stadgande om straff för arbetstagare som olovligen och utan giltigt skäl borttager skyddsanordning eller försät­ ter den ur bruk och dels en åtalsregel beträffande sådan förseelse. Para­ grafen motsvarar 71 § och 74 § första stycket i kommitténs förslag samt 46 § och 48 § första stycket i gällande lag. Kommitténs förslag har i flera yttranden utsatts för kritik. Beträffande bestämmelsen i 71 § andra stycket anför sålunda riksförsäkringsanstalten, att anstalten icke kunde godtaga förslaget att åsidosättande av föreskrift, som avsåges i stadgandet, alltid skulle medföra straff, om det skett uppsåtligen. Föreskriften kunde exempelvis ha varit obehövlig eller av mycket ringa nytta eller också kunde den i regel förekommande faran ha varit utesluten i det särskilda fallet. För straffbarhet borde enligt anstaltens mening därför krävas, att den som åsidosatt föreskriften därigenom måste anses ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Vidare syntes bestäm­ ningen »gällande» böra utgå ur lagtexten såsom obehövlig. Tvekan kunde råda, huruvida överträdelse av en av arbetsgivaren meddelad föreskrift skulle medföra ansvar. Därest den av anstalten förordade begränsningen av straffbarheten genomfördes och, såsom kommittén föreslagit, åtal ej finge ske utan att distriktschefen hörts, syntes man emellertid icke behöva hysa betänkligheter mot att låta straffbestämmelsen omfatta även sådana föreskrifter. Anstalten ansåge sig böra föreslå den utvidgningen av stad­ gandet, att straff skulle inträda där arbetstagare, utan att ha överträtt viss föreskrift, förfarit på sådant sätt, att han måste anses ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Anledningen till att icke någon föreskrift utfärdats kunde exempelvis ha varit, att man icke kunnat föreställa sig att någon yrkeskunnig arbetare skulle kunna gå tillväga på det sättet. Det måste an­ ses som en brist, om icke straff skulle kunna ifrågakomma i dylika fall. -— Med anledning av att kommittén ansett det böra övervägas, huruvida icke de föreslagna straffbestämmelserna kunde ersätta stadgandet i 25 § olycks­ fallsförsäkringslagen i vad detta avsåge åsidosättande av gällande anord­ ning eller föreskrift uttalar anstalten, att stadgandet visat sig vara av stort praktiskt värde för det förebyggande skyddsarbetet. Beslut om upphävande

Kungl. Maj.ts proposition nr 29S. 307

av detta stadgande borde därför icke fattas, förrän man vunnit tillräcklig erfarenhet om de praktiska verkningarna av de föreslagna straffbe­ stämmelserna. De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening framhåller, att det syn­ tes stötande för rättskänslan att en handling, som innebure den allra grövsta vårdslöshet men icke samtidigt innefattade åsidosättande av en föreskrift, enligt förslaget icke medförde straff, medan åter ett mindre vårdslöst handlingssätt bestraffades, om det vore förbundet med brott mot föreskrift. Bestämmelsen borde därför utformas så, att grov vårdslöshet bestraffades, även om icke någon anordning eller föreskrift åsidosatts. Det borde även övervägas, om ej ordet »uppsåtligen» borde utgå. Enär de före­ slagna straffbestämmelserna enligt föreningens mening icke komme att innebära tillräcklig garanti för efterlevnaden av givna föreskrifter, ansåge föreningen det vara av den största betydelse, att det berörda stadgandet i 25 § olycksfallsförsäkringslagen bibehölles. Detta stadgande hade nämligen visat sig vara av stort värde i det olycksfallsförebyggande arbetet. Landsorganisationen kritiserar ingående 71 § i kommittéförslaget och anför därvid bl. a. följande. Frågan om ansvar för borttagande av skydds­ anordning och åsidosättande av skyddsföreskrift borde regleras av en gemensam bestämmelse, som riktade sig till envar och icke blott till arbets­ tagare. Samma subjektiva rekvisit borde gälla i båda fallen. Organisationen kunde biträda förslaget om kriminalisering av åsidosättande av skyddsföre­ skrift, som meddelats av arbetsgivare, allenast såvitt anginge föreskrift, som godkänts av distriktschefen, utfärdats i skriftlig form med bevis om godkännandet och anslagits å arbetsstället eller bevisligen delgivits arbets­ tagarna på annat sätt. Det vore vidare icke möjligt för organisationen att acceptera kommitténs uppfattning att straff för åsidosättande av skydds­ föreskrift skulle kunna inträda även om arbetstagaren endast utsatt sig själv för fara, ja t. o. in. oberoende av om förseelsen inneburit någon fara i det särskilda fallet. Organisationen ansåge det rekvisitet böra uppställas, att arbetstagarens förfarande uppenbarligen utsatt annan för allvarlig fara. Med anledning av kommitténs enligt organisationens mening märkliga ut­ talanden angående innebörden av begreppet grov vårdslöshet yrkade orga­ nisationen att i anvisningarna måtte klargöras att förutsättning för straff­ barhet i hithörande fall bl. a. vore dels att arbetstagaren ägt vetskap om föreskriften och dennas fortvarande giltighet och dels att han insett den fara för annans liv eller hälsa som föreskriftens åsidosättande inneburit. Anledning saknades att, såsom kommittén föreslagit, höja bötesminimum från 5 till 10 kronor, helst som kommittén beträffande med penningböter belagda förseelser av arbetsgivare bibehållit 5 kronor som lägsta bötes­ belopp. Vad angår åtalsregeln i 74 § första stycket i kommittéförslaget anser landsorganisationen, att förseelse mot 71 § borde få åtalas endast efter till­

308 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

stånd av arbetsrådet. Skulle prövningen av åtalsfrågan icke förläggas till arbetsrådet, borde den nuvarande ordningen bibehållas.

Departementschefen.

Den i 67 § första stycket i departeraentsförslaget upptagna bestämmelsen överensstämmer helt med 46 § i gällande lag, bortsett från att ordet arbe­ tare utbytts mot arbetstagare. Tillräcklig anledning har nämligen icke synts föreligga att vidtaga de av kommittén föreslagna ändringarna i detta stadgande. Angående bestämmelsen i 71 § andra stycket i kommitténs förslag om straff för arbetstagare som underlåter att iakttaga skyddsföreskrift ha i remissyttrandena delade meningar kommit till uttryck. Den avfattning det föreslagna stadgandet erhållit synes vara mindre lycklig; bl. a. omfattar det efter orden även den allmänna föreskriften i 5 § andra stycket i kom­ mittéförslaget. För min del ställer jag mig tvivlande till att ett stadgande av föreslagen art skulle kunna få någon mera avsevärd effekt. Vidare må framhållas, att arbetstagare, som genom vårdslöshet allvarligt skadar arbetskamrat, drabbas av straff enligt 14 kap. strafflagen, samt att enligt det för riksdagen framlagda förslaget till ändringar i strafflagen den som av vårdslöshet utsätter annan för allvarlig fara i vissa fall blir förfallen till ansvar jämlikt 19 kap. Av nu anförda skäl har i departementsförslaget icke upptagits någon motsvarighet till 71 § andra stycket i kommitté­ förslaget. Om det undantagsvis skulle befinnas lämpligt att förbinda en av Kungl. Maj:t utfärdad skyddsbestämmelse med straffsanktion, erbjuder 75 § i departementsförslaget möjlighet därtill. Vad angår åtalsrätten för förseelse mot 67 § första stycket i departe­ mentsförslaget synes det mest lämpligt att bibehålla den nuvarande regeln att sådan förseelse får åtalas av allmän åklagare endast efter anmälan av yrkesinspektören. Ett stadgande av detta innehåll har upptagits såsom ett andra stycke i denna paragraf.

68 §.

I denna paragraf behandlas brott mot tystnadsplikt. Paragrafen mot­ svarar 72 § och 74 § andra stycket i kommittéförslaget samt 47 § och 48 § andra stycket i gällande lag. Kommitténs förslag i denna del har berörts i ett par yttranden. Sålunda anser länsstyrelsen i Malmöhus län att straffarbete borde ingå i straffskalan för förrådande av yrkeshemlighet. Landsfogden i Örebro län har som sin mening uttalat att åtal mot tjänsteman för förbrytelse i tjänsten icke syn­ tes böra göras beroende av angivelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 309

Departementschefen. Anledning har icke synts föreligga att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, införa straffarbete i straffskalan. I detta sammanhang må framhållas, att enligt det för riksdagen framlagda förslaget till ändringar i strafflagen äm­ betsmans brott mot tystnadsplikt icke är belagt med strängare straff än fängelse. Jag har ansett det obehövligt att i lagen angiva särskilda rekvisit för att fängelsestraff skall kunna tillämpas. Såväl enligt gällande lag som jämlikt kommittéförslaget inträder straffrihet, om yppandet av driftanord­ ningen eller affärsförhållandet ej kunnat medföra skada. Enligt min me­ ning saknas emellertid skäl att bibehålla denna bestämmelse, som avviker från vad som i allmänhet gäller beträffande tjänstemans brott mot tyst­ nadsplikt. Brott mot tystnadsplikt synes liksom f. n. böra få åtalas av allmän åkla­ gare endast efter angivelse av målsäganden. Med anledning av vad lands­ fogden i Örebro län anfört må erinras om att i det tidigare omnämnda för­ slaget till ändringar i strafflagen intagits den ståndpunkten, att i särskilda författningar stadgade inskränkningar i allmän åklagares rätt att åtala ämbetsmans brott mot tystnadsplikt skola lända till efterrättelse.

69 §. I denna paragraf föreskrives att böter och viten skola tillfalla kronan. Paragrafen motsvarar 74 § sista stycket i kommitténs förslag och 49 § första stycket i gällande lag.

10 KAP.

Vissa särskilda bestämmelser.

70 §. Denna paragraf innehåller föreskrifter om att vad i lagen stadgas om arbetsgivare i vissa fall i stället skall avse arbetsföreståndaren. Paragrafen motsvarar 2 § b) tredje stycket i kommitténs förslag. Det i 53 § första stycket i gällande lag upptagna stadgandet om arbetsföreståndare avser endast verksamhet, som bedrives av staten eller kommun. Redogörelse för innehållet i de föreslagna bestämmelserna har lämnats i avsnittet om över­ flyttning av arbetsgivaransvaret.

71 §. I denna paragraf, som med viss redaktionell jämkning överensstämmer med 61 § i kommitténs förslag, har upptagits ett stadgande angående parts­ representanter i arbetarskyddsstyrelsen. Denna fråga kommer att närmare beröras i samband med anmälan av förslag till lagstiftning om överflyt­ tande på arbetarskyddsstyrelsen av arbetsrådets uppgifter och befogenheter.

310 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

72 §. Denna paragraf, som motsvarar 62 § i kommitténs förslag, innehåller bemyndigande för arbetarskyddsstyrelsen att uppdraga åt yrkesinspektör att medgiva dispens från vissa bestämmelser i lagen. Kommitténs förslag har rönt kritik i ett par yttranden. Sålunda fram­ håller kommerskollegium att någon motivering till att arbetsrådets delega­ tionsrätt begränsats på sätt som skett icke förebragts. Från handelskammarhåll hade yrkats, att möjlighet att delegera dispensbefogenheten enligt 31 och 42 § g borde införas. Landsorganisationen säger sig i varje fall icke kunna tillstyrka att arbetsrådet skulle äga delegera befogenheten att bevilja dispens från bestämmel­ serna om minimiålder, speciellt i vad dessa avsåge industriellt arbete eller under jordsarbete i gruva, stenbrott o. d., resp. från bestämmelserna om minderårigs arbetstid.

Departementschefen. I syfte att befria arbetarskyddsstyrelsen från en del ärenden av rutin­ mässig art synes styrelsen böra erhålla befogenhet att i viss utsträckning uppdraga åt yrkesinspektör att bevilja dispens. Att utvidga delegations­ rätten utöver vad kommittén föreslagit bör enligt min mening icke ifrågakomma; tvärtom är jag icke beredd att i detta hänseende gå så långt som kommittén. Sålunda anser jag, att befogenheten att medgiva dispens från de särskilda åldersgränserna för industriellt och därmed likställt arbete och för under jordsarbete i gruva och på liknande arbetsställen icke bör få dele­ geras. Detsamma gäller dispens från bestämmelserna om minderårigs ar­ betstid, helst som delegation icke kan ske enligt arbetstidslagarna. Det i departementsförslaget upptagna stadgandet om rätt att delegera dispensbefogenheten avser i enlighet med det anförda endast dispens från den lägsta åldersgränsen samt föreskrifterna om fullgjord folkskolplikt och om periodisk läkarbesiktning. Arbetarskyddsstyrelsen får icke giva yrkesinspektören fria händer att bevilja dispens från nämnda bestämmelser, utan yrkesinspektörens befogenhet bör klart begränsas och förutsättning­ arna för rätten att medgiva dispens noga angivas. Som exempel på dispens­ ärenden, som lämpligen torde kunna överlämnas till yrkesinspektören, må nämnas beviljande av tillstånd att skolelev, som uppnått viss ålder, vid sidan av skolarbetet användes till springpojksarbete ett visst antal timmar i veckan.

73 §. Denna paragraf, som motsvarar 64 § andra och tredje styckena i kom­ mitténs förslag och 51 § i gällande lag, innehåller bestämmelser om klagan över arbetarskyddsstyrelsens och länsstyrelses beslut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 311

De av kommittén föreslagna bestämmelserna ha föranlett uttalanden en­ dast i några enstaka yttranden. Socialstyrelsen uttalar att man möjligen kunde vara något tveksam i fråga om urvalet av de slag av ärenden, i vilka klagan över arbetsrådets beslut icke skulle få föras. Vikten av ett beslut berodde ej endast av be­ slutets art utan även av andra omständigheter, såsom antalet av beslutet berörda arbetstagare, ett undantags mer eller mindre långtgående beskaf­ fenhet eller tillämpning av en ny princip. Vidare kunde anmärkas att ar­ betsrådets befogenhet att meddela slutgiltiga beslut enligt arbetstidslagarna väsentligen torde vara motiverad av att arbetstidsärenden i regel krävde skyndsamt avgörande, något som väl icke i samma mån gällde beträffande arbetarskyddsärenden. Svenska arbetsgivareföreningen anser att — om icke bestämmelserna om regionala skyddsombud utginge — arbetsrådets beslut i ärende som avsåges i 44 § 6 mom. i kommittéförslaget borde kunna över­ klagas.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit synes klagorätten över arbetarskyddsstyrelsens beslut böra begränsas. Enligt kommittéförslaget skulle begränsningen avse endast ärenden, som avgjorts i den särskilda sammansättningen med partsrepresentanter. Detta skulle medföra den otillfredsställande konse­ kvensen, att klagan skulle bli tillåten i sådana ärenden, som icke vore av den vikt att de skulle handläggas med deltagande av partsrepresentanter, medan beslut i viktigare ärenden icke skulle få överklagas. För min del anser jag därför att den ordning i vilken ärendet avgjorts icke bör inverka på frågan om klagorätten. Vad angår spörsmålet vilka slag av ärenden för­ budet mot överklagande skall avse kan jag i allt väsentligt ansluta mig till kommittén. Jag kan sålunda icke dela svenska arbetsgivareföreningens uppfattning att beslut, varigenom tillsättande av regionalt skyddsombud medgivits, bör få överklagas. Enligt departementsförslaget är klagan ute­ sluten i ärenden angående dispens från bestämmelserna om minimiålder och fullgjord skolplikt (23—25 §§), läkarbesiktning av minderårig (29 och 30 §§), minderårigs arbetstid (31 §) och nattvila (33 §) och kvinnors nattvila (36 och 37 §§) ävensom i frågor rörande tillsättande av regionalt skyddsombud (40 § andra stycket) och överflyttning av arbetsgivaransva­ ret (70 § andra stycket).

74 §. Första stycket innehåller bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela närmare föreskrifter angående lagens tillämpning. I andra stycket, vilket motsvarar 60 § första stycket i kommitténs för­ slag, har upptagits en föreskrift av innehåll att arbetarskyddsstyrelsen äger meddela råd och anvisningar till ledning vid lagens tillämpning. Det har

312 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

icke synts lämpligt att, såsom kommittén föreslagit, begränsa arbetarskyddsstyrelsens befogenhet i detta hänseende till att avse endast sådana ämnen, som behandlas i vissa uppräknade paragrafer.

75 §. I denna paragraf, som motsvarar 75 § i kommitténs förslag och 52 § i gällande lag, stadgas att Kungl. Maj :t vid meddelande av föreskrift med stöd av lagen äger utsätta straff för överträdelse av föreskriften, dock högst fängelse i sex månader.

Övergångsbestämmelser.

Den nya organisation av tillsynen å arbetarskyddslagstiftningen, som jag ämnar föreslå, avses skola genomföras den 1 januari 1949. Då det synes lämpligt att den föreslagna arbetarskyddslagen icke träder i kraft, förrän arbetarskyddsstyrelsen varit i verksamhet någon tid, förordar jag, att tid­ punkten för lagens ikraftträdande bestämmes till den 1 juli 1949. Av prak­ tiska skäl torde emellertid arbetarskyddsstyrelsen böra erhålla befogenhet att redan före sistnämnda dag avgöra framställningar om dispens enligt den nya lagen. Kommittén har föreslagit att förutom gällande arbetarskyddslag vissa andra författningar skola upphävas genom den nya lagen. Sålunda anser kommittén, att lagen den 19 februari 1926 angående förbud i vissa fall mot arbetares användande till målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg, bör upphöra att gälla i och med den nya arbetarskyddslagens ikraftträdande och ersättas av en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse med delvis ändrat innehåll. Då bestämmelser av förevarande art lämpligen torde böra utfär­ das i administrativ ordning samt så kan ske med stöd av 14 § i den före­ slagna arbetarskyddslagen, biträder jag kommitténs förslag på denna punkt. Däremot anser jag det icke lämpligt att genom nya lagen upphäva de kun­ görelser, som angivits i de av kommittén föreslagna övergångsbestämmel­ serna. Det synes i stället böra ankomma på Kungl. Maj :t att på framställ­ ning av arbetarskyddsstyrelsen upphäva desamma, då så kan anses lämpligt. I överensstämmelse med kommitténs förslag har i departementsförslaget upptagits en föreskrift att den nya lagen icke skall verka rubbning i de bestämmelser, som eljest i lag eller författning äro givna i ämne, varom i lagen är stadgat. Detta stadgande avser bl. a. lagen om vissa inskränk­ ningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete, skogs- och flottledshärbärgeslagarna, rastbestämmelserna i arbetstidslagen för detaljhandeln och förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik

Kungl. Maj:ts proposition nr 298. 313

ävensom sådana kungörelser som utfärdats med stöd av nu gällande arbe­ tarskyddslag. Bland övergångsbestämmelserna har vidare upptagits ett stadgande att, där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, denna bestämmelse i stället skall tilläm­ pas. Sådana hänvisningar finnas exempelvis i allmänna arbetstidslagen, flottledshärbärgeslagen och den förut omnämnda bagerilagen. Liksom i kommittéförslaget har föreskrift meddelats rörande giltighet av eftergift, som beviljats med stöd av äldre lag. På sätt angivits i avsnittet om ledighet för nattvila har i övergångsbe­ stämmelserna även intagits en bestämmelse att nattarbete utan hinder av nya lagen skall få fortsätta under ett år från lagens ikraftträdande. De vidtagna höjningarna av åldersgränserna för minderårigs användande i arbete torde icke böra föranleda att minderårig nödgas sluta arbete, var­ till han användes vid tiden för lagens ikraftträdande. Det synes icke böra krävas, att minderårig, som vid nämnda tid användes till sådant arbete, för vilket enligt äldre lag läkarintyg i intygsboken icke är obligatoriskt, skall skaffa läkarintyg för att få fortsätta arbetet. Dylikt intyg lärer i stället få införas i boken vid den första efter lagens ikraftträdande verkställda läkar besiktningen. Vidare torde enligt äldre lagen utfärdad intygsbok böra anses som arbetsbok enligt nya lagen. Vid arbetsställe, där läkarbesiktning enligt äldre lagen ägt rum under första halvåret 1949, bör självfallet icke under andra halvåret företagas besiktning enligt nya lagen. Stadganden i nu nämnda hänseenden ha jämväl upptagits bland övergångsbestämmelserna. Slutligen har intagits en övergångsbestämmelse, enligt vilken förbud eller föreskrift, som meddelats med stöd av äldre lagen, skall beträffande tid efter nya lagens ikraftträdande anses ha meddelats med stöd av motsva­ rande bestämmelse i nya lagen. Detta innebär bl. a. att förbudet eller före­ skriften fortfarande blir gällande och att överträdelse av förbudet eller föreskriften, som sker efter nya lagens ikraftträdande, straffas enligt nya lagen. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen att enligt äldre lagen med­ delat förordnande av besiktningsläkare fortfarande skall äga giltighet till dess annorlunda förordnas har icke upptagits i departementsförslaget. Med hänsyn till den väsentliga utvidgning av besiktningsskyldigheten som före­ slagits torde nämligen distriktsindelningen i stor utsträckning behöva änd­ ras. Det synes därför lämpligt, att länsstyrelsen i samband med nya lagens ikraftträdande upptager detta spörsmål till behandling och utfärdar nya förordnanden. Åtskilliga andra av kommittén föreslagna övergångsbestäm­ melser ha uteslutits i departementsförslaget, somliga enär det stadgande, till vilket bestämmelsen anknutits, icke upptagits i departementsförslaget och andra enär de ansetts obehövliga.

314 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

IV. Ändringar i vissa andra författningar.

A. Ändringar i gruvlagen och lagen angående stenkolsfyndigheter m. m.

Arbetarskyddet inom gruvarbetet regleras f. n. dels i arbetarskyddslagen och dels i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314) resp. lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m. (i fortsättningen kallad sten­ kolslagen). Enligt 68 § första stycket gruvlagen skola kommerskollegium och bergs­ statst jänstemännen öva sådan tillsyn över gruvdriften, att nödig trygghet beredes arbetarna. Andra stycket innehåller ett stadgande om vad som särskilt skall iakttagas i detta avseende. I tredje stycket sägs, att om arbe­ tarnas skyddande mot olycksfall och ohälsa i arbete samt tillsyn däröver därjämte är stadgat i arbetarskyddslagen. Enligt 71 § äger bergmästare, om han finner nödigt att i gruva göres anstalt till trygghet för arbetarna, förelägga gruvinnehavaren att inom viss tid ha utfört sådan anstalt, vid äventyr, förutom ansvar, att anstalten på hans bekostnad utföres genom bergmästarens försorg eller att gruvarbetet inställes, tills anstalten vid­ tagits. Bergmästaren äger i syfte att trygga arbetarna även meddela andra föreskrifter i fråga om gruvarbetets bedrivande. Om gruvarbete medför synnerlig våda för arbetarna, äger bergmästaren förbjuda gruvarbetets fort­ satta bedrivande. Sådant förbud går omedelbart i verkställighet och gäller intill dess högre myndighet annorlunda förordnar. För verkställighet av beslut om gruvarbetets inställande äger bergmästaren anlita polismyndig­ hetens biträde. Enligt 80 § må klagan över bergmästares beslut föras hos kommerskollegium. Stenkolslagen innehåller i 33, 34, 36, 37 och 48 §§ föreskrifter av i huvud­ sak samma innehåll som de nu återgivna stadgandena i gruvlagen. Enligt arbetarskyddslagen har bergmästare i fråga om bergverksarbete samma befogenheter som på andra arbetsområden tillkomma yrkesinspektör. Bergmästarna intaga sålunda f. n. en dubbelställning i fråga om arbe­ tarskyddet i gruvorna. En bergmästare kan efter fritt val handla, i ett fall med stöd av gruvlagen resp. stenkolslagen och i ett annat, alldeles likartat fall med stöd av arbetarskyddslagen. Tillämpar bergmästaren gruvlagen eller stenkolslagen, sorterar han under kommerskollegium, men handlar han enligt arbetarskyddslagen är riksförsäkringsanstalten besvärsinstans. Den befogenhet, som tillkommer honom enligt gruv- och stenkolslagarna, är något vidsträcktare än befogenheten enligt arbetarskyddslagen. Med stöd av sistnämnda lag kan han sålunda icke meddela omedelbart ikraftträdande förbud mot att arbetet fortsättes. Vidare kan enligt arbetarskyddslagen en föreskrift att vidtaga viss åtgärd icke förbindas med den påföljden att, om föreskriften åsidosättes, åtgärden kommer att på arbetsgivarens bekostnad utföras genom tillsynsorganets försorg.

Kungl. Maj:ts propisition nr 298. 315

Arbetarskyddskommittén har ansett, att den nuvarande dubbla regle­ ringen av arbetarskyddet inom gruvindustrien borde avskaffas. Kommit­ tén har därför föreslagit, att de bestämmelser i gruvlagen och stenkols­ lagen, som angå arbetstagarnas skyddande mot olycksfall och ohälsa, skola utgå och ersättas av en föreskrift av innehåll att i fråga om arbetstagarnas skyddande mot ohälsa och olycksfall i arbete samt tillsyn däröver skall gälla vad som stadgas i arbetarskyddslagen. För min del ansluter jag mig till vad kommittén sålunda föreslagit. För förslaget talar även det förhållandet att — såsom närmare kommer att ut­ vecklas i ärendet angående ändrad organisation av tillsynen över arbetarskyddslagstiftningens efterlevnad — tillsynen över gruvarbete ovan jord enligt min mening bör överflyttas från bergmästarna till yrkesinspektörerna. Såsom tidigare nämnts ämnar jag även föreslå, att bergmästarna förordnas till specialinspektörer inom yrkesinspektionen, såvitt angår underjordsarbete i gruvor. Genomföres departementsförslaget till ny arbetar­ skyddslag, kommer bergmästare därvid att på detta område erhålla samma befogenheter i arbetarskyddshänseende, som f. n. tillkommer honom enligt gruv- och stenkolslagarna, bortsett från att han icke vidare får möjlighet att själv låta vidtaga föreskriven skyddsåtgärd på arbetsgivarens bekost­ nad. Denna ändring torde emellertid sakna praktisk betydelse. I enlighet med det anförda har, i huvudsaklig anslutning till vad kommittén föreslagit, inom departementet upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen och till lag om ändring i sten­ kolslagen. Ändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1949. I båda dessa lagar har upptagits en övergångsbestämmelse av innehåll att äldre lag fortfarande skall äga tillämpning beträffande föreskrift, som meddelats med stöd av den äldre lydelsen av de paragrafer, i vilka ändring föreslagits. Denna bestämmelse innebär bl. a. att med stöd av gruvlagen resp. stenkols­ lagen till arbetstagarnas tryggande meddelade föreskrifter fortfarande skola gälla, att överträdelse av dylik föreskrift även efter lagarnas ikraftträdande skall straffas enligt gruvlagen resp. stenkolslagen samt att klagan över så­ dant beslut av bergmästare, som meddelats före ikraftträdandet, skall föras hos kommerskollegium.

B. Ändringar i byggnadsstadgan.

I avsnittet om förhandsgranskning av byggnadsförslag har jag, i syfte att skapa bättre garantier för att byggnadsförslag rörande industriella an­ läggningar skola bli granskade ur arbetarskyddssynpunkt, förordat vissa ändringar i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390). I enlighet härmed har inom departementet upprättats förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan. Förslaget torde icke kräva någon motivering utöver vad som tidigare anförts.

316 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

V. Departementschefens hemställan m. m.

Av de i enlighet med det anförda inom socialdepartementet upprättade förslagen till 1) arbetarskyddslag; 2) lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314); 3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.; samt 4) kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 364) äro de under 1)—3) omnämnda förslagen av den natur, att lagrådets utlåtande över dem bör inhämtas. Jag hemställer fördenskull att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lag­ förslag, vilka torde såsom bilagor1 böra fogas till statsrådsprotokollet, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom ut­ drag av protokollet. Statsrådet Kock anförde: De i 36 och 37 §§ förslaget till arbetarskyddslag upptagna bestämmelserna om kvinnors användande till nattarbete i hantverks- eller industriellt arbete innebära att de nuvarande förbudsreglerna på detta område bibehållas och såtillvida skärpas, att nattarbetsförbudet utsträckes att omfatta även mindre företag. Enligt min mening bör man tvärtom, i enlighet med vad som anförts i vissa yttranden över arbetarskyddskommitténs förslag, sträva att jämställa manliga och kvinnliga arbetstagare i förevarande hänseende. Arbetarskyddskommitténs förslag att uppmjuka förbudsbestämmelserna innebär ett steg i riktning mot ett sådant jämställande av manliga och kvinnliga arbetstagare. Då departementsförslaget i likhet med kommitténs förslag upptager skärpta bestämmelser rörande nattarbete över huvud, synes man emellertid böra taga steget fullt ut och slopa de särskilda be­ stämmelserna om förbud mot nattarbete för kvinnor. Jag förordar förden­ skull att — innan lagrådets utlåtande inhämtas — 36 och 37 §§ få utgå ur förslaget till arbetarskyddslag och att därav föranledda formella jämk­ ningar i förslaget i övrigt vidtagas. Statsrådets övriga ledamöter biträdde föredragande departementschefens hemställan.

Till denna hemställan behagar Hans Maj :t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet: Lars Lemne.

1 Dessa bilagor ha här utelämnats, då de i huvudsak äro av samma lydelse som de vid propositionen fogade författningsförslagen. Det genom propositionen framlagda för-

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 317

slaget till arbetarskyddslag skiljer sig från det remitterade förslaget — förutom såtill­ vida att i det senare gjorts vissa redaktionella jämkningar — därutinnan att 6 §, 17 § andra stycket, 40, 47, 51, 55, 65 och 73 §§ i anledning av anmärkningar av lagrådet ändrats i vissa hänseenden. Dessa stadganden hade i det remitterade förslaget följande lydelse.

6 §. Såvitt angår vad i 45 och 46 §§ föreskrives skola de begränsningar av lagens tilllämpningsområde, som följa av vad i 1—4 §§ är stadgat, icke gälla.

17 §. Utför arbetstagare -—• — — det kräver. Med rast förstås i denna lag sådant avbrott i arbetstiden, vars varaktighet är på för­ hand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar över sin tid och icke är skyldig att kvarstanna på arbetsplatsen. Då med-------------omedelbara närhet.

40 §. Å arbetsställe, varest regelbundet sysselsättas minst fem arbetstagare, skall, där ej särskilt förhållande berättigar till undantag, bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud att företräda arbetstagarna i frågor rörande arbetets sundhet och säkerhet. Skyddsombud bör, där så finnes påkallat, utses jämväl å arbetsställe med mindre än fem arbetstagare. Val av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller, på framställning av dem, av lokal organisation, genom vilken de kunna anses företrädda. Där förhållandena inom visst slag av verksamhet det påkalla, må arbetarskyddsstyrelsen medgiva alt organisa­ tion som nu nämnts utser skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare vid visst ar­ betsställe ävensom meddela de föreskrifter, som därvid skola iakttagas. För skyddsombud bör ersättare utses.

47 §. Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av densamma meddelade före­ skrifter utövas, under överinseende och ledning av arbetarskyddsstyrelsen, av yrkesin­ spektionens befattningshavare samt kommunala tillsynsmän. Nämnda befattningshavare utgöras av yrkesinspektörer och dem underordnad personal. Konungen må därjämte förordna, att tillsynen å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis av övriga tillsynsorgan, utövas av specialinspektör. Beträffande specialinspektör skall vad i lagen stadgas rörande yrkesinspektör äga motsvarande tillämpning. Närmare bestämmelser om tillsynens organisation och fördelning på olika tillsyns­ organ meddelas av Konungen.

51 §. Den som har eller haft att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller anlitats såsom biträde vid tillsynsverksamhetens utövande må ej röja eller obehö­ rigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärsförhål­ lande, vilket sålunda blivit honom kunnigt. Vad nu sagts, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om läkare, som har eller haft att verkställa besiktning eller undersökning enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift.

55 §. Använder arbetsgivare minderårig till arbete utan att denne under senast förflutna ka­ lenderår undergått i 28 § föreskriven läkarbesiktning, ehuru så bort ske, äger yrkesinspektören, om omständigheterna föranleda därtill, skriftligen förbjuda arbetsgivaren att efter utsatt skälig tid använda den minderårige i arbetet, med mindre denne dess­ förinnan undersökts av besiktningsläkare.

65 §. Lämnar någon mot bättre vetande oriktig uppgift vid besvarande av förfrågan från arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör angående vidtagande av åtgärd, varom an­

318 Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

visning lämnats honom jämlikt denna lag eller med stöd av densamma meddelad före­ skrift, straffes med dagsböter. Samma lag vare, där tillverkare, försäljare eller upplåtare, som avses i 45 §, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift till arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör beträffande anordning som i nämnda lagrum sägs. Har någon för annans räkning lämnat uppgift, som avses i denna paragraf, vare ock han förfallen till ansvar som nu sagts.

73 §. Över arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende, som avses i 23—25, 29—31, 33, 36 eller

37 §, 40 § andra stycket eller 70 § andra stycket, må klagan ej föras. Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i annan fråga, som omförmäles i denna lag, eller mot länsstyrelses beslut i sådan fråga föres genom besvär hos Konungen i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och äm­ betsverks beslut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 319*

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 juni 1948.

Närvarande: justitieråden L awski , G yllenswärd , N issen , regeringsrådet K uylenstierna .

Enligt lagrådet den 30 april 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 5 mars 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­ rättade förslag till 1) arbetarskyddslag; 2) lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314); samt 3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av e. o. hovrättsassessorn T. Nordström.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1. Förslaget till arbetarskyddslag.

6 §•

Justitierådet Nissen och regeringsrådet Kuylenstierna: Tillämpning av bestämmelserna i förslagets 2—6 kap., vilkas syftemål är att förebygga, att arbetare ådraga sig ohälsa i följd av arbete eller drab­ bas av olycksfall däri, förutsätter att två parter till varandra stå i förhål­ lande av arbetsgivare och arbetstagare eller, i fall som avses i 2 §, i något därmed likställt förhållande. På denna förutsättning för bestämmelsernas tillämpning bygga de regler i 1 kap., som innefatta begränsningar av lagens tillämpningsområde. Helt annorlunda konstruerade än förstnämnda be­

320 Kungi. Maj:ts proposition nr 298.

stämmelser äro stadgandena i 7 kap., vilka innefatta vissa föreskrifter till skydd mot ohälsa eller olycksfall, framkallade genom användningen av tek­ niska anordningar eller på grund av beskaffenheten hos vissa arbetsställen. Dessa stadganden vila ej på någon dylik förutsättning utan äro av allmän­ giltig natur. Berörda regler i 1 kap. torde därför ej kunna ha avseende å stadgandena i 7 kap. med därtill knutna straffbestämmelser. Hade man velat inskränka verkningsområdet för någon i 7 kap. upptagen föreskrift, exempelvis låta de i 45 § omförmälda skyldigheterna gälla endast beträf­ fande sådan teknisk anordning som är avsedd att användas i arbete varå 2—6 kap. äga tillämpning, lärer det ha varit nödvändigt att meddela en uttrycklig bestämmelse av sådan innebörd. Den i förevarande paragraf upptagna regeln synes därför böra utgå. Emellertid torde det vara lämp­ ligt att i 1 kap., som enligt sin rubrik skall angiva lagens tillämpningsom­ råde, göres en erinran om stadgandena i 7 kap. En sådan erinran, vilken kan upptagas i förevarande paragraf, torde icke behöva innehålla annat än att om skyldigheter i särskilda fall beträffande tekniska anordningar samt arbetsställen stadgas i 7 kap.

Justitieråden Lawski och Gyllenswärd: Vad som åsyftas med bestämmelsen i förevarande paragraf synes bättre och i större överensstämmelse med förslagets uppställning kunna uttryckas genom en föreskrift att vad i denna lag stadgas om skyldigheter i särskilda fall beträffande sådana tekniska anordningar och arbetsställen som avses i 7 kap. skall äga tillämpning, ändå att fråga ej är om verksamhet som en­ ligt vad förut sagts omfattas av lagen.

17 §. Lagrådet: Beträffande innebörden av begreppet rast har departementschefen uttalat att föreskriften, att arbetstagare under rasten fritt förfogar över sin tid, måste anses innebära att han äger rätt att lämna icke blott den plats, där arbetet utföres, utan också själva arbetsstället. Lagrådet vill för sin del ifrågasätta om en sådan tolkning av ifrågavarande stadgande — vilket har sin motsvarighet i 9 § 1 mom. arbetstidslagen för detaljhandeln — är för­ enlig med stadgandets avfattning. Det må exempelvis framhållas att, om uttrycket »fritt förfogar över sin tid» hade den vidsträckta innebörd som departementschefen förutsatt, tillägget »och icke är skyldig att kvarstanna på arbetsplatsen» vore helt överflödigt. Har arbetsstället större omfattning än arbetsplatsen, bör, såsom stadgandet lyder, rast anses vara för handen även om arbetstagare ej får avlägsna sig från arbetsstället. Det synes emeltid kunna antagas att det endast undantagsvis skall behöva förekomma att arbetstagarna under rast bliva bundna vid arbetsstället.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 321

40 §. Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen: Av remissen framgår att, då jämlikt det särskilda stadgandet i andra punkten av paragrafens andra stycke där omförmäld organisation å viss ort tillsatt skyddsombud för flera arbetsställen inom ett och samma verk­ samhetsområde, s. k. regionalt skyddsombud — vilket organisationen enligt förslaget uppenbarligen skall kunna göra utan något uppdrag från arbets­ tagarnas sida —■ hinder avsetts icke skola föreligga för arbetstagarna vid visst arbetsställe inom dylikt ombuds verksamhetsområde att bland sig utse skyddsombud enligt huvudregeln i styckets första punkt. Att möjlighet härtill alltid skall finnas har dock näppeligen kommit till uttryck i lag­ texten. Den lucka förslaget i detta hänseende företer torde lämpligen kunna utfyllas sålunda att andra styckets andra punkt —- med någon redaktionell jämkning — utbrytes till en första punkt i ett nytt tredje stycke samt att såsom en andra punkt i detta nya stycke upptages föreskrift att vad som stadgats i dess första punkt ej utgör hinder för att skyddsombud tillika utses enligt andra stycket.

41 §. Regeringsrådet Kmjlenstierna: Enligt det stadgande som i gällande lag svarar mot det förevarande var det ej obligatoriskt att skyddskommitté skulle utses vid någon arbetsplats. Det kunde då få bero på omständigheterna hur en sådan kommitté blev till. Enligt förslaget »skall» skyddskommitté utses på vissa arbetsplatser, och det vore väl då naturligt att åtminstone giva en antydan hur stadgan­ det skall omsättas i verklighet. Emellertid framgår det ej vare sig vem initiativet till kommitténs bildande tillkommer eller vem som skall utse de skyddsombud som skola tillhöra kommittén. Därest det stadgades att kom­ mittén skall bestå av »företrädare för arbetsgivaren och av skyddsombuden eller bland skyddsombuden utsedda företrädare för dem», torde det bliva klart att skyddsombuden skola utse sina egna representanter och framstå som naturligt att vardera parten kan vända sig till den andra med fram­ ställning om kommitténs bildande.

47 §. Lagrådet: Liksom 23 § gällande lag upptar förevarande paragraf endast yrkes­ inspektionens befattningshavare och kommunala tillsynsmyndigheter så­ som tillsynsorgan. Om arbetarskyddsstyrelsen, som enligt förslaget utgör yrkesinspektionens chefsmyndighet, säges blott att den har överinseende och ledning över tillsynen. Denna karakteristik av arbetarskyddsstyrelsens uppgift täcker knappast vad som stadgas om styrelsen. Denna är sålunda enligt förslaget (61 §) liksom den nuvarande chefsmyndigheten enligt gäl­ lande lag (38 §) besvärsinstans i förhållande till yrkesinspektörerna och 21— Ritning till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 298.

322 Kungl. Maj:ts proposition nr 2DS.

måste redan på grund därav betraktas såsom tillsynsorgan. Styrelsen äger dessutom i åtskilliga fall att även utan föregående beslut av yrkesinspektör vidtaga tillsynsåtgärd (se t. ex. 53 § fjärde stycket och 56 §). Förslaget är för övrigt ej fullt konsekvent; i 50 § inbegripas nämligen styrelsen och dess befattningshavare bland dem som hava att utöva tillsyn å efterlevnaden av lagen. Enligt lagrådets mening bör i paragrafen angivas, alt tillsyn å efterlev­ naden av lagen och med stöd av densamma meddelade föreskrifter utövas av styrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektio­ nens befattningshavare och kommunala tillsynsmän. Av en sådan ändring skulle föranledas vissa redaktionella jämkningar i paragrafens första och tredje stycken. 51 §• Justitieråden Lawski, Gijllenswärd och Nissen: Därest 47 § ändras i enlighet med vad lagrådet förordat, torde föreva­ rande paragraf böra jämkas så att den, i principiell överensstämmelse med 50 §, får avseende å den som bär eller haft att utöva tillsyn å efterlevna­ den av lagen och ej å den som har eller haft att taga befattning med till­ syn å efterlevnaden av lagen.

55 §. Jnstitieråden Lawski, Gijllenswärd och Nissen: Enligt denna paragraf kan arbetsgivare, som använder minderårig till arbete utan att denne under senast förflutna kalenderår undergått i 28 § föreskriven läkarbesiktning, ehuru så bort ske, förbjudas att efter utsatt skälig tid använda den minderårige i arbetet, med mindre denne dessförin­ nan undersökts av besiktningsläkare. Ehuru således denna undersökning skall ersätta besiktning enligt 28 §, torde det icke vara av behovet påkal­ lat, att den företages av besiktningsläkare, utan man synes kunna nöja sig med undersökning genom annan läkare. Att märka är att förevarande pa­ ragraf icke förutsätter, att undersökningen, på sätt enligt 28 § bör vara regel, sker vid arbetsstället, och det kan föranleda avsevärda olägenheter för arbetsgivaren eller den minderårige om besiktningsläkare skall anlitas. En förutsättning för att den minderårige, sedan den undersökning varom här är fråga ägt rum, skall få användas i arbete är naturligtvis, att under­ sökningens resultat medger det. Detta skall framgå av 30 §. Denna para­ graf är emellertid ej tillämplig, om icke intyg om undersökningen införts i den minderåriges arbetsbok. Någon komplettering av föreskrifterna synes därför erforderlig. Beträffande undersökning genom besiktningsläkare kunde visserligen i administrativ ordning stadgas, att intyg därom skall införas i arbetsboken, men om i enlighet med vårt förslag undersökning genom annan läkare skall godtagas, lärer själva lagförslaget böra fullstän­ digas i nu berörda hänseende. Detta kan lämpligen ske genom att i slutet

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 323

av förevarande paragraf tillfogas orden »och intyg rörande undersökningen införts i arbetsboken». I remissprotokollet uttalas att, om eu minderårig fått anställning först efter det årets besiktning vid arbetsstället ägt rum, särskild besiktning av honom före påföljande års ordinarie besiktning vid arbetsstället i regel icke torde böra framtvingas. I anledning härav må erinras att, om sådan min­ derårig icke tidigare under året varit skyldig undergå besiktning enligt 28 §, avfattningen av förevarande paragraf medför att den icke i något fall kan vinna tillämpning. 65 §. Lagrådet: Straffsanktionen i första stycket av denna paragraf avser den som vid besvarande av förfrågan från arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift angående vidtagande av åtgärd, varom anvisning lämnats honom jämlikt ifrågavarande lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift. Då det ej torde vara anledning att göra skillnad mellan de fall då uppgift som nu sagts lämnas som svar å förfrå­ gan och dem då någon lämnar sådan uppgift av egen drift, föreslås, att orden »vid besvarande av förfrågan från» få utgå och att därav betingad redaktionell jämkning av stycket vidtages. Tredje stycket torde böra så förtydligas att det där liksom i de två före­ gående styckena utsäges att ansvar skall inträda om uppgiften i fråga är oriktig och lämnats mot bättre vetande.

68 §. Lagrådet: I det genom proposition den 20 februari 1948, nr 80, framlagda förslaget till lag om ändring i strafflagen har såsom 25 kap. 3 § upptagits ett gene­ rellt stadgande om straff för ämbetsman eller förutvarande ämbetsman, som yppar vad han är pliktig hemlighålla eller olovligen utnyttjar sådan hemlighet. Någon anledning synes ej föreligga att för sådana i förevarande paragraf avsedda fall, som därest denna ej funnes skulle hänföras under förstnämnda stadgande, låta straffet bestämmas annorledes än med tilllämpning av där angivna straffsatser, i vilka även ingå suspension och av­ sättning. På grund härav hemställes, att åt första stycket av 68 § måtte givas sådant innehåll att straffet för där omförmält brott blir all bestämma, i första hand enligt allmänna strafflagen och, om brottet ej är där belagt med straff, enligt det särskilda straffstadgandet i stycket.

73 §. Justitieråden Lawslci, Ggllenswärd och Nissen: Därest 40 § ändras på sätt vi i det föregående tillstyrkt, bör den i före­ varande paragraf gjorda hänvisningen till 40 § andra stycket jämkas till att i stället avse samma paragrafs tredje stycke.

324 Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Lagrådet: I remissen behandlas ej frågan huruvida besvär som enligt förslaget skola anföras hos Konungen skola handläggas i statsrådet eller av regeringsrät­ ten. Därav kan närmast den slutsatsen dragas att frågan ansetts klar redan enligt gällande rätt. Riktigheten av en sådan mening kan emellertid ifråga­ sättas. Uttryckliga bestämmelser i ämnet saknas i regeringsrättslagen. Emel­ lertid har regeringsrätten enligt äldre praxis upptagit mål angående besvär över beslut, som av länsstyrelse meddelats med stöd av 38 § i 1912 års lag om arbetarskydd i dess lydelse före ikraftträdandet av lagen den 12 juni 1931. Sådana mål — vilka avsett förbud att utan vidtagande av särskilda åt­ gärder bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller arbetsmetod — ha uppenbarligen hänförts till mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande jämlikt författningar och föreskrifter rörande den allmänna hälsovården, vilka mål enligt 2 § 16 :o) regeringsrättslagen skola handläggas av regeringsrätten. I yttrande över det förslag till ändringar i 1912 års arbetarskyddslag, vilket ligger till grund för 1931 års ändringar i bland annat 38 och 39 §§ nämnda lag (se proposition den 23 januari 1931, nr 40) uttalade sig lagrådet i ämnet. Under hänvisning till nämnda praxis yttrade lagrådet, att någon ändring i avse­ ende å regeringsrättens befogenhet tydligen icke föranleddes av att, på sätt i remissen till lagrådet föresloges, länsstyrelsens beslutanderätt överginge å yrkesinspektionens chefsmyndighet. Efter granskning av de föreslagna ändringarna i 38 och 39 §§ fann lagrådet samtliga de i dessa paragrafer omförmälda besluten av yrkesinspektionens chefsmyndighet vara av beskaf­ fenhet att med avseende å dem regeringsrätten borde vara besvärsinstans, och lagrådet ansåg sig kunna utgå ifrån att för detta ändamål icke erford­ rades någon ändring i regeringsrättslagen. Till lagrådets uppfattning an­ slöt sig föredragande departementschefen. Såvitt kunnat utrönas har emel­ lertid, sedan 1931 års lagändringar trätt i kraft, ej något enda mål av ifrågavarande slag fullföljts hos Kungl. Maj :t. 1912 års arbetarskyddslag har efter år 1931 i åtskilliga avseenden ändrats, och det torde även med de utgångspunkter som angåvos av lagrådet i dess nämnda uttalande nu­ mera vara oklart i vilken utsträckning regeringsrätten är rätt besvärsin­ stans. Då det nu föreslås att en helt ny arbetarskyddslag med delvis annat innehåll än den hittills gällande lagen skall ersätta denna, synes kompetens­ frågan böra tagas under förnyat övervägande.

2. Övriga lagförslag.

Lagrådet: Dessa förslag lämnas utan erinran. Ur protokollet: Bengt Larson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298. 325

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 oktober 1948.

Närvarande: Statsministern E rlander , statsråden W igforss , M öller , S köld , Q uensel , V ougt , Z etterberg , S träng , E ricsson , M ossberg , W eijne , K ock .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 28 juni 1948 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 5 mars 1948 remitterade förslagen till 1) arbetarskyddslag; 2) lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314) samt 3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. in. Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande. De erinringar från lagrådets och dess enskilda ledamöters sida, som för­ anletts av det remitterade förslaget till arbetarskyddslag, äro väsentligen av formell natur. Vid 6 § i förslaget ha lagrådets ledamöter stannat i delade meningar angående lämpligaste sättet att i det kapitel, som avhandlar den föreslagna lagens tillämpningsområde, göra en hänvisning till de stadganden som avses skola få ett vidsträcktare tillämpningsområde än lagen i övrigt. Med hänsyn därtill att 1 § i förslaget — i likhet med 1 § gällande arbetarskyddslag — innefattar den begränsning av tillämpningsområdet, att endast rörelse eller företag, vari arbetstagare användes till arbete för arbets­ givares räkning, omfattas av lagen, synes det mig till undvikande av miss­ tolkning erforderligt att det i lagen uttryckligen angives, att någon sådan begränsning icke gäller beträffande de skyldigheter som avses i 45 och 40 §§. Positivt kan detta — i huvudsaklig överensstämmelse med vad lag­ rådets båda äldsta ledamöter förordat — angivas så, att såvitt angår i 45 och 46 §§ föreskrivna särskilda skyldigheter beträffande sådana tekniska anordningar och arbetsställen som där avses lagen skall äga tillämpning, ändå att fråga ej är om verksamhet, som enligt vad förut sagt omfattas av lagen. Det remitterade förslaget har jämkats i enlighet härmed. Beträffande innebörden av begreppet rast har lagrådet vid 17 § gjort vissa anmärkningar. Den i det remitterade förslaget upptagna definitionen av rastbegreppet överensstämmer, såsom lagrådet påpekat, med 9 § 1 mom. arbetstidslagen för detaljhandeln. Det i sistnämnda lagrum upptagna stad­ gandet om vad med rast skall förslås infördes i samband med 1942 års

32fi Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

förlängning av arbetstidslagen för detaljhandeln. Formuleringen av det­ samma ansluter sig helt till av arbetsrådet tidigare avgivna utlåtanden rö­ rande tolkningen av begreppet rast i allmänna arbetstidslagen. Därvid torde någon sådan skillnad mellan begreppen arbetsplats och arbetsställe, som arbetarskyddskommittén nu gjort, icke ha ansetts föreligga. Göres en sådan åtskillnad — och skäl därför synas mig föreligga här liksom beträffande tolkningen av allmänna arbetstidslagen — torde det med hänsyn till vad lagrådet anfört vara önskvärt att stadgandet erhåller en annan avfattning än i det remitterade förslaget. Vad man där avsett att uttrycka har varit, att arbetslagarnas rätt att lämna arbetsstället under rast icke borde medföra någon skyldighet för arbetsgivaren att utan därom träffat avtal vidtaga särskilda anordningar för att möjliggöra för arbetarna att begagna sig av denna rätt, exempelvis i fråga om tillhandahållande av transportmedel. Då, såsom lagrådet påpekat, tillägget att arbetstagare icke är skyldig att kvarstanna på arbetsplatsen, kan läsas så att därigenom uttrycket »fritt förfoga över sin tid» erhåller en mera begränsad innebörd än vad av mig avsetts, men tillägget å andra sidan enligt min mening bör finnas för tydlighetens skull, torde ordet »arbetsplatsen» böra utbytas mot »arbetsstället». Tre av lagrådets ledamöter ha vid 40 § föreslagit ett förtydligande av lag­ texten, som synes mig böra godtagas. Däremot finner jag anledning saknas att i 41 § vidtaga sådan ändring, som av en lagrådsledamot ifrågasatts. Vad angår 47 § har lagrådet påpekat, att jämväl arbetarskyddsstyrelsen borde uttryckligen upptagas såsom tillsynsorgan enligt lagen. Denna an­ märkning har jag funnit böra godtagas, och i följd därav har jämväl lydel­ sen av 51 och 73 § § jämkats i enlighet med vad lagrådets majoritet förordat. Beträffande 55 § har jag, i enlighet med vad tre av lagrådets ledamöter förordat, vid förnyat övervägande funnit att sådan undersökning som i para­ grafen avses torde kunna utföras även av annan läkare än besiktningsläkare. Vad dessa ledamöter påpekat om komplettering av paragrafen med föreskrift om att intyg rörande undersökningen skall ha införts i arbets­ boken, innan den minderårige på nytt får användas till arbete, har jag likaledes funnit böra godtagas. Lagrådets anmärkningar beträffande 65 § ha jämväl beaktats. Den av lagrådet föreslagna avfattningen av 68 § synes med hänsyn till 6 § lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring i straff­ lagen in. in. kunna giva anledning till tvekan angående åtalsrätten. Då vidare, även med den lydelse 68 § har i det remitterade förslaget, möjlig­ het finnes att, jämlikt 25 kap. 7 § strafflagen, döma till suspension eller avsättning, har jag icke funnit anledning att på denna punkt göra ändring i det remitterade förslaget. Vad slutligen angår den av lagrådet väckta frågan huruvida besvär hos Konungen över arbetarskyddsstyrelsens beslut skola handläggas i statsrådet eller av regeringsrätten synes vad lagrådet anfört kunna åberopas till stöd för att uttryckligen reglera detta spörsmål i regeringsrättslagen. I huvud­

Knngl. Maj.ts proposition nr 298. 327

saklig anslutning till tidigare praxis torde därvid mål, som röra föreläggande eller förbud enligt arbetarskyddslagen, böra hänvisas till regeringsrättens avgörande, medan övriga besvärsärenden, såsom angående dispens från bestämmelserna om arbetstidens förläggning, utseende av besiktningsläkare m. fl. ärenden böra handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Fråga om härav påkallad ändring i regeringsrättslagen torde i sinom tid få anmälas av chefen för justitiedepartementet. Utöver vad som framgår av det sagda har i förslaget till arbetarskydds­ lag gjorts vissa redaktionella jämkningar. Detsamma gäller de två övriga till lagrådet remitterade lagförslagen, vilka av lagrådet lämnats utan er­ inran.

Den föreslagna nya arbetarskyddslagen avses, såsom jag i samband med lagrådsremissen omnämnde, skola kompletteras med en i administrativ ord­ ning utfärdad allmän tillämpningskungörelse till lagen. Utkast till en dylik kungörelse har på grundval av innehållet i arbetarskyddskommitténs be­ tänkande och remissyttrandena utarbetats inom socialdepartementet. Den nya lagstiftningen måste därutöver i administrativ väg kompletteras med åtskilliga andra författningar. Exempelvis vill jag nämna, att kungörelse bör utfärdas angående förbud i vissa fall mot arbetstagares användande till målningsarbete vid vilket nyttjas blyfärg, varjämte föreskrifter erford­ ras angående läkarundersökningar m. m. Jag vill slutligen erinra därom, att arbetarskyddskommittén framlagt förslag till ny lagstiftning beträffande barns och minderårigas deltagande i offentliga föreställningar m. in. Denna fråga avser jag att anmäla vid ett senare tillfälle. Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom pro­ position dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga förenämnda förslag till 1) arbetar skyddslag, 2) lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314) och 3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter in. m. dels ock inhämta riksdagens yttrande över det vid statsrådsprotokollet för den 5 mars 1948 fogade förslaget till kungörelse om ändring i byggnads­ stadgan den 30 juni 1047 (nr 364).

Med bifall till denna av statsrådets övriga leda­ möter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposi­ tion av den lydelse bilaga till delta protokoll ut­ visar. Ur protokollet: Lars Lcmnc.